Migration och etnicitet : perspektiv på ett mångkulturellt Sverige [1 ed.] 9144050054, 9789144050058 [PDF]

Zitiervorschau

Migration och etnicitet Perspektiv på ett mångkulturellt Sverige

REDAKTÖRER: MEHRDAD DARVISHPOUR CHARLES WESTIN

~ studentlitteratur

®

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sädant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningssamordnarens huvudman eller BONUS-presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan ätalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 33074 ISBN 978-91-44-05005-8 Upplaga 1:2 ©Författarna och studentlitteratur 2oo8 www.studentlitteratur.se Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Jack Mikrut/Scanpix Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2009

INNEHÅLL

Presentation av författarna

11

KAPITEL 1 Inledning 13

Mehrdad Darvishpour & Charles Westin

KAPITEL 2 Om etnicitet, mångfald och makt 23

Charles Westin

Inledning 23 Den antropologiska ingången 25 Ingången från forskningen om nationsbildningsprocesser 31 Ingången från migrations- och integrationsforskningen 39 Integration, mångfald och samhällets sammanhållning 45 En vision om det mångetniska samhället 48 Referenser 51 KAPITEL 3 Etnisk identitet 55

Jonas Stier

Inledning 55 Ett historiskt svep 56 Fyra perspektiv på etnisk identitet 6o Identitetens identitet 62 Etnisk identitet och individen 63 Etniska identiteter och gruppen 66 Etniska identiteter och samhället 70

.,, H'>!U.A'I TAI!NA OCII STUI>I:NTI.Il TJ:RATUR

3

Etnisk identitet och kontexten 73 Sammanfattning 76 Referenser 77 KAPITEL 4 Myten om det mångkulturella samhället 81

Teoretiska perspektiv på mångkulturalismen

Zenia Hellgren

Inledning 81 Erkännandets politik och likhetsliberalismen 82 Kollektiva rättigheter och kulturellt självbestämmande 85 Mångfald och konflikt inom kulturer- feministiska perspektiv på mångkulturalismen 88 Symboliskt erkännande eller omfördelning av resurser?

91

Det mångkulturella Sverige 93 De etniska föreningarna som politisk röst eller sociokulturell gemenskap 98 Avslutande kommentarer 102 Referenser 103 Intervjupersoner 104 Institutionella aktörer

104

Representanter för etniska eller transetniska organisationer, etniska kvinnoförbund och anti rasism- eller antidiskrimineringsorganisationer KAPITEL

s

Migration, medborgarskap och social exkludering

105

107

Ett europeiskt dilemma

Carl-U/rik Schierup

"Social inkludering": Ett tvetydigt löfte 109 "Social exkludering": Ett obligatoriskt språkbruk fastställs, men betydelsen skiftar

112

Fattigdom, ojämlikhet och social delaktighet "solidaritetens" förändrade betydelse

113

115

Den sociala dimensionen och kampen mot rasism och diskriminering Vilken europeisk övertygelse?

125

EU:s antirasistiska agenda

127

Omförhandling av de sociala kontrakten

119

129

Referenser 133

4

"' HlRI'A

r I.,RN,\

O IU A'l I'ARNA CII STUili'NTI.I'I Ti'.HMUR

9

- - - - - - - - - - - - - - - - - - · ····-···-·-···---------·--·

PRESENTATION AV FÖRFATTARNA

Mehrdad Darvishpour är fil.dr i sociologi och senior lektor vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet och Mälardalens högskola. Charles Westin är professor vid CEIFO, Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer, Stockholms universitet, sedan 1994·

Maria Appelqvist är fil.dr i sociologi och verksam som lektor vid !MER, Malmö högskola. Ylva Brune är universitetslektor vid Institutionen för kommunikation och design, Högskolan i Kalmar. Diana Corman är fil.dr och demograf med inriktningen fruktsamhet och familjedynamik i i-länderna. För närvarande arbetar hon som utredare för akademikerförbundet Civilekonomerna. Magnus Dahlstedt är statsvetare och forskarassistent vid Institutionen för samhälls- och välfårdsstudier, Linköpings universitet. Zenia Hellgren är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet. Sten Höglund har arbetat som lärare, forskare och sedermera prefekt för sociologiska institutionen i Umeå. Christina Johansson är historiker och har disputerat i etnicitet. I dagsläget arbetar hon som vikarierande lektor på !MER, Malmö högskola. Patrik Lantto är docent, historiker och universitetslektor vid Centrum för Samisk forskning, Umeå universitet.

11

Ulf Mörkenstam är fil.dr och universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Tove Pettersson är docent i kriminologi. För närvarande arbetar hon som forskningsledare vid Statens institutionsstyrelse. Carl-Ulrik Schierup är professor vid Tema Etnicitet, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet. Jonas Stier är verksam som docent i sociologi vid Mälardalens högskola. Sandra Torres är docent i sociologi och lektor vid Mälardalens högskola. För närvarande är hon dock verksam som forskarassistent vid Linköpings universitets Tema Äldre Susanne Urban är fil.dr och forskarassistent vid Tema Etnicitet, Institutionen för samhälls- och välfårdsstudier, Linköpings universitet. Charlotta Zettervall är verksam som doktorand vid sociologiska institutionen, Lunds universitet.

12

"~

H>Rr.\T J /\RN:\ O C: !l

~TUDI.NTI.IT

l EHA l' L; R

....

w

!:: n.

< llli::

Inledning MEHRDAD DARVISHPOUR & CHARLES WESTIN

Den här boken om migration och etniska relationer i det "mångkulturella" Sverige är tänkt som en lärobok i sociologi, men den kan naturligtvis också användas inom andra samhällsvetenskapliga ämnen. Att skriva en lärobok i detta ämne är inte bara att ge sig in på ett nytt och spännande fält, utan det medför också stora utmaningar. Den största utmaningen ligger i själva ämnet. Etnicitet är ett begrepp som är långtifrån problemfritt. I själva verket är det svårt att avgöra i vilken mån etniska skillnader baseras på objektiva kriterier för grupptillhörighet eller är ett resultat av sociala konstruktioner. Många forskare menar att etniska gränser baseras på kulturella särdrag mellan olika folkgrupper. Enligt alla kända definitioner handlar ju etnicitet om ett folks uppfattning om sig självt som folk. Det kan gälla svenskar och fransmän, samer och basker, turkar och kurder, judar och romer. En del av dessa folk har suveränitet inom ett erkänt territorium, andra lever inom vissa bestämda territorier utan att ha statsrättigheter och åter andra har ingen territoriell anknytning alls. Alla som nämndes ovan, möjligen med undantag för judar utanför Israel, har egna språk. Samerna har flera språk bara i Sverige. Flertalet som tillhör någon av de grupper som räknades upp har en dominerande religion, med undantag möjligen för romerna. Det är också väl känt att de här grupperna har egna matkulturer. Surströmming är otänkbart utanför Sverige. Det vore konstigt om inte kultur (folkkultur, finku~ och populärkultur) också skulle finnas med som en del i etniciteten. Tolkningen att etnicitet är en social konstruktion kan bidra till att förklara förändring, men den kan inte förklara varför åtskilliga etniska identiteter tenderar att ha lång varaktighet. Man kan på så sätt mycket väl diskutera sambanden mellan etnicitet och kultur, utan att för den delen vara kulturessentialist.

·~

I·ORI·ATTARNA OCII STUilr~TI.I"I TI:RJ\TUR

13

l

INLEDNING

En sociologisk studie av etniska relationer kan dock inte reduceras till enbart en analys av kulturella skillnader mellan olika folkgrupper. Problemet är inte enbart att etniska grupper i sig är långtifrån homogena. Problemet med ett kulturessentialistiskt perspektiv är att det bortser ifrån att en mängd kollektiva och individuella faktorer, såsom människors socioekonomiska bakgrund och uppväxtmiljö, ålder, kön, individens position i det nya landet, vistelsetiden, sociala nätverk och interaktion med omgivningen, också kan påverka kulturella föreställningar och graden av integration i det nya landet för minoriteter och immigranter. Vid en alltför stor betoning av kulturella skillnader riskerar dessutom etniska minoriteters kulturella särdrag att uppfattas som avgörande hinder för integration. I detta perspektiv är det "de" som är problemet och det är "de" som med stöd av den etniska majoriteten ska anpassas och integreras till samhällets rådande normer och värderingar. Om etniska relationer i stället analyseras utifrån ett maktperspektiv innebär det att frågor om diskriminering, marginalisering och exkludering blir central. Inom ramen för det perspektivet är "vi" en del av de problem som leder fram till etniska minoriteters utanförskap och segregation och som motverkar deras delaktighet och integration. Med det här perspektivet är etniska relationer - i likhet med klass- och könsrelationer - en del av en samhällsstratifiering som bygger på hierarkiska maktrelationer och som många sociologer anser beskriver faktiska förhållanden i dagens svenska samhälle. I det större sammanhanget kan etniska relationer definieras som ett socialt fenomen på global nivå, som baseras på makt och status, snarare än som en identitetsfråga som avgörs av partikulära särdrag hos olika etniska grupper. Den sociala exkludering och diskriminering som många människor med annan än svensk etnisk bakgrund upplever idag kan leda till att somliga hamnar utanför samhället och marginaliseras. Samhällets kategorisering av dessa människor som "invandrare" kan leda till att de får en negativ bild av sig själva och/eller samhället, och därmed kan känslan av marginalisering förstärkas. Därför är etniska gruppers makt och status, delaktighet och representativitet några av de viktiga element som bör uppmärksammas för att tydliggöra etniska relationer samt synen på det "mångkulturella samhället" och dess innebörd. Detta är också en av bokens grundläggande utgångspunkter.

14

"' I'OHI'AT 1:\RN,\ O CII ;TU!lll\TI.IT I'EHA!l'R

l

lNLEilNlN R FAT l ARNA OCII HUI>J:NTLirl J: RA Il' R

2

OM ETNICITET, MANiii'AI.D OCII MAKT

----·

bildningen- i de här tre fallen i form av gemensamt (skrift)språk, gemensam religion, gemensamt territorium och gemensamma traditioner. I den historiska och politiska forskningen kring statsbildningsprocesser ersätter inte begreppet etnisk grupp det vedertagna begreppet nation, men åtminstone enligt det perspektiv som Smith lanserade kan etnisk grupp uppfattas som en slags protonation. Nu har inte alla etniska grupper möjlighet att utvecklas till nationer. Ett skäl är att inte alla etniska grupper äger territorielllokalisation. Territorialitet är ett viktigt kännetecken hos nationer, i synnerhet hos de nationer som har ambitionen att bilda en autonom stat. En intressant diskussion pågår emellertid för närvarande bland företrädare för romernas internationella organisationer om möjligheterna att söka vinna internationellt erkännande för det romska folket som en icketerritoriell nation. Befolkningsstorlek är en annan viktig förutsättning när det gäller nationsbildning. En befolkningsmässigt liten etnisk grupp saknar vanligtvis möjligheter att uppträda som nation, och i förlängningen som stat, åtminstone i ett grannskap med befolkningsmässigt stora nationer och stater.6 Nationalstaten har visat sig vara en effektiv statsform när det gäller territoriell kontroll, politisk styrning och försvar mot såväl inre som yttre hot. Gränserna mellan de europeiska staterna, av vilka många är nationalstater, har utmejslats under århundraden av krig och gränskonflikter. Konflikter rörande gränsen mellan den franska respektive tyska kultursfären har pågått sedan Karl den stores välde delades upp på 8oo-talet. Flertalet stater i Europa är nu medlemmar av, eller på väg att förhandla om medlemskap i, den Europeiska unionen. Med EU har de europeiska nationalstaterna för lång tid framöver fått sina territoriella gränser fastställda. Inom EU kan gränsändringar inte genomföras med krig. Även om det ännu är alldeles för tidigt att säga att de europeiska nationalstaterna har spelat ut sin roll, så innebär EU antagligen en gradvis uppluckring av de nationella gränserna inom Europa, och på sikt kanhända även av nationalstatsformen som sådan.

6 För befolkningsmässigt små önationer är den geopolitiska kontexten helt annan än för kontinentala stater.

.,:, IORIJ\"1 1':\RNt\ PCII

STUPI"~rLnTJ:R.YI"UR

35

2

OM EI'NICITET, MiiNIUA.I TAK Ni\ OCII STUili"NTI.J"I TLRATUR

39

2

OM ETNJCITET, MÅNGI'Al.l.l OCH MAKT

etniska identiteten (i vår mening) utgör däremot inte en grupp i sig själv utan endast en faktor som underlättar gruppbildning. (Weber, 1984, s. 277) Weber var tidigt ute. I stora drag tar han fasta på sådana egenskaper som forskare alltjämt anser kännetecknar etnisk identitet: föreställningen om ett gemensamt ursprung, en gemensam kultur och gemensamma fenatypiska kännetecken. Han nämner migration som en omständighet varigenom en etnisk grupp tillskrivs identitet. Weber nämner dock inte språk, religion eller territorialitet, vilka i modern litteratur ofta anges vara andra grunder för etnisk gemenskap. Det skulle dröja åtskilliga år innan samhällsvetenskapen intresserade sig för frågor knutna till gruppbildning och politisk mobilisering baserad på känslan av etnisk samhörighet. Begreppet "etnicitet" med dess adjektivform "etnisk" började slå an på bredare front i den sociologiska och allmänt samhällsvetenskapliga litteraturen först i början av 1970-talet. Svenska forskare och debattörer hakade på en internationell utveckling som då framträdde starkt i USA och Storbritannien. Att det skulle dröja så länge efter Webers kapitel innan sociologisk forskning rörande etnisk samhörighet sköt fart kan förklaras med att hela det politiskt och moraliskt belastade idekomplexet kring den "vetenskapliga rasläran" först måste rensas bort från akademisk forskning och undervisning. Trots ohyggligheterna som hade ägt rum i den "vetenskapliga raslärans" namn, och som uppenbarades för omvärlden efter Nazitysklands fall 1945, dröjde det i Sverige långt in på 1950-talet innan de rasbiologiska ideerna definitivt förpassades till historiens skräpkammare. Vidare behövde en samhällsförändring ske i form av omfattande migration av arbetskraft till Västeuropas industristater, däribland Sverige. På motsvarande sätt i USA kom mellankrigstidens flyttning av stora delar av den svarta lantarbetarbefolkningen från sydstaterna till storstäderna i norr, och senare medborgarrättsrörelsen i början av 1960-talet, att få en avgörande betydelse för att etnicitetsbegreppet åter aktualiserades i forskning och samhällsdebatt. I spåren av medborgarrättsrörelsen började amerikaner med europeiskt ursprung att söka sina rötter och definiera sig själva inte bara som "amerikaner" utan som exempelvis "svenskamerikaner", "tyskamerikaner" och "italienskamerikaner" (hyphenated Americans). Ungefår samtidigt ifrågasattes föreställningen om USA som en smältdegel av invandrade folk med olika bakgrund och ursprung. Nathan Glazer och Daniel Moynihan for40

"' HlRI'AT

I.~RNA

O C Il HUili.I'TI.IT l EllA ITI
TUilU\TI.IT

1"1:1~,\

l' UH

J

ETNISK IDENTITET

else och omvärldsförståelse. Rastret kan avvika från, men i vissa avseenden överensstämma med, det övergripande samhällets kulturella raster. I mångkulturella samhällen är det vanligt att kulturrastren på samhälls- och gruppnivå skiljer sig åt. Kulturrastret fungerar sammanhållande och yttrar sig bland annat i konformt handlande hos medlemmarna, där de inte enbart definierar sig som en grupp, utan ett kollektiv med egenvärde. Sådana självdefinitioner återspeglas inte sällan i etnocentriska attityder där den egna gruppens tänke- och levnadssätt anses normala, medan andra ses som avvikande, ociviliserade eller omoderna. Kulturrastret är grunden för de sociala band som existerar mellan gruppens individer. Sociala band avser anknytningar till människor som personifierar individens och gruppens ideal och kulturella förhållningssätt (Lindgren, 1998; Stier, 2004). Föräldrar, lärare, släktingar eller kompisar är exempel. Anknytningarnas pris är åtaganden och lojalitetsband på två plan: det psykologiska då den etniska identiteten är viktig för den egna självuppfattningen och det sociala - alltså via social kontroll då bristande lojalitet framkallar sanktioner. Gemenskapen innebär att individen investerar personlig frihet och tid samt deltar i för gruppen betydelsefulla aktiviteter (som att hjälpa medmänniskor, delta i kollektiva manifestationer och svära ledaren trohet). Det kan även handla om att hon förväntas utbilda sig eller eftersträva en högre social position, något som inte bara renderar personen socialt kapital, utan gruppen samhällelig status (Stier, 2004). Sociala förväntningar skall vara till nytta eller åtminstone inte till skada för gruppen. Åtaganden och delaktighet tarvar gruppmedlemmarnas lojalitet och övertygelse. Lojalitet innebär att de förväntas underordna sig värden, normer och föreställningar om gruppens betydelse eller överlägsenhet samt dess sociala ordning. Övertygelse sträcker sig bortom anpassning till rådande regler och förväntningar; den betyder att medlemmarna ser gruppens principer som självklara, riktiga, önskvärda och moraliskt försvarbara. (Ibland underordnar sig dock individer den sociala ordningen utan stark övertygelse och snarare av fruktan för sanktioner och bestraffningar.) Etniska gruppidentiteter måste ses i ljuset av det omgivande samhällets särart. En tilltagande kulturell homogenisering i resten av samhället kan stärka sammanhållningen i en etnisk grupp och tydliggöra dess gräns gentemot andra grupper. Omvänt kan en inflyttning av etniska grupper leda till

"i·OHLHTAI\NA PCII STUI>rNTI.ITTER.Ht.:R

3 ETNISK lllENTITET

en tilltagande kulturell mångfald och ett ideologiskt klimat där skilda etniciteter tillåts samexistera. Men det kan också medföra friktion och konflikter mellan grupper. Exempelvis har "rasfördomar" legat till grund för århundraden av mänskligt förtryck. Under sådana omständigheter hakar som regel etniska gruppidentiteter i religiösa, nationella och sociala identiteter- ett faktum som vi får anledning att återkomma till. slutligen: har etniska gruppidentiteter delvis spelat ut sin roll i och med globaliseringen? Väldigt lite tyder på detta. Upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien, kriget i Rwanda, de kurdiska, baskiska och irländska separatiströrelserna är alla exempel på mångfasetterade politiska och religiösa konflikter med rötter i etniska spänningar. Vi kan också observera en tilltagande politisering av identiteter i Europa. Med detta sagt är det otvetydigt så att etniska gruppidentiteter förblir viktiga för många människor.

Etniska identiteter och samhället Varje samhälle bygger på en samhällsidentitet och tillhandahåller också en gemensam historia. Historien kan anta en närmast mytisk karaktär, förmedlad via muntliga berättelser, skriftlig dokumentation eller artefakter. I andra fall ses den mer eller mindre som ett faktum, som via utbildning, socialisation och media överförs från generation till generation. I bägge fall härrör detta inte från en annan tid eller kultur, utan gäller i högsta grad det nutida samhället. skillnaden mellan då och nu, oss och andra, är att formerna och motiven för att upprätthålla den kollektiva historien ser annorlunda ut. Omvänt påverkas samhällsidentiteten och historien av samhällets strukturella och kulturella särdrag (demografi, stratifieringssystem, arbetsdelning, utbildningssystem, politisk-ekonomiskt system, traditioner, värden, lagstiftning, media, teknologi, resurser, miljö med mera). Genom att referera till oss själva som "svenskar" eller "ryssar", och numera även som europeer, förutsätter vi att vår individuella identitet är sammanlänkad med en större och relativt entydig samhällsidentitet som enkelt kan definieras. Identiteter positionerar människor och grupper i samhället och är intimt sammanlänkade med maktrelationer. Människor kämpar- till och med dör - för att bevara eller för att frigöra sig från etniska identiteter. Stater och regimer förfäktar och stöder etniska identiteter de anser vara

·' HlRI'AT l.·\ RNA O C Il HUIJI.NTI.IT rE H A r L' H

3

ETNISK IDENTITET

önskvärda för sina syften och avsikter. Sålunda blir frågor kring etnisk identitet till syvende och sist maktfrågor. Och då människors etniska självdefinition och etniska gruppidentiteter formas i förhållande till den kollektiva identitet och den historia som samhället tillhandahåller, måste dessa förstås i ljuset av samhällets komplexitet och mångfald samt tillgången till acceptans för olika etniska identiteter. Sociologer har sedan länge därför intresserat sig för hur etniska identiteter konstrueras ideologiskt och politiskt. Utifrån ett intersektionalitetsperspektiv- det vill säga antagandet att identiteter (individuella eller kollektiva) konstrueras i brytpunkten mellan i maktrelationer lokaliserade externa identifikationer - studeras hur etniska identiteter är sammanflätade med ålder, platser och/eller klass- eller könsidentiteter. (Exempelvis visar Hooks klassiska bok Ain't I a Woman från 1981 att svarta (etnicitet) amerikanska kvinnor (kön) är utsatta för en dubbel diskriminering.) En annan fokus är hur samhället, stater eller transnationella aktörer med direkta (via systematisk och avsiktlig diskriminering) eller indirekta medel (via medial påverkan) förespråkar eller motarbetar en viss identitet. Ibland sammanförs detta under beteckningen identitetspolitik (Aronowitz, 1992; Calhoun, 1995). Konstruktioner av etniska identiteter på individ- och gruppnivån återspeglar maktförhållanden, ekonomiska situationer och politisk-ideologiska ambitioner i samhället. Det kan handla om regimer som vill skapa splittring i en opinion eller skapa nationell enighet i tider av yttre tryck, populistiska politiker som vill vinna röster genom att spela på främlingsfientliga strömningar eller reklammakare som vill få människor att identifiera sig med deras livsstilar och produkter. Dylika konstruktioner kan också vara ett sätt för samhällen och kulturer att "hantera besvärliga etniska grupper". Majoritetssamhället i västvärlden har sedan länge konstruerat minoritetsgrupper som etniska eller "rasmässiga". Ett exempel är hur den rasistiska ideologin, med stöd av dåtidens pseudovetenskaper (rasbiologin och eugeniken}, styrde den flera sekellånga europeiska koloniseringen av världen (Stier, 2004). I ett flertal länder, i synnerhet de som har traditioner som kolonisatörer och/eller invandrarländer, innehåller offentliga dokument och statistik fortfarande etniska klassifikationer. I vissa fall accepteras detta av den berörda gruppen och i andra fall kommer de att leva med "multipla" identiteter, särskilt i sådana fall där historiska identiteter dåligt överensstämmer med nyare (Kellas, 1991; Hylland Eriksen, 2005). ., I(>IUXITM!NA I'N'I'I.I'I I'I:R.\I'lJR

71

3 ETNISK lllENTITET

Hur är det då i Sverige? Här görs liknande klassifikationer utifrån frånvaron av den etniska majoritetsidentiteten - man är en person med utländsk bakgrund - en "grupp" som idag uppgår till cirka 1,7 miljoner människor (Integrationsverket, 2001). Varken Sveriges etniska sammansättning eller de däri ingående etniska identiteterna är helt stabila utan, som resultat av skiftningar i de rådande samhälleliga förhållandena, föränderliga: Identitet och förankring har- med samtidens genomgripande ekonomiska, politiska, sociala och kulturella förändringsprocesser - blivit allt mer osäker och sårbar. Särskilt invandrare och ungdomar påverkas av denna samhälleliga omvandling (Ål und, 1997: 38). Det växer fram transkulturella etniciteter, där gamla etniska gränser överskrids och "gamla" etniska identiteter ersätts av hybridformer (Hall, 1992; Back, 1996; Ålund, 1997). En studie av Stier (1998) visar att andrageneralionsinvandrare (eller förstagenerationssvenskar) sammanfogar inslag från både föräldrarnas hemkultur och den svenska kulturen - och på det stora hela upplevs detta vare sig som problematiskt eller konstigt. slutligen: vad har ett alltmer komplext och globaliserat senmodernt samhälle fått för återverkningar på konstruktionen av etniska samhällsidentiteter? Kommer sådana identiteter att få stå tillbaka för en global eller, varför inte, euroetnisk identitet? Förespråkarna för politisk, ekonomisk och kulturell integration i Europa ser nog en europeisk identitet som en framtidsvision. Det finns samtidigt tecken på att utvecklingen i Europa åtföljs av ett etniskt uppvaknade. Ännu tydligare är detta i före detta Sovjetunionen. Och trots, eller just på grund av, en tilltagande globalisering kvarstår etnicitet som ett betydelsefullt identifikationsobjekt för många människor. Kanske krävs det en större social förankring för människor än den som en global identitet som är både abstrakt, oklar och alltför långt från individens rötter kan erbjuda. Samtidigt skall man betänka att det finns många som inte känner sig "etniska" överhuvudtaget.

72

"' FORFAT lA RNA OCII STUDINTI.ITI ERATl'll

3 ETNISK IDENTITET

Etnisk identitet och kontexten Etniska identiteter måste förstås i sitt sammanhang- i sin kontext (Carter, Donald & Squires, 1993; Back, 1996, Stier, 2003). Utifrån en etnisk självdefinition, gruppidentitet eller samhällsidentitet identifierar sig eller identifieras människor med nationella territorier, regioner, städer eller stadsdelar (Giazer & Moynihan, 1970; Wirth, 1928/1998; Book & Stier, 2004). Rättare sagt identifierar de sig med platser: "(Piaces] play a potentially important part in the symbolic and physical dimension of ou r identifications. It is not spaces which ground identifications, but places" (Carter, Donald & Squires, 1993: xii). Om målet är förståelse är det alltså otillräckligt att enbart beakta den fysiska miljön. Istället måste hänsyn även tas till den sociokulturella miljön (Du Bois, 1899; Book & Stier, 2004), alltså hur individer, grupper och större kollektiv i ljuset av föreställningar om det geografiska rummet konstruerar etniska identiteter. Inom det som i sociologin benämns Chicagoskolan associerades etniska gruppidentiteter med ghetton, slum och bostadssegregering (Park, 1928; Wirth, 1928/1998). Delvis är det så även idag. Det är vanligt att landområden är viktiga för etniska gruppers identitet, har stort symbolisk värde och kringgärdas av religiösa föreställningar, myter, traditioner, politisk-nationalistiska eller historieromantiska uppfattningar (som exempel kan vi ta konflikterna på Nordirland eller i IsraelPalestina-frågan). Som ett närliggande exempel kan vi tänka oss att vissa definierar sig själva som svenskar eller danskar, och när de möter en amerikan är de noga med att framhålla skillnaderna mellan Sverige och Danmark. Vid andra tillfållen kanske de istället tonar ned olikheterna och refererar till sig själva som skandinaver, särskilt med andra nordbor närvarande. Historiska skeenden där landområden har spelat en central roll för etniska grupper är också vanliga. Folkförflyttningar (frivilliga eller framtvingade), kolonisering eller stormaktsträvaoden har tvingat etniska grupper att konkurrera om samma landområde, med konflikter, politiska dispyter eller krig som följd. De nordiska samerna, grönländska inuiterna, amerikanska indianerna och australiska aboriginerna - för att ta några exempel - har kämpat i århundraden för att återfå kontrollen över sina tidigare landområden. En annan grupps historia, judarnas, är i stora

,, UlRIXITARNA \lCII STUI>INTLITTI:RATUR

73

3 ETNISK IDENTITET

stycken en berättelse om utanförskap och isolering. I Europa inrättades ghetton för den judiska befolkningen. Dessa fyllde dubbla funktioner: å ena sidan hyste den kristna befolkningen misstänksamhet mot judarna och ville därför hålla dem instängda; å andra sidan var de beroende av judarna och ville därför skydda dem från befolkningen utanför (Book & Stier, 2004). Trots ghettots mörka sidor bidrog det till en judisk identitet. Med tiden vidgades ghettobegreppets betydelse. I sociologin och kulturgeografin intresserade sig Chicagoskolan och humanekologin för de sociala och etniska gränsdragningarnas fysiska följder för stadsbilden (i den amerikanska staden) (se Burgess, 1925/1930; Park, 1950/1952; Mumford, 1938/1997; Wirth, 1928/1998). Man undersökte hur ghetton, slum och bostadssegregering fungerar som fysiska symboler för det mentala och sociala avståndet mellan etniska grupper och den sociala och kulturella omgivningen, alltså majoriteten (Park, 1952). Tillsammans utgör ghetton, territorier eller geografiska regioner fysiska och sociokulturella gränslinjer som effektivt avskiljer människor från varandra. Det fysiska avskiljaodet blir rättare sagt en aspekt av det etniska särskilja odet, samtidigt som de geografiska gränserna bestämmer den kulturella reproduktionens ramar. Karaktäristiskt är att de fysiska och sociokulturella skiljelinjerna hos individerna och den etniska gruppen manifesterar sig som mentala barriärer i deras etniska identitet och tankemönster (Book & Stier, 2004). För individen ger samhörigheten med ett visst område en känsla av trygghet, sammanhang och rötter. I den svenska debatten om den fysiska och sociokulturella miljöns betydelse för etnicitet underskattas ofta betydelsen av sambandet mellan socioekonomiska villkor och etnisk identitet. En utbredd (och felaktig) föreställning är att problemet med områden som Rinkeby, Råslätt och Bergsjön är att de befolkas av folk med en icke-svensk bakgrund. Detta är inte ett problem i sig. Socioekonomiska faktorer är långt mer avgörande för förhållandena i dessa områden än kulturella faktorer. Problemet är att folk med invandrarbakgrund har lägre inkomster, otillräckliga språkkunskaper, saknar arbete, diskrimineras och därför hamnar i ett permanent tillstånd av utanförskap (Book & Stier, 2004). Förutom att lägre hyror tvingar vissa människor att bosätta sig i ghettona får arbetslösheten, främlingskapet, skolsegregeringen och de sociala problemen konsekvenser för deras identitetsskapande. De formar en identitet som står i bjärt kontrast med den 74

"' FORI'A'nARNA OCII HUilU\TLITrEHATUR

3 ETNISK IDENTITET

svenska medelklassidentiteten. Andras negativa attityder gentemot ghettot och dess invånare underblåser känslorna av annorlundaskap. Samtidigt lever vi numera i ett globalt och senmodernt samhälle (Giddens, 1991; Beck, 1998) där ett allmänt drag sägs vara deterritorialiseringen. Det betyder att det fysisk-geografiska rummets betydelse ser annorlunda ut idag. Enligt Carter, Donald och Squires (1993) är det inte längre lika självklart att identiteter är fast förankrade i speciella platser. Med allt snabbare och enklare sätt att förflytta oss över långa avstånd, ny teknologi och större mobilitet befinner sig också allt fler människor i rörelse (Bauman, 2000). Även om diasporor, exilgrupper, invandrare och minoritetsgrupper är utspridda över stora geografiska områden kan de med hjälp av satellitteve och Internet bibehålla en samhörighet och etnisk gruppidentitet Dessa media, för att parafrasera Castells (2002), blir deras livsväv som väver samman hemlandet med det nya landet och världen. Nedan följer en schematisk uppställning över den etniska identitetens förståelsenivåer.

Nivå

Antagande

Exempel på fokus

Individuell nivå

Identiteten är förankrad i och sammankopplad med kroppen. Människan är en tänkande, och handlande varelse.

Epigenetiska faktorer och processer, yttre fysiska egenskaper. Jag, personlighet, självuppfattning och etnisk självdefinition

Gruppnivå

Etniska grupper är potenta arenor för identitetsskapande

Socialt samspel, gemenskap, sociala band, lojaliteter, anknytningar, språk, samhörighet.

Samhällsnivå

Samhällenletniciteter d terspeglas i identiteter och samhällen/etniciteter kräver gemensamma identiteter.

Kultur, etnicitet, religion, nationalitet, social klass, kön.

Kontextuell nivå

Identiteter existerar i och pt!Jverkas av den omgivande kontexten.

Ghetton, territorier, revir, regioner.

FIGUR 2.3

Den etniska identitetens först~elseniv~er- en schematisk uppställning. (Modifierad

efter Stier. 2003.)

'"'l OR! A.l TA RNA Invandrare bör därför istället integreras in i majoritetssamhället, men majoritetssamhället måste också anpassa sig efter invandrarna (ibid.: 95-96). Den politik av mångkulturella rättigheter som Kymlicka förespråkar berör alltså främst erkända etniska minoriteter. De särskilda grupprättigheter han rekommenderar kan delas in i tre grupper, där den första utgörs av rätt till självstyre, motsvarande fallet Quebec (ibid.: 26-30).

2

·~

En problematisering av graden av "frivillighet" hos invandring som bland annat beror på fattigdom ryms inte i Kymlickas analys. Däremot diskuterar han problemet med flyktingar. De är ett svårare fall än invandrare, eftersom de inte frivilligt lämnat sina hemländer, menar han. Flyktingarna har enligt Kymlicka visserligen en moralisk rätt att återupprätta sina kulturella livsformer i det land de tvingats fly till. Samtidigt vore det enligt honom ohållbart att erkänna flyktingar denna rätt, eftersom de faktiskt flytt för att de inte haft denna rätt heller i hemlandet, och för att få länder sannolikt skulle acceptera att ta emot flyktingar om detta innebar att de måste erkänna dessa nationell minoritetsstatus. Den realistiska lösning Kymlicka erbjuder blir istället att behandla flyktingar som invandrare (Kymlicka 1995: 98-99).

HHU..•\'1 I'ARNA (lCII '\TUilLNTI.I'I"'rEk:\TUR

ss

4

MY"! EN OM Lll-T MÄNGKtTLTUI!ELLA SAMHÄLLET

Den andra formen av minoritetsrättigheter är vad Kymlicka kallar för polyetniska rättigheter. Antirasismdirektiv är enligt Kymlicka inte ett exempel på en mångkulturalistisk politik, eftersom dessa "endast syftar till att möjliggöra utövandet av lika medborgerliga rättigheter" (ibid.: 31). Detta skiljer sig från de gruppdifferentierade medborgerliga rättigheter han förespråkar. Ett exempel på sådana gruppdifferentierade eller polyetniska rättigheter är undantag från nationella lagar för erkända etniska minoritetsgrupper. Genom att åberopa sådana rättigheter har judar i Storbritannien ansökt om rätten att slakta djur enligt sina traditionella metoder, och muslimer i Frankrike har hävdat skoltlickors rätt att bära slöja. Polyetniska rättigheter representerar enligt Kymlicka en högre grad av integration i majoritetssamhället än självbestämmanderätten, eftersom dessa "avser hjälpa etniska grupper och religiösa minoriteter att uttrycka sin kulturella särart och stolthet utan att detta hämmar deras framgång inom majoritetssamhällets ekonomiska och politiska institutioner" (ibid.: 31). Speciella representationsrättigheter, till sist, bygger på antagandet att den politiska processen i västerländska demokratier inte är representativ, eftersom den inte reflekterar befolkningens mångfald. En mer representativ politisk struktur skulle i högre grad inkludera etniska minoriteter, kvinnor, fattiga, handikappade och så vidare. Positiv särbehandling och kvotering är exempel på speciella representationsrättigheter. Sådana rättigheter syftar enligt Kymlicka till att korrigera ett "systemfel" som prioriterar en viss typ av individ framför andra, och bör betraktas som en övergångsfas. När förtryck och diskriminering utplånats skulle inga speciella representationsrättigheter längre vara nödvändiga (ibid.: 32-33). Kymlicka förespråkar alltså tydligt definierade minoritetsrättigheter som gäller erkända kulturella grupper, i syftet att öka jämlikheten mellan etniska majoritets- och minoritetsbefolkningar. Samtidigt betonar Kymlicka sin liberala utgångspunkt, och ställs inför ett dilemma när han tvingas ta ställning till hur illiberala kulturer, som förnekar individens rättigheter, bör behandlas. Först och främst krävs en noggrann definition av "liberala principer", samt en självkritisk hållning. Seder och bruk som för en västerlänning ter sig illiberala kan exempelvis vara uttryck för en alternativ världsbild, där kollektiva rättigheter prioriteras framför individuella. Kymlicka anser dock inte att vi bör förneka att vissa kulturer faktiskt är illiberala. Liberaler bör bemöta en sådan situation genom att grundligt fundera 86

'HlRI'ATIARNA OCII HUili.NTI.ITI LHAI'l'H

-\

MYTEN OM DET MAN!;KUI.TUREI.LA SAMilALLET

-----------------------------------

över hur de kan främja liberaliseringen av olika kulturer i samhället, menar Kymlicka {ibid.: 152-172). Parekh driver Kymlickas försvar av minoritetsrättigheter och kritik av den hegemoniska västerländska liberalismen längre, och presenterar en mer utförlig analys av den kulturella tillhörighetens betydelse. De flesta mänskliga egenskaper är relativa och formas av den kultur en individ föds in i, menar Parekh. Vår moraluppfattning är exempelvis djupt inbäddad i kulturen. Därför måste vi enligt Parekh ifrågasätta rätten att utifrån ett liberalt perspektiv avgöra vad som utgör ett brott mot liberala rättigheter, eller vad som innebär en kränkning inom en annan kultur: "allt vi kan göra är att be dem försvara beslut som ter sig oacceptabla för oss, och trycka på för förändring om de inte kan argumentera för sin sak på ett övertygande sätt" (Parekh, 2000: 136). De principer som ligger till grund för deklarationen om de mänskliga rättigheterna är enligt Parekh en god utgångspunkt för tvärkulturella samtal, men kan inte utan vidare tas för givna. Man kan, menar Parekh, inte utesluta att fria och jämlika individer skulle välja att bygga en annan form av gemenskap än en som liknar det liberala västerländska samhället. "Universella" principer måste ständigt omprövas och ifrågasättas, något som i Parekhs ideala vision skulle ske genom dialog i någon form av interkulturella forum {ibid.: 126-136). En viss grad av sammanhållning och gemensamma referensramar är enligt Parekh nödvändigt, både för att mångkulturella samhällen och internationell tvärkulturell dialog ska fungera. Samtidigt betonar han att en global "västifiering" måste undvikas, och att moderna stater bör ompröva de värderingar de byggts på. Den nationella kulturen kan inte längre vara central för samhällets kollektiva identitet (ibid: 179-195). Parekh delar in mångkulturella samhällen i två grupper beroende på deras respektive förhållningssätt gentemot mångkulturalismen. Samhällen som bejakar det mångkulturella och gör det till en central del av den kollektiva självförståelsen definierar Parekh som multikulturalistiska mångkulturella samhällen, medan samhällen som strävar mot att helt eller delvis assimilera etniska minoriteter in i majoritetskulturen är monokulturalistiska (ibid.: 6). Parekh menar att majoritetssamhället måste integreras in i en ny mångfaldskultur, och att de grundläggande medborgerliga rättigheterna bör begränsas till att gälla frågor "där tvärkulturell konsensus kan nås" (ibid.: 209). ·~

I·O!UA'I TAR N t\ UCII STUPrNTLITTI.RJ\TUR

4 MYTEN OM IlET MÄNGKULTUHEU.A SAMHÄLLET

Vid sidan av dessa grundläggande, individuella rättigheter ges i Parekhs mångkulturella samhälle särskilda kollektiva rättigheter, som varierar beroende på etniska och kulturella minoritetsgruppers krav. Alla grupper bör behandlas jämlikt, vilket inte innebär att behandla alla likadant- detta skulle favorisera majoritetsbefolkningen, som definierar vad "likabehandling" innebär. Istället kan medlemmar av kulturella och etniska minoritetsgrupper enligt Parekh nå en starkare ställning i samhället om de erkänns särskilda grupprättigheter, vilket i så fall innebär en ökad jämlikhet för samhället som sådant (ibid.: 209-219). Både Parekh och Kymlicka representerar ett perspektiv på mångkulturalismen som betonar kulturens starka betydelse för människors identitet och värderingar, och antar ett kulturrelativistiskt synsätt gentemot principer som klassiska liberaler brukar kalla "universella". Deras ideer har kritiserats från liberalt håll för att överbetona betydelsen av kulturell tillhörighet, och framföra en statisk syn på kulturer som förnekar förståelsen av identitet och kulturell tillhörighet som en reflexiv process. Parekh har också betraktats som kontroversiell inte minst av feminister, eftersom han anser att man inte har rätt att utifrån ett liberalt perspektiv ingripa i kulturella praktiker som anses illiberala. Den tvärkulturella dialogen och ambitionen att förstå den Andre istället för att fördöma omfattar i Parekhs vision även praktiker som kvinnlig omskärelse, polygami eller arrangerade äktenskap (Parekh, 2ooo: 273-286). De liberala och feministiska kritikerna av den "relativistiska mångkulturalismen" menar att synen på kulturer förenklas, genom att de motsättningar och ojämlika förhållanden som råder inom kulturella gemenskaper ignoreras. Dessutom kritiseras mångkulturalismen från ett socialliberalt perspektiv för att överbetona betydelsen av kulturellt erkännande, och därmed avleda uppmärksamheten från bestående socioekonomiska orättvisor.

Mångfald och konflikt inom kulturer - feministiska perspektiv på mångkulturalismen Seyla Benhabib kritiserar det hon kallar stark eller "mosaisk" mångkulturalism, som tenderar att betrakta kulturer som harmoniska enheter. Enligt Benhabib ignorerar bland andra Kymlicka att identitetsskapande inom kulturer är en dynamisk process. Därmed förbises det centrala fak88

~.; FORFATI:\R~:\

OCJI

~TUDU\TI.ITITRAI'UU

4

MYTEN OM DET MÅNiiKULTlJREL.I.A SAMII;\LJ.ET

tum att de flesta kulturer präglas av interna motsättningar och motstridiga synsätt (Benhabib, 2002: 16, 64-66). Benhabib ifrågasätter vad de starka mångkulturalisterna tycks förutsätta - att minoritetskulturer nödvändigtvis är bra för sina egna folk, och att män, kvinnor, rika och fattiga inom en etnokulturell grupp i lika hög grad identifierar sig med den gemenskap de föds in i: "Varför skulle medlemmar av samma etniska grupp dela en allomfattande världsåskådning? (... ) kan inte en ryss också vara anarkist, kommunist eller slavofil?" (ibid.: 123). En förenklad syn på kulturen som en homogen helhet värd att bevara kan i själva verket slå över i ett konservativt försvar av rådande maktstrukturer, menar Benhabib. Hon betonar vikten av att barn ges möjligheten att utvecklas till kritiskt tänkande individer genom tillgång till olika synsätt. En stark mångkulturalism riskerar dessutom att hindra den sociala mobiliteten, och därmed leda till en ökad ojämlikhet (ibid.: 122-132). Benhabib anser det rimligare att bygga politiska program på ideologi och värderingar än på kulturell tillhörighet. I likhet med Habermas understryker hon också vikten av reflexivitet och självanalys för att ett fruktbart interkulturellt samtal ska vara möjligt, vilket är centralt i alla mångkulturella samhällen (ibid.: ll-16, 12J).

Flera av de mångkulturalistiska tänkarna väljer att illustrera minoritetskulturernas situation genom att ta kvinnorörelsens relation till det patriarkalasamhället som exempel. Kvinnor och etniska minoriteter kan i egenskap av missgynnade grupper därmed förväntas ha likartade intressen av att omdefiniera rådande maktstrukturer. Enligt Benhabib uppstår dock återigen problemet med en holistisk syn på kulturer och etniska grupper. Kvinnors situation leder ofta till konflikter i mångkulturella samhällen, menar Benhabib, och betonar samtidigt att både majoritets- och minoritetskulturer definieras av manliga eliter. Detta, hävdar hon, har bland annat visat sig vid ett antal rättsprocesser i USA. Män ur etniska minoritetsgrupper som våldtagit eller mördat kvinnor som brutit mot interna hederskodex har genom att åberopa kulturella skäl friats eller fått strafflindring. Den sortens pluralistiska tillämpning av lagen återspeglar enligt Benhabib kulturella stereotyper. Etniska minoriteter betraktas som mer påverkade av sin kultur än majoritetsbefolkningen, och reduceras därmed till att förstås som primitiva människor med lägre moraliskt ansvar. Sådana misslyckade försök från det liberala rättsväsendets sida att respektera kulturell tillI.NTI.IT II:HATl'H

4

MYTEN OM DET MANt;KtJI TURELLA SAMII;\LI.ET

-------------------------------

Symboliskt erkännande eller omfördelning av resurser? Begreppet "erkännandets politik" myntades av Charles Taylor när han skrev den berömda essä som diskuterats tidigare i kapitlet. Det har på senare tid ofta hävdats att kampen för erkännande av olika gruppers identitet och kultur kommit att ersätta krav på omfördelning av resurser inom moderna politiska rörelser, vilket i så fall innebär ett skifte från att identifiera orättvisor som socioekonomiska till att betrakta dem som kulturellt betingade. Nancy Fraser menar att de två perspektiven visserligen är relaterade till varandra, men att de samtidigt representerar två skilda rättviseparadigm (Fraser, 1997: 2-6). Brian Barrys analytiska utgångspunkt liknar Frasers när han uttrycker sin oro över "en ökad emfas på vad som skiljer människor åt istället för vad som förenar dem" (Barry, 2001: 3) inom den mångkulturalistiska diskursen. Barry ser mångkulturalismen som en i grunden marginell fråga, som fått för stort utrymme i samtida teoretisk och politisk debatt. Precis som Benhabib anser Barry det problematiskt om gruppidentiteter som bygger på en etnokulturell grund istället för en gemensam situation politiseras. Mångkulturalismen riskerar i så fall att spela i händerna på nyliberala och konservativa politiska krafter genom att fragmentisera befolkningen och underminera grunderna för en fördelningspolitik. Detta är enligt Barry speciellt allvarligt i en tid då välfärdsstater nedmonteras och behovet är stort av en förnyad politik för jämlikhet och rättvis fördelning, i synnerhet bland etniska minoriteter som ofta är socialt och ekonomiskt missgynnade. För att bygga fungerande mångkulturella samhällen menar Barry att vi måste identifiera gemensamma mål. Han kritiserar Parekhs vision av kulturella "samhällen i samhället", och hävdar att en välfärdsstat bygger på medborgarnas vilja att offra någonting för varandra. Den viljan bygger i sin tur på en ömsesidig identifikation människor emellan (Barry, 2001). När det gäller speciella grupprättigheter menar Barry att dessa riskerar att tillämpas orättvist, eftersom rättigheter eller förmåner som ges till en specifik missgynnad grupp sannolikt innebär att en annan lika missgynnad grupp förbises. Dessutom kan vissa minoritetsgrupper favoriseras av att de är skickliga på att använda sig av samhällets institutioner och utöva påtryckningar för sin sak, vilket leder till att de som saknar dessa färdigheter osynliggörs än mer. Barry anser därför att medborgerliga rättigheter i

91

4 MYTEN OM lll:T MÅNGKtlLI't!IU.lLA SAMHÄLLET

största möjliga mån bör vara universella. Barrys förståelse av en mångkulturalistisk politik uttrycks i principen om antidiskriminering istället för aktiva, gruppspecifika åtgärder (ibid.). Det är ett synsätt Benhabib delvis instämmer i när hon menar att gruppsolidaritet kan byggas över kulturella, etniska och rasmässiga gränser. Om man höjer låginkomsttagares löner i stället för att ge förmåner till en viss grupp får det sannolikt positiva effekter för olika minoritetsgrupper, och stödet för en sådan politik blir mer omfattande än om vissa grupper gynnas framför andra (Benhabib, 2002: 76).

K. Anthony Appiah pekar i sin kommentar till Taylor på ytterligare ett problem med en mångkulturalism som starkt betonar den kulturella gruppidentiteten. Precis som Benhabib anser han att en stark mångkulturalism riskerar att ge en förenklad och stereotyp bild av kulturer. Appiah problematiserar även förhållandet mellan kollektiv och individuell identitet. I diskursen om erkännandets politik betonas den kollektiva dimensionen av identiteten, menar Appiah. En människas identitet består av en rad personliga egenskaper, som charm och intelligens. Dessutom ingår han eller hon i större kategorier, till exempel kön och etnicitet, som genom erkännandets politik förväntas politiseras. Därmed uppstår en potentiell konflikt mellan jaget och den kollektiva identiteten, vilken inte sällan bygger på en förenklad uppfattning om gruppers antagna homogenitet. Erkännandets politik riskerar att bli tvingande om den kräver att privata identiteter politiseras utifrån en fördefinierad bild av hur till exempel "svarta" eller "homosexuella" förväntas vara, och vilka intressen de förväntas ha. (Appiah, 1994: 139-151). En överbetoning av kulturell identitet kan också utnyttjas av eliterna i ett samhälle. Den som har politiska intressen av att sakernas tillstånd förblir oförändrat kan till exempel försvara att en etnisk grupp är överrepresenterad inom lågstatusyrken med att det är deras "kulturella tradition" att utföra vissa sysslor, som att driva kebabrestauranger, och därmed slippa konfrontera frågan om huruvida de ägnar sig åt dessa yrken för att andra dörrar är stängda. För att sammanfatta de olika perspektiv på mångkulturalismen som presenterats i det här avsnittet menar förespråkarna för en stark mångkulturalism att denna kan ge upprättelse åt missgynnade minoritetsgrupper och stärka kulturella band och identiteter. Kritikerna i sin tur hävdar att en sådan tolkning av mångkulturalismen kan få negativa konsekvenser både

92

"'FORr.\T IARN:\ OCJI

~TUll!.!\

T LIT l LHAITH

4

MYTEN OM DET MANrNTLITTERATlJR

93

4

MYTEN OM llFT MANliKt'LTl!HELLA 'AMHÄtLET

som etniskt svenska automatiskt välintegrerade i samhället? Den svenska invandrarpolitiken har enligt Södergran misslyckats med sitt mål, att bygga ett jämlikt och demokratiskt mångkulturellt samhälle. Minoriteter med invandrarbakgrund betraktas och behandlas inte som jämbördiga med majoritetsbefolkningen. Att komma till rätta med problem som etniskt relaterad diskriminering och underordning är enligt Södergran en avgörande fråga för Sveriges fortsatta utveckling som demokrati och välfärdssamhälle (Södergran, 2000: 4, 17-19). Diskussionen om det mångkulturella samhället fokuserar i Sverige snarare på invandrare och deras barn och barnbarn än på erkända nationella minoriteter', och integrationsfrågan har länge befunnit sig i fokus. Reza Banakar ifrågasätter i sin doktorsavhandling om Sverige egentligen kan anses vara ett mångkulturellt samhälle. Visserligen omfattar samhället ett flertal etnokulturella grupper, men det "har aldrig varit, eller försökt att bli, en smältdegel för alla dessa grupper" (Banakar 1994: 46). Istället har det etnokulturellt pluralistiska Sverige byggts utifrån ett monokulturalistiskt perspektiv, där föreställningen om en homogen svenskhet som värdefull för den sociala sammanhållningen fortlevt. Följaktligen har andra etnokulturella identiteter nedvärderats av majoritetssamhället, och de etniska grupper som inte passat in i bilden av svenskheten har påtvingats en stigmatise-

4 Det är inte helt enkelt att välja rätt term för att beskriva etniska minoriteter i Sverige. Utan tvekan finns det i Sverige idag ett stort antal etniska minoritetsgrupper och invandrare, vars barn ofta växer upp med dubbla kulturella identiteter. Begreppet "etnisk minoritet" förknippas dock ofta med erkänd minoritetsstat u s. Invandrare å andra sidan är en direkt felaktig term om den används om andra än de som faktiskt lämnat sitt hemland och invandrat till ett annat land. Tänkbara begrepp är "svenskar med invandrarbakgrund" eller "nysvenskar" (som dock inte heller är oproblematiska -hur många generationer är man till exempel "nysvensk" och inte bara "svensk"?), eller partikulära identiteter som "afrosvensk" eller "sverigeturk", som föreslagits av de personer med invandrarbakgrund jag intervjuat i samband med ett forskningsprojekt ( Hellgren 2005). "Invandrare" kan också åsyfta en form av universell identitet som bygger på en gemensam erfarenhet av att skapa ett liv utanför det etniska hemlandet, till skillnad från "etnisk minoritet" som snarare antyder en specifik etnisk-kulturell tillhörighet. I det här kapitlet kommer jag att blanda termerna "invandrare" och "etnisk minoritet", med förhoppningen att jag lyckas göra det så tydligt som möjligt för läsaren vad som avses.

94

.. ; H HU' AT J :\R~!\ OCII

~TU!li.!\TI.JT

l

El~

A r L: H

4

MYTEN OM IlET MÅN!.iKUI.TlJRELLA SAMH)il.lET

rande "invandraridentitet". Denna tendens har enligt Banakar förstärkts av boendesegregationen, som skapar barriärer mellan etniska grupper och därmed förhindrar integrationen (Banakar, 1994: 48-51, 72). Sedan Reza Banakar skrev sin avhandling 1994 har samtalet om den svenska mångkulturalismen delvis förändrats. Istället för att ensidigt fokusera på invandrarnas och de etniska minoriteternas integration i det svenska samhället har allt fler börjat betrakta integrationen som en ömsesidig process, där även den svenska majoritetsbefolkningen har ett ansvar. Detta märks bland annat genom att Integrationsverket definierat förverkligandet av "det integrationspolitiska målet om ett samhälle för alla oavsett etnisk bakgrund" som en fråga för den svenska allmänheten (Integrationsverkets rapportserie 2005:02: 24). Under senare år har stor uppmärksamhet riktats mot den diskriminering som består trots en anpassning av svensk lagstiftning till EU:s antidiskrimineringsdirektiv och en ombudsman mot etnisk diskriminering (DO). I det här sammanhanget har också begreppet strukturell diskriminering 5 kommit att bli vanligt förekommande, även om det saknas konsensus bland olika politiska grupperingar om huruvida strukturell diskriminering förekommer eller inte (Carson, 2005: 12). Under de senaste åren har två statliga utredningar om strukturell diskriminering genomförts, där Masoud Kamali ansvarade för den ena och Paul Lappalainen för den andra. 6 Lappalainen anser att det saknas ett självkritiskt granskande av majoritetsbefolkningens roll i integrationen inom

6

strukturell diskriminering fokuserar, till skillnad från exempelvis statistisk eller kvantitativ diskriminering som tenderar att se diskriminering som individuella och isolerade händelser, på de underliggande samhällsstrukturer som påverkar diskriminerande praktiker, och problematiserar majoritetsbefolkningens roll. Den här ansatsen rör inte bara faktisk diskriminering, utan också mekanismerna bakom denna. Ett grundläggande antagande för de som talar om strukturell diskriminering är att inte bara individer diskriminerar andra individer, utan att diskrimineringen också kan vara en del av det sätt på vilket samhällets institutioner, organisationer och företag fungerar (Integrationsverket 2005: www.integrationsverket.se). Masoud Kamalis utredning (www.sou.gov.se/maktintdiskrim) avslutades 2006 och Paul Lappalainens (www.sou.gov.se/strukturell/direktiv) utredning avslutades 2005. I synnerhet Kamalis utredning blev mycket omskriven och kritiserad, vilket bland annat tyder på att frågan om strukturell diskriminering i högsta grad är kontroversiell.

95

4

MYTEN OM DET MÄNGK\.lLrt!IU.tLA ~AMHÄLLET

dagens politiska och akademiska debatt, och hävdar att fokus behöver flyttas mot "svenskarnas integration i ett mångkulturellt samhälle, istället för invandrarnas integration i ett svenskt samhälle" (Lappalainen m. fl., 2004). Ett erkännande av strukturell diskriminering innebär att erkänna sin roll i ett privilegiesystem byggt på etnisk tillhörighet, menar han. Detta är naturligtvis politiskt kontroversiellt, liksom föreslagna åtgärder mot strukturell diskriminering, som positiv särbehandling eller etnisk kvotering (ibid.). Antidiskrimineringsadvokaten Johan Hjalmarsson på DO ställer vidare Sveriges framgångar på jämställdhetsområdet mot det bristande engagemanget vad gäller etnisk jämlikhet, som under lång tid närmast varit en icke-fråga. Det är svårt men nödvändigt att mobilisera allmänheten kring diskrimineringsfrågan, menar Hjalmarsson (intervju 2005). Diskriminering förhindrar de etniska minoriteternas möjligheter till integration, genom att de nekas tillträde till exempelvis arbete eller bostäder i "svenska" områden. Att ett fungerande mångkulturellt samhälle bör motverka diskriminering och erbjuda sina medborgare lika möjligheter oavsett etnokulturell bakgrund ter sig självklart. Det är heller inget speciellt problematiskt ställningstagande. Principen om likabehandling, som ligger till grund för agendan om antidiskriminering, stämmer väl överens med de jämlikhetsideal som genomsyrat det svenska välfärdssamhället, och som fortfarande dominerar den offentliga diskursen. Fokuseringen på antidiskriminering istället för Taylorsk "särartspolitik" kan därför betraktas som en logisk tolkning av mångkulturalismen i en svensk kontext. Problem uppstår dock snabbt om man föreställer sig att etniska minoriteter skulle framföra krav på kulturellt självbestämmande eller polyetniska rättigheter. Ett exempel som ofta används för att illustrera vad polyetniska rättigheter skulle kunna innebära i praktiken är sådana rättstvister som Benhabib beskriver, och som jag diskuterat tidigare i kapitlet. Liknande fall har förekommit även i Sverige. "Kulturella traditioner" har till exempel använts som försvarsargument vid så kallat hedersrelaterat våld, även om sådana hänsyn i regel inte tagits när domen fallit. Naturligtvis innebär det ett dilemma när rättsväsendet tvingas konfrontera det faktum att människor med olika etnokulturell bakgrund kan ha skilda moraluppfattningar. Även skolväsendet har kommit i kontakt med den här typen av polyetniska frågor. Hur ska till exempel den svenska skolan förhålla sig gentemot mus,,~

H>IUATI:\1\N:\ OCII !-TUDU\TLITIFRAITH

4

MYTEN OM DET MANIUXI rAll NA rNTI.I"I TLRATUR

97

4 MYTEN OM DET MÄNGKFLTUHELLA SAMHÄLLET

Banakar tar avstånd från kulturrelativismen, och föreslår istället en "kulturpluralistisk" filosofi för det mångkulturella samhället. Ur ett sådant perspektiv ställs konkurrerande normer och moraluppfattningar mot varandra via interkulturell dialog. Avsikten är att på så sätt försöka enas om en gemensam samhällelig värdegrund, istället för att institutionalisera parallella normsystem (Banakar, 1994: 99, 128, 296).

De etniska föreningarna som politisk röst eller sociokulturell gemenskap Invandrarnas och de etniska minoriteternas intressen i det svenska samhället har främst framförts via de etniska föreningarna. I början av 1970talet utformades en mångkulturell invandrarpolitik, med syftet att införliva invandrarna i den svenska välfärdsmodellen och samtidigt ge dem möjligheten att bevara kontakten med hemlandets kultur. Vid samma tidpunkt började de första invandrarorganisationerna etableras, huvudsakligen grundade på basis av nationell eller etnisk tillhörighet (Emamis, 2003: 44-48). Inledningsvis fokuserade dessa organisationer på att hjälpa nyanlända landsmän med praktiska frågor och fungerade som sociokulturella gemenskaper. Sedermera kom de även att verka för att ge den etniska gruppen en röst i politiska sammanhang (Ålund, 1991). Det råder dock olika uppfattningar om hur stor handlingsfrihet som i själva verket gavs till invandrarorganisationerna inom ramen för den mångkulturella svenska invandrarpolitiken. Invandrarföreningarna styrdes från början av det statliga bidragssystemet och villkoren för att få bidrag, vilket enligt Södergran lett till ett beroende som minskat både invandrarorganisationernas och invandrares möjligheter att uttrycka organiserade intressen och att kritisera staten (Södergran, 2ooo: u). Carl-Ulrik Schierup hävdar också att organiseringen av invandrarföreningarna på basis av etnicitet lett till en depolitisering och en kulturisering, där invandrarorganisationernas sociokulturella roll betonades på bekostnad av politiskt deltagande. Schierup menar att det finns en djup klyfta mellan en allmän moral och en politisk korrekthet som stöder mångkulturalismen, och den faktiska marginaliseringen av etniska minoriteter (Schierup, 1991). Samtida forskning pekar också på det problematiska i att reglerna för statsbidrag till invandrarorganisationer ställer kravet att dessa främjar integrationsverksamhet. Karin "' H\iti'ATHRNA OCII

~TUili.NTLITILilAITII

4

MYTEN OM DET MANiiKUI.TlJREI.LA SAMHÄLl-ET

Borevi menar att detta underminerat de etniska organisationers roll som intresseföreträdare för etniska minoriteter, samt att integrationskrav borde ställas även på "svenska" föreningar. Hon påpekar dock att (den dåvarande) regeringen delvis tycktes backa från dessa krav, vilket också visar på de motsättningar som präglar den offentliga diskursen i de här frågorna (Borevi, 2004: 59; Bengtsson och Borevi n/n 2004). Invandraren som politisk aktör har traditionellt sett i regel förståtts som medlem av en diaspora, det vill säga en etnisk grupp som lever utanför det ursprungliga hemlandet. Diasporan utmärks ofta av en stark etnisk och kulturell identifikation mellan gruppmedlemmarna, inte sällan som en reaktion mot marginalisering i det nya landet. Medlemmar av en diaspora lever i det typiska fallet nära sina landsmän, behåller starka band med det etniska hemlandet och är ofta engagerade i hemlandets politiska liv (Miinz och Ohliger, 2003). Osman Aytar refererar emellertid till ny forskning om internationell migration och etniska relationer som visar att invandrarorganisationerna har genomgått stora förändringar i fråga om aktiviteter och organisatoriska mål. Det har skett en utveckling från en hemlandsoch grupporientering mot det land man nu lever i, menar Aytar. Samtidigt ser han också att ett skifte skett från fokus på invandrarorganisationerna som de etniska minoriteternas röst i samhället, till att dessa fungerar som en sorts serviceenheter för minoritetsgrupper (Aytar, 2004: 70). Det är en uppfattning som delas av de representanter från etniska och transetniska7 organisationer jag har intervjuat som en del i ett europeiskt forskningsprojekt (Hellgren, 2005). För att ett politiskt engagemang som riktar sig mot förhållanden i det nya hemlandet överhuvudtaget ska väckas framstår det som logiskt att någon form av upplevd orättvisa eller behov av förändring ligger till grund. Aandra sidan kan det bland etniska föreningar finnas en motvilja mot att uppfattas som politiska, eftersom man tror att detta kan vara negativt vid kontakter med myndigheter. Abbas Emami beskriver i sin fallstudie av iranska föreningar i Sverige att ett politiskt intresse visserligen funnits där, åtminstone bland vissa av medlemmarna, men att majoriteten inte stött en

7 Med transetniska organisationer menas organisationer som är sammansatta av fler än en etnisk eller nationell grupp. Ett exempel på en sådan organisation är SIOS (Sam· arbetsorgan för etniska organisationer i Sverige).

,-:; H)RI·AT I'ARNA (lCII STUPI'NTI.ITTLRATUR

99

4

MYTEN OM lli'T MÄNGKtTLTUIIf.LLA SAMHÄLLET

politisering av verksamheten. Föreningarna har främst fyllt en sociokulturell funktion, med bevarande av den iranska kulturen som uttalat huvudmål. Emami förtydligar användningen av begreppet "kultur" i det här sammanhanget. Det handlar inte om en mångkulturalistisk tolkning av kultur som i princip likställd med människors hela livsvärld, utan snarare en "ytlig" och folkloristisk kulturuppfattning (Emami, 2003: 56-57, 108). Banakar ifrågasätter i sin tur de etniska föreningarnas legitimitet som företrädare för sina landsmän. Flera invandrargrupper har i princip ingen kontakt med föreningarna, menar han, vilket stöds av Emamis forskning som visar att representativitetsproblemen bland de iranska föreningarna är stora (ibid.: 112). Istället för att underlätta landsmännens integration i samhället har invandrarföreningarna "förvandlats till arenor för interna etnopolitiska konflikter eller blivit ett forum för mångkulturell matlagning/ diktläsning", menar Banakar (1994: 71). Iden att de etniska minoriteterna behöver representeras politiskt i samhället bygger på att det finns specifika "etniska intressen" eller "invandrarintressen". På samma sätt som feminismen bygger på ett avslöjande av patriarkala samhällsstrukturer, skulle ett etniskt politiskt engagemang kunna bygga på erkännandet av ett "etniskt klassamhälle", där individer har olika möjligheter i samhället beroende på etnisk tillhörighet. Samtidigt utmärks det stora antalet etniska minoritetsgrupper i Sverige av sinsemellan olika intressen och relationer till staten och till andra organisationer. Abbas Emami pekar bland annat på det samförstånd som präglat relationerna mellan staten och de iranska föreningarna, där konflikter inte sällan varit vanligare mellan olika föreningar (Emami, 2003: 117-177). Det är, som jag har diskuterat ovan, viktigt att inte glömma de interna motsättningar mellan skilda intressen och värderingar som ofta präglar etniska grupper. En mångkulturalism som står för en förenklad syn på etnokulturell tillhörighet riskerar att cementera etniska identiteter och motverka ett reflexivt förhållningssätt, vilket sannolikt ökar klyftorna mellan olika etniska grupper. Politiskt aktiva invandrare och medlemmar av etniska minoriteter kan dessutom lika gärna organisera sig med utgångspunkt i en politisk ideologi eller ett genusperspektiv, som utifrån "etniska intressen". Den etniska diskrimineringen utgör dock fortfarande ett hinder för ett politiskt engagemang på lika villkor med majoritetsbefolkningen (Edfast Ljungberg, 2004).

100

'' FORFAT JA RNA OC:JI qUJll NTI.JTJEHAJUI!

4

MYTEN OM DET MANIUA"I I"AHNA nCJJ STUIJJ:NTI.ITTERATUR

103

4

MYTEN OM IlET MÅNGKIJLTUIIELLA SAMHÄLLET

Hellgren, Z. (2005) Overcoming the discrepancy between EU Anti-discrimination directives and persisting discrimination at the national leve/. Delrapport inom EV-projektet CIVGOV, WP J. Integrationsverkets rapportserie 2005:02: Rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Rapporter och delstudier om rasism och främlingsfientlighet i Sverige 2004.

Kymlicka, W. (1995) Multicultural Citizenship. A Liberal Theory of Minority Rights. Oxford: Ciarendon Press. Lappalainen, P. & Lundgren, M. (2004) Makt, integration och diskrimineringdet svenska dilemmat (förrapport från Lappalainens SOV-utredning om strukturell diskriminering) Miinz, Rainer & Rainer Ohliger, ed. (2003): Diasporas and Ethnic Migrants. London: Frank Cass Publishers. Okin, S. M. (1999) "Is Multiculturalism Bad for Women?" i Joshua Cohen (red.) Is Multicultura/ism Bad for Women? Susan Moller Okin with respondents. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Parekh, B. (2ooo) Rethinking Multiculturalism. Culturat Viversity and Political Theory. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Schierup, C-U. (1991) "The Ethnic Tower of Babel" i Ålund, A. & Schierup, C-U., Paradoxes of multiculturalism: Essays on Swedish Society. Aldershot: Avebury. Södergran, L. (2ooo) Svensk invandrar- och integrationspolitik- en fråga om jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Umeå Universitet, avhandling 2000. Taylor, C. (1994) "Erkännandets politik" i Det mångkulturella samhället och erkännandets politik. Göteborg: Daidalos. Ålund, A. & Schierup, C-U. (1991) Paradoxes ofmulticulturalism: Essays on Swedish Society. Aldershot: Avebury.

Intervjupersoner INSTITUTIONELLA AKTÖRER

Khaled Assel, Integrationsverket, 2005-01-20 Johan Hjalmarsson, DO, 2005-01-21 Linus Kyrklund, DO, 2005-01-21 samt kortare intervjuer via e-post under januari 2006 och januari 2007

104

•' F()RFATlARN,\ OC:II STUDENTLITTERAfl'l!

4

MYTEN OM DET MANUKULTURELLA SAMHXLLET

--------------------------------

REPRESENTANTER FÖR ETNISKA ELLER TRANSETNISKA ORGANISATIONER, ETNISKA KVINNOFÖRBUND OCH ANTIRASISMELLER ANTIDISKRIMINERINGSORGANISATIONER

Nabil Barkino, Assyriska riksföreningen, 2005-01-24 Afsane, Azerbadjanska kvinnoförbundet, 2005-01-28 Samira Gergeo, Assyriska kvinnoföreningen, 2005-01-27 George Joseph, Caritas och ENAR, 2005-01-27 Mkyabela Sabuni, Centrum mot Rasism, ENAR och Afrosvenskarnas riksförbund, 2005-01-26 Valerio Re, Antidiskrimineringsbyrån Stockholm, 2005-01-25 Christian Olofsson, Antidiskrimineringsbyrån Stockholm, 2005-01-25 Meri Helena Forsberg, RIFF! (Riksförbundet Internationella Föreningen för Invandrarkvinnor), 2005-01-28 Mehri Afsani, SKL (Svenska kvinnolobbyn) och UNIFEM Milinka Mijatovic, SIOS, 2004-11-23 Julia Fuentes, SIOS, 2004-11-24

,, H'> R L\ l TA RNA TUDI.NTLITITRATUR

5

MII.;RATION, MEDBORTUllLNTI.ITrERAI'l'l!

6

SAMERÖRELSEN OCH OFFF.NTI.If; SVI:.NSK SAMEPOLITIK

utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan ersättning ... (SOU 1989:41: 257-258). 6

För SSR och samerörelsen var dock domen ett hårt slag och under inledningen av 1980-talet var förbundet märkt av målets utgång. Aktiviteten lamslogs under en period och präglades av konflikter. Genom tillsättandet av samerättsutredningen som en följd av HD:s dom såg SSR dock även en möjlighet att vara delaktig i en process som hade potential att stärka samernas ställning, något som bidrog till att organisationen för en tid följde en försiktigare linje. Vid sidan av detta domstolsförfarande har också den internationella debatten och konventioner om minoriteters och urfolks rättigheter kommit att inta en allt större plats i den svenska nationella debatten. Detta är till stora delar en följd av samerörelsens politiska mobilisering/ Från statens sida hävdas dock själva beteckningen urfolk vara oklar, men som en sammanfattning av den internationella debatten anförs att ett urfolk karaktäriseras av att dels ha en historisk relation till ett visst landområde och att denna folkgrupp var där före den nuvarande dominerande befolkningen, dels att denna folkgrupp utnyttjar naturresurser annorlunda och har andra kulturella traditioner än den dominerande befolkningen. Denna uppfattning anses överensstämma med ett svenskt synsätt och i enlighet med detta bör, hävdas det, den svenska samepolitiken utformas utifrån samers grundläggande behov i egenskap av urfolk (se t.ex. SOU 1986:36: 59-60, 93; SOU 1989:41: 119-120).

6 Högsta domstolens dom kunde även ur andra aspekter ses som en framgång för samerna, då domstolen avvisade statens utgångspunkt att nomader inte kunde tillägna sig äganderätt tillland och specifikt stadgade att beslutet endast gällde i Jämtland. Liknande krav från samiskt håll kunde exempelvis vara giltiga i norra Sverige (Sillanpää 1994: 90-91). 7 Viktig i detta sammanhang var också politikens utveckling i Norge och Finland, då dessa länder redan hade utrett frågan om samernas rättsliga ställning. Speciellt i Norge ansågs reformerna ha gått betydligt längre än i Sverige och det vore olyckligt, hävdades det, om de svenska samerna internationellt betraktas som innehavare av en svagare ställning än i grannländerna (se t ex SOU 1986:36: 36-37; SOU 1989:41: 123-125, 191-194; prop. nr 32 1992/93: 35; SOU 1997:192: 93-102).

159

6

SAMERÖRELSEN OCH OFFENTLIG SVENSK SAMEPOLITIK

I de försök som följer att ge ett reellt innehåll till frågan om vilka behov samer verkligen har i egenskap av urfolk, hamnar samisk rätt till självbestämmande för första gången i centrum av debatten. Den naturliga utgångspunkten här är den första artikeln i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som behandlar principen om folkens självbestämmanderätt. Den stadgar att "alla folk har självbestämmanderätt" och med "stöd av denna rätt äger de fritt bestämma sin politiska ställning och fullfölja sin egen utveckling på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena". Som det hävdas i Samerättsutredningen under 1980-talet: "För samerna ... är det givetvis av största intresse att få fastslaget om de är ett folk i konventionens mening" (SOU 1986:36: 117). Sveriges förhållningssätt i denna fråga är- inte förvånande -lik den som dominerar i den internationella debatten, nämligen att rätt till självbestämmande endast tillkommer folk som varit utsatta för "klassisk kolonialism". Således är artikeln inte tillämplig på minoriteter inom en redan existerande stats territorium, hävdas det. Denna tolkning leder därmed till den motsägelsefulla slutsatsen att Sverige erkänner samerna som folk, men inte som folk i folkrättslig mening. Rätten till självbestämmande i egenskap av urfolk skall möjligen kunna påverka politikens innehåll, inte styra politikens riktning (se t.ex. sou 2001:101: 143). I debatten framhävs dock andra former av minoritetsskydd än självbestämmande och artikel 27 i samma FN-konvention från 1966 anses vara den absolut viktigaste. Den stadgar att personer som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte skall "förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk." Denna artikel- och särskilt skrivningen "i gemenskap med andra"- tolkas i den offentliga debatten som ett rättfärdigande av kollektiva rättigheter, som syftar till ett direkt skydd för minoriteter (se t.ex. SOU 1986:36: 124-128). Utifrån detta bedöms vissa rättighetskrav vara legitima och i enlighet med internationell rätt. Samerna har, anförs det, rätt att "till viss grad själv, utan statlig inblandning få råda över sina kulturfrågor (passiva rättigheter)" och rätt "att få statligt stöd för att upprätthålla sina kulturaktiviteter (aktiva rättigheter)" (ibid.: 131). Det förefaller med detta som om det har skett en omfattande förändring i den offentliga politiken. Men i vilken utsträckning kan den sägas 160

"' FORFATTARN,\ O CII

~TUilt:NTI.IT

lERA lUR

6

SAMERiiRELSJ;N OCH OFFENTI.lli SVENSK SAMEPOLITIK

dominera den praktiska politiken? Har föreställningen om samer som urfolk blivit etablerad och allmänt accepterad? Har den blivit institutionaliserad i och genom lagstiftning? För att svara på dessa frågor måste vi fördjupa oss något i politisk praktik och de politiska förslag som förts fram som en konsekvens av detta nya synsätt. Utan tvekan har den samtida debatten, för det första, haft en stor betydelse för rennäringens rättsliga ställning, inte minst genom HD:s dom i Skattefjällsmålet. Vidare får nu också rennäringens väl etablerade koppling till samisk kultur, som en följd av att artikel 27 bedöms ge ett starkt skydd för minoritetsgruppers sociala och kulturella liv, stora konsekvenser då den betraktas "som grunden för den samiska kulturen" (SOU 1983:67: 39). Följaktligen beskrivs rennäringspolitiken nu explicit i termer av att egentligen vara ett minoritetsskydd. Med den betydelse som tillmäts rennäringen som kulturbärare kan det inte längre vara riktigt, hävdas det, att göra en teoretisk åtskillnad mellan samer som har och samer som inte har rätt till renskötsel. Istället bör det "konstateras att renskötselrätten som sådan är en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige. Renskötselrätten bör därför inte som i dag kunna gå förlorad i tredje generation" (SOU 1989:41: 264). Denna principiella markering av den samiska gruppens gemensamma kulturella arv påverkar dock inte den faktiska utövningen av renskötsel. Renskötselrätt i sig medför ingen rätt att bedriva renskötsel, utan näringsrätten, det vill säga rätten att faktiskt utöva renskötsel, tillkommer endast den som är medlem i sameby. Så även om rätten till renskötsel tillkommer den samiska befolkningen, får denna rätt- "grundad på urminnes hävd" - endast nyttjas enligt rennäringslagen och den är begränsande (SOU 1989:41: 90, 328-329; prop. nr 32 1992/93: 88-93; SOU 2001: 101). Den vikt som fästs vid rennäringen, innebär också att staten ur ett folkrättsligt perspektiv påtar sig ansvar för att garantera renskötselns vidare utövande. Den måste kunna hävda sig ekonomiskt i konkurrens med andra näringar och förutsättningen för näringens bedrivande måste skyddas, det vill säga dess rättsliga ställning måste stärkas och exempelvis förhindra exploatering av landområden. En förstärkt rättslig ställning för rennäringen hävdas dock vara en fråga som även berör andra markanvändares intressen och det "är naturligtvis så", anförs det, "att även samerna måste vara beredda att ta hänsyn till andra som driver näring i renskötselområdet" (SOU 1999:25: 259). Detta sätt att formulera problemet återknyter där,, f()IU·A'I TAK NA llC:II STUIJI'NTI.I'I TI.kATLJK

6 SAMERÖREtSEN OCH OI'FENTLIG SVENSK SAMEPOLITIK

med diskussionen till en klassisk debatt i svensk samepolitik - renskötarnas relation till andra befolkningsgrupper - och den definitiva gränsen för förändring nås. Trots all hänvisning till gällande rätt och folkrätt förs samma diskussion som vid sekelskiftet: det råder konflikter mellan de renskötande och den övriga befolkningen, renantalet måste regleras och nya metoder skapar problem (SOU 1983:67: 170; SFS nr 1489 1990: §71; prop. nr 4 1990/91: 100). När "motstående intressen" vägs in förskjuts således perspektivet från att vara en fråga om samiska rättigheter i egenskap av urfolk, till att handla om en kamp mellan olika intressen där statens uppgift i första hand är att avväga och skapa balans, vilket har varit (och är) ett kraftfullt argument för ett begränsat system av rättigheter. Samtidigt har det också förklarat och rättfärdigat en fortsatt hierarkisk och paternalistisk politik med en stark statlig reglering och kontroll av rennäringen. Det perspektivet släpps inte (se t.ex. prop. nr 32 1992/93: 180; SFS nr 36 1993: §§ 15, 65-66).

För det andra legitimerar ett erkännande av samer som urfolk att ett Sameting etableras 1993, vilket innebär att en form av kulturell autonomi institutionaliseras (SFS nr 1433 1992). Sametingets uppgift är, bland annat, att besluta om fördelning av bidrag till samisk kultur och samiska organisationer inom de finansiella ramar som sätts av den svenska staten, att leda det samiska språkarbetet samt att bevaka samiska intressen och behov i frågor som rör det samiska folket (SOU 2002:77: 100). Sametinget var naturligtvis ett viktigt steg framåt för samerörelsen, inte minst för de icke renskötande samerna. Inrättandet av tinget gav tidigare osynliggjorda samiska grupper en möjlighet att bli representerade i den politiska församlingen och presentera sina åsikter. Vid sametingsvalet 2001 fördelades till exempel de 31 mandaten på inte mindre än nio olika partier och sedan valet 2005 består Sametinget av representanter från sex olika partier. Trots att tingets verksamhet inledningsvis har präglats av interna konflikter och fraktionsbildningar, har dess tillkomst även bidragit till att bilden av det samiska har breddats och att rennäringens tidigare så centrala position inom samerörelsen på allvar ifrågasatts. Utvecklingen har gått från ett fåtal röster med ett enhetligt budskap, till ett flertal röster och ett mångfacetterat och delvis motstridigt budskap. Uppslutningen bland samerna bakom tinget växer också successivt. Vid det första valet 1993 hade knappt 5 400 personer anmält sig till Sametingets röstlängd och 2005 hade detta ökat till knappt 7 200. 162

"' FORI'AriARNA O C: Il ~TUili.NTLIT l t:!! A l' UH

6

SAMERÖRELSEN OCH OFI'ENTUI; SVENSK SAMI;POLITIK

Formen för Sametinget överensstämmer dock väl med det mönster som är etablerat i svensk samepolitik och dess handlingsutrymme är begränsat. Offentligrättsligt erhöll tinget en ställning som statlig myndighet under regeringen och det "skulle inte vara ett organ för självstyre, som skulle verka i stället för riksdag eller kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ" (SOU 2002:77: 98). Det folkvalda samiska organet - som alltså samtidigt är en statlig myndighet - tillerkändes med detta varken konstitutionella befogenheter eller ett reellt politiskt inflytande, exempelvis genom deltagande i beslutsfattande, medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor, vetorätt vad gäller förvaltningsbeslut eller en status som obligatorisk remissinstans i frågor som berör samiska intressen. Vid dess tillkomst betonades istället att tinget är en myndighet med särskild kunskap i rennäringsfrågor och att det i egenskap av myndighet skall iaktta objektivitet (SOV 1989:41: 151-159, 305-311; prop. nr 32 1992/93: 35). De två olika roller som uppstår i och med denna ordning - att både vara en folkvald representant för samerna i Sverige och en offentlig myndighet - har skapat problem för sametinget Hur oberoende kan det agera i förhållande till andra offentliga myndigheter och hur långtgående kritik av den offentliga svenska samepolitiken kan tolereras? Dessa dubbla roller har medfört att sametingets verksamhet i viss mån har lamslagits, något som har kritiserats. Valdeltagandet har också sjunkit från 72 procent vid det första valtillfållet, till 66 procent vid valet 2005. Även om Sametinget fritt kan utveckla sin egen policy i olika frågor, beskärs det politiska handlingsutrymmet för samer som grupp på ett effektivt sätt, inte minst på grund av det ekonomiska beroendet av den svenska staten. Tinget har, i likhet med sin norska motsvarighet, inga egna inkomstkällor, exempelvis genom skatter eller exploatering av de naturresurser som finns inom det traditionella samiska området (se t.ex. Magga 2002: 306).8 Tinget i Sverige har också den svagaste konstitutionella ställningen av sametingen i Norden. Den förändring som kan urskiljas legitimerar, för det tredje, en offentlig utredning, som för första gången föreslår att ILO:s konvention 169 skall

8 Enligt en offentlig utredning (SOV 2002:77: n) var budgeten för det svenska Sametinget lite drygt 70 miljoner kronor 2002.

,, l·(liUXI I'AitN,\ nCII STUIHNTI.I'I TI.HI\TUR

6

SAMF.RÖRF.LSEN OCH Of'FENTLIG SVENSK SAMEPOLITIK

ratificeras. Tidigare grund för att avvisa konventionen - att den tillerkänner urfolk en ägande- eller besittningsrätt som inte är "förenlig med svenska rättsförhållanden" (prop. nr 32 1992/93: 6o) - har dock nu ersatts av föreställningen att det är Sverige som inte uppfyller de villkor som stadgas i konventionen i fråga om landrättigheter (SOU 1999:25: 24). Den omedelbara politiska slutsatsen blir därför densamma: Sverige kan inte ratificera konventionen här och nu. Ratificering bör istället ses som ett långsiktigt mål, som måste grundas i ett antal olika undersökningar, som i första hand berör frågan om samernas "faktiska" rätt till land. Dels hävdas det vara avgörande att identifiera det land till vilket samer har rätt i enlighet med konventionen, dels måste de samiska fiske- och jakträttigheterna inom de traditionella renbetesområdena klargöras (ibid.: 30). Det faktum att en av de i ett historiskt perspektiv mest utmanande och kontroversiella frågorna i svensk samepolitik måste lösas, eller åtminstone i viss mening "klargöras", innan ratificering anses möjlig, förefaller i den svenska samepolitiken vara av marginell betydelse. Från samiskt håll är en ratificering av ILO:s konvention 169 en viktig del av ett vidare svenskt erkännande av samernas historiska rätt till land, vatten och naturresurser, för att kunna bevara, stärka och till kommande generationer förmedla den samiska kulturen (Östersundsdeklarationen 2005). Med den förändring som har skett definieras inte längre, för det fjärde, samiskhet och samisk kultur enbart i termer av renskötsel. Det betraktas exempelvis inte längre som "meningsfullt att söka utröna vilka kulturelement som måste vara till finnandes och helst aktiva för att någon skall definiera sig själv som hörande till en samisk kulturkrets" (Departementsserien nr 38 1989: 19). Istället betonas känslan av samhörighet, genom kulturarv, religion, språk och traditioner, som en viktig del av den kollektiva samiska identiteten (SOU 1997:193: 10, 39-40, 62). När kultur också i den offentliga debatten - och inte enbart från samiskt håll - hävdas innesluta mer än renskötsel och därmed delas av fler, utmanas den traditionella föreställningen om samiskhet. starkast kommer denna förändrade syn till uttryck i den ökade vikt som fästs vid språket. I debatten har språket till stora delar ersatt renskötsel som den centrala markören för identitet/etnicitet: "Ett folks språk är dess mest betydelsefulla kulturella särdrag. Språket ger uttryck åt folkets levnadsbetingelser, värderingar, synsätt och traditioner" (SOU 1990:91: 149). Detta nya synsätt "' FORFATl ARNA O C Il

~TUili.NTI.IT

lERATUR

6

SAMI'RiiREtSEN OCH OFFENTLI(i SVF.NSK SAMEPOLITIK ---···------------·-·----

institutionaliseras också i och genom lagstiftning i 1992 års sametingslag. I denna lag definieras den som same som anser sig vara same och "1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet eller ... 2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet eller ... 3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget" (SFS nr 1433 1992: kap. 1, §2).9 Med detta formuleras också språkbevarande genom särlagstiftning som en förutsättning för att stödja och skydda samisk kultur. Alla förslag som följer i fråga om samiska språkrättigheter avvisas dock fram till dess att Sverige 1998 ratificerar Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk och konvention för skydd av nationella minoriteter. Den etablerade föreställningen om samer som urfolk gör det uppenbart att samer tillhör de nationella minoriteter som konventionen åsyftar (SOU 1997:192; SOU 1997:193; prop. nr 143 1998/99). När konventionerna ratificerades år 2000, innebar det att Sverige officiellt erkänner de samiska språken för första gången. Konventionen implicerar särskilda språkrättigheter, som främjar språkets användning, och innefattar krav på att vissa föreskrifter och lagar skall översättas till samiska, rätt att inom ett begränsat geografiskt område tala samiska i domstolar och med förvaltningsmyndigheter samt rätt att få tillgång till förskola och äldreomsorg på sitt eget språk (SOU 1997:192: 118119, 239-247; SFS nr 1175 1999). Samtidigt väcker tillämpningen av lagen fortfarande stor kritik från samerörelsen (se t.ex. Förslag till handlingsprogram 2003/2004). Genom lagen erkänns fortfarande inte samiskan som likvärdigt det svenska språket (något som exempelvis den norska Sameloven uttrycker). Vidare är de ekonomiska resurser staten tillhandahåller fortfarande ringa, trots det ökade ansvar erkännandet av samiskan som nationellt minoritetsspråk innebär, och delar av Sametingets verksamhet i språkfrågor finansieras med externa bidrag. Dessutom är lagen i praktiken svår att uppfylla, då de "flesta myndigheter saknar ... personal med kunskaper i samiska. Tvås p rå-

9

Det är dock viktigt att notera att det "tredjegenerationskriterium", som ansågs förlegat i fråga om rätt till renskötsel, åter introducerades i denna lag, nu gällande språket. Fortfarande kan således en same exkluderas från de rättigheter som är knutna till att i lagstiftning definieras som same.

•:: l f>IUJ\1 TARN/\ PCIJ STUili'NTI.ITTI:Rl\TUR

6

SAMEilÖRELSEN OCH (ll'FENTLIG SVENSK SAMEPOLITIK

kighet i samiska och svenska har hittills sällan efterfrågats vid rekrytering av personal hos myndigheter och organisationer" (Förslag till handlingsprogram 2003/20o4:42).

Slutord: Betydelsen av en aktiv samerörelse och makten att definiera Sammanfattningsvis är det å ena sidan uppenbart att den förändring vi har kunnat urskilja de senaste två decennierna gjort svensk samepolitik mer "öppen". Föreställningen om samiskhet i termer av samer som ett urfolk, med en känsla av samhörighet som markör för en gemensam identitet, utmanar en traditionell svensk politik. Det finns exempelvis inte längre några interna kriterier för att avvisa rättighetskrav från samer utanför rennäringen - som tidigare grundades i en distinktion mellan olika kategorier samer - utan samer som folk är heterogent. Inte heller kan föreställningen om samer som urfolk förklara och rättfärdiga ett begränsat system av samiska rättigheter, där särskild lagstiftning utanför, eller vid sidan av, rennäringen betraktas som illegitim. A andra sidan är det lika uppenbart att denna förändring inte har åtföljts av några radikala förändringar i politisk praktik. När det gäller konkreta åtgärder har politiken varit koherent, enhetlig och svår att förändra. En exkluderande lagstiftning och ett begränsat system av samiska rättigheter förefaller i många stycken fortfarande vara legitimt. Detta blir särskilt påtagligt i avgörande beslutsprocesser, då samer fortfarande marginaliseras, tydligt både i fråga om rennäringen och i fråga om de snäva gränser som Sametinget har att verka inom. Ett annat exempel på denna marginalisering är den pågående diskussionen om hur UNESCO:s världsarv Laponia skall förvaltas. Laponia består av fyra nationalparker i Norrbotten och avgörande för att tillerkänna Laponia "sin världsarvstitel" var "kombinationen av fantastisk, rik natur och den levande samekulturens långa historia i området" (Förslag till förvaltningsplan 2003: kap. 2: 1). Laponia är också, anförs det, ett av fyra världsarv som fortfarande "bebos och nyttjas av urbefolkningar" (ibid.: 2). I förslaget om hur Laponia skall förvaltas har dock ett faktiskt samiskt inflytande ignorerats, trots att ett viktigt motiv enligt UNESCO var just att området "är ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien" (UNESCO:s världsarvskommitte, i 166

"' FORFAT lA RNA OC:II ~TUilJ:NTI.ITrERArUR

6 SAMERÖRI:.l.SEN OCII OFFENTUG SVFNSK SAMEPOLITIK

ibid.). I direkt konflikt med de berörda kommunerna och länsstyrelsen eftersträvar samebyarna i området en självständig samisk organisation av förvaltningsområdet, med samisk majoritet och faktisk beslutsmakt i frågor som rör detta världsarv. Dock utan framgång än så länge. Det kanske mest slående exemplet på denna marginalisering och ett svenskt åsidosättande av den internationella debatten om urfolks rättigheter är dock den omstridda frågan om samiska jakt- och fiskerättigheter. Invigningen av Sametinget sammanföll nämligen med ett intrång i de samiska jakt- och fiskerättigheterna på kronans mark, som rättsligen varit förbehållna att endast nyttjas av samer. Utan hänsyn till ett kraftigt motstånd från samiskt håll, hävdade den svenska staten jakt- och fiskerättigheter parallellt med samerna och att staten därmed borde ha möjlighet att nyttja dessa sina rättigheter som den önskar, exempelvis genom att öka antalet jakt- och fiskelicenser i området (se t.ex. Beach 1995; SOU 2005=17; SOU 2005:u6). I svensk politisk praktik förefaller därför samiskt självbestämmande och kulturell autonomi fortfarande inte vara inom räckhåll. Avsaknaden av några större politiska förändringår i svensk samepolitik kan, tror vi, förstås i termer av hur dominerande samhälleliga föreställningar om samiskhet utgör huvudsakligt kunskapsobjekt i debatten (Foucault 1972: 48-58). Det system av samiska rättigheter som utformats har - i och genom lagstiftning - institutionaliserat en homogen samisk identitet avvikande från den svenska, som upprätthåller en hierarkisk ordning, samtidigt som den både förklarar och rättfärdigar en exklusion av majoriteten samer. Frågorna varför samer skall behandlas annorlunda än majoriteten medborgare, hur och vilka, har genom att det samiska folket och dess "sanna" och "autentiska" kultur definierats erhållit ett givet svar, vilket medfört att politiken varit ytterst svårföränderlig (se t.ex. Barebarn 2ooo: 137-140). Makten att definiera gruppen har varit avgörande för vilka rättvisekrav som varit legitima i den offentliga debatten och för hur politikens möjlighetsrum utvecklats. Vi kan också se att en aktiv samerörelse har varit en avgörande faktor för att förändra detta synsätt, genom att utmana etablerade offentliga föreställningar. Samtidigt har samernas möjlighet att påverka varit starkt begränsad, både genom lagstiftningens utformning och på grund av den dominerande föreställningen om gruppen i sig, vilken tidvis även har internaliserats inom gruppen. -·~

I·ORI1\TTAH.NA {)CIJ STUPrNTI.rJ TI.RATUR

6

SAMEJIÖRElSloN OCH Ol'l'ENI'LIG SVENSK SAMEPOLITIK

Vad vår studie visar är att det i fråga om urfolks rättigheter är nödvändigt att det förs en dialog mellan det dominerande samhället och den dominerade gruppen, där en gemensam förståelse endast är möjlig genom en praktisk diskussion som grundas i ömsesidigt erkännande mellan motstridiga parter (se t.ex. Tully 1995: 190; Parekh 2000: 128; Benhabib 2002: 186). Detta är dock inte tillräckligt, visar vår analys, om inte urfolk först garanteras ett reellt jämlikt deltagande i den demokratiska proceduren. I vår mening innebär det olika former av självbestämmande, exempelvis icke-diskriminering, kulturell integritet, rätt tillland och andra naturresurser, social välfård och utveckling samt självstyre (se t.ex. Anaya 1996: 97-112; Kymlicka 2001). En dialog utan institutionella arrangemang som garanterar att urfolks intressen beaktas med lika omtanke och respekt riskerar att förbli just en utmaning, som inte följs av en förändrad politisk praktik. Som avslutning vill vi därför peka mot två områden inom vilka självbestämmande ter sig avgörande. Om offentlig politik, för det första, konstituerar kollektiva identiteter genom särskild lagstiftning förefaller det ytterst rimligt att makten att definiera det samiska folket och vad samiskhet är överlåts åt samer i egenskap av urfolk. Om den dominerande föreställningen om ett urfolk som samer, för det andra, definierar politikens möjlighetsrum och om ett historiskt konstruerat system av rättigheter tenderar att institutionalisera ett samhälles maktrelationer, måste ytterligare en lösning vara att tillerkänna samer ett utvidgat politiskt handlingsutrymme. I svensk samepolitik skulle ett första steg i en sådan riktning kunna vara en ratificering av ILO:s konvention 169. En ratificering skulle antyda ett nytt förhållningssätt som erkänner samerörelsens ambitioner att själva utöva kontrollen över sina institutioner, sitt levnadssätt och sin ekonomiska utveckling, liksom hur deras identitet, språk och traditionella näringar stärks och utvecklas inom de stater de lever (se t.ex. Betänkande 2004). Vidare garanterar konventionen det samiska folket en legitim förhandlingsposition i den offentliga debatten, inom ramarna för folkrätten och en pågående internationell diskussion. För att tillerkänna samer en starkare position på nationell nivå vore också någon form av särskild politisk representation viktig, exempelvis genom att sametingets verksamhet utvidgas. Sametingsutredningen, som fick i uppdrag att se över sametingets ställning, föreslog bland annat att 168

..., Hl R FAT

L~

RNA OCII >TUili.NTLIT lERA lUR

6 SAMERÖRELSJ;N OCH OFFENTI.l!i SVENSK SAMEPOLITIK -------------------------···------·····-·--·····-··--

sametingets ställning skulle stärkas genom att rollen som offentlig myndighet skulle tas bort, vilket skulle ge sametinget en mer självständig position med utrymme för reell kulturell autonomi. Om detta skall kunna förverkligas krävs dock att samerna tillerkänns kulturellt självstyre i grundlagen. Utredningen föreslog därför även att samerna skulle tillerkännas en grundlagsskyddad ställning i likhet med samerna i Norge och Finland (SOU 2002:77). Den proposition som lades fram 2005 har dock utsatts för hård kritik från samiskt håll och beskrivs som en tydlig uppvisning av strukturell diskriminering av samerna i Sverige .... Sametinget kan inte acceptera att regeringen i syfte att öka samernas självbestämmande begränsar Sametingets myndighetsutövning på en strukturell diskriminerande grund till uppgifter som enbart rör samiska intressen inom rennäringen och inte överför den statliga rennäringsadministrationen i sin helhet till Sametinget ... (Skielta 2005).

Så länge det råder en grundläggande maktobalans till förmån för det dominerande samhället, är förutsättningarna för grundläggande politikförändringar små. Detta trots samerörelsens kontinuerliga och starka utmaning.

Referenser Amft, A. (2ooo) Sapmi i förändringens tid: En studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-ta/et ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Umeå: Kulturgräns norr. Anaya, S. J. (1996) Indigenous Peoples in International Law. Oxford: Oxford University Press. Barcham, M. (2ooo) "(De)Constructing the Politics of Indigeneity", i D. l visan, P. Patten & W. Sanders (red.), Political Theory and the Rights of Indigenous Peoples. Cambridge: Cambridge University Press. Beach, H. (1981) Reindeer-Herd Management in Transition: The Case ofTuorpon Saameby in Northern Sweden. Uppsala: Department of Cultural Anthropology, University of Uppsala. Beach, H. (1995) "The new Swedish Såmi policy- A dismal failure: concerning the Swedish Government's proposition 1992/93:32, Samerna och samisk kultur (Bill)", i E. Gayim & K. Myntti (red.), Indigenous and tribal peoples' right s - 1993 and after. Rovaniemi: University of Lapland.

,, l (HU. Al I"ARNA OCII STUI>LNTI.ITTI:RATl:R

6

SAMERÖRELSEN OCH OI'FENTLIG SVENSK SAMEPOLITIK

Benhabib, S. (2002) The Claims ofCulture. Equality and Viversity in the Global Era. Princeton: Princeton University Press. Betänkande av det svenska Sametingets kommitte med uppgift att ta fram ett förslag till strategi för en implementering av det samiska folkets rätt till självbestämmande på den svenska sidan av Sapmi, maj 2004, http://www.sametinget.se/sametinget/view.efm?oid=2234 Betänkande med förslag till reformering av renslakten m.m. 1947. Sven Hallströms arkivsamling, rättegångshandlingar, akt A 9345, Folkrörelsearkivet i Umeå (FRAU). Cramer, T. (2004) Blodbok. Vinterstierna II. Samernas Vita Bok. Volym 30. http:// home.swipnet.se/vinterstierna. Det svenska samefolkets allmänna landsmöte i Arvidsjaur den 4-7 oktober 1937Protokoll och Efterskrift, Umeå 1938. Foucault, M. (1972) The Archaeology of Knowledge. New York: Pantheon Books. Förslag till förvaltningsplan för Laponia världsarv, remissutgåva 2003-06-30. Förslag till handlingsprogram Start för en offensiv språkpolitik, Sametinget, december 2003/januari 2004. http://www.sametinget.se/sametinget/view. cfm?oid=1052 Högsta domstolens beslut nr DT2. Fall nr 324/76, i B. Jahreskog (red.). Jahreskog, B. (red.) (1982) The Sam i National Minority in Sweden. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Kvist, R. (1992) Nordamerikansk indianpolitik och svensk samepolitik: En översikt och jämförelse 1750-1920. Umeå: Center för arktisk kulturforskning. Kymlicka, W. (2001) "Theorizing Indigenous Rights", i Politics in the Vernacular: Nationalism, Multiculturalism, and Citizenship. Oxford: Oxford University Press. Lantto, P. (1998) "Språkrör, budbärare, väktare, förkunnare och upplysare. En analys av Samefolkets Egen Tidning/Samefolket och dess roll för de svenska samernas etnopolitiska mobilisering 1918-1962", i P. Sköld & K. Kram (red.) Kulturkonfrontation i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar. Umeå: Kulturgräns. Lantto, P. (20oo) Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950. Umeå: Kulturgräns norr. Lantto, P. (2002) "'För att med sin fackla få sprida ljus, där mörker varit rådande'. Samefolkets Egen Tidning - Torkel Tomassons livsskapelse och samernas språkrör". Oknytt 23 (1-2), s. 8-26. Lantto, P. (2003) Att göra sin stämma hörd. Svenska Samernas Riksförbund, samerörelsen och svensk samepolitik 1950-1962. Umeå: Kulturgräns norr.

170

"' FORFATlARNA OCII HUilLNTI.ITrERAITH

6

SAMERÖRELSEN OCH OFFENTLIG SVENSK SAMEPOLITIK

Laula, E. (1904) Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena. Stockholm. Lewis, D. (1998) Indigenous Rights Claims in Welfare Capitalist Society: Recognition and Implementation. The Case of the Sami People in Norway, Sweden and Finland. Rovaniemi: University of Lapland. Magga, O. H. (2002) "The Saami Parliament: Fulfilment of Self-determination?", i J. Eriksson & K. Karppi (red.), Conflict and Cooperation in the North. Umeå: Norrlands universitetsförlag. Marainen, J. (1982) "The Swedish-Norwegian Convention on the Right of the Migratory Sami to Reindeer Grazing Lands. General Background Conditions and Consequences of the Convention", i B. Jah re skog (red.). Mörkenstam, U. (1999) Om "Lappernes privilegier": Föreställningar om samiskhet i svensk politik 1883-1997. Stockholm: Stockholm Studies in Politics 67. Mörkenstam, U. (2005) "Indigenous Peoples and the Right to Self-Determination: The Case of the Swedish Sam i People". Canadian journal of Native Studies/Le Revue Canadienne Des Etudes Autochtones, Vol. 25, No. 2, s. 433461. Nilsson-Mankok, E. (1977) Forskningen om samerna ett vetenskapligt syndrom. MarsfjälL Nilsson-Mankok, E. (1980) För vilken etnisk befolkning planeras det. MarsfjälL Norrbottens-Kuriren n/10 1937. Nytt juridiskt Arkiv (NJA) Avd. 1, Rättsfall från Högsta Domstolen 1981. Parekh, B. (2ooo) Rethinking Multiculturalism. Cultural D iversity and Political Theory. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Protokoll från Svenska Samernas Riksförbunds landsmöte 1950. Umeå: Svenska Samernas Riksförbund, 1950. Protokollfrån Svenska Samernas Riksförbunds landsmöte 1954. Umeå: Svenska Samernas Riksförbund, 1954. Protokoll från Svenska Samernas Riksförbunds landsmöte 1958. Umeå: Svenska Samernas Riksförbund, 1958. Protokollfrån Svenska Samernas Riksförbunds landsmöte 1959. Umeå: Svenska Samernas Riksförbund, 1959. Protokoll från Svenska Samernas Riksförbunds landsmöte 1962. Umeå: Svenska Samernas Riksförbund, 1962. Protokoll från Svenska Samernas Riksförbunds Urtima landsmöte i Östersund den 3-5 oktober 1968 jämte samernas samepolitiska program. Umeå: Svenska Samernas Riksförbund, 1969.

,, !'()flf-.\TTARN,\ OCII STUIHNTI.ITTEkATUR

171

6 SAMERÖRELSEN OCH OFI'ENTLIG SVENSK SAMEPOLITIK

Protokoll m.m. frdn samelandsmötet i Arvidsjaur den 26-27 februari 1948. Uppsala 1948. Påminnelser med anledning av K. B:s i Norrb.:s län yttrande över Arjeplogs lapparnas klagoskrift rörande tvångsnedslaktning av renar vintern 1931-1932, undertecknad av Per Larsson Park med flera, 15/6 1933. Påminnelseskriften författad av Gustav Park. Justitieombudsmannens arkiv, F I:585, mapp Il, Riksarkivet (RA). Samefolkets Egen Tidning/Samefolket (SET/Sf) 1930, 1932-1934, 1937, 1939, 1954-1955· 1958-1962, 2003. Samene en hdndbok. Kautokeino: Såmi instituhtta/Davvi Girji o.s., 1990. Sillanpää, L. (1994) Political and Administrative Respanses to Sam i SelfDetermination: A Comparative Study of Public Administrations in Pennascandia on the Issue ofSami Land Title as an Aboriginal Right. Helsinki: Societas scientiarum Fennica. Sjölin, R. (2002) En studie i ickemakt: Samer och samefrågor i svensk politik. Kautokeino: Såmi Instituhtta. Skielta, A. (2005) "Samerna i det blågula glashuset", Pressmeddelande 14/12 2005, http://www.sametinget.se/sametinget/view.efm?oid=2610&sat=no skrivelse från lappdeputationen till regeringen, 7/11 1933· Jordbruksdepartementets arkiv, konseljakter 28/11944, nr 65, RA. Spörsmill av samiskt intresse vid Nordiska rådets 7:e session 1959: Samernas rättigheter och samverkan på renskötselns omrdde, Stockholm 1960. Svenska lapparnas landsmöte i Ostersund den s-9 februari 1918, Uppsala 1918. Svensson, T. G. (1976) Ethnicity and Mobilization in Sami Politics. Stockholm: Department of Social Anthropology, University of Stockholm. Svensson, T. G. (1997) The Sami and Their Land: The Sami vs the Swedish Crown. A study of the legal struggle for improved land rights: the Taxed Mountains Case. Oslo: Novus forlag. Tully, J. (1995) Strange Multiplicity. Constitutionalism in an Age ofDiversity. Cambridge: Cambridge University Press. UNITED NATIONS (UN) International Convention on the Elimination of all Forms of Racial Discrimination, CERD/64/C0/8, 12 March 2004, Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination. UNITED NATIONS, CECSR, E/C. 12/1/Add. 70,30 November 2001 Concluding Observations of the Committee on Economic, Social and Gultural Rights: Sweden. 30/11/2001. Västerbottens-Kuriren 30/8 1904; 1/9 1904; 27/2 1906.

172

"' HIRFATTARNA OCII HUili'.NTLITTEI\AITI\

6 SAMERÖREI.SEN OCII OFI'ENTLI!.i SVENSK SAMEPOLITIK

Östersundsdeklarationen. Förklaringfrån Sametingets plenum. Östersund den 31 augusti 2005. http://www.sametinget.se/sametinget/showdoc.efm/oid=2282/ Ostersundsdeklarationen_svenska.pdf

Offentligt tryck Departementsserien (Ds) nr 38 1989 Saemien kultuvre- Same kultuvra -Samisk kultur. Kungl. Maj:t Betänkande 1883 Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige samt förslag till förordning angående renmärken. Kungl. Maj:t Betänkande 1906 Berättelse afgiven av 1906 års renbeteskommission. Kungl. Maj:t Betänkande 1909 Förslag till omorganisation af lappskoleväsendet. Motion i Första Kammaren (FK) nr 209 1920, av Carl Lindhagen om vidtagande av åtgärder, i syfte att lappbefolkningen må bliva representerad i riksdagen. Motion i Första Kammaren (FK) nr 210 1930, av Carl Lindhagen om egen representation i riksdagen för lappbefolkningen. Proposition (prop) nr 97 1913, angående ökning av förslagsanslaget tilllappmarks ecklisiastikverk. Proposition nr 201 1919, angående godkännande av en mellan Sverige och Norge avslutad konvention rörande flyttlapparnas rätt till renbetning Proposition nr 206 1928, angående upplåtelse av mark för bosättning åt lappar m.m. Proposition nr 68 1962, angående rennäringens främjande. Proposition nr 511971, medförslag till rennärings/ag, m.m. Proposition nr 4 1990/91, om ändring i rennäringslagen (1971: 437), m.m. Proposition nr 32 1992/93, Om samerna och samisk kultur m.m. Proposition nr 143 1998/99, Nationella minoriteter i Sverige. Riksdagens protokoll. Debatt i Första Kammaren (FK) nr 51 1917, om ändringar i renbeteslagen m.m. Svensk författningssamling (SFS) nr 38 1886 Lag angående de svenska Lappames rätt till renbete i Sverige. SFS nr 66 1898 Lag angående de svenska lappames rätt till renbete i Sverige. SFS nr 337 1917 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. SFS nr 895 1919 Konvention mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning. SFS nr 309 1928 Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

., l 0RL\TTARNA I'NrJ.ITTLR.\TIJR

173

6 SAMF.RÖREI.SEN OCH OFI'ENTLIG SVENSK SAMEI'OLITIK

SFS nr 437 1971 Rennärings/ag. SFS nr 1489 1990 Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437). SFS nr 1433 1992 Sametingslag. SFS nr 36 1993 Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437). SFS nr 384 1993 Rennäringsförordning. SFS nr 1175 1999 Lag om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. SOU 1923:51 Förslag angdende lapparnas renskötsel m.m. SOU 1927:25 Förslag angdende de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m. SOU 1936:23 Betänkande angdende dtgärder för avhjälpande av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhdllanden samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas m. m. SOU 1952:13 Betänkande angdende vissa fiskerättsliga förhelllanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronavatten därstädes och i

Jämtlands län m. m. SOU 1960:41 Samernas skolgdng. SOU 1966:12 Renbetesmarkerna. SOU 1968:16 Rennäringen i Sverige. SOU 1975:99 Samerna i Sverige. Stöd d t sprdk och kultur. SOU 1975:100 Samerna i Sverige. Stöd d t sprdk och kultur. Bilagor. SOU 1983:67 Rennäringens ekonomi. Betänkande av rennäringskommitten. SOU 1986:36 Samernas folkrättsliga ställning. Delbetänkande av samerättsutredningen. SOU 1989:41 Samerätt och sameting. Huvudbetänkande av samerättsutredningen. SOU 1990:91 Samerätt och samiskt sprdk. stutbetänkande av samerättsutredningen. SOU 1997:192 Steg mot en minoritetspolitik. Europarddets konvention om historiska minoritetssprdk. SOU 1997:193 Steg mot en minoritetspolitik. Europarddets konvention för skydd av nationella minoriteter. SOU 1999:25 Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige. Frdgan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169. SOU 2001:101 En ny rennäringspolitik. SOU 2002:77 Sametingets roll i det svenska folkstyret. SOU 2005:17 Vem frlr jaga och fiska? Rätt till jakt och fiske i lappmarkerna och pd renbetesjjällen. SOU 2005: n6/akt och fiske i samverkan.

174

"' FORFATTARNA O C: II STUIHNTI.ITTI'I!A lUll

,.._ ...J

w

lQ.




politik/ Därtill kan man bland andra också nämna statsvetarna Per Strömblad (2003), som studerat kontextuella effekter på politiskt handlande i "utsatta förorter", och Marcus Johansson (2002), som gjort en fallstudie om "invandrare" på Örebros lokalpolitiska scen. En rad forskare har på ett teoretiskt plan reflekterat kring samspelet mellan demokrati och nationalism, medborgarskap och doktrinen om kulturell homogenitet.8 "Invandring uppenbarar", understryker exempelvis sociologen Adrian Favell (1999: 211), "flera av de fundamentala brister i den liberala demokratin, och dess underförstådda beroende av en viss grad av kulturell och nationell homogenitet för att i praktiken kunna leverera dess ideala principer om jämlikhet och tolerans". De spelregler som utmärkt västerländska liberala demokratier har, pekar flera forskare på, under lång tid baserats på en specifikt nationalstatlig modell och dess praktiker för inne- och uteslutning.9 Det var historiskt nationen som kom att befolka demokratin. Liberala demokratier etablerades nämligen som led i moderniseringen, där flera processer löpte parallellt med varandra, däribland uppkomsten av ett kapitalistiskt produktionssätt, en centraliserad statsapparat och nationsbyggandet Själva iden om folket, denna "föreställda gemenskap", för att använda Benedict Andersons (1993) formulering, har i liberala demokratier, liksom i andra politiska regimer, till sin funktion stängt ute samtidigt som den har inkluderat.10 Folkstyre, en av demokratins mest fundamentala principer, kom allteftersom nationsbyggandet fortskred att bli synonymt med styre inte bara underifrån utan också för "folk som är som oss". statsvetaren Karin Borevi har i Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället (2002) analyserat efterkrigstidens svenska invandrar- och integrationspolitik utifrån just den svåra balansgången mellan demokrati (demos) och nation (ethnos). Hon belyser hur invandrar- och integrationspolitiken har förskjutits över tid och hur den på olika sätt har balanserat mellan den

7 Se bland annat Bäck & Soininen (1996, 1998), Soininen & Bäck (1999). 8 Några av de mest framträdande namnen i denna mestadels teoretiska diskussion är Ra iner Bauböck, Nancy Fraser, Charles Taylor, Will Kymlicka, Iris Marion Young och Brian Barry. 9 Geddes & Favell (red.) (1999), Castles & Davidson (zooo), Canovan (1996). 10 Se bland andra Nodia (1994) och Ringmar (1998).

252

.. , FOKFATBRNA OCII >TUill.l\TI.JT rEHATl'H

1.0

PÅ llEMOKilATINS BAKGÅRD

--------··----------·--

övergripande ambitionen att värna civil medborgargemenskap å ena sidan och hållningen att politikens utformning bör ta sin utgångspunkt i att medborgare har olika etniska tillhörigheter å andra sidan. Tomas Hammar berör också dilemmat mellan demokrati och nationalstat i Democracy and the Nation State (1990). Han menar att dilemmat består i följande komplikation: Demokratin garanterar, å ena sidan, samtliga medborgare en uppsättning grundläggande friheter, rättigheter och skyldigheter. Å andra sidan reglerar en rad mekanismer vilka som tillåts vara medborgare och vilka som tillerkänns dessa demokratiska friheter, rättigheter och skyldigheter, respektive vilka som utesluts, detta eftersom demokratin de facto är institutionaliserad i ett nationalstatligt sammanhang. Sociologerna Aleksandra Ålund och Carl-Ulrik Schierup studerade i Paradoxes of Multicultura/ism (1991) det tidiga 1990-talets svenska mångkulturalism, i gränslandet mellan retorik och praktik. De pekade där på förekomsten av en vad de kallade "mångkulturalismens paradox", en paradox mellan å ena sidan en med internationella mått mätt både välformulerad och ambitiös invandrar- och välfärdspolitisk hållning och å andra sidan en reell etnisk hierarkisering av det svenska samhället, som den förda politiken inte i grunden tycktes ha förmått förändra. Kanske, argumenterar de, hade den rentav bidragit till att cementera rådande hierarkier.

Kampen om representationen Parallellt med att jag planerade fältarbete för avhandlingen påbörjade jag en kartläggning av massmediers rapportering om de förortsmiljöer jag riktade mitt intresse mot. Detta gjorde jag mest som en inramning av relationen mellan väljare och valda, mitt egentliga studieobjekt. Så småningom väcktes en känsla av att det inte bara var i den formaliserade politiken som det försiggick en slags kamp om representationen, om att artikulera politiska problem och företräda politiska intressen. I medierapporteringen om förorten, där journalister utgav sig för att tala för både förortsbon och förorten, försiggick också en kamp som verkade ha en rad paralleller till de utmaningar och dilemman som politiska representanter står inför. Allteftersom framstod det som allt mer tydligt att representationsproblemet, att någon talar eller handlar i någon annans namn, inte uteslutande kan ·.•> I·()RrATTARNA tlCII STUI>I'NTI.I'I TLRATUR

253

10

p,\ DEMOKI!ArtNS LIAKt;ARll

avgränsas till politik i den snäva bemärkelsen partipolitik och formella beslutsprocesser, utan rör maktrelationer av mer generell karaktär. Det blev uppenbart att jag för att belysa frågan om makt och inflytande i det mångetniska Sverige var tvungen att förhålla mig till skeenden och företeelser som inom statsvetenskaplig demokratiforskning traditionellt betraktats som hörande till andra intressefält än de statsvetenskapliga fälten demokrati och politik. studieobjektet förändrades successivt. För att tydliggöra att representationsproblemet inte bara rör politik i snäv mening och, därmed, ge en bredare och mer nyansrik bild av hur representationsproblemet gestaltar sig i samtidens Sverige så kom sökljuset att riktas också mot två andra arenor, massmedier och populärkultur, där det också utspelas en kamp om representationen. Det är många aktörer som deltar i den ständigt pågående kampen om utrymme och inflytande på den politiska dagordningen. Eftersom maktutövning och dominans oftast möter motstånd, i ett dialektiskt samspel, så har denna kamp ingen på förhand given utgång. Motstånd artikuleras inte enbart i öppet politiserad form, utan äger rum också där man kanske minst av allt anar: i vardagen, det fördolda, tystnaden. Kampen om representationen rör flera dimensioner av maktutövning i representativa demokratier, bland annat processer där intressen artikuleras, grupper konstitueras, allianser formeras och problem definieras som politiska. Kampen bygger på en särskiljande logik. Då intressen artikuleras och grupper konstitueras upprättas samtidigt gränser gentemot de eller det andra, som inte anses inrymmas inom ramarna för en bestämd gemenskap. Alternativa intressen, gruppformationer, allianser och problem tonas följaktligen ner. Kampen bedrivs på olika arenor. Den är emellanåt institutionellt bunden, knuten till exempelvis beslutfattande organ och formad av deras specifika rutiner, men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Positionsbestämningar För att närmare åskådliggöra problemet representation kan man kombinera två begreppspar: inre och yttre, uppe och nere. Tillsammans bildar de ett analytiskt ramverk som fångar några av representationsproblemets sammanvävda moment. Begreppsparen fungerar samtliga som positionsbestämningar. De talar om var någonstans någon eller något befinner sig. 254

"' FORFATIARNA OCIJ HUJlJ.NTLITJEHAI'l'H

10

PÅ llEMOKHATINS BAKGARD

-----------

De bör dock inte ses som fasta kategorier, av karaktären antingen eller, där den ena sidan av begreppsparet nödvändigtvis utesluter den andra. Begreppsparen belyser snarare ett bestämt rörelsemönster. Begreppsparet inre och yttre, å ena sidan, hjälper oss att urskilja olika dimensioner av representationens dynamik (Economou & Forstorp, 1999). Representation kan, förenklat, sägas ha två sidor, en yttre och en inre. Demokratiforskning har traditionellt mest uppehållit sig vid representationens yttre dimension, i termer av en institutionaliserad, parlamentarisk praxis, fördelning av mandat och politiskt inflytande; låt oss kalla denna dimension "tala för". Synsättet har först och främst tagit fasta på vem eller vilka (representanter) som befinner sig var {i politiska församlingar) och gör vad (fattar beslut och företräder olika intressen). Representation har setts som en i huvudsak enkelriktad process av direkt överföring eller "avspegling" mellan en uppsättning på förhand givna "folkliga intressen" och enskilda politiska företrädare. Man har därmed tenderat att dels undgå att problematisera och dels tona ner betydelsen av representationens inre dimension, i termer av symbolisk gestaltning; låt oss kalla denna dimension "tala om". Det har inom forskning om politisk representation givits en rad tänkbara förklaringar till de mönster av underrepresentation som jag berörde tidigare." Det har, bland annat, slagits fast att etniska minoriteters grad av politisk representation följer deras integration i samhället. Många representanter med utländsk bakgrund är, har det visat sig, välutbildade, talar god svenska och har ganska goda inkomster. Vistelsetid tycks också ha en viss betydelse. Dessa representanters möjlighet att omedelbart "tala för" nyanlända och mindre "välintegrerade" är förstås inte helt oproblematisk. Det kan emellertid konstateras att denna forskning i första hand har närmat sig representationsproblemet utifrån den konventionella premissen att representation handlar om att "tala för". Representationens bägge sidor är intimt förbundna. När någon gör anspråk på att "tala för" någon är det, syns det mig, viktigt att inte ta detta

11

Frågor som rör "etnisk mångfald" i politiska partier och "invandrare" som politiska företrädare har, ur olika synvinklar, diskuterats av Bäck & Soininen (1998, 2004), Johansson (1999), Lukkarinen Kvist (2001), Rodrigo Blomqvist (2005).

., l (JIUXI TA RNA llCII STUIHNTI.ITTI.RATUR

255

10

PA DEMOKRAI'INS 1\AKGARD

anspråk för givet. 12 Anspråket bör snarare ses som en av maktutövningens mest avgörande dimensioner. Den som talar för någon annan talar samtidigt, på ett eller annat sätt, om denna andra, beskriver dennes liv och leverne på olika sätt, formulerar dennes angelägenheter och problem. Frågan är vem eller vilka som har befogenhet att göra det och med vilka konsekvenser. När det gäller att förstå frågan om "representation av invandrare" är det väsentligt att inte bara intressera sig för representation i yttre, utan även i inre mening. Bilder, föreställningar och antaganden, om vi och de andra, "svenskhet" och "invandrarskap", är en synnerligen viktig dimension av problemet "representation av invandrare". Detta sätt att se på representationsproblemet är framför allt inspirerat av antropologen Ralph Grillo, som i Ideologies and Institutions in Urban France (1985) belyser institutioners institutionaliserade sätt att definiera och förhålla sig till "invandrare", inte sällan i termer av "begränsningar" och "problem". Han poängterar att "om det finns en 'representation' av problem måste det samtidigt finnas ett 'representationsproblem"' (s. 2). [Olm invandrarnas situation "representeras" som problematisk- föreställs, formuleras, analyseras och slutligen hanteras i enlighet med de "problem" som invandrarna medför eller tros erfara - och dessa "representationer" tar sig in i det institutionella systemet genom vilket åtgärder formuleras och genomförs, då måste vi undersöka vem som står för dessa "representationer", det vill säga vilkas ståndpunkter som "representeras" politiskt ... (ibid.).

Eftersom representation i parlamentariska församlingar, ur denna synvinkel, är ett representationsproblem i sig, så är det även angeläget att närmare granska de olika roller, identiteter och föreställningar som skapas då "invandrare representeras". Begreppsparet uppe och nere, å andra sidan, anspelar på tanken att anspråket att tala eller handla i någon annans namn är en relation mellan två parter: representanter och representerade. Relationen kan förstås som en ömsesidig växelverkan, ett rörelsemönster bestående av två parallella rörelser, en uppifrån-och-ner och en nerifrån-och-upp. Den ena riktning-

12

Resonemanget utgår från Hanna Pit k in och hennes numera klassiska resonemang om representationsbegreppet i The Concept of Representation (1967) .

• , FORFAT l ARNA O C: Il >TUll l 1\:TI.IT rERATl'R

10

PÅ IJEMOKRAT!NS BAKGÅRD

ens representation, rörelsen uppifrån-och-ner, består i att representanter "talar för" de representerade: beskriver deras tillvaro, formulerar åtgärdsförslag och fattar beslut i deras namn samt legitimerar sin maktutövning. Den andra riktningens representation, rörelsen nerifrån-och-upp, består i att de representerade ger både sitt mandat och sitt förtroende till representanterna, dels genom att rösta, dels genom att på andra sätt ta del av och medverka i opinionsbildningen. Rörelsemönstret är samtidigt inbäddat i ett bestämt samhälleligt sammanhang. Kampen om representationen såväl formar som formas av maktrelationer, positioner i samhällshierarkin. Ett avgörande "moment" i kampen är följaktligen hur rivaliserande intressegrupper dels positioneras, tilldelas eller tillskrivs bestämda egenskaper och roller, dels positionera r sig själva, upprättar en plattform för sig själva, utifrån vilken de kan tala och handla.

Svenskhetens representationsproblem Grillo (1985) belyser med sin studie flera av förtjänsterna med en tvärvetenskaplig ansats. Studien är inte bara teoretiskt betydelsefull, när det gäller att fördjupa förståelsen för representationsproblemets komplexitet, utan kan även tjäna som en viktig metodologisk inspirationskälla. Grillos ursprungliga ingång på fältet var att närma sig de konkreta villkor under vilka immigranter levde i urbana miljöer. Han konstaterade snart att denna ingång var allt för begränsad, inte minst på grund av att den förde uppmärksamheten från många processer runtom i det franska samhället som har en avgörande inverkan på immigranternas livssituation. Under fältarbetets gång kom han allt mer att sätta sökljuset på invandringslandet, snarare än på "invandrarna". Grillo konstaterar att hans studie allteftersom kom att handla "mer om Frankrike och fransmännen än om invandrarna" (s. 2).

På motsvarande sätt kom fokus för mitt avhandlingsarbete allt mer att förskjutas under fältarbetets gång, från "invandrarna", platsen de intar och platserna de befinner sig på i svensk demokrati, till processer i svensk demokrati som försätter "invandrare" i en många gånger underordnad position i samhällshierarkin. Jag ser det som en avgörande teoretisk såväl som metodologisk förskjutning. För att förstå uppkomsten av klyftor i makt ,, iClRIXI r,\HNA llCII qUI>I")JTI,I"I TI.RATUR

257

10

p}. DEMOKRATINS BAK(i,\RD

och inflytande av det slag som åtskilliga studier pekat på är det, för att följa Grillos argumentation, centralt att i vidare mening förstå de materiella och symboliska processer som på olika plan i samhället bedömer, sorterar och rangordnar människor, bland annat utifrån "härkomst" (Borevi & Strömblad, 2004). Det är i detta sammanhang angeläget att belysa vad man kan kalla "svenskhetens representationsproblem", ett problem som rör dels ett symboliskt skapande av "svenskhet" ("tal om"), avgränsat mot något annat eller några andra, och dels ett företrädande i denna "svenskhets" namn ("tal för"). Det gäller här att, ur skilda synvinklar, försöka fånga de komplexa processer i samtidens mångetniska Sverige där "svenskhet", i olika slags "tal om" människor och platser, kontrasteras mot "invandrarskap". Detta parallellt med att skilda aktörer på olika sätt tvingas eller utger sig för att "tala för" eller företräda "svenskheten" respektive "invandrarskapet". Feministiska forskare har tidigare pekat på att kvinnor möter motsvarande utestängning i rollen som förtroendevalda (Wängnerud, 1999; Oskarson & Wängnerud, 1995). Andelen kvinnor har under senare decennier visserligen ökat markant på olika plan och i delar av det svenska politiska systemet. Tecken tyder emellertid på att det fortfarande finns betydande olikheter när det gäller exempelvis vilka frågor eller intressen som män respektive kvinnor uppfattar som viktiga att "tala för" och vilka platser de intar i det parlamentariska systemet. Fortfarande råder en viss uppdelning av det parlamentariska arbetet, i det män och kvinnor upplever och tillskriver som "manligt" och "kvinnligt".'3 Sådana iakttagelser belyser ytterligare huvudargumentet i kapitlet, nämligen att representationens yttre sida- antal "invandrare" i exempelvis politiska partier och beslutsfattande organ, det konventionella sättet att mäta i vad mån mångfalden representeras - måste relateras till representationens inre sida - uppkomst av skilda "partikulturer", hur identitet och intressen skapas och erfars av enskilda representanter. Hur ser de folkvalda på sin roll som representant? Vem eller vilka anser de sig representera? Vilka frågor anser de vara de mest viktiga? Vilka frågor förväntar sig partiet och övrig politisk omgivning att de bör syssla med?

13 En viktig skiljelinje går mellan ekonomi/produktion och omsorg/reproduktion .

.. : l:ORF,\T l :\RN:\ O C Il

~TUDU\TI.JT

l EH A l' U!{

10

PA lJEMOKRATINS BAKGARD

Sådana frågor är angelägna att resa när det gäller representation av kvinnor och "invandrare" såväl som andra i samhället underordnade grupper. Representationens bägge dimensioner, "tala för" och "tala om", är oskiljaktiga. Det avgörande problemet är därmed kanske inte, som exempelvis den socialdemokratiska regeringen definierade representationsproblemet i 1998 års integrationspolitiska proposition, att "den etniska och kulturella mångfalden är otillräckligt representerad i det demokratiska och politiska systemet", utan snarare hur det mångkulturella Sverige representeras symboliskt. En fråga som i detta sammanhang särskilt behöver uppmärksammas är hur "invandrare" som politiska subjekt tar del eller plats i denna representationsprocess, hur de genom politisk handling både kan motverka och medverka till mönster av över- och underordning, rangordning och åtskiljande runtom i samhället. I det följande belyses mer ingående representationsprocessens bägge riktningar. Med utgångspunkt i resultat och iakttagelser från min avhandling behandlas först rörelsen uppifrån-och-ner ("invandrarkandidater" och utestängningsmekanismer i svenskt partiliv), därefter rörelsen nerifrånoch-upp ("invandrare som väljare" och politisk misstro i mångetniska förorter).

"Jag kände mig som en handikappad" - ett blågult partiliv Politiska partier kan, med hänvisning till sociologen Pierre Bourdieu (1991), ses som del av ett politiskt fält, genomkorsat av relations- och kontliktmönster mellan en rad krafter och aktörer på bestämda positioner på fältet. Aktörerna ingår i en kamp om såväl utrymmet på fältet som om väljarkårens stöd. Deras handlande regleras av fältets strukturella betingelser och specifika spelregler. Den ständigt pågående kampen på fältet rymmer dock även en rad symboliska dimensioner. Inom det svenska politiska systemet finns en rad institutionaliserade procedurer och rutiner som å ena sidan på olika sätt positionerar, sorterar in eller ut, representanter. Aandra sidan positionerarenskilda representanter sig själva och skapar därmed ett bestämt utrymme för sig själva som politiska subjekt. Kandidater med utländsk bakgrund försöker i sitt handlande navigera mellan å ena sidan omgivningens krav på anpassning och å H'>IUXI TAK NA 0HATTARNA OCII STUI>J'NTI.ITTERATUR

273

...J

w

..... o.

< ::..:::

Etnisk diskriminering i arbetslivet STEN HÖGLUND

I detta kapitel skall jag diskutera innebörden i begreppet diskriminering, säga något om när och varför diskriminering kan förekomma respektive hur diskriminering kan yttra sig samt slutligen säga något om dess förekomst i svenskt arbetsliv. Förutom enstaka exempel' kommer kapitlet att handla om etnisk diskriminering i arbetslivet. Ordstammen till termen diskriminering är latinets discri'mino som betyder ungefår detsamma som att avskilja (Nationalencyklopedin 1977). Begreppet började användas av forskare under sent 1940-tal och är fortfarande under utveckling (Banton, s. 9). Flera sätt finns att definiera begreppet. Ett sätt är att, som Banton (ibid. s. 1ff), kalla all särbehandling för diskriminering. Följdenligt måste han urskilja "unlawful discrimination" som en särskild kategori. Ett annat sätt är att, som Lange (Lange 1992, s. 278), säga att diskriminering är "negativ differentiell behandling som är illegitim och/eller orättvis enligt allmänt (helst universellt>) accepterade normer". Jag föreslår liksom Lange att diskriminering betyder sådan särbehandling som är illegitim och/eller orättvis enligt allmänt (helst universellt) accepterade normer. Vad som vid en viss tidpunkt betecknas som diskriminering är alltså beroende av lagstiftning och opinionsutveckling. Etnisk diskriminering sker när det avgörande kriteriet för särbehandling är tillhörighet till en etnisk kategori eller grupp.

1

2

Ett par exempel är från jämställdhetsområdet däropinionsutveckling och lagstiftning har pågått längre. Något exempel är från bostadsmarknaden. Lange syftar bland annat på internationella konventioner, till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Jfr (Nationalencyklopedin 1977).

275

Il

ETNI'K LliSKHIMINERINCi l ARIIET>Ll\'Er

Grundprincipen är att lika fall skall behandlas på ett likvärdigt sätt. Personer som har lika (eller likvärdig) meritering 3 skall ges likvärdiga möjligheter till anställning eller befordran inom en organisation, samt en lön och en löneutveckling som är likvärdig. Diskriminering handlar om avsteg från den principen. EG-domstolen anser att diskriminering också kan handla om att olika fall behandlas lika. 4 Ett exempel är om ledningen vid industriarbetsplatser skulle kräva att kvinnor, som genomsnittligt är kortare och har mindre händer än män, skall arbeta vid fasta arbetsbord med samma höjd som bord som gjorts för män, och med verktyg som utformats för mäns genomsnittligt större händer. Sädana krav skulle innebära att många kvinnor utsätts för större påfrestningar än män på grund av arbetsvillkorens sämre anpassning till deras kroppsliga förutsättningar. Många beslut i arbetslivet innebär särbehandling, som ofta motiveras av att alla personer inte kan göra allt lika bra. Arbetsfördelningsbeslut, liksom beslut om löneskillnader, innebär särbehandling. Särbehandling är tillåten, om den grundas på skäl som uppfattas som sakliga. Diskriminering är icke legitim särbehandling. Vanligtvis reserveras termen diskriminering för illegitim negativ särbehandling, det vill säga särbehandling som sätter en person i ett sämre läge än vad som motiveras av personens meritering. Illegitim särbehandling kan emellertid vara både positiv och negativ. Illegitim positiv särbehandling sätter en person i ett bättre läge än vad som motiveras av personens meritering.5 De fördelar eller möjligheter som ges till en person eller en grupp, går ofta en annan person eller grupp miste om. Ett problem vid juridiska tvister om huruvida diskriminering har skett är att avgöra vilka fall som är lika och vilka individer som har likvärdig kompetens. 6 Ett annat problem är att avgöra vad som är sakliga skäl. Vad

3

Likvärdig kompetens, erfarenhet, förmåga, prestation. Arbetsgivare har i praktiken betydande frihet att avgöra vad som skall räknas som merilering och kvalifikationer.

sou 1997=174> s. 142.. 5 En del författare (exempelvis Lange 1992. s. 2.74) talar då om positiv diskriminering. Se även ( Nationalencyklopedin 1977). 6 Detta är inte enkelt. Det visas av olika domar bland annat i Arbetsdomstolen, till exempel i det så kallade barnmorskemålet. 4

l·IUA'I TA RNA PCII STUI>I'NTLITTtRATUR

Il

ETNlSK LliSKHIMlNERINf; l ARRETSLIVET

En annan viktig skiljelinje går mellan individuell respektive institutionell diskriminering.' 7 Den senare innebär att regler, föreskifter eller praxis i ett samhälle, avsiktligt eller oavsiktligt, får diskriminerande konsekvenser. Sådana normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till återkommande beteendemönster kallas inom samhällsvetenskapen för institutioner. Dessa kan vara formellt reglerade i lag, men också vara informella sedvänjor, vanor och traditioner. Institutionalisering innebär att sådana beteenderegler stelnat. Institutionell diskriminering innebär med en pregnant formulering: "A denial of opportunities and equal rightsto individuals or groups resulting from the normal operations of society".'8 Förekommer institutionell diskriminering på svensk arbetsmarknad? Frågan är komplex och kan inte utredas inom ramen för detta kapitel. Ett par exempel kan dock ges och kortfattat diskuteras. Nätverksrekrytering och statistisk diskriminering är vanligt förekommande. Båda företeelserna kan otvivelaktigt minska chanserna för utiandsfödda att komma ifråga för en anställning i samband med rekrytering. Utgör dessa företeelser därmed diskriminering? Jag föreslog tidigare att diskriminering skall betyda sådan särbehandling som är illegitim och/eller orättvis enligt allmänt (helst universellt) accepterade normer. Dominerande grupper i vårt samhälle uppfattar inte idag nätverksrekrytering och statistisk diskriminering som etiskt oriktigt. Lagstiftningen tar inte heller på något tydligt sätt avstånd från sådant handlande. Juridiskt sett ligger det i ett gränsområde och det strider heller inte tydligt emot exempelvis FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det förekommer alltså institutioner (utbredda informella sedvänjor) i vårt arbetsliv som kan försvåra utiandsföddas arbetsmarknadsanknytning. Två exempel har givits: nätverksrekrytering och statistisk diskriminering. Enligt nu rådande rättsuppfattning ses inte dessa sedvänjor som diskriminering.

17 Se Nationalencyklopedi n .. 18 http://www.uihome.uidaho.edu/default.aspx?pid=77902.

"'

HlRFATI.'IR~H

O C: Il >TUilLNTI.IT J LilA !'l' R

Il

ETNISK ll!SKRIMINERIN!i l ARIIET:'.I.IYET

Hur kan man undersöka om diskriminering förekommer? I ett samhälle med etnisk diskriminering och "rasdiskriminering" kommer spåren att synas i en ojämn fördelning av resurser, utbildning, yrken, positioner, hälsa, makt och inflytande, för att nämna väsentliga sociala indikatorer. Skiljer sig arbetslöshetssiffrorna för svenskar och personer med utländskt ursprung åt, är det inte orimligt att anta att diskriminering är en faktor bakom skillnaderna (Westin, 1999: 96). Det finns flera sätt att systematisera forskningserfarenheter av diskriminering på arbetsmarknaden. Min indelning har inspirerats av Boevenkerk (2ooo):

Studier av aggregerade resultat av diskriminering: till exempel statistiska data över utiandsföddas socioekonomiska position, deltagande i arbetskraften, arbetslöshet, andel av friställda, representation på högre nivåer i arbetsorganisationer och inkomstnivåer jämfört med majoritetspopulationen. statistiska skillnader som beräknats genom regressionsanalyser kan ses som indicier på diskriminering. I sådana analyser försöker man konstanthålla (ta bort inverkan av) så många andra tänkbara förklaringar till olikheterna i fördelningen på den beroende variabeln som möjligt. Som bindande bevisning för diskriminering fungerar de dock inte, så länge som inte alla relevanta orsaksvariabler identifierats och förts in i analyserna. 1.

Offerstudier. Studier av upplevd diskriminering kan sammanfatta offrens erfarenheter av diskriminering, känslor som erfarenheterna väckt och offrets tolkning av dessa känslor! 9 De kan ge detaljerade bilder av vad diskriminering kan handla om och hur diskriminering kan gå till. Kan självrapporterad diskriminering (till exempel via enkäter till representativa urval) ge oss en riktig bild av hur mycket diskriminering som förekommer? Det är inte säkert att varje individ som upplever sig vara diskriminerad också faktiskt är det i någon objektiv eller juridiskt giltig mening. Det 2.

19

Anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Arbetsdomstolen (AD) hör till denna kategori, även om de inte utgör representativa urval.

·:- I·()RI·A'I rARNi\ OCII STUPrNTI.ITTI.RXI"CR

285

11

ETNISK DISKIUMINERING l ARIIETSLIVEf

finns personer som skyller personliga tillkortakommanden på diskriminering. Det är heller inte säkert att den som inte uppger sig vara diskriminerad inte är det. Det är svårt att få inblick i alla avgöranden som ligger bakom beslut i rekryteringsärenden. En person kan ha diskriminerats i samband med en rekrytering utan att veta om detta. På individnivå kommer därför mätningar av upplevd diskriminering i arbetslivet både att kunna överrapportera och underrapportera faktisk diskriminering. När det gäller den totala volymen tror en del att självrapportering av diskriminering skulle överdriva förekomsten av diskriminering. Banton (1994) påpekar dock att den första brittiska experimentella studien fann det motsatta. J. "Wallraffande". Detta begrepp syftar på studier av den typ som Griffin

genomförde i USA under sent 1950-tal, och som Wallraff (2003) senare genomförde i Tyskland. Båda undersökarna hörde till den vita majoritetsbefolkningen. Griffin förklädde sig till en svart man och reste runt i sydstaterna 1959. Han rakade sitt huvud och genomgick hudbehandlingar för att göra huden mörk. Han växlade hudfärg flera gånger under sin resa, ibland på samma ort, för att kunna jämföra hur han behandlades som vit eller svart (Griffin 1968). Wallraff (2003) förklädde sig till en turkisk gästarbetare och kunde beskriva under vilka villkor dessa tvingades arbeta och leva (Wallraff 2003). Metoden ger exempel på hur diskriminering kan yttra sig, och resultaten liknar de resultat man får genom offerstudier. Genomslaget i den allmänna opinionen blev starkt, säkert för att båda författarna tillhörde majoritetsbefolkningen i respektive land. 4· Attitydstudier. Det huvudsakliga problemet med attitydstudier (till

exempel via enkäter till representativa urval) som metod för att avgöra om diskriminering förekommer är att attityder och handlingar inte alltid korresponderar. Personer som inte uppvisar tendenser till fördomar kan i praktiken ändå diskriminera exempelvis för att de tror att anställda eller kunder skulle ogilla om en person med visst ursprung anställdes. Det kan också förekomma att personer med fördomar i praktiken inte diskriminerar, exempelvis för att organisationens rekryteringssystem har strukturerats noggrant och gjorts så genomskinligt att det skulle upptäckas, eller för att de samtidigt med fördomar mot vissa grupper kan ha inställningen att diskriminering inte är tillåtligt. Försök har vidare gjorts att komma åt atti286

"·' FORFAT l:\

R~:\

O C: !l

~TU

Dl !\T LIT l LH ,, l' L: n

Il

ETNISK UISKRIM!NERINRI:ATI.'\RN:\ OCII !--TUDII\'TLITI'I:RA!'l:n

Il

ETNI~K

DISKHIMINERIN(; I

ARIIET~I.IVET

vider), och utrikes födda adopterade i åldern 20-35 år (3 472 individer). För jämförelser skapades två olika populationer av "infödda svenskar"/' Adoptivbarn växer upp i majoritetssvenska familjer med god social ställning, går i svenska skolor och kommer att förvärva ett majoritetssvenskt "humankapital" (med detta menas att de talar svenska brytningsfritt, känner till svenska seder, har hela sin utbildning från svenska utbildningsanstalter och så vidare). Den enda faktor som tydligt kan skilja några av dem från majoritetssvenskar är utseendet (hud-, ögon- och hårfärg). De adopterade delades efter födelseland upp i de som kan antas ha ett utseende som liknar majoritetssvenskars, och de som kan antas ha ett utseende som skiljer sig från infödda svenskars. Efter att statistiskt ha kompenserat för skillnader bland annat i utbildningsnivå, civilstånd och ålder kvarstod för adopterade med "utländskt utseende" en oförklarad skillnad i arbetslöshet på 6,5 procentenheter, jämfört med arbetslösheten för jämförbara majoritetssvenskar. Tänkbara alternativa förklaringar till att det handlar om diskriminering i arbetslivet kan vara besvärligheter under uppväxten som hänger samman med adoptionen och bytet av land, alternativt att det förekommit trakasserier i skolan som gjort att de presterat sämre studieresultat. Det senare flyttar diskrimineringsproblemen till skoltiden. Bygren visade i sin avhandling att ju mindre andel som en minoritet av personer födda i andra länder utgör, desto större är risken att de blir arbetslösa. Personer födda i andra länder på arbetsplatser där det finns mindre än Bo procent majoritetssvenskar hade en risk att bli arbetslösa som inte skilde sig från majoritetssvenskarnas (runt 5-6 procent). Men på arbetsplatser där majoritetssvenskar utgjorde mer än 95 procent av de anställda, beräknades risken att bli arbetslös för personer födda i andra länder vara ungefär dubbelt så stor som för majoritetssvenskar (8,7 mot 4,8 procent). Dessutom: med Bygrens (Bygren, 2001: 29) ord, "ju längre bort från Sverige som immigrantens ursprungsland är kulturellt 22 , desto mer uttalad är denna överrisk som förknippas med att vara medlem av en liten minoritet". För majoritets-

21 22

,~

Födda i Sverige med båda föräldrarna födda i Sverige. Det finns ännu ingen godtagbar operationell definition av kulturellt avstånd (min kommentar).

HIIU :\"1 rAR N,\

(l C

Il STUDr:-.JTI.I'I TI.R/\TUR

Il

ETNISK IJISKHIMINER!Nfi l AR!lET,LI\'Ef

svenskar påverkades inte risken att bli arbetslösa av arbetsplatsens etniska sammansättning. En nyligen publicerad studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering 23 har använt data från cirka 18.ooo personer som loggat in på arbetsförmedlingens tjänst "Mitt CV" på Internet i December 2004 samt statistik från arbetsförmedlingens register. Forskarna har haft tillgång till samma information om de sökande som företagen. Ett av resultaten är att när forskarna jämför sökande med identiska kvalifikationer så får sökande med utländskt namn färre kontakter från arbetsgivare än sökande med svenskt namn. Ett icke-nordiskt namn ger nästan 25 procent färre kontakter. Vissa speciella grupper drabbas ännu hårdare.

OFFERSTUDIER

En nyutkommen SOU (SOU 2005:69) beskriver upplevelser av etnisk diskriminering i svenskt arbetsliv som till sin art är mycket lika sådana upplevelser som svarta i USA beskriver från arbetsmarknaden i sitt land (se till exempel Feagin & Sikes, 1994). Lange har under många år studerat och rapporterat om upplevelserna av diskriminering bland annat hos personer födda i andra länder (exempelvis Lange 1999). Enligt hans resultat upplever betydande andelar i dessa grupper att de på olika sätt diskrimineras, till exempel i arbetslivsavseende. Upplevelserna är mycket ojämnt fördelade med lägst andelar bland personer födda i Norden och högst andelar bland personer födda i bland annat Afrika och Mellanöstern. Anmälningarna till DO om etnisk diskriminering i arbetslivet gäller främst diskriminering i samband med rekrytering (Sjögren, 2004). Dessa anmälningar är ojämnt fördelade på samma sätt som upplevelserna av diskriminering.

23 Eriksson & Lagerström (2007).

290

"' !'OR!'.\ i' l A RNA O C Il ;TUJli'NTLIT l J:ll A ITH

Il

ETNISK Ll!SKI!IMINERING I ARIIETSUVET

ATTITYDSTUDIER

Intervjuer med chefer

Höglund (Hallberg & Höglund, 1997) prövade metoden vid intervjuer med avdelningschefer på Tomteboda PostterminaL Erfarenheterna bekräftar att metoden är problematisk precis av de skäl som nämnts tidigare (ovan, s. 286f). Attitydundersökningar av majoritetsbefolkningen

Den teoretiska bakgrunden till attitydforskning, liksom den majoritetssvenska befolkningens inställning till utlandsfödda, har under många år studerats av Lange och Westin. Exempel på ett par av deras studier finns i referenslistan.

FÄLTEXPERIMENT (TILL EXEMPEL "SITUATION TESTING")

Integrationsverket planerar att, i samarbete med ILO, genomföra en modifierad variant. I samtliga länder24 där metoden genomförts har den påvisat omfattande diskriminering i arbetslivets urvalsprocesser vid rekrytering (Boevenkerk, 2000). En journalist på Svenska Dagbladet prövade i mitten av 1990-talet en fältexperimentliknande metod på arbetsförmedlare (se Svd 7/1 1996 och framåt). Han låtsades vara arbetsgivare som sökte arbetskraft. Han prövade huruvida arbetsförmedlarna var villiga att tillmötesgå hans önskan att slippa ta emot invandrare. En överraskande stor andel av arbetsförmedlarna var villiga att tillmötesgå hans begäran. Deras inställning kan dock ha påverkats av medvetenheten om att det i sista hand är arbetsgivaren som avgör anställningsbesluten.

Sammanfattning Diskriminering har här definierats som sådan särbehandling som är illegitim och/eller orättvis enligt allmänt (helst universellt) accepterade normer. Etnisk diskriminering sker när det avgörande kriteriet för särbehandling

24 Bland annat Belgien, Tyskland, Holland och, Spanien.

·:· t·CIJUA"I TA H. NA OCII STUOI

~TLI'I

TtkATUR

291

Il

ETNISK [IJSKRIMINERING J ARBETSLJVET

är tillhörighet till en etnisk kategori eller grupp. Diskriminering i arbetslivet kan förekomma vid alla avgöranden som kan påverka en individs "arbetslivskarriär". Några olika former av diskriminering med relevans för rekryteringssituationen har beskrivits. Olika metoder för att undersöka om diskriminering förekommer har redovisats. slutligen har också några exempel på studier givits som bland annat visar att diskriminering med mycket stor sannolikhet förekommer i svenskt arbetsliv. Forskningsresultaten stödjer påståendet att diskriminering med mycket stor sannolikhet förekommer i svenskt arbetsliv och att diskriminering utgör en viktig faktor för att förklara utiandsföddas svagare arbetsmarknadsanknytning.

Referenser Ara i, M., Regner, H. & Schröder, L. (1999) Är arbetsmarknaden öppen för alla? Bilaga 6 till LU 1999. Banton, M. (1994) Discrimination. Buckingham: Open University Press. Becker, G. (1957) The Economics of Discrimination. Chicago: The University of Chicago Press. Blank, R.M., Dabady, M. & Citro, C.F. (red.) (2004) Measuring Racial Discrimination. Washington: Panel on Methods forAssessing Discrimination. Committee on National Statistics. Boevenkerk, F. (2ooo) "The Research Methodology". s. 13-40 i Zegers de Beijl, Roger (red.) Documenting Discrimination Against Migrant Workers in the Labour Market. A Comparative Study of Four European Countries. Geneva: International Labour Office. Bygren, M. (2001) Career outcomes in the Swedish labor market: three contextual studies. Stockholm: Swedish Institute for Social Research. Diskriminering i arbetslivet - normativa och deskriptiva perspektiv. Ett symposium i Sigtuna 22 juni 1999. Socialvetenskapliga forskningsrådet. Elias, N. & Scotson, J. (1999) Etablerade och outsiders: en sociologisk studie om grannskapsproblem. Arkiv Förlag: Lund. Eriksson; S. & Lagerström, J. (2007) Diskriminering i anställningsprocessen: resultat från en Internetbaserad sökkan al. IFAU-rapport 2007:17. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

292

·•: FORF,\T l:\

R~!\

O C Il !--TUDI NTLI"I"' t: H t\ ITH

Il

ETNISK DISKIIIMINERING l ARHETSLIVET

Feagin, J.R. & Sikes, M.P. (1994) Living with Racism. The Black Middle-Class Experience. Boston: Beacon Press. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Granovetter, M. (1995) Getting a Jo b. A Study of Contacts and Careers. 2:a upplagan. Chicago and London: University of Chicago Press. Griffin, J. H. (1968) Svart som en nigger. Stockholm: Raben & Sjögren. Hallberg, C. & Höglund, S. (1997) Diskriminering av anställda av olika nationellt ursprung. Delrapport 1 från projekt SFR 1994-0199· Lag 2003:307 om förbud mot diskriminering. Lange, A. & Westin C. (1981) Etnisk diskriminering och social identitet. Stockholm: Liber Förlag. Lange, A. (1992) "Begreppet diskriminering". s. 274-284 i Diverse skrifter, CEIFO. Lange, A. (1999) Invandrare om diskriminering: en enkät- och intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO). Stockholm: Centrum för invandringsforskning (CEIFO). Lange, A. & Westin, C. (1997) Den mångtydiga toleransen. Stockholm: Centrum för invandringsforskning (CEIFO). Le Grand, C. & Szulkin, R. (2ooo) Permanent Visadvantage or Gradual Integration: Explaining the Immigrant-Native Earnings Gap in Sweden. Working Paper 7/2ooo. Swedish Institute for Social Research. Lundahl, M. & Wadensjö, E. (1984) Unequal Treatment. A Study in the NeoClassical Theory of Discrimination. New York & London. New York: University Press, Croom Helm. NE. Nationalencyklopedin. Uppslagsord: diskriminering. Phelps, E. S. (1977) "The Statistical Theory of Racism and Sexism". s. 659-661 i American Economic Review, Vol 62. Rooth, 0.0. (2001) Etnisk Diskriminering och "Sverige-specifik" kunskap. s. 535-546 i Ekonomisk Debatt, årg 29, nr 8. Schelling, T. C. (1978) Micromotives and Macrobehavior. New York: W.W. Norton. Sjögren, L. (2004) Invandrares upplevelser av diskriminering. En studie av anmälningar till DO gällande etnisk diskriminering i svenskt arbetsliv. Uppsats nr 484 (C-uppsats 10 p). Sociologiska institutionen, Umeå Universitet. SOU 2005:69 Sverige inifrån - Röster om etnisk diskriminering. Spence, M. (1973) "Job Market Signaling". The Quarterly journal of Economics, Vol LXXXVII, 355-374. Svenska Dagbladet 7/I 1996 och framåt. Wallraff, G. (2003) Längst därnere. Stockholm: Pocky.

293

11

ETN ISK liiSKI!I MIN E RING I ARBETSLIVET

Westin, C. (1999), "Forskning om diskriminering". s. 91-106 i Diskriminering i arbetslivet - normativa och deskriptiva perspektiv. Ett symposium i Sigtuna 22 juni 1999. Socialvetenskapliga forskningsrådet.

294

"' H>RFATI ARNA O C: Il HUIJLNTI.IT lERA l Ull

...J

w

..... Q..

< lo:

Etnisk boendesegregation - en korsningsfråga SUSANNE URBAN

Frågan om den etniska boendesegregationen är politiskt laddad. Det handlar om frågor som ständigt står på den offentliga dagordningen. Redan på 1970-talet talas det om "ghetto" i svenska nyhetstidningar, och fattiga bostadsområden med "svarta" invånare i USA ställs upp som skräckinjagande exempel. Men ibland lyfts istället positiva aspekter av gemenskapen i de etniska enklaverna från USA fram i den svenska debatten. I mer etniskt homogena bostadsområden kan det finnas fördelar i form av etniska nätverk och företagsliv i jämförelse med etniskt blandade bostadsområden med svaga eller obefintliga sociala nätverk. För att skilja den allmänna diskussionen från en tydligare teoretisk diskussion behöver först och främst begreppet och dess betydelse diskuteras. Därefter kommer olika typer av forskning som rör etnisk boendesegregation att presenteras. Kapitlet innehåller en genomgång av olika typer av studier i ämnet som har uppmärksammats och som det ofta refereras till i svensk sociologisk forskning. Syftet har inte varit att göra en fullständig litteraturgenomgång, utan istället att diskutera olika angreppssätt som har använts, mer eller mindre ordnade i tid. I kapitlet diskuteras också till viss del på vilket sätt som politiska ställningstaganden i integrations- och bostadspolitiska frågor är sammanflätade med forskningen. Eftersom ämnet är ständigt aktuellt har "alla" en åsikt om hur segregerat boendet är, varför det är det och vilka eventuella lämpliga åtgärder som borde utföras. I den svenska debatten har etnisk boendesegregation ofta ansetts vara negativ och satt i motsats till en önskad bild av det integrerade mångkulturella samhället. Forskning används som politiska argument och politiska program (eller "rapporter") presenteras som forskning. Till dis-

··c H>lli-A'I

I'A~NA

O C! l STUI>I'NTI.I'I

TLk.\TU~

295

12.

ETNI~K JHHNDESEGIIH;AT!ON- EN KOR~NINl;SF!IÅ{;A

kussionen hör att forskningen om boendesegregation också gör sig själv till studieobjekt, då flera forskare hävdar att själva forskningen bidrar till stigmatiseringen av dessa bostadsområden och till hur människorna som bor där uppfattar sig själva. Det blir, med andra ord, svårt att bidra till forskningen om etnisk boendesegregation utan att ta ställning eller att bli en del av debatten. Liksom i annan sociologisk forskning har förklaringarna till hur etnisk boendesegregation uppstår och återskapas, pendlat från individuella förklaringsfaktorer till strukturella. Forskningsresultat om fördelar från homogena bostadsområden blir paradoxala i relation till uppfattningen att det får negativa konsekvenser om etniska grupper bor i separata bostadsområden i staden. Social trygghet med likar ställs emot social gemenskap i "samhället" som förutsätter att människor med olika grupptillhörigheter så som kön, klass och etnicitet har samma rättigheter och makt att delta i stadens arbetsliv, det politiska livet, det kulturella livet och så vidare. Frågan om etnisk boendesegregation är en korsningsfråga på flera sätt. Tydligast är en inneboende korsning mellan fysiskt och socialt rum, mellan den faktiska situationen i bostadsområdet - husens utseende och avstånd till stadens centrum, arbetslöshet, hälsa, svagt inflytande i beslutfattande, lågt valdeltagande, och det upplevda - rädsla, utanförskap, identitet, gemenskap, motståndskraft och socialt stöd. I frågan om boendesegregation korsar flera forskningsfält varandra. Det rumsliga, det geografiska och avståndets betydelse är något som intresserar geografer. Människans skapade rum och bostadsområden ingår i kulturgeografernas ämnesområde. Politiska beslut som påverkar, och försöker åtgärda konsekvenser av, så kallade negativa effekter av bostadssegregation, är av intresse för statsvetare. Lokalt identitetsskapande och sociala eller "kulturella" processer är något för etnologer och antropologer. I det här kapitlet förespråkas ett sociologiskt perspektiv som strävar efter att relatera lokala förhållanden till övergripande processer i ett historiskt perspektiv. Studier av boendesegregation gör det möjligt att studera hur etniska relationer tar sig uttryck i ett rumsligt, socialt och historiskt perspektiv. Relationen mellan en etnisk grupps historia, omgivningens historia och platsens historia möjliggör en analys av hur resurser och makt fördelas, återskapas och vilka strategier som formas i samspel med de processer som ingår i fenomenet "etnisk boendesegregation".

"' FORL\TIARNA OC:II >TUili.NTLITTI'RI.NTLIT Il' R A lUR

12

ETNI~K llOENDESEGREGATION- EN KORSNINI.;SFR.~GA

segregation som process beskriver hur människor från olika kategorier "hamnar" i olika typer av bostadsområden, och hur bostadsområden förändras över tiden till att bli mer, eller mindre, homogena i vissa avseenden. segregationsprocessen kan också belysa människornas anpassningsstrategier, lokala sociala nätverk, motståndskraft eller desorganisation och uppgivenhet - som påverkas av ett gemensamt upplevt utanförskap. I segregerade bostadsområden blir social exkludering synliggjord. Det finns etniska grupperingar som har det gemensamt att de är hårt drabbade av arbetslöshet, men som kan finna stöd i en etnisk gemenskap. Studier av "lokala kulturer" kämpar med problemet att inte lägga skulden på dem som drabbats. Gruppens historia behöver relateras till platsens historia och till den strukturella kontexten, som tillsammans skapar den aktuella lokala situationen. segregerade bostadsområden (och dess invånare) är mer eller mindre segregerade, i betydelsen avskilda från arbetsmarknaden och stadens övriga sociala och politiska liv. Det kan också betyda att deras invånare är segregerade/avskilda från varandra på grund av att invånarna är etniskt heterogena eller är olika på andra sätt, att de av olika anledningar inte vill eller orkar delta i sociala relationer, att det inte finns mötesplatser eller ett lokalt socialt liv, att det är en tillfällig boplats och att grannarna ständigt flyttar eller av andra anledningar. I den offentliga debatten används beteckningen "segregerat bostadsområde" ("utanförskapsområde" har också blivit vanligt) ofta för att beskriva bostadsområden med hög arbetslöshet och höga andelar födda utomlands - dessa områden beskrivs också som "negativt segregerade". Följaktligen finns det också "positivt segregerade" bostadsområden som karaktäriseras av höga medelinkomster, hög utbildning och få personer som är födda utomlands. Med anknytning till "positiv segregation" finns begreppet "egenvald segregation", vilket har det underliggande antagandet att individer själva väljer att bosätta sig i etniska kluster - och att detta har positiva konsekvenser för individerna och för den etniska gruppen. De förväntade positiva konsekvenserna innefattar bland annat att etniska nätverk kan skapa förutsättningar för etnisk ekonomi efter modellen China Town och att etniska nätverk kan utgöra plattform för politiska aktiviteter och på så sätt stärka gruppens position. Lokala etniska kluster kan också innebära fördelar för att få kommunal och annan service på sitt eget språk. Etniska nätverk förväntas också ge stöd och information ·~·l

(>!U:\'1 rA RNA OCII STUilrNTI.rl Tl.kXI"liR

299

12

ETNISK llOFNDESEGI!H;ATJON- EN KOU~NINRFATJ:\R~A

OC:II

~TUIH.l\TI.JTII:RATL·n

12

ETNISK IlOENDESEGREGATION- EN KORSNINI'NTI.I'I I'LRXITR

307

12

ETNISK BOENDESF.GilH;ATJON- F.N KORSNINGSFRAl;A

Fortsatt forskningsbehov I början av 2ooo-talet har forskning om etnisk boendesegregation främst gjorts i regi av statliga och offentliga myndigheter. Boende- och stadsforskarna har blivit uppslukade av den stora utvärderingsapparaten kring storstadssatsningen. (Se bland annat Bunar 2004; Bevelander mfl 2004; Törnqvist 2004 och Urban 2005b, utöver dessa finns ett hundratal utvärderingsrapporter producerade av universitet och högskolor.) Utvecklingen av boendesegregationen har dokumenterats i flera olika studier. Socialstyrelsen (2006) drar slutsatsen att det under perioden 1990-2002 har skett en markant ökning av den etniska segregationen men inte av den ekonomiska (s. 186). Av de tre svenska storstadsregionerna är Storstockholm den mest integrerade regionen. Befolkningen i de ekonomiskt mycket resurssvaga områdena har alltmer kommit att utgöras av fattiga "synliga" invandrargrupper, dvs. de med ursprung i Sydeuropa, Asien, Afrika, eller Latinamerika. Samtidigt har andelen fattiga ökat avsevärt i de mycket resurssvaga områdena under perioden. Den etniska bostadssegregationen som faktum är sålunda någorlunda väl dokumenterad (se till exempel även Biterman 1994; Andersson 1998a och 1998b; SOU 1998:25; Integrationsverket 2005, Socialstyrelsen 2006, Urban 2007). När det gäller effekterna av den etniska boendesegregationen i Sveriges storstäder finns det inte så mycket forskning gjord (se dock Andersson 2001). Frågan kan inte avgränsas från relationen till segregation på arbetsmarknaden, och till socioekonomisk boendesegregation (bostadssegregation baserad på yrkestillhörighet och inkomst). Några frågor som förtjänar ytterligare uppmärksamhet är: Vilken betydelse har de sociala relationerna i bostadsområdet för individerna? Påverkas betydelsen av den egna etniciteten av etnisk boendesegregation? På vilket sätt påverkas invånarna av attityder till bostadsområdet som kommer "utifrån"? På vilket sätt samspelar etnisk boendesegregation med etnisk segregation på arbetsmarknaden? På vilket sätt påverkas lokala institutioner som skolor, kommunal förvaltning, bostadsförvaltare och så vidare, av den etniska sammansättningen i ett bostadsområde? Teorier om städers oroförvandling till följd av globalisering av ekonomin, migrationsströmmar och så vidare behöver prövas och diskuteras i ett svenskt perspektiv - och inte bara utifrån nordamerikanska studier, eller studier om internationella gigantiska nätverksstäder.

308

"' FORFAT 1.\ RNA OCII >TUili.NTI.IT Il: H All' H

12 ETNISK BOF.NDESEGREGATION- EN KORSNINt;SFR.~GA

Referenser Andersson, E.; Borgegård L-E. & Fransson U. (2001) Den delade staden. Umeå: Bo rea. Andersson, R. (1998a) "Socio-spatial Dynamics: Et h nie Divisions of Mobility and Housing in post-Palme Sweden". Urban Studies, 35, 397-428. Andersson, R. (1998b) segregering, segmentering, och socio-ekonomisk polarisering. stockholmsregionen och sysselsättningskrisen 1990-1995. Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå universitet. Andersson, R. (2001) "Spaces of socialization and social network competition: a study of neighborhood etfects in Stockholm, Sweden", i H. T. Andersen & R. van Kempen (red.), Governing European Cities. Aldershot: Ashgate. Andersson, R. & Molina l. (2005) "Boende", i Det blågula glashuset- strukturell diskriminering i Sverige. Stockholm: Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet SOU 2005:56. Andersson-Brolin, L. (1984) Etnisk bostadssegregation. Stockholm: Byggforsko ingsrådet. Bevelander, P.; Broome, P.; Carlson, B.; Otterbeck, J.; Salameh, E-K.; Trulsson, J. & Ullberg, S. (2002) Målgång i med och motgång (Del I och II). Malmö: IMER vid Malmö högskola. Biterman, D. (1994) Boendesegregationsutveckling i Stockholms län 1970-1990. Stockholm: Regionplane- och trafikkontoret Borevi, K. (2002) Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället. Uppsala: Uppsala universitet. Bunar, N. (2001) Skolan mitt i förorten: fyra studier om skola, segregation, integration och multikulturalism. Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion. Bunar, N. (2004) "Det går bra, men det ser fortfarande dåligt ut." Organisationen och tillämpningen av lokala utvecklingsavtal i Stockholms kommun. Huddinge: Södertörns högskola. Dahlstedt, M. (2005) Reserverad demokrati: representation i ett mångetniskt Sverige. Umeå: Borea. Danermark, B. (1983) Klass, inkomst och boende: om segregationen i några kommuner. Lund: Liber. Dryler, H. (2001) "Etnisk segregation i skolan: effekter på ungdomars betyg och övergång till gymnasieskolan", i Välfärdens finansiering och fördelning. Stockholm: Kommitten Välfärdsbokslut SOU 2001:57. Elias, N. & Scotson J.L. (1999) Etablerade och outsiders: en sociologisk studie om grannskapsproblem. Lund: Arkiv.

"' rORLUTARNA OCII STUDrNTI.ITTI'RATUR

309

12

ETNISK BOENDESEGilHiATION- EN KORSNINGSFRÄGA

Ericsson, U.; Molina l. & Ristilammi P-M. (2002) Miljonprogram och media: föreställningar om människor och förorter. Stockholm: Riksantikvarieämbetet och Norrköping: Integrationsverket Franzen, M. (2001) "Problemet segregation: en orättvis jämförelse" i L. Magnusson (red.), Den delade staden. Umeå: Borea. Integrationsverket (2005) statistikrapport 2004 - statistisk uppföljning av Rapport Integration 2003. Norrköping: Integrationverket Janson, C-G. (1987) "Working-Class segregation in Stockholm and Some Other Swedish Cities", i Bergeryd, Ulla & Janson, Carl-Gunnar (red.), Sociological Miscelllany. Essays in Honour of Gunnar Boalt. Sociologiska institutionen, Stockholms Universitet. Lilja, E. (2002) segregationens motsägelsefullhet. Integrerad i en stadsdel - segregerad i staden. Stockholm: Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet. Lindberg, G. & Linden A-L. (1989) Social segmentatian pd den svenska bostadsmarknaden. Lund: Sociologiska institutionen. Mo lina, l. (1997) Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Uppsala: Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Molina, I. (2001) "Den rasifierade staden", i L. Magnusson (red.), Den delade staden. Umeå: Borea. Olsson Hort, S. E. (1992) segregation - ett svenskt dilemma? Socialpolitiska och sociologiska synpunkter. Bilaga 9 till Långtidsutredningen 92. Stockholm: Allmänna förlaget. Palander, C. (2006) Omrddesbaserad politikför minskad segregation. Uppsala: Uppsala Universitet. Popoola, M. (1998) Det sociala spelet om Rornano Platso. Lund: Lunds universitet. Pripp, O. (1990) Kulturbundna attityder och anpassning till bostadsmiljön: en boendeundersökning bland turkar och kurder i Fittja. Solna: Statens råd för byggnadsforskning. Ristilammi, P-M. (1999) Rosengdrd och den svarta poesin: en studie i modern annorlundahet. 2:a upplagan. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion. Skifter Andersen, H. (2003) Urban Sores. On the Interaction Between segregation, Urban Decay and Deprived Neighborhoods. Aldershot: Ashgate. Skolverket (2004) Elever med utländsk bakgrund. Pdf-fil på www.skolverket.se. Skolverket (2005) Om skolors olikheter och deras betydelse för elevernas resultat. Pdf-fil på www.skolverket.se.

310

•: FORFATIARN,\ OCII >TUDLNTLJTrJ:RHl'H

12 ETNISK BOENDESEGREGATION- EN KORSNINtiSJ>RAGA

skolverket (2006) Vad händer med likvärdigheten i svensk skola? En kvantitativ analys av variation och likvärdighet över tid. Stockholm: Fritzes. Södergran, L. (2ooo) Svensk invandrar- och integrationspolitik. En fråga om jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå universitet. Soja, E. W. (1996) 1hirdspace: journeys to Los Angeles and Other Real-and/magined Places. Cambridge: BlackweiL Socialstyrelsen (2006) "Boendesegregation", i Social rapport 2006, Stockholm: Socialstyrelsen. SOU 1990:20 Välfärd och segregation i storstadsregionerna. Underlagsrapport från Storstadsutredningen. Stockholm: Allmänna förlaget. SOU 1998:25 Tre städer. storstadspolitik för hela landet. slutbetänkande av Storstadskommitten. Stockholm: Fritzes. Stigendal, M. (1999) Sociala värden i olika sociala världar. segregation och integration i storstaden. Lund: Studentlitteratur. Törnqvist, A. (2002) Om samtliga fyra bostadsområden ur ett områdesperspektiv. Göteborg: Göteborgs Universitet. Urban, S. (2005) Att ordna staden: den nya storstadspolitiken växer fram. Lund: Arkiv. Urban, S. (2005b) Tre bostadsområden mot segregationen - en ojämn match i Huddinge. Huddinge: Södertörns högskola. Urban, S. (2006) "Relationen mellan grannskapet och arbetsmarknaden i tredimensionell belysning", i E. Gunnarsson; A. Nilsson & A. Neergaard (red.): Kors & tvärs: intersektionalitet och makt i storstadens arbetsliv. Stockholm: Normal. Urban, S. (2007) "Stockholms etniska delning- polarisering på arbets- och bostadsmarknaden", i H. Forsell (red.) Den kalla och den varma staden. Migration och urban omgestaltning i Stockholm efter 1970. Stockholm: Stockholmia förlag. Urban, S. (accepterad) "Is the neighbourhood-etfect an economic or an immigrant issue? A study of the importance of the childhood-neighborhood for future integration into the labour market.", Urban Studies. Van Kempen, R. & Öziikren A. S. (1998) "Ethnic segregation in Cities: New Forms and Explanations in a Dynamic World". Urban Studies, 35. 1631-1656. Waquant, L. J. D (1996) "Red Belt, Black Belt: Racial Division, dass inequality and the state in the French urban periphery and the American Ghetto", i E. Mingione (red.), Urban Poverty and the Underclass. London: BlackweiL

,, F0RL\TTARNA \lCII STUIH.NTLITTI'RAT\JR

311

12 ETNISK BOENDESEGREGATION- EN KORSNINGSI'RÅGA

Ålund, A. (1985) Skyddsmurar: etnicitet och klass i invandrarsammanhang. Stockholm: Liber. Ålund, A. (1997) Multikultiungdom: kön, etnicitet, identitet. Lund: Studentlitteratur. Ål und, A. & Schierup C. U. (1991) Paradoxes of Multiculturalism: Essays on Swedish Society. Aldershot: Avebury. Öziikren, ~· A. (1992) Turkish Immigrant housing in Sweden: An evaluation of housing conditions in a Stockholm suburb. Gävle: Statens råd för bostadsforskning.

312

"'FORFATIARNA OCII

~TUDENTliTrJ:RATl:n

...J

w

..... Q.

< lo:

Invandrare och brott TOVE PETTERSSON

Inledning De senaste decennierna har invandrares överrepresentation i brottslighet varit ett återkommande tema i den allmänna debatten. Debatten startade med en artikelserie i pockettidningen R 1978. Dessförinnan hade ämnet inte diskuterats trots att de fakta tidningen presenterade inte var några nyheter (von Hofer, Sarnecki & Tham 1996). Att invandrare var överrepresenterade bland lagförda personer i förhållande till sin andel i befolkningen hade tidigare framgått bland annat av Sveri (1973) och siffror från SCB. Debatten om invandrarnas brottslighet har sedan dess pågått och emellanåt har situationen, bland annat i media, framställts som minst sagt alarmerande. Framför allt invandrares barn, som ibland benämns med det problematiska begreppet "andra generationens invandrare", framställs då och då som en tidsinställd bomb med avseende på brottslighet. Avsikten med detta kapitel är att diskutera några av de frågor som rör invandrare och brottslighet. Vad vet vi om invandrarnas andel av brottsligheten och vad betyder "överrepresenterade i brott"? Hur har man försökt förklara invandrares överrepresentation i brottslighet i de studier som påvisat den? Hur ser invandrares utsatthet för brott ut? Inledningsvis vill jag ta upp frågan om begreppet "invandrare". Begreppet innebär en hel del problem, och vem som räknas som invandrare varierar mellan olika studier. Bland annat kan det konstateras att det egentligen är mycket olämpligt att klumpa ihop en så heterogen samling människor i en och samma kategori. Jag kommer trots detta att huvudsakligen använda mig av begreppet invandrare i denna framställning och skälen till detta är två. 1) Det är främst så frågan har behandlats och benämnts i så väl forskningen som den allmänna diskussionen. Det utgör också ett av problemen med hela området "invandrare och brott" som jag kommer att behandla i den avslutande diskussionen. 2) Det blir mycket komplicerat att försöka

-. l'i>RL\TTARNA I>CII STUPt:NTI.ITTERATUR

315

13

INVANDRAHI' OCH BHOTT

(folkbokförda) i Sverige, vilket innebär att exempelvis brott begångna av turister inte finns med i analysen. Alla kategorier delas in i första och andra generationen. Till andra generationen räknas de personer som är födda i Sverige och har minst en förälder född utomlands. Materialet är även indelat i olika åldersgrupper3• Jämfört med första generationens svenskar är samtliga grupper överrepresenterade i lagföringar för brott. För samtliga brott ligger överrepresentationen för grupperna mellan 1.4 och 1.9 jämfört med svenskfödda svenska medborgare med svenskfödda föräldrar. Det visar sig även att för naturaliserade svenskar och utländska medborgare är andra generationen mindre överrepresenterad än den första generationen. Detta talar alltså mot att barnen till invandrare skulle vara mer överrepresenterade i brottslighet än de som invandrat till Sverige. Med hjälp av uppgifter från tidigare undersökningar och jämförelser av lagförings- och befolkningsstatistik från SCB kommer von Hofer, Sarnecki och Tham (1996: 83) fram till att (s)ammanfattningsvis är invandrarnas överrepresentation i brott marginell vad gäller självdeklarerad brottslighet, mindre än den dubbla enligt lagföringsstatistiken och trefaldigt för de allvarligaste våldsbrotten.

De data som von Hofer, Sarnecki och Tham presenterar sammanför alltså samtliga personer med utländsk bakgrund, oavsett var de kommer ifrån, till samma grupp. Grupperna skiljer sig endast åt genom hur stark anknytning till Sverige personerna har, mätt genom om personen är född i Sverige eller inte respektive svensk medborgare eller inte. Det är dock fullt möjligt att andelen lagförda för brott kan skilja sig mellan olika invandrargrupper. Exempelvis finns det skillnader mellan olika grupper av invandrare när det gäller skälen till att man flyttat till Sverige och när man invandrat, likväl som skillnader i kulturell och religiös bakgrund, vilket gör att det rent generellt kan anses orimligt att behandla alla invandrare som en enhetlig grupp.

3

Ett skäl till överrepresentation skulle annars kunna vara att de grupper som visar en högre andel personer lagförda för brott helt enkelt har en högre andel personer som är i en brottsaktiv ålder. Detta kan alltså inte vara en förklaring till eventuella skillnader i andellagförda eftersom detta förhållande på detta sätt kontrolleras för vid jämförelsen.

316

·•: FORrAT 1/\RN:\ OC:II

~TUDU\TI.IT"I

EnAITU

------------------------------------

13

IN\'ANI>RARE OCII BROTT

Olika invandrargrupper har även fått skilda mottaganden i Sverige. En del har, åtminstone officiellt, varit välkomna och bemötts med stor sympati medan andra inte alls fått samma vänliga mottagande. Dessa faktorer påverkar gruppernas förutsättningar och levnadsförhållanden i Sverige, vilket i sin tur gör att det inte förefaller orimligt att olika invandrargrupper kan ha olika hög brottslighet. Vissa invandrargrupper kanske inte alls är överrepresenterade medan andra har en stark överrepresentation i brottslighet. Ahlberg (1996) har genomfört en stor undersökning om invandrare och invandrares barns brottslighet. I denna delar han in de undersökta efter länder och sammanför alltså inte alla invandrare till en gemensam grupp. Resultaten visar att samtliga invandrargrupper är överrepresenterade i misstanke om brott jämfört med svenskar. Hur stor överrepresentationen är skiljer sig dock mellan grupperna. Även Ahlberg finner att barn till invandrare är mindre överrepresenterade än personer som invandrat till Sverige. De senaste data som finns om invandrare och brott är en ny rapport av Holmberg och Martens (2005) genomförd vid Brottsförebyggande rådet. Den är en uppföljning av tidigare nämnda studie av Ah lberg och materialet bygger på personer misstänkta för brott 1997-2001. Huvudresultaten av undersökningen är att 1) invandrade personer har 2,5 gånger så stor risk för att misstänkas för brott jämfört med personer födda i Sverige med svenskfödda föräldrar, personer födda i Sverige med föräldrar födda utomlands har dubbelt så stor risk medan personer födda i Sverige med en förälder född i Sverige och en utomlands har 1.4 gånger högre risk än svenskfödda med svenskfödda föräldrar. Överriskerna minskar något när hänsyn tas till faktorerna ålder, kön, utbildning och inkomst för de två första grupperna men inte för den senare. 2) Resultatet av undersökningen stöder i allt väsentligt den tidigare genomförda studien vid Brå. Resultatet av undersökningen innebär att invandrares överrepresentation i brott varken ökat eller minskat de senaste 12 åren trots att invandringen som sådan sett något annorlunda ut under perioden. Martens (1998) har jämfört fyra invandrargrupper med svenskar. De som ingår i urvalet är personer födda i Finland, Polen, Chile och Iran. Barn till invandrare ingår alltså inte i undersökningspopulationen. Martens undersökning bygger på data från en intervjuundersökning som genomfördes av Centrum för invandringsforskning (CEIFO). I undersökningen ställdes frågor om personen misstänkts respektive dömts för brott i Sverige.

,., Hl R lXI TA RNA rNTI.ITTERATlJR

317

13

INVANDRARE OCH BROTT

Kortfattat visar undersökningen att svenskar uppger mest deltagande i brottslighet medan iranier uppger lägst. Detta resultat skiljer sig alltså från resultat utifrån registrerad brottslighet. Orsakerna till detta kan vara flera. Martens nämner bland annat att Junger (1990, refererad i Martens 1998: 38) visat att det finns vissa skillnader i tillförlitligheten i självrapporterande undersökningar mellan olika etniska grupper'. När Martens jämför sina data över självrapporterad brottslighet med Ahlbergs data över registrerad brottslighet visar det sig att ju längre det kulturella avståndet mellan en invandrargrupp och svenskarna är desto mer skiljer sig resultaten åt mellan självdeklarerad brottslighet och registrerad brottslighet. Martens (1998: 37) menar att en möjlig förklaring till detta är att (i)nvandrargrupper, som varit bosatta i Sverige en lång tid, är mer lika svenskarna när det gäller att uppge att de begått en brottslig handling, medan de grupper, som varit här en kortare tid, är mindre benägna än infödda svenskar att uppge att de begått en brottslig handling.

En annan undersökning av självrapporterad brottslighet har genomförts på två representativa urval av niondeklassare i Sverige 1995 och 1997. Undersökningen hade inte som syfte att studera ungdomar med invandrarbakgrund, men det ställdes frågor om utländsk bakgrund5 i formuläret. Resultaten visar att ungdomar med invandrarbakgrund inte uppgav mer brottsligt beteende än de med helt svensk bakgrund, med undantag för den lilla grupp ungdomar (knappt fyra procent av dem som svarade på enkäten 1995) som uppgav ett mycket stort antal brott (> 45 brott de senaste tolv månaderna). I denna grupp var andelen ungdomar med invandrarbak-

4 Denna förklaring till att data över självrapporterad och registrerad brottslighet inte stämmer överens kan givetvis vara korrekt. Samtidigt är det intressant att, i samband med resultat där den kanske mest naturliga förklaringen vore att diskrepansen beror på att etniska minoriteter diskrimineras inom rättsystemet, framförs istället förklaringen att det kanske beror på oärlighet hos de etniska minoriteterna i deras uppgivna svar. Invandrarbakgrund mättes i de resultat som här redovisas genom att samtliga som uppgett att minst en förälder var född i utlandet kategoriserades till gruppen med invandrarbakgrund (Ring 1999:80).

318

.• , HlRI'.\T

l.~

R'-/,\ O C: il HU!li.NTI.JTTERAI'L:n

13

-----------------

INVANDRARE OCH BROTT

grund dubbelt så hög jämfört med deras andel av samtliga svarande. Fortfarande utgjorde dock ungdomar med helt svensk bakgrund en majoritet av de som rapporterade ett mycket stort antal brott (Ring 1999: 99). Undersökningen genomförs numera i regi av Brottsförebyggande rådet. I den senaste rapporten (Ring 2005) redovisas siffror från samtliga fem undersökningar som genomförts hittills. skillnader i självrapporterad brottslighet uppdelat på personer med eller utan invandrarbakgrund redovisas enbart för gruppen med 15 eller fler brott, alltså de mest brottsbelastade i materialet. Av personer med invandrarbakgrund uppger en något högre andel att de begått 15 brott eller mer än bland dem utan invandrarbakgrund. Andelen som uppger många brott har dock sjunkit för båda grupperna, från 19 till14 för dem med invandrarbakgrund och från 12 till 8 för dem utan invandrarbakgrund. skillnaden är i och med detta något mindre mellan grupperna vid den senaste undersökningen (2003) jämfört med den första (1995). Data över invandrare och brott visar alltså på lite olika resultat beroende på vilket sätt man mäter brottsligheten. Sammanfattningsvis kan dock konstateras att samtliga invandrargrupper tycks vara överrepresenterade jämfört med svenskar i registrerad brottslighet, om än i olika hög grad. Samtidigt ska det framhållas att den större delen av den registrerade brottsligheten i Sverige begås av svenskar. Det ska även påpekas att de överrisker som här påvisats inte är särskilt stora. von Hofer, Sarnecki och Tham (1996: 86) konstaterar att (s)killnaderna i lagföringsfrekvens mellan utländska och svenska medborgare är av ungefår samma storlek som den mellan stad och land eller lägre och högre samhällsklasser, och betydligt mindre än den mellan yngre och äldre eller mellan män och kvinnor.

I den senaste kartläggningen av Brå (Holmberg & Martens 2005) görs några jämförelser mellan invandrares överrepresentation och andra gruppers överrepresentation. Denna jämförelse visar att invandrares överrepresentation i misstanke om brott (2,5) är betydligt lägre än för exempelvis personer vars familj har haft socialbidrag (6,1) och personer som endast har förgymnasial utbildningjämfört med dem som har eftergymnasial utbildning (s.?).

l (liUJ\.1 rA RNA ()Cil STUDJ'NTI.ITTLRATUR

319

13

INVANDRARE OCH BROTT

Man bör även komma ihåg att om man använder sig av begreppet utländska medborgare som indelning så påverkas grupperna av vissa selektionsmekanismer genom reglerna för svenskt medborgarskap. För att erhålla medborgarskap ställs krav på att man har "fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel" (Lag [1950: 382] om svenskt medborgarskap §6). Det viktigaste för den bedömningen är om personen begått brott. De som lagförts för brott får vänta en viss tid från brottet, längden är beroende av brottets grovhet, innan de kan erhålla svenskt medborgarskap. Detta innebär att de mest brottsaktiva personerna (förutsatt att de registreras) inte blir svenska medborgare. För ytterligare diskussion kring detta se exempelvis Martens (1990) eller Sarnecki (1994).

Försök till förklaringar DISKRIMINERING?

Om då samtliga invandrargrupper i större eller mindre utsträckning tycks ha högre risk för att registreras för brott jämfört med svenskar, vad kan detta bero på? Flera olika förklaringar har framförts från forskare. En sådan är att det egentligen inte alls är frågan om att invandrare begår andelsmässigt fler brott än svenskar utan att de diskrimineras inom rättssystemet i den bemärkelsen att de oftare anmäls, upptäcks, misstänks samt lagförs för de brott de begår än vad svenskar gör. Något som talar för detta är den diskrepans som förekommer mellan självrapporterande data och registrerade brott. Om invandrare diskriminerades inom rättsväsendet borde just en sådan skillnad framträda. Det finns visst stöd för att diskriminering skulle förekomma (SOU 2006:30; Diesen 2005; Pettersson 1996 & 2005; Sarnecki 1994), eller att det potentiellt kan förekomma (Christiansson & Lindholm 1995; Lindholm 1999 & 2005), men det finns även undersökningar där forskarna menar att de inte kan påvisa någon diskriminering (von Hofer & Tham 1991; Nygren 1999). I internationell forskning finns många exempel både på hur polisen i sitt arbete utsätter etniska minoriteter för mer kontroller än majoritetsbefolkningen (Chambliss 1999; Covington 2001; Holmberg 2003; Petrocelli, Piquero & Smith 2003; SOU 2005:56; Wetizer & Tuch 2002) och att domstolarna behandlar etniska minoriteter hårdare (Engen, Steen & Bridges 2002; Kyvsgaard & Holmberg 2003). Frå320

13

INVANDRARE OCH BROTT

---------------------------------------

gan om diskriminering inom rättväsendet har varit påfallande lite undersökt i Sverige, men på senare år har ett antal studier kommit där temat antingen varit i fokus eller berörts. Flera avhandlingar kring polisers arbete visar att det tycks förekomma en ökad misstänksamhet mot personer med utländsk bakgrund samt att polisen åtminstone i vissa avseenden fokuserar sitt arbete mer på personer med utländsk bakgrund (Ekman 1999; Graner 2004; Hyden & Lundberg 2004). I en studie av polisingripanden vid eget bruk av narkotika i Stockholm visade det sig att polisen i samband med dessa ingripanden oftare kroppsvisiterade personer med utomeuropeisk bakgrund på grund av att de misstänkte att dessa personer, utöver eget bruk av narkotika, även gjort sig skyldiga till innehav av narkotika. Det visade sig dock att personer med utomeuropeisk bakgrund inte hade narkotika på sig oftare, eller lika ofta som personer med svensk eller annan europeisk bakgrund. Istället hittade polisen mer sällan narkotika hos dessa personer. Resultatet av undersökningen tyder på att polisen i vissa avseenden vidtar åtgärder både oftare och på lösare grunder mot personer med utomeuropeisk bakgrund. Detta leder till att denna grupp får en ökad upptäcktsrisk och på grund av detta riskerar de att bli överrepresenterade i brottsstatistiken jämfört med deras andel av den faktiska brottsligheten. På så sätt är polisen genom sina arbetsmetoder med och bidrar till bilden av (i detta fall) utomeuropeer som mer brottsliga (Pettersson 2005).

KULTURKONFLIKTER?

Även om vissa diskrimineringseffekter skulle förekomma, vilket både internationell och numera även svensk forskning tyder på, är det inte säkert att detta skulle kunna förklara hela överrepresentationen i brott för invandrare. Som förklaring på den överrepresentation som kan observeras i registrerade brott har även kulturkonflikter diskuterats (Månsson 1984; Misiowiec 1993; Johnsdotter 1994), vilket främst har applicerats på grova sexualbrott så som våldtäkter. Förklaringen tar sin utgångspunkt i två argument: 1) de handlingar som definieras som brott i Sverige, och som vissa invandrare begår, utgör en del av deras kultur 2) invandraren i fråga förstår inte (eller accepterar inte) att detta är olagligt i Sverige. Sarnecki (1994) argumenterar dock mot detta dels genom att hävda att då endast en mycket liten del av svenskar respektive invandrare misstänks för grövre ,., U'>RIATTARNA PCII STUPI'NTI.ITTERATL:R

321

13

INVANDRARE OCH llROTT

sexualbrott blir det orimligt att tala om ett kulturellt beteende hos någondera av grupperna, dels genom att påpeka det orimliga i att tala om en gemensam invandrarkultur. Samtliga invandrargrupper är exempelvis överrepresenterade i brottsstatistiken för våldtäktsbrott, men flera av dessa grupper kan rimligen anses stå närmare den svenska kulturen än andra invandrargruppers kultur. Nordbor bör exempelvis generellt ha mer gemensam kulturell bakgrund med svenskar än vad de har med till exempellatinamerikaner. Ett begrepp som dykt upp på senare år, och som anknyter till tidigare diskussioner om kulturkonflikt, är "hedersmord" eller "hedersbrott". I dessa fall handlar inte frågan om grova sexualbrott utan istället grova våldsbrott mot närstående kvinnor, vilka har kopplats ihop med muslimsk tro och beskrivningar av kvinnoförtryck inom denna. Det kan inledningsvis konstateras att Sarneckis första invändning mot diskussionen om kulturkonflikter i samband med grova sexualbrott är giltigt även när det gäller "hedersbrott", endast en liten del av de personer som kommer från de utpekade minoritetsgrupperna genomför denna typ av brott. Och även om argumentationen i detta sammanhang inte gällt hela invandrargruppen utan en specifik utpekad minoritet, så vill jag hävda att även Sarneckis andra resonemang är relevant. Argument som gör gällande att detta skulle vara en del av "muslimsk kultur" innebär orimliga generaliseringar av muslimsk kultur som en enhetlig och homogen kultur. Dessutom har flera forskare lyft fram hur denna kulturalisering av dessa, givetvis djupt tragiska, händelser (som morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal) innebär ett distanserande av dem från oss, det vill säga svenskar (Azar 2005; Kamali 2005). Genom att göra detta till en fråga om kultur, och en kultur som inte är svensk trots att mord och grov misshandel av "svenska" kvinnor utförda av "svenska" män givetvis också förekommer, blir "svenskhet" något bra, eftersträvansvärt och civiliserat medan "de andra" porträtteras som våldsamma och kvar i det primitivt traditionella. Kamali (2005: 56) påpekar även att diskussionen kring hedersmorden "... reducerat dessa starka tjejer och kvinnor med invandrarbakgrund [offren] som bekämpar både rasismen och patriarkalismen hemma och i samhället som svaga individer som måste omhändertas". Debatten om "hedersmorden" kulturaliserar och stämplar alltså inte enbart gärningsmännen och andra män från denna minoritetsgrupp, utan även brottsoffren och kvinnorna i gruppen. 322

-c

FORFATIARNA OCll HUDI.l\Tl.ITit:HAIL'll

13

!N\'ANDR,\RE OCII BROTT

-------------------------------------------

SOCIALA OMSTÄNDIGHETER?

En annan förklaring som lyfts fram kring invandrares överrepresentation i brottslighet är att detta enbart är en fråga om skillnader i social klass, åldersfördelning, könsfördelning och andra vedertagna kriminologiska bakgrundfaktorer (von Hofer, Sarnecki & Tham 1996 & 1997; Sarnecki 1994; Tham 1983: 16-zo). Exempelvis tillhör invandrare oftare de lägre socioekonomiska grupperna än vad svenskar gör. 6 Om man tar hänsyn till alla dessa bakgrundsvariabler skulle invandrare och svenskar inte längre skilja sig åt i andel som registrerats för brott. von Hofer, Sarnecki & Tham (1996: 88) menar dock att det finns två huvudproblem med detta resonemang. För det första skulle en sådan kontroll för bakgrundsvariabler (förutsatt att den överhuvudtaget går att göra) i förlängningen innebära att alla faktorer som utmärker invandrarskapet försvinner. För det andra påverkar denna form av förklaringar knappast det förhållandet att det upplevs som ett problem att en grupp i samhället andelsmässigt begår fler brott än övriga befolkningen. Det senare argumentet kan dock enligt min mening användas mot samtliga förklaringar utom diskrimineringstesen. Förklaringar ändrar sällan de facto-förhållanden, såvida själva förklaringen inte går ut på att de facto-förhållandet i sig är felaktigt (vilket diskrimineringstesen gör). Det är även möjligt att om människor får en rimlig förklaring till varför en grupp står för en andelsmässigt större del av brottsligheten, och den förklaringen är att det beror på ojämlikheter och strukturella processer i samhället och inte gruppen som sådan eller de personer som ingår i den, skulle de uppleva gruppens brottslighet som mindre problematisk.

6

Ah lberg (1996) menar dock att denna förklaring kan avfärdas. Han har kontrollerat för socioekonomisk bakgrund och visar att skillnaderna mellan invandrare och svenskar kvarstår efter detta. En invändning mot detta resonemang är att Ahlberg endast kontrollerat för personers yrke, vilket är ett mycket grovt mått på socioekonomisk bakgrund. Att utifrån detta avfärda hypotesen är inte rimligt. Den senaste kartläggningen Brå genomfört visar dessutom att vid kontroll för vissa socioekonomiska faktorer (utbildning och inkomst) minskar skillnaderna mellan svenskar och invandrare (Holmberg & Martens 2005). Fortfarande återstår dock en mängd faktorer som kan ha betydelse för denna hypotes, och vi vet alltså inte hur en kontroll för fler relevanta faktorer skulle påverka skillnader mellan svenskar och invandrare när det gäller överrepresentation i misstanke om brott.

,., !'OinATTAHNA RI:ATIARN:\ OCII

~TUDI.NTLITI'EI{AI't:n

__________________ I3_IN.\'ANDRARE OCH BROTT

MÖJLIGA TEORETISKA FÖRKLARINGAR

De teoretiska förklaringar till invandrares överrepresentation som brukar föras fram bygger på två olika kriminologiska teorier, nämligen Mertons strainteori samt Hirschis kontrollteori (Sarnecki 1994; Sarnecki & Bergström 1996; von Hofer, Sarnecki & Tham 1996, 1997, 1998). Gemensamt för dessa är att fenomenet relateras till invandrares (bristande) integration i det svenska samhället. Något som talar för att det handlar om just invandrares situation i det nya landet är dels att samtliga etniska minoriteter är överrepresenterade jämfört med svenskar (Ahlberg 1996), dels att bilden ser ut på ungefär samma sätt i andra länder i Europa (Marshall m.fl. 1997). Det är därför föga troligt att det handlar om "svensk kultur" kontra "alla andras kultur". Strainteorin, som främst anses applicerbar på barn till invandrare, utgår från att det i samhället finns gemensamma mål, exempelvis att ha ett bra jobb, eller att tjäna mycket pengar. Olika grupper i befolkningen har dock olika möjligheter att uppnå dessa mål. Om medel saknas för att nå målen uppstår frustrationer (strain) som i vissa fall kan leda till brottslighet (Merton 1968). Barn till invandrare kan antas ha anammat samma mål som andra personer som är födda i Sverige och har svenska föräldrar. När det däremot gäller möjligheter att uppnå dessa mål ställs svenska ungdomar med föräldrar födda utomlands inför mer begränsade möjligheter än de svenska ungdomar som har svenskfödda föräldrar. Hirschis kontrollteori utgår från att personer avhålls från att begå brott genom den anknytning de har till samhället de lever i. Ju starkare anknytning desto mer har man att förlora på att bryta mot normerna och begå brott (Hirschi 1969:16-34 ; Einstadter & Henry 1995:178-189). Invandrare kan antas ha en svagare anknytning till det svenska samhället än personer som är födda och uppvuxna i Sverige. Detta gör att invandrare har mindre att förlora på att begå brott och därför har mindre spärrar mot brottsliga handlingar. slutligen kan stämplingsperspektivet nämnas, som inte getts något större utrymme i de svenska studier som förekommer om invandrare och brott, men som på flera sätt kan ha relevans för frågan. Inom stämplingsperspektivet sätts reaktionen på brott och avvikande beteende i centrum. För det första framhålls att brott och reaktionen på brott är en social konstruktion. Vilka handlingar som definieras som brott varierar mellan olika

·~

l OIUATTAH.NA O C Il STU DrNTLn TLRATUR

325

!_~

INVANDRAilE OCII BllRI:AT lA

R~:\

OCII !-oTUDI.NTI.IT ll:ltAITn

13

INVANDRARE OCII JlROTT

--------------------------------------

ter och/eller invandrare diskuterats, och en sådan stämpel som "brottsbenägna" har givetvis relevans även för den frågan. Och en sådan ökad upptäcktsrisk kan, utöver själva reaktionen från polis och andra, också kopplas till diskussionen om brottslighet som social konstruktion som förs inom stämplingsperspektivet Denna stämpel som mer brottsbenägna kan dessutom tänkas få konsekvenser för guppen som helhet, alltså även för invandrare som inte begår brott, genom att stämpeln som sådan skapar upplevelse av utanförskap.

Utsatthet för brott Hittills har detta kapitel handlat om invandrare som gärningspersoner, men det har även visat sig att invandrare löper större risk än svenskar att utsättas för brott, särskilt grövre våldsbrott (se exempelvis Folkhälsoinstitutet 1995: 45: 49; von Hofer & Sarnecki & Tham 1998: 73; Leiniö, 1983: 233; Martens 1998). I våldskommissionens slutbetänkande framkommer att en stor del av det dödliga våldet utspelar sig mellan invandrargrupper, men även att det finns ett ökat inslag av bråk mellan invandrare och svenskar som är kriminella (SOU 1990:92, s. 113). Även Wikström (1985) kommer fram till att det våld som utövas mot invandrare till stor del sker mellan invandrare. I den tidigare nämnda undersökningen av Ring (1999) tillfrågades niondeklassarna även om utsatthet för brott. I 1997 års undersökning visar det sig att ungdomar med invandrarbakgrund (minst en förälder född i utlandet) uppger högre utsatthet för våldsbrott än ungdomar med helt svensk bakgrund. Pojkar är mer utsatta än flickor, även om flickor med invandrarbakgrund anmärkningsvärt nog uppger nästan lika hög nivå som pojkar med helt svensk bakgrund (siffrorna om utsatthet togs fram särskilt för en tidigare presentation om invandrare och brottslighet och redovisas i Pettersson 2001). Martens (1998) har visat att invandrare är mer oroliga för och upplever mer rädsla för att utsättas för brott än vad svenskar gör. Denna rädsla hänger delvis samman med att invandrare både utsätts för brott på grund av sin utländska bakgrund och att de oroar sig för att utsättas för denna typ av brott. En undersökning från CEIFO visar att personer med utomeuropeisk bakgrund är mest utsatta för våld, hot och tillmälen som de relaterar

"' U.,RFATTARNA \lCII STUOI:NTLITTERATUR

327

13

INVANDRAilE PCII Jli\OTT

till sitt etniska ursprung. Dessa känner sig även oftare orättvist behandlade på grund av sitt etniska ursprung. Det är tydligt att pojkar är mer utsatta än flickor (Lange m.fl. 1997), vilket ganska väl följer resultat från SCB:s offerundersökningar, som visar att män rent generellt är mer utsatta för våld och hot än kvinnor (SCB 1995: 67). Påpekas bör dock att detta alltså inte visar skillnader i total utsatthet utan endast skillnaderna i utsatthet på grund av sitt etniska ursprung.

Avslutande diskussion Jag vill avsluta detta kapitel med en mer kritisk diskussion kring forskning om invandrare och brottslighet på ett generellt plan. Anders Perlersson (2004) för ett resonemang kring forskning om "invandrare" och brottslighet, på vilka grunder den genomförs och vilka konsekvenser detta kan få. 8 Perlersson visar att då frågan om "invandrare" och brott identifieras som känslig och kontroversiell anses det ofta påkallat från forskare att särskilt motivera varför forskningen trots detta genomförs. Det förekommer två olika sätt att motivera forskningen: a) för att motarbetat främlingsfientliga myter och b) för att man vill veta vem som begår brott. Perlersson menar att det första skälet kan anses leda till att forskningen förs på främlingsfientliga krafters villkor. Det andra skälet leder till att kategorierna "invandrare" och "svensk" ständigt bekräftas som relevanta kategorier för frågor om brottslighet. Intressant för den första motiveringen av studier om invandrare och brottslighet är att ett återkommande argument, inte minst i media, är att det råder okunskap kring invandrares brottslighet och att frågan i sig utgör ett förtiget område. På så sätt kan undersökning efter undersökning motiveras med just denna kunskapsbrist, och reportage efter reportage i medier "avslöja" den sanna men förtigna bilden av invandrares brottslighet. Inte minst den starka reaktion och stora uppmärksamhet som den senaste kartläggningen från Bråskapade (som släpptes precis i slutskedet av författandet av detta kapitel) visar på hur nya undersökningar om invandrare och brott leder till mer fokus på frågan oavsett vad syftet med

8 Pederssons utgångspunkt är Ahlbergs (1996) Brå-rapport Invandrare och invandrares bams brottslighet men hans resonemang är relevant för forskning kring invandrare och brottslighet generellt.

''

FORFATI.~R~A

OCII HUll! I'>TI.ITIERAIL"Il

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _1...:_3_IN_VA.NI>RA ~-=~-lC_II BR IORL\TTARNA RI'ATI.~RNA

OCII HUili:NTLITII:IlAITH

14

BILDEN AV INVANDRARE l SVENSKA NYllETSMEDlER

... och i Västeuropa Medieforskning i västeuropeiska länder och i USA kring hur invandring och minoriteter porträtteras i nyhetsmedierna lyfter fram samma slags mönster. En gemensam iakttagelse är att nyhetsjournalistikens beroende av källorna i samhällseliten är avgörande för nyheternas innehåll, och att det sker små förändringar i val av källor över tid. Den holländske merlieforskaren Teun A. Van Dijk, som i flera omgångar har undersökt nyhetsutbudet i frågor kring invandring och etniska relationer i Storbritannien och Nederländerna, pekar på hur nyhetsmediernas beroende av källor i de vita eliterna påverkar ämnesval och övergripande perspektiv i nyhetshistorierna, och hur dessa källor på ett ibland subtilt, ibland tydligt sätt gör problembeskrivningar som gynnar dem själva men missgynnar minoriteterna (Van Dijk, 1993:248). Nyhetsjournalistikens beroende av annan nyhetsjournalistik bidrar till dess relativa enhetlighet och begränsning när det gäller källor och informationskanaler. Att en nyhetshistoria redan är publicerad ses som en garant för dess relevans och den kan sedan användas som bakgrundsinformation i uppföljande historier (Ericson m.fl., 1991:45). De datoriserade mediearkiven ger numera snabb tillgång till tidigare nyheter i olika medier, vilket innebär tillgång till ett gemensamt journalistiskt arkiv, med alla det historiska arkivets inbyggda antaganden om världen. På detta sätt kommer nyhetsbevakningen i olika medier att skapa en sammanhängande och överensstämmande bild av olika händelser, så att det framstår som om nyheterna avspeglar en självklar verklighet därute. (Schudson, 1986; Ericson m.fl. 1989, 1991; Zelitzer, 1997; Brune, 2004.) Tolkningsgemenskapen kommer till uttryck både i vilka händelser som rapporteras som nyheter och i hur de presenteras. Jag kommer att kalla etablerade tolkningar med vidhängande format för nyhetshistorier för "tolkningspaket". Vissa tolkningspaket för flyktingfrågor och för frågor som rör muslimer är gemensamma i de stora nyhetsmedierna i Västeuropa. Van Dijk har genom en jämförelse av undersökningar i flera västeuropeiska länder kommit fram till att följande teman har dominerat nyhetsbevakningen kring minoritetsfrågor under 1900-talets sista decennier: - Invandring som hot, med fokus på "illegalitet", bedrägeri, stora antal och stora problem för myndigheterna. ,, H'>RIXI T,\ RNA CII STUI>rNTI.ITTLRATUR

339

14

Bl LllEN AV IN VANDRA RE I SVENSKA NY Il ETSM ED! ER

- Brott, speciellt brott som kan beskrivas i termer av etnicitet eller kultur. - Kulturella skillnader, med speciellt fokus på avvikande sedvänjor, religiös fundamentalism och på sociala problem som en konsekvens av förmodade kulturella egenskaper hos minoriteterna. - Etniska relationer, med fokus på våldsamma motsättningar och rasistisk våld (Van Dijk, 1993=248; 2000:38). En översikt över forskning i EU:s medlemsländer 1995-2000 lyfter också fram en rad gemensamma drag i nyhetsrapporteringen i förhållande till invandring och minoriteter (Ter Wal, 2002). En tolkningsgemenskap där flyktinginvandringen gestaltas som hot och där man arbetar med antimuslimska stereotyper tycks ha dominerat i nyhetsmedierna i åtminstone Tyskland, Holland, Danmark och Sverige.

Nyhetslogik och kulturella normer Tidigare forskning visar alltså upp en ganska dyster bild av nyhetsmediernas sätt att representera de mångetniska och flerkulturella nationerna i Europa. Det är inte en demokratisk inkludering av olika röster och perspektiv som står i fokus och inte heller mänskliga rättigheter och arbete mot rasism och diskriminering. Tvärtom sker både ett osynliggörande och en nedvärdering av dem som ses som flyktingar och migranter. För att förstå varför nyhetsrapporteringen ser ut som den gör, måste man både ta hänsyn till maktförhållanden och kulturella föreställningar i respektive samhälle, samt till nyhetsmediernas specifika arbetsformer och tankemönster. Nyhetsvärdering, att avgöra vad som kan bli en nyhet och i så fall vad för slags nyhet, är en färdighet som övas in i journalistutbildningar och i redaktionell miljö. Alla verksamma journalister i nyhetsmedierna förutsätts ha nyhetskänsla, men mycket få kan definiera vad nyhetskänsla är. Det tycks handla om en praktisk, intuitiv kunskap som gör det möjligt för nyhetsarbetare att rangordna händelser, skeenden, uttalanden som mer eller mindre nyhetsvärda och att ordna in dem i historier som kan passera som nyheter. Den ordnande gestaltningen förutsätter en föreställning om vad som redan är känt och om vilka historier läsekretsen kan ta till sig. Nyheter utgår 340

"' HlRI'ATI ARN,\ O C Il HUili:NTLIT l EllA r l: n

14

BILDEN AV INVANDRARE l SVENSKA NYllETSMEDlER

från bestämda kulturella perspektiv, och de är samtidigt med om att forma samtidens normer och ideal (Hall, 1993; Schudson, 1991). Till nyhetsrapporteringens grundläggande egenskaper hör händelseinriktning, negativitet, orientering mot samhällseliten och etnocentrism. Som den brittiske merlieforskaren James Halloran påpekade för mer än trettio år sedan, kan nyheternas etablerade mönster automatiskt medföra att minoritetsgrupper och grupper som befinner sig långt från makteliten måste vara involverade i någonting negativt för ~tt över huvud taget uppmärksammas i medierna (Halloran, 1974). Nyhetsjournalistikens mönster är alltså delvis en avspeglig av samhällets maktstruktur. Samtidigt är nyheterna en del av populärkulturen och de berättelsemönster och tolkningsmönster som nyheterna arbetar med är impregnerade med kulturella föreställningar.

Nyheter, normer och stereotyper Det är förmodligen så att alla möjliga grupper i samhället, som ses som underordnade och/eller som avvikande från den grupp som har makten att definiera dagens normer och viktiga problem, utsätts för mediernas samtidiga förbiseende och stereotypisering. "Avvikarna" i medierna kontrasteras emellertid mot olika sidor av normen. Bilden av juden i svensk skämtpress 1900 -1933 var en användbar kontrast till nationalistiska och rasistiska ideer om en svensk folksjäl och en svensk nationell identitet (Andersson, 2000). Homosexuella gestaltades länge som avvikande, perversa, sjukliga män och som en total kontrast till normen; den "riktiga mannen". Bilden av kvinnan är skapad ur ett manligt perspektiv, där hon hyllas som ögonfägnad och som givare av omvårdnad, men riskerar att bli misstänkliggjord i andra roller. Medieforskning med ett genusperspektiv betonar att kvinnor osynliggörs jämfört med män i medierna och att kvinnor oftare får uppträda som representanter för kategorin kvinnor, medan män uppträder i kraft av sitt ämbete eller sina prestationer (Van Zoonen, 1994; Kleberg, 2006; Jarlbro, 2006).

Ett liknande förhållande har rått i svenska nyheter när det gäller dem som ses som "svenskar" respektive dem som ses som "invandrare". Svenska aktörer kan inta alla slags roller, medan de som har definierats som "invand,, F()RI ATTARNA C il Sl'Ur>rNTI.ITTERATUR

341

14

B!LllFN AV INVANDRARE I SVENSKA NYllETSMEDlER

.................

·~·······

............. ·······-··· .......................... ····························-······

rare" löper stor risk att omvandlas till stereotyper eller till representanter för en tänkt grupp, när de överhuvudtaget kommer till synes (Brune, 2004). Frågan är då vilken norm mediernas bild av flyktingar och "invandrare" kontrasterar emot. Merlieforskaren Gunilla Hulten som har undersökt innehållet i fyra svenska lokaltidningar samt Dagens Nyheter under perioden 1945-2005 hävdar att journalistik med bäring på migration bidrar till en nationell svensk identifikation. "Denna rutinmässiga och latenta nationalism som återkommer i tidningarna syftar till att bekräfta en idealversion av Sverige där rättvisa, jämlikhet och humanism är honnörsord" (Hulten, 2oo6a:156). Hulten pekar också på "segheten i den nationella hinna som omger rapporteringen om migration" (Hulten, 2oo6b:217). Trots stora förändringar i form av globalisering och internationalisering under det gångna halvseklet så har snarare idealbilden av det nationella vitaliserats i medierna under senare tid.

"Invandrare" i nyheterna I det följande ska jag göra en sammanfattning av några viktiga drag i nyhetsmediernas representation av dem som ses som "invandrare" i Sverige. Sammanfattningen är baserad både på egen och andras forskning. "Representation" betyder i det här sammanhanget "framställning" eller "gestaltning". Jag förutsätter att all framställning i språk och bild är sociala konstruktioner som förser det representerade med bestämda egenskaper och roller. Representation sker alltid ur ett perspektiv, som bestäms dels av allmänna kulturella koder, dels av den specifika verksamhet och det syfte som styr framställningen. Vidare antar jag att det sätt på vilket (en grupp) människor representeras i medierna har betydelse för hur de blir uppfattade och bemötta i verkligheten (Dyer, 1993; Hall, 1997). Att undersöka hur "invandrare" representeras i medierna innebär att sätta sökarljuset både på nyhetsmediernas speciella arbets- och berättelsemönster och på de ideologiska föreställningar som kommer till uttryck i texterna. Det finns ingen anledning att anta att personer som kallas "invandrare" är på något speciellt sätt. Termen är från början avsedd att beteckna människor som är födda utomlands och som lever i Sverige med permanent uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap, samt deras barn. Nyhetsmedierna har emellertid gett innehåll åt begreppet med olika 342

"' FTUJJLNTI.ITIEIL\Il:J(

14

BIL[)EN AV INVANDRARE J SVI,NSKA NYllETSMEDlER

Artikeln är skriven ur en allseende och vetenskaplig position. Den bygger upp "den typiska invandrarkvinnan" utifrån en rad problem som har beskrivits av experter vid en konferens. Olika slags svårigheter som invandrade kvinnor kunde ha i olika grad eller inte alls summeras och förvandlas till egenskaper hos en människotyp. I den vetenskapliga positionen ingår också förmågan att göra förutsägelser. Förutsägelserna är en del i konstruktionen av den begreppslige invandraren som ett lagbundet fenomen. Experter på invandrarverket formulerar en konditional profetia. "Gör vi inget för kvinnorna nu är det bäddat för problem i framtiden". Nyhetsblocket ger liv åt den abstrakta problematiken på två sätt. Dels genom att visualisera ett exemplar av "invandrarkvinnan" i bild och text som en grekiska med städvagn som får förkroppsliga alla de brister och negationer som den övergripande artikeln tar upp. Dels blir en undantagskvinna intervjuad. Hon "hör till de få som har utbildning och en klar bild av både invandrarkvinnans situation och av den svenska kvinnans" och hennes uppgift är att uttala sig om den generella situationen för "invandrarkvinnan". Att låta enskilda invandrade personer framträda som experter på "invandrare" är fortfarande en nyhetsteknik som används för att ge fakticitet åt framställningen. Undantagskvinnan vidimerar bilden av den stumma typiska invandrarkvinnan och förstärker kontrasten mellan läsekretsen och denna. Tillsammans skapar den vetenskapliga positionen, generaliseringarna, personifieringen, metonymierna och de personliga vittnesbörden en helgjuten "typisk invandrarkvinna".' I det följande ska jag ge exempel på hur samma slags positioner och tekniker uppträder i nutida nyhetstexter som berör "invandrare".

1

Av SCB:s rapport "Invandrarnas levnadsförhållanden 1975" kan man sluta sig till att artikeln om den typiska invandrarkvinnan i Svenska Dagbladet (liksom många liknande artiklar vid samma tid) är en fantasikonstruktion. Det fanns 335 ooo invandrad~ kvinnor i Sverige 1975 och den enda stora skillnaden mellan deras livssituation och svenskfödda kvinnors var att de befann sig i yrkesarbete i betydligt högre grad.

., U'>HI·AT I'ARNA PCII STUIHNTI.ITTERATUR

345

14

B!Llll'N AV INVANDRARE l SVENSKA NYllETSMEDlER

Rubriktekniker Att förvandla delen till det hela är rutin i rubrikmakande. I september 2002 visar det sig att hälften av de ungdomar som har bott i Sverige kortare tid än tre år inte har tillräckliga betyg när de lämnar grundskolan för att bli antagna till det nationella gymnasieprogrammet. Dagens Nyheter presenterar undersökningen med tre rubriker: Invandrare klarar inte skolkrav Invandrare klarar skolan sämst Svårt för invandrare att få gymnasieplats (Dagens Nyheter 19/9 2002) Här betyder "invandrare" ungdomar som dels har vistats kort tid i Sverige och dels har lågutbildade föräldrar. Men man måste läsa artikeln för att förstå det. "Klara sämst" och "svårt" i rubrikerna ser ut som egenskaper hos kategorin "invandrare". Rubrikerna döljer också de problem som artikeln faktiskt behandlar; att skolan misslyckas i att tillgodose elevernas individuella behov. Rubrikmakandels strävan att konkretisera strukturella problem knyter gång på gång "invandrare" till svårigheter av olika slag. Svårt för invandrare komplettera utbildning (Dagens Nyheter 31/10 2002) Invandrarbarn lever i fattigdom (Dagens Nyheter 26/9 2002) Invandrarelevers dåliga resultat inte skolans fel (Dagens Nyheter 29/I 2003) Stor självmordsrisk bland invandrarkvinnor (Dagens Nyheter 27/5 2003) Invandrare risk i trafiken (Dagens Nyheter 15/8 2003) Sämre trafikvett bland invandrare väcker känslor (Dagens Nyheter 16/8 2003) Invandrarflickor äter sämst (Dagens Nyheter 5/2 2004) Få invandrare vill bli poliser Svårt locka invandrare att bli polis (Dagens Nyheter 22/4 2003) Rubrikerna knyter var och en kategorin "invandrare" till en problematik som definieras av tidningen tillsammans med en myndighet. Kategorin

"' FORFAT l ARN:\ O C: Il ~TU!li.NTLIT l EHA

r L: H

14

BILDEN AV INVANDRARE l SVF.NSKA NYllETSMEDlER

beskrivs dels via diagram och generella utsagor, dels i exemplifieringens form. Det är en normal form av nyhetsberättande, där en vetenskaplig blick paras med en strävan till konkretion. Problemet med verksamheten är de grundförutsättningar den utgår ifrån: Att det är meningsfullt att göra övergripande påståenden om "invandrare" och att omvandla myndigheters statistik och diagnoser till något som ser ut som egenskaper hos en social kategori. Rubriktekniken att låta avvikelsen stå för det hela innebär att kategorin "invandrare" gång på gång associeras med svårigheter.

Generaliseringar Ytterligare en rutinmässig teknik bidrar till att skapa en begreppslig invandrare. Den innebär i sin enklaste variant bara att små ord fogas in i texten och ger den en generell relevans som den inte har stöd för. De små orden kan till exempel vara "många", "ofta" och "invandrarna". En artikel i Dagens Nyheter som handlar om arbetet inom polisens integrationssektion börjar så här: Invandrargrupperna i Sverige misstror polisen. Av erfarenhet. De vet hur den ser ut och hur den uppträder. ("Misstro ska luckras upp", Dagens Nyheter 23/9 2002.)

Vad som tydligt framgår är att invandrargrupperna i Sverige på något sätt har varit i delo med polisen. Men vad betyder "invandrargrupperna"? Det framgår varken av föregående text eller följande: Invandrare risk i trafiken Många invandrare är en fara i trafiken, anser Vägverket. Trots att information om svenska trafikregler finns på de flesta språk har man svårt att nå fram till invandrargrupperna ("Invandrare risk i trafiken", Dagens Nyheter 15/8 2003)

Artikeln utgår från en presskonferens hos Vägverket, där man har presenterat en liten undersökning som visar att 1998 förekom 16 olycksfall per 1 ooo körkortsinnehavare bland män från Mellanöstern och Nordafrika mot 5 olycksfall bland 1 ooo svenskfödda manliga körkortsinnehavare. Den

"' HlRI·ATTARNA PCII STUI>I:NTI.ITTI:RAT\JR

347

14

BILLlFN A\" INVANDRARE l SVENSKA NYIIEI'SMElllER

knappt synliga statistiska skillnaden omvandlas till en negativ egenskap hos hela kategorin invandrare Många unga invandrarkvinnor vågar inte överge sina familjer- trots att de lever under förtryck. (Dagens Nyheter 20/6 2002.) "Många" i det här fallet betyder en okänd andel av ett okänt antal kvinnor, som har varit i kontakt med en av tidningen intervjuad kvinna som arbetar på en kvinnojour i Stockholm. Det framgår när man läser hela artikeln, däremot inte hur många kvinnor det handlar om. Följande påstående finns i inledningen till en artikel, som tar på sig uppgiften att berätta vad som har skett året efter mordet på Fadime Sahindal. Många unga invandrarkvinnor har fått mod att reagera, att ta sig den självklara rätten att besluta över sitt eget liv och leva som andra. ("Tystnaden om hedersmord har brutits", Dagens Nyheter 19!1 2003.) Underförstått: Ett år tidigare var "många unga invandrarkvinnor" inte modiga och de hade ingen rätt att besluta över sina liv "och leva som andra". Det finns inget stöd i texten för den övergripande skildringen av sakernas tillstånd. Det samma gäller följande beskrivning av "många kvinnor ute i de invandrartäta förorterna". En kvinna som besöker ett informationsmöte som polisen ordnar, säger i artikeln att hon tycker att det är bra att polisen informerar. Texten fortsätter så här: För Alma Adan och många andra kvinnor ute i de invandrartäta förorterna pågår en intensiv frigörelsekamp. De vill inte godta omskärelse, de vill inte underdånigt acceptera ett gammaldags patriarkaliskt familjeliv, de vill inte bli förtryckta. Kommer polisen att förstå vad det handlar om när de ropar på hjälp? ("Misstro ska luckras upp", Dagens Nyheter 23/9 2002.) Underförstått: "Många kvinnor ute i de invandrartäta förorterna" är förtryckta och kommer att behöva polisskydd när de vill frigöra sig från sina män. Efter moskebranden i Malmö i april 2003 intervjuar Dagens Nyheter ett par personer med anknytning till Islamic Center i Malmö. Ingen av dem

·.: H> n FAT 1:\RN:\ O C !l

~TUDLNTLIT

l

U~

A r L: n

14

BILDEN AV INVANDRARE l SVJ;NSKA NYHETSMEDlER

vill spekulera i brandorsaken. Tvärtom: Moskens grundare och verkställande direktör hoppas att det ska visa sig att en olycka ligger bakom och ordföranden i skolans föräldraförening slår fast att han ingenting vet. Rubrik på första sidan: Muslimer tror på anlagd brand De flesta muslimer är övertygade om att moskebranden i Malmö var anlagd. (Dagens Nyheter 29/4 2003.) Just de här generaliseringarna är av den karaktären att det förmodligen är journalistiskt omöjligt att utsätta någon annan kategori i samhället än "invandrare" och möjligen muslimer för dem. Låt oss säga att polisen håller ett informationsmöte i Danderyd, och att journalisten är på plats och intervjuar en kvinna i publiken om hennes syn på polisen, för att sedan på ett oberoende sätt beskriva hennes situation enligt följande modell: För Alma Anderstig och många andra kvinnor ute i de medelklassdominerade villaförorterna pågår en intensiv frigörelsekamp. De vill inte godta påtvingade skönhetsoperationer, de vill inte underdånigt acceptera en gammaldags manschauvinism, de vill inte bli förtryckta. Kommer polisen att förstå vad det handlar om när de ropar på hjälp? (Jämför "Misstro ska luckras upp", Dagens Nyheter 23/9 2002.) Eller låt oss säga att domkyrkan i Göteborg fattar eld. Under vilka förhållanden skulle det vara möjligt att publicera påståendet: Kristna tror på anlagd brand. De flesta kristna är övertygade om att kyrkbranden var anlagd? Ja, bara om det fanns någon undersökning som gav stöd för påståendet. Journalister tar sig en annan beskrivningsmakt i förhållande till invandrade kvinnor och till muslimer än till dem som definieras som svenska kvinnor eller kristna. Nyhetsmediernas bidrag till att befåsta kategorin "invandrare" som särskild är till stor del en produkt av rutinmässiga, triviala nyhetstekniker, som tillsammans formar ett slags "begreppslig invandrare", en tankekonstruktion som lever sitt eget liv vid sidan om verkliga människor och förhållanden: - Praktiska nyhetsord som "invandrarkvinna"," invandrartät", "invandrarförort" upprepas tills de ser ut att beteckna något påtagligt.

,,, I(>RIATTAIINA OCII STUI>I'NTLITTERATl:R

349

14

BILllEN AV INVANDRARE l SVENSKA NYIIETSMELIIER

- "Invandrare" presenteras med utgångspunkt i problem som definieras av olika myndigheter. - statistiska skillnader mellan "svenskar" och "invandrare" omvandlas till egenskaper- brister- hos den avvikande kategorin, "invandrarna". - strukturella samhällsproblem konkretiseras som egenskaper hos eller svårigheter för "invandrare". - Generella utsagor om "invandrare" från experter, utsedda representanter för "invandrare" eller från textens berättare fogas in i nyheterna. - Personifierade invandrare gestaltas som exempel på en redan definierad generell problematik eller som undantag från en generell problematik. - Ett mediearkiv i text och bild över "invandrare" gör det möjligt att associera till, återanvända och bekräfta en igenkännbar idevärld. Flera av de här teknikerna är generella och legitima arbetsredskap i journalistik. Men när de används upprepat i förhållande till en kategori människor kommer de att fungera stigmatiserande. Pröva att byta ut kategorin "invandrare" i punkterna ovan mot till exempel "Boråsare" eller "ensamstående" och se hur lätt det är skapa en kategori av "andra"! Det intressanta och speciella när det gäller nyhetsrapporteringen om "invandrare" är hur nyhetsmakandels normala tekniker samverkar för att skapa generaliserade skillnader mellan ett "vi", en normkategori, och ett "dem" - invandrarna. Det är utgångspunkterna för bevakningen, snarare än teknikerna, som är märkliga: Att det är meningsfullt att uttala sig i generella termer om dem som har invandrat tilllandet och att det går att gestalta typiska representanter för kategorin "invandrare". De utgångspunkterna tycks i sin tur hänga samman med en speciell syn på nation och folk, som kommer till explicita uttryck i nyhetstexter vid mitten av 1970-talet, och som aktualiseras uttryckligen eller underförstått även i nutida bevakning. Nyhetsmediernas gestaltningar och utredningar av "invandrare" vid mitten av 1970-talet styrs delvis av abstrakta ideer om att andra länder befinner sig längre ner på en utvecklingsskala än Sverige och att detta förhållande präglar dem som har invandrat. Världsbilden, tillsammans med det faktum att de som uppträder som invandrare i nyheterna i allmänhet saknar status och politiskt inflytande i samhället, gör att journalistiken tar sig en annan och vidare beskrivningsmakt än i förhållande till grupper i samhället som deltar i att utforma mediernas verklighetsdefinitioner. Jour350

.. :

Hl!HATI.o\R~:\

OCII

~l"lJDU\TLITit:J~,\ITU

14

BILDEN AV INVANDRARE l SVENSKA NYllETSMEDlER

nalistikens mandat i mötet med "invandraren" tycks inte enbart härröra från den kunskapsbas som myndigheter eller forskning består med, utan också från ideer om den inhemska och framför allt moderna människans rätt att beskriva och bedöma dem som utses till "andra". Texterna arbetar alltså med djupt problematiska utgångspunkter. De egenskaper som tillskrivs individer och grupper är härledda från ideer om geografiskt ursprung och kultur som särskiljande och determinerande system.

Merliehändelser och stereotyper Händelser som har tolkats som uttryck för en traditionalistisk syn på förhållandet mellan könen bland "invandrare" har i flera fall under de senaste tio åren givit upphov till mediehändelser, vilket innebär att händelsernas innebörd och konsekvenser skapas i medierna där de bearbetas på bred front och över längre tid (Fiske, 1994:xv). Bevakningen av de primära nyhetshändelserna och deras förlopp, från brott till straff, är bara en del av mediernas bearbetning av en tematik som de själva formulerar. Brotten har kommit att stå för en generell problematik, som på olika sätt associeras med "muslimer", "hederskultur och "Mellanöstern" och mer allmänt med "invandrare". Mina egna analyser är knutna till nyhetshändelser 1997 och 2000. I januari 1997 knivhuggs en ung turkisk kvinna av sin bror utanför en restaurang i Stockholm. I januari 2000 blir en 14-årig svensk flicka utsatt för gruppvåldtäkt i ett parkeringsgarage i Rissne utanför Stockholm. Förövarna är ett gäng unga pojkar. Själva nyhetshändelserna är två slag av k vinnoförnedrande våldsbrott. I båda fallen blir de en antändningsmekanism, som föranleder en rapportering med sikte på att definiera situationen för "andra generationens invandrarflickor", "invandrarkillar" och "invandrarmän". Olika undersökningar av merliebevakningen efter mordet på Fadime Sabindal 2002, visar att nyhetsrapporteringen också där arbetade med en dikotom uppdelning av å ena sidan invandrare, kurder, muslimer och å andra sidan ett vi, det svenska, det moderna och jämställda (Grip, 2002; Strand Runsten, 2006). I den intensiva rapporteringen i merliehändelserna arbetar nyhetsmedierna med stereotyper; fasta och enkelt skurna roller för "invandrare". stereotyperna har formats under lång tid. De uppträder redan i tidningstexter vid mitten av 1970-talet. De har skapats i medierna på följande sätt: •> J.()JUATTARNA PCII STUDJ:NTI.ITTERkrUR

351

14

BILDEN AV INVANDRARE l SVENSKA NYIIETSMElllER

- Vissa teman och vissa roller associeras gång på gång med "invandrarkillen", "invandrarmannen", "invandrarflickan", "muslimska tjejer". Varje enskild text kan i och för sig ge en rättvisande bild av de individer eller den problematik den behandlar, men mängden artiklar på samma teman och med samma begränsade uppsättning roller, skapar tillsammans en reducerad bild av "invandrarna". - Beskrivningar och analyser av enskilda händelser eller personers och begränsade gruppers livssituation framställs som de har generell relevans. Anspråken byggs in i texterna med formuleringar som "hon är en av många", "för andragenerationens invandrarflickor, så ... ", "många invandrarmän känner sig ... ". Därmed skapas en generaliserad bild tillsammans med den första, reducerade. - Porträtterade individer eller grupper underordnas en idestruktur, som de inte själva medverkar i att formulera. De blir exempel att betrakta. Idestrukturen kan komma till uttryck i en förenklad berättelse som upprepas gång på gång, i resonemang med vetenskapliga anspråk och i symboliska budskap i ord och bild. - Idestrukturen är upphängd på motsatspar som frihet/förtryck, modern/traditionell. På dessa sätt kan "invandrarkillen/mannen" och "invandrarflickan/ kvinnan" bli typer som reproduceras över tid och som inte representerar "invandrare" i folkbokföringsmässig mening, än mindre individuella invandrare, utan någonting helt annat. De fungerar som stereotyper; som idekonstruktioner som berättar hur "vi" inte bör vara. Flera av de tekniker som medierna använder för att ge generalitet åt texterna är diskriminerande. Den expertis som används i samband med merliehändelserna för att definiera situationen och ge legitimitet åt texternas övergripande tolkningar är ofta praktiker (psykiatriker, socialarbetare) som arbetar med speciella problem och avvikelser. I nyhetstexterna omvandlas deras utsagor till generella påståenden om "invandrarflickor", "invandrarfamiljer", "muslimska män" och "invandrarkillar". Tekniken ger generalitet åt det avvikande. Förklaringsmodeller som utgår från att muslimers liv styrs av Koranen och hedern respektive från att "kulturkrockar" och segregation skapar en utbredd bitterhet och hämndlystnad ger också generalitet åt de händelser som beskrivs. Förklaringsmodellerna är kollektivt skuldbeläggande och

352

"' FORI,\TIARN,\ OCII

~TU!lLNTLITII:IlAIL'H

14

BILDEN AV INVANDRARE I SVENSKA NYllETSMEDlER

har en karaktär som gör att de inte skulle användas för att förklara "inhemska" mäns brott. Bevakningens idestyrdhet kommer också till uttryck i gestaltningen av individer, där frågor och svar är systematiskt orienterade mot merliehändelsens tankefigur. Det kan till exempel innebära att unga muslimska kvinnor som inte uppfattar sin livssituation som utsatt eller problematisk, blir fråntagna sin legitimitet när det gäller att definiera den egna erfarenheten. slutligen bygger rapporteringen in mytens allmängiltighet i beråttandet genom att konstruera sedan gammalt symbolladdade bilder av den förtryckta muslimska kvinnan, den lögnaktige och bedräglige orientalen, den notoriskt samhällsföraktande invandrarkillen. Mina försök att frilägga stereotyperna innebär inte att förneka ett existerande kvinnoförtryck eller att trivialisera hedersrelaterat våld. Men stereotypisering är också förtryck; ett symboliskt våld mot verkliga människor och ett sätt att förhindra dialog mellan individer och grupper. Nyheternas stereotypisering består i upprepningen av en tematik och rollfördelning, som arbetar med att upprätta skillnader mellan kulturer, sådana att "svenskt" = modernt, fritt, jämställt, medan "muslimskt" eller "från Mellanöstern" = traditionellt, förtryckande, patriarkalt. Det enda som tematiken kan uppfatta och beskriva i muslimsk eller till exempel kurdisk kultur är det som går att relatera till denna konstruktion. Vidare innebär stereotypiseringen att olikheter mellan kulturer översätts till egenskaper hos individer. Merliehändelserna är uttryck både för journalistikens ökade beskrivningsmakt och för dess popularisering. Den senmoderna nyhetsjournalistikens strävan mot populism, polarisering och känslomässig beröring kräver enkla berättelser med genklang i kulturen. Men om de former som merliehändelserna tar sig är uttryck för generella tendenser i senmodern journalistik, så är det ideinnehåll som de bär fram av gammalt märke. Den "andre" mannen gestaltas som styrd av irrationella sedvänjor och förvirrade känslor. Den "andra" kvinnan är förtryckt och okunnig, men kan befrias av "oss". Den nationalism som arbetar inkluderande i förhållande till kvinnorna, är aggressivt utstötande i förhållande till männen. När det gäller stereotypiseringen av "invandrarkillen" så finns andra intressanta ingredienser. "Invandrarkillen" är delvis klonad på mediernas gestaltningar av "invandrarförorten. Han förkroppsligar den rotlös-

•> i·OR!·AT rA RNA CII STUDrNTJ.ITTERATlJR

357

14

BILllFN AV INVANDRARE l SVI'NSKA NYI!ETSMEilJER

ersätta tolkningspaketet invandrare = problematiskt kollektiv med andra förståelseformer. Båda tendenserna är uttryck för en förändringsvilja i medierna som kan ge upphov till förändringar i nyhetsbevakningens inriktning och innehåll, förutsatt att vissa andra villkor är uppfyllda. Det handlar också om att tänka i andra kategorier, och inte minst om att rasera det "vi" i nyhetsjournalistiken, som upprättar gränser kring en fantiserad svenskhet. Det tredje maktfält som bestämmer nyheternas form och innehåll är vi, nyhetsmediernas tänkta publik. Våra möjligheter att påverka bevakningens inriktning ska inte underskattas. Främlingsfientliga grupper har sedan länge satt i system att höra av sig till medierna med krav på tydliga "sanningar" om invandringens konsekvenser. Vi andra kan också ta på oss ansvaret att påverka nyhetsarbetarnas uppfattning om publikens kunskaper och vilja.

Referenser Andersson, Lars M. (20oo) En jude är en jude är en jude. Representationer av judar i svensk skämtpress 1900-1930. Lund: Nordie Academic Press. Andersson Oden, Tomas (2005) 2004 års Publicistiska bokslut. Del1. Arbetsrapport 37. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet. Asp, Kent (2002) Integrationsbilder. Medier och allmänhet om integrationen. Norrköping: Integrationsverket. Björk, Sverker (1997) Invandrarpolitisk diskurs. Blick och överblick på svensk invandrarpolitisk debatt under tre decennier. Umeå: Merge, Umeå universitet. Bourdieu, Pierre (1992) "Identity and Representation. Elements for a Critical Reflection on the Idea of Region." I John B. Thompson (red.): Language and Symbolic Power. Oxford: Polity Press. Brosius, Hans-Bernd och Esser, Frank (1995) Eskalation durch Berichterstattung? Massenmedien und fremdenfeindliche Gewalt. Opladen: Westdeutscher Verlag. Brune, Ylva (2004) Nyheter från gränsen. Tre studier i svensk journalistik om "invandrare", flyktingar och rasistiskt våld. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet. Brune, Ylva (2oo6a) "Tidningen, ungdomsgängen och opinionen" i Helsingborgs Dagblad, Kultur, den 12/11 2006.

358

"·' HlRI'ATURNA OCII >TUilU\Tl.JTITR,\TUR

14 BILllEN AV INVANDRARE l SVENSKA NYllETSMEDlER

Brune, Ylva (2oo6b) "Den dagliga dosen. Diskriminering i Nyheterna och Bladet" i Camauer, Leonor & Nohrstedt, Stig Arne (red.) Mediernas Vi och Dom. Mediernas betydelse för den strukturella diskrimineringen. SOV 2006:21. Camauer, Leonor & Nohrstedt, Stig Arne (2006) "Introduktion" i Camauer, Leonor & Nohrstedt, Stig Arne (red.) Mediernas Vi och Dom. Mediernas betydelse för den strukturella diskrimineringen. SOV 2006:21. Cottle Simon (2ooo) "Introduction. Media research and ethnic minorities: Mapping the field." I Simon Cottle (red.): Ethnic Minorities and the Media. Buckingham. Philadelphia. Open University Press. Downing, John & Husband, Charles (2005) Representing "race". Racisms, ethnicities and media. London: Sage. Dyer, Richard (1993) The Matter of Images. Essays on Representation. London och New York: Routledge. Ekecrantz, Jan & Olsson, Tom (1994) Det redigerade samhället. Om journalistikens, beskrivningsmaktens och det informerade förnuftets historia. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Ericson, Richard & Bara nek, Patricia & Chan, Janet (1989) N egotiating Control: A Study of News Sources. Milton Keynes: Open University Press. Ericson, Richard & Bara nek, Patricia & Chan, Janet (1991) Representing Order. Crime, Law and Justice in the News Media. London: University of Toronto Press. Ericsson, Urban & Molina, Irene & Ristilammi, Per-Markku (2ooo) Miljonprogram och media. Föreställningar om människor och förorter. Trelleborg: Riksantikvarieämbetet och Integrationsverket. Essed, Philoroena & Goldberg, David Theo (2002) "Introduction." I Philoroena Essed & David Theo Goldberg (red.): Race Critical Theories. Oxford: Blackwell. Fiske, John (1994) Media Matters. Everyday Culture and Political Change. Minneapolis: University of Minnesota Press. Grip, Lena (2002) "Mediernas syn på De Andra. En merlieanalytisk studie i samband med mordet på Fadime." D-uppsats. Karlstad: Karlstads universitet. Institutionen för samhällsvetenskap. Hall, Stuart & Critcher, Chas & Jefferson, Tony & Clarke, John & Roberts, Bryan (1978) Policing the Crisis. Mugging, the State and Law and Order. London och Basingstoke: Macmillan.

,., F()RI-ATTARNA OCII STUfll"NTl.ITTERATUR

359

14

lliLLlEN AV INVANDRARE l SVI'NSKA NYllETSMEDlER

Hall, Stuart (1973) "The Determinations of News Photographs". I Stanley Cohen & Jock Young (red.): 7he Manufacture of news: A Reader. Social problems, deviance and the mass media. London: Constable. Hall, Stuart (1997) Representation. Cultural representation and signifying practices. London: Sage. Halloran, James (1974) "Mass Media and Race: A research Approach" i Unesco: Race as News. Paris: Unesco. Hartman n, Paul & Husband, Charles (1973) "The mass media and racial conflict." I Stanley Cohen och Jock Young (red.): 7he Manufacture of news: A Reader. Social problems, deviance and the mass media. London: Constable. Hartmann, Paul & Husband, Charles (1974) Racism and the Mass Media. London: Davis Poynter. Hulten, Gunilla (2001) "so år med främlingen". I Lindblom Hulthen, Anita (red.) journalisternas bok. Stockholm: Svenska Journalistförbundet. Hulten, Gunilla (2oo6a) Främmande sidor. Främlingskap och nationell gemenskap i fyra svenska dagstidningar efter 1945. Stockholms universitet: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Hulten, Gunilla (2oo6b) "Främlingar i nationens spegel" i Camauer, Leonor & Nohrstedt, Stig Arne (red.) Mediernas Vi och Dom. Mediernas betydelse för den strukturella diskrimineringen. SOU 2006:21. Hvitfelt, Håkan (1998) "Den muslimska faran. Om merliebilden av islam." I Ylva Brune (red.): Mörk magi i vita medier. Stockholm: Carlssons. Jarlbro, Gunilla (2006) Medier, genus och makt. Lund: Studentlitteratur. Kleberg, Madeleine (2oo6) Genusperspektiv på medie- och kommunikationsvetenskap. Stockholm: Högskoleverket Löwander, Birgitta (1997) Rasism och antirasism på dagordningen - studier av televisionens nyhetsrapportering i början av 1990-talet. Doctoral theses at the Department of Sociology Nr 6. Umeå: Umeå University. Morley, David & Robins, Kevin (1995) Spaces of Identity. Global media, electronic landscapes and cultural boundaries. London. Routledge. Nohrstedt, Stig Arne & Ekström, Mats (1994) Ideal och Verklighet. Nyhetsjournalistikens etik i praktiken. Örebro: Högskolan i Örebro. Pripp, Oscar (2002) "Mediabilder och levd erfarenhet." I Ingrid Ramberg & Oscar Pripp (red.): Fittja, världen och vardagen. Tumba: Mångkulturellt centrum. Publicistklubben (2005) Förändringstid. Publicistklubbens årsbok 2005. Beckman, Petter & El Ma hd i, Josef (red.). Stockholm: Publicistklubben.

360

"'

HlRF,\I'I,~R~,\

OC:II >TUI>LNTLITIJ:Il,\ll'll

14

BILDEN AV INVANDRARE l SVI'NSKA NYllETSMEDlER

Ristilammi, Per Markku (1994) Rosengård och den svarta poesin. En studie av modern annorlundahet. Stockholm/Stehag: Östlings Bokförlag Symposion. Ristilammi, Per Markku (1998) "Den svarta poesin - förorten som speglingsyta". I Brune, Ylva (red.) Mörk magi i vita medier. Stockholm: Carlssons Bokförlag. Strand Runsten, Pia (2oo6)" "Hedersmord", etnocentrism och etnicitet. Mordet på Fadime- en fallstudie." I Camauer, Leonor & Nohrstedt, Stig Arne (red.) Mediernas Vi och Dom. Mediernas betydelse för den strukturella diskrimineringen. SOU 2006:21 Ruth, Arne (1992) "Utstötningen har blivit en ritual". I Dagens Nyheter 3/2 1992. SCB (1977) Levnadsförhållanden. Rapport 9. Invandrarnas levnadsförhållanden 1975. Stockholm: Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Schudson Michael (1986) "When? Deadlines, datelines, and History" i Robert Karl Manoff & Michael Schudson (red.). Reading the News. New York: Pantheon Books. Ter Wal, Jessika (2002) "Introduction" and "Appendix". I Jessika ter Wal (red.): Racism and Culturat Viversity in the Mass Media. Vienna: The European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia. Trebbe, Joachim & Köhler, Tobias (2002) "Germany". I Jessika ter Wal (red.): Racism and Culturat Viversity in the Mass Media. Vienna: The European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia. Van Dijk, Teun A. (1987) Communicating racism. Newbury Park, California: Sage Publications. Van Dijk, Teun A. (1991) Racism and the Press. Critical Studies in Racism and Migration. London: Routledge. Van Dijk, Teun A. (1993) Elite Discourse and Racism. Newbury Park CA: Sage. Van Dijk, Teun A. (2ooo) "New(s) Racism: A Discourse Analytkal Approach." I Simon Cottle (red.): Ethnic Minorities and the Media. Buckingham. Philadelphia. Open University Press. Van Zoonen, Liesbet (1994) Feminist Media Studies. London: Sage. Zelizer, Barbie (1997) "Journalists as Interpretive Communities." I Dan Berkowitz (red.): Social Meanings of News. A Text-Reader. London: Sage. Öberg. Kjell (1993) "Minnen m.m.". I Invandring, forskning, politik. En vänbok till Tomas Hammar. Stockholm: CEIFO.

,, H\RI·ATTARNA t>Cii STUI>I'Nri.ITTERATUR

...J

w

l-

o..

Köns- och generationskonflikter inom invandrade familjer Utifrån ett intersektionelit perspektiv MEHRDAD DARVISHPOUR

Under senaste åren har "invandrarflickors" och "invandrarkvinnors" situation som "perfekta offer" uppmärksammats allt mer. Mordet på Fadime Sahindal har illustrerat hur många invandrarflickor kan utgöra en av de mest utsatta grupperna i samhället, vars situation behöver studeras djupgående. Det finns en del studier som har fokuserat på kulturella särdrag för att förklara konflikter inom familjer som har invandrat till Sverige (se till exempel Wikan, 2004; Schlytter, 2004; Al-Baldavi, 1998; Akpinar, 1998). Man har däremot sällan fokuserat på maktfördelningen inom familjen. Situationen skiljer sig mycket mellan invandrare från olika länder, kulturer och med olika social bakgrund. Begreppet "invandrare" är också problematiskt och det är inte alltid klart vad som menas med invandrare. Begreppet konstrueras ofta utifrån ett "vi och de tänkande". När ordet invandrare förekommer i texten så hänför det sig till dem som bor stadigvarande i Sverige med en annan etniskt härkomst än svensk.

En statistisk bild av köns- och generationskonflikter inom invandrade familjer Flera undersökningar visar att instabilitet och konflikter i parrelationer samt konflikter mellan föräldrar och ungdomar inom familjer med annan etnisk bakgrund är mer intensifierade än bland svenskar. I allmänhet kontaktar invandrare oftare än svenskar familjerätten i samband med frågor kring vårdnadstvister, i stället för att söka hjälp hos familjerådgivare i syfte att bearbeta sina inbördes relationer. En studie (Socialstyrelsen & Statistiska centralbyrån, 1996: 126-128) visar att 61 domar av 113 vid Stockholms tings-

< ~

l)

KÖN· TU!li:NTLIT Il: H A ITR

15 KÖN- OCH GENERATIONSKONF!.IKTER INOM INVANDR,\IlF FAMILJER

kan tala om ett mönster som innebär en relativt jämställd relation eller en utveckling mot jämställdhet i en del iranska familjer i Sverige. Fler studier (Darvishpour, 2004, 2006) tyder på att just jämställda par har en mer positiv attityd gentemot barnens rättigheter och har även bättre förutsättningar för en demokratisk relation med sina ungdomar.

Tre mönster av familjekonflikter bland invandrare Bilden av konflikter bland invandrade familjer är trots allt varierande. Konflikter bland invandrade familjer - liksom bland andra familjer - är inte enbart ett resultat av kvinnornas och ungdomarnas protest, utan den är också ett resultat av maktfördelning och samspel inom familjen. Carlos E. Sluzki (1979), läkare och familjeforskare, redogör för tre konfliktmönster av betydelse för förståelsen av konflikter och kriser inom familjen. Det första konfliktmönstret innebär att mannen tar den instrumentella rollen medan kvinnan får den affektiva. Den familjemedlem som är utåtriktad utvecklar ett nytt nätverk av kontakter och blir självständig, medan den som är inåtriktad blir socialt isolerad och ensam och beroende av den andra. Den första uppfattar efterhand den andra som en okunnig person och en belastning. Dessa förhållanden hamnar ofta så småningom i kris. Det andra konfliktmönstret utvecklas i samband med maktförskjutning till kvinnors fördel, vilket instabiliserar den patriarkala familjen. Exempelvis får invandrarkvinnor nya möjligheter efter invandringen. Det är inte ovanligt att invandrarkvinnor, oftare än män, accepterar okvalificerat arbete och fortare kommer in på arbetsmarknaden än männen. Å ena sidan ökar den nya situationen invandrarkvinnors självförtroende och möjliggör en utmaning av den traditionella rollfördelningen. A andra sidan får många invandrarmän uppleva statusförändringar som minskar deras makt i familjen. De försöker därför behålla sin dominans i familjelivet genom att bland annat referera till gamla normer och regler som legitimerade den dåvarande relationen. Kvinnorna, som har fått bättre positioner än vad de hade i hemlandet, kräver stora förändringar i familjens liv och har större krav på livet i allmänhet. Allt detta leder till en kris i familjen. Det tredje konfliktmönstret uppstår mellan föräldrar och deras barn. Generellt pågår en generationskonflikt mellan ungdomar och föräldrar oav-

< IORIKITARNA rUilJr-;TUTII:Il·\ITil

15

KÖN- OCH GENERATIONSKONFI.IKTER INOM INVANDRADE FAMII.)ER

Ett eget liv? (2002:40) Länsstyrelsen, Västra Götaland. Eyrumlu, Reza (1998) Iranskafamiljer i Sverige. Angered: Invan-litteratur. Johansson, Thomas (2ooo) Det första könet?: mansforskning som reflexivt projekt. Lund: Studentlitteratur. Hagström, Charlotte (1999) Man blir pappa: föräldraskap och maskulinitet i förändring. Lund: Nordie Academic Press. Han nerz, Ulf. (1983) Över gränser. Stockholm: Liber Förlag. Hendesi, Mandana (1991) "Mohajerat, va zendegi zanashoji" (Immigration and Married Life), Nimeje Digar nr 12/13. Hirschman, Albert (1972) Sorti eller protest, en fråga om lojaliteter. Stockholm: Raben & Sjögren. Kamali, Masoud (1999) Varken familjen eller samhället. Stockholm: Carlsson. Koctiirk-Runefors, Tahire (1991): En fråga om heder: turkiska kvinnor hemma och utomlands. Stockholm: Tiden. Korpi, Walter (1987) "Maktens isberg under ytan" i Petersson, Olof (red.) Maktbegreppet. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Lauritsen, Kirsten (1996) Ekteskapet som arena for endring. Trondheim: SINTEF IFIM. Lykke, Nina (2003) "Intersektionalitet - ett användbart begrepp för genusforskn ingen" i Kvinnavetenskaplig tidskrift 1/2003. Mohanty, Chandra (2003) Feminism without horders. Decolonising Theory, Practicing Solidarity, Durham & London: Duke. University Press. M0rck, Yvonne (1998) "Migration, kvinder og sk0nlitteratur: spaendingsfeltet mellem hjemve og hjem" Kvi n der, ken og forskning 7:4. Nassehi-Behnam, Vida (1991) "Iranian immigrants in France", i Fathi, Asghar (red.) Iranian Refugees and Exiles Since Khomeini. California: Mazda Publishers. Nationell rapport från länsstyrelserna om skyddat boende m.m. för flickor och unga kvinnor som riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld (2004) Länsstyrelserna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne. På tal om invandrare (2ooo) Norrköping: Statens invandrarverk. Rätten till sitt eget liv. Behovet av skyddat boende för flickor i patriarkalafamiljer (2002:13) Länsstyrelsen Stockholm Schlytter, Astrid (2004) Rätten att själv få välja -Arrangerade äktenskap, kön och socialt arbete. Lund: Studentlitteratur. skilsmässor och separationer, bakgrund och utveckling (1995) statistiska centralbyrån.

,., i·ORL-ITTARNA !lCII S'J'UDENTI.l'J'TERAHJR

391

l';

KÖN- OCH GENERATIONSKONI'LIKTER INOM INVANDRADE I'AMILJER

Socialstyrelsen (1999) Social och ekonomisk förankring bland invandrare frdn Chile, Iran, Polen och Turkiet. Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (1997) Att skiljas i främmande land. Invandrares möte med familjerätt och familjerddgivning. Socialstyrelsen. Socialstyrelsen & statistiska centralbyrån (1996) Socialtjänsten och omsorgerna i Sverige, Stockholm: Fritzes. Soydan, Haluk (1989) "Har krisbegreppet blivit en jargong?" Nordiskt socialt arbete, nr 4, Universitetsförlaget, Nordiska socionomförbundets arbetskommite. Sjögren, Annick (2006) Här gdr gränsen - om integritet och kulturella mönster i Sverige och Medelhavsomrddet. Stockholm: Dialogos. Sluzki, Carlos (1979) "Migration and family conflict", Family process, nr 18. Straus, Murray A. & Gelles, Richard J. (red.) (1990) Physical Violence in American Families. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers. Westin, Charles (2003) "Young People of migrant Origin in Sweden", !MR, nr 4. Wikan, Un ni (2004) En frdga om heder. Stockholm: Ordfront förlag. Ålund, Aleksandra (1997) Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet, Lund: Studentlitteratur.

392

"' FORFAT l :IRN:I O C Il >TUilLNTI.IT l EllA ITH

....J

w

!:: Q. c( ~

Äldre invandrare i Sverige Om homogeniserandet av en heterogen social kategori och skapandet av ett välfärdsproblem SANDRA TORRES

Vilka är de så kallade äldre invandrarna? Vad vet vi egentligen om dem och vad tar vi för givet? Vilka är konsekvenserna - för bilden av invandrare i allmänhet och vård och omsorgsplanering i synnerhet- av alla de antaganden som görs om denna kategori av invandrare/äldre? Detta är några av de frågor som detta kapitel ska försöka att belysa. Kapitlets huvudargument är att äldre invandrare är en social kategori under konstruktion. Vissa föreställningar om dem - såsom att de är en utsatt och marginaliserad grupp av äldre som på grund av språkbrister och kulturkrockar har särskilda behov som den svenska äldrevården och omsorgen inte kan tillfredställa får utrymme i den äldreomsorgspolitiska konstruktionen medan andra inte får det. De homogeniserande antaganden som görs om äldre invandrare håller den sociala konstruktionen i fråga vid liv och det är precis den oförmågan att se heterogeniteten bland dem som gör det intressant för oss sociologer att fråga oss varför vissa bilder ges socialt utrymme medan andra tänkbara scenarier inte erkänns. Relaterat till detta är frågan om varför näst intill varje utredning om äldre invandrare börjar med ett erkännande av följande slag: "De äldre invandrarna är en mycket heterogen grupp. De kommer från nästan alla länder i världen och tillhör en rad olika religioner. De kommer från olika samhällsklasser och olika typer av samhällen. Somliga har levt i högt utvecklade industrisamhällen, andra i traditionella bondesamhällen. De har olika utbildningsbakgrund - alltifrån analfabeter till professorer. Vissa är starkt religiösa, andra är ateister. I vilken utsträckning de integreras i det svenska samhället varierar och hänger samman med en rad olika faktorer. Det enda gemensamma för alla invandrare är att de lever i en främmande kultur med ett främmande språk" (SoS & SIV 1991: 3).

393

16

ÄLDRI' INVA:-nHI.ITTI.RATUR

397

16

;i.LllRI' INVANllHAHI' l SVERI!iE

Torres 2006) men mycket tyder på att äldreomsorgspolitiker, planerare och givare fortsätter att utgå ifrån att dessa äldre kommer att utmana utformningen av den svenska äldrevården och omsorgen i framtiden på grund av att de antas vara kulturellt, språkligt och religiöst annorlunda. I en av de bilagor till SENIOR 2005 (SOU 2003: 91; bilaga C) - som är produkten av den parlamentariska äldreberedningen med uppdrag att skapa framtidens äldrepolitik- avsätter man till exempel ett särskilt avsnitt till dessa äldre eftersom "både antalet och andelen äldre med utländsk bakgrund kommer att öka i Sverige i framtiden" (ibid. 331). Samtidigt som man konstaterar att "det inte finns underlag för att i generella termer beskriva äldre invandrare som en "enhetlig grupp" (ibid.), använder man sig av den bristfälliga statistiken i fråga för att göra gällande att denna grupp är tillräckligt stor för att kräva särskilda vårdformer och insatser och därmed utgöra en utmaning för den svenska äldrevården och omsorgen (Regeringens proposition 1998).

Vad tror vi oss veta om dom och vad vet vi egentligen? Innan man kan inleda en inventering av forskningsrön när det gäller den sociala kategorin i fråga är det viktigt att påpeka att merparten av det vi tror oss veta om denna grupp av äldre är resultatet av diverse olika utredningar och probleminventeringar som har gjorts i syfte att kartlägga vilka utmaningar som dessa äldre kan tänkas utgöra för planeringen och utformningen av Sveriges framtida äldreomsorgspolitik. Det innebär att den befintliga kunskapsmassan om äldre invandrare har insamlats utifrån utgångspunkten att de utgör en "problemkategori med särskilda behov" (såsom en del av rubrikerna på de första utredningar som gjordes antydde; se bland annat Sachs 1980; Zetzell 1980; Ålund & Schierup 1981). Något annat som bör nämnas när det gäller den svenska forskningen om äldre invandrare är att merparten av dessa probleminventeringar och/eller utredningar har varit baserade på kvalitativa studier med små och etniskt specifika urval. Ingen representativ undersökning om varken dessa äldres bakgrunder med hänsyn till socioekonomiska och utbildningsmässiga faktorer eller deras nuvarande situation har hittills bedrivits, så vi kan egentligen inte uttala oss om omfånget av de "problem" och/eller "behov" som merparten av den så kallade kunskapsmassan på området tar för givna.

·•: HlRL\T l Al\ N:\ O Cif

~TUOI.NTI.IT

Il: n,\ ITH

16

ÄLDRE INVANDRARE l SVERlliE

-----------------------------

En del antaganden om de äldre invandrarnas socioekonomiska bakgrunder förekommer dock i den äldreomsorgspolitiska diskursen om dessa äldre. Med utgångpunkt i den forskning om äldre finländare som har bedrivits hittills (se bland annat Haavilo-Mannila 1986; Häggström m.fl. 1990) antas det oftast att de som kom som arbetskraftsinvandrare en gång i tiden har relativt låg utbildning och ansträngda socioekonomiska bakgrunder. Det faktum att äldre med en sådan bakgrund oftast har haft tunga jobb under sitt yrkesverksamma liv används oftast som förklaring för det faktum att de nu har sämre hälsa än många svenska äldre (Heikkilä 1994). När det gäller dessa äldres bakgrunder tas det också för givet att en del av dem kommer från glesbygden och därför kan ha svårt att anpassa sig till den svenska hälsovårds- och omsorgskulturen. Antaganden som dessa görs bland annat på grund av det faktum att många av de första utredningarna som gjordes om äldre invandrare hade som fokus det förväntade "kulturella glappet" som äldre med sådana bakgrunder skulle kunna komma att erfara i mötet med den svenska sjukvården och äldreomsorgen så småningom (Sachs 1980; Zetzell198o; Ålund & Schierup 1981a & b). Det förutsedda kulturella glappet antas vara orsakat bland annat av de bristande kunskaper i det svenska språket som har lyfts fram av några av de empiriska studier som har gjorts hittills (Haavio-Mannila 1986; Heikkilä 1994 & 1996; Leiniö 1984). Av intresse i detta sammanhang är att studierna om äldre från Mellanöstern har funnit att en del av de antagandena stämmer på de äldre som har blivit intervjuade inom ramen för dessa (Emami 2ooo; Emami & Ekman 1998; Emami m.fl. 2000; Hajighasemi 1994 & 1996; Songur 1992a & b samt 1996). Liknande resultat när det gäller bristande kunskaper i svenska, sämre hälsa, låga utbildningsnivåer och låg socioekonomisk status har också dokumenterats för äldre invandrare från det forna Jugoslavien (Holtter 2001) och antas även gälla - åtminstone enligt äldreomsorgsplanerarna själva - för äldre invandrare med italienskt och assyriskt påbrå (Ponzio 1996). Det tål dock att påpekas att även om det finns vissa resultat som är desamma oberoende av vilken etnisk grupp som har studerats så betyder detta inte nödvändigtvis att vi har empiriska belägg för omfånget av "problemen". När allt kommer omkring är det ändå så att ingen av dessa studier har haft representativa urval varken av äldre invandrare som population eller äldre från de nämnda etniska minoritetsgrupper som har studerats som sin utgångspunkt. Detta innebär att även om det

"' I'()RJXITARNA CII STUIH:NTI.ITTERATUR

399

16 ÄLDRE INVANlli!AIU l SVERI!iE

finns stöd för att låga utbildningsnivåer och låg socioekonomisk status, glesbygdsbakgrunder samt bristande kunskaper i det svenska språket förekommer bland dem så vet vi inte i vilken omfattningen dessa typer av bakgrunder är gällande. Vi fortsätter dock att utgå ifrån att så är fallet och tar varje studie som bekräftar den bilden som stöd i konstruerandet av den sociala kategorin i fråga. Ett exempel på detta finner vi bland annat i uttalanden av följande slag:

De flesta äldre invandrare har kommit på äldre dagar, de kan inte svenska eller också har tappat det lilla de har lärt sig (Raune 1999: 6) Många av framtidens vårdtagare kommer inte att tala svenska och har dess-

utom annorlunda levnadsvanor än vad hemtjänstens majoritetsklienter har (Olsson 1992: 11) En gemensam nämnare för alla grupper äldre invandrare, oberoende av etnisk, språklig och religiös tillhörighet tycks vara att de i takt med tilltagande åldersförändringar tappar sina inlärda kunskaper i svenska språket och i växande grad blir beroende av att kommunicera på sitt ursprungsspråk Det är en mycket tydlig indikation på behovet av förebyggande insatser från kommunernas sida (Socialstyrelsen 1995: 5). Ett annat tema som är vanligt förekommande i den äldreomsorgspolitiska debatten om äldre invandrare berör deras hälsa och det faktum att de anses - ibland med stöd av empirisk forskning och ibland utan - ha sämre hälsa än äldre svenskar. Exempel på den typen av antagande finner vi bland annat i uttalanden som det följande: Det är osannolikt att gamla invandrare har bättre hälsa än jämnåriga svenskar. Som regel kommer de från länder som har lägre levnadsstandard och lägre medellivslängd än Sverige (Songur 1992: 9). I en studie om äldreomsorgsplanerarnas föreställningar om äldre greker visar Lindqvist (1996) bland annat hur antaganden om sämre hälsa och behov därtill låg till grund för lanseringen av dagverksamheten för äldre greker som skapades i Stockholm i början på 90-talet. Liknande resultat fann Ponzio (1996) i sin studie av omsorgsplanerarnas föreställningar om 400

.. : HlRI:.\"1" l

:\1\~:\

O C !l !--TU Dl !\T LIT l rH A ITH

16 ÄLDRE INVANDR,\RE l SVERIGE

äldre italienare och assyrier. Empiriska studier om äldre finländare och äldre från det forna Jugoslavien har dock pekat på att sämre hälsa är något kännetecknande för dessa äldres nuvarande situation (Haavio-Mannila 1986; Heikkilä 1994 & 1996; Holtter 2001; Leiniö 1984). Vi vet dock egentligen inte om detta gäller för merparten av äldre invandrare eller om det råkar vara så att det råder samstämmighet mellan föreställningarna som finns bland omsorgsplanerarna och några av studierna i fråga just för att urvalsförfarandet inte har fångat upp äldre vars verklighet skulle kunna beskrivas i termer av motsatta förhållanden. En sak kan man dock konstatera och det är att äldre invandrare oftast antas ha sämre hälsa än svenska äldre även om vi inte har kartlagt omfånget av deras antagna hälsoproblem (Folkhälsoinstitutet 1999). Det vi dock eventuellt kan uttala oss om är att "vissa undersökningar visar att äldre invandrare har en sämre hälsa enligt individens egen subjektiva uppfattning om hälsotillståndet" (Altvall2ooo: 15).

Ytterligare ett tema som oftast kopplas samman med den sociala kategorin i fråga handlar om ensamhet och isolering. Detta tema skulle kunna kallas en av ledstjärnorna när det gäller de vanligaste utsagorna som finns om äldre invandrare inom den äldreomsorgspolitiska debatten. Med ledstjärna menar jag att social isolering är ett av de teman som från början antagits ha varit kännetecknande för de äldre invandrarna (se bland annat Sachs 1980; Zetzell198o). En del av de empiriska studier som har gjorts om äldre invandrare har bekräftat att social isolering kan förekomma bland dem (Emami 2000; Emami & Ekman 1998; HaavioMannila 1986; Hajighasemi 1994; Holtter 2001; Songur 1992a & b samt 1996). Då man diskuterar social isolering har vissa studier hänvisat till den försvagade ställning inom den egna familjen som dessa äldre ibland kan få på grund av bristande språkkunskaper och anpassningsmöjligheter (se bland annat Hajighasemi 1994; Songur 1992a & b samt 1996). Men, såsom jag har påpekat tidigare, har ingen av dessa studier varit tillräckligt storskalig för att kunna dra slutsatsen att social isolering och ensamhet kännetecknar dessa äldres vardag, dvs. att det förekommer i tillräckligt stor utsträckning för att vi ska kunna tala om äldre invandrare som socialt isolerade. Citat som följande som utgår ifrån att sådant är fallet är dock vanligt förekommande i den äldreomsorgspolitiska diskussionen om dessa äldre: ·.·~·

I·OI{rATTARNt\

~H:Il

STUPrNTUTTERATUR

401

!6

ALllRE JNVANPHAHJ· l S\'ERI!iE

Ensamhet och brist på socialt sammanhang är utmärkande för många av de äldre invandrare och detta är sannolikt av ondo för den psykiska och fysiska hälsan (Altvall 2000: 6).

Visserligen finns det studier som har funnit att sådant mycket väl skulle kunna vara fallet för till exempel de som har invandrat sent-i-livet från utomeuropeiska länder (se bland annat Emami & Ekman 1998 och Hajighasemi 1998) men det finns även studier som visar på att det också finns äldre invandrare som vare sig lider av ensamhet eller social isolering (jämför bland annat Ah mad i & Tornstam 1996 och Emami m.fl. 2000). Således, och som Olsson (2ooo) i sin studie av spansktalande äldre i den svenska äldreomsorgen visar, behöver inte kombinationen (äldre) och (invandrare) med nödvändighet innebära (social isolering och ensamhet). De få studier som hittills har tangerat frågan om social isolering och ensamhet bland äldre invandrare visar, alltså, på att heterogenitet finns även i detta avseende. Ingen av dessa har dock kunnat ge oss en inblick i hur pass stort eller litet detta problem är, så innan forskning har bedrivits om dessa äldres nuvarande situation vars resultat vi kan generalisera kan vi egentligen inte uttala oss om huruvida dessa teman är vanligt förekommande och/eller kännetecknande för de äldre invandrarnas situation.

Hur åstadkoms den sociala konstruktionen av äldre invandrare som ett framtida äldreomsorgsproblem? Konferenser, seminarier och påbyggnadskurser som syftar till att öka praktikernas kunskap om de äldre invandrarnas "särskilda behov" har blivit ett alltmer vanligt inslag i äldreomsorgspersonalens vardag. Detta tycks vara konsekvensen av att merparten av det som anses utgöra kunskapsbasen när det gäller äldre invandrare är resultatet av antingen utredningar med syfte att kartlägga "problemet" eller de relativt små forskningsprojekt som dessa har genererat (Ronström 1996a & b; 2002). Såsom påpekats redan utgörs kunskapsmassan när det gäller den sociala kategorin i fråga huvudsakligen av diverse olika inventeringar av de särskilda behov som dessa äldre antas ha utifrån äldreomsorgsplaneringens perspektiv. Det är, med andra ord, i egenskap av framtida äldreomsorgsklienter med särskilda behov vars ursprung hänger samman med att de är "icke svenskar" och dessutom 402

,.,

roi~L\TI.'\1{~:\

OCII

~TUll!

r\ I"LITri:H:\I"l"H

16

;\LDRE INVANDRARE l SVERIGE

"kulturellt annorlunda" som dessa äldre har konstruerats som en särskild social kategori. Enligt de relativt få studier om etniska relationer inom den svenska äldreomsorgen som hittills har bedrivits (se till exempel De Marinis 1998; Lill 2002, 2005 & 2007; Schölin 2004) ser vi tydligt att sådana antaganden oftast tas för givna trots att vi egentligen inte har tillräckligt med kunskap om vad som är kännetecknande och/eller typiskt för dessa äldres nuvarande situation. Ronström (1996a & b och 2002) menar att kategorin har konstruerats när olika äldreomsorgsaktörer, myndigheter och invandrarorganisationer "upptäckt" att dessa äldre skulle kunna komma att utmana den svenska äldreomsorgen i framtiden. Han menar också att även vi forskare har varit med om att skapa denna kategori eftersom våra studier har bidragit till att öka uppmärksamheten om dem. Han argumenterar, med andra ord, för att: Det ser alltså ut som om ålderdomen nu håller på att "etnifieras", eller omvänt att etniciteten får en åldersaspekt den inte tidigare haft. Många etniska grupper är i färd med att "upptäcka" och urskilja "sina" äldre. Svenska sociala myndigheter genomför alltfler speciallösningar för att svara mot äldre invandrares vård och omsorgsbehov /... l Det är alltså inte alls givet vad resultatet blir av mötet mellan de två kategorierna "äldre" och 'invandrare'. I vissa sammanhang betonas invandrardelen av begreppet, i andra äldredelen. Lanseringen av begreppet har gått fort och pågår ännu. Självklart är det ökande antalet gamla människor födda utomlands en viktig faktor, men inte den enda och kanske inte den viktigaste. Myndigheter och de invandrades organisationer är med producenter, medspridande, liksom också vi forskare. Men det ser faktiskt ut som om de äldre invandrade själva har relativt liten del i begreppsproduktion och spridningsförlopp. Man kunde alltså säga att den pågående etnifieringen av ålderdomen till dels är ett resultat av invandrarnas egna strävanden, men kanske ännu mer av svenska myndigheters. Som forskning kring etniska minoriteter i Sverige och annorstädes har visat kan "det mångkulturella samhället" och "det etniska" till väsentliga delar ses som ett arrangemang av den makthavande majoriteten ... (Ronström 1996a: 356). Såsom jag har argumenterat i ett annat sammanhang (se Torres 2006) är det centrala för den svenska konstruktionen av äldre invandrare det faktum att de antas vara "annorlunda" än svenska äldre, ha särskilda behov

"' !OHAT rA RNA I~rl.lrll:ll\ll'H

lti

,\LDRE INVANDRARE' l SYERlliE

---------------------------------

Den sociala konstruktionen av äldre invandrare är, alltså, inget undantag från detta. De få studier om etniska relationer inom ramen för den svenska äldrevården och omsorgen som har gjorts hittills visar dock att inom ramen för kontexten i fråga dras bland annat likhetstecken mellan det som antas vara "kultur annorlunda" och det som är språkligt främmande. I de utredningar som gjordes mot slutet av 90-talet om tvärkulturella möten inom ramen för den svenska vården och omsorgen visade sig till exempel följande: Den sociala konstruktionen bygger i första hand på huruvida den äldre personen har kommunikationsproblem. Om en person behöver tolkhjälp eller har med sig en anhörig som tolkar, tillhör hon/ han kategorin äldre invandrare. Vårdcentralerna gör en "sortering" av äldre med utländsk bakgrund. De som behöver extra hjälp och tolk betraktas som "äldre invandrare". De som inte har kommunikationsproblem riskerar inte att identifieras som "äldre invandrare". Den praktiska definitionen är således annorlunda och snävare än den statistiska definitionen (SOU 1997: 93).

Kommunikationsproblematiken är dock inte det enda som hör till den sociala konstruktionen av äldre invandrare. En genomgång av några exemplar av den kurslitteratur som nu finns på den svenska marknaden om tvärkulturella möten inom vård och omsorg visar att avsnitten som handlar om äldre invandrare som framtida utmaningar för den svenska äldrevården och omsorgen utgår ifrån att de utgör en problemkategori eftersom de har andra kulturella, religiösa vanor och matvanor. Dessa "egenheter" tillsammans med de förutsedda kommunikationsproblem som dessa äldre antas ha och det faktum att de förväntas ha ett traditionellt sätt att förhålla sig till könsroller nämns oftast i sådana böcker som exempel på att denna grupp kommer att behöva en kulturanpassning av den svenska äldrevården och omsorgen (Barbosa de Silva & Ljunqvist 2003; de Marinis 1998 och Ekblad, Janson & Svensson 1996; Hanssen 1998). Av intresse i detta sammanhang är också att den mängd schablonbilder som förmedlas i den sortens litteratur är anmärkningsvärd, inte bara på grund av hur de äldre invandrarna de-andra-görs (utifrån sitt antagna "kultur annorlundaskap") utan också på grund av att de ålders-görs eftersom de (i egenskap av att vara gamla) inte förväntas kunna lära sig ett nytt språk och/eller ny kultur. Man

;•~

I·ORL'\TTAHNA OCII STUDI:NTI.rl TI:Ri\TUR

16

.~LDRE INVANDIIAIU l SVERl!a:

kan, med andra ord, argumentera för att dessa äldre konstrueras som de andra både utifrån både sitt invandrarskap och sin höga ålder. Man kan sammanfattningsvis konstatera att den sociala konstruktionen av dessa äldre utgörs av ett antal antaganden som vi egentligen saknar så kallad evidensbaserad kunskap om. Visserligen finns det en del studier vars resultat stödjer vissa av de föreställningar om äldre invandrare som cirkulerar i den svenska äldreomsorgspolitiska debatten men ingen av dessa är representativa nog för att vi ska kunna tala om dessa äldre som en problemkategori som utmanar äldrevården och omsorgspraktiken att kulturanpassas och kräver att äldrevården och omsorgsgivarna införskaffar en tvärkulturell kompetens. I en av de få studier som har haft dessa äldres syn på den svenska äldrevården och omsorgen som sin utgångspunkt framkommer det dessutom att: Överlag var de "äldre invandrarna" nöjda med det bemötande de fått i vården och omsorgen (SOU 1997: 17). Vi vet helt enkelt alldeles för lite om dessa äldre, men en sak som kan konstateras är att den sociala konstruktionen av dem som marginaliserade, socialt isolerade, traditionella och omoderna människor som kommer från "kultur annorlunda" länder och därför har främmande sätt att kommunicera och leva på är grunden för antaganden om att de kommer att utgöra en utmaning i den framtida planeringen av svensk äldrevård och omsorg. Konstruktionen i fråga gör det möjligt att driva debatten om äldrevårdens och omsorgens behov av kulturanpassning framåt och detta är nog en av anledningarna till att vi fortsätter att de andra-göra dessa äldre inte bara inom ramen för debatten i fråga utan också i den dagliga vården och omsorgspraktiken. I en studie av hemvårdsinspektörers möte med äldre invandrare visar Lill (2002) följande: I intervjuerna med hemvårdsinspektörerna förekom ordet "dom" ofta. Det kan tolkas som en del i kategoriseringen av de äldre invandrarna som görs. Gränsen är subtil, men en äldre invandrare tycks dock vara någonting annat än en svensk äldre. Aena sidan är man mån om att inte betrakta eller behandla en äldre invandrare på annat sätt än en svensk äldre. Aandra sidan är äldre invandrare något annat än en svensk äldre och kräver något annat av hemvårdsinspektörerna. Hemvårdsinspektörernas professionella inställning

406

.. ; H>RL\

r 1.'\R.N:\

OCII !-TUll l r\TI.IT l

1:1~

-\ ITH

16 ,\LDRE INVANDRARE l SVERIGE

säger att de ska se på personen ur ett individuellt perspektiv. Samtidigt krockar detta ideal med praxis, genom att det faktiskt finns en kategori som nämns äldre invandrare (ibid. 91).

Det är, med andra ord, angeläget att påtala att då vi talar om sociala konstruktioner så är det inte bara föreställningar och bilder vi har att göra med. Dessa har faktiska konsekvenser för de som antas tillhöra dessa grupper, vilket ger anledning att propagera för forskning om dessa äldre som inte har som utgångspunkt att de utgör ett äldrevårds- och omsorgsproblem. Utan sådan forskning är risken stor att dessa äldre även fortsättningsvis kommer att marginaliseras i egenskap av att vara gamla och ha invandrat.

Referenser Ah mad i, F. & Tornstam, L. (1996) "De gamla flygande Holländarna: pendlande invandrare med dubbla tillgångar". Socialmedicinsk tidskrift, 7-8, 379-384. Altvall, H. (2ooo) Äldre invandrares hälsa. Stiftelsens Stockholms Läns Äldrecentrum. Äldre och Folkhälsa rapport 13. Barbosa de Silva, A. & Ljunqvist, M. (2003) Vdrdetik för ett mångkulturellt Sverige. Lund: Studentlitteratur. Berger, P. & Luckmann, T. (1996) The Social Construction of Reality: A Treatise in the Sociology of Knowledge. Penguin Books. Burr, V. (1995) An Introduction to Social Constructionism. Routledge. De Marin is, V. (1998) Tvärkulturell vdrd i livets slutskede: att möta äldre personer med invandrarbakgrund. Lund: Studentlitteratur. Ekblad, S. Janson, S. & Svensson, P-G. (1996) Möten i vdrden: transkulturellt perspektiv på hälso och sjukvården. Lund: Studentlitteratur. Emami, A. & Ekman, S-L. (1998) "Living in a Foreign Country in Old Age: Elderly Iranian Immigrants' Experiences oftheir Social Situation in Sweden". Health Care in Later Life, 3, 183-199. Emami, A.; Torres, S.; Lipson, J. & Ekman, S-L. (2ooo) "An Ethnographic Study of a Day-Care Center for Et h nie Minority Seniors". Western Journal of Nursing Research, 22, 2, 169-188. Emami, A. (2ooo). "We are Deaf, Though We Hear; We are dumb, Though We

Talk; We Are Blind, Though We See": Understanding Iranian Late in Life Immigrants' Perceptions and Experiences of Health, Illness and Culturally Appropriate Care. Stockholm, Sweden: Department of Clinical Neuroscience,

"' U\IHATTARNA IUXri.~RNA

OCII >TUIJI.l\TI.ITII:I!Ail"l!

SAKREGISTER

Amsterdamfördraget m, 127 anhöriginvandrare 397 anställningstrygghet 118 antidiskriminering 96 antirasism 111, 121, 127 arbetande fattiga 118, 131 arbetskraft 131 arbetskraftsinvandring 177, 195, 397 arbetskraftsrekrytering 220-221 arbetslöshet 116 arbetsmarknad 108, 117 assimilation 37-38, 46 asyl 220 asylsystem 225 asylsökande 108, 186 avreglering 115 avvisning 222 barnuppfostran 389 bostadssegmentering 298 bristande språkkunskap 401 Dansk Folkeparti 127 de andra 404, 406 de facto-flykting 178, 204, 222 de ålders-görs 405 demokrati 113 den amerikanska övertygelsen 121-122 den Europeiska kommissionen 110, 113

den Europeiska unionen 108, 111

,., rORI·ATTARNA OCII STUDf.NTLITTI'RATUR

den sociala dimensionen 129 det amerikanska dilemmat 121 deterritorialisering 75 diaspora 68 diasporaidentiteter ss direkt diskriminering 280 diskriminering 86, 110-111, 119, 128, 132, 275· 324, 366

rättsväsendet 320 dissimilaritetsindex 298 dubbelliv 366 Dublinkonventionen 203 egenmakt 132 ekonomisk tillväxt 125 EMU 116

ensamhet 401-402 epigenetisk utveckling 63 essenHalism 61 etnicitet 23, 25, 27, 29, 31, 34, 36, 40-41,43-4A50,250,297

etniska gränser 30 etnisk bostadssegregation 297 etnisk diskriminering 44-45, 111-112, 118, 275

etnisk grupp 23-26, 35, 40, 44 etnisk identitet 23, 28, 30-31, 36, 39-40,46,67

etnisk kategori 24 etnisk minoritet 107, 129-130, 397, 403 etnisk relation 405 etnisk rensning 32, 37, 44

411

etniskt kollektiv 24 etniskt ursprung 128 EV 108, 111-114, 116-117, 119, 119-120, 120, 125-127 EV-fördraget 128 EV-integration 127 EV-politik 128 europeiska dilemma 121 europeiska integrationen 110 europeiska kommissionen 130 europeiska övertygelsen 119 europeisk identitet 125 europeisk övertygelse 125, 132 EV-utvidgning 212 exkludering/inkludering 115-116, 118, 127, 130, 167 familjeband 181 familjekonflikt 385 fattigdom 114-115, 117 fattigdomsprogram 113, 119 fenomistiska perspektiv 6o flexibilisering 131 flyktinginvandring 178 flyktingmottagande 227 flyktingpolitik 117, 205, 223 flyktingskap 219 FN 139 folkrätt 162 fordistisk 123 främlingsfientlig 127 födda utomlands 396 för äldre invandrare med italienskt och assyriskt påbrå 399 gemensam kultur 26, 29-30, 40 gemensamma traditioner 23, 35 gemensamt språk 23, 29 gemensamt territorium 23, 35

412

generationskonflikt 363 Genevekonventionen 201, 220 globalisering 109-110, 125, 130 grannskapseffekter 304 grund för bosättning 181 gruppidentitet 82 gruppsolidaritet 92 gästarbetarsystem 194 Haider, Jörg 127 hederskultur 367 hedersrelaterat våld 365 humanistisk universalism 121 humankapital 116 hybrididentiteter 58, 65 icke-diskriminering 168 identifikationsobjekt 59 identitet 125 identitetspolitik 71, 262-263 identitetsuppfattning 371 ILO:s konvention 169 140 indirekt diskriminering 282 inkluderande medborgarskap 131 instabil patriarkal relation 383 institutionell diskriminering 117, 284 instrumentalism 26, 28 integration 43, 45, 93, 129, 325 internationell rätt 160 internationellt flyktingsamarbete 201 intersektionalitetsperspektiv 71 intersektionell 378 introduktionsplan 232 invandrare från det forna Jugoslavien 399 invandrarfamilj 379 invandrarkvinnor 363 invandrar- och minoritetspolitik 199 invandrarpolitik 43-44, 404

"' HlRF,\T l .~RN,\ OCII

~TUll!

N T LIT II:HATL'H

invandrarproblematik 404 invandrarskap 404, 406 invandrartäta bostadsområden 302-303 invandring 130 invandringsbestånd 179 invandringsflöden 179 invandringstopp 177 invandringsöverskott 179 irreguljär migration 212 isolering 401 jakt- och fiskerättigheter 167 jämställda familjer 384 kapitalism 109, 113 kategorier 151 klass 323 klassperspektiv 375 kollektiva rättigheter 83, 85 kolonialism 160 kommunikationsproblematik 405 konfliktmönster 385 kontraktsarbetare 108 kontrollteori brottslighet 325 krigsvägrare 204 kristdemokratisk 112 kronologiska perspektiv 6o kroppen 63 kulturalistisk 302 kultur annorlunda 404-405 kulturanpassning 406 kulturell autonomi 167 kulturell integritet 168 kulturellt annorlunda 403 kulturkonflikter brottslighet 321 kulturkrock 389, 393

"' J.I)RIXI TAK NA !lCII STUIHNTI.ITTERATUR

kulturrelativism 84 kvotflyktingar 228 könsperspektiv 370 könsrelation 378 Landsförbundet Svenska Samer 157 liberalism 82 likabehandling 143 likhetsliberalism 82 Luciabeslutet 208 lågstatusyrken u8 Maastrichtfördraget 115, 126 makt 23, 31, 37, 45, 49 maktfördelning 380 maktförskjutning 385 maktordning 304 maktresurs 381 marginalisering 111, 130-131, 167 marginalsituation 65 marknadsekonomi 125-126 markörer 27-28, 30 massflykt 224 massutvandring 175 masterstatus 326 medborgarskap 42, 45, 48-49, 108, 110, 116, 125-126, 129-130, 132, 320 medborgarskapsteori 130 medborgerliga rättigheter m, 113, 131 migrantarhetare 108, u8 migration 129 Migrationsverket 234 minoritetsspråk 165 missnöjespolitiker 127 modernistisk 130 monokulturalistisk 87 motkraft 304 multikulturalism 87, 122 mångetnisk 130

413

mångetnisk välfärdsstat 131 mångfald 23, 4S-47. 49, 111, 130-132 mångkulturalism 82, 2S3 nation 24-2s, 33, 3s-36, 47, 12S, 249, 2S2 nationalism 127, 2so, 2S2 nationalstat 32-34, 36, 47, 49, 2S3 nationell identitet 127 nationell minoritet 16s nationsbyggande 36-38 naturalisering 190 Nordiska Samerådet 1S6 normalisering 1S2 ny-fascistisk 127 nyliberal 129 ojämlikhet 83, 111 omfördelning 126 paradigmatiska perspektiv 6o passing 66 Pen, Le 127 politisk flykting 221 populistisk 107, 127 postkoloniala identiteter ss preferensdiskriminering 280 primordialism 26-28 proletariat 108 ras 2S, 41-42, 128 rasism 107, 110-111, 118-119, 128 rational-choke 28 relationelit synsätt 306 renskötselrätt 161 representation so representationsproblem 2S62S8 reservera 266

414

rädsla brott 327 rättviseparadigm 91 rötter 6o Samefolkets Egen Tidning 14S samerättsutredningen 1S9 samerörelsen 143 Sametinget 162 sametingsutredningen 168 samiska rättigheter 143 samisk identitet 147 samisk kultur 143 sammanhållning 24, 33, 4S-47• so Schengenavtalet 202-203 segregation 298 segregationsprocess 299 segregerade bostadsområden 299 självbestämmande 139 självrapporterande undersökningar 31S självstyre 168 Sjöbopartiet 206 Skattefjällsmålet 1S8 skyddsbehövande 223 socialdemokratiska välfärdstraditionen 112 social dimension 119, 132 social exkludering 109, 111-117, 119-120, 130, 366 social exkludering/inkJudering 117 social inkJudering 132 social isolering 401-402 social kategorisering 393-396, 403 social konstruktion 393, 40S social konstruktionism 61 socialkonstruktivism 394 socialpolitik 127 social rättighet 114

"' F!lllFATI ARNA O C: Il >TUili.NTI.IT l ERATUll

social solidaritet 125 socialt medborgarskap 113-114, 130 spansktalande äldre 402 SSR 150 stabil patriarkalfamilj 382 stam 25-26, 39 statens invandrarverk 221 statistisk diskriminering 280 statsbildning 36, 38-39 stereotyp 154 stigma 117 stigmatisering 117 storstadssatsningen 303 strainteorin 325 strukturalistiskt perspektiv 301 stämplingsperspektivet brottslighet 325 svenska debatten om invandrare 404 Svenska Samernas Riksförbund 150 svenska äldreomsorgen 402 svenska äldrevården och omsorgen 393, 405 symbolisk interaktionism 57 sysselsättning 128, 132 sysselsättningsgrad 190 sysselsättningspolitik 127 särlagstiftning 153 särskilda behov 398, 402-403 tematiska perspektiv 6o thirdspace 306 tillfällig asyllag 214 tillfälligt skydd 225 tjänsteekonomi 131 trafficking 108 tredje vägen 116 tvångsförflyttning 148

,, FORLUTARNA OCII STUIII:NTI.ITTERATUR

UNESCO 166 UNHCR 220 universalism 122 universell rättighet 115 urfolk 139 USA 110, 121, 124 utanförskapsområde 299 utestängning 251, 261 utländsk medborgare 396 utlänningslag 220 utsatthet för brott 327 utvandrare 181 utvisning 222 vård och omsorg 396 vård och omsorgsplanering 393 välfärd 108, 117 välfärdsinstitution 129 välfärdspolitik m välfärdsstat 116, 126, 129-130, 132 återvandrare 182 återvändande 210, 234 äldre finländare 399, 401 äldre från Mellanöstern 399 äldre greker 400 äldre invandrare 393, 396-397, 399-402,405 äldre italienare och assyrier 401 äldre med invandrarbakgrund 395 äldreomsorgspolitik 398 överrepresentation brott 314 övriga skyddsbehövande 211

415