Att kräva livet åter : Ursprungsfolkens kamp för sin miljö och kultur [PDF]

Zitiervorschau

ATT KRÄVA LIVET ÅTER Ursprungsfolkens kamp för sin miljö och kultur

J) IWGIA

P ease don't remove

IWGIA .

♦

ATT KMWI llVl:T 11IT!!'.et

•

Ursprungsfolk i kamp för sin miljö och kultur

ffl:MntON

Ulf Johansson Dahre

Agora/lWGIA•l..undagruppen for ur,prvng,folk

Förord

Den här artikelsamlingen bygger på en foredragsserie om ursprungsfolk och miljöfrågor som "IWGIA-Lundagruppen för ursprungsfolk", anordnade i Lund under 1995 och våren 1996. Föredragsserien var ett försök att uppmärksamma och diskutera en allvarlig och ofta förbisedd miljökonflikt i många delar av världen. Inspirerad av det mottagande som föredragen fick och den entusiasm som föredragshållarna och författarna visade infor ämnet, ansågs det värt att dokwnentera debatten och de intressanta spörsmål som togs upp.

Rcdaktö.-: Ulf Johansson Dalu,: Copyright: Fllrl~ngcn Agora och författarna, Luud, 1997

Omslag Borislav Kresojevic T,yck: Rcpro cenlrlllen, Lunds wtiversitet, 1997.

.Aib=' Fllrla~rcningen Agora,c/oMiljobiblioteket, Box 1092, 221 OJ Lund

Att samla en diskussion om en del av dagens miljöproblem i en pubhkation kräver stöd och bistånd från många håll. Utan detta hade resultatet blivit mindre tillfredsställande eller kanske helt uteblivit. Först och främst måste man skänka en tanke till författarna som visat tålamod under redaktionsarbetet och bidragit med värdefulla synpunkter; UlfLundwall på Studiefrämjandet i Lund har förtjänstfullt bidragit till bokens tillkomst, genom stöd till projektet, vilket var en förutsättning för slutförandet; IWGIA i Köpenhamn för att de lånat ut fotografier till Eva Karstens artikel; Rhodos förlag i Köpenhamn, för tillåtelse att kopiera fotografier ur Tuxens "Et sted ved Amazonas", även det för Eva Karsten; samt British Library i London, som givit tillstånd att införa ett fotografi i Beppe Karlssons artikel. Boken är publicerad med stöd från SIDA

Lund i maj I 997

Ulf Johansson Dahre

Innehåll Inledning UlfJohansson Dahre "Common Heritage of Mankind": Den internationella debatten om bevarandet av vissa naturliga och kultmmiljöer och dess påverkan på w-sprungsfolkens liv Gracie/a•Hilda Ratti de Carbonari

6

Miljökamp hos Mi'kmaq: Identitet och politik AlfHornborg

30

Kampen om naturen i Arktis: Arktiske folk og deres hjemland under pres Frank Sejersen

39

Etik eller energi: Miljöproblem, modernitet och olika rationaliteter hos sociala aktörer i Chile, Sergio Cuadra

51

Projekt Tiger: Naturvård och ursprungsfolk i Indien Beppe Karlsson

16

Amazonas - I en kamp för livet: Indianer mot exploatörer Eva Karsten

91

Ainu och naturen Katarina Sjöberg

122

Ursprungsfolkens rätt till kultur och miljö UlfJohansson Dahre

136

Annex 1. lndigenous Peoples Earth Charter (The Kari-Oca Declaration)

156

2. Utdrag ur; 1992 års Rio-deklaration om miljö och utveckling

162

3. Agenda 21, kapitel 26: Recognizing and strengthening the role of lndigenous People and their communities

162

Inledning Ulf Johansson Dahre

Vår kultur år en hård i härden glöder bränder Från bränder stiger rök som lockar Blås på bränderna så de inte slocknar! Rör om så det lyser till! Lägg på ved och ris så glöden orkar vänna och vår kultur fortleva! (Eldplatsen, av Paulus Utsi)

Mångå inslag i vår samtida politik har att göra med behovet av och ibland kravet på kulturell identitet. Detta utgör en av krafterna bakom de senaste årens etnifiering av rörelser för landrättigheter, politiskt och kulturellt Självbestämmande, och inte minst rätten till miljön och en hållbar utveckling av naturresurserna. Idag när konflikterna om utvinningen . av naturresurserna når till platser på jorden, som för bara några årtionden var tämligen orörda, har frågan om ursprungsfolkens rätt till miljön, som en betingelse for överlevnad, blivit alltmer påträngande. För de flesta ursprungsfolk i världen har miljön en dubbel betydelse. För det första har den naturliga miljön en ekonomisk betydelse. Resurserna ger förutsättningen för den fortsatta fysiska överlevnaden för människorna. För det andra är miljön ett hemland: den fysiska, historiska, och ofta mytiska plats med

lnlcdlling

Ulf Johansson Dahre

vilken gruppen identifierar sig. Utan denna plats är gruppens kulturella överlevnad hotad. Som artiklarna i den här boken visar är frågan om miljön, resurserna och användandet av dessa, intimt sammankopplad med frågan om rätten till marken. Historiskt sett har ursprungsfolken blivit jordlösa genom kolonisering av marken. Sedan andra världskriget har den ekonomiska utvecklingen och den eskalerande globala integrationen av produktion och konsumtion även ökat trycket på den återstående marken som ofta är belägen i områden där ursprungsfolken lever. Den internationella kommissionen "Independent Commission on International Hwnanitarian Issues" rapporterade för några år sedan om fortsatta intrång på ursprungsfolkens marker; " ... the number ofincursions into indigenous peoples' lands has escalated worldwide. Once thought of as barren wastelands of little economic and political value, indigenous tenitories have now been identified as areas ofvital national and even international importance. The last frontiers of forest, desert, mountain and tundra are now being opened up like so many pearl oysters... With no untroubled or uncoveted regions to retreat to, the native inhabitants have been forced to accept these invasions reluctantly. or else fight back" (ICilll, Indigenous Peoples: A Global Quest for Justice. London: Zed Books, s 23) Ursprungsfolken har under många år förlorat sina liv, men kräver det åter. I slutet av den väg som det moderna samhället följt i sin strävan efter mer och billigare naturresurser och en lagliknande och universellt bindande syn på miljö och moral, står urspnmgsfolken idag infilr det paradoxala att de förväntas hjälpa till att rädda miljön, åtminstone på pappret, och ta ansvaret för sina handlingar. Något som västländerna själva inte lyckats med.(se Agenda 21, kap.26) Ett ansvar som ursprungsfolken aldrig ryggat för, utan fråntagits i moderniseringens namn. Ursprungsfolken har under många år uppmanats att överge sina 'primitiva' traditioner. De skulle besparas osäkerhetens kval i ett modernt organiserat samhälle, i vilket det västerländska så kallade rationella förnuftet ensamt skulle styra. Detta var inte möjligt, som vi nu alla förstår. Försöket att göra alla människor, inklusive urspnmgsfolken, till universella individer, samtidigt som löftet att samtidigt göra dem fiia slog fel. Idag söker ursprungsfolken inflytande över sin egen utveckling, men det finns många hinder. Konflikten om miljön är ett av dessa.

2

•••

Artiklarna har tre centrala teman som förenar dem: för det första, sambandet mellan miljö och etnisk/kulturell identitet, för det andra, problematise• randet av kulturbegreppet och fur det tredje, de olika synsätten på den naturliga miljön som framkommer i konflikten mellan å ena sidan ursprungsfolkens strävan för inflytande över resurserna på sina områden och å andra sidan den västerländska moderna ideologins kommersialism och utvecklingstänkande. Folkrättsjuristen Graciela Hilda Ratti de Carbonari visar i den inledande artikeln hur det statshegemoniska världssamfundet funnit användning för diskursea "common heritage of mankind" som en universallösning på en del av miljöproblemen i världen. Genom att utse vissa områden som internationella intressen, där staternas suveränitet över land och naturresurser skall sättas ur spel, hoppas man på att regnskogsaverkningen stoppas, växthuseffekten begränsas eller att ökenspridningen avtar. Samtidigt visar exemplet på hur ursprungsfolken som lever i dessa föreslagna globala gemensamma reservat, återigen är åsidosatta. Det finns inte plats för människor, är det ironiska budskap som ursprungsfolk världen över möter när världssamfundet skall finna lösningar för en hållbar utveckling för att rädda miljön. Men som hon argumenterar; det är först som människorna blir delaktiga som miljöproblematiken kan ta sin lösning. Och dessa lösningar behöver inte se likadana ut på alla platser i världen. Ursprungsfolkens strävan efter landrättigheter, utökat politiskt självbestämmande och rätt till miljön, har ofta att göra med behovet av och kravet på kulturell identitet. Socialantropologen och humanekologen Alf Hornborg visar att Mi'kmaq-indianernas kamp för sin miljö är nära sammanbunden med deras behov och krav på en egen kulturell identitet. När storsamhällets jakt på naturresurser hotar Mi'kmaqs fysiska överlevnad hjälper den kulturella identiteten till att forma en strategi för motstånd. Men kampen om miljön blir inte bara en kamp ilir fysisk överlevnad. Den blir också en process där den egna identiteten stärks i förhållandet till de yttre påtryckningar som gruppen utsätts för. Samtidigt vill Hornborg understryka att identitetsdebatten inom dagens samhällsforskning har fört med sig en autenticitetsproblematik Socialantropologen Frank Sejersen, menar i sin diskussion om Inuiternas miljöproblem, att både utvecklingsmodernisterna och de grupper som förespråkar miljökonservering utgör hot mot ursprungsfolken. Deras respektive modeller beaktar inte människor som använder sig av de resurser, som de från helt olika utgångspunkter omhuldar, men som de inte anser vara ursprungsfolkens sak att ta hand om. Att se på naturen, antingen som "frontier" eller "wildland" är enligt Frank Sejersen båda paternalistiska perspektiv som förlorar det viktiga konstaterandet att den arktiska miljön där Inuiterna bor, faktiskt är deras "homeland", en plats där de lever och använder naturens resurser och relaterar sin kulturella identitet till . l

Ulf Johansson Dahre

I socialantropologens Sergio Cuadras artikel möter vi Mapucheindianema i Chile som bedriver en till synes hopplös kamp mot utvccklingsprojektet -dammbygget i Bio-Bio-floden. Han visar h~ okän~ligt det modernistiska utvecklingstänkandet kan vara når det hamnar I konflikt med ursprungsfol.ket på platsen där dammen är belägen. Vad som kommer fram är hur dessa storskaliga projekt, som ofta är tänkta att betjäna de urbana miljöernas människor, inte till någon del beaktat ursprungsfolkets ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar för överlevnad. Snarare visar hanteringen av projektet på ett systematiskt undanhållande av fakta som talat mot projektets genomförande. Beppe Karlsson, socialantropolog, visar i sin artikel "Projekt tigerNaturvård och ursprungsfolk i Indien" konsekvenserna av en natur- och djurvård där ursprungsfolket inte längre fatt plats eller riskerar att fä lämna sin plats för de "högre" miljövärdena. När tigern skall räddas har ursprungsfol.ken som bott i dess närhet ingen funktion att fylla enligt denna strategi. Han påvisar att tanken på att skapa orörda reservat för djur och natur kanske inte fungerar så bra. Den polisiära naturvården har sin begränsning och i Indien höjs idag röster för ett lokalt folkligt deltagande i natur- och viltvårdsarbetet. Det talas idag om en harmonisering mellan ursprungsfolken och tigerreservatens behov. I sitt exempel tar Beppe Karlsson upp konflikten metlan Rabhas-folket och etablerandet av Buxa tigerreservat, i nordöstra hörnet av Västbengalen. Han tar upp den grundläggande frågan vem som har rätt titt skogen, och kan man samtidigt bedriva naturvårdspolitik och en politik som syftar till att stärka ursprungsfolkens kulturer och samhällen? Eva Karsten, sociolog och socialantropolog, diskuterar kampen för livet i Amazonas när exploateringen av naturresurserna når allt längre in i den förut så ogenomträngliga skogen. Exploateringen hotar både ursprungsfolken och miljön. Ett av de största problemen fur indianerna i Amazonas är de stora oljefyndigheterna. För indianerna är oljan ett hot inte bara mot livet utan även mot deras kulturella överlevnad. Hoten mot indianerna har emetlertid funnits sedan kolonisatörerna var övertygade om att finna El Dorado i Amazonas. Dagens El Dorado symboliseras av det svarta guldet. Med oljan kommer skogsskövlingen och vägbyggen, vilka tillsammans utgör oöverstigliga problem för indianerna. Eva Karsten visar emellertid att det finns positiva tecken for framtiden. Ett ambitiöst handlingsprogram har tagits fram av indianerna i Ecuador som, om det följs, kan motverka en del av de negativa konsekvenser som de stora oljeexploateringsprojekten fört med sig. Det väsentliga i handlingsprogrammet är att Amazonas inte skall bli ett område för ohämmad exploatering av de stora multinationella foretagen eller ett naturreservat. Amazonas skall fortsätta vara en skog där människor, djur och natur kan fortsätta leva i en hållbar utveckling. 4

Inledning

Katarina Sjöberg, socialantropolog, belyser i artikeln "Ainu och naturen" hur den japanska majoritetsbefolkningens expansion påverkar Ainu på Hokkaido i norra Japan. Hon fokuserar i sin artikel på hur Ainu agerar i en situation där deras miljö och resurser ställs under intensiv exploatering av olika slag. Hon argumenterar för att Ainus inställning till naturen och naturresurserna inte bara är ett uttryck för en kulturtradition, utan att den påverkats även av diskrimineringen de utsatts för på olika områden under lång tid. För att stärka sin identitet och position i det japanska samhället och för att rädda miljön där de lever ät Ainu idag aktiva motståndare mot projekt som exploaterar naturresurserna de själva är beroende av fur sin kulturella överlevnad. Ett led i detta är också att befästa sin särart genom en satsning på kunskap om egna traditioner och värderingar. De problem som vi sett ursprungsfolken möter når resurserna i deras områden exploateras leder till frågan om det finns något sätt att på politisk eller juridisk väg leda in denna for ursprungsfolken negativa utveckling, till en hållbar utveckling, för att nämna huvudtemat vid 1992 års Rio-konferens om miljö och utveckling. Folkrättsjuristen och socialantropologen Ulf Johansson Dahre försöker i artikeln "Ursprungsfolkens rätt till kultur och miljö" att belysa försöken att, dels göra miljöfrågan till en fråga om en mänsklig rättighet för ursprungsfolken, dels att i ett rättsligt perspektiv se miljön som en del av deras kulturer.

Common Herilage of Maokind

"Common Heritage of Mankind" Den internationella debatten om bevarandet av vissa naturliga och kulturmiljöer och dess påverkan på ursprungsfolkens liv Graciela Bilda Ratti de Carbonari

Människan måste ständigt sammanfatta erfarenheter och försätta att skrida framåt. Men i sitt framåtskridande både skapar och skapas människan av sin miljö, som ger henne livsuppehälle och möjligheter till intellektuell, moralisk och social utveckling. Genom den snabba utvecklingen av vetenskap och teknik har människan tätt en oerhörd makt att furåndra sin omgivning på oräkneliga sätt i en omfattning utan motstycke. Vi ser runt omkring oss växande vittnesbörd om skador som människan orsakat i många områden på jorden: farliga föroreningar i vattnet, luften, jorden, på levande varelser; och furstörelse och uttömmande av oersättliga naturtillgångar.2

.

"Territory and possessions are at stake, geography and power. Everything about human history is rooted in the earth, which h as meant that we must think about habitation, but it has also meant that people have planned to have more territory and therefore must do something about its indigenous residents. At some very basic levet, imperialism means thinking about, settling on controlling land that you do not possess, that is distant, that is lived on and owned by others. For all kinds of reasons it attracts some people and often involves untold misery for others". (Edward W.Said)

Inledning

I våra dagar är det möjligt att utforska och exploatera områden på jorden som för ett antal år sedan var oåtkomliga för människan. I jakten på tillgångar och ökat materiellt välstånd har människan våldfört sig på och skadat naturen till den grad att man riskerar att äventyra den mänskliga artens överlevnad eller livet på jorden överhuvudtaget.

Man måste komma ihåg att jorden faktiskt är en värld där outforskade eller obefolkade områden i verkligheten inte existerar. Eftersom ingen människa är utanför eller bortom geografin, kan ingen människa känna sig fullständigt befriad från kampen över geografin. Kampen är komplicerad och intressant därför att det handlar inte bara om soldater och kanoner, men om ideer, föreställningar och fantasier. 1 Jorden håller på att bli för liten för människan. Dess tillgångar av olika slag håller på att tömmas och det är omöjligt att öka naturresursförbrukningen i den takt man har vant sig vid.

6

Tron på människan som skild från och berättigad att härska över naturen utgör inte bara skillnaden mellan traditionella och s.k. civiliserade samhällen. Den är grundfurutsättningen fur den västerländska civilisationens historia. Utvecklingen inom de vetenskapliga och tekniska domänerna har öppnat möjligheter att ur havsområden. regnskogar, Antarktis, mm, •som i stor omfattning hade skonats från den moderna människans olyckliga böjelser• utnyttja och utvinna inte bara föda utan även värdefulla kemiska ämnen och mineraltillgångar. Detta leder i sin tur till en väsentlig fråga när det gäller miljöskydd. Ambitionen efter FN:s Konferens om miljö och utvecklingen •Rio de Janeiro, juni 1992· (härefter Rio Konferensen) var att fä igenom ett internationellt handlingsprogram för att komma åt de globala miljö ·och fattigdomsproblemen. Den centrala fråga var • och är fortfarande • att hitta ett sätt att tillämpa, det i Brundtlandsrapporten centrala målet, om en "uthållig utveckling". 3 Begreppet "uthållig utveckling" och enligt den nämnda rapporten innebär att dagens människor inte skall använda jordens resurser och tillgångar på ett sådant sätt att kommande generationers existens komprometteras. Detta måste uppfattas i ett globalt perspektiv, d.v.s att alla världens medborgare har skyldighet att förvalta, med betoning på förvalting, resurserna för nuvarande och kommande världsmedborgare.4 Begreppet hållbar utveckling innebär gränser eller begränsningar •inte absoluta gränser utan sådana som sätts av samhällsinstitutionerna, av naturresurserna och av biosfärens förmåga att tåla effekter av människans olika verksamheter. En hållbar utveckling fordrar att man tillgodoser alla människors grundläggande behov. En hållbar global utveckling fordrar att de länder och medborgare som har det väl ställt anammar livsstilar, som ligger inom jordens ekologiska ramar •i sin energianvändning, och i sin slösaktiga komsumtion, etc. '7

Gniciela H. Ratti de Carllooari

En värld där fattigdomen finns kvar kommer alltid att vara utsatt for ekologiska och andra katastrofer. Det kan inte påstås att en hållbar utveckling är ett fixerat balanstillstånd, utan snarare en process i ständig förändring inom vilken resursutnyttjande, investeringarna, den teknologiska utvecklingens inriktning och institutionella förändringar sker i samklang med dagens såväl som morgondagens behov. 5

FrAn suverlnitet till samarbete: Mänsklighetens gemensamma arvedel Ett nytt begrepp har etablerat sig inom folkrätten: "Mänsklighetens gemensamma arvedel" (Common Heritage of Mankind), ett begrepp som utgör en milstolpe i det internationella samarbetets historia. Principen utgör ett nytt sätt att fördela världens resurser och, som läsaren kanske redan har gissat, är den ett llirslag av utvecklingsländerna.6 Som det sägs ovan, kan mänskligheten idag disponera över områden som aldrig förr. Områden som bara kan utforskas och exploateras genom att göra storskaliga satsningar, både när det galler finansiella och tekniska resurser. Dessa nya intresseområden finns utanför staternas jurisdiktion, de utgör mänsklighetens tillgångar res communis omniwn. Den tekniska och vetenskapliga utveckligen har öppnat vägen för att utvinna och tillgodogöra sig de resurser som finns utanför staternas kompetens. Förvaltningen av de gemensamma områdena och resurserna befinner sig på olika utvecklingsstadier, liksom uppfattningarna om hur gemensamma dessa områden/resurser är.7 Denna utveckling kräver internationellt samarbete och internationell solidaritet för att förhindra, i vissa fall, att bestämda resurser och arealer inte överutnyttjas. Trots de historiska fluktuationerna, finns det ett konstant element: mänsklighetens gemensamma intressen. De traditionella fonnerna av nationell överhöghet, suveränitet, ställer till särskilda problem när det gäller förvaltningen av de globala, gemensamma resurser och de ekosystem som vi alla delar. För att förstå begreppets implikationer bör man titta närmare på de traditionella principerna när det gäller territoriella anspråk och förvärv av territorium.

Mark och Makt "För inte så länge sedan fanns det två miljarder invånare på jorden, varav fem hundra miljoner människor och en och en halv miljard infodingar".B g

Common Heritagc of Mankind

När Christoffer Colombus landsteg i Amerika 1492, bodde där 54 miljoner människor, som genom en social konstruktion omvandlades till 9 infödingar. Varför skilja mellan människor och infödingar? Europa behövde ett argument, ett juridiskt sådant - för att kunna tillgodogöra sig de territorierna som beboddes av ursprungfolk. Om dessa territorier var ockuperade av folk som ansågs vara mindre värdiga, inte intelligenta nog för att kunna jämnställas med människor, då fanns det inget hinder för att betrakta dessa områden som terrae nullius, eller landet som inte tillhörde någon. (människorna.) Doktrinen om terrae nullius, såsom den tillämpades långt in på 1900-talet ansåg territorier som befolkacks av ursprungsfolk som om de vore obebodda och dänned utgörande föremål för en juridiskt sett, helt godtagbar ockupation. 10 När de europeiska staterna kom till Amerika och "upptäckte" kontinenten, var den gällande principen: prior en tempore, potior in iure, eller först till kvarn... Det enkla faktum att ett territorium upptäcktes gav det upptäckande landet territoriella rättigheter över området, detta skedde oberoende av om dessa områden var bebodda eller inte. Många gånger räckte det med ett symboliskt besittningstagande, t.ex. genom att hissa upp landets flagga eller att skriva i sina reseskildringar att man hade fått syn på ett land, etc. Men en verklig utveckling, när det gäller folkrättsliga principer, skedde under artonhundratalet. Under denna tid stadfästes de allmänna reglerna om rätten att kolonisera. 11 Det Internationella Samfundet var begränsat till en sluten europeisk klubb. 1878, i anslutning till Berlinkongressen, sa Bismark att "endast Europa har rätt att stadfästa sjålvständigheten, följaktligen måste man ställa sig frågan under vilka omständigheter man tar ett sådant betydelsefullt beslut". 12 Inom doktrinen skilde författarna mellan civiliserade, halv-civiliserade och icke-civiliserade stater. Endast de förstnämnda utgjorde det internationella samfundet. De halv-civiliserade i vilka Kina, Persien och Siam ingick, hörde inte till det internationella samfundet mer än när de hade ingått överenskommelser med de civiliserade staterna. Den återstående delen av befolkningen hörde till de icke-civiliserade. Förhållandet mellan de sistnämnda och de civiliserade var av en sådan karaktär att det internationella samfundet kunde dra nytta av sin de facto makt. 13 Från och med Berlinkonferensen 1885 bestämde de europeiska staterna samt USA och Turkiet, att upptäckten var otillräcklig för att kunna göra anspråk på territoriet, utan det som var avgörande var effektiv ockupation: "In 'classical' international law the 'physical dimension' of State activity was regulated in fairly simple terms: the earth, sea, and air were divided into areas subject to the sovereign authority of States on the 9

Common Hcritage of MankiDd

Graacla H. Ratti de Cmbonari

principles that: 1) whoever possesed a tenitory and exercised actual control over it acquired a legal title; 2) as far as terrae nullius, that is, areas subject to no one, were concerned, mere discovery on the principle 'first come first serve'. was not enough, for actual display of sovereignty couples with the intent to wield authority were needed. 0n the strength of these principles the whole planet became gradually 14 subject to the rule of one or other sovereign State". Markområden där ursprungsfolken levde/lever konfiskerades. Genom att deklarera att det mesta av marken bortom Europa var tom, kunde kolonialstater göra anspråk på all mark som inte var bebyggd eller användes för pennanent jorbruk.15 Detta var ännu mer påtagligt efter Berlinkonferensen om 16 uppdelningen av den afrikanska kontinenten. Med några penndrag på kartan lade stater för egen räkning beslag på jordens skogar, våtmarker, torra betesmarker, bergssluttningar, vattendrag, vilt, fiske och mineraler. Resultatet för 17 de afrikanska folken blev att de berövades sin frihet och sina tillgångar. Domaren Mohammed Bedjaoui har funnit att begreppet terrae nullius haft olika betydelser och han kan se tre huvudsakliga epoker: I) Romerska antiken, när allt territorium som inte var romerskt var nullius, 2) Upptäckstiden l 500-talet och fram, när allt territorium som inte tillhörde en kristen suverän var nullius, 3) 1800-talet när allt territorium som inte tillhörde en s.k civiliserad stat betraktades som nullius. 18 Enda undantaget när det gällde fördelningen av tenitorier utgjordes av det fria havet som var öppet for alla stater såsom res 19 communis omnium. Att ett område uppfattas som allmän egendom innebär inte nödvändigtvis att iden är samfundsorienterad, utan det som är utmärkande är att var och en av de stater som utgör det internationella samfundet kan använda dessa områden for egna ändamål och intressen. I praktiken är det inte fattiga länder som kan dra stora fordelar när det gäller ekonomiska, handelmässiga och militära aspekter, av självklara skäl. Kontentan är att ju mäktigare ett land är, desto större chanser har det att göra anspråk på tenitorium och därefter utöva suveränitet på, eller tillgodogöra sig de rikedomar som finns utanför gränserna för nationell jurisdiktion.

Begreppet "den gemensamma arvedelen": En kort historisk bakgrund Första gången, som iden om ''heritage of mankind" formulerades, var i slutet av 1800-talet av den franske folkrättsexperten Albert de Lapradelle. För honom var det möjligt att fin-estålla sig att det öppna havet utgjorde 20 mänsklighetens arvedel eftersom dessa områden var res communis. 10

I stadgan för Förenta Nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) antagen i London 1945, uppträder for forsta gången, inom ramen för ett internationellt instrument, begreppet -mänsklighetmed följande lydelse:

" .. .i syfte att genom mellanfolkligt samarbete på utbildningens, vetenskapens och kulturens områden främja internationell fred och mlinsklighetens gemensamma vlilflrd, for vilka syften Förenta • nationernas organisation upprättats och vilka dess stadga proklamerar".21 Konventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, antagen i Haag 1954, vidareutvecklar iden om kulturegendom och bevarandet av kulturarvet i följande termer:

"De höga fördragsslutande parterna, .... som är övertygade om att skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv, ty varje folkslag bidrar till världens kultur~ .... som anser att bevarandet av kulturarvet är av stor betydelse för hela jordens befolkning och att det är viktigt att detta arv blir föremål för internationellt skydd;" Inom UNESCO har en global konvention utarbetats: 1972 års konvention om skydd för världens kulturoch naturarv ("världsarvkonventionen"). Generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för utbilning, vetenskap och kultur, konstaterar i inledningen till konventionen att kultur -och naturarvet mer och mer hotas av förstörelse, inte blott på grund av traditionella orsaker till förfall, utan även genom ändrade sociala och ekonomiska villkor, som förvärrar situationen. Vidare bygger konventionen på iden att vissa miljöer och kulturella områden är av så stort internationellt intresse att de inte bara är en ensak for de länder, i vilkas territorium de är belägna. Dessa miljöer skulle därigenom utgöra ett slags gemensamt, globalt arv av särskilt stor betydelse.22 Konventionen definierar vad är det som skall betraktas som kultur- och naturarv som foljer: Artikel I: " ... miljöer: verk skapade av människan eller av naturen och människan i förening ..områden innefattande arkeologiska miljöer som är av särskilt stor universellt värde från historisk, estetisk, etnologisk eller antropologisk synpunkt . Il

Commoo Heritage ofMaokiod

Graciela H. Ralti de aut,onan

Artikel 2: I denna konvention skall följande betraktas som "naturarv": naturföreteelser bestående av fysiska och biologiska fonnationer eller grupper av sådana fonnationer som är av särskilt stort universellt värde ur estetisk eller vetenskaplig synpunkt~geologiska och fysiografiska fonnationer och klart avgränsade områden som utgör vistelsemiljö (habitat) for hotade djur- och växtarter av särskilt stort universellt värde ur forsknings- eller naturskyddssynpunkt; naturmiljöer eller klart avgränsade naturområden som är av särskilt stort universellt värde ur forsknings- eller naturskyddsynpunkt eller på grund av deras naturskönhet." Man bör dock poängtera att platserna alltjämt faller under respektive lands jurisdiktion i enlighet med artikel 6 som mycket tydligt slår fast att konventionen hyser stor respekt for de staters suveränitet i vilkas territorium det kultur- och naturarv som nämns i artiklarna 1 och 2 befinner sig, och inte gör intrång på den äganderätt som forutses i nationell lagstifning. Konventionsstater åtar sig att inte vidta några avsiktliga åtgärder som direkt eller indirekt kan skada det i artiklarna l och 2 avsedda kultur- och naturarvet, som befinner sig på territorium tillhörande andra stater som är parter i konventionen.

Det är i Latinamerika man hittar spår av den här institutionen. Efter Santiago deklarationen från 1952, mellan Chile, Ecuador och Peru underströks den betydelse som den ekonomiska zonen hade ur geologiska, biologiska och miljömässiga aspekter. Territorialhavets bredd var otillräcklig for att en kuststat skulle kunna utöva effektiv kontroll for att skydda den marina miljön, och därför borde en större zon inrättas. De latinamerikanska staterna krävde exklusiv suveränitet över den ekonomiska zonen. En konsekvens av Santiagodeklarationen var att flera latinamerikanska stater under 1950-talet proklamerade breda suveränitetszoner utanför kusten, i regel 200 nautiska mil. I Montevideo -och Lima deklarationerna 1970 upprepades samma krav. De afrikanska länderna bearbetade begreppet och lanserade det i FN:s generalforsarnling 1971 och i OAU deklarationen 1973. Mot denna bakgrund införde FN:s havsrättskonvention begreppet ekonomisk zon.26 Kuststaten fick inte fullständig suveränitet över området utan bara suveräna rättigheter i syfte att utforska, utvinna, bevara och forvalta naturtillgångarna. Kuststaten erkändes också befogenhet att utöva jurisdiktion när det gäller uppförande och användning av konstgjorda öar eller andra konstruktioner; marinvetenskaplig forskning, skydd och bevarande av den marina miljön eller andra rättigheter enligt konventionen. 27

23

Genom konventionen etablerades en världsarvskommitte (World Heritage Committee) som har till uppgift att utse vilka områden som skall upptas på världsarvslistan. Områden, platser, byggnader och monument, men inte arter kan upptas på listan. Hittills har cirka 380 områden listats, varav nännare 100 24 enbart for deras naturvärde.

Havet och havets resurser. 25

"I jordens livshjul utgör oceanerna navet". De täcker mer än 70% av jordens yta och spelar en avgörande roll när det gäller att vidmakthålla vårt livsuppehållande system. Efter andra världskriget ökade intresset för att utnyttja havets tillgångar på ett allt större avstånd från kusten, och på allt större djup. Under perioden 1974-1982, då FN:s tredje havsrättskonferens pågick, kom allt fler stater att göra anspråk på breda suveränitetszoner utanfor territorialhavet. Det vanligaste var inrättandet av fiskezoner, d.v.s. zoner där kuststaten gjorde anspråk på exklusiv jurisdiktion avseende de levande resurserna. Tillsammans med de rättigheter som grundade sig på konventionen om kontinentalsockel (1958), kom många stater att utöva jurisdiktion över ett område utanför territorialhavet. Bakom denna tendens låg en strävan att tillförsäkra kuststaten rätten till de naturtillgångar som fanns i havet, samt på och under havsbottnen närmast kusten. 12

Parallellt pågick diskussionen om havsbotten. 1967 tog Arvid Pardo, Maltas FN ambassadör ett beundransvärt initiativ, nämligen att stimulera till och skapa ramarna för ett internationellt samarbete beträffande utforskande och exploatering av havsbotten utanfor gränserna för nationell jurisdiktion. Pardo framförde tanken att havet och dess resurser skulle utgöra "mänsklighetens gemensamma arvedel".28 Denna tanke fick stort gensvar och 1970 godkände FN:s generalforsarnling en avgörande resolution (2749-XXV-1970), som utgör en deklaration innehållande de principer som bör tillämpas for att reglera utnyttjandet av havsbotten jämte dess underlag utanfor gränserna för nationell jurisdiktion Genom deklarationen forklarar församlingen att havsbotten under öppna havet jämte dess underlag och tillgångarna däri, skall vara "mänsklighetens gemensamma arvedel". Under de kommande åren och inom ramen for FN:s tredje havsrättskonferens formulerades havsbottenregimen, som utgör del XI av 1982 års havsrättskonvention. Den del av havsbotten som ligger utanför nationell Jurisdiktion och dess underlag benämns Området. Tillgångarna i Området förvaltas av ett särskilt internationellt organ: den internationella havsbotterunyndigheten (hädanefter Myndigheten), som upprättats för att organisera och kontrollera verksamheterna inom Området, särskilt i syfte att förvalta Områdets tillgångar. Verksamheterna inom Området skall genomföras på ett sådant sätt att en swid utveckling av världsekonomin och en balanserad tillväxt 13

Common Heritage of M.ankind

Gracicla H. Ratti de C1rbonari

av världshandeln tillgodoses, samt att internationellt samarbete för en generell 29 utveckling av alla länder, särskilt utvecklingsländerna, främjas.

• Utforskning och utvinning av dess resurser skall ske i hela mänsklighetens bästa, oberoende av staterna geografiska läge, med särskild hänsyn till uländemas intressen och behov.

Principens innebörd enligt 1982 Ars bavsrAttskonvention Den här principen förbryllade juristerna eftersom begreppet mänskligheten bara hade förekommit i internationella överenskommels~r i ett mycket bredare sammanhang. Det var därför viktigt att avgöra om mänskligheten 30 kunde betraktas som rättssubjekt, och i vilken omfattning. En viktig fråga när det gäller att definiera principen är huruvida den skall definieras i förhållande till äganderätten eller inte: 'The term 'common heritage' has been variously interpreted to mean . ty"',.31 'common property, and, common sovere1gn Pardo själv tyckte att man inte skall tolka principen enligt den traditionella indelningen mellan privat och allmän äganderätt. Det är därför han valde uttrycket "heritage" före "property": "We do not think it advisable to use the word property...Property is a form of power. Property as we have it from the ancient romans implies the jus utendi et abutendi. Property implies and gives excessive emphasis to just one aspect: resource exploitation and benefits dereived therefrom".32 Då kan man säga att det som karakteriserar begreppet "mänsklighetens gemensamma arvedel" är avsaknaden av ägande, att denna gemensamma arvedel kan utnyttjas i hela mänsklighetens intresse, och det eventuella utbytet av verksamhetet fördelas på ett rättvist sätt.

• Med avseende på verksamheten inom Området, skall staterna vidta lämpliga åtgärder för att samarbeta i syfte att kunna anta och genomfora internationella regler och procedurer beträffande: 1) skydd mot föroreningar och andra faror for den marina miljön och dess ekologiska balans; 2) skydd och bevarande av områdets resurser; 3) skydd mot skada av den marina miljöns flora och fauna.

Är regnskogar mänsklighetens gemensamma arvedel? Läsaren -efter att ha läst ett antal sidor om begreppet "mänsklighetens gemensamma arvedel", kanske undrar: vad har detta att göra med ursprungsbefolkningar? Svaret är att majoriteten av ursprungsbefolkningarna bor och livnär sig på vissa områden på jorden -regnskogar- som idag betraktas som regioner som skall skyddas i mänsklighetens intresse.

I århundraden

33

har världsekonomin inkräktat på ursprungsfolkens områden och detta intrång pågår än idag. Under varje epok av den globala ekonomins expansion har naturresurser exploterats, ursprungsfolk trängts undan och deras kulturer undergrävts. Den förödelse marknadsekonomin orsakat har inte minskat i slutet av 1900-talet. Tvärtom, den har snarare accelererat. Okad efterfrågan från världens gynnade konsumenter och växande fattigdom hos de missgynnade, driver ekonomiska intressen att tränga sig in ursprungsbefolkningarnas territorier.34

Tropiska skogar - Skogsskövling • Varken stat eller personer -juridiska eller fysiska- skall kunna tillägna sig Området under denna regim, ingen skall kunna ställa krav på att utöva suveränitet eller suveräna rättigheter över någon del av området. • Ingen stat eller person skall kunna kräva, utöva eller förvärVa rättigheter med avseende på Området och dess resurser på sätt som strider mot den internationella ordningen. • All verksamhet som sammanhänger med utforskning och utvinning av resurser inom Området skall regleras i den internationella ordningen. • Området skall användas uteslutande för fredliga ändamål. 14

De tropiska skogarna sträcker sig i ett bälte runt jordklotet och finns i Latinamerika, Sydostasien och Afrika. Det bor 200 miljoner människor i de tropiska skogarna. Ytterligare 200 miljoner bor i närheten av skogen och är starkt beroende av den. Dessa människor får sina livsvilkor förstörda om avverkingen av regnskogarna fortsätter. Trots att de endast täcker sju procent av jordens landyta lever åtminstone hälften av jordens 5 till 30 miljoner växt· och djurarter där. Regnskogama är också ett av jordens äldsta ekosystem. Det innebär att det har hunnits utvecklas mycket specialiserade arter där. Varje år forstörs en skogsyta betydligt större än hela Norrland. De länder där skogarna förstörs får sin miljö allvarligt skadad: vattnets kretslopp rubbas, jorden utarmas, vattendrag och kust grumlas. 35 15

Graciela H. Ratti de Ca!bonari

I vissa länder har överavverkning av skogarna lett till stora skador. Skogsbolagens kalhyggen 36 i de tropiska skogarna har nästan totalfu~stört denna värdefulla resurs i vissa utvecklingsländer och ödelagt deras ekononu. Det finns ingen tvekan om att man inte kan försätta att skövla skogar i san:una takt '?an har gjort de senaste två decennierna. Vissa tättbefolkade länder I Västafrika och Centralamerika kommer att vara helt utan skog år 2000 om nuvarande utvecklingslinje håller i sig. Skogsskövlingen har många orsaker: regeringar, privata och militära intressen är inblandade. Utvecklingsländer har ofantligt stora utlandsskulder och snabbt växande fattigdom. I Latinamerika har det "ekonomiska miraklet" -d.v.s. tillämpningen av IMFs och Världsbankens strukturanpassningsprogram, för hur dessa länder skall kunna betala skulderna och återigen kunna få internationella lån och följaktligen skuldsätta sig igen-, orsakat ännu mer arbetslöshet ~h fattigdom. Där ser man sina skogar som en resurs för a~ skaffa kap,~, arbetstillfällen och därmed försörjning åt folket. De huvudsakliga orsakerna till 37 skogsskövling är: • Avverkning till timmer och pappersmassa: den kommersiella avverkningen svarar fur cirka 25 procent av den totala förstörelsen av tropisk skog. • Boskapsuppfödning: minst 20 000 kvadratkilometer skog har tidigare förlorats varje år i Latinamerika. • Multinationella intressen: de tropiska skogens öde ligger ofta i händerna på målctiga utländska företag, som vill exploatera naturresurser både i och under skogen, främst olja. Från Centralamerika till Sydostasien skövlar de multinationella ffiretagen skogen i sin jakt på malm, timmer, olja, m.m. • Utländska investeringar gynnar nästan uteslutande bara de utländska investerarna, samt kanske en liten grupp av den inhemska härskande klass. • Internationella lån och bistånd: stora ekonomiska institutioner understödjer storskaliga så kallade utvecklingsprojekt, i länder med tropisk skog. Dessa projekt kan omfatta bl.a. kraftverksdammar som översvämmar stora skogsområden. Många storstilade planer har misslyckats därför att de har forstört människors naturliga möjligheter att forsörja sig på platsen. • Svedjebruk: Många fattiga människor -de jordlösa- flyttar till skogsområdena. De tvingas dit genom att ägarna till jorden i deras tidigare hemtrakter driver bort dem. Där forsöker människorna forsörja sig, genom att bruka jorden intensivt. Deras skördar minskar ofta redan efter några ta år. Därefter är åkern 16

Common Heritage of Maokind

tömd på växtnäring vilket tvingar människorna att röja mera skog -oftast genom att återigen bränna den. • Vedinsamling: främst i Afrika, samlar människor ved filr matlagning och uppvärmning. Hälften av jordens befolkning använder ved som främsta bränsle. Även om alla dessa faktorer spelar en betydande roll kan

man påstå

att det inte står i de fattigas händer att påverka situationen. Skogen och människQr, kan bara räddas genom att direkt påverka de stora bakom skogsskövlingen: t.ex. utländska/inhemska intressen som gör stora vinster på att avverka skogen. Ursprungsfolken är direkt beroende av skogsprodukter, såsom brännved, ffidoämnen, och medicinalväxter ffir sin fysiska och kulturella överlevnad. När skogen avverkas filrsvinner dessa produkter ofta, och de fattiga drabbas. Detta gäller inte minst kvinnor som far tillbringa mer tid att leta efter dessa eller alternativa produkter, och därmed har mindre tid för andra sysslor som matproduktion. Skogsskövling innebär sålunda att de miljontals människor som bor där förlorar sina möjligheter att forsörja sig. De utplånas i takt med att skogsskövlingen tränger in i deras land.

Skogsskövlingen och den internationella debatten Bekymmer över de tropiska skogarnas snabba ffirsvinnande är orsaken till att industriländerna har börjat diskutera om regnskogar -liksom havsbotten och dennes underlag och rymden- skall erkännas som mänsklighetens gemensamma arvedel. De fattiga länderna uppmanas att bevara sina skogar och den biologiska mångfalden i hela mänsklighetens intresse. Skogsskövlingsproblematiken bör forstås inom ramen för de klara motsättningar som uppstår mellan en ekonomisk och social utvecklingsmodell,38 staternas politiska gränser, och det internationella skyddet mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inbegripet rätten till miljö och utveckling. Det faktum att en tredjedel av regnsskogarna finns inom gränserna for ett enda land -Brasilienställer till särskilt svåra frågor; såväl bevarande som forstörelse av skogen är Wlderkastat den brasilianska statens suveränitet. Brasilien är ett nyckelland i strävan mot skogsskövling. Amazonas är världens största regnsskogsområde39 och ett av de allra rikaste områden på jorden både när det gäller natur -och mineraltillgångar.40 11

Gracicla H. Ratti de carbonan

I förhållande till den aktuella debatten om internationalisering av regnsskogama. och framför allt Brasiliens Amazonas, måste man uppmärksamma tre olika problem: 1) Brasiliens suveränitet över naturliga resurser, 41 2) Utländska intressens moraliska rätt till resurserna och att använda dem. 3) en aspekt som sällan uppmärksammas inom ramen för en internationalisering, är ursprungsfolkens ställning och rättigheter. När det gäller suveräniteten är jag, i princip beredd att hålla med att principen kan utgöra ett hinder för en sund internationell miljölagstiftning, 42 exempelvis när det gäller föroreningar. Många författare föresprålcar "its total rejection, arguing that the world has outgrown sovereignty", men lösningen på alla miljöproblem kan inte 43 vila på att enträget be alla stater att lämna ifrån sig suveräniteten. Suveräniteten har inte spelat ut sin roll, ingen land har återkallat sina suveräna rättigheter att utnyttja egna naturtillgångar i enlighet med sin egen miljöpolitik. Enda undantaget är ländernas ansvar för att tillse att verksamheter inom deras egen jurisdiktion eller kontroll inte förorsakar skada på andra länders miljö eller på områden utanför nationell jurisdiktion.44 Detta är det grundläggande stadgandet, sen Stockhohnsdeklarationen 1972. I Rio Deklarationen från 1992 stadgas en i stort sett identisk fonnulering: Staterna har, i överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga och folkrättens principer, den suveräna rättigheten att utnyttja. sina egna naturtillgångar i enlighet med sin egen miljö-och utvecklingspolitik och ansvaret för att tillse att verksamheter inom deras egen jurisdiktion eller kontroll inte förorsakar skada på andra länders miljö eller på områden utanför nationell 45 jurisdiktion. Under Rio Konferensen undertecknades också två viktiga konventioner: konventionen om klimatförändringar och konventionen om biologisk mångfald. Ett annat mål var att komma överens om skogsprinciperna. Men förhandlingarna om skogarna var mycket svårare och besvärligare. 46 Principerna kom i praktiken att slutförhandlas vid ett nattligt möte. Principernas 47 huvudmål är att bidra till brukande, bevarande och hållbar utveckling av skogen, av alla slags skogar. I alla tre dokumenten förekommer principen om ländernas suveränitet över sina naturtillgångar.48 Vad innebär detta annat än att staterna inte är beredda att avstå från sina suveräna rättigheter över sitt territorium. Följaktligen, iden om en internationalisering av tropiska skogar, strider mot grundläggande folkrättsliga principer. 18

Common Heritage ofMankind

Vidare är jag inte övertygad om att forsvinnandet av alla politiska gränser mellan staterna skulle lösa utvecklings -och miljöfrågor,49 snarare tvärtom. För de fattiga länderna skulle det vara katastrofalt. Många av dessa länder har varit oberoende bara några decennier. De har inte ens hunnit konsolidera sitt politiska system, i vissa fall har de inte ens kontroll över sitt territorium. Att deklarera regnsskogsområden "mänsklighetens gemensamma arvedel" strider också mot rättvisan. När de flesta industriländer högg ner sina skogar -dessa skogar producerade också syre åt hela mänskligheten- byggde sina giftspyende fabriker och svepte runt i världen efter billiga resurser, sa de fattiga ingenting. Rättare sagt hade de ingen möjlighet att göra sig hörda för att de var underkastade kolonialstyret och industriländernas påtryckningar. De betalade faktiskt de rikas utveckling. so Med hjälp av vilka argument -som kan vara etiskt hållbara- kan det internationella samfundet begära att fattiga länder säger upp sina suveräna rättigheter över regnsskogar idag och kanske över andra resurser i morgon? Att begära att de fattiga länderna upplåter sina regnskogar antingen genom att inrätta en mängd reservat eller tillåta att områden internationaliseras, och däremot lämna sina aspirationer om ett anständigare liv är, milt sagt, orättvist ergo omänskligt. Efter att det genrika Syd med uppoffiingar, oftast med svält, har bidragit till det välstånd Nord åtnjuter idag och inte vill göra avkall från, vill de industrialiserade länderna internationalisera deras resurser. Från tredje världens synvinkel är det oförståeligt att deras biologiska mångfald skall behandlas som "mänsklighetens gemensamma egendom" medan återflödet av biologiska varor ska behandlas som nordbaserade företags privata egendom.st Om man ser problematiken från en annan vinkel: är de mäktiga länderna i norr, till exempel USA, som konsekvent har drivit frågan om internationalisering, beredda att säga upp sina suveräna rättigheter över de skogar som finns kvar på USAs territorium? Eller är de europeiska länderna som har förstärkt sina gränser genom att bilda en stormakt: EU, beredda att låta fattiga länder invända och ha synpunkter om hur man utnyttjar de ena eller andra resurserna, t.ex. när det gäller fororeningar av vattnet eller luften?

Fysiskt våld är inte längre det huvudsakliga medlet för kontroll, men kontroll av tredje världens resurser är fortfarande den främsta logiken i nord-sydförhållandet. De mäktiga länderna i norr fortsätter att agera såsom värdet rättvisa skulle elimineras som ramkategori. Om man ser det hela ur en historiskt perspektiv, har det internationella samfundet fortsatt att tillämpa samma politik som redan beskrivs i Tucidides berättelser om Kriget i Peloponessus : 19

Gractela H Ratti de Carbonari

'The Athenians, superior in numbers and annaments, threatened the natives of Melos, a Spartan colony, and wanted their submission without violence.Once the negotiations were underway, the Athenians pointed out there was no need to bargain: 'You know as well as we do that right, as the world goes, is only in question between equals in power, whereas the stronger do whatever they can and the weaker 52 suffer whatever they must". Om undergrävandet av syds suveränitet är allvarlig, är den totala erosionen av suveräniteten llir ursprungsfolk ännu mer allvarligt . Folk som sedan urminnestider har varit de naturliga väktarna av den biologiska mångfalden. Det är deras kontroll, deras kunskap och deras rättigheter som måste stärkas om 53 grundvalarna for den biologiska mångfalden ska vara starka och djupa.

För inte mer än två århundraden sedan kontrollerade ursprungsfolken i praktiken merparten av jordens ekosystem. Idag har territorierna de bor på minskat till uppskattningsvis 12-19 procent av jordens tandyta. Mänskliga kulturer forsvinner, och den kulturella mångfalden minskar i lika snabb takt som den biologiska. Enbart i Brasilien har 87 urbefolkningsgrupper forsvunnit under forsta hälften av dettl århundrade.S4 Men ursprungsfolkens rättigheter glöms bort, de behandlas som en tågprioriterad fråga när överlevnaden av tropiska skogar är under diskussion.55 Följande citat illustrerar mycket tydligt motsättningen mellan de konserveringsinriktade miljörörelserna och ursprungsfolkens rättigheter: 'We are concemed...that the Amazonian peoples and in particular the indigenous peoples, have been left out of the environmentalists vision of the Amazonian Biosphere. The focus of concern of the environmental community has typically been the preservation of the tropical forests and its plant and animal inhabitants. Little concem has been shown for its human inhabitants who are also part of that biosphere". 'We are concemed that the indigenous peoples and their representative organisations have been left out of the political process which is determining the future of our homeland. The environmentalist community has at times lobbied on our behalf; it has spoken out and written in (the) name of the Amazonian Indians. While we appreciate those efforts, it should be made clear that we never delegated this power to the environmentalist community nor to any individual nor 56 organisation within that community". De flesta ursprungsfolk har som främsta politiska mål att återfå laglig besittningsrätt till de områden som tillhört dem. Visserligen erkänns 20

ColllmOD Heritage of MankiDd

ursprungsfolkens rättigheter i en mängd olika internationella dokument idag.

Många av dessa dokument är antingen inte juridisk bindande eller har inte fått den anslutning -undertecknande och ratificering- som är nödvändigt fi)r att de skall bli verkningsfulla. ''Urbefolkningar och deras samhällen, liksom andra lokalsamhällen, har en viktig roll i miljövård och utveckling på grund av deras kunskaper och traditionella sedvanor. Stater bör erkänna och vederbörligen stödja deras identitet, kultur och intressen och göra det möjligt for dem att • delta effektivt i arbetet med att uppnå en hållbar utveckling".57 För att kunna tillämpa denna princip fordras att ursprungsfolk garanteras territoriella rättigheter, rättigheter som inte bara ska erkännas, utan som staten också måste slå vakt om. Denna rätt bör också erkännas och 58 garanteras av folkrätten.

I juni 1989 antog Internantional Labour Organisation (ILO) Konventionen nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självständiga stater. En av huvudfrågor gällde landrättightema inklusive vattenrättigheter. Artikel 14 (1) säger: "the rights of ownership and possession of the peoples over the lands which they traditionally occupy shall be recognized. In addition, mesures shall be taken in appropriate cases to safeguard the right of the peoples concemed to use lands not exclusively occupied by them, but to which they have traditionally bad acces for their subsistence and traditional activities. Particular attention shall be paid to the situation of nomadic peoples and shifting cultivators in this respect".

ILO konventionen har ratificerats av ett fåtal länder bl.a. Peru, Mexiko, Venezuela, Norge, däremot ännu inte av Sverige. Inom ramen för FN systemet har också bearbetas en deklaration "Drafl United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples".59 I inledningen understryks "the urgent need to respect and promote the inherent right and characteristics of indigenous peoples, especially tbeir rights to their land, territories, and resources, which derive from their political, economic, and social structures and from their cultures, espiritual traditions, and philosophies". Vidare erkänner deklarationen att berövandet av ursprungsfolkens rättigheter har lett till "colonisation and dispossession". Dessa rättigheter kan bara återupprättas genom att folk tär kontroll över sina territorier och institutioner. 21

Common Hcritage ofMankind

GraC1cla H. Rani de Carbonari

Trots att det finns överenskommelser och deklarationer, som erkänner urspnmgsfolkens rättigheter, är det inte många stater som är bundna av reglerna. Situationen är precis den motsatta när det gäll~ att _garantera an~a medborgerliga rättigheter. Staternas undertecknande och införhvan~e av olika internationella instrument om mänskliga rättigheter i nationell rätt, visar ett stort engagemang som vederbörande stater har för att garantera sina med_borgare den privata äganderätten. Trots den bär hängivenheten är både de enskilda staterna och det internationella samfundet ovilliga att binda sig till överenskommelser som stadfäster ursprungsfolkens rätt till marken. Om ursprungsfolken hade tätt tandrättigheter enligt det som etablerats i de internationella instrumenten, skulle en diskussion om internationalisering av skogen vara onödig, bara en akademisk övning.

Ett ekologiskt hållbart och rättvist förhållningssätt till bevarande av regnskogama förutsätter att man förstärker ursprungsfolkens rättigheter. De~ talas nu ganska mycket om en ny världsordning, mänskliga rättigheter, demokratt och rättvisa. Men för att kunna rätta oss efter dessa principer måste det finnas en viss hederlighet hos alla deltagande. Uppenbarligen vill rika länder bes~a över hur fattiga länders skogar ska skötas, till nästan ingen kostnad för sig självt.60 All slags skog spelar en viktig roll och alla aspekter av miljöskydd och ekonomisk utveckling som rör skog och skogsmark bör vara integrerad och heltäckande. Man bör erkänna den grundläggande roll som alla typer av skogar spelar för att upprätthålla de ekologiska processerna och den ekologiska balansen, på lokal, nationell, regional och global nivå. Man bör också erkänna, på nationell och internationell nivå, ursprungsfolkens rättigheter, och stödja deras identitet och kultur: 61 "Until indigenous people have obtained recognised control over their resources and inalienable rigbts to these territories, any fonn of survival will remain precarious, and the production of surplus commodities will be wistable because of the threat of invasion, deforestation and resource depletion".62

Noter t. Edward Said, Culture and Imperialism (London: Vintage, 1994), s 5-6. 2. FNs Konferens om den mänskliga miljön, Stockhohn, 1972. 3. I Sverige finns det en tendens att kalla det som Bruntlandsrapporten kallas "hållbar utveckling" för "uthållig utveckling" eftersom det tycks bättre överensst_ämma med det engelska uttrycket "sustainable development". 4.Jonas Christensen, PM inför NorFa Workshop (Uppsala, november 1995),s 4.

5. Vår gemensamma framtid (Bruntlands rapporten), Världskommissionen för miljö och utveckling (Stockhohn: Prisma, 1989), s 22-23. 6. Antonio Cassese, lnternational Law in a Divided World, (Oxford: Clarendon, 1988), s 377.

7. Vår gemensamma framtid, op.cit. s 285-286. 8. Frantz Fanon, Jordens fördömda (Stockholm: Raben &Sjögren, 1969), s 7. 9. I Europa under samma tid fanns nästan lika många invånare. Efter 500 år uppgår Amerikas ursprungsbefolkning till 42 miljoner. Se, Alan T. Durning, "Ursprungsfolk- naturens bästa föivaltare", i, Tillståndet i världen, 1993, (Stockholm: Naturvårdsverket, 1993), s 98. 10. Ulf Johansson Dahre, Urfolk och folkrätt, opubl. uppsats, (Stockhohns universitet, 1990), s 37. I Western-Sahara fallet 1975 sade domaren Ammowi: "Mr. Bayona-Ba-Meya goes on to dismiss the materialistic concept of terra nullius, which led to this dismembennent of Africa following the Berlin Conference 1885. Mr. Bayona-Ba-Meya substitutes for this a spiritual notion: the ancestral tie between the land, or "mother nature" and the man who was bom therefrom, remains attached thereto, and must one day retum thither to be united with his ancestors. This link is the basis of the ownership of the soil, or better, of sovereignty. This amounts to a denial of the very concept of terra nullius in the sense of a land which is capable of being appropriated by someone who is not bom therefrom". Se, western Sahara, Order of 3-1 - 1975, lntemational Court of Justice (I.C.J.) Reports 1975, (Sep.op. Ammoun), s 85-86. 1I. "Como ha escrito M. Bedjaoui, ..- el imperialismo y el colonialismo-, el Derecho Internacional, para corresponder al orden econ6mico de acaparamiento, tenia que presentarse como "a) un derecho otigårquico, que rigiera tas relaciones

22

23

Gractela H. Ralti de Carbonari

entre Estados civilizados.. ; b) un derecho plutocråtico, que pennitiera a esos Estados explotar a los pueblos mås debiles; c) un derecho no intervencionista ..apenas los suficientemente elaborado como para pennitir, por un lado, un amplio laisser-faire y laisser-aller a los Estados dominadores del club, y por otro lado una concentraci6n de la libertad de hacerlo todo, reconocida a cada uno de esos Estados". J.A. Carrillo Salcedo, El Derecho lntemacional en un mundo en cambio (Madrid: Tecnos, 1984), s 28. 12. ibidem.

Common Hcritage o!Manlånd

nullius. This approach by the eminent Spanisb jurist and canonist, which was addopted by Vattel in the nineteenth centwy, was hardly echoed at all at the Berlin Conference of 1885. ICJ Reports (1975) op.cit. 19. "... the fäet that the high seas were considered a 'common good' should not

tead us to believe that this legal regime had been the outcome of feelings of solidarity . Had a State, or group of States, proved strong enough to clairn the exclusive right to use the high seas , it would have had no hesitation in depriving the other members of the world community of acces to it". Cassese, op.cit. s.

377.

•

13. ibidem. 20. " Au fond, nous dirions volontiers que la mer est susceptible de former la propriete d'une persoWJe morale qui serait la societe intemationale des Etats". A.de Lapradelle, "Le droit de l'Etat sur la mer territoriale ", Revue Generale de Droit Intemational Public (RGDIP) 1898, s.283.

14. "It is apparent that the distribution of space among the various members of the world community was inspired by aggressive individualism and the laissez faire attitude:whoever bad the physical means of acquiring a portion of territory on land was legitimized by law to clairn sovereign rights over it". Se, Antonio Cassese, op.cit., s 377.

21. Preambeln i UNESCO:s stadga.

15. Alain T. Duming, op.cit. s 102.

22. Jonas Ebbesson, Internationellt miljörätt (Iustus förlag:Uppsala 1993), s. 164.

16. " ...the modem concept, as defined by Pasquale Fiore, which regards as terra nullius territories inhabited by populations whose civilization, in the sense of the public law of Europe, is backward, and whose political organization is not conceived according to Western norms. One might go still further in analysing the statement of the representative of Zaire so as to say that he would exclude from the concept ofterra nullius any inhabited territory. His view thus agrees with that of Vattel, who defined terra nullius as a land empty of inhabitants. This is the reply which may be given to the participants in the berlin Conference of 1885, who during the fierce blaze of the nineteenth-century colonialism the success of which they sought to ensure by eliminating competition, regarded sub-Saharan Afiica as an inmense terra nullius available for the first occupier, whereas that continent bad been inhabited since prehistoric times, and tlourishing kingdoms bad there been established -Ghana, Mali , Bomu- whose civilization survived until the colonial period, and only succumbed to the wounds intlicted by colonization and the slave trade". Se: Western Sahara, Order, I.C.J.Reports, 1975, (Sep.Op.Arnmoun) s.86.

23. Världsarvskonventionen, Artikel 8. 24. Ebbesson, ibidem. 25. Vår Gemensamma Framtid, op.cit. s. 285-86. 26. Enligt 1982 års Havsrättskonvention är~ "Den ekonomiska zonen är ett utanför territorialhavet beläget och till detta angänsande område, som är underkastat den i denna avdelning fastställda särksilda rättsordning... " (artikel 55); "Den ekonomiska zonen får inte sträcka sig utöver 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas", (artikel 57). 27. 1982 års Havsrättskonvention, artikel 56. 28. Principen den gemensamma arvedelen användes första gången av argentinas ambassadör Cocca under FN förhandlingarna om regelerandet av den yttre rymden.

17. ibidem. 29. 1982 års havsrättskonvention, Artikel 150. 18. "In short, the concept of terra nullius, employed at all periods, ..to justify conquest and colonization, stands condemned. It is well known that in the sixteenth century Francisco de Vittoria protested against the application to the American Indians, in order to deprive them of their lands, of the concept of res 24

30. "La reference åla notion de patrimoine a pose avec insistence la question de savoir di l'humanite pouvait etre consideree comrne un "sujet" du droit international susceptible d'etre nanti juridiquement d'un patrimoine". Se 25

Graciela H. Ralti de Carbonari

R.J.Dupuy, D. Vignes, Traite du Nouveau Droit de la Mer(Paris & Bryssel: Economica-Bruylant, 1985), s.499. 31. A. Dolman, Resources, Regimes, World Order (Pergamon 1981) s.227. 32. ibidem. 33. Det började med jakten på guld och kryddor på 1500-talet, vidare med 1600och 1700-talets pälshandel och sockerplantager, och fortsatte med framväxten av stora plantager för kaffe och tropiska frukter i slutet av 1800-talet. Jakten pågår än idag, efter olja , strategiska mineraler och tropiskt timmer. Se Tillståndet i världen/93 op.cit. s.100. 34. ibidem.

35. Regnskogarna är de mest utbredda och biologiskt rika av de tropiska skogar. 65% av alla kända växter, 40% av alla rovfäglar samt 80% av alla insekter finns endast i de tropiska regnskogama. Se: Tropiska skogar, informationsblad /Greenpeace, november 1994. 36. Japanska byggforetag slukar skogarna på tropiska Bomeo för att få virke tillbetonggjutformar för engångsbruk. Merparten av den mahogny som idag exporteras från Latinamerika kommer från olagliga avverkningar på indianreservat. Gruvdrift i ursprungsfolken livsmiljö är också ödesdiger. Under slutet av 80-talet invanderade skogsområden där Yanomani-indianema bor. Guldaktiviteter foroenade mljön med 1000 ton kvicksilver som användes för att rena guldet, och spred en malaria-epidemi som tog livet av över tusen barn och gamla. Se, Tillståndet i världen/93, op.cit. s. 100-101.

Common Heriiage of Mankind

eploatering till varje pris" i Regnskog -en hotad värld (Red.Björn Möllersten, Stockholm 1992) s. 69. 40. Avsskogningen i Brasilien har fortsatt, men har saktats efter rekordåret 1987 på grund av olika faktorer, bl.a ändringar i regeringspolitiken. "Brasiliens del av Amazonas är dock, nationellt och internationellt sett , relativt orörd. Nära 90 procent av skogarna står kvar". Se: John C.Ryan "Biologisk mångfald -vilkor för överlevnad; i, Tillståndet i Världen/92, (Stockholm: Naturvårdsverket, 1992) s.18. 41. "Brazil, like other nations, claims to have the sovereign right to do as it see fit with the natura! resources found within its horders. Other countries, particularly the US. have requested that Brazil implement stronger conservation measures to preserve what remains of the rainforest". Se: Rachel M. McCleary , "The International Community's Claim to rights in Brazilian Amazonia", Political Studies (1991 ), s.691. 42. Men det skall också poängteras att även om landet som bedriver miljöfarlig verksamhet, kan hävda att detta är landets ensak, eftersom det bedrivs inom sitt eget territorium, å andra sida, om suveränitetsfrågan istället bedöms utifrån det grannland som drabbats, får suveräniteten emellertid en positiv innebörd... eftersom den innebär en rätt för grannlandet att kräva att verksamheten upphör eller begränsas. Se: J.Ebbesson, Den eviga freden? (Stockholm: Juristförlaget,) s. 179-80. 43. K.Bosselman, "Goveming the Global Commons", Paper/Forum Global, Rio de Janeiro, 1992.

37. Informationen är hämtad från Tropiska skogar/Greenpeace, op.cit. 44. 1972 års Stockholmsdeklaration, Princip 21. 38. Det rådande ekonomiska systemet. som praktiskt tag~t är det enda med universellt inflytande och kontroll , marknadsekonomin, har snabbt lett till fundamentala mottsättningar med naturens logik. Man suger och ödelägger jorden av samma anledning som man utnyttjar och bryter ner människan, d.v.s. för att få största möjliga vinst på kortast möjliga tid. Se:Murray Bookchin, Ekologi och anarlci, (Stockholm: Nordan, 1983), s. 30-35. 39. I Amazonas finns 80% av Brasiliens flirskvatten, hälften av järnmalmen, allt tenn, 90% av bauxiten, där finns uran, guld och diamanter, samt möjligen också världen största oljefyndighet .Dessa rikedomar är allfor stora och lockande för att lämnas orörda. i synnerhet för en stat vars folk lider av en växande fattigdom och som har en ofantligt stor utlandsskuld. Se: B.Wrenfelt, "Operation Amazonas 26

45. I 992 års Rio Deklaration, Princip 2. 46. Se: VD/serie 11:47, s.31. 47. Skogsprincipema fullständiga namn är "Icke legalt bindande auktoritativt uttalande om principer for globalt samstämmighet om brukande, bevarande och hållbar utveckling av alla slags skogar". 48. I Klimatkonventionen återbekräftas suveränitetsprincipen i Preambeln, Konventionen om biologisk mångfald i Artikel 3 och i Skogsprincipema Princip/element l(a). 27

Common Herit.age ofManlånd

Graciela H. R.atti de Calbonari

49. Även om förslag om att avkaffa territoriella gränser är i all vähnening, någonting som tredje världens länder är inte så övertygad om. Man skall inte glömma den gamla ordspråk om att "vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser".

klimatkonventionen, och istå.Llet förordade en skogskonvention är inte svårt att förstå. Se: J.Ebbesson (1992), op.cit. s.174 (min understrykning).

50. M.Mohamed, Malysias premiärministers tal på UNCED/1992, reproducerad i T. Björk och J. Wiklund (red), Den Globala konflikten om miljön och framtidenTexter kring Riokonferensen. (Stockholm: SEED/Miljöbiblioteket 1993), s. 11820.

62. A. Gray, op.cit. s. 35.

51. Vandana Shiva, "Den biologiska mångfalden i kris" i Den Globala konflikten, op.cit. s.3241.

61. Skogssprincipema, Princip: 3(c), 5(a), 6(a).

• Grac,ela Hilda Ratll de Carbonari är folkrättsjurist verksam vid juridiska mstitituttonen, Lunds universitet. Hon arbetar ft}r ntirvarande med en avhandlmg om den folkrtittsltga regleringen av Antarktis.

52. Juan C. Puig, Latinamerican Integration and the lntemational Regime, (Caracas: Universidad Simon Bolivar, 1987), s.398. 53. ibidem. 54. Tillståndet i världen/93, s.97.

55. Andrew Gray, Between the spice of life and the melting pot: biodiversity conservation and its impact on indigenous Peoples,(Köpenhamn:IWGIA Docwnent no. 70, 1991) s. ii.

56. Dokwnent/1989, Coordinadora delas Organizaciones Indigenas de la Cuenca Amaz.6nica titulado "To the Community ofConcemed Environmentalists". Citatet är hämtad från: A.Gray op.cit. s. 1. 57. 1992 års Riodeklaration, Princip 22. 58. Tillståndet i världen/93, op.cit. s.108-9.

59. Deklarationen antogs av FNs "Sub-Commission on Prevention of Discrimination and Protection of Minorities" i Augusti 1994. 60. Vi vet att en ökad växthuseffekt beror på olika aktiviteter. Den viktiga orsaken är dock den ökade halten av koldioxid i atmosfliren...bilen, den västerländska industrin är inte den enda orsaken till ökad växthuseffekt. Regnskogsavverkning minskar skogen upptagningsförmåga av koldioxid. Kanske skulle en totalt stopp av regnskogsavverkningen, istället för en begränsad energianvändning i industriländerna, kunna hindra en ökad växthuseffekt? Varför USA var så negativt inställd till energibegränsning, när det gällde 21

29

MiljGkamp bos Mi'kmaq

Miljökamp bos Mi'kmaq Identitet och politik*

Alf Hornborg

Mi'kmaqindianema

i östra Kanada väckte under 1980-talet en hel del uppmärksamhet i Sverige för sitt miljöengagemang. Jag börjar med att ge en kort historisk bakgrund för att sedan gå igenom några av de viktigaste miljöfrågorna som mi'kmaq brottas med idag. Därefter diskuterar jag vad miljökampen betyder för dem i termer av identitet. Till slut nåmner jag även några politiska aspekter som har att göra med de problem som uppstår när olika grupper vill göra sig till talesmän för mi'kmaqnationen som helhet. Historisk bakgrund Mi'kmaq tillhör den algonkintalande språkfamiljen och hade ursprungligen en utbredning som idag motsvarar provinserna Nova Scotia, Prince Edward Island och delar av New Brunswick och Quebec. När europeerna anlände var de ett jägar-, fiskar- och samlarfolk som bodde längs med kuster, floder och sjöar. Mest ägnade de sig åt fiske. Skaldjur var också en viktig del av kosten. Under vinterhalvåret drog de inåt landet för att jaga. Älgen var ett viktigt villebråd när snön låg tillräckligt djup. Arkeologerna tror att mi'kmaqs förflider har bebott området i minst 3.000 år. Mi'kmaq var ett av de första nordamerikanska indianfolken som europeerna fick kontakt med. Redan på 1490-talet mötte John Cabot dem på Cape Breton, och det är möjligt att baskiska eller portugisiska fiskare hade varit i kontakt med dem redan innan Kolumbus landsteg i Västindien 1492. Kanske fick de redan då sina första känningar av de europeiska mikroorganismernas grymma framfart i Nya världen. Europas vidsträckta handel hade bidragit till en anhopning av hela Gamla världens virus och bakteriestammar i de europeiska hamnstäderna. Mot flertalet av dessa saknade de amerikanska indianerna immunitet. Generellt sett uppskattar man att upp emot 90 procent av indianbefolkningen på den amerikanska dubbelkontinenten gick under inom några årtionden efter den första kontakten. Det är inte förrän på senare tid som man har börjat ana vilken 30

fruktansvärd katastrof som upptäckten av Amerika utlöste. Sjukdomarna spred sig från folk till folk, ofta årtionden innan europeerna själva anlände till området. De fann därmed ofta samhällen som redan hade brutit samman och demoraliserats. I början av I 600-talet grundade fransmännen kolonin Port Royal i Annapolisdalen i sydvästra Nova Scotia. Ar 1610 lät sig hövdingen Membertou döpas och mi'kmaqnationen ingick ett fbrbund med katolska kyrkan. Fortfarande räknar sig de flesta mi'kmaq som katoliker, men deras ceremonier är en alldeles speciell blandning av katolska och "panindianska" element. Det blir särskilt tydligt dl man varje år i juli firar St. Anne's Day på Chapel Island i Bras D'Orsjön på Cape Breton. Sankta Anna har varit ett skyddshelgon för mi'kmaq sedan 1600-talet. Firandet brukar locka flera tusen besökare från när och fjärran till den gamla kultplatsen. Mi'kmaqnationen (Mi'kma'kik) var ursprungligen indelad i sju distrikt. Dess centrum har länge varit ön Cape Breton, d.v.s. distriktet Unama'kik. Där bor flertalet av dage.1s mi'kmaqtalare i fem olika reservat runt Bras D'Orsjön. Vart och ett av distrikten hade en egen hövding som ingick i "Storrådet", Grand Council, Sante Mawiomi. Det sammanlagda antalet rni'kmaq kan i början av 1600-talet ha varit omkring 30.000. Bottennoteringen nåddes någon gång under 1800-talet, då de kan ha varit så fä som 2.000. Idag är det kanske 15.000 människor som räknar sig som mi'kmaq. Det bör emellertid noteras att huruvida man skall räknas som mi'kmaq eller inte är en komplicerad fråga, där juridiska, genetiska, lingvistiska och sociala kriterier kan ge olika svar. Fransmän och mi'kmaq hade ett livligt och huwdsakligen fredligt utbyte på 1600- och 1700-talen. Blandäktenskap var vanliga, vilket idag märks i de många franska släktnamnen - Doucette, Poulette, m.fl. - hos mi'kmaq. En fransman som under årtionden stod mycket nära mi'kmaq var pälshandlaren Nicolas Denys. Han gav år 1672 ut en liten skrift som idag framstår som den bästa redogörelsen för deras ursprungliga kultur. Den utgavs 1908 på engelska med titeln ''Conceming the Ways of the Indians: Their Customs, Dress, Methods of HW1ting and Fishing, and their Amusements". Här skildras bland annat deras jaktmetoder och deras föreställningar om hur man skall behandla det nedlagda villebrådet för att försäkra sig om fortsatt god jaktlycka. Texten skildrar emellertid också den tilltagande desorientering och demoralisering som Denys kW1de urskilja från 1630- till 1660-talet. Den stora boven i dramat var naturligtvis alkoholen. Under 150 år pågick bittra strider mellan engelsmän och fransmän om herraväldet över östra Kanada. Mi'kmaqfolket drogs in i konflikten och allierade sig helt naturligt med fransmännen. På 1750-talet hade engelsmännen segrat och fransmännen - akadierna - förvisades från Nova Scotia. Många av dem hamnade senare i Louisiana och gav upphov till den for sin matlagning och musik kända cajunkulturen. Mi'kmaqfolket hade fått en dålig inledning på sitt förhållande till 31

MiljÖkamp hO$ Mt'kmaq

Alf Hornborg

den brittiska övennakten men ingick nu en serie fördrag med den som bekräftade deras ställning som separat nation under kronans beskydd. Trots att Kanada 1867 blev självständigt är det dessa fördrag från 1700-talet som de nu åberopar när de t.ex. vill hävda sin rätt att jaga och fiska.

Med tiden inrättades ett dussintal reservat i Nova Scotia, som dock fick sin slutgiltiga form först omkring I 960. Samma år fick mi 'kmaq rätt att rösta utan att behöva ge upp sin status som indian, d.v.s. sina rättigheter när det gäller bostäder, socialbidrag, o.s.v. Dessa rättigheter betraktar för övrigt mi'kmaq själva som ekonomisk kompensation för att de blivit fråntagna sitt land. Reservaten är i mångt och mycket skrivbordsprodukter, planlagda av indiandepartementet (Department of Indian Affairs) utan hänsyn till det traditionella Storrådet (Grand Council). Mi'kmaqs politiska liv rymmer idag två parallella organisationsformer: A ena sidan den byråkratiska indelningen i "bands" med varsin "chief and council", som får stora bidragssummor från den kanadensiska regeringen och därför har stort inflytande, å andra sidan Storrådet, som inte har några pengar men som ändå är nationens hjärta. Det är Storrådet som leder ceremonierna på Chapel Island på St. Anne's Day och som även i övrigt står för det rituella livet hos mi'kmaq. Det är en märkbar skillnad mellan hur de två typerna av hövding framträder offentligt. Företrädare för Storrådet är ofta iförda traditionella symboler som fjädrar, fransar och flätor, medan en 'band chief' oftast uppträder i kostym och slips som vilken byråkrat som helst. Tidigare har det förekommit konflikter mellan de två organisationerna, men nu är det snarare fråga om en symbios. Storrådet är duktiga på att fä rubriker i tidningarna och fästa allmänhetens uppmärksamhet på mi 'kmaqfolkets ärenden, men det är byråkraterna som betraktas som trovärdiga och realistiska förhandlingsparter. Det var alltså på ön Cape Bretonjag gjorde flUtarbete 1991 och 199293. Här finns fem reservat med sammanlagt omkring fem tusen invånare. Det ojämförligt största är Eskasoni med omkring tre tusen invånare. Något som förundrar och fascinerar är att flertalet, även bland barnen, verkar kunna tala mi'kmaq. Detta trots att 385 år har gått sedan Membertou lät sig kristnas. Det hör emellertid till saken att Cape Breton var den del av Mi'kma'kik som sist bebyggdes av europeer. Hit - till Unama'kik - drog många mi'kmaq sig undan efterhand som livsbetingelserna på fastlandet blev allt mer outhärdliga. Och i socialt avseende är reservaten fortfarande mycket slutna. Mi'kmaq själva säger att de känner sig otrygga, spända och iakttagna när de lämnar dem, t.ex. för att handla i staden Sydney. I Sydneys utkant finns förresten också ett mindre reservat, uppkallat efter hövding Membertou. Sydney och tätorterna i dess närhet har en sammanlagd befolkning på omkring 150.000. Det är en gammal stålstad som nu lider av en förlamande arbetslöshet, i reella termer kanske upp emot 40%. Eskasoni är ett av de två stora reservat där man på 1940- och 50-talet ville koncentrera Nova Scotias mi'kmaqbefolkning. Det andra är Shubenacadie, inte långt ifrån Halifax. Även om de också blev de två största reservaten kunde 32

man inte fönnå all~ a~ lämna ~~ hem på andra platser i provinsen. Många fl?."113de efter en tid I Eskasoru bllbaka till andra reservat, som de ganska narbelägna Whycocomagh och Wagmatcook. Men centraliseringspolitiken som den kallades, och den impopulära internatskolan i Shubenacadie ("Shubie school") bidrog ytterligare till den desorientering som har präglat mi 'kmaqs liv i reservaten.

Mi'kmaqs miljöengagemang Tre miljöfrågor har särskilt engagerat mi'kmaq. Den för oss i Sverige mest bekan~- är _protesterna mot Stora Kopparbergs skogsbruk på Cape Breton. Stora har nämligen sedan nästan fyrtio år tillbaka en massafabrik i Port Hawkesb~, ~h h~ av provinsregeringen fatt rätt att avverka stora områden på mycket förmånliga villkor. Bolaget har använt sig av skogsbruksmetoder som inte accepteras i Sverige. Dels har man öppnat väldiga kalhyggen utan att förrän på senare år återplantera i någon större skala, dels har man krävt att ta bespruta skogarna först mot en larv som kallas "spruce budworm" och senare mot lövuppslagen på kalhyggena. Vid två tillflillen har mi'kmaqrepresentanter besökt Sverige för att protestera mot Storas verksamhet. 1983 kom Ryan Googoo, tidigare "chief' i Whycocomagh, i sällskap med representanter för vita miljöaktivister. De hade året dessförinnan stämt Stora i Nova Scotias provinsdomstol men förlorat processen och dömts att betala rättegångskostnaderna. Efter mötet med Storas dåvarande VD skakade Googoo på huvudet och sade till journalisterna att han var den kallaste människa han någonsin hade mött. 1988 gjordes ett nytt försök att väcka opinion mot Stora. Då var det den unge Junior Bernard, också från Wbycocomagh, som gjorde resan över Atlanten, även nu i sällskap med vita miljöaktivister. Protesterna skulle framföras i samband med att man i Falun firade Stora Kopparbergs sjuhundraårsjubileum. Men Storas nye VD Bo Berggren lyckades med en PR-kupp som till stor del avväpnade den unge Bernard. I Expressen fick vi se en bild på Berggren, klädd som en dalmas, med armarna om en glatt leende Bernard. Rubriken var· "Indiankriget över - vinnare Bo Berggren". När jag sökte upp Junior Bemard Whycocomagh våren 1991 berättade han hur bilden hade kommit till och vilken personlig katastrof den hade inneburit för honom själv. Han hade blivit så ö~errumpl_ad av Berggrens plötsliga närmande att han hade höjt armarna i luften for att slippa besvara ömhetsbetygelsen. Skrattsalvorna, kamerablixtarna och Berggrens omfamning hade stört honom till den grad att han i ett oreflekterat ögonblick hade värjt sig med ett generat flin. Och i samma ögonblick hade hans uppdrag runnit ut i sanden. Han tyckte sig ha förlorat sin trovärdighet, inte minst bland vännerna hemma i Nova Scotia som bevakade det hela. Att han sedan i

i

33

Alf Hornborg

några dagar hungerstrejkade utanllir Berggrens kontor kunde inte vända ärendet på rätt köl igen. Ett annat miljöproblem som har med industriellt skogsbruk att göra, och som länge engagerat Nova Scotias mi'kmaq, är utsläppen från Scott Paper's massafabrik i Boat Harbour, på fastlandet nära Cape Breton. Fabriken ligger i närheten av indianreservatet Pictou Landing. När utsläppen började bli besvärande i början av 1970-talet kompenserades vita markägare i området, och de flesta flyttade därifrån. Den av provinsen byggda reningsanläggningen är helt otillräcklig. Stanken längs de forna fiske- och badstränderna är näst intill outhärdlig, och vid olika tillflillen har man funnit stora mängder död fisk i havet nära utsläppet. I ett par decennier har man genom rättsliga processer försökt fä någon form av uppgörelse. Våren 1993 accepterade styrelsen i Pictou Landing ett större kompensationsbelopp, men iretag också började gräva och sökte pengar hos NORAD (Norwegian Agency for Developm~nt Cooperation), -~lka beviljade en finansiering på 50 miljoner norska kronor I oktober 1994. For att bedöma ansökningen lät NORAD göra en undersökning för att göra en utvärdering av projektet. Det som bevisar det verkliga ointresset för konsekvenserna av projektet är att utvärderingen inte gjordes vid floden Bio Bio, utan hos rFC i Washington (Orrego,1994). När Orrego säger att den svenska hjälpen är politisk menar han att utländska utvecklingsprogram måste vara medvetna om det faktum att politik och handlingssätt i många utvecklingsländer som har en ömtålig demokrati, kan bli auktoritär och gynnande enbart för en minoritet.

Är svenska och norska folken medvetna om hur deras skattepengar används? Är alla överens? Varför ger Sverige ett sådant lån till detta chilenska elfi:>retag? I utvecklingens namn subventionerar Sverige ENDESA, som är det mest vinstgivande av alla företag i Chile. ENDESA har satt ett historiskt rekord genom att ha den högsta avkastning någonsin i landet, nära 260 miljoner USD 1992. ENDESA tjänar 83 miljoner USD årligen i bara tre av sina gamla vattenkraftverk och betalar bara 3000 USD till staten i avgift för detta. Orrego undrar om detta stora lån till Pangue är svensk utvecklingshjälp eller privata företagsaffiirer? Orrego fördömer ENDESA, IFC, Världsbanken, den chilenska och den svenska regeringen för att ha nekat placera problemet i sin lokala, regionala, nationella och globala kontext. GABB stämde ENDESA i september 1992 för illegal användning av floden. De vann rättegången i en forsta rättegång, men sedan förlorade de i högsta domstolen. Den chilenska rättvisan är ingenting att lita på med tanke på att Pinochet och hans trogna gjorde två betydelsefulla aktioner som tillät dem att dra sig tillbaka. För det fi:>rsta privatiserade de så mycket som möjligt av landet och för det andra lämnade de kvar en särskild konstitution som innebär att regeringen inte kan byta ut Comrnanders in Chief of the Anned Forces som naturligtvis inkluderar Pinochet. Det finns nio senatorer i kongressen som är utsedda av Pinochet, vilket innebär en forsäkring om att de regerande aldrig kommer att ha en tillräcklig majoritet för att ändra konstitutionen eller göra någon reform (Orrego 1994). Kan man då lita på att den chilenska regeringen är kapabel att bedöma vad som egentligen är bäst for landet? 62

Etik eller energi

Det påstås att Panguedammen inte har förmåga att reglera flodens flöde. Det finns fortfarande inget undertecknat avtal mellan foretag och regeringen som fi:>rsäkrar att ett minimum av flödet ska hållas kvar wider året (1994). Återigen kan man fråga sig vem det är som bestämmer flödet? Chile har inte teknologin eller erfarenheten. Vem är det då som kommer att sätta prioriteringarna? Ska floden Bio Bio hållas vid liv eller ska den hålla en passande energileverans för ett energikrävande system? Bio Bios vatten är ett av de rikaste ekosystemen i landet, men sämst skyddat i iandet. Den övre delen av floden bär fortfarande färskt vatten medan dess lägsta del är kontaminerad av cellulosa, petrokemisk och andra industrier, gödningsmedel, och bekämpningsmedel. Ändå är cirka en miljon människor beroende av vattnet for bevattningen av tusentals hektar mark, undanröjning av avloppsvatten, och utsläpp. Mer än 500 000 människor är beroende av dess dricksvatten ( Orrego, 1994). Utöver detta ska tilläggas att det finns ett annat allvarlig problem med projektet. I Chile finns 10 % av världens vulkaner (2085 st) av dessa är 55 aktiva och sju ligger ganska nära Pangue regionen. 1992 aktiverades en av dessa som bara ligger 35 km från Pangue. I regionen finns den mest farliga vulkan som finns på hela kontinenten: "LLaima". Själva dammbygget dränker 22 000 hektar av Mapuches mark. Vem är det som ska ansvara for att miljön inte ska forstöras ännu mer och for att olika projekt inte ska bära med sig katastrofer? Mapuchebefolkningen som lever vid den övre delen av floden Bio Bio är indelade i sju comunidades. Deras åsikt om Pangue har ingen velat fråga eller lyssna på. De har ignorerats totalt när det gäller detta dammprojekt, trots att de är ursprungsbefolkning och alltså levde i dessa områden långt innan spanjorerna kom. De som är för dammprojektet påstår att det inte enbart skulle lösa landets energibehov utan även fora med sig många arbetstillfällen för många av lokalbefolkningen. Detta är något som många Mapuche inte tror på och menar att ENDESA tar med entreprenörer som i sin tur har sina egna arbetare med sig och om det skulle vara så att det skulle finnas arbetstillfällen skulle det vara fur en usel lön (intervjuer i Sapiain 1993).

Andra menar, b.la dottern till en av hövdingarna att de aldrig skulle tänka sig att arbeta för ENDESA eftersom projektet i så stor utsträckning skadar den omgivande naturen och det ekologiska samspelet och detta kan inte ersättas med pengar (lbid.). Dessutom menar de att arbetstillfällena försvinner sedan och där står de inte enbart utan arbeten, men även utan miljön med dess rika ekologiska samspel. 6J

Se,gio Cuadra

Etik eller energi

Mapuchebefolkningen fi)rdömer ENDESA Rir att de aldrig tagit hänsyn till lokalbefolkningen som blir direkt drabbade av ~ygget. E~ESA har varit i området sedan 1988 och gjort mätningar, undersökningar och till och med grävt utan ta den minsta hänsyn till lokalbefolkningen. ENDESA började alltså utnyttja marken innan projektet var godkånt. Det finns också omfattande problem angående äganderätt till den

mark som dammprojektet används till. Det finns en del bevis där det står tyd~igt att man har lurat Mapuche att sälja deras mark. Socialantropologen Rodrigo Valenzuela som arbetar Rir GABB visar upp ett skrift från 1881 där det står att mark köptes av Mapuchebefolkningen via tolk eftersom de inte kunde språket. Det som är mest anmärkningsvärt är att det gäller en obegränsad areal, det kan alltså gälla hur mycket mark som helst (lbid.). Många påstår att mark såldes -vilket inte är sant, säger en annan hövding, Ralco-Kepoy och berättar om det han ~et fr~ Rirfäderna, att man ställde Mapucherna i kö och lärde man dem att rucka, VIiket skulle betyda ~tt godkännande av markaffärerna, utan att de egentligen fick veta vad ~et rör~e sig om (lbid.). Idag är omständigheterna lite annorlunda. Idag är det m~e winkan, alltså den vite mannen, inte heller är det chilenare, utan foretag som VIII åt deras marker. Det är uppenbart att Mapuches existens hotas av de~a damrnprojekt: De kommer att drivas bort från sina hem, till andra marker eller till slumområden 1 städerna, vilket kan leda till splittring. Markens betydelse är grundläggande fi)r deras kulturella överlevnad. De sju comunidades har gått samman och agerat emot bygget med olika protester i olika delar av landet.Det finns tre huvudargument som Mapuchebefolknigen har som grunder mr att inte acceptera bygget: 1.- Markens äganderätt och kulturella betydelse. 2.- Dammbygget förstör det rika ekologiska samspelet. 3.- Mapuchebefolkningen har blivit behandlad på ett oacceptabelt sätt. Ingen som har med darnmprojektet att göra har tagit hänsyn till lokalbefolkningens synpunkter. På frågan om Mapuches syn på dammen Pangue skulle vara densamma om den var den enda lösningen Rir landets energiRirsörjning, svarar en av hövdingarna att om projektet godkändes av hela landet och även gynnade alla skulle även Mapuchebefolkningen godkänna den. Eftersom det är ENDESA som drivit fram det och enbart mr att gynna deras egna ekonomiska intressen är det omoraliskt och oacceptabelt (Ibid.).2 64

Modernitet och olika ratiooaliteter I ett samtal som de sju hövdingarna från Bio Bio hade med den dåvarande chilenske presidenten Patricio Alwyn (1992) gjorde denne ett uttalande som visar att han också var emot dammprojektet och han menade på att hela projektet är oacceptabelt. Det framgår också att regeringen inte har den tillräckliga•makten Rir att inte acceptera bygget (Ibid.). Det finns utan tvekan olika syn på modernisering och modernitet i landet. De två sista demokratiska regeringarna i Chile visar en helt annan syn på modernisering än vad Pinochets regering och hans sympatisörer har haft. I diskussionen om dammprojektet speglas deras olikheter.3 Dagens moderniseringsprocess i Chile uppfyller i stort sett alla de krav som modemiseringsteorier ställer for att man skall kwma tala om ett modernt samhälle. Men denna process är inte något nytt i det chilenska samhället. Det har alltid funnits olika försök att modernisera samhället och detta har uttryckts i olika politiska, ekonomiska och sociala projekt där man har betonat olika aspekter av moderniseringen. Emellertid förefaJler den aktuella modemiseringsprocessen i landet manifestera en karakteristik som tidigare betonats eller utvecklats på samma sätt. Det handlar härvidlag om en generell rationalisering av samhällets alla sfärer och nivåer. Den weberianska tesen om rationalisering uppfylls i detta konkreta fall. Men det handlar inte bara om en rationalisering av samhällslivet och dess olika strukturer, utan också om en wuversalisering av olika typer av livsformer, där även det traditionella ges utrymme och accepteras. 1767 beskrev Rousseau filosofernas hwnanism, rationalism och tolerans som tecken på modernism (Kallen 1949). De flesta sociala aktörer som står bakom dagens modernitet i Chile betonar dessa tre element, och särskilt rationalismen. Modernismbegreppet används här i den klassiska betydelsen, det vill säga som attityder, begär, ivrande, Rirespråkande, osv Rir det moderna, men också som ett forsök att harmonisera det gamla med det nya. Man brukar kalla reformrörelsen inom den romersk-katolska kyrkan i slutet av 1800 - talet och början av 1900-talet for modernism. Jag menar att samma sekulaliseringsfenomen utvecklas i alla sociala sfärer och överallt; det finns idag ett behov av att harmonisera gamla institutioner med nya utvecklingstendenser inom vetenskap och teknik. Det finns också ett behov av att omtolka modernitetens grunder utifrån de nya framstegen. Man kan med andra ord säga att en sekularisering av moderniteten står framför oss. Modernitet är inte längre bara en fråga om det moderna, utan 65

Etik eller energi

Sergio Cuadra

också om det traditionella. Den närmast religiösa anda som har präglat det moderna är på tillbakagång. Den demokratiska regeringen vill gärna ta hänsyn till olika typer av rationaliteter som finns bland olika sociala aktörer. Folkräkningen som genomfördes 1992 (citerad ovan), den nya lagen om Chiles ursprungsbefolkning och regeringens inställning gentemot dammprojektet är några bland många exempel på att regeringen försökt att hålla sig vid en modernitet som tar hänsyn till olika typer av rationalitet. Varför denna öppenhet inom modernismen? Varför vill man idag acceptera andra typer av rationalitet än den klassiska moderna?

ställningstaganden när det gäller frågan om integrering och självbestämmande (Cuadra 1995: 39-48)

Urbefolkningens rationalitet . . Moderni.seringens egen dynamik och logik har skapat ett ständigt dilemma 1 urbefolkningarnas samhällen och i deras sociala rörelser. Det är i första hand i sökandet efter en lösning på detta dilemma som skillnaden mellan indigenist~ och indianister visar sig.

Svaret kan förenklas så här: moderniteten har nått alla gränser av möjlig utveckling, det finns ingen möjlig långsiktig utveckling inom modernitetens rationalism. Till exempel den ekologiska balansen håller på att rubbas i hela världen och modernismens rationalitet klarar inte själv att återställa denna balans.

Utan att gå in på en djupare diskussion om konflikten indigenism kontra indianism i Chile vill jag ändå ta upp det centrala, eftersom diskussionen är en syntes av hela den kulturella och sociala problematiken hos latinamerikas urbefolkning. Indigenister och indianister finns på hela latinamerikanska kontinenten. De olika ställningstagandena och aktiviteterna bland urbefolkningsrörelser är direkt kopplade till denna konflikt.

Den nya typ av modernitet som är på väg i Chile kan ses som ett bra exempel där olika typer av rationaliteter får uttrycka sig och påverka aktörernas handlingar. Miljö och etnicitet uppfattas olika beroende på hur man definiera det moderna, utvecklingen och framsteg.

lndigenisterna

Mapuchefolkets sociala rörelse är en del av dessa aktörer där olika former att tänka och handla utvecklas. Indianismen är överhuwdtaget en sådan ny fonn. Utifrån sina gamla traditioner och kosmiska livssyn, och med hjälp av ett "arkeologisk vetande", omdefinierar indianismen dagens situation. Den rationalitet som finns bakom detta vetande blir för mig ett avgörande element för att förstå dagens antimodernistiska ställningstagande och framförallt: återskapelsen av traditioner. I denna process kan man, menar jag, analysera urbefolkningens olika typer av rationalitet och hur dessa skiljer sig ifrån varandra i förhållande till

moderniteten, samtidigt som själva moderniteten blir mer tolerant och accepterar andra typer av rationaliteter Här uppmärksammas en möjlig indelning i två huwdkategorier bland urinvånarna: indianisterna och indigenisterna. Dessa är överordnade alla etniska gränser och typiska för Latinamerika. Genom dessa kategorier kan man identifiera olika politiska, ideologiska och sociokulturella processer och manifestationer. Denna indelning kan också hjälpa oss att bättre förstå olika rationaliteter och sätt att prioritera olika resurser, den speglar också de olika sätt att hantera dagens miljöproblem. De skiljer sig från varandra på deras olika sätt att uppfatta individernas och samhällets förhållande till naturen. De har olika ideer om funktionerna och roller av den egna kulturen. Man ser också olika på själva moderniteten, man ser olika på hur man ska hantera traditioner och 66

I stora drag kan man säga att indigenismen är en strategi som staternas representanter utvecklade för att definiera hur sambandet med regionens urbefolkning borde fungera. Fastän indigenismens historia går tillbaka till den koloniala tiden, är det bara under de senaste 50 åren som den blivit allmänt accepterad av de flesta staterna i regionen (Ane 1990: 19-20). Bland dessa olika strategier hittar man allt från sådana som strävar efter en total assimilering och integrering av urbefolknings- kulturer till sådana som tar hänsyn till den indianska befolkningens egen identitet. Ibland försöker man hitta en bra lösning på förhållandet till urbefolkningsföreningar och olika organisationer och ger ett visst stöd till den så kallade etnoutvecklingen, som understryker dessa follcs egen organisatoriska och teknologiska fönnåga.4 Politisk och ideologisk flexibilitet är det typiska draget bland indigenisterna. Men alla har en gemensam uppfattning om urbefolkningssamhällen, vilka är typiska för dem. Indigenisterna uppfattar: " ...urbefolkningssamhällen som marginella och menar att man måste inkorporera dessa till samhället i övrigt med lika rättigheter, och att man bör integrera dem till de sociala klasstrukturer som finns och att individerna bör assimileras till den nationella kulturen och acc~ptera de utbildningssystem som finns". (Berdichewsky 1986:651) (förf övers.) Den mexikanska revolutionen (1910) satte också sin prägel på indigenismens innehåll, och speglas vidare i alla politiska program som har forsökt kanalisera urbefolkningsmassor, som började organisera sig för att kämpa 67

Sergio Cuadra

Etik eller energi

för sina rättigheter. Olika regeringar på kontinenten har på ett eller annat sätt försökt inkludera den indianska frågan i deras modernistiska projekt. Utifrån detta växer den statliga officiella indigenismen fram.

Indianismen ser kosmos och samhälle utifran en så kallad harmonisk materialism och en motsägelsedialektik som inte betraktas som antagonistisk. Indianismen tbrespråkar också en kosmisk religiositet. (lbid.)

Man kan inte fomeka betydelsen hos modernisterna då man introducerade indigenismens ideer i urbefol.kningsrörelser; stödet till deras organisationer har hjälp till att skapa en hel generation av ledare och intellektuella hos de ursprungliga invånarna. Många indigenister försöker idag övervinna motsägelsen i att vara ett resultat av moderniseringsprocessen, samtidigt som man kämpar mot stora delar av modernitetsprojektet. På detta sätt har en inhemsk syn börjat växa fram. Denna inhemska syn vinner i inflytande i olika regioner i Latinamerika, och har med andra ord lämnat det lokala och regionala planet för att anta även en internationell betydelse.

I denna syn identifieras kulturen starkt med ideologin på grund av att det saknas en utvecklad social stratifieriog i comunidad . Man tar sina rötter från det kulturella förflutna, både från de gamla civilisationerna och de stamli.knande kulturerna. De chilenska indianistema fi)respråkar den så kallade harmoniska materialismen. För Berdichewsky har man lämnat den så kallade motståndskulturen bakom sig, och framväxten av en indianistisk ideologi anses bara vara l,örjan på en större process i urbefolkningens sociala rörelse (lbid:655).

Omfattningen av denna process kräver en global ideologi som kan förena de olika livssynerna hos urinvånarna och detta är, enligt Berdichewsky, den sociala funktion som indianismen står för idag.

Modernitet

lndianism ''Den indianistiska ideologin motsvarar det som man kan kalla kommunitarism i den meningen att den inte sätter individen i centrum för sin analys -i förhållande till naturen och till samhället- på samma sätt som liberalismen gör, och inte heller till någon social klass eller nation som marxismen gör: utan istället till själva comunidad (dvs gemenskapen). Med andra ord: for indianismen förhåller sig människan till naturen och/eller till samhället genom sin comunidad". (lbid:653) (förf. övers.)

Indianismen prioriterar kulturella värderingar av urbefolkningens civilisation. Den kan betraktas som en ideologi som letar efter ett alternativt civilisatoriskt projekt till det västerländska. Man motsätter sig den extrema kapitalismen och konsumtionsspiralen och de negativa verkningar dessa har på sambandet människa - miljö (lbid). Man är inte ute efter att vrida tiden tillbaka utan efter att skapa en alternativ utveckling där man kan lägga till värderingar och element från det traditionella samhället till en mer mänskligt centrerad modernitet. Det politiska målet för indianisterna är självbestämmande och ett klasslöst samhälle med horisontell och kollektivistisk organisering, snarare än vertikal; den ska vara harmonisk och "integrerad till naturen" (lbid.:654) Indianismen romekar inte klassmotsättningarna och konsekvenserna av dessa, som en del av den modernistiska teorin förespråkar, men den vägrar att se sambandet mellan samhälle och natur som en konflikt vilket alla modernistiska teorier har gjort.

68

Natur

Kultur

Traditioner 1111 nr I: IDdigcnism ocll indiui1111 ttpl'ftelltadoa.

Som man ser i fig. 1. man kan relatera indigenismen och indianismen till kultur, natur, modernitet, traditioner, självbestämmande och integrering och på detta sätt se skillnaden mellan dem och varför det är svårt att relatera dessa till andra variabler som t ex den politiska vänster/höger-skalan utan att ta hänsyn till hela den modell som presenteras här. I figuren kan man se att indigenismen inte prioriterar traditionerna, urbefolknings egen kosmologi eller kosmiska livssyn; man strävar efter en viss typ av integration med det dominerande samhället, och i och med detta accepterar man modernitet utan större problem, samtidigt som man antar modernitetens synsätt att se på naturen och kulturen. I motsats till detta betonar indianismen det traditionella synsättet på naturen, kulturen och det 69

Scrgio Cuadra

nödvändiga självbestämmandet fur deras eget samhälle så att _de kan utveckla deras eget sätt att fcirhålla sig till detta. Utifrån detta ifrågasätter man modernitetens funnåga att tillfredsställa deras krav. Det är inom denna ram, i konflikten mellan indigenismens och indianismens respektive intressen, som det är möjligt att förstå deras olik~ ställningstaganden och politiska handlingar gentemot modemi~mens ~trång . 1 deras kultur och samhälle i övrigt. Miljö och natur uppfattas ohka fastän det är samma kultur. För Mapuches indianister är det religiösa systemet helt underordnat det sociala livet och för att förstå det fbrra måste man furst förstå det senare. De menar att det alltid har funnits en logik eller rationalitet i deras sätt att tänka och handla men detta har alltid misstolkats eller nonchalerats av experterna. Det handlar härvidlag naturligtvis om en annan typ av rationalitet än den västerländska. CTT (Consejo de Todas las Tierras: ungefiir Rådet för alla Mapuchelän) har varit en av de mest aktiva grupperna inom det indianistiska perspektivet i Mapucherörelsen. A Huilcaman betrak~as som den högs~a representanten för CTT. Han är språkrör (eller Werken I Mapuchespråket) for organisationen. För Huilcaman finns stora skillnader mellan vad_ exp~rt~~a säger och vad som Mapucherna själva tolkar som sitt trossystem och sm rehgios1tet. "Mapuche betyder jordens folk och detta implicerar många saker, Mapuchefolket tror inte på Gud (kristendomens Gud) eftersom Mapuches ursprung är från själva naturen. Hur ska Mapuche då tro på Gud? Det finns ett motsägelse i att koppla samman dessa två definitioner ... Att säga att man är jordens barn och sedan att man också är guds barn, vad är man då? Antingen definierar man sig uppifrån eller så definierar man sig utifrån jorden". (Huilcaman, intervju, Temuco 1992) (förf. övers.)

För Huilcaman har Mapuchefolket en väl definierad kosmisk livssyn, vilken lätt exemplifieras om man inser att deras namn betyder just "jordens folk". Konsekvensen av detta är att Mapuche inte behöver tveka om sitt ursprung. I motsats till detta, menar han, tvekar den västerländska kulturen fortfarande om sitt ursprung: Guds skapelse eller en naturlig skapelse. När spanjorerna kom till landet hittade de ett folk som hade sina rötter klara för sig. Mapudungn, Mapuches språk, betyder 'Jordens språk" och detta förstärker enligt Huilcaman argumenten; "jorden och människan smälter samman i en och samma verklighet" i Mapuches kosmiska vision (A Huilcaman, intervju i Sverige, 1993) "Jorden är grunden till vårt ursprung, vi talar jordens språk. Detta språk återspeglas i varje comunidads kollektiva rikedom. Vi känner till 70

Etik eller energi

naturens lagar ty vi kan dess språk, vi känner också till de negativa och positiva krafterna i naturen". (lbid.) En annan Werken från samma organisation bekräftar denna kosmiska vision: "För oss styrs naturen, jorden, från en kraft som är källan till allt som finns, och detta kan vara av positiv eller negativ karaktär, detta skiftar ty allt förändras. Man måste veta hur man ska bemöta och använda denna kraft. Det är på grund av denna som hela vår kultur och alla våra traditioner anpassar sig till naturen, vi skyddar skogarna och livet som {inns där. Vi tar det som vi behöver och ber till den skapande kraften att hjälpa oss i detta." (M Santander; intervju i Temuco, 1992)

Nilsa Rain har varit representant för de kulturella grupper som engageras i indianismens frågor inom Mapucherörelsen. Hon är medveten om att det finns olika erfarenheter och tolkningar av deras kultur och framför allt av deras religiösa system. Enligt Nilsa Rain präglas Mapuchekulturen mer av en cirkelfonnad än av en pyramidformad struktur. Utifrån detta kan man analysera och forstå deras politiska, religiösa och sociala strukturer. I deras religiösa struktur är människan en del av en cirkulär helhet. Samtidig relateras ordet mapu inte bara till jorden utan också titt' världen, och mer omfattande än detta är begreppet wall mapu som betyder "den cirkelfonnade världen". I detta sammanhang intar människan en position som jämnställs med träd, vulkaner, djur, naturens krafter, vinden, floder, osv; människan är bara en bland andra varelser inom en cirkelformad struktur (N Rain, intervju i Sverige, 1994.). "Vi säger att det är människan som måste skapa ekvilibrium mellan naturens element. Inom en cirkelfonnad struktur finns inte gudar eller gud, utan krafter, energier, och människan är också en energi som kan vara produktiv eller destruktiv. ... Om man förstår att vi är del av en cirkel, en cirkelformad struktur, då kan man inte säga att inom denna struktur finns en högsta gud i vilket allt baseras och struktureras, inte heller att det finns högre och lägre gudar, men vi kan säga att det finns krafter, energier i denna cirkel där människan är bara en bland andra, ty här finns inte några hierarkier där man lägger olika saker på varandra". (lbid.) (furf. övers.)

Nilsa Rain understryker synen på att livet och naturen styrs av krafter som permanent letar efter balans. Människans roll i denna balans är avgörande.I denna cirkelformade struktur finns tre nivåer eller rum som relateras till tre temporära modi och till tre livsplatser. Wenu Mapu är den högsta platsen eller nivån (och hit har europeer kopplat den kristna iden om att därifrån kommer goda krafter och då också den kristna guden). Efter detta kommer Nag Mapu där naturen, kulturen och nutiden befinner sig. Den sista är Minche Mapu, det vill 71

Etik eller cocrgi

Sergio Cuadra

säga de krafter som finns under eller dolda i denna struktur,_ det okända,_ ~et underjordiska och det förflutna. I var och en av dessa platser hittar man pos1t1va och negativa energier, båda behövs. Man kan inte säga att de e~ergier som kommer från den första nivån eller högre upp är bättre än de andra (Ib1d.).

./Wenu Mapu: himelska världen, framtiden, osv _

Nag Mapu: människan, naturen, kulturen, nutid, osv

-Mifiche Mapu: underjorden, det okända, det förflutna. Fig 11r 2: Mapuchtfolkffl olika \'lrtdar (ritad•" N Rai11, Sweri~. 1994)

" ... såvitt jag vet är det nödvändigt att det finns positiva och negativa energier, men dessa står inte i motsägelse till varandra. Det betyder inte heller att den positiva energin är viktigare ån den negativa, om dessa två inte skulle finnas då skulle inte ekvilibrium uppnås. De komplettera varandra, det finns dag men det finns också natt, och det är inte ont att den sista finns, denna hjälper till att balansera en mängd olika aktiviteter i människans utveckling. Vi ser alltid livet som ett tvåsidigt fenomen: man•kvinna, dag-natt, varm·kall, osv, och vi ser detta som kompletterande element, inte som oppositioner". (lbid) (förf. övers.)

komplettera det onda och det goda. Alla dessa typer av kategorier genererar existensen, de är oskiljbara i Mapuches sökande efter ekvilibrium. Detta sökande reduceras inte till ett etiskt problem utan snarare till ett ekvilibrium och en ordning av de energier och krafter som finns i naturen. Det är därför människan måste acceptera sin dubbelnatur (positiv-negativ, osv) (lbid:75) Kosmos negativa energi kallas Wekufe i Mapudungn och betraktas som mångformig. I denna finns dödens och förstörelsens ande. I denna kosmiska livssyn hand1ar det inte om att det positiva ska besegra och stå över det negativa utan snarare om att upprätthålla balansen mellan dessa; de ska kompensera varandra. Det onda ·skiljes inte från det goda även om de befinner sig i konstant konfrontation mot varandra, ty de kompletterar även varandra (Ibid.) För många experter är miljöproblemet av etisk karaktär. Människan är det etiska subjektet och det är hon som riktar etiska handlingar och kan i viss mån välja vad hon anser vara rätt eller fel med tanke på de värderingar hon har. Men även kollektiva organ är etiska subjekt och därmed har de också ett etiskt och även juridiskt ansvar. Men för urinvånarna, särskilt indianistema, hand1ar det först och främst om ett energetiskt problem där balans eller ekvilibrium är den centrala fråga. Mapuche kulturen är fortfarande utformad utifrån den ursprungliga kosmiska livssyn där man ser naturen som en jättelik organism begåvad med liv och olika former av medvetande, där inget är isolerat, och där människan inte kan bli en despot med godtycke eftersom hon själv är en del av systemet. Man har tolkat Mapuches kosmiska livssyn med alltför mycket religiösa termer och begrepp. Det paradoxala är att den västerländska kulturen idag överallt har skapat akuta ekologiska problem, och då söker man balans med naturen. Man talar inte här om att den västerländska kulturen håller på att skapa ett nytt religiöst system bara för att man söker balans med naturen. I en intervju med en gammal Mapuchehövding frågade jag om jordens betydelse idag for Mapuchefolket. Svaret var att själva frågan var fel ställd; man skulle istället fråga sig vad Mapuchefolket betyder för jorden idag, liksom vad alla andra folk betyder.

Ytterligare en Mapucheintellektuell är den unge poeten Leonel Lienlaf. Han fördjupar ännu mer de nämnda tolkningarna. Myten om Tren Tren och Kai Kai är för honom viktiga delar i Mapuches kosmiska livssyn. Han har också från sina släktingar hört andra versioner om denna myt men som inte ändrats mycket i det väsentliga: kampen mellan negativa och positiva krafter som endast genom ett korrekt agerande från människornas sida kan förlänas balans (M Sierra I 992). Människan är en del i naturens bipolaritet i Mapuches kosmiska livssyn. Det passiva och det aktiva, det mörka och det ljusa, är kategorier som 72

1'J

Scr&io Cuadra

Noter 1. Undersökningen tar endast upp tre av de sju viktigaste grupperna som finns i landet och frågan var följande; "Om ni är chilensk medborgare betraktar Ni er då som tillhörande någon av följande kulturer: l .Mapuche; 2.Aymara; 3.Rapa Nui; 4. Ingen av dessa" (INE 1993: 34) 2. För vidare diskussion om detta se Cuadra 1995.

Etik dia energi

Kallen, H. M. 1949 ''Modernism" i Encyclopaedia ofthe Social sciences,Vol 9. Liljesson, L. 1994, "BITS' Policy on Support for Large Dams with Special Reference to Environmental and Social Impacts of Pangue Dam in Chile" j Nordic Dam-building in the South, Naturskyddsilireningen, Stockhohn. Montupil, F. 1982, INCHE TATI, Cierra, Managua. Orrego, J. P. 1994 "Swedish Involvement in Pangue Dam -Development Aid for Chile?" i i Nordic Dam-building in the South, Naturskyddsföreningen, Stockholm. Wanden, s: 1992 "Etik och miljö", Ce Fritzes AB, Göteborg.

3. Set ex A och E Etzione 1979; D Lemer 1968; S Hall och B Gieben 1992. Chiles aktuella modemitetsprojekt vill uppnå en self-sustaining grow in the economy , genom att ännu mer öka m.arknadskraftemas självständighet och överordnade ställning i samhället. Att förbereda industrialiseringen av samhället genom att öka rationaliseringen och sekulariseringen i hela samhällslivet är också en viktig del i det moderna projektet. Nationalstatens roll och funktioner begränsas och rationaliseras utifrån marknadens logik och inte längre utifrån traditioner och religion.

Sierra, M. 1992 ''Mapuche, Gente de la Tierra", Edit Persona, Santiago, Chile.

4. Denna diskussion är direkt relaterat till begreppet "fjärde världen", där indianistema skulle passa utmärkt.

• Sergw Cuadra B, soc1a/antropolog, Lie I Soc10/og1 vid lunds universitet, forskar om Mapuchefo/kets olika strategier för att bemöta moderniteten 1 Chlle.

Sapiain, C. 1993 "En nombre del progreso", Dokwnentärfilm Artecien- Cies ltaly. ' '

Litteratur A:cze, 0 . 1990 "Del indigenismo a la indianidad: cincuenta anos de indigenismo continental", i "Indianismo e Indigenismo en America", J A Franch redaktion, alianz.a Universidad, Madrid.

Berdichewsky, B. 1986 "Del indigenismo a la indianidad y el surguimiento de una ideologia indigena en Andinoamerica", i America Indigena, nr 46, Instituto Indigenista Iberoamericano, Mexico. Cona, P. 1984 'Testimonio de un Cacique Mapuche", Edit Pehuen, Santiago, Chile. Cuadra, S. 1995 ''Modernitet, rationalitet och indianism i Chiles nya nationalstat", Licentiatavhandling, Sociologiska Institutionen, Lunds Universitet, Lund. Frieberg, J. 1995 "Sverige i ohelig allians med Världsbanken, Svenska företag och Pinochet", Miljötidningen nr 1/95, Stockholm. INE. 1993, "Resultados Generales: Censo de Poblacion y Vivienda, CHILE 1992", Instituto Nacional de Estadistica, Santiago, Chile 74

7S

Projekt Tiger

Projekt tiger Naturvård och urspruogsfolk i Indien

Beppe Karlsson

Skogsdepartementets karaktäristiska röd-gröna skyltar visar att du nu befinner dig på indisk skogsmark. Lägg sedan till en artistiskt målad tiger och uppmaningar som "Save a tree, Save a Tiger" eller "Tree and Tiger Go Together" och du har kommit till ett av landets omtalade tigerreservat.

Projekt Tiger eller Operation Tiger initierades av Världsnaturfonden 1972 som en räddningsaktion för den utrotningshotade tigern. Den dåvarande premiärministern Indira Gandhi stödde WWFs operation och under hennes beskydd fick tigerns bevarande högsta prioritet. I början på 1970-talet fanns ungeflir 1800 tigrar i Indien, och idag drygt två decennier senare, har antalet ökat till mellan 2750 till 3750 exemplar. 1 Denna återhämtning ser många som ett direkt resultat av Tiger projektets insatser, och det lyfts ofta fram som en föregångare till eller modell för natwvård i Indien. Eller som en debattör nyligen uttryckte sig, "(T)he most successful conservation saga in the world".2 Men tigerns framtid ar långt ifrån säkrad. Tvärtom. Sedan slutet på 1980-talet har tjuvjakten ökat alarmerande. Efterfrågan på tigerprodukter, speciellt från Kina och Sydostasien där bl.a tigerben ingår i olika typer av medicinska preparat, fortsätter att öka. Eftersom tigern blivit alltmer sällsynt i andra delar av Asien utgör Indiens tigerstam nwnera en huvudsaklig råvaruleverantör för den internationella handeln. 1993 uppskattades att så mycket som en tredjedel av tigerstammen hade skjutits ut under en femårsperiod, och att den årliga utskjutningen ökat från ca l 00 per år i början på 1980-talet till närmare 400 per år ett decennium senare. På den asiatiska marknaden kunde exportörerna vid samma tid (1993) få drygt 600 000 Rs (ca 150 000 Skr) per tiger. 3 Den dramatiska ökningen av antalet dödade tigrar kan emellertid inte enbart förklaras av ökad efterfrågan och högre världsmarknadspriser. Vissa bedömare menar att Tigerprojektet självt har en del av ansvaret. Projektets ofta hårdhänta metoder har skapat en 'anti-tiger' stämning bland lokalbefolkningen i och kring reservaten, vilket medfört att tjuvjägare fått ett gynnsammare klimat att arbeta i. För kritikerna är det en logisk utveckling eller en konsekvens av projektets felaktiga miljövårds strategi. Tiger projektets historia har också kantas av folkliga protester och motstånd från de vars skogar omvandlats till tiger reservat. Ofta har ingen eller mycket begränsad ersättning getts till de som förflyttats från reservaten eller som förlorat sin traditionella fbrsörjning. Förenklat kan sägas att skyddet av tigern, likt viltvården generellt, utgått från den enkla tanken att skapa sammanhängande områden - tiger reservat - fria från människor och mänsklig påverkan.4

Foto: Beppe Karlala 76

I princip är all verksamhet, annan än den som är relaterad till miljö och viltvården, förbjuden inom nationalparker och naturreservat. Naturvårdarens huvudsakliga arbete har därmed i stor utsträckning blivit polisiärt; att bevaka och skydda reservaten mot lokalbefolkningen. Idag har emellertid allt fler börjat att ifrågasätta denna strategi, och hävdar att mera vakter och vapen inte kan rädda utrotningshotade djur eller naturområden. Också inom den konservativa viltvårds lobbyn höjs röster för ett ökat folkligt deltagande i natur- och viltvårds arbetet. Trots talet om ett ökat samarbete är det fortfarande en sällsynt företeelse, och

n

Beppe Karlsson Projekt Tiger

erfarenheterna runt om i Indien visar på fortsatta "people-wildlife, people-state conflicts".s I fallet 'Projekt Tiger' har den indiska regeringen, i en sällsynt självkritisk utvärdering, uttryck behovet av en större harmonisering mellan lokalbefolkningens och tigerreservatens behov.6 En ny fas av Tiger projektet har signalerats med fokus på människan i vilket lokalbefolkningen ska integreras, göras delaktig i skyddet av tigern och dess habitat. Huvudkonceptet i den nya strategin heter "eco-developmenf', och går i korthet ut på att skapa alternativa försörjningar för folken i och runt reservaten. Sedan FN konferensen i Rio 1992 finansierar Världsbanken, genom sin speciella fond den sk. Global Environmental Facility (GEF), 'eco-development' program i anslutning till Indiens tigerreservat. Världsnaturfonden (WWF) deltar också aktivt i den nya ek~utvecklings fasen av Projekt Tiger och finansierar sedan 1991 sådana projekt. Men den huvudsakliga finansieringen kommer alltså från Världsbanken, som mellan åren 1996 och 2001 totalt planerar utöva ett 67 miljoner dollar ek~utvecklingsprogram fördelat på 7 reservat varav Buxa reservatet är ett.7 I den här artikeln granskar jag ett av de 21 tigerreservaten; Buxa reservatet i nordöstra hörnet av den indiska delstaten Västbengalen. Kan man skönja en verklig policy förändring ute i falt mot ett ökat folkligt deltagandet, eller... ? Utgångspunkt i artikeln är Buxa reservatet i relation till Rabha-folket, eller ''Kocha(s)" som de också kallar sig.1 Begreppet 'ursprungsfolk' (indigenous peoples) är komplicerat och politiskt kontroversiellt i den indiska kontexten. Rabha-folket tillhör kategorin stamfolk (Scheduled Tribes), en administrativ kategori som enligt den indiska konstitutionen ger rätt till viss särbehandling, som exempelvis kvotering till högre utbildning och statliga anställningar. Men som alla stamfolk, vars skogar förstatligades under det Brittiska kolonialstyret och fortfarande förvaltas som statlig egendom under skogsdepartementet, saknar Rabhas rättigheter och inflytande över Buxa reservatet och de angränsande skogsområdena; de områden där Rabhas traditionellt levt som svedjebrukare och från kolonialtiden fram till idag som skogsarbetare. Jag kommer också kortfattat att behandla den koloniala skogspolitiken, vilken i stor utsträckning också lever vidare i det post-koloniala Indien. Artikeln kommer avslutningsvis att behandla frågan om rätten till skogen, och då sammanföra diskussionen om ursprungsfolken och dess rättigheter, med diskussionen om Indiens naturvårdspolitik och behovet att skydda utrotningshotade djur.

Kart•: Buu Tli,er Raerve Newlletter

Buxa Tigerreservat Tigerreservatet ligger vid foten av Himalaya, och gränsar mot kung~ket Bhutan i norr. Duars som denna del av Västbenga]en kallas rymmer det stor~ta s~anh~gande skogarna i delstaten. Vid sidan av skog är Duars också kant för sma Vidsträckta teplantager. Buxa Tigerreservat tillsammans med !,aldapara naturre~~t har ~eskrivits som en av norra Indiens viktigaste _conservatton areas . Det ger mte bara skydd för en rad olika hotade arter som tiger, elefant och noshörning, utan fungerar också som en korridor för djurlivet som rör sig mel_lan.Assam och Bhutan.9 Det finns också planer på att utöka båda reservatens temtonum, och Duars kommer också att bli ett av huvudområdena för ett nytt ~f~ttande viltvårdsprojekt, "Project Elephant", med syfte att rädda den hotade as1~t1ska elefanten. Buxa Tigerreservatet är idag 761 kvadratkilometer stort, av Vilket kärnområdet (core area) uppgår till 314 kvadratkilometer. Även ~m reservatet fonnellt initierades 1983 var det inte förrän 1992 som området helt mtegrerats under den nya naturvårdsadministrationen. Och det var också först under 199~-tal~t som Rab?as och andra började märka övergången från skogsbruk till vtltvård. Men mnan vi kommer in på dagens situation i skogen är det nödvändigt med en historisk tillbakablick.

Kolonial skogspolitik Innan den Brittiska koloniseringen, tillhörde Duars Bhutan, och Rabh~ och de andra sv~djebruk3:11de f~lk~ i området (som Bodo (Mech), Garo, Tota) -betalade en århg skatt tdl RaJan I Bhutan. Vissa områden i Duars var permanent uppodlade, då främst av Rajbansis eller inflyttade muslimska bönder. 19

Beppe: Karlsson

Duars annekterades 1865 efter ett krig mellan Bhutan och det Engelska Ostindiska kompaniets trupper. Efter att Duars inlemmats in det Engelska imperiet följde en snabb och omvalvande förändring. Duars skogar omvandlades till teplantager eller öppnades för jordbruk, eller reserverades för skogsbruk. Järnvägar och ett nätverk av vägar byggdes i Duars. Befolkningen mångdubblades. Ursprungsfolken hade ingen plats i den nya koloniala ordningen. Svedjebruk och annan traditionell försörjning förbjöds helt inom de skogar som förklarats som "reserved forests" och placerats under skogsdepartementets regim. De folk som befann sig inom dessa områden måste söka sig därifrån, och försöka hitta annan skogsmark att odla upp. Te-industrin fortsatte att expandera och i början av 1900-talet fanns över 200 teplantager i Duars. Rabhas och de andra ursprungsfolken höll sig borta från teplantagen och på samma sätt som i Assam hämtade de europeiska plantageägarna arbetskraft från Chota Nagpur i södra Bihar. Rabhas kom istället att bli skogsarbetare och bosätta sig i speciellt upprättade skogsbyar, där de tvingades acceptera hårt arbete och strikta regler dikterade av skogsdepartementet. Arbetet var oavlönat, men som skogsarbetare fick varje familj jordbruksmark att odla samt en enklare bostad. Som en del av departementets planteringsmetod odlade Rabhas också egna matgrödor i själva skogsplanteringarna (mellan raderna av nysatta trädplantor).11 Även om det nya livet var hårt och ofritt, kunde Rabhas härigenom leva vidare i skogen under kolonialtiden. Systemet med skogsbyar fortsatte också efter Indiens självständighet och inte förrän i slutet av 1960-talet, efter hård politisk kamp med över ett års strejk, började skogsdepartementet betala lön. Den koloniala skogspolitiken, som av sina pionjärer beskrevs som det nya vetenskapliga skogsbruket, baserades på ett statligt övertagande av Indiens skogar. Så kallade reserverade skogar upprättades i vilka, i princip, all traditionell nyttjanderätt upphörde. När skogen på så sätt övertogs av staten förlorade hela folk själva grunden för sin existens. De var inte längre fria att bedriva svedjebruk eller annan odling i skogen, inte heller jaga, fiska, hålla boskap, ta virke, ved eller samla skogs produkter från de reserverade skogarna. Utbyggnaden av jamvagsnätet i Indien krävde enorma mängder timmer, och det koloniala skogsbruket måste tillgodose denna och annan efterfrågan på träråvara. Lokalbefolkningens nyttjande av skogen betraktades som kortsiktigt och skadligt, och som något som måste underordnas statens långsiktiga behov. Baden-Powell, det koloniala skogsbrukets ideolog, menade att skyddet av skogen alltid skulle komma att ogillas av folket, men att skogsvården inte kan ta hänsyn till protester utan måste, utifrån sin överlägsna kunskap, införa nödvändiga begränsningar och restriktioner.12 övertagandet av skogarna kom emellertid att möta större motstånd än väntat. Runt om i Indien blossade det upp stora väpnade uppror, och under mer eller mindre hela engelska styret fortsatte protesterna mot skogspolitiken. När de första upproren, under 1800-talets andra halva krossats, tog sig motståndet mer indirekta former som sabotage och kontinuerliga överträdelser

ProjektTi,a-

mot skogslagama. Ett av grundaxiomen för det vetenskapliga skogsbruket var att skogen för att bli produktiv måste skyddas från eld. Skogsdepartementets arbete koncentrerades inledningsvis på att gräva eldgator och på andra sätt försöka eliminera skogsbränder inom de reserverade skogarna. Lokalbefolkningen som tidigare bränt skogen vid jakt eller för att skapa bättre betesmark eller svedjor, kom nu att använda elden som politiskt medel. Sko~ satt_es i brand, ofta nattetid och på olika platser samtidigt. 13 I Duars dröjde det ttll böf]an av 1900-talet innan departementet lyckades komma till rätta med s~ogsbräntlema och skapa en till stor del eldskyddad skog. Efter SJälvständigheten har Indien i stor utsträckning behållit den koloniala skogspolitiken, och fortfarande idag räknas skogen som statlig egendom och förvaltas av ett suveränt skogsdepartement. Därför har också det folkliga motståndet och kampen om skogen fortsatt. Ett av huvud.kraven idag för stamfolken eller ursprungsfolken som lever i eller av skogen är att ägandet och kontrollen av den måste återgå till dem. 14 . I ~amband med att Rabhas bosatte sig i skogsdepartementets byar tilldelades de Jordlotter för privat, permanent jordbruk, och samtidigt upprättades ett sla~s arbetskontrakt mellan staten och respektive hushåll (i mannens namn). Dessa Jordlotter har sedan de första skogsbyama upprättades i början på J900talet stannat inom familjen. De har ärvts och delats upp i enlighet med hushållets egna önskningar. Däremot har endast en person i varje familj kunnat ärva titeln eller fä sitt namn registrerat som "agreement holder". Idag har befolkningen i skogsbyama mer än fördubblats, men fortfarande finns bara det ursprungliga 3;11ta1et arbetskontrakt registrerade hos skogsdepartementet. Tidigare när det hela ttden fanns gott om arbete i skogen, och speciellt innan 1969 när skogsdepartementet inte betalade någon lön till arbetarna, verkade det oväsentligt vem som var registrerad bybo eller ej. Men detta har ändrats drastiskt senaste ~ecenniet. Idag har skogsdepartementet inte samma behov av arbetskraft. ~drade arbetsrutiner och övergången till naturvård istället för skogsbruk har giort att skogsbyarna blivit ett problem snarare än en tillgång. Skogsdepartementet hävdar att formellt har bara de registrerade familjerna rätt att uppehå~la sig i skogen, de övriga vilka kallas ''Faltus" (en nedsättande term på Bengal1 som betyder 'de värdelösa' eller 'onödiga') tillåts dock tills vidare att stanna kvar där. Men ofta hävdas att med den ökade befolkningen i byarna måste alla Faltus förr eller senare flytta ut. Skogsdepartementet visar också klart att det rör sig om två skilda kategorier, där de registrerade byborna särställning betonas. De har lättare att t1 arbete och i den mån utvecklings projekt lanseras går fönnånerna nästan uteslutande till de registrerade familjerna. Rabhas hävdar själva att uppdelningen i "Agreement" och ''Faltus" är omoralisk och filrkastlig. "Som om vi vore två olika folk (~ati'), fast vi är födda av samma föräldrar". Men i vardagen där uppdelningens praktiska konsekvenser är synliga, är statusen som

80 81

Beppe Karlsson

Projekt Tig.:r

'agreement' förstås eftertraktad (oftast ärvs denna status från man till ingift svärson, eller i vissa fall från far till son).

'Illegal' skövling av skogen Situationen för Rabhas idag är mycket problematisk, och särskilt ffir de icke registrerade familjerna som ofta saknar jordbruksmark och bara med tur kan räkna med ett par månaders arbete per år åt skogsdepartementet. Många är helt eller delvis beroende av vad skogen ger, och i stor utsträckning av illegal hantering av ved. För de registrerade familjerna är situationen något bättre, men arbete och jordbruksmark är också for dem långt ifrån tillräcklig. R.abha samhällets kris är tätt sammanbunden med krisen i Duars skogar. Från omkring 1980 har Duars varit skådeplatsen for en mycket omfattande illegal awerkning. Genom politisk backning, troligtvis ända upp till det översta skiktet av den kommunistledda delstats regeringen i Calcutta. har välorganiserade, storskaliga operationer under i princip hela 80-talet tömt Duars skogar tömts på värdefulla träd som teak och sal. Med förfalskade handlingar har timret transporterats på lastbilar och trailers förbi skogsdepartementets vägspärrar, och ibland har det till och med lastats på järnväg. I princip hela statsapparaten har haft torgreningar in i denna lukrativa hantering. Populärt talas om en 'ohelig' allians bakom awerkningarna bestående av politiker, skogstjänstemän och privata timmerköpmän. Själva spindeln i nätet sägs vara ingen mindre än den tidigare Ministern för skogsfrågor, som bland folk i Duars kallades "Minister of Deforestation". I botten finns de som utfört det hårda och farliga arbetet att oftast nattetid hugga och transportera ut träden ur skogen. Fattiga bönder från lokala byar och folk längre bort från andra distrikt söderut. Också Rabhas, främst yngre män, har dragits in i hanteringen. Trots att fotfolket endast Btt en mindre del av inkomsterna från timmerhanteringen har många tjänat summor de tidigare aldrig kommit nära. I Rabhas fall har dessa pengar nästan uteslutande använts till personlig konsumtion och i mycket begränsad utsträckning till mer produktiva eller långsiktiga investeringar. Rabha-ungdomarna köpte radioapparater, kasettbandspelare, klockor, skor och dyrbara kläder, eller tog dem till bio- och restaurang besök eller andra nöjen i någon närliggande stad. Idag är allt detta borta, awerkningarna har upphört till stor del och utan skogen har Rabhas blivit ännu fattigare. Idag gräver man upp stubbarna, ffir att sälja som ved, av träden som avverkades under 1980-talet. Vad som kanske är mer allvarligt, är att Rabhafolket fått rykte om sig som kriminella och notoriska skogsskövlare. Inom skogsdepartementet tycks inblandningen och kom1ptionen inom de egna leden vara bortglömd. Skulden för skogskrisen i Duars läggs nu nästan uteslutande på Rabhas och de andra byborna i och kring skogen. Skogvaktare hotar ofta R.abhas med att om de inte upphör falla träd illegalt kommer de att slängas ut från skogsbyarna. Rabhas är själva medvetna om att skogen i Duars är på väg att försvinna, och generellt kan sägas att det skapat en slags fundamental osäkerhet

och oro för framtiden. Rabha samhällets öde ses som nära förbundet med skogens öde. Om skogen fursvinner så menar många att Rabha-folket också kommer att gå under. I detta sammanhang har intensifieringen av Tiger-projektet, och alla furändringar som övergången från skogsbruk till viltvård inneburit, ytterligare furstärkt den kollektiva existentiella oron. Rykten cirkulerar om att skogsbyama kommer att flyttas ut från reservatet, eller att inga 'Faltus' får bo kvar i byarna inom reservatets skogsområde. Ryktena är inte heller ogrundade, och åtminstone de byar som finns inom Buxa reservatets kärnområde kommer att förflyttas. Ursprungligen fanns också mer långtgående planer på att omlokalisera alla skogsbyarna även i reservatets "buffer zone". Men hittills har inga Rabhas tvingats flytta. Om konflikter mellan staten och skogsfolken under kolonialtiden gällde en relativt ymnig resurs, har de snabbt minskande skogarna idag gett konflikterna en ny inramning. Satellit bilder visar att skogstäcket i Indien är nere vid omkring 10 procent av den geografiska landytan (även om hela 23 procent av Indiens yta är klassificerat som statlig skogsmark och faller under skogsdepartementets jurisdiktion). Skogen fortsätter också att minska i alarmerande takt. En ny ekologisk dimension måste därför, som de välkända miljöforskarna Ramachandra Guha och Madhav Gadgil hävdar, läggas till de tidigare moraliska, politiska, ekonomiska dimensionerna av konflikten om Indiens skogar. Gadgil och Guha pekar också på nya typer av konflikter som blivit framträdande under den postkoloniala perioden och då särskilt de ökade konflikterna relaterade till nationalparker och naturreservat. 15 Under senaste decennierna har antalet skyddade områden (Protected Areas) utökats markant i Indien. År 1975 fanns 131 skyddade områden, mot dagens drygt 500 (av vilka 75 är nationalparker och 428 reservat eller "sanctuaries"). Tillsammans omfattar dessa idag mer än 4 procent av Indiens landyta. Indiska staten lägger också allt större vikt vid naturvård och i ett kritiserat utkast till en ny skogslag, "The Conservation of Forest and Natura! Ecosystems Act", ges statligt kontrollerad naturvård allt större befogenheter på lokalbefolkningens bekostnad. Om utkastet antas och blir till lag så iMebär det en seger för de som förespråkar strikt naturskydd och hård statlig kontroll. Den annars så eftersökta folkliga medverkan i miljövården ges däremot inget utrymme i lagfurslaget. 16

Viltvård och jakt under kolonialtiden För att förstå dagens i huvudsak toppstyrda miljö- och naturvårds policy i Indien är det nödvändigt att återigen gå tillbaka till det koloniala ursprunget. Om vi håller oss till de vilda djuren såg engelsmännen dessa främst som ett hinder för koloniseringen av landet. Det var också under kolonialstyret som projektet att systematiskt utrota hela arter inleddes. 17 Regeringen betalade skottpengar på djur som tiger och leopard ända in på 1900-talet. I början på

82 83

!!eppe Karlsson

1900-talet, exempelvis, sköts under en fem års period totalt 9000 tigrar och 27 000 leoparder inom det Brittiska Indien. 18 Vid annekteringen av Duars var dessa djungeln trakter fullständigt infekterat av vilda djur, och tillsammans med de fruktade tropiska febersjuk.domarna sågs dessa som huvudproblemet för exploateringen av området. Speciellt för skogsbruket där hela säsongers planteringar ofta tillintetgjordes av vildgrisar, hjortar, elefanter och noshörningar. Så sent som 1920 föreslog G.S. Hart, högsta chefen för skogsdepartementet, att gevär skulle delas ut till befolkningen i skogsbyarna och att dessa skulle Ut tillåtelse att skjuta ut alla skadedjur. Inte ens elefanter eller noshörningar (som då var skyddade mot jakt) skulle sparas, och enligt Hart var det heller ingen förlust om dessa försvann från Duars skogar. 19 Men paradoxalt nog var det en av Hart's underordnade som tio år senare upprättade Jaldapara reservatet som skydd för den utrotningshotade enhomade noshörningen. Engelsmännen hade också intresse av att bevara de vilda djuren som jaktvillebråd. I Indien finns en lång tradition av jaktvård, där förmögna Maharajor och andra kungligheter sparade stora områden som privata jaktreservat. Under det engelska styret begränsade också på olika sätt lokalbefolkningens jakt. Vissa djur klassades som skyddade och inom de reserverade skogarna under skogsdepartementet var den inhemska befolkningen förbjuden att jaga (som nämndes ovan ville Hart lyfta på dessa bestämmelser i Duars och tillåta byborna att skjuta ut de djur som skadade planteringarna). Under det engelska styret inrättades också de första nationalparkerna, och ofta då i områden som tidigare utgjort kungliga jaktreservat. Signifikant för naturvården i Indien är den intima relationen med elitens intresse för jakt eller främst storviltsjakt. Jakten kan inte bara ses som nöje och rekreation, utan med geväret etablerades civilisation över vildhet. 20 Tigern var förstås den mest potenta symbolen och ultimata jakttrofen för sportsmannen, vilket också gett den namnet "Royal Bengal Tiger". Duars var ett viktigt jaktområde och höga koloniala potentater förlade ofta sin jaktsafari där. Maharajan av Cooch Behar, utbildad av engelska guvernanter, var en dedicerad storviltsjägare och på hans årliga jakter deltog alltid engelska celebriteter som, exempelvis, Viceroy Lord Curzon. Maharajans sällskap sköt ett år fem tigrar på bara tolv minuter, och totalt under 37 år av storviltjakt (mellan åren 1871 och 1907) sköt Maharajans sällskap 365 tigrar, 311 leoparder, 133 björnar, 207 noshörningar och 438 bufflar.2 1 I Duars kom senare under 1900-talet jakträtten att hyras ut till privata jaktklubbar bestående av plantageägare, militärer, jägmästare och andra koloniala tjänstemän. Regeringens förhoppning var att klubbarna, forutom att jaga, skulle intressera sig för viltvård och då framförallt för att begränsa den ökande tjuvjakten.

l'rllJekt Tiger

Men genom förvandlingen av Duras djungler till teplantager och monokulturella skogsplanteringar försvann också de vilda djuren i stor utsträckning. Tigern är i dag mycket sällsynt i Duars.

Foto: ~ritisli Library Rrproductions. Lord Curzoa med lin fllnl.l tiger, ocb I bakgrunden eldantema fria vilhn sportjlgarcn i relativ dkerbct kunde aerllga lina byten. Att den myckd fartipre upppftea att driva fram tigern utfllrdes av obevlpaade bybor, verkar pi intet sitt reducera jlgamas bedrift..

Inom Buxa-reservatet finns enligt den officiella siffran 19 tigrar (1992års census). Reservatsledningen hävdar att antalet tigrar ökat under sista åren, men bland Rabhas menar de flesta att tigern i princip är forsvunnen från Duars och därför ter sig för dem all uppmärksamhet riktad mot tigern som underlig och smått komisk. Av de stora vilda djuren är annars elefanten den mest påtagligt närvarande i Duars idag. Årligen dödas och skadas ett stort antal personer av elefanter som på jakt efter föda inte drar sig för att vräka omkull hus eller attackera människor som hamnar i deras väg. För Rabhas är elefanten ett gissel. Under en natt kan en elefant äta och trampa ner flera familjers risskörd. Byborna har rätt till ersättning, men den krångliga och långsamma hanteringen gör att de sällan lämnar in anmälningar. Istället håller ungdomar vakt nattetid och varnar om elefanter kommer. Generellt kan sägas att även om Rabhas menar att tigrar, elefanter och andra vilda djur måste fil finnas kvar i skogen, så är det inte rätt av regeringen (Sarkar), att sätta djurens överlevnad fore människors. För 85

Beppe Karlsson

Rabhas utgör den nya regimen av viltvård, tillsammans med tidigare storskaliga illegala avverkningar, ytterligare ett steg mot en fullständig alienering från skogen. Utifrån Rabhas perspektiv kan situationen idag liknas vid en andra kolonisering, där, i likhet med den första (engelska) kolonialiseringen, grunden for deras existens är hotad. Projekt Tiger's nya fas av 'eco-development' lovar inte heller någon nyordning. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Världsbankens stora satsning precis har påbörjats och det därför är för tidigt att uttala sig om eko-utvecklingens möjligheter.

Ekologisk utveckling Konceptet ekologisk utveckling har sitt ursprung i miljörörelsen under 1970-talet och i en radikal kritik av konventionell tillväxt orienterad utveckling. Under senare år har dock eko-utveckling integrerats i den dominerande utvecklingsdiskursen och kommit att användas mer eller mindre synonymt med Brundtland-rapportens koncept 'sustainable development' (hållbar utveckling); ekonomisk utveckling men med långsiktig miljöhänsyn. FN-systemet, Världsbanken, Sida, och enskilda organisationer förespråkar alla hållbar utveckling, men som flera har påpekat, finns bakom retoriken en häpnadsväckande brist på innehåll och gemensamma referenser.22 Vad som är -ekologiskt hållbart ser olika ut for olika personer och organisationer. Tar vi steget tillbaka till Buxa tigerreservat och den nya 'ecodevelopment' strategin finansierad av Världsbanken, är det egentligen inte mycket som skiljer denna från tidigare decenniers utvecklingsprogram. Förutom innovationer som biodling, högmjölkande kor och lågenergi jordugnar (chullahs) återfinns här huvudsak konventionell landsbygdsutveckling med bevattningskanaler, fiskodlingar, dricksvattenbrunnar och vägar. Skogsdepartementets ansvariga svävar på vad som ryms under tennen och oftast refereras helt enkelt bara till något av de program som nämnts ovan, eller till det mer allmänna arbetet med att infonnera och höja allmänhetens medvetenhet om vikten av naturvård. Här kommer Tiger projektets skyltar, som jag nämnde inledningsvis, in som en del. I anslutning till Buxa-reservatet har också byggts ett "Nature Interpretation Center". Centret innehåller en stor konferenssal samt utställningar om reservatets växt och djurliv. Rabhas och några av de andra stamfolken, som lever i eller kring reservatet har också i.nffirlivats med fullskaliga gipsstatyer. Redan innan öppnandet har Centret ifrågasatts och pekats ut som en onödig och kostbar 'show piece'. Förutom själva innehållet folruserar ekoutvecklings diskursen också runt själva formen :för samarbetet mellan parkledning och lokalbefolkning. Utgångspunkten är det framgångsrika och internationellt uppmärksammade arbetet med "Joint Forest Management", ursprungligen utvecklat i ett skogsområde i södra Västbengalen där bykommitteer grundades med uppgift att delta i skötseln och bevakningen av skogen. Som betalning ges

Projekt Ti&ef

by_ko_~tten, e~er ett visst antal år, 25 procent av avkastningen från skogen (forsälJmng av timmer, ved, löv, frukt, frön, foder, svamp, olika växter etc.).23 Modellen har sedan exporterats till andra delstater i Indien och fö~ansvärt nog först på 1990-talet till Duars. I Buxa-reservatets buffer:zone har liknande bykommitteer, under namnet "Eco-Development Committees" (EDC's), s~apats. Vad som gäller för dessa EDCs är oklart. Byborna har själva bara vaga 1deer om vad som gäller, och vad jag har lyckats ta fram så ska dessa kommi~eer istället för de 25 procenten avkastningen från skogen ta del av av avkastn'!18(:n fr~ sko~en ta del av olika eko-utvecklingsprojekt (eftersom avverkning och msamlmg av skogsprodukter reducerats och delvis upphört i reservatets kärnområdet). Bland Rabhas finns en stor ovilja mot upprättandet och medverkandet i kommitteema. Vissa argumenterar att de inte kan hindra andra från att hugga träd illegalt när de själva gör det. Andra menar att de inte kan patrullera natt efter natt utan avtalad betalning. Varför kan de inte bara anställas på samma sätt som skogsdepartementets egna skogsvakter eller viltvårdare. I många_ ~yar utsätter res~rvatets ledning Rabhas för direkt utpressning: bilda ~omnutteer, sluta hugga illegalt och börja patrullera skogen, annars kommer ni mte att ta några mer dagsverken i skogsplanteringen. Och eftersom Rabhas' rätt att leva inom departementets skogar, fonnellt relateras till statusen som skogsarbetare, (kontraktet som "agreement holder") innebär detta i förlängningen att de måste lämna skogen. De flesta byarna har nu också bildat sina kommitteer. . . Själva utförandet av eko-utvecklingsprojekten följer mönstren från ttd1gare decennier av statlig "Tribal Development". Projekten planeras och ~tier_as helt utai:1 samråd och medverkan från de berörda. En dag anländer plö!shgt två lastbilar fullastade med bikupor och byborna kallas till möte där de erbJuds börja med biodling. Eftersom ingen i byn har erfarenhet från biodling är alla tveksamma, .~e~ motvilligt accepterar de att gemensamt ta en bikupa på prov. Som de ~hVlt mstruera~e samlas vildbin in och placeras i kupan. Dagen därpå ~ar ~la bu_ia borta, och mgen_i byn längre intresserade av vidare experiment med b1odhng. Bikuporna måste skickas tillbaka.. Några hävdade att även om de skulle lyc~s lära sig biodling så är det tveksamt om de skulle kunna göra någon större förtJ~s! på .honung eftersom priset på den lokala marknaden är så lågt. Var:för kan VI mte istället ta boskap som vi känner till, menade andra. De rökfria lågenergi spis~ v._ir helle~ ingen framgång bland Rabhas. Ved är närapå det enda Rabhas mte hder bnst på och därfor finns inget intresse att minska vedförb~ingen. Spisarna läckte också in vatten genom skorstenarna. Ingen av de so~ Jag talat med som fatt spisar, har använt dem. Själva spisen gjord i lera kunde mte anv~das till något annat heller, men som en äldre man glatt påpekade kunde han åtnnnstone göra sig en liten förtjänst på skorstensrören av metall. Här som med annat var det endast de registrerade byborna som fick spisar, medan alla "Faltus" blev utan.

86

17

Beppe Karlsson

Andra mer ordinära projekt har också initierats under eko-utvecklings programmet, som exempelvis brunnborrning och vägbyggen. Från olika källor, talas tyvärr om en mycket utbredd korruption och forskingring av projektmedel. Skogsvaktema som i massmedia känts sig utpekade har genom sin fackforening kritiserat reservatledningen for missbruk och direkt korruption. Skogsvägar som bokförts och redovisats har inte blivit byggda. Stora summor spenderas på ledningens lyxliv med resor (dyra bilar bensin, chaufförer), god mat och en stor stab av uppassare. En lokal naturforening, associerad med WWF, pekar på liknande missbruk. Brunnar grävs bara till en tredjedel av de djup som är avtalat och redovisat för. Bevattningskanaler som tidigare byggts och finansierats av andra statliga departement redovisas som eko-utvecklings projekt. Korruption är nu inget ovanligt i Indien, men mot bakrund av de stora förväntningar och den omfattande finansieringen utifrån kunde man kanske förvänta sig ett större intresse för att uppnå verkliga resultat. I Rabhas skogsbyar har egentligen inget ändrats. Inte bara ifråga om faktiska projekt utan också, och vad kanske värre är, i bristen på samarbete och samförstånd. Den hierarkiska maktrelationen mellan byborna, skogsvaktema och, i toppen, tigerprojektets ledning är oförändrad och fuljer skogsdepartementets koloniala tradition. Dialog är inte möjlig i denna struktur, och när reservatets ledning eller ''Tiger-Sahibs" som Rabhas kallar dem, emellanåt besöker skogsbyama så är det bara fur att kort infonnera om planerade åtgärder för att efter någon timme fursvinna i sina jeepar. Upprättandet av EDC's eller bykommitteer har på intet sätt öppnat utrymme för ökat folkligt inflytande. Intressant nog så ska, enligt skogsdepartementets instruktioner, den lokala skogsmästaren (Beat officer) ingå i kommittens styrelse i egenskap av sekreterare. Som sekreterare har han kontroll på alla handlingar som rör kommitten. De övriga i styrelsen reduceras ofta bara till att underteckna eller ge sitt tumavtryck på protokoll och dokument utan att ha vetskap om innehållet. I skogsbyarna som lyder under skogsdepartementet utgör Beatofficeren, eller ''Beatbabu" som han kallas, den direkta källan för statens maktutövning. För Rabhas gäller det att hålla sig väl med sin 'Beatbabu' (eftersom alla bybor är på ett eller annat sätt involverade i verksamheter som bryter mot skogsförordningen). Bara i sällsynta fall sätter sig någon emot 'Beatbabun', och då gäller det ofta grövre former av maktmissbruk. Att i denna situation förvänta sig att 'Beatbabun' ska ta den mer begränsade rollen som styrelsemedlem, underordnad ordföranden och den övriga styrelsen, är helt enkelt orimligt. Eko-utvecklings kommitten i sin konstruktion kan därför knappast bli en kanal för bybornas intressen och önskningar, eller skapa utrymme för ökat medbestämmande. För Rabhas är bykommitten till för Skogsdepartementet, och det har heller inte varit frågan om något val. Under senaste åren har Buxa-reservatets ledning tagit en rad beslut som skapat utbrett missnöje i Duars. I reservatets utkant, på gränsen mot Bhutan, 88

Projekt Tiger

bedriver bergsfolk sedan länge apelsinodlingar. Plötsligt ansåg reservats ledningen att odlingarna var skadliga. och att apelsinträden måste bort och lämna ~lats för träd med bättre fönnåga att binda regnvatten. Tusentals träd höggs ned lllilan protester, understödda av olika politiska grupperingar i distriktet, formådde reservats ledningen att ändra sig. För Rabhas har speciellt två händelser skapat misstro mot Tiger administrationen. Den första incidenten var en nattlig räd mot Sou~ Paro, en Rabha by i reservatets utkant, som vedergällning for att byborna befriat en man som gripits för illegal avverkning och misshandlats av skogvaktarna. Byborna hävdade att mannen var oskyldig och när Beatofficeraren vägrade släppa honom fick Beatofficeraren en omgång stryk av de uppretade b~bo~a. På natten omringade en stor styrka beväpnade skogvaktare byn och gick ttll anfall. De Rabha män som inte hann fly in i skogen blev svårt misshandlade och förda till fängelse. Alla utom fyra män, vilka utpekats som anstiftare, släpptes några dagar senare. Under räden stals pengar, radioapparater och an~a värdeföremål från de övergivna husen. I ett senare liknande fall greps och nnsshandlades en Rabha byledare under förevändningen att han skulle ha dödat en elefant. Efter påtryckningar från ett lokalt politiskt parti släpptes byledar~n och fördes till sjukhus med svåra skador. Dessa båda exempel och ~dra liknande händelser visar på det klimat som råder mellan byborna och Tigerreservatets personal. Rabhas upplever en repressiv statsmakt som kollektivt behandlar dem som kriminella. Intressant nog har konflikterna på senare tid nått ~tanfo~ _skogen och som jag nämnde har olika politiska grupperingar anslutit sig ttll kritiken av Buxa reservatet. Bland naturvänner i den närmaste staden Alipurduar finns också en utbredd oro att den nuvarande ledningen helt vänt befolkningen mot tigerprojektet, och b.la ser de den politiska inblandningen i reservatets angelägenheter som ytterst olyckligt (partipolitik och långsiktig naturvård går inte att förena menar de). När det sedan uppdagades att tolv elefanter skjutits och reservatets personal bränt kropparna för att hemlighålla katastrofen, växte kritiken och man krävde att reservatets ledning måste bytas ut. Och ovanpå det gick rykten om att en nära vän till Buxa-reservatets chef var inblandad i tjuvjakten. ' Sammanfattningsvis kan sägas att Buxa-reservatet misslyckats med att omvandla sig från en organisation inriktad på vinstmaximerat skogsbruk till att bedriva natur- och viltvård. Misslyckandet ligger kanske främst i ofönnågan att bygga upp nya former för samarbete och samförstånd med lokalbefolkningen. Problemet är inte unikt för Buxa utan återkommer i princip i alla Indiens naturreservat och skyddade skogar. Kritiker menar att skogsdepartementet genom sin hierarkiska och auktoritära struktur saknar förmåga till förändring och helt enkelt inte är beredd att släppa ifrån sig kontrollen över skogen. Andra menar att skogspersonalen också saknar de nödvändiga kunskaperna i ekologi och miljövård.24

Beppe Karlsson

Ursprungsfolk och naturvård Om nu skogsdepartementet saknar fönnåga att förvalta Indiens naturreservat och dess krympande skogar, kanske det är dags att på allvar öppna för nya aktörer. Att skydda utrotningshotade djur och känsliga naturmiljöer, att bevara skogar och utveckla nya fonner av ekologiskt uthålligt skogsbruk, är som bekant inte specifikt indiska problem utan självklara globala angelägenheter. Här blir den internationella mobiliseringen av ursprungsfolk, med krav på självbestämmande över land och skogar, särskilt intressant. Ursprungsfo~ ~t om i värld beskriver ofta sig själva som bärare av en helhetssyn och en hvssttl som utgår från den specifika ekologin i det område de levt sedan århundraden ibland årtusenden. Med denna kunskap och respekt, menar de att de om några, bäst kan förvalta sina känsliga naturmiljöer. Även om historiska exempel pekar . 25 · på att också ursprungsfolk kan förstöra skogar och utrota d~urarter, tror Jag att det är rimligt att som organisationen Cultural Survival påstå att ursprungsfolkens system av resursutnyttjande ofta är i "relatively sustainable balance with nature". 26

Genom att låta ursprungsfolken återfå kontrollen över deras traditionella områden, däribland områden som idag utgör naturreservat, skulle man troligen också etablera en mer effektiv regim för naturvård. Intressant nog diskuteras ursprungsfolkens rätt alltmer i tenner av deras kapacitet som naturens förvaltare. Förenklat kan sägas att denna diskurs skapar ett politiskt fält som ursprungsfolken kan använda sig av. Att etablera sig som 'gröna'fdel av naturen' har också visat sig vara det kanske mest effektiva sätt för ursprungsfolken att skapa politiska allianser och få stöd för sina krav. Men ett sådant stöd är inte helt oproblematiskt, och i grunden har ursprungsfolken inget att tjäna på att deras rättigheter till land och skog kopplas till frågor som rör ekologisk bärkraftighet (eller sustainability).27 I Indien har begreppet ursprungsfolk (lndigenous peoples eller den indiska motsvarigheten Adivasis -sanskrit för de ursprungliga), först under senare år börjat diskuteras på allvar. Nyetablerade organisationer som "Indian Confederation of Indigenous and Tribal Peoples" tar sin utgångspunkt i statusen som ursprungsfolk och söker också allianser med liknande organisationer i andra delar av världen. Organisationen kräver att Indien ska underteckna ILO's nya konvention (nr. 169) som ger ökade rättigheter åt ursprungsfolken. I en av organisationens publikationer finns också ett appendix med FN's utkast till en 'Ursprungsfolksdeklaration'. 28 Utgångspunkten är med andra ord att överföra den internationella agendan för ursprungsfolk till den indiska kontexten. Enligt organisationens president, Dr. Ram Dayal Munda, så bör rorst och främst de redan listade stamfolken (Scheduled Tribes) omfattas av termen ursprungsfolk. Därutöver kan också andra folk, som av olika anledningar inte åtnjuter statusen 90

Projekt Tiger

som listade stamfolk, komma i fråga. 29 Den indiska regeringen intar i stora stycken en motsatt position och deras fonnella ståndpunkt, i FN och andra sammanhang, är att det med tanke på landets historia inte går att fastställa stamfolken eller några andra som ursprungsfolk. Deras ställningstagande är lätt att förstå; med närmare 60 miljoner människor tillhörande stamfolken står enorma värden på spel. Men också från annat, mer oväntat, håll har kritiska röster höjts mot att likställa stamfolken med ursprungsfolk, och för att överhuvudtaget använda den senare termen i Indien. Den välkända antropologen B.K. Roy Burmans går i spetsen för kritiken, och han menar att bakom ILO's och FN's engagemang för världens ursprungsfolken döljs en imperialistisk komplott att underminera Asiens och Afiikas staters suveränitet. Om ursprungsfolken ges självbestämmande kan, exempelvis, multinationella företag lättare komma över viktiga naturtillgångar. Västerländska biståndsorganisationer kan, utan att konsultera landets regering, initiera utvecklingsprojekt och på andra sätt skaffa sig inflytande. Roy Bunnan har därför uppmanat den indiska regeringen att inte underteckna ILOkonventionen. 30 I Bhopal i december 1993, i samband med avslutningen av FN's år för ursprungsfolk, arrangerade Roy Bunnan konferensen "The Intemational Meeting on Tribal and Analogous Peoples". Betecknande nog använts mte termen 'ursprungsfolk', utan istället den något märkliga tennen 'analoga folk'. I öppningsanförandet använder Roy Bunnan emellertid begreppet, men då i betydelsen; ett folk är ursprungligt ("indigenous") i den utsträckning de upprätthåller en världssyn av "oness with earth and nature" uttryckt i tankar och handlingar. Roy Bunnan har också tidigare försökt etablera denna, vad han kallar, 'normativa definition' av tennen ursprungsfolk. I inledningen till boken "lndigenous Visions", skriver Roy Burman: The indigenous are those whose livelihood and lifestyle are tied up with the land in a system of mutual reinforcement - as a moral eon~ tract where social living and negotiation with human and non-human, animate beings are basically attuned to the sonic and sensual rhythms ofthe earth (Roy Burman, 1992:3)31 Även om Roy Burmans argumentation liknar ursprungsfolkens egen, finns det en avgörande skillnad mellan ursprungsfolkens självidentifiering som 'gröna' och Roy Burmans 'nonnativa definition'. För det första finns ingen koppling mellan termen 'ursprungsfolk' och politiska krav eller rättigheter hos Roy Burman. Dessutom menar Roy Burman att även om stamfolken ofta är bärare av den ursprungliga ekologiska världssynen kan den inte reserveras för några speciella folk. I princip kan och bör alla grupper göra den till sin. 32 91

Projekt Tiger

Beppe Karlsson

Återgår vi till Rabhas är det uppenbart att deras situation väsentl!gt skulle furbättras, bl. a. annat i relationen med Buxa•tigerreservatet, om de åtnJöt en internationellt erkänd ställning som ursprungsfolk. Och utifrån de konventionella kriterier som ILO, FN och ursprungsfolkens egna organisationer anför är Rabhas att betrakta som ursprungsfolk. Däremot tror jag att Rabhas skulle fä svårare att passera som ursprungliga i Roy Burmans betydelse främst på grund av deras illegala avverkning. Rabhas har hittills inte politiserat _sin ställning som ursprungsfolk och har heller inga direkta kontakter med nationella eller internationella organisationer för ursprungsfolk. Med naturvårdens ökan~e inflytande i Duars skogar verkar dock en sådan associering politiskt nödvändig för Rabhas i framtiden.

Noter I. Siffrorna är hämtade från "Tigers in the Wild, WWF Species Status Report", 1994, sid 10. 2. D.N. Pandey, i inledningen till skriften "Parks, Protection, People", Seminar 426, feb. 1995, sid. 14. 3. "Poach!flg: A Lethal Revival", India Today, May 31, 1993. 4. Iden om nationalparken eller naturreservatet som orörd vildmark, fritt från mänsklig påverkan, omnämns ofta i den indiska diskursen som en Amerikansk uppfinning. Y ellowstone nationalpark grundad 1872 är världens första, och policyn att tvångsförflytta folk för att skapa orörd vildmark sägs ha sitt ursprung här. Genom att påvisa det utländska ursprunget kan kritikerna ge legitimitet för deras alternativa indiska modell baserad på bl a folklig medverkan.

5. "Conservation in India: A New Direction", in Economic and Political Weekly, Oct. 28, 1995. 6. "A Critical Review of Project Tiger", Ministry of Environment & Forests, Government of India, 1993.

7. The World Bank. "India", Project Information Document, Ecodevelopment Project, March 21, 1996 8. Mellan varandra använder de nästan uteslutande namnet Kocha, medan de i kontakten utåt kallar sig Rabha, vilket också är det namn andra identifierar dem med. Uppskattningsvis uppgår antalet Rabhas/Kochas i Västbengalen till närmare 20 000 (Il 256 enligt 1981 års officiella statistik). Merparten av Rabhas lever emellertid i den angränsade delstaten Assarn, där Rabhas totalt sett (troligtvis) uppgår till över 200 000 (befolkningssiffroma i Assam är mycket osäkra, senaste census uppgift for 1971 var I 38 630, men denna siffra menar Rabhas egna organisationer vara allt för låg och själva hävdar de idag en befolkning på över 400 000). I Assam är merparten av Rabhas 'våtris' jordbrukare bosatta på 'slätten', medan Rabhas i Västbengalen till största delen lever i sk. skogsbyar och i huvudsak försörjer sig som skogsarbetare. I denna artikel behandlar jag endast de senare. 9. Green, J.B. (1993) "Nature Reserves of The Himalaya and the Mountains of Central Asia", sid 167 (IUCN•The World Conservation Union). 92

93

Projekt Tiger

Beppe Karlsson

10. Språkligt tillhör dessa folken de Tibeto-Bunnanska språkens underavdelning Bodo-språk, och 'ras-mässigt' klassificeras de i Indien som tillhörande de "mongoloid" (mongoliska) folken, vilka främst finns i den nordöstra delen av landet (ras-kategorisering är vid sidan av språk-klassificering fortfarande utgångspunkten för diskursen om Indiens 'stamfolk', se exempelvis det väldiga arbetet "People of lndia", av "Anthropological Survey of India, och då speciellt volymen "The Scheduled Tribes" (K..S. Singh, 1994, inledningen). 11. Denna metod av skogsplantering där matgrödor odlas under första åren vid sidan av trädplantor kallas 'taungya'-metoden, och den användes först av engelsmännen vid plantering av teak i Bunna. Metoden har dock sedan länge praktiserats av bergsfolk i Kina och Sydostasien. Tennen "taungya" refererar vanligtvis till svedjebruk i Burma. 12. "Forest Conservancy in its Popular Aspects", B.H. Baden-Powell, i "The Indian Forester", Vol.2, No.1, July 1876. 13. Se till exempel Ramachandra Guha, "The Unquiet Woods" (1989), för en intressant redogörelse av skogsbrand som politisk protest under kolonialtiden. 14. Se exempelvis,"Voices of the Indigenous Peoples", i "Marginalised Tribals", Seminar 412, December I 993. I 5. Se Gadgil & Guha "This Fissured Land - An Ecological History of lndia" (1992) Oxford University Press, och "Ecology and Equity • the use and abuse of nature in contemporary India" (1995) Routledge. 16. Se "The Wood For the Trees", av N.R. Jena, i Seminar 426, feb. 1995, och "Forestry Debate and Draft Forest Act • Who Wins, Who Loses?", av R. Guha, i Economic and Political Weekly, Aug. 20, 1994.

21. "Thirty-Seven Years of Big Game Shooting in Cooch Behar, the Duars and Assam • A Rough Diary" ( 1908), av Nripendra Narayana Bhupa, Maharajan av Cooch Behar, (The Times Press); eller, "The Empire of Nature • Hunting, Conservation and British Imperialism", (1988), Manchester, Manchester University Press. 22. För en kritisk diskussion se, "Green Development Theory? • Environmentalism and Sustainable Development" (1995), av W.M. Adams, i red. J. Crush, ;'Power ofDevelopment" (Routledge). 23. För en historik se, "The Resurgence ofCommunity Forest Management in the Jungle Mahals of West Bengal" (1995), av M. Poffenberger, i red. D. Arnold & R. Guha, "Nature, Culture, Imperialism" (Oxford Univ. Press). 24. Se exempelvis "Fate ofthe Forest: Conservation and Tribal Rights" (1994) av A. Baviskar, i Economic and Political Weekly, sept. 17. 25. Roy Ellens provokativa artikel "What Black Elk left unsaid: 0n the illusory images of Green Primitivism" (I 986), har blivit något av en 'klassiker' i sammanhanget. Se också Clad, J. "Conservation and indigenous people: A study of convergent interests" (1984), i Cultural Survival Quarterly 8. 26. I "Cultural Survival Quarterly", Fall 1991, sid 20. 27. För en intressant diskussion om för och nackdelar med ursprungsfolks mobilisering genom 'grön politik', se "The Shifting Middle Ground: Amazonian Indians and Eco-Politics" (1995), av Conklin, B.A. & Graham, L.R., i American Anthropologist 97(4).

18. "Call of the Wild", av B. Seshaclri, 1994 (1986), sid 31-32 (Sterling Pub!.).

28. I en konferens i Thailand nyligen (oktober 1995) enades representanter för olika ursprungsfolk i Asien, bland annat från Indien, att begreppet 'ursprungsfolk' är relevant och betydelsefullt också i den asiatiska kontexten (se vidare "lndigenous Affairs", No.4, 1995, sid 33-34).

19. G.S. Hart, Inspector General ofForests, India, i "Note on a Tour Inspection in the Goalpara (Assam), Buxa, Jalpaiguri, K.alimpong, Kurseong Forest Divisions (Benga]), 1920, sid 19.

29. Under en internationell kampanj besökte Dr. Munda Uppsala i september 1994, där han bla betonade betydelsen av !LO-konventionen. För en utförligare diskussion se min intervju med Dr. Mundas i Sydasien.

20. Se Mackenzie, J. (1987) " Chivalry, social Darwinism and ritualised killing: The hunting ethos in Central Africa up to 1914", i samlingsvolymen "Conservation in Afiica" redigerad av D. Anderson och R. Grove (Cambridge Univ. Press).

30. För en mer utförlig diskussion om Roy Burmans position och mer generellt begreppen 'stamfolk' och 'ursprungsfolk' i den indiska kontexten, se min artikel, "Vilka är Indiens Ursprungsfolk?", i Sydasien, 1994.

17. Se "Wildlife • Human conflicts", av M. Rangarajan, Seminar 426, feb. 1995.

94

95

Beppe Karlsson

31. "Homage to Earth", av B.K. Roy Bunnan, i "lndigenous Visions: Peoples of lndia - Attitudes to the Environment" (1992), red. G. Sen (Sage).

Amazonas ~ I en kamp fflr livet Indianer mot exploatörer

32. Se också hans artikel "Indigenous and Tribal Peoples, Global Hegemonies and Govemment of Indta" ( 1992), i tidskriften "Mainstream".

Eva Kanten

• Beppe Karlsson är doktor i socialantropologi vid Lunds universitet och har nyligen presenterat en avhandling om Rabhafolket i Indien; deras kamp om skogen samt frågor relaterade till kulturell idenlltet. Han bor I Uppsala och är också verksam vid Semmanet for utvecklmgsstudier vid Uppsala universitet. Under året /995/96 har han vant vid Umversity College London (UCL). Han har under lång tid också varit engagerad i foremngen "Minority Interest Group" 1 Uppsala.

Naturen, det mest hoppfulla somfmns påJorden med sm envisa återkomst, sitt mirakulösa återskapande av liv ur död, har blivit ett sårigt katastrofområde där sorgen ropar ur skog och mark och luft och vatten. (Kerstin Stjäme)

Öffnvl.mainpomride i Amazonas. Kopparstick ur dm eagelsn aaturfonkaru H. Data' bok om Amazoau pi 1800-talet. Kllla: Tuzea, Et ated ved Amazoaas.

EvaKarsten

Amazonas, världens största regnskogsområde, hotas av exploatering som drabbar såväl dess unika miljö som dess invånare indianerna. Tusentals arter inom flora och fauna har redan utrotats, och ett mycket stort antal hotas av samma öde. Oljeexploatering och andra kommersiella verksamhet~r _har ~en~m skogsavverkning, spridning av kemikalier och vägbyggen genom •~~•antemtoi:ier skadat miljön. Många indianstammar har utplånats eller fördrivits från sina områden, och deras gamla kulturer är i fara att helt försvinna. Miljöproblemen och de konflikter som uppstått mellan indianer och exploatörer beror i grunden på områdets rikedo~ar, så _hett eftertraktade av västerlandet och så hårt utnyttjade även av länderna 1 och kring ~ n a s som e~ viktig inkomstkälla. De krafter som verkar f~r. en exploatering står 1 motsatsställning till dem som arbetar för att bevara milJön, dess ekosystem ~h _de kulturer som i tusentals år funnits här. De bevarande krafterna har hittills befunnit sig i ett klart underläge. I det följande skall j~g försöka s_kildra denna kamp mellan bevarare och exploatörer och de värdenngar som hgger bakom deras agerande. Inledningsvis vill jag dock ge en kort överblick dels av Amazonas som geografiskt område och de vitas tidigare kontakter med det, dels också av de förutsättningar i fråga om klimat, jord och odlingsbetingels~r som råde~ här. En sådan överblick kan ge en bättre insikt i och bakgrund ull de konflikter_ och motsättningar som i dag råder i Amazonas. Områdets geografiska förutsättrungar är inte desamma i dess olika delar. Flora, fauna och markens möjlighet att utnyttjas för odlingar varierar. Men området rymmer en oerhörd biologi~k mångfald, sedan 1700-talet studerad av forskare från hela världen som ständigt gjort nya upptäckter. Amazonas miljö är viktig inte bara ur naturvetenskaplig och kommersiell synpunkt. Den utgör också ett starkt upplevelsevärde för den som tar sig fram i dessa områden, något som i dag utnyttjas av den enonnt_ snabbt växande turistindustrin. Men också detta värde hotas nu av en skogsskövhng som fått till följd nya användningssätt av marken, förändringar i ekosystemet, och på många håll förgiftning av vattendrag och jord.

Amazonas som europeerna fann det Femtio år efter det att Columbus upptäckt av Amerika begav sig en av de spanska conquistadorema, Francisco Orellana, ut på en strapatsrik flird i det nya landets okända inre, det som i dag allas Amazonas. Han var. en underbefålhavare till Gonzalo Pizarro, halvbror till inkarikets erövrare Francisco Piz.arro. Aret var 1542. 98

Amazonas- I en kamp fbr livet

Vad fick Orellana att ge sig ut på denna våghalsiga färd? Svaret är: det som i drygt 200 år framåt skulle locka spanjorerna in i detta enorma urskogsområde - guldet! Man hade hört rykten om att här fanns ofantliga rikedomar i form av ädla metaller, och sägner berättade om ett paradisiskt land och om infödda som bar smycken av guld. Andra sägner som spreds i Amazonas berättade om blonda krigiska kvinnor, amazonema, som bodde i hus av sten med sköldar av silver på väggarna, och vars drottning bar en krona av guld. Amazonas fick alltså tidigt ett drag av lockelse, mystik och äventyr. Många gav sig ut för att leta efter detta land som kallades El Dorado, men ingen fann det. Den siste som sökte drömlandet var engelsmannen sir Walter Raleigh. Han gjorde två resor till Amazonas, andra gången i början av 1600-talet till Guyana, där man då trodde att El Dorado låg (den dåvarande spanske guvernörens titel var "ståthållare över Guyana och El Dorado"!).

Den expedition Orellana deltog i råkade ut för stora svårigheter, och han sändes ut för att skaffa hjälp. Tillsammans med några män tog han sig utför floden Napo men- frivilligt eller av nödtvång - återvände han inte till de andra i expeditionen. Han fortsatte nedför floden och fann att den mynnade ut i en mycket större flod, Amazonfloden. Efter 8 månaders oerhörda strapatser, svält, sjukdomar och strider med indianer nådde Orellana, den förste vite man som sett denna flod, dess mynning vid havet. I hans sällskap fanns bl.a. dominikanmunken Gaspar de Carvajal, som skildrade denna resa på spanska, tryckt bl.a. i England 1934 och senast i Spanien på 1990-talet. Orellana följdes snart av andra, ivriga att utforska den stora Amazonasfloden och områdena kring den. Bland dem var, i mitten av 1600-talet, kapten Pedro Teixeira som fick i uppdrag, av en portugisisk guvernör att markera en gränslinje mellan Portugal (som redan år 1500 hade upprättat en koloni i Brasilien), och det område i Amazonas som då tillhörde Spanien. Guvernörens avsikt var helt enkelt att göra anspråk på Amazonas för Portugals räkning. Efter en tio månader lång äventyrlig flird hade Teixeira genomfört sin uppgift, och gränsen mellan det portugisisktalande och det spansktalande Amazonas går än i dag i skogsområdet i övre Amazonas. I motsats till Orellana som färdades ned för Amazonfloden, gick Teixeiras färd drygt ett århundrade senare i motsatt riktning. Han var den förste som seglade upp för floden i hela dess längd. Något senare på 1600-talet var det missionärerna som kom till Amazonas filr att omvända indianerna till kristendomen, ett företag som under lång tid framåt skulle möta oväntade och för bägge parter katastrofala svårigheter och konflikter. Indianerna var kallsinniga mot den främmande religionen och mot dessa vita som påtvingade dem ett levnadssätt som stred mot deras kultur, och som förbjöd mycket som för dem var heligt. Jesuiterna och fransiskanema var de 99

Amazonas.. I en kamp fl!r livet

Eva Kamen

första katolska missionsordnama som startade sina _verk~eter ~- Dänne~ lades också grunden till små samhällen i urskogen kring rruss1onsstat1onema, där kristna indianer och vita levde tillsammans. Missionärerna spelade otvivelaktigt även en positiv roll ~r indianerna genom att på sina missions~tation~ g~ dem skydd mot fi~ntl~ga stammar, och senare även mot vita som Jagade mdianer som arbetskraft bli sma gruvor och jordegendomar. Spanjorerna upptäckte snart de rika förekomst_erna av ~d i Amazonas floder och berg. Redan mot slutet av 1500-talet böt]ade ~ pen_od av exploatering som varade långt in på 1700-talet. I det påfrestan~e t_rop1ska klimatet varken kunde eller ville spanjorerna själva arbeta med utvuuungen av guldet, och indianerna blev därför de som med våld tvingades till detta för den spanska kronans och de lokala jordägamas räkning. De utnyttjades som djur, plågades, svalt och dog i sjukdomar medförda av koloniste~ ~ Europa, som lockade a~ guldet nu börjat strömma till Amazonas. Många mdians~ar utplånades helt, man anser att upp mot en miljon indianer dog under de ~lJande årh~drad~na. Men tonvis med guld kunde skeppas över till kungarna Ftltp I och Il I Spanten, rapporterar spanska krönikörer och guvernörer i det erövrade Pei:u på 15- och 1600-talen (Alvarado 1936 samt Stirling 1938, Hamer 1984, He~g 1978 m fl, författare som också beskriver skeendena under den senare kolorualbden).

I mitten av 1700-talet upphörde gruvdriften i stort sett. Orsaken var indianernas upprepade överfall på de spanska gruvsamhällena, samt att de vägrade infinna sig till arbetet i gruvorna. Spanjorerna stod utan arbetskraft, och de flesta av de samhällen de grundat i Amazonas utsattes_ för a~a~ker av indianerna och fick överges. Indianerna hade återerövrat sitt temtonum av spanjorerna! På 1800-talet, efter några årtionden av relativt lugn för indianerna, följde en ny period av förtryck. Anledningen. var upptäckten av ~n annan inkomstbringande fyndighet i Amazonas: gumnut. ~~ tvångs~b:te 1 skoge~, massakrer, tortyr, sjukdomar och svält. En formlig Jakt på indianer, nu for gummibaronerna, började i hela Amazonas. Indianerna ~ en eftt:111"aktad arbetskraft också för de stora jordägarna och för kolomsterna. Indianernas lidanden under gummiepoken har skildrats framför allt i Walter Hardenburgs bok Puturnayo en bok som upprörde hela den civiliserade världen. Först med konst~ts uppträdande på marknaden i början av 1900-talet ~orl_orade Amazonasgummit sitt kommersiella värde. Men både guldet och gummtt liks~m sjukdomar medförda av de vita hade då bidragit till utplånandet av otaliga indianstammar och deras kulturer.

100

Denna attityd av misstänksamhet och hat hos indianerna mot de vita var ett resultat av de här kort skildrade händelserna under den tidiga exploateringen av Amazonas, och av det brutala utnyttjandet av dem som arbetskraft - de betraktades knappast som människor. Ännu in på 1900-talet levde denna attityd kvar hos dem liksom de vitas ringaktning för indianerna, och det har orsakat otaliga svåra konflikter. Dagens hårda exploatering av olja och mineraler har skärpt motsättningarna i en omfattning som lett till svåra konsekvenser inte bara för Amazonas och indianernas miljö, utan också för deras liv ur sociala, kulturella och hälsosynpunkter.

Amazonas som forskningsobjekt Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka till mitten av 1700-talet, den naturvetenskapliga forskningens guldålder då Arnazonasområdet i en positiv mening drog till sig världens intresse. Guldruschen var då i stort sett över, och gummiepoken hade knappast börjat. Vetenskapsmännen hade nu upptäckt Amazonas oerhörda rikedom på dittills okända arter inom flora och fauna. En av de första naturvetarna som kom dit var C.M. de la Condamine, vän till Voltaire och medlem av Franska Vetenskapsakademin. Under en sju år lång vistelse i Amazonas i mitten på 1700-talet gjorde han dels en noggrann kartläggning av Amazonasfloden, dels kunde han b e ~ en omtvistad teori av Newton angående jordens form vid polerna och ekvatorn. - Condamine följdes några år senare av den tyske naturvetenskapsmannen baron Alexander von Humboldt, som kring år I 800 gjorde resor i Sydamerika. Han studerade där bl.a. vegetationens beroende av klimat, höjdförhållanden och markbeskaffenhet, samt fenomen som den elektriska ålens strömstyrka. På 1800-talet vistades många vetenskapsmän i Amazonas, bland annat för att studera områdets arter av insekter, fåglar, reptiler och däggdjur. Mycket av vad de fann var dittills okänt för vetenskapen, och Europas museer berikades med tusentals exemplar av nya arter och sällsynta växter. Två av denna tids främsta naturvetare, engelsmännen H.W.Bates och A.R.Wallace, samtida med Darwin, bidrog på grundval av sina studier i Amazonas till teorin om arternas utveckling. De delgav Darwin sina slutsatser, och denna gav i redovisningen av sina teorier sitt erkännande åt deras del i teorins tillkomst (Tuxen 1972). Ungefär samtidigt med Wallace och Bates höll en av världens främste botanister, engelsmannen R.Spruce, på att studera och beskriva de tropiska skogsväxterna. Trots en svår sjukdom fick han under 17 år i Amazonas ihop en samling av 7 000 viktiga exemplar från många olika växtarter, de flesta dittills 101

EvaKarstcn

Amazonas- I en kamp Rlr livet

okända. Av andra vetenskapsmän denna tid kan nämnas makarna Agassiz so!° ägnade sig åt Amazonas sötvattenfiskar och samlade in 2 000 ar:ter. I en liten_ SJÖ mindre än en tennisplan fann de fler arter än vad som fanns 1 alla europeiska floder tillsammans. Än i dag gömmer Amazonas otaliga outforskade fenomen och okända arter i växt- och djurvärlden. Inte minst regnskogens ö_vre s~, grenverk~ omkring sextio meter ovanför jordytan, ruvar på en ofantlig artrikedom som bil stor del fortfarande är okänd. Enligt en uppskattning (IWGIA, Newsletter nr 3, 1992) finns i hela Amazonasbäckenet ca J00 000 olika arter av flora och fauna.

I takt med regnskogens avverkning reduceras antalet arter i snabb takt. Enbart i den ecuadorianska sektorn av ett stort skogsområde öster om Anderna har ca 65% av skogen redan kalhuggits eller omvandlats till betesmarker och plantager med oljepabn. Ar 2000 förutspås skogsförlusten närma s~g 90%: Samma process pågår bl.a. i Brasiliens Amazonområde,_