Språk, kultur och social identitet [1 ed.] 914400916X, 9789144009162 [PDF]

Zitiervorschau

Seija Weil ros

Språk, kultur och social identitet

~ studentlitteratur

®

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sädant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan ätalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två är samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 6885 ISBN 978-91-44-00916-2 Upplaga 1:14 © Seija Weilros och studentlitteratur 1998 www.studentlitteratur.se Omslagsfoto: Lars Aar!ll/Fokus Omslagslayout BrandtDesign Printed by Pozkal, Poland 2007

Innehåll

Förord 5 Inledning 7 Att skapa ordning 13 Del I l

Kultur - socialisationens mål och medel 17

Språket 21 Ljud och ord 22 Ord och begrepp 24 Begrepp och värderingar 27 Ord, attityder och beteendemönster 29 Språkets pragmatik 32 Språk utan ord 35

2 Regler och normer 38 Skrivna och oskrivna lagar 39 Dramaturgin på en förortsbuss 40 Tolkning och personperception 43 Kulturchock 45 Färdiga tolkningsmallar 46 Det offentliga och det privata 47 3 Tid och rum 49 Alternativa tidsorienteringar 52 Några mät- och styrinstrument 56 Tiden som socialisationsredskap 59 "Tiga har sin tid, och tala har sin tid" 62 Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3

Att passa tiden 64 En kö - ett möte i tid och rum 68 Var sak på sin plats! 70 Proxemik som signalsystem 74 Eget rum på långvården 77

4 Roller och hierarkier 80 Roll och identitet 82 Att leka och lära 85 Status i klassen 87 Samhällsvärderingar och beteendenormer 90 Riktiga män och riktiga kvinnor 95 5 Trosföreställningar och värdesystem l 00 Gud Vår Mor eller Fader Vår? 103 Individ, familj och storsamhälle 107 En kulturs djupstruktur och dess yta 112 Del II Sociala identiteter och gruppgemenskap 115 l På ort och ställe 121

2 En annan klass 128

3 Guds folk och världen 136 4 Generationsklyftan 144 5 Etnicitet och nationalitet 151 Del III "Vi" och "dom" - om förklaringsmönster och förhållningssätt 161 l Attribution 163

2 Tolkningsmönster ror in-grupp och ut-grupp 167 3 Vilka är "dom"? 171 4 Likhet, olikhet, jämlikhet 177 Referenser 179 4

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Förord

"Och så fanns det innerst inne ett mycket litet område, kanske en cirkel med femton kilometers radie, som inte var utlandet. Utanför var det utlandet och där var det som att gå på glattis. Men innanför var det bättre." Så här beskriver Per-Ola sin gamla mor i P. O. Enquists Kartritarna. Samtidigt beskriver han en mycket vanlig erfarenhet: det nära och invanda representerar trygghet, det obekanta skapar en känsla av osäkerhet. Man går stadigare där man känner terrängen, men på okänd mark är det lätt att snava eller halka. Man kan därför bli rädd för det främmande och helst stanna inom var sin "cirkel med femton kilometers radie, som inte är utlandet". Denna bok handlar om socialisationsprocessen och de olika mål och medel som används för att inlemma barn och nyinflyttade vuxna i en gruppgemenskap och dess ofta dolda normsystem. Bokens bärande grundtanke är att alla normer som en grupp delar skapar igenkännande och trygghet och är därför nödvändiga i det sociala samspelet människor emellan. Men samtidigt är det just normerna, en delad känsla av vad som är "normalt", som gör andra till främlingar, till människor som inte är "som vi". Det innebär att relativt små skillnader mellan individer och grupper kan få så stora proportioner att världen framstår som "glattis". Därför är det värdefullt att bli medveten om sin egen sociala och kulturella prägling för att förstå sina reaktionsmönster inför det annorlunda. Det ökar tryggheten och förbättrar handlingsberedskapen inför möten med människor man inte känner. För man upptäcker snart att främlingen ibland är en person från grannbyn eller närmaste staden, ibland från ett annat land, ibland en person med en annan klassbakgrund, ibland någon på andra sidan av generationsklyftan eller gränsen mellan två religiösa samfund.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5

Förord

Bokens innehåll återspeglar de kunskapsområden som har varit relevanta i mitt eget yrkesliv. Jag är språklärare och psykolog och arbetar för närvarande med lärarutbildning. Jag vet att språket hör oskiljaktigt ihop dels med kognition dels med beteende. Därför bildar språkvetenskap och psykologi en naturlig plattform att utgå ifrån i beskrivningen av socialisationsprocessen. Individens kognition och personlighet och omgivningens påverkan på hans tänkande och beteende är i fokus i en sådan beskrivning. Men den tangerar även sociologins och etnologins domäner eller går in i dem. I min text har jag varit sparsam med referenser i de delar som handlar om språk och grundläggande socialpsykologiska fenomen. Jag anser att de är s.k. allmängods. Istället för att dokumentera dem har jag konkretiserat de aktuella begreppen med egna exempel, observationer och reflektioner. Däremot har jag hänvisat till namngivna forskare och deras verk i beskrivningen av etnologers eller sociologers syn på socialisation och gruppidentitet, särskilt i de fall där olika teoretiker bidrar med olika förklaringsmodeller. Dessa referenser kan även fungera som ett fönster mot de större samhällsperspektiv som etnologin och sociologin anlägger på språk, tänkande och beteende. Jag har skrivit boken i första hand för lärarkandidater och lärare som dagligen möter elever och kollegor med olika sociokulturella bakgrund och i sitt arbete måste hantera likheter och olikheter människor emellan. Men jag tror att även personer med andra studieeller yrkesinriktningar kan få ökade insikter i sina egna reaktionsmönster och kunskaper om andras sätt att vara. Det för sin del kan resultera i att klyftan mellan "vi" och "dom" blir mindre och gränslinjerna svårare att dra och att bevara. Seija Weilros

6

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Inledning Den blivande mamman riktar ett strålande leende mot TVkameran från Rapportredaktionen. Hon lägger händerna över den lilla extra rundningen på magen och stryker den ömt. Bakom henne syns dörren till undersökningsrummet som hon just lämnat. Hon har goda nyheter att berättaför den blivande pappan: fostervattenprovet har normala värden. Journalisten som är där för att göra ett reportage om fosterdiagnostik stoppar henne i korridoren och undrar om hon vill svara på ett par frågor. - Javisst, gärna, säger hon och ler. Barnet tycks må bra, och jag mår också bra. Men jag har själv en fråga som jag har ställt till doktorn men ännu inte fått svar på. Jag vill veta om det är en pojke eller en flicka. - Varför vill du veta det? undrar reportern och räcker fram en mikrofon. Det strålande leendet i den unga kvinnans ansikte förbyts i en förvånad min när hon hör frågan. -Är det inte ganska självklart, säger hon. Jag vill ju börja planera!

Det är ett barn på väg. Barnet är ännu inte riktigt fårdigt att födas, men världen är fårdig att ta emot det. Det finns en plats och en plan i världen för barnet. Platsen är det hem, den ort och det land där barnet ska födas och växa upp. Planen är det språk och den kultur som till stor del kommer att styra barnets tänkande och handlande. När jag tänker på detta barn som är på väg är jag friare än när jag talar eller skriver om barnet. För i mina tankar kan jag föreställa mig ett spädbarn utan kön, en prototyp-baby, en liten människa med de specifika egenskaper som skiljer ett litet barn från ett stort. Men när jag vill tala eller skriva om barnet måste jag ställa mig samma fråga som den blivande mamman hade ställt: Är det en pojke eller en flicka? Mina skäl är visserligen mycket enklare än hennes och har endast med språklig planering att göra. Jag måste veta för att välja rätt pronomen. För om jag ständigt vid vruje pronominalisering

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

7

Inledning

skulle upprepa "han eller hon" skulle språket kännas tungt, en aning byråkratiskt. Om jag i stället valde det grammatiskt korrekta "det" skulle det kännas fel på ett annat sätt. Det skulle kännas som om jag hade gjort barnet till ett ting, som om barnets människovärde genom mitt ordval hade minskat en smula. Bland annat på detta enkla sätt är språket en del av den plan som är fårdig för det lilla barnet på väg och som vi andra redan är aktörer i. Språket ger oss möjligheter att uttrycka tankar och känslor och föra vidare kunskaper från en generation till en annan. Det ger oss friheten att distansera oss från här och nu, att pendla mellan det konkreta och det abstrakta. Det ger oss ett instrument för att skapa förbindelselänkar mellan den yttre och inre verkligheten, mellan världen som finns för alla att betrakta och ens egen tolkning av den del av världen man själv betraktat. Det ger oss medel att förvara budskap från en tid till en annan. Men språket skapar också en begränsning. Det tecknar den ram inom vilken tänkandet lättast sker. Genom de ord som finns i språket styr det tänkandet in i de färdiga tankekategorier som andra före oss har skapat. Svårigheten i valet av pronomen är ett konkret exempel på denna färdiga ram. När man talar och skriver kan man inte bortse från vare sig de grammatiska och stilistiska reglerna eller de dolda värderingar som aktualiseras genom ordvalet. Man rör sig hela tiden i spänningsfåltet mellan frihet och ofrihet, mellan det individuella och det kollektiva, det skapande och det redan skapade. I likhet med det lilla barnet på väg ingår vi alla således i en plan, och tillsammans förverkligar vi varje dag och varje stund planen i våra egna och andras liv. För att slippa det svåra valet mellan "han", "hon" och "det" när jag fortsätter att tala om det lilla barnet på väg till världen utnyttjar jag nu den frihet som trots alla regelverk alltid finns i språket. Jag väljer att tala till barnet istället för att tala om barnet. Då blir pronomenbruket enkelt, för bland annat vår åldersskillnad ger mig den självklara rätten att säga "du". Alltså: Du är på väg till världen. Du är ännu inte riktigt fårdig att födas, men världen är fårdig att ta emot dig. Det finns en plats och en plan för dig. Platsen är det hem, den ort och det land där du ska födas och växa upp. Planen är det språk och den kultur som till stor del kommer att styra ditt tänkande och handlande.

8

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlineratur

Inledning

Det finns mycket som redan är förberett för dig. I bokstavlig mening finns det ett rum som dina föräldrar har planerat för dig. Ditt rum och ditt hem är en del av ett större geografiskt utrymme som du så småningom lär känna: bostadsområdet, orten, landet, världsdelen, världen. Men även i abstrakt bemärkelse finns det ett rum förberett för dig, den plats som du redan har och alltid kommer att ha i dina föräldrars och den övriga släktens sinne. Anledningen till att din mamma vill veta ditt kön är att ditt samhälle har lite olika planer för pojkar och flickor. Det finns olika förväntningar på hur de ska vara. Din mamma verkar ovanligt ärlig eller ovanligt öppen om att det förhåller sig så. En del andra mammor skulle förneka detta eller vänta med att ta ställning till förväntningarna tills deras barn blev större. Men det gör inte din mamma. Hon har en god framförhållning i stort och smått och vill redan nu fundera på ett namn åt dig. Hon vill även kunna välja rätt färg på babykläderna och barnvagnen. Hon kanske ägnar en flyktig tanke åt framtida möjligheter att kunna ärva kläder från kusiner eller vänners barn. Hon kanske väger mellan möjligheten att låta sin egen barndoms käraste dockor komma till användning eller att ta fram kartongen med din pappas gamla tågbana och småbilar. För hon vet att dina lekar kommer att bli den första träningen i att vara pojke eller flicka. Under dina lekar kommer du även att observera de vuxna omkring dig och på så sätt att lära dig urskilja vissa mönster i deras sätt att vara. Det finns alltså en plan för hur du ska formas till man respektive kvinna. Trots att du inte är fårdig att födas än kan du både känna och höra. Du känner din mammas rörelser och hör hennes hjärta. Du hör henne också tala, och du hör henne sjunga ibland. Den språkmelodi hon talar med kommer du nog som nyfödd att kunna urskilja från andra sätt att tala. Du har således redan innan du är född fått dina första lektioner i ditt första språk, ditt modersmål. När du sedan vid din mammas bröst serveras dina första måltider smälter du språket tillsammans med maten. I alldeles bokstavlig mening är modersmjölken för dig ett "modersmål". Och detta ditt första språk som du sedan utvecklar under dina barndoms- och ungdomsår kommer nog för alltid att låta skönare och rikare än alla andra språk som du lär dig.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

9

Inledning

Du kommer att märka så småningom att detta språk talas på lite olika sätt på olika håll i landet. Du kommer nog att som liten tala den dialekt som omger dig därhemma. När du växer upp kan du börja välja sätt att tala om du vill. Det finns en del annat som du inte heller valt men som kommer att påverka din uppväxt. Du kommer att växa upp i en förort till huvudstaden. Dina jämnåriga på glesbygden kommer att präglas av andra erfarenheter än du. Dina föräldrars klassbakgrund och syn på religion ger dig kanske värderingar som alla i ditt samhälle inte delar. Bland annat genom det språk som ingår i den plan som världen har för dig blir du automatiskt en medlem i en etnisk grupp, en grupp människor som delar en gemenskap som bygger på en gemensam historia, samma språk och liknande traditioner. Du behöver inte på länge än fundera på din etnicitet. Den kommer att vara omedveten i början och ligga latent under alla de andra identiteter som samhället kommer att tillhandahålla dig. Men den finns där i beredskap och kan påkallas vid behov. Den kommer förhoppningsvis att ge dig en känsla av trygghet, en positiv känsla av samhörighet med andra som talar samma språk och som i vissa sammanhang väljer att betona vikten av en gemensam historia. Men det finns också en risk att den istället för att ge dig trygghet ökar din sårbarhet. Då kan kontakten med människor som tillhör andra etniska grupper göra dig osäker, rädd och fientlig. Det kan hända att du kommer att uppleva samma slags sårbarhet gentemot kvinnor eller män. För både din könstillhörighet och etnicitet, de två identiteter som du själv inte skaffar dig utan som tilldelas dig vid födseln, blir så integrerade delar i din personlighet att du nog kommer att ha svårt att ha distans till dem. Därför kan de bli laddade, på gott och ont. Världen har även andra planer för dig, mycket mindre strukturerade och mycket mer oförutsebara. En del av planen är alla de relationer som du kommer att ha med människor utanför din familj och släkt. En stor del av dessa planer ritar du själv. En annan del är alla de andra gruppgemenskaper som du alldeles automatiskt eller av eget initiativ blir medlem i. Du blir en lekkamrat ute på gården eller lekplatsen. Kanske är du även med i en barngrupp i förskolan om några år. Alldeles säkert blir du en av eleverna i en skolklass, flera gånger om under dina första tjugo år. Du blir granne, du blir invånare i en by lO

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Inledning

eller en stad, du blir snickare, lärare eller sjuksköterska, du kommer att dela en yrkesgemenskap med många människor som du inte känner. Kanske blir du medlem i en förening eller ett parti, kanske hittar du oväntade gemenskaper med andra som älskar katter eller hundar, skidåkning eller golf, fiske eller grönsaksodling. Det finns många grupper som gärna vill se dig som medlem, som "en av oss". Vi som vet att du är på väg är också beredda att ge dig en bild av den värld som du kommer in i. Vi som är här och de som har varit före oss har under en lång tid systematiskt samlat intryck av människorna och världen. Med teknikens hjälp har vi tryckt in dem på boksidor, ljudband och cd-skivor, och vi har vävt ett och annat informationsnät i rymden. De väntar på dig. Vi kommer att använda språket för att ge dig våra bilder av världen. Vi kallar dem för kunskaper, för vi tror att det vi själva lärt oss är sant och rätt. På andra håll i världen kallar de visserligen våra kunskaper för föreställningar, men detsamma säger vi om dem: de har föreställningar och vi har kunskaperna. Ja, du får själv ta ställning till allt det där när du väl är här. För det är inte bara världen som är beredd för mötet med dig. Så vitt jag vet är du också väl förberedd. Du har alla de genetiska anlag som krävs för att du ska passa in i vår plan att socialisera dig, att göra dig till en medlem i vår gemenskap. För i egenskap av människa är du som alla vi andra. Du har samma grundläggande fysiska och psykiska behov, du har en förmåga att uppleva samma känslor som vi alla andra känner. Din hjärna är beredd att tolka och bearbeta det du ser och hör, och din tunga och dina läppar är färdiga att bölja formulera ljudkombinationer som möjliggör kommunikation med människorna omkring dig. På så sätt är du alldeles lik oss alla andra. Men trots alla dessa likheter är du alldeles unik. Eftersom du inte delar fosterlivet med ett identiskt syskon är du som ingen annan. Därför är jag inte säker på att vi kommer att lyckas med den plan som är fårdig för dig i världen. Du kommer nog att ändra en del i vår plan, du kommer inte att helt och hållet anpassa dig till de tanke- och beteendemönster som du möter och som vi försöker få dig att göra till dina egna. Därför är det spännande att veta att du är på väg. Ty världen förblir inte riktigt densamma när du väl är här. Så: välkommen till världen! Välkommen till ditt första möte med kulturen! Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

11

Att skapa ordning Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på himmelen och jorden, när de skapades, då när Herren Gud gjorde jord och himmel. Och Herren Gud danade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar och förde dem fram till mannen för att se hur denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur; åt fåglarna under himmelen och åt alla markens djur. l Mos 2: 4, 9-20

Detta är ett sätt att förklara ordningen i världen. För en del människor är detta Den Sanna Förklaringen, för andra en religiös myt eller en metafor för evolutionen. Men vare sig man tror att världen har tillkommit genom Guds skapelseakt, Big Bang eller på något annat vis, kan bibeltexten belysa grunderna för den ordning människorna upplever i sin omgivning. En del av denna ordning har alltid funnits eller har åtminstone mycket länge bestått som relativt oförändrad. Den kan kallas natur, den del av världen som innefattar sol och måne, hav och land, berg och dalar, växter och djur. En annan del av ordningen har människosläktet under sin långa historia skapat och dagligen omskapar i sin samvaro med andra. Den brukar kallas för kultur och innefattar språk, tankemönster och värdesystem. Den har även lämnat och lämnar sina spår i konst, arkitektur, litteratur, traditioner, livsstilar och levnadssätt, och den omskapas ständigt i växelverkan med dem. Natur och kultur, varandras kontrast och komplement, är även två begrepp som här får exemplifiera hur tänkandet kring världen fungerar och hur en känsla av ordning uppstår i vår kognition. Det är nämligen i våra hjärnor ordningen huvudsakligen skapas, den subjektivt upplevda ordningen i den fysiska världen. Och denna "skapelseakt" styrs av två mycket grundläggande principer: generalisering och kategorisering. Generalisering, som är själva grunden för all inlärning, innebär i korthet att vi inte behandlar varje fenomen vi observerar som ett Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlineratur

13

Att skapa ordning

enskilt fall, representativt bara för sig självt. Vi noterar istället vissa likheter med andra fenomen och drar gemensamma slutsatser av dem. Den vita blomman bredvid stenen bakom huset är således inte bara den vita blomman bredvid stenen bakom huset. Det är en vitsippa, en blomma, en växt. Fina Fia med sin tjocka päls är inte bara Fina Fia. Det är en katt, ett djur. Genom en sådan stegvis generalisering, som hela tiden utgår från likheter mellan olika företeelser, föremål och varelser, skapar vi större och större begrepp med fårre och fårre nödvändiga gemensamma drag. På detta sätt får vi till slut både dalar och berg, bäckar och hav, maskros och mangoträd, myror och elefanter, människor och möss, att rymmas inom ett och samma begrepp, natur. Förmågan att generalisera skapar således en grund för ordning i det kognitiva kaos som skulle vara resultatet om ingenting såg ut att ha så tydliga likheter med något annat att man kunde dra gemensamma slutsatser av dem båda. Den hjälper oss att binda ihop de olika delarna av världen. Men om man hela tiden lyckades fortsätta att generalisera skulle resultatet bli att allting föreföll att likna allt annat, att det inte fanns skiljelinjer mellan alla de olika företeelser man betraktar. Då skulle snart ett annat slags kaos hota kognitionen. Världen skulle bestå av ett gränslöst universum av sinnesintryck, episoder och fenomen, ett sammelsurium av saker, varelser och händelser utan någon inbördes ordning, utan något annat samband med varandra än att de finns i världen. Detta hotande kaos hålls på avstånd av den andra ordningsprincipen, kategorisering. Förmågan att kategorisera hjälper oss att dra tydliga gränser mellan några av de olika fenomen som vi i någon bemärkelse funnit vara lika. Vi utgår fortfarande från vissa relevanta likheter, men det är olikheterna som nu är i fokus.Vi ringar in ett antal fenomen, vi drar gränser mellan dem. Vi bildar tankekategorier som vi sedan benämner med ord. Det underlättar både tänkandet och minnesfunktionerna. Med hjälp av orden får vi den kognitiva ordningen att bestå från en dag till en annan. När den sedan är etablerad och fått en språklig dräkt har orden fått en stor makt över tanken. De har skapat en känsla av logik. Det gör att t.ex. påståendet att en vitsippa är en reptil eller att en katt är ett barrträd låter så bisarrt att det tyder på en allvarlig störning i verklighetsuppfattningen, trots att 14

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

Att skapa ordning

både vitsippor, reptiler, katter och barrträd ingår i det stora begreppet natur och således har vissa egenskaper gemensamt. När man som barn håller på att rita sin egen kognitiva karta rör man sig hela tiden i en terräng som är ett spänningsfålt mellan likheter och olikheter. Båda är lika viktiga för tänkandet. Svårigheten består i att finna en god balans mellan dem, att lyckas att bygga upp en begreppshierarki med överordnade och underordnade begrepp och att få de egna tankekategorierna att någorlunda överensstämma med dem som redan finns fårdiga i modersmålet. Annars blir kommunikationen svår eller omöjlig. Som aspirant till ett medlemskap i en språklig gemenskap måste man ständigt "anpassa sig" för att få vara med. Först långt senare, när man vällyckats etablera en god språklig överensstämmelse med omgivningen, kan man medvetet börja skapa sig ett eget sätt att tala och skriva, en egen tonart i språket. När man betraktar sig själv i förhållande till andra människor befinner man sig i samma slags spänningsfålt mellan likheter och olikheter som vid begreppsinlämingen. Slutsatsen av dessa observationer avgör till stor del det som brukar kallas för människosyn. Den är en ofta oartikulerad sammanfattning av svaren på bl.a. följande frågor: Är människor mer lika än olika varandra? Är alla människor lika olika varandra? Vari består likheterna respektive olikheterna? Har olikheterna betydelse för människovärdet? I vilka sammanhang är de viktiga att uppmärksamma och ta hänsyn till? Vilka är överhuvudtaget de meningsfulla kategorierna för att sortera människor? Vilka är jag själv mest lik? Vilka olika "vi-grupper" anser jag mig tillhöra? Vilka är "de andra"? Bland annat på dessa frågor har de kunskaper och erfarenheter som brukar kallas för kultur en del svar att erbjuda. Kulturen lär oss mönster av olika slag. Den visar oss regelbundenheter som är möjliga att förutse och använda oss av i vårt eget handlande. Den förvandlar komplicerade handlingsmönster till vanor och rutiner, och den erbjuder oss fårdiga tankemönster. Men vår kognitiva kapacitet och personliga karaktär gör att vi inte bara är föremål för kulturell påverkan. Vi är även kulturens skapare och omskapare. Det innebär bland annat att vi bildligt talat än idag vandrar i Adams fotspår i det livsverk han påbörjade i Eden. Vi fortsätter att sortera, kategorisera och ge namn åt företeelser, föremål och varelser. Vi fortsätter att skapa ordning i Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

15

Att skapa ordning

vår fysiska omgivning och i vår föreställningsvärld, och vi fortsätter att lära ut våra egna ordningsprinciper och tankemönster till våra barn. Vi har till och med utvidgat och specialiserat verksamheten genom att skapa olika vetenskaper eller kunskapsfält där man arbetar vidare med samma frågor som var aktuella "den sjätte dagens afton" i mänsklighetens historia. Carl von Linne och hans kollegor inom biologi och zoologi har mest påtagligt bidragit till att skapa ordning i det som var Adams första arbetsuppgift, att benämna allt i naturen, "fröbärande örter efter deras arter, och träd som efter sina arter bar frukt vari de hade sitt frö" och "de stora havsdjuren och hela det stim av levande varelser som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla bevingade fåglar, efter deras arter". Astronomer för sin del har skapat ordning och reda bland de "ljus på himmelens fåste som skiljer dagen från natten, det större ljuset som råder över dagen och det mindre ljuset som råder över natten, så också stjärnorna". Läkare har bland annat varit sysselsatta med trovärdigheten i beskedet "Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen" och förklarat i detalj vad som verkligen hände "när mannen kände sin hustru Eva och hon blev havande och födde en man genom Herrens hjälp". Lingvister har systematiserat och utvidgat projektet "såsom mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta". Näringsfysiologer har forskat vidare i ämnet "alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt, detta skall ni ha till föda". Sociologer och kriminologer har vidareutvecklat tankarna kring "ni ska icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att ni icke må dö" och beskrivit vad som brukar betraktas som rätt och fel och hur brott bestraffas. Antropologer har bland annat tagit sig an frågan "Vem har låtit dig förstå att du är naken?", och psykologer fortsätter att fundera på de ständigt återkommande frågorna från Eden "Vad är det du har gjort?", "Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?''. Den skapelseakt som ständigt pågår i våra hem, i skolor och på universitet, på arbetsplatser och i det övriga samhället är både synlig och osynlig. Den är synlig då vi bygger hus, målar tavlor, skriver dikter eller byter klädstiL Den är osynlig då den pågår i det tysta i våra hjärnor där nya kognitiva strukturer skapas och gamla formas om.

16

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Del l Kultur - socialisationens mål och medel Kultur omfattar därmed gemensamma kunskaper; värderingar; erfarenheter och sammanhållande tankemönster. Men denfinns inte bara inne i huvudet på människor. Medvetandet blir gemensamt bara genom att man kommunicerar; delar ett språk, förstår koder och budskap, ser hela sin omgivning som betydelseladdad på ett sätt som är någorlunda lika för alla - eller åtminstone för flera. Ehn/Löfgren, Kulturanalys. Liber 1982

Socialisation är den samlade beteckningen på alla de processer varigenom man inlemmar ett barn i den mänskliga gemenskapen och integrerar ungdomar och vuxna i nya grupper. Den består av överföring av värden, normer, föreställningar och handlingsmönster. Internalisering är dess huvudsakliga mål. Den representerar det lyckade resultatet av socialisationen. Internalisering innebär att omgivningens värderingar och moraluppfattningar successivt förvandlas till individens inre egendom och blir en helt och hållet integrerad del av personligheten. Det mest karakteristiska kännetecknet för att internalisering verkligen har skett är att socialisationen, dess metoder, instrument och innehåll har blivit osynliga för den som genomgått processen. Med andra ord: man märker inte att man har blivit påverkad och präglad. Man uppfattar sin egen syn på världen som självklart rätt. Man ser sina värderingar som sina alldeles personliga uppfattningar, inte alls som ett lyckat resultat av socialisationen. Man betraktar sina egna handlingsmönster som så självklara att man har svårt att verbalisera dem. Man ser dem inte längre som inlärda regelsystem utan tror sig göra "som man själv vill". Man tenderar även att se sig själv som en så självständig och kritiskt tänkande individ att man alldeles på egen hand har kommit fram till vad som är rätt och riktigt, gott och ont. Man reflekterar sällan över sin egen kultur, man anser i själva verket inte att man har någon speciell kultur. Man är bara "som vanligt". Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

17

Del I

När socialisationen blivit så osynlig har kulturen nästan förvandlats till en del av den mänskliga naturen. Den som bara är "som vanligt", som "folk är mest", kan ofta på fullt allvar påstå att det finns saker som "man gör" och saker som "man inte gör", som om det fanns ett universellt "man" som beter sig i en god överensstämmelse med just de regler som man själv lärt sig följa. Det striktaste kriteriet för att socialisationen ska vara helt och hållet genomförd är att man även har utvecklat en förmåga att utöva självdisciplin, d.v.s. att man gör det som omgivningen betraktar som önskvärt och rätt utan någon yttre kontroll eller återkommande påminnelser om normsystemet. När detta har skett kan omgivningen ägna sig åt andra samhällsprojekt En lyckad socialisation skapar alltid gemenskap på gruppnivå. Gemenskapen består i att en grupp, stor eller liten, delar metavetandet. Det innebär att de delar denna vanligtvis outtalade känsla: Jag vet att du vet att jag vet. Alla vet att alla vet vad alla vet. Det som förenar en grupp som delar metavetandet är att de tolkar symboler av olika slag på samma sätt. De följer liknande oskrivna regler i sitt beteende och i sitt umgänge med varandra. De delar en värdegemenskap i flera samhällsfrågor eller i någon enskild fråga med mycket stor vikt. De ger en händelse eller ett fenomen samma eller liknande betydelse och svarar således på liknande sätt på frågan "vad betyder det?". De tillskriver företeelser i sin omgivning samma mening, samma vikt och proportioner. Med andra ord: de använder samma principer för att skapa logiska samband och en upplevelse av ordning. Hur stor en grupp som delar metavetandet är varierar. I vissa frågor är det bara ens egen familj, i några andra miljontals andra människor. I något avseende kan det vara ett helt land, i något annat en etnisk grupp i ett land. I de flesta fall är det emellertid mycket mindre grupper som av olika skäl känner en stark gemenskap och beskriver sig själva som "vi". Då metavetandet är grunden för all kommunikation brukar det vara meningslöst att betrakta en så liten grupp som en familj som en kultur. Av praktiska skäl ingår en familj alltid i andra och större gruppgemenskaper. Men såväl kulturen som gruppemas sammansättning är föränderliga, och varje person är medlem i flera olika kulturer, i 18

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Kultur- socialisationens mål och medel

olika slags "vi-grupper". Och när man lärt sig de olika gruppemas koder och tolkningsmönster rör man sig obesvärat mellan sina olika kulturer. Man väljer olika kommunikationsstrategier allt efter situationen. Man byter också roll när man byter scen. Man beter sig inte riktigt på samma sätt på arbetsplatsen som hemma, på en skolavslutning som på ett födelsedagskalas, och man visar olika sidor av sin personlighet i olika relationer. Hur individualistisk man än är och vill vara rör man sig alltid inom en på förhand ritad ram. Den kan vara snäv och tydligt markerad. Eller också kan den vara mycket vid och tillåta en stor personlig rörelsefrihet. Men ramen finns. Det är omgivningens värderande blickar och deras betydelse för ens egen självbild som vanligtvis tydligast tecknar ramen för vad som är möjligt och acceptabelt i en given situation. På så sätt är människor i ordets fulla bemärkelse sociala varelser. De agerar utifrån kollektiva ideal och överenskommelser. En fullständig individualism brukar möta motstånd och misstänksamhet i alla samhällen. Eftersom den representerar en avvikelse från "det normala" kan den ses som ett tecken på hänsynslöshet, missanpassning eller asocialitet, beroende på gruppens tolkningsmönster. En person som tillskriver en alldeles privat mening åt företeelser i sin omgivning och tolkar dem på ett helt annorlunda sätt än alla andra är antingen ett geni, ibland ett missförstått geni, eller en person med en allvarlig psykisk störning. Det är inte ovanligt att just de som av olika skäl och på olika sätt går långt utanför ramarna är de som också lyckas att skapa något nytt både inom konsten och vetenskapen. Socialisationsprocessen är vanligtvis långsam och energi- och tidskrävande. Några av de många hjälpmedel som i alla samhällen används för att underlätta socialisationen är språket, skrivna och oskrivna beteendenormer, värderingar och förhållningssätt, tid, rum, roller, relationer och hierarkier. De fungerar som redskap för att skapa struktur i såväl den yttre· omgivningen som i människornas föreställningsvärld. Instrumenten och principerna är således desamma överallt i världen och tycks bestå från en tid till en annan. Det är det konkreta innehållet i socialisationen och gränsdragningarna mellan rätt och fel, normalt och avvikande som varierar från en grupp till en annan och skapar det som brukar kallas för kulturskillnader.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

19

l Språket Jag slog mig ner på en ledig plats vid fönstret. Mittemot mig satt en mamma med ett litet barn i knät. - Pappa, grymtade pojken och pekade med fingret på mig. Mamman skruvade på sig. - Det är inte pappa. - Pappa, sa pojken och pekade på en annan farbror lite längre bort. -Nej, det är inte pappa. - Tomten, sa pojken och pekade på mig igen. - Det är skägget, sa jag. -Nej, sa mamma. Det är flinten. -Jasså, sa jag och såg väl en aning undrande ut. -Min man har flint, förklarade mamman. - Jas så, sa jag. Jag trodde det var tomten. Då flinade mamman. Jan Lundgren: Pappa och morfar en vanlig vardag. Tidningen Metro, 14/1 1997

Episoden på tåget kan illustrera några av språkets många funktioner och en del av språkinlärningsprocessen. Kåseriet fortsätter med andra replikskiften i vagnen. Innan skribenten stiger av tåget gör han en trollkonst med händerna och får pojken att skratta högt. "Morfar", säger pojken och pekar på honom. "Joels morfar är också skojig", förklarar mamman. Pojken tycks vara i en ålder då det fortfarande går att kommunicera med bara enstaka ord. Kanske är han mellan ett och två år. Trots sin späda ålder är han redan på mycket god väg i sin språkinlärning. Sitt första levnadsår har han ägnat åt att se, lyssna, observera, tänka och tolka. Han har dragit slutsatser av det han sett och hört. Nu har han även böljat tala. Men långt före mötet på tåget har han upptäckt att det finns ett samband mellan ljud och det som ljuden betecknar, och han har även förstått att man genom att uttala vissa ljudkombinationer kan åstadkomma reaktioner av olika slag hos omgivningen. Han behärskar således grunderna i mänsklig kommunikation. Vad han i själva verket nu gör är att han finslipar sina begrepp. Han ställer Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

21

Del l

upp hypoteser, testar dem mot verkligheten och modifierar sin uppfattning när empirin så kräver. Sedan gör han om hypotesen och testar vidare. Med andra ord: han håller aktivt på att bygga upp och omorganisera sina kognitiva strukturer, sin referensram och sin världsbild. Denna unga forskare roar oss vuxna och blir därför huvudpersonen i ett kåseri. Vi upplever själva situationen som humoristisk, eftersom han överskrider de gränser vi vuxna satt upp. För ett kort ögonblick rubbar han ordningen, det trygga, förutsebara och gråa i tillvaron, och det får oss att le. Dels bryter han mot de oskrivna regler som styr talandet på allmänna transportmedel. Där ska man inte tänka högt, man ska inte peka på medpassagerarna och uttrycka åsikter om dem. Dels gör han ordvalsfel som tilldelar männen i vagnen roller och ansvar de inte är beredda att axla. Det är just hans fel vi märker, eftersom de avviker från det förväntade i språkanvändningen. Konsekvensen blir att felen lyckas dölja den inlärning som redan skett. Och bristema i gränsdragningen mellan de olika begreppen drar bort uppmärksamheten från alla de insikter som han redan skaffat sig genom sin aktiva hypotesprövning.

Ljudochord Ord är ljudkombinationer. Ibland består ett ord av bara ett ljud. I vanliga fall är orden kedjor av ljud där vart och ett bidrar till betydelsen eller är direkt avgörande för betydelsen. Tillsammans bygger ljuden upp ett ord, och vart och ett för sig kan de skilja ett ord från ett annat. Dessa minsta betydelseskiljande enheter i språket kallas för fonem. De bildar mönster och skapar ordning på samma sätt som orden och beteendemönstren strukturerar tankar och handlingar. De anger ramarna men tillåter vissa avvikelser från normen. Vokalen 'a' till exempel i pappa kan uttalas på lite olika sätt och uppfattas ändå som samma ljud. Alla dess olika varianter bär upp betydelsen i ordet pappa. Men man kan inte överträda ramen utan konsekvenser. Vid det ögonblicket som uttalet av 'a' går över gränsen till ljudmönstret för 'e' uppstår osäkerhet. Om lille Joel i tunnelbanan hade sagt

22

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l Språket

"peppa" hade nog den komiska effekten uteblivit. Kanske hade medpassagerarna bara hört mummel eller oartikulerat barnspråk. Om han i sitt uttal hade gått över gränsen till 'i' skulle kanske en eller annan förebrående blick riktats mot mamman. 'Poppa' skulle kanske ha passerat obemärkt, medan 'puppa' skulle ha kunnat ge mannen mittemot Joel en alldeles ny självbild. Allt detta har två-åringen redan lärt sig och kan använda sig av i sina experiment. Det ger honom intellektuell rörelsefrihet, och det ger honom makt. För snart kommer han att märka att han kan styra den lilla värld som omger honom genom att på ett nästan obemärkt sätt ändra på sitt uttal av enskilda ljud. Det kommer han att flitigt utnyttja längre fram. När han vid matbordet knaprar på sin majskolv kan han medvetet glida över från 'm' till 'b' och från 'l' till något som mer liknar 'r'. Han får då genast familjens odelade uppmärksamhet. Han märker att hans ord väcker känslor och sätter igång handlingar. Då har han upptäckt ordets makt och dess roll i attitydpåverkan. Samtidigt har han fått redskap för att medvetet bölja forma sina egna relationer med sin omgivning. Denna hans nyvunna säkerhet har emellertid ett pris. Ju skickligare han blir i att avgränsa fonemen från varandra och i att tydligt artikulera de ljudmönster som förekommer i hans språk desto mer låst riskerar han att bli vid just sitt modersmåls ljudmönster. Han hör dem tydligare, för de låter mer distinkta än alla andra språkljud. Efter en tids flitiga artikulationsövningar av just dessa ljud formar hans tunga och läppar dem lättare än alla andra ljud. Hans normala repertoar av ljud och ljudkombinationer kommer därför med stor sannolikhet att överensstämma med dem som förekommer i hans modersmål. Detta i sin tur leder till att lille Joel nog redan om några år kommer att tycka att till exempelljudkombinationerna 'spr' och 'str' är "naturliga" och lätta att uttala. Däremot har han svårt med 'srpsk', 'brsk' och 'mi', några ljudkombinationer som Dragan för sin del tycker är okomplicerade och naturliga. Matti, en jämnårig kamrat, kan ha svårt med alla konsonantanhopningar i början av ett ord, och han utelämnar gärna ett par av konsonanterna. 'Språk' riskerar att bli 'råk', 'strida' blir lätt 'rida'. Han måste även kämpa för att skilja 'pil' från 'bil', och han misslyckas ofta med det. I gengäld kan han lekande lätt åstadkomma en betydelsebärande skillnad mellan långa och korta ljud i t.ex. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

23

Del I

'tulee', 'tullee', 'tuulee', 'tuullee' och skapa ett nästan obegränsat antal diftonger, såsom 'au', 'ou', 'u o', 'yö', 'öi' och 'äy' och även hålla dem isär. Allt detta har både Joel och Dragan problem med. Och i motsats till Matti tycker Carlos att det är lättare att hålla 'p' och 'b' än 'p' och 'v' isär. Han hör nämligen ingen tydlig skillnad mellan just dessa två ljud. Han kan möjligtvis se en skillnad om han har en chans att avläsa läpparna hos den som har båda ljuden i sitt modersmål. På gott och ont blir barnets hörselsinne, hjärna och mun nästan bokstavligen präglade av modersmålets ljudmönster. Han kommer att så småningom uppfatta några ljudmönster som lätta och några andra som svåra att uttala, om han inte i en tidig ålder kommer i nära kontakt med ett annat språks ljudmönster. Hans förrnåga att artikulera vilka ljud som helst är fortfarande obegränsad, och han har en stor chans att bli två- eller flerspråkig om han bara får möjligheter att använda de olika språken i meningsfulla sammanhang i nära relationer. Därför brukar ett flerspråkigt barns repertoar av "naturliga" ljud och ljudkombinationer vara större än både Joels, Milans, Mattis och Carlos som än så länge bara tränar sitt modersmåls uttryckssätt. När barnen blir större - fem-sex år - kommer de att upptäcka ett annat samband i sitt språkforskningarbete: ljud kan överföras till tecken, de talade orden kan få en skriven form. På sätt och vis börjar de lära sig ett nytt sätt att uttrycka sig. Det skrivna språket har nämligen delvis andra regler än det talade. Barnen blir så småningom medlemmar i den skriftspråkliga kulturen och får tillgång till tankar och åsikter hos dem som levde för tusentals år sedan eller som bor på andra sidan jordklotet.

Ord och begrepp En etablerad ljudkedja - ett ord - är en beteckning på något som finns i verkligheten eller i människornas föreställningsvärld. Det är en symbol, en representation, ett slags sammanfattning av det som ordet syftar på. Till skillnad från ett begrepp är ett ord något påtagligt: man kan uttala ett ord och höra det sägas, och man kan läsa och 24

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l Språket

skriva ett ord. Man kan slå upp det i ett lexikon. Ett ord fungerar vanligtvis som en etikett på det begrepps yta som det betecknar. Ett begrepp däremot är som ett helt kunskapspaket Det innehåller komponenter av olika slag, och dess innebörd är till stor del gemensam för en språkgrupp, eftersom begreppet har getts en bestämd mening i kommunikationen med andra som talar språket. Men innebörden i ett begrepp kan delvis vara mycket personlig. Det sammanfattar nämligen inte bara kunskaper utan även tidigare erfarenheter, och det genomsyras av känslor och värderingar. Tillsammans med andra besläktade begrepp bildar det ett sofistikerat nätverk av minnen och andra associationer. Detta nätverk utgör grunden för den upplevelse av ordning i tankevärlden som ibland kallas för kognitiva strukturer. En persons kognitiva strukturer är visserligen unika, för det finns inte två individer som har exakt samma erfarenheter, kunskaper, känslor och minnen. Men för att kunna kommunicera med varandra måste man ha en någorlunda gemensam uppfattning om vad de begrepp man använder i sin kommunikation innefattar. Det möjliggör kunskapsförmedling och meningsutbyte. En god begreppsbildning är nödvändig även av andra anledningar. Den underlättar abstrakt tänkande, och den ger redskap för inlärning av nya kunskaper. Den skapar denförförståelse som i alla inlärningssammanhang är själva förutsättningen för förståelse. Tillsammans med ordlösa minnesbilder av situationer, händelser och människor bildar begreppen det tolkningsredskap som brukar kallas för referensram och är en del av ens världsbild. Lille Joel på tåget var mentalt engagerad i att finslipa begreppet pappa när han mötte inledningens kåsör. Han hade redan tidigare gjort grovarbetet: han hade kluvit det enorma begreppsblocket "natur" i ett antal mindre bitar, gissningsvis djur, växter och människor. Begreppsblocket "människor" hade han redan lyckats dela i "barn" och "vuxna", "kvinnor" och "män". Ur begreppsblocket "män" hade han sedan huggit ur en gestalt som han kallade "pappa". De grundläggande komponenterna var klara: människa, av manligt kön, vuxen. Genom att utgå från liKheter mellan alla människor och alla vuxna män, d.v.s. genom att generalisera, hade han alltså redan kommit långt. Nu återstod bara att göra den sista nödvändiga kategoKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

25

Del I

riseringen, att skilja pappa från andra män. Han sökte nu det som skiljer snarare än det som förenar. Joel arbetade utifrån hypotesen att egenskapen pappa hade med ett särskilt utseende eller med ett särskilt beteende att göra. Slutsatsen visade sig vara fel, men eftersom han hypotesprövade så flitigt skulle han säkerligen snart finna att den särskiljande egenskapen var en specifik relation mellan en man och ett barn. Joel var nu i stort sett klar med de kognitiva eller denotativa komponenterna i begreppet pappa, d.v.s. den delen av ordets betydelse som är möjlig att objektivt definiera och som de flesta som kan ordet således kan vara eniga om. Det är de denotativa komponenterna som utgör begreppets innersta kärna, den gemensamma innebörden för alla som behärskar ordet. Joels hypotesprövning på tåget stördes emellertid av att han samtidigt inventerade sina konnotativa komponenter, d.v.s. de känslomässiga associationer och personliga erfarenheter som är förknippade med ordet och som han lärt sig i de olika situationer där 'pappa' har varit inblandad. Genom skillnader i de konnotativa komponenterna kan ett och samma begrepp få delvis olika innebörd för olika personer som talar samma språk. Det innebär bl.a. att de bilder av "pappa" som finns bevarade i långtidsminnet och referensramen även kan skilja sig mellan två syskon. När de säger "min pappa" är det inte säkert att de utgår från samma inre bild. När Joel blir lite större kommer han att bli varse ytterligare en komplikation i begreppsbildningen: det finns fler ord som syftar på en och samma person, t. ex. pappa. Några av hans lärare kommer kanske att lite förenklat kalla dem för synonymer. Joel kommer att märka att någon säger "far", ytterligare någon annan säger "farsa". Då måste han börja hypotespröva på nytt. Med lite vägledning av föräldrar som nu aktivt har gått in för att "uppfostra" Joel inser han nog snart att det som särskiljer inte längre finns hos personen man syftar på. Ordvalet beror nu på vem talaren själv är och i vilken situation ordet förekommer. Då har Joel börjat bli medveten även om ordets stilistiska komponenter. Samtidigt har han börjat aktivt träna språkets pragmatik, sambandet mellan språk och beteende.

26

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

l Språket

Begrepp och värderingar En del av de konnotativa komponenter som ingår i ett begrepp är associationer som innefattar värderingar, d. v.s. svar på frågor vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel. De är så diskret invävda i begreppet att man vanligtvis har svårt att upptäcka dem. De brukar emellertid komma till uttryck i valet av handlingsmönster och kan på så sätt synliggöras och beskrivas, i första hand av dem som inte själva internaliserat värderingen eller som avsiktligt distanserar sig från den för att kunna medvetandegöra bakgrunden till sina egna eller andras handlingar. Eftersom värderingarna i orden verkar i det dolda är språket det effektivaste medlet för värdeöverföring från en generation till en annan, från politiker till väljare, från opionionsbildare till allmänheten och från reklambyråer till konsumenter. Språket fungerar således både som ett instrument för att bevara och vidarebefordra samhällsvärderingar och som ett redskap för att förändra dem. När en förändring i värderingarna har skett återspeglas den automatiskt i språket. Ordet "tjock" kan vara ett exempel på detta fenomen. När min mormors generation var ung var klasskillnaderna stora. De fattiga hade ont om mat. Det syntes på dem att de hade för lite att äta. Fattigdomen blev en stämpel i pannan hos de fattiga, och den lämnade spår även på den övriga kroppen. Pengar betydde mat, maten gjorde kroppen frisk, rund och mjuk. En frisk, rund och mjuk kropp såg mer välmående ut än en sjuk, mager och senig. Maten var ett tecken på hälsa och rikedom, och ordet tjock laddades med konnotationerna välmående, rik och vacker. Den som hade råd att äta sig mätt och mer därtill ansågs vara och beskrevs som "rund och go", "tjock och fin". "Vad tjock du har blivit sen sist" var en komplimang. Så som det var på mormors tid är det i några länder även idag. Det har hänt mycket sedan mormor var ung. Gränsen för vad fattigdom innebär har förflyttats, välståndet har ökat. Genomsnittsvikten har också ökat, och det är istället fetman som har blivit ett tecken på ohälsa eller en ohälsosam livsstil. Nu är det inte de smala som riskerar att bli sjuka, det är de tjocka. De smala "ser bra ut" och är "friska och fina". Det är de smala som exponeras som modeller i kläd- och kosmetikabranschen och som förebilder i hälso- och sjukKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

27

Del I

vårdsinformationen. Konnotationen i ordet tjock har bara under några decennier helt och hållet förändrats. Det innebär bland annat att barn i förskoleåldern redan har intemaliserat denna värdering. De använder "tjockis" som ett skällsord. Nu är man inte "tjock och fin", man är "tjock och fet och ful". En tydlig övervikt hos vuxna kan dessutom ses som ett tecken på dålig karaktär eller matmissbruk. De överviktiga tillskrivs olika slags negativa egenskaper, och det händer att de diskrimineras på arbetsmarknaden. Det är övervikten som nu fungerar som en stämpel i pannan, ibland även som klassmarkör. Reklambranschen visar upp smala, vackra, leende och till synes välmående modeller. Kläddesigner har en smal kropp som norm. Matindustrin skapar nya och "magra" produkter. Bantningsmedlen är en mångmiljonindustri, och en stor del av journalister på veckopressen ger dem gratis reklam genom sitt sätt att skriva om kroppen. Plastikkirurgin gör snitt i tjocka lår och magar och suger ut fett. "Fet" är ett fult ord i reklambranschen, dess motsats "mager" håller på att ersätta "smal" som ett ord med en positiv laddning. De klädbutiker som trotsar smalhetsidealet och har breddat sitt sortiment riktar sin reklam till kvinnor som är "lite större" eller "stora", inte till "de tjocka och feta". Ordet "gammal" har under de senaste decennierna genomgått en liknande förändring. Det fanns en tid då "gammal och klok" eller "gammal och vis" ingick i samma begrepp. Idag är "gammal och gaggig", "gammal och sjuk" och "gammal och trött" vanliga ordkombinationer. Gammal har blivit ett negativt laddat ord, utom i några särskilda sammanhang där pengar och traditioner är inblandade. Antikviteter och kulturhistoriska hus är "gamla och fina", "gamla och värdefulla", "gamla och dyra". När det gäller människor är det bättre att vara ung än gammal. Om man inte är ung ska man försöka vara "ungdomlig" och se yngre ut. Reklambranschen bekräftar och tillskyndar värderingsförändringen även här. Kläddesigner skapar kreationer som döljer, lyfter eller plattar till på ställen där tiden har förändrat kroppen. Kosmetikaindustrin säljer kurer som sägs ta bort rynkor och fördröja själva åldrandet. Plastikkirurgin sätter in silicon i gamla och trötta vävnader och skär bort ålderdomstecken i ansiktet.

28

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

l Språket

Under varje tidsperiod då en värdering råder sväljer de flesta oreflekterat värderingarna i orden och anpassar sig ganska omedvetet till den norm som denna värdering leder till i beteendet och livsstilen. Men det finns några som protesterar, och några andra vägrar att anpassa sig. Det är de "missanpassade" som genom sitt eget sätt att vara, tala eller handla brukar synliggöra normen och värderingen bakom normen. Andra kan av ideologiska skäl vilja förändra den.

Ord, attityder och beteendemönster En attityd kan definieras som en både kognitiv och känslomässig hållning till ett fenomen. På så sätt har den ett direkt samband med konnotationerna i ett ord. I beskrivningen av människors attityder använder man ofta ordet positiv eller negativ. I de fallen är en attityd nära besläktad med en värdering, d. v.s. en föreställning om vad som är "bra och dåligt", "gott och ont". En attityd kan också definieras som en handlingsberedskap i olika situationer. Om man har en positiv attityd gentemot en person är sannolikheten stor att man talar och beter sig på ett annat sätt än om attityden är negativ. Man kan emellertid av olika skäl medvetet vilja dölja sin attityd genom att välja ett annat handlingsmönster än det förväntade. Eftersom attityder är inlärda i samband med den övriga socialisationen brukar man dela dem med många i sin omgivning. Men eftersom de innehåller känslor kan en personlig upplevelse åstadkomma en attitydförändring hos just denna person och därefter påverka hans eller hennes beteendemönster. Attityder är på så sätt mer individuella, situationsbundna och föränderliga än samhällsvärderingar. Attityder bildas och formas om parallellt med språkinlärningen. När man som barn hör ett ord, hör man också tonfallet och betoningen av ordet. Man ser kroppsspråket hos föräldrarna. Man lyssnar även på andra ord som sägs i sammanhanget och som förtydligar betydelsen och känslan i ordet. Man observerar föräldrarnas beteende gentemot det som ordet betecknar. Bl.a. på detta sätt lär man sig känna rädsla och trygghet, avsky och tillgivenhet, distans och närhet,

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

29

Del I

förakt och respekt. Man utvecklar ett visst förhållningssätt gentemot det man möter i sin uppväxtmiljö och hör andra berätta om. Orden "hund" och "varg" kan vara exempel på detta. I den språkliga och biologiskt betingade begreppshierarkin följs de åt hela vägen från djur genom däggdjur och rovdjur till hunddjur. De tillhör alltså samma art. Enligt det vetenskapliga synsättet är de så lika att de kan "bilda familj", d. v.s. få ungar som vidare kan få ungar med både hund och varg. Men i människornas föreställningsvärld tillskrivs de ofta vitt skilda egenskaper som är laddade med känslor av olika slag. Även beteendet gentemot dem blir olika. Konnotationerna i ordet "hund" till exempel på svenska är övervägande positiva. De flesta associerar ordet med "gullig", "trofast", "sällskap" och "människans bästa vän". Det återspeglar en allmänt positiv attityd gentemot hundar hos de vuxna och skapar den hos barn. Eftersom hundar har dessa "egenskaper" känns det naturligt att behandla dem på ett särskilt sätt: man klappar och kramar dem, man omtalar dem som "han" eller "hon", man ger dem namn, man talar med dem och om dem, man har dem inomhus, i köket, vardagsrummet och sovrummet, man tvättar dem i badrummet och går till doktom med dem när de är sjuka. Konnotationerna i ordet "varg" däremot är övervägande negativa. Vargar är rovdjur, vilda och farliga. Det berättas historier om vargar som dödat människor, och trots att historierna i regel är mycket gamla betraktas de som värda att lägga på minnet än idag. Sanning och dikt bildar därtill en väv där myt och verklighet inte längre går att skilja åt. T.ex. "vet" varje förskolebarn att "den stora stygga vargen" kan äta upp en snäll flicka och hennes sjuka mormor. Den är "hungrig som en varg" och därför farlig för både folk och få. Man vill inte ha några vargar i skogama i närheten av sitt hem, och tanken på att vargar blir skjutna berör känslomässigt bara några få. Barn som växer upp i länder där de flesta hundar är vilda och kan vara smittade av rabies har orden "hund" och "varg" samma slags konnotationer: farlig, ilsken, aggressiv, hungrig och smutsig. Den allmänna attityden är negativ mot båda. Några familjer har en hund som vaktar huset, men hunden bor alltid utomhus. Blotta tanken på hundhår i mattorna och soffan upprör de flesta, inte bara av hälsosynpunkt utan även av moraliska skäl. Hunden betraktas nämligen som oren. Att vara oren är värre än att vara smutsig, för orenhet går inte att

30

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

l Språket

tvätta bort. Den som i ett sådant samhälle låter sitt barn klappa en hund ger intryck av att vara en ansvarslös förälder som varken tänker på barnets säkerhet, hälsa eller hygien. På detta sätt skapas attityder och beteendenormer på gruppnivån. De är en del av alla de gemensamma föreställningar, attityder och värderingar som en kultur består av. I vissa fall har attityderna en rationell grund, i vissa andra fall följer de bara traditionella tankemönster. Man delar dem med många eller de flesta i sin uppväxtmiljö. Men personliga erfarenheter och egna upplevelser kan ibland radikalt förändra attityden och därigenom beteendet hos olika individer inom en och samma grupp. Till exempel kan några som har lärt sig att en hund är gullig, trofast, sällskap och vän bli bitna av en hund. De kan bli rädda för hundar och börja undvika dem. Några andra kan bli allergiska mot pälsdjur och lär sig därför betrakta hundar som farliga för sin hälsa. På motsvarande sätt kan några som lärt sig att hundar är farliga, vilda, aggressiva och smutsiga flytta till ett land där hunden är "människans bästa vän". De kan bli grannar eller familjemedlemmar till en vänlig hund, med tiden vänja sig vid situationen och så småningom ändra attityd. På samma sätt förhåller det sig med attityder gentemot grupper av människor. Man kan under sin uppväxt ha fått "lära sig" hur lärare, skogsarbetare, präster, smålänningar, skåningar, stockholmare, italienare eller japaner "är" och har utifrån detta utvecklat en negativ attityd gentemot gruppen. Senare i livet kan man emellertid ha blivit nära vän eller gift sig med en lärare, skogsarbetare, präst, smålänning, skåning, stockholmare, italienare eller japan och genom egna erfarenheter och upplevelser så småningom ändra attityd gentemot hela gruppen. Det är troligt att en attitydändring som även lämnar spår i beteendet endast - eller åtminstone snabbast och tydligast - sker just genom en personlig känslomässig upplevelse eller erfarenhet snarare än genom information och ny kunskap. Det finns ofta en klyfta mellan känsla och intellekt, och det är därför svårt att bearbeta attityder enbart med faktakunskaper och information.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

31

Del l

Språkets pragmatik Vad ett ord betyder, d.v.s. vad som ingår i själva begreppet det betecknar, är en semantisk fråga. Språkets pragmatik däremot innefattar de regler och sociala konventioner som styr språkanvändningen av orden i olika situationer. Gränsen mellan semantik och pragmatik är ofta flytande, eftersom det är situationen och relationen som vanligtvis i sista hand avgör ordets betydelse. Bara i lexikon förekommer ord utan social kontext. I alla de sammanhang där människor kommunicerar, är betydelsen ett resultat av tolkning, en kognitiv process, hos den som lyssnar på det som någon annan säger. I tolkningen vävs in även allt annat som sägs, hörs och syns. Budskapet relateras till ens referensram, matchas mot de egna kognitiva strukturerna och silas genom attityd- och värdefiltret Först därefter är betydelsen klar. Ett exempel på den flytande gränsen mellan semantik och pragmatik är betydelsen och användningen av ordet "flicka". Lexikalt är det "en ung person av kvinnligt kön". Men både personligheten hos den som använder ordet och situationen där det används kan delvis förändra betydelsen eller lägga till den en extra komponent. En medelålders man t.ex. som berättar om sin "flicka" syftar nog på sin dotter. När han pratar om sin sons "flicka" menar han kanske den unge mannens flickvän. "Mina flickor" kan för en lärare vara en grupp elever, för en fotbollstränare är det kanske det kvinnliga fotbollslaget. I alla dessa fall ökas den lexikala betydelsen med en ny komponent som har att göra med relationen mellan den som talar och den som omtalas. Även en attityd- och stilkomponent kan ingå i ordet. Om t.ex. en manlig politiker kallar en riksdagsledamot "den där flickan på socialdepartementet" eller sin kvinnliga meningsmotståndare för "flicka lilla" förmedlar han en överlägsen eller nedlåtande attityd. Om "flickan" själv säger till sina kvinnliga arbetskamrater "kom nu flickor så går vi och fikar" kan det istället markera positiv grupptillhörighet och en ungdomlig stil. Språkets pragmatik är alltid oskiljaktigt förbunden med beteendet. Att tala är helt enkelt ett sätt att bete sig, att tiga är ett annat. Vare sig man talar eller tiger kommunicerar man något, oftast medvetet och avsiktligt, ibland omedvetet och därför utan avsikt. Den medvetna 32

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l Språket

språkliga kommunikationen har alltid ett bestämt syfte, och pragmatikreglerna fungerar därför som en del av de relativt färdiga kommunikationsstrategier som finns inbyggda i språket och som ibland kallas för social kompetens. I socialt samspel där relationen är relativt ytlig eller formell består pragmatiken av så tydliga och nästan förutsebara regler att den kan betraktas som ett slags "manuskript" som var och en har med sig på de olika scener där människor möts. I manuskriptet står bl.a. "vem som säger vad till vem, i vilken situation, i vilket syfte och med vilket resultat", det som är pragmatikens huvudfrågeställningar och binder ihop språk och beteende. När man är vuxen och talar sitt modersmål är man sällan medveten om pragmatikreglerna när man kommunicerar med varandra. De är internaliserade på samma sätt som alla de andra normer som man lärt sig under socialisationen. Man säger det man brukar i den aktuella situationen, man svarar på tilltal på det sätt man är vad vid. Man väljer automatiskt de rätta replikerna, och så gör också ens samtalspartner. Genom att avsiktligt använda språket på ett oväntat sätt kan man skapa dramatiska eller komiska effekter och bland annat på detta sätt ge uttryck för sin egen personlighet eller förändra något i relationen eller situationen. Eftersom pragmatikreglerna skiljer sig mellan olika språk är situationen problematisk för dem som i vuxen ålder flyttar till ett annat land och där lär sig ett nytt språk. De märker snart att deras manuskript med modersmålets pragmatikregler blivit så gott som värdelöst. De måste försöka att på egen hand skapa ett nytt. Det är mödosamt och det är tidskrävande, för det finns få läromedel som man kan ha som vägledning. Det sociala samspelet, vardagssituationerna och relationerna är alltför varierande för att de på ett enkelt sätt skulle kunna beskrivas i ett läromedel. Man måste lära sig reglerna genom att lyssna och observera och genom att våga kommunicera med de få ord och fraser man kan. Man riskerar att göra bort sig gång på gång. Man kanske talar när man borde vara tyst, man frågar om saker som man inte borde fråga om, man hälsar på alltför många eller alltför få. Varje sådant misslyckande i språkanvändningen får sociala konsekvenser, och varje nederlag i valet av kommunikationsstrategier försämrar självförtroendet och självbilden.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

33

Del I

Ett enkelt exempel på de relativt färdiga kommunikationsstrategier som man oreflekterat använder sig av och som brukar orsaka svårigheter för många invandrare är frasen "Hur mår du?" på svenska. Den har ett komplicerat regelsystem, och gränsdragningen mellan "rätt och fel" är mycket sofistikerad. Vad som är "rätt och fel" beror i första hand på relationen mellan dem som samtalar och i andra hand på situationen där någon ställer frågan. "Hur mår du?" är en fras som inleder ett samtal. Den passar därför inte alls i mitten eller slutet av samtalet. Relationen avgör vem man kan fråga och hur svaret blir. I nära relationer, i den intima och den personliga sfären, kan det vara en semantisk fråga. Man vill faktiskt veta något om den andres hälsotillstånd. Då är semantiska svar såsom "faktiskt lite bättre än i morse" eller "jag har fortfarande ont" förväntade och därför på sin plats. I lite mer distanserade relationer, i den sociala sfären, är frågan vanligtvis endast pragmatisk. Där har den funktionen av "small talk", en snabb övergång till ett annat samtalsämne, eller en enkel markering att man känner varandra. Då blir svaret oftast "tack bra, och du". Ett semantiskt svar "jag mår dåligt, för min magkatarr som jag dragits med länge har bara förvärrats av all den här stressen på jobbet" eller "jag har svårt att sova på nätterna" kan orsaka förvirring i kommunikationssfärerna. Det kan markera en alldeles för snabb eller oväntad övergång från den sociala sfären till den personliga. Om man däremot riktar frågan till en helt okänd person på en busshållplats eller i en snabbköpskö överskrider man omedelbart gränsen från den offentliga till den sociala eller personliga sfären. Den som blir tilltalad med frågan kan dessutom tolka den som ett tecken på att man ser sjuk ut. I den offentliga sfären, t.ex. på en läkarmottagning, är det däremot rollerna snarare än graden av närhet i relationen som reglerar pragmatiken. "Hur mår du?" är en markering av läkarens roll, och han eller hon förväntar sig ett semantiskt svar. "Tack bra, hur mår du själv?'' skulle där framstå som förvirrande. Ytterligare några andra aspekter i frasens pragmatikregler har att göra med hur ofta man kan fråga samma person i de olika kommunikationssfärerna och vem som frågar först om det finns tydliga ålders- eller organisatoriska hierarkier mellan dem som samtalar. På en del andra språk är frasen en del av hälsningsfrasen. Den är därför användbar och uppfattas som artig i praktiskt taget alla slags 34

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l Språket

relationer. De som har något av dessa språk som modersmål och oreflekterat använder dess pragmatikregler på svenska riskerar att framstå som alltför familjära eller påträngande. På några andra språk är reglerna däremot mer restriktiva än på svenska, och de som har dessa som modersmål och inte är vana vid att någon gång använda frasen som "small talk" kan uppfattas som nonchalanta eller otrevliga i sina möten med vänner och arbetskamrater. Dessa negativa intryck som kan uppstå mellan människor som har olika modersmål beror på att en etablerad pragmatikregel automatiskt fungerar som en tolkningsmall för andras språkanvändning. Den har med andra ord förvandlats till en beteendenorm som har en inbyggd värdering.

Språk utan ord Språk utan ord brukar kallas för icke-verbalt språk. I tolkningen av icke-verbalt språk är det något annat än själva orden som ger svaret på frågan "vad betyder det?". Ett sådant exempel är en total avsaknad av orden, tystnaden. Den kan ibland vara lika talande som orden. Den kan förmedla trygghet, och den kan förutsäga hot. En tystnad mitt i ett samtal kan vara ett uttryck för en så stor intimitet att inga ord behövs. Den kan också vara ett tecken på tveksamhet, genans eller ilska. Tystnaden är i själva verket ett sätt att använda tiden som en ickeverbal signal. Andra sätt är att tala snabbt eller långsamt, länge eller en kort stund, att vänta på "sin tur" i samtalet eller att falla någon i talet. Sättet att tala snabbt respektive långsamt, mycket eller lite, anses säga något om talarens personlighet. Tiden fungerar som ett ordlöst språk även när det gäller att komma i tid eller efter alla andra till ett avtalat möte, att gå före eller efter andra in i rummet. Där kan tidsanvändningen dels vittna om karaktärsegenskaper eller fungera som statusmarkör. Det man vanligtvis menar med icke-verbalt språk är emellertid det som också kallas kroppsspråk: rörelsemönster, hållning, ansiktsuttryck, ögonkontakt, beröring och avstånd. Gester och miner är symKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

35

Del I

bolhandlingar som brukar ha en alldeles bestämd betydelse inom en viss grupp. En blick övergår i stirrande när den överskrider den mycket sofistikerade gräns som kulturen har dragit för ömsesidig ögonkontakt i olika situationer och relationer. Vem som får beröra vem, på vilket sätt och i vilket syfte är en annan del av det icke-verbala språkets pragmatik som man lär sig parallellt med det verbala språket. Var gränsen går, räknat i centimeter och decimeter, mellan en kylig attityd, en artig distans och en besvärande påflugenhet är ytterligare en sådan fråga. Kroppen talar sitt tysta språk även på andra sätt, t.ex. genom valet av frisyr, klädstil, smycken och andra yttre attribut. Betydelsen av olika attribut står ännu tydligare än vid tolkningen av det övriga kroppsspråket att läsa "i betraktarens öga". Så kan t. ex. en punkfrisyr i olika fårger för någon signalera en särskild ideologi, för en annan något främmande och skrämmande, för ytterligare någon annan en intressant personlighet eller en själsfrände. En ring på ett finger kan ha en särskild betydelse beroende på vilket finger den sitter på. På samma sätt kan placeringen av en ring påverka perceptionen beroende på var i ansiktet den sitter. En ring i örat uppmärksammas av få. En ring i näsvingen brukar vara synligare och kan väcka olika reaktioner. Någon blir upprörd, någon blir bekymrad, någon tycker att den är snygg. En ring i läppen eller i tungan syns nog ännu lite tydligare, och en del böljar ställa sig frågan varför man har en ring just där och vad den signalerar. Vad ett attribut, t.ex. en ring, "betyder" har således inget givet svar. Det beror på var på kroppen ringen sitter, på vems kropp och vem som betraktar ringen på kroppen. På samma sätt är det med alla smycken, kläder och andra yttre attribut: de har sina egna "pragmatikregler". situationen avgör vad de betyder för dem som tolkar. I formella och mycket strukturerade situationer brukar valet av kläder vara ännu viktigare än i informella sammanhang och de s.k. regelbrotten få större konsekvenser för det sociala samspelet. Uniformer är ett traditionellt och tydligt sätt att signalera yrkesroll, och de brukar därför på ett väsentligt sätt bidra till en känsla av ordning. När man möter en person i uniform vet man vanligtvis vem man har framför sig och vad man kan förvänta sig av honom eller henne. På så sätt brukar uniformer bidra även till en känsla av trygg36

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l Språket

het. Men i sista hand är det även här betraktaren som avgör vad en uniform betyder och vilken känsla den framkallar. T.ex. en polisuniform kan för någon betyda skydd, för någon kontroll, för ytterligare en annan hot. Andra icke-verbala medel att skapa ordning med, både i kognitionen och i den fysiska miljön, är trafikmärken och trafikljus, pilar och skyltar som anger riktning och plats. Där används ofta vissa fårger som självklara signaler: rött, grönt, gult, vitt och blått. Alla aktörerna i trafiken förutsätts att veta innebörden av skylten och nästan reflexmässigt bete sig i enlighet med regeln. På samma sätt kan färgerna användas inom vissa yrken. Till exempel kan utbildad sjukvårdspersonal utifrån färgmarkeringarna på en tvättpåse avläsa om innehållet är rent, smutsigt, sterilt eller infekterat. De som inte kan fårgeroas språk skulle riskera att begå tjänstefel och även utsätta patienter för hälsorisker. I det politiska livet kan fårger på ett liknande sätt användas som ideologisk signal och som gruppidentifikation. De svenska partierna använder även blommor som politiskt språk. För att tolka fårgeroas och blommornas tysta språk rätt krävs att man är förtrogen med den kultur där de förekommer. Den som i sitt hemland inte är van att fira jul och påsk kan tycka att både rött, grönt och gult passar lika bra för att förgylla alla dessa och andra stora högtider. En särskild fårg på blommorna kan signalera kärlek eller sorg, beundran eller svartsjuka, slutet eller början på ett liv tillsammans. Ett levande ljus i ett mörkt rum en vinterkväll kan betyda antingen sorg, romantik eller snålhet. De icke-verbala signalerna brukar vara ännu mer vilseledande och därför svårare att aktivt lära sig på ett nytt språk än ord och fraser, eftersom tolkningen av dem vanligtvis sker ännu mer omedvetet och oreflekterat än tolkningen av det verbala språket.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

37

2 Regler och normer Åker dagligen buss i Västerort. Vad skönt att innan och efter arbetet sitta på bussen och koppla av. Tyvärr är detta inte längre möjligt beroende på att allt fler resenärer bär ryggsäck. Nästan ingen tar av sig ryggsäcken innan de kliver på bussen, utan det finns hela tiden risk att få en ordentlig smäll i ansiktet och huvudet av ryggsäcksbärande resenärer. Inte nog med detta: Resenären ska också i bussens trånga utrymme ta av sig ryggsäcken, vilket innebär ytterligare en stor risk för att någon kan bli skadad. Skärpning, ta av ryggsäcken innan du kliver på bussen. Signatur Uppretad, Lokaltidningen Västerort, nr 12, 1997

De flesta känner kanske igen sig i insändarskribentens irritation. Ens dagliga rutiner har rubbats på ett eller annat sätt. Man har t.ex. sett fram emot en stund av avkoppling men blir störd av något. Den handling som stört ens lugn kan objektivt sett vara relativt trivial, men under vissa omständigheter kan den få en så stor moralisk och känslomässig betydelse att man måste avreagera sig genom att skriva en insändare. Signaturen Vän av ordning används ofta i dessa sammanhang. Det som skapar förutsättningar för avslappning och en känsla av lugn och ro är att en god ordning råder i ens upplevelse av omvärlden. Detta sker när allt är som det brukar, när allt händer när det ska hända, och när alla beter sig som de förväntas att bete sig. Då kan sinnena få vila, kognitionen gå på lågvarv och musklema koppla av. Man behöver inte tolka, man behöver inte försöka förutse vad som ska hända därnäst, och man behöver inte lägga upp strategier och handlingsmönster. Situationen är helt under kontroll, och kropp och själ kan få en stunds lugn och ro. Denna känsla kan man uppleva i alla situationer där det osynliga regelverket är så klart och entydigt att man nästan reflexmässigt kan följa det och där alla andra lika självklart gör detsamma. Känslan kan uppstå i bussen på vägen till jobbet, i kön på posten, i bibliotekets läsesal, i ett sammanträde och hemma vid middagsbordet. Då tänker 38

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

2 Regler och normer

man vanligtvis inte på att man överhuvudtaget följer några regler. Man gör bara "som vanligt", man beter sig "normalt". En del av vardagslivet har förvandlats till enkla rutiner, till reflexhandlingar som man utför utan någon som helst tankemöda.

Skrivna och oskrivna lagar Om man börjar reflektera över vardagens vanor och rutiner märker man emellertid att de består av komplicerade handlingsmönster. I de flesta situationer som man hanterar utan särskild tankeverksamhet eller planering råder dessutom flera olika slags regelsystem sida vid sida. De har olika karaktär, och brott mot dem får olika slags konsekvenser. Handlingsmönstren på bussen i Västerort kan utgöra ett konkret exempel på alla de otaliga regelsystem som människorna följer och som är en central del av socialisationsprocessen. Ett av regelsystemen består av de lagar som riksdagen har beslutat om. De står skrivna i brottsbalken, inte på bussens vägg. Bryter man mot dem riskerar man att få med de rättsvårdande myndigheterna att göra. Ett exempel skulle vara att man med sin ryggsäck eller annat tillhygge misshandlar sina medpassagerare, stjäl deras pengar eller tilltalar dem med grovt nedsättande ord. Lagarna förutsätts att ingå i det kollektiva medvetandet och den allmänna moralen, och därför finns det inga som helst synliga påminnelser om dem på bussen eller på alla de andra offentliga platser där människor möts. Det anses dessutom som varje medborgares skyldighet att hålla reda på vilka lagar som gäller, vad som enligt landets riksdag är tillåtet respektive förbjudet i umgänget människor emellan. På de flesta bussar finns däremot ett antal skrivna regler som inte har samma status som en lag men som är lika normgivande för resebeteendet. Skylten "Samtal med föraren förbjudet" är ett exempel, bilden på en överkryssad hund, korv eller glass är ett annat. Bryter man mot dessa regler kan man "bestraffas" genom en skarp tillsägelse av föraren, en butter kommentar av en medpassagerare och många ilskna blickar av en del andra på bussen.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

39

Del l

Gränsen mellan det tillåtna och förbjudna är emellertid hårfin, även om reglerna är skrivna. Trots skyltama är t.ex. en fullständig tystnad gentemot föraren sällan nödvändig, inte ens önskvärd eller möjlig. "Går bussen genom Johannesfred?" eller "Kan du öppna bakdörren?" brukar rymmas inom det tillåtnas ramar. Frågor och svar om vägen och om avgifter, "tack" och "varsågod" betraktas inte som ett samtal där. Inte heller är allt ätande av korv nödvändigtvis förbjudet. Att äta en varmkorv är uttrycklig~n förbjudet, att äta en korvsmörgås går kanske bra. En korvsmörgås med mycket vitlök i kan däremot vara ett tveksamt fall. Genom att på detta sätt detaljanalysera hur en särskild regel ser ut hittar man vanligtvis en gråzon mellan tillåtet och förbjudet i det skrivna normsystemet. På vissa orter eller bussbolag finns det inga skyltar som förbjuder samtal med föraren eller ätandet av korv och glass. Det behöver emellertid inte betyda att samtal med föraren eller att äta glass och korv skulle vara tillåtet där. Kanske är det så. Eller också kan det vara tvärtom: dessa regler har redan blivit så etablerade och självklara att bussföretaget inte längre behöver påminna passagerama om dem. En skriven regel har då med tiden förvandlats till en oskriven regel. Den finns inskriven bara i människornas metavetande, men den fungerar lika effektivt som ett rättesnöre för beteendet som en skriven regel. Alla vet att alla vet vad alla vet. "Straffet" för ett regelbrott kan därför bara bestå i medvetenheten om andras blickar och en känsla av att man har "stört". Det vanliga är att ingen säger något. Men många tänker, tolkar och bedömer. Någon fördömer i sitt stilla sinne. Och den som blir riktigt arg och frustrerad går hem och skriver en insändare i tidningen.

Dramaturgin på en förortsbuss Vardagens handlingsmönster och rutinhandlingar kan ses som en väl inövad pjäs, ett ständigt pågående drama där människor möts, agerar och är åskådare till andras agerande. "Uppretad" och "Vän av ordning" har en särskild roll i genomförandet av alla dessa scener och möten människor emellan. De fungerar som kulturens väktare, och

40

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

2 Regler och normer

de har tagit på sig rollen som sufflörer på scenen. De påminner medaktörerna om manuskriptet och regianvisningarna. De vuxna som medverkar på scenen behöver ingen regi längre. De har vanligtvis repeterat så många gånger ihop att anvisningarna sitter i ryggmärgen. Det förväntade beteendemönstret kan synliggöras av barn som ännu inte har internaliserat reglerna eller av vuxna som medvetet avviker från mönstret. Genom att göra det åstadkommer de två effekter: de förtydligar reglerna och skapar ny dramatik. Praktiskt taget allting finns beskrivet i det manuskript som kulturen har skisserat för var och en av oss. Både verbala och icke-verbala medel ingår. Detaljanvisningarna skiljer sig från ett land till ett annat, från en ort till en annan i samma land, ibland mellan bostadsområdena i samma stad, men vad som regleras genom manuset brukar vara ungefår detsamma. Jag vill illustrera denna komplexitet i vardagens handlingsmönster genom att analysera ett antal scener som avlöser varandra under en halv timmes bussresa från en förort till en annan i Stockholm. De ligger i närheten av insändarskribentens Västerort, och busslinjerna tangerar varandra vid en knytpunkt för förortsbussar. Kanske skiljer sig kostymeringen en aning på insändarskribentens och min buss, kanske är det tidpunkten på dagen som avgör vilka som stiger på. Men på min busslinje ersätts ryggsäckarna vanligtvis av skolväskor, portföljer, handväskor och kassar. Därför har jag aldrig vare sig fått eller riskerat att få "ordentliga smällar i ansiktet och huvudet". Innan man har kommit så långt att man kan "sitta och koppla av" på bussen har man i själva verket redan hunnit spela med i tre akter. Man har stått en stund på hållpatsen och ingått i det sociala samspelet där, med eller utan ord. Man har passerat föraren och i enlighet med gällande taxa och norm klarat av det ekonomiska mellanhavandet med bussbolaget, med eller utan replikskifte. Man har också i alldeles bokstavlig bemärkelse tagit en plats på scenen. Om man har spelat samma roll många gånger förut behärskar man även rörelsemöns tret utan eftertanke. Koreografin är väl inövad. Man rör sig utan någon tveksamhet i rätt riktning och med en lämplig hastighet, och man sätter sig lagom långt bak i bussen, på lämpligt avstånd från övriga medpassagerare.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

41

Del I

Vad som är att betrakta som lämpligt avstånd avgörs vanligtvis av vilka som för tillfället finns med på scenen. Om det t.ex. på min Jokalbuss sitter en passagerare, en enda passagerare, som jag inte känner, finns det en plats som är totalt upptagen och därför omöjlig att sätta sig på: platsen bredvid honom eller henne. Om den enda passageraren däremot är någon jag känner väl är mitt rörelsemönster återigen givet: den enda möjliga platsen att sätta sig på är platsen bredvid denna person. Annars måste jag förklara varför jag väljer en annan plats, eller också måste jag se alldeles frånvarande ut redan vid entren, sedan försjunka i en bok eller tidning och fortsätta att vara mentalt frånvarande under resten av resan. Avstånd respektive närhet kan ibland skapas och upprätthållas med mycket små, nästan osynliga medel. Genom att rikta blicken på boken kan man utan att fysiskt förflytta sig distansera sig från sin omgivning. Genom att medvetet se förbi de andra kan man ge dem en känsla av att de egentligen inte existerar. Men med ögonen kan man även göra det motsatta: att komma alldeles för nära utan att förflytta sig åt något håll. I de flesta situationer brukar det finnas en hårfin tidsgräns där en vanlig blick övergår i stirrande och en vänlig uppmärksamhet till närgångenhet eller hotfullhet. De som har socialiserats till samma beteendemönster vet exakt var gränsen går och kan utnyttja en bråkdel av en sekund för att säga något med blicken, att komma för nära eller att få den andra att känna sig smickrad eller osynlig. Men de som inte har internaliserat just dessa normer kan omedvetet oc;:h avsiktligt göra avsteg från kroppspråkets tysta regelsystem. De kan även använda gester som på ett språk är ett tecken på uppskattning och på ett annat en förolämpning. Om regianvisningarna på bussen bara handlade om kostymering och koreografi skulle hela akten vara en pantominföreställning. Ibland är den det, men vanligtvis förekommer även replikskiften och dialoger på bussen. Det förekommer även monologer, men då är det någon som samtalar med en osynlig medpassagerare, en inre röst. Vi andra hör inga motrepliker och kan därför känna oss lite besvärade och börja utbyta talande blickar. Vad det finns för innehåll i dialogerna mellan passagerama och hur de talar beror vanligtvis på hur väl de samtalande känner varandra. Det kan finnas en skala från väder och vind, genom arbete, gemen42

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

2 Regler och normer

samma bekanta, familj, semesterplaner, sjukdomar till ekonomiska problem och kärleksbekymmer, där graden av bekantskap och/eller resans längd avgör vad man avhandlar på bussen. Det finns även en del anvisningar för tonläge och talvolym. Den som talar för högt kan störa avkopplingen för en medpassagerare lika effektivt som en icke avtagen ryggsäck. Samtalets komposition och struktur brukar följa språkets pragmatikregler. Man inleder det med lämpliga hälsningsfraser och småprat, och man avslutar det med avskedsfraser som passar i relationen och situationen. Replikerna mellan medresenärer är naturligtvis inte helt och hållet på förhand givna. Improvisationer är alltid möjliga och uppskattas av många, kanske de flesta. Det är inte heller bara relationen och situationen som avgör samtalsämnet och sättet att tala. Kön, ålder, socialgruppstillhörighet och karaktär, d.v.s. den sammansatta personligheten, styr både ens beteende och andras bedömning av det. Konkret kan det innebära att om ett barn skriker eller gråter på bussen uppmärksammas det mindre än om en vuxen passagerare eller bussföraren gör det. Tonåringar får nog prata högre än 50-åringar. Och "Uppretad" och andra har nog mer tolerans med en rörelsehindrad åldring som bär ryggsäck än med en rask och rörlig ungdom.

Tolkning och personperception Ordet norm, en oskriven regel med en positiv värdering, är semantiskt närbesläktat med ordet normal. Det semantiska sambandet bekräftar den känsla som man oreflekterat hyser för sina egna normer: att de som beter sig enligt dem beter sig normalt. De som beter sig normalt brukar även betraktas som normala. Det betyder bland annat att norrnalitet som en egenskap hos människor i mycket hög grad är ett relativt begrepp och alltid förknippad med ett visst normsystem. Den är en produkt av socialisationen och ett uttryck för kulturella värderingar. En kultur t.ex. som har gjort ordspråket "tala är silver, tiga är guld" till en värdeladdad pragmatikregel brukar lyckas att bibringa sina medlemmar en känsla av att lugnt är skönt och tyst är fint, åtminstone Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

43

Del I

på allmänna platser såsom på bussen. Det är därför inte särskilt vanligt att prata med dem man inte känner eller att prata högt. Den som pratar med alla eller för sig själv skiljer sig från mängden, och hans eller hennes beteende blir därför utsatt för tolkning. Att prata med okända och att prata högt kan uppfattas som avvikande, lite konstigt. I en "tala-är-guld"-kultur är det tvärtom. Den som omgiven av andra passagerare sitter tyst på bussen ger ett besynnerligt intryck och oroar sin omgivning. Han stör eller skrämmer med sin tystnad. Under socialisationen och inlärningen av normerna har man även fått lära sig ett tolkningsmönster där det ingår en medvetenhet om att det finns regler och undantag. Man vet att även "normala" personer kan bete sig på ett avvikande sätt i särskilda situationer eller av speciella skäl. Till exempel kan den som är berusad tillfälligtvis bete sig som om han var förvirrad. Någon kan också ha ett särskilt syfte med sitt uppförande. Den som avsiktligt vill väcka uppmärksamhet, störa eller provocera kan bete sig på ett sätt som tydligt överskrider det förväntades gränser. Ett exempel på bussen på Västerort och däromkring skulle vara att en medpassagerare bryter tystnaden genom att bölja sjunga. Samtidigt som han gör det förtydligar han normen. Vid de första tonerna av sången blir medpassagerama mycket medvetna om regeln: Man sjunger inte här! Därför ställer de sig omedelbart frågan: Varför sjunger han? Efter en granskande blick på sångaren testar de kanske i första hand dessa två hypoteser: personen är förvirrad eller berusad, alternativt nykter men störande. Man bedömer alltså om man tror sig kunna tillskriva personen en medveten avsikt eller ett motiv. Om han verkar förvirrad eller berusad behöver det inte finnas något motiv, och orsaken till beteendet är redan förklarad. Men om han verkar nykter tillskriver man honom både en avsikt och därefter någon form av personlig karaktäristik. Man kan beskriva honom som till exempel provokativ, hänsynslös, bullrig, störande eller något annat. Hela denna tolkningsprocess och dess resultat kallas för personperception. Det är en ständigt pågående, ofta omedveten kognitiv aktivitet varigenom man skaffar sig uppfattningar om andra människor och bekräftelser på bilden av sig själv. Man får och ger intryck. Det är samtidigt ett sätt att skapa ordning i sin tankevärld. När man lyckas att tillskriva händelserna omkring sig en mening kan man 44

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

2 Regler och normer

hålla undan det kognitiva kaos som skulle uppstå om man inte lyckades att urskilja kända mönster i medmänniskornas beteende. Man skulle känna sig osäker och otrygg, man skulle bli stressad, och man skulle ständigt vara trött i huvudet.

Kulturchock Känslan av ett ständigt hotande kognitivt kaos som orsakas av att man saknar tillförlitliga tolkningsinstrument och fasta referenspunkter brukar kallas för kulturchock. Den upplever alla som flyttar, under kort eller lång tid i den nya miljön, och mer eller mindre starkt. Man kan känna den på en ny bostadsort, som medlem i en ny grupp eller på en ny arbetsplats. Den som flyttar till ett annat land upplever samtidigt chocken att bli "dövstum", då man varken förstår språket eller kan göra sig förstådd. Därför används ordet kulturchock oftast i beskrivningar om invandrar- och flyktingskapets villkor, men den kan drabba vem som helst i situationer vars underförstådda regelsystem och tysta förväntningar man inte behärskar. Att inte kunna urskilja kända mönster och förstå orsaken till andra människors handlingar skapar en mycket stor osäkerhet och ofta en kronisk trötthet. Kognitionen går på högvarv, men man hittar inga samband mellan det man observerar och det man sedan tidigare vet om människorna och världen. Logiken saknas, och man förstår inte vad som händer omkring en och inom en själv. Därför finns det mycket som förvånar, oroar och skrämmer. Man har svårt att skilja det triviala från det väsentliga, det harmlösa från det farliga. Man kan inte heller på ett tillförlitligt sätt bedöma andra människors avsikter, motiv och egenskaper, och man får ofta en ofördelaktig bild av dem. Det enda tolkningsinstrumentet, den egna referensramen, räcker inte till för att återställa och upprätthålla en upplevelse av sammanhang och meningsfullhet i omvärlden, en kognitiv känsla av ordning. Det som brukar skapa en ännu större osäkerhet är att man inte heller kan veta hur man själv blir bedömd, eftersom man inte känner till hur "normen" ser ut och vad som ingår i begreppet "normalitet". Man är ofta plågsamt medveten om att man blir betraktad som "konstig", Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

45

Del l

som otrevlig, provokativ eller störande, men man vet inte på vilken punkt man överskridit den gräns där tolkningen sätts igång och där den negativa bilden börjar framkallas i medmänniskornas ögon. Det kan vara bristema i språket, det kan vara något i ens eget beteende. Man känner att man ständigt misslyckas i sin kommunikation, både verbalt och icke-verbalt, men man kan ingenting göra åt det. När man vill vara artig verkar man insmickrande eller påflugen. När man skämtar skrattar ingen. När man. menar allvar framstår man som rolig. När man försöker uttrycka sina känslor framstår man som patetisk eller överdrivet dramatisk. Att inte kunna styra personperceptionsprocessen är smärtsamt, och det förstör självförtroendet. Tillståndet går inte heller över lika fort som en del andra chocktillstånd. Därför är en kulturchock inte bara en kognitiv utan även en emotionell och traumatisk upplevelse. Det som brukar rekommenderas i sammanhanget- "att ta seden dit man kommer" - förblir omöjligt så länge man inte vet hur den sed ser ut som man borde ta. Man kan naturligtvis lära sig förstå en del av regelsystemet och beteendemönstren genom att observera andra och deras reaktioner, men man får sällan veta den exakta orsaken till omgivningens irritation och de missförstånd som uppstår. Att läsa insändarsidor i lokaltidningar är ofta det enda sättet att få reda på vad människorna på orten retar upp sig på.

Färdiga tolkningsmallar I de olika rollföreskrifter som vi har med oss på de offentliga scener där vi möts finns också underförstådda antaganden om vad man kan förvänta sig av var och en, beroende på vilken grupp personen råkar vara en representant för. Sådana fårdiga bilder och föreställningar om grupper av människor brukar kallas för stereotypier. De sammanfattar alla de förutfattade meningar, både positiva, negativa och neutrala, som man hunnit skaffa sig genom hörsägen eller förenklade slutsatser utifrån sina egna observationer. De har ofta formen: de/ lärare/murare/punkare/norrlänningar/italienare etc. är artiga/otrevliga/musikaliska/glada/tystlåtna o.s.v. stereotypierna organiserar tän-

46

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

2 Regler och normer

kandet på samma sätt som vilka andra begrepp som helst, på gott och ont, och när de är väletablerade tenderar de att styra tolkningen av varje enskild individs beteende som tillhör den aktuella gruppen. Bedömningen till exempel av en person som plötsligt börjar sjunga på bussen blir därför inte riktigt lika för alla. En ung man med gitarr och sombrero, en äldre dam med prästkrage, en grupp ungdomar med den lokala fotbollsklubbens fårger i halsduken och mössan, barn i förskoleåldern, en kostymklädd herre med en dator i knät, en soldat från Frälsningsarmen och unga män med rakade huvuden och stålkängor brukar därför tillskrivas såväl olika motiv som olika egenskaper om de börjar sjunga. Mycket viktig för bedömningen är dessutom vilken sång de i så fall sjunger. Äkta stereotypier innefattar nämligen även föreställningar om vilka beteenderepertoarer som är tänkbara för var och en. "Han har öppnat pärleporten" tycks till exempel passa bättre i prästens manus än i fotbollsentusiasternas. "De kommer från öst och väst" kan få helt och hållet olika innebörd om den sjungs av frälsningssoldaten respektive av männen utan hår men med stålkängor. "Jungfru jungfru jungfru jungfru skär" kan också få en annan klang om den sjungs av förskolebarnen respektive mannen med datorn. Gitarr och sombrero däremot kan vara attribut som berättigar sin ägare att sjunga vilken som helst av dessa sånger, och de kanske ger honom även ett tillstånd att be att få en liten skattefri lön för mödan.

Det offentliga och det privata En resa på en lokalbuss är bara ett exempel på de otaliga skrivna och oskrivna regler som finns i människornas metavetande och som gör vardagslivets återkommande handlingar till rutiner och reflexer. På detta sätt frigör de kognitiv kapacitet och bidrar till en rationalisering i användningen av de mentala resurserna. De gör det möjligt för människorna att ägna sig åt arbete och annan medveten tankeverksamhet i stället för åt vardagens trivialiteter. När en bussresa är slut går passagerarna åt var sitt håll och fortsätter att spela med i alla de andra vardagsscener som väntar hemmavid.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

47

Del I

Vid ytterdörren upphör nämligen bussens och promenadvägens regelsystem att gälla. De hör till det offentliga rummet, till den sfår där människor möts i relativt anonyma roller och i opersonliga sammanhang. Innanför hemmets fyra väggar organiseras livet ofta enligt andra principer och överenskommelser. Där finns även ett större utrymme för improvisationer och uttryck för personliga egenskaper än på den öppna samhällsscenen.

48

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Tidochrum Både i näringslivet och på skolgården fungerar filofaxen som ett illusoriskt värn mot kaos och oreda. -Även om mitt liv är rörigt är det i alla fall ordning i min filofax. Och det känns tryggt. Utan den skulle jag inte klara mig, säger 16-åriga Emelie som delar sin tid mellan att passa två livliga småsyskon, pianolektioner, skolan och kompisarna. Effektivitet är ett honnörsord. Tiden är till för att användas. Det gäller att ha en fullmatad filofax, vara busy, upptagen, ständigt på G. Det händer, fast inte så ofta, att Emelie efteråt skriver in sånt hon varit med om, för att fylla tomma kalenderblad. lojs & Kantor. Filofax både plånbok och skattgömma. Dagens Nyheter 1511 97

Med några enkla drag tecknar tidningsartikeln om Emelie och hennes kamrater konturerna av en bild av en tonårsflickas liv i Stockholm i januari 1997. Vi som läser artikeln vet därför mycket lite om hennes personlighet men desto mer om hennes livsstil. Och eftersom hon delar den med många i sin omgivning kan den fungera som ett exempel på tid och rum som socialisationsinstrument och som spegel för samhälls värderingar. Emelie föddes 1980. Siffran 80 kommer att för alltid utgöra en viktig del av hennes officiella identitet och vara en självklar klassificerings- och kategoriseringsprincip i administrativa sammanhang. De första fyra siffrorna i hennes personnummer fastställer det datum då hennes liv enligt det gängse räknesättet i denna del av världen började och hur detta datum förhåller sig till det år som traditionen betecknar som födelseåret för kristendomens grundare. De fyra sista siffrornas syfte är att garantera att ingen förväxling med andra personer ska kunna ske. En av dessa siffror klassificerar henne som kvinna. På detta sätt har Emelie officiellt för all framtid placerats i dimensionen tid, på en tänkt tidsaxel, vars existens utgår från det filosofiska och kulturellt inlärda antagandet att det alltid finns en början och ett Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

49

Del I

slut för allt som sker och att det som händer dessemellan är möjligt att mäta och registrera. Vid födelseögonblicket blev Emelies plats även i dimensionen rum avgränsad och därför tydlig. Med rum menas här det allmänna utrymme som människorna på ett eller annat sätt förfogar över. Visserligen hade hon redan under fosterstadiet tagit ett visst utrymme i anspråk, men nu blev dessa hennes anspråk möjliga att mäta. I hennes journal antecknades en födeselvikt och -längd, och de skulle komma att fungera som den självklara utgångspunkten för hennes vidare fysiska tillväxt. Den skulle snart sammanfogas med tidsaxeln. Det fanns nämligen redan färdiga normer för inom vilka tidsgränser hon förväntades att växa ett visst antal centimeter och kilogram och att visa särskilda tecken på motorisk, kognitiv och emotionell utveckling. För den fysiska utvecklingen fanns det diagram som angav den s.k. normalfördelningen, och den psykiska utveckligen fanns beskriven i böcker om barnpsykologi. En god framtid för hennes del skulle vara att hålla sig inom de beskrivna ramarna, d. v.s. att utvecklas "normalt". Vid födelseögonblicket bötjade även hennes separation från hennes mor. Separationen i rum var tydligast först. Nu låg hon utanför sin mammas kropp, nära intill den ibland och längre ifrån den ibland. Hemma väntade säkert en alldeles egen säng, kanske ett alldeles eget rum, avgränsat av väggar och en dörr. När hon sexton år senare för DN-reportern berättade om sitt pendlande mellan hem, skola, pianolektioner och kompisar och skrev in tiderna för allt hon skulle göra och allt hon hade gjort hade avståndet i rum ytterligare ökat och skulle kanske komma att öka ännu mer. Tiden hon skulle tillbringa i andra rum än hos föräldrarna skulle nog också bli längre och längre. Det samhälle som Emelie år 1980 blev en medlem i hade faktiskt en relativt fårdig tidsplanering för en stor del av hela hennes liv. Det hade färdiga och välfungerande institutioner som skapat och ständigt återskapade ordning genom att organisera livet enligt markeringarna på den individuella tidsaxeln, åldern. Bl.a. på detta vis fördes hon in i samhällsgemenskapen och dess normsystem. Kanske blev hon inskriven i förskolan när hon var mellan ett och två år. Hon vaccinerades mot framtida sjukdomar vid bestämda åldrar. När hon fyllt fyra fick hon för barnavårdsmyndigheterna visa en del av sina kunskaper och

50

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Tid och rum

fårdigheter och fick en anteckning också om dem i sin medicinska historia. När hon fyllt sju började hon i skolan, och där går hon än. Snart får hon sluta om hon vill, men sannolikheten är stor att hon fortsätter i minst tre år till. Det är åtminstone vad samhället önskar och uppmuntrar henne till. När hon blir arton blir hon juridiskt sett vuxen. Senast vid 65 kommer hon att bli pensionär. Dessutom hade samhället från allra första början vissa planer för Emelies sätt att förhålla sig till rummet. En stor del av hennes socialisation under de första åren gick ut på att lära henne vilken fysisk närhet och distans omgivningen betraktade som lämplig och rätt i olika situationer. Även hennes boende nu och i framtiden är i stora drag fårdigplanerat av myndigheter som har ansvaret för byggnormer, boendestandard och husens estetik. Emelie, en ung kvinna född i Stockholm på 1980-talet, kan på detta sätt genom sin livsstil ge exempel på hur just hennes kultur ser på tid och rum som två delvis sammanvävda sätt att skapa ordning på. Hon kanske inte tänker på det på ett särskilt medvetet sätt, men hon kan besvara frågor om sin syn på tiden. Det framkommer längre fram i artikeln. DN-journalisten frågar henne: "Varför är ordning så viktigt för en 16-åring? Är inte kalendrar, almanackor och filofaxar de vuxnas sätt att skapa struktur?" "Jovisst", svarar hon. "Det här är ett steg in i vuxenlivet. Fast ordning låter så trist. Kontroll är bättre. Att ha kontroll är viktigt." Redan som 16-åring tycks Emelie alltså ha internaliserat samhällets syn på tiden som ett viktigt kontrollmedel och även motsvara samhällets bild av en självständig och ansvarstagande individ. Några av de forskare som studerar tiden som socialisationsinstrument brukar analysera och beskriva den från tre olika perspektiv: samhällets allmänna tidsorientering, metoderna att mäta och kontrollera tiden och de sätt varpå gruppen genom beteendenormer och värderingar lär ut den rådande tidsuppfattningen till barn, ungdomar och nyinflyttade samhällsmedlemmar.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

51

Del I

Alternativa tidsorienteringar Medvetenheten om att finnas till, att födas, att leva och att dö, beskrivs ibland som en egenskap som skiljer människor från djur. Denna egenskap gör det även möjligt för människorna att föreställa sig och betrakta händelser i det förflutna, nutid eller framtid. Man kan som individ medvetet byta perspektiv och i sina tankar och fantasier placera sig själv och andra människor utanför nuet. Emelie och hennes jämnåriga är medlemmar i en kultur som i sin allmänna tidsorientering utgår från nuet men är starkt koncentrerad på framtiden. Tiden förknippas med effektivitet, och den betraktas som eftersträvansvärd i samhället. Språket återspeglar och bekräftar samhällets bild av tiden. Den har en del rumsliga dimensioner och uppfattas som något observerbart och påtagligt. Tiden som tillhör det förflutna har gått, säger man. Händelserna där har man lämnat bakom sig. Tiden som tillhör framtiden kommer. Det som då kommer att hända har man framför sig. Tiden är som materia: man har det eller har det inte, man tar sig det ibland och man kan ge mer av den till någon om det behövs. Man kan ha ont om tid eller gott om den. Manfördelar tid, man kan mäta den och ange dess kvantitet i siffror. Man kan använda och utnyttja den. Tiden kan vara lång eller kort, och den kan gå fort eller långsamt. Ibland kan manförlänga eller förkorta den, och man kan fylla ut den med något om man bestämmer sig för det. Ofta ger språkliga uttryck tiden samma värde och funktion som pengar har. Man kan spara tid och slösa tid, man kan vinna och förlora den. Man kan känna att någon stjäl ens tid om han eller hon låter en vänta. Min tid är dyrbar, hör man ibland sägas. För tid är pengar. I samhällen där denna tidsorientering råder används en hel del tid till planering, d.v.s. till att markera tidpunkter på den tänkta tidsaxel som fortsätter från nuet till framtiden. De flesta i en sådan kultur vet därför vad de ska göra på kvällen, klockan nio nästa dag, på eftermiddagen i övermorgon, under nästkommande helg. De har redan tecknat in tidpunkter, dagar, aktiviteter och platser i sitt mentala veckoschema, några har skrivit in dem i sin almanacka eller filofax. Ytterligare några håller på att rita en mental karta över nästa semester, tiden efter examen och körkortet, tiden efter det att barnen börjat 52

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

skolan eller flyttat hemifrån och tiden efter pensioneringen. I sina föreställningar om framtiden fyller de den med önskade och meningsfulla aktiviteter, och de använder tiden idag till att på olika sätt verka i riktning mot att dessa mål så småningom ska bli möjliga att uppnå. Denna tidsorientering brukar kallas för linjär eller konsekutiv tidsuppfattning. De som socialiserats till denna bild av tiden brukar bokstaviigen kunna se och även illustrera tiden som en linje som löper från vänster till höger och där det är möjligt att utifrån punkten för "nu" markera tidpunkter i det förflutna och i framtiden. Den närmaste framtiden brukar vara full med markeringar. Längre fram på linjen blir de vanligtvis fårre. Linjen till vänster om "nu" lämnar man ofta tom, förutsatt att man inte uttryckligen ombetts att beskriva vad man tidigare varit med om. Det är denna bild av tiden som har gett upphov till termen linjär. Tänkandet "först detta och sedan detta" samt föreställningen om tiden som ett viktigt kriterium för "orsak-och-verkan" eller "konsekvens" har sammanfattats med termen konsekutiv. En annan grundläggande hållning till tiden har man i samhällen där det i stället för framtiden är nuet som prioriteras. En sådan hållning brukar kallas för parallell tidsuppfattning. Termen parallell förklaras av människornas medvetenhet om att det vid varje given tidpunkt händer fler saker samtidigt. Man kan prioritera någon eller några av dem, alternativt uppmärksamma och delta i flera samtidigt. Här och nu är ständigt i fokus för deras uppmärksamhet. Tiden "går" ingenstans, i alla fall inte fort. Tid finns, och det kommer mer. Det som man vid ögonblicket ägnar sig åt känns viktigare än det man så småningom kanske ska göra. Allt det som samtidigt händer i ens omgivning är man aktivt medveten om och inriktad på att uppmärksamma. Det är viktigt att vara delaktig i det som sker omkring en, för man ser sig själv som en integrerad del av en grupp och ett sammanhang och man värdesätter gemenskap. Därför blir man lätt involverad i allt det andra som sker parallellt med det man själv gör: samtal som pågår runt omkring, vänner och bekanta som passerar, en granne som behöver en handräckning, främlingar som vill prata en stund, en händelse en bit bort som tilldrar sig allas uppmärksamhet. Eftersom allt det som händer samtidigt är utanför ens medvetna kontroll är det svårt eller omöjligt att veta hur lång tid det ena eller det andra man Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

53

Del l

för ögonblicket är engagerad i kommer att ta. Därför är det meningslöst att noga planera för den närmaste framtiden. Det skulle bara orsaka stress och frustration om något annat sedan kom emellan. Framtiden bortom nästa stund är dessutom alltid oviss. Det som säkert finns är "här och nu", och det allra viktigaste är den gemenskap som man just då delar med andra. Denna tidsuppfattning, som kan vara den rådande i ett samhälle, kan en enskild individ ha som ett personligt förhållningssätt även i en kultur där den linjära tidsuppfattningen är normen. Man utmärker sig då som en personlighet med en särskild karaktär: den som mycket mer än andra lever "här och nu". Eller också kan man medvetet använda det som en strategi för att markera en tydlig gräns mellan arbetstid och fritid. Även den mest filofax-orienterade storstadsbon kan nog under en vistelse på sin sommarstuga i juli uppleva att tid finns och att tiden är som ett hav, lätt att flyta i. Vidare finns det samhällen där det istället är det förflutna som betraktas som en central utgångspunkt för nuet. Inte bara samhället i stort utan även vruje individ är en frukt av de frön som andra sått sedan långa tider tillbaka. Man är en i kedjan av generationer som kommit och gått. Identiteten här och nu är oskiljaktigt sammanvävd med de bilder man har av förfäderna och med de historier som berättas om dem och deras liv. Det som har varit har en stor betydelse för det som är nu. Framtiden däremot är oviss och därför oviktig. Även denna tidsorientering kan förekomma som en personlig strategi för identitetsbildningen för både individer och för särskilda grupper i en kultur med en tydlig framtidsorientering. Ett sådant exempel skulle kunna vara en person som i ett "filofax-samhälle" söker sina rötter genom släktforskning och får sin identitet förtydligad på detta sätt. Ett annat exempel på gruppnivån är identiteten hos adeln, som ser sig som bärare av urgamla traditioner och betonar vikten av släktskap baserad på blodsband med människor som dött för flera hundra år sedan. Alla dessa tre tidsorienteringar har emellertid det gemensamt att de ser livet som ett kontinuum från det förflutna genom nuet till framtiden. Allting har en böljan och ett slut. Denna föreställning är inte lika tydlig i samhällen som utgår från en cyklisk tidsuppfattning. Där observerar man återkommande mönster och orienterar sig efter dem. 54

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

Utgångspunkten kan vara årstidernas växling och planeternas rörelser. Det som nyss har slutat börjar på nytt. Som individ och samhälle har man bara att anpassa sig till krafterna som styr väder och vind, kyla och värme, regn och sol, liv och död och därmed människornas öden. Även denna livshållning, som kan vara den dominerande i ett samhälle, kan förekomma som ett komplement och en särskild strategi i samhällen med en linjär eller parallell tidsuppfattning. Ett exempel är de personer som i länder med långa vintrar och korta somrar försörjer sig på jordbruk. De måste även i sin framtidsplanering utgå från den livscykel som jordens varierande positioner gentemot solen åstadkommer i naturen. Olika samhällens dominerande tidsorienteringar brukar kunna förklaras eller åtminstone sättas i samband med religiösa föreställningar om livets upphov och meningen med livet. Övertygelsen om att Gud har skapat världen, som en dag ska gå under, att det fanns en början och att det kommer att finnas ett slut för livet på jorden så som det finns en början och ett slut på en människas liv, skapar åtminstone på ett filosofiskt plan förutsättningar för tidsuppfattningar som utgår från det förflutna, nuet och framtiden. Det som skrifterna sedan säger om livet efter detta och en tid utan slut kan framstå som så lockande respektive skrämmande att man i god tid planerar för evigheten och lever sitt liv med denna framtidsvision i sikte. Denna tro kan å ena sidan leda till en mycket välplanerad tidsanvändning både på individoch gruppnivå och därför skapa och upprätthålla samhällen med en konsekutiv tidsuppfattning och stora krav på arbetskapacitet och effektivitet. Å andra sidan kan samma tro på en allsmäktig Gud som råder över såväl himmel och jord som väder och vind vagga in människorna i en skön vila i ett tillstånd av "här och nu" och lämna framtiden och allt däri i Guds goda händer. Denna känsla kan istället skapa och uppmuntra ett liv enligt parallell tidsuppfattning. Däremot kan en religiös övertygelse om att de hädangångna lever vidare i osynliga skepnader bland de fysiskt levande och bör bemötas med omsorg och vördnad få människorna att blicka tillbaka till förfäderna och deras liv och att se nuet som en förlängning av det förgångna. Om religionen istället försäkrar att man föds om och om igen, i flera hundra tusen möjliga livsformer, har de troende lättare än andra att se Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

55

Del l

sitt eget liv och andras som en del av en ständigt pågående kretsgång, utan en tydlig gräns mellan en böljan och ett slut. De kan ha lättare än andra att inrätta sitt liv efter en cyklisk tidsuppfattning. Religioner som förklaringsmodeller kan vara intressanta att fundera kring, men de brukar förlora sin legitimitet i samma takt som människorna sekulariseras. Om behovet av förklaring ändå kvarstår kan religioner då vanligtvis ersättas av andra ideologier. Det kan till exempel tänkas att det är industrialism och kommersialism som idag utgör de tydligaste styrmekanismerna för utvecklingen av tidsuppfattningar, livsstilar och samhällsvärderingar på de flesta håll i världen.

Några mät- och styrinstrument I boken Vi och dom. Om människan och den nya biologin (Atlantis, 1997) reflekterar Fredrik Sjöberg på följande sätt över människans behov av att kategorisera och därigenom skapa ordning: Tänk till exempel på hur vi har sorterat upp det i sig svårbegripliga begreppet tid. Med utgångspunkt i de astronomiska tillfälligheter som givit oss dygns- och årstidsväxlingar, har vi skapat ett helt batteri av systematiska begreppsnivåer som vi ständigt och jämt använder oss av. Vi talar om sekunder som om de vore små partiklar och ett dygn är alltid ett dygn. Alla begriper. En dag är något annat; det kan betyda detsamma som dygn, men ibland är det inte ens hälften. På samma nivå finns även begreppet natt, fast det kan aldrig betyda ett dygn, och det är alltid otydligt i konturerna eftersom de två diffusa randfenomen som kallas morgon och kväll rör till det. Framtid och fritid är hyggligt väldefinierade kategorier, kristid och samtid är det inte. Och så vidare. (s. 52-53)

Ett tidtagarur är ett instrument som kan "ta tid" eller åtminstone mäta tidåtgången mellan två händelser. Ofta används det till att avgöra hur snabbt någon rör sig i rum. Denna apparat kan fördela de små "partiklar" som Sjöberg talar om i tion-och hundradelar. Det finns säkert urverk som kan fördela sekunderna i ännu mindre bitar.

56

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

Tidtagarur är ett exempel på alla de instrument eller redskap som används för att mäta och kvantifiera tid. De anger vad man brukar kalla för objektiv tid. Denna term innebär att man överallt i världen brukar vara överens om hur lång en sekund eller en tiondels sekund är. Hur en enskild individ upplever denna tidslängd kan på motsvarande sätt kallas för subjektiv eller perceptuell tid. Ett exempel på en subjektiv uppfattning är att en tiondels sekund inte alls passar ihop med ordet lång, som brukar användas som mått på en tidåtgång. Man kan inte heller se någon praktisk relevans med ett mått på 0.1 eller 0.01 sekund i sitt vardagsliv. Den har då ingen perceptuell betydelse för denna person. Men för många andra kan de vara mycket relevanta begrepp och betydelsefulla mått. Det är de t.ex. för en sprinterlöpare och hans tränare. Även löparens sportintresserade publik kan tillmäta 0.0 l sekund en mycket stor perceptuell betydelse, och för löparen själv kan den dessutom få stora praktiska och ekonomiska konsekvenser. Klockan har kallats för maskinernas maskin, eftersom den har kommit att styra även andra maskiner som sedan styr människornas livsstil och levnadstempo. Till exempel finns det i varje ordbehandlare ett urverk som noterar vid vilket klockslag man skrivit det man skrivit. Urverk finns också i andra datorer som spottar ut lönebesked och pensionsavier och därigenom sänder iväg människor till affärer, posten, banken eller brevlådan. Klockan reglerar avgångstider för allmänna kommunikationsmedel, öppettider i affärer, böljan och slutet på ett radio- och TV-program. Den väcker oss på morgnarna och påminner om den kommande dagens schema eller andra rutiner. Den hjälper människorna att inrätta sina liv efter alla de färdiga mönster som samhället byggt kring just tiden: skolans schema där lektioner och raster avlöser varandra, arbetstiden omgiven av lunchpaus och kafferast, restid till och från skolan och arbetet. Det finns en särskild terminologi kring tiden i olika verksamheter. Det finns lektionstid och planeringstid, normal arbetstid och obekväm tid, flextid, övertid och förtroendetid. Det finns lektionstimmar och komptimmar, klocktimmar och undervisningstimmar. En timme är inte lika många minuter överallt, och minuterna och timmarna i arbetslivet är olika dyra beroende på när på dygnet de infaller.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

57

Del I

Både sekunder, minuter, timmar och dygn är objektiva mått i den bemärkelsen att de definieras på samma sätt överallt i världen. En månad däremot kan vara olika lång, dels i olika delar av världen, dels på olika tider på året i samma land. På liknande sätt kan årets längd variera. Och vilket årtal man betraktar som rätt är endast en kulturell konvention, ofta baserad på religiösa traditioner. Några anser till exempel att de lever i slutet på 1900-talet eller nyss har kommit över 2000-årsstrecket. Några andra har redan för nästan fyra tusen år sedan passerat detta årtal. Ytterligare några andra har drygt sexhundra år kvar innan de kommit till samma punkt i tideräkningen. De som nyligen startat från år noll har ännu mycket längre kvar. De däremot som bygger sin tideräkning på cykler har aldrig långt kvar till tidens slut och till början av ett nytt tidevarv. Tideräkningen tar fasta på hur många s.k. kalenderår kulturen anser har gått sedan år noll. Kalendern själv i bokform har gjort sig oumbärlig för många som ett sätt att skapa ordning och struktur i tillvaron. Den fungerar mest som ett redskap för framtidsplanering. En filofax, den mer sofistikerade och detaljerade varianten av kalendern, kan man tydligen använda även som dagbok, att i efterhand föra in anteckningar om sitt liv, timme för timme, dag för dag. Det gjorde i alla fall Emelie från Stockholm, 16 år, i januari 1997. Hennes jämnåriga kamrater i de flesta andra länder, eller på små orter i Sverige, äger ingen filofax. Eller skajag säga: inte än? De olika instrument som mäter tid fungerar dels som redskap för att skapa en känsla av ordning i världen, dels som en osynlig "pacemaker" som indirekt bestämmer takten för livsstilen för såväl individer som för grupper och ibland hela samhällen. Det enklaste för en individ är att gå i samma takt som de flesta andra. Då passar ens beteende in i samhällets mönster. Om ens personliga levnadstempo är långsammare än omgivningens skapar det stress hos personen själv. Om det är mycket snabbare skapar det stress hos andra. En del forskare, bland annat Bruneau (The Time Dimension in Intercultural Communication, 1982) anser att "klockbundna" kulturer har en förmåga att genom massmedierna påverka tidsuppfattningar och livsstilar överallt i världen. Därför kan man misstänka att även filofaxama är på global frammarsch. Bruneau och hans kollegor ser en sådan utveckling som inte enbart positiv. Han skriver: 58

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Tid och rum

I klackbundna kulturer brukar användningen av klockor förvandlas till en sorts mani som skulle kunna kallas för "kronofili". I en "kronofilisk" atmosfär värderar människorna kl ocktiden högt. De uppskattar punktlighet i stort och smått, och de trivs med den ordning som de anser sig åstadkomma på detta sätt. Under sådana förhållanden kan tidsanvändningen förvandlas till en betingad reflex. Klockorna kommer att mer och mer fungera som maskiner som reglerar rytmen och hastigheten i människornas liv. Fler och fler områden i vardagslivet regleras och markeras av klockor och andra redskap som registrerar tid. Värdet av spontana aktiviteter, kreativitet och individuella skillnader i livstempot minskar. Sådant betraktas inte som eftersträvansvärt, och det skapar inte trovärdighet. Om den objektiva tidshanteringen blir allmänt utbredd och mycket rigid, kan det leda till att människorna börjar bete sig som marionetter på en dockteaterscen. Tiden lägger sig över deras liv som rockar och mantlar som maskerar och övertäcker traditionella och subjektiva tidsuppfattningar. Under sådana omständigheter pågår det mänskliga dramat på en scen där såväl rekvisitan som händelseförloppet är bestämda i förväg. (s. 297, min översättning)

Tiden som socialisationsredskap Under sin uppväxt lär sig barnen ett eller flera språk, vad "man gör" och vad "man inte gör", d. v.s. alla de oskrivna regler som deras omgivning betraktar som uttryck för normalt beteende och trevligt uppträdande. I denna träning till medlemskap i en kultur är förhållningssättet till tiden ett centralt inslag. Tid finns med som en osynlig röd tråd i de gemensamma verksamheter där människor möts och samarbetar och i de personliga dagliga rutinerna. Den finns med även i talandets oskrivna regelsystem. ·I barnuppfostran används den som ett sätt att skapa ordning och struktur i livet. Under sin uppväxt lär sig barnen samhällets tidsorientering och dominerande tidsuppfattning. Samtidigt lär de sig ett tänkesätt som återspeglar samhällets grundvärderingar och hur man bör prioritera i olika valsituationer till vardags. Arbetet i förskoloma kan bjuda på exempel hur norm- och värdeöverföringen praktiskt kan vävas in i vardagslivet. I denna verksamKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

59

Del l

het är uppfostran och pedagogik nämligen sammanflätade på ett ännu tydligare sätt än i hemmen, och där finns även mer utrymme och praktiska möjligheter för social träning än hemma. Där finns både barn och vuxna, och man möter dem i olika roller. Några av dem känner man bra, några andra är nya i gemenskapen. En av de bärande principerna kan sammanfattas med uttrycket "en sak i taget", en fras som ofta används som ett språkligt rättesnöre i barnuppfostran. När man äter leker man inte. När man tuggar pratar man inte. Det finns tid för mat, lek och vila. När en lek är slut plockar man undan det man lekt med. Man avslutar en aktivitet ordentligt innan man börjar på en ny. Det finns planer för varje dag i veckan. Samlingen sker vid en bestämd tidpunkt, och den följer vissa rutiner som barnen efter en tid känner igen. Under samlingen tränar man särskilt de delar av talandets oskrivna regelsystem som har med tiden att göra. Man lär sig samtala: att tala en i taget, om en sak i taget. Det innebär att man dels lär sig att lyssna på de andra, dels att ta ordet när någon annan har talat färdigt eller talat lagom länge. Med andra ord: man lär sig sin kulturs regler för turtagande i samtal. Man lär sig tala i en grupp och man lär sig vänta på sin tur. Turordningsträningen pågår dagligen även vid matbordet, på vägen ut och på busshållplatsen. Man ska vänta på sin tur vid grytor och karotter. Man ska vänta på sin tur i garderoben och vid dörren. Man ska vänta på sin tur när man stiger på bussen. Man får lära sig att när man gör saker och ting i "tur och ordning" leder det till "ordning och reda". Om många bryter mot regeln närmar sig en känsla av o-ordning, i värsta fall en känsla av ett kognitivt kaos. Bland annat på detta konkreta sätt lär sig barnen huvuddragen i den linjära eller konsekutiva tidsuppfattningen: först detta och sedan detta. De som helt har internaliserat denna tidsuppfattning brukar utgå från antagandet att man egentligen bara kan göra en sak i taget utan att försumma eller nonchalera något annat. Detta antagande får konsekvenser för tolkning och personperception av dem som bryter mot "en sak i taget" -regeln. Till exempel kan lärare bli irriterade om eleverna tuggar tuggummi eller viker pappersdrakar under lektionerna. De kan se det som nonchalans gentemot läraren och ämnet. Föreläsare kan ta illa upp om någon i publiken stickar eller virkar. Det kan tolkas som brist på intresse. Att under ett samtal falla någon i

60

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Tid och rum

talet kallas "att avbryta". Detta ses som ett tecken på bristande hänsyn. I en annan kultur där turtagandereglerna uppmuntrar de samtalande att falla varandra i talet uppfattas detta tvärtom som ett tecken på intresse, hänsyn och engagemang. Att bara lyssna är att förhålla sig passivt till ämnet och att visa brist på intresse för samtalspartnern. Det kan också ses som brist på egna åsikter och värdefulla synpunkter på samtalsämnet. Vilka olika aktiviteter man kan utföra samtidigt är därför dels en kognitiv och motorisk fråga, dels en fråga om sociala och kulturella konventioner. Att lyssna och tugga tuggummi, vika papper eller sticka och virka är kognitivt och motoriskt fullt möjligt, ur individens eget perspektiv kanske till och med önskvärt. Det finns kognitionsforskning som tyder på att de flesta människor både lyssnar bättre och bearbetar informationen mer effektivt om de samtidigt utför enkla motoriska rutinhandlingar. Dessa aktiviteter gör nämligen inte anspråk på samma delar av hjärnan. Vidare finns det många som anser att de läser och lär sig mer koncentrerat om de lyssnar på musik. Detta gäller särskilt instrumentell musik, utan inslag av text. Inte heller ett sådant musiklyssnande och läsning och inlärning behöver konkurrera om en gemensam kognitiv kapacitet. Att däremot både lyssna och tala samtidigt är ur kognitiv synpunkt delvis konkurrerande verksamheter. Båda handlar om språkbehandling, tolkning respektive produktion av språkliga uttryck. Att på ett effektivt sätt hantera detta ställer därför särskilda krav på träning eller personliga strategier. Det innebär bl.a. att de som fått en tidig och konsekvent social träning i att göra "en sak i taget", att lyssna och "vänta på sin tur" i samtal med andra brukar vara sämre på att "tala i munnen på varandra" än de som fått träning i att dela sin uppmärksamhet mellan olika samtidigt pågående aktiviteter. De har genom socialisationen skaffat sig en fårdighet som ibland kallas för simultankapacitet: en förmåga att göra flera saker samtidigt. Det sägs ibland att fler kvinnor än män har eller har skaffat sig denna förmåga. Det skulle i så fall innebära att kvinnor i detta avseende kan vara medlemmar i två olika kulturer, en kultur med en konsekutiv respektive parallell tidsuppfattning. För personalen i förskolan verkar ett sådant bikulturellt förhållningssätt vara själva förutsättningen för det pedagogiska arbetet. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

61

Del I

Samtidigt som de aktivt och pedagogiskt tränar in "en sak i taget"principen hos barnen brukar de själva på ett mycket effektivt sätt kunna göra flera saker samtidigt. De har uppenbarligen lärt sig att dela sin uppmärksamhet. De ser det mesta som händer i rummet. De hör vad barnen i rummet bredvid pratar eller bråkar om. De samtalar med barnen eller en kollega, plockar upp böcker och leksaker och lägger dem tillbaka på sin plats i hyllan. De svarar på telefon och möter föräldrar vid ytterdörren. De förebygger konflikter och undsätter den som håller på att snubbla och slå sig. Och de hinner dessutom förklara att man ska göra en sak i taget och på så sätt skapa ordning och reda.

"Tiga har sin tid, och tala har sin tid" Talandets regelsystem- det som i ett tidigare avsnitt kallades pragmatik - har både tid och rum som viktiga styrmekanismer. Det hade även Predikaren observerat redan för några tusen år sedan. Det är honom jag citerar i rubriken (Pred: 3). Frågan om man överhuvudtaget ska tala eller vara tyst besvaras ofta just med hjälp av pragmatikens allmänna frågeställningar: var man är, med vilka, varför, när och hur länge. Om man till exempel i Stockholm står i en hiss under en minut eller två, omgiven av människor man inte känner, är man vanligtvis tyst. Det obekvämt korta fysiska avstånd som situationen skapat försöker man förlänga just med tystnaden och med en frånvarande blick. Om hissen sedan stannar mellan två våningsplan och det uppstår en väntan på ett par timmar kan den påtvingade fysiska närheten mellan främlingar nu lättas upp med småprat och ögonkontakt. I denna nya situation skulle en total tystnad och frånvarande blickar kännas obekväma, kanske till och med hotfulla. På en annan plats, till exempel i en föreläsningssal, är det istället den totala tidsramen som begränsar utrymmet för var och en som är där och önskar uttrycka sig. Föreläsaren har inte bara en rättighet utan även en skyldighet att tala mest. Om han/hon tystnar och förblir tyst uppstår snart en känsla av osäkerhet. Och om någon i publiken konkurrerar med föreläsaren om talutrymmet leder det ofta till irritation. Åhörarna känner att ord62

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

niogen håller på att upplösas och föreläsaren är på väg att tappa kontrollen. Även i mindre strukturerade sammanhang kan man störa omgivningen genom att tala på fel plats, vid fel tid eller alltför länge. En sådan person kan uppfattas som egoistisk, otrevlig, hänsynslös eller till och med konstig. Naturligtvis gäller även det omvända: om regelsystemet påbjuder att man ska samtala framstår man som otrevlig och oartig om man är tyst. Sådana oskrivna regler finns det till exempel om "small talk", de fraser som används som inledningsfraser när man möts och sedan går vidare eller fortsätter att samtala. De skiljer sig mellan olika språk och även mellan olika grupper i samma land. I några samhällen betraktas det som elementär artighet att stanna och småprata när man träffar en bekant på stan eller i byn. Man utbyter frågor om hälsan, om familjen och om släktingamas liv. Man talar om vart man är på väg och varför. Man uttrycker en förhoppning om ett snart återseende, gärna i det egna hemmet. Detta kan ta fem minuter, och det kan ta tio. Utifrån denna norm framstår den som bara säger "hej" eller "goddag" som arrogant, högfårdig och kylig. Man har en känsla av att man inte har hälsat och mötts, man har krockat. I samhällen där "tid är pengar" är "hej", en snabb ögonkontakt och ett leende ett trevligt sätt att hälsa. Den som där uppehåller någon på väg till arbetet eller affären med frågor om hälsan, familjen och livet visar brist på hänsyn till den andras planer och "stjäl" på så sätt ens tid. Småpratets regler varierar även beroende på dess medium. Början på ett samtal "öga mot öga" brukar skilja sig från inledningen av ett telefonsamtal. Telefonen har för övrigt visat sig att vara ett redskap just för att "vinna" eller "spara tid", särskilt när det gäller kontakter med myndigheter och institutioner. Restiden elimineras. Väntetiderna på plats minskar. Att ringa går fortare än att skriva brev. Epost tycks vara ett ännu mer rationellt kommunikationsmedel. Där kan man kommunicera utan några som helst inledningsfraser och "small talk". Om det hade funnits telefoner på Predikarens tid så hade han kanske även påpekat att "det finns tid att ringa och tid att låta bli att ringa". En telefonsignal brukar nämligen låta och tolkas olika klockan tre på natten och klockan tre på eftermiddagen. Hur de oskrivna reglerna för telefonerandet ser ut skiljer sig även mellan olika samhällen Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

63

Del I

och mellan olika grupper i samma samhälle. Likaså avgör relationen mellan personer hur sent på kvällen eller tidigt på morgonen det är möjligt eller lämpligt att ringa. Till exempel brukar den som är nyförälskad glädja sig åt ett telefonsamtal från den enda rätta när som helst på dygnet. En lärare vid utbrändhetens rand däremot brukar vara tacksam för att slippa tjänstesamtal efter nio, halv tio. Även om Predikaren inte hade något att säga om tider för telefonerandet hade han observerat att man med hjälp av tid även brukar separera känslor av olika slag. Han säger: "Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid." Även här är det de sociala normerna som avgör hur gränsen mellan sorg och glädje, skratt och gråt, ser ut. Ett exempel är de konventioner som olika samhällen har på vilket sätt och hur länge man offentligt visar sin sorg efter en anhörigs bortgång. I några samhällen bär man symboler för sorg länge eller resten av livet, i några andra saknas sådana symboler helt. I några kulturer sörjer man högt, i andra tyst. I något samhälle delar man sorgen öppet med andra, i ett annat drar man sig undan för att sörja "i fred". Ett annat exempel på gränsen mellan sorg och glädje är de sociala normer som påverkar hur snabbt man kan eller ska pendla mellan skratt och gråt under ett och samma samtal. I någon kultur anses en person som både skrattar och gråter ofta och gärna eller som snabbt skiftar mellan känslauttrycken som en ärlig, äkta och känslig person. I en annan betraktas samma beteende som brist på självdisciplin eller som ett tecken på psykisk obalans.

Att passa tiden "Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund", sammanfattar Predikaren sin tidsfilosofi. Det svenska uttrycket "att passa tiden" bekräftar detta tänkesätt och förtydligar dessutom tidens objektiva egenskaper i en klackorienterad kultur. Man passar tiden så som man passar telefonen, barnen, huset och bussen. Den tid man ska passa förefaller att vara lika synlig och tydlig som ett barn eller en buss. Man kan "hålla" tiden eller "missa" den. Att inte passa tiden på 64

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

arbetet och i de flesta andra sammanhang kan vara lika synligt som att missa bussen och lika ansvarslöst som att försumma ett barn. Uttrycken att komma i tid och att komma för sent kan ha olika innebörd i olika samhällen. I "kronofiliska" kulturer brukar man tala om minuter. Att komma i tid innebär att komma exakt vid ett angivet klockslag, t.ex. klockan fem, eller en till två minuter före eller efter. Fem över fem kan vara några minuter för sent. Människor som växer upp i ett klockstyrt samhälle brukar också ha samma uppfattning om vikten av att passa tiden, oavsett sammanhanget. Man ska komma i tid till arbetet, och man ska komma i tid till en träff eller en middag. Att passa tider med några minuters marginal uppfattas som en så självklar norm att man sällan uttrycker det med ord. Det ingår i allas metavetande. Den som ändå kommer försent förväntas att komma med en acceptabel ursäkt: stopp i trafiken, problem med bilen eller en hastig sjukdom i familjen. Det som hänt måste vara något som är utanför ens egen kontroll. Grundantagandet är uppenbart: den som kan komma i tid kommer i tid. Avvikelsen från normen kräver därför en förklaring. Om ingen acceptabel förklaring ges säger förseningen något om personens karaktär eller hans motiv. Han uppfattas som slarvig och opålitlig, eller också visar han brist på hänsyn och respekt. Denna tolkning av sen ankomst förutsätter naturligtvis ett samhällssystem där allt annat också är klockstyrt: bussarna har tidtabeller och kommer när de ska, elektriciteten strömmar dygnet runt och räcker för både väckarklockan och lokaltåget, vägarna bär, bensin finns att köpa varje dag. Även naturen beter sig behärskat: vägarna försvinner inte under vattenmassor eller blockeras av sand, sten eller fallna träd. Det förutsätter även att det råder ett politiskt lugn i landet och att man kan fårdas på vägarna utan risk för beväpnade attacker, vägspärrar, identitetskontroller och andra maktdemonstrationer från myndigheter eller deras politiska motståndare. Om livet av sådana skäl ständigt är oförutsebart kan man aldrig vara säker på att komma i tid, hur tidigt man än ger sig iväg. Att räkna minuter skapar bara frustration, och att planera för den närmaste framtiden visar sig gång på gång meningslöst. I samhällen där både maktfullkomliga myndigheter och nyckfulla naturkrafter råder över människornas liv utvecklas ofta två skilda förKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

65

Del I

hållningssätt till tiden beroende på sammanhanget. Det finns en tidsuppfattning som gäller arbetslivet och skolan och en annan som gäller på fritiden och i det sociala umgänget. Det ena förhållningssättet dikteras av att arbetsorganisationen och skolan är hierarkiska och ganska auktoritära. Den som har en underordnad position på arbetsplatsen måste stämpla in vid det exakta klockslaget för att få behålla jobbet. En elev som inte har kommit när det ringer in förblir utanför klassrummet och får räkna med bestraffning. I sådana samhällen har personer med hög social status större frihet i sin tidsanvändning än andra. Att komma och gå som man vill ingår i det subtila signalsystem där man med hjälp av olika attribut såsom klädstil, bilval och bostadsområde markerar sin makt, status eller förmögenhet. Kanske ser vi tecken på detta fenomen även i det moderna svenska samhället där tiden är viktig i de flesta sammanhang och där hierarkier inte längre markeras lika tydligt som förr. Som patient på en läkarmottagning förväntas man komma i tid. Läkarna däremot kan låta patienterna vänta långt över den avtalade tiden. På samma sätt har arbetsförmedlingen, socialtjänsten, poliser och andra myndigheter en till synes obegränsad rättighet att låta besökare sitta i väntrummen, även om en tid skulle ha blivit avtalad i förväg. Det andra förhållningssättet till tiden i samhällen där hierarkierna tvingar till en strikt tidspassning i arbetet och skolan träder in vid övergången till fritiden och det sociala livet. Där är tidsuppfattningen annorlunda. På fritiden räknar man inte minuter. Man beviljar sig själva och andra ledigt från klockan. När man ska träffas bestämmer man sig i första hand för platsen. Tiden är mindre viktig. Alla kommer när de kommer. De som har kommit har trevligt med varandra. Om man ska träffa en vän på ett kafe och han dröjer, hinner man lära känna några andra och får på så sätt nya vänner. Man förstår att den som inte kommer har fått ett förhinder, för det har man själv varit med om. När man ska träffas för att äta middag gäller återigen andra regler. Alla vet att alla vet att det är direkt olämpligt att komma exakt vid den avtalade tidpunkten, t.ex. klockan fem. Den som kommer klockan fem eller fem över signalerar i själva verket att han är hungrig. En sådan signal stressar och generar värdfolket. Det ska ju inte vara maten i sig utan den trevliga samvaron som är det viktiga. Gäs-

66

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Tid och rum

tema kan således visa hänsyn till värdinnans ansträngningar att förbereda middagen genom att komma halv sex eller sex. De ska vara generösa och ge värdfolket gott om tid. Att på detta sätt kunna visa hänsyn förutsätter ett metavetande om vad "klockan fem" innebär och hur alla andra förhåller sig till och tolkar tiden. Och även i den allra generösaste tidsanvändningen finns det naturligtvis ramar. Man har t.ex. kommit "för sent" om man på grund av något annat som kommit emellan har missat den trevliga samvaron och även maten. Men de som är uppvuxna i ett samhälle där mycket är oförutsebart vet att det finns mycket som kan komma emellan. De behöver inte ta det personligt om någon kommer "för sent". I ett samhälle med denna syn på tiden i socialt umgänge finns det ingen stor marknad för filofaxen. Tanken att man skulle planera umgänge med vänner och bekanta dagar eller veckor i förväg känns både absurt och stötande. Dels vet man inte om man kan träffas just då, dels känns det som om vännerna då skulle förvandlas till myndigheter som man måste boka tid hos. Man inser och accepterar att arbetet är en tvångströja som knyts ihop av cheferna och klockan. På fritiden måste man få röra sig fritt. Annars känner man sig som en robot, en klockstyrd maskin. När man flyttar till ett samhälle med ett annat förhållningssätt till tiden än det man är van vid blir man ofta både trött och frustrerad. Den som är van vid att "passa tider" på arbetet och på fritiden och hamnar i ett samhälle där tid finns och flyter långsamt brukar bli stressad av att ständigt behöva vänta på både transportmedel och andra människor. Man får ett intryck av att människorna är långsamma, lite lata eller allmänt opålitliga. Den som istället flyttar från ett samhälle med två skilda tidsregler i de olika sfårema till en "kronofilisk" kultur upplever samma slags trötthet och frustration. Man känner sig stressad av det snabba livstempot Man blir frustrerad av att de tydliga markeringarna och sanktionerna på arbetsplatsen och i skolan saknas. Man kan luras av tystnaden när man kommer några minuter för sent till jobbet eller till skolan, och man kan frestas att tro att det är mera tillåtet här att komma för sent är hemma. Alldeles för sent upptäcker man att reglerna är lika strikta även om tydliga sanktioner saknas. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

67

Del l

Bruneau (1982) sammanfattar dessa ömsesidiga svårigheter på detta sätt: Upplevelsen av att den egna kulturens tidsuppfattning på något vis är bättre än andra kulturers tycks vara en av de främsta orsakerna till känslor av underlägsenhet respektive överlägsenhet kulturer emellan. Som individ är man sällan medveten om att ens intryck av människor från andra kulturer har ett direkt samband med att man betraktar sin egen kulturs tidsorientering som den enda rätta. Det innebär i praktiken att man omedvetet bedömer andra människor utifrån sin egen kulturs syn på tiden. (s. 290)

En kö .L ett möte i tid och rum En kö är ett intressant fenomen. I en kö står man och bokstavligen väntar på sin tur, en tidpunkt som är på väg och snart kommer. För att turen överhuvudtaget ska komma till just en själv är det nödvändigt att med sin kropp uppta en bit av jordens yta. Det är så man håller sin plats i kön. Både tid och rum används således som instrument för att skapa en känsla av ordning. I en "en-sak-i-taget"-kultur är köandet en självklarhet. Man ser det som rationellt och effektivt, något som underlättar vardagens rutiner och trivialiteter och påskyndar flödet av människor och affärstransaktioner. De som själva inte vuxit upp med köandet brukar emellertid påstå att det tar längre tid för alla att komma in i bussen om man stiger på en i taget än om man gör det två eller tre i taget. Att stå i kö och vänta på sin tur hos en frukthandlare kan också innebära längre väntetid för kunden och sämre effektivitet för handlaren än om han betjänar två eller tre kunder samtidigt. Om han är van så klarar han det, och om kunderna är vana så vet de också hur man gör. Den kund som är van vid "en-i-taget" klarar det däremot sämre eller inte alls. Det strider mot hans känsla av ordning och gör honom bara handfallen och osäker. Köandet kan även fungera som ett exempel på beteenden som förknippas med djupa värderingar. Att stå i kö och vänta på sin tur brukar uppfattas t.ex. i Sverige som rättvist. Rättvisa ses i detta samman68

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlineratur

3 Tid och rum

hang som synonymt med lika för alla. Principen lika för alla är besläktad med jämlikhet, en djup värdering och ett samhällsideal som delas av de flesta. Jämlikhetstänkandet i sin tur bottnar i tron på människors lika värde. Denna tankekedja kan förklara de upprörda känslor som plötsligt kan uppstå i till synes triviala vardagsssituationer, i en kassakö i en mataffär eller i en kö på busshållplatsen. När en kund eller passagerare går före alla andra i kön är tolkningsmönstret ofta det självklara: han tar sig särskilda rättigheter på andras bekostnad. Hans beteende kan därför komma att uppfattas som en kränkning av de andras människovärde. Samma tolkning kan vara aktuell om någon går före andra i "talandets kösystem", d.v.s. avbryter en annan. "Att få tala till punkt" uppfattas som en rättighet, och att bli förhindrad i detta kan kännas som en kränkning. Man kan se det som ett tecken på att man inte tillskrivs en förmåga att säga något viktigt och värdefullt, åtminstone inte lika viktigt och värdefullt som det som den andra har att säga. Tolkningen även här kan komma att tangera frågor om rättvisa och om människors lika värde. På detta sätt kan stort och smått sammanvävas till heltäckande mönster i ett samhälle. Dessa större mönster brukar vara osynliga och även obegripliga för dem som inte socialiserats till samma normsystem. Människovärdet kan nämligen förknippas med andra beteendenormer och symboler och bekräftas på andra sätt. De som inte alls är vana vid att köa eller har lärt sig andra regler vid köandet, till exempel att kvinnor ska gå före män, gamla före unga, barn före vuxna, sjuka före friska, kan visserligen med intresse observera ett "lika-föralla"-köande men ser det inte självklart som rättvist. De kan tycka att det är mer rättvist att gamla går in före unga och sjuka före friska än att alla väntar på sin tur. En kö i miniformat och med särskilda turordningsregler uppstår i situationer där en man och en kvinna är på väg in i ett rum eller ut ur en hiss eller ett hus. Tre olika "ordningar" är möjliga. Den som är närmast dörren eller ett halvt steg före den andra går först. En kvinna går först. En man går först. Om en kvinna får gå först uppfattas det i samhällen där denna regel följs som artigt uppträdande gentemot kvinnor. I samma beteendemönster brukar ingå att mannen ska hålla upp dörren för kvinnan. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

69

Del I

Han ska fungera som ett slags assistent för kvinnan och framstår då som en gentleman. I något annat samhälle gör man tvärtom, men av liknande skäl. Det är mannen som måste gå först. Tanken är att han ska se till att vägen är fri och att även bemöta och bemästra tänkbara faror och hot. Han ska fungera som ett slags riddare för kvinnan och framstår då som en gentleman. I bägge fallen är det grundläggande antagandet och grundvärderingen emellertid desamma: en kvinna behöver och har rätt till hjälp och beskydd, så som barn och handikappade behöver och har rätt att· få hjälp och beskydd. Trots denna likhet i tänkesättet brukar de som har lärt sig det ena regelsystemet tycka att det är rätt och ett tecken på god uppfostran och artigt uppträdande. Och vice versa.

Var sak på sin plats! Folklivsforskare, bl.a. Ehn och Löfgren (Kulturanalys, 1982), anser att de individorienterade värderingarna i dagens samhälle i Sverige till en stor del är ett resultat av ett sekellångt projekt där 1800-talets borgerliga kultur så småningom kom att dominera tänkandet, inte bara i medelklassen utan även i andra samhällsklasser. I sin strävan att bekämpa och bemästra det "vilda, råa och otyglade" hos arbetarklassen använde den sig av markeringar i rum som ett medel att skapa ordning och reda i vardagslivets alla rutiner och trivialiteter. Detta "projekt" kan exemplifiera hur man kan använda sig av dimensionen rum i socialisations- och uppfostringssyfte, och de beskriver det så här: Den borgerliga kulturen blir den räta vinkelns och den klara funktionsdifferentieringens kultur. I det borgerliga hemmet var man besatt av att dra gränser, att åtskilja aktiviteter och territorier. Barnens värld avgränsades från de vuxnas, familj från tjänstefolk, det privata från det offentliga. Entreer, dörrar, passager och draperier utgjorde ett intrikat nät av gränsmarkeringar och övergångsstationer. Var sak på sin plats! Detta var ett fältrop som ljöd i alla upptänkliga situationer. En följd av denna inlärningsprocess var att avsmaken, äcklet och motviljan blev stark vid konfrontationen med människor som inte höll denna ordning, som sov och åt i samma rum, som inte

70

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

respekterade privatlivets helgd, som blandade potatis, sås och grönsaker på tallriken. Samma ordningsnit ser vi i organisationen av den borgerliga offentligheten. Den räta vinkelns princip går igen i sjuksängarnas och skolbänkarnas snörräta rader, i de nya maskinhallarna och i ålderdomshemmen. (s. 37)

På samma sätt som uttrycken "en sak i taget" och "tur och ordning" konkretiserar den linjära tidsuppfattningen kan uttrycket "var sak på sin plats" sammanfatta en särskild ordning i rum. Det kan användas som ett rättesnöre i socialisationen och gälla som ordningsprincip i stort och smått. Avgränsningen av aktiviteter som denna samhällsutveckling har lett till är lätt att observera t.ex. i en standardlägenhet på 3-4 rum. Det finns ett särskilt utrymme där man hänger av sig och ställer skorna. Det finns ett separat utrymme för matlagning, ett annat för tvätt och rengöring, ytterligare ett för personlig hygien. Det brukar finnas ett rum för TV-tittande och umgänge med familjen och gäster, och andra rum att sova i, särskilda även för föräldrar och barn och för varje barn, förutsatt att ekonomin det tillåter. I avgränsningskonceptet ingår även relativt färdiga ritningar för vilka möbler eller andra attribut som passar i de olika rummen. Man kan därför lätt skapa en känsla av o-ordning genom att placera en säng i köket, en tvättlina i vardagsrummet eller ett matbord i sovrummet. Ett annat slags och mindre synlig avgränsning i bostadshusen sker mellan det privata och det offentliga. Till trapphuset och hissen i höghuset kan alla ha tillgång, förutsatt att en portkod saknas. Om den finns sorterar den bort de allra flesta. Nästa markering finns vid dörren till lägenheten. Där slutar det offentliga utrymmet och det privata tar vid. För att betona detta är dörren vanligtvis låst och öppnas bara för dem man önskar träffa. Nästa gräns brukar finnas vid sovrumsdörren. Den behöver inte vara låst eller ens stängd, och den brukar ändå uppfattas som privat område. Nästa gräns finns vid dörren till toaletten och badrummet. Dessa utrymmen är så privata att den som besöker dem inte bara stänger utan vanligtvis även låser om sig. Denna dörr markerar i själva verket gränsen mellan det privata och det intima och kan vara en mätare på graden av närhet i relationen mellan dem som vistas i lägenheten. En annan och ännu mer sofistiKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

71

Del l

kerad relationsmarkör är hur man förhåller sig till maten på sin tallrik eller en smörgås som man börjat äta på. De som inte "avgränsar" sin egen mat, d.v.s. kan äta från varandras tallrikar, dricka ur samma glas eller ta var sin tugga av smörgåsen brukar vara mycket närstående eller ha en intim relation. Enligt etnologerna ingick det i det sekellånga borgerliga projektet även att avgränsa natur från kultur och på detta sätt markera skillnaden mellan det primitiva och det civiliserade. Bland annat skulle folk och få bo i olika byggnader på landet, och i städerna skulle all slags ohyra genom kroppsvård eller gift utrotas. Det vilda, råa, smutsiga och djuriska skulle hållas isär från det disciplinerade, mogna, rena och kultiverade. Höghusen i städerna, villorna i deras utkanter, tydligt avgränsade från skogen med häckar och staket, samt bostadshusen en bit bort från ladugårdar på landet är ett synligt exempel på detta. Under de senaste decennierna tycks en del av detta projekt emellertid ha havererat. Gränsen mellan det vilda och det kultiverade verkar ha flyttats eller åtminstone blivit något oklar. Antalet husdjur ser nämligen ut att öka i alla samhällsklasser och i all slags bostäder. Hundar och katter har blivit familjemedlemmar. De delar sovrum och badrum med människor. De vilar sina huvuden på husses eller mattes huvudkuddar och sköter sin hygien i samma duschrum eller badkar som alla andra i familjen. De går ut och de kommer in igen, och de fungerar som generösa fodervärdar åt kvalster och andra riktigt små djur. Hundar och katter som keldjur har på senare tid även fått konkurrens av andra arter: råttor och möss, ormar och ödlor, fåglar och höns, marsvin och kaniner. Och en del små grisar tycks vara på väg att lämna sina svinstior och fäbodar och flytta in i stugvärmen i stan. De som reser runt och ser sig omkring i de större städerna och deras förorter märker dessutom en avgränsning på en större skala än i de olika bostadsrummens funktioner och verksamheter. Även grupper av människor separeras från andra grupper av människor. I någon förort skiljer en motorväg de gråa höghusen från de vita villorna. Ett par kilometer norrut ligger ett område med flervåningsvillor, stora trädgårdar med breda grusgångar och höga larmförsedda portar och staket. Några kilometer söderut ligger ett område med några hundra identiska radhus sida vid sida och samsas om gemensamma gräsytor

72

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Tid och rum

och planteringar. Bara en häck eller ett garage avskiljer bostäderna från varandra.Ytterligare några kilometer därifrån reser sig höghus efter höghus ur den asfalterade marken, och vatje hus är likt vatje annat hus och har hundratals personer som hyresgäster. Människorna som bor där umgås sällan eller aldrig med dem som bor en mil därifrån, mellan häckarna och de små gräsmattorna eller innanför delarmade staketen. De kan ha lika lite att göra med människorna två mil därifrån, de som bor i innerstadens sekelskifteshus med kakelugnar, stuckaturer och snidade dörrar. Det geografiska avståndet mellan de olika områdena kan i själva verket vara relativt litet. Det ekonomiska avståndet däremot är så stort att det inte bara separerar grupper av människor från varandra. Det segregerar deras boende och markerar på ett mycket tydligt sätt gränser mellan socialgrupper och samhällsklasser. Det finns en del som ser det som en god ordning. Var klass på sin plats, lika barn leker bäst. Andra beklagar det men kan inte minska klyftorna. I citatet om den borgerliga kulturens ordningssträvan upphöjde Ehn och Löfgren uttrycket "var sak på sin plats" till "ett fältrop som ljöd i alla upptänkliga situationer". Även vi som vuxit upp efter projektets genomförande har hört det i en del mycket vardagliga sammanhang: i förskolan där vatje barn har sin egen klädkrok och sin egen skohylla, ett skåp för gosedjur och ett annat för spel. Vi har hört det i skolan där pennorna ska vara på ett ställe, pennvässarna på ett annat, referensböckerna i hyllan och läxböckerna i bänken. Vi har hört det hemma när det har varit dags att städa. Det akuta städbehovet hos de vuxna brukar uppstå just när de märker att var sak inte är på sin plats, att det ligger kläder på stolar och fåtöljer, leksaker på golvet och glas eller tallrikar i sovrummet. Själva städningen brukar gå ut på att avgränsa det rena från det smutsiga och att återställa var sak på sin plats·. Då har man även återställt ordningen i hemmet.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

73

Del l

Proxemik som signalsystem Begreppet proxemik avser användningen av den rumsliga dimensionen i kommunikationen människor emellan. Den är en del av det icke-verbala språket och ingår i samma signalsystem som de övriga oskrivna reglerna. Med hjälp av den rumsliga dimensionen kan man t.ex. signalera vilket slags relation man har eller önskar ha till varandra eller vilka känslor man vill ge uttryck åt. Det tydligaste av dessa icke-verbala medel är fysiskt avstånd. Rumslig orientering och kroppslig hållning är ett annat. Kroppskontakt och beröring är ytterligare ett. Som nyfödd är en människa än så länge relativt gränslös. Det spelar ingen större roll vem som tillfredsställer hennes behov av näring, värme och närhet. Om hon får välja föredrar hon kanske sin mamma, då hon känner igen hennes röst, doft och rörelsemönster. Alla andra förhåller hon sig neutral till. Men strax efter födseln börjar socialisationsprocessen, där bl.a. förhållningssättet till rum ingår. Ramarna är nästan bokstavligen fårdigritade för hennes del. Hon kanske föds i en kultur med väggar, dörrar, draperier och egna rum som ett sätt att skapa enskildhet, individualitet och lugn och ro. Eller också är hon på väg att bli medlem i ett samhälle där oavgränsade bostadsytor, öppna dörrar och socialt umgänge både inomhus och utomhus är ett av medlen att befrämja gemenskap, samhörighet och en trivsam gruppsamvaro. Hon blir också snart delaktig i ett språk och ett regelsystem där den rumsliga dimensionen finns med som ett självklart socialisationsinstrument. För oavsett i vilka yttre miljöer de nyfödda ska leva har de bl.a. det gemensamt att de både har behov av närhet och av avstånd. De kommer snart att skaffa sig ett eget revir, en osynlig sfär där de känner sig obesvärade och väl till mods. Och det är deras uppväxtmiljö och kulturella traditioner som till en stor del kommer att avgöra hur stort detta revir är och i vilka sammanhang olika gränsmarkeringar tydligast fungerar som kommunikationsmedel. Såsom de flesta andra oskrivna regler förbli reviret, den privata sfären, osynligt så länge alla förhåller sig till det på ungefår samma sätt. Det sker när alla håller ett lämpligt avstånd till varandra när de står på en busshållplats, när de småpratar med en bekant i en affär eller när de sitter och äter middag med familjen. Ett sådant "lämpligt 74

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

avstånd" brukar finnas för varje situation och varje relation. Därför blir fysisk distans ett betydelsebärande kommunikationsmedel på samma sätt som det övriga språket och kan användas för att markera gränser mellan privat och offentligt och mellan privat och intimt. De blir synliga och nästan fysiskt kännbara bara när någon tydligt flyttar på gränsen och bryter mot regeln: när någon ställer sig lika nära en främling på en öppen busshållplats som i en fullsatt hiss eller står och småpratar med en bekant i en affär över huvudena på andra kunder. I den ena situationen kan man uppleva fysiskt obehag eller rädsla. I den andra kan de kunder genom vars luftrum samtalets ljudvågor tränger sig igenom känna sig störda eller nonchalerade.Ytterligare någon kan få sin privata sfär kränkt av en främlings intensiva blick eller av att en medpassagerare läser i en tidning som han själv håller i handen. En främling kan på detta osynliga sätt komma alldeles för nära. På motsvarande sätt kan man för ett ögonblick känna att man inte existerar om ens bekanta vänder bort blicken när man kommer in i rummet eller närmar sig dem på offentlig plats. Med hjälp av blicken har de på ett sofistikerat sätt ritat en gräns längre bort än man själv just då skulle ha önskat. Rumslig orientering, d. v.s. var och hur man placerar sig i ett rum, är ett konkret exempel på kulturpåverkan på gruppnivån och på vanans makt på individnivån. I familjer brukar var och en ha sin sittplats vid matbordet eller i soffan. I personalrummet på arbetsplatsen brukar det finnas osynliga namnskyltar på såväl stolar och fåtöljer som på te- eller kaffekoppar. I sammanträdesrum och på konferenser brukar ett eller två möten räcka för att det ska ha utvecklats en "tradition" för var alla ska sitta. Några tycks hitta sin egen plats omedelbart, med ryggen mot väggen, med ansiktet mot dörren, längst in i ett hörn eller längst bak i rummet. Några andra avvaktar lite och testar olika platser. Ytterligare några väljer en ny plats efter varje paus eller varje sammanträde och brukar då störa ordningen för dem som redan mentalt markerat sina platser. Att få ha sin plats i fred bidrar för de flesta till en känsla av trygghet och förutsebarhet och är en del av en god kognitiv ordning. Att namnskyltama och radien i reviret är skrivna med osynlig skrift är ett problem för alla som byter arbetsplats, flyttar till en annan ort eller till ett annat land. Alldeles oavsiktligt sprider man då undran Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

75

Del l

och oro omkring sig. När man t.ex. ska åka buss eller lokaltåg råkar man sätta sig för nära eller för långt borta från en medpassagerare. I bägge fallen blir ens beteende föremål för tolkning. Om man sätter sig för nära kan man uppfattas som påträngande, överdrivet intresserad eller hotfull. Om man sätter sig för långt bort framstår man som avståndstagande eller rädd. Tolkningen av gränsöverskridande! brukar ske på ett så omedvetet sätt att man ibland inte ens själv riktigt vet vad det var som väckte känslan av obehag. Då är chansen mycket liten att man skulle kunna tala om för den andre hur den osynliga skriften i rum ser ut. Han får nöja sig med de ledtrådar som ängsliga och frågande blickar, rynkade ögonbryn eller ändrad kroppshållning kan ge. Av dem kan man förstå att något oväntat eller svårtolkat just har hänt. Men vad det var som blev fel är svårt att räkna ut. Vid kroppskontakter krymper den fysiska distansen och försvinner för en kort stund helt. Gränsen mellan personligt och intimt riskerar då att suddas ut. Det är förmodligen därför som det i alla kulturer finns mycket strikta regler och starka konventioner just för kroppskontakt och beröring mellan dem som inte har en intim relation. I regelsystemet ingår bland annat svaren på frågorna vilka delar av kroppen man får, respektive måste, beröra när man hälsar och hur länge denna kroppskontakt ska vara. Andra frågor är: Vad betyder en omfamning, vad betyder en puss på kinden, vad betyder en kyss på munnen? Betyder de olika saker mellan barn och vuxna än mellan två vuxna? Är de lika tillåtna eller uppskattade när de förekommer mellan man och kvinna, två kvinnor respektive två män? Vilka delar av kroppen finns det tabuföreställningar om? Vilken slags beröring uppfattas som erotisk? Var går gränsen mellan kränkning och uppskattning, ett påträngande och ett smickrande sätt att uppmärksamma en annan person? Vad är rätt och fel i juridisk mening, vad är rätt och fel ur en samhällsmoralisk synpunkt? Vilka gränser måste man överskrida för att framstå som oanständig, föraktfull respektive kriminell? Svaret på alla dessa frågor finns i varje grupps normsystem. Om reglerna t.ex. föreskriver att en man ska ta en kvinna i hand när de hälsar framstår den man som demonstrativt avstår från att röra vid henne som oartig eller respektlös. Om han däremot inte bara tar i hand utan även smeker henne över låren är han oförskämd och kan 76

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Tid och rum

även i juridisk mening ha begått ett brott. Om en man i ett samhälle där beröring av händer mellan män och kvinnor anses intimt eller erotiskt, tar en kvinna i hand är han oförskämd och utsätter henne för sexuella trakasserier. Att hålla en artig distans till en kvinna han inte har en intim relation med är att visa en respektfull hållning gentemot henne. Den osynliga sfår som markerar gränserna för ens personliga fysiska utrymme, reviret, förekommer i en mer abstrakt mening i föreställningen om integritet. Dess gränser kan man kränka eller överskrida även med ord. Man kan föra alltför personliga saker på tal, fråga om sådant som för den andra är smärtsamt eller intimt att tala om eller berätta något som den andra inte vill höra. Man kan uttrycka alltför starka känslor i opersonliga sammanhang eller köra över den andras åsikter med sina egna. Ett sådant mentalt gränsöverskridande kan kännas lika obehagligt som en påträngande fysisk närhet. På ett liknande sätt kan man ge den andra en känsla av starkt obehag genom ett alltför distanserat kommunikationsmönster. Den som är van vid och uppskattar samtal om det personliga livet, hälsan, familjen och släkten brukar förvänta sig att man ska samtala om detta. Om den andra ingenting frågar känns det som en mental distans som liknar kyla. Och om han avstår från att tydligt visa känslor eller från att argumentera när åsikterna går isär kan man känna sig nedvärderad som samtalspartner. Var gränserna för integriteten- denna helt och hållet osynliga privata sfår - går, är mycket svårt att få reda på när man hamnar i en miljö vars kommunikationsmönster man ännu inte behärskar. De flesta som flyttar till ett annat land eller till en annan ort upplever därför smärtsamma nederlag i sina kontaktförsök och råkar ofta ut för obegripliga reaktioner från sin omgivning.

Eget rum på långvården För några valår sedan stod "eget rum på långvården" på en av valaffischerna. Ett riksdagsparti ville på detta sätt höja livskvaliteten för dem som var gamla då. För oss andra framstod det som ett löfte om Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

77

Del l

en värdig ålderdom och ett gott omhändertagande på livets sista dagar. Anna, en lärarkollega till mig, uppmärksammade särskilt denna politiska vision. Hon var just hemkommen till Sverige efter ett par år i sin mans hemland. Det är ett land där det finns gott om människor och ont om mark. Familjerna är stora och husen små. Tillfållena att vara tillsammans är många och de ensamma stunderna få. Man bor i storfamiljer som består av flera generationer. De ingifta kallas döttrar och söner, och för dem är alla äldre kvinnor i släkten moster eller mor. Anna själv hade vuxit upp i "den räta vinkelns och den klara funktionsdifferentieringens kultur". Hon hade alltid haft eget rum, och det hade även hennes lillebror och föräldrar. Som barn hade hon gärna lekt med dockoma i sitt dockskåp. Också de hade haft var sitt rum. Under studieåren hade hon bott i en studentbostad och där varit tvungen att dela köket med andra studenter. Hon tyckte att det var besvärligt och hittade så småningom en egen etta att flytta in i. Den var liten, men nu hade hon lugn och ro igen och tid att ägna sig åt studier och egna tankar. Hon kunde disponera sin tid som hon ansåg bäst, och hon kunde laga mat och äta när hon själv ville. Under åren i mannens hemland fick minnena av denna etta en guldkant. Trots att hon uppskattade värmen och gemenskapen med sin nya släkt så saknade hon en egen vrå och lite avskildhet. Emellanåt längtade hon intensivt efter stunder av tystnad och ensamhet. Hon upptäckte så småningom att huset hade en vind som användes som förråd. Hon hittade en stege, klättrade upp på vinden och satte sig där en dag. Tystnaden kändes som en varm filt som hon njutningsfullt svepte om sig och kunde vila i. Det dröjde emellertid inte länge förrän hon hörde vindsluckan i golvet öppnas. En av de många mostrama kom upp. Hon satte sig leende bredvid henne och sa: "Min dotter, inte behöver du vara ensam om du vill sitta här uppe. Jag kom för att hålla sällskap." När Anna vid hemkomsten till Sverige såg valaffischen med "eget rum på långvården" skrattade hon gott åt detta minne. Hon påstod att partiet inte skulle ha några röster alls att inhämta hos hennes moster och de andra släktingarna. De skulle tolka affischen som skräckpropaganda, och de skulle se livet på långvården och ett eget rum där som ett säkert sätt att snabbt släcka livsgnistan hos de gamla. De 78

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Tid och rum

skulle bli sjuka av ensamhet och övergivenhet, och de skulle tyna bort i tystnaden. Anna och Mostern kan betraktas som två exempel på lyckade resultat av socialisationsprocessen i två olika slags samhällen. Båda tycker de att deras livsstil och syn på individ och familj är naturlig och bra. Båda känner de sig främmande i en miljö där det mesta är annorlunda än hemma. De längtar efter det invanda och vanliga. Om de blir sjuka så är det troligt att också deras syn på hur tillfrisknandet bäst skulle kunna gå till skiljer sig. Anna skulle nog vilja ha ett eget rum på lasarettet och besök av en eller två vänner eller anhöriga då och då. Hon skulle tycka att lugn och ro var en viktig del av den medicinska vården. Mostern däremot skulle nog vilja ha sin familj hela tiden omkring sig. Deras närvaro skulle ge henne den trygghet och stimulans som hon behövde för att bli frisk. Avskildhet och ensamhet förknippar hon med isoleringscell, en pina och ett straff. Både Anna och Mostern är emellertid som alla andra: kulturellt påverkade och påverkbara så länge de lever. Om de bodde en längre tid i varandras samhällen skulle de nog vänja sig vid ett nytt sätt att leva. De har ju redan vant sig en gång vid ett särskilt sätt att leva. Då var de små och lättare att påverka än idag. Den här gången skulle det ta längre tid. Men de skulle förändras, så som alla ständigt förändras.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

79

4 Roller och hierarkier Grottmannen är död. Han fångades in av kvinnorörelsen i en ovanligt finmaskig nätundertröja och ströps i sina egna velourbyxor. Nu försöker även en del kvinnor återskapa Mannen - denna urtidsdront som ingen längre vet hur han såg ut eller vad han tänkte - om han tänkte ... För mig som är man, född på 50-talet och upplevt de allra värsta konvulsionerna hos vårt utdöende släkte, är den sista frågan inte minst viktig. Att ha varit man på 1600-talet, 1800talet eller för den delen på 20- eller 50-talet måste ha varit skrattretande enkelt. Bortskämd av mamma, frun stryker skjortorna, lagar mat, städar, uppfostrar barn. Mannen går till sitt arbete i tid av ständig tillväxt, ökande levnadsstandard, goda karriärmöjligheter. Det är faktiskt inte så lätt att vara man idag. På fullt allvar. Vi ska spela så många olika roller. Om det vore några som skulle förstå den svårigheten vore det väl kvinnorna, som ju länge fått göra det. DET gör det dock inte lättare att vara man idag. Det är en vilsen tid, i en vilsen värld. Jan Ohlsson: Grottmannen, tidskriften TQ, 1/96

Författaren till Grottmannen är inte den ende som reflekterat över tingens föränderlighet och rollernas ombytlighet. En av de mest namnkunniga som gjort det långt före Jan Ohlsson är William Shakespeare. I en ofta citerad vers ur As you like it säger han: All the world' s a stage, And all the men and women merely players; They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts.

Begreppen roller, scener och aktörer hör vanligtvis teatervärlden till. Men också psykologer och sociologer använder dem i beskrivningen av människors beteende och deras val av handlingsmönster i möten med andra. Aktörer och scenarier förekommer även i ekonornemas världsbild.

80

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

Parallellerna mellan teatern och den övriga världen är uppenbara. Man möts på en särskild plats, ett slags scen med både aktörer och åskådare. Man möts i särskilda roller som ofta tydligt föreskrivs av scenen. I ett föräldramöte i skolan till exempel möts man i rollen som lärare respektive förälder. Läraren för sin del kan redan nästa kväll delta i en scen där hon själv är förälder, och någon av kvällens föräldrar kan nästa dag agera som lärare. På snabbköpet möts man som två kunder eller som kund och expedit, på bussen som medpassagerare, på sjukhuset som patienter och personal eller som arbetskamrater. Scenen där mötet äger rum brukar bilda en relativt fårdig ram kring aktörerna och sammanhänga med mötets syfte. Det begränsar aktöremas handlingsalternativ och styr även deras sätt att vara. Till rollerna på en teaterscen såväl som till rollerna på olika mötesplatser i samhället hör en rollbeskrivning. Den innehåller bland annat instruktioner om hur man ska vara klädd, hur man ska röra sig och tala och vilket slags relation man har till de andra aktörerna på samma scen. På teatern är det författaren som i förväg har tänkt ut hur de olika rollerna ska spelas. Regissörens uppgift är att förverkliga författarens och sin egen bild av scenen och att se till att aktörerna håller sig till manuskriptet. I det verkliga livet är det samhället och dess värderingar som i förväg har skisserat rollernas konturer. Språkets olika regelsystem fungerar som manuskript. Medmänniskorna och aktörerna själva står för regin. Rollerna tycks vara i grunden desamma överallt i världen och i alla tider. Det finns t.ex. föräldrar och barn, lärare och elever, köpare och säljare, vårdare och patienter överallt där människor finns, och rollerna har nog funnits så länge människor har funnits. Hur de gestaltas avgör den samtida kulturen. Men både på teatern och i det verkliga livet finns det utrymme för både personliga rolltolkningar och improvisationer. Aktörerna är inga marionetter. Man kan vara lärare på lite olika sätt, och även i rollen som elev förekommer stora variationer. Föräldrar beter sig inte som alla andra föräldrar, och patienter och läkare behöver inte alltid hålla sig till var sitt manuskript. Kulturpåverkan och omgivningens ögon tecknar visserligen ramar för människors agerande men styr det inte i detalj. Vatje person är en unik individ med alldeles särskilda karakKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

81

Del I

tärsegenskaper, egna tankar och önskningar. Därför gör varje person en alldeles egen tolkning av de olika roller han eller hon dagligen gestaltar.

Roll och identitet Den personliga och alldeles individuella gestaltningen av de olika roller man framträder i är en väsentlig del av den självbild som brukar kallas för identitet. Stammen till ordet identitet är latinets "idem" och betyder "detsamma". Det är just känslan av att vara en och samma person trots att man uppträder på olika sätt på olika platser i olika åldrar som är kärnan i en människas identitet. Identiteten förutsätter således kontinuitet i tid, ett igenkännande av ens självbild oberoende av när det man tänker tillbaka på har hänt. Självbilden är som en röd tråd som obruten går genom barndom, pubertet, ungdom, medelålder och ålderdom. Denna tråd är tvinnad av vissa individuella drag i utseendet, särskilda karaktärsegenskaper och tidiga livserfarenheter. Under åttioåringens rynkiga ansikte skymtar femtonåringens släta kinder och i hennes leende anar man treåringens glada skratt. Den gamla har inom sig det barn och den ungdom hon en gång var, och hos ett barn och den unga finns redan ett stråk av egenskaper som kommer att vara igenkännbart hos den gamla. De utgör personens individualitet som består över tiden. Att ha en identitet förutsätter också kontinuitet i rum. Man upplever att man är "en och samma" hemma och på arbetsplatsen, i egenskap av lärare och förälder, granne och syskon, busspassagerare och ordförande i ett möte. Man är "en och samma" även när man talar svenska och finska, engelska och turkiska, och även då man talar med sin arbetskamrat, taxeringsordföranden, rektom i barnens skola och med en katt. Sättet att tala och sättet att bete sig varierar visserligen från en situation till en annan men känslan av att man själv är oförändrad består. Identiteten är därför mindre föränderlig än de roller man uppträder i. De unika personliga egenskaperna gör att man alltid är lite mer än summan av alla sina roller.

82

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

Samma slags samband som det finns mellan roller och identitet finns det också mellan ens självbild och den bild man ger av sig själv till andra. Vem och hurdan man är besvaras ofta med hjälp av de svar som betydelsefulla personer i ens omgivning har gett på dessa frågor. Identiteten utformas genom ett samspel mellan en individ och de människor man dagligen möter. Genom att tala och bete sig på ett särskilt sätt i olika roller och situationer visar man "vem man är". Den bild som uppstår finns i "betraktarens öga". Den beror på åskådarnas sätt att tolka, dra slutsatser och kategorisera. Deras ögon fungerar sedan som speglar och återger den bild de har fått. Genom att spegla sig i många olika betraktares ögon kan man få en mångfasetterad och ibland motsägelsefull bild av sig själv. I sin mammas och pappas ögon t.ex. kan man vara ovanligt intelligent och obeskrivligt vacker. Lärarnas ögon kan återspegla en bild av en lat, slarvig eller lite trög elev, för klasskamraterna kan man vara så gott som osynlig. Kamraterna i fotbollsklubben eller i ridskolan kan återge en tredje bild, grannarna en fjärde. Självbilden liknar därför mer ett prisma än ett porträtt. Prismat återger olika fårger och olika lyster beroende på i vilken position det är och hur mycket ljus som faller på det. När man vänder på prismat ser bilden lite annorlunda ut men förblir ändå igenkännbar. Identiteten kan också beskrivas som ett resultat av alla de identitetsförhandlingar man fört och dagligen för. Som vid alla förhandlingar kan man även vid en identitetsförhandling gå ut med ett första bud, som brukar vara den redan existerande självbilden kombinerad med bilden av det man gärna skulle vilja vara. Ett sådant utgångsbud för ett barn som börjar i skolan kan t.ex. vara "jag är vacker och intelligent". Man har sett denna bild i föräldrarnas ögon, och det är en identitet man gärna vill behålla. Men nu förs förhandlingarna på en plats där reglerna och förväntningarna inte är desamma som hemma. Normerna i denna för barnet nya miljö är de som traditionellt råder i skolans värld, och det är utifrån dessa normer man nu bedöms. Enligt dem är det t.ex. bättre att kunna läsa bra än att inte kunna läsa bra, att skriva felfritt än att stava dåligt, att vara snabb än att vara långsam. Har man svårt att läsa och skriva eller behöver längre tid än andra för sin inlärning suddas bilden av ett intelligent barn snart ut och ersätts med dess motsats. Självbilden kan förändras även på andra sätt. I Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

83

Del I

skolan kan skönhetsidealet vara sådant att man inte längre framstår som vacker i de speglar som kamraterna håller upp. Man kan oftast inte heller blunda för den nya bilden, för den brukar tolkas till ord av någon annan elev. Man får höra att man är tjockis, glasögonorm, svartskalle eller något annat man aldrig tidigare sett sig själv som. Vilken av de varierande bilderna som tydligast kommer att prägla identiteten beror nog på vems ögon man ser som betydelsefulla och rättvisande speglar och under hur lång tid och hur ofta speglingen sker. Det beror också på vilken psykisk styrka man själv har när man träder in på en ny scen där nya identitetsförhandlingar förs. Resultatet är därför aldrig givet i förväg. Hur väl man lyckas att sammanfoga de olika bilderna och hur positiv självbilden är har sedan stor betydelse för självkänslan, en föreställning om ens handlingsförmåga i olika slags i situationer. En positiv självbild och en stark självkänsla brukar vara grunden för ett gott självförtroende. Det för sin del är värdefullt som grundutrustning när man möter nya situationer i livet. "Man ska vara sig själv" är en slutsats som människor ofta kommer fram till när de diskuterar roller av olika slag. "Man ska inte ens försöka vara något annat än den man är" förtydligar de med. Tesen är naturligtvis ovedersäglig. Vem annan skulle man kunna vara än "sig själv"? Man kan bara vara den "man är". Kanske kan professionella skådespelare under en föreställning nästan vara någon annan än de är, men bara nästan. Annars förlorar de sin professionalitet och riskerar sin mentala hälsa. Vi andra som är medspelare på vardagliga samhälleliga scener är alltid bara oss själva. Men det hindrar inte att vi beter oss på olika sätt i olika situationer, i olika relationer och i olika roller. Vi byter bokstavligen kläder ibland mellan scenbytena, och vi byter beteendestrategier, samtalsämnen och sätt att vara beroende på var vi är och vilken roll som är i fokus där. Vi visar olika ytor på prismat av våra samlade självbilder för olika människor i olika situationer. Och vi förblir de vi "är" trots ständiga rollbyten: från någons barn till någon annans förälder, från syster till dotter, från granne till apotekare, lärare eller elektriker, från kattmatte till föredragshållare. Rollbytena sker nästan automatiskt och relativt oreflekterat. Vi har ju fått en långvarig och därför effektiv träning under vår uppväxt, och repetitionen pågår dag efter dag även i vuxen ålder. 84

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlineratur

4 Roller och hierarkier

Att leka och lära Små barn lär sig mycket av livet, världen och människorna genom att observera det som händer omkring dem. Om de bor i en kärnfamilj har de en åskådarplats på första parkett till några av de scener där man agerar i egenskap av mamma och pappa, kvinna och man, barn och vuxen, flicka och pojke, större och mindre syskon. De får på detta sätt sina första bilder av vad mammor och pappor gör och hur, och de lär sig vad som skiljer vuxna från barn och pojkar från flickor. Dessa bilder är naturligtvis bara ett axplock ur det globala bildgalleriet, men så länge som de är de enda bilderna framstår de som sanna. Deras allmängiltighet bekräftas ofta av att människorna utanför den egna familjen beter sig på ett liknande sätt som barn och vuxna i hemmet. Också de har observerat andra i sin omgivning, lärt sig av dem och tagit efter. De för sin del har som barn observerat andra, lärt sig av dem och tagit efter. På så sätt uppstår det som brukar kallas för beteendemönster: tydliga likheter i sättet att vara i olika vardagssituationer. Mönstren ändras något med tiden men överförs i stora drag till nästa generation. Att leka mamma-pappa-barn verkar vara en lek som trotsar tiden och föränderligheten. Jag minns att jag lekte den för fyrtiofem år sedan, jag vet att mina barn har lekt den, och jag har hört att små barn leker den dagligen idag. Att leka mamma-pappa-barn är bokstavligen en lek för livet. Genom att skapa och omskapa vardagssituationer som man varit med om tränar man för olika roller och beteendemönster i vuxenlivet. Genom samtal och intervjuer med färskolepersonal i Stockholm har jag förstått att det i en modem mamma-pappa-bam-lek brukar finnas ytterligare en rollfigur, en hund. Men först väljs en mamma och en pappa. Det är roller med en hög status, och bara några få kan aspirera på dem. Vid fördelningen av rollerna pågår nämligen samtidigt en förhandling om status och identitet. Om den självsäkra, verbala, utåtriktade och lite dominanta flickan i gruppen föreslår sig själv som mamma, accepteras förslaget ofta utan invändningar. Om det finns fler med likvärdig status och kompetens diskuteras valet i barngruppen innan en av flickorna får gå in i sin mammarolL De tysta och osäkra föreslår sällan sig själva till denna roll, och ingen föreslår Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

85

Del I

dem. Om bara en pojke deltar i leken är han en självskriven pappa. Men att vara med och leka just denna lek behöver inte vara särskilt åtråvärt för alla pojkar, och de kan därför redan vara upptagna med dataspel när leken kommer på tal. Eller också leker de tjuvar och poliser. Då kan även en flicka bli pappa. Anledningen till att papparollen inte är lika attraktiv som mammarollen är nog att den tycks vara lite tråkig. En pappa äter frukost, reser sig från bordet, tar sin väska och går till jobbet. Där får han stanna tills jobbet är slut. Han hamnar därför utanför allt det intressanta som händer under leken. En mamma däremot lever ett mycket mer varierat liv. Hon styr och ställer bland barn och hundar, lagar mat, diskar, dukar och dukar av, plockar och dammsuger, går ut och handlar. Hon kan också gå ut och jobba en stund. Sedan kommer hon hem, lagar mat och fortsätter att styra och ställa. Hon har fullt upp med aktiviteter, medan pappan lever ett passivt och helt och hållet anonymt och undanskymt liv bakom en dörr eller i en städskrubb. Hans återkomst tillleken sker helt på mammans villkor. När maten är klar gläntar hon på dörren och säger till pappan att han nu kan komma hem. Både pappans och mammans position i rollspelet är lite ambivalent. Pappan flyter ovanpå som ett slags högre väsen. Han behöver inte delta i vardagens trivialiteter, han får en god service och blir bemött med respekt av mamma, barn och hund. På så vis lever han bra. Men hans liv är monotont, och han har inte heller särskilt mycket att säga till om i hemmet. Det har däremot mamman. Det mesta sker på hennes villkor. Men samtidigt är det hon som ger pappan den goda service han får och gör hans liv bekvämt på alla sätt. Hon får också slita hårt för att hålla ordning på hem, hund och barn. Att få vara barn tycks inte vara lika statusbetonat som att vara mamma och pappa men en önskvärd roll för många. I rollen som barn får man testa gränser, man får mycket uppmärksamhet och blir väl omhändertagen. Man kan välja att vara ett snällt eller besvärligt barn, och man kan vara tyst eller livlig. Man får gnälla och bråka, men man måste hålla sig inom ramarna. Det är en tacksam roll för de barn som ibland behöver vara lite mindre än de är utan att bli retade för det.

86

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

En hund däremot är inte en lika attraktiv roll. Hunden är underordnad alla i familjen. Den måste sitta fint, gå fot och ge vacker tass eller ligga orörlig under bordet när familjen äter. Vem som helst kan säga "gå och lägg dig" och den måste vara beredd att lyda. Men den har också rätt att morra, visa tänderna och låtsas att bitas. Även rollen som hund är därför lite ambivalent. Den är visserligen statusmässigt ingalunda jämförbar med familjemedlemmarnas roller, men den ger rätten att vara med och leka. Det är därför en bättre roll än att t.ex. vara cykelvakt, som är en roll i utkanten av leken. Som cykelvakt är man med men ändå inte. I en barngrupp är det emellertid alltid någon som brukar ställa upp. Det är trots allt bättre att vara cykelvakt än att vara helt utanför leken. Detta är bara ett exempel på alla de rollspel som kreativa barngrupper skapar och därigenom återger sin syn på olika roller i samhället. Medan de leker lär de för livet. De både befäster rollerna och tränar flexibilitet i bytet av beteendemönster från en situation till en annan. Vad som emellertid förvånade mig när jag hörde förskalepersonalens beskrivning av mamma-pappa-bam-leken var att så lite har förändrats sedan jag själv var barn, för mer än 40 år sedan. Papporna går till jobbet nu som då, på riktigt och på låtsas. Men idag brukar även de "riktiga" mammorna gå till jobbet. Ändå sköter mamman i rolleken hemmet och tar hand om både man, barn och hund. Hon plockar och städar, servar och serverar, såsom hon gjorde förr. Man kan fråga sig: Är barn mer konservativa än vuxna? Härmar de en lek snarare än verkligheten? Eller är de i själva verket lika välorienterade om den relativt oföränderliga verkligheten som de samhällsforskare som menar att det fortfarande är kvinnorna som trots förvärvsarbetet huvudsakligen sköter hemarbetet, de stolta ideologiska formuleringarna till trots?

Status i klassen Förskollärare som jag intervjuade suckade uppgivet när de berättade om den ofrivilliga rollfördelning de ofta får bevittna i sina barngrupper. Det är alltför ofta samma barn som alltid är en hund, sa de. Detta

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

87

Del I

barn brukar år efter år förbli just en hund eller gå in i en annan underordnad roll. De undrade vad som händer med barnet i mellanstadiet där denna lek upphör och andra roller förhandlas fram. Vad finns det för roller för dem som lärt sig att se sig själva som underlägsna sina jämnåriga kamrater och att underordna sig deras vilja? En hackkyckling eller en medhjälpare till den starka ledaren? Frökens lilla hjälpreda eller den tystaste i klassen? Den som måste muta sig till rätten att vara med i lekar och spel? Eller kan barnen bryta sig ur sin gamla roll och samtidigt lämna sin plats i den inofficiella hierarki som efter en tid uppstår i alla grupper, av stora som små? Kan de skaffa sig en helt ny roll: pajas, bråkstake, plugghäst eller idrottsstjärna? Eller är det möjligt att ställa sig helt utanför rollspelet i klassen, förbli anonym eller vara "bara sig själv"? Den lilla mammans rollkarriär oroar förskollärarna mindre. Hon är van vid att få välja sin roll, och hon har utvecklat en förmåga att bli utvald till de mest attraktiva rollerna. Hon kan bli Lucia om hon vill, och det är förmodligen hon som kommer att spela rollen som den vackra prinsessan när klassen sätter upp en pjäs på scenen i aulan. Hon har ett så starkt självförtroende att hon både vill och kan stå på scenen, i händelsemas centrum, både på fest och till vardags. Och på den arena där klasskamraterna tilldelar varandra status och roller är det nog hon som har den största chansen att bli "populär", ständigt omringad och beundrad av andra flickor och omsvärmad av pojkarna. Det som man kan beklaga som vuxen och sörja över som barn är att de olika rollerna i leken och i livet alltid tycks ingå i hierarkier av olika slag. Det innebär att man inte bara lär sig de beteendemönster som passar ens roll, utan man lär sig också sin plats i hierarkin. Det finns också en risk att man lär sig sin roll så väl att den börjar kännas välbekant och därför trygg. Man fortsätter att spela den, gång på gång, i alla nya gruppgemenskaper. Då riskerar rollen och den status den medför i barn- och ungdomsgruppens medvetande bli en central del av ens självbild och en bestående identitet. Lärarnas inofficiella rangordning av eleverna i klassen behöver emellertid inte sammanfalla med elevernas popularitets- eller dorninansskalor. De flesta lärare vill nog inte ha en rangordning alls, för den överensstämmer dåligt med skolans officiella värdegrund: demokrati och människors lika värde. Den enda rangordning som kan kän88

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

nas rimlig och motiverad är en skala på elevernas prestationer i de olika ämnena i skolan. Det är ju inte elevernas värde man mäter, menar en del skolideologer, man mäter bara deras kunskaper vid en viss tidpunkt. Vid betygssättningen är det således inte eleverna man värderar utan hur deras kunskaper förhåller sig till kursplanerna. Många lärare och föräldrar ser det också på detta sätt. Andra menar att det inte är möjligt att se barnet och dess kunskaper som separata enheter. Det gör nog inte heller de barn som ofta får dåliga betyg och ett "icke-godkänd" vid årets eller skoltidens slut. De ser ingen som helst skillnad mellan kunskaper och person, eftersom det är personens kunskaper skolan mäter. Intellektuellt vet de kanske att det ska finnas en skillnad, men de känner det inte så. Den som får "mycket väl godkänd" brukar känna sig mycket väl godkänd. Den som får "icke-godkänd" känner sig icke-godkänd. Och båda vet att det mellan dessa två betyg finns en tydlig värdeskillnad. Skolan är på många sätt en spegel av sin omgivning, ett samhälle i miniatyr. Barn och ungdomar som går där har i första hand rollen som elever och kamrater. Men de representerar också sina hem, eftersom de är någons son eller dotter. Om statusskillnaderna i det omgivande samhället är tydliga brukar de återspeglas även i klassrummet och påverka roll- och statusfördelningen där. Det finns yrken som är "finare" än andra. Några samhällsklasser anser sig ha större rätt än andra att avgöra vad som är god smak i klädstil, heminredning och konst, ett rätt sätt att använda språket och att uppföra sig vid matbordet. De brukar kallas för "högre" klasser. Det finns föräldrar som är höginkomsttagare och andra som har låga inkomster. Några har hög utbildning, andra låg. Sättet att benämna skillnaderna bidrar till att befåsta och konservera rangordningen. Det kan vara bättre att komma från en "fin" familj och ha högutbildade högavlönade högstatusföräldrar. Man brukar åtminstone ha ekonomiska fördelar av det och en större chans att bli "populär". På samma sätt kan det finnas andra fördelar med att inte bara vara "sig själv" utan "någons någon". En liten späd sjuåring kan till exempel slippa att få stryk av större barn på skolgården om han i ett strategiskt läge högt och tydligt talar om att hans pappa är polis.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

89

Del l

Samhällsvärderingar och beteendenormer I alla samhällen förekommer hierarkier av olika slag. De bidrar i hög grad till en känsla av ordning i samhället. På gott och ont, kan man tillägga, eftersom de i odemokratiska samhällen ofta förvandlas till ett instrument för förtryck och för att bevara förtrycket. Därför har själva ordet hierarki en negativ klang för många, och man väljer ofta att kalla fenomenet för organisation eller struktur. Att det ändå handlar om just en hierarki framgår av det vanligaste sättet att beskriva och illustrera en organisation. De olika positionerna eller befattningarna kallas för höga respektive låga. När en organisationsplan eller samhällsstruktur framställs grafiskt får den vanligtvis formen av en pyramid: en figur eller en uppställning med en smal topp och en bred bas. Det finns en eller några få individer allra högst upp och många fler längst ned. Den eller de som har en hög position har mer att säga till om än de som har en låg. På så sätt markerar hierarkierna också hur makten är fördelad inom en organisation eller i ett samhälle. Ofta anger de samtidigt en inkomstskala. Vad som berättigar en person till en viss position i hierarkin skiljer sig från ett sammanhang till ett annat. En statschef, "den högste i landet", kan man bli antingen genom att födas till befattningen eller genom att med hjälp av olika procedurer väljas till den. Hierarkin i den akademiska världen, inom sjukvården och försvaret bestäms av utbildning och examen, på företag och organisationer av en kombination av kunskaper, kompetens och personliga egenskaper. Trots att rekryteringsgrunderna varierar är slutresultatet i alla de olika sammanhangen detsamma: det finns överordnade och underordnade. Det finns chefer och anställda, befäl och besättning, officerare och meniga, partiledare och medlemmar, biskopar och präster, rektorer och lärare, överläkare och underläkare, sjuksköterskor och vårdbiträden, myndighet och allmänhet. En sådan rangordning uppfattas även i demokratiska länder som så självklar att kunskaper om stats- och styrelseskick, utbildningssystemet, myndigheter och organisationer tillhör allmänbildningen och ingår i SO-ämnet i skolan. Även om hierarkin som ordnings- och organisationsprincip i grunden är densamma i olika slags samhällen skiljer sig sättet att gestalta de olika roller som hierarkin föreskriver i olika samhällssystem och

90

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

vid olika tidsperioder i samma land. Beroende på rådande värderingar använder sig de olika rollinnehavarna t.ex. olika mycket och olika tydligt av de tecken och rekvisita som traditionellt tillhör rollen. Några av dessa tecken är materiella, några andra symboliska, ytterligare några språkliga. Man kan själv utnyttja dessa tecken för att markera sin egen plats i hierarkin, och man kan avläsa deras symbolik i beteendet hos dem som socialiserats inom samma värdegemenskap, samma land, samma generation och samhällsklass. Några exempel på materiella tecken på en hög position i de flesta samhällen är kläder, bostäder och sättet att fårdas på, det vill säga attribut som kan skaffas med pengar. Tecknen var tydliga också i Sverige för bara några årtionden sedan. Direktören och arbetaren, brukspatronen och skogshuggaren, prostinnan och hembiträdet skilde sig utseendemässigt från varandra. Kläderna hade olika stil, snitt och kvalitet. De fungerade som inofficiella uniformer för att markera förmögenhet och samhällsposition. Bara genom att titta på huden i deras händer kunde man se vem som var vem. Deras hem låg på olika håll i samhället, och antalet rum och graden av bekvämlighet avslöjade genast vem som bodde där. Hur de förflyttade sig från en plats till en annan var ett lika tydligt tecken. Direktören, patronen och grevinnan åkte bil, arbetaren, huggaren och hembiträdet cyklade eller gick till fots. Hur de symboliska hierarkimarkörerna ser ut kan skilja sig från ett samhälle till ett annat, men mycket brukar vara gemensamt och därför lätt igenkännbart. En del av dem kan man avläsa i personens eget beteende, en del andra markörer är i stället synliga i andras uppförande gentemot denna person. Vem i ett större sällskap som serveras först är ett tecken. Vem man bugar eller niger och håller upp dörrar för är ett annat. Vem som får tala till punkt, avbryta andra, inte behöver passa tider och slipper kritiseras för det är ytterligare ett. I sammanhang där rangordningen är etablerad brukar det finnas individer som har en självskriven rätt att ge order och uppmaningar och andra som lika självklart ska lyda. Personer med lägre status måste särskilt tänka på att vara artiga och respektfulla mot dem som är deras överordnade i hierarkin. Sättet att tilltala varandra visar tydligt deras interna rangordning för den som lärt sig avläsa tecknen.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

91

Del I

En del av den hierarkiska strukturen kommer tydligast fram genom språket. Genom uttalet och sättet att välja ord och uttryck kan man markera antingen sin utbildningsnivå eller klasstillhörighet. På alla språk finns det ord som betraktas som "fina" respektive "fula". Det finns fraser och uttryckssätt som anses som "kultiverade" respektive "vulgära". Det "fina" och "kultiverade" språket har alla inte haft en möjlighet att lära sig eller av andra skäl känner sig främmande inför. Gårdagens prostinna talade förmodligen inte på samma sätt som hennes hembiträde, trots att de dagligen vistades under samma tak. Direktörens ordförråd skilde sig från arbetarens, och brukspatronen talade med delvis andra ord och med en helt annan myndighet än skogshuggaren, trots att de talade om en gemensam verklighet. Både det verbala språket och kroppspråket avslöjade deras roll och rang i samhället. Detta är bara några exempel på de yttre tecknen på olika positioner i hierarkin och de medel samhället kan använda sig av när en ny generation socialiseras till rådande normer och värderingar. Bakom de yttre tecknen brukar det finnas skillnader i verkliga maktförhållanden. De kan avspegla obalansen mellan fattiga och rika, hög- och lågutbildade, politiker och vanligt folk, vuxna och barn. Ett samhälle som ser en sådan obalans som naturlig och riktig och därför som en god ordning vidarebefordrar gärna beteendenormerna oförändrade till nästa generation. Det ska synas vem som är chef och vem som är anställd, menar man, och man ska veta vem som har rätt att bestämma i varje ny situation. Med tiden förändras emellertid värderingarna. Och eftersom det är värderingarna som i sista hand styr beteendet förändras också de rollrepertoarer genom vilka man markerar hierarkier. Det svenska samhället kan fungera som ett exempel på detta fenomen. Under de senaste årtiondena har jämlikhetsidealet blivit en central del av demokratibegreppet Utgångspunkten har varit människors lika värde och rätten till delaktighet i de politiska besluten i samhället. I mera konkreta termer har det definierats som samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett klass, kön eller andra betingelser som man själv inte valt. I vardagslivet brukar rättvisa beskrivas som "lika för alla". Det har därför blivit en viktig uppgift för politiker, myndigheter och utbildningssystemet att söka avskaffa orättvisor och

92

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

brister på järnlikhet i samhället. Eftersom järnlikhet så starkt associerats till demokratin brukar alla riksdagspartier ansluta sig till detta tänkande oavsett politisk fårg. Åsiktsskillnaderna i denna fråga är skillnader i nyans snarare än i sak. Under en snabb sa.rr$ällsförändring brukar det emellertid uppstå något av begreppsförvirring och osäkerhet över hur man själv ska vara. Det tycks ha hänt också i Sverige. Begreppen hög och låg, rang och klass, status och hierarki, befalla och lyda har svårt att hitta sin plats i terminologin vars nyckelord är människors lika värde, jämlikhet, jämställdhet, samma rättigheter och skyldigheter, medbestämmande och rättvisa. Det har lett bl.a. till att många av de traditionella status- och hierarkimarkörerna har försvagats eller helt försvunnit. De gamla tecknen är inte längre att lita på, och symbolerna har bytt innebörd eller ersatts av andra symboler. Dagens industriledare kan cykla eller gå, åtminstone på sin fritid, klädd i träningsoverall eller i jeans och tröja. Arbetaren kan köra en bil av senaste årsmodell. Prostinnans hembiträde har nog gått i pension, och om prostinnan anlitar någon hjälp i hushållet tilltalar de varandra med du och förnamn. Titlar förekommer sällan vid presentationer eller tilltal. Fröken och magistern kallas Kerstin och Anders, och deras sätt att tala skiljer sig inte från de föräldrars som är uppvuxna på samma ort. Myndigheterna ringer hem till privatpersoner och presenterar sig med "hej, det är Lena från Försäkringskassan". Man kan naturligtvis fråga sig om det är själva hierarkierna som har försvagats eller bara de yttre tecknen på hierarkierna. Är det istället så att tecknen bara ser annorlunda ut idag än för några årtionden sedan? Har de gamla symbolerna fått en annan innebörd och ersatts av nya? Är det i själva verket så att dagens företagsledare har lika mycket inflytande som gårdagens, trots att han ibland brygger sitt eget kaffe och köper sitt eget wienerbröd? Har dagens myndigheter en lika obegränsad rätt att fatta beslut om en individs privatekonomi som gårdagens, trots att de inte genom sin klädstil och sitt uppförande signalerar makt? Det är också intressant att reflektera över om det alltid är värderingarna som förändras först och därefter beteendenormerna, eller om det också kan vara tvärtom. Kan t.ex. övergången från tilltalet "doktor Olsson" och "ni" till "Anders" och "du" påskynda jämlikhet och rasera hierarkier? Kan tilltalet "du" skapa en Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

93

Del l

känsla av närhet mellan två främlingar? Eller kan tilltalet "ni" i opersonliga eller yrkesmässiga sammanhang bidra till en hövligare samtalston och en känsla av att vara mer uppmärksammad än tilltalet "du" som används till alla och överallt? Rollen som förälder och som lärare är nära besläktad med myndighetsrollen på så sätt att den traditionellt förknippas med makt, auktoritet och tydliga hierarkier. Det kan tänkas att det är i gestaltningen av dessa två roller som de största förändringarna har skett. Rollerna är otydligare idag än för några årtionden sedan och variationen i sättet att vara förälder eller lärare större. Förändringen syns tydligt i den allmänna reaktionen mot hur det var förr. Alltså har inte bara beteendenormen utan även samhällsvärderingarna förändrats. Den skola dagens sextioåringar gick i kallas idag för odemokratisk och auktoritär. På den tiden var den "normal och bra". Den disciplin som lärarna upprätthöll i klassen skulle idag kallas för militärisk. Då var det "en god ordning". Samma reaktioner förekommer när det gäller relationerna mellan barn och föräldrar. Det som på den tiden var god uppfostran skulle idag leda till anmälningar till socialnämnden. Av samma skäl betraktas en del av dåtidens barnavård idag som opsykologisk, och vissa inslag i den framstår utifrån dagens kunskaper som direkt skadlig. Om man vänder på resonemanget och istället betraktar dagens skola, barnuppfostran och relationer mellan barn och föräldrar med föregående generations ögon framstår skolan idag som flummig, närapå anarkistisk, barnuppfostran som slapp och ansvarslös och "kompisrelationen" mellan barn och föräldrar som otrygg. Och de framtida barnbarnen till dagens ungdomar kommer antagligen att lika starkt fördöma dagens skola och uppfostran och allt det som idag känns "rätt och normalt". Även de kommer nämligen att betrakta sina mor- och farföräldrars sätt att leva utifrån ett annat samhälles värdesystem. Dagens skola och barnuppfostran kommer då att framstå som misslyckade och föråldrade, som opedagogiska och opsykologiska. Av vilka ideologiska skäl det sker är inte alldeles lätt att sia om. Men man behöver ingen kristallkula för att våga spå att det sker. Det räcker med att se på sin egen tid och kasta en blick i backspegeln för att bli övertygad om det.

94

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

Riktiga män och riktiga kvinnor I detta kapitels inledning beklagade sig kåsören på TQ över tidens och idealens föränderlighet i synen på hur männen ska vara och hur kvinnor är. I kvinnornas syn på mannens önskvärda väsen hade han observerat en pendelrörelse från grottmannen till mannen i velour och vidare till en nyskapad urtidsdront, som med skribentens egna ord är "machomän som ett slags leksaker för kvinnorna. Marsvin som små. Hästar i tonåren och hingstar i vuxen ålder." Han säger sig ha blivit förvirrad av alla de olika roller som en man ska kunna spela idag. Att kalla kvinnors och mäns sätt att vara och verka i samhället för roller innebär att gå på ideologiskt minerad mark. Det är därför jag med stor tvekan skriver om detta ämne under rubriken Roller och hierarkier. Det skulle kanske förtjäna ett eget kapitel. Ty frågan om kvinnors och mäns "sanna väsen" och orsakerna till de skillnader i beteenderepertoarer som kvinnor och män vanligtvis visar är mycket kontroversiell. Den diskuteras ständigt såväl i vetenskapliga sammanhang som i TV-sofforna och vid kaffeborden hemma och på arbetsplatsen. Grundfrågan kan formuleras så här: Vad har de biologiskt betingade skillnader som orsakas av könshormonerna för betydelse för hur män och kvinnor tänker, beter sig, väljer fritidsintresse och yrke? Finns det genetiska och fysiologiska orsaker till det sneda maktförhållande i samhället som kommer till uttryck t.ex. genom löneskillnader, olika karriärmöjligheter och en ojämn fördelning av kvinnor och män i vissa yrken? Går de istället att förklara med olika sätt att socialisera pojkar och flickor, d.v.s. något som grundar sig på traditionella tankemönster, attityder och värderingar? För om det är så att biologin styr mer än socialisationen är roller ett alltför ytligt och därför felaktigt sätt att beskriva de skillnader i kvinnors och mäns språk, beteende, klädstil och andra yttre attribut som kan observeras i samhället. Skillnaderna är i så fall mer eller mindre givna av naturen och sitter därför mycket djupare än de roller som samhället tilldelar de två könen. Om det däremot är så att biologin styr mindre än socialisationen kan ordet roll mycket väl användas som ett sätt att beskriva bete-

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

95

Del I

endemönstren som tidigt inlärda strategier och repertoarer och därför föränderliga över tid och rum. Hur män och kvinnor "egentligen" är tycks vara en omöjlig fråga att besvara eftersom man både som forskare och lekman alltid är hänvisad till att observera resultat av socialisationen, där både natur och kultur redan hunnit göra sitt och där kulturen påverkar även observatörens sätt att se och tolka det man ser. Därför kommer nog svaret på frågan alltid att ha inslag av både vetande och tro, och det kommer även att bero på vem som besvarar den och i vilket syfte. Att frågan ständigt är aktuell och värderingarna föränderliga kan man däremot hålla med inledningens kåsör om. Den snabba samhällsförändring han beskriver blir tydlig t.ex. när jag idag läser vad jag själv skrev om könsroller för drygt tio år sedan. Jag citerar en sida (Kulturmöten till vardags, 1986) och konstaterar att en del av resonemanget faktiskt låter föråldrat idag: När jag var barn var män stora, starka och tuffa. Kvinnor var deras motsatser. Pojkar var pojkar, fick jag lära mig. Samma pojkar som idag är pappor till tonåringar ska helst inte vara stora, starka och tuffa. De ska i alla fall inte vara mycket större, starkare och tuffare än mammorna. Denna förändring har möjliggjorts av att grundantagandet om pojkars och flickors sanna väsen under min livstid radikalt förändrats. Min mormors generation trodde tveklöst på att pojkar och flickor var mer olika än lika när de föddes, och därför var det viktigt och naturligt att de lärde sig olika saker och sedan hade olika samhällsuppgifter. Min mors generation började tvivla på detta, och min egen tror på motsatsen: att pojkar och flickor är mer lika än olika när de föds, och därför är det viktigt och naturligt att uppfostra dem så lika som möjligt. Genom en sådan uppfostran kan de så småningom ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Om män och kvinnor får samma lön för samma arbete, har samma slags samhällsfunktioner och utför samma arbetsuppgifter i hemmet, råder jämställdhet i riket. Föreställningarna om en jämställdhet som man uppnår genom största möjliga likhet kommer till konkreta uttryck till exempel genom att kvinnor utbildar sig till s.k. manliga yrken, att män och kvinnor eftersträvar kamratförhållanden på sina arbetsplatser och kan "vara bara vänner".

96

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

För att detta ska vara möjligt har man successivt avdramatiserat förhållandet mellan män och kvinnor. Särskilt kvinnorna har aktivt bidragit till detta genom att dels "vänja" männen vid naken kvinnohud - de har exponerat mer och mer av sin kropp utanför hemmet dels genom att "beslöja sig" med hjälp av traditionellt manlig klädsel som "avsexualiserat" dem, d.v.s. gör dem osynliga som "kvinnor" och därför ger dem chansen att först och främst framstå som "människor".

För bara femton-tjugo år sedan dominerade synsättet att nyfödda pojkar och flickor är mer lika än olika samhällsdebatten och undervisningsplaneringen och den utgjorde själva grunden för jämställdhetsideologin. Att vara så lika som möjligt och utföra samma slags sysslor var den bästa förutsättningen för att bli jämlika. Bland annat Läroplan för grundskolan av 1980, Lgr80, genomsyrades av denna ideologi. Flickor och pojkar skulle bemötas på samma sätt, intresseras för samma leksaker, böcker, studievägar och yrken, och som vuxna skulle de förvärvsarbeta och sköta hemmet på lika villkor. Med andra ord: man trodde på socialisationen som den viktigaste orsaken till bristerna i jämställdhet i samhället och på uppfostringens möjligheter att förändra den ojämlika maktstrukturen kvinnor och män emellan. Bara femton år senare tycks många som trodde på denna tes ha blivit tveksamma. När de blir tillfrågade om sin syn på detta dröjer svaret och inleds sedan med "å ena sidan ... men å andra sidan ... ". Många andra är alldeles säkra på motsatsen: att pojkar och flickor är mer olika än lika, att det är de biologiska skillnaderna som skapar olikheter i tänkandet och valet av livsmönster. Män och kvinnor har var sin särart, menar de, och det mest förnuftiga är att bejaka olikheten och på olika sätt förstärka den under socialisationen. Det är på så sätt människorna kan förverkliga sig själva och bäst komma till sin rätt, fortsätter resonemanget. Vikten av både manliga och kvinnliga förebilder i familj, förskola och skola betonas i samhällsdebatten och i utbildningssammanhang, och man uppmuntrar pojkar och flickor att uttrycka sig på olika sätt och med olika medel, att leka med olika leksaker och efter olika regler. Jag tycker mig märka att cirkeln på sätt och vis är sluten. "Pojkar är pojkar" igen, som i min tidigaste barndom och på min mormors tid. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

97

Del I

Inte heller det som jag för drygt tio år sedan skrev om avsexualiseringen av kroppen tycks gälla idag. En kvinna kan "bejaka sin kvinnlighet" genom att klä sig på ett sätt som tidigare skulle ha kallats för sexuellt utmanande, och det är socialt acceptabelt att genom plastikkirurgi skaffa sig mer "kvinnliga" ansiktsdrag eller kroppsformer. Men det riktigt nya är att detsamma tycks gälla för män. Också de har börjat "bejaka sin manlighet" genom att bygga upp eller bygga om sin kropp. Kanske är också de på väg att bli "sexualobjekt", något som kvinnorna traditionellt har varit. Det är i alla fall vad kåsören på TQ fruktar. Han säger: "Kvinnor vill ha en man. Man tar vad man vill ha, finns det visst en bok som heter. En äldre kvinna mår bra av en yngre man. Pojkar ska vara vältränade. Pojkars kroppar har blivit fåfängare, exponerade. I en värld där allt ska vara vältränat, muskulöst och utstuderat." Även om frågan huruvida de observerbara skillnaderna i vuxna kvinnors och mäns beteende, språk och klädstil huvudsakligen beror på natur eller kultur förblir obesvarad tycks det finnas några mönster som tveklöst kan beskrivas som just roller. Det är de uppgifter som traditionellt tillskrivits män respektive kvinnor och som ingår i människomas vardag: yrkesarbete, matlagning, städning, tvätt och barnavård. De flesta idag har nog sett både män och kvinnor göra allt detta. Det måste betyda att det inte finns biologiskt betingade och därför oöverstigliga hinder för vare sig män eller kvinnor att klara av dessa sysslor. I den mån det hos endera könet finns motstånd mot att ägna sig åt något av detta måste det rimligtvis vara socialt betingat och bero på traditioner, konventioner, brister i inlärning och träning eller på att man värderar de olika sysslorna olika högt och därför prioriterar något annat. Det är svårt att tänka sig att lusten att yrkesarbeta eller att städa och tvätta skulle sitta i X- eller Y-kromosomen och därför fördela sig systematiskt olika bland män och kvinnor. På grund av skiftningarna i jämställdhetsideologin är det alltså kontroversiellt idag att påstå att ett kvinnligt och manligt uppträdande kan beskrivas som könsroller och därför hamna under huvudrubriken Roller och hierarkier. Däremot är det mindre kontroversiellt att se relationen mellan män och kvinnor som hierarkisk. Mellan enskilda män och kvinnor kan det visserligen råda både jämlikhet och jämställdhet. De kan sinsemellan t.ex. i en familj eller i en

98

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

4 Roller och hierarkier

arbetsorganisation visa prov på att kvinnor och män har samma möjligheter, samma rättigheter och skyldigheter och är lika mycket "värda". På samhällsnivån däremot räcker det med att se på statistiken för att tydligt urskilja hierarkin. Både affärsvärlden och den akademiska världen domineras helt och hållet av männen. De är innehavare av de höga samhällsposter där man beslutar om ekonomi och de poster där talesättet "kunskap ger makt" bokstavligen är sant. Ungefår samma höga procent män finns i fängelserna. De för sin del har gjort anspråk på att markera och befästa sin maktposition genom fysiskt våld.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

99

5 Trosföreställningar och värdesystem

Bibeln ger klart besked om att kvinnorna ska underordna sig sina män som är deras överhuvud. För att samhället ska fungera måste det bygga på att familjeförhållandet fungerar, vilket det alltså inte gör idag. Barnen forslas från den ena föräldern till den andra. Totalt kaos råder, då kvinnorna med egen ekonomi skaffar sig ett eget boende och mannen ses som en belastning för henne att passa upp. Det står i Bibeln att kvinnan är skapad för mannens skull och inte tvärtom. Detta tyder jag till att kvinnan ska vara i hemmet, som är en heltidssysselsättning för henne. Den idag lössläppta kvinnan utgör det största hotet för vårt samhälle - moraliskt, etiskt, livskvalitetsmässigt, familjemässigt, ekonomiskt. Göran Larsson. Kvinnans plats är hemmet. l.iisarnas DN, 7.8. 1997

Denna insändare i Dagens Nyheter orsakade en livlig debatt i Läsarnas DN på sensommaren 1997. Den uppfattades som reaktionär och odemokratisk av de flesta som deltog i diskussionen och som ett sanningens ord av några andra. Den får här exemplifiera hur trosföreställningar och värderingar påverkar tänkandet och hur man utifrån dem beskriver hur ett gott samhällsliv kan se ut och hur människorna bör leva. Vad som är rätt och fel, bra och dåligt, ont och gott, alltså det som är grunden i alla värderingar, genomsyrar även språket på ett ibland besvärande sätt. Nästan varje ordval kan uppfattas som ett ställningstagande och avslöja en värderande hållning. När jag t.ex. skriver "trosföreställningar" använder jag här ordet "föreställning" med tvekan. Jag är nämligen medveten om att jag på sätt och vis förringar 100

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Trosföreställningar och värdesystem

insändarskribentens och många andras religiösa uppfattning. De starkt troende i alla religioner brukar inte betrakta sina utsagor om Gud och vad han vill som "föreställningar". Föreställningar är något man kan ha om sådant man egentligen ingenting med säkerhet vet. Själva har de en övertygelse som gränsar till kunskap och en tro som de upplever som vetande. Ofta har de egna erfarenheter att verifiera sina påståenden med. Framför allt har de en helig skrift där Gud själv, vars existens och auktoritet är odiskutabla, har talat om vad han vill och hur man ska leva sitt jordiska liv. I den mån samhället är organiserat enligt den gudomliga planen i skriften lever människorna "rätt". Varje avvikelse däremot orsakar "ett moraliskt, etiskt, livskvalitetsmässigt, familjemässigt, ekonomiskt hot" och leder till "totalt kaos". På detta sätt kan trosföreställningar, d.v.s. hur man tror att "det är", sammanhänga med värderingar, d.v.s. hur man anser att "det borde vara", och framstå som både icke-förhandlingsbara sanningar och självklara moraliska rättesnören. Tillsammans och oskiljaktigt fungerar de som fundament för ett väl fungerande socialt liv och en god samhällsordning, under en viss tid och på en viss plats. För många troende kristna är det Bibeln som innehåller den ickeförhandlingsbara sanningen, för många troende muslimer är det Koranen. Gud själv har där talat till hela världen, genom en människa, vanligtvis en man. Inte bara profeterna och prästerna utan även de världsliga ledarna, kungarna, kejsarna och politikerna, har under alla tider och på de flesta håll i världen antingen eftersträvat att bygga sitt land och dess lagstiftning på Guds ord. Eller också har de bara utnyttjat skrifterna för att befästa eller behålla sin egen makt. Stora grupper av människor, hela länder och och i vissa fall kontinenter, har på detta sätt fått sin identitet definierad genom religionen. Man talar således om kristna och muslimska länder eller om katolska, ortodoxa, protestantiska, shia-muslimska och sunni-muslimska länder. Även de samhällen där politiska ideologier har övertagit religionens roll som ordnande samhällsprincip och där en stor del eller majoriteten av folket är icke-troende, brukar i vissa sammanhang benämnas med den religion som härskarna i historiska tider infört som hela rikets gemensamma tro. Religionshistoriker eller andra samhällsvetare kan avläsa spår av religiöst tänkande även i sekulariserade länders samhällsstruktur och gällande lagsftiftning. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

101

Del I

Det som insändarskribenten i DN bygger sitt resonemang på står att läsa bland annat i Paulus brev i Nya Testamentet. Liknande formuleringar finns i Koranen. Paulus säger: "Mannen är kvinnans huvud. Kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan, utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen" (l Kor:ll). "Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämrna över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla" (l Tim: 3). Det som kännetecknar grundläggande värderingar, vare sig de grundar sig på religioner eller politiska ideologier, är att de under en viss tid på en viss plats uppfattas av stora grupper som något som är både sant, rätt och gott. Värderingar och trosföreställningar bildar då ett gemensamt tankegods, där det man ser som ideal och det man tror på är omöjligt att skilja åt. Därför eftersträvar man att överföra tankegodset relativt oförändrat till nästa generation. Det lyckas sällan helt och hållet. Vruje generation brukar delvis omskapa en gammal sanning till en ny, med inslag av både gammalt och nytt. Inte heller är alla grupper i samhället lika engagerade i att själva ta till sig dem och föra dem vidare. Det finns grupper och individer som till och med öppet motarbetar dem. De värderingar som emellertid är relativt allmänt accepterade i ett samhälle fungerar antingen som den grund som hela samhällsstrukturen vilar på eller som ett ideal att eftersträva i samhällsbygget. Inom socialisationsprocessen har de en ordningsskapande kraft. De styr i stort och smått, både på grupp- och individnivån. De påverkar språket och hur man talar, de kommer till uttryck i skrivna och oskrivna regler, i hur man förhåller sig till tid och rum och hur man gestaltar roller och hierarkier. De utgör samtidigt de kriterier utifrån vilka andras beteende bedöms. De förändras visserligen ständigt men det sker relativt långsamt, eftersom de ofta ingår i ett helt värdesystem, där en värdering sammanhänger med en annan och bildar ett enhetligt tankemönster. Genom socialisationen och språkinlärningen ritas de tidigt in i barnens kognitiva karta och fungerar sedan även som vägvisare och en inre kompass när man ställs inför valsituationer i sin vardag. När värderingarna är helt och hållet internaliserade vet man inte längre att man har några särskilda värderingar. Man tror sig bara tänka "rätt". 102

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

5 Trosföreställningar och värdesystem

Gud Var Mor eller Fader Var? Varje samhälle har sin skapelsehistoria. De som inte tror på just den beskrivningen brukar kalla den för skapelsemyt, något som många berättar och även tror på men som inte nödvändigtvis behöver vara sant. Att det var Herren Gud som skapade världen säger såväl judendom, kristendom som islam. Andra religioner hänvisar till händelser av något annat slag. Enligt Bibeln och Koranen skapade Herren Gud även de första människorna, först mannen och sedan kvinnan. Kvinnan kom till efter denna gudomliga insikt: "Det är icke gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves" (l. Mos:2: 18). Bestraffningen till de båda efter syndafallet var också lite olika. Kvinnan skulle bland annat få finna sig i att "med smärta föda sina barn" och att mannen skulle "råda över henne". Mannen däremot skulle "med vedermöda nära sig av marken i alla sina livsdagar" och "i sitt anletes svett äta sitt bröd". Detta tankemönster har i alla tider bildat grunden för patriarkala samhällen. Även om religionens makt har minskat och långtifrån alla tror på den bokstavliga sanningshalten i de religiösa skrifterna har hierarkin och maktstrukturen i stort sett bestått. Mannen är normen. Orden man och människa används ofta synonymt. I massmedierna talar politiker och journalister om samhällsfrågor och kvinnofrågor. I debatter jämställs kvinnorna med minoriteter av olika slag, och kvinnorörelsen kallas ett särintresse. Den ekonomiska makten är ojämlikt fördelad, och s.k. manliga och kvinnliga yrken har olika lönenivåer. Traditionellt kvinnliga sysslor i hemmet har lägre status och avlönas sämre än förvärvsarbetet eller traditionellt manliga sysslor i hemmet. Enligt kvinnomaktsutredningen 1998 är kvinnorna även i de svenska hemmen fortfarande i påtagligt hög grad "åt honom en hjälp, en sådan som honom höves", trots att kvinnorna samtidigt "med vedermöda får nära sig" och "äta sitt bröd i sitt anletes svett". Andra tecken på traditionella patriarkala värden är att kvinnor som har höga samhällspositioner gärna använder sig av traditionellt manliga attribut i klädstil och framtoning. De anpassar sig till "normen". Män på samma positioner gör det också, alldeles oreflekterat. De skulle bli starkt ifrågasatta om de klädde sig i klänning eller kjol och prydde sig med pärlband och smink. De skulle inte bara riskera att förlora sin Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

103

Del I

status, de skulle riskera att även bli förlöjligade. De män däremot som i underhållningssyfte klär sig i kvinnokläder och härmar kvinnors sätt att tala och röra sig kan tjäna stora pengar bara genom att göra sig löjligt lika kvinnorna. En kvinna i långbyxor är "normal", en man i kjol humoristisk, konstig, avvikande eller avsiktligt provocerande. En motbild till den patriarkala samhällsordningen presenteras av de mycket få matriarkala samhällen som finns utspridda på olika håll i världen. Där är det kvinnorna som är överordnade männen. Och även där tycks skapelsehistorien utgöra själva grunden för samhällsordningen. Ett sådant samhälle har presenterats i en dokumentärfilm av Assaf-Tengroth, Hedlund och Simonsson (Sveriges Television, 1984). Filmens titel, Vår Gud är en kvinna, sammanfattar en del av trosföreställningarna och värdesystemet på den ö vid den västafrikanska kusten där filmen är inspelad. De invånare som intervjuas i filmen förklarar ordningen i sitt samhälle så här: I tidernas begynnelse skapade Gud världen. Först skapade hon kvinnorna och sedan männen. Eftersom kvinnorna kom först är de förmer än männen i allt. De födde de första pojkarna, och det är fortfarande bara kvinnor som kan föda barn. Därför är och förblir kvinnorna överlägsna männen i allt. Detta vet männen. De vet att vatje vuxen man en gång har legat i en kvinnas livmoder och bokstavligen fått sitt liv av en kvinna. När han är född är han alldeles hjälplös och helt och hållet beroende av en kvinna. Han får bröstmjölk och överlever med en kvinnas hjälp. Som barn och ungdom får han mat av en kvinna, och därför förstår han tidigt att han är beroende av kvinnor för sin försörjning. Beroendet består som vuxen. För även bland de vuxna är det kvinnorna som ser till att männen får mat. Därför har en ung man bara ett enda riktigt viktigt mål i livet: att hitta en kvinna som vill gifta sig med honom och ge honom en god försörjning under resten av livet. Alla unga män i samhället har socialiserats till detta tankemönster och har därför samma mål. Det innebär bland annat att männen måste göra sig attraktiva för kvinnorna. Vad kvinnorna vill ha är riktiga män. En riktig man vet att han är underlägsen kvinnorna i allt och visar det i hela sitt sätt att vara. En riktig man är ödmjuk och vacker, och han doftar gott. Han smyckar sig med örhängen, halsband, arm104

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

5 Trosföreställningar och värdesystem

band och ringar och han förbättrar ytterligare sitt utseende genom stora håruppsättningar och sminl(. Han rör sig graciöst, klär sig sparsamt men i färggranna kläder, och han visar gärna upp sig genom att dansa på ett erotiskt utmanande sätt. En riktig man tar aldrig själv initiativ, han väntar på att bli uppvaktad av en kvinna. Han sänker blicken när han blir tilltalad, och han gör som han blir tillsagd att göra. Bland annat klättrar han upp i palmträden och hämtar frukt som han kan tillverka vin av. Det brukar kvinnorna dricka när de sitter i byrådet och beslutar om samhällets angelägenheter. Männen står för underhållningen. De dansar för kvinnorna och hoppas att bli utvalda till älskare eller till äkta män. En riktig kvinna däremot är stark och självständig. Hon är beredd att axla sitt ansvar som kvinna. Det är en hederssak för henne att försölja sin man. Hon vet att det bara är dåliga kvinnor som inte kan ta hand om sina män. Hon vet också att hon när som helst kan ta ut skilsmässa. Det kan en man aldrig göra. Hon har också förstått att en kvinna ser bra ut såsom Gud skapat henne. Hon ska inte på något sätt behöva förbättra sitt utseende. Men hon bör tänka på att alltid gifta sig men en yngre man. Unga män är vackrare att se på och bättre på att fiska än gamla män, och de har lättare att skaffa frukt till vinet. Det är därför vanligt att en kvinna lämnar sin man för en yngre man när han kommit upp till åren, och äldre män har därför en mycket dålig status i samhället och blir ofta ensamma, isolerade och utstötta. Kvinnorna har också mer ansvar än männen. Eftersom Gud själv är en kvinna är det bara kvinnorna som kan bli präster och tala med Gud. Det är de som också svarar för socialisationen av de unga flickorna, som ska ta över samhällsansvaret efter sina mödrar. Det är viktigt att de blir riktiga kvinnor: goda familjeförsötjare och värdiga överhuvuden för sina män. När journalisterna ställde frågor om den manliga underordningens grunder till en av samhällets talesmän, en medelålders kvinna, svarade hon med en mycket stor självsäkerhet: "Om Gud hade velat att männen skulle vara förmer än kvinnorna så skulle hon ha skickat männen ner på jorden först och gett dem förmågan att föda barn. Men nu var det kvinnorna som kom först, och det är också bara kvinnorna som kan föda barn. Det är de som kan amma barnen. Därför är kvinnorna överlägsna män i allt, överallt i världen. Här hos bijago-folket, Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

105

Del I

i Portugal, i Italien och i Sverige. Så är det överallt i världen." Hennes övertygelse förblev orubbad av besöket från Sverige. Hennes bevis var obestridliga, eftersom hon dagligen såg tecken på kvinnors överlägsenhet i förmågan att föda och amma barn. Det är omöjligt att säkert veta hur starkt sambandet mellan religiösa föreställningar och samhällsstrukturer är, men det är i varje fall tänkbart att den grundläggande frågan bakom den matriarkala respektive patriarkala samhällsordningen är just denna: Är huvudaktören i skapelseberättelsen en man eller ert kvinna? Är Gud, den allsmäktiga, således allas vår moder eller vår fader? Dessa och andra religiösa frågor besvarar åtminstone bijagofolkets talesmän, apostel Paulus och insändarskribenten Göran Larsson på olika sätt, och de förefaller att grunda sin samhällssyn och synen på kvinnors och mäns sanna väsen på dessa olika svar. Det är naturligtvis också tänkbart att ett patriarkalt respektive matriarkalt samhällsbygge inte behöver en religion att grunda sina värderingar på. De kan säkert uppstå på andra sätt och basera sig t.ex. på ekonomi eller fysisk styrka. Men religiösa traditioner och trosföreställningar kan sedan användas för att legitimera den ojämna maktfördelning som har uppstått i samhället och på så sätt ytterligare förstärka den. Ordningen framstår då som om den var av naturen given och därför både omöjlig och onödig att ändra på. När ett samhälle sekulariseras och religionens ställning i enskilda människors liv försvagas brukar det också ske förändringar i maktstrukturen och könsrollerna. Det har man kunnat observera i Sverige och i de flesta andra länder. Under de senaste femtio åren har en hel del förändrats. Den patriarkala samhällsordningens legitimitet har ifrågasatts och jämställdheten har ökat. En insändare som i landets största morgontidning beskriver "den lössläppta kvinnan" som orsak till ett annalkande kaos i samhället får ett vasst mothugg från tidningens andra läsare, både troende och icketroende och från såväl kvinnor som män. Samma sak är nog på väg att hända på bijagofolkets ö. I en av filmens avslutande scener säger en ung man, med sänkt blick men med trots i rösten: "Jag tycker inte att det är rätt att kvinnorna får bestämma allt. Jag tycker att vi män ska få vara med och bestämma lite." Med den insikten borde han kunna bli ledare för en mansrörelse och ett framtida "särintresse" på ön. 106

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Trosföreställningar och värdesystem

Ett patriarkalt respektive matriarkalt samhälle är exempel på hur trosföreställningar och värderingar kan bilda ett tankemönster och utgöra grunden för en samhällsstruktur. De kan också exemplifiera ett annat fenomen: hur människor i olika tider och på olika håll i världen har besvarat och besvarar frågor om människans förhållande till det som inte syns, det övernaturliga eller gudomliga, det som är bortom tid, rum och det direkt observerbara. Människans metafysiska frågor är det just religioner som i alla tider har tillhandahållit svar på.

Individ, familj och storsamhälle Två kommunikationsforskare, John Condon och Fathi Yousef, konstaterar i sin bok An Introduction to Intercultural Communication (1975) att det finns universella problem och livsbetingelser som människor i alla tider och i alla samhällen har att ta ställning till. De säger vidare att det endast existerar ett fåtallösningar på dem. Varje möjlig lösning på ett sådant universellt problem kallar de för värde-orientering (value orientation) eller värdesystem (value system). Enligt dessa kommunikationsforskare och de socialantropologers forskning som de refererar till är ett sådant universellt problem just människans förhållningssätt till de metafysiska frågorna, som bäst besvaras av religionerna. Ett annat är hennes syn på naturen och synen på människans egen natur. Ytterligare ett är synen på människan i relation till hennes familj och storsamhället. Jag vill här belysa begreppet värdesystem och hur de verkar som ordningsprinciper i ett samhälle genom att kort sammanfatta Condons och Yousefs resonemang om individ, familj och storsamhälle. Jag inleder med att citera deras eget förbehåll för teorin och dess direkta användbarhet om man vill använda den som ett redskap för att avkoda sitt eget och medmänniskornas beteende: "Vi måste vara medvetna om när vi talar om en kulturs värdesystem att 'systemet' existerar tydligare i observatörens huvud än i själva kulturen" (s. 53). De påpekar även att de enskilda människornas kommunikationsmönster, en kulturs "ytstruktur", inte alltid är möjligt att direkt relatera till dess "djupstruktur", det värdesystem samhället vilar på. Det Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

107

Del I

man kan använda tankemodellen till är snarare att peka på vilka värderingar som lättare än andra kan ingå i samma tankemönster och bilda ett värdesystem. Kring individens position i samhället tecknar Condon och Yousef en skala vars ena pol består av individualism och den andra av ömsesidigt beroende. Individualism innebär att varje individ ses som i grunden separat från alla andra, och alla de olika gruppsammansättningar han ingår i är frivilliga och föränderliga över tid och rum. I egenskap av separat och oberoende individ tillskrivs han en egen och särskild plats, en lika stor plats i samhället som alla andra. I denna bemärkelse överlappar individualism nästan helt jämlikhet. Varje individ har alltså samma värde och bör därför bemötas på samma sätt oavsett kön, klass, ålder, utbildning, etnicitet eller andra grupptillhörigheter. Författarna gör emellertid en intressant distinktion mellan individualism, en separat och lika stor plats i samhället, och individualitet, en rättighet att avvika från den gällande normen och vara säregen och egenartad. De konstaterar det nästan paradoxala förhållandet att det just i samhällen där man gärna betonar värdet av individualism och jämlikhet finns mycket liten tolerans för excentriska personer i arbetsorganisationer och bostadsområden eller för avvikande beteenden i det sociala livet. "Byfånar" eller andra "lokala karaktärer" tycks i just sådana samhällen vara få. Den personliga friheten tillåter således varje person att vara som alla andra. Bara på det sättet kan man vara säker på att få uppleva en känsla av jämlikhet. Likhet ochjämlikhet har då bildat ett eget värdesystem eller smält samman till ett gemensamt ideal. Den andra polen i relationen mellan individ och grupp består av ömsesidigt beroende. Det sammanfattar ett samhällsmönster där varje person definieras utifrån hans relation till andra personer och där en individ har en särskild position i samhället i kraft av sina olika grupptillhörigheter. Man är alltid "någons någon": en dotter, son, syster, bror, förälder eller make. Man är medlem i en släkt, yngre eller äldre i förhållande till någon annan i gruppen, och man än bördig från en viss ort. Identiteten är starkt förknippad med kön, ålder och ens position i familjen. Språket gör vanligtvis inte heller någon skillnad mellan familj och släkt. Utanför släkten, i det omgivande samhället, identifieras man utifrån sin yrkesroll. Man "är" läraren, skomakaren eller prästen. Gruppsammansättningarna är relativt oföränderliga

108

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Trosföreställningar och värdesystem

över tid, och varje person bidrar till att definiera varje annan person, genom att vara just "någon till någon". Den som skulle argumentera för ett lika bemötande av alla skulle framstå som irrationell. Eftersom människor inte är lika, skulle man svara honom, så bör de varken bete sig eller bemötas lika. Vardera polen på skalan från individualism till ömsesidigt beroende i Condon & Yousefs presentation bildar ett sammanhängande system med tre andra värdeorienteringar: synen på ålder, kön och aktiviteter. Ett samhälle som betraktar individualism som ett starkt ideal värderar ungdom högre än ålderdom. Styrka, hälsa, fördelaktigt utseende och flexibilitet i tänkandet är några egenskaper som anses öka en individs möjligheter att ta och upprätthålla sin särskilda plats i samhället och även befrämja hela samhällets utveckling. Dessa är egenskaper som vanligtvis förändras eller försämras med stigande ålder. Därför ligger huvudansvaret för den framtida samhällsutvecklingen i ungdomarnas händer. Ungdomskulturer får en framträdande plats i massmedier och underhållningsindustrin. De yngre är mer tongivande än de äldre i modebranschen. De förnyar språket, ändrar klädnormer och livsstilar och skapar dynamik i samhällsutvecklingen genom att utmana existerande ideologier och värderingar. Även de äldre i en individorienterad kultur brukar betrakta förnyelse och förändring som både sunt, nödvändigt och positivt, och föräldrar ser som en av sina uppgifter att erbjuda sina barn upplevelser som de själva gick miste om när de själva växte upp. Där en ungdomsorienterad kultur talar om värdet av upplevelser betonar ett samhälle som värderar ålderdom vikten av erfarenheter och livsvisdom. Visdom och klokhet anses bara öka med stigande ålder, och därför befrämjas både individens och samhällets utveckling av att beslutsfattama och de ekonomiskt och kulturellt tongivande i samhället är relativt gamla. En individ växer i status och uppskattning när han blir äldre och har därför rätt att förvänta sig positiv särbehandling av sin omgivning, både inom den egna släkten och i samhället utanför hemmet, endast i kraft av sin höga ålder. Condon och Yousef avslutar sitt resonemang om åldern som en del i ett samhälles värdesystem med denna ovedersägliga slutsats: "I detta hänseende finns det uppenbara begränsningar för en persons Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

109

Del I

möjligheter att anpassa sig till en ny kultur. Åldern är ju inte bara en fråga om värderingar. I första hand är den ett faktum. Den som flyttar till ett annat land kan inte alldeles lätt "bli" äldre eller yngre än han är, även om det skulle medföra alldeles speciella fördelar i det nya samhället" (s. 70). Detta konstaterande gäller i minst lika hög grad den andra i raden av värdeorienteringar som sammanhänger med synen på individ och grupp: synen på de två könen och deras inbördes relation. Ett samhälle som betonar värdet av individualism har jämställdhet mellan man och kvinna som ett ideal. Jämställdhet definieras då som "samma möjligheter, samma rättigheter, samma skyldigheter". En man och en kvinna ska kunna inta en "lika stor plats" och ha samma roller och positioner i samhället. Varje individ bör ha rätt att bli bedömd utifrån sina personliga egenskaper och inte t.ex. som representant för sitt kön. All slags relationer mellan man och kvinna ska vara möjliga, inte bara de som syftar till framtida familjebildning. Författarna avslutar sin beskrivning av individualismens syn på könsroller att jämställdhet än så länge är just ett ideal överallt i världen. Det är ett värde att eftersträva snarare än verklighet. Samhällen som bejakar ömsesidigt beroende i alla sina relationer har däremot lättare att förverkliga sitt ideal: komplementära könsroller. Kvinnor och män antas vara så olika att det är rimligt och rationellt att samhället tilldelar dem olika ansvarsområden och att de även utför olika sysslor både innanför och utanför hemmet. På detta sätt blir män och kvinnor automatiskt ömsesidigt beroende av varandra såväl i familjen som i samhället i stort. Alla vet att varken män eller kvinnor skulle kunna klara sig utan varandra. Med tanke på samhällets fortbestånd är de därför lika värdefulla. Trots detta har traditionellt manliga egenskaper högre status än kvinnliga och de medför en del särskilda fördelar i samhällslivet. Den tredje värdeorienteringen som enligt Condon och Yousef ingår i de två olika värdesystemen har att göra med vilket slags aktiviteter eller verksamheter människorna värdesätter och därför gärna ägnar sig åt. Den centrala frågan kan ställas t.ex. så här: På vilket sätt kan en människa bäst förverkliga sig själv? Eller: Hur ska man bäst använda sin livstid? Vad bör man prioritera i sin egen tidsanvändning?

110

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

5 Trosföreställningar och värdesystem

Människor som har vuxit upp i en individ- och ungdomsorienterad kultur förverkligar sig själva bäst genom att "göra" saker, att i konkreta handlingar och verksamheter ge uttryck för sina personliga egenskaper, särskilda talanger och inre behov. Condon och Yousef menar vidare att det inom olika yrken uppstår inofficiella hierarkier där en utåtriktad verksamhet vars resultat är synliga och lätta att bedöma utifrån värderas högre än inåtriktad verksamhet även på samma utbildningsnivå. De exemplifierar detta med att uppfinnare och konstruktörer brukar vara mer uppskattade än författare och poeter och att en doktor i medicin har högre status än en doktor i filosofi. Effektivitet och rationell tidsanvändning är honnörsord i ett sådant samhälle. Arbetslöshet uppfattas som ett trauma på både individ- och samhällsnivån, och de arbetslösa ser sig som värdelösa i omgivningens ögon. Sport och andra fysiska aktiviteter ses som nyttigt och värdefullt för alla. Att sitta och grubbla är däremot både fysiskt passiviserande och psykiskt skadligt. Goda idrottsprestationer ger både hög status och personlig prestige, och de medför även ekonomiska fördelar. Eftersom de förutsätter fysisk styrka och god hälsa tillfaller de unga människor i första hand, och det förhöjer ytterligare värdet av att vara ung. Rörlighet uppskattas inte bara i fysiologisk mening. Även social rörlighet i form av flyttning och byte av yrke och socialgrupp betraktas som något positivt i samhället. I en kultur där ömsesidiga relationer och positiva beroenden mellan människor värderas högt har självförverkligandet en annan innebörd. Det kan förknippas med två olika aktiviteter. Den första är umgänget med släkt och vänner, som anses som både nyttigt, trevligt och värdefullt och därför prioriteras i valet mellan olika möjliga sätt att använda tiden. Man utvecklar sig bäst som människa genom att lära känna andra människor på nära håll. Man får sin personliga identitet genom att spegla sig i andras ögon, och man bidrar till att bygga upp andras identiteter genom att låta dem se sin bild i ens egna ögon. Det andra sättet att förverkliga sig själv är att söka inåt, att försöka "finna sig själv". Det kan man göra genom att studera religion, filosofi eller psykologi och genom att reflektera över vad de kan ha för relevans för ens eget liv "här och nu". I dessa två aktiviteter är de synliga resultaten mindre viktiga än de erfarenheter man skaffat sig, och vägen är intressantare än målet. Den sociala rörligheten har inte Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

111

Del I

heller något eget värde vare sig i människans självförverkligande eller i samhällsutvecklingen.

En kulturs djupstruktur och dess yta Värderingar kan lika lite som andra tankar direkt observeras utifrån. De kan emellertid komma till uttryck i ord och handlingar. På samma sätt förhåller det sig med de värdesystem som ligger till grund för ett samhälle. De är inte direkt observerbara för en utomstående och är sällan möjliga att verbalisera för dem som själva är socialiserade i detta samhälle. De kan emellertid komma till uttryck i människornas förhållningssätt till varandra, till tid, rum, pengar, naturen och det övernaturliga, och de enskilda individernas kommunikationsmönster kan ofta förklaras utifrån de bakomliggande värderingar som styr deras sätt att vara och uttrycka sig. Det är detta förhållande mellan beteende och värderingar man brukar avse när man talar om en kulturs djup- och ytstruktur. Man utgår ifrån att det som syns på ytan har sina rötter i ett mer djuptliggande skikt av kulturen som visserligen är dolt för blotta ögat men som man kan upptäcka genom att "gräva under ytan" och genom att intellektuellt analysera det man funnit. När man tar del av Condons och Yousefs presentation av samhällen som huvudsakligen bygger på idealen om invidualism respektive ömsesidigt beroende är det ganska lätt att utifrån de värderingar som beskrivs placera sitt eget land på skalan. Sverige idag tycks i mångt och mycket visa exempel på en individorienterad kulturs syn på ålder, könsroller och självförverkligande. Värderingarna kommer till uttryck i människosynen och i sättet att förhålla sig till olika samhällsfrågor bl.a. på följande sätt: En vuxen människa förväntas att vara autonom på olika sätt. Hon ska vara ekonomiskt oberoende och "göra rätt för sig". En självständig, kritiskt tänkande individ är det officiella målet för socialisationen. Att ungdomar "frigör sig" från sina föräldrar vid tröskeln till vuxenlivet och flyttar hemifrån anses som naturligt och rätt. Alla ska ha en egen och helst lika stor plats, i såväl fysisk som psykisk mening. Integritet värderas högt och beskrivs som rätten att ha en 112

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Trosföreställningar och värdesystem

egen fredad zon och att slippa intrång från såväl myndigheter som andra som inte ingår i ens privata sfär. Det konkreta innehållet i begreppet respekt definieras ofta utifrån jämlikhet och lika människovärde, och man reagerar negativt mot tydliga manifestationer av hierarkier och statusskillnader. Man använder sig gärna av ett relativt informellt språk även i samtal mellan personer som inte känner varandra eller som har olika status eller roll i den aktuella situationen. Att utjämna klasskillnader och att upplösa traditionella könsroller framstår som viktiga uppgifter för dem som för tillfället har den politiska makten. Att vara ung är bättre än att vara gammal. Effektivitet i tidsanvändningen, fysiska aktiviteter och objektivt mätbara prestationer betraktas som tecken på en god social anpassning och en sund livsstil. Hur man använder språket och vad man gör med tid och pengar är några exempel på alla de observerbara medel som man kan använda sig av för att ge uttryck för kulturens djupstruktur. Jag har skrivit om språkanvändning och om tiden som uttrycksmedel i tidigare avsnitt. Hur användningen av pengar på motsvarande sätt kan relateras till kulturella värderingar framgår bland annat av följande exempel: När man sitter tillsammans på en kafeteria och äter eller dricker något är det vanligt i Sverige och en del andra individorienterade kulturer att var och en betalar för sig. Man tycker att det är enklast så. Man gör dessutom rätt för sig, och man blir inte heller skyldig någon något. Pengar fungerar då som ett medel att markera självständighet och oberoende. I mer grupporienterade samhällen brukar någon i gruppen betala för alla. Nästa gång betalar någon annan. Med tiden har alla betalat någon gång. Man tycker att det är enklast så. Dessutom har man skapat eller bekräftat en känsla av positivt ömsesidigt beroende, en gemenskap med andra i gruppen. När en sådan gemenskap är skapad kan man se fram emot en trevlig samvaro även i framtiden och då få nya tillfållen att bekräfta grupptillhörigheten. Den som har "fått" betala förlorar pengar på kort sikt men vinner personlig prestige. Och på lång sikt har nog alla varit med och betalat ungefår lika mycket. Detta är ett exempel på hur man konkret kan gå tillväga om man vill relatera vardagens beteendemönster till samhällets grundvärderingar. Ofta finner man en god samstämmighet mellan ytan och djupet. Det finns emellertid risker med denna enkla analysmetod. Den Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

113

Del I

mest uppenbara är att man ser mer än vad som i själva verket finns att se, då "värdesystemet existerar tydligare i observatörens huvud än i själva kulturen". Med andra ord: man finner det man söker, om man gärna vill finna det. En annan risk är att man ser samhället som mer enhetligt än vad det är. Den individualistiska, ungdoms- och effektivitetsdyrkande och jämställdhetssträvande kulturen är kanske i själva verket den välutbildade, urbaniserade, medelålders, medelklassens ideal snarare än hela folkets. Det är också de som har tillträde till medierna och har privilegiet att både formulera frågorna och att besvara dem. Det uppstår därför en klyfta mellan den offentliga retoriken och verkligheten. Verkligheten är vanligtvis mycket mer mångfasetterad är man tror. Detta gäller särskilt synen på individ, familj och samhälle. I byarna i glesbygden är man nog "någons någon", och man ingår i en vanligtvis oproblematisk gemenskap med ömsesidigt positivt beroende. Könsrollerna där kan vara mer komplementära än lika varandra. I många familjer och släkter både i städer och på landet är sammanhållningen mycket stor, och medlemmarna i dem får en stor del av sin identitet genom sin relation till andra. På arbetsplatser där personalen inte umgås privat är man bokstavligen "städaren", "sekreteraren", "målaren" eller "chefen". Unga kvinnor talar om jämställdhet i andra termer än deras medelålders mödrar och ordnar sitt familje- och yrkesliv på delvis nya sätt. Och unga män som ofta träffas på en pub eller restaurang turas om att betala notan för alla. De tycker att det är enklast så, och dessutom förstärker det ytterligare den redan existerande starka gruppgemenskapen.

114

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Del ll Sociala identiteter och gruppgemenskap Alla mänskliga grupper är sociala konstruktioner, mer eller mindre kulturellt betingade. Uppdelningen av skandinaver i svenskar och norrmän handlar uteslutande om kultur och politik, även om man säkerligen också kan hitta någon minimal statistisk skillnad av biologisk art om man noga skärskådar alla genfrekvenser. Just dessa två grupper definieras var för sig av att de bor inom, eller härstammar från, klart avgränsade områden som vi av diverse administrativa orsaker har valt att kalla nationer. Vi svänger oss dagligen med en mängd sådana kulturella kategorier för att definiera oss själva och andra, knutna till var vi bor, vad vi gör eller inte gör eller till snart sagt vad som helst. Vi talar om smålänningar, arbetslösa, folkpartister, läkare, bilister, bönder, yuppies, veganer, höginkomsttagare, skalbaggssamlare ... som sagt, vad som helst. Sjöberg: Vi och dom. Atlantis 1997

Citatet är hämtat ur en skrift i Kungliga Vetenskapsakademiens serie om Människan och den nya biologin. Dess kontext förklarar hänvisningen till tänkbara biologiska skillnader mellan svenskar och norrmän mitt i ett resonemang om sociala identiteter. I slutet av boken sammanfattar expertgruppen naturvetenskapens nuvarande syn på likheter och olikheter människor emellan. En av slutsatserna lyder så här: " ... att varje människa är genetiskt unik, att huvuddelen av den genetiska mångformigheten finns mellan individer inom en grupp, och att varje gränsdragning mellan folkslag och raser därför ur biologisk synvinkel blir godtycklig" (s. 111). Företrädare för naturvetenskaper och beteendevetenskaper har alltså i denna fråga kommit till samma ståndpunkt: grupper är kulturellt betingade sociala konstruktioner. Begreppet kultur tycks här spela en dubbel roll. För det första tjänar tilldelningen av sociala identiteter delvis samma syfte som kulturen i stort: att genom kategorisering skapa ordning i tänkandet. Man befäster kategorierna i mänKopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

115

Del II

niskornas tänkande genom att benämna dem med ord. Detta är på gott och ont. Det skapar struktur i kognitionen men befrämjar uppkomsten av stereotypier. Det i sin tur leder till att likheterna inom gruppen och olikheterna mellan grupperna förstoras. stereotypiseringen medför att individerna riskerar att reduceras till en del av ett kollektiv med påklistrade gemensamma egenskaper. För det andra sker indelningen i grupper utifrån föreställningar om likheter och olikheter i värderingar och beteendemönster. Grupperna definieras alltså utifrån det kriterium som brukar kallas för kultur. Lange & Westin (1981) har i boken Etnisk diskriminering och social identitet sammanställt psykologisk och sociologisk forskning och teoribildning kring bl.a. begreppet social identitet. De definierar den så här: "Social identitet är de sätt på vilka andra identifierar eller definierar en individ i termer av breda, allmänt accepterade, sociala kategorier eller attribut såsom kön, ålder, yrke, etniskt ursprung, nationalitet eller religiös bekännelse" (s. 186). Kungliga Vetenskapsakademien har genom Fredrik Sjöberg även lagt till några av de mycket smalare kategorier som på samma sätt syftar till att sortera den sociala verkligheten: regionalt ursprung, partitillhörighet, yrke, position på arbetsmarknaden, inkomstklass, innehav av bil eller jordbruk, livsstil, matpreferenser och fritidsintressen. Han konstaterar sammanfattningsvis att vad som helst kan användas som kriterium för tilldelning av sociala identiteter och för indelning av människor i grupper av "vi" och "dom". Karakteristiskt för kategoriseringen är att man bara kan använda sig av en enda egenskap åt gången när man tilldelar en individ en grupptillhörighet Kategorierna som utgår från denna egenskap blir därför ömsesidigt uteslutande. Man kan således inte vara både smålänning och värmlänning, invandrare och svensk, ljushårig och mörkhårig, folkpartist och socialdemokrat. Man kan inte heller alltid själv välja vilket fack man sorteras i och vilken etikett som klistras på facket. Lange & Westin beskriver denna problematik genom att göra en distinktion mellan objektiv och subjektiv social identitet. Objektiv identitet är den bild man tilldelas utifrån. Subjektiv identitet är ens egen självbild, som visserligen till stor del består av speglingar av omgivningens bilder men även har inslag av en känsla av att vara en unik individ, omöjlig att sortera i något fack. Subjektiv social identi116

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

Sociala identiteter och gruppgemenskap

tet innefattar dessutom graden av identifikation med den aktuella gruppen och ens upplevelse av relevansen i kriteriet för gruppindelning. Det betyder att en ljushårig person kan tycka att han har mycket litet gemensamt med andra som också är ljushåriga men identifierar sig gärna med andra datatekniker. En invandrare kan ha svårt att finna någon relevant gemensam egenskap med alla de andra som också kallas för invandrare men känner däremot en stark samhörighet med andra folkpartister, bilister, läkare eller veganer. Sociologer och psykologer använder ibland begreppen in-grupp och ut-grupp som motsvarigheter till de mer allmänt hållna "vi" och "dom". En fullvärdig och välfungerande medlemskap i en in-grupp förutsätter att både den objektiva och subjektiva sociala identiteten sammanfaller, d.v.s. att gruppmedlemmarna själva känner samhörighet och solidaritet med gruppen. Lange & Westin konstaterar att forskningen har visat att grupper med stor ingruppssolidaritet företer den största utgruppsfientligheten, och tvärtom. Viktiga klubbmatcher, landskamper och inbördeskrig tycks verifiera den gång på gång. Kategoriseringen som princip utgår ifrån att man observerar olikheter människor emellan och drar gränser utifrån olikheterna. Lange & Westin kommenterar detta på följande sätt: Det märkvärdiga med identiteten är att den samtidigt innefattar likhet och olikhet, identifikation och distansering. Människans subjektiva identitet, speciellt det som angår hennes känsla av att vara unik, blir framträdande mot en bakgrund av likhet inom den sociala grupp hon tillhör. Det rör sig alltså om ett figur-grund-förhållande. I relation till gruppen har hon, och måste ha, en individuell särprägel. Men slantens andra sida, likheten inom gruppen, träder i sin tur fram mot en bakgrund av olikhet i förhållande till andra grupper. (s. 433) Det som en "vi-grupp" drar en tydlig gräns mot behöver emellertid inte se ut som en stor skillnad i utomståendes ögon. "Dom", det vill säga "de som är annorlunda än vi", är istället de som avviker på en enda relevant punkt från "vi-gruppen". Således är det inte vanligt att "vi AIK-are" betraktar 50-åringar som "dom". Folkpartister och centerpartister definierar inte ljushåriga personer eller skalbaggssamlare som en ut-grupp, och pingstvänner eller Jehovas Vittnen drar inga skiljelinjer mot bönder eller bilister. Det är i själva verket de grupper Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

117

Del Il

som delar intressen och värderingar och i utomståendes ögon liknar varandra som har det största behovet av gränsdragning. De behöver en tydlig skiljelinje för att definiera sig själva med hjälp av andra. Olika idrottsklubbar som ägnar sig åt samma lagsport framställer sig därför som varandras kontraster, anhängare av en viss politisk linje drar en tydlig gräns mot dem som är ideologiskt nära. Och grupper som tror på Gud drar skiljelinjer mellan rätt och fel i sättet att tro mot andra som också tror på Gud och är i andras ögon förvirrande lika varandra. Den slutsats som bland annat Lange & Westin drar av detta mycket tydliga mönster är att de sociala identiteterna blir tydligast när det existerar någon slags konkurrens mellan grupperna. Då brukar det uppstå laddningar som kan leda till explosioner i kontakter mellan dem. De erbjuder följande observation som en delförklaring till detta: En positiv social identitet, som är en av de främsta bestämningarna till en positiv självuppfattning, innebär inte bara attjag är jag, därför att vi är som vi är, och de är inte som vi. I vissa avseenden är vi bättre. (s. 432)

Denna hållning har stora likheter med en attityd som brukar kallas etnocentrism. Det innebär att den egna gruppens tänke- och levnadssätt anses vara det enda rätta, och de egna normerna fungerar därför som måttstock även för andras beteende och deras sätt att vara. Eftersom normerna är inlärda under socialisationen finns här en tydlig koppling mellan kultur och sociala identiteter. Trots att de fårdigt definierade "vi-och-dom"-grupperna är ömsesidigt uteslutande ingår varje individ i flera olika grupper och delar den sociala identiteten med många. Vilka "vi" och "dom" är varierar därför från en situation till en annan. En och samma person kan vara svensk, smålänning, folkpartist, läkare, bilist, vegan, högavlönad och mycket mer, utan att det behöver leda till konflikter med andra människor eller orsaka upplevelser av personlighetsklyvning. Om han är socialiserad till alla de gruppkoder som varje gemenskap delar kan han ledigt förflytta sig mellan dem, såväl i tanke som i handling. Han är med andra ord medlem i många olika kulturer, så som alla människor är.

118

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Sociala identiteter och gruppgemenskap

De olika gruppgemenskaper som vi alla ingår i kan därför ses som en beskrivning av några kulturskillnader som kan förekomma mellan olika länder men som också existerar inom ett och samma land. Några av alla de sociala identiteter som människor tillskrivs och tillskriver sig själva är mer grundläggande än andra i den bemärkelsen att man får dem mycket tidigt i livet. Kön, klass och etnicitet är exempel på sådana mycket tidigt grundlagda gruppgemenskaper, och de är också ofrivilliga utifrån varje enskild individs perspektiv. Klass och etnicitet är emellertid i vissa fall och i viss mån möjliga att förhandla om längre fram i livet. Könsidentiteten däremot är svårare att på individnivån ändra på, bland annat därför att den är en ofta oskiljbar sammanblandning mellan könet, de biologiskt betingade egenskaper som skiljer sig mellan män och kvinnor, och genus, de socialt och kulturellt betingade egenskaper i form av könsrollsmönster som samhället vid en viss tid på en viss plats tillskriver män och kvinnor. Detta har beskrivits i ett tidigare avsnitt, och i följande exemplifiering av gruppgemenskaper och kulturskillnader utesluter jag därför denna den allra tidigast grundlagda identiteten.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

119

l På ort och ställe Här finns inget att vara rädd för, här är ju fullt med folk, sa jag till norrlandsgästen som skulle ut i Stockholmsnatten. "Här finns inget att vara rädd för, här finns inte en enda människa", försökte norrlänningen när jag skulle gå genom ett mörkt norrländskt skogsområde. Vi tänker på olika sätt. Och vi kan olika saker. Som gäst i Norrland märkte jag hur lätt man som stockholmare verkar helt puckad. Och hur svårt det är att förklara vad vi är bättre på här nere. Sådant som är till gagn för att klara sig i stan. Charlotta von Zweigbergh. Faror i Norrland. Dagens Nyheter 31/10 94

Författaren till krönikan som inleds med dessa ord exemplifierar sina bristande kunskaper i Norrland så här: "Skamset tittade jag ner i backen när jag var tvungen att erkänna att jag aldrig kört moppe. Och aldrig använt en bössa. Och inte vet mycket om fiske. Och inte kan koppla en släpvagn. Och inte vet hur man bäst skär upp torkat renkött. Nästan gråtfårdig var jag tvungen att erkänna att jag inte ens kan koka kok-kaffe. Eller göra palt. Attjag inte är snitsig på virkning och bakning. Och - konstigast av allt -jag har aldrig tittat i en Elloskatalog eller någonsin handlat på postorder." Mot hennes beskrivning skulle man kunna invända att Norrland är ett stort område, och människorna där lever på olika sätt på olika ställen. Man kan därför ifrågasätta kontrasteringen av hela Norrland mot Stockholms innerstad. Stockholm kontra en stad i Norrland eller skillnader mellan stad och land skulle nog kunna kännas mer relevant att beskriva. Men bortsett från att jämförelsen haltar en smula framstår författarens insikt att uppväxtmiljön styr vad man behöver för kunskaper och fårdigheter som värGefull. I ett globalt och historiskt perspektiv kan man se själva klimatet som en faktor som har påverkat människors sätt att försörja sig och Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

121

Del II

därigenom deras livsstil. En del av levnadssättet på olika håll i världen har nog utvecklats som svar på frågor som handlar just om naturen. Till exempel: Behöver människan bygga sig skydd mot långvarig sträng kyla? Behöver hon mäta sina krafter mot stekande hetta? Erbjuder naturen mat så gott som gratis, eller måste jorden med möda bearbetas för att ge gröda och frukt? Ger solen värme och energi i lagom mängder för att grödan ska växa och frukten mogna? Räcker vattnet för både skog, åkrar, boskap och folk? Håller sig krafterna under jordens yta still, och är vindstyrkoma och regnmängderna förutsägbara? Gömmer jorden materia som kan berika sina ägare och förvaltare? Är naturen att lita på, eller grusar dess ombytlighet och våldsamhet människans förhoppningar och hennes ansträngningar gång efter en annan? Svaren på dessa frågor har konsekvenser för bl.a. vilken mängd av mänsklig energi som går åt för att ur jorden utvinna föda och vilken nivå av framtidsplanering som är rimlig och meningsfull. De kan även påverka i vilka former och miljöer människorna helst umgås med varandra. Både sträng kyla och stekande hetta håller dem inomhus. En snäll sol och mild vind lockar dem ut i det fria. Kontrastema i klimatet och hållningen till naturen är inte lika tydliga mellan de norra och södra delarna av ett och samma land som mellan syd och nord i hela världen. Men samma grundmönster kan man nog urskilja även inom ett land, till exempel i Sverige. Jordbruk är lönsammast i syd, skogsbruk och gruvdrift i norr. Slalomskidor och skotrar saknas på den skånska kusten, och vattenskidor och segelbåtar är ovanliga i Norrlands inland. Men framför allt förutsätter livet på landet andra fårdigheter än livet i stan. Detta kan skapa skillnader bl.a. i sociala mönster, i hållningen till tiden och i attityder till djuren och den omgivande naturen. J ag vill här citera Maria, en ung lärarkandidat som är uppvuxen i Värmland, på en gård med tio mil till närmaste stad och ett par mil till ett större samhälle. Hon har i ett specialarbete om kulturskillnader beskrivit sina egna erfarenheter så här: När jag flyttade till en stockholmsförort kände jag mig främmande i den nya miljön. Jag hade vuxit upp i en trygg värld där alla kände alla, och jag kom nu till en miljö där ingen visste vem jag var. Det kändes väldigt anonymt, och jag kände mig nästan osynlig. Jag gick 122

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l På ort och ställe

på stan, det kryllade av människor, men det var inte en enda som sa hej eller som nickade igenkännande. Och så hade jag fått lära mig att när man går in i en affär så pratar man en stund med expediten. Jag gjorde det i bötjan och verkade säkert konstig. Men kanske var det just genom min vana att prata med folk som jag så småningom fick nya vänner och bekanta här.

Maria beskriver vidare en för henne viktig insikt om sin egen socialisation: Jag är uppväxt i en 'vi-kultur' men har inte varit medveten om det. Jag trodde att det var invandrare som var det. Det sägs att svensk kultur är en individinriktad 'jag-kultur'. Man ska vara självständig och oberoende, och var och en ska göra rätt för sig. I så fall är min hemby inte särskilt svensk. Där var familjen en enhet, och alla i den var starkt beroende av varandra. Man behövde helt enkelt varandra och måste därför vara rädd om familjens rykte. Så är det fortfarande. Om man skämmer ut sig själv så skämmer man ut hela familjen. Man hjälps åt även ekonomiskt, både inom familjen och i byn. Min farfar fungerade mer eller mindre som familjens "överhuvud" och alla i familjen tog stor hänsyn till vad han ansåg. Familjen bestod av faroch morföräldrar, farbröder, fastrar och deras familjer, och så min mamma, pappa och mina syskon. Jag minns att det ibland retade mig att 'alla' skulle uppfostra mig och lägga sig i vadjag gjorde, menjag ifrågasatte det aldrig som barn. Fortfarande betyder pappas åsikt mycket för mig.

Både denna blivande lärares och DN-krönikörens beskrivningar av sin uppväxt är säkert en blandning av personliga upplevelser och sådana erfarenheter som de delar med många andra som vuxit upp i liknande miljöer. Men Marias beskrivning av sin uppväxt i ett litet samhälle på landet är inte unik. Gemenskapen i byar beskrivs på liknande sätt av människor från olika håll i världen. Den präglas av stark sammanhållning och ömsesidigt beroende. På gott och ont, skulle man vilja tillägga. En stark sammanhållning ger trygghet för dem som tillhör gemenskapen, men den förutsätter enighet och konformitet inom gruppen och utesluter därför lätt "de avvikande" eller "de andra". Ett ömsesidigt beroende förstärker både de känslomässiga och ekonomiska banden inom gruppen och väver ett effektivt Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

123

Del II

skyddsnät för sina medlemmar. Men det skapar även redskap för social kontroll. I en bygemenskap brukar alla veta mycket om alla andra. Identiteten är starkt förknippad med familjen och gården. Man är "någons någon", man är medlem i en släkt, bördig från en plats eller tillhörande en gård. Man representerar sällan bara sig själv i omgivningens ögon. Detta sociala mönster kontrasterar mot bilden av livet i en storstad. Invånarna är för många för att kunna bilda en "bygemenskap". Den som vill kan därför vara anonym i ett bostadsområde eller på ett nöjesställe. Den som flyttar in i storstan kan förbli anonym även om han själv önskar att vara "någon". Både den sociala kontrollen och tryggheten är mindre än i ett litet samhälle. På gott och ont, skulle man återigen vilja tillägga. Ramarna för acceptabelt beteende och variationen i livsstilarna är visserligen större, men den som helt faller utanför ramarna riskerar att få falla fritt, utan att fångas upp av något skyddsnät. Skillnadema i den sociala miljön medför bl.a. att de fårdigheter som storstadsbor skaffat sig genom att just bo i en stad skiljer sig från dem som är värdefulla på landet. "Exempelvis hur man går snabbt genom folkträngsel", säger Charlotta von Zweigbergh i sin krönika, "hur man kommer med T-banan även om dörrarna stängts, hur man prutar på balla seeond-hand-butiker och hur man sminkar sig på krängande T-banetåg". Andra som flyttat in till städer eller som reflekterat över storstadsbomas beteende brukar tillägga: hur man står i rulltrappan till tunnelbanan, hur man kan se helt frånvarande ut trots att man ser och hör vad som händer omkring en, hur man vet vem man ska hälsa på i bostadsområdet, om man ska svara på tilltal i bussen och hur man lär känna sina grannar. En tydlig skillnad i livsstilen mellan storstad och land som många observerat är det allmänna levnadstempot I storstäder tycks alla ha bråttom. Människor halvspringer eller går fort, och de står sällan och samtalar med andra kunder inne i en affår. Spontana besök hos vänner och bekanta är inte vanliga, för en stor del av de sociala kontaktema sker per telefon. På landet tycks det finnas mer tid, särskilt under vinterhalvåret. Expediterna för personliga samtal med kunderna medan de skär upp charkuterier eller slår in priser i kassa-apparaten. När man går eller cyklar förbi en granngård går man in och 124

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

l På ort och ställe

stannar en stund. "Oväntade besök" är sällan helt och hållet oväntade eftersom de ofta förekommer mellan grannar och på sätt och vis ingår i livsmönstret. Också synen på djur och natur brukar skilja sig mellan land och storstad. Barn som växer upp på landet har den omgivande skogen som sin lekplats. De lär sig akta sig för huggormar men brukar bli ytligt bekanta med andra djur. De får också lära sig de olika djurens plats i naturen och även dra tydliga gränser mellan olika slags djur. Några av djuren, de nyttiga eller trivselskapande, erbjuder de vuxna boplatser och matställen. De som på ett eller annat sätt orsakar skada för människor och husdjur försöker man med olika medel göra sig av med. Men alla ingår de som en del i barnens vardag och framstår sällan som spännande och exotiska. De barn som bor på en bondgård lär sig dessutom att på nära håll umgås med kor, hästar, grisar, får och höns. De blir vana vid dem, de kanske till och med tycker om dem, men de tillåter sig inte att fästa sig vid dem så mycket att det gör ont när djuren ett efter annat försvinner och ersätts av nya. De tränas tidigt till att ha en relativt nära och orädd men osentimental och pragmatisk hållning till djur och den övriga naturen. De barn som växer upp i utpräglade stadsmiljöer lär sig att se skogen som ett spännande utflyktsmål, besläktad med den sagovärld de blivit bekanta med genom böcker. De får lära sig både hemma och i skolan att man åker iväg och går i skogen i ett särskilt syfte: för att få motion och frisk luft, för att studera växter och insekter, för att plocka svamp eller bär eller för att äta picknick med familjens vänner och bekanta. Många stadsbarn är relativt ovana vid att gå i skogen som små. De kan snubbla över stenar på stigen och skrämmas av flyende fåglar. Ofta är en park en trivsammare lekmiljö för dem än skogen. Djur kan vara både spännande och skrämmande, och de tycks huvudsakligen finnas till för barnens egen skull. Kor och höns ser de inte i första hand som producenter av kött, mjölk eller ägg. De är istället intressanta levande varelser att se på och trevliga att prata med. Inte heller är katter och hundar råttfångare respektive jaktredskap. De är keldjur och sällskap, och de kan bli som familjemedlemmar. Även de djur som keldjuren på landet jagar kan själva bli keldjur i stan. Såväl råttor och möss som kaniner och fåglar kan i en stadslägenhet vistas lika hemtamt som hundar och katter. För ormar, Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

125

Del Il

ödlor och fiskar bygger man egna små glashus, och sköldpaddor kan med väl avvägda steg ta sig runt möbler och över mattor i en stadslägenhet Det som på landet är en del av naturen har i staden blivit en del av kulturen. Människor som lämnar sin invanda miljö och flyttar tex. från en by till en storstad eller tvärtom kan råka ut för en kulturchock, en känsla av osäkerhet och förvirring. De möter anpassningssvårigheter av olika slag och upplever även en identitetsförlust De märker att de nästan bokstavligt har rötter i den jord vars yta de dagligen trampat på. De känner att det gör ont när röttema skärs av. De kan ha svårt att hitta sin egen plats i den nya miljön, och det nya och främmande framstår ofta i böljan som skrämmande. Jag citerar några rader ur två lärarkandidaters beskrivning av vad som hände med dem när de flyttade som barn. Linda berättar: Jag är född i närheten av Odenplan och gick i skolan i Stockholms innerstad. På hösten i årskurs fyra flyttade vi till en by norrut i landet. Jag kände mig mycket annorlunda där. Jag märkte att jag pratade konstigt, och alla sa att jag var snobbigt klädd och mallig. Jag fick inte vara med de andra på rasten. Jag var inte van vid att leka med killar och bygga kojor i skogen, så jag var ensam också efter skolan. Jag var faktiskt lite rädd för skogen. Jag kände mig utanför och mycket annorlunda. Ännu svårare hade Lena det direkt efter flytten. Så här berättar hon: Jag minns särskilt den där mössan: mössan med tofs, gul och lysande, i vimlet på skolgården en grå oktoberdag. Plötsligt ryckte någon av mig mössan och slängde den på marken. Jag blev stående, villrådig och stum. Några äldre pojkar ville tydligen retas med nykomlingen. Strax efteråt ringde skolklockan och jag tog upp den nersmutsade mössan och gick in. Inuti åttaåringen brände tårarna, men ingen fick veta vad som hänt på rasten. Jag skämdes på något sätt. Händelsen med mössan på skolgården var den första i raden av flera obehagliga upplevelser den första hösten i staden. Att vid flera tillfållen bli jagad av en hop äldre pojkar med käppar i händerna till och från skolan skapade en stor rädsla inom mig. När skulle de dyka upp nästa gång? Från att ha tillbringat mitt första skolår i en liten 126

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l På ort och ställe

lugn landsortsskola var det en stor omställning att hamna mitt i ett brusande hav av okända faror. Något hände också med min identitet, när jag blev uppryckt med röttema för att planteras i en annan miljö. Från att ha varit en trygg och glad unge blev jag otrygg, rädd och tyst.

Både Linda och Lena klarade omställningen och lärde sig så småningom de fårdigheter som den nya sociala miljön krävde. Men de har inte glömt känslan av utanförskap och upplevelsen av att vara annorlunda. Det kommer de säkert att ha nytta av när de som lärare möter elever som är lika vilsna som de själva var en gång. Att tala om rötter är en vanlig metafor när man beskriver den särskilda känsla som de flesta har för sin uppväxtmiljö. Det är en känsla av att höra till en särskild plats i världen. Rötter är en bra bild även på det sättet att en växt efter en omplantering kan rota sig på nytt. För det kan också människor göra, och många gör det gång på gång. Det innebär bl.a. att man under sin livstid hinner byta den av sina sociala identiteter som tilldelas utifrån geografisk tillhörighet. Man kan ha fötts som göteborgare och senare bli norrköpingsbo eller stockholmare. En kimnabo kan bli västeråsare eller malmöit. Trots detta fortsätter många att resten av livet, även årtionden efter flytten från hemorten, själva definiera sig som värmlänningar, skåningar, smålänningar, jämtar, norrlänningar o.s.v. och i sitt sätt att tala ha spår av "modersmålet".

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

127

2 En annan klass Han har fått kamrater som går omkring i träningsoverall. Det har han aldrig sett förut, inte på någon han känner närmare. Han har själv ingen träningsoverall. Han har nu många vänner som snusar; både flickor och pojkar. Philip har aldrig tidigare träffat någon som snusar; vad han kan komma ihåg. Han har varit med om att jämnåriga ungdomar sjunger med till dansbandsmusik och att de gillar Vikingarna och Sven Ingvars. Philip har aldrig tidigare känt någon som kan tänka sig att lyssna till ett dansband. Han har aldrig tidigare varit i ett hem där det funnits dam- och skvallertidningar. Han är nästan säker på att hans mamma aldrig köpt någon sådan tidning. Han har i vart fall aldrig sett en veckotidning hemma. Philip har dessutom häpnat över att folk köper lotter och spelar på alla möjliga slags spel. Han kände tidigare ingen som köpte lotter. Han tror att han själv köpt någon lott någon gång, kanske på en julmarknad. Kullenberg. Eliten i Sverige. Tidens förlag. 1995

Philip är en 22-årig högskolestuderande i Sundsvall. Han är en av intervjupersonerna i Annette Kullenbergs bok om överklassens självbild och syn på de övriga samhällsklasserna. Vid flyttningen till högskolan i Sundsvall mötte Philip en ny värld vars existens han varit ganska omedveten om. Dittills hade han gått i internatskolor, tillbringat sina semestrar på familjens ägor på olika håll i landet och sin farbrors slott i Skåne eller rest utomlands. När han bodde i Stockholm hade han bara "rört sig på Östermalm och norrut, i Djursholm och Täby. Det var där alla grupperade sig, alla familjer var framgångsrika. 'Alla' hade sommarställen i Falsterbo eller Båstad". I början av höstterminen verkade det som om Philip ändå hade något gemensamt med sina nya studiekamraters familjer i Sundsvall. Jakten tycktes vara viktig också i Norrland, såsom den var på de skånska godsen och slotten. Men snart märkte han att det blev 128

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

2 En annan klass

"missförstånd" även när man pratade om jakt. Umgängesformerna kring jakten visade sig vara så olika. Philip konstaterar att hans bakgrund skapade en barriär mellan honom och studiekamraterna. "När jag berättar något blir de tysta", säger han, "som om man var annorlunda, som om de var underlägsna. Och då vet man inte vad man ska säga." Främlingskapet lindrades emellertid en aning av att han fick dela lägenhet med en ung man som redan innan de träffades hade hört Philips efternamn och noterat innebörden i det. "Han sa att det var bra attjag kom", berättar Philip, "eftersom han visste hur jag var. Fastän vi aldrig hade träffats." Klasstillhörighet, det som här skilde Philips värld från studiekamraternas, är en social identitet som man tillskrivs mycket tidigt i livet. Hos många människor består den livet ut. Klassidentiteten innebär bland annat en upplevd känsla av likhet med dem som är socialiserade under liknande uppväxtförhållanden. Den kännetecknas bland annat av att man lätt kan "känna igen" varandra i klassmässigt heterogena grupper där det förekommer skillnader i normer, värderingar och beteendekoder. Man talar samma slags språk, oavsett vilken dialekt man har. Man uppför sig likartat i liknande situationer, och man brukar ha samma slags preferenser när det gäller stil och smak i valet av bl.a. heminredning, kläder, musik, film och läsning. Man definierar sig ofta som "vi" och "dom" just på grund av livsstil och umgängesformer. "De andras" beteende tolkas utifrån vad man själv lärt sig att betrakta som rätt och fel, normalt och avvikande. Den egna gruppens normer beskrivs ofta som uttryck för sunt förnuft och som ett naturligt sätt att tala och förhålla sig till sina medmänniskor, snarare än som ett särskilt regelsystem. De beteendekoder och värderingar som förenar en samhällsklass brukar därför av samhällsvetare betecknas som en kultur, något man tidigt socialiserats till och därför helt och hållet har internaliserat. I fråga om klasstillhörighet brukar den objektiva och subjektiva sociala identiteten överensstämma med varandra. Personen identifierar sig själv i så fall med den samhällsklass vars tillhörighet omgivningen tillskriver honom eller henne. Ett undantag skulle kunna vara en person som medvetet eftersträvar att byta klassidentitet men som inte blir betraktad som "en av oss" av de självskrivna medlemmarna i gruppen. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

129

Del II

Att indela befolkningen i olika socialgrupper är ett annat sätt att tillskriva människor en social identitet. Både i terminologin och i den sociala verkligheten finns det en viss överlappning mellan socialgrupp och klass. Den är tydligast i den delen av rangordningen som brukar kallas högst respektive lägst, i över- och underklassen. Jag måste här göra en metaspråklig kommentar. Jag använder orden hög, låg, över och under med tveksamhet. Det är visserligen det gängse sättet att beskriva en individs eller en grupps placering på skalan av klasser och socialgrupper, men orden är så laddade med värderingar att det känns svårt att använda dem när man talar om människor. I de flesta sammanhang är det otvivelaktigt så att "hög" är både bättre och finare än "låg". Höga löner och höga positioner t. ex. är mer eftersträvansvärda än låga löner och låga positioner. En hög status är för en individ gynnsammare än en låg, och en hög utbildningsnivå är för ett land mer meriterande än en låg. Och att tillhöra det högsta skiktet i samhället har alltid medfört privilegier för dess medlemmar, och den som är överordnad brukar kunna utöva makt och inflytande över de underordnade. Det finns därför en risk att man varje gång som man använder orden hög och låg om samhällsklass och socialgrupper oreflekterat spikar fast själva skalan och därigenon oavsiktligt tillskriver människor i de olika grupperna olika värde som samhällsmedborgare. Samtidigt blir man själv påmind om ordets makt över tanken och om svårigheten att uttrycka sig värdeneutralt Själva tilldelningen av socialgruppstillhörighet skiljer sig emellertid från indelningen i samhällsklasser. Medlemskap i en socialgrupp avgörs av en individs utbildning och inkomst, och placeringen är ett resultat av en sammanvägning av dessa två kriterier. Det är i första hand samhällsforskarna som behöver dessa kategorier för att undersöka och fastställa samband och variation mellan olika företeelser i samhället. Därför är socialgruppstillhörigheten för en individ vanligtvis en objektiv social identitet. Den brukar inte kännas angelägen eller ens meningsfull som grund för en subjektiv identifikation med andra i samma grupp. Den är dessutom mycket mer varierande under en livstid än klasstillhörigheten. Genom utbildning ochfeller framgång i affårslivet kan en person förflytta sig t.ex. från socialgrupp tre till socialgrupp ett.

130

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

2 En annan klass

Den individuella sociala rörligheten har varit stor under de senaste femtio-sextio åren i Sverige. Resultatet av detta sätt att röra sig brukar kallas för klassresa. Uttrycket innebär att man har utbildat sig, skaffat sig akademiska meriter och ett högstatusjobb, man har kommit in i nya sociala miljöer och kanske intresserat sig för nya uttryck för den s.k. finkulturen och även fått nya vänner. Livet har förändrats på olika sätt. De flesta som gjort "klassresan" är födda och uppvuxna i arbetar- elller jordbrukarfamiljer och har genom sitt yrke och bostadsort hamnat i medelklassmiljöer. Utifrån sin livsstil betraktas de av omgivningen som representanter för medelklassen. En del kan även själva identifiera sig med sin nya samhällsklass och har därigenom fått en ny social identitet. Men i många fall är nog den resa man gjort en resa från en socialgrupp till en annan snarare än en resa mellan två klasser. Den sociala identiteten och den känslomässiga identifikationen kan ha förblivit relativt oförändrade. Dessutom är själva identiteten beroende av huruvida medlemmarna i den samhällsklass vars gränser "klassresenären" genom sin rörlighet passerat eller tangerar skulle välkomna honom eller henne som "en av oss". Det är nog lättare att "assimilera sig" i medelklassen än i överklassen och i arbetarklassen. Samma slags osäkerhet i användningen av ordet klass förekommer i den allmänna samhällsdebatten. I tider av stor arbetslöshet brukar både politiker och journalister tala om ökande klassklyftor som en följd av dåliga statsfinanser och ett försämrat ekonomiskt stöd till utsatta familjer. Det som de i själva verket talar om är nog ökade skillnader i inkomster och levnadsstandard i stället för skillnader mellan olika samhällsklasser, förutsatt att man med ordet klass menar ett slags kulturell samhörighet. Genuina klasskillnader behöver nog en längre period än ett årtionde eller två av samhällsförändringar för att bli tydligt observerbara. Annette Kullenberg har i sin bok om eliten i 90-talets Sverige bett människor med en uppväxt i överklassen beskriva vad klasstillhörigheten består av, och t.ex. hennes intervjupersoner förnekar ett entydigt samband mellan klass och pengar. Från ett annat perspektiv skulle situationen säkert se annorlunda ut. De intervjuade har emellertid en samstämmig syn. "Det finns så många mångmiljonärer", säger en av dem. "Att köpa in sig i det speciella nät av kontakter, Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

131

Del II

släktförgreningar, det särskilda förfinade uppträdandet. Det är en omöjlig orimlighet. Men hälften av alla mångmiljonärer skulle gärna vilja höra till överklassen. De försöker, till exempel genom att köpa ett slott. Men ett slott, det ärver man." Det verkar vara så att de s.k. nyrika, entreprenörer med stora ekonomiska framgångar och företagsledare med höga inkomster men med arbetar- eller medelklassbakgrund är svåra att placera på den gamla skalan. De tycks vara på väg att bilda en egen klass, med gruppmarkörer och identifikationsobjekt som skiljer sig både från den traditionella överklassen och den växande medelklassen. En annan av Kullenbergs intervjupersoner förklarar vilka samhällsklasser som finns så här: Det är vi. Överklassen. Vi som har anor, hur fattiga vi än är så härstammar vi. Det tror jag utmärker oss. Och så medelklassen. Det finns en hel del medelklasser. Den välutbildade, högavlönade, välsituerade. Apotekaren och bankdirektören i en småstad. Överläkaren. Så den vanliga medelklassen, alla dessa lärare och socionomer och vad de nu kan vara. Ja och så har vi en arbetarklass i Sverige, tack och lov. Det är de som tjänar, vad kallas det, LO-löner. De har låg utbildning, formellt sett. Låga förväntningar på livet. Det är folk som går till jobbet helt enkelt. De har alltid funnits. Hur skulle ett land klara sig utan vanliga arbetare? Medelklassen tycker jag är krångligare. Den buktar åt alla håll. Underklassen är lättare att definiera. Det är de marginella, de kriminella, narkomaner. Den sortens människor. Underklassen var trevligare förr, tycker jag. Min morfar var snäll mot den där sorten som hamnar utanför, luffarna som drog omkring, originalen. Folk som hamnat på undantag. Jag vet inte om underklassen verkligen var farlig på den tiden, men idag är jag glad om jag slipper dem. (s. 56-57)

Ordet klass har under det senaste århundradet använts och används fortfarande även som ett politiskt begrepp med en inbyggd intressekonflikt mellan de olika klasserna. Spår av denna gamla konflikt går nog att avläsa i denna intervjupersons syn på arbetarklass och underklass. Arbetarna är nyttiga för medel- och överklassen medan underklassen kan utgöra ett potentiellt hot mot dem. Därför kan det vara tryggast att avskärma sig från dem och att dra tydliga gränser mot 132

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

2 En annan klass

"den sortens människor". Känslan är säkerligen ömsesidig. En person med "vad kallas det- LO-lön" ser nog också en fara i att betraktas som "folk som går till jobbet helt enkelt och har låga förväntningar på livet" och tar gärna avstånd från dem som hyser dessa åsikter. I boken Kulturanalys ( 1982) beskriver etnologerna Ehn och Löfgren hur samhällsklasserna under historiens gång byggt upp och förändrat kulturen just genom att definiera sig som en motkultur till en maktelit eller en annan samhällsklass. Den borgerliga kulturens framväxt till en stark medelklass och etablering som en maktfaktor skedde enligt dem som ett komplicerat samspel mellan ekonomiska och kulturella förändringar i samhället på 1800-talet. Enkelt uttryckt förklarar de det borgerliga kulturbygget så här: Jämsides med kapitalismens framväxt ställdes individualism och personlig duglighet mot den dominerande feodala och aristokratiska livsstilen. Istället för den ärvda besittningsrätten till jord och annan egendom betonade den nya snabbt växande borgarklassen värdet av ett individuellt förvärvande av kapital. Ehn och Löfgren skriver: I denna kamp utgår borgarna från att de förtjänar ledarskapet i kraft av sin personliga duglighet, sin höga moral, sitt förnuft och sin effektivitet. De är inte som adeln födda att härska och framställer sig heller inte som en klass med maktprivilegier, utan mer som en skara individer vilka i allas hårda men rättvisa kamp mot alla visat sig överlägsna. I detta maktresonemang används kulturella argument för att just borgerskapets söner har rätt att tränga sig före andra i kön: både de gamla ledarna och det vanliga folket bör stiga åt sidan och låta förnuftet styra samhället. Ett led i denna kulturella legitimering är att distansera sig från aristokratins livsstil och ideal, att ställa det goda i den egna livsformen mot den degenererade elitens brist på moral och förnuft, dess frosseri och slösaktighet, dess känslokalla och rituella sätt mot andra människor. Nya definitioner av moral, intimitet och känslosamhet relateras sålunda till den borgerliga indivualismen. För det tidiga 1800-talets borgerlighet är aristokratin huvudfienden mot vilken man profilerar sig kulturellt. Mot 1800-talets slut har maktbalansen förändrats. Motkulturen har förvandlats till den dominerande kulturen. Nu riktas energin mot folket, den råa allmogen och de okultiverade arbetarna. (s. 71) Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

133

Del Il

Självkontroll och måttfullhet blev centrala samhällsideal och mål för socialisationen i stort och smått. Dessa värderingar kunde komma till uttryck genom sparsamhet med känslor och med pengar, genom punktlighet och effektivisering av tidsanvändning, med krav på återhållsamhet i såväl sexualitet, klädstil som ansiktsuttryck och i den gemensamma avskyn mot det vulgära, djuriska och okontrollerade i det mänskliga beteendet. Ehn och Löfgren skriver: Den sociala fasaden och masken blir mycket viktig, såsom skådespeleriet. Tidigt får barnen lära sig maskeringsteknik och förställningens konster. Här finns alltså en inre överensstämmelse mellan sättet att klä sig, föra kroppen, välja samtalsämne, hantera en gaffel och exekvera ett pärlande skratt. (s. 72)

De tydligaste gruppmarkörerna inom respektive klass tycks fortfarande idag vara huvudsakligen desamma: klädstil, kroppsspråk, samtalsämnen och bordsskick. Anette Kullenbergs intervjupersoner intygar bl.a. att de mycket lätt kan avläsa om en person är "en av oss", d.v.s. behärskar överklassens beteendekod, genom att observera sättet att hälsa, sättet att hantera besticken och sättet att uttrycka känslor. Men de kallar inte dessa tecken nödvändigtvis för klassmarkörer. De anses istället som tecken på vanlig hyfs, sunt förnuft, god ton och smidighet. De visar helt enkelt om personen är väluppfostrad eller inte. Såsom i den tidiga borgarklassens kultiveringsprojekt är sunt förnuft även för dessa personer ett nyckelord. Och de oskrivna och skrivna regler som beskriver ett gott uppförande kallas kort och gott vett och etikett. De framstår som allmänt "vettiga" förhållningssätt och beteendenormer människor emellan. Även gränsdragningen mot det vulgära, djuriska och okontrollerade tycks vara lika viktig idag som förr. Till exempel konstaterar Magdalena Ribbing i Nya Etikettboken ( 1996) att det som skiljer människan från djuren är sättet att få in maten i munnen. Djuren för ner nosen mot maten. En människa böjer sig inte ner mot tallriken utan sitter rak i ryggen när hon äter. Med samma självklarhet och med samma underförstådda budskap förklarar hon vidare: Skolös i strumplästen är man endast i ensamhet eller i sitt eget hem. Skulle man hos någon annan behöva ta av sig skorna därför att de är våta eller leriga måste man medföra inneskor att byta med. Det är 134

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

2 En annan klass

inte lämpligt att gå i strumplästen i andras hem. skoavtagningsbruket kommer bland annat från daghemmens och skolbarnföräldrars krav av att alla barn ska ta av sina kletiga ytterskor inomhus - syftet är förstås vällovligt men vuxna människor behöver inte ha dagisvanorna kvar. (s. 66)

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

135

3 Guds folk och världen Alltfärre människor i Sverige har en gudstro, det samhälleliga livet saknar i stort sett referenser till religiösa symboler; och vardagen är för merparten av befolkningen befriad från religiöst inflytande. Att vara kristen, muslim, jude, hindu eller buddhist i det svenska samhället innebär därför att bejaka en religiös identitet i en omgivning som har ringa förståelse för religiositet överhuvudtaget, en erfarenhet som alla troende människor i Sverige delar; oavsett konfessionell tillhörighet. Att vara troende, och dänned också göra anspråk på att respekteras som sådan och i många sammanhang få rätt till särbehandling, är att tillhöra en minoritet. Karlsson & Svanberg: Religionsfrihet i Sverige. Studentlitteratur. 1997

Boken Religionsfrihet i Sverige har undertiteln Om möjligheten att leva som troende. Etnologerna Pia Karlsson och Ingvar Svanberg ger där en tillbakablick på religionens ställning i staten och dess plats i människornas liv. De konstaterar att den minoritetsställning som de troende idag har är ett nytt fenomen i det svenska samhället. Religionsfriheten garanterades av en särskild lag så sent som 1951 och av regeringsformen 1974. Själva religionsfriheten kan idag ses som en frihet för en individ att inom vissa ramar utöva någon annan religion än den evangelisklutherska, som i långa tider var den enda tillåtna religionen i landet. Den innebär också en frihet från att utöva någon religion alls. I skolan har den kommit till uttryck bland annat genom att den tidigare konfessionella undervisningen i kristendom ersatts av det icke-konfessionella ämnet religionskunskap. De gemensamma morgonsamlingama med psalmsång, bibelläsning eller andra andaktsformer har också helt upphört i de kommunala skolorna. Många ser detta som ett framsteg. Friheten från religion i en verksamhet där det är varje individs lagstadgade plikt att delta i minst nio år ger ett ökat utrymme för personliga val och minskar risken för reli136

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Guds folk och världen

giös indoktrinering. Andra ser den ökande sekulariseringen som ett problem, av liknande skäl. Den får de troendes tänkesätt att framstå som avvikande och kan skapa intolerans mot deras livsstil. Denna synpunkt har framförts av bland annat Sigbert Axelsson, docent vid teologiska institutionen i Uppsala. Han skriver i antologin I samma hus (1993) så här: Få skolor i världen torde vara så sekulariserade som den svenska skolan, sekulariserade här främst i betydelsen lärares och elevers okunnighet om religion. Om skolpolitiker och lärare lider av djup okunnighet om religion, vilket nu faktiskt är fallet i Sverige, kommer skolan att vara stum inför hundratusentals elever som lever, tänker och känner religiöst, därför att deras närmaste kultur är religiöst funtad. Om inte dessa elever respekteras i skolan, måste de vända den ryggen och söka sig någon annanstans. Det ligger då i både barnens och föräldrarnas intresse. (s. 165)

Begreppet religion kommer från det latinska religio, som betecknade en vördnadsfull attityd till högre makter. Dessa makter är inte bara högre än landets högsta myndigheter, de är dessutom osynliga. För att de ska bli delar av ens vardagsliv krävs det en personlig tro. Tron utgör själva grunden i en relativt heltäckande livsåskådning som bygger på vissa odiskutabla och icke-förhandlingsbara utgångspunkter. För de troende framstår de som sanningar. Guds existens är den mest grundläggande sanningen. Att Gud är intresserad av människornas liv och därför gett dem riktlinjer att leva efter är en annan sådan sanning. Att det finns en själ som lämnar kroppen vid döden och lever vidare är ytterligare en. Tillsammans bildar alla axiom som ingår i det religiösa tänkandet ett värdesystem som har konsekvenser för människors attityder och beteendenormer. På så sätt fungerar religionen som ett rättesnöre och ett sammanhållande normsystem för dem som tror. Eller som Karlsson och Svanberg sammanfattar: "För en troende innebär religionen en tolkningsram av verkligheten som ger svar på de frågor som människor ställs inför och ger vägledning för hur hon eller han ska handla i skilda sammanhang" (s. 9). Definierad på detta sätt är begreppet religion liktydigt med begreppet kultur. Båda skapar normsystem för mellanmänskligt umgänge och konstruerar den referensram utifrån vilken tolkningen av andras handlingar sker. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

137

Del Il

Karlsson och Svanberg säger vidare: Definitionen av religion är dock helt avhängig vem som gör den och varför: forskaren från sitt utifrånperspektiv eller den troende från sitt inifrånperspektiv. Ur ett sekulariserat perspektiv kan religionen sägas vara ett kulturellt fenomen länkat till andra sociokulturella förhållanden, som ekonomi, nationalitet, etnicitet och kön. Denna sociala karaktär för med sig att religionen erbjuder identitet åt både individer och grupper. (s. 8)

Ur en forskares utifrånperspektiv kan religionen vara ett samhällsfenomen bland andra. Ur ett andligt inifrånperspektiv beskrivs den religiösa tron ofta som en slags utvaldhet som man delar med andra troende. Utvaldheten är en gåva och en direkt konsekvens av att man har funnit Sanningen och Vägen. På den rätta vägen vandrar man i Ljuset mot en bättre värld. Den värld där man nu lever är emellertid hela tiden närvarande och därför problematisk på många sätt. De troende hamnar därför i ett slags motsatsförhållande till den oförstående och ofta hotfulla Världen. Jag citerar några verser ut Nya Testamentet för att belysa denna gräns mellan de utvalda och världen så som den beskrivs av Jesus och apostlarna. Samma syn tycks råda bland de troende även i andra religioner, och resonemanget kan därför vara allmängiltigt. Jesus säger (Joh 15:19): Om ni tillhörde världen, skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen.

Aposteln Johannes instämmer och förklarar vidare (l Joh 2:15-17): Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfården skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt.

Denna förvissning om utvaldhet och särställning i den både hotfulla och lockande världen kan de troende visa och förstärka genom att hålla sig till särskilda normer och regler som hela gruppen gemen138

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Guds folk och världen

samt följer. Paulus skriver bland annat dessa ord av uppmaning och uppmuntran till dem som tror (Rom 12:2): Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Att inte anpassa sig till majoritetssamhällets normer är ett effektivt sätt för en minoritet att markera och bevara gränser mot "de andra" och att samtidigt befåsta känslan av gemenskap bland "oss". Denna strategi används bl.a. av olika ungdomskulturer, av adeln och överklassen, av olika ideologiska föreningar och av religiösa samfund. På samma sätt som andra minoriteter som vill behålla sin särprägel i ett majoritetssamhälle brukar de religiöst troende profilera sig genom sin livsstil och sitt sätt att vara. Och såväl tecknen på gemenskap som gränsmarkörerna brukar vara ungefår desamma, oavsett vilken religion man bekänner sig till. "Det som är gott, behagar Gud och är fullkomligt" är sammantaget allt det som håller de troende borta från synden, från det som skiljer människan från gemenskapen med Gud. Renhet är ett nyckelord i denna strävan, och alla religioner har särskilda bestämmelser för hur man ska hålla sig ren både i kropp och ande. Att tvätta sig på ett särskilt sätt, att klippa håret eller att inte klippa håret, att odla skägg eller att raka sig är några vanliga exempel på sådana regler. Vad man äter och när är ett annat sätt. Att helt avstå från mat under vissa tider eller i ett visst syfte renar kroppen och "behagar Gud". Viss sorts mat kan också vara helt och hållet förbjuden. För några är fläskkött orent, för några är allt slags kött förbjuden föda. Också sättet att slakta djur kan vara viktigt för dem som strikt följer religionens bud. Innehållet i reglerna brukar vara olika, men vikten av gränsdragning mellan rent och orent är densamma i olika religiösa skrifter. Till dem som kommit till tro på Jesus har Paulus låtit meddela detta: "De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt" (Apg 21:25). Troende judar och muslimer brukar dela detta sätt att avgränsa det rena från det orena utifrån sina heliga skrifter.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

139

Del II

Att avhålla sig från "otukt" är ytterligare ett sätt att hålla sig ren inför Gud. Därför är det vanligt att de troende i varje samhälle har striktare normer än de flesta andra när det gäller umgänget mellan män och kvinnor. Skillnaden är tydligast i synen på sexualitet och äktenskap, men den framgår även i synen på nakenhet och hur man ska vara klädd för att inte utmana eller locka det motsatta könet. Dans, "världslig" musik och film brukar också vara något som de troende undviker. De kan leda till frestelser och "otukt". Sprit och andra droger är man också försiktig med. De fördunklar omdömet och kan förmå människor att överskrida gränsen till det förbjudna och det som skadar en människokropp. Renhet i anden är för de troende minst lika viktig som kroppens renhet. Den kan man åstadkomma t.ex. genom bön och genom daglig läsning av den heliga skriften. Den får kasta ljus även över den världsliga kunskapen. Det som inte överensstämmer med skriften förhåller man sig avvaktande till. Evolutionsläran och synen på människan som ett däggdjur bland många andra är två exempel på sådan naturvetenskaplig kunskap som de troende i de tre monoteistiska religionerna antingen helt tar avstånd ifrån eller åtminstone gärna modifierar utifrån vad skrifterna säger. En djup religiös tro kan även sätta spår i språkanvändningen. Människor för vilka Gud, himlen, djävulen och helvetet är nästan lika verkliga som medmänniskorna och världen brukar inte vilja "missbruka Guds namn" eller "åkalla mörkrets furste" genom att använda namnen på dessa makthavare och deras respektive rike som svordomar eller förstärkning i sitt tal. I vissa kretsar använder de troende särskilda hälsningsfraser och kallar varandra för syster och bror. Samfundet eller församlingen är tänkt att fungera som en utvidgad familj där man både tar omsorg om varandra och genom social kontroll hjälper var och en att hålla sig till den rätta vägen. I ett sekulariserat samhälle lever de troende ofta i två skilda världar, med olika slags förväntningar på hur man ska bete sig och umgås med andra. Ewa, en lärare i 30-årsåldern, har i ett examensarbete beskrivit den friktion som i hennes fall uppstod i mötet mellan en svensk frikyrka och världen utanför. Hon skriver så här: Jag växte upp omgiven av människor, berättelser och sånger som var präglade av kristen moral och etik. Det skedde på ett positivt sätt. Jag 140

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Guds folk och världen

ser mycket ljust på min barndom. Jag kände mig trygg, och i mitt sinne var jag fri. Det var först i tonåren det blev svårt. Det var då jag böljade jämföra min livsstil med klasskamraternas. Jag märkte snart att jag levde isolerad från världen runt omkring. Det fanns en egen kultur i församlingen, med egna värderingar och regler för hur man skulle bete sig, tänka och leva. Vi ungdomar hade kristna förebilder och idoler som oftast höll på med musik. Det var det finaste man kunde göra. Det finns massor av kristna band och artister som säljer mycket skivor. Killarna som spelade bas eller elgitarr var de mest populära bland tjejerna. Det fanns gott om tjejer i församlingen, så det blev ett slags konkurrens om killarna. Gifta sig och bilda familj skulle man nämligen göra, och det skulle ske med någon som tillhörde kyrkan. Om inte ... ve och fasa, det vågade man inte tänka på. Så misslyckat ens liv skulle vara i så fall. Det var mycket lätt att röra sig i denna kyrkliga värld, men i skolan var jag som en främling. Jag var rädd för "vanliga" människor. Jag var rädd att de skulle se igenom mig, att de skulle se en tönt. Trots detta var jag helt övertygad om att jag hade "svaret" och visste bättre än de. Jag gick aldrig på disco eller klassfester. Jag visste inte hur man skulle bete sig där. Jag kunde till exempel inte dansa. Jag var i ständig konflikt med den kultur som låg utanför min egen men som jag faktiskt på sätt och vis också tillhörde och även önskade tillhöra.

Några år senare lämnade Ewa församlingen men har behållit sin tro. Hon säger att hon genom sina erfarenheter ytterligare har stärkts i övertygelsen att man ska sätta människan före buden. Men när hon lämnade det trygga och välbekanta umgänget i församlingen fick hon svåra anpassningsproblem. Hon berättar om den första tiden i världen utanför kyrkan så här: Jag var tvungen att jobba med. mig själv på en hel del områden. Att gå på krogen och ta en öl var jätteläskigt de första gångerna. Jag gjorde helt fel. Det kändes som om det stod skrivet i pannan: Jag hör inte hit. Min kompis påstod att det var som en osynlig mur kring mig. Hon hade säkert rätt. För jag var inte villig att släppa in en enda av de där främlingarna. Det tog lång tid att få någon nära vän som inte tillhörde kyrkan. Idag är jag sambo med en. Det är nog han som fått mig att känna samhörighet med icke-troende människor. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

141

Del II

Samma slags främlingskap känner även troende muslimer och judar i dagens sekulariserade Sverige. Men till skillnad från Ewas känsla av att vara annorlunda beskrivs deras främlingskap ofta i termer av att de representerar en främmande religion. Den kulturella konflikten och den oundvikliga friktionen mellan två olika världar är emellertid i grunden densamma: klyftan mellan Guds folk och Världen, mellan den heliga skriften och de normer och regler som samhället skapat och ständigt omskapar. De judar och muslimer däremot som ser religionen som en privatsak känner lätt igen sig i det sekulariserade livsmönstret i Sverige. Kanske firar de religiösa högtider enligt de gamla traditionerna i var sin religion och följer invanda ritualer och ceremonier vid giftermål och begravning. I religiös bemärkelse skiljer de sig inte på andra sätt från "vanligt folk" i Sverige. Men de skiljer sig påtagligt från de strikt troende inom sin egen religion. Deras främlingskap i umgänget med dem är detsamma som Ewas. Karlsson och Svanberg uttrycker detta något tillspetsat så här: Att ställa ett kristet "vi" mot ett icke-kristet "dem", eller att tala om ett kristet Sverige, som allt oftare sker i svensk debatt, sannolikt som en offensiv från religiöst håll, men ibland som utslag av en kulturrasistisk underton, faller på sin egen orimlighet. Inte ens påståendet om att ett kristet arv präglar det svenska samhället är särskilt kvalificerat. Tvärtom är det förmodligen så att de stora politiska ideologierna från det sena 1800-talet utgör ett betydligt viktigare kulturarv för uppfattningar om demokrati, mänskliga rättigheter och en tolerant människosyn än en luthersk eller allmänkristen bakgrund. Det kristna arvet återspeglas sannolikt mer i våra svordomar än i synen på hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor. (s. 12)

Ytterligare ett sätt att se på religionen är att definiera den som en social identitet som människor tillskriver sig själva och varandra. Religionstillhörigheten utgår emellertid från mycket vida kategorier och medför därför generaliseringsrisker. Flera hundra miljoner individer ingår till exempel i kategorierna kristna, muslimer och hinduer, och dessa individer bor i olika världsdelar, tillhör olika samhällsklasser, är i olika åldrar och tror bara mer eller mindre på sin religions påbud. För många är religionstillhörigheten därför endast en objektiv identitet, ett slags etikett som myndigheterna klistrat på grupper av 142

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Guds folk och världen

människor och använder i folkbokföringen. För många andra är den en subjektiv identitet. De känner en självklar samhörighet med andra kristna/muslimer/hinduer och definierar sig gärna med hjälp av sin religionstillhörighet Många av de personligt troende identifierar sig emellertid helst med någon särskild grupp inom sin religion eller med det lokala samfund de tillhör. För det är just detta samfunds normer och värderingar de har internaliserat och använder sig av i sitt umgänge med Gud och systrar och bröder. Det är där de känner sig hemma.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

143

4 Generationsklyftan Jag har inget emot det nya kepsmodet, men det finns gränser. Och jag avskyr att se föräldrar som accepterar att deras söner sitter i kyrkan under högmässan utan att ta av sig mössan. Det finns lärare som godtar "mössa på" under lektionstid. På TV nyligen såg vi en klass som fick besök av utbildningsministern, vissa av eleverna var iförda kepsar. Alla måste hjälpa till med att uppfostra våra ungdomar till artiga medborgare. Annars kanske vi får fler skräckupplevelser som i TV häromkvällen när Erik Hörstadius lyckades dölja eventuellt befintlig intelligens under en bakvänd mössa. A. Gustavsson. Ta av kepsen. Expressen.15!41996

Kepsens inträde i skolbyggnaden och dess intrång i klassrummet är ett synligt och konkret exempel på den skillnad i uppträdande och värderingar som brukar finnas mellan olika generationer i ett samhälle. Det kan också ses som en del av den ständigt pågående konflikten om vilka gruppers värderingar som ska utgöra normen i framtiden. Samtidigt är det ett sätt att markera samhörighet och kulturell gemenskap. I sin bok Ungdomsspråk (1994) skriver Ulla-Britt Kotsinas om behovet av gruppidentifikation så här: I alla samhällen, även de skenbart mest homogena, kan människor delas in i olika grupper, utgående från sociala variabler som ålder, kön, samhällsklass och yrkesgrupp samt andra grupperingar baserade på sådant som utbildning, religionstillhörighet, intressen, fritidssysselsättningar osv. I alla samhällen använder sig också människor av vissa yttre symboler och kännetecken, såsom kläder, frisyrer, smycken och dylikt för att markera sin tillhörighet till en eller flera grupper. (s. 16)

Kepsen är bara en bland de många yttre symboler som idag används som identitetsmarkör och som ett tecken på en särskild grupptillhörighet Den är en del av uniformen på hamburgerrestauranger, och 144

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

4 Generationsklyftan

den kan fungera som reklampelare och affischplats i sportsammanhang. Den kan alltså vara antingen ett obligatoriskt eller helt och hållet frivilligt och ekonomiskt lönsamt identifikationssätt Den kan även ha andra funktioner. Sjuåringar i Stockholm brukar få en keps i en klar fårg i present av kommunen när de börjar skolan. I det fallet är den tänkt att fungera som uppmaning för bilister och cyklister att se upp för små och ovana fotgängare i trafiken. För en del hantverkare kan kepsen ha en skyddsfunktion i arbetet. Bland annat i dessa sammanhang är kepsen emellertid ett oproblematiskt klädesplagg. Den ingår i ett allmänt accepterat signalsystem, och den befrämjar tydlighet om yrkesroller, försäljning av olika produkter eller säkerhet i trafiken och på arbetsplatser. I en del andra sammanhang däremot fungerar kepsen som ett slags hemligt tecken och uppfattas som en provokation. Den väcker starka känslor, indignation eller oro. Inledningens citat är ett exempel på en sådan reaktion. De många konfliktema i skolan kring kepsen i klassrummet eller i matsalen är ett annat. I dessa sammanhang förvandlas kepsen till en symbol som är laddad med värderingar och vars innebörd kan tolkas på många olika sätt. J ag har i utbildnings- eller fortbildningssammanhang diskuterat "kampen om kepsen i skolan" med många verksamma och blivande lärare. De allra flesta ser kepsen inomhus som en renodlad generationsfråga. Åldern har betydelse på två olika sätt. Dels tillhör eleverna en annan generation än lärarna. Dels är de blivande lärarna och en del av lärarkollegiet betydligt yngre än majoriteten av yrkeskåren. Frontlinjerna i denna strid går därför inte enbart mellan lärare och elever utan även mellan lärare i olika åldrar. Klassbakgrunden tycks också påverka läramas reaktion, men den tydligaste skillnaden i sättet att resonera verkar sammanfalla med generationsklyftan. Reglerna för användningen av denna huvudbonad kan därför exemplifiera skillnader i synsätt och värderingar mellan olika åldersgrupper i samhället. Kepsens symbolik tolkas på en rad olika sätt i skolan. Lärare och lärarkanditater som har beskrivit tolkningarna har även kunnat förmedla hur en del av deras egna elever ser på sin keps. Samtalen om kepsen har nämligen varit återkommande, många och tidvis hetsiga, även i klassrummen. Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

145

Del II

Ett vanligt sätt att se på kepsen i skolan är att betrakta den helt enkelt som en identitetsmarkör. Denna tolkning tycks samtidigt vara den minst konfliktfyllda. "De vill visa att de inte är som vi", förklarar lärare sina elevers beteende med. "De är ju unga. Också vi äldre markerar vår ålder genom vår klädstil, bland annat genom att inte bära keps i klassrummet. Det skulle förvirra eleverna om vi gjorde det. De vill också visa för varandra att de tillhör olika grupper bland ungdomskulturerna. Det är nämligen skillnad på keps och keps. Vi har förstått att de olika kepsarna bär budskap som vi äldre överhuvudtaget inte kan avläsa men som är synliga och viktiga för ungdomarna själva." Journalisten Jacques Wallner utvecklar denna tanke vidare i ett kåseri i Dagens Nyheter (5.2.1997). Han skriver så här: Det finns dom som tror att det viktiga är vad som står på kepsen. Att ChicagoBullsär tuffare än San Jose Sharks. Bullshit! För att låna ett amerikanskt uttryck - eller på hederlig svenska: dösnack! Kepsen kan ha nästan vad som helst i skrift - eller symbolväg (ja, ja, det finns text och symboler som inte är okej) - annars är grundregeln: anything goes. Grejen är så klart vad det är för stuk på kepans skärm! Fattaru ditt pucko! Dom fränaste vänder helt sonika skärmmössan bak och fram så att den får ett sydvästliknande utseende. Det säger omvärlden: jag ser- och tål att bli sedd. Gilla läget eller dra!

Wallner talar vidare om den speciella symboliken i "35 graders elevation" respektive "50 graders resning av kepsen". De olika "stuken" står för en stark identifikation med en känd förebild eller förmedlar en särskild attityd mot samhället i stort. Därmed presenterar han en tolkning som även många lärare har. De har uppfattat att eleverna på detta sätt markerar avståndstagande från skolan och lärarna. Genom identifikationen med "grupper med keps" får eller skaffar de sig en "image" som de sedan i sitt beteende och i hela sitt sätt att vara måste leva upp till. Att genom en yttre symbol uppvisa en attityd är mer oroande bl.a. i arbetet i skolan än att bara markera åldersskillnad. Om kepsen är ett tecken på avståndstagande och "image" kan det försvåra socialisationen. Det innebär i så fall att andra ungdomar eller ungdomsgrupper har ett starkare inflytande över elevernas normbildning än de vuxna i 146

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

4 Generationsklyftan

skolan. Då ser ungdomarna inte sina lärare och den övriga skolpersonalen som sina förebilder eller självklara auktoriteter. Genom att tydligt avvika i sin klädnorm markerar de en värdekonflikt, utmanar det rådande normsystemet och kommer att på sikt åstadkomma en samhällsförändring. Även denna djupare tolkning av kepsens symbolik tycks vara vanlig både bland de etablerade lärarna och lärarkandidaterna. En del ser denna elevernas attityd som en naturlig del av en ständigt pågående samhällsförändring, som en process som är oundviklig och inte bara av ondo. Andra däremot betraktar ungdomens beteende som en förändring till det sämre och en upplösning av den tidigare generationens normsystem. De ser en del av de värderingar som de själva vuxit upp med vara på väg att försvinna och upplever därför osäkerhet och otrygghet. De är rädda för att kontakten mellan olika generationer förstörs, och de befarar att ordningen bit för bit förbyts i ett kaos. "Vi fick lära oss som barn", förklarar de, "att visa respekt för lärare, för föräldrar och för alla som var äldre. Man skulle vara extra artig och hövlig mot dem. Ett sätt att visa respekt var att ta av sig mössan när man hälsade på de äldre. Män hade aldrig på sig mössan inomhus, särskilt inte i kyrkan. Inte heller kunde man sitta och äta mat med mössan på. Om man gjorde det framstod man som ouppfostrad." De resonerar vidare: "Det är väl inget fel med att vara artig mot sina medmänniskor. Det är de vuxnas ansvar att lära ungdomarna vad som är trevligt uppträdande. Hur skulle de annars kunna veta hur de ska bete sig i samhället när de själva blir vuxna?" Denna oro för att sederna blir sämre och människornas uppträdande mer och mer ohyfsat delas av många även utanför skolan. I spalten Det går an i Dagens Nyheter, dit läsarna kan skriva för att få råd om "vett och etikett", ger Magdalena Ribbing dessa klargörande förhållningsregler i den aktuella frågan: Den älskade basebollkepsen, rätt- eller bakvänd- får den vara på? Man ser ju ständigt dessa omhuldade kepsar inom- som utomhus. Nej! Mössor, hur klädsamma och lustiga bärarna än uppfattar dem, tas av inomhus samt vid hälsande utomhus, försåvitt de bärs av en man (16.4.97). Kvinnors hattar är något helt annat än mäns hattar, nämligen. Män tar av sig hatten som en gest av hövlighet- och deras hattar är vanliKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

147

Del II

gen avsedda att skydda dem mot kyla och annat oönskat. Kvinnor däremot har sina hattar som en del av klädseln, en förhöjning av elegans, en detalj som understryker deras personlighet (1.3.98). När skolungdomar, såväl pojkar som flickor, själva får förklara varför de vill behålla mössan på, talar de ofta om vikten av självbestämmande. Också de talar om respekt, men i andra termer än den äldre generationen. Ungdomarna ser lärarnas försök att påverka elevernas klädstil som brist på respekt för deras integritet. De anser att kläderna är deras privatsak och inte har någonting alls med lärarna att göra. De kan inte heller förstå varför en del lärare är upprörda över kepsarna inomhus. Många lärarkandidater och en del verksamma lärare instämmer i elevernas tolkning. Också de ser klädnormerna i första hand som en ideologisk fråga, som en fråga om inflytande och makt. Kepsen i sig är inte viktig, säger de, men kepsen fungerar som ett "vapen" i striden om vem som ska bestämma regelsystemet i klassrummet. Den synliggör den ständigt pågående maktkampen i skolan och i det övriga samhället. "Mössan av" och "stå med mössan i hand" representerar för dem en hierarkisk samhällssyn. De krav som lärarna ställer på elevernas klädstil är ett bland alla de tecken på det traditionellt ojämlika förhållandet mellan elever och lärare som på olika sätt fortfarande kommer till uttryck i skolan. Elevorganisationens ordförande J an Ekbrand bekräftar att detta synsätt är vanligt bland eleverna då han i en intervju i Dagens Nyheter (17/10 96) får bl.a. denna fråga av en journalist på tidningen, Elisabeth Sjökvist: "Ni klagar också över meningslösa och godtyckliga ordningsregler, som att inte springa i korridoren, inte svära eller inte ha på sig ytterkläder i klassrummet. Är inte det regler för allas trivsel och som främjar ömsesidig respekt?" Jan Ekbrand svarar: "Vi tror inte att det leder till sämre undervisning eller inlärning om man har keps eller jacka på sig i klassrummet. Den kultur och de etikettsregler som råder i skolan är vuxenvärldens värderingar. De gäller inte på motsvarande sätt i ungdomars värld." Beskrivningen av generationsklyftan har fokuserat på kepsen i syfte att illustrera hur symboler kan tolkas på skilda sätt av människor i olika åldrar och hur de automatiskt förknippas med värde148

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

4 Generationsklyftan

ringar. Kepsen i sig är oväsentlig och utbytbar. Om några år är nog kampen om kepsen över, och striden kring denna specifika fråga har lagt sig. Lärarna och eleverna har hittat en eller flera olika lösningar på hur de kan undvika att använda tid och energi till att diskutera keps-eller-inte-keps i klassrummet. Men det är mycket troligt att generationsklyftan kvarstår och fortsätter att orsaka värdekonflikter som kretsar kring olika yttre symboler och synliga gruppmarkörer. Och om trettio-fyrtio år är det dagens tonåringar som oroar sig över normupplösningen hos ungdomarna. De kommer att beskriva "dagens ungdom" som ohyfsad, egoistisk och ansvarslös, och de kommer att befara att ordningen i samhället snart förbyts i ett kaos. Att detta med stor sannolikhet kommer att hända blir man övertygad om när man läser en betraktelse som Sokrates lär ha skrivit för mer än 2 400 år sedan: Våra dagars ungdom uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre när äldre kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare. (Citerat i DN 18.4.97)

En del av kritiken mot ungdomarna såväl på Sokrates tid som idag består i att deras språk är torftigt eller ovårdat. Den äldre generationen brukar bland annat klaga över de yngres ordförråd med många s.k. slangord eller nya låneord. I citatet om kepsarnas lutning och vikning härmar Jacques Wallner en sådan variant av det mångfasetterade ungdomsspråk där ord och fraser från amerikansk-engelska är frekventa och där nya svenska uttryck som stilmässigt skiljer sig från standardspråket flitigt används. De äldre kan även anmärka på ungdomarnas uttal och prosodi, sättet att tilltala andra och sättet att använda svordomar och andra kraftuttryck. Och de brukar peka på felaktigheter i grammatiska mönster. De flesta språkforskare och etnologer ser emellertid även skillnader i ordförrådet och avvikelser från den grammatiska eller pragmatiska normen som ett tecken på generationsmotsättningar. Kotsinas (1994) till exempel instämmer i etnologen Jonas Frykmans tes att "varje ny vuxengeneration klagar över den uppväxande yngre geneKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

149

Del II

rationens dåliga språk på ett sätt som visar att det i alla tider är svårt för de åldrande att upptäcka det som är kreativt och nytt. Vi betraktar nya generationers kulturbygge som ett problem, inte som en potential till nyskapande, och därför blir också den måttstock vi anlägger moralisk". Hon resonerar vidare: "Vuxna har ofta föreställningen att ungdomar i högre grad än de själva slaviskt följer vissa stereotypa mönster och förebilder vad gäller klädsel och andra kulturella uttrycksmedel. Det säger sig självt att en grupp människor som avgränsas enbart enligt generationstillhörighet måste vara mycket heterogen." Hon beskriver hur unga människor i alla samhällen har bildat och bildar olika subkulturer genom att t.ex. gruppera sig utifrån sin bostadsort, kring en idrottsklubb, en musikstil eller ett annat intresse. De markerar sin identifikation med sin referensgrupp med hjälp av kläder, frisyrer, smycken och andra yttre attribut, och de profilerar sig gärna gruppvis mot varandra. De själva ser stora skillnader mellan sin egen grupp och andra grupper. Den tydligaste "ut-gruppen", de som är annorlunda, är vanligtvis en annan ungdomsgrupp i stället för "den äldre generationen". Ungdomarna kan dessutom under en relativt kort tidsperiod byta stil och grupptillhörighet utan att kontinuiteten i identiteten riskerar att rubbas. Kotsinas sammanfattar denna flexibilitet så här: När ungdomar skapar sina kulturer finns där hela tiden ett starkt inslag av lek, ett utprovande av olika roller och identiteter. Samtidigt använder ungdomarna de nya symbolerna både för att signalera opposition mot äldre generationer och för att markera distans gentemot andra ungdomsgrupper och samhörighet med den egna gruppen. På detta sätt formas, enligt modern ungdomskulturforskning, ständigt nya kulturer och nya identiteter, anpassade till den tid och den värld ungdomar lever i. (s. 18)

150

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Etnicitet och nationalitet På vilka grunder är man svensk? Svenskt medborgarskap? Om man har det, är man svensk då men inte annars? Det finns en ishockeyspelare som är amerikansk medborgare. Han började gråta när han inte fick vara svensk. Alla människor i Sverige anser honom som självklar svensk. Medan en del svenska medborgare betraktas som turkar, iranier eller något annat. Jag vill bli betraktad som svensk men jag måste erkänna att jag inte kan reda ut vad som skulle vara grundernaför att vara det. Och lika otydligt är det för mig varför några är judar och andra absolut inte. Själv är jag svensk i mitt liv och mitt hopp om framtiden. Och jude är jag genom mina föräldrars historia och mina mördade farföräldrars, och det är något som man inte kan välja bort eller, om nu nån skulle vilja det, önska sig. Etiennne Glaser. Dagens Nyheter, 8/4 1996

Krönikan som detta citat är hämtat ur heter Ont i den nationella identiteten. Dess författare problematiserar innehållet och identifikationsgrunden i den sociala identitet som består i tillhörighet till en folkgrupp. Samma slags frågor som han ställer utifrån ett individpsykologiskt perspektiv kan ställas av antropologer, etnologer, sociologer och även biologer utifrån ett vetenskapligt synsätt. I boken Vi och dom (1997) gör Fredrik Sjöberg ett första försök att besvara frågan: Hur ska man kunna definiera begreppet folk? Ett folk kan sägas vara en grupp individer som av någon anledning har kommit överens om eller på annat sätt upplever att de tillsammans utgör ett folk. Man kan faktiskt nöja sig med den definitionen, möjligen med tillägget att de tongivande ingredienserna i folkets självbild vanligen är en intrikat blandning av språkliga, historiska, geografiska, politiska och religiösa faktorer. (s. 56)

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

151

Del II

Begreppet folk används ofta som en övergripande term på både etnisk grupp och nation. Ordet etnisk kommer från grekiskans ethnos som betyder folk. Etnisk grupp är således semantiskt liktydigt med folkgrupp. Det finns en ganska stor samstämmighet bland samhällsvetare utifrån vilka kriterier människor tillskriver sig själva och andra en etnisk tillhörighet. I boken Kultur, kultur och kultur (1993) citerar etnologen Karl-Olov Arnstberg socialantropologen Ulf Björklunds definition, som lyder så här: Att en befolkning kallats en etnisk grupp har i allmänhet betytt att den ansetts uppfylla åtminstone följande kriterier: att vara en i stor utsträckning (l) självproducerande befolkning, som tenderar att (2) identifiera sig själv och identifieras av andra som en särskild kategori människor, med primär hänvisning till (3) gemensamt ursprung och gemensam härstamning, och som (4) uppvisar vissa kulturella och sociala särdrag i förhållande till andrajämförbara kategorier. (s. 29)

I sin kommentar till denna beskrivning, som han ser som en allmänt accepterad definition, säger Arnstberg bl.a. att ursprung och härstamning som identifikationsgrund är problematisk såtillvida att de gör anspråk på att etnisk identitet skulle vara grundläggande för alla de andra identiteter som man skaffar sig senare i livet och att den förutsätter identifikation inte bara med helt okända människor som lever idag utan även med människor som levt och dött sedan en lång tid tillbaka. Han menar vidare att det är oklart hur sambandet mellan kultur och etnicitet ser ut och vilket slags kulturella särdrag som skulle kunna skilja grupperna åt. Han skriver: För det första kan man fråga sig hur man skiljer etnicitet från exempelvis kön, religion och klass, vilket av många hävdas vara minst lika grundläggande och bestämmande för människors sätt att tänka och leva, som etnisk tillhörighet. För det andra är det en olöst fråga vad etniciteten egentligen betyder i socialt samspel. Vi vet ju att människor senare i livet kan förvärva andra tillhörigheter med långt större betydelse än den etniska. Exempelvis, att vara en framgångsrik idrottsman eller akademiker kan vara långt viktigare än det etniska ursprunget. Vi vet också att många individer - i synnerhet i urbana samhällen - upprätthåller komplexa identifikationsmönster och väl-

152

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Etnicitet och nationalitet

jer förhållningssätt utifrån den sociala situation de befinner sig i. I en situation beter man sig som en grek, i en annan som schackspelare, i ännu en annan som advokat och tycker att alla dessa tillhörigheter är lika viktiga. (s. 30) I denna komplexitet av situationsbetingade och därför varierande sociala identiteter finns en del av den problematik som också Etienne Glaser behandlar i sin krönika: att man inte alltid själv får välja sin identitet. Den schackspelande grekiska advokaten kan visserligen själv tycka att alla hans gruppidentiteter är lika väsentliga delar av hans personlighet, men i det sociala samspelet kan medaktörerna göra honom nästan endimensionell. Det kan ske t.ex. om han talar svenska med en tydlig grekisk brytning. Människor som inte ingår i hans schacksällskap eller arbetar på hans advokatbyrå - alla de som inte har lärt känna honom som individ - identifierar honom nästan automatiskt som grek eller utlänning/invandrare. Hans namn kan vara ett annat tydligt "tecken". Och när en medvetenhet om etnisk grupptillhörighet, om "annorlundaskap", har framkallats i mötet, tenderar tolkningsmönstret att sedan få etniska förtecken. Kultur riskerar att bli synonymt med etnicitet. Varje avvikelse från den situationsnorm som råder under samtalet kan i samtalspartemas ögon förvandlas till kulturskillnader mellan svenskar och greker i stället för skillnader i t.ex. ålder, utbildningsbakgrund eller personlig karaktär. Både svensken och greken riskerar att i varandras ögon bli "typiska representanter" för sina respektive etniska grupper och genom sitt sätt att vara ge prov på olika "mentaliteter" eller "nationalkaraktärer". När synen på kultur i det sociala samspelet människor emellan sammanfaller med synen på etnicitet, framstår människorna som kulturstyrda robotar, utan större möjligheter att välja egna beteendestrategier. Deras individualitet riskerar att reduceras, och deras chanser att visa olika sidor av sin personlighet för varandra blir mindre. Till och med etnologen Åke Daun, som i sin egen forskning intresserat sig för just nationalkaraktärer och kartlagt begreppet svensk mentalitet ( 1989), ser riskerna med att tala om etnicitet och kultur i samma termer. Han skriver:

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

153

Del Il

Vi iakttar alltså mönster, men dessa mönster har bara giltighet i vissa avseenden - i andra avseenden kan samma individer skilja sig från varandra och snarare förena sig med helt andra grupper och kategorier. Det är den verklighet som är föremål för skilda kulturdefinitioner. Den som söker en "svensk kultur" finner en mängd olikartade mönster och ett mångkulturellt Sverige snarare än en enhetlig nationell kultur. Han finner vidare skilda lokalkulturer, yrkeskulturer, ungdomskulturer, klassbundna kulturer och invandrarkulturer. Men också dessa upplöser sig vid närmare granskning och sönderfaller i delgrupper, som i sin tur består av mer eller mindre unika individer. (s. 24)

Sociologerna Anders Lange och Charles Westin har i en forskningsöversikt (1981) diskuterat bland annat frågan varför etniciteten trots sin mångfasetterade yta har en så stor genomslagskraft i det sociala samspelet och hur den särskilt under krisförhållanden i ett samhälle kan komma att överskugga nästan alla andra kategorier och sociala identiteter. Deras slutsats är att detta beror på att den etniska identiteten är så sammanvävd med språket. "För vruje enskild individ har modersmålet en existentiell betydelse", säger de. "Det första språket är med ett ord mitt språk. I det språket, och endast i det, lever jag. Det uttrycker mitt vara-i-världen." (s. 324). Vidare sker individens primära socialisation i språkligt umgänge med hans närmaste omgivning. Genom språket lär han sig beteendenormer och ett mönster för att tolka andras beteenden. Han får ett namn som sammanlänkar honom med familjen och släkten, och på så sätt knyts den individuella identiteten ihop med en gruppidentitet "Som regel är namnet också en etnisk markör", fortsätter Lange & Westin, "som binder individen till den etniska gruppen. Att frånta en människa hennes namn är ett av de grövsta psykologiska övergrepp som kan utföras." De menar vidare att språket fungerar som en etnisk markör på två olika sätt. "Det egna språket inte bara urskiljer utlänningar, utan framför allt identifierar människor med den egna språkgruppen." Språket som en gruppmarkör har därför både inneslutande och uteslutande funktioner. Det underlättar kommunikationen inom gruppen genom att bilda en gemensam referensram kring de kategoriseringar som ingår i språkets struktur. Det skapar möjligheter att snabbt och lätt känna igen och tolka även det underförstådda i situationen. Varje 154

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Etnicitet och nationalitet

språk innehåller nämligen språkspecifika metaforer och allusioner till historiska händelser eller religiösa och sociala fenomen. De många bibliska referenserna eller citaten ur historiska, poetiska eller skönlitterära verk i svenskan är ett sådant exempel. Vidare gör vissa drag i kroppsspråket verbala uttryck överflödiga och förenklar ytterligare kommunikationen. Ett gemensamt modersmål skapar därför en positiv upplevelse av gemenskap och samförstånd och stärker ens självbild och självkänsla. Samtidigt kan språket användas som ett sätt att dra gränser och att utesluta andra ur gruppgemenskapen. I värdeneutrala sammanhang i det sociala samspelet har det vanligtvis ingen stor betydelse. När någon bryter på ett annat språk kan man bara konstatera att han i etnisk bemärkelse inte tillhör den egna "vi-gruppen". Och det brukar vara så att när man lär känna varandra som individer förlorar etniciteten en stor del av sin betydelse. Man framstår mer och mer som en individ med alldeles egna personliga egenskaper istället för som en representant för en folkgrupp. Men i negativt laddade sammanhang där det redan finns fördomar eller personliga aversioner mellan två personer i det sociala samspelet eller mellan två grupper i en situation brukar det vara tvärtom. Klyftan mellan "vi" och "dom" växer så fort olikheterna får tydliga etniska förtecken. "De andra" förvandlas då till främlingar. I tider av ekonomisk eller politisk kris uppfattas "dom" som rivaler, motståndare eller till och som fiender. Och själva språket kan då fungera som ett tecken på grupptillhörighet och som ett sätt markera gränser. Ett drastiskt sådant exempel står att läsa i Domarbokens kap. 12 i Bibeln. Som så många andra religiösa eller historiska berättelser beskriver det bildligt eller bokstavligt även dagens verklighet för många människor: Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade: "Låt mig komma över", frågade Gileads män honom: "Är du en efraimit?" Om han då svarade nej, så sade de till honom: "Säg schibbolet." Sade han då "sibbolet", därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala ordet rätt, så grep de honom och högg ned honom där vid vadställena över Jordan.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

155

Del Il

En tidigt utvecklad och god tvåspråkighet skulle kanske ha räddat efraimitema i gileaditemas land. En god tvåspråkighet är i alla fall idag en tillgång, åtminstone i det personliga livet och även på vissa delar av arbetsmarknaden. Den ökar också möjligheterna till en positiv identifikation med två etniska grupper och till ett fullvärdigt medlemsskap i de båda. När Karl-Olof Amstberg analyserar etnicitetsbegreppet (1993) tillskriver han inte språket samma självklara status som gruppmarkör som Lange och Westin gör. Han menar att olika etniska grupper kan ha olika innehåll i det som man betraktar som gemensamt och som man grupperar sig kring. Han ställer denna fråga, som ett analysredskap och tankeverktyg: "Vad är det för 'etnisk hårdvaluta' en grupp inte kan mista, utan att samtidigt förlora sin etniska meningsfullhet?" (s. 34). Det är denna fråga som även Etienne Glaser i kapitlets inledning ställer och delvis besvarar angående sin egen dubbla etnicitet. Hans judiska identitet sammanhänger med judarnas historiska erfarenheter medan hans svenskhet har att göra med vardagslivet och dess gemensamma erfarenheter med andra svenskar idag. Det finns andra grupper som istället definierar sin etnicitet i första hand utifrån sin religion eller utifrån en livsstil och traditioner som kontrasterat mot majoritetssamhällets levnadssätt. För några andra är det geografiska ursprunget det viktigaste sammanlänkande bandet. Den "etniska hårdvalutan" kan alltså vara något helt annat än språket. Den brist på frivillighet i valet av etnicitet som Glaser beklagar har också påtalats av Lange & Westin i deras forsknings- och begreppsöversikt. De talar om en subjektiv respektive objektiv identifikation med en folkgrupp. De menar att man inte utifrån socialpsykologiska eller personliga behov själv kan välja sin tillhörighet. Ofta tillskrivs den utifrån. Detta kan vara fallet med den schackspelande advokaten om han efter flera årtionden i Sverige starkt identifierar sig med svenskar men av andra betraktas som grek. Och identitetsförhandlingen är säkert ännu mer komplicerad för hans barn som är födda och uppvuxna i Sverige. Utgången av dessa kontinuerliga förhandlingar om etnisk identitet för barn till invandrade föräldrar kan också skilja sig från fall till fall.

156

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

5 Etnicitet och nationalitet

Lange & Westin talar därför om etnicitetens dubbla gränser: de inre gränser och den grund för identifikation som gruppen själv använder och de gränser och de egenskaper som den tillskrivs utifrån, i relationer med andra grupper och i samspelet människor emellan. För många grupper som bildar majoriteten i sitt land sammanfaller etnicitet och nationalitet som sociala identiteter. De flesta i Sverige t.ex. är svenskar både i nationell och etnisk bemärkelse. Många invandrare däremot har fått svensk nationalitet genom att ansöka om svenskt medborgarskap men betraktas inte som svenskar. Samer och andra inhemska minoriteter har alltid haft svensk nationalitet, så länge som nationalstaten har funnits, men tillskriver sig själva och tillskrivs av andra en annan etnisk tillhörighet. I boken Försvenskningen av Sverige (1993) tecknar etnologerna Ehn, Frykman & Löfgren en gräns mellan etnicitet och nationalitet på följande sätt: Till skillnad från etnicitet är nationalitet oftast kopplad till en stat eller strävan att bygga upp en stat. I sådana nationsbyggen utnyttjas emellertid gärna föreställningar om etnisk identitet (blodsband, gemensamt ursprung) som viktiga element. Samtidigt är den nationella tillhörigheten överordnad traditionella etniska lojaliteter och kan t ex göra finnar och finlandssvenskar till finländare eller amerikanare av en mosaik av immigranter. Den nationella identiteten har således en enastående förmåga att överskugga andra tillhörigheter, sådana som är regionala eller etniska, eller baserade på kön, klass, generation, religion etc. (s. 13) En nation förenas, till skillnad från en etnisk grupp, kring några gemensamma symboler, såsom flaggan och nationalsången. De används bland annat i idrottssammanhang där en nation tävlar mot en annan. När t.ex. det svenska landslaget deltar i olympiska spel och tävlingar om världsmästerskapet är det inte bara etniska svenskar som gläds över en seger och sörjer en förlust. Även idrottsintresserade samer, tomedalsfinnar, romer och invandrare från olika håll i världen kan starkt engagera sig i landslagets mot- och framgångar och se spelama som sina företrädare på idrottsarenan. De känner att det land som laget försvarar också är deras land.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

157

Del Il

De sammanhållande symbolerna är viktiga inte bara inom sporten. De används på gott och ont i ideologiska syften, särskilt i tider av politisk oro och internationella kriser. Och verkliga eller upplevda hot av olika slag brukar svetsa människorna i ett land samman till en nation, mot en annan. De kan också få en etnisk grupp i ett land att vilja bilda en egen nation. Amstberg (1993) skriver om denna känsla, som han kallar för en föreställning om gemenskap mellan människorna i samma land, så här: Föreställningen är inbillad, därför att majoriteten av medborgarna i en nation aldrig har hört talas om varandra och heller aldrig kommer att göra det, men trots detta har de en stark känsla av att höra samman; en så stark känsla att många människor är beredda att i ett krigstillstånd offra livet för sin egen nation. (s. 37)

En sådan djup identifikation med en nation och en stark känslomässig förankring i ett land förklaras ibland med att man har röttema i detta land. Anna Christensen, professor i civilrätt, ifrågasätter detta bildspråk i en personligt hållen kolumn i Dagens Nyheter (10/5 1996). Hon skriver: Det händer att folk blir sura när jag tillåter mig att tvivla på det här med rötter. Du kan väl inte förneka att du själv är född i Sverige och har dina rötter här, säger man strängt. Nja, svarar jag. Ingen kan ju vara född i hela Sverige. Själv är jag född i Tumba, som då var en liten bruksort på järnvägssträckan mellan Stockholm och Södertälje. Om Sverige utanför Tumba visste jag praktiskt taget ingenting fram till mitt tionde år. Jag är rätt säker på att det liv jag levde mycket mer liknade det liv som tyska eller franska barn på liknande orter levde än vad det liknade barnalivet på svenska Östermalm eller livet på den rena svenska landsbygden. För mig är det verkligen tur att människan inte växer på rot. I så fall skulle jag ha varit uppgrävd med rötter och allt. Den plats där jag växte upp finns inte mer utom som en punkt på kartan.

Den terminologi som vetenskapen använder skiljer sig ofta från vardagsspråket, som lättare än det vetenskapliga språket kan användas i flera olika betydelser. Ordet Sverige är entydigt i de allra flesta sam158

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

5 Etnicitet och nationalitet

manhang. Ordet svensk däremot kan användas på många olika sätt. "Han är inte svensk", kan man säga om den schackspelande advokaten. Då menar man etnisk tillhörighet. I påståendet "svenskar över arton år har rösträtt" menar man medborgare i Sverige. När man säger att "svenskarnas alkoholvanor har förändrats" räknar man in alla invånare i Sverige, oavsett etnicitet eller nationalitet. När en misstänkt gärningsman i pressen omnämns som "svensk medborgare" är det nästan säkert att man syftar på en invandrare. Och när man använder uttrycket "typiskt svenskt" instämmer man i någon av de stereotypa bilder som grupper har av andra grupper.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

159

Del m "Vi" och "dom" - om förklaringsmönster och förhållningssätt När Linne vid mitten av 1700-talet i sin Systema naturae försökte sig på att klassificera mänskligheten, noterade han inte bara att Nordamerikas indianer var rödaktiga i hyn och hade gles skäggväxt, han skrev också att de av naturen var envisa och koleriska. Afrikanerna var inte bara mörka, utan befanns generellt även vara lata och likgiltiga, medan asiaterna å sin sida genomgående var melankoliska, högdragna och giriga. De blonda, blodfulla och muskulösa europeerna däremot, utmärktes i Linnes bestämningstabell av spetsfundighet, uppfinningsrikedom samt åtsittande kläder. Fredrik Sjöberg. Vi och dom. Atlantis 1997

Människans behov att skapa ordning genom att kategorisera, sortera och organisera har tagit sig olika uttryck under historiens gång. Att systematisera kunskaper och erfarenheter har betraktats och betraktas än idag som ett av kriterierna för ett vetenskapligt förhållningssätt. Fredrik Sjöberg exemplifierar detta på olika sätt i boken Vi och dom och pekar även på riskerna att blanda ihop vetenskap och folkliga föreställningar. Han kommenterar Linnes klassificering av mänskligheten så här: Visst, vi kan skratta åt det. Men medan vi gör det, kan det vara värt att reflektera ett ögonblick över en del sentida variationer på samma tema. Linne var ju dessvärre inte siste man att på detta sätt radera ut gränsen mellan vetenskap och fördomsfulla värdeomdömen. Han var bara en i raden, och även om ledet har glesnat något under det senaste halvseklet, förefaller det som om iden om alla människors villkorslöst lika rättigheter och medfödda värde hör till en kategori insikter som måste erövras om och om igen. De sociala fördomarna om människors värde och av naturen givna plats, vare sig det handlar om kön, samhällsklass eller etniskt ursprung, är långt ifrån försvunna. De lever sitt eget liv, tidvis latent men med en obehaglig Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

161

Del III

benägenhet att dyka upp i orostider. Ibland förklädda till vetenskap. (s. 100)

Att kategorisera och systematisera är samtidigt den mest grundläggande och ständigt pågående processen i människans kognition. Utan den skulle världen framstå som ett kaos, som ett virrvarr av obegripliga händelser och episoder som saknar inbördes samband. Ett sätt att systematisera är att dela in människor i olika grupper, tilldela dem sociala identiteter och tillskriva grupperna olika egenskaper. Man talar om "vi" och "dom", och dessa gruppkonstellationer kan variera från en situation till en annan. Ett annat sätt är att i det sociala samspelet observera, tolka och förklara andras beteenden och systematisera dem på så sätt att de blir möjliga att sätta i samband med andra beteenden. Tillsammans kommer de olika intryck man på detta sätt skaffat sig att bilda sammansatta mönster som man uppfattar som karakteristiska för en person eller en grupp. Denna process kallas för personperception och har kort berörts i ett tidigare kapitel. Den ingår i ett större tolkningsmönster, attribution, som har särskild relevans för relationer mellan "vi" och "dom". Jag ger därför en kort sammanfattning av båda processerna.

162

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

l Attribution

Forskningen kring hur människor uppfattar varandra och tillskriver andras och sina egna handlingar en mening och ett motiv är en växande inriktning inom psykologin. Personperception är den process varvid man observerar en persons beteende, tolkar det utifrån sin referensram och på detta sätt får en särskild bild av personen ifråga. Attributionsteorin beskriver denna process och även nästa steg i den: hur man utifrån tolkningsresultatet besvarar frågan "varför gör han så?" Svaret består i att man tillskriver personen en avsikt, ett motiv eller en egenskap som förklarar beteendet. Schneider, Hastorf & Ellsworth har i boken Person Perception ( 1979) sammanfattat forskningen och teorierna kring personperception och attribution. På ett enkelt sätt beskriver de processen så här: När människor möts sker det alltid i en särskild kontext. Situationen styr till en stor del vilka aspekter i den andras utseende och beteende man kommer att utgå ifrån i sin tolkning. Selektiv perception, en kognitiv mekanism som styr vad man överhuvudtaget uppmärksammar bland alla de otaliga sinnesintryck som varje stund omger en, fungerar som ett effektivt urvalsinstrument. Den avlastar hjärnans kapacitet genom att välja bland alla de signaler som gör anspråk på att bli behandlade i hjärnan. Det är i allmänhet tre slags signaler som lyckas tränga sig genom informationsmyllret det i situationen som på ett markant sätt avviker från normen eller förväntningen, det som på ett enkelt och tydligt sätt bekräftar det man förväntat sig och det man av personliga skäl just för tillfället är engagerad av och därför motiverad att uppmärksamma. Genom detta strikta urval minskar antalet aktivt observerade signaler till en relativt liten mängd. Det som avviker frånförväntningen eller normen blir på detta sätt mycket synligt. Det kan vara t.ex. ett i Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

163

Del lli

någon bemärkelse "annorlunda" utseende, en mycket speciell klädstil, ett synligt handikapp, ett särskilt sätt att tala, en iögonenfallande eller provokativ symbol eller något annat. På motsvarande sätt blir tecken eller egenskaper som ingår i ens redan existerande bild av personen eller gruppen han tillhör tydliga och synliga. De lyfts till fokus för uppmärksamheten genom igenkännandet. Filtret i hjärnans informationsbehandlingssystem sorterar således bort det mesta och förenklar det man ser och hör genom att föra in det avvikande och det förväntade i samma kategorier. Ofta rör det sig om samma observerade fenomen. Det är nämligen det avvikande som tidigare legat som grund för uppkomsten av den stereotypa bilden. Denna första sortering av observationerna resulterar i ett första intryck som Schneider, Hastorf & Ellsworth kallar för "snap judgment", en fotografiliknande bild som tagits i ett mycket kort ögonblicks blixtbelysning och framkallats i det mörkrum där de samlade tidigare erfarenheterna och de omedvetna förväntningarna förvaras. Eftersom bilden skapar struktur i seendet och tänkandet riskerar den att bestå över det ögonblick den tagit form. På så sätt blir den omedelbart en del av alla de förväntningar som fortsätter att styra personperceptionen under resten av mötet. Författama påpekar att själva "snabbfotograferingen" kan vara ett problem i mötet mellan människor, eftersom den starkt förenklar situationen. Men ett ännu större problem är att bilden sällan är neutral i sin färgsättning. Det finns alltid ett starkt inslag av "judgment", av bedömning och värdering i bilden, ibland till och med inslag av fördömande. Sinnena registrerar och hjärnan bearbetar intrycken så snabbt att den medvetna och mer analytiska delen av kognitionen inte hinner mobiliseras. Man känner snabbare än man tänker. Man reagerar innan man analyserar. Med tanke på fortsättningen av mötet skulle det därför vara önskvärt att båda partema lyckades att för en kort stund bromsa hastigheten i sin värdering för att hinna få mer information och väsentliga detaljer innan de framkallar var sin bild av den andra. Det första intrycket inrymmer alltså mycket lite av medveten analys i tankeverksamheten. Nästa steg i personperceptionsprocessen däremot både tillåter och kräver mer av observatörens kognitiva kapacitet. Man börjar ställa olika slags varför-frågor om den andras 164

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

l Attribution

beteende. Frågorna är en direkt konsekvens av det snarast filosofiska antagande som styr kognitionen att människors beteende i någon bemärkelse är meningsfullt, följer vissa förutsebara mönster och har ett särskilt syfte. Man frågar sig därför: Varför beter han sig som han gör? Är hans beteende en reaktion på något som finns i omgivningen, i själva situationen, eller på något som just hänt? Eller är det ett uttryck för hans personliga egenskaper, avsikter eller attityder? I det ena fallet söker man svar utanför personen, i det andra hos personen, "innanför" honom. På samma sätt kan man efteråt analysera och förklara de av sina egna handlingar som på ett eller annat sätt avviker från det vanliga mönstret. Man kan se dem antingen som en reaktion på något som hände i den aktuella situationen eller som ett resultat av alla de faktorer som slumpen sammanfört omkring en. Alternativt kan man se dem som ett uttryck för ens medvetna vilja, ens karaktär eller ett personligt motiv. Såväl yttre som inre faktorer och en kombination av båda är således tänkbara orsaker till det egna beteendet. Det finns emellertid en stark slagsida i bedömningen. Man har en benägenhet att bedöma sig själv annorlunda än andra när det gäller socialt oaccepterade handlingar. I sin reflektion över varför man ändå handlat på ett sådant sätt tenderar man att tillskriva de yttre faktorerna en större betydelse än de inre egenskaperna. Förklaringsmodellen för t.ex. en sen ankomst till arbetet kan därför bli olika. Om man själv kommer för sent beror det på oöverstigliga yttre hinder såsom trafiksvårigheter, en trasig väckarklocka eller problem med barnen. Den andras sena ankomst i motsvarande situation beror snarare på att han "är" långsam, slarvig eller nonchalant. Detta mönster återkommer i bedömningen av medlemmar i in-grupp och ut-grupp och berörs längre fram i texten. Genom att tillskriva personen en avsikt, ett motiv eller en egenskap har man gett beteendet eller händelsen en mening och struktur, två ordningsprinciper som kognitionen ständigt eftersträvar. Nästa steg blir att skapa ordning i de redan existerande mönstren. Man vill även skapa stabilitet i sin uppfattning om omvärlden. Ett sätt att åstadkomma stabilitet i tänkandet är att generalisera från ett beteendemönster till ett annat och vidare från en egenskap till en annan. Man resonerar t.ex. så här: Den som beter sig så här i Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

165

Del III

denna situation, gör det i alla liknande situationer. Den som avviker i ett avseende gör det i många fler. Den som har denna egenskap har vissa andra egenskaper som brukar framträda hos en och samma person. Schneider, Hastorf & Ellsworth kallar detta sätt att resonera för "implicit personality theory ", ett slags oartikulerade och relativt omedvetna hypoteser om vilka egenskaper och beteenden som bildar enhetliga mönster hos människor. En del av dessa teorier kan grunda sig på egna erfarenheter, kulturella antaganden, myter eller historier. En del kan ha vetenskapligt belagda förklaringar och samband. Ett annat sätt att skapa stabilitet i kognitionen är att generalisera från en person till en hel grupp. Man antar att de som i någon bemärkelse tillhör samma grupp visar stora likheter i såväl beteende som karaktärsegenskaper. "Den andra" är därför "som dom" på flera olika sätt, "jag" är "som vi" i en del viktiga avseenden. Resultaten av personperception och attribution tycks på så sätt bli tillämpbara på en stor grupp människor. De förvandlas till stereotypa bilder. Kognitionsforskarna tycks vara eniga om att det viktigaste syftet med attribution och stereotypisering är att skapa en känsla av förutsebarhet för händelser i framtiden. Man tror sig kunna förbättra sin egen handlingsberedskap inför möten med andra genom att hämta kunskaper ur sin "implicita personlighetsteori" och stereotypier ur sitt bildgalleri över hur "de andra" är.

166

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

2 Tolkningsmönster för in-grupp och ut-grupp

En central del i attributionsteorin beskriver den problematik som består i att tillskrivningen av avsikter, motiv och egenskaper tenderar att systematiskt följa olika principer när det gäller medlemmar i en in-grupp respektive en ut-grupp. Den är således olika för "oss" och för "dom". I boken Crosscultural Understanding (1985) sammanfattar Gail Robinson denna benägenhet på individnivån och påpekar att mönstret är detsamma när det gäller människor som är "som vi" respektive "som dom": Om vi talar i psykologiska termer kan vi säga att vi är mer generösa eller barmhärtiga när vi letar efter förklaringar och ursäkter till vårt eget beteende än till andras. Om vi har ett problem beror det på "omständigheter". Men om vi ser samma problem hos andra är det "deras fel". Observatörerna begår således ett fundamentalt attributionsfel när de söker orsaker till andra människors beteende. De tenderar att överskatta vikten av de andras bestående egenskaper och underskatta betydelsen av de yttre faktorerna i situationen. På motsvarande sätt tenderar alla att överskatta de yttre faktorerna som påverkar deras eget beteende och underskatta de inre faktorerna som är relaterade till karaktär och personliga egenskaper. Detta leder till att "de andras" handlingar ser ut att återspegla deras attityder, bestående egenskaper och personliga motiv medan "våra egna" handlingar i första hand återspeglar det sammanhang vi är involverade i. (s. 69, min översättning)

Denna benägenhet som Robinson kallar för attributionsfel är en av de många förklaringarna till att det överhuvudtaget uppstår stereotypa bilder mellan grupper av olika slag. När bilderna väl har uppstått överlever de sedan med hjälp av språket. Själva ordet som benämner Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

167

Del l/l

gruppen innehåller nämligen de "egenskaper" som gruppmedlemmar antas att besitta. Alla som har lärt sig till exempel orden lärare, polis, psykolog, datatekniker, stockholmare, smålänning, norrlänning, italienare, japan, muslim o.s. v. "vet" en del om hur "dom är". Den stereotypa bilden finns inbakad i ordet, och man serveras den under socialisationen, i samband med språkinlärningen. Man sväljer den reflexmässigt tillsammans med ordet och smälter in den i sin allmänna världsbild. Man kanske aldrig har träffat en psykolog, datatekniker, norrlänning eller italienare själv, men man har en relativt klar bild av dem. Man har bilden med sig när man möter en representant för gruppen. Genom selektiv perception- man ser vad man förväntar sig att se - och genom "attributionsfelet" riskerar bilden att besannas och att bestå. De allmänna kognitiva organisationsprincipema, strävan efter meningsfullhet, struktur och stabilitet, motarbetar således förändringar i färdigt etablerade stereotypier. På gott och ont bidrar dessa bilder till en god kognitiv ordning, och allt som avviker från det väldefinierade mönstret känns därför störande. Det medför att om mönstret ser ut att rubbas försöker man på olika sätt att rädda eller återställa det. I praktiken kan det innebära följande: Om polismannen Anders inte är som poliserna "brukar" konstaterar man att han är ovanlig eller lite speciell. Om Antonio som är italienare inte beter sig enligt den stereotypa bilden säger man att Antonio är ett undantag. Han är inte är en typisk italienare. Och om Hamida som är muslim inte motsvarar den stereotypa bilden av muslimer förklarar man det med att hon inte är en riktig muslim. I alla dessa situationer har ett möte med en individ ur en ut-grupp i själva verket ytterligare befåst personens uppfattning att det finns "vanliga, typiska och riktiga" poliser, italienare och muslimer. Han har blivit stärkt i sin tro att dessa kategorier på ett meningsfullt och entydigt sätt samlar ett stort antal människor med samma egenskaper och beteendemönster i ett gemensamt fack. Att skingra stereotypier och att individualisera medlemmarna i olika ut-grupper bjuder därför på en stor kognitiv och intellektuell utmaning. Det är emellertid alldeles nödvändigt att i möten mellan människor eftersträva en individualiserande syn på varandra. Annars möts man inte som två individer utan som "typiska representanter" 168

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

2 Tolkningsmönster för in-grupp och ut-grupp

för olika grupper, vars medlemskap man oftast inte själv har fått välja men vars samlade "egenskaper" man förutsätts att bära och ge prov på i sitt sätt att vara. Skillnaden i attributionssättet för medlemmar i en in-grupp och en ut-grupp har stora likheter med de två olika sätt att förklara de bakomliggande orsakerna till människors handlingar som i socialpsykologisk litteratur kallas för psykologisering och kulturalisering. De kan exemplifieras på följande sätt: En man uppträder obalanserat. Han är aggressiv i ord och handling och sprider oro och rädsla omkring sig. Om denna man tillhör ens egen familj eller någon av de andra in-grupper man själv är medlem i förklarar man vanligtvis hans beteende i individ- eller socialpsykologiska termer. Man säger att han är i psykisk obalans. Han är arbetslös och känner sig frustrerad, vanmäktig och värdelös. Hans kontakt med fru och barn har allvarligt försämrats, och skilsmässa tycks vara på gång. Han har dessutom problem med alkoholen, och hans tidigaste barndomsminnen är präglade av en missbrukande far och ständiga konflikter mellan föräldrarna. Man ser honom i första hand som en individ som reagerar som de flesta människor gör inför svåra psykiska påfrestningar i en pressad social situation. Om denna man istället tillhör en ut-grupp brukar förklaringsmönstret bli ett annat. Man säger att han beter sig som han gör därför att han är "polis, italienare, muslim" etc. De brukar agera på det sättet, förklarar man, för det har de fått lära sig att göra. Deras beteende beror på ett annat sätt att tänka och ett annat värdesystem. De har en annan människosyn. Aggressiviteten beror således på deras kultur. Man ser alltså personen som en del av ett kollektiv som blint följer de normer som man utifrån stereotypier och förutfattade meningar tillskriver hela gruppen. Samma beteende får på detta sätt två skilda förklaringar: i det ena fallet en psykologiserande och individualiserande förklaring och i det andra fallet en kulturaliserande och stereotypiserande förklaring. Om den stereotypa bilden, som i detta exempel, är negativt laddad har den både samma innebörd och samma funktion som en annan förhandsuppfattning, en fördom. Lange & Westin har i sin forskningsöversikt (1981) hittat följande grundelement i olika sociologiska definitioner av detta begrepp: Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

169

Del l/l

Fördomar är antipatier, vilka bygger på felaktiga och orubbliga generaliseringar. Denna definition pekar direkt ut en emotionell beståndsdel (antipatin) och en kognitiv (generaliseringen). Förhandsuppfattningar i allmänhet är nödvändiga för att information om verkligheten ska kunna tolkas och organiseras. Fördomen skiljer sig från förhandsuppfattningen genom att den är förbunden med starka antipatier, vilka hindrar korrigering av föreställningen. (s 28) Författarna förtydligar begreppet ytterligare genom att definiera en fördom som en attityd, det vill säga en handlingsposition och en beredskap att låta antipatin komma till konkret uttryck. En vanlig handlingsposition som utgör ett direkt hinder för "korrigering av föreställningen" är att på alla sätt undvika att komma i kontakt med dem som man har en fördomsfull bild av. Detta förhållningssätt skapar klyftor mellan olika grupper och därigenom mellan de individer som ingår i grupperna. Det innebär att man inte får någon chans att lära känna varandra som personer som är "som vi". Den på sikt skadligaste funktion som fördomar har är att de kan användas för att skapa myter om hur annorlunda "dom" är och för att så och plantera misstro och misstänksamhet mot vruje individ i gruppen. Skörden och frukten av en sådan odling i ett hårt samhällsklimat och i en jordmån där någon eller några grupper har en dålig självbild är främlingsfientlighet och våld. I rädslans och misstänksamhetens spiral har den psykologiska handlingsberedskapen då övergått i fysiska, destruktiva handlingar.

170

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 VIlka är "dom"?

I boken Cultures in Contact ( 1985) inleder Stephen Bochner sitt resonemang om "vi" och "dom" så här: Ett stort antal studier har visat att även relativt små skillnader mellan grupper har en stor betydelse för gruppmedlemmarna och att dessa skillnader ofta överdrivs och förvanskas för att på ömse håll tillhandahålla negativa bilder och stereotypier. (s. 11, min översättning)

Bochner har ställt sig frågan hur till synes små och obetydliga skillnader kan få så stora proportioner att människor är beredda att tilldela varandra sådana ömsesidigt uteslutande gruppidentiteter som "vi" och "dom" och låta dem påverka sin varseblivning och sina handlingar. Han konstaterar att socialpsykologisk forskning inte ger några entydiga svar på frågan. En av teorierna gör gällande att indelningen av den sociala världen i "vi" och "dom" är en konsekvens av någon form av konkurrensförhållande. Olika grupper eftersträvar ett och samma mål som emellertid är tillgängligt för bara en grupp åt gången. Denna konstellation framkallar negativa känslor såsom avund och fientlighet grupperna emellan. Teorin förutsäger vidare att harmoniska relationer mellan olika grupper uppstår när grupperna har ett gemensamt mål som bara kan uppnås genom samarbete. Gruppmedlemmarna är då medvetna om att den interna konkurrensen skulle förstöra möjligheterna att uppnå målet. I en sådan situation suddas gränserna ut mellan två grupper som tidigare definierat sig som "vi" och "dom". Man är nu beredd att använda de gemensamma villkoren som huvudkriterium för likhet och dra fördelar av det ömsesidiga beroendet och samarbetet.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

171

Del III

Ett exempel på denna teoris giltighet kan man finna inom idrotten och politiken. Två idrottsklubbar som tävlar om mästerskap på en fotbollsplan inom landet definierar sina spelare och supportar som "vi" och det andra laget och deras anhängare som "dom". De använder olika symboler och tecken för att markera grupptillhörighet respektive distans. En del supportrar är till och med beredda att slåss utanför bollplanen om de "egna" inte klarar av själva spelet, och matcherna kräver ofta massiva polisuppbåd för att kunna genomföras utan fysiska och materiella skador. Men i ett annat sammanhang kan dessa två klubbar ingå i ett landslag som tillsammans tävlar om en internationell seger. De tidigare antagonisterna stöder nu varandra och samarbetar för att nå ett gemensamt mål. På samma sätt kan politiska partier eller andra intressegrupper inom ett land framstå som varandras motståndare i inrikespolitiken men i samband med en internationell kris eller vid ett yttre hot förenas och bilda front mot en gemensam "fiende". Bochner konstaterar lite uppgivet att denna teori visserligen tycks gälla i de flesta sammanhang men att en konkurrenssituation inte är nödvändig för att grupper ska hysa negativa eller fientliga känslor mot varandra. Enligt honom tyder de flesta resultat av den socialpsykologiska forskningen på att själva gruppindelningen, utan någon som helst historisk eller social konflikt eller konkurrenssituation, är tillräcklig för att skapa sådana skillnader mellan "vi" och "dom" att de leder till negativa attityder och diskriminering. Förklaringen till detta förhållningssätt skulle vara en grundinställning som människor delar och som forskarna kallar för "a generalised norm of hostility toward out-groups". Bochner sammanfattar den så här: Processen har djupare rötter än att man börjar bilda sig negativa värdeomdömen om en särskild grupp och sedan beter sig i enlighet med denna attityd. Snarare tycks det vara så att människor bygger upp en social ordning som grundar sig på kategoriseringen "vi" och "dom" och lär sig av sin omgivning att det rätta förhållningssättet är att gynna medlemmar i in-gruppen och diskriminera medlemmar i utgruppen. Om en sådan allmänt accepterad beteendenorm mot utgrupper existerar innebär det att man kan diskriminera "dom" även om man inte kan vinna någonting alls, vare sig ekonomiskt eller psykologiskt, genom att göra så. Det skulle betyda att när en person har 172

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © Studentlitteratur

3 Vilka är "dom"?

tilldelats medlemskap i en ut-grupp har han därigenom automatiskt blivit föremål för ett mindre positivt bemötande än medlemmarna i in-gruppen, helt enkelt därför att detta förhållningssätt är en accepterad norm. (s. 12, min översättning)

Bochner påpekar att ett uppenbart undantag från denna något pessimistiska prediktion är bemötandet av individer som visserligen tillhör en ut-grupp men har en hög status i samhället, såsom berömda artister, idrottsstjärnor, kungligheter etc. De brukar inte bli utsatta för negativ diskriminering även om skillnaderna mellan "vi" och "dom" skulle vara uppenbara. Psykoanalytiskt orienterade teoretiker har närmat sig frågan från ett annat håll och även bidragit med förklaringar till vad Bochner kallade för "djupare rötter" till ett negativt bemötande av medlemmar i en ut-grupp. Tomas Böhm har i boken Inte som vi! (1993) gett en sådan individpsykologisk förklaring till varför vissa människor framstår som annorlunda och främmande och sedan blir föremål för fientliga attityder. I korthet går denna förklaringsmodell ut på att människor med en dålig självkänsla uppfattar alla slags skillnader som kognitivt störande. Det som är annorlunda är okänt för en själv och skapar just därför osäkerhet och otrygghet. I mötet med en främling frågar man sig: Vem här han, den där andre? Han kanske ser annorlunda ut, eller nästan likadan, men jag känner honom inte. Jag får olika fantasier och föreställningar om vad och vem han är. Kanske hans kläder och utseende ger tankar åt ett visst håll, en skinnjacka säger tuffhet, ett ansiktsuttryck säger hårdhet. Än han en förrymd straffånge eller en postmodernistisk konstnär? Det är svårt att med utgångspunkt i det som syns utanpå och i fantasier om det inre föreställa sig att han är en människa som jag. En människa med rädslor, glädje, oro, osäkerhet, skicklighet, ambitioner, ideal ... (s. 32)

Enligt denna teori skapar det okända i sig osäkerhet och rädsla. Det främmande framstår som skrämmande. Man föreställer sig att en observerad skillnad ingår i ett större mönster: den som är annorlunda i ett avseende är det i nästan allt. Den kognitiva reaktionen förstärks av den psykiska upplevelsen som har att göra med att man är "främKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

173

Del III

ling för sig själv". Det finns i ens egen personlighet egenskaper som man visserligen är omedveten om men som man inte skulle acceptera om man tydligt såg dem som en del av sig själv. Man har alltså inte lyckats integrera både de goda och dåliga sidorna i sin egen personlighet. Man försöker med alla medel borttränga de negativa egenskaperna för att behålla en entydigt god bild av sig själv. När bortträngningen inte lyckas projicerar man dem på någon annan. Böhm beskriver steget från den kognitiva till den djuppsykologiska reaktionen så här: En annan bidragande orsak, mer inre och psykisk, till att jag behöver ta avstånd från den andre är att han omedvetet (för mig) väcker tankar om det som är främmande och annorlunda inom mig själv, allt som jag håller ner under den synliga ytan. Nu väcks detta till liv av något främmande utanför mig själv. Och för att hålla det i schack förlägger jag det med all kraft hos honom, den andre. (s. 33)

Projektionen fungerar inte bara på individnivån utan är påtaglig även mellan grupper av människor. Den starka positiva identifikationen med en in-grupp skapar ett behov hos medlemmarna att se den egna gruppen som entydigt god. För att uppnå detta förnekar och borttränger man allt som stör denna bild. När det inte lyckas projicerar man det på en annan grupp. Att gruppen som blir föremålet för projektionen i allt väsentligt liknar den egna förklarar Böhm genom att dra en parallell med ett kärleksförhållande: Nästan varje långvarig intim relation mellan två personer innehåller en bottensats av avvisande och fientlighet som inte märks på grund av bortträngning. Dessa bottensatser kommer fram mer öppet i gräl mellan makar, och de märks mer ohöljt mellan grupper. Två närbelägna städer ser varandra som konkurrenter, två fotbollslag hetsar mot varandra, besläktade folk stöter bort varandra. När en grupp har bildats, försvinner den inre intoleransen tillfålligt eller varaktigt, och individerna ser på varandra som om de vore lika. (s. 130)

I sin förlängning innebär denna förklaringsmodell att djupa klyftor uppstår lättast mellan individer som är känslomässigt närstående varandra och mellan grupper där likheterna i själva verket är mycket stora. De yttre likheterna skapar ett större behov av gränsdragning 174

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

3 Vilka är "dom"?

och -markering än vad som är vanligt mellan grupper som utifrån sett är mycket olika. Den lilla skillnaden förstoras för att skapa tydliga sociala identiteter, och den laddas med negativa förtecken för att den egna gruppens självbild ska framstå som enhetlig och god. Till denna slutsats kan man komma även utifrån andra utgångspunkter än den psykoanalytiska teorin. Lange & Westin (1981 ), som närmar sig frågan från ett socialpsykologiskt perspektiv förklarar: Social identitetsteori driver tesen att individen jämför sociala kategorier i syfte att uppnå en positiv självbild. Favorisering av in-gruppen och ogillande av ut-gruppen är enligt denna teori inte i första hand konsekvenser av värderingar, utan tvärtom medel att skapa och upprätthålla värderingar av skilda kategorier. Härigenom skapas eller befästs en positiv social identitet. (s. 423)

Grundmekanismen är alltså densamma enligt båda förklaringsmodellerna: man förstärker sin självbild på bekostnad av andra, och man skapar en illusion av "godhet" och enhetlighet inom gruppen genom att förse "de andra" med negativa egenskaper. Och man beskriver just den grupp eller de grupper som "annorlunda" som i utomståendes ögon är förvirrande lika den egna gruppen. Detta mönster har beskrivits utifrån ytterligare ett annat perspektiv av Boel Westerberg i boken Kulturmöten i skolan (1987). Hon är pedagog och har inom sitt ämne studerat bland annat "vi"- och "dom"-grupper i gymnasieskolan. Hon konstaterar att "de annorlunda" finns på mycket nära håll: det är de som går på den teoretiska respektive yrkesorienterande linjen, de som gillar olika musikstilar, klär sig på ett annat sätt än man själv, bor i ett annat bostadsområde o.s.v. Utifrån sett är ungdomarna påfallande lika: de går i samma skola, de har vuxit upp i samma samhälle, de bor i samma stad och är i samma ålder. Men med stor lätthet kan de beskriva var sin "motgrupp", och den finns inom skolan. Detta mönster tycks upprepa sig i många andra sammanhang. Unga män från grannbyar har i alla tider slagits mot varandra. Stadsborna däremot ser ingen skillnad mellan grupperna. Fotbollsklubbarna beskriver sig själva som varandras motsatser. De som är oinsatta i denna sport tycker sig se spelare och supportrar som beter sig på ett likartat sätt på idrottssarenan och strax utanför den. Mc-klubbar demoKopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

175

Del III

niserar varandra. De utanförstående kan tycka att de alla är lika. Troende i de tre monoteistiska religionerna med röttema i Mellanöstern skapar avgrundsliknande klyftor mellan judar, kristna och muslimer. Ur ett buddistiskt eller hinduiskt perspektiv är skillnaderna mellan dem osynliga och i gudsuppfattningen obefintliga. Katoliker, ortodoxa och protestanter ser sina egna dogmer som skarpt avskurna från den övriga kristenheten. Från en annan religions synvinkel är gränserna knappt urskiljbara. Människor som vuxit upp i patriarkala kulturer på olika håll i världen ser stora skillnader i graden av jämställdhet mellan olika länder. De som lever i ett matriarkat ser alla dessa samhällen som i grunden mycket lika. Och en ung kvinna som mycket bestämt säger att hon i ett visst avseende aldrig ska bli som sin mamma brukar framkalla roade blickar bland sina vänner. De har redan noterat de iögonenfallande och växande likheterna mellan mor och dotter.

176

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

4 Likhet, olikhet, jämlikhet

I ett resonemang om vad som formar människor under deras uppväxt uttrycker sig Åke Daun (1989) så här: "Alla människor är olika varandra. Men alla människor är inte lika olika varandra." Ett gemensamt socialisationsmönster ger vissa gemensamma erfarenheter som i något avseende förenar grupper av människor. Han säger: Sinsemellan liknande erfarenheter får de som växer upp i samma omgivning, i ett visst samhälle, i ett och samma bostadsområde, där det kanske till och med bor människor av bara en samhällsklass. Barnen får klassbundna erfarenheter, som förenar dem, och de tillägnar sig föräldrarnas språkvanor och matvanor, fritidsaktiviteter och mycket annat. Detta fenomen gäller i viss mån också individer på en viss arbetsplats. Så snart ett antal individer har samma eller liknande livsvillkor, gör de likartade erfarenheter och blir alltså i vissa avseenden lika varandra. Barn som växer upp med bara en förälder gör vissa gemensamma erfarenheter, vilket även är fallet med barn i glesbygden, barn till flygare eller till skiftarbetare. Barndomserfarenheterna får sedan systematiska konsekvenser i vuxenlivet. (s. 23)

Att människor är både lika och olika varandra kan låta som ett trivialt påpekande. Men de likheter och olikheter som man observerar hos varandra kan skapa problem på minst två skilda sätt. Man kan riskera att överdriva antingen likheterna eller olikheterna. I det ena fallet blir man ofta förvånad eller besviken. Även den som man betraktar som sin "tvillingssjäl" visar sig så småningom vara "annorlunda". I det andra fallet kan man stirra sig blind på yttre eller inbillade olikheter och därför gå miste om nya vänner. Man förlorar även chansen att upptäcka de uppenbara likheterna mellan sig själv och den som först framstod som en "främling".

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

177

Del III

Det andra problemet är att likheter och olikheter vanligtvis värderas på olika sätt. I många sammanhang är det bättre att själv vara "som alla andra" och att umgås med dem som är "som vi". Det känns tryggt och det är enkelt. Olikheterna förses nästan automatiskt med en positiv eller negativ värdering. Det kan medföra att en stor likhet mellan människor framstår som den bästa garantin för jämlikhet och lika människovärde. En olikhet däremot kan medföra antingen privilegier eller en risk för diskriminering och en stor likhet framstå som jämlikhetens förutsättning. Om man eftersträvar jämlikhet på dessa villkor kan man aldrig uppnå den, för människor varken är eller vill vara lika. Jag ägnade inledningen av denna bok till ett barn som var på väg till världen. J ag önskade det välkommen till dess första möte med kulturen. Jag skulle nu med dessa ord vilja önska det lycka till med den socialisationsprocess som det kommer att genomgå: "Jag hoppas att du inte bara blir 'som vi', utan att du blir som alla andra: både lik och olik alla andra. Jag hoppas att du får uppleva den trygghet som olika gruppgemenskaper kan ge och därför våga lära känna människor som först verkar främmande och annorlunda. För när det främmande hos dem blir bekant blir också 'dom' som 'vi', en grupp bestående av olika individer. Kämpa för rätten att vara olika och ha lika värde! Den rätten kommer du även själv att ha nytta av. För du kommer ibland att vara en del av majoriteten, som alla de 'vanliga och normala'. I ett annat sammanhang kommer du att ingå i en minoritet och vara 'annorlunda'. Såsom vi alla omväxlande är."

178

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

Referenser

Arnstberg, K-0. (1993). Kultur, kultur och kultur- perspektiv på kulturmöten i Sverige. Stockholm: Liber Utbildning. Axelsson, S. (1993). Skolan- mellan mångfald och splittring. Ur: Furth, T. & Ornbrant, B. (red.). I samma hus. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Bochner, S. (1982). Cultures in Contact. Studies in cross-cultural interaction. Oxford: Pergamon Press Ltd. Bruneau, T. (1982). The Time Dimension in Intercultural Communication. Ur: Samovar & Porter (ed.). Intercultural Communication. A reader. Belmont, California: Wadsworth Publisbing Co. Bö hm, T. ( 1993 ). Inte som vi! Psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism. Stockholm: Natur och Kultur. Christensen, A. Människor växer inte på rot. Dagens Nyheter 10/5 1998. Condon, J C. & Yousef, F. (1975). An Introduction to Intercultural Communication. Indianapolis, lndiana: The Bobbs-Merrill Co Inc. Daun, Å. (1989). Svensk mentalitet. Stockholm: Raben & Sjögren. Enquist, P. O. (1992). Kartritarna. Stockholm: Norstedts Förlag. Glaser, E. Ont i den nationella identiteten. Dagens Nyheter 8/4 1998. Gustavsson, A. Ta av kepsen. Insändare. Dagens Nyheter 15/4 1996. Ehn, B., Löfgren, O. (1982). Kulturanalys. Lund: Liber Förlag. Ehn, B., Frykman, J. & Löfgren, O. (1993). Försvenskningen av Sverige. Det nationellas förvandlingar. Stockholm: Natur och Kultur. Jofs, C., Kantor, J. Filafax både plånbok och skattgömma. Dagens Nyheter 1511 1997. Karlsson, P. & Svanberg, I. (red.). (1997). Religionsfrihet i Sverige. Om möjligheten att leva som troende. Lund: Studentlitteratur. Kotsinas, U-B. (1994). Ungdomsspråk. Uppsala: Hallgren och Fallgren studieförlag AB. Kullenberg, A. (1995). Eliten i Sverige. Urp! sa överklassen. Stockholm: Tidens förlag.

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur

179

Referenser

Lange, A. & Westin, C. (1981). Etnisk diskriminering och social identitet. Forskningsöversikt och teoretisk analys. Stockholm: Liber Förlag. Larsson, G. Kvinnans plats är hemmet. Läsarnas DN. Dagens Nyheter 7/8 1997. Lundgren, J. Pappa och moifar en vanlig vardag. Tidningen Metro 14/1 1997. Ohlsson, J. Grottmannen. Tidskriften TQ, 1196. Ribbing, M. (1996). Nya etikettboken. Spelregler för väluppfostrade. Stockholm: Dagens Nyheters förlag. Ribbing, M. Handen upp och hatten av. Dagens Nyheter 16/4 1997. Ribbing, M. Inne med hatt. Dagens Nyheter 113 1998. Robinson, G.L.N. (1985). Crosscultural Understanding. Oxford: Pergamon Press Ltd. Schneider, D., Hastorf, A. & Ellsworth, P. (1979). Person Perception. Menlo Park, California: Adison-Wesley Publisbing Co. Sign Uppretad. Lokaltidningen Västerort, nr 12, 1997. Sjöberg, E/Kungl Vetenskapsakademien. (1997). Vi och dom. Människan och den nya biologin, skrift nr 6. Lund: Bokförlaget Atlantis. Sjökvist, E. Femfrågor till Jan Ekbrand. Dagens Nyheter 17/10 1996. Wallner, J. Fullt synligt avskärmat. Dagens Nyheter 5112 1997. Wellros, S. (1986). Kulturmöten till vardags. Stockholm: Liber. Westerberg, B. (1987). Det är ju vi som är negern. Om kulturmöten i skolan. Lund: Universitetsförlaget Dialogos. von Zweigbergh, C. Faror i Norrland. Dagens Nyheter, 31110 1994.

180

Kopiering av kurslitteratur förbjuden. © studentlitteratur