Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet 9186273396, 9789186273392 [PDF]

Zitiervorschau

Michael Heinrich

TANKEKRAFTFÖRLAG

Introduk tion till de tre volymer na av Marx Kapitale t

Michael Heinrich Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet Original: Kritik der politischen Ökonomie. Eine Einfuhrung.

ÖversäHning Anders Ramsay och Henrik Sundberg

Omslag och säHning Daily Magic www.dailymagic.se

Tryck Bookwell, Finland 2013

ISBN 978-91-86273-39-2

Tankekraft förlag Hägerstensvägen l 30 126 49 Hägersten www.tankekraft.com [email protected]

Michael Heinrich

Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet

Innehållsförteckning

Förord till den svenska utgåvan

11

Förord

15

l.

Kapitalism och "marxism''

23

1.1

Vad är kapitalism? Arbetarrörelsens uppkomst Marx och "marxismen"

1.2 1.3 2. 2.1 2.2 2.3

Kritiken av den politiska ekonomins objekt Teori och historia Teori och kritik

3. 3.1 3.2

~~e,

3.3

Abstrakt arbete: realabstraktion och giltighetsf'orhållanden "Spöklik objektivitet" - en produktions- eller cirkulationsteori om värdet?

3.4

Dialektik - en marxistisk trollformel? arbete, pen~ Bruksvärde, bytesvärde och värde Ett bevis for arbetsvärdeteorin? (Individuellt handlande och samhällelig struktur)

3.5

~årdeform

3.6

Pengar och utbytesprocess (varuägarnas handlingar)

3.7

Penningfunktioner, penningvaran och det moderna penningsystemet Varu- och penningfetischens "hemlighet"

3.8 4. 4.1 4.2 4.3

41

55

och penningform (ekonomiska formbestämningar)

Kapital, mervärde och utsugning Marknadsekonomi och kapital: "Övergången &ån pengar till kapital" ~årdets "ockulta kvalitet": P-V-P Klassf'orhållanden: "Den dubbelt frie" arbetaren

101

Innehållsförteckning

4.4

Vårdet av varan arbetskraft, mervärde och

4.5

utsugning Arbetets värde- ett "fingerat uttryck"

5. 5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6

Den kapitalistiska produktionsprocessen Konstant och variabelt kapital, mervärdekvot, arbetsdag Absolut och relativt mervärde, konkurrensens

123

tvingande lagar Metoder for produktion av relativt mervärdet: Samverkan, arbetsdelning, maskineri Den kapitalistiska produktivkraftsutvecklingens destruktiva potential Formell och reell subsumtion, fordism, produktivt och improduktivt arbete Ackumulation, industriell resevarme, utarmning

6. 6.1

Kapitalets cirkulation Kapitalets kretslopp. Cirkulationskostnader,

6.2 6.3

industriellt kapital och köpmanskapital Kapitalets omslag. Fast och cirkulerande kapital Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion

7.

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

7.1

Kostnadspris, profit, profitkvot - kategorier och vardagliga mystifikationer

7.2 7.3

Genomsnittsprofit och produktionspriser "Lagen om profitkvotens fallande tendens" - en

161

173

kritik

8.

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

8.1

Räntebärande kapital, ränta och foretagarvinst - kapitalfetischens fulländning

189

Innehållsförteckning

8.2 8.3

Kreditpengar, banker och "fiktivt kapital" Kreditsystemet som den kapitalistiska ekonomins styrningsinstans

9.

Kris Cykel och kris Finns det en sammanbrottsteori hos Marx?

207

10. De borgerliga förhållandenas fetischism 10.1 "Treenighetsformeln" 10.2 Exkurs om antisemitismen 10.3 Klasser, klasskamp och historiedeterminism

219

11. Stat och kapital 11.1 Staten - ett instrument for den härskande klassen? 11.2 Den borgerliga statens formbestämningar: rättsstat,

245

9.1 9.2

socialstat, demokrati

11.3 Världsmarknad och imperialism 12.

Kommunismen - samhälle honom

271

vara, pengar och stat Om översättningen

279

Noter

283

Litteratur

303

ll

Förord till den svenska utgåvan

När denna introduktion utkom för första gången, i april2004, hade den globala kapitalismen just övervunnit krisen för "the New Economy". Visserligen förekom det protester från den globaliseringskritiska rörelsen, liksom ett - i jämförelse med 1990-talet - starkare intresse för den marxska teorin. Men de kapitalistiska förhållandena framstod i stort sett som ekonomiskt och politiskt stabila. När det heter i förordet från 2002 att "återigen förekommer det protester", så uttryckte det framför allt att inte heller efter kapitalismens skenbara slutseger var oppositionen mot dess prövningar fullständigt utslagen. Ändå var en grundläggande kapitalismkritik, till och med i de olika proteströrelserna, fortfarande något som angick mindre kretsar. Under tiden har det hänt en del. Finanskrisen, som inföll 2007, förde 2008 nästan till sammanbrott för det internationella banksystemet. Endast tack vare att de stora kapitalistiska staterna intervenerade med direkta finansiella stödåtgärder och garantier i en dittills okänd omfattning, kunde detta sammanbrott förhindras. Den nyliberala· sagan om den effektiva marknaden som så mycket som möjligt borde överlåtas till hade uppenbarligen misslyckats i mötet med verkligheten.

12

Förord till den svenska utgåvan

Tvivlet på den stora kapitalistiska berättelsen, som lovade mer välstånd och mer frihet genom mer kapitalism, bredde nu ut sig långt in i "samhällets mitt" och hjälpte Marx till en viss resonans även i borgerliga tidningar. Sedan dess har finanskrisen utvecklat sig till en kris får de statsfinanser som förut togs i anspråk får att rädda bankerna. De påstått eskalerande statsutgifterna ska nu reduceras genom ständigt nya sparprogram. Som vanligt i kapitalismen ska krisens bördor vältras över på löntagarna. I EU:s sydliga länder driver denna åtstramningspolitik, framfår allt framtvingad av den tyska regeringen, den samlade ekonomin in i en djup recession. Framfår allt i Spanien och Greklan~ har det uppstått proteströrelser i en aldrig tidigare skådad omfattning, men som under det intensiva tryck som EU utövar på dessa länder i stor utsträckning blivit utan framgång. Hur snabbt ändå skenbart stabila fårhållanden kan fårändras visade sig under den "arabiska våren är 20 11 ". Regimer, vilka sedan årtionden utövat ett auktoritärt styre, störtades på relativt kort tid av den egna befolkningen. Även om de politiska och sociala följderna av denna process ännu inte på länge är klara, så kommer erfarenheten att bestå att även brutala och skenbart oangripliga regeringar kan störtas. Slutet får kapitalismen är ännu inte i sikte, men de kapitalistiska förhållandena är på intet sätt stabila och fast förankrade. Desto mer nödvändigt är det att inte bara ytligt kritisera dessa förhållanden, utan att begripa dem i deras struktur och inre dynamik. I denna strävan är Marx Kapitalet fortfarande ett grundläggande bidrag. Men det hjälper inte att reducera Kapitalet till ett par enkla fraser. Man måste gripa sig an komplexiteten i den marxska begreppsbildningen. Framfår allt måste man fårstå sammanhanget mellan de tre banden av Kapitalet och inte, vilket fortfarande är alltfår vanligt, enbart koncentrera sig på det fårsta bandet. Syftet med den föreliggande introduktionen är att underlätta en sådan tillägnelse av Kapitalet och därmed ge ett bidrag till förståelsen av kapitalismen.

15

Förord

Aterigen förekommer det protester. 2011 skakade "den arabiska våren" arabvärlden och störtade ett antal härskare, vilka tycktes vara oövervinnerliga, åtminstone för deras folk. Under sommaren inspirerades människor i flera västeuropeiska länder av arabvårens aktioner. De erövrade offentliga rum för att protestera mot sina regeringars politik. Och på hösten 2011 inleddes "Occupy Wall Street" i New York, vilket ledde till "Occupy'' -rörelser i flera andra länder. Under bankkrisen 2008 ifrågasatte fler människor än någonsin under det senaste decenniet kapitalismen: Är det verkligen det system som tillhandahåller frihet och välfärd för majoriteten, så som det utlovas av dess anhängare? Eller medför det välfärd endast för en procent, men ekonomisk nöd och misär i olika omfattning för nittionio procent? Efter hand har konsekvenserna av en "oreglerad" kapitalism kommit att diskuteras även utanför traditionella vänsterkretsar. En kort tillbakablick visar att detta inte är självklart. I början av nittiotalet, efter Sovjetunionens sammanbrott, såg det ut som om kapitalismen slutgiltigt hade slagit igenom som modell över hela världen för ekonomi och samhälle utan alternativ. Visserligen hade det alltid funnits många inom vänstern som inte såg det eftersträvansvärdaalternativet till kapitalismen i den sovjetiska "reellt existerande socialismen'', men sådana

16

Förord

skillnader spelade nu skenbart inte längre någon roll. Ett samhälle bortom kapitalistisk marknadsekonomi framstod for de flesta numera som inget annat än en fullständigt verklighetsfrämmande utopi. I stället for protest dominerade anpassning och resignation. På nittiotalet blev det emellertid tydligt att kapitalismen fortskred med kris- och utarmningsprocesser även efter sin skenbara "slutseger"; Kosovo, Mghanistan och Irak visade också att krig, i vilka de kapitalistiska länderna inte bara är indirekt utan även direkt involverade, på intet sätt tillhör det forgångna. Allt detta tog den nya antiglobaliseringsrörelsen och andra sociala rörelser fasta på i olika former och gjorde till utgångspunkt for kritik. Ofta handlade det närmast om enskilda frågor och begränsade forbättringar inom systemet. Inte sällan vilade kritiken på ett enkelt moraliskt svart-vittmålande. Men under loppet av dessa kontroverser ställdes också ständigt principiella frågor om den samtida kapitalismens funktionssätt, om sambandet mellan kapitalism, stat och krig och i forlängningen också vilka forändringar som över huvud taget är möjliga inom kapitalismen. Teori blev åter viktigt for vänstern. Varje praxis som eftersträvar forändring utgår från en viss uppfattning av det bestående. Om man exempelvis kräver inforandet av en tobinskatt (dvs. en skatt på finansiella transaktioner) som ett avgörande medel for att "tämja" den "otyglade" kapitalismen, så forutsätts därmed vissa teoretiska begrepp om betydelsen av finansmarknader, om tämjd och otämjd kapitalism, alldeles oavsett om dessa begrepp är uttalade eller ej. Frågan om hur den samtida kapitalismen fungerar är foljakcligen inte någon abstrakt akademisk angelägenhet, tvärtom har svaret på denna fråga omedelbar praktisk relevans for varje kapitalismkritisk rörelse. Det är därfor inte att undra på att det under de sista åren åter har varit högkonjunktur for stora teoretiska konstruktioner, såsom Imperiet av Antonio Negri och Michael Hardt, Infomationsåldern av Manuell Castells, Skuld: de forsta

Förord

5000 åren av David Graeber eller, i Tyskland, Schwarzbuch Kapitalismus [Kapitalismens svarta bok] av Robert Kurz. I dessa böcker, som har helt olika innehållsliga och politiska inriktningar, griper man i större eller mindre omfattning tillbaka på marxska kategorier: delvis används de för att analysera den nuvarande utvecklingen, delvis kritiseras de som föråldrade. Uppenbarligen kan man inte heller i dag, om man vill undersöka kapitalismen i grunden, förbigå Marx Kapitalet. Visserligen är det gemensamt för de nämnda böckerna att de kännetecknas, om än på olika sätt, av ett tämligen ytligt umgänge med de marxska kategorierna; ofta dyker de bara upp som floskler. Ett grundligt studium av originalet är nödvändigt, inte bara för att kritisera sådana ytligheter, utan också därför att den för över hundra år sedan skrivna boken Kapitalet i flera avseenden är mer aktuell än många anspråksfullt upplagda verk som författas i dag. Börjar man läsa Kapitalet stöter man på en del svårigheter. I synnerhet i början är texten inte helt lätt att förstå. De tre bandens omf"ang kan också verka avskräckande. Men man bör absolut inte nöja sig med att läsa det första bandet. Eftersom Marx framställer sitt undersökningsobjekt på olika abstraktionsnivåer som ömsesidigt förutsätter och kompletterar varandra, kan den i första bandet behandlade värde- och mervärdeteorin först bli fullständigt förstådd i slutet av tredje bandet. Vad man tror sig veta efter att enbart ha läst första bandet är inte bara ofullständigt, utan också förvrängt. Inte heller går det omedelbart att begripa det anspråk som kommer till uttryck i undertiteln till Kapitalet och som Marx använde för att karakterisera hela sitt vetenskapliga projekt: Kritik av den politiska ekonomin. Under artonhundratalet betecknade politisk ekonomi tematiskt ungef'år det som man i dag kallar för nationalekonomi. Med_ beteckningen kritik av den politiska ekonomin antyder Marx att det för honom inte enbart handlar om en ny framställning av den politiska ekonomin, utan om en grundläggande kritik av den samlade

17

18

Förord

hittillsvarande ekonomiska vetenskapen: Det handlar för Marx om en "vetenskaplig revolution", utan tvivel med politiskt, socialrevolutionärt uppsåt. Trots alla dessa svårigheter bör man ge sig i kast med läsningen av Kapitalet. Föreliggande introduktion kan inte ersätta denna läsning; den erbjuder endast en första orientering. Dessutom bör läsaren vara medveten om att han eller hon för med sig en viss förförståelse av vad kapital är, vad kris är, men också vad den marxska teorin handlar om. Denna forforståelse, som automatiskt bildas genom skola och medier, genom samtal och diskussioner, gäller det att kritiskt ifrågasätta. Det handlar inte enbart om att ge sig i kast med nya saker, även det som är skenbart välbekant och självklart måste prövas. Detta prövande måste börja redan med kapitel l. Här utvecklas å ena sidan ett första, preliminärt kapitalismbegrepp som skiljer sig från många vardagliga föreställningar om kapitalismen. Aandra sidan handlar det om marxismens roll i arbetarrörelsen. Här handlar det om att visa att något sådant som marxismen inte finns. Det har alltid varit omstritt vad som utgör kärnan i den marxska teorin, och det inte bara mellan "marxister" och Marx-kritiker, utan även bland marxisterna själva. Efter det likaledes förberedande kapitel 2, som ägnas åt en preliminär karakterisering av objektet för Kapitalet, följer övriga kapitel i stora drag argumentationsgången i de tre banden av Kapitalet: Kapitel 3-5 behandlar innehållet i första bandet, kapitel 6 behandlar det andra och kapitel 7-l O ägnas åt det tredje bandet. Marx planerade visserligen en undersökning av staten som skulle gå systematiskt till väga på ett liknande sätt som hans analys av ekonomin, men kom aldrig dithän att han genomförde den. I Kapitalet finns bara enstaka anmärkningar om staten. En kapitalkritik är emellertid inte bara ofullständig utan en statskritik, den inbjuder rent av till missförstånd. I

Förord

kapitel 11 handlar det därför åtminstone kortfattat om en kritik av staten. I det avslutande kapitel 12 följer sedan en kon diskussion av vad socialism/kommunism betyder - och inte betyder - hos Marx. Flera av den traditionella "världsåskådningsmarxismens" (jfr. om detta begrepp avsn. 1.3) förenklingar har kritiserats, särskilt under de senaste årtiondena. Enigt denna kritik uppfattas Marx inte längre, så som i det traditionella perspektivet, helt enkelt som den bättre ekonomen, utan i första hand som en kritiker av det värdeförmedlade och därmed "fetischerade" församhälleligandet. Denna nya läsning av Marx ekonomikritiska texter utgör underlaget för den föreliggande introduktionen. Med min framställning anknyter jag alltså till vissa tolkningar av den marxska teorin, medan jag förkastar andra. Men för att inte spränga ramarna måste jag till största delen avstå från diskussion med andra uppfattningar. Jag motiverar utförligt min syn på kritiken av den politiska ekonomin i Heinrich (1999), och en genomgång av den viktigaste litteraturen finns i Heinrich (1999a). Kapitel tre handlar om Marx värdeteori. Jag rekommenderar en särskilt grundlig läsning av detta kapitel. Det gäller även de som tror sig redan behärska värdeteorin och endast vill informera sig om teman som bygger vidare på den, såsom kredit och kris. Detta kapitel är inte bara förutsättningen för de övriga; här blir också den omtalade "nya marxläsningen" särskilt tydlig. Om citat: Kapitalet och övriga marxska texter citeras efter Marx-Engels-Werke (MEW), Berlin 1956 ff. De tre banden av kapitalet ingår som MEW 23-25. Texter som inte ingår i MEW citeras efter den historisk-kritiska Marx-EngelsGesamtausgabe (MEGA), Berlin 1975 ff. Under författandet av denna introduktion har jag erfarit mycket stöd. För de ofta flerfaldiga kritiska läsningarna av enskilda delar av manuskriptet, för intensiva diskussioner och viktig uppmuntran tackar jag alldeles särskilt Marcus

19

20

Förord

Bröskamp, Alex Gallas, Jan Hoff, Martin Krzymdzinski, lnes Langmeyer, Henrik Lebuhn, Kolja Lindner, Urs Lindner, Arno Netzbandt, Bodo Niendl, Sabine Nuss, Alexis Petrioli, Thomas Sablowski, Dorothea Schmidt, Anne Steckner och Ingo Stiitzle.

23

1. Kapitalism och "marxism"

1.1 Vad är kapitalism? Dagens samhälle genomsyras av en mängd makt- och förtrycksrelationer, vilka uttrycker sig i olika former. Vi finner ojämlika förhållanden mellan könen, rasistisk diskriminering, enorma skillnader i innehav av egendom med motsvarande skillnader i samhälleligt inflytande, antisemitiska stereotyper och diskriminering av vissa sexuella läggningar. Det har förts mycket diskussioner om sambandet mellan dessa maktförhållanden, och i synnerhet huruvida något av dem är mer grundläggande än de andra. När i det följande ekonomiskt grundade makt- och utsugningsförhållanden står i förgrunden, är det inte därför att det skulle vara det enda relevanta maktförhållandet. Givetvis kan man inte tala om allting samtidigt. I Marx kritik av den politiska ekonomin handlar det i första hand om de ekonomiska strukturerna i det kapitalistiska samhället, varför de står i centrum i denna introduktion. Däremot ska man inte hemfalla åt illusionen att med analysen av det kapitalistiska produktionssättets grundvalar redan allt väsentligt skulle vara sagt om kapitalistiska samhällen. _ Frågan om huruvida vi lever i ett "klassamhälle" tycks framför allt i Tyskland vara omstridd. Här ogillas redan användningen av begreppet "klass". Medan den ärkereaktionära

24

Kapitalism och "marxism"

tidigare brittiska premiärministern Margret Thatcher inte hade några problem med att tala om the working e/ass, så kommer detta ord i Tyskland redan hos socialdemokrater endast med svårighet över läpparna. Här i landet finns det enbart arbetstagare, företagare, anställda och framför allt "mellanskiktet". Trots det är det ingalunda särskilt kritiskt i sig att tala om klasser. Det gäller inte bara för föreställningar om "social rättvisa", vilka eftersträvar en utjämning mellan klasserna, utan också för åtskilliga förment "vänsterorienterade" föreställningar om den borgerliga politiken som den "härskande klassens" konspiration mot resten av samhället. Att en "härskande klass" står mot en "underordnad" kan kanske vara en överraskning för en konservativ lärare i samhällskunskap för vilken det endast finns "medborgare". Därmed är emellertid ännu inte mycket sagt. Alla kända samhällen är "klassamhällen". "Utsugning" betyder i första hand bara att den dominerade klassen inte enbart producerar sitt eget livsuppehälle, utan även den härskande klassens. Historiskt har dessa klasser sett mycket olika ut (slavar och slavinnor stod i det antika Grekland mot slavägarna, livegna bönder under medeltiden mot jordägarna, och i kapitalismen står borgerligheten, den ägande klassen och proletariatet, de löneberoende arbetarna, gentemot varandra). Det avgörande är hur klassherradömet och utsugningen i ett samhälle fungerar. På denna punkt skiljer sig kapitalismen i dubbelt hänseende fundamentalt från förkapitalistiska samhällen: I förkapitalistiska samhällen vilade utsugningen på ett personligt makt- och beroendeforhållande: slaven var sin herres egendom, den livegne bonden var bunden till jordägaren. "Herren'' hade omedelbar makt över "tjänaren''. Stödd på denna makt tillägnade sig "herren" en del av den produkt som åstadkoms av "tjänaren''. Under kapitalistiska förhållanden ingår lönarbetaren ett avtal i form av ett arbetskontrakt med kapitalisten. Lönearbetarna är formellt fria (det finns ingen utomstående makt som tvingar dem att ingå avtal,

Kapitalism och "marxism"

ingångna avtal kan sägas upp) och formellt likställda med kapitalisten (det finns visserligen de faktiska fordelarna av större egendomsinnehav, men det finns inga "medfodda'' rättsliga privilegier som i ett samhälle styrt av en aristokrati). Ett personligt maktforhållande existerar inte - åtminstone är detta regeln i de utvecklade kapitalistiska länderna. För många samhällsteoretiker framstår därfor det borgerliga samhället med dess fria och lika medborgare som motsatsen till det medeltida feodalsamhället med dess ståndsprivilegier och personliga beroendeforhållanden. Och många ekonomer fornekar att det över huvud taget finns något sådant som utsugning i kapitalismen och talar åtminstone i Tyskland hellre om "marknadsekonomi". Här samverkar, hävdas det, olika "produktionsfaktorer" (arbete, kapital och jord), vilka sedan erhåller motsvarande andelar av avkastningen (lön, profit och jordränta}. Hur makt och utsugning i kapitalismen emellertid forverkligas just genom "bytesparternas" formella frihet och likhet, kommet senare att ytterligare diskuteras. I forkapitalistiska samhällen tjänar utsugningen av den dominerade klassen i forsta hand den härskande klassens konsumtion: dess medlemmar lever ett liv i lyx, använder den rikedom man tillägnat sig till egen uppbyggelse eller offentlig (teaterforeställningar i det antika Grekland, spel i det gamla Rom}, eller också till att fora krig. Produktionen tjänar omedelbart täckandet av behov: den dominerade klassens (påtvingade) enkla behov och den härskande klassens omf"angsrika lyx- och krigsbehov. Endast i undantagsfall används den rikedom som den härskande klassen tillägnat sig till att utvidga basen for utsugningen, till exempel genom att man avstår från konsumtion och i stället köper mer slavar, så att dessa kan producera ännu större rikedom. Under kapitalistiska forhållanden är emellert!d produktion for att öka produktionsformägan det typiska fallet. Ett kapitalistiskt foretags vinst tjänar inte i forsta hand till att möjliggöra ett angenämt liv for kapitalisten. Vinsten ska snarare investeras

25

26

Kapitalism och "marxism"

på nytt för att i framtiden skapa ännu mer vinst. Det är inte behovstäckning, utan kapitalformering som är produktionens omedelbara syfte. Täckning av behov och därmed även kapitalistens angenäma liv är endast en biprodukt av denna process, men inte dess syfte: om vinsterna är stora nog räcker redan en liten del av dem till att finansiera kapitalistens luxuösa liv, medan den största delen kan användas för "ackumulationen" (utvidgningen av kapitalet). Det kanske låter absurt att vinsten inte i första hand tjänar kapitalistens konsumtion, utan det ständiga utnyttjandet av kapitalet, dvs. den ständigt ökade vinstens rastlösa rörelse. Men det rör sig här inte om individuell galenskap. Den enskilde kapitalisten tvingas till denna rastlösa jakt på vinst (oavbruten ackumulation, utvidgning av produktionen, införande av nya tekniker, etc) genom konkurrensen med de andra kapitalen: om det inte ackumuleras, om inte produktionsapparaten ständigt moderniseras, hotas det egna företaget att slås ut av konkurrenter som producerar billigare eller framställer bättre produkter. Om en enskild kapitalist vill dra sig undan den ständiga ackumulationen och innovationen, hotas han av bankrutt. Han är därför tvungen att vara med i leken, vare sig han vill eller inte. I kapitalismen är "måttlös strävan efter vinst" inte någon moralisk brist hos den enskilde, utan nödvändig för att överleva som kapitalist. Kapitalismen beror, vilket kommer att bli ännu tydligare i de följande kapitlen, på ett systematiskt maktförhållande som producerar tvång, vilka såväl arbetarna som kapitalisterna är underkastade. Därför är det otillräckligt med en kritik som inriktar sig på enskilda kapitalisters "måttlösa strävan efter vinst", men inte på det kapitalistiska systemet som helhet. Med kapital menar vi (preliminärt, senare blir det mer precist) en bestämd värdesumma, vars syfte är att utnyttjas eller "värdeförmeras", dvs. att avkasta vinst. Denna vinst kan uppnås på olika sätt. Med det räntebärande kapitalet lånas

Kapitalism och "marxism"

pengar ut mot ränta. Räntan utgör här vinsten. Med handelskapitalet köps produkter billigt på en plats och säljs dyrare på en annan plats (eller vid en annan tidpunkt). Skillnaden mellan inköpspris och försäljningspris utgör (med avdrag for tillkommande omkostnader) vinsten. Med det industriella kapitalet blir slutligen själva produktionsprocessen kapitalistiskt organiserad. Kapital läggs ut for att köpa produktionsmedel (maskiner, råmaterial) och anställa arbetskraft, så att en produktionsprocess kommer till stånd under kapitalistens (eller hans ombuds) ledning. De framställda produkterna blir sedan sålda. Om avkastningen ligger över kostnaderna for produktionsmedel och löner, så har det ursprungligen utlagda kapitalet inte bara reproducerats, utan också avkastat en vinst. Kapital i den ovan skisserade betydelsen (framför allt som räntebärande och som handelskapital, mindre som industriellt kapital) har det funnits i praktiskt taget alla samhällen som känt till byte och pengar, men det har for det mesta endast spelat en underordnad roll, medan produktion for behov har dominerat. Man kan forst tala om kapitalism när handeln och framfor allt produktionen övervägande bedrivs kapitalistiskt, alltså är vinstorienterad och inte längre behovsorienterad. Kapitalism i denna betydelse är företrädesvis ett fenomen i den nyare tidens Europa. Rötterna till denna den nyare tidens kapitalistiska utveckling sträcker sig ända tillbaka till den europeiska högmedeltiden. Först organiserades fjärrhandeln på kapitalistisk grund, varvid de medeltida korstågen - stort anlagda plundringskrig - spelade en viktig roll for utvidgning av handeln. Efter hand började köpmännen, vilka forst bara köpt tillgängliga produkter och sålt dem på en annan plats, att kontrollera produktionen. De lade ut uppdrag på bestämda produkter, förskotterade kostnaderna för råmater!al och bestämde priset de gav for den f'årdiga produkten. Utvecklingen av den europeiska kulturen och det europeiska kapitalet fick ett avgörande uppsving under femton- och

27

28

Kapitalism och "marxism"

sextonhundratalen. Vad som ofta sammanfattas i skolböckerna som "upptäckternas tidsålder" sammanfattas av Marx på följande vis: Upptäckten av guld- och silverfyndigheter i Amerika, utrotningen och förslavandet av den infödda befolkningen, som levande begravdes i gruvorna, den begynnande erövringen och utplundringen av Ostindien, Mrikas förvandling till en jaktmark för handel med negerslavar - allt detta kan betecknas som den kapitalistiska produktionens morgonrodnad. (... )De skatter, som samlades utanför Europa genom direkt utplundring, slaveri och rånmord, flöt tillbaka till moderlandet och förvandlades där till kapital. (K l, s. 660, 66263; MEW 23, s. 779, 781)

Inom Europa omfattade den kapitalistiska produktionen allt vidare områden. Det uppstod manufakturer och fabriker. Jämte handelskapitalisterna etablerade sig slutligen industriella kapitalister, vilka anställde allt mer arbetskraft som lönearbetare i allt större produktionsanläggningar. Denna industrikapitalism utvecklade sig först i England under slutet av sjutton- och början av artonhundratalet, medan Frankrike, Tyskland och USA sedan följde efter under artonhundratalet. Under nittonhundratalet genomkapitaliserades nästan hela världen, men några länder, som Ryssland och Kina, försökte undandra sig denna utveckling genom att bygga upp ett "socialistiskt system" (jfr. kapitel12). Med Sovjetunionens sammanbrott och Kinas orientering mot marknadsekonomisk-kapitalistiska strukturer känner kapitalismen i början av tvåtusentalet åtminstone geografiskt inte längre några gränser. Visserligen är än så länge inte hela världen genomkapitaliserad (vilket visas av en blick på stora delar av Mrika}, men inte därför att kapitalismen skulle möta motstånd, utan därför att värdeförmeringsbetingelserna är olika gynnsamma och kapitalet alltid söker efter

Kapitalism och "marxism"

de bästa vinstmöjligheterna, varför de mindre gynnsamma först läggs åt sidan. 3 1.2 Arbetarrörelsens uppkomst Förutsättning för industrikapitalismens utveckling var inte bara uppkomsten av motsvarande stora förmögenheter, utan också "frigörandet" av arbetskraft: människor som å ena sidan inte längre var underkastade feodala beroendeförhållanden, utan var formellt fria och därmed först över huvud taget hade möjlighet att sälja sin arbetskraft, men å andra sidan också 'fria' från varje inkomstkälla, som framför allt inte innehade jord de kunde bruka och leva av, så att de måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Kärnan i detta 'proletariat' utgjordes av småbönder som utarmats eller fördrivits från sin jord (jordägarna förvandlade ofta åkerjord till betesmark, eftersom det var mer lönsamt för dem}, såväl som ruinerade hantverkare och daglönare. De tvingades ofta till permanent lönearbete genom det mest brutala statliga våld (förföljande av "vagabonder" och "tiggare", inrättande av "arbetshus"}. Uppkomsten av den nya tidens kapitalism var inte någon ftedlig tilldragelse, utan en ytterst våldsam process, om vilken Marx skriver i Kapitalet: Om penningen, som Augier [fransk journalist, M.H.] säger, kommer till världen "med naturliga blodfläckar på en kinden", så kommer kapitalet till världen blod- och smutsdrypande ur

alla porer från topp till tå. (K l, s. 668 [korr]; MEW 23, s. 788)

Den industriella kapitalismen utvecklade sig i Europa (först i England) i början av artonhundratalet under oerhörda mänskliga offer: arbetstider på upp till femton-sexton timmar dagligen och barnarbete, vilket r~dan sex- till sjuåringar tvingades till, var lika utbredda som extremt hälsovådliga och farliga arbetsbetingelser. Och för det betalades löner som knappt räckte till att överleva på.

29

30

Kapitalism och "marxism"

Motstånd mot dessa förhållanden uppstod från flera håll. Arbetare försökte uppnå högre löner och bättre arbetsbetingelser. Medlen var mycket olika, de omfattade allt från petitioner och strejker till militanta sammanstötningar. Strejkerna blev ofta nerslagna genom våldsamma polis- och militärinsatser; de första fackföreningarna och arbetarföreningarna förföljdes som "upproriska'' föreningar och dess talesmän blev ofta dömda. Under hela artonhundratalet fördes kamper för att erkänna fackföreningar och strejker som legitima medel i kampen. Så småningom kritiserade även upplysta borgare och till och med enskilda kapitalister de eländiga betingelser under vilka en stor del av det med industrialiseringen ständigt växande proletariatet hankade sig fram. slutligen måste även staten fastställa att de unga män vilka redan som barn utsattes för alltför långa arbetstider i fabrikerna knappt dög till krigstjänst. Delvis under trycket från den allt starkare arbetarklassen, delvis ur insikten att kapital och stat behövde någorlunda friska människor till arbetskraft och soldater, initierades under artonhundratalet den så kallade fabrikslagstiftningen. I en rad lagar (återigen först i England) föreskrevs ett minimalt hälsoskydd för de anställda, liksom höjning av den lägsta åldern för barnarbete och sänkning av deras maximala dagliga arbetstid. slutligen begränsades även arbetstiden för vuxna. I de flesta branscher infördes en normalarbetstid på tolv, senare tio timmar. Under artonhundratalet blev arbetarrörelsen allt starkare, det uppstod fackföreningar, arbetarföreningar och slutligen också arbetarpartier. Med utvidgning av rösträtten, vilken först var förbehållen de besuttna (närmare bestämt de besuttna männen), blev också dessa partiers parlamentsgrupper allt större. Målet för arbetarrörelsens kamp var ständigt omstritt: skulle den handla om en reformerad kapitalism eller om dess avskaffande? Lika omstritt var det om stat och regering var motståndare, vilka precis som kapitalet måste

Kapitalism och "marxism"

bekämpas, eller om de var möjliga allianspartners som man bara måste övertyga om det rätta. Sedari artonhundratalets första årtionden tillkom ett överflöd av kapitalismanalyser, utopiska socialismkoncept, reformförslag och strategiska planer för hur olika mål bäst skulle uppnås. I dessa kontroverser vann Marx och Engels från mitten av århundradet allt mer inflytande. Mot slutet av artonhundratalet var båda döda, men "marxismen" dominerade inom den internationella arbetarrörelsen. Emellertid kunde man redan då fråga sig hur mycket denna 'marxism' hade att göra med den marxska teorin. 1.3 Marx och "marxismen'' Karl Marx (1818-1883) föddes i Trier. Han kom från en bildad småborgerlig familj, hans far var advokat. Formellt studerade Marx juridik i Bonn och Berlin, men sysselsatte sig framför allt intensivt med Hegels (1770-1831) då ännu dominerande filosofi och med unghegelianerna (en radikal grupp av Hegellärjungar). Året 1842-1843 var Marx redaktör för Rheinische Zeitung, vilken såsom organ för den liberala rhenländska borgerligheten var oppositionellt inställd gentemot den auktoritära preussiska monarkin (som vid denna tid behärskade Rhenlandet). I sina artiklar kritiserade Marx den preussiska politiken, varvid den hegelska uppfattningen om statens "väsen'', där staten sågs som förverkligandet av en över klassintressena stående "förnuftig frihet", tjänade honom som måttstock för kritiken. I sin publicistiska verksamhet kom Marx allt mer i kontakt med ekonomiska frågor, vilket fick den hegelska statsfilosofin att framstå som mer och mer tvivelaktig för honom. Under inflytande av Ludwig Feuerbachs (1804-1872) radikala Hegelkritik försökte Marx n~ istället för de hegelska abstraktionerna utgå från "de verkliga människorna''. Därav tillkom 1844 de under hans livstid aldrig offentliggjorda "Ekonomisk-filosofiska manuskripten". Här utvecklade han

31

32

Kapitalism och "marxism"

sin "alienationsteori", vilken blivit synnerligen välkänd under nittonhundratalet. Marx försökte visa att de verkliga människorna under kapitalistiska förhållanden är "alienerade" [eller "främmandegjorda'', ö.a.) från sitt "artväsen"- alltså från det som skiljer dem från djuren, nämligen att de i sitt arbete utvecklar sina förmågor och krafter. Som lönearbetare förfogar de varken över produkterna av sitt arbete, inte heller kontrollerar de sin arbetsprocess, bådadera är snarare underordnade kapitalistens herradöme. Kommunismen, undanröjandet av kapitalismen, uppfattas därför av Marx som upphävande av alienationen, som återerövrande av det mänskliga artväsendet genom de verkliga människorna. Redan under sitt arbete för Rheinische Zeitung hade Marx lärt känna Friedrich Engels (1820-1895), en fabrikörsson från Barmen (i dag en del av Wuppertal). Engels skickades av sina föräldrar till England 1842 för att fullfölja sin utbildning till köpman och såg där det engelska industriproletariatets elände. Sedan slutet av 1844 stod Marx och Engels i en nära vänskaplig kontakt som under hela deras återstående liv förblev oavbruten. År 1845 författade de tillsammans "Den tyska ideologin'', en (under deras livstid ej offentliggjord) skrift som inte bara skulle göra upp räkningen med den "radikala'' unghegelianska filosofin, utan också, som Marx senare uttryckte det, "med vårt förutvarande filosofiska samvete" (Till kritiken, s. 19 [korr.]; MEW 13, s. 10). Här kritiserades, liksom i de strax innan av Marx nerskrivna "Teser om Feuerbach", särskilt den filosofiska uppfattningen om ett "mänskligt väsen" och om "alienationen". I stället skulle de verkliga samhälleliga förhållandena under vilka människor lever och arbetar undersökas. I fortsättningen dyker begreppet om ett mänskligt (art-)väsen över huvud taget inte mer upp hos Marx, och alienation är det endast mycket sällan och obestämt tal om. I diskussionen om Marx är det dock ytterst omstritt huruvida han faktiskt gav upp alienationsteorin, eller om han bara inte längre satte

Kapitalism och "marxism"

den i forgrunden. I diskussionen om huruvida det finns ett begreppsligt brott mellan den "unge" och den "gamle" Marx skrifter handlar det framfor allt om denna fråga. Vida bekanta blev Marx och Engels genom det 1848, kort före utbrottet for revolutionen samma år, utkomna Det kommunistiska partiets manifest, en programskrift forfattad på uppdrag av Kommunisternas forbund, en liten revolutionär grupp som endast existerade en kort tid. I Kommunistiska manifestet skisserade de mycket knappt och i ett synnerligen pregnant språk kapitalismens uppgång, den allt skarpare framträdande klassmotsättningen mellan bourgeoisie och proletariat och oundvikligheten av en proletär revolution. Denna revolution skulle fora till ett kommunistiskt samhälle, grundat på avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedlen. Efter att 1848 års revolution krossats måste Marx fly från Tyskland. Han slog sig ner i London, som på den tiden utgjorde kapitalismens absoluta centrum och därmed den bästa platsen for att studera kapitalismens utveckling. Dessutom kunde han använda sig av det omfattande biblioteket i British Museum. Det Kommunistiska manifestet hade snarare sin upprinnelse i en genial intuition än i genomgripande vetenskaplig kunskap (en del yttranden, såsom den påstådda tendensen till en absolut utarmning av arbetarna, reviderades senare). Visserligen hade Marx redan under 1840-talet varit upptagen av ekonomiska litteratur, men en omfattande och fordjupad vetenskaplig uppgörelse med den politiska ekonomin påbörjades forst i London. Den ledde i slutet av 1850-talet till ett projekt, en i flera böcker planerad "kritik av den politiska ekonomin''. Ur detta uppstod från 1857 en serie tämligen omfattande manuskript, vilka emeller~d aldrig avslutades och aldrig offentliggjordes av Marx själv (bland andra "Inledning" från 1857, Grunddragen [Grundrisse] från 1857-1858 och Teorier om mervärdet från 1861-1863.

33

34

Kapitalism och "marxism"

Ända till slutet av sin levnad arbetade Marx på detta projekt, men kunde bara offentliggöra en mindre del av det: 1859 utkom som upptakt Till kritiken av den politiska ekonomin. [Första häftet], en mindre skrift om vara och pengar, som emellertid inte fortsattes. I stället utkom 1867 det första bandet av Kapitalet, och 1872 publicerades den omarbetade andra upplagan av första bandet. Först efter Marx död blev band två och tre utgivna, 1885 respektive 1894, av Friedrich Engels. Marx inskränkte sig inte till vetenskapligt arbete. 1864 var han en tongivande deltagare i grundandet i London av Internationella arbetarassociationen. Han formulerade både kongressens inledningstal, som innehöll de programmatiska ideerna, och statuterna. Som medlem av internationalens generalråd utövade han också under de följande åren avgörande inflytande på dess politik. Inte minst understöddes genom dess olika nationella sektioner i flera europeiska länder grundandet av socialdemokratiska arbetarpartier. Under 1870-talet upplöstes internationalen, dels på grund av inre stridigheter, dels då den som centralistisk organisation vid sidan av de nationella partierna hade blivit överflödig. För de socialdemokratiska partierna utgjorde Marx och Engels ett slags think tank: De stod i brevkontakt med flera partiledare och skrev artiklar för den socialdemokratiska pressen. Deras ställningstaganden efterfrågades i de mest skilda politiska och vetenskapliga frågor. Deras inflytande var störst i det 1869 grundade tyska socialdemokratiska partiet, vilket utvecklade sig särskilt snabbt och snart blev till förebild för de andra partierna. Engels författade ett antal populariserande skrifter för socialdemokratin, framför allt den så kallade Anti-Duhring. Anti-Duhring, och i synnerhet den till flera språk översatta kortversionen Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, hörde till de mest lästa skrifterna i arbetarrörelsen före första världskriget. Däremot var det bara en liten minoritet som tog del av Kapitalet. I Anti-Duhring befattade sig Engels

Kapitalism och "marxism"

kritiskt med Eugen Diihrings, en privatdocent från Berlin, uppfattningar. Denne gjorde anspråk på att ha skapat ett nytt omfattande filosofiskt, politiskt-ekonomiskt och socialistiskt system och vann med det allt fler anhängare i den tyska socialdemokratin. Diihrings framgång berodde på det i arbetarrörelsen allt starkare behovet av en "världsåskådning", en orientering som erbjuder en omfattande världsförklaring och ger svar på alla frågor. Efter att den tidiga kapitalismens värsta missförhållanden undanröjts och det vardagliga överlevandet för lönearbetarna var någotsånär säkrat, utvecklade sig en specifik socialdemokratisk arbetarkultur: i arbetarstadsdelarna uppstod arbetarsportföreningar, arbetarsångföreningar och arbetarbildningsföreningar. I stor utsträckning utesluten från det borgerliga samhället och den borgerliga kulturen utvecklade sig i arbetarklassen en parallell vardags- och bildningskultur, som visserligen medvetet ville distansera sig från sin borgerliga motpart men ofta omedvetet kopierade den; så blev i slutet av artonhundratalet SPD:s mångårige ordförande August Bebellika vördnadsfullt hyllad av arbetarrörelsen som kejsar Wilhelm II av småborgerligheten. I detta klimat uppstod behovet av en omfattande andlig orientering som kunde sättas upp emot de förhärskande borgerliga värdena och världsbilderna, i vilka arbetarklassen inte alls förekom, eller förekom i mycket underordnade former. Genom att Engels inte bara kritiserade Diihring, utan också gentemot honom ville ställa upp de "riktiga'' positionerna för en "vetenskaplig socialism'', lade han grunden till en "marxistisk" världsåskådning som tacksamt togs upp av den socialdemokratiska propagandan och allt mer förflackades. Sin viktigaste representant fick denna "marxism'' i Karl Kautsky (1854-1938), som gä!lde som den ledande marxistiske teoretikern efter Engels död och fram till första världskriget. Vad som i slutet av artonhundratalet dominerade i socialdemokratin som "marxism'' bestod av en samling

35

36

Kapitalism och "marxism"

tämligen schematiska uppfattningar: en ytterst simpelt hopfogad materialism, borgerligt framstegstänkande, ett par starkt förenklade element av hegelsk filosofi och en rekvisita av begreppslighet från Marx kombinerade till enkla formler och världsförklaringar. Särskilt iögonfallande kännetecken på denna populärmarxism var en oftast ganska grov ekonomism (dvs. ideologi och politik reducerades till en omedelbar och medveten översättning av ekonomiska intressen), liksom en utpräglad historisk determinism, vilken betraktade kapitalismens ände och den proletära revolutionen som med naturnödvändighet inträffande tilldragelser. Den marxska kritiken av den politiska ekonomin var inte utbredd i arbetarrörelsen, utan det var denna "världsåskådningsmarxism" som framför allt verkade identitetsstiftande: den visade var man hörde hemma som arbetare och socialist och förklarade alla problem på enklast möjliga sätt. En fortsättning och ytterligare förflackning av denna världsåskådningsmarxism följde så inom ramen för "marxism-leninismen. Lenin (1870-1924), i början av nittonhundratalet den mest inflytelserike företrädaren för den ryska socialdemokratin, var i sitt tänkande fullständigt rotad i den just skisserade världsåskådningsmarxismen. Lenin uttalade helt öppet denna "marxisms" uppblåsta självförståelse: "Marx lära är allsmäktig, därför att den är sann. Den är allsidig och harmonisk och ger människorna en enhetlig världsåskådning." (Lenin 1913, s. 3 f) Politiskt understödde Lenin före 1914 alltid den socialdemokratiska centern kring Karl Kautsky mot den av Rosa Luxemburg (1871-1919) företrädda vänsterflygeln. Brottet med centern följde först vid början av första världskriget, då SPD röstade för de av regeringen påkrävda krigskrediterna. Från och med då gick arbetarrörelsens splittring sin gilla gång: en socialdemokratisk flygel, som under de följande årtiondena avlägsnade sig såväl praktiskt som teoretiskt allt längre från den marxska teorin och målet att övervinna

Kapitalism och "marxism"

kapitalismen, stod mot en kommunistisk flygel, som visserligen odlade en marxistisk fraseologi och en revolutionär retorik, men som framför allt rättfårdigade Sovjetunionens inrikes- och utrikespolitiska svängningar (så som senare under Hitler-Stalin-pakten). Efter sin död förvandlades Lenin snabbt av arbetarrörelsens kommunistiska flygel till ett marxistiskt pelarhelgon. Hans politiska kampskrifter, oftast skrivna med anledning av aktuella diskussioner inom arbetarrörelsen, upphöjdes till det högsta uttrycket för "marxistisk vetenskap" och förenades med den redan existerande "marxismen" till "marxism-leninismen'', ett dogmatiskt system av filosofi ("dialektisk materialism''), historia ("historisk materialism") och politisk ekonomi. Även denna variant av världsåskådningsmarxism tjänade framför allt identitetsbildningen och i Sovjetunionen särskilt att legitimera partiets herradöme och kväva varje öppen diskussion. Den i dag allmänt utbredda föreställningen om vad det handlar om hos Marx och i den marxska teorin - oavsett om denna värderas positivt eller negativt - beror i huvudsak på denna världsåskådningsmarxism. Även åtskilliga läsare av denna introduktion hämtar säkert vad som tycks dem vara ganska självklara utsagor om den marxska teorin ur denna världsåskådningsmarxism. För det mesta av det som under nittonhundratalet går som "marxism" eller "marxism-leninism" gäller emellertid vad Marx yttrade gentemot sin svärson Paul Lafargue, då denna redogjorde för honom om den franska "marxismen": "En sak är säkert, det är att jag, jag är inte marxist." (MEW 35, s. 388) Men denna världsåskådningsmarxism är förstås inte hela historien. Mot bakgrund av arbetarrörelsens splittring i en socialdemokratisk och en kommunistisk flygel, liksom missräkningen för de revolutionära förhoppningarna efter första världskriget, utvecklade sig på tjugo- och trettiotalen olika (och olika långt gående) varianter av en "marxistisk'' kritik av världsåskådningsmarxismen. Dessa nya strömningar, som bland

37

38

Kapitalism och "marxism"

annat är forbundna med namnen Karl Korsch, Georg Lulcics, Antonio Gramsci (vars f'ångelseanteckningar emellertid publicerades forst efter andra världskriget), Anton Pannekoek och den av Max Horkheimer, Theodor W. Adorno och Herbert Marcuse grundade "Frankfurtskolan'', sammanfattas i efterhand ofta under etiketten "västlig marxism''. Länge kritiserades av denna västliga marxism endast den traditionella marxismens filosofiska och historieteoretiska grundvalar, den så kallade "dialektiska och historiska materialismen". Först på 1960- och 1970-talen uppmärksammades egentligen att kritiken av den politiska ekonomin i världsåskådningsmarxismen krympt ihop till en "marxistisk politisk ekonomi" och att den omfattande betydelsen av "kritik" gått forlorad. I efterfoljden av studentrörelsen och protesterna mot USA:s krig i Vietnam fanns det sedan 1960-talet ett världsomfattande uppsving for vänsterrörelser bortom arbetarrörelsens socialdemokratiska och kommunistiska partier och fornyade diskussioner om den marxska teorin. Nu inleddes även en djupgående diskussion om den marxska ekonomikritiken. I det sammanhanget var bland annat Louis Altbussers och hans medarbetares skrifter (Althusser 1968; Althusser/Balibar 1970) mycket inflytelserika. Därutöver inskränkte sig diskussionen inte längre enbart till Kapitalet, även andra ekonomikritiska skrifter som Grundrisse blev indragna. Den senare blev framfor allt populär genom Rosdolskys (1977/1979) bok. För den (väst-)tyska diskussionen om den marxska ekonomikritikens uppbyggnad och teoristruktur spelade särskilt Backhaus uppsatser (samlade i Backhaus 1997), liksom Rekhelts bok (1970) en central roll; de gav viktiga impulser till den nya läsning av Marx ekonomikritiska skrifter som det ovan i forordet talas om. Även denna introduktion står innehållsligt i den "nya Marxläsningens" kontext. 4 Den här blott antydda skillnaden mellan "kritiken av den politiska ekonomin" och en "marxistisk politisk ekonomi" kommer i det foljande att framträda tydligare.

41

2. Kritiken av den politiska ekonomins obiekt

I Kapitalet undersöker Marx det kapitalistiska produktionssättet. Frågan är emellertid på vilket sätt det kapitalistiska produktionssättet här görs till objekt för undersökning. I texten finns såväl abstrakt-teoretiska undersökningar av pengar och kapital, men också historiska passager, exempelvis om utvecklingen av kapitalistiska förhållanden i England. Handlar det alltså i första hand om grunddragen i kapitalismens allmänna utvecklingshistoria, handlar det om en ganska bestämd fas i kapitalismen, eller handlar det om en abstrakt-teoretisk framställning av kapitalismens funktionssätt? Eller, för att ställa frågan mer generellt: Vilken är relationen mellan teoretisk framställning och historia inom kritiken av den politiska ekonomin? En annan fråga gäller förhållandet mellan Marx framställning av det kapitalistiska produktionssättet och den borgerliga nationalekonomin. Presenterar Marx helt enkelt ytterligare en teori om hur kapitalismen fungerar? Innebär "kritik'' i kritiken av den politiska ekonomin inget annat än att de existerande teorierna bevisas ha fel på det ena eller andra stället, så att Marx sedan kan presentera en bättre teori? Eller innebär "kritik'' här ett mer omfattande anspråk? Mer allmänt formulerat: Vad betyder "kritik'' inom ramarna för kritiken av den politiska ekonomin?

42

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

2.1 Teori och historia Redan för Engels låg en "historiserande" läsning av Marx framställning nära. I en recension av den tidiga skriften Till kritiken av den politiska ekonomin. [Första häftet] från 1859 skrev han att den av Marx presenterade "logiska" framställningen (logisk betyder här det samma som begreppslig, teoretisk) skulle "faktiskt [vara] ingenting annat än det historiska [behandlingssättet], endast befriat från sin historiska form och de störande tillf'ålligheterna'' (Till kritiken, s. 212; MEW 13, s. 475). Och Karl Kautsky, som 1887 hade offentliggjort en populär sammanfattning av det första bandet av Kapitalet, skrev att Kapitalet skulle vara "ett väsentligen historiskt verk'' (Kautsky 1887, s. XI). I början av nittonhundratalet var det dessutom allmängods bland arbetarrörelsens ledande intellektuella att kapitalismen hade inträtt i en ny utvecklingsfas, "imperialismen". Marx Kapitalet uppfattades som en analys av "konkurrenskapitalismen", en utvecklingsfas i kapitalismen som föregick imperialismen. Den marxska undersökningen måste nu fortsättas, och kapitalismens nästa fas - imperialismen - måste analyseras. Hilferding (1910), Luxemburg (1913) och Lenin (1917) tog på olika sätt itu med denna uppgift. Även från dagens ekonomer kan ofta höras att den marxska analysen, om den inte redan från början avvisas, möjligen har en viss giltighet för artonhundratalet. Under nittonhundratalet har emellertid de ekonomiska förhållandena ändrats i en sådan omfattning att man inte längre kommer någon vart med den marxska teorin (varför man på de flesta nationalekonomiska institutioner inte heller hör talas om den). Sådana "historiserande" läsningar, som också är typiska för många introduktioner till Kapitalet, står åtminstone i motsättning till den marxska självförståelsen. I förordet till första bandet skriver Marx om objektet för sin undersökning:

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

Vad jag i detta verk har till min uppgift att utforska är det kapitalistiska produktionssättet och de produktions- och utbytesf'örhållanden som motsvarar det. Dess klassiska ort har hittills varit England. Detta är grunden till att detta land far tjäna som huvudillustration till min teoretiska utredning. [... ] I och ror sig handlar det inte om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar som uppstår ur den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det handlar om själva dessa lagar. (K l, s. 4 [korr.]; MEW 23, s. 12)

Här sägs det tydligt att det för Marx varken handlar om historien eller om en bestämd historisk fas av kapitalismen, utan om den "teoretiska'' analysen av kapitalismen: Föremål för undersökningen är kapitalismens väsentliga bestämningar, det som genom alla historiska förändringar måste förbli det samma för att vi över huvud taget ska kunna tala om "kapitalism". Det gäller alltså inte att framställa en (tidsligt eller rumsligt) bestämd kapitalism, utan, som Marx säger i slutet av det tredje bandet av Kapitalet, "bara[ ... ] det kapitalistiska produktionssättets inre organisation så att säga i dess ideala genomsnitt" (K 3, s. 736; MEW 25, s. 839). Därmed är tills vidare endast formulerat det anspråk Marx förbinder med sin framställning. Om han infriar detta anspråk, om det faktiskt lyckas honom att framställa det kapitalistiska produktionssättet "i dess ideala genomsnitt", återstår ännu att diskutera när vi befattar oss med detaljerna i denna framställning. De anförda yttrandena tydliggör i alla fall framställningens abstraktionsgrad: Om analysen rör sig på nivån för det kapitalistiska produktionssättets "ideala genomsnitt", så tillhandahåller den först och främst de kategorier som måste ligga till grund för en undersökning. av såväl en bestämd fas av kapitalismen som av dess historia. Att man måste känna till historien för att förstå samtiden har ett visst berättigande för den rent händelsecentrerade

43

44

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

historien, däremot inte for ett samhälles strukturhistoria. För den gäller det omvända: För att kunna undersöka uppkomsten av en bestämd social och ekonomisk struktur, måste jag redan känna till den fordiga strukturen, forst då vet jag vad jag över huvud taget ska söka efter i historien. Marx formulerade denna tanke med hjälp av en metafor: "Människan anatomi ger nyckeln till apans anatomi. Antydningar om det högre hos lägre stående djurarter kan däremot bara forstås om det högre redan är känt." (Grundrisse, s. 63 [korr.]; MEW 42, s. 39) Därfor påträffar man alla "historiska'' passager i Kapitalet forst efter (den teoretiska) framställningen av motsvarande kategorier och inte fore dem: Så står till exempel det berömda kapitlet om "Den så kallade ursprungliga ackumulationen", i vilket det handlar om uppkomsten av den "frie" lönearbetaren som forutsättning for kapitalforhållandet, inte i början, utan i slutet på det forsta bandet av Kapitalet. De historiska passlferna kompletterar den teoretiska framställningen, men de begrundar den inte. Kapitalet är visserligen i forsta hand ett teoretiskt verk (som analyserar den follt utvecklade kapitalismen) och inte något historiskt verk (som handlar om uppkomsten av kapitalismen). Trots det är framställningen inte ahistorisk i samma mening som stora delar av den samtida nationalekonomin. Denna utgår från att det finns ett ekonomiskt problem som existerar i varje samhälle (det måste produceras, knappa medel måste fordelas, etc.). Detta problem, som i grund och botten antas vara det samma i alla historiska faser, undersöks sedan i väsentligen samma kategorier (såtillvida betraktar också många ekonomer redan neandertalarens stenyxa som kapital). Marx är emellertid klar över att kapitalismen är ett särskilt historiskt produktionssätt, vilket grundläggande skiljer sig från andra produktionssätt, såsom det antika siavägarsamhället eller den medeltida feodalismen. Såtillvida innehåller vart och ett av dessa produktionssätt specifika forhållanden, vilka måste framställas med egna kategorier som endast har

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

giltighet för dessa produktionssätt. I denna betydelse är de kategorier som beskriver det kapitalistiska produktionssättet "historiska" och inte på något vis överhistoriska kategorier. De gäller endast för den historiska fas i vilken kapitalismen är det dominerande produktionssättet (jfr. KöBler/Wienold 2001, s. 165 ff.). 2.2 Teori och kritik Inom världsåskådningsmarxismen, som det ovan talades om, gällde Marx som arbetarrörelsens store ekonom, som hade utvecklat en "marxistisk politisk ekonomi", vilken man kunde sätta upp emot den "borgerliga ekonomin" (dvs. de ekonomiska skolor som förhåller sig positivt till kapitalismen): Marx hade övertagit arbetsvärdeläran, enligt vilken varornas värde bestäms av den för deras produktion nödvändiga arbetstiden, från Adam Smith (1723-1790) och David Ricardo (1772-1823), de viktigaste företrädarna för den så kallade klassiska politiska ekonomin; till skillnad från klassikerna hade han emellertid utvecklat en teori om utsugningen av arbetskraften och kapitalismens krisbenägenhet. Enligt detta synsätt finns det ingen grundläggande skillnad mellan den klassiska och den marxistiska politiska ekonomin vad gäller kategorier, utan endast en skillnad i teorins

resultat. Detta är väsentligen också den moderna nationalekonomins uppfattning: För den är Marx till innehållet i sin teori en företrädare för den klassiska skolan som bara drar andra konsekvenser än Smith och Ricardo. Och då den klassiska teorin gäller som förlegad för den moderna nationalekonomin (den moderna teorin har övergivit bestämningen av värdet genom arbete), menar ekonomen av idag att han inte längre på allvar behöver befatta sig med Marx. Som emellertid redan undertiteln till Kapitalet gör tydligt så ville Marx inte tillhandahålla någon alternativ "politisk ekonomi", utan en "kritik av den politiska ekonomin".

45

46

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

Nu omfattar varje ny vetenskaplig ansats även en kritik av de hittillsvarande teorierna, om inte annat så for att bevisa sitt eget existensberättigande. Men for Marx handlade det om mycket mer än en sådan kritik. Han hade inte endast for avsikt att kritisera enskilda teorier (det sker forstås också i Kapitalet); den marxska kritiken riktade sig snarare mot hela den politiska ekonomin: Han gjorde anspråk på att kritisera en hel vetenskaps kategoria/a forutsättningar. Redan i slutet av 1850-talet klargjorde han denna kritikens omfattande karaktär i ett brev till Ferdinand Lassalle: Det arbete, om vilket det närmast rör sig, är en kritik av

de ekonomiska kategorierna eller, if you like, den borgerliga ekonomins system kritiskt framställt. Det är samtidigt en framställning av systemet och genom framställningen en kritik av det samma. (Till kritken, s. 217 [korr.]; MEW 29, s. 550,framhävningav Marx)

Denna kategorikritik börjar redan med den politiska ekonomins mest abstrakta kategori: värdet. Marx tillerkänner visserligen den politiska ekonomin att den har begripit "innehållet i bestämningen av värdet innehåll", alltså sambandet mellan arbete och värde, men den politiska ekonomin har "aldrig ens ställt frågan, varfor detta innehåll antar denna forni' (K l, s. 70 [korr.]; MEW 23, s. 95). Marx kritiserar här inte i forsta hand den politiska ekonomins resultat, utan redan sättet den ställer sin fråga, dvs. skillnaden mellan det som den politiska ekonomin egentligen önskar forklara och det den accepterar som så självklart att det inte alls behöver forklaras (såsom arbetsproduktens varuform). Sålunda utgick Adam Smith, den klassiska politiska ekonomins stamfru:, från att människorna till skillnad från djuren skulle besitta en "fallenhet for byte". Följaktligen skulle det vara en av de mest mänskliga egenskaperna över huvud taget att forhålla sig till samtliga ting såsom varor.

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

Samhälleliga förhållanden som byte och varuproduktion blir inom den politiska ekonomin "naturaliserade" och "förtingligade", dvs. samhälleliga förhållanden uppfattas som kvasinaturliga förhållanden, ytterst som egenskaper hos ting (ting skulle inte besitta ett bytesvärde först på grund av ett bestämt samhälleligt sammanhang, utan det skulle tillkomma dem i sig själva). Genom denna naturalisering av samhälleliga förhållanden ser det så ut som om tingen hade egenskaper och autonomi som subjekt. Sådana förhållanden karakteriserar Marx som "galenskap" (K l, s. 66 [korr.]; MEW 23, s. 90); han talar om "spöklik objektivitet" (K l, s. 34 [korr.]; MEW 23, s. 52) eller "ockult egenskap" (K l, s. 134 [korr.]; MEW 23, s. 169). Vad detta betyder kommer att bli tydligare i de följande kapitlen. I världsåskådningsmarxismen liksom i den borgerliga Marxkritiken är sådana begreppsligheter oftast förbisedda, eller så ser man bara stilistiska egenheter i dem. Givetvis avsåg Marx med dessa beteckningar ett för kritiken av den politiska ekonomin centralt sakförhållande. Naturaliseringen och fortingligandet av samhälleliga förhållanden kan nämligen på intet sätt skyllas på enskilda ekonomers villfarelse; de är snarare resultat av en bild som frambringas helt av sig själv bland medlemmarna av det borgerliga samhället på grundval av deras vardagliga praxis. I slutet av tredje bandet av Kapitalet kan Marx därför fastställa att människorna i det borgerliga samhället lever i en "förtrollad, förvriden och uppochnervänd värld" (K 3, s. 735 [korr.]; MEW 25, s 838) och att denna "vardagslivets religion" (a.a.) inte bara utgör grundvalen för vardagsmedvetandet utan även bakgrunden för den politiska ekonomins kategorier. Ovan ställdes frågan vad "kritik'' betyder inom kritiken av den politiska ekonomin. På den ~ nu ges ett preliminärt svar: Kritik syftar till att upplösa det teoretiska flilt (dvs. de alldeles självklara uppfattningar och spontant uppkomna föreställningar) som den politiska ekonomins kategorier har att

47

48

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

tacka för sin skenbara plausibilitet; den politiska ekonomins "galenskapen" ska bli tydlig. Här möter kunskapskritiken (alltså frågan om hur kunskap är möjlig) analysen av kapitalistiska produktionsförhållanden: Ingen av dem är möjlig utan den andre. 5 _ Men Marx avsåg med Kapitalet inte enbart en kritik av borgerlig vetenskap och borgerligt medvetande, utan också en kritik av borgerliga samhällsförhållanden. I ett brev betecknade han - inte precis beskedligt - sitt verk som "den mest fruktansvärda missil som någonsin avlossats mot borgarnas (jordägare inkluderade) huvud" (K l, s. VII [korr.]; MEW 31, s. 541). Dessutom vill Marx uppvisa de mänskliga och sociala kostnader som nödvändigtvis är förbundna med den kapitalistiska utvecklingen. Han försöker påvisa att ... inom det kapitalistiska systemet genomföres alla metoder för ökning av arbetets samhälleliga produktivitet på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel som behärskar och exploaterar producenten. (K l, s. 570; MEW 23, s. 674)

Eller, som han formulerade det på ett annat ställe: Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla den samhälleliga produktionsprocessens teknik och kombination genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren. (K l, s. 442 [korr.]; MEW 23, s 529 f.)

Med dessa utsagor är inte avsett någon moralisk kritik. Marx förebrår inte kapitalismen (eller för den delen den enskilde kapitalisten} för att bryta mot några eviga normer för rättvisa. Han är snarare ute efter att konstatera ett sakforhållande: Inneboende i kapitalismen finns en ytterst destruktiv potential som ständigt på nytt aktiveras (jfr. nedan kapitel 5 och 9).

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

På grund av sitt sätt att fungera måste kapitalismen ständigt angripa arbetarnas elementära livsintressen. Dessa elementära livsintressen kan endast temporärt och i begränsad omfattning skyddas inom kapitalismen. I grunden ändrar sig situationen därför först när kapitalismen är avskaffad. Gentemot kapitalismens krav anför Marx inte en moralisk "rätt" till ett liv utan umbäranden eller något liknande. I stället hyser han en förhoppning om att i och med den växande insikten om det kapitalistiska systemets destruktiva natur (som kan konstateras utan att man åberopar sig på en moral) ska arbetarklassen ta upp kampen mot detta system - inte på moraliska grunder, utan i eget intresse, givetvis inte ett intresse som eftersträvar en bättre position inom kapitalismen, utan intresset av ett gott och säkrare liv som endast kan förverkligas bortom kapitalismen. 2.3 Dialektik- en marxistisk trollformel? Närhelst den marxska teorin förs på tal dyker förr eller senare nyckelordet" dialektik'' upp (eller också: dialektisk utveckling, dialektisk metod, dialektisk framställning). För det mesta förklaras inte närmre vad som menas med detta. Framför allt i de "partimarxistiska'' debatterna förebrår de respektive opponenterna varandra ofta för en "odialektisk uppfattning" om det aktuella omstridda ämnet. Även i dag är det i marxistiska kretsar gärna tal om att en sak står i ett "dialektiskt förhållande" till någon annan, varmed till synes allt är förklarat. Och ibland erhåller man som svar på en kritisk fråga en magistral tillrättavisning om att det ena eller det andra måste man "se dialektiskt". Här ska man inte låta sig avskräckas utan oupphörligen gå de respektive magistrarna på nerverna med frågan om vad som egentligen menas med "dialektik" och hur det "dialektiska'' synsättet i så fall ser_ ut. Inte sällan reduceras då det högtravande pratet om dialektik till det simpla faktum att allting på något sätt hänger ihop med vartannat och står i växelverkan med vartannat och att det hela egentligen är

49

50

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

ganska komplicerat - vilket för det mesta visserligen stämmer, men egentligen inte säger särskilt mycket. Om det är tal om dialektik i en mindre ytlig mening låter sig i stort skiljas på två olika sätt att använda detta begrepp. För det första gäller dialektik i anslutning till Engels ovan redan nämnda skrift Anti-Duhring för att vara "vetenskapen om de allmänna rörelse- och utvecklingslagarna för naturen, det mänskliga samhället och tänkandet" (FS, s. 467; MEW 20, s. 132). Den dialektiska utvecklingen förlöper inte regelbundet och linjärt, snarare handlar det om en "rörelse i motsättningar". För denna rörelse gäller särskilt "omslaget från kvantitet till kvalitet" och "negationens negation". 6 Medan Engels var klar över att sådana allmänna utsagor inte säger någonting alls om den enskilda processen/ så var det inom ramarna för världsåskådningsmarxismen allt annat än klart; där betraktade man ofta "dialektik", uppfattat som den allmänna läran om utvecklingen, som ett slags trollformel som man kunde förklara allt med. Det andra sättet på vilket det talas om dialektik förhåller sig till framställningsformen i kritiken av den politiska ekonomin. Marx talar på olika sätt om sin "dialektiska metod", varvid han även uppmärksammar insatsen från Hegel, för vars filosofi dialektiken har spelat en central roll. Visserligen skulle dialektiken hos Hegel ha blivit "mystifierad", hans (Marx) dialektik skulle därför inte vara den samma som den hegelska (K l, s. 13 f.; MEW 23, s. 27 f.). Denna metod får betydelse med den "dialektiska framställningen" av kategorierna. Med det menas att med framställningens fortskridande ska de enskilda kategorierna utvecklas ur varandra. De ska inte rätt och slätt presenteras genom att radas upp bredvid varandra, snarare ska deras inre relation (hur en kategori nödvändiggör en annan) tydliggöras. Uppbyggnaden av framställningen är för Marx därför ingen fråga om didaktik, utan har en avgörande innehållslig betydelse.

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

Men den dialektiska framställningen beror inte på något vis på "användningen" av en fårdig föreliggande "dialektisk metod" på den politiska ekonomins material. En sådan "användning" avsåg Ferdinand Lassalle, vilket gav Marx anledning att i ett brev till Engels skriva: Han kommer till skada för sig själv att lära sig att det är en helt annan sak att genom kritik först bringa en vetenskap till den punkt där man kan framställa den dialektiskt, än det är att använda ett abstrakt, färdigt logiskt system utifrån föreställningar om just ett sådant system. (MEW 29, s. 275)

Förutsättningarna för en dialektisk framställning är inte användningen av en metod (en uppfattning som också är utbredd inom världsåskådningsmarxismen), utan kritiken av kategorierna, som det var tal om i förra avsnittet. Och denna kritik av kategorierna förutsätter en ytterst noggrann och detaljerad kritisk behandling av det föreliggande material som kategorierna hänför sig till. En närmre diskussion av Marx "dialektiska framställning" är därför först möjlig när man redan vet något om de framställda kategorierna. Innan man själv har befattat sig med den av Marx tillhandahållna framställningen kan man inte tala om dess dialektiska karaktär eller ännu mindre om förhållandet mellan den maxska och den hegelska dialektiken. Även den ofta förekommande karakteriseringen av Marx framställning som "att stiga upp från det abstrakta till det konkreta'' (Grundrisse, s. 59 [korr.]; MEW 42, s. 35) kommer att säga dem mindre som nyss börjat med att läsa Kapitalet. Framför allt är den faktiska framställningsstrukturen i Kapitalet avsevärt mer komplex än vad denna tidiga formulering från 1857 års "Inledning" låter förmoda. Förutom i förord och efterskrifter talar Marx i Kapitalet sällan explicit om dialektik. Han praktiserar en dialektisk framställning, men utan att för den skull kräva av sina läsare

51

52

Kritiken av den politiska ekonomins objekt

att de innan de läser hans bok ska sysselsätta sig med dialektik. Vad som är "dialektiskt" med framställningen låter sig egentlige? sägas först i efterhand. Därför förutskickas inte heller i denna introduktion något avsnitt om dialektik.

55

3. Värde, arbete, pengar

3.1 Bruksvärde, bytesvärde och värde Marx avser visserligen i Kapitalet att undersöka det kapitalistiska produktionssätet; ändå börjar hans analys inte genast med kapital. I de första tre kapitlen är det till att börja med bara tal om vara och pengar; först i fjärde kapitlet handlar det uttryckligen om kapital. Inom ramen för den ovan nämnda "historiserande" läsningen uppfattas därför de första tre kapitlen som en abstrakt beskrivning av en förkapitalistisk "enkel varuproduktion". Men redan de första båda satserna i det första kapitlet gör klart att det inte handlar om förkapitalistiska förhållanden: Rikedomen i de samhällen, där kapitalistiskt produktionssätt härskar, framträder som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med analysen av varan. (K l, s. 31 [korr.]; MEW 23, s. 49)

Marx hänvisar här till ett särdrag för kapitalistiska samhällen: i dem - och endast i dem - är "'::aran'' rikedomens typiska gestalt. Varor (dvs. preliminärt för oss: produkter som är avsedda för byte) finns det även i andra samhällen, men endast i kapitalistiska samhällen blir den övervägande andelen av

56

Värde, arbete, pengar

produkterna till varor. I den äldre medeltidens feodala samhällen byttes endast en mindre andel av produkterna; varuformen var snarare undantaget än regeln. Den övervägande delen av produkterna bestod av jordbruksprodukter, och dessa framställdes antingen för eget bruk eller levererades till jordherrarna (furste, kyrka), de byttes alltså inte. Först i kapitalismen blir bytet omfattande och därmed också produkternas varuform. Först i kapitalismen antar därför rikedomen formen av en "varuanhopning", och först nu blir den enskilda varan till rikedomens "elementarform". Denna vara, varan i kapitalistiska samhällen, avser Marx att analysera. Som vara betecknar man bara något som blir bytt, som alltså förutom sitt bruksvärde också har ett bytesvärde. Ett tings bruksvärde är inget annat än dess nyttighet, en stols bruksvärde består t. ex. i att man kan sitta på den. Bruksvärdet är oberoende av om tinget blir bytt eller inte. Byter jag nu stolen mot exempelvis två linnedukar så är denna stols bytesvärde två linnedukar. Byter jag stolen mot l 00 ägg, så är l 00 ägg stolens bytesvärde. Om jag inte alls byter stolen, utan bara använder den, så har den inte heller något bytesvärde, den är då inte heller en vara, utan helt enkelt bara ett bruksvärde, en stol som man kan sitta mer eller mindre bekvämt på. Att vara en vara, alltså att förutom bruksvärdet även äga ett bytesvärde, är inte någon "naturlig" egenskap hos tingen, utan en "samhällelig". Endast i samhällen där ting bytes, äger de bytesvärde, endast där är de varor. Om detta påpekar Marx: "Bruksvärden bildar rikedomens stoffliga innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara." [K l, s. 32 [korr]; MEW 23, s. 50) 8 Därmed har vi kommit till en synnerligen viktig distinktion. Ett tings "stoffliga innehåll" (dess "naturform") åtskiljs från dess "samhälleliga form" (ibland talar Marx också om "ekonomisk formbestämning"). Stolens "naturform" är helt enkelt dess stoffliga beskaffenhet (om den t. ex. är av trä eller

Värde, arbete, pengar

metall); med "samhällelig form'' menas däremot att stolen är en vara, ett ting som blir bytt och som äger ett bytesvärde. Att stolen är en vara ligger inte i den själv såsom ting, utan i det samhälle i vilket detta ting existerar. Enskilda byteshandlingar förkommer i alla kända samhällsformer. Men att nästan allt byts är ett särdrag för kapitalistiska samhällen. Detta har konsekvenser för de kvantitativa bytesrelationerna. Vid bytet som enstaka fenomen kan det förekomma de mest skilda kvantitativa bytesförhållanden: Jag kan den ena gången byta stolen mot två linnedukar, den andra gången mot tre, etc. Men är bytet den normala formen för att distribuera produkter måste de· enskilda bytesrelationerna "passa" i varandra på ett visst.sätt: I exemplet ovan byttes en stol mot två linnedukar eller mot l 00 ägg. Om så är fallet, måste också l 00 ägg bytas mot två linnedukar. Varför? Om det inte vore fallet, om t. ex. l 00 ägg skulle bytas mot endast en linneduk, så skulle jag ständigt kunna göra en vinst bara genom en skicklig ordningsföljd av bytesakter: Jag byter en linneduk mot l 00 ägg, sedan l 00 ägg mot en stol, sedan en stol mot två linnedukar. Enbart genom byte skulle jag ha fördubblat mitt bestånd av linnedukar, genom flera motsvarande bytesakter skulle jag kunna ständigt öka min rikedom ännu mer. Emellertid skulle detta bara vara möjligt så länge jag finner bytespartners som är beredda att fullfölja de omvända bytesakterna. Efter kort tid skulle de övriga deltagarna på marknaden försöka upprepa min vinstinbringande kedja av byten, däremot skulle det inte längre finnas någon som ville byta i motsatt riktning. Bytesförhållanden kan bara vara stabila om de utesluter att vinst respektive förlust kan uppstå genom endast en viss ordningsfoljd av bytesakter. För kapitalistiska samhällen, i vilka bytet är normalfallet, kan vi därav dra slutsatsen att samf!la varas olika bytesvärden också måste utgöra bytesvärden för varandra. Om en stol å ena sidan kan bytas mot två linnedukar, å andra sidan mot l 00 ägg, så måste även två linnedukar kunna bytas mot l 00 ägg.

57

58

Värde, arbete, pengar

När en sådan regelbundenhet i bytet existerar (och rent av måste existera för att bytet ska fungera funktionsfritt) inställer sig frågan vad en stol, två linnedukar och l 00 ägg har gemensamt. Det närmast liggande svaret utifrån vårt vardagsvetande är att dessa tre ting har "samma värde". Genom erfarenhet av byte har vi en ganska exakt uppskattning av åtskilliga tings värde. Avviker det som vi måste ge för dem i bytet någon gång från denna uppskattning, drar vi slutsatsen att något antingen är "billigare" eller "dyrare". Men frågan är nu vad som utgör detta "värde" och, i omedelbar anslutning till det, vad bestämmer i varje enskilt fall värdets storlek? Redan långt före Marx har ekonomer befattat sig med denna fråga och har då kommit frain till två principiellt olika svar. Det ena svaret lyder: värdet av ett ting bestäms av dess nytta. För något som har en stor nytta för mig är jag beredd att ge mycket, det som däremot är inte är särskilt nyttigt vill jag inte ge något alls eller mycket lite för. Denna "nyttoteori om värdet" står emellertid inför ett stort problem som redan Adam Smith satte fingret på: vatten har en mycket hög nytta, utan vatten skulle vi inte kunna leva, dess värde är likväl obetydligt. I jämförelse med vatten är nyttan av en diamant försvinnande liten, dess värde är emellertid enormt. Smith drog därav slutsatsen att det inte kunde vara nyttan som bestämmer tingens värde. Som bestämmande för värdet betraktade Smith mängden arbete som man behöver för att åstadkomma ett ting-:- detta är det andra principiella svaret på frågan om vad värdet beror på. Denna "arbetsvärdeteori" var på Marx tid den gängse uppfattningen inom den politiska ekonomin. 9 Överförd på vårt exempel ovan säger den: en stol, två linnedukar, och l 00 ägg har samma värde eftersom det krävs lika mycket arbete till att framställa dem. Två invändningar ligger nära till hands mot denna arbetsvärdeteori. För det första byts även icke-arbetsprodukter (t.ex. obearbetad jord), för det andra finns det vissa

Värde, arbete, pengar

arbetsprodukter (som t.ex. konstverk) vars bytesvärde är fullständigt oberoende av den arbetstid som förbrukats till deras produktion. Till den första punkten kan anföras att arbetsvärdeteorin faktiskt bara förklarar värdet av arbetsprodukter. Ickearbetsprodukter besitter inget "värde". Om de byts har de ett bytesvärde eller ett pris och detta måste i så fall särskilt förklaras. (Detta gör Marx i i den tredje boken av Kapitalet.) Till den andra punkten: Ett konstverk är visserligen en arbetsprodukt, men till skillnad från normala varor handlar det om ett unikum, något som endast förekommer en gång. Priset som en köpare är beredd att betala för det är ett samlarpris som inte har det minsta att göra med konstnärens arbetsförbrukning. De flesta produkterna i en samhällelig ekonomi är emellertid inga sådana unikum, utan massframställda produkter, och det är deras värden som ska förklaras. Även Marx ser varornas värden som grundade i det varuproducerande arbetet. Som objektifiering av "samma mänskliga arbete" är varorna värde. Storleken av värdet bestäms genom "den kvantitet 'värdebildande substans', som däri innehålles, av arbete" (K l, s. 34 [korr.]; MEW 23, s. 53). Vårdebildande, fortsätter Marx, är nu emellertid inte den arbetstid som individuellt förbrukats av de enskilda producenterna (i så fall skulle den långsamme snickarens stol besitta ett högre värde än den snabbe snickarens identiska stol), utan endast den "samhälleligt nödvändiga arbetstiden", dvs. den arbetstid som är nödvändig "för att med de förhandenvarande samhälleligt-normala produktionsbetingelserna och den samhälleliga genomsnittsgraden av skicklighet och intensitet i arbetet framställa ett godtyckligt bruksvärde" (K l, s. 34f [korr.]; MEW 23, s. 53). Men den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att producera ~tt bestämt bruksvärde förblir inte ständigt densamma. Om arbetets produktivkraft stiger, så kan alltså under samma period fler produkter framställas. Den för produktionen av

59

60

Värde, arbete, pengar

den enskilda produkten samhälleligt nödvändiga arbetstiden har då minskat och dess värdestorlek sjunker. Om däremot arbetets produktivkraft sjunker, så ökar det samhälleligt nödvändiga arbete som krävs för produktionen, och den enskilda produktens värdestorlek stiger. Detta kan t. ex. vara en följd av naturbetingelser: Om skörden förstörs av hagel, så har samma arbetsmängd gett en mindre avkastning, mer arbete fordrades till produktionen av den enskilda frukten, dess värde stiger. Om det finns byte, så finns det arbetsdelning- jag byter bara till mig det som jag inte själv producerar. Arbetsdelning är en förutsättning för byte, men byte är inte en förutsättning för arbetsdelning,. vilket avslöjas av en blick in i vilken som helst fabrik: där finner vi en högt arbetsdelad produktion, vars produkter emellertid inte på något vis byts inbördes. När vi hittills har använt termen "vara", kan det ge intryck av att därmed alltid avses materiella ting som utbyts. Det är i själva verket inte relevant huruvida det därvidlag handlar om ting, däremot att det sker ett utbyte. Även tjänster kan utbytas och därmed bli till varor. Skillnaden mellan en materiell produkt och en "immateriell" tjänst består enbart av en annan tidslig relation mellan produktion och konsumtion. Den materiella produkten blir först producerad och därefter konsumerad (ett bröd ska man konsumera samma dag, en bil kan tillbringa ytterligare några veckor eller månader hos producenten innan jag använder den), vid en tjänst (oavsett om det handlar om en taxiresa, en massagebehandling eller om en teaterföreställning) sammanfaller produktionshandlingen omedelbart med konsumtionshandlingen (medan taxichauffören producerar förflyttningen mellan två platser, konsumerar jag den). Mellan materiella ting och tjänster finns det endast en stofflig skillnad; men frågan om huruvida det handlar om varor angår deras samhälleliga form, och den är beroende av om tingen och tjänsterna byts eller inte. Därmed är också det ofta yttrade argumentet bemött, enligt vilket den marxska värdeteorin skulle vara förlegad, redan med "övergången

Värde, arbete, pengar

från industri- till tjänstesamhället", eller i vänstervariant till exempel hos Hardt/Negri - med övergången från "materiell" till "immateriell" produktion. Vad som hittills har refererats av värdeteorin framställer Marx i allt väsentligt på de första sju (av samanlagt femtio) sidorna av det första kapitlet i Kapitalet. 1°För många marxister och för de flesta marxkritiker är detta redan kärnan i den marxska värdeteorin (varan är bruksvärde och värde, värdet är objektifiering av mänskligt arbete, värdestorleken är beroende av den för produktionen av varan "samhälleligt nödvändiga arbetstiden" - det sista betecknas ofta som "värdelagen"). Om detta faktiskt vore allt, så skulle den marxska värdeteorin inte gå särskilt långt utöver den klassiska politiska ekonomin. Resten av detta kapitel ska tydliggöra att de centrala värdeteoretiska insikterna hos Marx just inte kan inskränkas till dessa enkla utsagor, samt att det viktiga med den marxska värdeteorin ligger bortom det som hittills skisserats. 3.2 En bevis för arbetsvärdeteorin? (Individuellt handlande och samhällelig struktur) Ytterligare en fråga hänger samman med frågan om skillnaden mellan den marxska och den klassiska värdeteorin, nämligen huruvida Marx har "bevisat" arbetsvärdeläran, dvs. om han bortom allt tvivel har påvisat att det är arbete och inget annat som ligger till grund för varuvärdet. I litteraturen om Marx har denna fråga visserligen ofta diskuterats, men som vi strax ska se så var han över huvud taget inte intresserad av något sådant "bevis". Adam Smith hade "bevisat" varuvärdets bestämning genom arbetet med argumentet att arbete framkallar möda och att vi skattar ett tings värde efter hur mycket möda det kostar oss att förskaffa detta ting. Vi förs här omedelbart tillbaka till den enskilda individens rationella överläggningar. På liknande sätt argumenterar också den moderna neoklassiska ekonomin, när den utgår från nyttamaximerande individer och förklarar

61

62

Värde, arbete, pengar

utbytesförhållandena utifrån deras uppskattningar av nytta. Klassisk och neoklassisk ekonomi tar båda alldeles självklart sin början i de enskilda individerna och deras skenbart allmänna mänskliga handlingsstrategier för att utifrån dem försöka förklara de samhälleliga sammanhangen. Därmed måste de sedan projicera in i individerna en stor del av den samhällelighet som de vill förklara: på så sätt gör t.ex. Adam Smith, som ovan redan nämnts, "böjelsen för att byta'' till den egenskap som skiljer människan från djuren, och sedan är det naturligtvis inte svårt att ur dessa människors (nämligen varubesittarnas) rationalitet härleda strukturerna hos en ekonomi som vilar på varubyte och förklara dessa strukturer som allmänmänskliga. För Marx var däremot inte individernas överväganden det grundläggande, utan de samhälleliga forhållanden som individerna alltid befinner sig i. Tillspetsat formulerar han det i Grundrisse: "Samhället består inte av individer, utan uttrycker summan av de relationer, förhållanden, som dessa individer står i till varandra." (Grundrisse, s. 95; MEW 42, s. 189) Dessa förhållanden påtvingar en viss rationalitet som de enskilda måste hålla sig till om de vill bestå inom dessa förhållanden. Handlar de sedan i enlighet med denna rationalitet kommer de genom sitt handlande också att åter reproducera de samhälleliga förhållanden som ligger till grund. Låt oss klargöra detta sammanhang med ett näraliggande exempel. I ett samhälle som är beroende av varubyte måste var och en följa bytets logik om han eller hon vill överleva. Det är inte helt enkelt resultatet av mitt "nyttomaximerande" förhållningssätt, när jag vill sälja de egna varorna dyrt och köpa de främmande varorna billigt, jag har helt enkelt inget annat val (om jag inte är så rik att jag inte längre behöver intressera mig för bytesrelationerna). Och då jag inte ser något alternativ, upplever jag kanske rent av mitt beteende som "naturligt". Förhåller sig majoriteten på detta sätt, så reproducerar sig de av varubytet beroende samhälleliga

Värde, arbete, pengar

förhållandena och därmed också tvånget för varje enskild att ånyo förhålla sig så. Marx begrundar därför inte värdeteorin med de bytandes överläggningar. I motsats till ett vanligt förekommande missförstånd är hans tes inte att varornas värden motsvarar den för deras produktion nödvändiga arbetstiden därför att de bytande skulle vilja ha det så. Tvärtom håller Marx fast vid att människorna i bytet precis inte vet vad de egentligen gör. Qfr. K l, s. 64; MEW 23, s. 88}. Med värdeteorin vill Marx blottlägga en bestämd samhällelig struktur som individerna måste följa, oavsett vilka foreställningar de gör sig om den (jfr. även kap. 3.6 och 3.8}. Därför är redan Marx frågeställning en helt annan än den som ställs av den klassiska och den neoklassiska ekonomin: Adam Smith betraktade i princip en enskild bytesakt och frågade hur bytesrelationen här låter sig bestämmas. Marx ser däremot det enskilda bytesförhållandet som del av ett b~stämt samhälleligt totalsammanhang - ett totalsammanhang i vilket reproduktionen av samhället är förmedlad via bytet - och frågar nu vad detta betyder för det av hela samhället förbrukade arbetet. Som han tydligt uttryckte i ett brev till sin vän Ludwig Kugelmann, handlar det för honom över huvud taget inte om något "bevis" för arbetsvärdeläran: Svamlet om nödvändigheten att bevisa värdebegreppet beror bara på den fullständigaste okunnighet, såväl om den sak det handlar om som om vetenskapens metod. Att varje nation, som inställde arbetet, jag vill inte säga för ett år utan för ett par veckor, skulle gå under, det begriper varje barn. Likaså begriper det, att den mängd av produkter, som motsvarar de olika behovsmängderna, kräver olikartade och kvantitativt bestämda mängder av det samhälleliga totalarbetet. Att denna nödvändighet att fordela det samhälleliga arbetet i bestämda proportioner ingalunda kan upphävas genom den samhälleliga produktionens bestämda form, utan bara

63

64

Värde, arbete, pengar

kan ändras i fråga om sitt sätt att framträda, är self-evident. ( ... )Och den form, vari denna proportionella fördelning av arbetet slår igenom i ett samhällstillstånd, där det samhälleliga arbetets sammanhang gör sig gällande, är just dessa produkters bytesvärde. (Marx till Kugelmann 11 juli 1868, K l, s. 693 [korr.]; MEW 32, s. 552f.)

Om fördelningen av det privat förbrukade arbetet i de enskilda produktionsgrenarna under varuproduktionens betingelser förmedlas över varornas värde (en medveten styrning eller en traditionellt bestämd fördelning existerar ju inte), så är den intressanta frågan hur detta över huvud taget är möjligt, eller mer generellt uttryckt: hur blir det privat forbrukade arbetet till en beståndsdel av det samhälleliga tota/arbetet. Värdeteorin ska alltså inte "bevisa'' att det enskilda utbytesförhållandet är bestämt genom den för produktionen nödvändiga mängden arbete. 11 Den ska snarare förklara den specifikt samhälleliga karaktären hos det varuproducerande arbetet - och detta gör Marx framför allt bortom de första sju sidorna av Kapitalet, vilka det ovan var tal om och som den traditionella marxismen liksom även flera Marxkritiker håller för det viktigaste i den marxska värdeteorin. 3.3 Abstrakt arbetet: Realabstraktion och giltighetsförhållanden För att förstå vad den specifikt samhälleliga karaktären hos det varuproducerande arbetet innebär måste vi behandla åtskillnaden mellan konkret och abstrakt arbete. I de flesta framställningar av den marxska värdeteorin blir denna åtskillnad visserligen kon omnämnd, men dess betydelse blir ofta inte förstådd. Icke desto mindre hänvisade Marx själv till dess grundläggande betydelse: Denna dubbelsidiga natur hos det arbete som varan innehåller har först av mig blivit kritiskt påvisad. Då denna punkt

Värde, arbete, pengar

är den springande punkten, kring vilken förståelsen av den politiska ekonomin rör sig, ska den här närmare belysas. (K l, s. 36 [korr.]; MEW 23, s. 56)

Vad handlar det om? Om varan är något dubbelt, bruksvärde och värde, så måste också det varuproducerande arbetet äga en dubbelkaraktär, det är arbete som inte endast producerar bruksvärde, utan också värde. (Observera: allt arbete besitter inte en dubbelkaraktär, utan endast varuproducerande arbete.} De kvalitativt olika "konkreta arbetena'' producerar kvalitativt olika bruksvärden: snickeriarbete producerar en stol, linnevävarbete en linneduk, etc. När vi "lär oss ett arbete" lär vi oss en konkret verksamhets säregenheter, när vi ser en person arbeta, så ser vi honom eller henne utföra ett konkret arbete. Värde bUdas emellertid inte av ett bestämt konkret arbete, eller genom en viss aspekt av det konkreta arbetet. Varje arbe-

te, vars produkt (som också kan vara en tjänst) byts, producerar värde. Såsom värde är varorna kvalitativt lika; därför måste också de olika arbeten som producerar värde gälla som kvalitativt lika mänskligt arbete. Snickeriarbete som snickeriarbete producerar inte värde (som snickeriarbete producerar det en stol}, utan det producerar värde såsom mänskligt arbete, vars produkt byts mot produkten av annat mänskligt arbete. Snickeriarbete producerar alltså värde i abstraktion från sin konkreta gestalt som snickeriarbete, varför Marx talar om värdeproducerande arbete som "abstrakt arbete". Abstrakt arbete är följaktligen ingen särskilt sorts arbetsförbrukning, såsom entonigt arbete vid löpande band till skillnad från hantverksmässigt innehållsrikt snickeriarbete. 12 Som bruksvärdebildande arbete är monotont löpandebanarbete lika mycket ett konkret arbete som snickeriarbete. Värdebildande är löpandebandarbete (liksom snickeriarbete) endast som lika mänskligt arbete, alltså i abstraktion från dess konkreta karaktär, eller kort: värdebildande är löpandebandarbete liksom snickeriarbete endast som abstrakt arbete.

65

66

Värde, arbete, pengar

Som det abstrakta arbetets "kristaller" (K l, s. 34; MEW 23, s. 52) är varorna "värden". Marx betecknar abstrakt arbete därfor också som "värdebildande substans" eller kort och gott som "värdesubstans". Talet om värdesubstans uppfattas ofta som om det vore stoffligt, "substantialistiskt": Arbetaren har forbrukat en bestämd kvantitet abstrakt arbete och denna kvantitet ligger nu som värdesubstans inbäddad i den enskilda varan och gör det enskilda tinget till ett värdeobjekt. Att det inte forhåller sig riktigt så enkelt borde vara tydligt redan när Marx betecknar värdeobjektiviteten som en "spöklik objektivitet" (K l, s. 34 [korr.]; MEW 23, s. 52). I omarbetningsmanuskriptet till forsta upplagan talas det rent av om en "rent fantastisk objektivitet" (MEGA 11.6, s. 32). Om den "substantialistiska'' uppfattningen skulle stämma vore det omöjligt att forstå vad som skulle vara "spöklikt" eller "fantastiskt" med värdeforemålsligheten. Vi måste mer noggrant behandla det abstrakta arbetet. Abstrakt arbete är inte synligt; endast ett bestämt, konkret arbete är synligt. Lika lite är "träd" synligt, jag kan endast se en konkret växt. När vi talar om abstrakt arbete handlar det visserligen om en abstraktion, precis som "träd", men om en helt annat slags abstraktion. Vanligtvis bildas abstraktioner i det mänskliga tänkandet. Vi relaterar oss till de individuella exemplarens gemensamheter och bildar då ett abstrakt artbegrepp, (som t.ex. "träd"). Men abstrakt arbete handlar inte om en sådan "tankeabstraktion", utan om en "realabstraktion", dvs. om en abstraktion som utförs i människors verkliga beteende, oavhängigt av om de vet det eller ej. I bytet abstraheras ftån varornas bruksvärden, varorna sätts lika som värden (den enskilde köparen köper naturligtvis endast därfor att han är intresserad av de~ta bruksvärde, liksom han avstår från bytet när han inte eftertraktar detta bruksvärde; men blir det till byte, så likställs varorna som värden).

Värde, arbete, pengar

Först i det att varorna likställs som värden blir det faktiskt abstraherat från särskildbeten i de arbeten som producerar dem; dessa gäller nu enbart som värdebildande, "abstrakt" arbete. Abstraktionen äger alltså verkligen rum, oberoende av vad de delaktiga varubesittarna tänker sig. Denna punkt görs inte alltid alldeles tydlig av Marx. Han talar också om abstrakt arbete som "förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening" (K l, s. 41; MEW 23, s. 60). Reduktionen av de olika arbetena till arbete i fysiologisk mening är just en ren tankeabstraktion, som för övrigt varje arbete kan underkastas, oavsett om det producerar en vara eller ej. Därutöver ligger med denna formulering nära till hands att abstrakt arbete har en rent icke-samhällelig, naturalistisk grundval, vilket i sin tur framkallat motsvarande "naturalistiska'' tolkningar av abstrakt arbete. 13 På andra ställen yttrar sig Marx emellertid entydigt om den icke-naturalistiska grundvalen för det abstarkta arbetet. Så heter det i omarbetningsmanuskriptet till första upplagan: Reduktionen av de olika konkreta privatarbetena till detta abstraktum av lika mänskligt arbete försiggår endast genom utbytet, vilket verkligen likställer produkter av skilda arbeten med varandra. (MEGA 11.6. s. 41)1 4

Följaktligen är det alltså först bytet som utför den abstraktion som ligger till grund för det abstrakta arbetet (oberoende av om de bytande personerna är klara över denna abstraktion eller ej). Men i så fall kan abstrakt arbete inte heller rätt och slätt låta sig mätas genom arbetstimmar: varje med klockan mätt arbetstimme är en timme av ett visst konkret arbete, förbrukat av en viss individ (och oberoende av om arbetsprodukten byts eller ej). Abstrakt arbete kan däremot över huvud taget inte "förbrukas". Abstrakt arbete är ett i bytet konstituerat gilighetsforhållande: I bytet gäller det förbrukade konkreta arbetet som en viss kvantitet

67

68

Värde, arbete, pengar

värdebildande abstrakt arbete och därmed också som en beståndsdel av det samhälleliga totalarbetet. Denna det privat förbrukade konkreta arbetets giltighet som en viss kvantitet värdebildande abstrakt arbete inbegriper tre olika "reduktioner": (l) Individuellt förbrukad arbetstid reduceras till samhälleligt nödvändig arbetstid. Som värdebildande räknas bara det arbete som är nödvändigt för produktionen av ett bruksvärde under genomsnittliga betingelser. Men hur stor den genomsnittliga produktiviteten är beror inte av den enskilde producenten, utan av samtliga producenter av ett bruksvärde. Detta genomsnitt ändrar sig oavbrutet och blir synligt först i utbytet; först nu erfar den enskilde producenten huruvida hans individuellt förbrukade arbetstid motsvarar den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. (2) I den traditionella marxismen uppfattades för det mesta

en teknologiskt bestämd "samhälleligt nödvändig arbetstid" som det värdebildande arbetets enda determinant. Om det producerade bruksvärdet även stod inför en motsvarande betalningsförmögen efterfrågan, tycktes inte spela någon roll för dess värdebestämning. Men Marx påminde också om att man för att producera en vara inte enbart kan producera bruksvärde, utan måste också producera "bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde" (K l, s. 36; MEW 23, s. 55). Om det sammanlagt produceras utöver det (betalningsförmögna) behov av ett bruksvärde, t. ex. av linneväv, som existerar i samhället, så betyder det att en alltför stor del av den samhälleliga totalarbetstiden har förbrukats i form av linneväveri. Verkan är densamma, som om varje enskild linnevävare hade använt mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden på sin individuella produkt. (K l, s. 93 [korr.]; MEW 23, s. 122).

Värde, arbete, pengar

Endast den arbetstid är värdebildande som både förbrukas under de genomsnittliga existerande produktionsbetingelserna, och samtidigt är nödvändig för att tillfredsställa det betalningsförmögna samhälleliga behovet. I vilken utsträckning som det privat förbrukade arbetet faktiskt var nödvändigt för behovets täckning hänger å ena sidan ihop med detta behovs storlek, å andra sidan med volymen av de andra producenternas produktion - bådadera blir synliga först i bytet. (3) De enskilda arbetsförbrukDingarna skiljer sig åt inte enbart i sina olika konkreta karaktärer (som snickeriarbete, som skrädderiarbete, etc.), utan också beträffande kvalifikationen hos den därtill nödvändiga arbetskraften. "Det enkla genomsnittsarbetet" är "förbrukning av den enkla arbetskraft som varje normal människa i genomsnitt" äger. (K l, s. 39 [korr.]; MEW 23, s. 59). Vad som gäller som kvalifikation av den enkla arbetskraften, och om t.ex. att läsa och skriva eller kunskaper om datorer hör dit, förändras mellan enskilda länder och kulturepoker, men ligger fast i ett visst land och en viss tid. Den högre kvalificerade arbetskraftens arbete är "komplicerat" arbete. Det gäller i större mått som värdebildande än enkelt genomsnittsarbete. I vilken omfattning en viss mängd komplicerat arbete bildar mer värde än samma mängd enkelt arbete blir återigen först synligt i bytet. För det kvantitativa förhållandet spelar visserligen inte enbart den av Marx betonade kvalifikationen av arbetskraften en roll (jfr. Kl, s. 170; MEW 23, s. 211 f.); avgörande är också samhälleliga hierarkiseringsprocesser, vilka t.ex. kan ge utslag i att "kvinnoyrken'' har en lägre status än "mansyrken", varigenom återigen påverkas vilka verksamheter som gäller som "enkla'' eller "komplicerade". I vad mån det privat förbrukade, individuella arbetet faktiskt

gäller som värdebildande, abstrakt arbete, är resultatet av dessa tre reduktioner som äger rum samtidigt i bytet.

69

70

Värde, arbete, pengar

3.4 "Spöklik objektivitet" - en produktionseller cirkulationsteori om värdet? Varorna besitter inte värdeobjektivitet som objektifiering av konkret arbete, utari som objektifiering av abstrakt arbete. När emellertid abstrakt arbete, såsom just skisserats, endast är ett i bytet existerande samhälleligt giltighetsförhållande (privat förbrukat arbete gäller som värdebildande, abstrakt arbete), så existerar även varornas värdeobjektivitet först i bytet. Mer än så: värdeobjektivitet är över huvud taget inte någon egenskap som ett 'enskilt ting kan besitta för sig självt. Vårdesubstansen, som ligger till grund för denna objektivitet, tillkommer inte varorna individuellt, utan endast gemensamt i utbytet. Tydigast fasthåller Marx detta i sitt omarbetningsmanuskript till första upplagan ("Ergänzungen ..."). Där heter det att om rock och linneväv byts, så "reduceras [de till] rätt och slätt objektifiering av mänskligt arbete". Men därmed bör man inte glömma att ingendera for sig är sådan värdeobjektivitet, utan att de endast är sådan, så till vida som det är deras gemensamma objektivitet. Utanför deras relation till varandra - den relation i vilken de gäller som lika - besitter varken rock eller linneväv värdeobjektivitet eller rätt och slätt sin objektivitet som stelnat mänskligt arbete. (MEGA 11.6, s. 30)

Det får då som konsekvens: "En arbetsprodukt, betraktad isolerad för sig själv, är alltså inte värde, lika lite som den är vara. Den blir bara värde i sin enhet med andra arbetsprodukter." (MEGA 11.6, s. 31) Därmed kommer vi också närmre värdeobjektivitetens "spöklika'' karaktär, som Marx talar om i början av Kapitalet (K l, s. 34; MEW 23, s. 52.). Vårdesubstansen är inte gemensam för två varor på samma sätt som exempelvis en brandbil och ett äpple har fargen röd gemensamt (var och

Värde, arbete, pengar

en för sig är röd och när de står bredvid varandra fastställer vi: jaha, de har något gemensamt). Vårdesubstans, och därmed också värdeobjektiviteten, tillkommer däremot bara · tingen när de relaterar till varandra i utbytet. Alltså som om brandbilen och äpple bara vore röda när de faktiskt befinner sig bredvid varandra, medan de isolerade från varandra (brandbilen på brandstationen, äpplet på trädet) inte skulle ha någon f'årg. Vanligtvis tillkommer objektiva egenskaper tingen som sådana, oberoende av deras relationer till andra ting. Egenskaper som endast finns under vissa förhållanden betraktar vi just inte som objektiva, som det enskilda tinget tillkommande egenskaper, utan som relationer. Om soldat A blir kommenderad runt av sergeant B, så är A underordnad och B överordnad. Att ha egenskaperna underordnad och överordnad är följden av den specifika relationen mellan A och B inom en militär hierarki, men de tillkommer dem inte som personer utanför denna hierarki. Men när det gäller värdeobjektiviteten tycks nu en egenskap som endast existerar inom en relation vara en objektiv egenskap hos tinget som även tillkommer det utanför denna relation. Om vi söker efter denna objektivitet utanför bytesrelationen så vet vi inte var vi ska få fatt i den; värdeobjektiviteten är en i ordagrann mening "spöklik" objektivitet. Även en stor del av den traditionella marxismen sitter fast i föreställningen om att värdeobjektiviteten skulle vara en egenskap hos den enskilda varan. Värdesubstansen uppfattades "substantialistiskt" som en enskild varas egenskap. Därmed gällde också värdestorleken som den särskilda varans egenskap, och man trodde att den bestämdes endast genom den vid produktionen av varan förbrukade mängden samhälleligt nödvändig arbetstid, oberoende av bytet. Uppfattningar som framhävde bytets betydelse förebråddes däremot för att företräda en "cirkulationsteori om värdet", och alltså anknyta till den förment oväsentliga sidan. 15

71

72

Värde, arbete, pengar

Men redan frågan om huruvida värde och värdestorlek bestäms i produktions- eller cirkulationssfären (dvs. sfären för köp och försäljning) beror på en fatal förenkling. Vårdet "uppstår" inte någonstans och är sedan "där". Om ett bröd kan man åtminstone ställa frågan (även när svaret är entydigt) om var det har uppstått, om det är i bageriet eller vid försäljningen på butiksdisken. Vårdet är emellertid inte ett ting, som ett bröd, utan ett samhälleligt förhållande som framträder som en tinglig egenskap. Det samhälleliga förhållande som uttrycker sig i värde och värdestorlek konstituerar sig i produktionen och cirkulationen, varför "antingen-ellerfrågan" inte har någon mening. Värdestorleken är visserligen ännu inte bestämd före bytet, men den uppstår inte tillfålligt i bytet. Den är resultatet av den trefaldiga reduktionen av privat förbrukat individuellt arbete till abstrakt arbete, vilken skisserades i förra avsnittet. En varas värdestorlek är inte rätt och slätt en relation mellan producentens individuella arbete och produkten (vilket den "substantialistiska'' uppfattningen ytterst går ut på), utan en relation mellan producentens individuella arbete och det totala samhälleliga arbetet. Det är inte så att bytet producerar värdet, däremot förmedlar det denna relation till det totala samhälleliga arbetet. Men i ett samhälle som vilar på privat produktion kan denna förmedling ske endast i bytet och ingen annanstans. 16 Före bytet kan värdestorlekarna endast uppskattas grovt. Denna skattning är därför också ansvarig för om en varuproducent påbörjar en viss produktion eller inte. Men skattningen av en varas värde är ännu inte på långt när identisk med existensen av detta värde, vilket säkert en och annan producent rar smärtsamt erfara. Efter dessa överläggningar borde det stå klart att det marxska talet om värdesubstansen inte ska förstås "substantialistiskt", i den meningen att en substans är förhanden i de enskilda tingen. Värdeobjektiviteten kan helt enkelt inte

Värde, arbete, pengar

begripas utifrån den enskilda varan. Först i bytet erhåller värdet en objektiv värdeform; därav betydelsen av "värdefomsanalysen''17 för den marxska värdeteorin. Omvänt så vet den substantialistiska uppfattningen av den marxska värdeteorin inte vad den ska ta sig till med värdeformsananlysen: För den är värdeteorins problem redan löst med den enkla utsagan att varuvärdet beror av det för produktionen av varan samhälleligt nödvändiga arbetet. 3.5 Värdeform och penningform (ekonomiska formbestämningar) Med värdeformsanalysen gör Marx anspråk på att åstadkomma något som inte har någon som helst motsvarighet i den borgerliga ekonomin. Inledningsvis skriver han: Var och en vet, även om han inte vet något annat, att varorna besitter en med deras bruksvärdens brokiga naturalformer högst påtagligt kontrasterande, gemensam värdeform - pennigformen. Här gäller det emellertid att åstadkomma vad som inte en endaste gång försökts av den borgerliga ekonomin, nämligen att påvisa denna penningforms uppkomst [Genesis]. (K l, s. 42 [korr.]; MEW 23, s. 62)

Ofta uppfattas denna sats som om Marx hade för avsikt att med utgångspunkt i det enkla bytet av produkter skildra penningens historiska uppkomst på en hög abstraktionsnivå. Men i så fall vore hans avgränsning gentemot den borgerliga ekonomin, hans ambition att åstadkomma något som denna inte en endaste gång har försökt, fullständigt överdriven, eftersom redan på Marx tid sådana abstrakt-historiska skisser hörde till ekonomernas standardrepertoar. 18 Låt oss emellertid påminna O!ll att Marx redan med den första satsen i Kapitalet klargör att han inte avser att analysera någon förkapitalistiska vara, utan varan i kapitalismen (jfr. ovan början av kapitel 3.1). Därmed är det klart att han nu

73

7.4

Värde, arbete, pengar

med "Genesis" (= uppkomst) knappas kan mena en penningens historiska uppkomst, utan ett begreppsligt utvecklingsforhålIA.nde: Han syftar inte på hur penningen historiskt har uppstått (inte heller i en helt abstrakt mening), utan vill istället ta sig an den begreppsliga rekonstruktionen av sambandet mellan den "enkla värdeformen" (en vara uttrycker sitt värde i en annan vara) och "penningformen", ett relation som existerar inom den samtida kapitalismen. Allmännare uttryckt handlar det om frågan huruvida penningen i ett varuproducerande samhälle enbart är ett praktiskt hjälpmedel (som man i grund och botten också skulle kunna avstå från) eller om den faktiskt är något nödvändigt. Denna fråga var på Marx tid inte enbart av vetenskapligt intresse. Olika socialistiska strömningar eftersträvade som alternativ till kapitalismen ett samhälle i vilket det visserligen fortfarande skulle finnas privat varuproduktion, men penningen skulle vara avskaffad och ersatt av rena anspråksbevis eller "timsedlar", på vilka den egna arbetsprestationen är noterad. Påvisandet av att varuproduktion och pengar inte låter sig åtskiljas skulle också tjäna kritiken av sådana strömningar. Vid analysen av penningen går Marx till väga i tre steg. (l) Först utvecklas den allmänna ekvivalentformen (resp. pen·ningformen) formanalytiskt (dvs. formbestämningar analyseras under bortseende från varuägarna), som den för värdet nödvändiga värdeformen. 19 (2) Därefter handlar det om varuägarnas handlingar. Verkliga pengar, vilka måste motsvara den allmänna ekvivalentformens bestämningar, uppstår först på grund av dessa handlingar. 20 (3) Och slutligen utvecklas de olika funktioner som penningen antar inom den "enkla cirkulationen" (dvs. cirkulationen av vara och penning under bortseende från kapitalet). 21 Den borgerliga ekonomin börjar vanligtvis sin behandling av pengarna med uppräknandet av olika penningfunktioner. Att det över huvud taget finns pengar förklaras med att utan pengar skulle det nog vara ganska svårt att organisera utbytet,

Värde, arbete, pengar

dvs. förklaringen sker på nivån för varuägarnas handlingar. Formanalytiska överläggningar om sammanhanget mellan värde och värdeform påträffas inte på något enda ställe, och detta sammanhang är precis den "Genesis" som Marx talar om i det ovan anförda citatet. Emellertid så har även många marxister problem med förståelsen av den marxska analysen. Substantialistiska tolkningar lägger liksom den borgerliga ekonomin som regel tyngdpunkten på penningfUnktionen och kan inte göra mycket av den begreppsliga utvecklingen av penningform och penning. Men också icke-substantialistiska tolkningar ignorerar ofta skillnaderna mellan de båda första stegen (begreppslig utveckling av penningformen och begreppslig utveckling av penningen). Det första steget ska vi behandla i detta avsnitt, steg två och tre i de båda följande avsnitten. Marx börjar värdeformsanalysen med undersökningen av den "enkla, enskilda eller tillfålliga värdeformen" [Kl, s. 43, korr; MEW 23, s. 63]. Det är en var~ värdeuttryck i en annan: x vara A är värd y vara B eller det berömda marxska exemplet: 20 alnar linneväv är värda l rock.

Vårdet av linneväven måste komma till uttryck, rocken tjänar som medel för uttryckaodet av linnevävens värde. De båda varorna spelar alltså helt olika roller i värdeuttrycket, och Marx besätter dessa roller med olika begrepp. Vårdet av den första varan (linneväv) kallas "relativt värde" (dvs. genom referens till något annat); den befinner sig i relaitiv värdeform. Den andra varan (rock) tjänar SO!p "ekvivalent" för den första varans värde; den befinner sig i ekvivalentform. I det enkla värdeuttrycket kan vid varje tillf'ålle bara värdet av en vara uttryckas; endast värdet av linneväven blir uttryckt

75

76

Värde, arbete, pengar

- som en bestämd mängd rock. Vårdet av rocken blir däremot inte uttryckt. Men givetvis inbegriper värdeuttrycket" 20 alnar linneväv är värda l rock" också den omvända relationen "l rock är värd 20 alnar linneväv". Nu befinner sig rock i relativ värdeform och linneväv i ekvivalentform. Vårdet går inte att begripa i det enskilda bruksvärdet; den erhåller en föremålslig form först i värdeuttrycket: Varan som befinner sig i ekvivalentform (vara B) gäller nu som förkroppsligandet av värdet av den vara som befinner sig i relativ värdeform (vara A). Betraktad för sig är den andra varan lika mycket ett bruksvärde som den första varan. Men inom värdeuttrycket spelar den andra varan, som befinner sig i ekvivalentform, en specifik roll. Den gäller inte bara som ett bestämt bruksvärde, utan dess bruksvärdesgestalt gäller samtidigt som omedelbart förkropptigande av värde: "I den värderelation, vari rocken bUdar linnevävens ekvivalent, gäller alltså rockformen som värdeform." (K l, s. 46 [korr.]; MEW 23, s. 66) Endast på grund av att värdet antar formen av en rock, erhåller linnevävens värde en objektiv form; dess värde blir fattbart, synligt, mätbart som en viss mängd rock. Marx sammanfattar detta resultat på följande sätt: Den i varan inneslutna inre motsatsen mellan bruksvärde och värde framställs alltså genom en yttre motsats, dvs. genom förhållandet mellan två varor, i vilket den ena varan, vars värde ska uttryckas, omedelbart endast gäller som bruksvärde, den andra varan, vari värdet uttrycks, däremot omedelbart endast gäller som bytes\rärde. (K l, s. 54f., korr; MEW 23, s 75f.)

Vårdet är något rent samhälleligt, det uttrycker den lika giltigheten av två helt olika arbeten, alltså ett specifikt samhälleligt forhållande. Detta samhälleliga förhållande erhåller i ekvivalentformen gestalten av ett ting i vårt exempel tycks värdet vara omedelbart identiskt med rocken. Rock gäller visserligen som

Värde, arbete, pengar

förkroppsligande av värde, men just bara inom värdeuttrycket. Att rocken inom värdeuttrycket har andra egenskaper än utanför är fortfarande lätt att se på rocken; när vi kommer till penningen är det emellertid inte längre självklart. Den enkla värdeformen uttrycker visserligen värdet av vara A i ett objekt, gör det begripligt och mätbart, men den är likväl otillräcklig, därför att den endast sätter varan A i relation till en enda vara, varan B, men ännu inte till alla andra varor. Betraktar vi nu vara A:s (här linneväven) värderelation till alla övriga varor, så erhåller vi "den totala eller utvecklade värdeformen": 20 alnar linneväv är värda l rock, 20 alnar linnevärv är värda l O pund te, 20 alnar linneväv är värda 40 pund kaffe, etc. 22

Linnevävens värde är nu relaterat till hela varuvärlden (och inte bara till en enskild vara), och samtidigt blir det tydligt att varuvärdet är likgiltigt gentemot den särskilda bruksvärdeform i vilken det framträder: rocken kan tjäna som förkroppsligande av linnevävens värde, men det kan också te, kaffe, etc. Linnevävens värde förblir det samma oavsett om det framställs i rock eller kaffe. Därmed blir det också tydligt att det kvantitativa utbytesförhållandet ingalunda är tillf'ålligt, vilket man ännu inte kunde se på den enkla värdeformen. Emellertid är även den utvecklade värdeformen fortfarande otillräcklig: vara A:s värdeuttryck är ofullbordat och avslutar aldrig. Dessutom är värdeuttrycken fullständigt olikartade; vi har flera särskilda ekvivalentformer som ömsesidigt utesluter varandra. Den totala värdeformen är i~get annat än en följd av en rad enkla värdeformer. Var och en av dessa enkla värdeformer innehåller emellertid också sin motsats. Vånder vi på raden av enkla värdeformer erhåller vi den "allmänna värdeformen".

77

78

Värde, arbete, pengar

l rock är värd

l O pund te är värt 40 pund kaffe är värt

} 20 alnar lineväv

Vårdet av varorna är nu enkelt och enhetligt uttryckt, då en enda vara, den "allmänna ekvivalenten", tjänar som värdeuttryck för alla andra. Därmed presterar denna form något helt avgörande: Som linnevävslikt är värdet av varje vara nu inte bara skilt från sitt eget bruksvärde, utan från alla bruksvärden, och just därigenom är det uttryckt som det gemensamma för alla varor. Först denna form relaterar därfor verkligen varorna till varandra som värden ... (K l, s. 57 [korr.]; MEW 23, s. 80, framhävning av M.H.) Värdeobjektiviteten är inte någon egenskap som tillkommer den enskilda. varan, utan är av samhällelig karaktär, eftersom den uttrycker den enskilda varans (resp. det individuella arbetets) relation till den totala varuvärlden (resp. till det totala samhälleliga arbetet). Vårdet nödvändiggör därför inte bara över huvud taget en objektiv värdeform; det nödvändiggör en värdeform som uttrycker denna samhälleliga karaktär, och detta lyckas först med den allmänna värdeformen. Den allmänna värdeformens specifika samhällelighet visar sig också i en annan egenskap, vilken skiljer den allmänna värdeformen såväl från den enkla som från den utvecklade värdeformen. I dessa båda värdeformer "är det så att säga den enskilda varans privata angelägenhet att ge sig själv en värdeform ... ". Nu förhåller det sig annorlunda: Den allmänna värdeformen uppstår däremot endast som ett varuvärldens gemensamma verk. En vara vinner allmänt värdeuttryck endast därigenom att alla andra varor samtidigt uttrycker sitt värde i samma ekvivalent, och varje ny varuart

Värde, arbete, pengar

som uppträder måste göra detsamma. Därmed visar det sig att varornas värdeobjektivitet, eftersom den är den rent "samhälleliga existensen" för dessa ting, också endast kan uttryckas genom deras allsidiga samhälleliga relation" (Kl, s. 58 [korr.]; MEW 23, s. BOf.;framhävningav M.H.).

Vad som här visar sig är inte uppenbart för det vardagliga medvetandet, utan blir resultatet först av den vetenskapliga analysen: Värdets samhällelighet uttrycker sig först i en specifik samhällelig värdeform. Värde och värdestorlek - egentligen inte några egenskaper hos den enskilda varan -låter sig nu uttryckas med hjälp av den allmänna ekvivalenten, som om de vore sådana enkla egenskaper hos den enskilda varan. Kvalitativt gör sig värdet av rockar (te, kaffe, etc.) gällande i sin kvantitativa likhet med linneväv: Vårdet av en rock (20 pund te, 40 pund kaffe) är 20 alnar linneväv. Penningformen skiljer sig slutligen från den allmänna värdeformen endast därigenom att ekvivalentformen "genom samhällelig vana'' (Kl, s. 61 [korr.]; MEW 23, s. 84) slutgiltigt är sammanvuxen med en bestämd varas specifika naturalform (historiskt var denna vara guld, i mindre omfattning också silver). Denna vara blir därmed till "penning" vara. Hänvisningen till "samhällelig vana" visar att vi med penningformen redan befinner oss på varuägarnas nivå. Hittills har det inte varit tal om varuägarna. Arbetsproduktens varuform och varornas bytesrelationer har betraktats, däremot inte varuägarnas byteshandlingar. 3.6 Pengar och utbytesprocess (varuägarnas handlingar) Marx sysselsätter sig explicit meq varuägarna och deras handlingar först i andra kapitlet av Kapitalet: Som varuägare är personerna endast varans representanter, varför varan först måste undersökas.

79

BO

Värde, arbete, pengar

Betraktar man nu varornas utbytesförhållande, så gäller som framträdelseform för en varas värde varje annan vara, med vilken den byts. Men varuägaren vill inte byta sin vara mot vilken vara som helst, utan mot alldeles särskilda varor: Den egna varan är för honom eller henne inget bruksvärde, det är först bytet av varan som skaffar varuägaren det bruksvärde som han eller hon behöver. Varuägaren skulle därför vilja behandla sin egen vara som allmän ekvivalent, den borde vara omedelbart utbytbar mot alla andra varor. Men eftersom varje varuägare önskar det samma av sin egen vara är ingen vara allmän ekvivalent. Därmed står varuägarna i bytesprocessen till synes inför ett olösbart problem. Marx sammanfattar ytterst koncist den faktiska lösningen: I sin förlägenhet tänker våra varuägare som Faust. I begynnelsen var handlingen. De har därför redan handlat, innan de har tänkt. Varunaturens lagar är verksamma i varuägarnas naturinstinkt. De kan relatera sina varor till varandra som värden, och därmed som varor, endast genom att antagonistiskt relatera dem till vilken som helst annan vara som allmän ekvivalent. Detta följde av varuanalysen. [Dvs. den av Marx i första kapitlet företgna formanalysen som behandlas i det föregående avsnittet, M.H.] Men endast den samhälleliga handlingen kan göra en bestämd vara till allmän ekvivalent. Alla andra varors samhälleliga agerande utesluter därför en bestämd vara, i vilken de allsidigt representerar sina värden. Därigenom blir denna varas naturalform den samhälleligt giltiga ekvivalentformen. Att vara allmän ekvivalent blir genom den samhälleliga processen till den uteslutna varans specifika samhälleliga funktionen. Så blir den - penning. (Kl, s. 74f. [korr.]; MEW 23, s. 101,framhävningav M.H.)

Varuanalysen har påvisat nödvändigheten av den allmänna ekvivalentformen. För att faktiskt förhålla sig till tingen som varor, dvs. relatera tingen till varandra som värden, måste

Värde, arbete, pengar

varuägarna därför relatera sina varor till en allmän ekvivalent. Deras "samhälleliga handling" måste alltså göra en vara till allmän ekvivalent och därmed till verkliga "pengar". De bytande personerna är i sina handlingar visserligen fria, men som varuägare måste de följa "varunaturens lagar". Som Marx påpekade redan i förordet till Kapitalet, så uppträder personerna endast så till vida som de är "personifikationer av ekonomiska kategorier" (Kl, s. 5; MEW 23, s. 16). Men börjar man analysen med varuägarnas handlingar och medvetande, så har man redan förutsatt det samhälleliga sammanhang som det gäller att förklara. Därför är det nödvändigt att Marx i sin framställning skiljer mellan varam formbestämning och varuägarnas handlingar, och först framställer dessa formbestämningar som sådana, då de är de givna förutsättningarna för varuägarnas handlingar och överväganden - förutsättningar som de med sina handlingar givetvis ständigt reproducerar på nytt (jfr. även ovan kapitel 3.2). Den verkliga penningen resulterar visserligen av varuägarnas handlingar, men den är ingalunda beroende av en stillatigande överenskommelse, vilket John Locke, en av den tidiga borgerlighetens viktigaste filosofer, menade. Penningen blir inte plötsligt införd genom medvetet övervägande, vilket de ekonomer insinueras av som menar att pengar används på grund av att de förenklar bytet. Varuägarna, understryker Marx, "har ... redan handlat innan de har tänkt", deras handlingar måste frambringa penningen som resultat - för annars kan varorna över huvud taget inte relatera sig till varandra som värden. 23 Penningen är alltså inte på ett praktiskt plan endast ett hjälpmedel för bytet och på ett teoretiskt endast ett bihang till värdeteorin. Den marxska värdeteorin är snarare en monetär värdeteori: Utan värdeform kan varorna inte förhålla sig till varandra som värden, och först penningformen är den adekvata värdeformen för värdet. "Substantialistiska''

Bl

82

Värde, arbete, pengar

uppfattningar av värdet, som vill fästa värdet vid enskilda ting, är däremot premonetära värdeteorier. De tror att de kan utveckla värdet utan referens till penningen. Såväl den klassiska politiska ekonomins arbetsvärdeteori som den neoklassiska nyttoteorin om värdet är premonetära. Premonetär är också den gängse "marxistiska'' värdeteori som tror att värdet redan är slutgiltigt bestämt med "den samhälleligt nödvändiga arbetstiden". 24 3.7 Penningfunktioner, penningvaran och det moderna penningsystemet Marx skiljer mellan tre grundläggande penningfunktioner som uppstår ur varans och penningens "enkla cirkulation". Betraktar man den kapitalistiska produktionens och reproduktionens totalprocess tillkommer ytterligare penningfunktioner (jfr. kapitel 8). Penningens forsta funktion består i att vara ett mått på värdet; varje varas värde uttrycks som en bestämd kvantitet pengar. Som värden är varorna "kristaller" av sin gemensamma substans, det abstrakta arbetet. Det är alltså inte penningen som gör varorna jämforbara, utan denna genensamma referens till abstrakt arbete. Marx konstaterar därfor: "Penningen som värdemått är den nödvändiga framträddseformen for varornas immanenta värdemått, arbetstiden." (Kl, s. 82 [korr.]; MEW23, s. 109) Därmed inställer sig gena5t frågan varfor värdet inte kan mätas direkt i arbetstid och varfor pengar inte omedelbart representerar arbetstid. I en fotnot i Kapitalet går Marx endast kort in på denna fråga och hänvisar till sin tidigare skrift Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där skriver han: Varorna är omedelbart produkter av isolerade, oberoende, privatarbeten, som genom att de avyttras i den privata utbytesprocessen måste bekräfta att de är allmänt samhälleligt

Värde, arbete, pengar

arbete; eller arbetet på varuproduktionens grundval blir först samhälleligt arbete genom det allsidiga avyttrandet av de individuella arbetena. (Till kritiken, s. 81 [korr.]; MEW 13, s. 67;framhävningav M.H.)

Det som kan mätas med klockan är enbart det privatarbete som förbrukas före bytet. Som konstaterades redan i avsnittet om abstrakt arbete så kan det emellertid först visa sig i bytet hur mycket av detta privat förbrukade arbete som faktiskt var värdebildande och därmed gäller som beståndsdel av den samhälleliga arbetstiden. Värdebildande arbetstid (eller mängden abstrakt arbete) låter sig inte mätas fore, utan endast i bytet - och när värdet av alla varor måste relateras till varandra så låter sig denna mätning endast genomföras med hjälp av pengar. Därför kan Marx tala om penningen som den "nödvändiga" framträddseformen för det immanenta värdemåttet arbetstid: Värdebildande arbetstid låter sig inte mätas på något annat sätt än genom pengar. 25 En varas värdeuttryc~ i pengar är dess pris. För att ange priset på en vara måste det förstås vara klart vad som fungerar som pengar (guld, silver, en pappersedel, etc.), men pengarna måste inte vara reellt för handen, pengarna tjänar här endast som "föreställda eller ideella pengar" (Kl, s. 83 [korr.]; MEW 23, s. 111). Varans värdestorlek uttrycker sig i priset - och detta är också den enda möjligheten för värdestorleken att uttrycka sig. Om en varas värdestorlek förändras, så står det individuellt förbrukade arbetet i ett nytt förhållande till det samhälleliga totalarbetet, varför också priset på denna vara förändras. Emellertid gäller inte det omvända: Varje pris är inte uttryck för en värdestorlek; inte heller är varje prisförändring ett uttryck för en förändring av värdes_torleken. Även "värdelösa" ting kan ha ett pris, dvs. ting som inte är produkter av "abstrakt arbete". Det kan då handla antingen om ekonomiskt irrelevanta sakförhållanden (t.ex. priset på en

83

8.4

Värde, arbete, pengar

adlig titel) eller om fullkomligt relevanta (t.ex. priset på en aktieoption, som är priset för rätten att avsluta ett aktieköp till garanterade villkor). En enskild varas prisförändring kan uttrycka en förändring i dess värdestorlek, men den kan också enbart vara uttryck för särskilt gynnsamma eller ogynnsamma omständigheter (temporära förskjutningar i utbud och efterfrågan), under vilka varan för tillfället är till salu. slutligen visar den samtidiga prisförändringen av alla varor, dvs. en förändring av prisnivån, i allmänhet inte på en förändring av samtliga värdestorlekar, utan på en förändring av pengarnas värde: minskning av pengarnas värde kommer till uttryck i allmänt stigande priser (inflation), en ökning av pengarnas värde uttrycks i allmänt sjunkande priser (deflation). I det följande kommer för det mesta att förutsättas att varorna "säljs till sina värden". Därmed avses att varupriserna är adekvata uttryck för värdena och vi bortser från tillfälliga fluktuationer. I kapitel 7.2 kommer vi emellertid att se att under normala kapitalistiska förhållanden byts inte varorna till sina värden, dvs. de normala priserna är inte endast uttryck för storleken av varornas värden. Penningens andra funktion är som cirkulationsmedeL Som sådant förmedlar den varornas faktiska byte. I bytesprocessen kommer innehavaren av vara A (t.ex. en vävare som producerar linneväv), som för honom inte är något bruksvärde, att förvandla den till en vara B (t.ex. en stol), i vars bruksvärde han är intresserad. Han säljer linneväven för tjugo euro och köper sig därefter för dessa tjugo euro en stol. Marx kallar denna process för "varans metamorfos [förvandling)" (för vävaren har linneväven förvandlats till stol). Det stoffliga innehållet i denna metamorfos är ersättningen av ett bruksvärde med ett annat; Marx talar här också om "samhällelig ämnesomsättning [Stojfwechse~ ". Resultatet är detsamma som vid ett enkelt produktutbyte av linneväv

Värde, arbete, pengar

mot stol. Emellertid är processens form en helt annan, och det är just denna skillnad i form som det här kommer an på. Till skillnad från produktutbytet är varans metamorfos förmedlad genom pengar, processen har formen vara - penning· - vara (V-P-V), mer konkret från vävarens perspektiv: linneväv - pengar - stol. Det som nu för vävaren utgör den första akten av processen, V- P, förvandlingen av linneväv till pengar, är för penningägaren som köper linneväven avslutningen på hans ursprungliga varas metamorfos. Köpet av stolen framstår för vävaren därför som avslutningen på hans varas metamorfos; för snickaren, som säljer stolen, är denna handling däremot början på varumetamorfosen. Varornas metamorfoser är sammanflätade och tar aldrig slut: i sin helhet utgör de varucirkulationen. Det enkla produktbytet - bruksvärde mot bruksvärde - är däremot endast en tvåsidig angelägenhet, som dessutom redan är uttömd med det .enskilda bytet. Varucirkulation och produktbyte är därför väsentligen olika. Att sambandet mellan de enskilda handlingarna i varucirkulationen (till skillnad från det blotta produktbytet) åstadkoms genom penningen, betyder omvänt att när penningen träder emellan ligger i det också möjligheten att detta samband avbryts. Säljer vävaren sin linneväv, men behåller pengarna utan att köpa något, så är därmed inte bara metamorfosen av hans egen vara, linneväven, avbruten, utan också den främmande varans (t.ex. stolens) metamorfos. I förmedlingen av den samhälleliga ämnesomsättningen genom pengar ligger därför alltid också möjligheten av att den avbryts, och därmed möjligheten av krisen. Men för att det ska bli en verklig kris av den blotta möjligheten till kris måste en rad ytterligare omständigheter tillkomma (jfr. nedan kap. 9). Varans metamorfos, V-P-V, börjar med en vara och slutar med en vara av samma värde men med ett annat bruksvärde.

85

86

Värde, arbete, pengar

Varan utgår från varuägaren och vänder tillbaka till honom i en annan gestalt; så till vida beskriver varan ett kretslopp. Pengarna som förmedlar detta kretslopp beskriver själva inget kretslopp, utan ett omlopp: I den första akten, V-P, erhåller varuägaren visserligen pengar, men bara för att (vid normalt förlöpande varucirkulation) genast ge ut dem igen och fullfölja den avslutande akten P-V. I sin funktion som cirkulationsmedel stannar pengarna alltid i cirkulationssfåren. Men då varuägarna bara har velat komma åt de varor som de kan köpa med pengarnas hjälp, räcker rent symboliska pengar för cirkulationen. Som rent cirkulationsmedel kan pengar ersättas av "värdetecken", vilka själva är värdelösa (såsom papperssedlar). Först i sin tredje funktion fungerar penningen slutligen som verkliga pengar. Som värdemått måste pengarna inte verkligen vara för handen, det räcker med ideella pengar; som cirkulationsmedel måste pengar visserligen verkligen vara för handen, men det räcker med symboliska pengar. Först som enhet av värdemått och cirkulationsmedel är penningen verkligen pengar, dvs. värdets självständiga gestalt, vilket inbegriper en rad nya bestämningar. Medan de enskilda varorna i sin materiella existens representerar ett bestämt bruksvärde, och deras värde ("den abstrakta rikedomen") endast kan föreställas, så är verkliga pengar "den abstrakta rikedomens materiella existens" (Till kritiken, s. 126; MEW 13, s. 102). Det som fungerar som pengar gäller i sin omedelbara materiella existens som värdeting. Som sådant värdeting kan det alltid bytas mot varje vara, förvandla sig till varje bruksvärde. Verkliga pengar är därför "därfor den materiella representanten for den stoffliga rikedomen" (Till kritiken, s. 126 [korr.]; MEW 13, s. 103). Verkliga pengar, dvs. pengar som värdets självständiga gestalt, har i sin tur specifika funktioner. De fungerar som skatt, som betalningsmedel och som världspengar.

Värde, arbete, pengar

Som skatt undandras pengar crirkulationen. De ska inte längre förmedla varucirkulationen, utan befinna sig utanför cirkulationen som värdets självständiga gestalt. För att skatt ska bildas sker det en försäljning utan att det i direkt anslutning kommer till stånd ett köp. Målet med försäljningen är att fasthålla pengar som värdets självständiga gestalt. För att inte behöva vänta med sina köp till dess att den egna varan är såld (eller för att förebygga ett misslyckande med denna försäljning), är varje varuproducent hänvisad till en mindre eller större skatt. Pengarna uppträder även som värdets självständiga gestalt i sin funktion som betalningrmedel. Om en vara inte omedelbart betalas i köpet, utan först senare, så förvandlar sig köparen till gäldenär och säljaren till fordringsägare. Pengar fungerar här inte såsom cirkulationsmedel som formedlar ett köp, utan som beclaningsmedel, vilka avslutar det köp som redan har ägt rum. (Uttrycket betalningsmedel används hos Marx endast i denna betydelse; i vardagsspråket liksom i nationalekonomin betecknas även pengar som betalningsmedel då de används till att betala ett köp, oavsett om betalningen sker omedelbart eller senare.) Om pengar används som cirkulationsmedel, så har varubesittaren först sålt, alltså fullföljt handlingen V - P. Därefter köper han, fullföljer P - V. När pengar används som betalningsmedel utförs handlingen i omvänd ordningsföljd: Först köper varubesittaren, därefter säljer han, för att få pengar till sin betalningsskyldighet. Att erhålla pengar som värdets självständiga gestalt blir nu till försäljningens mål. Som världspengar fungerar slutligen pengarna på världsmarknaden. Där kan de åter användas som cikulationsmedel, för att förmedla ett köp, som betalningsmedel, för att avsluta det, eller som "absolut samhällelig materialisering av rikedomen" (Kl, s. 124; MEW 23, s. 158), när det inte handlar om köp eller betalning, utan om överföring av rikedom från ett land till ett annat (t.ex. efter ett krig).

87

BB

Värde, arbete, pengar

I Kapitalet utgår Marx från att pengarna alltid måste vara kopplade till en bestämd vara. På Marx tid spelade guldet denna roll som "penningvara''. I det praktiska varuutbytet cirkulerade inte heller på den tiden några guldstycken. Mindre belopp betalades i silver- eller kopparmynt, större i sedlar (banknoter). Sedlarna utgavs ursprungligen av enskilda banker som utlovade att vid uppvisande inlösa dem i guld. Till slut utgavs sedlar endast av en statlig centralbank, vilken likaså utlovade deras inlösning. Som regel kunde de enskilda ländernas centralbanker inte ge ut ett godtyckligt antal sedlar, · snarare måste sedlarna till en viss procentsats täckas genom centralbankens guldskatt. Guld cirkulerad knappast längre, men de cirkulerande papperspengarna var endast ställforeträdande för guldet. Vid slutet av andra världskriget avtalades i Breton Woods (USA) ett internationellt valutasystem som fortfarande grundade sig på penningvaran guld. Men endast den amerikanska dollarn var täckt genom guld. 35 dollar motsvarade ett uns guld [troy ounce::: 31g., ö.a.]. De övriga valutorna skulle stå i ett fast växelkursförhållande till dollarn. Givetvis gällde inlösningsskyldigheten för dollar i guld inte för privatpersoner, utan endast för statliga centralbanker. Sedan det sena sextiotalet stod det klart att så enorma mängder dollar var i omlopp att inlösningsskyldigheten hade blivit fiktiv. I början av sjuttiotalet upphävdes därför också inlösningsskyldigheten formellt, liksom valutornas fasta växelkurser. Sedan dess finns det inte längre någon vara som på nationell eller internationell nivå spelar rollen av penningvara. Som pengar fungerar nu de av de statliga centralbankerna utgivna papperspengarna, men det finns inte längre något man kan inlösa dessa papperpengar i. Naturligtvis kan man köpa guld för dem, men guld är nu en vara som silver eller järn, den spelar varken juridiskt eller faktiskt den särskilda rollen av penningvara.

Värde, arbete, pengar

Marx själv kunde visserligen inte föreställa sig ett kapitalistiskt penningsystem utan penningvara, men detta följer inte på något vis av hans analys av varan och pengarna. Inom ramen för värdeformanalysen utvecklar han formbestämningen av den allmänna ekvivalenten, och analysen av bytesprocessen resulterar i att varubesittarna verkligen måste relatera sina varor till en almän ekvivalent. Vad som tjänar som allmän ekvivalent (huruvida det handlar om en vara, eller enbart om papperspengar), kan emellertid ännu inte alls bestämmas på den enkla cirkulationens nivå (jfr. utförligare om detta: Heinrich 1999, s. 233f.). Först när vi betraktar det kapitalistiska kreditsystemet blir det tydligt (jfr. avsn. 8.2) att förekomsten av en penningvara inte är något annat än ett historiskt övergångstillstånd, men att det inte motsvarar "det kapitalistiska produktionssättet i sitt ideala genomsnitt", som Marx ville analysera (jfr. ovan kap. 2.1). 3.8 Varu-och penningfetischens "hemlighet" Det sista avsnittet av första kapitlet i Kapitalet har titeln "Varans fetischkaraktär och dess hemlighet". Talet om "varufetisch" har efter hand fatt en viss spridning, med därmed menas inte alltid vad Marx avsåg i Kapitalet. Marx menade med varufetisch inte på något sätt att människorna under kapitalismen tillmäter konsumtionen av varor alltför stor vikt, eller att de skulle göra en fetisch av innehavet av vissa varor vilka tjänar som statussymboler. Det handlar inte heller om att göra fetischer av vissa varumärken. Bakom innehavet av dyra varor som statussymboler gömmer sig ingen "hemlighet" som först måste dechiffreras. Ofta karakteriseras varufetischen endast av att människornas samhälleliga relationer framträder som relationer mellan ting (de bytandes relatoner framträder som de utbytta produkternas värderelationer), så att samhälleliga relationer skenbart blir till egenskaper hos saker. Om man låter det vara med en sådan bestämning, så framstår fetischismen som en

89

90

Värde, arbete, pengar

ren villfarelse: Människorna tillskriver sina arbetsprodukter felaktiga egenskaper och ser inte att bakom relationerna mellan tingen finns "i verkligheten" relationerna mellan människorna. Fetischismen blir då en form av "falskt medvetande" som bara döljer "de verkliga förhållandena". 26 Om så vore, så skulle också detta falska medvetande försvinna med upplysningen om de verkliga förhållandena. Men med denna reducerade uppfattning av varufetischen går viktiga poänger i Marx undersökning förlorade. Vi ska därför i det följande mycket detaljerat undersöka den marxska argumentationen. För att fl en bättre översikt är därför det som följer indelat i enskilda avsnitt som betecknas med små bokstäver. 27 a: Först måste man fråga var "hemligheten" ligger som Marx talar om i rubriken och som det för honom handlar om att avslöja. Marx skriver inledningsvis om detta: "En vara tycks vid första ögonkastet vara en självklar, trivial sak. Av analysen av den följer att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller." (K l, s. 62 [korr.]; MEW 23, s. 85; kurs. av M.H.) "Invecklad" är alltså varan inte för det vardagliga förståndet; invecklad och hemlighetsfull är varan först som resultat av (den hittills gjorda) analysen. Ett bord är t. ex. "ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlar det sig till ett sinnligt översinnligt ting." (ibid. [korr.]; kurs. av M.H.) För den vardagliga uppfattningen är bordet ett bestämt bruksvärde. Som vara har det dessutom ett bestämt värde. Ingen av de båda aspekterna är för det spontana vardagsmedvetandet på något sätt hemlighetsfull. Även att värdestorleken skulle vara beroende av mängden förbrukad arbetstid kan accepteras eller bestridas, men själva sakförhållandet är inte på något sätt mystiskt. Varans "sinnligt översinnliga" karaktär tydliggjordes först av analysen: Den visade att varans värdeobjektivitet inte alls kan begripas utifrån varan själv (så till vida är den "översinnlig", nämligen en "spöklik objektivitet"),

Värde, arbete, pengar

utan endast i en annan vara, vilken å sin sida gäller som omedelbart förkroppsligande av värdet. Lika obegriplig som värdeobjektiviteten har värdesubstansen av abstrakt arbete visat sig vara. Analysen har alltså lagt i dagen en mängd överraskande resultat. b: Marx ställer nu frågan, "Varifrån kommer alltså arbetsproduktens gåtfulla karaktär, så snart den antar varuform?" (K l, s. 62 [korr.]; MEW 23, 2. 86), och formulerar följande svar: Uppenbarligen ur denna form själv. De mänskliga arbetenas likhet erhåller den sakliga formen av arbetsprodukternas likhet såsom värdeobjektivitet; måttet på forbrukning av mänsklig arbetskraft genom dess varaktighet i tid far formen av arbetsprodukternas värdestorlek; sludigen far forhållandet mellan producenterna, i vilket den samhälleliga bestämningen av deras arbeten visar sig, formen av ett samhälleligt rorhållande mellan arbetsprodukterna. Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att den for människorna återspeglar deras eget arbetes

samhälleliga karaktär som den objektiva karaktären hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga forhållande till totalarbetet som ett samhälleligt forhållande mellan ting, som existerar utanfor dem själva. (K l, s. 63 [korr.]; MEW 23, s. 86;framhävningav M.H.)

I varje samhällelig produktion som utmärks av arbetsdelning står människorna i ett bestämt samhälleligt förhållande till varandra. I varuproduktionen framträder detta samhälleliga forhållande mellan människor som ett forhållande mellan ting. Det är inte människorna som står i relation till varandra, utan varorna. För människorna framstår därför deras samhälleliga relationer som produkternas "samhälleliga naturegenskaper".

91

92

Värde, arbete, pengar

Vad som menas med det kan demonstreras med värdet: Å ena sidan är det klart att "värde" inte är någon naturegenskap hos tingen såsom vikt eller färg, men å andra sidan ser det (för människorna i ett varuproducerande samhälle) ut som om tingen i ett samhälleligt sammanhang automatiskt besitter "värde" och därmed automatiskt följer sina egna objektiva lagar som människorna inte kan göra annat än att underordna sig. Under varuproduktionens betingelser tar tingen ett eget, självständigt liv, vilket Marx endast kan komma på att jämföra med "den religiösa världens dimmiga regioner": Där är det den mänskliga hjärnans produkter som gör sig självständiga; i varuvärlden är det "den mänskliga handens produkter": "Detta kallar jag fetischismen, som vidlåder arbetsprodukterna, så snart de blir producerade som varor, och som därför är oskiljaktig från varuproduktionen." (K l, s. 63 [korr.]; MEW 23, s. 87) c: Om fetischismen faktiskt "vidlåder" varorna, så måste det handla om något mer än om endast ett falskt medvetande; i så fall måste fetischismen också uttrycka ett faktiskt sakförhållande. Och faktiskt relaterar sig - under varuproduktionens betingelser - producenterna inte omedelbart samhälleligt till varandra; de relaterar sig först i utbytet till varandra - och just genom sina arbetsprodukter. Att deras samhälleliga relationer framträder som egenskaper hos ting är därför på intet sätt någon illusion. För de utbytande, skriver Marx, framträder därfor deras privatarbetens samhälleliga forhållanden som det de är, dvs. inte som omedelbara samhälleliga förhållanden mellan personerna i själva deras arbeten, utan snarare som sakliga relationer mellan personer och samhälleliga relationer mellan saker. (K l, s. 63f [korr.]; MEW 23, s. 87;framhävningav M.H.)

Värde, arbete, pengar

Att tingen under varuproduktionens betingelser har samhälleliga egenskaper är på intet sätt fel. Fel är däremot antagandet att de automatiskt besitter dessa egenskaper, att de har dem i varje samhälleligt sammanhang. Fetischismen består inte i att arbetsprodukterna betraktas som objekt med värde - i det borgerliga samhället besitter arbetsprodukterna, så till vida som de utbyts, egenskapen att vara föremål som har värde utan däri att denna värdeobjektivitet gäller som en "självklar naturnödvändighet". (K l, s. 70; MEW 23, s. 95f.) d: Vad som först och främst intresserar, och måste intressera, varuproducenterna är deras varors .värden. De är det handgripliga uttrycket för en samhällelighet som människorna producerar, men som de inte genomskådar. Människorna relaterar alltså inte sina arbetsprodukter till varandra som värden därför att dessa saker gäller för dem som blott yttre skal kring likartat mänskligt arbete. Tvärtom. Genom att de jämställer sina olikartade produkter med varandra i utbytet som värden, jämställer de sina olika arbeten med varandra som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det. (K l, s. 64 [korr.]; MEW 23, s. 88; framhävning av MH.)

Varuproducenterna producerar just inte sina samhälleliga sammanhang på grund av ett visst medvetande om sammanhanget mellan värde och arbete, utan oberoende av ett sådant medvetande. Det vore alltså helt fel att förstå den marxska värdeteorin som att människorna byter varorna i enlighet med deras värden däifOr att de vet hur mycket arbete som de enskilda produkterna innehåller. Marx vill just visa att människorna handlar utan att vara medvetna om betingelserna för sina handlingar. e: Den omedvetet producerade fetischismen är inte helt enkelt ett falskt medvetande; den besitter också en materiell

93

9.4

Värde, arbete, pengar

kraft. Huruvida mitt individuellt förbrukade arbete erkänns som en beståndsdel av det samhälleliga totalarbetet, och i vilken utsträckning så sker, f'ar jag inget besked om av samhället (under varuproduktion), utan bara av värdet av min vara i bytet. Och av denna information avhänger mitt väl och ve. Varornas värdestorlekar växlar oavbrutet, oberoende av de utbytandes vilja, förutvetande och görande. Deras egen samhälleliga rörelse har for dem formen av en rörelse av ting, under vars kontroll de står, i ställetfor att kontrollera dem. (K l, s. 65 [korr.]; MEW 23, s. 89;framhävningav MH) Varornas värden är uttryck för en övermäktig samhällelighet som inte kan kontrolleras av den enskilde. I ett varuproducerande samhälle är det ett faktum att människorna (och det gäller alla!) står under tingens kontroll, de viktiga maktförhållandena är inte personliga, utan "sakliga''. Detta sakliga herradöme, detta underkastande under "saktvång", existerar emellertid inte därför att tingen i sig skulle besitta vissa egenskaper, som skulle producera detta herradöme, eller därför att det samhälleliga livet skulle kräva denna sakliga förmedling, utan endast därfor att människorna forhåller sig till dessa ting

på ett särskilt sätt- nämligen som varor. f: Att detta sakliga herradöme och objektilieringen av samhälleliga relationer till sakliga relationer kommer av ett speciellt förhållningssätt hos människorna, är inte synligt för vardagsmedvetandet. För detta spontana medvetande besitter de "former, vilka stämplar arbetsprodukterna som varor ... redan hållfastheten av det samhälleliga livets natuiformd' (K l, s. 65 f. [korr.]; MEW 23, s. 89 f;Jramhävningav M.H.). Men inte bara vardagsmedvetandet, även den klassiska politiska ekonomin (och den moderna neoklassiska ekonomin) förblir fangad i dessa formers förvillelser. Men dessa förvillelser kommer sig

Värde, arbete, pengar

inte av enskilda ekonomers subjektiva misstag. Marx betonar att en viss objektivitet ligger till grund för denna förvillelse: "Dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätts produktionsförhållanden, varuproduktionen." (K l, s. 66 [korr.]; MEW 23, s. 90;framhävningav M.H.)

Dessa "objektiva tankeformer" konstituerar för de enskilda ekonomerna det som de självklart uppfattar som det omedelbara, givna objektet för den politiska ekonomin. På detta ställe blir det tydligt vad Marx i sitt redan i avsnitt 2.2. citerade brev till Lassalle menade med "kritik genom framställning": Kritiken av de borgerliga kategorierna är inte någon abstrakt, vetenskapsteoretisk övning, utan kan inte skiljas från framställningen av produktionsforhållandena. Mellan de olika riktningarna inom den politiska ekonomin debatteras inte formbestämningarna av dess objekt, utan endast dessa formbestämningars innehåll. Marx, däremot, bidrar med en fundamentalkritik, som riktar sig mot grundvalarna för den borgerliga ekonomin: Marx kritiserar de former som alltid är forutsatta av den borgerliga ekonomin: Den politiska ekonomin har visserligen, om än ofullständigt, analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens ställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet visar sig i värdet och måttet på arbetet genom dess varaktighet visar sig i arbetsproduktens värdestorlek. (K l, s. 69 f [korr.]; MEW 23, s. 94 f)

Att värdeobjektiviteten är resultatet av ett mycket specifikt mänskligt handlande, att ting blir till varor och därmed till värdeobjekt, då vi förhåller oss till dem som varor (producerar

95

96

Värde, arbete, pengar

och byter dem privat), detta sammanhang ligger inte i öppen dager varken för det spontana vardagsmedvetandet eller för den politiska ekonomin. Båda ser i varuformen en "produkternas samhälleliga naturegenskap". Så till vida forblir inte bara vardagsmedvetandet utan även den ekonomiska vetenskapen fangad av fetisChismen. I det att Marx gör fetischismen igenkännlig, bereder han inte bara grundvalen for en medvetande- och vetenskapskritik; han tydliggör framför allt att de samhälleliga förhållandena inte alls måste förbli så som de är: Värdets makt över människorna är ingen samhällelig naturlag, utan resultatet av ett mycket speciellt beteende hos människorna, oCh detta beteende låter sig - åtminstone i princip också ändras. Ett samhälle utan varor och pengar är tänkbart. g: Fetischismen inskränker sig inte till varan. Den fåster sig också vid pengarna. Penningen som värdets självständiga gestalt besitter en särskild värdeform: Den befinner sig i allmän ekvivalentform; alla andra varor befinner sig inte i denna form. Den särskilda vara (eller papperssedel) som fungerar som pengar kan endast fungera som pengar därfor att alla andra varor förhåller sig till den som pengar. Penningformen framträder emellertid som denna varas "samhälleliga naturegenskap". En vara tycks inte bli pengar först genom att de andra varorna framställer sina värden i den, utan de tycks omvänt framställa sina värden i den därför att den är pengar. Den formedlande rörelsen forsvinner i sitt eget resultat och efterlämnar inget spår. Utan deras egen medverkan finner varorna sin egen värdegestalt föreligga fårdig som en yttre och bredvid dem föreliggande varukropp. (K l, s. 81 [korr.]; MEW 23, s. 107;framhävningav M.H.)

Vad som gäller för varan gäller också för penningen: endast på grund av ett visst förhållningssätt från varubesittaren har pengarna sina specifika egenskaper. Denna förmedling är

Värde, arbete, pengar

emellertid inte längre synlig; den "försvinner". Därmed ser det ut som om pengarna besatt dessa egenskaper i sig själva. Även i penningen, oavsett om det handlar om en penningvara eller om papper, framträder en samhällelig relation som en objektiv egenskap hos ett ting. 28 Och liksom är fallet med varan så måste de handlande personerna inte känna till de förmedlande sammanhangen för att kunna handla. "Vem som helst kan använda pengar som pengar, utan att veta vad pengar är." (MEW 26.3, s. 163) h: "Tokigheten" (K l, s. 66; MEW 23, s. 90) i detta förtingligande av samhälleliga förhållanden är emellertid ännu mer stegrad i pengarna än i varan. Om arbetsprodukter förvandlas till varor, så erhåller de förutom sin fysiska objektivitet som bruksvärden ytterligare en värdeobjektivitet. Den senare är, som visats ovan, en "spöklik'' objektivitet, då den skenbart är lika objektiv som bruksvärdet, men är ändå inte gripbar i det enskilda tinget. Men pengar gäller som värdets självständiga gestalt. Medan varorna är bruksvärden som dessutom är värdeobjekt, så ska pengarna, som uppträder mot varorna, omedelbart vara ett "värdeting". Vad det betyder klargjorde Marx i med ett fint exempel i den första upplagan av Kapitalet: Det är som om det bredvid och förutom lejon, tigrar, harar och alla andra verkliga djur som grupperade bildar djurrikets olika släkter, arter, underarter, familjer osv., också skulle existera Djuret, den individuella inkarnationen av hela djurriket. (Suppl., s. 60 [korr]; MEGA 11.5, s. 37;framhävning i originalet.)

Att det förutom de olika konkreta djuren även skulle finnas "djuret" är inte bara faktiskt omöjligt, utan även rent logiskt meningslöst: arten placeras på. samma nivå som individen, ur vilken arten först är abstraherad. Pengar är emellertid den verkliga existensen av denna absurditet.

97

98

Värde, arbete, pengar

i: I det borgerliga samhället är människornas spontana medvetande underordnat varu- och penningfetischismen. Deras handlingars rationalitet är alltid en rationalitet inom de ramar som satts av varuproduktionen. Om de handlandes avsikter (alltså vad de "vet") görs till utgångspunkt för analysen (såsom i den neoklassiska ekonomiska teorin, men också i många sociologiska teorier), så utesluts från början ur analysen det som de enskilda individerna "inte vet", dvs. de ramar som utgör förutsättningar för deras tänkande och handlande. Med utgångspunkt i dessa överväganden låter sig inte enbart en ansenlig del av grundvalarna för borgerlig ekonomi och sociologi kritiseras, utan även ett av världsåskådningsmarxismens populära argument: nämligen att det skulle finnas ett socialt subjekt (arbetarklassen) som på grund av sin särskilda ställning i det borgerliga samhället skulle förfoga över en särskild förmåga att genomskåda de samhälleliga förhållandena. Från många företrädare för den traditionella marxismen hör man att man "inta arbetarklassens ståndpunkt" för att förstå kapitalismen. Men då förbiser man· att även arbetarna (liksom kapitalisterna) i sitt spontana medvetande är f"angade i varufetischen. I de följande kapitlen ska vi se att den kapitalistiska produktionsprocessen frambringar andra förvrängningar, vilka så väl arbetare som kapitalister är offer för. Det kan därför inte vara något tal om en priviligierad kunskapsposition för arbetarklassen - även om man inte heller kan hävda att fetischismen skulle vara i princip ogenomtränglig.

101

4. Kapital, mervärde och utsugning

4.1 Marknadsekonomi och kapital: "Övergången från pengar till kapital" I de första tre kapitlen av Kapitalet behandlar Marx varor och pengar, men det är uttryckligen ännu inte tal om kapital. Detta har hos en del författare föranlett uppfattningen att i de första tre kapitlen skildras på en hög abstraktionsnivå en förkapitalistisk "enkel varuproduktion", ett produktionssätt där visserligen varu- och penningrelationer dominerar, men utan något, eller med endast mycket outvecklat, kapital. Därmed förutsätts att varorna utbyts i enlighet med sina (arbets-)värden, då producenterna väl känner till kvantiteten av sin egen och andras arbetsprestation. Den mest framstående företrädaren för denna uppfattning var Friedrich Engels, som formulerade den i sin efterskrift till tredje bandet av Kapitalet- några år efter Marx död- och därmed influerade många marxister. 29 Dessa föreställningar är emellertid på flera sätt problematiska. Som historisk utsaga: Visserligen förekom byte redan för tusentals år sedan, och pengar i form av mynt existerar sedan åtminstone 500 f. Kr., men varu- och penningrelationer var i förkapitalistiska tider alltid "inbäddade" i andra produktionsförhållanden, de var aldrig omfattande, och ekonomin dominerades inte av dem. Detta sker först i och med utbredningen av det kapitalistiska produktionssättet.

102

Kapital, mervärde och utsugning

Som teoretiskt begrepp: Marx försöker just visa att bestämningen av bytet genom värdet inte är beroende av en medveten uppskattning av den förbrukade arbetsmängden, att de bytande inte vet vad de gör, utan att de samhälleliga sammanhangen snarare gör sig gällande "bakom deras ryggar" (jfr. kapitel3.8 d och e). Som tolkning av de första tre kapitlen av Kapitalet innebär det ett missförstånd av Marx framställning i dessa avsnitt av "den enkla cirkulationen". Med detta uttryck avser han cirkulationen av varor och pengar som den i hela ekonomin dominerande formen för social interaktion - men från en begränsad synvinkel: Marx abstraherar från existensen av kapital. Han analyserar inte förkapitalistiska förhållanden som existerat någon gång i det förgångna, utan kapitalistiska, samtida förhållanden (som betonats ovan, f'åster redan den f'örsta ·satsen i Kapitalet uppmärksamheten på detta), men bortser från kapital. Att bortse från kapital är inte något godtyckligt infall av teoretikern, inte heller är det något didaktiskt beslut. I denna abstraktion uttrycker sig en viss aspekt av. verkligheten: Den enkla cirkulationen framträder "som det omedelbart förhandenvarande på det borgerliga samhällets yta'' ( Grundrisse, MEW 42, s. 180); den egentliga ekonomin tycks endast bestå av köp- och försäljningshandlingar. Vid ett första ögonkast tycks ekonomin sönderfalla i tre stora, åtskilda områden: l: Produktionssfiiren: produkter ( GUter) och tjänster framställs i enlighet med de föreliggande tekniska möjligheterna; 2: Cirkulationssfiiren: produkter och tjänster utbyts, för det mesta inte direkt, utan mot pengar. 3: Konsumtionssfiiren: produkter och tjänster förbrukas, antingen av enskilda individer som livsmedel för deras omedelbara livsuppehälle (såsom näringsmedel, kläder, etc.), eller inom produktionsprocessen som produktionsmedel (såsom maskiner eller råmaterial) för att framställa fler produkter.

Kapital, mervärde och utsugning

Därmed uppstår dock intrycket av att konsumtionssfären enbart skull, ha med konsumenternas behov an göra och produktionssfären med de rent tekniska betingelserna, så an cirkulationen återstår som den egentliga ekonomiska sfären. Reduktionen av ekonomin till cirkulation har betydande konsekvenser. Cirkulationen har endast att göra med köp och försäljning, med förlopp under vilka- åtminstone i princip - fria och lika personer möts och under vilka, så till vida som de utbytta varorna har lika värde, ingen är lurad, rånad eller exploaterad. Är personerna emellertid inte så lika, t. ex. därför att den ene äger mycket och den andre lite eller inget alls, så kan det vara en beklagansvärd omständighet, men det talar inte mot "marknadsekonomin". Egendomsskillnader har ingen egentlig teoretisk relevans i de många liberala teorier som sjunger marknadsekonomins lov. De framstår för köp- och försäljningsförloppet och därmed också för marknadsekonomin som något lika ovidkommande som t.ex. de bytandes kroppsliga lyten. "Marknaden" framstår ur detta perspektiv som en neutral instans för fördelning av nyttigheter (GUter) och tillfredsställelse av behov, som en ändarnålsenlig (och fullständigt obyråkratisk) institution för förmedling av information om vad som behövs, var och i vilken mängd. Om institutionen "marknaden" inte alltid fungerar så bra, så kan det enligt detta perspektiv endast bero på olyckliga randbetingelser eller yttre störningar som måste undanröjas av staten. Sådan marknadseufori möts man av inte bara i (nästan) varje lärobok i nationalekonomi, och den hävdas inte bara vid de ekonomiska fakulteterna och i de stora tidningarnas ekonomidelar som oomkullrunkelig sanning. Efter 1989 övertogs den också i olika varianter av många tidigare vänstersympatisörer. Ibland ställdes till och med marknad och kapital som antagonistiska krafter mot varandra, varav man drog motsvarande politi~ka konsekvenser: antingen i gestalt av kravet på inskränkning av stora företags makt, för att hjälpa de välsignelserika effekterna av "marknaden" till ett

103

104

Kapital, mervärde och utsugning

genombrott; eller i gestalt av en "marknadssocialism", i vilken de kapitalistiska företagen ersätts av arbetarkooperativ som sedan glatt konkurrerar med varandra "på marknaden". Så huruvida marknad och kapital endast står i en yttre, lösare relation, eller om det finns ett inre, nödvändigt samband mellan dem, är därför inte enbart en akademisk fråga. Svaret har snarare direkt politiska konsekvenser. Om den i de tre första kapitlen av Kapitalet framställda cirkulationen av varor och pengar inte är självständig och oberoende av kapitalet (som det uttrycks av Marx i hans tal om den enkla cirkulationen som "yta''), så borde denna osjälvständighet redan ge sig till känna. Liksom vad gäller förhållandet mellan varor och pengar, så måste ett inre, nödvändigt samband kunna påvisas mellan pengar och kapital. Låt oss kort rekapitulera de tre viktiga stegen i framställningen av varan och penningen: (l) Först analyserades varan. Den framträdde som något dubbelt: bruksvärde och värde. Dess värdeobjektivitet visade sig emellertid att vara något särskilt, en rent samhällelig egenskap, som inte tillkommer den enskilda varan, utan endast de utbytta varorna som gemensam egenskap (därav värdets "spöklika'' karaktär).

(2) För att det spöklika värdet ska bli handgripligt behöver det ett självständigt uttryck, en objektiv gestalt. Den erhåller detta i penningen. Pengar är alltså inte bara något som kompletterar varuvärlden eller enbart ett hjälpmedel; pengar är nödvändiga för att uttrycka varans värde, för att allsidigt relatera varorna till varandra (därav karakteriseringen av den marxska värdeteorin som "monetär värdeteori"). Detta betyder också att varuproduktion och pengar är oskiljaktiga; man kan inte, som en del socialister menat, avskaffa pengar men behålla den privata produktionen.

Kapital, mervärde och utsugning

(3) Pengarna är visserligen värdets självständiga gestalt, men såsom mått på värdet och som cirkulationsmedel uppvisar de inte mycket av denna självständighet; pengar tjänar här endast som ett hjälpmedel. Först som enhet av värdemått och cirkulationsmedel ("pengar som pengar") blir penningen verkligen till värdets självständiga gestalt. Den är inte endast en förmedlare som ständigt försvinner (som i fallet med cirkulationsmedlet), eller som inte ens behöver vara närvarande (som i fallet med värdemåttet), utan den blir nu ett mål i sig själv: inte bara värdet, utan den självständiga och varaktiga värdegestalten, penningen, ska bibehållas och förökas. Emellertid visar skattbildningen hur begränsad värdets självständighet och oförgänglighet är. Om penningen dras ut ur cirkulationen som skatt, så blir den när allt kommer omkring till ett onyttigt föremål. Kastas den däremot in i cirkulationen, dvs. används till att köpa, så går värdets självständiga gestalt förlorad. Inom den enkla cirkulationen är penningen visserligen värdets självständiga och varaktiga gestalt, men denna självständighet och varaktighet kan inte iakttas någonstans, den kan i verkligheten inte existera inom den enkla cirkulationen. Om det alltså å ena sidan är riktigt att inom den enkla cirkulationen gör varornas värde existensen av ett självständigt värdeuttryck (pengar) nödvändigt, men att å andra sidan denna värdets självständighet inte kan existera inom den enkla cirkulationen, så följer därav att den enkla cirkulationen inte kan vara självständig, utan måste vara ett moment och ett resultat av en "djupare liggande" process, nämligen den kapitalistiska värdeförmeringsprocessen, vilket strax ska visas. Om penningen faktiskt ska vara värdets självständiga och varaktiga uttryck, så kan den inte existera skild från cirkulationen, utan måste träda in i den - men utan att värdet samtidigt förlorar sin självständighet och varaktighet, vilket

105

106

Kapital, mervärde och utsugning

vore fallet vid en enkla köphandlingen P-V med den följande konsumtionen av varan V. Värdets självständighet och varaktighet garanteras endast när pengarna fullföljer rörelsen P-V-P. Emellertid medför denna rörelse- att köpa en vara för en viss summa pengar, för att sedan sälja den vidare för sarnma summa - inte någon fördel. En fördel är först uppnådd med rörelsen P-V-P', där P' är större än P. I denna rörelse (som Marx betecknar som "kapitalets allmänna formel"} behåller värdet inte bara sin självständiga gestalt, det förmerar sig också och blir därmed till målet för hela processen. Först i kapitalet f'ar därmed värdets självständiga gestalt sitt adekvata och lämpliga uttryck. Eller, annorlunda uttryckt: värdets varaktiga existens, omfattande hela ekonomin, är först möjlig när värdet utför hela kapitalrörelsen P-V-P'. Men med rörelsen P-V-P' lämnar vi den enkla cirkulationen och ska nu undersöka innehållet i och förutsättningarna för denna rörelse. 30 4.2 Värdets "ockulta kvalitet": P-V-P Låt oss först ännu en gång betrakta kedjan V-P-V, som upptog oss vid diskussionen om penningfunktionen i avsnitt 2.2. Varuproducenten har producerat en vara V med ett bestämt bruksvärde, han säljer denna vara och köper med de pengar han erhåller en annan vara med ett annat bruksvärde. Pengarna är definitivt spenderade [verausgabt]; målet för processen är konsumtionen av denna andra vara. Måttstocken för hela processen är producentens behov, och med tillfredsställandet av dessa behov är processen avslutad. Låt oss nu i stället betrakta sekvensen P-V-P. Den består av samma element P-V och V-P som V-P-V, det är bara ordningsföljden som är en annan. En vara blir nu köpt, för att sedan återigen bli såld. Pengar är processens utgångs- och slutpunkt. En penningsumma skiljer sig inte kvalitativt från en annan, utan möjligen enbart kvantitativt. Denna figur för cirkulationen medför endast någon fördel om penningsumman i slutet

Kapital, mervärde och utsugning

är större än i början, när det är ett fall av P-V-P', där P' är större än P. Processens mål är nu den kvantitativa ökningen av den ursprungliga penningsumman. Pengarna spenderas inte (som i fallet V-P-V), utan forskotteras. De ges nu ut för att sedan en större summa ska tas in. En värdesumma som utför denna rörelse är kapital. Enbart en värdesumma tagen för sig själv, antingen det är i gestalt av pengar eller i gestalt av varor, är ännu inte kapital. Inte heller en enstaka utbytesprocess gör kapital av en värdesumma. Oet är först när flera olika utbytesprocesser förknippas med målet att öka den ursprungliga värdesumman som vi f"ar den typiska kapitalrörelsen. Kapital är inte bara värde, utan självförmerande värde, dvs. en värdesumma som utför rörelsen P-V-P'. Den tillväxt av värdet som uppnås med kapitalrörelsen, skillnaden mellan P' och P, betecknar Marx som mervärde. Detta begrepp finns varken i den klassiska politiska ekonomin eller i den moderna nationalekonomin. Mervärde är inte helt enkelt ~tt annat namn på profit eller vinst. Vi kommer senare att se att det faktiskt handlar om något annat. Men just nu måste vi inte befatta oss med denna skillnad (om den närmare betydelsen av profit, jfr. kap. 7; om betydelsen av företagarvinst, jfr. kap. 8). Kapitalrörelsen har som sitt enda mål förökandet av det förskotterade värdet. Den rent kvantitativa ökningen känner varken något mått (varför skulle en ökning på lOo/o inte vara tillräcklig, men däremot en på 20o/o vara tillräcklig?) eller något slut (varför skulle det vara slut efter en rörelse eller efter tio rörelser?). Till skillnad från den enkla varucirkulationen V-P- V, som avser ett mål utanför cirkulationen (tillägnande av bruksvärden för att tillfredsställa behov) och som har sin måttstock i behoven och sitt slut i tillfredsställelsen, så är kapitalrörelsen ett mål i sig själv, den ar måttlös och ändlös. · Abstraherar man från kapitalet när man betraktar varuproduktionen så kan man komma på tanken att målet för

107

108

Kapital, mervärde och utsugning

varuproduktionen och bytet skulle vara allmän behovstillfredsställelse: var och en tillfredsställer sina egna behov genom att han eller hon först producerar en vara som uppfyller någon annans behov, sedan byter denna vara mot pengar, för att därefter med dessa pengar förvärva varor som tillfredsställer de egna behoven. Eller kortare sagt: Alla tillfredsställer av de egna behoven, genom att de tillfredsställer de andras behov. Så uppfattar den borgerliga ekonomin (både den klassiska politiska ekonomin och den moderna neoklassiska teorin) varuproduktionen. Men kapitalistisk varuproduktion (generalisering av varuproduktionen följer historiskt först under kapitalistiska betingelser) är inte inriktad på behovstillfredsställelse, utan på förmering av värdet. Behovstillfredsställelse följer först som biprodukt, så till vida som det samman faller med kapitalfömeringen. Målet för den kapitalistiska produktionen är mervärdet och inte att tillfredsställa behov. Hittills har det bara varit tal om kapital, men ännu inte om kapitalister. Den som förfogar över en stor värdesumma är för den skull inte kapitalist. Kapitalist är någon endast om han eller hon också faktiskt använder denna värdesumma som kapital, dvs. gör kapitalrörelsen som självändamål till sitt eget subjektiva mål . . . . blott i den mån det enda drivande motivet for hans operationer är ständigt växande tillägnelse av den abstrakta rikedomen, fungerar han som kapitalist eller som personifierat, med vilja och medvetande begåvat kapital. Bruksvärdet kan dä':for

aldrig behandlas som kapitalistens omedelbara mål inte heller den enskilda vinsten, utan endast vinstens rastlösa rörelre. (K l, s. 132 f. [korr.]; MEW 23, s. 167 f., framhävning av M.H.)

En person är därför bara "kapitalist" när han eller hon är "personifierat kapital", dvs. i sitt handlande följer kapitalets logik (måttlös och ändlös värdeförmering). Denne kapitalist

Kapital, mervärde och utsugning

är därfor "personifikationen av de ekonomiska forhållandena" eller en "ekonomisk karaktärsmask'' (jfr. Kl, s. 74; MEW 23, s. 100).31 Här gäller något liknande som vi redan kunna fastställa for varubesittarnas handlingar (jfr. avsn. 3.2 och 3.6): En person forhåller sig som varubesittare eller som kapitalist så till vida som han eller hon foljer en bestämd handlingsrationalitet. Denna handlingsrationalitet kommer sig av den ekonomiska processens formbestämning (formbestämningen av varan resp. av kapitalet}. Genom att personerna foljer denna handlingsrationalitet reproducerar de samtidigt de forutsatta formbestämningarna. I Marx framställning av kapitalets begrepp måste forst formbestämningarna analyseras, innan man kan gå in på personernas beteende. Visserligen kan en konkret penningägare eftersträva andra mål än enbart kapitalformering, men då agerar han inte längre uteslutande som "kapitalist". Att den enskilde kapitalisten ständigt forsöker öka sin vinst har inte sin grund i några psykiska egenskaper, såsom "girighet". Snarare handlar det om ett forhållningssätt som påtvingas genom konkurrenskampen mellan kapitalisterna. Om den enskilde kapitalisten vill forbli kapitalist, behöver han inte den stigande vinsten för att tillfredsställa en ökning i sin personliga konsumtion, något som endast utgör en forsvinnande bråkdel av vinsten for de stora kapitalisterna, utan framfor allt for att modernisera sina produktionsanläggningar eller producera nya produkter, när det inte längre finns efterfrågan på de gamla. Om en kapitalist avstår från modernisering eller forändring, kommer han eller hon snart att stå infor bankrutt. I avsnitt 5.2 kommer vi att komma tillbaka till dessa konkurrensens tvångslagar. Under tidens gång har några av kapitalismens yttre framträddseformer forändrats. Artonhundratalets "frie foretagare", som ledde "sitt" foretag och inte sällan grundade en familjedynasti, ersattes under nittonhundratalet åtminstone i storforetagen i stor utsträckning av "managern", som ofta

109

110

Kapital, mervärde och utsugning

endast äger en mindre andel av aktierna i det av honom ledda företaget. Båda är likväl kapitalister i den marxska innebörden, alltså personifikationer av kapitalet, då de båda använder en värdesumma som kapital. Om kapitalisten endast utför kapitalets logik, så är inte heller han eller hon "subjekt", utan kapitalet, värdet som värdeförmerar sig. Marx ·talar i detta sammanhang om kapitalet som "automatiskt subjekt" (K l, s. 133 [korr.]; MEW 23, s. 169), vilket gör paradoxen tydlig: å ena sidan är kapitalet en automat, något livlöst, å andra sidan är det som "subjekt" bestämmande för hela processen. Som det "övergripande subjektet (K l, s 134 [korr.]; MEW 23, s 169) i värdeförmeringsprocessen behöver värdet en självständig form, och denna form finner det i penningen. Pengarna är därför utgångs- och slutpunkten för värdeförmeringsprocessen. Pengar var redan inom den enkla cirkulationen värdets självständig om än otillräckliga form. Som kapital (för att ännu än gång understryka: kapital är varken pengar eller varor i sig själva, utan den mått- och ändlösa vinstens rörelse P-V-P') besitter värdet inte bara en självständig form, det är nu processerande värde, "en substans som rör sig själv" (K l, s 134 [korr.]; MEW 23, s 169), ett högst märkvärdigt subjekt med helt extraordinära förmågor: Men i själva verket blir värdet här subjektet i en process, där det själv förändrar sin storlek under ständig formförändring mellan penning och vara . . . Det har erhållit den ockulta kvaliteten att framföda värde, emedan det själv är värde. (K l, s 134 f. [korr.]; MEW 23, s. 169;framhävningav M.H.)

Det ser alltså ut som om det vore värdet själv som förmerar sig (några banker gör reklam med slagordet "låt era pengar arbeta för er", vilket träffande karakteriserar denna illusion). Vi ska nu undersöka vad denna "ockulta kvalitet" beror på.

Kapital, mervärde och utsugning

4.3 Klassförhållanden: Den "dubbelt frie" arbetaren Hittills har vi endast formellt bestämt vad kapital är: en värdesumma som förmerar sig, som utför rörelsen P-V-P'. Frågan kvarstår alltså hur denna rörelse över huvud taget är möjlig, eller annorlunda uttryckt: l-'lzr kommer egentligen mervärdet från? Inom cirkulationen vore en förmering av värdet endast möjlig om varan V köps under sitt värde eller säljs över sitt värde. I detta fall kan den förskotterade värdesumman visserligen öka, men vinsten för den ene kapitalisten motsvaras av en lika stor förlust för en annan. På hela samhällets nivå har värdesumman inte förändrats utan har endast fördelats annorlunda, precis som om det hade inträffat ett simpelt rån. Den kapitalistiska vinsten skulle i så fall kunna förklaras med ett brott mot varuproduktionens lagar. Om vi antar de normala betingelserna för varuproduktion och varucirkulation, så hör "utbytet av ekvivalenter" dit: De utbytta varorna är av lika stora värden, det betalda priset är ett adekvat uttryck för storleken av varornas värde och uttrycker inte ett tillfålligt större eller mindre värde. Varorna "byts till sina sanna värden". Om mervärdet är ett normalt fenomen för den kapitalistiska varuproduktionen och inte bara ett undantag, så måste dess förekomst förklaras under förutsättning av "utbytet av ekvivalenter", och det är precis detta problem som Marx ställer upp. Sammanfattande lyder Marx överväganden: antar man utbyte av ekvivalenter, så kan mervärde inte bildas i cirkulationen, alltså varken i den första cirkulationshandlingen P-V, eller i den andra V-P'. Det måste alltså försiggå en förändring med varan V mellan de båda cirkulationshandlingarna. Men utanför cirkulationen blir endast den köpta varans bruksvärde konsumerat. Penningägaren_ måste därför hitta en vara på marknaden vars bruksvärde äger egenskapen att vara källa till värde, så att förbrukningen av denna vara skapar värde, och dessutom mer värde än vad den själv kostar.

111

112

Kapital, mervärde och utsugning

Denna särskilda vara existerar. Det är varan arbetskraft. Med arbetskraft avses människors formåga att uträtta arbete, och under varuproduktionens betingelser kan förbrukningen av arbetskraft bli en källa till värde. Om jag säljer min arbetskraft så överlåter jag denna förmåga för en viss tidsperiod till någon annan. Vid försäljning av arbetskraft blir inte hela människan såld (jag blir inte slav), inte heller blir arbetet sålt. Arbete är användning av arbetskraft. Att endast formägan att arbeta säljs och inte arbetet visar sig bl.a. när råmaterial tillfål.ligt saknas och penningägaren inte kan utnyttja de köpta förmågorna. Det är inte självklart att penningägaren påträffar arbetskraften som en vara på marknaden. Två betingelser måste vara uppfyllda: För det första måste det finnas människor som vilka kan förhålla sig som fria ägare till sin arbetskraft, vilka alltså är i stånd att sälja sin arbetskraft. En slav eller en livegen bonde är därför inte i en sådan position, eftersom försäljarna av arbetskraft måste vara rättsligtfria personer. Men om dessa personer förfogar över egna produktionsmedel och själva kan framställa och sälja varor, eller om de kan livnära sig på sina produkter, så kommer de sannolikt inte att sälja sin arbetskraft. De är endast tvungna att sälja sin arbetskraft när de, och det är den andra betingelsen, inte äger några produktionsmedel, alltså inte endast är legalt fria, utan också fria från materiell egendom. Först då förhåller de sig faktiskt till sin arbetskraft som till en vara. Existensen av "fria'' arbetare i denna dubbla mening är den obetingade sociala förutsättningen för kapitalistisk produktion. Det ligger alltså ett specifikt klassförhållande till grund för det kapitalistiska produktionssättet. Det måste å ena sidan finans en klass av egendomsägare (ägare av pengar och produktionsmedel}, och å andra sidan en klass av i hög grad egendomslösa, men legalt fria arbetare. Detta klassförhållande är det som oftast avses när Marx inte talar om kapital utan om

kapitalforhållande.

Kapital, mervärde och utsugning

När Marx talar om "klasser" så gör han det utan att utveckla en fullständig "klassteori". 32 Termen "klass" relaterar till den sociala positionen inom den samhälleliga produktionsprocessen, i vårt fall dels till ägare av produktionsmedel, dels till människor som är uteslutna från denna egendom. Men med avseende på dessa genom sin sociala ställning definierade klasser antar Marx inte att de enskilda medlemmarna av en klass automatiskt också skulle ha ett gemensamt "klassmedvetande" eller att de skulle uppvisa ett gemensamt handlande som klass. "Klass" är på denna framställningsnivå närmast en rent strukturell kategori. Huruvida klass betyder något mer måste undersökas i varje konkret kontext. När den moderna sociologin - mot Marx - menar sig ha upptäckt slutet för klassamhället inom kapitalismen, anförs oftast som belägg - på grund av avancemangsmöjligheter eller "individualiseringen" av samhället- avsaknaden av klassmedvetande, 33 alltså ett kriterium som Marx inte alls använder på det strukturella klassbegrepp som dominerar i Kapitalet. Däremot har den traditionella världsåskådningsmarxismen ofta felaktigt dragit slutsatsen att det av en strukturellt likartad social position följer ett likartat medvetande och även en tendens till ett likartat handlande. Därmed uppfattas inte heller "klassherradöme" som ett strukturellt förhållande, utan som ett avsiktligt forhållande mellan sociala klasser, där en klass påtvingar en annan sin vilja. Att detta klassförhållande - ägare av pengar och produktionsmedel på ena sidan, egendomslösa men legalt fria arbetare på den andra - över huvud taget existerar, är inte på något sätt "naturligt", utan resultatet av en viss historisk utveckling. Denna historiska utveckling hör till kapitalismens forhistoria. För att fortsatt analysera kapitalismens grundläggande struktur räcker det att förutsätta resultatet av denna förhistoria. Därför skisseras den historiska processen för uppkomsten av den i dubbel mening "frie" arbetaren först i slutet av första bandet av Kapitalet under titeln "Den så kallade ursprungliga ackumulationen". Med England som exempel visar Marx att

113

114

Kapital, mervärde och utsugning

det handlade om en ytterst våldsam och blodig process, som på intet sätt skedde "via marknaden", utan under aktiv medhjälp från staten (denna process har redan antytts i avsn. 1.1 och 1.2). Emellertid är den "ursprungliga ackumulationen" inte någon unik process: under loppet av den globala utbredningen av kapitalismen inträffar liknande skeenden. 4.4 Vårdet av varan arbetskraft, mervärde och utsugning För att förstå uppkomsten av mervärdet måste vi närmare befatta oss med varan arbetskraft. Som alla andra varor har den bruksvärde och värde. Arbetskraftens bruksvärde består i användningen av den, alltså i själva arbetet. Förbrukningen av arbetet skapar nytt värde, vilket före bytet endast kan uppskattas. I vilken utsträckning förbrukningen av arbetet faktiskt var värdebildande avslöjas på grund av den reduktion som sker i bytet (se ovan avsn. 3.3.). Arbetskraftens värde betraktar Marx analogt med varje annan vara som "bestämt av den för produktionen, alltså även för reproduktionen, nödvändiga arbetstiden för denna specifika artikel". För sitt uppehälle behöver varje individ en rad livsmedel i bred mening, alltså inte endast näring, utan också kläder, boende, etc. Marx konkluderar: Den arbetstid som nödvändig for produktionen av arbetskraften är alltså liktydig med den arbetstid som är nödvändig för produktionen av dessa livsmedel, eller värdet av arbetskraften är värdet av de livsmedel som är nödvändiga for dess ägares uppehälle. (K l, s. 147 [korr.]; MEW 23, s. 184; Jamhävning av M.H.)

Då den fortsatta existensen av kapitalförhållandet kräver att arbetskraften kontinuerligt erbjuds på marknaden, måste värdet av arbetskraften också täcka kostnaderna som uppkommer för reproduktionen av en hel arbetarfamilj, inklusive kostnaderna för att utbilda den efterkommande generationen.

Kapital, mervärde och utsugning

Om den traditionella kärnfamiljen, där mannen säljer sig som lönearbetare och kvinnan övertar reproduktionsarbetet, dominerar i samhället, så måste värdet av (den manliga) arbetskraften täcka reproduktionskostnaderna. Är det däremot det vanliga att två personer är förvärvsarbetande, så påverkar det också värdet av arbetskraften: Aena sidan höjer det reproduktionskostnaderna, eftersom en del av det reproduktiva arbetet inte längre försiggår i hemmet och därefter motsvarande produkter och tjänster måste köpas eller ställas till förfogande av staten, vilket i det senare fallet måste finansieras via högre skatter. A andra sidan behöver familjens reproduktionskostnader inte längre täckas av värdet av en enda arbetskraft, utan av summan av värdena av båda arbetskrafterna, så att värdet av den enskilda arbetskraften - trots stigande reproduktionskostnader- snarare tenderar att sjunka. Liksom är fallet med varje vara (jfr. ovan avsn. 3.7) så behöver forändringar i priset på varan arbetskraft inte alltid vara uttryck för förändringar i värdet, utan kan också uttrycka den för tillfället gynnsamma eller ogynnsamma situationen för försäljningen av denna vara (antingen en tillfällig knapphet eller ett tillfälligt överflöd på arbetskraft). Verkliga forändringar i värdet av arbetskraften kan uppkomma ur två källor: antingen ur en förändring av värdet på de livsmedel som är nödvändiga för reproduktionen, eller ur en förändring i omfattningen av mängden livsmedel som är nödvändig för reproduktionen. Denna omfattning av "nödvändiga livsmedel" skiljer sig mellan olika länder och epoker, den är avhängig av vad som räknas till de normala livsbetingelserna i ett land, liksom av de krav arbetarna har lyckats göra gällande. Eftersom kapitalisterna inte utan vidare frivilligt tillfredsställer dessa krav, så är det klasskampen mellan arbetare och kapitalister som medbestämme.r arbetskraftens värde, genom att specifika krav antingen blir genomdrivna eller inte blir det. I detta sammanhang talar Marx om ett "historiskt och moraliskt element" som i motsats till alla andra varor ingår

115

116

Kapital, mervärde och utsugning

i bestämningen av arbetskraftens värde (K l, s. 148 [korr.]; MEW 23, s. 185).34 Men det finns ytterligare en skillnad mellan varan arbetskraft o~h andra varor som Marx inte heller går in på. I en vanlig varas värde ingår å ena sidan värdet av de produktionsmedel som förbrukas när den produceras, å andra sidan det nya värde som är tillsatt genom det arbete som framställer den färdiga produkten av dessa produktionsmedel. Detta är inte fallet med varan arbetskraft: dess värde är endast bestämt genom värdet av livsmedel som måste köpas på marknaden. Det reproduktiva arbete som presteras i hushållet (hemarbete, barnuppfostran, etc.), framför allt av kvinnor, ingår inte i arbetskraftens värde. Feministiska författare har därför förebrått Marx att kritiken av den politiska ekonomin har en "blind fläck'' (det gäller t.ex. den programmatiska uppsatsen av Claudia von Werlhof 1978). Det är emellertid inte Marx bestämning av varan arbetskrafts värde som är fel - han återger hur denna bestämning ser ut i kapitalismen - vad som är fel är att han inte framhäver det särskilda i denna värdebestämning, utan i stället försöker att påvisa dess överensstämmelse med bestämningen av andra varors värde. Inom kapitalismen är den särskilda bestämningen av värdet av varan arbetskraft nödvändig: Om arbetare erhöll inte enbart värdet av de livsmedel som de måste köpa på marknaden, så vore de i det långa loppet inte längre egendomslösa och kunde åtminstone delvis frigöra sig från tvånget att sälja sin arbetskraft. Begränsningen av arbetskraftens värde till reproduktionskostnaderniJ. är en funktionell nödvändighet i kapitalismen. Men det är inte på något sätt självklart att en sådan begränsning alltid åstadkoms. Man kan absolut föreställa sig att en välorganiserad arbetarklass genom arbetarkamp genomdriver högre löner. Hur denna begränsning av arbetskraftens värde under den kapitalistiska ackumulationsprocessens förlopp likväl slår igenom "av sig själv", ska vi se i avsn. 5.6.

Kapital, mervärde och utsugning

skillnaden mellan arbetskraftens (dagliga) värde (alltså den värdesumma som arbetskraften i genomsnitt behöver till sin dagliga reproduktion) och det värde som den enskilde arbetaren under normala omständigheter kan producera på en dag, utgör precis det mervärde som det ovan talas om i formeln P-V-P'. Att arbetskraftens dagliga värde (det värde den behöver för sin reproduktion) är mindre än det värde som kan skapas per dag genom användningen av arbetskraften (dvs. genom förbrukningen av arbetskraft), är grunden för värdets "ockulta kvalitet", dess förmåga att skapa nytt värde. Det (dagliga) värdet av arbetskraften utgör alltså endast en del av det nyskapade värdet som uppstår genom det (dagliga) bruket av arbetskraften. Om t.ex. ett bestämt värde skapas genom förbrukning av arbetskraften under en åttatimmars arbetsdag, 35 så kan detta nyskapade värde formellt uppdelas i arbetskraftens värde och mervärdet. Om t.ex. det dagliga värdet av arbetskraften utgör 3/8 av det värde som skapas under en åttatimmars arbetsdag, så kan man formellt tala om att under tre timmar produceras arbetskraftens värde och under fem timmar produceras mervärdet. Dessa tre timmar betecknar Marx därför också som "nödvändig" arbetstid (arbetstid som är nödvändig för att reproducera arbetskraftens värde) och de återstående fyra timmarna som "merarbetstid" (arbetstid som den enskilde arbetaren uträttar utöver den som är nödvändig för att reproducera den egna arbetskraften). Eftersom arbetarna i vårt exempel erhåller det under tre timmar skapade värdet som betalning, kallar Marx också den nödvändiga arbetstiden för "betalt arbete" och merarbetstiden, vars värdeprodukt kapitalisten erhåller som mervärde, för "obetalt arbete". Att den enskilde arbetaren ~rhåller ett mindre värde från kapitalisten för sin arbetskraft än vad han producerar genom sitt arbete, betecknar Marx som "utsugning" -ett begrepp som på flera sätt kan missförstås.

117

118

Kapital, mervärde och utsugning

Med utsugning avses inte särskilt låga löner eller särskilt usla arbetsförhållanden. Utsugning betecknar endast och allenast det faktum att producenten enbart erhåller en del av det av honom eller henne nyproducerade värdet, alldeles oavsett om lönen är hög eller låg eller om arbetsförhållandena är goda eller dåliga. Utsugning är inte heller - tvärt emot en utbredd förställning och trots motsvarande påstående från många "marxister" - menat som en moralisk kategori. Det handlar inte om att arbetarna tas ifrån något som "egentligen" tillhör dem, och att detta fråntagande skulle vara något moraliskt förkastligt. Inte heller syftar talet om "betald" och "obetald" arbetstid på att "hela'' arbetet egentligen borde vara betalt. 36 Tvärtom: Marx betopar att - i enlighet med lagarna för varubytet-säljaren av varan arbetskraft erhåller det exakta värdet av sin vara. Att köparen av denna varas bruksvärde erhåller en särskild fördel av det, angår inte längre säljaren. Marx gör en jämförelse med en oljehandlare: denne erhåller betalning för oljans värde, men inte något ytterligare för oljans bruksvärde (K l, s 167; MEW 23, s 208). "Utsugning" och existensen av "obetalt arbete" uppstår inte genom något brott mot varubytets lagar, utan snarare i enlighet med dem. Om man villa avskaffa utsugning, så uppnås det inte genom att bytesrelationerna inom kapitalismen reformeras, utan endast genom att kapitalismen avskaffas.

4.5 Arbetets värde, ett "fingerat uttryck'' Värdeförmeringen av värdet beror på tillägnandet av "obetald arbetstid": kapitalisten betalar inte den värdeprodukt som skapats av arbetarna, utan han betalar värdet av arbetskraften. I det vardagliga medvetandet gäller ändå lönen som betalning för det presterade arbetet: Utsugning som den kapitalistiska produktionens normaltillstånd är inte synligt. Utsugning tycks bara förekomma när lönen är "för låg". Det ser ut som om arbetslönen inte uttrycker arbetskraftens värde, utan arbetets värde.

Kapital, mervärde och ut~ugning

Marx betecknar termen "arbetets värde" som ett "fingerat" och "irrationellt" uttryck (K l, s. 469, 471; MEW 23, s. 559, 561). Arbete- mer exakt uttryckt: abstrakt arbete- är värdets substans och immanenta mått. Arbete skapar värde, men har i sig själv inget värde. Om man talar om "arbetets värde" och frågar hur stort värdet är av en arbetsdag på åtta timmar, så måste man svara: Arbetsdagen på åtta timmar har ett värde av åtta timmar arbete, en fras som Marx med rätta betecknade som "absurd" (K l, s. 467; MEW 23, s. 557). Emellertid är frasen "arbetets värde" inte bara ett absurt uttryck. Marx vidhåller om "fingerade uttryck" som "arbetets värde" eller "jordens värde" att de "uppkommer... ur själva produktionsförhållandena. De är kategorier för väsentliga förhållandens framträdelseformer" (K l, s. 469 [korr.]; MEW 23, s. 559). Det väsentliga förhållandet är värdet av varan arbetskraft, men det framträder i lönen som arbetets värde. Sådana framträddseformer reproducerar sig omedelbart spontant, som allmänt brukliga tankeformer"; det väsentliga förhållandet däremot "måste först upptäckas av vetenskapen" (K l, s 473 [korr]; MEW 23, s. 564). "Arbetets värde" är en förvriden uppfattning som inte förorsakas genom medveten manipulation, utan uppstår ur förhållandena själva. Det handlar om en av de "objektiva tankeformer" (jfr. ovan avsn. 3.8, punkt f) som strukturerar tänkandet hos de människor som är f'angade i dessa förhållanden. Utifrån arbetarens perspektiv är det en åttatimmars arbetsdag som måste fullgöras för att erhålla en viss lönesumma. Lönen framträder som betalning för detta arbete, ett sken, som ytterligare förstärks genom de vanliga löneformerna, tidlön (betalning efter arbetstimmar) och ackordslön (betalning efter antal producer~de artiklar). I det ena fallet tycks det som om det är det arbete som produceras under en tidsenhet som betalas, i det andra det arbete som presteras för produktionen av en artikel.

119

120

Kapital, mervärde och utsugning

Även kapitalisterna är underkastade detta sken. Det handlar om en "spontant" uppkommande förvrängning, vilken alla deltagande (liksom de flesta ekonomer) är underkastade. Eftersom lönen uppfattas som betalning för "arbetets värde" framstår allt arbete som betalt arbete. Mervärde, obetalt arbete, tycks inte existera. Denna förvrängning har långtgående konsekvenser: På denna framträdelseform, som gör det verkliga forhållandet osynligt och visar precis raka motsatsen, beror såväl arbetarens som kapitalistens alla rättsforeställningar, alla det kapitalistiska produktionssättets mystifikationer, alla dess frihetsillusioner, alla vulgärekonomernas apologetiska griller. (K l, s. 472 [korr.]; MEW 23, s. 562)

Löneformen utgör grundvalen för alla kapitalförhållandets vidare "mystifikationer", vilka slutligen utmynnar i "treenighetsformeln" (jfr. nedan kap. 10). Redan här kan man emell~rtid konstatera att liksom det spontana medvetandet hos alla medlemmar av det borgerliga samhället är underkastat varu- och penningfetischen (jfr. avsn. 3.8), så är arbetare och kapitalister i .lika hög grad underkastade löneformens mystifikation. 37 Den av det kapitalistiska produktionssättet frambringade förvrängningen gör inte halt inför den härskande klassen (deras insikt i förhållandena är därför också inskränkt); inte heller har de dominerade och utsugna klasserna en priviligierad position för att genomskåda denna förvrängning. Den av den traditionella marxismen så ofta prisade "arbetarklassens ståndpunkt" hjälper här inte långt.

123

5. Den kapitalistiska produktionsprocessen

5.1 Konstant och variabelt kapital, mervärdekvot, arbetsdag I tredje kapidet framställdes varans dubbelkaraktär: å ena sidan konkret, bruksvärdeorienterat arbete, å andra sidan abstrakt, värdebildande arbete. Den kapitalistiska produktiomprocessen besitter också en liknande dubbelkaraktär. Den är en enhet av arbetsprocess (som producerar ett visst bruksvärde) och värdeformeringsprocess (produktionen av mervärde). Oberoende av den sociala formbestämningen kan man skilja ut som enskilda moment av arbetsprocessen den målinriktade verksamheten (arbetet), arbetsobjektet (som förändras av arbetet) och arbetsmedlet (med vilket förändringen blir möjlig). Arbetsprocessen är en process mellan människa och natur. Människan påverkar då naturen och förändrar samtidigt sig själv genom att utveckla sina egna förmågor. Men arbetsprocessen existerar aldrig i ren form som sådan, den försiggår alltid som en samhälleligt formbestämd process: som en produktionsprocess beroende av slavarbete, som en produktionsprocess med livegna bönder, som en produktionsprocess med självständiga hantverkare eller som en kapitalistisk produktionsprocess m~d lönearbetare. 38 Inom den kapitalistiska produktionsprocessen uppvisar arbetsprocessen två särdrag: För det första försiggår den under kapitalistens kontroll; för det ansfra är dess produkt

124

Den kapitalistiska produktionsprocessen

kapitalistens egendom och inte den omedelbare producentens. Kapitalisten har köpt arbetskraften och produktionsmedlen (arbetsobjekt och arbetsmedel). Arbetsprocessen blir därmed till en process mellan ting som tillhör kapitalisten. Därmed tillhör också produkten av processen honom. Denna produkt är ett bruksvärde. Men i den kapitalistiska produktionsprocessen blir detta bruksvärde endast producerat så till vida som det representerar värde och mervärde. Denna kapitalistiskt bestämda produktionsprocess ska nu närmare undersökas. Men först måste några grundbegrepp införas som är av central betydelse, inte bara i detta utan även i följande kapitel. Uttrycket P-V-P' har ovan betecknats som "kapitalets allmänna formel" och ska nu betraktas mer noggrant. Vårdeformering är endast möjlig när en viss vara köps och förbrukas, nämligen arbetskraften. Men för att "förbruka'' denna vara, alltså använda arbetet i produktionsprocessen, är produktionsmedel (råvaror, maskiner, etc.) nödvändiga. Som resultat av produktionsprocessen erhåller man en ny varumängd, vars värde är större än det förskotterade kapitalet och som köps för P'. I relation till värdet av de nyproducerade varorna spelar produktionsmedel och arbetskraft helt olika roller. Vårdet av de vid produktionen av en vara förbrukade produktionsmedlen ingår i värdet av de nyproducerade varorna. Om produktionsmedel fullständigt förbrukas i produktionsprocessen (såsom råvaror, energi, etc.), så överförs värdet av dessa förbrukade produktionsmedel fullständigt till den nyproducerade mängden av varor. Om däremot produktionsmedel som t. ex. verktyg eller maskiner inte fullständigt förbrukas, så överförs bara en del av deras värde. Om t.ex. en viss maskin har en livslängd på tio år, så överförs en tiondel av dess värde på den under ett år producerade mängden varor. 39 Den del av kapitalet som är utlagd i produktionsmedel kommer under normala omständigheter inte att förändra sitt värde, utan

Den kapitalistiska produktionsprocessen

kommer istället att överforas på värdet av de producerade varorna. Marx kallar därfor denna del av kapitalbeståndet for komtant kapital, eller forkortat: k. Annorlunda forhåller det sig med arbetskraften. Vårdet av arbetskraften går över huvud taget inte in i de producerade varorna. Vad som ingår i varuvärdet är det nya värde som uppstår genom "konsumtionen" av arbetskraften, dvs. genom forbrukningen av arbetet. De olika roller som produktionsmedel och arbetskraft spelar vid bildandet av värdet kan åskådliggöras på foljande sätt: Om värdet av de forbrukade produktionsmedlen ändrar sig, så ändrar sig motsvarande värdet av produkten. Om värdet av arbetskraften ändrar sig, så har detta inget inflytande på värdet av produkten. Hur mycket värde en arbetare tillfor produkten beror inte av arbetskraftens värde, utan av huruvida det forbrukade arbetet gäller som värdebildande, abstrakt arbete. Skillnaden mellan det nytillforda värdet och värdet av arbetskraften är mervärdet, forkortat: m. Eller annorlunda uttryckt: Det nytillforda värdet är lika med summan av värdet av arbetskraften och mervärdet. Den del av kapitalet som används till betalning av löner kallar Marx for variabelt kapital, forkortat: v. Denna del av kapitalet ändrar sitt värde under produktionsprocessen, arbetarna betalas med v, men producerar ett nytt värde som uppgår till v+ m. 40 Vårdet av den mäng varor som produceras under en viss period (en dag eller också ett år) kan alltså uttryckas som: k+v+m Här betecknar k värdet av det forbrukade konstanta kapitalet, alltså värdet av det forbrukade råmaterialet och det proportionella värdet av verktygen o~h maskinerna, så till vida som de forbrukas. Kapitalets värdeformering resulterar enbart från dess variabla beståndsdel. Graden av värdeformering kan därfor

125

126

Den kapitalistiska produktionsprocessen

mätas genom att man relaterar mervärdet till det variabla kapitalet: Marx kallar storheten m/v för mervärdekvoten. Den är samtidigt ett mått på utsugningen av arbetskraften. Mervärdekvoten brukar vanligtvis anges i procent: om t.ex. m = 40 och v = 40, så talar man inte om en mervärdekvot på l utan om en mervärdekvot på l OOo/o Om m = 20 och v = 40 så uppgår mervärdekvoten till 50o/o, o.s.v. Mervärdekvoten är en analytisk kategori, som beror på den vetenskapliga förståelsen av värdeförmeringsprocessen den förutsätter att vi vet hur värdeförmeringen går till. Men för kapitalisternas praktiska medvetande är den irrelevant. De räknar med att ett kapitalförskott av storleken k + v är nödvändigt för att uppnå en profit av storleken m, oavsett hur denna profit kommer till stånd (profiten kan t.ex. betraktas som en "frukt av kapitalet"). Kapitalisternas mått på värdeförmeringen är profitkvoten m l (k+ v). Profit och profitkvot, vilka spelar en avgörande roll i den kapitalistiska vardagen, behandlas av Marx först i tredje boken av Kapitalet (jfr. nedan kap. 7). Det är inte minst en anledning till att man absolut bör ta del av all tre banden av Kapitalet.

Arbetsdagens längd följer av summan av nödvändig arbetstid (under den produceras värdet av arbetskraften v) och merarbetstid (under den produceras värdet av mervärdet). Om värdet av arbetskraften i ett visst samhälle vid en viss tidpunkt är given, så är också omfattningen av den nödvändiga arbetstiden given, men ännu inte omfattningen av merarbetstiden. I varje klassamhälle kan man skilja på "nödvändig arbetstid" (under den produceras de produkter som den utsugna klassen behöver för sin reproduktion) och "merarbetstid" (under den produceras merprodukten, dvs. den del av totalprodukten som den härskande klassen tillägnar sig). Marx gör oss dock uppmärksamma på en avgörande skilland mellan förkapitalistiska och kapitalistiska samhällen:

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Det står emellertid klart, att när inte produkternas bytesvärde, utan deras bruksvärde dominerar i en ekonomisk samhällsformation, så begränsas merarbetet genom en mer eller mindre begränsad uppsättning av behov [den härskande klassens, M.H.], däremot uppstår inget gränslöst behov av merarbete ur själva produktionens karaktär. (K l, s. 202 [korr.]; MEW 23, s 250)

Men ur det "gränslösa behov av merarbete" som karakteriserar det kapitalistiska produktionssättet gör Marx inte på något sätt en moralisk förebråelse gentemot den enskilde kapitalisten. Visserligen implicerar detta behov av merarbete - eftersom det inte känner någon gräns - att kapitalet är "hänsynslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd" (K l, s. 232 [korr.]; MEW 23, s. 285}, och att det följaktligen även finner sig i att arbetskraften slits ut, men detta är inte något individuellt moraliskt svek av den enskilde kapitalisten, utan konsekvensen av den kapitalistiska varuproduktionens logik. Om kapitalisten har köpt arbetskraften till sitt dagsvärde, så har han rätt att använda arbetskraften under en hel dag. Men längden av en arbetsdag är obestämd: En arbetsdag måste visserligen vara konare än tjugofyra timmar, så att den arbetande far tid till fysisk och psykisk rekreation, men hur mycket konare är inte klan. Om kapitalisten försöker att förlänga arbetsdagen, så försöker han bara som varje köpare att maximalt utnyttja den köpta varans bruksvärde, precis som när man försöker klämma ut den sista klicken tandkräm ur tandkrämstuben. Konkurrensen med de övriga kapitalisterna sörjer för att den enskilde kapitalisten gör rikligt bruk av sin rätt som köpare att maximalt utnyttja den köpta varans bruksvärde. De arbetande förhåller sig likaså inom logiken för köp och försäljning när de försöker att förkorta arbetsdagen. De måste ha sin arbetskraft till förfogande nästa dag i normalt tillstånd för att på nytt kunna sälja den. Men om den nuvarande arbetsdagen är för lång, så är det inte fallet.

127

128

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Både kapitalisten, när han försöker förlänga arbetsdagen, och arbetarna, när de försöker förkorta arbetsdagen, kan följaktligen på samma sätt åberopa sig på varubytets lagar. En gräns för arbetsdagen kan inte avledas ur dessa lagar. Och det betyder: Det fordigger här en antinomi, rätt mot rätt, båda i lika hög grad beseglade av varubytets lagar. Mellan lika rätt avgör makten. Och därfor framstår i den kapitalistiska produktionens historia etablerandet av en norm for arbetsdagen som en kamp om arbetsdagens gränser - en kamp mellan det kollektivet av kapitalister, dvs. kapitalistklassen, och arbetarkollektivet, eller arbetarklassen. (K l, s. 201 [korr.]; MEW 23, s. 249)

Var helst de arbetande inte är i stånd att bemöta kapitalet med tillräckligt motstånd och det finns tillräckligt med förnödenheter för att reparera den utslitna arbetskraften, tänjer kapitalet arbetstiden utöver alla fysiska gränser. Kampen om normalarbetsdagen, som Marx beskriver utförligt i Kapitalet, förde under artonhundratalet, först i England, sedan också i andra länder, till en lagfäst begränsning av den faktiska arbetstiden. I kapitel 11 kommer vi in på den särskilda rollen staten hade i denna process. 5.2 Absolut och relativt mervärde, konkurrensens tvingande lagar Kapital, självförmerande värde, känner inga inre gränser för värdeförmeringen. Därför är för kapitalet inte någon uppnådd grad av värdeförmering tillräcklig. Utgår man från mervärdekvoten m/v som mått på värdeförmeringen, så följer två grundläggande möjligheter att öka kapitalförmeringen, vilka Marx betecknar som produktion av absolut resp. relativt mervärde (i kap. 7, där vi betraktar profitkvoten som mått på värdeförmeringen, kommer vi att lära känna andra möjligheter).

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Vid ett givet värde för arbetskraften ökar m/v när m växer. Den av en enskild arbetskraft producerade mervärdemassan kan ökas genom förlängning av merarbetstiden, och merarbetstiden kan förlängas genom att arbetsdagen förlängs. Ökning av mervärdet och mervärdekvoten genom förlängning av arbetsdagen kallar Marx för produktion av absolut mervärde. Med fastställaodet av en (laglig) normalarbetsdag stöter produktionen av det absoluta mervärdet ännu inte på sina gränser. En förlängning av arbetsdagen sker inte bara när antalet dagliga arbetstimmar ökar, utan också när dessa timmar utnyttjas bättre: genom förkortning av pauser eller genom att vissa arbetsförberedelser inte längre räknas till arbetstiden. Därutöver har en ökning av arbetets intensitet (dvs. ett påskyndande av arbetets förlopp) samma verkan som en förlängning av arbetstiden. En intensivare arbetsdag levererar en större värdeprodukt än den normala arbetsdagen, precis som om arbetsdagen hade förlängts. Konflikter om utnyttjandet av arbetstiden och intensifieringen av arbetet hör ännu i dag till arbetslivets vardag. Men merarbetstiden kan också ökas utan att arbetsdagens längd förändras eller att arbetstiden utnyttjas mer effektivt, nämligen när den nödvändiga arbetstiden förkortas, dvs. när arbetskraftens värde avtar. Om det hittills har krävts fyra timmar under en åttatimmars arbetsdag för att producera arbetskraftens dagliga värde, så återstår fyra timmar merarbete. Om nu tre timmar räcker till för att producera arbetskraftens värde, så återstår fem timmar merarbete. Marx kallar ökningen av mervärdet och mervärdekvoten genom en minskning av den nödvändiga arbetstiden för produktion av det relativa mervärdet. Den nödvändiga arbetstiden måste räcka till för att producera värdet av de livsmedel som arbetskraften behöver för sin reproduktion. Ska värdet' av arbetskraften fullständigt betalas (och det måste vi anta, om det handlar om "normala'' kapitalistiska förhållanden), så är en reduktion av den

129

130

Den kapitalistiska produktionsprocessen

möjliga arbetstiden endast möjlig antingen när den mängd livsmedel som anses nödvändig minskas (dvs. arbetarklassens "normala'' levnadsstandard sänks, vilket emellertid är svårt att genomföra och inte kan lyckas annat än punktuellt och inte kontinuerligt), eller- och detta är det typiska fallet, som det här handlar om - när värdet av dessa livsmedel förminskas. Det senare är fallet, antingen när arbetets produktivkraft stiger i de branscher som producerar livsmedel (i bred mening, alltså inte bara näringsmedel), eller när produktivkraften stiger i sådana branscher som tillhandahåller råmaterial eller maskiner för livsmedelsbranschen. Med billigare produktionsmedel sjunker också värdet av de livsmedel som produceras med deras hjälp. Produktionen av det relativa mervärdet går ut på att genom en ökning av arbetets produktivkraft förminska värdet av livsmedlen och därmed sänka värdet av arbetskraften. Förlängning av arbetstiden och ökning av produktivkraften är följaktligen de båda grundläggande möjligheterna för att höja kapitalets grad av värdeförmering. Men dessa båda möjligheter kan bara realiseras genom de enskilda kapitalisternas handlingar. Att kapitalisterna har ett intresse i förlängning av arbetstiden är utan vidare plausibelt. Givet arbetskraftens värde ökar varje timme av den förlängda arbetsdagen direkt det mervärde som den enskilde kapitalisten erhåller. Annorlunda förhåller det sig med ökningen av arbetets produktivkraft. Ökar t.ex. en producent av bord produktivkraften, så blir borden billigare. Men endast i den utsträckning som borden ingår i arbetskraftens värde blir också arbetskraften billigare. Effekten är minimal, och för det mesta också fördröjd. Som individuellt motiv för att stegra produktivkraften räcker knappast denna lilla och osäkra fördel. Det är därför också något helt annat som motiverar de enskilda kapitalisterna att öka produktivkrafterna. Huruvida den individuellt förbrukade arbetstiden räknas som

131

Den kapitalistiska produktionsprocessen

värdebildande är (bland annat} avhängigt av om den för produktionen av en vara "samhälleligt nödvändiga arbetstiden" (alltså den arbetstid som är nödvändig vid en viss samhälleligt bruklig nivå av arbetets produktivitet och intensitet, jfr. ovan avsn. 3.1.) använts eller ej. Om den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att producera ett visst slags bord uppgår till exempelvis tio timmar och lyckas det nu för en producent att producera detta bord på åtta timmar, så har han på åtta timmar skapat samma värdeprodukt som de andra producenterna på tio timmar, dvs. producenten kan sälja en produkt av åtta timmars arbete som en produkt av tio timmars arbete. Precis detta är fallet när en kapitalist som den förste höjer arbetets produktivkraft i en viss produktionsprocess. Låt oss anta att vid produktionen av en viss vara, t .ex. en viss dator, förbrukas konstant kapital k till värdet av 200. Därutöver är en arbetsdag på åtta timmar direkt arbete nödvändig för att sätta ihop datorn av dess olika komponenter. Arbetskraftens dagsvärde är 80 och mervärdekvoten uppgår till l 00%, så det dagliga mervärdet som produceras av en arbetskraft är också 80. Produktens värde är då k +v +m

= 200 + 80 + 80 = 360

Låt oss nu anta att en kapitalist (först som den ende) lyckas reducera den för monteringen av datorn nödvändiga direkta arbetstiden från åtta till fyra timmar. Vårdet av datorn rättar sig efter de samhälleliga genomsnittsförhållandena och förblir till en början vid 360. V'ar smarte kapitalist behöver nu inte längre förbruka variabelt för 80, utan enbart för 40. Han har alltså kostnader på 200 (konstant kapital) + 40 (v:Uiabelt kapital)

=

240

Säljer kapitalisten produkten för 360, så förverkligar han ett mervärde på 120. Utom det samhälleligt vanliga mervärdet

132

Den kapitalistiska produktionsprocessen

på 80 för varje dator, erhåller vår kapitalist alltså ett extramervärde på 40 och en mervärdekvot på 300o/o i stället för l OOo/o Detta extramervärde resp. denna extraprofit (jfr. anmärkningarna om profiten i avsn. 5.1)- och inte det framtida förbilligandet av arbetskraften - är för kapitalisten motiveringen att öka arbetets produktivkraft. Kapitalisten bibehåller extramervärdet så länge som de nya produktionsmetoderna inte har blivit allmänna. Har de däremot slagit igenom, så betyder det att den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att producera en dator har sjunkit. Om under tiden allt annat förblivit lika (arbetskraftens värde, värdet av det konstanta kapitalets beståndsdelar, etc.), så skulle det nya värdet bli: k + v + m = 200 + 40 + 40 = 280

Extramervärdet för vår kapitalist skulle ha försvunnit och hans mervärdekvot skulle åter uppgå till l OOo/o Men låt oss dröja vid kapitalisten som var den förste att införa produktivkraftsökningen. Han behöver inte längre samma mängd direkt arbetstid för att producera samma produktmassa. Han kan antingen producera samma mängd som tidigare, men med färre arbetskrafter, eller en större mängd produkter med samma mängd arbetstid och arbetskrafter. Den första möjligheten är för det mesta inte realistisk för kapitalisten, eftersom ökningen av arbetets produktivkraft oftast bara är möjlig när omf"anget av produktionen samtidigt ökar (vi ska återkomma till detta samband i nästa underavsnitt). Vi kan utgå ifrån att ökningen av produktivkraften som regel åtföljs av en ökning av antalet produkter. Det enklaste sättet att avsätta den större mängden produkter består i en prissänkning. Den enskilda produkten säljs under sitt hittillsvarande värde. Även om vår uppfinningsrike kapitalist säljer under det hittillsvarande värdet, så behöver han inte helt avstå från extramervärdet. Om han i det ovanstående

Den kapitalistiska produktionsprocessen

exemplet säljer datorn (som kostar honom själv 240) för 350 i stället för 360, så förverkligar han ett totalt mervärde på 11 O, vilket järnfört med det vanliga mervärdet på 80 fortfarande betyder ett extramervärde på 30. Men den ökade avsättningen för vår kapitalist betyder - om inget annat ändras i ekonomin som medför en ökad samlad efterfrågan - att de andra kapitalisterna som erbjuder samma produkt kan avsätta mindre och i extrema fall går bankrutt. Om de vill försvara sina egna marknadsandelar måste de också sälja till ett lägre pris. Vid oförändrade produktionsmetoder skulle det leda till en förminskning av deras mervärden. För de andra kapitalisterna återstår alltså inget annat än att också höja arbetets produktivkraft och sänka kostnaderna, för att kunna följa med i priskonkurrensen. Konkurrensen tvingar således kapitalisterna att delta i den stegring av produktivkrafterna som en av dem påbörjar, även om de individuellt inte alls skulle vara intresserade av en ständigt högre kapitalförmering. Kapitalets inneboende lagar, som tendensen till förlängning av arbetsdagen och till utveckling av produktivkrafterna, är oberoende av de enskilda kapitalisternas vilja. De tvingar sig på dem som konkurrensens tvingande lagar. Eftersom varje kapitalist känner till detta tvång, väntar han normalt inte till dess att det läggs på honom av konkurrenterna, utan försöker att vara den förste som ökar produktivkraften så att han åtminstone erhåller något av extramervärdet, i stället för att alltid bara begränsa sina förluster. Resultatet blir att varje kapitalist sätter alla andra kapitalister under tryck på samma sätt som han själv blir satt under tryck av dem. Och ·alla gör detta för att de följer ett blint "saktvång". Även om en kapitalist som person kan vara nog så anspråkslös så länge som han eller hon vill förbli kapitalist, går det inte att undandra sig j*ten på en allt större vinst.

133

13.4

Den kapitalistiska produktionsprocessen

5.3 Metoder för produktion av relativt mervärde: Samverkan, arbetsdelning, maskineri Den kapitalistiska produktionen börjar när ett större antal arbetare samverkar under en kapitalists kommando för att producera samma varusort. En penningägare som precis klarar att ha en eller två anställda, men som också själv måste arbeta i produktionsprocessen för att säkerställa sin egen försörjning, är inte någon kapitalist i sträng mening, utan snarare en "liten mästare". Kapitalist blir han först när h~ kan verka som personifierat kapital, alltså kan ägna hela sin tid åt organiseringen och kontrollen av den kapitalistiska produktionsprocessen och försäljningen av produkterna. Det finns två skäl till att samverkan mellan många arbetare gör produkterna billigare utan att de tekniska produktionsvillkoren ändras. För det första används många produktionsmedel gemensamt, så att de avger en mindre värdebeståndsdel till produkten (l 00 arbetare kan producera tio gånger så mycket som l O arbetare, de behöver till exempel inte tio gånger så stora lokaler, etc.). För det andra kan det uppstå ny kraft när många arbetskrafter samverkar: en ensam arbetare kan exempelvis inte flytta på en tjock trädstam, oavsett hur mycket tid han har på sig, fyra arbetare kan däremot göra det på en gång. Det går avsevärt mycket fortare för tio personer att langa last, än om de var och en tillryggalägger sträckan, etc. En ytterligare ökning av arbetets produktivkraft uppnås genom arbetsdelningen. En komplex arbetsprocess delas upp i ett flertal enkla delfunktioner. En och en kan dessa för det mesta utföras snabbare än inom ramen för totalprocessen. Genom lämplig övning och erfarenhet, samt med hjälp av specialverktyg som anpassats för dessa delfunktioner, kan den enskilde, på denna delfunktion specialiserade arbetaren dessutom bli ännu snabbare. Avigsidan är att den enskilde arbetaren blir en i stor utsträckning osjälvständig delarbetare och att den ensidiga belastningen kan leda till fysiska

Den kapitalistiska produktionsprocessen

och psykiska skador. En verksamhet vars produktionsprocess vilar på en långtgående arbetsdelning och som inte använder eller endast använder ett fåtal maskiner kallas för

manufaktur. Med det tidiga nittonhundratalets taylorism (namnet kommer från ingenjören F. W. Taylor) drevs arbetsdelningen till sin spets: Taylor delade upp arbetsprocessens rörelser i sina minsta beståndsdelar för att sedan kunna hänovisa den enskilde arbetaren till ett fåtal rörelser. Tidsslöseri och dolda pauser skulle på så sätt minimeras. Sådana koncept användes framför allt i löpandebandproduktionen. Men denna extrema arbetsdelning medförde inte bara fördelar för värdeförmeringen av kapitalet. Framför allt när det gäller komplexa produkter, där det handlar om hög kvalitet, visade sig en alltför långtgående arbetsdelning snarare vara ett hinder, eftersom allt för mycket avfall producerades. Under den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling kom därför taylorismen att omväxlande utvidgas och begränsas under 1900-talet. Den avgörande ökningen av arbetets produktivkraft uppnås genom användning av maskiner. En maskin är inte bara ett stort verktyg. Det väsentliga är att verktyget inte längre är ett verktyg i handen på en enskild människa, utan att det är en mekanisms verktyg. Det antal verktyg som en maskin på en och samma gång kan manövrera har inga mänskliga begränsningar. En ytterligare ökning av produktivkraften uppnås när de enskilda maskinerna kombineras till ett rnaskinsystem som arbetsföremålet passerar genom. En verksamhet som är baserad på maskinproduktion kallas för fabrik. I fabriken återstår för människan, förutom enstaka uppgifter som ännu inte mekaniserats, framför allt till uppgift att övervaka maskinerna, att reparera dem, att serva dem och att åtgärda fel som maskinerna orsakat. Med datorernas inträde ändras detta i grunden inte. Visserligen utförs ett flertal övervaknings- och styrningsuppgifter av maskiner, men även

135

136

Den kapitalistiska produktionsprocessen

de styrande datorerna måste övervakas och deras programmering måste anpassas efter växlande krav. Arbetsdelningen i en manufoktur utgår från arbetskraftens hantverksmässiga skicklighet. Kapitalet förblir beroende av denna subjektiva skicklighet, även om den reduceras till en "detalj skicklighet". I den på maskinproduktion baserade fobriken ändrar sig detta i grunden: Denna subjektiva delningsprincip bortfaller i maskinproduktionen. Totalprocessen blir här objektivt, i och för sig betraktad, analyserad i sina konstituerande faser, och problemet att utföra varje delprocess och kombinera de olika delprocesserna löses genom tillämpning av mekanik, kemi osv.... (K l, s. 329 f. [korr.]; MEW 23, s. 401)

Därmed kan kapitalet vid maskinell produktion i stor utsträckning bli kvitt sitt beroende av de enskilda arbetarnas speciella skickligheter. Arbetarna reduceras nu inte längre till enbart funktionen av delarbetare, utan i ett utvecklat, välfungerande maskinsystem blir de blotta bihang till detta system. Kapitalets herravälde över arbetarna materialiserar sig nu så att säga i maskinsystemet: Det är gemensamt för all kapitalistisk produktion, försåvitt den inte endast är en arbetsprocess utan samtidigt en kapitalets värdeförmeringsprocess, att det inte är arbetaren som använder arbetsbetingelserna, utan tvärtom arbetsbetingels~rna som använder arbetaren. Men först med maskineriets införande blir denna upp- och nervända ordning en tekniskt handgriplig verklighet. Genom att arbetsmedlet förvandlas till automat, uppträder det i arbetsprocessen som kapital gentemot arbetaren, som dött arbete som behärskar och utsuger den levande arbetskraften. (K l, s. 368 [korr.]; MEW 23, s. 446)

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Samverkan, arbetsdelning och införande av maskineri ger upphov till en ökning av arbetets produktivkraft: med samma arbetsinsats kan ett större antal produkter produceras, den enskilda produktens värde sjunker. Arbetets ökade produktivkraft framträder under kapitalistiska produktionsbetingelser emellertid som kapitalets produktivkraft. Det sker redan vid enkel samverkan: eftersom de isolerade arbetarna såsom isolerade inte förfogar över den extra produktivkraft som uppstår ur deras samverkan, eftersom de först under kapitalets kommando samverkar, tycks denna extra produktivkraft vara en produktivkraft som tillhör kapitalet. Detta intryck blir ännu starkare i manufakturen och fabriken. Den enskilda arbetskraften reduceras till en delfunktion som för det mesta är helt utan nytta utanför manufakturen eller fabriken. Att arbetarna med sina fårdigheter överhuvudtaget kan få något gjort tycks vara ett resultat som frambringats av kapitalet. Kapitalets framträdelse som en makt försedd med egen produktivkraft kan vi beteckna som kapitalfotisch. Liksom varufetischen är inte heller kapitalfetischen bara falskt medvetande eller en enkel villfarelse. Den har snarare en materiell grund i den kapitalistiska organiseringen av produktionsprocessen: Produktionens intellektuella potenser ökar i ett avseende, eftersom de samtidigt försvinner. Vad delarbetarna förlorar, koncentrerar sig i stället gentemot dem hos kapitalet. Det är en produkt av arbetets manufakturmässiga delning, att den materiella produktionsprocessens intellekruella potenser ställs emot dem som främmande egendom och makt som behärskar dem. Denna åtskillnadsprocess börjar i den enkla samverkan, där kapitalisten gentemot de enskilda arbetarna företräder den samhälleliga fU"betsorganismens enhet och vilja. Den utvecklar sig i manufakturen, som krymper arbetaren till delarbetare. Den fulländas i storindustrin, som avskiljer vetenskapen som självständig produktionspotens

137

138

Den kapitalistiska produktionsprocessen

från arbetet och tvingar in den i kapitalets tjänst. (K l, s. 314 f. [korr.]; MEW 23, s. 382).41

Produktivkraftsökning genom införande av maskineri skiljer sig i ett grundläggande avseende från produktivkraftsökning genom samverkan eller arbetsdelning. Införandet av maskineri kostar något för kapitalisten, och eftersom maskinerna förbrukas i produktionsprocessen överför de sitt värde till produkten. Dvs. istället för att göra produkten billigare leder införandet av maskineri inledningsvis till att produkten fördyras. Totalt sett kommer produkten att förbilligas om den fördyring som sker till följd av maskinens värdeöverföring överkompenseras av den direkta arbetstid som sparas in i produktionen. Låt oss anta att det vid produktionen av en viss produkt förbrukas råmaterial till ett värde av SO, samt 8 arbetstimmar som under normala förhållanden bör producera ett värde av 80. För produktens värde gäller då: 50 (råmaterial) + 80 (arbetstid) = 130

Nu antar vi att produkten produceras med hjälp av en maskin. Maskinen har ett värde av 20 000 och kan användas för att producera l 000 produkter innan den är förbrukad. Till den enskilda produkten överförs då ett värde av 20. Den enskilda, maskintillverkade produkten fördyras inlednings med dessa . 20. Om nu 3 arbetstimmar sparas in, så att det istället för 8 timmar endast krävs S, blir värdet av den maskintillverkade produkten: 50 (råmaterial) + 20 (maskin) + 50 (arbetstid) = 120

Produkten har sammanlagt blivit tio värdeenheter billigare, de 20 värdeenheter som avgavs från maskinen har överkompenserats genom att tre arbetstimmar sparats in. Om bara

Den kapitalistiska produktionsprocessen

en arbetstimme hade sparats in så skulle maskinproduktens värde ha stigit, maskinen hade inte bidragit till att öka produktivkraften och att göra produkten billigare. För den kapitalistiska användningen av maskinen räcker det dock inte att införandet av maskinen bidrar till att förbilliga produkten i allmänhet. Kapitalisten intresserar sig inte för produktens värde, utan för mervärdet (eller för profiten, jfr. anmärkningen i avsn. 5.1). Som förklarades i förra avsnittet införde han en produktivkraftsökning för att göra sina individuella kostnader mindre än det samhälleliga genomsnittet, så att han inte bara rar det normala mervärdet (den normala profiten), utan ett extramervärde (en extraprofit). Låt oss nu i det ovan anförda exemplet anta att mervärdekvoten uppgår till l 00% Arbetaren, som arbetar åtta timmar och skapar ett värde om 80, rar då 40 som lön. De återstående 40 är vår kapitalists mervärde per produkt. Före införandet av maskinen har vår kapitalist alltså följande kostnader: 50 (råmaterial) + 40 (lön för 8 timmar) = 90. Efter införandet av maskinen skulle han få kostnader om 50 (råmaterial) + 20 (maskin) + 25 (lön för 5 timmar) = 95. Även om denna maskin sänker totalåtgången av arbete för produkten i fråga skulle den inte införas, eftersom den inte dessutom sänker kapitalistens kostnader. Dessa kostnader förminskas först när mer sparas in på lönen (per produkt) än maskinen avger i värde till den enskilda produkten. Om det värde som maskinen avger i vårt exempel uppgår till 20, så måste mer än fyra arbetstimmar sparas in för att det ska löna sig för kapitalisten att införa maskinen. Eller annorlunda uttryckt: det ytterligare konstanta kapitalet k som används för den enskilda produkten vid maskinbaserad produktion måste vara mindre än det variabla kapital v som sparas in genom

139

140

Den kapitalistiska produktionsprocessen

att arbetstiden minskas. Kapitalisten kommer alltså inte att använda hur mycket ytterligare konstant kapital per produkt som helst, utan maximalt så mycket som han sparar in i variabelt kapital per produkt. Huruvida en viss maskin (som avger ett visst värde till den enskilda produkten) införs eller inte beror alltså på hur mycket variabelt kapital som kan sparas in genom maskinen. Det insparade variabla kapitalet beror dock inte enbart på de insparade arbetstimmarna, utan även på hur höga lönerna är. I vårt exempel ovan fick arbetarna en lön om 40 för en åttatimmars arbetsdag, vilket motsvarar 5 per arbetstimme. Tre insparade arbetstimmar resulterar då i en besparing av variabelt kapital på 15, vilket innebär att införandet av maskinen inte var fördelaktigt för kapitalisten. Hade lönen dock varit högre, t.ex. åtta per arbetad timme, så skulle de tre insparade arbetstimmarna ha avlönats med 24. Vid denna lönenivå skulle det insparade variabla kapitalet ha överkompenserat det ytterligare konstanta kapitalet (20 i vårt exempel), och vår kapitalists kostnader skulle ha minskat. Samma maskin som vid låga löner inte medför någon kostnadsminskning för kapitalisten och därför inte införs, ger kanske denna kostnadsminskning vid en högre lönenivå och blir då också införd. 5.4 Den kapitalistiska produktivkraftsutvecklingens destruktiva potential En samverkande arbetsprocess kräver koordination. I den kapitalistiska produktionsprocessen övertar kapitalisten denna funktion. Kapitalistens ledning fullgör dock inte bara tekniskt-organisatoriska funktioner, den organiserar samtidigt utsugningen och är därför bestämd av motsättningen mellan utsugare och utsugna, varav Marx drar slutsatsen att den kapitalistiska ledningen är "till formen despotisk" (K l, s. 289; MEW 23, s. 351). Är antalet arbetare stort så behövs, ungefår som i militären, industriella över- och underofficerer som kommenderar i kapitalets namn.

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Formen för företagens maktstrukturer har under nittonhundratalet delvis genomgått genomgripande förändringar. Den kapitalistiska despotin inskränktes å ena sidan genom lagstadgade regleringar, å andra sidan genom fackliga förhandlingsprocesser. I en rad branscher har det framför allt under det senaste decenniet rent av funnits en tendens att från kapitalsidan stärka de anställdas självständighet i arbetsprocessen. Men dessa förändringar innebar inte att den kapitaliska produktionens ändamål, värdeförmeringen av kapitalet, produktionen av mervärde, ifrågasattes. Det handlade enbart om olika sätt att uppnå detta ändamål. Och då visade det sig särskilt vid kvalificerade arbetsuppgifter ofta vara gynnsammare att genom en högre grad av självständighet motivera de anställda att frivilligt bidra med sin erfarenhet och prestationsförmåga, istället för att tvinga dem till det genom ständigt tryck och ständiga kontroller. Men för de anställda är konsekvenserna av denna självständighet för det mesta ungefår lika destruktiva som de gamla despotiska formerna, med skillnaden att destruktiviteten är självorganiserad (jfr. om nyare tendenser i företagsvärlden, Wolf 1999, GliBmann/Peters 200 l). De för arbetskraften destruktiva tendenserna hos den kapitalistiska produktivkraftsökningen visar sig omedelbart i tendensen till utvidgning och på senare tid "flexibilisering" av arbetstiden. En ökning av produktivkraften innebär visserligen att samma mängd produkter kan tillverkas på kortare tid, men under kapitalistiska betingelser leder ökad produktivkraft inte till kortare arbetstid. Särskilt om produktivkraftsökningen uppnåtts genom införande av maskiner, är resultatet snarare en förlängning av arbetstiden, exempelvis i form av skift- och nattarbete, för att uppnå längsta möjliga användningstid för maskinen,a. Det finns flera anledningar till detta. Så länge maskinen ännu inte blivit till samhällelig norm rar den kapitalist som producerar med den ett extramervärde.

141

1.42

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Ju fler produkter han tillverkar och säljer i denna undantagssituation, desto större blir detta extramervärde. Om användningen av maskinen senare ingår i de genomsnittliga produktionsbetingelserna, så är det fortfarande en fordel med långa användningstider for maskinerna. Hur länge maskinen kan användas lönsamt beror inte bara på det fysiska slitaget, utan även på huruvida det finns en ny, bättre maskin på marknaden. Ju snabbare en maskin överfor sitt värde till de produkter som med dess hjälp produceras, desto mindre är risken att den måste ersättas med en ny, bättre maskin innan den har överfon hela sitt värde. Om forlängningen av arbetstiden stöter på gränser på grund av lagstadgade eller avtalsreglerade begränsningar, så forsöker kapitalisten som regel att genomdriva en intensifiering av arbetet, exempelvis genom att öka maskinernas tempo. Genom att produktionsprocessen är befriad från det hinder som utgörs av den enskilda arbetskraften, och genom att den som objektiv process görs till foremål for vetenskapliga undersökningar, behandlar den moderna kapitalistiska industrin "aldrig den existerande formen hos en produktionsprocess som definitiv. Dess tekniska grundval är därfor revolutionär, medan alla tidigare produktionssätt i allt väsentligt var konservativa" (K l, s. 425 [korr.] ; MEW 23, s. 511). Produktionens tekniska grundvalar omstörtas hela tiden, arbetets produktivkraft ökas ständigt. Det enda motivet är att öka vinsten. Under loppet av denna process krävs enorma investeringar for att skaffa nya maskiner eller bygga hela produktionsanläggningar. I den mån dessa investeringar tjänar till att göra produkten billigare anses de vara nödvändiga. Investeringar for att forbättra de anställdas arbetsforhållanden eller ens minska hälso- och olycksrisker innebär däremot avdrag från vinsten och undviks därfor. På många områden kan vi fortfarande idag konstatera: Ekonomiseringen av de samhälleliga produktionsmedlen, som först mognade i fabrikssystemet under drivhusliknande

Den kapitalistiska produktionsprocessen

förhållanden, blir i kapitalets hand till ett systematiskt rov på arbetarnas livsbetingelser under arbetet, på utrymme, luft, ljus, och personliga skyddsmedel mot produktionsprocessens livsfarliga eller hälsovådliga förhållanden. (K l, s. 371 [korr.]; MEW 23, s. 449 f.)

Gång efter annan krävs lagstadgat tvång eller beslutsamt motstånd från de anställdas sida for att igenom ens de enklaste forbättringar av arbetsforhållandena, vilket gör att foljande anmärkning från Marx fortfarande är lika aktuell:

ra

Ingenting kan väl bättre karakterisera det kapitalistiska produktionssättet än nödvändigheten av att staten genom tvångslagar måste påtvinga det de enklaste och naturligaste renlighets- och skyddsåtgärder? (K l, s. 420 [korr.]; MEW 23, s. 505)

Den kapitalistiska produktionens enda ändamål är en kontinuerlig produktion av mervärde. Med hot om undergång som kapitalist tvingar konkurrensen den enskilde kapitalisten att göra jakten på ett allt större mervärde till ändamål for sitt handlande. Precis som arbetskraften är även naturen blott ett medel for att nå detta mål. På grund av sin inre logik är kapitalet precis lika likgiltigt infor forstöringen av de naturliga livsbetingelserna (genom avloppsvatten och avgaser, genom forstörelse och forgiftning av hela regioner) som infor att slita ut den enskilda arbetaren. Därfor upprätthålls och utvidgas idag över hela världen ett industriellt produktionssätt som är baserat på forbränningen av fossila energikällor, trots att både lokal och global ekologisk ödeläggelse kan forutses på grund av klimatforändringarna (jfr. Altvater 1992). Denna destruktiva potenti~ i den kapitalistiska utvecklingen av produktivkraften kan endast begränsas "utifrån", av motstånd från arbetarna eller genom statsmakten. Om sådana begränsningar saknas eller forsvagas så hävdar sig

143

144

Den kapitalistiska produktionsprocessen

denna destruktiva potential ännu mer. Den är immanent i det kapitalistiska produktionssättet. Liksom förr gäller: Den kapitalistiska produktionen utvecklar därför endast den samhälleliga produktionsprocessens teknik och sammansättning genom att samtidi~ undergräva all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren. (K l, s. 442 [korr.]; MEW 23, s. 529 f.)

När det gäller omfattningen av den miljöförstöring och de hälsorisker som har sin grund i det industriella produktionssättet var det under 1900-talets sista tredjedel häftigt omdebatterat huruvida förstörelsen har sin grund redan i den industriella produktionens betingelser, eller om det först är de kapitalistiska betingelserna som ger upphov till förstörelsen. En explicit diskussion av denna problematik finner vi inte hos Marx. Men han betonar att man måste skilja "mellan den ökade produktivitet som beror på utvecklingen av den samhälleliga produktionsprocessen och den ökade produktivitet som beror på den kapitalistiska utsugningen" (K l, s. 367 [korr.]; MEW 23, s. 445). Därför antogs det ofta att han har en positiv syn på den industriella produktionsprocessen "i sig" och bara kritiserar dess kapitalistiska yttre. Det var även marxismleninismens position, vilket gjorde att i Sovjetunionen efterapades kapitalistiska produktionsmetoder delvis helt okritiskt (för en kritik av denna typ av Marxtolkning, jfr. Jacobs 1997). Idag är det i varje fall tydligare än på Marx tid att det inte går att helt enkelt koppla loss varje typ av industriell produktionsprocess från dess kapitalistiska användning för att sedan plötsligt utveckla en enbart segerrik verkan. Vissa av industrialiseringens utvecklingslinjer är inte destruktiva enbart på grund av deras kapitalistiska användning: skulle atomenergi användas i ett socialistiskt samhälle så vore riskerna även där enorma, och på precis samma sätt skulle även en utbredd

Den kapitalistiska produktionsprocessen

användning av fossila bränslen leda till klimatförändringar. Kapitalets destruktiva potential gör sig inte gällande enbart i sättet att använda en teknologi, utan redan i valet av vissa teknisk-industriella utvecklingsvägar. 5.5 Formell och reell subsumtion, fordism, produktivt och improduktivt arbete Om en arbetsprocess sådan som den existerar underordnas kapitalet, talar Marx om arbetets formella subsumtion under kapitalet. Den enda skillnaden i förhållande till det förkapitalistiska tillståndet består i att arbetaren nu arbetar för en kapitalist istället för att arbeta för sig själv. Det kapitalistiska tvångsförhållandet yttrar sig bara i att arbetaren arbetar längre än vad som är nödvändigt för den egna försörjningen, och att kapitalisten tillägnar sig den merprodukt som då uppstår. På grundval av den formella subsumtionen är det bara möjligt att producera absolut mervärde. Omgestaltas arbetsprocessen för att öka produktivkraften talar Marx om arbetets reella subsumtion under kapitalet. Arbetsprocessen under kapitalets kommando skiljer sig nu inte bara formellt utan reellt, alltså när det gäller hela organisationen och strukturen, från den förkapitalistiska produktionsprocessen: det kapitalistiska produktionssättet skapar en materiell gestalt för produktionen som motsvarar produktionssättet. Den reella subsumtionen är först möjlig på grundval av den formella. Med arbetets reella subsumtion under kapitalet möjliggörs produktionen av relativt mervärde. När vi hittills har diskuterat det relativa mervärdet har vi antagit att mängden av livsmedel som är nödvändig för reproduktionen av arbetskraften (eller arbetarfamiljen) förblir oförändrad, att arbetarklassens levnadsstandard alltså inte ändras. Så är dock inte nödvändigtvis fallet. Låt oss anta att arbetsdagen är åtta timmar och mervärdekvoten är l 00 procent. Då sönderfaller arbetsdagen i fyra timmar nödvändig arbetstid, som krävs för att reproducera

145

146

Den kapitalistiska produktionsprocessen

arbetskraftens värde, och fyra timmar merarbetstid, då mervärde produceras. Låt oss vidare anta att penninguttrycket för det värde som skapats på åtta timmar under normala omständigheter är 160 euro. Då uppgår arbetskraftens dagsvärde till 80 euro, och det dagligen producerade mervärde likaledes till 80 euro. Nu kanske arbetets produktivkraft fördubblas i alla branscher.42 Då kan alla produkter tillverkas på hälften av den tidigare arbetstiden och deras värde halveras. Arbetskraftens dagsvärde produceras då på två timmar istället för fyra, det sjunker från 80 till 40 euro. Då återstår ytterligare två timmar för merarbetet, dess omfattning ökar från fyra till sex timmar, mervärdet ökar från 80 till 120 euro. Arbetskraftens värde har visserligen halverats från 80 till 40 euro, men för 40 euro kan man nu köpa lika mycket livsmedel som tidigare för 80 euro. Arbetarfamiljens levnadsstandard har alltså förblivit densamma. Om vi vidare antar att arbetarna, t.ex. på grund av arbetarkamp eller brist på arbetskraft, lyckas fa i lön inte bara det värde som skapats på två timmar, utan det som skapats på tre timmar, alltså 60 euro istället för 40. I detta fall skulle arbetskraftens värde fortfarande minska (från 80 euro till60), merarbetet skulle fortfarande öka med en timme (från fyra till fem timmar, mervärdet vore nu 100 euro), men nu skulle också arbetarfamiljens levnadsstandard stiga. Livsmedlens värde har nämligen halverats på grund av den fördubblade produktivkraften, arbetarhushållet förfogar dock inte över bara hälften, utan tre fjärdedelar av den tidigare lönen. Om vårt arbetarhushåll idag rar lika mycket livsmedel för 40 euro som det tidigare fick för 80, men idag förfogar över 60 euro, så kan hushållet utöka sina livsmedelsinköp med 50 procent. Eller uttryckt med dagens ekonomiska begrepp: den nominella lönen (dvs. lönen uttryckt i pengar) har sjunkit med 25o/o (från 80 till 60 euro), men reallönen (dvs. lönen uttryckt i köpkraft) har stigit med 50o/o (lönen räcker till att köpa 50o/o nier produkter).

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Ökningen av produktivkraften rar till effekt att en höjning av arbetarklassens levnadsstandard åtföljs av en ökning av det mervärde som kapitalisterna tillägnar sig. En minskning av arbetskraftens värde i kombination med en ökning av det mervärde som produceras av den enskilda arbetaren innebär att mervärdekvoten m/v och därmed utsugningen av arbetskraften har ökat. Okad utsugning (att en större del av arbetsdagen utgörs av merarbete) och ökad levnadsstandard for arbetarklassen utesluter alltså inte på något sätt varandra. I vårt exempel kan slutligen även arbetstiden förkortas. Låt oss anta att den dagliga arbetstiden minskas från 8 till 7,5 timmar. Om arbetskraften liksom förr rar 60 euro (det värde som skapas på tre timmar) så kvarstår 4,5 timmar merarbetstid (en halvtimme mer än innan produktivkraftsökningen), och mervärdet skulle då vara 90 euro (10 euro mer än före produktivkraftsökningen).43 Det sist skisserade exemplet motsvarar - inte med hänsyn till de exakta kvantitativa förhållandena, utan med utgångspunkt i den tendens som kommer till uttryck - utvecklingen i de mest framskridna kapitalistiska länderna. Att arbetarklassen i dessa länder idag har högre levnadsstandard och kortare arbetstid än för 50 eller l 00 år sedan innebär inte, som det gång efter annan påstås, att utsugningen har avtagit eller rent av upphört. Redan i förra kapitlet betonades att vi med utsugning inte menar ett särskilt dåligt och eländigt tillstånd, utan sakförhållandet att arbetarna skapar ett större värde än de rar i lön. Måttet på utsugningsgraden är inte levnadsstandarden, utan mervärdekvoten. Och därför är det fullt möjligt att en ökning av levnadsstandarden och en förkortning av arbetstiden åtföljs av en ökning av mervärdet och mervärdekvoten. Den just skisserade dynamiken, som utgår från produktionen av relativt mervärde (accelererad teknisk utveckling, ökande levnadsstandard för arbetarklassen samtidigt med stigande vinster) har emellertid en än så länge outtalad förutsättning: den övervägande delen av de livsmedel som ingår i

147

1A8

Den kapitalistiska produktionsprocessen

arbetarhushållens konsumtion måste vara kapitalistiskt producerad. Så länge en stor del av arbetarhushållens livsmedel kommer från egen produktion eller från småbönder och småhantverkare, leder en produktivkraftsökning i kapitalistiska foretag visserligen till ett kortsiktigt extramervärde, men bara till en liten sänkning av arbetskraftens värde. Det var forst under nittonhundratalet det kom så långt att huvuddelen av de av arbetarhushållen forbrukade varorna faktiskt var kapitalistiskt producerade. Här spelade den så kallade fordismen en avgörande roll: i sina bilfabriker lyckades Henry Ford sedan 1914/1915 att, med hjälp av den tayloristiska sönderdelning av arbetsprocessen, produceraT-Forden som standardiserad massprodukt på löpande bandet, och avsevärt forbilliga den, så att denna bil kunde bli en konsumtionsvara for de breda befolkningsskikten. För att minska arbetskraftsomsättningen höjde Ford samtidigt lönerna (åtminstone for en viss del av sin arbetsstyrka: vita, heltidsarbetande arbetare) långt över det dåvarande genomsnittet. Efter andra världskriget slog fordismen igenom på bred front i USA och Västeuropa: å ena sidan blev genom taylorism och löpandebandproduktion masskonsumtionsvaror som bilar, kylskåp, tvättmaskiner, TV-apparater etc. ständigt billigare, å andra sidan ökade reallönerna. Eftersom arbetskraftens värde trots stigande reallöner sjönk, kunde vinsterna ändå öka. I knappt två decennier gick standardiserad massproduktion, ökande masskonsumtion och stigande vinster hand i hand och var en viktig grund, om än inte den enda, for efterkrigstidens "ekonomiska under". Arbetsprocessens ändamål, betraktat oberoende av sin ekonomiska formbestärnning, består i produktionen av ett visst bruksvärde. Från arbetsprocessens ståndpunkt är det arbete som skapar (eller är delaktigt i skapandet av) detta bruksvärde att betrakta som produktivt arbete. Den kapitalistiska produktionsprocessens ändamål består i produktionen av mervärde.

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Från den kapitalistiska produktionsprocessens ståndpunkt är endast arbete som producerar mervärde att betrakta som produktivt arbete. När det talas om produktivt arbete i det följande menas, om inget annat sägs, alltid produktivt arbete i kapitalistisk mening. Huruvida det vid ett visst slags arbetsförbrukning handlar om produktivt arbete i kapitalistisk mening eller inte beror inte på arbetets konkreta karaktär, utan på de ekonomiska omständigheter under vilka arbetet förbrukas. Om jag bakar en pizza som jag själv äter eller serverar mina vänner, så har jag visserligen skapat ett bruksvärde, men ingen vara (pizzan säljs inte), och därför har jag inte heller producerat något värde eller mervärde; mitt arbete var i den kapitalistiska meningen improduktivt. Säljer jag däremot pizzan på en gatufest så har jag producerat en vara och värde, men inget mervärde; mitt arbete var alltså även i detta fall improduktivt. Men om jag anställs som kock i en kapitalistiskt driven restaurang och där bakar en pizza som äts av betalande gäster, då har jag inte bara producerat värde, utan även mervärde och i detta avseende var mitt arbete "produktivt". Huruvida mitt arbete är produktivt beror inte på det producerade bruksvärdets karaktär, utan på om jag producerar en vara som även innehåller mervärde. Redan i avsnitt 3.1 påpekades att inte bara materiella produkter, utan även tjänster, i den mån de säljs, är varor. I en kapitalistiskt driven teater är skådespelarna därför i lika hög grad "produktiva arbetare" som de stålverksarbetare som arbetar på ett kapitalistiskt stålverk. För varukaraktären hos ett föremål spelar det heller ingen roll huruvida det är "verkligt" nyttigt och nödvändigt för samhällets reproduktion: en lyxjakt, en reklamfilm eller en stridsvagn är alla varor, om de hittar en köpare. Och om de produceras under kapitalistiska villkor är det arbete som förbrukas vid produktionen "produktivt arbete". För att utföra produktivt arbete i kapitalistisk mening måste jag vara lönarbetare. Men det omvända gäller inte.

149

150

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Inte varje lönarbetare är automatiskt "produktiva arbetare". Vi stannar kvar i pizzaexemplet från tidigare: är jag kock i en kapitalistiskt driven restaurang så är mitt arbete produktivt. Nu antar vi att restaurangägaren tar sig råd att anställa en privat kock och att jag byter från restaurangen till restaurangägarens hushåll. Då är jag lönarbetare som tidigare, men jag producerar inte längre några varor, utan bara bruksvärden: pizza som jag bakar i köket hemma hos restaurangägaren säljs inte, utan äts upp av honom och hans vänner. Jag har varken producerat värde eller mervärde och är därför en "improduktiv" lönarbetare. Här kan man göra innebörden i distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete mycket tydlig: arbetar jag som kock i en restaurang så måste restaurangägaren använda pengar till min lön och de livmedel som går åt, precis som han måste om jag jobbar som privatkock Men pengarna som han använder till restaurangverksamheten forskotteras bara, om restaurangen går bra kommer de tillbaka till restaurangägaren, förökade med mervärdet. Pengarna som han betalar för mig som privatkock spenderas; restaurangägaren far visserligen ett bruksvärde tillbaka, men inga pengar. För att kunna spendera pengar på en privatkock behöver restaurangägaren det mervärde som kocken i restaurangen producerar. Den mängd improduktivt arbete som restaurangägaren har råd med begränsas av den mängd mervärde som de produktiva arbetarna i restaurangen producerar. 5.6 Ackumulation, industriell reservarme, utarmning Om produkten efter den kapitalistiska produktionsprocessens slut framgångsrikt säljs, rar kapitalisten inte bara tillbaka det ursprungligen förskotterade kapitalet, utan även ett mervärde. Detta mervärde är den kapitalistiska produktionens ändamål. Mervärdet ska emellertid inte användas till kapitalistens konsumtion - i så fall skulle produktionens ändamål vara den mängd av bruksvärden som kan köpas med

Den kapitalistiska produktionsprocessen

mervärdet - utan till fortsatt kapitalförmering: kapitalrörelsen är ett självändamål (jfr. avsn. 4.2 ovan). Vi slutet av värdeförmeringsprocessen P-V-P' förskotteras pengarna återigen som kapital, och inte bara den ursprungliga värdesumman P, utan en värdesumma som ökats med mervärdet (minus kapitalistens utgifter för konsumtion), som under i övrigt lika villkor sedan ska inbringa ett större mervärde. Mervärdets förvandling till kapital kallas för ackumulation. Konkurrensen tvingar den enskilde kapitalisten att ackumulera. Han måste delta i kapplöpningen om en ständig ökning av produktivkraften för att kunna hänga med i priskonkurrensen. Att öka produktivkraften genom införandet av nya maskiner är i allmänhet dyrt. Vanligtvis räcker det inte att bara investera samma värdesumma i andra maskiner; ofta krävs en större värdesumma, vilket innebär att den enskilde kapitalisten påtvingas ackumulationen. Ackumulationens omfattning kan utfalla mycket olika för olika kapital. Vid stora investeringar, när hela produktionsanläggningar måste förnyas, kan det hända att det tidigare producerade mervärdet inte räcker till. I så fall kan ackumulationens omfattning ökas genom en kredit. Å andra sidan kan det finnas fall då inte hela mervärdet behövs för ackumulationen, då kan det resterande mervärdet placeras som räntebärande kapital i banker eller på finansmarknaden. I båda fallen blir räntesatsen en avgörande faktor. Undersökningen av räntebärande kapital, kredit etc. förutsätter dock ett antal mellansteg, och de sker hos Marx först i tredje bandet av Kapitalet (jfr. kap. 8). Hans framställning av ackumulationsprocessen i första bandet (som detta avsnitt förhåller sig till) är alltså inte på långa vägar fullständig - vilket återigen visar på nödvändigheten av att vid läsningen av Kapitalet inte begränsa sig till första bandet. I början av detta kapitel infördes distinktionen mellan konstant kapital k (den del av kapitalet som förskotteras för maskiner, råmaterial etc.) och variabelt kapital v (förskott för löner). Förhållandet mellan konstant och variabelt kapital

151

152

Den kapitalistiska produktionsprocessen

k/v betecknar Marx som kapitalets värdesammamättning. Förhållandet mellan mängden av produktionsmedel och mängden av arbete kallar Marx för kapitalets tekniska sammamättning. I den mån kapitalets värdesammansättning bestäms av den tekniska sammansättningen kallar Marx den för kapitalets organiska sammamättning (jmf K l, s. 540; MEW 23, s. 640). Den organiska sammansättningen tar alltså bara hänsyn till sådana förändringar av värdesammansättningen som är resultat av förändrade tekniska betingelser (exempelvis att en ny, dyrare maskin införs), och inte sådana som följer enbart av förändringar i värdet av de införda produktionsmedlen. Om t.ex. kol blir dyrare så ökar det konstanta kapitalet k i ett stålverk, och därmed stiger även k/v, utan att något i produktionsbetingelserna har förändrats. I detta fall hade värdesammansättningen stigit, men inte den organiska sammansättningen. När det är tal om kapitalsammansättning i det följande så menas alltid värdesammansättning och inte organisk sammansättning.44 Om kapitalet ackumuleras under oförändrade förhållanden, alltså i synnerhet när både värdesammansättningen, arbetskraftens värde och arbetsdagens längd är konstanta, så växer efterfrågan på arbetskraft lika mycket som kapitalet. Förvandlas t.ex. så mycket mervärde till kapital att den värdesumma som förskotteras som kapital ökar med 20o/o, så krävs även 20o/o mer arbetskraft. Den ökade efterfrågan på arbetskraft förbättrar inledningsvis de villkor under vilka arbetskraften säljs, vilket innebär att det aktuella priset på arbetskraften kan stiga över dess värde. Därmed minskar emellertid mervärdet, vilket saktar ned den fortsatta ackumulationen, bromsar in ökningen av efterfrågan på arbetskraft och därmed även ytterligare löneökningar. Ökar lönen så får det även konsekvenser för införandet av arbetsbesparande maskineri. Som förklarades i avsnitt 5.3 kommer en kapitalist endast att införa en maskin om ökningen av produktionskostnaderna (på grund av att maskinen

Den kapitalistiska produktionsprocessen

avger värde till produkten) är mindre än vad som sparas in på variabelt kapital. Hur mycket variabelt kapital en kapitalist sparar in när han minskar arbetstiden med en bestämd kvantitet beror dock på hur höga lönerna är. Vid höga löner kan därför maskiner komma till användning som vid låga löner inte skulle ge kapitalisten någon kostnadsfördeL Stigande löner leder därför till att införandet av arbetsbesparande maskiner accelereras: Den typiska ackumulationsprocessen sker inte under oförändrade villkor, utan vid stigande värdesammansättning av kapitalet: även vid en fortsatt ackumulationsprocess kan alltså efterfrågan på arbetskraft och därmed även lönen begränsas. Vi ser här, vilket nämndes redan i avsnitt 4.4, att den kapitalistiska ackumulationsprocessen själv ser till att genomsnittslönen förblir begränsad till arbetskraftens värde och att detta värde, trots att det förändras över historien, aldrig kan stiga så mycket att det på allvar skadar kapitalets värdeförmering. Massan av arbetare som är beredda (eller tvungna) att sälja sin arbetskraft, men som inte hittar någon köpare, kallas av Marx för den industriella reservarmen. Storleken på denna industriella reservarme beror på två motstridiga effekter. A ena sidan äger ackumulationen av kapitalet och därmed en ökning av produktionen rum, något som vid oförändrad värdesammansättning innebär att mer arbetskraft krävs (ackumulationens sysselsättningseffekt). A andra sidan leder ökningen av arbetets produktivkraft, som kommer till uttryck i en stigande värdesammansättning, till att det vid oförändrad produktionsmängd krävs mindre arbetskraft (produktivkraftsökningens friställningseffekt). Huruvida efterfrågan på arbetskraft ökar eller minskar beror på vilken av dessa effekter som är dominerande. Anta att arbetets produ,ktivkraft fördubblas. För tillverkningen av en viss produktmängd krävs då bara hälften av arbetskraften. Om nu så mycket mervärde förvandlas till nytt kapital att även produktionen kan fördubblas, då förblir

153

154

Den kapitalistiska produktionsprocessen

antalet sysselsatta arbetare detsamma. Ackumuleras mindre kapital så stiger ändå den producerade mängden, men denna större mängd produceras av ett mindre antal arbetare. Marx utgick från att kapitalet tendentiellt alstrar en allt större "industriell reservarme". Om det totala antalet arbetare förblir ungefår detsamma, är detta bara möjligt om produktivkraftsökningens "friställningseffekt" är starkare än ackumulationens "sysselsättningseffekt". Tittar man på ett enskilt kapital så kan man i allmänhet inte förutsäga vilken effekt som är dominerande. Marx argumenterade dock för att det för enskilda kapital finns två möjligheter att växa. A ena sidan genom förvandlingen av mervärde till kapital; detta slag av tillväxt gav han beteckningen kapialets koncentration. Aandra sidan genom sammanslagning av olika kapital (oavsett om det är en "fredlig" fusionsprocess eller som "fientligt" övertagande), vilket han kallade för kapitalets centralisation. 45 Vid centralisationen ökar det enskilda kapitalet kraftigt i storlek, något som för det mesta sedan kommer till uttryck i en accelererad teknisk omvälvning (det förstorade kapitalet förfogar över större investeringsmöjligheter, det kan anskaffa maskiner som det mindre kapitalet inte hade haft råd med, etc.), men utan att totalkapitalet för den skull växer. Därför resulterar centralisationen i återkommande produktivkraftsökningar med betydande friställningseffekter som inte motsvaras av sysselsättningseffekter till följd av ackumulation. Detta resonemang är visserligen mycket plausibelt; huruvida sysselsättnings- eller friställningseffekter uppstår i hela ekonomin beror dock på hur vanliga sådana centralisationsprocesser är och i vilket förhållande deras friställningseffekter står till de övriga kapitalens sysselsättningseffekter. Det finns visserligen ingen otvetydig grund för Marx antagande om en tendentiellt växande industriell reservarme. Men det är åtminstone klart att den industriella reservarmen i kapitalismen på sikt inte kan försvinna. En kapitalism med full sysselsättning är alltid ett undantag: full sysselsättning

Den kapitalistiska produktionsprocessen

gör det möjligt for arbetarna att ra igenom högre löner, något som leder till att ackumulationsprocessen saktar in och/ eller att införandet av arbetssparande maskineri ökar, så att en industriell reservarme uppstår på nytt. För de enskilda kapitalisterna innebär förekomsten av denna reservarme en dubbel fördel. För det första pressar den sysslolösa arbetskraften ned de sysselsattas löner, för det andra utgör den verkligen en "reserv" för snabba expansioner av ackumulationen: att snabbt utvidga produktionen, t.ex. på grund av nya avsättningsmöjligheter utomlands, är inte möjligt vid full sysselsättning. Vådjanden till företag om att de också ska hjälpa till att minska arbetslösheten är av denna anledning alltid missriktade. Det gäller även den kritik som förebrår kapitalismen for att den produce~ar arbetslöshet. 46 Kapitalets enda ändamål är värdeförmering, ingalunda skapandet av full sysselsättning eller ens ett gott liv for befolkningsflertalet. I anslutning till undersökningen av den industriella reservarmen innehåller kapitel 23 i första bandet av Kapitalet olika uttalanden som har tolkats som en "utarmningsteori". Framför allt på 1920-talet uppfattades utarmningsteorin även som en teori om revolutionen: i kapitalismen utarmas massorna till en sådan grad att de med nödvändighet skulle inse att de inte hade något annat alternativ än ett revolutionärt avskaffande av kapitalismen. Den tyska fascismen visade dock att de mest "utarmade" delarna av befolkningen inte automatiskt går åt vänster; de kan lika gärna söka sig till högerorienterade, nationalistiska och fascistiska rörelser. Under det sextio- och sjuttiotalens "ekonomiska under" påpekade anhängare av kapitalismen gärna att Marx "utarmningsteori" av allt att döma tycktes vederläggas av full sysselsättning och arbetarnas ständigt stigande levnadsstandard, något som sedan även använd,es som ett principiellt argument mot den marxska ekonomikritiken: den felaktiga förutsägelsen om kapitalismens utveckling togs som intäkt för att Marx analys var helt felaktig.

155

156

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Marxisterna ville inte acceptera denna dom och införde en distinktion (som inte finns hos Marx) mellan "absolut utarmning"- arbetarklassens levnadsstandard sjunker i absolut mening- och "relativ utarmning": levnadsstandarden må visserligen stiga, men arbetarklassens andel i samhällets rikedom minskar i förhållande till kapitalisternas. I sak företräder Marx en absolut utarmningsteori i Kommunistiska manifestet från 1848 (jfr. Kommunistiska manifestet, s. 48 f.; MEW 4, s. 473). I första bandet av Kapitalet, som utkom nitton år senare, är det inte längre tal om något sådant. Där gör han klart att just produktionen av relativt mervärde (som, om man så vill, kan uppfattas som "relativ utarmning") tillåter en ökning av arbetarklassens levnadsstandard samtidigt med en ökning av mervärdet (jfr. avsn. 5.5 ovan}. Men i den omdiskuterade passagen i kapitel 23 i första bandet handlar det för Marx i första hand inte om en viss inkomstfördelning. Med hänvisning till sin tidigare analys av produktionen av relativt mervärde skriver Marx där att inom det kapitalistiska systemet genomfors alla metoder for ökning av arbetets samhälleliga produktivkraft på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel, som utvecklar produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren till en delmänniska, nedvärderar honom till ett bihang till maskinen, gör arbetet till en plåga och berövar det allt innehåll, fjärmar honom från arbetsprocessens intellektuella potenser i samma utsträckning som vetenskapen som självständig potens inforlivas. Arbetarens arbetsbetingelser fordärvas, han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och forhatliga despoti, hela hans livstid forvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn [alluderar på en indisk kult där de troende på viktiga högtidsdagar kastar sig under vagnen med gudens

Den kapitalistiska produktionsprocessen

bild, M.H]. Men alla metoder att producera mervärde är samtidigt metoder att ackumulera, och varje utvidgning av ackumulationen blir omvänt ett medel att utveckla dessa metoder. Därav foljer, att i samma utsträckning som kapitalet ackumuleras måste arbetarnas villkor ständigt forsämras, oavsett om arbetslönen är hög eller låg. (K l, s. 570 [korr.]; MEW 23, S. 674 f.)

Att det för Marx i första hand inte handlar om utvecklingen av inkomsterna eller levnadsstandarden blir tydligt av sista meningen i citatet, "försämringen" av de arbetandes situation relaterar till totaliteten av deras livs- och arbetsvillkor, något som även följande uttalande för tydligt: Ackumulationen av rikedom vid den ena polen är alltså en ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk nedbrytning vid motpolen. (K l, s. 570 [korr.]; MEW 23, s. 675)

Den marxska kritiken av kapitalismen inskränker sig inte till frågan om fördelningen av inkomsterna eller tillgångarna. Denna fördelning kan i viss utsträckning förändras inom kapitalismen, och det ligger helt och hållet i kapitalets intresse att arbetarna inte går under i fullständig fattigdom, det skulle nämligen påverka kvaliteten hos deras arbetskraft. Inte heller de arbetslösa, medlemmarna i den "industriella reservarmen", bör lämnas att helt enkelt hanka sig fram, det skulle nämligen göra att deras arbetskraft, som kapitalet kan behöva vid en ny ackumulationsvåg, inte längre kan användas (jfr. kapitel 11 nedan). Det som Marx kritiserar är inte en viss fördelning av tillgångar och inkomster, utan .de i en vid mening "eländiga" arbets- och levnadsförhållanden som han karakteriserar med begrepp som "arbetskval", "ovisshet", "brutalisering" etc. Att dessa levnadsförhållanden ingalunda är barnsjukdomar hos

157

158

Den kapitalistiska produktionsprocessen

kapitalismen, an de snarare, trots alla växlingar i kapitalismens konkreta gestalt, forblir "eländiga'', det är vad Marx forsöker bevisa i sin analys av den kapitalistiska produktionsoch ackumulationsprocessen. Eftersom det enda ändamål denna process känner är värdeformering och en ständigt forbättrad värdeformering, och eftersom människan och naturen här enbart tjänar som medel for värdeformeringen, besitter denna process en inneboende destruktivitet i forhållande till människa och natur, som ständigt på nytt och även vid stigande levnadsstandard producerar dessa eländiga levnadsforhållanden i ständigt nya former. Av detta analysresultat gör Marx ingen moralisk forebråelse mot de enskilda kapitalisterna, utan drar foljande slutsats: är man verkligen intresserad av an forändra dessa eländiga levnadsforhållanden finns det inget annat alternativ än avskajfondet av kapitalismen. Den marxska kritiken består inte i någon moralisk forebråelse, utan i framvisandet av hur kapitalismen verkligen fungerar.

161

6. Kapitalets cirkulation

I sin värdeskapande process antar kapitalet omväxlande varuform och penningform. Som redan framgår av "kapitalets allmänna formel", P-V-P', omfattar den värdeformerande processen produktionshandlingar och cirkulationshandlingar. I foregående kapitel behandlades endast kapitalets produktionsprocess, vilken Marx framställer i forsta bandet av Kapitalet. Kapitalets cirkulationsprocess undersöker han i andra bandet. I detta kapitel kommer jag att kommentera några begrepp ur denna undersökning som är nödvändiga for att förstå det tredje bandet. 6.1 Kapitalets kretslopp. Cirkulationskostnader, industriellt kapital och köpmanskapital Formeln P-V-P' beskriver kapitalets kretslopp på ett abstrakt sätt. Kretsloppet sönderfaller i tre stadier: Första stadiet: Kapitalisten uppträder på varumarknaden som köpare, han omsätter sitt penningkapital P i varan V. Penningen är värdets självständiga form, penningkapital är kapitalets penningform. Det som gör denna köphandling till ett avsnitt i kapitalets kretslopp är sammanhanget: köpet sker i syfte att producera en ny vara, som ska säljas vidare med vinst. Vinsten blir möjlig på grund av den köpta varans särskilda stoffliga innehåll: kapitalisten köper produktionsmedel

162

Kapitalets cirkulation

(Pm) och arbetskraft (A), dvs. han förvandlar penningkapitalet P till produktivt kapital PR. Andra stadiet: Cirkulationsprocessen avbryts, det produktiva kapitalet PRK förbrukas i en produktionsprocess. Produktivt kapital består visserligen av produktionsmedel och arbetskraft, men det betyder inte omvänt att dessa alltid är produktivt kapital. Produktionsmedel och arbetskraft är visserligen alltid produktionsprocessens faktorer, oavsett vilken samhällelig form den har. Produktivt kapital är de dock endast när de ingår i en kapitalistisk produktionsprocess. Den kapitalistiska produktionsprocessens resultat är en ny varumängd. Som det värdeförmerade kapitalets existensform utgör denna varumängd varukapitalet V'. Det består inte bara av kvalitativt andra varor än den ursprungliga varumängden V (produktionsmed~l och arbetskraft); vid försäljningen bör det även ha ett högre värde än V. Tredje stadiet: Cirkulationsprocessen återupptas i och med att kapitalisten uppträder på varumarknaden som säljare. Han säljer den nya varumängden V mot P, han omvandlar alltså varukapitalet till penningkapital igen, vilket nu emellertid är värdeförmerat, dvs. är penningkapital som förmerats med mervärdet. Som utförlig figur för kretsloppet (punkterna antyder att cirkulationsprocessen avbryts genom produktionsprocessen) &r man alltså: Pm

l P-V ... PR ... V'-P'

\ A

I sitt kretslopp antar kapitalet i tur och ordning formerna penningkapital, produktivt kapital och varukapital. Dessa

Kapitalets cirkulation

former är inte självständiga kapitalsorter, utan enskilda avsnitt i kapitalets kretslopp. Den tid då kapitalet befinner sig i produktionsprocessen är dess produktionstid, och den tid då kapitalet befinner sig i cirkulationsprocessen är dess omloppsstid, oavsett om det är i form av penningkapital som söker varuförsäljare eller i form av varukapital som söker köpare. Produktionstiden är längre än den rena arbetstiden. Om maskineriet står stilla nattetid eller det producerade läggs på lager så befinner sig kapitalet i produktionsprocessen även utanför arbetstiden. Värde och mervärde produceras dock endast inom arbetstiden, vilket föranleder kapitalisterna att försöka hålla den produktionsoch omloppstid som går utöver den rena arbetstiden så begränsad som möjligt. I cirkulationen uppstår cirkulationskostnader. Här måste man skilja mellan kostnader för produktiva handlingar som gör produktens bruksvärde och värde större, alltså en förlängning av produktionsprocessen under cirkulationen, och rena cirkulationskostnader som inte bidrar till bruksvärdet och därför inte heller till produktens värde, eftersom de enbart har att göra med formforändringen där penning omvandlas till varuform och vara omvandlas till penningform. Till den förstnämnda kategorin hör framför allt transportkostnader. En· sak har bruksvärde för mig bara när jag har tillgång till den på den plats där jag vill konsumera den. Transporten av t.ex. en cykel från fabriken till konsumenten är lika nödvändig för cykelns bruksvärde som monteringen av hjulen, och bidrar därför till cykelns värde på samma sätt som monteringen. Däremot har den blotta formförvandlingen från vara till penning inget med varans bruksvärde att göra, och därför tillför den inte heller något'till varans värde. Rena cirkulationsagenter (t.ex. kassapersonal) kan visserligen även de vara lönarbetare. Liksom alla andra lönarbetare utför de ett merarbete när de t.ex. jobbar åtta timmar samtidigt som

163

164

Kapitalets cirkulation

deras lön representerar en värdesumma som under normala omständigheter produceras på fyra timmar. Men dessa cirkulationsagenter har själva inte producerat något värde, och de har därför inte heller något mervärde. Deras arbete är visserligen nödvändigt under kapitalistiska betingelser, men trots det "improduktivt", dvs. det skapar inte mervärde. Lönen för detta arbete (och värdet av de produktionsmedel som förbrukas) dras från det mervärde som de produktiva arbetarna har producerat. Att de improduktiva arbetarna utför merarbete och därför blir utsugna bidrar inte till mervärdet, men utsugningen minskar summan som dras från mervärdet. Det ovan sagda om kostnaderna för de rena cirkulationsagenterna gäller allmänt för de rena cirkulationskostnaderna: de utgör ett avdrag från mervärdet, och om de minskar så ökar det mervärde som blir kvar. Därmed uppstår ett sken av att kapitalets förmering inte bara är ett resultat av utsugningen av arbetskraften i produktionsprocessen, utan oberoende därav även härrör från kapitalets cirkulationsprocess. Den kapitalfetisch som omtalades redan i samband med undersökningen av produktionsprocessen (jfr. avsn. 5.3) förankrar sig ännu djupare i cirkulationsprocessen. Kapital som genomgår de tre formerna penningkapital, produktivt kapital och varukapital kallar Marx för industriellt kapital. Därmed betonas inte en stofflig egenskap (som t.ex. bruket av stora industrianläggningar), utan ett kännetecknande drag på värdesidan: Det industriella kapitalet är den enda existensform för kapitalet, vari dess funktion inte endast är tillägnelsen, utan också skapandet av mervärde resp. merprodukt. (K 2, s. 50 [korr.]; MEW 24, s. 61)

Till industriellt kapital i denna mening hör även kapital som är placerat i tjänsteföretag. Den enda skillnaden består här i att den färdiga produkten (oavsett om det är en

Kapitalets cirkulation

teateruppsättning eller en transport) inte är ett objektivt ting som kan uppträda som självständigt varukapital. Den kan endast konsumeras samtidigt som sin produktionsprocess, och kretsloppsfiguren rar därför följande form: PM l P-V ... PR-P' \ A

Vårdet hos en sådan tjänst bestäms emellertid, liksom värdet hos varje annan kapitalistiskt producerad vara, som summan av värdet hos de produktionsmedel k som förbrukats i dess produktion och det nya värde (v + m) som skapats genom att arbetskraft förbrukats. Rent köpmanskapital (handelskapital, kommersiellt kapital) och räntebärande kapital hör däremot inte till det industriella kapitalet. Båda tillägnar sig visserligen en del av mervärdet, men det hör inte till deras kapitalfunktion att även producera detta mervärde. Det rena köpmamkapitalet har bara att göra med köp och försäljning av varorna; de arbetare som sysselsätts av denna typ av kapital utför improduktivt arbete som inte ger något mervärdeY Den industriella kapitalisten slipper utgifterna för detta improduktiva arbete (alltså de egentliga cirkulationskostnaderna) och kortar dessutom ned sitt kapitals omloppstid genom att sälja till köpmannen istället för konsumenterna. Av denna anledning säljer han de varor som producerats av det egna kapitalet under deras värde till köpmannen, som sedan säljer dem vidare till deras värde. På detta sätt delar industrikapitalisten• det av hans kapital producerade mervärdet med köpmanskapitalisten.

165

166

Kapitalets cirkulation

6.2 Kapitalets omslag. Fast och cirkulerande kapital När kapitalets kretslopp inte betraktas som ett enskilt skeende, utan som en periodisk process, talar man om kapitalets omslag. Oms/agrtiden är summan av produktions- och omloppstid, det är den tid som kapitalisten måste ligga ute med kapital innan det återvänder till honom som en värdeförmerad summa. En del av produktionsmedlen, som t.ex. byggnader och maskiner, förslits först efter ett flertal produktionsperioder. Till produktens värde överför de endast den del av sitt värde som motsvarar det genomsnittliga slitaget. Om en maskin t.ex. kan användas i tjugo produktionsperioder, så överför den en tjugondel av sitt värde till produkten under vardera av dessa tjugo perioder. Medan en del av denna maskins värde redan ingår i cirkulationen, förblir maskinen i sin naturalform fixerad i produktionssfåren. Beståndsdelar av det konstanta kapitalet med denna egenskap kallas för fast kapital. Det fasta kapitalets motpart är det rörliga eller cirkulerande kapitalet. Detta är de beståndsdelar av kapitalet som förbrukas helt under en produktionsperiod och vars naturalform alltså försvinner. Till det cirkulerande kapitalet hör å ena sidan de icke-fasta delarna av det konstanta kapitalet, alltså · råmaterial, hjälpämnen, energi etc., och å andra sidan det variabla kapitalet. skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital är inte stofflig (som t.ex. skillnaden mellan ting som kan flyttas och sådana för vilka detta inte är fallet) utan en skillnad i cirkulationen av värdet, och denna skillnad är av enorm praktisk betydelse för kapitalisten. Det rörliga kapitalets värde ersätts under normala omständigheter redan efter ett omslag och måste då omedelbart förskotteras för nästa produktionsperiod. Det fasta kapitalets värde överförs till produkten under loppet av ett flertal produktionsperioder - efter ett omslag flyter det därför även endast delvis tillbaka. Detta återflödande värde behövs inte omedelbart, utan först när det fasta

Kapitalets cirkulation

kapitalets stoffliga beståndsdelar faktiskt också måste ersättas, t. ex. när en ny maskin anskaffas. Då måste emellenid totalbeloppet av det fasta kapitalet förskotteras på en gång. Fram till dess utgör det återflödade fasta kapitalet en amorteringsfond. Fast och cirkulerande kapital, liksom konstant och variabelt kapital, är båda distinktioner inom det produktiva kapitalet, inom det kapitalvärde som förvandlats till produktionsmedel och arbetskraft. Distinktionen mellan konstant och variabelt kapital relaterar till värdebildningen. Det konstanta kapitalet k överför helt enkelt sitt värde till produkten, medan det variabla kapitalet däremot skapar ett nytt värde som uppgår till v + m. Distinktionen mellan fast och cirkulerande kapital relaterar å andra sidan till värdets cirkulation, till den tidpunkt då motsvarande kapitalvärde återvänder till kapitalisten. Distinktionen mellan konstant och variabelt kapital förutsätter en rad teoretiska insikter i värdebildningsprocessen (om sambandet mellan värde och arbete, skillnaden mellan arbete och arbetskraft, vetskapen att "lön'' som betalning för arbete är ett "fingerat uttryck'', etc.), insikter som inte är att förvänta av vare sig kapitalisten eller det spontana vardagsmedvetandet (ang. vardagsmedvetandet, jfr. kap. 10). På grund av dess praktiska betydelse kan kapitalisten däremot omedelbart förstå distinktionen mellan fast och cirkulerande kapital och använda den som grund för sina beräkningar. I och med att det cirkulerande kapitalet i denna distinktion motsvarar det variabla kapitalet i kombination med en del av det konstanta kapitalet blir skillnaden mellan konstant och variabelt kapital ännu svårare att se. 6.3 Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion De enskilda kapitalens kretslopp är sammanflätade med och förutsätter varandra. Det ena kapitalets kretslopp förutsätter att det kan finna de andra kapitalens produkter på marknaden, dvs. produktionsmedel och livsmedel som den sysselsatta

167

168

Kapitalets cirkulation

arbetskraften kan konsumera. Och om det enskilda kapitalet har producerat varor, är det beroende av att dessa varor ingår i de andra kapitalens kretslopp som produktions- och livsmedel. Det enskilda kapitalets reproduktion kan därför inte betraktas isolerat; den är bara möjlig som en del av det samhälleliga totalkapitalets reproduktion, som utgörs av de samlade enskilda kapitalen. För att det samhälleliga totalkapitalet ska kunna reproduceras måste totalprodukten uppvisa en viss stofflig proportionering. Det måste å ena sidan produceras så mycket produktionsmedel som de enskilda kapitalen tillsamman behöver, och å andra sidan så mycket livsmedel som arbetarhushållen och kapitalisterna konsumerar. Eftersom produktions- och livsmedel inte helt enkelt delas ut, utan byts, måste de stoffligt bestämda delarna av den samhälleliga totalprodukten även vara värdemässigt proportionerad på ett visst sätt, så att produktions- och livsmedlen även kan betalas. Vi kan tydliggöra denna proportionering med ett extremt förenklat exempel. Vi ponerar en ekonomi där det bara finns arbetare och kapitalister, och där all produktion är kapitalistiskt organiserad. Vi bortser från fast kapital, och antar alltså att hela det konstanta kapitalet förbrukas inom perioden i fråga, låt säga ett år, och överför sitt värde till produkten. I denna ekonomi finns det tusentals olika branscher (stålindustri, kemiindustri, livsmedelsproducenter, klädindustri, etc.), och flertalet av dessa branscher kan i sin tur delas upp i ett flertal underbranscher. För vårt ändamål skiljer vi endast mellan två stora avdelningar i produktionen. Avdelning I producerar produktionsmedel, och avdelning II producerar konsumtionsmedel i ordets vidaste mening. skillnaden mellan de båda avdelningarna ligger i användningen av deras produkter. Produkter från avdelning I ingår i ytterligare produktionsprocesser, medan produkter från avdelning II går in i arbetarhushållens och kapitalisternas konsumtion. En rad produkter, t.ex. bilar, kan användas på båda sätten.

Kapitalets cirkulation

I vårt förenklade scenario antar vi att bilar som används som produktionsmedel produceras i avdelning l, och att bilar som ingår i privatkonsumtionen produceras i avdelning Il. För att totalkapitalet ska kunna reproducera sig kan kvantiteten av och värdet hos de båda avdelningarnas produkter inte stå i ett godtyckligt förhållande till varandra. Först kommer vi att undersöka den nödvändiga proportioneringen utifrån den enkla reproduktionens förutsättningar. Vi bortser alltså från ackumulationen och antar att det totala mervärdet går in i kapitalisternas konsumtion. Om }q och VI är konstant och variabelt kapital i avdelning l, och m1 är det mervärde som produceras där (motsvarande }q l, VII+ m11 för avdelning Il), så är det totala produktvärdet: i avdelning I

kl

i avdelning II

kil+ Vii+ ffill

+Vi + ffil

Produkten från avdelning I består i stoffiigt hänseende av produktionsmedel. För att enkel reproduktion ska vara mö j-. lig måste denna produkt ersätta de produktionsmedel som förbrukats i båda avdelningarna. Följande värdeförhållande måste alltså gälla: (l)

Produkten från avdelning II består av konsumtionsmedeL Den måste täcka vad arbetarna och kapitalisterna i båda avdelningar förbrukar. Därför måste följande gälla: (2)

kii+Vil+ffill

= Vi+Vil+ffil+ffill

Av de båda ekvationerna följ.er att (genom att man stryker de variabler som är identiska på båda sidor): (3)

169

170

Kapitalets cirkulation

Vårdet av det konstanta kapital som forbrukas i avdelning II måste alltså vara lika med värdet av det variabla kapitalet och mervärdet från avdelning l. De enskilda kapitalen planerar emellertid sin produktion oberoende av varandra; därfor uppfylls de ovan formulerade villkoren endast tillfålligt. I normalfallet kommer alltid en viss disproportionalitet mellan de enskilda avdelningarna att uppträda. Vi kan i princip använda samma resonemang när det gäller den utvidgade reproduktionen, om vi alltså antar ackumulation, dvs. att en del av mervärdet forvandlas till nytt kapital. Produkten från avdelning I ska nu inte bara räcka till att ersätta de produktionsmedel som forbrukats i avdelning I och II. Ännu mer produktionsmedel måste produceras for att ackumulationen ska bli möjlig i båda avdelningarna. Samma sak gäller for avdelning Il: det räcker nu inte att producera så mycket livsmedel som arbetare och kapitalister konsumerar, utan extra livsmedel måste produceras for att täcka konsumtionen hos den ytterligare arbetskraft som sysselsätts. För att ackumulation ska bli möjlig måste båda avdelningar producera mer än vad som hittills förbrukats. Det ena enskilda kapitalets ackumulation forutsätter andra enskilda kapitals ackumulation, och det i ett dubbelt avseende. Å ena sidan måste vårt ackumulationsvilliga enskilda kapital finna fler produkter på marknaden än tidigare; å andra sidan producerar det vid ackumulationen självt en större varumängd som det bara kan avsättning for om även andra enskilda kapital ackumulerar. Inte heller här uppfylls de korrekta proportionerna annat än tillfålligtvis; det normala är bristande proportionalitet mellan branscherna. I den marxistiska debatten vid 1900-talets början spelade dessa reproduktionsscheman en viktig roll. Diskussionen handlade om huruvida en kapitalism utan kriser var principiellt möjlig och vilka utvecklingsmöjligheter kapitalismen hade i kapitalistiskt underutvecklade länder som Ryssland (ang.

ra

Kapitalets cirkulation

dessa debatter, jfr Rosdolsky 1977/1979, Milios/Economakis 2003). Här tillmättes dock dessa scheman en alltför stor förklaringskraft. Visserligen ger de en helhetsvy över den kapitalistiska produktionen och cirkulationen, men de är fortfarande ingenstans i närheten av att ge en bild av den kapitalistiska reproduktionen, som den sker i empirin. Den enhet mellan produktions- och cirkulationsprocess som formuleras i dessa reproduktionsscheman utgör snarare grunden för att på ett meningsfullt sätt kunna diskutera kategorier som profit, ränta, företagarvinst, aktiekapital etc., i vilka de konkreta förhållandena kommer till uttryck.

171

173

7. Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens" I kapitlen 7 till l O kommer teman från tredje bandet av

Kapitalet att behandlas. Först i detta band finner vi de kategorier som uttrycker "empirin" hos kapitalistiska förhållanden, alltså det sätt på vilket det kapitalistiska produktionssättet omedelbart presenterar sig för åskådningen. I början av tredje bandet karakteriserar Marx förhållandet mellan Kapitalets tre delar på följande sätt: I första boken undersöktes de framträdelser, i vilka den kapitalistiska produktiomprocessen, tagen för sig, visar sig som omedelbar produktionsprocess[ ... ]. Men denna omedelbara produktionsprocess uttömmer inte kapitalets hela levnadslopp. I verklighetens värld kompletteras den av cirkulatiomprocessen, och denna var föremålet för undersökningarna i andra boken. Det visade sig [... ] att den· kapitalistiska produktionsprocessen, när den betraktas som helhet, utgör en enhet av produktions- och cirkulationsprocess. Denna tredje bok kan inte syssla med allmänna reflektioner över denna enhet. Det gäller snarare att spåra och presentera de konkreta former, som växer fram under kapitalets rörelseprocess betraktad som helhet. [... ] Kapitalets gestalter, sådana som vi utreder dem i denna bok, närmar sig alltså steg för steg den form som är synbar på samhällets yta, i de olika

174

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

kapitalens ömsesidiga påverkan, konkurrensen, och i det vanliga medvetandet hos produktionsagenterna själva. (K 3, s 25[korr.]; MEW 25, s 33)

7.l Kostnadspris, profit och profitkvot kategorier och vardagliga mystifikationer Vårdet hos varje kapitalistiskt producerad vara kan uttryckas med formeln k + v + m, där k utgör värdet för förbrukade produktionsmedel och v + m utgör det nya värde som skapats genom att levande arbete förbrukats. Kapitalisten är framför allt intresserad av storheten k + v, som anger vad varan kostar för kapitalisten. Marx kallar denna storhet för varans kost-

nadspris. För varans värdebildning spelar k och v helt olika roller. Vårdet hos de produktionsmedel som förbrukats överförs till produkten. Arbetskraftens värde har däremot inget att göra med produktens värde, det värde som överförs till produkten är nämligen ett nytt värde som kommer av att arbetskraft nedläggs. I beräkningsmässigt hänseende är detta nya värde lika med v + m (jfr. kapitel 5.1 ovan). De olika roller som k och v spelar i värdebildningen går inte omedelbart att se; i arbetslönens form framstår nämligen allt arbete som betalt arbete. Med utläggen för v tycks arbetets värdebidrag till den färdiga produkten vara betalt på precis samma sätt som de förbrukade produktionsmedlens värdebidrag är betalade med utläggen för k. Det går inte att se någon principiell skillnad mellan kapitalets båda beståndsdelar. Den enda skillnad som kapitalisten lägger märke till är den mellan fast och cirkulerande kapital. Denna skillnad har dock inget att göra med värdebildningen, utan med tidpunkten för värdets återflöde (jfr. avsn. 6.2). Mervärdet m är till att börja med endast överskottet av varans värde utöver dess kostnadspris, dvs. utöver värdet hos det kapital som lagts ut i produktionen av varan. För kapitalisten är det visserligen tydligt att detta värdeöverskott har sin

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

orsak i de produktiva forlopp som kapitalet genomgår. Men eftersom kapitalisten med hänsyn till värdebildningen inte ser någon skillnad mellan de enskilda kapitaldelarnas andelar i värdebildningen, tycks detta överskott ha sitt ursprung till lika stor del i alla delar av kapitalet (i såväl konstant och variabelt kapital som i fast och cirkulerande kapital). 48 Mervärdet betraktat som frukten av hela det forskotterade kapitalet är profit. I profiten hänfors mervärdet till värdet av hela det forskotterade kapitalet istället for att hänforas till arbetskraftens värde. Profit är dock inte bara ett annat uttryck for mervärdet. En viktig aspekt är att begreppet hänger samman med en helt annan foreställning som "mystifierar" de faktiska forhållandena. Mervärde är överskottet av det nya värde som skapas av det levande arbetet utöver arbetskraftens värde. Förbrukningen av levande arbete är (under kapitalistiska forhållanden) det som ger upphov till mervärde. Profit är däremot överskottet hos en varas värde järnfon med den del av det forskotterade kapitalet som forbrukats vid produktionen av varan. Kapitalet framträder här som upphov till profiten. Marx sammanfattar skillnaden mellan mervärde och profit på foljande sätt: I mervärdet blottläggs förhållandet mellan kapital och arbete. I förhållandet mellan kapital och profit[ ... ] framträder kapitalet som ett forhållande till sig själv, ett förhållande där det som ursprunglig värdesumma skiljer sig från ett nyvärde, som det själv sätter. Att det alstrar detta nyvärde under sin rörelse genom produktionsprocessen och cirkulationsprocessen finns i medvetandet. Men hur detta sker är mystifierat och tycks ha sitt ursprung i kapitalets egna förborgade egenskaper. (K 3, s. 43[korr.]; MEW 25, s. 58)

Den mystifikation av de faktiska forhållandena som äger rum i profiten forutsätter en annan mystifikation, nämligen lönen som betalning for arbetet. Mervärdet kan framträda som

175

176

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

profit, alltså som frukt av kapitalet, endast eftersom lönen inte framträder som betalning för arbetskraften, utan som betalning för arbetets värde. Mervärde i profitens gestalt är dock inte bara en föreställning som mystifierar de faktiska förhållandena. Denna föreställning är av praktisk betydelse eftersom kapitalisten endast är intresserad av profit som varans värdeöverskott jämfört med det kapital som krävs för att producera den. För kapitalisten är måttet på värdeförmeringen därför inte mervärdekvoten m/v, utan profitkvoten m/(k +v). Vid varje kapitalinvestering är kapitalisten intresserad av en så hög profitkvot som möjligt. Denna storhet är avgörande för kapitalisternas praktiska handlingar. Profitkvoten kan, allt annat lika, ökas genom att höja mervärdekvoten (jfr kapitel 5: Produktion av absolut och relativt mervärde). Profitkvoten kan dock höjas även vid konstant (och till och med fallande) mervärdekvot. Det finns i grunden tre möjligheter till detta.

Ekonomi i användningen av det konstanta kapitalet. Man är helt enkelt mer sparsam med det konstanta kapitalets beståndsdelar. Sådana besparingar kan uppstå genom att produktionens omf"ang utvidgas: En dubbelt så stor produktion behöver inte nödvändigtvis dubbelt så mycket energi, byggnader, etc. Detta gäller särskilt när utvidgningen av produktionen sker genom en förlängning av arbetstiden. Med samma maskiner och byggnader kan man i ett företag med två skift producera dubbelt så mycket som i ett företag med ett skift. Det enda som måste fördubblas är råmaterialen. Vid konstant mervärdekvot fördubblas mervärdet och det variabla kapitalet. Det konstanta kapitalet ökar dock med långt mindre än det dubbla, vilket innebär en enorm ökning av profitkvoten. Därför kan kapitalisten också kosta på sig att betala övertids- och OB-tillägg. Därigenom sjunker visserligen mervärdekvoten något, men på grund av den enorma besparingen på konstant kapital stiger profitkvoten ändå.

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

Om produktionens omflng forblir detsamma kan man spara in på konstant kapital genom en mer rationell användning av råmaterial och energi, men även på arbetarnas bekostnad, genom att de t.ex. rar finna sig i hälsofarliga arbetsprocesser, eller när man sparar in på arbetsskyddet. Redan i avsnitt 5.3 diskuterades ekonomiseringar i användningen av konstant kapital, men då bara som ett moment som gör produkten billigare. Här ser vi att detta samtidigt höjer profitkvoten.

Ekonomiseringar i produktionen av det konstanta kapitalet. Om värdetavdetkonstantakapitalets beståndsdelarsjunker, så minskar det konstanta kapitalets värde utan att något måste ändras i den konkreta produktionen. Ökningen av profitkvoten i en sf'år beror då på en ökning av produktivkraften i en annan sf'år. Acceleration av kapitalets omslag. Ett kapital som slår om två gånger per år producerar dubbelt så mycket mervärde som ett kapital som under annars identiska omständigheter slår om en gång per år. Det f'örsta kapitalets profitkvot skulle därför vara dubbelt så hög som det andra kapitalets. All acceleration av kapitalets omslag höjer profitkvoten. 7.2 Genomsnittsprofit och produktionspriser Med utgångspunkt i de ovan nämnda metoderna f'ör att vid konstant mervärdekvot höja profitkvoten blir det tydligt att två kapital som producerar med samma mervärdekvot har olika profitkvoter om de vid identisk omslagstid uppvisar olika värdesammansättningar kiv, eller om de vid identisk värdesammansättning har olika omslagstider. Låt oss förtydliga med ett räkneexempel. Anta att mervärdekvoten enhetligt ligger p~ l 00 procent och att vi bortser från fast kapital. De båda kapitalen A och B har samma omslagstid, ett år. För kapital A är k = 90 och v = l O, för kapital B är k= 60 och v= 40. Under dessa omständigheter produceras

177

178

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

ett mervärde m = l O av kapital A, vars profitkvot uppgår till 10/(90+10) = IOo/o Kapital B producerar ett mervärde m= 40 och profitkvoten uppgår här alltså till40/(60+40) = 40o/o De olika värdesammansättningarna leder till olika profitkvoter: ju högre värdesammansättning, desto lägre profitkvot. Anta att kapitalet C har samma värdesammansättning som kapitalet A, men slår om två gånger om året. Mervärdet blir därför 2 x 10 = 20, och profitkvoten uppgår till20/(90+10) = 20o/o, medan kapital A bara kommer upp i en profitkvot på IOo/o Ju kortare omslagstiden är, desto större blir den (årliga) profitkvoten. Det står dock inte kapitalisterna fritt att välja kapitalets värdesammansättning och omslagstid, utan dessa beror på de konkreta villkoren i enskilda branscher. I ett stålverk används t.ex. avsevärt mer konstant kapital i förhållande till variabelt kapital än i klädindustrin. Om varorna skulle "säljas till sitt värde", om varornas normala priser alltså vore ett adekvat uttryck för varuvärdet, så skulle profitkvoten skilja sig åt väsentligen i de enskilda branscherna, även om mervärdekvoten, alltså exploateringen av arbetskraften, vore densamma överallt. Kapitalets enda ändamål är värdeförmering. Kapitalägarnas enda intresse, försåvitt de beter sig som kapitalister, dvs. som personifierat kapital (jfr. avsn. 4.1), består i att uppnå största möjliga värdeförmering av sitt förskotterade kapital. Om olika branscher erbjuder olika profitkvoter kommer kapitalägarna att försöka plocka ut sitt kapital från branscherna med lägre profitkvot och investera det i branscher med högre profitkvot. Om det är möjligt att förflytta kapital mellan olika branscher (om det t.ex. inte förhindras av lagstadgade begränsningar) så kommer allt mer kapital att flöda från branscher med lägre profitkvot till branscher med högre profitkvot. Detta leder till att varuutbudet ökar i branscher med högre profitkvot och minskar i branscher med lägre profitkvot. På grund av konkurrensen kapitalisterna emellan kommer å ena sidan det

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

ökande utbudet i branscherna med högre profitkvot leda till sjunkande forsäljningspriser, och i sista hand till sjunkande profitkvoter, medan det minskade utbudet i branscher med lägre profitkvot å andra sidan leder till stigande priser och i sista hand stigande profitkvoter. De olika profitkvoterna närmar sig en genomsnittlig eller allmän profitkvot. Konkurrensen mellan kapitalisterna, deras jakt efter en så hög profitkvot som möjligt, far därmed två konsekvenser. Priserna är å ena sidan inte bara tillfälliga; de är helt enkelt långsiktigt inget adekvat uttryck for värdena. På grundval av dessa priser utvecklas å andra sidan en genomsnittlig profitkvot som tendentiellt är densamma for alla kapital. De priser som uppnår denna genomsnittliga profitkvot kallar Marx for produktionspriser. Den genomsnittsprofit som ett kapital uppnår är lika med varans kostnadspris (kostnaderna for produktionsmedel och löner per varuenhet) multiplicerat med den genomsnittliga profitkvoten. Produktionspriset är summan av kostnadspris och genomsnittsprofit. 49 Om kostnaden for produktionsmedel är l 00 euro, kostnaden for löner är 20 euro och om den genomsnittliga profitkvoten ligger på l O procent, så är varans kostnadspris 120 euro, genomsnittprofiten 12 euro och produktionspriset 132 euro. För den enskilde kapitalisten framträder denna genomsnittsprofit som ett påslag på kostnadspriset. För honom tycks storleken på hans individuella profit bero på två saker: forsäljningspriset, som bestäms av marknaden, alltså priset som han kan sälja varorna for, och kostnadspriset. Om han kan pressa kostnadspriset, till exempel genom att öka användningen av maskineri och minska användningen av arbetskraft (jfr. avsn. 5.2 om produktion av relativt mervärde), så kan han göra ett påslag som är större än genomsnittsprofiten och på så sätt en extraprofit trots att varorna säljs till marknadspris. Ett kapitals faktiska profit, som kan avvika från genomsnittsprofiten, tycks alltså å ena sidan bero på objektiva

ra

179

180

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

förhållanden (priserna på marknaden) och å andra sidan på kapitalistens subjektiva förmåga att producera till ett lågt kostnadspris. Att profiten kommer av tillägnelse av merarbete är inte något som syns. Tvärtom, lyckas det för den enskilda kapitalisten att producera med mindre arbete, så stiger som regel hans profit. I själva verket är dock även genomsnittsprofiten betingad av mervärdet. Men inte av det emkilda kapitalets mervärde, utan av det mervärde som har producerats i hela ekonomin, dvs. av det samhälleliga totalkapitalets mervärde. Utjämningen av profitkvoterna betyder inget annat än en omfördelning av mervärdet på totalsamhällets nivå. Om varorna byttes till sitt värde så skulle varje kapitalist f3. det mervärde som producerats med hjälp av hans individuella kapital, och de enskilda kapitalens profitkvoter skulle variera kraftigt. Om varorna byts till produktionspris så far varje kapitalist i genomsnitt en profit som är proportionell till det förskotterade kapitalets storlek; alla kapital uppnår alltså i genomsnitt samma profitkvot. Kapitalisterna förhåller sig till genomsnittsprofiten som aktieägare i ett aktiebolag: den procentuella vinsten är lika stor för alla, var och en far en andel av företagets vinst som är proportionell till den egna insatsens storlek. I tredje bandet av Kapitalet skisserar Marx en enkel kvantitativ omräkningsmetod för att gå från ett värdesystem (k, v och m är givna för olika branscher; inom en bransch antas de vara lika för alla kapital) till ett produktionsprissystem. Denna beräkningsmetod har dock visat sig vara felaktig. Att den innehåller ett fel påpekade även Marx (K 3, s. 149; MEW 25, s. 174), men han underskattade konsekvenserna av detta fel. "Transformationsproblemet", alltså frågan hur (eller ens om) värdestorheter kan transformeras till produktionspriser, har diskuterats intensivt under nittonhundratalet (jag behandlar denna debatt utförligt i Heinrich 1999, s. 267 ff). Inom ramen för en monetär värdeteori kan det dock inte handla om att på ett eller annat sätt att räkna om värden till

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

produktionspris. 50 "Transformationen av värden till produktionspriser" utgör snarare en begreppslig vidareutveckling av varans formbestämning. Man kan tala om ett byte baserat på värden så länge bytets enda bestämningsmoment är forhållandet mellan det individuellt forbrukade arbetet och det samhälleliga totalarbetet. För att det individuellt forbrukade arbetet ska vara värdebildande måste de tre reduktioner som togs upp i avsnitt 3.3 utforas. När det gäller den vara som då undersöktes (alltså varan som den framställdes ovan i kapitel 3) handlar det visserligen om en kapitalistiskt producerad vara, men vid undersökningen av den abstraheras kapitalet bort. De på så sätt utarbetade begreppen om värde, värdestorlek, penning etc., utgör en kategoriaforutsättning for att kunna framställa kapitalets produktions- och cirkulationsprocess (se kapitelS och 6). Det kapital som behandlas i denna analys är inte ett empiriskt tillgängligt, enskilt kapital. Först efter att kapitalet har framställts som enhet av produktions- och cirkulationsprocess har vi kommit så långt att vi kan behandla de grundläggande egenskaperna hos ett empiriskt existerande enskilt kapital. Övergången från värde och mervärde till produktiompris och genomsnittsprofit har inte att göra med en historisk eller överhuvudtaget tidslig ordningsfoljd, utan utgör en övergång mellan olika framställningsnivåer. På nivån av värde och mervärde fattas det kapitalistiska forsamhälleligandet genom bytet fortfarande abstrakt - bytet bestäms endast av forhållandet mellan det individuellt forbrukade arbetet och totalarbetet. På nivån av produktionspris och genomsnittsprofit bestäms bytet istället av forhållandet mellan det individuella kapitalet och det samhälleliga totalkapitalet. Det som här uttrycks är att det vid bytet inte bara rör sig om forsamhälleligande av varuproducenter, utan om forsamhälleigande av kapitalistiska varuproducenter. 51

181

182

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

7.3 "Lagen om profitkvotens fallande tendens" - en kritik Under sent sjuttonhundratal och under artonhundratalet gällde det som ett obestridligt empiriskt faktum att den genomsnittliga profitkvoten i de utvecklade kapitalistiska länderna tendentiellt faller - meningsskiljaktigheterna handlade om orsakerna till profitkvotens fall. Det kan finnas olika orsaker till sjunkande profitkvoter, t.ex. stigande löner eller ökade råvarupriser. Men sådana orsaker har snarare med tillfälligheter att göra. Lönerna kan även sjunka kraftigt igen och råvarorna kan bli billigare, så att profitkvoten stiger igen. Det som Marx ville visa under rubriken "Lagen om profitkvotens fallande tendens" var att det oberoende av sådana övergående orsaker finns en tendens för profitkvoten att falla som har sin upprinnelse i "det kapitalistiska produktionssättets väsen" (K 3, s. 195 [korr.]; MEW 25, s. 223). Det vill säga, om man bortser från alla särskilda omständigheter kan man förmoda att den kapitalistiska utvecklingens helt allmänna egenskaper ger upphov till en fallande tendens hos profitkvoten. Huruvida Marx lyckades leda detta i bevis är och har varit en kontroversiell fråga. I början av detta kapitel såg vi att man kan höja profitkvoten genom att spara in på konstant kapital eller genom att accelerera kapitalets omslag. Värdeförmeringens egentliga källa är emellertid utsugningen av arbetskraft. I kapitel 5 blev det tydligt att det finns två principiella möjligheter att öka exploateringen av arbetskraften: att förlänga arbetstiden ("produktion av absolut mervärde") och att sänka arbetskraftens värde genom att öka arbetets produktivkraft ("produktion av relativt mervärde"). Att förlänga arbetstiden är dock bara möjligt i begränsad omfattning, och därför är produktionen av "relativt mervärde" den typiskt kapitalistiska metoden för ökad exploatering, närmare bestämt genom införandet av allt bättre maskiner. En ständig omvälvning av produktionen, och att det levande mänskliga arbetet i allt högre grad trängs undan av nya och effektivare maskiner - det är den bild som det kapitalistiska

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

produktionssättet erbjudit sedan sent sjuttonhundrataL I inget av produktionssätten före kapitalismen har en så accelererad utveckling av produktivkrafterna förekommit. I avsnitt 5.2 såg vi att de enskilda kapitalisterna inför produktivkraftsökningar i sin strävan efter ett extramervärde (eller som vi nu kan uttrycka det: en extraprofit som ligger över genomsnittsprojiten). Denna extraprofit forsvinner när produktivkraftsökningen generaliseras. Då sjunker de producerade varornas värde respektive produktionspris. I den mån det handlar om varor som ingår i arbetarhushållens konsumtion sjunker även arbetskraftens värde, vilket resulterar i att mervärdekvoten ökar. Marx vill nu bevisa att den genomsnittliga profitkvoten faller på grund av detta for kapitalismen typiska sätt att öka produktivkrafterna: i takt med att de nya produktionsvillkoren generaliseras resulterar den oavbrutna jakten efter extraprofiter inte enbart i att varornas värde (respektive produktionspris) sjunker, utan även i en lägre genomsnittsprofit (bakom de enskilda kapitalisternas ryggar och mot deras vilja). Profitkvotens fallande tendens och kapitalistisk utveckling av produktivkrafterna är for Marx två sidor av samma mynt. Om Marx på ett övertygande sätt hade kunnat styrka detta samband så hade han i själva verket visat att profitkvotens fall hör till kapitalismens "väsen". Vi ska nu mer detaljerat ta itu med Marx argumentation. Om den genomsnittliga profitkvoten faller så måste profitkvoten visserligen inte falla i alla enskilda kapital, men i flertalet eller de största enskilda kapitalen. Om profitkvotens fall faktiskt är en typisk tendens, så måste den gå att demonstrera i ett typiskt enskilt kapital. Marx argument hänfor sig till ett sådant typiskt enskilt kapital. Liksom Marx argumenterar vi i det följande på värdets. nivå (produktionspriser medfor ytterligare komplikationer). Vi bortser från fast kapital och vi antar en konstant omslagstid på ett år. Produkten har då värdet k+ v+ m och profitkvoten uppgår till m/(k+v).

183

184

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

Som diskuterades i kapitel 5 P.tr produktivkraftsökning medelst maskineri till följd att både mervärdekvoten m/v och kapitalets värdesammansättning kiv tilltar. Den kvantitativa utvecklingen hos dessa båda storheter är avgörande för profitkvotens rörelse. Om man i ovanstående formel för profitkvoten dividerar täljare och nämnare med v (vi förkortar bråket med v och förändrar alltså inte bråkets numeriska värde) så rar vi följande uttryck för profitkvoten: m

k +V

m/v

m/v

kiV+ v/v

kiv+ l

Här visar sig mervärdekvoten och värdesammansättningen som profitkvotens determinanter. Marx grundar sitt argument för profitkvotens fallande tendens på att kiv ökar. Om m/v skulle förbli oförändrat så skulle en ökning av kiv automatiskt leda till att profitkvoten sjunker (täljaren i vårt bråk förblir konstant, nämnaren blir större och på så sätt minskar bråkets värde). Men Marx hävdar att profitkvoten faller även vid stigande mervärdekvot. Om både mervärdekvoten m/v och kapitalsammansättningen kiv stiger så faller profitkvoten endast om kiv + l (nämnaren i vårt bråk) stiger snabbare än m/v (täljaren). Hänvisningen till att kiv stiger, räcker inte för att styrka att profitkvoten med nödvändighet faller. Det som måste visas är att kiv stiger, närmare bestämt att kiv stiger i en viss omfattning, nämligen så mycket att ovan nämnda villkor uppfylls. Här hittar vi den grundläggande svårigheten för varje försök att bevisa "lagen om profitkvotens fallande tendens": det går inte att göra några allmänna påståenden om hur mycket kiv stiger. I ett fall kan en viss ökning av produktivkraften uppnås genom ett litet tillskott av konstant kapital - kiv stiger då endast lite, vilket kan leda till att profitkvoten inte faller, utan stiger till följd av den högre mervärdekvoten. I ett annat fall krävs en stor mängd konstant kapital för att uppnå samma

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

procentuella ökning av produktivkraften - kiv stiger då kraftigt, och eventuellt sjunker profitkvoten. Marx forsöker heller inte att direkt leda i bevis att kiv alltid stiger i en sådan omfattning att profitkvoten faller. Han utgår istället från mervärdets omfattning (mervärdemängden). Ett kapitals totala mervärde beräknas genom att det genomsnittliga mervärdet per capita multipliceras med antalet arbetarhetskrafter N, där det genomsnittliga mervärdet per capita är lika med mervärdekvoten m/v multiplicerad med den genomsnittliga lönen per capita ve. För det totala mervärdet m gäller alltså att: m= m/v x ve x N

Sjunker antalet arbetskrafter så minskar även det producerade mervärdet. Men om mervärdekvoten samtidigt stiger så kan detta kompensera for det minskade antalet arbetskrafter och samma mervärdemängd produceras. Dock endast inom vissa gränser: mervärdet per capita kan nämligen inte bli hur stort som helst. Detta kan demonstreras med ett enkelt exempel (jfr. K 3, s. 225 f.; MEW 25, s. 257 f.). Låt oss anta att 24 arbetskrafter varje dag utfor två timmars merarbete, alltså totalt 48 timmar merarbete. Om antalet arbetskrafter nu minskar till två kan dessa två inte fortsätta att utfora 48 timmar merarbete per dag, oavsett hur stor mervärdekvoten är. Utifrån detta resultat kan man dra en generell slutsats: Om antalet anställda arbetaskrafter bara minskar tillräckligt mycket, så minskar forr eller senare även den producerade mervärdemängden, oavsett hur mycket mervärdekvoten stiger. Med denna tankefigur trodde sig Marx ha hittat ett tillräckligt bevis for lagen om profitkvotens fallande tendens. Så är inte fallet. Att mervärdemängden m sjunker är en säker indikation på en fallande profitkvot endast om totalkapitalet k + v, som krävs for att producera denna mervärdemängd, inte också minskar utan minst forblir detsamma. Och detta är en

185

186

Profit, genomsniHsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

underförstådd förutsättning i Marx exempel. Men antagandet är inte oproblematiskt. Om endast två i stället för de 24 arbetarna i vårt exempel sysselsätts, så minskar lönekostnaderna med motsvarande summa. Om arbetskraftens värde förblir konstant skulle det variabla kapitalet minska till en tolftedel av det gamla värdet. Men eftersom mervärdekvoten stiger mycket kraftigt minskar även arbetskraftens värde mycket kraftigt. För de två arbetskrafter som är kvar skulle alltså långt mindre än en tolftedel av det tidigare variabla kapitalet användas. För att totalkapitalet ska förbli lika stort räcker det alltså inte bara att det konstanta kapitalet ökar, det måste i själva verket öka med ett visst belopp, nämligen med lika mycket som det variabla kapitalet har minskat. Om så är fallet eller inte går emellertid inte besvara på en allmän nivå. Vi vet inte huruvida ökningen av produktivkraften har kommit till stånd med hjälp av ett stort eller litet tillskott av konstant kapital. Om det konstanta kapitalet inte ökar så mycket att det kompenserar för minskningen av det variabla kapitalet, så minskar det förskotterade totalkapitalet. I detta fall har vi en minskande mervärdemängd vid minskande kapital. Huruvida profitkvoten faller eller inte beror på vilken av dessa två storheter som minskar i snabbast takt, mervärdemängden eller det förskotterade kapitalet. Om mervärdemängden minskar snabbare så sjunker profitkvoten, och om det förskotterade kapitalet minskar snabbare så stiger profitkvoten trots att mervärdemängden sjunker. Till skillnad från Marx kan vi alltså inte anta att det finns en "lag om profitkvotens fallande tendens". Det betyder inte att profitkvoten inte kan falla. Den kan mycket väl falla, men den kan också stiga. Det går inte att grunda en varaktig tendens för profitkvoten att falla på den allmänna nivå där Marx argumenterar i Kapitalet.5 2 Frågan är nu om så mycket av Marx ekonomikritik verkligen går förlorad med "lagen om profitkvotens fallande tendens". Många marxister såg den marxska kristeorins grundval i

Profit, genomsnittsprofit och "lagen om profitkvotens fallande tendens"

denna "lag", vilket också är anledningen till de häftiga kontroverserna kring den. I kapitel 9 kommer vi dock se att den marxska kristeorin inte är beroende av denna "lag". För Marx kom även något mer allmänt till uttryck i denna lag, nämligen att det kapitalistiska produktionssättet i produktivkrafternas utveckling finner ett hinder, som inte har något att göra med produktion av rikedom som sådan. Och detta egendomliga hinder vittnar om det kapitalistiska produktionssättets begränsade och enbart historiska, övergående karaktär. (K 3, s. 220 f. [korr.]; MEW 25, s. 252)

Att det kapitalistiska produktionssättet är begränsat kommer dock till uttryck redan genom att utvecklingen av produktivkrafterna och produktionen av rikedom är underordnade värdeförmeringen av värdet, och att detta inskränkta ändamål frigör mängder av förintelsekrafter riktade mot människa och natur. Oavsett om det kapitalistiskt bokföringsmässiga uttrycket för värdeförmeringen stiger eller faller, ändrar det ingenting när det gäller det kapitalistiska produktionssättets på ett principiellt plan inskränkta karaktär.

187

189

8. Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

8.1 Räntebärande kapital, ränta och företagarvinst - fullbordandet av kapitalfetischen Så länge det har funnits pengar har det av allt att döma även funnits utlåning mot ränta. Räntebärande kapital anses ha existerat redan långt innan hela ekonomin var organiserad på ett kapitalistiskt sätt. Vi påträffar fenomenet i de mest olikartade samhällsformationer, i det antika slavsamhället såväl som i det medeltida feodalsamhället. I förborgerliga samhällen var det å ena sidan furstar och kungar som skuldsatte sig för att finansiera sin lyxkonsumtion eller sina krig. Skulder och räntor betalades då tillbaka med skatteintäkter eller med inkomster från erövringar. A andra sidan skuldsatte sig bönder och hantverkare som hamnat i trångmål. Dessa var tvungna att betala tillbaka skulderna med sin arbetsförmåga, vilket med hänsyn till det svåra läget och räntesatser på tjugo, trettio procent eller ännu mer ofta överhuvudtaget inte lät sig göras. Resultatet var att de många gånger förlorade hus och hem. Det var ett utbrett fenomen att "ockrare" exproprierade egendom. Långivarna framstod som "blodsugare" med hat mot ockrarna som följd. Under kapitalistiska förhållanden, det vill säga när även produktionen är organiserad på ett kapitalistiskt sätt, sker penningutlåningen till helt andra villkor. På grundval av den

190

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

kapitalistiska produktionen kan en penningsumma förvandlas till kapital, och man kan förvänta sig att detta kapital avkastar genomsnittsprofiten. Penningen är inte, som i den enkla cirkulationen, ett självständigt uttryck för värdet och därmed utbytbar mot vilken vara som helst. Penningen är nu möjligt kapital: I denna sin egenskap som möjligt kapital, som medel till produktion av profit, blir det en vara, men en vara sui generis [av eget slag, M.H.]. Eller, vilket innebär detsamma, kapital blir som kapital en vara. (K 3, s. 309 f.; MEW 25, s. 351)

Försäljningen av denna egenartade vara har en särskild form: pengar lånas ut. Det som "säljs" är då penningens egenskap att (under kapitalistiska förhållanden) under en viss tidsperiod inbringa en profit. "Priset" som ska betalas för denna egenartade vara är räntan. Räntan betalas med en del av den profit som har inbringats med hjälp av pengarna. Icke-kapitalister, exempelvis lönarbetare, lånar visserligen också pengar (kanske för att de hamnat i ett nödläge eller för att finansiera ett inköp) och de måste betala tillbaka krediten med en del av sin arbetslön. Sådana "konsumentkrediter" är av stor betydelse, och eftersom de bidrar till att stabilisera efterfrågan spelar de en viktig roll även för ackumulationsprocessen. En nyhet i kapitalismen är dock att en stor andel av krediterna tjänar till att göra låntagarna rikare: låntagaren lånar pengar for att använda dem som kapital. Denna form av kredit, som bara förekom undantagsvis i förborgerliga samhällen, är den kreditform som är typisk för kapitalistiska företag, som dominerar alla andra kreditformer. Det moderna, räntebärande kapitalets speciella cirkulationsform är därför: P-P-V-P'-P"

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

Det moderna räntebärande kapitalet (eftersom det inte är fråga om något annat i det följande utelämnas fortsättningsvis bestämningen "modern") forskotteras alltså två gånger: först av penningägaren till industrikapitalisten och sedan av industrikapitalisten för att finansiera en produktionsprocess som inbringar profit. Därefter sker även ett dubbelt återflöde: först till industrikapitalisten och sedan från denne åter till penningägaren. Återflödet till industrikapitalisten innehåller en profit (om värdeförmeringen varit framgångsrik), och återflödet till penningägaren innehåller ränta som betalas med en del av denna profit. Att räntan betalas med en del av profiten säger ännu ingenting om hur hög räntesatsen är. Under "normala'' kapitalistiska förhållanden kommer räntesatsen att ligga över noll (annars lånar penningägarna inte ut sina pengar) men under genomsnittsprofiten (annars efterfrågar industrikapitalisterna inte extra kapital)Y Räntesatsens aktuella nivå beror på det aktuella förhållandet mellan utbud och efterfrågan; något sådant som en "naturlig" räntesats eller en "naturlig" relation mellan räntesats och genomsnittsprofit finns inte. 54 Marx kallar kapitalister som äger räntebärande kapital för penningkapitalister och kapitalister som lånar detta kapital för fongerande kapitalister, i vars händer det räntebärande kapitalet blir till fongerande kapital i reproduktionsprocessen. Det fungerande kapitalet i fråga avkastar en viss profit, bruttoprofiten, som kan ligga över eller under genomsnittsprofiten. Räntan betalas med en del av denna bruttoprofit, och det som blir över är foretagarvinsten, som den fungerande kapitalisten behåller. Att bruttoprofiten delas upp i ränta och företagarvinst är till att börja med bara en kvantitativ delning. Men denna kvantitativa delning stelnar till en kvalitativ, som tas med i beräkningen även av kapitalister som inte lånar kapital. Penningkapitalisten äger räntebärande kapital. I utbyte mot att han låter någon annan nyttja hans egendom f'ar han ränta.

191

192

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

Räntan framstår därför som en frukt blott av kapitalegendomen, av ett kapital som existerar utanför produktionsprocessen. Däremot framstår foretagarvinsten som ett resultat av det fungerande kapitalet i produktionsprocessen. Ränta och företagarvinst framträder alltså som kvalitativtolika storheter som härrör från olika källor. Denna illusion förstärks ytterligare av att räntesatsen på marknaden utvecklas till en självständig storhet utom de enskilda kapitalisternas räckhåll, medan det enskilda kapitalets profitkvot (och därmed även den aktuella företagarvinsten som överskott utöver räntan) genomgående påverkas av den fungerande kapitalistens åtgärder (om besparingar gällande produktionsmedel, förkortad omslagstid, etc., se avsn. 7.2). Distinktionen mellan ränta och företagarvinst blir därför relevant även för den kapitalist som inte använder lånat kapital: han kan nämligen välja mellan att låna ut sitt kapital och som kapitalägare enbart ra räntan eller att själv låta kapitalet fungera. Som denna funktions egentliga resultat framträder dock inte hela profiten, utan endast företagarvinsten, då han skulle ra räntan hur som helst. Visserligen kan inte kapitalistklassen som helhet välja hur deras kapital ska användas (utan fungerande kapitalister skulle ingen ränta kunna betalas), men den enskilde kapitalisten har alltid detta val. Räntan är ett uttryck för kapitalets värdeförmering, för utsugningen av arbetskraften. Det är dock bara i utsugningsprocessen som kapitalet är lönarbetets motpart. I det räntebärande kapitalet syns inte denna motsättning längre; kapitalet är nämligen räntebärande som egendom, utanför produktionsprocessen. Den utlånande penningkapitalistens motpart är inte lönarbetarna, utan den fungerande kapitalist som lånar kapitalet. Räntan uttrycker visserligen kapitalets egenskap att tillägna sig produkter av främmande arbete, men den uttrycker denna egenskap som en egenskap hos kapitalet, som till synes tillkommer kapitalet utanför produktionsprocessen och oberoende av produktionsprocessens kapitalistiska bestämning.

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

Men den fungerande kapitalisten tycks inte heller stå i motsättning till lönarbetarna. Den foretagarvinst som den fungerande kapitalisten lyckas göra framstår som oberoende av kapitalegendomen (som ju betalas redan med räntan); den uppfattas snarare som ett resultat av funktionen inom produktionsprocessen, en produktionsprocess som till synes inte uppvisar någon kapitalistisk bestämning utan som framträder som blott en obestämd arbetsprocess. Utifrån detta sken f'ar den fungerande kapitalisten roretagarvinst inte som ägare utan som en speciell sorts arbetare- en arbetare som ansvarar for tillsyn och ledning av arbetsprocessen. Arbetet att exploatera och det exploaterade arbetet gäller i lika hög grad som arbete. Sammantaget innebär detta att: Räntan representerar kapitalets samhälleliga form, men uttryckt i en neutral och indifferent form; företagarvinsten representerar kapitalets ekonomiska funktion, men abstraherad från den bestämda kapitalistiska karaktären av denna funktion. (K 3, s. 348 [korr.]; MEW 25, s. 396)

Det som utmärker det räntebärande kapitalet är inte räntan (den är bara ett särskilt uttryck for kapitalets värdeökning), utan denna värdeöknings skenbart oformedlade form. Denna uttrycks i formeln P-P', och där framstår det som att själva pengarna forökar sig helt ensamma. Marx beskriver det räntebärande kapitalet som kapitalforhållandets mest "fetischartade form'' (K 3, s. 355; MEW 25, s. 404; angående kapitalfetischen, hur den uppkommer i den kapitalistiska produktionsprocessen, jfr avsn 5.3), eftersom: . Det samhälleliga förhållandet har fulländats som ett tings, penningens, förhållande till mg själv. [...] På samma sätt som det är ett päronträds egenskap att bära päron, blir det penningens egenskap att skapa värde, att avkasta ränta. (K 3, s. 356 [korr.]; MEW 25, s. 405)

193

194

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

Ur denna kapitalförhållandets mest "fetischartade form'' har det under historiens gång kommit en rad ytliga kapitalkritiker där det inte är själva kapitalförhållandet som kritiseras utan bara förekomsten av räntan, där förhållandet mellan ränta och kapitalförhållande alltså tonas ned. Uttag av ränta ställs å ena sidan mot det "produktivå' kapitalförhållandet och kritiseras moraliskt för att vara en inkomst som inte kommer av egen prestation. Å andra sidan utpekas räntan som orsaken till allt ont i samhället: hela samhället är direkt eller indirekt förslavat, bara för att i slutändan kunna betala ränta till penningägarna.

s.i Kreditpengar, banker och "fiktivt kapital" I föregående avsnitt behandlades de formbestämningar som det räntebärande kapitalet uppvisar till skillnad från det industriella kapitalet, samt de förvrängningar som uppkommer till följd av dessa. Nu måste vi ta itu med de historiskt föränderliga institutioner som förmedlar det räntebärande kapitalets rörelse: bankerna och kapitalmarknaderna. 55 Banker förmedlar kredittransaktioner. De tar å ena sidan emot insättningar från penningägare, å andra sidan lånar de ut pengar. Inlåningsräntan som bankerna betalar är lägre än utlåningsräntan som de tar för de krediter som lämnas. Ur denna differens hämtar bankerna sina intäkter. Bankvinsten är det som blir kvar av intäkterna efter avdrag för kostnaderna.56 Bankerna utgör emellertid inte enbart en passiv förmedlingsinstans som överför pengar från en hand till en annan. Bankerna "skapar" även pengar - kreditpengar. Kreditpengar är ett betalningslöfte som själv utför penningfunktioner. Kreditpengar kan redan uppstå när A lånar l 00 euro från B och skriver under ett skuldebrev som B behåller (om skuldebrevet har en fast och relativt kort löptid talar man om en växel). Detta skuldebrev är ett betalningslöfte från A. Om nu

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

B köper en vara av C, och C accepterar detta skuldebrev som betalning, så har betalningslöftet från A fungerat som pengar. Förutom de ursprungliga 100 eurona i kontanter (de "riktiga pengarna'' som A kan göra inköp med) cirkulerar då även ytterligare l 00 euro i kreditpengar (som B använder för att betala med). Dessa kreditpengar uppstår "ur tomma intet" med kreditgivningen, och när betalningslöftet infrias försvinner de "i tomma intet" igen. skuldebrevet makuleras. Som regel cirkulerar inte betalningslöften från privatpersoner, utan från banker eller bankliknande institutioner som t.ex. kreditkortsutgivare. Om jag betalar med en check eller ett kreditkort så får försäljaren inga verkliga pengar av mig, utan bara ett betalningslöfte - nämligen en försäkran att denne vid framläggande av checken eller kreditkortskvittot kommer att få pengar av banken eller kreditkortsutgivaren. Men det är inte jag, utan banken som garanterar detta löfte. 57 Kreditpengar (eller kontomedel, vilket är den idag vanliga beteckningen för de kreditpengar som banken skapar) uppstår vid varje insättning hos en bank. Om jag sätter in 100 euro i kontanter på mitt konto så finns dessa kontanter i bankkassan (och kan användas av banken t.ex. till en kredit), och samtidigt ökar tillgodohavandet på mitt konto med l 00 euro, som jag kan använda via check eller överföring. Utöver de l 00 eurona i kontanter som har förflyttat sig från min ficka till bankkassan har alltså l 00 euro i kontomedel eller kreditpengar skapats på mitt konto. Om säljaren som jag har betalt med en check krediterar sitt konto med denna check, så överförs kreditpengarna från mitt till hans konto. De kan alltså även fortsättningsvis fungera som pengar. Endast om försäljaren löser in checken mot kontanter (alltså kräver kontanter från bankkassan) upphör kreditpengarna att existera. I själva verket behöver banken (om man bortser från regleringar genom lag) endast ha en del av de l 00 euro som jag har betalat in som

195

196

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

kontantreserv (så mycket som i genomsnitt efterfrågas) resten står till bankens förfogande. Eftersom flertalet av alla betalningar genomförs "kontantlöst" från konto till konto (även krediter betalas vanligtvis ut som kreditpengar snarare än kontanter) utgör den mängd kontanter som en bank måste inneha endast en bråkdel av de kreditpengar som banken har skapat. För sin kreditgivning är bankerna inte helt beroende av förmögenhetsägarnas insättningar, de kan även skuldsätta sig hos den statliga centralbanken. Centralbanken rar som enda instans trycka sedlar (kontanter). I en ekonomi där penningen inte längre är knuten till en penningvara "skapar" centralbanken de verkliga pengarna ("verkliga'' till skillnad från kreditpengar, som endast är ett löfte om att betala pengar). I sin pengaskapande funktion är centralbanken inte bunden till några formella gränser. Så länge som penningsystemet fortfarande var knutet till en penningvara (t.ex. guld) var sedlarna inga verkliga pengar utan bara penningrepresentanter. sedelutgivningen förblev därför begränsad av de täckningsföreskrifter som gällde i det aktuella fallet. sedelutgivningen ålades att till en viss del ha täckning i centralbankens guldreserver. Om någon krävde att få växla in sedlarna mot guld så minskade guldförrådet med följd att centralbanken endast kunde ge ut ett mindre antal sedlar. I krissituationer flödade å ena sidan guldet ut; å andra sidan växte behovet av krediter, vilket gjorde att bankerna behövde fler sedlar. Det var dock inte möjligt för centralbanken att utöka sedelutgivningen utan att göra avkall på täckningsföreskrifterna. Penningvaran visade sig vara ett hinder för den kapitalistiska reproduktionen som kunde undvikas. Eftersom penningsystemet idag inte längre är bundet till en penningvara (jfr slutet av kapitel 3.7 ovan), finns inte detta hinder längre. Utan en penningvara kan banksystemet reagera mer flexibelt på kriser än tidigare, men det innebär inte att kriser helt går att undvika (jfr kapitel 9).

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

Tvärtemot Marx position att existensen av en penningvara är absolut nödvändig i kapitalismen blir det tydligt att ett penningsystem som är bundet till en penningvara inte har någon plats i det kapitalistiska produktionssättets "ideala genomsnitt" (för en mer detaljerad diskussion, se Heinrich 1999, s. 302 ff.). På kapitalmarknaden ingår kredittagare och penningägare ett oförmedlat kreditförhållande. Kredittagarna, framför allt stora företag och stater, lånar pengar direkt från penningägarna och förbinder sig att för detta betala en fast årlig ränta samt att återbetala de lånade pengarna inom en fastlagd tidsperiod. Penningägarna f"ar i utbyte för sina pengar ett värdepapper där dessa villkor finns nedskrivna (eftersom räntan är fast talar man om värdepapper medfast ränta). Då krediten kommer till stånd utan bankernas inblandning58 kan kredittagaren och kreditgivaren dela på differensen mellan bankernas inlåningsränta och utlåningsränta. Värdepapprets räntesats är som regel lägre än bankens kreditränta och högre än inlåningsräntan. Nu bär emellertid kreditgivaren även hela kreditförlustrisken; om företaget som har lånat pengarna går i konkurs förlorar kreditgivaren sina pengar. Därför kan i normalfallet endast stora företag, som förmodas kunna upprätthålla sin betalningsförmåga, ta sådana lån. Om å andra sidan någon av bankens kredittagare skulle gå i konkurs så minskar det bankens vinst, men så länge själva banken inte går i konkurs berör det inte de insatta pengarna. Att ta lån är inte det enda sättet för ett företag att skaffa fram pengar på kapitalmarknaden. Ett annat alternativ är emission av aktier. Med en aktie förvärvar man en andel i det aktuella företaget, man blir delägare. På ett liknande sätt som värdepapper med fast ränta utgör aktien ett anspråk: man kan göra anspråk på rösträtt på bolagsstämman samt på en del av den utdelade vinsten (aktieutdelningen), båda i proportion till hur stor andel av aktierna man äger. Man kan dock inte

197

198

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

göra anspråk på att få tillbaka aktiepriset från företaget, och aktieutdelningen är inte fastlagd utan beror på hur affärerna utvecklas. Värdepapper med fast ränta och aktier kan säljas på kapitalmarknaden. 59 De har ett pris, deras aktuella börskurs eller kursvärde (börskurserna från föregående dag kan man läsa i ekonomidelen i större dagstidningar). Dessa papper har dock inget värde utan utgör endast anspråk på värden (ränta och aktieutdelning), det som säljs är anspråk. Efter försäljningen betalar företaget inte längre ränta och utdelning till person A, utan till person B. Till vardags och i den förhärskande ekonomiska teorin skiljer man dock inte mellan pris och värde: börskursen gäller som aktiens eller värdepapprets "värde". Hur mycket ägaren av ett värdepapper med fast ränta får vid försäljningen (börskursen) beror framför allt på hur höga de aktuella marknadsräntorna är. Anta att A föregående år köpte ett värdepapper från företag Y för l 000 euro, vilket ger honom rätt att få en årlig ränta på 50 euro från företag Y och att efter tio år få tillbaka sina ursprungliga l 000 euro. A har då fått ett värdepapper med det nominella värdet l 000 euro och en avkastning på 5 procent (relativt det nominella värdet). Om vi vidare antar att räntorna under följande år stiger till 7 procent, så innebär det att man för nya värdepapper som kostar l 000 euro får en årlig ränta på 70 euro. Om A nu vill sälja sitt värdepapper kommer han inte finna någon som är villig att betala l 000 euro för det, då ränteutbetalningen är fixerad till 50 euro. A kommer att kunna sälja sitt värdepapper endast om han nöjer sig med mindre än l 000 euro: med stigande räntor sjunker alltså värdepapprets kursvärde under det nominella värdet. Vid fallande räntor skulle kursvärdet stiga över det nominella värdet. 60 Vid försäljning av aktier ser det ut på ungefår samma sätt; även här förändras börskurserna ständigt. Kursrörelserna beror dock inte enbart på den aktuella utdelningen, utan

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

framför allt på företagets framtida vinst. Utdelningen spelar endast en underordnad roll, eftersom det vanligtvis bara är en mindre del av vinsten som delas ut till aktieägarna - merparten investeras. Den framtida vinsten är dock aldrig säker, den är ett forväntat värde. Om vinstforväntningarna stiger så stiger även aktiekurserna; om vinstforväntningarna sjunker eller är mycket osäkra så sjunker kurserna. I det avseendet uttrycker aktiekursernas utveckling inte den aktuella utvecklingen, utan forväntningarna på den framtida utvecklingen. Cirkulationen av värdepapper och aktier utgör en fördubbling på ungefår samma sätt som kreditpengarna: där cirkulerar förutom de verkliga pengarna även betalningslöftet; här har vi å ena sidan det verkliga kapitalet, som har flutit från penningägaren till ett företag och som där används, och å andra sådan fordran på ränta eller utdelning som handlas till växlande kursvärden och cirkulerar. På grund av deras specifika "värdebestämning" (dvs. den bestämning av börskurserna som precis skisserats) kallar Marx dessa cirkulerande anspråk, värdepapper och aktier för fiktivt kapital. Med det menar han dock inte att det skulle finnas något principiellt hinder för att dessa anspråk infrias. Det handlar snarare om att det verkliga kapital som penningägarna ursprungligen hade i handen bara förskotteras en gång av dem, vid köp av aktier eller utlåning. Därefter befinner sig pengarna i företagens händer och förskotteras av dem. Dessa värdepapper, dvs. aktier eller skuldebrev, utgör blott anspråk på vissa betalningar; deras "värde" (börskursen) har inget att göra med den värdesumma som en gång betalades för dessa anspråk (denna värdesumma existerar nu t.ex. som produktivt kapital i ett företag eller har, om det handlar om en statsobligation, spenderats av staten). Papprens "värde" är ett beräknat värde som för värdepapper med fast ränta beror på förhållandet mellan papprets ränta och marknadsräntan och som för aktier beror på vinstförväntningarna. 61 I vilken utsträckning detta "värde" är varaktigt och på längre sikt leder

199

200

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

till utbetalningar som motsvarar värdet beror på de faktiska vinsterna i de aktuella företagen. Eftersom vinstförväntningarna snabbt kan ändras kan även aktiekurserna ändras snabbt. Därför kan miljarder kronor försvinna eller uppstå (dvs. miljarder av fiktivt kapital) om kurserna sjunker eller stiger kraftigt, allt under loppet av en handelsdag på börsen. Dessa summor är dock inte högar med pengar som försvinner eller uppstår, och som man skulle kunna föreställa sig en bättre användning för. Det handlar om en värdering av värdepapper på pappret. Men dessa kursändringar är inga oviktiga förlopp. Om aktier eller värdepapper används som säkerheter för krediter, så minskar säkerheterna med fallande kurser. Kredittagaren måste då skaffa fram ytterligare säkerheter eller betala tillbaka krediten; om han inte kan göra detta går han i konkurs. Om en bank har för många kreditförluster av denna typ riskerar även den att gå i konkurs. Förväntningar har en tendens att bli starkare: om aktiekurserna stiger vill många hoppa på tåget, efterfrågan ökar, kurserna stiger och ännu fler penningägare vill hoppa på tåget. Om kurserna däremot sjunker så vill många bli av med sina aktier, utbudet ökar, kurserna faller ytterligare, osv. Stora svängningar i värdeutvecklingen blir resultatet; efter en aktiehausse (kraftigt stigande kurser) kommer en baisse (sjunkande kurser). 8.3 Kreditsystemet som regleringsinstans för den kapitalistiska ekonomin Bankerna och kapitalmarknaderna kan vi med en sammanfattande beteckning kalla för kreditsystemet. Det räntebärande kapitalets rörelse förmedlas av detta kreditsystem och är inget enkelt tillägg, ingen "överbyggnad" ovanpå det industriella kapitalet. Som vi snart kommer att se har räntebärande kapital visserligen sin upprinnelse i det industriella kapitalets

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

cirkulation, men å andra sidan är industrikapitalets rörelse överhuvudtaget inte möjlig utan krediter. I kapitel 3 visade vi att den marxska värdeteorin är en monetär värdeteori: vara och värde kan inte existera och inte heller begreppsliggöras utan ett förhållande till penningen. Något liknande kan sägas om förhållandet mellan kapital och kredit. I den traditionella marxismen dominerade dock både en ickemonetär värdeteori och en icke-montetär kapitalteori. Krediten reducerades till ett enkelt bihang som strängt taget inte är nödvändigt för kapitalets existens och förståelsen av kapitalet. Vid industrikapitalets cirkulation uppstår en rad fonder. Dessa består av kapital som tidvis är "overksamt": vid försäljningen av varorna flyter förskotterat kapital tillbaka, men det kan inte omedelbart användas som kapital igen. De viktigaste är ackumulationsfonder (mervärde som ska investeras, men först vid ett senare tillfålle, exempelvis eftersom en minstasumma krävs för investeringen} och amorteringsfonder (där de återflytande värdedelarna av det fasta kapitalet samlas, jfr. avsn. 6.2). Tills de investeras kan sådana fonder användas som räntebärande kapital. I stället för att vänta på att dessa fonder ska fyllas kan man även finansiera en del av ackumulationen eller förnyelsen av det fasta kapitalet med en kredit. När sådana investeringar återflödar hamnar de inte i en ackumulations- eller amorteringsfond, utan används för att betala räntan och att betala av krediten. I sista hand är cirkulationen av mervärdet (alltså cirkulationen av den del av den samhälleliga totalprodukten vars värde motsvarar det mervärde som produceras i hela samhället} bara möjlig om det antingen finns rikedomar som lagts på hög som skatt eller om krediter lämnas. Om vi bortser från det fasta kapitalet så förskotterar ett lands kapitalister under ett år ett kapital till ett värde av k + v. Men under detta år producerar de produkter till ett värde av k + v + m. Frågan är alltså varifrån pengarna för att köpa produkter till ett värde

201

202

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

av m kommer. En möjlighet är att en del kapitalister utöver det investerade kapitalet har mer pengar som lagts på hög. De kan då köpa en del av m, och de kapitalister som står för försäljningen kan i sin tur använda pengarna de f"ar in till att handla från den första gruppen av kapitalister. I slutändan säljs på så sätt alla produkter samtidigt som skattsamlarna far tillbaka de extrapengar som lagts ut. Att lägga en del av sina tillgångar på hög som skatt enbart för att underlätta cirkulationen skulle emellertid innebära att avstå från att värdeförmera denna värdesumma. Vågleds kapitalisterna av största möjliga kapitalvärdeökning som målsättning så kommer de inte samla på sig någon sådan skatt, utan finansiera inköpen i fråga med hjälp av kortfristiga krediter. Det är alltså kapitalets cirkulation som å ena sidan ger upphov till temporärt overksamt kapital och å andra sidan skapar en efterfrågan på krediter. I takt med det samhälleliga totalkapitalets tillväxt kommer därför krediternas omfattning att öka. Taget för sig är det blotta faktum att kreditgivningen ökar alltså inget tecken på en krisartad eller instabil kapitalistisk utveckling (som påstås t.ex. i Kurz 1995). Ett utvecklat kreditsystem gör det möjligt för enskilda kapital att å ena sidan avstå från att samla på sig skatter genom att låna ut kapital som ligger i träda, och å andra sidan ackumulera långt mer än enbart profiten från föregående period genom att ta en kredit. För ett kapitalistiskt företag är viss skuldsättning därför inget "osunt" eller tecken på svaghet. I förkapitalistiska samhällen skuldsatte sig producenter för det mesta eftersom de befann sig i en nödsituation och hade då inte sällan problem med att betala räntorna. Under kapitalistiska förhållanden används krediter framför allt till att finansiera extra ackumulation: krediterna ska öka profitkvoten, som mäts utifrån det egna kapitalet. Vi utgår från att den genomsnittliga profitkvoten uppgår till åtta procent och att marknadsräntan uppgår till fem procent. Om en kapitalist

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

investerar en miljon kronor så kan han vänta sig en profit på 80 000 euro. Men om han lånar ytterligare en miljon och även denna andra miljon avkastar genomsnittsprofiten, så f'ar vår kapitalist ytterligare 80 000 euro, av vilka han måste betala 50 000 i ränta till penningägaren. Hans totalprofit uppgår då till· 80 000 + 30 000 euro, alltså 11 O 000 euro. Egenkapitalet (den egna miljonen) har på grund av krediten inte bara inbringat den åttaprocentiga genomsnittsprofiten, utan elva procent. Denna höjning av profitkvoten är huvudmotivet för att ta krediter. Om förväntningarna inte infrias (oavsett om det beror på att det enskilda företaget misslyckas eller att det ekonomiska läget som helhet försämras) så kan det hända att den profitkvot som faktiskt uppnåtts ligger under räntenivån. I ett sådant fall hade det lånade kapitalet inte inbringat någon extraprofit utan inneburit en förlust (skillnaden mellan ränta och profit). Förekomsten av kredit har dock även effekter på det samhälleliga tota/kapitalet. Kapitalrörelserna mellan olika branscher, som gör att profitkvoterna utjämnas (jfr. avsn. 7.2), består i allt väsentligt av ändrade kreditflöden, vilka innebär att det ackumuleras mycket i den ena branschen och lite i den andra - att flytta redan investerat kapital vore avsevärt svårare och framför allt mer tidskrävande. Krediter och ett utvecklat kreditsystem gör det möjligt att på kort tid samla ihop och leda om enorma kapitalmassor. Vanligtvis är detta just vad som krävs för en accelererad utveckling av nya produktivkrafter; introduktionen av ny teknik kräver nämligen ofta betydande investeringar i inledningsskedet. Kreditväsendets existens gör det möjligt såväl för enskilda kapital som för det samhälleliga totalkapitalet att ackumulera mer än bara profiten från föregående period, åtminstone i den mån det föreligger objektiva förutsättningar för ackumulationen. En expansiv kreditgivning kan därför leda till en avsevärd ackumulationsökning (precis som en restriktiv kreditgivning kan strypa ackumulationsprocessen). I det avseendet utgör

203

204

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

kreditsystemet en strukturell regleringsimtam för den kapitalistiska ekonomin. Kapitalisterna bemödar sig visserligen om att så långt det är möjligt investera sitt kapital i de sfärer där man kan förvänta sig högst profiter. Då dessa investeringar som regel är åtminstone delvis kredit- och aktiefinansierade, beror det i stor utsträckning på kreditsystemet, alltså bankerna och kapitalmarknaderna, hur friktionsfritt dessa kapitalrörelser sker och hur fort ackumulationen äger rum. Kreditsystemet ger först och främst flexibilitet till ackumulationen - det "påskyndar därför produktivkrafternas materiella utveckling och uppkomsten av en världsmarknad" - men är å andra sidan även den "huvudsakliga hävstången för överproduktion och överspekulation inom handeln" (K 3, s. 401; MEW 25, s. 457). Kreditsystemets reglering av ackumulationen är en allt igenom krisbemängd process. Kreditgivningen, men framför allt handeln med värdepapper och aktier, "lever" på förväntningar och osäkerhet. Man måste "spekulera'', och denna spekulation kan även misslyckas och leda till att det satsade kapitalet går förlorat. På börsen kan det uppstå "spekulationsbubblor" (överdrivet höga aktiekurser) som sedan "spricker" (kurserna faller plötsligt handlöst). Men innan en bubbla spricker är det svårt att veta huruvida det verkligen rör sig om en bubbla eller om de höga kurserna motsvaras av en ökning av kapitalens lönsamhet. Det skulle dock vara fel att ställa de "spekulativa'' finansmarknaderna mot en "solid" kapitalistisk produktion. All kapitalistisk produktion innehåller ett spekulativt element; ingen kapitalist kan vara helt säker på att få avsättning för sina varor eller till vilket pris de kan säljas. Den spekulation som sker på finansmarknaderna är lättare att se och mer kortsiktig, men inte något som kvalitativt helt och håller skiljer sig från den kapitalistiska produktionen. Bägge tar sin utgångspunkt i förväntningar som med nödvändighet är osäkra, och genom handel med sina respektive produkter försöker de göra samma sak: maximera sin profit.

Ränta, kredit och "fiktivt kapital"

Förhållandet mellan finansmarknaderna och den industriella produktionen ser dock inte alltid likadant ut, vare sig i kvantitativt eller kvalitativt hänseende. Förhållandet kan se olika ut i olika länder och även förändras under loppet av kapitalismens utveckling. Diskussioner angående förändringar på och av finansmarknaderna (framför allt avregleringen och internationaliseringen av dem) har därför utgjort ett centralt tema i de senaste årens globaliseringsdebatt (jfm. Altvater/ Mahnkopf 1999, kapitel5; Huffschmid 2002).

205

207

9. Kris

9.l Cykel och kris Allvarliga störningar av den ekonomiska reproduktionen i ett samhälle kallas för en ekonomisk kris. I en kapitalistisk ekonomi innebär detta att det inte finns avsättning för en stor del av den producerade varumängden, inte för att det saknas behov av produkterna i fråga, utan eftersom det inte finns några betalningsformögna behov. Det går inte längre att helt och hållet omvandla varukapitalet till penningkapital, med följden att det förskotterade kapitalets värdeförmering blir allt mindre och att ackumulationen avtar. Det gör att de kapitalistiska företagens efterfrågan på det produktiva kapitalets beståndsdelar minskar, alltså efterfrågan på produktionsmedel och arbetskraft. Konsekvensen blir massarbetslöshet och tillbakagång i arbetarklassens konsumtion, vilket leder till en ytterligare minskning av efterfrågan och en ännu allvarligare kris. Kapitalismen är inte det enda produktionssätt där oerhörd rikedom och enorm fattigdom existerat sida vid sida. Men det är det enda produktionssätt där ett överflöd av produkter utgör ett problem, där osäljbara produkter leder till att ägaren ruineras och där det samtidigt finns människor som saknar det allra nödvändigaste, människor som inte ens lyckas sälja det enda som de äger - sin arbetskraft. Kapitalet behöver

208

Kris

nämligen inte deras arbetskraft eftersom det inte kan använda arbetskraften för att skapa profit. Sedan industrikapitalismens genomslag i början av artonhundratalet, först i England och sedan även i Frankrike, Tyskland och USA, har kriser inträffat i de utvecklade kapitalistiska länderna med ca tio års mellanrum. Efter en accelererad ackumulation med höga profitkvoter och stigande löner följde stagnation och kris, vilket till slut utmynnade i ett till en början långsamt men sedan accelererat uppsving i ackumulationen. Under nittonhundratalet fortsatte visserligen denna cykliska utveckling, men cyklerna var vanligtvis mindre utpräglade än tidigare. Av denna anledning ökade den övercykliska utvecklingens betydelse. Med 1929 års världsekonomiska kris inleddes en lång period av ekonomisk depression som övervanns först i början av femtiotalet och övergick i det långa, framför allt av "fordismen" (jfr. avsn. 5.5 ovan) uppburna uppsvinget i Västeuropa och Nordamerika under decennierna som följde. Efterkrigstidens "ekonomiska under" innebar inte bara höga profitkvoter, utan även full sysselsättning, stigande reallöner och utbyggnad av välfärdsstaten. Visst fanns det cykler även i denna fas, men utan skarpa avbrott för kriser. Den kapitalism som Marx hade haft för ögonen, som kännetecknades av kriser, arbetslöshet och utarmning, tycktes åtminstone i de kapitalistiska metropolerna vara övervunnen. Med den världsekonomiska krisen 1974/75 förändrades dock läget på ett grundläggande sätt. Den fordistiska ackumulationsmodellen med sina "billiga" metoder för att öka produktivkraften (taylorism och massproduktion) hade nått sina gränser, profitkvoterna gick tillbaka och de cykliska rörelserna ökade i styrka. Nu förblev dock den ekonomiska tillväxten låg och arbetslösheten hög även under uppsvingsperioderna. Profitkvoterna återhämtade sig dock under åttio- och nittiotalen, framför allt på grund av stagnerande eller sjunkande reallöner och långtgående skattesänkningar för företag och

Kris

höginkomsttagare (som i första hand finansierades genom en nedmontering av välfärden). Att kapitalismens utveckling under de senaste 180 åren de facto har präglats av kriser råder det inte någon tvekan om. Men åsikterna går isär om vad som orsakade dessa krisprocesser. De flesta företrädarna för den klassiska politiska ekonomin förnekade precis som dagens nyklassiska ekonomer att kriserna är ett resultat av kapitalismens funktionssätt. För de klassiska och nyklassiska ekonomerna uppstår kriser på grund av yttre påverkan (t.ex. statens ekonomiska politik); den kapitalistiska marknadsekonomin "i sig" är enligt dem fri från kriser. John Maynard Keynes (1883-1946) förklarade åtminstone den återkommande massarbetslösheten med orsaker inom kapitalismen (Keynes 1936) och lade därmed grunden för "keynesianismen". Marx försökte å sin sida bevisa att kriserna har sitt ursprung i själva det kapitalistiska produktionssättet och att det inte finns något sådant som en krisfri kapitalism. Men hos Marx finns det ingen sammanhängande kristeori, utan endast utspridda, mer eller mindre utförliga anmärkningar, som i den marxistiska traditionen har bearbetats till helt olika kristeorier (se Sablowski 2003 för en översikt över dessa kristeorier). Redan vid analysen av penningen som cirkulationsmedel, i förmedlingen av bytet via penningen, kunde Marx urskilja krisens allmänna möjlighet. Man kan sälja sina varor utan att köpa nya för pengarna - genom att man inte släpper ifrån sig pengarna avbryts reproduktionen (K l, s. 98; MEW 23, s. 127 f., jfr. avsn. 3.7 ovan). Says lag, som säger att köp och försäljning med nödvändighet måste befinna sig i jämvikt, eller annorlunda uttryckt, att varje produkt ger upphov till en motsvarande efterfrågan, gäller endast om (den penningförmedlade) varucirkulationen likställs med ett omedelbart byte av produkter. Endast då sammanfaller varje "försäljning" med ett samtidigt "köp". När de klassiska och nyklassiska

209

210

Kris

ekonomerna motiverar marknadsekonomins principiella krisfrihet med Says lag så utgår de alltså i grund och botten från en kapitalism utan pengar. Det som ska förklaras är dock varför det ur krisens blotta möjlighet uppstår en verklig kris, varför reproduktionen faktiskt avbryts. Marx försökte besvara denna fråga på olika sätt (se Heinrich 1999, s. 341-370 för en utförlig diskussion), och i den traditionella marxismen var det framför allt ett resonemang som tar stöd i "lagen om profitkvotens fallande tendens" (jfr. avsn. 8.3 ovan) som spelade en viktig roll. På grund av de fallande profitkvoterna antas att även profitmängden förr eller senare kommer att minska, vilket i sin tur skulle innebära att ackumulationen tappar allt mer fart och slutligen kommer att leda till en kris. Denna skenbart täta förbindelse mellan kristeori och "lagen om profitkvotens fallande tendens" var för det mesta även anledningen till det kompromisslösa försvaret av denna lag. Hos Marx är emellertid de avgörande kristeoretiska argumenten helt oberoende av denna "lag". Redan i Kapitalets första band visar Marx att den kapitalistiska utvecklingens grundläggande tendens är produktionen av relativt mervärde: att sänka arbetskrafrens värde genom att utveckla arbetets produktivkrafr. Och den viktigaste metoden för att utveckla produktivkraften är införandet av förbättrat maskineri (jfr. avsn. 5.2-5.3 ovan). Kostnadssänkande införande av maskineri är dock vanligtvis förbundet med en ökning av produktionens omfattning. Ökningen av produktivkrafren åtföljs därför av en ökad mängd producerade varor, som ökar ytterligare till följd av konkurrensens tvång (det gäller att vara den första att översvämma marknaden med produkter, att så fort som möjligt göra produktivt bruk av produktionsmedlen för att förekomma värdeminskningen etc.). Som Marx visar i tredje bandet av Kapitalet står emellertid denna tendentiellt obegränsade expansion av produktionen i konflikt med samhällets i många avseende

Kris

begränsade konsumtionskraft (jfr. framför allt K 3, s. 221 ff.; MEW 25, s. 253 ff). Den samhälleliga konsumtionen är inte begränsad till slutkonsumenternas individuella konsumtion. Den är en sammansättning av arbetarklassens konsumtion, kapitalisternas lyxkonsumtion och investeringarna - eller mer exakt: de ersättningsinvesteringar som ersätter förbrukat maskineri och de expansionsinvesteringar där ytterligare produktionsmedel införskaffas, där kapital alltså ackumuleras. Arbetarklassens konsumtion begränsas av logiken hos kapitalets värdeförmering: kapitalisterna försöker att hålla såväl lönerna som antalet anställda så låga som möjligt. För den enskilde kapitalisten är lönen nämligen enbart en kostnadsfaktor. Det "underkonsumtionsteoretiska'' sättet att försöka grunda kristeorin stöder sig framför allt på denna begränsade konsumtionskraft hos arbetarklassen. Bristande efterfrågan till följd av för låga löner räcker dock inte som förklaring till förekomsten av kriser. Lönerna är alltid mindre än produktens totalvärde (detta totalvärde är lika med k+ v+ m, medan lönerna bara är lika med v); oavsett om de är låga eller höga motsvarar de aldrig en efterfrågan på totalprodukten. Utöver arbetarklassens efterfrågan finns även kapitalisternas lyxefterfrågan, men sett till samhället som helhet är denna relativt liten, varför vi här kan bortse från den. slutligen har vi investeringsefterfrågan. Den sistnämnda är den avgörande variabeln som direkt bestämmer kapitalets efterfrågan på ytterligare produktionsmedel. Indirekt bestämmer den även den framtida utvecklingen när det gäller arbetarklassens konsumtion, nämligen i den mån ny arbetskraft anställs eller inte. Huruvida investeringarna i produktivt kapital (produktionsmedel och arbetskraft) är stora eller små beror å ena sidan på de forväntade profiterna (om endast små profiter förväntas så är man återhållsam med investeringarna), å andra sidan på förhållandet mellan (förväntad) profitkvot och räntesats. Det gäller visserligen inte kapitalistklassen som helhet, men den

211

212

Kris

enskilde kapitalisten kan alltid välja mellan att investera sitt kapital i produktivt kapital eller att använda det som räntebärande kapital. Ju högre ränta eller ju starkare förväntningar på stigande börskurser, desto större är incitamentet att investera i fiktivt snarare än produktivt kapital. Kapitalistisk produktion och kapitalistisk konsumtion bestäms alltså inte bara på helt olika sätt, deras bestämningsmoment förhåller sig till varandra som motsatser: en tendemielit obegränsad produktion står mot en begränsad konsumtion (som inte begränsas av behoven, utan av värdeförmeringens logik). Konsekvensen är tendensen till överproduktion av varor (överproduktion i förhållande till den effektiva efterfrågan) och till överackumulation av kapital (ackumulerat kapital som inte eller endast i mycket liten utsträckning värdeförmeras), vilket i sista hand måste leda till en kris: reproduktionen stagnerar, investerat kapital minskar i värde eller går helt förlorat, de minst lönsamma produktionsanläggningarna stängs, de minst lönsamma enskilda kapitalen går i konkurs, arbetare avskedas och med stigande arbetslöshet minskar även lönerna. Kriser är alltså extremt destruktiva processer. Samhällelig rikedom förintas och livsvillkoren försämras avsevärt för ett stort antal människor. Det är dock just dessa destruktiva moment som på våldsam väg korrigerar den bristande proportionen mellan produktion och samhällelig konsumtion. Kriser har inte bara en destruktiv sida; för det kapitalistiska systemet som helhet är de allt igenom "produktiva". Utraderaodet av olönsamma kapital minskar produktionen. Det fungerande kapitalets värdeminskning och låga löner höjer profitkvoten för de kapital som återstår. slutligen sjunker också räntorna igen, då efterfrågan efter lånat kapital minskar. Allt detta bereder väg för ett förnyat uppsving, som ofta även förstärks genom att tekniska innovationer introduceras. Efterfrågan på nya maskiner stärks, vilket stimulerar investeringar i avdelning I (sektorn som producerar produktionsmedel) och till följd av

Kris

den ökande sysselsättningen även accelererar ackumulationen i avdelning II (sektorn som producerar konsumtionsmedel). Ett nytt uppsving börjar, som slutligen utmynnar i nästa kris. Kriser är alltså inte enbart destruktiva. Kriser utgör snarare en våldsam återförening av moment (t.ex. produktion och konsumtion) som visserligen hör ihop men som antagit en självständig form gentemot varandra (produktionen och konsumtionen rättar sig efter olika bestämningar). Att kriser just genom den förstörelse som orsakas resulterar i effekter som är positiva för det kapitalistiska systemet är något som Marx återkommande hänvisar till (se t.ex. MEW 42, s. 360, MEW 26.3, s. 501, K 3 s. 227, 277; MEW 25, s. 259, 316). Även om krismekanismen har genomskådats på ett allmänt plan, går det inte att helt enkelt förhindra kriserna. För det första tvingar trycket från konkurrensen de enskilda kapitalisterna attbete sig på ett visst sätt, också när de vet att beteendet totalt sett är destruktivt. Ingen kan individuellt stiga av karusellen, det enda hoppet består i att själv komma undan mer eller mindre helskinnad. 62 För det andra går det aldrig att med säkerhet avgöra vid vilken punkt i kriscykeln man för ögonblicket befinner sig. Befinner sig ekonomin fortfarande i ett uppsving, och kommer det att hålla i sig ett tag, så att det fortfarande är lönsamt att utvidga produktionen? Eller har överproduktionen redan inletts, och kommer den inom kort att ge sig tillkänna i form av ett försäljningsras? Tvånget att ständigt utveckla produktivkrafterna genom införandet av nya produktionsmetoder åligger varje företag som vill hävda sig på marknaden, och just detta krav leder till att efterfrågan förskjuts. Nya branscher uppstår, gamla försvinner eller f"ar minskad betydelse, maskiner och råmaterial som nyligen var betydelsefulla är det inte längre, gamla företag minskar i värde, nya skapas utan att det för den skull är självklart att de verkligen kommer att leva upp till lönsamhetsförväntningarna När det blåser ekonomisk storm är osäkerheten det enda man kan vara säker på. Och den enda chansen att

213

214

Kris

överleva som kapitalist i denna situation är att utnyttja alla möjligheter att öka profiten, oavsett konsekvenserna. Inom kapitalismen går det inte att undvikakriser, inte ens när man har en mer eller mindre god uppfattning om vilka skeenden som leder till kriser. Med utgångspunkt i den allmänna framställningsnivå där Marx befinner sig i Kapitalet går det inte att säga något mer om konkreta krisförlopp. Dessa krisförlopp betingas av de konkreta omständigheterna i den aktuella situationen, exempelvis den tekniska och företagsorganisatoriska utvecklingen, kreditsystemets struktur, landets ställning på världsmarknaden (dit kapitalet särskilt i krissituationer strävar), arbetarklassens organisation och arbetarklassens kamper och hur staten griper in i konjunkturutvecklingen. Och det gäller inte bara för den vanliga konjunkturcykeln på ca tio år, utan desto mer för den långsiktiga, övercykliska utvecklingen. Här når vi gränsen för den framställning av det kapitalistiska produktionssättet "i dess ideala genomsnitt" som Marx eftersträvade. 9.2 Finns det en sammanbrottsteori hos Marx? I arbetarrörelsens historia har de ekonomiska kriserna på grund av sina destruktiva sidor alltid betraktats som hot mot kapitalismens existens. Djupa ekonomiska kriser kan leda till kriser i det politiska systemet genom att de politiska maktstrukturerna förlorar sin legitimitet på grund av svårigheterna i den ekonomiska reproduktionen, varpå människorna börjar revoltera. I början av artonhundrafemtiotalet ansåg Marx att de revolutionära rörelser som skakade Europa 1848/49 var en följd av den svåra ekonomiska krisen 1847/48. Han hade dock lite för bråttom att generalisera detta orsaksförhållande och förväntade sig att nästa kris även skulle medföra nästa revolution (jfr. MEW 7, s. 441). De ekonomiska kriser som följde gjorde emellertid klart att det inte nödvändigtvis finns ett omedelbart samband mellan kris och revolutionär rörelse. Och allra senast sedan nittonhundratalet vet vi att den

Kris

osäkerhet som framkallas av ekonomiska kriser också kan bli en grogrund för nationalistiska och fascistiska rörelser. I arbetarrörelsens historia har det varit en utbredd föreställning att de ekonomiska kriserna i sista hand leder till kapitalismens sammanbrott, att kapitalismen går mot sin "slutkris". Med utgångspunkt i Kapitalet slöt man sig till en "marxsk sammanbrottsteori". På nittonhundranittiotalet återupplivades denna gamla ide av framför allt Robert Kurz och gruppen Krisis. I tredje bandet av Kapitalet talar Marx visserligen om ett "hinder" för det kapitalistiska produktionssättet, men inte i meningen av ett tidsligt slut. Begränsningen ska här förstås som inskränkthet: det inskränkta är att kapitalet visserligen utvecklar produktivkrafterna som inget annat produktionssätt före det, men att denna utveckling enbart tjänar kapitalets värdeförmering. Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är

kapitalet självt. Detta: att kapitalet och dess självförmering framträder som produktionens utgångspunkt och slutpunkt, dess motiv och ändamål; att produktionen bara är produktion för kapitalet, och inte tvärtom att produktionsmedlen bara är medel för en ständigt vidgad utformning av livsprocessen för producenternas samhälle." (K 3, s. 228; MEW 25, s. 260)

I det som följer talar Marx visserligen om en "permanent konflikt" mellan produktivkrafternas obegränsade utveckling och kapitalismens begränsade ändamål, men det är aldrig tal om någon typ av "sammanbrott". Bara på ett enda ställe {inte i Kapitalet, utan i anteckningarna som publicerats i Grundrisse) finns en kommentar som kan tolkas som en sammanbrottsteori. Där är det i samband med den tillämpade vetenskapens ökande betydelse tal om att det arbete som förrättats inte är det som i första hand är av

215

216

Kris

betydelse för produktionen av rikedom, utan tillämpningen av vetenskapen som "allmän produktivkraft". Med utgångspunkt i dessa förändringar inom den kapitalistiska produktionsprocessen sluter sig Marx snabbt till hela produktionssättets "sammanbrott": Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått. De mångas merarbete har upphört att vara villkor för utvecklingen av den allmänna rikedomen, på samma sätt som de jas ickearbete har upphört att vara villkor för utvecklingen av hjärnans allmänna krafter. Därmed bryter den på bytesvärdet baserade produktionen samman[ ...]. (Grundrisse, s. 204 f; MEW 42, s. 601)

Men i sina senare arbeten återkommer Marx aldrig mer till denna ide från Grundrisse. Visserligen behandlas vetenskapens betydelse för den kapitalistiska produktionsprocessen på ett flertal ställen i första bandet av Kapitalet, men där gäller "skilsmässan mellan produktionsprocessens andliga potenser och kroppsarbetet" (K l, s. 368; MEW 23, s. 446) inte som en försvagning av det kapitalistiska produktionssättet, utan som ett moment för att öka kapitalets makt över arbetet (ibid., jfr. avsn. 5.3 ovan). Vårdesidan hos denna process, att allt mindre arbete måste nedläggas i de enskilda varornas produktionsprocess, analyseras i Kapitalet inte som en tendens till sammanbrott, utan som grundval för produktionen av relativt mervärde. Den skenbara motsägelse som Marx fann så frapperande i Grundrisse, att kapitalet "strävar efter att reducera arbetstiden till ett minimum, medan det å andra sidan sätter arbetstiden som rikedomens enda mått och källa'' (Grundrisse s. 205 [korr.]; MEW 42, s. 601), blir för Kurz, Trenkle och andra Krisis-företrädare till "kapitalets logiska självmotsägelse", till

Kris

följd av vilken kapitalismen med nödvändighet måste gå under. I första bandet av Kapitalet löser Marx däremot denna motsägelse i förbigående som en av den politiska ekonomins gamla gåtor, som den franske ekonomen Quesnay redan på 1700-talet använde för att plåga sina motståndare. Enligt Marx är denna gåta lätt att få rätsida på om man bara tar i beaktande att det inte handlar som varans absoluta värde för kapitalisterna, utan om det mervärde (respektive den profit) som varan inbringar. Det spelar ingen roll att den arbetstid som krävs för produktionen av den enskilda varan sjunker, att varans värde minskar, så länge det mervärde respektive den profit som produceras av hans kapital växer. Huruvida mervärdet/profiten fördelas på ett litet antal produkter med högt värde eller på ett större antal produkter med lågt värde är i detta sammanhang ovidkommande (K l, s. 277 f.; MEW 23, s. 338 f.). Bortsett från alla invändningar på detaljnivå står sammanbrottsteorierna inför ett principiellt problem. De måste hänvisa till en ofrånkomlig utvecklingstendens som kapitalismen har så svårt att hantera att systemets fortsatta existens blir omöjlig- helt oberoende av vad som sker i den historiska processen. I marxismens historia har denna sammanbrottstendens begrundats med olika faktorer. Hos Kurz kommer det an på den "mikroelektroniska revolutionen", alltså en viss fas i den teknologiska utvecklingen som antas göra arbetet i stor utsträckning överflödigt, och som då leder till att "värdesubstanscn smälter bort". 63 För vänstern har sammanbrottsteorin alltid haft en avlastande funktion. Oavsett hur bedrövliga de aktuella nederlagen än var, så var motståndarens undergång ändå i slutändan säker. Att kritisera sammanbrottsteorin är dock allt annat än en "kapitulation inför kapitalismen" (vilket är titeln på en uppsats av Norbert Trenkle som riktar sig mot denna kritik). Avsaknaden av sammanbrottsteorins profetiska visshet gör nämligen inte kapitalismen ett dugg bättre.

217

219

1O. De borgerliga förhållandenas fetischism

l 0.1 "Treenighetsformeln" Det kapitalistiska produktionssättets genomslag innebär att ståndsmässiga och feodala förhållanden löses upp tillsammans med sina politiska och religiösa förklädnader. Stånd, privilegier och nedärvda förmåner försvinner bakom jämlikheten mellan varuägare, som endast känner ojämlikhet i ägande. Kapitalismen behöver och drivs framåt av en systematisk vetenskaps- och teknikutveckling, och denna utveckling underminerar nedärvda fördomar och religiösa världsförklaringar. På denna grundval uppstod det borgerligt kapitalistiska samhällets självförståelse som upplysningens, civilisationens och kulturens högborg, där den västerländska civilisationen slutligen hade nått sin kulmen. Ur detta perspektiv framstod alla andra samhällsformer som det borgerliga samhällets outvecklade förstadier, eller så ansågs de vara primitiva, vilket visade sig bland annat i deras "fetischism", det vill säga att ett visst stycke trä eller något annat ting tillskrevs magiska krafter. Denna känsla av överlägsenhet försåg även artonhundra- och nittonhundratalens kolonialism med sin ideologiska utsmyckning: 'den kolonialiserade befolkningen skulle ju bara få kultur och civilisation. Den borgerligt kapitalistiska epokens rationalistiska självförståelse har även gjort avtryck i den sociologiska reflexionen.

220

De borgerliga förhållandenas fetischism

Max Weber (1864-1920), en av de viktigaste grundarna av den modena sociologin, menade exempelvis att "avfönrollningen av världen'' och den "rationalisering" som genomtränger alla levnadsförhållanden är avgörande egenskaper hos samhällen som präglats av kapitalismen. Även Marx och Engels hade en sådan "avförtrollning av världen" för ögonen när de 1848 beskrev konsekvenserna av bourgeoisiens uppgång på följande sätt i Kommunistiska manifestet: Bourgeoisien har överallt, där den kommit till makten, forstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska forhållanden. [...] Den har, kort sagt, i stället for den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen. [... ]Allt fast och beständigt forflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir sludigen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga forbindelser med nyktra ögon." (Kommunistiska manifestet, s. 32 ff [korr] MEW 4, s. 464 f.)

Marx och Engels var här fortfarande av uppfattningen att de samhälleliga förhållandena skulle bli lättare att genomskåda med kapitalismens genombrott. Herraväldet och utsugningen blir då fullt synliga istället för att som tidigare förskönas och förkläs. Härur kommer förhoppningen att de förtryckta och utsugna, nu när de tvingas se sin situation med "nyktra ögon", i allt högre grad kommer att ta strid mot dessa utsugningsförhållanden. Även i den traditionella marxismen var det en vanlig uppfattning att utsugningen av arbetarklassen i kapitalismen egentligen ligger i öppen dag och att det bara är de härskandes ränker genom pressen, kyrkan, skolan, etc. som döljer den. Ideologikritik uppfattades därför vanligtvis i termer av demaskering: de verkliga intressen som förmodades stå bakom en tanke skulle avtäckas. 64

De borgerliga förhållandenas fetischism

Marx höll emellertid inte fast vid den position som kommer till uttryck i Kommunistiska manifestet. I Kapitalet är det inte längre tal om att de samhälleliga förhållandena i kapitalismen utan vidare går att genomskåda. På centrala ställen handlar det där tvärtom om en "mystifikation" av dessa samhälleliga förhållanden. Det som Marx i Kapitalet kallar för fetischism och mystifikation är förvrängningar som inte uppstår på grund av de härskandes manipulation. De har snarare sitt ursprung i det borgerliga samhällets struktur och de handlingar som hela tiden reproducerar denna struktur. Att Marx här talar om fetischism är en tydlig pik såväl mot det borgerliga samhällets upplysningsrationalistiska självsäkerhet som mot den politiska ekonomins empiriska självförståelse, vilken vilar på just denna fetischism (jfr. avsn. 3.8 ovan). De olika fetischformer och mystifikationer som diskuterats i tidigare kapitel står inte sida vid sida utan förbindelse till varandra. De bildar en helhet som Marx i slutet av det tredje bandet av Kapitalet kort skissar under rubriken "Treenighetsformeln" (K 3, s. 721 f.; MEW 25, s. 822 ff.). Den kapitalistiska produktionsprocessen är en bestämd historisk form av den samhälleliga produktionsprocessen. Till grund för denna ligger avskiljandet av de omedelbara producenterna från produktionsmedlen, varför arbetarna, även om de i formell mening är fria, är materiellt tvingade att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna som kontrollerar produktionsmedlen. Kapitalisterna betalar lön för värdet av arbetskraften (reproduktionskostnaderna) men låter arbetskraften arbeta längre än vad som är nödvändigt för reproduktionen av dess värde. Kapitalisterna pumpar ut merarbete ur de anställda, och detta merarbete framträder vid försäljningen av produkten som mervärde. Mervärdet stannar dock inte helt och hållet hos kapitalisten: Först måste han betala jordränta till jordägaren (eller köpa mark för att på så sätt själv bli jordägare). Kapitalisterna måste betala jordränta eftersom tillgången på mark är begränsad och marken är jordägarens

221

222

De borgerliga förhållandenas fetischism

privata egendom. För att ha råd att betala räntan måste mervärde skapas, även om kapitalisterna betraktar räntan som en normal kostnadsfaktor. Kapitalistklassen är först att tillägna sig mervärdet, men måste dela det med jordägarklassen.65 Produkterna säljs dock inte till sitt värde, och därför tillägnar sig den enskilde kapitalisten inte just det mervärde som den av honom sysselsatta arbetskraften har skapat. Bortsett från tillfälliga variationer får den enskilde kapitalisten genomsnittsprofiten, dvs. en profit som står i proportion till storleken av det kapital som han förskotterat. Och denna genomsnittsprofit delar sig sedan i ränta och företagarvinst. 66 Ekonomins årliga totalprodukt sönderfaller alltså stofHigtt och värdemässigt i en del som ersätter förbrukade produktionsmedel, en del som tillfaller arbetarna i form av lön och som krävs för deras reproduktion, samt en merprodukt som går utöver reproduktionen av produktionsmedlen och arbetskraften. Denna sistnämnda del består av jordränta, ränta och företagarvinst. Kapital, jordegendom och arbetskraft- hur i grunden olika de än må vara har de gemensamt att de utgör inkomstkällor 67 för sina ägare: Kapital avkastar profit eller ränta, jordegendom avkastar jordränta, och arbetskraft avkastar arbetslön (eller arbete avkastar arbetslön - så ter det sig såväl för arbetarna som för kapitalisterna, jfr. avsn. 4.5 ovan}. Dessa inkomster kan förbrukas fullständigt utan att respektive källa sinar. Kapital är en inkomstkälla eftersom det gör det möjligt för kapitalisten att pumpa ut merarbete ur de sysselsatta arbetarna. Jordegendom är en inkomstkälla eftersom den ger jordägaren möjlighet att dra till sig en del av det mervärde som kapitalisterna har pumpat ut. Och arbete är en inkomstkälla eftersom arbetarna via arbetet far en del av det värde som de själva har skapat. Kapital, jordegendom och arbete är alltså inkomstkällor endast eftersom de är medel för tillägnelse: via kapital, jordegendom och arbete kan man under

De borgerliga förhållandenas fetischism

kapitalistiska förhållanden tillägna sig en del av årsprodukten. För produktionsagenterna (kapitalisterna, jordägarna och arbetarna), precis som i många nationalekonomiska teorier, visar sig saken i förvrängd form. Kapital, jordegendom och arbete framträder som tre olika och av varandra oberoende källor till det årligen producerade värdet, och det är bara eftersom de är värdekällor som de överhuvudtaget kan bli medel for tillägnelse av delar av detta värde. Det är åtminstone den slutsats som såväl vardagsmänniskan som ekonomen drar. För produktionsagenterna tycks det som att den som äger kapital, jordegendom eller arbete i normalfallet rar exakt den värdedel som inkomst som "produktionsfaktorn'' i fråga har tillfört produktens värde. Hur uppstår denna villfarelse? Redan i avsnittet om varufetischen (3.8) blev det tydligt att varornas värdekaraktär framträder som ett "samhälleligt naturfaktum" i det borgerliga samhället. Det är visserligen självklart att värdet inte har någon naturlig egenskap som vikt eller färg, men det ftamstår som att produkter automatiskt har värde i alla samhälleliga sammanhang, och inte bara i ett mycket specifikt. Ur ett rent stoffligt perspektiv är den enskilda produkten ett resultat av en produktionsprocess där arbete nedläggs, (producerade) produktionsmedel används och mark nyttjas (för jordbruk eller för utvinning av råmaterial). Helt i analogi med detta uppfattas värdebildningsprocessen som att produktionsfaktorernas värdebidrag adderas. Grunden för denna förvrängning består i att det inte tycks finnas någon väsentlig skillnad mellan arbete och lönarbete. Åtskillnaden mellan arbetet och de materiella arbetsbetingelserna accepteras som något naturligt. 68 Men om det inte finns någon väsentlig skillnad mellan arbete och lönarbete, så finns det heller inte någon sådan skillnad mellan produktionsmedel och kapital som står mot arbetet eller mellan jord och jordegendom. Marx sammanfattar det på följande sätt:

223

22A

De borgerliga förhållandenas fetischism

Om alltså arbete är detsamma som lönarbete, så är också den bestämda samhälleliga form där arbetsbetingelserna nu står mot arbetet detsamma som dessa arbetsbetingelsers materiella existens. Arbetsmedlen är då som sådana kapital och jorden som sådan är jordegendom. Dessa arbetsbetingelsers formellt självständiga ställning gentemot arbetet, den särskilda form som detta tar i förhållandet till lönarbetet, är då en egenskap som är oskiljbar från dem som ting, som materiella produktionsbetingelser, en karaktär som rotat sig i deras inre, som oundvikligen tillkommer dem som produktionselement. Deras sociala karaktär i den kapitalistiska produktionsprocessen, bestämd i en given historisk epok, är en av naturen och så att säga av evighet medfödd karaktär för dem som element i produktionsprocessen. (K 3, s. 731 [korr.]; MEW 25, s. 833)

De sociala formbestämningarna lönarbete, kapital och jordegendom tycks vara desamma som de stoffliga produktionsbetingelserna arbete, produktionsmedel och jord, vilket innebär att varje arbetsprocess i själva verket är en kapitalistisk produktionsprocess. Marx talar därför om ett "förtingligande av produktionsförhållandena'' (K 3, s. 735 [korr.]; MEW 25, s. 838): det går inte längre att se på produktionsförhållandena att det handlar om bestämda historiska förhållanden mellan människor, de tycks snarare ha en rent objektivt grund i det faktum att det överhuvudtaget ska produceras. Lön, profit och jordränta framstår då som blott delar av produktvärdet, som går tillbaka på lönarbete, kapital och jordegendom. I detta sammanhang är förvandlingen av arbetskraftens värde till "arbetets värde" (jfr. avsn. 4.5) av fundamental betydelse: eftersom lönen till synes är betalning för "arbetets värde", måste de återstående värdedelarna, profit och jordränta ha sitt ursprung i de båda andra produktionsfaktorerna, kapital och jordegendom. Och eftersom bytet av varorna inte bestäms av värdet utan av produktionspriset, går

De borgerliga förhållandenas fetischism

det inte att lösa upp detta sken hos den enskilda varan. Det förefaller inte finnas något samband mellan det nedlagda arbetet och genomsnittsprofiten och jordräntan: profiten beror under normala förhållanden på kapitalets storlek, oavsett om många eller få arbetare sysselsätts, och jordräntan beror på vilken och hur mycket jord som har nyttjats. Kapital-profit/ ränta, jordegendom-jordränta, arbetearbetslön: som uttryck för värdets skenbara samband med sina källor kallar Marx denna treenighet för treenighets/orme/n. I den fullbordas enligt Marx det kapitalistiska produktionssättets mystifikation, förtingligandet av samhälleliga förhållanden, den omedelbara sammansmältningen av de materiella produktionsförhållandena med deras historiska och sociala bestämning: den förtrollade, förvrängda och på huvudet ställda värld, där Monsieur le Capita! och Madame la Terre bedriver sitt spökeri som sociala gestalter och samtidigt omedelbart som blotta ting. (K 3, s. 735[korr.]; MEW 25, s. 838)

I det kapitalistiska samhället f"ar "kapital" och "jord" magiska egenskaper på ett sätt som liknar trä- eller materialfetischerna i de föregivet primitiva samhällena. Även i det borgerliga samhället lever människorna därför i en "förtrollad" värld där "ting personifieras": samhällsprocessens subjekt är inte människorna, utan varor, pengar och kapital. Här handlar det ingalunda bara om "falskt medvetande". Det är det kapitalistiska samhällets samhälleliga praktiker som hela tiden gör att produktionsfaktorerna antar självständig form och konstituerar det samhälleliga sammanhanget som en tvingande omständighet, som den enskilda aktören kan undfly endast till priset av ekonomisk undergång. I det avseendet besitter de personifierade tingen en absolut materiell kraft. Alla medlemmar i det borgerliga samhället är underkastade de samhälleliga förhållandenas fetischism. Denna fetischism

225

226

De borgerliga förhållandenas fetischism

slår sig till ro i objektiva tankemönster, som strukturerar alla samhällsmedlemmars varseblivningsförmåga (jfr. avsn.3.8). Varken kapitalister eller arbetare har en privilegierad position när det gäller att undkomma fetischismen. Fetischismen utgör dock inte heller ett fullständigt slutet förblindelsesammanhang som det är omöjligt att undkomma. Den utgör snarare en srändigt närvarande, strukturerande bakgrund som har olika stark inverkan på enskilda individer och som man kan bryta igenom med hjälp av erfarenheter och reflektion. 10.2 Exkurs om antisemitismen I förordet till Kapitalet skriver Marx att han ingalunda tecknar "[k]apitalistens och jordägarens gestalter" i något "rosenskimmer", att det bara handlar om personer i den mån som de "är personifikationer av ekonomiska kategorier", och att det därför inte skulle kunna handla om att "göra den enskilde ansvarig för tillstånd, av vilka han själv förblir en social produkt, hur mycket han än subjektivt vill höja sig över dem" (K l, s. 8 [korr.]; MEW 23, s. 16). Som visades tidigare (jfr. avsn. 4.2 eller 5.2) följer de ekonomiska aktörerna en rationalitet som påtvingas dem genom själva de ekonomiska förhållandena. Kapitalisternas ständiga försök att öka kapitalförmeringen är alltså i normalfallet inte ett resultat av ett "omåttligt vinstbegär" hos den enskilde kapitalisten. Det är snarare konkurrensen som under hot om ekonomisk undergång framtvingar ett sådant beteende hos den enskilde kapitalisten. Alla, även de som drar nytta av kapitalismen, är kuggar i ett stort maskineri. Kapitalismen visar sig vara en anonym maskin som inte har någon operatör som styr den med sin vilja och som man skulle kunna hålla ansvarig för den förstörelse som maskinen orsakat. Vill man få ett slut på förstörelsen räcker det inte att kritisera kapitalisterna; det är snarare helheten av de kapitalistiska strukturerna som måste avskaffas.

De borgerliga förhållandenas fetischism

Med "personifieringen av tingen och förtingligandet av produktionsförhållandena'' (K 3, s. 735 [korr.]; MEW 25, s. 838 ) tycks kapitalismen som helhet i stor utsträckning bli immun mot kritik. Eftersom den kapitalistiska maskinen förefaller vara den samhälleliga livsprocessens mest utvecklade gestalt (att sociala formbestämningar inte längre kan särskiljas från sitt materiella innehåll är ju precis vad treenighetsformeln uttrycker}, kan samhället inte dra sig undan från denna maskin. Det verkar inte gå att undkomma underkastelsen under förment ofrånkomliga, "tvingande omständigheter" - man måste förlika sig med dem. När det gäller kapitalismens oacceptabla aspekter - dess krisbemängda, för den enskilda människan ofta katastrofala utveckling, dess ständigt återkommande ifrågasättande av alla levnadsförhållanden - landar man gång efter annan i olika former av en inskränkt negation av fetischismen: bakom det anonyma kapitalistiska maskineriet letar man efter "skyldiga'' som man kan hålla ansvariga för misären. Deras handlingar ska påverkas, och i extremfallet ska de göra bot för de missdåd som tillskrivs dem. I de olika kapitalistiska samhällena kan man alltså gång efter annan konstatera en personalisering av de fetischistiska forhållandena. Hit hör även antisemitismen, även om den inte kan reduceras till en sådan personalisering. 69 Marx tar varken upp sådana personaliseringar eller antisemitismen i Kapitalet. I detta avsnitt kommer vi att diskutera dessa fenomen mot bakgrund av Marx analys av fetischismen. Här stöter vi emellertid på begränsningarna hos en framställning av det kapitalistiska produktionssättets "ideala genomsnitt": personalisering och antisemitism kan inte härledas från kategorierna i kritiken av den politiska ekonomin. Personaliseringen av kapitalistiska förhållanden kan allt efter historisk kontext och aktuell social struktur anta mycket varierande former, och ett flertal av dessa former kan dessutom existera samtidigt.

227

228

De borgerliga förhållandenas fetischism

Det är ovanligt att "kapitalisterna'' som kollektiv hålls ansvariga för den aktuella misären. Det är tydligt att även kapitalisterna inte sällan befinner sig under oket, som måste hörsamma "marknadens krav" om de inte vill gå under. Detta tycks gälla framför allt för de mindre och medelstora kapitalisterna, medan storkoncernerna och "monopolföretagen'' tillskrivs makten att undgå dessa krav eller helt enkelt vara de som ger upphov till kraven. Resultatet blir att man skiljer mellan den goda, småskaliga kapitalismen och den dåliga, samvetslösa, exploaterande storskaliga kapitalismen, där de sistnämnda anses vara de som håller i trådarna i bakgrunden. En annan variant av personaliseringen är att man pekar ut "bankerna'' (eventuellt även "spekulanterna''), som via krediter och aktieinnehav kontrollerar ett stort antal företag och därmed styr ekonomin från skuggorna. Här ställs det goda och produktiva industrikapitalet mot det onda, penninggiriga finanskapitalet. Personaliseringarna har sin grund i reella skillnader: konkurrenssituationen och handlingsutrymmet för ett litet företag ser i allmänhet annorlunda ut än för ett storföretag. Och mellan banker och industriföretag finns det i många frågor väsentliga intresseskillnader. Det är även lätt att hitta exempel på hur chefer för storföretag och banker försöker utnyttja sina maktpositioner. Men storföretagen kan precis lika lite som storbankerna på ett permanent sätt undgå det värdeförmedlade ekonomiska sammanhangets tvångslagar. Ofta anklagas storkoncerner, banker och spekulanter för att bara tänka på profit. Men i kapitalismen, under konkurrensens tvång, gäller detta för varje kapitalist, stor som liten. I antisemitismen förekommer en specifik form av personalisering. Här tillskrivs "judarna'' å ena sidan ett ekonomiskt fokus på pengar och vinst, som ska ha sina rötter i deras väsensart eller "ras" (efter rasteoriernas uppkomst på 1800-talet), samt en ovillkorlig maktsträvan efter världsherravälde, en strävan som till stor del redan påstås vara framgångsrik.

De borgerliga förhållandenas fetischism

Judehat och judeförföljelse förekom redan i förborgerliga samhällen, framför allt under medeltiden i Europa. Men det finns tydliga skillnader mellan det medeltida judehatet och antisemitismen på arton och nittonhundratalen. Sedan korstågen (det första ägde rum 1096) hade judehatet en starkt religiös komponent. På grund av Jesu korsfästelse hade judarna visserligen redan tidigare skymfats som "gudsmördare", men framför allt med korstågen fick denna förebråelse en ny dimension: Det blev en vanlig åsikt att man egentligen borde dräpa dessa "gudsmördare", precis som man gjorde med de "muselmaner" som hade belägrat det heliga landet. Under samma period skärptes förbudet för kristna att ta ut ränta (tredje Laterankonciliet 1179), samtidigt som judarna vägrades tillträde till en mängd yrkesgrenar (fjärde Laterankonciliet 1215). För judar som inte lät döpa sig kvarstod framför allt handel och pengautlåning som inkomstkällor. Även i de förborgerliga samhällena förekom byte och pengar, men dessa fenomen spelade bara en sekundär roll. Utsugning och herravälde förmedlades genom direkta, personliga makt- och beroendeförhållanden (slavarnas beroendeställning till sina ägare, de livegna böndernas beroendeställning till jordägaren, etc.). När byte och pengar blev vanligare underminerade detta de förborgerliga förhållandena. Därmed ökade de längre skiktens misär, och armodet började ofta med att man skuldsatte sig hos en liten penningutlånare. Adeln och prinsarna tog de stora judiska bankirernas tjänster i anspråk. I utbyte fick bankirerna visserligen en privilegierad ställning vid hovet, men de blev snabbt till föremål för avundsjuka, samtidigt som de fick skulden för politiska och finansiella svårigheter. På medeltiden och i den tidiga moderniteten var judarna inte de enda som sysslade med liandel och penningutlåning, men på grund av sin strängt reglerade klädsel, att de bodde i ghetton och att de inte firade de kristna högtiderna var de under seklens lopp tydligt synliga som "främmande" grupp.

229

230

De borgerliga förhållandenas fetischism

Det var därför lätt att identifiera dem med pengarnas och räntans destruktiva makt, oberoende av om man själv led under denna destruktiva makt eller överhuvudtaget hade kontakt med judar eller inte. Judarna blev föremål för ett mycket utbrett hat, som dessutom späddes på ytterligare genom fantasifulla rykten, till exempel om påstådda ritualmord på kristna barn. Från den utvecklade medeltiden exploderade detta judehat gång efter annan i pogromer och fördrivningar, ofta med kyrkans, furstarnas eller de urbana överskiktens goda minne. I slutändan tog hög som låg för sig av judarnas förmögenhet. För den moderna antisemitismen spelar den religiösa komponenten ingen betydelsefull roll. I en alltmer sekulariserad värld kan "fel" religion inte längre utgöra ett avgörande kriterium. En helt ny vikt får däremot det ekonomiska beteende som tillskrivs "judarna", nämligen att enbart vara intresserade av pengar och vinst, och att på grund av pengarnas makt inte själva behöva arbeta utan kunna leva på andras arbete. I kapitalismen är pengar, kapitalförmering, profitmaximering och ränta inte marginella samhällsfenomen -de är konstitutiva för det kapitalistiska produktionssättet. Det gör att antisemitismen i det borgerligt kapitalistiska samhället principiellt skiljer sig från alla andra former av diskriminering, fördomar och skuldbeläggande. I borgerliga såväl som förborgerliga samhällen diskrimineras även andra grupper, och dessa grupper tillskrivs vissa beteenden och egenskaper (särskild slughet, aggressiv sexuell potens, etc.). Men det är bara i den moderna antisemitismen som centrala, konstituerande principer från det egna samhället projiceras "utåt': på en "främmande" grupp. 70 Projektionen begränsar sig dock inte till det ekonomiska området, utan "judarna'' tillskrivs även ett övermått av andra egenskaper som är kulturella kännetecken för det moderna borgerliga samhället (intellektualitet, mobilitet, etc.), samtidigt som de nedvärderas som dekadenta.

De borgerliga förhållandenas fetischism

Och slutligen anses det främlingsskap som i det antisemitiska tänkandet utmärker judarna vara ett principiellt främlingsskap, som står i motsättning till all form av gemenskap. Visserligen anses även t.ex. en turk i Tyskland vara en främling, men bara eftersom turkarna tillhör en (förment) annan gemenskap. I antisemitismen uppfattas judarna inte som tillhörande en annan gemenskap, utan som upplösare och förintare av all form av gemenskap. Om vi begränsar oss till ekonomin kan vi ur ett värdeteoretiskt perspektiv placera in de antisemitiska stereotyperna på olika nivåer. De ur förkapitalistiska förhållanden stammande föreställningarna om den "judiska krämarsjälen", som i kommersen jagar efter minsta lilla fördel och i ockrarens gestalt obarmhärtigt störtar låntagare ner i eländet, uppehåller sig (även när det handlar om ränta} i grunden på den enkla varu- och penningcirkulationens nivå. Makten hos det värde som i penningen fått en självständig form, och som står mot det konkreta arbetet och bruksvärdet, projiceras på "judarna'' som en makt med ursprung i dessa "judar". Här är det den icke-förstådda penningfetischen som personaliseras. Med den särskilt av nationalsocialismen predikade motsättningen mellan "skapande" (icke-judiskt) och "roffande" (judiskt) kapital, där de sistnämnda genom bankerna och börsen har de förstnämnda i strypgrepp, förskjuts motsättningen mellan värde som antagit en självständig form i penningen och konkret arbete till nivån av den kapitalistiska reproduktionens totalprocess. Här personaliseras kapitalfetischen i sin mest utvecklade form som räntebärande kapital. I avsnitt 8.1 såg vi hur räntan, i och med att den framträder som en frukt av kapitalet, gör att företagarvinsten framträder som frukten av företagarens arbete, vilket reducerar de fungerande kapitalisterna till en'särskild kategori av arbetare. Den personalisering som det här är fråga om bygger på detta sken. skillnaden mellan ränta och företagarvinst ifrågasätts inte, utan kapitalets mystiska kraft att frambringa ränta. Nu

231

232

De borgerliga förhållandenas fetischism

är det "judarna" som gör de som verkligen arbetar, företagare såväl som arbetare, till ränteslavar, och som icke-arbetande är de själva endast "parasiter". 71 I och med att "judarna" i det antisemitiska tänkandet pekas ut som de verkliga kapitalisterna, kan de hållas ansvariga för allt ont och alla förändringar som kapitalismen orsakar. Men de framträder därför även som en övermakt: de behärskar de stora företagen via bankerna och finansmarknaderna, med sina pengar kan de köpa pressen (något som bevisas av varje tidningsartikel som kritiserar det antisemitiska tänkandet), och slutligen har de även inflytande över partier och regeringar. På samma gång anses "judarna'' vara statslösa och rotlösa, men med ett världsomspännande nätverk av kontakter till andra judar. Dessa båda stereotyper, judarnas övermakt och deras rotlöshet, leder i det antisemitiska tänkandet till en tredje stereotyp: den "judiska världskonspirationen" (till vilken även den "judiska kommunismen" ofta räknades). Judarna påstås sträva efter världsherravälde och man menar även att de redan befinner sig rätt nära detta mål. Alla hot som kommer från anonyma, svårplacerade krafter, från pengarna, från kapitalet, från världsmarknaden, far nu ett ansikte: hotet kommer från "världsjudendomen". Med denna allmänna bestämning av antisemitismen sägs dock inget om och i vilket utsträckning antisemitism faktiskt förekommer. Att personalisera de kapitalistiska förhållandena kan göra att situationen känns lättare för individer som lider under dessa förhållanden. Men det betyder inte att individerna med nödvändighet tar till denna avlastning, och om de gör det så finns det inget som säger att de personaliseringar som används alltid har en antisemitisk karaktär. 72 Och utifrån den allmänna argumentationsnivå som Marx uppehåller sig på i Kapitalet (där även föregående resonemang befunnit sig) kan man inte göra något allmänt påstående om vilka samhälleliga följder antisemitismen har eller om vilka omfattande olyckor den vållar. 73

De borgerliga förhållandenas fetischism

l 0.3 Klasser, klasskamp och historiedeterminism Många strömningar i den traditionella marxismen forstod den marxska kapitalanalysen i forsta hand som klassanalys, som en undersökning av kampen mellan bourgeoisie och proletariat. De flesta av dagens konservativa och liberaler anser att begreppen klass och särskilt klasskamp är "ideologiska", vilket då används i betydelsen "ovetenskapliga''. Det är som regel vänsterorienterade personer som använder dessa begrepp. Talet om klasser är dock inget som är specifikt för Marx. Redan innan Marx talade borgerliga historiker om klasser och klasskamp, och David Ricardo, den klassiska politiska ekonomins viktigaste foreträdare, betonade de fundamentalt motsatta intressena hos de tre stora klasserna i kapitalistiska samhällen (kapitalister, jordägare och arbetare). För Marx utgör klasser och klasskamp argumentationens centrala referenspunkt, framfor allt i Kommunistiska manifestet (1848). Precis i början av detta verk hittar vi den berömda satsen att "alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia''. (Kommunistiska manifestet, s. 29; MEW 4, s. 462). Synen på sitt eget bidrag till klassteorin sammanfattade Marx 1852 i ett brev till vännen Weydemeyer. Marx betonar att han på intet sätt är den som har upptäckt klassernas existens eller klasskampen. Men han menar sig ha framlagt bevis for l) "att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen med nödvändighet leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast utgör en övergång till uppbävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle." (Brev i urval, s. 22 [korr.]; MEW 28, s. 508; ordet "diktatur" betyder här inte en auktoritär form for maktutövning, utan helt enkelt klassherravälde, oberoende av dess politiska form.) Punkterna två och tre låter väldigt deterministiska: driven av klasskampen tycks historien styra mot ett bestämt mål, en uppfattning som man även hittar i Kommunistiska manifestet.

233

234

De borgerliga förhållandenas fetischism

I Kapitalet talar Marx visserligen hela tiden om klasser, men där finns inget försök till systematisk behandling eller ens en definition. Först i slutet av tredje bandet påbörjar Marx ett kapitel om klasserna, och här avbryts manuskriptet efter ett fatal rader. Utifrån Marx upplägg kan man sluta sig till att en systematisk behandling av klasserna inte utgör en förutsättning för hans framställning, utan skulle stå på slutet som ett resultat. I det följande kommer jag inte spekulera över vad Marx kan tänkas ha velat ta upp i det oskrivna kapitlet om klasserna. Istället kommer jag att sammanfatta det som går att säga om klasser och klasskamp med utgångspunkt i den diskussion av kritiken av den politiska ekonomin som förts i de föregående kapitlen. Följande avsnitt vilar alltså tungt på den uppfattning av kritiken av den politiska ekonomin som här skisserats (för en introduktion till Marx klassteori, jfr KöBler/Wienold 200 l, s. 199ff; för olika klassteoretiska uppfattningar, jfr t.ex. artiklarna i Fantomas 2003:4 samt min kontrovers med Karl Reitter från 2004, Heinrich 2004a). Man kan tala om samhällsklasser i två olika betydelser. I strukturell mening bestäms klasserna genom deras ställning i den samhälleliga produktionsprocessen. Det innebär att någon kan tillhöra en klass även om personen i fråga själv inte är på det klara över det. Till skillnad från detta kan man tala om klasser i historisk mening. Här handlar det om sociala grupperingar som i en viss historisk situation uppfattar sig själva som klasser som skiljer sig från andra klasser; klassens medlemmar utmärker sig genom ett gemensamt "klassmedvetande". I Kapitalet använder Marx klassbegreppet övervägande i den strukturella meningen, t.ex. när han fastställer att ett bestämt klassförhållande ligger till grund för kapitalförhållandet: de som äger pengar och produktionsmedel å ena sidan, de i en dubbel mening "fria" arbetarna å den andra (jfr kapitel 4.3 ovan). Det som Marx kallar för medelklasser eller småborgare är grupper som varken tillhör bourgeoisien eller är

De borgerliga förhållandenas fetischism

proletärer, det vill säga framför allt självständiga hantverkare, små köpmän och småbönder. Klasser i den strukturella meningen bör inte identifieras med sina aktuella historiska uttryck: kapitalisten har inte nödvändigtvis cigarr och chaufför, lika lite som proletären alltid är en industriarbetare som bor i ett arbetarområde. Att sådana stereotyper har upplösts är inget belägg för klassernas slut, utan endast för en förändring av deras historiska gestalt. Vem som i strukturell mening tillhör vilken klass kan heller inte bestämmas genom formella egenskaper som exempelvis förekomsten av ett lönarbetarförhållande, utan endast genom ställningen inom produktionsprocessen. Eller mer exakt uttryckt: klasstillhörigheten kan bara bestämmas på nivån av "kapitalets total process", dit Marx når i tredje bandet, där han förutsätter produktions- och cirkulationsprocessernas enhet (jfr. början av avsn. 7 ovan). På denna nivå blir det tydligt att det inte bara är ägandet eller icke-ägandet av produktionsmedel som avgör klasstillhörigheten. Styrelseordföranden i ett aktiebolag må formellt sett vara lönarbetare, men i själva verket är han en "fungerande kapitalist": han förfogar över kapital (även om det inte är hans egendom), han organiserar utsugningen, och den "betalning" han rar kommer inte från värdet av hans arbetskraft utan från mervärdet. Däremot är många i formell mening självständiga egenföretagare (som kanske till och med äger vissa produktionsmedel), precis som förr proletärer, som de facto lever på att sälja sin arbetskraft, med den enda skillnaden att det ibland till och med sker till sämre villkor än om försäljningen hade skett i ett formellt lönarbetsförhållande. Än idag finns det visserligen väsentliga skillnader när det gäller livsvillkoren (inkomst, ut~ildning och förväntad livslängd) för de strukturellt bestämda klasserna "bourgeoisie" och "proletariat", men även inom proletariatet finns det en stor spännvidd av olika levnadsrealiteter (gällande såväl arbete, inkomst och utbildning som fritidssysselsättning och

235

236

De borgerliga förhållandenas fetischism

konsumtionsmönster). Det är därför allt annat än säkert att en gemensam klassposition övergår i ett gemensamt medvetande och agerande, att den strukturellt bestämda klassen förvandlas till en historisk-sodal klass. Det kan hända, men det behöver inte ske. Men även om det (strukturellt bestämda) proletariatet eller delar av det förvandlas till en historisk klass och utvecklar ett klassmedvetande, innebär det inte automatiskt att detta klassmedvetande även innehåller föreställningen om ett emancipatoriskt övervinnande av kapitalförhållandet. Inte ens ett klassmedvetet proletariat är automatiskt "revolutionärt". I den kapitalistiska produktionsprocessen står bourgeoisie och proletariat i direkt motsättning; utsugningen av proletariatet är det som först möjliggör existensen av kapital som självförmerande värde. De konkreta villkor under vilka värdeförmeringen av kapitalet försiggår är alltid omstridda: arbetskraftens värde måste vara tillräckligt för den normala reproduktionen, men vad som är normalt beror på vilka krav arbetarklassen kan genomdriva (jfr. avsn. 4.4). Även arbetsdagens längd är omstridd (jfr. avsn. 5.1), och samma sak gäller för produktionsprocessens aktuella villkor (jfr kapitel 5.4). Det innebär att det tillsammans med kapitalförhållandet alltid existerar klasskamp, oavsett om den kallas så eller inte. Och i klasskamper finns det större möjligheter att ett klassmedvetande kan utvecklas hos de kämpande, men beroende på de historiska omständigheterna kan detta medvetande se helt oiika ut. Klasskamper antar inte bara formen av en omedelbar konfrontation mellan bourgeoisie och proletariat; de kan även relatera till staten genom kravet på staten att i lag reglera vissa områden (arbetstidsbegränsningar, anställningsskydd, socialt skyddsnät, etc.). Klasskonflikter är dock inte de enda tongivande konfliktlinjerna i kapitalistiska samhällen. Även konflikter om könsmaktordningen, rasistiskt fönryck eller

De borgerliga förhållandenas fetischism

hanteringen av migrationsströmmar är av avgörande betydelse för den samhälleliga utvecklingen. I den traditionella marxismen var det vanligt att se klasskonflikter som de enda verkligt viktiga samhälleliga konfrontationerna. Den italienska "operaismen", en vänsterradikal strömning som uppstod på 60-talet, såg till och med klasskampen som den avgörande faktorn för de kapitalistiska kriserna. Det går inte att förneka att genomdrivandet av arbetarklassens krav kan förstärka eller utlösa kriser. Borgerliga ekonomer, till exempel de som tillhör den nyklassiska skolan, pekar i grunden på detta samband när de anför höga löner, starka fackförbund och (arbetstagarvänliga) regleringar av arbetsmarknaden som orsaker till kriser och arbetslöshet. För analysen av kapitalismens utveckling i ett visst land under en viss historisk period är klasskampens omfattning och former utan tvivel viktiga faktorer. Om emellertid kris reduceras till klasskamp i ett sammanhang där det handlar om att framställa det kapitalistiska produktionssättet på nivån av dess "ideala genomsnitt" (alltså den framställningsnivå som Marx uppehåller sig på i Kapitalet, jfr. ovan avsn. 2.1), missar man den springande punkten i Marx kristeori. Marx ville nämligen inte visa något annat än att det finns immanenta kristendenser i kapitalet som leder till kriser helt oberoende av klasskampernas nivå. Även om klasskampen skulle stå i stort sett stilla, skulle det alltså fortfarande uppstå kriser. Klasskamper är först och främst kamper inom kapitalismen: proletariatet kärnpar om sina existensvillkor som proletariat; det handlar om högre löner eller bättre arbetsvillkor. I detta avseende är klasskamper inga indikatorer på en särskild svaghet hos kapitalet eller en förestående revolution, utan den normala form i vilken konflikten mellan bourgeoisie och proletariat rör sig. Även sätten att motivera de ställda kraven stannar vanligtvis inom det ramverk som treenighetsformeln stakat ut: om kravet gäller en "rättvis" lön sker det på grundval av löneformens irrationalitet (nämligen lönen som betalning

237

238

De borgerliga förhållandenas fetischism

för arbetets värde och inte som betalning för arbetskraftens värde, jfr. avsn. 4.5 ovan}, en irrationalitet som enligt Marx ligger till grund för både arbetarens och kapitalistens rättsföreställningar (K l, s. 472; MEW 23, s. 562). Det betyder att om människorna i det borgerliga samhället, oavsett om de är arbetare eller kapitalister, försöker bli klara över sina egna intressen, så gör de det alltså först och främst i de fetischerade tanke- och varseblivningsformer som behärskar det spontana vardagsmedvetandet. Men klasskamperna har även en egen dynamik. De kan leda till erfarenhets- och radikaliseringsprocesser där det kapitalistiska systemet som helhet ifrågasätts. Fetischismen är faktiskt inte ogenomtränglig. Framför allt i den moderna industrikapitalismens genombrottsfas var reaktionen på proletariatets kamper ofta brutalt statligt förtryck (t.ex. förbud mot fackföreningar och strejker, eller förföljelse av aktivister), vilket ofta förstärkte radikaliseringsprocessen ytterligare. I jämförelse med artonhundratalet och det tidiga nitonhundratalet har denna omedelbara repression minskat i många länder (i en rad länder spelar den dock fortfarande en central roll}. I de ledande kapitalistiska länderna är formerna för den direkta konfrontationen mellan bourgeoisie och proletariat idag mer eller mindre kraftfullt reglerad i lag: klasskampen ska visserligen få äga rum, men utan att den blir ett hot mot systemet (i Tyskland är t.ex. strejk- och föreningsrätten garanterad i lag, men även företagarens rätt till lockout; den fria förhandlingsrätten garanteras, men politiska strejker är förbjudna}. Vissa kampformer är alltså i hög grad fria från direkt statlig repression, medan andra sanktioneras desto hårdare. I marxismens historia har det i samband med klasser och klasskamp förekommit två vanliga felslut. För det första gjorde man slutledningen att det utifrån klasspositionen med nödvändighet förr eller senare skulle utvecklas ett klassmedvetande, och för det andra antogs att detta klassmedvetande

De borgerliga förhållandenas fetischism

nödvändigtvis hade ett mer eller mindre "revolutionärt" innehåll. Därför var det inte ovanligt att varje klasskamp som dök upp tolkades som ett förebud om en snart förestående revolutionär slutkamp. Man utgick från att proletariatet under loppet av kapitalismens utveckling med nödvändighet skulle utvecklas till en klassmedveten, revolutionär klass. I historien har det visserligen funnits enskilda situationer där delar av proletariatet har agerat revolutionärt, men dessa situationer har inte varit resultat av en allmän tendens i proletariatets utveckling, utan uttryck för konkreta historiska omständigheter (t.ex. i det Tyskland som 1918 präglades av det förlorade kriget och den legitimitetsförlust som de ditintills dominerande aristokratiska och militära kretsarna drabbades av). Att delar av proletariatet haft en revolutionär inriktning har därför alltid förblivit ett övergående fenomen. Många marxistiska "klassanalyser" kretsade kring frågan om vem som tillhör proletariatet, med utgångspunkt i föreställningen om proletariatets nödvändiga utveckling till en revolutionär klass. I det analytiskt fastställda proletariatet trodde man sig därför ha hittat det "revolutionära subjektet". Om de verkliga proletärerna inte var på det klara över sin roll så skulle man hjälpa dem på traven - för det mesta genom "arbetarklassens parti", en titel som vanligtvis hade många aspirerande kandidater med förbittrad konkurrens som följd. Även hos Marx kan man hitta ovan nämnda felslut och en deterministisk historieuppfattning som bygger på dessa, framför allt i Kommunistiska manifestet, alltså i just den text som alltid har spelat en viktig roll i den traditionella marxismen och i de olika arbetarpartierna. I Kapitalet är Marx mycket försiktigare. Men även där finns det ett eko av den tidigare historiedeterminismen. Mot slutet av första bandet skisserar Marx mycket kortfattat, på tre sidor, "Den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens" (så lyder avsnittets titel). Först sammanfattar han uppkomsten av det kapitalistiska produktionssättet som expropriering av

239

240

De borgerliga förhållondenas fetischism

de enskilda småproducenterna (småbönder och hantverkare). I samband med den så kallade ursprungliga ackumulationen förlorar de sin äganderätt till produktionsmedlen, så att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna. På kapitalistisk grund påbörjas då en fundamental omvandling av produktionsprocessen: småföretag blir storföretag, kapitalet koncentreras och centraliseras, vetenskap och teknik implementeras systematiskt, produktionsmedlen ekonomiseras och de nationella ekonomierna integreras i världsmarknaden. Marx fortsätter sedan: Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna omvandlingsprocess, ökar eländets, tryckets, träldomens, dekadensens och exploateringens omfattning. Men ilskan ökar även hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom själva det kapitalistiska produktionssättets mekanism. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt som blomstrat tillsammans med och under det. Centraliseringen av produktionsmedlen och församhälleligaodet av arbetet når en punkt där de blir oförenliga med sitt kapitalistiska skal. Detta sprängs. Den kapitalistiska privategendomens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade. (K l, s. 670 f. [korr.]; MEW 23, s. 790 f.)

I denna skiss framträder proletariatets utveckling till revolutionär klass och undergången för kapitalets herravälde som en oundviklig process. Och i en fotnot citerar Marx här även Kommunistiska manifestet, där det angående bourgeoisien heter: "Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga'' (K l, s. 671 f.n. 252 [korr.]; MEW 23. s. 791). I den tidiga arbetarrörelsen hörde man gärna sådana budskap, man upplevde ju dagligen hur det var att bli utesluten och förödmjukad av just det borgerliga samhälle vars

De borgerliga förhållandenas fetischism

oundvikliga slut det här handlade om. I den socialdemokratiska pressen innan första världskriget, och senare i den kommunistiska, publicerades och citerades detta tresidiga avsnitt från första bandet av Kapitalet flitigt, vilket gjorde att avsnittet väsentligen kom att prägla föreställningen om vad den marxska analysen handlar om. Dessa prognoser har dock överhuvudtaget ingen täckning i Marx egen undersökning. Det är inte helt klart vilken utsträckning kapitalmonopolet har blivit "en boja för det produktionssätt, som blomstrat tillsammans med och under det". Att den kapitalistiska utvecklingens frukter och sociala kostnader fördelas så extremt ojämnt är inget hinder för den kapitalistiska utvecklingen, utan - som själva den marxska analysen gjorde tydligt - dess helt karakteristiska rörelseform. Och att proletariatet med det kapitalistiska produktionssättets inträde ökar siffermässigt och genom storindustrin i någon mening "sammansvetsas" och "skolas" (exempelvis genom att proletariatet på ett eller annat sätt måste organisera sig fackligt och politiskt för att överhuvudtaget kunna existera som proletariat), är visserligen korrekt, men att detta oundvikligen utmynnar i bildandet av en "revolutionär" klass följer på intet sätt ur Marx analys. Tvärtom tillhandahåller Kapitalet ju pusselbitar för att förstå varför en revolutionär utveckling är så sällsynt, varför den "ilska'' som det talas om i citatet inte genast leder till en kamp mot kapitalismen. Med analysen av fetischismen, löneformens irrationalitet och treenighetsformeln har Marx visat hur det kapitalistiska produktionssättet ger upphov till en bild av sig självt där de samhälleliga relationerna är förtingligade, där kapitalistiska produktionsförhållanden tycks omedelbart uppstå ur de villkor som gäller varje form av produktion, så att det bara kan handla om förändringar inom de kapitalistiska förhållandena. En revolutionär utveckling skulle kunna uppstå, det är inte uteslutet, men denna utveckling är allt annat än ett nödtvunget resultat.

2.41

2.42

De borgerliga förhållandenas fetischism

I det nämnda avsnittet drar Marx slutsatser som resulterar i en historiedeterminism som inte motiveras av hans kategoriella framställning. I detta avseende är avsnittet snarare ett uttryck för hans förhoppningar än för hans analys; den revolutionära entusiasmen besegrade här den sansade vetenskapsmannen. Själva framställningen av det kapitalistiska produktionssättet är dock inte på någon punkt beroe~de av dessa tveksamma slutsatser. Kapitalet tillhandahåller precis som tidigare det bästa bidraget för förståelsen av det kapitalistiska produktionssättet. Om och hur detta produktionssätt möter sitt öde går dock inte att avgöra på förhand. Här finns det inga vissheter, utan endast en kamp med öppen utgång.

245

11. Stat och kapital

När Marx i slutet av 1850-talet tog sig an en omfattande kritik av den politiska ekonomin ville han även skriva en bok om staten. Allt som allt planerade han sex böcker: om kapital, jordegendom, lönarbete, stat, utrikeshandel och världsmarknad (jfr. Till kritiken, s. 7; MEW 13, s. 7). Sett till innehållet omfattar de tre banden i Kapitalet ungefår de tre första böckerna. Den planerade boken om staten blev aldrig skriven; i Kapitalet finns det bara enstaka kommentarer om staten. Det går att hitta vissa allmänna byggstenar till en statsteori i Engels sena skrifter, i Anti-Duhring (1878) och framför allt i Familjem, privategendomem och statem ursprung (1884). Under nittonhundratalet pågick visserligen en bred marxistisk statsteoretisk debatt, men den utmynnade inte i en gemensam statsförståelse. 74 I det följande kommer jag inte att försöka tillhandahålla en kortfattad "marxistisk statsteori". Det handlar snarare om att på några grundläggande punkter visa att det mot bakgrund av kritiken av den politiska ekonomin inte endast är fråga om ett alternativ till den borgerliga teorin om staten, utan framför allt om en kritik av politiken. Med det menas inte en kritik av en eller annan politik, utan en kritik av stat och politik som sociala former, dvs. som specifika sätt att förmedla det samhälleliga sammanhanget.

2.46

Stat och kapital

11.1 Staten - ett instrument för den härskande klassen? Det är framför allt två av de punkter som Marx och Engels tog upp som avsevärt har präglat de efterföljande statsteoretiska diskussionerna. Den första är talet om "bas" och "överbyggnad", och den andra är uppfattningen av staten som ett instrument för den härskande klassen. I förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859) ger Marx på ungef'år en och en halv sida en kon sammanfattning av sin allmänna syn på samhället. Där kallar han samhällets ekonomiska struktur för "den verkliga bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig" och betonade att rättsförhållandena liksom statsformerna varken kan förstås ur sig själva eller ur den s. k. allmänna utvecklingen av det mänskliga tänkandet, utan har tvärtom sin rot i de materiella levnadsförhållandena. (Till kritiken, s. 8 f.; MEW 13, s. 8)

Därmed introducerades det tal om bas och överbyggnad som senare skulle bli vanligt bland marxister, även om det annars är mycket sällsynt hos Marx. I den traditionella marxismen och marxismleninismen anses de kortfattade påståendena i detta förord utgöra ett av den historiska materialismens mest grundläggande dokument. En vanlig slutsats var att den ekonomiska "basen'' väsentligen bestämmer den politiska "överbyggnaden" (stat, rätt, ideologi), och att fenomen i "överbyggnaden" måste ha en orsak i den ekonomiska "ha., sen". Att på detta sätt reducera allt till ekonomiska orsaker och intressen brukar kallas för ekonomism. Många diskussioner marxister emellan handlade om i vilken utsträckning basen verkligen bestämmer överbyggnaden. I försöket att ur detta förord utläsa slutgiltiga, vetenskapliga resultat förbisågs ofta att det för Marx först och främst handlade om att avgränsa sig från den dåtida statsdiskussionen, där staten ansågs vara oberoende av alla ekonomiska förhållanden. Marx betonade å sin sida att man inte kan begreppsliggöra

Stat och kapital

staten och rätten enbart utifrån dem själva, utan an man alltid måste se dem mot bakgrund de ekonomiska förhållandena. Men hur analysen av staten i själva verket bör se ut anges inte ens antydningsvis med sådana avgränsningar. Den ekonomistiska tolkningen av talet om bas och överbyggnad passade väl ihop med en karakterisering av staten som framför allt hämtar stöd hos Engels. I slutet av Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884) gör Engels några mycket allmänna reflexioner om staten. Han betonar att det i långt ifrån alla mänskliga samhällen har funnits en stat. Först när klasser med olika intressen bildas i en samhälle och dessa klassmotsättningar hotar att slita sönder samhället behövs en "makt som skenbart står över samhället". Denna makt, som i själva verket uppstår ur samhället, men som blir mer och mer självständig, är staten (MEW 21, s. 165). Men staten står endast skenbart över klasserna, i själva verket är det fråga om "den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat, medelst vilken denna klass även blir den politiskt härskande" (MEW 21, s. 166 f.). Staten uppfanas av Engels först och främst som en makt som står mot samhället. Denna uppfattning sammanfaller med den allmänna, vardagliga förståelsen av staten som en institution med monopol på legitim våldsutövning i en givet samhälle (kortare uttryckt: våldsmonopol). Om man bortser från nödvärnsrätten rar ingen utom speciellt avsedda stadiga organ som polis och militär utöva våld. Engels påpekar dock att denna institution samtidigt är ett instrument för den härskande klassen - och det gäller även i en demokratisk republik med allmän rösträtt. Detta har enligt Engels att göra med olika indirekta maktmekanismer: å ena sidan den "omedelbara korruptionen bland tjänstemännen'', å andra sidan "alliansen mellan regering och börs" (på grund av statsskulden blir staten allt mer beroende av börsen). Inte heller den allmänna rösträtten antas utgöra ett hinder för instrumentaliseringen av staten, så länge som "proletariatet ännu inte är moget för

247

248

Stat och kapital

sin självbefrielse" och därmed erkänner den bestående samhällsordningen som den enda möjliga (MEW 21, s. 167). När proletariatet slutligen kastar sina bojor och skapar ett socialistiskt/kommunistiskt samhälle kommer dock enligt Engels även klasserna att försvinna. Inte i ett slag, men allt eftersom. Och eftersom staten, som en makt motsatt samhället, uppstod endast på grund av delningen av samhället i klasser, förmodas även staten försvinna med klasserna: staten "dör bort", som den berömda formuleringen från Anti-Duhring (MEW 20, s. 262) lyder. Uppfattningen att staten i första hand är ett instrument i den ekonomiskt härskande klassens händer dominerade inte bara många marxistiska debatter; även radikaldemokratiska, borgerliga kritiker betraktade åtminstone den befintliga staten som ett instrument för omedelbart klassvälde. Enligt egen utsago är dock de moderna staterna neutrala i förhållande till klasserna: det handlar om medborgarnas jämlikhet inför lagen och statens förpliktelse att se till allmännyttan. Den som uppfattar staten framför allt som ett instrument i klassväldets tjänst försöker därför bevisa att regeringens faktiska handlingar och de statliga organens sätt att fungera går emot detta anspråk på neutralitet.

Denna uppfattning har en viss empirisk plausiblitet. Det går alltid att hitta exempel på lagar som framför allt gynnar de förmögna, eller exempel på legala (eller illegala) sätt för lobbygrupper att påverka lagstiftningen eller regeringens politik. Det råder inget tvivel om att vissa delar av kapitalet försöker använda staten som ett instrument och emellanåt även lyckas med sin föresats. Frågan är bara om man i detta sakförhållande har hittat den moderna borgerliga statens väsentliga kännetecken. Bland de stadiga åtgärderna finns för det mesta även sådant som gynnar de fattigare befolkningslagren. Företrädare

249

Stat och kapital

för den instrumentella statsuppfattningen tolkar sådana åtgärder som blotta eftergifter, som metoder att lugna de förtryckta och exploaterade. Försvarare av denna uppfattning ser statskritik som demaskering: statens neutralitet ska visas fram som en chimär. Statskritiken gäller då framför allt hur staten används i det aktuella fallet, och inte stat och politik som sociala former.7 5 I den politiska praktiken leder den instrumentella statsuppfattningen för det mesta till kravet på en annan användning av staten. Anspråket på allmännytta ska äntligen vara allvarligt menat, och de lägre klassernas intressen ska bättre tas tillvara. Bedömningarna om när detta kan uppnås varierar. Revolutionära strömningar betonar att en statlig politik som ligger i majoritetens "verkliga'' intresse är möjlig först efter en revolution. Men för det mesta är det oklart hur en revolutionär politik bör se ut i icke-revolutionära situationer. Reformistiska strömningar tror däremot att en annan politik, en klasskompromiss, är möjlig även under kapitalistiska förhållanden. Följaktligen förväntas att regeringsmedverkan från partier på vänsterkanten ska leda till en "bättre" politik. De besvikelser som vanligtvis följer rättf'årdigas av den ena halvan av reformisterna som ett olyckligt men nödvändigt pris för kompromisserna. Den något mer radikala delen av reformisterna hanterar besvikelserna genom att kritisera den otillräckliga politiken och förklarar misslyckandet med att partiledningen har anpassat sig eller "förrått" saken. Inte sällan grundas då nästa parti, som ska göra "verklig" skillnad. Att det skulle kunna finnas strukturella anledningar till den kritiska anpassningen är något som därmed bortses från (se avslutningen av avsn. 11.2). 11.2 Den borgerliga statens forinbestämningar: rättsstat, socialstat, demokrati Den instrumentella statsuppfattningen är förknippad med ett grundläggande problem. Den smusslar undan den kvalitativa

'

250

Stat och kapital

skillnaden mellan förborgerliga och borgerliga samhällsförhållanden och betonar enbart delningen av samhället i olika klasser. Vid en analys av staten kommer det dock an på den specifika form i vilken klasserna förhåller sig till varandra och deras klassförhållande reproduceras. 76 I förborgerliga samhällen fanns ännu ingen åtskillnad mellan ekonomisk och politisk makt. Där var slavägarnas eller de feodala markägarnas herreförhållande ett personligt herreförhållande över "deras" slavar respektive livegna bönder, som ur ett samtida perspektiv på en och samma gång utgjorde ett politiskt maktförhållande och ett ekonomiskt exploateringsförhållande. I borgerligt kapitalistiska samhällen delar ekonomisk exploatering och politiskt herravälde på sig. Den som äger marken eller produktionsmedlen har inte längre politisk makt genom en juridisk, polisartad eller militär funktion som är knuten till denna egendom. Ekonomiskt herravälde har därför inte längre en personlig karaktär; den enskilda lönarbetaren är inte personligt beroende av en viss kapitalist. På marknaden möts medlemmarna i det borgerliga samhället som juridiskt "jämlika" och "fria'' privata ägare, även om vissa bara äger sin arbetskraft och andra äger produktionsmedlen. i Kapitalet fåller Marx apropå detta följande sarkastiska kommentar: Cirkulationens eller varubytets sfär, innanför vars gränser köp och försäljning av arbetskraften äger rum, var i själva verket ett sannskyldigt Eden för de nedärvda mänskliga rättigheterna. Det som här endast och allenast härskar är frihet, jämlikhet och Bentham.77 Frihet! ty köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft, handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår avtal såsom fria, juridiskt jämbördiga personer. Kontraktet är det slutresultat, vari deras viljor får ett gemensamt rättsuttryck Jämlikhet! ty de förhåller sig till varandra endast som varuägare och byter ekvivalent mot

Stat och kapital

ekvivalent. Egendom! ty var och en bestämmer bara över sitt. Bentham! ty var och en av dem har endast att ta vara på sig själv. Den enda makt, som sammanför de två parterna och ställer dem i relation till varandra, är deras egennytta [... ].(K l, s. 152 [korr.]; MEW 23, s. 189 f.)

Det ekonomiska utsugnings- och maktförhållandet konstitueras genom en överenskommelse mellan fria och jämlika avtalsparter och kan när som helst upplösas igen. Att de utsugna ger sitt medgivande till sin utsugning beror på att de i ett samhälle bestående av privata ägare inte har någon annan möjlighet att säkra sitt livsuppehälle. Lönarbetaren är visserligen inte personligt beroende av en specifik kapitalist, men måste sälja sin arbetskraft till en eller annan kapitalist för att överleva. Det maktförhållande mellan klasserna som växer fram ur produktionen är i det borgerliga samhället alltså helt annorlunda än alla de som förekom i förborgerliga samhällen. Därför har även det borgerliga samhällets politiska gestalt, den borgerliga staten, helt egna kännetecken. I förborgerliga samhällen var människorna redan i utgångsläget juridiskt ojämlika. Rättigheter och skyldigheter definierades utifrån aktuell ställning eller social status. Ekonomiska och politiska maktförhållanden var omedelbart sammanflätade med varandra. Under kapitalistiska förhållanden är det inte nödvändigt med ett direkt politiskt våld för att upprätthålla den ekonomiska exploateringen. Det är tillräckligt om staten, som en auktoritet bortom samhället, garanterar att samhällets medlemmar uppför sig som privata ägare. Men det måste vara fråga om en självständig, oberoende makt, då den ju ska tvinga alla att erkänna alla andra som privata ägare. Som rättsstat behandlar den borgerliga statens sina medborgare som fria och jämlika privata ägare. Alla medborgare är underkastade samma lagar och har samma rättigheter och

251

252

Stat och kapital

samma skyldigheter. 78 Staten skyddar varje medborgares privata egendom, oberoende av personens anseende. Detta skydd består framför allt i att medborgarna förpliktigas att ömsesidigt erkänna varandra som privata ägare: tillägnelse av främmande egendom är endast tillåten om en överenskommelse mellan de båda parterna föreligger; främmande egendom erhålls som regel endast som gåva eller arv, genom byte eller genom köp. Staten är faktiskt en neutral instans i förhållande till medborgarna; denna neutralitet är ingalunda enbart sken. Just genom denna neutralitet säkerställer staten fastmer grundvalarna för de kapitalistiska herre- och utsugningsförhållandena. Egendomsskyddet implicerar att de som utöver sin arbetskraft inte besitter någon (relevant) egendom måste sälja sin arbetskraft. För att kunna tillägna sig sitt levebröd måste de underkasta sig kapitalet. På så sätt möjliggörs den kapitalistiska produktionsprocessen, vilken sedan reproducerar de klassförhållanden som den förutsätter. Den enskilda arbetaren träder ut ur produktionsprocessen sådan som han trädde in i den. Lönen räcker i allt väsentligt till den egna eller familjens reproduktion. För att på nytt reproducera sig måste han på nytt sälja sin arbetskraft. Även kapitalisten träder ut ur processen sådan som han trädde in i den: hans förskotterade kapital fl.}'ter tillbaka till honom tillsammans med en profit, så att han till och med kan göra en större investering. Den kapitalistiska produktionsprocessen producerar alltså inte bara varor, den reproducerar även själva kapitalförhållandet (jfr. K l, kapitel21; MEW 23, kapitel21). Det är dock ett sentida historiskt resultat att reproduktionen av kapitalförhållandet, åtminstone i de utvecklade kapitalistiska länderna, i hög utsträckning sker utan direkt statligt tvång (indirekt, som hot, är statens makt dock alltid närvarande). Under den så kallade ursprungliga ackumulationen, när den i en dubbel mening fria arbetaren (jfr avsn. 4.3 ovan) först "producerades", förhöll sig detta helt annorlunda.

Stat och kapital

Som Marx utförligt visar med England som exempel var staten tvungen att stadigvarande och direkt ingripa för att möjliggöra och främja den kapitalistiska produktionen, först genom att staten hjälpte markägarna att driva bönderna från de jordar som de ditintills förvaltat (uppfödning av får var mer lönsamt för markägarna), för att sedan tvinga de rotlösa och kringflackande människorna in i de kapitalistiska fabrikerna med deras stränga disciplin. Därmed inte sagt att de olika regeringarna handlade enligt en generalplan för införandet av kapitalismen; åtgärderna genomfördes av många olika anledningar. Den moderna kapitalismen kunde dock etablera sig först som ett resultat av dessa våldsåtgärder. Det dröjde ett bra tag innan det hade uppstått en arbetarklass "som på grund av uppfostran, tradition och sedvana erkänner det kapitalistiska produktionssättets krav som -självklara naturlagar." 79 Det är först då som "de ekonomiska förhållandenas tysta tvång" räcker för att besegla "kapitalistens herravälde över arbetaren", så att statens tvingande våld endast behövs i undantagsfall (K l, s. 649; MEW 23, s. 765). Under utvecklade kapitalistiska förhållanden säkerställs upprätthållandet av klassförhållandena just genom att staten som rättsstat behandlar sina medborgare som fria och jämlika privata ägare, skyddar deras egendom och deras handelsförbindelser som ägare. Allt oberoende av den enskilde medborgarens klasstillhörighet. 80 Den borgerliga staten är dock inte bara en rättsstat som enbart fastställer ett formellt ramverk och genom sitt våldsmonopol säkerställer att detta ramverk tas i beaktande. Den garanterar även kapitalackumulationens allmänna materiella villkor om de enskilda kapitalisterna inte kan upprätta dessa villkor på kapitalistiskt vis (eftersom de inte avkastar tillräcklig profit). Villkoren varierar med historien och har olika betydelse under olika perioder. Det rör sig bland annat om att tillhandahålla en lämplig infrastruktur (framför allt trafik- och kommunikationsnät), att hålla med forskningsoch utbildningskapacitet samt att genom centralbanken

253

254

Stat och kapital

tillhandahålla pengar med ett stabilt värde. 81 Staten agerar då, som Engels uttryckte det, som "idealisk totalkapitalist" (MEW 20, s. 260), och dess politik vägleds av det allmänkapitalistiska intresset av en maximalt profitabel ackumulation. Detta allmänna intresse är inte alltid identiskt med de intressen som vägleder enskilda delar av kapitalet eller enskilda kapitalister, och av denna anledning kan statens handlingar gå rakt emot dessa särintressen - just därför behöver det allmänkapitalistiska intresset en egen instans som inte är beroende av de enskilda kapitalen. Det finns visserligen återkommande exempel på att regeringar direkt gynnar enskilda kapital, men detta är inget väsensmässigt eller nödvändigt för den borgerliga staten. Därför fördöms denna typ av förmåner som skandalösa just i borgerliga kretsar som på intet sätt är kritiska till stat och kapital. Den kapitalistiska ackumulationens grundläggande förutsättning är existensen av lönarbetare. Deras reproduktion görs möjlig genom den lön som kapitalet betalar. För det enskilda kapitalet utgör lönen (precis som åtgärder för att förbättra arbetsmiljön) enbart en kostnadsfaktor som måste minimeras för att under konkurrensens tryck kunna göra en så stor vinst som möjligt. Om kapitalet här inte stöter på motvärn i form av starka fackföreningar eller liknande sammanslutningar, så genomdrivs extremt långa arbetsdagar, hälsofarliga arbetsförhållanden och hungerlöner som leder till att arbetskraften i längden inte kan reproduceras. I kapitalet, med sin drift till allt större värdeförmering (som tvingas fram av konkurrensen), finns alltså en immanent tendens att förstöra arbetskraften. Detta kan den enskilde kapitalisten mycket väl känna till och beklaga sig över, men det finns inte mycket han kan göra åt saken om han inte vill gå i konkurs. För att kapitalet inte ska förstöra föremålet för sin exploatering måste detta föremål skyddas genom statlig tvångslagstiftning. En lagstadgad normalarbetsdag (jfr. K l, kapitel 8; MEW 23, kapitel B), bestämmelser gällande arbetsmiljö och lagstadgade

Stat och kapital

minimilöner (eller ett mycket lågt statligt bidrag som det tyska socialbidraget, som fungerar som en nedre lönegräns) är skyddsfunktioner som vanligtvis genomförs först som ett resultat av arbetarkamp. Dessa begränsar kapitalets möjlighet till värdeförmering, men säkerställer den på lång. sikt. Staten förhindrar inte bara att arbetskraften förstörs; som socialstat garanterar den även arbetskraftens reproduktion om den lön som förhandlats fram mellan arbetare och kapitalist inte räcker till. Genom de olika socialförsäkringarna försäkrar staten arbetskraften mot de grundläggande risker som arbetarna utsätts för i en kapitalistisk ekonomi: risken att till följd av olycka eller hög ålder permanent inte kunna sälja arbetskraften (olycksfalls- respektive pensionsförsäkring} och risken att till följd av sjukdom eller arbetslöshet tillfälligt inte kunna sälja arbetskraften (sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, försörjningsstöd}. Medlen för socialförmånerna kommer från ackumulationsprocessen, oavsett om de finansieras via socialförsäkringsavgifter eller via skatter. En del av den samhälleliga värdeprodukten används till dessa förmåner, vilket gör att mervärdemängden minskar. För de enskilda kapitalisterna innebär detta avdrag en begränsning på samma sätt som de skyddsbestämmelser som nämndes ovan. Det innebär att staten som socialstat åsidosätter de enskilda ~pitalens omedelba,ra intresse av att sträva efter maximal värdeförmering, och stöter på motstånd från deras sida. Av denna anledning har socialförmånerna i många fall kommit till stånd först som ett resultat av arbetarrörelsens kamper. Socialstaten uppfattas därför som en landvinning från arbetarrörelsens sida, en eftergift åt arbetarklassen (för att hålla den lugn). Och nog är lönarbetarnas liv .som regel avsevärt enklare och säkrare med socialförsäkringar än utan. Men det är här på intet sätt frågå om förmåner som är ensidigt riktade till arbetarna, förmåner som utgör ett första steg mot övervinnandet av kapitalismen (vilket ibland hävdas). Snarare handlar det om ett säkerställande av lönarbetarnas existens

255

256

Stat och kapital

som är konformt med kapitalismen. För det första ligger det i kapitalets intresse att de arbetare vars arbetskraft på grund av sjukdom, olycka eller bristande efterfrågan temporärt inte kan värdeförmeras trots detta hålls i "ordnat" skick för kapitalets räkning. Och för det andra är socialförmånerna som regel knutna till försäljning av arbetskraften (eller beredskapen att göra det}. Ersättningar som arbetslöshetsersättning eller ålderspension hänger ihop med den tidigare lönen, ett samband som taget för sig har en disciplinerande verkan på många arbetare. För arbetsföra personer är utbetalningen av arbetslöshetsersättning eller försörjningsstöd dessutom villkorad på så sätt att mottagaren aktivt måste försöka sälja sin arbetskraft. Om så inte är fallet svarar de statliga myndigheterna med minskning eller indragning av ersättningen som disciplinär åtgärd. Socialstatens förmånssystem befriar alltså på intet sätt medborgaren från tvånget att sälja arbetskraften. Den avgörande bristen i uppfattningen att den borgerliga staten bara är ett instrument i händerna på kapitalistklassen består i att den å ena sidan förutsätter en enhetlig "härskande" klass som är kapabel till politisk handling, och å andra sidan ett klart definierat klassintresse som bara saknar ett instrument för att genomdrivas. Varken det ena eller det andra är en självklarhet: Den "ekonomiskt härskande klassen" består i kapitalismen av konkurrerande kapitalister med helt olika, delvis motstridiga intressen. Visserligen finns det ett gemensamt intresse att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättet. Men om detta inte är omedelbart hotat av revolutionära rörelser så är detta intresse allt för allmänt för att utgöra ett rättesnöre för statens normala agerande. De intressen som bestämmer statens agerande ligger inte bara och väntar på att genomdrivas, vilket den instrumentella uppfattningen förutsätter; de måste till att börja med konstitueras. Alla statliga åtgärder är omstridda, oavsett om det handlar om rättssystemets konkreta utformning, säkerstätlandet av

Stat och kapital

ackumulationens materiella villkor eller socialförmånernas omfattning. Varje åtgärd medför som regel nackdelar för vissa kapital (ibland till och med för alla) och fördelar för andra (eller färre nackdelar än för resten). Långsiktiga men osäkra fördelar står mot omedelbara nackdelar. Det måste hela tiden klaras ut på nytt vari det allmänkapitalistiska intresset består, på vilka utmaningar staten ska reagera och på vilket sätt. Statens politik förutsätter en oavbruten analys av detta allmänkapitalistiska intresse och vilka åtgärder som krävs för att genomdriva det. Det finns ofta olika möjligheter att fullfölja det allmänkapitalistiska intresset. Man kan välja olika strategier, vilket gör att statens politik inte kan reduceras till ett enkelt genomdrivande av den kapitalistiska ekonomins krav. Att hänvisa till en statlig åtgärds ekonomiska ändamål (vilket är populärt i marxistiska kretsar) är otillräckligt som förklaring. Maktförhållanden mellan olika delar av kapitalet, skickliga allianser, inflytande inom statsapparaten och medierna etc. är av avgörande betydelse för genomförandet eller förhindrandet av enskilda åtgärder eller hela strategier. Och emellanåt rar detta även resultat som är negativa för det allmänkapitalistiska intresset. Lobbyarbete, kamp om inflytande, etc. är inget regelbrott, utan just det sätt på vilket sökandet efter konsensus normalt sker. Den statliga politiken förutsätter dock inte bara att det finns konsensus om det allmänkapitalistiska intresset inom de viktigaste delarna av kapitalet. Politiken måste även legitimeras gentemot de lägre klasserna - även från dem krävs ett visst mått av konsensus. Det är bara då som det kan garanteras att deras sociala praktiker inte stör reproduktionen av de kapitalistiska förhållandena (störningar som här inte börjar med politiskt motiverat motstånd),· och i synnerhet att de samtycker till eller åtminstone passivt accepterar de uppoffringar som vanligtvis krävs av dem. För att producera denna legitimitet och för att upprätthålla befolkningens disciplinerade

257

258

Stat och kapital

uppförande som arbetare och som statsmedborgare räcker det dock inte med att bara "sälja in" politiken. De lägre klassernas intressen, deras intressen inom kapitalismen, dvs. deras intressen av en bättre tillvaro som lönarbetare, måste tillgodoses åtminstone i en sådan utsträckning att det inte inkräktar alltför mycket på det allmänkapitalistiska intresset av en framgångsrik ackumulation. Även här spelar -det roll hur kraftfullt och skickligt dessa intressen företräds, vilket inflytande representanterna har i partierna, i statsapparaterna och i medierna. Konflikter om olika politiska åtgärder och olika strategier, skapandet av konsensus och legitimitet, det kapitalismkonforma integrerandet av intressen- det är processer som inte bara involverar de härskande klasserna, utan även de behärskade. De äger rum både i och utanför statens institutioner: i den borgerliga offentlighetens medier (television, press) lika mycket som i de demokratiska institutionerna (partierna, parlamentet, utskotten). Visst kan statens maktmedel användas även för att mot folkflertalets vilja driva igenom politik på ett diktatoriskt sätt. Att under längre tid sätta demokratiska institutioner ur spel och begränsa tryck- och yttrandefriheten medför dock avsevärda materiella kostnader (ju mindre legitimiteten är, desto större måste repressionsapparaten vara) och stör dessutom avsevärt den analysen av det allmänkapitalistiska intresset. I utvecklade kapitalistiska länder utgör militärdiktaturer och liknande snarast undantagsfall. Allmänna, hemliga och fria val är ett viktigt förfarande för att skapa legitimitet och en konsensus som är konform med kapitalismen. Rösträtten ger befolkningsmajoriteten möjlighet att avsätta misshagliga politiker och partier och ersätta dem med andra. Den nya regeringen kan, oavsett om dess politik skiljer sig från den föregående eller inte, försvara sig mot kritiker genom att åberopa att de "valts" och att en majoritet av befolkningen därmed vill ha denna regering. I Tyskland står denna "legitimitet genom förfarande" i förgrunden i den

Stat och kapital

statsvetenskapliga behandlingen av demokratin - samtidigt som man i hög utsträckning bortser från den kapitalistiska kontexten. Genom möjligheten att regelbundet rösta rar befolkningens missnöje över politikens krav inte bara en säkerhetsventil som löser ut i god tid, missnöjet kanaliseras även så att det riktas mot enskilda politiker och partier, och inte mot det politiska och ekonomiska system som står bakom den förda politiken. I enlighet därmed anses i den borgerliga offentligheten ett politiskt system vara demokratiskt när det kan erbjuda en verklig möjlighet att välja bort regeringen. Den idealisering av demokratin som man träffar på i vissa delar av vänstern, där de reellt existerande demokratiska institutionerna bedöms med utgångspunkt i en ideal statsmedborgare som själv, genom att rösta, ska kunna bestämma över så många sakförhållanden som möjligt, bortser från demokratins sociala och ekonomiska kontext i lika hög utsträckning som man gör i den ovan nämnda statsvetenskapliga mittfaran. Utöver de olika varianterna av demokratiska system (med stark president, med starkt parlament etc.) finns det ingen "verklig" demokrati som vi i slutändan, måste införa. Under kapitalistiska förhållanden är de existerande demokratiska systemen redan "verkliga'' demokratier (den som med "verklig" demokrati tänker sig så många och lättinitierade folkomröstningar som möjligt kan till exempel titta på Schweiz för att se om folkomröstningar leder till stora förändringar). Som ofta betonas utgör stat och offentlighet en arena för olika intressen, och i ett demokratiskt system kan man se detta särskilt tydligt. Men denna arena är ingen neutral spelplan. Snarare har denna spelplan en strukturerande verkan på kamperna och de politiska praktiker som resulterar ur dem. Även om statens politik inte ät: fullständigt bestämd av den ekonomiska situationen, så betyder det inte heller att det är fråga om en öppen process där allt är möjligt. Å ena sidan har exempelvis uppgörelserna inom och mellan klasserna och den relativa styrkan och stridbarheten hos enskilda grupper etc.

259

260

Stat och kapital

en viktig roll att spela, vilket gör att utvecklingen alltid kan ta olika vägar. A andra sidan måste politiken alltid ta hänsyn till det allmänkapitalistiska intresset av en framgångsrik kapitalackumulation. Partier och politiker kan skilja sig åt radikalt när det gäller ursprung och värderingar. I sin politik tar de, särskilt om de befinner sig i regeringsställning, dock vanligtvis detta allmänkapitalistiska intresse som riktpunkt. Detta beror inte på att kapitalet skulle ha "köpt" dem eller att de skulle stå i någon annan typ av beroendefårhållande (även om sådant också kan förekomma), utan på det sätt som partierna genomdriver sin politik och på regeringens arbetsvillkor - processer och villkor som inte heller partier på vänsterkanten kan undkomma, om de har som mål att vara delaktiga i ett regeringssamarbete. För att väljas till president eller får att som parti f3. en majoritet måste man tilltala olika intressen och värderingar. För att bli tagen på allvar i medierna (en grundläggande fårutsättning får att folk överhuvudtaget ska veta vem man är) måste man lägga fram "realistiska'', "genomförbara'' förslag. Innan ett parti lyckas med att ens komma i närheten av ett regeringssamarbete genomgår det normalt sett en mångårig mognadsprocess, där partiet i allt högre grad anpassar sig efter "nödvändigheterna'', dvs. efter det allmänkapitalistiska intresset - helt ehkelt får att nå större valframgångar. Och om partiet så slutligen är delaktigt i regeringen måste det se till att behålla sina röster. Här blir det särskilt viktigt att regeringens politiska spelrum på ett helt avgörande sätt beror på de finansiella möjligheter som ges. Dessa bestäms å ena sidan av storleken på skatteintäkterna och å andra sidan av storleken på utgifterna, dit de sociala fårmånerna hör som stora poster. Om kapitalackumulationen är framgångsrik blir skatteintäkterna stora, samtidigt som de sociala utgifterna får arbetslösa och fattiga är relativt små. I kristider minskar däremot skatteintäkterna samtidigt som de sociala utgifterna stiger. Statens materiella grundvalar hänger samman med

Stat och kapital

kapitalackumulationen på ett omedelbart sätt, ingen regering kan komma runt denna beroendeställning. Visserligen kan regeringen utöka sitt finansiella utrymme genom skuldsättning, men det medför att även den framtida finansiella belastningen växer. Dessutom har staten lätt att ra kredit bara så länge som de framtida skatteintäkterna, som ska användas till att betalat tillbaka krediten, är säkrade, vilket återigen förutsätter en framgångsrik kapitalackumulation. Främjandet av ackumulationen är dock inte bara politikernas självskrivna mål; för stora delar av befolkningen är det nämligen en självklarhet att "vår" ekonomi måste gå bra för att det också ska kunna gå bra för "oss". I väntan på bättre tider för alla görs mer eller mindre beredvilligt uppoffringar som i första hand bara kommer de kapitalistiska företagen till godo. På nittonhundrasjuttiotalet formulerade den tidigare socialdemokratiska förbundskanslern Helmut Schmidt det lättbegripligt: "Dagens profiter är morgondagens investeringar och arbetstillfällen." Hos befolkningsmajoriteten växer kritiken vanligtvis inte på grund av de krav som politiken ställer eller främjandet av profiter, utan på grund av att detta främjande inte har givit de resultat som förväntades. Här visar sig den politiska relevansen hos fetischismen, som strukturerar hur aktörerna i den kapitalistiska produktionen spontant varseblir världen. I treenighetsformeln framträder det kapitalistiska produktionssättet som den samhälleliga produktionsprocessens "naturform'' (jfr. kapitel 10). Kapitalismen framträder som ett naturnödvändigt projekt, där kapital och arbete intar sina "naturliga'' roller. Erfarenheter av ojämlikhet, exploatering och förtryck leder därför inte med nödvändighet till en kritik av kapitalismen, utan snarare till en kritik av si~uationer inom kapitalismen. Det som kritiseras är överdrivna krav eller orättvis fördelning, men inte den kapitalistiska grunden för denna fördelning. Arbete och kapital framträder som lika nödvändiga pelare i produktionen av den samhälleliga rikedomen, och båda

261

262

Stat och kapital

förtjänar därför samma hänsyn. Just mot bakgrund av treenighetsformeln kan vi förstå varför uppfattningen av staten som en neutral tredje part, som ska ta ansvar för helheten och till vilken kravet på social rättvisa riktas, är så plausibel och vida utbredd. Denna av staten ömt vårdade "helhet" av kapital och arbete åberopas sedan som nation (i olika utsträckning i olika länder), som ett folks föreställda ödesgemenskap, som konstrueras genom en förment gemensam historia och kultur. Men denna nationella gemenskap realiseras som regel först genom en avgränsning mot inre och yttre fiender. Staten framträder som nationens politiska gestalt, staten har att verkställa nationens väl både genom sin inrikespolitik och genom att företräda nationella intressen utåt. Och det är precis det som staten gör, även när den ledsagas av det allmänkapitalistiska intresset. Under kapitalistiska forhållanden existerar nämligen ingen annan allmännytta än detta allmänkapitalistiska intresse. 11.3 Världsmarknad och imperialism När kapitalet försöker att uppnå en så stor värdeförmering som möjligt har det en tendens att överskrida nationella gränser, både när det gäller inköp av konstant kapital (framför allt råvaror) och när det gäller försäljningen av de färdiga produkterna. Därför kunde Marx apropå världsmarknaden skriva att den "överhuvudtaget bildar grundval och livsatmosfär för det kapitalistiska produktionssättet" (K 3, s. 98; MEW 25, s. 120). Det allmänkapitalistiska intresset som vägleder den borgerliga staten är därför inte verksamt bara på nationell nivå, utan även på internationell. Många marxistiska strömningar analyserar fortfarande idag den internationella politiken mer eller mindre i samma tradition som Lenins imperialismteorier. Vi måste därför börja med att konfattat gå in på dem. Med imperialism menas när stater försöker utvidga sin makt över de rådande gränserna. Det kan ske direkt genom

263

Stat och kapital

att statens territorium blir större, eller indirekt genom ekonomisk, politisk eller militär dominans över andra stater. Under artonhundratalets sista fjärdedel ökade de utvecklade kapitalistiska länderna i Västeuropa, liksom USA och Japan, sina ansträngningar för att inlemma områden i den övriga världen (framror allt i Mrika, Asien och Latinamerika) i den egna maktsfären, vilket innebar att det under en relativt kort tidsperiod skapades enorma kolonialstater, varav några fanns kvar till efter andra världskriget. I början av 1900-talet undersökte olika marxistiska författare i vilket utsträckning det imperialistiska beteendet hade sin grund i strukturförändringar i de imperialistiska ländernas kapitalism (Hilferding 191 O, Luxemburg 1913, Kauskty 1914, Lenin 1917). Mest inflytelserikt blev Lenins bidrag, som till stora delar hämtade sin analys från den vänsterliberale författaren Hobson (1902) och presenterade den i marxistisk skepnad. Övergången från konkurrenskapitalism till monopolkapitalism ansågs här vara den mest viktiga strukturförändringen i den tidens kapitalism. I korta drag argumenterade Lenin på följande sätt: allt fler branscher kontrolleras av endast ett fatal industriföretag, samtidigt som de stora industriföretagen dessutom smälter samma med storbankerna och blir finanskapital. Resultatet blir att ekonomin kontrolleras av en handfull monopolister och finansmagnater, som även utövar ett avgörande inflytande på staten. Eftersom monopolen för en allt större del av sitt kapital inte hittar tillräckliga möjligheter till värdeförmering inom landet, står de inför nödvändigheten att inte längre bara exportera varor till andra länder, utan även kapital. Lenin menar att denna kapitalexport möjliggörs och garanteras av den imperialistiska politiken. På grund av kapitalexporten tillägnar sig de imperialistiska ländernas bourgeoisie. en stor del av andra länders mervärde, vilket gör att den imperialistiska kapitalismen en "parasitartad" karaktär. Och eftersom monopolkapitalismens dynamik antas minska (och den tekniska utvecklingen

rar

264

Stat och kapital

antas stanna av på artificiell väg) finns det en tendens till "stagnation och röta''. Den imperialistiska kapitalismen är enligt Lenin en "ruttnande" och "döende" kapitalism. Lenin menade att den imperialistiska expansionen drevs på av alla utvecklade kapitalistiska länder och att detta slutligen skulle leda till en kamp om uppdelningen av världen. Han ansåg att första världskriget var ett oundvikligt resultat av denna kamp. Att den imperialistiska politiken och slutligen även kriget accepterades av stora delar av arbetarklassen i många länder förklarade Lenin med att arbetarklassens övre skikt (den s.k. arbetararistokratin) hade mutats då de fatt del av imperialismens frukter. Ur detta perspektiv är imperialismen inte bara en politik som principiellt sett skulle kunna se annorlunda ut. Den är en ekonomisk nödvändighet som är ett resultat av övergången från konkurrens- till monopolkapitalism. Lenin uppfattade imperialismen av denna anledning som ett nödvändigt stadium i kapitalismens utveckling, som monopolkapitalismens slutstadium. Och eftersom det inte kunde finnas någon ytterligare utvecklingsfas efter monopolkapitalismen, var imperialismen för Lenin kapitalismens högsta och sista stadium, som endast kunde sluta med krig eller revolution. 82 I Lenins imperialismteori finns det ett antal synnerligen problematiska punkter. Problemen börjar redan med den påstådda övergången från konkurrens- till monopolkapitalism. Med utgångspunkt i antagandet att de enskilda kapitalen växer i storlek och att antalet enskilda kapital som dominerar en bransch blir allt mindre (tendenser som för övrigt inte råder överallt, som ibland till och med går åt andra hållet) dra~ slutsatsen att det har skett en förändring av det kapitalistiska försarnhälleligandet: det är inte längre värdet utan monopolherrarnas vilja som antas behärska ekonomin. Mer eller mindre lyckade försök att kontrollera marknaden utförda av enskilda kapital eller karteller förväxlas då med en grundläggande förändring av det via värdet förmedlade

Stat och kapital

församhälleligandet. I anslutning till detta reduceras staten till blott ett instrument för dessa monopolherrar, varpå imperialismen uppfattas som ett direkt genomdrivande av enskilda kapitals intressen. Beskrivningen av imperialismen i termer av en parasit är slutligen problematisk inte bara på grund av sin moraliserande underton, utan även eftersom det är svårt att förstå varför exploateringen av en utländsk arbetarklass skulle vara värre än exploateringen av den inhemska. Det Lenin föreställde sig som en fortsättning på Marx analys har i slutändan inte speciellt mycket med Marx kritik av den politiska ekonomin att göra. Men inte bara teoretiskt utan även empiriskt står Lenins imperialismteori på svaga ben. Kapitalexporten som förmodas ha gjort den imperialistiska politiken nödvändig har visserligen ägt rum, men en stor del av denna kapitalexport gick inte till kolonier och andra avhängiga områden, utan till andra utvecklade kapitalistiska länder som även de bedrev en imperialistisk politik. Det innebär att orsaken till kapitalexporten inte kan vara enbart bristande lönsamhet i de kapitalistiska kärnområdena; om så vore fallet hade det nämligen inte funnits någon kapitalexport till andra kapitalistiska kärnområden. Kapitalexporten till andra utvecklade kapitalistiska länder säkerställdes dessutom inte av det egna landets imperialistiska politik, som ju syftade till att behärska främmande territorier utanför dessa kärnområden. Till sist står den som i dagsläget fortfarande vill hålla fast vid Lenins teori bland annat inför problemet att det i USA, som anses vara den viktigaste imperialistiska makten, inte är kapitalexporten som är den avgörande variabeln, utan kapitalimporten (för en detaljerad kritik av Lenins imperialismteori, se Neusiiss 1972; för en introduktion till imperialismteoriernas utveckling, se Heinrich 2003a): Det finns emellertid försök att bedriva imperialismteori utanför det leninska ramverket, och då används imperialismbegreppet i en mycket vid mening. Om imperialism även

265

266

l

Stat och kapital

omfattar det faktum att staten genomdriver det allmänkapitalistiska intresset på en internationell nivå via ekonomiska, politiska och militära påtryckningar riktade mot andra länder, är imperialismen inget specifikt stadium i kapitalismens utveckling. Varje borgerlig stat är i så fall imperialistisk, åtminstone inom ramen för de egna förutsättningarna. Men begreppet imperialism säger då inte särskilt så mycket. På en allmän nivå kan man överhuvudtaget inte avgöra vilka mål den imperialistiska politiken eftersträvar och vad som är dess drivkraft. En enkel mekanism, som exempelvis att säkerställa kapitalexporten, är den åtminstone inte. På internationell nivå möts en mängd olika stater som har varierande ekonomisk, politisk och militär styrka och olika intressen. Och mellan dessa föreligger olika beroendeförhållanden och allianser i olika konstellationer, men även motsättningar. Den enskilda statens handlingsmöjligheter begränsas av alla andra staters handlingar. I denna konkurrens mellan staterna gäller det först och främst för varje stat att uppnå och upprätthålla egna handlingsalternativ. Därmed konstitueras en egen terräng för uppgörelser om makt och inflytande stater emellan, som inte uttöms i det omedelbara genomdrivandet av ekonomiska intressen hos enskilda delar av kapitalet (även om detta kan förekomma). Här handlar det framför allt om att utforma den internationella "ordningen" på det handels-, valuta-, rätts- och militärpolitiska området. Förutom de specifika intressen som uppkommer ur varje stats specifika situation har staterna även ett gemensamt intresse i att det existerar ett minimum av internationell ordning, eftersom en framgångsrik kapitalackumulation bara kan ske under någorlunda stabila och förutsägbara politiska förhållanden. Den konkreta utformningen av denna ordning (Hur mycket frihandel eller protektionism finns det? Vilken valuta övertar rollen som värdepenning? Hur är kapprustningen begränsad?) medför olika för- och nackdelar för de olika länderna, något som leder till allianser i olika

Stat och kapital

konstellationer som inte är utan inbördes motsättning och vars beständighet är begränsad. 83 Och for de utvecklade kapitalistiska länderna, av vilka merparten har brist på råvaror, är slutligen säkersrällandet av råvaru- och energiforsärjningen en helt avgörande punkt. Här handlar det visserligen inte så mycket om att erövra lämpliga territorier som om att "ordna'' handeln och dess villkor: om en forutsägbar produktion och säker transport, om hur prisbildningen sker och om vilken handelsvaluta som används. Att det finns ett gemensamt intresse i denna internationella ordning säger fortfarande ingenting om hur denna ordning kommer till stånd och vilka dimensioner den antar. Samarbetsvilligheten varierar starkt mellan starka och svaga stater. För starka stater kan ett unilateralt tillvägagångssätt (dvs. att det egna intresset tillgodoses utan att hänsyn tas till andras intressen) ibland vara ett realistiskt alternativ, medan de svagare länderna som regel foredrar multilaterala tillvägagångssätt (dvs. en mer eller mindre samarbetsinriktad hållning) och ibland till och med kräver en bindande internationell rättsordning. Vanligtvis används båda alternativen, och båda används for att tillgodose var och ens egna intressen. Förhållandena mellan staterna är inte statiska; de existerar mor bakgrund av en kapitalism som utvecklas, som ständigt strukturerar om produktionsprocessens tekniska villkor, företagens organisation och sina internationella relationer. Världsmarknaden är här inte bara det kapitalistiska produktionssättets forutsättning, utan även dess ständigt omskapade resultat, vilket innebär att även villkoren for staternas handlingsmöjligheter hela tiden forändras. I kapitalismens historia kan man både i enskilda länder och för det kapitalistiska världssystemet som helhet urskilja perioder som strukturellt skiljer sig åt. Marx forsökte analysera de grundläggande drag som är gemensamma for dessa perioder, det vill säga det som gör det möjligt att i varje enskilt

267

268

7

Stat och kapital

fall tala om kapitalism (jfr. avsn 2.1 ovan). Periodiseringen utgår alltså från en mer konkret analysnivå än den som Marx befinner sig på i Kapitalet. En sådan periodisering ska emellertid inte förväxlas med en nödvändig utveckling i riktning mot ett förutbestämt mål (som ofta skett i arbetarrörelsens historia), oavsett om det är fråga om kapitalismens högsta stadium eller rent av en nödvändig övergång till socialismen eller kommunismen. Vidare bör man ta det med en nypa salt när det påstås att vi nu har att göra med en helt ny, helt annorlunda kapitalism. De fenomen som på senare år har diskuterats under beteckningen globalisering utgör exempelvis inget fullständigt brott i kapitalismens utveckling. De är snarare den senaste fasen i det krisbemängda införandet av kapitalförhållandet på världsmarknaden och de åtföljande, djupgående förändringar i de enskilda ländernas samhälleliga och politiska förhållanden (för en introduktion till globaliseringsdebatten, jfr Initiativgruppe Regulationstheorie 1997, Sablowski 2001; för en utförlig behandling, jfr Hirsch 1995, Altvaterl Mahnkopf 1999).

271

12. Kommunism - ett samhälle bortom vara, pengar och stat

Marx politiska mål var övervinnandet av kapitalismen. Denna skulle ersättas av ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle (från artonhundrasextiotalet och framåt använde Marx och Engels för det mesta dessa begrepp som synonymer) där det privata ägandet av produktionsmedlen hade avskaffats och där produktionens mål inte längre var profitmaximering. Men Marx skisserade aldrig någon utförlig beskrivning av hur ett sådant samhälle skulle se ut, och än idag blir en och annan Marx-läsare förvånad när de upptäcker att Kapitalet inte innehåller ens ett litet .kapitel om kommunismen. Utifrån sin analys av kapitalismen försökte dock Marx på olika ställen (både i Kapitalet och i tidigare skrifter) dra slutsatser om kommunismens allmänna bestämmelser. Eftersom sådana slutsatser är beroende av analysens aktuella nivå, hittar vi olika typer av påståenden som inte kan läggas samma till en enhetlig konception. Det finns två utbredd.a föreställningskomplex om vad som kännetecknar kommunismen i Marx mening. Inget av dem har dock speciellt mycket att göra med den kritik av den politiska ekonomin som skisserats i denna bok. Kommunismen som ideal. Här antas att man med kommunism menar ett samhälle som det av etiska skäl bör vara: människor bör inte utsuga och förtrycka andra människor,

272

Kommunismen -ett samhälle bortom vara, pengar och stat

de bör inte drivas av jakten efter materiella fördelar, utan visa solidaritet och hjälpsamhet, etc. Framför allt i Marx ungdomsskrifter finns det några påståenden som kan tolkas i denna riktning. En sådan uppfattning bemöts ofta med att människan inte är god, vilket kommunismen alltså förutsätts kräva, att människan alltid letar efter fördelar för sig själv och att kommunismen därför inte skulle fungera. Å andra sidan finner etiskt och religiöst motiverade människor här något som de kan relatera till. Det som då uppfattas som Marx etik tycks emellertid i stor utsträckning överlappa med till exempel den kristna etiken. Varken kritikerna eller de som känner sig tilltalade av denna uppfattning tar dock hänsyn till att Marx i Kapitalet inte kritiserar kapitalismen av moraliska skäl (jfr. avsn. 2.2). Under analysens lopp visar han snarare att moraliska föreställningar är en samhällelig produkt (jfr. avsn. 4.3). Utifrån detta kan man dra slutsatsen att den enda moral som finns är det aktuella samhällets moral, att det inte finns någon allmän moral som skulle kunna fungera som måttstock för varje enskilt samhälle. Kommunismen som forstatligandet av produktiommedlen. Avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel likställs här med förstatligande och statlig planering av ekonomin. Denna uppfattning bemöts ofta med att statlig planering är alltför klumpig och långsam och att den bär med sig en tendens till auktoritärt styre. Vanligtvis betraktas Sovjetunionens "realsocialism" som ett mer eller mindre direkt förverkligande av denna föreställning om kommunismen, och Sovjetunionens sammanbrott anses därför vara ett uppenbart bevis för kommunismens ofrånkomliga misslyckande. Kravet på förstatligandet av produktionsmedlen finns visserligen både i Kommunistiska manifestet (Kommunistiska manifestet s. 67 f.; MEW 4, s. 481 f.) och i Engels AntiDuhring (MEW 20, s. 261), men alltid som en första åtgärd och på intet sätt som en karakterisering av kommunismen. Produktionsmedlen ska dessutom tas i besittning i samhällets

Kommunismen - ett samhälle bortom vara, pengar och stat

namn, varpå staten slutligen "dör bort" (MEW 20, s. 262). I det fåtal principiella anmärkningar om kommunismen som Marx gör på grundval av kritiken av den politiska ekonomin (jfr. K l, s. 68; MEW 23, s. 92f, K 3, s. 726; MEW 25, s. 828, samt Kritik av Gothaprogrammet s. 23 f; MEW 19. s. 19ff.) blir åtminstone två saker tydliga: • För det forsta att det kommunistiska samhället inte längre är grundat på bytet. Både forbrukning av arbetskraft i produktionen och fordelningen av produkterna (forst efter användning som produktions- eller livsmedel, sedan som fordelning av konsumtionsvaror mellan samhällsmedlemmarna) sker på ett medvetet och systematiskt sätt som regleras via samhället, alltså varken via marknaden eller staten. Varken kapital {värde som formerar sig), vara eller penning existerar längre. •

För det andra handlar det for Marx inte bara om en kvantitativt annorlunda fordelning än under kapitalistiska forhållanden {det var dock denna fordelningsfråga som huvudsakligen betonades i den traditionella marxismen). Det handlar snarare om emancipationen från ett samhälleligt sammanhang som antagit självständig form och gör sig gällande gentemot den enskilde medborgaren som ett anonymt tvång. Det som ska övervinnas är inte bara kapitalforhållandet taget som ett specifikt exploateringsforhållande som leder till dåliga och osäkra arbets- och levnadsvillkor for en majoritet av befolkningen, utan även den fetischism som "vidlåder" arbetsprodukterna så snart de produceras som varor (K l, s. 63; MEW 23, s. 87). Samhällelig emancipation, befrielsen från producerade och därmed överflödiga tvång, är möjlig forst när de samhälleliga forhållanden som ger upphov de olika formerna av fetischism har forsvunnit. Först då kan samhällsmedlemmarna själva, som ett "forhund av fria människor" (K l, s. 68; MEW 23, s. 92), verkligen reglera och ge form åt sina samhälleliga angelägenheter. Hos

273

274

Kommunismen - ett samhälle bortom vara, pengar och stat

Marx handlar det om denna omfattande emancipation och inte om blott en fördelningsfråga.

För den traditionella världsåskådningsmarxismen och för marxismleninismen var det av central betydelse att socialismen eller kommunismen skulle leda till en annan fördelning, utifrån vilken de enskilda medborgarna skulle få andra och bättre utvecklingsmöjligheter. Enligt denna fördelningsorienterade uppfattning kan även en auktoritär välfärdsstat som rent av behåller vissa marknadsekonomiska strukturer gälla som socialism eller kommunism. Det är i denna riktning som "realsocialismen" utvecklades i Ryssland, Östeuropa och Kina: en partielit erövrade statsmakten och styrde ekonomin med en maximal ökning av statens materiella output, en någorlunda rättvis inkomstfördelning samt största möjliga sociala säkerhet som målsättning. 84 I denna realsocialistiska "välfärdsstat" genomdrevs det ledande partiets politik på ett auktoritärt sätt, inte bara mot den politiska oppositionen, som ville återinföra kapitalistiska förhållanden. Befolkningsmajoriteten hade inte heller något egentligt inflytande, den var ett mer eller mindre väl ombesörjt men passivt objekt för partiets politik. Offentliga diskussioner förekom bara i en mycket begränsad utsträckning, om alls. De "socialistiska'' ländernas regerande "kommunistiska'' partier tillät inte att deras maktmonopol ifrågasattes, inte heller av kommunistiskt sinnade människor. Här reglerade inte samhället utan partiet de samhälleliga processerna. Redan tidigt kritiserade Rosa Luxemburg dessa tendenser på ett klarsynt sätt. I sin ofullbordade skrift Den ryska revolutionen skriver hon: Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskam p, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar så småningom in, några dussin partiledare med outtömlig energi och gränslös idealism

Kommunismen - ett samhälle bortom vara, pengar och stat

dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså ett kotterivälde [... ].(Luxemburg 1918, s. 362) Staten var i realsocialismen framför allt ett instrument för att garantera partiets herravälde över samhället. "Statens bortdöende" sköts på en avlägsen framtid. För Marx konception av kommunismen är dock ju,st denna punkt av avgörande betydelse. Staten, oavsett om den är borgerlig eller "socialistisk'', utgör en makt som tagit självständig form gentemot samhället, som (i viss utsträckning} organiserar och genomdriver en specifik form av reproduktion (om så behövs även med våld). Det "förbund av fria människor" (K l, s. 68; MEW 23, s. 92) som enligt Marx kännetecknar kommunismen sköter dock sina angelägenheter utan att ta till en sådan självständiggjord makt - så länge denna makt existerar kan det inte vara tal om ett förbund av fria människor. För att vi ska kunna tala om kommunism räcker det inte att vara, penning och kapital har avskaffats - även staten måste ha försvunnit. Det betyder dock inte att detta skulle vara ett samhälle utan regler. Medlemmarna i ett sådant samhälle måste reglera sitt samhällsliv, de måste organisera produktionen i de enskilda produktionsenheterna, de måste koordinera de olika produktionsenheterna, de måste jämka ihop sina olika intressen som producenter och konsumenter, de måste hitta former att umgås med minoritetspositioner och de måste med all säkerhet under lång tid arbeta med olika former av könsdiskriminering och rasism - sådana strukturer kommer nämligen inte att försvinna automatiskt med den kapitalistiska exploateringen. · De enorma koordineringsinsatser som ett kommunistiskt samhälle måste skaffa fram och som idag sker via marknaden ska definitivt inte underskattas. Detsamma

275

276

Kommunismen - ett samhälle bortom vara, pengar och stat

gäller intresseskillnader och konflikter, för att inte tala om faran att de olika koordineringsinstanserna antar självständig form och bildar en ny statlig struktur. Det som Engels skrev i Anti-Duhring, att vi "istället för en regering över personer f"ar en förvaltning av tingen" (MEW 20, s. 262), stämmer visserligen, men man bör tillägga att förvaltningen av tingen inom sig bär på en maktpotential som alltid kan leda till ett herravälde över människor. Trots dessa svårigheter finns det inget uppenbart argument för att ett kommunistiskt samhälle skulle vara principiellt omöjligt. Om det inte ska handla om en "rä' kommunism, som enbart administrerar bristen, är dock kommunismen bunden till vissa ekonomiska och sociala förutsättningar. Som grundläggande förutsättningar för övergången till ett kommunistiskt samhälle betonade Marx (jfr. K l, s. 424 f., s. 427 f., s. 439, s. 441 f., s. 520 f.; MEW 23, s. 51 O ff., 514, 52 6, 528 f., 618, K 3, s. 725 f.; MEW 25, s. 827) den oerhörda produktivitetsutveckling som på vetenskaplig och teknisk grund redan ägt rum i kapitalismen och den omfattande utveckling av arbetarnas fårdigheter som därigenom blivit nödvändig - även om båda processerna under kapitalistiska förhållanden sker utifrån en inskränkt grund, som begränsas av dess ändamål, profitmaximering. I anslutning till dessa marxska resonemang blir två saker tydliga. För en övergång till ett kommunistiskt samhälle räcker det för det första inte att under en svacka i det borgerliga herraväldet erövra och försvara statsmakten, så som skedde 1917 i Ryssland. Utan motsvarande sociala och ekonomiska förutsättningar kanske en socialistisk revolution kan vara framgångsrik i form av ett partis projekt att ta makten, men inte som ett samhälleligt emancipationsprojekt. För det andra behöver själva det kommunistiska samhället fortfarande utvecklas för att transformera de förutsättningar som skapats inom kapitalismen. Först i en "högre fas ~v det kommunistiska samhället", där "jämsides med individernas

Kommunismen - eH samhälle bortom vara, pengar och stat

allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare", gäller devisen: "Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!" (Kritik av Gothaprogrammet, s. 28; MEW 19, s. 21) En sådant kommunistiskt samhälle må vara svårt att uppnå. Men inför den sociala ödeläggelse som den globala kapitalismen orsakar till följd av kriser och arbetslöshet, i såväl utvecklade länder som i den så kallade tredje världen, samtidigt som det existerar en hittills oöverträffad nivå av materiell rikedom, inför den kapitalistiska produktionens miljöförstöring, som sedan lång tid tillbaka inte bara sker i lokal omfattning utan berör planeten som helhet (något som blir tydligt med klimatförändringarna), inför ständigt nya krig som även startas eller stöds av "demokratiska'', borgerliga stater, inför allt detta finns det tillräckligt goda grunder för att avskaffa kapitalismen och åtminstone försöka ersätta den med en "förbund av fria människor".

277

279

Om översättningen

Den senaste svenska översättningen av Kapitalet (av Ivan och Ruth Bohman, utgiven mellan 1969 och 1973) gav med all rätt upphov till en diskussion om hur Marx huvudverk bör översättas. 1 Bohman missar centrala begrepp, är inkonsekvent och centrala poänger hos Marx försvinner. Följden har blivit att svenska arbeten och översättningar som innehåller omfattande citat ur Kapitalet ofta gjort egna, korrigerade översättningar och använt en terminologi som delvis avviker från Bohman. 2 Eftersom det inte finns någon annan definitiv svensk översättning av Kapitalet kan även denna översättning av Heinrichs bok ses som ett inlägg i en kontinuerlig diskussion om hur Marx kan översättas. Det motsatta problemet till att urvattna Marx är att använda allt för mycket "tyskerier" som kan vara blockerande inte minst i en text av introducerande karaktär. En balansgång mellan dess båda ytterligheter borde vara idealet, och det är en förhoppning att det kanske har uppnåtts med denna översättning, utan att den för den skull gör anspråk på att presenter några definitiva lösningar. De ~tora problemen finns framför allt i de kapitel som behandlar varu- och penninganalysen, vilka dessutom upptar en stor del av Heinrichs bok.

280

Om översättningen

Det är numera förmodligen rätt okontroversiellt att erscheinen för det mesta översätts med "framträda", och Erscheinung resp. Erscheinung.rform med "framträdelse" och "framträdelseform''. Att använda "församhälleligande" (och inte socialisation, som väcker en del felaktiga associationer) som översättning av Vergesellschaftung, borde också vara ett mindre problematiskt exempel på "tyskeri". Däremot finns det ett några alltid lika svåröversatta komplex av begrepp som vi valt följande lösningar på: Sammansättningar med och avledningar av Gegemtand, som kan översättas både med "föremål" eller "objekt": Vi har valt "objekt" framför föremål. Således heter Vergegemtändlichung "objektifiering", Gegemtändlichkeit blir "objektivitet" och Wertgegämtändlichkeit heter i denna text således "värdeobjektivitet". Objektivitet far visserligen här en speciell betydelse, eftersom det åsyftar att vara ett objekt och värdeobjektivitet är ett objekt som har värde. Men "föremålslighet" låter helt enkelt alltför konstruerat och det är frågan om det gör något klarare att hålla fast vid det, trots att det förekommer i flera översättningar. När Marx ska uttrycka att arbete går åt i produktionen talar han om Verausgabung. Vi har valt "förbrukning" och avstått från de klumpigare "förutgivning" eller "utläggning". Således står det i denna text också att arbete "förbrukas" i produktionsprocessen. Slutligen bör man nämna Marx åtskillnad mellan materiell och stofflich, en skillnad som också är viktig hos Heinrich. Motivet for att använda "stoff" och "stofflig" diskuteras särskilt i en not till kapitel 3.

A. R.

Om översäHningen

Noter: l. Viktiga kritiska punkter om Bohmans översättning tas upp i artikeln "Kapitalet för folket", i tidskriften Kommunist nummer 15 (1974). (Texten finns även på http://www.marxistarkiv.se/sverige/ fk/kommunist 15-kap i talet_for_folket. pdf .) I översättningen av varuanalysen från första upplagan av Kapitalet, Karl Marx, Kapitalet. Första boken, Supplement (Översättning: Mats Dahlkvist och Mats Thorell), Lund: ArkiV+Zenit, 1985, finns en rad korrigeringar av första bandet och en utförlig diskussion om översättningsprinciper. Denna översättning är i sig själv ett viktigt försök att visa på ett alternativ till Bohman. 2. Det gäller t.ex. Kapitalets Produktionsprocess. Introduktion till Kapitalets forsta band, Göteborg: Barrikaden, 1976; Anders Lundkvist, Introduktion till metoden i Kapitalet, Göteborg: Röda Bokförlaget, 1975; Mats Dahlkvist, Att studera Kapitalet. Första boken, Lund: Cavefors, 1978; Roman Rosdolsky, Kapitalets tillkomsthistoria, band I & Il, Göteborg: Röda Bokförlaget 1977 & 1979.

281

283

Noter

En utförligare kommentar till f'örsta bandet som tar hänsyn till varje kapitel finns i Altvater, m fl (1999). Till skillnad från denna rör det sig här enbart om de grova sammanhangen i den marxska argumentationen, men med hänsyn till alla tre banden av Kapitalet. 2

Om hänvisning till svenska översättningar.

3

För en introduktion till kapitalismens utvecklingshistoria, se Conert 1998.

4

Beteckningen "ny marxläsning" används f'ör f'örsta gången av Hans-Georg Backhaus i f'örordet till hans samlade uppsatser (Backhaus 1997). En samlad överblick över de enskilda stadierna i denna nya marläsning ger Elbe (2003). Nyare bidrag till den är bl a Brentel (1989), Behrens (1993a, 1993b), Heinrich (1999), Backhaus (2000), Rakowitz (2000), Milios/Dimoulis/Economakis (2002), Rekhelt (2002). Även Postone (199?) hör till detta sammanhang.

5

I världsåskådningsmarxismens historia (liksom i den borgerliga Marxkritiken) negligeras oftast den kunskapskritiska sidan av den marxska argumentationen. Först med den

284

Noter

fornyade Marxdiskussionen under 1960- och 1970-talen ställdes den kunskapskritiska sidan i forgrunden gentemot en ekonomistiskt reducerad Marxreception (som alltid bara ville se den "bättre" ekonomen i Marx). 6

Omslaget från kvantitet till kvalitet: en storhet ökar kvantitativt till dess att slutligen kvaliteten forändras. Upphettar man vatten, så ökar först dess temperatur, men det förblir flytande till dess att det slutligen förångas vid hundra grader Celsius. Negationens negation: i utvecklingen följs negationen av det ursprungliga tillståndet av ytterligare en negation. Ett frö växer upp till en planta, plantan är "negationen'' av fröet; om plantan bär frukt och lämnar efter sig flera korn, så är dessa negationen av plantan, vi har därmed en negationens negation.; denna leder emellertid inte tillbaka till utgångspunkten, utan reproducerar sig på en högre nivå - fröna har förökat sig.

7

Så skriver Engels i Anti-Duhrin~ "Det förstås av sig självt, att jag ingenting alls säger om den särskiltUz utvecklingsprocess som t.ex. sädeskornet genomgår från groningen till den fruktbärande plantans avdöende, när jag säger att det är negationens negation." (MEW 20, s. 131)

8

Hos Marx är det skillnad på materiell och stoff/ich. Här översätts Stoffoch stofilich med "stoff" resp. "stoffiig". Dahlkvist och Thoreli forsöker införa "ämnesmässig" för det senare, i stället för att som Bohman utradera skillnaden med att genomgående välja "materiell". Ofr. Supplement; s. 22) "Stoffiig", det konkreta materialet, är att foredra, eftersom "ämnesmässig" associerar i fel riktning, till ämne i abstrakt mening, som i "historieämnet". Ett exempel på att "ämnesmässig" inte fungerar som översättning av stofilich är när Heinrich längre fram i detta avsnitt förklarar skillnaden mellan materiella ting och tjänster. (Ö.a.)

Noter

9

I dag dominerar i nationalekonomin en annan variant av nyttoteorin, den s.k. "gränsnyttoteorin".

lO

Heinrich avser den tyska utgåvan. I den svenska utgåvan upptar kapidet drygt fyrtio sidor. De första sju sidorna motsvaras av de första sex i den svenska utgåvan {ö.a.).

11

I tredje bandet av Kapitalet visar Marx till och med att det faktiska utbytesförhållandet på intet sätt motsvarar den i produktionen nedlagda arbetsmängden (jfr. nedan kapitel 7.2).

12

En sådan förståelse av abstrakt arbete ligger åtminstone nära till hands för Robert Kurz, när han exempelvis i en kommentar till begreppet abstrakt arbete anför att människor förbrukar "abstrakt arbetskraft" (ett begrepp som han inte närmare förklarar) och "arbetar tillsammans i yttersta ömsesidiga likgiltighet och främlingskap" (Kurz 1991, s. 273). Abstrakt arbete handlar överhuvudtaget inte om på vilket sätt människor arbetar tillsammans, utan om vad deras arbete samhälleligt gäller som: som värdebildande. En kort introduktion till begreppet abstrakt arbete som kritiskt behandlar ofta förekommande missuppfattningar finns hos Reitter (2002).

13

Så till exempel när W.F. Haug slår fast i sina introduktionsföreläsningar, Läs Kapitalet!, att Marx har härlett abstrakt arbete till en "naturbas" {Haug [1974] 1979, s. 123). Jag har i Heinrich (1999) försökt visa att det hos Marx här (och på andra ställen) handlar om mer än en olycklig formulering: Vi finner i Marx ~itik av den politiska ekonomin visserligen å ena sidan en vetenskaplig revolution, ett brott men den klassiska politiska ekonomins fålt, å andra sidan sitter alltid kvarlevor av uppfattningar som egentligen är övervunna kvar i hans argumentation. Men inom ramen

285

286

Noter

för en introduktion kan sådana ambivaleser i den marxska argumentationen bara behandlas i förbigående. 14

Denna centrala sats togs också upp i den franska översättningen (MEGA 11.7, s. 55), dvs. i den sista utgåva av Kapitalet som Marx fortfarande själv kontrollerat.

15

Detta har även förebråtts mig av Norbert Trenkle, som jämte Robert Kurz är en av de viktigaste företrädarna för gruppen Krisis (Trenkle 1998, jfr. Heinrich 1999b). Detta är desto mer anmärkningsvärt, eftersom gruppen Krisis ständigt framställer sig som kritiker av den så kallade "arbetarrörelsemarxismen'' (men vilken menas något liknande som den ovan skisserade "världsåskådningsmarxismen''). Gruppen blir förvisso inte endast på denna punkt fången den kritiserade "arbetarrörelsemarxismens" tänkande (jfr. nedan avsn. 9.2). [Kurz, liksom Trenkle företrädare för den s.k. värdekritiken, har sedan detta skrevs lämnat Krisis och startat tidskriften Exit: http:/ /www.exit-online.org/indexalt. php (ö.a.}.]

16

Som bevis för att även Marx betraktar värdet som redan fastlagt genom produktionen och före bytet citeras gärna hans yttrande "att det inte är utbytet som reglerar varans värdestorlek, utan tvärtom varans värdestorlek som reglerar dess utbytesförhållande" (K l, s. 55 [korr.]; MEW 23, s. 78). Man förbisesr då att det i denna sats handlar om ett regleringrforhållande och inte om en tidsrelation (först är värdet där, sedan sker utbytet). Vad det tidsliga sammanhanget angår, så argumenterar Marx entydigt: "Först innanför sitt utbyte erhåller arbetsprodukterna en samhällelig värdeföremålslighet som är skild från deras sinnligt olikartade bruksföremålslighet" (K l, s. 64 [korr.]; MWE 23, s. 87). För varuproducenterna spelar värdeföremålsligbeten emellertid den avgörande rollen; därför kommer för dem

Noter

"tingens värdekaraktär således i betraktande redan vid själva deras produktion" (ibid [korr.], framhävning av M.H.). Att värdet kommer "i betraktande", att det framtida skattas av producenterna, är emellertid något helt annat än att värdet redan existerar. 17

Analysen av värdeformen görs i det omrangsrika tredje underavsnittet av det första kapitlet i Kapitalet.

18

Många introduktioner till Kapitalet uppfattar också värdeformsanalysen på ett sådant abstrakt-historiskt sätt och förfelar därmed kärnan i det marxska argumentet. Så ställer till exempel Haug (1979, s. 161) värdeformsanalysen som framställer "värdeformens utvecklingslag i en laboratorieliknande renodling" mot "de faktiska historiska historiska utvecklingarna'', och förhåller sig sedan också instämmande till Engels formel om att det logiska (den begreppsliga utvecklingen) endast skulle vara det från störande tillfälligheter renade historiska (jfr. om problematiken kring den engelsska läsarten ovan kapitel 2.1). Omkring bland annat denna punkt försiggick en diskussion mellan mig och Haug i tidskriften Das Argument, jfr. Haug (2003a, b), Heinrich (2003; 2004).

19

Detta steg motsvaras av det tredje underavsnittet till det första kapitlet i Kapitalet (Ö.a.).

20

Detta steg motsvaras av det andra kapitlet i Kapitalet (Ö.a.).

21

Detta steg motsvaras av det tredje kapitlet i Kapitalet (Ö.a.).

22

Pund avser här en måttenhe; = ungefår 5 hg (Ö.a.).

23

Först efterdet att penningen utvecklats som nödvändigt (om än omedvetet) resultat av varuägarnas handlingar, kan man

287

288

Noter

se tillbaka på den historiska process som frambringade detta resultat: Efter denna utveckling av kategorierna följer hos Marx en kort, abstrakt skiss av den historiska uppkomsten av pengarna (K l, s. 76-78; MEW 23, s. 102-104). 24

Framför allt Hans-Georg Backhaus ftamhävde under sjuttiotalet den marxska värdeteorins "monetära" karaktär och utövade därmed ett avgörande inflytande på den "nya marxläsningen", som det är tal om ovan i kapitel1.3.

25

I Till kritiken av den politiska ekonomin betecknar han därför penningen som den "omedelbara existensformen" för det abstrakta arbetet. (Till kritiken, s. 49; MEW 13, s. 42)

26

"Ideologi", ett begrep som Marx högst sällan använder i Kapitalet, uppfattas ofta som ett sådant "falskt medvetande", till vilket även fetischismen då skulle höra. En kritisk diskussion av förhållandet mellan ideologi och fetischism finns hos Dimoulis/Milios (1999).

27

I avsnitt 1.3 blev det nämnt att den unge Marx uppfattade kapitalismen som "alienation" från "det mänskliga artväsendet". Analysen av varufetischen uppfattas av många författare som en fortsättning på denna alienationsteori. Emellertid kan man genom en noggrann läsning fastställa att Marx i samband med varufetischen inte någonstans åberopar sig på något "mänskligt väsen".

28

Det är likgiltigt om, som det antas i den s.k. "metallistiska'' penningteorin, de ädla metallerna guld och silver skulle ha penningegenskaper av naturen, eller, som i den penningteoretiska "nominalismen", den konkreta bäraren av penningfunktionen uppfattas som resultatet av en samhällelig överenskommelse eller ett statligt beslut. Existensen av pengar tycks i båda fallen vara en samhällelig naturnödvändighet.

Noter

Att vi idag har ett penningsystem utan penningvara betyder inte på något sätt att penningsfetischen skulle ha försvunnit. 29

Denna uppfattning hör till den traditionella marxismens standardrepertoar. Den har t.ex. blivit spridd av Ernest Mandel tillsammans med en historiserande läsning (jfr. ovan avs. 2.1) genom många introducerande texter (se t.ex. Mandel1968; 1980).

30

Det här skisserade sammanhanget mellan "enkel cirkulation" och kapital framställs av Marx i förarbetena till Kapitalet (i Grundrisse, MEW 42, s. 160 f., och i den s.k. "Urtext" till Till kritiken av den politiska ekonomin, MEGA 11.2, s. 63 ff.), men inte i Kapitalet. Där börjar han i fjärde kapitlet omedelbart med analysen av formeln P-V-P'. Med detta utelämnande har Marx själv främjat den ovan nämnda tolkningen som ställer marknadsekonomi och kapital som två åtskilda saker mot varandra.

31

För den skull är det inte heller nödvändigt att personen är ägare av kapital. Och endast i denna innebörd. Kapitalister som personifierat kapital, som termen kapitalist används i de följande kapitlen. [Tillägg ur den engelska utgåvan.]

32

När han introducerar kapital i den andra delen av första boken av Kapitalet undviker Marx termen "klass". Det är först i andra boken som han uttryckligen understryker att "klassrelationen" redan är förutsatt när kapitalister och arbetare möts på marknaden för att köpa och sälja arbetskraft (jfr K 2, s. 31; MEW 24, s. 36f.). [Tillägg ur den engelska utgåvan.]

33

Det gäller t.ex. Ulrich Beck i Risksamhället: på väg mot en annan modernitet (Beck 2000).

289

290

Noter

34

Marx talar i Kapitalet oftast om värdet av arbetskraften, i singularis, som om varje arbetskraft hade samma värde. Detta gör han eftersom analysen till en början gäller grundläggande strukturer - hur mervärde är möjligt trots det lika bytet - och därför spelar skillnader i arbetskraftens värde ingen roll. Sådana skillnader ser Marx begrundade framför allt i olika kvalifikationskostnader, varvid förbrukning av det mer kvalificerade arbetet också är i högre grad värdebildande (jfr. K l, s. 170; MEW 23, s 211 ff.). Emellertid kan man också dra slutsatsen av det av Marx betonade "historiska och moraliska elementet" i arbetskraftens värde, att detta värde inte endast är olika bestämt i olika länder, utan också i samma land för olika delar av arbetarklassen (på grund av olika organisering, kampstyrka, traditioner, osv.), liksom att även asymmetriska könsförhållanden och rasistisk diskriminering leder till skillnader i arbetskraftens värde, eftersom vissa krav inte blir genomdrivna.

35

Liksom vi diskuterat i föregående kapitel så visar det sig först i bytet hur stor den värdesumma som skapats under en dag faktiskt är. Om varan över huvud taget är säljbar, så har det skapats en viss, större eller mindre, värdesumma. Det är denna värdesumma det handlar om i den följande redogörelsen. Om det i detta och de följande avsnitten är tal om att en arbetare arbetar så och så många timmar och därmed skapar så och så mycket värde, så handlar det inte om ett återfall i en substansialistisk, premonetär värdeteori, utan enbart om ett förenklat uttryckssätt.

36

T.ex. kritiserades ett sådant krav på "full behållning av arbetet" skarpt av Marx då det formulerades av Ferdinand Lassalle (1825-1864) och hans anhängare. Marx talar endast om fetisch i relation till varor, pengar och kapital (jfr. om kapitalfetischen avsn. 5.3.): ett visst socialt förhållande framträder som en tinglig egenskap. Om

37

Noter

mystifikation talar han när ett visst sakförhållande nödvändigtvis framträder förvrängt. I lönen framträder betalningen för arbetskraftens värde som betalning för arbetets värde. 38

I "Inledningen" från 1857 hänvisar Marx till att det skenbart enkla begreppet arbete, som tycks uttrycka ett sakförhållande som kan påträffas i alla samhällen, först blir möjligt och "praktiskt sant" i den kapitalistiska ekonomin. Det är först

där som de enskilda aktiviteterna har lösts från personerna, från sociala kontexter, etc. Det är först nu som inte längre någon enskild aktivitet är dominerande, utan varje aktivitet har för kapitalet blivit till medel för värdeförmering och för lönearbetet till medel för dess livsuppehälle. Först nu kan man helt allmänt tala om "arbete" (jfr. Grundrisse, s. 62 f.; MEW 42, s. 38 f.). 39

Däremot är en maskins "livstid" endast delvis avhängig av dess fysiska förslitning. Om det kommer nya och förbättrade maskiner på marknaden, så är deras ekonomiska livslängd betydligt konare än deras fysiska. Datorer blir t.ex. som regel inte utmönstrade därför att de inte längre fungerar, utan därför att bättre utrustning erbjuds.

40

Ovan betonas att värdet av arbetskraften inte överförs till produkten, utan att nytt värde skapas genom förbrukning av arbete. Detta nya värde uttrycks matematiskt med hjälp av v och m.

41

Kunskapens och vetenskapens tilltagande betydelse för den kapitalistiska produktionen är på intet sätt ett nytt fenomen, vilket suggereras i det tal om övergången från "industrisamhälle till kunskapssamhälle" som idag är på modet. Och framför allt innebär inte detta fenomen, som det ibland hävdas, att den kapitalistiska formbestämningen av produktionen ifrågasätts.

291

292

Noter

42

Vi antar denna extrema ökning for att forenkla de foljande beräkningarna. Järnfor man epoker som har några decennier mellan sig så är det emellertid fullt möjligt att produktivkraften har fordubblats.

43

Vid arbetstidsforkortningar intensifieras som regel arbetet (på samma tid produceras en större värdeprodukt), något som skulle kunna öka mervärdet ytterligare. I vårt exempel tas ingen hänsyn till detta.

44

Man f"ar problem med den organiska sammansättningen särskilt när man talar om den genomsnitdiga sammansättningen av totalkapitalet i ett samhälle, då tekniska forändringar i en bransch ändrar branschproduktens värde och därmed leder till att värdesammansättningen ändras i alla andra branscher som använder denna produkt. Det går då alltså inte längre att dra någon skarp gräns mellan ändringar i den organiska sammansättningen och ändringar i värdesammansättningen (jmfHeinrich 1999, s. 315 ff.).

45

Här avviker Marx terminologi från den som används idag: med "koncentration" betecknas idag precis den process som Marx kallar for "centralisation", minskningen av antalet enskilda kapital.

46

En sådan anklagelse riktar även Robert Kurz, som i sin Schwarzbuch KapitalisTnus med hänsyn till massarbetslösheten och massfattigdomen kommer till slutsatsen "att det globala kapitalistiska systemet [... ] fullständigt har misslyckats" (Kurz 1999, s. 699). Misslyckas kan man bara göra när det gäller att uppnå mål som man faktiskt har.

47

Till det rena köpmanskapitalets funktioner hör inte heller transporten, som utgör en sfär inom det industriella

Noter

kapitalet. Här handlar det om begreppsliga skillnader. I verkligheten kan det absolut förekomma att ett visst kapital kombinerar transport- och försäljningsfunktioner, dvs. en del av det placerade kapitalet är industriellt kapital och därmed värde- och mervärdeskapande, medan en annan del är köpmanskapital som varken skapar värde eller mervärde. 48

Angående orsakerna till att detta överskott har sitt ursprung i kapitalet finns det en mängd olika uppfattningar, såväl i den klassiska politiska ekonomin som i den samtida ekonomiska teorin.

49

För att förenkla beräkningarna bortser vi återigen från fast kapital och antar en omslagstid på ett år.

50

Marx stora intresse för en kvantitativ omräkningsmetod är ett uttryck för de ambivalenser som diskuterades ovan (avsn 3.3, fotnot 13). På vissa ställen håller han också fast vid den av honom själv övervunna klassiska icke-monetära värdeteorin. Om den enskilda varan tillskrivs värde oberoende av bytet (vilket var den förhärskande uppfattningen även i den traditionella marxismen}, så finns det faktiskt ett kvantitativt "transformationsproblem".

51

Detta innebär även att det konkurrensförlopp som skisserades ovan inte ger upphov till en tidslig övergång från ett värdesystem till ett produktionsprissystem (det finns nämligen inte något sådant som en kapitalism där varor byts till sina värden), utan övergången från ett prissystem med olika profitkvoter till ett prissystem med (tendentiellt) lika profitkvoter. Till följd av ökningar av produktivkrafterna, förändrad efterfrågan etc.; uppstår hela tiden prisförskjutningar och olika profitkvoter i enskilda sfärer, varför den utjämningsprocess som förmedlas genom konkurrensen hela tiden sker på nytt.

293

294

Noter

52

En uppgörelse med positioner som forsvarar den marxska "lagen'' samt en diskussion av ytterligare aspekter av denna "lag" finns i Heinrich (1999, s. 327 fl).

53

Under omständigheter som inte faller under det normala, t.ex. vid akuta kriser, efterfrågar kapitalister inte krediter for att göra extra profit, utan for att fullgöra sina aktuella betalningsforpliktelser och forhindra en konkurs. I denna typ av situationer kan räntan även ligga över genomsnittsprofiten.

54

Vid varje givet ögonblick finns det i själva verket inte bara en räntesats, utan olika räntesatser beroende på kreditens

längd. Dessa räntesatser ligger i ett visst område, t.ex. mellan 4o/o och 6o/o. Talas det om att räntorna stiger eller sjunker menas att hela området forskjuts samtidigt som det i forekommande fall även kan bli större eller mindre. 55

Även när det gäller grundbegreppen kan vi här bara skrapa på ytan. En utforlig introduktion finns i Krätke (1995) samt i ltoh/Lapavitsas (1999).

56

Andra intäktskällor for bankerna är avgifter (t.ex. for kontoforing) och provisioner (for formedling av köp och forsäljning av aktier och värdepapper).

57

Vanligtvis garanterar banken eller kreditkortsutgivaren detta bara till ett visst belopp, och forsäljaren kan genom en enkel kontroll forvissa sig om checkens eller kreditkortets giltighet.

58

Bankerna uppträder endast som formedlare av dessa köp och får en provision.

59

Jag använder här kapitalmarknad som överordnat begrepp for värdepappers- och aktiemarknaden. Ofta används även

Noter

"finansmarknad" som överordnat begrepp, och på artonoch nittonhundratalen var "börsen" en vanlig benämning. I Tyskland skiljer man emellanåt även mellan kapitalmarknaden som marknad för långfristiga l~ och penningmarknaden som marknad för kortfristiga lån. [Motsvarande marknader brukar i Sverige kallas för obligationsmarknaden respektive penningmarknaden. Ö.a.] 60

Hur mycket kursvärdet stiger eller faller beror dessutom på papprets återstående löptid (hur lång tid det är kvar tills pengarna ska betalas tillbaka) samt riskvärderingen av låntagaren (en bedömning av hans framtida betalningsförmåga).

61

På kapitalmarknaderna handlas det inte bara med värdepapper med fast ränta och aktier, utan även med en rad andra papper som själva bara utgör anspråk på aktier eller värdepapper, som alltså strängt taget är anspråk på anspråk. De "innovationer" som skett på de internationella finansmarknaderna under de senaste årtiondena (framförallt s.k. derivat) består framför allt i hela tiden nya typer av säljbara anspråk, alltså nya former av fiktivt kapital.

62

För några år sedan ökade BMW sin planerade produktion mitt under en kris på bilmarknaden. När journalister undrade varför svarare företagets dåvarande styrelseordförande att han mycket väl visste att det totalt sett fanns för många bilar på marknaden, men att det fanns för få av märket BMW

63

För en utförlig kritik av Kurz sammanbrottsteori, se Heinrich (1999b). Här kan vi även notera ett ironiskt faktum: den teknologiska determinism som här används för att motivera kapitalismens sammanbrott påssar perfekt med den annars av Kurz så häftigt kritiserade "arbetarrörelsemarxismen'', vilken förklarar världshistoriens gång med en schematisk dialektik mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.

295

296

Noter

64

Man stödde sig gärna på den i detta avseende mycket enkla världsbild som kommer till uttryck i Tjska ideologin från 1845/46, där Marx och Engels skriver: "Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt." (Människans frigörelse, s. 166; MEW 3, s. 46)

65

Vilka faktorer som avgör jordräntans nivå i det enskilda fallet kan här inte ges någon mer utförlig behandling. Bara en kort anmärkning om "markvärde". Försåvitt det handlar om obruten mark är "markvärdet" ett lika fiktivt uttryck som "arbetets värde" (jfr. avsn. 4.5). Detta "värde" beror på omfattningen av den förväntade jordräntan. Priset på marken är ungefår lika med den kapitalsumma som vid normal räntesats avkastar en ränta som motsvarar den förväntade jordräntan. "Markvärdet" beräknas alltså på ungefår samma sätt som ett fiktivt kapitals "värde".

66

Summan av den jordränta som betalas dras från samhällets totala mervärde. På grund av detta avdrag minskar alltså samhällets totala profitmängd jämfört med vad den skulle varit utan detta avdrag. Genomsnittsprofiten relaterar alltid till denna mindre profitmängd, och delar sig därför endast i ränta och företagarvinst.

67

Marx använder ofra det franska uttrycket för inkomst och talar om "källor till reveny".

68

För självständiga hantverkare är detta avskiljande visserligen upphävt, men här framträder det som en tillfällig förening av det som egendigen är åtskilt.

69

Det är viktigt att hålla isär begreppen personifikation, personifiering och personalisering.

Noter

• • •

Personifikation innebär att en person rättar sig efter en saks logik (kapitalisten som personifikation av kapitalet). Personifiering av en sak innebär att saken tillmäts personliga egenskaper (kapitalet framträder som självständigt subjekt). Personalisering innebär att samhälleliga strukturer reduceras till personers medvema handlingar.

70

Att rasteorierna från det sena artonhundratalet användes för att grundlägga antisemitismen tycks mig däremot vara ett mindre betydande kännetecken för antisemitismen. Det har snarare att göra med artonhundratalets vetenskapstro: antisemitismen skulle kläs i vetenskaplig skrud. Den moderna antisemitismen var hur som helst verksam både före rasteoriernas uppkomst och efter de misskrediterades.

71

Antisemitismen i denna gestalt bygger på en ytlig och missriktad kritik av kapitalismen. Det innebär dock inte att alla ytliga kapitalismkritiker, t.ex. sådana som ser finansmarknaderna som orsaken till allt ont i kapitalismen, är antisemitiska. Denna typ av missriktade kritiker erbjuder dock enkla anslumingspunkter för antisemitiska stereotyper.

72

Om man vill veta mer om antisemitismens utbredning är det av denna anledning fullkomligt rimligt att vända blicken mot de psykiska strukturer som frambringas av det borgerliga samhället. Denna diskussion, som sattes i gång redan på 1930-talet av Horkheimer/Adorno och Wilhelm Reich, kan dock inte behandlas närmare här.

73

I uppsatsen "National socialism and antisemitism" faller Moishe Postone till föga inför frestelsen till en sådan förhastad entydighet när han suggererar en direkt och nödtvungen väg från varufetischen till Auschwitz.

74

Av överflödet av bidrag nämns här endast ett fåtal: Lenin

297

298

Noter

(1917a), Paschukanis (1924), Grarnsci (1929-35),Althusser (1970), Agnoli (1975), Poulantzas (1977), Gerstenberger (1990). För en kortfattad introduktion, se Sriitzle (2003). 75

I Marx ungdomsskrifter från det tidiga 1840-talet finns visserligen en statskritik som ställer norm mot verklighet. På grund av otillräckligheten hos denna statskritik började Marx sedan sysselsätta sig med den politiska ekonomin (jfr Heinrich 1999, s. 88 ff.). För en statskritik som foljer ur kritiken av den politiska ekonomin är alltså dessa arbeten av ringa betydelse.

76

Marx betonar detta i Kapitalet: "Den specifika ekonomiska form, i vilken de direkta producenternas obetalda merarbete pumpas ut, bestämmer herre- och drängforhållandet, hur det växer fram direkt ur själva produktionen och i sin tur återverkar bestämmande på detta. På detta forhållande grundar sig hela utformningen av den ekonomiska samhälHghet som växer fram ur själva produktionsforhållandena och därmed även dess politiska gestalt." (K 3, s. 701 [korr.]; MEW 25, s. 799)

77

Jeremy Bentham (1748-1832), engelsk filosof, foreträdde en etik grundad på den s.k. nyttighetsfilosofin (utilitarismen).

78

Med hänvisning till Marx vid det här laget välbekanta formulering skulle man här kunna säga att detta och foljande påståenden endast gäller for den borgerliga staten "i dess ideala genomsnitt". Och precis lika lite som framställningen av det kapitalistiska produktionssättet "i dess ideala genomsnitt" presenterar en fullständig analys av det kapitalistiska samhället är detta fallet när det gäller staten. Till exempel var inforandet av (framforallt de kvinnliga) medborgarnas fullständiga rättsliga och politiska jämlikhet en process som

Noter

i många stater pågick till andra halvan av 1900-talet och .som till viss del fortfarande pågår. Dagens världsomfattande migrationsprocesser komplicerar dessutom läget ytterligare. I de flesta stater lever idag inte bara jämlika medborgare utan även ett växande antal människor med medborgarskap i andra länder, människor som har starkt begränsade eller, som när det gäller illegala invandrare, knappt några rättigheter alls. 79

Detta sakförhållande, som Marx endast nämner i förbifarten, är ett centralt tema hos Foucault (1987). I detta sammanhang kritiserade Michel Foucault det traditionella maktbegreppet, som enligt honom reducerar makten till en förmåga som den ena eller andra sidan (klassen) helt enkelt skulle kunna tillägna sig. Mot detta ställde han en "maktens mikrofysik" som fårdas genom varje individ i dennes inre åsikter och beteenden.

80

Eftersom kapitalförmeringen hela tiden erövrar nya områden måste de privata ägandeförhållandena hela tiden etableras på nytt under de förändrade villkoren, som för närvarande sker exempelvis på inteenet (jfr. Nuss 2002).

81

Att det existerar något sådant som pengar beror inte på statens agerande; det är snarare varorna som gör penningen nödvändig (jfr. kapitel 3). Under normala kapitalistiska förhållanden är det dock staten som genom sina institutioner (centralbanken i en utvecklad kapitalism, jfr. kapitel 8) garanterar värdet hos penningen i dess aktuella konkreta gestalt.

82

Eftersom den "döende''" kapitalismen uppenbarligen överlevde första världskriget (och dessutom det andra), utvecklades inom marxismleninismen en teori om den "statsmonopolistiska kapitalismen'' som den allra sista fasen

299

300

Noter

av imperialismens sista stadium. Sammanslagningen av statsapparaterna och monopolen anses där hålla den döende kapitalismen vid liv ytterligare ett tag. 83

Den föreställning som kommer till uttryck i Hardt/Negri 2003, där nationalstaternas imperialism (som helt okritiskt tänks på samma sätt som i Lenins imperialismteori) har ersatts av ett imperium utan territoriellt maktcentrum, är en grandios idealisering av denna internationella ordning.

84

Korruption bland ledande funktionärer var inget ovanligt, men det säger lika lite om de realsocialistiska staternas väsentliga funktionssätt som motsvarande fenomen bland borgerliga politiker gör om hur den borgerliga staten fungerar.

303

Litteratur

1: Använda förkortningar och hänvisningar till svenska översättningar: FS- Karl Marx och Friedrich Engels (1978): Filosofoka skrifter, Lund.

Grundrisse-Karl Marx (2010): Grundrisse. Ett urval, Stockholm. K l- Karl Marx (1969): Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess, Lund. K 2- Karl Marx (1971): Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Andra boken. Kapitalets cirkulationsprocess, Lund. K 3- Karl Marx (1973): Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Tredje boken. Den politisk ekonomins tota/process, Lund.

Kritik av Gothaprogrammet- Karl Marx (1975): Kritik av Gothaprogrammet, Stockholm. Kommunistiska manifestet- Karl Marx och Friedrich Engels (2004): Kommunistiska manifestet, Linköping.

304

litteratur

Suppl.- Karl Marx (1985}: Kapitalet. Första boken. Supplement, Lund.

Till kritiken - Karl Marx (1970) Till kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm. II. Citerade verk av Marx och Engels på tyska: Marx, Karl {1844): Okonomisch-philosophische Manuskripte, i: MEW40. Marx, Karl (1845}: Thesen iiber Feuerbach, i: MEW 3. Marx, Karl, Engels, Friedrich (1845): Die Deutsche Ideologie, i: MEW3. Marx, Karl, Engels, Friedrich ( 1845): Manifest der kommunistischen Partei, i: MEW 4. Marx, Karl (1857}: 'Einleitung, i: MEW 42 {även i MEW 13). Marx, Karl (1857/58): Grundrisseder Kritik der politischen Okonomie, i: MEW 42. Marx, Karl (1858}: Urtext von Zur Kritik der politischen Ökonomie, i: MEGA II. Abteilung, Bd. 2. Marx, Karl (1859}: Zur Kritik der politischen Okonomie. Erstes

Heft, i: MEW 13. Marx, Karl (1861-63): 1heorien uberden Mehrwert, i: MEW 26.126.3. Marx, Karl (1865}: lnauguraladresse der Internationalen ArbeiterAssoziation, i: MEW 16.

Litteratur

Marx, Karl (1867}: Das Kapital. Kritik der politischen Okonomie.

Erster Band (l. Auflage}, i: MEGA Il. Abteilung, Bd. 5 Marx, Karl (1867-94): Das Kapital Kritik der politischen

Okonomie, 3 Bde., i: MEW 23-25. Marx, Karl {1871172): Ergänzungen und Veränderungen zum ersten Band des "Kapitals", i: MEGA Il. Abteilung, Bd. 6. Marx, Karl {1875}: Kritik des Gothaer Programms, i: MEW 19. Engels, Friedrich {1859}: Karl Marx, "Zur Kritik der politischen Ökonomie", i: MEW 13. Engels, Friedrich {1878}: Herrn Eugen Duhrings Umwälzungder Wissenschaft (Anti-Duhring), i: MEW 20. Engels, Friedrich {1880}: Die Entwicklung des Sozialismus von der

Utopie zur Wissenschaft, i: MEW 19. Engels, Friedrich (1884}: Der Ursprung 4er Familie, des Privateigentums und des Staates, i: MEW 21.

III. Övrig litteratur Agnoli, Johannes (1975}: Der Staat des Kapitals, Gesammelte Schriften Bd.2, Freiburg 1995. Althusser, Louis (1968}: För Marx, Staffanstorp. Althusser, Louis; Balibar, Etienne (1970}: Att läsa Kapitalet, I & Il, Staffanstorp. Althusser, Louis (1976}: Ideologi och ideologiska statsapparater, i: Filosofi från proletär klasståndpunkt, Lund 1976, l 09-15 5.

305

306

litteratur

Altvater, Elmar (1992): Der Preis des Wohlstands, Miinster. Altvater, Elmar u.a. (1999): Kapital.doc, Miinster. Altvater, Elmar; Mahnkopf, Birgit (1999): Grenzen der

Globalisierung. Okonomie, Okologie und Politik in der Weltgesellschaft, 4.völlig iiberarb. Aufl., Miinster. Backhaus, Hans-Georg (1997): Dialektik der Wertfonn, Freiburg. Backhaus, Hans-Georg (2000): Ober den Doppelsinn der Begriffe Politische Ökonomie und Kritik bei Marx und in der Frankfurter Schule, i: Dornuf, Stefan; Pitsch, Reinhard (Hrsg.), Wofkang Harich zum Gedächtnis, Band Il, Miinchen, 10-213. Beck, Ulrich (2000): Risksamhället: på väg mot en annan

modernitet, Göteborg. Behrens, Diethard (1993a): Erkenntnis und Ökonomiekritik, ids: (Hg.), Gesel/sehaft und Erkenntnis, Freiburg, 129-164. Behrens, Diethard (1993b): Der kritische Gehalt der Marxschen Wertformanalyse, ids: (Hg.), Gesel/sehaft und Erkenntnis, Freiburg, 165-189. Brentel, Helmut (1989): Soziale Fonn und ökonomisches Objekt, O pladen. Castells, Manuel (1999): Infonnationsåldern, I-III, Göteborg. Conert, Hans-Georg (1998): WJm Handelskapital zur

Globalisierung. Entwicklung und Kritik der politischen Okonomie, Miinster.

Litteratur

Dimoulis, Dimitri; Milios, Jannis (1999): Werttheorie, Ideologie und Fetischismus, i: Beiträge zur Marx-Engels-Fors~hung. Neue Folge 1999, Hamburg, 12-56. Elbe, Ingo (2003): Zwischen Marx, Marxismus und MarxismenLesarten der Marxschen Theorie, www.rote-ruhr-uni.org/texte/ elbe_lesarten.shtml

Fantomas. magazin for linke debatte und praxis Nr. 4 (2003): Soziale Klassen, soziale Kämpfe. Foucault, Michel (1987): Overvakning och straff Fängelsets fodelse, Lund. GliBmann, Wilfried; Peters, Klaus (2001): Mehr Druck durch

mehr Freiheit. Die neue Autonomie in der Arbeit und ihre Folgen, Hamburg. Gramsci, Antonio (1929-35): Gefongnishefte 10 Bd., Hamburg 1991ff. Hardt, Michael; Negri, Antonio (2003): Imperiet, Göteborg. Haug, Wolfgang Fritz (1979): Läs kapitalet!, Stockholm Haug, Wolfgang Fritz (2003a): Historisches/Logisches i: Das

Argument251, 378-396. Haug, Wolfgang Fritz (2003b): Wachsende Zweifel an der monetåren Werttheorie, i: Das Argument 251, 424-437. Hecker, Rolf (1999): Die Entsteh~gs-, Oberlieferungs- und Editionsgeschichte der ökanornischen Manuskripte und des Kapital, i: Altvater u.a. (1999), 221-242.

307

308

Litteratur

Heinrich, Michael (1999}: Die Wissenschaft vom Wert.

Die Marxsche Kritik der politischen Okonomie zwischen wissenschaftlicher Revolution und klassischer Tradition, erweiterte Neuauflage, Miinster. Heinrich, Michael (1999a): Kommentierte Literaturliste, i: Altvater u.a. (1999}, 188-220. Heinrich, Michael (1999b}: Untergang des Kapitalismus? Die ,Krisis' und die Krise, i: Streifzuge 111999, 1-5. Heinrich, Michael (2003): Geld und Kredit in der Kritik der politischen Ökonomie, i: Das Argument 251, 397-409. Heinrich, Michael (2003a}: Imperialismustheorie, i: Schindler, Siegfried; Spindler, Manuela (Hrsg.}, Theorien der Internationalen

Beziehungen, Opladen, 279-308. Heinrich, Michael (2004}: Ober "Praxeologie", "Ableitungen aus dem BegrifF' und die Lekture von Texten. Zu Wolfgang Fritz Haugs Antwort auf meinen Beitrag in Argument 251, i: Das

Argument 254. Heinrich, Michael (2004a}: Welche Klassen und welche Kämpfe?, i: grundrisse 11, S. 35-42. Hilferding, Rudolf (1910}: Das Finanzkapital, Frankfurt/M. 1968 Hirsch, Joachim (1995}: Der nationale Wettbewerbsstaat. Staat, Demokratie und Politik im globalen Kapitalismus, Berlin. Hobson, John A. (1902}: Der Imperialismus, Köln 1968. Huffschmid, Jörg (2002}: Politische Okonomie der Finanzmärkte. Aktualisierte Neuauflage, Hamburg

litteratur

Initiativgruppe Regulationstheorie (1997): "Globalisierung und Krise des Fordismus. Eine Einfiihrung", i: Becker, Steffen u.a.,

]enseits der Nationalökonomie? Hamburg, 7-27 ltoh, Makoto; Lapavitsas, Costas (1999): Political Economy of

Money and Finance, Macmillan Jacobs, Kurt (1997): Landwirtschaft und Ökologie im Kapital, i:

PROKLA l 08, 433-450 Kautsky, Karl (1887): KarlMarx Oekonomische Lehren.

Gemeinverständlich dargestelit und erläutert, Stuttgart. Kautsky, Karl (1914): Der lmperialismus, in: Die Neue Zeit 32, 908-922. Keynes, John Maynard (1936): Allmän Teori om sysselsättning. ränta och pengar, Lysekil 1994 Krätke, Michael (1995): Stichworte: Bank, Banknote, Börse, in:

Historisch-kritisches Wörterbuch des Marxismus, Bd. 2, Hamburg, Sp. 1-22, 22-27, 290-302. Kurz, Robert (1995): Die Himmelfahrt des Geldes, in: Krisis 16/17, 21-76. Kurz, Robert (1991): Der Kollaps der Modernisierung, Frankfurt/M. Kurz, Robert (1999): Schwarzbuch Kapitalismus, Frankfurt/M. Lenin (1913): "Drei Quellen und drei Bestandteile des Marxismus", i: Lenin, Werke, Bd. 19,3-9

309

310

Litteratur

Lenin, Wladimir l. (1917): Imperialismen som kapitalismen hög.rta

stadium, Göteborg 1983 Lenin, Wladimir l. (1917 a): Staten och revolutionen, Farsta 2000 Luxemburg, Rosa (1913): Die Akkumulation des Kapitals. Ein Beitrag zur ökonomischen Erklärung des Imperialismus, i: ds., Gesammelte Werke, Bd. 5, Berlin 1975. Luxemburg, Rosa (1918): Zur russischen Revolution, i: ds., Gesammelte Werke, Bd. 4, Berlin 1974,332-365. Mandel, Ernest (1968): Marxistische Wirtschaftstheorie, 2 Bde, Frankfim/M Mandel, Ernest (1980): Inledning till marxismens ekonomiska teori, Lund Milios, Jannis; Economakis, Georg (2003): Zur Entwicklung der Krisentheorie aus dem Kontext der Reproduktionsschemata: von Tugan-Baranovskij zu Bucharin, i: Beiträge zur Marx-EngelsForschung. Neue Folge 2002, Hamburg, 160-184 Milios, John; Dimoulis, Dimitri; Economakis, George (2002):

Karl Marx and the Classics. An Essay on value, crises and the capitalist mode ofproduction, Ashgate. Neusiiss, Christel (1972): Imperialismus und Weltmarktbewegung des Kapitals, Erlangen. Nuss, Sabine (2002): Download ist Diebstahl? Eigentum in einer dighalen Welt, i: PROKLA 126, 11-35, www.prokla.de Paschukanis, Eugen (1924): Allgemeine Rechtslehre und Marxismus, Freiburg 2003.

Litteratur

Postone, Moishe (1986): Anti-Semitism and National Socialism, i: A. Rabinbach and J. Zipes (eds.), Germans and]ews Since the Holocaust, New York Postone, Moishe (1993): Time, Labor and Social Domination, Cambridge Poulantzas, Nicos (1977): Staatstheorie, Hamburg 2002. Rakowitz, Nadja (2000): Einfoche Warenproduktion. Ideal und

Ideologie, Freiburg. Reichelt, Helmut (1970): Zur logischen Struktur des Kapitalbegriffi bei Karl Marx, Freiburg 200 l. Reichelt, Helmut (2002): Die Marxsche Kritik ökonomischer Kategorien. Dberlegungen zum Problem der Geltung in der dialektischen Darstellungsmethode im ,Kapital", i: Fetscher, lring; Schmidt, Alfred (Hg.), Emanzipation alr Versöhnung. Frankfurt/M. Reitter, Karl (2002): Der Begriff der abstrakten Arbeit, i:

grundrisse. zeitschrift for linke theorie & debatte l, 2002; S. 5-18 www.grundrisse.net Reitter, Karl (2004): Kaphalismus ohne Klassenkampf. Zu Michael Heinrich: "Kritik der politischen Ökonomie", i:

grundrisse 11, S. 26-34. Ricardo, David ( 1817): On the Principles ofPolitical Economy and Taxation, i: The Works and Correspondence of David Ricardo ed. by Pierro Sraffa, vol. l, Cambridge 1951. Rosdolsky, Roman (1977/1979): Kapitalets tillkomsthistoria, bd. I & Il, Göteborg.

311

312

litteratur

Sablowski, Thomas (2003): Krisentendenzen der Kapitala.kkumulation, i: Das Argummt 251, 438-452 Sablowski, Thomas {2001): Stichwort: Globalisierung, i: Historisch-kritisches Wörterbuch des Marxismus, Bd. 5, Hamburg, Sp.869-881. Smith, Adam (1776): An lnquiry into the Nature and Causes ofthe

Wealth ofNations, 2 vols, i: The Glasgow Edition of the Works and Correspondence of Adam Smith Il, Oxford 1976. Stiitzle, Ingo (2003): Staatstheorien oder "Beckenrandschwimmerlnnen der Welt, vereinigt Euch!", i:

grundrisse. zeitschrift for linke theorie & debatte 6, 2003, 27-38, www.grundrisse.net Trenkle, Norbert (1998): Was ist der Wert? Was soll die Krise? i: Streifzuge 3/1998, 7-10. Trenkle, Norbert (2000): Kapitulation vorm Kapitalismus, i:

Konkret 7/2000, 42ff. v. Werlhof, Claudia (1978): Frauenarbeit: der blinde Fleck in der Kritik der politischen Ökonomie, i: Beiträge zur feministischm

7heorie und Praxis l, 18-32. Wolf, Harald (1999): Arbeit undAutonomie. Ein Versuch uber

Widerspriiche und Metamorphosm kapitalistischer Produktion, Miinster.