Social handling och sociala relationer 9789127114708, 9127114708 [PDF]

Zitiervorschau

Social handling och sociala relationer

Christofer Edling och]ens Rydgren (red.)

Social handling och sociala relationer

Natur & Kultur

[email protected] www.nok.se

&

Kopieringsforbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen! Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas·mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningssamordnarens huvudman eller BONUS. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upptill två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. BONUS-avtal återfinns på hemsidan www.b-pk.se ©Författarna och Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm

Omslag Dan Norrå och Anders Modin Sättning Ljungbergs sätteri, Köping Tryck ScandBook, Falun 2007 ISBN 978-91-27-11470-8

lnnehåll

Förord 9

Del1. 1.

11

Social handling och sociala relationer- en introduktion 13

Sociologins ursprung och grunder- kort inledning till den klassiska sociologin 25 Inledning 25 Sociologins ursprung 2 7 - Tidiga teorier om samhället 2 7 Sociologins uppkomst 31- Sociologins grunder 39 Individen i samhället 39 Samhället som social handling 41 - Samhället som social interaktion 42 - Samhället som summan av sociala relationer 44 - Samhället som social institution 45 Samhället i individen 48 Människan som social varelse 49- Homo sociologicus so- Människan som en historisk produkt52-Max Webers handlingstyper 56 Metoden 59 Naturvetenskap och samhällsvetenskap 59 - Hermeneutiken 63 Individualism-holism 66 Att läsa vidare 69 Referenser 69 2.

Del 2. 73 Aktör och interaktion 75

3· Rationella val 79 Inledning 79

Rationalitet 82 Egennytta, känslor och värderingar 83 Objektivitet och subjektivitet 85 Stabilitet och förändring 87 Optimalt eller tillräckligt bra? 88 Information 92 Ömsesidigt beroende och kollektiva handlingar 94 Exempel på empirisk forskning: rationella val av religion 96 Sammanfattning 1oo Att läsa vidare 101 Referenser 102

4· Spelteori 107 Inledning 107 Allmänningens tragedi 108- Fripassagerarproblematiken 108Fångarnas dilemma 109- N-personersspel111 Koordinationsspel114 Att borra eller inte borra: ett fängelsespel från verkliga livet 119 Avslutning 122 Referenser 123

5· Sociala påverkansprocesser 125 Inledning 125 Sociala mekanismer och sociologiska förklaringar 126 DBO-teorin 128 Social interaktion och social påverkan 130 Uppfattningsförmedlad interaktion och påverkan 132 Preferensförmedlad interaktion och påverkan 134 Möjlighetsförmedlad interaktion och påverkan 137 Sammanfattande överblick 138 Avslutande diskussion 141 Att läsa vidare 143 Referenser 143

6. Interaktionssociologiska perspektiv 147 Inledning 147 Pragmatism som grund för interaktionismen 149 Blumers programförklaring 150

En typisk studie: Boysin White 151 Studien i sammanfattning 152- Forskningsprocessens start 153Teoriram 155- Redovisning av resultaten 157- Teoretisk process och generell tillämpbarhet 158 Goffmans interaktionssociologi 16o Några studier av Goffman 161 Sammanfattning 166 Att läsa vidare 167 Referenser 167

1· Kommunikativ interaktion 171 Inledning 171 1. Att förstå och förklara kommunikativ interaktion 174 2. Att observera och ftxera kommunikativ interaktion 177 3· Dubbel reduktionism 180 Första reduktionen: från interaktion till meddelande 181- Andra reduktionen: från meddelande till kognition 185 4· Sociala handlingars kommunikativa konstruktion 191 5· Sekventialitet 197 6. Den kommunikativa interaktionens relevans 202 Referenser 205

Del3.

209

Struktur, relation och social skiktning 211 8. Social skiktning och klass 215 Inledning 215 Social struktur 218 Olika sätt att beskriva den sociala strukturen 220 Samhällsklasser - grundläggande ideer 224 Klasstrukturen i Sverige 227 Klasskillnader i »livschanser» 231 Hur förklarar vi sambandet mellan samhällsklass och social ojämlikhet? 236 Intresse, konflikt och organisering 240 Är samhällsklasser reellt existerande sociala grupper? 244 Avslutning: klassanalysens framtid 247 Att läsa vidare 248 Referenser 249

g. Kapitalformer och Bit 253 Inledning 253 Ekonomiskt kapital254 Socialt kapital 257 Kulturellt kapital 261 Fält264 Det sociala rummet 271 Sammanfattning 277 Att läsa vidare 277 Referenser 278 Sociala nätverk 281 Inledning 281 Triad: balans, mellanhand och strukturella hål284 Homofili 288 Socialt kapital 290 Att få ett nytt arbete 291 En liten värld 294 Proteströrelsers sociala struktur 297 Sociala nätverk: teori eller metod? 299 Referenser 300 10.

n. Konkurrens, nisch, förändring 303 Inledning 303 Relationen mellan ekologi och sociologi 304 Klassisk humanekologi: Chicagoskolan 305 Organisationsekologi 308 Den ekologiska nischen 312 Teorin om nischvidd 315- Nischvidden och nedläggningsrisk för specialister och generalister 319- Nischvidd och resursfördelningen inom realiserade nischer 320 - Överlapp inom den realiserade nischen och skillnader i organisationers framgång 321 Konkurrens och etnisk konflikt 325 slutdiskussion 328 Att läsa vidare 329 Referenser 330

Förord

Sociologisk teori betyder förstås olika saker för olika sociologer. För vissa är det synonymt med ett mer eller mindre ingående studium av klassikerna. För andra handlar det om att tampas med frågor om förutsättningar för mänsklig samexistens. De flesta perspektiv på sociologisk teori finns väl representerade i sociologiska grundböcker, vilka ofta är idehistoriska exposeer med fokus på frågor som vad samhället är och hur vi kan nå kunskap om samhället. Men ett mycket centralt perspektiv som vi ofta saknat, både i grundböckerna och i undervisningen, är tanken på att teori är ett redskap för förklaring och förståelse i konkreta empiriska undersökningar av den sociala verkligheten. Med den här boken vill vi förmedla två grundläggande övertygelser till nya sociologistudenter - dels en tro på sociologins förklaringskraft, dels en tro på sociologisk teori som ett redskap i strävan efter förklaring och djupare förståelse. Vi har valt att tona ner sociologins historia och de biografiska detaljerna för att i stället fokusera på teorins anspråk i relation till empiri. Först och främst vill vi tacka alla de sociologistudenter och seminarielärare vid Stockholms universitet som under flera terminer stått ut med oss och hjälpt oss genom att påpeka allt från stavfel till logiska luckor i de olika kapitlen. Flera andra personer har också läst delar av manuskriptet och hjälpt oss med språkliga justeringar och sociologiska infallsvinklar. Speciellt vill vi nämna Caroline Dahlberg, Jon Fahlander, Magnus Haglunds, Anna Isaksson, Christine Roman, Sara Stribe Pavell och Lars Udehn. Vår redaktör, Kerstin Kjellin, har både slipat på språket och tvingat av oss nödvändiga förtydliganden. Stort tack 9

till er alla! Till sist vill vi rikta ett extra varmt tack till Göran Ahrne och Per-Anders Linden som läst hela manuskriptet och lämnat många värdefulla kommentarer som avsevärt förbättrat bokens framställning.

Christofer Edling och ]ens Rydgren

lO

Del1

l.

Social handling och sociala relationer, en introduktion av Christofer Edling och ]ens Rydgren I kriminalromanen Borkmanns punkt ( 1994) skildrar författaren, Håkan Nesser, hur kommissarie Van Veeteren och inspektörerna Kropke och Moerk i inledningsskedet av en mordutredning prövar några olika ideer om hur ett yxmord har gått till: Van Veeteren lutade sig tillbaka och såg upp i taket. -Då finns det två varianter, sa han och väntade. -Exakt, sa Beate Moerk. Antingen låg mördaren på plats vid stigen, beredd att slå ihjäl vem som helst som kom förbi, eller också följde han efter Simmel från krogen. - Han kan ha stött på honom på vägen också, sa Kropke. Av en händelse, alltså ... - Och haft yxan med sig ... av en händelse? Frågade Moerk. I detta lilla avsnitt ur en mycket spännande roman presenteras tre teorier om hur mördaren mött sitt offer (Ernst Simmel). Moerk menar att mördaren antingen lurpassade på ett lämpligt offer eller att mördaren följde efter offret. Kropke tillägger att mördaren kan ha stött på offret av en händelse. Den sista teorin avfärdar dock Moerk omedelbart (med Van Veeterens gillande, får vi veta i stycket efter), eftersom hon menar att det är orimligt att mördaren av en händelse var ute och promenerade med en yxa. När kapitlet slutar står poliserna alltså med de två första teorierna att jobba efter. Den här typen av teorier stöter vi förstås inte bara på i deckare utan också i vår egen vardag. Bokens redaktörer har exempelvis en »teori» om att de får extra goda ideer över ett glas dåligt italienskt öl på en 13

mycket enkel pizzeria i Florens. Men det är i det akademiska livet som teorier har sin starkaste ställning och tas på störst allvar. Vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr (2004:71) slår i en artikel i Vetenskapsrådets tidskrift Tvärsnitt ett slag mot den »teorifanatism» som han menar sig se hos många samhällsvetenskapliga forskare. Det är allt vanligare, menar Frängsmyr, att forskare inte har förstått att »teorier är ett medel och inte ett mål. De klänger fast vid en teori som om den kunde ge livet en mening.» Enligt Frängsmyr bör en teori snarare ses som »ett hjälpmedel, ett sorterings- och analysinstrument, som används för att strukturera, förstå och tolka ett visst empiriskt material». Vi instämmer i Frängsmyrs synsätt, och vi menar att det bör genomsyra inte bara samhällsvetenskaplig forskning utan även universitetens teoriundervisning i betydligt större utsträckning än vad som tidigare varit fallet. I dag skiljs alltför ofta teoretisk och empirisk sociologi åt på ett närmast rutinmässigt sätt. Den här boken vill utgöra ett bidrag till att minska klyftan mellan »teoretisk» och »empirisk» sociologi. En av våra ambitioner är också att göra teori mindre märkvärdigt och mer jordnära. Som ett sätt att motverka »teorifanatismen» inom undervisningen vill vi presentera teori som ett av flera användbara samhällsvetenskapliga verktyg. I sin, på den tiden relativt kontroversiella, bok Om teori och belägg i sociologin går Hans Zetterberg så långt att han formulerar sin starka tro på teorins kraft i närmast religiösa ordalag. Han menar att » [en] teoris frälsande förmåga ligger i att den kan samordna flera metodologiskt ofullkomliga resultat till en ganska övertygande helhet, i form av några få informationsspäckade meningar eller ekvationer» (Zetterberg 1967:11). Men innan vi tittar närmare på den här typen av sociologisk teori kan det vara bra att påminna läsaren om att teori dyker upp i sociologin som beteckning på många olika aktiviteter. Zetterberg urskiljer fyra olika varianter av teori och teoretiserande inom sociologin. För det första läsning och diskussion av sociologiska klassiker, för det andra kommentarer och kritik av det sociologiska vetandets utveckling, för det tredje sociologisk taxonomi och för det fjärde »systematiskt ordnade, laglika satser om samhället, vilka kan stödjas med fakta» (a.a. s. 34). En viss kunskap om sociologins klassiker är förstås en viktig del i en sociologs utbildning och det är helt klart att många 14

sociologer uppfattar diskussion och uttolkning av klassikerna som en viktig del av sociologin. Den kritiska traditionen är också mycket stark inom sociologin. Den gör sig påmind i debatt och diskussion om aktuella »problem» som exempelvis globalisering, men kan också ha mer djupgående effekter som hela det postmoderna projektet, där en hel kunskapssyn utmanades och ifrågasattes. Den här typen av teori är begreppsalstrande och man fokuserar gärna på just ett nyckelbegrepp vilket belyses genom olika tolkningar av samtiden. En annan begreppsalstrande teoritradition är den klassificerande. Här är observationer av samhället själva motorn i verksamheten, men det handlar inte om att förstå eller förklara det som observeras utan om att sortera fakta. Traditionen kan liknas vid Linnes botaniska system, och vi hittar i den här genren exempelvis klassificeringar av olika typer av välfärdssystem. Den sista typ av teoritradition som Zetterberg behandlar är också den som ligger närmast teori som vi här vill presentera den. Teorin ska kunna fungera som en vägledning till empiriska undersökningar, som en inspirationskälla ur vilken prövbara påståenden om varför och hur sociala fenomen uppstår och reproduceras kan härledas. Ordet 'teori' kommer av latinets och grekiskans theoria och betyder ungefär 'undersöka', 'betrakta', 'begrunda'. Det är besläktat med ordet 'teater' (betrakta) och vi kan kanske tänka oss teorin som en koncentrerad representation av den sociala verkligheten på samma sätt som teatern är en artistisk avbildning av tragiska och komiska livserfarenheter, även om det inte är ett tankespår som vi tänker föra vidare här. Låt oss för stunden snarare ta fasta på betydelserna 'begrunda' och 'betrakta'. Som vi ser det är teori ett disciplinerat sätt att begrunda någonting som förvånar oss, att betrakta någonting som inte framstår som uppenbart. Vi behöver sociologisk teori som ett redskap för att kunna spekulera i hur den sociala verkligheten hänger ihop - hur det kommer sig att vi ser det vi ser när vi betraktar det sociala livet. Vi blir alla sociologer i samma ögonblick som vi försöker förstå någon eller några aspekter av den sociala verkligheten. Vi som dessutom kallar oss själva för sociologer delar övertygelsen att vi bäst når denna förståelse genom att använda specifik metod och teori. Metoder använder vi för att systematisera det vi ser omkring oss, för att samla in olika former av fakta eller observationer. Det är ganska lätt att se nyttan 15

av metoder. Tänk bara på en intervjuundersökning. Utfallet av en intervju är ju helt avhängigt av hur väl förberedd intervjuaren är och om vi exempelvis vill jämföra två intervjuer med varandra blir jämförelsen mycket enklare om man planerade för en jämförelse redan från början. På samma sätt är ett enkätformulär inte starkare än de sämsta frågorna och om inte tillräckligt många svarar på enkäten går det inte att dra några slutsatser. En arkivstudie i sin tur leder ingenstans om man inte har ett system för att ordna de olika dokumenten i relation till varandra. Bra metod är helt enkelt en förutsättning för att vi ska få tillförlitliga observationer att analysera. Men hur är det med teori? Vad är sociologisk teori bra för? Givetvis behöver vi teori också, inte bara för att bringa ordning i det vi observerar utan också för att hjälpa oss att observera det vi är intresserade av att undersöka. När teori fungerar bra är den en tankefigur som begripliggör det vi observerat. Med teorins hjälp begrundar vi det vi ser omkring oss och spekulerar i varför det sociala livet gestaltar sig på det vis det gör. Först med teorins hjälp kan vi förstå hur och varför den sociala verkligheten ser ut som den gör. Hur kommer det sig exempelvis att samma grupp män förefaller vara helt olika personer när de är på Råsunda eller söderstadion och när de umgås som studenter på universitetet? Vi kan spekulera i att man kanske »spelar» olika roller i olika sociala sammanhang? Något slags rollteori skulle i så fall kunna förklara skillnader i socialt beteende hos den här gruppen av män. Eller är det kanske en effekt av intoxinering, eftersom man gärna tillbringar eftermiddagen före matchen på någon pub? Eller är det så att universitetets könsblandade miljö skiljer sig från idrottsarenans relativt enkönade och att den skillnaden påverkar vårt sociala beteende? Eller är det kanske en kombination av dessa faktorer och mänga fler? Sociologiska teorier är helt enkelt tankefigurer av det här slaget som hjälper oss att spekulera kring de olika sociala fenomen vi observerar. I synnerhet hjälper teorier oss att finna förklaringarna bakom observerade samband. Låt oss säga att vi har observerat ett samband mellan fattigdom och kriminalitet. För att finna en förklaring till detta samband måste vi använda teorier om varför det förhåller sig på det sättet. sädana teorier kan till exempel fokusera på motiven bakom människors handlande, som att olika ekonomiska förhållanden leder till att

människor värderar förhållandet mellan risk och (ekonomisk) vinst olika. Teorier hjälper oss att avgöra vad vi ska observera. Hur ska vi veta vad som är relevant och vad vi kan bortse ifrån? Varje observation är i sig en förenklad beskrivning. Men vilket slags beskrivning av alla möjliga beskrivningar är det frågan om? I det avseendet kan en teori liknas vid en modell. Modeller används inom snart sagt alla områden där fullkomliga beskrivningar ibland är svåra eller opraktiska att göra, eftersom vi av olika anledning inte behöver representera originalets komplexitet. Tänk att vi ska göra en modell av ett hus och att den modellen ska ha alla egenskaper som själva huset. En sådan modelllåter sig göras, men vi skulle inte längre kalla det för en modell utan för en kopia. Att däremot uttömmande försöka återge även det mest triviala sociala skeende är helt enkelt omöjligt. Försök att i detalj redogöra för alla aspekter av det senaste mötet du hade med en annan människa på så sätt att du återskapar ursprungssituationen. IJ?te ens om du haft möjlighet att filma mötet skulle du uppfatta filmen som en exakt kopia av mötet. Som sociologer kan vi alltså inte åstadkomma kopior ens om vi skulle vilja. Därför måste vi veta vilka aspekter hos det fenomen som intresserar oss som är viktiga och vilka som är mindre viktiga. Och därför måste vi ha ett verktyg för att kunna välja. Teori hjälper oss att göra det valet, eftersom teorin är en förenkling, en modell, som bara tar fasta på vissa egenskaper hos något fenomen. Eftersom teorin är ett schema som talar om vad som är viktigt, vad som är mindre viktigt och vad som är totalt oviktigt, hjälper den oss att ackumulera kunskap om ett visst fenomen. Vi själva hinner kanske bara utforska delar av teorin och vi kanske gör motstridiga observationer som inte passar inom teorins ramverk. Men de som kommer efter oss kanske har nya metoder för att observera det sociala livet; de gör nya observationer, de för in nya teoretiska element som löser upp gamla logiska motsättningar. Kort sagt, de arbetar vidare med samma teoretiska verktyg och genom det arbetet ökar de vår samlade kunskap. Alla våra sinnesintryck filtreras genom våra egna erfarenheter, fördomar och stereotypiseringar. Vi vet alla av egen erfarenhet att vår upplevelse av en specifik händelse ofta skiljer sig åt från de personers som varit med om precis samma sak. Om vi på ett meningsfullt sätt ska 17

kunna studera samhället, måste vi försöka begränsa effekterna av dessa subjektiva filter. Ett sätt att göra det är att explicit uttrycka vår förförståelse av ett socialt fenomen genom att formulera en teoretisk föreställning om detsamma. På det viset hjälper oss teori genom att lyfta fram det som tas för givet. Alla tankefigurer kvalificerar sig dock inte till sociologiska teorier. För det första måste de ha relevans för empiriska problem som faller inom sociologins fält. Vi kommer att återkomma till denna fråga nedan. För det andra måste de utmärkas av vetenskaplighet: de måste vara koherenta (det vill säga vara logiskt sammanhängande och inte motsäga sig själv) och de måste idealt sett använda begrepp som är klart och redligt definierade. En sociologisk teori kan således inte på en och samma gång vara baserad på strukturdeterminism (det vill säga föreställningen att mänskligt handlande helt och hållet är styrt av relativt varaktiga egenskaper hos den sociala omgivningen) och iden om den rationella aktören. Dessa två saker är inte logiskt förenliga - och en av de främsta funktionerna hos teorier är att undvika att sådan logisk inkonsistens smyger sig in i tolkningar och förklaringar. Utan en välutvecklad teoretisk modell som stöd finns det alltid en risk att olika aspekter av det empiriska problemområde man studerar ges olika förklaringar som inte harmoniserar med varandra; de uppfyller inte kravet på koherens. Man brukar här tala om ad hoc-förklaringar eller -tolkningar. En teoris användbarhet står också och faller med de begrepp den innehåller; utan en klar och tydlig begreppsdefinition blir det omöjligt att uppnå teoretisk stringens. Det är lätt att föreställa sig de problem som uppstår om olika sociologer tolkar innebörden av centrala teoretiska begrepp diametralt olika. För att undvika detta bör alltid centrala teoretiska begrepp vara explicit definierade. Förutom klarhet ställs det andra viktiga krav på begreppsdefinitioner. Ett av de viktigaste är att de inte får vara alltför inkluderande. Ett begrepp som inte samtidigt är inkluderande och exkluderande blir i praktiken meningslöst; ord som kan betyda allt betyder i själva verket ingenting. I förlängningen ger teorier som baseras på centrala begrepp som är alltför inkluderande dålig vägledning över vad som är relevant och vad som är irrelevant. Det misslyckas således med att uppfylla en av teoriernas viktigaste funktioner. 18

När det gäller teorins relevans för problem som faller inom sociologins fält, finns det en stor spännvidd. Sociologin är ett brett empiriskt ämne och det finns bokstavligt talat miljoner fenomen som faller inom sociologins ramar och som potentiellt skulle kunna göras till föremäl för empiriska undersökningar. Detta blir inte minst uppenbart då man beaktar den stora uppsjön av så kallade »bindestreckssociologier», som till exempel organisationssociologi, arbetsmarknadssociologi, kultursociologi, ekonomisk sociologi och politisk sociologi. Sociologisk analys kan även beröra många olika områden, från individen, via grupper till hela samhällen. Det sociologer har gemensamt är att de på olika sätt studerar de »sociala» aspekterna av verkligheten. Max Weber har definierat en »social» situation som den där människor orienterar sina handlingar mot varandra. Den väv av meningar, förväntningar och beteenden som blir resultatet av en sådan ömsesidig orientering är materialet för den sociologiska analysen. Men även om det finns väldigt mycket som faller inom ramarna för sociologin, ·och därmed sociologisk teori, finns det även en hel del som faller utanför på grund av att det inte behandlar det »sociala». Om man som sociolog studerar en plastfabrik till exempel, kanske man behöver en teori om hur företagsorganisationer fungerar i en reglerad marknadsekonomi, eller om hur vänskapsrelationer utvecklas mellan arbetskamrater. Men man behöver inte bry sig om några teorier kring vilka kemiska processer som ger upphov till materialet plast. Sociologer vill förklara olika typer av sociala fenomen. Ofta handlar det om något som människor gör eller inte gör. Men det kan också röra sig om grupper eller organisationer som gör olika saker. Men man pratar ofta i stället om sociala aktörer, vilket är en abstrakt beteckning på dem som står för någon form av beteende. Max Weber betonade att sociala handlingar är ett medvetet beteende som är orienterat mot andra. Vi ansluter oss förstås till den synen, men skulle vilja föreslå ett något utvidgat handlingsbegrepp. Vi menar att en social handling är ett medvetet beteende hos en social aktör som på olika sätt har konsekvenser för andra sociala aktörers, eller åtminstone en annan social aktörs, beteende. En handling blir således social om den har sociala konsekvenser, oavsett om intentionen var att göra den social. Poliserna i exemplet ovan utför sociala handlingar när de försöker lösa mord19

fallet. Detta gäller naturligtvis de handlingar de enskilda poliserna utför, men mycket av handlingen uppstår först i och med interaktionen mellan dem och med utomstående aktörer. Utredningen bedrivs även inom en bestämd organisation (polisen). Man kan i detta avseende säga att även organisationer utför sociala handlingar, där de samordnar och i viss mån bestämmer de positioner som konkreta individer fyller. Men sociologer studerar inte bara enskilda sociala aktörers handlingar. Om vi redan har bestämt oss för att det sociala är det intressanta, så kan vi inte betrakta aktörerna som isolerade öar, oavsett om deras handlingar har sociala konsekvenser eller inte. Våra handlingar tenderar ofta att orienteras mot ett relativt begränsat antal aktörer. Våra vänner är ett stark begränsat antal aktörer till vilka vi har en specifik typ av relation som också inbegriper en speciell typ av sociala handlingar. Relationen till våra grannar är kanske, om de inte också är våra vänner, av ett annat slag och påbjuder en annan uppsättning sociala handlingar. Sociala handlingar styrs alltså av den sociala relationens innehåll. .I exemplet med poliserna är det till exempel avgörande vem som är överordnad och vem som är underordnad i polisorganisationens hierarki. Ofta utförs sociala handlingar inom vissa bestämda sociala former. Dessa former kallar sociologer för institutioner. Äktenskapet som företeelse är exempel på· en institution, som i det moderna Sverige dessutom är stadd i förändring. Exempel på andra viktiga institutioner är samhällets rätts- och moralsystem som de kommer till uttryck i ett lands lagar eller kyrkosamfund av olika slag. Institutioner är alltså etablerade och bestående mönster i samhället genom vilka våra handlingsalternativ och vår interaktion med andra filtreras. I ett kyrkosamfund till exempel är handlingsalternativen, i någon mening, givna. Både samfundets medlemmar och utomstående har en förväntning om vilken typ av interaktion och vilka typer av handlingar som kommer att utföras i en given situation. En mycket viktig debatt i sociologisk teori anknyter direkt till relationen mellan samhällets institutioner och de sociala aktörernas handlingar, den så kallade mikro-makro-problematiken. Allt sedan de allra första sociologerna har man diskuterat om det är handlingar, det vill 20

säga mikronivån, eller institutioner, det vill säga makronivc\n, som bör studeras primärt. Den ena inriktningen menar att institutioner formar vira handlingar och att det egentligen inte finns nc\gra handlingar utanför den institutionella kontexten. Den andra inriktningen menar att institutioner uppstc\r som resultat av sociala handlingar och att det egentligen inte finns nc\gra institutioner som inte direkt kan härledas ur sociala handlingar. Mc\nga av dagens teorier försöker staka ut en medelväg mellan dessa positioner. Det finns olika anledningar till varför den här boken har fc\tt just den uppläggning som den har fc\tt. Vissa är pragmatiska; det har helt enkelt varit lättast för oss att engagera författare som känner oss sedan tidigare. Men det finns ocksel andra. Den främsta är förstels att vi har valt ut ett antal teorier och teoritraditioner som vi tycker representerar just den typ av sociologisk teori som vi redan har beskrivit. För att vara en introduktion till sociologisk teori är boken nc\got av ett traditionsbrott. Den sociologiska kanonen påbjuder att en introduktionsbok i teori ska vara heltäckande i sitt urval av teorier och teoretiker. Det är inte den här boken. Vi vill betona att boken inte är en katalog över sociologisk teori. Det vi vinner pc\ en begränsning i urvalet av teorier är att vi fc\r möjlighet till en mer ingc\ende diskussion av olika teorier och därmed förhoppningsvis kan förmedla en djupare förstc\else för hur olika slags teorier faktiskt används i sociologisk forskning. Vi har valt att speciellt c\terspegla ett av de teoretiska grundproblem som enligt vc\r, och många andras, uppfattning kännetecknar den samtida sociologiska teorin, nämligen problemet med att överbrygga distinktionen mellan samhällets mikro- och makronivc\, det vill säga den mellan handling och struktur. Inget av kapitlen i den här boken erbjuder nc\gon lösning pc\ problemet och i någon mening beseglas det snarare genom att vi delat in boken i tre delar, varav bidragen i de tvc\ huvuddelarna stc\r som representanter just för handlings- eller strukturteori. Vi vill med de olika kapitlen först och främst illustrera teorins roll och betydelse i sociologiska analyser. Därför har vi valt ganska brett bland de olika teorier som är i bruk i samtida sociologisk forskning. Utöver inledningskapitlet bestir bokens första del av ett kapitel som ger den övergripande bakgrunden till mikro-makro-problematiken. Kapitlet behandlar de tidiga samhällsvetenskapliga teoretikerna och de l

21

sociologiska klassikerna och i synnerhet deras syn på individen och samhället, eller handling och struktur. Del två fokuserar på teorier om social handling. U tgängspunkten är tanken att sociala handlingar är rationella och kritiken av - och alternativ till - det perspektivet. Den sociologiska versionen av teorin om rationella val presenteras i kapitel3. Iden om det rationella handlandet går tillbaka till de tidiga samhällsvetarna och till grundläggande ideer om handling som finns representerade inom angränsande discipliner som filosofi, nationalekonomi och statsvetenskap. Det som teorin försöker förklara är inte själva handlingen i sig utan utfallet av handlingen, vilket kan vara både avsiktligt och oavsiktligt. Spelteorin (kapitel4) bygger direkt på teorin om rationella val och utgår ifrån att varje aktör fattar sina beslut med vetskapen om att utfallet inte bestäms enbart av det egna valet utan också av de val som en eller flera andra aktörer gör. Kapitel 5 utgår frän samma tanketradition och ger en ingående beskrivning av teorier om hur den sociala omgivningen påverkar aktörers handlingar. Fokus ligger på det sätt som preferenser, verklighetsuppfattningar och handlingsmöjligheter styr våra handlingar. De teorier som diskuteras i kapitel 3-5 utgår frän att sociala fenomen förklaras med hjälp av sociala handlingar. I kapitel6-7 ges ett omvänt teoretiskt perspektiv på sociala handlingar. Här har vi att göra med teoretiska ideer som går tillbaka till de tidiga amerikanska sociologerna, vilka i vissa avseenden utgick från andra vetenskapliga premisser än de europeiska. I kapitel 6 diskuteras bland annat hur det sociala sammanhanget skapar en handlande aktör. De teoretiker som här presenteras försöker genom sin teori att upplösa distinktionen mellan mikro- och makronivåerna. Det sista kapitlet i del två handlar om kommunikativa handlingar på det absoluta mikroplanet, det vill säga handlingar som består av språkliga satser. Del tre fokuserar på teorier om social struktur. Kapitels är en bred diskussion av teorier om social skiktning och social klass. Om det finns ett genomgående tema i samhällsvetenskaperna så är det just en strävan att förklara och förstå mekanismer som ger upphov till sociala hierarkier av olika slag. Att alla samhällen är socialt skiktade tycks vara något av en samhällsvetenskaplig järnlag. I kapitel? presenteras teorier om kapitalformer, främst med utgångspunkt i Pierre Bourdieus socio22

logi. Den bärande tanken är att sociala resurser teoretiskt kan behandlas som ett slags kapital, och att de relationer som en social aktör har i förhållande till kapitalstrukturen kommer att påverka hans eller hennes handlingar. Kapitlet om social nätverksteori (kapitel to) tar avstamp i tanken att sociala relationer mellan sociala aktörer bildar en struktur och att den strukturen kan studeras som ett nätverk. Aktörens position i strukturen anses vara av större betydelse än aktörens individuella egenskaper när vi vill förstå beroendet mellan struktur och handling. Genom den ekologiska ansatsen som presenteras i kapitel u lånas den teoretiska grundstrukturen från biologiska system och syftet är att studera dynamiken i populationer av aktörer. Ett centralt antagande är att olika aggregat av aktörer konkurrerar om resurser i det sociala rummet och att detta ger upphov till mönster av beteenden. Den enskilda aktörens handlingar betraktas som starkt determinerad av denna konkurrens. Även här är teorin ointresserad av aktörens individuella egenskaper- utöver de resursbehov som typen av aktör har. En viktig poäng med den här boken är att vi inte premierar teorier i sig själva utan fokuserar på sådana som gör anspråk på »användbarhet». Därmed inte sagt att det inte bör finnas någon plats för »rena» teoretiker inom sociologin, det vill säga sociologer som sysslar med teoriutveckling utan att göra egna empiriska analyser. En viss arbetsdelning är inte bara nödvändig utan även frukfbar för ämnet i stort, och en del av teoriutvecklingen handlar snarare om att belysa logiska och semantiska inkonsekvenser inom en teoritradition eller hos en teoretisk modell snarare än om att utsätta teorin för empirisk prövning. Men detta står på intet sätt i motsats till vår ambition att lyfta fram sociologisk teori som är ämnad att användas i konkreta empiriska undersökningar. En ännu viktigare ambition vi haft är just att försöka visa att teori inte kan skiljas från empirisk analys, utan att teoridrivna undersökningar är sociologins kärna.

23

2. Sociologins ursprung och grunder' av Lars Udehn Inledning Med en »klassiker» avses vanligtvis ett verk som av eftervärlden tillskrivs ett bestående värde. Inom sociologin används ordet inte bara om vissa verk, utan även om deras författare. Till sociologins klassiker räknas, framför andra, Karl Marx (1818-1883), Emile Durkheim (18581917) och Max Weber (1864.:..1920). 2 Ibland inkluderas även andra sociologer och samhällsfilosofer som Henri de Saint-Simon (1760-1825), Auguste Comte (1798-1857), Alexis de Tocqueville (1805-1859), Herbert Spencer (1820-1903), Viltredo Pareto (1848-1923) Ferdinand Tönnies (1855-1936), Georg Simmel (1858-1918), och George Herbert Mead (1863-1931). Skaran av tidiga sociologer är naturligtvis mycket större, men ovan nämnda anses av de flesta ha varit särskilt viktiga för sociologins uppkomst och utveckling till en samhällsvetenskaplig disciplin. Vilka som ska ingå i skaran av sociologins utvalda klassiker och vilka som ska förpassas till glömskan är naturligtvis inte självklart, och bedömningen har varierat över tid. Karl Marx, till exempel, räknades inte till sociologins klassiker före det politiskt radikala 1960-talet. Han blev en sociologisk klassiker därför att många, framför allt yngre, so-

'Jag vill tacka Per-Anders Linden och Christine Roman för värdefulla synpunkter på tidigare versioner av detta kapitel. ' Detta gäller till exempel den lärobok i klassisk sociologi som varit mest använd inom grundutbildningen i sociologi vid svenska universitet och högskolor under senare tid, nämligen Boglind, A., Eliaeson, S. & Månson, P. Kapital, rationalitet ochsocialitet(2oos, första utgåvan 1981). 25

cialoger läste hans arbeten och uppräckte en analys av samhäller som stod i större samklang med deras poliriska radikalism än vad som var faller med de redan etablerade klassikerna. En annan sociolog vars betydelse inom sociologin ökar under senare rid är Georg Simmel, som inom några år kanske kommer arr inta en plats bredvid Marx, Weber och Durkheim som tillhörande de allra mest betydelsefulla klassikerna. I hans fall är der sannolikt också en fråga om att innehåller i hans sociologi svarar mor vissa intressen som är vanliga inom sociologin i dag, till exempel intresset för kulturella fenomen. Hittills har skaran av erkända sociologiska klassiker bara omfattar män. Den närmast till hands liggande förklaringen till detta faktum är att kvinnorna vid riden för den klassiska sociologin, för ungefär hundra år sedan, inre hade tillträde till universiteten och även i övrigt hade små möjligheter att ägna sig år sociologi. En annan tolkning skulle kunna vara att der faktiskt har funnits ett antal kvinnliga sociologer av samma betydelse som de manliga klassikerna, men att dessa medvetet har negligerats och uteslutits ur de urvaldas skara av manliga sociologer. På senare rid har der pågått ett arbete att lyfta fram dessa kvinnliga pionjärers bidrag till sociologin. 3 Framriden kommer att utvisa om några av dem uppnår klassikersrarus. Der vanligaste sätter att presentera sociologisk teori, inre minst den klassiska, är genom de enskilda författarna och deras verk. Jag har valt en annan väg. I ställer för att ägna ett avsnitt var år Marx, Weber, Durkheim med flera klassiker, har. jag valt att diskurera vissa teman och ideer som inrar en central plats i deras arbeten. Avsikten med detta kapitel är självklart inre att ge en helräckande bild av den klassiska sociologin. Därtill är utrymmer alltför begränsar. Inom ramen för ett enda kapitel i en bok kan man endast snudda vid några av de rankar och teorier som vi förknippar med sociologins klassiker. Jag har i den situationen valt att behandla de teorier som jag anser vara mest grundläggande, inre bara för den klassiska sociologin, uran för sociologin över huvud tager. Jag har valt att korrfattar redogöra för de klassiska sociologernas uppfattningar om samhället, indivi'Ett exempel är Lengermann, P.M. & Niebrugge-Brantley, J., red., The Women Founders. Sociology and Social Theory 18]0-1930 ( 1998 ).

26

den och den sociologiska metoden. Innan jag går närmare in på dessa uppfattningar, kommer jag dock att nämna något om den teoretiska bakgrunden till de klassiska sociologernas arbeten, de teorier om samhället som föregick sociologins egentliga uppkomst under 18oo-talet. SOCIOLOGINs URSPRUNG

Nya ideer, teorier och vetenskapliga discipliner uppstår inte i ett vakuum. De uppkommer i en kontext av tidigare teorier och av förhållanden i omgivningen som väcker olika frågor. För samhällsvetenskapens vidkommande är det naturligtvis framför allt samhället och dess utveckling som reser de viktigaste frågorna. I det här avsnittet kommer jag av utrymmesskäl dock att begränsa mig till att kortfattat redogöra för den intellektuella bakgrunden till sociologins uppkomst. Ordet sociologi betyder ungefär 'läran om samhället' eller 'läran om det sociala'. Mera bokstavligt betyder det 'läran om sällskap' eller 'läran om det som förenar människor'. Nyare ordböcker talar om sociologi som 'läran om sociala beteenden och relationer' eller 'läran om människors beteende i grupp'. I denna vida mening är sociologin gammal. Om vi begränsar oss till västerlandet, kan vi finna mer eller mindre systematiska läror om det sociala livet redan i den grekiska antiken, inte minst hos de mest berömda filosoferna Platon och Aristoteles. Detta kapitel är dock begränsat till sociologin i det moderna samhället. TIDIGA TEORIER OM SAMHÄLLET

Vid uppkomsten av det moderna samhället, under 1500- och 16ootalen, var det styrandets problem som stod i centrum för samhällsteorin. I sin berömda bok Fursten ([1513]1996), ställde Niceola Machiavelli (1469-1527) frågan hur regenten på bästa, eller mest effektiva, sätt kan tjäna den stat vars överhuvud han eller hon är. För Machiavelli var frågan inte bara teoretisk, utan i högsta grad praktisk, eftersom han fungerade som rådgivare åt en italiensk furste. Machiavellis svar på frågan är omtvistat, men uppenbarligen argumenterade han för att furstens agerande måste underställas statsnyttan snarare än moralen.

Om statens bästa kräver en och annan lögn, kan det inte hjälpas. Denna typ av illusionslös politik har senare kommit att kallas realpoli-

tik. Machiavelli var verksam i Italien, som vid denna tid var uppdelat i ett antal mindre furstendömen i ständig strid med varandra. För honom handlade det i stor utsträckning om att försöka ena Italien till en nation. Det skulle dröja mer än tre hundra är innan detta företag lyckades. I andra länder handlade samhällsteorin huvudsakligen om att förklara och legitimera (rättfärdiga) kungamakten i de nya nationalstater som redan existerade. Enligt den franska absolutismens försvarare Jean Bodin (1530-1596) och Jacques Bossuet (1627-1704) hade kungen fått sin makt till skänks av gud. Han var »kung av guds nåde». Sä småningom spred sig uppfattningen att kungen, eller suveränen, i stället fått sin makt underifrån, av folket. Det klaraste uttrycket för denna uppfattning är teorin om samhällsfördraget, eller det sociala kontraktet. De viktigaste bidragen till denna teori kom frän engelsmännen Thomas Robbes (1588-1679) och John Locke (1632-1704), samt fransmannen Jean-Jacques Rousseau (1712-1778). Enligt Robbes överlämnar folket genom det sociala kontraktet all makt oåterkalleligt till suveränen. Enligt Locke, däremot, måste suveränen även efter ingåendet av det sociala kontraktet ha folkets samtycke. Om suveränen missbrukar sin makt har folket rätt att göra uppror. Rousseau är den mest radikala av de tre. Han gör sig helt enkelt av med suveränen som en makt ovanför folket och sätter folket i dess ställe. Med andra ord: han pläderar för demokrati i bemärkelsen folkstyre. Ett syfte med teorin om det sociala kontraktet var alltså att rättfärdiga den politiska makten, men det var inte det enda syftet. Ett annat syfte var att förklara statens och samhällets uppkomst. Det är framför allt i denna egenskap som den är viktig för sociologins uppkomst. Utgångspunkten för teorin om det sociala kontraktet är det så kallade naturtillstdndet, som utmärks av frånvaron av sociala institutioner i form av gemensamma lagar, en fungerande rättsskipning med mera. I Thomas Robbes version, framförd i hans mest kända bokLeviathan ([1651] 1968), styrs människor i detta tillständ enbart av sina egoistiska impulser, vilket leder till ett »allas krig mot alla», där var och en försöker 28

tillskansa sig andras »ägodelar» med hjälp av list och våld. Enligt Robbes målande beskrivning finns i naturtillståndet ingen industri, inget jordbruk, ingen handel, inga kommunikationer, ingen kultur och inget samhälle. Livet i naturtillståndet präglas av en grundläggande osäkerhet och är »ensamt, fattigt, otrevligt, rått och kort» (a. a., s. 186). Ett sådant tillstånd är självklart något som alla vill undvika. Det ligger därför i allas gemensamma intresse att försöka åstadkomma en ändring till det bättre. Eftersom människorna i naturtillståndet inte bara är egoistiska, utan även rationella, kommer de därför överens om att underkasta sig vissa lagar som leder till en tryggare tillvaro. Tyvärr räcker inte detta, eftersom människorna fortfarande är egoistiska och därför frestade att bryta mot lagarna om de kan undvika att bli bestraffade. För att åtgärda detta problem ingår de en ny överenskommelse, där de överlåter all makt till en viss person, suveränen, med uppgift att' övervaka att lagarna ·efterlevs och att se till att de som bryter mot lagarna straffas. Först då uppnås det önskade tillståndet av fred eller social ordning. John Locke ger i sin Two Treatises ofCivil Government ([ 1690 ]1960) två versioner av naturtillståndet. I den första versionen tecknar han en något mindre avskräckande bild av detta tillstånd än Hobbes. Han begåvar människorna med ett förnuft som gör det möjligt för dem att på egen hand leva enligt naturrättens lagar, det vill säga att respektera andra människors rätt till liv och egendom (a.a., s. 309-318). I den andra versionen tecknar han en mera pessimistisk bild, som påminner om den vi känner igen från Hobbes. Naturtillståndet kännetecknas nu av en grundläggande otrygghet som gör det nödvändigt för människorna att sluta sig samman och tillsätta en suverän med uppgift att skydda deras liv och egendom (a.a., s. 395). Teorin om det sociala kontraktet handlade i stor utsträckning om lagarna och staten, men även om andra institutioner. En grundtes i denna teori är att sociala institutioner är avsiktligt skapade av människor i deras gemensamma intresse. Under 1700-talet började kritik riktas mot detta sätt att se på förhållandet mellan mänskliga handlingar och sociala institutioner. Det blev alltmer uppenbart för betraktare av det sociala livet att mänskligt handlande oftast leder till oavsiktliga konsekvenser. Det hävdades till och med att egoistiska handlingar

kan leda till resultat som är gynnsamma för samhället i stort. Denna på sin tid revolutionerande tanke tillämpades av nationalekonomins grundare Adam Smith ( 172 3-1790) på den ekonomiska mafknaden. I sin mest kända bok, The Wealth ofNatirms ([1776] 1937), framförde han iden att marknaden är ett exempel på att enskilda individers egoistiska· beteende leder till allmänt välstånd. »Det är inte på grund av slaktarens, bryggarens, eller bagarens välvilja som vi förväntar oss vår måltid, utan på grund av deras egenintresse. Vi riktar oss inte till deras människokärlek, utan till deras egenkärlek, och talar aldrig med dem om våra behov, bara om deras vinst» (a.a., s. 14). Smiths teori vilar på två pelare: ideerna om arbetsdelning och utbyte. Om var och en specialiserar sig och gör vad han eller hon är bra på i stället för att tillverka allt själv, ökar produktiviteten mångfalt. För att alla ändå ska få tillgäng till det de behöver, eller vill ha, byter de sina produkter på marknaden."Som av en »osynlig hand» leds de att verka för samhällets bästa, trots att de bara har sitt eget intresse för ögonen. Iden om arbetsdelning kom senare att spela en viktig roll även inom den klassiska sociologin, särkilt i Karl Marx och Emile Durkheims arbeten. Iden om det ömsesidigt fördelaktiga utbytet kom att lägga grunden till nationalekonomin. Adam Smiths teori om marknaden som ett självreglerande system lade grunden både till den klassiska och den moderna, eller neoklassiska, nationalekonomin. Framför allt lade den grunden till den moderna nationalekonomiska teorin om allmän jämvikt. Ett typiskt tillvägagängssätt redan inom den klassiska nationalekonomin var att ta sin utgångspunkt i en rationell individ, som likt Robinson Kruse (innan han mötte Fredag) fattar sina ekonomiska beslut isolerade frän den sociala omgivningen. Detta förfarande blir regel i och med den neoklassiska nationalekonomins genombrott 1871, och allra tydligast är detta i teorin om allmän jämvikt. Denna teori utgår från det explicita antagandet att människor inte påverkar varandra då de fattar sina ekonomiska beslut, annat än indirekt genom de priser som råder på marknaden. Ett annat grundläggande antagande i den neoklassiska nationalekonomin är att människans drivkraft nummer ett är strävan att maximera sin egen nytta. Det är detta antagande som ligger till grund för 30

föreställningen om den ekonomiska människan, homo economicus. 4 Teorierna om det sociala kontraktet och om marknaden utgör två viktiga exempel på, eller paradigm för, samhällsvetenskapliga förklaringar, som är högst levande än idag. De utgör viktiga exempel på en riktning inom samhällsvetenskapen som idag kallas rationell valhandlingsteori eller rational choice. Denna riktning utgår från antagandet att den mänskliga individen är en rationell varelse som vanligtvis agerar egoistiskt, det vill säga i sitt eget intresse. I teorin om det sociala kontraktet leder individernas rationella och egoistiska handlande till ett avsiktigt resultat - till exempel stiftandet av lagar och inrättandet av en stat- men teorin kan generaliseras till att gälla för många andra institutioner, inte minst olika typer av organisationer. I teorin om marknaden leder individernas rationella egenintresse till oavsiktliga resultat i form av priser, resursfördelning och ökat välstånd. Rational choice har alltid haft en, om än begränsad, plats även inom sociologin. Av klassikerna använde särskilt Karl Marx, VUfredo Pareto och Max Weber, men i viss mån även Ferdinand Tönnies och Georg Simmel, denna förklaringsmodell i sina analyser av samhället. Under de senaste decennierna har vi också bevittnat något av en renässans för rational choice inom sociologin. Sociologins huvudfåra har emellertid varit en annan och historiskt sett har sociologin också sina rötter i andra typer av samhällsteorier.

SOCIOLOGINS UPPKOMST

Vid sidan av teorierna om kontraktet och om marknaden fanns under 1700-talet andra mindre systematiska teorier eller ideer om samhället. Det fanns till exempel hos många samhällsfilosofer ett stort intresse för moraliska föreställningar i vid mening och deras effekter på beteendet i form av seder, bruk och sociala institutioner. Detta intres-

4 Det bör påpekas art ekonomer i allmänhet inte förnekar art människan styrs också av andra motiv än nyrtomaximering och art människor påverkas av sina sociala relationer. Det handlar i stället om en medveten strategi för art förenkla analysen, genom art göra förenklade antaganden om människan och samhället.

31

se väcktes inte minst av europeernas kontakter med människor från andra kontinenter. Mot slutet av 1700-talet och i början av 18oo-talet riktades också allt starkare kritik mot teorin om det sociala kontraktet och så småningom också mot den ekonomiska teorin om marknaden. Till sociologins viktigaste föregångare räknas vanligtvis CharlesLouis de Secondat Montesquieu (1689-1755), författare till boken Om lagarnasanda ([1748] 1990). Detta inte för den inflytelserika maktfördelningsläran eller den berömda klimatläran, utan för att han såg statsskicket som en del av ett vidare samhälle och för att han åtminstone till en viss del ville förklara ett folks statsskick i termer av dess ekonomiska förhållanden, religion, seder med mera. Montesquieus bidrag till sociologins uppkomst var att han såg samhället som ett mer eller mindre sammanhängande system av inbördes beroende delar. En annan viktig föregångare var Jean-Jacques Rousseau (17121778 ), som i sin Discourse on the Origin and Foundation ofthe Inequality of Mankind (Discours sur l'origine et les fondements de l'inegalite parmi les hommes) (1755) kritiserade tidigare kontraktsteoretiker för att begå misstaget att placera den moderna rationella och egoistiska människan i naturtillståndet. Hans egen uppfattning om den naturliga människan var betydligt mer positiv. Människan är, enligt Rousseau, i grunden god. Våra dåliga sidor har vi fått genom samhällets korrumperande inverkan. Rousseau var också kritisk till tanken att sociala institutioner skapats avsiktligt, genom ett kontrakt, eller en överenskommelse, vid en viss tidpunkt. De flesta sociala institutioner är i stället resultaten av en långsam utveckling i form av ett, näst intill oändligt, antal små, successiva förändringar. Rousseau tar språket som exempel. Ingen skulle komma på tanken att ett språk, till exempel det svenska, skulle ha skapats på ett medvetet sätt. Det förändras hela tiden utan att någon, inte ens Svenska Akademien, kan påverka dess utveckling mer än marginellt. Montesquieu och Rousseau tillhör den epok i historien som kallas upplysningen. Kännetecknande för denna epok var en stark framtidsoptimism och en orubblig tro på det mänskliga förnuftets förmåga att ordna allt till det bästa. Den historiska utvecklingen tolkades av flertalet samhällsfilosofer i termer av framsteg och den antogs ofta vara 32

lagbunden. 5 Enligt en vanlig variant av denna typ av historieteori genomgår varje samhälle i sin historiska utveckling ett antal nödvändiga stadier i en bestämd ordning. Dessa så kallade stadieteorier kom att omfattas av flera av de tidigaste sociologerna. Vissa filosofer gick ännu längre och tillskrev historien inte bara en riktning utan en mening och ett slutmål. Denna typ av historiefilosofi kallas därför ofta teleologisk, efter det grekiska ordet för mål, te/os. De mest kända företrädarna för upplysningen hörde hemma i Frankrike, men för sociologins vidkommande var dess skotska förgrening förmodligen ännu viktigare. Detta har åtminstone hävdats av den svenske sociologen Björn Eriksson (1988), som menar att det de{initiva genombrottet för en specifikt sociologisk analys av samhället kom att ske inom ramen för den skotska upplysningen. En av denna rörelses förgrundsfigurer var nationalekonomins grundare Adam Smith ( 172 3-1790 ), vars samhällsteori omfattade betydligt mer än en analys av marknaden och som även bidrog både till sociologins och till socialpsykologins uppkomst. Andra viktiga representanter för den skotska upplysningen var Adam Ferguson (1723-1816) och John Millar ( 1735-1801 ), som båda var viktiga föregångare till sociologin. De skotska filosoferna gjorde rent hus med teorin om det sociala kontraktet och särskilt med föreställningen om ett naturtillstånd. De förnekade att människan styrs enbart av egenintresse. Andra motiv som välvilja, moral och lojalitet påverkar också människors handlande. De förnekade också att sociala institutioner generellt sett är medvetet skapade vid en viss tidpunkt. Flertalet sociala institutioner, inklusive staten, och det mesta som sker i samhället, inte bara på marknaden, är i stället oavsiktliga konsekvenser av mänskligt handlande. De var överens om att människan är en i grunden social varelse som alltid levat i ett samhälle. Detta samballe har utvecklats historiskt från barbari till civilisation och genomgått fyra stadier: (1) jägar-

' Det klaraste uttrycket för denna framtidsoptimism är Jean Antoine Nicolas de Condorcets Människosläktets andliga forkovran (Esquisse d'un tableau historique des progris de /'esprit humain, 1795· En mera bokstavlig översättning är »Skiss till en historisk översikt över det mänskliga förnuftets framsteg»). 33

stadiet, (2) herdestadiet, (3) jordbruksstadiet och (4) handelsstadiet. Som namnen på dessa stadier antyder, ansåg skottarna att det sätt på vilket människorna försörjer sig är av central betydelse för samhällets utveckling. Stor vikt tillskrevs också egendomsförhållanden och de skillnader i rang som uppstår mellan människor på grundval av dessa. Upplysningen nådde sin kulmen under 1700-talet och kom mot dess slut och i början av 18oo-talet att ersättas av den period vi kallar romantiken. Om upplysningen hade sitt centrum i Frankrike och Storbritannien, låg romantikens centrum i Tyskland. Romantiken ses allmänt som en reaktion mot upplysningen. I stället för förnuftet betonades känslan och i stället för nytta sattes behov. Medan franska och framför allt engelska samhällsfilosofer tenderade att se människan som inriktad på att maximera sin nytta, tenderade den tyska romantikens företrädare att se på människan som styrd av sina behov och framför allt av sitt behov att uttrycka sig i form av ord och handling, inte minst i konstnärliga former som litteratur, konst och musik. Den senare uppfattningen brukar kallas expressivism och förknippas ofta med Johann Gottfried von Herder (1744-1803), som också är känd som »nationalismens fader». I första hand är det individer som uttrycker sig i olika former och på så sätt förverkligar sig själva. Enligt Herder kan man emellertid också tala om att hela folk, eller nationer, uttrycker sig i form av folksagor, folkmusik, seder och bruk och inte minst genom sitt språk. I detta fall talade han och många av hans samtida om en »folksjäl» som kommer till uttryck. En annan mycket vanlig föreställning inom den tyska romantiken var den om samhället, eller vissa av dess institutioner, som organismer. Enligt denna föreställning är ett samhälle en funktionell helhet av ömsesidigt beroende delar. På samma sätt som de olika organen i till exempel en människokropp fyller vissa funktioner som är nödvändiga för dess överlevnad, fyller sociala institutioner som familjen, ekonomin, staten och kyrkan funktioner som är nödvändiga för samhällets överlevnad. Den mest inflytelserika tyska filosofen under 18oo-talet var sannolikt Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831). Han tillhörde inte själv romantiken, men övertog dess ideer om folksjälar och sociala or34

ganismer, som han använde i sin historiefilosofi och i sin teori om staten. EnligtHegel ([1821] 1967:1o5ff) har det sociala livet tre huvudformer: familjen, civilsamhället och staten. Familjen kännetecknas av omedelbar sammanhållning baserad på kärlek. I civilsamhället, eller det ekonomiska systemet, råder i stället konkurrens mellan atomiserade och egoistiska individer. Civilsamhället kännetecknas av arbetsfördelning och egendomsförhållanden, vilka ger upphov till klasser med motstridiga intressen. Ovanför civilsamhället reser sig staten, som en representant för allmänintresset och som en sammanhållande kraft på en högre nivå än familjen. I staten har varje individ, i egenskap av medborgare en särskild ställning eller position, med tillhörande funktion. Till varje position hör vissa skyldigheter som innehavaren av positionen har att uppfylla. 6 En särskild ställning intas av de statliga ämbetsmännen, eller den universella klassen, vars intresse enligt Hegel sammanfaller med allmänintresset. Enligt den vanligaste uppfattningen skedde sociologins definitiva födelse i Frankrike. Som dess främste upphovsman, eller till och med dess »fader», betraktas oftast Auguste Comte (1798-1857), inte minst för att han myntade termen »sociologi». En del av äran tillfaller dock hans arbetsgivare under en tid, Henri de Saint-Simon (1760-1825), som kläckte några av de ideer, som senare framfördes i mer lättbegriplig och systematisk form av Comte. En sådan ide var den om det på vetenskap och teknik baserade industrisamhället, som framfördes med stor emfas av både Saint-Simon och Comte. I likhet med flertalet samhällsteoretiker under 18oo-talet, såg Saint-Simon och Comte samhället som en organism. Detta synsätt genomsyrar inte minst Comtes viktigaste arbete Cours de Philosophie Positive (183o-1842y, där han bland annat försöker lägga grunden till sociologin som en vetenskap om sam-

• Regels uppfattning om staten som bestående av positioner, med tillhörande förpliktelser, förehädar den struktur-funktionalistiska teorin om samhället som uppbyggt av positioner, med tillhörande roller. ' Detta arbete i sex volymer förkortades och översattes till engelska av en av sociologins kvinnliga pionjärer, Harriet Martineau, med titeln The Positive Philosophy (185s).

35

hället och dess utveckling. Med »samhället» avser han hela samhället, det vill säga alla institutioner, inklusive staten och marknaden. Sociologin har, menar han, två grenar: social statik och social dynamik. Den sociala statiken handlar om förhållandet mellan samhällets olika delar. I enlighet med organismanalogin betraktar Comte dessa delar som ömsesidigt beroende av varandra och samhället som en harmonisk helhet, där de olika delarna passar ihop. Den sociala statikens uppgift är därför att finna lagarna för samexistens mellan samhällets olika beståndsdelar. För sociologen gäller, enligt Comte, därför att aldrig studera samhällets delar isolerade från varandra, utan alltid i relation till andra delar av samhället och ytterst till samhället som helhet. Idag talar sociologer ofta om att individers handlingar måste studeras i sin sociala kontext, för att uttrycka samma sak. Den sociala dynamiken handlar om samhällets utveckling, som i sin tur'är en del av mänsklighetens utveckling. I likhet med flertalet upplysningsfilosofer menar Comte att denna utveckling styrs av lagen om framsteg mot allt högre grader av civilisation. Motorn i denna utveckling är människans inneboende tendens att söka förbättra sin situation och den yttrar sig först och främst i utvecklingen av vetenskap och industri. Enligt Comte har mänskligheten, eller det mänskliga tänkandet, genomgått tre stadier: (1) det teologiska, ( 2) det metafysiska och (3) det positiva (Comte [t83o-t842]1974:26). I det första stadiet styrs människor av religiösa föreställningar, i det andra av spekulativa ideer och i det tredje av vetenskap. Som vi sett spelade föreställningen om sociala organismer en viktig roll inom samhällsteorin under det tidiga t8oo-talet. Detta faktum måste, åtminstone delvis, förstås mot bakgrund av biologins genombrott och framträdande roll vid denna tid. Vissa av de tidigaste sociologerna såg betydande likheter mellan sociologin och biologin och dessa likheter accentuerades i och med evolutionstankens genombrott vid mitten av århundradet (Jones 1980 ). Inom biologin var Charles Darwins ide om det naturliga urvalet självklart det viktigaste bidraget. Darwin kom också att utöva ett icke oväsentligt inflytande på den tidiga samhällsvetenskapen. För sociologins del spelade emellertid hans landsman Herbert Speneers ideer större roll. Vid sidan av Comte räknas Spencer (t820-1903) ofta som den viktigaste grundaren av socio-

login och särskilt av den struktur-funktionalistiska traditionen. 8 Liksom Comte använde han sig flitigt av organismanalogin, men drog den betydligt längre, för att inte säga in absurdum. Ett mer bestående bidrag till sociologins utveckling är hans tanke att samhället utvecklas mot ökad differentiering och komplexitet (Spencer, [1876-1896] 1967). Denna tanke, som kan ses som en generalisering av Adam Smiths ide om arbetsfördelning, kom att spela en viktig roll i framför allt Georg Simmels och Emile Durkheims, senare också i den amerikanska sociologen Talcott Parsons, sociologi. En del av den tidigaste sociologins tankegods är sedan länge förlegat. Framför allt gäller det de tvivelaktiga föreställningarna om en folksjäl och om samhället som en organism, men också teorin att samhället med nödvändighet måste passera vissa stadier. I själva verket hade dessa föreställningar i stort sett spelat ut sin roll redan vid förra sekelskiftet och i dagens sociologi har de ersatts av andra ideer och begrepp. Det betyder emellertid inte nödvändigtvis att dessa föreställningar var helt utan värde i sociologins begynnelse. Kanske kan metaforerna om en folksjäl och om sociala organismer ses som de första stapplande försöken att förstå viktiga aspekter av samhället som idag förstås med hjälp av andra begrepp. Det är till exempel uppenbart att det som de tyska romantikerna såg som uttryck för en folksjäl - seder och bruk, litteratur etcetera - idag kallas kultur. Det är likaledes uppenbart att föreställningen om samhället som en organism var ett uttryck för insikten att samhället, eller delar därav, i någon mån är organiserat som ett system av inbördes beroende delar. Ganska sn~rt insåg de klassiska sociologerna att skillnaderna mellan biologiska organismer och sociala system är betydligt större än likheterna och i och med detta övergavs liknelsen dem emellan. Den uppfattning om samhället som låg bakom liknelsen levde emellertid vidare i form av den sociologiska teori som kallas struktur-funktionalism. Även de historiska stadieteorierna övergavs av de flesta sociologer på ett tidigt stadium.

• Retrospektivt kan man konstatera att Speneers samtida Alexis de Tocqueville och Karl Marx framstår som viktigare för dagens sociologi, men under t8oo-talet var Speneers inflytande på sociologin mycket stort. 37

Åtminstone gäller det de teorier som antog att historien är lagbunden och därmed linjär. Det finns ingen anledning att tro att,alla samhällen, ens om man kunde avgränsa dem från varandra, måste genomgå samma historiska utveckling. Detta hindrar emellertid inte att de stadieteorier som framförts av tidiga sociologer kan ge en fruktbar beskrivning av den utveckling som varit. Av mera bestående värde för den sociologiska traditionen är följande bidrag från dess tidigaste historia: Kritiken av teorin om det sociala kontraktet. Det är inte rimligt att tro att staten och andra sociala institutioner har uppkommit vid en viss tidpunkt i historien, och framför allt inte som resultat av medvetna överenskommelser människor emellan. Flertalet sociala institutioner har säkerligen utvecklats successivt, genom små förändringar under historiens gång. Även om varje förändring i sig vore resultatet av medvetna beslut, så blir slutresultatet vanligtvis något som inte var avsett. 1.

2. Kritiken av det antagande om mänskligt handlande som ligger till grund för de tidiga teorierna om det sociala kontraktet och om marknaden, nämligen att människan handlar rationellt och i sitt eget intresse. Det finns andra typer av handlingar, som till exempel vanor, seder och bruk och inte minst moraliska handlingar, styrda av människors uppfattningar om vad som är rätt och vad som är fel.

3· Vidgandet av samhällsteorin till att omfatta andra sociala institutioner och fenomen än de som uppmärksammats av teorierna om det sociala kontraktet och om marknaden. Exempel på sådana institutioner är religion, släktskap, familj, skola och universitet. Det finns vidare kulturella uttrycksformer som konst, musik och litteratur, som också tillhör sociologins domän. 4· Insikten att samhällets olika institutioner påverkar varandra. En

konsekvens av denna insikt är att sociala institutioner bör studeras i sitt sammanhang, eller kontextuellt, det vill säga i förhållande till andra institutioner.

5· Insikten att människan är en social varelse som alltid levat i ett sam-

hälle av något slag.

SOCIOLOGINS GRUNDER

I den inspirerande och mycket använda boken Invitation till sociologi ([ 1963] 2001), skriven av den amerikanska sociologen Peter L. Berger, presenteras det sociologiska perspektivet i form av två teman: ( 1) människan i samhället och ( 2) samhället i människan. Jag finner detta sätt att se på sociologins grunder fruktbart och använder därför ett likartat angreppssätt. Aena sidan är det otvivelaktigt så att människan lever i ett samhälle och att samhället i en mening består av människor. Åtminstone består det i huvudsak av människors handlingar. Samhället är, utan tvekan, skapat av människor och allt som sker i samhället sker genom människors handlingar. Samhället är, med andra ord, en produkt av människan. Därom är alla överens. A andra sidan är människan också en produkt av samhället. Åtminstone i den mening att var och en av oss föds i ett redan existerande samhälle, med redan existerande sociala institutioner i form av ett visst språk, en viss religion, bestämda lagar, organisationer, sociala normer och värderingar, som vi övertar helt eller delvis under vår uppväxt. Människan, så som vi känner henne, är en social varelse. Därom är åtminstone alla sociologer överens.

Individen i samhället De klassiska sociologerna var överens på många punkter, men oense på andra. En ofta påtalad skillnad är att vissa av dem såg samhället som harmoniskt, medan andra såg det som konfliktfyllt. I sociologiska läroböcker har det varit vanligt att tala om två perspektiv på samhället: ett konsemusperspektiv och ett konfliktperspektiv (se till exempel Cuff & Payne 1992). Naturligtvis råder ingen absolut motsättning mellan dessa uppfattningar eller perspektiv. Det är fullt möjligt att samhällen kan kännetecknas av både harmoni och konflikt. Det är till och med mer eller mindre uppenbart att så vanligen är fallet. Mest uppenbar är kanske förekomsten av konflikter mellan grupper och individer med olika intressen och ideologier. Det är emellertid också lätt 39

att peka på olika uttryck för enighet och sammånhållning. I Sverige, till exempel, råder stor enighet om att demokrati är att föredra framför diktatur, att vi bör ha yttrande- och religionsfrihet och att någon form av välfärdsstat är att föredra framför en helt fri marknadsekonomi. Trots detta är det ett faktum att de klassiska sociologerna tenderade att betona antingen konsensus eller konflikt i sina teorier. Det är till exempel lätt att se att Auguste Comte och senare Emile Durkheim betonade konsensus, eller sammanhållning, som samhällets kanske viktigaste egenskap. Det är lika lätt att se att Karl Marx tilldelade konflikter mellan klasser en huvudroll i sina analyser av samhället och dess utveckling. Georg Simmel och Max Weber är inte lika lätta att kategorisera, men den vanligaste och rimligaste tolkningen är att konfliktperspektivet dominerar i deras sociologiska arbeten. Att fokusera på skillnaden mellan ett konsensus- och ett konfliktperspektiv är ett sätt att presentera de klassiska sociologernas syn på samhället, men jag har valt ett annat. För mina syften har jag funnit det mera relevant att uppmärksamma de klassiska sociologernas olika uppfatthingar om vilka av samhällets beståndsdelar som är mest grundläggande och som därför är den lämpligaste utgångspunkten för sociologisk analys. För Weber var sociologin en vetenskap om social handling, för Simmel handlade den framför allt om social interaktion. För Marx var samhällets viktigaste beståndsdelar sociala relationer och för Durkheim sociala institutioner. Detta sätt att försöka bestämma det grundläggande elementet i de klassiska sociologernas samhällssyn är naturligtvis en förenkling, men jag menar att det ändå pekar på viktiga skillnader dem emellan. Klassikernas olika uppfattningar om samhällets beståndsdelar utesluter naturligtvis inte heller varandra. Man kan, på goda grunder, hävda att social interaktion, sociala relationer och institutioner ytterst består av sociala handlingar och därmed ge Weber mest rätt. Man kan också hävda att alla sociala handlingar, all social interaktion och alla sociala relationer av intresse för sociologin är institutionaliserade, och därför ge Durkheim mest rätt. Det finns goda skäl även för uppfattningarna att samhället ytterst består av social interaktion eller sociala relationer och att Simmel eller Marx därför kommer sanningen närmast. Jag kommer i detta avsnitt inte att ta ställning till vilken uppfattning, om någon, som är att föredra. Jag nöjer mig med 40

att konstatera att de två först nämnda uppfattningarna - att samhället består av sociala handlingar eller social interaktion - är uttryck för en individualistisk syn på samhället, medan de två senare - att samhället består av sociala relationer eller sociala institutioner - är uttryck för en mer holistisk, eller kollektivistisk, syn/ SAMHÄLLET SOM SOCIAL HANDLING

I inledningen till sitt stora, postumt utgivna arbete Ekonomi och samhälle (1922), skriver Max Weber: Sociologi (i den betydelse som detta mångtydiga ord används här) är en vetenskap som försöker förstå meningen (deutend verstehen) i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar. Med »handling» avses ett mänskligt förhållningssätt, för så vitt individen inlägger en subjektiv innebörd i det. [ ... ] Med »social» handling avses en handling som med avseende på sin subjektiva mening relaterar sig till andras beteenden och vars förlopp orienterar sig efter dessa. (Weber [1922]1983:3.) Detta för de flesta sociologer välkända citat säger inte bara att sociologin är en vetenskap om social handling, utan också att den syftar till tolkande förståelse och kausal förklaring. Det senare är en fråga om metod, eller metodologi, som jag återkommer till i slutet av detta kapitel. Här är intresset riktat mot sociologin som en vetenskap om social handling. Med »handling» avser Weber ett beteende som har en subjektiv mening, eller innebörd, för den handlande individen själv. Detta utesluter kroppsliga reflexer och beteenden som bara är en automatisk respons på någon form av stimuli. Handling kännetecknas av någon form av avsikt. Distinktionen mellan avsiktlig handling och reaktivt beteende är central inte bara för Weber utan för många riktningar inom samhällsvetenskap och humaniora. Med »social» menar Weber • Ordet 'holism' kommer från det grekiska ordet holos, som betyder helhet. En holistisk syn är med andra ord en helhetssyn, enligt vilken helheten är mer, eller något annat, än summan av delarna. 41

att handlingel1"på något sätt ska riktas mot andra individer. Detta utesluter handlingar som vi utför i vår ensamhet och utan tanke på andra. Begreppet »social handling» är den byggsten med vilken Weber konstruerar sociologins hela begreppsapparat. Andra begrepp, som social relation, organisation med flera, definieras i termer av social handling eller, mera exakt, som sannolikheten för att individer kommer att utföra de sociala handlingar av vilka mer komplexa sociala fenomen består. En social relation,,till exempel, definieras av Weber som »sannolikheten att det kommer till stånd en meningsfull social handling, oberoende av vad som är orsaken till denna sannolikhet» (Weber [1922] 1983:20 ). Vi kan, med andra ord, tala om en social relation bara om människor har en någorlunda regelbunden kontakt och om en organisation bara om det finns en verksamhet. Stockholms universitet till exempel existerar bara - förutom i form av ett antal byggnader - i forni av vissa sociala handlingar: lärare som föreläser och rättar tentor, studenter som lyssnar, frågar och fikar, studierektorer som lägger scheman, studievägledare som svarar på frågor med mera. Även om Weber ogärna talar om vad samhället kan tänkas bestå av utan hellre talar om hur det bäst ska studeras, är det svårt att frigöra sig från misstanken att han har en bestämd uppfattning på denna punkt. Alla sociala organisationer och kollektiv, såsom företag, stater, religiösa samfund med mera, består av individers sociala handlingar, ingenting annat. Med sitt sätt att definiera dessa vill han undanröja risken för att vi ska tillskriva dem en existens de inte har. SAMHÄLLET SOM SOCIAL INTERAKTION

Liksom Weber ville Simmellägga grunden till den nya disciplinen sociologi. Simmel var emellertid inte lika konsekvent som Weber och är därför mer svårfångad. Helt klart är dock att han ofta påstår att samhället utgörs av social interaktion mellan individer (se till exempel Simmel1971:23f; 1950:10, 21, 40). Han säger också att samhällets innehåll, eller substans, är av psykisk natur och består av innehållet i människors medvetande. Detta dubbla budskap blir lättare att förstå, då man inser att Simmel gör en distinktion mellan samhällets form och dess innehåll. Samhällets form är interaktion och dess innehåll psykiskt 42

eller mentalt. Iden om form spelar för övrigt en viktig roll i Simmels sociologi. Hans intresse riktas inte mot social interaktion i största allmänhet utan mot bestämda former av interaktion, som han menar är vanligt förekommande. Exempel på sådana former är utbyte, konflikt, makt (över- och underordning) och socialitet. 10 Uppfattningen om samhället som bestående av olika former av social interaktion är i grunden individualistisk, lik:som uppfattningen att det består av sociala handlingar. Simmel går emellertid vidare och utvecklar ideer som pekar i en mer kollektivistisk riktning. Simmel talar ibland om samhället som bestående av sociala relationer snarare än av social interaktion (Simmel1964:46). Skillnaden kan tyckas oväsentlig, särskilt i ljuset av Webers definition av »social relation». För Simmel ter sig saken emellertid något annorlunda. Det är en ofta upprepad tanke hos honom att former av social interaktion »kristalliseras» och blir till permanenta strukturer i form av familjer, stater, kyrkor, företag, fackföreningar med mera. I denna fasta form antar de en existens oberoende av enskilda individer. Sociala strukturer i form av organisationer består, medan individer kommer och går. Detta är möjligt därför att organisationer består av positioner som kan fyllas av olika individer. Positionen som VD i ett företag, till exempel, har ofta ett flertal innehavare bara under en kort tid. På grund av sociala organisationers oberoende av enskilda individer uppstår, enligt Simmel, ett för sociologin utomordentligt viktigt fenomen: »mellan ett samhälle och de individer av vilka det består, kan det existera en relation som mellan två parter» (Simmel 1971:14f,•min övers.). Simmel framför här vad som inom senare sociologi har kallats en dualistisk syn på relationen mellan individ och samhälle, där samhället konfronterar individen som ett främmande objekt. Social interaktion kan alltså kristalliseras till sociala strukturer, som antar en objektiv existens oberoende av enskilda individer. Men enligt Simmel gäller detta även det psykiska innehållet i de olika formerna för Simmels uppfattning om samhället som social interaktion utövade ett betydande inflytande på den tidiga amerikanska sociologin, och särskilt på den gren av densamma som kallas interaktionism och som inkluderar den symboliska interaktionismen. 10

43

socialt liv. Delar av innehållet i människors tankar objektiveras och blir till någonting betydligt större i form av lagar, religioner, filosofiska system, vetenskapliga teorier, litteratur, konst, musik med mera. Den objektiva kulturens existens oberoende av enskilda individer underlättas av att den materialiseras i form av böcker, konstverk, byggnader, TV-program med mera. Simmels ide om sociala strukturers och kulturella fenomens objektivering och »oberoende» existens är långt ifrån unik. Liknande tankar hade framförts tidigare av bland andra Hegel och Marx och ungefär samtidigt av Emile Durkheim. SAMHÄLLET SOM SUMMAN AV SOCIALA RELATIONER

För Marx består samhället och dess historia ytterst av människor som handlar, deras materiella och sociala villkor samt deras intressen och föreställningar (se särskilt Marx & Engels [1846-1847] 1976). Man skulle därför kunna tro att Marx delade Webers uppfattning att samhället består av individer och deras sociala handlingar. Det gjorde han emellertid inte. För Marx ingår individer i alla samhällen i vissa bestämda relationer till varandra. Det är dessa relationer, snarare än individerna själva, som utgör samhällets viktigaste beståndsdelar, och viktigast av alla är de sociala relationer som Marx kallar produktionsförhållanden. I det berömda förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin från 1857 skriver Marx: »l sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden ... » (Marx 2003:240 ). Summan av dessa förhållanden utgör samhällets ekonomiska struktur. I det kapitalistiska samhället består denna ekonomiska struktur av förhållandet mellan kapital och arbete. Det bör noteras att Marx gör en distinktion mellan människor som personer och som bärare av en viss ekonomisk struktur. Denna distinktion liknar den som Simmel gör mellan en social position och dess innehavare. För att markera denna skillnad talar Marx ibland om kapital och arbete som karaktärsmasker, som bärarna av dessa positioner tar på sig i sina roller som kapitalister och arbetare. Relationen mellan kapital och arbete är, enligt Marx, den viktigaste relationen i det kapitalistiska produktionssättet, men det är inte den 44

enda relationen och den ger därför inte en uttömmande bild av Marx syn på samhället. En mer fullständig bild framträder i den teori som kommit att kallas den historiska materialismen. Där framträder produktionsförhållandena som en del av samhällets ekonomiska bas. Enligt den historiska materialismen är samhället en dynamisk helhet, bestående av en ekonomisk bas och en politisk/ideologisk överbyggnad. Den ekonomiska basen består av produktivkrafter i form av teknologi och arbetskraft och produktionsforhållanden, det vill säga de sociala förhållanden, eller relationer, under vilka produktionen av livsförnödenheter äger rum. Mera specifikt avser Marx med produktionsförhållanden de grundläggande egendomsförhållanden som råder, och som ger upphov till sociala klasser - inte vilka sociala relationer som helst. Den organisering som sker av arbetskraften i en fabrik, till exempel, är av teknisk karaktär och tillhör därför produktivkrafterna. Ovanför den ekonomiska basen reser sig en överbyggnad bestående av lagar, stat och ideologier. Med ideologier avses sådana tankesystem i form av religioner, filosofiska doktriner och till och med vissa föregivet »vetenskapliga» teorier, som legitimerar, eller rättfärdigar, en viss typ av produktionsförhållande genom att ge en missvisande bild av verkligheten. Marx menade, till exempel, att den tidiga fysiokratiska teorin om ekonomin var ideologisk, då den hävdade att endast jordbruksarbete var produktivt. Enligt den historiska materialismen råder någon form av determinism, eller asymmetri, i förhållandet mellan bas och överbyggnad. Det som händer i basen bestämmer det som sker i överbyggnaden - exakt hur är emellertid något oklart. Den historiska materialismen tecknar samhällets uppbyggnad i grova drag och antyder hur de olika delarna påverkar varandra men lämnar detaljerna därhän. Den är vad man idag kallar en makroteori. För att få en mer komplex och nyanserad bild av hur samhället fungerar måste man gå till Marx konkreta analyser av olika historiska händelser. SAMHÄLLET SOM SOCIAL INSTITUTION

För Emile Durkheim handlar sociologin om det som han kallar sociala fakta och dessa utgörs av sociala institutioner i vid mening. Sociologin 45

kan då definieras som »vetenskapen om institutionerna, deras uppkomst och funktion» (Durkheim [1895]1978:17). Sociala institutioner utgörs enligt Durkheim av föreställningar och beteendemönster, eller praktiker, av olika slag såsom myter, folksagor, religioner, staten, familjen, egendomsrätten, kontraktet, seder och bruk med mera. Ett första kännetecken på en institution är att den har en viss varaktighet. N ågot som inträffar bara någon enstaka gång är en händelse, inte en institution. Till kategorin sociala fakta hör emellertid även mera övergående massfenomen som opinioner och modets växlingar. Fenomen av det senare slaget kallar han sociala strömningar (a.a., s. 23). I det sammanhanget använder Durkheim samma liknelse som Simmel och talar om sociala strömningar som mindre »utkristalliserade», eller konsoliderade, än institutioner i strikt mening. I samhället ingår, enligt Durkheim ([1897]1983), även många materiella tfng. Framför allt ingår så kallade kulturella artefakter i form av byggnader, verktyg, maskiner, konstverk, böcker med mera, som är produkter av mänsklig aktivitet, men där ingår också »orörd natur» som tillskrivs en symbolisk mening, till exempel totem, stjärntecken med mera. Det som gör dessa materiella ting till sociala fakta är att de är resultatet av kollektiva föreställningar. Det är oklart om Durkheim menar att dessa materialiserade sociala fakta också är institutioner, men det är kanske mindre viktigt. De har åtminstone det gemensamt med sociala institutioner att de är mänskliga produkter och de har alltid anknytning till någon social institution. I den institution vi kallar kyrkan, till exempel, ingår inte bara prästerna och församlingens medlemmar, utan i högsta grad kyrkan, dopfunten, altaret med mera. Det är emellertid inte tillräckligt att säga att samhället enligt Durkheim består av sociala institutioner och kulturella artefakter. Durkheim var funktionalist och som sådan påverkad av tidigare ideer om samhället som en organism. Det innebär att han såg samhället som en helhet, där de olika institutionerna hänger ihop och varje institution fyller en funktion som är nödvändig för samhällets överlevnad. Det är, enligt Durkheim, med andra ord ingen tillfällighet att det finns institutioner som familjen, skolan, kyrkan, företaget och staten. Alla dessa institutioner finns för att de »behövs» i samhället. Att gamla institu-

tioner försvinner och nya kommer till, beror på att samhället som helhet förändras och att nya »behov» därigenom uppkommer." Samhället kan enligt Durkheim vidare delas in i två huvudsakliga delar: ( 1) kollektiva foreställningar eller, med en gemensam benämning, det kollektiva medvetandet (conscience collective) och ( 2) morfologiska fakta eller den materiella basen för samhället, också kallad dess struktur. Det kollektiva medvetandet kan inte existera utan den materiella basen; det finns i massan av individer och i sociala ting. För att uttrycka detta faktum säger Durkheim ofta att den materiella basen är det sociala livets »substrat». Det kollektiva medvetandet består av moraliska, kognitiva och estetiska föreställningar samt av känslor. I sin tidiga sociologi betonade Durkheim framför allt de moraliska föreställningarna och hävdade att samhället, i huvudsak, är en moralisk ordning- ett system av regler eller normer för hur man ska, eller bör, bete sig. Men människor baserar sitt handlande inte bara på regler för hur man bör handla. Lika viktig är kunskap om hur verkligheten ser ut. I sin senare sociologi kompletterade Durkheim därför bUden av det kollektiva medvetandet med kognitiva föreställningar om hur världen ser ut och fungerar. Samhället framstår nu som både en intellektuell och en moralisk ordning (Durkheim [1912]1965:29). Exempel på kognitiva föreställningar är hur människor uppfattar de så kallade kategorierna: tid, rum och kausalitet. Enligt Durkheim är våra uppfattningar om dessa av socialt ursprung. Vår uppfattning om kausalitet, till exempel, har vi fått genom det kollektiva medtetandets tvingande karaktär. För den tidiga människan var det, enligt Durkheims sätt att se på saken, ingen större skillnad mellan en människa som böjer sig för grupptrycket och ett träd som böjer sig för vinden. Och det var den förra som stod modell för den senare. Durkheims sociologiska tolkning av tid, rum och kausalitet är intressant men kontroversiell. Mest intresse ägnade han åt hur människor klassificerar olika fenomen i naturen och samhället. Långt innan Carl von Linne klassificerade växterna efter deras fortplantningsorgan, delade människor 11 Att tala om samhällets behov är en rest från organismanalogin. I strikt mening har bara organismer och mänskliga individer behov.

47

in växter och djur i arter, släkten och familjer. På liknande sätt klassificerar vi människor och sociala ting på grundval av likheter och olikheter, och hur vi gör detta har stora konsekvenser för det sociala livets utformning - inte minst för de grupper som blir klassificerade på ett för dem negativt sätt. Durkheims tankar om kollektiva representationer utgör en viktig inspirationskälla för den riktning inom samhällsvetenskapen som kallas social konstruktivism.

Samhället i individen Vi har tidigare sett att sociologin delvis uppkom som en reaktion mot tidigare teorier om samhället. Inte minst gällde kritiken den syn på individen som låg till grund för dessa teorier. Det var framför allt tre, mer eller mindre uttalade, uppfattningar om individen som ifrågasattes: (l) uppfattningen om individen som asocial, eller opåverkad av samhället, ofta kallad uppfattningen om den abstrakta individen, ( 2) uppfattningen att individen är en rationell varelse, som alltid agerar i sitt eget intresse och utan hänsyn till andra, eller iden om individen som en rationell egoist och ( 3) uppfattningen om individen såsom varande överallt och alltid densamma, eller föreställningen om en konstant mänsklig natur. Mot föreställningen om den abstrakta individen ställde de tidiga sociologerna uppfattningen om människan som en social varelse. Människan blir människa genom att leva i ett samhälle med otaliga sociala institutioner, inte minst språket, som en nödvändig förutsättning. Uppfattningen om människan som en rationell egoist blev tidigt ett grundläggande antagande inom ämnet nationalekonomi. Denna människa kom därför att kallas den ekonomiska människan elle:c__homo ecof!OmiCU!: Många sociologer ställde sig kritiska till detta antagande och menade att människan styrs av normer och värderingar snarare än av sitt egenintresse. Mot den ekonomiska människan ställde de den sociologiska människan, homo sociologicus. Andra sociologer tillmätte intresset en större betydelse, men gav utrymme för existensen av olika gruppintressen vid sidan av det rena egenintresset. Av den sociologiska uppfattningen att människan är en social varelse, som följer normer, följer också att människan knappast kan ha en konstant mänsklig

natur. Om människan påverkas av samhället och samhället förändras, borde även människan förändras. De klassiska sociologerna betraktade därför den mänskliga individen, åtminstone delvis, som en historisk produkt.

MÄNNISKAN SOM SOCIAL VARELSE

Av de klassiska sociologerna var Karl Marx en tidig kritiker av föreställningen om den abstrakta individen. Han riktade sin kritik mot teorin om det sociala kontraktet och, framför allt, mot den klassiska politiska ekonomin. Den senare tar, som vi sett tidigare, sin utgångspunkt i den isolerade individen, ofta exemplifierad av Robinson Kruse ensam på sin ö. Mot detta förfarande invänder Marx att människan är en social eller politisk varelse (zoon politikon) som inte kan existera utanför samhället. »En utveckling av produktionen utanför samhället är lika otänkbar som en språkutveckling utan människor som lever tillsammans och talar med varandra» ([1857-1858] 2003:200 ). Även Durkheim kritiserade uppfattningen om den abstrakta individen, och han gjorde det i ordalag som påminde om Marx. Enligt Durkheim är upplysningsfilosofernas och ekonomernas utgångspunkt »den absolut autonoma individen, beroende enbart av sig själv, utan historiska föregångare utan en social miljö ... » (Durkheim 1973:37). Med denna abstrakta individ som grund, går de sedan vidare och ställer frågor om hur han eller hon beter sig i sina ekonomiska relationer och i • det sociala livet. Men en sådan individ har aldrig existerat i verkligheten. »Den verkliga människan har inget gemensamt med denna abstrakta entitet» (a.a., s. 38). Den verkliga människan är en del av en tid och ett land, med föreställningar och känslor som har sitt ursprung inte i individen själv utan i hans eller hennes omgivning. Om man tar bort allt som är socialt, återstår bara ett djur bland andra djur. För Durkheim är språket centralt. »Utan språket, som till sitt väsen är socialt, är generella och abstrakta ideer i praktiken omöjliga, liksom alla högre mentala funktioner. Lämnad åt sig själv skulle individen bli helt beroende av fysiska krafter.» (Durkheim 1974:55; se också 1973:151.) Denna uppfattning innebär att människan inte föds färdig, utan blir människa genom språklig inlärning. Durkheim tangerar här ett tema som 49

utvecklades framför allt av en grupp amerikanska sociologer och filosofer, vilka senare kommit att kallas symboliska interaktionister. (Se sidan 144.) Centralgestalten inom den symboliska interaktionismen var den pragmatiska filosofen och socialpsykologen George Herbert Mead (1863-1931). Hans viktigaste bidrag till sociologin var teorin om medvetandets och det mänskliga jagets uppkomst genom interaktion med hjälp av signifikanta symboler, det vill säga symboler som är intersubjektiva i den meningen att de framkallar samma respons i mer än en individ. Användningen av symboler möjliggör tänkande i form av en inre konversion, och det är denna internaliserade konversion som utgör vårt medvetande. Uppkomsten av medvetandet är alltså, enligt Mead, en social process som förutsätter existensen av ett gemensamt språk. Jaget up~står då medvetandet utvecklas till självmedvetande. Den process varigenom barnet utvecklar ett socialt jag kallas av sociologer för socialisation. Mead urskiljer två stadier i denna process. Det första stadiet kallar han lek. Det kännetecknas av att barnet intar rollen av viktiga personer i sin närmaste omgivning, så kallade signifikanta andra. Barnet leker, till exempel, mamma-pappa-barn eller affär. Det andra stadiet kallas spel och det kännetecknas av att barnet tar rollen av alla andra som deltar i en viss aktivitet. Ett spel är en organiserad aktivitet som sker enligt vissa regler. Meads term för alla som deltar i en organiserad aktivitet är den generaliserade andre. Mera generellt kan man säga att den generaliserade andre står för samhället i stort. Det är Meads motsvarighet till Durkheims kollektiva medvetande. HOMO SOCIOLOGICUS

Ekonomisk teori utgår, som vi sett, frän antagandet att människan maximerar sin egennytta. Mot denna föreställning om människan invände mänga klassiska sociologer, som menade att det finns andra motiv till mänskligt handlande än rationell egennytta. Auguste Comte, som för övrigt var en beundrare av Adam Smith, myntade termen »altruism» för att beteckna en typ av motiv, som också är vanligt förekommande och minst lika viktig för samhällets välständ som egenintresset (Comte [1851-1854] 1975:399-412). Den mest uttalade kriti-

so

kern av antagandet om rationell egennytta var Emile Durkheim. Som vi redan sett, menade han att människan i stor utsträckning styrs av regler, eller »normer», som de vanligtvis kallas inom den senare sociologin. skillnaden mellan en handling som styrs av rationell egennytta och en handling som styrs av normer är att den förra är inriktad på att nå ett visst resultat, nämligen det bästa för egen del, medan den senare är inriktad på att följa en viss norm, oavsett resultatet. Durkheims uppfattning om människan som styrd av regler kom att få stort inflytande inom sociologin, särskilt inom den så kallade strukturfunktionalismen, vars mest kända företrädare inom sociologin var Talcott Parsons och Robert K. Merton. Särskilt den förre bidrog till att under en tid (ca 1940-1960) göra uppfattningen att människan styrs av normer och värderingar allmänt rådande inom sociologin. Det var också under denna tid som den normstyrda människan kom att kallas homosociologicus (se till exempel Dahrendorf [1957] 1973). Det är dock värt att notera att ingen sociolog, inte ens Durkheim, förnekar att människan ofta handlar rationellt och i sitt eget intresse. Det bör också påpekas att flera klassiska sociologer betonade intressen starkare än normer i sina sociologiska analyser. Det gäller särskilt Marx, som för övrigt var starkt påverkad av den klassiska politiska ekonomin. För honom var det ingen tvekan om att egenintresset var en stark drivkraft bakom mänsklig handling, men mest intresserad var han av klassintressen, som han menade var av avgörande betydelse för historiens gång. Det gällde även Weber, som argumenterade för att economic man bör spela en viktig roll även inom sociologin (se nedan}. Det gällde, slutligen, även Durkheim och de symboliska interaktionisterna, som hade vad man kan kalla en »dualistisk» syn på människan; de såg människan som i grunden judel~d. För Durkheim är människan både kropp och själ: å ena sidan ett stycke natur i form av en biologisk organism, å andra sidan en social varelse med ett medvetande som till sitt ursprung och väsen är kollektivt (Durkheim 1973). Den biologiska organismen styrs av drifter, som är egoistiska till sin karaktär, medan medvetandet består av moraliska och kognitiva föreställningar, som kanaliserar och motverkar drifterna i en för samhällets fortbestånd positiv riktning. Samma dualism återfinns i Meads uppdelning av jaget i »I» och »me». »l» är den biolo-

giska organismens reaktion på andra individers attityder, och det spontana elementet i våra handlingar. »Me», däremot, är samhällets röst; en kontrollinstans bestående av de attityder vi övertagit först från signifikanta andra och senare från den generaliserade andre (Mead [1934] 1962:173-222 ).

Frågan om hur mycket av mänskligt handlande som kan förklaras av biologiska respektive sociala faktorer har alltid varit kontroversiell. I sociologins barndom diskuterades frågan i termer av arv och miljö. Föga förvånande tenderade biologer att betona arvets betydelse och sociologer den sociala miljöns. Idag har denna debatt fått förnyad aktualitet genom sociobiologins framväxt och den nya genetik som följt på upptäckten av DNA. I takt med att biologin flyttat fram sina positioner har också den samhällsvetenskapliga kritiken intensifierats. Idag framförs kritiken av biologiska förklaringar till mänskligt handlande framför allt av företrädare för den riktning som kallas socialkonstruktivism. Som namnet antyder hävdar denna riktning bland annat att mänskligt handlande måste förklaras av sociala faktorer, inte minst av det språk vi använder för att tala och skriva om detta handlande. MÄNNISKAN SOM EN HISTORISK PRODUKT

Teorierna om det sociala kontraktet och om marknaden utgick inte bara från vissa antaganden om människan. De utgick även från att dessa antaganden speglar människans »sanna natur», och att denna natur var oföränderlig. Implicit i föreställningen om en konstant mänsklig natur ligger två antaganden, som blev föremål för kritik från sociologins klassiker: (1) att människor är homogena, eller likadana, och (2) att människosläktet är oföränderligt över tid. Mot den första föreställningen invände sociologerna att människor faktiskt är olika i ett antal avseenden: de intar olika positioner, har olika funktioner, olika roller, olika status och olika mycket makt. De tillhör också olika grupper och olika kulturer. Människor är med ett annat ord heterogena. Ett exempel kan hämtas från Marx kritik av den tyske filosofen Ludwig Feuerbachs ( 1804~1872) religionsfilosofi. Marx skriver att » Feuer52

bach upplöser det religiösa väsendet i det mänskliga väsendet. Men det mänskliga väsendet är inte något abstrakt som den enskilda individen hyser inom sig. I verkligheten är det summan av de samhälleliga förhållandena» (Marx 2003:119 ). Med denna kritik menar Marx att man inte kan tala om människan i största allmänhet. Människan är alltid något konkret: slav, bonde, präst, arbetare, kapitalist etcetera. Georg Simmel hade en liknande uppfattning (se Simmel1971:217226). En av hans mer välkända ideer var, som vi sett, att den mänskliga individen, åtminstone i det moderna samhället, tillhör många olika grupper. Individen befinner sig i skärningspunkten mellan dessa grupper och får sin identitet genom sina relationer till andra medlemmar i de olika grupperna. Med en lätt överdrift skulle man kunna säga att individen, enligt Simmel, är summan av sina sociala relationer. Enligt iden om en konstant mänsklig natur är människors kön, yrken med mera endast något yttre som inte påverkar människans inre »sanna» jag (Simmel1964:68). Som många andra sociologer uttryckte Simmel skepsis mot denna föreställning om en inre oförändrad kärna som utgör individens personlighet eller jag: »som sociala varelser, lever vi inte runt någon autonom kärna. Vid varje given tidpunkt består vi snarare av interaktion med andra» (Simmel1971:16). Även om det finns en sådan kärna är den bara en del av jaget. För att använda en aktuell term menar de flesta sociologer att människan, förutom ett mer eller mindre konstant inre jag, också har en variabel social identitet. Av klassikerna var det Georg Simmel som lämnade det största bidraget till denna ide. Inom modern sociologi har framför allt den amerikanska sociologen Erving Goffman byggt vidare på Simmels tankar. Om människan är en social varelse med en social identitet, följer med nödvändighet att den mänskliga individen förändras i takt med att samhället förändras. Flera klassiska sociologer hävdade till och med att »individen» i viss mening är en produkt av historien. De talade därför om en individualiseringsprocess. Den grundläggande tanken var att människor i tidiga samhällen var så fast förankrade i olika gemenskaper att de upplevde sig själva som en del av ett kollektiv snarare än som självständiga individer, med en egen vilja. Denna tanke finns klart uttryckt hos de flesta klassiska sociologer, inte minst som en del av deras analys av den stora omvandlingen från det traditionella till det 53

moderna samhället, men den är mest utvecklad hos Durkheim och Simmel. För Durkheim var individualiseringen en följd av samhällets differentiering. I det tidiga samhället, kännetecknat av mekanisk solidaritet, var medvetandet mer eller mindre lika för alla och utövade ett starkt tryck på individen. Enligt Durkheim var samhället av religiös karaktär och föremål för medlemmarnas dyrkan. Med en ökande arbetsfördelning och specialisering blir människorna mer »individuella», i bemärkelsen olika, enbart därför att de gör olika saker. I takt med att samhället differentieras, differentieras även medvetandet. Den del som är gemensam för alla minskar, samtidigt som det utvecklas särskilda kognitiva och moraliska föreställningar för olika yrken. Durkheim talade om yrkesetik, men idag talar vi hellre om olika yrkesroller. Till sist har individerna ingenting annat gemensamt än det faktum att de alla är människor. I det läget återstår inget annat för människan att dyrka och hedra än sin mänsklighet. Från att ursprungligen ha dyrkat samhället, övergår människan till att dyrka den mänskliga individen. Då uppstår vad Durkheim kallar en kult av den mänskliga individen som får sitt slutliga uttryck i doktrinen om mänskliga rättigheter. Individen blir »helig» och får inte kränkas. Denna moraliska individualism är, enligt Durkheim, vår tids religion. (Se Durkheim 1973, kap. 4.) Enligt Simmel finns det ett klart samband mellan individualisering och gruppstorlek: »Individualitet i väsen och handling ökar i allmänhet i den utsträckning som den grupp i vilken individen ingår ökar i storlek.» (Simmel1971:252, min övers.) Bakom detta samband döljer sig två mekanismer. För det första är den sociala kontrollen, eller grupptrycket, starkare i en liten grupp än i en större. Det är alltså lättare att avvika från gruppen och utveckla sin egen individualitet i en större grupp än i en mindre. För det andra går ökad gruppstorlek hand i hand med differentiering, som också leder till individualisering. Så här långt är Simmels analys mer eller mindre identisk med Durkheims. Men Simmel utvecklar också en annan tankegång, som är mer originell. Som vi redan sett betonar Simmel betydelsen av att individen tillhör flera grupper. Han menar också att denna multipla grupptillhörighet ökar i takt med att samhället blir mer komplext. I tidiga samhällen till54

hörde individen ett mindre antal överlappande grupper koncentriskt ordnade runt familjen. Individen tillhörde dessa grupper med hela sin person, hela sitt jag. Det fanns ingen annanstans att ta vägen. I moderna samhällen ökar antalet grupper och de överlappar inte längre varandra i samma utsträckning. I de flesta fall är en viss individ den enda gemensamma nämnaren mellan de grupper han eller hon tillhör. Det är inte vanligt att flera familjmedlemmar arbetar på samma arbetsplats eller är medlemmar i samma fackförening, i varje fall inte på lokal nivå. Flera barn kan förvisso gå i samma skola, men sällan i samma klass och så vidare. Denna multipla grupptillhörighet medför, enligt Simmel, att individen blir mindre beroende av varje grupp och därför friare. Individens valfrihet ökar också av ett annat skäl. I tidiga samhällen var individens grupptillhörighet mera obligatorisk. Man väljer inte sin familj och därmed inte heller sin uppväxtort. Möjligheterna att välja yrke var också starkt begränsade och med yrket följde en obligatorisk tillhörighet till ett skrå. Frivilligorganisationer fanns inte som begrepp och knappast heller som en realitet. Individens grupptillhörighet och hans eller hennes position i de olika grupperna var i hög grad självskriven. Till skillnad från situationen i det traditionella samhället är grupptillhörigheten i det moderna samhället i stor utsträckning valfri. Vi kan oftare välja utbildning, yrke och fritidsintressen. Vår grupptillhörighet och vår position i olika grupper är i större utsträckning förvärvad. Jag har tidigare sagt att man med en lätt överdrift skulle kunna påstå att människan, enligt Simmel, är summan av sina sociala relationer. Det påståendet kan nu förtydligas. Som ett resultat av samhällets differentiering och människans multipla grupptillhörighet, ökar individernas faktiska valfrihet, eller autonomi. Därmed ökar också deras självmedvetande och de utvecklar en individuell, eller personlig, identitet som ej kan reduceras till summan av deras relationer. Individerna blir skilda från samhället. Åtminstone kommer de att uppfatta sig själva som skilda från samhället. De· klassiska sociologerna var i stort sett överens om att människans valfrihet ökar i det moderna samhället och att denna valfrihet leder till ett ökat självmedvetande. Ökad valfrihet leder också till att våra handlingar blir mer övervägda och i den meningen mer rationella. I en si55

tuation där vanan, eller traditionen, föreskriver en viss handling behöver vi inte tänka. I en situation där vi ställs inför flera alternativa handlingsmöjligheter, däremot, uppstår behovet att välja det bästa eller mest rationella alternativet. Detta gäller både de moraliska och de instrumentella aspekterna av våra handlingar (Weber [1922] 1978:30 ), trots att många med »rationalitet» avser enbart den instrumentella rationaliteten, som går ut på att finna de bästa medlen att uppnå ett visst mål, eller att använda de medel man har på bästa sätt. Durkheim var främst intresserad av den moraliska rationaliteten och hävdade att människan blivit mera rationell i sina moraliska val. Andra sociologer betonade i stället den instrumentella rationaliteten, som man grovt kan dela in i teknik och ekonomiska handlingar. Som vi redan sett menade Saint-Simon och Comte att det moderna industrisamhället vilar på vetenskap och teknik. Denna uppfattning delades i stort sett av Marx och Weber, som dock såg den kapitaliska marknadsekonomin som ett lika viktigt inslag i det moderna samhället. För de flesta sociologer var det framväxten av den kapitalistiska marknadsekonomin som var den främsta orsaken till det ökade utrymmet för instrumentellt rationellt handlande. En slutsats av detta avsnitt är att de klassiska sociologerna inte betraktade homo sociologicus, den regelföljande och rollspelande individen, som den universella människan och inte heller som den enda människan av intresse för sociologin. Människan styrs både av regler och av intressen och vanligtvis av en kombination av de två. Sociologin måste därför räkna med att det finns olika typer av handlingar. Exakt vilka är fortfarande föremål för diskussion inom samhällsvetenskapen, men ett viktigt förslag lämnades redan av Max Weber. MAX WEBERS HANDLINGsTYPER

I det tidigare avsnittet om samhället citerade jag Max Webers definition av sociologin i Ekonomi och Samhälle som en vetenskap som studerar social handling. Lite senare i samma bok finner vi en klassificering av olika typer av sociala handlingar efter dessas inriktningar. Enligt Weber finns det fyra typer av sociala handlingar. Jag citerar ur Ekonomiochsamhälle (Weber [1922] 1978:24f): s6

l. må/rationell, d.v.s. bestämd av våra förväntningar på beteendet

hos föremål i omgivningen och på andra människor; dessa förväntningar används som »betingelser», eller »medel» för att uppnå den handlande individens rationellt övervägda och kalkylerade mål. 2. värderationell, d.v.s. bestämd av en medveten tro på värdet i sig av ett etiskt, estetiskt, religiöst eller annan form av beteende, oberoende av utsikterna att nå framgång. 3. affektiv (särskilt emotionell), d.v.s. bestämd av den handlande individens särskilda affekter och känslotillstånd. 4. traditionell, d.v.s. bestämd av inrotad vana. Om vi börjar bakifrån kan vi konstatera att traditionellt handlande framför allt kännetecknas av att det är mer eller mindre automatiskt eller vanemässigt. Enkelt uttryckt handlar vi på ett visst sätt för att det är så vi alltid har gjort och, framför allt, därför att alla andra gör så. Traditionell handling gränsar å ena sidan till reaktivt beteende, som saknar någon form av medveten avsikt och därför inte utgör »handling» i Webers mening, och å andra sidan till värderationell handling, som kännetecknas av att vi följer en tradition medvetet för att vi uppfattar den som ett värde i sig. Enligt Webers rationaliseringstes har många traditioner i det moderna samhället övergått till att bli former av värderationell handling. Affektiv handling befinner sig också många gånger på gränsen till vad som kan betraktas som »handling». Vanligt språkbruk avslöjar varför. Vi talar om att »handla i affekt» eller att »känslorna tar över» och menar då att vi handlar spontant och utan att tänka efter. Affektivt beteende står då i motsats till rationell handling. Det utgör en form av kortslutning i vårt förnuft. Detta ska inte tolkas som att känslor i normalfallet är oförenliga med rationellt handlande. Tvärtom, både målrationella och värderationella handlingar är genomsyrade av känslor. Våra målrationella handlingar styrs i stor utsträckning av vår smak och denna är, i sin tur, oupplösligt förenad med känslor. Vi känner för olika typer av kläder, bilar, musik, konst, litteratur, upplevelser med mera. Den engelska filosofen David Hume uttryckte det som att »förnuftet är känslornas slav». Även värderationella handlingar är starkt 57

förknippade med känslor. Vi säger ofta om: människor som är starkt engagerade för en god sak eller princip att de »brinner för saken». Vi vet också att de flesta blir upprörda då de ser människor bli orättvist eller på annat sätt illa behandlade. Värderationell handling utmärks av att den är medveten, men inte instrumentell. En värderationell handling är genomtänkt, men inte i termer av resultat och kostnader. Den utförs därför att den har ett värde i sig och är en plikt oavsett om man når målet och oavsett kostnaderna för att nå dit. Värderationella handlingar varierar naturligtvis med de värden de styrs av och kan därför vara av många olika slag. För helgonet handlar det om att göra gott, för fanatikern ofta om motsatsen åtminstone enligt gängse moral - trots att bådas handlingar kan ses som typexempel på värderationalitet i ren form. För det stora flertalet människor handlar det vanligtvis om mindre heroiska former av värderationellt handlande, som att göra ett bra jobb, hjälpa till, ställa upp för kompisar om det behövs, avstå från att uppnå fördelar på andras bekostnad med mera. Målrationella handlingar, slutligen, är inriktade på att nå ett visst resultat. Vi vill uppnå ett mål och väljer de bästa medlen att nå detta mål, eller vi har vissa resurser (medel) som vi vill använda på bästa sätt. Målrationella handlingar kallas också instrumentellt rationella handlingar. Det finns två huvudgrupper av målrationella handlingar. Den första formen kan vi kalla tekniska handlingar. De förekommer framför allt inom den kategori av mänsklig verksamhet som Karl Marx kallade arbete. Arbete går ut på att producera något och all produktion underlättas av teknik i form av redskap, verktyg, maskiner, instrument med mera. Den andra huvudgruppen av målrationella handlingar är ekonomiska handlingar. De bestäms av att våra resurser är begränsade och att vi därför måste välja att använda dem på ett för oss optimalt sätt, så att vi får ut så mycket som möjligt av det vi kan spendera. I ekonomisk teori kallas detta handlande »nytto-maximering». Trots att Weber talar om fyra typer av handlingar, tror jag att man kan urskilja två huvudtyper. Traditionellt och värderationellt handlande har det gemensamt att de styrs av regler eller normer. Vi kan därför slå ihop dessa typer till kategorin normativt handlande. Den andra huvudtypen är självklart den målrationella handlingen. Det bör tilläggas att

ss

målrationell handling inte behöver vara egoistisk. Vi kan handla målrationellt även för att uppnå olika gruppintressen. En slutsats vi kan dra av denna genomgång av de klassiska sociologernas syn på den mänskliga individen är att han eller hon styrs av både normer och intressen. Det finns också en utbredd uppfattning om att den normativt reglerade handlingen dominerade i tidigare samhällen, men att den målrationella handlingen blivit vanligare i det moderna samhället. Att det finns två huvudsakliga handlingstyper ska inte uppfattas som att handlingar måste vara antingen av det ena eller av det andra slaget. För att låna en term av Max Weber ska de betraktas som »idealtyper». Konkreta handlingar i verkliga livet styrs ofta av både intressen och normer och inte sällan råder det en konflikt mellan våra egna intressen och hela samhällets normer.

Metoden Den vetenskapliga kunskapen skiljer sig från annan kunskap framför allt genom sin speciella metod. Åtminstone är detta en utbredd föreställning bland dem som ägnar sig åt vetenskaplig verksamhet. Det är därför inte förvånande att sociologins pionjärer och klassiker ägnade den sociologiska metoden stor uppmärksamhet. Som avslutning på detta kapitel kommer jag att beröra några av de frågor som diskuterades. NATURVETENSKAP OCH SAMHÄLLSVETENSKAP

Under 1500- och t6oo-talen inträffade det som kommit att kallas den vetenskapliga revolutionen. Det var då som Kopernikus, Kepler, Galilei och Newton upptäckte några av de naturlagar som styr universum och därmed förändrade den rådande världsbilden i grunden. Den vetenskapliga revolutionen ägde alltså rum inom naturvetenskapen. Samhällsvetenskapen utvecklades i naturvetenskapens kölvatten och den senare kom därför att stå som en modell för den förra. Detta gällde även sociologin, vars första företrädare såg det som sin uppgift att skapa en disciplin som i allt väsentligt liknade naturvetenskaperna. Framför allt gällde det Auguste Comte, som också gav namn åt den 59

riktning inom vetenskapsteorin som hävdar den fundamentala likheten mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap, nämligen positivismen. Sin syn på vetenskapen i allmänhet och sociologin i synnerhet framförde Comte i det tidigare nämnda arbetet Cours de philosophie positive (1830-42). 12 Positivismen Som redan nämnts (se s. 36) hävdade Comte att det mänskliga tänkandet genomgått tre stadier. I det tredje, positiva eller vetenskapliga, stadiet består kunskapen av lagar baserade på observation av, snarare än spekulation om, sociala fenomen. Det är med hjälp av lagar som vi kan förklara och förutse olika företeelser, både i naturen och i samhället. Att kunskapen om lagar i det positiva stadiet baseras på observation innebär inte att vetenskapen utesluter teoretisk spekulation. Det viktiga för Comte var att vetenskapliga ideer tillkomna genom teoretiskt arbete testades mot iakttagelser av verkligheten. Comte var i själva verket motståndare till den sorts empirism som tror sig kunna nå fram till vetenskapliga lagar på induktiv väg, genom att samla in stora mängder data om en viss företeelse. Sociologin framstår för Comte som den sista i raden av vetenskaper. Först kom matematiken, sedan astronomin och därefter fysiken, kemin, fysiologin och sociologin, i nu nämnd ordning. Varje ny vetenskap i denna ordningsföljd behandlar fenomen som är mer komplexa än de som behandlas av föregående vetenskap. På grund av denna ökade komplexitet blir varje ny vetenskap mindre exakt. Sociologin behandlar alltså de allra mest komplexa företeelserna och är därför den minst exakta av alla vetenskaper. Det kan noteras att Comte i sin vetenskapliga hierarki bara ger utrymme för en samhällsvetenskap, nämligen sociologin. Idag är sociologin bara en av ett flertal samhällsvetenskapliga discipliner, även om den fortfarande gör anspråk på att behandla alla typer av sociala fenomen. "På svenska finns idag en kortare text av Comte från 1844 med titeln »Inledande framställning över den positiva tanken» i Comte, A. Durkheim, E. & Weber, M. Tre klassiska texter. 6o

Trots grundläggande likheter mellan alla vetenskapliga discipliner skiljer sig den mindre exakta sociologin i vissa avseenden från de mer exakta disciplinerna. Det är enligt Comte till exempel mycket svårare, om ens möjligt, att formulera sociologiska lagar matematiskt. Det är också betydligt svårare, om än inte omöjligt, att använda det inom naturvetenskaperna så framgångsrika experimentet. Den experimentella metoden förutsätter att man kan isolera de faktorer vars inverkan man vill undersöka från andra faktorer i omgivningen. Detta låter sig lättast göras i en artificiell miljö, som ett laboratorium. Av praktiska skäl är det svårare att stänga in sociala fenomen i ett laboratorium än flertalet av de företeelser som intresserar naturvetare. u På grund av samhällets komplexitet är det också mindre fruktbart att göra så. Enligt Comte bör sociala fenomen studeras i sin kontext, inte isoleras från denna. Av någon anledning var Comte också skeptisk till fruktbarheten i en på hans tid relativt ny metod att behandla sociala fenomen, som senare skulle bli den positivistiska sociologins kanske viktigaste redskap, nämligen statistiken. Samtidigt som Comte lade grunden till sin positivistiska sociologi, publicerade den belgiska statistikern Lambert A.J. Quetelet (17961874) en bok med titeln A Treatise on Man and the Development ofHis Faculties (Sur l'homme et le deviloppement de ses facultes) ([1835] 1842), där han argumenterade för användningen av statistiska metoder inom sociologin. Av betydelse för sociologins kommande utveckling var hans upptäckt att många statistiska mått uppvisar en förvånansvärd konstans över tid. Antalet födslar, dödsfall, giftermål, brott och självmord i en viss befolkning är enligt den offentliga statistiken ungefär detsamma år efter år, men olika mellan befolkningar. Särskilt självmordstalets konstans över tid förbryllade statistiker och senare även sociologer. Hur kan det komma sig att ungefär samma antal individer varje år bestämmer sig för att begå självmord, men att antalet är olika i olika länder? Quetelets svar, i fråga om brottsfrekvensen, var att den beror på det sociala tillståndet, eller den sociala organisationen av en viss befolkning. Ett liknande, men betydligt mera utvecklat svar, skulle ges av Emile Durk" Idag spelar även etiska skäl en framträdande roll för att begränsa användningen av experiment med människor och djur. 6t

heim beträffande självmordsfrekvensen. I sin berömda bok Självmordet ( [1897] 1983) sökte han visa att olikheter i självmordsfrekvens har sociala orsaker. Mera specifikt sökte han förklara skillnader i självmordsfrekvens i termer av social integration. Ju mer integrerade individerna är i det samhälle de tillhör, desto lägre är självmordsfrekvensen. Det mest inflytelserika arbetet om vetenskaplig metod under 18ootalet var den engelska filosofen John Stuart Milis monumentala A System ofLogic (1843) i sex delar, av vilka den sjätte behandlar samhällsvetenskapen eller, med Milis terminologi, »moralvetenskaperna». Mill var, åtminstone till en början, starkt påverkad av Comte, men distanserade sig med tiden alltmer från den förres ideer, dock inte från den positivistiska tanken om en grundläggande likhet mellan naturoch samhällsvetenskapen. Mill accepterade Comtes uppfattning att det finns särskilda sociala lagar och att de är av två slag: lagar om samexistens av sociala fenomen och lagar om deras succession, men han hävdade också att dessa bara är empiriska lagar, eller generaliseringar. Sådana lagar ger en beskrivning av samband i samhället, men inte en kausal eller orsaksmässig förklaring till varför dessa samband föreligger. Eftersom samhället består av människor måste allt som sker i samhället enligt Mill förklaras av hur människor tänker och handlar. En sådan orsaksförklaring kan därför bara ges med hjälp av psykologiska och socialpsykologiska lagar. Mill företräder här en position som senare kom att kallas metodologisk individualism, eftersom den hävdar att alla sociala fenomen kan och bör förklaras i termer av individer, deras handlingar och interaktion med varandra (se nedan). Enligt Mill är den typen av statistiska regelbundenheter och samband som Quetelet och andra upptäckte exempel på empiriska lagar och därför ej kausala. Statistiska samband kan naturligtvis peka på möjliga orsaker, men utgör inte i sig själva orsakssamband. Möjligheten finns att de är så kallade skensamband. Denna uppfattning, som idag är allmänt vedertagen, delades av flera tidiga sociologer. Herbert Spencer ger flera exempel på tvivelaktiga slutsatser om orsaker från statistiska samband som han anser vara troliga skensamband. Han är till exempel skeptisk till antagandet att giftermålleder till hälsa, bara för att det finns ett positivt samband mellan de två. Enligt Spencer kan det lika gärna vara tvärtom: att giftermålsfrekvensen är högre bland

dem som har god hälsa. Det kan också vara så att både giftermålsfrekvens och hälsa förklaras av en tredje variabel, nämligen god ekonomi (Spencer [1873] 1961:84-87). Emile Durkheim, som också är medveten om skillnaden mellan statistiska samband och orsakssamband uttrycker den på följande sätt: Den samtidiga förekomsten [av två fenomen], behöver inte bero på att det ena fenomenet är orsak till det andra; den kan bero på att båda två är verkningar av en och samma orsak, eller på att det dem emellan existerar ett inskjuter tredje fenomen som man inte uppmärksammat och som är det förra fenomenets verkan och det senares orsak. De resultat som denna metod leder till måste alltså tolkas. (Durkheim [1895] 1978:105.) Trots att statistiska samband inte i sig är orsakssamband, utgör statistisk analys enligt Durkheim den bästa metoden att spåra och fastställa orsaker till sociala fenomen. De principer för statistisk analys som han skisserar utgör en enkel form av det som senare kom att kallas multivariatanalys, vilket innebär att man arbetar med mer än två variabler. Genom att »konstanthålla» vissa variabler kan man se verkningarna av andra och på detta sätt sluta sig till vilka variabler som kan tänkas orsaka det man vill förklara. HERMENEUTIKEN

Enligt positivismen råder det en grundläggande likhet mellan naturverenskap och samhällsvetenskap. Denna uppfattning blev framför allt under 18oo-ralers andra hälft utsatt för stark kritik, inte minst från ryska filosofer och humanister, men även från en del sociologer. En typ av kritik gick ut på att de fenomen som de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna studerar är av ett radikalt annorlunda slag än de fenomen som intresserar naturvetenskaperna. Mänskliga handlingar och kulturella företeelser har en innebörd som måste forstås. Mot den positivistiska uppfattningen att samhällsvetenskapens syfte är att ge orsaksförklaringar till sociala fenomen framfördes tanken att historieoch samhällsvetenskapernas syfte snarare är att förstå deras innebörd.

Framför allt förknippas denna uppfattning med den tyska historikern Johann Gustav Droysen ( t8o8-t884 ), som också införde den bekanta distinktionen förklara-förstå (Erklären-Verstehen ). Tanken att vissa fenomen kräver förståelse snarare än förklaring var emellertid inte ny. Sedan lång tid tillbaka fanns en tradition av bibeltolkning inom teologin som kallades hermeneutik. 14 Dess mest kända princip är den så kallade hermeneutiska cirkeln, som i sin ursprungliga form säger att delen alltid måste förstås utifrån den helhet i vilken den ingår och helheten utifrån de delar av vilka den består. Vad som är del och vad som är helhet är relativt. Ett exempel kan vara att ett visst litterärt verk måste förstås, åtminstone delvis, utifrån författarskapet som helhet, samtidigt som författarskapet naturligtvis måste förstås utifrån de enskilda verken. Hermeneutiken kom under t8oo-talet att utvecklas i olika riktningar och framför allt att tillämpas på andra typer av fenomen än tidigare. Som redan antytts, var det i huvudsak två typer av fenomen som tillskrevs en innebörd: mänskliga handlingar och kulturella artefakter, inklusive texter. Att texter har en innebörd som måste förstås är närmast självklart. Det följer av språkets symboliska karaktär. Detsamma gäller andra typer av symboler, till exempel nationella symboler som flaggor, religiösa symboler som det kristna korset och politiska symboler som den svenska socialdemokratins röda ros. Mindre uppenbart är att i princip alla materiella föremål tillverkade av människor, så kallade kulturella artefakter, har en innebörd som kan behöva tolkas, åtminstone av människor tillhörande andra kulturer. I de flesta fall ges innebörden av föremålets funktion. Att en järnklump av en viss form, fastsatt på en pinne av trä, är en hammare, förstår vi då vi vet vad den är avsedd att användas till. På samma sätt förstår vi att vissa typer av platta, runda metallbitar är pengar då vi får veta deras användning. Mindre uppenbar var uppfattningen att även mänskliga handlingar har en innebörd. Den var åtminstone mera omtvistad. Någon har jämfört ett löv som faller från ett träd med en människa som flyr från en folkhop. I det första fallet antar vi idag att lövet påverkas av jordens

14

Ordet »hermeneutik» betyder 'tolkningslära' eller 'tolkningskonst'.

dragningskraft och av de vindar som råder. I det andra fallet, däremot, gör vi en tolkning av de motiv som den flyende människan har för sitt handlande. Vi antar att den som flyr är rädd för folkhopen och vill undvika att bli upphunnen. Om vi vill spekulera vidare kanske vi gissar att den flyende har gjort något och jagas för att bli upphunnen och ges en bestraffning. Andra tolkningar är givetvis möjliga. Det viktiga är den skillnad som ligger i att vi tillskriver den flyende människan, men inte det fallande lövet, skäl för och/eller avsikter med sitt handlande. Det är just detta som ofta läggs in i ordet »handling» till skillnad från beteende som kännetecknas av avsaknaden av avsikt. Den mest inflytelserika representanten för den hermeneutiska traditionen var den tyska filosofen Wilhelm Dilthey (1833-1911). I sin bok med titeln Introduction to the Human Sciences (Einleitung in den Geisteswissenschaften) ([1883] 1989) vänder han sig mot positivismen och hävdar att vetenskaperna om människan måste utgå från människornas subjektiva upplevelse (Erlebnis) av sina liv och av omvärlden. I dessa vetenskaper gäller det framför allt att försöka sätta sig in i hur människor tänker om man vill förstå deras handlande. Senare kom Dilthey i stället att fokusera på det mänskliga handlandets objektiva uttryck, såsom gester, det talade och skrivna ordet, konstverk, byggnader med mera. Om människor skrattar, tolkar vi det som ett uttryck för glädje, om de vinkar med handen tolkar vi det som en hälsning, om de dricker vin och äter små kakor i kyrkan tolkar vi det som att de utför en ritual som inom den kristna kyrkan kallas nattvard och så vidare. Dilthey införde också en distinktion mellan en elementär och två högre former av förståelse. Den elementära formen innebär att vi förstår vissa uttryck, till exempel ansiktsuttryck och de flesta handlingar, omedelbart. Vi förstår direkt om ett ansikte uttrycker glädje eller sorg. Vi förstår också den omedelbara innebörden av handlingar som att slå i en spik med en hammare eller hugga ved i skogen. De högre formerna av förståelse går i två riktningar. Vi kan dels försöka förstå den handlande individens avsikt med sin handling, dels försöka förstå dess sociokulturella betydelse. Att en individ hugger ved kan bero på att han eller hon behöver pengar i form av lön. Om så är fallet, kan vi också förstå att det rör sig om en viss typ av samhälle där det förekommer lönearbete. 6s

Dilthey utövade ett visst inflytande på Max Weber, vars sociologi var explicit inriktad mot förståelse. Som vi sett i ett tidigare avsnitt (s. 41) tar Webers sociologi sin utgångspunkt i den subjektiva innebörd handlande individer ger sina handlingar. Weber lånar till och med Diltheys exempel med vedhuggaren och använder det på ett liknande sätt. En viktig skillnad är dock att Weber bara nämner en form av högre förståelse, nämligen den som riktar sig mot den handlande individens motiv för sin handling. En annan viktig skillnad är att Weber kallar denna form av förståelse förklarande förståelse. Enligt Weber utgör individens motiv en orsak till hennes handling. Till skillnad från tidigare representanter för den hermeneutiska traditionen ser han ingen motsättning mellan förklaring och förståelse, mellan orsak och motiv (Weber [1922]1983:6-7). INDIVIDUALISM-HOLISM

I tidigare avsnitt framgick att de klassiska sociologerna hade olika uppfattningar i centrala frågor om samhällets och individens grundläggande egenskaper eller »natur». Den största kontrasten står att finna mellan Weber och Durkheim, där den förre betraktar samhället som bestående av individer och deras handlingar, medan den senare ser samhället och dess institutioner som en verklighet i sig, skild från, dock inte oberoende av, de enskilda individerna. Simmel och Marx intar, skulle man kunna hävda, positioner däremellan, som inkluderar både individer och sociala strukturer i samhället. Dessa skillnader i de klassiska sociologernas uppfattningar om samhället och individen speglas också i deras metodologiska rekommendationer. Max Weber är således en välkänd förespråkare för en position som kallas metodologisk individualism, medan Emile Durkheim är en lika välkänd representant för den motsatta positionen, omväxlande kallad metodologisk holism och metodologisk kollektivism. ts Enligt den metodologiska individualismen ska sociala fenomen förstås och förklaras i termer av individer och deras handlingar. Enligt den metodologiska kollektivismen är det tvärtom så " Jag använder termen metodologisk kollektivism, eftersom den var gängse inom den klassiska sociologin. 66

att sociala fenomen, inklusive sociala handlingar, måste förstås och förklaras åtminstone delvis i termer av andra sociala fenomen såsom sociala institutioner och strukturer. Webers metodologiska individualism kommer först till uttryck i hans kritik av de romantiska föreställningarna om en folksjäl och om samhället som en organism, som vi stötte på i avsnittet om sociologins uppkomst på s. 46 (Weber [1903-1906]1975:60-91, 202-207). Dessa föreställningar ger uttryck för en kollektivistisk syn på samhället som var främmande för Weber redan i början av hans karriär. En mer explicit individualism visar sig i hans kritik av kollektivbegrepp som klass och stat. Sådana begrepp har ingen annan referens än vissa typer av mänskliga handlingar och måste därför definieras i termer av sådana handlingar (Weber [1904]1949=99, 107-110). Då han så småningom tar itu med uppgiften att utforma sin egen förstående (verstehende) sociologi är den individualistiska utgångspunkten given en gång för alla. Denna sociologi »behandlar den enskilda individen och dennes handlingar som sin minsta enhet, eller 'atom', om denna tveksamma analogi tillåts» (Weber [1913]1981:158). Anledningen är att Webers sociologi syftar till att förstå den subjektiva mening de handlande individerna själva tillskriver sina handlingar. Sitt klaraste uttryck får denna metodologiska individualism i inledningen till Ekonomi och samhälle, som jag redan behandlat i avsnittet om »Samhället som social handling» (s. 11-12). För Emile Durkheim gäller i stället att sociala fenomen måste förklaras i termer av sociala fakta. Enligt en av hans metodregler bör den tillräckliga orsaken till ett socialt faktum sökas bland tidigare sociala fakta, inte i individernas medvetanden (Durkheim [1895] 1983:91). Sociala fakta har två grundläggande egenskaper: ( 1) de utgör något yttre i förhållande till varje individ och har en egen existens som är oberoende av de enskilda individernas handlingar och ( 2) de utövar ett tvång på individerna att handla på ett visst sätt (a. a., kap. 1 ). Som ett första argument för den första egenskapen anför Durkheim det förhållande att varje enskild individ föds in i ett redan existerande samhälle med en stor uppsättning sociala institutioner. Om dessa sociala fakta existerar före den enskilda individen, måste de rimligen vara både något yttre till och oberoende av denna individ. Ett andra argu-

ment för denna egenskap är att sociala fakta existerar i och genom andra människors handlingar. Det faktum att flertalet av de individer som bor i Sverige talar svenska är oberoende av om jag gör det eller inte. Det faktum att flertalet individer i min omgivning talar ett visst språk innebär att även jag måste tala detta språk för att göra mig förstådd. På samma sätt måste jag anpassa mig till gällande trafikregler i ett visst land om jag vill överleva i trafiken. I denna mening utövar de flesta sociala fakta, enligt Durkheim, ett tvång på enskilda individer. Man skulle i det här fallet kunna tala om omständigheternas tvång. En annan form av tvång är det som utövas på individen i form av belöningar och bestraffningar. Om vi bryter mot allmänt omfattade normer i ett visst samhälle riskerar vi att bli bestraffade, inte minst gäller det om vi bryter mot lagen. Det förefaller naturligare att tala om tvång i form av bestraffningar än i form av belöningar, men i båda fallen handlar det om påverkan och det är nog det som Durkheim avser, då han använder ordet »tvång» (se a.a., s. 22f). Weber och Durkheim intar alltså motsatta positioner i frågan om individualism kontra holism, åtminstone »på papperet». Om vi i stället tittar på hur de går tillväga i sina empiriska arbeten är skillnaderna långt ifrån lika stora. Det är lätt att finna inslag både av holism i Webers arbeten och av individualism i Durkheims. Därmed inte sagt att inga skillnader finns mellan dem. Om Weber och Durkheim intar de två ytterlighetspositionerna i frågan om metodologisk individualism kontra metodologisk kollektivism, skulle man kunna hävda att Marx och Simmel intar mellanpositioner. Ingen av dem var explicit anhängare vare sig av metodologisk individualism eller av metodologisk kollektivism. På Marx tid existerade för övrigt inte dessa beteckningar. Jag tror dock att det är rimligt att tillskriva både Marx och Simmel en uppfattning som man skulle kunna kalla dualistisk, därför att den inbegriper både individers handlingar och sociala strukturers begränsande inverkan på dessa handlingar. Denna uppfattning fångas väl av Marx berömda ord i inledningen till hans skrift The Eighteenth Brumaire of Louis Bonaparte (Der achtzehnte Brumaire des Louis Bonaparte) ([1852] 1973:146): »Människor gör sin egen historia, men inte av egen fri vilja; inte under omständigheter de har valt själva, utan under de givna och nedärvda omständigheter med 68

vilka de konfronteras» (min övers.). Även om Simmel skiljer sig från Marx i många avseenden, anser jag att han intar en liknande position i denna fråga. Han tar sin utgångspunkt i människors interaktion, men hävdar att denna resulterar i sociala ~trukturer och kulturella produkter, som så småningom antar en oberoende existens och möter individerna som något yttre och främmande som de måste ta hänsyn till i sin vidare interaktion.

Att läsa vidare Durkheim (1983), Marx (2003), Simmel (1971), Weber (1983).

Referenser Berger, P.L. ( [1963] 2001) Invitation till sociologi: Ett humanistiskt perspektiv. Stockholm: Prisma bokförlag. Boglind, A., Eliaeson, S. & Månson, P. ([1981] 2005) Kapital, rationalitet och social sammanhållning - en introduktion till klassisk samhällsteori (femte reviderade utgåvan). Stockholm: Norstedts förlag. Coleman, J.S. (1990) FoundationsofSocial Theory. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. Comte, A. ([1836-1842]1974) The Positive Philosophy. New York: AMS Press. Comte, A. ([1844]1991) »Inledande framställning över den positiva tanken», i Comte, A., Durkheim, E. & Weber, M. Tre klassiska texter. Göteborg: Bokförlaget Korpen. Comte, A. ([1851-1854]1975) Systeme de Politique Positive, s. 309-440 i Auguste Comte and Positivism. The Essential Writings. New York: Harper &Row. C uff, E.C. & Payne, G.C.F. ( 1992) Samhällsvetenskapliga perspektiv. Göteborg: Korpen. Dahrendorf, R. ([1957]1973)HomoSociologicus. London: Routledge & Kegan Paul. Dilthey, W. ( [1883]1989) Introduction to the Human Sciences. Princeton, NJ: Princeton University Press. Durkheim, E. ([1893]1964) The Division ofLaborin Society. New York: The Free Press.

Durkheim, E. ([ 1895]1978) Sociologins metodregler. Göteborg: Korpens förlag. Durkheim, E. ([1897]1983) Självmordet. Lund: Argos. Durkheim, E. ([1912]1965) TheElementaryFormsoftheReligiousLife. New York: The Free Press. Durkheim, E. ( 1973) On Morality and Society. Chicago: The University of Chicago Press. Durkheim, E. (1974) Sociology andPhilosophy. New York: The Free Press. Eriksson, Björn ( 1988) Samhällsvetenskapens uppkomst. En tolkning ur den sociologiska traditionens perspektiv. Uppsala: Hallgren & Fallgren. Hobbes, T. ([1651]1968) Leviathan. Or, the Matter, Form andPowerofa Commonwealth, Ecclesiastical and Civil. Harmondsworth: Penguin. Jones, G. ( 1980) Social Darwinism and English Thought. The Interaction between BiologicaJ and Social Theory. Sussex: The Harvester Press. Lengermann, P.M. & Niebrugge-Brantley, J. (1998) The Women Founders. Sociology and Social Theory 1830-1930. Boston: McGraw-Hill. Locke, J. ([ 1690 ]1965) Two Treatises ofGovernment. Cambridge: Cambridge University Press. Machiavelli, N. ([1513]1996) Fursten. Stockholm: Natur och Kultur. Marx, K. ([1867]1976) Capita/, Volume 1. Harmondsworth: Penguin. Marx, K. ([1894]1981) Capita/, Volume 3· Harmondsworth: Penguin. Marx, K. & Engels, F. ([1846-1847]1976) The Germanldeology. Moskva: Progress Publishers. Marx, K. ( [ 18 52] 1973) The Eighteenth Brumaire ofLouis Bonaparte, s. 143-249 i Political Writings, Volume 2: Surveys from Exile. Harmondsworth: Penguin. Marx, K. (2003) Texter i urval. Stockholm: Ord.front. Montesquieu, C. ([1748]1990) Omlagarnasanda. Stockholm: Ratio. Quetelet, L.A.J. ([ 1835]1842) A Treatise on Man and the Development ofhis Faculties. Edinburgh: William and Robert Chambers. Rousseau, J.-J. ([1755]1962) »A Discourseon the Origin and Foundation of the Inequality of Mankind» i The Social Contract and Discources. London: J.M. Dent & Sons Ltd. Simmel, G. (1964) TheSociologyofGeorgSimmel. New York: The Free Press. Simmel, G. (1971) OnlndividualityandSocialForms. Chicago: Chicago University Press.

Smith, A. ([1776]1937) The Wealth ofNations. New York: The Modern Library. Spencer, H. ([1873]1961) TheStudyofSociology. Ann Arbor: The University of Michigan Press. Spencer, H. ([1876-1896]1967) The Evolution ofSociety (Selections from Herbert Spencer's » Principles ofSociology» ). Chicago: The University of Chicago Press. Weber, M. ([1903-19o6]1975)RoscherandKnies. TheLogica/Problems of Historical Economics. New York: The Free Press. Weber, M. ([1904]1949) »'Objectivity' in Social Science and Social Policy», i The Methodology ofthe Social Sciences. Glencoe, Ill. Weber, M. ([1913]1981) »Essay on Some Categories of lnterpretive Sociology». The SociologicaJ Quarterly, 22, 145-180. Weber, M. ([1920]1971) »Authors Introduction», i TheProtestantEthic and the Spirit ofCapita/ism. London: Allen & Unwin. We ber, M. ([ 1922]1978) Economy and Society: An outline oflnterpretative Sociology. Berkeley: University of California Press. We ber, M. ( [1922]1983) Ekonomi och samhälle. Förståelsesociologins grunder. (Tre band.) Lund: Argos.

71

Del 2

Aktör och interaktion

Boken är i grova drag uppdelad efter två teoretiska traditioner i sociologisk teori. Den ena tar sin utgångspunkt i individers handlingar och det är den som presenteras i del 2. Dessa teorier fokuserar i första hand på hur individer påverkar samhället och dess institutioner, det vill säga hur individers sociala handlingar kan förklara sociala fenomen. Ett exempel är Max Webers analys av den protestantiska etikens uppkomst och betydelse för kapitalismens framväxt, ofta använt som ett klassiskt exempel på en strukturell (makro )analys men där själva förklaringen härleds ur ett antagande om individens beteende (Coleman 1986). We ber menar att kalvinismen påbjöd hårt arbete, sparsamhet och återinvestering för att visa att man tillhörde Guds utvalda skara. Detta beteende (sparsamhet, återinvestering och hårt arbete) var i sin tur en förutsättning för en kapitalistisk ekonomi. Enligt Weber kan kapitalismen som samhälleligt fenomen delvis ses som en icke avsedd konsekvens av människors handlingar. Men exemplet visar också att man aldrig helt kommer undan frågan om hur samhället påverkar individen, även om utgångspunkten i förklaringen är handlingar. Den religiösa etiken i sig är att betrakta som en institution som påverkar människors handlingar i en viss riktning. Den gemensamma nämnaren i de följande kapitlen är iden om sociala handlingar som rationella och kritiken av och alternativ till det perspektivet. Kapitel 3 presenterar den sociologiska versionen av teorin om rationella val. Alla, inklusive anhängarna av denna teori, är överens om att teorin är en mycket schematisk förenkling av människors handlingar. Alla människors handlingar är naturligtvis inte rationella. Men det är inte individuella handlingar i sig som ska förklaras 75

eller förstås med teorin. Individers handlingar används i stället för att förklara sociala utfall, vilka kan vara både avsiktliga och oavsiktliga. Anhängarna av teorin om rationella val menar att även om alla val inte är rationella, så kan genomsnittshandlingen ändå approximeras som om den var rationell. Teorin utgår inte ifrån den konkreta individen och den konkreta handlingen utan snarare ifrån den typiska individen och den typiska handlingen. Kapitel 4 för diskussionen vidare men med fokus på interaktion mellan två eller flera rationella individer eller sociala aktörer. För en sociolog är det ett naturligt steg, eftersom vi inte betraktar sociala aktörer som atomer utan som medspelare i det sociala rummet. Inom spelteorin menar man att den enskilda aktörens val av handling är en effekt av andra aktörers handlingar i den mening att jag väger in den andras handlingsalternativ i mitt eget val. En stor fördel med spelteorin är att den sätter fingret på situationer där det individuellt rationella handlandet resulterar i ett irrationellt socialt utfall. Det är till exempel rationellt för fiskare Glenn att fiska upp så mycket torsk han kan. Problemet är att om alla fiskare gör detsamma så resulterar det i utfiskning. På längre sikt riskerar därmed fiskare Glenn, tillsammans med alla andra, att förlora på sitt kortsiktigt rationella beteende. Lösningar på sådana sociala dilemman består ofta av lagar, regleringar eller informella institutioner. Spelteori kan alltså hjälpa oss att belysa några mekanismer bakom uppkomsten av olika institutioner. Kapitel 5 utgår ifrån samma tanketradition som presenteras i kapitlen 3 och 4, men ger en mer ingående beskrivning av hur den sociala omgivningen påverkar aktörers handlingar.-Det bör poängteras att det fortfarande är en teori som syftar till att förklara sociala fenomen med hänvisning till sociala aktörers handlingar. Det finns förstås alternativ till att utgå från att människan är en relativt rationellt handlande aktör och ändå behålla fokus på handlingar och socialt interagerande individer som de viktigaste förklaringselementen. Man kan till exempel se människan som regelstyrd, där reglerna utgörs av internaliserade sociala normer vilka påbjuder ett visst beteende i ett visst sammanhang. Det är det vanligaste alternativet till tanken om rationella val och har kanske mer gemensamt med de teorier som diskuteras i del 3· Men det sociala handlandet kan också ses som situationsbestämt,

vilket innebär att en och samma handling får olika betydelse i olika sociala situationer. Till olika situationer hör olika roller. En och samma person spelar under samma dag ett antal olika roller: På morgonen kanske mamma som lämnar på dagis, på dagen busschaufför i kollektivtrafiken och på kvällen älskarinna. Dessa roller styr vilken handlingsrepertoar som hon förfogar över och ser som naturlig. Samtidigt har samma handling olika mening beroende på vilken roll hon för tillfället spelar, eftersom omgivningens förväntningar skiljer sig åt beroende på vilken »scen» hon för tillfället spelar sin roll på. Det här är kärnan i några av de teorier som presenteras i kapitel 6. En stor del av vårt sociala handlande består av kommunikation. Den verbala kommunikationen är otvivelaktigt den viktigaste kommunikationsformen. De teorier som diskuteras i kapitel 7 visar dels hur själva situationen ibland helt avgör vilken betydelse vardagliga språkliga satser får, dels hur viktig tyst kunskap är för vårt meningsskapande. De teorier som presenteras i kapitel 6 och 7 är inte bara en kritik av den schematiska handlingsteorin som den framställs i teorier om rationella val. Med de här teorierna kan vi också se ett skifte från en ambition att förklara till en ambition att förstå. Här är man inte längre primärt intresserad av att förklara samhälleliga fenomen med hjälp av sociala handlingar, utan snarare av att förstå sociala handlingar som sociala fenomen. Några centrala texter inom den här traditionen är Max Webers Ekonomi och samhälle, Erving Goffmans jaget och maskerna, Jam es Colemans Foundations ofsociatTheory och Peter Hedströms Disseeting the social.

77

3· Rationella val av ]enny-Ann Brodin Danell Inledning Redan i beteckningen rationella val anges grunderna för denna teoretiska inriktning. Dels är det fråga om en teori som utgår från antagandet att människan är en rationell varelse, som medvetet och strategiskt väljer de bästa medlen för att uppnå olika typer av mål. Dels är det en teori som fäster stor vikt vid individuella handlingar - och som betraktar dessa som förklarande mekanismer mellan individ ( mikronivå) och samhällsstruktur (makronivå). Att framställa rationell handlingsteori som en sammanhållen teori vore dock missvisande. Det är snarast en »familj» av teorier (se till exempel Friedman & Hechter 1988; Goldthorpe 1998; Hechter & Kanazawa 1997), som både förenas av gemensamma grundläggande antaganden och som särskiljs genom olika tolkningar och tillämpningar. Genom ett övergripande fokus på medvetna och strategiska handlingar är det även en teoretisk inriktning som är nära besläktad med spelteori (se kapitel 4 ). Rationell handlingsteori delas ofta in i en smal och en bred inriktning. Den »smala» inriktningen dominerar inom ämnet nationalekonomi. Denna inriktning bygger på enkla och mycket renodlade antaganden om såväl människors egenskaper som vad som styr deras handlingar (se till exempel Becker 1964). Grundläggande inom den smala inriktningen är att man utgår från att människor agerar utifrån egennytta och har tillgång till vad som brukar benämnas »perfekt information» - det vill säga all information som är nödvändig för att kunna fatta objektivt rationella beslut. Vidare brukar det antas att människor har stabila preferenser och att dessa är möjliga att rangordna. Inom denna inriktning ses det sällan som avgörande om rationell 79

handlingsteori är realistisk i den mening att den fångar tänkbar variation i människors egenskaper, förutsättningar eller faktiska handlande. Vårdet bedöms i stället utifrån om teorin kan användas för att förutsäga, predicera, fenomen på samhällelig nivå. Inom den smala inriktningen anses prediktion ofta vara en fullvärdig form av förklaring; om ett fenomen är möjligt att förutsäga (exempelvis utfallet i ett val) så ses det som förklarat. Över tid har även »bredare» former av rationell handlingsteori etablerats och vunnit erkännande (se till exempel Boudon 1989; Elster 1983; 1989a)- inte minst inom ämnen som sociologi och statsvetenskap. Här har man valt att nyansera många av de grundläggande antagandena, exempelvis genom att tona ner förväntningarna på att människor skulle besitta »perfekta» egenskaper (som möjlighet att göra objektivt korrekta bedömningar och kalkyler). Ett tydligt drag inom denna inriktning är att man har kommit att ta mer och mer hänsyn till människors faktiska handlande i vardagliga situationer (jämför March 1986). Detta innebär _bland annat att normer, värderingar och mänskliga begränsningar lyfts fram för att förstå - och i förlängningen även förklara- vad som styr människors handlingar. Inom den bredare inriktningen har man även övergivit tanken att det skulle vara möjligt att specificera vad som är objektivt rationellt. I stället utgår antaganden om rationalitet från människors subjektiva upplevelser och uppfattningar. Trots att det finns avgörande skillnader mellan de smalare och de bredare inriktningarna inom rationell handlingsteori, inte minst när det gäller synen på prediktion och vad som utgör vetenskapliga förklaringar, så finns det en tydlig gemensam grund. Inom så gott som alla former av rationell handlingsteori betonas att teoretiska antaganden bör hållas relativt få och enkla- och att målet är att skapa överskådliga analytiska modeller som är användbara vid empiriska analyser (se till exempel Coleman & Farao 1992). Likaså utmanar rationell handlingsteori (och exempelvis spelteori) den etablerade sociologiska synen på människan (jämför Rothstein 2003). I stället för att utgå från människors bakomliggande förhållanden (som kön, etnicitet, inkomst, utbildning eller yrkestillhörighet) för att förklara individuellt agerande eller uppkomsten av makrofenomen, tar teorin sin utgångspunkt i människors medvetna och aktiva handlingar. 8o

Att ta utgångspunkt i människors medvetna och aktiva handlingar innebär också en tydlig förankring i metodologisk individualism. Makrofenomen ses ur detta perspektiv enbart som aggregat av individers handlingar, egenskaper, tankar och samspel. Som PeterAbell har formulerat det: »Det är enbart för att vi gör eller inte gör saker (medvetet eller ej) som det händer något i den sociala verkligheten» (1992:184, min övers.). Ibland kan det tyckas som om överindividuella enheter, exempelvis familjer, företag och politiska partier, utgör aktörer. Men även i dessa fall är det de enskilda individerna som tänker, handlar och interagerar. En av förgrundsgestalterna inom den bredare rationella handlingsteorin, Jon Elster, konstaterar att det per definition inte finns någonting som »kollektiv tro» eller »kollektiva behov». Exempelvis kan en familj, efter diskussioner eller mer regelrätta förhandlingar, komma fram till hur gemensamma inkomster ska spenderas. Detta beslut är dock inte baserat på familjens intressen eller prioriteringar - eftersom familjen som enhet per definition inte kan ha några sådana- utan på de enskilda medlemmarnas (Elster 1986). Detta perspektiv behöver dock inte stå i motsättning till att människor både är delar av sociala sammanhang och samtidigt kan agera i enlighet med kollektiva intressen (se Hechter 1987). Konsekvenser av människors handlingar kan dock, vilket kommer att diskuteras längre fram, bli mycket olika om man jämför utfallen på individuell och på kollektiv nivå. Det finns dock flera sätt att använda rationell handlingsteori. Med utgångspunkt i James Colemans teorier (1990) är det många som anser att det främsta målet är att teoretiskt koppla samman mikro- och makronivå. Detta bygger på en uttalad kritik av traditionella kausala ansatser, som analyserar samvariation mellan fenomen på makronivå, exempelvis mellan klass och hälsa. En tillfredsställande förklaring måste ur detta perspektiv kunna specificera hur fenomen hänger ihop eller vad som orsakar dem (se till exempel Hedström & Swedberg 1996; 1998). Vad som problematiseras inom rationell handlingsteori är inte socialpsykologi, utan övergången mellan mikro, den nivå där individer handlar, och makro, den institutionella strukturen (Coleman & Farao 1992). Rationell handlingsteori kan även sägas vara idealtypisk till sin karaktär. Handlingsmekanismen anger inte vad en konkret person 81

skulle göra i en specifik situation - utan vad en typisk aktör skulle göra i en typisk situation (Hedström & Swedberg 1996). Rationell handlingsteori är ur detta perspektiv snarast ett sätt att tänka teoretiskt och söka sociologiska förklaringar - än en teori om specifika typer av handlingar (jämför Edling & Stern 2003). Ett alternativ till att betrakta rationella val som en länk mellan mikro och makro är att använda teorin som en teori på mikronivå, det vill säga för att förstå, förklara eller till och med predieera enskilda människors handlingar. Exempelvis poängterar Jon Elster (till exempel 1983, 1986, 1989b) att teorin om rationella val i första hand är en normativ teori - en teori som anger hur människor bör agera och som predicerar att de agerar i enlighet med detta. Teorin om rationella val anger dock inte själva innehållet i handlingarna, i termer av vad som är bra eller dåligt, önskvärt eller icke önskvärt, utan endast principerna för rationellt handlande. Utifrån Elsters perspektiv är den förklarande ansatsen sekundär. I detta kapitel kommer grundläggande antaganden inom rationell handlingsteori, både med avseende på individuella handlingar och vad som förväntas styra dessa, att introduceras och diskuteras. Då detta är en bok i sociologisk teori kommer det huvudsakliga fokuset att ligga på den bredare inriktningen inom rationell handlingsteori. För att påvisa hur rationell handlingsteori kan användas för att förstå olika typer av sociologiska problem kommer en mängd olika exempel att ges.

Rationalitet Rationell handlingsteori utgår, som nämndes ovan, från antagandet att människan är en rationell varelse. Enkelt uttryckt kan man säga att när vi ställs inför olika situationer och valmöjligheter förväntas vi välja det alternativ som vi tror ger bäst utfall (Elster 1989a). I denna åtminstone synbart enkla mening kan vi spåra ytterligare ett par centrala utgångspunkter. Människor förväntas optimera och välja det efter omständigheterna mest gynnsamma alternativet. Detta i sin tur bygger på att människor har möjlighet att specificera och rangordna sina preferenser samt att göra någon form av kalkyl där fördelar och nackdelar vägs mot varandra. Till detta läggs kriteriet att preferenser förväntas 82

vara transitiva, att de är inbördes logiska och bedöms utifrån samma kriterier. Om en aktör föredrar äpplen (A) framför apelsiner (B) och apelsiner (B) framför bananer (C) så förväntas aktören även föredra äpplen (A) framför bananer (C). Oavsett hur man använder rationell handlingsteori är mänskliga handlingar av avgörande betydelse och det som utgör den förklarande mekanismen. Allt det som människor i en eller annan mening »gör» är dock inte att betrakta som handlingar. Det som är av intresse är sådant som utförs aktivt och medvetet, vilket särskiljer handlingar från olika typer av reflexer, drifter och instinkter (jämför Merton 1936). Till reflexer och instinkter kan man exempelvis räkna sådant som hunger, törst och sömn, men även sexuell upphetsning och stark smärta, det vill säga sådant som styr beteenden oreflekterat eller ofrivilligt (se Elster 1999a).

Egennytta, känslor och värderingar Ur ett perspektiv kan rationella handlingar sägas vara strikt instrumentella; de styrs av förväntat utfall. Handlingar utförs med andra ord inte för sin egen skull utan för att de betraktas som mer eller mindre effektiva medel för att uppnå ett visst mål (Elster 1989a). Inom den smala rationella handlingsteorin kombineras denna syn med en tydlig utilitarism. Människor förväntas handla utifrån egennyttiga grunder och utgå från vad som ger personlig tillfredsställelse, utan hänsyn till normer, kollektiva intressen eller andra aktörers välbefinnande ( Chong 2000 ). Detta är ett antagande som underlättar konstruktionen av förhållandevis enkla och renodlade teoretiska modeller. Om man exempelvis är intresserad av att predieera utfallet i ett nationellt val och utgår från antagandet att människor röstar på det parti som förväntas driva en politik som ger dem mest pengar i den egna plånboken, är det (åtminstone principiellt) möjligt att predieera hur olika grupper (exempelvis definierade utifrån inkomstnivå, hel- och deltidsarbetande, pensionärer, studenter och egna företagare) kommer att rösta. Den teoretiska modellen blir betydligt mer komplicerad om vi även försöker ta hänsyn till andra motiv än egennyttiga, som värderingar, solidaritet eller traditioner.

Antaganden om instrumentellt handlande och egennytta har dock väckt många kritiska invändningar om bristande realism. Inom sociologin ses det ofta som självklart att människor mer eller mindre spontant och oreflekterat anpassar sig till normer. Likaså ses det som självklart att sådant som vanor, känslor och traditioner har betydelse för hur vi agerar. Betoning av instrumentellt handlande riskerar ur ett sådant perspektiv att osynliggöra de sociala strukturer som sätter ramar för människors handlingar (jämför Hedström & Swedberg 1996). Att säga att detta är dimensioner som ignoreras inom rationell handlingsteori är dock missvisande. Även om vi antar att handlingar sker i syfte att optimera olika typer av utfall, så kan vi endast göra detta inom ramen för våra möjligheter och begränsningar. Även utifrån ett smalare perspektiv tar man ofta hänsyn till att mänskligt handlande begränsas av både ekonomiska, juridiska och materiella villkor, som lagar, inkomst, geografiskt avstånd och tid och av individuella och sociala motsvarigheter, som minne, intellektuell kapacitet och i samhället rådande normer (se Becker 1996). Inom den bredare inriktningen har man lyft fram att det inte är nödvändigt att utgå från egennytta för att en aktör ska kunna betraktas som rationell. Jon Elster (1983) har använt sig av distinktionen mellan »den rationella människan» och »den ekonomiska människan» för att påvisa detta. Den rationella människan har konsekventa preferenser och förrnåga att handla utifrån de egna planerna och intentionerna. Den ekonomiska människan är dock mer välutrustad, i den mening att han eller hon inte bara har konsekventa preferenser utan dessa förväntas även vara fullständiga, bestående och själviska. Inom den bredare rationella handlingsteorin är det iden om den rationella människan som dominerar. Handlingar kan styras av allt från egennytta till sådant som värderingar, omtanke, kärlek, tillit, feghet och rädsla (se till exempel Boudon 1989; Elster 1989b; se även Elster 1999a; 1999b för vidareutvecklingar)- även om rationaliteten då ofta framstår som indirekt. Exempelvis kan det utifrån instrumentella och egennyttiga grunder ses som optimalt för vuxna människor att arbeta heltid. I jämförelse med deltidsarbete kan vi förvänta oss fördelar i termer av inkomst och karriärutveckling. Men innebär detta att det är irrationellt att (frivilligt) välja deltidsarbete? Utifrån ett bredare per-

spektiv på rationalitet kan detta ses som lika rationellt - om individen gör ett medvetet och strategiskt val för att optimera andra dimensioner än den ekonomiska. En person kan exempelvis värdera sin fritid högre än pengar i plånboken. Motiven kan också ske utifrån vad andra människor, eller grupper, vinner på olika handlingsalternativ. Många föräldrar väljer exempelvis att arbeta deltid för att deras barn inte ska behöva vara på dagis alltför många timmar per dag. Trots att detta alternativ i första hand väljs för någon annans skull, i det här fallet barnens, så kan det samtidigt sägas gynna föräldern (exempelvis genom upplevelsen av att vara en bättre förälder). Gary Becker, som generellt kan betraktas som en representant för den smalare rationella handlingsteorin, menar att » [ ... ] analysen utgår från antagandet att individer maximerar välfärd som de uppfattar den, oavsett om det är på egennyttiga, altruistiska, lojala eller masochistiska grunder. Deras beteende är framtidsorienterat, och det kan även antas vara konsistent över tid» (1996:139, min övers.).

Objektivitet och subjektivitet Detta för oss in på de skilda perspektiven på objektivitet och subjektivitet inom rationell handlingsteori. Inom den smalare ansatsen utgår man ofta från att det är möjligt att avgöra vad som är objektivt rationellt i en viss situation, bland annat utifrån antaganden om stabila preferenser och egennytta. Inom den bredare rationella handlingsteorin ses det dock som självklart att vad som kan förstås som rationellt, i ett visst sammanhang och under specifika omständigheter, är subjektivt. Individen kan inte göra någonting annat än att utgå från sina personliga förutsättningar både för att komma fram till vad som är önskvärt och för att lista ut hur detta på bästa sätt kan uppnås (Elster 1986). Även om det teoretiskt skulle vara möjligt för en utomstående att komma fram till ett objektivt »bättre» eller »optimalt» alternativ, så anses detta ligga bortom individens, och följaktligen även forskarens, förmåga. Inom bredare inriktningar av rationell handlingsteori avstår man därför från att bedöma själva innehållet i handlingar, utifrån normativa grunder, och koncentrerar sig i stället på om handlingen i sig är att betrakta som rationell, det vill säga om den är utförd medvetet och

ss

för att uppnå önskat utfall (Elster 1989b ). Två människor som ställs inför samma situation kan i enlighet med detta välja helt olika sätt att agera och fortfarande betraktas som rationella. »Mycket av det som beskrivs som icke-rationellt eller irrationellt beror snarast på att observatören inte har upptäckt aktörens perspektiv, från vilket handlingen .jir rationell» (Coleman 1990:18, min övers., se även Weber 1968). Vad som exempelvis betraktas som rationellt i ett sammanhang behöver inte ses på samma sätt i ett annat. Ett ofta använt antropologiskt exempel på detta är de melanesiska »cargokulterna», som var som mest aktiva under 1930-1950-talen (se Burridge [1960]1995). I den melanesiska kulturen har det sedan länge funnits en profetia om att ankomsten av det nya årtusendet skulle markeras genom förfädernas återkomst- i skepp fyllda med mat och materiella förnödenheter. När europeiska missionärer anlände (och under andra världskriget även militärer), förvisso i flygplan i stället för i båtar, fullastade med allt från tyger och konservburkar till huvudvärkstabletter, knivar och rakblad, tolkades detta som att profetian hade slagit in. När det gick upp för lokalbefolkningen att de nyanlända både avsåg att ta över landet och att behålla lasten (cargon) för egen del uppstod en blandning av motståndsrörelse och magiska kulter. För att säkerställa fortsatta leveranser av förnödenheter vidtogs en rad åtgärder. Rikt dekorerade »flygplan» och »båtar» av trä byggdes för att återkalla förfäderna. Sånger, danser och mantran framfördes för att man skulle få de åtråvärda varorna, men inte från affären, där de fanns att köpa, utan direkt från den mystiska ursprungskällan. Ur ett västerländskt perspektiv kan detta både framstå som udda, exotiskt - och inte minst irrationellt. Men om vi vill förstå uppkomsten av fenomenet cargokulter, som socialt och kollektivt fenomen, kan vi inte begränsa oss till det som ses som självklart för oss (jämför Winch 1970 ). Om man lever i ett samhälle som domineras av magiskt tänkande (se Wax & Wax 1963), där ritualer och ceremonier ses som effektiva och tillförlitliga sätt för att uppnå konkreta och materiella resultat (som ökad fertilitet, god skörd eller riklig nederbörd) är framförandet av ceremoniella danser och sånger, för att exempelvis få tag på konservburkar, logiskt och rationellt. Utifrån den melanesiska lokalbefolkningens tippfattning om hur verkligheten fungerar förväntas dessa handlingar leda till önskat resultat. 86

stabilitet och förändring Inom den smalare inriktningen antas det, som nämnts ovan, att preferenser är stabUa och inbördes logiska. Det brukar även antas att de är exogena, i den mening att de uppstår genom påverkan utifrån. Jon Elster (1983) har dock uppmärksammat en rad sätt på vilka preferenser kan förändras, anpassas och även vara motsägelsefulla, inte minst utifrån utilitaristiska antaganden. Exempelvis kan preferenser vara adaptiva, det vill säga anpassas efter vad som betraktas som rimligt eller möjligt. Om en person har låga betyg är det inte bara sannolikt att han eller hon anpassar sina framtidsplaner i relation till förutsättningarna, utan även att personen kommer att känna sig nöjd om (de anpassade) målen infrias. Som Elster poängterar kan adaptiva preferenser tolkas som reduktion av så kallad kognitiv dissonans, det vill säga att människan undviker tankar, situationer och handlingar som ger upphov till disharmoni (se kapitel 5). Ofta antas människor föredra sådant som de är vana vid (jämför Elster 1986). Om en person exempelvis är uppvuxen i en protestantisk familj, är det sannolikt att han eller hon kommer att utöva samma religion. Avgörande för preferenser är dock inte bara vad som är välkänt eller beprövat genom erfarenhet, utan även vad som är känt om alternativen. Om personen i fråga aldrig har hört talas om Wicca, än mindre är insatt i dess trossystem eller praktiska utövande, är det osannolikt att preferenser för denna religiösa inriktning utvecklas. Av detta skäl är tillgång till information avgörande både för formande och förändring av preferenser (Brodin 2003; Ellison & Sherkat 1995; Sherkat & Wilson 1995). Preferenser är inte heller alltid logiska. Ett exempel på detta äF så kallade kontraadaptiva preferenser, vilket förenklat kan beskrivas som ett »gräset är grönare på andra sidan-fenomen» (Elster 1983). Individen vill helt enkelt ha det motsatta, vilket dock inte grundas i själva innehållet i preferensen- utan i att det utgör »det andra».

Optimalt eller tillräckligt bra? Det inledande antagandet om optimering kan även det nyanseras. I många situationer handlar det inte enbart om att identifiera det bästa alternativet (och sättet att uppnå det) utan om att undvika och minimera negativa konsekvenser (Elster 1986; March 1986). Detta beror på att de flesta handlingsalternativ är förbundna med olika typer av risker och kostnader. Jon Elster (1986; 1989a) har använt ett exempel om hur en bonde står inför valet mellan olika grödor för att påvisa denna problematik, som även är högst relevant inom spelteori. Detta exempel kan översättas till hur vi i vardagliga situationer påverkas av yttre faktorer som ligger bortom vår kontroll. Säg till exempel att studenten Pelle har två olika färdvägar att välja mellan när han ska ta sig till universitetet. Då han bor en bit utanför staden, där det inte går någon buss eller tunnelbana, åker han alltid bil. Den ena färdvägen, som är den klart kortaste, går via en stor infartsled, där det är möjligt att köra förhållandevis snabbt. Under större delen av denna väg är hastighetsbegränsningen 90 kilometer i timmen. Nackdelen med denna väg är att den är livligt trafikerad och att det ofta, om än inte alltid, är trafikköer. Den andra vägen, som är betydligt längre, går genom bostadsområden och smågator. Här är det så gott som alltid lite trafik och god framkomlighet. A andra sidan innebär detta alternativ långa sträckor där det vare sig är möjligt eller tillåtet att köra snabbare än 30 kilometer i timmen. U n der en termin har Pelle kört de olika vägarna lika ofta och räknat ut att den genomsnittliga restiden ser ut enligt följande: Stora vägen Lite trafik Mycket trafik l genomsnitt

Småvägarna 6o minuter 6o minuter 6o minuter

30 minuter

8o minuter 55 minuter

Då Pelle är en mycket morgontrött person, som värderar varje extra minut i sängvärmen högt, borde valet att åka den stora vägen vara givet. Den är både snabbare de dagar det är lite trafik och i genomsnitt. Problemet är dock att han på förhand inte kan veta vilka dagar det kommer att vara mycket trafik. Om han vill vara på den säkra sidan och 88

slippa riskera att komma för sent måste han räkna med att det kan ta 8o minuter att åka den stora vägen. I jämförelse med detta är det mer rationellt att välja att åka småvägarna, där det oavsett trafik tar 6o minuter. Nackdelen med denna väg är att det aldrig går snabbare heller. I detta exempel blir det därför avgörande vilka risker Pelle är beredd att ta. Om han inte tycker att det spelar så stor roll om han kommer fram i tid eller ej -och inte heller räknar med att det leder till några avgörande konsekvenser (exempelvis i form av studieresultat)- kan han chansa på att det är lite trafik, ta den stora vägen och sova en extra halvtimme om morgonen. Om riskerna värderas annorlunda påverkar detta också förutsättningarna för vilka val som är möjliga och rationella. Ytterligare en nyansering av antagandet om optimering som har gjorts inom bredare rationell handlingsteori gäller huruvida det är realistiskt att förvänta sig att människor strävar efter optimala lösningar. Antagandet fäster nämligen mycket stark tilltro till människors förmågor, exempelvis när det gäller att göra bedömningar och kalkyler, och deras kapacitet att agera i enlighet med vad de har kommit fram till. Antagandet förutsätter också att människor har tillgäng till adekvat information (March 1986). Herbert A. Simon framförde i sin klassiska studie Administrative Behavior ( 1947) teorin om begränsad rationalitet. Simon sökte här ett mellanting mellan vad han betraktade som nationalekonomins orealistiska antaganden om »den ekonomiska människan» och socialpsykologins benägenhet att reducera mänskligt förstånd till känslor. Enligt Simon saknar såväl människor i allmänhet som högt uppsatta beslutsfattare ofta avgörande förmågor till att behandla information på ett kvalificerat sätt. De brister i allt frän intellektuell kapacitet (exempelvis för att göra nödvändiga kalkyler) till minne och förnuft - även i situationer där de vill uppnå så bra resultat som möjligt (som att driva ett framgängsrikt företag). En följd av detta är att människor snarast söker tillfredsställande och tillräckliga alternativ i stället för optimala. Om någonting framstår som tillräckligt bra, exempelvis i termer av rimlig kvalitet eller ökade marknadsandelar, så nöjer sig »den administrativa människan» med det. Kännetecknande för detta sätt att agera är att det utgår från en förenklad, men mer hanterlig, bild av verkligheten. I stället för att ta hänsyn till alla tänkbara alternativ, eller alla inbördes relationer, utgår den administrativa män-

niskan från sunt förnuft och beprövad kunskap. Om vi går tillbaka till de inledande kriterierna för rationellt handlande, som bygger på att människor väljer det alternativ som de tror ger bäst utfall, så kan den administrativa människan klassificeras som irrationell. Simons poäng är dock att det handlar om begränsad rationalitet - men likväl en form av rationalitet. Det handlar fortfarande om målorienterat, aktivt och medvetet handlande som dessutom ofta är avsett att vara rationellt i en mer traditionell betydelse (se även Elster 1989b ). Iden om begränsad rationalitet har vidareutvecklats av Amos Tversky och Daniel Kahneman (se till exempel Kahneman 2003; Tversky & Kahneman 1981; 1986) som bland annat har undersökt betydelsen av »ramar» för beslut. Hur vi uppfattar olika alternativ, och hur vi i förlängningen är beredda att agera, beror inte bara på hur vi bedömer utfall utan även av framställning. Ett ofta refererat exempel på detta är undersökningen om den hypotetiska »asiatiska influensan» (Tversky & Kahneman 1981). Respondenterna skulle föreställa sig att USA stod inför utbrottet av en ovanlig asiatisk influensa, som beräknades skörda 6oo dödsoffer. Två olika åtgärdsprogram hade tagits fram för att hejda sjukdomen och vetenskapsmän hade beräknat de förväntade konsekvenserna av dem: 1. 2.

Om program A valdes kunde 200 personer räddas. Om program B valdes var sannolikheten en tredjedel att 6oo personer kunde räddas och två tredjedelar att ingen gick att rädda.

En övervägande majoritet valde det första programmet, vilket kan tolkas som att de minimerade risker. Tversky och Kahneman upprepade därefter experimentet, med nya respondenter, som fick samma övergripande exempel. Nu formulerades dock alternativen i andra ordalag. 1. 2.

Om program A valdes skulle 400 personer dö. Om program B valdes var sannolikheten en tredjedel att ingen skulle dö och två tredjedelar att 6oo personer skulle att dö.

Nu valde majoriteten i stället alternativ B, det riskbenägna alternativet. Trots att alternativen i det första och det andra experimentet var

innehållsmässigt lika så är det tydligt att de uppfattades annorlunda och sannolikt gav upphov till skilda associationer och bedömningar. Att rädda liv är en betydligt mer tilltalande association, varför risker underestimeras, likväl som det omvända förhållandet tycks råda för sannolikheten att människor ska dö. Valet mellan de olika alternativen hade med andra ord inte bara att göra med förväntat utfall, utan även med framställning (Tversky & Kahneman 1981; 1986). I somliga situationer är det inte heller möjligt att identifiera ett önskvärt alternativ (Elster 1983; 1984; 1989b; 1999a), oavsett om det är att betrakta som optimalt eller »bara» tillräckligt bra. Det kan finnas flera likvärdiga alternativ, bra som dåliga, att välja mellan. I andra situationer finns det kanske inte något acceptabelt alternativ. Att detta är ett problem är dock inte självklart. I många fall beror det helt enkelt på att skillnaden mellan alternativen är för liten, eller trivial, som i valet mellan två till synes identiska konservburkar. Det finns dock en principiell skillnad mellan om svårigheterna beror på individens oförmåga att rangordna preferenser eller om utfallen av handlingarna inte går att skilja åt. Ett exempel som påvisar flera av dessa problem gäller val av utbildning - och i förlängningen kommande yrkesbana (hämtat från Elster 1989b:9-10 ). Säg att en person, låt oss kalla henne Lisa, står inför valet mellan att börja en juristutbildning eller en agronomutbildning. Utbildningarna tar ungefär lika lång tid, är båda krävande och leder fram till konkreta yrken med många karriärvägar. Samtidigt handlar det om två innehållsmässigt mycket olika yrken - yrken som även har olika social prestige (inte minst beroende på socialt sammanhang). Låt oss vidare anta att Lisa finner båda utbildningarna, och de yrken som de leder fram till, lika lovande och intressanta och att hon inte kan rangordna dem. Om hon hade möjlighet att prova yrkena, jurist respektive agronom, under en längre tid, så skulle det sannolikt vara lättare. Men liksom vid många andra valsituationer är det inte ett realistiskt tillvägagångssätt. Det skulle krävas alltför stora investeringar i sådant som tid, engagemang och pengar. Vad som ofta händer i denna typ av situation är att vi vänder uppmärksamheten från de relevanta frågorna (i Lisas fall: vill jag bli jurist eller agronom, hur vill jag leva mitt liv?) till sådana som är mer begripliga och överskådliga. Lisa väl91

jer kanske att börja på juristlinjen för att studieorten ligger närmare hemorten, vilket gör det enklare att umgås med barndomsvännerna på helgerna. Att utgå från umgänget med vännerna är givetvis ett skäl så gott som något. Om det är att betrakta som rationellt är dock svårare att reda ut. Om valet just handlar om utbildning, och i förlängningen kommande yrkesbana, är det inte mer rationellt att utgå från umgänget med vännerna än att exempelvis singla slant. De kriterier som ligger till grund för beslutet har ingenting att göra med det övergripande målet. Om valet däremot handlar om vilken utbildning som för ögonblicket känns bäst, tryggast eller trevligast, kan däremot kriterier som närhet till vänner vara relevanta. I exemplet indikeras även andra vanliga problem, som att olika preferenser kan stå i konflikt med varandra. På kort sikt kanske juristlinjen framstår som det bästa alternativet för Lisa, då det är en utbildning som hon finner intressant - och som passar bra ihop med andra delar av livet (som närhet till hemort, vänner och familj). I ett längre tidsperspektiv, och med hänsyn till andra aspekter (som tänkbara framtida arbetsuppgifter eller livsstil), kanske agronomlinjen vore ett ännu bättre alternativ. Till skillnad från valet mellan två till synes likadana konservburkar är svårigheterna med att kunna rangordna utbildningar och bedöma tänkbara utfall av dem mer allvarliga, och för all del även mer teoretiskt intressanta, då konsekvenserna är betydande. Utifrån Elsters (1989b) perspektiv är det dock inte rimligt att förvänta sig att människor ska ha »fullständiga» preferenser, eller perfekt möjlighet att rangordna dem, då detta ställer orimliga krav på information och på människors förmåga att hantera den.

l nformation Som framgår av exemplet ovan är tillgång till information en viktig förutsättning för att människor ska kunna agera rationellt. Inom den smalare inriktningen utgår man från att människor har tillgång till perfekt och adekvat information - och att de utifrån denna är kapabla att fatta logiska och konsistenta beslut ( Chong 2001 ). Detta bygger också på antaganden om att märiniskors handlingar är optimalt relaterade till den information, eller de bevis, som finns tillgängliga - och att

individen beaktar »alla men endast de relevanta bevisen och att inga delar ges för stor eller liten betydelse» (Elster 1989b:4, min övers.). Utifrån antaganden om subjektiv rationalitet blir dock förutsättningarna radikalt annorlunda. I likhet med urbefolkningen på de melanesiska öarna är människan begränsad till de kunskaper och föreställningar som han eller hon besitter - eller har rimliga möjligheter att införskaffa. I somliga situationer, exempelvis om vi står inför ett beslut som vi uppfattar som avgörande, är vi sannolikt beredda att införskaffa mer information och kunskaper än vid ett rutinmässigt beslut (Elster 1989b ). Om vi går tillbaka till exemplet ovan, om val av utbildning, så är det rimligt att förvänta sig att Lisa förbereder sig noggrant innan hon fattar sitt beslut. Hon tar reda på upplägg och innehåll i de två utbildningarna, läser aktuella utvärderingar av de två universiteten och försöker skapa sig en bild av vad respektive utbildning kan leda fram till. Lisa inser dock snabbt att hennes egna kunskaper inte räcker till, varför hon uppsöker en studievägledare för professionell rådgivning (exempelvis om olika inriktningar inom respektive utbildning och om hur arbetsmarknaden ser ut för tillfället). Med hjälp av sin mor tar Lisa även kontakt med en avlägsen släkting som är advokat, för att få inblick i yrkeskulturen bland jurister. Det finns dock flera uppenbara problem. För det första är det inte säkert att Lisa kan få tag på all den information hon önskar. För det andra är det alltid upp till henne själv att bedöma och hantera den information hon får tag på. Även om hon tar hjälp av andra människor, så kvarstår det ursprungliga problemetäven dessa måste väljas och bedömas. Ytterligare ett problem är att avgöra hur mycket information det är rationellt att samla in. Jon Elster (1986, 1989b) har sammanfattat det som att den optimala mängden bevis till stor del är beroende av våra preferenser. Ju viktigare vi anser att ett beslut är, desto mer information är det rationellt att samla in. Om vi funderar, jämför och undersöker för länge kan tillfället gå oss förbi, varför handlingen blir irrationell. På liknande sätt kan ignorans av information, och önsketänkande, leda till irrationella handlingar. Om det är möjligt att veta vilken mängd av information som det är rationellt att samla in varierar dock från en situation till en annan (se även Elster 1984).

93

Ömsesidigt beroende och kollektiva handlingar I de allra flesta situationer finns någon form av ömsesidigt beroende. Människor utför sällan handlingar i sociala vakuum, utan är tvärtom beroende och påverkade av vad andra människor gör, tycker och tänker. Att förutspä hur människor kommer att agera i en given situation - även om de antas vara rationella - är därför mer komplicerat än det kan tyckas. När en individ försöker komma fram till vad som är en optimal, eller åtminstone tillräckligt bra, handling måste han eller hon ta hänsyn till hur andra aktörer kan förväntas agera. Individen måste också ta hänsyn till att de övriga inblandade aktörerna gör motsvarande beräkningar. Enkelt uttryckt: »alla» försöker lista ur hur »alla andra» kommer att agera - för att kunna anpassa sitt eget handlande på bästa sätt (Elster 1989b ). Problemet är dock att »alla andra» också försöker göra dessa justeringar. Inom rationell handlingsteori antas det vanligtvis att människor både ser sig själva och omgivande aktörer som rationella - och att människor utgår frän att det som de själva uppfattar som rationellt är intersubjektivt, det vill säga någonting som delas av andra (jämför Allwood 1976). Raymond Boudon (1982) har uppmärksammat att det finns mänga absurda och oavsiktliga konsekvenser (Boudon kallar dem »perversa konsekvenser»), mellan individuell och kollektiv nivå inom den ekonomiska sfären, men att det finns minst lika mänga inom den sociala motsvarigheten. Enkelt uttryckt handlar det om individuella och kollektiva effekter som uppstår genom individuellt agerande, men som inte ingick i individens explicita mäl. Ett exempel på denna typ av effekter är ökad utbildningsnivå. Det individuella behovet av högre utbildning har, enligt Boudon, skapat en devalvering av värdet på kollektiv nivå. Ju fler som exempelvis genomgår en universitetsutbildning, desto mindre blir den värd - både på arbetsmarknaden och i termer av kulturellt kapital. Detta skapar negativa effekter både för individen och kollektivet. Individen måste göra allt större investeringar i utbildning i jämförelse med tidigare generationer, för att uppnå en viss socio-professionell status, utan att det motsvaras av ökade kvalifikationskrav för specifika yrken. Kostnaden hamnar dock inte enbart hos individen, i termer av tid, engagemang och studielån, utan 94

även hos kollektivet, som finansierar det växande utbildningssystemet. Det är när vi kommer till att analysera situationer där människor ömsesidigt påverkar varandra som poängerna med rationell handlingsteori (och exempelvis spelteori) blir tydliga. Vad som är rationellt på individuell nivå kan få oavsiktliga konsekvenser på kollektiv nivå, likaså kan det som är rationellt för kollektivet vara irrationellt - eller rent av skadligt - för individen. Det är även i situationer av ömsesidigt beroende som strategiskt handlande blir tydligt. 1 Beroende på situation kan olika typer av strategiskt handlande vara lämpligt. I somliga situationer, som när inblandade aktörer har ungefär likvärdiga resurser till sitt förfogande, kan samarbete vara en rationell strategi. Ett exempel på detta är när företag går samman och bildar en kartell i stället för att försöka konkurrera ut varandra. Vinsten kan då bestå i att man kan hålla stabila och höga priser på de varor man säljer, eller att man konkurrerar ut företag utanför kartellen. Priset är dock vanligtvis att man avstår från konkurrensfördelar (exempelvis möjligheten att på egen hand sänka· priset på varorna för att kunna sälja större volymer). I andra situationer kan det i princip bara finnas en vinnare, varför samarbete är uteslutet som strategi. Ett fenomen som ofta diskuteras i dessa sammanhang är fripassagerarproblemet. Detta refererar till en incitamentsstruktur där »normala», »förnuftiga» och »rationella» människor överlåter produktion av sådant som både är till egen och kollektiv nytta på andra. Individen tar med andra ord del av vad andra människor skapar- men bidrar inte själv. Utifrån rationell handlingsteori uppstår detta när individen definierar handlingen som för kostsam att utföra och där det finns möjligheter att åka snålskjuts utan att andra kostnader, som sociala sanktioner, bedöms som ännu högre. Ett exempel på detta är deltagande i politiska val (se till exempel Elster 1989b; Boudon 2003). De allra flesta människor, i demokratiska samhällen, anser att det är viktigt med öppna val och medborgerligt engagemang. För individen är dock det enskilda inflytandet, genom att rösta i ett val, så pass litet och försumbart ' Vilket både inom rationell handlingsteori och inom spelteori ofta analyseras i termer av »spel». Vålkända spel är »fångarnas dilemma», »chicken» och »assurance game» (se till exempel Elster 1983). 95

att det snarast är rationellt att inte delta (och i stället använda sin tid och sitt engagemang till någonting annat). För att detta resonemang ska hålla, ur ett individuellt rationellt perspektiv, krävs dock att tillräckligt många andra tar sitt medborgerliga ansvar, offrar sin tid och sitt engagemang (exempelvis för att sätta sig in i politiska frågor och vilka partier som representerar olika alternativ) - och går till vallokalen och röstar. ÅterigelLär det viktigt att hålla i åtanke att det handlar om en idealtypisk konstruktion. I empiriska studier kan man exempelvis alltid finna personer som, oavsett vilka möjligheter som finns, aldrig skulle åka snålskjuts på andra människors insatser (Coleman & Farao 1992).

Exempel på empirisk forskning: rationella val av religion Religion är ett område som traditionellt, både inom sociologi och andra olika typer av religionsforskning, har an~etts styras av andra krafter än individuella och rationellt grundade handlingar. I likhet med sådant som vänskap, kärlek och socialt engagemang har det antagits att såväl religiositet som religiös tillhörighet (exempelvis till religiösa samfund) vilar på i"ationella grunder- som traditioner, släktband och känslomässiga upplevelser (Iannaccone 1998). Inom sociologin har det även setts som mer eller mindre självklart att även om samhället inte kommer att sekulariseras helt så komme~ religionen att få en betydligt mer undanskymd roll än tidigare, både för enskilda människor och för samhället i stort. Religiösa ideer och institutioner förlorar sin självklara ställning och ersätts av sekulära alternativ. Sedan mitten av 1980-talet har dock detta perspektiv kommit att utmanas- både beträffande vad som anses styra människors religiösa tillhörighet och aktivitet och om det är självklart att förvänta sig att samhället går mot oundviklig sekularisering. Detta perspektiv, som ofta benämns som ett ekonomiskt perspektiv eller marknadsperspektiv på religion, bygger till stora delar på rationell handlingsteori (för introduktioner se Brodin 2002; Warner 1993; Young [red.]1997). Ett grundläggande antagande inom denna inriktning är att religiös tillhörighet och aktivitet - i likhet med sekulära motsvarigheter - byg-

ger på individuella och medvetna val. Laurence R. Iannaccone har formulerat det som att människor väljer vilken religion - om någon - de accepterar och i vilken utsträckning de vill utöva den. Val av religion förväntas bygga på optimering av nytta, som baseras på någon form av kalkyl, där kostnader och nytta ställsmot varandra (Iannaccone 1992). Människor förväntas även vara egennyttiga inom religionens område. Två av de mest tongivande teoretikerna inom detta fält, Rodney Stark och William S. Bainbridge, har formulerat det som att » [ ... ] människor eftersträvar att erhålla det mesta för det minsta» (Stark & Bainbridge 1987:78, min övers.). Utifrån smalare perspektiv på rationalitet betraktas preferenser som förhållandevis stabila, både från en person till en annan och över tid (Becker 1976). För att kunna förklara och analysera religiös förändring, exempelvis i termer av sekularisering, har detta antagande nyanserats avsevärt. Människors religiösa preferenser ses både som föränderliga och möjliga att påverka. Människor både kan förändra och förändrar sin religiösa övertygelse, tillhörighet och aktivitet över tid (Iannaccone 1991; 1997).

I likhet med det bredare perspektivet på rationalitet är det här fråga om ett subjektivt perspektiv på religion. Individers preferenser och önskemål har stor betydelse för religiösa val ( Stark & Finke 2000 ). I likhet med ratio~ell handlingsteori i allmänhet förväntas val av religion ske inom rådande möjligheter och begränsningar. Vilken religion el! person utövar påverkas exempelvis av vilken kunskap och information som finns tillgänglig - inte minst när det gäller tänkbara alternativ. Det är även uppenbart att lagar och samhälleliga institutioner sätter upp gränser för vilka alternativ som är praktiskt möjliga. Om det exempelvis inte råder religionsfrihet i ett samhälle, är det rimligt att förvänta sig att detta begränsar alternativen. Det kanske inte ens är fråga om val i egentlig mening, om det endast finns ett (officiellt) alternativ. Trots att man inom den ekonomiska religionsforskningen utgår från det generella antagandet att religion styrs av samma mekanismer som andra sekulära områden, så finns det en medvetenhet om att val av religion inte alltid är enkelt att jämföra med just sekulära val (som att köpa en ny bil eller att välja mellan två jobberbjudanden). Dels kräver religiös tillhörighet, exempelvis till ett samfund, en hel del investeringar 97

från individen. Till viss del handlar detta om ekonomiska och materiella bidrag i form av medlemsavgifter, kollekter och ideellt arbete. Än mer avgörande är dock investeringar i sådant som tid, kunskaper och känslomässigt engagemang. För att kunna utöva en religion krävs vad som kan benämnas som religiöst kapital, som kunskaper om religiösa antaganden, skrifter, sånger och ritualer (Iannaccone 1990; Stark & Finke 2000 ). Religiös tillhörighet bygger dessutom ofta på långsiktiga åtaganden och investeringar, vilket bidrar till en viss tröghet i val och bytessituationer. Religion är inte någonting man byter ofta eller enkelt (jämför Stern 1999 ). Dessa förutsättningar är inte unika för religionens område, utan återfinns exempelvis inom familjer och frivilliga organisationer. Till stor del påminner den empiriska forskningen inom detta område om hur tillämpningen av rationell handlingsteori ofta ser ut inom ämnen som sociologi och statsvetenskap. Det är mestadels fråga om storskaliga och kvantitativa studier, där man exempelvis är intresserad av att analysera religiös förändring på makronivå (exempelvis i olika länder eller förändring över tid). Det finns dock även andra sätt att använda rationell handlingsteori, både i allmänhet och när det gäller studier av religion. I min avhandling, Religion till salu? (Brodin 2001; se även Brodin 2003), ville jag bidra med nyanserade kunskaper om vad ett ekonomiskt eller rationellt perspektiv på religion kan innebära. Hur fungerar så kallade religiösa marknader utifrån de inblandade aktörernas perspektiv? För att söka svar valde jag att undersöka ett avgränsat religiöst område, nämligen den svenska New Age-rörelsen. Att New Age inte är en traditionell religion är värt att notera - och även ett av skälen till varför just detta område valdes som studieobjekt. New Agerörelsen kan inte sägas vara en sammanhållen eller enhetlig rörelse. Tvärtom består den av vitt skilda ideer, ideologier och praktiker, som ibland, men långt ifrån alltid, vilar på gemensamma grunder. Det är även en rörelse som kännetecknas av låg grad av organisering. Utövande sker ofta i form av workshops, föredrag, vistelser på kursgårdar och i helt privata och informella sammanhang. Utövarna är sällan medlemmar i en viss grupp eller organisation och det är vanligt att engagemang och utövande varierar över tid. Ytterligare ett kännetecken, som

är intimt förknippat med formerna för utövande, är en individualistisk ideologi. Individens personliga val och ansvar betonas. Det anses vara upp till den enskilda människan att fatta beslut - i allt från livsstil och hälsa till tro och livsåskådning. Det ses även som en självklar del av rörelsen att utövarna kombinerar och· provar olika typer av aktiviteter och ideer. Det finns med andra ord få »paketlösningar», med utvalda texter, ritualer och levnadsregler inom New Age-rörelsen. Detta är någonting som individen själv måste sätta samman utifrån egna behov och önskemål. En konsekvens av dessa kännetecken är att marknadsmässiga aspekter ofta är mer framträdande inom New Age än inom traditionella religioner. Utövarna utför återkommande och explicita val av allt från litteratur till kurser, och det är vanligt att betalning sker i reda pengar. Då detta är ett område där valsituationer både är explicita och ses som en självklar del av utövandet öppnar det goda möjligheter för att söka information på mikronivå. Med hjälp av intervjuer, observationer och olika typer av textmaterial eftersträvade jag att nå både »konsumenternas» och »producenternas» perspektiv på hur denna religiösa marknad fungerar. Hur går det exempelvis till att göra ett religiöst val, exempelvis i form av en kurs eller andlig vägledning? Hur hanterar man praktiska problem som bristande information och osäkerhet? Hur är det möjligt att bedöma kvaliteten på en vara eller en tjänst? I studien framkom ett flertal teman, varav två intressanta gäller osäkerhet och betydelsen av sociala nätverk. Ur New Age-producenternas perspektiv sågs det som avgörande att nå ut till intresserade personer. Hur kan då detta ske? Vanliga strategier var via massmedier (som tidningar, radio och TV), direkta kontakter (som föredrag och festivaler), indirekta kontakter (som e-post och reklamutskick) och sociala nätverk. Det alternativ som betraktades som mest effektivt och tillförlitligt var dock det sistnämnda, när tidigare kunder delade med sig av erfarenhet och information till vänner och bekanta. Att välja mellan olika typer av varor och tjänster betraktades av så gott som samtliga intervjuade, oavsett om de var konsumenter eller producenter, som någonting problematiskt. Dels betraktades det som svårt att bedöma kvalitet och innehåll, då det man var intresserad av ofta också var någon99

ting som man hade begränsad erfarenhet av. En annan svårighet gällde att veta vad man skulle jämföra med. Hur är det exempelvis möjligt att veta om en form av meditation är bättre än en annan om man inte har prövat »allt»? Eller om kristallhealing är ett ännu bättre alternativ? Ett annat osäkerhetsmoment, som framför allt konsumenterna uppmärksammade, gällde pris och kostnader, och i förlängningen svårigheten att göra relevanta kalkyler. Det upplevdes bland annat som svårt att få grepp om vad som ingick i en viss vara eller tjänst. En annan aspekt gällde att värdera innehållet. Motsvarade en kurs eller behandling förväntningarna - och det pris man betalat? Intressant nog hade så gott som samtliga intervjuade en rad tankar och strategier när det gällde att hantera osäkerhet i valsituationer. Berättelser och rekommendationer från andra människor betraktades som avgörande både för att få allmänna tips om vad som »var på gång» och för mer specifik information om exempelvis en kurs. Berättelser från andra människor betraktades inte heller som lika mycket värda, oberoende av vem som förmedlade dem. Nära vänner och personer som besatt specifik kompetens värderades allra högst, inte minst för att de även förväntades kunna bedöma om exempelvis en kurs eller en behandling var någonting för just denna individ. Rekommendationer sågs inte som någon ultimat lösning, men däremot som ett praktiskt sätt att åtminstone reducera risker. Andra strategier som lyftes fram kan även de kopplas till reduktion och spridning av risker. Exempelvis var det vanligt att försöka få ett »smakprov» på en vara eller tjänst, exempelvis genom ett »öppet hus»-besök på en kursgård eller en provbehandling till reducerat pris. Då de osäkra valsituationerna inte bara var någonting som bekymrade konsumenterna - utan även producenterna - var denna typ av smakprov någonting som ofta fanns att tillgå.

Sammanfattning Inom den bredare rationella handlingsteorin har~ som framgått ovan, många mänskliga brister diskuterats. Människor glömmer, missbedömer och saknar karaktär att hålla fast vid ursprungliga planer. Preferenser kan vara otydligt preciserade eller omöjliga att rangordna. 100

Likaså kan den information som finns tillgänglig, eller är rimlig att införskaffa, vara falsk, missvisande eller på andra sätt otillräcklig. Handlingar utförs dessutom i sociala sammanhang, där det finns olika typer av ömsesidigt beroende, varför det är svårt att förutspå utfall- även om individerna på det stora hela antas vara rationella. Utifrån ett objektivt perspektiv är det därför knappast någon överdrift att konstatera att både handlingar och utfall ofta är allt annat än rationella. En relevant fråga är dock om det bredare rationella handlingsperspektivet leder till att man bortförklarar uppenbart irrationellt handlande och döljer det bakom antaganden om begränsad rationalitet. Svaret är nej. För det första är det nödvändigt att komma ihåg att rationell handlingsteori utgår från aktiva och medvetna handlingar och inte från alla typer av beteenden, reflexer eller instinkter. För det andra hävdar så gott som ingen förespråkare för teoribildningen, vare sig av den smalare eller bredare inriktningen, att alla handlingar skulle vara rationella. Det finns mängder av exempel på uppenbar irrationalitet. Inom den bredare inriktningen betraktas det dock som en avgörande skillnad om avsikten med en handling är rationell eller ej. Misslyckad rationalitet, exempelvis beroende på mänskliga brister, ses ur detta perspektiv inte som synonymt med irrationalitet. Rationell handlingsteori är också, som nämndes i inledningen, att betrakta som idealtypisk till sin karaktär. Målet är att skapa en övergripande teori, som förklarar länken mellan individuellt handlande och ~mhällelig struktur, varför det vare sig ses som möjligt eller önskvärt att specificera alla de situationer eller omständigheter där individer kan misslyckas som rationella aktörer. Detta förekommer självklart ofta. Det grundläggande antagandet är - trots allt - att människors handlingar i atlmänhet utförs medvetet och utifrån vad som uppfattas vara optimala, eller åtminstone tillräckliga, alternativ. Detta ses även som en förutsättning för att mänskliga handlingar ska bli begripliga ur ett sociologiskt perspektiv.

Att läsa vidare Becker, G.S. (19'76) The Economic Approach to Human Behavior. Chicago: Chicago University Press. 101

Elster, J. (1989a) Nuts and Bolts for the Social Sciences. Cambridge: Cambridge University Press.

Referenser Abell, P. (1992) »Is Rational Choice Theory a Rational Choice of Theory», i Coleman, J.S. & Farao, T.J. (red.), Rational Choice Theory: Advocacy and Critique. Newbury Park: Sage. Allwood, J. ( 1976) Linguistic Communication as Action and Communication. Göteborg: Göteborgs universitet, Dep. of Linguistics. Becker, G .S. (1964) Human Capita/: A Theoretical and EmpiricaJ Analysis with SpecialReference toEducation. New York: Columbia University Press. Becker, G.S. (1976) TheEconomicApproachtoHumanBehavior. Chicago: University of Chicago Press. Becker, G.S. (1996) Accountingfor Tastes. Cambridge: Harvard University Press. Blau, P.M. ( 1964) Exchange and Power in Social Life. New Brunswick: Transaction Publishers. Boudon, R. ( 1982) The Unintended Consequences ofSocial Life. London: The Macmillan Press Ltd. Boudon, R. ( 2003) » Beyond rational choice theory». Annual Review of Sociology, 29:121. Brodin, J.-A. (2001) Religion till salu? En sociologisk studie av New Age i Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Brodin,J.-A. (2002) »Ett paket Gud, tack? En introduktion till ekonomiska perspektiv på religion», i Ahrne, G. & Swedberg, R. (red.), Ekonomin i samhället- ekonomsociologiska perspektiv. Lund: Studentlitteratur. Brodin, J.-A. (2003) »A Matter of Choice: a Micro-level study on how Swedish New Agers Choose their Religious Beliefs and Practices». Rationa/ity and Society, Vol. 15, No. 3:381-405. Burridge, K. ([1960] 199s)Mambu -aMelanesianMillennium. Princeton: Princeton University Press. Chong, D. ( 2000) Rational Lives- Norms and Values in Politics and Society. Chicago: University of Chicago Press. Coleman, J.S. ( 1990) Foundations ofSocial Theory. Cambridge: Harvard University Press.

102

Coleman, J.S. & Farao, T.J. (1992) »lntroduction», i Coleman, J.S. & Farao, T.J. (red.), Rational Choice Theory: Advocacy and Critique. Newbury Park: Sage. Edling, C. & Stern, C. ( 2003) »Scandinavian Rational Choke Sociology». Acta Sociologica, Vol. 46; No. 1:5-16. Ellison, C.G. & Sherkat, D.E. (1995) »Is Sociology the Core Discipline for the Scientifk Study of Religion?». SocialForces, Vol. 73, No. 4=1255-1266. Elster, J. ( 1983) Sour Grapes. Studies in the Subversion ofRationality. Cambridge: Cambridge University Press. Elster, J. ( 1984) Ulysses and the Sirens. Studies in Rationa/ity and I"ationality. Cambridge: Cambridge University Press. Elster, J. ( 1986) » Introduction», i Elster, J. (red.), Rational Choice. Oxford: Basil Blackwell. Elster, J. ( 1989a) Nuts and Bolts for the Social Sciences. Cambridge: Cambridge University Press. Elster, J. ( 1989b) Solomonic ]udgements. Studies in the Limitations of Rationality. Cambridge: Cambridge University Press. Elster, J. ( 1999a) Strong Feelings: Emotion, Addiction, and Human Behavior. Cambridge: MIT Press. Elster, J. ( 1999b) Alchemies ofthe Mind: Rationa/ity and the Emotions. Cambridge: Cambridge University Press. Friedman, D. & Hechter, M. ( 1988) »The Contribution of Rational Choke Theory to Macrosociologkal Research». Sociological Theory, Vol. 6, Fall: 201-218. Goldthorpe, J.H. (1998) »Rational Action Theory for Sociology». British journal ofSociology, Vol. 49, No. 2. Hechter, M. ( 1987) Principles ofGroup Solidarity. Berkeley: Berkeley University Press. Hedström, P. & Swedberg, R. (1996) »Rational Choke, Empirkal Research, and the Sociologkal Tradition». European SociologicalReview, Vol. 12, No. 2:127-146. Hedström, P. & Swedberg, R. (1998) »Social Mechanism: an Introductory Essay», i Hedström, P. & Swedberg, R. (red.), Social Mechanisms- an Analytical Approach to Social Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Iannaccone, L.R. (1990) »Religious Practke: A Human Capital

lOJ

Approach».]ournal for the Scientific Study ofReligion, Vol. 29, No. 3:297-314. Iannaccone, L. R. ( 1991) »The Consequences of Religious Market Structure - Adam Smith and the Economics of Religion». Rationa/ity and Society, Vol. 3, No. 2:156-177. lannaccone, L.R. (1992) »Religious Markets and the Economics of Religion». SocialCompass, Vol. 39, No. 1:123-131. Iannaccone, L.R. (1997) »Rational Choice: Framework for the Scientific Study of Religion», i Young, L.A. (red.), Rational Choice Theory and Religion -Summary andAssessment. New York: Routledge. Iannaccone, L. R. ( 1998) » Introduction to the Economics of Religion». Journal ofEconomic Literature, Vol. XXXVI, No. 3:1465-1496. Kahneman, D. (2003) »A Perspective on Judgement and ChoiceMapping Bounded Rationality ». American Psychologist, Vol. 58, No. 9:697-720. March,J.C. (1986) »Bounded Rationality, Ambiguity, and the Engineering of Choice», i Elster, J. (red.), Rational Choice. Oxford: Basil Blackweil Ltd. Merton, R.K. (1936) »The Unanticipated Consequences ofPurposive Social Action». American Sociologica/Review, Vol. 1, No. 6:894-904. Roths tein, B. ( 2003) Sociala fällor och tillitens problem. Stockholm: SNS förlag. Sherkat, D.E. & Wilson, J. (1995) »Preferences, Constraints, and Choices in Religious Markets: An Examination of Religious Switching and Apostasy». SocialForces, Vol. 73, No. 3:993-1026. Simon, H.A. (1947) Administrative Behavior -a Study ofDecision-making Processesin Administrative Organization. New York: Macmillan. Stark, R. & Bainbridge, W.S. (1987) A Theory ofReligion. New Brunswick: Rutgers University Press. Stark, R. & Finke, R. ( 2000) Acts ofFaith - Explaining the Human Side of Religion. Berkeley: University of California Press. Stern, C. ( 1999) The Dynamics ofSocial M ovements -Essays on Gompetition and DiffUsion. Stockholm: Sociologiska institutionen. Tversky, A. & Kahneman, D. (1981) »The Framing ofDecisions and the Psychology of Choice. Science, 211:453-458. Tversky, A. & Kahneman, D. (1986) » Rational Choice and the Framing of Decisions».]ournal ofBusiness, Vol. 59, No. 4:251-278.

104

Warner, S.R. (1993) »Work in Progress toward a New Paradigm for the Sociologkal Study of Religion in the U nited States ». American Journal o[Sociology, Vol. 98, No. 5:1044-1093. Wax, M. & Wax, R. (1963) »The Notion of Magic». Current Anthropology, Vol. 4, No. 5:495-518. We ber, M. ( 1968) Economy and Society. New York: Bedminister Press. Winch, P. ( 1970) » Understanding a Primitive Society», i Wilson, B.R. (red.) Rationality. Oxford: Basil Blackwell. Young, L.A. (red.) (1997) Rational Choice Theory andReligion -Summary and Assessment. New York: Routledge.

105

4· Spelteori av Christofer Edling och Jens Rydgren Inledning Lite tillspetsat skulle man kunna säga att-den ide om människan som en rationell individ som vi sett i teorin om rationella val (kapitel3) gör oss alla till en Robinson Kruse: Människor förväntas·fatta beslut och göra val oberoende av andra människor. I det här kapitlet diskuterar vi en förlängning av teorin om rationella val, nämligen spelteori. Spelteori fokuserar på samspelet, eller: interaktionen, mellan olika rationella aktörer. Spelteori skulle därför även kunna kallas strategisk eller rationell interaktionsteori eller möjligen interaktionistisk beslutsteori (Goffman 1969; Swedberg 2001). Vi uppmanar läsaren att betraktaoch läsa - det här kapitlet som en fortsättning på föregående kapitel. Inom spelteorin formaliseras själva interaktionsprocessen i form av ett spel mellan två eller flera spelare som har att välja mellan att spela olika strategier, därav namnet. Spelarna är alltså vad vi annars skulle kalla sociala aktörer och strategierna är handlingsalternativ. Spelteori utgår från att varje aktör fattar sina beslut med vetskapen om att utfallet inte bestäms endast av det egna valet utan också av de val som en eller flera andra aktörer (motspelaren/motspelarna) fattar. Med begreppet rationell aktör ska i detta sammanhang förstås aktörer (oftast individer, eller i mer sällsynta fall organisationer) som strävar efter att maximera sin nytta, det vill säga som strävar efter att uppnå ett så gynnsamt utfall som möjligt för egen del, givet vetskapen att motspelaren/motspelarna drivs av samma strävan efter nyttomaximering. Med maximerad nytta menas att aktörerna vill tillfredsställa de egna preferenserna i högsta möjliga grad. Det finns däremot ingen anledning att på förhand anta att dessa preferenser i sig måste vara »ra tio107

nella». Vi kan säga att rationalitet därmed ges en proceduriell innebörd, det vill säga: givet individernas preferenser, och oavsett varifrån dessa kommer, så antar vi att själva beslutsprocessen är rationell. ALLMÄNNINGENs TRAGEDI

Spelteori kan med fördel användas inom flera olika områden. Ett mycket viktigt sådant är olika typer av sociala dilemman. Sådana dilemman är av det slaget att även om varje individ agerar rationellt, är det inte säkert att utfallet blir rationellt - varken kollektivt eller individuellt. Man talar i detta sammanhang ibland om en (rationell) handlings oavsiktliga (irrationella) konsekvens (till exempel Boudon 1982). Ett klassiskt exempel på detta är »allmänningens tragedi» eller tragedy ofthe commons (Hardin 1968). Om man tänker sig en allmänning där traktens djur får beta, är det rationellt för varje enskild boskapsägare att maximera antalet djur som betar på det allmännas mark, i och med att de själva får hela vinsten från sina egna djur (som får gratis mat) men bara behöver dela (den försenade) kostnaden som består i att markens gröda så småningom minskar för framtida bete. Ett annat sätt att säga det på är att vinsten för boskapsägaren är lika med 100 procent, medan kostnaden bara är 1oo/n procent, där n är antalet boskapsägare som låter sina djur beta på allmänningen (det vill säga vinsten = 1 medan kostnaden = 1/n ). Dilemmat uppstår dock då alla andra resonerar på samma sätt; marken kommer att överexploateras och omöjliggöra framtida bete, ett utfall som alla förlorar på. Det är lätt att känna igen den här problematiken från till exempel diskussionen om överfiskning (alla fiskare förlorar på att torsken utplånas på grund av överfiskning, men varje enskild fiskare har ekonomiska incitament att fiska upp så mycket torsk som möjligt), om miljöförstöring och om överpopulation i tredje världen. FRIPASSAGERARPROBLEMATIKEN

Logiken i allmänningens tragedi påminner också mycket om den så kallade fripassagerarproblematiken (Olson 1965 ). ( Se även s. 93.) Här består problemet i att en rationell aktör åker snålskjuts på andra i stället 108

för att bidra till organisationer som producerar så kallad kollektiv nytta, det vill säga någon positiv storhet som alla har glädje av och som kommer »alla» (åtminstone inom en given grupp) till del, oavsett om de har bidragit till att den kollektiva nyttan skapades eller ej. Exempel på organisationer som producerar sådana kollektiva nyttigheter kan vara fackföreningar och hyresgästföreningar. Som dessa organisationer fungerar i Sverige är det lätt att se att även icke-medlemmar drar nytta av de lönehöjningar och hyressänkningar som dessa organisationer arbetar fram. Problemet är dock, på ett liknande sätt som i allmänning~ ens tragedi, att inga organisationer kommer att bildas - och därmed inga kollektiva nyttigheter att skapas - om alla aktörer agerar rationellt. Därmed förlorar alla på utfallet. FÅNGARNAS DILEMMA

Båda ovanstående exempel har ofta diskuterats i spelteoretiska termer. Den spelform som har använts för att förstå dessa typer av fenomen kallas för fångaritas dilemma. strukturen i ett fångarnas dilemma är mycket enkel. Låt oss anta att två personer, vi kan kalla dem Leif och Lennart, har gripits av polisen misstänkta för ett rån som nyligen begåtts. De placeras i var sin cell, vilket omöjliggör inbördes kommunikation. Både Leif och Lennart ställs inför ett förslag från polisens sida: »Om du erkänner rånet samtidigt som din kompis nekar, så kommer du att frikännas medan din kompis kommer att dömas till tio års fängelse. Om din kompis erkänner medan du nekar till brotten, så kommer utfallet att bli det motsatta. Om ni erkänner båda två, så kommer ni att dömas till fem års fängelse vardera. Om ni nekar båda två, så kommer ni i alla fall att kunna dömas för ett antal mindre försummelser och båda kommer därför att få ett års fängelse vardera.» I spelteori använder man ofta en spelmatris för att åskådliggöra den situation man vill modellera; spelet återges i så kallad strategisk form. För det här exemplet kan en sådan matris se ut som i figur 4: t. Den andra formen av spelrepresentation, som också är vanlig, kallas extensiv form. Extensiva spel återges i form av ett beslutsträd (se exemplet borra-eller-inte-borra, längre fram i kapidet ).

109

Lennart nekar

erkänner

nekar

3,3

1,4

erkänner

4,1

2,2

Leif

Figur 4:1. Fångarnas dilemma. Ett tvåpersonersspel i strategisk form.

Både Lennart och Leif har err preferensordning där de naturligtvis rankar ett frikännande högst ( = 4 ), det ettåriga fängelsestraffet som näst högst ( = 3), det femåriga fängelsestraffet som näst lägst ( = 2) och tio års fängelse som det sämsta utfallet ( = 1 ). Drivna både av viljan att frikännas (det vill säga uppnå utfallet 4,1) och av rädslan för ett långt fängelsestraff (det vill säga hamna i utfallet 1,4) kommer Lennart och Leif- om de är rationella- att erkänna rånet. Utfallet kommer därför att bli att de båda erkänner och döms till fem års fängelse ( 2,2 ). Detta utfall är dock sämre än utfallet (3,3), som är ett års fängelse vardera, som hade blivit resultatet om båda hade nekat. I spelteoretiska termer kan man därför säga att det troliga utfallet (2,2)- spelets Nash-jämvikt - är Pareto-dominerat av utfallet (3,3). Ett utfall är Pareto-dominant över ett annat utfall om. åtminstone en spelare tjänar på det och om ingen förlorar på det. Ett utfall som inte är Pareto-dominerat av något annat utfall, som utfallet (3,3) i fångarnas dilemma, brukar man kalla Pareto-optimalt. En Nash-jämvikt i sin tur är ett utfall där ingen spelare skulle tjäna på att ensidigt ändra strategi. Om exempelvis Lennart tror att Leif tänker neka till sin medverkan i rånet, så är det bästa för Lennart att erkänna eftersom han då blir frikänd (medan Leif får tio år). Om Lennart tror att Leif tänker erkänna, så är det bästa för Lennart återigen att erkänna, eftersom han då får fem års fängelse (i stället för de tio han skulle få om han nekade och Leif erkände). Oavsett vad Leif gör är det alltså 110

alltid bäst för Lennart att erkänna. Eftersom spelet är symmetriskt (det vill säga utfallet för de olika strategierna är lika för båda spelarna) håller samma resonemang också för Leif. Det bör noteras att utfallet ( 2,2) hade varit troligt även i en situation där viss kommunikation mellan Lennart och Leif hade varit tillåten. Anledningen är att båda hade haft mycket att tjäna på att frångå en uppgörelse om ett ömsesidigt nekande, och då båda hade varit medvetna om detta faktum skulle det ha krävts ett stort mått av ömsesidigt förtroende för att de skulle våga lita på att den andre skulle stå fast vid sitt löfte. Diskussionen om tillit och förtroende har över huvud taget varit central inom litteraturen om fångarnas dilemma, och vi kommer att återvända till detta längre fram i kapitlet. N-PERSONERSSPEL

I verkliga livet inbegriper dock många spelsituationer betydligt fler än två spelare, och det är också fallet i fenomen som påminner om allmänningens tragedi och fripassagerarproblemet. Det vanligaste sättet att förstå sådana situationer är genom att använda så kallade N-personersspel. N-personersspel är spel där ~n spelare spelar mot flera andra spelare. Det mest pedagogiska sättet att presentera sådana spel är kanske att betrakta diagrammet på s. 109. Där ställs N stycken aktörer inför den situation som beskrivs av fångarnas dilemma. Spelarna har att välja mellan två strategier, samarbete (C), eller avvikelse från samarbete, det vill säga att köra sitt eget race (D). Samarbete sammanfaller alltså med strategin att neka och avvikelse från samarbete sammanfaller med strategin att erkänna. Diagrammet visar nyttoutfallet för varje enskild spelare som en funktion av hur många andra som väljer strategi C, samarbete (Schelling 1978). Utmed x-axeln, markerad k, anges hur många av N-spelarna som väljer att samarbete. Utmed y-axeln avläses nyttonivån för respektive strategi, C och D. Om enbart du själv väljer strategi C och alla andra spelar D, vilket motsvarar k = o, är alltså nyttan av att spela C negativ och nyttan av att spela D är noll.

111

Nytta

o

Figur 4:2. Fångarnas dilemma. Schellingdiagram över N-personersspel.

Som tydligt framgår av figur 4:2 finns det en dominerande strategi; alla kommer att föredra strategi D oavsett vilken strategi de andra väljer (eftersom strategi D alltid ger ett högre nyttoutfall). Det framgår också tydligt att varje spelare föredrar att så många som möjligt av de övriga spelarna väljer strategi C samtidigt som de själva väljer strategi D. En nolltaxerare till exempel föredrar att alla andra betalar skatt - så att det finns pengar till de av staten producerade kollektiva nyttigheterna (till exempel vägar och sjukvård)- medan hon själv nolltaxerar och behåller hela sin inkomst och förmögenhet för sig själv. slutligen framgår av figur 4:2 att samtliga spelare- om de är rationellaföredrar ett utfall där alla väljer strategi C framför ett där alla väljer strategi D. Nyttan för mig är ju högre om jag väljer C och alla andra samtidigt väljer C än om jag väljer D och alla andra också väljer D. Denna figur är därmed utformad för att förstå fenomen som påminner om allmänningens tragedi och fripassagerarproblemet: det bästa är om man själv fiskar upp så mycket torsk man bara kan (D) medan alla andra håller sig inom reglerade kvoter (C). På så sätt maximerar man sin kortsiktiga vinst samtidigt som den framtida vinsten inte kommer att minska på grund av utfiskning, vilket skulle bli resultatet av att alla andra också valde strategi D. Det sämsta, å andra sidan, vore om man ensam följde de reglerade kvoterna (C) medan alla andra maximerade 112

sin fångst (D); ens egna lilla insats skulle inte hindra havet från att bli utfiskat, samtidigt som man i onödan minskade sin inkomst från fisket. Resultatet blir därför troligtvis att alla väljer strategi D, vilket är ett utfall som ingen egentligen önskar. Enligt samma logik är det bättre om alla andra betalar medlemsavgift i till exempel fackföreningen, medan man själv står utanför. Man får ändå del av den kollektiva nyttan. Det troliga utfallet - om alla vore rationella - är dock att ingen skulle engagera sig i organisationen och ingen kollektiv nyttighet skulle produceras. Det finns dock anledning att återvända till figur 4:2 och närmare bestämt till parameter k (den punkt där linjen för strategi C skär linjen för noll i nyttoutfall). Om k+i aktörer väljer C-strategin kommer de att uppnå ett högre nyttovärde än om ingen av dem hade valt C-strategin även om alla andra väljer D-strategin (Schelling 1978; se också Hermansson 1990 ). Detta faktum pekar på en möjlig förklaring till varför organisationer som producerar kollektiva nyttigheter trots allt uppstår. Det räcker med att det finns ett tillräckligt stort antal aktörer som för det första är beredda att dela på kostnaden för organisationen (då vinsten trots allt överstiger kostnaden), och som för det andra litar på att tillräckligt många av de andra kommer att stå fast vid sina löften och inte bli fripassagerare (det vill säga byta till strategi D vid tidpunkt t+1), och som för det tredje tolererar att det finns ett mer eller mindre stort antal fripassagerare som gratis drar nytta av den kollektiva nyttighet organisationen kommer att producera. Punkt 2 medför dock att det är ett instabilt utfall: alla är medvetna om att alla andra skulle tjäna, åtminstone kortsiktigt, på att överge strategi C för strategi D. Frågan om ömsesidig tillit och förtroende blir därmed kritisk. Det finns även en mycket omfattande forskning som utifrån ett spelteoretiskt och rationalistiskt perspektiv har behandlat frågan om hur samarbete trots allt kan uppstå i spel av karaktären »fångarnas dilemma» (Axelrod 1984; Taylor 1976). De spelsituationer vi hittills har diskuterat är så kallade enstaka spel, det vill säga spel där spelama har att välja handlingsstrategi enbart vid ett tillfälle. Analyserna av hur samarbete kan uppstå för att lösa sociala dilemman utgår i stället från att spelsituationer inte är unika enstaka beslut utan att de upprepas vid återkommande tillfällen, och att aktörerna dessutom själva vet om att

så kommer att vara fallet. Det krävs även att spelet upprepas ett oändligt antal gånger, eller, om det handlar om ett ändligt upprepat spel, att aktörerna saknar kunskap om exakt hur många gånger en spelsituation kommer att upprepas. Aktörerna kan då bestämma sig för att använda en så kallad superstrategi, en strategi som man väljer att konsekvent följa. En sådan strategi kan vara att konsekvent välja strategi C, en annan att konsekvent välja strategi D. En superstrategi som visat sig vara mycket framgångsrik, oavsett vilken annan strategi motspelaren/motspelarna använder sig av, är strategin lika-for-lika (Axelrod 1984). Om vi tänker oss att fångarnas dilemma-spelet upprepas en gång om dagen så innebär lika-för-lika-strategin att om motspelaren väljer att spela D idag, så kommer du att använda strategi D när spelet upprepas imorgon. Om motspelaren byter strategi till C dagen efter det, så ko~mer du att använda strategi C den fjärde dagen. Poängen med en sådan likaför-lika-strategi är att avsteg från samarbete (D) alltid bestraffas och att samarbete (C) alltid belönas, och inte minst att logiken i denna strategi är transparent för samtliga spelare. En rationell motspelare bör så småningom inse att i interaktion med motspelare som använder lika-för-lika-strategin kommer nyttoutfallet över tid att bli högre om han eller hon konsekvent väljer strategi C, än om man väljer strategi D (se figur 4:2 samt resonemanget ovan). Över tid kan därför spelarnas val av strategi konvergera mot ett utfall som är Pareto-optimalt. Båda fångarna kommer alltså att tiga och komma undan med det mildaste straffet.

Koordinationsspel Det utmärkande med fångarnas dilemma och relaterade spel är att de präglas av intressekonflikter mellan individuell och kollektiv nytta. Det finns dock andra typer av spel där sådana konflikter saknas. En sådan viktig klass av spel är koordinationsspel. I koordinationsspel består problemet enbart av att de olika aktörerna måste välja samma strategi, egalt vilken. När ett jämviktsläge väl har uppnåtts i ett sådant spel finns det, till skillnad från dilemma-spelen, ingen anledning för någon av spelarna att ändra strategi. I ett koordinationsspel sammanfaller med andra ord Nash-järnvikterna med de Pareto-optimala utfallen. Det 114

svåra för spelarna är emellertid att koordinera sina handlingsvaL Den här gången låter vi Lennart och Leif vara bilister som möts på var sin sida av en lång och mycket smal bro. De är för långt från varandra för att kunna kommunicera och måste var och en för sig besluta om man ska åka vidare eller stanna för att släppa fram den andre. Ingen av dem har bråttom, och det kvittar dem båda lika om de får åka över bron först eller sist. Däremot vill ingen av dem bli stående mitt på bron (vilket blir resultatet om bägge bestämmer sig för att åka), och heller inte bli stående stilla utan att någon av dem åker. Vi avbildar den här situationen med matrisen i figur 4:3. Båda spelarna har att välja mellan alternativet att stanna eller att köra vidare. Ur Leifs perspektiv spelar det alltså ingen roll om han stannar och Lennart kör vidare eller om Lennart stannar och Leif själv kör vidare, vilket åskådliggörs med samma utfall (1,1) för dessa alternativ. Leifblir lika missnöjd om han själv stannar och Lennart gör detsamma som om han själv kör vidare och Lennart gör detsamma ( o,o ). Lennart har precis samma preferenser som Leif.

Lennart stannar

kör

stannar

0,0

1,1

kör

1,1

0,0

Leif

Figur 4:3. KoordinationsspeL TvåpersonersspeL

I och med att det finns två lösningar på problemet finns det i realiteten ingen: eftersom spelet saknar en dominant strategi finns det inget rationellt sätt att välja om man bör stanna eller köra. Denna problematik gäller dock i huvudsak koordinationsspel som inte upprepas. Om Lennart och Leif skulle mötas vid bron upprepade gånger är det sannolikt att en konvention skulle uppstå: att de åkte först varannan gång, att u

s

den som kommer västerifrån får åka först etcetera. Sådana konventioner som löser koordinationsspel ser man flertaliga exempel på i vardagslivet. Ett banalt exempel är konventionen att de som står stilla i tunnelbanans rulltrappor i Stockholm håller till höger, medan de som har bråttom och går eller springer därmed har plats till vänster. Tvärtom hade naturligtvis fungerat precis lika bra. Däremot hade det fungerat mycket sämre om några stillastående hade hållit till höger och några till vänster. Brott mot denna konvention - oftast utförda av ickestockholmare - sanktioneras också genom arga rop om att hålla till.höger. Ett enkelt exempel som detta visar att spelteori kan vara ett viktigt redskap för att upptäcka så kallade kontrafåktualiteter, saker som vi tar för självklara men som i själva verket skulle kunna vara annorlunda (Swedberg 2001). Koordinationsspelets viktigaste bidrag skulle i sådana fall vara att sätta fingret på frågan varför vardagen inte är mer oordnad än den är och varför »kaos» inte uppstår oftare än vad det gör, det vill säga hur vi lyckas koordinera våra beslut och vårt beteende i så stor utsträckning att vardagen blir så välordnad. Det bör dock poängteras att vissa koordinationsspel anses vara så viktiga att man inte villlåta individer lösa dem spontant i takt med att de manifesterar sig. Ett sådant exempel är problemet huruvida man ska köra bil på höger eller vänster sida. Om man gör det ena eller det andra spelar egentligen ingen större roll, huvudsaken är att alla kör på samma sida. I sådana fall instiftas statligt sanktionerade konventioner i form av lagar för att undvika de katastrofala följder som uppstår om några kör på vänster sida och resten på höger sida. En annan idealtypisk form av koordinationsspel går på engelska under namnet hattie of the sexes, det vill säga ungefär »könskampen» (Luce & Raiffa 1957). Denna typ av spel kan vara användbar för att visa hur konventioner som reproducerar maktförhållanden uppstår, det vill säga som systematiskt gynnar den överordnade och missgynnar den underordnade (se Hollis 1994, kap. 6). För enkelhetens skull tänker vi oss i det här fallet att Lennart och hans sambo Linnea har bestämt sig för att hitta på någonting på kvällen. De har pratat om att antingen gå på travet på Solvalla eller en klassisk balett på Kungliga Operan. Eftersom de har skilda preferenser116

Lennart föredrar travet och Linnea baletten- beslöt de sig för att fundera på saken. På grund av en trasig mobiltelefon kan de oturligt nog inte kommunicera med varandra under dagen, utan måste var och en bestämma sig för vart de ska bege sig på kvällen. Båda föredrar en kväll i varandras sällskap framför en kväll i ensamhet, men Lennart föredrar travet och Linnea baletten. Vi kan återge spelsituationen med hjälp av matrisen i figur 4:4, där Lenoarts och Linneas preferenser är ordnade från 1 till 4·

Linnea travet

baletten

travet

4,3

2,1

baletten

1,2

3,4

Lennart

Figur 4:4. Könskampen. Tvåpersonersspel i strategisk form.

Som framgår av spelmatrisen (figur 4:4) finns det två Nash-järnvikter, (4,3) och (3,4), eftersom Lennart föredrar en sak och Linnea en annan. Problemet är återigen att det inte finns en dominant strategi. Låt oss för ett ögonblick anta att Lennart vet att Linnea tänker gå och se baletten. Det finns då ingen anledning för honom att åka till Solvalla, eftersom han föredrar Linneas sällskap på Operan ( 3) framför att sitta ensam på Solvalla (2). Liksom i koordinationsspelen som diskuterades ovan måste det till en konvention för att lösa problemet. Till skillnad från det tidigare koordinationsspelet, återgivet i figur 4:3, där båda jämviktslägena var lika bra för båda spelarna, så finns det dock i detta fall en risk att det uppstår konventioner som systematiskt missgynnar en grupp av aktörer och gynnar en annan. Om samma spel upprepas gång efter annan, 117

skulle det till exempel i det här fallet kunna växa fram en konvention som säger att kvinnan bör vika sig för mannens vilja - och därmed följa med på travet. Mer generellt förmedlar detta spel en lärdom om varför det kan vara (individuellt) rationellt av individer att acceptera en maktfördelning som missgynnar dem; annars skulle de kunna hamna i ett utfall som skulle missgynna dem ännu mer (Hollis 1994:129). I det här fallet är det till exempel uppenbart att Lennart och Linnea föredrar varandras sällskap framför alternativet att dela på sig och gå på var sitt evenemang, varför båda två faktiskt har incitament att underordna sig den andras önskan. Hur löses då koordinationsspel? Thomas Schelling (196o) föreslog tidigt att det sker genom att vi faller tillbaka på något slags tyst kunskap. Ett berömt exempel handlar om två personer som ska mötas en given dag i New York. Problemet är bara att de inte bestämt någon tid, inte heller någon plats och att de inte kan meddela sig med varandra innan de träffas. Det spelar ingen roll för dessa två personer var eller när man träffas, så länge mötet blir av. Vi har alltså en situ~tion precis lik den i figur 4:3. Om man ställer ett antal amerikaner inför denna hypotetiska situation, så visar det sig att de allra flesta säger att de skulle gå till Grand Central Station klockan 12 på dagen. Det finns alltså en delad tyst kunskap som avgör vilket som är det rimligaste beslutet i den här osäkra situationen. Schelling kallar detta för en fokalpunkt eller brännpunkt. Dessa fokalpunkter är till stor del resultatet av vår gemensamma historia och kan vara starkt kulturellt bundna. Om författarna till det här kapitlet ställs inför samma situation fast i Stockholm, visar det sig till exempel att den ena går till »plattan», det vill säga Sergels torg, och den andra till »svampen», det vill säga Stureplan. Om det är så att vi kollektivt delar fokalpunkter är det lätt att se hur systematisk ojämlikhet kan uppstå i spelet om könskampen. Eftersom mannen historiskt sett varit överordnad kvinnan i de allra flesta kulturer, och eftersom män även idag har flera privilegier visavi kvinnor, även i ett relativt jämlikt land som Sverige, så är det troligt att tyst kunskap skulle öka chansen att Lennart och Linnea går på travet. Fokalpunkten är helt enkelt att mannens vilja går före kvinnans och den fokalpunkten är densamma för både Lennart och Linnea. 118

Att borra eller inte borra: ett fängelsespel från verkliga livet Som 20-årig sociologistudent blev Marek Kaminski arresterad och dömd till ett fem månader långt fängelsestraff. Året var 1985 och platsen Warszawa. Polen var en kommunistisk diktatur och det underjordiska nätverket solidaritet höll på att byggas upp. Vid sidan av sina studier drev Kaminski förlaget STOP, där han gav ut förbjuden litteratur, tills en dag då hans skåpbil, full av illegala böcker, stoppades av polisen. Vål fängslad slogs han omedelbart av hur vad som utifrån framstod som fullkomligt irrationellt beteende från fångarnas sida i själva verket präglades av strikt strategiska överväganden. Tidigt fick han därför iden att gestalta livet i fängelset med hjälp av spelteoretiska verktyg. Hans analyser publicerades senare i boken Games prisoners play (Kaminski 2004 ), vilket också är hans doktorsavhandling. I många fängelser - liksom Rakowieca där Kaminski satt - är informationsutbyte och byteshandel ett viktigt vardagsbestyr för fångarna. Speciellt eftertraktade varor i fängelset utgjordes av knivar, rakblad, mat, cigaretter och te. Allt detta var saker som det var ont om; knivar, rakblad och te var dessutom förbjudna liksom pengar. Och det »handlades» förstås med alla möjliga upptänkliga föremål vid sidan av dessa. Det mesta byttes rakt av, men med hårdvaluta- pengar, cigaretter och te - kunde man också betala för varor om man inget annat hade att byta med. Handel och byteshandel kan ske på många olika sätt, men alla präglas av uppfinningsrikedom och risktagande, eftersom byteshandel inte är tillåten (även om alla känner till att den sker). Ett sätt att möjliggöra byteshandel är att borra små tunnlar (horisontellt och vertikalt) mellan fängelsecellerna genom vilka man kan skicka mindre paket och meddelanden. Eftersom personalstyrkan på fängelser som regel är ganska liten och ·har relativt många uppgifter - medan fångarna har i det närmaste obegränsat med tid -finns det ingen möjlighet för fångvakterna att vare sig upptäcka eller täppa till alla tunnlar, så länge de är relativt små. Vakterna koncentrerar helt enkelt sina insatser till att upptäcka och motarbeta tunnelbyggen som är så stora att de äventyrar säkerheten på fängelset. För en utomstående ser det alltså ut som om fångarna borrar hål lite här och där och vakterna mer eller

mindre planlöst murar igen vissa av dem men inte andra. Kaminski menar att detta i själva verket sker enligt en mycket rationell kalkyl, där en fånge har att välja mellan att borra en stor eller en liten tunnel eller att avstå helt från att borra. Fångvaktarna å sin sida kan antingen mura igen ett hål eller strunta i att agera. Låt oss, precis som Kaminski själv väljer att göra, återge detta spel i extensiv form, det vill säga som ett beslutsträd. Figur 4:5 återger det spel mellan fångar och vakter som uppstår då fångar väljer att borra eller inte borra tunnlar mellan fängelsecellerna. De två spelarna, fånge och vakt, fattar beslut sekventiellt, det vill säga i turordning, där fången först väljer sin handling och därefter vaktell· En fånge har att välja mellan att borra ett stort hål, borra ett litet hål eller att inte borra något hål alls. Detta illustreras med den översta vita noden. Om fången väljer att inte göra något alls så uppstår ingen beslutssituation för vakten, utan spelet tar slut. Det illustreras med den översta svarta noden. Men om fången väljer att borra ett hål så har vakten att besluta sig för att antingen mura igen hålet eller att titta bort och strunta i hålet. Denna valsituation illustreras med de två nedre vita noderna. Det är två noder eftersom vaktens beslutssituation uppstår både om fången borrar ett litet hål och om fången borrar ett stort hål. Beroende på vilken sorts hål som fången har borrat och vilken åtgärd vakten vidtar, så kan spelet sluta i fyra olika utfall. Dessa utfall illustreras med de fyra nedre svarta noderna, en för varje möjlig situation. Det finns alltså sammanlagt fem olika utfall i borra-eller-inte-borra-spelet. Göra inget

FÅNGE VAKT Mura

l ,2

5,1

2,3

4,4

Figur 4:5. Att borra eller inte borra (och att mura eller inte mura). Ett tvåpersonersspel i extensiv form. 120

Låt oss närmare betrakta konsekvenserna av de fem utfallen. Båda spelarna har en given preferensordning, som vi kan numrera 1-5, där 1 är sämst och 5 är bäst. I figur 4:5 är varje svart nod associerad med ett utfall som uttrycker spelarnas preferenser. Den första siffran anger fångens preferens och den andra siffran anger vaktens preferens. Fången skulle helt klart föredra att borra ett stort hål som vakten valde att bortse ifrån, medan det sämsta- ur fångens perspektiv- skulle vara att borra ett stort hål som vakten faktiskt murade igen. Ett stort hål är det bästa alternativet ( 5), under förutsättning att det förblir öppet, eftersom det ger helt andra möjligheter att byta varor mellan cellerna och det är det sämsta alternativet ( 1 ), under förutsättning att det muras igen, eftersom det är mer arbete med att borra ett stort hål. Det näst sämsta alternativet ( 2) för fången är att borra ett litet hål som vakten murar igen och det näst bästa ( 4) är att borra ett litet hål som vakten väljer att bortse ifrån. Att inte göra någonting alls är vare sig bra eller dåligt ( 3). Vakten å sin sida, som vill arbeta så lite som möjligt, föredrar att fångarna inte borrar några hål alls ( 5). Det sämsta för vakten är att bortse från ett stort hål ( 1 ). Det näst sämsta är att behöva mura igen ett stort hål ( 2 ), eftersom det är jobbigt. Eftersom små hål, som vi tidigare sagt, inte utgör någon säkerhetsrisk kan en vakt spara på krafterna och bortse från dessa. Därför är det näst bästa valet (4) att bortse ifrån att fången borrar ett litet hål. Sämre än att inte behöva arbeta, men bättre än att behöva mura igen ett stort hål,' är att mura igen ett litet hål (3). Vad kan vi alltså förvänta oss för beteende hos fånge respektive vakt i borra-eller-inte-borra-spelet, utifrån det vi nu vet om deras preferenser? Låt oss anta att vår fånge strävar efter det bästa alternativet och bestämmer sig för att borra ett stort hål. Fångens val gör alltså att vi följer beslutsträdet längs den vänstra grenen. Vakten har att välja mellan att mura igen hålet eller att titta bort. Eftersom ett igenmurat hål, ur vaktens perspektiv, är att föredra framför ett öppet kommer vakten att mura igen hålet. Vaktens val tar oss således vidare ner till vänster och vi noterar att utfallet blir ( 1,2 ), det vill säga det sämsta alternativet för fången och det näst sämsta alternativet för vakten. Låt oss anta att vår fånge suttit en tid i fängelset och har kunnat observera hur vakterna förhåller sig till de hål som borras mellan cellerna. I så fall kan vi 121

förmoda att fången på förhand kunnat gissa vad som skulle hända, det vill säga att vakten skulle mura igen hålet. Ett rimligare val för vår fånge vore alltså att borra ett litet hål, det vill säga vi följer den mellersta grenen nedåt i beslutsträdet till vaktens beslut. Eftersom små hål inte utgör någon egentlig säkerhetsrisk, kommer vakten av tidsbrist och lättja bara att leta efter stora hål och bortse från små hål. Vaktens beslut är alltså att titta bort i stället för att göra sig besväret att leta efter och mura igen ett litet hål, vilket innebär att vi följer beslutsträdet ner till höger och hamnar i utfallet ( 4,4 ). Detta är i själva verket det näst bästa alternativet för båda spelarna: fången får ett litet hål som kan användas för byteshandel och vakten behöver inte arbeta. Det är också den rimligaste lösningen på borra-eller-inteborra-spelet. Inga andra utfall är lika bra för båda spelarna, det vill säga detta är det unika jämviktsläget. Fången kommer aldrig att borra ett stort hål, eftersom han vet att vakten kommer att mura igen det. Och eftersom fången :vet att vakten inte murar igen små hål, så kommer fången aldrig att avstå från att borra. Vi kan tänka oss att fängelset någon gång då och då bestämmer sig för att göra en razzia och täppa igen alla hål, små som stora. Men så snart razzian är över och man återgår till vanlig bemanning, det vill säga relativt få vakter i förhållande till antalet fångar, så kommer spelet att börja om. Men vi skulle också kunna tänka oss att det ibla~d kommer extra nitiska vakter, som kanske jobbar extra nitiskt och till och med frivilligt arbetar övertid för att upptäcka och mura igen även små hål. I så fall måste vi ändra vaktens preferensordning, så att han eller hon föredrar att även mura igen små hål framför att titta bort. Men med omkastade preferenser blir också spelet, och lösningen, annorlunda. Det intressantaste med det här spelet är kanske att Kaminski lyckats översätta sina egna erfarenheter från fängelsevistelsen till en mycket enkel form av strategisk interaktion mellan fånge och fångvaktare.

Avslutning Vi har med det här kapitlet velat visa att spelteori är en användbar förlängning av teorin om rationella val. Sociologer har hittills visat ett 122

ganska svalt intresse för spelteori, trots att i stort sett nästan all god sociologi handlar om social interaktion. Det kan finnas många skäl till detta bristande intresse. De flesta sociologer är i första hand intresserade av att förstå och förklara en omedelbart given och observerbar komplex empirisk verklighet. En anledning som gör det svårare för sociologer att se nyttan i spelteori kan alltså vara att det är en ganska abstrakt och formaliserad teoritradition. (Vi har dessutom helt avstått från de matematiska aspekterna av spelteori, vilka knappast ökar attraktionskraften för genomsnittssociologen.) Inom spelteori arbetar man med starkt idealiserade och avskalade aktörer och interaktioner. Det är därför svårt att se tydliga empiriska tillämpningar. Men vi menar att spelteorins styrka ligger just där sociologerna ser dess svaghet. Ibland kan det vara användbart med ett mycket abstraherat språk för att komma igång med sitt teoretiska projekt och för att driva det framåt. Att tänka sig social interaktion som ett spel, där man reducerar både antalet aktörer till idealiserade nyckelspelare och antalet handlingsalternativ, ger oss snabbt en grovskiss och tvingar oss att fundera över drivkrafter bakom aktörernas handlande. Är det alls fråga om interaktion, vilka är aktörerna, vilka handlingsalternativ har de? På det sättet kan v:i med hjälp av enkla modeller diskutera mekanismerna bakom komplicerade fenomen som konventioner och sociala dilemman. Och vi kan, likt Kaminski i sin analys av fängelset, snabbt bringa klarhet i beteenden som vid första anblicken framstår som tämligen disparata i förhållande till kontexten. Vi avslutar det här kapitlet med att påminna om att en absolut fördel med att utgå från enkla modeller är att de hjälper oss att se vad som utgör teorins fundamentala byggstenar; det är helt enkelt alltid enklare att komplettera en enkel modell än att reducera en komplicerad. Spelteori erbjuder just möjligheten att analysera vissa komplexa problem med mycket enkla modeller.

Referenser Axelrod, R. (1984) The Evolution ofCooperation. New York: Basic Books. Boudon, R. ( 1982) The Unintended Consequences ofSocial Action. New York: St. Martin's Press. 123

Elster, J. (1978) Logic and Society. Contradictions andPossible Worlds. Chichester: John Wiley & Sons. Goffman, E. (1969) Strategic Interaction. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Hardin, G. (1968) »The tragedy of the commons». Science, 162:1243-1248. Hardin, R. ( 1982) Collective Action. Baltimore: Johns Hopkins University Press. Hardin. R. ( 1995) One for All. The Logic ofGroup Conflict. Princeton, NJ: Princeton University Press. Hermansson, J. ( 1990) Spelteorins nytta. Om rationalitet i vetenskap och politik. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Hollis, M. ( 1994) The Philosophy ofSocial Science: An Introduction. Cambridge: Cambridge University Press. Kaminski, M.M. ( 2004) Games Prisoners Play. Princeton: Princeton University Press. Luce, R.D. & Raiffa, H. (1957) GamesandDecisions.Introductionand Critical Survey. New York: Dover Publications. Olson, M. (1965) The Logic ofCollective Action. Public Goodsand the Theory ofGroups. Cambridge, MA: Harvard University Press. Schelling, T.C. (1960) Thestrategyofconflict. Cambridge: Harvard University Press. Schelling, T.C. ( 1978) Micromotives and Macrobehavior. New York: Norton. Swedberg, R. (2001) »Sociology and game theory: contemporary and historical perspectives». Theory and Society, 30:301-335. Taylor, M. ( 1976) Anarchy and Cooperation. New York: Wiley.

124

5· Sociala påverkansprocesser av Peter Hedström Inledning Syftet med en sociologisk teori är att förklara vad som händer i samhället. Eftersom allt som händer i samhället, på ett eller annat sätt, är en konsekvens av individers handliJ?gar, kan handlingsteorier och teorier om social interaktion och social påverkan sägas ha en privilegierad ställning så till vida att de utgör grundfundamentet för förklarande teorier inom flertalet sociologiska fält. I detta kapitel diskuterar jag olika sociala påverkansmekanismer och deras betydelse för att förklara olika samhällsfenomen. Kapitlet är organiserat på följande sätt: I nästa avsnitt diskuterar jag kortfattat vad som ska avses med en »förklaring» av ett socialt fenomen och vilken roll sociala mekanismer spelar i detta sammanhang. Därefter introduceras en generell handlingsteori som förklarar individuella handlingar utifrån individernas preferenser, verklighetsuppfattningar och handlingsmöjligheter - en teori som brukar benämnas DBO-teorin utifrin engelskans desires, beliefs och opportunities. Med utgångspunkt i denna teori diskuteras olika typer av social påverkan. Vissa påverkansmekanismer verkar via individers preferenser och andra via deras verklighetsuppfattningar eller handlingsmöjligheter. Ett flertal empiriska exempel används för att illustrera hur dessa mekanismer verkar och samverkar med varandra. Kapitlet avslutas med en kortfattad diskussion om hur man systematiskt kan analysera länken mellan mikromekanismer som dessa och de makroutfall som de genererar.

125

Sociala mekanismer och sociologiska förklaringar Som antytts ovan så utmärks, enligt min mening, goda förklaringar av att de tydligt anger de mekanismer som antas ha genererat de händelser eller utfall som vi försöker förklara. 1 Filosofer och samhällsvetare har definierat mekanismbegreppet på en mängd olika sätt (se till exempel Bunge 1997 ), men den grundläggande tanken är i samtliga fall att vi förklarar ett fenomen genom· att specificera de mekanismer som bidrog till att generera fenomenet i fråga. En mekanism kan, i abstrakta termer, sägas bestå av entiteter och aktiviteter. Aktiviteterna generar förändring och vilken typ av förändring som genereras beror på entiteternas egenskaper och det sätt på vilket de är spatialt och temporärt organiserade. En social mekanism kan sägas vara en konstellation av entiteter och aktiviteter som är spatialt och temporärt organiserade på ett sådant sätt att de regelmässigt genererar en viss typ av utfall. Den grundläggande tanken bakom en mekanismförklaring är att vi förklarar ett observerat fenomen genom att referera till den sociala mekanism som regelmässigt genererar den typen av utfall. Mekanismer är ofta hierarkiskt organiserade. Vissa sociala mekanismer syftar exempelvis till att förklara kollektiva utfall av aktörers handlingar. I sådana sammanhang kan de enskilda aktörerna sägas vara de grundläggande entiteterna och aktörernas handlingar de grundläggande aktiviteterna. Andra mekanismer syftar till att förklara enskilda aktörers handlingar. Entiteterna kan då sägas vara konstellationer av individuella preferenser, verklighetsföreställningar och handlingsmöjligheter-mer om detta nedan- men förklaringslogiken är densamma: vi förklarar ett observerat fenomen, i detta fall en handling, genom att referera till den mekanism, den konstellation av preferenser, verklighets1 Det bör dock påpekas att det inte råder någon konsensus kring detta. Vissa menar exempelvis att en förklaring består i att visa att den händelse som ska förklaras var att förvänta givet den kunskap vi har om vissa lagbundenheter (exempelvis Hempel1965), medan andra menar att goda förklaringar utmärks av att de identifierar faktorer som är statistiskt relevanta för den händelse som ska . förklaras (exempelvis Lazarsfeld 1955; Salmon 1971). För en detaljerad presentation och diskussion av dessa olika perspektiv, se Hedström (2005).

~

126

föreställningar och handlingsmöjligheter som regelmässigt genererar denna typ av handling. Dessa ideer kan även illustreras med hjälp av Colemans så kallade mikro-makrograf (se figur 5:1 ).

Socialt/

Makro:

4

•

---~'·----------------------------------------------------------->

•

11

3

l

Individ/Mikro:

•

------2--------~

•

Figur 5:1. James Colemans mikro-makrograf.

Som sociologer är vi sällan intresserade av att försöka förklara enskilda individers handlingar. Sociologisk teori och forskning syftar vanligtvis till att förklara mer storskaliga sociala fenomen gällande grupper av individer, organisationer eller samhällen i sin helhet. Vår domän är med andra ord lokaliserad i den övre delen av Colemans graf- både vad gäller de fenomen som vi önskar förklara och de förklaringsfaktorer som vi vanligtvis använder oss av. För att kunna förklara vad som händer på denna nivå måste vi emellertid även beakta den nedre delen av Colemans graf. Att korrelera eller på annat sätt direkt relatera de olika sociala fenomenen till varandra (pil 4 i figuren) kan inte anses vara tillfredsställande, eftersom de mekanismer som genererar sådana samband inte återfinns på den nivån. Vad man i stället måste sträva efter är att systematiskt försöka koppla mikro och makro till varandra. Först måste man ange de mekanismer som kopplar förhållanden i individernas sociala miljö till deras preferenser, verklighetsföreställningar, handlingsmöjligheter etcetera (pill). Därefter måste man explicitgöra de mekanismer som kopplar dessa preferenser etcetera till individernas handlingar (pil 2 ), och slutligen måste man analysera hur dessa 127

handlingar samfällt genererar de makroutfall som man försöker föridara (pil 3). Redan Max We ber var inne på tankegångar liknande dessa. En av de viktigaste aspekterna av Webers metodologiska program var att han menade att man aldrig ska betrakta aggregerade korrelationer som förklarande i sig själva (se till exempel We ber 1949 ). Enligt We ber kan sådana samband endast anses som förklarande om det kan visas att de är resultatet av individers förståeliga handlingar (se Turner 1983). Som ovan nämnts tar jag min utgångspunkt i den så kallade DBOteorin, när jag diskuterar dessa kopplingar mellan mikro och makro. Jag kommer huvudsakligen att fokusera på de första två typerna av samband i figur 5:1 (pill och pil 2 ), men i den avslutande diskussionen berör jag även kortfattat hur man kan analysera kopplingen från mikro till makro (pil3).

D BO-teorin Man kan beskriva och analysera handlingar och social påverkan på en mängd olika sätt. Enligt DBO-teorin kan vi förstå och förklara varför individer handlar som de gör om vi utgår från att deras handlingar är meningsfulla för dem, det vill säga om vi antar att det finns en intention som förklarar varför de gör vad de gör. Som framgår av figur 5:2 kan dessa intentioner i sin tur förstås i termer av individens preferenser, verklighetsuppfattningar och handlingsmöjligheter.

Aktör i: s preferenser Aktör i:s verklighetsuppfattningar Aktör i:s handlingsmöjligheter

Figur 5:2. DBO-teorins grundläggande postulat. 128

Med preferenser avses här vad individen vill eller inte vill ska hända eller vara fallet, och med verklighetsuppfattningar avses individens antaganden om hur världen är beskaffad. Begreppet handlingsmöjligheter refererar till en individs faktiskt existerande »meny» av handlingsalternativ (för en närmare diskussion av DBO-teorin se exempelvis Davidson 1980 ). Preferenser och verklighetsuppfattningar är mentala tillstånd som kan sägas orsaka en handling i den mening att de gör handlingen meningsfull. En viss konstellation av preferenser och verklighetsuppfattningar utgör ett pressande skäl (a compelling reason) för att handla på ett visst sätt (von Wright 1989 ). Preferenser och verklighetsuppfattningar har en motiverande kraft som gör det möjligt att förstå och därmed förklara varför individer handlar som de gör. Följande vardagsexempel illustrerar logiken i en D BO-förklaring. Vi kan identifiera tre idealtypiska förklaringar till varför individer gör som de gör, exempelvis varför Sven inte tog med sig något paraply idag:

• Preferensbaserad forklaring: Sven trodde att det skulle regna och han hade ett paraply som han kunde ha tagit med sig, men Sven har lite ovanliga preferenser. Att gå i hällande regn får honom att känna sig som Gene Kelly, dansande och sjungande Singin' in the Rain, och att känna sig som Gene Kelly är någonting som Sven gillar. Därför tog han inte med sig något paraply. • Uppfattningsbaserad forklaring: Sven föredrar att inte bli blöt och han hade ett paraply som han kunde ha tagit med sig, men av misstag läste han gårdagens väderprognos och trodde därför inte att det skulle regna idag. Därför tog han inte med sig något paraply. • Möjlighetsbaserad forklaring: Sven trodde att skulle regna och han uppskattar inte att bli blöt, men när han skulle gå till jobbet, så upptäckte han att hans son hade tagit hans paraply och det fanns inget annat paraply i huset. Därför tog han inte med sig något paraply. Orsaken till en handling är med andra ord en konstellation av preferenser, verklighetsuppfattningar och handlingsmöjligheter som dessa utifrån vilka en handling framstår som meningsfull. Som kommer att 129

diskuteras närmare nedan skiljer sig olika handlingsrelaterade mekanismer från varandra vad gäller hur dessa entiteter är spatialt och temporärt organiserade. En av de viktigaste anledningarna till att använda DBO-teorin som ett mikrofundament för makroinriktad sociologisk teori är att den på ett realistiskt sätt beskriver individers handlande och gör det möjligt att förstå varför individer handlar som de gör. Individer rör sig och beter sig ofta på till synes gåtfulla sätt. Trots detta kan vi ofta förutsäga vad de kommer att göra, och vi lyckas med detta genom att anta att de handlar förnuftigt utifrån sina preferenser, verklighetsuppfattningar och handlingsmöjligheter. Som Fodor (1988:4) uttryckte det när han diskuteradeDBO-teorins förklaringskraft: »Om vi lyckades bra med att förutsäga vädret, så skulle ingen någonsin behöva bli blöt om fötterna; och ändå är vädrets etiologi en barnlek jämfört med vad som orsakar beteenden. » Detta innebär givetvis inte att DBO-teorin gör det möjligt att alltid förutsäga hur individer kommer att handla. Ofta känner vi inte till vilken konstellation av preferenser, verklighetsuppfattningar och handlingsmöjligheter som är aktuell vid ett visst tillfälle. Dessutom kan det givetvis vara så att en individ har goda skäl att göra X men har ännu bättre skäl att göra Y. Trots Poppers argument om empiriska falsifieringars betydelse för teoriutvecklingen (se till exempel Popper 1963), så är ofelbarhet inte något man rimligtvis kan eller bör kräva av en handlingsteori. Vad man bör eftersträva är i stället en realistisk idealtypisk handlingsteori och detta är ett kriterium som DBO-teorin åtminstone uppfyller bättre än samtliga alternativa handlingsteorier som jag känner till.

Social interaktion och social påverkan Än så länge har jag inte sagt någonting alls om orsakerna till orsakerna bakom individers handlande, men det är givetvis väsentligt att även försöka få ett grepp om hur individers preferenser, verklighetsuppfattningar och handlingsmöjligheter formas. Att anta att dessa är konstanta eller slumpmässiga kanske kan vara rimligt i vissa specifika situationer, men det är inte ett rimligt grundantagande att utgå från. Vi l JO

måste i stället försöka specificera olika mekanismer som kan antas vara relevanta. Det bör dock poängteras att jag i detta kapitel inte kommer att diskutera varför en viss individ föredrar eller tror p snarare än q. De mekanismer som jag kommer att diskutera är av en mer generell karaktär och gäller de centripetala krafter som gör att individer tenderar att klustra sig kring vissa p eller vissa q oavsett vad dessa p eller q står för. Det finns mänga olika sätt att beskriva och analysera sädana processer, men frän DBO-teorins perspektiv förefaller det väsentligt att skilja mellan tre typer av påverkansprocesser: (1) preferensförmedlade, (2) uppfattningsförmedlade och (3) möjlighetsförmedlade processer (se figur s:J).

Aktörj:s preferenser

Aktör i:s handlande eller beteende

Aktör j: s verklighetsuppfattningar

Aktör j:s handlande

Aktörj:s handlingsmöjligheter

Figur 5:3. Interaktion mellan aktör i och aktör j enligt D BO-teorin.

Om en aktör, i, påverkar en annan aktörs,j:s, handlande så måste denna påverkan, enligt D BO-teorin, förmedlas via j:s preferenser, verklighetsuppfattningar och/eller handlingsmöjligheter. Det bör betonas att i inte nödvändigtvis behöver vara en enskild individ utan kan vara en grupp av individer med vilka j interagerar eller en »generaliserad andra» som representerar typiska handlanden såsom dessa uppfattas av j. Social interaktion och social påverkan är komplexa fenomen och det finns en omfattande forskning kring sädana processer inom ett flertal 131

discipliner. Jag kommer därför bara att ha möjlighet att ta upp ett fåtal mekanismer, och jag fokuserar på sådana som kan anses vara av särskilt intresse för sociologisk teori. Diskussionen är organiserad i termer av de tre typerna av processer som beskrevs i figur 5:3.

Uppfattningsförmedlad interaktion och påverkan Ett exempel på en uppfattningsförmedlad interaktion är det »fårskocksbeteende» som man ofta kan observera på motorvägar. Trots att väg- och väderförhållandena är konstanta, så kan man ofta observera att förare som är inom synhåll för varandra plötsligt saktar ner som om de alla blivit uppmanade att göra så. Kort därefter ökar de farten, men snart upprepas samma mönster igen - bilarna saktar plötsligt ner för att kort därefter öka hastigheten igen. Anledningen till detta kollektiva beteende är givetvis inte att förarna kan kommunicera verbalt med varandra. Mekanismen som genererar det kollektiva beteendet är av en icke-verbal natur. När en förare minskar hastigheten, observeras detta av de övriga och deras tolkning av den första förarens beteende är vad som genererar det kollektiva utfallet. Anledningen kanske var att föraren observerat en fartkontroll och de övriga tar det säkra före det osäkra och gör detsamma. Snart upptäcker de emellertid att det inte fanns någon anledning att sakta ned och de ökar därför farten igen. Denna typ av beteende kallas ibland för rationell imitation (se Hedström 1998) och är ett exempel på en uppfattningsförmedlad interaktion. Genom sina handlingar eller beteenden påverkar vissa individer andra individers verklighetsföreställningar och därigenom även deras handlingar. Även föreställningar som ex post visar sig vara inkorrekta påverkar individerna, eftersom det ex ante fanns goda skäl att anta att de var korrekta. Exemplet illustrerar därför det så kallade Thomasteoremet som säger att »om folk definierar situationer som verkliga, så kommer de att vara verkliga i sina konsekvenser» (Thomas & Thomas 1928:572). Denna mekanism utgör även kärnan i Mertons klassiska analys av självuppfyllande profetior. Mertons ide var att en objektivt sett felaktig föreställning i vissa fall kan generera handlingar som leder till att den 132

initialt falska föreställningen besannas. Det exempel han använder sig av är en så kallad bankpanik, det vill säga den rusning som uppstår när bankkunder till följd av ett rykte förlorar förtroendet för banken och därför kräver att fä sina depositioner inlösta. När ett rykte om en banks finansiella problem sprids, kommer vissa att ta ut sina depositioner frän banken. Detta bidrar till att förstärka uppfattningen om bankens finansiella problem, dels därför att uttagen faktiskt kan skada bankens finansiella ställning och dels därför att uttagen i sig dessutom signalerar till andra bankkunder att det kanske ändå ligger något i ryktet. Detta leder till ännu fler uttag vilket ytterligare förstärker uppfattningen om bankens finansiella problem och så vidare. På grund av denna mekanism kan även en finansiellt sund bank gå i konkurs och därmed besanna det ursprungligen felaktiga ryktet. Den generella logiken i denna mekanism kan beskrivas på följande sätt: l. Andra gör A. 2. Om jag tror att andra vanligtvis agerar förnuftigt, så kommer deras handlingar att påverka min uppfattning om värdet av att göra A. Detta är särskilt fallet om beslutssituationen är osäker och/eller om jag tror att de har tillgång till relevant information som jag saknar. 3. Därför påverkas sannolikheten att jag gör A av att de gör A. Festingers ( 1957) teori om kognitiv dissonans identifierar en annan viktig mekanism som visar hur individers verklighetsuppfattningar och handlingar påverkas av andra individers handlingar. Kärnan i hans teori kan sammanfattas på följande sätt': l. Kognitiv dissonans är ett psykologiskt oharmoniskt tillständ som uppstår när en individ exponeras eller har exponerats för två inkonsistenta kognitioner (föreställningar, preferenser etcetera). 2. Två kognitiva element är dissonanta om det ena elementets motsats är en logisk konsekvens av det första elementet, och dissonansens · styrka beror på hur viktiga dessa element är för individen i fråga. ' Festingers ursprungliga teori har omformulerats vid ett antal tillfällen, men teorins kärna har överlevt de mycket omfattande empiriska tester som den utsatts för. Se Harmon-Jones & Milis (1999) för en översikt.

133

3. Individens benägenhet att reducera dissonansen är proportionell mot dissonansens styrka. Om jag exempelvis tror p, men de individer jag interagerar med inte tror p_, så kan detta skapa stark dissonans, särskilt om föreställningen är viktig för mig och jag värderar relationerna till dessa individer högt. Ett sätt att minska dissonansen är att övertyga de andra omp. 3 .Ett annat och ofta mycket mer framgångsrikt sätt att minska dissonansen är att »övertyga» sig själv om att uppfattning p egentligen inte var så välgrundad. Om detta sker så har vi ett exempel på en uppfattningsförmedlad interaktion, eftersom andras handlingar då påverkar mina verklighetsuppfattningar och därigenom även mina handlingar. Som Williams (1973) påpekat, så måste den här typen av processer alltid .vara omedvetna. Att medvetet bestämma sig för att tro p bara för att detta är att föredra är inte koherent och skulle därför inte leda till att dissonansen reducerades.

Preferensförmedlad interaktion och påverkan När man analyserar preferensförmedlad interaktion, är det lämpligt att göra en åtskillnad mellan primära och sekundära preferenser. Om jag exempelvis önskar p och tror att p förutsätter q så kan vi säga att denna konstellation av preferenser och verklighetsuppfattningar orsakar min preferens för q. Jag har då en primär preferens för p och en sekundär preferens för q. Om jag exempelvis vill ha en tusenlapp för att kunna köpa ett sällsynt frimärke som jag vill ha i min samling, så har jag en primär preferens för frimärket och en sekundär preferens för tusenlappen. Men om jag vill ha tusenlappen för att jag samlar på sedlar, så har jag en primär preferens för tusenlappen. Utifrän denna distinktion mellan primära och sekundära preferenser kan man skilja mellan tre typer av preferensförmedlad interaktion ' Såsom Festinger påpekade så har denna strategi en paradoxal konsekvens. Om det är så att de som tvivlar mest är de som erfar den största dissonansen, så innebär det att de som mest energiskt försöker övertyga andra om korrektheten i sina uppfattningar ofta är de som är mest fyllda av tvivel. 134

och dessa kan beskrivas med hjälp av tre så kallade praktiska syllogismer: ( 1)

Andra gör A. När de gör A påverkar det min preferens för A. J:?ärför påverkas sannolikheten att jag gör A av att de gör A.

( 2)

Andra gör A. Jag vill vara som dem. Därför påverkas sannolikheten att jag gör A av att de gör A.

( 3)

Andra gör A. Jag har en preferens för B och om jag gör som de gör så tror jag att det ökar mina chanser att erhålla B. Därför påverkas sannolikheten att jag gör A av att de gör A.

I samtliga tre fall är den grundläggande premissen (»Andra gör A») och slutsatsen (»Därför påverkas sannolikheten att jag gör A av att de gör A») identiska, men mekanismerna skiljer sig1Hn varandra. I ( 1) är andras handlande en orsak till mina preferenser men i ( 2) och (3) är de objekt för mina preferenser. I (2) har jag en primär preferens att handla som andra, medan jag i ( 3) har en sekundär preferens att agera som andra. När det gäller den första typen av interaktion, så bör man dessutom skilja mellan två olika typer av mekanismer. Andra kan påverka mina preferenser för A antingen ( 1.1) genom att påverka A på ett sådant sätt att A blir mer (eller mindre) attraktivt eller användbart eller ( 1.2) genom att påverka mina preferenser som sådana på ett sådant sätt att A framstår som mer (eller mindre) attraktivt eller användbart. Processer av typ (1.1) karakteriserar exempelvis många konsumtionsvaror. En faxmaskins värde eller användbarhet beror exempelvis till stor del på hur många andra som har faxmaskiner. När nästan inga per135

soneranvände faxmaskiner, fanns det ingen större anledning att själv skaffa en, men när andra började ha dem, blev de genast mer användbara och efterfrågade. Positiva återkopplingar som dessa är inte bara viktiga för att förklara vissa marknadsfenomen utan är också viktiga för att förklara teknologisk (David 1985) och institutionell förändring (Pierson 2000 ). Processer av typ ( 1.1) kan uppstå som ett resultat av dissonansreducerande processer liknande dem som diskuterades i det föregående avsnittet. Om en aktörs preferenser avviker från preferenserna bland dem som han eller hon umgås med, kan dissonans uppstå. Om jag exempelvis har arbetarklassbakgrund, så lär detta ha påverkat mina kulturella preferenser. Om mina vänner och kolleger kommer från borgerliga hem och som ett resultat av detta har mer »finkulturella» preferenser, kan detta göra att jag känner mig osäker och oharmonisk. Detta kan sätta igång dissonansreducerande processer, och om dessa är framgångsrika kommer mina preferenser att förändras i riktning mot mina vänners och kollegers preferenser. Detta illustrerar således ytterligare ett sätt på vilket andras handlingar kan komma att påverka en persons preferenser och därmed även personens handlingar. Processer av denna typ är viktiga för att förklara varför normativa föreställningar så ofta har sin grund i det som är typiskt och vanligt förekommande (se till exempel Hornans 1974; Opp 2004; Rainwater 1974). Processer av typ ( 2 ), där individer handlar som andra därför att de önskar vara eller göra som dem, har framför allt uppmärksammats i socialpsykologiska studier av så kallat konformitetstryck (två klassiska studier är Asch 1956; Deutsch & Gerard 1955). Även om det ofta kan vara svårt att avgöra om individer ansluter sig till majoritetsuppfattningar på grund av konformitet eller därför att de tror att det finns goda skäl till varför majoriteten agerar som den gör, så är detta en viktig mekanism. I visst avseende kan den till och med sägas vara av mer fundamental betydelse än den dissonansbaserade ( 1.2 )-mekanismen, eftersom den mekanismen förutsätter konformistiska preferenser liknande dem i ( 2 ). Om så inte var fallet skulle det vara svårt att förstå varför individer erfar dissonans när deras preferenser avviker från andras preferenser. Processer av typ ( 3) karakteriseras av att individer gör som andra av

rent instrumentella skäl. Ett exempel är ögontjäneri som kan definieras som att någon offentligt ger uttryck för en preferens som han eller hon egentligen inte har. Om många individer agerar på detta sätt kan det leda till den paradoxala situationen att alla gör X och alla ger sken av att föredra X, men egentligen skulle samtliga föredra att göra Y. Kuran (1995) visar hur dessa typer av processer kan bidra till att förklara annars mycket svårförklariga sociala fenomen som snabba förändringar i politiska opinioner och majoritetsstöd för traditioner som missgynnar flertalet.

Möjlighetsförmedlad interaktion och påverkan En möjlighetsförmedlad interaktion utmärks av att en aktörs handlingar eller beteenden påverkar en annan.aktörs handlingar genom att påverka dennes handlingsmöjligheter. Variationer i handlingsmöjligheter är av central betydelse i många sociologiska teorier. Kriminellt beteende förklaras ofta med hänvisning till variationer i möjligheterna att begå brott (se till exempel Cohen & Felson 1979 ). Framväxten av olika politiska eller sociala rörelser förklaras ofta i termer av variationer i »politiska möjlighetsstrukturer» (se till exempel Tarrow 1998). skillnader i graden av social rörlighet mellan olika länder förklaras ofta med hänvisning till variationer i möjligheterna att röra sig uppåt i klassstrukturen (se till exempel Goldthorpe, Llewellyn & Payne 1980 ). Många andra exempel skulle kunna nämnas. Trots att handlingsmöjligheter spelar en sådan vital roll i många sociologiska förklaringar, finns det ytterst få teorier som försöker förklara variationen i handlingsmöjligheterna. Dessa antas i stället ofta vara exogent givna. I många sammanhang är detta givetvis helt i sin ord-. ning, men här är vi intresserade av möjlighetsbaserad interaktion och då är det dynamiska samspelet mellan vissa aktörers handlingar och andra aktörers handlingsmöjligheter av central betydelse. Harrison Whites Chains of Opportunity ( 1970) publicerades för mer än trettio år sedan men är fortfarande något av ett ideal vad gäller teorier där variationer i möjlighetsstrukturerna är den centrala mekanismen. White studerade individers rörlighet mellan olika jobb men den abstrakta logiken i hans teori är användbar för att förklara en mängd 137

olika empiriska fenomen. Hans teori har också använts för att förklara så sinsemellan vitt skilda fenomen som eremitkräftors och katolska prästers rörlighet (se Chase 1991 för en översikt). En viktig aspekt av jobbrörlighet inom en organisation är att möjligheterna att byta jobb begränsas av antalet vakanta jobb. Vakanser uppstår när någon lämnar organisationen eller när nya jobb skapas och om inga vakanser skapas, så finns det inga möjligheter för individerna att röra sig inom organisationen. När en vakans uppstår, fylls den så småningom av en annan individ, men då bildas en ny vakans i den personens gamla jobb. En annan person kommer att fylla den vakansen, men då bildas en ny vakans i den personens gamla jobb och så vidare. Individer och vakanser rör sig med andra ord i olika riktningar och mobilitetsprocessen inom organisationen kommer att styras av dessa möjlighetskedjor. I situationer då personer och positioner är klart åtskilda entiteter kan möjlighetsförmedlade interaktioner förväntas vara av stor betydelse. En individs handlingar kommer då att direkt påverka andra individers handlingsmöjligheter och strukturen på möjlighetskedjorna blir då av central betydelse för att förklara vad som händer!

Sammanfattande överblick Med hjälpavDBO-teorins grundläggande begrepp- preferenser, verklighetsuppfattningar, handlingsmöjligheter, handlingar och sociala relationer - kan olika mekanismer definieras. Dessa mekanismer skiljer sig från varandra vad gäller hur de grundläggande entiteterna och aktiviteterna temporärt och spatialt är organiserade. Det finns inte utrymme att inom ramen för ett enskilt kapitel uttömmande diskutera möjliga konfigurationer av dessa entiteter och aktiviteter, men några exempel kan ses i figur 5:4. Bokstäverna P, V, M och H står för preferenser, verklighetsuppfattningar, (handlings )möjligheter och handlingar. Bokstäverna i, j och k identifierar olika aktörer.

• Se även S0rensen (1977) och Hed!n:rÖm (1992) för tillämpningar och utvidgningar av Whites modell.

Temporärt och spatialt Entiteter och mönster aktiviteter En enskild individs Pj ······~ mentala tillstånd, ' .. Hj handlingsmöjligheter Vj/ och handlingar. En enskild individs Pj~ mentala tillstånd, .Å H. T ..:~ y handlingsmöjligheter Vj ····· och handlingar. Två eller flera p· individers mentala Hi ____.::r 7 ~ Hj tillstånd, handlingsVj········~ möjligheter och handlingar. Två eller flen individers mentala Hi Pj ·······~ Hj tillstånd, handlings~Vj/ möjligheter och handlingar. Två eller flera individers mentala tillstånd, handlingsmöjligheter och handlingar. Två eller flera Pj-..... Pk··."' individers mentala Hi "'H" Hk tillstånd, handlingsmöjligheter och handlingar. Två eller flera p•· p· 7 ····~ individers mentala '~ ~ Pi " "

\ j / \,Vk/

t~~tli~hd, handlinh.gs- .~Hi~ ;f moJ g eter oc v( Vj handlingar.

Hj

v,· . . . ~ Hi

Mekanism

Önsketänkande. · Se Davidson (1980).

>> Sour-grapes » . Se Elster ( 1983 ).

Kognitiv dissonans. Se Festinger (1957).

Rationell imitation. Se Hedström (1998).

Vakanskedjor. Se White (1970). ·

Självuppfyllande profetior. Se Merton (1968).

Tocqueville-mönstret. Se Tocqueville (1998).

Figur 5:4. Mekanismer som konstellationer av preferenser, verklighetsuppfattningar, handlingsmöjligheter, handlingar och sociala relationer. Påverkansmekanismen markeras med heldragna pilar. 139

De första två mekanismerna gäller en enskild individs handlande. Det första mönstret beskriver en kausal koppling från preferenser till verklighetsuppfattningar. Ett exempel på detta är så kallat önsketänkande eller tendensen att tro vad man önskar ska vara fallet (se Davidson 1980 ). Det andra mönstret är en kausal koppling från verklighetsuppfattningar till preferenser. Ett exempel på detta är rönnbärssyndromet ( »sour-grapes») eller tendensen att bara vilja ha det som man tror är möjligt att erhålla. Resterande mekanismer gäller interaktionen mellan två eller fler individer. Det tredje mönstret i figuren beskriver en kausal koppling mellan vissa individers handlingar och andra individers preferenser och handlingar. Festingers teori om kognitiv dissonans handlar om den här typen av mönster. Det fjärde mönstret beskriver en kausal koppling mellan vissa individers handlingar och andra individers verklighetsuppfattningar och handlingar. Ett exempel på detta är den så kallade rationella imitationen som diskuterades ovan. Det femte mönstret beskriver en kausal koppling mellan vissa individers handlingar och aridra individers handlingsmöjligheter och handlingar. Harrison Whites teori om vakanskedjor handlar om mönster som detta. De två sista mekanismerna i figuren är sammansatta av flera av de ovan nämnda mekanismerna. Det sjätte mönstret är sammansatt av flera rationella-imitationsmekanismer. Mertons självuppfyllande profetior exemplifierar detta mönster. Det sjunde mönstret i figuren består av en kombination av rationella-imitationsmekanismer och dissonansreducerande mekanismer. Logiken är den följande: P'i---+ Hi---+ Vj ---+ Hj---+ Pi---+ Hi där P'i '#Pi. Mekanismen kan illustreras med följande exempel: Av opportunistiska skäl gör en individ något som han egentligen inte tror på. Handlingen observeras av andra och rationella-imitationsmekanismer gör att de börjar handla på samma sätt. Deras handlingar återverkar på den första aktören. De skapar dissonans och leder så småningom till en förändring i den första aktörens preferenser. Han börjar genuint föredra det som han ursprungligen bara gav sken av att föredra. Tocqueville använde denna typ av mekanism för att förklara den snabba sekulariseringsprocessen i Frankrike i slutet av 1700-talet:

140

Those who retained their belief in the doctrines of the Church became afraid of being alone in their allegiance and, dreading isolation more than the stigma of heresy, professed to share the sentiment of the majority. So what was in reality the opinion of only a part ( though a !arge one) of the nation came to be regarded as the will of all and for this reason seemed irresistible even to those who had given it this false appearance. (Tocqueville 1998:155.) Det finns ett flertal olika anledningar till varför det är viktigt att specificera mekanismer som dessa, men två anledningar framstår som särskilt viktiga. För det första leder fokus på grundläggande mekanismer vanligtvis till bättre förklaringar. Förklaringarna blir på detta sätt mer preösa och förståeliga, och de innehåller då inte några uppenbara gap i de kausala och intentionella kedjor som kopplar samman orsaker och effekter (se Boudon 1998). För det andra bidrar fokus på grundläggande mekanismer till att minska den teoretiska fragmentering som karakteriserar samtida sociologisk teori. Inom sociologin har vi en mängd olika teorier om sociala rörelser, organisationer, kriminalitet med mera, som alla är baserade på samma uppsättning mekanismer. Genom att fokusera på mekanismerna som sådana och inte på de empiriska tillämpningsområdena blir det möjligt att se strukturella likheter mellan till synes olika typer av processer. Vi kan därmed undvika att introducera nya begrepp för att karakterisera redan kända och etablerade processer.

Avslutande diskussion I detta kapitel har jag diskuterat ett antal mekanismer som är centrala för att förstå varför individer handlar som de gör. Utifrån individers preferenser, verklighetsföreställningar, handlingsalternativ och relationer till andra individer kan ett antal mekanismer specificeras, som gör det möjligt att förstå och förklara varför individer handlar som de gör. För en samhällsvetenskaplig disciplin som sociologi är det emellertid inte tillräckligt att förstå varför individer handlar som de gör. Vi måste dessutom försöka förklara de sociala utfall som individerna genererar när de handlar som de gör. I detta kapitel har jag endast i mycket

begränsad utsträckning berört denna länk mellan mikro och makro och i denna avslutande diskussion kommer jag därför att kortfattat diskutera denna fråga. De mekanismer som jag diskuterat i detta kapitel har antingen försökt förklara individuella handlingar eller dessa handlingars mest närliggande orsaker. Anledningen till att många sociologer intresserar sig för sådana mekanismer är inte att sociologin som ämne är inriktad på att förklara enskilda individers handlingar. Skälet är i stället att handlingsteorier är centrala för att förklara mer storskaliga sociala fenomen och det är sådana fenomen som sociologer vanligtvis intresserar sig för. Liksom Carlsson (1968) använder jag begreppen »social» och »sociala fenomen» för att referera till egenskaper som karakteriserar kollektiva enheter som grupper, organisationer eller samhällen och som inte är definierbara för enskilda individer. Viktiga exempel på sådana fenomen inkluderar: l. typiska handlingar, verklighetsföreställningar, preferenser etcetera bland de individer som ingår i den kollektiva enheten, 2. fördelningar och aggregerade mönster som ojämlikheter och spatial eller social segregation och 3. strukturen på de sociala nätverk som beskriver relationerna mellan de individer som ingår i den kollektiva enheten. Sociala fenomen som dessa är vanligtvis emergenta fenomen, det vill säga icke avsedda utfall av interagerande individers handlingar. Liksom andra emergenta fenomen är sociala fenomen svåra att förklara, därför att de i hög utsträckning beror på hur de enskilda delarna (individerna) interagerar med varandra (se exempelvis Holland 1998). Små och till synes oviktiga förändringar i det sätt på vilket individer är kopplade till varandra kan få betydande konsekvenser för de sociala utfall som individerna genererar, eftersom kopplingarna dem emellan påverkar i vilken utsträckning olika typer av handlingar sprids i en population (se Watts & Strogatz 1998 för några slående exempel på detta). Kopplingen mellan mikro och makro är vanligtvis mycket komplex och man kan därför inte utifrån aktörernas egenskaper förutsäga vilka kollektiva utfall de kommer att generera. Vanligtvis måste man använda sig av någon form av analytisk modell för att kunna uttala sig om detta. 142

Att läsa vidare Boudon, R. (1981) TheLogicofSocialAction. London: Routledge. Coleman, J. (1990) Foundations ofSocial Theory. Cambridge: Harvard University Press. Elster, J. (1989) Nuts and Bolts for the Social Sciences. Cambridge: Cambridge University Press. Hedström, P. (2oos) Disseeting the Social: On the Principles ofAnalytical Sociology. Cambridge: Cambridge University Press. Hedström, P. & Swedberg, R. (red.) (1998) SocialMechanisms: An AnalyticalApproach to Social Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Schelling, T.C. ( 1978) Micromotives and Macrobehavior. New York: W.W. Norton.

Referenser Asch, S.E. (1956) »Studies oflndependence and Conformity: A Minority of One Against a Unanimous Majority». Psychological Monographs, 70:1-70. Bearman, P.S., Moody, J. & Stovel, K. (2004) »Chains of Affection: The Structure of Adolescent Romantic and Sexual Networks». American ]ourna/.o{Sociology, 110:44-91. Boudon, R. (1998) »Social Mechanisms without Black Boxes», s. 172-203 i Hedström, P. & Swedberg, R. (red.) SocialMechanisms: An AnalyticalApproach to Social Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Bunge, M.A. (1997) »Mechanism and Explanation». Philosophy ofthe Social Sciences, 27:410-465. Carlsson, G. (1968) »Change, Growth, and Irreversibility». American journal o{Sociology, 73:706-714. Chase, I.D. ( 1991) » Vacancy Chains ». Annual Review o{Sociology, 17=133-154. Cohen, L.E. & Felson, M. (1979) »Social Change and Crime Rate Trends: A Routine Activity Approach». American SociologicalReview, 44:s88-6o8. David, P. (1985) »Clio and the Economics of QWERTY». American

143

Economic Review, 75:332-337. Davidson, D. ( 1980) Essays on Actions and Events. Oxford: Ciarendon Press. Deutsch, M. & Gerard, H.B. (1955) »A Study of Normative and Informational Social Influences upon Individual Judgment».]ournal of Abnorma/ and SocialPsychology, 51:629-663. Edling, C. (2002) »Mathematics in Sociology». AnnualReview of Sociology, 28:197-202. Elster, J. (1983) SourGrapes: Studies in the Subversion ofRationality. Cambridge: Cambridge University Press. Festinger, L. (1957) A Theory ofCognitive Dissonance. Stanford, Cal.: Stanford University Press. Fodor, J.A. (1988) Psychosemantics: The Problem ofMeaning in the Philosophy ofMind. Cambridge, MA: MIT Press. Friedman, M. (1953) »The Methodology of Positive Economics», s. 210-244 i Friedman, M. (red.), Essays in Positive Economics. Chicago: Chicago University Press. Gambetta, D. (1998) »Concatenations of Mechanisms», i Hedström, P. & Swedberg, R. (red.), SocialMechanisms: AnAnalyticalApproach to Social Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Goldthorpe, J .H., Llewellyn, C. & Payne, C. ( 1980) Social Mobility and Class Structure in Modern Britain. Oxford: Ciarendon Press. Hahn, R.A. (1973) » Understanding Beliefs: An Essay on the Methodology of the Statement and Analysis of Belief Systems». Current Anthropology, 14:207-229. Harmon-Jones, E. & Milis, J. (red.) ( 1999) Cognitive Dissonance: Progress on a Pivotal Theory in Social Psychology. Washington D.C.: The American Psychological Association. Hedström, P. (1992) »Organizational Vacancy Chains and the Anainment Process». journal ofMathematical Sociology, 17: 6 3-76. Hedström, P. (1998) »Rational Imitation», s. 306-327 i Hedström, P. & Swedberg, R. (red.), SocialMechanisms: An AnalyticalApproach to Social Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Hedström, P. (2005) Disseeting the Social: On the Principles ofAnalytical Sociology. Cambridge: Cambridge University Press. Hempel, C.G. ( 1965) Aspects ofScientific Explanation. New York: The Free Press. 144

Holland, J.H. (1998) Emergence: From Chaos to Order. Cambridge, Mass.: Perseus Books. Homans, G.C. (1974) SocialBehaviour: itsElementaryForms. New York: Harcourt Brace & World. J ass o, G. ( 19 88) » Principles of Theoretkal Analysis ». Sociological Theory, 6:1-20. Kuran, T. (1995) Private Truths, Public Lies: The Social Consequences of Preforence Falsification. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Lazarsfeld, P. (1955) »Interpretation of Statistical Relations as a Research Operation», s. 115-125 i Lazarsfeld, P & Rosenberg, M. The Language ofSocialResearch. New York: The Free Press. Little, D. ( 1991) Varieties ofSocial Explanation: An Introduction to the Philosophy ofSocial Science. Boulder, Co.: Westview Press. Machamer, P., Darden, L. & Craver, C.F. (2ooo) »Thinking About Mechanisms». Philosophy ofScience, 67:1-25. Macy, M.W. & Willer, R. (2002) »From Factors to Actors: Computational Sociology and Agent-Based Modelling». Annual Review ofSociology, 28:143-166. Merton, R.K. (1968) Social Theory and SocialStructure. New York: The Free Press. Opp, K.D. (2004) »'What is always becoming what ought to be.' How Political Action Generates a Participation Norm». European Sociological Review, 20:13-29. Pierson, P. (2ooo) »lncreasing Returns, Path Dependence, and the Study of Politics». American Political Science Review, 94:251-267. Popper, K. R. ( 19 63) Conjectures and Refutations: The Growth ofScientific Knowledge. London: Routledge. Rainwater, L. ( 1974) What Money Buys: Inequality and the Social Meanings oflncome. New York: Basic Books. Salmon, W.C. (1971) StatisticalExplanation and StatisticalRelevance. Pittsburgh: University of Pittsburgh Press. S0rensen, A.B. ( 1977) »The Structure of Inequality and the Process of Attainment». American Sociological Review, 42:965-978. Tarrow, S. (1998)PowerinMovement. Cambridge: Cambridge University Press. Thomas, W. l. & Thomas, D.S. ( 1928) The Chi/d in America: Behavior Problems and Programs. New York: Knopf.

14)

Tocqueville, A. de (1998) The OldR,.egimeand the Revolution. New York: Anchor Books. Turner, S. ( 1983) »We ber on Action». American SociologicaJ Review, 48:so6-519. Watts, D.J. & Strogatz, S.H. ( 1998) »Collective Dynam.ics of 'Small World' Networks». Nature, 393:440-442. Weber, M. (1949) Max Weberon the Methodology ofthe Social Sciences. Glencoe, Ill.: The Free Press. White, H.C. (1970) ChainsofOpportunity: SystemModels ofMobility in Organizations. Cambridge: Harvard University Press. Williams, B. (1973) Problems ofSelf. Cambridge: Cambridge University Press. von Wright, G.H. (1971) Explanation and Understanding. Ithaca, N. Y.: Cornell University Press. von Wright, G.H. (1989) »A Reply to My Critics», i Schlipp, P.A. & Hahn, L.E. (red.), The Philosophy ofGeorge Henrik von Wright. La Salle: Open Court.

6. lnteraktionssociologiska perspektiv av Patrik Aspers Inledning Den symboliska interaktionismen bygger på att forskaren studerar interaktion mellan individer och särskilt hur mening tolkas och skapas i interaktion. Det symboliska utgörs av språk och gester som innebär att mening kan kommuniceras och även lagras över tid. Det symboliska utgör också en del i kulturen, men ansatsen har i sig inga begränsningar vad gäller tillämpningsområden. Den har använts för att studera etik, konst, avvikande beteende, musik och mycket mer. Den symboliska interaktionismen föddes vid University of Chicago under det tidiga 1900-talet. Till att börja med kom många av de empiriska studierna vid universitetet att handla om de problem som sociologerna där hade utanför dörren. De studier man genomförde var alltså i hög grad knutna till staden och den så kallade Chicagoskolan i sociologi har därför varit betydande för formandet av urbansociologin. Generellt sett har skolan öppnat sociologers ögon för en rad olika områden som inte tidigare studerats inom disciplinen och därmed bidragit till både teori- och metodutveckling. Symbolisk interaktionism kräver närmast att forskaren interagerar med, eller »blir del av», det empiriska fält som studeras. Teorier inom denna tradition konstrueras inte, som i rent deduktiv forskning, först av forskaren som sedan går ut och testar om hans eller hennes tankar stämmer eller inte. I stället utvecklas teorier genom att man använder tidigare teorier och unikt fältarbete (jämför Rock 1979:92-96, 178-216). Med detta menas att forskaren interagerar med det fält han eller hon studerar. Om det är ett verkstadsföretags arbetsorganisation och dess betydelse för medbestämmande som ska studeras, kommer en 147

symbolisk interaktionist själv troligen att delta i företagets verksamhet. Konkret innebär det att han eller hon kan sitta med på möten, tala med folk, observera vad som händer och genomföra intervjuer med personc,r inom organisationen. Alla forskningsansatser och teoretiska inriktningar har begränsningar. Den symboliska interaktionismens begränsningar handlar i första hand om att den närmast förutsätter någon form av interaktion med det fält som studeras. Ambitionen är inte heller att utveckla abstrakt teori- teorier, menar man, bör uppstå i förhållande till fenomen (jämför Becker 1998:1-2). Kravet på interaktion med fältet och strävan efter en låg abstraktionsnivå gör sammantaget att ansatsen lämpar sig bättre för studier på så kallad mikronivå och mindre för att studera vad som ofta kallas makrofenomen, exempelvis hur ekonomisk utveckling påverkar den sociala strukturen. En målsättning med detta kapitel är att läsaren ska få kännedom om de centrala tankarna inom symbolisk interaktionism och den filosofi som ligger bakom dessa. Förutom att kapitlet diskuterar den symboliska interaktionismen kommer även den interaktionssociologi som mest förknippas med Erving Goffman att presenteras. Goffman ska i strikt mening inte räknas till de symboliska interaktionisterna (Collins 1986:107), men då han vistades med dessa i Chicago, och framför allt då det finns många likheter mellan hans tänkande och de övriga teorier som diskuteras i detta kapitel, är det lämpligt att inkludera honom. Det finns två tydliga skiljelinjer mellan symbolisk interaktionism och goffmansk interaktionssociologi. Den första är olika betoning på struktur, något som den symboliska interaktionismen talar mycket lite om, och den andra är skillnaderna i fokus på vad människor gör och på vad de säger. I kapitlet diskuteras först kopplingen till filosofi, vilket har betydelse dels för skolans teoretiska men också för dess metodologiska utveckling. En stor del av utrymmet ägnas åt en genomgång av en enskild studie, Boysin White. Den resterande delen av kapitlet ägnas åt Goffmans irl teraktionssociologi.

Pragmatism som grund för interaktionismen Den filosofiska grunden för symbolisk interaktionism går att spåra längre tillbaka än för den sociologiska. Den symboliska interaktionismen har den form av filosofi som benämns pragmatism som grund. En viktig utgångspunkt i pragmatismen är att social ordning produceras kollektivt, vilket gör att kommunikation är en central komponent i analysen. Den mest centrala tanken är att pragmatism inte utgår från en objektiv verklighet som existerar oberoende av aktörerna (naturalism) och ett därtill kopplat sanningskriterium. Pragmatiker menar i stället att sanning ska ses i relation till intressen och mål hos människor. De menar vidare att samhällsvetenskaperna inte ska följa dennaturvetenskapliga traditionen, som i grunden utgår från att externa stimuli ger avtryck i människan och bestämmer hennes medvetande och handlingar; samhällsvetenskaperna måste i stället utveckla egna metoder. Genom exempelvis symboler och gester kan människor reagera på sina egna handlingar. Symbolerna skapar förväntningar om beteenden som delas av dem som deltar i interaktionen, så kallat rollövertagande, efter socialpsykologen George Herbert Mead (]oas 1987:91). Rollövertagande innebär att barn lär sig hur samhället fungerar genom att leka olika roller. Genom att leka »mamma-pappa-barn» och spela olika roller, lär sig barnet att se saker och ting ur andras synvinkel och slutligen hur samhället ser på det den enskilda gör. Samhällets syn på en aktivitet representeras av den så kallade »generaliserade andre». När denna syn övertagits har individen i ett slags reflexiv process övertagit samhällets syn och kan genom handlingar börja reproducera det. Detta är en form av socialisation, det vill säga inlärning' av hur samhället fungerar genom deltagande i det och dess aktiviteter. Barn genomgår en socialisation genom kontakt med socialisationsagenter och olika socialisationsarenor, till exempel familj, vänkrets och skola. I och med detta internaliserar, det vill säga upptar och övertar, barnet även de roller, rollförväntningar, normer och värden som existerar i det samhälle där barnet växer upp. Barns lek är inte främst en diskursiv (språklig) process. I stället har evolutionen skapat ett praktiskt medvetande och detta föregår det dis149

kursiva, språkliga, medvetandet. Detta är ett skäl till att leken föregår diskursiv kommunikation, som ju förutsätter just vad det lilla barnet inte har, nämligen ett utvecklat symbolspråk. En annan viktig tanke hos Mead är att social interaktion är en kontinuerlig relation mellan individer och att medvetande uppstår som en konsekvens av denna sociala interaktion. Det gör att man kan tala om ett slags samhandling. Vad som är viktigt att inse här är att forskaren bör fokusera på det symboliska som hamnar mellan individer snarare än på vad som händer inuti hennes medvetande. Men lika viktigt är att me~ing och erfarenhet inte kan förstås arinat än i relation till sociala processer och sociala situationer. Meads diskussioner kan framstå som abstrakta. Ett mer konkret uttryck av den tidiga Chicagoskolan är det så kallade » Thomas-teoremet» (Joas 1987:83). Teoremet (efter William Isaac Thomas) innebär att de aspekter av en situation som uppfattas som reella av människor ska behandlas som reella. Inte minst det berömda begreppet »definitionen av situationen», det vill säga hur de som är med i en situation definierar och definieras, kommer från Thomas. Thomas förenade i sin sociologi teori och olika slags empiri och bidrog mycket till formandet av en sociologisk pragmatism, eller, som man också kan säga, en tidig symbolisk interaktionism.

Slumers programförklaring Det var först genom Herbert Blumers programförklaring som den symboliska interaktionismen fick det tydliggörande som möjliggjorde en vidare spridning. I programförklaringen från 1969 presenteras huvuddragen i inriktningen samtidigt med en kritik av konkurrerande ansatser. ·Programmet presenteras av Blumer (1969:82) själv som en kombination av tre grundantaganden: l. Samhället är uppbyggt av individer, 2. Individuella handlingar är konstruerade av tolkande individer, 3. Individer tar hänsyn till varandra vid handling (orienterar sig mot

andra).

Enligt Blumer är inte människor automater som reagerar på externa stimuli, som många behavioristiskt orienterade forskare implicit,, eller explicit hävdar, utan individer orienterar sig mot varandra i interaktion och i denna process måste de tolka vad andra säger och gör. Dessa tolkningar är i stor utsträckning socialt konstruerade, och genom detta kan man tala om en socialt konstruerad värld. Men hur ska då forskaren bedriva empiriska studier och hur ska vi få kunskap om den sociala världen? Enligt Blumer och hans efterföljare är det klart att forskaren måste engagera sig i det empiriska fältet. Konkret måste forskaren studera människor i den situation som de konstruerar den verklighet som de lever i. Mening, tolkning och interaktion ska studeras när de sker och där de visar sig. Det innebär att man inte lägger huvudfokus på psykologiska drifter (vilket var vanligt att man gjorde i tidig samhällsvetenskap). Det går heller inte att enbart använda stora databaser och korrelera olika variabler, något som gör att centrala frågor om mening och tolkning inte kan besvaras. Lösningen, enligt Blumer, är att forskaren direkt studerar »verkligheten», vilket innebär att de teorier som skapas är om det som studeras, och värdet av dem måste relateras till hur bra de är för forskarens syfte. Detta är en konkretisering av pragmatismens filosofi som Blumer gör. En följd är att teorier är instrument snarare än avspegling av en oberoende verklighet som forskaren avbildar.

En typisk studie: Boys in White Jag ska i detta avsnitt diskutera en uppmärksammad och central studie, som samtidigt har förtjänsten av ~tt vara väl dokumenterad av forskarna, nämligenBoysin White (Becker m.fl. 1961). Jag ska återge hur studien bedrevs, vilka frågor man ställde, hur man kom fram till ett resultat och även resultatet i sig. Särskild vikt lägger jag vid relationen mellan teori och empirin samt vid de processer som forskarna presenterar och som även kan användas i andra studier. Denna studie är typisk för den symboliska interaktionismen genom a~ teorin är skapad i relation till ett specifikt empiriskt fält. ·

STUDIEN I SAMMANFATTNING

Boysin White handlar om hur studenter lär sig att bli läkare under den utbildning de går, vilket framför allt innebär att de blir säkra i sitt agerande som läkare. Studien utgår frän forskningsfrågan om nivån och riktningen på studenternas insatser (Becker m.fl. 1961:33). Resultatet av studien relateras till två teoretiska påståenden eller »hypoteser». Det första påståendet är att det handlar om en socialiseringsprocess, det vill säga att studenterna internaliserar det beteende, den kunskap, den praktik och de värden som kännetecknar professionen, nämligen läkarens. Men enligt Becker m.fl. räcker inte detta; under tiden i skolan anammar inte studenterna denna »professionella» attityd och anledningen är att de ännu inte är läkare. Det andra påståendet handlar om att studenterna blir cyniska. Detta menar författarna inte går att spåra till »inre» egenskaper; det är snarare något som en betraktare ser utifrån. Författarna till forskningsrapporten betonar i stället hur studenterna måste jämka mellan de idealistiska motiv de har när de börjar skolan och de krav som ställs under utbildningen, till exempel olika tester. Det innebär att de måste acceptera att de inte kan lära sig allt. I denna situation utvecklar studenterna strategier för att »ta sig igenom» utbildningen, vilka mänga utifrän uppfattar som en cynisk hållning. På det stora hela handlar undersökningen om hur olika grupper ser på olika sätt på vad som sker och att detta beror på de olika sociala erfarenheter de har med sig in i de situationer där de agerar snarare än att de är ägare av olika grundläggande värden. I själva verket menar forskarna att de visar hur studenterna är lika idealistiskt inställda tillläkaryrket när de slutar som när de börjar utbildningen. Studiens generella poäng är att människor klarar av att ha två olika värden, trots att de kan stå i konflikt, och att växla mellan dc;!m. Det är en slutsats som författarna till studien menar är generaliserbar även på andra fält. I mänga yrken är det vanligt att behöva växla mellan olika inställningar, till exempel mellan att arbeta och att »vara sig själv». Med andra ord kan andra forskare använda detta som ett antagande för att i sina egna studier gå vidare och studera andra aspekter. Men hur gick forskarna i projektet tillväga för att komma fram till detta resultat? Vilken roll spelade teori och hur är teori relaterad till empiri?

FORSKNINGSPROCESSENS START

Forskarna säger att de inledningsvis hade ett intresse av att studera ett av de mer tydliga exemplen på ett professionaliserat arbetsliv. Läkaryrket är ett typexempel på ett yrke som kräver utbildning och legitimation för att få praktiseras. De menar vidare att det är ett yrke med hög status. Dessa teoretiska antaganden baserar forskarna på andras forskning och de citerar flera andra studier på andra områden som de menar har relevans för studien. Dessa antaganden ifrågasätts inte i sig i denna studie. Det är fundamentalt för varje studie att den utgår från premisser, metoder och teorier som endast delvis ifrågasätts. Forskarna utgick också från den symboliska interaktionismens centrala antaganden, som att de verksamheter medicinstudenterna utför är produkter av deras interaktion och de problem de möter i sina dagliga studier. Likaså gick forskarna in i studien med antagandet att de skulle använda samma strategi som använts i andra studier, nämligen intensiva etnografiska studier. Det innebar mer konkret att de valde deltagande observationer och intervjuer som metoder. Det är tydligt· att man om man som dessa forskare har som mål att studera hur attityder och perspektiv ändras hos studenter under utbildningen, tycks behöva följa dem över tid. En studie kan förstås inte följa samma personer intensivt under hela deras utbildning; det skulle innebära en alltför stor tidsmässig, ekonomisk och kanske även social press för finansiärer, forskare, deras familjer och för dem som studeras. Det är dock viktigt att kunna göra nedslag i de olika faserna som studenterna genomgår, och då får forskarna helt enkelt anta att förloppen ser relativt lika ut över tid, även om det~r olika personer som studeras. De har alltså inte genomfört en longitudinell undersökning utan antar helt enkelt att variationen mellan olika kohorter är liten och samtidigt utgår de ifrån att de närmast identiska situationer som studenterna hamnar i gör att olika kohorter agerar på snarlika sätt. Det är nog ett rimligt antagande i ett fall som detta, när alla har höga betyg och har liknande bakgrund ( etnicitet, kön och klass). Forskarna utgår vidare i första hand från ett studentperspektiv. Men även lärare, läkare och andra som studenterna mötte i sin dagliga verksamhet studerades genom att forskarna deltog i samma aktiviteter som

studenterna- på föreläsningar, i laborationer, på sjukhus, vid måltider med mera. Resultatet av studien är inte bara en beskrivning av hur studenterna »känner sig» eller »vad de sa»; en sådan rent beskrivande redovisning kanske skulle vara intressant, men den skulle endast utgöra »en berättelse». En vetenskaplig förklaring innebär att studenternas egna meningar, deras uppfattningar och erfarenheter sätts in i en större ram. Teorin fungerar här som ett slags ram, eller karta, för forskarna. Den talar om vad som är viktigt, vad som ska studeras och vad som inte ska studeras. Därtill utgör den ett instrument för analys av det empiriska materialet. Det innebär även att forskarna sätter interaktionen mellan studenter samt mellan studenter och andra i kontakt med ett makroplan; detta är en studie av ett utbildningssystem i det amerikanska samhället. Mer konkret utgår forskarna från att de studerar utbildning i ett »socialt system», vilket alltså är ett teoretiskt begrepp. Det empiriska materialet samlades i huvudsak in genom deltagande observation, men även olika slags intervjuer användes, och det resulterade i ungefär 5 ooo maskinskrivna sidor (med enkelt radavstånd). Det är mycket men utgör ändå ett begränsat material om man betänker att flera forskare tillbringade hela dagar med studenterna under långa perioder, upp till flera månader. Forskarna följde dock inte bara en liten grupp studenter, utan gjorde aktiva val, så att de täckte många olika konstellationer, till exempel händelser och förlopp för studenter som kommit olika långt i utbildningen. Materialet samlades inte enbart in efter en i förväg bestämd hypotes som kan härledas till en viss teori. En komponent i denna ansats är att låta teorin utvecklas i ett nära samarbete med empirin. Rent konkret analyserades det insamlade materialet efter hand. Det innebär att man i princip började med relativt vaga teoretiska föreställningar, som sedan gradvis preciserades genom att forskarna fick bättre kunskap om området. I denna process försökte forskarna - bland annat genom att leta efter så kallade negativa fall, det vill säga fall som avviker från det mönster som studien pekar mot, öka kunskapen genom att se ytterligare fall som inte stämde in i mönstret. En konsekvens av detta är att teorier inte bara kan »hållas för sanna» eller »förkastas», som man gör inom den positivistiskt orienterade vetenskapsfilosofin, utan de 154

kan även rekonstrueras. Man kan sammanfattningsvis säga att forskarna till Boysin White-studien använde ett slags sicksackande ansats; även om de inte själva benämner den så, där utgångspunkten är en teori, som preciseras och delvis omformuleras genom möte med empiri.

TEORIRAM

Forskarna utgick alltså inte från en bestämd teori, men talar ändå tydligt om vilken litteratur och vilka teorier de har använt sig av. Genom att välja vissa teorier, och välja bort andra, har man trots allt angivit en tydlig riktning för studien. De arbetar med tre centrala teoretiska begrepp: grupperspektiv, studentkultur och organisation (Becker m.fl. 1961:33-34). Med perspektiv menar de samordnade synsätt och handlingsplaner som människor följer i situationer som upplevs som problematiska. De talar om detta som ett grupperspekriv eftersom det är något som hålls gemensamt inom en grupp. I korthet menar de att ett perspektiv bör förstås i relation till en studentkultur. slutligen menar de att den kultur som uppstår ska förstås i relation till den socialt definierade strukturella position för interaktion som studenterna befinner sig i under tiden de utbildar sig till läkare. Detta benämns med organisation. Ett grupperspekriv uppstår genom att människor befinner sig i liknande situationer och möter likartade problem - de sitter så att säga i samma båt. Samma situation är emellertid definierad på olika sätt beroende på aktörens perspektiv. Detta är helt i linje med grundläggande tankar inom den symboliska interaktionismen; det är inte människor och deras egenskaper som är bestämmande för hur de handlar, utan mening, kultur och handlingsmönster som uppstår i de situationer där de befinner sig. Perspektivet kan dels ses på lång sikt, vilket typiskt innefattar en hel utbildning, dels på kort sikt, vilket avser episoder som ingår i denna utbildning, till exempel en viss tentamen. Ett perspektiv är situationelit specifikt, vilket innebär att det är knutet till konkreta handlingar i specifika situationer. Det gör att forskarna kan skilja ut perspektiv från värden som är generella och som märks genom att de används och får uttryck i en rad olika handlingar och i en mängd olika situationer. Precis som värden innehåller perspektiv en 155

värdering av en handling i relation till andra alternativ, men de är alltså knutna till specifika situationer, till exempel hur man som student ska agera mot patienter som »spelar sjuka». Det resi.tltat som forskarna kommer fram till, det vill säga konkreta grupperspektiv, kan användas för att genomföra andra studier om medicinstudenter. Den stora poängen är dock att forskare som står inför frågor om hur grupper exempelvis skapar gemensamma värden, tolkningsramar, utifrån vilka de handlar, kan använda de teoretiska begreppen som-utgångspunkt för sina studier. Begreppen »värde», »situation» och »grupperspektiv» konstituerar en startpunkt för en analys av exempelvis arbetsplatser, men även av organisationer och olika slags kollektiva erfarenheter. I studien definieras vidare det centrala begreppet studentkultur som studenternas uppsättning av kollektiv förståelse relaterad till deras roller som studenter. De menar att studentgruppen kännetecknas av en viss koherens, och detta har mycket att göra med att de befinner sig i likartade strukturella positioner inom den utbildningsorganisation där de är verksamma, och begreppet kultur innefattar summan av de olika perspektiv som studenter utvecklar i relation till studentrollen. Med andra ord bygger författarna i och med detta begrepp upp ytterligare ett teoretiskt begrepp, »kultur», som är relaterat till de redan ovan nämnda. Även detta begrepp kan användas av andra forskare, företrädesvis i relation till de övriga begreppen. De studenter som forskarna studerade innehade likartade positioner i en viss organisation, läkarskolan. En organisation ses som en definierad grupp människor som återkommande interagerar med varandra i bestämda former. En vetenskaplig förståelse av aktörer i en organisation innebär bland annat att man förstår de regler som dessa utvecklat för sitt handlande. Den specifika organisation som Becker och de andra forskarna studerade inkluderade ett visst antal kategorier, till exempel studenter, läkare, patienter, sjuksköterskor och administrativ personal. Var och en av dessa grupper har sitt perspektiv på de situationer och aktiviteter de deltar i. I denna samverkan begränsar och möjliggör de olika grupperna varandras aktiviteter. Exempelvis är studentern~ mycket beroende av de olika utvärderingar som läkarna på avdelningarna där d~ praktiserar gör av dem. Man kan därför säga att läkarna

producerar de situationer och-de problem som studenterna utvecklar perspekriv om. Inger av de teoretiska begreppen perspektiv, studentkultur eller situation används alltså av läkarsrudenrerna själva, uran· är införda av forskarna för att förklara vad som sker på detta fälr. Begreppen och de reoretiska resonemang som hänger samman med dem är vidare huvudsakligen överförda från andra studier, även om de i denna srudje verkar gemensamt och därigenom får en ny mening och ett delvis nytt användningsområde. Forskarna använder sig av teorifragment från andra forskare och studier, men för samman dem för att analysera och förklara den forskningsfråga de har att lösa. Der är vanligt att en forskare måste anpassa sin teori rill den situation som hon studerar, precis som de symboliska inreraktionisterna menar att människor gör i vardagen. REDOVISNING AV RESULTATEN

Förståelsen av ovan nämnda reoretiska begrepp sker genom koppling rill der empiriska materialer som begreppen förklarar. För att läsaren ska förstå studiens resulrar har forskarna lagt in ett kapitel som i srorr sett är en beskrivning av skolmiljön på den skola de studerade. Detta avsnitt kan inre ras upp ingående här, men der är vanligt att en forskare, för att kunna kommunicera sirr resultat, vill ge en konrexr rill resulrarer. I många fall är detta nödvändigt, då der inre går att helt enkelt presentera resulrar »i sig»; om så sker innebär der att läsaren själv måste lägga rill der som forskaren inre redovisar. Konrexren handlar i detta fall om studenternas bakgrund, vilket inkluderar kön, föräldrarnas utbildning och så vidare. Vi får veta att deras bakgrund är ganska likartad, män med vir medelklassbakgrund. En hel del om skolan, dess fysiska placering, vad studenterna talar om samt utbildningens upplägg och de olika roller som agerar inom detta område diskureras också. Redovisningen av materialer indikerar även vad forskarna menar v:ara en vetenskaplig förklaring; der handlar i korrhet om att de reoreriska begreppen som används i förklaringen har empiriska belägg eller empirisk evidens. Becker m.fl. går noga igenom principerna för hur de analyserar resulrarer. Huvuddelen av bevisvärdet av vad de säger är 157

grundad på att de i detalj diskuterar hur de gått till väga. De är alltså öppna om hur forskningsprocessen går till och särskilt hur relationen mellan teori och empiri ser ut. En betydande del av redovisningen är understödd av kvantitativ analys av ett stort empiriskt material. Konkret använder de sig av utdrag från fältanteckningar som exempel på det perspektiv på utbildningen som studenter har när de börjar utbildningen till läkare. Redovisningen har en narrativ struktur, vilket innebär att de följer studenterna från att de börjar sin utbildning till dess att de slutför den. Under denna tid får läsaren följa hur de förändras, anammar olika strategier~ interagerar, utvecklar nya värden, lär sig hantera olika värden med mera. Ett exempel på hur studenterna interagerar med patienter under den senare delen av utbildningen illustrerar hur empirin presenteras. Ett begrepp som studenterna själva utvecklat är »crocks». Det är benämningen på patienter som visserligen har ett medicinskt problem men som läkarvetenskapen i snäv mening inte kan göra något åt. Av detta skäl är varken dessa problem eller patienterna intressanta för studenterna. Följande observation av två studenter finns redovisad som en illustration av dessa »crocks». En av de studenter som de observerar säger: »I'll tellyou the way I would treat obesity. I would just tell them that I will give them a diet and if they will follow the diet they will loose weight. If they don't want to follow the diet, then I willjust tell them that I don't want to have anything more to do with them. lt's all a matter of power. I' d scare the hell out of themabout all the diseases they could get from being overweight. If that didn't do it, I would just get rid of them.' The other student agreed. [Junior Pediatrics] » (Becker m.fl. 1961:317). Sammantaget presenterar forskarna en berättelse med många utdrag från sina fältanteckningar och intervjuer, men denna berättelse presenteras i relation till den teori som studien genererat. TEORETISK PROCESS OCH GENERELL TILLÄMPBARHET 1

Även om studien har många år på nacken, är den fortfarande aktuell, dels som en beskrivning av socialiseringsprocessen, som har många likheter oavsett om det gäller en militärförläggning, ett arbete eller en

skola, och dels har den mycket att bidra med beträffande skapandet av grupper och då särskilt i relation till värden. Det teoretiska ramverk som forskarna utvecklar i denna studie kan användas för att analysera liknande problem även inom andra områden. Det finns ytterligare ett skäl till att diskutera denna studie och det är att den i många avseenden är ett fint exempel på hur forskare kan integrera teori och empiri och hur man kan redovisa empiriskt material. l Resultatet blir en teori eller, om man föredrar det, ett antal teoretiska verktyg som kan användas även på andra områden av andra forskare. Studien utfördes på 1950-talet och mycket har skett sedan dess. Även om det mesta känns aktuellt, finns det uppenbara brister. Det faktum att nästan alla studenter är män, många av dem ogifta och med en kristen bakgrund i rural miljö i 1950-talets USA i kombination med att de praktiserar på avdelningar som gynekologi kommenteras till exempel inte. En förklaring till en del av resultaten, exempelvis att könsaspekten inte tycks spela någon större roll, är att forskarna nästan uteslutande använt deltagande observation. Att nakenhet och sex - onekligen ämnen som berör läkarprofessionen - knappast kan ha varit det mest publika samtalsämnet kanske gjorde att frågorna helt enkelt inte kom upp, särskilt inte i de sammanhang där forskarna var närvarande eller i de strukturerade intervjuerna. Genom att frågorna inte kom upp, avspeglas de inte heller i fältanteckningarna. Det hade varit bättre om man genomfört ostrukturerade intervjuer. Denna kritik pekar även mot en mer fundamental fråga, nämligen hur en forskares ansats, teori och metod har konsekvenser för resultatet. Ovan diskuterades, utifrån Herbert Blumers programförklaring, hur de symboliska interaktionisterna fokuserar på interaktionen, det vill säga på vad som sker mellan individer. De bryr sig mindre om den mening som aktörer tilldelar saker och ting, med andra ord vad de tänker om det tänkta. I detta fall hade det sannolikt varit intressant att i större utsträckning veta vad studenterna tänkte om olika aktiviteter. Ett annat sätt att angripa frågan hade varit att studera mer av vad som sades och gjordes, till exempel på de studentföreningar som diskuteras relativt ingående i rapporten. Sammantaget saknas en diskussion av de olika utloppsventiler som normalt förekommer inom olika skrån. 159

Goffmans interaktionssociologi Enligt mångas förmenande är Erving Goffman (1922-1982) minst lika betydelsefull inom sociologin som de symboliska interaktionisterna. Det går att dela upp Goffmans författarskap i texter om social interaktion, om jaget och om social ordning (Burns 1992:8), men den stora poängen, menar jag, är att se hur han förenar dessa. Goffmans empiriska material är ofta sammansatt av olika källor. Han använder sig bland annat av självbiografier och fallstudier. Och det empiriska materialet är inte alltid något han samlat ihop själv. Det är mer korrekt att tala om att han använder sig av en kombination av eget material, olika former av andrahandsmaterial samt studier av andra forskare (Manning 1992:148-155). Han har blivit kritiserad för att skriva om trivialiteter, och vissa har menat att han förser läsaren med några citat och satiriska poänger men inte mer (se Burns 1992:2 för en översikt av denna diskussion). Men en mer rättvis beskrivning är att han studerar sociologiska kärnfrågor, som exempelvis institutioner, social interaktion, värden, identitet samt uppkomst och förändring av social struktur. Goffman är influerad av fenomenologi och språkfilosofi (Burns 1992:12). Hans arbeten äger en stor portion av generaliserbarhet. Men om man ska sammanfatta honom, kretsar hans författarskap kring interaktion i sociala situationer (kallade »encounters», jämför Lofland 1980:35ff; Goffman 1961b; 1967). Särskilt intresserar han sig för de strategier som människor använder då de interagerar med andra, kända och okända, i olika sammanhang och genom språk och paralingvistik, det vill säga gester, blickar och så vidare. Vad som studeras är med andra ord hur ordning skapas och upprätthålls i social interaktion. På samma sätt som hos de symboliska interaktionisterna fokuseras på vad som händer mellan människor avseende praktik, visuella dimensioner och diskurs (språk i olika former - särskilt i de senare verken), dock i något mindre utsträckning på medvetande och mening. Goffman intresserar sig inte bara för struktur i sig, han tar även upp grundläggande frågor som många sociologiska teorier tar för givna,

'

160

som identitet och själv-jaget, det vill säga den osocialiserade dimensionen av en människa (Lofland 1980:41). NÅGRA STUDIER AV GOFFMAN

Goffman har skrivit ett antal böcker och den mest kända är hans första verk, The Presentation ofSelfinEveryday Lifo (1971), som 1974 har utgivits på svenska som jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. I b~en utvecklar han den mycket kända och numera spridda teatermetaforen. Den går i korthet ut på att social interaktion kan indelas i två sfärer: »frontstage» (scen) och »backstage» (loge). På scenen utspelas ett socialt liv, där aktörerna spelar sin dramatik. Metaforens tillämpning grundar sig på studierna av det sociala livet på Shedandsöarna. Det empiriska materialet har samlats in genom deltagande observation, det vill säga genom att forskaren under en tid aktivt deltar i den situation som han eller hon studerar och samtidigt gör noggranna observationer. Utgångspunkten är i första hand att undersöka hur individer presenterar sig i olika sammanhang och hur de, med Chicagoskolans begrepp, spelar sina roller (till exempel präst, föräldrar och barn som ska döpas) med det manuskript (förväntningsbild som är knuten till en roll och till ritualer, till exempel en präst), med den rekvisita som krävs (till exempel dopfunt, prästkappa, bibel, det sätt som prästen talar, de gester som används) samt inför den församling som fungerar som publik. Goffman visar hur många sociala situationer innebär att människor tillsammans utför en akt, likt en grupp skådespelare som spelar en pjäs. En konsekvens är att de samagerar, till exempel för att rädda en situation då en skådespelare glömmer en replik eller går in på scenen för tidigt. Ett annat exempel är när ett barn börjar skrika vid dopet, vilket potentiellt hotar den »scen» som utspelas. Det förlösande skrattet kan då omformulera, eller omforma, situationen. Genom detta bevaras ordningen och »spelet kan fortgå». Det är viktigt att komma ihåg att den metaforen endast är tänkt som ett hjälpmedel för att bygga teori och för att förstå verklighetens sociala interaktion; metaforen är som en byggnadsställning som fyller ett syfte under en tid innan bygget är färdigt. Boken exemplifierar med vardagliga händelser hur individer utför

ett slags kontroll av sitt framträdande och hur detta är begränsat och möjliggjort av de situationer som de agerar i. En av Goffmans centrala slutsatser är att självidentiteten i stor utsträckning är socialt producerad. Hos Goffman är inte »jaget» en orsak till sociala situationer; det är mer rimligt att se det som en produkt av dem och i detta betonar han den strukturella sidan av självet. Denna tanke kan man senare återfinna hos många amerikanska sociologer som talar om relationell sociologi (exempelvis White 1992; Emirbayer 1997). Vilka sociala processer och fenomen studerar då Goffman? Vad han analyserar är det som ofta tas för givet i en sociologisk teori, till exempel social roll. Han beskriver exempelvis hur idealiserade handlingar fungerar som referensramar mot vilka aktörer orienterar sina handlingar. Idealiseringar strukturerar och ordnar därmed mänsklig interaktion. ·utan dessa skulle människor inte veta vad andra gör och vad de är. Endast genom en separation av roll och individ kan en karaktär uppnås, och endast den som kan upprätthålla kontroll över en situation kan ha en stark karaktär. Denna karaktär, och detta själv, både skapas och blir skapat i sociala situationer. Med andra ord: endast genom att en konstnär lyckas övertyga sin publik om att det hon skapar är konst, genom rekvisita, deltagande i olika sociala sammanhang med mera, kan hon bli en konstnär, eftersom hennes publik ser henne och interagerar med henne som varande en konstnär. Denna relationella sociologi som Goffman presenterar innebär alltså att de sociala grundstenarna tillverkas samtidigt som studier bedrivs. De går inte att köpa enskilda och utanför den kontext i vilka de uppstår. Backstage, frontstage och de andra begreppen är således exempel på teoretiska begrepp som forskaren kan använda för att förstå olika situationer och för att förklara hur mänsklig interaktion tar sig olika uttryck. Vad dessa begrepp kan göra är dels att vara verktyg för att förstå varför människor gör det som de gör, och dels förklara varför människor över huvud taget klarar av situationer som för den 'oinvigde kan tyckas oöverstigliga. Nedan fortsätter jag presentationen med exempel ur en annan studie, Stigma: Notes on the Management ofSpoiled Identity ([1963a] 1968), som är en analys av så kallat avvikande beteende. Studien behandlar den process i vilken avvikare, beroende på att de har vissa egenskaper

som uppfattas som onormala - till exempel homosexualitet, blindhet, fysisk deformation eller övervikt - blir bemötta och de strategier som de utvecklar för att hantera den sociala omgivningen. Denna studie visar tydligt hur ordning och social struktur blottläggs i gränslandet mellan å ena sidan det accepterade och normala och å andra sidan det stigmatiserade och det onormala. Begreppet stigma är centralt i hela studien och avser den del av individens situation som förnekas fullständig social acceptans. I boken använder Goffman sig av den stora litteraturen om stigma för att göra en beskrivning av fenomenet utifrån en sociologisk horisont. Med andra ord är målet att utveckla en sociologisk teori baserad på den existerande psykologiskt inriktade forskningen vid den tidpunkten. Boken inleds med ett brev till en frågespalt (likt dem som återfinns i de flesta veckotidningar) undertecknat av en 16-årig flicka, Miss Lonelyheart, som föddes utan näsa. I brevet står att hon som barn vande sig vid att de andra barnen i grannskapet skämtade med henne om hennes lyte, men att hon nu som vuxen gärna vill gå ut och dansa och träffa pojkar. Men det fungerar inte. Hon undrar även om hon eller hennes pappa straffas för några synder, men eftersom hon inte gjort något ont och hennes pappa är en mycket trevlig man så tror hon inte att det har varit avgörande. Hon avslutar brevet med en fråga: »Borde jag ta livet av mig? Vånliga hälsningar, Desperat.» Detta är utifrån flera aspekter ett typiskt exempel på det empiriska materialet som Goffman använder sig av. Analysen fokuserar inte på de enskilda personernas situation i sig eller deras solitära lidande, även om detta självfallet är en del i analysen hos Goffman. Goffmans fokus ligger främst på processen som skapar stigmatiseringen, vilket innebär att han tittar på de strukturella förutsättningarna för stigma, hur detta stigma konstrueras i social interaktion och vilka uttryck det tar sig. Detta gör han i syfte att utveckla sin egen teoretiska begreppsapparat för att sociologiskt förklara fenomenet stigma. En central utgångspunkt för Goffmans interaktionssociologi (1963b:79 ), som delas av de symboliska interaktionisterna, är att människor i möten med andra måste klassificera dem. Det är den sociala klassificeringsakten, snarare än inre värden, som har social betydelse och som forskaren ska studera. Detta sker i alla sammanhang, men om

en person exempelvis är politiker och blind menar Goffman att det senare tar över. Personen riskerar bli omklassificerad, då hon inte stämmer överens med den gängse bilden- stereotypen- för en politiker. Personen blir därmed stigmatiserad av dem som är »normala». Det är viktigt enligt Goffman att analysera stigma med utgångspunkt i att det föreligger en social relation mellan personen och dem som stigmatiserar henne. Genom detta lyfter Goffman fokus från de eventuella »materiella» (till exempel biologiska) grunderna för stigmat, vilket gör att teorin kan hantera stigmatisering av i stort vad som helst (kön, etnicitet, språk, dialekt, vänner med' mera). Han pekar på det faktum att personer lär sig vad som är stigma i ett samhälle genom socialiseringsprocesser och även att vad som stigmatiseras varierar mellan kulturer och över tid. Det attribut som utgör grunden för stigmat är ofta knutet till andra attribut, och Goffman talar om att det skapas stigmateorier som bildar en ideologi, det vill säga ett tankesystem som legitimerar stigmatiseringen. Det kan vara föreställningar som att de som sitter i rullstol också är svagbegåvade. Men det är detta stigma, att vara rullstolsbunden, som diskrediterar individen, och det är detta attribut som i många fall är avgörande för hur hon uppfattas och blir bemött i samhället; övriga aspekter får hon så att säga på köpet. Goffman menar också att den stigmatiserade kan använda stigmat till att skaffa fördelar eller ursäkter för sig själv. Den stigmatiserade, som precis som andra kan drabbas av motgångar och problem, kan skylla dessa på grunden till stigmat - oavsett vad den »verkliga» orsaken till problemet är. Även om Goffman betonar att många undviker stigmatiserade personer, handlar hans studie framför allt om möten mellan stigmatiserade och normala, då de befinner sig i en situation där de inte känner varandra personligen. I sin studie tittar Goffman på båda sidorna, det vill säga hur normala ser på stigmatiserade, hur stigmatiserade ser på normala och även på relationen mellan olika stigmatiserade personer. Goffmans begrepp »stigma management» avser något som sker i den publika sfären; i den nära vänkretsen är attributet ofta väl känt och ses som något »naturligt». De som ingår i den stigmatiserades nätverk, eller cirkel av familj och bekanta, är också påverkade av den stäm-

pel som den stigmatiserade bär på, och de kan i många fall få spela biroller i arbetet med att regissera eller kontrollera identiteter. Det är ytterligare ett skäl för den stigmatiserade att dölja sitt handikapp, eller stigma. Det finns numera ofta både sociala nätverk som stödjer och platser som utgör frizoner för stigmatiserade grupper, till exempel speciella affärer för blinda eller butiker där de som har avvikande kroppsform kan köpa kläder eller platser där utvecklingsstörda kan träffas och dansa. För att skilja mellan olika situationer inför Goffman en tredelning av identitetsbegreppet. En psykologisk nivå, »jag/själv eller uppfattad identitet», en nivå som individen kan medskapa i social interaktion, »personlig identitet», och slutligen den identitet som bestäms av social struktur som roller och liknande, »social identitet». Det föreligger således en gradvis skala av socialt strukturerade identitetsbegrepp. Men eftersom de båda sistnämnda varianterna är lika »sociala» uppstår lätt en begreppsförvirring. Den sociala identiteten som stigmatiserad baseras på rollen eller stereotypen som den stigmatiserade (den döva, homosexuella eller rullstolsburna), medan den personliga identiteten baseras på mer ingående kunskap om och erfarenhet av personen som unik. Uppenbarligen kan managementkon troll, eller regi, i ett visst socialt sammanhang endast ske i situationer där de närvarande inte känner till hela individens historia. Om de personer den stigmatiserade umgås med känner varandra, kommer skvaller att göra att det är svårt att regissera en identitet som avviker från hur de som var med uppfattar identiteten. Goffman pratar om olika regioner, varav personen är igenkänd i vissa och inte i andra, och detta kan delvis vara en funktion av informationskontroll. För Goffman är regi, eller management av identitet, en viktig komponent för att förstå stigma som ett sociologiskt fenomen. Symboler, det vill säga att något står för något annat, möjliggör effektiv informationsöverföring. I detta sammanhang återkommer Goffman till en för honom central aspekt, nämligen betydelsen av visuell information och kommunikation. Vissa symboler för stigma, som exempelvis hudfärg, är i praktiken inte möjliga att ändra, medan andra lättare kan ändras, som till exempel sättet att klä sig. En strategi för många stigmatise165

rade är att dölja sitt attribut till exempel bakom kläder eller på andra sätt. Den identitet och det register som förväntas av den stigmatiserade är också en del av vad Goffman benämner identitetspolitik, det vill säga ett slags diskussion eller förhandling om hur individerna i en viss grupp (till exempel neurosedynskadade) ska förhålla sig gentemot sig själva och andra. Genom detta knyter alltså Goffman samman den individuella nivån med en kollektiv nivå, inklusive de sociala normer och föryäntningsbilder som är kopplade till vissa stigman. I möten används dessa som del av de tolknings- och beteendescheman som både de stigmatiserade och de som möter dem använder sig av. Precis som de symboliska interaktionisterna tar Goffman utgångspunkt i den sociala interaktionen och utvecklar teorier utifrån detta. Hans verk är alltjämt självklara för den som skriver om roll, identitet och social interaktion och inte minst olika slags möten. Genom den ansats han har är resultaten ofta generella nog att kunna tillämpas på helt andra områden än de som ursprungligen studerades. Exempel på frågor som den här typen av interaktionssociologi ställer är således: Hur kan man övertyga andra att man är det man vill vara? Vilka sociala processer krävs och vilka är faktorerna som möjliggör upprätthållandet av en egen identitet? Hur skapas sociala identiteter och under vilka omständigheter kan de ändras?

Sammanfattning De teorier som har diskuterats i detta kapitel har det gemensamt att de utgår från social interaktion. Lite förenklat kan man säga att de bygger teorier på mikronivån. Även om forskarna själva inte ingående diskuterar hur teorierna är relaterade till den så kallade makronivån, där samhällsvetare har placerat aggregat som stater, organisationer och deras »interaktion», är det tydligt att de inte heller utelämnar detta. En stat interagerar exempelvis inte »i sig», utan det finns alltid personer, i regeringar eller kungahus, som representerar staten i olika sammanhang. De beslut som tas, de möten som sker med mera sker i sig på den mikronivå som de skolbildningar detta kapitel har tagit upp analyserar. Om forskare är seriöst intresserade av att förstå och förklara vad vissa t66

kallar makrofenomen, är det rimligt att forskningen tar hänsyn till den nivå av social interaktion som alltid förekommer. Detta kapitel har visat dels på hur forskare inom symbolisk interaktionism arbetar, dels på den möjlighet som ligger i detta sätt att arbeta. De bygger teorier som ligger nära empirin men som dessutom kan vara generaliserbara, vilket inte minst visas av den stora spridningen av begrepp som till exempel frontstage och backstage har fått inom sociologin.

Att läsa vidare För att få en introduktion till fältet och samtidigt läsa om de centrala tankarna rekommenderas Blomers text (1969). Utöver denna kan Howard Beckers volym Outsiders nämnas. Dessutom finns en särskild tidskrift, Symboliclnteraction, där artiklar som mer eller mindre utgår från skolans centrala tankar publiceras. Vad gäller Goffmans arbete är jaget och maskerna (The Presentation ofSelfin Everyday Life) en bra startpunkt. I övrigt är hans verk Stigma mycket aktuellt och läsvärt. Hans Joas tänkande är en utveckling av pragmatismen och han har bland annat diskuterat uppkomsten av värden ([ 1997 J 2000 ).

Referenser Becker, H. ( 19 58) »Problems of Inference and Proof in Participant Observation». American SociologicalReview, 23, 6:6p-66o. Becker, H. (1963) Outsiders: Studies in the Sociology ofDeviance. New York: The Free Press. Becker, H. ( 1998) Tricks ofthe Trade. How to Think About Your Research White You 're Doing I t. Chicago: Chicago U niversity Press. Becker, H., Geer, B., Hughes, E. & Strauss, A. (1961) Boysin White. Student Culture in Medical School. New Brunswick: Transaction Publishers. Blumer, H. ( 1969) Symbolic Interactionism, Perspective and Method. Englewood Cliffs, N .J.: Prentice-Hall. Bulmer, M. (1984) The Chicago School ofSociology: Institutionalization, Diversity and the Rise ofSociologicalResearch. Chicago: The University of

Chicago Press. Burns, T. ( 1992) Erving Goffman. London: Routledge. Collins, R. ( 19 86) »The Passing of lntellectual Generations: Reflections on the Death of Erving Goffman». Sociological Theory, 4, 1:to6-113. Emirbayer, M. (1997) »Manifesto for a Relational Sociology». The Americanjournal ofSociology, 103, 2:281-317. Fine, G. & Smith, G. (2ooo)ErvingGojfman (4 band). London: Sage. Goffman, E. ([1956]1971) The Presentation ofSelfin Everyday Lifo. London: Penguin Books. Goffman, E. ( 1961a) Asylums. Essays on the Social Institution ofMental Patients and Other inmates. New York: Anchor Books. Goffman, E. ( 1961b) Encounters: Two Studies in the Sociology oflnteraction. Indianapolis: Bobbs-Merrill. Goffman, E. ([1963a]1968) Stigma. Noteson theManagementofSpoiled Identity. Ringwood: Penguin Books. Goffman, E. ( 1963b) Behavior in Public Places. Notes on the Social Organization ofGatherings. New York: The Free Press. Goffman, E. ( 1967) Interaction Ritual. Essays in Face~to-Face Behavior. London: Penguin Books. Goffman, E. ( 1974) Fram e Analysis. An Essay on the Organization of Experience. Cambridge: Harvard University Press. Goffman, E. ( 1979) Gender Advertisements. London: MacMillan. Goffman, E. (1983) »lnteraction Order». American SociologicalReview, 48:1-1]. Goffman, E. ([1989]2002) »On Fieldwork», s. 148-153 i Weinberg, D. (red.), Qualitative Research Methods. Oxford: Blackwell. Joas, H. (1987) »Symbolic Interactionism», s. 82-115 i Giddens, A. & Turner, J. (red.), Social Theory Today. Oxford: Polity Press. Joas, H. ([1997]2ooo) TheGenesisofValues. Chicago: Chicago University Press. Levinson, D. (1967) »Medical education and the theory of adult socialization».]ournal ofHealth and Social Behavior, 8 (4):253-265. Lofland,J. (1980) »Early Goffman: Style, Structure, Substance, Soul», s. 24-51 i Ditton, J. (red.), The View From Goffman. London: MacMillan. Manning, P. ( 1992) Erving Golfman and Modern Sociology. Cambridge: Philip Manning. 168

Plummer, K. (1996) »Symbolic Interactionims in the Twentieth Century: The Rise of Empirkal Social Theory», s. 221-251 i Turner, B.S. (red.), The Blackweil Companion to Social Theory. Oxford: Blackwell. Plummer, K. (red.) ( 1997) The Chicago School. Critical Assessments. London: Routledge. Rock, P. (1979) TheMakingo[Symbolicinteractionism. London: Macmillan. White, H. (1992) Identity and Control. A Structural Theory ofSocial Action. Princeton: Princeton University Press.

7· Kommunikativ interaktion av Wendelin Reich Inledning Det är lätt att föreställa sig två eller fler personer som »gör någonting» i relation till varandra, med andra ord interagerar socialt. Men trots denna påtaglighet är social interaktion inte alls lätt att beskriva, vilket kan förklara varför det inte finns någon »superteori» om social interaktion - en teori som förklarar allting som tycks behöva en förklaring. Som en följd av detta handlar flera kapitel i denna bok (se kapitel 4 och 6) om specifika, icke-universella teorier om social interaktion. Det här kapitlet fokuserar på ett specifikt problemfält- kommunikativ interaktion - och summerar insikter från en rad olika teorier. Inte all social interaktion är kommunikativ. Tänk bara på två erfarna snickare som tillsammans lägger ett tak och under arbetets gång räcker verktyg och material till varandra, hjälper varandra ställa bjälkar i rätt linje - och allt detta utan att behöva säga ett enda ord eller göra en enda gest. Visst interagerar snickarna socialt, men de kommunicerar inte (åtminstone inte nödvändigtvis). När vi talar om kommunikation förväntar vi oss någon form av utbyte av meddelanden, antingen verbala eller icke-verbala. Fastän snickarna samarbetar kan de sitt yrke så väl att de inte behöver sådana meddelanden. Exemplet visar att kommunikativ interaktion är en specifik typ av social interaktion, vilket betyder att den sociologiska analysen av kommunikativ interaktion är enklare och snävare än analysen av social interaktion i allmänhet. Observera att detta inte är detsamma som att säga: kommunikativ interaktion är enkel! Som vi kommer att se är det fortfarande en utmanande uppgift att beskriva och förklara kommunikativ interaktion 171

på ett adekvat sätt, men som en specifik typ av social interaktion måste den vara mer lätthanterlig än social interaktion i allmänhet. Varför begränsa sig till det enklare och snävare problemet? Vi gör det eftersom kommunikativ interaktion i det nutida samhället verkar vara den mest frekventa typen av social interaktion (Luckmann 1990 ). I många sociala möten står utbytet av meddelanden i centrum. Tänk på ett arbetsmöte, ett polisförhör, ett sociologiskt seminarium, ett telefonsamtal eller en pratstund mellan vänner. I alla dessa fall kan det vara så att kommunikationen egentligen är riktad mot något icke-kommunikativt mål (att psykologiskt övertyga en kollega, att bryta den misstänktes motstånd, att förvärva kunskap etcetera). Hur det än är med den saken går det inte att förneka att alla dessa möten i stort sett består av ett utbyte av meningsbärande meddelanden. Detta kan jämföras med snickarnas interaktion, som verkar bestå av någonting man skulle kunna kalla för »tyst samarbete» (Schelling 1980, kap. 3). För samhällsvetenskapen är interaktion i första hand ett empiriskt fenomen- någonting man vill observera »ute i verkligheten» innan man släpper loss sina analytiska verktyg. Detta kan kontrasteras mot matematikens ambition, som arbetar med objekt den konstruerar själv med hjälp av axiom och som därför aldrig kan vara mer komplexa, tilltrasslade eller oförutsägbara än de ska vara. Detta kan också kontrasteras mot terapeuternas, lärarnas, konsulternas eller prästernas ambition, som huvudsakligen är intresserade av att förbättra interaktion. Nog är det så att ett fåtal samhällsvetare delar det här normativa syftet, men även de brukar instämma i att seriös empirisk forskning ska börja med grundliga analyser av fenomenen, snarare än med förhastade rekommendationer för hur man ska förbättra dem. Hur komplex, tilltrasslad eller oförutsägbar empirisk kommunikativ interaktion än är, så uppvisar den oftast en hel del ordning. Exempel som ges i det här kapidet illustrerar detta. Det är den sociologiska teoribildningens ansvar att beskriva och förklara sociala fenomens ordning på ett abstrakt och systematiskt sätt. Kommunikativ interaktion behandlas av ett imponerande stort antal teorier. De förenas av ambitionen att upptäcka regelbundenheter i alla instanser eller åtminstone i väldefinierade klasser eller genrer av kommunikativ interaktion. De är med andra ord inte intresserade av singulariteter, av egenskaper som 172

enbart enstaka instanser uppvisar. För att ge ett exempel kan man tänka sig att en statsvetare som studerar internationella relationer skulle vara ytterst intresserad av vad som hände bakom stängda dörrar, när presidenterna George Bush Sr och Michail Gorbatjov förhandlade om Tysklands återförening. För en som är intresserad av kommunikativ interaktion kan just detta samtal vara helt ointressant, eftersom det skedde under så specifika historiska förhållanden att det är osannolikt att det kan avslöja någonting mer allmänt om kommunikativ interaktion. Men faktum kvarstår att det finns mer än en teori som syftar till att beskriva och förklara allmänna regelbundenheter i kommunikativ interaktion. Vid första påseendet är denna situation förvirrande - om två olika teorier ger olika beskrivningar av samma objekt måste en av dem vara fel, eller? Som vanligt inom samhällsvetenskapen är situationen mer komplex än så. Ett exempel kan illustrera detta. Betrakta följande utdrag från en faktisk (det vill säga empirisk) konversation:

(1) Småprat mellan bekanta. l. Betty: Spelade Bud inte golf? 2. Ann: Nej. 3. Betty: Oh. (Schegloff 1992:1329, förenklad.) Hur ska utdraget analyseras? Svaret är att det inte finns något entydigt svar, eftersom det beror på vilken aspekt av konversationen som anses vara intressant och relevant. Olika teorier om kommunikativ interaktion brukar vara intresserade av olika aspekter. En teori med psykologiskt syfte till exempel kan vara intresserad av det avslutande »Oh» (tur 3), eftersom det markerar en förändring i Bettys mentala tillstånd, det vill säga tillägnandet av ny information. En sociologisk teori däremot kan vara intresserad av ordet eftersom det markerar en ändring i relationen mellan Betty och Ann, en signal som Betty ger Ann och som kommunicerar att Ann har berättat en sak för henne som hon inte visste om, oberoende om hon verkligen inte visste om den (denna kända tolkning görs av Heritage 1984). En lingvistisk teori slutligen kan ta 173

fasta på ordet »Oh», eftersom det utgör en specifik grammatisk konstruktion (en interjektion). Man kan se att olika teorier ofta är baserade på olika referensproblem, det vill säga problem som de försöker lösa. Således ställer de olika men ofta komplementära frågor om sina forskningsobjekt. I den empiriska analysen av kommunikativ interaktion kan alla dessa frågor vara relevanta. Eftersom vi i det här kapidet villlära från olika teorier, är vi tvungna att välja ut de aspekter som vi har användning för, ignorera de aspekter som vi inte har användning för och mer generellt bortse från oförenligheter mellan olika aspekter. Det här sättet att använda sig av teorier kallas ibland nedlåtande för »eklekticism». Trots detta är denna strategi acceptabel i vårt fall, eftersom vi alltid kommer att redogöra för varför vi accepterar eller förkastar vissa ideer i vissa teorier (för ett utmärkt exempel på hur fruktbar och systematisk denna ansats kan vara se Schneider 2000 ). 1.

Att förstå och förklara kommunikativ interaktion

När samhällsvetare talar om att »analysera» empiriska fenomen, menar de ofta två relaterade men urskiljbara problem - förståelseproblemet och förklaringsproblemet. Tillämpad på kommunikativ interaktion kan förståelseproblemet återges som en fråga: Givet interaktion X, hur kan vi avgöra vad den handlar om? Problemet blir både förminskat och förstärkt av att vi alla, samhällsvetare eller ej, har lärt oss från barndomen att delta i interaktion. Det förminskas, eftersom vi redan är ytterst kompetenta att tolka interaktion - till exempel att skilja mellan konflikt och samarbete, mellan ironi och hot och mycket mer. Det förstärks också, eftersom vår interaktionskompetens utrustar oss med en stor mängd av vardagliga antaganden och fördomar om social interaktion som vi har svårt att distansera oss från. Dessa antaganden låter oss leva våra liv utan att vi behöver oroa oss alltför mycket för dolda betydelser i interaktioner vi deltar i, men de hindrar oss från att acceptera den abstraktionsnivå som är nödvändig för seriös forskning. För att illustrera några problem som förståelse konfronteras med kan vi titta på ett exempel (från Gumperz 1982:30):

174

Efter ett informellt seminarium vid ett större amerikanskt universitet kom en svart student fram till läraren, som var på väg att gå tillsammans med flera andra svarta och vita studenter, och sa: l. Could I talk to you for a minute? I'm gonna apply for a fellowship and I was wondering if I could get a recommendation? [Skulle jag kunna få tala med dig någon minut? Jag planerar att söka ett stipendium och jag undrar om jag kunde få ett rekommendationsbrev?] Instruktören svarade: 2. OK. Come along to the office and tell me what you want to do. [OK. Följ med till mitt rum och berätta för mig vad du vill göra.] När instruktören och resten av gruppen lämnade rummet sa den svarta studenten med huvudet lätt vänt till de andra studenterna: 3. Ahma git me a gig! [Jag ska fixa mig ett jobb!] Om man jämför tur 1 och 3 finns en tydlig kontrast mellan sätten på vilka studenten uttrycker sig. Som Gumperz anmärker har tur 3 »Ahma git me a gig» -lingvistiska egenskaper som är karakteristiska för afroamerikansk engelska (till exempel formen » ahma », som betyder »jag ska», och vokaluttalet i »gig» ). Även om han använder sig av ganska formell standardengelska när han vänder sig till läraren, använder han afroamerikansk dialekt när han talar till sina (delvis svarta) studiekamrater. Vid första anblicken kan det tolkas som en situation i vilken en person som har socialiserats i att använda dialekt växlar språk (to code-switch) när han talar till sin lärare och »återfaller» till sitt vanliga språk så fort han pratar med sina jämlika igen. På så vis är exemplet knappast svårtolkat. Men titta en gång till. Tur 3 använder inte bara dialekt, den beskriver också stipendiet studenten tänker söka som ett » gig ». Enligt Oxford American Dictionary of Current English är »gig» ett vardagsuttryck för »an engagement of an entertainer, especially a musician, usually for a single appearance ». Idag kan det också användas med betydelsen »jobb», men bibetydelsen av låg status och ostadiga anställningsförhållanden är mycket stark. Detta betyder att »gig» är ett ytterst opassande ord för att beskriva ett akademiskt stipendium, även i afroamerikansk dialekt. Det låter lite som att beskriva 175

en läcker sportbil som ett bilskrälle eller en trestjärnig restaurang som en korvkiosk. Eftersom studenten använder ordet trots detta, måste vi anta att han använder det med en viss avsikt (och inte slumpmässigt). Det betyder med andra ord att vi måste försöka hitta en förståelse som gör det förnuftigt för studenten att använda just uttrycket »Ahma git me a gig». Den mest uppenbara lösningen är att studenten använder dialekt och uttrycket »gig» för att tona ned faktumet att han precis har bett en universitetslärare om hjälp med att få en i hög grad elitistisk typ av stöd, och att han har gjort så inför individer som vet att han är medlem i en social grupp soni alltid har haft och fortfarande har låg status, låg inkomst och låg social mobilitet. Genom att referera till stipendiet som ett »gig» och genom att kommentera samtalet med läraren på dialekt visar studenten på ett lekfullt och ironiskt sätt att han fortfarande känner sig solidarisk med andra gruppmedlemmar, och att hans ansökan för stipendiet inte betyder att han vänder dem ryggen. Sammanfattningsvis visar exemplet att förståelsen av kommunikativ interaktion inte alltid uppnås genom att man blint följer sin intuition. Det är alltid nödvändigt att titta en andra gång, och vi kommer att se senare i detta kapitel att förståelse blir ännu pålitligare om den underkastas strikta metodologiska procedurer. Det andra problemet - förklaringsproblemet - närmar sig sociala fenomen genom att fråga varifrån de kommer i stället för vad de betyder. Antagandet är att varje fenomen är en effekt av föregående orsaker, dessa är i sin tur effekter av föregående orsaker, och så vidare. Här blir empirisk socialvetenskap ett sökande efter okända orsaker till kända effekter. Vad gäller analysen av kommunikativ interaktion kan även förklaringsproblemet uttryckas som en fråga: Givet kommunikativ interaktion X, vad föranledde den att utveckla sig på just det sättet som den gjorde (i stället för på något annat sätt)? Tillämpad på de flesta sociala fenomen leder förklaringsproblemet till andra (typer av) svar än förståelseproblemet. För att till exempel förstå mode krävs det utan tvivel en analys av modeobjektens (från sportskor till tatueringar) betydelse för specifika sociala grupper. Likaså behövs en undersökning av modemärkenas symbolismer (Davis 1992). Att förklara mode kräver däremot bland annat en kausal analys av diffusionsmekanismer med hjälp av vilka modefenomen och mode-

flugor erövrar- eller misslyckas med att erövra- en population (Strang & Macy 2001 ). Enligt ett klassiskt citat från We ber är sociologi »en vetenskap som försöker förstå meningen i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar» (Weber 1983:3). Som modeexemplet illustrerar har sociologin haft stora svårigheter med att följa Webers led och se förståelseproblemet och förklaringsproblemet som två sidor av samma mynt. Men just i den kommunikativa interaktionens fall är situationen enklare, eftersom det visar sig att de två problemen kan sammansmältas i en enda ambition. Jag ska i detta kapitel argumentera för att de två problemen faktiskt är identiska inom analysområdet kommunikativ interaktion. För närvarande får vi nöja oss med att illustrera hypotesen med hjälp av Gumperz exempel. Om vi frågar oss vad som föranledde interaktionen att utveckla sig som den gjorde, frågar vi oss egentligen vad som föranledde varje deltagare att säga det som han eller hon sa (i stället för någonting annat). Om vi koncentrerar oss på den afroamerikanske studenten, ser vi att vi redan har besvarat den här frågan. I vårt försök att förstå hans övergång till dialekt samt hans användning av ordet »gig» förutsatte vi att studenten hade goda grunder för att göra så, och vi drog slutsatsen att han ville demonstrera för sina studiekamrater att han är »en av dem». Detta är liktydigt med att säga att de goda grunderna foranledde studenten att välja det beteende han faktiskt valde. Som man kan se är förståelse och förklaring av det här exemplet därmed en och samma sak. 2. Att observera och fixera kommunikativ interaktion

Kommunikativ interaktion är en grundläggande beståndsdel i det sociala livet i alla samhällen. Till skillnad från forskningsobjekt av naturvetenskapliga discipliner som astronomi eller marinbiologi är kommunikativ interaktion i princip lättillgänglig. En första praktisk komplikation är att inte alla interlokutörer (det vill säga deltagare i samtal) gillar att nyfikna sociologer lyssnar på deras samtal. Givet att forskningsambitionerna av de sistnämnda är seriösa är denna komplikation ofta inte något stort hinder (Have 1999:6off). Det har publicerats utmärkta studier som undersöker ytterst känsliga sociala situa177

tioner såsom psykiatriska intagningssamtal (Bergmann 1992), affärsförhandlingar (AsmuB 2002 ), hembesök av sjuksköterskor (Heritage & Sefi 1992) och till och med hotelsesamtal (Adelswärd & Lineli 1994).

En andra praktisk komplikation är att kommunikativ interaktion nästan alltid är för händelserik för att tillåta deltagande observation. Forskarna är därför överens om att kommunikativ interaktion behöver spelas in och noggrant transkriberas innan den kan undergå metodisk analys (Have 1999:77f). Eftersom inte all kommunikation är verbal är det nästan alltid en fördel att ha videoinspelningar. Praktiska erfarenheter visar dock att videoinspelningar upplevs som mycket mer påträngande än rena audioinspelningar, vilket får interlokutörerna att känna sig obekväma och bete sig onaturligt. Detta förklarar varför inspelningar utanför sociologiska eller socialpsykologiska laboratorier oftast är begränsade tillljudinspelningar. Därutöver förväntas forskare vanligtvis återge relativt långa utdrag av transkriptionerna i sina publikationer. Gumperz exempel (se ovan) illustrerar det här kravet. Även om Gumperz verkar ha använt sig av en bandspelare, återger han inte tillräckligt med sekventiell kontext, det vill säga meddelanden som direkt föregick de tre som vi har tillgång till. Detta gör det omöjligt för oss att avgöra om den afroamerikanske studenten kan ha haft andra grunder för att uttrycka sig som han gjorde. Våra slutsatser blir skakigare. Att transkribera en sekvens av kommunikativ interaktion är dock inte detsamma som att skriva ned alla ord som interlokutörerna använde. Viktig information förmedlas ofta med så kallade suprasegmentala signaler, framför allt tonhöjd, klang, betoning, rytm, volym, pauser och aspiration. Inom sociologin är det vanligaste transkriptionssystemet det som Jefferson har skapat (se Have 1999:213ff). Det utgör en bra kompromiss mellan informationstäthet och läsbarhet, och därför kommer vi att använda det från och med nu. Ett exempel ska visa hur systemet används i praktiken: (2) Utdrag från en ansikte-mot-ansikte-interaktion (face-to-face interaction) mellan en sjuksköterska på hembesök hos en nybliven mamma. Sjuksköterskan är en Health Visitor i Storbritanniens

health-visitor service. Hennes officiella uppgift är att besöka mödrar i deras hem några dagar efter förlossningen och ge dem information och råd, särskilt om vaccination och till en viss del om barnavård. l. sköterskan: Oh jag tror inte du behö:ver (1.2) du ve:t= 2. Mamma: =(Jag) slutade göra det ((att ge socker till bebisen)) nu:.= 3. Sköterskan: =Du skulle inte göra det ä:h (t.o) ~elbundet [annars skulle det vara 4. Mamma: [Ooh nej:. 5. sköterskan: då:ligt för hennes tä:nder. 6. Mamma: Det va bara i nåra dar och det hjälpte (henne). ( 1.5) ( (river sönder papper)) 7. Sköterskan: Bra. (Heritage & Sefi 1992:408.)

Vid första påseendet kan det vara svårt att försöka förstå sådana transkriptioner. Det blir dock enkelt om man kommer ihåg att det som nu är skrift ursprungligen var talspråk. Av den anledningen ska transkriptioner läsas som teaterpjäs: högt, något emfatiskt och av två eller flera personer. Dessutom måste läsarna ta hänsyn till specialsymbolerna som återges nedan:

Transkriptionssymboler. ja: kolon betecknar förlängt uttal j.;! understruken text markerar betoning JA versaler betecknar hög röst (vilket som inte är detsamma som betoning) ? stigande röst (inte alltid en fråga) fallande röst (inte alltid en avslutad mening) .hh hörbar inandning hh hörbar utandning ( .) kort paus, o uppmätt (1.2) en längre paus, mätt i sekunder (här: en komma två sekunder) [ samtidigt tal; hakparentesen i föregående tur visar var följande tur (som också är märkt med en hakparentes) »kommer 179

in» = används vanligtvis tillsammans i avslutningen av en tur och i början av nästa tur; betecknar en omedelbar övergäng ( det vill säga utan paus mellan de två turerna) () text i enkla parenteser är osäker (till exempel på grund av inspelningskvaliteten) ( ( ) ) text i dubbla parenteser är en kommentar tillagd av forskaren

3· Dubbel reduktionism Den som noga har läst transkription (2) kan ha haft svårt att föreställa sig hur en systematisk sociologisk analys av interaktionen skulle kunna se ut. Interaktionen verkar förmedla för mycket och för lite information på samma gäng. Aena sidan är den belamrad med grammatiska fel, utlämnade ord, överlappningar och pauser på det sätt som empirisk interaktion nästan alltid är. Aandra sidan tog samtalet enbart några få sekunder, och det är svårt att föreställa sig att någonting av sociologisk relevans kan hända inom så kort tid. Men är det verkligen så? Låt mig, för att väcka läsarens intellektuella nyfikenhet lite grann, säga att kapidet kommer att avslutas med en analys som försöker visa att något av stor sociologisk relevans faktiskt händer. Transkription (2) illustrerar en subtil konflikt som systematiskt uppstår mellan sjuksköterskorna och deras klienter i Storbritannien, en konflikt som gör mänga klienter ovilliga att följa sjuksköterskornas professionella medicinska råd. I det här avsnittet samt avsnitten ( 4) och ( 5) kommer jag att introducera analysen av kommunikativ interaktion i två steg. Avsnitt (3) visar hur man analyserar kommunikativ interaktion i dess grundläggande komponenter: de kognitioner som interlokutörerna utför när de producerar eller förstår meddelanden. Efter det kommer jag att diskutera hur kommunikativ interaktion sätter samman bitarna igen för att skapa sociala handlingar (avsnitt 4 ), vilket innebär att kommunikationen antar formen av en välorganiserad sekvens av meningsbärande meddelanden (avsnitt 5). Om läsaren har funnit transkription ( 2) nägot förvirrande kan det bero på att han eller hon försökte förstå den som ett enhetligt objekt, i stället för att reducera den till sina bestånds180

delar. Poängen med det här avsnittet är att visa att reduktion måste göras på två nivåer. På den första nivån blir kommunikativ interaktion uppdelad i en sekvens av meddelanden. En viktig konsekvens av denna procedur är att man måste ge upp det gamla men problematiska antagandet att instanser av kommunikativ interaktion kan behandlas som objekt och sorteras i klasser som till exempel »småprat», »konflikt», »förhandling», »lek» eller »utbyte». För själva analysen betyder det att man måste gå ned på det individuella meddelandets nivå och analysera dess interaktiva betydelse i turordning. På den andra nivån reduceras individuella meddelanden till kognitiva tillstånd och operationer som föranledde talarna att yttra dem. Framför allt förklarar den andra reduktionen varför den interaktiva betydelsen av ett meddelande inte bestäms av själva orden utan av relationen mellan orden och meddelandets kontext. FÖRSTA REDUKTIONEN: FRÅN INTERAKTION TILL MEDDELANDE

Ett vanligt problem som forskare måste lösa när de observerar ett nytt eller obekant forskningsobjekt är att tilldela objektet en klass. Är den här kemiska föreningen av organisk eller oorganisk karaktär? Är det där trädet ett exemplar av Pinus californiarum eller Pinus arizonica? Vikten av sådana frågor reflekteras av att många, framför allt naturvetenskapliga, discipliner har utvecklat komplicerade taxonomier (det vill säga systematiska hierarkiska klassifikationer av forskningsobjekten ). Vid första påseendet har iden om att hantera kommunikativ interaktion på ett likadant sätt en viss dragningskraft. Titta på en instans av kommunikativ interaktion, tilldela den en klass och du vet allt om den som du kan vilja veta. Utan tvekan skulle den här proceduren göra analysen av kommunikativ interaktion snabbare. Vad som gör den ännu mer attraktiv är att den faktiskt är en del av det sociala livet. I vardagslivet kan människor lita på standardiserade föreställningar om »lek», »förhandling», »småprat» eller dylikt för att enkelt (och ofta tillförlitligt) klassificera interaktioner. Iden att ett forskningsobjekt kan behandlas som en odelbar (men klassificerbar) helhet kallas för »holism». Den klassificerande ansatsen

är därmed holistisk. Den holistiska ansatsen skapar två stora problem när den tillämpas på kommunikativ interaktion: oftast fungerar den inte och om den fungerar leder den bara till triviala resultat. Betrakta följande interaktion:

(3) Utdrag från en lektion i en amerikansk grundskola. l. Lärare: (Låt oss ta en liten titt) på några saker som vi gjorde när vi (.s) väntade på Rowan. Var var vi? 2. Simon: Sida 29 3. Lärare: Nej. Jag lyssnar inte eftersom du inte har räckt upp handen. Ja, Stefan? 4. Stefan: Sida 29 (Freebody & Freiberg 2000:146, namnen är tillagda.) Hur skulle den här interaktionen kunna klassificeras? En uppenbar kandidat är »samtal i klassrummet», men detta är trivialt eftersom det enbart sammanfattar den institutionella kontexten i vilken vi redan visste att interaktionen äger rum. Utdraget återger en liten sanktion som var och en som har tillbringat ett drygt decennium av sitt liv i en skola känner igen. Men interaktiva sanktioner av det här slaget kommer för sällan för att kunna kallas typiska eller till och med karakteristiska för samtal i klassrummet. En annan kandidat kunde vara »konflikt», men en sådan klassifikation står i strid med faktumet att varken Simon eller Stefan öppet vågar opponera sig mot läraren. Ett tredje alternativ skulle kunna vara »utbildande kommunikation», men om lärarens sanktion verkligen utbildar eller bara skapar förlägenhet eller bitterhet är en öppen fråga. Det finns inte någon uppenbar klass till vilken transkription (3) kan tilldelas. Interaktionen är helt enkelt för tät, den har för många egenskaper som skiljer den markant från andra samtal i klassrum, andra konflikter och andra instanser av utbildande kommunikation. Detta betyder att den klassificerande ansatsen är ofullständig; den är inte lämplig för att analysera alla instanser av kommunikativ interaktion. Ytterligare en anledning för dess otillräcklighet kan ges. En interaktion som verkar börja på ett sätt som kan klassificeras som typ X kan grad182

vis utveckla sig till typ Y - till exempel kan ett samtal vid middagsbordet gradvis utveckla sig till en konflikt. Att klassificera interaktionen som typ X eller typ Y skulle med nödvändighet vara inadekvat. Men vad händer när en instans utan större problem passar till en viss klass? Fastän detta må vara möjligt med tillräckligt enkla interaktioner, kvarstår frågan vad som kan vinnas med en sådan klassificering. Om till exempel en botaniker lyckas med att hänföra en planta till en viss art, får han eller hon på en gång en mängd av relevant information om plantan: hur dess DNA är strukturerat, hur den kan odlas och mycket mer. Om vi däremot lyckas hänföra en viss instans av kommunikativ interaktion till en klass, har vi fullgjort en taxonomisk övning men vi har inte lärt oss något nytt om interaktionen. Sammanfattningsvis kan man säga att den klassificerande ansatsen -och holistiska ansatser i allmänhet - inte utgör någon fruktbar modell för att analysera kommunikativ interaktion. Den klassificerande ansatsens otillräcklighet har två viktiga konsekvenser. För det första visar den att det är nödvändigt att undersöka kommunikativa interaktioner analytiskt (det vill säga genom att se dem som sammansatta av delar och relationer mellan delarna) i stället för holistiskt. Den klassificerande ansatsen tvingar oss att se interaktioner som odelbara enheter. Men kommunikativa interaktioner är uppbyggda av individuella turer och därför är det nödvändigt att analysera dem som sekvenser av sådana turer. För det andra betyder det att man måste relatera varje tur till den sekventiella ordningen i vilken den ägde rum. För att bättre förstå dessa konsekvenser, låt oss åter betrakta transkription (3). För att ta reda på vad som »händer» i interaktionen måste man alltså analysera turerna i sin sekventiella ordning. Tur 1 är lätt att förstå - en grundskolelärare introducerar en ny uppgift och ställer en enkel fråga till sina elever. Tur 2 är inte heller särskilt förvånande - elev Simon svarar och utifrån det lilla vi vet hittills om interaktionen har vi ingen anledning att anta att hans svar är felaktigt. Men tur 3 tillbakavisar svaret direkt. På skolläraraktigt språk förklarar läraren att Simons tur interaktivt kommer att behandlas som en ickehändelse, eftersom Simon tog till orda utan att ha räckt upp handen. Läraren bekräftar sanktionen genom att snabbt vända sig till elev Ste-

fan. I tur 4 lyder Stefan och ger ett svar. Hans svar är dock identiskt med Simons. På grund av sin sekventiella placering handlar Stefans tur inte om att ge information (vilket är svarens vanligaste funktion), utan om att lydigt stadfästa lärarens sanktion. Genom att ge ett svar som alla redan känner till bekräftar Stefan lärarens auktoritet i klassrummet. Med få undantag (till exempel ritualteori (Goffman 1967) och teorin om »språkspel» (Wittgenstein 1953)) har den klassificerande ansatsen inte spelat någon viktig roll i teorier om kommunikativ interaktion. Ändå riktar den vår uppmärksamhet mot en egenskap av interaktion som inte bör ignoreras. Även om interaktion inte kommer färdigförpackad i klasser följer utbytet mellan två personer som till exempel spelar ett spel eller förhandlar om ett kontrakt oftast ett mönster som man har lätt att känna igen. Goffmans så kallade ramanalys(frameanalysis, Goffman 1974) förklarar den här egenskapen genom att skilja mellan interaktion och ram. En ram är en mängd ömsesidigt delade förväntningar som hjälper interlokutörerna att strukturera en interaktion. Betänk till exempel interaktionen mellan en banktjänsteman och en kund vid expeditionsluckan. Med stor sannolikhet har båda deltagarna mycket tydliga och detaljerade förväntningar på hur interaktionen dem emellan borde gå tillväga. I Goffmans termer delar de en kognitiv ram som styr deras ömsesidiga förväntningar och som informerar dem om hur de får eller bör bete sig. På grund av ramen är det mycket sannolikt att interaktionen kommer att framskrida enligt ett mönster som är mer eller mindre förutsägbart. På ytan (det vill säga på de observerbara meddelandenas nivå) ser interaktionen ut som om den tillhör en klass och kan jämföras med andra klasser (se Kelley 2002 ). Men notera skillnaden mellan Goffmans ramanalys och den klassificerande ansatsen. Goffman sporrar sina läsare att titta under ytan och att observera kognitionerna som deltagarna utför när de interagerar. De här kognitionerna är delvis vägledda av ramar och de påverkar hur människor beter sig. I den mån det angivna exemplet verkligen fortskrider på ett sätt som är typiskt för möten vid expeditionsluckan beror detta på att deltagarna orienterar sig mot en modell eller ram för hur banktjänstemän och kunder bör bete sig i en bank. Om deltagarna däremot ignorerar ramen - låt oss säga att kunden

råkar känna tjänstemannen och börjar prata om tennis - slutar interaktionen att se typisk ut. För analysen av kommunikativ interaktion betyder deltagarnas frihet att ignorera ramar att ramanalysen är bara en (möjligen viktig) beståndsdel bland andra för en framgångsrik analys. Människor kommer inte alltid att orientera sig mot sina förväntningar om hur de själva och andra borde bete sig. I nästa delavsnitt kommer jag att visa att rambegreppet faktiskt kan ingå i ett mer generellt begrepp: kontext. Betrakta transkription (3) en gång till. Vi vet numera att vi visserligen inte kan klassificera den som interaktionstyp men vi får ändå anta att deltagarna själva klassificerar interaktionen som ett »samtal i klassrummet». Jämfört med andra ramar (till exempel »småprat») ålägger den här relativt strikta regler som påtvingar eller utesluter vissa former av beteenden (Freebody & Freiberg zoo o). Några av de här reglerna påverkar hur interlokutörerna får möjlighet att yttra sig (se avsnitt 5). Viktigast av allt är naturligtvis att bara läraren har rätt att tala när han eller hon vill- alla andra deltagare måste vänta tills läraren ger dem ordet. Utdrag (3) visar tydligt att deltagarna orienterar sig mot den här regeln. När en elev inte gör det sanktionerar läraren honom explicit, och varken han eller någon annan deltagare uppvisar svårigheter med att förstå eller acceptera åtgärden - en respons (eller saknad därav) som skulle vara svår att förklara om vi inte antog att alla deltagare inramar interaktionen som ett samtal i klassrummet.

ANDRA REDUKTIONEN: FRÅN MEDDELANDE TILL KOGNITION

I föregående delavsnitt såg vi att kommunikativ interaktion analytiskt måste behandlas som en sekvens av betydelsefulla meddelanden i stället för en odelbar enhet. I det följande tillämpas ett likadant argument på meddelanden. Om meddelanden kunde behandlas som odelbara enheter skulle varje meddelande ha en fast och determinerbar betydelse. För att ta reda på vad ett visst yttrande betyder skulle det vara tillräckligt att ta meddelandet och på något sätt räkna ut dess i förväg bestämda betydelse. Det är lätt att visa att den här proceduren inte fungerar. Betrakta ett enkelt exempel: 185

(4) Konstruerat exempel: Ann och Bert är tillsammans i ett rum. l. Ann: Det är verkligen varmt här inne.

Vilken betydelse har det när Ann säger till Bert »Det är verkligen varmt här inne»? Det kan bara finnas ett svar: det beror på! Under olika omständigheter kan Anns yttrande betyda olika saker. Låt oss överväga några möjligheter. Ymandet kan betyda: l. »Jag känner mig inte riktigt bra.» Relevanta omständigheter

(det vill säga omständigheter under yilka det skulle vara sannolikt att Anns yttrande verkligen hade denna betydelse): Ann och Bert befinner sig i ett överhettat rum utan fönster, Bert vet att Ann är värmekänslig, Ann vet att Bert vet detta. 2. »Jag vill att du öppnar fönstret.» Relevanta omständigheter: rummet har ett fönster och fönstret kan öppnas, Ann är Frankrikes drottning och Bert är hennes betjänt. 3. »Låt oss ta av våra kläder!» Relevanta omständigheter: Ann och Bert är två singlar som just haft en trevlig första träff, de två har precis kommit in i Anns lägenhet, Ann känner att träffen inte behöver vara slut än, Ann tror att Bert känner detsamma. 4. »Ja.» Relevanta omständigheter: Ann och Bert är skötare i tigerburen på stadens zoo, Bert har precis sagt till Ann: »Tror du att vi måste kolla termostaten?» Exemplet visar att samma mening kan tolkas på en rad olika sätt beroende på omständigheterna. Inom pragmatiken - ett forskningsfält som studerar kommunikativ interaktion med lingvistiskt syfte (pragmatics) - är den tekniska termen för sådana omständigheter kontext (Levinson 1983; Mey 1993). Exemplet illustrerar att det är nödvändigt att skilja mellan olika typer av kontext. Den materiella kontexten refererar till den fysiska miljö i vilken interaktionen äger rum. Om Ann och Bert till exempel är i ett rum utan fönster är det osannolikt att Anns yttrande ska betyda »Jag vill att du öppnar fönstret». Den interpersonella kontexten omfattar all personlig kunskap interlokutörerna har om och delar 186

med varandra. Givet att Ann och Bert just har haft en underbar första träff och att de kan se i den respektive andras beteende att de båda känner detsamma behöver tolkningen »Låt oss ta av våra kläder!» inte vara för långsökt. Den sekventiella kontexten utgörs av alla turer inom samma interaktion som ägde rum före den aktuella turen. Om Bert precis frågade »Tror du att vi måste kolla termostaten?», kommer Anns »Det är verkligen varmt här inne» inte bara att tolkas som ett påstående, utan också som ett (positivt) svar. I kommunikativ interaktion spelar de två turer som omedelbart föregår den aktuella en speciell roll- mer om detta i avsnitt 5· Den kulturella kontexten refererar till delad kunskap om socialt standardiserad eller konventionell betydelse av vissa interaktiva yttranden. Om Ann till exempel är Frankrikes drottning och Bert är hennes betjänt vet båda att kungliga personer gillar att uttrycka sina önskemål på ett mycket indirekt sätt. Den socialstrukturella kontexten slutligen omfattar delad kunskap om interlokutörernas sociala roller, positioner och status tillsammans med rättigheter, skyldigheter och makt som är förknippade med dessa. Om Ann är Frankrikes drottning ger hennes yttrande inte bara uttryck för medvetenhet om vissa kulturella konventioner, det utnyttjar också faktumet att betjänter bör arbeta för sina drottningar, inte tvärtom. Trots de olika interaktiva innebörder som ett meddelande kan ha finns det någonting i meddelanden som inte varierar. Påståendet »Det är verkligen varmt här inne» är trots allt under alla omständigheter också ett påstående om att temperaturen i rummet är relativt hög. Påståendet kan vara falskt (som möjligtvis i tolkning 3), men detta förändrar inte dess status som ett påstående. Inom pragmatiken hanteras denna komplikation elegant genom att skilja mellan bokstavlig (eller explicit) och avsedd (eller implicit) betydelse (Levinson 1983). Medan bokstavlig betydelse är kontextoberoende, är avsedd betydelse beroende av både bokstavlig betydelse och kontext. Distinktionen har den stora fördelen att förklara varför kontext (till exempel närvaron av ett fönster som kan öppnas) över huvud taget kan förändra ett meddelandes interaktiva innebörd. Fysisk miljö, kultur, social struktur och så vidare påverkar avsedd betydelse enbart om och eftersom de ingår i interlokutörernas delade kunskap. Om till exempel varken Ann eller Bert antar att fönstret i deras rum kan öppnas, kan just den här egenskapen av

deras materiella omvärld inte ingå i den materiella kontexten av Anns meddelande. Under sådana omständigheter kan den avsedda betydelsen av Annsmeddelande inte vara »Jag vill att du öppnar fönstret». Å andra sidan, om både Ann och Bert antar att fönstret går att öppna (till exempel eftersom det kunde öppnas förra gängen), och om ingen har sagt till dem att handtaget gick sönder i morse, kommer (det falska!) antagandet att fönstret kan öppnas att ingå i den materiella kontexten av Anns meddelande. Den teoretiska iden att egenskaper hos en social situation måste ingå i interlokutörernas delade kunskap kallas för kognitivism och står i kontrast till strukturalism (se van Dijk 1993). I framställningen av ramanalysen (avsnitt 3) användes kognitivismen implicit när det sades att alla interlokutörer måste vara medvetna om ramar. strukturalismen skulle inte ställa ett sådant krav. I klassifikationen av kontexttyperna ovan kan ramar ses som delar av antingen den interpersonella, den kulturella eller den social-strukturella kontexten (beroende på respektive ram). I det följande kommer det att visa sig att kognitivism kan förklara mänga egenskaper av kommunikativ interaktion med avsevärd teoretisk elegans. Det finns dock även empiriska argument som talar för kognitivismen, eftersom vissa särdrag av kommunikativ interaktion explicit visar att interlokutörer orienterar sig mot varandras kognitioner. Betrakta följande exempel:

(5) Informellt telefonsamtal. l. Ann: Han är ute och cyklar 2. Betty: Jaså då spelar han inte golf (Schegloff 1992:1329, förenklad.) Om Betty hade sagt »Han spelar inte golf» kunde hennes tur tolkas som ett enkelt påstående. Men ordet »jaså då» ( »then» i det engelska originalet) visar att hon slutit sig till det här faktumet med hjälp av Anns föregående tur. Av den anledningen kallar Schegloff ordet »then» för en »inference marker» (Schegloff 1992:1330 ), det vill säga en symbol för en slutsats. Den utgör ett sätt för Betty att informera Ann om en kognitiv operation (en slutsats) som hon just genomfört. 188

Detta illustrerar att interlokutörer vanligtvis ser till att deras kunskap om egenskaper hos en social situation delas av alla andra interlokutörer. Genom att omvandla sin privata kunskap till delad kunskap förändrar de kontexten i vilken yttranden därefter måste tolkas. Det är uppenbart att kognitivismen är kompatibel med tolkningen av »then» som en inference marker, medan strukturalismen skulle vara tvungen att förkasta det som en slumpmässig eller obetydlig del i Bettys yttrande. Inferens är en kognitiv operation som tillåter människor att dra mer eller mindre relevanta slutsatser från given information (Turnbull 2003, kap. 4). Inom kommunikativ interaktion består denna funktion i att härleda den avsedda (implicita) betydelsen av ett meddelande med hjälp av meddelandets bokstavliga (explicita) betydelse samt dess kontext. Explicit betydelse och kontext intar med andra ord rollerna som premisser medan implicit betydelse är slutsatsen. Bläddra tillbaka till transkription ( 4) och betrakta Berts inferens när han hör Ann säga »Det är verkligen varmt här inne». Låt oss anta att kontexten är just den som beskrivs i tolkning 2, det vill säga: l. Materiell kontext: Ann och Bert vet att de befinner sig i ett rum

med ett fönster som kan öppnas. 2. Social-strukturell kontext: Ann och Bert vet att Ann är Frankrikes drottning, att Bert är hennes betjänt och att drottningar är berättigade att ge order medan betjänter förväntas lyda dem. 3. Kulturell kontext: Ann och Bert vet att kungliga personer ofta uttrycker sina order på ett hövligt och indirekt sätt. Givet denna kontext är det rationellt för Bert att utföra en inferens i följande steg: l. Eftersom Ann säger att det är mycket (»verkligen») varmt i

rummet, så är det sannolikt att hon inte känner sig riktigt bra och att hon skulle må bättre om det vore mindre varmt i rummet. 2. På grund av kontext 1 ovan finns det ett sätt att få Ann att må bättre. 3. På grund av kontext 3 är det möjligt att Anns yttrande (rättare

sagt alla hennes yttranden riktade till mig) egentligen är order. 4. På grund av kontext 2 förväntar Ann sig att jag lyder alla hennes order. 5. Därfor är den avsedda betydelsen av hennes yttrande »Jag vill att du öppnar fönstret». Exemplet illustrerar hur inferenser transformerar den bokstavliga betydelsen av ett meddelande tillsammans med dess kontext till dess avsedda betydelse. Naturligtvis är transformationen felbar, framför allt eftersom två interlokutörer aldrig delar exakt samma kunskap och kan tolka meddelandets avsedda betydelse på olika sätt. Temaområdet missförstånd (såväl som deras återställande) kommer att behandlas i avsnitt S· Grices (1989a) inferensteori ger oss en metod för att tolka individuella turer. Genom att härleda avsedd betydelse utifrån bokstavlig betydelse plus kontext har vi - som forskare av kommunikativ interaktion - möjlighet att systematiskt förstå enstaka meddelanden och om vi upprepar proceduren för alla turer i en instans av kommunikativ interaktion, är vi kapabla att systematiskt förstå hela interaktionen. I avsnitt 2 nämndes att sociologin tenderar att göra en klar skillnad mellan att förstå och förklara sociala fenomen. Det påstods dock att skillnaden kollapsar med avseende på kommunikativ interaktion. Inferensteorin förklarar varför. Teorin bygger på att inferenserna som rekonstrueras i vetenskapliga analyser motsvarar inferenserna som interlokutörerna själva genomförde när de producerade, förstod eller svarade på ett yttrande. Teorin antar med andra ord att inferens är den kognitiva mekanismen som föranledde interlokutörerna att bete sig som de gjorde. I och med att vi specificerar den kausala anledningen till deras beteende kan vi förklara beteendet genom att förstå det. Webers postulat att förstå en social handling som betydelsebärande beteende »och därmed» (Weber 1968:4) förklara den kausalt kan uppfyllas- åtminstone i den kommunikativa interaktionens mikrokosm.

4· Sociala handlingars kommunikativa konstruktion I föregående avsnitt »reducerades» uppgiften att förstå/förklara kommunikativ interaktion till uppgiften att förstå och därmed förklara kognitionerna (särskilt inferenserna) som interlokutörer utför för att producera, förstå och svara på yttranden. Detta kan ge intrycket att en sociologisk fråga transformerades till en psykologisk - trots allt faller kognition inom psykologins vetenskapliga domän. Det är förvisso sant att vi skulle ha att göra med en psykologisk fråga, om vi enbart skulle vara intresserade av produktionen eller förståelsen av yttranden. Men interaktion är ett relationelit fenomen, eftersom det förutsätter minst två individer med två skilda psykiska system. Det här avsnittet kommer att visa att denna relationella referens innebär en enorm förenkling av de antaganden om interaktionsdeltagarnas psykologi som analysen måste göra. Till skillnad från kognition i allmänhet är kognition-i-interaktion starkt begränsad av sociala regler och procedurer. Även om dessa regler begränsar psykiska operationer tillhör de en social, inte en psykisk, realitet. De vägleder (och därmed förenklar) de mentala processerna involverade i produktionen och förståelsen av yttranden. Utifrån ett sociologiskt perspektiv är de mycket mer relevanta och intressanta än de mentala processerna som de påverkar. Iden att deltagande i kommunikativ interaktion underkastar individers kognitioner sociala regler kan spåras till Harvey Sacks. Enligt Sacks är de faktiska inferenserna som föranleder en talare att göra ett visst yttrande inte bara ytterst komplexa, utan även fundamentalt ogenomskinliga (Sacks 1992:115f). Betänk till exempel ett påstående som »Jag älskar dig». Idag upplever de flesta individer mer än en gång i sina liv att de berömda orden, ljuva som de må vara, inte kan ge någon definitiv kunskap om talarens »sanna känslor». Om man tar tanken bara ett steg längre ser man att detsamma gäller alla påståenden. Strängt taget kan man aldrig med säkerhet veta om en annan persons yttranden är avsedda att betyda det man tror att de betyder. Det enda man kan göra är en kvalificerad gissning. Sacks argumenterar att denna omständighet inte alls utgör något hinder för kommunikativ interaktion, utan hanteras med lätthet av alla interaktionskompetenta individer. I stället för att leta efter sanna känslor, övertygelser eller

inferenser kan lyssnaren tillskriva talaren de mentala tillsrånden som vanligtvis kan förväntas ligga bakom meddelandet i den givna kontexten. Lyssnaren kan därefter bete sig som om hans eller hennes tillskrivning vore sann - med andra ord, han eller hon håller talaren ansvarig för de tillskrivna mentala tillstånden. Eftersom denna procedur är både viktig och lite svår att förstå kan det vara nyttigt att betrakta exempel (6)rill(8). (6) Småprat mellan vänner. l. Adrian: Varför besöker du mig [inte 2. Brian: [Jag skulle gärna vilja göra det 3. Adrian: Jag hoppas att du gör det. (Schlegloff 1989:31, namnen tillagda.)

Syntaktiskt sett är Adrians första tur en fråga. Dess konventionella betydelse är dock inte att fråga utan att hövligt inbjuda lyssnaren. Både för Brian och för oss, de observerande sociologerna, är det omöjligt att avgöra med säkerhet om Adrian verkligen avsåg att inbjuda Brian eller om han bara avsåg att ställa honom en fråga. Adrians (möjligen komplexa!) kognitioner är otillgängliga för alla förutom honom själv. Men betänk hur Brian hanterar det här dilemmat. Genom att svara »Jag skulle gärna vilja göra det» beter sig Brian inte som om hans avsikt är att svara på frågan varför han inte besöker Adrian. I stället beter han sig som om hans avsikt är att acceptera en inbjudan. Trots att Brian omöjligen kan veta vilken av de två möjliga tolkningar av Adrians yttrande som korresponderar med Adrians sanna avsikt, gör han ett pragmatiskt val av en av de två tolkningarna. Genom att acceptera den (tillskrivna) inbjudan håller han också Adrian ansvarig för den tolkning av meddelandet som bättre morsvarar de sociala konventionerna. Om Adrian inte hade för avsikt att inbjuda Brian, skulle det nu finnas en öppning för att rätta missförståndet. Men hans eget svar (tur 3) avslöjar att inget missförstånd har förekommit. Ett likadant mönster kan observeras i följande exempel:

(7) Småprat mellan vänner. l. Gary: Jag kommer till er om en liten stund för att hjälpa din brorsa 2. Sue: Bra: (Pomerantz 1980:186f, namnen tillagda)

Här visar Sues tur att hon tolkar Garys påstående inte bara som en prognos om sina framtida handlingar utan även som ett löfte. Pragmatiskt sett betyder det att hon har rätt att känna sig besviken, om Garys prognos visar sig vara felaktig. Ännu en gång ser vi att en interlokutör hålls ansvarig för den avsedda betydelsen i hans eller hennes meddelande. Betrakta ett sista och mindre trevligt exempel: (8) Familjekonflikt. l. Stan: Jag vill tala med dig ( )= 2. Karen: =JAG HADE (.3) INGENTING,= 3. Stan: =DU HADE (ALLT) MED DET ATT GÖRA! (Garcia 1991:820).

Det finns ingenting i den bokstavliga eller konventionella betydelsen av Stans första tur som markerar den som avsedd för att börja en konflikt. Men Karen svarar på ett sätt som avslöjar att hon förstår den som en inbjudan till att bråka. Stans svar på Karens svar visar att hennes tolkning är rätt. Den mest uppenbara förklaringen till det här beteendet ligger i den interpersonella kontexten - både Stan och Karen verkar veta att de har ett »problem» som måste diskuteras. Givet denna kontext är det klart att Stan kunde förutse att hans till synes oskyldiga inbjudan till ett samtal skulle tolkas som begynnelsen till en konflikt. Genom att bete sig på ett sätt som förutsätter att Stan faktiskt förutsåg hur han skulle tolkas, håller Karen honom ansvarig för just denna tolkning. I och med att Stan svarar på Karens försvar med en anklagelse godkänner han också hennes tolkning. Exemplen illustrerar att interlokutörer håller varandra ansvariga för den normala eller förväntade implicita betydelsen av varandras meddelanden. För att använda ett klassiskt sociologiskt begrepp kan vi säga 193

att interlokutörer tolkar varandras meddelanden som handlingar {Luhmann 1995, kap. 4). standarddefinitionen av handling är betydelsefullt (det vill säga avsiktligt) beteende. Men i de sista tre exemplen kan man se att det faktiskt finns två olika typer av avsedd betydelse som är relevanta för interaktionen. Aena sidan förmedlas den betydelse som talaren själv avser att förmedla genom hans eller hennes meddelande. Aandra sidan finns den betydelse lyssnaren antar att talaren avser att förmedla genom hans eller hennes meddelande. Dessa två typer av avsikter kan - men behöver inte - vara identiska. När en talare gör ett yttrande kommer lyssnaren alltid att dra slutsatsen att talaren har en viss avsikt, med andra ord att han eller hon »gör» en handling av en viss typ. Från ett allmänsociologiskt perspektiv har detta en viktig konsekvens. Efter det att talaren har gjort sitt yttrande måste interlokutörerna komma överens om dess implicita betydelse. Detta sker alltid i de nästföljande turerna och det innebär att handlingar inte är fasta beståndsdelar av kommunikativ interaktion; de är emergenta (det vill säga framträdande) produkter {Schneider 2ooo). Det krävs därför minst två interlokutörer för att skapa en socialt »godkänd» handling, trots att denna handling kausalt bara kommer att tillskrivas en av dem (naturligtvis talaren). Denna kontraintuitiva insikt är ett av kommunikationssociologins viktigaste bidrag till allmänsociologin och den motsvarar Linelis begrepp dialogism. Enligt Lineli (1998, kap. 2) har mycket forskning om språk och språkanvändning baserats - och baseras fortfarande - på monologism, det vill säga iden om att talare har full kontroll över betydelsen av sina yttranden. Monologismen karikerades tidigt av Lewis Carroll (1962:274), som låter Humpty Dumpty deklarera: »When I use a word [ ... J it means just what I ehoase i t to mean - neither more nor less.» Men monologismen är inte bara teoretiskt skev, den är också lätt att vederlägga empiriskt. Betrakta följande två exempel: (9) Konstruerat exempel1: småprat. Ralph: Var är mina nycklar? Josie: De är på bordet.

(lo) Konstruerat exempel 2 :· småprat. Ralph: Var är mina nycklar? . Josie: Varför misstänker du alltid mig för att slarva bort dina nycklar? 194

Ralphs yttrande är identiskt i båda exemplen, men i det första får han veta att han utförde handlingen »att ställa någon en fråga» medan han i det andra upptäcker att han utförde handlingen »att anklaga någon». Huruvida dessa två handlingar motsvarar Ralphs faktiska intentioner är ett problem som Josie inte kan lösa, i alla fall inte i samma ögonblick som hon väljer sitt svar. Monologiska teorier kan inte hantera faktumet att det är de efterföljande yttrandena som socialt definierar vilka slags handlingar som utfördes av föregående yttranden. Dialogiska teorier å andra sidan accepterar detta fenomen, när de argumenterar för att ett yttrandes avsedda betydelse (därmed också dess handlingstyp) är ett socialt faktum som interlokutörerna skapar tillsammans och som därmed utgör en emergent egenskap av den kommunikativa sekvensen i vilken yttrandet ingår som en del. I avsnitt 3 visades att interlokutörer ofta »ramar in» interaktioner, det vill säga tilldelar dem olika klasser av social interaktion (småprat, bikt, affärsmöte och så vidare). Detsamma gäller för individuella meddelanden, som ofta tilldelas standardiserade typer av sociala handlingar. I det föregående exemplet illustrerades två typer: att ställa någon en fråga och att anklaga någon. Teorin om speech acts är ett inflytelserikt, delvis filosofiskt och delvis lingvistiskt forskningsfält som ägnar sig åt att beskriva och klassificera sociala handlingar som människor tillskriver varandra i den sociala interaktionen (Austin 1962; Searle 1969 ). För alla de otaliga handlingar den har analyserat listar teorin ett antal så kallade succevillkor (folicity conditions) som anger under vilka omständigheter ett visst meddelande blir en instans av den ena eller den andra typen av »speech act». Enligt Searle (1969:62) har till exempel handlingen »att ge någon ett löfte» (till exempel genom att säga »Jag lovar att jag kommer i morgon») följande succevillkor (med T= talare, L = lyssnare): l. Det som T lovar L är någonting som L faktiskt föredrar (till

exempel kan man inte lova någon att straffa honom eller henne i alla fall om han eller hon inte är masochist). 2. Det som T lovar L är ingen självklarhet, det vill säga ingenting som T skulle göra i alla fall (till exempel kan man inte lova någon att fortsätta andas - såvida man inte ligger för döden). 195

3. T avser att faktiskt hålla sitt löfte. Han eller hon är med andra

ord ärlig. 4. T:s yttrande är av ett sådant slag som normalt skulle tolkas som ett löfte. Searle kallar detta för det »väsentliga villkoret» (essentia/ condition). Det låter knepigt, men det är lättbegripligt: om man till exempel villlova sin pojkvän eller flickvän en ljus framtid, räcker det kanske inte med att säga »Framtiden är ljus». I konventionell mening är detta inget löfte utan en uttryckt förhoppning, så det finns en chans att pojkvännen eller flickvännen inte förstår det som ett löfte. 5. Både T och L tror att T har möjlighet att hålla sitt löfte, det vill säga: det finns inga uppenbara juridiska, etiska eller praktiska hinder. Searles och Austins succevillkor motsvarar vad som i föregående avsnitt kallades för kontext. Varje succevillkor kan tilldelas en av fem kontextklasser: villkoren 1 och 3 till den interpersonella kontexten, villkoren 2 och 4 till den kulturella kontexten och villkor s till den social-strukturella (och möjligen också till den materiella) kontexten av interaktionen. Detta visar att teorin om speech acts passar väl in kognitivismens ramverk (se föregående avsnitt). Att göra en speech act av typ X betyder: att göra ett yttrande i en kontext (det vill säga ett antal succevillkor) i vilken en normallyssnare ser det som mest rationellt att tolka yttrandet som en speech act av typ X. En av de mest inflytelserika sociologiska tillämpningarna av teorin om speech actsär Habermas (1984a; 1987) teori om det kommunikativa handlandet. Teorin är främst inriktad på kommunikativa konflikter eller, mer exakt, de sociala villkor under vilka ett antal individer kan lösa en konflikt och uppnå konsensus. Grundläggande för Habermas argumentation är iden om att alla som deltar i en kommunikativ konflikt implicit är bundna till ett antal normativa anspråk. Den som yttrar ett argument förutsätter åtminstone: • att hans eller hennes argument är normativt rätt och därför övertygande, • att han eller hon vill att opponenten blir övertygad av argumentet,

• att opponentens övertygelse sker på grund av argumentet (det vill säga inte på grund av tvång, hypnos eller dylikt) samt • att han eller hon vill att opponenten svarar fritt om denne blev övertygad av argumentet eller inte. Enligt Habermas bildar dessa förutsättningar en speciell typ av social situation: diskurs. För att använda sista avsnittets terminologi kan man säga att de definierar den interpersonella kontexten av diskursramen. I vad Habermas kallar en ideal samtalssituation (Habermas 1984b:t77f), det vill säga en situation i vilken konfliktparterna beter sig rationellt, har lika rättigheter att försvara sin position, inte står under någon form av tryck och har obegränsad tid att lösa sin kontrovers, kommer konfliktparterna att finna att de har en bättre chans att verkligen lösa kontroversen om de låter sig guidas av de nämnda förutsättningarna. Men Habermas erkänner att den sociala verkligheten knappast är lika harmonisk som en ideal samtalssituation. I empiriska konflikter kan det ofta vara fördelaktigt att handla emot förutsättningarna - till exempel att fortsätta försvara sin position även om man redan är övertygad om att opponenten har rätt. Trots detta är Habermas diskursbegrepp sociologiskt intressant, eftersom det utgör en plausibel beskrivning av de normativa förväntningar som konfliktparter har gentemot varandra. Om man till exempel inte skulle förvänta sig att opponenten kunde övertygas med goda argument, skulle det vara meningslöst att över huvud taget yttra dem. Om ingen trodde på att habermasiansk diskurs är möjlig, skulle kommunikativ interaktion ofta vara mycket mindre samarbetsinriktad än vad den faktiskt är.

5· Sekventialitet En grundläggande asymmetri verkar vara inbyggd i den kommunikativa konstruktionen av sociala handlingar. Även om både talare och lyssnare deltar i dess konstruktion hålls bara talaren ansvarig för den. Det vardagliga handlingsbegreppet, som ett socialt i stället för ett vetenskapligt koncept, förutsätter individuellt ansvar. Man säger till exempel »Linda har förolämpat Sofia» i stället för »Linda och Sofia har tillsammans förolämpat Sofia». Om Linda verkligen avsåg att förolämpa 197

Sofia eller om Sofia faktiskt var lite överkänslig, är en fråga som ignoreras av det i sin natur förenklande vardagliga handlingsbegreppet. Men trots denna asymmetri återställer kommunikativ interaktion symmetrin, eftersom den låter talarens roll pendla mellan deltagarna. Kommunikativ interaktion är ett sekventiellt fenomen, vilket innebär att en av lyssnarna vanligtvis kommer att bli talare förr eller senare. Även om detta ger honom eller henne en chans att visa vilket slags handling han eller hon tolkar i föregående talares yttrande, tvingar detta honom eller henne också att byta roller med denne. Han eller hon får yttra sig om talaren, men bara på bekostnad av att själv bli talare. Den föregående talaren, som nu är lyssnare, har därför möjligheten att utnyttja faktumet att varje handling är ansvarig för att uppvisa förståelse av den föregående (Wilson 1991:25). Det är uppenbart att varje talare kan (och vanligtvis kommer att) förutse den här logiken innan han eller hon gör sitt yttrande. Betrakta transkription ( 8) en gång till. I tur 1 meddelar Stan att han vill tala med Karen, och i tur 2 klargör Karen att hon tolkar Stans tur som en anklagelse. I tur 3 besvarar Stan Karens självförsvar med en mer explicit attack. Han håller Karen ansvarig för att neka till att hon hade någonting »att göra» med deras problem. Men om man betraktar tur 2 en gång till, ser man att Karen aldrig hade en chans att yttra en fullständig mening. Tekniskt sett säger hon aldrig »Jag hade ingenting med det att göra». Stan använder sig dock av sin kunskap om situationensinterpersonella kontext (förmodligen har de två bråkat om samma problem tidigare) och kan därmed hålla Karen ansvarig för ett nekande som han egentligen bara tillskriver henne. Sammanfattningsvis kan man säga att varje avsnitt bestående av tre turer i en kommunikativ interaktion med två deltagare skapar en tillskrivningsbalans (balance ofascriptions ). Båda deltagarna tolkar varandras meddelanden som handlingar av den ena eller andra typen, och båda kommer med sannolikhet att förutse det här faktumet innan de gör sina yttranden. I klassifikationen i avsnitt 3 tillhörde föregående turer ett yttrandes sekventiella kontext. Den sekventiella kontexten påverkar hur den aktuella turen kommer att tolkas. 1 1 Jämför Sacks, Schegloff & Jefferson (1974:710 ): »[ ... ] 'next turns' can, in a variety of closely describable ways, be constrained by 'prior turns'.»

Med hjälp av tillskrivningsbalansen skapar kommunikativ interaktion endast en mycket rudimentär form av symmetri mellan talare och lyssnare. Om interaktionens social-strukturella kontext ger en deltagare makt över den andra, kan interaktionen vara mycket asymmetrisk (Fairclough 2001 ). Som en formell och därför grundläggande egenskap av kommunikativ interaktion finns tillskrivningsbalansen dock alltid när deltagare har rätt att göra yttranden och välja deras innehåll. Den sociologiska relevansen av denna formella egenskap ligger i dess roll att effektivt organisera kommunikativ interaktion. Om tillskrivningar kan balanseras har interlokutörerna möjlighet att forhandla fram de avsedda betydelserna av sina yttranden. Detta tillåter kommunikativ interaktion att vara självkorrigerande. Konversationsanalysen, ett interdisciplinärt fält som studerar den kommunikativa interaktionens sekventiella organisation (Have 1999; Norrby 2004), kallar denna förmåga för korrektur (repair, se Schegloff 1992). Betrakta följande exempel: (n) Konversation i en vetenskaplig organisation; Loes är receptionisten och har ansvar för förrådet, Marty är en gästforskare. l. Marty: Loes, har du en kalender. 2. Loes: Ja ((sträcker ut handen efter sin almanacka)) 3. Marty: Har du en som man kan hänga på väggen? 4. Loes: Jaha, du vill ha en. 5. Marty: Ja (Schegloff 1992:1331.)

Transkriptionen illustrerar uppkomsten och upplösningen av ett missförstånd. Den implicita betydelsen av Martys första tur kan tolkas på åtminstone rvå olika sätt - som en förberedande fråga för att få information om datum och tider eller som en förfrågan om en kalender från organisationens förråd. Loes första svar samt faktumet att hon sträcker sig efter en almanacka innebär möjligrvis inte ett klart val för någotdera av alternativen. I varje fall klargör tur 3 att Marty vill få en kalender (i stället för information om tider och datum) och att han tror att Loes redan har förstått hans avsikt. Tur 4 visar att han tar fel. Loes har tydligen uppfattat att han vill få information om tider och datum och 199

visar att det är först nu (»Jaha») som hon förstår att han vill ha en egen kalender. I tur s bekräftar Marty att missförståndet numera är uppklarat. Exemplet illustrerar ett viktigt mönster som ofta uppstår i upplösningen av missförstånd. Deltagaren som kan sägas vara ansvarig för missförståndet (här: Marty) uppklarar det inte själv. I stället uppklaras missförståndet kooperativt. Genom att säga »du vill ha en» (tur 4) informerar Loes Marty om hur hon tolkar den implicita betydelsen av hans första yttrande. Men genom att hon tillägger ett »Jaha» (som är ett change-ofstate token, jämför transkription ( 1) ovan) förmedlar hon till Marty att det är först nu som hon förstår den implicita betydelsen rätt. Med hjälp av inferens kan Marty dra slutsatsen att hennes ursprungliga tolkning av den implicita betydelsen av hans första tur måste. ha varit annorlunda - med andra ord, att hon missförstod honom. Hans avslutande »J a» (tur s) bekräftar därför både att ett missförstånd har ägt rum och att det nu är uppklarat. Sammanfattningsvis kan man se att båda interlokutörerna aktivt deltar i upplösningen av missförståndet. Det är i den meningen man kan säga att kommunikativ interaktion är självkorrigerande. Så länge en interaktion inte är tidsbegränsad (vilket är fallet när det inte finns några institutionella eller praktiska hinder för att fortsätta den, som i rättssalen), betyder blotta möjligheten av korrektur att interlokutörerna är ansvariga för att använda den om de förstår att det blir nödvändigt (Schegloff 1992:1331). Att inte använda korrektur blir en betydelsefull social händelse, nämligen en implicit bekräftelse på att man har tolkats rätt. När korrektur är användbara men förblir oanvända, skapar kommunikativ interaktion således socialt bindande »fakta». För att ge ett exempel: efter de tre turerna som utgör transkription (8) är interlokutörerna implicit överens om att Stans första tur var en inbjudan att starta ett bråk - trots att de inte är överens när det gäller sakfrågan! I avsnittets diskussion av sekventialitet har det hittills bortsetts från en variabel som ibland är avgörande: antalet deltagare. Vissa egenskaper av den sekventiella organisationen av kommunikativ interaktion förändras radikalt om fler än två interlokutörer deltar. Framför allt uppstår ett nytt problem när det finns tre eller fler deltagare. Vem får 200

ordet härnäst? Enligt konversationsanalysen definierar samhället institutionaliserade turtagningssystem (turn-taking systems), det vill säga regeluppsättningar som anger vem som får ordet härnäst under specifika omständigheter. Enligt Sacks et al. (1974:704) är ett grundläggande antagande bakom alla turtagningssystem att det inte är tillåtet att avbryta, i alla fall är det inte tillåtet för alla under alla omständigheter. Turtagningssystem är inte universella; de är en del av den kulturella kontexten av en interaktion. Varje kultur definierar ett antal olika turtagningssystem (den västerländska kulturen till exempel för interaktion i rättssalen, i klassrummet och så vidare) samt regler för att avgöra vilket system som gäller i vilken situation. I nutida västerländska samhällen är det fria turtagningssystemet, det som kallas för konversation, det vill säga ofokuserat samtal, vanligast. Sacks et al. (1974) föreslår att det definieras av följande två regler: l. Nuvarande talare har rätt att välja nästa talare (till exempel »Johan,

vad tycker du om det här?»). 2. Om (men bara om) nuvarande talare avslutar sin tur utan att välja nästa talare har varje deltagare (nuvarande talare inräknad) rätt att ta ordet. Om regel1 eller regel 2 har tillämpats och en ny tur håller på att göras blir reglerna relevanta så fort turen har avslutats. Det är lätt att verifiera att dessa regler inte är kulturellt universella. I parriarkala eller mycket statusmedvetna samhällen, som till exempel i vissa muslimska länder, har kvinnor ibland inte rätt att själva ta ordet. Om män och kvinnor interagerar gäller regel 2 med andra ord bara män - kvinnor måste vänta tills de tilltalas explicit. Även i moderna västerländska samhällen existerar turtagningssystem som ger olika deltagare olika rättigheter. Klassrummets turtagningssystem, till exempel, skiljer mellan lärarrollen och elevrollen och ger bara läraren rätt att bestämma vem som får ordet (se åter transkription (3) ovan). Den tidiga konversationsanalysen antog på 1970-talet att turtagningssystem definierar den sekventiella ordningen av kommunikativ interaktion på ett mekaniskt sätt, ungefär som ett program dikterar 201

hur en dator beter sig. Detta antagande står i strid med kognitivismen och har för det mesta övergetts i aktuell konversationsanalytisk forskning. Eftersom turtagningssystem är en del av en interaktions kulturella kontext verkar de bara i den mån de är kända och anteciperade av interlokutörerna. Detta betyder att deras regler kan brytas. Men interaktionens ordning kollapsar inte om reglerna bryts. Tvärtom ger reglerna alla deltagare en resurs för att sanktionera gärningsmannen. Så kan till exempel en domare som avbryts av en advokat under en rättegång i sin tur avbryta denne och även hota denne med straff (Travers & Manzo 1997).

6. Den kommunikativa interaktionens relevans Det här kapitlet har försökt introducera ett antal olika teorier på ett systematiskt sätt. En egenskap som kännetecknar alla dessa teorier är en viss besatthet av detaljer. Men vad är det sociologiska värdet med att ägna så mycket hårt arbete till analysen av mellanmänskliga möten som ofta bara tar några få minuter? Som tur är kan den här frågan besvaras direkt, eftersom forskning om kommunikativ interaktion har lett till intressanta och relevanta sociologiska insikter i många olika fält som till exempel:

• Tvärkulturell sociologi. Gumperz (1982) banbrytande studier om missförstånd i tvärkulturell kommunikation har visat att medlemmar i olika kulturer med viss sannolikhet inramar en och samma interaktion på olika sätt. Detta kan leda till att de talar förbi varandra. Eftersom deltagarna oftast är omedvetna om sina oförenliga ramar, tillskriver de interaktionsfel och missförstånd till varandras »udda» kulturella bakgrund. Det betyder att fördomar mot medlemmar av andra kulturer delvis kan bero på den kommunikativa interaktionens logik. • Konfliktsociologi. En omfattande litteratur om interaktiva egenskaper hos konflikter (Hutchby 1996) visar att det finns ett antal vanliga »strategier» med hjälp av vilka interlokutörer ofrivilligt startar och upprätthåller konflikter. Forskning om konfliktinteraktion har även 202

inspirerat konversationsanalytiker att skriva storsäljande böcker om konflikthantering i familj, partnerskap och arbete (Tannen 1991).

• Forskning om funktionshinder. I en nyutkommen artikel analyserar jag hur kommunikativ interaktion mellan blinda och seende människor kan identifiera den blinda deltagaren som inte bara blind utan även inkompetent eller till och med besvärlig (Reich, kommande). Jag försöker visa att den här identifikationen vanligtvis inte följer av de seendes »inställningar» mot blinda människor, utan av den grundläggande och förmodligen oundvikliga interaktiva asymmetrin mellan blinda och seende. Utanför fysiska miljöer de är vana vid kan blinda människors hjälpbehov vara omfattande, vilket leder till att de placeras i ett systematiskt beroendeförhållande till de seende. Dessa tenderar i sin tur att ta »för mycket» ansvar för de blindas behov och därmed indirekt behandla dem som mindre kunniga. För att demonstrera meningen med analysen av kommunikativ interaktion något utförligare, kan vi samla insikterna från de föregående avsnitten och tillämpa dem på fältet medicinsk sociologi. Vi kommer att försöka göra en analys av transkription ( 2) - interaktionen mellan en nybliven mamma och en sjuksköterska på hembesök. Analysen kommer att visa att det till synes korta mötet avslöjar den interaktiva dynamiken i en socialt och sociologiskt betydelsefull konflikt, en konflikt som uppstår systematiskt vid sjuksköterskornas hembesök. Notera först att turerna 1, 3 och 5 egentligen kan läsas som en enda tur gjord av sjuksköterskan - en tur som mamman försöker avbryta två gånger i turerna 2 och 4· Om man läser turerna 1, 3 och 5 tillsammans utgör de en sammanhängande handling, ett råd. Sjuksköterskan föreslår »Oh jag tror inte du behö:ver (1.2) du ve:t du skulle inte göra det ä: h ( 1. o) regelbundet annars skulle det vara då: ligt för hennes tä: nder», och refererar därmed till faktumet att mamman matade sin bebis med socker. Som sagt ingår det i sjuksköterskans arbete att ge råd av det här slaget- eftersom hon är en engelsk Health Visitor, besöker hon regelbundet nyblivna mödrar och ger dem råd, och hennes klienter förväntar sig att hon gör just detta. Något nier förvånande är den sekventiella kontexten i vilken rådgivningssekvensen är inbäddad. 203

Mamman avbryter sjuksköterskan två gånger, och hennes första avbrytning (tur 2) avslöjar tre saker (både för sjuksköterskan och för oss). För det första avslöjar den att mamman redan har gissat vilket råd som kommer att ges. För det andra visar den att hon redan är medveten om den kunskap som rådet avser att förmedla, alltså att sjuksköterskans råd är onödigt. För det tredje betyder den att hon redan instämmer med rådets innehåll och att det var ett undantag att hon matade sin bebis med socker. I och med att sjuksköterskan fortsätter med rådet som om inget avbrott hade skett, ignorerar hon alla tre punkterna. Mammans » Ooh nej: » (tur 4) så väl som ursäkten hon ger i tur 6 visar en gång till att mamman håller med sjuksköterskan, men de visar också att mamman numera godkänner sjuksköterskans auktoritet som rådgivare. Att en markant paus följer i vilken mamman river sönder papper antyder att mamman nu känner sig förlägen. Reaktionen är helt begriplig - i och med att hon godkänner sjuksköterskans auktoritet, erkänner mamman att hon har misskött sin bebis av okunnighet. Storbritanniens health-visitor-service har inte något intresse av att göra sina klienter förlägna. Trots detta finns många pinsamma moment av det här slaget i Heritage och Sefis (1992) material. Förlägna eller på något annat sätt pinsamt berörda klienter brukar vara misstänksamma och missnöjda klienter, och författarna medger att ett stort antal klienter hade uttryckt missnöje med tjänsten vid tiden när artikeln skrevs. Den kommunikationssociologiskt intressanta frågan är därmed varför sjuksköterskan fortsätter med rådgivningen efter mammans första avbrytning. Varför påtvingar hon mamman sitt råd, givet att mamman redan har klargjort att hon är medveten om rådet? Enligt författarna ligger svaret i interaktionens social-strukturella kontext. För det första är rådgivning den officiella anledningen till besöket; dess legitimitet beror på den. Om sjuksköterskan hövligt avstår från rådgivning, erkänner hon implicit att hennes besök egentligen är onödigt. För det andra innebär det faktum att rådgivning ger sjuksköterskan indirekt inflytande över modern att sjuksköterskan till en viss del är juridiskt ansvarig för bebisens välmående. Sjuksköterskan och mamman befinner sig därför i ett gemensamt dilemma. Att godkänna sjuksköterskans råd är att erkänna att mamman behöver det, med andra ord att hon inte är kompetent som mamma. Att inte godkänna rådet är att 204

säga att sjuksköterskan inte hade behövt komma. Konflikten som illustreras i transkription ( 2) är ett uttryck för det här dilemmat. Men notera att den inte är en omedelbar konflikt mellan social struktur (sjuksköterskans intresse och ansvar) och kultur (moderskap som en »medfödd» kompetens, det vill säga någonting man inte ska behöva lära sig av sjuksköterskor) i allmänhet. Konflikten är snarare mellan två individer som tvingas ta hänsyn både till en social-strukturell och till en kulturell kontext medan de är involverade i kommunikativ interaktion. Utan en detaljerad analys av kommunikativa interaktioner som den som återges i transkription ( 2) hade man aldrig förstått hur och varför social-strukturell och kulturell kontext tillsammans påverkar kommunikativ interaktion på ett sätt som skapar en systematisk konflikt mellan individer.

Referenser Adelswärd, V. & Linell, P. ( 1994) » Vagueness as an Interactional Resource: The Genre ofThreatening Phone Calls», s. 261-288 i Sprondel, W.M. (red.), Die Objektivität der Ordnungen und ihre kommunikative Konstruktion (Festschrift for Thomas Luckmann). Frankfurt am Main: Suhrkamp. AsmuB, B. ( 2002) strukturelle Dissensmarkierungen in interkultureller Kommunikation. Analysen deutsch-dänischer Verhandlungen. T ii bingen: Niemeyer. Austin, J.L. ( 1962) How to Do Things With Words. New York/Oxford: Oxford University Press. Bergmann, J.R. ( 1992) » Veiled Morality: Notes on Discretion in Psychiatry», s. 137-162 i Drew, P. & Heritage, J. (red.), Talk At Work: Interaction in Institutional Settings. Cambridge: Cambridge University Press. Carroll, L. ( 1962) Alice's Adventures in Wonderland ånd Through the Looking Glass. London: Penguin. Davis, F. (1992) Fashion, Culture, andldentity. Chicago: University of Chicago Press. Dijk, T.A. van (1993) »Discourse and Cognition in Society», s. 107-126 i Crowley, D. & Mitchell, D. (red.), Communication Theory Today. Oxford: Pergamon Press. 205

Fairclough, N. (2oo1)LanguageandPower. Harlow: Longman. Freebody, P. & Frei berg, J. (2ooo) »Public and Pedagogic Morality: The Local Orders of Instructional andRegulatory Talk in Classrooms», s. 141-162 i Rester, S.K. & Francis, D. (red.), LocalEducational Order: Ethnomethodological Studies ofKnowledge in Action. Amsterdam: Benj amins. Garcia, A. (1991) »Dispute Resolution Without Disputing: How the lnteractional Organization of Mediation Hearings Minimizes Argument». American SociologicalReview, 56:818-835. Goffman, E. ( 1967) Interaction Ritual: Essays on Face-to-Face Behavior. Garden City, NY: Doubleday. Goffman, E. (1974) Frame Analysis: An Essay on the Organization of Experience. Boston: Northeastern University Press. Grice, H.P. (1989a) »Logic and Conversation», s. 22-40 i Grice, H.P. Studies in the Way ofWords. Cambridge, MA: Harvard University Press. Grice, H.P. (1989b) »Meaning», s. 213-223 i Grice, H.P. Studiesin the Way ofWords. Cambridge, MA: Harvard University Press. Gumperz, J.J. ( 1982) Discourse Strategies. Cambridge: Cambridge University Press. Gumperz, J.J. (1995) »Mutual Inferencing in Conversation», s. 101-123 i Markova, 1., Graumann, C.F. & Foppa, K. (red.), Mutualities in Dialogue. Cambridge: Cambridge University Press. Habermas, J. (1984a). The Theory ofCommunicative Action. Vol. 1. Reason and the Rationalization ofSociety. Oxford: Polity Press. Habermas,J. (1984b) »Wahrheitstheorien», s. 127-183 i Habermas,J. Vorstudien und Ergänzungen zur Theorie des kommunikativen Handelns. Frankfurt am Main: Suhrkamp. Habermas, J. (1987) The Theory ofCommunicative Action. Vol. 2. Lifoworld and System: A Critique ofFunctionalist Reason. Cambridge: Polity Press. Have, P. ten. ( 1999) Doing Conversatian Analysis: A Practical Guide. London: Sage. Heritage, J. ( 1984) »A C hange-of-state Token and Aspeers of its Sequential Placement», s. 299-345 i Atkinson, J.M. & Heritage, J. (red.), Structures ofSocial Action: Studies in Conversatian Analysis. Cambridge: Cambridge University Press. Heritage, J. & Sefi, S. (1992) >>Dilemmas of Advice: Aspeers of the Delivery and Reception of Advice in lnteractions between Health

206

Visitors and First Time Mothers», s. 359-417 i Drew, P. & Heritage, J. (red.), Talk At Work: Interaction in Institutional Settings. Cambridge: Cambridge University Press. Hutchby, l. ( 1996) Confrontation Talk: Arguments, Asymmetries, and Power on Talk Radio. Mahwah, N.J.: Lawrence Erlbaum Associates. Kelley, H. H. ( 2002) An Atlas ofinterpersonal Situations. Cambridge: Cambridge University Press. Kieserling, A. ( 1999) Kommunikation unter Anwesenden: Studien uber Interaktionssysteme. Frankfurt am Main: Suhrkamp. Levinson, S.C. (1983) Pragmatics. Cambridge: Cambridge University Press. Linell, P. ( 199 8) Approaching Dialogue: Talk, Interaction and Contexts in DialogicaJ Perspectives. Amsterdam: J. Ben j amins. Luckmann, T. (1990) »Social Communication, Dialogue and Conversation», s. 45-61 i Markova, l. & Foppa, K. (red.), Oral Communication: Sociolinguistic Aspects. Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf. Luhmann, N. (1995) Social Systems. Stanford: Stanford University Press. Mey, J.L. ( 1993) Pragmatics: An Introduction. London: Blackwell. Norrby, C. (2004) Samtalsanalys: så gör vi när vi pratarmed varandra. Lund: Studentlineratur. Pomerantz, A. (1980) »Telling My Side: 'Limited Access' as a 'Fishing' Device». Sociologicallnquiry, 50:186-198. Reich, W. (kommande) »Blindness and the Interactional Emergence of Disability ». Scandinavian journal o[Disability Research. Sacks, H. (1992) »The Inference-Making Machine (Lecture Fall 1964-Spring 1965)», s. 113-125 i Sacks, H. Leetureson Conversatian l. Oxford: Blackwell. Sacks, H., Schegloff, E. & Jefferson, G. (1974) »A Simplest Systematics for the Organization ofTurn-Taking for Conversation». Language, 50:696-735. Schlegloff, E. (1984) »On some questions and ambiguities in conversation», i Atkinson, J.M. & Heritage, J. (red.), Structures ofSocial Action: Studies in Conversatian Analysis. Cambridge: Cambridge University Press. Schegloff, E. (1992) » Repair after Next Turn: The Last Structurally Provided Defense of Intersubjectivity in Conversation». American

207

journal ofSociology, 97:1295-1345. Schelling, T.C. ( 1960) The Strategy ofConflict. Cambridge, MA: Harvard University Press. Schneider, W.L. (2ooo) »The Sequential Production of SocialActsin Conversation ».Human Studies, 23:12 3-144. Searle, J. ( 1969) Speech Acts: An Essay in the Philosophy ofLanguage. Cambridge: Cambridge University Press. Strang, D. & Macy, M. (2001) »In Search of Excellence: Fads, Success Stories, and Adaptive Emulation». Americanjournal ofSociology, 107:147-182. Tannen, D. (1991) You]ustDon't Understand: Women andMen in Conversation. London: Virago. Travers, M. & Manzo, J.F. (red.) (1997). Law in Action: Ethnomethodological and Conversation Analytic Approaches to Law. Aldershot: Dartmouth and Ashgate. Turnbull, W. (2003) Language in Action: PsychologicalModels of Conversation. Hove: Psychology Press. We ber, M. ( 1968) Economy and Society: An Outline oflnterpretive Sociology. New York: Bedminster P. Wilson, T.P. (1991) »Social Structure and the Sequential Organization of Interaction», s. 22-43 i Boden, D. & Zimmermann, D.H. (red.), Talk and Social Structure: Studies in Ethnomethodology and Conversation Analysis. Berkeley/Los Angeles: University of California Press. Wittgenstein, L. (1953) Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations. Oxford: Blackwell.

208

Struktur, relation och social skiktning

Bokens sista del behandlar några teoritraditioner som tar sin utgångspunkt i samhällsstrukturen. Dessa teorier fokuserar i första hand på hur samhället och dess institutioner påverkar individers handlingar, det vill säga hur sociala fenomen kan förklara individers sociala handlingar. Redan i del 2 såg vi att det inte går att sätta upp några vattentäta skott mellan de två traditionerna. Även om man primärt vill förklara hur handlingar påverkar strukturer, så kommer man inte undan att det sociala sammanhanget har betydelse för vilka handlingar som kan utföras och för vilken mening handlingarna har. Det gäller även teorierna i del tre: samhället förändras trots allt som en konsekvens av att människor gör någonting. Men människorna handlar inte under omständigheter som de själva har valt och det är just det som är den centrala punkten för teorierna i bokens tredje del. Ett belysande exempel är till exempel möjligheten att bli konsertpianist. Utöver en mängd olika individuella egenskaper är chansen att lyckas med det till en betydande del beroende av om det fanns ett piano hemma under uppväxten, om det finns tillgång till utbildning i det land man bor, om man har de ekonomiska förutsättningar som krävs för att underkasta sig en lång utbildning eller om man tidigt måste arbeta för brödfödan etcetera. Som detta exempel antyder spelar social skiktning en betydande roll för att förstå hur sociala strukturer verkar. Det verkar vara ett obestridligt faktum att alla samhällen är hierarkiskt skiktade med avseende på ekonomiska tillgångar, social status och makt. Social klass är ett av sociologins viktigaste begrepp, avsett: just för att analysera hur sådana skillnader uppstår och befästs. Klassanalysen syftar till att förklara skillnader med utgångspunkt i samhäl211

lets ekonomiska system, där individens marknadssituation blir avgörande för vilka resurser de kontrollerar. I kapitel 8 diskuteras teorier om social klass och social skiktning i denna tradition. Men social skiktning uppstår inte bara som en effekt av hur ekonomiska resurser är fördelade och fördelas. Andra skiktningsprinciper kan vara lika viktiga. Kön är ett välkänt exempel, likaså etnicitet. Kvinnor tenderar att vara underordnade män när det gäller vissa positioner på arbetsmarknaden och till och med i Sverige av idag kan det vara svårt att ens komma in på arbetsmarknaden för vissa etniska grupper. Det finns andra typer av kapital än det ekonomiska som kan förklara social skiktning. Av särskild betydelse är kulturellt kapital och socialt kapital. Med kulturellt kapital menas exempelvis utbildning och bildning som värdesätts i ett visst socialt sammanhang. Att kunna allt om britpop utgör därför värdefullt kulturellt kapital på vissa krogar på Södermalm, medan det är en helt värdelös kunskap vid en anställningsintervju på Ericsson. Med socialt kapital menas de resurser som kan mobiliseras genom kontakter till andra sociala aktörer. På anställningsintervjun kan det exempelvis vara värdefullt att vara systerdotter till styrelseordföranden på Ericsson. En individs handlingsmöjligheter är alltså till stor del kringskurna av det kapital som individen besitter, det vill säga handlingar påverkas i hög grad av den sociala strukturen. Teorier om olika kapitalformer och hur dessa får sitt värde diskuteras i kapitel9. Det borde redan vara klart att strukturbegreppet ofta återkommer i sociologin och emellanåt med olika innebörd. Begreppet har inte nödvändigtvis med skiktning att göra, det vill säga att klasspositioner förhåller sig till varandra på ett visst, relativt beständigt, sätt. Ofta används det också ganska löst som en beteckning på någonting som är större än summan av alla individer och som har reella konsekvenser. Ytterligare en användning av strukturbegreppet möter man inom social nätverksteori, vilken diskuteras i kapitel lo. Teorin utgår ifrån tanken att sociala relationer mellan sociala aktörer bildar en struktur och att den strukturen kan studeras som ett nätverk. Precis som i klassanalysen antas individens strukturella position vara av större betydelse än individens egenskaper. skillnaden är bland annat att nätverksstrukturen inte alls är lika beständig som klasstrukturen, utan att den föränd212

ras när aktörer kommer till eller lämnar strukturen. Det stora teoretiska bidraget från nätverksanalysen är att fokus flyttas från studiet av individuella aktörer och deras egenskaper till studiet av konkreta relationer mellan sociala aktörer. De ekologiska teorier som presenteras i det sista kapitlet utgår, precis som teorierna om kapital och klass, ifrån ideer om att det sociala livet kan uttryckas som en konkurrens om begränsade resurser. I den meningen kan den sociala strukturen liknas vid ett relativt slutet system. Att en aktör har större kapitalvolym sker på bekostnad av att någon annan aktör har mindre; att ha en hög klassposition förutsätter att någon annan har en lägre. I den ekologiska ansatsen lånas den teoretiska grundstrukturen från biologiska system. Det övergripande syftet är att studera dynamiken i populationer av aktörer. Med sociala ekologiska teorier kommer vi så långt från individuella aktörers handlingar som man kan göra inom sociologin. Det som intresserar ekologen är vad som händer med ett kollektiv, det vill säga en population, och hur olika kollektiv påverkar varandra. Några centrala texter inom den här traditionen är Emile Durkheims Sociologins metodregler, Pierre Bourdieus Distinction, Karl Marx Kapitalet, Peter Blaus Inequality and heterogeneity och Göran Ahrnes Social Organizations.

213

8. Social skiktning och klass av jan O. fonsson Inledning Studiet av social skiktning (stratifiering) är centralt i sociologin. Syftet är att söka beskriva hur och förstå varför levnadsvillkoren i moderna samhällen skiljer sig mellan olika sociala kategorier samt vilka konsekvenser sådana skillnader har. Vilka är då studieobjekten inom området social stratifiering? Svaret är: De är många - nästan vad som helst som är betydelsefullt för människors liv kan ingå. Vanliga exempel är arbetsvillkor, ekonomiska resurser, ohälsa, utbildningsmöjligheter, politiska resurser och makt. Ofta gäller det fördelningen av begränsade resurser och tillgångar (levnadsvillkor) sam t möjligheter att skaffa sig sådana, det vill säga det som tillsammans ibland kallas »livschanser». Vad är då en »social kategori» och vilka sådana utgår man från i studiet av social skiktning? Med en vid definition omfattas en social kategori av individer som har någon central egenskap gemensam på basis av vilken man erhåller goda levnadsvillkor eller utestängs från dem. Det kan gälla till exempel etniska grupper, kön, utbildningskategorier, åldersgrupper eller samhällsklasser. Individer som ingår i en sådan kategori bör i vissa situationer kunna handla samfällt på basis av gemensamma intressen - till exempel i direkta aktioner eller genom intresseorganisationer - eller åtminstone handla likadant, till exempel rösta på samma sätt i allmänna val. De har också ofta någon form av objektiv relation till individer i andra sociala kategorier.• Det är just relationer1 En »objektiv relation» kan till exempel innebära över- eller underordning i förhållande till personer i andra sociala kategorier men har inget att göra med om individer i olika sociala kategorier känner varandra eller umgås.

215

na och handlandet (även om det är latent) som gör att en kategori är »social». Typiska frågor inom området social skiktning, definierat som ovan, är: Hur kommer det sig att vissa yrkesgrupper har större förmåner i arbetslivet än andra? Varför har kvinnor lägre löner än män och invandrare lägre löner än svenskfödda, även när vi jämför personer på samma utbildningsnivå? Hur kommer det sig att många fler av dem som kommer från hem där föräldrarna är högre tjänstemän läser vid universitetet jämfört med dem som kommer från arbetarhem? Varför har vissa samhällsgrupper större möjlighet än andra att påverka politiska beslut? Hur stor är rörligheten mellan olika samhällsklasser? Förklaringarna som utgör svaren på dessa frågor bör ha teoretisk grund. Vi vill blottlägga de generella processer som ligger bakom förhållanden som vi iakttar i verkligheten. Analyser av denna process det vill säga hur ojämlikheten »går till»- kan vara av olika slag. Bland annat kan de vara inriktade på individer eller på makrofenomen (till exempel företag, organisationer eller lagstiftning). En studie kan handla om hur olika intresseorganisationer utövar inflytande över befordringsregler. En studie av sambandet mellan individers sociala bakgrund och deras uppnådda utbildning kan fokusera på skillnader i resurser under uppväxten, medan en annan analyserar hur skolan belönar elever med olika »kulturellt kapital» olika. Gemensamt är att vi vill veta hur olika strukturella förhållanden (till exempel socialt ursprung, ställning i arbetslivet eller sättet som arbetsmarknaden eller skolan fungerar) leder till systematiska skillnader i levnadsförhållanden och i observerat beteende. Just hur samhälleligt betingade villker påverkar människors handlande är en huvudfråga inom sociologin, liksom hur individers handlande sammantaget i sin tur förändrar samhälleliga strukturer (jämför Coleman 1990 ). Studiet av social skiktning inom sociologin är alltså brett, dels för att det omfattar olika utfall (inkomst, hälsa med mera) och olika »skiktningsprinciper» (klass, kön med mera), och dels för att där ryms studier både på individnivå (mikro-) och på aggregerad eller institutionell nivå (makro-). I klassisk sociologi, och i nästan all europeisk sociologi under 1970- och 1980-talen, var frågor om social stratifiering starkt 216

knutna till samhällsklass - studiet av klasskillnader gav ämnet dess karaktär (se även Therborn 1971; 1981; Korpi 1977; 1981; Erikson & Goldthorpe 1992). I amerikansk sociologi har studier av sociala skillnader från 196o-talet och framåt i stället byggt på olika typer av socioekonomiska indelningar baserade på yrken. De har det gemensamt med samhällsklass att de har sin grund i förvärvsarbetet eller i »produktionen». Jag kommer att referera till en individs (eller ett hushålls) ställning i produktionen som en »social position» och fördelningen av sådana positioner som den »sociala strukturen». 2 Det är skiktningen med avseende på sociala positioner som kommer att behandlas i detta kapitel, och efter en orienterande inledning ligger fokus på samhällsklass. En anledning till detta fokus är att ett vanligt antagande inom sociologin är att människors levnadsvillkor och möjligheter primärt är kopplade till deras ställning på arbetsmarknaden och karaktären av deras anställningsförhållande. Därav följer att individerna i en samhällsklass har gemensamma objektiva intressen i fördelningsfrågor. Därför kan samhällsklasser (eller deras »politiska representanter») också komma att bli viktiga politiska aktörer- så viktiga, menar vissa, att samhällets utveckling faktiskt styrs av konflik-

' Inom forskningen om social stratifiering råder det en viss begreppsförvirring, därav denna bestämning. Man kunde tycka att »invandrare» eller »kvinna» också skulle vara en »social position», eftersom de beskriver tillhörigheten till en »social kategori», men för dessa sociala kategorier talar man snarare om )) könstillhörighet )) respektive )) invandrarstatus )) , och fördelningen benämns vanligen ))könsstrukturen)) respektive ))invandrarstrukturem). Notera också att ))social position)) mer allmänt refererar till en position inom arbetslivet, medan man också (ibland utbytbart) talar om de mer specifika )) klassposition )) , ))yrkesposition)) eller ))Socioekonomisk position)). Förvirrande nog kan ))Social position)) också ibland referera till )) anseende)) (eller status/prestige), där en individs ställning inte bara beror på förhållanden inom arbetslivet/produktionen, utan där andra fenomen kommer in. Det kan gälla ärvd förmögenhet, släktskap, anseende på grund av framgångar inom idrott, politik eller föreningsliv, eller mer allmänt social ställning baserad på till exempel berömmelse, vanära, makt och underordning. Forskning om socialt anseende var tidigare en viktig inriktning inom området social skiktning, främst inriktad på stratifiering i lokalsamhället, men är numera ovanlig (jämför Åberg 1990 ). 217

ter mellan samhällsklasser. Dock finns det, vilket kommer att diskuteras i detta kapitel, invändningar mot samtliga dessa antaganden. Det finns dels en »tunn» version av klassteori, vars företrädare menar att samhällsklass främst har sitt värde när vi vill studera livschanser men inte nödvändigtvis socialt handlande; dels finns det kritiker som menar att klassanalyser inte (längre) tillför något i studiet av ojämlikhet eller socialt handlande i dagens samhälle. Frågor om hur klasser definieras, hur klassteorier förklarar ojämlikhet samt om och i så fall hur klasskillnader är kopplade till kollektivt handlande tillhör sociologins kärna. Men social stratifiering täcker alltså ett bredare område än den skiktning som kan hänföras till arbetslivet eller »produktionen». U n der de senaste två decennierna har allt fler sociologiska ,'studier behandlat ojämlikheter mellan könen och mellan infödda och invandrare.

Social struktur Hur ska vi då förstå den sociala strukturen - vad ligger till exempel i begreppen »högre tjänstemän» och »arbetare»? Olika typer av definitioner diskuteras i de följande avsnitten. Gemensamt för dessa är att forskaren utgår från att varje individs sociala position (till exempel i form av ett jobb, yrke eller klass) existerar i en »objektiv» bemärkelse: individer hänförs dit på basis av något yttre attribut som är obseryerbart för utomstående, vanligtvis yrke och ställning i arbetslivet. Om individer själva »känner sig» som arbetare eller dylikt har alltså ingen betydelse för en sådan klassificering (men det kan ha betydelse för deras beteende, vilket vi återkommer till). Det kan tyckas märkligt att man vid definitionen av social position inte lägger större vikt vid individers subjektiva medvetande eller tar hänsyn till detaljerade individuella förhållanden - om man gjorde det skulle man utan tvivel bättre kunna förstå deras livschanser och hand-· lande. Anledningen är att vi normalt sett främst är intresserade av att förstå strukturella mönster, det vill säga sådana som kan återföras till några få grundläggande förhållanden. En person från arbetarhem som slutar skolan tidigt kan ha många olika personliga skäl till detta, men 218

som forskare är vi ofta intresserade varför det är så att arbetarbarn i allmänhet oftare än tjänstemannabarn slutar skolan i unga år. Vi söker generella mekanismer som ligger bakom sådana mönster- vi är inte ute efter att förstå enskilda fall. Vissa menar att man inte ska dela in människor i kategorier, att man »dömer» eller nedvärderar dem. Som en respons på sådan kritik framhåller sociologer att indelningen i klasser (det kan också gälla andra typer av kategorier, till exempel etniska grupper) inte är normativ. Man menar inte att de som tillhör olika klasser är bättre eller sämre människor, eller ens att de har olika personliga egenskaper, utan det är ett sätt att sammanfatta att de lever under skilda villkor och har olika resurser. Dessa o(jäm)likheter har i sin tur stor betydelse för deras möjligheter att realisera sina livsprojekt, det vill säga det inverkar på deras handlingsutrymme. Den sociala strukturen, definierad på basis av »objektiva» kriterier, kan beskrivas som ett system av sociala positioner som är relativt beständigt över tid och där positionerna har något slags bestämd belägenhet (till exempel i botten) eller relation till varandra (till exempel kan de ha motsatta intressen, därför att de i vissa positioner har det bra på andras bekostnad). Man antar ofta också att positionerna är oberoende av vilka individer som vid ett givet tillfälle innehar dem, åtminstone att de har »egenskaper» som inte förändras om till exempel två personer »byter position» med varandra. Man kan likna den sociala strukturen vid ett hotell eller en buss, ständigt fullbelagt eller fullsatt, men med olika individer (Schumpeter 1951). Om vi tänker oss positionerna som yrken kan vi illustrera detta med att ett vårdbiträde- pensioneras och att man rekryterar en ny person till tjänsten. Dennes lön och arbetsförhållanden, som att jobbet är tungt och underordnat, kommer att vara desamma som företrädarens. Egenskaperna hos yrket kommer knappast att förändras även om alla individer byts ut. Samtidigt som positioner utan tvivel har egenskaper som är oberoende av individer är det problematiskt att se sociala positioner enbart som »tomma platser». Vi'ssa positioner, det gäller till exempel många egenföretagare, är knappast möjliga att skilja från de individer som upprätthåller dem, och ett flertal teorier (se nedan) utgår från att egenskaper hos individer och individernas rörlighet 219

mellan positioner inverkar på den sociala strukturen. 3 Det kan underlätta att föreställa sig den sociala strukturen grafiskt, även om det inte är så lätt att finna en lämplig form. Ofta brukar man till exempel tänka sig den som en pyramid, som i figur 8: tA. De små punkterna i pyramiden föreställer då sociala positioner - låt oss fortsätta att tänka oss dessa som yrken. I studiet av social stratifiering lägger man oftast vikt vid en vertikal (lodrät) dimension, till exempel att vissa har det bättre, andra sämre eller att vissa har mer att bestämma över, andra mindre. Detta kan vi benämna social ojämlikhet. Pyramidens form motsvarar det faktum att det är få riktigt privilegierade yrken i toppen, medan många yrken delar de mindre fördelaktiga villkoren i basen. 4

OLIKA SÄTT ATT BESKRIVA DEN SOCIALA STRUKTUREN

Det finns ett antal olika sätt att bringa reda i den sociala strukturen, att försöka sammanfatta den - till exempel använder vissa begrepp som »yrkesprestige» eller socioekonomisk position, medan andra menar att den sociala strukturen består av samhällsklasser. Vissa identifierar en central dimension efter vilken alla sociala positioner placeras in. Detta endimensionella, gradvisa synsätt illustreras i figur 8: 1B; sociala skikt ligger som lager på lager. ' Man kanske kan se sociologins betoning av positionerna som ett sätt att markera skillnaden i inställning till den neoklassiska ekonomiska modellen, där individuella egenskaper är de enda som genererar belöningar och där sociala »ojämlikheten> helt enkelt avspeglar medfödd begåvning och arbetsinsats. Det torde dock vara ovanligt numera bland sociologer att förklara belöningsskillnader på arbetsmarknaden enbart utifrån egenskaper hos positioner, vanligare är att man betonar båda samt interaktionen mellan dem (se till exempel Kalleberg & S0rensen 1979 ). Däremot skulle många sociologer säga att det centrala elementet i belöningsskillnaderna är det som kan hänföras till en strukturell position, till exempel yrke eller samhällsklass. • Vissa har menat att det är mer korrekt i dagens samhälle att se den sociala strukturen som diamantformad, med få i toppen och få i botten, och i stället många i mitten. Detta beror delvis på efter vilket kriterium man definierar social position (till exempel yrkessta tus, klass eller inkomst). Pyramidformen används här bara som illustration. 220

A

B

c

Figur 8:1. Illustration av den sociala strukturen som positioner längs en

vertikal dimension (A), som positioner inom sociala skikt (B) och som kluster av sociala positioner (C). Hur »rangordnas» då sociala positioner efter en vertikal dimension? Vanligtvis tilldelas varje position (oftast ett yrke) ett värde på en skala, från högt till lågt. Skalan antas mäta till exempel »socioekonomisk status» eller »yrkesprestige» (se Hauser & Warren 1997; Ganzeboom, de Graaf & Treiman 1992). Exempelvis har, på en ofta använd yrkesprestigeskala, en läkare värdet 78, en grundskolelärare 57, en kontorist 44 och en snickare 37 (Treiman 1977). Bakom de flesta sådana skalor finns ingen direkt teori, de är snarast nominella kategorier som helt enkelt reflekterar det faktum att vissa sociala positioner är mer åtråvärda än andra- eller mer belönade/ De används ofta som ett sammanfattande mått på resurser i uppväxtfamiljen i studier av hur ojämlikheten återskapas mellan generationer (Blau & Duncan 1967). Skalor över socioekonomisk status och yrkesprestige är alltså endimensionella och de stipulerar gradvisa skillnader mellan sociala positioner, ungefär som inkomst. Andra typer av klassificeringar utgår från att det finns två eller flera dimensioner i den sociala strukturen eller att ' När det gäller yrkesprestige bygger skalvärdena ofta på att individer i surveyundersökningar har fått rangordna olika yrken efter (vad som antas vara) »generell önskvärdhet» (general desirability), så att avstånden mellan yrken idealt sett avspeglar »sociala avstånd». Det finns också skalor som genom statistiska metoder åsätter yrkesstrukturen sådana avstånd för att maximera prediktionsförmågan när det gäller olika utfall. 221

positioner klustras i klasser eller grupper snarare än att de är gradvis åtskilda. Detta illustreras i figur 8:2, där de skalor som nämnts återfinns i översta, vänstra rutan. Etzdimensionell syn

Flerdimensionell syn

Gradvisa skillnader

Socioekonomiska skalor Yrkesprestige

Bourdieus sociala rymd

Diskreta kategorier

Marx bipolära klasschema Yrken, mikroklasser Socialgruppsindelningar

Neo-webenanska klasscheman Neo-marxistiska klasscheman Svenska SEI

Figur 8:2. Olika sätt att beskriva den sociala strukturen.

Bourdieu (1984) ser också den sociala strukturen i gradvisa termer. För honom finns det dock två dimensioner, en ekonomisk och en kulturell, där den senare hänför sig till resurser och belöningar av symbolisk art (se den översta högra cellen i figur 8:2 ). Summan av dessa två typer av resurser (eller »kapital» som Bourdieu säger) bestämmer ett yrkes »klassposition» och sammansättningen av dem dess »klassfraktion», vilket kan tolkas som en horisontell snarare än en vertikal dimension. För att kunna identifiera en individs position krävs, enligt Bourdieu, också kunskap om dennes »väg dit»; det gör alltså skillnad om man »ärvt» positionen eller själv tagit sig dit från en annan bakgrund. Ur en social position kommer en bedömning från andra människor i termer av socialt anseende (»ära»), där de som är i dominerande positioner definierar bedömningskriterierna (och därmed utövar »symboliskt våld»). Bourdieus syn på den sociala strukturen är annorlunda än de andra i figur 8:2, men han menar heller inte att det är »livschanser» i allmänhet som denna struktur ska belysa, utan livsstil eller smak - det vill säga det är konsumtionen, inte produktionen, som är det centrala.6 ' Bourdieu motsätter sig inte tanken på diskreta sociala klasser, men de har en underordnad roll i hans diskussioner. Han menar att sådana kan uppkomma genom att individer i olika positioner handlar på ett gemensamt eller likadant sätt, men de präglas inte av permanens, » ... existing only in the flux of ongoing practices» (Bourdieu, citerad i Weininger 2oos:131). Vissa sociala gränser kodifieras dock och kan därmed få en högre grad av permanens. 222

Bourdieus bild av den sociala rymden kan ~llustreras genom att man tänker sig att även positionernas inplacering i den horisontella dimensionen i figur 8 : 1B är av vikt. De mest förekommande teorierna inom området social stratifiering (och en stor del av de empiriska studier som görs) baseras på tanken att den sociala strukturen består av ett begränsat antal »naturliga» sociala grupper, ofta benämnda samhällsklasser- andra beteckningar är socialgrupper, socioekonomiska kategorier och sociala klasser. Klasser uppstår då olika sociala positioner har gemensamma relationer inom produktionen/arbetslivet samt liknande marknadsresurser. I vissa teorier antas att gränsdragningen mellan klasser bör bero på hur vanligt förekommande det är att man rör sig från en position till en annan, så att positioner mellan vilka en sådan social rörlighet är vanlig tillhör samma klass och vice versa (Weber 1987). Vanligtvis antar man att klasser innefattar ett fundamentalt hierarkiskt element (ibland talar man ju om »överklass» eller »medelklass»), men som figur 8:2 illustrerar utgår två av de mer inflytelserika bidragen från att klasser inte enbart existerar i en (vertikal) dimension (Erikson & Goldthorpe 1992, kapitel2; Wright 1985). En typisk sådan situation skulle vara särskil jandet av jordbrukare från arbetare, där ,det inte är lätt att säga att en klass har bättre villkor, men det står klart att villkoren är mycket olika - till exempel har jordbrukare ett friare arbete, men med större risker för inkomstbortfall, medan båda klasserna kan dela kroppsarbetets erfarenheter (jämför Erikson & Goldthorpe 1992; se också tabell8:1 på s. 226-227). Vi kan illustrera iden om samhällsklasser genom att rita in ett antal kluster av positioner i strukturen, det vill säga i vårt fall pyramiden (figur 8:1C). Här finns det alltså klasser som är urskiljbara från varandra, men där inte alla nödvändigtvis är möjliga att rangordna enligt en bättre-sämre-dimension. Inom sociologin har alltid »samhällsklass» varit ett centralt analysredskap, ibland närmast synonymt med studiet av ojämlikhet eller social stratifiering. Ändå är det många (även sociologer) som ställer sig frågande inför begreppet. Finns egentligen samhällsklasser - och i så fall hur många? Hur definierar man dem? På vilket sätt kan de förklara uppkomsten av ojämlikheter? Hur ofta, nuförtiden, uppkommer konflikter mellan klasser? Finns det »klasskulturer» och kan samhälls223

klasser vara aktörer? Dessa frågor kommer, i nu nämnd ordning, att diskuteras nedan. slutligen kommer en övergripande punkt att behandlas, nämligen om begreppet samhällsklass har någon relevans i d~gens Sverige, eller om det möjligen är så att det har spelat ut sin roll -:- kanske till förmån för andra stratifieringsdimensioner som kön och etnicitet.

Samhällsklasser- grundläggande ideer Vilka är då de viktigaste egenskaperna eller villkoren som definierar samhällsklasser? Trots att de flesta sociologer skulle ge ett svar som relaterar till arbetslivet, produktionen och/eller marknaden ( »ekonomin») finns det ingen etablerad definition. De teorier och klassmodeller som oftast anförs är inspirerade av ideer som förknippas med Karl Marx och Max Weber. Även om ingen av dem gav någon oomstridd definition av klass eller behandlade begreppet särskilt ingående, finns det därför skäl att rubricera moderna tolkningar »neo-marxistiska» respektive »neo-weberianska». Enligt Marx ideer går skiljelinjen i den sociala strukturen mellan den klass som äger företag/kapital och den som för sin försörjning inte har något annat val än :y:t sälja sin arbetskraft på arbetsmarknaden - ägandet, eller det som Marx kallade »relationen till produktionsmedlen» (se till exempel W right 198 5), är det centrala. Marxistiskt influerade klassmodeJ.ler bygger ofta på grundantagandet att det är just de motstående intressen (det vill säga den antagonism) som finns mellan dessa båda klasser, och de konflikter som följer i· spåren som är basen i klassamhället - och grunden för att förstå samhällens utveckling. Marx syn var att det visserligen existerade klasser som låg utanför den enkla dikoto~n grundad på ägande (till exempel egna företagare utan anställda samt en »medelklass» bestående av tjänstemän), men att dessa former snart skulle försvinna. Egna företagare skulle »proletariseras», sjunka ned i lönearbetarklassen - klasstrukturen skulle därmed polariseras och bilden av två motstående klasser skulle visa tendensen i samhället. I den tradition som ofta förknippas med Weber hävdas att ägande (alternativt kontroll) av företag visserligen är viktigt, men inte det 224

enda kriteriet som bör användas i studiet av social stratifiering. Ojämlikhet i moderna samhällen uppstår ofta på arbetsmarknaden och på arbetsplatsen, det vill säga inom företag och organisationer. Det beror delvis på att cirka 90 procent av alla förväiVSarbetande är anställda, delvis på att belöningar knutna till positioner i arbetslivet (till exempel inkomster, vinstandelar samt sidoförmåner) är grundläggande för individers och hushålls levnadsförhållanden. Anställda är, menar neo-weberianer, skiktade inbördes, framför allt beroende på i vilken relation de står till arbetsgivaren, något som till stor del beror på deras marknadsresurser och som regleras i anställningskontrakt (employment relationship) ( Goldthorpe 1982 ). Detta skapar en skillnad mellan arbetare och tjänstemän (jämför Giddens 1973). Tjänstemän är de som mest tydligt åtnjuter arbetsgivarens förtroende och fungerar som dennes förlängda arm, antingen i linjeorganisation (som chef) eller i stabsorganisation (som expert). I arbetsgivarens relation till tjänstemän ligger inte bara en närhet utan också en långsiktighet, tydliggjord i normalt sett trygga anställningar med karriärmöjligheter samt pensionsförmåner. Det anställningskontrakt som är typiskt för okvalificerade (arbetar)jobb bygger på »tunnare», avpersonifierade och mer tillfälliga relationer mellan arbetsgivare och anställda, där de senare har små möjligheter till karriär och är lätta att ersätta. Idealtypen är daglönare eller ackordsarbetare, där relationen mellan anställd och arbetsgivare är kortsiktig och inriktad mot att ge en viss monetär ersättning mot utförandet av en specifik arbetsuppgift. Ofta definieras mellanformer av anställningskontrakt, vilket kan ge upphov till ett antal klasser. Ibland används också krav på yrkesskicklighet för att göra ytterligare distinktioner inom tjänstemanna- och arbetarklasserna. Den allmänt använda svenska »Socioekonomisk indelning» (SEI) bygger delvis på neo-weberianska principer. Man skiljer först på anställda och företagare, där jordbrukare särskiljs. Bland anställda urskiljs tjänstemannayrken från arbetaryrken och inom dessa kategorier görs aivåindelningar baserade på den typiska utbildningslängden som krävs för att få jobb inom ett visst yrke. Neo-marxistiska klassteoretiker har övergivit den klassiskt marxistis~a bipolära bilden av klasstrukturen för att liksom neo-weberianerna 225

försöka särskilja »den nya medelklassen» (främst tjänstemän). Ett sätt har varit att definiera »motsägelsefulla klasspositioner», där chefer ses som både dominerade av arbetsgivarna och som dominerande i relation till andra anställda, det vill säga med ett ben i vardera kapitalistoch arbetarklassen, och tjänstemän med expertfunktioner betraktas som både arbetare och egna företagare eftersom de har den autonomi, frihet i arbetet, som är typisk för dessa (Wright 1979 ). I en senare version har Wright (1985) menat att klasser bland anställda uppkommer efter deras belägenhet i två dimensioner, auktoritet (organizational assets) och kvalifikationer (skill/credential assets). De som äger eller har rätten till dessa resurser kan erhålla belöningar på bekostnad av dem som inte har det. Även om Wrights teoretiska argumentation är annorlunda, är den praktiska klassmodellen snarlik den som man finner hos neo-weberianer. Hur många samhällsklasser finns det då egentligen? Hur komplex är den sociala strukturen när den sammanfattas av olika klassmodeller? Den marxistiska iden om två motstående klasser definierade enbart efter ägande av företag är inte särskilt omhuldad idag och när det gäller de mest använda klassmodellerna - antingen neo-marxistiska eller neo-weberianska - finns det ingen teori som motsäger att d~t skulle kunna finnas hur många klasser som helst (Wright urskiljer till exempel 2-12 klasser, Goldthorpe 3-11 ). Parkin ( 1979 ), liksom S0rensen (2ooo ), presenterar modeller som utgår från att klasser formeras genom olika strategier i kampen om begränsade resurser, där det inte tycks finnas någon teoretisk gräns för hur många klasser som blir följden. I en kritik mot de flesta existerande klassmodeller hävdar Grusky och medarbetare (till exempel Grusky & S0rensen 1998; Grusky 2005) att just aggregeringsnivån som dessa använder är problemet: man identifierar helt enkelt för stora och därmed för få klasser. I verkligheten grundas sociala klasser runt yrken i moderna samhällen (»mikroklasser») (jämför Scase 1992 ). Grusky tillskriver Durkheim denna syn, eftersom denne såg framför sig att »yrkesföreningar» i det moderna samhället skulle överta flera viktiga funktioner från » bygemen.apen» i ett äldre samhällssystem, till exempel genom att sätta upp normer för handlande, att socialisera människor samt att tillvarata med226

lemmarnas intressen (Durkheim [1893] 1984). För att återvända till figur 8: 2 kan vi säga att Gruskys syn är att diskreta mikroklasser formas runt en enda dimension, nämligen den funktionella arbetsdelningen. Man skulle kunna hävda att »yrken» representerar den tekniska arbetsfördelningen, medan »befattningar» också innefattar positioner som identifieras av den sociala arbetsfördelningen, det vill säga hierarkiska positioner i en linjeorganisation. (Om en gjutare på ett järnverk blir förman är hans yrke fortfarande »gjutare» men hans befattning »förman»- hans klassposition kan mycket väl vara olika beroende på vilka kriterier som används, men i Gruskys mikroklasschema blir han förman.) Den funktionella arbetsdelningen skulle därmed bygga på befattningar, det vill säga på såväl den tekniska som den sociala arbetsdelningen och i så mån möjligen, skulle man kunna argumentera, på två dimensioner. (Denna poäng gör dock inte Grusky.) De flesta klassmodeller som förespråkas idag har helt enkelt inget fast antal klasser som man identifierar utifrån någon teori - men frågan om hur många klasser det finns är troligen inte särskilt viktig (även om det förstås gör en praktisk skillnad i forskning om man identifierar sju eller sjuttiofem klasser). Gruskys syn står inte i någon teoretisk motsättning till neo-weberianernas när det gäller antalet klasser, fast de senare i empiriska studier normalt sett använder ett mindre antal. Ett pragmatiskt, och bland empiriska forskare vanligt, förhållningssätt är att identifiera så många samhällsklasser som krävs för att belysa den fråga man analyserar - en klassmodell kån i så fall ses huvudsakligen som ett arbetsredskap (Erikson & Goldthorpe 1992:46; Wright 2005).

Klasstrukturen i Sverige Vi kan nu beskriva hur klasstrukturen ser ut i Sverige år 2000 och hur den har förändrats under drygt trettio år. Låt oss börja med frågan hur man praktiskt kan hänföra individer till klasser, det vill säga hur man operationaliserar en klassmodell. Detta kommer att svara på frågan hur vi identifierar de kategorier som nämndes i exemplen i inledningen högre tjänstemän och arbetare. Först behövs information om sysselsättningsstatus, det vill säga om individen är företagare eller ej, där egenföretagare (det vill säga utan anställda, där jordbrukare brukar 227

särskiljas) ofta skiljs från företagare med anställda. För att hänföra anställda till olika kategorier används information om deras yrke, ibland också om de har någon arbetsledande funktion (i vissa fall används information om företagsstorlek och näringsgren). Även om det inte är oomstritt, menar de flesta att yrkesstrukturen är stommen i den sociala strukturen. Klasser inom kategorin anställda består således till stor del av aggregerade yrken. Anställda delas, som nämnts, oftast in i arbetare och tjänstemän, på basis av vilken typ av anställningskontrakt de har, där högre tjänstemän och okvalificerade arbetare är polerna. Typiska yrken som klassas som högre tjänstemän är akademiska professioner/experter (läkare, advokater, civilingenjörer, piloter), högre chefer (bankdirektörer, rektorer, chefer på större företag) och högt uppsatta administratörer (avdelningsdirektörer i offentlig tjänst, ekonomichefer). »Un der» högre tjänstemän återfinns andra tjänstemän, där en vanlig uppdelning görs mellan dem som är på mellannivå (sjuksköterskor, grundskolelärare, handläggare, kamrerer, tekniker) och dem som är på lägre nivå (bland andra sekreterare, ekonomiassistenter, butiksförsäljare ). Gränsdragningarna är inte enkla att göra och inom tjänstemannakategorin är det ofta fråga om gradvisa skillnader i anställningskontrakten. Termen »arbetarklass» kanske kan framstå som en rest från en svunnen tid, åtminstone om man tänker på klassiska arbetaryrken inom kraftigt minskande näringar, till exempel gruvarbetare, varvsarbetare eller sågverksarbetare. Dessa sociala positioner har det gemensamt att de har underordnad ställning och en »tunn» relation till arbetsgivaren, vilket innebär att de ofta är lätta att ersätta och saknar karriärvägar. Arbetsgivarens relation med dem byggde traditionellt sett på att de köpte deras arbetsinsats per tidsenhet (som med daglönare, stuveriarbetare eller ackordsarbetare). Med dessa kriterier är det tydligt att arbetarklassen idag är fortsatt stor, men att den ändrat sammansättning - till exempel ingår där många okvalificerade serviceyrken. Fortfarande är »manliga» yrken som kommer ur de traditionella hantverken vanliga - snickare, svetsare, murare - liksom exempelvis chaufförer, lagerarbetare och montörer. Men till dessa kommer stora grupper av typiskt »kvinnliga» yrken, till exempel lokalvårdare, hemvårdare, sjukvårdsbiträden, butiksbiträden/kassörskor och barnskötare. 228

t:

20

e" "'ts lO

o II

Illa

!Va

!Vb

!Ved

V-VI

IIIb-VII

Samhällsklass

Högre tjänstemän, experter och chefer; företagare med mer än 20 anställda Tjänstemän på mellannivå II Lägre tjänstemän med jobb som kräver vissa kvalifikationer Illa Egna företagare med 1-19 anställda IVa IVb Egna företagare utan anställda IVcd Jordbrukare V-VI Arbetare med kvalificerade jobb, anställda hantverkare IIIb-VII Lägre tjänstemän och arbetare i jobb som inte kräver kvalifikationer. I

Figur 8:3. Klasstrukturen i Sverige bland förvärvsaktiva män och kvinnor år 2000. (Källa: LNU.)

Ofta (till exempel i SEI) skiljer man ut arbetaryrken där det normalt sett krävs kvalifikationer (till exempel hantverken, för närvarande med utbildningskrav på 2-3 års gymnasieutbildning i Sverige) från de yrken som man kan lära sig på arbetet eller genom kortare kurser. Hur stora är då de olika samhällsklasserna definierade på detta sätt? Figur 8:3 visar situationen år 2000 när vi urskiljer åtta samhällsklasser. 229

Eftersom klasstrukturen ser olika ut för män och kvinnor visas andelarna uppdelade på kön. Samtliga förvärvsarbetare ingår och är klassificerade utifrån sin egen sociala position/ För män är tjänstemannaklasserna tillsammans ungefär lika stora som hela arbetarklassen, vardera med drygt 40 procent av arbetskraften, medan ungefär 10 procent är företagare (av vilka jordbrukarna nu utgör en mycket liten del). Bland kvinnorna finns det fler tjänstemän än arbetare, medan en liten andel är företagare (även totalt sett är företagare med anställda en liten kategori). Det är slående hur kvinnor är koncentrerade till de okvalificerade och minst belönade positionerna, en påminnelse om att den sociala strukturen har en tydlig könsdimension. Detta är dock inte ett skäl för att försöka »slå ihop» klass- och könsdimensionerna, som vissa argumenterar för. Även om de är relaterade vinner man avsevärda fördelar med att hålla dem analytiskt separata. Bland annat är det troligt att de processer som genererar könsskillnåder är andra än de som genererar klasskillnader. Men det faktum att kön och klass ofta är relaterade (till exempel för arbetsmarknadsförhållanden) gör att analyser som utelämnar den ena dimensionen riskerar att bli ofullständiga. När man studerar hur olika typer av arbetsförhållanden och lön skiljer sig mellan anställda definierade av kombinationen av kön och klass framgår det att den klart mest privilegierade kategorin i Sverige är män i högre tjänstemannaklassen (Jonsson 1998). Den sociala strukturen, i detta fall klasstrukturen, är som nämnts trögrörlig. Men den förändras trots allt och ibland minskar eller ökar

' Det pågår en omfattande diskussion inom sociologin om individen eller hushållet ska vara basen i klasstrukturen. Främst gäller frågan om båda makarna i en familj ska ha samma klasstillhörighet (om de är olika) eller om de ska ha var sin (jämför Erikson & Widerberg 1988)- och om man anser att klass är ett hushållsbegrepp är nästa fråga om båda makarnas klasspositioner bör påverka hushållets klass. Rimligen beror svaren generellt på problemet man vill studera, men det löser inte alla svårigheter. Notera också att i praktiken hänförs pensionärer och arbetslösa till tidigare yrke/klass, hemarbetande till makens/ makans, medan barn får sina föräldrars klassposition - denna är oftast definierad som en ~~hushållsklass» som definieras utifrån den »högsta» eller »dominanta» av föräldrarnas klasspositioner (se Erikson 1984). 230

en viss samhällsklass relativt snabbt. I Sverige är det en klass som utmärker sig när det gäller numerär utveckling, nämligen jordbrukarklassen. I slutet av 1960-talet kom nästan var tredje svensk från sådan bakgrund (Jonsson & Erikson 1997) men i början av 2000-talet utgör denna klass bara drygt 1 procent av den förvärvsaktiva befolkningen (figur 8:3). Den okvalificerade delen av arbetarklassen minskade påtagligt under den sista tredjedelen av 1900-talet, medan de båda högsta tjänstemannaklasserna ökade sin relativa andel. I genomsnitt kan man därför säga att det har skett en uppgradering av arbeten i Sverige, där fler och fler återfinns i sociala positioner där kvalifikationskraven är högre (le Grand, Szulkin & Tåhlin 2001 ). Andelen lägre tjänstemän, kvalificerade arbetare och företagare förändras inte särskilt mycket under perioden.

Klasskillnader i »livschanser» Men samhällsklass är mer än social topografi - den ska fungera som ett analysredskap för att förstå hur förhållanden i arbe~slivet hänger samman med och påverkar människors livschanser samt eventuellt deras politiska preferenser och handlande. Därför behöver vi (1) kunna demonstrera att det finns skillnader i livschanser (till exempel ekonomiska resurser) mellan samhällsklasser och (2) formulera teorier om samhällsklasser som förklarar hur sådana skillnader skapas. I tabell 8:1 visas först hur samhällsklasser skiljer sig med avseende på livschanser, här exemplifierade med ett antal indikatorer på levnadsförhållanden tagna från Levnadsnivåundersökningen (LNU) år 2ooo (Bygren, Gähler & Nermo 2004). Ett representativt urval (drygt 5 ooo personer) av den svenska befolkningen svarade på frågor om sina liv. Tabellen visar andelen i åldrarna 25-75 i olika samhällsklasser (samma som i figur 8:3) med olika resurser, villkor~ch attityder.

2Jl

Område

Indikator (% där annat ej anges) I

Inkomster#

Timlön i kronor Sammanräknad årsinkomst ( tkr) Ekonomi Ej kontantoch bostad marginal Svårt med löpande utgifter Äger ej bostaden Trångbodd Rädd för att gå ut på kvällen i området ArbetsförKroppsligt hållanden # ansträngande Enformigt arbete Psykiskt ansträngande arb~e Flexibel arbetstid Stort inflytande över sitt eget arbete Stark ställning på marknaden Hälsa# Ohälsa Nedsatt rörelseförmåga Nedsatt psykiskt välbefinnande UniversitetsOjämlikhet i chanser D Högre tjänsteman (egen klass) Sociala resurser Svagt socialt stöd Frltid Ej varit på semester Politiska Röstade ej i resurser senaste riksdagsval Politiskt res~rssvag

II

III bIlla IVab IVcd VI VII

169 120 105

121

97

114

95

Alla

119

347

229 186 195

105

213

16 5 217

4

8

13

3

3

12

25

10

11 21 7

13 27 11

16 32 13

9

21 12

14 7 7

13 29 13

23 45 20

14 29 12

7

8

15

4

8

10

17

10

3 5

10 8

20 13

27 10

68 13

44 21

37 35

23 16

6s

63 46

63 34

46

29

69

*

*

32 31

38 27

41

59

40

JO

*

*

34

26

37

31 18

26 23

16 31

*

*

28

47

22 34

12 40

21 28

13

19

26

17

44

28

32

22

13 37

15 20

19 18

14 11

18 8

13 7

22 5

17 13

35

26 7

17 7

17

6

9

10 12

10 11

7 13

9

10

13

22

19

49

25

34

20

5

8

10

1J

4

15

15

10

1

3

6

5

8

10

15

6

232

52

15

Område

Politiska attityder Allmänt Total andel

Indikator (% där annat ej anges) I Politiskt utanförstående lO Mer privat; större 8 löneskillnader Fått det sämre 9 Egen klass 15 Hushållsklass 22

IIIb-

II

Illa IVab IVcd VI

9

13

28

VII

Alla 14

22

17

18

16

11

20

8

6

7

15

13

19

11

15

16

23

15

19

15

8

l

13

29

100

23

12

lO

l

15

17

100

* Frågorna ej ställda Individens egen # klass

D

Sammanräknad årsinkomst Ej kontantmarginal

Föräldrarnas hushållsklass (uppväxten) övr Hushållets klassposition RTBSINK Sammanräknad förvärvsinkomst år

2000

Kan ej skaffa fram 12 ooo kronor inom en vecka vid behov Haft svårt att klara löpande utgifter för mat, hyra, räkSvårt med löpande ningar med mera under de senaste 12 månaderna utgifter Kroppsligt ansträngande Blir dagligen svettig av kroppsansträngning i arbetet Kan bestämma arbetstakt och har stort/ganska stort inInflytande eget arbete flytande över arbetsuppgifter/ -metoder Stark marknadsställning Svår eller ganska svår att ersätta på jobbet samt har lätt eller ganska lätt att få ett nytt jobb Uppger att det allmänna hälsotillståndet ej är gott utan Ohälsa >>dåligt» eller »något däremellan» Ingen som ställer upp på endera: prata om personliga Svagt socialt stöd bekymmer/när sjuk/vill ha sällskap Ej varit på semester Har varken åkt på semesterresa eller tillbringat tid i fritidshus förra året Politiskt resurssvaga Kan inte överklaga ett myndighetsbeslut själv och känner ingen som skulle kunna hjälpa Politiskt utanförstående Inget politiskt/fackligt medlemskap och ingen politisk! facklig aktivitet, inklusive demonstration Politiska attityder Instämmer (helt eller delvis) i att det behövs »mer privata alternativ» samt »större inkomstskillnader» Fått det sämre Upplever att de egna levnadsförhållandena försämrats under de senaste 10 åren

Tabftll 8:1. skillnader mellan samhällsklasser i livschanser år 2ooo. (Källa: LNU 2ooo.) 233

För att börja uppifrån kan man konstatera att ekonomiska resurser skiljer sig markant mellan olika samhällsklasser (se också Bihagen 2000 ). Det gäller timlöner, årsinkomster (även hushållsinkomster, fast de inte visas, och det gäller också när man justerar inkomster efter hushållsstorlek) samt andra indikatorer, till exempel kontantmarginal (jämför Fritzeli & Lundberg 2000 ). Nära kopplade till ekonomin är klasskillnader i boende, såväl när det gäller utrymme som ägandeform och bostadsområde. En konsekvens är skillnader i otrygghet i närområdet, något som också speglar sig i barnens levnadsvillkor (Jonsson & Låftman 2001 ). Arbetsförhållandena är generellt sett betydligt gynnsammare för tjänstemän, speciellt högre tjänstemän. De har större autonomi och inflytande över sitt arbete och sällan enformiga arbetsuppgifter; i stället är ·kvalifikationskraven ofta höga, arbetet utvecklande och fortbildningsmöjligheterna goda (visas inte i tabellen, men se le Grand, Szulkin & Tåhlin 2001 ). Arbetare och jordbrukare - och till en del också andra företagare - har oftare farliga och fysiskt slitsamma jobb ( exemplifierat med indikatorn »kroppslig ansträngning»). Tjänstemän har dock mer psykiskt ansträngande arbeten, jobbar oftare övertid och upplever relativt ofta att de har för mycket att göra på jobbet. Framför allt arbetare med okvalificerade jobb har en svag konkurrensställning på arbetsmarknaden. Det allmänna hälsotillståndet är betydligt bättre hos tjänstemän, med undantag för lägre tjänstemän. Klasskillnaderna är påtagliga för. indikatorer som nedsatt rörelsefömåga medan psykiskt relaterade problem är mindre kopplade till klasstillhörighet. Det finns flera hälsorelaterade livsstilsskillnader, exempelvis är det vanligare att man röker i arbetaryrken medan färre motionerar (SCB 2004). Klasskillnader är också märkbara när det gäller dödlighet (till exempel Vågerö & Lundberg 1995). Resurser knutna till samhällsklass har betydelse också för hur ojämlikheten förmedlas mellan generationer. Sannolikheten att någon från högre tjänstemannahem skulle nå universitetsutbildning respektive själv nå en position i sin ursprungsklass är mångfaldigt större än att någon från arbetarhem skulle göra det (se Erikson & Jonsson 1993; Jonsson & Erikson 1997). 234

Klasskillnaderna är märkbara också inom andra områden. Arbetare har mindre sociala resurser, byter mindre ofta miljö under sin semester och har mindre politiska resurser än tjänstemän. Fritidsvanor, kulturvanor och konsumtionsmönster skiljer sig åt på vissa punkter tjänstemän ägnar sig till exempel något mer åt kulturaktiviteter - medan det sociala umgänget är ganska lika (visas ej i tabellen). När det gäller politiska attityder i bred bemärkelse finns det klassskillnader i attityder som gäller fördelningsfrågor och frågor om välfärdsstatliga arrangemang som har koppling till sådana frågor (Svallfors 2004 ). Ett exempel som visas i tabellen är andelen som menar både att det borde finnas fler privata alternativ inom skola, vård och omsorg och att små inkomstskillnader inte är något att sträva efter denna andel är betydligt lägre bland arbetare än bland högre tjänstemän och egna företagare. Attityder om familj och jämställdhet visar dock inte särskilt stor variation mellan samhällsklasser (visas ej), även om vi vet att jämställdheten i praktiken är något högre bland högre tjänstemän, både när det gäller hushållsarbetets fördelning (Nermo & Evertsson 2004) och uttag av föräldraledighet (vilket inte nödvändigtvis innebär att det finns attitydskillnader). En del i definitionen av klass i neo-weberiansk teori är ju att högre tjänstemän utmärks av ett anställningsförhållande som är mer långsiktigt och innefattar mer prospektiva belöningar än det som präglar arbetarklassen. I linje med detta ligger också att tjänstemän kan ha ett karriärperspektiv på livet, medan arbetare oftare har ett utslitningsperspektiv (Ahrne 1985). Det speglas av att till exempel bara 4 procent av dem som är i okvalificerade arbetarpositioner anser sig ha mycket stora karriärmöjligheter, jämfört med 18 procent bland högre tjänstemän (av vilka en del ändå troligen nått en punkt nära toppen av karriärhierarkin) och det speglas i att klasskillnader i hiilsa också ökar med@. Mer anmärkningsvärd är kanske den sista raden i tabell 8:1 som visar att det finns påtagliga klasskillnader i hur människor bedömer att utvecklingen av deras levnadsförhållanden varit de senaste tio åren - att åldrandet gör att vissa upplever att de fått det sämre är naturligt, men denna utveckling är olika för människor i olika samhällsklasser, liksom 1990-talskrisen förmodligen drabbade dem olika. Resultaten i tabell 8: 1 är en generell beskrivning över olikheter och 235

ojämlikhet meilan samhällsklasser i Sverige i början av 2ooo-talet. Att den är generell betyder att många nyanser gått förlorade - för att kunna täcka många områden har klasskillnaderna inte redovisats efter till exempel kön, ålder och etnicitet. Statistiska modeller där dessa egenskaper hållits under kontroll visar dock att huvudresultaten står sig (jämför Fritzeli & Lundberg 2000 ). Det finns vissa undantag: till exempel är flera av .förhållandena bland jordbrukare påverkade av att dessa är relativt gamla. För vissa indikatorer spelar det in att klassen »lägre tjänstemän» är kvinnodominerad, medan det finns få kvinnor bland yrkeskvalificerade arbetare. Att resulta.ten utgör en beskrivning är viktigt att komma ihåg. Det är lätt att föreställa sig att skillnader mellan samhällsklasser är kausala, men för en sådan slutsats krävs en utvecklad teori och avancerade statistiska analyser (och säkra på att vi registrerar orsakssamband kan vi aldrig vara). En diskussion om kausala processer följer i nästa avsnitt och senare i kapitlet.

Hur förklarar vi sambandet mellan samhällsklass och social ojämlikhet? Det tycks alltså vara s~ att samhällsklasser (definierade som ovan) även i dagens Sverige har olika livschanser. Hur kan då teorier om social stratifiering förklara detta faktum? I marxistiska klassteorier är grundstenen exploatering. Ojämlikheten uppstår genom att de som äger företag har ett maktövertag gentemot dem som är beroende av att sälja sin arbetskraft, och den består i att de senare arbetar ihop en vinst (mervärde) som ägarna lägger beslag på (grundat i den så kallade arbetsvärdeläran). Ett problem är att eftersom alla anställda per definition är exploaterade kan teorin inte användas för att förklara skillnader i belöningar på arbetsmarknaden. Att ägandet av företag är viktigt genom att det är en maktresurs och att de som inte har något annat alternativ än att sälja sin arbetskraft på marknaden har en svag ställning hävdar dock andra än marxister utan att hänvisa till exploatering. Weberianska teorier ser.ägandet som bas för ojämlikhet, men lägger dessutom till marknadsresurser. Här tas, som nämnts, anställningskontraktet ofta till grund för klassindelningen, framför allt därför att detta sammanfattar den förhandlingsstyrka

som den anställde har gentemot arbetsgivaren (och indirekt i relation till, i bemärkelsen »i konkurrens med», andra anställda)- en förhandlingsstyrka som delvis bestäms av de k9llektiva maktresurser anställda i olika positioner kan påkalla. Högre tjänstemän har till exempel en stark ställning gentemot arbetsgivaren och därför har man" höga löner och goda karriärmöjligheter. Anställningskontraktet kan således ses som en kodifiering av den anställdes marknadsresurser och relationer till arbetsgivaren. Men vad består dessa av mer i detalj - vad är det som gör att vissa får en sådan stark ställning? Man kan tänka sig åtminstone~. olika mekanismer. 1 Den första är ersättningsbarheten. En stark ställning har förstås den som är svårersättbar, till exempel den som har en för arbetsgivaren eftertraktad yrkesskicklighet och formella kvalifikationer som finns i begränsad omfattning. Den andra mekanismen är alternativa strategier for utkomster: en stark ställning har den som enkelt kan få jobb hos en annan arbetsgivare eller starta ett eget företag (det sistnämnda kan till exempel gälla specialister och hantverkare). Den tredje mekanismen är auktoritet, det vill säga chefskap, där delegerade ledningsfunktioner är speciellt belönade. Det kan bero på att arbetsledning kräver en lojalitet mot arbetsgivaren, bland annat när det gäller beslut som är impopulära, samt på att chefer kan avkrävas,ansvar för sina beslut. Det kan också bero på den fjärde mekanismen: autonomi. Här står de anställda som gör jobb vars utförande och resultat är svåra att kontrollera starka i sin relation till arbetsgivaren (förutom chefer gäller det främst experter). Arbetsgivaren tenderar därför att ge innehavarna av dessa positioner fördelaktiga villkor som incitament för att göra sitt bästa (karriärvägar, vinstandelar och pensionsfonder är exempel). Goldthorpe (2ooo) använder transaktionskostnadsekonomiska teorier för att argumentera för att »övervakningsproblemet» kan ses som en viktig ingrediens i anställningskontraktets utformning. Neo-weberianska klassteorier bygger sålunda på att den förhandlingsstyrka som är kopplad till sociala positioner (och som delvis kan vara en konsekvens av kollektiva maktresurser) leder till skilda livschanser. Dessa teorier är relationella, liksom neo-marxistisk teori, men bara i en partiell mening: de hävdar att olika kategorier av anställda har olika relationer till arbetsgivaren. Bygger dessa teorier då på någon 237

relation mellan anställda, till exempel arbetare och tjänstemän? Nej, åtminstone inte någon nödvändig och direkt relation. Indirekt har de en relation i situationer av konkurrens om givna resurser (vem kan få största delen av de inkomster som står till de anställdas förfogande?). I vissa situationer kan det också uppkomma konflikter mellan klasser av anställda, vilket diskuteras i nästa avsnitt. Wright (1997) har sökt tänja på gränserna för exploateringsbegreppet när han använder begreppen kvalifikation och auktoritet för att bestämma klasser. Han menar att de som har (formella) kvalifikationer Jatestänger andra anställda från belöningar och skaffar sig därmed högre inkomster på deras bekostnad. Chefer exploaterar underlydande på motsvarande sätt: deras jobb är »strategiska» för arbetsgivaren, samtidigt som de är svåra att övervaka. Wrights klassmodell anger därmed i ston sett samma mekanismer som de neo-weberianska när det gäller uppkomsten av ojämlikheter i livschanser. Dock hävdar Wright, till skillnad från neo-weberianer, att dessa medelklasspositioners intressen ~tår i direkt konflikt med andra anställdas intressen, exempelvis att arbetare och experter har ett antagonistiskt förhållande till varandra. Kopplingen mellan auktoritet och kvalifikationer å ena sidan och exploatering å den andra är bekymmersam av många skäl. Map kan knappast belägga att de höga lönerna för chefer och experter tas från de förfördelade, snarare än att de förra till exempel förtjänar högre löner för att de bidrar mer till företagets vinst. För att antagonism ska uppstå måste också de exploaterade inse, eller tro, att så är fallet. Så fort man går ifrån Marx grundläggande tvåklassmodell kommer de antagonistiska relationerna mellan klasserna dock att formedlas på något sätt, vilket gör det svårt att upprätthålla exploateringsbegreppet-i Wrights modell är det inte relationer mellan klasser utan relationer till maktresurser (assets, det vill säga auktoritet och kvalifikationer) som antas skapa exploatering och därmed ojämlikhet. Även om en vanlig beskrivning av neo-marxistiska och neo-weberianska klassmodeller är att de är relationella (till exempel Wright 2005 ), är relationerna alltså i båda fallen partiella och villkorliga snarare än definitionsmässiga. Förklaringen till ojämlikheten ligger inte främst i att klasser har olika relationer till varandra, utan snarare i att de har olika maktresurser och, bland anställda, olika relationer till arbetsgivaren. 238

En sammanfattning av modern klassteori är att sqciala ojämlikheter är relaterade till »produktionen», eller »det ekonomiska systemet» genom att de beror på skillnader i: • ägande eller kontroll av produktiva tillgångar (framför allt företag), • auktoritet (rätt att leda arbetet och fatta viktiga beslut), • kvalifikationer (utbud av/efterfrågan på yrkesskicklighet och formella meriter) och • autonomi (svårigheten att övervaka arbetets utförande eller resultat). Neo-marxister och de flesta neo-weberianer skulle säga att ägandet av företag är viktigast, inte för att företagare nödvändigtvis har så mycket större ekonomiska resurser än anställda utan för att de har mer kontroll över sin utkomst, fler handlingsalternativ och mer makt. Det är dock långt ifrån uppenbart hur de fyra olika relationerna/resurserna ovan samverkar för att skapa samhällsklasser bland anställda. De flesta klassmodeller utgår heller inte från direkta mått på positionsegenskaper (till exempel autonomi) utan bygger på att man grupperar yrken som har liknande marknadsresurser. Därmed blir kopplingen mellan teorin om hur ojämlikheten skapas och klassmodellen ganska otydlig. Det uppvägs delvis genom att själva konstruktionen av klasscheman från existerande data över till exempel skillnader i livschanser är relativt enkel. Som ett arbetsverktyg blir därför neo-weberianska klassmodeller som till stor del bygger på yrkesinformation något trubbiga teoretiskt men lätthanterliga praktiskt. 8 Det finns flera frågor om social skiktning (bland annat klasstillhörighet) och ojämlikhet som diskuteras inom sociologisk teori, men som

'Wright (1985) identifierar klasser utifrån direkta indikatorer (det vill säga uppgifter om individers auktoritet och autonomi, till exempel), alltså inte utifrån uppgifter om deras yrken. Detta gör att det nästan aldrig går att använda sekundärkällor, till exempel tidigare insamlat datamaterial, för att bedriva empirisk klassanalys. Det försvårar också avsevärt möjligheten att studera social rörlighet mellan generationer, eftersom det är närmast omöjligt att få tillräcklig precision i måtten för föräldrarnas klasstillhörighet. 239

det inte finns utrymme för att gå in på i detalj här. En sådan fråga är hur ojämlikhet hänger samman med skillnader i (medfödd) »begåvning» och/eller skillnader i ~>produktivitet». Många skulle nog hävda att skillnader i livschanser mellan individer i olika samhällsklasser som hänger samman med att »duktiga» (»begåvade» eller »produktiva») personer koncentreras till vissa klasser inte utgör ojämlikhet; speciellt inte om de själva gjort investeringar (främst i utbildning) för att nå en privilegierad social position. Mot sådana åsikter argumenterar rättviseteoretiker bland annat att man visst kati säga att det är ojämlikt - och orättvist - att medfödd begåvning belönas och att högutbildade inte bör ha högre livsinkomster (justerat för utbildningskostnader) än andra (jämför Rawls 1972; Swift 2005). Dessutom visar det sig empiriskt att till exempel inkomstskillnader mellan samhällsklasser är betydande även när vi jämför dem som har samma utbildning och skolbetyg (Erikson & Jonsson i998).

Intresse, konflikt och organisering Vi har sett att samhällsklasser, objektivt definierade utifrån marknadsresurser och anställningsförhållanden, skiljer sig åt vad gäller livschanser, framför allt ekonomiska villkor. Ovan presenterades också teorier som kan förklara sådana skillnader- framför allt att olika sociala positioner är förknippade med olika förhandlingsstyrka gentemot arbetsgivaren. Detta gör också att individer i olika samhällsklasser har olika objektiva intressen. Högre chefer kan exempelvis ha intresse av att viktiga beslut i företag är koncentrerade till direktionen - inte till andra anställda eller till ägarna. Experter har ofta intresse av att den specialkunskap de besitter inte sprids till andra, samt att deras jobb enbart får utövas av den som har denna kunskap dokumenterad. Alla anställda har intresse av autonomi, medan arbetsgivaren har intresse av kontroll. Man kan nog säga att i en marknadsekonomi har de individer, liksom företag, som har en privilegierad position - oavsett på vad privilegierna är grundade - intresse av att begränsa konkurrensen från andra. De som är mindre lyckligt lottade har intresse av att bryta eller erövra delar av andras privilegier, men måste ofta i praktiken försvara sin position mot försämringar (jämför Parkin 1979 ).

Att intressen är kopplade till samhällsklasser har två (relaterade) följder. För det första kan man tänka sig att konflikter uppkommer på basis av klassintressen, även om dessa inte nödvändigtvis uppstår mellan alla klasser som urskiljs normalt. För det andra kan man tänka sig att individer i olika samhällsklasser för att vinna dessa konflikter också organiserar sig, alternativt att det finns organisationer som tillvaratar deras intressen - det vill säga att det finns en koppling mellan samhällsklass och politik. Intresseorganisationers (till exempel fackföreningars) handlande är ett framträdande exempel på vad som kallas kollektivt handlande ( collective action). Just synen på konflikter och kollektivt handlande utgör en avgörande skillnad mellan marxistiskt och weberianskt influerade klassteorier. Bakom den marxistiska klassanalysen ligger, som nämnts, en ide om att samhällets utveckling förklaras av de konflikter som ligger inbyggda i motsättningen mellan dem som äger företag och löntagare,_ tanken på exploatering är oupplösligt förbunden med konflikt. Enligt den traditionella marxistiska visionen kommer arbetarklassen till slut att komma till medvetande om sin situation, organisera sig och störta kapitalisterna, varefter klassamhället kommer att upplösas. Detta kan nog sägas vara mer en politisk än en vetenskaplig vision hos Marx, men tanken har periodvis- främst på 1970-talet- varit central hos vänsterintellektuella sociologer (betydligt mer, kan det vara värt att notera, än hos arbetarklassen). De flesta som använder samhällsklasser i sina analyser (däribland weberianskt orienterade forskare) ser emellertid inte klasser som bärare av någon sådan historisk mission - och många tat mycket starkt avstånd från den iden (till exempel Goldthorpe & Marshall1992). Eftersom neo-weberianska klassmodeller inte enbart är uppbyggda på antagonistiska relationer mellan klasser (i termer av exploatering), har de inte intressemotsättningarna inbyggda på samma sätt som de neo-marxistiska. Exempelvis kan tjänstemän och arbetare ibland ha intresse av att göra geJ!lc,:nsam sak mot arbetsgivarna - man kan tänka sig att de kan driva upp lönerna för alla anställda och i stället minska utdelningen till aktieägarna. Enligt ett icke-marxistiskt synsätt är inte heller förhållandet mellan klasser nödvändigtvis ett nollsummespel (det vill säga vad den ena vinner måste den andra förlora). Trots att icke-marxistiskt orienterade forskare är tydliga med att

kollektivt handlande eller konflikter inte nödvändigtvis följer av klasskillnader, är ett tema även bland dem att samhällsklasser är potentiella politiska akt.örer - det är knappast möjligt att hävda att samhällsklass är kausalt kopplat tilllivschanser utan att också tänka sig denna möjlighet. Emellertid, menar man, måste huvudfrågan vara under vilka betingelser som individer organiserar sig och kollektivt handlande måste ges en särskild förklaring (jämför Goldthorpe & Marshall1992 ).' Kollektivt handlande i politiskt syfte förknippas ofta med dramatiska händelser, till exempel strejker eller revolutioner, men kan också vara betydligt vardagligare. En vanlig sociologisk, weberianskt inspirerad teori förklarar ojämlika levnadsvillkor genom sociala stängningar (se Parkin 1979 ). Tanken är att vissa sociala kategorier utestänger andra på basis av någon maktresurs som de förfogar över (till exempel ägandet av företag eller någon specialistkunskap) och att de därmed kan förbättra sin marknadssituation för att vinna egna fördelar. På arbetsmarknaden är ett typexempel professionalisering, som innebär att yrkesgrupper med expertkunskap söker begränsa tillträdet till yrket för att därmed öka sin möjlighet att utvinna fördelar från arbetsgivaren eller marknaden. Det kan gälla att tandläkamas fackförening vill begränsa utbildningen av tandläkare (»överetablering» är ett uttryck som brukar användas) eller att frisöremas yrkesorganisation inte vill att staten ska godkänna utländska frisörsexamina. En liknande strategi, fast i mer »defensivt» syfte, kan användas av grupper utan direkt specialist-

' Denna inställning har utvecklats under inflytande från teoretiker som Olson (1965), som har pekat på att det så kallade »fripassagerarproblemet» gör det rationellt för enskilda individer att undvika kostnaderna med att organisera sig (monetära eller i termer av risker) men ändå försöka dta nytta av de vinster som organisationen kan uppnå. Teorier om hur detta problem kan övervinnas inkluderar social närhet, informella sanktioner (som social uteslutning eller hot om våld) och lojalit~t. Speciellt marxistiskt orienterade forskare diskuterar i stället i termer av klassmedvetande och menar att det gäller att få individer att inse att deras öden är förbundna med andtas i samma klassituation - om man inte delar den uppfattningen har man ett »falskt klassmedvetande)). En tidig, men välformulerad, kritik av den marxistiska tendensen att förmoda att kollektivt handlande i huvudsak oförmedlat kommer ur en gemensam klassituation finns i Lockwood (1981). 242

kunskap, till exempel då småföretagare och byggnadsarbetare protesterar när företag från låglöndänder konkurrerar om jobp i Sverige. stängningsstrategier kan också användas i den sociala världen eller inom olika institutioner, till exempel skolan. Bourdieu (1977; 1984) menar att den där grundas på kulturellt kapital - det är ibland nödvän-. digt att behärska den dominerande kulturen (till exempel förhållningssätt, livsstil, smak) för att uppnå vissa (högre) utbildningsnivåer; »felaktiga» dispositioner kan diskvalificera en person. Sociala stängningar sker inte alltid men ofta genom organisationer som kan sägas ha en bas i samhällsklasserna; exempel är politiska partier, företagarföreningar och fackföreningar. I Sverige vänder de sig historiskt i huvudsak till individer som upprätthåller specifika klasspositioner (LO till arbetarklassen, SHIO till småföretagare, LRF till jordbrukare, SACO till högre tjänstemän, SAF (Företagarna) till storföretagare etcetera). Politisk och facklig organisering i större skala på klassbasis är internationellt sett ett ovanligt fenomen; när det gäller anslutningsgrad till fackföreningar är den mycket högre i Norden än i många andra länder och skillnaden tycks ha ökat jämfört med många andra väsdänder under de senaste decennierna. Sådana organisationer har också en relativt stor betydelse i Norden, framför allt i form av förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare/arbetsgivarorganisationer om löner och anställningsförhållanden. Denna förhandlingsordning gör att öppna konflikter - i form av strejker eller lockouter är mindre vanliga än i många andra länder. Ett sätt att se det på, är att klassmotsättningar institutionaliseras som förhandlingsmodeller eller i så kallade korporativa system, där intresseorganisationer utövar ett legalt men odramatiskt politiskt inflytande (jämför Goldthorpe 1984). Teorier om sociala stängningar används för att förklara varför vissa grupper har en mer fördelaktig marknadssituation än andra, ofta varför de som redan har starka marknadsresurser konsoliderar eller förbättrar sin ställning. Dessa teorier har weberiansk grund, men även bland dem som pekar på exploatering som bas för social ojämlikhet (S0rensen 2ooo; Wright 1997) och bland dem som menar att yrkesgrupper snarare än klasser är sociala aktörer (Grusky 2005) anförs sociala stängningar som grund för intressebaserat kollektivt handlande. 243

Marxistiskt orienterade teorier lägger dock större vikt vid frågan om ägandet och är mindre inriktade mot teorier om marknadsbelöningar. Det kan finnas en koppling mellan samhällsklass och politik utan att organisering och kollektivt handlande utgör mekanismen. Om det finns politiska partier som framträder som förespråkare för en samhällsklass intressen kan enskilda individer i denna klass (helt utan att själva vara organiserade, eller ens känna samhörighet med andra i samma klassituation) rösta på ett likartat sätt. Detta fenomen brukar kallas »klassröstning» och i många västliga demokratier har människors sociala position betydelse för vilket politiskt parti man röstar på - mer i Skandinavien och i Storbritannien än i de flesta andra länder (Korpi 1981; Nieuwbeerta & de Graaf 1996). Emellertid är det viktigt att se att ett sådant mönster inte följer enbart av gemensamma klassintressen; det måste också finnas en politisk struktur som förmår »fånga upp» dessa intressen.

Är samhällsklasser reellt existerande sociala grupper? Till skillnad från andra sociala kategorier, till exempel kön och många etniska minoriteter, kan man sällan placera in individer man möter i samhällsklasser - om man inte möter dem i deras yrkesutövning. I vilken grad är då samhällsklasser, trots att de är svåra att urskilja visuellt, homogena sociala grupper där de ingående individerna känner att de hör ihop? I en del studier, speciellt historiska, framställs klasser just som kulturellt homogena grupper, med gemensam livsstil och gemensamma värderingar, vilket underlättar deras samfällda handlande och politiska organisation (till exempel Thompson 1968). Sådana beskrivningar tycks vara överdrivna - till exempel har en homogen arbetarklass troligen aldrig existerat (jämför Marshall et al. 1989:206). Det är ändå en rimlig hypotes att samhällsklassers likhet i livsstil och värderingar påverkar organisations- och konfliktbenägenheten efter klasslinjer. En vanlig kritik mot samhällsklass är att få människor idag identifierar sig med sin klass - snarare bygger man sin identitet på andra kategorier (till exempel kön, yrke, familjetyp) eller på konsumtionsgrupp eller livsstil (Saabägare, fritidsfiskare, hårdrockare). Det kan 244

dock fortfarande vara så att människor i centrala frågor (till exempel när det gäller fördelningspolitik) känner en samhörighet och en intressegemenskap med andra i samma samhällsklass, medan den »dagliga» identiteten är av :ytligare karaktär. Vi kan i likhet med Weber ( 1987) dessutom anta att olika typer av karakteristika - klass, livsstil, etnicitet etcetera - dominerar människors känsla av tillhörighet olika mycket under skilda historiska perioder; deras relativa betydelse kan exempelvis variera med konjunkturer. Det finns flera förhållanden som antas påverka samhällsklassernas homogenitet- man brukar tala om att klasser »formeras» eller »struktureras». Det innebär att de blir mer som en grupp som de ingående individerna identifierar sig och känner samhörighet med än som en kategori som enbart har olika objektiva egenskaper gemensamma (ställning i produktionen, marknadsresurser, intressen). En sådan kristallisering av klasser anta!\ i sin tur öka deras förmåga att handla kollektivt. Olika förhållanden brukar anta~ bidra till klassformering: • sociodemografisk identitet (socialt ursprung, social interaktion) (Goldthorpe 1987), vilket bland annat antas leda till gemensamma värderingar, • gemensam livsstil eller kulturell tillhörighet (Bourdieu 1984; jämför hans begrepp »diskursiv identifiering»), • gemensamma dagliga erfarenheter av arbetsvillkor, boende och andra levnadsvillkor (Giddens 1973; Burawoy 1982; Wright 1985) och • liknande sannolikhet att förbli i sin klassposition (det vill säga samma chanser till karriärrörlighet ). Den starkaste formeringen av klasser borde ske när individer i en »objektivt» definierad klass har samma »personliga läggning», eller dispositioner (på grund av gemensam socialisation eller selektion), samma livsstil och värderingar, samma dagliga erfarenheter i och utanför jobbet samt liknande framtidsutsikter. Om detta verkligen är fallet, och i så fall vilket av de olika förhållandena som är viktigast, är ännu obesvarade empiriska frågor - liksom i vilken utsträckning klassformering också leder till organisering och kollektivt handlande. 245

Flera forskare poängterar betydelsen av gemensamma upplevelser i arbetet för 'ki~ssformering - det gäller till exempel underordning (att någon bestämmer över en på jobbet), maktlöshet (att inte kunna påverka sin arbetssituation eller företagets mål och medel) samt arbe_tsmiljö (att till exempel vara utsatt för skaderisker och smuts, alternativt att »jobba på kontor»). Betydelsen av karriärrörlighet ska dock inte förbises. Om individer i en klass upplever att de har en gemensam framtid ökar incitamenten för att handla kollektivt. De klasser som är mest formerade enligt kriterierna ovan är antagligen arbetare, jordbrukare och högre tjänstemän - och troligen storföretagare, även om vi inte vet så mycket om dem (jämför Weeden & Grusky 2005 ). Dessa klassers formering bygger delvis på att de representerar de tydligaste formerna av anställningskontrakt men i övrigt är av olika karaktär (Jonsson & Erikson 1997). Högre tjänstemän är heterogena när det gäller uppväxt, eftersom de är rekryterade från många olika sociala miljöer, men de »(aller» nästan aldrig socialt efter det att de nått dessa positioner (och bara ganska sällan även i nästa generation). Arbetare har oftare gemensamma uppväxtförhållanden men fler lämnar klassen genom uppåtgående social rörlighet. Jordbrukare är speciella genom en extremt hög grad av självrekrytering. Vi kan inte på basis av dessa mönster på ett enkelt sätt dra slutsatser om olika klassers benägenhet att agera kollektivt; högre tjänstemän har till exempel ofta goda möjligheter att förbättra sina villkor genom individuella handlingsstrategier, eftersom de har en stark: ställning på arbetsmarknaden. Företrädare för neo-marxistiska och neo-weberianska klassmodeller studerar numera sällan klassformering och speciellt de förra har fjärmat sig från tanken på klasser som »reellt existerande grupper». Däremot gör Grusky ( 2005) en poäng av att den neo-durkheimska mikroklassmodellen bygger på kulturellt homogena grupper; det är just kring yrken som man, enligt Grusky, finner sådan likhet i livsstil och attityder som borgar för kollektiv handlingskraft. Antagandet att mikroklasser är mer homogena än aggregerade klasser i USA får också ett visst empiriskt stöd (Weeden & Grusky 2005).

Avslutning: klassanalysens framtid Detta kapitel har främst behandlat social skiktning efter samhällsklass. Klassteorier menar att det sätt på vilket man tjänar sitt livsuppehälle är centralt för människors livschanser- det är främst på arbetsmarknaden som ojämlikheter skapas. För den stora majoriteten av individer som är anställda är förhandlingsstyrkan i relation till arbetsgivaren, reglerad i anställningskontrakt, avgörande för arbetsförhållanden och ekonomiska villkor. Dessa förhållanden har betydelse för livet också utanför arbetet och de är där också en del i skapandet av livschanserna för barnen. Att individer och hushåll i samma sociala position har liknande livschanser gör att de också delar objektiva intressen, till exempel när det gäller fördelningen av begränsade resurser. I vissa situationer kan detta leda till politisk organisering eller gemensam politisk handling. Här finns en intressant möjlighet att koppla samman teorier om rationellt handlande med kulturellt inriktade teorier, enligt vilka sociodemografisk homogenitet och sociala nätverk kan leda till att samhällsklasser formeras och kollektivt politiskt handlande underlättas. I inledningen nämndes andra stratifieringsdimensioner, till exempel kön och etnicitet. En viktig empirisk fråga är i vilken grad skiktning på basis av sådana kriterier är (eller håller på att bli) viktigare än den som grundar sig på klasstillhörighet - och kanske ännu mer intressant är frågan om de olika dimensionerna interagerar. Är det till exempel så att klasstillhörigheten betyder mindre för invandrare? Det skulle kunna vara fallet om dessa gruppers nackdelar på arbetsmarknaden främst gör att de högt kvalificerade inte når samma privilegier som den dominerande gruppens. För kvinnor är en sådan interaktion väl dokumenterad, men fortfarande är både klassanalys och feministiskt inriktad forskning ofta förvånansvärt enögda i detta avseende. Att personer i olika samhällsklasser har olika livschanser är en slutsats man kan dra från många studier (inklusive den som redovisats i tabell 8:1 ovan) - klassanalysen kan på den punkten tillbakavisa kritiken. Därmed har människor i samma klass betydande gemensamma intressen. Det medför dock inte att man har samma uppfattning om medlen för att tillvarata dessa, ett förhållande som speciellt marxistiskt orien247

terade forskare länge förbisett; exempelvis har en stor majoritet inom arbetarklassen med största sannolikhet medvetet föredragit reform före revolution. I vilken grad samhällsklasser utgör reella grupper som handlar kollektivt, eller kan enas om politiska strategier, är en öppen empirisk fråga, men här är klassteoretikerna på defensiven. Neomarxister och neo-durkheimianer har betydligt större tilltro till sådant klassbaserat handlande än neo-weberianer. Det finns uppenbarligen exempel på att klassbaserat kollektivt handlande förekommer, liksom klassröstning, men en syårbedömd fråga är hur ofta det inträffar, hur viktigt det är relativt andra former av politiskt handlande och hur denna relativa vikt förändras över tid. En intressant fråga är också om kollektivt handlande kanske är vanligare på yrkesnivå än på en mer aggregerad nivå. Makroorienterade studier av politik skulle, precis som roikrobaserade studier, behöva beakta hur klassdimensionen samverkar med andra stratifieringsdimensioner. slutligen ligger en stor utmaning för klassteori i att förankra den i mer detaljerade teoretiska modeller för olika substantiella frågor. Hur kommer det sig att klasstillhörigheten är så viktig för hälsoskillnader? Varför når barn från mer privilegierade samhällsklasser längre i utbildningssystemet? Hur kan vi förstå klasskillnader i inkomst? Inom dessa områden har framsteg gjorts de senaste decennierna genom att mikrobaserade modeller över individers handlingar och livskarriärer utvecklats. De har både kunnat precisera betydelsen av samhällsklass och ringa in dess begränsningar. En sådan teoriutveckling kan förhoppningsvis ge en realistisk bild av vad vi kan förklara med klassanalys. Samtidigt kommer fortsatta teoretiskt underbyggda empiriska studier med stor sannolikhet att demonstrera hur central klassanalysen är för att förstå social ojämlikhet, eftersom förvärvsarbetet fortfar att vara en fundamental källa till fördelningen av livschanser i moderna samhällen.

Att läsa vidare En bra sammanfattning jämte utdrag ur klassiska texter om klass och social skiktning finns i Grusky (2001). En läsvärd introduktion ges också av Breen och Rottman ( 1995 ). En lättläst text om förändringar i svensk

klasstruktur finns i Jonsson och Erikson ( 1997 ). Sammanfattningar av den omfattande sociologiska diskussionen om klass ges i Lee och Turner (1996) och Wright (2005). En mer allmän genomgång av nyare internationell forskning om klass och social ojämlikhet finns i Breen och Jonsson (2005).

Referenser Ahrne, G. (1985) »Klasser och skilda livsperspektiv», kap. 6 i Ahrne, G., Ekerwald, H. & Leiulfsrud, H. (red.), Klassamhällets forändring. Lund: Arkiv. Bihagen, E. ( 2000 ). The Significance ofClass. Diss. No. 17· Umeå universitet, Dept. of Sociology. Blau, P.M. & Duncan, O.D. (1967) The American Occupational Structure. New York: Wiley. Bourdieu, P. (1977) »Cultural reproduction and social reproduction», s. 487-511 i Karabel, J. & Halsey, A.H. (red.), Powerandldeology in Education. New York: Oxford University Press. Bourdieu, P. ( 1984) Distinction: A Social Critique ofthe ]udgement ofTaste. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Breen, R. & Jonsson, J.O. ( 2005) » Inequality of Opportunity in Comparative Perspective: Recent Research on Educational Attainment and Social Mobility». AnnualReview ofSociology, 31:223-243. Breen, R. & Rottman, D.B. ( 1995) Class Stratification. A Comparative Perspective. London: Harvester Wheatsheaf. Burawoy, M. ( 1982) Manufacturing Consent: Changes ofthe Labor Process under Monopoly Capita/ism. Chicago: University of Chicago Press. Bygren, M., Gähler, M. & Nermo, M. (2004). Familj och arbete. Stockholm: SNS. Coleman, J.S. ( 1990) Foundations ofSocial Theory. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. · Durkheim, E. ([1893]1984). The Division ofLabourin Society. London: Macmillan. Erikson, R. (1984) »Social dass of men, women, and families». Sociology, 18:500-514· Erikson R. & Goldthorpe, J.H. ( 1992) The Constant Flux: A Study ofClass Mobility in Industrial Societies. Oxford: Ciarendon Press. 249

Erikson R. & Jonsson, J.O. (1993) Ursprungoch utbildning. SOU 1993:85. Stockholm: Fritzes. Erikson R. & Jonsson, J.O. (1998) »Social Origin as an Interest-Bearing Asset: Family Background and Labour Market Rewards among Employees in Sweden ». Acta Sociologica, 41:19-36. Erikson, R. & Widerberg, K. (1988) »Vardagslivets strukturering- klass och kön», kap. 11 i Himmelstrand, U. & Svensson, G. (red.), Sverigevardag och struktur. Stockholm: Norstedts. Fritzell, J. & Lundberg, O. (2ooo) Välfärd, ofärd och ojämlikhet. SOU 2000:41. Kommittens välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. Ganzeboom, H.B.G., de Graaf, P., & Treiman, D.J. (1992) »A Standard International Socio-Economic Index of Occupational Status». Social Science Research, 21:1-56. Giddens, A. ( 1973/1980) The Glass Structure ofthe Advanced Societies. London: Hutchinson. Goldthorpe,J.H. (1982) »On the Service Class: Its Formation and Future», s. 162-185 i Giddens, A. & Mackenzie, G. (red.), Social Glass and the Division ofLabour. Cambridge: Cambridge University Press. Goldthorpe, J.H. (red.) ( 19 84) Order and confiict in contemporar-y capita/ism. Oxford: Ciarendon Press. Goldthorpe, J.H. ( [1980 ]1987) Social Mobility and Glass Structure in Modern Britain. Oxford: Oxford University Press. Goldthorpe, J.H. (2ooo) On Sociology. Numbers, Na"atives, and the Integration ofResearch and Theory. Oxford: Oxford University Press. Goldthorpe, J.H. & Marshall, G. (1992) »The Promising Future of Class Analysis: A Response to Recent Critiques». Sociology, 26:381-440. Grand, C. le, Szulkin, R. & Thålin, M. (2001) »Har jobben blivit bättre? En analys av arbetsinnehållet under tre decennier», s. 79-119 i Fritzell, J., Gähler, M. & Lundberg, O. (red.), Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde. (SOU 2001:53). Stockholm: Fritzes. Grusky, D.B. (red.) (2001) Social Stratification: Glass, Race, and Gender in Sociologica/Perspective. Boulder, Col.: Westview. Grusky, D.B. (2005) »Foundations of a neo-Durkheimian dass analysis», kap. 3 i Wright, E.O. (red.), Approaches to Glass Analysis. Carnbridge: Cambridge University Press. Grusky, D.B. & S0rensen, J. (1998) »Can Class Analysis be Salvaged?» Americanjournal ofSociology, 103:1187-1234.

Hauser, R.M. & Warren, J.R. (1997) »Socioeconomic Indexes for Occupations: A Review, Update, and Critique». Sociological Methodology, 27:177-298. Jonsson, J.O. (1998) »Class and the changing nature of work: Testing hypotheses of deskilling and convergence among Swedish employees ». Work, Employment, and Society, 12:603-633. Jonsson,J.O. & Erikson, R. (1997) »Klasstruktur och social rörlighet under 1900-talet», i Vogel, J. & Häll, L. (red.), Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975-1995. Stockholm: SCB. Jonsson, J.O. & Låftman, S.B. (2001) »Boende, närmiljö och trygghet», kap. s i Jonsson, J.O. & Östberg, V., Barn och ungdomars välfärd. SOV 2001:55· Stockholm: Fritzes. Kalleberg, A.L. & S0rensen, A.B. (1979) »The Sociology ofLabor Markets». AnnualReview ofSociology, 5:351-379· Korpi, W. (1977). Arbetarklassen i välfärdskapitalismen. Stockholm: Tiden. Korpi, W. ( 1981 ). Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tiden. Lee, D.J. & Turner, B.S. (red.) ( 1996) Conflicts about Class. Debating Inequality in late Industrialism. London: Longman. Lockwood, D. ([1964]1981) »The Weakest Link in the Chain? Some Comments on the Marxist Theory of Action». Research in the Sociology ofWork, Vol. 1. Greenwich, Conn.: JAl Press. Marshall, G., Rose, D., Newby, H. & Vogler, C. ( 1989) SocialClassin Modern Britain. London: Routledge. Nermo, M. & Evertsson, M. (2004) »Makt att förhandla- makarnas relativa resurser, hushållsarbete och konflikter», kap. 6 i Bygren, M., Gähler, M. & Nermo, M. (red.), Familj och arbete. Vardagsliv i fo"rändring. Stockholm: SNS. Nieuwbeerta, P. & de Graaf, N.D. (1996) »Traditional Class Voting in Twenty Postwar Societies», s. 23-56 i Evans, G. (red.), The End ofClass Politics? Class Voting in Comparative Context. Oxford: Oxford University Press. Olson, M. (1965) TheLogicofCollectiveAction. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Parkin, F. ( 1979) Marxism and e/ass theory: A bourgeois critique. London: Tavistock. Rawls, J. (1972) A Theory of]ustice. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Scase, R. (199z) Class. Buckingham: Open University Press. SCB (zoo4) Perspektiv på välfärden 2004. Red.: Vogel, J. Rapport 106 i serien Levnadsförhållanden. Stockholm: SCB. Schumpeter, J. (19s1) Imperialism and Social Class. Oxford: Basil Blackwell. Svallfors, S. (zoo4) Klassamhällets kollektiva medvetande. Umeå: Borea. Swift, A. (zoos) » Justice, Luck, and the Family: The lntergenerational Transmission of Economic Advantage from a Normative Perspective», s. zs6-z76 i Bowles, S., Gintis, H. & Osborne Groves, M. (red.), Unequal Chances. Family Background and Economic Success. Princeton, N.J.: Princeton University Press. S0rensen, A.B. (zoo o) » Toward a Sounder Basis for Class Analysis ». Americanjournal ofSociology, 10S:1SZ3-1SS8. Therborn, G. ( 1971) Klasser och ekonomiska system. Lund: Zenit. Therborn, G. (1981) Klasstrukturen i Sverige 1930-Bo: arbete, kapital, stat och patriarkat. Lund: Zenit. Thompson, E.P. ([1963]199z) TheMakingoftheEnglish WorkingClass. London: Penguin. Treiman, D.J. ( 1977) Occupational Prestige in Comparative Perspective. New York: Academic Press. We ber, M. ( 1987) Ekonomi och samhälle. Lund: Argos. Weeden, K. & Grusky, D.B. (zoos) »The Case for a New Class Map». Americanjournal ofSociology, 111:141-z1z. Weininger, E.B. (zoos) »Foundations of Pierre Bourdieu's dass analysis», kap. 4 i Wright, E. O. (red.), Approaches to Class Analysis. Cambridge: Cambridge University Press. Wright, E.O. (1979) ClassStructureandincomedetermination. New York: Academic Press. Wright, E.O. (198s) Classes. London: Verso. Wright, E.O. ( 1997) Class Counts. Comparative Studies in Class Analysis. Cambridge: Cambridge University Press. Wright, E. O. (zoos) Approaches to Class Analysis. Cambridge: Cambridge University Press. Vågerö, D. & Lundberg, O. (199s) »Socioeconomic mortality differentials am o ng adults in Sweden: towards an explanation », i Lopez, A., Caselli, G. & Valkon en, T. (red.), Adult Mortality in Developed Countries. Oxford: Oxford University Press. Åberg, R. ( 1990) Industrisamhälle i omvandling. Stockholm: Carlsson.

g. Kapitalformer och fält av Reza Azarian Inledning Naturligtvis finns det mänga olika drivkrafter som ligger bakom mänskligt handlande och som formar mål som människor försöker förverkliga genom sina handlingar. Men oavsett vilka slags intressen, värderingar eller känslor som får oss att handla, behöver vi så gott som alltid resurser och medel för att kunna realisera de planer vi utarbetat och nä de mål vi satt upp för våra handlingar. Vår handlingskapacitet, det vill säga vår förmåga att handla målmedvetet och uppnå avsedda resultat, är med andra ord betingad av de medel som behövs för att uppfylla målen. Tillgäng till de nödvändiga medel som förverkligandet av våra syften kräver är faktiskt det helt avgörande kriteriet som gör dessa syften realistiska och som bestämmer vår möjlighet att omsätta våra drömmar till verklighet (Ahrne m.fl. 2003; Bauman & May 2001). Den självklara betydelse som olika typer av resurser har för människors handlingsfrihet förstärks ytterligare då vi tar hänsyn till det faktum att dessa resurser nästan aldrig är jämnt fördelade mellan människor. Det som snarare utmärkt så gott som alla mänskliga samhällen i alla tider är den sociala ojämlikheten, det vill säga att tillgängen till och kontrollen över viktiga resurser är ojämnt fördelade mellan samhällsmedlemmarna. Detta har till följd att olika individer och grupper har olika grad av handlingsfrihet och att de skiljer sig åt i fråga om typ och mängd av de handlingar som de kan besluta sig för att utföra. Ju bättre tillgäng till och större kontroll över viktiga resurser människor hår, desto fler är deras handlingsalternativ, desto ambitiösare är de planer som de finner realistiska och desto vidare är utrymmet för de resultat som de kan eftersträva och vara någorlunda säkra på att kunna uppnå. 253

Att ha begränsad tillgång till och mindre kontroll över dylika resurser betyder å andra sidan att ha en mer beskuren handlingskapacitet och mer begränsad valmöjlighet, vilket gör att man måste anpassa sina ambitioner till det som den faktiska resurstillgången tillåter och helt avstå från att försöka förverkliga de mål som förefaller ligga bortom räckhåll. Mot denna bakgrund är det inte speciellt svårt att se varför resursfrågan är mycket central då man studerar såväl betingelserna för människors handlingar som de uppdelningar som skär genom samhället och som ger upphov till grundläggande skiktningar och grupperingar där. Vilka slags resurser är de mest väsentliga i ett samhälle? Hur är dessa resurser beskaffade och fördelade mellan dess medlemmar? Och hur sätter dessa resurser i praktiken gränser och/eller skapar möjligheter för människor? Dessa är några av de viktigaste aspekterna av denna mångfasetterade fråga som alltid stått i fokus för samhällsvetenskapen. Oerhört mycket vetenskapligt arbete, såväl teoretiskt som empiriskt, har ägnats åt att utveckla vår förståelse av och fördjupa vår insikt om de sätt på vilka innehavet och fördelningen av olika slags resurser påverkar de villkor som formar människors liv. Vad som följer nedan är huvudsakligen en introduktion till de huvudtyper av resurser - eller former av kapital - vars fördelning inom samhällsvetenskapen anses vara av avgörande betydelse för utformningen av samhällsstrukturer, positioneringen av människor inom dessa strukturer och därmed vidden av dessa människors handlingskapacitet.

Ekonomiskt kapital Det torde vara tämligen självklart att bland de resurser som påverkar människors handlingsutrymme och valmöjlighet intar de rent ekonomiska en alldeles särskild plats. Åtminstone i dagens samhli,lle är eko. l nomiskt kapital helt avgörande för vad människor bedöme~som möjligt att uppnå och för vad de eftersträvar. I ekonomisk-teknisk betydelse betecknar begreppet ekonomiskt kapital allt som kan generera vinst och alstra avkastning. Ekonomiskt kapital definieras med andra ord som alla de materiella resurser som investeras i vinstdrivande ekono~­ misk verksamhet, alla de medel som används i ekonomiska aktiviteter 254

för att generera avkastning och som sedan kan återinvesteras i hopp om fler och större vinster. Det bör också påpekas att det inom den ekonomiska vetenskapen sedan första början har rått en viss oenighet om vari värdet av det materiella består och i vilken grad detta värde är något objektivt givet eller något subjektivt konstruerat. Till exempel var Adam Smith - grundaren av den moderna ekonomiska teorin - bland de första som uppmärksammade den roll som sociokulturella faktorer spelar i bedömningen och fastställaodet av materiella resursers värde. Enligt honom har ordet värde två helt olika betydelser och man kan skilja mellan bruksvärdet av en resurs och dess marknadsvärde eller dess marknadspris. Medan det förra avgörs av den materiella resursens faktiska användbar., het och nytta, är det senare något som bestäms av marknaden och är beroende av förhållandet mellan utbud och efterfrågan. De flesta lyxvaror har till exempel ett marknadsvärde som betydligt överstiger deras bruksvärde och som inte kan motiveras utifrån varornas faktiska nyttighet eller deras praktiska användbarhet. Det värde som denna typ av varor har är i stället i hög grad socialt eller kulturellt konstruerat. Det är avhängigt av den betydelse som människor i ett samhälle eller inom en grupp tillmäter dessa varor och bestäms av rådande föreställningar om dem. Ett annat exempel utgörs av olika slags värdepapper som egentligen saknar ett genuint och substantiellt värde. Deras värde är snarare ett konstruerat sådant, som i stor utsträckning bygger på människors och företags förhoppningar, förväntningar och spekulationer om den framtida utvecklingen. Oavsett vari värdet av ekonomiska resurser består, är dessa resurser inte socialt neutrala utan har betydande samhälleliga konsekvenser. I och med att resurstillgången vanligtvis sätter gränserna för vad som människor uppfattar som realistiska mål att eftersträva, bestämmer fördelningen av ekonomiskt kapital graden av deras handlingsfrihet. Därför är det ekonomiska kapitalets fördelning inte enbart en ekonomisk fråga utan även en fråga om tillgång till och kontroll över det som betingar människors handlande och som sätter ramarna för deras möjligheter i allmänhet. Vidare, i den mån människor länkas samman genom ekonomiskt kapital, uppstår i regel en viss typ av relation mellan dem, nämligen en relation i vilken den ena parten är beroende av 255

och därmed underordnad den andra. Att äga ekonomiskt kapital är därför att förfoga över ett effektivt maktmedel, vilket gör att kapitalbaserade relationer i regel är beroendeförhållanden som innebär en ensidig dominans och maktutövning. I denna mening är ekonomiskt kapital en maktbas som kan ge upphov till sociala relationer som per definition är asymmetriska. Dess fördelning genererar fundamentala strukturer i ett samhälle och ger upphov till betydelsefulla sociala indelningar och grupperingar med typiskt markanta skillnader i fråga om valmöjligheter och handlingsalternativ. Men oavsett hur fundamental tillgång till och fördelning av ekonomiskt kapital är för människors handlingskapacitet, så är rent ekonomiska resurser inte det enda slags medel som avgör våra handlingsalternativ. Speciellt under de senaste decennierna har man inom samhällsvetenskapen uppmärksammat två andra huvudtyper av ickeekonomiska resurser och tillgångar, eller två andra typer av kapital än de rent ekonomiska, nämligen det sociala och det kulturella. Nedan följer en beskrivning av dessa två huvudkategorier, men det bör påpekas att det som föranleder många samhällsvetare att kalla dessa typer av resurser för kapital främst är föreställningen att innehavet och fördelningen av dessa icke-ekonomiska resurser är lika grundläggande för uppkomsten och bevarandet av samhällets skiktning som innehavet och fördelningen av ekonomiskt kapital. Följaktligen menar man att även om tillgång till ekonomiska medel uppenbarligen är av mycket stor betydelse för människors handlande, kan förfogandet över andra typer av resurser också påverka deras handlingskapacitet på ett positivt sätt och utöka deras valmöjligheter. Ett annat viktigt drag som dessa icke-ekonomiska resurser anses ha gemensamt med de ekonomiska är investeringspotentialen, det vill säga att sociala aktörer, på samma sätt som man investerar i sina ekonomiska tillgångar i hopp om att profitera och få avkastning, kan investera i icke-ekonomiska - sociala och kulturella- resurser. Dessa icke-ekonomiska resurser kan med andra ord av sociala aktörer betraktas som tillgångar, vilka kan utnyttjas mer eller mindre strategiskt för att alstra ytterligare resurser. Låt oss nu titta närmare på dessa kapitalformer.

Socialt kapital Begreppet socialt kapital har aktualiserats av många samhällsvetare och inspirerat mycket empirisk forskning som har försökt belysa dess konsekvenser för olika aktörers handlingskapacitet. Till stor del är begreppet socialt kapital förknippat med nätverksteoretiker (till exempel Burr 1992; Flap 1991; Lin 1982; 2001; Portes 1998), men även andra sociologer som hör hemma inom andra teoretiska perspektiv har bidragit till utvecklingen av begreppet (Bourdieu 1989; 1986; Coleman 1988; 1990; Putnam 1993; 1995; 2ooo). Socialt kapital är egentligen ett nytt namn på ett mycket gammalt och välkänt fenomen. Den här typen av kapital har att göra med de sociala nätverk en aktör befinner sig i och brukar definieras som en form av kapital som är förankrat och investerat i aktörens relationer till andra i omgivningen. En aktörs sociala kapital består, enkelt uttryckt, av hans eller hennes relationer - till exempel släktband, vänskapsförh.indelser, arbetsrelationer eller grannkontakter. Dessa kan uppstå spontant ur det sociala livets normala flöde av interaktioner, men aktören kan också medvetet odla och utveckla dem för att främja sina syften. Det som utgör skälet för att referera till dessa relationer som kapital är att de flesta relationer har potentialen att kunna utnyttjas av aktören som kanaler som leder honom eller henne till de resurser som aktören i fråga kan vara intresserad av. Det eventuella värdet av dessa relationer ligger med andra ord i att de gör det möjligt för aktören att få tillgång till resurser som annars skulle ha varit utom hans eller hennes räckhåll. Begreppet socialt kapital betecknar därmed själva möjligheten att kunna få tillgång till andra aktörers resurser med hjälp av de relationer som aktören direkt eller indirekt har med dessa andra. Att kunna låna en arbetskollegas sommarstuga över en veckoslut, att få en begagnad barnvagn från en kusins granne eller att få information om en vakant tjänst på en väninnas arbetsplats är bara några exempel som illustrerar grundtanken bakom begreppet, nämligen att sociala relationer kan fungera som kanaler eller portar till resurser som man annars inte kunnat f:l tillgång till eller ens vetskap om. Begreppet socialt i(apital, och den sociologiska inriktning som kretsar kring detta begrepp, vilar på ett fåtal grundläggande antaganden 257

som inte alltid redogörs explicit. Ett bygger på insikten att sociala aktörer av olika slag så gott som alltid är inbäddade i system av relationer som har stor betydelse för deras perceptioner och hap.dlingar. Längt ifrån att vara isolerade eller befinna sig i något slags konstruerat eller imaginärt socialt vakuum är sociala aktörer nästan alltid involverade i ett nätverk av konkreta relationer. Dessa relationer kan givetvis variera med avseende på både innehåll och styrka, det vill säga både typen av aktiviteter som binder samman parterna och graden av deras engagemang i dessa aktiviteter. Utöver detta utgår man vanligtvis frän antagandet att resurser - både materiella och icke-materiella - som är vä.sentliga för människors handlingar är utspridda i samhället och oftast ojämnt fördelade mellan olika aktörer, så att det sällan eller nästan aldrig är så att enskilda aktörer förfogar över alla de resurser som de behöver för att genomföra sina planer och uppnå sina mål. Snarare är det oftast så att de resurser man behöver kontrolleras av andra människor och kan nås enbart via relationer, det vill säga genom de relationer som direkt eller indirekt binder en till andra aktörer som besitter de eftersträvade tillgångarna. Det är på basis av sådana antaganden som summan av aktörens relationer definieras som socialt kapital. Dessa relationer utgör med andra ord värdefulla medel som kan påverka aktörens handlingsutrymme genom att möjliggöra eller underlätta för aktören att få tillgäng till resurser som han eller hon själv inte förfogar över. Av detta följer att volymen av det sociala kapital som aktören förfogar över är beroende dels av storleken på eller vidden av aktörens nätverk, dels av den typ och den mängd resurser detta nätverk som helhet innefattar och som kan bli tillgängliga för aktören. Även variationen bland de relationer som utgör aktörens nätverk kan ha betydelse i detta sammanhang, då olika relationer kan koppla aktören till olika segment i det differentierade sociala landskapet som är befolkat av aktörer som besitter olika slags resurser. Som framgår av definitionen ovan är socialt kapital en form av kapital som existerar i och fungerar genom aktörers sociala relationer. Det är en form av kapital vars nyttjande förutsätter aktörens strategiska investeringar i resursstarka relationer och dennes förmåga att kunna utnyttja dessa relationer på ett effektivt sätt. Att äga, ackumulera

och förfoga över socialt kapital förutsätter framför allt en förmåga art överblicka det sociala landskapet runt omkring sig för att kunna kartlägga och lokalisera var olika typer av resurser finns och vilka kontakter som behövs för att nå dessa resurser. Socialt kapital förutsätter med andra ord relativt god kännedom om vilka kedjor av direkta och indirekta relationer som leder till de resurser som man är intresserad av. Vidare förutsätter bruket av detta slags kapital aktörens sociala kompetens, det vill säga hans eller hennes skicklighet i att bygga upp nätverk av inflytelserika och resursstarka relationer, vilket i sin tur nödvändiggör att aktören gör vissa investeringar i sina relationer för att kunna utnyttja dem eller snarare profitera på dem vid andra tillfällen. Investeringar av detta slag innebär i de flesta fall att man själv ställer upp för andra med egna resurser och på så sätt sätter dessa andra i skuld och påför dem »förpliktelser» (Bourdieu 2001:98) som kan åberopas vid behov. Man kan urskilja några distinkta sätt på vilka sociala relationer kan möjliggöra eller underlätta för aktören att få tillgång till eftertraktade resurser som finns i dennes nätverk och därmed förstärka dennes handlingskapacitet (Lin 2001 ). För det första kan relationer fungera som informationskanaler. Via sina relationer kan aktören ta del av nyheter, få tips eller skaffa sig insikter som kan vara betydelsefulla och ändra förutsättningarna för de beslut aktören fattar i olika sammanhang. Betydelsen av relationer som informationskanaler förstärks ännu mer då man även tar hänsyn till det faktum att unik tillgång till information i många situationer - till exemp~l i affärssammanhang - kan betyda en mycket stor och kanske avgörande fördel som kan sätta aktören i en monopolliknande position gentemot andra aktörer. För det andra kan sociala relationer utnyttjas av aktörer som påverkningskanaler. Man kan med andra ord använda sina relationer för att påverka andra aktörers åsikt, attityd eller beslut i en viss fråga i den riktning som bättre överensstämmer med ens egna. intressen eller syften. Att försöka påverka andra genom att utnyttja sina kontakter och relationer är en mycket vanlig företeelse. Utan större ansträngning kan man tänka sig många vardagliga situationer där man själv utnyttjar sina relationer för att påverka andra utan att kanske alltid vara fullt medveten om detta och likaså att man själv blir föremål för sådana 259

påverkningsförsök från sin sociala omgivning. Det som brukar kallas för »lobbying» är just den typ av verksamhet där man medvetet för.söker odla och utveckla strategiska relationer, det vill säga relation~r till strategiskt placerade aktörer inom olika organisationer, myndigheter etcetera, som sedan kan utnyttjas för att influera dessa aktörers utlåtande eller beslut i olika frågor för att främja de egna ändamålen. Det gäller alltså att ha kännedom om placeringen av strategiskt viktiga aktörer och om de nätverk som dessa omges av. Det gäller vidare att kunna kartlägga de kedjor av indirekta relationer som, via ett antal mellanliggandeandra aktörer, binder en själv till de aktörer som utgör det slutliga föremålet för ens- påverkningsförsök. slutligen förutsätter sådana försök en viss skicklighet i att mobilisera alla de mellanliggande aktörerna, engagera dem i den egna saken och få dem att i sin tur föra den vidare genom att influera nästa aktör och så vidare tills den slutliga aktören är nådd. Ytterligare ett sätt på vilket sociala relationer kan ha betydelse för vidgningen av aktörens handlingsmöjligheter har att göra med dessa relationers potential att kunna fungera och utnyttjas som överföringskanaler för icke-materiella resurser som till exempel anseende, auktoritet eller prestige. Grundtanken här är att sådana resurser är överförbara från en aktör till en annan och att sociala relationer kan ses som bärare av dessa resurser, så att den ena parten som besitter prestige eller auktoritet av något slag så att säga kan låna ut en del av denna auktoritet till den andra parten, som tack vare denna överföring eller utlåning kan utnyttja något mått av prestige eller auktoritet i betraktarens ögon. Relarioner av denna karaktär, då de är synliga för andra, kan därmed öka en aktörs anseende och betraktas som en bekräftelse eller ett erkännande av aktörens egna egenskaper, meriter eller kapaciteter, men också som ett tecken på dennes tillgång till resurser som den andra parten förfogar över. Vidare kan sådana relationer, som förekommer både i formella och informella sammanhang, signalera till omgivningen vilka som står bakom aktören och vilket slags uppbackning aktören kan tänkas åtnjuta. Det finns oerhört många sammanhang där aktörer av olika slag bygger upp och utnyttjar sina relationer för att uppnå sina syften. Sedan socialt kapital införts i den samhällsvetenskapliga begreppsapparaten

,.,

260

har mycket forskning ägnats åt att närmare undersöka. hur denna typ ' av resurser i olika sammanhang kan medföra betydande kOnsekvenser för aktörers handlingsalternativ och valmöjligheter (se till exempel Lin m.fl. 2001). Granovetter (i974) har exempelvis visat hur de nätverksrelationer människor har fungerar som informationskanaler genom vilka dessa människor kan få värdefull information om lediga positioner på arbetsmarknaden som inte skulle nå dem annars, till exempel via formella arbetsförmedlingskanaler. I en annan studie (Flap & Boxman 2001) har man närmare undersökt hur nätverksrelationer utnyttjas av individer i syfte att främja sina yrkeskarriärer. Samma analytiska verktyg har använts för att påvisa att medan arbetssökande utnyttjar sina nätverk för att skaffa sig mer exakt uppfattning om de jobb de söker, så drar arbetsgivare nytta av sina relationer för att få en bättre insikt om arbetssökandes verkliga meriter och kvalifikationer i sitt försök att få till stånd den optimala matchningen mell~n tjänster och personal (Erikson 2001). Medan en del forskare har intresserat sig för qen roll som sociala nätverk spelar för entreprenörer (till exempel Nohria 1992), har andra studerat de långvariga relationerna mellan företag, det ömsesidiga förtroende och de samarbetsnormer som uppstår i sådana relationer och hur detta bland annat underlättar utbyte av affärsinformation, spridning av ny teknik eller finansiellt stöd (Dore 1987; Powell1990; Sabel1991). Listan över empiriska arbeten som utgår från begreppet socialt kapital kan bli mycket längre men sammanfattningsvis kan det vidhållas att forskningen tydligt påvisar begreppets· potential som analytiskt verktyg för att bidra till en fördjupad förståelse av förutsättningarna för aktörers handlande och för att belysa vissa makt- och beroendeförhållanden som inte förklaras enbart med hjälp av rent ekonomiska resurser.

Kulturellt kapital Kulturellt kapital är ett begrepp som är myntat av den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930-2002) och som är det vanligt förekommande tema som dominerar såväl många av hans teoretiska arbeten som hans empiriska undersökningar (Bourdieu 1977; 1984; 1990; 1991b ). 2.61

Det är just på grund av det stora intresse som Bourdieu fäst vid under'sökningen av det kulturella kapitalets funktionssätt som han ibland uppfattats som en kultursociolog. Sedan introduktionen av begreppet kulturellt kapital har det inspirerat många sociologer och ett oerhört stort antal empiriska studier har ägnats åt att utforska skilda former av kulturellt kapital och dess verkningsmekanismer. Det är ingen överdrift att påstå att detta begrepp idag är allmängods både i sociologisk forskning och i samhällsdebatten i stort. Liksom ekonomiskt kapital är kulturellt kapital något som en aktör kan utnyttja i kampen om makt, inflytande och prestige - någonting som skänker dess .innehavare tillbörlig distinktion. Kulturellt kapital existerar i tre distinkta former enligt Bourdieu (2001:98). För det första kan en aktörs kulturella kapital ta formen av djupt liggande dispositioner. Att ha denna form av kulturellt kapital innebär huvudsakligen att vara »kultiverad», det vill säga att vara allmänbildad och välinformerad och att kunna orientera sig inom den erkända kulturen. Att besitta kulturellt kapital betyder mer konkret att behärska den erkända kulturens referenssystem - att veta tillräckligt mycket om historia, kultur, politik, samhällsfrågor, naturvetenskap, litteratur, konst etcetera. Det innebär också att ha det rätta språkbruket, det rätta uppföran_d~t och inte minst den .[i!_tta smaken så att man inte bara kan tala och röra sig rätt ~ch på ett naturligt sätt inom de miljöer där dessa kulturformer idkas utan även har förmågan att tillmäta varje enskilt kulturfenomen dess rätta värde genom att tillämpa de rätta kriterierna. Men kulturellt kapital existerar inte bara i förkroppsligad form, det vill säga lagrat som kunskaper, erfarenheter och färdighete.r och som tillägnade sätt att se och uppfatta, att tala och röra sig. Kulturellt kapital kan även finnas i mer handfasta former. I ett »objektiverat» tillstånd (Bourdieu 2001:101) kan detta slags kapital innehas och ackumuleras i form av materiella kulturobjekt, exempelvis tavlor, möbler, statyer, monument, byggnader eller andra kulturellt värdefulla föremål. Och i ett »institutionaliserat tillstånd» kan kulturellt kapital förekomma i form av olika titlar, diplom, licenser och legitimationer med institutionell uppbackning genom godkännande och auktorisation. Institutionaliserat kulturellt kapital kan framför allt anskaffas genom utbildning, speciellt akademisk utbildning, och kan mätas med

hjälp av det värde och den prestige som tillskrivs olika typer av examina och läroanstalter. Det kulturella kapitaler kan med andra ord lagras och ackumuleras i dessa »objektiverade» och »institutionaliserade» former och människor kan investera i dem genom att exempelvis skaffa sig en konstsamling, en akademisk titel eller ett gott namn och rykte inom en kulturell profession. Det bör påpekas att kulturellt kapital vilar på människors föreställningar, och detta är en mycket viktig egenskap hos det kulturella kapitalet. Olika slags kulturella kunskaper och färdigheter, kulturellt laddade föremäl eller olika typer av utbildning och examina är i sig inte kapital. Det vill säga att dessa resurser inte har något inneboende värde som gör dem till maktbaser. Allt sådant är kapital därför att det betraktas som kapital, därför att det tillerkänns värde, därför att det erkänns och igenkänns som något värdefullt och eftersträvansvärt. Dess värde är ett tillskrivet värde, som kommer frän den prestige eller betydelse som en grupp aktörer kollektivt tillmäter det. Detta värde är därmed begränsat till just denna grupp av aktörer och varar endast så länge denna grupp erkänner dess existens. Eller, annorlunda uttryckt: för att det kulturella kapitalet ska fungeramåste det finnas en marknad som erkänner dess värde (Broady & Palme 1998:188). Och det är just sädana marknader som Bourdieu kallar fält. Fältbegreppet är en av de allra viktigaste byggstenarna i Bourdieus teoretiska konstruktion, och analysen av olika fält, speciellt kulturella fält eller fält av kulturell produktion, tar upp stort utrymme i hans forskning och är en högst väsendig beständsdel i hans sociologi. Nedan följer en utförligare beskrivning av fältbegreppet och några av fältens viktigaste egenskaper, men det bör beronas här att kapital och fält är ett begreppspar och att det ena begreppet erhåller mening genom det andra, helt enkelt eftersom det ena fenomenet inte kan existera utan det andra. För att en specifik kulturyttring eller en speciell typ av kulturell produktion ska betraktas som kapital behövs ett specifikt fält - en avgränsad arena befolkad av en viss grupp aktörer - där just denna form av kulturell aktivitet erkänns som värdefull och angelägen. Aandra sidan kan ett specifikt fält inte uppstä utan att det finns en samling aktörer (människor, organisationer, institutioner etcetera) som tillsammans tillerkänner just denna specifika kapitalform ett visst värde. Ett

fält existerar med andra ord endast genom dess specifika kapital, genom att en viss grupp aktörer definierar någon form av kulturell produktion som meningsfull, viktig och värdefull, det vill säga genom att dessa aktörer delar tron på denna produktion och dess värde och framför allt tar avstånd från varje form av banalisering eller degradering av den. Låt oss nu se närmare på vad ett fält är och hur det fungerar.

Fält Ett fält är, enkelt uttryckt, ett mer eller mindre väl avgränsat segment av den sociala verkligheten som kännetecknas av en viss typ av aktivitet och som är befolkat av en viss typ av aktörer. Dessa »aktörer» kan vara både individer, grupper av människor och organisationer av olika slag. Den akademiska världen med dess typiska aktivitet, nämligen undervisning och forskning, skulle kunna vara ett exempel på ett socialt fält. Denna värld, denna mer eller mindre avgränsade sfär, är befolkad av olika typer av aktörer: studenter, lektorer, vetenskapsmän, forskningsgrupper, universitet, högskolor, forskningsinstitut och alla andra som på ett eller annat sätt deltar i fältets typiska aktivitet, det vill säga undervisning, forskning, presentation av vetenskapliga rön och andra relaterade verksamheter. Ett annat exempel är »det litterära fältet» med alla de författare, förläggare, litterärvetenskapliga institutioner och stiftelser, litteraturhistoriker, kritiker, recensenter, tidnings- och tidskriftredaktörer, bibliotek, bokklubbar, arrangörer av poesikvällar etcetera som är involverade i fältets karakteristiska verksamhet, nämligen produktion, marknadsföring, presentation, diskussion och bedömning av litterära verk. Med fältbegreppet som utgångspunkt framträder det moderna samhället som ett system av relativt autonoma sfärer, områden eller arenor som alla har sitt eget specifika sätt att fungera, med sin egen uppsättning regler och värderingar och med sin egen logik. Ju mer funktionellt differentierat ett samhälle är, desto fler fält har det. I ett modernt samhälle, karakteriserat av en långtgående arbetsdelning och specialisering, kommer det därför att finnas ett relativt stort antal fält. Och ju mer denna differentieringsprocess fortskrider och fördjupas, desto fler nya typer av aktivitet, och därmed fler nya fält, uppstår. Detta gäller

framför allt kulturella fält, eftersom den kulturella produktionen är en mycket dynamisk process i den mening att det kontinuerligt uppstår nya kulturformer och kulturella aktiviteter. I och med detta bildas det ständigt nya specialiserade kulturområden eller fält med egna, specifika former av kulturellt kapital, värderingsprinciper och värdehierarkier. Även om de fält som finns i den moderna, högt differentierade och komplexa sociala verkligheten är många och utgör arenor för helt olika slags aktiviteter, så har de tillräckligt generella egenskaper som gör det både möjligt och meningsfullt att försöka utveckla en allmän teori om fälten. För det första kan man tänka sig att varje fält har en egen profil, det vill säga ett slags kollektiv identitet som gör att fältet som helhet kan kännas igen och skiljas från andra fält, både av dem som deltar i dess aktiviteter och av utomstående. Dessutom kännetecknas ett fält av dess yttre gränser gentemot andra närliggande fält och av de för fältet specifika inträdeskrav som genom att fungera som barriärer både markerar och upprätthåller fältets gränser och därmed dess identitet. En betydligt viktigare generell egenskap är att det som ligger till grund för ett fälts utformning är en uppsättning föreställningar som delas av fältets deltagare. Denna gemensamma uppsättning föreställningar bär i sig ett för fältet specifikt system av värden, värderingsschema och bedömningsprinciper. Ett fält existerar med andra ord där en avgränsad grupp aktörer (människor, organisationer, institutioner etcetera) tillsammans tillerkänner något ett visst värde; de strävar efter detta något, konkurrerar med varandra för att uppnå det och, framför allt, tar avstånd från varje form av banalisering eller degradering av det som står på spel. Att producera god litteratur kan vara ett exempel. God litteratur är någonting som ligger till grund för det litterära fältet och av fältets aktörer uppfattas som något värdefullt, som något värt att sträva efter. Exakt vad som kännetecknar »den goda litteraturen» och hur varje enskilt litterärt verk ska bedömas kan variera från tid till tid och mellan olika fraktioner och grupperingar inom fältet. Definitionen av den goda litteraturen och bedömningsgrunderna kan med andra ord vara föremål för kontroverser och det kan finnas konkurrerande uppfattningar inom fältet. Men trots dessa oenigheter har aktörerna på det litterära fältet en sak gemensam, nämligen den ovillkorliga respekten för

litteratur. Trots alla möjliga meningsskiljaktigheter dem emellan delar fältets deltagare grundföreställningen att god litteratur är något som är värt att eftersträva och värderar litteraturproduktion som en viktig och meningsfylld verksamhet. Med Bourdieus (1991a:133) egna ord: alla människor som är engagerade i ett fält har ett visst antal fundamentala intressen gemensamt, dvs. allt som är knutet till fältets själva existens. Detta skapar en objektiv samhörighet som ligger under alla stridigheter. Man glömmer att kampen förutsätter att antagonisterna är överens om vad som är värt att kämpa om. Detta gemensamma intresse eller denna gemensamma värdegrund är fältets viktigaste egenskap. Hela fältet, det vill säga dess ordning och struktur, den typiska verksamhet som pågår där och det som gör att denna verksamhet fortgår, är avhängigt av just detta fundamentala intresse eller denna gemensamma värdegrund. »Fältet hålls samman av denna tro, som förenar alla [deltagare], de (oftast unga) nya pretendenterna lika väl som dem som redan intagit maktposjtioner inom fältet och strävar efter att bevara status quo.» (Broady & Palme 1987:15.) Med andra ord skapas och upprätthålls ett fält främst av de engagerades kollektiva tilltro till värdet av det som de i ett outtalat samförstånd strävar efter- en tilltro som i regel anses vara självklar. Det är på denna gemensamma värdegr,und som fältets kollektiva identitet och dess gemenskap vilar. Det är från denna värdegrund som den gemensamma föreställningen om betydelsen av och angelägenheten i fältets typiska aktivitet härstammar. Det är också på basis av denna v.ärdegrund som enskilda aktörers verksamheter, insatser och prestationer bedöms och rangordnas. Och slutligen är det i denna värdegrund som både fältets inre struktur och dess autonomi har sitt ursprung. Den gemensamma värdegrunden är ingenting annat än det. som erkänns som kapital inom ett fält, det vill säga det som fältets deltagare kollektivt tillmäter ett värde och betraktar som värdefullt och eftersträvansvärt. Ett fält definieras genom sitt specifika kapital, genom att »man definierar vilka vinster kampen står om och vilka specifika intressen som finns» (Bourdieu 1991a:131). Det är genom fältets specifika kapital som varje fält får sin egen och identifierbara profil eller sin

kollektiva identitet. Det som till exempel skänker det litterära fältet dess distinkta identitet och som gör att fältet som helhet kan kännas igen och skiljas från andra fält är just det värde som fältets deltagare tillmäter litteraturen. Dessutom är kapitalet avgörande för både markeringen och upprätthållandet av fältets yttre gränser gentemot andra närliggande fält. Varje fält har sina speciella inträdeskrav som definieras i termer av fältets specifika kapital och som samtidigt fungerar som barriärer för att utestänga obehöriga. Innehav av en viss mängd av fältets kapital är därmed i regel nödvändigt för medlemskap i fältet. Med andra or~ måste man ha investerat tillräckligt mycket i fältets specifika kapital och skaffat sig ett minimum av detta för att över huvud taget kunna vara med och betraktas som en deltagare i fältet. Endast då äger man rättmätigt tillträde till fältet, kan delta i det spel som pågår där och tävla med andra om det som står på spel. Kort sagt avgörs inträde till fältet av deltagarnas kapitalinnehav. Att investera i fältets specifika kapital betyder framför allt att man delar den gemensamma föreställning som råder i ett fält. För att vara med i det litterära fältet till exempel krävs det att man först och främst delar fältets kollektiva tro att litterär verksamhet, i dess olika former, är en meningsfull och viktig verksamhet. Det betyder också att man ser den gemensamma strävan efter att definiera vad den goda litteraturen består i, och hur man bäst kan främja dess utveckling, som angelägen. Med andra ord kräver medlemskap i ett fält att man bekräftar och befäster det tillerkända värdet av fältets kapital. Att medvetet försvaga eller underminera den kollektiva tron genom att ifrågasätta, förringa, banalisera eller förlöjliga den är att begå en oförlåtlig synd. Att investera i fältets specifika kapital betyder vidare att man gjort vissa bestämda insatser. För att ett fält ska fungera krävs det med andra ord att där finns insatser och människor som är redo att spela spelet. Det kan handla om nedlagda resurser av olika slag (tid, arbete, uppmärksamhet etcetera) som till exempel är nödvändiga för att skaffa sig en formell utbildning eller e'n viss kompetens och skicklighet i att utöva fältets typiska aktivitet. Att ha gen~mgått en universitetsutbildning i litteratur eller att ha lärt sig tillräckligt mycket om litteratur och dess historia är nödvändigt för att få tillträde till det litterära fältet.

Även andra prestationer som att ha blivit publicerad i vissa litterära tidskrifter eller av vissa förlag kan vara kvalificerande för medlemskap i litteraturens fält. Kort sagt kräver inträde till ett fält en viss mängd av det kapital som definierar detta fält, eller för att utrycka det annorlunda: villkoret för att komma in i fältet är att man erkänner det som kampen står om, vilket innebär att man samtidigt måste erkänna de gränser man inte får överskrida om man inte vill uteslutas ur spelet. Av detta följer att »ett fält är en värld för sig» (Broady 1998:11), det vill säga ett avgränsat socialt område med en mer eller mindre utvecklad autonomi, där aktörerna strider om något som de själva gemensamt definierar som värdefullt, och som är värdefullt bara för dem. Fältets relativa autonomi eller självständighet tar sig många uttryck. I varje fält pågår ett spel, eller snarare en tävling, som har sin egen fältspecifika logik. Denna tävling handlar om fältspecifika vinster och alstrar fältspecifika intressen, drivkrafter och handlingsmotiv hos deltagarna. En annan sida av denna autonomi är att det som pågår inom ett fält inte uppmärksammas i någon högre grad av dem som inte tillhör fältet. Utomstående berörs inte direkt av fältets tävlan och finner det många gånger svårt att begripa sig på den vikt som deltagarna så entusiastiskt fäster vid tävlingen. Även om ett fält befolkas av olika typer av aktörer som många gånger bedriver sin verksamhet oberoende av varandra, är fältet ingen kaotisk arena utan ett strukturerat socialt rum som innefattar ett antal positioner och relationerna mellan dessa positioner. Ett annat sätt att formulera det är att varje fält har en inre struktur som är relativt stabil och som är hierarkiskt uppbyggd. Varje fält består med andra ord av en' uppsättning positioner vilka är intagna av fältets olika aktörer och till vilka olika slags resurser, både materiella och icke-materiella, är knutna. Vidare är dessa positioner urskiljbara från varandra och står i hierarkiska relationer till varandra så att de tillsammans bildar en hierarkisk ordning. Fältets positioner definieras och identifieras i relativa termer, det vill säga i termer av likheter med och grannskap till varandra och skillnader och avstånd från varandra. Dessa positioner ingår med andra ord i en hierarkisk struktur - en struktur som innefattar hela fältet och alla dess aktörer, vilka i kraft av sina positioner är involverade i ett asymmetriskt nät av under- och överordnade relationer med varandra.

Denna hierarkiska struktur, denna legitimitetens och auktoritetens hierarki, vilar på fördelningen av fältets specifika kapital. Varje fält erhåller sin hierarkiska ordning genom att fältets särskilda art av kapital är ojämnt fördelat mellan dess olika aktörer. Men denna struktur är inte statisk och invariabel, utan dynamisk och föränderlig. Den är en struktur i ständig rörelse och förskjutning, eftersom fördelningen av fältets kapital, och därmed styrkeförhållandena mellan fältets positioner och deras innehavare, kontinuerligt förändras. Sociala fält är med andra ord arenor där krafter möts och drar i olika riktningar. De är kort sagt laddade med dynamik - en dynamik som är dubbelbottnad och kommer från två olika källor. Aena sidan råder det konkurrens mellan ett fälts aktörer. Det handlar om att anskaffa mer av fältets kapital. Denna konkurrens ger upphov till e'n konstant omfördelning av kapitalet mellan aktörer, och därmed alstras en oupphörlig omstrukturering av fältet. Och i takt med att kapitalinnehavet förskjuts förändras styrkeförhållandena mellan fältets positioner. Denna konkurrens är rätt så okomplicerad och liknar mycket den konkurrens som råder inom ekonomin. Här tävlar fältets aktörer med varandra om att uppnå de högre positionerna inom fältet. Som deltagare i det litterära fältet kan en författare till exempel eftersträva att bli publicerad av mer erkända förlag, få bättre recensioner och utmärkelser och därmed skaffa sig mer av fältets kapital. Ett annat exempel kan hämtas från det akademiska fältet. Att söka bli anställd vid ett prestigefyllt universitet eller att försöka bli publicerad i de mest ansedda tidskrifterna illustrerar denna form av konkurrens inom det fältet. I regel är konkurrensen inom detta fält individuell och varje enskild forskares bidrag till ny kunskap presenteras i vetenskapliga skrifter, böcker, konferenser etcetera, där det blir föremål för kollegernas bedömning och värdering. A andra sidan pågår inom varje fält ett annat slags konflikt som är både mer fundamental och mer komplicerad än den ovan nämnda formen av konkurrens. Denna konflikt handlar om själva kapitalet, det vill säga kampen om vad som ska gälla som kapital på det enskilda specifika fältet. Denna kamp gäller att bestämma vad som ska anses som värdefullt och eftersträvansvärt. Den handlar om själva spelet, det vill säga att bestämma vad spelet ska gå ut på, vad som ska stå på spel, vilka

vinster spelarna kan förvänta sig och vilka spelregler som ska gälla. Låt oss återgå till exemplet med litteraturen. Inom det litterära fältet kan en viss typ av litteratur vara allmänt accepterad som den goda litteraturen. En sådan allmän konsensus innebär att fältets alla deltagare huvudsakligen är överens om vad den goda litteraturen består i. De är med andra ord .överens om den uppsättning kriterier som gäller för att definiera den goda litteraturen. Det innebär också att det råder en allmänt accepterad värdeskala som kan tillämpas för att bedöma varje enskilt verks kvalitet och varje deltagares prestationer. Men ofta saknas en sådan samsyn och uppslutning. Snarare kännetecknas det litterära fältet, i likhet med andra kulturella fält, av ständiga kontroverser, som handlar just om vad den goda litteraturen är. Med andra ord är oftast fältets specifika kapital föremål för oenigheter och stridigheter. Det är föremål för ständig omvärdering och omdefiniering. Strider av detta slag är inte enbart renodlat intellektuella dispyter utan har också viktiga konsekvenser för fältets struktur, eftersom en orodefiniering av fältets kapital också innebär en omfördelning av det och därmed en omstrukturering av fältet. Om till exempel en ny litterär stil ersätter en äldre, så kommer den senare att minska i prestige och kanske förlora sitt värde helt, medan den nya kommer att öka i status. En sådan omdefiniering kan medföra en omfattande omskakning av fältets struktur och en ommöblering av dess positioner och styrkeförhållandena dem emellan. Det är mot denna bakgrund som Bourdieu talar om två distinkta grupper av strategier inom ett fält, nämligen »omstörtningsstrategier~ och »bevarandestrategier». De förra är oftast pretendenternas, nykomlingarnas, strategier, som försöker spränga inträdesrättens lås, medan de senare är de dominerandes strategier, som försöker försvara sina positioner och utestänga konkurrensen. Således är konkurrens, kamp och konflikt mycket fundamentala egenskaper hos sociala fält - så fundamentala att man faktiskt kan definiera fält som »ett föränderligt område i samhället där människor och institutioner strider om något de har gemensamt» (Broady 1998:14). Men även om det pågår en permanent kamp inom fältet mellan olika rivaliserande läger så hålls alltid denna kamp inom vissa gränser. Som nämndes tidigare finns bortom alla kontroverser och stridigheter inom ett fält ett samfällt grundläggande intresse, en funda-

mental konsensus eller ett slags objektiv samhörighet som utgör själva grundvalen för fältet och som förenar de stridande parterna, nämligen den gemensamma tron på värdet av det man kämpar om. Därför begränsas alltid kontroverser inom fältet av respekten för dess specifika kapital. Därför är striderna aldrig totala revolutioner utan bara delrevolutioner,. vilka aldrig ifrågasätter »spelets grunder, dess fundamentala axiom, den yttersta trospelaren som hela spelet vilar på» (Bourdieu 1991:134). Att ifrågasätta den yttersta grunden för spelet, det vill säga att bestrida värdet av det kapital som står på spel, skulle förstöra spelet och därmed hela fältet. Därför är det en oförlåtlig synd som ofta straffas med inget mindre än bannlysning av kättarna som ifrågasätter den kollektiva tron på det som för fältet är heligt och värdefullt.

Det sociala rummet I sin beskrivning och analys av det moderna samhället utgår Bourdieu från den ganska konventionella och vedertagna sociologiska grundföreställningen att all dominans och maktutövning i samhället har- sitt ursprung i kapitalet och att alla maktrelationer och maktstrukturer härstammar från, vilar på och avspeglar kapitalets faktiska fördelning, av vilket följer att social stratifiering eller skiktning uppstår på grund av skillnader mellan människor i innehav av ekonomiska resurser som är betydelsefulla för deras levnadsförhållanden och livschanser. Men, som framgår av presentationen ovan, det som utmärker Bourdieus ansats är att han i stället för att använda ett snävt och rent ekonomiskt kapitalbegrepp utgår från en utvidgad definition av termen. Begreppet kapital refererar med andra ord inte endast till ekonomiska tillgångar och materiella värden. Även om ekonomiskt kapital enligt honom är en oerhört viktig form av kapital, vars fördelning har fundamentala konsekvenser för utformningen av samhällsstrukturer och för människors handlingskapacitet, är det inte den enda. Snarare låter Bourdieu termen kapital beteckna olika slags tillgångar som kan utöka människors handlingsmöjligheter och som individer, grupper och klasser kan använda sig av för att upprätthålla sina överordnade ställningar gentemot andra. En grundtanke är med andra ord att det inte enbart är ekono-

miska ojämlikheter som ligger bakom bildandet av olika sociala strata i moderna samhällen, och att samhällsdynamiken inte enbart bottnar i rent ekonomiska intressemotsättningar. Inte heller vilar dominans och auktoritet på rent ekonomiska grunder. Genom utvidgningen av kapitalbegreppet vill Bourdieu helt enkelt påvisa att även andra slags resurser- och framför allt kulturella resurser- kan fylla samma funktion; det vill säga att ,även icke-ekonomiska resurser av olika slag, och speciellt de kulturella, kan tillmätas ett värde som man vanligtvis föreställer sig enbart är förbehållet ekonomiskt kapital och därmed kan omvandlas till reella maktbaser. Som en direkt följd av det utvidgade kapitalbegreppet och den nära sammanbundna iden om olika fält blir bilden av samhällets strukturer och skiktningar relativt komplex. Enligt denna ansats kan betydande gränsdragningar mellan olika sociala grupper, som inte uteslutande beror på en skev fördelning av ekonomiska resurser, uppstå. Social skiktning kan också härstamma från ojämn fördelning av andra typer av resurser som kan vara av betydelse för människors handlingskapacitet. De gränslinjer som i ett modernt och differentierat samhälle skiljer samhällsgrupperna åt och som ger upphov till viktiga sociala indelningar är med andra ord inte enbart ekonomiska. Inte heller de maktförhållanden som råder mellan dessa grupper, och de auktoritetsstrukturer som därmed bildas, är endast ekonomiska till sin karaktär. Snarare, enligt Bourdieus begreppsapparat, är maktbringande och prestigegivande resurser i nutida samhällen ojämförligt mycket mer varierande och differentierade ätt tidigare, och det finns andra typer av resurser än de rent ekonomiska vars fördelning kan vara lika grundläggande för samhällets grupperingar som fördelningen av ekonomiskt kapital. Social stratifiering, det vill säga skillnader mellan samhällsgrupper i fråga om tillgång till viktiga resurser och därmed handlingskapacitet, är mångbottnad och mångdimensionell. Mer konkret betyder detta att den bild som växer fram visar ett socialt landskap uppdelat i positioner, vilka är inordnade i en hierarkisk struktur som bygger på fördelningen av alla kapitaltyper sammantagna. I en sådan bild framträder det sociala landskapet eller rummet just som en struktur, det vill säga som ett system av relationer mellan olika sociala positioner som är hierarkiskt ordnade. Enligt detta synsätt är 272

det två kriterier som bestämmer en aktörs position inom denna hierarkiska struktur. Det ena avser den totala volymen av kapital som aktören innehar, det vill säga de samlade tillgångar av olika slag - såväl ekonomiska och kulturella som sociala resurser - som aktören förfogar över eller kan mobilisera. Det andra kriteriet har an göra med sammansättningen av aktörens kapitalmängd och proportionerna av de olika kapitaltyper som ingår i aktörens totala kapitalportfölj. Lägger man samman dessa variabler - aktörens totala kapitalvolym samt fördelningen av de olika kapitalformerna - kan man placera denna aktör (eller grupp av aktörer) i det hierarkiskt strukturerade sociala rummet. Detta tillvägagångssätt illustreras i Bourdieus egen studie av 1970talets franska samhälle (1984). Här skärskådas det franska klassamhällets mångfald av uttryck för sociala skiktningar och kulturella skillnader, vilka både skapas och befästs genom människors till synes mest triviala vardagliga beteenden som an äta, klä sig, inreda sitt hem, lyssna på musik, se på film etcetera. Analysen av de~ empiriska materialet sker genom tillämpning av två olika differentieringsprinciper för att identifiera och lokalisera olika sociala grupperingar och för att uppskana den relativa närheten eller distansen som råder mellan dessa grupperingar. Först ser man enbart till den totala mängden kapital. Man kan till exempel se att de grupper som har störst mängd kapital företagare och universitetsprofessorer - intar en position som står i motsättning till de grupper som har minst kapital, det vill säga människor med okvalificerat arbete. Men ur en annan synvinkel, det vill säga då sammansättningen av olika kapitaltyper (det andra kriteriet) iakttas, ser man att i professorernas kapitalportfölj är det kulturella kapitalet betydligt större än det ekonomiska, jämfört med företagare som i stället är rikare i ekonomiskt kapital. Detta innebär att medan dessa grupper delar samma position på en skala, intar de motsana positioner på en annan. Med Bourdieus egna ord: Till grund för de primära skillnaderna, den grundläggande klassindelningen av livsbetingelser, ligger kapitalets totalvolym, uttryckt som summan av de resurser och den makt som faktiskt går an utnyttja: ekonomiskt och kulturellt men även socialt kapital. Fördelningen av de olika klasserna och klassfraktionerna löper sålunda 273

från dem som är mest välförsedda med både ekonomiskt och kulturellt kapital till de i dessa båda avseenden mest utblottade. [ ... ] De skillnader som grundas på kapitalets totalvolym döljer nästan alltid [ ... ] de sekundära skillnaderna mellan fraktionerna inom varje klass: medan klassen definieras av den totala volymen av sitt kapitalinnehav, så definieras fraktionerna inom klassen av att det kapital de besitter har 'olika struktur, det vill säga genom att deras samlade kapital fördelas på olika sätt mellan skilda arter av kapital. Att vi tar hänsyn till strukturen hos det kapital som olika grupper besitter och inte bara, som man alltid underförstått gjort, räknar med den dominerande arten av kapital i en bestämd struktur [ ... ] - innebär att vi kan göra mer exakta indelningar och samtidigt uppfatta de specifika effekterna av själva strukturen i hur det samlade kapitalet är fördelat på olika arter av kapital. (Bourdieu 1984:114-115, övers. från Broady & Palme 1987:265-266). Hur ett visst samhälle vid en given tidpunkt ser ut är självfallet en empirisk fråga. Till exempel kan både antal och typer av kulturella fält variera kraftigt från samhälle till samhälle eller från en tid till en annan. Men även om mycket i det sociala rummet betingas av ett samhälles specifika historia, finns det vissa huvuddrag som enligt Bourdieu är allmängiltiga och som kan vara vägledande för sociologisk forskning. Det ena gäller den korrespondens eller samstämmighet som vanligtvis råder i fråga om fördelningen av olika typer av kapital. Det vill säga att man i regel kan förvänta sig att de samhällsgrupper som har stora mängder av en viss form av kapital - till exempel ekonomiskt kapital också äger stora volymer av de andra kapitalformerna, det vill säga det kulturella och det sociala. Generellt sett råder även det omvända förhållandet: nämligen att sociala grupper som äger lite av en viss form av kapital också kan förväntas äga relativt lite även av andra kapitalformerna. Ett annat huvuddrag som är fundamentalt i den här ansatsen, och som är av speciellt intresse för det här kapitlet, är följande: den position som aktören intar i det sociala rummet är avgörande för aktörens handlande. Denna position som bestäms av aktörens totala kapitalvolym och dess specifika sammansättning utgör med andra ord den 274

strukturella utgångspunkten för aktörens handlingar. Aktörens handlingar är enligt Bourdieu ingenting som utformas och utförs i något slags socialt vakuum utan de har sitt upphov i den specifika sociala kontext som omger aktören, och denna kontext är inget annat än den position som aktören, beroende på den mängd och den typ av kapital han eller hon förfogar över, intar i det hierarkiskt strukturerade sociala rummet. Föreställningen att aktörens position inom ett strukturerat socialt sammanhang utgör den avgörande och betingande premissen för aktörens handlande - eller, mer konkret, att aktörens handlingar huvudsakligen bestäms av dennes samlade kapitalvolym - är en grundsats med viktiga implikationer. Det gäller för det första de väsentliga likheter i handlingar och perceptioner som vanligtvis råder mellan grupper av människor som är placerade i lika eller i närliggande positioner i det sociala rummet och som därmed är omgivna av likartade sociala kontexter, karakteriserade av likartade objektiva villkor och betingelser. Anledningen är att människor som befinner sig i likartade positioner tenderar att förvärva likartade erfarenheter under sin uppväxttid, i familjen, i skolan, på de första jobben etcetera, och att dessa erfarenheter med stor sannolikhet ger upphov tilllikartade vanor och en likartad syn på den sociala världen. Därför är det mest sannolikt att dessa människor utvecklar likartade dispositioner och intressen, och därför är det troligt att deras handlingssätt och beteendemönster visar väsentliga likheter. Visserligen är människors erfarenheter och upplevelser aldrig helt lika, men även om varje enskild individs livshistoria är unik, så kan man enligt Bourdieu ändå tala om perceptioner och handlingar som är gemensamma och typiska för alla de människor som intar likartade positioner, och att det är just sådana gruppspecifika betraktelsesätt, förhållningssätt och handlingssätt, det vill säga sådana regelbundenheter i beteenden eller likformigheter i livsstilar, som sociologer ofta observerar i sina empiriska undersökningar. En andra viktig konsekvens av denna grundföreställning gäller den samstämmighet som vanligtvis råder mellan det objektiva och det subjektiva, det vill säga mellan å ena sidan de objektiva omständigheter under vilka människor lever sina liv, och å andra sidan den föreställningsvärld och den verklighetsuppfattning som de tenderar att ha. Det 275

bör emellertid noteras att Bourdieu ingalunda menar att människors uppfattningar, tankar eller värderingar är direkta avtryck av externa och objektiva förhållanden. Men om det sociala rummets strukturer är tillräckligt varaktiga och stabila, så kan man enligt Bourdieu i regel förvänta sig en påtaglig samstämmighet eller korrespondens mellan å ena sidan de objektiva strukturella villkor som betingar människors sociala liv- deras erfarenheter, upplevelser, chanser och möjligheter- och å andra sidan dessa människors aspirationer, ambitioner, planer och strategier. Under relativt stabila samhällsförhållanden kan man med andra ord förvänta sig en tydlig samklang mellan människors objektiva sannolikheter och deras subjektiva förhoppningar, mellan det som faktiskt är möjligt att uppnå i livet och det som verkar rimligt att sträva efter, eller, kort sagt, mellan det objektivt möjliga och det subjektivt förväntade. Denna samstämmighet har enligt Bourdieu mindre att göra med människors fullt medvetna och rationella kalkyler än med deras halvmedvetna anpassning till den objektivt strukturerade sociala verkligheten. Det handlar med andra ord om en halvmedveten självreglering, självcensurering eller självbegränsning av framtidutsikter som bottnar i individens livshistoria. Denna horisontbegränsning opererar genom en praktisk, halvmedveten och oreflekterad uppskattning av varje handlingsstrategis objektiva sannolikhet för framgång eller misslyckande. Denna uppskattning, som nästan aldrig vilar på en explicit och objektiv prövning av alla möjliga handlingsalternativ, leds huvudsakligen av de dispositioner som på basis av tidigare erfarenheter tenderar att bejaka vissa handlingsalternativ som rimliga och möjliga och aVfärda andra som orealistiska, osannolika eller rentav otänkbara. När människor utvärderar sina möjligheter och överväger sina handlingsalternativ är det, enligt Bourdieu, sällan fråga om rationella finala kalkyler. I dessa utvärderingar och uppskattningar vägleds människor snarare av sina samlade erfarenheter från det förflutna, som bestämmer deras subjektiva horisont av möjligheter och som stakar ut gränserna för deras planer. Dessa värderingar och uppskattningar formas med andra ord i hög grad av de objektiva strukturella betingelser som omger människor och de upplevs som fullkomligt naturliga.

Sammanfattning Kapidet började med att betona den självklara betydelse som olika typer av resurser har för människors handlingskapacitet, det vill säga deras förmåga att handla målmedvetet och uppnå avsedda resultat. Som Weber (1978) proklamerade för länge sedan är rationell social handling grundelementet i sociologisk teori. Till skillnad från beteenden som bestäms av oreflekterade vanor eller av plötsliga, överväldigande känsloutbrott som tillfälligt sätter förnuftet ur funktion är människans rationella- det vill säga planmässiga och genomtänkta- handlingar ett uttryck för hennes fria vilja, för hennes unika kapacitet att kunna välja det alternativ som efter mer eller mindre noggranna överväganden förefaller henne bäst lämpat för hennes mål. Den kanske mest betydelsefulla insikt som jag försökt förmedla i det här kapidet är att människans handlingskapacitet och därmed hennes frihet inte är helt obetingad utan snarare beskuren och det på två sätt. Det vill säga att i den mån människans avsiktliga handlingar materialiserar hennes fria vilja, är denna frihet betingad dels av tillgången till de olika typer av resurser som är nödvändiga för det hon vill uppnå och dels - och kanske mer fundamentalt- av de mentala och subjektiva ramar som sätter gränserna för vad hon ens kan vilja uppnå.

Att läsa vidare För dem som är intresserade att gå vidare och fördjupa sig i de ideer och begrepp som presenterats ovan kan följande arbeten rekommenderas: Lin (2001), Lin m.fl. (2001) och Portes (1998) innehåller bra och lättillgängliga introduktioner till begreppet socialt kapital, dess teoretiska rötter och relation till olika sociologiska traditioner, samt omfångsrika översikter av de forskningsområden där detta begrepp har tillämpats i empiriska undersökningar. När det gäller det kulturella kapitalet är det självklart Bourdieus (2001; 1991a; 1991b; 1990; 1986; 1985.; 1984) egna arbeten som erbjuder de bästa exemplen på teoretisk diskussion såväl som empirisk tillämning av detta begrepp. Men för att se hur Bourdieus begreppsapparat använts på ett innovativt sätt för att studera svenska förhållanden kan den intresserade läsaren ha mycket glädje och nytta av 277

att läsa Donald Broadys arbete om det svenska utbildningsväsendet (Broady 1985) och Catrine Brödjes (2001) artikel om kvinnliga författares inträde på det litterära fältet i 1910-talets Sverige, för att nämna ett par exempel.

Referenser Ahrne, G., Roman, C. & Franzen, M. (2003) Det sociala landskapet: En sociologisk beskrivning av Sverige från so-tal till9o-tal. Göteborg: Korpen. Bauman, Z. & May, T. (2oo1) Att tänka sociologiskt. Göteborg: Korpen. Bourdieu, P. ( 1977) The Outline ofa Theory ofPractice. Cambridge: Cambridge University Press. Bourdieu, P. ( 1980) »Le capi tal social: notes provisoires». Actes de la researche en sciences sociales, 3:2-3. Bourdieu, P. ( 1984) Distinction: A Sociological Critique ofthe ]udgement of Taste. London: Routledge. Bourdieu, P. (1985) »The Genesis of the Concepts of Habitus and Field». Sociocriticism, 2:11-24. Bourdieu, P. ( 1986) »The Forms of Capita!», i Richardson, J. (red.), Handbook ofTheory and Research for the Sociology ofEducation. New York: Greenwood. Bourdieu, P. ( 1990) Photography: A Middlebrow Art. Cambridge: Polity Press. Bourdieu, P. (1991a) »Några egenskaper hos fälten», i Kulturoch kritik: Anforanden av Pierre Bourdieu. Göteborg: Daidalos. Bourdieu, P. (1991b) »Klädmode och finkultur», i Kulturoch kritik: Anforanden av Pierre Bourdieu. Göteborg: Daidalos. Bourdieu, P. (2001) »The Forms ofCapital», i Granovetter, M. & Swedberg, R. (red.), The Sociology ofEconomic Life. Boulder, Co.: Westview Press. Broady, D. ( 1985) Kultur och utbildning: Om Pierre Bourdieus sociologi. UHÄ: FoU-enheten. Broady, D. (1998) »Inledning: En verktygslåda för studier av fält», i Broady, D (red.), Kulturens fält: en antologi. Göteborg: Daidalos. Broady, D. & Palme, M. (1998). »Pierre Bourdieus kultursociologi» 1987. Kultursociologiska texter. Stockholm: Salamander. Brödje, C. (2001). »Bourdieu och tiotalets svenska litterära fält:

kvinnliga författare i Skuggan ». Häften for kritiska studier, 34:51-61. Burt, R. ( 199 2) Structural Holes: The Social Structure ofCompetition. Cambridge: Harvard University Press. Coleman, J. (1988) »Social Capita! in the Creation of Human Capital». Americanjournal ofSociology, 97:95-120. Coleman, J. ( 1990) Foundations ofSocial Theory. Cambridge: Harvard University Press. Dore, R. ( 1987) Taking]apan Seriously. Stanford: Stanford University Press. Erikson, B. (2001) »Good Networks and Good Jobs: The Values of Social Capita! to Emplyers and Employees», i Lin, N., Cook, K. & Burt, R. (red.), Social Capita/: Theory and Research. Hawthorne: Aldine de Gruyter. Flap, H. (1991) »Social Capita! in the Reproduction of Inequality». Comparative Sociology ofFamily, Health and Education, 20:6179-6202. Flap, H. & Boxman, E. (2001) » Getting Started: The Influence of Social Capita! on the Start of the Occupational Career», i Lin, N., Cook, K. & Burt, R. (red.), Social Capita/: Theory and Research. Hawthorne: Aldine de Gruyter. Granovetter, M. (1995) Gettinga]ob. Cambridge: Harvard University Press. Lin, N. (1982) »Social Resources and Instrumental Action», i Marsden, P. & Lin, N. (red.), SocialStructureandNetworkAnalysis. Beverly Hills: Sage. Lin, N. (2001) Social Capita/: A Theory ofSocial Structure and Action. Cambridge: Cambridge University Press. Lin, N., Cook, K. & Burt, R. (2001) Social Capita!: TheoryandResearch. Hawthorne: Aldine de Gruyter. Nohria, N. (1992) »Information and Search in the Creation of New Business Ventures», i Nohria, N. & Eccles, G. (red.),Networksand Organizations: Structure, Form and Action. Boston: Harvard Business School Press. Portes, A. (1998) »Social Capita!: lts Origins and Applications in Modern Sociology». American Review ofSociology, 24:1-24~ Powell, W. (1990) »Neither Market nor Hierarchy: Nerwork forms of Organizations», i Cummings; L. & Shaw, B. (red.) Research in OrganisationalBehavior. Vol. 12. Greenwich, Conn.: JAI Press. 279

Putnam, R. (1993) »The Prosperous Community: SocialCapitaland Public Life». TheAmerican Prospect, 13:35-42. Putnam, R. (1995). »Bowling Alone: America's Decline in Social Capital».]ournal o[Democracy, 98i1320-1350. Putnam, R. ( 2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival ofAmerican Community. New York: Simon & Schuster. Sabel, C. (1991). »Moebius-Strip Organizations and Open Labor Markets », i Bourdieu, P. & Coleman, J. (red.), Social Theory for a ChangingSociety. Boulder, Co.: Westview Press. We ber, M. ( 1978) Economy and Society: An Outline oflnterpretative Sociology. Berkeley: California University Press.

280

10.

Sociala nätverk av Christofor Edling och ]ens Rydgren

Inledning En sociolog studerar inte människor. En sociolog studerar relationer mellan människor. Ungefär så skulle man kunna formulera utgångspunkten för social nätverksteori. Det relevanta studieobjektet för en nätverksteoretiker är inte människors handlingsmotiv, känslor eller föreställningar. Fokus ligger i stället på relationerna mellan människor, hur dessa relationer uppstår, hur de formas och hur de påverkas av och påverkar människors handlingar och handlingsmöjligheter. Nätverksteorin utgår från att sociala relationer mellan människor bildar en social struktur och att den strukturen kan studeras som ett nätverk. När en nätverksteoretiker tittar på den sociala verkligheten ser han eller hon en struktur, ungefär som den i figur 10:1, där sociala aktörer utgör cirklar och relationerna mellan dem utgör linjer. Den här typen av figur kallas för sociogram och utgöF utgångspunkten för nätverksteorin. Med ett sådant perspektiv på samhället är det givet att alla sociala aktörer har en position i denna struktur och att just positionen i nätverksstrukturen är en viktig nyckel till vår förståelse av olika samhällsfenomen och sociala beteenden. En väsentlig skillnad mellan den sociala nätverksteorin och många andra diskussioner av nätverk är att nätverksstrukturen här är en modell över samhället, med hjälp av vilken vi kan studera en mängd företeelser och problem. Inte minst är interpersonella relationer i form av sociala nätverk av stor betydelse då de samtidigt är ( 1) informationskanaler, ( 2) källor till socialt tryck, eller grupptryck, och (3) källor till social uppmuntran och 281

stöd. Det betyder att sociala nätverk kommer att påverka människors handlande på ett direkt och ofta avgörande sätt.

o Figur 10:1. Ett sociogram med tio aktörer (cirklar) och olika typer av relationer (heldragna och streckade linjer med pilar). Nio aktörer bildar en komponent. En aktör är isolerad. Relationen mellan de två skuggade aktörerna bildar en brygga som binder samman två kluster. Aktör a är en mellanhand för transaktioner mellan b och c.

I anslutning till figur 10:1 kan det vara lämpligt att gå igenom några av nyckelbegreppen inom nätverksteorin. Grundelementen är förstås aktörer och relationer. Sociala aktörer kan vara såväl individer som olika aggregat som exempelvis grupper, organisationer eller stater. Om vi intresserar oss för ett par av sociala aktörer kallas det paret för en dyad. Tre sociala aktörer kallas för en triad. Både dyad och triad är viktiga grundelement i nätverksteorin. Sociala relationer kan vara alltifrån vänskap mellan två personer till ett handelsflöde mellan två nationer. I stället för relation används också synonymt »länkar», »band», »kopplingar» etcetera. En relation definieras alltid utifrån ett dyadiskt förhållande, det vill säga en relation kopplar samman ett par sociala aktörer. Vänskap, till exempel,

existerar mellan två personer och handelsbalans mellan två nationalstater. En social relation har både innehåll och styrka. Ofta låter vi innehållet beteckna den relation vi är intresserade av. Vånskap, till exempel, är en egenskap som kan variera i styrka. Med styrkan i en relation menas en kombination av tidsmässigt och emotionellt engagemang, tillit och reciprocitet (Granovetter 1973). Reciprocitet, eller ömsesidighet, är ett viktigt begrepp i nätverkssammanhang eftersom sociala relationer är riktade, på samma sätt som pilarna i figur 10:1. Det är en väsentlig skillnad mellan en situation där Christofer anser sig vara vän med Jens och Jens inte anser sig vara vän med Christofer och en situation där Christofer anser sig vara vän med Jens och Jens anser sig vara vän med Christofer. I det senare fallet kännetecknas relationen av reciprocitet. Riktade relationer kallas också för asymmetriska relationer och ömsesidiga relationer kallas för symmetriska. Även om vi antar att styrkan i en relation kan variera utmed ett kontinuum, så nöjer sig de flesta med att i teoretiska diskussioner göra åtskillnad mellan ingen relation alls, en svag relation och en stark relation. Många sociala nätverk överlappar varandra. Bland människor på en arbetsplats kan vi exempelvis skilja på relationen kollega och vänskap. Alla anställda på arbetsplatsen är kolleger, så mellan varje par av anställda finner vi relationen kollega. Men antagligen är bara en delmängd av de anställda vänner med varandra, så det är bara mellan några par av anställda som vi finner en vänskapsrelation. Kanske är ett par av de anställda sammanboende med vararandra och då kan vi också lägga till relationen sambo. Vi kan förstås också intressera oss för antagonistiska relationer mellan sociala aktörer, som fiendskap, hat, förakt etcetera. Det mesta av diskussionen i det här kapidet begränsas dock för enkelhetens skull till symmetriska, det vill säga reciproka, och positiva relationer. Det är speciellt viktigt att notera att avsaknaden av en relation mellan två sociala aktörer är lika viktig som en existerande relation. Social segregation, till exempel, förutsätter att det inte existerar (en viss typ av) relationer mellan de segregerade grupperna. En lösning på segregationsproblemet är i själva verket att försöka skapa sådana relationer. Anta exempelvis att figur 10:1 avbildar det sociala nätverket mellan några barn på ett daghem. Den mest slående egenskapen hos det här

nätverket är då inte relationerna mellan barnen, utan det faktum att ett barn är helt isolerat från de andra. Icke existerande och potentiella relationer mellan sociala aktörer är alltså viktiga beståndsdelar i ett socialt nätverk.

Triad: balans, mellanhand och strukturella hål Flera viktiga ideer i nätverksteorin har vuxit fram ur socialpsykologiska studier. Det beror till viss del på att många nätverksstudier av praktiska skäl varit begränsade till små urval, men också på att sociogrammet som analysverktyg ännu inte fått fäste utanför socialpsykologin. Många sociologer betraktar fortfarande, felaktigt, nätverksteori som en gren av socialpsykologi. Ett annat skäl till att nätverksteorin ofta sorteras under socialpsykologi är att många av de teoretiska analyserna blir tydliga på ett relativt litet nätverk. Det gäller även för de teoretiska grundideer som vi diskuterar härnäst: balans, homofili och socialt kapital. Som vi redan nämnt är triaden ett viktigt grundelement i ett socialt nätverk. En social relation definieras alltid utifrån två aktörer, en dyad. En dyad är i sig inte särskilt spännande: antingen finns det en eller flera relationer mellan två aktörer eller så finns det inga. Det är först när vi betraktar relationerna mellan tre aktörer, en triad, som vi kan notera strukturellt intressanta fenomen (Simmel [1908]1992). Om vi för enkelhetens skull antar att alla aktörer har liknande egenskaper, bortser från relationens riktning och begränsar oss till reciproka relationer, kan vi tänka oss de fyra konfigurationer som avbildas i figur 10:2. Fall I består av tre isolerade aktörer. Fall II består av en dyad och en isolerad aktör. Fall III består av två dyader. Fall IV består av en transitiv triad. Ur ett statiskt perspektiv är utan tvekan fallen III och IV de mest intressanta konfigurationerna och det är dessa som vi ska ägna mest uppmärksamhet. Låt oss bara hastigt notera att ur ett dynamiskt perspektiv skulle sekvensen I-IV kunna beskriva evolutionen hos ett litet socialt nätverk. I begynnelsen är alla aktörer isolerade (I). Efter en tids interaktion etableras en (II) och sedan två (III) stabila sociala relationer och vi kan börja tala om en nätverksstruktur. slutligen kan vi observera en ten-

0

Figur 10:2. Fyra möjliga konstellationer av en triad, under antagande

om lika aktörer och oriktade relationer.

densimånga typer av sociala nätverk, nämligen att forma slutna triader (IV), så kallade transitiva triplar. Tendensen att bilda slutna triader kallas ofta för balans och den uppstår i följande situation: Utgå från en triad och anta att en av de tre aktörerna har en stark koppling till de andra två aktörerna. Anta vidare att dessa två aktörer saknar en relation sinsemellan. En sådan situation avbildas i fall III (figur 10:2), med den första aktören längst till vänster. Låt oss säga att vi talar om vänskap mellan tre personer och att Pippi är vän med Tommy och med Annika, men att Tommy och Annika inte känner varandra. Tendensen är nu att, över tid, en vänskapsrelation kommer att uppstå även mellan Tommy och Annika, eftersom de har en gemensam vän i Pippi. Vånskap är en stark relation, vilket bland annat innebär att den innehåller ett påtagligt tidsligt och känslomässigt engagemang. Det gör att situationen i fall C blir mentalt ansträngande för B och C om B och C känner till varandra (vilket de mycket väl kan göra då de båda är vänner med A). Det enda som kan avhjälpa en sådan ansträngning är att de själva blir vänner med varandra (Newcomb 1961). Ett annat sätt att uttrycka det är att säga att san-

nolikheten för att en koppling ska uppstå mellan B och C i fall III är betydligt större än slumpmässig. Vi säger att triaden i fall III är i obalans och att triaden i fall IV är i balans. Det är framför allt när vi har med starka länkar att göra som sociala nätverk strävar mot balans, eftersom den mentala anspänningen är direkt relaterad till relationens intensitet. Om vi i stället antar att relationerna i fallen III och IV är svaga länkar, finns det inte längre n~gon »inneboende» tendens för strukturen att förändra sig. Ur ett sociologiskt perspektiv är kanske de fenomen som kan uppstå när sociala aktörer är förbundna med svaga länkar ännu intressantare. En konsekvens av teorin om balans är att nätverk med starka relationer tenderar att vara starkt klustrade. Klustring är ytterligare ett nyckelbegrepp i nätverksteori och det innebär i korthet bara en expansion av balansiden, nämligen att dina vänner tenderar att vara mina vänner. Ett klustrat nätverk kännetecknas alltså av att det finns många, jämnt fördelade, kopplingar mellan de olika aktörerna och ett sätt att mäta klustring är att beräkna just frekvensen av transitiva triplar i nätverket. I ett klustrat nätverk tenderar alla att interagera med alla, aktörerna tenderar att ha tillgång till samma information etcetera. Ytterligare en viktig implikation av resonemanget om starka länkar och klustring är att en stark relation aldrig kan erbjuda genuint ny information. Det är detsamma som att säga att en stark koppling aldrig kan vara en brygga mellan två kluster. Om vi för ett ögonblick tittar tillbaka på den högra halvan av figur 10:1 så bildar kopplingen mellan de två skuggade aktörerna en brygga mellan två kluster. Sådana kopplingar är oerhört viktiga eftersom de ensamma binder samman vad som annars skulle vara separata sub-nätverk (så kallade komponenter). De aktörer som sitter i änden på en sådan relation har också en mycket speciell position i nätverket eftersom de är ett slags grindvakter som i viss utsträckning har makt att bestämma vilken information som ska flöda genom nätverket. De aktörer som sitter på positioner där man i någon grad kan kontrollera eller manipulera flödet i nätverket kallas mellanhand. En mer formell definition gör gällande att mellanhanden är någon som sitter på en sådan position att han eller hon kan främja någon typ av transaktion mellan två aktörer som sinsemellan inte har någon relation 286

(Marsden 1982). I figur 10:1, exempelvis, är aktör a en mellanhand för transaktioner mellan aktörerna b och c. Mellanhanden är alltid en viktig position, men dess betydelse varierar beroende på det sociala sammanhanget (Gould & Fernandez 1989). I en arbetsgrupp till exempel är mellanhanden en koordinator som har den överblick som behövs för att föra samman olika arbetsmoment till en gemensam arbetsprocess. De olika lärarna i lärarlaget har god kunskap om sina egna moment och kurser, men det är studierektorn som jämkar samman dessa delar till den kurs som studenterna ställs inför. Mellanhanden kan också vara en gatekeeper, som konerollerar flödet in i eller ut ur den egna gruppen. Vardagslivets mäklare är en annan typ av mellanhand som för samman köpare och säljare, exempelvis på fastighets- eller aktiemarknaden. Nöjesvärldens agenter är ytterligare ett exempel på mellanhänder, vilka hanterar transaktioner mellan arrister och produktionsbolag. Inre sällan är mellanhandens aktivitet förknippad med en kostnad för de två aktörer som mellanhanden för samman, som i fallet med mäklaren eller agenten. Men i många fall är det oklart vad mellanhanden faktiskt »tjänar» på transaktionen, även om det i samtliga fall står klart att mellanhanden är en potentiell maktposition. Vid en första anblick kan det tyckas som om de aktörer som har mest inflytande i nätverket är de med många relationer till andra aktörer. Den aktör som har flest kontakter måste ju rimligtvis också vara den mest centrala aktören i nätverket - och därmed den mest inflytelserika. Under lång tid koncentrerade sig nätverksteoretiker på att studera olika typer av centralitet, där en viktig indikator på centralitet är just antalet kontakter som en aktör har till andra aktörer. Men efter att ha studerat triaden och begrundat begrepp som brygga och mellanhand, inser läsaren att centralitet är betydligt mer komplext än antalet kopplingar och att centralitet till en betydande del är beroende av vad det är vi studerar. Om vi är intresserade av att begränsa fallen av klamydia bland universitetets studenter, är det givetvis en god ide att försöka finna de studenter som har flest samtidiga sexuella konrakter med andra studenter, eftersom de kommer att vara centrala för spridningen av sjukdomen. Om vi i stället är intresserade av att studera hur politiska ideer sprids på campus, är det inte alls säkert att det är studenterna med flest sociala konrakter till andra studenter som är nyckelaktörer.

Då bör vi kanske i stället koncentrera oss på att identifiera bryggor och mellanhänder, vilka förmodligen spelar en central roll när det gäller att föra ideer vidare från en grupp till en annan. Om vi går tillbaka till fallen III och IV i figur 10:2 ovan, är distinktionen mellan utstrålande nätverk (som i den öppna triaden i fall III) och sammankopplade nätverk (som i den slutna triaden i fall IV) av betydelse i personliga nätverk, då de tenderar att generera olika typer av sociala situationer. I fall IV är personerna Tommy och Annika inte bara vänner med Pippi utan också med varandra. Det betyder att de är i en position att bilda koalition gentemot Pippi och därigenom utöva ett socialt tryck för att få sin vilja igenom (Caplow 1968; Laumann 1973). I fall III saknar Tommy och Annika en relation till varandra, varför denna möjlighet till koalitionsskapande inte existerar. Olika typer av nätverk implicerar därför olika typer av maktrelationer: i fall III ligger makten snarare hos Pippi, som i egenskap av mellanhand är i en position att spela ut Tommy och Annika mot varandra. I fall IV är makten jämnt fördelad, men samtidigt instabil, då varje individ genom en koalition med någon av de andra kan bilda majoritet gentemot den tredje.

Homofili Det är ett ofta observerat faktum att människor huvudsakligen tenderar att ingå i relationer med andra personer som liknar dem själva på olika sätt. En persons sociala nätverk är oftast relativt homogent med avseende på så kallade sociala kategorier (till exempel social klass, etnicitet eller religion). Det gäller naturligtvis mycket ofta de nätverk man föds in i (framför allt släkten, men också »vänner till familjen»), som dock oftast är mindre homogena med avseende på ålder och kön men synnerligt homogena när det gäller exempelvis social klass och etnicitet. Men detta gäller även de nätverksrelationer man etablerar under livet, inte minst vänskapsnätverk. Regeln verkar vara att rika människor etablerar kontakt med andra rika människor, att högutbildade personer etablerar kontakt huvudsakligen med andra högutbildade personer och så vidare. (Se till exempel Burt 1992; Blau 1977.) Detta fenomen har flera olika orsaker: ( 1) socialt lika människor delar ofta 288

samma intressen, men ( 2) även om socialt lika människor inte delar samma intressen, tenderar de att vistas på samma platser (bostadsområden, arbetsplatser, fritidsorganisationer och klubbar etcetera) och (3) socialt lika människor har ofta liknande smak (gällande alla typer av konsumtion) och många människor tenderar att tycka att de som delar ens smak är mer attraktiva än de som inte gör det. Man kan sammantaget därför säga att socialt lika människor tenderar att etablera relationer med varandra både på grund av kontakttillfällen (de stöter oftare ihop med varandra än med socialt olika personer) och på grund av ömsesidig attraktion. Man har ibland kallat socialt homogena nätverk (det vill säga sociala nätverk som bara omfattar en social kategori) för catnet (White 1992). Som implicerats av diskussionen ovan kan sådana catnet vara mer eller mindre slutna. Baksidan av denna tendens till social homofili är att man kan riskera att samhället blir segregerat, vilket blir fallet om personer interagerar uteslutande, eller huvudsakligen, med personer som är likadana som de själva. En sådan situation försvårar framväxten av ömsesidigt förtroende mellan personer som tillhör olika sociala klasser och sociala kategorier (Putnam 2000 ). Det finns även starka tecken på att etnisk integration, i betydelsen etniskt heterogena länkar i ett nätverk, reducerar graden av främlingsfientlighet. Anledningen till detta är att sådana länkar minskar informationsasymmetrin mellan den »egna» gruppen och andra grupper (mellan »ingroup» och »outgroup» ), vilket underminerar fördomar och stereotyper och skapar ömsesidigt förtroende. Det finns också en risk att människor som tillhör grupper med färre resurser stängs ute från olika sammanhang på grund av att de saknar de »rätta» sociala kontakterna. En sådan situation försvårar social rörlighet och riskerar att cementera en fast stratifieringsstruktur. Man kan se sådana effekter när man undersöker invandrares möjligheter på den svenska arbetsmarknaden. De individer som innehar så kallade gatekeeper- eller grindvaktspositioner på arbetsmarknaden, och som alltså har makt över anställnings- och befordringsprocesser etcetera, väljer ofta en person som de känner eller som har blivit rekommenderad av någon de känner (det vill säga någon som är medlem, direkt eller indirekt, i deras personliga nätverk). Då gatekeeperpositioner oftast

innehas av infödda svenskar, och då deras (liksom de flesta andras) personliga nätverk tenderar att vara homogena avseende etniskt ursprung, leder detta emellertid till en situation där infödda svenskar gynnas och invandrare missgynnas (se Rydgren 2004). Till detta kan läggas möjliga informationseffekter. En situation där arbetslösa personer ingår i nätverk som till stor del består av andra arbetslösa minskar naturligtvis möjligheten att de genom sina nätverkskontakter kommer att få information om lediga anställningar och andra öppningar på arbetsmarknaden. Det bör dock betonas att situationer där invandrare och etniska minoriteter återfinns huvudsakligen i etniskt homogena nätverk endast har negativa effekter för deras arbetsmarknadschanser i de fall då dessa nätverk är resursfattigare än andra nätverk.

Socialt kapital Ekonomer använder begreppet humankapital för att huvudsakligen beteckna en persons utbildning och kunskaper men också hennes hälsa och andra icke-finansiella faktorer som inte kan separeras från den enskilda individen. En person kan till exempel investera i en utbildning vilken sedan ger henne högre avkastning på arbetsmarknaden. Det teoretiskt intressanta med humankapital är just att det har vissa egenskaper som finansiellt kapital har; det har ett ekonomiskt värde som det går att investera i. Humankapital är strikt knutet till en individ och därför har flera mer sociologiskt orienterade samhällsvetare också lyft fram begreppet socialt kapital som en motsvarighet till humankapitaL Vissa teoretiker använder begreppet socialt kapital för att beteckna ett kollektivt tillstånd i ett samhälle. Man menar att socialt kapital är en kollektiv tillgång som yttrar sig i att vissa områden eller regioner präglas av ett större ömsesidigt förtroende än andra (till exempel Coleman 1988; Putnam 1993). Vi är emellertid mer intresserade av hur begreppet kommit att utvecklas i relation till en persons sociala nätverk. sedan länge har nätverksteorin varit på det klara med att sociala relationer också är en form av resurs, men fokus har ofta legat mer på sociala relationers stödjande funktion än på de strategiska. Men om sociala relationer är en resurs, kan de förstås också manipuleras och utnyttjas strategiskt för att öka det egna välbefinnandet.

Nätverksteorin ger oss ganska klara indikationer på hur en person som avser att investera i socialt kapital bör bete sig. Eftersom tendensen är att vi interagerar med andra som liknar oss själva och eftersom vi genom fortsatt interaktion också blir alltmer lika varandra, så är våra närmaste kontakter ofta överlappande. Personer i vår närmaste närhet vet samma saker som vi själva, känner samma människor som vi själva etcetera. Att investera i socialt kapital innebär alltså först och främst att knyta kontakter med sådana som inte är som vi själva. Det innebär att den person som har ett homogent socialt nätverk .förmodligen har mindre socialt kapital är en person som har ett heterogent socialt nätverk. Hur pass framgångsrika vi är i att skapa nya kontakter är till stor del avhängigt av vilka resurser vi själva besitter. Om du är vacker, rik och har inflytelserika vänner, så lär du ha lättare att få nya kontakter än om du är ful, fattig och ensam. Socialt kapital i sig ökar alltså, precis som andra typer av kapital, möjligheten att öka kapitalvolymen. Sedan spelar det förstås också stor roll vilket slags resurser som vi verkligen kan realisera genom våra kontakter. Det är inte säkert, knappast ens sannolikt, att en student som är nära vän med rektorns dotter just därför kommer att klara sin universitetsexamen snabbare än övriga studenter. Men att kontakter är viktiga och att de kan betraktas som kritiska resurser vill vi illustrera med exemplet i följande avsnitt.

Att få ett nytt arbete En av nätverksteorins moderna klassiker är en studie publicerad under titeln Gettingajob (Granovetter 1974). Kort sagt handlar den om vikten av att ha rätt kontakter, på rätt ställen, vid rätt tillfälle. Den publicerades 1974 och är ursprungligen sociologen Mark Granovetters doktorsavhandling vid Harvard. Granovetters studie motiverades av observationen att merparten av dem som får ett nytt jobb, får information om det nya jobbet genom personliga kontakter. Det var redan vid tiden för Granovetters studie väl känt att vänner och bekanta är viktiga informationskällor för nya jobb, men dittills hade ingen undersökt detta faktum vidare. Denna kunskap var också svår att hantera inom ramen för tillgängliga arbetsmarknadsteorier, i huvudsak från nationalekonomin, som utgick från en enkel modell där processer på arbets-

marknaden reglerades av tillgång och efterfrågan på en marknad med fri information. Granovetters studie kom därigenom också att bli en viktig startpunkt för den så kallade nya ekonomiska sociologin, vars övergripande syfte är att studera ekonomiska fenomen ur ett sociologiskt perspektiv. Utgångspunkten är alltså att information om nya jobb erhålls genom personliga kontakter. Vad Granovetter ville veta var vilka dessa personliga kontakter var, hur information spreds genom dessa kontakter och vilken information som fördes vidare. Sex övergripande forskningsfrågor låg till grund för hans empiriska studie. Avsikten var att fånga upp faktorer som hänför sig till ( 1) situationen för överföring av information, ( 2) relationen mellan informatören och respondenten och informatören och informationen, ( 3) karakteristiken på relationen och nätverket där informationsöverföringen sker, (4) orsaker till att en vakans uppstår, om det är en vakans, (s) ursprunget till relationen mellan respondenten och informatören samt ( 6) inflytandet av respondentens yrkeskarriär på dennes erfarenhet av att hitta jobb. En mängd faktorer påverkar den information vi får om nya jobb och dessa faktorer varierar också beroende på vår arbetsmarknadsposition. I sin undersökningsdesign strävade Granovetter efter att isolera så många av dessa faktorer som möjligt. Han valde därför att enbart studera en klass av anställda där man kan anta att jobbinformation sprids genom personliga kontakter (högre tjänstemän i professionella yrken, ingenjörer, chefer) och att enbart studera en mindre stad där denna grupp utgjorde en betydande andel (Newton, en förort till Boston). Vidare beslutade han att bara studera män, eftersom arbetsmarknaderna för män och kvinnor ser olika ut. Mer pragmatiska skäl låg också bakom dessa val. Valet av Newton gjorde till exempel att Granovetter relativt billigt och enkelt själv kunde utföra fältarbetet. Och vi kan också förmoda att Granovetters relativa sociala närhet till manliga tjänstemän underlättade intervjuarbetet. Ett slumpmässigt urval av tjänstemän i Newton gjordes sedan med hjälp av publicerade förteckningar över anställda och deras arbetsgivare. Granovetter kontaktade två grupper av personer, en för en intervjuundersökning och en för att besvara en postenkät. Han genomförde i slutänden too personliga intervjuer och samlade in ytterligare 182 enkätsvar.

Den stora skillnaden mellan personliga intervjuer och postenkät är förstås att forskaren i intervjusituationen kan ställa mer komplexa frågor och ge utförligare förklaringar och exempel. En annan stor poäng med personliga intervjuer är att forskaren kan följa upp svar med relevanta följdfrågor samt be om förtydliganden om svaren är otydliga. I det här fallet började Granovetter med att genomföra de personliga intervjuerna för att sedan låta erfarenheter från intervjuerna styra utformningen av postenkäten. De frågor han ställde följer direkt av de sex forskningsfrågorna och är mycket rakt på sak. Den största delen av enkäten och intervjuerna berör naturligtvis frågan om hur respondenten nås av jobbinformation med särskilt fokus på de fall där informationen kommit genom en personlig kontakt. Granovetter frågade exempelvis efter hur respondenten lärde känna personen i fråga, hur personen fick vetskap om det lediga jobbet, hur respondenten kom i kontakt med personen då han fick vetskap om jobbet och så vidare. Några av undersökningsresultaten för dem som fick information om sitt nya jobb genom personliga kontakter kan sammanfattas som följer: Ungefär hälften av de nya jobben var vakanser på grund av att någon annan gick vidare till ett annat jobb. Det visade sig också att den information som man fick var beroende av kontakter från ens tidigare arbeten och karriärrörlighet. Förvånansvärt nog var det de personer som inte själva aktivt sökte information om nya jobb som fick information om de bästa jobben. Antagligen berodde det på att de redan hade bra jobb och därför inte kände behov av att aktivt söka nya jobb. En intressant bieffekt av att ha ett bra jobb är alltså att man därigenom »gratis» får information om ännu bättre jobb, så att- som det heter i Mattensevangeliet ( 25:29) - »var och en som har, han skall fä, och det i överflöd». Den bästa jobbinformationen, det vill säga den som leder till ett nytt jobb, kom inte från nära vänner eller familjen, utan frän före detta arbetskamrater. Ju kortare avståndet var till det nya jobbet, desto bättre var informationen. Det vill säga att det är bättre att fä information direkt från den som vet om en jobböppning än från den som känner någon som vet något om ett jobb. Den bästa informationen kom från så kallade svaga länkar och inte genom starka länkar. I det här fallet indi293

keras styrkan i länkarna av hur ofta man träffas eller talas vid och huruvida man också umgås socialt. Det bestående resultatet från Granovetters studie är begreppen starka och svaga länkar, vilka fått enormt genomslag i nätverksteorin. Men det viktigaste bidraget är att Granovetter visade att sociala relationer är mycket viktigare för att förstå hur man får information om nya jobb än vad man kan tro om man betraktar samhällsvetenskapliga teorier om rörlighet på arbetsmarknaden. Resultaten visar inte, som man kanske kan tro, att det är slumpen snarare än rationella beslut som styr vem som får information om ett nytt jobb. Snarare visar studien att alla sociala aktörer är just sociala aktörer, det vill säga inbäddade i en struktur av sociala relationer· och att den strukturen definierar väldigt många av våra handlingsmöjligheter och -begränsningar ( Granovetter 1985). Än viktigare är att Granovetter demonstrerar att denna struktur kan förstås genom både teoretiska och empiriska studier.

En liten värld Begreppet »en liten värld» emanerar från den fascination som uppstår då man i samtal med någon helt okänd människa upptäcker att man har gemensamma bekanta. Reaktionen blir ofta att man konstaterar att »det är en liten värld». Detta begrepp har sedan kommit att användas i överförd bemärkelse, i och med att man har varit mer intresserad av att undersöka de personer som man inte delar gemensamma bekanta med, men som man ändå är sammankopplad med via bekanta till bekanta, och via bekanta till bekantas bekanta och så vidare. Med ett sådant perspektiv i bakhuvudet ställde socialpsykologen Stanley Milgram kring mitten av 1960-talet frågan: »Om man tar två personer i världen, vilka som helst, hur många kopplingar genom bekanta eller vänner krävs för att dessa två personer ska vara sammankopplade?» (Milgram 1967). Man talar i det här sammanhanget om »grader av åtskillnad» eller degrees ofseparation. Om man till exempel, med slumpens hjälp, skulle välja ut personerna Lennart Knutsson och Leif Svensson, skulle det finnas en ( 1) grad av åtskillnad dem emellan om Lennart och Leif var personligen bekanta med varandra, två grader av åtskillnad om både Leif och Lennart kände Bosse Larsson, tre 294

grader av åtskillnad om Leif kände Greger som kände Bert som kände Lennart och så vidare. Milgram valde slumpmässigt ut 160 individer bosatta i Omaha, Nebraska. Dessa fick i uppdrag att förmedla ett brev till en namngiven aktiemäklare från Sharon, Massachusetts, som arbetade i Boston. Någon adress till aktiemäklaren fanns dock inte bifogad. I de fall personerna från Omaha inte kände aktiemäklaren i fråga, vilket man på goda grunder kunde anta att de inte skulle göra (givet det enorma geografiska, och troligen även stora sociala, avståndet mellan Omaha och Boston), ombads de att skicka brevet till en personlig bekant som med större sannolikhet skulle kunna känna aktiemäklaren. Dessa personliga bekanta ombads i sin tur att skicka brevet till aktiemäklaren, eller till någon av sina bekanta om de inte kände aktiemäklaren. Då Milgram frågade folk hur många steg de trodde att breven skulle vandra innan de nådde mottagaren, gissade folk oftast på ett hundratal. Det visade sig dock att det genomsnittliga antalet steg endast var 5,5. Antalet grader av åtskillnad var alltså knappt sex! Detta kanske inte framstår som så märkvärdigt om man antar att en person har hundra bekanta, som i sin tur har hundra bekanta och så vidare. I sådana fall växer antalet personer man är sammankopplad med exponentiellt: vid en grads åtskillnad är man sammankopplad med 100 personer, vid två graders åtskillnad med 10 ooo personer, vid tre graders åtskillnad med nästan en miljon personer, vid fyra graders åtskillnad nästan hundra miljoner människor och vid fem graders åtskillnad ungefär nio miljarder personer. Problemet är dock att detta tankeexperiment förutsätter att nätverken inte är klustrade; i verkligheten är det emellertid oftast så att en hel del av en persons bekanta också är bekanta med varandra och så vidare. Som vi har sett ovan präglas sådana nätverk även av social homofili, det vill säga att klustren tenderar att vara koncentrerade inom socialt avgränsade kategorier. Detta innebär att man på goda grunder kan anta att det i USA, även idag men ännu mer på 1960-talet, fanns fler grader av åtskillnad mellan en slumpmässigt vald afroamerikansk person och en slumpmässigt vald vit, anglosaxisk amerikan, än mellan två afroamerikaner eller mellan två anglosaxiska amerikaner. Den stora förvåningen som Milgrams studie väckte bestod därför i hög utsträckning av det faktum att det var så få länkar mellan 295

olika personer i USA trots att personliga nätverk är socialt homofila och klustrade. Milgrams studie påvisade också betydelsen av mellanhänder eller brokers. Inte mindre än 48 procent av de brev som nådde den tänkta aktiemäklaren hade färdats genom någon av samma tre personer. Den viktigaste av dessa mellanhänder visade sig vara en klädhandlare i Sharon, aktiehandlarens födelseort. I och med att personer i sådana yrken kan förväntas ha ett stort antal kontakter, är det symtomatiskt att just han kom att fylla en så viktig position som mellanhand. Vissa sociala positioner ger alltså helt naturligt upphov till ett stort kontaktnät, vare sig den person som sitter på den positionen avser det eller inte. Milgrams studie har fått utstå mycket kritik, på goda grunder måste vi tillägga. Han var till exempel mycket selektiv när han valde vilka svar som skulle analyseras och det visar sig vid en närmare läsning av hans artiklar att de flesta breven aldrig nådde adressaten. Icke desto mindre har hans experiment satt viktiga avtryck, inte bara i populärkulturen. En av de viktigaste »bi -effekterna» av Milgrams studie och iden om den lilla världen är att den väcker frågan om hur sociala nätverk ser ut på en stor skala, det vill säga om vi backar bort från ett mindre antal enskilda individer och deras nätverk och i stället tänker oss att vi vill studera det sociala nätverket i till exempel Halmstad eller Halland eller Europa eller till och med i världen. Frågan handlar om sociala nätverks topologi, det vill säga deras övergripande strukturella egenskaper. Det nätverk som kännetecknar den lilla världen är till exempel vare sig slumpmässigt - du har samma sannolikhet att vara länkad till vem som helst oberoende av vem personen är, var han eller hon finns och vilken social tillhörighet han eller hon har - eller helt strukturerat. I den lilla världen tillhör vi kluster av personer som är lika oss själva, men det finns också personer som bildar bryggor mellan dessa kluster. Det gör att den lilla världen har egenskaper som liknar både slumpmässiga nätverk - avståndet mellan dig själv och vem som helst är relativt kort - och strukturerade, det vill säga klustrade, nätverk. Frågan om ett nätverks topologi kan tyckas akademisk, men i själva verket är den avgörande- inte bara för om, hur och när vi får och sprider information - utan också för smittspridning och epidemiska förlopp (Liljeros 2003).

Proteströrelsers sociala struktur Hittills har vi i det här kapidet fokuserat nästan uteslutande på interpersonella relationer, men som vi försökte visa inledningsvis är nätverksteori i grunden relativt abstrakt. Sociala aktörer och relationer mellan dem kan vara av många olika slag. I det här exemplet tar vi därför steget från individer till organisationer och visar hur nätverksanalys kan användas för att analysera strukturella relationer mellan olika proteströrelser. Analysen av relationer mellan sociala proteströrelser gjordes av två amerikanska sociologer som var intresserade av hur den sociala kontexten påverkade relationen mellan olika typer av proteströrelser (Bearman & Everett 1993). I det här fallet är de sociala aktörer som studeras sociala rörelser, som kvinnorörelser, fredsrörelser, miljörörelser etcetera. Vi kommer att kalla dem för organisationer, eftersom det handlar om organiserad verksamhet även om de i strikt mening inte är formella organisationer. Relationen mellan aktörerna är i det här fallet temat för en viss protestaktion, som mänskliga rättigheter, miljöfrågor, jämställdhetsfrågor etcetera. Om två olika organisationer deltar i samma protestaktion kan man alltså säga att det finns en koppling mellan dessa två organisationer. Analysen av hur man får information om ett nytt jobb exemplifierade en typ av nätverksanalys som utgår från så kallade egonätverk, där forskaren försöker kardägga så mycket som möjligt av nätverket runt omkring en specifik aktör, ego. Av praktiska skäl är man ofta hänvisad just till egonätverk, eftersom det är svårt, ofta omöjligt, att samla in data för kompletta nätverk. Detaljerade studier av kompletta nätverk görs därför för det mesta på små grupper, exempelvis en skolklass, eller på väl definierade populationer. Det här exemplet illustrerar det senare fallet. Bearman och Everett analyserar protester som ägt rum i Washington och som rapporterats i Washington Post under tidsperioden 19611983. Forskarna var ute efter att pröva några olika hypoteser, men vi begränsar oss till en av dessa. Hypotesen är att logiken bakom sociala protester har förändrats under den aktuella tidsperioden på så sätt att sociala rörelser gått från att organisera protestaktiviteter kring intresse till att organisera dem runt identitet. 297

l

B

0

0

0

0-----------0

@

0 1961-1963

1976-1978

Figur 10:3. Sociala proteströrelsers struktur i USA. Noder är block av

proteströrelser och länkar är gemensamma protestaktioner. (Källa: Bearman & Everett 1993.) Totalt rörde det sig om 397 protester med totalt drygt 300 olika proteströrelser. Av dessa var det bara 100 som protesterade mer än en g:\ng. Detsamma gäller temat för protesterna; endast ett f:\tal protester upprepas under samma paroll. För att komma runt problemet att varje enskild protest allts:\ i n:\gon mening ser ut att vara en unik händelse, kodade forskarna om materialet s:\ att varje enskild protestaktion sorterades in under en av 24 distinkta kategorier (om frigan till exempel handlade om djurens rätt, abortlagstiftning eller krigsveteraner). Varje enskild organisation kodades ocks:\ som en av 33 unika typer (beroende p:\ om rörelsen drev till exempel studentfr:\gor, handikappfr:\gor eller kvinnofr:\gor ). Resultatet av denna kodning blir allts:\ ett nätverk med 33 olika aktörer och 24 olika associationer. Med s:\ kallad blockmodellering analyserade man sedan, för fem olika delperioder, vilka organisationer som protesterade tillsammans och runt vilken fr:\ga. Forskarna ritar p:\ grundval av analysresultaten diagram vilka tydligt visar hur proteströrelsen under tidigt 1960-tal gir samman och protesterar runt olika gemensamma intressen, för att sedan bli mer splittrad och koncentrerad runt organisationernas identi-

tet. I figur 10:3 visas dessa diagram för två av de fem delperioderna. Varje nod är ett så kallat block - ett antal organisationer som är strukturellt ekvivalenta, det vill säga som har samma uppsättning länkar. Nod B till höger i figur 10:3 är till exempel kväkarna, medan nod A består av flera organisationer, bland andra Black power, kvinnorörelser, judiska, katolska och protestantiska rörelser och civilrättsrörelsen. Under perioden 1961-1963 är en nod isolerad från de andra; det är neonazisterna. skillnaden mellan de olika delperioderna är ganska stor, och speciellt slående om vi jämför perioden 1961-1963 med perioden 19761978 som i figur 10:3. De fem blocken i första perioden är relativt väl sammanlänkade, det vill säga olika typer av proteströrelser samlas kring gemensamma protestaktioner. De sju blocken som identifierats i den andra perioden, 1976-1978, är däremot inte alls sammankopplade. Här tenderar i stället olika typer av proteströrelser att protestera inom sin egen sfär. Nod G, till exempel, består av kväkare, krigsveteraner, äldre, homosexuella och handikapporganisationer, vilka tenderar att samlas i gemensamma protestaktioner utan medverkan av något av de andra blocken. Nod D består av bland andra Black power, radikalvänstern och olika indianorganisationer. De har under den här perioden protesterat i gemensamma aktioner tillsammans med nod B (bland andra arbetarrörelsen och konsumentorganisationer) och nod C (bland andra Kvinnor för fred och studentorganisationer), men i övrigt organiserar man alltså inte protester som spänner tvärs över många olika intresseorganisationer. Bearman och Everett tar detta till intäkt för att de sociala protesternas struktur faktiskt har förändrats - från att vara intressebaserade till att bli mer identitetsorienterade.

Sociala nätverk: teori eller metod? Det hävdas ibland att nätverksanalysen är en metod och inte en teori. Och det stämmer att kurser i nätverksanalys ofta tenderar att vara relativt tekniska metodkurser med fokus på hur man observerar och mäter sociala relationer och hur man kvantitativt analyserar nätverksstrukturer. Men om vi ser tillbaka på Granovetters studie av hur man får ett arbete, så står det också klart att nätverksanalys har ett starkt 2 99

teoretiskt inslag. Tanken att information om arbetstillfällen sprids genom sociala relationer är ett teoretiskt antagande som styrde Granovetters metodvaL Utan den teoretiska insikten hade han aldrig valt att samla in sina data på det sätt som han gjorde. Och iden om svaga och starka länkar är helt och hållet en teoretisk konstruktion, där vi fortfarande efter 35 år inte riktigt vet hur vi bäst ska operationalisera och mäta fenomenet. Social nätverksanalys är både teori och metod. Vi kan välja att intressera oss för den ena eller den andra eller båda aspekterna, men den kan inte reduceras till enbart metod. Det är visserligen en intressant teoretisk tradition i den mening att den också väcker en serie kritiska frågor om relevansen hos våra vanligaste datainsamlingsoch analysmetoder. Men det är en helt annan historia.

Referenser Bearman, P.S. & Everett, K.D. (1993) »The structure of social protest». Social Networks, 15:171-200. Blau, P.M. ( 1977) Inequality and Heterogeneity: A Primitive Theory ofSocial Structure. New York: The Free Press. Burt, R.S. ( 1992) Structural Holes. The Social Structure o[Competition. Cambridge, MA: Harvard University Press. Caplow, T. (1968) TwoagainstOne: Coalitionsin Triads. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall. Coleman, J .S. ( 1988) »Social capital in the creation of human capi tal». Americanjournal o[Sociology, 94:95-120. Gould, R.V. & Fernandez, R.M. (1989) »Structures ofmediation. A formal approach to brokerage in transaction networks». Sociological Methodology, 19:89-126. Granovetter, M. (1973) »Strength of weak ties». Americanjournal o[Sociology, 78(6):1360-1380. Granovetter, M. ( 197 4) Getting a job: A Study ofContacts and Careers. Chicago: The University of Chicago Press. Granovetter, M. (1985) »Economic action and social structure: The problem of embeddedness». Americanjournal o[Sociology, 91(3):481-510. Laumann, E.O. ( 1973) Bonds ofPluralism: The Form and Substance o[Urban Social Networks. New York: John Wiley & Sons. Liljeros, F. (2003) »Kontaktmönster», s. 250-255 i Ekdahl, K. & 300

Giesecke, J. (red.) Smittskyddsboken. Lund: Studentlitteratur. Marsden, P.V. (1982). »Brokerage behavior in restricted exchange networks », i Mars den, P.V. & Lin, N., Social structure and network analysis. Beverly Hills: Sage. Milgram, S. (1967) »The small world problem». Psychology Today, 1(1): 6o-67. Newcomb, T .M. ( 1961) The acquaintance process. New York: Holt, Rinehart and Winston. Putnam, R.D. ( 1993) Making Democracy Work. Civic traditions in modern Italy. Princeton: Princeton University Press. Putnam, R.D. ( 2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival ofAmerican Community. New York: Simon & Schuster. Rydgren, J. (2004) »Mechanisms of Exclusion: Ethnic Discrimination in the Swedish Labour M arket». journal ofEthnic and Migration Studies, 30(4):697-716. Simmel, G. ([1908]1992) Soziologie: Untersuchungen iiberdie Formen der Vergesellschaftung. Frankfurt am Main: Suhrkamp. White, H.C. (1992) Jdentity and Control. A Structural Theory ofSocialAction. Princeton, NJ: Princeton University Press.

JO l

11.

Konkurrens, nisch, förändring av Charlotta Stern Inledning Ekologi är vetenskapen om relationen mellan organismer och deras omgivning (se exempelvis Vandermeer & Goldberg 2003), och syftet med det här kapitlet är att belysa hur ekologin kan hjälpa oss att förstå och förklara mänskliga kollektiva fenomen. I biologisk ekologi studerar man populationer av organismer och deras tillväxtmönster (som summan av både nativitet och mortalitet), men också mönster i nativitet och mortalitet i sig. Omgivningen en population befinner sig i är den huvudsakliga källan till resurser, och resursernas tillgänglighet och begränsningar påverkar populationen. Om det blir för många organismer uppstår konkurrens om resurser och då slås svaga organismer ut. Om omgivningens resurstillgång varierar och hur variationen ser ut påverkar också populationens utseende. Självklart påverkar också organismer varandra - Darwins berömda »we b of life » påminner oss om detta. Kapitlet handlar inte om individer utan om kollektiv. Avgränsningen till kollektiv kan motiveras om man tänker sig att sociologins huvudsakliga uppgift är att förklara variationer i kollektiva handlingar, institutioner och formella organisationer (se exempelvis Hechter 2000 ). Kapitlet fokuserar på amerikansk ekologisk teori och organisationsekologi i synnerhet. Anledningen till avgränsningen är att ekologisk teori haft störst genomslag i amerikansk sociologi, och organisationsekologin är den senaste generationen av ekologisk sociologi. Organisationsekologerna har dessutom lämnat vad jag i kapitlet kallar den metaforiska användningen av ekologisk teori och i stället gått över till vad jag kommer att presentera som modellering. Mer om allt detta 303

kommer under kapitlets gång. Det finns många ekologiskt orienterade studier och jag kommer att ge exempel i samband med att olika ansatser presenteras.

Relationen mellan ekologi och sociologi På senare tid har genombrotten inom genetisk forskning och det stora intresse som följt därpå ökat intresset för biologiska förklaringar. Biologins popularitet påverkar också sociologin. Inverkan på sociologers sätt att närma sig världen visar sig i artiklar av typen »Sociologi och biologi. Vilken biologi behöver sociologer kunna?», eller »Sociologi och Biologi: Kan vi inte bara vara vänner?» Om man väljer att se disciplinerna som att de erbjuder konkurrerande förklaringar till människors beteende, verkar det som om biologerna idag har övertaget. Det här kapitlet handlar dock om ekologisk teori och dess överförbarhet på sociologiska problem, och ekologins framväxt är inspirerad av samhällsvetenskap. Under senare halvan av 18oo-talet började biologer att tänka i termer av »naturens ekonomi», där ekonomiska tankegångar om resursers knapphet eller brist (scarcity) började användas som en analogi/metafor/allegori för att förstå organiseraodet av växter och djur i naturen. Sedermera övergavs begreppet naturens ekonomi för ekologi (se Park 1936:11; Gaziano 1996:879). Också efter det att ekologiska tankegångar börjat användas inom sociologin, under sent 1910-tal, fortsatte samhällsvetenskapen att ha inflytande på biologernas sätt att närma sig världen. Den här gången var det Herbert Speneers beskrivningar av samhället som en organism som lånades in som metafor för organiseraodet av växter och djur (Gaziano 1996:88o). Ekologiska teorier verkar vara mer eller mindre populära inom sociologin vid olika tidpunkter, men ekologiska tankegångar kring (det mänskliga) samhället har funnits sedan sociologins födelse. Spencer skrev inte endast en trilogi om The Principles ofSociology, utan också en motsvarande trilogi om The Principles ofBiology. Det var han som myntade uttrycket »survival of the fittest». Durkheim använder likaledes i The Division ofLabor in Society ( 1984) metaforer och analogier hämtade från ekologin; samhället fungerar som en organism, och när populatio304

nens densitet ökar, ökar konkurrensen och därmed uppkommer specialisering (arbetsdelning).'

Klassisk humanekologi: Chicagoskolan Humanekologin är den första moderna sociologiska teori som anammar klassikernas ekologiska tankar empiriskt. Med empiriskt anammande menar jag att humanekologerna på allvar använde ekologiska teorier och samlade in fakta om samhället för att utvärdera eller testa teorins användbarhet. Den första generationens humanekologer var sociologer verksamma vid University of Chicago och medlemmar av vad som kallas Chicagoskolan. (Jämför s. 144.) Skolan påverkade starkt utvecklingen av amerikansk sociologi, inte minst på grund av att man med hjälp av ekologiska analogier kom att avgränsa och rättfärdiga sociologi som ett eget samhällsvetenskapligt ämne (se Gaziano 1996; Lyon 1999:9, 32). På 1910-talet var Chicago en modern storstad med rika bank- och affärsdistrikt och förorter - men också med etniska getton, hemlösa, ungdomsgäng och allehanda andra sociala problem. Chicagoskolans sociologer studerade med ekologiska begrepp som utgångspunkt dels storstaden som fenomen - hur olika typer av grannskap växte fram, hur grannskap förändrades, hur nya grannskap lades till i en långsam spontan process - och dels storstadens konsekvenser - hur den urbana miljön skapade nya livsstilar. Människan förändrades alltså av att leva i staden och dessa »nya» människor studerades också; man gjorde i princip antropologiska studier av vad man kallade naturliga områden i staden, detaljerade beskrivningar av livsstilar och markanvändning vilka återfinns i exempelvis: The Ghetto (Wirth 1928), The Hoho (Anderson 1923), Thejackroller (Shaw 1930) och The TaxiDance Hall (Cressey

' Att se samhället som ett system som består av delar (organisationer exempelvis) som påverkar varandra kan hänföras till den metaforiska användningen av ekologi (till exempel Ahrne 1990; 1994). Även en icke-systembaserad tradition som nyinstitutionell organisationsteori har ekologiska inslag. Särskilt finns paralleller vad gäller omgivningsberoende, den naturliga synen på organisationen (jämför Scott 1987) och begrepp som isomorfism (Powell & DiMaggio 1991). 305

1932 ). En slutsats var att oavsett vilken typ av grupp man studerade, normala eller avvikande, judar, svarta, gäng, vagabonder, ungdomar etcetera, så fann man att sociala grupper formade sina egna sociala världar, där medlemmarna framför allt umgicks sinsemellan, hade distinkta värderingar och trossatser, egna sätt att tala och typiska sätt att bete sig på (Fischer 1984). Chicagos humanekologer som Park, McKenzie och Burgess såg det som sociologins uppgift att efter bästa förmåga försöka isolera ekologiska faktorer och beskriva de typiska konstellationer av människor och institutioner som samarbetet mellan olika ekologiska krafter skapar (Park 1925:1-2; McKenzie 1925:63-64). Burgess ekologiska modell över stadens struktur och tillväxt uttrycker väl hur humanekologerna arbetade på den tiden (se figur 11:1 nedan). Burgess tänkte sig att staden i princip bestod av fem zoner, där varje zon identifieras av den dominerande användaren. I den första zonen, det centrala affärsdistriktet, finner man nästan utan undantag stadens

//

_________________

\

\. o _) ',

II _, ........................... ''

Figur 11:1. Burgess ekologiska modell över stadens struktur och tillväxt. Källa: Burgess 1925. 306

ekonomiska, kulturella och politiska centrum och de mest åtråvärda och värdefulla fastigheterna. Just utanför zon 1 finns det oftast ett område i omvandling (zon 2) där man finner affärer och tillverkning. I den tredje zonen finns bostadsområden för arbetare som flytt omvandlingsområdets kaos men vill bo i närheten av sina arbeten. Utanför zon 3 finner man mer exklusiva bostadsområden: flerfamiljshus där högreståndsfamiljer är bosatta eller distrikt med exklusiva enfamiljshus. Ännu längre ut, utanför stadens gränser, finner man pendlarzonenförortsområden, satellitstäder- inom en 30 till 6o minuters resväg till zon 1 (Burgess 1925, so; järnför McKenzie 1925:66-68). Staden förändras och växer genom att en zon invaderar närmaste zon utanför den (Burgess 1925:so; McKenzie 1925:74-76). Det centrala affärsdistriktet växer genom att invadera omvandlingszonen, som i sin tur invaderar arbetarzonen och så vidare till dess att en ny version av staden har stabiliserats. En invasion möjliggörs av en innovation en ny industri eller ett nytt transportmedel - som lösgör nya resurser och upphäver jämviktsläget. Invasionen sker genom att mark eller fastigheter köps upp, fredligt men inte nödvändigtvis utan konflikter. Zonens ursprungliga invånare kan på olika sätt försöka protestera. Konkurrensen vinns dock av den med störst betalningsförmåga. Zonerna kallades naturliga områden och deras gränser kunde urskiljas med hjälp av värdet på mark eller av hyrans storlek. Befolkningen segregeras dock också efter grupptillhörighet; även livsstilsskillnader påverkar stadens zoner. Eftersom staden består av ett antal heterogena grupper som befinner sig inom samma geografiska område, tänkte man sig att skillnader i livsstilleder till att grupperna sorteras över tid vilket leder till kulturella kolonier: Chinatowns, arbetarkvarter och »red-light districts» etcetera. Den spontana, långsamma anpassningen sker genom en process av individuell migration (McKenzie 1925:68). Samhället ökar i storlek till dess att en övre punkt där populationen överstiger den ekonomiska basen - omgivningens så kallade bärandekapacitet - nås (se McKenzie 1925:68). Ibland överstigs bärandekapaciteten, i så kallade »boom towns » ; ibland minskar bärandekapaciteten vilket leder till stagnation och emigration av yngre och driftiga individer ( McKenzie 1925:71). Ekologins begrepp hjälpte humanekologerna att fokusera på gene-

rella processer som resurser, konkurrens, selektion och heterogenitet och genom att använda dessa begrepp kunde många olika fenomen förklaras. Idag återfinns inspiration från Chicagoskolans ekologi inom exempelvis studier av etnisk konkurrens och etniska konflikter. Chicagoskolans humanekologi var oerhört framgångsrik. Efter femton, tjugo år skrevs översiktsartiklar som belyste olika sorters humanekologi ( Quinn 1940) och kritiska artiklar som efterlyste eftertänksamhet och utvärdering (Alihan 1938; Gettys 1940 ). Den främsta företrädaren för den andra generationens humanekologi eller neo-klassisk humanekologi (Hannan & Freeman 1989:93) ärAmos Hawley (1944; 1950; 1992). Han påpekade att humanekologer missat en viktig ekologisk analogi, nämligen att anpassning till omgivning var ett kollektivt fenomen som endast var möjligt genom organisering (Hawley 1992:6). Hawley kritiserade också de samtida humanekologernas betoning av konkurrens som drivkraften framför andra för att förstå samhällens utveckling.

Organisationsekologi Den ekologiska organisationsteorin fick sitt genomslag i slutet av 1970-talet, ungefär samtidigt som nyinstitutionell organisationsteori (Meyer & Rowan 1977) och kritisk organisationsteori (Braverman 1974) slog igenom. Alla tre teorierna kan ses som en reaktion mot organisationsteorins syn på organisationer som rationella »maskiner» som konstrueras och finjusteras för att på effektivaste sätt nå organisationens mål. För det är helt klart så att en ekologisk teori om organisationer problematiserar en del av vårt vardagstänkande kring organisationer. Det vardagliga antagandet att organisationer finns för att de är bra sätt att uppnå särskilda mål på ifrågasätts, åtminstone retoriskt, och i stället förutsätts det viktigaste målet för en organisation vara att överleva (ett antagande som nyinstitutionell teori för övrigt delar). Organisationer är inte heller så lätta att anpassa som vi oftast tänker oss att de är. Framför allt betonar ett ekologiskt perspektiv att organisationer präglas och bär med sig spår av de villkor som gällde när organisationen skapades (jämför Stinchcombe 1965). Givet att överlevnad är det primära målet för alla organisationer och präglingen vid födseln är svår 308

att förändra, blir organisationer analoga med biologiska organismer. Att organisationer fungerar som organismer är naturligtvis inte sant i varje enskilt fall, men förenklande antaganden av det här slaget fungerar om det, så att säga, är sant i genomsnitt - på det stora hela taget finns det tillräckligt stora likheter för att antaganden om likheter mellan organisationer och organismer fångar gemensamma och verkliga processer. Om syftet vore att studera en enskild organisation skulle antagandena vara alltför enkla för att fånga verkligheten. I verkligheten är organisationer någorlunda målstyrda och anpassningsbara. Ekologiska studiers syfte är i stället oftast populationen av organisationer. Man fokuserar på de olika organisationernas förhållande till sin omgivning och andra organisationer i den.

N

BK

Tid Figur 11:2. En organisationspopulations tillväxtfas som den teoretiskt förväntas se ut.

Ekologisk organisationsteori antar att organisationers framgång framför allt bestäms av omgivningens utseende och inte av den enskilda organisationens egna handlingar. Fokus för vad som är intressant att studera förskjuts därmed från den enskilda organisationen till hela populationen av organisationer. En organisationspopulation är exempelvis alla bryggerier, banker eller fackföreningar inom ett land eller en region - alla organisationer som har samma eller i alla fall liknande mål. Organisationsekologiska studier följer populationer av organisationer över tid och studerar tillväxtmönster. Man har funnit generella mönster för hur en population utvecklas över tid (se exempelvis Singh & Lumsden 1990 för en uppsummering). Generellt finner man att tillväxten i antal organisationer, N i figur 11:2, och vad man kallar organisationens densitet, är låg initialt för att sedan explodera när organisationen blivit etablerad. En ny organisationsform har blivit etablerad när den är tagen för given i sin omgivning; man menar att organisationsformen har blivit legitim (se Hannan & Carroll1992:33-37). Men den explosionsartade tillväxten leder över tid till konkurrens om resurser (se Hannan & Carroll 1992:J0-33). I varje omgivning finns det en övre gräns för hur många organisationer som kan överleva på resurserna, omgivningens bärandekapacitet, BK i figuren, och om bärandekapaciteten överstigs, kommer icke-anpassade organisationer att slås ut. Icke-anpassade organisationer behöver inte nödvändigtvis vara mindre effektiva eller sämre än anpassade organisationer (se Hannan & Carroll1992:29 ). Anpassade organisationer är helt enkelt bara mer i linje med vad omgivningen kräver. Det heter inte utan anledning »survival of the fittest» och inte »survival of the best». När densiteten är nära omgivningens bärandekapacitet, stabiliseras tillväxten och man kan teoretiskt tänka sig att populationens storlek i princip når ett jämviktsläge, som vid oförändrade förutsättningar kommer att vara någorlunda stabilt. Tanken är alltså att organisationspopulationers utveckling, i likhet med populationer av organismer, styrs av en selektionsprocess vars underliggande processer är legitimitet och konkurrens. Processernas inverkan på organisationspopulationer förutsäger (predicerar) specifika mönster mellan densitet och tillväxt, densitet och nybildande av orgaJ lO

Legitimitet

i Konkurrens

_//....---r·----,_ _ _~ // /

'

' ''

''

'

' ''

''

'

' ''

''

'

' ''

'

'

i

,,' ,,

~

: :

Nybilihnd