Introduktion till straffrätten [7 ed.] 9139204030 [PDF]

Zitiervorschau

NORSTEDTS JURIDIK

Introduktion till

^Straffrätten

INTRODUKTION TILL STRAFFRÄTTEN

Suzanne Wennberg

Introduktion till

Straffrätten Sjunde upplagan

Öeb

Norstedts Juridik

Adress till förlaget: Norstedts Juridik AB, 106 47 Stockholm Fax 08-690 90 70, telefon 08-690 91 00 Beställningar: www.nj.se e-post: [email protected] fax: 08-690 91 91, telefon: 08-690 91 90, växel: 08-690 91 00 postadress: Norstedts Juridik AB, Kundservice, 106 47 Stockholm

Introduktion till Straffrätten Suzanne Wennberg Upplaga 7:1 ISBN 91-39-20403-0 © 2005 författaren och Norstedts Juridik AB Sättning: Eländers Infologistics Väst, Solna 2005 Tryck: Eländers Gotab, Stockholm 2005 Att mångfaldiga innehållet i denna bok, helt eller delvis, utan medgivande av Norstedts Juridik AB, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande: såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc.

Innehåll

Förord 9 Inledning

11

1. Rättsstat - rättssäkerhet 16 Åtalsunderlåtelse 18 Legalitetsgrundsatsen 18 2. Brottens uppbyggnad 23 Objektiva rekvisit 24 Handling 25 Underlåtenhet 25 Effekt 27 Fara 28 Kausalitet 29 Subjektiva rekvisit 30 Uppsåt 30 Straffrättsvillfarelse 33 Culpa 34 Gärningsmannens berusning

35

3. Ansvarsfrihetsgrunder 37 Samtycke 38 Angrepp på egen rättssfär 39 Nödvärn 39 Nöd 40 Laga befogenhet 41 Förmans befallning 41 4. Tillämpligheten av svensk strafflagstiftning 43 Brott med territoriell eller nationell begränsning 43 Kompetensnormer 44 utan medgivande av 9) om upphovsrätt till inde:

5. Några utvalda brott 46 Mord 46 Dråp 47 Vållande till annans död 47

Innehåll

Misshandel 47 Vållande till kroppsskada eller sjukdom 48 Terroristbrott 48 Förtal och förolämpning 48 Våldtäkt 49 Sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning 49 Våldtäkt mot barn 50 Köp av sexuell tjänst 50 Koppleri 50 Grov kvinnofridskränkning 50 Stöld 50 Rån 53 Egenmäktigt förfarande 53 Självtäkt 54 Tillgrepp av fortskaffningsmedel 54 Bedrägeri 54 Skattebrott - vårdslös skatteuppgift 57 Oredligt förfarande 58 Utpressning 58 Ocker 59 Häleri 59 Förskingring 59 Trolöshet mot huvudman 61 Olovligt förfogande 63 Olovligt brukande 64 Oredlighet mot borgenärer 64 Otillbörligt gynnande av borgenär 64 Skadegörelse 64 Åverkan 65 6. Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott 66 Medverkan till brott 66 Försök till brott 70 Förberedelse till brott 73 Stämpling till brott 74 Frivilligt tillbakaträdande 75 7. Straff och andra brottspåföljder 77 Böter 78 Fängelse 79 Villkorlig dom 81

Innehåll

Skyddstillsyn 82 Överlämnande till vård inom socialtjänsten 83 Överlämnande till vård för missbrukare 84 Överlämnande till rättspsykiatrisk vård 85 Påföljdsval och straffmätning 86 tällning 49

8. Straffprocessen 88 Förundersökningens gång 88 Tvångsmedel 92 Personalia 96 Processprinciper 97 Huvudförhandlingen 99 Några vanliga termer och begrepp Sakregister

mpling till brott

66

111

103

Förord till sjunde upplagan

Avsikten med denna lärobok är att ge en översiktlig framställning av väsentliga delar av straffrätten samt, i viss mån, straffprocessrätten. Boken vänder sig till läsare som helt saknar förkunskaper. Min ambition har varit att så enkelt som möjligt skissera huvuddragen och beskriva grundprinciperna utan att tränga in i detaljer. På vissa områden har det dock varit svårare att helt undvika detaljer och dämpa användandet av fackuttrycken. I denna upplaga har lagändringar beaktats fram till den 1 juli 2005. Stockholm i juni 2005 Suzanne Wennberg

Inledning

Rättsordningen indelas av tradition i två olika huvudområden, offentlig rätt och civilrätt (även kallad privaträtt). Till den offentliga rätten hör, förutom statsrätt, kommunalrätt och förvaltningsrätt, även vissa andra relativt självständiga discipliner såsom straffrätt, processrätt, skatterätt och folkrätt. Att straffrätt är en beteckning för den del av rättsordningen som handlar om brott och straff, kan man kanske ana. Men vad kännetecknar ett brott} Finns det någonting särskilt som karakteriserar brottets väsen? Nej, det finns det inte. Naturen vet inte av någon förbrytare, säger man. Det betyder att man inte kan läsa ut någonting om vad som är brottsligt ur »naturens ordning». Man kan heller inte bestämma vilka gärningar som är brottsliga med hjälp av någon rättsvetenskaplig forskning, som ur rättssystemet skulle krama fram vad som utgör »rättsstridig verksamhet» eller med hjälp av sociologisk forskning, som kartlägger vad folkviljan står för. Vilka gärningar som skall vara brottsliga bestäms helt och hållet genom politiska beslut. Ytterst är det riksdagen som bestämmer vad som skall kriminaliseras (straffbeläggas) och vad som möjligen skall avkriminaliseras (befrias från straff). Lagstiftaren använder straffbeläggningen som ett styrmedel, när man vill försöka påverka människor att inte handla på ett visst sätt. Genom att kriminalisera en handling, t.ex. stöld, försöker man styra människor att inte stjäla. Om man omvänt vill påverka människor att handla på ett visst sätt, t.ex. att avge självdeklaration, kan man straffbelägga underlåtenheten att avlämna självdeklaration. För enkelhetens skull talas hädanefter endast om brott såsom handling. Givetvis kan lagstiftaren inte kriminalisera alla icke önskvärda handlingar, utan man har valt ut de handlingar som man uppfattat som mest samhällsfarliga och lämpade för kriminalisering. Ibland kanske man avstått från att straffbelägga ett samhällsfarligt handlande av politisk-taktiska skäl. Omvänt har det hänt att man straffbelagt ett mindre straffvärt handlande för att tillfredsställa önskemål från väljarkåren. Eftersom »lagstiftaren» innehar den politiska mak11

I

Inledning

ten, får man räkna med att uppfattningen om vilka handlingar som bör kriminaliseras kan variera från regim till regim. Man får också räkna med att det är möjligt att ett visst mått av taktik kan komma med in i bilden. Uppfattningen om vilka handlingar som är så samhällsfarliga att de bör straffbeläggas växlar givetvis från tid till tid. I 1734 års lag, t.ex., var det ett brott att falla av ifrån »vår rätta evangeliska lära» och träda till en »villfarande» lära, något som vi i dag uppfattar som en mänsklig rättighet. Det var belagt med dödsstraff att »lasta och smäda Gud», liksom att »lasteligen» tala eller skriva något om Konungens person. Dessa handlingar har senare omvärderats och dödsstraffet har avskaffats (år 1921). Som exempel på brott som omvärderats i modern tid kan fosterfördrivning (»illegal abort») och fylleri nämnas. Dessa handlingar avkriminaliserades år 1974 respektive 1976 efter att länge ha varit brottsliga. Det är således inte möjligt att finna någon gemensam nämnare i materiell mening på begreppet brott, dvs. med tanke på själva innehållet i handlingen. Man får därför nöja sig med ett formellt kännetecken på brottet, nämligen att det är en i lag straffbelagd handling. Det finns inga andra kännetecken på ett brott än att det är en handling som av lagstiftaren har ansetts vara så straffvärd att den har kriminaliserats, dvs. belagts med straff i lagen. Detta uttrycks i 1 kap. 1 § brottsbalken (BrB) med orden: »Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är föreskrivet». Med straff menas böter eller fängelse. En straffbelagd handling - ett brott - är således en handling som i lagen är belagd med böter eller fängelse. Det är viktigt att skilja mellan straff och andra rättsverkningar av brott, t.ex. skadestånd. Både straffet och skadeståndet kan beskrivas som ett lidande som tillfogas en person för någonting som har inträffat i det förflutna. Vanligt är att den som döms för ett brott, eller som det heter fälls till ansvar för ett brott, även blir dömd att betala skadestånd (ersättning). Det kan hända att den dömde uppfattar skadeståndsskyldigheten som ett tungt »straff». Det är dock inte fråga om något straff. Två grundläggande skillnader mellan straff och skadestånd kan urskiljas. 1. Skadeståndet är reparativt, eftersom det avser att kompensera eller lindra den skada eller det lidande som uppstått genom brottet, medan straffet är repressivt och ger upphov till nytt lidande utan att kompensera eller lindra någon skada. Om tjuven omedelbart efter

12

i

Inledning

stölden självmant lämnar tillbaka den stulna saken, kan domstolen självfallet inte ålägga honom att ersätta värdet av egendomen. Något skadestånd kan således inte dömas ut. Återlämnandet inverkar dock inte på bestraffningen. Endast i vissa mycket få undantagsfall kan en brottsling undgå straff genom att i efterhand ångra sig och ställa allt till rätta eller, som man säger, tillbakaträda från brottet. 2. Att straffrätten är en del av den offentliga rätten framgår av att det endast är staten som har rätt att straffa. I en rättegång mellan staten och den åtalade personen, eller som det också heter den tilltalade, fastställes straffet av en domstol. Staten företräds av en offentlig åklagare eller undantagsvis av en enskild målsägande, dvs. den som förorättats genom brottet. Skadeståndsrätten, däremot, tillhör civilrätten, eftersom det är målsäganden, t.ex. den bestulne, som har rätt till skadestånd. Även om det är mycket vanligt att brottsliga handlingar medför både straff och skadestånd, bör man tänka på att straff och skadestånd är två skilda rättsverkningar som bedöms enligt olika regelsystem. En åtalad person kan dömas för ett brott utan att nödvändigtvis avkrävas skadestånd. Vidare kan den åtalade förklaras ersättningsskyldig, fastän han frikänns från det straffrättsliga ansvaret. Man kan alltså inte resonera som man ibland gör i massmedia, när man tolkar en frikännande dom i ett brottmål som ett uttryck för att den åtalade personen blev befriad från allt ansvar, såväl straffrättsligt som skadeståndsrättsligt. Vilken funktion fyller straffrätten? I civilrätten sysslar man i huvudsak med konfliktlösning, t.ex. med frågan om vem som skall anses ha bättre rätt till en sak som två personer anser sig äga eller frågan hur hög ränta gäldenären skall betala till borgenären. När domstolen straffar en tjuv, löser den dock inte någon konflikt mellan tjuven och den bestulne. Kräver domstolen att tjuven skall återställa vad han stulit eller, om detta är omöjligt, ersätta den bestulne värdet av egendomen, löser den visserligen en tvist, men kravet på skadeståndsersättning är ju som tidigare sagts ett civilrättsligt krav som uppställs vid sidan av straffet. Själva utdömandet av straffet innebär inte att man löser någon konflikt. Straffrätten syftar till att påverka människors handlingssätt, så att de avhåller sig från att utföra vissa samhällsfarliga handlingar som har kriminaliserats, dvs. brotten. Man säger att straffrätten har en preventiv funktion, eftersom den har till uppgift att förebygga brott. När man försöker styra människor att inte stjäla genom att bestraffa

13

Inledning

i

stöld, riktar man sig i första hand inte till den enskilde tjuven, som redan gripits och ställts inför rätta, utan man tänker på folk i allmänhet. Man talar då om allmänprevention, eftersom det handlar om att avhålla människor i allmänhet från att begå brott. Med individialprevention, däremot, menas brottspreventionen riktad mot den brottsling som ertappats. Straffet fyller individualpreventiv funktion, om det bidrar till att avhålla den enskilde brottslingen från att begå nya brott. Under medeltiden tänkte man sig att det utmätta straffets stränghet i varje enskilt fall skulle göra ett sådant starkt intryck på allmänheten att var och en omedelbart avskräcktes från att begå brott och att straffet därigenom fyllde en allmänpreventiv funktion. Denna tanke ligger bakom skamstraffen som kunde innebära att brottslingen fick stå vid skampålen med det föremål, som använts vid brottets utförande, i handen. Även stympningsstraffen fyllde funktionen att omedelbart avskräcka allmänheten. För vissa brott innebar straffet förlust av tungan, öronen eller högra handen. Grova religionsbrott, t.ex., bestraffades så att man skar av tungan på brottslingen. För andra grova brott, t.ex. dråp, föräldramisshandel eller röveri, högg man först av handen på brottslingen, innan han avrättades. Några självständiga stympningsstraff förekom inte i 1734 års lag, men för grövre våldsbrott var dödsstraffet fortfarande förenat med högra handens avhuggande. Med tiden ändrades synen på straffets brottsförebyggande funktion, från en tro på omedelbar avskräckning till medelbar avskräckning. Enligt detta synsätt beror straffets avskräckande verkan inte på straffets verkställande i de särskilda fallen, utan på det psykologiska tvång som lagens straffhot utövar på medborgarna. Det är själva straffhotet som avskräcker från brott. Verkställandet av straffet saknar självändamål och fyller endast funktionen att göra straffhotet verksamt. Den enskilde tjuven, som gripits och ställts inför rätta, straffas för att allmänheten skall förstå att straffhotet måste tas på allvar. Så tänker man sig att allmänpreventionen fungerar idag. Den individualpreventiva tanken har aldrig fått riktig genomslagskraft i strafflagstiftningen. Det kan tänkas bero på att det varit svårt att finna ett straff som både fungerar allmänpreventivt, dvs. avskräckande på allmänheten, och samtidigt individualpreventivt, dvs. så att den dömde brottslingen anpassar sig i samhället och avhåller sig från att begå nya brott. Det kan nämligen inte vara tillräckligt att straffet enbart verkar individualpreventivt. Man får väga värdet av

14

Inledning

att fler dömda brottslingar avstår från att begå nya brott mot värdet av en ökad brottslighet bland allmänheten. Vid sidan av preventionstanken har en annan tanke haft många anhängare genom tiderna, nämligen vedergällningstanken, som innebär att man bör straffa för att utdela rättvis vedergällning för den brottsliga gärningen, inte för att förebygga brott. Straffet utgör ett självändamål, eftersom det inte motiveras av det praktiska syftet att motverka brottsligheten. Vi känner igen vedergällningstanken i Gamla Testamentets ord: öga för öga, tand för tand. Vi associerar lätt vedergällning med primitiv hämndlystnad. Man måste dock komma ihåg att det finns vedergällningstankar av ett helt annat slag. Filosofen Kant, t.ex., tog avstånd från preventionstanken och ställde sig positiv till vedergällningstanken av renodlat etiska skäl. Han menade att om man straffar en person enbart av det praktiska skälet att man vill förhindra att andra människor skall begå brott, då utnyttjar man denna människa. Kant tog avstånd från ett sådant utnyttjande och menade att straffets grund i stället låg i rättvisans krav att på ett brott skulle följa ett lidande för brottslingen.

15

1.

Rättsstat - rättssäkerhet

På 1940- och 1950-talen inträffade ett par stora rättsskandaler i Sverige, vilka gav upphov till en debatt kring frågan om vi verkligen kunde betrakta Sverige som en rättsstat, dvs. en stat där polis, åklagare och domstolar är skyldiga att följa gällande regler och där vissa garantier finns mot missbruk av denna statsmakt. Man brukar kalla detta för debatten om rättsrötan, eftersom man ifrågasatte om rättssystemet - bildligt talat - hade angripits av röta, som äventyrade allmänhetens förtroende för polis, åklagare och domstolar. En av dessa rättsskandaler, Haijbyaffären, utspelades under slutet av 1930-talet och pågick fram till i början av 1950-talet. En person hade hotat att offentliggöra en homosexuell förbindelse som han påstod sig ha haft med dåvarande kungen, Gustav V. Polischefen i Stockholm uppges ha givit vika för detta skandaliseringshot och förmedlat stora penningsummor från hovförvaltningen till mannen bl.a. för att han skulle flytta utomlands. Mannen återkom emellertid till Sverige och togs under en tid in på sinnessjukhus, inte för att han var sinnessjuk, utan för att man ville förhindra att han skulle sprida uppgiften om sin relation till kungen. Efter vistelsen uppges polisen ha fortsatt att förmedla hovförvaltningens utbetalningar av pengar till honom. Till slut åtalades och dömdes mannen för utpressningsbrott, fastän man i det längsta velat undvika åtal med tanke på den publicitet som skulle följa. Vad som gör Haijbyaffären till en rättsskandal är att polis och andra ämbetsmän misstänktes ha åsidosatt sina plikter och handlat i strid mot lagen för att i stället gå hovförvaltningens ärenden. När mannen dömdes för utpressning prövades aldrig frågan om det verkligen ankommit på polischefen och andra ämbetsmän att kontinuerligt förmedla utpressningsmedel till honom. Man kan ju fråga sig om inte polisen sanktionerade, dvs. godtog, hans utpressningsbrott genom att - som författaren Vilhelm Moberg uttryckt saken - införa »systemet med månadslön åt utpressare». En annan rättsskandal, Kejneaffären, startade med att pastor Kejne vid Stockholms stadsmission polisanmälde en Östermalmspolis för sexuella övergrepp mot unga män som denne övervakade. Kejne 16

Rättsstat - rättssäkerhet

gjorde en polisanmälan och anvisade vittnen, men polisen var inte intresserad av att utreda saken. Misstanke uppstod att polisens passivitet berodde på att man ville skydda andra högre ämbetsmän. Kejneaffären kom i hög grad att handla om polisens handlingssätt. Bl.a. beskylldes polisen för att medvetet ha arrangerandet en fälla (den s.k. knivfällan) för att kunna antyda för allmänheten att även pastor Kejne gjort sig skyldig till sedlighetsbrott. Fällan misslyckades dock. Vilhelm Moberg, som engagerade sig i rättsrötedebatten, fällde följande ironiska kommentar med anledning av arrangerandet av denna fälla: »Det har begåtts många brott här i landet, till vilka polisen förgäves söker efter brottslingar. Här har man nu i pastor Kejne haft en grov brottsling, till vilken man länge förgäves sökte efter brott. Det kostade polisen oerhörd möda att skaffa ett lämpligt brott åt honom.» För att få klarhet i myndigheternas agerande i Kejneaffären tillsattes den s.k. Kejnekommissionen som 1951 lade fram en utredning. I denna uttalar kommissionen att man i flera avseenden funnit anledning till kritik av polisens handläggning men att det inte funnits stöd för att denna föranletts av direktiv från högre ort. Särskilt allvarlig var kritiken mot beslutet att arrangera den s.k. knivfällan. I samband med den tredje rättsskandalen, den s.k. Lundquistctffären, blommade debatten om rättsröta och vänskapskorruption upp igen. En rådman i Stockholm, som under ett flertal år bedrivit en omfattande brottslighet bl.a. i egenskap av rättegångsombud och boutredningsman, dömdes till sist för grova bedrägeri- och trolöshetsbrott. Det dröjde dock åtskilliga år från de första anmälningarna till dess någon åklagare vågade ta sig an ärendet. Rådmannen kunde därför ostörd fortsätta med sina bedrägerier under lång tid. Denna typ av rättsskandal är naturligtvis fullt tänkbar även idag. Det ligger i sakens natur att det kan kräva mer civilkurage av en åklagare att åtala exempelvis en rådman än en helt vanlig medborgare. Ju bättre resurser och kontakter den misstänkte har för att bygga upp ett intensivt försvar, desto högre blir den tröskel som skall passeras för att man skall nå fram till ett beslut om åtal och en fällande dom. Åtal är en förutsättning för att en domstol överhuvudtaget skall kunna befatta sig med fallet och döma någon till ansvar för brott. Åtal väcks vid domstol genom stämning. Enligt huvudregeln har åklagaren inte bara rätt, utan även skyldighet, att åtala en misstänkt person för brott, om han har tillräcklig

17

Rättsstat - rättssäkerhet

Åtalsunderlåtelse

bevisning. Denna huvudgrundsats brukar uttryckas så, att del ligger absolut åtalsplikt. Regeln har emellertid försett med så många undantag att m; säga att åklagaren endast har en relativ åtalsplikt. Enligt viss stämmelser, bl.a. 20:7 rättegångsbalken (RB), får åklagaren bi att låta bli att åtala en misstänkt person för brott, trots att hai styrka att den misstänkte verkligen är skyldig till brott. Sådan < underlåtelse skall inte sammanblandas med åklagarens nedlagd av förundersökningen som grundas på att det föreligger otillrä bevisning eller på att åklagaren kommer fram till att den uri handlingen inte är brottslig (se nedan s. 90-91). 1. Åtalsunderlåtelse kan beslutas, om brottet är så bagatellarts man kan anta att annan påföljd än böter eller villkorlig dor, nedan s. 92) inte skulle bli aktuell. Brottet är kanske ova gatellartat eller har begåtts av tanklöshet. Även andra ur>aM. omständigheter kan ha förelegat. 2. Har brottet begåtts av en person som är psykiskt störd eller a person under arton år finns också möjlighet att inte åtala för b tet.

Legalitetsgrundsatsen

Även i vissa andra fall har åklagaren rätt att underlåta åtal. Varför är det så viktigt att åklagaren inte helt fritt, utan särsk regler om åtalsunderlåtelse, får bestämma vem som skall åtalas vem som skall slippa åtal när det i och för sig föreligger tillräck skäl för åtal? Vore det inte rent av bra om åklagaren fritt fick re undan de fall, där den misstänkte uppträtt sympatiskt och inte gjort intryck av att tillhöra kategorin »riktiga brottslingar»? Nej, absolut inte. För det första kan man fråga sig vad som k netecknar »riktiga brottslingar». Är inte alla som begått brott bro lingar? För det andra måste det verka demoraliserande, dvs. s. för rättskänslan, att ge åklagaren helt fria händer att bestämma < åtal skall väckas eller ej. Det skulle innebära att man inte kunde p testera mot svågerpolitik och klasstänkande, om någon åklagare sig styras därav. Det betyder vidare att åtal inte skulle kunna tvinj fram i ett sådant fall som Lundquistaffären. För det tredje, slutlig! måste man ta avstånd från en fullständigt fri åtalsrätt för åklagan eftersom man därigenom skulle ge honom rätt att kringgå demoki tiskt stiftade lagar. Straffsystemet i en rättsstat skall vara uppbyggt så, att det motv< kar missbruk av statens tvångsmakt mot medborgarna. När man s

18

Rättsstat - rättssäkerhet

Utryckas så, att det föreiga undantag att man får alsplikt. Enligt vissa beB), får åklagaren besluta r brott, trots att han kan lig till brott. Sådan åtalsåklagarens nedläggande det föreligger otillräcklig fram till att den utförda -91). tet är så bagatellartat att rr eller villkorlig dom (se

et är kanske ovanligt bat. Även andra ursäktande psykiskt störd eller av en het att inte åtala för brot-

tt underlåta åtal. e helt fritt, utan särskilda vem som skall åtalas och sig föreligger tillräckliga åklagaren fritt fick rensa t sympatiskt och inte alls iga brottslingar» ? in fråga sig vad som käna som begått brott brotts>raliserande, dvs. skadligt händer att bestämma om a att man inte kunde prole, om någon åklagare lät inte skulle kunna tvingas i. För det tredje, slutligen, fri åtalsrätt för åklagaren, rätt att kringgå demokraipbyggt så, att det motver»edborgarna. När man sä-

ger att medborgarna måste åtnjuta rättssäkerhet, menar man bl.a. att de måste kunna förutse vilka handlingar som är straffbelagda och att de måste skyddas mot godtycke i rättstillämpningen, dvs. när lagen tilllämpas. Ett uttryck för denna rättssäkerhetstanke är att man i straffrätten på ett helt annat sätt än inom exempelvis civilrätten är bunden vid skriven lag. Det följer av den s.k. legalitetsgrundsatsen, vilken kommit till uttryck i de latinska satserna nullum crimen sine lege (inget brott utan stöd av lag) och nulla poena sine lege (inget straff utan stöd i lag). Legalitetsgrundsatsen finns uttryckt i den svenska grundlagen (regeringsformen 2:10 första stycket och 8:3) samt i brottsbalken (BrB 1:1). Grundsatsens innebörd kan sammanfattas i två förbud: 1. förbud mot analog strafflagtillämpning samt 2. förbud mot retroaktiv strafflagtillämpning. 1. Förbudet mot analog strafflagtillämpning innebär att en domstol endast har rätt att döma ut straff för de brottstyper (mord, rån rattfylleri etc.) som finns stadgade i lagen samt att den inte får tilllämpa straffbestämmelsernas brottsbeskrivningar analogt utanför det område som bestämts av ordalydelsen. Det hjälper inte att man kan konstatera att den åtalade utfört en likartad handling som man anser vara lika straffvärd. Kan ett fall inte inrymmas under bestämmelsens ordalydelse, får domstolen inte tillämpa bestämmelsen. Exempel. En bilägare, som hyrt ut sin bil men i strid mot överenskommelsen själv använder bilen ibland, kan inte straffas för olovligt brukande enligt brottsbalken (BrB) 10:7. Detta brott förutsätter nämligen att »någon olovligen brukar annans sak». Eftersom ägaren olovligen brukat sin egen bil, kan han inte straffas för detta brott. En kvinna har sexuellt umgänge med en pojke som hon tror är ca tretton år, men han är i själva verket femton år. Kvinnan kan inte straffas för brottet våldtäkt mot barn enligt BrB 6:4, eftersom brottsbeskrivningen kräver att hon haft samlag eller jämförlig sexuell handling »med ett barn under femton år». Eftersom legalitetsgrundsatsen innebär att domstolen skall frikänna den åtalade från ansvar, om hans handlande inte kan inrymmas under ordalydelsen för någon straffbestämmelse, skall en frikännande dom inte av omgivningen uppfattas som ett accepterande från domstolens sida av handlandet. Förbudet mot analog strafflagtilllämpning innebär att domstolen är skyldig att frikänna den åtalade, även om man tycker att handlingen är avskyvärd. En frikännande dom betyder således inte att domstolen funnit handlingen ursäktlig.

19

1

Rättsstat - rättssäkerhet

2. Förbudet mot retroaktiv strafflagtillämpning innebär att ny strafflag inte får ges tillbakaverkande kraft. En gärning skall i princip bedömas efter de straffbestämmelser som gällde när gärningen utfördes. Antag att lagstiftaren konstruerar ett nytt brott som inte har funnits tidigare eller skärper straffet för ett redan befintligt brott. Förbudet mot retroaktiv strafflagtillämpning innebär att domstolen vid en prövning inte får tillämpa den nya lagen på ett handlande som ägde rum före den nya lagens tillkomst. Frågan aktualiserades när statsminister Göran Persson föreslog att preskriptionstiden skulle förlängas för de brott som de svenskar begått som deltagit i kriget på de tyska nazisternas sida. Brotten var redan preskriberade. Det visade sig strida mot förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. Därför lades aldrig något förslag på förlängning av preskriptionstiden. Legalitetsgrundsatsen utgör dock inte något hinder mot retroaktiv tilllämpning av ny lagstiftning, om lagändringen innebär att ett brott avkriminaliseras eller att straffet sänks. Så snart den nya lagen leder till ett förmånligare resultat för den åtalade, kan man inte åberopa rättssäkerhetsskäl som argument mot en retroaktiv tillämpning. Se BrP 5 §. Det är viktigt att tänka på att legalitetsgrundsatsen gäller lika mycket till förmån för personer, som för första gången i livet står åtalade för ett brott, som till förmån för grova återfallsbrottslingar som gjort sig skyldiga till många brott. Även de senare har rätt att kräva att inte bli straffade för handlingar som ligger utanför brottsbeskrivningarnas ordalydelse. I linje med legalitetsgrundsatsen står den straffrättsliga principen att man i tvivelsmål hellre bör fria än fälla. Den brukar uttryckas med det latinska uttrycket in dubio mitius som betyder vid tvivel till det mildare. Vid tvivel hur en brottsbeskrivning skall tolkas, bör man således välja det för den åtalade personen mildare alternativet. Denna grundsats kommer dock inte till tillämpning i praktiken, så snart försvararen åberopar att det föreligger tvivel hur brottsbeskrivningen skall tolkas. Det skulle han alltid kunna göra, med den verkan att fällande domar nästan aldrig kunde meddelas. Om försvararen i ett mål åberopar principen till stöd för en frikännande dom, kan man räkna med att åklagaren i regel invänder att tolkningsfrågan i själva verket är klar och att något tvivel faktiskt inte föreligger. Tvivlet kan m.a.o. vara mer eller mindre befogat.

20

Rättsstat - rättssäkerhet

Om tvivel inte rör frågan hur en brottsbeskrivning skall tolkas, utan frågan om bevisningen är tillräcklig, tillämpas principen in dubio pro reo som betyder i tvivelsmål för den tilltalade. Denna princip kan också formuleras så, att åklagaren har bevisbördan för alla fakta som ligger till grund för brottsbedömningen. Det ankommer på åklagaren att bevisa att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet. Det är rättssäkerheten som motiverar att den tilltalade inte skall behöva bevisa att han är oskyldig. En nackdel med denna regel är naturligtvis att en brottsling kan gå fri från ansvar genom att förneka brottet. »Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld» är tanken som motiverar principen. En frikännande dom kan aldrig tolkas så att domstolen funnit det bevisat att vederbörande är oskyldig. Den får i stället tolkas så att domstolen inte funnit det styrkt att han är skyldig. Lägg märke till att principen om åklagarens bevisbörda innebär att det ankommer på åklagaren att styrka den tilltalades skuld. Det är inte tillräckligt att visa vem av flera personer som är mest trolig som gärningsman. Det handlar heller inte om att välja ut vem som är mest trovärdig, den tilltalade eller offret för brottet, i de fall uppgift står mot uppgift. Att man i ett våldtäktsmål, t.ex., konstaterar att offret gör ett klart mera trovärdigt intryck än den tilltalade, betyder inte att det är säkert att denne är skyldig. Att man i civilrätten inte på samma sätt som i straffrätten är bunden vid skriven lag och att man i civilrätten inte lika ensidigt fördelar bevisbördan hänger samman med att man sysslar med att lösa konflikter mellan två parter. Om det aktuella problemet inte finns behandlat i lagen, måste domstolen likväl lösa konflikten. I linje härmed tillämpas inte legalitetsgrundsatsen eller principen in dubio pro reo, när målsäganden i ett brottmål kräver skadestånd. Ytterligare ett utslag av rättssäkerhetstanken är att brottsbeskrivningarna i straffrätten inte får vara utformade som generalklausuler, dvs. som obestämt avfattade, tänjbara rättsregler av stor räckvidd. Vore så fallet, skulle medborgarna inte kunna förutse vilka handlingar som är straffbelagda. I media händer det inte så sällan att man misstolkar brottmål i vilka allmänna rättssäkerhetskrav beaktats. Ett mål som fick stor uppmärksamhet var det s.k. Lindome-målet. Två män var misstänkta för att ha mördat en gammal man i en villa i Lindome, men man lyckades aldrig nå klarhet i vem av dem som begick mordet. Inte heller fanns något stöd för att de skulle ha begått brottet tillsam-

21

Rättsstat - rättssäkerhet

mans. Båda männen frikändes, då det var möjligt att en av dem var helt oskyldig och man inte visste vem det var. I media betraktades dock domen som skandalös. Två män frikändes sedan "de skyllt på varandra", sas det. Man utgick med andra ord från att båda två var skyldiga.

22

2.

Brottens uppbyggnad

Den stora straffrättsliga lagen är brottsbalken av den 21 december 1962. Den består av 38 kapitel uppdelade på tre avdelningar, den första omfattande allmänna bestämmelser, den andra själva brotten och den tredje regler om straffen och övriga påföljder. Alla brott i brottsbalkens andra avdelning (knappt 200 stycken) har ett eget namn eller en brottsbenämning. Utanför brottsbalken, i den s.k. specialstraffrätten, förekommer straffbestämmelser i ett stort antal lagar, men i dessa lagar tillämpas inte alltid systemet med självständiga brottsbenämningar. Till de viktigaste specialstraffrättsliga lagarna hör fem renodlade strafflagar, nämligen trafikbrottslagen (1951:649), lagen (2000:1225) om straff för smuggling, insiderstrafflagen (2000:1086), narkotikastrafflagen (1968:64) samt skattebrottslagen (1971:69). Trafikbrottslagen innehåller bestämmelser om straff för bl.a. vårdslöshet i trafik, olovlig körning och rattfylleri. I smugglingslagen finns diverse smugglingsbrott, i insiderstrafflagen finns diverse insiderbrott, som begås av insiders som använder sig av den särskilda information som de har, och i narkotikastrafflagen upptas alla former av narkotikabrott. Skattebrottslagen, slutligen, innehåller skattebrott, vårdslös skatteuppgift, skattebetalningsbrott, skatteredovisningsbrott, vårdslös skatteredovisning samt försvårande av skattekontroll. Till specialstraffrätten räknas inte endast renodlade strafflagar, utan även straffbestämmelserna i civilrättsliga eller offentligrättsliga lagar, t.ex. aktiebolagslagen, valutalagen och checklagen. Även grundlag som tryckfrihetsförordningen av år 1949 samt yttrandefrihetsgrundlagen av år 1991 inräknas under specialstraffrätten. Tryckfrihetsförordningen bestämmer i vilka fall tryckt skrifts innehåll skall anses som brott. Lagens bestämmelser är speciella och avviker i många avseenden från de regler som annars tillämpas i straffrätten. De gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i tryckfrihetsförordningen anses som yttrandefrihetsbrott, om de begås i ett radioprogram eller en teknisk upptagning. Det framgår av yttrandefrihetsgrundlagen.

23

Brottens uppbyggnad

Objektiva rekvisit

Medan allmän straffrätt omfattar de regler som rör brott vilka behandlas i brottsbalken, innehåller specialstraffrätten som sagt de bestämmelser som rör brott vilka behandlas i andra lagar än brottsbalken. All straffrätt - såväl allmän straffrätt som specialstraffrätt uppdelas dessutom i en allmän del och en speciell del. Straffrättens allmänna del omfattar regler om brott och straff som är gemensamma för de olika brotten, t.ex. vilka krav på uppsåt eller oaktsamhet som uppställs som förutsättning för ansvar, förutsättningarna för att en medhjälpare skall kunna dömas, i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas på brott som begåtts utomlands etc. Straffrättens speciella del omfattar beskrivningarna på de särskilda brotten. Brottsbalkens speciella del består av den s.k. brottskatalogen i kapitel 3-22. Varje brott har en brottsbeskrivning som anger vad som skall ha skett för att brottet skall föreligga i fullbordad form. Man kan också säga att brottsbeskrivningarna innehåller rekvisit, dvs. krav, som måste vara uppfyllda för att brottet ifråga skall föreligga. Exempel. För att mened skall föreligga fordras att »någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen», BrB 15:1. Denna brottsbeskrivning omfattar två rekvisit, dels kravet på laga ed (t.ex. vittnesed), dels kravet på själva utsagan, dvs. att gärningsmannen antingen skall ha lämnat osann uppgift eller skall ha låtit bli att upplysa om sanningen. Brottet mordbrand föreligger »om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom», BrB 13:1. Även detta brott består av två rekvisit, för det första kravet på anlagd brand, för det andra kravet på fara för annans liv/hälsa/egendom.

Syftet med att indela brottsbeskrivningarna i rekvisit är att underlätta tankearbetet, när man skall avgöra om brott föreligger eller ej. Brottsbeskrivningarna tål absolut inte att läsas snabbt och man skall inte eftersträva att fånga kontentan, dvs. huvudinnehållet, eftersom det kan leda till att man feltolkar bestämmelsen. Den som t.ex. har att avgöra om mordbrand föreligger i ett visst fall måste först fråga sig om det i det aktuella fallet verkligen förelegat en brand. Pyrde elden eller brann den med låga? Var elden under kontroll eller ej? Därefter måste han undersöka om branden i det konkreta fallet verkligen inneburit fara för annans liv/hälsa/egendom. Möjligt är ju att brand kan ha förelegat utan att det förelegat någon sådan fara. Av de två mordbrandsrekvisiten framgår vidare

24

Brottens uppbyggnad

att mordbrand kan föreligga, även om någon anlagt brand i sin egen egendom, t.ex. tänt på sitt eget hus. Läser man brottsbeskrivningen noga, upptäcker man att det endast krävs att det uppstått fara för annans egendom (alternativt liv/hälsa). Det står ingenting om att brand skall ha anlagts i annans egendom. Och fara för annans egendom kan ju uppstå, om någon tänt eld på sitt eget hus, t.ex. om husen ligger nära varandra. De rekvisit vi nu talat om kallas objektiva rekvisit eller rekvisit för otillåten gärning, eftersom de i regel rör de yttre kraven på ett brott. Alla objektiva rekvisit i en brottsbeskrivning måste givetvis vara uppfyllda för att brottet skall föreligga i fullbordad form. ^]L^I9^^^&^I?}^^IL^LL3^^nhet en handling, dvs. ett Handling mänskligt beteende som i regel utspelas i yttervärlden. Brotten ^an_ enHist begås av människor, s.k. fysiska personer. En juridisk person - ett bolag, en förening eller en stiftelse - kan för närvarande inte dömas till straff eller annan brottspåföljd. Visserligen kan man förverka egendom som tillhör en juridisk person och man kan ålägga en näringsidkare som är en juridisk person s.k. företagsbot, men förverkande och företagsbot är inte vad lagen kallar straff eller annan brottspåföljd. Skulle en juridisk person ha mottagit egendom med redovisningsskyldighet, blir det den person som fått i uppgift att sköta redovisningen för den juridiska personen som får bära det straffrättsliga ansvaret, om han kan lastas för sin misskötsel av saken. Vid de flesta brott krävs för ansvar någon form av handlande från gärningsmannens sida. För att dömas för skadegörelse krävs att någon »förstör eller skadar egendom», BrB 12:1. Förolämpning förutsätter att någon »smädar annan», BrB 5:3. Tvegifte kräver att någon »ingår äktenskap», BrB 7:1. Sådana krav på ett visst handlande kallas handlingsrekvisit. Ibland formuleras handlingsrekvisitet med relativt obestämda uttryck. För mord och dråp, t.ex., straffas den som berövar annan livet, BrB 3:1-2. För förskingring straffas den som åsidosätter vad han har att iaktta för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet, BrB 10:1. Man brukar säga att någonting måste ha ägt rum i yttervärlden Underlåtenhet för att bestraffning skall få ske. Blotta tankar är straffria. Det kan då synas egendomligt att vissa brott kan begås inte genom en positiv handling, utan genom en underlåtenhet att göra något visst, eftersom det innebär att man straffar en person för vad han inte gjort. Som exempel på s.k. äkta underlåtenhetsbrott kan nämnas fyndförseelse

25

Brottens uppbyggnad

som kan begås genom underlåtenhet att anmäla hittegods, BrB 10:8. Vid närmare eftertanke finner man dock att det är skillnad mellan att avstå från att utföra någonting som man inte bort utföra, t.ex. en stöld, och att avstå från att utföra någonting som man bort utföra, t.ex. avge deklaration eller anmäla hittegods. Den som endast tänkt eller drömt om att utföra en stöld men inte kommit längre undgår straff, eftersom »blotta tankar är straffria». Den som avstått från att inlämna deklaration eller anmäla hittegods straffas, då han föranlett att någonting som borde ha ägt rum i yttervärlden inte ägde rum. Vid sidan av de äkta underlåtenhetsbrotten, som kännetecknas av att det i brottsbeskrivningen uttryckligen talas om underlåtenhet, dömer man även till ansvar för s.k. oäkta underlåtenhetsbrott. Härmed menas brottsbeskrivningar som fått en sådan neutral utformning att de kan omfatta både handling och underlåtenhet. Som exempel kan mordparagrafen nämnas: »Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid», BrB 3:1. I de flesta fall berövas en person livet genom en annan människas handling. Det är dock tänkbart i vissa fall att döma för mord, då någon underlåtit att handla. Som gammalt skolexempel brukar nämnas banvakten, som orsakar en annan människas död genom att medvetet lägga en växel fel. Han har orsakat döden genom en handling och kan dömas för mord eller det mindre grova brottet dråp. Antag att han i stället för att lägga växeln fel medvetet underlåter att lägga om växeln och att en person på grund därav dödas av tåget. Banvakten kan i ett sådant fall straffas för mord eller dråp. Hans underlåtenhet är lika straffvärd som en positiv handling. Underlåtenhet kan dock föranleda straffansvar enligt oäkta underlåtenhetsbrott endast under särskilda förhållanden. En väsentlig förutsättning är att vederbörande befann sig i en sådan situation eller ställning att man kan säga att han var skyldig att aktivt handla på visst sätt. Man använder ofta uttrycket att han skall ha befunnit sig i en garantställning. Man brukar tala om övervakningsgaranter, t.ex. hundägare, som är skyldiga att avvärja risker som utgår från en viss farokälla, här hunden, samt skyddsgaranter, t.ex. en livvakt, som är skyldiga att avvärja risker som hotar någon/något som de ansvarar för. Underlåtenhet kan grunda straffansvar för många kategorier av anställda, till den del det av anställningen följer en skyldighet att handla på ett visst sätt. En livräddare är naturligtvis skyldig att ingripa, när någon håller på att drunkna. Underlåter han medve-

26

Brottens uppbyggnad

tet att ingripa, vilket får till följd att vederbörande drunknar, kan han straffas för mord eller dråp. Vem som helst, som står vid bryggan och tittar på, kan dock inte straffas för mord eller dråp, om han underlåter att ingripa fastän han haft möjlighet att göra det. Det sist sagda står i samklang med regeln att det i allmänhet inte föreligger någon skyldighet för människor att ingripa för att förhindra eller avslöja andras brott. Vi har inte ens någon allmän skyldighet att ingripa och hjälpa till, när en människa skadats allvarligt utan att det begåtts något brott. Beträffande vissa mycket grova brott, mord, dråp, grov misshandel m.fl., kan en person som är närvarande men låter bli att använda sin mobiltelefon och ringa polisen straffas för själva underlåtenheten att avslöja brottet, BrB 23:6 st. 1. Av föräldrar kräver man mer. De är skyldiga att ingripa för att förhindra att deras barn begår brott, såväl grova som lindriga, om det är möjligt för dem utan anmälan till polisen eller annan myndighet. I annat fall kan de straffas för underlåtenhet att hindra brottet, BrB 23:6 st. 2. Denna bestämmelse tilllämpas dock sällan. Många brottsbeskrivningar kräver förutom en handling/underlå- Effekt tenhet ett visst yttre resultat, en effekt. Typexempel är mordbrottet som kräver att gärningsmannen skall ha åstadkommit någons död. Här är det döden som är effekten. Vid brottet djurplågeri består effektrekvisitet av djurets lidande. »Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes tor djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år», BrB 16:13. Många brott kräyej; att_en_ yi^sejgarat_skada måste ha inträffat. Här består effekten av skadan. Bedrägeri, skattebedrägeri, förskingring och många andra brott är konstruerade på detta sätt. Man kan dock tänka sig brott som i det konkreta fallet innebär skada men som inte är formulerade som effektbrott. Bra exempel på detta finns att hämta bland sexualbrotten. För brottet våldtäkt mot barn fordras endast att någon har samlag eller jämförlig sexuell handling med barn under femton år, BrB 6:4. Eftersom brottsbeskrivningen inte kräver att barnet tagit skada eller upplevt något särskilt obehag, är det inte fråga om ett effektbrott utan om ett rent handlingsbrott som endast kräver att en viss handling företagits och vom inte kräver någon separat effekt. Det utesluter naturligtvis inte att många barn i de konkreta fallen tar skada. Fråga om ett brott kräver en effekt eller ej har endast med brottets lagtekniska kon^ruktion att göra.

27

Brottens uppbyggnad Fara

Många brottsbeskrivningar kräver inte att skada har uppstått, utan nöjer sig med ett farerekvisit. Det hindrar inte att de tillhör kategorin effektbrott, eftersom faran kan sägas utgöra en effekt. Man straffbelägger t.ex. en handling som inneburit att fara för skada uppstått. Fara för skada förutsätter för det första att det vid handlingen föreligger en möjlighet att skada skall bli en följd av handlingen. För det andra måste sannolikheten för att skada skall inträffa vara så pass stor att man kan säga att faran är beaktansvärd. När man i efterhand skall bedöma om fara förelegat i ett visst fall, måste man gå tillbaka till verkligheten så som den såg ut, när handlingen företogs. Bestraffning för farebrott kan ske både i sådana fall, då faran realiseras och skada uppstår, och i de fall då någon skada aldrig uppstår. Man tittar inte i facit, utan gör en bedömning av situationen så som den såg ut när handlingen utfördes. Eftersom farerekvisitet är ett objektivt rekvisit, gör man en strikt objektiv bedömning av skaderisken. Fara för skada kan föreligga, även om ingen människa insåg att så var fallet. På motsvarande sätt kan fara för skada vara utesluten, även om alla inblandade personer trodde att fara förelåg. Exempel. Brottet framkallande av fara för annan förutsätter att någon utsätter annan för livsfara eller för fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, BrB 3:9. En HIV-smittad person, som överlämnar blod som blodgivare, utsätter andra för fara för allvarlig sjukdom. En person tänder på sitt hus i förhoppningen att en gäst skall omkomma. Det visar sig att varken gästen eller andra människor befann sig i huset under branden. Mordbrand föreligger inte, eftersom det objektiva rekvisitet »fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom» inte är uppfyllt, BrB 13:1. Fara för förstörelse av annans egendom föreligger inte, om personen ifråga tänder på sitt eget hus och det inte finns några andra, närliggande hus. Fara för annans liv eller hälsa föreligger inte, om det inte finns några människor i huset eller dess närhet. Avgörande är att det faktiskt inte förelåg någon fara för andra människor i det konkreta fallet. Det spelar ingen roll att det möjligen brukade finnas människor i huset. För att belysa att det handlar om faran i det konkreta fallet används uttrycket konkret fara. När man talar om fara i straffrätten menar man i allmänhet konkret fara.

28

Brottens uppbyggnad

För vissa brott tillämpas emellertid ett annat farebegrepp, s.k. abstrakt fara. En farebedömning grundas då inte på samtliga omständigheter i det konkreta fallet, utan på vad som framstår som typiskt för den aktuella situationen. Man kan också säga att man bortser från det första ledet i en (konkret) farebedömning, kravet att det förelegat en faktisk möjlighet att skada skall bli en följd av handlingen. Exempel. Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, kan straffas för häleri förutsatt att köpet var ägnat att försvåra sakens återställande till ägaren, BrB 9:6. Brottsbeskrivningen kräver inte att det förelegat en konkret fara för att det skall bli svårare för ägaren att få tillbaka saken, utan det räcker med abstrakt fara. Den som köper en stulen tavla kan straffas för häleri, även om det i ett visst fall råkar vara så att köpet inte gör det svårare för rätte ägaren att få tillbaka tavlan, t.ex. därför att köpet övervakas av en civilklädd polis. Även om det inte föreligger någon konkret fara för att det skall bli svårare för ägaren att få tillbaka tavlan, medför ett köp typiskt eller genomsnittligt sett dock en risk att återställandet försvåras. Abstrakt fara föreligger därför. Alla effektbrott, t.ex. mord, djurplågeri och bedrägeri, förutsätter Kausalitet att det finns ett orsakssamband - en kausalitet - mellan den brottsliga handlingen och effekten. Det räcker således inte att någon utfört handlingen, t.ex. avlossat ett skott mot en person, och att effekten, dvs. döden, faktiskt har inträffat, eftersom effekten kan ha inträffat oberoende av denna handling. Orsakssambandet testar man genom att man frågar sig om effekten skulle ha inträffat, även om den aktuella handlingen inte hade företagits. Antag att en person A hoppar fram för att skrämma ihjäl en annan person B. Antag vidare att B faller död ner. Frågan om A skall dömas för mord/dråp är bl.a. beroende av frågan om hans handling verkligen orsakat B:s död. När man prövar kausaliteten i detta fall får man ställa frågan om B skulle ha dött, även om A inte hade hoppat fram och skrämt honom. Visar det sig att B dog av en plötsligt inträffad hjärtinfarkt som enligt läkarvetenskapens erfarenheter inte alls påverkas av skrämselfaktorer, har A inte orsakat B:s död. Var det däremot så, att skrämseln haft ett visst inflytande på hjärtinfarktens inträde, är Ars handling orsak till B:s död. Att B möjligen var överkänslig och hade ett mycket svagt hjärta spelar ingen roll. Ett orsakssamband föreligger. Det betyder dock inte att det är klart att A skall dömas för mord eller dråp, eftersom fler förutsättningar måste

29

Brottens uppbyggnad

Subjektiva rekvisit

Uppsåt

vara uppfyllda, bl.a. de subjektiva rekvisiten, för att A skulle kunna göras ansvarig för vad som inträffat. Brottsbeskrivningarna anger i regel endast de objektiva rekvisit som skall vara uppfyllda för att brottet skall föreligga. För att den handlande skall kunna dömas för brottet fordras emellertid även att vissa subjektiva rekvisit eller rekvisit för personligt ansvar, dvs. krav på uppsåt (dolus) eller oaktsamhet (culpa), är uppfyllda. En gärning, som varken begåtts med uppsåt eller med oaktsamhet, är straffri. För brotten gäller som huvudregel att uppsåt fordras, BrB 1:2 st. 1. Endast när det uttryckligen sägs, är det tillräckligt med oaktsamhet eller culpa. »Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter», BrB 3:7. Uttrycket »vålla» markerar att effekten orsakas med culpa. Brottet vållande till annans död är ett exempel på ett culpöst brott. Man skiljer numera mellan tre former av uppsåt, direkt uppsåt, indirekt uppsåt och likgiltighetsuppsåt. Direkt uppsåt, dolus directus, till en viss effekt föreligger när gärningsmannen just eftersträvar att uppnå effekten. Direkt uppsåt förutsätter att gärningsmannen har en viss vilja eller avsikt, nämligen viljan att uppnå effekten. Direkt uppsåt kallas också avsiktsuppsåt. Exempel. Den som dödar en person därför att han avskyr honom och därför vill se honom död har direkt uppsåt till döden. Gärningsmannen har direkt uppsåt, även om effekten inte är det slutliga målet utan ett genomgångsled för något annat längre bort liggande mål. Exempel. Den som dödar en släkting för att få ut ett arv har dödat denne med direkt uppsåt. Slutmålet var att uppbära arvet, men dödandet var ett nödvändigt genomgångsled för att uppnå detta mål. Indirekt uppsåt, dolus indirectus, till en viss effekt föreligger, när gärningsmannen inser att effekten kommer att inträda som en följd av handlingen utan att den är vad han eftersträvar, vare sig som slutmål eller som genomgångsled. Antingen handlar gärningsmannen utan att ha något särskilt mål alls eller har han ett helt annat syfte än den brottsliga effekten. Indirekt uppsåt förutsätter med andra ord inte att gärningsmannen handlar med en viss viljeinriktning. Tillräckligt är att han har insikt om vad som kommer att följa av handlingen. Indirekt uppsåt kallas även insiktsuppsåt. Skolexempel. Någon bringar ett fartyg att explodera för att få ut det belopp för vilket han försäkrat fartyget. Gärningsmannen har di-

30

Brottens uppbyggnad

, för att A skulle kunna

av uppsåt, direkt uppsåt,

rekt uppsåt till mottagandet av försäkringsersättningen, eftersom det är slutmålet för hans handling, och till förstörandet av fartyget, eftersom det är ett nödvändigt genomgångsled till slutmålet. Däremot har han endast indirekt uppsåt till de ombordvarande passagerarnas död, om han insåg att de måste omkomma. Deras död var inte eftersträvad, vare sig som slutmål eller som genomgångsled för att få ut försäkringsersättningen, utan en sidoordnad biverkan. Den svagaste formen av uppsåt representerades tidigare av det eventuella uppsåtet, men detta har numera ersatts av ett likgiltighetsuppsåt. Det eventuella uppsåtet byggde på ett hypotetiskt resonemang. Gärningsmannen kunde endast överbevisas om att ha insett att effekten varit möjlig, men om domstolen hypotetiskt trodde att gärningsmannen skulle ha agerat likadant som han gjorde, om han varit fullt säker på att effekten skulle inträffa, förelåg ett eventuellt uppsåt. Nu har praxis bytt ut det eventuella uppsåtet mot ett likgiltighetsuppsåt som inte bygger på något hypotetiskt antagande. Likgiltighetsuppsåt föreligger om gärningsmannen insett risken för effekten och faktiskt varit likgiltig till förverkligandet av effekten. (Lägg märke till att man inte prövar om han varit likgiltig till risken för att gärningen skulle medföra en viss effekt, utan till förverkligandet av effekten.) Sådan likgiltighet föreligger, när förverkligandet av effekten inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Omvänt föreligger inte likgiltighet, när gärningsmannen möjligen varit lättsinnig men ändå handlat i förlitan på att effekten inte skulle förverkligas. Skolexempel. En sjuttonårig pojke, på rymmen från ett ungdomshem, kör med stulen bil på en smal skogsväg. Plötsligt dyker en polis upp och ställer sig i vägen för att hejda bilen. Sjuttonåringen ökar då farten och kör rakt på polisen, som dödas. Efteråt säger han att han inte avsett att döda polisen, utan tvärtom räknat med att denne skulle hoppa åt sidan. Direkt uppsåt att döda kan inte styrkas, eftersom ett sådant uppsåt förutsätter att sjuttonåringen hade eftersträvat polisens död. Indirekt uppsåt lär heller inte föreligga, eftersom det förutsätter att han skulle ha insett att polisen skulle komma att dö. Förmodligen kan inte ens likgiltighetsuppsåt styrkas. Givetvis insåg sjuttonåringen risken för att polisen skulle dödas. Men man kan knappast vara övertygad om att han varit likgiltig inför riskens förverkligande. Han kan därför inte straffas för Uppsåtligt dödande, dvs. för mord eller dråp. Där-

31

Brottens uppbyggnad

emot kan han straffas för vållande till annans död enligt BrB 3:7, dvs. för oaktsamt dödande. Enligt huvudregeln är det för uppsåtliga brott tillräckligt att någon av de tre uppsåtsformerna föreligger. Även om brottet är grovt, räcker det således med likgiltighetsuppsåt. Att handla Uppsåtligt behöver m.a.o. inte innebära mer än man handlar med insikt om vad man gör och vad detta får till följd (om brottet kräver en effekt). Att handla Uppsåtligt betyder således inte - som många människor kanske tror - att handla med en ond eller illvillig avsikt. Inte ens begreppet direkt uppsåt förutsätter mer än att gärningsmannen eftersträvar att uppnå den brottsliga effekten. Omvänt saknar man inte uppsåt för att man har ett gott skäl till sitt handlande. En barmhärtighetsdödare handlar med direkt uppsåt att döda, även om han handlar av medlidande. För att de subjektiva rekvisiten skall vara uppfyllda fordras att alla de objektiva rekvisiten för ett brott - dvs. i regel hela brottsbeskrivningen - är täckta av uppsåt. Man tänker sig att brotten har två sidor, en objektiv och en subjektiv, som skall täcka varandra. Man talar därför om täckningsprincipen. Fattas det något på den subjektiva sidan, dvs. täcks inte alla objektiva rekvisit av uppsåt, brister det i subjektiv täckning och något brott föreligger inte. Förr eller senare går det kanske upp för gärningsmannen exakt vad som hänt. Uppsåtsbedömningen skall emellertid göras med tanke på gärningsmannens uppsåt vid tidpunkten för den brottsliga handlingen. Det innebär att man måste göra klart för sig vad som är den brottsliga handlingen. Vid rattfylleri, t.ex., är det förandet av bilen, 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Den som är helt omedveten om att han bjuds på alkohol, t.ex. apelsinjuice med vodka, uppfyller kravet på uppsåt i denna del, om han senare vid förandet av bilen upptäcker att juicen måste ha innehållit alkohol. Har han vid tidpunkten för den brottsliga handlingen, vid förandet av bilen, kommit till insikt om att han druckit alkohol, hjälper det inte att åberopa att han tidigare trodde att glaset endast innehöll juice. När man prövar uppsåtet i förhållande till den brottsliga effekten, undersöker man om någon av de tre uppsåtsformerna - direkt uppsåt, indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt - föreligger. Handlar det i stället om den brottsliga handlingen eller andra brottsrekvisit, blir det inte aktuellt att pröva om direkt uppsåt föreligger. Man undersöker i stället om gärningsmannen har antingen full insikt eller likgiltighetsuppsåt. Det hänger samman med att uppsåtet är relate-

32

Brottens uppbyggnad

as död enligt BrB 3:7, dvs.

rat till någonting i nuet, inte något som kommer att utspelas i framtiden, såsom en effekt. Exempel. Bedrägeri förutsätter bl.a. att bedragaren vilselett sitt offer, BrB 9:1 st. 1. Ett vilseledande föreligger t.ex. när en person säljer ett smycke, som han påstår vara gjort av någon ädelsten men som i själva verket är en billig efterapning. Detta vilseledande täcks av uppsåt, om säljaren känner till att smycket är en imitation och således har klart för sig att han lurar köparen. I så fall föreligger det första av de båda uppsåtsalternativen (full insikt). Uppsåt föreligger även, om säljaren inser att det är möjligt att smycket är en efterapning och han är likgiltig till att det skulle vara så, dvs. att smycket är en efterapning. Vissa brottsbeskrivningar innehåller rekvisit som innefattar värderingar. För att mutbrott skall föreligga fordras att en arbetstagare »tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning» BrB 20:2. Kravet på otillbörlig belöning är exempel på ett sådant s.k. normativt rekvisit. För den subjektiva täckningen krävs inte att belöningen enligt gärningsmannens egen uppfattning verkligen är att rubricera som otillbörlig. Det räcker att han har uppsåt i förhållande till verklighetsunderlaget, som ligger till grund för bedömningen att belöningen är otillbörlig, t.ex. belöningens värde. Däremot behöver han inte dela domstolens uppfattning att belöningen var otillbörlig. Av täckningsprincipen följer att okunnighet om att en viss hand- straffmttsling är straffbelagd, s.k. straffrättsvillfarelse, i princip inte befriar villfarslse rån ansvar. Denna princip har 1994 stadfästs i BrB 24:9. Endast om rel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen Aler villfarelsen varit uppenbart ursäktlig, kan den leda till ansvarsrihet. Den omständigheten att en viss gärningstyp, t.ex. egenmäktiget med barn, är straffbelagd utgör inte något brottsrekvisit som -Kall vara täckt av uppsåt. Om den förälder, som efter en skilsmässa nte har vårdnaden om det gemensamma barnet, egenmäktigt tar \arnet med sig och far utomlands för en längre tid, kan han straffas ir egenmäktighet med barn enligt BrB 7:4, även om han inte hade n aning om att ett sådant förfarande var kriminaliserat. Han upp. ller kravet på uppsåt, om de objektiva rekvisiten i brottsbeskrivmgen täcks av uppsåt. Något mer fordras i princip inte. Vissa brott är emellertid utformade så att okunnighet om vissa •Ättsregler kan medföra straffrihet för gärningsmannen. Skattebrott treligger, när någon i sin deklaration lämnar oriktig uppgift och

33

Brottens uppbyggnad

Culpa

därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna, 2 § skattebrottslagen (1971:69). Den skattskyldiges uppsåt måste bl.a. täcka det faktum att han lämnat en deklaration med oriktig uppgift. Den som missuppfattat skattelagstiftningen och i god tro upptar alltför låg inkomst uppfyller inte kravet på uppsåt i förhållande till det objektiva rekvisitet oriktig uppgift. Han kan därför inte dömas för skattebrott. Detta följer direkt av täckningsprincipen. På liknande sätt förhåller det sig med stöldbrottet. »Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det», kan straffas för stöld enligt BrB 8:1. En fastighetsägare, som plockat några kilo äpplen från ett träd som växte på grannens tomt, frikändes från ansvar för stöld. Fastighetsägaren trodde att äpplena tillhörde honom, då de växte på grenar som hängde in på hans tomt. Hans uppsåt täckte m.a.o. inte det objektiva rekvisitet vad annan tillhör. Man kan dock utgå från att han kände till att gärningstypen stöld att olovligen ta vad annan tillhör - var kriminaliserad. Han befann sig därmed inte i någon straffrättsvillfarelse. Uppfyller inte gärningsmannen kravet på uppsåt går han fri från ansvar. Härav följer att det inte finns någon anledning att behandla en straffrättsvillfarelse i andra fall än de då gärningsmannen uppfyller uppsåtskravet. Enligt huvudregeln fordras numera uppsåt för alla brott, om inte annat är särskilt föreskrivet, dvs. om det inte uttryckligen sägs är det tillräckligt med oaktsamhet, culpa. Ibland används sådana uttryck som ovarsamhet, försummelse eller vårdslöshet för att beteckna Culpa. En person hade handlat culpöst, när han inte varit tillräckligt aktsam och det hade kunnat begäras just av honom i den aktuella situationen att han hade iakttagit sådan aktsamhet. Culpa förutsätter först och främst att det föreligger en avvikelse mellan gärningsmannens beteende och det beteende som gärningsmannen hade bort iaktta. För att få reda på om culpa föreligger eller ej måste man alltså göra en jämförelse med vad som kan sägas utgöra det aktsamma beteendet. Riktlinjer för denna bedömning kan man ibland hämta från föreskrifter i lag eller annan författning, t.ex. trafikföreskrifter. En bilist, som överträder en regel om hastighetsbegränsning, dvs. kör för fort, har givetvis inte varit tillräckligt aktsam, eftersom en god bilförare bör rätta sig efter trafikreglerna. Finns inga föreskrifter att falla tillbaka på, får culpabedömningen ytterst baseras på den aktsamhet som normalt försiktiga och ansvarskännande personer brukar iaktta på det ifrågavarande området.

34

Brottens uppbyggnad

För att culpa skall föreligga fordras dessutom att det kunde begäras just av den individuelle gärningsmannen att han i den ifrågavarande situationen betedde sig riktigt. Det betyder att det finns ett visst utrymme för att ta hänsyn till individuella egenskaper såsom dålig syn, hörsel, utbildning etc, under förutsättning att han inte kan lastas för att ha försatt sig i en situation som han inte behärskar. Brottet vållande till annans död enligt BrB 3:7 förutsätter som tidigare sagts att någon av oaktsamhet orsakat annans död. Det krävs med andra ord att gärningsmannen av oaktsamhet orsakat en effekt. Andra brottsbeskrivningar är utformade så att man straffbelägger ett oaktsamt handlande, t.ex. brottet vårdslöshet i trafik som inte kräver att någon effekt inträffar, se 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Man brukar skilja mellan medveten och omedveten culpa. Den sjuttonårige rymlingen i exemplet ovan handlade i medveten culpa, eftersom han var medveten om risken för effekten, dvs. polisens död. Han tog risken. Skillnaden mellan medveten culpa och likgiltighetsuppsåt är att gärningsmannen vid medveten culpa är likgiltig inför risken men räknar med att risken ej skall förverkligas. Vid likgiltighetsuppsåt är han likgiltig inför riskens förverkligande. Föreligger omedveten culpa, slutligen, hade han inte ens varit medveten om risken för effekten. Ett problem, när man tar ställning till den subjektiva täckningen, Gärningsmanär vilken inverkan gärningsmannens berusning skall ha på bedöm- nens berusning ningen. En berusad person, som blivit aggressiv och därför slagit till en annan person, kan inte hänvisa till berusningen som en ursäkt. Även om han inte skulle ha tagit ett sådant initiativ om han varit nykter, straffas han för det uppsåtliga brottet misshandel. Likaså kan en berusad person straffas för ett culpöst brott, t.ex. vårdslöshet i trafik eller vållande till annans död, eftersom man inte tar hänsyn till berusningen vid culpabedömningen. Svårare att bedöma är sådant fall, där den berusade inte uppfyller kravet på uppsåt i ett visst avseende och man kan misstänka att det just beror på berusningen. I exemplet i förra stycket innebar berusningen endast att gärningsmannen tog ett initiativ som han annars inte skulle ha tagit. Han hade dock ett uppsåt som täckte de objektiva misshandelsrekvisiten. Man kan tänka sig andra fall, där den berusade just på grund av sin berusning saknar uppsåt i ett visst avseende. En kraftigt berusad person säljer sin stålklocka som en guldklocka, då har han fått för sig att klockan är gjord av guld. Han

35

1

Brottens uppbyggnad

inser m.a.o. inte att han vilseleder köparen. Skall han dömas för bedrägeri eller inte? I brottsbalken finns en särskild regel (BrB 1:2 st. 2) som säger att om någon begått en gärning under frivillig berusning »må därav icke föranledas att gärningen ej anses som brott». Regeln innebär en möjlighet att efterge det vanliga kravet på uppsåt i förhållande till de objektiva brottsrekvisiten. Man fingerar uppsåt för den berusade. Säljaren av klockan skulle därför kunna dömas för bedrägeri. Det är dock oklart hur hög berusningsgraden måste vara för att regeln skall vara tillämplig.

36 ,

m. Skall han dömas för be-

3.

Ansvarsfrihetsgrunder

Ett brott föreligger normalt, när de objektiva brottsrekvisiten är uppfyllda och det föreligger subjektiv täckning. Lagstiftaren har emellertid inte formulerat brotten så snävt att man beaktat alla tänkbara intressekollisioner och andra undantag som får den brottsliga handlingen att mista sin straffvärdhet. Misshandelsstadgandet innehåller inget undantag för poliser som behöver använda våld i sin tjänsteutövning, brottsbeskrivningarna i trafikbrottslagen innehåller inga undantag för den som snabbt behöver föra en svårt skadad person till sjukhus etc. Man har i stället plockat ut undantag av detta slag och formulerat som allmänna principer, s.k. ansvarsfrihetsgrunder. Brottsbeskrivningarna är så att säga skrivna med ett tyst förbehåll att ingen ansvarsfrihetsgrund är tillämplig. Det betyder att den annars brottsliga gärningen inte anses utgöra ett brott, om den företagits i en sådan undantagssituation. Polisen, som inom tillåtna ramar använder våld i sin tjänsteutövning, undgår inte bara straff. Han har överhuvudtaget inte begått något brott. De flesta av ansvarsfrihetsgrunderna är av objektiv natur. Föreligger det en objektiv ansvarsfrihetsgrund straffas ej den som utfört gärningen, även om han inte alls kände till att det förelåg en undantagssituation. Exempel. Den som lånar sin grannes cykel utan att inhämta något samtycke från grannen har inte begått brottet egenmäktigt förfarande, om det visar sig att grannen faktiskt hade samtyckt till utlåningen. Däremot tar man hänsyn till att någon av misstag tror att han befinner sig i en undantagssituation, fastän så inte är fallet. Exempel. Den som lånar sin grannes cykel utan samtycke i tron att han faktiskt har det blir fri från ansvar för det uppsåtliga brottet egenmäktigt förvarande (BrB 8:8). Avgörande är att det samtycke, som han tror sig ha, skulle ha varit ansvarsbefriande om det hade förelegat. Man talar om putativt samtycke. Till ansvarsfrihetsgrunderna brukar framför allt räknas:

37

Ansvarsfrihetsgrunder

-

Samtycke

samtycke angrepp på egen rättssfär nödvärn nöd laga befogenhet och förmans befallning

Alla dessa undantagssituationer finns inte reglerade i brottsbalken eller i någon annan lag. I praxis tillämpas ansvarsfrihetsgrunden angrepp på egen rättssfär utan att man har något lagstadgande att falla tillbaka på. Någon konflikt med legalitetsgrundsatsen uppstår dock inte, eftersom tilllämpningen av en ansvarsfrihetsgrund leder till ett för den åtalade förmånligt resultat, nämligen frikännande. Av vissa brottsbeskrivningar framgår direkt att samtycke av den mot vilken brottet riktas befriar från ansvar. Det gäller t.ex. hemfridsbrott som föreligger då någon »olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad», BrB 4:6 st. 1, och stöld som förutsätter att någon »olovligen tager vad annan tillhör», BrB 8:1. I dessa fall innebär ett samtycke från lägenhetsinnehavaren respektive ägaren att brottsrekvisiten för de aktuella brotten inte är uppfyllda. Man handlar inte olovligen, om den mot vilken brottet riktas går med på eller accepterar handlingen. Någon ansvarsfrihetsgrund rörande samtycke behöver inte åberopas, eftersom redan brottsbeskrivningen förutsätter att gärningen inte sker med lov. Grunden för tanken att samtycke utesluter ansvar är att var och en i princip bör få bestämma över sina intressen. Det betyder att samtycke endast kan befria från ansvar vid vissa brott mot enskild person, t.ex. misshandel och trolöshet mot huvudman. Däremot verkar ett samtycke inte ansvarsbefriande vid brott mot staten eller brott mot allmänheten. Det följer redan av att brottet inte riktar sig mot en enda person. Det finns ingen som kan samtycka till ett sådant brott som spioneri eller tjänstefel. Samtycke till dödande befriar inte gärningsmannen från ansvar för mord eller dråp, som visserligen utgör brott mot enskild person. Det framgår av det s.k. dödshjälpsmålet, i vilket en journalist dömdes för dråp efter det att hon givit en svårt handikappad man, som önskade dö men inte kunde utföra ett självmord, tabletter och en injektion insulin. En annan sak är att medhjälp till självmord är strafffritt, eftersom den som utför självmordet och således tar livet av sig inte utför något brott. Mord och dråp förutsätter att annan person

38

Ansvarsfrihetsgrunder

berövas livet. Gränsdragningen mellan dråp med samtycke och medhjälp till självmord kan vara hårfin i det konkreta fallet. Samtycke anses befria från ansvar för lindrigare kroppsskada och även i andra fall, när någon utövar en verksamhet som är allmänt accepterad, t.ex. brottning eller boxning, så länge han håller sig till de regler som gäller för sporten ifråga. Att riskfyllda operationer, som kan leda till att patienten t.ex. förlorar syn eller hörsel, inte leder till straffansvar kan förmodligen inte förklaras endast med att patienten samtyckt och att det föreligger en nödsituation. En särskild ansvarsfrihetsgrund just för sjukvården får snarare åberopas. Däremot kan just samtycke åberopas som ansvarsfrihetsgrund vid tatueringar. En lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke har införts i BrB 24:7. Regeln innebär att en gärning, som någon företar med samtycke av den mot vilken den riktas, utgör brott endast om gärningen med hänsyn till omständigheterna är oförsvarlig. Regeln är dock inte avsedd att ge utrymme för att samtycke vid grov misshandel eller vid Uppsåtligt dödande skall leda till ansvarsfrihet. För att samtycke skall verka ansvarsbefriande måste samtycket vara avlämnat frivilligt av den som är behörig och det måste föreligga vid själva gärningen. Det har ingen ansvarsfriande verkan om den kränkte efter det att gärningen utförts lämnar ett samtycke och så att säga förlåter gärningsmannen. Däremot godtas ett tyst - icke uttalat - samtycke som förelegat vid gärningen, även om det kom till uttryck först efter gärningen. En annan allmän objektiv ansvarsfrihetsgrund är angrepp på egen Angrepp på rättssfär. Tanken är att den som begår ett brott mot sig själv inte kan e9en rättssfär straffas härför. Brotten är i allmänhet konstruerade så, att de avser angrepp på annans rättssfär. Mord och dråp föreligger endast när någon berövar annan livet, BrB 3:1-2. Misshandel förutsätter att annan person tillfogas kroppsskada, sjukdom eller smärta, BrB 3:5. Skadegörelse kräver att egendom skadas till men för annans rätt därtill, BrB 12:1. Någon ansvarsfrihetsgrund behöver inte åberopas, när någon berövar sig själv livet, misshandlar sig själv eller förstör sin egendom till men för den egna rätten därtill, eftersom det föreligger en brist i de objektiva brottsrekvisiten. Ansvarsfrihetsgrunden angrepp på egen rättssfär bygger på ett integritetsresonemang, nämligen tanken att individen själv bestämmer över sin egen rättssfär, så länge inget utomstående intresse kränks. En annan ansvarsfrihetsgrund, nämligen nödvärn, föreligger när Nödvärn en person försöker hejda ett påbörjat eller överhängande brottsligt

39

Ansvarsfrihetsgrunder

strof. Den som handlar i nöd, när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse, blir fri från ansvar för den annars brottsliga gärning som han begår, förutsatt att gärningen inte kan anses oförsvarlig, BrB 24:4. Nödbestämmelsen tillämpades i det s.k. Norrmalmstorgsdramat 1973, då en rånare av en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm krävde att 3 miljoner kronor skulle lämnas till honom och att en bekant till honom, en internerad fånge, O, skulle föras till banken. Fyra banktjänstemän hölls som gisslan. O fördes till banken och vistades där tillsammans med rånaren och gisslan under några dagar, innan polisen tog sig in i banken. O ställdes till svars bl.a. för att han brutit upp en kassalåda och tagit ca 100 000 kronor som han gömt i bankvalvet samt för att han tagit ut och förstört film från bevakningskamerorna i banken, varnat rånaren för polisen vid flera tillfällen, anordnat alarmanordning m.m. O blev dock befriad från straffansvar av hovrätten med motiveringen att han handlat i nöd för att lugna rånaren och lätta situationen för gisslan. I detta fall uppstod nödsituationen genom en annan persons - rånarens - brottsliga handlande. Det finns en särskild regel om nödexcess som innebär att den nödlidande kan bli från ansvar, om omständigheterna varit sådana att han »svårligen kunde besinna sig», BrB 24:6. Även om gärningen finnes brottslig, kan han få strafflindring, trots att nödhandlingen är oförsvarlig, BrB 29:3 p. 5. Den ansvarsfrihetsgrund, som reglerar polisens och andra befatt- Laga befogenningshavares rätt att använda våld, kallas laga befogenhet, BrB 24:2. het Observera alltså att polisen lyder under samma lagar som medborgarna i övrigt. För att polisen skall äga rätt att bryta emot lagen fordras att man kan åberopa bestämmelsen om laga befogenhet. Den utesluter naturligtvis inte att bestämmelserna om nödvärn och nöd kan åberopas även av en polis. En grundläggande förutsättning för polisens laga befogenhet att använda våld är att andra medel är otillräckliga och att det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt att våld användes för att genomföra en tjänsteåtgärd, 10 § polislagen (1984:387). Vidare förutsätts att polisen befunnit sig i någon viss av sju särskilt uppräknade situationer. Se närmare 10 § polislagen. Förmans befallning är ytterligare en ansvarsfrihetsgrund. Framför Förmans befaiiallt i det militära men även i andra offentligrättsliga förhållanden, nm9 t.ex. inom polisen, gäller att en gärning som en underlydande begått på befallning av den överordnade kan - men måste inte - medföra

41

Ansvarsfrihetsgrunder

ansvarsfrihet för den underlydande. Utgångspunkten är att en befallning att utföra en brottslig gärning inte bör lydas av den underordnade. Men denna presumtion kan brytas, om man vid en intresseavvägning finner att intresset av att lydnadsplikt upprätthålls väger tyngre än intresset av att den brottsliga gärningen inte utförs. Lyder han befallningen och utför en brottslig gärning, får man göra en avvägning av lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt, BrB 24:8. Störst betydelse har lydnadsplikten på det militära området. En militär som vägrar att lyda en förmans order kan straffas för lydnadsbrott. Rör ordern ett brott, bör han inte ställas inför två alternativ, som innebär att han gör sig skyldig till brott, vare sig han vägrar att utföra ordern (lydnadsbrott) eller väljer att utföra den beordrade gärningen. Därför finns ansvarsfrihetsgrunden rörande förmans befallning.

42

4.

Tillämpligheten av svensk strafflagstiftning

Svenska domstolar tillämpar i princip endast svensk strafflagstiftning. Har en gärning begåtts med utländsk anknytning av något slag, blir det inte aktuellt att tillämpa utländska brottsbeskrivningar vid en svensk domstol. Däremot kan naturligtvis fråga uppkomma om svensk domstol överhuvudtaget är kompetent att döma över ett brott med utländsk anknytning. Kan en svensk medborgare, som ägnar sig åt koppleri i Frankrike åtalas och dömas för detta brott vid en svensk domstol? Kan en italienare som rånar en fransman i Stockholm ställas till svars för detta rån vid en svensk domstol? I viss utsträckning kan brott som begås utomlands, t.ex. av en svensk medborgare, bli föremål för åtal och dom här i Sverige. Innan man undersöker om domstolen är kompetent, måste man dock kontrollera att den brottstyp som skulle komma ifråga inte är utformad så att den är begränsad till att gälla gärningar som utförts i Sverige eller på annat sätt har anknytning till Sverige. Man säger att vissa brott har territoriell eller nationell begränsning. Exempel på ett brott av det senare slaget är tjänstefel enligt BrB 20:1, som endast kan begås i utövning av svensk myndighet. En svensk medborgare som arbetar vid en utländsk myndighet och åsidosätter sina plikter i den utländska myndighetsutövningen kan således inte dömas för tjänstefel enligt BrB 20:1. De flesta brott i brottsbalken, t.ex. mord, misshandel, stöld, bedrägeri och förskingring, har dock varken någon territoriell eller nationell begränsning. När det gäller trafikbrotten skulle man kunna tro att de är territoriellt begränsade till Sverige på något sätt. I en särskild lag (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, har man dock bestämt att straffbestämmelserna i den vanliga trafikbrottslagen - rattfylleri, smitning, olovlig körning och vårdslöshet i trafik - gäller även i fråga om sådana gärningar som har begåtts utomlands. En svensk som kör bil rattfull i Italien kan dömas för rattfylleri vid en svensk domstol, förutsatt att domstolen är kompetent. Brottet är inte begränsat till att endast kunna begås i Sverige.

43

Brott med territoriell eller nationell begränsning

f

Tillämpligheten av svensk strafflagstiftning Kompetensnormer

Även om ett brott inte har någon territoriell eller nationell begränsning till Sverige fordras en kompetensnorm som slår fast svensk domstols kompetens i de fall brottet begåtts utomlands. Kompetensnormerna utgör en del av den svenska straffrätten. Det betyder att en gärning, som faller in under svensk kompetens, mycket väl kan tänkas omfattas även av andra staters kompetens. Då uppstår en kompetenskonflikt som får lösas genom avtal mellan de berörda staterna. I kompetensnormerna slås först och främst fast att den svenska kompetensen omfattar alla brott som begås bär i landet, se BrB 2:1. Det betyder att man inte fäster något avseende vid gärningsmannens eller brottsoffrets nationalitet. Regeln är ett uttryck för den s.k. territorialitetsprincipen som innebär att alla brott som begås inom ett lands territorium omfattas av det landets kompetens. Beträffande brott som begås utomlands av en svensk medborgare eller av en utlänning som stadigvarande är bosatt i Sverige är svensk domstol kompetent, under förutsättning att gärningen är straffbelagd även enligt den utländska gärningsortens strafflagstiftning, se BrB 2:2 st.2. Det uppställs som man säger ett krav på dubbel straffbarhet. Regeln är uttryck för den s.k. personalitetsprincipen som innebär att ett lands medborgare straffas för brott som de begått utomlands. Svensken som kör bil rattfull i Italien kan således dömas för rattfylleri vid en svensk domstol, om denna gärning är straffbelagd även enligt italiensk straffrätt. Han får dock inte dömas till en påföljd som är strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt italiensk straffrätt. Stadgas endast böter för rattfylleri i Italien, kan han inte dömas till fängelse. Uppfylls inte kravet på dubbel straffbarhet, får han inte dömas vid svensk domstol. Kompetensnormerna innehåller flera undantag från den nu nämnda huvudregeln. Ett av dem säger att svensk domstol är kompetent, om någon begått ett brott utomlands som är så allvarligt att det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller därutöver, BrB 2:3 p. 7. Tanken är att mycket allvarliga brott skall omfattas av den svenska kompetensen så att bestraffning kan äga rum här, även om kravet på dubbel straffbarhet inte skulle vara uppfyllt. Den svenska kompetensen är vidsträckt, men normernas faktiska tillämpning begränsas naturligtvis av att brott som begåtts utomlands sällan blir kända i Sverige. Och blir brottet känt, uppstår det praktiska problemet att kunna genomföra en straffprocess här i lan-

44

Tillämpligheten av svensk strafflagstiftning

det, om gärningsmannen befinner sig utomlands. Han kan visserligen begäras utlämnad till Sverige, men det är inte säkert att han verkligen kommer att utlämnas hit. Frågan avgörs av det främmande landets utlämningsprinciper eller av den utlämningskonvention som Sverige kan ha undertecknat med staten ifråga.

45

5.

Mord

Några utvalda brott

Brottskatalogen i brottsbalken inleds med brotten mot liv och hälsa (3 kap.)- Det allvarligaste av dessa brott är mord (BrB 3:1) som formuleras på följande sätt: »Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid.» Lägg märke till att lagen inte uppställer några begränsningar vad avser sättet för dödandet. Mord kan föreligga, när någon exempelvis skjutit ned eller knivhuggit en person till döds, likaväl som när någon skrämt ihjäl en person, förutsatt givetvis att uppsåt att beröva denne livet förelegat. Direkt uppsåt fordras inte, utan det räcker med indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Det senare betyder att gärningsmannen måste ha insett att det förelegat en risk för att offret skulle dö, samtidigt som gärningsmannen varit likgiltig till riskens förverkligande, dvs. till offrets död. Tolkningen av mordparagrafen föranleder i allmänhet inte några bekymmer. Mordrättegångar rör sällan analys av någon rättsfråga, utan intresset är i allmänhet inriktat på bevisfrågorna. I det s.k. styckmordsmålet från 1988 hade vissa delar av en död kvinnokropp påträffats styckade i två svarta plastsäckar i Solna. Två läkare, en allmänläkare och en obducent vid rättsläkarstationen i Solna, misstänktes för att ha dödat kvinnan och vanställt liket genom att stycka det. Läkarna åtalades för mord men frikändes av TR:n, då man inte ansåg det vara bevisat att den påstådda gärningen, dödandet, hade utförts gemensamt och i samråd mellan de båda läkarna. Däremot ansåg TR:n det vara bevisat att läkarna tillsammans och i närvaro av den enes dotter hade styckat kvinnokroppen. Man var med andra ord övertygad om att läkarna hade utfört styckningen av kroppen, men man ansåg det inte vara bevisat att de båda läkarna först hade dödat kvinnan. Domen har i debatten kritiserats på många grunder, bl.a. på den grunden att om man funnit att de hade styckat kroppen, så borde man även kunna styrka att de hade dödat kroppen. Man kan dock vända på resonemanget och fråga sig om det verkligen fanns stöd för uppfattningen att de ens hade styckat

46

Några utvalda brott

kroppen. Debatten i styckmordsmålet blev uppskruvad och känsloladdad. Det är inte helt otänkbart att intresset av att reda ut mordet skulle ha varit starkare, om offret inte hade varit en prostituerad med missbruksproblem, utan en kvinnlig läkare, och de två misstänkta personerna inte hade varit läkare, utan två knarkande uteliggare. Dråp kallas ett Uppsåtligt dödande som anses som mindre grovt Dråp (BrB 3:2). Som exempel på en sådan förmildrande omständighet kan barmhärtighetsdödande nämnas - någon dödar en svårt sjuk person för att befria honom från lidande. Straffskalan för dråp är lägst sex och högst tio års fängelse. Medan mord och dråp handlar om Uppsåtligt dödande, bestraffas oaktsamt dödande som vållande till an- v an eJ' annans dod

pp Dina. Två läkare, en

nans död (BrB 3:7). Straffskalan har nu sjunkit ned till fängelse i högst två år eller böter för det fall att brottet är ringa. Ett annat centralt våldsbrott är misshandelsbrottet (BrB 3:5). Det Misshandel beskrivs så att någon tillfogar någon annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt e.d. Det uppställs inga begränsningar vad gäller själva handlingssättet. I stället formuleras effekten. Att tillfoga någon sådana kroppsskador som sår, svullnader, benbrott eller ledskador utgör typisk misshandel. Till kroppsskador räknas även förlamningar samt skador på syn och hörsel. All misshandel leder inte till kroppsskador. Även tillfogande av sjukdom - fysisk eller psykiskt - samt smärta, dvs. ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt, räknas som misshandel. En förälder, som slår sitt barn, gör sig skyldig till misshandel, förutsatt att åtminstone smärta i lagens mening uppstår. Någon särskild ansvarsfrihetsgrund finns inte för vårdnadshavare som använder kroppsaga som uppfostringsmedel. I vissa sporter, t.ex. ishockey, är det inte ovanligt att en deltagare tillfogar någon annan deltagare skada eller smärta. Så länge spelare håller sig inom ramen för vad som är tillåtet enligt reglerna för sporten ifråga, kan man säga att den drabbade har samtyckt till åtgärden och att en ansvarsfrihetsgrund med andra ord föreligger (se ovan under kap. 3). Överskrides däremot spelreglerna, kan straffbar misshandel föreligga. Denna bedömning påverkas inte av frågan om spelaren drabbas av idrottens egna bestraffningsregler eller ej. Han kan med andra ord komma att straffas dubbelt. Misshandel är ett Uppsåtligt brott. Det betyder att åtminstone likgiltighetsuppsåt måste föreligga i förhållande till effekten, dvs. kroppsskada, sjukdom eller smärta. Har gärningsmannen misshandlat en person till döds utan att någon form av uppsåt förelegat i för-

47

Några utvalda brott

Vållande till kroppsskada eller sjukdom

Terroristbrott

Förtal och förolämpning

hållande till döden, kan han inte straffas för mord eller dråp. Däremot kan han straffas för de båda brotten misshandel och vållande till annans död i förening, förutsatt att han uppfyller kravet på uppsåt i förhållande till kroppsskada/sjukdom/smärta samt kravet på oaktsamhet i förhållande till den dödliga utgången. Man bedömer med andra ord misshandelsdelen för sig och det oaktsamma orsakandet av döden för sig. Den som inte uppfyller misshandelsbrottets krav på uppsåt kan straffas för vållande till kroppsskada eller sjukdom (BrB 3:8), om han av oaktsamhet orsakat (ej ringa) kroppsskada eller sjukdom. Mord, dråp och misshandel är således uppsåtliga brott, medan vållande till annans död samt vållande till kroppsskada eller sjukdom är oaktsamhetsbrott. För att bekämpa terrorismen har man skapat ett särskilt terroristbrott som bl.a. anknyter till brottsbalkens våldsbrott. Den som begår exempelvis mord, dråp, grov misshandel eller liknande gärning (mordbrand, sabotage etc), som allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation, döms för terroristbrott, om avsikten med gärningen är att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp. Avsikten kan också vara att otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation. En helt annan typ av brott är ärekränkningsbrotten (5 kap.). Dessa brott uppdelas i förtal och förolämpning. Huvudbrottet förtal (BrB 5:1) består i att ärekränkande uppgifter lämnas till någon annan än den beskyllde, en utomstående, medan förolämpning (BrB 5:3) kännetecknas av att uttalandet riktar sig till den kränkta personen själv. Förtalsbrottet beskrivs i lagtexten så att någon utpekar en annan person såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller på annat sätt »lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning». Det spelar ingen roll om beskyllningen är sann eller inte. Någon allmän rätt att få säga sanningen, även om uttalandet är kränkande, finns således inte. I vissa undantagssituationer, som kännetecknas av att personen ifråga var skyldig att uttala sig eller att det var försvarligt att han uttalade sig, skall den som sagt något kränkande gå helt fri från ansvar, om han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig

48

Några utvalda brott

grund för den. Endast om det har förelegat en sådan intressekollision, kan sanningshalten spela roll för bedömningen. Lagstiftaren har här gjort en avvägning mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet och funnit att intresset att skydda människor mot kränkande uttalanden får vika i vissa situationer. Förtal är ett Uppsåtligt brott. Det betyder att gärningsmannen skall ha haft full insikt eller likgiltighetsuppsåt i förhållande till brottsförutsättningarna. Eftersom det enligt huvudregeln inte ingår något krav att den kränkande uppgiften skall vara osann, saknar det intresse om gärningsmannen trodde att han talade sanning. Han kan i alla fall dömas för förtal. Även för tillämpningen av undantaget saknar det intresse om han trodde sig tala sanning, ty förutsättningarna för tillämpningen av undantaget i förtalsstadgandets andra stycke är oberoende av gärningsmannens uppsåt. Ett särskilt ansvarssystem gäller enligt tryckfrihetsförordningen för förtal som skett genom tryckt skrift. Enligt dessa regler får den ansvarige utgivaren för en tidning i princip svara för innehållet i en tidningsartikel, vare sig han hade läst artikeln eller ej, innan den infördes. Särskilda ansvarighetsregler finns även enligt yttrandefrihetsgrundlagen avseende radioprogram, film eller ljudupptagning. Av gammal tradition utgör sexualbrotten en brottskategori för sig våldtäkt (kap. 6). Huvudbrottet är fortfarande våldtäkt (BrB 6:1) som föreligger när någon, man eller kvinna, tvingar någon annan, man eller kvinna, till samlag eller annan jämförlig sexuell handling genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning. Våldtäkt omfattar såväl heterosexuella som homosexuella övergrepp. Vid sidan av vanliga samlag omfattas t.ex. framtvingande av anala eller orala samlag. Numera bestraffas såsom våldtäkt även vad som tidigare utgjorde en form av sexuellt utnyttjande, nämligen när någon otillbörligt utnyttjat att en person befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, t.ex. på grund av medvetslöshet, sömn eller berusning, och genomför ett samlag eller annan jämförlig sexuell handling med denna person. Gärningsmannen behöver inte använda sig av våld eller hot, då motparten på grund av sitt hjälplösa tillstånd är tillgänglig. Kvar av det forna brottet, sexuellt utnyttjande, är endast det fallet Sexuellt utnyttatt någon förmår en person att företa eller tåla en sexuell handling fende av person .,

,.

-it

i,--

•

• i

i

i beroendeställ-

genom att allvarligt missbruka att personen berinner sig i beroende- . ställning till gärningsmannen. Brottet rubriceras sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

49

Några utvalda brott

grund för den. Endast om det har förelegat en sådan intressekollision, kan sanningshalten spela roll för bedömningen. Lagstiftaren har här gjort en avvägning mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet och funnit att intresset att skydda människor mot kränkande uttalanden får vika i vissa situationer. Förtal är ett Uppsåtligt brott. Det betyder att gärningsmannen skall ha haft full insikt eller likgiltighetsuppsåt i förhållande till brottsförutsättningarna. Eftersom det enligt huvudregeln inte ingår något krav att den kränkande uppgiften skall vara osann, saknar det intresse om gärningsmannen trodde att han talade sanning. Han kan i alla fall dömas för förtal. Även för tillämpningen av undantaget saknar det intresse om han trodde sig tala sanning, ty förutsättningarna för tillämpningen av undantaget i förtalsstadgandets andra stycke är oberoende av gärningsmannens uppsåt. Ett särskilt ansvarssystem gäller enligt tryckfrihetsförordningen för förtal som skett genom tryckt skrift. Enligt dessa regler får den ansvarige utgivaren för en tidning i princip svara för innehållet i en tidningsartikel, vare sig han hade läst artikeln eller ej, innan den infördes. Särskilda ansvarighetsregler finns även enligt yttrandefrihetsgrundlagen avseende radioprogram, film eller ljudupptagning. Av gammal tradition utgör sexualbrotten en brottskategori för sig Våldtäkt (kap. 6). Huvudbrottet är fortfarande våldtäkt (BrB 6:1) som föreligger när någon, man eller kvinna, tvingar någon annan, man eller kvinna, till samlag eller annan jämförlig sexuell handling genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning. Våldtäkt omfattar såväl heterosexuella som homosexuella övergrepp. Vid sidan av vanliga samlag omfattas t.ex. framtvingande av anala eller orala samlag. Numera bestraffas såsom våldtäkt även vad som tidigare utgjorde en form av sexuellt utnyttjande, nämligen när någon otillbörligt utnyttjat att en person befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, t.ex. på grund av medvetslöshet, sömn eller berusning, och genomför ett samlag eller annan jämförlig sexuell handling med denna person. Gärningsmannen behöver inte använda sig av våld eller hot, då motparten på grund av sitt hjälplösa tillstånd är tillgänglig. Kvar av det forna brottet, sexuellt utnyttjande, är endast det fallet Sexuellt utnyttatt någon förmår en person att företa eller tåla en sexuell handling jande av person genom att allvarligt missbruka att personen befinner sig i beroende- . ställning till gärningsmannen. Brottet rubriceras sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

49

Köp av sexuell tjänst

Koppleri

Grov kvinnofridskränkning

Stöld

Ett nytt brott skapades genom en lagändring 2005, våldtäkt mot barn, som föreligger när någon har samlag eller genomför en jämförlig sexuell handling med ett barn under femton år. Brottet kräver alltså inte att gärningsmannen har tvingat barnet med våld eller hot. Skulle den misstänkte invända att han/hon inte insett att barnet var under femton år (och inte ens uppfyller ett likgiltighetsuppsåt på denna punkt), kan bestraffning ändå ske. Enligt ett särskilt stadgande skall även den dömas som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andra personen var under femton år. Numera bestraffas sexköp, köp av sexuell tjänst, enligt brottsbalken. Brottet omfattar den, man eller kvinna, som skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning. Den sexuella förbindelsen kan vara av heterosexuell eller homosexuell natur. Motparten, den som ställer upp och förmedlar den sexuella förbindelsen, straffas däremot inte. Prostitutionen som sådan är alltså inte kriminaliserad. Däremot kan det vara straffbart som koppleri att främja eller på ett otillbörligt sätt utnyttja att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Får en hyresvärd reda på att en lägenhet helt eller till väsentlig del används för prostitution, riskerar han att straffas för koppleri, om han inte ingriper och säger upp hyresavtalet. Ett nytt brott, grov kvinnofridskränkning, har införts (BrB 4:4a). En man som mot sin fru eller sambo begått misshandelsbrott eller sexualbrott, som varit led i en upprepad kränkning av hennes integritet, döms för ett enda brott, nämligen grov kvinnofridskränkning. Det mest klassiska och det mest primitiva förmögenhetsbrottet är stöld. Trots att brottstypen är så gammal och väl rotad i allmänhetens föreställningsvärld, är det inte alltid lätt att bedöma vad som skall utgöra stöld. Brottsbeskrivningen är formulerad på följande sätt: »Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år», BrB 8:1. Fyra rekvisit kan utläsas härur: 1. det skall föreligga ett olovligt tagande, 2. en äganderättskränkning, 3. ett tillägnelseuppsåt samt 4. skada. Brottet förekommer i tre svårhetsgrader: grov stöld, stöld och snatteri. De grundläggande fyra rekvisiten måste alltid vara uppfyllda. Var gärningen av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsåg den betydande värde eller innebar den synnerligen kännbar skada, föreligger grov stöld. Vid bedömande om brottet är grovt skall även beaktas, om tillgreppet skett efter inbrott i bostad, om det avsåg en sak som någon bar på sig eller om tjuven var försedd med vapen, spräng-

50

Några utvalda brott

ine 2005, våldtäkt mot -nomför en jämförHon år. Brottet kräver met med våld eller hot. •*- "isett att barnet var -altighetsuppsåt på ligt ett särskilt stadganJe skälig anledning - : :: Ar. ' .:':art grips av polisen och — Avgörande är att han v kan vara uppfyllt

t.o.m. innan gärningsmannen hunnit stoppa saken i fickan eller på annat sätt dölja den, än mindre avlägsna sig från platsen. Stöld föreligger inte, när någon tar en sak för att låna den tillfälligt och därefter lämna tillbaka den till ägaren. Gärningsmannen har i så fall inte tillägnelseuppsåt. Den som tar en cykel ur någon annans besittning för att tillfälligt använda den kan därför inte straffas för stöld. Däremot föreligger egenmäktigt förfarande enligt BrB 8:8. Slutligen krävs som fjärde brottsrekvisit att tillgreppet inneburit (ekonomisk) skada. Detta krav är uppfyllt, så snart gärningsmannen tillgripit en sak som har marknadsvärde, dvs. som kan utbytas mot pengar på den öppna marknaden. En sak som endast har affektionsvärde, inget marknadsvärde, kan inte stjälas. Tillgrepp av privata brev bestraffas därför som egenmäktigt förfarande. Alla skuldebrev och andra värdehandlingar som kan göras gällande av vem som helst som innehar pappret, s.k. innehavarpapper, kan naturligtvis stjälas, eftersom de har marknadsvärde. Även andra värdehandlingar kan stjälas, t.ex. en ifylld check, då man menar att de representerar ett »faktiskt» ekonomiskt värde. Innehavaren kan efter en förfalskning skaffa sig betalning. Däremot betraktas en oifylld checkblankett inte som ett stöldprojekt, utan som en papperslapp som saknar ekonomiskt värde. Som stöldobjekt godtas ej heller intyg av olika slag eller körkort. Gränsen mellan handlingar som har respektive saknar ett »faktiskt» ekonomiskt värde är dock svår att dra. Det allvarligaste tillgreppsbrottet är rån. Huvudfallet av rån före- Rån ligger då någon stjäl genom våld å person eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, BrB 8:5. Tidigare innehöll lagtexten inte passusen »eller för den hotade framstår som». Rån förutsatte att rånaren använt våld å person eller hot som verkligen inneburit trängande fara. Lagändringen gjordes efter ett rättsfall, i vilket en person tilltvingade sig pengar efter att ha »hotat» med en leksakspistol och med ett paket som inte innehöll men påstods innehålla sprängämne. Något verkligt hot var det alltså inte fråga om, även om motparten uppfattade det så. Efter lagändringen är det klart att sådana situationer omfattas av rånbestämmelsen. Såsom egenmäktigt förfarande enligt BrB 8:8 bestraffas olovliga Egenmäktigt besittningstaganden - tillgrepp - som på grund av att det brister i nå- förfarande got eller några av de övriga stöldrekvisiten inte kan inrymmas under stöldparagrafen. Undantag gäller tillgrepp som bestraffas som självtäkt (se nedan).

53

Några utvalda brott

Gäldenären som olovligen återtar de pantsatta aktierna gör sig skyldig till egenmäktigt förfarande. Kravet på äganderättskränkning är inte uppfyllt och därmed föreligger inte stöld. Den som tillgriper en cykel för en tillfällig färd straffas för egenmäktigt förfarande, eftersom han inte uppfyller kravet på tillägnelseuppsåt. Vidare kan man tänka sig ansvar för egenmäktigt förfarande vid tillgrepp av sådant som saknar ekonomiskt värde, t.ex. privata brev. Brottet egenmäktigt förfarande omfattar förutom tillgrepp även andra besittningsrubbningar, t.ex. gärningar som innebär att någon anbringar eller bryter ett lås. SjäMåkt En särskild typ av egenmäktigt förfarande har fått bilda en egen brottstyp, självtäkt enligt BrB 8:9. Det gäller olovliga besittningsrubbningar varigenom gärningsmannen själv tar sig rätt. Även om man har rätt att kräva att få besittning till en viss sak, t.ex. därför att man blivit frånstulen saken, kan man inte utan risk för straff själv ta sig denna rätt. Endast när man återtar saken å färsk gärning, dvs. när stölden är färsk, föreligger laga självtäkt som inte föranleder straffansvar. Är gärningen inte längre färsk, måste den frånstulne vända sig till offentlig myndighet för att återfå sin sak, om besittaren inte frivilligt lämnar den ifrån sig. Tar han egenmäktigt tillbaka den, gör han sig skyldig till självtäkt. Tillgrepp av fort- En annan typ av egenmäktigt förfarande som fått bilda en egen skaffningsmedel brottstyp är tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt BrB 8:7. Tillgrepp av bilar eller andra motordrivna fortskaffningsmedel bestraffas naturligtvis som stöld, om gärningsmannen haft tillägnelseuppsåt. Många gånger kan det dock vara svårt att avgöra om sådant uppsåt verkligen förelegat. Det kan vara svårt att bevisa att gärningsmannen tänkt använda bilen för mer än en kortvarig färd. I sådana fall av »billån» föreligger tillgrepp av fortskaffningsmedel, vilket brott endast kräver att någon olovligen »tager och brukar» motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel, som tillhör annan. Detta brott föranleder ett strängare straff än egenmäktigt förfarande. Bedrägeri En annan typ av förmögenhetsbrott är oredlighetsbrotten, som innebär angrepp på främmande maktsfär inte med fysiska, handgripliga, medel utan med psykiska medel. Huvudbrottet är bedrägeri enligt BrB 9:1. Vanligt bedrägeri enligt det första stycket består i att man på ett svikligt sätt förmår någon annan till en förlustbringande handling (underlåtenhet) och därmed bereder sig själv vinning. Brottsbeskrivningen talar om att en person »medelst vilsele-

54

:ta aktierna gör sig ,anderättskränkning :. Den som tillgriper nmaktigt förfarande, efidseuppsåt. Vidare kan '"•ie vid tillgrepp av så>. brev. .itom tillgrepp även n innebär att någon le har fått bilda en egen ler olovliga besittningsw tar sig rätt. Även om JÉBsak, t.ex. därför att ^ ^ s k för straff själv ta ."sk gärning, dvs. när D inte föranleder straffan frånstulne vända >JK, om besittaren inte uktigt tillbaka den, gör som fått bilda en egen ' -lligt BrB 8:7. Till^^.:ningsmedel bestraflen haft tillägnelseuppatt avgöra om sådant Sevisa att gärnings.< raarig färd. I sådana (kattningsmedel, vilket er och brukar» motorunedel, som tillhör anfan egenmäktigt förfaredlighetsbrotten, som Ke nned fysiska, handSrottet är bedrägeicr^ta stycket består i an till en förlustbringbereder sig själv vinrrson »medelst vilsele-

Några utvalda brott

dande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är». Bedragaren skall 1. genom vilseledande, 2. förmå någon till en disposition som 3. innebär förmögenhetsöverföring. Tre objektiva rekvisit kan m.a.o. urskiljas, gärningsmannens vilseledande, offrets disposition och förmögenhetsöverföringen. Typiskt bedrägeri är att lura ett försäkringsbolag att betala ut försäkringsersättning för en skada som inte inträffat eller för en skada som inträffat men av försäkringstagaren övervärderats. En annan typ av bedrägeri är kreditbedrägeri, som föreligger t.ex. då någon påstår sig ha bättre ekonomi än vad han har och därigenom får en annan person att låna honom pengar. Bedragaren vilseleder offret, när han genom sitt uppträdande inger offret en felaktig uppfattning om någonting. Det enklaste fallet är att han i tal eller skrift direkt lämnar en osann uppgift, t.ex. påstår att bilen endast har gått 1 000 mil, fastän den gått 3 000 mil, eller i en skadeanmälan påstår att den stulna handväskan innehöll en större summa pengar, fastän så inte var fallet. För att ett vilseledande skall föreligga fordras dessutom att offret, t.ex. försäkringsbolaget, tror på uppgiften. Genomskådar han den direkt, blir han inte vilseledd. Då föreligger på sin höjd försök till bedrägeri. För att ett vilseledande skall föreligga fordras dock inte att bedragaren uttryckligen ljugit, dvs. lämnat en muntlig eller skriftlig osanning. Han för offret vilse, så snart han genom sitt handlande ger denne en oriktig föreställning på något sätt. Han kanske uppträder som om han hade en viss behörighet eller som om situationen var beskaffad på ett visst sätt, fastän så inte är fallet. Vilseledandet kan gälla det mesta, t.ex. att en vara är nytillverkad eller att gärningsmannen har en viss avsikt. Den som presenterar en check i en bank för inlösen antyder genom sitt handlande att checken är äkta. Visar det sig att den är förfalskad, kan gärningsmannen givetvis inte ursäkta sig med att han aldrig för banktjänstemannen påstått att checken är äkta. Genom att presentera checken i bank för inlösen ger han banktjänstemannen uppfattningen att checken är utställd av en behörig person. Han vilseleder utan att ljuga. Skulle bankkunden själv tro att checken var äkta, kan han på grund av bristande uppsåt givetvis inte dömas för bedrägeri. Eftersom uppsåtet - full insikt eller likgiltighetsuppsåt - skall täcka de två

55

I

Några utvalda brott

första objektiva rekvisiten, fordras i denna del att han åtminstone insett att det förelåg en risk att checken var förfalskad och att domstolen kan anta att han ställt sig likgiltig till riskens förverkligande. Han avstod inte från gärningen trots insikten om risken. I så fall kan han dömas för bedrägeri. Det andra bedrägerirekvisitet innebär att bedragaren skall ha förmått den vilseledde till en viss disposition (handling eller underlåtenhet). Vilseledandet skall alltså vara orsak till offrets disposition. Hade offret utfört dispositionen, även om han inte blivit vilseledd, är kravet inte uppfyllt. Exempel. A ber att få låna pengar av B och lämnar helt oriktiga uppgifter om sin ekonomi. Han påstår att han äger en mindre förmögenhet och bättrar på sin lön ordentligt. B lånar honom pengarna. Bedrägeri föreligger inte, om B visserligen blev vilseledd men oberoende av detta i alla fall skulle ha lånat honom pengarna. A har i så fall inte förmått honom att förmedla lånet genom sitt vilseledande. Skulle B ha lånat ut pengarna men på strängare villkor än vad som blev fallet, kan dock bedrägeri föreligga. Det tredje och sista bedrägerirekvisitet innebär att gärningsmannen uppnår ekonomisk vinning, medan ekonomisk skada drabbar den vilseledde eller någon som är i hans ställe. Är detta krav uppfyllt, föreligger, som man säger, förmögenhetsöverföring. Ett vanligt försäkringsbedrägeri, t.ex., innebär vinning för försäkringstagaren, eftersom han får motta en försäkringsersättning som han saknar rätt till. Försäkringsbolaget, som är i den vilseledde försäkringstjänstemannens ställe, drabbas av motsvarande skada, då man lurats att betala ut en ersättning som man inte var skyldig att utbetala. Den som sålt sin slutkörda bil som mindre begagnad, uppnår vinning, om köparen betalar ett överpris. Köparen drabbas omvänt av skada, då han betalat ett alltför högt pris i förhållande till bilens värde. Om han däremot betalat ett skäligt pris med tanke på den nerslitna bilens värde, föreligger ingen förmögenhetsöverföring och därmed inget bedrägeribrott. När man bedömer om skaderekvisitet är uppfyllt, tar man inte hänsyn till den vilseleddes möjlighet att få det ingångna avtalet ogiltigförklarat på grund av bestämmelsen om svek i 30 § avtalslagen (1915:218). Inte heller tar man hänsyn till den vilseleddes möjlighet att få skadestånd. Bedragaren skall givetvis inte få dra någon fördel i den straffrättsliga bedömningen av att det finns civilrättsliga regler

56

Några utvalda brott

som fyller funktionen att reparera en uppkommen skada eller på annat sätt återställa balansen. Bedrägeri förutsätter att skada respektive vinning uppkommer omedelbart vid tidpunkten för den vilseleddes disposition. När man ifrågasätter om det föreligger ett kreditbedrägeri, tar man därför inte hänsyn till om gäldenären lyckades betala tillbaka pengarna eller ej. Endast människor, inte apparater, kan vilseledas. Den tekniska utvecklingen på dataområdet har emellertid öppnat stora möjligheter att genomföra olovliga förmögenhetsöverföringar med informationsteknikens hjälp utan att någon människa vilseledes. Det har t.ex. hänt att banktjänstemän ombesörjt att ett penningbelopp via en dator olovligen förts över från andra bankkonton till det egna bankkontot. Man har därför 1986 lagt till ett andra stycke till bedrägeribestämmelsen i BrB 9:1, vilket innebär att bedrägeri även föreligger, när någon olovligen ändrar lagrade data eller för in nya data i materialet och därigenom åstadkommer vinning för sig själv och skada för någon annan. Bestämmelsen omfattar t.ex. manipulationer vid internetköp. Även andra typer av manipulationer och missbruk av t.ex. bankomater och bensinautomater omfattas. Något vilseledande krävs inte. Bedrägeri förekommer i tre svårighetsgrader: grovt bedrägeri, bedrägeri samt bedrägligt beteende. Bedrägeriet blir i regel bedömt som grovt, om bedragaren utfört en förfalskning eller använt sig av vilseledande bokföring, om bedrägeriet utförts av en person som på grund av sin ställning eller sin verksamhet åtnjuter särskilt förtroende bland allmänheten eller om brottet inneburit synnerligen kännbar skada, se BrB 9:3. Omvänt föreligger i regel bedrägligt beteende enligt BrB 9:2, om skadan är ringa till sin omfattning. Medelsvåra fall bedöms som bedrägeri. Skattefusk bestraffas inte som bedrägeri enligt brottsbalken. I Skattebrott stället tillämpas de specialkonstruerade brotten i skattebrottslagen vårdslös skatteuppgift (1971:69), det uppsåtliga brottet skattebrott i 2 § samt oaktsamhetsbrottet vårdslös skatteuppgift i 5 §. Huvudfallet av skattebrott är konstruerat som ett farebrott. Genom att avge en handling med oriktig uppgift skall gärningsmannen föranleda att fara uppstår för att k skatt påföres honom med för lågt belopp. Till skillnad från bedrägeri kan skattebrott endast begås genom att gärningsmannen avger en skriftlig handling eller ett elektroniskt dokument. Brottet kan inte baseras på muntliga uppgifter. Dessutom föreligger den skillnaden att skattebrott är konstruerat som ett farebrott. Brottet vårdslös

I

57

I

Några utvalda brott

Oredligt förfarande

Utpressning

skatteuppgift har ingen motsvarighet i brottsbalkens bedrägerikapitel, eftersom man endast bestraffar bedrägeri som Uppsåtligt brott. Liksom egenmäktigt förfarande fungerar som ett sekundärbrott under stöld, är oredligt förfarande enligt BrB 9:8 ett brott underordnat bedrägeri. De två första bedrägerirekvisiten, kraven att någon genom vilseledande förmått annan till handling eller underlåtenhet, är gemensamma för de båda brotten. I stället för ett krav på förmögenhetsöverföring innehåller oredligt förfarande endast ett krav att den vilseledde (eller någon som är i hans ställe) drabbas av skada. Vad som skiljer bedrägeri från oredligt förfarande är således att det senare brottet inte innehåller något krav att vinning uppkommer för gärningsmannen. Att lura någon att investera sina pengar i ett meningslöst projekt kan därför bestraffas som oredligt förfarande. Den som vilselett offret förutsätts inte få någon vinning härav. Ett annat oredlighetsbrott är utpressning enligt BrB 9:4. Brottsbeskrivningen liknar bedrägeri på det sättet att såväl bedragaren som utpressaren förmår offret till handling eller underlåtenhet som innebär förmögenhetsöverföring. Utpressaren använder sig dock av ett annat tillvägagångssätt än bedragaren genom att han inte lurar, utan direkt tvingar offret att lämna ifrån sig pengar e.d. Tre brottsrekvisit skall vara uppfyllda: 1. någon skall med olaga tvång 2. förmå annan till handling eller underlåtenhet som 3. innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne (eller någon som är i dennes stalle). För att uppfylla kravet på olaga tvång kan utpressaren använda sig av våld mot offret eller hota om brottslig gärning. Han kan t.ex. hota att kidnappa offrets barn eller att sätta eld på offrets hus, om denne inte gör som han vill. Vidare kan utpressaren hota att låta åtala offret för brott. Även om offret har begått det brott utpressaren hotar att polisanmäla, kan utpressning föreligga. En affärsinnehavare, som hotar kunder som snattat att han skall polisanmäla dem, om de inte betalar honom en viss summa (utöver värdet av det bestulna), gör sig skyldig till utpressning. Slutligen föreligger olaga tvång, om utpressaren hotar att lämna »menligt meddelande» om någon, t.ex. avslöja att offret varit nazistsympatisör. Det tredje brottsrekvisitet, kravet på vinning för gärningsmannen och skada för offret, innebär att utpressning inte föreligger då någon driver in en laglig fordran genom hot att annars polisanmäla gäldenären för kreditbedrägeri. Den tvungne betalar visserligen ut en summa pengar, men i gengäld befrias han från sin skuld. Alltså före-

58

Några utvalda brott

ligger ingen skada. Spegelvänt föreligger ingen vinning, när borgenären tar emot betalning för sin fordran. Utpressning förekommer i två svårhetsgrader, normalgraden utpressning samt grovt brott. Ett annat oredlighetsbrott är ocker enligt BrB 9:5. Det känneteck- Ocker nas av att gärningsmannen varken lurar eller tvingar sin motpart, utan snarare utnyttjar ett underläge denne befinner sig i. Brottsbeskrivningen överensstämmer med ogiltighetsgrunden ocker i 31 § avtalslagen (1915:218). Det är således straffbelagt att vid avtal eller annan rättshandling använda sig av »någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå». Kreditocker föreligger, när en person utnyttjar en annan persons svårighet att få låna pengar genom att begära oskäligt hög ränta. Det finns dock inte någon fast gräns för vad som utgör ockerränta, eftersom det i viss utsträckning anses skäligt att ta ut en högre ränta, när låntagaren har dålig ekonomi och inte lämnar någon säkerhet. I bedrägerikapitlet straffbelägges vidare häleri, som ursprungligen Häleri omfattade köp av tjuvgods. Numera bestraffas som häleri även andra förfaranden som innebär att man utnyttjar annan persons brottsliga gärning. Vidare bestraffas s.k. tvättning av pengar som penninghäleri, t.ex. den som hjälper till att omsätta egendom som härrör från brottsligt förvärv, t.ex. en inkomst från försäljning av narkotika, så att dess ursprung blir svårare att spåra. Se BrB 9:6-7a. En annan kategori av brott är trolöshetsbrotten, som ofta känne- Förskingring • tecknas av att gärningsmannen gör sig skyldig till ett förtroendemissbruk. Det mest välkända av dessa brott är förskingring enligt BrB 10:1, som förutsätter att en person anförtrotts viss egendom i sin besittning med skyldighet att senare utge/lämna tillbaka den eller redovisa för den. Han gör sig skyldig till förskingring, om han tillägnar sig egendomen eller beslutar sig för att inte fullgöra redovisningsskyldigheten. Detta leder till vinning för honom och skada för den berättigade. Förskingring föreligger t.ex. när någon hyrt en bil och därefter bestämmer sig för att behålla bilen för egen räkning. Vidare föreligger förskingring, när någon fått i uppdrag att indriva betalning för en annan persons fordringar och bestämmer sig för att inte redovisa en viss summa som han mottagit från en gäldenär. Han kanske räknar

59

I

Några utvalda brott

Oredligt förfarande

Utpressning

skatteuppgift har ingen motsvarighet i brottsbalkens bedrägerikapitel, eftersom man endast bestraffar bedrägeri som Uppsåtligt brott. Liksom egenmäktigt förfarande fungerar som ett sekundärbrott under stöld, är oredligt förfarande enligt BrB 9:8 ett brott underordnat bedrägeri. De två första bedrägerirekvisiten, kraven att någon genom vilseledande förmått annan till handling eller underlåtenhet, är gemensamma för de båda brotten. I stället för ett krav på förmögenhetsöverföring innehåller oredligt förfarande endast ett krav att den vilseledde (eller någon som är i hans ställe) drabbas av skada. Vad som skiljer bedrägeri från oredligt förfarande är således att det senare brottet inte innehåller något krav att vinning uppkommer för gärningsmannen. Att lura någon att investera sina pengar i ett meningslöst projekt kan därför bestraffas som oredligt förfarande. Den som vilselett offret förutsätts inte få någon vinning härav. Ett annat oredlighetsbrott är utpressning enligt BrB 9:4. Brottsbeskrivningen liknar bedrägeri på det sättet att såväl bedragaren som utpressaren förmår offret till handling eller underlåtenhet som innebär förmögenhetsöverföring. Utpressaren använder sig dock av ett annat tillvägagångssätt än bedragaren genom att han inte lurar, utan direkt tvingar offret att lämna ifrån sig pengar e.d. Tre brottsrekvisit skall vara uppfyllda: 1. någon skall med olaga tvång 2. förmå annan till handling eller underlåtenhet som 3. innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne (eller någon som är i dennes stalle). För att uppfylla kravet på olaga tvång kan utpressaren använda sig av våld mot offret eller hota om brottslig gärning. Han kan t.ex. hota att kidnappa offrets barn eller att sätta eld på offrets hus, om denne inte gör som han vill. Vidare kan utpressaren hota att låta åtala offret för brott. Även om offret har begått det brott utpressaren hotar att polisanmäla, kan utpressning föreligga. En affärsinnehavare, som hotar kunder som snattat att han skall polisanmäla dem, om de inte betalar honom en viss summa (utöver värdet av det bestulna), gör sig skyldig till utpressning. Slutligen föreligger olaga tvång, om utpressaren hotar att lämna »menligt meddelande» om någon, t.ex. avslöja att offret varit nazistsympatisör. Det tredje brottsrekvisitet, kravet på vinning för gärningsmannen och skada för offret, innebär att utpressning inte föreligger då någon driver in en laglig fordran genom hot att annars polisanmäla gäldenären för kreditbedrägeri. Den tvungne betalar visserligen ut en summa pengar, men i gengäld befrias han från sin skuld. Alltså före-

58

Några utvalda brott

balkens bedrägerikapi-' >m Uppsåtligt brott. en sekundärbrott ett brott underord«cn, kraven att någon -: eller underlåtenhet, ett krav på förmönde endast ett krav att drabbas av skada. r-inde är således att det ir ning uppkommer för :ia pengar i ett meredligt förfarande. Den nning härav. -- - U -R9:4. Brottsbeedragaren som nderlätenhet som inneJer sig dock av ett ian inte lurar, utan Tre brottsrekvisit _ 1. förmå annan nning för gärningssa som är i dennes stäln utpressaren använda -;. Han kan t.ex. pa offrets hus, om *viren hota att låta åtai det brott utpressaren 5ga. En affärsinnehavaU polisanmäla dem, om • • f e t av det bestulna), mStr olaga tvång, om lande» om någon, t.ex. >r gärningsmannen

mc röreligger då någon »ars polisanmäla gäldetalar visserligen ut en D sin skuld. Alltså före-

ligger ingen skada. Spegelvänt föreligger ingen vinning, när borgenären tar emot betalning för sin fordran. Utpressning förekommer i två svårhetsgrader, normalgraden utpressning samt grovt brott. Ett annat oredlighetsbrott är ocker enligt BrB 9:5. Det känneteck- Ocker nas av att gärningsmannen varken lurar eller tvingar sin motpart, utan snarare utnyttjar ett underläge denne befinner sig i. Brottsbeskrivningen överensstämmer med ogiltighetsgrunden ocker i 31 § avtalslagen (1915:218). Det är således straffbelagt att vid avtal eller annan rättshandling använda sig av »någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå». Kreditocker föreligger, när en person utnyttjar en annan persons svårighet att få låna pengar genom att begära oskäligt hög ränta. Det finns dock inte någon fast gräns för vad som utgör ockerränta, eftersom det i viss utsträckning anses skäligt att ta ut en högre ränta, när låntagaren har dålig ekonomi och inte lämnar någon säkerhet. I bedrägerikapitlet straffbelägges vidare häleri, som ursprungligen Häleri omfattade köp av tjuvgods. Numera bestraffas som häleri även andra förfaranden som innebär att man utnyttjar annan persons brottsliga gärning. Vidare bestraffas s.k. tvättning av pengar som penninghäleri, t.ex. den som hjälper till att omsätta egendom som härrör från brottsligt förvärv, t.ex. en inkomst från försäljning av narkotika, så att dess ursprung blir svårare att spåra. Se BrB 9:6-7a. En annan kategori av brott är trolöshetsbrotten, som ofta känne- Förskingring • tecknas av att gärningsmannen gör sig skyldig till ett förtroendemissbruk. Det mest välkända av dessa brott är förskingring enligt BrB 10:1, som förutsätter att en person anförtrotts viss egendom i sin besittning med skyldighet att senare utge/lämna tillbaka den eller redovisa för den. Han gör sig skyldig till förskingring, om han tillägnar sig egendomen eller beslutar sig för att inte fullgöra redovisningsskyldigheten. Detta leder till vinning för honom och skada för den berättigade. Förskingring föreligger t.ex. när någon hyrt en bil och därefter bestämmer sig för att behålla bilen för egen räkning. Vidare föreligger förskingring, när någon fått i uppdrag att indriva betalning för en annan persons fordringar och bestämmer sig för att inte redovisa en viss summa som han mottagit från en gäldenär. Han kanske räknar

59

I

Några utvalda brott

med att uppdragsgivaren inte känner till omfånget av alla sina fordringar. Pengarna använder uppdragstagaren för egen räkning. Brottsbeskrivningen kan delas upp i fyra rekvisit: 1. anförtrodd egendom, 2. skyldighet att utge egendomen eller redovisa för denna, 3. själva förskingringshandlingen samt 4. kravet på förmögenhetsöverföring. För att gärningsmannen skall ha anförtrotts egendom i besittning för annan fordras att han mottagit egendom på grund av avtal, tjänst eller liknande ställning. Detta krav är uppfyllt t.ex. när en radiohandlare mottagit en TV-apparat i sin besittning för reparation samt när man på en transportfirma mottagit ett piano för transportering till en ny adress. Vidare har naturligtvis alla bank- och postkassörer mottagit kassan i besittning för annan på grund av avtal. Förmögenhetsförvaltning behöver dock inte grundas på ett tjänsteavtal, dvs. ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även ett vanligt uppdragsavtal duger bra. En person, som mottar pengar med uppdrag att göra ett inköp eller betala en skuld å någon annans (uppdragsgivarens) vägnar, har mottagit pengarna i besittning på grund av avtal. Omhändertagande av hittegods, som inte befinner sig i någons besittning, kan inte bestraffas som förskingring, även om vederbörande bestämmer sig för att behålla saken för egen räkning. Visserligen är omhändertagandet lovligt, men det första förskingringsrekvisitet är inte uppfyllt, eftersom mottagandet inte sker på grund av ett avtalsförhållande e.d. Däremot föreligger olovligt förfogande enligt BrB 10:4, ett annat brott bland trolöshetsbrotten som heller inte kräver besittningskränkning. I vissa fall föreligger ett avtal som ger en person vissa befogenheter men kanske inte befogenheten att ta emot pengar eller annan egendom. Bolagsmännen i ett litet företag kan t.ex. ha delat upp verksamheten sig emellan och bestämt att en av dem, A, skall ansvara för produktionen, medan en annan av dem, B, skall sköta administrationen, bl.a. ta emot betalning från kunderna. Överskrider A detta avtal genom att motta betalning från kunderna, mottar han denna betalning i strid mot avtalet. Beslutar han sig för att använda pengarna för egen räkning utan att tala om att han mottagit dem, gör han sig inte skyldig till förskingring. Däremot kan det bli fråga om ansvar för trolöshet mot huvudman enligt BrB 10:5 eller möjligen bedrägeri enligt BrB 9:1 st. 1, om han lurat kunderna att han är behörig att ta emot betalning. Om det i stället varit B som stoppat pengarna i egen ficka, kan naturligtvis förskingringsbrott föreligga,

60

Några utvalda brott

t av alla sina ford. gen räkning. . isit: 1. anförtrodd Uer redovisa för denna, avet på förmögenhets-

eftersom B mottagit pengarna i enlighet med bolagsavtalet. Det ankom ju på B att sköta sådana saker. Av det andra förskingringsrekvisitet följer att gärningsmannen skall ha mottagit den anförtrodda egendomen med skyldighet att utge egendomen eller redovisa för denna. Radiohandlare är skyldig att lämna tillbaka TV-apparaten när han reparerat den, och på transportfirman är man skyldig att avlämna pianot på utsatt adress. Bank- och postkassörerna, som kontinuerligt sköter inbetalningar till och utbetalningar från kassan, är skyldiga att redovisa för kassan. Det betyder att de, vid sidan av skyldigheten att lämna ifrån sig kassan, måste kunna lämna upplysningar om alla transaktioner (med hjälp av kassaapparaten). Banken respektive postverket vet annars inte hur stort deras krav är. Själva förskingringshandlingen kan bestå av ett tillägnande. Radiohandlaren gör sig skyldig till förskingring om han tillägnar sig den inlämnade TV-apparaten, t.ex. genom att sälja den för egen räkning eller genom att vägra återlämna den under påstående att den tillhör honom. Även om den som anförtrotts pengar under redovisningsskyldighet kan göra sig skyldig till förskingring genom att tillägna sig pengarna, förutsatt att pengarna inte får sammanblandas med hans egna och det står klart att han inte tänker redovisa beloppet med hjälp av egna pengar. Postkassören, som betalar en Västindienresa med den anförtrodda kassan, förskingrar härigenom kassan. Den som anförtrotts pengar med redovisningsskyldighet utan något särskilt krav att hålla pengarna avskilda gör sig inte skyldig till förskingring genom att tillägna sig mottagna pengar. Det som förskingras är värdet av den berättigade partens redovisningsfordran, inte de mottagna pengarna i sig, eftersom den redovisningsskyldige har rätt att sammanblanda dem. Förskingringen sker vanligen genom att gärningsmannen i redovisningsräkningen utelämnar inkasserade belopp eller upptar påhittade utgifter. Därigenom får han redovisningsskulden att framstå som mindre än vad den är. Ett annat sätt är att vägra redovisa och helt förneka redovisningsskyldigheten. Den gemensamma nämnaren är att han uttryckt ett beslut att inte fullgöra redovisningsskyldigheten. Gärningsmannen har i dessa fall ofta förmåga att redovisa, dvs. han har god ekonomi, men förskingring föreligger i alla fall, eftersom han räknat med att förskingringen inte skall upptäckas av den berättigade. Den som inte redovisar i tid kan givetvis inte därmed sägas ha fat-

1

61

Några utvalda brott

i

Trolöshet mot huvudman

tat ett beslut att inte fullgöra redovisningsskyldigheten. Endast ett dröjsmål kan föreligga. Ett dröjsmål kan dock inte vara hur länge som helst utan att någon gång övergå i vägran att redovisa. När så har skett, kan förskingring föreligga. I vissa fall föreligger förskingring, trots att den redovisningsskyldige i och för sig skulle vilja redovisa, på den grunden att han skött sin ekonomi sä att han inte längre kan redovisa och underlåtit att avskilja pengar på en bankräkning för den redovisningsberättigades räkning. I dessa fall föreligger förskingring på grund av gärningsmannens oförmåga att redovisa. Storleken på redovisningsskulden är ofta klar, både för gärningsmannen och för den berättigade. I vart fall kan man inte beskylla gärningsmannen för att ha gjort någonting för att dölja redovisningsskulden. Kravet på förmögenhetsöverföring är uppfyllt i de fall då gärningsmannen tillägnar sig anförtrodda saker som har ett marknadsvärde. Han förutsätts i dessa fall vara skyldig att utge eller lämna tillbaka sakerna till den berättigade. Genom att saken har ett ekonomiskt värde, uppstår ekonomisk vinning för gärningsmannen och ekonomisk skada för den berättigade. Bedömningen är ej heller komplicerad vid den typ av förskingring som innebär att den redovisningsskyldige uttryckt ett beslut att inte redovisa. Skadan respektive vinningen motsvaras av det undandragna beloppet. Skadebedömningen blir mer invecklad vid den gärningstypen som innebär att den redovisningsskyldige försatt sig i en situation, så att han inte längre kan redovisa. Gärningsmannens ekonomi under hela redovisningsperioden måste utredas. Brottet förekommer i tre svårhetsgrader, undandräkt, förskingring och grov förskingring. Som exempel på försvårande omständigheter, som kan göra brottet grovt, kan nämnas att förskingringen begåtts genom förfalskning, att gärningen avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada för den drabbade samt att gärningen utförts på ett listigt eller durkdrivet sätt, BrB 10:3. Undandräkt enligt BrB 10:2 föreligger i allmänhet när värdet av det förskingrade är lågt, t.ex. när någon tillägnat sig ett videoband som han hyrt. Mellanfallen bedöms som förskingring (normalgraden). Ett brott som är besläktat med förskingring är trolöshet mot huvudman enligt BrB 10:5, som bl.a. bestraffar förtroendemissbruk i ekonomiska angelägenheter med ekonomisk skada som följd. Brottet tillämpas i andra hand efter förskingring.

62

Några utvalda brott

Personer i förtroendeställning, som fått i uppdrag att sköta ekonomiska angelägenheter eller övervaka skötseln därav, kan göra sig skyldiga till trolöshet mot huvudman, om de missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen. Någon vinning för gärningsmannen krävs inte. Gärningsmannen är ofta juridiskt ombud för huvudmannen eller del av organ i juridiska personer (t.ex. styrelseledamot eller revisor). I det senare fallet är det bolaget, föreningen eller stiftelsen, dvs. den juridiska personen, som är huvudmannen. En styrelseledamot i en stiftelse, som lånar ut en stor del av stiftelsens tillgångar utan att begära säkerhet av gäldenären, kan göra sig skyldig till trolöshet mot huvudman, om utlåningen innebär skada för stiftelsen. Likaså kan en direktör, som använder firmans checkhäfte eller kontokort till att betala sina privata räkningar, bli ansvarig för trolöshet mot huvudman. Firman drabbas av skada. Förskingring föreligger inte, eftersom han inte betalar räkningarna med egendom som han anförtrotts i sin besittning. Andra exempel på missbruk av en förtroendeställning är sysslomannen som för sin huvudmans räkning gör ett inköp till alltför högt pris eller en försäljning till underpris. Brottet förekommer i två svårhetsgrader, trolöshet mot huvudman och grov trolöshet mot huvudman. Har gärningsmannen använt förfalskad handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen synnerligen kännbar skada, kan grovt brott föreligga, BrB 10:5 st. 2. Olovligt förfogande enligt BrB 10:4 är ett relativt lindrigt förmö- Olovligt genhetsbrott som är underordnat både förskingring och trolöshet förfogande mot huvudman. Gärningsmannen förfogar över egendom som han har (eller lovligen tar) i sin besittning, så att ägaren till egendomen berövas sin rätt. Tillägnande av hittegods bestraffas som olovligt förfogande, eftersom brottet inte kräver att besittningen till egendomen uppstått på grund av ett avtalsförhållande. Gärningsmannen behöver inte ha uppnått någon vinning av förfogandet. Den som kastar bort anförtrodd egendom kan därför straffas för olovligt förfogande. Brottet kräver ej heller nödvändigtvis att skada uppstått. En advokat, som mottagit pengar av en klient för ett uppdrag, gör sig skyldig till olovligt förfogande, om han sammanblandar pengarna med sina egna och inte håller beloppet avskilt för klienten. Någon skada uppstår inte för klienten, om advokaten har både vilja och förmåga att fullgöra uppdraget (med hjälp av egna

63

Några utvalda brott

Olovligt brukande

Oredlighet mot borgenärer

Otillbörligt gynnande av borgenär

Skadegörelse

pengar). Vad som bestraffas är att advokaten frånhänt klienten dennes äganderätt till de anförtrodda pengarna. Om gärningsmannen olovligen använder egendomen, utan att därmed frånhända densamma, föreligger ett ännu lindrigare brott, olovligt brukande enligt BrB 10:7. Brottet förutsätter att åtminstone olägenhet uppstått för ägaren. Vid sidan av trolöshetsbrotten i 10 kap. upptas i 11 kap. en särskild kategori som kallas brott mot borgenärer. Dessa brott riktar sig inte mot en bestämd borgenär, utan det handlar om gärningar som strider mot vad en person är skyldig att göra av hänsyn till sina borgenärer i allmänhet. En gäldenär, som inte kan betala sina skulder, begår inte därigenom något brott mot borgenärerna. Själva underlåtenheten att betala skulderna bestraffas inte. Däremot föreligger brottet oredlighet mot borgenärer, om en gäldenär som befinner sig i ett visst ekonomiskt läge - han klarar inte av att betala sina förfallna skulder eller det föreligger en påtaglig risk för att han inte kommer att kunna göra detta - gör sig av med värdefull egendom genom att förstöra eller ge bort egendomen (BrB 11:1). Genom att exempelvis överlåta sina tillgångar på man och barn undandras borgenärerna egendomen, samtidigt som gäldenären räknar med att fortsätta att använda egendomen. Normalt ingår det i gäldenärens handlingsfrihet att göra vad han vill med sin egendom. Om han emellertid är i det ekonomiska läget att han inte kan betala sina skulder eller allvarligt riskerar att försättas i detta läge, kan han straffas om han manipulerar med sin egendom. Syftet med denna kriminalisering är naturligtvis att skydda borgenärerna och deras möjligheter att få betalt. En gäldenär som är i nyss nämnda ekonomiska läge har heller inte rätt att gynna en viss borgenär, t.ex. en nära vän eller släkting, genom att betala en skuld som inte är förfallen till honom eller genom att betala med annat än »sedvanliga betalningsmedel», om det medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt till betalning skall påverkas negativt. Gäldenären gör sig skyldig till otillbörligt gynnande av borgenär (BrB 11:4). Detta brott föreligger även, om gäldenären inte hade betalat någon skuld utan hade överlämnat en säkerhet, t.ex. aktier som pant, om denna säkerhet inte var överenskommen när skulden kom till. Till förmögenhetsbrotten räknas, slutligen, även skadegörelsebrotten i 12 kap. Den som förstör eller skadar egendom »till men för annans rätt därtill» gör sig skyldig till brottet skadegörelse (BrB

64

•n irånhänt klienten dener egendomen, utan att lindrigare brott, ^. ^ «.c:cr att åtminstone

Några utvalda brott

12:1). Någon krossar en fönsterruta eller tar sönder en komplicerad maskin. Brottet kan - men behöver inte - innefatta en besittningsrubbning, om den sak som förstörs befann sig i någon annans besittning. Framstår själva förstörandet som det väsentliga, brukar man döma för skadegörelse. Är däremot besittningskränkningen det mest betydelsefulla momentet, dömer man gärningsmannen endast för egenmäktigt förfarande enligt BrB 8:8. Stöld föreligger inte, när någon förstör eller skadar en sak, eftersom tillägnelseuppsåt inte föreligger i ett sådant fall. Lägg märke till att det i lagtexten inte står »annans egendom», utan att det står »till men för annans rätt därtill». Det betyder att den sak som skadas inte behöver tillhöra annan person än skadegöraren. Även ägaren själv kan göra sig skyldig till skadegörelse, om någon annan person har en viss rätt till saken, t.ex. panträtt eller nyttjanderätt. Skadegörelse är ett Uppsåtligt brott. Eftersom alla tre uppsåtsformerna - direkt uppsåt, indirekt uppsåt och likgiltighetsuppsåt - duger i förhållande till skadan, krävs inte att brottet sker av förstörelselusta eller i skadesyfte. Tillräckligt är att gärningsmannen insett att det förelåg risk för skada och att han varit likgiltig till förverkligandet av denna risk. Är skadegörelsebrottet lindrigt med hänsyn till skadans obetydlig- Åverkan het eller annat, kallas det åverkan (BrB 12:2). Skadegörelsebrotten avslutar den kategori av brott i brottsbalken som kallas brotten mot enskild. Härefter följer den grupp som kallas brotten mot allmänheten (kap. 13-15). Den omfattar: 1. allmänfarliga brott (t.ex. mordbrand och sabotage) 2. förfalskningsbrott 3. mened, falskt åtal och annan osann utsaga. Efter denna grupp följer till sist brotten mot staten (kap. 16-22). De omfattar: 1. brotten mot allmän ordning (t.ex. upplopp och hets mot folkgrupp) 2. brotten mot allmän verksamhet (t.ex. våld eller hot mot tjänsteman och bestickning) 3. brott mot rikets säkerhet (t.ex. högförräderi och spioneri) 4. tjänstefel 5. brott av krigsmän 6. landsförräderibrott.

65

6.

Medverkan till brott

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

Det är inte ovanligt att flera personer är inblandade i ett brott. Brottsbeskrivningarna är dock formulerade endast med tanke på gärningsmannen, inte med tanke på andra medverkande. Mordbestämmelsen, t.ex., talar om den som berövar någon livet. Denna brottsbeskrivning inbegriper inte den som övertalat mördaren att begå brottet eller den som skaffat mordvapnet. I stället har man separat formulerat en allmän medverkansbestämmelse i BrB 23:4, som innebär att de särskilda straffbestämmelserna utsträcks till att Omfatta ej blott den som utfört gärningen, gärningsmannen, utan även andra medverkande som främjat gärningen med råd eller dåd. Den som övertalat eller förmått gärningsmannen att utföra brottet kallas anstiftare och den som på annat sätt främjat brottet med psykisk eller fysisk medhjälp kallas medhjälpare. Anstiftaren i det nyss nämnda exemplet döms för anstiftan till mord och medhjälparen döms för medhjälp till mord, förutsatt att det verkligen är ett mord, inte det lindrigare brottet dråp, som gärningsmannen utfört. Av medverkansbestämmelsens utformning framgår att den är tilllämplig med avseende på alla brott i brottsbalken. Något undantag görs således inte för de lindrigaste brotten. Vidare gäller naturligtvis medverkansbestämmelsen även på specialstraffrättens område, i den utsträckning man i respektive lag uttryckligen säger att bestämmelsen är tillämplig samt i de fall fängelse är föreskrivet för gärningen, dvs. huvudbrottet. Det senare följer av en lagändring som gjordes 1994. En förutsättning för medverkansansvar är att de objektiva rekvisiten för ett brott måste vara uppfyllda, t.ex. ett fullbordat brott eller ett (straffbelagt) försök till brott. Även om gärningsmannen frikänns, därför att han inte uppfyller de subjektiva rekvisiten, kan anstiftare och medhjälpare dömas, förutsatt att de uppfyller de subjektiva kraven för egen del. Det ligger i sakens natur att en anstiftanshandling alltid ligger före brottet i tiden. Den som övertalar någon att begå ett brott gör givetvis detta, innan motparten utför brottet. En medhjälpshandling kan

66

J Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

utföras före, under eller strax efter brottets utförande. Medhjälp kan äga rum efter det att brottet fullbordats i formell mening, exempelvis sedan gärningsmannen tagit en sak med tillägnelseuppsåt, men inte efter det att den brottsliga verksamheten har avslutats, t.ex. efter det att gärningsmannen lämnat brottsplatsen med stöldgodset. Som exempel på medhjälp som ligger före brottet i tiden kan nämnas inköp av hjälpmedel till gärningsmannen att användas vid brottets utförande eller rådgivning om hur brottet lämpligen bör utföras. Den som håller vakt medan brottet begås utför däremot en medhjälpshandling samtidigt med brottet. Efter brottet, slutligen, handlar den som hjälper inbrottstjuven att bära ned tjuvgodset för trapporna. Medverkansbestämmelsen förutsätter inte att medverkan är planerad i förväg eller att de medverkande känner varandra. En bankkund, som av fri vilja plötsligt bestämmer sig för att hjälpa rånaren, kan straffas för medhjälp till rånet. Omvänt betyder inte den omständigheten att gärningsmannen ingått i ett gäng att alla i gänget måste vara skyldiga såsom medverkande till brottet. Anstiftan föreligger som sagt när någon förmått en annan person att utföra ett brott. Det förutsätter att den senare verkligen utför brottet och att han inte redan hade bestämt sig för att göra detta, när han utsattes för övertalningen. Anstiftaren måste ha utövat någon psykisk påverkan som varit av betydelse för gärningsmannens beslut att begå brottet. Att gärningsmannen varit lätt att övertala utesluter dock inte ansvar för anstiftan. Anstiftan föreligger t.ex. vid provokation till brott. Polisen riskerar ansvar för anstiftan till brott, om man för att få bevis lockar en person att sälja narkotika till polisen och därefter griper honom. I så fall föreligger anstiftan till narkotikabrott. Ibland tillämpar man ett utvidgat gärningsmannaskap. Det betyder att den som anstiftat brottet döms som gärningsman, inte som anstiftare. Man betraktar honom helt enkelt som den som utfört gärningen med en annan person som redskap. Detta kan bli aktuellt t.ex. när gärningen utförts av ett litet barn eller av en person som på grund av psykisk sjukdom låtit sig utnyttjas. Medhjälp föreligger när någon på annat sätt än genom anstiftan främjat gärningen. Det kan ske i form av rådgivning, t.ex. genom att en revisor lämnar goda råd hur ett skattebrott skall utföras, eller på ett mera handgripligt sätt, genom att någon hjälper misshandlaren att hålla fast offret. Den svagaste formen av medhjälp är psykiskt stöd till gärningsmannen.

67

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

I allmänhet innebär ett främjande att medhjälparen underlättar gärningens utförande för gärningsmannen, även om denne i och för sig kunnat begå brottet utan medhjälparen. Det råder delade meningar om en person, som kanske velat underlätta för gärningsmannen men i själva verket försvårat brottets utförande, kan straffas för medhjälp. Som exempel brukar nämnas den som räckt inbrottstjuven så dåliga verktyg att denne inte lyckats bryta upp låset utan måst skaffa andra verktyg för att få upp detta. I praxis har en person dömts för medhjälp till misshandel, då han promenerat på en väg i sällskap med sina två kamrater och, omedelbart innan en av kamraterna började misshandla en mötande person, av denna kamrat mottagit hans överrock när den räcktes över till honom. Bedömningen synes hård, särskilt med tanke på att brottet inte varit planerat i förväg. Mottagaren av överrocken utförde endast en reflexmässig handling. I ett annat fall har man slagit fast att ett agerande, som varken fysiskt eller psykiskt haft något inflytande på brottets tillkomst eller utförande, inte kan betraktas som ett främjande. Några raggare åkte omkring i en bil. Vid två tillfällen stannade föraren bilen och några av ungdomarna gick ur bilen och misshandlade några fotgängare. Fråga var om en av ungdomarna, som gått ur bilen tillsammans med de andra men inte deltagit i misshandeln, hade främjat denna. Man fann att så inte var fallet. Däremot dömdes föraren av bilen för medhjälp till misshandeln på den grunden att han stannat bilen vid det andra tillfället, när han förstod vad som skulle komma att inträffa. Om flera personer tillsammans uppfyller brottsrekvisiten för ett brott, kan de dömas som medgärningsman alla. Då intar då alla en relativt aktiv roll i brottets utförande, t.ex. deltar alla i en stenkastning som resulterar i skadegörelse. Om medgärningsmannaskap handlade de s.k. Malexandermorden. Det får till följd att kausaliteten, dvs. orsakssambandet mellan handling och effekt, bedöms utifrån det gemensamma handlandet. Flera personer som deltagit i skottlossning, varigenom en person har dödats, kan alltså dömas var och en som medgärningsman till mord, även om man inte kan bevisa mer än att det dödande skottet avlossats från någon av de deltagandes vapen. Man behöver inte kunna styrka vems eller vilkas av de deltagandes handlande som orsakat effekten. En förutsättning för medgärningsmannaskapet är att de deltagande handlat i samråd eller i ett (tyst) samförstånd.

68

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

På den subjektiva sidan krävs uppsåt eller möjligen oaktsamhet. Kräver huvudbrottet uppsåt av gärningsmannen, fordras även uppsåt av andra medverkande. Främjande av sådana brott som stöld, bedrägeri och förskingring måste således vara Uppsåtligt för att kunna leda till ansvar för medhjälp. Om däremot huvudbrottet endast kräver oaktsamhet, bestraffas oaktsamt främjande av brottet. Beträffande sådana brott som bestraffas både i uppsåtlig och oaktsam form, t.ex. skattebrott - vårdslös skatteuppgift, kan en medhjälpare som uppsåtligen främjat brottet bli ansvarig för medhjälp till skattebrott, medan en annan medhjälpare som främjat exakt samma gärning men handlat av oaktsamhet döms för medhjälp till vårdslös skatteuppgift. Gärningsmannen kan helt frikännas från ansvar, om han varken uppfyller kravet på uppsåt eller kravet på oaktsamhet. Så länge de objektiva rekvisiten för ett skattebrott är uppfyllda, kan övriga medverkande dömas. För att uppfylla kravet på ett Uppsåtligt främjande fordras att medhjälparen haft uppsåt (full visshet eller likgiltighetsuppsåt) i förhållande till själva medhjälpshandlingen och till den gärning han främjat. Den som hjälper tjuven att bära några väskor nedför trapporna kan inte straffas för medhjälp till stöld, om han inte känner till (full visshet eller likgiltighetsuppsåt) att väskorna innehåller det nyligen tillgripna stöldgodset. Han inser inte att han hjälper till att bära stöldgods och därför inser han heller inte att det är en stöld han främjar. Uppsåtsbedömningen skall göras med tanke på medhjälparens uppsåt vid tidpunkten för medhjälpshandlingen. Det betyder att det är viktigt att man gör klart för sig när denna handling utfördes och hur länge den varade. I det tidigare omnämnda fallet med gärningsmannen, som överlämnade sin överrock till en kamrat innan han misshandlade en mötande person och tog dennes plånbok, dömdes mottagaren av överrocken för medhjälp till misshandel. Han kunde inte dömas för medhjälp till rån, som var det brott gärningsmannen till slut utförde, eftersom han inte insåg (full visshet eller likgiltighetsuppsåt) att gärningsmannen tänkte stjäla plånboken. Hade man ansett att medhjälpshandlingen varade under hela tideh då han stod och höll i överrocken och förmedlade psykiskt stöd till gärningsmannen, är det dock möjligt att han kunde ha dömts för medhjälp till rån. Medhjälpshandlingen varade i så fall även under den tidpunkt, då gärningsmannen tog plånboken. Det är då troligt att uppsåtet även hade omfattat detta moment.

69

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

;!

|

För att dömas för medhjälp till ett brott fordras således inte att medhjälparen eftersträvat att ett brott skall komma till stånd. Tillräckligt är att han (med full visshet eller likgiltighetsuppsåt) insett att han främjat en viss gärning. Uppsåtskravet kan vara uppfyllt, även om han inte insett att gärningen ifråga varit straffbelagd. Den som ordnat en lägenhet att användas för några narkotikamissbrukare, en s.k. knarkarkvart, kanske inte alls förstår att han främjar något narkotikabrott, om han inte känner till någonting om narkotikabrott. Men om han inser vad för slags verksamhet han främjar från dessa narkotikamissbrukares sida, är detta tillräckligt för medhjälpsansvar. Skulle han inte ens ha haft denna insikt, utan trott att han ordnat en vanlig bostadslägenhet åt någon eller några personer, går han naturligtvis fri från ansvar för medhjälp till narkotikabrott på grund av brist på den subjektiva sidan. Försök till brott När brottsrekvisiten är uppfyllda enligt en viss brottsbeskrivning föreligger ett fullbordat brott. I viss utsträckning bestraffas emellertid redan försök att begå brott, om det är särskilt stadgat att det ifrågavarande brottet är straffbelagt på försöksstadiet. Som exempel kan nämnas att försök till stöld, bedrägeri och förskingring bestraffas, däremot inte försök till egenmäktigt förfarande, oredligt förfarande eller olovligt förfogande. Bestraffades inte försök, skulle gärningsmannen gå fri från ansvar, om polisen råkat gripa honom på brottsplatsen innan brottet formellt var fullbordat. Det finns en allmän försöksbestämmelse i BrB 23:1 som närmare bestämmer vad som menas med försök och vilka krav som måste vara uppfyllda för att bestraffning skall kunna äga rum. För försök, säger man, straffas den som påbörjat utförandet av visst brott utan att detta har fullbordats, om det förelegat fara att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Tre krav måste således vara uppfyllda för att ett straffbart försök skall föreligga: 1. det aktuella brottet måste vara straffbelagt på försöksstadiet, 2. gärningsmannen skall ha påbörjat utförandet av brottet utan att detta fullbordats samt 3. det skall antingen ha förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller skall faran ha varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Ett typiskt bedrägeriförsök föreligger, när en försäkringstagare i sin skadeanmälan till försäkringsbolaget åberopat en uppdiktad skada eller medvetet angett ett alltför högt värde på den skadade egen-

70

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

domen, varefter man på försäkringsbolaget blivit misstänksam och inte betalat ut någon försäkringsersättning. Ett typiskt stöldförsök föreligger, när en inbrottstjuv inte hunnit tillgripa någon egendom därför att han blivit gripen av polisen. Bedrägeriet respektive stölden har inte fullbordats, eftersom försäkringsbolaget inte utbetalat försäkringsersättningen och inbrottstjuven inte lyckats få tag i någon egendom. Med uttrycket försökspunkten menar man den tidigaste tidpunkt, då gärningsmannen kan sägas ha påbörjat utförandet av brottet. När man skall besvara fråga om gärningsmannen i ett visst fall uppnått försökspunkten, måste man givetvis utgå från brottsbeskrivningen för det aktuella brottet. Avgörande är m.a.o. hur handlingsrekvisitet formuleras i straffbestämmelsen. Exempel. Den som tänkt lura till sig pengar från ett försäkringsbolag genom att arrangera en skada, t.ex. sänka bilen i sjön för att därefter anmäla den som stulen, har inte passerat försökspunkten för ett bedrägeribrott, när han påbörjat eller utfört själva sänkningen av bilen. Bedrägeribestämmelsen formulerar den straffbara handlingen som ett vilseledande (som förmår bedrägerioffret till en disposition). Försäkringstagaren kan inte sägas ha påbörjat själva vilseledandet redan genom att arrangera skadan. Först när han gör en muntlig eller skriftlig anmälan till försäkringsbolaget, kan han sägas ha påbörjat utförandet av ett bedrägeribrott. Den som bjuder en person på en biltur i syfte att råna eller våldta vederbörande har inte redan vid denna tidpunkt påbörjat utförandet av ett rån eller en våldtäkt. Däremot anser man att inbrottstjuven passerat försökspunkten för stöld redan när han börjat bryta sig in i huset eller lägenheten, trots att han inte kan sägas ha påbörjat något tagande vid denna tidpunkt. Det hänger samman med att själva inbrottet är en i sig straffbelagd handling (hemfridsbrott). I detta fall låter man försökspunkten för stöldbrottet inträda redan när gärningsmannen påbörjat själva inbrottet. Vidare skall det, när brottet påbörjades, ha förelegat fara för brottets fullbordan. När man bedömer verkligheten, som den såg ut just när gärningsmannen började utföra brottet, skall man fråga sig om det förelåg en fara att brottet skulle komma att fullbordas. Var det möjligt att brottet skulle komma att fullbordas och förelåg dessutom goda skäl att tro att så skulle bli fallet (viss sannolikhetsgrad), förelåg fara. Brottet skulle kanske fullbordas.

71

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

Exempel. Fara för fullbordat bedrägeribrott föreligger, när en person postar en skadeanmälan grundad på en uppdiktad skada till försäkringsbolaget. Det föreligger en möjlighet att den försäkringstjänsteman som behandlar ärendet kommer att bli vilseledd av uppgifterna och på grund därav utbetala försäkringsersättning. Det är heller inte osannolikt att så kommer att ske. Står det däremot klart vid en bedömning i efterhand att brottet redan från början var dömt att misslyckas, förelåg ingen fara för brottets fullbordan. Att gärningsmannen trodde på sin brottsplan och räknade med att brottet skulle kunna utföras påverkar inte bedömningen, eftersom denna är strikt objektiv och utgår från allt man i efterhand fått reda på som rör situationen när brottet påbörjades. Exempel. Fara för fullbordat stöldbrott är utesluten, när en person bryter sig in i en lägenhet för att stjäla en viss bestämd tavla, om tavlan inte längre finns kvar i lägenheten. Någon stöld av denna tavla kan inte komma till stånd. Även om faran för brottets fullbordan var utesluten, kan gärningsmannen dock straffas om faran varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Försökets misslyckande får inte bero på en mera djupgående brist i brottsplanen. Om ägaren till tavlan i det nyss nämnda exemplet en vecka före inbrottet hade lämnat bort tavlan för renovering, kan man säga att det var en slump att faran för fullbordat stöldbrott var utesluten. Ett straffbart försök till stöld föreligger därför. På den subjektiva sidan krävs uppsåt. Den som avlossat ett skott mot en person, som dock inte dödats därav, kan dömas för försök till mord, om han (med full visshet eller likgiltighetsuppsåt) insett att han avlossat ett skott och haft direkt uppsåt, indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt i förhållande till den icke inträffade effekten, döden. Försöksansvar fordrar således inte, som man kanske kunde tro, direkt uppsåt att åstadkomma brottet ifråga. I andra fall stannar gärningen vid ett försök, därfpr att gärningsmannen blir avbruten i sitt handlande. Han kanske grips av polisen eller blir skrämd och därför låter bli att fullfölja sitt handlande. I sådana fall då det återstår något handlande för att ett visst brott skall komma till stånd, fordras att gärningsmannen hade beslutat att utföra den återstående handlingen. Den som grips i samband med ett inbrott kan givetvis inte dömas för försök till stöld, om han inte hade tänkt ta någon egendom. Den som börjar misshandla en person kan

72

ut

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

inte dömas för försök till våldtäkt, om han inte hade tänkt genomföra ett samlag e.d. Den som inte kommit så långt att han börjat utföra ett brott, utan endast furiderat på att begå brottet eller börjat förbereda ett sådant kan straffas endast om han utfört någon av de särskilda handlingstyper som utgör förberedelse eller stämpling till brott enligt BrB 23:2. Huvudregeln är alltså att det inte är straffbelagt att planera eller förbereda ett brott. Straffbar förberedelse till brott enligt BrB 23:2 st. 1 förutsätter Förberedelse till först och främst att det är särskilt stadgat att det ifrågavarande bröt- brott tet är straffbelagt på förberedelsestadiet. Som exempel kan nämnas att förberedelse till stöld, rån, bedrägeri och utpressning straffas, däremot inte förberedelse till förskingring, trolöshet mot huvudman eller olovligt förfogande. Enligt denna förberedelsebestämmelse straffas den som skaffat eller tagit annan befattning med ett sådant hjälpmedel till brott som gift, sprängämne, vapen, dyrk eller förfalskningsverktyg. Det är inte straffbelagt att ta befattning med vilket föremål som helst som skulle kunna användas som hjälpmedel till ett brott. Att köpa en stege att användas vid en planerad stöld är således inte straffbelagt. Personen ifråga kan straffas (för försök till stöld) först när han påbörjat utförandet av själva stölden. Saker som de flesta människor har legitim tillgång till, såsom bilar, datorer och mobiltelefoner, anses nämligen inte utgöra sådant hjälpmedel som är jämställt med vapen, dyrk etc. För att bestraffning skall kunna ske fordras vidare att det vid förberedelsehandlingen förelåg icke ringa fara för brottets fullbordan. Det skall föreligga konkret fara för brottets fullbordan, och faregraden får inte vara så låg att faran kan sägas vara ringa. Är faran mycket liten för att brottet skall komma till stånd, t.ex. därför att brottets fullbordan ligger långt fram i tiden, kan den som tagit befattning med hjälpmedel inte straffas för förberedelse till brottet, även om han önskat att brottet skulle komma till stånd. Som förberedelse till brott bestraffas även lämnande eller mottagande av pengar eller annan egendom avsedd att användas för att betala utgifter för ett brott, t.ex. för inköp av hjälpmedel, eller lön till den som skall utföra brottet. Både lämnare och mottagaren av pengarna straffas. Man straffar m.a.o. inte bara den som tar emot pengarna som lön för det brott han tänkt utföra, utan även den som lämnar honom pengarna.

landatt brottet re_ ngen fara för brot>in brottsplan och . erkar inte bedömJ utgår från allt man i r brottet påbörjades. = fluten, när en perbestämd tavla, om av denna tavar utesluten, kan gär•"'"•en endast på grund .inde får inte bero !)m ägaren till tavlan i Ktet hade lämnat bort :n slump att faran •rt försök till stöld som avlossat ett skott kan dömas för försök •-••••suppsåt) insett att Jirekt uppsåt eller nträffade effekten, dönan kanske kunde tro, k. därför att gärnings-:e grips av polisen |a sitt handlande. I såan ett visst brott skall 1 ^ --de beslutat att utsamband med ett . om han inte hade •handla en person kan

73

j

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

Stämpling till brott

Även för denna förberedelsehandling krävs att det förelåg icke ringa fara för brottets fullbordan. Den som mottagit pengar som lön för brott utan att tala om att han absolut inte tänker utföra brottet kan inte straffas för förberedelse till brottet, eftersom det inte föreligger någon fara för brottets fullbordan. Lämnaren kan av samma skäl ej heller straffas. Några andra typer av förberedelsehandlingar än dessa två - befattning med hjälpmedel respektive befattning med egendom som skall användas för att betala utgifter eller lön för ett brott - finns inte. Att på annat sätt förbereda ett brott bestraffas således inte. På den subjektiva sidan krävs uppsåt. Gärningsmannen måste naturligtvis först och främst inse (full visshet eller likgiltighetsuppsåt) att han tagit befattning med hjälpmedel eller egendom som skall användas för att betala utgifter eller lön för ett brott. Är han övertygad om att han lämnat en leksakspistol, kan han inte dömas för förberedelse till ett våldsbrott. Utöver den subjektiva täckningen av förberedelserekvisiten fordras att gärningsmannen handlat med uppsåt att utföra eller främja brott. Det betyder att han skall ha uppsåt att själv utföra brott eller främja annans brott. Den som tar med sig ett vapen, när han går ut en kväll, kan straffas för förberedelse till misshandel, även om han inte slutgiltigt bestämt sig för att utföra någon misshandel. Tillräckligt är att han uppfyller kraven på ett likgiltighetsuppsåt i detta avseende. Straffbar stämpling till brott enligt BrB 23:2 st. 2 förutsätter att det är särskilt stadgat att brottet ifråga är straffbelagt på stämplingsnivå. Så är fallet endast beträffande de grövsta brotten. Som exempel kan nämnas att stämpling till rån bestraffas, däremot inte stämpling till stöld, bedrägeri, utpressning, förskingring, trolöshet mot huvudman eller olovligt förfogande. Enligt stämplingsbestämmelsen straffas den som i samråd med en annan person beslutat en gärning, t.ex. ett rån. Meningen är kanske att den ene av dem skall utföra rånet och att den andre skall hjälpa till. Båda personerna kan straffas för stämpling till rån, om planen av någon anledning aldrig förverkligas. Vidare föreligger stämpling, om en person söker anstifta, dvs. försöker övertala, en annan person att begå ett brott, liksom om denne besvarar detta med att åta sig att utföra brottet. Båda personerna kan straffas för stämpling till brott. Även i detta fall förutsätts att brottet inte kommer till stånd, inte ens i form av ett försök. Om den som söker anstifta någon att begå ett

74

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

brott lyckas, döms han inte för stämpling till brottet, utan för anstiftan till brottet eller för anstiftan till försök till brottet. Liksom vid förberedelse till brott gäller kravet att det vid stämplingshandlingen förelåg icke ringa fara för brottets fullbordan. Är det åtagna brottet helt ogenomförbart, föreligger ingen fara för brottets fullbordan. På den subjektiva sidan måste gärningsmannen uppfylla kravet på uppsåt i förhållande till själva stämplingshandlingen. Något uttryckligt krav härutöver på att gärningsmannen skall ha handlat med uppsåt att utföra eller främja brott uppställs inte. Det beror förmodligen på att det i regel ligger inbyggt i den objektiva stämplingshandlingen. Man kan knappast besluta en gärning eller åta sig att utföra densamma, utan att samtidigt ha uppsåt att utföra eller främja brottet. Ansvar för förberedelse respektive stämpling till brott utdöms inte, om gärningsmannen gått vidare och utfört ett straffbelagt försök till brottet. I så fall döms han endast för försök till brott. På motsvarande sätt döms gärningsmannen inte för försök till ett brott, om han fullbordat brottet. Det finns således tre nivåer. Först kommer förberedelse och stämpling, som är sidoordnade begrepp på samma nivå. Därefter kommer försök och på den tredje och sista nivån står det fullbordade brottet. ' Som tidigare sagts kan den som utfört ett fullbordat brott inte bli Frivilligt tiiibakafrikänd genom att ångra sig och återställa situationen i dess ur- träclande sprungliga läge, t.ex. återlämna den stulna egendomen. För den som utfört ett straffbelagt försök eller en i sig straffbar förberedelse- eller stamplingshandling finns dock en möjlighet att i vissa fall undgå ansvar genom att frivilligt tillbakaträda från försöket, förberedelsen eller stämplingen, BrB 23:3. Ett tillbakaträdande föranleder inte ansvarsfrihet, om det inte skett frivilligt. Det betyder å ena sidan inte att man kräver att gärningsmannen känt ånger eller på moraliska grunder tagit avstånd från brottet. Å andra sidan anses fri vilja inte föreligga, om tillbakaträdandet utförts därför att gärningsmannen trott sig vara upptäckt eller att han funnit att brottet inte lönade sig eller var förenat med mycket större svårigheter än vad han först trott. Tillbakaträdande från försök till brott sker i regel genom att gärningsmannen avbryter gärningens utförande. Det är fullt möjligt i de fall det återstår något handlande från hans sida för att brottet skall komma till stånd. Den som utövat visst våld men avstår från att tilltvinga sig det planerade samlaget har tillbakaträtt från ett våldtäkts-

75

Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott

försök. Har tillbakaträdandet skett frivilligt, går han helt fri från ansvar för försök till våldtäkt. Det hindrar naturligtvis inte att han kan dömas för det fullbordade våldsbrottet, misshandel, som han gjort sig skyldig till. Det är svårare att tillbakaträda från förberedelse eller stämpling. Det räcker nämligen inte med att gärningsmannen efter den utförda förberedelse- eller stämplingshandlingen lägger av alla tankar på brottet och underlåter att gå vidare. Han måste bete sig på ett sådant sätt att han direkt omöjliggör brottets utförande, t.ex. förstöra det hjälpmedel han skaffat.

76

7.

Straff och andra brottspåföljder

Man kan tala om obestämda och bestämda strafflagar allteftersom de olika sätt på vilka lagstiftaren fastställt straffen för brotten. De obestämda strafflagarna överlämnar helt åt domaren att bestämma straffet för den straffbara handlingen efter omständigheterna i varje fall. Eftersom domaren inte är bunden av några som helst anvisningar, urartar ett sådant system lätt i rena godtycket. De bestämda strafflagarna, å andra sidan, kan vara absolut eller relativt bestämda. Straffen i straffbestämmelserna i 1734 års lag var i regel absolut bestämda. Det betyder att det för varje brott var utsatt ett visst bestämt, för alla fall gällande straff. »Giör ogift man hor med gift qwinno, eller ogift qwinna med gift man; båte then, som gift är, åttatijo daler, och then ogifte fyratijo daler.» Det ankom inte på domaren att döma ut det straff han fann rättvist, eftersom lagen talade om för honom exakt vilket straff som skulle utdömas. I brottsbalken, däremot, är straffen relativt bestämda. För brotten stadgas en viss straffskala eller strafflatitud, inom vilken domaren har att bestämma straffet efter omständigheterna i det konkreta fallet. Latitudsystemet innebär att domaren har att döma ut ett visst straff inom vissa föreskrivna gränser. Straffskalan för brottet olovligt förfogande, t.ex., omfattar böter eller fängelse i högst två år. Inom denna straffskala kan hänsyn tas till försvårande och förmildrande omständigheter av olika slag. Många brott är gradindelade, dvs. indelade i ringa brott, en normalgrad och ett grovt brott eller i två av dessa grader. I stället för en enda straffskala för stöldbrottet, t.ex., finns tre olika straffskalor avseende snatteri, stöld respektive grov stöld. I straffskalorna upptas något av de allmänna straffen »böter» eller »fängelse», alternativt »böter eller fängelse». Det finns emellertid andra brottspåföljder än straffen, nämligen villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Begreppet brottspåföljd eller påföljd för brott är vidare än straffbegreppet. Trots att de nyss nämnda brottspåföljderna inte finns upptagna i straff skalorna för brotten, kan de utdömas i stället för straff enligt separat formulerade bestämmelser, till vilka vi återkommer nedan. Vidare kan domstolen 77

Straff och andra brottspåföljder

Böter

vid sidan av straff eller annan påföljd utdöma en särskild rättsverkan, t.ex. förverka narkotika som varit föremål för brott i enlighet med särskilda bestämmelser härom eller döma gärningsmannen att betala skadestånd enligt de civilrättsliga reglerna på området. Böter är en lindrigare påföljd än fängelse. Bötesstraff utdöms därför i mindre allvarliga fall. Särskilt vanligt förekommande är bötesstraffet vid brott mot specialstraffrättsliga lagar. Straffas gärningsmannen med böter, blir han skyldig att betala en viss summa pengar, som tillfaller staten. Den genom brottet kränkte, målsäganden, får således inte någon glädje av dessa pengar. Står det endast »böter», alternativt »böter eller fängelse», i straffskalan, menas i regel dagsböter, BrB 25:1, ett bötesstraff som innebär att man tar hänsyn till hur allvarligt brottet är och till den dömdes ekonomiska förhållanden. Döms böterna ut omedelbart i pengar, utan att någon särskild hänsyn tas till gärningsmannens betalningsförmåga, talar man om penningböter. För brott av ordningseller förseelsekaraktär stadgas ofta penningböter. Dagsböter och penningböter skall inte sammanblandas med ordningsbot. Se nedan s. 92. Dagsbotssystemet motiverades när det genomfördes med den sociala rättvisan. För att böterna skall bli en kännbar utgift för gärningsmannen fordras att man tar hänsyn till hans ekonomi. Man får fram det belopp gärningsmannen skall betala i böter genom att multiplicera dagsbotens storlek, vilken varierar från person till person beroende på vederbörandes ekonomiska förhållanden, med dagsböternas antal, vilket bestäms efter brottets beskaffenhet. Det betyder att två personer, som begått exakt samma brott, kan åläggas att betala helt skilda bötesbelopp. Motsvarar brottets svårhet 20 dagsböter, och är dagsbotens storlek 30 kr för den ene respektive 500 kr för den andre, har den förste av dem att betala 600 kr, den andre 10 000 kr. Böter som inte betalas kan i vissa fall förvandlas till fängelsestraff, se BrB 25:8 och bötesverkställighetslagen (1979:189). I första hand skall kronofogdemyndigheten försöka driva in böterna genom utmätning eller införsel. För att driva in en bötesfordran kan kronofogdemyndigheten även ansöka att den dömde gärningsmannen skall försättas i konkurs. I sista hand kan böterna förvandlas till fängelse, bl.a. om det är uppenbart att den dömde av »tredska» har låtit bli att betala böterna. Meningen är att förvandling sällan skall behöva ske.

78

Straff och andra brottspåföljder

Den som döms till fängelse får komma till en s.k. kriminalvårds- Fängelse anstalt, dvs. ett fängelse, och avtjäna straffet där, BrB 26:5. Det finns olika slag av fängelser. Vissa är mera öppna, andra mera slutna. De som kallas riksanstalter och tar emot människor från hela landet är ofta slutna. Det betyder att de är hårt bevakade och att fångarna låses in i sina celler på kvällen och under natten. Till de slutna anstalterna kommer i regel de som dömts till något längre fängelsestraff, om säkerhetsskäl talar för sluten anstalt. Föreligger fara för att någon skall rymma eller allvarligt störa ordningen genom att handskas med narkotika, kan det vara lämpligt med en sluten anstalt, eftersom bevakningen där är hårdare och anstalten ofta är omgiven av murar. Andra fängelser kallas lokalanstalter. De är i allmänhet mera öppna. Det betyder att bevakningen inte är så hård. Fångarna låses inte in i sina rum under natten. Vidare får de ta emot besök i sina rum. Det kan vara något lättare att få korttidspermission beviljad eller rätt att vistas utanför fängelset. Se lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. En person som döms till fängelse för ett brott får enligt BrB 26:1 antingen ett tidsbestämt straff på minst fjorton dagar och högst tio år eller ett tidsobestämt straff på livstid. Straffminimum är alltså alltid fjorton dagar. Straffmaximum bestäms av straffskalan för det aktuella brottet. Inget brott innehåller en straffskala med ett (tidsbestämt) fängelsestraff som överskrider tio år. I undantagsfall, t.ex. när en person skall dömas för flera brott som han begått eller när det är fråga om återfall av en person som tidigare suttit i fängelse, får domstolen döma till ett fängelsestraff som överskrider straffskalans övre gräns. Den som döms till livstids fängelse har att sitta i fängelse ett obestämt antal år, återstoden av sitt liv. Han kan dock få nåd av regeringen och därigenom få straffet omvandlat till ett tidsbestämt straff. I praxis dömer man i mycket hög utsträckning till straff som ligger i närheten av minimistraffet för brottet ifråga. Maximistraffet utnyttjas i allmänhet inte, med undantag för mord och grovt narkotikabrott. F.n. döms enligt fängelsestraffkommitténs uppgift, för en stöld i genomsnitt till fängelse i mellan två och tre månader. Straffskalan för stöld omfattar fängelse i högst två år. Denna tendens har givit upphov till uttrycket att det finns en stor mängd luft i straffskalorna. De yngre brottslingarna får inte utan vidare dömas till fängelsestraff. Den som är under tjugoett får inte dömas till fängelse på livs-

79

Straff och andra brottspåföljder

é

tid, BrB 29:7. Den som är mellan arton och tjugoett år får inte dömas till fängelse, om det inte föreligger särskilda skäl härtill i det enskilda fallet (BrB 30:5), och den som begått brott innan han fyllt arton år får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl, BrB 30:5. Finner rätten att påföljden bör bestämmas till fängelse för en person under arton år, skall den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid, högst fyra år, BrB 31:1a. Påföljden skall således i första hand bestämmas till den nya påföljden sluten ungdomsvård, även om det finns synnerliga skäl att döma till fängelse. I regel friges fången, när han avtjänat två tredjedelar av fängelsetiden, dock minst två månader, BrB 26:6. Det kallas för villkorlig frigivning. Syftet är att ge den intagne fången en övergångstid under tillsyn, innan han blir helt fri från straffet. Därefter gäller en prövotid under vilken han måste sköta sig, BrB 26:10. Begår han nya brott under prövotiden, kan den villkorligt medgivna friheten förverkas, BrB 34:4. Fängelsestraffet har funnits länge men har inte alltid motiverats med samma argument. När man i mitten av 1800-talet omvandlade gemensamhetsfängelserna till cellfängelser, tänkte man sig att den inspärrade fången skulle ägna sig åt självrannsakan och komma underfund om det onda han gjort. För att åstadkomma detta var det nödvändigt att fången satt inspärrad i ensamcell utan kontakt med andra fångar eller med yttervärlden. Så kom emellertid cellfängelserna inte att fungera. I dag har man släppt tanken på självrannsakan i enrum som fängelsestraffets funk- JJ tion. De flesta är överens om att fängelsevistelsen inte har någon som helst »förbättrande» verkan på fången. Det handlar inte i särskilt hög grad om vård, även om man kallar fängelser för kriminalvårdsanstalter. Många anser att fängelsestraffet är inhumant, ineffektivt och dyrbart. När man talar om ineffektiviteten, syftar man i allmänhet på att återfallsprocenten är hög, dvs. att de som suttit i fängelse i stor utsträckning återfaller och begår nya brott. Effektiviteten är dock svår att mäta, eftersom man inte känner till vilken avskräckande verkan fängelsestraffet haft på människor i allmänhet. Man kan inte bara se till den individualpreventiva effekten, återfallsfrekvensen hos dem som suttit i fängelse, utan måste väga in den allmänpreventiva effekten. Många människor kan i och för sig stå ut med tanken att förlora friheten en tid och sitta i fängelse, men de har svårare att tänka sig att behöva genomgå ett straff, som symboliserar samhällets

80

Straff och andra brottspåföljder

starkaste avståndstagande mot vissa handlingar. Fängelsestraffet har därför sannolikt en viss avskräckande verkan. Hur det än förhåller sig med fängelsestraffets allmän- och individualpreventiva funktion, är de flesta överens om att detta straff är nödvändigt för att tillgodose samhällets anspråk på skydd mot de individer som begått de allra grövsta brotten. Enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll kan ett kortare fängelsestraff verkställas utanför anstalt. Det sker i form av intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel (s.k. elektronisk fotboja) i förening med förbud för den dömde att vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål såsom förvärvsarbete e.d. En särskild brottspåföljd är villkorlig dom, som inte skall förväx- Villkorlig dom las med villkorlig frigivning från fängelsestraff. Villkorlig dom innebär att den dömde slipper annan brottspåföljd för det begångna brottet, på villkor att han under en prövotid av två år sköter sig, BrB 27:3. Han skall efter förmåga försöka försörja sig och ersätta den skada som eventuellt uppkommit genom brottet. Rätten kan föreskriva att han skall hjälpa den skadelidande med att utföra visst arbete för att avhjälpa skadan, BrB 27:5. Han står inte under övervakning under prövotiden. Sköter sig den dömde under prövotiden, händer ingenting mer. Om han däremot missköter sig under denna tid, kan domstolen tillgripa vissa sanktioner, se BrB 27:6. Man kan ge honom en varning eller meddela nya föreskrifter om betalning av skadeståndskraven. I sista hand kan domstolen riva upp den villkorliga domen och bestämma annan brottspåföljd för brottet, t.ex. skyddstillsyn. Består misskötsamheten i att den dömde begått nytt brott och åtalas han härför, kan domstolen undanröja den villkorliga domen och döma ut en annan påföljd som omfattar även det nya brottet. En förutsättning för att villkorlig dom skall få meddelas är att påföljden för brottet bedöms inte kunna stanna vid böter, BrB 27:1. Vidare bör gärningsmannen ha god prognos, dvs. det bör inte finnas anledning att befara att han kommer att begå nya brott, BrB 30:7. Något absolut hinder att meddela villkorlig dom för mycket grova brott finns inte, men man kan räkna med att det höga straffvärdet kommer att åberopas mot ett sådant påföljdsval. Villkorlig dom får förenas med dagsböter, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte, BrB 30:8 och 27:2.

81

Straff och andra brottspåföljder

Skyddstillsyn

Som ett särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan beaktas att den tilltalade gärningsmannen samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst, BrB 30:7. Det innebär en skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och högst 240 timmar, BrB 27:2a. En annan påföljd, som innebär kriminalvård i frihet, är skyddstillsyn. Påföljden innebär att den dömde får genomgå en prövotid av tre år och att han ställs under övervakning under en del av prövotiden, BrB 28:4 och 5. Föreskrifter för den dömdes livsföring kan åläggas honom. Har han dömts att genomgå en särskild behandlingsplan mot alkohol- eller narkotikamissbruk (se nedan), ingår det givetvis i föreskrifterna att han skall följa denna plan, BrB 28:6a st. 2. Vidare kan föreskrifter meddelas honom rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande. Även skyddstillsyn kan förenas med samhällstjänst, BrB 28:2a. Om den dömde missköter sig under prövotiden, kan övervakningsnämnden ge honom en varning eller förlänga övervakningstiden, BrB 28:7. Har han allvarligt åsidosatt vad som åligger honom, t.ex. begått ett nytt brott, kan skyddstillsyn rivas upp och annan påföljd, t.ex. fängelse, dömas ut, BrB 28:8. Har åtal kommit till stånd för det nya brottet, kan den nya påföljden ådömas för båda brotten gemensamt. Såsom förutsättning för att skyddstillsyn skall ådömas en person gäller att brottet ligger på fängelsenivå. Det uttrycks så att påföljden för brottet bedöms inte kunna stanna vid böter, BrB 28:1. Vidare fordras att det finns anledning anta att själva skyddstillsynen skulle bidra till att avhålla gärningsmannen från fortsatt brottslig verksamhet. Som särskilda skäl för skyddstillsyn kan rätten enligt BrB 30:9 beakta 1. om en påtaglig förbättring skett av gärningsmannens personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet, 2. om han undergår behandling av missbruk som kan antas ha samband med hans brottslighet eller 3. om han är missbrukare och förklarar sig villig att undergå behandling enligt en för honom uppgjord plan, s.k. kontraktsvärd, och man kan anta att missbruket bidragit till att brottet har begåtts. 4. om han samtycker till att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst.

82

Straff och andra brottspåföljder

om kan antas ha sam-

nas med en före-

Lägg märke till att man genom lagändringen 1988 tog bort en förutsättning som innebar att skyddstillsynen i princip inte fick ådömas, om brottet var alltför grovt (det lindrigaste straff som var stadgat för brottet var fängelse i ett år eller däröver). Något direkt hinder att döma till skyddstillsyn för mycket grova brott finns inte längre. Se dock vad nedan (s. 86-87) sägs om påföljdsval i BrB 30:4. För brott som någon begått innan han fyllt femton år får han inte överlämnande dömas till någon påföljd alls, BrB 1:6. Barn under femton år är såle- f/" vård inorn socialtjänsten des inte straffmyndiga och kan inte åtalas eller dömas för brott. För unga lagöverträdare, som uppnått femton års ålder, gäller särbehandling i flera avseenden. Enligt 16 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får åklagaren som tidigare sagts besluta att underlåta åtal, om någon har begått ett brott innan han fyllt arton år och vård kommer till stånd utan lagföring. Skulle han åtalas, får domstolen döma honom till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet, BrB 29:7. Denna regel gäller alla som begått brott, innan de fyllt tjugoett år. Han bör dock inte dömas till fängelse. För den som är mellan arton och tjugoett fordras särskilda skäl för att rätten skall få döma till fängelse, och för den som är under arton år fordras ännu starkare skäl, »synnerliga skäl», BrB 30:5. Rätten skall dock i första hand bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han har begått, innan han fyllt tjugoett år. Denna regel är undantagslös. För yngre personer är vård inom socialtjänsten en lämplig påföljd. Är förutsättningarna för vård enligt sociallagstiftningen uppfyllda, kan domstolen som sagt döma den unge gärningsmannen (över femton men under tjugoett år) för hans brott och överlämna åt socialnämnden att ordna vård inom socialtjänsten, BrB 31:1. Dagsböter kan utdömas vid sidan om, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. I samband med överlämnandet får rätten även föreskriva att den dömde skall medverka till att ställa till rätta efter brottet genom att hjälpa den skadelidande med arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan, BrB 31:1 5st. Överlämnande till vård inom socialtjänsten kan förenas med ungdomstjänst, dvs. föreskrift att den dömde skall utföra oavlönat arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 100 timmar, om han samtycker till det, BrB 31:1 st. 3. Vården kan genomföras i den dömdes eget hem, i ett familjehem (vad som förr kallades fosterhem) eller i ett ungdomshem (vad som

83

Straff och andra brottspåföljder

Överlämnande ti/l vård för missbrukare

förr kallades ungdomsvårdsskola). De sociala myndigheterna kan föreslå den unge och föräldrarna vissa frivilliga vårdåtgärder, t.ex. återkommande samtal, familjerådgivning eller ekonomiskt bistånd. Fortsätter den unge att begå brott, kan det bli aktuellt med tvångsåtgärder. Socialnämnden kan ansöka hos länsrätten om beslut att den unge skall tvångsomhändertas antingen i ett familjehem, dvs. i en annan familj, eller i ett ungdomshem som också kallas »hem för vård eller boende med särskild tillsyn». Den som omhändertagits i ett ungdomshem får undervisning, fostran samt tillfälle till yrkesorientering. Han kan få sin rörelsefrihet begränsad ungefär på samma sätt som i ett fängelse, 15-19 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det finns inte bara öppna, utan även slutna avdelningar på dessa ungdomshem, ett faktum som döljs av den idylliska terminologin. Att den omhändertagne kan låsas in uttrycks med orden att han kan »beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar», 15 b § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Han har i en viss utsträckning möjlighet att ta emot besök och telefonsamtal samt att vistas utanför ungdomshemmet. Hans brev granskas, om det anses påkallat. Socialnämnden får t.o.m. bestämma att hans föräldrar inte skall underrättas om var han befinner sig, om det anses nödvändigt. Vården upphör senast när den dömde fyller tjugoett år, 21 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Om den som begått ett brott till följd av missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och till följd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående, kan den påföljden ådömas honom att han överlämnas till vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, BrB 31:2 och 4 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Brottet får dock inte vara alltför grovt, BrB 31:2 st. 2. Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande ske endast om det föreligger särskilda skäl. Rattfyllerister kan dömas till denna påföljd, men de måste givetvis uppfylla den först nämnda förutsättningen (behov av vård etc). Den dömde kan beredas vård i ett hem för missbrukare. Vården upphör så snart syftet med vården är uppnått och senast när vården har pågått i sex månader, 20 § lagen (1988:870) om vård av miss-

84

Straff och andra brottspåföljder

brukare i vissa fall. Dessa hem är anpassade för särskild tillsyn. I ett sådant hem får den omhändertagne sin rörelsefrihet begränsad, 3435 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. En missbrukare, som däremot döms att genomgå en behandling mot sitt missbruk i samband med att han ådöms skyddstillsyn, genomgår kriminalvård i frihet. En annan grupp som särbehandlas är de som begått brott under överlämnande påverkan av - alternativt de som vid tidpunkten för domen lider av m rättspsykiatrisk vård - en allvarlig psykisk störning. Detta begrepp är snävare än de gamla begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och med sinnessjukdom jämställda fall. Åklagaren har som tidigare sagts en möjlighet att underlåta åtal för brott, om psykiatrisk vård kommer till stånd. Väcks åtal kan rätten till att börja med besluta att en rättspsykiatrisk undersökning av gärningsmannen skall genomföras, om det är fullt klart att han har begått brottet, 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Sådan undersökning är nödvändig i de fall, då domstolen överlämnar vederbörande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (se nedan). I andra fall kan det räcka med ett s.k. § 7-intyg, dvs. ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål. Domstolen får inte döma till fängelse, om brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Det är den specialregel som gäller för allvarligt psykiskt störda. Finner rätten att inte heller någon annan påföljd bör ådömas, skall gärningsmannen vara fri från påföljd, BrB 30:6. Möjligt är att gärningsmannen vid tidpunkten för domen inte längre lider av någon allvarlig psykisk störning, varför det inte är aktuellt med något överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Omvänt - om gärningsmannen inte begick brottet under påverkan av allvarlig psykisk störning men vid tidpunkten för domen dock lider av sådan störning, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård även om något fängelseförbud inte råder, BrB 31:3. Det betyder att han överlämnas till vård på ett psykiatriskt sjukhus. Förutsättningarna är att påföljden för brottet bedöms inte kunna stanna vid böter samt att behov av psykiatrisk tvångsvård föreligger. Domstolen får bestämma att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning. Det betyder bl.a. att chefsöverläkaren inte automatiskt beslutar att vården skall upphöra, när den intagne inte längre lider av allvarlig psykisk störning. Det fordras dessutom

85

Straff och andra brottspåföljder

1

Påföljdsval och straffmätning

att det inte längre finns risk för att han återfaller i brottslighet av allvarligt slag, 16 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Prövningen görs av länsrätten och kan överklagas av åklagaren. De själsligt abnorma särbehandlas m.a.o. vid påföljdsvalet. Det betyder dock inte att man ställer andra krav på dem vid bedömningen av frågan om ett brott föreligger eller ej. Givetvis måste såväl de objektiva som de subjektiva rekvisiten vara uppfyllda för att det överhuvudtaget skall bli aktuellt att välja en påföljd. Sammanfattningsvis kan konstateras att domstolen alltid har att först göra ett påföljdsval, dvs. välja mellan straff (böter eller fängelse enligt straffskalan) och övriga brottspåföljder. Vid detta val av påföljd skall fängelse betraktas som ett svårare straff än böter, BrB 1:5, och fängelse vidare anses som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn, BrB 30:1. Avgörande för påföljdsvalet är först och främst brottets straffvärde, dvs. den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad gärningsmannen insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft, BrB 30:4 och 29:1. För fängelsestraff talar den omständigheten att brottet har högt straffvärde. Vidare tar man hänsyn till en speciell typ av omständigheter som kallas billighetshänsyn, som exempelvis rör frågan om gärningsmannen försökt avhjälpa skadliga verkningar av brottet, om han frivilligt angett sig, om han till följd av brottet själv drabbats av allvarlig kroppsskada osv., BrB 29:5. Billighetshänsyn talar för en lindrigare på följd än fängelse. Hänsyn tas även till återfall, till den omständigheten att gärningsmannen tidigare begått brott, men återfallet utgör ett skäl för fängelse. Väljer domstolen villkorlig dom eller skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, blir det inte aktuellt med någon straffmätning. Prövotiden för villkorlig dom eller skyddstillsyn respektive vårdtiden vid överlämnande till särskild vård blir inte längre/kortare för att brottet är grövre/lindrigare. Straffmätning måste däremot ske, när domstolen valt att utdöma ett straff, eftersom man måste slå fast hur stort bötesbelopp den dömde skall betala respektive hur långt fängelsestraff han får. Straffet bestäms inom ramen för straffskalan efter brottets straffvärde, dvs. efter de omständigheter som verkar i försvårande eller förmildrande riktning vid en helhetsbedömning. Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet beaktas t.ex. att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet, att han avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det

86

Straff och andra brottspåföljder

faktiskt fått, att han utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig eller att han hade ett rasistiskt motiv för brottet, BrB 29:2.1 förmildrande riktning, däremot, verkar sådana omständigheter som att brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende (»hämnd»), att gärningsmannen på grund av psykisk störning eller sinnesrörelse haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, att han visat prov på bristande utveckling eller att brottet orsakats av stark mänsklig medkänsla, BrB 29:3. Total påföljdseftergift kan ges, om det med hänsyn till någon sådan omständighet, som omtalas under benämningen billighetshänsyn ovan, är uppenbart oskäligt att döma till påföljd, BrB 29:6. Det är fullt klart att den åtalade har gjort sig skyldig till brottet, men han får ingen påföljd alls, inte ens villkorlig dom.

87

8.

Förundersökningens gång

Straffprocessen

Till polisens uppgifter hör att bedriva spaning och utredning i fråga om brott. När en polis fått kännedom om ett brott, skall han lämna rapport vidare till åklagare. Han kan dock i enstaka fall låta bli att rapportera brott till åklagaren, om det är uppenbart att brottet är obetydligt och den felande inte skulle komma att få annan påföljd än böter. Det kallas för rapporteftergift. Om däremot brottet rapporteras till åklagaren och denne inte kan avgöra om det finns tillräckliga skäl för åtal enbart på grundval av polisrapporten, skall förundersökning inledas, RB 23:1. Syftet med förundersökningen är att utreda om brott föreligger, vem som kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för att åtala denne, RB 23:2. Vidare insamlas bevis mot den misstänkte. I regel leds förundersökningen av åklagaren, men polisen utför en stor del av utredningsarbetet. Förundersökningen skall bedrivas objektivt. Man är skyldig att beakta såväl fakta som talar emot den misstänkte, som omständigheter som är till hans fördel. Vidare skall förundersökningen bedrivas så snabbt som möjligt och på ett sådant sätt att ingen i onödan utsätts för misstanke, RB 23:4. En del av förundersökningen består av förhör, med den misstänkte och med andra. Polisen har rätt att kräva av var och en, som befinner sig på själva brottsplatsen, att följa med till förhör, RB 23:8. Det gäller inte bara den som kan misstänkas ha utfört brottet utan alla som kan tänkas ha några upplysningar av intresse att lämna. I andra situationer, då polisen inte kommit till brottsplatsen, kallas den som skall höras i förväg. När någon infunnit sig till förhör, är han inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Skyldigheten att stanna kvar i ytterligare sex timmar kan dock gälla, om den förhörde misstänks för brottet och fortsatt förhör är av synnerlig vikt, RB 23:9. Den som följt med till förhör kan inte tvingas att yttra sig. Åklagaren kan dock använda sig av det påtryckningsmedlet att han begär hos domstolen att vederbörande hörs som vittne redan under förundersökningen, RB 23:13. Detta fordrar att man kommit så långt att 88

Straffprocessen

någon verkligen kan misstänkas för brottet. Vidare krävs att den vägrande skulle kunna vittna i målet och skulle vara skyldig att göra detta. Varken målsäganden, dvs. den genom brottet kränkte, eller den misstänkte får vittna. Inte heller medmisstänkta, dvs. de som åtalats för medverkan till gärningen, får vittna, RB 36:1. Nära anhöriga till den misstänkte är inte skyldiga att vittna, RB 36:3. Vittnesmål kan således framtvingas av alla som vägrat uttala sig vid förhör, utom av den misstänkte, målsäganden, medmisstänkta och anhöriga till den misstänkte. Den som vittnar är skyldig att tala om vad han vet. Gör han inte det, kan han straffas för mened eller ovarsam utsaga. Förhörsledaren får vid förhör inte provocera fram en bekännelse eller ett uttalande i viss riktning genom oriktiga uppgifter eller genom löften, förespeglingar, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Han får således inte säga till en av de misstänkta att dennes kompanjon erkänt att de båda begått brottet tillsammans, om så inte är fallet, dvs. om kompanjonen inte sagt så. ^en,.misstänkte. eller, det gåtLiöJv_ sedan han infann sig för förhör, får den misstänkte omedelbart avlägsna sig. Skulle polisen behöva hålla honom kvar för ytterligare förhör, måste han anhållas av åklagaren (se nedan under tvångsmedel). En särskild fas i förundersökningen inträder, när en person kan utpekas inte bara som misstänkt i största allmänhet, utan som »skäligen misstänkt» för brottet. När polis eller åklagare har ganska starka skäl att grunda misstanken på, är de skyldiga att underrätta den misstänkte härom vid nästa förhör, RB 23:18. Man är även skyldig att underrätta honom om möjligheten att få offentlig försvarare förordnad. Se 21:3a RB. Så snart den misstänkte blivit underrättad om att han är »skäligen misstänkt» för brottet, får han inblick i utredningsmaterialet. Han har rätt att fortlöpande bli informerad om utredningen. I mål om t.ex. våldsbrott eller allvarligare sexualbrott kan ett särskilt biträde för målsäganden (våldtäktsoffret) förordnas för att ta tillvara hans intressen i målet samt lämna stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången, lagen (1988:609) om målsägandebiträde 1-8 §§. Det normala är annars att målsäganden inte företräds av något ombud under förundersökning eller rättegång. Även om det funnits starka skäl att grunda en misstanke på, kan utredningen senare visa att det föreligger stora bevisproblem eller att

89

Straffprocessen

det är oklart om det föreligger en brottslig gärning. Åklagaren le då besluta att lägga ned förundersökningen, RB 23:4 st. 2. Vida kan åklagaren besluta att förundersökningen skall läggas ned av re processekonomiska skäl, dvs. därför att fortsatt utredning skulle i så dyrbar att kostnaderna inte stod i rimligt förhållande till sakei betydelse. I det senare fallet fordras att brottet, för det fall ett åt ägde rum, inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter, R 23:4a p. 1. Någon omfattande utredning av fallet krävs inte för a nedläggande av förundersökningen skall få äga rum. Om förundersökningen inte läggs ned, avslutas den, när åklags ren till sist fattar ett beslut att åtala eller inte åtala den misstänkt» Föreligger tillräckliga skäl till åtal, är åklagaren skyldig att väck åtal, förutsatt att brottet hör under allmänt åtal och några undan tagsbestämmelser avseende åtalsunderlåtelse inte är tillämpliga. Till räckliga skäl till åtal föreligger, när åklagaren på objektiva grunde har anledning att räkna med att den misstänkte i en rättegång kom mer att dömas för brottet, om åtal kommer till stånd. Härvid måst< åklagaren beakta att det är han som har bevisbördan, dvs. att det an kommer på honom att bevisa att den misstänkte gjort sig skyldig til brottet. Åklagarens åtalsplikt förutsätter att brottet hör under allmänt åtal, dvs. att åtalet skall utföras av en person å det allmännas vägnar. Detta krav är nästan alltid uppfyllt, eftersom så gott som alla brott hör under allmänt åtal, RB 20:3. Under enskilt åtal hör brott som endast får åtalas av målsäganden. Det enskilda åtalet spelade stor roll förr i tiden. I dag är betydelsen högst begränsad. Som exempel kan nämnas vissa förolämpningsbrott. Brotten under allmänt åtal kan indelas i vanliga åklagarbrott, dvs. brott som åtalas av åklagare, och angivelsebrott, vilka får åtalas av åklagare men först efter det att målsäganden angivit brottet till åtal. Att någon anger ett brott till åtal betyder att han ber åklagare att inleda förundersökning. Vissa brott är av sådant slag att man inte vill påtvinga målsäganden en uppslitande rättegång mot hans vilja. Beträffande alla typer av brott gäller vidare att målsäganden får väcka åtal för ett brott, om han angivit brottet och åklagaren beslutat att inte väcka åtal, RB 20:8. En subsidiär rätt till enskilt åtal finns således. Även om åklagaren finner tillräckliga skäl till åtal föreligga, i den meningen att han kan räkna med en fällande dom om åtal väcks mot den misstänkte, får han beträffande vissa brott inte väcka åtal utan

90

Straffprocessen

att dessutom göra en särskild lämplighetsprövning. Beträffande brottet egenmäktighet med barn, t.ex., föreskrivs i brottsbalken att åtal ej får ske, såvida ej »åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt». Åklagaren måste alltså i varje särskilt fall pröva om åtal kan anses lämpligt. Frågan om åtal är påkallat ur allmän synpunkt får bedömas med hänsyn till såväl brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid brottets begående. Ett argument för åtal kan t.ex. varå att den misstänkte begått brottet tidigare. Även om det föreligger tillräckliga skäl till åtal, får åklagaren i vissa fall besluta att låta bli att åtala den misstänkte. Han beslutar då om åtalsunderlåtelse. Detta är någonting annat än ett beslut om nedläggande av förundersökningen (se ovan). Det måste vara klarlagt att den misstänkte begått brottet för att åklagaren skall meddela åtalsunderlåtelse. I praktiken betyder det att den misstänkte skall ha erkänt brottet. Åklagaren får då underlåta att väcka åtal under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts och någon av följande situationer föreligger: 1. Det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter eller att påföljden skulle bli villkorlig dom, samtidigt som det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse, RB 20:7 p. 1 och 2. Brottet var kanske ovanligt bagatellartat eller begicks mer av obetänksamhet och tanklöshet. En del av dessa fall når aldrig åklagaren, därför att polisen meddelat rapporteftergift och låtit bli att rapportera brottet vidare. Andra fall rapporteras till åklagaren men når aldrig domstolarna just därför att åklagaren beslutar om åtalsunderlåtelse. 2. Brottet har begåtts av en person, som är psykiskt störd, RB 20:7 p. 4, eller av en person under arton år, 16 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Kommer vård till stånd utan lagföring, kan åklagaren underlåta åtal, förutsatt att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte därigenom åsidosätts. Är brottet mycket grovt (mord, mordbrand, våldtäkt, rån etc), anses gärningsmannen alltid böra åtalas. Även i vissa andra fall har åklagaren rätt att underlåta åtal. I stället för att väcka åtal har åklagaren vidare i enkla mål en möjlighet att utfärda strafföreläggande och direkt förelägga den misstänkte ett bötesstraff för godkännande, RB 48:2. Strafföreläggande är ett slags summarisk process, en motsvarighet till civilprocessens lagsökning och betalningsföreläggande. Godkänner den misstanke strafföreläggandet, dvs. erkänner han gärningen och godtar straffet,

91

Straffprocessen

i

blir han inte åtalad. Om han vägrar att godkänna föreläggandet, blir han åtalad. Förfarandet är skriftligt. Ett liknande förfarande är föreläggande av ordningsbot. Beträffande vissa lindriga brott, som endast bestraffas med s.k. penningböter, t.ex. enklare trafikförseelser, har polisen rätt att förelägga den som utfört förseelsen ett bötesstraff för omedelbart godkännande, RB 48:13. Ett godkänt föreläggande får till följd att åklagaren inte utfärdar strafföreläggande eller väcker åtal. Tvångsmedel Under förundersökningen och rättegången måste man ibland tillgripa frihetsberövande åtgärder mot den misstänkte. Häktning innebär ett tillfälligt frihetsberövande av den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning eller på rättegång. Som komplement eller förberedelse till häktning fungerar anhållande, som också innebär ett frihetsberövande. Beslut om anhållande fattas av åklagaren ensam utan någon föregående förhandling. Av detta skäl är anhållandet kortvarigt till sin natur. När det gäller häktning är det rätten som fattar beslutet i en särskild häktningsförhandling. Det måste dock finnas en möjlighet att snabbt beröva en misstänkt person friheten genom anhållande, innan rätten hunnit ta ställning i häktningsfrågan. Anhållandets kortvariga natur understryks av en regel som kräver att åklagaren helst samma dag som anhållningsbeslutet eller senast någon dag därefter skall lämna in en häktningsframställning till tingsrätten och begära att den anhållne häktas, RB 24:12. Gör han inte det, måste den anhållne friges. Yrkar han häktning, fortsätter frihetsberövandet i avvaktan på rättens beslut i häktningsfrågan. En första förutsättning för användning av tvångsmedel - t.ex. häktning, anhållande, beslag, telefonavlyssning och husrannsakan är att de skäl som talar för att åtgärden vidtas uppväger det intrång som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Denna proportionalitetsprincip infördes genom lagstiftning 1989. Se RB 24:1, 3 och 6, 27:1 och 28:3a. Härutöver tillkommer de skäl som uppställs för varje särskilt tvångsmedel. Tvångsmedlen häktning och anhållande innebär allvarliga ingrepp i de berörda individernas integritej.JFörjitt häktning skalljfå ske krävs därför enligt huvudregeln först och främst att personen^ i fråga på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket stadgas fängelse i ett år eller däröver. Häktning får således endast användas vid brott av mer allvarlig beskaffenhet. Vidare krävs enligt huvudregeln i RB__24:1 att det finns risk Jör attjden_ misstänkte: 1. avviker eller tänker hålla sig borta från rättegången eller

92

I

Straffprocessen

nna föreläggandet, blir v ordningsbot. Beträfis med s.k. penningbörätt att förelägga den delbart godkännande, öljd att åklagaren inte måste man ibland tillre. Häktning innee i avvaktan på ytm Komplement eller •• M'm också innebär - av åklagaren enlena skäl är anhållanning är det rätten som r '~-z. Det måste dock •vt person friheten Ilning i häktningsfrås av en regel som kräningsbeslutet eller seJingsframställning till s RB 24:12. Gör han i häktning, fortsätter i häktningsfrågan, tvångsmedel - t.ex. [ och husrannsakan uppväger det intrång ^ot annat motstårdes genom lag. .•... a. Härutöver tillr rvångsmedel. ir allvarliga in^_ läktning skalljå_ •>t att personen i or vilket stadgas^ endast användas" iravs enligt huvudretänkte: gången eller

2. kommer att förstöra bevis eller försvåra utredningsarbetet eller 3. fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt en undantagsbestämmelse rörande s.k. utredningshäktning kan emellertid häktning få ske även vid en lägre grad av misstanke, redan då någon skäligen är misstänkt för brott, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet, RB 24:3. S.k. utredningshäktning är tänkt att komma till användning i det inledande skedet av utredningsarbetet, innan förundersökningen kommit så långt att åklagaren lyckats få fram tillräckligt underlag för att kunna påstå att sannolika skäl för misstanke föreligger enligt huvudregeln. Det skall finnas anledning att räkna med att ytterligare utredning inom kort kommer att leda till ökad säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. Omprövning av häktningsfrågan skall därför ske inom en vecka, RB 24:19. För att fortsatt häktning skall tillåtas måste sannolika skäl för misstanke om brott föreligga enligt huvudregeln. I avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan får den misstänkte som sagt anhållas. Enligt huvudregeln krävs för anhållande att det finns skäl att häkta den misstänkte, RB 24:6. Det skall således föreligga häktningsskäl enligt huvudregeln för vanlig häktning. Enligt en undantagsbestämmelse rörande s.k. utredningsanhållande kan dock anhållande få ske, även om det inte finns fulla skäl till häktning, om den misstänkte är skäligen misstänkt för brottet och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Det måste fortfarande vara fråga om ett brott av lika allvarlig beskaffenhet som krävs för vanlig häktning. Det räcker dock med en lägre grad av misstanke i förhållande till fulla häktningsskäl. Bestämmelsen om utredningsanhållande tillämpas bl.a. vid anhållande i den misstänktes frånvaro, innan man kan bevisa att någon av de särskilda häktningsgrunderna under p. 1-3 ovan föreligger. Efter ett utredningsanhållande kan den misstänkte häktas enligt huvudregeln, om åklagaren kunnat få fram underlag för fulla häktningsskäl. I annat fall kan häktning ske enligt bestämmelsen om utredningshäktning. Syftet med tvångsmedlen häktning och anhållande är att skydda samhället och medborgarna mot brottslighet samt öka effektiviteten i den brottsutredande och brottsbeivrande verksamheten. Den viktigaste av häktningens funktioner är sannolikt att säkra den bevisning som behövs för att väcka åtal. Av vikt är även funktionen att

93

Straffprocessen

förhindra att den misstänkte flyr eller håller sig borta från rättegången. Något mindre väsentligt är den funktion som går ut på att förhindra att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet, såvida det ej handlar om brottslighet av mera farlig art, t.ex. brott som riktar sig mot annans liv, hälsa och frihet. Det är viktigt att tänka på att tvångsmedlen, häktning och anhållande, tillgrips under förundersökningen, innan skuldfrågan är avgjord. Den misstänkte kan m.a.o. vara oskyldig. Det gäller att balansera den misstänktes intresse av att inte berövas sin frihet mot behovet av samhällsskydd och effektivitet i brottsutredningen. Eftersom bevisningen och utredningsunderlaget för brottet i regel blir bättre och bättre med tiden, är det naturligt att man stegvis skärper kraven på bevisningen för olika beslut fram till det krav som uppställs för att den tilltalade skall få dömas för brottet. I RB används olika uttryckssätt för att ange vilken grad av misstanke om brott som krävs: 1. Det relativt låga beviskravet för utredningsanhållande respektive utredningshäktning markeras med uttrycket att den misstänkte är skäligen misstänkt för brottet. 2. En något högre grad av misstanke uttrycks med orden på sannolika skäl misstänkt för brottet, vilket krav uppställs för vanlig häktning. 3. En ännu högre grad av misstanke markeras med uttrycket tillräckliga skäl för att den misstänkte skall bli dömd. Denna nivå krävs för att åtal skall få väckas. 4. Slutligen fordras att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet för att domstolen skall kunna döma honom för brottet. Av dessa fyra punkter kan man bl.a. dra den slutsatsen att det ställs högre krav på bevisningens styrka för att tillräckliga skäl till åtal skall föreligga än för att uppfylla häktningsförutsättningen på sannolika skäl misstänkt för brott. Det förklarar varför det inte är givet att en häktad person kommer att bli åtalad för brottet. Häktning innebär som sagt ett tillfälligt frihetsberövande av den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning eller i avvaktan på rättegången. Den häktade placeras i en cell på det allmänna häktet, som är starkt bevakat. Han har möjlighet att vistas i gemensamhetsutrymmen men får inte träffa andra häktade, om de kan antas påverka honom i målet. Han. fåc motta besök, avsända ellet motta

94

Straffprocessen

5 borta från rättegången m går ut på att förerksamhet, såvida it, t.ex. brott som rikktning och anhål-Kuldfrågan är avE. Det gäller att balanas sin frihet mot ni^utredningen. Efterör brottet i regel blir tt man stegvis skärper ill det krav som upphet. I RB används om brott som anhållande respektive t att den misstänkte är J orden på sanno• -ppställs för vanlig ned uttrycket tillräcknd. Denna nivå krävs P? tvivel att den tilltarolen skall kunna

'••^atsen att det ställs •.liga skäl till åtal mningen på san•r det inte är givet rtet. - -: oerövande av den g eller i avvaktan på det allmänna häktet, - i gemensamhets-• kan antas påver"; eller motta brev

samt ringa telefonsamtal, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt respektive utan fara för att bevis undanröjes eller brottsutredningen försvåras, 9-12 §§ lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Han får dock finna sig i att någon tjänsteman kan vara närvarande vid besöket, att breven i regel kan granskas samt att telefonsamtalen kan avlyssnas. Undantag gäller vid kontakt mellan den häktade och hans offentliga försvarare. Den som är anhållen eller häktad har i regel fått en offentlig försvarare förordnad för sig av rätten, dvs. en advokat som har till uppgift att företräda och försvara den misstänkte. Han har rätt att i enrum få sammanträffa med sin försvarare. Brev eller telefonsamtal till försvararen får inte granskas respektive avlyssnas. Medan anhållande beslutas av åklagaren, är det rätten som bestämmer att en person skall häktas. Det sker vid en särskild häktningsförhandling som påminner om en rättegång. Närvarande är domare, åklagare samt den misstänkte och hans försvarare. Åklagaren presenterar sina skäl för häktning och den misstänkte bemöter dessa skäl. Rätten har att fatta beslut på grundval av vad som framgår av handlingarna från förundersökningen samt vad som framgår av parternas, dvs. åklagarens och den misstänktes/försvararens, anföranden. Beslutas ej häktning, skall den anhållne omedelbart friges. Det utesluter givetvis inte att han kommer att bli åtalad för brottet. Om rätten beslutar att han skall häktas, skall rätten bestämma inom vilken tid åtalet skall vara väckt, RB 24:18. Tiden får inte bestämmas »längre än vad som är oundgängligen nödvändigt», men inom denna ram kan åklagaren begära förlängning av tiden hos rätten, om den utsatta tiden inte räcker till. Avgörande är hur lång tid åklagaren i det särskilda fallet kan behöva för att kunna fatta beslut i åtalsfrågan. Överstiger fristen två veckor, skall rätten i princip var fjortonde dag hålla förhandling i häktningsfrågan. Det finns ingen totalt längsta häktningstid föreskriven. Somliga sitter häktade i veckor, andra i månader. Även om den av rätten bestämda tidsfristen inte har gått ut, skall den häktade friges, så snart skälen för häktning inte längre föreligger. Har han häktats på grund av risken att han skulle störa utredningsarbetet, måste han friges så snart utredningen blivit färdig. Vidare skall han naturligtvis friges, om åklagaren beslutar sig för att inte väcka åtal. Väcks åtal och döms den häktade för brottet, kan domstolen bestämma att han skall stanna kvar i häktet i väntan på

95

Straffprocessen

Personalia

att domen blir slutgiltig och vinner laga kraft, RB 24:21. Ett häktningsbeslut kan överklagas till hovrätten. Ett annat tvångsmedel är beslag, som i regel utföres efter beslut av åklagaren eller undersökningsledaren. I samband med utredning av brott beslagtas ofta handlingar och andra föremål, som kan fungera som bevis i utredningen om brottet, RB 27:1. Kontrakt, bokföringshandlingar e.d. kan tas i beslag av detta skäl. Vidare tar man i beslag föremål, som någon blivit av med genom brott, t.ex. stöldgods, för att säkra återställandet av saken till ägaren. Likaså tar man i beslag narkotika och annan egendom som skall förverkas. Syftet är att underlätta genomförandet av förverkandet. För att det skall vara möjligt att beslagta egendom som finns i någons bostad eller i annan lokal, kan det bli nödvändigt att använda ett annat tvångsmedel, nämligen husrannsakan. Detta tvångsmedel är användbart även i andra sammanhang, så snart det handlar om »utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet», RB 28:1 st. 1. Polisen kanske söker efter en person som skall gripas. För att husrannsakan skall få äga rum hos den »som skäligen kan misstänkas för brottet» fordras att brottet är av viss svårhetsgrad. Skall husrannsakan företas hos annan person, skärps kraven, RB 28:1 st. 2. Ett medel, som skulle vara mycket effektivt för utredning av brott, är telefonavlyssning. Möjligheten att använda sig härav är dock mycket begränsad. För det första fordras rättens tillstånd, RB 27:21. Någon rätt att använda hemlig teknisk avlyssning - buggning - i det polisiära arbetet finns (ännu) inte. Möjligen kommer vi att få en sådan lagstiftning, men frågan är mycket känslig. Åklagaren kan således inte på egen hand ge sådant tillstånd. För det andra krävs att brottet är av allvarlig beskaffenhet. Tillstånd till telefonavlyssning kan meddelas för t.ex. grovt narkotikabrott, mordbrand och grovt rån. För det tredje fordras att det är av synnerlig vikt för utredningen att åklagaren får del av samtal till och från den misstänktes telefon. Tillstånd ges för viss tid, i regel högst en vecka. I samband med ett eventuellt häktningsbeslut eller senare när stämningsansökan kommit in till rätten brukar rätten i vissa fall besluta att personutredning skall utföras avseende den misstänkte. Det innebär att en person under skyddskonsulenten utreder hans levnadsomständigheter, framför allt hans skolgång, arbete och familjeförhållanden. Man undersöker om han tidigare varit straffad och

96

Straffprocessen

kraft, RB 24:21. Ett häktrcgel utföres efter beslut av amband med utredning av •mål, som kan fungera '•' n trakt, bokförings..... . iujre tar man i beslag i brott, t.ex. stöldgods, för •• Likaså tar man i beslag rkas. Syftet är att una egendom som finns i nåb nödvändigt att använda :n. Detta tvångsmedel 1 rt det handlar om .- >M\. uelse för utredning ^>ker efter en person som -j rum hos den »som att brottet är av viss nos annan person, skärps nrt för utredning av brott, J sig härav är dock iiuns tillstånd, RB 27:21. -" ; ng - huggning - i det mmer vi att få en såi ge sådant tillstånd. För •--genhet. Tillstånd till ovt narkotikabrott, - att det är av synnercé av samtal till och från riss tid, i regel högst en sbeslut eller senare när kar rätten i vissa fall bende den misstänkte. Det enten utreder hans lev;ång, arbete och familjeigare varit straffad och

kan även få kunskap om eventuella missbruksproblem. Personun- ' dersökaren föreslår ett straff eller en påföljd för den misstänkte, men domstolen är naturligtvis inte skyldig att följa förslaget i den kommande rättegången. Det finns en lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål. Genom personundersökningen får man information om den misstänktes levnadsomständigheter, vilket är av värde när rätten senare skall bestämma påföljden för brottet. Någon information om den misstänktes psykiska hälsa lämnas dock inte. För att få reda på om den misstänkte lider av allvarlig psykisk störning, kan rätten förordna om en s.k. rättspsykiatrisk undersökning. För att rätten skall förordna om en sådan undersökning fordras dock att den tilltalade erkänt gärningen eller att det finns övertygande bevisning att han har begått brottet, 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Anledningen härtill är att en rättspsykiatrisk undersökning utgör ett allvarligt ingrepp i den tilltalades integritet. Har han förnekat gärningen, kan rätten således inte förordna om sådan undersökning, förrän huvudförhandling hållits och kommit så långt att rätten funnit övertygande bevisning om den tilltalades skuld. Eftersom undersökningen tar tid, måste målet vilandeförklaras. Rätten får inte förordna om överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som påföljd för brottet utan att den tilltalade först genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. För att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning kan det räcka med ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål. Se 4 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Om rätten inte förordnar om någon personundersökning, kan det vara lämpligt att man före huvudförhandlingen inhämtar uppgifter om den misstänktes ekonomiska förhållanden, så att dagsbotens storlek är klar för det fall att den tilltalade skulle bli fälld och få ett bötesstraff. Man bör även ta reda på om han begått brott tidigare, eftersom straffet kan bli strängare, om det är fråga om återfall i brott. Rättegång kan komma till stånd endast efter det att åklagaren el- Processler, undantagsvis, målsäganden väckt åtal. Det följer av den ackusa- PrinciPer toriska principen, som innebär att rättegången är ordnad som en förhandling mellan två jämställda parter, åklagaren och den tilltalade (som den misstänkte kallas när det blivit rättegång) inför opartiska domare. Endast part kan begära att rättegång skall komma till stånd

97

Straffprocessen

genom att väcka åtal. Åklagaren står helt fri i förhållande till domarmakten. Motsatsen är den inkvisitoriska principen, som innebär att domaren även fungerar som åklagare och som således inte kännetecknas av något förhandlingsförfarande mellan två jämställda parter. Åtalet väcks, när åklagaren lämnat in en skriftlig ansökan om stämning på den misstänkte till domstolen, RB 45:1. Stämningsansökan måste lämnas in till behörig domstol eller som det kallas laga domstol. Särskilda forumregler talar om efter vilka principer frågan bedöms. Huvudregeln är att behörig domstol är rätten i den ort, där brottet utfördes, RB 19:1. I stämningsansökan skall åklagaren bl.a. kortfattat beskriva den brottsliga gärningen och ange tid och plats var brottet utfördes samt ange tillämpliga straffbestämmelser, RB 45:4. Det är väsentligt att åklagaren tänker sig för, när han formulerar denna gärningsbeskrivning. Framställningen behöver inte vara lång och inträngande, men den måste formuleras så att den täcker bro ttsrek visiten för brottet i (råga. Gärnings beskrivningen utgör nämligen underlaget för rättens dom. Det uttrycks i lagtexten på följande sätt: »Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts», RB 30:3. Denna regel motiveras med den tilltalades intresse av att veta vad han skall försvara sig emot. När man i media kritiserade utgången i det s.k. Södertäljemålet, beaktade man inte de begränsningar som följer av den nyss nämnda regeln. Högsta domstolen kunde inte döma för våldtäkt, då åklagarens gärnings beskrivning inte täckte mer än sexuellt utnyttjande. Om den tilltalade (dvs. den misstänkte) under rättegången erkänner att han utfört ett brott, som inte omfattas av åtalet, får domstolen inte döma honom för detta brott. Huvudprincipen är att väckt åtal inte får ändras, RB 45:5 st. 1. Som ändring av åtal betraktas dock inte åtalsjusteringar, vilka föreligger när åklagaren endast inskränker sin talan eller åberopar annan straffbestämmelse än i stämning eller ny omständighet till stöd för åtalet, RB 45:5 st. 3. Har han åtalat en person för egenmäktigt förfarande på den grunden att denne olovligen rubbat annans besittning till en sak, får han justera åtalet till att gälla stöld på grund av att tillägnelseuppsåt förelegat. Domstolen är aldrig bunden av den brottsrubricering och de straffbestämmelser som åklagaren åberopat. Täcker gärningsbeskrivningen brottsrekvisiten för ett annat brott än det åklagaren åberopat, får domstolen således hänföra gärningen under annan straff-

98

fr'rhållande till domaren, som innebär att Mn således inte kännellan två jämställda pari skriftlig ansökan om IB 45:1. StämningsanUer som det kallas laga "m beräkning av •jligheter till att i tiden för överklaför en dom på an verkställas omemd till ett fängtUi ett visst angivet förelagd att inlgen skall bestå utsätter givetvis ^at tingsrättens T . mor honom. Finns ^.i brott, måste han t häktad får se^elsestraff, 19 §