Trälarna i landskapslagarnas samhälle Danmark och Sverige [PDF]

Zitiervorschau

Acta Universitatis Upsaliensis Studia Historica Upsaliensia 58 Utgivna av Historiska Institutionen vid Uppsala universitet genom Sven A Nilsson, Sten Carlsson och Carl Göran Andræ TRÄLARNA I LANDSKAPSLAGARNAS SAMHÄLLE Danmark och Sverige av Clara Nevéus, fil lic av Södermanlands-Nerikes nation Die Sklaven in der Gesellschaft der Landschaftsrechten. Dänemark und Schweden. Mit deutscher Zusammenfassung. Akademisk avhandling, som för avläggande av filosofie doktorsexamen kom­ mer att offentligen försvaras å universitetets lärosal IX, Uppsala, fredagen den 10 maj 1974 kl 10. Abstrakt

Die rechtliche und soziale Stellung, die der Unfreie — der þræll und der fostre — nach den überlieferten schwedischen und dänischen Landschaftsrechten und Urkunden einnahm, wird hier dargestellt. Im Prinzip wird das gesamte zugängliche Material und — womöglich — jeder Rechtsgebiet für sich behandlet (Kapitel C—H). Es wird versucht, auf Grund der behandelten Quellen und dazu der Rechtstexte aus Norwegen, ein Bild von der rechtlichen Institution der Sklaverei im Norden während des frühen Mittelalters zu geben (J). Die Kapitel K und L sind Spezialstudien, die nur schwedisches Gebiet betreffen. Jenes behandelt die Abschaffung der Sklaverei, dieses die soziale und rechtliche Stellung der freien Besitzlosen während und nach der Schlussphase der Skla­ verei.

ISBN 91-554-0147-3

210 pp

Acta Universitatis Upsaliensis

Studia Historica Upsaliensia 58 Utgivna av Historiska Institutionen vid Uppsala universitet genom Sven A Nilsson, Sten Carlsson och Carl Göran Andrae

Clara Nevéus

TRÄLARNA i landskapslagarnas samhälle Danmark och Sverige

Uppsala 1974

Doktorsavhandling vid Uppsala universitet 1974

ISBN 91-554-0147-3 Copyright Clara Nevéus Printed in Sweden by Tofters tryckeri ab Östervåla 1974

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord s 7 Inledning s 9 A. Källmaterial och m e to d .................................................. s 14 Lagarna s 14 Urkunderna s 23

B. T erm er................................................................................ s 26 Nordiska s 26 Latinska s 28

C. Träldom enligt danska landskapslagar och urkunder s 29 Danska landskapslagar s 29 1. Trälar 29 Funktion s 29 Kategorier s 29 Socialt s 36 Straffrättsligt s 38 2. Förutvarande trälar s 46 Danska urkunder s 51 Sammanfattning s 52

Rekrytering s 33 Civilrättsligt s 45

D. Träldom enligt gutalagen................................................ s 54 1. Trälar s 54 Funktion 54 Kategorier s 55 Socialt s 56 Straffrättsligt s 60 2. Förutvarande trälar 65 Sammanfattning s 66

Rekrytering s 55 Civilrättsligt s 65

E. Träldom enligt västgötalagarna...................................... s 68 1. Trälar s 68 Funktion s 68 Kategorier s 69 Socialt s 72 Straffrättsligt s 75 2. Förutvarande trälar Ättledda s 80 Frälsgivar s 83 Sammanfattning s 84

Rekrytering s 70 Civilrättsligt s 79

F. Träldom enligt Östgötalagen.......................................... 1. Trälar 87 Funktion s 87 Kategorier s 87 Socialt s 94 Staffrättsligt s 96 2. Förutvarande trälar 102 Av fränder utlösta; ättledda s 102 Fostrar s 105 Sammanfattning s 112

s 87

Rekrytering s 90 Civilrättsligt s 101

G. Träldom enligt Svealagarna.......................................... s 113 1. Trälar s 113 Funktion s 113 Kategorier s 114 Socialt s 119 Straffrättsligt s 121 2. Förutvarande trälar s 128 Ättledda, frigivna och fostrar s 128 Sammanfattning s 131

Rekrytering s 116 Civilrättsligt s 126

H. Ofria i fastlandssvenska u rk u n d e r.............................. s 132 J. Nordisk träldom under äldre m e d e ltid ...................... s 139 1. Trälar s 139 Funktion s 139 Kategorier s 140 Socialt s 143 Straffrättsligt s 143 2. Förutvarande trälar s 150 Ättledda, boledda s 150 Frälsgivar och fostrar s 151 Sammanfattning s 155

Rekrytering s 141 Civilrättsligt s 149

K. Träldomens avveckling i Sverige.................................. s 158 L. Fria egendomslösa enligt svensk m edeltidsrätt.......... s 166 S lu to rd .................................................................................... s 179 Exkurs: Trälarnas n a m n ...................................................... s 181 Bilaga: Utdrag ur urkunder med belägg för ofrihet . . . . s 182 Zusam m enfassung................................................................ s 190 Sakregister.............................................................................. s 204 Käll- och litteraturförteckning .......................................... s 205

FÖ RO RD

Professor Sten Carlsson ledde mina licentiatstudier. Sedan dessa avslutades, har han begagnat varje tillfälle att påminna mig om att mitt ämne var värt en behandling i tryck. Utan denna uppmuntran hade denna avhandling inte kommit till. Under alla stadier av arbetet har jag åtnjutit hans välvilliga kri­ tik. Detta har haft stor betydelse för såväl innehåll och disposition som de­ taljer. Professor Sven A Nilsson har varit vänlig att läsa hela avhandlingen i manuskript. Tack vare hans skarpa blick och konstruktiva kritik har jag fått tillfälle att genom omredigering och förtydliganden på flera viktiga punkter förbättra min framställning. — Även professorerna Gösta Hasselberg och Carl Göran Andræ har läst delar av manuskriptet och givit mig värdefulla råd och synpunkter. Docent Kurt Ågren har under flera år lett specialseminariet för medel­ tidshistoria. Den stimulans en avhandlingsförfattare kunnat få i denna krets har varit avsevärd. Kurt har också varit min handledare under doktorand­ tiden. Ofta har han med kort varsel fått svårlästa utkast att begrunda; alltid har han varit redo att med gott humör och flödande uppslagsrikedom analy­ sera, diskutera och korrigera. — Bland kamraterna i medeltidsgruppen vill jag särskilt nämna filosofie kandidaterna Karl S Andersson och Thomas Lindkvist, som hjälpt mig med korrekturläsning. Gudrun Ericson, mångkunnig assistent på Historicum, har trots uteblivna typer och andra svårigheter alltid lika glatt omvandlat krångliga koncept till tryckbara manussidor. Fru Margot Runeby och doktorand Marlis Nay har lagt ned mycken möda på den tyska sammanfattningen. Min kollega, förste arkivarien fil dr Stefan Söderlind har med sedvanlig noggrannhet granskat mina översättningar från latinet och förlänat dem en korrekt språkdräkt. Jag har förmånen att ha en historiker i familjen. Med honom, Torgny Nevéus, har jag haft otaliga givande diskussioner. Han har också givit mig prak­ tisk hjälp på många sätt och visat en på egen erfarenhet grundad aldrig svi­ kande förståelse för en doktorands problem. — Min mor, fru Greta Bager, har givit mig stöd och uppmuntran under alla år. 7

Mina chefer på riksarkivet har trots en pressad personalsituation generöst givit mig den tjänstledighet, som varit nödvändig för slutförandet av detta arbete. En doktorsavhandling är inte en kvinnas verk, inte ens när ämnet som i detta fall är fristående och saknar anknytning till något forskningsprojekt. Här har nämnts en lång rad personer, som har del i avhandlingens förtjäns­ ter. För detta tackar jag dem alla. Ansvaret för dess brister vilar på mig själv. Uppsala i mars 1974. Clara Nevéus

8

IN LE D N IN G

Uppslaget till denna avhandling fick jag omkring år 1960 i Gösta Hassel­ bergs innehållsrika studie om träldomens upphörande i Sverige. Hans över­ siktliga presentation av det fornsvenska träldomsinstitutet gör inte anspråk på att vara uttömmande. Det åtföljs emellertid av ett påpekande, att en un­ dersökning av landskapslagarna med hänsynstagande även till annat nordiskt material skulle kunna ge ”en ganska nyanserad bild av träldomsinstitutet i Sverige”. ”Träldom enligt svenska landskapslagar och diplom” kom därför att bli titeln på min licentiatavhandling. Den framlades 1963. Redan då var det min förhoppning att få återvända till ämnet och då behandla det nor­ diska träldomsinstitutet i dess helhet. Då tillfället kom, stod det emellertid snart klart, att ämnet omfattar ett så stort rättsligt, socialt och ekonomiskt komplex, och att det har en sådan utsträckning i tid och rum, att endast en mindre del därav kunde rymmas inom ramen för en avhandling, som kunde publiceras inom rimlig tid. Det föreföll mig då mest angeläget att framlägga en utförlig presentation av trälrätten sådan den framställes i de danska och svenska landskapslagar­ na, kompletterad med det urkundsmaterial, som direkt berör träldomsinsti­ tutet i dessa båda riken. Norge och Island har alltså förbigåtts, bl a med hänsyn till att här finns ett rikt källmaterial av helt annan karaktär, saga­ litteraturen. Med genomgången av det danska och svenska materialet som bakgrund och med norskt lagmaterial som jämförelse har jag emellertid vågat skissera hur det nordiska träldomsinstitutet bör ha tett sig under äldre medeltid. Träldomens avveckling och dess rättsliga och sociala betydelse för dem, som under och efter avvecklingen kom att fylla de ofrias funktioner, har också förefallit viktig att belysa; här har jag måst begränsa mig till ett par studier från svenskt rättsområde. I den mån agrarhistoriska och ekono­ miska frågor berörs bygger jag på andras framställningar. Ytterligare forsk­ ning på dessa områden torde krävas, innan trälrättens eventuella inverkan på landbornas och de självägande böndernas ställning kan utredas. Den enda större monografien om träldomen i Sverige är Calonius’ De prisco 9

in Patria servorum jure (Åbo 1780—1793).1 Från senare tid finns någ­ ra smärre uppsatser, i synnerhet om träldomens upphörande.2 Träldomen i Norge har för drygt 100 år sedan behandlats i ett utförligt arbete av Gjessing. Det finns även några äldre sammanfattande framställningar av träldo­ men i Norden.3 När det gäller Danmark finns ingen monografisk framställning. Trälarna har emellertid presenterats ganska utförligt i P J Jørgensens danska rätts­ historia. Dessutom skildras deras förhållanden temperamentsfullt i Niels Skyum-Nielsens år 1971 utgivna rikt dokumenterade verk Kvinde og Slave, som utgör en bred skildring av Danmarks historia under perioden 1085— 1250 med särskild hänsyn till ”det fortiede flertal” — fattiga, sjuka, gamla och svaga. Träldomen i Norden väckte tidigt de tyska rättshistorikernas intresse (Maurer, Amira m fl). Detta inriktades emellertid huvudsakligen mot NorgeIsland och var strängt rättshistoriskt till sin karaktär. I modernare forskning utanför Norden har jag endast funnit ämnet berört i några smärre undersök­ ningar av marxistiska historiker.4 För dessa har ju slavsamhällets övergång i feodalstaten länge varit ett viktigt problem, eftersom det är en hörnsten i den marxistiska historieteorien. Både marxister och andra moderna forskare har emellertid hittills huvudsakligen sysslat med slaveriet under antiken och inom det västromerska riket och de stater, som bildades på dess ruiner. En utomordentligt inspirerande översikt finns i den 1944 avlidne fransmannen Marc Blochs uppsats Comment et pourquoi finit l’ésclavage antique?5 Den belgiske historikern Verlindens stort upplagda L’ésclavage dans 1’Europe médiévale, vars första del — som behandlar Iberiska halvön och Frankrike — utkom 1955, har tyvärr inte fullföljts. Dess tredje del skulle bl a behandla de germanska staterna. Både Bloch och Verlinden understryker slaveriets fortlevande långt efter antikens slut. Detsamma gäller den västtyske rätts­ historikern Nehlsen, vars Sklavenrecht zwischen Antike und Mittelalter ut­ kom med ett första band år 1972. Det behandlar slavarnas rätt enligt östoch västgotiska, frankiska och langobardiska rättsuppteckningar och påvisar 1 Verket finns även i svensk översättning av J W Liffman 1836. — Calonius’ arbete saknar ett planerat avslutningskapitel om träldomens upphörande. 2 Landtmansson, Träldomens sista skede i Sverige, 1897, Henning, Träldomens för­ svinnande och de svenska landskapslagarna, 1930, Ahnlund, Träldomens dödsår i Sve­ rige, 1935. 3 Estrup 1823, Eriksen 1861—62, Sommarin 1917. 4 Piekarczyk 1961, Gurevitj 1963, Kovalevskij 1971. 5 Senast tryckt i Mélanges historiques. Tome I. 1963.

10

ett tidigare förbisett beroende av romersk provinsialrätt. Verkets rättshistoriska uppläggning har inte hindrat, att sociala och samhällsekonomiska syn­ punkter behandlas ganska utförligt. Ett andra band planeras; det kommer att bygga på rättsuppteckningar från områden under frankiskt herravälde men med huvudsakligen germansk befolkning. För min undersökning hade det varit av betydelse att ha tillgång till detta arbete. Nu har jag i stort sett avstått från jämförelser med kontinental germansk rätt, eftersom jag är hän­ visad till äldre, spridda verk, som kanske snart är föråldrade. Rent allmänt brukar den medeltida trälen i Norden betecknas som ofri. Det krävs omfattande forskningar innan man kan ge en mera preciserad definition av vad trälens ofrihet innebar. Ett syfte med denna undersökning är att skapa underlag för en sådan. Landskapslagarnas skede i Norden, i stort sett 1200-talet, sammanfaller med det fullt utbildade feodalsamhällets tid på kontinenten. Där fanns få slavar i klassisk mening. Det lägsta skiktet i samhället bestod i stället av livegna bönder, som hade ringa personlig frihet, och vilkas ekonomiska oberoende var starkt kringskuret.6 Man har sett böndernas ofrihet som följ­ den av en ekonomisk, politisk och social utveckling, där tidigare slaveri, träldom, varit en av komponenterna. En undersökning av träldomen i Norden bör därför kunna vara av betydelse för kommande forskningar om bönder­ nas ställning inom detta område och för jämförande studier rörande feoda­ lism i Norden och utomlands.7 Äldre medeltid har länge attraherat skönlitterära författare, inte minst så­ dana, som skrivit för barn och ungdom. Trälar figurerar ofta i dessa fram­ ställningar. Författare som kan nämnas i detta sammanhang är Verner von Heidenstam, Jan Fridegård, Frans G Bengtsson, Vilhelm Moberg, Dag­ mar Edqvist, Helmer Linderholm, Albert Olsson och Viktor Viktor. Från danskt håll kan nämnas barnboken ”Trälens son” av Johannes Bech, den första i en serie på fyra, vilken utkom på 1930-talet, och — naturligtvis — Johannes V Jensen. Holger Arbman har skrivit ”Slode, slavpojken” — en illustration av Pirennes teser om den europeiska handeln under vikingatiden, avsedd för 10-åringar. Det senaste exemplet — men säkert inte det sista —

6 Mitteis 1948, s 289 ff, Duby 1962, s 526 ff, Amira-Eckhardt 2 1967, s 31 ff. 7 En sådan undersökning har också efterlysts av bl a Piekarczyk, s 193.

11

är Sven Wernströms ”Trälarna”, som kom ut 1973. Detta verk, som i prin­ cip är troget tillgängliga källor, är också ett exempel på den uppmärksamhet, som under senare tid kommit trälarna till del inom marxistiska kretsar. Om det visar sig, att denna avhandling kommer att läsas av någon, som genom litteraturen kommit att intressera sig för äldre medeltid eller som vill referera till trälarna och deras herrar i den aktuella debatten, har den i mina ögon fyllt en viktig funktion. Hasselberg har påpekat, att flera av dem, som tidigare behandlat träldomsinstitutet, har sökt konstruera fram ett någorlunda enhetligt fornsvenskt eller fornnordiskt system med material ur de olika lagarna och andra källor. Även om provinsiella särdrag och olika utvecklingsstadier därvid påpekats, ger en sådan metod lätt en skev bild, eftersom landskapslagarna — som visserligen ofta är starkt influerade av varandra — dock hade var sitt avgränsade giltighetsområde och ofta skiljer sig på avgörande punkter. Särskilt olämpligt är förfaringssättet, då undersökningen gäller ett institut, vars betydelse är avtagande, varför redan lagarnas olika ålder eller snarare ålderdomlighet ger anledning till skillnader. Avhandlingens disposition har uppgjorts med hänsyn till dessa faktorer. I ett inledande kapitel presenteras det huvudsakliga källmaterialet med en utförlighet, som sannolikt verkar överdriven för dem, som tidigare sysslat med vetenskapliga framställningar av nordisk medeltidshistoria, men som jag ansett motiverad med hänsyn till andra tänkbara läsare. Här bygger jag till allra största delen på andras forskningar. I följande kapitel förklaras ord och termer i källorna, som rör själva träldomsinstitutet. Eftersom det i den löpande texten förekommer många andra termer, som är främmande för modernt språkbruk eller som har en annan betydelse än den vi är vana vid, har ett alfabetiskt sakregister upprättats, där hänvisning finns till den sida, där en förklaring står. Efter dessa inledande kapitel följer en systematisk avdelning, kapitlen C—H, där ”trälrätten” inom olika rättskretsar presenteras. I princip redo­ visas allt material i de föreliggande källorna och jämförelser mellan olika rättskretsar görs endast undantagsvis. Av skäl, som sedermera skall fram­ föras, har de danska lagarna hållits samman och behandlats i ett gemen­ samt kapitel, där även de danska urkunder, som nämner ofria, medtagits. På samma sätt har trälrätten i Svealand behandlats i ett kapitel. De svenska urkunderna, som inte restlöst kan fördelas på de olika lagsagorna, redovisas i ett särskilt avsnitt, H. Till detta hör en kort exkurs om trälarnas namn. För att underlätta jämförelser har dessa kapitel fått en enhetlig inre 12

disposition. Till att börja med har vart och ett indelats i två underavdelning­ ar för trälar respektive förutvarande trälar. I den första har inledningsvis samlats de notiser, som ger antydan om de ofrias sysselsättning, under rubri­ ken funktion. Därnäst presenteras särskilda kategorier ofria. Nästa avsnitt behandlar trälarnas rekrytering. Under rubriken socialt har samlats uppgifter om trälens förhållande till sin ägare och de frias syn på dem, som var bund­ na i träldom. Här kommer också in notiser, som illustrerar trälens egenskap av förmögenhetstillgång för ägaren, liksom resonemang om trälens ekonomis­ ka värde. Flertalet av lagarnas bestämmelser om trälar tillhör straffrätten. De redovisas i ett avsnitt straffrättsligt med underavdelningar för brott mot och brott av träl. Slutligen följer ett avsnitt civilrättsligt, som behandlar trä­ lens juridiska kompetens. I avdelningen förutvarande trälar tas dels upp de sätt, på vilka en träl enligt respektive lag kunde vinna en högre eller lägre grad av frihet, dels den sociala och juridiska ställning, som den sålunda ”frigivne” kom att inta i samhället. Underrubrikerna i denna avdelning växlar med de termer, som används i den behandlade lagen. Avhandlingens nästa del, kapitlen J—L, är snarast kronologiskt uppbyggd. I dess första kapitel görs ett försök att presentera det nordiska träldomsinstitutet under äldre medeltid, före de bevarade lagarnas tid. Den inre dispo­ sitionen i detta kapitel överensstämmer med den, som använts i de syste­ matiska avsnitten. Sist följer ett par studier från svenskt område; dels an­ gående träldomens avveckling, dels angående de fria egendomslösa och deras rättsliga och sociala ställning under och efter träldomens avveckling. I en bilaga publiceras utdrag ur de dokument, som nämner ofria, tillsammans med översättning till modernt språk.I I den löpande texten citeras lagställen normalt efter de tolkningar, som numera finns att tillgå, medan originaltexten, om så ansetts nödvändigt, cite­ ras i en not. Hänvisningar till lagtexterna sker i enlighet med det system, som tillämpas i Svenska landskapslagar. — För att förstå bötestaxor mm bör man känna till, att 1 marker i silver eller penningar motsvarar 8 örar och att 1 öre innehåller 3 örtugar.

13

A. KÄLLMATERIAL OCH METOD

Lagarna De danska landskapslagarna är tryckta i Danmarks gamle Love, en modem kritisk utgåva, som påbörjades 1920. I första bandet ingår förutom de forndanska texterna till Skånelagen — inklusive kyrkorätten — även Andreas Sunesons version av lagen och en översättning av denna latinska text till modem danska av Jørgen Olrik. Den enda vetenskapliga utgåvan av skånska stadsrätten är fortfarande Schlyters.1 I Danmarks gamle Love på Nutids­ dansk, bd 1—3, 1945—1948, av Erik Kroman och Stig Iuul finns kommen­ terade översättningar till modem danska av samtliga danska landskaps­ lagar. I serien Sweriges Gamla Lagar utgav C J Schlyter med början år 1827 på ett förträffligt sätt alla svenska medeltidslagar efter samtliga då kända handskrifter. Utgåvan avslutas med en ordbok, som sammanför och kom­ pletterar de glossarier, som åtföljer varje band.2 — Den första fullständiga översättningen till modernt språk av de i verket ingående landskapslagarna finns i serien Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar (SLL), som utkom under tiden 1933 till 1946, verkställd av Å Holmbäck och E Wessén. Är 1962 utgav samma författare en nusvensk tolkning av Magnus Erikssons landslag i Rättshistoriskt bibliotek, och år 1966 följdes denna av en motsvarande tolkning av Magnus Erikssons stads­ lag. Gutalagen intar i viss mån en särställning. Såväl dess gutniska som dess tyska och danska versioner utgavs av Schlyter år 1852. Han bifogade över­ sättning till modern svenska av den gutniska texten. Dessutom finns lagen tolkad till nusvenska i SLL, bd 4 (1943), och till modem danska i Guterlov og Gutersaga av Lis Jacobsen (1910). — Även äldre Västgötalagen har

1 SGL bd 9 (1859). * Det första bandet, som innehåller Västgötalagarna, utgavs tillsammans med H S Collin.

14

tidigt blivit tolkad och kommenterad. I denna avhandling har översättningar av Otman, Sjöros och Beckman använts vid sidan av SLL.3 Främst genom sina litteraturanvisningar och sina sakliga och språkliga kommentarer är de moderna tolkningarna en utmärkt introduktion till studiet av lagarna. Den presentation, som här skall ges av det utnyttjade lagmateria­ let, bygger huvudsakligen på inledningar och kommentarer till ifrågavarande lag i dessa. Härvid är att märka att Skånelagen behandlats både av KromanIuul och av Holmbäck-Wessén. Skånes lag är känd i två versioner, dels den på forndanska avfattade Skånelagen (SkL), dels ärkebiskopen Andreas Sunesons latinska bearbet­ ning (AS), den s k parafrasen. Båda härstammar från början av 1200-talet och är inte yngre än 1216. Det finns även äldre och yngre tillägg. — SkL är bevarad i många handskrifter, varav den äldsta från mitten av 1200talet. Något yngre är den äldsta av de 4 bevarade handskrifterna av parafra­ sen. Den skånska kyrkorätten (SkKk) överensstämmer nästan helt med den Själländska (SjKk), som utfärdades 1171, och torde vara ungefär sam­ tidig med denna. Den har bevarats som ett tillägg till SkL i praktiskt taget samtliga handskrifter av denna, bl a i de äldsta.4 Det finns också en medel­ tida skånsk stadsrätt bevarad (SkSt). Denna anses vara något yngre än SkL och ursprungligen avsedd för Lund. Äldsta handskriften är från senare delen av 1300-talet.5 SkL anses ha utgått från en krets av lagkunniga män på det skånska lands­ tinget. Andreas Sunesons parafras är synbarligen tillkommen för att rikta den lärda världens uppmärksamhet på ”det smukke Lovarbejde”.6 Den är av stort värde för vår förståelse av rätten, eftersom den ännu oftare än SkL ger upplysningar om förändringar och vid flera tillfällen framhåller, att det finns delade meningar om hur vissa ärenden skall behandlas. Skånelagens giltighetsområde var Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Från Själland7 finns två rättssamlingar som av ålder kallas Valdemars sjællændske Lov respektive Eriks sjællændske Lov (EL). Av den förra

3 Otman 1883, Sjöros 1923 och N Beckman, 1924. 4 SLL 4 s XXXIII ff. För dateringen L Weibull 1943. Den skånska kyrkorätten är äldre, dock ej från tiden före 1167. 5 SLL 4, s XL ff. 6 Kroman-Iuul 1, s IV. 7 Kroman-Iuul 1, s V—XI. (Om själlandslagarna.)

15

finns dessutom tre versioner, kallade ”Arvebog og Orbodemaal” (VL A & O), Ældre Redaktion och Yngre Redaktion (VLæR respektive VLyR). Äldst av alla är Arvebogen, som endast är känd från sena skånska hand­ skrifter, eftersom den kommit att överföras till Skåne och där brukats vid sidan av SkL. Den anses härstamma från slutet av 1100-talet och synes ha upptecknats av någon form av kommitté. Sedan järnbörden som bevismedel i enlighet med ett påvligt påbud år 1215 avlösts av nämnd har den revide­ rats av en enskild person. Resultatet är den äldre redaktionen. Denna lag innehåller förutom de avsnitt som behandlas i Arvebogen även ett större kapitel om dråp och ett flertal kapitel ur SkL, särskilt rörande familjerätt, bl a s k flatföring, landborätt och egendomsrätt. Den yngre redaktionen utgör endast en lätt överarbetning av VLæR med undantag av två större kapitel, som tillfogats i slutet. Det ena behandlar stöld och det andra utgör den s k ”Trælleretten” i kapitel 86. I den motsvarande yngre redaktionen av den Själländska kyrkorätten finns en ändring från år 1241 medtagen, vilket gör, att man daterar hela redaktionen till tiden efter detta år. — VLyR är be­ varad i flera handskrifter från omkring 1300, medan den äldsta fullstän­ diga handskriften av VLæR är från omkring 1400. Ett par brottstycken, som är ca 100 år äldre, finns dock. Upptecknaren av Eriks Själländska lag har av allt att döma känt till VLæR och han har sett som sin uppgift att supplera bestämmelserna i denna lag. De båda lagarna behandlar därför mycket sällan samma saker. — Eriks lag har bevarats tillsammans med handskrifter av VLyR, bl a från omkring 1300. Den äldre Själländska kyrkolagen (SjKk) är daterad år 1171. Den finns i två versioner, Ældre och Yngre Redaktion. Man antar, att en variant svarande mot Arvebogen också har funnits. Denna skulle ha stått SkKk nära. Jyske lov är försedd med kunglig stadfästelse, daterad år 1241. Några skriftliga förlagor till JL är inte kända, men utgivarna av DGL förutsätter såsom självklart, att sådana funnits.8 Redaktörerna har sannolikt känt till SkL. — Flera handskrifter från omkring år 1300 är bevarade. JL gällde på hela Jylland, på Fyn och på öarna söder därom.9 Gutalagen har förmedlats till vår tid genom fyra olika handskrifter. Äldst är B 64 (KB), vilken även innehåller Gutasagan (GS), en inhemsk traditions8 DGL 2, s II, CXVI ff. 9 Kroman-Iuul 1, s XI—XIII, XIX, XX.

16

källa. B 64 har nedtecknats vid 1300-talets mitt. Den representerar dock innehållsmässigt en yngre redaktion än AM 54 4:o (KB, Köpenhamn), vil­ ken skrivits så sent som 1587 efter en nu förlorad förlaga från år 1470.1 På andra förlagor än dessa båda på forngutniska bygger en tysk översättning av lagen — och sagan — från år 1401 (här kallad tyGL; KB B 65) och en ganska dålig dansk översättning (daGL, AM 55 4:o, KB, Köpenhamn), som torde ha tillkommit vid 1400-talets slut och som är bevarad i en avskrift från mitten av 1500-talet. Samtliga bestämmelser som gäller trälar återfinns i GL:s äldre del, som med vissa undantag anses omfatta kapitel 1—47. Denna del av lagen torde liksom GS första gången ha nedtecknats omkring år 1220, och då förmod­ ligen på initiativ av ärkebiskopen Andreas Suneson.2 Västgötarnas lag torde tidigast ha nedtecknats genom lagman Eskil på 1220talet.3 Äldst av de bevarade handskrifterna är ett fragment på två blad,4 som kan härröra från denna tid, och i varje fall inte är yngre än 1250talet. Av den äldre Västgötalagen (VgL I) finns i övrigt endast en medel­ tida handskrift, B 59, som torde ha tillkommit på 1280-talet. Det är sanno­ likt, att den i stor utsträckning grundar sig på lagman Eskils uppteckning, även om man vet, att vissa ”hedniska bruk” borttagits ur lagen under mellan­ tiden. Spår av hedendom, t ex ed vid ”gudarna” kvarstår dock ännu i VgL I. — En ny mera utförlig redaktion, yngre Västgötalagen (VgL II) tillkom mellan 1281 och 1300. Den har mest fullständigt bevarats till vår tid genom handskriften B 58 från omkring 1350. Där finns förutom den sammanhängande i balkar och flockar indelade framställningen några tilllägg, additamenten, som måste vara senare tillkomna. — Vissa partier av VgL II jämte bestämmelser ur andra, någon gång okända källor, finns i ett par uppteckningar, äldre än B 58, nämligen Lydekini excerpter (VgL III) från omkring 1300 och Vidhemsprästens anteckningar (VgL IV) från om­

1 Schlyters utgåva utgår från B 64. Det är att märka, att tillägg ur AM 54 4:o, som han publicerade som ”additamenta”, oftast utgör ursprungliga, här väsentliga delar av texten. — Pipping har fullständigt utgivit AM 54 4:o i Gotländska studier (1901) och därefter en kritisk text på grundval av båda de gutniska texterna (Gutalag och Gutasaga jämte ordbok 1905—07). 2 SLL 4, s LXXI, 297 och 313 ff. Här refereras till ett brev från 1220—1223 (DS 832) av AS enligt vilket gutarnas lag borde upptecknas. Gutasagan är skriftfäst senare än lagen. Den måste dock vara äldre än 1226. 3 SLL 5, s XI ff. Gäller hela detta stycke. 4 KB, signum B 193. Detta har utgivits av O v Friesen 1904. 2 -C la ra Nevéus 7502-47

17

kring 1325, vilka båda skrifter av ägaren till B 59 sammanfogats med denna för att hålla den aktuell. Västgötalagens giltighetsområde har varit Västergötland och Dalsland samt Nordmarks härad i Värmland och Mo härad i Småland.5 Östgötalagen6 (ÖgL) anses i sin nu kända form ha redigerats omkring år 1290, möjligen av Bengt Magnusson, vilken är känd som lagman i Östergöt­ land under tiden 1269— 1294.7 Den har emellertid troligen redan dessför­ innan varit upptecknad; detta synes framgå dels av ett diplom från 1279, dels av dess jämförelsevis högt utvecklade systematik. — Även i ÖgL finns många ålderdomliga partier. Ett uttryck i J 10, som sannolikt bevarats tack vare allitterationen, måste ha utformats under heden tid8 och kyrkobalkens början avser den allra första kristna tiden. Den enda fullständiga medeltida handskriften av ÖgL är från mitten av 1300-talet. Viktig är också Jonas Bureus’ utgåva från år 1607, som byg­ ger på en nu förlorad kodex, sannolikt äldre än den bevarade. Dessutom finns fragment av flera medeltida utskrifter. Östgötarnas lagsaga omfattade förutom Östergötland även delar av Små­ land, sannolikt hela detta landskap utom Tiohärad — Värend, Finnveden och Njudung — som hade egen lag, samt Mo härad, som räknades till Väs­ tergötland. Ölands lagman var på 1280-talet underordnad lagmannen i Ös­ tergötland. Om ölänningarna lytt under ÖgL vet vi däremot inte. Det enda, som bevarats av Smålandslagen eller snarare Tiohärads lag, är kyrkobalken. Den innehåller ingenting om trälar och kan därför helt förbi­ gås i detta sammanhang. Västgötalagama och Östgötalagen kommer i fortsättningen ibland att sam­ manfattas med termen ”Götalagarna”. ”Svealagarna” används på samma sätt som sammanfattande beteckning för de bevarade lagarna från Svealand, någon gång även Hälsingelagen.

5 Tengberg 1875, s 46. 6 SLL 1, s 3 ff. 7 Almquist 1954, s 274. 8 Flocken gäller värjande av klandrad jord: ”Nu bæri ængin fæst a fötær döþum: ock ængin til höghz at hemuld”. Efter kristendomens seger lades de döda inte längre i hög. Jfr SkL 3 ”höhae man” = hednisk man och ÖgL B 28:2 ”högha byr” = by från heden tid.

18

Av Upplandslagen (UL) finns 5 fullständiga handskrifter från förra hälf­ ten eller mitten av 1300-talet bevarade.9 Dessutom finns ett tryck från 1607, som återger en nu förlorad handskrift. Lagen inleds med ett stadfästelsebrev av konung Birger, daterat den 2 januari 1296. Enligt detta har lagen utarbe­ tats av en av konungen tillsatt kommitté av ”vittra” män från Upplands tre folkland — Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland — vilka tidi­ gare haft var sin lag. Den nya lagen, som godkänts av folklandens menig­ heter, uppges innehålla både gamla och unga beståndsdelar. Den påbjuds till efterlevnad i hela Uppland och Gästrikland. Åtminstone en av UL:s föregångare bland folklandslagarna måste ha haft skriftlig form. Olaus Petri har gjort ett utdrag angående prästarv ur en så­ dan handskrift. Det framgår också flerstädes av inre kriterier.1 UL kom att få ett starkt inflytande på de yngre Svealagarna. Bland dessa bör främst Södermannalagen (SdmL) nämnas. Den är stadfäst år 1327 i Magnus Erikssons namn. Södermanland hade dock redan före 1200-talets slut haft skriven lag. Omkring år 1300 har denna utsatts för revision på grundval av UL. Denna version av lagen (A) finns bevarad i en handskrift, B 53 på KB. På 1320-talet uppkom önskan om ny översyn. Denna företogs av en kommitté liknande den, som stod bakom UL, och resulterade i, att vissa kyrkliga krav tillgodosågs och att vissa regler ur den ”gamla” — nu förlo­ rade — lagboken återtogs. Denna variant av lagen (B) — med tillhörande stadfästelsebrev — finns bevarad i en mycket påkostad handskrift från tiden efter 1335 på det Kongelige Bibliothek i Köpenhamn. Den innehåller även vissa tillägg, gjorda efter stadfästelsen. SdmL visar relativt stor självständighet i förhållande till UL; den har egen balkindelning och bättre stilistisk utformning än UL.2 Västmannalagen (VmL) finns bevarade i tre 1300-talshandskrifter, B 55, 56 och 57.3 Den är svår att datera och kan strängt taget ha tillkommit när som helst mellan 1296 och 1347. Sannolikt har den redigerats av lagmannen, eventuellt med biträde av andra personer, utsedda av landskapstinget. VmL är starkt beroende av UL, vars innehåll och stilisering tydligen har upptagits vid varje tillfälle, då detta inte innebar något nytt i sak eller något, 9 SLL 1, s 3 ff. Gäller detta och följande stycke, 1 Se nedan, t ex s 121. 2 SLL 3, s XI ff. 3 SLL 2, s XXXII ff. Gäller detta och följande stycke.

19

som stred mot gällande äldre rätt. Överensstämmelser med UL kan — särskilt då DL också har motsvarande regler — bero på, att UL bevarat gammal, gemensam svearätt. Om ställen i VmL är unika eller endast har motsvarighet i DL är det å andra sidan sannolikt att det är de, som har bevarat äldre svearätt. UL kan då antas ha infört nya principer — eller möjligen redan tidigare ha haft en från Västmanland skild rättsuppfattning. Dalalagen (DL) är den mest ålderdomliga av Svealagarna. Den är bevarad en enda, något defekt och med många felaktigheter bemängd handskrift, B 54, från mitten av 1300-talet. Den ansågs länge vara en äldre variant av VmL och utgavs som sådan av Schlyter. Numera är det visat, att B 54 innehåller den lag, som gällt i landskapet Dalarna. DL är nedtecknad senare än UL men enl vedertagen uppfattning före 1327. Den är den av Svealagarna, som är minst påverkad av UL, men har även den upptagit en hel del ur denna lag.4 Även Hälsingelagen (HL) har bevarats till vår tid i endast en 1300-talshandskrift, B 49. Ett tryck från 1609 kompletterar denna på vissa punkter. Lagen har tillkommit efter 1319. Den utgör huvudsakligen en förkortad och för Hälsingland avpassad bearbetning av UL. Vissa partier är dock helt självständiga. HL har varit giltig i all svensk bygd norr om Gästrikland samt i Finland.5 Magnus Erikssons landslag (MEL) kommer att användas i ett avslutande kapitel. Den var avsedd för hela riket och utarbetades av en kommitté, som verkade omkring år 1347.6 Man vet, att den började tillämpas i olika lag­ sagor under 1350-talet och följande årtionden. En reviderad upplaga av lagen, som går under namnet Kristoffers landslag (KrL), påbjöds år 1442, men kom först år 1608 att helt ersätta den ursprungliga versionen. Först ge­ nom 1734 års lag blev den helt inaktuell. MEL bygger på stadgor, utfärdade av Magnus Eriksson och äldre folkungar, samt på landskapslagarna, främst UL, VmL och ÖgL. Den utgör slutpunkten i de unifieringssträvanden på det juridiska området, som pågått sedan senare delen av 1200-talet. Liksom landskapslagarna har MEL och KrL utgivits av Schlyter och översatts av 4 SLL 2, s XIII ff. — Om tidpunkten, se nedan, s 158. 5 SLL 3, s XLIII. 6 För detta och följande se Holmbäck i Inledningen till Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning.

20

Holmbäck-Wessén. MEL är bevarad i ett 90-tal handskrifter, varav de äldsta från mitten av 1300-talet. Om Magnus Erikssons stadslags (MESt) tillkomst vet man mindre, men den bör ha utarbetats under 1350-talet och är bevarad i handskrifter från denna tid.7 En viktig källa till lagen har den s k Bjärköarätten (Bj) varit. Den­ na stadslag hade ursprungligen gällt i Stockholm och tillkommit under slutet av 1200-talet. Dess enda fullständigt bevarade text ingår i samma hand­ skrift som VgL II, B 58, och är avsedd för Lödöse. En tolkning av Bj ingår i SLL 5, samma band som Västgötalagarna.8 JL, UL, SdmL, MEL och MESt är de enda av de här nämnda lagarna, som kan kallas lagböcker i modern mening. Termen innebär, att de är ut­ färdade av rikets högsta rättsliga instans, konungen, och att de avser att utgöra en systematisk framställning av all gällande rätt inom respektive lag­ saga. Emellertid har ingen av dem, särskilt inte UL, helt kunnat frigöra sig från sina förlagor, vilka liksom de bevarade landskapslagarna i övrigt haft karaktär av rättsböcker. Rättsboken är en privat uppteckning av rättsregler. Bakom den står en lagfarens kunskaper, inte en lagstiftares vilja.9 Framställ­ ningen kan för vårt sätt att se ofta vara mycket bristfällig. En förklaring härtill är, att det för upptecknaren ej främst gällde att ge en komplett och systematisk sammanfattning av ”landets” lag utan att notera bestämmelser, som kunde vara av vikt för honom själv som domare eller privatman. Vid tolkningen av stadganden i en lag, som bär mer eller mindre stark prägel av rättsbok, måste man alltså iaktta, att allmänt kända regler, som förefallit upptecknaren självklara, kan vara helt förbigångna eller kortfattat fram­ ställda, medan andra bestämmelser, som var mindre kända — antingen detta berodde på att de var nya eller på att de sällan togs i bruk — kan ha utförlig form.1 Således är det möjligt, att gamla bestämmelser, som kanske var föråldrade redan då lagen först nedtecknades, står sida vid sida med nytillkomna, om vilka vi inte vet huruvida de någonsin kommit att tilläm­ pas i praktiken. Dessa förhållanden kan sedan accentueras genom mer eller mindre tanklöst avskrivande, varvid t ex en marginalanteckning med ett ny­ tillkommet påbud införts i texten utan att en äldre, motsvarande bestämmel-

7 Se Holmbäck i Inledning II till tolkningen. 8 SLL 5, s XCII ff, s CL 9 Se SLL 5, s XLV och Beckman 1924 b, s VI. Om rättsböcker i allmänhet i Jørgensen 1947, s 24 ff och Westman 1915, s 14 ff. 1 För detta och följande resonemang se Kroman-Iuul 3, s I f.

21

se med annan innebörd utmönstrats. Dessutom måste man hålla i minnet, att vissa förhållanden, särskilt det här aktuella mellan trälen och hans herre eller mellan medlemmar av samma ätt, över huvud taget inte ansågs komma den offentliga rätten vid och därför kanske endast slumpmässigt och indirekt kommit att nämnas i lagarna. Att urskilja den verkligt gällande rätten vid en viss tidpunkt är under dessa omständigheter ett vanskligt företag, i all synnerhet som samtida rättsurkunder endast i ytterligt få fall kan ge ledning. Stadgandets språkliga form och dess placering i förhållande till andra kan ofta ha betydelse. Rättsboken kan på så sätt någon gång ge möjlighet till utredning av ett instituts relativa kronologi, vilket kan vara omöjligt, om utgångspunkten är en lag­ bok. Jämförelser mellan lagtexter från olika tider eller från andra områden med likartade rättsförhållanden kan också vara en god hjälp när det som i denna avhandling gäller att undersöka ett särskilt rättsinstitut och dess utveckling. Med hänsyn till det nordiska områdets kulturella enhet, som är känd sär­ skilt genom språkliga och arkeologiska undersökningar, kommer därför lag­ material även från Norge att användas. Från detta land finns fullständiga lagredaktioner av rättsbokskaraktär både från Tröndelagen och från Väst­ landet. Lagarna kallas Frostatingslagen (FrostL) respektive Gulatingslagen (GulL). Dessutom finns delar — huvudsakligen ”kristenretter” — av två lagredaktioner från Östlandet, Borgartingslagen (BorgL) och Eidsivatingslagen (EidsL). Om de norska lagarna gäller allmänt, att de började upptecknas tidigare än de danska och svenska, delvis redan under senare hälften av 1000-talet.2 Av dessa lagar att döma var trälar och halvfria personer av olika katego­ rier vanliga i Norge under äldre medeltid. På grund av lagarnas höga ålder bör de kunna vara till hjälp när det gäller att förstå träldomsinstitutet i de båda grannländerna, eftersom dess avveckling där hunnit längre innan la­ garna nedtecknades.

2 För detta avsnitt hänvisas till KL. Artiklarna om FrostL, GulL och EidsL har skrivits av Tryggve Knudsen och den om BorgL av DA Seip. Här finns också upp­ gifter om tryck, handskrifter, giltighetsområden, litteraturhänvisningar m m.

22

Urkunderna De dokumentariska beläggen för träldom i Danmark och Sverige är få. Bortsett från två handlingar från danskt rättsområde, vilka kommer att pre­ senteras när deras innehåll behandlas, rör det sig om testamenten, i vilka trälar friges. Det enda danska exemplet, ärkebiskop Absalons testamente, är från år 1201, de svenska — som alla är från fastlandet -— är från perio­ den 1258—1310. I de danska testamenten som finns bevarade från samma period finns inga frigivningar.3 Det danska testamentet är endast känt i avskrifter. Dess äkthet betvivlas inte numera.4 Av de svenska är 28 original,5 alla tryckta i Diplomatarium Suecanum. Ytterligare ett är bevarat i avskrift från 1600-talet och har tryckts i Skrifter, utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund 1953.6 Bruket att upprätta testamenten kom med kyrkan.7 Ursprunget framgår såväl av testamentenas innehåll som av deras form. De är ofta mycket omfat­ tande urkunder, som inleds med en reflexion om livets korthet och testators avsikt att för sin själs salighets skull upprätta sitt testamente. Härefter följer donationer till kyrkor och kloster, främst till den institution, av vilken testa­ tor utber sig gravplats och själamässor. Mot slutet kommer gåvor till privat­ personer, vänner och tjänare. Det är i detta sammanhang, som eventuella trälar kommer med: kyrkor och kloster får jordagods eller penningbelopp, fria personer hästar, vapen, klädesplagg — trälar får friheten: libertas, ibland dessutom någon annan gåva. Sist följer en uppräkning av testamentsexeku-

3 Se Kr Erslevs utgåva Testamenter fra Danmarks Middelalder indtil 1450 (1901). —- Det finns enl. denna utgåva inga danska testamenten bevarade mellan 1201 och 1256. Även därefter är de färre än de svenska. 4 Om detta, se kommentar till trycket i DD 1:4, nr 32, samt i översättningen till danska i DRB. — Texten är tryckt även i DS som nr 827. 5 I ett fall originalvidimation, 4 år yngre än det ursprungliga testamentet (DS 742 — DS 905). Några av testamentena, DS 559, DS 659 och DS 695, finns i två likalydande exemplar, och DS 615 och 659 är dessutom utställda av samme man. Frigivningsklausulen är identisk i de båda dokumenten. — I de beräkningar, som längre fram kommer att göras med testamentena som grund kommer DS 615 och 659 att behandlas som ett belägg. 6 I en bilaga till A Peetres kommenterade utgåva av Skoklosters äldsta jordeböcker. — Avskriften är gjord av Örnhielm. 7 Se Ljungfors, 1955, s 189 ff, särskilt för striden om testationsrätten mellan andligt och världsligt.

23

torer och -vittnen samt en bekräftelseformel.8 De ordinarie arvingarna före­ kommer ofta endast i egenskap av vittnen, eftersom testamentet gäller den del av kvarlåtenskapen, som inte skulle tillfalla dem, och deras samtycke alltså var av vikt. — Testamentet torde i allmänhet ha uppsatts av någon klerk från den mest gynnade institutionen. Ett av Eriksmiraklerna, vilka omkring år 1300 sammanställts av Sigtunapriorn, senare Västeråsbiskopen Israel Erlandsson,9 ger en intressant bild av hur det kunde tänkas gå till vid en dödsbädd under denna tid, och det skall därför refereras. Christina, dotter till den uppländske stormannen Harald Älg, ligger sjuk. Till allas stora sorg synes hon plötsligt död; särskilt förtvivlad är den till­ kallade Israel Erlandsson: ”De misströstade inte endast om den sjukas liv utan fruktade även att hon inte skulle kunna upprätta sitt testamente.” Nå­ gon föreslår ett löfte till helgonkonungen för flickans hälsa — den sjuka vaknar upp och begär mat. Men broder Israel fruktar, att bättringen är skenbar ”ty döende brukar inte sällan be om mat eller äta” och säger ” ’nu skall jag fira en Sankt Eriksmässa och därefter skall jag bikta er och vi skall göra annat, som gagnar er själs frälsning.’ Sedan mässan alltså firats och hon biktat sig och mottagit den heliga nattvarden och upprättat sitt testa­ mente, mottog hon föda.”1 Sedan blev hon naturligtvis frisk, annars hade det inte blivit något mirakel. — Exemplet visar vilken vikt kyrkan i sin pro­ paganda lade just vid upprättande av testamente — det jämställs flera gånger med bikt och nattvard. Därmed är naturligtvis inte visat, att alla dispositio­ ner som vidtas i testamentena, har gjorts med tanke på testators eviga väl. Testamenten liksom andra handlingar från denna tid har i allmänhet beva­ rats endast om de i egenskap av åtkomsthandlingar till något gods kommit att hamna i arkivet hos någon senare till kronan indragen kyrklig institu­

8 Ljungfors 1955, 197 ff, särskilt s 201. — Denna beskrivning hänför sig till de svenska testamentena. Ärkebiskop Absalons följer ett annat schema. Jfr kommentaren i trycket! 9 SRS 11:312 ff. För datering m m, se Westman 1915, s 84. 1 De citerade avsnittens ordalydelse: ”non solum de vita infirmantis desperabant, sed etiam quod nec posset condere testamentum”. — ”quia non numquam solent escas petere vel sumere protinus morientes”. — ”nunc missam de Sancto Erico celebrabo, et sic confessionem vestram audiam, et alia quæ ad salutem animæ vestræ pertinent faciemus. Celebrata igitur missa et audita eius confessione, et ministrata ei sacra communione, et condito testamento, illa suscipit cibum”.

24

tion.2 Endast de välsituerade hade några gods att skänka bort. Testatorerna tillhör också dessa kretsar. En är en kyrkans man, prosten Björn i Bälinge (DS 871). Bland de övriga finns personer ur det allra högsta skiktet, t ex Johan Karlsson till Fånö (DS 965), Sigge Guttormsson till Ljuna, Birger Jarls måg (DS 762), Magnus Johansson Ängel (DS 1737), hans änka Ingeborg (DS 1428) och Christina, lagmannen Birger Perssons i Uppland första hustru (DS 1095). Men bland frigivarna återfinns också personer, som av allt att döma tillhörde lågfrälset, t ex Johannes Sixtensson i DS 866 och Brynulf Haroksson i DS 902. Lagarna är normativa. De ger regler för de ofrias rättsliga ställning. Vi vet föga om deras tillämpning i praktiken. Urkunderna borde kunna ge be­ sked. Tyvärr är de ytterst få och kan endast ge en glimt av verkligheten. Det är dessutom klart, att deras uppgifter bara kan användas under ständigt hänsynstagande till den miljö ur vilken de härstammar. Traderingsförhållandena är till råga på allt sådana, att de slutsatser, som trots allt kan dragas, kanske endast är representativa för stormännens och deras trälars del.

2 Se Ljungfors 1955, s 2, samt Sjödin 1939, s 124 ff och Liedgren 1956, s 250, 254. — F ö kan anmärkas, att många testamenten med godsdonationer kan ha gått förlorade på ett tidigt stadium på grund av att den återköpsrätt, som ofta medgavs släktingarna, t ex i DS 902 eller 1043, utnyttjades inom föreskriven tid.

25

B. T E R M ER

N ordiska De termer landskapslagarna använder för att beteckna ofria personer och företeelser, som har med ofriheten att göra, är till stor del gemensamma.1 Termer i Andreas Sunesons parafras av SkL behandlas i följande avsnitt, eftersom språket är latin liksom i urkunderna. Den ofrie mannen kallas allmänt þræl(l), den ofria kvinnan ambut (ambat) eller huskona. I GL används formerna þrell eller þrell manz. Även or­ det ambut finns belagt på två ställen i GL (2:3, 6:5).2 Sammanfattande be­ teckningar för man och kvinna är hion, n, eller hæskaper, m. Båda orden kan emellertid även avse fritt husfolk. I Svealagarna finns uttrycken hemahion, n, och hema kona för ofria tjänare. Det på västnordiskt område van­ liga py, gen þýar, trälkvinna,3 har varit känt även i vårt land att döma av sammansättningar med -barn, -son eller -dotter i Lydekinus version av VgL II Kk 72:2 och i GL 20:14 och þiþborin, trälfödd, i VmL Km 3. Ordet man, n, träl, som förekommer i isländska och norska, finns möjligen belagt i VgL II G 2 och i GL Add 4. Det vanliga ordet för ofri är ofræls, ufræls. En synonym är annöþogher (annöþugher), som ofta används substantiviskt.4 Den bildar även sammansättningen annöpogher staþer eller -domber, träldom. Lagarna känner emellertid även andra ofria personer än de vanliga trälar­ na. Så kunde en bryte, inspektor, förvaltare av en annans egendom, enligt vissa lagställen vara ofri. Brytens kvinnliga motsvarighet kallades deghia, förestånderska för annans egendom. Att dejan varit ofri framgår inte av nå­ gon lagtext, men så bör ursprungligen ha varit fallet, i all synnerhet som 1 Ordförklaringar är då inte annat anges hämtade ur Schlyters ordbok. 2 Schlyter återger ordet i B 64, kap 2:3 ambætna. Pipping läser ambatuu och emenderar till ambatuu (1904, s 4), AM 54 4:o har Ambatn. Så skrivs också ordet i kap 6:5 i båda handskrifterna. 3 Fritzner, Ordbog over det gamle norske sprog. 4 Språklig kommentar till detta ord i SLL 5, s 43 n 40.

26

hon i Norge kan kallas bondens ”bästa ambut”. I Skåne och på Själland fanns en trälkvinna av högre rang än övriga. Hon kallades sætes ambut.5 I ÖgL förekommer en kategori personer, som kallas fostre, m, fostra, f. Fostren har karakteriserats som en dagsverksskyldig ofri torpare eller en halvfri arrendebonde.6 Han nämnes även i VmL M 25:9 och fostran på flera håll i VgL. Den västmanländske och östgötske fostren var ofri,7 men höjde sig i flera avseenden över de övriga trälarna, medan VgL skiljer på fri och ofri fostra, som dock i båda fallen intar en ställning mellan ättboren kvinna och ambut.8 Det finns som vi kommer att se många sakliga paralleller mellan ÖgL:s fostre och VgL:s frælsgivi, m, frælsgiva, f. Dessutom ser det ut som om VgL använder ordet fostra som synonym till frælsgiva. ”Frigiven” är det vanliga sättet att återge orden i fråga, men då detta uttryck associerar till en frihet, som vederbörande endast i ringa grad synes ha ägt, kommer här ter­ men frälsgive, frälsgiva att bibehållas. I ÖgL, UL och SdmL förekommer ordet gæfþræl som beteckning på en person, som ehuru född i frihet givit sig till träl hos någon annan. Trälens ägare kallas i allmänhet bonde. I VgL I R 11 och II R 26 före­ kommer i stället lavarper, m, herre, husbonde, som är besläktat med det engelska ordet lord.9 På Gotland kallas trälens ägare ofta drotin, m, herre —- ett ord, som i GL endast används i detta sammanhang. Fræls är det vanli­ ga adjektivet för fri. I Svealagarna finns vid sidan av och allittererande med detta ord varianten friþviter, som språkligt sannolikt betyder ”den som man vet vara fri, som är känd som fri”. I GL finns samma ord i formen friþ vetr.1

6 SkL 220, AS 130, VLyR 86:13. — Jfr för detta stycke GuIL 198: Tvær ero hans hinar bezto ambatter. Seta oc deigia oc tveir þrælar, þionn oc bryti.” — AS definierar ordet sätesambut på följande sätt. . . ancilla, puta que, seruilibus exempta operibus societatis et honoris et obsequii dignioris intuitu assidendi domine sue officium est adepta, unde quoque sætis ambut lingua patria nominatur . . . 6 Hasselberg 1944, s 90, Andræ 1960, s 96. 7 Uttryckssättet i ÖgL D 17 pr tyder på, att fostren inte utan vidare räknades som annöþ ugher, men det finns fall, där både fostre och träl inbegripes under samma beteckning, t ex V 16:1, och där fostren uttryckligen anges som icke fræls, G 29:1. 8 SLL förklarar efter Schlyter termen fostre som ”hemma född och uppfostrad träl” (se ÖgL D 13:2 med kommentar). Ibland har fostre helt enkelt ersatts med träl i över­ sättningen (ÖgL G 29). Hasselberg har påvisat, att tolkningen är felaktig och att utbytet av orden är olämpligt (1944, s 88). 9 Jfr angl hlaford, isl lavarðr. 1 Översättningen friboren (SLL 4, kapitel 32) måste avvisas.

27

En annan variant är folkfræls. När man ville framhålla den fries tillhörig­ het till en ätt användes något av orden ættaþer, ætboren eller friþætta. Det abstrakta substantivet för frihet är överallt frælsi, n. Den frie mannen kallas på några ställen i VgL för þægn.

Latinska Urkundernas vanligaste termer för de ofria är servus — 10 gånger — och ancilla — 12 gånger.2 Dessutom förekommer 6 gånger ordet mancipium, dock endast i pluralis. Ordet brukas i två av fallen om personer, som anges ”höra till” vissa namngivna gårdar på ett sätt, som aldrig förekommer i fråga om servus och ancilla (DS 855, 911). Detta skulle möjligen kunna tyda på, att man använt ordet för att återge det fsv fostre.3 I så fall skulle vi ha säkra belägg för förekomsten av fostrar i Östergötland, Södermanland, Närke och Uppland.4 Materialet är emellertid alldeles för litet för att medge någon säker slutsats. Dessutom är det klart, att Andreas Suneson inte gör någon skillnad på servus och mancipium (AS 49, 69, 73). Det förra ordet är van­ ligare än det senare, som här förekommer endast i singularis. DS 786 och 1737 talar om vernaculi, d v s hemmafödda trälar, ett i lagar­ na känt begrepp. I det senare sättes dessa i motsättning till empticij, köpta trälar. I de latinska diplomen används ordet villicus som motsvarighet till det fsv bryte. Endast i ett av frigivningsdokumenten, ÖD VII 519, nämns brytar. I alla övriga fall, där sammanhanget gör det möjligt att avgöra en ”villicus’ ” stånd, är han fri.5

3 Personer, som kallas ancilla, förekommer även som gåvomottagare i några yngre dokument, DS 2594 (1313 8/9, Ingrid Larsdotters, Folke Ulfssons hustrus testamente), DS 2829 (1331 22/1, Jarl Johanssons testamente), DS 4074 (1346 8/5, kaniken Hen­ riks i Uppsala testamente). Här betecknar ordet fria tjänarinnor med rätt till person­ lig egendom. Jfr det senmedeltida latinsk-svenska glossariet, som utgivits av E Neuman, där för ordet ancilla anges endast betydelsen tiänista (ev. -o) quinna, medan servus återges med tyenare oc träll. 3 Jfr Niermeyer 1954, där mancipium anges beteckna olika kategorier av personer i beroendeställning. 4 DS 755, 762, 866 = ÖgL; DS 855 = SdmL, NL; DS 911 = UL. 5 T ex DS 1124, kaniken Håkans i Linköping testamente: ”confero ecclesie lincopensi duas curias . . . cum omnibus suis attinencijs . . . Excepta illa parte mobilium quam villici possident in eisdem”.

28

C. TRÄLDOM ENLIGT DANSKA LAND­ SKAPSLAGAR OCH U RK U N D ER

D anska landskapslagar Som vi redan sett lånade man i de danska lagsagorna ganska fritt bestäm­ melser ur varandras lagböcker. Den äldsta versionen av Valdemars Själländs­ ka lag, Arvebogen, brukades tidigt i Skåne. VLæR innehåller avsnitt hämtade ur SkL och denna lag innehåller bland sina tillägg flera regler ur JL. Förhållandet mellan SkL och parafrasen kräver en särskild kommentar. Ärkebiskopen har i stort sett tagit upp de olika ämnena i samma ordning som SkL men använt mer resonerande språk med täta inskott av motivering­ ar och historiska upplysningar. Systematiseringen är bättre och texten är de­ lad i större, med rubrik försedda kapitel. I var och en av de båda uppteck­ ningarna av Skånes lag finns vissa bestämmelser, som saknas i den andra. Dock anser man numera, att parafrasen bygger på en skriven text med i huvudsak samma innehåll och ordningsföljd som den bevarade SkL. Skill­ naderna anses av Holmbäck bero på, att ärkebiskopen behandlat sin text med stor frihet. En del stadganden har fallit bort vid omdisponeringen av stoffet, andra, som AS hämtat ur eget kunskapsförråd, har tillkommit. Denna uppfattning har accepterats av Kroman-Iuul, som dock framhåller, att den äldsta — underförstått skriftliga — formen av SkL måste ha varit något äldre än de kungliga förordningar från år 1200, som inarbetats i de bevarade texterna.1 När det gäller träldomsinstitutet framträder inga principiella skillnader mellan de olika lagsagorna. Följande redovisning bygger därför på alla de danska lagarna. Givetvis kommer de skillnader, som finns, att särskilt upp­ märksammas.

1 SLL 4, s XIX—XXXI, Kroman-Iuul 1, s III—V.

29

1.

Trälar

Funktion Beträffande trälarnas sysselsättning får vi i de danska lagarna endast ett par indirekta upplysningar. Sätesambuten var enligt VLyR 86:13 en sådan trälkvinna, som varken ”mal eller bakar eller utför den sortens arbeten”, något som en vanlig ambut tydligen ägnade sig åt. Andreas Suneson säger om samma person, att hon var befriad från trälarbeten och hade till uppgift att sitta hos sin husfru, vilket också skulle förklara hennes ”titel” på folk­ språket. Den manlige trälen kunde enligt EL III 18 under vissa omständigheter få medfölja sin herre i ledung som matsven. Han hade i så fall till uppgift att laga mat, hämta vatten och ösa båten. Mer än 4 trälar fick inte finnas på varje fyrtioårors skepp, och det var straffbelagt att utan ”styresmannens” lov sätta trälen i sitt eget ställe. Kategorier Vi har redan sett, att man i Skåne och på Själland bland de ofria kvinnorna särskilde några med högre rang, sätesambutarna. Böterna för lägersmål med en sådan var 6 örar jämfört med den vanliga ambutens 2 örar (SkL 220, VLyR 86:13) och den fria kvinnans 6 marker (SkL 219, AS 129; VL A & O III 15). Brytar förekommer i alla de danska lagarna. Vilken ställning hade nu dessa? — I SkL är de flesta bestämmelserna samlade i kapitel 227—231.2 Bryten nämns även i kap 226 och i tillägg IX vilket senare emellertid anses vara från nyare tid.3 I kapitel 163 och 170—-173 nämns konungs och ärke­ biskops bryte. Dessa har haft en administrativ funktion — kungsbryten har varit konungens ombudsman i sitt distrikt.4 Samtliga dessa stadgar gäller klart fri bryte. Han hade egendom i bolag med ägaren till den gård han förvaltade, han kunde gå ed, stämma till ting och säga upp det med jordägaren ingångna avtalet. SkL 231 (AS 134) förut­ sätter, att en bonde kan tänkas vilja kvarhålla sin bryte mot dennes vilja och att bryten även vid och efter skiftet med husbonden kan tänkas vara utsatt för trakasserier från dennes sida. Lagen — och i ännu högre grad

2 Motsvarande avsnitt i AS är kap 133—135. Dessutom har AS i kap 146 en bestäm­ melse, som är upplysande för skillnaden mellan bryte och landbo (jfr SLL 4, s 143). 3 Kroman-Iuul 1, s XXIV. 4 Särskilt SkL 163. Jfr Jørgensen 1947, s 283 ff.

30

parafrasen — tycks i detta fall vilja ge bryten ett stöd, något som husbonden tydligen inte skulle behöva. I Valdemarslagarna förekommer bryten endast på ett ur SkL lånat ställe (VLæR 183, VLyR 68 c) som tydligt gäller fri bryte. I EL II 68 finns ett stadgande, som förbjuder en bryte att låna ut jord till någon annan att bruka. Givetvis avses jord, som tillhör brytens husbonde. Ett sådant lån var giltigt endast om husbonden på tinget offentliggjort, att hans bryte var hans wæri, ett ord, som här snarast bör översättas med ombud. Att härav sluta att bry­ ten i andra fall varit ofri är emellertid omöjligt. Även JL nämner brytar. Vanligen rör det sig liksom i Skåne om fälligsbrytar, d v s personer, som medförde egna ägodelar till den gård de anställts för att förvalta för jordägarens räkning. Ett bolag av denna typ borde tingslysas för att bonden vid skiftet, då förhållandet upplöstes, inte skulle kunna beröva bryten det han fört i boet (II 70). En tingslyst fälligsbryte kunde själv svärja i rånssak för allt det som hörde till den gård han förvaltade (II 66) och han kunde tänkas själv äga jord på annat håll, som han brukade med en egen bryte. I så fall var han dennes wæri (II 66). Av ett annat ställe — JL II 32 — framgår, att brottet ”härverk” — väpnat överfall av 5 eller flera män på en bonde i hans hem — inte kunde riktas mot en bryte men väl mot en landbo, som ansågs som sin egen husbonde. I det förra fallet skulle bonden, d v s jordägaren, åtala. Däremot kunde bryten själv åtala, om brottet lett till kroppsskada hos honom själv eller hans hustru. — Bryten kunde inte ingå i nämnd — men det kunde inte heller den frie landbon (II 50, II 56). — Bestämmelserna att konungsmäns och biskops brytar er­ lägger bötesbelopp upp till 3 marker till sina herrar och inte till konungens ombudsman (II 76) säger mera om konungsmännens respektive biskoparnas ställning än om brytens. — I alla dessa fall måste bryten ha varit en fri man. Det är emellertid tydligt, att husbonden hade ett visst juridiskt ansvar för sin bryte liksom även för sin rethæsuæn, vilken senare synes ha varit en förvaltare som fungerade som sådan utan att han medfört egendom i boet.5 För både bryten och redosvennen gällde, att bonden bötade för deras brott, om han inte föredrog att släppa dem och deras eventuella ägodelar (II 67, II 70). Om bryten åtalades för stöld måste bonden gå i borgen för honom. Gällde det däremot en legodräng kunde han om han så önskade neka att gå i borgen och den åtalade fick söka hjälp på annat håll (II 102).

5 J II 66. Jfr Jørgensen 1947, s 195.

31

I konsekvens med dessa bestämmelser om bondes ansvar finns förbud att anta en lagligen fälld eller åtalad person som sin bryte innan han gjort rätt för sig (II 67). Bondens ansvar för bryten antyder, att denne varit ofri under ett tidigare skede. Detta bekräftas av ett lagställe, som möjligen kvarstår av ovarsamhet ur en äldre redaktion.6 Det gäller JL I 31, där bryten sidoställs med trälen och den flatförde såsom personer, som inte kan vara någons wæri, eftersom de inte är ”theræ eghnæ wæri”. Stället svär direkt mot JL II 66, enligt vil­ ken paragraf bryten kunde vara wæri för en egen bryte. Och enligt EL II 68 kunde ju en bryte vara wæri t o m för sin egen husbonde. — Om redosven­ nen tidigare varit ofri är svårt att veta, eftersom beläggen är så få och stöd saknas från andra håll. Bryten var således en fri man i lagarnas Danmark. Genomgången visar emellertid, att han tidigare varit ofri — säkerligen i Jylland och troligen även i Skåne och på Själland. Att konungens bryte varit ofri kan vi emeller­ tid inte säkert belägga med lagmaterialet. JL jämställer på flera ställen träl och ”flatföring” (särskilt JL I 32). Det­ samma gäller Eriks SjällL och i viss mån SkL.7 Var alltså den danske flatföringen omkring år 1200 ett slags träl? I Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid presenteras uppslagsordet ”flatföring” av G Hasselberg respektive S Iuul för svenskt och danskt rätts­ område. Ordet kommer av uttrycket fara a flat, flatfara sik8 och betecknar en form av ålderdoms- eller sjukförsörjning, där egendom överlåtes i utbyte mot livstids vård och underhåll. Härvid påverkades den flatfördes rättsliga ställning. Här räcker det att ta fasta på vad som gällde på danskt rättsområ­ de: den som mottagit flatföringen skulle i fortsättningen ansvara för dennes gärningar likaväl som för sin träl och motta de böter, som kunde tillfalla honom.9 Att böterna var fri mans böter framgår emellertid bland annat av,

6 Jfr ovan, s 16. 7 Samtliga källställen: SkL 41—44 (AS 17), EL I 38—41, JL 1:7, 25, 31, 32, III:19. De skånska reglerna har i stort sett oförändrade återgetts i VLaeR 83—88 och VLyR 21a—24. 8 Se fledføre i Kalkars ordbok och jfr SLL 5, s 144 n 31, särskilt hänvisningen till Pipping 1914, s 10 f. Uttrycket betyder egentligen flytta till (den) bänk (fsv flæt, n), där gäster och tjänare brukade sitta. 9 JL 1:32. — Dråpsböter skulle dock gäldas av och mottagas tillsammans med fränderna. Denna frändernas plikt respektive rättighet borttogs genom kung Valdemars stadga om ättarbot, vilken finns i SkL Add II och i AS 45, och refereras även i AS 17.

32

att de utgick även till biskop och konung. Flatföringen kunde inte ärva (JL I 25) och inte vara någons wæri (JL I 7, 31) och han var inte edför (EL I 39). Dock kunde han enligt SkL 44 klaga inför tinget på kosthållet, och både i Skåne och på Själland hade samhället viss möjlighet att kontrollera, att detta blev av godtagbar kvalitet. Flatföring finns — under olika beteckningar — inom hela det danska och svenska rättsområdet utom Gotland. Lagbestämmelserna syftar bl a till att bevara arvejord åt släkten genom att inskränka flatföring hos icke besläktade personer. Flatföringen hade alltså från början varit jordägare eller åtminsto­ ne icke egendomslös. Att han genom att — på eget initiativ — låta flatföra sig i flera avseenden gjort sig till trälens vederlike förefaller egendomligt.1 Både i SkL och i EL finns emellertid fattigdom, uttryckt på olika sätt,2 nämnd vid sidan av ålderdom och sjukdom som bakgrund till att någon vill låta sig flatföras. Detta bör vara minne från en tid, då även egendomslösa personer utan andra tillgångar än sin arbetskraft kunde låta sig flatföras,3 kanske på grund av obetald skuld. Att en sådan person härigenom drabbats av ofrihet är inte svårt att förstå, om omgivningen var ett samhälle, där tjä­ nare oftast var trälar. Det är dessutom rimligt att tänka sig, att den flatförde egendomslöses ofrihet varit total, medan den flatförde bondens ofrihet kanske aldrig varit fullständig och dessutom huvudsakligen var beroende av hans skröplighet. Rekrytering Härtagning, krigsfångenskap, som bakgrund till ofrihet nämns i SkL 129 (AS 75). Kapitlet handlar om dråpsböter efter en man, som blivit härtagen och såld. Fränderna äger rätt till fulla mansböter, men skall ge ägaren så mycket av böterna som den dräpte kostat honom i inköp. Det är svårt att tänka sig, att denna bestämmelse varit levande rätt sam­ tidigt som kapitel 132, som beskriver hur man skulle förfara, om någon på­ stod, att en annans träl var fri. Om påståendet kunde styrkas med tolftsed

1 Jfr Schultze 1931. — Schultze ser flatförandet som enbart sjuk- och ålderdomsförsörjning och trycker starkt på flatföringens samhörighet med ätten, dokumenterad särskilt genom dråpsbotens fördelning och arvets. Han menar att den relativa ofriheten i övrigt inte hade med träldom att skaffa. 2 Bäst sammanfattat hos A S:... Propter rerum penuriam vel propter corporis debilitatem ex torpore senii vel languoris angustia procedentem, vel ob alia miserabilia fortune grauamina,. . . 3 Så hos Jørgensen 1947, s 208 f, och hos Kroman-Iuul, 3, s 12 f. 3 —Clara Nevéus 7502-47

33

och två vittnen fick den som träl hållne gå bort i frihet utan någon ersätt­ ning till ”ägaren”. En kvinna fick i motsvarande fall medföra de barn hon kunde ha fött under ofriheten. — Det förefaller även otroligt att fränderna till en härtagen och som träl hållen person skulle underlåta att utlösa veder­ börande och i stället höra av sig först om den ”ofrie” dräptes. Stadgandet visar emellertid, att härtagning och försäljning kunnat försiggå och resultera i ofrihet så sent, att den skrivna lagen bevarat minnet härav. I JL II 3 uppräknas bland ett antal svåra brott — mandråp, våldtäkt m m — även ”of man wrthær førth mæth wald af sinæ eghæn frælse”. Beröva ”frälse” betyder emellertid här snarast det som mycket grovt ansedda brot­ tet att binda en fri man,1 och har ingenting med härtagning att göra. Straffträldom förekommer både i Skåne och på Själland. Utförligast är SkL 130, som kompletteras av AS 76, och SkL 151 med AS 95. Kapitel 151 handlar om straffet för stöld. Där fastslås, att ingen må dömas till hängning för mindre stöld än en halv mark. Smärre stölder kunde be­ straffas med hudstrykning, stympning, brännmärkning (endast enl AS) eller träldom i konungens gård. I kap 130 beskrives utförligare en sådan träls ställning. Straffet var icke tidsbestämt; det varade tills vederbörande löstes därifrån — sannolikt av fränder eller vänner — eller tills han ”gavs frihet” . Konungens ombudsman hade emellertid inte rätt att sälja en sådan träl och fränderna hade ingen rätt till dråpsböter om han dräptes under träldomstiden ”ty han stal sig i annan mans våld”. I stället avgjordes botens storlek av konungen. Om trälen fick tillbaka sin frihet återvann han tydligen en fri mans alla rättigheter och dråp på honom sonades med full mansbot. — AS 76 har i stort sett samma framställning, men där hålles öppet vilket brott vederbörande måste ha begått för att straffas med träldom i konungens gård. Stöld nämns inte särskilt, men det är tydligt, att det måste vara ”enorme maleficium”. SkL 132 ger en antydan om att straffträldom kunnat förekom­ ma även hos enskilda. Kapitlet handlar om hur man skall förfara om man vill bevisa, att en annans träl rätteligen är fri. Man skall med tolvmannaed och två vittnen styrka ”att [trälhjonet] aldrig har kommit i träldom för sina egna gärningar”. Den i frihet födde person, som arbetade som någons träl, kunde således inte utlösas om hans träldom var straff för ett brott. Rimligen hade då brottet riktat sig mot den hos vilken han arbetade. Kanske gällde det att arbeta av en bötesskuld. Endast medellösa personer utan kontakter

1 Kroman-Iuul 3, s 151.

34

med släktingar i bättre ställning synes ha kunnat drabbas av denna form av träldom.2 Även på Själland kunde en tjuv dömas ”till konungens gård” (VLyR 87). Straffet avgjordes av ”tingmännen” med den bestulnes samtycke och var ett alternativ till hängning eller hudstrykning. Det stulnas värde måste vara ½ mark eller mera,3 och tjuven måste vara tagen på bar gärning, för att ett av dessa straff skulle kunna utmätas. Var den till konungens gård dömde ägare av jord, skulle denna övergå till hans barn, men han fick den tillbaka med full dispositionsrätt, om han återfick sin frihet och detta lystes på tinget. Lagen nämner inte på vilket sätt han kunde bli fri. Vi har inga antydningar om träldom för skuld i de danska lagarna. Det har dock nyss antagits, att man som träl kunnat arbeta av en bötesskuld hos den man förfördelat. Detta måste emellertid räknas till straffträldom. Om man bortser från ett antal ”straffträlar” måste ofri födsel alltså ha varit den normala bakgrunden till en persons ofrihet i Danmark. AS uttrycker den generella regel, som gällde för ofri födsel i Skåne: Barnet följer alltid mo­ derns stånd (AS 73). Av Skånelagen själv framgår, att trälkvinnans barn all­ tid var ofritt, bl a i kap 62, där det stadgas, att en fader skall böta trälbot för brott begånget av ett barn med en egen trälkvinna, om barnet ej givits frihet och lysts på tinget. Om fri mans barn med annans trälkvinna talas i kapitel 128 och 131. — SkL nämner inte fri kvinnas barn med träl, inte heller barn av ”ren” trälbörd. Det finns emellertid ingen anledning att betvivla, att Andreas Sunesons generella regel gällde även i sådana fall. På Själland har man upptagit bestämmelserna om fri mans barn med egen trälkvinna (VLyR 69 c, VLæR 187). I Trælleretten (14) finns även ett avsnitt, som handlar om arv i sådana fall, då en av parterna i ett förhållande var ofri. Av detta ställe framgår, att barnen även här var fria, om modern var fri, men ofria, om modem var ofri, oavsett om det var frågan om ett sam­ manboende eller ett äktenskap.

2 Även före de skrivna lagarnas tid skall träldom som straff ha förekommit. Jäm­ för Adam av Bremen IV:6, där det i ett avsnitt om Skåne uppges, att kvinnor, som ertappats med äktenskapsbrott, blev försålda. I samma avsnitt påstås, att de enda straff, som tillämpades var yxa eller träldom (securem vel servitutem). 3 Jfr SkL, där straffträldom skulle ha varit ett alternativt straff vid mindre stölder. AS talar dock om ”enorme malificum”. Det är möjligt att här föreligger en felaktighet i SkL, men i denna avhandling är det väsentliga att kunna fastslå att straffträldom förekommit.

35

Vid fadern-trälens död ärver de fria barnen ingenting från bondens gård, även om han låtit familjen ha eget hushåll i ett särskilt hus innanför ägarens gårdsled.4 Hus och lösöre hade tydligen endast upplåtits med tillfällig dispo­ sitionsrätt. Om familjen bestod av fri man och trälkvinna och bodde den utanför hennes ägares gårdsled ärver barnen ingenting efter sin mor, efter­ som de är ofria. I stället inträder faderns fria fränder som arvingar. Om för­ äldrarna var lagligt gifta med varann eller barnen före moderns död fått sin frihet av ägaren och tingslysts av fadern, fick de ärva sin mor. Den ofria modern måste i så fall ha haft giftorätt i det gemensamma boet. Arv av egen­ dom, som hon fått disponera för sin ägares räkning, kan det inte ha varit tal om. Den sista, kortfattade bestämmelsen i avsnittet utsäger, att fri kvinna får arv liksom hennes barn. Det måste till skillnad från avsnittets början gälla, om hon sammanbott med en ofri och bott utanför hans ägarens gårds­ led. Socialt Om trälens förhållande till sin ägare finns inte mycket att hämta ur det dans­ ka lagmaterialet. Att han betraktades som lösöre framgår av SkL 115, där han i förbigående jämställs med ”annat fæ manz”. En antydan om trälens rättslöshet finns i ett stadgande som bevarats endast genom AS 80. En bonde tänkes ha påträffat en person, som han kallar sin förrymde träl, men en annan bonde påstår, att vederbörande rätteligen är fri. Den omtvistade skall då följa den uppgivne ägaren, men denne är skyldig att ställa borgen för att han inte skall bestraffa ”trälen” för rymningen eller förhindra den rätte­ gång om hans villkor, som motparten ämnar börja. Misslyckades rättegången har husbonden tydligen obegränsad rätt att bestraffa trälen. — Ett talande uttryck för trälens ställning är uttrycket trälbärja i JL III 32, som på samma ställe förklaras; det innebär att slå någon så, att han inte själv kunde ta sig från platsen utan måste köras eller bäras därifrån med bräckta ben.5 Det var ägarens skyldighet att ”tämja” sin träl, så att han inte begick några brott (VLyR 86:1, 2). — Lagarna anser det vara självklart, att en trälkvinna kunde vara sin herres frilla (SkL 62, även i Själlandslagarna). — Trälen kun­ de beordras utföra brott tillsammans med sin herre (AS 49, VLyR 86:4) eller för dennes räkning (A&O 29, VLyR 86:1). — Om han i ägarens åsyn blev angripen av fri man borde han förhålla sig passiv — annars blev hans

4 Det kunde dock tänkas, att bonden gav dem något ”för Guds skull”. 5 Ordet förekommer även i MEL D I 16:16.

36

ägare saker till mångdubbelt högre bot än den frie slagskämpen för angrep­ pet (VLyR 87:7). Arvebogen och därefter de yngre redaktionerna av Själlandslagarna (A&O IV 6, VLæR 95, VLyR 29) nämner bland våldsbrotten brottet att skära upp båda näsborrarna på en man. Därför skall man böta halv mansbot ”fordi det er Trællemærke og ikke fri Mands”. Stället är enastående i det nordiska lagmaterialet. Det kan knappast tolkas så, att alla ofria vid någon tidpunkt varit ”märkta” på detta sätt. Kanske har en sådan märkning före­ kommit som straff för träl? Trälens egenskap av egendom gjorde, att han kunde försäljas. Några sär­ skilda regler för hur försäljningen skulle gå till finns inte i de danska lagarna. Andra värdeföremål skulle emellertid försäljas i närvaro av ”vän” (SkL 144, EL III 39, 40), som vid eventuellt klander skulle kunna intyga att allt gått rätt till. Försäljning av träl nämns i härtagningskapitlet (SkL 129, AS 75) och i förbudet att sälja straffträl (SkL 130). Av den skånska lagens och av Trællerettens framställning framgår, att trälens dråpsbot var avsedd att täcka hans värde d v s att gottgöra ägarens förlust. I SkL anges beloppet till 3 marker (AS 3 marker penningar) och i Trælleretten till 2 marker silver (SkL 122, AS 51, VLyR 86: 8). Ett annat trälvärde på Själland antydes av EL II 32, särskilt i jämförelse med SkL 123. Där stadgas för träls dråp på fri man 6 markers böter samt utlämnande av brottslingen, eller 9 markers böter. Skillnaden måste representera trä­ lens värde. I JL finns inga motsvarande bestämmelser. — Eftersom 3 mar­ ker penningar normalt i SkL motsvarar 1 mark i silver6 tycks vi ha vitt skilda värden i de olika landsändarna. Det är emellertid att märka, att de angivna dråpsböterna i båda fallen är minimibelopp. Normalt var trälen både i Skåne och på Själland värd mera. Därför är det lätt att tänka sig, att penningar av misstag kommit in i Andreas Sunesons text. Två i Trælleretten verkar vara ett rent skrivfel. De danska lagarna erbjuder inga hållpunkter för att jämföra trälens värde med värdet av andra ting, t ex boskap. Liksom i Sverige var man både i Skåne och på Själland skyldig att ge hittelön åt den som gripit ens förrymda träl — 2 örar om trälen gripits inom landet ( = lagsagan) och en halv mark utom landet. Både enl AS och i Træl­ leretten är det fråga om räknade penningar. Enligt Trælleretten hade ägaren

6 Kap 96, 98, 219, AS 65. Mera härom i Kroman-Iuul 3, s 39. Relationen mellan pengar och silver är densamma i Själlandslagarna.

37

möjlighet att på tinget utfästa högre belöning. SkL stadgar, att ingen hade rätt att vägra någon att söka efter sin bortsprungne träl (kap 134, AS 79) och att man hade rätt att saklöst gripa sin träl i konungens eller ärkebisko­ pens gård likaväl som hos en bonde (SkL 133, AS 79; även EL III 18). I Eriks lag framhålles dock, att bonden bör vara försiktig med att binda den återfunne trälen, eftersom risken fanns, att någon ville med tolvmannaed och 2 mäns vittne bevisa, att han var fri. Denne hade bevisvitsord, och lyckades beviset kunde ”ägaren” straffas för att han bundit fri man. Att trälarnas äktenskapliga förbindelser reglerades av deras herrar framgår klart av framställningen i Trælleretten 14. Avsnittet handlar om träl, som ingår förbindelse med fri kvinna, eller fri man, som lever tillsammans med trälkvinna, och gäller egentligen barnens ställning och arv. Om en förbin­ delse mellan fri och ofri skall kunna vara bestående är förutsättningen att ”baade Frænderne og Husbonden taaler det”. — Ingen av lagarna nämner förbindelser där båda parter är ofria. Givet är, att sådana för sitt bestånd i ännu högre grad varit beroende av ägarnas vilja. Straffrättsligt Brott mot träl Brott mot trälens person sonades genom böter till dennes ägare. Inga hit­ hörande bestämmelser finns i JL. Dråp7 ersattes som vi sett med ett belopp, som avsåg att täcka trälens värde (SkL 122, AS 51, VLyR 86:8). Det var emellertid vanligt, att det gamla trälvärdet inte motsvarade ägarens förlust. I Skåne skulle därför boten, 3 mar­ ker, åtföljas av tolvmannaed att trälen ej var mer värd än så — eller också skulle dråparen erlägga så mycket utöver 3 marker, att han lugnt kunde ge tolvmannaed, tydligen av samma innehåll som i första fallet8. På Själland hade man motsvarande regel, men där kunde styrkandet ske med 6 mäns ed. Sedan dråp på fri man i Skåne sonats med böter, skulle tryghd (ed om

7 Dråp avser i landskapslagarna vanligen en överlagd — snarast hedersam — gär­ ning ofta i syfte att hämnas en oförrätt. Om den som dödat en annan sökte dölja liket och/eller sin egen skuld, hade han begått mord eller dulgadråp. Detta var en föraktlig gärning, som straffades hårdare än dråp. Se SLL 1, kommentar till Dråpsbal­ ken i ÖgL, s 66 och s 67 n 4. 8 SLL 4, s 85 n 3. SkL:s uttryck är enligt min mening fullt klart. AS har utöver SkL uppgiften att 3-markersboten utgick i penningar. — Priset för utlösen av ofri frände var enligt AS på samma sätt enligt äldre rätt 3 marker men enligt den nya skulle ut­ lösaren erlägga ett tillräckligt högt belopp (AS 77).

38

säkerhet för hämnd) och ”iafnaþæ eb” svärjas.9 Sådana eder behövdes ej, om den dräpte varit ofri (SkL 115, AS 51). Efter bestämmelserna om dråp följer i både SkL och Trælleretten avhugg, stympning. SkL uppger för avhugg av en hand 1 ½ markers böter och för båda händerna 3 marker. I båda fallen skulle tolvmannaed svärjas, att ska­ dan ej var mera värd — eller också skulle boten höjas, d v s samma för­ farande tillämpades som vid dråp. AS har motsvarande bestämmelser men nämner fot och öga som andra exempel på avhugg (AS 69). I Trælleretten 9 sägs om avhugg av hand eller fot, att det skall bötas med det belopp därtill utsedda tingsmän fastställde i förhållande till den skada trälens ägare lidit och trälens värde. Här saknas alltså anknytningen till beloppet 3 marker. Om fri man slår eller sårar träl skall han återgälda ägaren för förlorade dagsverken och läkarelön och därtill böta 2 örar (SkL 122, AS 69; VLyR 86:7). I SkL kallas 2-öresboten för þokkæ, hedersbot. Trælleretten maxime­ rar den sammanlagda ersättningen vid slag eller sår till 12 örar. — Uppstår lyte hos den slagne eller sårade trälen skall det återgäldas efter gode mäns syn, dock högst med 3 marker (SkL 122, AS 68). I Trælleretten saknas be­ stämmelser om lyte, som uppstått genom slag eller sår. Förmodligen har så­ dana ersatts på samma sätt som lyten, som uppstått genom ”avhugg”. I AS 69 och Trælleretten finns ett delvis gemensamt tillägg, som handlar om när någon sårar eller slår en träl i ägarens åsyn. Enligt AS skulle somliga (”juxta quorundam sentenciam”) i ett sådant fall kräva högre ersättning, nämligen 3 marker, på grund av gärningsmannens förakt för ägaren. I Trælleretten stadgas 1 ½ marks böter i detta fall under förutsättning att trälen förhållit sig passiv, men om trälen slagit igen, dragit i håret på den frie eller liknande, skulle den frie böta 2 örar — men trälens ägare 3 marker, d v s det belopp som enligt samma rätt alltid krävdes om en träl slog eller sårade fri man. I SkL finns regler för hur böter skulle erläggas, om någons kreatur skada­ de annans träl: då skulle ersättning för förlorade dagsverken och läkarelön utges av kreaturets ägare. Eventuellt lyte skulle också ersättas efter värde­ ring, dock högst 3 marker.1 Motsvarande skada på fri man var billigare för kreaturets ägare, eftersom det i sådant fall inte krävdes ersättning för för­ lorade dagsverken.

9 SLL 4, s 69 n 6. 1 SkL 105, AS 72. Av SkL framgår ej klart, om lytesboten gäller både fri och ofri eller möjligen endast fri. AS visar dock, att både fri och ofri åsyftas. Enligt honom gällde den högsta boten (”computatis omnibus”) också både fri och ofri.

39

Att binda en annans träl — utom för tjuvnad — kostade enligt Trælleretten 3 marker i böter (15). I VL A&O III 4 (och därefter VLæR 152, VLyR 152, VLyR 56) be­ handlas brottet härverk, riktat mot en bonde, hans familj eller husfolk, fritt eller ofritt, i hans hem. Detta brott botades dels med ersättning av den skada som gjorts, dels med 40 marker till bonden och 40 marker till konungen. — Omständigheterna är emellertid här så komplicerade, att det är föga mo­ tiverat att dra in avsnittet i en utredning om brott mot träl. Lägersmål med annans trälkvinna bestraffades enligt SkL med 2 örars böter eller förnekades med tre mäns ed. Var det frågan om sätesambut var boten 6 örar och för nekande krävdes 6 mäns ed (SkL 220, AS 130). Bötes­ beloppen är desamma i Trælleretten, men där nämns inte hur förnekande skulle ske (VLyR 86:13). Å andra sidan är det endast Trælleretten, som nämner brottet våldtäkt mot trälkvinna. För detta skulle 3 marker bötas till ägaren (VLyR 86:15). I detta sammanhang nämnes bindande av annans träl, som ju straffades med samma bot, samt fastslås som princip, att varje brott som, om det begicks mot fri man, förorsakade 40 markers böter, skulle, om det begicks mot träl, sonas med 3 marker. Det är tydligt, att 3 marker — d v s det gamla trälvärdet — uppfattats som en övre gräns för vad man kunde avkrävas för brott mot annans träl. En­ dast vid dråp justerades beloppet med hänsyn till att trälens värde kunde tänkas vara högre. Att de eder, som eljest krävdes i samband med att ett dråp sonades med böter, inte krävdes vid träldråp, måste bero på att äga­ rens ära inte ansågs förminskad, om han tog emot böter för en träl, och att det inte var aktuellt att hämnas ett träldråp. Vid smärre skador hos träl var tydligen principen, att ägarens förlust skulle ersättas. Hedersbot utgick vid viljaverk och denna höjdes, om ägaren åsett brottet. Tremarkersboten för bindande av träl och för våldtäkt bör också betraktas som hedersbot. Det var ägarens heder som minskats genom brottet mot hans träl. Brott av träl Även när det gäller brott begånget av träl får vi hålla oss till Skåne- och Själlandslagarna. Gemensamt för alla bestämmelser är, att i den mån brottet sonades med böter skulle dessa erläggas av trälens ägare. Om trälen dräpte fri man fick ägaren välja mellan att utlämna trälen till den dräptes fränder och betala 6 markers böter eller att behålla trälen och betala 9 marker (SkL 123, AS 50). Träls dråp på eget bevåg på fri man nämns i Själlandslagarna endast i Eriks lag (II 32). Där stadgas utlämnande 40

av trälen samt 6 markers bot. Möjligheten för ägaren att behålla trälen mot förhöjd bot nämns inte, men enligt Trælleretten 2 hade han denna möjlighet i fråga om andra grova våldsbrott — dock endast om han betalade samma bot för trälen som om han varit fri.2 Om andra våldsbrott än dråp finns i SkL motsägande bestämmelser. I kapitel 125 sägs, att trälens ägare i s k 40-markerssaker skall böta 9 marker eller utlämna trälen och böta 6 marker — d v s samma lag som gäller dråp. Därefter tillfogas emellertid ”men konungen vill hava det till lag, att en träl aldrig kan förverka mer än 3 marker, så länge mannen är vid liv” . AS 50 har samma uppgifter; här tillfogas även konungens namn: Valdemar. Kapitel 124 utgör tydligen den nya lag, som konungen vill ha gällande. Där nämnes 3 markers bot om trälen stympat, sårat eller slagit fri man. Dessutom till­ lägges att förnekande av trälens brott skulle ske med 12 mäns ed. — Trælle­ retten 2 går en medelväg. För bindande av fri man, våldtäkt eller andra 40markersbrott bötar trälens ägare 3 marker (jfr 6 marker vid dråp!) och ut­ lämnar trälen. Detsamma gäller stympning av hand, fot eller öra eller till­ fogande av annat lyte, som är mera värt i böter än själva såret.3 I alla fallen har bonden rätt att behålla trälen, om han bötar som för fri man. — Om trälen slår eller sårar fri man bötas 3 marker, även om det är fråga om flera sår, så länge lytet ej värderas högre än såret (VLyR 86:6).4 — Samma bot utgår, om trälen lägrat fri kvinna (13), det enda danska lagställe, som ut­ tryckligen nämner detta brott. Uppenbar stöld, begången av fri man, till ett värde av ½ mark eller mera, bestraffades enligt SkL med hängning. Smärre stölder straffades i enlighet med tingmännens dom — hudstrykning, stympning, brännmärkning (endast AS 95), träldom i konungens gård.5 Bestämmelserna om träls stöld i SkL står i kapitel 160, 161 (AS 97). I kapitel 162 (AS 98) behandlas stöld begången av förrymd träl.

2 Mansboten är inte fixerad i SkL, men AS uppger, att den inte överstiger 15 marker silver. Enl EL II:37 är den fixerad till detta belopp. 3 Här uttryckes det annorlunda: ”trælen (tage) thet po sik, thet han hauer weder hanum giort”. 4 Av Arvebogen IV:29 kan man dra den slutsatsen, att slag även i äldre tid bötats med 3 marker. Här är utlämnande av trälen ett alternativ. 5 SkL 151. Se även sammanfattning i SLL 4, s 97 f.

41

Vid större stölder6 skall trälens ägare återgälda ”det han vil” och därtill 12 mäns ed. Detta tolkas i anslutning till AS så, att ägaren har att utlämna tjuvgodset eller dess värde och med ed intyga, att det inte var mera värt. Därtill skall trälen hudstrykas — enligt AS av den bestulne — eller bonden böta 1 öre. Boten bortföll, om ägaren kungjorde stölden innan åtal väckts.7 Om ägaren vill förneka stöld över ½ mark som trälen beskyllts för, skall trälen bära järn.8 Vid smärre stölder skall ägaren på samma sätt återgälda det han vill och svärja en ed, själv tredje. Straff för trälen eller böter nämns inte. Förnekande sker enligt SkL med 3 mans ed, men enligt AS kräver somliga 12 mans ed, oavsett värdet av stöldgodset, andra nöjer sig med 3 mans ed upp till ett värde av 2 örar och 6 mans ed för värdet 2—4 örar, detta enligt Andreas Suneson för att bonden inte skall ha lika mycket besvär för trälens stöld som för sin egen. Det sista avsnittet handlar om när en träl gripits på bar gärning under stöld. Då fanns ingen möjlighet att förneka brottet. Den som gripit tjuven skulle föra honom bunden (enligt AS) till tinget och instämma husbonden. Om denne kom till tings skulle ersättning, hudstrykning eller bot ske som ovan. Därtill krävdes 2 mans ed om att trälen varit på löpstig. Detta skulle väl fria husbonden från misstanke om att ha givit trälen order att stjäla. — Husbonden kunde emellertid tänkas underlåta att komma till tings. I så fall fick den som gripit trälen med två vittnen bevisa, att den bundne var hans tjuv, och få tingmännens dom att hänga honom. Parafrasen säger mera nyanserat, att tingmännen skall döma trälen efter tjuvgodsets värde. Straffen för träls stöld är enligt SkL påfallande låga. Hängning nämns endast som straff för ofri tjuv, för vilken ingen ägare velat ta ansvar. Om ägaren kändes vid trälen var hudstrykning eller en låg bot enda straffet, även om stöldgodset var värt mer än ½ mark. Trællerettens bestämmelser är betydligt strängare (VLyR 86:10—12).

6 I lagen står ” .. Stjäl .. eller dräper .. kreatur .. värt .. 20 marker eller mera". 20 marker måste vara felaktigt traderat; detta värde är orimligt högt och förekommer aldrig annars. Enl SkL 151 är ½ mark lägsta värde för större stöld. Se även SkL 161. 7 Språklig förklaring av lagens uttryck på detta ställe, SkL 161, i SLL 4, s 102 n 64. 8 Bevis genom gudsdom, som innebar, att den misstänkte skulle bära glödande järn, s k järnbörd, förbjöds i en påvlig förordning 1215 och torde ha försvunnit ur rättsbru­ ket ganska snart därefter. Det kvarstår dock i många handskrifter. I andra har det ersatts av nämnd, vilket innebar en sakprövning.

42

Vid stöld av ½ mark eller mera har trälen ”förbrutit sig själv”. Ägaren kan — om brottet inte är uppenbart — förneka det med 12 mans ed, men sker inte detta eller misslyckas eden, får den bestulne, tingmännen och ko­ nungens ombudsman avgöra om trälen får lösas — om ägaren önskar detta — eller om han skall hängas. Vid stölder under ½ mark men över 5 penningar skall ägaren återställa stöldgodset eller dess värde samt erlägga ett lika stort belopp i pengar till den bestulne. Dessutom skall konungens ombudsman ha i böter ett belopp så avpassat, att ägarens utgift för den tjuvaktige trälen alltid belöper sig till 1 mark. Om bestraffning av trälen talar inte lagen; det bör alltså ha varit en sak mellan ägaren och trälen. Även Trælleretten nämner helt kort stöld, begången av förrymd träl: har han stulit till ett värde av ½ mark och tagits med tjuvgodset ”går han i tingmännens våld”. Av övriga brott begångna av träl nämnes i Eriks Själländska lag det att utan lov rida annans häst. För detta bötar en fri man 2—6 örar till hästens ägare beroende på hur lång ritten varit och dessutom 3 marker till konungen. För sin träl bötar bonden samma belopp till målsäganden, men i stället för de offentliga böterna ”kommer hans Hud i Ombudsmandens Magt”. Bonden har dock rätt att friköpa trälens hud med ½ mark (EL II 77) — ett högt belopp! Den tjuvaktige skånske trälens hud var tydligen bara värd ¼ därav. Slutligen stadgas i både Skånes och Själlands kyrkorätter att trälen för helgdagsbrott — d v s arbete på helgdag — inte kan förgöra mer än sin hud (SkKk 10, SjKk 15). Trälen hade genomgående lägre böter än den frie. Därför kunde det ligga nära till hands för en fri man, som tilltalades för något brott, att förneka brottet för egen räkning med vidgå för sin träls. Man kunde också tänka sig, att ägaren gav trälen order att utföra en brottslig handling, eller att trälen förbrutit sig i ägarens närvaro. Lagarna har uppmärksammat dessa problem. Om en man åtalas för dråp och vidgår för sin träls räkning skall han enligt SkL styrka sin egen oskuld med tretolftsed (SkL 119, AS 49). Därefter krävdes givetvis böter enligt lag för trälens gärning. I parafrasens motsva­ rande avsnitt tillägges, att om trälen begått dråpet i ägarens eller hans sons närvaro, skall full mansbot utgå. Samma regel men mera allmänt formulerad finns i Trælleretten 4: ”då skal Bonden bøde lige saa fuldt for Trællen, som hvis han var fri”. Ägaren var om han var närvarande således skyldig att för­ hindra trälens brott; underlät han detta, ansågs han själv skyldig. — Trælle­ 43

retten inleds med ett uttryckligt stadgande, att allt som trälen förbryter på sin ägares order eller inrådan skall ägaren böta fullt ut för som om han gjort det själv. Om han vill förneka — underförstått sin order eller sitt råd skall det ske med 3 tolfters ed, om saken normalt föranleder 3 markers bot eller högre, med en tolfts ed i andra fall. Dessutom skall han böta för trä­ lens gärning. — Den äldre Arvebogen har i IV:29 något avvikande regler. De gäller, om någon bjuder sin träl att slå en fri man och om ordern blir åtlydd (”och warthir han barthir”). Då skall bonden böta 6 marker för budet — eller förneka budet med tvåtolftsed. Om eden presteras skall trälen utlämnas till den förfördelade eller också skall ägaren böta 3 marker till honom. Vill han förneka både sitt bud och trälens gärning skall han gå ed enligt lagen för båda delarna. Om det är mer än en träl, som slår, skall ägaren gå ed och/eller böta för var och en. Till sist framhålles, att om nå­ gon bjudit en annan, fri eller ofri, att slå någon, och budet inte blivit åtlytt, skulle inga böter utgå, vare sig för bud eller för slag. — Fulla sårböter var 3 marker enligt denna lag. Det var alltså dyrare i böter att sända sin träl än att själv angripa sin antagonist.9 Trælleretten nämner också, att ägaren, om trälen rymmer efter sitt brott, med tolftsed skall förneka att han rått honom att rymma eller själv fört bort honom.1 3 markers bot krävdes, men målsägaren fick själv söka hämnd på gärningsmannen. Trælleretten har slutligen ett allmänt avsnitt om förrymd träls brott, här underförstått efter rymningen. Ägaren har inte något ansvar och mister aldrig mera än trälens person. Begår den förrymde grövre brott (dråp, härverk, våldtäkt, bindande av fri man) kommer han i den förfördelades våld om han gripes. Detta måste ha inneburit, att han dödats. Samma straff torde ha drabbat honom om han stympat eller tillfogat fri man annat större lyte eller stulit mer än ½ marks värde, även om lagen här uttrycker sig annorlunda.2 Den förrymde kan tydligen endast tänkas återvända till sin herre om han gjort sig skyldig till sår eller slag. I sådana fall kunde den förfördelade tyd­ ligen föredra att få en bot på 3 marker framom att hämnas på trälen. Förut­ sättningen för boten är emellertid, att trälen kommer hem till bonden och

9 Annorlunda Skyum-Nielsen, s 192 f. 1 VLyR 86:3. Gäller av bötesbeloppet att döma inte dråp, men detta är förmodligen ett förbiseende. I ett sådant fall borde bötesbeloppet vara 6 marker. Kanske krävdes då även tre tolfters ed för att styrka, att trälen rymt på eget bevåg. 2 Stympning: ”då gaar det ud over Trællen selv”. Stöld: ”da kommer han ogsaa i Tingmændenes magt”.

44

att denne inte lyckas med tolfted förneka trälens brott. Här finns den talan­ de reflexionen ”for det vilde være haardt for en fri Mand, hvis han blev slaaet eller saaret og vidste, hvem der havde gjort det, og hverken skulde have Bod eller Edsbevis derfor”. Genom våldsbrott hade således trälen kunnat förbryta sitt liv samt två gånger sitt värde för ägaren. Ett kungligt påbud uppges ha velat tillämpa denna påföljd endast vid dråp. Hur man dömt i de konkreta fallen vet vi inte, men sannolikt är, att den ofries liv sällan skonats. Stöld av träl bestraf­ fades i Skåne av lagarna att döma lindrigare än om tjuven varit fri så länge ägaren höll den bestulne skadeslös. På Själland var hängning normalstraffet för stöld, både för fri och träl, men den senare kunde utlösas av ägaren. F ö kan vi notera hudstrykning som trälstraff i några fall. Civilrättsligt I den sena JL uppräknas trälen bland personer, som inte kan vara någons wæri, juridiska ombud (JL I 31). Detta är den enda regeln i det danska lag­ materialet som behandlar trälens kompetens på tinget. Av lagarna framgår också, att trälen saknade rätt till egendom. Enligt SkL 135 (AS 83) tillhörde allt gods, som en ofri förvärvade medan han var i sin herres ägo, hans ägare; vid trälens frigivning kunde ägaren göra därmed vad han ville. Visserligen talas samtidigt om, att trälen kunde lösa sig till frihet, men stadgandets övriga innehåll visar, att ”lösandet” kunde ske med av trälen förvärvat gods endast om ägaren av välvilja tillät detta. EL (III 29), Trælleretten och JL har stadganden, som visar, att ofri inte kunde ärva (VLyR 86:14, JL 1:25). Det citerade stället i Eriks lag visar dessutom, att ofri inte heller kunde ta emot dråpsböter ens efter fri fader. Härav framgår, att trälen saknade rätt till egendom i hela det forna Dan­ mark. Den som inte kunde inneha egendom kunde inte rimligen tillåtas köpa och sälja, han var med lagarnas terminologi inte köpgill. Detta framgår av SkL 152 (AS 96), där det stadgas, att handel med hjon, ofritt eller fritt, som skett utan husbondens vetskap, skulle återgå. Den som inlåtit sig på sådant köp, kunde t o m åtalas för stöld. — Bondens fria hustru och barn hade f ö sin köpgillhet begränsad till 5 penningar — men ingen kunde åtalas för stöld av den vara han köpt från dessa personer. Ingen av de danska landskapslagarna nämner äktenskap mellan två ofria personer. Däremot framgår det av ett redan använt ställe i Trælleretten (14) att träl och fri kunde av ägare respektive fränder tillåtas leva i ett om äkten­ 45

skap påminnande förhållande och ha eget hushåll inom eller utom den ofries ägares gård. Vigsel för ett sådant par nämns endast såsom förekommande om det var den manliga parten som var fri. — EL III 17 nämner även äktenskap inklusive vigsel mellan fri och ofri, men där är förutsättningen, att den ofria parten är förrymd och inte uppgivit, att han eller hon var ofri. Avsnittet ger den förre ägaren rätt att återta den ofrie men inte den egendom han eventuellt skrapat ihop tillsammans med sin partner. Vidare stadgas att äktenskap, ingånget med vigsel och brutet på detta sätt, inte förhindrade parterna att åter ingå äktenskap på annat håll — i varje fall inte om den frie varit ovetande och om samlivet upphört vid upptäckten. — Av ordalagen i AS 24 framgår det, att Andreas Suneson betraktade en mans son med sin egen trälkvinna som ”filius naturalis”, d v s som utomäktenskaplig. I ett sådant fall var äktenskap tydligen åtminstone ovanligt. Vi har redan sett, att den ofrie inte hade rätt att delta i ledung annat än med särskilt medgivande av styresmannen och då endast som ”matsven” — d v s obeväpnad, (EL III 18). Även JL förbjuder bonden att sända sin träl i ledung i sitt ställe (III 2). På båda hållen är det naturligt nog ägaren för­ budet riktas mot och han som drabbas av straffet. På Själland var trälen förbruten till konungens gård och ägaren skulle dessutom böta 3 marker. I Jyllande inskränkte man sig till att beröva ägaren trälen: konungen kunde ta honom till sig eller förklara honom fri. JL förutsätter också, att en bonde kan tänkas sända sin legodräng i ledung i sitt ställe. Straffet härför drabbar i detta fall drängen — han skall mista sin hud. Den frie legodrängen förutsättes tydligen känna till, att förfarandet var brottsligt och ansågs oförhind­ rad att vägra utföra en order, om den innebar lagbrott.

2.

Förutvarande trälar

Ättledda och frigivna Av de danska landskapslagarna ger endast SkL (AS) och EL upplysningar om hur frigivning av trälar gått till. Samma lagar ger också vissa regler för den trälföddes ställning i samhället efter frigivningen. Utförligast är SkL, som oftast kompletterad av parafrasen. Den skånske trälen kunde antingen få friheten till skänks av sin ägare, som eventuellt är identisk med hans fader (SkL 62, 126, 135) eller lösa sig till frihet (SkL 126, 135). AS nämner som ett specialfall när ägaren på sin dödsbädd (causa mortis) ger sin träl friheten (AS 73). Ett annat specialfall finnes i SkL 128 och dess motsvarighet AS 74: en fri fader löser sitt barn 46

med annans trälkvinna till friheten.3 Även SkL nämner utlösen av ofri son eller annan frände (SkL 131, AS 77). — Också en straffträl kunde utlösas eller friges (SkL 130, VLyR 87) och konungen kunde förklara en förverkad träl för fri (JL III 2). Bestämmelser om hur utlösen av ofri skulle gå till finns endast i det fall då det förelåg släktskap mellan den frie initiativtagaren (vanligen fadern) och den ofrie. I parafrasen refereras först ett äldre förfarande, enligt vilket den, som med tolvmannaed och 2 vittnen kunde styrka den påstådda släkt­ skapen, hade rätt att utlösa en annans träl för 3 marker, även mot ägarens vilja (AS 77). Enligt nyare rätt, som även refereras i SkL 131, skulle släkt­ skapen styrkas på samma sätt, men ägaren skulle bjudas ”tillräcklig” ersätt­ ning (precium sufficiens). Efter bokstaven skulle ägaren alltså kunna för­ hindra utlösen genom att höja sitt krav på ersättning utöver utlösarens för­ måga. Detta förutsätter att man genom nya regler gjort det svårare att vinna friheten åt en ofri släkting — en utveckling motsatt den man har anledning att vänta. Man har emellertid rätt att anta att ägaren fortfarande var tvungen att utlämna den ofrie, om dennes fria anförvant styrkte, att den ersättning som bjöds var fullgod, t ex genom 12-mannaed som vid dråp på träl. Lagarna beskriver inte hur det gick till, när en träl löste sig själv till fri­ het (SkL 126, AS 73, SkL 135). Vi har sett, att trälen inte i princip kunde friköpa sig med gods som han förvärvat under sin ofria tid, eftersom detta tillhörde hans herre. Emellertid har egendomsrätt säkert ofta medgivits i praktiken. Man kan också tänka sig att någon utomstående var villig att lägga ut eller gå i borgen för lösesumman eller att den ofrie förband sig att efter frigivningen kvarstanna i sin forne ägares tjänst så lång tid som fordrades för att lösesumman kunde anses erlagd genom arbete. I vilket fall som helst måste avgörandet — om trälen skulle få sin frihet eller ej — ha legat i ägarens hand. Regler för hur den nyvunna friheten skulle vinna laga kraft återfinns i SkL 126 och AS 73. Där föreskrivs, att den som givit frihet eller låtit trälen

3 Samma fall skymtar i Trælleretten 14, som f ö inte nämner frigivning. Också där gäller det fri mans barn med annans trälkvinna — det kan få arv om det givits frälse och om dess föräldrar varit vigda eller om fadern hade lyst det som sitt barn på tinget.

47

utlösa sig skall fara till tings och avsäga sig den ofrie.4 Vidare skall en annan man ta upp den sålunda frigivne i sin ätt och i fortsättningen svara för hans gärningar. Detta kallas på andra håll ättledning och försiggick med särskilda ceremonier,5 om vilka vi inget vet från danskt område.6 — Parafrasen är som ofta utförligare — enligt denna skulle tre handlingar företas på tinget för att friheten inte skulle kunna återkallas: frigivningen offentliggjordes, äga­ ren avsade sig sina rättigheter och en friboren upptog den frigivne i sin ätt. Sist i kap 126 kommer ett tillägg, som gäller en frigiven, som ingen vill ta i ätt med sig. Det fanns alltså frigivna, som inte var ättledda. Placeringen låter en ana, att denna del av stadgandet är yngre än kapitlets början. Det måste härröra från en tid, då ätten inte längre var avgörande för individens ställning. Även i AS framgår det, att inte alla frigivna var ättledda (AS 52). I Valdemarslagarna nämns frigivning endast i största förbigående och då i den sena Trælleretten. Den som redigerat Eriks Själländska lag har tyd­ ligen sett detta som en brist och infört ett avsnitt härom (EL III 16). Här talas endast om gåva av frihet från ägarens sida. Frigivningen skall lysas i kyrkan för att vara giltig. Om ägaren eller hans hustru givit trälen friheten på sin dödsbädd får arvingarna inte återta gåvan, i varje fall inte om den eller de frigivna trälarna i värde inte motsvarar mer än den avlidnes halva huvudlott, eftersom man inte hade rätt att skänka bort mer än så under sjukdom.7 Om någon form av ättledning är inte tal. Tvister om huruvida någon är fri (frigiven) eller ofri avgöres både i Skåne och på Själland med tolvmannaed och två mäns vittnesmål (SkL 132, AS 78; AS 80; EL III:16). Flera fall kan tänkas: någon påstår, att annans träl rätteligen är fri (SkL 132, AS 78); någon påstår, att en annans förrymda hjon (som han tagit hand om) är fritt (AS 80); någon påstår, att en person

4 Som alternativ till ”den som giver frihet” eller ”(den) som låter frilösa” anges ”närmaste arvinge’. Detta måste syfta på det fall, då ägaren givit friheten på döds­ bädden och alltså inte själv kunde utföra tingslysningen. AS uppger, att arvingen i detta fall även skulle offentliggöra frigivningen inför dem, som samlats till frigivarens begravning och tillägger, att prästen ofta brukade kungöra frigivning på detta sätt i kyrkan inför församlingsborna. 5 GulL 58, FrostL IX:1. Om ättledning: Wergeland 1890, och Erler 1944. 6 Termen ättleda och avledningar därav kommer trots detta att brukas även i detta avsnitt. 7 Stadgandet är ganska dunkelt men måste troligen tolkas på detta sätt (KromanIuul 3, s 89). Om huvudlott och testationsrätt se VL A & O I:50, 51.

48

är frigiven och inte träl (EL III:16); någon påstår, att en fri person rätte­ ligen är träl.8 I Eriks lag inskärpes som generell regel, att det är den, som vill bevisa en persons frihet, som har bevisvitsord framom den som vill ha vederbörande till träl (EL III 16; även III 18). Och av AS 81 framgår att den frie, som beskylles för att vara träl, själv skall försvara sig: han skall skaffa en borgensman, som garanterar att han kommer att avvakta den in­ ledda rättegångens utgång, och han skall på utsatt dag försvara sin frihet med 12-mannaed och 2 vittnen — eller godkänna den klagandes egendoms­ rätt. Hela detta förfarande anses tydligen onödigt, om den beskyllde kan visa, att han innehar fast egendom ”som en besidder ingenlunde vilde lade i stikken”. I Skåne var den frigivnes ställning delvis beroende av om han var ättledd eller inte. Ättledaren hade enligt SkL 126 att svara för den frigivnes gärningar och böta halv mansbot om han gjorde sig skyldig till dråp respektive ta emot halv mansbot tillsammans med andra hans arvingar, om han blev dräpt. — I samma kapitel står som en generell regel att allt, som den frigivne förbry­ ter och allt brottsligt, som görs emot honom, är mindre värt i böter än om han är friboren. Kanske kan man anta, att böterna alltid var hälften så stora som den fribornes. I följande kapitel (SkL 127) fortsätter framställningen om dråp på fri­ given. Åtal väcks av ättledaren eller närmaste frände och rätten till åtal bevisas med tolvmannaed och 2 vittnen. Därefter meddelas, att om någon vill förneka, att han ättlett en frigiven, skall det ske med 12-mannaed. Lag­ redaktörens tankar har tydligen glidit över till brott begånget av frigiven och fortsätter på samma linje med bestämmelsen att ättledaren skall böta Vs för den frigivnes gärningar och hans fränder ⅔ — eller också skall han själv böta med ”bältesbot” (lindæ bot).9 Parafrasens framställning motsvarar och systematiserar båda dessa kapitel (AS 52). Halv mansbot utgår för dråp på frigiven.1Likaså bötas halv mansbot 8 Endast AS 81. Även SkSt 21 och 22 nämner fallet då en fri person kallas träl. Här är det emellertid fråga om träl som okvädinsord. Kapitlen handlar om hur den som påstås ha uttalat beskyllningen skall värja sig respektive bestraffas i olika fall. 9 Innebörden framgår av AS 52. Det aktuella stället citeras här efter översättning i SLL 4 s 86 n 13: ”Kan han inte gottgöra på annat sätt, skall tre år i rad allt vad han äger tagas ifrån honom, ända till bältet”. 1 Detta inskärpes även i AS 73 och 74 på det sista stället poängteras, att det gäller även frigiven med friboren fader. 4 —Clara Nevéus 7502-47

49

om den frigivne dräper (en fri). Ättledaren svarar för respektive mottar ⅓ av boten och den frigivne själv för ⅔ . Kan han inte detta måste han böta bältesbot under tre år eller söka rädda sitt liv genom flykt. I AS 73 uppges, att den tredjedel, som ättledaren får vid brott mot frigiven tillfaller ättledaren tillsammans med den frigivne. Den skånske frigivne, som inte var ättledd, måste uppenbarligen själv svara för sina gärningar. Detta utsägs direkt i slutet av SkL 126. Där förut­ sätts, att han inte har medel till böter, utan har bältesbot eller flykt som enda utväg om han blir saker till böter. På Själland hade en frigiven alltid samma rätt som en friboren (EL III 16). Ättledning finns det som vi sett inga spår av. Särbestämmelser om brott av eller mot frigivna behövs alltså inte i Själlandslagarna och finns inte heller. Detta indicerar, att frigivning på Själland redan före den tid, då SkL upp­ tecknades, gjort den f d trälen rättsligt jämställd med den friborne. Annars borde åtminstone något spår av särbehandling av trälfödda ha funnits i Valdemarslagarna, som ju i sin äldsta version är samtida med SkL. Härmed bör sammanställas en uppgift ur en annan typ av källa, Knut den heliges legend.2 Enligt denna skulle konung Knut bland andra berömliga gärningar ha tilldömt den, som frigivits eller friköpt sig med eget arbete friborens ställning.3 Av allt att döma har reformen trängt igenom; dock har den inte berört den ättleddes ställning i den mån ättledning fortfor att prak­ tiseras. Det har inte varit möjligt att inom ramen för denna undersökning utreda hur de danska frigivna absorberades i samhället. Deras fullständiga rättig­ heter bör emellertid ha inneburit fullständig oavhängighet av frigivaren, på gott och ont. Därför har jag svårt att dela Skyum-Nielsens åsikt att det var en ”sikker forbedring” för de frigivna att utan någon form av mellanstadium stiga upp till ”fuldt menneske”.4

2 Vitæ Sanctorum Danorum, s 101 rad 11—13. — Legenden är författad av den engelskfödde klerken Ailnoth ca 20—30 år efter kung Knuts död år 1086. C. Weibull har varnat för att godta denna starkt schablonmässiga källas uppgifter (1915, särskilt s 68). 3 ”seruos manu missos et proprii sudoris labore precio adquisito redemptos libertati publice adiudicare”. — Skyum-Nielsen godtar uppgiften om de frigivna, eftersom den utgör ett individuellt drag, 1971, s 2 f. Han översätter: ”slaver, der var frigivne, og dem der var frikøbte før en sum erhvervet ved eget brydsomt arbejde, dømte han ind i fri­ mandsstanden”. 4 S 260.

50

D anska urkunder Som tidigare nämnts finns endast tre urkunder från danskt rättsområde, där ofria figurerar. Det äldsta är odaterat, men bör ha utfärdats omkring år 1177. Det utgör en befallning från konung Valdemar till invånarna i Faurås härad i Halland och till två privatpersoner, Bare och Atti, från Okome soc­ ken. Dessa senare uppmanas att återge friheten åt en kvinna, som de höll i träldom. Kvinnans bröder skulle emellertid betala sin skuld till Bare och Atti, om det var så, att de var skyldiga dem något.5 Här föreligger således ett exempel på träldom, förvärvad på grund av skuld — en orsak till träldom, som inte nämns i den lag, som gällde inom området. Dessutom är det inte de som skuldsatt sig, som gjorts till trälar, utan deras syster. Förhållandet har tydligen väckt uppseende, eftersom det rapporterats till konungen, som reagerat med förbud. Av detta dokument kan man därför endast dra den slutsatsen, att träldom fortfarande förekom i Halland. Nästa belägg är ärkebiskop Absalons testamente. Där friges Eskil ”badesven” och en kvinna från Bjäre härad i Skåne och hennes barn. Dessa perso­ ner kan ha varit födda i träldom. Vidare friges Christian Kock, som med orätt gjorts till träl. Anledningen härtill anges inte, men ett sken av laglighet — enligt bevarade lagtexter — kan ha funnits endast om han dömts till träldom för brott. Slutligen friges några kvinnor, som Nils Stallare intagit från frihet till träldom, samt deras barn, var de än befann sig. Bakom formule­ ringen skulle kunna dölja sig någon form av flatföring.6 Det är att märka, att i inget fall ges någon gåva utöver friheten. Den enda frigivna, vars vistelseort man känner är kvinnan från Bjäre. Det yngsta av de från danskt område härstammande dokumentariska be­ läggen för träldomens existens är kanske det mest intressanta. Det är från år 1206 och utgörs av ett påvebrev från Innocentius III till ärkebiskop An­ dreas i Lund, bevarat i avskrift i Vatikanen.7 Eftersom brevet med nödvän­ dighet utgår från en nu förlorad hänvändelse från Lund, måste dess upp­ gifter tillmätas vitsord. Som framgår av bilagan rör brevet några trälar (servi), som burit hand på en präst och således borde vallfärda till Rom för att få absolution av påven. De hade underlåtit detta, eftersom deras her-

5 Tryckt som DS 75 efter ett diplomatarietryck från år 1786. 6 Jfr kommentaren i DD 1:4, nr 32. 7 DD 1:4, nr 108. Även tryckt i DS som nummer 128. — Brevet har använts av Skyum-Nielsen (1971, s 259 f).

51

rar (domini) påstod, att de inte kunde avvara dem. Ärkebiskopen får i brevet tillåtelse att pålägga dem annan bot än vallfärd och själv ge dem absolution, om deras herrar skulle lida alltför stor förlust genom deras frånvaro och om deras brott inte varit alltför grovt. Det är knappast troligt, att ärkebiskopen vädjat till påvestolen i detta ärende, om han ansett att fallet varit eller skulle komma att förbli unikt. Trälar — och trälägare, som var beroende av sina trälars arbete — bör ha funnits i ganska stort antal i hans kyrkoprovins. Ärkebiskopen har solidari­ serat sig med trälarnas ägare, som misstänkt, att deras ofria aldrig skulle åter­ vända från sin Romresa, och med andra trälägare, som kanske skulle kunna komma att göra samma erfarenhet i framtiden. — Även påvestolen har upp­ fattat brevet som ett viktigt prejudikat. Det har intagits i Innocentius III:s dekretalsamling år 1210 och därifrån vandrat vidare i de kanoniska lag­ samlingarna.8 *

*

*

Genomgången av de danska källorna har visat, att SkL jämte AS har mest uppgifter angående trälar och träldom och JL praktiskt taget inga alls. Själlandslagarna har sammanlagt nästan lika mycket material som SkL, men större delen är samlad och systematiserad i den s k Trælleretten i den yngsta versionen. Träldomen synes alltså här ha varit en aktuell företeelse ännu vid 1200-talets mitt. När det gäller fritt tjänstefolk är emellertid alla de danska lagarna lika knapphändiga. -—- Av urkunderna är det den yngsta, den från 1206, som ger starkast intryck av, att trälar var vanliga. Både den­ na och de båda äldre urkunderna visar på missbruk, som själva tillvaron av ofrihet i samhället kunde leda till. De danska trälarna synes ha varit husträlar, som var personliga tjänare till sina ägare och arbetade och bodde tillsammans med dessa. Några av dem hade rentav särskild bostad för sig och sin familj i nära anslutning till ägarens gård. Det är endast om dessa ofria vi vet, att de kunde ingå äkten­ skap med fria. För dessa trälar hade ägaren ett rättsligt och — sannolikt — socialt ansvar.9 I äldre tid synes bryten ha tillhört de ofria. Vi har också exempel på ofria kvinnor av högre rang. Förutom husträlarna fanns ett antal straffträlar på kungsgårdarna, tidigare möjligen även hos privatpersoner. I lagarna finns spår både av frivillig träldom av obemedlade personer och av

8 Se kommentar i DD 1:4, nr 108. 9 Mera härom nedan, s 153 ff.

52

härtagning, men i slutskedet synes födsel av ofri moder ha varit den normala bakgrunden till den enskildes träldom. Trälen kunde säljas och värderas som annat lösöre, och han var rättslös i förhållande till sin ägare. Utomståen­ des brott mot den ofrie sonades med ersättning av ägarens förlust, oftast ock­ så en ”hedersbot” för ägarens kränkta ära. För trälens egna brott svarar ägaren, som vid våldsbrott kan förlora långt mer än den ofries värde. Dock skall konungen enligt SkL ha velat inskränka ägarens förlust till trälvärdet i alla fall utom dråp. Vid våldsbrott har dessutom oftast trälen själv dödats. Detsamma har gällt vid stöld av större värden om ägaren ej velat böta. Trälen saknar i princip egendomsrätt, köpgillhet och, sannolikt, rätt att bära vapen. Trälen kan friges eller köpa sig fri. Det senare förutsätter, att ägaren med­ givit egendomsrätt. För att frigivningen skall vinna laga kraft krävs offent­ lighet. I SkL förutsätts i vissa lagkapitel, att en frigiven upptas i en fri ätt, men det framgår också — och detta synes vara ett yngre drag — att så inte alltid sker. I Själlandslagarna finns inga spår av ättledning. Den ättleddes anseende var inte så högt som den fribornes, och han hade lägre böter, men han torde ha haft en socialt relativt tryggad ställning. De övriga frigiv­ na, som saknade anknytning till äldre fria ätter, hade i princip samma rätts­ liga ställning som de friborna och måste helt lita till sig själva — och till den fattigvård, som samhället genom kyrkan kunde erbjuda dem. Sannolikt har de bildat ett proletariat, som hade svårt att hävda sig vid sidan av de gamla ätterna. Urkundernas tystnad tyder på att träldomen försvann ganska snabbt under 1200-talets senare del i de delar av Danmark, där den fortfarande levde kvar. Härvid har tyvärr testamentarisk frigivning inte lämnat några spår i käll­ materialet.

53

D. TRÄLDOM ENLIGT GUTALAGEN

Gotland ingick i svearnas välde vid slutet av 800-talet enligt engelsmannen Wulfstans reseberättelse från denna tid.1 Snorre synes ha haft samma upp­ fattning när det gäller 1000-talet, då Olav den helige skall ha besökt ön. Han nämner bl a att Gotland liksom Öland tillhörde samma stift som Öster­ götland. Enligt Gutasagan hade gutarna frivilligt redan under heden tid ställt sig under Sveakonungen och åtagit sig att betala en årlig skatt till denne mot beskydd och ömsesidiga handelsrättigheter. Därtill kom senare skyldighet att på vissa villkor delta i svearnas ledung, vilken skyldighet utsträcktes genom ett bevarat fördrag från år 1285. År 1361 erövrades ön av danskarna. Gotlands anknytning till Sverige var mycket lös. Konungens enda rättig­ het var tydligen att årligen genom egna ombud hämta sin skatt. Däremot synes en viss ömsesidighet i rättsligt avseende ha avtalats att döma av de många bestämmelserna om ”icke gotländsk” mans rätt i GL.2 Även om GL i mångt och mycket avspeglar ett samhälle, som var av annan karaktär än det svenska fastlandets är den dock en klart nordisk landskapslag. Den innehåller ganska många bestämmelser om ofria. Det är därför givet, att den inte bör förbigås i denna undersökning.

1. T rälar Funktion

I GL finns inga stadganden, som ger antydan om trälarnas sysselsättning.

1 För hela detta avsnitt hänvisas till SLL 4, s LXXVI ff och där anförd litteratur. Dock kan knappast Snorres uppgifter tillmätas vitsord för 1000-talets del. Däremot tyder andra källor på att ön betalat tribut till Sveakonungen under senare delen av 1100-talet (Yrwing 1940, 46 ff). 2 Härmed måste normalt ha menats svensk, bosatt på Gotlands landsbygd (SLL 4, s LXXXIII f).

54

Kategorier

Lagen känner inte till olika kategorier av ofria. Orden bryte och deja före­ kommer lika litet som gæfþræl, fostre eller frælsgivi. — Det är påfallande, att kapitlet om köp av träl (Add 4) genomgående brukar ordet man för den köpte, men att därav sluta, att detta ord skulle vara reserverat för ”köpträlar” vore att gå för långt. Rekrytering

Även i GL finns härtagning nämnd. Detta sker i kapitlet om jordaköp, efter­ som jord inte fick säljas annat än i trångmål, och då i första hand till frän­ der (kap 28 pr). De här aktuella reglerna är placerade i 28:6. En härtagen, som var myndig man och ägde ärvd jord, fick friköpa sig ”som han bäst kan”, d v s med vilket värde han ville.3 En bondes son eller en omyndig fick emellertid ingen utlösa för mer än 3 marker silver, om han inte hade uppdrag av den fångnes fader eller fränder. Utlösaren hade rätt att förutom lösesumman utfå ⅓ av beloppet av fränderna, d v s härtagning kunde kosta dessa 4 marker. Bröder, som satt i oskiftat bo, var skyldiga att med oskiftat gods friköpa en bror, som råkat i ”härs händer”. — I samma kapitel finns hän­ visning till en i övrigt okänd överenskommelse ”landa milli” att även en utlänning, som löste ut en fången gute, hade att rätta sig efter den nämnda 3-markersregeln. Det är tydligt, att sjöröveri med åtföljande människorov och försök till utpressning från rövarnas eller utlösarnas sida mot de fångna eller deras fränder varit ett problem, som man sökt möta med internationell lagstift­ ning. Det är möjligt, att träldom var dens lott, som inte blev utlöst.4 Lagen talar endast om gutar, som blivit härtagna. Om den internationella överens­ kommelsen — som rimligt är — varit ömsesidig, har vi just i dess existens en antydan om, att även gutarna skaffat trälar genom härtagning, sannolikt dock under ett tidigare skede. Träldom som straff för fri förbrytare skymtar ingenstädes i GL. Däremot kan en träl i vissa fall straffas med förlängd träldomstid. Detta kommer att behandlas i avsnittet om förutvarande trälar. Skuldträldom har vi inga spår av, inte heller av ”gävträldom”. Ofri födsel måste således vara den enda

3 Om han löste sig med jord, var hans fränder närmast att återköpa den när han kommit hem. 4 Jfr nedan s 58 f om 3 marker silver som trälvärde.

55

rekryteringsgrunden för trälarna under det skede GL speglar. Vilka sär­ skilda regler, som kunde gälla, vet vi emellertid inte. Man kan endast anta, att trälkvinnans barn — liksom i Skåne och Götaland — betraktats som ofritt, oavsett faderns stånd, och möjligen hämta ett visst stöd här­ för ur kapitlet om prästers barn (kap 5), där det heter, att sådana, i den mån de var ”olärda” följde sin moders ätt. I samma kapitel — dock endast i AM 54 4:o — följer en häremot stridande regel, att de olärda prästbarnens avkomma alltid följer gutnisk ätt, utom om någon ”takj i werra oc nidrj so Byrd sina”, vilket har ansetts syfta på den, som gifte sig med trälkvinna.5 Hans rätt skulle vara sådan, som bondes och bondebarns. — Det är tydligt, att stället är svårt korrumperat. Ofria nämns inte uttryck­ ligen. Det är därför inte tillrådligt att av denna passus dra någon slutsats om villkoren för ofri födsel på Gotland. — S k ”þy-barn” hade enligt kap 20:14 i flera avseenden lägre rätt än andra barn. Hela avsnittet gäller barn av fria föräldrar — gotländska eller icke gotländska — varför deras ställ­ ning måste bero av det förhållandet, att de inte var födda i äkta säng. Be­ nämningen by-barn tyder emellertid på, att det övervägande antalet oäkta barn vid någon tidpunkt ansetts vara just trälkvinnors barn, och att därför alla oäkta barn kommit att kallas så. Sannolikt har det här som annorstädes förekommit, att by-barn utlösts av sin frie fader och växt upp i frihet. Socialt

Att trälen var utsatt för de frias förakt framgår av flera bestämmelser. Hit hör slutet av kapitel 19:37, där det stadgas, att ingen skall böta hedersbot6 till en träl, och att träl inte bötar hedersbot till någon — något som över­ sättarna kommenterar på följande sätt: ”en träl kunde inte förolämpa en fri man lika litet, som en fri man kunde förolämpa en träl”.7 Enligt samma tankegång hade den ofria kvinnan inte rätt till böter för ofredande så som fria kvinnor hade enligt kapitel 23 — hon får ”böter för slag och ej mera”.8 5 Add 1, SGL 7, s 105, Lis Jacobsen, s 33, SLL 4, s 249 not 6. I SLL översättes stället ”gifter sig med sämre och så förnedrar sin börd”. 6 þ unki, m. — I kap 19:28 anges 8 örtugar som hedersbot för att slå öl i ögonen på någon och i 19:36 för att hejda någon i hans väg genom att ta ridande man i betslet eller gående i axlarna. Det är i båda fallen fråga om handlingar, som utan att direkt vara skadliga ansågs förolämpande, 7 SLL 4, s 265, n 65. 8 — ”slega bytr. oc ai maira.” — Den fria kvinnan har rätt till böter upp till 2 mar­ ker för olika former av ofredande eller grepp.

56

— I kapitel 19 finns också regeln, att inga böter utgår vid slagsmål mellan fri och träl, så länge trälen fått två slag mot ett; först om proportionerna försköts utgick böter. Detta måste ses som ett uttryck för förakt för trälen — han borde vara van att ta stryk. Tortyr som bevismedel förekommer i det här behandlade lagmaterialet endast i GL Add 5. Där gäller det träl, som misstänks för stöld. Även i detta fall får tortyr brukas endast med vissa restriktioner: trälen skulle oskadd ”till ben och bröst” återlämnas till ägaren. Om trälen var misstänkt för stöld utan att något materiellt stöd fanns härför, skulle 6 örar lämnas i vederlag för band om händerna, och detta belopp skulle inte återbetalas ens om trälen bekände ty ”i nöd säger den nödgade det han ej har vållat.”9 Att trälen betraktades som lösegendom framgår med all önskvärd tyd­ lighet av det utförliga avsnitt om köp av ”män”,1 som ingår i den yngre gutniska texten (Add 4) och i de danska och tyska versionerna av lagen. Avsnittet står omedelbart före bestämmelserna om köp av oxe, ko och häst (kap 33, 34). Köpare av ofri, oxe, ko eller häst har enligt lagen rätt till viss prövotid, innan köpet fullföljs. När det gäller träl föreskrivs, att köparen skall pröva trälen under sex dagar; på den sjunde dagen skall han antingen erlägga köpeskillingen eller leda tillbaka den ofrie till säljaren. För tre fel hos trälen ansvarar säljaren även efter avslutad affär: för ”brutfall” — fallandesot — och ”beþroyta” — sängvätning2 — under en månads tid och för ”benvärk”3 under ett års tid. Dessutom ansvarade säljaren alltid för klander. Det sista utvecklas närmare på följande sätt. Om någon klandrar en träl, som är i ens besittning — d v s påstår, att han (eller någon annan) äger trälen, eller att trälen är fri — skall man tillkalla säljaren. Denne har då skyldighet att bevisa, att trälen med rätta tillhör köparen. Kan han inte detta, måste han hålla köparen skadeslös genom att återlämna köpeskil­ lingen.4

9 ”i nauger seger nauduger, thet han ey walder”. — Även enl. GulL 262 fick träl, som misstänktes för stöld, torteras. 1 Se ovan, s 55. Här kommer träl och ofri att användas som vanligt. 2 Att betydelsen är denna framgår av tyGL. Jfr f ö GulL 57. 3 ”En fran beyni werkir”. 4 Härefter bör säljaren rimligen stå till svars för att ha stulit trälen eller för att ha berövat den omtvistade friheten. Lagen innehåller inga särskilda regler för hur detta skulle gå till. Stöld bör emellertid ha bestraffats med hängning enligt kap 38, eftersom värdet av det stulna måste ha överstigit 1 marker silver.

57

Kapitlet innehåller också regler för hur tvister mellan säljare och köpare skall lösas i sådana fall, då endera påstår att förbehåll gjorts, t ex angående prövotidens längd. Den av dem, som påstår sig ha följt i lagen angivna bestämmelser har bevisvitsord.5 Trälens värde brukar beräknas på grundval av bestämmelser i kapitel 16:2 om träl, som dräpt fri man.6 Ägaren skulle då till den dräptes fränder över­ lämna dråparen samt 9 marker silver, om den dräpte varit gotländsk, eller dråparen samt 2 marker silver, om den dräpte varit icke gotländsk. Om dråparen inte kunde överlämnas var boten 12 respektive 5 marker. Skillnaden, i båda fallen 3 marker silver, borde representera trälens värde. Resonemanget styrks av en bestämmelse i Add 5, av vilken det framgår, att ägaren till tjuvaktig träl ej behövde ersätta stöldgods mer än upp till 3 mar­ kers värde i kombination med regeln i samma avsnitt, att en ofri ej kan genom stöld förverka mer än sig själv. Det bötesbelopp, som skulle erläggas vid dråp på annans träl anges dock i GL till 4½ marker penningar (kap 15 pr, 16:2). Förhållandet mellan vägt silver och penningar anses i GL vara 11:4.7 Dråpsboten skulle således endast motsvara 1 marker 1 öre i silver. Det kan synas svårt att förstå, varför ägaren till en dräpt träl skulle vara tvungen att låta sig nöja med en bot, som så kraftigt understeg det belopp den ofrie representerade, då han själv ingick som del av boten efter fri man, som han dräpt.8 Den enklaste förklaringen till detta är, att dråpsboten fixerats vid en tid­ punkt, då 3 marker silver motsvarade just 4½ marker penningar trots att inga andra exempel på denna relation mellan vägt och räknat silver finns i lagen. Att beloppet kommit att kvarstå bör ha berott på att träldråp varit relativt ovanliga. I praktiken har säkert ägaren till en dräpt träl kunnat framtvinga full ersättning.9

5 SLL 4, s 282, n 5, 12. — Det är sannolikt, att dessa regler gällt även vid köp av husdjur, som behandlas i de följande två kapitlen, vilka kvarstår i alla texterna. 6 SLL 4, s 260, n 7, Wennström 1940, s 231. 7 Wennström 1940, s 260 ff. 8 Wennström har på s 231 angett båda trälvärdena utan kommentar. — SLL 4, s 260, n 10: ”Trälens mansbot var alltså betydligt mindre än hans värde”. 9 Man skulle också kunna tänka sig, att 4½ marker, trots ordalydelsen, avser silver och alltså visar ett högre trälvärde. Då måste man emellertid räkna med felaktig tradering på två ställen i flera handskrifter.

58

Kreatursvärden uppges inte i GL. Wennström har dock antagit ett värde för häst eller nötkreatur på 8 örtugar silver (= 2 ⅔ örar) med utgångspunkt från i lagen föreskriven hittelön.1 I så fall skulle en träl om 3 marker silver motsvara värdet av 9 hästar eller nötkreatur. Detta förefaller orimligt högt. Sannolikt beror det på, att det framräknade kreatursvärdet är för lågt.2 I avsnittet om trälars stöld, som hör till kapitel 38, men bevarats endast i AM 54 4:o och tyGL ingår bestämmelser om förrymda trälar, som ytter­ ligare illustrerar trälens egenskap av lösöre. Ägaren skall offentligen kungöra, att trälen rymt; detta för att slippa ansvara för hans brott. Om trälen kom­ mer till rätta är lösesumman 2 örar, om han gripits på Gotland, 3 om han gripits ombord på skepp och en halv mark3 om han varit utom ”landssyn”. Även under förutsättning att hittelönen avser silver — vilket inte är utsagt — är inte ens det högsta beloppet mer än en sjättedel av 3 marker.4 Om trälen flytt eller omkommit på skepp, som inte varit vårdat på föreskrivet sätt (kap 36), skall skeppets ägare ersätta trälens ägare för förlusten respek­ tive utge lösesumman om han kan återskaffas. Hade skeppet å andra sidan varit vårdat skall rymlingens ägare återlösa det och allt annat han stulit upp till tre markers värde. Gutalagen innehåller inga regler för trälars äktenskapliga förbindelser. Uttrycket by-barn, ”oäkta barn”, kan möjligen tyda på, att trälkvinnans barn alltid var oäkta —- d v s så, att en trälkvinna inte kunde ingå äkten­ skap. Vi kommer att finna flera indicier härför i det följande.

1 Wennström 1940, s 230 f. Hittelönen (GL 41, 43, 45) har efter mönster i andra lagar fyrdubblats. I GL:s enda hithörande bestämmelser i det förmodligen yngre kap 49 talas dock om ⅛ , ⅓ respektive hälften av fyndets värde beroende på var fyndet skett. 2 De åberopade lagställena talar inte om hittelön utan om lösen för att ha fört kreaturet till tinget. Beloppet för häst eller oxe är 2 örtugar. Upphittaren var skyldig att förevisa djuret på två ting och därefter på tredingsting under tre års tid. Lösen utgick för varje ting. Därför är det otroligt, att redan lösen för ett ting skulle repre­ sentera ¼ av värdet. 3 Lis Jacobsen har i sin översättning 3 marker i stället för ½ mark (s 101). 4 Hittelönen stämmer inte heller med de proportioner, som gäller för vrakgods i kap 49. — Wennström anser att marker ensamt alltid avser mark penningar. Detsamma skulle gälla ½ mark, där penningar aldrig är utsatt (1940, s 82 f). I detta fall finns det anledning att betvivla hans hypotes.

59

Straffrättsligt

Brott mot träl Det framgår av Gutalagen, att en dråpare utsatte sig för hämnd från den dräptes fränders sida. Han kunde emellertid även fly till ”fridskrets” där han var skyddad för hämnd, och därifrån bjuda böter, dock först efter ett år. Mansboten för fri gotlänning var 24 marker silver,5 för andra fria 10 marker silver och för trälen — som vi sett — 4½ marker penningar.6 Jag har för­ modat, att detta belopp avsåg 3 marker silver. För dråp inom fridskrets utgick halv mansbot för fria, men 6 örar pen­ ningar för träl. Detta är ⅙ av den vanliga boten, om båda beloppen är uttryckta i samma enhet. — Det är påfallande, att en ofri dråpare kunnat skyddas av fridskrets. Måste man härav dra den slutsatsen, att den frie, som dräpt en annans träl, måste fly för att undgå ägarens hämnd? Detta är helt otroligt med hänsyn till botens ringa belopp. Om den ofrie dräpts av en annan ägares träl, kunde ägaren till den brotts­ lige inte tvingas att utlämna dråparen, om han erbjöd 4½ marker (16:2). Bestämmelserna om andra våldsbrott mot träl är samlade i kapitel 19:37. Först stadgas om slagsmål mellan träl och fri att den frie har rätt att utdela två ”hag”7 mot ett. För slag därutöver skall den frie böta 2 örar för varje slag upp till fyra, d v s högst 1 marker. ”Övertaliga” slag mot den frie bötas med dubbla beloppet. Övre gränsen är 2 marker. Härmed stämmer den all­ männa regel, som därnäst följer, nämligen att trälen alltid har hälften så stor bot som den frie om han blir ryckt, ristad eller skuffad.8 Om den ofrie blir sårad skall man emellertid enligt fortsättningen böta lika mycket som för fri man, dock endast upp till 3 marker.9 Sist följer den redan refererade punkten om hedersbot, som inte utgick, då en ofri var inblandad. — För bindande av annans träl, som på vag misstanke om stöld utsätts för pinligt förhör, utgår 6 örar (Add 5). — Vi har redan sett, att en ofri kvinna till

5 I texten står tre marker guld, den enda gång värde uttrycks så. 6 Samma term för mansbot används för träl som för fri: vergildi, n. Ordet, som är sammansatt av ord för man och gäld, anses vara ett västgermanskt lån. Besläktat är wærold, n, mansbot, som finns i HL. SLL 4, s 250 n 20. 7 Ordet betyder vanligen hugg eller huggande (med redskap). Här dock slag, efter­ som förutsättningen är att (bestående) skada ej uppstår. Jfr Schlyter, Ordboken, hug, bet nr 3. 8 Straffet blir 1 öre, eftersom den frie får 2 i sådana fall (19:27). 9 Sårböterna var starkt graderade efter skadans art, från ½ mark och uppåt (kap 19). — Jag är böjd att tro, att 3 marker här avser silver.

60

skillnad från en fri inte hade rätt till böter för ofredande av olika slag (kap 23). Det är kanske därför bestämmelser om lägersmål med trälkvinna saknas i Gutalagen. Den man, som överbevisats om lägersmål med fri kvinna, skall enligt kapitel 20:15 ta henne till sig eller ge henne full ”hogsl”, ett belopp om 8 respektive 3 marker, beroende på hennes stånd. Dessutom skulle han föda upp barnet. Samma term används om det belopp som en änka fick ur sin mans gods.1 I kapitlet om våldtäkt, nummer 22, nämns emellertid den ofria kvinnan. För detta brott mot ogift kvinna stadgas böter, som helt överensstämmer med dem, som krävs vid hämndedråp inom fridskrets, d v s 12 marker silver, 5 marker silver respektive 6 örar penningar.2 Sammanfattningsvis kan konstateras, att man vid brott mot träl utmätte böter efter olika principer. I några fall relaterades boten till motsvarande bot för brott mot fria: vid såramål full bot upp till en övre gräns av 3 mar­ ker och vid lindrigare våld halv bot upp till 1 marker. Vid dråp utgick ”mansbot” som antagits motsvara trälens värde. Fridskretsdråp och våldtäkt botades för fria med hälften av mansboten; för trälen utgick i dessa fall endast en sjättedel av hans mansbot. Brott av träl Reglerna om träls dråp är samlade i kapitel 16:2. Ägaren till den träl, som blivit fri mans bane, skulle inom 40 dagar leda dråparen bunden till den dräptes gård och dessutom böta 9 marker silver om den döde varit gotländsk, eller 2 marker silver om han varit icke gotländsk. Om dråparen ej ”fanns till” var böterna som nämnts 12 respektive 5 marker, i båda fallen alltså halv mansbot. I detta fall måste ägaren med 6 mäns ed bevisa, att han inte varit rådande eller vållande till dråpet. Misslyckades eden skulle han böta full mansbot — d v s samma bot som om han begått brottet själv. — Om även den dräpte var träl behövde ägaren inte utlämna dråparen, om han föredrog att betala den ofries mansbot. Detta antyder, att en träl kunde för ägaren representera ett högre värde än detta belopp. Ett specialfall av dråp var, då en kvinna dödade sitt nyfödda barn. Detta var ett brott mot Guds lag, eftersom barnet var ”hedet”. Bestämmelserna

1 GL 20:8 med kommentar i SLL 4, s 268 n 31. 2 Var den våldtagna gift — gotländsk eller icke gotländsk — var straffet strängare. Den ofria nämns ej — ytterligare ett indicium för att hon ej kunde vara gift! 3 Detta måste i första hand syfta på det fall, då han befann sig inom fridskrets (jfr SLL 4, s 260, not 6).

61

om detta brott är i Gutalagen placerade i kap 2, ett avsnitt, som har starka gemensamma drag med norska lagar, och har ansetts tillhöra den äldsta delen av lagen, som skulle ha tillkommit i samband med kristendomens an­ tagande.4 En fri kvinna, som överbevisats om detta brott, skulle böta 3 marker eller fly från landet, om hon inte kunde böta.5 För ofri kvinna skulle ingen böta mer än 6 örar penningar i samma fall. Dessutom pålägges henne 6 års träldom sedan hennes träldomstid är slutad.6 Det finns inga generella bestämmelser i Gutalagen om hur man skall böta för träl, som sårat någon, bortsett dock från kapitel 8, där det stadgas om tilläggsböter för våldsbrott under kyrkliga helgdagar. För träl, som ”gör blodigt” bötas 3 örar, inte mer. (Den frie bötar 3 örar — 3 marker allt efter brottets svårighetsgrad.) I kapitel 19:37 stadgas om träl, som slåss med fri man, att om den ofrie utdelar flera slag än ett emot två, bötas för vartdera ½ marker upp till fyra, d v s högst 2 marker. Detta är samma böter som fri man gör sig saker till vid slag utan blodvite (19:5) eller slag med stång (19:31). Begår trälen våldtäkt mot gotländsk kvinna, skall han utlämnas (till hen­ nes giftoman eller make). Endast om kvinnan så önskade kunde ägaren lösa hans liv med hans mansbot (kap 22). Bristen på bestämmelser om andra våldsbrott, begångna av träl, gör det troligt, att för den ofrie alltid bötades samma bot som för fri så länge de fastställda bötesbeloppen understeg hans mansbot. Om beloppet översteg mansboten torde trälen ha utlämnats, vilket bör ha inneburit, att han mist livet. En motsvarande regel om övre gräns för boten gällde som vi sett om en träl blev sårad av fri man. För helgdagsbrott skulle trälens ägare böta 3 örar, vilket var hälften av den fries bot. Dessutom skulle 3 år läggas till den ofries träldomstid.7 Stöld begången av ofri, behandlas utförligt i Gutalagen. Dock har avsnit­ tet härom uteslutits i B 64 och likaså i den danska versionen. I AM 54 4:o och i den tyska versionen är bestämmelserna placerade omedelbart efter reg­ lerna om stöld, begången av fri. För fria gällde följande regler (GL 38). Stöld upp till två örars värde sonades med 6 örars ”snattarbot”. Låg tjuvgodsets värde mellan 2 örar

4 Jfr EidsL 1 samt SLL 4, s LXXIII f och 244, n 5. 5 Ett tecken på hög ålder är, att lagen här inte skiljer på gotländsk och icke got­ ländsk kvinna. 6 Stadgandet om förlängd träldomstid kan vara senare tillagt. 7 Detta kan vara ett yngre inskott i texten.

62

och 1 marker silver skulle tjuven böta med mansbot.8 Dessutom skulle han ”märkas” på tinget.9 Den som stal för mer än en markers värde skulle häng­ as liksom den redan märkte tjuven, om han återföll i brott, även om det stulnas värde var mindre. För trälens stöld gällde tydligen först och främst, att om hans ägare själv upptäckte stöldgodset och återställde det utgick inga böter. Inte heller utgick böter, om stöldgodset kommit fram genom husrannsakan som begärts av en bestulen, som genom avtäkt1 kunnat göra troligt, att trälen var skyldig. (För­ utsättningen för att böter ej skulle utgå i detta fall var, att ägaren inte lagt hinder i vägen för husrannsakan.) I andra fall fanns en gräns vid 1 öre — var det stulna värt så mycket eller därunder skulle ägaren böta 3 örar. Var det mera värt, skulle den bestulne återfå det — eller dess värde, om det var förbrukat2 — och ägaren skulle därtill böta tredubbla värdet3 upp till tre marker. Att boten tillföll den bestulne framgår bl a av bestämmelsen, att om den tredubbla boten inte kunde gäldas, skulle tjuven överlämnas till den bestulne.4 Lagen ger ingen antydan om vad den bestulne kunde tänkas göra med den utlämnade trälen. De hittills refererade reglerna avser tydligen tillfällen, då man ansåg det uppenbart vem som var tjuven. Då en bestulen endast misstänkte annans träl för stöld, kunde han tillgripa pinligt förhör. Bestämmelserna härom är ganska oklara men torde avse följande fall. Om den bestulne saknade ”av­ täkt” måste han lägga fram 6 örar till trälens ägare för ”band om händerna”, innan han pinade den misstänkte. Denna bot fick han inte åter ens om trä­ len bekände. (I så fall måste han dock ha fått värdet av det stulna samt tre-

8 Den gutniska texten är här oklar. Den tyske översättaren har ansett, att man avsåg tjuvens mansbot. Så kommenteras stället även i SLL 4, s 284 n 2. Å andra sidan skall den, som enligt föregående kapitel sökt få en annan dömd för stöld genom att dölja tjuvgods hos honom, uttryckligen böta mansbot, så stor, som den är värd, som han bar tjuvgodset till. — Lis Jacobsen räknar på s 98 n 8 med att även Add 5 avser den bestulnes mansbot, troligen med hänsyn till kap 37. 9 Enligt Lis Jacobsen skedde detta genom att öronen skars av (s 98 n 7). 1 agripr, m. Enligt SLL 4, s 284 not 9 avses troligen föremål, som tjuven lämnat efter sig eller som man tagit ifrån honom i syfte att använda det som bevismedel. 2 Den bestulne skulle i så fall med ed styrka hur mycket som stulits, dock endast om det var fråga om inbrottsstöld. 3 Detta gällde för varje ägare, om flera trälar tillsammans begått en stöld. — San­ nolikt måste även stölder under 1 öres värde ersättas. 4 ”ta schal hin haffua trelin som typtit atti, ey ma han oc meira fyri stiela tan sielffum sir”.

63

dubbel bot.) I andra fall fick den bestulne pina trälen utan detta vederlag.5 Inte ens om han inte fick fram någon bekännelse behövde vederlaget utges. Förutsättningen — som bortfallit i båda texterna — bör då ha varit, att den bestulne i detta fall hade ”avtäkt”, som med ganska stor visshet utpekade just den misstänkte trälen som tjuven. — Vi har tidigare sett, att tortyren inte i något fall fick gå längre än att trälen oskadd till bröst och ben kunde återlämnas till sin ägare. Efter reglerna om tortyr följer det delvis redan refererade avsnittet om husrannsakan vid misstanke om stöld, begången av träl (Add 5:1). Det avslu­ tas med bestämmelsen, att den som funnit tjuvgods, tillhörande någon annan, och gripit tjuven, skulle få Vs av både tjuven och böterna i hittelön. Detta kan tänkas ha gällt både fri och ofri tjuv, eftersom den fries böter uttrycktes i mansbot. Add 5:2 börjar med en definition av ordet ”muslegoman” — det är en träl på löpstig, som efterlysts vid kyrka eller ting. Om en sådan stjäl mat åt sig utgår varken ersättning eller böter. Blev trälen återlämnad skall äga­ ren emellertid ersätta de saker han tillgripit6 upp till tre marker. Dessutom skall han betala hittelön enligt regler, som redan refererats. Att dessa bestämmelser införts just i avsnittet om stöld beror rimligtvis på, att en förrymd träl förr eller senare var tvungen att stjäla för sitt uppe­ hälle. Det vore orimligt att låta ägaren böta för sådana stölder, om han inte hade återfått trälen. Å andra sidan borde en ägare inte kunna undgå ansvaret för en tjuvaktig eller eljest brottslig träl genom att skicka iväg ho­ nom sedan brottet begåtts; därför borde en rymning snarast offentliggöras. I sista avsnittet av Add 5:3 talas om hur man skall förfara med en man, som bundits utan ”avtäkt”, underförstått för misstanke om stöld. (Han skulle rannsakas av tre ”rådmän” från samma trakt.) Säkerligen gäller detta för fri man. Vi har ju sett, att en träl, som var misstänkt för stöld, skulle ut­ sättas för pinligt förhör. Däremot finns det inte på annat håll i lagen några bestämmelser om hur man skulle få fram bevis mot en fri man, som miss­ tänktes för stöld.7 5 Enl de båda handskrifterna var förutsättningen, att det stulna inte förvarats under lås och att inbrott inte skett. Sannolikt saknas här — genom haplografi? — ett av­ snitt, där det ges upplysning om hur en bestulen skulle bevisa, vad han förlorat, om detta inte varit inlåst, samt början på ett nytt stycke, som anger, att ”avtäkt” tagits av en viss träl. — I AM 54 4:o har ytterligare ett stycke i detta sammanhang kommit att utelämnas; detta ställe kan dock kompletteras efter den tyska texten. 6 Dock av allt att döma inte mat. 7 Samma uppfattning i SLL 5, s 285, n 24. Annorlunda Lis Jacobsen 1910, s 101, n 9.

64

Sammanfattningsvis kan konstateras, att ingenstans i Gutalagen stadgas nå­ got annat straff för en ofri brottsling än förlängd träldomstid.8Annars är det fråga om böter, utgivna av ägaren. Endast vid dråp utgick böter, som över­ steg 3 marker. Jag förmodar att detta belopp avser silver, eftersom det är knutet till trälens värde. Vid dråp och våldtäkt och större stölder kunde den ofrie ingå i eller utgöra hela boten. I dessa fall kan han ha dödats av mot­ tagaren, och det är direkt utsagt att så skedde, om brottet varit våldtäkt. När den ofrie fått sona sitt brott med förlängd träldomstid — förutom med böter, utgivna av ägaren — har det gällt brott mot kyrklig rätt. Bestäm­ melserna är så placerade i texten, att de kan vara yngre inskott. Civilrättsligt

I Gutalagen saknas regler för rättslig kompetens. Att det inte finns särskilda sådana för de ofria är alltså inget att förvåna sig över. Emellertid anser lagens upptecknare, att det mest väsentliga för en träl, som fått friheten, är att han i fortsättningen ansvarar för sig själv, vad han än gör (16:2). Det mest karakteristiska för en träl borde då vara, att han inte ansvarar för sig själv. Genomgången av de straffrättsliga bestämmelserna visar också full­ ständigt klart, att trälen räknats som stående under sin ägares förmyndar­ skap. De två fallen av straff i form av förlängd träldomstid antyder möj­ ligen, att han av kyrkan ansågs som kapabel att själv svara för sina gär­ ningar. Kanske är det också kyrkan, som givit även ofri dråpare ett visst skydd genom att tillerkänna honom rätt att fly till fridskrets. Andra bestämmelser har antytt, att den ofria kvinnan inte kunde ingå något lagligt äktenskap. Detta måste i så fall även ha gällt den ofrie man­ nen. — I lagen finns ingenting som tyder på, att trälen hade rätt till egen­ dom.

2. F örutvarande trälar I slutet av GL 16:2, som f ö handlar om dråp, begånget av träl, finns en mening av följande lydelse: ”Men en träl, som har arbetat sin träldomstid,

8 Pinligt förhör i avsikt att få fram bekännelsen kan ju inte räknas som straff. 5 -C la ra Nevéus 7502-47

65

han skall taga frihet vid kyrkodörren med sockenmännen såsom vittnen. Och sedan svarar trälen för sig själv, vad han än gör.”9 Avsnittet är ett tydligt tillägg, som kommit att få en ganska omotiverad placering. Detsamma gäller som vi sett om de två textställen som nämner förlängd träldomstid som straff för ofrias brott. Enligt dessa bestämmelser har varje träl på Gotland haft rätt att bli fri efter en viss tids förlopp. Det finns ingen antydan om hur lång denna tid var. Vi vet inte heller, när regeln har införts. Att den måste ha tillkommit vid en tid, då träldomen över huvud var på väg att försvinna, har förmodats redan av Schlyter.1 Eftersom Gutalagen anses ha blivit nedtecknad på 1220-talet, och bestämmelserna i fråga synes vara yngre inskott i den skrivna texten, bör regeln ha tillkommit efter denna tid. Dock kan de knappast vara så sena som från 1300-talets mitt, då den äldsta bevarade handskriften anses ha tillkommit. Frigivning av trälar måste ha förekommit långt innan det blev stadgat, att alla trälar skulle friges. Härom finns emellertid inga som helst regler i Guta­ lagen. Vi kan emellertid anta, att frigivning alltid måste ha getts offentlighet för att vara giltig. Om den före detta trälens rättsliga ställning efter frigivningen meddelas endast, att han hädanefter svarar för sig själv, vad han än gör. Frigivaren synes alltså inte ha någon skyldighet att ge sin frigivne stöd av något slag.2 I den övriga lagtexten finns inte något spår av att en f d träl eller annan egendomslös person haft annan rätt än den i frihet födde. En frigivning bör alltså redan vid 1200-talets början i alla avseenden ha givit fullständig frihet, både när det gäller skyldigheter och rättigheter. *

*

*

Från Gotland finns inga samtida urkunder, som kan komplettera den bild, som lagen ger. Att döma av antalet bestämmelser om ofria bör dessa under 1200-talet ha spelat en inte alltför obetydlig roll vid sidan av gutarna och

9 ”En þrel þan sum ort hafr mala ha taki flelsj (B frelsj) firi kirchiu durum miþ socna manna vitnum oc sihan varþr (B wardi) þrell siir sielfr huat sum hann gierir.” I daGL är texten förvirrad. Översättaren har tydligen inte förstått sin förlaga. 1 Enligt SLL 4, s 260 f, n 11. 2 Däremot fanns skyldighet för bönder att varje år lämna ett visst jordstycke till rovåker till folk, som ej hade jordbruk (kap 48).

66

det inflyttade, fria folket. Fria tjänare nämns över huvud taget inte i lagens äldre del. Lagen känner endast en typ av ofria. Dessa synes ha varit födda av ofri moder, men härtagning skymtar också som bakgrund till träldom. Utförliga regler för försäljning av träl finns. De straffrättsliga bestämmelserna gäller antingen brott mot annans träl eller träls eget brott. Bådadera sonas med böter. I förra fallet är dessa maximerade till trälens värde, i det senare fallet överstiger de detta belopp endast vid dråp. Då den ofrie ingick i eller ut­ gjorde hela boten, torde han ha dödats. Förlängd träldomstid har noterats som straff mot ofri i två fall av brott mot kyrklig lag. Trälen synes inte ha kunnat ingå äktenskap. Beträffande frigivning har noterats som synnerligen påfallande, att samt­ liga trälar skulle friges efter en tid, om vilkens längd vi ingenting vet. Detta bör ha skapat ett fritt proletariat med hög medelålder. Dessa personer har av lagen att döma haft samma juridiska ställning som de friborna.

67

E. TRÄLDOM ENLIGT VÄSTGÖTALAGARNA

Eftersom vi har två i det närmaste fullständiga redaktioner av Västgötalagarna med ett sextiotal år emellan och dessutom additamenten och de tidiga excerpterna, skulle man kunna vänta, att det vore möjligt att avläsa en rättshistorisk utveckling — i all synnerhet som undersökningen gäller ett institut, där förändringar är att vänta just under 1200-talet. Så är emellertid knappast fallet.1 Yngre Västgötalagens större bredd tar sig uttryck även på träldomsinstitutets område. Ännu Vidhemsprästen antecknar en bestämmelse, som grun­ dar sig på träldomsförhållandet (VgL IV 1) och i additamenten finns många dylika (Add 2:1, 7:29, 12:2 m fl). De bestämmelser om träldom i VgL II, III och IV, som inte påträffas även i äldre Västgötalagen, avslöjar sällan någon utveckling av institutet som sådant. Oftare är det fråga om mer systematisk framställning av den äldsta versionens regler eller kompletterande uppgifter om förhållanden, som kanske förefallit den förste upptecknaren självklara. Allt lagmaterial från Västergötland kan därför behandlas i ett sammanhang.

1. T rälar Funktion

Det finns endast tillfälligtvis notiser om trälarnas arbetsuppgifter i Västgötalagarna. Av dessa framgår, att trälen kunde användas i skogsarbete och som herde (I FornS 2:2, II Forn 5, I R 9 pr, II R 20). För en trälkvinna var tydligen malning och mjölkning typiska sysslor (I G 6:3, II G 11). Hon kunde också ha förtroendet att bära sin herres nycklar, d v s förestå hans hushåll (II G 11, Add 12:2). En ofri — träl eller trälkvinna — kunde också självständigt vårda sina omyndiga ägare under deras uppväxttid (I Ä 4:2), om deras far var död och deras mor omgift. Motsvarande flock är emellertid helt omredigerad i den

1 Jfr Hasselberg 1944, s 54.

68

yngre lagen. Trälen och trälkvinnan har ersatts av en bryte, som sannolikt var fri (II Ä 6). Vid 1200-talets slut har man kanske inte längre brukat an­ förtro en ofri en uppgift av detta slag. Kategorier

Bryten nämnes på många ställen i VgL; på ett av dessa tillsammans med dejan. I de flesta fallen är det klart, att bryten varit fri, medan i andra fall sammanhanget inte tillåter något avgörande.2 — Konungens bryte, som nämns i II Tj 26—27, har förvaltat konungens gård och haft en administrativ-judiciell funktion, som i realiteten bör ha gjort honom till en långt mer betydande person än flertalet fria bönder.3 Ett par lagställen har tagits till intäkt för, att bryten kunnat vara ofri. Flocken Ä 4:2 i VgL I behandlar hur man skall ordna för barnen till en änka, om hon vill lämna dem för att gifta om sig. Barnens lott i boet skall då skiftas ut av deras fädernefränder, och farfar, morfar eller farbror skall vara deras juridiske förmyndare. Modern skall råda för kistnycklar, indriva och gälda skulder samt se till boet tre gånger om året. I övrigt skall bar­ nens och boets vård anförtros åt en träl i barnens ägo: ”barnen äga träl­ kvinna eller träl, då må man sätta dem till att förestå boet”.4 Ifortsättningen talas om boets föreståndare som ”fostra”5 eller ”bryte”. Om man med säker­ het kunde identifiera de nyss nämnda trälarna med fostran respektive bryten, hade man ett säkert belägg för ofri bryte, eftersom den ofries upphöjelse inte kan ha inneburit, att han blev fri; det skulle ha varit ett ingrepp i de omyn­ diga ägarnas förmögenhet. Emellertid är identifikationen vad bryten beträf­ far osäker; han är nämnd först i sista meningen, som kan vara ett senare tillskott till texten.6 Wessén menar, att även bryten i VgL II R 16 är ofri. Flocken gäller utsökning av gäld, vilket normalt borde ske vid en ”sjunätting”, d v s ett av kredi-

2 Fri bryte i I Ä 17, II Ä 22—24; I Tj 2:1, II Tj 20—21; II Tj 36, II Forn 46, III:88, III:97, III:147. Fri eller ofri bryte: II Ä 6; I Ä 12, II Ä 15 I Ä 16, II Ä 21 (här även deja); II utg 25. 3 Jfr även runstenen Upl. 11 i Sveriges runinskrifter 6:1, utgiven av Wessén och Jansson. Wessén anser här, att Västgötabryten var ofri. 4 ”eghu barn ambut allær þræil. þa ma þem firi bo sætiæ”. 5 Schlyter antar, att fostra är fel för fostre, m. I SLL 5 anses detta möjligt, men ej nödvändigt. Härtill kan fogas att det maskulina fostre ej förekommer någonstans i VgL, varför det torde vara bäst att godta den traderade texten. 6 Annorlunda SLL 5, s 84, n 13 och 15.

69

tor en vecka i förväg utlyst sammanträde vid låntagarens hem, där skulden skulle betalas. Om gäldenären ej är på sin egendom ”göre man sjunätting in­ för hans bryte”. I detta fall får gäldenären en månad på sig att reglera skul­ den. Om så ej sker ”då vare bryten fredlös, och likaså den bryte, som kom­ mer efter honom, ända till dess att skulden är betald”. Meningen torde ha va­ rit att tvinga bryten att i husbondens frånvaro betala skulden. Det skulle alltså inte löna sig att avsiktligen hålla sig undan. — Wessén anser i kommentaren, att meningen varit att beröva gäldenären den ofries värde, och jämför med flockens förra del, där tredskande gäldenär, som infunnit sig på sjunättingen, straffas med den vanliga rabatterade 3-markersboten.7 Jämförelsen håller emellertid ej, då böterna i sistnämnda fall skulle treskiftas mellan kärande, konung och härad, medan en fredlös träl inte kunde vara någon till nytta. Dessutom förekommer ej fredlöshet som straff mot träl. F ö har det säkert varit omöjligt att hålla sjunätting inför en ofri. Man måste också beakta, att stället är en nytillkommen ersättning för den äldre lagens självpantningsrätt, nåm.8 Den i SLL antagna tydningen liknar i alltför hög grad det avskaffade nåmet. — Inte heller den yngre lagen har alltså något exempel på ofri bryte. Dock är det klart, att den västgötske bryten även om han var fri och i många fall var delägare i det bo han brukade, var starkt beroende av sin herres goda vilja.9 Flatföring förekom också i Västergötland (I J 3:1, II J 5, Add 11:10). Förutsättningen för förfarandet synes vara överlåtelse av jord. Det finns ingen antydan om att man genom flatföring minskade sin personliga frihet. Här finns alltså ingen anledning att hålla samman träl och flatförd. Frälsgive, frälsgiva och fostra, som står trälen nära, skall behandlas längre fram i detta kapitel. Rekrytering

Härtagning nämns inte i Västgötalagarna. Det är knappast tillrådligt att i den sent införda edsöresrättens förbud mot att sälja fri man (Add 7:23) se ett minne av denna form av trälrekrytering. 7 ”heta tre och äro två”, ”tre sextonörtugar”, se SLL 5, s 37, n 32. Jag ansluter mig till den här framförda tolkningen av dessa uttryck. — Då inte annat anges avser bötesbeloppen i VgL vägt silver, som vid lagens redigeringstid förhöll sig till penningar som 2 till 3, se Wennström 1940, s 252 ff. 9 Jfr Gagnér 1961, s 118. 9 Se särskilt Ä 17, som börjar: Sättes en bryte för en mans bo, han är den bondes misskundsman, som äger boet.

70

Träldom som straff skymtar i en bestämmelse i I Tj 3:1 respektive II Tj 26—27. En person, som gripits som tjuv, utan att man funnit den som ut­ satts för stölden, skall enligt denna flock dömas ”till konungens gård”. Ko­ nungens bryte kan sedan enligt den yngre lagen göra med tjuven vad han vill. Då normalstraffet för ”full tjuvnad” är hängning, torde bryten ha att välja mellan att hänga tjuven och att utnyttja hans arbetskraft som träl.1 Den normala grunden för träldom var alltså ofri födsel. I lagen finns ingen uttrycklig bestämmelse om vem som genom födsel var ofri, men det mesta går att utläsa av ättledningskapitlen. Ägaren till en träl, som någon fri släk­ ting vill uppta i sin ätt, kan nämligen, om övriga formaliteter är uppfyllda,2 inte kvarhålla trälen ”såvida han icke säger honom vara hans barn”.3 En man kunde alltså hålla sitt eget barn som träl. Dess moder måste i så fall antagas vara hans egen trälkvinna.4 Under sådana omständigheter bör en fri mans barn med en annans träl­ kvinna också ha varit ofritt. Eftersom man tydligen kan bortse från för­ värvad träldom, framgår också detta av de citerade flockarna. Då en fri man ville uppta en annans träl i sin ätt, måste han nämligen visa, att han var honom, trälen, ”så närskyld, att han har rätt att lösa honom enligt lag” . Vanligast torde väl ha varit, att en fader utlöste sitt trälfödda barn.5 Emel­ lertid framgår, att ättledd man kunde ha fader i livet, som ej var identisk med ättledaren (I Ä 23, II Ä 32). Om båda föräldrarna till ett trälbarn var ofria men t ex morfadern var fri, kanske denne eller en kusin på mödernet var berättigad att lösa ut honom.6

1 Jfr SLL 5, s LXXIII och kommentaren till I Tj 3:1. 2 Se härom nedan s 80 f. 3 ”nvm han calla barn sitt vera” (Fragmentet; även i I Ä 22, II Ä 31). Hans i översättningen syftar på ägaren. 4 En anteckning av Vidhemsprästen (VgL IV 1), som behandlas nedan, s 79 n 9, indi­ cerar, att ett sådant barn räknades som fritt på 1320-talet. 5 Det är otroligt, att någon annan än fadern kunnat utlösa och ättleda ett trälfött barn, så länge denne var i livet. Jfr fragmentets ”faþir skal sialfr aþingi barn sitt a’tleðe. en skal arf taca”. Regeln gällde, som visats i SLL, s 83 n 81, endast frillobarn, även sådana med fri moder. Att Lydekinus i sin version av II Kk 72:2 identifierar frillobarn med þybarn, ”trälkvinnebarn”, visar dock att oäkta barn ofta hade ofri moder. 6 Enl GulL 58 kunde broder, syster och farbror ättleda, och andra fränder, om den som var närmast arvet beviljade detta.

71

En bestämmelse som skall närmare utredas i annat sammanhang7 visar, att fadern till en trälkvinnas utomäktenskapliga barn, han må ha varit fri eller ofri, ej hade någon rätt över dessa (I G 4:3, II G 3). Av ovanstående torde framgå, att de varit hennes ägares trälar. Enligt Västgötalagarnas huvudredaktioner var alltså en trälkvinnas barn alltid ofritt, även om vissa fria släktingar hade rätt att lösa det till frihet. Beträffande träls barn med fri kvinna saknas hållpunkter. Socialt

Om trälens sociala ställning finns endast indirekta anspelningar i lagen. Mest talande är i detta sammanhang bestämmelserna om träls brott mot de kung­ liga edsöreslagarna, vilka tillkommit under Birger Jarls och hans efterträdares tid och efter hand införts i landskapsrätterna (Add 7). De avsåg främst brott mot hemmets, tingets, kyrkans och kvinnans frid samt hämnd efter laga dom. Om edsöresbrytaren var fri straffades han med förlust av all lösegendom och biltoghet över hela riket, som endast kunde hävas, om den förfördelade så önskade och brottslingen erlade 40 marker till konungen. Men en träl kunde ej bryta edsöret, ty han kunde ej fly biltog: ”vore det så, att han kunde fly biltog, då bröte han gärna edsöret, för att han måtte bliva biltog”.8 — På den fries förakt för trälen beror säkert bestämmelsen, att en träl, som dräpt fri man, inte fick kallas ”tegnsbane”.9 — I den makabert skämtsamma lekarerätten sägs det om lekaren, att ”han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken huskona”.1 Trälens rättslöshet i förhållande till ägaren illustreras här bjärt. Köp av träl skulle ske med ”vän och vittne”, d v s med samma formali­ teter som krävdes vid handel med ”häst och nöt, hovfä och hornfä, skurna kläder och skaftade vapen.”2 Avsikten härmed var att ”vännen” skulle kun­ na göra köparen ”urtjuva”, om någon påstod, att han stulit det köpta. Säl7 Nedan s 79 f. 8 ”vare þaet swa at han matte byltughær fara, þa bruti han giærnæ eþzöret. þaer til at han matte byltughaer waræ” (Add 7:29). 9 II D 9. På motsvarande ställe i VgL I, M 4, står þés bani. Schlyter föreslår emendering efter den yngre lagen, till vilket Beckman på goda grunder ansluter sig (1924a, s 231). Övriga översättare följer den i B 59 traderade texten. 1 ”biði, alþrigh halldær ræt æn huskonæ hudstrukin” (I L, även i II Utg 29, IV 20 : 2) . 2 ”hors ok nöt hoffæ ok hornfæ. Skapat klæþi ok skiept vakn” ( I Tj 19 pr och 19:2, II Tj 54, 56).

72

jaren skulle svara för fallandesot hos trälen under en månad och för laga åtkomst (griþ, f) under all tid.3 Trälens dråpsbot var tydligen avsedd att motsvara hans värde. Den anges till 3 marker, ”såvida han icke styrker, att han var värd fyra marker” — i så fall skall 4 marker erläggas (I M 5:7, II D 16). Tre marker skall också bötas av den som har barn med trälkvinna, om denna dör i barnsäng (I G 6:3, II G 11). Den som vill ättleda annans träl skall emellertid erlägga två marker (fragmentet, I Ä 22, II Ä 31). Det har ansetts anmärkningsvärt, att denna summa är lägre än dråpsboten.4 Till den måste dock läggas minst 6 örar i lägersmålsböter till ägaren av den trälkvinna, som förmedlade släkt­ skapen mellan den frie och trälen, samt ersättning för förlorade dagsverken under hennes barnsängstid (I G 6:3, II G 11); om dessa summor icke er­ lagts torde det ha varit omöjligt att bevisa den fordrade släktskapen. — Beloppet stämmer alltså utmärkt med övriga uppgifter. Det kan till och med förefalla högt, om man gör det rimliga antagandet, att den utlöste trälen ofta var ett barn, medan de tidigare nämnda beloppen måste ha beräknats efter värdet av vuxen träl.5 Sex örar var den föreskrivna ersättningen för förolyckad hingst, en halv mark för oxe, ko och sto (I R 9:1, 12, II R 23, 28). En träl var alltså lika mycket värd som 6—8 kor.6 Liksom trälen kunde köpas och säljas kunde han även stjälas. Detta brott beivrades på samma sätt som då tjuvgodset var boskap (I Tj 16, I I Tj 51). Den bestulne skall följa efter ”sin” tjuv, återta sin egendom och med två vittnen

3 Vanligen betyder grip ”fred, säkerhet, lejd”. Språkligt synes en härledning av Wadstein (1894, s 5) vara möjlig. I så fall skulle ordet beteckna en sjukdom, snarast kramp. — Jag följer emellertid tolkningen i SLL, som utgår från Cederschiöld (1898, s 17), vilken hänvisar till FrostL V 41: ”en allan alldr við himmilld”. SLL hänvisar även till GL Add 4. 4 SLL 5 i kommentar till VgL I Ä 22, Beckman 1921, s 143, n 2. Beckman förklarar den lägre utlösningssumman med att ägaren till en träl, vilken genom sin börd ”borde vara fri” fick nöja sig med partiell ersättning. Wennström förmodar, att dråpsboten omfattar såväl böter som skadestånd (1931, s 27); detta är dock omöjligt, då lagen uttryckligen jämställer boten med trälens värde. 5 Tanken att 3—4 marker skulle ha varit marker penningar, vilket ganska exakt skulle ha motsvarat 2 vägda marker under början av 1200-talet, måste avvisas, då böter som — liksom här — tillföll målsäganden ensam, i intet fall har nedskrivits (Se SLL 5, s 37, n 32). Annorlunda Wennström 1940, s 228. 6 Möjligen underskrider skadeståndsbeloppen för kreatur det genomsnittliga mark­ nadspriset (Beckman 1924b, s XVI f).

73

och tolv mäns ed (I Tj 3, II Tj 24) binda vederbörande vid stölden. Tjuvens straff är böter på sammanlagt 11 marker, en summa, som i den yngre lagen kallas ”fulla tjuvsböter.”7 — Lagen förutser även det fallet, att någon i an­ nans hand finner en träl, som han säger sig ha mist genom stöld eller rån (I Tj 17, II Tj 52). Trälen skall då överlämnas till en borgensman, take, och den bonde, hos vilken trälen påträffats, får vid en ”sjunätting” tillfälle att med två vittnen och tolv mäns ed efter ett ålderdomligt allittererande for­ mulär8 styrka att den omtvistade trälen är hemmafödd hos honom. Om detta misslyckas skall den klandrande med lika många män styrka, att han orätt­ mätigt berövats trälen. Något straff utfästes inte uttryckligen, men om den klandrande lyckades i sin bevisning, var innehavaren lagligen fälld, varför straffet bör ha blivit fulla tjuvsböter.9 — I en motsvarande process om hus­ djur (I Tj 8, II Tj 39) hade innehavaren av det omtvistade djuret rätt att välja mellan att hänvisa till sin säljare eller svärja ”fölsed”. Att det förra momentet saknas i flocken om trälar torde vara ett rent förbiseende, kanske förorsakat av att handel med trälar var relativt ovanlig vid tiden för lagens nedtecknande. — Den som grep någons förrymda träl hade således goda skäl att göra sig ”urtjuva” (I Tj 18, II Tj 53). Detta skedde genom laga lysning, d v s inför första mötande man, i närmaste by och på tinget (I Tj 14). Ägaren skulle sedan styrka sin rätt med ed och lämna hittelön, två örar om fyndet skett inom landet, d v s Västergötland, och en halv mark utom. Tillfälligtvis kommer andra notiser om trälen som lösöre med i lagarna: Han kunde av en friare skänkas som ”vängåva” till den tilltänkta brudens giftoman (II G 2); när det gäller arv talar lagen om ”det som lever”, ett uttryck som tydligen är avpassat för att omfatta såväl kreatur som trälar;1 barnen i I Ä 4:2 måste ha fått sin träl antingen som arv eller gåva. Trälen kan också lånas ut (I R 11:1, II R 27). — I Add 8 fastslås, att ägaren är den som är trälkvinnans giftoman.

7 Det är egendomligt, att brottet, som i detta fall borde anses uppenbart, bestraffas med böter och ej med hängning. Jfr nedan, s 77. 8 I Tj 17: ”Biþi sua sær guð holl. ok uattum sinum at iak födde han hemæ i husum ok hæskap þer diþi ok drak miolk af moþr spina. þaer uar i klæþum uafþær ok i uaggu lagþer. þy a iak han ok þu iki [i]”. — Observera det plurala gud! Detta minne från heden tid har försvunnit i översättningen i SLL, men kommenteras i inled­ ningen, s XXIII. 9 Jfr I Tj 4:1 och SLL 5, s 176 n 69. 1 I Ä 16. Annorlunda i kommentaren i SLL 5. Ett liknande uttryck om ”hemfödared” i Add 2:4: ”den skall icke fullgöras för något annat än för det som går på fötter”.

74

Straffrättsligt

Brott mot träl Dråp på träl ersättes som nämnts med en summa motsvarande trälens värde, 3—4 marker.2 Om dråpet skett på något av tre av särskild frid hägnade gästabud, bröllop, giftermålsöl och arvöl, utdömes 9 marker, vilket mot­ svarar boten för vådadråp och ”dulgadråp” på fri man (I M 13:1, II D 27 med kommentarer). Beträffande annat våld mot träl stadgas för sår en marks bot3 och för slag 6 örar4 under förutsättning att det var fråga om viljaverk. Var ägaren över­ ens med gärningsmannen om att kalla skadan vådaverk (jfr I V 1:4), utgick emellertid en annan form av ersättning (I V 3, II V 10, 11): En örtug för var 8-dagarsperiod, som trälen var arbetsoförmögen — upp till 24 dagar, alltså högst 1 öre — samt lækis gæf, ”läkarelön” på 3,5 högst 4 örar. Om skadan resulterade i lyte hos trälen skulle dessutom detta ersättas på så sätt, att gärningsmannen erlade en summa motsvarande den värdeminskning trä­ len undergått.6 Lytesboten bör ha utgått även om skadan uppstått genom viljaverk. Så var fallet med fri mans lytesbot (I S 4:8).

2 I M 5:7, II D 16. Det torde vara naturligt att uppfatta 3—4 marker som minimirespektive maximibelopp för boten, även om den dräptes värde under- eller överskridit summan. 3 I S 6 pr. I VgL II saknas hela såramålsbalken och början av vådamålsbalken. 4 I SI 2, II F 3. Boten är enligt SLL överraskande hög. Den frie hade 9 marker att kräva för sår (I S 1), 5 ⅓ för slag (I SI 1:1, II F 1); dessutom utgick offentliga böter. 5 I den yngre lagen står här två örar, troligen felaktigt. 6 Detta uttrycks i den yngre lagen på följande sätt: ”Mætæ skal þræls læstir. swa miklo som han ær feiær værri. ok sva mykit skal böte..” I den äldre lagen saknas ok, som tydligen inkommit i den yngre genom en avskrivares slarv, samt feiær, vilket enligt utgivarna är ett inskott ovan raden, gjort av samma hand, som skrivit det övriga — tydligen i avsikt att förtydliga meningen. I VgL I finns dessutom ett minna inskjutet före böte. I efterföljd av Otman, Sjöros och Beckman översätter Wessén: ”Så mycket som han är mindre värd, så mycket skall man mindre böta” och förklarar (not 15) ”så mycket mindre värd trälen i allmänhet är, i fråga om kroppskrafter och duglighet, så mycket lägre böter skola gäldas för ett honom tillfogat lyte”. — I SGL föreslås emendering: Antingen kan man stryka minna eller ändra det till manni. Härigenom nås full överensstämmelse med den yngre lagen, och man slipper att som i SLL efterlysa be­ stämmelser om storleken av en träls lytesbot i den äldre. Man behöver inte heller för­ klara en skäligen omotiverad lagändring, som skulle ha tillkommit under tiden mellan de båda versionerna. Jag ansluter mig alltså till Schlyter.

75

För lägersmål med annans trälkvinna bötades 6 örar för vanlig trälkvinna och hela tre marker för ofri kvinna, som bär sin herres nycklar, d v s före­ står hans hushåll.7 Dessutom skall mannen ersätta ägarens förlust av arbets­ kraft under hennes barnsängstid.8 Dör hon i barnsäng skall han utge tre marker, d v s hennes värde; i detta fall torde ej lägersmålsbot ha utgått. I detta sammanhang uttrycker lagen tidens syn på brott mot annans träl: ”Åtalar en bonde en man för att han legat hos hans trälkvinna och gjort ho­ nom skam”.9 — Om fri man vill neka till lägersmål med ogift trälkvinna, skall han stödja sig på 12 mäns ed, d v s formaliteterna är desamma, som om kvinnan varit fri (I G 6:4, II G 11). Gemensamt för bötesbeloppen för brott mot träl är att de i sin helhet betalades till målsäganden, d v s ägaren. Det allmänna — konung och hä­ rad — hade ingen andel. Endast vid dråp på vissa gästabud utgick högre bot än trälens värde. Brott av träl För trälens brott ansvarar i första hand hans herre. Principen uttrycks tydli­ gast i flockarna om förrymd träl: Ägaren behöver ej ersätta den skada som vållats, om han ej återfår den förrymde (I R 11, II R 26). För utlånad träl svarade låntagaren (I R 11:1, II R 27). Om dråp begåtts av fri man, hade den dräptes ätt rätt att välja mellan att låta döma dråparen fredlös — för att kunna begå hämnd — eller att ta böter, 9 markers arvingebot och 12 markers ättebot, sammanlagt alltså 21 marker. Var dråparen träl skulle samma belopp utges av dennes ägare; han kunde ej tvingas att fly för trälens brott annat än om han vägrade böta (I M 4, II D 9). Om någon konsekvens för trälen själv talar ej lagen. Bestämmel-

7 VgL I G 6:3, II G 11. Även I G 5 pr, II G 4 och Add 12:2. Observeras bör, att åtal för lägersmål med ogift kvinna endast kunde ske om hon fött barn (Add 12 pr) och med gift endast om hennes man väckte det, eller om hon ertappades på bar gärning (I G 5:1, II G 5, 6). Det senare fallet måste rimligtvis gälla även i fråga om ogift kvinna. — ”Nyckelpigan” ( = annöþog fostra II G 11 respektive ambut Add 12:2) var ofta sin herres frilla, vilket givetvis haft inverkan på lägersmålsboten. Jfr Lizzie Carlsson 1942, s 91 f. 8 ”— han skal varþae hanni. til þæs ær hun gitær i kuærn draghit. ok ko molkæt”. varþæ med dativ betyder enligt Pipping (1915, s 65) ”ansvara för skada som vållas genom någonting” varvid dativen betecknar det som framkallat skadan; varþ ae hanni kan alltså översättas ”ansvara för den förlust hennes ägare lider”. » (II G 4). — ”Giuer bonde manni sak at /han hauer/ huskono hans lægræt ok hanum skam gjort”.

76

sen ”Nio marker äger konungen för mandråp och likaså alle män” tillhör ett yngre skikt av lagen.1 Det är inte troligt, att den gällt om dråparen varit ofri. Blev fri man sårad av träl kunde han antingen kräva ägaren på tre mar­ kers böter eller också söka få trälen dömd ogill, varefter han ostraffat kunde ”værk a uinnæ”, d v s döda eller lemlästa honom (I S G:l). Flockens formu­ lering visar, att man ansåg det naturligast, om den sårade valde det senare alternativet. Var gärningsmannen fri hade den sårade 9 marker att kräva; dessutom skulle 18 marker utges i offentliga böter.2 — När det gällde sår kunde alltså den förfördelade avgöra, om trälen skulle utsättas för hämnd. Det vore då egendomligt, om inte en av träl dräpt persons ätt hade samma rätt att få dråparen utlämnad. I så fall torde ägarens böter ha reducerats med trälens värde. Träls brott mot edsöret (Add 7:29) drabbade också hans ägare, som hade att erlägga 13 marker och 8 örtugar räknade i penningar, d v s tredjedelen av den summa, 40 marker, med vilken en fri man, som begått motsvarande brott, kunde köpa sig fred hos konungen under förutsättning att den förför­ delade parten medgav det. Jag antar, att boten i detta fall gick till målsäganden, eftersom edsöret ej var brutet.3 Eljest måste man förutsätta, att ägaren även var skyldig att böta till målsäganden efter brottets art. Om ägaren ej ville böta, skulle man hänga trälen vid hans gårdsled. Beträffande träls egendomsbrott har Västgötalagarna endast spridda noti­ ser, främst då gällande stöld. Först är det nödvändigt att visa hur fri mans stöld sonades. Hängning var straffet för den som stulit en halv marks värde eller ett kreatur värt minst två örar under förutsättning att stöldgodset tagits ur hans händer, ur hans låsta hus eller lagligen letts till honom; i dessa tre fall an­ sågs hans skuld så klar, att han ej hade den rätt att söka rentvå sig med ”två tolfter och fyra mäns föred”, som eljest tillkom honom. Fulla tjuvsböter, 11 marker i treskifte, utdömdes om tjuven haft denna rätt, men misslyckats, eller om det stulnas värde låg mellan 2 och 4 örar. För snatteri utgick den rabatterade tremarkersboten. I detta fall räckte det med en tolfts värjomålsed. Om

1 I M 5:1, II D 10. Om åldern, se Wennström 1931 s 85. 2 I S 1. VgL har inga stadganden om mindre sår än ”fullt sår”. 2 Se ovan, s 72.

77

tjuvarna var flera fick alla samma straff. Dessutom skulle i samtliga fall stöldgodset återgäldas ur tjuvens tillgångar.4 Om tjuven var träl synes bevisningen ha tillgått på samma sätt. Detta framgår av Rättslösabalkens framställning om brott, begånget av förlupen träl (I R 11, II R 26). Återfår ägaren trälen skall han återgälda skadan ”om åsyna vittnen finnas eller tjuvgodset har tagits i deras händer”. I annat fall ”värje han sig med nekande, så som lagen säger”. Om det var stöld trälen misstänktes för måste detta innebära en eller två tolfters ed enligt ovan. Prin­ ciperna för ersättning och straff synes emellertid ha varit andra om tjuven var ofri. Hans ägare var icke skyldig att ersätta det stulna mer än upp till tre markers värde (II Tj 23). Om trälen stulit i sällskap med sin ägare drabbas endast den senare av straffet.5 Var trälens medbrottsling en annan fri man än ägaren, var det också i första hand den frie som straffades,6 medan ägaren till den ofrie fick tillfälle att lösa ut honom med tre marker och ersätta skadan. Utnyttjades icke detta, fick den frie medtjuven samma möjlighet; först i sista hand skulle trälen ”givas ut”. Detta innebär, att han förverkat sitt liv;7 det kan dock tänkas, att den bestulne behöll honom som sin. Om en träl hade begått en stöld ensam, skulle han antingen hängas eller också utlösas av ägaren med en treskiftad tremarkersbot (II Tj 22). Det framgår inte vem som avgjorde vilketdera som skulle ske; inte heller anges om det stulnas värde hade något inflytande på avgörandet. Vid dråp och edsöresbrott var således enligt VgL ägarens ekonomiska ansvar för trälens gärningar långt högre än den ofries värde. Detsamma måste ofta ha varit fallet även vid egendomsbrott, då till ägarens böter bör läggas ersättning för den av trälen förorsakade skadan. Böter till det all­ männa utgick — förutom möjligen vid edsöresbrotten — endast då en träl begått en stöld på eget bevåg och hans ägare var villig att lösa hans liv. Trälens liv var i fara vid både våldsbrott och stöld. Det är dock att märka,

4 Detta stycke bygger på framställningen i II Tj, flockarna 1, 2, 3, 5, 6, 8, 10, 13, 16. I den äldre lagen är Tjuvabalken synnerligen ofullständig; dess första flock svarar mot flock 18 i VgL II. 5 II Tj 20: — ”henge eghendæ oc eig þrael”. Regeln måste ha gällt även om straffet varit böter. Detta framgår av följande flock, som i början har samma uttryck, men i fortsättningen talar om den ”hängdes” möjlighet att lösa ut sin medbrottsling. 6 II Tj 21. Början av denna flock finns även i VgL I Tj 2:1. 7 Jfr SLL 5, s 324, n 41. Här förmodas, att ägaren ej behövde ersätta skadan, om han inte återfick trälen.

78

att brottslingen inte utan vidare kunde dödas; han måste först dömas ogill. Biltoghet kunde inte drabba en ofri — men hans ägare kunde bli fredlös om han vägrade böta för sin träls brott. Civilrättsligt

I de båda fullständiga lagredaktionerna har trälens rättsliga kapacitet endast indirekt kommit att antydas -— och då i samband med ett för bondesam­ hället typiskt undantag: Då ett kreatur dräpt ett annat är herden ”full vittnesman” vare sig han är fri eller träl (I R 9 pr, II R 20). Först i additamenten påpekas uttryckligen, att träl i likhet med kvinna eller fredlös, biltog, bannsatt eller omyndig man varken kunde stå i ed eller nämnd eller bära vittne.8 — Trälen kunde icke få ättebot eller arv efter frände, ens om denne var ättledd (I M 2, II D 7 respektive II Ä 32), vilket bl a synes bero på, att han inte torde ha haft rätt till personlig egendom.9 Sannolikt har han inte varit köpgill.1 Beträffande trälars äktenskap har vi redan sett, att ägaren var trälkvinnans giftoman (Add 8). Regler för äktenskap mellan trälar tillhörande olika ägare finns redan i den äldre lagen: ”Vill träl hava trälkvinna, give han två örar till den som äger henne”.2 Summan motsvarar ”vängåvan”, som utgjorde tre marker när kontrahenterna var fria (I G 2, II G 2). Trälens ägare fram­ träder inte i sammanhanget, men det ligger i sakens natur, att även hans till­ stånd fordrades, i all synnnerhet som det måste ha varit han, som tillhanda­ höll de två örarna. — Omedelbart efter denna bestämmelse följer i båda

8 VgL II Add 2:1, 13:1. Förbudet att bära vittne hänför sig rent språkligt endast till kvinna, men måste ha gällt även i de övriga fallen. 9 Enligt en anteckning av Vidhemsprästen (VgL IV 1) kallades en bondes barn med sin trälkvinna för frillubarn moþ or. Eftersom frillobarn betecknade barn, som på grund av oäkta börd ej tog fädernearv (se 82), måste uttrycket avse, att trälkvinnas barn inte heller fick mödernearv (Schlyters ordbok). Att tanken på arv kunnat uppstå måste bero på att ett sådant barn på 1320-talet räknades som fritt; i detta sammanhang intresserar stadgandet därför att det visar, att en trälkvinna icke hade någon egendom att lämna i arv. 1 Jfr I Ä 4:2 enligt vilken flock en ofri ”husföreståndare” för fria barn inte anför­ troddes att indriva och gälda skulder. 2 I G 4:3, II G 3. I den yngre lagen inskjutes ”til siængh hennær”.

79

versionerna ”a ækki kiæpsir i barnum”.3 Detta innebär, att fadern till träl­ kvinnans utomäktenskapliga barn icke hade någon rätt till eller del i dessa. På grund av det nära sammanhanget med flockens förra del har det ansetts,4 att kiæpsir avser den lagligt gifte trälen. En sådan tolkning kan dock inte accepteras. Vi vet med andra ord inte vem, som ägde en trälkvinnas äkta barn med en annan ägares träl. — Några bestämmelser om äktenskap mellan träl och ättboren finns inte.

2. Förutvarande trälar Ättledda Enligt Västgötalagarna synes en ofri ha vunnit en frihet värd namnet en­ dast genom ättledning. Förspelet till denna ceremoni känner vi till i ett specialfall, nämligen då en man vill lösa en annans träl ur ofrihet. Lagen föreligger här i tre handskrifter, fragmentet, I Ä 22 och II Ä 31. Här stad­ gas, att den frie skulle utsätta ”sjunätting” för innehavaren av trälen och där bjuda denne 2 örar guld eller 2 marker vägt silver samt med tolv mäns ed styrka, att han var den ofrie så närskyld, att han hade laglig rätt att lösa honom.5 Kvarhöll innehavaren trälen efter ”sägnartinget”6 gjorde han sig saker till 27 markers böter,7 såvida han icke sade sig vara hans fader. Hur 3 Tolkningen beror av ordet kiæpsir, vilket i SLL översättes ”trälkvinnans frilloman”; av kommentaren framgår, att därmed avsetts en träl. Som stöd åberopas Collin-Schlyter (i glossariet till VgL) och Lidén, vilken senare anser, att ordet betecknar ofri man i hans förhållande till den huskona med vilken han sammanlever (1894, s 65). Bevis­ föringen är beträffande mannens ofrihet icke övertygande. Schlyter har f ö i Ordboken ändrat sin definition till ”den som lefver tillsammans med en frilla”; tydligen under intryck av ÖgL Ä 18, där ordet ovedersägligen betecknar fri man. Eftersom den kvinn­ liga parten alltid tycks vara ofri skulle man kanske kunna precisera ”trälkvinnas (frie eller ofrie) älskare”. 4 Eriksen 1861—62, s 89, Collin-Schlyter. — Beckman 1924b, s 47 menar att ordet omfattar både den lagligt gifte trälen och fri eller ofri älskare. 5 Om den fordrade släktskapen, se ovan s 71. — Enligt VgL skall han därefter kalla innehavaren till ting och där åter bjuda lösen och beediga sin släktskap med den ofrie, nu med två tolfter. v Schwerin antar att stället utgör en kompilation av ett äldre förfarande med bevis och dom på sjunätting, och ett yngre med resande av talan på ett ting, bevis på ”endag” och dom på ”sägnarting” (1934, s 446 ff). 6 Detta torde ha varit första följande ordinarie ting, där ättledaren kungjorde, att formaliteterna fullgjorts och dom fälldes (jfr SLL 5, s 36, 23). 7 I Ä 22 slutar ”hætti viþ sinum IX. markum”, men man måste supplera ”saksøkia sva hárað. sva kononge” efter Fragmentet och II Ä 31.

80

han skulle visa detta, och hur en sådan tvist skulle lösas, framgår icke av la­ gen. Sannolikt är väl regeln också snarare att betrakta som en illustration av bondens ovillkorliga plikt att låta en träl med fria fränder utlösas än som en bild av ett icke alltför ovanligt undantagsfall. Om själva ättledningen vet vi, att den kunde ske på ”alla götars ting”,8 eventuellt även på andra ting.9 Kanske skedde den omedelbart på sägnartinget. Att döma av den ed med vilken man skulle värja sig mot beskyll­ ningen att vara träl (Add 2:13) torde ättledningen ha beledsagats av ed av tolv fränder, alla inom sjätte led. — Om vi kan ansluta oss till en av Wadstein framlagd tolkning av ett uttryck i yngre Västgötalagen, finns ytterliga­ re en notis om ättledningsproceduren.1 Uttrycket lyder i sitt sammanhang: ”han heter skunkufalz maþ er ær þræl hauir varit Samulejr frælzgiuæ” (II D 7). Wadstein härleder ordet ur ett skunka som beteckning för ett klädes­ plagg (jfr bl a skynke och svensk och dansk dialekt skunk, ”öfverkjortel”), samt fsv falder, ”fåll, veck”. Betydelsen blir alltså ”kjortelvecksman”, vil­ ket skulle syfta på en adopteringsceremoni varvid ”den som skulle adopteras insveptes i den adopterandes kjortel eller mantel”. Det finns kontinentala paralleller såväl till en dylik ceremoni som till en därav härledd benämning på den adopterade (mantellatus, mantelkint, mlt). — Eftersom tillvägagångs­ sättet saknar kända motsvarigheter på nordisk botten, måste tolkningen dock betraktas som ytterligt oviss. En saklig invändning synes vara, att även fräls­ given kunnat kallas så. Det vore dock tänkbart, att ordet kommit att upp­ fattas som beteckning på f d träl i allmänhet, möjligen därför att ceremonien fallit ur bruk.2 ”Samuleþ frælsgiuae” är ett inskott i lagen. Det därefter följande rör endast den ättledde. Lagen talar — naturligt nog — endast om det fall, då ättledaren var en annan person än ägaren; det var ju endast när utlösning behövdes, som det fanns risk för konflikter utanför ätten. En fri man måste givetvis efter upp­ görelse med sina fränder även ha kunnat uppta sitt barn med egen trälkvinna i sin ätt, även om han som vi nyss sett icke alltid gjorde detta. Fragmentets ”fader skall själv ättleda sitt barn på tinget om det skall taga arv” inbegriper sådana fall. Denna bestämmelse saknas i de senare redaktionerna, eftersom

8 I R 3:2, II R 3. Så kallas det ting, där lagmannen är närvarande. 9 Jfr Fragmentet och II Ä 32. 1 Wadstein 1896, s 20 ff. 2 Den språkliga sidan av tolkningen har godtagits av Moberg 1944, s 157, Ljunggren 1939, s 23 f, Hellquist 1948, art. skynke. — I SLL anses anledningen till ”smädenamnet” vara oviss, men hänvisning görs till Wadstein och övriga filologer. 6 —Clara Nevéus

7502-47

81

man vid mitten av 1200-talet på kyrkligt initiativ avskaffade frillobarns arvs­ rätt efter fädernefränder.3 Reglerna för hur man skulle lösa ut en trälbunden frände från hans ägare behövdes emellertid fortfarande. Eftersom lagarna innehåller en hel del uppgifter om den ättleddes rättsliga ställning, är det ganska sannolikt, att ättledning fortfor att praktiseras när det gällde ofria, även om proceduren inte längre kunde göra ett frillobarn arvsberättigat. Den ättledde synes ha stått i ett visst beroende av sin ättledare. Detta skymtar i reglerna om arv efter ättledd man (I Ä 23, II Ä 32). Endast hans allra närmaste släktingar — son och dotter, bror och syster, fader och moder — hade under förutsättning att även de var ättledda4 arvsrätt efter honom; fanns ingen så nära besläktad i livet tog ättledaren arvet. — Av bestämmel­ sen framgår även att den ättledde var arvsberättigad. Var han frillobarn hade han givetvis inte rätt till fädernearv sedan den ovan nämnda lagändringen trängt igenom,5 men även andra arv kunde ju tänkas tillfalla honom — och han var som vi sett icke med nödvändighet frillobarn. Hans rätt till personlig egendom är alltså klar. Några bestämmelser om ättledds äktenskap finns icke i lagarna. Vi har just sett, att hans barn hade arvsrätt, dock under den även för friborna giltiga förutsättningen att de var aþralkono barn, äkta hustrus barn.6 Detta måste innebära, att de räknades som ättborna, oavsett om deras moder

3 SLL 5, s XXXI. I Norge fortgick däremot ättledning av oäkta barn långt fram i tiden, se nedan s 138. I DN I, nr 253 (1338 11/9) sker ättledningen uttryckligen i av­ sikt att ge vederbörande arvsrätt. 4 Denna förutsättning finns endast med i den yngre lagen. Släktingar, som fortfa­ rande var trälbundna eller frälsgivar hade alltså ingen arvsrätt. Detta måste ha gällt även på den äldre lagens tid. 5 Fadern kunde däremot under sin livstid ge frillobarnet gåvor. Se II Kk 72:2, Ä 26, vilka båda gäller jord. Enligt Ä 26 återgick jorden vid mottagarens död till faderns ätt om icke bröstarvingar fanns. 6 I I Ä 23 står ”aþalkono barn allær viþ gangit a bingi” och fragmentet slutar med orden ”aðalcono barn viðr”. SLL supplerar i motsats till Beckman (1912 s 64,1921 s 146) ett allær i Fragmentet; Beckman vill stryka det på båda ställena och underbygger där­ med sin egendomliga tes, att även äkta barn ursprungligen måst ättledas för att få arvsrätt. — Sedan frillobarn mist sitt fädernearv torde bestämmelsen om erkännande på tinget ha varit inaktuell och har av ett förbiseende kommit att kvarstå i texten. Emel­ lertid är det möjligt, att en ättledd mans hustru icke räknats som ”aþalkona” ifall äktenskapet ingåtts medan han var ofri. I så fall kanske han kunnat förvärva barnen arvsrätt genom erkännande på tinget, och bestämmelsen skulle då kvarstå med rätta (SLL 5, s 95 n 87).

82

var ättboren, ättledd eller frälsgiva. Det finns i sådana fall ingen anledning att anta, att den ättleddes beroendeställning övergick till barnen. Dråp på ättledd man gäldades med 9 markers arvingebot och 6 markers ättebot. Den senare summan är reducerad med hälften i förhållande till ättboren man ”ty halva hans ätt är trälar och frälsgivar”.7 Dessutom torde 9 marker till vardera härad och konung ha utgått (I M 5:1, II D 10). — Beträffande andra brott mot ättledd har vi i den yngre lagen upplysning om att han hade lika stora böter som den friborne (II D 7). Denna regel kan knappast ha varit nytillkommen. Ättledaren — efter hans död närmaste släkting — var ättledd kvinnas giftoman och uppbar i denna egenskap böterna för lägersmål med henne (Add 8 och 12:2). Detta motsvarar helt den fria kvinnans ställning; anmärk­ ningsvärd är emellertid beloppets ringa storlek, 12 örar, d v s endast fjärde­ delen av boten för läger med ättboren kvinna.8 Här stämmer alltså inte den allmänna regel ur Dråparebalken, som nyss refererades. Den som beskylldes för att vara träl skulle värja sig med ed av 18 frän­ der, alla inom sjätte led. Av dessa skulle en tolft tillhöra fädernet och en halv mödernet.9 Detta innebär, att en ättledd vanligen saknat möjlighet att värja sig, vilket förefaller osannolikt. Kanske kunde ättledarens hustrus frän­ der eller hans mödernefränder inträda i eden. Lagarna saknar specialbestämmelser för hur den ättledde skulle sona sina brott. Inte heller finns regler för hans rättskapacitet. Mot bakgrund av hans rättsliga ställning i andra avseenden är det sannolikt, att han här hade sam­ ma ansvar och samma rättigheter som den i frihet födde. Frälsgivar

Vid sidan av de ättledda känner Västgötalagarna en annan kategori f d trä­ lar frælsgivi, m, frælsgiva, f. Åt dem har av benämningen att döma givits

7 I M 2, II D 7. ”Frigivna” i översättningen har utbytts mot ”frälsgivar”. — Regeln förutsätter, att den ättledde var barn av fri och träl, vilket ju under alla omständigheter måste ha varit det vanligaste. Den bortser även från möjligheten, att den dräpte på den ofria sidan kunde ha någon ättledd frände, vilken rimligtvis i ett dylikt fall bör ha haft rätt till del i ättebot likaväl som till arv. 8 Det är att märka, att den ättledda kvinnan på båda dessa ställen kallas frälsgiva. Att hon var ättledd framgår av en bisats. — Jfr nedan, s 85. 9 Add 2:13. — Edens sammansättning enligt en handskrift, B 6, KB, som här kom­ pletterar B 58.

83

frihet. Hur detta gått till vet vi inte. Här skall göras ett försök att utreda frälsgivens sociala och rättsliga ställning. Ägaren synes fortfarande ha spelat en viktig roll i frälsgivens liv. Vid hans död skulle nämligen ”de som äga honom” taga den del av hans bo, som de kunde styrka, att han varit gift till (I Ä 25, II Ä 35). Bakgrunden till bestämmelsen måste vara, att det var ägaren, som försett sin f d träl med det bo han efterlämnat. (Frälsgivens barn nämnes ej i detta sammanhang.) — Liksom trälen saknade frälsgiven rätt till arv eller ättebot efter ättledd frände (II Ä 32 resp I M 2, II D 7). Kanske kan man av dessa ställen sluta, att lagen inte tillerkände honom rätt till personlig egendom. Uttryckssättet i flockarna om frälsgivens äktenskap antyder, att han här­ vidlag inte hade någon egen beslutanderätt — jämför ”Får frälsgive ätt­ boren kvinna” med ”Beder ättboren man att få frälsgiva till hustru” (I G 4 resp II G 3, översättning CN)! Däremot hade han uttryckligen rätt till äktenskap med fri kvinna. Vid giftermål mellan frälsgive och ättboren kvinna skulle hennes giftoman ha vängåva på en mark och hon själv morgongåva av samma värde, d v s tredjedelen av vad som fordrades, om båda parter var ättborna. De laga gåvorna hade samma storlek vid giftermål mellan ättboren man och frälsgiva.1 Barnen blev i båda fallen ättborna. Frälsgiven kunde enligt samma flockar även äkta fostra; i detta fall be­ hövde ej vän- och morgongåva givas för att äktenskapet skulle bli lagligt.2 Fostran (eller hennes ägare?) hade emellertid då giftorätt till halva boet mot normalt till en tredjedel samt morgongåva ur mannens lott. Lagarna nämner inte heller något annat giltigt äktenskap, som frälsgiven kunde ingå. Man saknar alltså regler om frälsgives äktenskap med frälsgiva. Detta gör att man är böjd att anta, att ordet fostra här brukas som synonym till frälsgiva.3 Ordet fostra utan bestämning förekommer f ö endast i I Ä 4:2. Där vårdar fostran, som vi sett, omyndiga barn under deras uppväxt. Man erinrar sig då, att ordet fostra på västnordiskt språk bl a betyder fostermor och att stormän i Norge och på Island ofta lämnade sina barn till

1 Morgongåvans storlek framgår av I Ä 25, II Ä 35. — Hafström uppger s 162 not 8, att vängåvans laga storlek berodde av brudgummens ställning. Detta är emellertid felaktigt, då den lägre summan utgick även i detta fall (II G 3). 2 Gåvorna kunde dock erläggas (jfr I G 4, II G 3; även I Ä 25, II Ä 35). Annor­ lunda Hafström. 3 Frælsgiua finns endast 3 gånger i materialet och i två av fallen — båda i additamenten — talas om den som tagit henne i ätt (II G 3, Add 8, Add 12:2).

84

fostring hos personer av lägre rang.4 Beträffande fostran i VgL:s ärvdabalk är det oklart om hon var en fri tjänarinna eller barnens egendom. Av dessa iakttagelser kan man möjligen dra den slutsatsen, att en västgötsk trälkvinna vanligen inte gjordes till frälsgiva på samma sätt som en träl till frälsgive — utom sannolikt i det fall då hon var gift med den träl som blev frälsgive. Hon kunde emellertid göras till fostermor för ägarens barn — eller till hus­ mor i hans hem, nyckelpiga. I båda fallen stannade hon hos ägaren, men räknades som förmer än en vanlig ambut, även om hon fortfarande kalla­ des ofri. — Fostrans börd bör ha gjort henne till ett lämpligt parti för en frälsgive. Vi vet ingenting om barnens ställning i ett sådant äktenskap, men sannolikt är väl, att de hade samma rang som sina föräldrar. Deras dotter skulle alltså kunna kallas fostra (snarast ofri) eller frälsgiva. De böter, som utgår efter brott mot frälsgive överensstämmer i fråga om sår och slag med dem som en tysk eller engelsman har att fordra;5 i det förra fallet utgår sammanlagt 2 marker, i det senare 1 mark. (Jfr 1 mark respektive 6 örar för träl, 27 respektive 8 marker för ättboren.6) Av beloppen tillfaller en sjättedel konungen, vilket tyder på, att friden ansetts bruten. Den andel, som normalt brukade tillfalla häradet har här lagts till målsägandens del. Frälsgivens lytesbot överensstämmer däremot med trälens (I V 3:2, II V ll). Han synes alltså ha kunnat utsättas för regelrätt värde­ ring. — Några regler för dråpsböter efter frälsgive finns inte i lagarna. Att han jämställts med ättledd är uteslutet. I varje fall kan inte ättarbot ha ut­ gått, däremot möjligen arvingebot — till ättborna barn eller ägaren? Sex markers böter skulle motsvara det som utgick för dråp på tysk och engels­ man.7 Man kan också — som i fråga om trälen — ha utgått från den dräp­ tes värde. Straffet för lägersmål med frälsgiva, som upptagits i ätt, var 12 örar (Add 8). Detta har behandlats i samband med ättledda, men beloppet är över­ raskande lågt och överensstämmer helt med lägersmålsboten för fri fostra (I G 6:3, II G 10). Kanske har upptecknaren av Add 8 blandat ihop boten för ättledd kvinna och för frälsgiva, som inte var ättledd. Hela 3 marker var

4 Jfr Fritzners ordbok och artikeln fostring i KL. — Man kan inte heller undgå att dra sig till minnes de ammor ur folkdjupet, som högreståndskvinnor långt senare höll sig med. 5 I S 5 respektive I SI 2:1, II F 3. 6 Se ovan s 75 samt I S 1, II SI 1:1, II F 1. 7 Enl I D 5:6. R Kjellén antar, att det var denna summa, som krävdes (1898, s 215). I II D 15 har boten för tysk eller engelsman höjts till sammanlagt 11 marker.

85

lägersmålsboten för ofri fostra, som bar sin herres nycklar (II G 11). Beträffande frälsgivens brott vet vi endast, att han om han sårade ätt­ boren man var helt jämställd med trälen: Den förfördelade skulle söka få honom dömd ogill eller hade — om han föredrog böter framom hämnd — rätt till 3 marker (I S 6:1). Vi har inga bestämmelser, som avslöjar om det var frälsgiven eller hans ägare, som uppbar och utgav de böter, som han hade att kräva respektive erlägga; inte heller vet vi, om han var edför och vittnesgill. Det är emeller­ tid fullt klart, att frälsgiven intog en ställning mellan fri och träl, och att han var avsevärt närmare den senare än den förre.8 Längre än så går det knappast att komma utan att tillgripa material från andra lagsagor. *

*

*

Av Västgötalagarna att döma har träldomen spelat ganska stor roll inom lagsagan under hela 1200-talet. Ofrihetens förekomst i Västergötland under denna tid är också dokumentariskt belagd.9 Enligt VgL synes man ha kunnat dömas till träldom för stöld, men van­ ligen berodde en persons ofrihet på födsel av ofri moder. Den ofrie kunde sköta ansvarsfulla uppdrag, men flertalet torde ha varit husträlar, boende i ägarens hem och sysselsatta i jordbruksarbete. Regler för försäljning av träl finns, och trälens egenskap av lösöre illustreras särskilt tydligt i be­ stämmelserna om stulna trälar. Ägaren kunde inte förbryta sig mot sin träl, och andras brott mot denne sonades med böter, som var avsedda att ersätta ägarens förlust. De översteg trälens värde endast vid dråp på vissa gästabud. Detta värde var också maximum för vad ägaren kunde avkrävas för trälens brott, dock med undantag för dråp och edsöresbrott. Viss bot till det all­ männa kunde utgå vid stöld. Trälen miste vanligen sitt liv vid våldsbrott och större stölder. I civilrättsligt avseende saknade den ofrie kompetens med vissa undantag. Dit hör äktenskap, som tydligen kunde ingås mellan ofria, tillhörande olika ägare. En ofri, som ättletts av sina fria fränder, hade med ett par undantag samma rätt som en ättboren. — Personer, som ”frigivits” av sin ägare, ”frälsgivar”, stod däremot mycket nära trälen och var fortfarande beroen­ de av sin ”ägare”. Denne hade försett frälsgiven med ett ”bo” och han var hans arvinge och giftoman.

8 Att kalla en ättboren för frälsgive var okvädinsord, som kostade 3 marker i böter (I R 5:1, II R 7). 9 DS 457, 925; ev även 901. Se f ö kapitel H.

86

F. TRÄLDOM ENLIGT ÖSTGÖTALAGEN

Östgötalagen har delvis präglats av en rättshistoriskt intresserad person, som gärna givit upplysning om både gammal och ny lag och meddelat vem som infört en del av nyheterna. Tack vare detta har vi en viss kompensation för att det endast är en redaktion, som bevarats till vår tid. Dess systematik är högre utvecklad än Västgötalagens.

1. T rälar Funktion

Att trälen vanligen användes i jordbruksarbete framgår av regeln att man inte utan att ersätta hans arbetskraft fick lösa ut under anfriþ (höst­ frid) eller uartima,1 d v s under jordbrukets brådaste tider. I B 34 träffar vi på en träl, som hugger ved i skogen. En ofri kunde ha hand om sin herres nycklar (V 32:3) och en trälkvinna kunde biträda en fri kvinna vid hennes förlossning (Ä 6). Man kunde tänka sig, att trälen sändes att begå dråp för sin herres räkning (D 3 pr). Kategorier

ÖgL känner två kategorier ofria, träl och fostre, vid vilka lägges ungefär lika stor vikt. Fostren skall här behandlas i avsnittet om förutvarande trälar. Tills vidare begränsas framställningen till de vanliga trälarna. Till dessa kunde bryten höra; detta framgår av Km 12: ”Nu sitter bryte i någons bo och han är hans träl — ”2. Är de brytar, som nämns på andra

1 Ä 21. Enligt B 22 räcker uarfriþær — som bör vara detsamma som ”uartima” här — från midfastan till pingstdagen och anfriþ ær från Olovsmässan tills ”rök och såte” är inne. 2 översättning CN. ”Nu sitær bryti i bo manz ok han ær þræil hans — ”.

87

håll i ÖgL också ofria? En bestämmelse, som föreskriver, att bonde och bryte skall utgöra tionde för sig och sina hjon (Kk 9), ger inga hållpunkter. Däremot torde man kunna fastslå, att brytarna i D 14 är ofria. Denna flock behandlar dråp på brytar (pr, 1, 2, 3, 5) respektive på ”herremän” (6, 7, 8, 9), d v s fria män, stående i ett visst trohetsförhållande till herrar av hög rang.3 Beträffande herremannen stadgas uttryckligen, att ”han är så högt gill som förut är sagt om fri man” ;4 därutöver skall till hans herre utges þukka bot, hedersbot, vars storlek i varje enskilt fall överensstämmer med den bot, som skall utgå vid dråp på respektive herres bryte en­ ligt förra delen av flocken. Även där tillfaller boten odelad brytens herre. Dråp på ”konungs bryte i Uppsala bo” skall sålunda sonas med 40 marker; detta uppges vara en av Birger Jarl införd höjning — tidigare var boten 12 marker. För jarls eller biskops bryte bötas 9 marker, för lagmans eller så­ dan herres bryte, som har ”stallare och stekare och 40 roddare på sin egen bekostnad”, bötas 6 marker.5 Sist följer bondes bryte; för denne bötas 3 marker, d v s samma summa, som enligt D 16:2 utgår för dråp på träl.6 Till yttermera visso stadgas, att om den dräpte kunde bevisas ha varit bo­ lagsman och ej bryte skulle dråpet sonas på samma sätt som dråp på bonde.7 Ett dylikt bevis skulle ske med 14 mäns ed, d v s samma antal som krävdes

3 Om ”herremän”, se t ex Jørgensen (1947, s 376 ff). — D 14:4 bryter samman­ hanget; där behandlas dråp på person, som begår nåm, självpantning. Ordet jarl i § 1 motsvaras av det modernare hertig i § 7, som knappast kan ha brukats i en svensk lag­ text förrän efter 1266, från vilken tid Magnus Birgersson bar denna titel (Hildebrand 1898, s 29 f). §§ 4 och 6—9 har sannolikt varit marginalanteckningar i en version av ÖgL där D 14 omfattat endast pr, 1—-3 och 5. 4 Den som dräpt fri man drabbades av fredlöshet och hans lösöre skulle skiftas mel­ lan konung, härad och målsägande. Fredlösheten kunde endast hävas om den dräptes arvingar medgav; i så fall synes en treskiftad mansbot på 40 marker ha krävts. Dess­ utom skulle försoningsbot på 6½ marker 4 örtugar utgå till fränderna (D 3, 5 pr, 7). 5 Här har följts en emendering, föreslagen i SLL 1, s 71 n 64. D 14:3 lyder i orda­ grann översättning: ”Nu varder dräpt lagmans bryte; han är gill till sex marker. Då skall han hava stallare och stekare och fyrtio roddare på sin egen bekostnad”. 6 I D 16:2 är uttryckligen fråga om 3 marker silver, vilket uppges motsvara 6 mar­ ker penningar. Räkning i silver måste antas även i D 14, dock ej i den nyligen in­ förda 40-markersboten till konungen. — ÖgL:s bötesbelopp är vanligen uttryckta i penningar. Undantag från denna regel kommer att anges i fortsättningen. Jfr Wennström 1940, s 259. 7 Bolagsmannen synes motsvara den frie bryte, som nämnes i VgL. Utmärkande för bolagsmannen är, att han är delägare i det bo han brukar.

88

av den, som ville värja sig mot beskyllningen att vara tral.8 Bondens bryte förutsättes alltså här vara ofri. Det samma måste då gälla de nyss uppräk­ nade stormännens brytar, även om ofriheten för deras del kan ha haft en annan innebörd än bonde-brytens. Någon anledning att förmoda, att bötessatserna i flockens bryteavsnitt inte skulle vara fullständiga, torde inte finnas.9 I så fall skulle böterna för någons bryte ha varit lika höga som för hans ”man” och bondens bryte skulle ha haft högre bot än bonden själv; detta förefaller synnerligen otroligt. Den östgötske bryten kan alltså vara träl. Hans ofrihet skapar tydligen komplikationer, eftersom han inte är ”köpgill” — ett bo förestått av bryte skall enligt Km 12 ha en tillsyningsman (tilseu man), som sköter köp.1 Iövrigt synes det ha legat nära till hands att förväxla honom med en fri bolagsman. Redan brytens uppgift gör det sannolikt, att han oftast tillhörde en storman. Endast stormannen hade också fått hans högre värde erkänt genom för­ höjning av dråpsboten. I övrigt torde bryten inte ha skilt sig från andra trälar, och ägaren torde när som helst ha kunnat avsätta honom från hans post. ÖgL är den svenska lag, som ger mest ingående kunskap om gävträldomen. Spår av denna form av ofrihet — som alltså innebar självvald träldom av en i frihet född person — finns främst i ett förbud mot att ge jord eller annat gods undan sina rätta arvingar och ”giva sig till gävträl”. Birger Jarl uppges stå bakom förbudet (Ä 11). Vad hade den tidigare gävträldomen inneburit? Av Ä 11 framgår endast, att gåvor utom ätten varit ett moment i förhållandet.2 Ytterligare upplys­ ningar kan vinnas ur Ä 12, som redogör för, hur en orkeslös eller sjuk

8 Ä 24. Här foreskrives, att de 14 skall vara fränder till den beskyllde. Detsamma torde gälla även här. 9 Annorlunda SLL 1, s 71 n 59. 1 I översättningen i SLL 1 har tillsyningsmannen fallit bort, varför senare delen av flocken fått felaktig syftning. — Ordet köp har i fsv en allmännare betydelse än i nsv: ”handel, köp, skifte ei annat kontrakt om egendom” (Söderwall 1884—1918; jfr Kock 1935, s 190). 2 Holmbäck har i 1919, s 67, tolkat förbudet mot gåvor utan hänsyn till resten av flocken som en allmän bestämmelse, främst avsedd att förhindra ”alltför frikostiga gåvor till kyrkan”. Hemmer tar avstånd från denna tolkning, bl a med hänvisning till Kk 24 pr och Ä 4, som visar, att förbudet mot gåvor ej var generellt (1932, s 229 ff). — Beträffande gävträldomen följer jag i fortsättningen i stort sett Hemmer.

89

barnlös person,3 vars fränder trots anmodan vägrat ta hand om honom, skall ordna sin försörjning: han har då rätt att sätta sitt gods i händerna på oskyld person, som i utbyte ger honom livstids uppehälle. Vid hans död skall hans egendom återgå till ätten, vilken dock är skyldig att giva vårdaren arbetslön och betala hans kostnader, vilka beräknades till 4 marker per år för man (gæfþrælin) och 3 marker för kvinna. Först om arvingarna vägrade dessa ersättningar övergick godset med äganderätt till den som mottagit den orkeslöse. — I D 17:2 anges boten för dråp på gävträl till 3 marker pen­ ningar, d v s hälften av vad som botades för vanlig träl (D 16:2). Denna bot utgår emellertid inte om den som innehar arvet utlämnar det och ätten med fjortonmannaed styrker att den dräpte ej var gävträl. Man får ta för givet, att brottet i så fall sonades så som dråp på fri man. Det är således klart, att det även efter Birger Jarls förbud föll sig natur­ ligt att med ordet gävträl beteckna en person, som bodde hos och vårdades av oskylda personer. Gävträldom synes alltså ha inneburit, att en friboren gav sig i annans våld för resten av sin livstid mot att till denne som gåva överlämna sina tillgångar. Det finns ingen antydan om att arbetsföra per­ soner kunnat göra sig till gävträlar. Birger Jarls reform synes ha inneburit, att ”gävträlen” in spe förhindrades att lämna mottagaren annat än tillfällig dispositionsrätt över egendomen, samt att hans förbindelse med den egna ätten kvarstod, d v s att han förblev en fri man. D 17:2, som till en början möjligen fått kvarstå med hänsyn till redan ingångna gävträlsavtal, bör snart ha blivit inaktuell om reformen trängt igenom. Dråpsboten är den enda be­ stämmelsen om gävträlens straffrättsliga ställning. Det sannolika är väl att han inte skilt sig från övriga trälar vare sig straffrättsligt eller civilrättsligt, även om han till följd av sin orkeslöshet och den egendomsöverlåtelse, som inlett förhållandet, inte var fullt jämförbar med dessa. Rekrytering

Vid tiden för ÖgL:s redigering synes det alldeles övervägande antalet trälar ha varit sådana som fötts i ofrihet. Lagen ger emellertid vissa antydningar om andra orsaker till träldom. Gävträldomen har redan behandlats. ÖgL G 14:1 synes innehålla en kvarleva från en tid, då härtagning fort­ farande hotade. Flocken behandlar hemföljd, d v s den gåva en kvinna vid giftermålet fick från sin ätt och som skulle återgå till denna, om hon ej

3 Denna bestämning visar, att barn var skyldiga att försörja orkeslösa föräldrar.

90

fick bröstarvingar.4 Endast i fall av hungersnöd eller just härtagning var det tillåtet att sälja hemföljden: Om bonden eller hans hustru bortrövas av här, som hemsöker landet,5 må alltså den kvarvarande lagligen sälja hemföljden för att därmed ”återlösa” den bortrövade. Bestämmelsen synes vara avsedd att förhindra att fria östgötar råkade i träldom. Detsamma kan sägas om det även i övriga svenska landskapslagar förekommande förbudet mot för­ säljning av fri man. För detta brott stadgas här full mansbot, 40 marker (V 30:1). Träldom som straff skymtar även i några flockar.6 I V 37 säges om löskekvinna,7 som gripits med tjuvgods och ej kan skaffa fram de 3 marker hon är saker till, att hon har ”genom stölden förverkat sin frihet”.8 Den bestulne, häradshövdingen eller konungens åklagare får då lösa henne till sig genom att betala en mark till vardera av de båda övriga ”och hon vare hans träl­ kvinna tills han får tre marker för henne”. Konungens åklagare är skyldig att taga emot henne om ingen av de övriga är villig därtill.9 — Flock V 35 behandlar full tjuvnad, begången av annan kvinna än löskekvinna. Hennes böter, tre marker, skall utgöras av målsmannen, om möjligt ur hennes egen­ dom. Stjäl hon tre eller flera gånger har målsmannen emellertid rätt att vägra böta för henne. Den bestulne får då välja mellan att göra henne till sin träl­ kvinna (ambat) genom att ge en mark till konungen och en till häradet eller att stena henne.1 Denna stadga uppgives ha givits av konung Magnus; med all sannolikhet avses Magnus Ladulås. Det är inte otroligt, att även V 37 är nytillkommen.2 4 Bestämmelser om hemföljd i G 1, 4, 11 pr, 16 pr. 5 I SLL 1 anges hären omotiverat som ”utländsk”. Givetvis har dock 1200-talets lagupptecknare snarast tänkt på härjningståg från andra sidan Östersjön. 6 De flockar, som här skall behandlas, V 4, 35 och 37, används av Amira (1882, s 125) som underlag för en framställning om ”Schuldknechtschaft”, d v s arbete för gäld. Då ÖgL ej har andra bestämmelser härom än de nyss nämnda, där gälden i fråga utgöres av böter, anser jag det lämpligare att tala om träldom respektive arbete som straff. 7 D v s en kvinna, som ej har målsman inom ”land och lagsaga”. 8 ”firistulit frælsi sinu”. 9 I detta fall blir hon alltså träl i konungens gård. 1 Flocken anger tre alternativ: ”antuiggia giua hænne lif. ælla böta ena mark kununge. ok andra hæræþe ok uari hans ambat ælla at þ ripia kuste hana stenka i hæl”. Då det är svårt att föreställa sig, att hon kunnat förbli helt ostraffad, är det sannolikt, att här föreligger en ”förbättring” av utskrivaren. 2 Amira 1882, s 132, not 1.

91

Flocken V 4 handlar om hur böter skall erläggas för brott, som begåtts av eller mot man eller kvinna, som stulit och ”förverkat sig” (firiuærka sik). Så länge en sådan persons nya böter inte överstiger det belopp han redan är skyldig, skall den, som har honom hos sig, utgöra respektive mottaga dem. Är de nya böterna högre, skall ätten träda i funktion. — Bestämmelsen om ättens ansvar gör det klart, att vederbörande, man eller kvinna, inte räkna­ des till de ofria. Flocken handlar alltså inte om de kvinnliga straffträlarna i V 35 och V 37; dessa torde i straffrättsligt avseende ha intagit samma ställning som vanliga trälar.3 En jämförelse med likartade bestämmelser i Svealagarna4 gör det troligt, att V 4 syftar på en person, som på grund av medellöshet ej förmått utge de böter han gjort sig saker till och då i stället fått arbeta av dem utan att för den skull bli träl. Som Amira framhåller, avser flocken alltså en form av ”Schuldknechtschaft”, som inte påverkar vederbörandes personliga status annat än i förhållande till den, hos vilken han arbetar.5 I V 35 och 37 är det emellertid uttryckligen fråga om träldom, även om de kvinnor det gällde har skilt sig från andra trälar därigenom, att deras ofrihet kunde bringas att upphöra, om någon erlade deras böter. (Detta stadgas om löskekvinnan, men måste ha gällt båda kategorierna.) Eftersom dessa böter var tre marker penningar bör en dylik trälkvinnas värde, t ex vid dråp, ha varit lika högt, d v s hälften av det normala trälvärdet. Å andra sidan är det sannolikt, att den möjlighet till utlösen, som denna kvinna ägde, gjorde att ägarens rätt över henne var mindre än över andra trälar; han kan t ex knappast ha kunnat försälja henne, utan att hon därigenom återvann fri­ heten.6 Det är alltså klart att trälarna också i Östergötland under det skede vi har att göra med rekryterades praktiskt taget uteslutande genom ofri födsel.

6 Annorlunda Schlyter och därefter Holmbäck och Wessén i SLL 4. I tolkningen av V 4 används på tre ställen ordet träldom. Grundtexten kräver inte i något av fallen denna översättning. 4 Se nedan s 116 f. 5 Amira 1882, s 127. — Häremot skulle möjligen kunna anföras, att ÖgL i det enda fall den f ö uppmärksammar möjligheten av att en sakfälld saknar medel att böta stad­ gar hudstrykning som alternativ till böter (V 39:1). Emellertid kan tjänst ha tillämpats först vid högre böter; i V 39:1 är det endast fråga om 3 markers bot för ”snattan”. 6 Det är möjligen värt att notera, att ordet ambat endast användes på dessa båda ställen i ÖgL.

92

Reglerna om utlösen av ofri frände förutsätter, att barn av fri och ofri åtminstone i vissa fall räknades som träl.7 Vi skall se, att de fortfarande kunde vara aktuella i fråga om fri mans barn med annans trälkvinna. Här­ om finns utförliga bestämmelser i Ä 14 och 15. Om barnets fader i ett dylikt fall erlägger 6 örar för ”sänglaget” och ersätter ägaren för förlorade dags­ verken, må han taga barnet, sedan det kristnats; i så fall är barnet fritt8 Detsamma gäller tills barnet fyllt 6 år. Moderns ägare skall dock med 2 örar per år ersättas för sina kostnader. Om barnet icke utlöses före 6 års ålder, skall fadern gälda ”full lösen”.9 Lösesummans storlek och den proce­ dur, som därefter refereras, överensstämmer med vad som eljest krävdes vid utlösen av ofri frände och som utförligare beskrives i Ä 17. Detta måste tolkas så, att barnet från och med 6 års ålder betraktades som en vanlig träl. Ä 14 innehåller även bestämmelsen, att andra fränder icke får utlösa trälfött barn så länge fadern är i livet. I följande flock stadgas, att en man, som förnekat sitt barn med ofri kvinna, icke är berättigad att utlösa barnet ens om han senare vidgår det. Ä 18 innehåller ett förbud för den som själv är löst ur träldom att utlösa någon annan. Dessa regler måste ha verkat så, att personer med ”blandad” börd kvarhölls i träldom. Bondes barn med egen trälkvinna räknades emellertid som fritt. Bestäm­ melserna härom har placerats sist i Ärvdabalken, utan sammanhang med föregående flockar. Ordalagen ger bestämt intryck av förbud mot ett rådande

7 Bestämmelserna kan icke avse hävande av förvärvad träldom. Gävträldom före­ kom inte längre, och tjuvkonors träldom hävdes på annat sätt. Fri man som sålts, skall lösas där man finner honom och icke gå ”at lebznum”, d v s köparen får ej hänvisa till sin säljare (V 30:1). Sannolikt krävs ingen lösesumma. 8 Frändeeder etc enl Ä 17 krävdes tydligen inte för barn under 6 års ålder. Det räknas tydligen inte som ättlett. Jfr GulL 57 om ”tyboret” barn, som utlöses före 3 julenätter: ”þa er þat iamrettes maðr við faður sinn”. 9 Ä 14: ”Nu afla (hs B: aflar) man barn uiþ huskunu manzs: þa a han luka siax öra firi sianga gangu ok fulle atær daxuærkin taki barn siþan kristit ær ok uari frælst. Nu sitær barn inni um ar gialdi firi tua öra: sitær um siax gialde firi tolf öra: sitær nat a þæt siunda gialde fulla lösn:” —

93

bruk.1 Det synes därför ligga nära till hands att anta, att regeln icke till­ hört lagens ursprungliga redaktion. Även Ä 14 kan vara en ung flock. Vi kan således urskilja ett stadium, då en trälkvinnas barn var ofritt, oavsett faderns stånd. I det skick ÖgL numera framträder, är den på god väg mot den princip, som uttrycks i regeln: ”barnen skola alltid gå på den bättre sidan och följa den som är fri” (G 29:1),2 men har ännu icke nått dit. Även i det kvarstående undantagsfallet, fri mans barn med annans träl­ kvinna, har man emellertid underlättat barnets övergång till de fria genom att införa en sexårig frist innan dess status avgjordes. Den uppfattning, som här framlagts, skiljer sig från den, som sedan Calonius varit så gott som enarådande bland dem, som yttrat sig i frågan.3 Den överensstämmer däremot med Verelius’ år 1664 framlagda åsikt.4 Socialt

Det faktum att trälen saknade rättsskydd i förhållande till ägaren har i ÖgL kommit att uttryckas i klara ord i flocken om utlösen av ofri frände. Den procedur, som där foreskrives, skall nämligen inledas med att fränderna lägger manhelgd5 på trälen i fråga. Det anmärkes, att om bonden

1 Ä 25:1: ”Nu aflar bonde barn uiþ huskunu sina: þa ma egh bondin barn sit i sældi lata. ok egh annöþught haua: ok egh broþ ir sin broþur. ok egh systir sina systur”. —- Straff för överträdelse stadgas ej; försäljning måste dock ha fallit under V 30:1 (ovan, s 91). — Ä 26 behandlar det fall, då en av flera bröder, som sitter i oskiftat bo, avlar barn med deras gemensamma trälkvinna; i dylikt fall behöver han inte utgöra ersättning till bröderna. Om boet däremot är skiftat, må fadern lösa barnet som oskyld man, d v s enligt Ä 14. 2 Denna regel gäller äkta barn av fostre och fri. 3 Calonius 1780—93, s 28 ff. C polemiserar mot de i följande not nämnda forskar­ na. Diskussionen återupptas av Estrup (1823 s 30 f), som följer den äldre uppfattningen, och av Landtmansson 1897, som ansluter sig till C, liksom övriga forskare, som i förbi­ gående uttalat sig: Eriksen (1862, s 90), Gjessing (1862, s 241), Sommarin (1917, s 19 f), Henning (1930, s 89), SLL 1 s 122 n 66, Ahnlund (1943, s 40). 4 Verelius 1664, s 21: ”Liberi parentis proles ex servâ suscepta, & apud matrem septem annos remanens, serva sit”. V hänvisar till ÖgL Ä 14. Stiernhöök, som yttrar sig helt allmänt, och ej anger källan, synes följa V: ”Ceterum ex servis quomodocunque factis, quidquid natum erat, in parentum conditione & necessitati serviendi vivebat: olim quicquid etiam ex libero & serva, nisi aut matrimonio sibi servam liber copulasset, aut partum pater in libertatem redemisset” (1672, s 206). 5 Manhelgd är den fries personliga fred, säkerhet, okränkbarhet och helgd. Se art manhelgd i KL.

94

förövar något brott mot trälen, sedan han tagits i manhelgd, skall han böta lika mycket som om det gjorts mot fri man. Om processen avbrytes, skall ägaren fara till tings och låta döma manhelgden av trälen: ”sedan må han saklöst aga honom som förr” (Ä 17). — Ett par flockar visar, att det ansetts naturligt, att en trälkvinna var sin herres frilla (Ä 25:1 och 26). Å andra sidan skulle trälkvinnans barn döpas lika självklart som den fria kvinnans (Ä 14). — Även i ÖgL stadgas, att trälen ej kunde bryta edsöret (E 15:2). Motiveringen härför är densamma som i VgL.6 Försäljning av träl skall enligt ÖgL ske med ”vän och vittne”, d v s enligt den procedur, som krävdes när det gällde ”fänad som bär horn och hov” och vissa andra uppräknade dyrbarheter (Km 1). Trälens dråpsbot anges till 3 marker, vilket uppges motsvara 6 marker penningar, tre marker vadmal ”med tolv alnar på varje öre” eller fyra full­ vuxna nöt: ”en oxe som har dragit plog tre vårar, en ko som har burit tre kalvar” (D 16:2). Dråpsboten överensstämmer i Östergötland med den sum­ ma som skall erläggas av den, som vill lösa ut ofri frände (Ä 17), och med det belopp, med vilket bonde skall gottgöra sin döda hustrus ätt för träl, som ingått i hennes hemföljd men förkommit på annat sätt än genom frigivning (G 16 pr). För ofri kvinna, som dör i barnsäng, skall barnafadern böta ”full lösen” (Ä 15). Eftersom uttrycket inte specificeras närmare, måste 3 marker silver ha avsetts även i detta fall. — Det är sannolikt att dråps­ boten vid någon tidpunkt avsetts motsvara normalvärdet av vuxen träl. En träl var alltså en avsevärd förmögenhetstillgång. Trälar uppräknas också — tillsammans med guld, silver, jord, dryckeshorn och bolstrar — bland dyrbarheter (gærsimi, f), som en änka inte utan samråd med sina barns målsman fick avyttra för deras räkning (G 18). Även i andra avseenden behandlas trälen som lösöre. Han kan gå i arv7 och ingå i hemföljd8 som andra ägodelar. Om han avsiktligt eller oavsiktligt skadas eller om han utlöses under jordbrukets brådaste tider kan han utan vidare ersättas genom att en annan träl lämnas i hans ställe.9 — Den som finner en förlupen träl är — liksom om ”hittegodset” är häst eller oxe —

6 Se ovan s 72. 7 G 18. De faderlösa barnen i denna flock måste ha fått sina trälar som arv (eller gåva). 8 G 16 pr. Om hemföljd, se SLL 1, s 114 n 1. 9 V 16 respektive V 23:1. Enligt B 24:3 gäller helt motsvarande regler för den som skadat annans kreatur. 95

skyldig att lysa sitt fynd och har då rätt till hittelön, 4 örar om fyndet skett utom ”vård och vaka” eller utom häradet. Ägaren till träl som rymt skall å sin sida lagligen kungöra sin förlust.1 — Synen på trälen som lösöre fram­ står kanske allra tydligast i G 16 pr, som behandlar boskiftet efter gift kvinna. Om hon dör barnlös, har hennes ätt rätt till ersättning för hemföljden. Hade ofria hjon ingått i denna och är dessa vid skiftet sålda, bortsprungna, utlösta eller döda, skall ätten sålunda ha 3 markers ersättning för var och en; dock skall ingen ersättning utgå, om de är ”så gamla, att de till intet äro dugliga” under förutsättning att båda makarna ”nött” dem eller givit dem fria. Straffrättsligt

Brott mot träl Dråp på armans träl sonas som vi sett med en bot på 3 marker silver. Detta gäller såväl bondes bryte som vanlig träl, vare sig dråparen var fri eller ofri och vare sig dråpet skett med vilja eller av våda (D 14:5, D 16:2, D 21, V3 pr). För gävträl och förmodligen för kvinnliga straffträlar utgick hälften så stor bot, för vissa stormäns brytar högre. Kungsbryten hade sedan Birger Jarls tid rent av 40 markers bot — som en fri man. Men boten gick i sin hel­ het till ägaren, konungen, och inte i någon del till brytens eventuella släk­ tingar. — Om fri man och träl dräpte varandra låg trälen ogill: ”ty han var ej folkfri” (D 17:1). Var både dråparen och den dräpte fria, skulle den kärande med sex vitt­ nen binda den tilltalade vid dråpet (D 3 pr). Man fick emellertid inte föra vittnesmål mot en fri för dråp på ofri. Den tilltalade fick i stället själv välja mellan att betala boten eller med tolv mäns ed styrka sin oskuld.2 — Om man tvistade om ifall böter gäldats för dräpt träl eller ej, skulle den som utgett dem styrka detta med fjorton mäns ed.3 Gällde tvisten böter efter fri man krävdes 195 mäns ed (D 20).

1 B 34:1. Avsnittet slutar med uppgiften att den som tar ”muslaghu man” (se ovan, s n 64), häst eller oxe ”a gangu” och lyser lagligen skall ha 1 örtug. Troligen saknas här någon del av texten — hittelönen för muslegomannen kan knappast ha varit samma som för häst, även om fyndet gjorts t ex inom häradet. 2 D 17 pr. — För förnekande av dråp på fri man krävdes sex mäns vittnesed samt tretolftsed (D 3:2). 3 D 21. Denna flock gäller dråp av ofri på annan ofri. Sista meningen synes dock gälla även om dråparen var fri: ”Nu æn þæn sum þrælin drap uill uita han atær bötan: þa uiti maeþ eþe fiughurtan manna”. 96

Fulla sår,4 som tillfogats annans träl av fri person — man eller kvinna, myndig eller omyndig — skall sonas med 6 örar antingen skadan tillkommit med vilja eller av våda. Dessutom är den vållande skyldig att leja läkare, ersätta ägaren för förlorade dagsverken och föda trälen under sjukdomen. Visar det sig, att trälen fått lyte, skall han själv överta den skadade och ge ägaren en ny, ”olytt” träl i ersättning (V 16 pr, V 16:1). Samma regler gäller om trälen fått mindre sår eller blivit slagen. Bötessumman är dock i detta fall endast två örar.456Om en träl kommer till skada av fägård eller annat ”verk” — t ex brunn, kvarn, bro — slipper ägaren till verket i fråga undan med 2 örars bot; om lyte följer tillkommer ytterligare 2 örar.6 Som ett särskilt kvalificerat brott räknades hamblan, d v s avsiktlig stymp­ ning. Den som med vilja högg av hand eller fot på annans träl, skall böta ”fullum gialdum” — vilket inte kan avse annat än den tidigare nämnda dråpsboten — eller lämna en annan träl i ersättning. Man måste anta, att den lytta trälen även i detta fall tillföll den brottslige. Dessutom skall han utge 3 marker som hedersbot till ägaren (V 16:2). — Denna exceptionellt höga bot synes ha införts i samband med edsöreslagstiftningen, till vilken hamblan av fri man hade förts (E 6). I den tidigare citerade flocken om utlösande av trälfött barn stadgas, att barnafadern skall erlägga 6 örar — sannolikt i silver — ”för sänglaget” (sianga gangu) samt ersätta ägaren för förlorade dagsverken (Ä 14). Detta är säkerligen den bot, som normalt utgick för lägersmål med annans träl­ kvinna. Sammankopplingen med utlösandet av barnet är naturlig, då det är troligt, att fadern vanligen föredrog att förneka detta, om han inte avsåg att lösa ut det. — Tvåtolftsed krävdes för förnekande av barn med ogift fri kvinna;7 det är möjligt att samma regel gällde om kvinnan var ofri. — Om 4 D v s sår som givits med ”udd och egg” och som kräver ”linne och läkare, balsam och bindel”. — För fullt sår, givet fri man med vilja, är straffet detsamma som för dråp (V 6; se ovan, s 88 n 4). För vådaverk bötas 20 marker, målsägandes ensak, under förutsättning att både den sårade och gärningsmannen svärjer vådaverksed i konungens åklagares närvaro (V 1). 5 V 23:1. — För mindre skador tillfogade fri man bötas vid viljaverk 6 eller 3 marker allt efter skadans svårighetsgrad (V 19, 20, 21). Vådaverk gäldas med lägre böter; dessutom kan lytesbot tillkomma (V 18, V 24) — Wennström förmodar, sanno­ likt med rätta, att trälens såramålsböter avser vägt silver (1940, s 257). 6 V 25:2. — För fri mans skada av annans verk bötas 6 örar, ev med tillägg av lytesbot, vilken dock är hälften så stor som den normala. 7 Ä 16. — Lägersmål med fri kvinna sonades enligt samma flock med 3 markers hedersbot till hennes målsman. Åtal för lönskaläge kunde endast äga rum om veder­ börande tagits på bar gärning eller barn ”bar vittne”. 7 — Clara Nevéus 7502-47

97

ofri kvinna dör i barnsäng, skall barnafadern gälda full lösen: ”Vid sådan död gäldas högre bot för trälkvinna än för fri kvinna”.8 En konsekvens av de låga böterna för brott mot träl är tydligen, att en brottsling kunde tänkas söka komma billigare undan genom att påstå, att den han förfördelat var träl. I Ä 24 och 25 pr stadgas hur man skall förfara i dylika fall: Den beskyllde skall — om han är friboren eller löst ur träldom med frändeed — värja sig med ed av 14 fränder; är han frigiven skall han med 14 mäns ed styrka, att han blivit ättledd med sin förre ägares goda minnes. Lyckas ederna skall den brottslige böta efter den för fria normala skalan. De rättsliga regler, som gällde vid brott mot ofri, var starkt förenklade i förhållande till dem, som gällde vid brott mot fri. Hade trälen omkommit utgick laga lösen, ett schablonbelopp, som troligen motsvarade hans normal­ värde. I andra fall skulle ägarens förlust i dagsverken etc ersättas; därtill kom ett smärre bötesbelopp. Vid ”hamblan” är detta lika stort som trälens värde, trots att även trälen skall ersättas med en oskadad. Brott av träl För trälens brott svarar ägaren i den mån straffet består av böter. Detta uttrycks tydligast i Ä 17: ”— skall husbonden böta för honom som för annan träl”. Om trälen dräper fri man, skall till den dräptes arvinge bötas tredjedelen av 40 marker penningar, d v s häradets och konungens andelar samt försoningsboten till fränderna faller bort. Vägrar ägaren att böta, skall arvingen efter att ha fått dom på tinget därom, hänga trälen vid ägarens grind i en ekvidja; om han hugger ned honom förr än vidjan ruttnar, blir han saker till 40 marker (D 13:2), d v s han drar på sig samma bot som om han utfört brottet själv bortsett från försoningsboten. — Det är tydligen fråga om ett drastiskt påtryckningsmedel mot ägaren att gälda de böter, trälen gjort sig saker till. Om fri man och träl dräpte varandra skulle som nämnt boten för den frie utgå medan trälen låg ogill (D 17:1). Det inverkade inte heller på boten, om trälen hade dräpt av våda (V 3 pr). Å andra sidan gick trälen ostraffad, om han begick ett dråp tillsammans med en fri man: ”då skall man ställa den frie till svars för dråpet och icke trälen” (D 8). Vidare föreskriver D 3

8 Ä 15. — ”i þöm döþa uarþer gildære þön annöþugha æn þön frælsa”. 98

pr, att den dräptes arvinge har rätt att i stället för trälen åtala hans ägare, om han anser, att dråpet begåtts på dennes order. — Är även den dräpte ofri, skall dråparens ägare utge full lösen (D 21). Lika litet som man får föra vittnesmål mot fri, som dräpt träl, får man göra det mot träl, som dräpt fri. Ägaren till den för dråp beskyllde ofrie har emellertid rätt att förneka hans skuld med tretolftsed.8 Stadgandena innebär, att bevisvitsordet i båda fallen ligger på dråparens sida medan den dräptes ätt hade bevisvitsord om den för dråpet misstänkte var fri (D 3). Trälen kunde som vi sett inte bryta edsöret. Däremot kunde han givetvis begå edsöresbrott. Ägarens böter blev då lika stora som om han begått dråp (E 15:2, E 16). Ville han inte böta kunde man nyttja samma påtrycknings­ medel som enligt D 13:2 vid dråp. Beträffande annat våld, som en träl kunde begå mot fri man, stadgas, att han ”firihuggit sik ok sinu gildi” — även om våldet varit ytterligt ringa.1 I SLL översättes frasen på följande sätt: ” [han har] genom hugget förverkat sitt liv och kan saklöst dräpas”.2 Då detta gällde i de lindrigare fallen måste det ha ansetts självklart även i fråga om dråp. Härför talar också stadgandet om fri och träl, som dräpt varandra, och den likgiltighet för trälens liv, som framgår av regeln om ekvidjan. Vi vet inte hur man förfor i de fall, då rätten att hämnas på den ofrie

9 Bortsett från vittneseden går alltså förnekandet till på samma sätt som då den för dråp beskyllde var fri (D 3). 1 V 16:1: ”Nu sarghar þræil frælsan man. skiuuær ælla skiutær. siar bloþuiti ælla skenu ælla riuær. frælsan man — Skiuva och skiuta betyder ”skjuta, fösa, skuffa”, skena är ”sår 1. annan kroppsskada, med 1. utan blodsutgjutelse, tillfogad med vapen, som ej är dödande, t.ex. en stång”. Professor G Hasselberg har framhållit, att det karakteristiska för ”skenan” var, att den tillkommit genom tillhygge, som saknade ”udd och egg”. Det brukar återges med ”skråma”. Sår hade däremot givits med eggvapen. 2 Jfr Schlyters ordbok under gilder, 4 och gildi, 2. — Det finns ingen anledning att anta, att stadgandet innebär, att trälen förverkat både .vitt liv och 6 marker penningar i böter. 99

inte utnyttjades. Sannolikt utlämnades då en bot motsvarande hans värde; vid dråp som tillägg till den stadgade boten på 13 marker 8 örtugar.3 Våld begånget av ofri kunde även i förekommande fall ge upphov till lytesbot, tydligen utöver det värde, som förlusten av trälen innebar. Dess storlek synes bero av skadans art, ej av den vållandes stånd (V 15:4, jfr V 18). Om en träl har beslagits med full tjuvnad och brottet är uppenbart, har den bestulne rätt att välja mellan att låta hänga honom eller ta emot lösen.4 Lösen måste i detta som i andra fall avse 3 marker, sådana ”som man skall lösa honom med”. Dessutom skulle givetvis tjuvgodset återlämnas. Beträf­ fande tjuvgods, som blivit funnet under sådant lås, som ofritt hjon råder över, stadgas särskilt att bonden skall böta 3 marker silver.5 Sannolikt är böterna även i detta fall att anse som alternativ till hängning. Om träl snattar, skall 2 örar i böter utgå och det snattade återlämnas. Som alternativ till böter stadgas här hudstrykning (V 41 pr). Troligen är det även här den bestulne, som avgör straffets art. Om någon i sin skog finner en man med vedlass, må han — om mannen är bonde eller träl — följa honom till byn, sätta lasset i taka händer och därefter ge honom tillfälle att styrka sin rätt till veden. Är den påträffade legodräng, d v s icke bofast (staþfastær), får han i stället ta ”avtäkt” från honom för att använda som bevismedel. Om den påträffade inte lyckas styrka sin rätt, skall han återlämna veden och böta 6 örar (B 34 pr). — Böterna motsvarar den fries snattarbot. Boten är tydligen oberoende av om det var bonde, träl eller legodräng, som ertappats. — Stadgandet ger i ett avseende den ofrie ett företräde framom legodrängen. En brottslig träl riskerade således livet såväl vid våldsbrott — även i mycket lindriga fall — som vid full tjuvnad. Också vid snatteri kunde straf­ 3 Att den ofries värde inte avräknades från boten framgår av V 2, som stadgar, att husdjur, som blivit någon till bane, skall ingå i boten, ”utan hundær ok maþasr”, d v s ”utom om det är hund eller man”. (I SLL felaktigt: ”utom när en hund dödat en man”.) — Ägare till ofri dråpare förlorar alltså både den angivna boten och den ofrie. — Hemmer har inte observerat felöversättningen i SLL (1957, s 45). 4 V 41 pr. — Full tjuvnad avser stöld över 4 örars värde eller stöld av fullvuxet, större husdjur. Fri man förverkade genom detta brott — om det var uppenbart — såväl liv som lösöre (V 32). Mindre stöld, snattan, sonades av den frie med 6 örars böter eller hudstrykning (V 39:1). 6 V 32:3. Stadgandet gäller bokstavligen endast ”slakttjuvar”. 100

fet — hudstrykning — drabba honom själv. Vid dråp, vid andra våldsbrott, som medfört lyte, och vid edsöresbrott blev ägaren saker till böter långt utöver den ofries värde, trots att han även förlorade den brottslige. Det­ samma blev fallet vid full tjuvnad i den mån stöldgodset måste ersättas. Civilrättsligt

Vad den ofries bristande rättskapacitet innebar uttrycks i komprimerad form i samband med den frigivne men ännu icke ättledde trälen: ”han får ej stå i edgärd, och är ej köpgill, och för allt det som brytes mot honom, skall i bot gäldas lika mycket som för det som brytes mot träl men ej mera.” Efter ättledningen må han å andra sidan ”söka och svara för sig själv och stå uti edgärder”.6 Det torde ha med denna trälens juridiska inkompetens att göra, att han ej kunde bryta edsöret, att man ej skilde våda- och viljaverk och att man ej fick föra vittnesmål mot honom — eller mot hans baneman — vid dråp (E 15:2, V 3 pr, V 15:4, V 16:1, D 13:2, D 17 pr). — Beträffande trälens edoch vittnesförhet finns några betecknande undantag, som gäller t o m ofria kvinnor. Det är reglerna om ”kullolycka”, ”kölolycka” och ”kololycka”, vilka rör arvsrättsligt betydelsefulla tvister om vem som dött först, då moder och barn dött i barnsäng eller då en hel familj drunknat eller brunnit inne vid samma tillfälle (Ä 6). Vi har inga bestämda stadganden om träls rätt att inneha egendom, men hans bristande köpgillhet gör, att man har svårt att tro, att han hade någon sådan rätt. Ett indicium i samma riktning är, att arv efter fri, trälfödd person alltid går till fria (Ä 20). — Vid utlösande av ofri släkting skall emellertid fränderna svärja, att den erlagda lösesumman är ”fränders gods och ej hans eget gods och ej vederlag för hans gods”. Trälen förutsättes alltså kunna inneha gods som kunde kallas ”hans”.7 Detta behöver dock inte ha inne­ burit annat än nyttjanderätt på för ägaren behaglig tid. ÖgL saknar bestämmelser om trälars äktenskap. Regeln i Ä 13 att träl-

6 Ä 20. Att trälen ej var edför nämnes även i R 11. — Att han ej är köpgill — inte ens om han är bryte — framgår också av texten i Km 8:1 och Km 12. (Rubriken i Km 8 — som dock är yngre än texten i övrigt — ger en annan läsning, som måste av­ visas.) — Den som köpte av icke köpgill person straffas med böter på 6 örar — 3 marker. Köpet gick tillbaka. 7 Ä 17. Sammanhanget gör det möjligt men icke troligt, att hans syftar på trälens ägare. 101

kvinnas barn och horkvinnas barn inte tager arv synes emellertid innebära, att trälkvinnas barn — även om det var fritt — betraktades som frillobarn8 och att äktenskap mellan fri man och trälkvinna alltså ansågs otänkbart. Detsamma måste då ha gällt även fri kvinna och träl.

2. F örutvarande trälar Av fränder utlösta; ättledda

De uppgifter ÖgL ger om frigivning gäller endast i de fall, då någon önskade förvärva frihet åt en annans träl.9 I Ä 17 beskrives hur ofri frände skall utlösas ur träldom. De fria släkting­ arna skall då lägga manhelgd på trälen, erbjuda lösen och stämma till ting. Lysandet av manhelgd innebär för ägaren, att hans eventuella brott mot den ofrie straffas så som brott mot fri man, och för fränderna, att de, inte ägaren, bär det straffrättsliga ansvaret för trälens gärningar. (Om dessa bestraffas såsom begångna av träl eller fri framgår inte.) Sedan fränderna under tre ”målting”1 visat, att de avser att fullfölja processen, överförs denna till ”Ljonga ting” i Linköping,2 där själva utlösandet försiggår. Där skall fjorton fränder gå ”full frändeed” med två vittnesmän i föred och en tolvmannaed därefter.3 Först skall de beediga, att trälen är dem ”sua niþium nær ok knæm kunnughær”4 att de äga att lösa honom ”i lagh manna”, d v s göra honom delaktig i rättssamfundet. Vilken släktskapsgrad som kräves anges inte.5 Därefter skall de svärja, att de löser honom ”til kyns ok kundra manna”6 och ej ”til annöþugx doms”. Utlösningen får således inte bli ett

8 I Ä 4 stadgas, att frillobarn ej tager arv, i varje fall ej efter fader. 9 Träl, som fått frihet av sin egen ägare, nämnes i förbigående i G 16 pr. 1 Målting är ett rättegångssammanträde för ett mindre område, möjligen häradet, som kunde samlas upp till en gång i veckan. SLL 1, s XXVII f. 2 Detta torde vara identiskt med lagtinget, som samlades 4 gånger om året. SLL 1, s XXVII f. 3 Männen i föreden skall vara ”en man av var kull, alla inom tredje led” medan de 12 må vara ”så många av samma kull som han kan få [—] som äro femton år gamla”. — Ä 17 är här oklar, men sammanhanget framgår av en jämförelse med Ä 8. 4 niþ , f släkt; knæm kunnugher = i så nära släktskap (knæ, n, betyder här släktled, kunnugher, adj = kunder, besläktad). Schlyter, Ordboken. s Av bestämmelsen att fränder ej må lösa trälfött barn medan fadern är i livet (Ä 14) framgår att fjärmare släktskap än fader — barn kunde förekomma. 6 kyn, n, släkt. 102

sätt att tvinga ägaren till försäljning. Till sist skall fränderna beträffande den erbjudna lösesumman — som överensstämmer med den tidigare nämnda — intyga, att den består av deras, frändernas, gods. Dessa eder skulle icke som flertalet andra utfästas, d v s ingen av edgärdsmännen behövde i förväg namnges.7 Trälens ägare får välja mellan att ta emot lösen i penningar, vadmal eller boskap. Däremot har han, om fränderna fullföljer sin talan,8 inte rätt att vägra utlösen; kvarhåller han trälen efter de tre ederna på Ljonga ting gör han sig saker till 40 markers bot, d v s lika mycket som den som säljer fri man. — Sist i flocken följer ett dunkelt stadgande om hur utlösaren skall förfara, om ägaren beskyller honom för ”lokan ælla spanan”, d v s för brot­ tet bospænd, vilket innebar att locka annans husfolk till stöld från sin hus­ bonde.9 Han skall då med 12 mäns ed styrka, att han ”ej har lockat eller frestat hans husfolk eller hans egendom” eller också böta 3 marker. Sanno­ likt är det fråga om ett försök från ägarens sida att få den tredje frändeeden ogiltigförklarad, vilket måste bli fallet, om utlösaren fälldes i målet om bo­ spænd. Kompletterande bestämmelser om utlösen av ofri frände ges i några närstående flockar. De tidigare behandlade reglerna om fri faders utlösen av trälfött barn (Ä 14) beskriver som nämnts i sin senare del kortfattat sam­ ma förfarande som i Ä 17. — I Ä 15 stadgas, att fader som förnekat sitt barn med ofri kvinna icke senare fick utlösa barnet; förmodligen gäller för­ budet samtliga fädernefränder. — Om en hel syskonkull sitter i träldom, skall fränderna enligt Ä 19 först lösa den äldsta på sätt som beskrivits i Ä 17. De övriga kunde sedan lösas enbart genom erläggande av den föreskrivna lösesumman. Fick nu den som på detta vis lösts ur träldom en ställning som var jämför­ bar med den i frihet föddes? Ursprungligen var sannolikt så inte fallet, förr­ än fränderna ättlett honom. Det verkar emellertid som om ättledning av ofri frände fallit ur bruk vid tiden för ÖgL:s nedtecknande. ÖgL skiljer inte som VgL på ättledd man och frälsgive utan på den, som är ”löst med gods och fränders ed” och den som ”har givits frihet” (Ä 25; övers CN). Ättledning nämnes endast i samband med den andra kategorien. Det är möjligt, att

7 SLL 1, s XXXI. 8 Gör de uppehåll i processen skall ägaren som nämnt låta döma manhelgden från trälen. Detsamma måste ha gällt, om utlösandet misslyckas t ex på grund av ogiltig ed. 9 Brottet beskrives i ÖgL V 38 pr och kommenteras av Wennström (1936, s 91 f). 103

frändernas eder på Ljonga ting ur samhällets synpunkt kommit att anses som rättsligt viktigare för den f d trälen än en eventuell privat ceremoni inom ätten. Denna ceremoni hade främst avsett att ge vederbörande rätt till arv.1 Kanske har den fallit bort i samband med att frillobarns arvsrätt avskaffades. En träl, vars eventuella fria släktingar inte velat eller kunnat utlösa ho­ nom, kan bli fri genom att någon giver honom frihet ”för sin själs salighets skull” (Ä 20). Vanligen var det väl ägaren som gjorde detta, även om lagen saknar bestämmelser härom. I andra fall fordrades ägarens samtycke; san­ nolikt kunde han göra detta beroende av ersättningens storlek. Om proce­ duren vid utlösandet har vi inga uppgifter. Den som fått frihet på detta sätt, vann som nämnt inte en fri mans rät­ tigheter förrän ättledning skett. Denna skulle försiggå på tinget, där ättleda­ ren med 14 män skulle gå en ed att trälen blivit fri med ägarens ja och god­ vilja och att ”vi taga emot honom att bo hos oss” (uin takum han i bo mæþ) os). Den före detta trälen må först därefter ”söka och svara för sig själv och stå uti edgärder”. Boledning hade varit en naturligare benämning på denna procedur. Att ordet ättledning kommit att brukas måste bero på, att den rättsliga effekten av ”boledningen” liknade den, som ättledningen gav eller givit den träl, som upptagits i sina fränders ätt. Kanske var även tillvägagångssättet lik­ artat. Vi har alltså här ett exempel på ett rättsligt institut, som synes ha bli­ vit obsolet inom sitt ursprungliga användningsområde, men som lever i ett liknande, sekundärt sammanhang.2 Vilken metod, som än kom till användning vid förvärvet av frihet åt annans träl, gällde säkerligen reglerna i Ä 18 och Ä 21. Enligt den förra flocken fick den, som själv var utlöst, inte lösa någon annan, inte heller fick en man lösa ut den trälkvinna, som var hans frilla.3 Ä 21 innehåller den tidi­ gare nämnda regeln att inte utlösa annans träl under sånings- eller skörde­ tiden, om man inte kunde ersätta hans arbetskraft genom att lämna en annan ”lika rask” (æmfröknan) i stället. Ä 18 innebär som synes en inskränkning i den f d trälens rättsliga kom­ petens. Lagen nämner ytterligare ett par fall, där denna skiljer sig från den

1 Se ovan, s 81. 2 Den som beskyllts för ofrihet, skall värja sig med ed; lyckas detta ”uari fræls” (Ä 24). Detta kan knappast räknas som ett tredje sätt att vinna frihet, eftersom värjande ej kan ha kommit i fråga, om beskyllningen var korrekt. 3 Denna bestämmelse kan möjligen ha tillkommit på kyrkligt initiativ. 104

fribornes. Dels ärves han i fall han dör barnlös inte av andra släktingar utan av den som utlöst respektive ättlett honom (Ä 20), dels straffas dråp på den f d trälen — åtminstone om han är utlöst av fränder — lindrigare än andra dråp; försoningsbot utgår ej (D 7) och dråparen kan ej drabbas av fredlöshet och boskifte om han vill erlägga mansboten, 40 marker.4 De särskilda arvsreglerna synes vara motiverade av att arvet inte kunde tänkas tillfalla någon som fortfarande var bunden i träldom och av att utlösaren vanligen bör ha varit den av de fria fränderna, som var närmast arvsberättigad. — Försoningsboten, som ju i normala fall skulle utges till den dräptes ätt, kunde inte heller utgå till den ofria sidan av släkten. Att den helt bortföll och att arvingen inte kunde kräva fredlöshet och boskifte visar dock, att den f d trälens anseende aldrig blev lika högt som den fribornes. — Hans barn har dock inte i något avseende skilt sig från övriga fria. Det är emellertid endast i de i lagen särskilt nämnda fallen, som den trälfödde i rättsligt avseende skiljer sig från den friborne. Detta framgår av den tidigare referererade Ä 25 pr som gäller beskyllning för att vara ofri; både den av fränder utlöste och den frigivne-ättledde kan värja sig med ed varefter brottet mot honom sonas efter den normala bötesskalan. Om den frigivne stadgas f ö uttryckligen, att han efter ättledningen har full rätts­ kapacitet. Detta måste även ha inneburit, att han måste sona sina egna brott så som den frie.

Fostrar

I en exkurs till sin uppsats om Skarastadgan har Hasselberg behandlat fost­ ren enligt de svenska landskapslagarna.5 ÖgL är den enda av lagarna, som innehåller så utförliga bestämmelser om fostren, att det är möjligt att få en någorlunda klar uppfattning om hans ställning. Fostren skall här behandlas på samma sätt och med samma utförlighet som trälen i avsikt att om möjligt fullständiga Hasselbergs tolkning. Vad som framför allt skiljer fostren från trälen är, att han innehade ett

4 D 10, D 13:1. Mansbotens storlek är densamma som för friboren. 5 Hasselberg 1944, s 85—90. Hasselberg har även skrivit artikeln fostre i KL. 105

bo, skilt från husbondens.6 Denne ägde fostren lika väl som trälen. Att detta ägande hade en speciell innebörd när det gällde fostren uttrycks ibland med det mera pregnanta äga van, vilket antas innebära, att husbonden var fostrens arvinge.7 Bonden förutsättes kunna sälja sin van; försäljningen skall i så fall ske med ”fasta”, d v s med formaliteter, som f ö endast förekom vid jordöverlåtelser av olika slag.8 Flocken härom innehåller en betydelsefull glidning i uttryckssättet: ”will bonde uan sina sælia. þa skal fostra mæþ fæs­ tum köpa:”. Detta måste innebära, att fostren brukade jord i sin herres ägo och att en försäljning av jorden också innebar en försäljning av fostren. Om ägarens rätt över fostren vet vi f ö med visshet endast, att han var giftoman för sin fostre eller fostra: ”Nu tager någon sin fostre och beder till hustru åt honom en fri kvinna /-------/ Nu beder en fri man till hustru åt sig en fostra och hennes husbonde säger henne vara fri.”9 Dråpsboten för fostre är 8 marker, säkerligen i penningar (D 16:1), vilket torde utgöra hans normalvärde. Detta har alltså förhållit sig till trälens som 4 till 3. Om värdet av fostrens bo kan man möjligen få en viss uppfattning genom ett par straffrättsliga bestämmelser. Ägaren till fostre, som dräpt fri man, skall till den dräptes arvinge böta 8 marker. Denne får även tredjedelen av lösöret i fostrens bo (D 16 pr). För träls dråp utgick som vi sett 13 marker 8 örtugar. Då det är otroligt att den dräptes fränder nöjt sig med ringare bot om dråparen haft högre rang, torde man kunna anta, att boskiftet nor­ malt väntades ge dem minst 5 marker 8 örtugar och att lösöreboet alltså bör ha varit värt minst 3 gånger så mycket, d v s 16 marker penningar eller 8 marker silver.

6 D 13:2, D 16 pr, V 41:1, G 29, J 23. — Tolkningen i SLL 1 av J 23 ger det in­ trycket, att fostren bodde i bondens bo. Texten lyder ”Nu bor fostre i bo þa will bonde uan sina sæ lia-------”. Översättningen grundar sig sannolikt på det samman, som i hand­ skriften F inskjutits efter bo. F är emellertid skriven efter 1569 och är enligt Schlyter ”mycket vanställd af fel” (SGL 2, s V). Varianten bör alltså ej tillmätas vitsord. — Jfr f ö bryten, som i Km 12 säges sitta ”i bo manzs”, och motsvarande uttryck i D 14. 7 Äga van kommenteras vid D 16 i SLL 1. Det förekommer även i G 29. I Fritzners ordbok tolkas van som ”Udsigt til at faa eller finde noget”. — I ÖgL förekommer även sammansättningen hælvan (Kk 24 pr), vars betydelse är fullt klar ”förmodan om nära förestående död”. 8 J 23. — Om fasta i Amira 1882, s 269 ff. 9 G 29 pr. — Översättningen i SLL har i hela denna flock träl respektive trälkvinna i stället för fostre-fostra. 106

Härmed kan jämföras Beckmans uppskattning av värdet av en ”bärgad men icke rik” västgötabondes lösörebo till 9 marker silver, en siffra, som säkert är i underkant.1 En motsvarande östgötsk bondes lösöre kan upp­ skattas till 13½ marker silver. Underlaget för värderingen av östgötens bo är något bättre än det Beckman måste använda för västgötens del.2 — Minimivärdet av fostrens lösörebo synes alltså ha varit något mer än två tredje­ delar av lösöret vid ett normalt östgötskt gårdsbruk. Då har dock inte värdet av någon träl lagts till bondens del. Om beräkningarna är realistiska, är det klart, att fostrens bo inte bestod av en fullständig gård. En sådan synes ha lämnats till en bryte eller landbo i den mån ägaren inte själv kunde bruka den. Däremot stämmer värdet ut­ märkt med Hasselbergs förslag, att fostren närmast motsvarade en dagsverksskyldig torpare. Hans bo skulle enligt Hasselberg utgöras av ett tidigare obrukat område på utmarker tillhörande ägarens gård. Tilläggas bör, att fostren även måste ha försetts med någon boskap och annat lösöre för att kunna ta upp en nyodling.3 Jord och lösöre skulle ha givits honom med dispositionsrätt på livstid eller annan begränsad tid i utbyte mot t ex dags­ verksskyldighet på huvudgården. (Det kanske bör poängteras, att dagsverks­ skyldigheten inte är belagd i källmaterialet.) Vid fostrens död skulle nybyg­ get med inventarier ha tillfallit ägaren, som därefter åter kunde fritt dispo­ nera över det. Ägaren hade på detta sätt gjort en god ”spekulation i jordför­ värv”, samtidigt som han slapp det omedelbara underhållet av den ofrie och

1 S XVI ff i Beckman 1924b. Bonden har tilldelats 8 kor och 2 hästar, som värde­ rats efter de belopp, med vilka man enligt VgL skall ersätta annans kreatur vars död man vållat: 6 örar för häst, 4 örar för ”hors” eller ko, allt räknat i silver. Samman­ lagt blir detta 5 marker 2 örar. Därtill har förslagsvis lagts 3 marker 6 örar för övrigt lösöre. Kreatursvärdet ligger sannolikt i underkant och även i övrigt är beräkningen högst hypotetisk. 2 Boskapen har värderats med utgångspunkt från D 16:2, som synes avse en realis­ tisk uppskattning av relationerna mellan varors och penningars värde i förhållande till silver. En ko motsvarar tydligen 6 örar silver. Om prisrelationerna mellan olika krea­ tur överensstämmer i de båda landskapen, blir en besättning som den av Beckman antagna värd 7 marker 7 örar. Övrigt lösöre i samma proportion som antagits för västgötabonden ger 5 marker 5 örar. 2 Jfr D 5 pr, där boskifte mellan bonden och hans son behandlas: ”äger han (=bonden) ej brukad gård att sätta honom i händerna, då give han honom boskap, det är sådana levande ägodelar som man skall bruka en gård med”. Det senare bruka motsvarar byggia i grundtexten. Detta ord har här betydelsen ordna, inrätta, varför taga upp vore en mer adekvat översättning. Jfr SLL 1, s 232 n 2. 107

hans familj. Denne kunde å andra sidan förbättra sin ställning genom eget arbete. Lagen ger utförliga regler om fostrarnas äktenskap (G 29). Som Hasselberg framhåller är det egendomsförhållandena — hemföljd och arv — som verkar detta. Om fostre och fri ingick äktenskap i vetskap om den andra partens ställ­ ning, var kvinnans hemföljd 6 örar. Vid boskiftet efter enderas död tillföll hemföljden samt en tredjedel av boet kvinnan eller hennes ägare och två tredjedelar av boet mannen eller hans ägare. Proportionerna stämmer med vad som gällde när båda parter var fria (G 15). Barnen blev fria om en av föräldrarna var det. — Om ägaren till den ofria parten vid äktenskapets ingående dolde fostrens stånd hade han uppgivit sina rättigheter (”firigiuit uan sinne”): Vederbörande räknades därefter som fri liksom de barn, som kunde födas i äktenskapet. Kvinnan skulle ha fri kvinnas hemföljd, 9 örar (G 2). Boet — eller åtminstone den del därav, som tillkommit genom fostrens arbete — bör då ha övergått till honom med full äganderätt. Ingås äktenskap mellan olika ägares fostre och fostra är hemföljden 2 örar: ”det är kudde och huvuddyna, det kallar man för stensäng”.4 Efter deras död delas såväl bo som barn mellan ägarna i samma proportioner som ovan. Barnen är alltså naturligt nog ofria. — Oäkta barn av fostre och fostra tillfaller moderns ägare.5 Något straff för lönskaläge stadgas inte. Med sin uttryckligt stadgade rätt till av lagen erkänt äktenskap, t o m med fria, höjer sig alltså fostrarna över trälarna. I straffrättsligt avseende intar fostren samman ställning till ägaren som trälen: Det är ägaren som bötar och tar emot böter för brott som begåtts av och mot honom.6 Dråp på fostre sonas som nämnt med 8 marker penningar, vare sig drå­ pet skett med vilja eller av våda. Vittnesmål får ej föras mot fri man för dråp på fostre. Den för dråpet beskyllde får alltså välja mellan att böta eller att förneka sin skuld med ed, sannolikt av 12 män som vid träldråp (D 16:1, V 3 pr, D 17 pr). — I såramål bötas på samma sätt för fostre som

4 ”þæt ær höghinde ok hofþa dyna þaet hetir hamar siangh”. I fri kvinnas hemföljd ingick ett bolster (G 1). 5 Så måste man tolka den sista bestämmelsen i G 29:2: ”nu gangaer fostre manzs æfte fostra: þa a egh kæfsir i barnum”. 6 Detta framgår klart av t ex D 16, V 16:1. 108

för träl. Böterna är alltså 6 eller 2 örar beroende på skadans svårighetsgrad. Därtill kommer ersättning för förlorade dagsverken och vården under sjuk­ domstiden; om lyte uppstår skall den vållande ge ägaren en annan fostre och själv ta den skadade (V 16 pr, 1, V 23:1). I fråga om brott mot fostre synes alltså den enda kända skillnaden i för­ hållande till trälen vara, att fostren uppskattades till högre värde vid dråp. Fostre som dräper fri man har förverkat sitt bo. Detta skall treskiftas mellan härad, konung och den dräptes rätte arvinge. Här överensstämmer alltså förfarandet med det som tillämpades då dråparen var fri. För den frie gäller boskiftet endast lösöret, ej jorden; detsamma måste ha varit fallet även här. Dessutom skall ägaren utge 8 marker till arvingen. Förmodligen var fostren liksom trälen ogill för arvingens hämnd. Om hämnd ej utövades bör ägaren alltså ha fått utge ytterligare 8 marker. — Beträffande rätte­ gången stadgas i D 13:2 att man må föra vittnesmål mot fostre ”ty hans bo skall skiftas, om han dräper någon”. Om fostren sårar eller eljest förgriper sig på fri man, skall ägaren böta 8 marker till den sårade, vare sig det gäller våda- eller viljaverk (V 16:1). Boskifte nämnes ej i detta fall. Lagen jämställer således inte någon art av sår med dråp när gärningsmannen är fostre så som den gör när han är fri. Till skillnad från vad som gällde för trälen har den förfördelade inte rätt att saklöst dräpa fostren i såramål. Edsöresbrott och lägersmål, begånget av fostre, nämnes inte i lagen. Begår fostren full tjuvnad har han förverkat sitt liv och sitt bo. Boet tre­ skiftas som vid dråp; att det även i detta fall endast är lösöret, som skiftas, är uppenbart. Dock kan fostrens liv ”lösas”, och då med summan 8 marker, vilka i så fall odelade tillföll den som gripit honom.7 Möjligen berodde rätten till utlösen på om brottet varit uppenbart eller ej. I så fall skulle lösenförfa­ randet ha motsvarat den frie tjuvens 40-markersbot, som inträdde i stället för hängning och boskifte, då bevisningen inte varit fullt klar. Då bör bo­

7 V 41:1. — Ett dylikt utlösande torde alltså knappast ha förekommit annat än då den bestulne själv gripit tjuven. — Bestämmelsen bör f ö jämföras med den i V 38:1 om den som griper annans tjuv och lämnar tjuven — och stöldgodset — till den bestulne. Han skall få allt vad tjuven ägde och dessutom 1 mark av den bestulne. Det förefaller otroligt, att det allmänna avstått från sina andelar i boskiftet, varför man måste anta, att flocken innebär, att den som gripit tjuven fick den bestulnes del däri. Samhällets resurser att gripa en brottsling var minimala. Därför premieras den, som lyckats göra detta, även på bekostnad av den som utsatts för brottet. 109

skifte ha åtföljt endast det uppenbara brottet även för fostren. På grund av parallelliteten med flockens förra del — om stöld av träl — föredrar jag emellertid den tolkningen, att den bestulne avgjorde om lösen fick ske eller ej. Stadgandet — som är det enda om egendomsbrott av fostre — rör då endast uppenbar, full tjuvnad och straffet härför är dels boskifte, dels häng­ ning eller 8-markersbot. Några processuella regler i fråga om bevisning och dylikt anges inte. Med hänsyn till boskiftet förefaller det troligt, att man fick föra vittnesmål mot fostre lika väl som mot fri även då brottet var stöld. Liksom den frie riskerade alltså fostren sitt liv och sitt bo om han be­ gick full tjuvnad. Han hade emellertid möjligen en viss chans att bli räddad till livet, som den frie saknade i motsvarande fall. I detta avseende över­ ensstämmer i så fall hans ställning med trälens. I fråga om fostrens brott utgör således boskiftet och det, att man må föra vittnesmål mot honom likheter med den frie liksom förbudet mot själv­ hämnd i såramål. Man bör särskilt observera, att det i och med boskiftet ut­ gick böter till det allmänna vid fostrens brott. Å andra sidan är den antagna rättslösheten vid dråp på fri man och den omständigheten, att man ej skilde våda- och viljaverk och att fulla sår straffas lägre än dråp likheter med trälen. Fostrens beroende av ägaren i civil- och straffrättsligt avseende är alltså klart; av detta följer, att han lika litet som trälen kan ha haft full rättskapa­ citet. De flockar, som nämner den ofries inkompetens att själv svara och kära inför rätta och hans bristande ed- och vittnesförhet avser således även fostrarna.8 Att fostren liksom trälen saknade köpgillhet är också troligt. Så­ dan torde inte ha varit nödvändig för driften av hans bo. Beträffande frigivning av fostre har vi uttryckliga bestämmelser endast i flocken om giftermål. Som vi sett vann den fostre eller fostra frihet vars ägare vid avtal om äktenskap med friboren uppgav vederbörande som fri. Denna regel kan emellertid knappast ha haft någon större praktisk betydelse. Mycket viktigt synes däremot ha varit, att barnen i blandade äktenskap alltid blev fria. Antalet av fostrar födda ofria personer måste alltså ha sjunkit allt eftersom äktenskap mellan fostre och fri blev vanligare.

8 Ä 17, Ä 20, R 11, Ä 6. — Dessa flockar använder för övrigt med stor övervikt ordet annöþ ughær, ej þ ræl. 110

Dessutom kan de olika frigivningsbestämmelserna i Ä 14 och följande flockar ha gällt även fostrar. Den tredje frändeeden på Ljonga ting synes direkt peka på en egendomsägande ofri. Dock måste man förutsätta, att lösesumman för fostre var 4 marker silver, inte 3. ÖgL ger inga uppgifter om vem, som blev fostre. Hasselberg har inte heller diskuterat detta. — Fostrens verksamhet lägger i och för sig inga hin­ der i vägen för tanken, att en fri men medellös person av egen vilja skulle kunna ge sig under en annan som hans fostre och på så sätt trygga sin bärg­ ning. Den bristande rättskapacitet som ofriheten innebar — och som kunde ärvas av barnen — torde emellertid ha utgjort ett mycket starkt psykologiskt hinder.9 Om det förekommit, att fria personer givit sig till fostrar, borde lagen ha föreskrivit, hur detta skulle gå till. Sådana regler saknas; vi har för övrigt sett, att lagen nyligen avskaffat en annan form av självvald ofri­ het, gävträldom. Vida sannolikare förefaller det därför, att fostren ursprungligen varit sin herres träl. Om det förhållit sig så, är det fullt naturligt, att lagen saknar bestämmelser för hur själva övergången skulle ske. Östgötalagens fostre synes alltså vara en träl, som av sin ägare givits jord att bruka. För detta talar också fostrens rättsliga likhet med den västgötske frälsgiven och ter­ men fostras användning i Västgötalagen. Normalt var det givetvis en träl, inte en trälkvinna, som gavs jord på detta sätt. Gifte sig fostren, kallades hans hustru tydligen fostra, åtminstone om hon var ofri. Av G 29 framgår emellertid, att även en ogift kvinna kun­ de kallas fostra; detta indicerar, att fostrens barn ansågs tillhöra samma klass som han själv och inte var eller kunde brukas som trälar. Under alla omständigheter är det sannolikt, att fostrens son ofta fick efterträda sin fader. Om barnen var flera, kunde ägaren låta dem få annan jord att bruka eller söka skaffa dem lämpliga giften. Den av dem, som inte på det ena eller andra sättet kom i besittning av ett bo, torde knappast längre ha kunnat räk­ nas som fostre. Denna omständighet — liksom möjligheten till blandade äk­ tenskap — gör att man är böjd att anta, att fostrens ofrihet sällan varade mer än ett fåtal generationer. Detta synes utgöra en naturlig förklaring till att inga källor senare än landskapslagarna nämner fostrarna. De har helt enkelt uppgått i den stora massan av fria. *

*

*

9 Niding, tjuv och fostre var okvädinsord, värda 3 marker i böter, om de riktats mot fri man och den som uttalat dem inte var beredd att på tinget bevisa sitt påstående (B 38). — Detta säger en del om fostrens sociala anseende. 111

Träldom är en fullt aktuell företeelse enligt ÖgL. Den kan också beläggas i testamenten från slutet av 1200-talet.1 — Enligt lagen kunde kvinnor för­ verka sin frihet genom stöld. Härtagning skymtar också som tänkbar bak­ grund till träldom. Flertalet trälar var dock barn av ofri moder. Dock var inte alla barn till trälkvinnor ofria. För det första fick en ägare inte hålla som träl sitt barn med sin egen trälkvinna. För varje annat trälkvinnebarn gällde, att om en fri man innan barnet fyllt 6 år erkänt det som sitt, givit moderns ägare bot för lägersmålet och ersättning för hans kostnader, så räknades barnet som fritt. Åtminstone den förstnämnda regeln förefaller vara en nyhet i den bevarade redaktionen av lagen. — Frivillig träldom, ”gävträldom”, har till helt nyligen varit en försörjningsmöjlighet, dock endast för orkeslösa personer. — Flertalet ofria var husträlar, brukade i jordbruksarbete, men även mera betrodda trälar fanns. Dit hör bryten, som enligt ÖgL vanligen är ofri. — Trälen försäljes med samma procedur, som gäller andra uppräk­ nade dyrbarheter, och hans normalvärde motsvarar 4 fullgoda kor eller oxar. — Trälen saknar manhelgd. I förhållande till ägaren är han rättslös. I övrigt sonas brott mot den ofrie genom ersättning av ägarens förlust. ”Hedersbot” kunde tillkomma; vid avsiktlig stympning överträffade den samman­ lagda boten trälvärdet. Trälen kunde genom dråp, våldsbrott, som medfört lyte, edsöresbrott och full tjuvnad förorsaka sin ägare större förlust än sitt värde. Vanligen miste den ofrie sitt liv som följd av alla dessa brott. — Trälen står utanför rättssamfundet, och har därför i princip ingen juridisk kompetens, även om undantag finns. Lagen nämner inte äktenskap mellan trälar, inte heller mellan träl och fri. Ägaren till en träl, som hade fria fränder, var skyldig att låta dessa utlösa denne för samma värde, som utgjorde trälens dråpsbot. Sannolikt har den utlöste i äldre tid ättletts av fränderna. En ofri kunde också utlösas av icke besläktade personer, som i så fall skulle ”ättleda” honom. Med ett par un­ dantag — varav det viktigaste är en något lägre dråpsbot — hade både den av fränder utlöste och den ättledde samma rätt som den friborne. I ÖgL finns många bestämmelser om en ofri grupp, fostrar, som står nå­ got över trälarna i rang. Fostren skiljer sig från trälen främst genom att han är i besittning av ett bo på sin ägares mark, och han kan endast för­ säljas tillsammans med jorden. Han ärves av sin ägare och denne är hans giftoman. Han har alltså rätt att ingå äktenskap, till och med med fria. Om partnern är fri blir barnen ättborna. Fostren har här tolkats som en träl, som givits jord att bruka. Hans ofrihet har sannolikt upphört inom ett fåtal generationer. 1 Se kapitel H! 112

G. TRÄLDOM ENLIGT SVEALAGARNA

Svealagarna är som tidigare framhållits intimt beroende av varandra. Just när det gäller inställningen till träldomsinstitutet skiljer de sig emellertid delvis åt på ett karakteristiskt sätt. I UL och SdmL är bestämmelserna om trälar fåtaliga och ger ofta intryck av att vara nyredigerade. VmL har både flera och mera ålderdomliga stad­ gar om ofria. DL innehåller trots en i övrigt ålderdomlig prägel endast två stadganden om trälar. I HL nämnes trälar endast i rubriken till Ä 13, som tydligen av förbiseende övertagits ur UL och inte har någon motsvarighet i flockens innehåll. Bristen på bestämmelser kan bero på, att de bevarade handskrif­ terna är yngre än Skarastadgan, men möjligheten finns också att träldomen aldrig florerat i någon högre grad inom dessa lagsagor. Skillnaderna mellan de olika lagarna framträder bäst när man i ett sam­ manhang redovisar deras inställning till träldomsinstitutet och därmed sam­ manhängande problem.

1. T rälar Funktion

Också i Svealagarna förekommer trälen i skogsarbete, där han fäller träd tillsammans med en fri man (UL M 6:4, SdmL M 20:6, VmL M 6:4). I den sist nämnda flocken välter de båda också sten tillsammans — det förefaller vara exempel på röjningsarbete av något slag. I VmL Km 5 finner vi att trälen kunde göra torgköp. Både i Västmanland och i Sörmland kunde träl­ kvinnan tjänstgöra som barnmorska (Ä 10, 12:4 resp Ä 3:4). I VmL M 24:8 finner vi en nyckelbärande träl.

8 -C la r a Nevéus 7502-47

113

Kategorier

På några ställen i Svealagarna nämns bryten och dejan (t ex i UL M 47:3, SdmL Tj 12:3, VmL M 13). Där finns dock inget exempel på att dessa personer kunde räknas till de ofria. Enligt de danska landskapslagarna hade en fattig eller orkeslös person kunnat göra sig till flatföring hos oskyld person med förminskad personlig frihet. Häri har man velat se spår av frivillig träldom av arbetsföra perso­ ner. I Östergötland hade gävträlar som vi sett varit orkeslösa personer som förvägrats underhåll av sina anhöriga, och därför givit sig och sina till­ gångar i en oskylds våld. Också deras personliga frihet hade i samband där­ med inskränkts. I UL och SdmL finns förbud mot att giva sig till eller mottaga någon som gävträl (Km 3:3 resp Km 3:1). I övriga Svealagar nämns inte ordet. Kan man trots detta ana vad den forna gävträldomen inneburit i Svealand och vad man sökt ersätta den med? Den äldsta Svearätten bör här som eljest stå att finna i av UL icke påver­ kade avsnitt av DL och HL. Enligt den förra lagen skall den, som är så gammal och skröplig, att han inte kan reda sig själv, tre gånger bjuda sig inför socknen åt sina fränder. Om dessa vägrar att ta emot honom, skall han taga dom därpå. Därefter får han ge sina ägodelar åt den oskylde man, som vill underhålla honom.1 Fränderna torde härigenom ha förverkat sin arvsrätt. Om den orkeslöse minskade sin frihet genom transaktionen fram­ går inte. — HL stadgar i J 15, att den, som behöver underhåll, först två gånger skall bjuda sig åt sin ”skyldeman”, vilket måste avse den närmaste arvingen. Vägrar denne må han ta emot vård av vem han vill. De närmare villkoren anges inte. UL J 21 ligger bakom de övriga Svealagarnas stadganden i detta ämne, och skall därför utförligt refereras. Först stadgas, att barnen till en ålderdomsskröplig person är skyldiga att underhålla vederbörande till döddagar, vare sig de äger mer eller mindre. Härefter inskjutes en lång rad bestämmelser om den, som har så litet jord, att han inte förmår uppehålla sig, och därför är beredd att överlåta den till någon som föder honom till döddagar. Har han barn, skall jorden bjudas

1 DL G 16: — ”taki þa lagha döma (skall vara doma) till och giwi öskyldom (skall vara oskyldum) manni sina eghur sum hanum wppi haldir oc allu syrghir” — Socknen hade betydelse som rättskrets i Dalarna, se SLL 2, s XXV. 114

åt dessa på tinget. Om de vill ta emot den skall de underhålla vederbörande en viss tid för varje örtugland och varje barn till dess allt är förtärt, som det skulle ärva, om han vore död. Om något barn vägrar underhåll, skall det syskon, som i stället tagit hand om vederbörande, vid arvskiftet först ta ut fulla värdet för detta, även om hela arvet därvid förbrukas. Den eventuella återstoden delas därefter som vanligt. Här inskjutes ett påpekande, att samma lag gäller för arvsberättigade fränder, om inga barn finns. Här­ efter kommer några regler för hur tvister om underhållet mellan arvingarna skall slitas. Lagen sammanfattar så åter arvingarnas skyldigheter gentemot fader och moder. Regeln avslutas med ett undantag, som svär mot meningen i övrigt: ”wærin ærfwingiær skyldughir at föþae fabur ællr moþor. æn þöm fatöct hændir ællr aldær. æ hwat han2 pænningæ til havær ællr æi. æn þe ör­ kæ”. Därefter följer straffbestämmelser för den, som driver bort sin fader eller moder: Tre marker för varje år, målsägandens ensak. Till sist upprepas i andra ordalag reglerna om arvskifte efter den, som underhållits av sin arvinge. — Det är tydligt, att denna flock utgör en inte helt lyckad kompilation av olika regler, delvis ur en förlaga, där arvingen inte var tvungen att under­ hålla en orkeslös arvlåtare. Dessutom skymtar fattigdom som en tänkbar orsak till att någon vill ge sin egendom till en som garanterar honom uppe­ hälle till döddagar. Sannolikt har emellertid UL:s redaktörer avsett att införa plikt för arv­ tagare — även andra än barn — att underhålla orkeslös frände, oavsett egna förmögenhetsförhållanden. Den som var för fattig för att leva av sin jord borde ta tjänst.3 Härmed skulle gävträldomen inte längre behövas. De som redigerat de yngre Svealagarna har upptäckt kryphålet i UL och sökt rätta till förhållandet. I VmL J 17, som troget följer UL, tillfogas: ”vilja ej de närskylda taga emot dem och underhålla dem, då må oskylda taga emot dem och underhålla dem, så som de komma överens”. Detta överensstämmer som synes med DL. Varken dessa lagar eller HL innehåller förbudet mot gävträldom. Gävträldomen har således möjligen ännu fortlevat i Västmanland, Dalarna och Hälsingland, även om vi inte vet om termen brukades eller om ”gävträlen” varit ofri. Även SdmL:s hithörande bestämmelser bygger på UL. Där har emellertid inskränkningen ”æn þe örkæ” i flockens senare del borttagits. På detta sätt har arvingens underhållsplikt gentemot arvlåtaren blivit stadfäst. 2 han måste syfta på faþir. I SLL översättes med de, vilket ger annan mening. 3 Se kapitel L! 115

Det kan påpekas att MEL J 34 okritiskt följer UL J 21, även då denna är ologisk.4 I en handskrift har gjorts ett tillägg, som ger en orkeslös, vars anhöriga vägrat honom underhåll, rätt att vända sig till oskyld man. Det verkar som om UL eller någon av dess förlagor avskaffat gävträldomen — kanske på Birger Jarls initiativ — och sökt ersätta den med arvingens underhållsplikt. Då denna ej varit absolut, har man i Västmanland liksom i Dalarna och Hälsingland bibehållit möjligheten att överlåta sig och sitt till oskyld person, medan SdmL genom en omredigering helt bundit arvingarna vid underhållsplikten. Den särskilt i ÖgL viktiga gruppen av ofria men ekonomiskt relativt själv­ ständiga personer, fostrarna, finns omnämnd i VmL M 25:9. Liksom i ÖgL förutsättes fostren vara i besittning av ett ”bo”. Enligt VmL kan han t o m självständigt ha utgjort skatt. Vid hans död skall emellertid hans ägodelar övertas av ägaren (halzmaþer, innehavare). Om den dödes fränder ville göra gällande, att han varit fri — och att de följaktligen hade rätt till arvet — måste de bevisa det med ed, sannolikt på samma sätt som den för ofrihet beskyllde själv skulle värja sin frihet enligt VmL Km 3.5 Misslyckas de med eden, skall de utgöra 40 marker för ”likrånet”. Rekrytering

Träldom som straff Enligt Svealagarna kan en sakfälld, som saknar medel att erlägga sina böter och ej kan få borgen för dem, i vissa fall få sona sitt brott genom tjänst. De utförligaste reglerna har UL och VmL (R 7:3 respektive R 15), som helt följer denna. Sedan den brottslige fällts ”skall han gå tjänst ett år för varje mark, som han är saker till, först hos bonden och sedan hos konungen, men vare saklös för hundaret”.6 Rymmer brottslingen blir han skyldig till 4 Underhållets storlek per år uttrycks dock annorlunda än i UL. Dessutom har MEL þ e i stället för han på den plats, som åsyftas i näst föregående not. 5 Se nedan s 129. 6 Även UL M 32:1, som behandlar ”fullt sår”, nämner tjänst — dock endast hos målsäganden — som den medellöses straff. SdmL har ingen principparagraf á la UL R 7:3, men dess M 14:2 bygger på UL M 32:1 och har försetts med en mera allmän brottsbeskrivning. -— I VmL M 26:2 finns tjänst som alternativ till stympning vid mind­ re stöld begången av medellös. Ingen reduktion medges, utan alla de tre ådömda mar­ kerna skall arbetas av. — Amira tar upp dessa textställen som belägg för ”Schuldknechtschaft” (1882, s 128 ff). Jag föredrar att tala om straff eftersom skulden också här utgöres av böter. Se 91 ovan. 116

ytterligare 3 markers bot, vilken sannolikt treskiftas, eftersom tjänsten hos bonden förlängs med ett år. Målsäganden må ostraffat bruka våld för att förhindra rymning; endast dråp bestraffas och då med 20 marker, d v s hälften av normal mansbot. Förhållandet mellan bonden och en sådan tjänare liknar i hög grad det mellan bonden och hans träl, i all synnerhet som det — om böterna var höga — kunde vara mycket långvarigt. Det är därför naturligt, att lagen särskilt framhåller, att brott mot eller av en sådan man skulle straffas som om de begåtts av eller mot en fri man. Påpekandet visar däremot inte, att en brottsling tidigare kunnat bli träl hos den han förbrutit sig mot. Reaktionsformen är sannolikt ung; den saknas i VgL, DL7 och har inte införts i HL. I ÖgL finns som vi sett verklig träldom som straff i ett par fall, men dessa är så sena som från Magnus Ladulås’ tid. Det är möjligt, att särskilda straff för medellösa brottslingar blivit be­ hövliga först i och med ättesamhällets successiva upplösning. Dessförinnan torde den förfördelade parten i allmänhet ha kunnat få ut sin rätt hos den brottsliges ättemedlemmar. Den närmaste uppsvenska parallellen till de flockar i VgL, som lett till antagande om träldom i konungens gård8 är UL M 37:1 och M 39. Här gäller det den bestulnes ansvar för att ”hans” tjuv befordrades till åtal och dom. Först sedan vittnesmål fullgjorts mot tjuven har han rätt att släppa honom på tinget, varefter konungens man får hålla honom kvar om han vill.9 Kvarhållande kan ha inneburit tjänst i konungens gård. Denna enstaka notis kan ej tas till intäkt för existensen av träldom som straff för stöld, i all synnerhet som den tjänst som förekom i andra fall enligt vad vi nyss sett inte innebar träldom. De trälar, som ännu levde kvar i Uppsverige vid 1300-talets början, synes alltså ha varit födda i ofrihet, möjligen med undantag för några enstaka gävträlar. Huvudhandskrifterna av UL Ä 19 inleds på följande sätt: ”Nu takær o fræls man o frælsæ kono. fæstir og wighis wiþ hanæ. ok. afflær barn mæþ hænni. þet barn a frælst wæræ”. Som Hasselberg visat måste detta

7 Enligt DL R 6 skall länsmannen söka borgen för medellös brottsling i tre byar. Får han ingen borgen, må han sättas i ”iarn oc hæptu”. 8 Se ovan s 71. 9 ”ok kununx man giömi þiuff æn han will”. 117

långtgående stadgande emenderas efter 1607 års upplaga och codex F, som anger barnet som ofrälst respektive ey frælst.1 — Omedelbart efter det nyss citerade följer i UL Ä 19 en bestämmelse enligt vilken fri och ofri kan ingå äktenskap ”efter lag och landets rätt”. Barn i ett sådant äktenskap är fritt: ”barnen gå till den bättre hälften”. VmL Ä 14 innehåller exakt samma regel, formulerad på samma sätt. DL tar upp ett specialfall, nämligen då en träl kommit i laga gifte — underförstått med fri kvinna — utan att det avslöjats, att han är ofri (G 4 pr). En sådan träl kan återtas av ägaren, som emellertid inte har någon rätt över de eventuella barnen: ”ty alltid gå barnen till den bättre hälften”. Att denna regel funnit sin plats också i DL liksom i den annars på detta område så traditionsbundna VmL utgör ett indicium för, att den tillhört en ursprungligare Svearätt än den, som kodifierades i UL på 1290-talet. — Det är påfallande, att vigsel såsom konstituerande för lagligt äktenskap i UL en­ dast förekommer i Ä 19, där det gäller äktenskap mellan ofria. I flocken om de frias äktenskap, Ä 3, anges den äldre ceremonien, giftermålet, som den juridiskt betydelsefulla, trots att vigsel förekom (jfr t ex Kk 9 pr, 15:2). Detta utgör i sin tur ett indicium för, att Ä 19 blivit skriftfäst på ett senare sta­ dium än Ä 3, vilket i detta sammanhang innebär, att lagen ursprungligen inte givit trälar rätt till äktenskap, vare sig inbördes eller med fria. Det är troligt, att barnens ställning reglerats samtidigt med att de ofria — genom kyrkligt inflytande? — fått rätt att ingå äktenskap med fria. Detta bör ha skett före 1290-talet.2 I SdmL nämnes endast, att oäkta barn av fri och ofri skall gå till ”den bättre hälften” (Ä 3:2), oavsett om det var far eller mor som var träl. Regeln har rimligen gällt även äkta barn. Hur man betraktade oäkta barn av ”blandad” börd i det övriga Svealand framgår inte av lagarna. Något som starkt talar för, att sådana barn räknats som fria är, att Svealagarna — till skillnad från Götalagarna — helt saknar bestämmelser för hur ofri frände skall lösas ur träldom. Trälarna i Svealand har alltså under slutskedet rekryterats av ofria kvin­ nors barn med okänd eller ofri fader, i det senare fallet oavsett om hon varit gift med honom eller ej.

1 Hasselberg 1944, s 58 f. 2 Observeras bör, att den ende dokumentariskt kände gifte trälen, den västmanländs­ ke bryten Sten, friges i ett testamente, som utfärdades senast år 1277 (ÖD VII 519). 118

S o cialt

I UL M 6:5 illustreras trälens rättslöshet i förhållande till ägaren i regeln att allt vad bonden, hans hustru eller barn gör mot trälen är ogillt ”vad helst det är dråp eller sår”. — Att trälen var utsatt för de frias förakt fram­ går kanske klarast av lagens ord om fri kvinna, som ingår äktenskap med ofri man — hon ”går baklänges ur sin ätt” (UL Ä 19, VmL Ä 14). — Att kalla en fri för träl straffades med böter för okvädinsord (SdmL M 34, B 21). — I religiöst avseende var trälen accepterad. Han skulle — som annat ”fattigt folk” — vigas med kyrkans ljus (UL Kk 9 pr) och trälkvinnans döda barn skulle få själamässa likaväl som bondens. Avgiften var densamma, 30 penningar (VmL Kk 7 pr). — Ett stadgande om torgköp i VmL Km 5 talar för att trälen inte till det yttre — genom klädsel, frisyr etc — skilde sig från de fria. Ägaren har haft full rätt att fritt sälja sin träl. Detta är emellertid en punkt, där svearätten är under omvandling.3 I UL Km 3 pr och SdmL Km 3 pr stadgas nämligen, att träl som säljes blir fri ”och han skall aldrig vara ofri sedan”. Köparen återtar sin köpeskilling. Böter utgår inte, men säljarens förlust av den ofrie bör för honom ha motsvarat åtminstone en tremarkersbot. Motiveringen för regeln är i båda lagarna religiös, klarast uttryckt i SdmL: ”Ingen kristen har rätt att sälja sin medkristne, ty då Kristus blev såld, då återlöste han och frälste alla kristna”. — Det är intressant att iaktta, att det enda dokumentariska belägget för köpträlar förekommer i en urkund från år 1292 (DS 1737) — alltså bara några år före UL:s kodifiering. Den är utställd av Magnus Johansson Ängel, en uppländsk storman med stark anknytning till ledande kyrkliga kretsar.4 Detta talar för att Hasselbergs för­ modan, att försäljningförbudet inte är äldre än UL är riktig. I VmL finns endast det i hela det fornsvenska rättsområdet förekomman­ de förbudet mot försäljning av fri man (Km 4), som i både UL och SdmL inleder den flock, där förbudet mot försäljning av träl är intaget.5 Ännu vid VmL:s redigering har det alltså ansetts omöjligt att följa den äldre UL:s radi­ kala inskränkning av ägarens förfoganderätt över sin träl som bestämmel­ sen innebar. Inte ens VmL har emellertid bevarat några regler för hur för­ säljning skulle tillgå. 3 Se Hasselberg 1944, s 55, 60. 4 Hans kyrkliga anknytning kan förutom i testamentet beläggas t ex i Eriksmiraklerna, SRS II:1, s 290 f. 3 Flockens rubrik i VmL ”hær sighs æn man sæll cristin man” följer den i UL. I texten står ”frælsan man”. I SLL står ”kristen” i både rubrik och text. 119

Trälens normalvärde i VmL är av dråpsboten att döma 3½ marker (M 24:8). Av flockens övriga stadganden framgår, att beloppet avser vägt silver motsvarande 6 marker i pengar.6 Om trälen burit sin herres nycklar och dräpts hemma på gården, skulle han ersättas med 7 marker. Den högre bo­ ten kan vara en följd av hemfridsbrottet7 och behöver inte bero på, att en sådan träl ansågs ha dubbelt värde.8 SdmL, som f ö i likhet med UL synes ge trälen samma rättsskydd utåt som den frie, skiljer i B 24:1 på böterna för fri och ofri mans död i bristfällig bro — den frie har den vanliga vådaboten 7 marker, den ofrie 3 marker. Även om denna bestämmelse är en obsolet kvarleva från ett tidigare skede med särskilda bötesskalor för brott mot ofri, synes den visa på ett trälvärde, som legat nära det västmanländska och överensstämt med det östgötska un­ der förutsättning att även SdmL avser vägt silver.9 Den lagstadgade ersättningen för förolyckat kreatur, laga gäld, beräkna­ des enligt VmL B 27:1 — som avser vägt silver1 — för en ko till 3 örar, vilket innebär att en träls värde låg strax över laga gäld för 9 kor. En mot­ svarande uträkning för SdmL:s del ger vid handen, att trälens värde där motsvarade laga gäld för 8 kor.2 Det är troligt, att laga gäld understeg mark­ nadspriset. Också i Svealagarna finns flera exempel på att man betraktade trälen som annat lösöre. Han kan lånas ut (UL M 6:4, härefter VmL M 6:4 och SdmL M 20:6), han kan bli föremål för hittelön (UL M 53:2, VmL M 34:1),3 och han kan gå i arv (VmL Ä 12:1). Detta senare stadgande visar även, att trälar — liksom jord och guld — räknas till de allra värdefullaste ägodelarna, i fråga om vilka fars och mors arvsrätt efter sitt barn ännu inte undanträngt barnets syskons. Samma ägodelar var ännu undantagna från giftorätt (UL

6 Wennström 1944, s 236, 276 ff. 7 Se nedan, s 123 n 2. 8 7 marker skulle enligt VmL 6:4 utgå även för vådadråp under skogsarbete på lån­ tagen träl. Summan är densamma som för fri man. Stället har tydligen av ovarsam­ het övertagits ur UL M 6:4 med vilket det helt överensstämmer. 9 Wennström 1940, s 233. 1 Wennström 1940, s 235; jfr s 279 f. 2 Laga gäld här enligt SdmL B 24:1. Ersättningen för en ko anges också här till 3 örar silver. 9 I Uppland utgöres hittelönen av ”þriþiung aff fynd”, medan upphittaren enligt VmL skulle ha 2 örar, om fyndet skett inom landet (=lagsagan) och ½ mark om det skett utom. 120

Ä 13 pr; härefter VmL Ä 3). — En formulering i UL B 29:2, ordagrant övertagen i VmL B 28:4, som belägger brukande av annans egendom utan lov eller lega med tjuvs straff, skiljer kreatur (fæ) från levande eller dött lös­ öre (ancoste . . quica ællær döþa). Avsikten synes vara att under lösöre inbegripa ofria personer. Trälar har alltså liksom i Västergötland kunnat stjälas. Straffrättsligt

Straffrätten är det område där träldomsinstitutet enligt Svealands båda lag­ böcker mest radikalt skiljer sig från såväl Götalagarnas som VmL:s för­ hållanden. I UL stadgas generellt: ”allt det som ofritt folk gör eller får, det vare så gillt uti böter som det fria män göra eller få” (M 6:5) med det tidigare nämnda undantaget för husbondefolkets gärningar. Konsekvent tillämpad borde denna regel göra alla särbestämmelser om brott av och mot ofria överflödiga. När sådana ändå finns, kan det tyda på att rättsmedvetandet fortfarande var inställt på, att fri och ofri lydde olika lagar. Särskilt talande är flocken om medellös brottslings straffarbete hos den han förfördelat (R 7:3). Där stadgas ”Vad som göres mot en sådan man eller han själv kan komma att göra, det skall allt gäldas med böter såsom för fri man” — ett påpekande, som är meningslöst, om fri och ofri alltid har samma böter. I Ä 22 poängteras, att lägersmålsböterna är desamma för ofria som för fria,4 och M 6:4 tar upp låntagen träls vådadöd särskilt, trots att boten är densamma som för fri, nämligen 7 marker.5 I dessa stadganden torde man ha rätt att se rester av en tidigare, skriftlig redaktion, där trälen genom­ gående behandlades annorlunda än den frie, och där av denna anledning särbestämmelser om ofria ofta återkom i texten. I UL:s flock om herredråp, M 15, som sannolikt grundar sig på kunglig speciallagstiftning och möjligen tillkommit senare än lagen i övrigt,6 nämnes

4 — ”wæri slict lighri o fræls manz. ok o frælsæ kono, swa sum fræls mans. ok fraelsæ kono”. I SLL inskjutes missvisande ”mellan” före ”ofri man” och ”fri man”. 5 Wennström har (1936, s 416) tolkat detta ställe så, att låntagaren skulle erlägga dels 7 marker, dels ersättning för trälen. Detta är orimligt och framgår inte heller av texten. 6 Se SLL 3, s 201, n 236. — SdmL M 36:1 och VmL M 13 återger samma bestäm­ melse med några få variationer. 121

träl och ambat som tänkbara brottslingar. Straffet är döden genom stegling samt konfiskation av all egendom om sådan finnes. Här synes inte någon särställning för den ofrie ha föresvävat lagredaktören. Även i UL finns dock ett par fall, då brott mot träl och fri bestraffas olika. I M 12:1 stadgas 140 markers bot för dråp på bonden, hans hustru eller barn inom den fridskrets, som hemmet och dess närmaste omgivning utgjorde. Bondens gäster, legohjon och trälar låg emellertid under samma omständigheter i ”twæböte”, vilket enligt lagens nuvarande avfattning måste ha inneburit 80 marker. Flocken tillhör emellertid ett skikt, som är äldre än edsöreslagstiftningen,7 varför formuleringen för de ofrias del ursprung­ ligen måste ha avsett en fördubblad trälbot. Gränsen mellan högre och lägre bot går ju f ö här mellan hemmavarande fria å ena sidan och gäster och tjänare å den andra — inte mellan fria och ofria. Flocken kan därför inte anses svära mot principen i M 6:5. Endast ett fall av särbehandling av ofria kvarstår i UL: Om det fast­ ställes, att en träl avyttrat något, för vilket han ej har hemul och som följakt­ ligen betraktas som stöldgods, skall hans ägare antingen böta för honom som för en fri — d v s upp till 40 marker — eller utlämna trälen till målsäganden (M 44:1). Detta innebär, att trälen riskerade livet i ett fall av stöld, då den frie endast kunde fällas till böter. UL likställer alltså med ett undantag trälen med den frie i straffrättsligt avseende, bortsett från det för träldomen karakteristiska, att det är ägaren, som ger och tar den ofries böter (M 44:1). Spåren av särskilda straffskalor för ofria visar emellertid att likställigheten är en nyhet. — För trälen har den straffrättsliga reformen inneburit, att han införlivats i rättssamfundet. Brott mot hans person ansågs nu störa den allmänna friden. Om han själv begick brott torde han inte längre ha kunnat utlämnas till den förfördelade. Han har alltså vunnit i personlig säkerhet och fått manhelgd. Ägaren har däremot fått ett större ansvar. I SdmL finns ingen generell bestämmelse om trälens straffrättsliga ställ­ ning av samma typ som UL M 6:5. För att undersöka förhållandet får man gå till de fåtaliga flockar, där brott av eller mot ofria nämns. Ett par av dessa flockar överensstämmer helt med de motsvarande i UL, varför de inte ger anledning till några särskilda slutsatser för SdmL:s del. Detta gäller Tj 8:5, som återger den nyss behandlade flocken UL M 44:1i

7 SLL 1, s 123 n 70. 122

och M 36:1 om herredråp, som torde ha en med UL M 15 gemensam källa. I M 26:8 stadgas, att ”hemdråp” straffas med ”twæbote”, vare sig den dräpte är fri eller ofri. I kommentaren i SLL dras den slutsatsen, att flocken ”direkt utsäger” att straffet för hemdråp var ”detsamma” för fri och ofri. Så mycket kan emellertid ej utläsas av texten, då utgångspunkten för för­ dubblingen kan ha varit olika. Av hithörande bestämmelser återstår endast den tidigare citerade flocken om vådadöd i bro, B 24:1. Enligt denna skall för fri man bötas 7 marker, d v s den i Svealagarna vanliga vådaboten, medan den ofrie återgäldas med 3 marker.8 Detta enstaka stadgande ger inte tillräckligt stöd för en uppfattning att SdmL fortfarande generellt tillämpade skilda straffsatser för fri och ofri. Det är tvärtom sannolikt, att flocken utgör en kvarleva från en tidigare re­ daktion, som haft skilda skalor. På den bevarade lagens tid synes man ha likställt trälen med den frie i straffrättsligt avseende — säkerligen med sam­ ma undantag för husbondefolkets gärningar som gällde i Uppland. Annars är det omöjligt att förklara lagens brist på särbestämmelser för ofria.9 Eftersom DL helt saknar straffrättsliga bestämmelser angående trälar, får man gå till VmL för att finna en Svealag, som fortfarande tillämpar sär­ skilda straffskalor för ofria. Brott mot träl I VmL är flertalet bestämmelser om brott mot eller av ofri samlade i M 24:8. Som vi tidigare sett stadgas här för fri mans dråp på träl eller träl­ kvinna 3½ markers bot. Om trälen bär bondens nycklar1 och dråpet sker inom hemmets fridskrets är boten 7 marker.2 Även om man räknar med,

8 Även UL:s flock om låntagen träls vådadöd under skogsarbete återkommer i SdmL (M 20:6). Enligt SdmL skall trälen återgäldas med ”vaþa botum”, vilket snarast borde betyda 3 marker enligt broflocken. Sannolikt avses emellertid 7 marker som i UL. 9 Se Hasselberg 1944, s 60 f. 1 En sådan träl var säkert lika ofta bondens deja — eventuellt även hans frilla — som hans bryte. SLL nämner i kommentaren endast bryten. 2 Summan 7 marker anses vanligen — t ex i SLL — bero på nyckelträlens högre värde. Det bör emellertid påpekas, att för att den högre boten skulle utgå krävdes också att det varit fråga om ”hemdråp”, som enligt M 11:1 var belagt med högre bot — kanske ”twæböte”, som förekommer i övriga Svealagar (se ovan samt DL M 3:1). — Om ett eller inskjutes i texten skulle 7 marker utgå i två fall, dels för nyckelbä­ rande träl, oavsett platsen, dels för hemdråp på träl. 123

att dessa summor avser vägt silver och motsvarar ungefär dubbla beloppet i pengar, är skillnaden mot den fries dråpsbot på 40 marker penningar i tre­ skifte avsevärd (M 9 med kommentar i SLL). Vådadråp på låntagen träl straffas enligt M 6:4 med 7 markers böter. Flocken är emellertid i sin helhet övertagen ur UL, varvid även bötesbelop­ pet kommit att bli oförändrat. Rimligen har vådadråp inte bestraffats hår­ dare än viljadråp. Om den ofrie får slag eller sår bötas i ett för allt 6 örar, med all sanno­ likhet i silver. Det påpekas, att boten för trälkvinna är densamma. För fullt sår hos fri bötas 20 marker penningar i såramålsbot, 12 örar i läkesbot samt dessutom eventuellt lytesbot på upp till 3 marker (M 21:1, M 23). Även boten för lägersmål med ofri kvinna är 6 örar (Ä 17). Lägersmålsboten för fri kvinna är 4½ , 3, 1½ mark eller saknas helt beroende på vilken gång i ordningen straffet utdömes. Liksom i Götaland är förutsättningen för böter i lägersmål att ”barn bär vittne”. Svealagarna föreskriver, att böterna lämnas till modern, som därför är skyldig att vårda barnet i tre år. Det är påfallande, att bestämmelserna om brott mot ofri är starkt för­ enklade i jämförelse med dem, som gäller fria. Detsamma gäller böterna. Man skiljer inte på våda- och viljaverk, på om brottet riktats mot man eller kvinna, på olika typer av sår och kroppsskador eller på vilken gång i ord­ ningen lägersmålsbot utgått för en viss kvinna. Av denna anledning kan man inte fastställa någon relation mellan botens storlek för fri respektive ofri. Brott av träl Enligt VmL skall för trälens brott i princip bötas ¼ av fri mans bot (M 26:7). De bestämmelser, som trots denna regel har upptagits i lagen, stämmer i allmänhet med huvudprincipen; andra gånger är det frågan om undantag. Om trälen misstänkes för dråp på fri man och ägaren inte förmår värja honom med 12 mäns ed, skall han böta ¼ av fri mans bot, d v s 10 marker penningar.3 — Är skuldfrågan klar, skall ägaren böta 7 marker och dessutom utlämna trälen: ”det vare arvingens rätt att göra med trälen vad han vill”. Ägarens förlust i pengar är här mindre — den överensstämmer med vådaboten — men han förlorar också den ofrie och denne pliktar sannolikt van­ ligen med livet. Den frie dråparen riskerar i normala fall böter eller fred­

3 M 24:8. Om den misstänkte är fri, skall arvingen söka binda honom vid brottet med 3 vittnen och tretolftsed. Misslyckas detta har den tilltalade rätt att söka värja sig på samma sätt. 124

löshet, bådadera endast i edsöresmålen (M 9:2, Kg 6 pr).4 — Lagen räknar också med möjligheten, att trälen-dråparen rymt. I detta fall skall ägaren utgöra 13 marker, d v s 7 marker samt trälens värde i pengar. Avsikten är tydligen att ge ägaren ett påtagligt intresse av att fylla sin plikt som rätt­ visans hantlangare.5 — Boten för trälens dråp har i sin helhet tillfallit den dräptes arvinge. I det sista fallet har arvingens ersättning i det närmaste uppgått till den tredjedel av 40-markersboten, som han hade rätt till, om dråparen varit fri och han föredragit böter framom hämnd. Vid herredråp döms trälen till stegling lika väl som den frie (M 13). I trälens fall kan det givetvis inte bli fråga om vare sig egendomsförlust eller böter, eftersom han saknade egendom och ägaren — den dräpte — var den som normalt utgav hans böter. I M 24:8 stadgas även, att för träl som sårat fri man bötas ¼ av den fries bot. För fullt sår utan lyte blir böterna i så fall 5 marker och 3 örar, d v s en summa, som i det närmaste uppgår till trälens värde. Vi vet inte, om ägaren ägde rätt att utlämna trälen i stället för att böta eller om den förfördelade kunde fordra detta. För den ofrie mannens lägersmål bötas 6 örar, tydligen oavsett den lägra­ des stånd och oavsett vilken gång i ordningen bot utgick för henne. För trä­ lens del har man här funnit det lämpligare att stadga en fast bot än att följa huvudregeln. — Det är f ö inte klart, om böterna skall utgå i pengar eller silver. För lägersmål, som även innebar skyldskapsbrott inom de av kyrkan för­ bjudna leden, utgick från båda berörda böter till biskopen, sannolikt som tillägg till de eventuella ”borgerliga” lägersmålsböterna. Var en i skyldskaps­ brott inblandad person ofri, skulle han för brott inom tredje led böta 6 örar och utom tredje led 3 örar — i båda fallen ¼ av fri mans bot. Om den ofrie nekade till brottet, skulle bonden värja honom med 6 respektive 3 mäns ed, medan den frie i båda fallen måste ha 12 män bakom sig (Kk 24:12). Även för hor utgick biskopsböter; för trälen krävdes här av fri mans bot, vilket innebar 6 örar. Värjemål skedde med tre mäns ed. Av den frie löskermannen krävdes dubbelt belopp och sex mäns ed (Kk 24:13; jfr Kk 21). — De i kyrkobalkarna ingående 3-markersböterna utgick i pengar.6

4 Dödsstraff för dråp förekommer vid herredråp (M 13), ”inomsängsdråp” (M 12) och dråp av person, som ej förmår böta (M 25:1). Dessutom straffas mord med döden. 5 De 7 respektive 13 markerna horde utgöras utan rättegång. Kräves rättegång ut­ gick dessutom den normala treskiftade 3-markers boten för tinget. 6 Wennström 1931, s 33. 125

VmL:s bestämmelser om träls stöld är svåra att komma tillrätta med. I M 26:7 stadgas 3 markers bot om det stulnas värde översteg 1 öre,7 vilket är samma bot, som drabbar en fri man, som stulit från 1 till 4 örars värde. Bonden må värja trälen med 12 mäns ed. Härefter följer VmL:s huvudprin­ cip om trälars brott: ”Alla trälens gärningar skola eljest icke gå högre än till fjärdedelen av fri mans böter”. Det är anmärkningsvärt, att all stöld över 1 öres värde skulle ha straf­ fats på samma sätt. Den viktigaste värdegränsen vid stöld går annars vid en halv mark. Stöld däröver kallas ”full tjuvnad” och straffet är vid uppen­ bart brott vanligen döden genom hängning. ”Fulla tjuvsböter” — i VmL till samma belopp som mansboten (M 26:3) — utgår i andra fall. VmL:s andra bestämmelse om träls stöld, M 28:1, återger ordagrant den tidigare behandlade UL M 44:1 och innebär alltså, att ägaren till en träl, vilken befinnes ha avyttrat något för vilket han ej har hemul, skall böta som för fri man eller utlämna trälen. Jag antar, att trälens tremarkersbot för stöld utgick endast om godsets värde låg mellan 1 och 4 örar. ”Fulla tjuvsböter” för träl måste enligt floc­ kens fortsättning ha varit 10 marker, d v s ¼ av fri mans bot. Vid uppen­ bart brott skulle den ofrie tjuven hängas likaväl som den frie. Sannolikt kunde han utlämnas till hängning även i andra fall, eftersom boten översteg hans värde. En sådan tolkning kräver, att M 28:1 utmönstras och anses över­ taget av ovarsamhet. Om denna tolkning är riktig, har VmL godtagit UL:s princip om den ofries jämställdhet med den frie i fråga om smärre stölder. I övrigt utdömes näs­ tan överallt en fjärdedel av fri mans bot för trälbrott. Detta innebar, att en­ dast genom dråp och full tjuvnad kunde den ofrie förverka mer än sitt eget värde. Civilrättsligt

Trälens bristande rättskapacitet tar sig som vi sett ofta det uttrycket, att kraven på antalet vittnen eller edgärdsmän i mål, som behandlar brott be­ gångna av eller mot träl, är nedsatta. I Svealagarna finns endast västman­ ländska exempel härpå: VmL Kk 24:12 och 13, M 24:8. Sannolikt innebar

7 ”til öres, öres agrepær mæh”. Att uttrycket inte kan betyda ”upp till en öres värde” framgår av jämförelse med M 26:2, där fri mans stöld av värdet 1 öre — ½ mark behandlas. 126

den straffrättsliga likställdheten utåt i UL och SdmL även likställdhet i dessa avseenden. Trälen godkändes givetvis inte själv som edgärdsman (UL R 11:1, VmL Kk 24:4) eller som vittne (UL R 9:4, härefter SdmL R 9:4, VmL R 18:3). Att han inte kunnat ingå i nämnd måste ha ansetts självklart. Att DL står på samma ståndpunkt framgår av Kk 4:1, där det särskilt framhålles, att träls vittnesmål beträffande prästs förfall är lika giltigt som fri mans. — Undantag från huvudregeln om träls eds- och vittnesförhet före­ kommer i VmL Ä 10 och Ä 12:4 och SdmL Ä 3:4 och gäller ofri kvinnas vittnesmål och ed i fråga om tvister om nyfött barns död. Även köp krävde en högre grad av självständighet än den trälen ägde. I VmL Km 5 fastställes, att bondens ofria husfolk inte får göra köp till mer en 1 örtugs värde. 3 markers böter drabbar den frie, som inlåtit sig på dylik handel. Undantag görs för torgköp, som alltid skall vara giltiga. I samma flock stadgas, att bondens hustru utan hans vetskap endast får göra köp upp till en öres värde. UL:s, SdmL:s, HL:s och DL:s motsvarande flockar (UL, SdmL Km 4, HL Km 2, DL B 32) inskränker hustruns och barnens köpgillhet. UL nämner även hiön. Givetvis måste ofria tjänares köpgillhet även inom dessa lagars giltighetsområden ha varit inskränkt åtminsto­ ne till samma gräns som den fria hustruns. Att trälen inte hade någon rätt till egendom synes ganska klart av hans ställning i övrigt. Det går också att utläsa ur UL Km 3:2 och SdmL Km 3:1, som behandlar bondens försök att återkalla en tidigare frigivning i avsikt att komma åt den frigivnes egendom: ”Ökas sedan deras penningar och vill bonden då återtaga dem och kännas vid dem och deras penningar . . . ” (SdmL). Den förmögenhet en ofri hade om hand tillhörde alltså hans herre. Även den ofta citerade flocken DL G 4 visar detta. Den träl, som rymt och ingått äktenskap med fri kvinna, kan hämtas av sin ägare, som då också får återtaga den egendom trälen fört i boet. Det förutsättes således, att god­ set är hans, stulet av trälen. Beträffande fostren gäller tydligen samma regel (VmL M 25:9). Om ho­ nom kan man visserligen säga, att han ”äger både bo och bohag” men detta tillfaller vid hans död ägaren. Full tjuvnadsbot, 40 marker, drabbar den frände, som söker bemäktiga sig godset, om han ej lyckas bevisa, att den döde varit fri. De ofrias äktenskapliga förbindelser torde från början självklart ha varit beroende av ägarnas vilja. I Svealagarna nämnes emellertid endast, att äga­ rens samtycke kräves för ofri kvinnas äktenskap med fri man (UL Ä 19, härefter VmL Ä 14). Att detta kommit med i lagen beror säkert på den tro­ 127

ligen helt nya bestämmelsen att ett sådant äktenskap gör henne fri. DL:s enda flock om ofri mans äktenskap med fri kvinna (G 4 pr) be­ lyser den ofrie mannens beroende av ägaren i detta avseende. Äktenskapet var ingånget utan att den ofries ställning avslöjats och utan hans ägares vet­ skap. Det förutsättes, att denne — när han finner trälen — återtar sin ”ägo­ del”, varefter äktenskapet om också möjligen inte juridiskt sett i varje fall i praktiken måste anses upplöst. SdmL talar över huvud taget inte om ofrias äktenskap, och DL:s nyss refererade flock härom gäller ett särfall, varför man inte vet, om laga äkten­ skap ansågs möjliga för ofria personer inom deras giltighetsområden. I varje fall för Södermanlands del måste man dock räkna med, att utvecklingen i detta avseende inte kan ha legat långt efter Uppland och Västmanland. Från det senare landskapet känner vi ju t o m till en gift ofri bryte (ÖD VII 519).

2. Förutvarande trälar Ättledda, frigivna och fostrar

Svealagarna ägnar mycket ringa uppmärksamhet åt frigivning och frigiv­ nas rättsliga ställning. Ättledning synes dock ha förekommit också i Svea­ land, trots att ordet inte finns i någon av de bevarade lagtexterna. Tydligast är UL Km 3:1, som beskriver hur den ”som förut har varit träl, och som har blivit frigiven från sin ägares gård” skall värja sig mot beskyll­ ningen att vara träl.8 Han är skyldig att styrka ”en åttondedel med två män, en fjärdedel med fyra, hälften med åtta, hela0 med sexton män”, och dessa sexton skall vara desamma, som en gång mottagit den ofrie på tinget. Inne­ börden av detta klargöres av en jämförelse med VmL Ä 12 pr, som med­ delar, att en fri mans ätt består av hälfter (far, mor), fjärdedelar (farfar, farmor, morfar, mormor), åttondelar (farfarsfar — mormorsmor) och halv­ åttondelar (farfarsfarfar — mormorsmormor).1 Av de i den uppländska värjemålseden deltagande 16 männen skulle således två tillhöra farfarsfars ätt, två farfarsmors etc. Genom eden skulle de styrka, att den för träldom beskyllde tillhörde deras ätt, vilket endast var möjligt, om de hade ättlett honom. 8 Km 3:1 gäller klander från annan än den förre ägaren. Km 3:2 nämner, att värjemålet gick till på samma sätt, om det var denne, som väckte klander. 9 I SLL står här ”full frihet”. Grundtexten har allæn. 1 Se SLL 2, s 62, n 71. 128

I Uppland synes alltså ättledningen ha tillgått så, att två personer ur varje ”åttondel” av en fri ätt beedigade sin avsikt att godta vederbörande som medlem av ätten. Ceremonien har försiggått på tinget, där den ofrie över­ lämnats av sin ägare till de fria mottagarna. I VmL anas motsvarande förhållanden bakom Km 3, där det stadgas, att den, som beskylls som ”þræl oc þiþborin” skall värja sig med ”fyra fjärde­ delar” och tretolftsed. Av flockens slut som sannolikt utgör en yngre kom­ plettering — framgår det, att tre fjärdedelar räcker. Endast om han ej får tre må han vara sådan han kallades.2 En trälfödd västmanlänning kunde tydligen styrka sin frihet endast om han var frigiven och ättledd och dessutom kunde prestera tretolftsed därpå.3 Elär skedde ättledningen genom ed av ett okänt antal personer ur ättens ”fjärdedelar”. De uppsvenska stadganden, som lett till slutsatser om ättledning förutsät­ ter ett samhälle, som fortfarande vilar på ätten i så hög grad, att man har anledning att ifrågasätta om reglerna i fråga vid 1300-talets början utgjorde levande rätt. Det kan därför inte förvåna, att vi inte finner något spår av ättledning i SdmL, trots att denna lag i Km 3:1 tar upp beskyllning för träldom i samma sammanhang och delvis med samma ordalag som i UL Km 3:2. I SdmL stadgas, att den klandrade fd trälen skall värja sig mot sin förre husbonde med 18 män, som skall styrka, att bonden givit vederböran­ de frihet inför socken4 eller ting. Om något särskilt åtagande gentemot den f d trälen från de 18 männens sida är det inte tal. De skall endast liksom andra edgärdsmän styrka en utsaga, vars sanning de tror på. Även deras antal visar, att anknytningen till ätten bortfallit. I SdmL synes alltså en offentligen verkställd frigivning ha givit trälen full frihet utan efterföljande ättledning.

2 ”far han. IIII. Fiorþunga oc þrætolftan eþ æftur vari fröls oc fullkyniaþær. hafr han oc þrea fiorþunga. och bristær honom fiorþi. bæra þær þre fötær en til gatu. far ei þrea; gangi þit attær sum hetin ær”. 3 Tre tolfter är ett mycket högt krav. — Möjligen är ”fjärdedelarnas” och tolfternas ed att betrakta som alternativ. Tolfteden skulle då vara yngre, kanske tillkommen där­ för att ättledningen fallit ur bruk. 4 Socknen spelar i SdmL större roll som rättskrets än i UL, se SLL 3, s XXXIII. Reglerna om frigivning kan inte av denna anledning anses ”mindre stränga”, jfr kom­ mentaren i SLL till Km 3:1. 9

— Clara Nevéus

7 5 0 2 -4 7

129

Svealagarna nämner intet fall, då ägaren till en träl är skyldig att utlämna en ofri till en person, som avser att ge denne friheten. Att ett dylikt utläm­ nande förekommit framgår dock av UL Km 3:1 — de 16 män, som värjer en klandrad f d träl skall intyga, att de mottagit vederbörande på tinget av rätt ägare. Det finns ingen antydan om utlösen av ofri frände. Detta synes bero på, att barn av fri och ofri under alla omständigheter räknades som fritt och att ett trälfött barn således inte behövde utlösas av sina fria fränder. Så är fallet inom SdmL:s giltighetsområde (Ä 3:2); sannolikt är, att regeln gällde även i det övriga Svealand. Svealagarna känner ytterligare ett par sätt för en ofri att vinna friheten. Båda är helt formlösa följdföreteelser till den moderniserade trälrätten i dessa lagar. Enligt UL och SdmL Km 3 blir den träl fri, som försålts av sin herre. Denna bestämmelse var avsedd som straff åt säljaren och kan inte i högre grad ha bidragit till att öka antalet fria. Viktigare i detta avseende måste ha varit den regeln, att ofri kvinna blev fri, om hon födde barn i lagligt äktenskap med fri man (UL Ä 19, härefter VmL Ä 14). I praktiken torde det ha fungerat så, att hennes ägare gav av­ kall på sina rättigheter redan i och med tillståndet till äktenskapet. Därvid hade han naturligtvis ofta möjlighet att kräva ersättning av sådan storlek, att transaktionen fick likhet med den åtminstone i Uppland förbjudna för­ säljningen. Vi har inga stadganden från Svealand, som ger vid handen, att en f d träl haft lägre rätt och skyldighet än den friborne. För full rättskapacitet före­ skrivs i några fall att vederbörande skall vara ”fræls oc friþwiter”, bl a i UL R 11:1, SdmL R 9:4 och VmL R 18:3. Detta är ett tautologiskt uttryck för fri och utsäger ingenting om den åsyftades börd.5 — I VmL Kk 24:13 föreskrivs, att löskerman skall värja sig mot anklagelse för hor med 6 män, ”frælsom oc fiuþætighom”. Även detta är en tautologi: ”fria och med fyrtio markers mansbot”. Uttrycket gör det emellertid troligt, att VmL tidi­ gare haft en mera graderad bötesskala, där t ex en ättledd person kan ha haft lägre bot.6 6 Sammanställningen översättes i SLL normalt med ”fri och friboren”, vilket måste avvisas, se ovan s 27 n 1. — SLL:s översättning av VmL R 18:3: ”Witne scal man innan hundæres taca frælsa mæn oc friþwita. oc eþ take hwar han can fa” bör ändras till ”Vittnesmän skall man taga inom hundaret bland fria män och edgärdsmän, var man kan få”. 6 Se SLL 2, s 32 n 110. 130

Den enstaka notisen om fostren i Svealagarna, VmL M 25:9, berättigar inte till lika långtgående slutsatser som de många reglerna om denna kategori i ÖgL. Man kan emellertid se, att fostren innehade ett ”bo” och att han full­ gjorde samma ledungsskyldigheter som de fria. Trots detta var han ofri och ärvdes av sin ägare och inte av eventuella fria fränder. Detta stämmer med både frälsgiven och fostren, varför det inte är orimligt att tänka sig, att även den västmanländske fostren tidigare varit träl eller härstammade från trälar. * * * I Svealagarna möter vi två typer av träldom, som klart skiljer sig från var­ andra. Den äldre typen representeras av VmL, den yngre av UL och SdmL. Både HL och DL kan här lämnas utanför. Ingen av lagarna känner träldom som straff, och frivillig träldom är ut­ tryckligen förbjuden i UL och SdmL. Ofri födsel har varit den enda tänk­ bara bakgrunden för en persons ofrihet. Här gäller emellertid överallt att barn av fri och ofri går till ”den bättre hälften”. Av allt att döma har denna regel införts före 1290-talet. — Försäljning av träl är förbjuden i UL och SdmL och enligt samma lagar har brott av och mot ofri belagts med samma böter som fribornas gärningar förorsakade. Trälarna har genom denna re­ form inlemmats i rättssamfundet. Husbondefolkets gärningar mot den ofrie är dock straffria. Båda dessa regler har sannolikt införts vid UL:s redigering på 1290-talet. Försäljningsförbudet har inte införts i VmL, och i denna lag finns också särskilda bötessatser för brott mot och av ofria. Dessa är förenk­ lade i förhållande till dem, som gällde för fria, och liknar dem, som före­ kommer i de tidigare behandlade rättskretsarna, bl a däri, att trälens värde uppfattats som en övre gräns för böternas storlek — dock med undantag för dråp och här även full tjuvnad. Trälens skydd utåt har ökat något, efter­ som det av allt att döma endast är vid dråp, som han utlämnas till den förfördelades hämnd. — Civilrättsligt synes den ofrie i princip ha saknat kompetens i hela Svealand. Dock har han kunnat ingå giltigt äktenskap, även med fria. En trälkvinna vinner t o m sin frihet genom ett sådant äktenskap (UL, VmL). För frigivning krävs offentlighet. Vi har spår av ättledning i UL och VmL, men inte i SdmL. Sannolikt har proceduren överallt fallit ur bruk vid 1300talets början. — Det finns inga särskilda regler för frigivnas rättsliga ställ­ ning, inte ens i VmL. Det lilla som är känt om den västmanländske fostren motsäger inte, att hans ställning har motsvarat hans bättre kände östgötske namnes. 131

H. OFRIA I FASTLANDSSVENSKA U RKUNDER

Genom de 29 bevarade testamentena, som innehåller frigivningsklausuler, har vi kännedom om ett 100-tal ofria personer.1 Några av dessa känner vi till namnet.2 För att utröna inom vilka lagsagor trälar fortfarande fanns, har alla orter i testamentena, där frigivna finns, liksom andra gods i testatorernas ägo såvitt möjligt lokaliserats. Härvid har också iakttagits i vilken mån testamentstagare och -vittnen kan ge ledtrådar. Metoden ger ett litet antal säkra belägg för trälar inom vissa lagsagor. Därtill kommer ett stort antal osäkra belägg, då de flesta testatorerna äger jord i olika landsändar och friger trälar utan att det anges var dessa finns. Minst ett av de i så fall angivna ”mindre säkra” beläggen bör vara korrekt, eftersom det torde vara mycket osannolikt, att samtliga testators trälar bor i en lagsaga, som i övrigt inte representeras i testamentet. Uppdelningen ger följande resultat.3 Lagsaga Västergötland Östergötland

Säkra belägg 457 925 541 755 762 786 855 866

Mindre säkra belägg 742 890 901 1428 1656 1722 742 901 902 1095 1278 1428 1656 1737

1 I 12 testamenten friges 1—12 särskilt utpekade personer, sammanlagt 50 stycken; därtill alla mancipia i ett och (några) mancipia i ett annat av dessa. I 15 testamenten friges alla ofria. 2 Se exkurs! 3 Siffrorna avser nr i DS. ÖD syftar på det testamente, som bevarats genom Örnhielm. — I mittspalten betecknar kursivering, att trälar är kända från en viss ort inom lagsagan. I övriga fall är testators samtliga påvisbara intressen förlagda till lag­ sagan i fråga. (Här har om möjligt även andra handlingar än testamentena undersökts.) — I den högra spalten har några fall med kursivering markerats det alternativ, som verkar mest troligt. — DS 951 har lämnats utanför, då testatrix tydligen inte vet, om hon har några trälar eller ej. Hennes intressen ligger enligt testamentet inom Tiohärad, Östergötland och Södermanland. 132

Tiohärad Södermanland

532 855

559 742 871 1043

Uppland Västmanland Närke Värmland

695 ÖD 855

911

—

901 902 1278 1737 615 742 890 900 1428 1722 1737 900 1095 1428 1737 ÖD 1428 1737 ÖD 615 900 1095 1722 900

Det är alltså möjligt att påvisa träldom ännu under slutet av 1200-talet i alla de götiska lagsagorna samt i Södermanland, Uppland, Västmanland och Närke. Intressantast är kanske Närke och Tiohärad, eftersom inga bevarade landskapslagar ger upplysning om träldom i dessa områden.4 Att det inte finns belägg för ofria i Dalarna och Norrland är föga förvånande, då de be­ varade dokumenten från dessa landsändar är ytterst få under denna tid. Ganska många testamenten är bevarade från den 60-årsperiod under vilken testamentarisk frigivning förekom. För att kunna åskådliggöra proportioner­ na mellan testamenten med och utan frigivningsklausul har jag gjort ett sta­ peldiagram, som bygger på en genomgång av de två första banden i Svenskt diplomatarium. Härvid är att märka, att stadfästelser av testamenten5 inte räknats, eftersom vi i dessa fall inte känner den ursprungliga texten, där fri­ givning kan ha ingått. I flera fall finns mer än ett testamente av samma per­ son medtaget.6 Dock har inte rena tillägg, som utfärdats i omedelbar anslut-

4 Henning har företagit en likartad uppdelning och fått fram följande siffror: Små­ land 7, Södermanland 6, Östergötland 5, Uppland 5, Västergötland 4 (1930, s 94). Han har inte redovisat sina principer för fördelningen, men det är tydligt, att han lokali­ serat dokumenten, inte trälarna. (I DS 1656 frigives en träl, och den viktigaste dona­ tionen är en gård på Visingsö, som skänkes till Alvastra kloster; testator har emellertid intressen även i Västergötland. Henning nämner ”trälarna på en gård å Visingsö”. Har han fört dokumentet till Småland?) Dessutom har han delat upp testamentena på landskap i stället för lagsagor, vilket torde vara irrelevant i en rättshistorisk undersök­ ning, särskilt för Smålands del. (Jfr Hasselbergs kommentar, 1940, s 66 not 2: ”Värdet av en dylik provinsfördelning är dock diskutabelt, då det i flertalet fall rör sig om godsägare med besittningar i flera landskap samtidigt.”) 5 T ex DS 906. 6 Här kan vi notera några av dem, som friger sina trälar i det sista av sina testa­ menten: Sigge i Ljuna (DS 608 — 762). Andreas Båt (DS 1030 — 1043) och Magnus Johansson (DS 1049 — 1065 — 1737). Ännu den sistnämndes änka har trälar att frige (DS 1428). Sigges änka friger däremot ingen i sitt testamente (DS 800). — Även Nils Ubbessons änkas testamente är bevarat (DS 1232). 133

Frigivningstestamentenas placering 1256—60 1266—70 1271—75 1276—80 1281—85 1286—90 1291—95 1296—00 1301—05 1306—10

DS DS DS DS DS DS DS DS DS DS

457, 855 532, 541 559, 900, 901 615, 695, 866, 742, 755, 762, 911, 925, 951 1043, 1095, 1737 1278 1428 1656

871, 786,

ÖD 890,

902, 1722

1 Här friges dels vissa uppräknade personer, dels ”mancipia”, troligen alla. 2 En av förmånstagarna uppges vara frigiven. 3 Frigivningsklausulen ingår tillsammans med några andra förordnanden i ett tillägg på testamentets baksida. 4 Några personer friges med omedelbar verkan. Alla skall få friheten vid testatrix’ död. 134

ning till ett annat, t ex DS 856, räknats som ett särskilt testamente. — Tyvärr är många dokument från denna tid odaterade. Sådana har förts till början av den möjliga tiden; den exakta placeringen av ”trältestamentena” framgår av redovisningen under diagrammet.7 — På staplarna har med symboler an­ tytts något av frigivningsklausulernas sakliga innehåll. Värdet av att presentera ett så litet material som detta i grafisk form kan givetvis diskuteras, framför allt kanske uppdelningen på så korta perioder. Med alla reservationer för källmaterialets sprödhet har det förefallit vara av intresse att åskådliggöra, hur antalet bevarade testamenten växer under hela perioden medan trältestamentena når sitt högsta antal omkring 1280 för att därefter snabbt sjunka. 15-årsperioder ger en ännu tydligare bild. 1251 —1265 finns 6 testamenten varav 2 med trälar, 1266— 1280 21 varav 10 med trälar, medan det under perioden 1281— 1295 är 13 av de 56 testamen­ tena, som innehåller frigivningar. Under perioden 1296—1310 slutligen är det endast 3 av 53 testamenten, som nämner ofria. Det allra sista dokumentet, DS 1656, är i flera avseenden ett undantag, bl a från den tendens, som också framgår av diagrammet, nämligen att i de yngre dokumenten friges alla ofria medan testatorerna i de äldre vanligen friger ett visst antal namngivna eller på annat sätt utpekade personer. Ingen­ ting motsäger alltså, att ofria ingick i det arv de lämnade efter sig. Endast i tre fall har testator givit någon gåva utöver friheten till sina trä­ lar. Bland dokumenten har dock medtagits ett, där en person, som frigivits av testators fader, får en gåva (DS 532). — Nedan skall motiveras, att de förhållanden, som markerats med m respektive n på staplarna, kan utvisa att de åsyftade ofria är fostrar. Med endast ett verkligt undantag — DS 900 — förekommer dessa markeringar alltid i testamenten, där alla ofria friges. Kanske kan man tolka diagrammet så, att de stormän, som under slutet av 1200-talet ännu ägde ofria personer, ansåg det förenligt med sina — eller åtminstone sina arvingars — intressen att frige dessa.8 Från omkring år 1300 skedde i stort sett inga frigivningar. Detta bör ha berott på, att stormännen inte längre hade några trälar, i varje fall inte i sin omedelbara omgivning. Om de ännu hade fostrar på sina ägor har de knappast uppfattat dessa som ofria.9 7 Det bör noteras, att bilden inte nämnvärt förändras, om samtliga odaterade trältestamenten förs till sista möjliga 5-årsperiod. (Fördelningen blir då 0—1—9—2—1—6 —5—4—5—1—1—2). Bland testamenten utan frigivningsklausul är endast 3 odaterade. 8 Jfr ÖD VII 519, där alla trälar friges endast under förutsättning att testatrix avlider i den sjukdom hon led av! 9 Jfr DS 951. Testatrix vet inte, om hon har några ofria på sina ägor eller ej. 135

Nu återstår att undersöka om och i vilken utsträckning testamentena kan bekräfta, ändra eller komplettera den bild av trälar, frigivning och frigivna, som lagmaterialet ger. Trälar Beträffande trälarnas funktion får vi kompletterande uppgifter. Värendslagmannen ger en viss Brynulf två oxar, fyra kor samt spannmål till två örars värde1 och anger var han kan hämta gåvorna (DS 742). Avsikten är tydligen att sätta honom i stånd att driva ett jordbruk, sannolikt på mark, som skulle tillfalla testators arvingar. Den frigivne Hermod, som får tomt i Fållinge by, hus och nyttjanderätt av allmänning,2 tänkes tydligen försörja sig med bo­ skapsskötsel. Kanske han dessutom skulle komma att bruka det örtugland jord i samma by, som skänktes till sockenkyrkan med återköpsrätt för testa­ tors bröder (DS 532). — Bryten Sten i Frövi (ÖD VII 519) får 2 öresland jord, vilket bör ha motsvarat en mindre bondgård. — Den nyss nämnde Brynulf är den ende träl, för vilken ett speciellt yrke uppges, han är timmer­ man (carpentarius). Att han dessutom anses kompetent som jordbrukare vi­ sar endast att hantverk redan på denna tid ofta var en binäring till jord­ bruket.3 — Från ärkebiskop Absalons testamente erinrar vi oss f ö en ”badesvend” och en kock. Av olika kategorier ofria lägger vi först och främst märke till de båda brytarna (villici) i ÖD VII 519, till köpträlarna (empticii) i DS 1737 och till de hemmafödda trälarna i samma urkund samt i DS 786. Det har tidigare påpekats, att ordet mancipium i två dokument, DS 855 och 911, används om ofria, som ”hör till” angivna gods, av det förra doku­ mentet att döma som lösöre. I några andra fall nämner testamentena ofria, som finns på testators ägor (DS 615 — mansio, DS 890 — curia, DS 951 — possessio). Det är inte omöjligt, att bakom dessa uttryck döljer sig per-

1 ”duas horas anone”. Eventuellt är det fråga om ett rymdmått (Hildebrand, Sveri­ ges medeltid I, s 746 f) eller om utsäde till två öresland jord. I varje fall är det en ganska betydande mängd. 2 ”fang och fiargang”. Jfr ÖgL B 28:5. Uttrycket förekommer även i DS 716, också där avseende förhållandena i Tiohärad. Likhet — åtminstone i terminologien — kan alltså på denna punkt konstateras mellan den förlorade Smålandslagen och ÖgL. 3 Hildebrand, II s 261, känner en träl Eskil, som skall vara bältare, d v s gördeleller sadelmakare (Söderwall). Han nämner även Brynulf och uppger, att denne är från samma år, 1285. — Jag har inte kunnat återfinna Eskil, vare sig 1282 eller 1285. 136

soner, som i lagarnas mening är fostrar eller frälsgivar. För detta talar även, att de omtalas kollektivt, utan namn. Godsägaren — testator — hade troli­ gen oftast ringa personlig kontakt med sådana trälar. Slutligen bör Hermod, som frigivits av fadern till testator i DS 532, ha varit fostre, som i och med att han får äganderätt till det bo, där han förmodligen redan var bosatt, blev fullständigt fri.4 Beträffande trälarnas rekrytering kan vi konstatera, att den frigivne i det allra yngsta testamentet, DS 1656, bär namnet Karelus. Under förutsättning att det inte är frågan om en felskrivning för det vanliga Karolus — som dock förekommer i samma dokument som namn på en annan person — är det inte för djärvt att anta, att han var en karelare, som ”härtagits” under ”korstågen” i öster under 1290-talet.5 I övrigt ger några testamenten exempel på ofri födsel, eftersom de inne­ håller frigivningar av ”tybarn” (DS 559, 871, 902, 925). I tre av fallen friges även barnens mödrar, som tydligen ännu var unga; i det återstående exemplet kan modern ha varit död. Tyvärr vet vi inte, vilket stånd dessa barns far tillhörde, men vi kan förmoda, att om kvinnorna varit gifta, skulle även mannen ha frigetts eller — om han varit död — hans namn nämnts.6 Därför är det sannolikt, att barnens far varit officiellt okänd. Om han var identisk med frigivaren — vilket är möjligt i de tre första fallen, då testator är en man — har ingen regel om ”den bättre hälften” — tillämpats. Man kan inte i dessa dokument vänta sig att finna några kompletterande uppgifter om de ofrias sociala eller straffrättsliga ställning. Testamentena ger inte heller mycket när det gäller de ofrias civilrättsliga ställning. Bryten Sten hade emellertid ofri hustru och ofria äkta barn (ÖD VII 519). Härav kan vi sluta, att ofria i Svealandskapen, snarast Västman-

4 I nio av testamentena tillförsäkras de ofria ”full” frihet, uttryckt på olika sätt. Uttrycket kan i alla eller de flesta fallen vara en ren pleonasm. Om det skulle ha en reell innebörd kan det ha använts vid frigivning av personer, som redan var fostrar. Användes det om vanliga trälar bör avsikten ha varit, att göra dem till fribornas jäm­ likar, inte till fostrar. 5 Erikskrönikan, v 1324— 1805. Fångar nämns bl a i v 1335, 1352, 1771 f, 1800 f. — Jfr Hj Lindroth, 1916, s 200. 6 Sigge Lång, vars söner friges i DS 855, är troligen en redan avliden träl. Det är inte sannolikt, att hans namn nämnts, om han varit fri och inte själv utlöst barnen. 137

land, kunde ingå äktenskap med varandra redan före 1277, vilket har en viss betydelse för dateringen av hithörande lagbestämmelser. Vi kan konstatera, att ingen ofri står som förmånstagare i något testamente utan att han först och främst fått friheten. Detta bekräftar, att ofria inte haft egendomsrätt. Det motsägs inte heller av DS 742, där Sigge och hans bror får friheten ”cum rebus quas habent”, eftersom ofria — särskilt fostrar — naturligtvis ofta disponerat egendom, som tillhörde deras herrar. Frigivning, frigivna Inget av testamentena motiverar frigivningen med religiösa skäl.7 Att frigivningarna ingår just i testamenten indicerar dock, att man härmed ansåg sig göra en Gudi behaglig gärning. Testamentena visar, att frigivning på dödsbädden förekom — något som i lagmaterialet endast framgår av SkL. Hur en sådan frigivning verkställdes och offentliggjordes framgår emellertid inte. I DS 457 anges, att kyrkans tjänare i Rådene känner till, vilka trälar testator avser att frige. Kanske antyder detta, att en kyrklig ceremoni kunnat åtfölja frigivningen, särskilt som socknen inte synes ha haft någon betydelse som rättskrets i Västergötland (SLL 5, s XLVI ff). Så har varit fallet i Norge, där frigivning beskrivs på följande sätt: ”Nu leder en man sin träl till kyrkan och giver frihet”.8 Ättledning av utomäktenskapligt barn skulle där också ske vid kyrkans södra dörr, och de agerande skulle alla hålla på samma bok.9 Av detta norska lagställe framgår klart, att föreskriften om frigivning vid kyrkan inte haft den enkla bakgrunden att man velat ge förfarandet offent­ lighet. — Ättledning eller ”boledning” finns det inte minsta spår av i testa­ mentena. De trälar, som förutom friheten får andra gåvor, anses tydligen som frigiv­ na ha full egendomsrätt. De kan alltså inte ha blivit frälsgivar/fostrar i Götalagarnas mening. Däremot kan enligt min förmodan en del av dem ha varit fostrar före den testamentariska frigivningen.

7 Ingers har i Bonden i svensk historia I, s 60, angett, att testatorerna ofta motiverar frigivningen med att ”Kristus har återlöst alia människor”. Detta uttryck är emellertid hämtat ur UL Km 3 pr. 8 ”Nu leiðr maðr þrael sinn til kirkiu. och gefr frælsi” GulL 61. 9 Jfr DN I nr 253 (1338 11/9), DN II nr 378 (1364 23/1), DN V nr 169 (1344 7/4). 138

J. NORDISK TRÄLDOM UNDER ÄLDRE MEDELTID

Sedan nu det lag- och urkundsmaterial, som rör trälar och träldom i de här behandlade rättskretsarna, har presenterats, kommer de gemensamma drag som finns bakom mängden av detaljer att undersökas. Avsikten är att söka vinna kunskap om det nordiska träldomsinstitutet under en period, då det ännu hade sin fulla betydelse. Endast i undantagsfall torde det vara möjligt att dra slutsatser om heden tid. Det förefaller motiverat att dra in västnordiskt lagmaterial i undersökningen, eftersom detta är äldre än det östnordis­ ka. Här gör framställningen inte anspråk på fullständighet, då någon syste­ matisk genomarbetning av detta material inte företagits. I fortsättningen kommer kapitlet att disponeras på samma sätt som de systematiska om trä­ lar inom respektive lagsagor. Hänvisningar till dessa kapitel görs endast om det refererade inte med lätthet återfinnes genom innehållsförteckningen.

1. T rälar Funktion

Enligt samtliga källor synes den stora gruppen ofria ha ingått i sin ägares hushåll; de har varit husträlar. Deras arbetsuppgifter hör till sådant, som har förefallit självklart för dem, som nedtecknat lagarna. Man fann ingen anled­ ning att lämna föreskrifter i detta ämne, eftersom det inte ansågs falla inom den offentliga rättens område. Genom tillfälligheter har ändå några notiser om de ofrias sysselsättning kommit med. Även om dessa saknats skulle vi ha kunnat utgå från att trälar och trälkvinnor i den äldre medeltidens bonde­ samhälle huvudsakligen arbetade inom jordbruk och boskapsskötsel. Säker­ ligen har även fiske ingått i många trälars uppgifter — sannolikt skulle be­ lägg härför kunna framletas ur det västnordiska materialet. I samband med kristendomens införande har Norden gått igenom en period av intensiv bygg­ nadsverksamhet, då församlingskyrkor byggdes över hela området, först i trä och senare i sten och tegel. På domkyrkorna pågick arbeten hela medel­ tiden igenom. Trots att vi saknar belägg för att ofria deltog i detta arbete, 139

är det att förmoda att så skedde. — De ofria kvinnorna bör huvudsakligen ha sysselsatts inom de delar av dessa verksamheter, som ansågs som kvinno­ arbete, och de har också använts i inomhusarbete — matberedning och vård av barn, givetvis även sina egna. Mera anmärkningsvärt är, att Själländska trälar kunnat delta i ledung1 — om än bara som ”matsvenner” — och att ofria kvinnor tjänstgjort som barn­ morskor. Den danska sätesambuten fungerade enligt Andreas Sunesons defi­ nition som en sorts ”sällskapsdam” åt sin ägarinna. En ofri kunde också före­ stå sin ägares hushåll som ”nyckelpiga” eller självständigt bruka hans gård som bryte. Dessa funktioner tyder på ett förtroendefullt förhållande mellan ägare och träl. I de västnordiska sagorna finns det många exempel på en mycket speciell användning av trälarna: De skickas att begå brott för sin herres räkning.2 Samma företeelse skymtar i Östgötalagens regel för åtal vid dråp; man skall ställa till svars den som var på ”vigvallen” (= platsen för dråpet), utom i det fall att ”en herre skickat sin tjänare eller en bonde sin träl; då må man taga3 vilkendera man helst vill, den som skickar eller den som dräpte”. Även i de danska lagarna och i Gutalagen har man förutsett denna användning av ofria, varför sagornas berättelser om motsvarande förhållanden mycket väl kan ha haft en reell bakgrund — även om de konkreta fallen är diktade. Trälarnas olika arbetsuppgifter utgör som synes inte i och för sig något hinder för deras frihet. Källorna har också exempel på fria personer i samma funktioner. Kategorier

Bland de ofria lägger man på svenskt område märke till en särskild grupp, som var bunden till jord, som tillhörde ägaren. Dessa kallades frälsgivar i Västergötland, fostrar på andra håll. De kommer här att behandlas i av­ snittet ”förutvarande trälar”. Vi har också iakttagit gävträlen, som synes ha haft lägre rang än andra trälar. Jämförelse med den danske och västgötske flatföringen har gjort det sannolikt, att en fattig, fri person i tidig medeltid hade kunnat skaffa sig

1 Från Norge har vi belägg för, att trälar kunde delta i försvaret, om fiender an­ grep landet (GulL 312). Detta synes vara ett undantag mot regeln, att trälen ej fick bära vapen. 2 Flera exempel finns samlade hos Gjessing 1862, s 162 ff. 3 ”ställa till svars”, ”åtala”. 140

sitt uppehälle genom att frivilligt gå i träldom hos någon, som ville dispone­ ra över hans arbetskraft. (Möjligen kan sådan frivillig träldom ha inletts med, att en gäldenär inte förmått återbetala en skuld. I så fall skulle här finnas en form av skuldträldom, som vi i övrigt endast känner från västnordiskt om­ råde). Detta förutsätter ett samhälle, där det stora flertalet tjänare är ofria. På landskapslagarnas tid har emellertid institutet övergått till att bli ett sätt att försörja sjuka eller ålderstigna personer i besittning av egendom, och la­ garnas föreskrifter går i stort sett ut på att förhindra att jordegendom ge­ nom den tilltänkte gävträlens eller flatföringens åtgärder övergick från en ätt till en annan. Dessutom finns endast vaga spår av gävträlens ofrihet. Bland övriga ofria har vi funnit några med högre rang än de övriga. Dit hör framför allt bryten, som är känd från hela området, dock huvudsakligen som en fri person. Bryten var satt att förestå en gård, som tillhörde hans herre. Därför är det naturligt, att han oftast tillhörde en storman. Vi känner också ofria brytar (villici) i ett uppsvenskt testamente. Både i Danmark (SkL) och i Sverige (VgL, ÖgL) har vi belägg för brytar, som använts i för­ valtningen. Den östgötske är till yttermera visso ofri, och hans dråpsbot har höjts så sent som under Birger Jarls tid. Det är beklagligt att inga andra källor ger upplysning om den svenske kungsbryten, eftersom man är fres­ tad att i honom se en motsvarighet till de högt uppsatta ofria ministeriales på kontinenten, som med tiden kom att uppgå i det världsliga frälset.4 — Dejan var i Norge brytens kvinnliga motsvarighet. Hon förekommer också i det fastlandssvenska materialet men aldrig i sådant sammanhang, att det är klart, att hon var ofri. Däremot har vi exempel på ofri kvinna med högre rang i den danska sätesambuten, som i norskt material sidoställs med dejan. Rekrytering

Härtagning var en gång en mycket viktig källa för nyrekrytering av trälar. Härom vittnar en mängd källor från kontinenten, från Danmark och från Västnorden. Vi har också sett, att några av de behandlade lagarna bevarar minnet av detta (SkL, GL, ÖgL).5 Dessutom antyder namnet på en år 1310 frigiven träl, att man ännu under träldomens slutskede inte var främmande för att bruka krigsfångar som trälar. Sannolikt har alltså de s k korstågen på 1200-talet medfört ett visst nytillskott av ofria utifrån. Möjligen har man

4 Se bl a Amira-Eckhardt 1967, s 37 f. 5 Även i UL Ä 16:2 nämns härtagning, men där finns ingen anknytning till träldom. 141

dock under denna tid endast kunnat göra hedniska krigsfångar till trälar.6 Straffträldom i konungens gård förekom i Danmark och troligen Väster­ götland. I Östergötland kunde enligt en nytillkommen bestämmelse för stöld dömda kvinnor bli straffträlar, antingen hos den bestulne eller hos konungens åklagare. Dessa personer synes inte ha varit fullt jämförbara med vanliga trälar, eftersom deras ofrihet kunde bringas att upphöra, om någon betalade deras böter. Häri liknar de Gulatingslagens ”skuldarman” (skullöar mann, GulL 71). Om träldom som straff i något skede varit så allmänt, att det haft bety­ delse för nyrekryteringen av trälar, skulle detta delvis kunna förklara det starka förakt, som de fria enligt såväl lagar som berättande källor hyste för de ofria. Träldom i konungens gård kan emellertid under äldre medeltid inte ha varit en vanlig reaktionsform; för detta saknades säkerligen de admi­ nistrativa resurserna. Snarare har då brottslingen tilldömts den person han förbrutit sig mot. Trots Adam av Bremens notis om träldom som straff i Skåne är jag böjd att anta, att straffträldom aldrig varit av större betydelse — annat än möjligen som alternativ till böter för personer med svag ätt. Det straffarbete hos den målsägande, som jag har antagit i Östergötland och som har konstaterats i Svealagarna, torde inte ha direkt anknytning till träldom. Det är sannolikt samhällets svar på det problem, som uppstod, då fria egendomslösa blev allt fler och det därför allt oftare hände, att brotts­ lingar inte kunde betala sina böter. Ofri födsel var alltså det som normalt konstituerade den enskildes träldom sedan den kontinuerliga tillförseln av härtagna utifrån sinat i och med vi­ kingatidens upphörande. Härvid torde det över hela Norden ha varit så, att moderns stånd avgjorde barnets.7 Vi har konstaterat, att så var fallet i Dan­ mark, Västergötland och Östergötland, även om regeln i sistnämnda lagsaga hade uppluckrats vid tiden för lagens nedtecknande. Att samma regel gällt i Norge framgår av bestämmelsen att oäkta barn av fri kvinna, som ej upp­ ger barnafaderns namn, säges vara träls barn; dock skall det följa moderns ätt och är alltså fritt (t ex FrostL II:1, BorgL 11:14).

6 Jfr t ex Rörig 1952, s 19. 7 Denna regel är enligt Skyum-Nielsen hämtad ur romersk rätt (ännu ej publicerad artikel under uppslagsordet träl i KL). 142

S o cialt

Det finns många uttryck för de frias förakt för trälarna i sagalitteraturen.8 Att det lyser igenom så tydligt även i lagmaterialet kan förefalla mera märk­ ligt, men beror på de bevarade texternas karaktär. I de flesta lagar har vi också gott om exempel på hur trälen sågs som lösöre av samma slag som husdjuren — han kunde gå i arv, lånas ut, stjälas, skänkas bort, och framför allt, försäljas. Emellertid är det endast i några av de äldre lagarna, som mera utförliga försäljningsregler finns (GL, VgL dessutom GulL 57 och FrostL V: 41). Detta kan möjligen bero på att försäljning med tiden blivit ganska ovanlig. Dock har vi belägg för ”köpträlar” ännu i ett frigivningstestamente från 1290-talet (DS 1737). Trälens värde synes överallt ha varit anknutet till 3 marker silver, vilket enligt ÖgL motsvarat 4 fullgoda kreatur. (Tendens till stigande värde kan visas i Danmark och Västergötland.) De lagar, som i övrigt ger möjlighet att jämföra trälens värde med kreatur, pekar snarast på, att värdet varit ännu högre, men då är att märka, att trälen i allt högre grad blivit en knapphets­ vara. — Hittelönen för förlupen träl visar liksom värdet en förvånande en­ hetlighet, som här även utsträcker sig till norska lagar — 2 örar respektive ½ mark beroende på var fyndet gjorts (GulL 68, FrostL X 40). Äktenskap mellan trälar finner vi i det genomgångna materialet endast i VgL. Dock är det nämnt både i GulL 64 och i BorgL II 15. Detta talar för att det redan tidigt förekom, att ofrias förbindelser sinsemellan betraktades som verkliga äktenskap. De måste dock alltid ha varit beroende av ägarnas goda vilja. Det är kanske därför de inte nämns i lagarna; trälägarens behand­ ling av sin egendom angick inte den offenliga rätten. Undantaget, VgL, be­ ror tydligen på att olika ägare varit inblandade. Äktenskap mellan fri och träl måste å andra sidan vara en relativt sen företeelse. Om sådana vet vi, att de förekommit på Själland och i Uppsverige. Straffrättsligt

Gemensamt för ofria var att de saknade manhelgd, personlig fred och säker­ het, och inte ingick i ”lagh manna”, rättssamfundet (ÖgL Ä 17). I stället var de infogade i samhället som sin herres egendom. Härpå grundar sig de­ ras ställning i straffrättsligt avseende. Både vid brott mot och brott av träl

B Exempel samlade hos Gjessing, s 143 f. 143

var processuella bestämmelser (krav på antal vittnen m m) ofta jämkade av hänsyn till ägaren. Brott mot träl I danska och svenska landskapslagar finns inga straffbestämmelser för den som förgrep sig på sin egen träl. Av Östgötalagen och Upplandslagen fram­ går tvärtom klart, att sådant var ”ogillt”, i Uppland uttryckligen även om det gick så långt som till sår eller dråp (UL M 6:5, ÖgL Ä 17). Ägarens oin­ skränkta makt över trälens person synes ha varit en så väsentlig faktor i det nordiska träldomsinstitutet, att man inte ansett sig kunna rubba den ens i samband med att man i den moderna UL givit trälen manhelgd i förhållande till andra personer än ägaren och hans familj. Har vi därför rätt att anta, att det var vanligt att man dödade sin träl, t ex om han inte längre var arbetsför? När det gäller 1200-talet, då den offi­ ciella ideologien hunnit präglas av kristendomen, förefaller detta mycket otro­ ligt. F ö måste i Norge redan tidigare dråp på egen träl ”lysas” för att förbli ostraffat; skedde detta ”varðar hann þat allz ecki nema við guð (FrostL V 20, även GulL 182), d v s dråparen ansvarar då endast inför Gud. Man an­ såg alltså inte att dråp på egen träl var moraliskt försvarbart. Detsamma måste ha gällt även i Danmark och Sverige. Att aga sin träl torde emellertid inte ha stött på något ideologiskt hinder. Här kan emellertid ägaren ha hållits tillbaka av samma skäl, som förmådde honom att inte misshandla sin häst — sitt eget intresse av att ej förstöra ett arbetsredskap. En annan återhållande faktor bör det rent personliga för­ hållande vara, som även under äldsta tid ofta måste ha vuxit fram mellan ägare och träl genom hushålls- och arbetsgemenskap. I ett avseende har trälkvinnans ställning varit mera sårbar än trälens: Hon har inte haft någon möjlighet att skydda sig mot sexuella övergrepp från ägarens eller hans söners sida. Kyrkans syn på sexuella förbindelser utanför äktenskapet kan emellertid med tiden ha betytt en förbättring i detta av­ seende.9 Risken för att ägaren skulle sätta ut trälkvinnans barn för att slippa föda upp det torde emellertid ha varit ringa under 1200-talet. Denna sed bör i

9 I GulL 25 stadgas biskopsböter för den man, som har sin trälkvinna eller någon annan som frilla vid sidan av sin hustru. 144

stort sett ha försvunnit i och med hedendomens undanträngande,1 och några undantag för trälarnas barn kan inte påvisas. Brott mot trälens person begångna av andra än ägaren och hans familj var däremot belagda med straff. De sonades med böter till ägaren och grund­ principen synes överallt ha varit att ersätta den förlust denne lidit — dråp sonades med erläggande av ett belopp, som skulle motsvara trälens värde, sår och slag — och i något fall lägersmål — med ersättning av förlorade dagsverken och eventuell läkarelön. Ibland tillkom ett bötesbelopp, som någon gång kallas hedersbot (SkL, ÖgL). Först genom denna kunde den sammanlagda boten i enstaka fall överstiga ägarens förlust. Dessa ”hedersböter” torde inte vara att betrakta som någon eftergift för den ofries män­ niskovärde utan som en upprättelse av ägarens kränkta ära. Det ser nämligen ut som om man föreställde sig, att en friboren, som förgrep sig på en träl, gjorde detta i avsikt att skada eller kränka ägaren, inte därför att han hade något otalt med den ofrie. I lagarna framgår detta tydligast i de fall, där den skadade ofrie överlämnas i skadegörarens våld, medan denne förpliktigas att ge ägaren en annan, arbetsför träl i ersättning (ÖgL). Förhöjda böter för brott mot träl utgick i Västergötland för dråp på vissa särskilt helgade gästabud med tradition från heden tid. I Svealagarna kan man ana dubbel bot för ”hemdråp” på träl i stadganden, som är äldre än edsöreslagstiftningen. I samtliga fall är det således ett fridsbrott, som motiverar den förhöjda boten. Men det var ägaren, som fick åtnjuta den högre ersättningen. Inte i något fall utgick böter till det allmänna — konung, härad, biskop — för brott mot träl. Detta innebär, att man inte ansåg, att den allmänna friden var bruten genom ett sådant brott — man hade blott förorättat en enskild person, trälens ägare. Inte heller förefaller det som om man kunnat bryta edsöret genom brott mot en ofri. Om detta är riktigt har konungen accepte­ rat, att de ofria stod utanför rättssamfundet, och inte givit dem det särskilda skydd, som denna lagstiftning innebar. Brott av träl När det gäller ofrias brott finns det en del enstaka bestämmelser i olika lagar, där öresböter, lägre än motsvarande för fri, hudstrykning eller — på Gotland — förlängd träldomstid används som straff för varierande brott 1 Av de här behandlade lagarna är det endast GL och DL, som uttryckligen stadgar, att varje (välskapat) barn skall kristnas och uppfödas (GL 2, DL Kk 6). Liknande på­ bud finns även i norska kyrkorätter. Se kommentar till ÖgL Kk 6 i SLL 1. 10 — Clara Nevéus 7502-47

145

mot kyrklig eller världslig lag. Dessa udda bestämmelser förbigås här. För våldsbrott och stöld finns regler i alla lagarna. I flertalet görs på ett eller annat sätt förbehåll för brott, som den ofrie begått på ägarens eller annan fri mans order eller i hans sällskap. I sådana fall skall den frie ställas till svars. När det gäller träls våldsbrott på eget bevåg har det konstaterats, att trälen före Upplandslagens tid i stort sett endast vid dråp och i Sverige vid brott mot edsöreslagarna kunnat förverka mer än sitt eget värde för sin husbonde. Bakom detta skymtar emellertid ett skede, då även lindrigare våldsbrott föranlett böter över detta värde. Hemmer har i sitt arbete Om vådaverken i den svenska landskapsrätten2 fört in detta i ett större sammanhang. Varje kroppsskada, avsiktlig eller oavsiktlig, begången av fri eller ofri, myndig eller omyndig, eller förorsakad av ett av mänsklig hand åstadkommet verk (brunn, djurfälla etc) hade under heden tid berättigat den skadelidande och/eller hans ätt till blodshämnd, rik­ tad mot den som uppfattats som ansvarig eller hans ätt. Om skadan vållats av någon som stod under husbondevälde (omyndig, kvinna, sinnessjuk) eller om den förorsakats av träl, husdjur eller ”verk” var det husbonden-ägaren, som drabbades. Förlikning med ekonomisk gottgörelse skulle dock ha före­ kommit redan i heden tid. Självhämnden hade redan före landskapslagarnas upptecknande inskränkts genom kyrka och kungamakt. Fasta bötesbelopp hade införts för olika skador och böter till konungen och rättssamfundet hade tillkommit vid viljaverk av myndig man. Ättebot, som var avsedd att försona de inblandade ätterna, kvarstod i de äldre lagarna, men endast vid dråp, och avskaffades genom kungligt påbud år 1335. När det gäller skador förorsakade av träl,3 som handlat utan ägarens be­ fallning eller vetskap, indelar Hemmer stadgandena i de svenska lagarna i tre olika grupper med hänsyn till ägarens respektive trälens grad av ansvar. Här drar han in även tjuvnadsbrott i undersökningen. Grupperna antyds av­ spegla ett kronologiskt förlopp. Den första gruppen ger ännu mer eller mindre uttryck för åskådningen att husbonden har fullt ansvar gentemot den skadelidande. Dit förs dråp samt Västmannalagens regel, att för trälens (övriga) brott bötas ¼ av fri mans bot. Därjämte skulle eller kunde trälen själv enligt några av lagarna svara för sitt brott, eftersom det foreskrives, att han skall överlämnas till målsäganden. — Till en yngre grupp förs stadganden, där husbondens ansvar anses vara alternativt och begränsat till trälens värde. Alternativet skulle vara att trälen 2 1957, s 26 ff. 3 Detta och följande stycke efter Hemmer 1957, s 40 ff. 146

själv ansvarade genom att plikta med sitt liv. — Slutligen finns stadganden enligt vilka trälen obetingat själv anses svara för vissa brott. Som exempel på rättsligt likställande citeras UL M 6:5, det ställe, där det stadgas, att för brott av eller mot träl bötas lika mycket som för fri. — Här skall endast den del av Hemmers undersökning, som rör ofria dis­ kuteras. Även det danska materialet skall dras in i resonemanget. Hemmer har inte observerat, att den träl, som begått dråp, enligt samtliga rättsböcker, även de danska, i princip var utlämnad till den skadelidandes hämnd. Detsamma har av allt att döma gällt även övriga våldsbrott, här dock med undantag av Västmannalagen. Detta måste vara ett ursprungligt drag, som omöjliggör antagandet om en med tiden växande insikt om trälens för­ måga att bära eget ansvar.4 Dessutom skulle ägaren, som bort ”tämja” ho­ nom bättre (Trælleretten), utgöra böter. Dessa har säkert — som Hemmer framhåller — i äldsta tid varit beroende av skadans art och inte av den skadegörandes stånd. Kungamaktens och kyrkans reformerande inverkan på sedvanerätten har emellertid inte koncentrerat sig på att skydda en ofri brottsling. Hämnd på ägaren har man däremot sökt kriminalisera genom att införa böter för den ofries brott. I ägarens intresse har offentliga böter inte krävts; dessutom har man verkat för en sänkning av ägarens ekonomiska ansvar även i övriga fall. Resultatet ser vi i lagarna. Endast i Västergötland kvarstår ägarens fulla ekonomiska ansvar gentemot den dräptes arvinge och ätt. Det poängteras, att ägaren inte skall fly fredlös, om han utgör böterna. Även i Västmanland fick arvingen i stort sett ut sin andel. I Östergötland fick arvingen full bot, medan fränderna fick avstå sin del. På Gotland utgick endast halv mansbot. Detta är emellertid som Hemmer påpekar proportionsvis dyrare för ägaren, eftersom offentliga böter inte utgick vid dråp på Gotland. På Själland och i Skåne understeg den bot arvingen och fränderna skulle få för trälens dråp den fulla mansboten med två femtedelar. Å andra sidan hade ägarens ansvar i Skåne till helt nyligen varit lika högt vid andra grova våldsbrott än dråp och på Själland förorsakade sådana brott ännu vid mitten av 1200-talet ägaren större förlust än trälens värde. — I övrigt har tydligen en yngre princip om bot upp till trälens värde slagit igenom. Dessa för Hemmer till sin

4 Det har snarare varit fråga om ett uttryck för primitiv hämnd, som likaväl kan exemplifieras med de fall, då ett husdjur, som blivit någon till bane, skulle ingå i den föreskrivna boten (exempel hos Hemmer 1957, s 45 f). Hemmer ser detta som en personifiering av djuret, men man kan också se båda företeelserna som ett sätt att oskadliggöra en farlig individ. 147

andra grupp och anger fem exempel, varav fyra gäller stöld (UL M 44:1, SdmL Tj 8:5, VgL II Tj 21—-23, ÖgL V 41 pr) och ett sår (VgL I S 6:1). Exemplen kan göras flera: Såramål enligt ÖgL och GL och den yngre, skåns­ ka rätten, lägersmål enligt Trælleretten och våldtäkt enligt GL. Att som Hemmer påstå, att husbondens ansvar i dessa fall endast är alternativt är miss­ visande; vilket alternativ som än kom till utförande, förlorade ägaren ett värde av 3 marker. Ersättning för förbrukat stöldgods kunde tillkomma. På detta stadium skyddade statsmakten tydligen ägaren. Vid dråp kunde de efterlevande enligt det allmänna rättsmedvetandet inte acceptera hämnd på en ofri som kompensation för sin förlust — här måste fortfarande en hög bot till. Men i övrigt har det — utom på Själland — varit möjligt att sänka boten till trälens värde. Det är tydligt, att man föreställde sig, att den för­ fördelade ofta föredrog hämnd framom ekonomisk gottgörelse. Samhället vann då, att en farlig individ blev oskadliggjord. Man bör lägga märke till att en ofri brottsling utlämnades till sin antagonist, medan en fri man som dömts fredlös gavs tid att fly. Dock skulle i varje fall i Västergötland trälen dömas ogill innan han kunde dräpas. I Sverige måste man räkna med ett nytt skede från slutet av 1200-talet. Genom edsöreslagarna, som Hemmer förbigår, införes åter höga böter för träls brott. Dessutom har trälen säkert alltid pliktat med livet. Sedan kom­ mer Upplandslagens av Hemmer citerade stadgande som tvärtemot vad Hem­ mer anser visar, att ägarens ansvar ökat, eftersom man nu krävde högre böter och böter även till det allmänna. Samtidigt har trälen fått ett skydd — det finns nämligen inget som antyder, att han skulle ingå i boten eller utlämnas till den förfördelade. Hans ansvar gentemot samhället har snarast blivit mindre.5 Till detta sena skede hör med all sannolikhet även VmL:s regel att för trälens brott bötas ¼ av fri mans bot, eftersom denna regel ger till resul­ tat, att böterna översteg trälvärdet även vid stöld. På detta sätt har ägande av en träl i Uppsverige blivit mer riskabelt än tidigare. Detta bör på kort sikt ha uppmuntrat ägaren att ”uppfostra” trälen väl — och på lång sikt ha medverkat till att påskynda träldomens upphöran­ de. UL:s straffrättsliga bestämmelse om ofria är ett bland många tecken på att träldom inte längre var vanlig i de kretsar, som införde reformen. Förutom våldsverken förtjänar även tjuvnadsbrott av träl några ord utöver vad som redan framkommit. I GL och SkL, som ofta bevarat gammal rätt, 5 Vi kan jämföra med förhållandena på Själland, där ägaren i vissa fall kunde rädda sin träl från utlämnande genom att böta som för fri man. 148

är träls stöld påfallande milt behandlad, särskilt som normalstraffet för fri man, som begått ”full tjuvnad”, även där var hängning. Till att börja med krävdes inga böter — och ingen bestraffning av trälen — om ägaren själv upptäckte stöldgodset och återlämnade det innan åtal väckts. Om åtal hunnit väckas behövde den skånske trälägaren endast återlämna det stulna eller dess värde samt en öre i böter. Boten kunde han slippa, om han hudströk trälen. Endast om ägaren underlät att ersätta stöldgodset, kunde trälen hängas. På Gotland var boten 3 gånger stöldgodsets värde men endast upp till 3 marker. Om det stulna översteg 1 markers värde, skulle trälen utlämnas. En förlust överstigande 3 marker kunde det alltså aldrig bli fråga om. På Sveriges fastland har som vi sett träls stöld överallt — utom i VmL — förts till de brott, för vilka 3 markers böter eller trälens utlämnande kräv­ des. Detsamma var fallet på Själland. I vissa lagar är det ägaren, i andra den bestulne som avgör, om bot eller utlämnande skall ske. I några fall har även stöldgodset måst återlämnas eller ersättas varigenom ägarens förlust kan ha stigit över trälvärdet. Vi bör även notera, att i Västergötland och på Själland skulle en del av böterna för tjuvaktig träl gå till det allmänna, som tydligen redan tidigt ansett, att stöld störde den allmänna friden, oavsett vem som begått den. Det antyder också, att den bestulnes krav på kompen­ sation inte i princip sträckte sig högre än ersättning för stöldgodset. Dessa bestämmelser berättigar möjligen till slutsatsen, att stöld av träl i ett tidigt skede kunnat sonas enbart genom att det stulna återlämnades eller ersattes. Man har då förutsatt, att ägaren själv bestraffade trälen. Emellertid har synpunkten, att samhället borde ingripa med stränghet mot stöld även då tjuven var ofri vunnit terräng och slagit igenom över praktiskt taget hela området. Spår av samhällets ingripande ser vi i de tidiga offentliga böterna. Civilrättsligt

Om trälens civilrättsliga ställning under äldre medeltid är det lätt att fatta sig kort. En person, som var en annans egendom, över vilken denne hade i princip oinskränkt makt, och som dessutom saknade manhelgd och stod utanför ätten, måste självklart ha saknat rättskapacitet och har inte varit kompetent att utföra några för sig själv eller andra juridiskt bindande hand­ lingar. Han har alltså inte varit eds- och vittnesför, saknade köpgillhet och kunde inte bära vapen, inneha egendom eller ingå äktenskap. Landskapslagarna stammar alla från ett skede, då undantag finns från de flesta av dessa regler. Särskilt påfallande är rätten till äktenskap mellan fri och ofri, som avspeglas i stadganden från Själland och Uppsverige. Denna 149

bör i särskild grad ha varit ägnad att bidra till träldomens upphörande, sär­ skilt då barnen räknades som fria.

2. Förutvarande trälar Lika länge som det funnits fria och ofria i samhället har det funnits indivi­ der, som övergått från den ena gruppen till den andra. På landskapslagar­ nas tid synes övergången från fri till ofri praktiskt taget ha upphört, medan allt flera trälfödda vann en större eller mindre grad av frihet med de rättig­ heter och plikter detta innebar. Frihetsförvärvet kunde gå till på olika sätt. Man måste förutsätta, att det oftast var ägaren som stod bakom utträdet ur trälarnas led, trots att lagarna på grund av sin karaktär knappast nämner detta. De sena frigivningstestamentena är inte till mycken hjälp. Däremot kan norskt lagmaterial ge en del på detta område. Ättledda; ”boledda”

Först skall vi emellertid sammanställa de uppgifter som finns om övergång från ofrihet till frihet i de fall, där friheten blev som mest fullständig. Här skymtar vi såväl i Skåne som i Götalandskapen och i Svealand institutet ättledning, som f ö är bäst känt från Norge. I ett samhälle, där ofrihet är vanlig, där äktenskap mellan fri och ofri inte förekommer, och där en trälkvinnas barn alltid är ofritt, måste det födas många ofria med fri fader. Om sådana personer skulle få en ställning, jäm­ förbar med faderns, måste de inte bara friges av sin ägare utan även ättledas av sina fränder. Samhället har redan tidigt uppmuntrat detta. Ägaren till en träl av ”blandad” börd var skyldig att låta de fria fränderna utlösa honom (SkL, VgL, ÖgL) för att möjliggöra hans upptagande bland de fria. Genom ättledningen fick den ättledde ursprungligen rätt till arv och — framför allt — han blev medlem av det kollektiv, ätten, på vilket samhället byggde. I Norge och i Västergötland har institutet även använts för att ge oäkta barn av fri moder rätt till arv efter sin far. I straffrättsligt avseende har ättledningen i Skåne givit den ättledde halv rätt och halv skyldighet i förhållande till den i frihet födde. I Götalandska­ pen är det endast dråpsboten för ättledd som är lägre än den fribornes, och i Norge synes den ättledde ha fått samma rätt som sin far. Svealagarna ger ingen möjlighet till avgörande. Jag är böjd att anta, att det är den norska 150

rätten, som är mest ursprunglig i detta avseende. Ättledningens ändamål synes ju ha varit just att ge vederbörande den fribornes ställning; den torde därför endast ha använts, då ättledaren och hans fränder avsåg att ge honom de nödvändiga medlen att utöva den fries rättigheter och skyldigheter. Att SkL givit den ättledde lägre rätt måste då vara en senare ändring, som kanske tillkommit i samband med att ättledaren gjorts personligen an­ svarig för en del av de böter, som den ättledde kunde göra sig skyldig till. Detta kan ha berott på, att ätten som helhet inte längre var av samma be­ tydelse som förr. (Jfr att ätteboten inskränktes i Skåne vid 1200-talets bör­ jan.) Det är att märka, att i SkL talas inte om ed av fränder, vare sig när det gäller att uppta en ofri i ätt eller när det gäller att värja en för träldom beskylld. Vi har dock ingen anledning att anta, att den ättleddes barn ens i Skåne haft lägre rätt än andra friborna. Ättledningen har alltså givit fullständig frihet åt generationen efter den ättledde. Enligt ÖgL kunde man ättleda en ofri med vilken man inte var besläktad. Jag har förslagsvis kallat denna procedur för ”boledning”. Säkert var det vanligen ägaren, som på detta sätt kunnat belöna sin träl, även om detta inte nämns i lagen. Också Svealagarnas bestämmelser, som lett till slutsatser om ättledning, bör i deras nuvarande avfattning ha gällt trälfödda personer, som upptagits av friborna, icke besläktade personer, eftersom barn av fri och ofri alltid var fritt i dessa lagsagor. Eventuellt kan ”boledning” ha före­ kommit även i Skåne. — I de norska lagarna har jag inte funnit spår av denna kategori. Möjligen är det alltså fråga om en särutveckling på öst­ nordiskt område.

Frälsgivar, fostrar

Genom ättledning eller ”boledning” kunde alltså trälfödda personer inlem­ mas i samhället på samma sätt som friborna. De flesta trälar lär emellertid inte ha haft vare sig fränder eller vänner bland de friborna, som ville eller kunde ta på sig det ansvar det innebar att ge dem en ättledds ställning. Ägaren bör dock ha kunnat frige även andra trälar; enligt SkL kunde trälen också lösa sig till frihet.6 I båda fallen var det ägaren som avgjorde om och när träldomen skulle bringas att upphöra.

6 Så kunde också ske i Norge (GulL 61, FrostL IV 55). Det är inte otroligt att möj­ ligheten funnits också i Sverige. 151

Vilka villkor fick nu den frigivne efter frigivningen? I Danmark och på Gotland har han av allt att döma genom en offentligt verkställd frigivning genast fått samma rättigheter och skyldigheter som den i frihet födde. På Sveriges fastland — och i Norge — har det varit annorlunda. I de svenska lagarna har påvisats en grupp, som i Västergötland kallas frälsgivar, i Östergötland fostrar. Den senare gruppen nämns även i VmL. Att frälsgiven åtminstone i första generationen varit född träl framgår av benämningen och av jämförelse med norskt material.7 Detsamma har an­ tagits om fostren, eftersom han rättsligt sett synes ha haft samma ställning som frälsgiven och eftersom frälsgivens feminina motsvarighet i VgL har kunnat kallas fostra. I fortsättningen kommer jag huvudsakligen att tala om fostren, men det som sägs gäller enligt min uppfattning oftast även fräls­ given. Sammanfattningsvis har konstaterats, att fostren var ofri men hade högre rang än trälen. Han var i besittning av ett bo på sin herres marker samt lös­ öre, som hörde dit. Boet var sannolikt mindre än ett normalt gårdsbruk. Ägaren var fostrens arvinge och giftoman, han utgav och tog emot de böter, som kunde utfalla för brott av eller mot fostren. (Dock skulle även fostrens lösöre gå till skiftes vid grova brott.) Ägaren kunde sälja fostren — men endast om han samtidigt sålde den jord han brukade. Han ser alltså ut att ha varit jämförbar med en livegen. Sannolikt saknade fostren liksom trälen rättskapacitet, men åtminstone i Västmanland var detta inte något hinder för att han självständigt utgjorde skatt. — Vi vet ingenting om fostrens speciella skyldigheter gentemot ägaren; inte heller upplyser lagarna något ytterligare om ägarens eventuella skyldigheter gentemot fostren. Om den norske ”lösingen” vet vi åtskilligt mera. Jag använder tills vidare termen som beteckning för den lägsta klassen, den som ofta kallas friálsgiafi. Denne hade inte hållit sitt ”frelseøl”, ett gästabud, som — om det avhölls på föreskrivet sätt med frigivaren som hedersgäst — gjorde, att värden klättrade ett steg uppåt på den sociala skalan. Denne lösings rättsliga ställning skall i korthet presenteras.8 Först några punkter, som visar likheter mellan lösing och fostre. — Lösingen hade variti

7 Frjálsgjafi betecknar i norska lagar, särskilt då BorgL och EidsL — vilkas giltig­ hetsområden ligger närmast Sverige — den lägsta klassen av frigivna. I GulL och FrostL används oftast leysingi om frigivna av alla slag. Jfr artikeln leysingi av Arne Bøe i KL. 8 Presentationen bygger i den mån källställe inte anges på Arne Bøes artikel leysingi i KL. 152

sin herres träl men fått friheten av denne, vare sig han måst erlägga en lösesumma eller inte. Böter för brott mot lösing, avgift för gravplats m m är lägre än motsvarande för personer med högre rang. Frigivaren — nu ofta kallad ”skapdrottin” — är lösingens giftoman och arvtagare, och han är också ansvarig för att lösingens skatter erläggs, ifall han inte förmår utgöra dem själv. På samma sätt måste han ha ansvarat för böter, som lösingen inte förmådde utgöra. Härtill kommer andra bestämmelser, till vilka inga motsvarigheter finns i svensk lag. Lösingens köpgillhet är inskränkt (GulL 56, FrostL XI 23). Han kunde inte färdas fritt inom landet utan sin skapdrottins medgivande. Dessutom hade han ”tyrmsler”9 gentemot sin herre, d v s han fick varken i ord eller gärning vända sig mot denne eller associera sig med hans fiender eller övermän. Undantag görs för mål, som lösingen själv kunde ha mot sin herre. Det är att märka, att tyrmslerna endast innebar passiva plikter — det är hela tiden fråga om moraliskt stöd och inte om arbetskraft eller avgif­ ter. Om lösingen sviker sina plikter mot skapdrottin är emellertid straffet hårt — han skall återgå i träldom. Tyrmslerna varade enligt GulL i två generationer, enligt FrostL i fyra, men kunde bringas att upphöra, om ”frelseøl” hölls. Samtidigt med tyrmslerna försvann frigivarens och hans ätts arvsrätt. Den senare kunde dock tillämpas under ytterligare 6 respektive 4 generationer, om lösingens egen ätt dog ut. Å andra sidan hade ”skapdrottin” skyldighet att försörja sin lösing om han kom på obestånd. Detta gällde i lika många generationer som arvsrätten. Här är inte platsen att diskutera, om verkligheten någonsin motsvarat lagens bokstav. Få personer lär ha kunnat överblicka de 8 generationer, som skulle hinna födas och dö mellan trälen och hans friborne ättling. Den tidsperiod, under vilken ett ömsesidigt beroendeförhållande skulle ha funnits mellan frigivarens och den frigivnes ätt, måste ha varit mer än 200 år lång. Klart är emellertid att upptecknarna av de norska lagarna föreställde sig, att det tog mycket lång tid, innan en träls avkomlingar kunde förväntas vara fullvärdiga fria. De har behärskats av föreställningen att en individ inte kunde tänkas existera utan stöd av en ätt. Det var frändernas plikt att sörja för sina ”omagar”. Dit hörde främst barn, sjuklingar och åldringar — men även trälar och lösingar,1 i varje fall från kristendomens genomförande. 9 þyrmslar el -ir, fpl. Enligt Fritzners ordbok betyder ordet ”Stilling som medfør at man ikke kan gjøre som man vil, men maa tage visse Hensyn, afholde sig fra visse Ting”. 1 Jfr artikeln fattigvård av K Pirinen i KL. 153

Den norske frigivaren kunde tydligen inte bli av med sin träl genom att frige honom. Han måste också förse honom med försörjningsmöjlighet och detta i eget intresse. Även i Norge kan detta ofta ha inneburit att han gav honom jord att bruka,2 kanske — som Hasselberg föreslår för fostrens del — tidigare obruten mark. Endast arbetsföra personer kan alltså ha kommit i fråga för frigivning.3 Den norske lösingen räknades tydligen till de fria, men trälstämpeln, lösingsnamnet, följde honom i generationer. Vi har ingen antydan om att han genom ett gifte över sitt stånd kunde bli av med detta namn för sina barns del. Det är självklart, att vi inte utan vidare kan identifiera lösingen med frälsgiven-fostren. Men om man bortser från fostrens ofrihet och från de konse­ kvenser denna medförde i straff- och civilrättsligt avseende, är likheterna så påfallande, att man kan våga följande hypotes angående övergången från träldom till frihet för den träl i Sverige, som inte blev upptagen i en fri ätt. Det anförda bör ha gällt en tid, som inträffat efter kristendomens införande men innan ättesamhällets och träldomsinstitutets upplösning börjat på allvar. En man, som fann, att han hade fler husträlar, än han hade bruk för, kunde antingen sälja den ”övertalige” eller göra honom till frälsgive-fostre. I det senare fallet måste han skaffa honom försörjningsmöjlighet, vanligen jord. Härmed slapp han det omedelbara underhållet av trälen och tack vare arvsrätten— och eventuella andra förpliktelser — kunde han ändå dra nytta av hans arbetskraft. Dock kvarstod det straffrättsliga ansvaret för fostrens gärning — och med stor sannolikhet även försörjningsplikten, om fostren kom på obestånd. (Det bör alltså även här ha varit fullt arbetsföra trälar, som kom i fråga som fostrar.) Ville ägaren komma ifrån dessa förpliktelser borde han skaffa fostren en ättboren kvinna till hustru. Då var redan nästa generation ättboren och skulle — om den behövde ett stöd — lita till ätten och inte till faderns förre ägare. — Man kan anta, att den som ägde obru2 Ett nedslag av detta finns i FrostL IX 12: ”Ef þræil kemr á jørd eda býr. þa scal hann gera frelsis øl sitt”. I FrostL IX 23 talas apropå lösings köpgillhet om att lösing har rätt att lega så mycket jord han behöver. Han måste alltså inte bruka just sin förre ägares jord. Jfr Gurevitj, 1963, s 29 f. 3 Ett exempel på ägarens ansvar för trälen ges i GulL 129, som handlar om gåvor — underförstått sådana, som givits på dödsbädden — vilka arvingen måste fullgöra. Hit hör gåva av ”mannfrælsi” om inte död eller tiggeri blir den frigivnes lott. — Den som sålunda givits frälse, skulle utreda fostrlaun, alltså ersättning för sin uppfostran, till arvingen. Här har vi möjligen ett uppslag för den språkliga förklaringen av det svenska fostre.

154

ten mark, som lämpade sig för odling, eller smärre, redan uppodlade jord­ lotter, som inte lämpligen kunde brukas från huvudgården,4 oftast gjorde en god affär om han lät en träl bli fostre. Bönder, som inte ägde mera jord än de själva kunde bruka med hjälp av en eller ett par trälar, måste snarare sälja en övertalig träl. Om resonemanget är riktigt skulle man alltså i varje fall under ett tidigare skede inte ha kunnat frige en träl utan vidare. Detta skulle kunna bero på, att samhället inte var anpassat för fria individer, som inte ägde vare sig för­ mögenhet eller fränder. Längre fram i tiden har frigivning överallt kunnat ske utan att den frigivne ättleddes eller förseddes med jord. Härigenom ökade gruppen fattiga fria, som var hänvisade till att försörja sig genom arbete åt andra. Redan i de norska lagarna nämns legofolk (GulL 70, FrostL X 10) och i de svenska finns ganska utförliga bestämmelser om denna grupp. *

*

*

Under äldre tid synes den större gruppen av ofria i Norden ha varit husträlar, som levde och arbetade i sina ägares hem. Personer, som ägde mer än en gård kan ha låtit en ofri bryte leda driften av någon av dem. Brytar som satt på kungsgårdar, har använts i förvaltningen. Det har också funnits ofria kvinnor av högre rang. — Fattiga personer har sannolikt kunnat skaffa sig sin försörjning genom att frivilligt gå i träldom. Härtagning har ursprung­ ligen varit det ojämförligt viktigaste sättet att skaffa nya trälar. Möjligen har också straffträldom förekommit redan på ett tidigt stadium. Så småningom har födsel av ofri moder blivit den enda normala rekryteringsgrunden för ofria. Trälen tillhörde den mest värdefulla lösegendomen över vilken ägaren hade oinskränkt makt. Han kunde försäljas, lånas ut, ärvas etc. Om en sta­ digvarande förbindelse mellan träl och trälkvinna betraktades som äkten­ skap eller ej bör i äldre tid helt ha berott på ägaren. — Straffrättsligt karak­ teriserades trälen av sin brist på manhelgd, och skador på hans person sona­ des genom ersättning av ägarens förlust. Därtill kom säkert redan tidigt en hedersbot, vars storlek till en början snarare berodde på ägarens position i samhället än på skadans art.5 För trälens brott har ägaren ursprungligen sannolikt svarat på samma sätt som om han begått dem själv, möjligen med undantag för stöld under förutsättning att stöldgodset ersattes. Varje vålds­ 4 Andræ, 1960, s 96. 5 Amira-Eckhardt 1967, s 143. 155

brott har dessutom säkerligen i princip kostat trälen livet. Civilrättsligt har den ofrie varit jämställd med kreaturen. Det enda sättet att utan övergångsstadium avancera från träl till fullvärdig fri har i äldre tid varit att efter frigivningen upptas i en fri ätt, ättledas. Om den ofrie inte hade fria fränder bör det vanligen ha varit ägaren som gjorde detta. I andra fall har ägaren i samband med frigivningen givit sin träl jord att bruka och denne har även i fortsättningen förblivit beroende av frigiva­ ren och hans efterkommande, till en början under flera generationer. Här­ igenom uppstod en särskild klass, som i Norge kallades frjálsgjafi eller ley­ singi, i Sverige frälsgive eller fostre. (Den senare räknas rentav fortfarande till de ofria.) För dessa har ägaren-frigivaren och hans ätt haft ett visst socialt ansvar. Så småningom har lösningar och fostrar uppgått bland fria ”lejlendingar”6 och landbor. I den mån de inte fått jord att bruka har de bildat ett fritt proletariat. I Danmark synes utvecklingen tidigt ha brutits genom att den frigivne givits samma rätt som den i frihet födde. Härigenom bröts också förbindelsen med den förre ägaren, och det fria proletariatet bör här ha uppstått på ett tidigare stadium än i grannländerna. Det ser ut som om utvecklingen på Gotland gått samma väg, eftersom man inte heller där kan påvisa någon grupp mellan de fullt fria och trälarna. Hur många ofria det funnits i förhållande till de fria är lika omöjligt att veta när det gäller äldre tid som under avvecklingsskedet. Det enda man kan vara någorlunda viss om är, att husträlarna då dominerade i antal över fostrar och motsvarande i högre grad än senare, och — naturligtvis — att de ofria var flera omkring år 1100 än ett eller två sekel senare. Man kan tän­ ka sig, att en fullsutten bonde hade en eller ett par trälar,7 medan stormännen hade flera, kanske något 10-tal, på den gård, där de var bosatta, och dess­ utom — på gårdar, som förvaltades av brytar — så många som behövdes för driften. Kanske innehavet av många ofria varit något av en statussymbol,

6 Utvecklingen träl — lösing — lejlending i Norge belyses ganska utförligt av Gurevitj. — Lejlending är den norska motsvarigheten till den svenske landbon. Båda brukar andras jord mot avgift och/eller andra prestationer. De sluter kontrakt med jordägaren för visst antal år, men kan — på växlande villkor — lämna ”anställningen” tidigare, likaväl som jordägaren kan säga upp dem innan avtalet löpt ut. Se f ö KL. 7 I FrostL 11:44 beskrivs ett bo, som skulle utgöras som böter i ett speciellt fall. Till detta skulle höra 12 kor, 2 hästar och 3 trälar. — Sannolikt var ett sådant bo att betrakta som ganska välbärgat. 156

som några få kunde unna sig,8 men någon massträldom kan inte ha före­ kommit.9 Fostrar har knappast ägts av andra än stormän, kronan, kyrkor och kloster — i de senare fallen vanligen genom konfiskation eller gåva från stormännens sida. Den sociala klyftan mellan fri och ofri var stor. Frälsgive och fostre var åtalbara okvädinsord (VgL I R 5:1, II R 7, ÖgL B 38) och en fri person som ville avvisa ett påstående att han var träl, måste värja sig med ed. Men när det gällde arbetsuppgifter och levnadsvillkor torde likheterna mellan å ena sidan husträlar och fostrar och å andra sidan legofolk och landbor ha varit större än skillnaderna.

8 Skyum-Nielsen, 1971, s 259. 9 Jfr Piekarczyk 1963, s 214, Kovalevskij 1971, s 7 f. 157

K. TRÄLDOMENS AVVECKLING I SVERIGE

Tack vare det mer mångsidiga lagmaterialet, frigivningstestamentena och slutligen Skarastadgan kan man teckna en mer nyanserad bild av träldomens avveckling i Sverige än som är möjligt med motsvarande material från den övriga Norden. Den gynnsammare källsituationen beror delvis på att insti­ tutet i Sverige har hållit sig levande längre fram i tiden än i grannländerna. Till en början skall Skarastadgan presenteras. Härvid följer jag Hassel­ berg, som har gjort den till föremål för en utförlig analys i sin studie ”Den s k Skarastadgan och träldomens upphörande i Sverige”, tryckt 1944. Stadgan, som utfärdades av Magnus Eriksson under hans eriksgata år 1335, finns endast bevarad i form av en avskrift från 1600-talet. Dess nionde och sista punkt innehåller, att konung Magnus till Guds och jungfru Marias heder och för sin faders och farbroders själars skull givit till lag, att ”allt mankön eller kvinnokön, som föds i Västergötlands eller Värmlands lag­ sagor av kristen man eller kvinna, aldrig får vara träl eller trälkvinna eller bära detta namn” — ty liksom Gud hade frälst de fria från hedendomen, så hade han också frälst dem (DS 3106). Hasselberg har kunnat fastställa, att stadgan i den del, som rör träldomen, utgör ett referat av en kunglig proklamation, som med all sannolikhet ut­ färdats vid samtliga landsting i samband med konung Magnus’ eriksgata.1 Eftersom det inte finns någon anledning att räkna med förekomsten av hed­ niska trälar i vårt land vid denna tid, innebär påbudet alltså, att den då levande generationen trälar skulle bli den sista.

1 Ett indicium för stadgans riksgiltighet — som Hasselberg inte nämner — är DL:s och HL:s nästan fullständiga brist på bestämmelser om ofria. När det gäller DL är de båda kvarstående exemplen (Kk 4:1, G 4 pr) sådana, att de kan ha ansetts ha ett be­ rättigande för den ännu kvarlevande generationen av ofria även efter 1335. — Den enda bevarade handskriften av denna lag anses som nämnts ha tillkommit vid mitten av 1300-talet. 158

Hasselberg sätter in Skarastadgan som slutpunkten i den avveckling av träldomsinstitutet i Sverige, som kan skönjas i de bevarade landskapslagarna och diplomen, och diskuterar de troliga orsakerna till denna utveckling. För det träldomsinstitut, som framträder i UL och SdmL, har han myntat termen ”reformerad träldom”. Denna form av ofrihet skiljer han från de övriga lagarnas genom två faktorer: trälen har fått sin straffrättsliga särställning gentemot personer utanför husbondefamiljen upphävd och handel med trälar har förbjudits. Båda dessa reformer anser han med ”till visshet gränsande sannolikhet” ha tillkommit i samband med redigeringen av UL. SdmL skulle sedan därifrån ha övertagit nyheterna. Hasselberg menar, att de övriga lagar­ nas träldomsinstitut inte mot källornas tystnad måste antas ha utsatts för motsvarande reformer före 1335 och att träldomen därför vid denna tid sannolikt befunnit sig på olika utvecklingsstadier i de skilda lagsagorna. Som helhet betraktad bör träldomen emellertid vid denna tid ha spelat ytterst ringa roll utom möjligen i ”mer efterblivna samhällsskikt” i ”avlägset beläg­ na landsändar” inom hela riket.2 Den genomgång av källmaterialet, som här har företagits, ger möjlighet att visa på ännu några drag, som skiljer modernare och äldre former av träldom. Viktigast är då de regler, som visats gälla beträffande trälklassens rekryte­ ring. Villkoren för ofri födsel är mest rigorösa enligt VgL, där trälkvinnans barn var ofritt, oavsett faderns stånd. ÖgL — som i likhet med VgL inte känner till äktenskap mellan fri och träl — har förbjudit bonden att hålla sitt barn med sin egen trälkvinna3 i ofrihet och har infört en sexårig frist innan andra barn av fri fader och trälkvinna får sin ställning avgjord. Enligt Svealagarna — i detta fall även DL och VmL — har däremot med all san­ nolikhet samtliga barn med ”blandad” börd räknats som fria. Det har här antagits, att detta är en reform, som införts i samband med att de ofria, kanske genom kyrkligt inflytande, fått rätt att ingå äktenskap med fria, och att detta skett före UL:s redigering. — En i UL och VmL enastående nyhet är, att en trälkvinna vinner sin frihet genom äktenskap med fri man.

2 Hasselberg 1944, s 85.

3 Samma regel tycks på 1320-talet ha gällt även i Västergötland (VgL IV 1). Stället har behandlats ovan (s 71 n 4 och 79 n 9). Här synes alltså västgötarätten ha reformerats i samma riktning som övriga rättskretsar under tiden mellan VgL II och 1320-talet. 159

I fråga om gävträldomen vet vi med visshet endast, att den förekommit men avskaffats i Östergötland, Uppland och Södermanland. VgL nämner endast utlösen av ofri frände. I ÖgL och Svealagarna förutsättes däremot, att någon kan vilja förvärva frihet även åt en icke besläktad träl. — Ättledning som krav för full frihet kan spåras i samtliga lagar utom SdmL och DL. I verkligheten synes ceremonien överallt ha fallit ur bruk. I sin diskussion av orsakerna till reformerna av träldomen och dess slut­ liga avskaffande tar Hasselberg främst fasta på det faktum, att UL och SdmL liksom Skarastadgan tillkommit under medverkan av konungamakt och ari­ stokrati. Tanken att tidsskillnaden mellan å ena sidan Götalagarna och å andra sidan UL — SdmL spelat någon större roll avvisas, liksom också den, att utvecklingen spontant befunnit sig på så helt olika stadier i skilda lag­ sagor. Hur skulle i så fall VmL:s särställning förklaras — och varför skulle Östergötland stå så långt efter Uppland-Södermanland i utveckling? Hasselberg anser det redan a priori sannolikt, att de i kulturellt avseende ledande ivrigast skulle ha verkat för att avskaffa den kvarleva från ett för­ åldrat samhällsskick, som träldomen utgjorde i det framväxande ståndssam­ hället. De bevarade testamentena skulle också antyda, att träldomen blivit omodern i dessa kretsar. VmL:s konservatism i detta hänseende skulle å andra sidan indicera, att bönderna fortfarande ansåg träldom ändamålsenlig. Den reformerade träldomen skulle ha varit en kompromiss mellan de ledan­ des och böndernas åskådning. Vad låg nu enligt Hasselberg bakom den ändrade inställning man kan spåra? Tidigare forskning har tämligen ensidigt framhållit kristendomens be­ tydelse härvidlag.4 Även Hasselberg anser, att kyrkan under 1200-talets slut­ skede har motarbetat träldomen. Den hade emellertid till en början accep­ terat samhället sådant det var, och vi vet, att den på kontinenten själv an­ vänt ofri arbetskraft. Han pekar också på den tidigare nämnde sörmländske prosten Björn och hans trälkvinna. —- Hasselberg menar därför, att ideella motiv — huvudsakligen inspirerade av kristendomen — kombinerats med ekonomiska, vilka i särskilt hög grad gällt aristokratien, både den världsliga och den andliga, som ägde gods, spridda över hela riket. Det skulle i allt mindre grad ha blivit lönande att driva dessa med svårövervakade trälar, som måste underhållas året om, oavsett om deras arbetskraft kunde utnyttjas

4 Estrup 1823, s 127 ff, Eriksen 1861—62, s 100 ff, Winroth 1879, s 24, Landtmansson 1897, s 41. Sommarin 1917, s 24 ff, Ahnlund 1943, s 40 f. 160

kontinuerligt eller ej. Att utvecklingsgången varit denna vinner enligt hans mening bekräftelse av den tolkning han givit fostrens ställning. — Det kan vara av intresse att här sammanföra belägg ur det genomgångna materialet för olika samhällselements syn på trälarna och träldomsinstitutet. Beträffande kyrkans syn på träldomen ger både lagar och diplom en del mer eller mindre indirekta upplysningar. Några av dessa visar, att de ofria betraktades som församlingsmedlemmar på samma sätt som de fria. ÖgL nämner i förbigående kristnande av trälkvinnas barn (Ä 14), själamässa hålles enligt VmL Kk 7 pr för ett sådant barn, som dött, lika väl som för ett fritt, och avgiften var lika hög för båda.”Fattigt folk” — dit de ofria uttryck­ ligen räknades5 — skulle vigas med kyrkans ljus, medan andra måste be­ tala för ljusen (UL Kk 9 pr). Ofrias vigsel nämns även i UL Ä 19. VmL har som vi sett särskilda regler för träl, som begått skyldskapsbrott eller hor — helt parallella med motsvarande för fria. Kyrkan tillräknade således trä­ len förmåga till personligt omdöme i frågor, som ansågs falla inom dess kompetensområde. Andra bestämmelser visar — naturligt nog — att kyrkan åtminstone till en början accepterat samhällets sociala skiktning. Hit kan möjligen föras en bestämmelse i VgL I, som antyder, att gravplatserna på kyrkogården för­ delades i enlighet med den sociala rangordningen.56 — Av en möjligen redan obsolet bestämmelse i ÖgL framgår, att biskopen kunde tänkas äga ofria brytar, och att böterna för en sådan var 3 gånger så höga som för vanlig träl. I VmL:s kyrkobalk förklaras den ed ogiltig och deltagarna i densamma hemfallna åt biskopsböter i vilken en träl deltagit (Kk 24:4). DL:s kyrko­ balk låter trälen gå ed i ett undantagsfall, som gäller prästens tjänstgöring, men accepterar tydligen för övrigt hans bristande edförhet.— Kristina Fastesdotter skänker i sitt testamente Ramshammar till Alvastra kloster. Hon

5 ”Fatöct folk kalium wir hussætu folk. ok malæ karlæ, leghu hion. ok hemmæ hion”. 8 Kk 15. Gravplatsens pris för fria män, som tar nattvarden anges. Norska lagar före­ skriver, att ”ländermän” skall jordas närmast kyrkan, därnäst övriga klasser av fria i fal­ lande ordning och trälar närmast kyrkogårdsmuren tillsammans med okända drunknade personer med norrön frisyr. Priset för gravplatsen sjunker ju längre bort från kyrkan den ligger (jfr särskilt EidsL I 48, 50; även i BorgL och FrostL). — Gejvall har undersökt skeletten på en sedan början av 1300-talet övergiven kyrkogård i Jämtland. Han har bl a funnit, att mera högresta personer jordats närmare kyrkan än småvuxna (Gejvall 1962, särskilt s 58 f). 11— Clara Nevéus

7502-47

161

undantar de ofria, eftersom dessa friges. I och för sig kan hon tydligen tänka sig, att klostret kunnat motta även de ofria som gåva (DS 855). Det är klart, att trälens deltagande i den kristna gemenskapen måste ha betytt mycket för höjande av hans människovärde också i andra samman­ hang. I det föregående har antagits, att det var kyrkan, som möjliggjort äktenskap mellan ofri och fri, i Svealand även mellan två ofria. — Fri­ givning har även kommit att betraktas som en Gudi behaglig gärning, åt­ minstone i individuella fall — man kan nämligen frige någon ”firi sial sina” (ÖgL Ä 20). Ett sådant frigivande får enligt samma flock mycket ringa effekt intill dess att den f d trälen blivit ättledd. Detta talar för, att hela flocken har relativt hög ålder. Säkerligen har de flesta kända testamentariska frigivningarna samma motivering som den som uttrycks i ÖgL. Vi har således anledning att tro, att det ligger en realitet bakom UL:s och SdmL:s religiösa motivering till förbudet mot försäljning av träl liksom bakom Skarastadgans kristligt färgade uttryck: Kyrkan har vid 1200-talets slut och därefter verkat för träldomens avveckling. Redan dessförinnan har den genom sitt inflytande bidragit till höjande av trälarnas sociala ställning och uppmuntrat frigivning. De här utnyttjade källorna ger avsevärt mycket mindre material för en belysning av de världsliga stormännens syn på träldomen. Viktigast är givet­ vis testamentena. Genom dem får vi emellertid endast veta, att vissa stormän ännu vid sidan av sina fria tjänare hade ofria, men att de av ett eller annat skäl fann det förenligt med sina — eller snarare sina arvingars — intressen att frige dessa. — Ett indicium för, att stormän mera sällan ägde trälar vid tiden för ÖgL:s kodifiering finns i denna lag. Där stadgas, att man vid dråp skall ställa den till svars, som utfört gärningen utom i det fall då ”en herre skickat sin tjänare eller en bonde sin träl.”7 Ett annat indicium utgöres av brytens ställning. Hans egenskap av gods­ förvaltare gör, att han vanligen måste ha tillhört en storman. Som tidigare visats har hans ställning utvecklat sig bort från ofriheten inom samtliga lag­ sagor: I Västergötland är han på 1200-talet vanligen en fri man, i Östergöt­ land och Svealand synes han vara på väg att försvinna för att efterträdas av landbor och bolagsmän.8 Det är sannolikt, att det i en rörligare ekonomi

7 ÖgL D 3 pr: ”hærra uisi manni sinum. ælla bonde þræli sinum”. 8 Jfr att de testamentariskt kända brytarna i ÖD VII 519 friges utan förbehåll, me­ dan de övriga trälarna får vänta tills testatrix avlidit! 162

har blivit allt mer tungrott att sköta en fullständig gård, som inte lämpligen kunde brukas från huvudgården, med hjälp av en ofri, icke köpgill person. Ekonomiska skäl av samma typ som dem Hasselberg framhållit, ser alltså ut att ha bidragit till brytens frigörelse. Som tidigare påpekats bör även fostren normalt ha tillhört en storman. Han har här antagits vara född som vanlig träl eller avkomling till en så­ dan. Han skulle ha upphöjts till fostre av sin ägare i samband med att han givits jord att bruka, jord, som han i fortsättningen var bunden till. Det kan ha varit fråga om tidigare obruten mark (Hasselberg) eller redan upp­ odlade smärre jordlotter (Andræ). Fostrar måste ha funnits långt före träldomens slutskede, men under 1200-talet bör de ha ökat i antal och betydelse. Stormännen kan — som Hasselberg framhållit — ha funnit, att de bättre kunde utnyttja sina ofria, om de gjordes till fostrar. Den systematiskt intres­ serade redaktören för ÖgL fann det värt att presentera fostren i sitt verk, och även i VgL kom frälsgiven-fostran att nämnas som en särskild kategori. Det är att märka att i båda lagarna verkar många av bestämmelserna om fostrar och frälsgivar vara inskott i en redan tidigare fullständig text.9 Här har också antagits, att fostrens ofrihet sällan varade mer än ett par generationer. Ägaren bör knappast ha haft något större intresse av att fost­ ren förblev ofri, bara han fick sin jord brukad och en rimlig avkastning där­ av. Han kan ha erbjudit frihet — som för fostren huvudsakligen har inne­ burit ett socialt avancemang — i utbyte mot ett landbokontrakt, måhända på hårdare villkor än som kunde erbjudas en friboren man.1 Detta kan vara skälet till att de modernare lagböckerna från Svealand inte nämner fostren — flertalet fostrar var kanske redan fria omkring år 1300. Vi har ju också sett, att den fostre, som nämns i VmL, står de fria så nära, att man tvistar om hans ställning efter hans död. Om resonemanget är riktigt, har de världsliga stormännen under 1200talets lopp i allt högre grad övergått till att bruka fria män som brytar. Sina trälar gjorde de i allt större utsträckning till fostrar, och dessa uppgick snart

9 Jfr ÖgL D 13:2, D 17 pr, V 3 pr, V 16, V 41 och VgL I S 5, SI 2, V 3, II D 7, V 11, F 3. Ett annat tecken på, att fostren ganska sent kommit in i texten, är att boten för honom utgår i pengar, inte i silver. — I Götalagarna används frälsgive och fostre som exempel på straffbara okvädinsord, trots att träl borde ligga närmare till hands. Detta antyder, att lagredaktören ansett, att frälsgiven/fostren var vanligare — eller åtminstone viktigare än trälen. 1 Jfr Gurevitj om den norske lösingen som leilending! 163

nog i landbornas krets.2 En och annan kan genom gifte ha blivit självägande bonde. Mot slutet av århundradet började det bli på modet att frige såväl de återstående husträlarna som ofria fostrar. De ”vanliga” trälarna kunde man emellertid tydligen ännu inte förbigå i Svealagarna. De ännu kvarlevande ofria bör nu, vid 1300-talets början, oftast ha varit husträlar, ägda av bönder. Dessas inställning till träldomen är av naturliga skäl allra svårast att komma åt. Hasselberg har redan pekat på det tydligaste indiciet för att det var hos bönderna, som träldomen hade sitt starkaste stöd, nämligen att VmL, trots förlagans reformerade träldom, bibehållit ett system av äldre typ. Han har också förmodat, att det på deras gårdar varit möjligt att finna jämn syssel­ sättning för en eller ett par trälar. Detta kan möjligen få ett visst stöd i UL B 9 pr, som ger regler för grannhjälp, om bondens hjon blivit sjuka eller sprungit bort, då skördetiden var inne (även i VmL B 8 pr). Eftersom lagen inte nämner grannhjälp, om husbondefolket sjuknat, verkar det som om lagredaktörerna ansett det normalt, att bonden hade tjänstefolk, fritt eller ofritt, och inte litade enbart till sig själv och sin familj. Vi har sett, att lagarna genomgående kallar trälens ägare för bonde. I ÖgL:s Dråparebalk nämnes som just visats herrens ”man” parallellt med bondens träl — inte hans legohjon. Alla dessa indicier är tämligen vaga. Men eftersom ännu Skarastadgan försiktigtvis upphäver inte träldomen som sådan utan dess ärftlighet, synes man ha räknat med motstånd från något håll — och detta motstånd kan inte gärna ha väntats annat än från böndernas sida. Kronans inställning till träldomen är givetvis ofta svår att skilja från kyrkans och stormännens. Samma ideella och materiella motiv bör ha före­

2 Ett särskilt problem, som inte kan tas upp i denna avhandling, är i vilken utsträck­ ning de fria landbornas ställning påverkades av denna process. Den polske histori­ kern Piekarczyk har påvisat ett antal dokument från slutet av 1200-talet, i vilka stor­ godsägare nämner landbor (coloni) såsom tillhörande vissa gods på samma sätt som kvarnar, fisken etc, och landborna avyttras på samma sätt som dessa. Han anser vi­ dare, att landbons rättigheter är lägre i Svealagarna och MEL än i Götalagarna. Detta relateras till träldomens avveckling (1961, särskilt s 206). — En intressant uppgift vore att systematiskt undersöka hur långt fram i tiden colonus brukas på det sätt Piekarczyk påvisat. Själv har jag vid en hastig genomgång av diplomatariet funnit ett exempel från 1311 (DS 1777) men inget från 1319 och 1320. Kanske man rentav skulle kunna få underlag för en förmodan, att ordet i vissa fall använts som översättning för fostre.

164

legat för alla dessa parter. Att centralmakten i äldre tid accepterat träldom som ett fullt naturligt inslag i samhället är givet och lyser igenom på många håll i lagarna; vi har t ex sett, att konungen ännu på Birger Jarls tid ägt brytar, som sannolikt använts i förvaltningen, att de sena flockarna om herredråp nämner trälar, och att edsöresrätten i Götalagarna innehåller sär­ bestämmelser om ofria. Mera förvånande är uppgiften, att konungen skulle stå bakom straffträldomen för tjuvaktiga kvinnor i ÖgL. Vi vet dock inte hur motsvarande brott straffats före den uppgivna reformen; sannolikt utgjorde de nyligen införda reglerna en mildring av äldre rätt.3 Förbudet mot gävträldom visar, att kungamakten på ett ganska tidigt stadium ställt sig bakom avvecklandet av en form av ofrihet och lyckats få sitt bud infört i åtminstone tre rättskretsar -— Östergötland, Uppland och Södermanland. Vi har inga uppgifter om vem som står bakom de i förhållande till äldre rätt liberaliserade regler om ofri födsel, som gällde i Östergötland och Svea­ land. I alla källorna återkommer emellertid det pregnanta uttrycket ”gånge barnet till den bättre hälften”. Möjligen kan detta antyda ett gemensamt ursprung, som i så fall måste ha varit kungamakten — samma faktor, söm senare skulle ställa sig bakom reformerna av träldomen i UL och SdmL och slutligen Skarastadgan. Den genomgång av källmaterialet, som här har företagits, ändrar inte huvuddragen i den bild av träldomens upphörande, som Hasselberg har teck­ nat. Institutets betydelse har successivt avtagit — troligen redan från den tid, då den kontinuerliga tillförseln utifrån sinat. Detta har huvudsakligen berott på ett fortlöpande ekonomiskt skeende, som främst har påverkat stor­ godsägarna: krona, kyrka och aristokrati. Under slutskedet har kyrkan aktivt bidragit till träldomens avveckling och även försett de världsliga maktha­ varna med ideologiska motiveringar. I källorna kan vi iaktta reformer, som i viss mån träffat även Götalandskapen. Dessa förs vidare i de moderna lag­ böckerna från Svealand och kulminerar i det kungliga påbudet år 1335. Den då levande generationen trälar skulle bli den sista. Flertalet av de kvarvarande ofria vid denna tid måste ha varit husträlar, ägda av bönder. I ett avslutande kapitel skall vi undersöka vad träldomens upphörande kan ha betytt för denna kategori.

3 Hemmer 1957, s 52. 165

L. FRIA EGENDOMSLÖSA ENLIGT SVENSK MEDELTIDSRÄTT

Fattiga fria, som måst dra sig fram genom att arbeta åt andra, har säker­ ligen funnits vid sidan av trälarna långt tillbaka i tiden. I äldsta tid har kanske en del av dessa tvingats att övergå till de ofria, men sedan denna sed upphört måste antalet fria egendomslösa ha stigit i takt med träldomens avveckling, i all synnerhet sedan det blivit vanligt och möjligt att frige trälar utan att göra dem till fostrar. Av denna anledning skall läget för de fria egendomslösa enligt de svenska landskapslagarna och Magnus Erikssons landslag presenteras. En viktig synpunkt blir att undersöka i vilken mån trälrätten påverkat deras sociala och juridiska ställning. Många av de fattiga fria tog tjänst som legohjon. Legorätten genom tider­ na har undersökts bl a i ett arbete av A O Winroth på 1870-talet.1 Han har skildrat legohjonen i deras förhållande till sina husbönder samt legoavtalet och dess rättsliga verkan. Även i denna framställning blir legoavtalet en vik­ tig punkt. Här skall emellertid även straff- och civilrättsliga frågor tas upp. I Gutalagens äldre del, kap 1—47, nämns över huvud taget inte fria tjä­ nare. Det fåtal bestämmelser, som finns i lagens följande kapitel, ger ingen möjlighet att teckna en samlad bild. I kapitel 55:1 stadgas böter för den, som tar emot husfolk (husþiauþ) utan tillstånd av socknen. — För övrigt finns bestämmelser om bärgningsfolk. Alla, som bodde i socknen och som inte hade jordbruk, var skyldiga att hjälpa till att bärga säd åt bönderna. Tre örars böter var den saker till, som vägrade, om bonden sagt till på laga sätt. Lönen var bestämd i förhål­ lande till den skördade arealen och bärgningsfolket skulle själv hålla sig med mat (kap 56:1). Bärgningsfolk, som var i bondens kost, fanns tydligen också. Om sådana avvek på söckendag utan sin husbondes2 lov, skulle de böta en örtug av sin lega och fullgöra arbetet (kap 56 pr).

1 Winroth 1879. — Se även Braconier, 1945, s 361 ff. 2 Det bör noteras, att lagen använder just detta ord, inte drotin. 166

Möjligen skulle man kunna sammanfatta på följande sätt. Man ville inte utan vidare öka antalet tjänare utan eget hushåll i socknen. Bönderna borde i stället utnyttja bofasta, icke jordbrukande sockenbor. Dessa gjordes lag­ ligen skyldiga att hjälpa bönderna mot en fastställd lega, i varje fall under skördetiden. Kanske beror GL:s relativa tystnad när det gäller tjänstefolk på, att Visby drog till sig det egendomslösa proletariat, som inte kunde finna sin utkomst på landsbygden. — I fortsättningen lämnas Gotland utanför undersökningen. Utvecklingen fortgick här utan den påverkan av kungamakt och aristokrati, som fanns på fastlandet. Här har redan den äldre Västgötalagen ganska utförliga regler om legohjon. Dessa är ännu mer utbyggda i den yngre lagen och tilläggen. Legohjon anställdes här per halvår, antingen vid påsk eller vid Mikaelsmässa (29/9). Förutom kost — och säkerligen oftast även husrum — har en viss lega utgått, om i varor eller pengar framgår inte.3 Om dess storlek vet vi endast, att den för en herde kan ha beräknats efter antalet anförtrodda kreatur (I Forn 10, II Utg 23). Lämnade legohjonet sin anställning mellan de laga stämmodagarna riskerade han legan och därutöver tre sextonörtugars böter. Samma straff drabbade den bonde, som drev bort sitt legohjon. — I den yngre lagen stadgas straff för den som förhindrar, att man eller kvinna, som ej gäldar skatt eller avrad, tar emot erbjuden lega. Något straff för ”hjonet” stadgas inte, men i samband härmed framställes hur man borde förfara med en landstrykare: En sådan skall föras till tings och hudstrykas. Här kan man erinra om den hjärtlösa behandlingen av en särskild typ av landstrykare: lekaren, ”en som går med giga eller far med fiol eller trumma”. Om han blev sårad hade han endast rätt till en skenbot, en ”otam” kviga, som han i tingsmenighetens åsyn skulle söka hålla fast i svansen med nysmorda handskar!4 — Att en person, som vägrat ta erbjuden lega, räknades som landstrykare framgår inte direkt, men om den som skyddade honom utsattes för hot om straff, måste han ge sig ut på vägarna för att finna till­ fälligt arbete eller tigga. I så fall låg det nära till hands, att han kom att betraktas som landstrykare. Alltså borde han ta den lega som erbjöds. Bonden har rätt att aga sitt legohjon, dock ej så, att varaktigt men, sår

3 I VgL Utg 25 och III 57 finns förbud mot att ge utsäde i lega. 4 Detta stycke efter VgL I Forn 11, L samt II Utg 26, 27 och 29. Citatet ur I L. Om lekaren, se Anners 1957, s 8 ff. 167

eller blånad uppstår; han får dessutom hudstryka hjonet.5 Att slå eller dräpa sin husbonde räknades emellertid som edsöresbrott.6 Dråp på lönær drotten, husbonde, var urbotamål redan på den äldre lagens tid (Urb 7). — Lego­ drängen tillhörde de folkgrupper, som vid vite av tre sextonörtugar förbjudits att bära stikæmez, ”värja” (II Forn 50, III 147).7 Bonden har ej rätt att låta sin legoman stå i ed.8 Det framgår inte, om detta är en allmän regel, eller om den endast gällt, då husbonden själv var svarande eller kärande i ett mål, som krävde edgång. Var regeln allmän, synes husbonden ha haft ett visst ansvar för, att hans legodräng inte över­ trädde sina befogenheter. — I mål som rörde honom själv ansågs emellertid legomannen juridiskt fullmyndig. Om en bonde påstod sig ha lejt honom hade han — förutsatt att han ännu ej gått i bondens kost — rätt att med tolvmannaed och två vittnen styrka, att han icke tagit tjänst hos honom ( I Forn 11, II Utg 26). Det bör kanske noteras, att det edsformulär, som därvid foreskrives, saknar allitteration och rytm. Till och med ofri herde är som vi sett vittnesför beträffande förolyckat kreatur.9 Även i vanliga brottmål har legohjonet svarat för sig själv.1 Han måste också själv ha uppburit de böter, som kan ha tillfallit honom, t ex om han enligt ovan vunnit ett mål mot bonde som orättmätigt fördrivit honom. Enligt en komplettering av Västgötarätten, som ingår i den s k Skara­ stadgan, skulle legohjons böter — med undantag för målsägandens andel —

5 VgL II F 15, III 54. Bär står herde, men bestämmelsen måste antas ha gällt även andra legohjon. 6 Add 7:31. Enligt texten skulle det ha varit konung Birger som gjort detta till edsöresbrott. Hjärne 1951 anser att brottet tillhört den ursprungliga, av Birger Jarl givna, edsöresrätten. Senare har brottet, som omfattade även brott mot konungen av hans ”man”, tagits bort ur edsöresrätten. I Svealagarna finns i stället flockar om ”herredråp”. 7 Dit hörde även bönder. Jfr Hasselberg 1953, s 159 ff, om vapenförbud i nordisk rätt. 8 Bonden straffas med böter för den olaga eden, legomannen måste fasta, d v s hans straff är kyrkligt (VgL II Add 13:2). 9 VgL I R 9 pr, II R 20. Detta ställe handlar om fä som dräper annat fä. Principen om herdens vittnesförhet måste ha gällt även om kreatur rives av vilddjur eller om­ kommer i dy (VgL I Forn 10, II Utg 23). 1 Stöld: VgL II Tj 36 (här står reþ osuen ”fogde, hufvuddräng” i texten, men legho sven i rubriken); åverkan på annans gärdesgård och fridlysta gärde: VgL II Forn 23; försummelse vid skallgång efter varg: VgL II Forn 46 (här är legomannens plikt 1 örtug mot 1 öre för bonde eller bryte). — Ovan har nämnts, att han var hemfallen till böter, om han bröt sitt legoavtal eller bar värja. 168

tillfalla lagmannen. — Här finns också en notis om rättighet att fängsla ”löskerman” för dråp, fullt sår och blodvite. Om detta ställe förmodar Has­ selberg att det avser att vara en komplettering av VgL II D 40, som handlar om utländsk löskerman, som dräpt eller sårat. Han skulle fängslas och dömas till livets förlust. Om tolkningen är riktig har alltså även en västgötsk fri man utan egendom och tjänst — om stadgandet slog igenom — riskerat livet i fall, där besuttna kunde sona sitt brott med böter.2 Den yngre lagen är även när det gäller legohjon utförligare än den äldre. Det är inte otänkbart, att den ansats till tjänstetvång för fria obesuttna, som innehålles i Utgärdabalken 29, är en nyhet. Likaså bör förbudet att bära va­ pen vara nytillkommet; det torde höra samman med det världsliga frälsets framväxt. Att aga av fritt hjon nämns först i VgL II torde dock vara en tillfällighet. Östgötalagens bestämmelser om legohjon är fåtaliga, både jämfört med mot­ svarande regler i Västgötalagarna och med dem som gäller trälar och fostrar i Östergötland. Varje myndig man, som mottagit sin lott, d v s sitt arv eller ”urgäv” enligt Ä 9 pr, har rätt att själv ta tjänst mot lega; i andra fall skall legoavtalet ingås med vederbörandes målsman.3 Legodrängen arbetade för kost och lön. Om han ville sluta sin tjänst innan den avtalade tiden löpt ut, skulle han ge husbonden så mycket som denne lovat honom vid avtalets ingående. Bonden å sin sida får inte vräka hjonet om han inte betalar ut lönen, sanno­ likt för hela den avtalade tiden (B 12 pr). Böter utgick inte i någotdera fal­ let. Möjligen beror detta på att avbrytandet av tjänsten här förutsätts ske efter överenskommelse och inte hade inletts med rymning eller obefogad vräkning. Till skillnad från trälen räknas legohjonet vanligen inte som bofast (B 34 pr). Rättsligt betyder detta, att han inte kan brukas som vittnesman, t ex vid dråp eller sår, eller stå som vittnesman för ed.4 I mål som rör honom själv har emellertid den vuxne legodrängen full

2 Hasselberg 1944, s 77. 3 B 12:1. Det är säkert en tillfällighet, att ÖgL varken här eller annorstädes nämner kvinnor i legotjänst. 4 ÖgL D 3 pr, V 1 pr, V 8:1, R 6. — I den första flocken, som handlar om vittnes­ mål vid dråp, motiveras uteslutande av ”löskekarlar och legodrängar” med en allittererande fras: þæn (a) annars bo beta sum sinu hauær uidh hætta. ekki löska mæn aslla leghu drængia. 169

rättskapacitet.5 Detta framgår av B 13, som anger hur man skall åtala legoman, som begått våldsbrott eller andra ogärningar. Åtalet — som tydligen sker så som åtal mot annan fri man — skall ske hos den bonde hos vilken han är anställd, även om han rymt. Är han gift skall man dock åtala ”där hon [=hans hustru] råder för lås och nycklar”. I detta fall räknas han alltså som bofast hos hustrun. Om någon förbrutit sig mot legomannen måste vi anta, att denne hade att själv väcka åtal. Eftersom han inte fick bruka sina likar som löftesmän för de eder, som kunde krävas, är det sannolikt, att hans möjligheter att vinna ett mål var mindre än den besuttne bondens. Kanske hände det, att han fick nöja sig med trälbot, om den som förbrutit sig mot honom beskyllde honom för ofrihet, och han inte lyckades tillbakavisa detta.6 Av flera av de nämnda bestämmelserna framgår, att legohjonet hade rätt till personlig egendom. Hans förmåga att utgöra böter torde vanligen ha va­ rit synnerligen begränsad. Vi har sett, att en löskekvinna riskerade sin personliga frihet redan vid första resan stöld (V 37) och att både män och kvinnor kunde sona stöld genom arbete (V 4). När det gäller snatteri nämner lagen hudstrykning som alternativ till böter för den, som inte kunde erlägga dessa (V 39:1). Alla dessa fall torde främst gälla personer, som saknade andra utkomstmöjligheter än att ta lega. Tionde och påskpenningar behövde legohjonet ej utgöra (Kk 9, 10). Där­ emot skulle alla, som ej betalade dessa avgifter, ge klockaren ”en lev och sovel därtill en gång om året” ; för detta var präst och klockare dem skyldiga lika mycket tjänst som dem, som gav tionde (Kk 11). I ÖgL finns inga bestämmelser som kriminaliserar lösdriveri, men land­ strykaren (lurkær landafæghi) föraktades, och dråpsboten för honom var endast 3 marker (D 18). För en dräpt lekare utgick endast skenbot liksom för lekare som sårats i Västergötland. Här var det arvingen, som skulle ut­ föra gyckelspelet med kvigan (D 18.T). — Vi har ingen antydan om att legohjon utan tjänst betraktades som landstrykare. Socialt sett är det stor skillnad mellan legohjon och träl. Av B 12 fram­ går klart, att en bonde — tydligen utan att det innebar något förnedrande för någondera parten — kunde låta sin son ta lega. För en sådan man var

5 B 13: ”þa gange lagha soknin in til hans ok egh til bondans”. — I V 32:3 nämnes tjuvnad, begången av ”þaet frælst hiona sum han ( = husbonden) atte uærkum firi at uarba”. Här avses snarast omyndiga medlemmar av bondens familj. 6 Se ovan, s 98. 170

legotiden endast ett övergångsstadium; som vuxen blev legodrängen kanske fullsutten bonde. Vi har också sett, att legomannen kunde vara gift och ha sin bostad och familj på annat håll än där han tjänade. Legohjonsrätten i ÖgL synes således i flera avseenden vara humanare än den i VgL. Det är svårt att avgöra, om detta beror på, att den kommit att bli fullständigare upptecknad i Västergötland eller om skillnaden är reell. Svealagarnas bestämmelser om det fria tjänstefolket är huvudsakligen sam­ lade i UL B 11, SdmL B 26, VmL B 11, DL B 51 och HL B 10. Över­ ensstämmelserna mellan de olika lagarna är i detta ämne mycket stora. Legohjonen anställdes liksom i Västergötland per halvår. Härvid erlades fästepenning och utlovades lega. Om legans storlek finns föreskrifter endast i SdmL Add 7. Enligt detta lagställe skall legodrängen under sommarhalv­ året ha 1 mark penningar, två par skor och ett par handskar, medan legokvinnan får nöja sig med 3 örar penningar och ett par skor. Under vintern skall de erhålla samma klädespersedlar men endast ½ mark respektive 5 örtugar penningar. Kost och husrum måste också ha ingått i lönen. 3 mar­ kers böter utgår om någon erbjuder eller mottar större lega. Härav framgår, att det är fråga om försök att införa maximilöner. — Laga legostämmor inföll vid pingst och Mårtensmäss utom i Dalarna, där de var förlagda till påsk och ”vinternätterna” i mitten av oktober. Vid dessa tidpunkter hade legohjonen rätt att gå lediga 7 dagar.7 SdmL framhåller uttryckligen, att alla, som ägde mindre än 3 marker, var skyldiga att ta legotjänst, och i UL Kg 10 stadgas, att den som inte förmår utgöra ledungsskatterna ”skeppsvist” och ”spannmål” skall vara legodräng. 3 markers förmögenhet utgjorde i Västmanland förutsättningen för vittnesförhet, möjligen därför, att vittnesmannen enligt samma flock (R 18:3) i vissa fall riskerade denna summa i böter. Det är tänkbart, att 3-markersstrecket i Svealand innebar dels skyldighet att delta i ledungsskatterna, dels upphörande av plikten att ta lega.8 Samtliga Svealagar utom HL innehåller straffbestämmelser för den, som hyste en arbetsför person, om vilken det kunde bevisas, att han vägrat ta erbjuden lega; i Dalarna måste även det tredskande hjonet böta i detta fall. Legotjänsten fick inte av någondera parten avbrytas före legostämman;

7 Om dessa förhållanden saknas bestämmelser i HL. 8 Jfr Winroth 1879, s 53 f. 171

i sådana fall fick den felande parten avstå legan eller böta.9 Beloppen varie­ rar i de olika lagarna. I UL, SdmL och VmL stadgas, att legohjonet vid sjukdom eller annan försummelse av arbetet mister sin lön. — Bestämmelser om husaga saknas i Svealagarna, men enligt Bj, som ju ursprungligen avsett Stockholm, fick man slå sitt fria hjon som ”tillrättavisning”. Endast om sår uppstod utgick böter (Bj 17). Legohjonet räknades inte som bofast annat än i de undantagsfall, då han ägde jord och bodde på den (UL Kk 7:2, härefter VmL Kk 6:2). Åtal mot honom skulle ske där han hade sin tjänst (UL R 7:3, VmL M 26:9). Bofast­ het krävs i flera av lagarna för vittnesförhet, åtminstone i vissa fall.1 I VmL foreskrives även som vi sett, att vittnesman måste äga en förmögenhet på minst tre marker. I DL stadgas däremot uttryckligen att inländsk man är vittnesgill, vare sig han är rik eller fattig (R 17:4). Samma flock föreskriver dock, att ingen får taga vittnesmän bland dem, som är i hans egen kost. I vissa avseenden synes lagredaktörerna ha betraktat legomannen med en viss misstro. Han ansågs inte lämpad att delta i den vakthållning mot fient­ liga överfall, som förekom vid kusterna (UL Kg 12:1, SdmL Kg 12:2, HL Kg 9). Endast en bofast brottsling hade enligt UL R 7:6 och VmL R 16 möjlighet att undvika rättegång genom att självmant böta för sitt brott. En­ ligt HL M 17 fick man fängsla en löskerman, som begått ett brott, medan en bofast man måste åtalas vid ting. Om åtal väcktes mot en icke bofast man just då han stod i begrepp att avsegla, måste han både utfästa ed och skaffa borgensman eller sätta i tak den bötessumma han riskerade, innan han fick avresa, medan den bofaste endast behövde utfästa ed (VmL R 12:2). — Enligt UL Km 4 hade inget av bondens hjon köpgillhet; säkerligen gällde detta för fria hjon endast så länge det var fråga om köp för husbon­ dens räkning. I Västmanland sträckte sig hjonens köpgillhet till 1 örtug, vare sig de var fria eller ofria (Km 5). Legodrängen utgjorde avgifter till både krona och kyrka,2 även om de var mindre än den besuttnes, och han svarade själv för sina gärningar inför rät­ ta.3 Ådömda böter torde emellertid oftast ha förvandlats till tjänst hos den

9 Enl en av HL:s handskrifter kunde legohjonet saklöst lämna bonden, om ”trång­ mål” tvingade honom därtill. 1 UL R 9:5, SdmL M 10:3, B 17:6, R 9:5, VmL Kk 13:1, HL M 31. 2 UL Kg 10:1, Kk 7:2 och 7:7, VmL Kk 6:2 och 6:6, DL Kk 3:4, HL Kk 10. 3 Se t ex UL B 24 pr, VmL B 24 pr eller DL B 39:5, B 45:1. 172

förfördelade parten och det allmänna i former som tidigare beskrivits.4 1 UL och SdmL har dessutom införts talionsstraff i enlighet med mosaisk rätt för den, som dräpt eller stympat en annan, och som inte förmår böta. Det på­ pekas uttryckligen att ingen, som kan lämna bot eller borgen för full bot, skall gälda liv för liv eller lem för lem (UL M 31:1, SdmL M 10:3 och 13:1). Även SdmL B 16 och HL Ä 6 och M 15 föreskriver kroppsstraff som ersättning för böter i vissa fall, då den sakfällde saknade medel till dessa. Enligt VmL M 26:2 fick den bestulne välja om han ville ha ”sin” tjuvs arbete eller hans hud och öron. Den stadga, som konung Birger utfärdade år 1303 (DS 1384), avsåg att vara riksgiltig, även om den genom Hadorph bevarade varianten proklamerats i Tiundaland. Genom denna stadga förvisas ur riket landstrykare, företrädes­ vis utländska, vilka inte inom en månad kunde bevisa, att de hade en hus­ bonde. Den som inte åtlydde befallningen, skulle berövas sina ägodelar och mista öron och hud. Ännu hårdare kroppsstraff hotade den, som trots denna bestraffning kvarstannade i riket. Stadgan hade utfärdats efter hörande av rådet och andra höga herrar, och den uppger sig vara föranledd av klagomål över dessa landstrykares framfart med mord, stöld, rån och andra brott. I Magnus Erikssons landslag har regler, som vi funnit i landskapslagarna upptagits och systematiserats. Däremot synes inte kung Birgers stadga ha använts av landslagens redaktörer. Reglerna om legofolk är huvudsakligen samlade i B 14. Där stadgas att alla, som ägde mindre än 3 marker, var skyldiga att ta lega, och att den som underhöll en sådan person, som inte tagit emot erbjuden lega, gjorde sig skyldig till 3 markers bot. Den icke bo­ faste som ägde mera än 3 marker hade däremot rätt att underlåta att ta lega; då skulle han å andra sidan utgöra skatt — halva beloppet i förhållan­ de till bonde. Legostämmorna var två om året, från pingst till Mårtensmäss respektive från Mårtensmäss till pingst. Sju nätter vid stämmodagarna fick hjonen gå lediga, därefter skulle de ta emot lega. — Den man eller kvinna, som mottagit fästepenning eller gått i bondens kost och som sedan lämnar bonden före stämmodagen riskerade fästepenningen samt den lega, som varit utlovad.

* Se ovan s 116 f. — Dessa regler saknas i DL. Enligt denna skall medellös brottsling — dock ej dråpare — sättas ”i järn och häkte” om länsmannen ej får borgen för ho­ nom i tre byar (R 6). 173

Om husbonden drivit bort legomannen utan orsak, kunde å andra sidan denne med två mäns vittne erbjuda honom sina tjänster. Ville bonden ändå inte ta honom tillbaka, måste han betala den utlovade legan och legoman­ nen fick sedan vara var han ville. Här kan vi konstatera, att legomannen fått ett visst stöd i och med att landslagen visar, hur han skulle förfara för att få ut sin ersättning för vräkningen.5 — I samma flock stadgas, att om legohjonet sjuknade, miste han lika mycket i lega, som han försummat i fråga om dagsverken. Aga av legohjon nämns i MEL endast i B 35:5, och där gäller det herde. En sådan fick bonden ostraffat slå med käpp eller spö, så länge inte skada eller lyte uppstod. Av flockens tidigare avsnitt framgår emellertid, att her­ den var legohjon, eftersom han riskerade sin lega eller delar därav, om han miste kreatur.6 Herredråp, till vilket brott legomannens dråp på sin husbonde räknades, straffades som tidigare med förlust av liv och egendom (H 9). Även Svealagarnas regler för hur brottslingar, som ej förmår böta, skall behandlas har upptagits i landslagen. Dråp, sår och ”skråma” (skena) be­ handlas i D 38-—40. Lösker man definieras här som en som inte är bofast och ej förmår utgöra fulla böter. Legomannen bör alltså ha hört hit. Vid nyssnämnda brott, begångna av löskerman, hade målsäganden, länsmannen eller häradshövdingen rätt att gripa brottslingen — dock ej i kyrka eller på kyrkogård — och föra honom till tings. Gällde det dråp, skulle han dömas till livets förlust. Det tillägges, att man varken skall fasta eller böta för ho­ nom. I kommentaren till översättningen anmärker Wessén, att tillägget tro­ ligen syftar på det fall, då löskermannen blivit dräpt utan dom. Då skulle varken kyrkobot eller böter utgå. Om tolkningen är riktig har löskermannen legat ogill för den förfördelades hämnd, i varje fall om han dräptes på färsk gärning. — Hade löskermannen begått ”avhugg” eller gjort fulla sår, skulle man låta döma handen av honom under förutsättning att ingen inom en månads tid erbjudit laga böter för hans gärning. — Hade han åstadkommit skråma skulle man under samma förutsättning låta sticka en kniv genom hans hand. Detta straff ersatte även 3-markersboten för olovligt bärande av värja, dolk eller jaktkniv för den som ej orkade böta (S II 9). — I dessa fall är det fråga om förenkling av de talionsstraff, som införts i UL och SdmL, och en utvidgning, som gör, att de tillämpas även vid ganska ringa våld. 5 Redan i GulL 70 finns regler för detta. 6 Flertalet av flockens bestämmelser har tydligen hämtats ur västgötsk rätt, jfr VgL I Forn 10. 174

I R 21 behandlas andra brott än dråp, sår och rån.7 Målsäganden skall då åtala på ting. Om den utpekade gärningsmannen inte kommer senast till det tredje tinget och bjuder rätt för sig, anses han skyldig och dömes till den bot gärningen är belagd med. Därefter skall han arbeta av boten, ett år för varje mark, först hos målsäganden och sedan hos konungen. Den tredjedel, som brukade tillfalla häradet, bortföll. (Målsäganden var dock inte skyldig att utnyttja denna form av straffarbete. Ville han inte, skulle brottslingen övertas av länsmannen.) Rymning bestraffades med 3 markers bot, d v s ett års förlängd arbetstid hos målsäganden och sannolikt lika myc­ ket hos konungen.8 UL:s bestämmelse att bonden har rätt att med våld hindra en sådan man att rymma återkommer här — endast dråp bestraffas, och då endast med 20 markers bot. Avslutningsvis tar landslagen t o m upp UL:s stadgande, att allt, som görs mot en ”straffarbetare” av detta slag och allt vad han själv förbryter skall vara "i fræls manz botum”! Landslagen tar också upp ett särfall ur UL om barkande av ek. För detta brott kunde man bindas och hudstrykas efter dom på tinget i fall man inte orkade böta (3-—9 marker). Här talas inte om arbete (MEL B 17:7, UL B 14:8). Även i civilrättsligt avseende intog den egendomslöse en särställning. Med bofasta män skulle man stämma till ting. Vådaed skulle gås med bön­ der och bofasta män (B 28:4). Samma regel gällde för vittnesmål, nämnder och eder enligt R 26:1. Motiveringen härför är sannolikt den tremarkersbot, som hotade dem, som stod i sådana eder i vissa fall (R 26 pr). — ”Vän­ nen” vid köp av kreatur skulle också vara bofast (Tj 14) liksom ”fasten” vid jordöverlåtelse (J 12). Hjonens köpgillhet var också inskränkt, i varje fall när det gällde köp för husbondens räkning.9 Eftersom MEL saknar kyrkobalk finns inga nya regler för legohjonens avgifter till kyrkan m m att redovisa. Det är kanske också av vikt att notera några inslag i den äldre lagstift­ ningen, som inte tagits med i landslagen. Dit hör först och främst de regler

7 Rån nämns inte i D 38—40, som R 21 tydligen syftar på. 8 Detta styrkes av att 3-markersboten för legodräng, som kommit objuden till bröllop — G 8:1 — skall erläggas på detta sätt. Här finns f ö ett principiellt stadgande: ”orkar ei leghodrænger pæninga, böte þen krop ei hauer ko”. 9 Km 3:1. Bondens hustru fick göra köp till 1 öres värde utan hans vetskap. Med barn och husfolk var köp enligt ordalydelsen förbjudet, men av flockens fortsättning att döma tillämpades också här en värdegräns. 175

som kriminaliserar eller förlöjligar lösdriveri som sådant — endast den som skyddade en person, som erbjudits tjänst men vägrat ta den, kunde straffas. Möjligen ligger där bakom en insikt om, att arbetskraften tidvis kunde vara större än behovet och att därför arbetsföra personer kunde sakna tjänst utan egen förskyllan. Vidare har man inte upprepat försöket med maximilöner som finns i SdmL. Detta talar för en viss realism hos lagredaktörerna. Samtidigt kan det — liksom den föregående punkten — antyda, att det vid lagens redigerings­ tid fanns så gott om folk, att ett lönestopp inte behövdes. Bönderna kunde ändå få legohjon för billigt pris. — Här bör förhållandena snart ha ändrats genom digerdöden och de andra farsoterna under senare delen av 1300talet. Någon ny stadga med maximilöner är dock inte känd förrän från år 1450.1 Senare blir detta ett ständigt återkommande moment i tjänstehjonspolitiken.2 Vilka var nu motiven för de stränga bestämmelser som gällde för samhällets egendomslösa? — Beträffande tjänstetvånget har Winroth betonat, att man genom detta sökte begränsa det antal personer, som måste försörjas genom fat­ tigvård. Detta var särskilt viktigt eftersom fattigvården under denna period var mycket bristfälligt organiserad. Det var därför man ansåg, att den icke bo­ faste endast genom en förmögenhet, som beräknades räcka för hans uppe­ hälle under åtminstone någon tid framöver, borde undgå tvånget att ta lega.3 — Winroths tolkning bär emellertid väl stark prägel av 1800-talets fattigvårdspolitik.4 För 1300-talets lagstiftare har förmodligen den viktigaste syn­ punkten varit att tillförsäkra sig själva och bönderna — inklusive frälsets och kronans landbor — arbetskraft. För den obemedlade rådde således arbetsplikt — och han måste arbeta just som legohjon, om sådan tjänst erbjudits honom. Om tjänstetvånget sak­ nats hade många fattiga kanske föredragit att råda sig själva och försörja sig som daglönare med tillfälliga arbeten, t ex vid skörd och tröskning. Att bönderna föredragit legohjon framom daglönare under denna tid berodde kanske på att de varit vana att ha tjänare omkring sig. I detta avseende kan tjänstetvånget sägas avlösa den upphörande träldomen.

1 2 3 4 176

Hadorph 1687, s 51. Braconier 1945, s 362 ff. Winroth 1879, s 46. Se även artikeln fattigvård i KL. För denna synpunkt tackar jag professor Sven A Nilsson.

För bönderna — och stormännen — var emellertid fria legohjon att före­ dra framom trälar, bl a därför att legotjänsten var halvårslång. Bonden kun­ de alltså om han så önskade ha flera hjon under sommarhalvåret. Och en­ dast om det var brist på folk behövde han leja någon, som inte var fullt arbetsför. Han behövde inte heller känna sig personligen ansvarig för utslit­ na legohjon. De hårda straffrättsliga bestämmelser, som gällde för de egendomslösa, är säkert delvis ett arv från trälrätten. Delvis synes de emellertid bero på att man övertagit ett stelbent system med fixerade höga bötesbelopp för olika förseelser från ett samhälle, som byggde inte på individer utan på ätter. I och med ättesamhällets upplösning och träldomens upphörande kom allt fler människor i den situationen att de saknade möjlighet att utgöra de böter, som de kunde bli ådömda. Samhället hade emellertid fortfarande som ambition att upprätthålla ”fri­ den”. Resurserna på det personella och administrativa planet var dock ännu minimala. Självhämnd och fredlöshet vid våldsbrott är äldre följder av detta sakernas tillstånd. Stöld hade också tidigare oftast straffats med livets förlust; på det sättet hade man både straffat det begångna brottet och gjort sig av med en person, som ansågs predestinerad att upprepa sitt brott. Nu utsträcktes dödsstraffet och drabbade i första hand obemedlade dråpare. Ur mosaisk rätt hämtades talionsstraff för andra obemedlade våldsverkare. Genom att tillåta att dessa brottslingar till skillnad från andra beröva­ des sin frihet i avvaktan på domen ville samhället förhindra, att de hårda straffen fick till följd att gärningsmännen flydde och förblev ostraffade. Här­ med undvek man också ett icke önskvärt lösdriveri. — I övrigt tillgreps tvångsarbete som avlösning för ådömda böter. Att tvångsarbetarens villkor liknade trälens är självklart; reaktionsformen har ju uppstått innan träldomen varit helt försvunnen. Att de egendomslösas civilrättsliga ställning var inskränkt i vissa avseen­ den beror delvis på samma förhållanden — den 3-markersbot, som kunde krävas av dem, som begått olaga ed var för hög för dessa samhällsklasser. Tre markers böter är f ö lagens vanligaste bötesstraff.5 Här kan man nog också räkna med arv från träldomen. De besuttna kan ha haft svårt att acceptera f d trälar i funktioner, där man varit van att se ”fria män med 40 markers mansbot”.

5 Agren 1970, s 16—17. 12 —Clara Nevéus

7502-47

177

I landskapslagarna nämns legohjonen mycket mer sällan än trälarna. Detta säger i och för sig ingenting om proportionerna mellan ofritt och fritt tjänste­ folk, eftersom de senare just genom sin personliga frihet inte krävde på långt när så många särbestämmelser. Däremot är det påtagligt att de yngre lagböckerna uppmärksammar fria egendomslösa i högre grad än Götalagarna. När så landslagen utarbetades kunde man ju över huvud taget inte längre räkna med annat än fria tjänare. Bland dessa fanns sannolikt fortfarande en del bondebarn, som tog lega un­ der sin ungdom, för att vid vuxen ålder vara självständiga gårdsbrukare eller bondmoror. Huvudparten av legohjonen var emellertid säkerligen f d trälar eller trälars ättlingar. Dessa var ju i och med sin egendomslöshet av lagen hänvisade till att ta legotjänst. Vad hade då den ofrie husträlen vunnit på träldomens upphörande? Ja, det var inte mycket. Den som var frisk och arbetsför kunde — om det inte var överskott på arbetskraft — välja sin husbonde, sannolikt inom en lokalt mycket begränsad ram, och lämna honom, när halvåret var slut. Husbonden hade inte längre rätt att misshandla sin tjänare så att varaktig skada upp­ stod. Som fri kunde legomannen också själv kräva sin rätt på tinget, om någon — inklusive husbonden — förbrutit sig mot honom. Men i realiteten torde han ha haft svårt att få ut sin rätt, eftersom hans rättskapacitet fort­ farande var beskuren. Och om han själv begick något brott hade han ingen nåd att vänta. I tider av arbetslöshet var den egendomslöse ytterst utsatt, även om han var fullt arbetsför. Och när han blev sjuk och ålderdomsskröplig måste han helt lita till andras barmhärtighet. För många besuttna har emellertid den individuelle fattige inte varit annat än ett objekt att — i bästa fall — vinna förtjänster i den andra världen på. Det förefaller inte otroligt, att den åld­ rande trälen ofta hade en bättre ställning. Han bör ju ha stannat livet ut i sin ägares familj. Därför torde han i allmänhet ha stått i ett personligt förhållande till människorna i sin omgivning, och dessa har haft ett visst socialt ansvar för honom. En legoman bör däremot med stigande ålder eller sjuklighet ha haft allt svårare att få tjänst. Det måste i hög grad ha berott av slumpen om han fick någon form av understöd eller vård när han inte längre kunde arbeta.

178

SLUTORD

Landskapslagarna ger en bild av ett bondesamhälle, som fyller sitt behov av mänsklig arbetskraft på två skilda sätt — genom ofria trälar eller fria legohjon. Vi har också funnit att vid sidan av de fria bönderna och landborna funnits ofria brukare av andras jord, brytar och fostrar. I rättsböckerna kan man inte vänta sig ett ställningstagande för eller emot det ena eller andra sättet; de avser endast att referera ett faktiskt rättsläge. Att detta ofta är äldre än tiden för deras upptecknande framgår bl a av en jämförelse med samtida urkunder. Å andra sidan har vi funnit, att i de rättsuppteckningar, som brukar kallas lagböcker, och som kan förväntas vara av mera norma­ tiv karaktär, är träldomen antingen mer eller mindre förbigången eller också är trälrätten reformerad. I stället har större utrymme ägnats det fria tjänste­ folket, fria landbor och fria egendomslösa. Träldomsinstitutet inom de olika rättskretsarna har alltså inte oväntat visat sig vara ganska olikartat. Den viktigaste skiljelinjen går mellan de om­ råden, vilkas rätt är känd genom rättsböcker, och övriga. Men även eljest är skillnaderna stora. I allmänhet är det så, att mera ålderdomliga förhållan­ den återfinns i de äldre uppteckningarna, men här finns många undantag. Mest påfallande är Själlandslagama, där en ålderdomligt präglad trälrätt redovisas, samtidigt som redaktörerna för Jyske Lov anser sig kunna prak­ tiskt taget helt förbigå de ofria. Likartat är förhållandet mellan Västmannalagen och övriga Svealagar. Vissa gemensamma drag inom de olika rättskretsarna har emellertid kun­ nat påvisas. Detta antyder en större enhetlighet i ett äldre skede. Denna en­ hetlighet har av allt att döma omfattat hela det nordiska språkområdet. Det mest karakteristiska för den nordiske trälen synes ha varit att han saknade manhelgd och stod utanför ätten och rättssamfundet. Därför hade han ingen rättskapacitet. I stället var han infogad i samhället som sin herres egendom, och härvid betraktades han som annat levande lösöre. Anmärkningsvärt är det stora förakt, som de fria synes ha hyst för de ofria, oavsett deras upp­ gifter. Undersökningen ger inte belägg för någon hypotes av innebörden att det 179

nordiska samhället under någon period varit helt beroende av ofri arbets­ kraft. Endast stormän kan tänkas ha haft så pass många trälar i sin ägo, att de själva inte behövt befatta sig med produktion för livets uppehälle. I övrigt torde fri och ofri ha brukat jorden sida vid sida. Utvecklingen har följts framåt i tiden på svenskt område. För stormännen har det där blivit allt mindre lönsamt att bruka sina över hela riket spridda gods med ofri arbetskraft. Kronan och kyrkan, vars ägor var splittrade på samma sätt, har gjort samma erfarenhet. Av denna anledning har de stora jordägarna i allt större utsträckning försett sina trälar med jord att bruka i egen regi. Så småningom har de därigenom uppgått bland de fria landborna. Andelen tidigare ofria, fostrar, bland dessa har inte varit så stor, att de fria bön­ derna genom att absorbera detta element har nedsjunkit i ofrihet. Däremot synes trälrätten ha haft ett ganska starkt inflytande på den sociala och rätts­ liga ställning, som de fria egendomslösa intog under och efter träldomens avveckling. Husträlarna, vilkas frigörelse av allt att döma skedde senare än fostrarnas, ser alltså ut att ha lämnat mer bestående spår i samhället. Religionsskiftet under äldre medeltid torde till en början inte nämnvärt ha inverkat på samhällsstrukturen. Däremot har genom kristendomen till­ kommit en ny samhällsklass, som var beroende av andra för sitt uppehälle. Genom sin lära, som sätter individen i centrum, och som erkände trälarna som religiöst likaberättigade, har den medverkat till ättesamhällets upplös­ ning. Med tiden har kyrkan också vänt sig direkt mot träldomsinstitutet och medverkat till dess avveckling. Ättesamhällets upplösning och träldomens avveckling har alltså förlöpt parallellt. Ättens ansvar för sämre lottade fränder och tjänare efterträddes av kristet inspirerad samhällelig omsorg om fattiga och sjuka. Det torde vara omöjligt att utreda vilket system, som bäst tillgodosåg behoven. Frigivna trälar, som tidigare upptagits bland de fria genom ättledning eller också för­ blivit beroende av sin förre ägare, måste i det framväxande nya samhället lita till sina egna krafter. I detta samhälle fanns inga trälar, men där härskade för den skull ingen jämlikhet, vare sig ekonomiskt eller juridiskt.

180

EXKURS

T rälarnas nam n I nio av de här använda testamentena från Sverige namnges trälar, som får friheten. 24 ofria personer, 18 män och 6 kvinnor, är tack vare detta kända till namnet. De bär antingen nordiska namn av typen Sven, Erik, Härmund, Ragnhild, eller kristna som Johannes, Nicolaus, Helena. Detta innebär en fullständig anslutning till bruket bland de fria vid samma tid. Steino (Sten) och Ollo (Olof) i ÖD ser ut att bryta ramen, men såväl diftongen i det förra namnet som den osedvanligt tidiga ”kortformen” i det senare kan bero på felläsning av Örnhielm. Utom ramen faller även Kardus i DS 1656, som med all sannolikhet är ett som personnamn brukat folkslagsnamn.1 I sin undersökning av ortnamnen på -måla, vilka hänförs till tiden efter år 1200, har Ödeen konstaterat, att deras förled ofta utgöres av ett binamn av typen Labbe, Tubbe. Detta anförs som ett av flera indicier för att målaorterna ofta uppkallats efter trälar, som ”i stor utsträckning benämnts med endast ett namn och detta i regel ett slags tillnamn”. Ödeen stöder sig på ”den fornnordiska litteraturen”.2 De många ”normala” trälnamnen i de svenska diplomen kan naturligtvis inte motbevisa detta antagande, men de visar dock, att stormännens trälar under sent 1200-tal i allmänhet inte i namnskicket skilde sig från sina fria herrar.

1 Se ovan, s 137. 2 Ödeen 1927—30, s 337, 326. 181

BILAGA

Utdrag ur urkunder med belägg för ofrihet DS

DD

182

75 Odat (ca 1177). Valdemar I:s befallning till Faurås häradsboar angående munkarna i Esrom och till två enskilda rörande en trälinna. — Præterea præcipimus Bare & Atti de Ochem, ut mulierem qvam in servitutem redegerant, de libera facientes ancillam, propriæ libertati restituant. Quod si non fecerint, gladium nostræ majestatis ultorem sentiant. Si vero fratres præfatæ fæminæ eis aliquid debent, libenter, qvod juri eorum debetur, restituant. — — Vidare befalla Vi Bare och Atte från Okome, att de återge friheten till den kvinna, som de ha försatt i träldom, varigenom de gjort en fri kvinna till trälkvinna. Om de inte efterkomma denna Vår befallning, må de drabbas av Vårt majestäts häm­ nande svärd. Men om den nämnda kvinnans bröder äro skyldiga dem något, skola dessa utan prut till dem återställa vad dem rätte­ ligen tillkommer. — 1:4 nr 32. [1201, före den 21.3, Sorö.] — Ärkebiskop Absalons testa­ mente. — Eschillum bathsuen libertati donauit. Mulieres, quas Nicolaus stabellarius de libertate in seruitutem suscepit, ubicunque reperiantur, cum filiis suis libertati donentur. Mulierem acceptam de Biargahered in Scania cum filiis suis libertati donauit. — Christianum cocum, qui iniuste captus erat in seruitutem, libertati do­ nauit. — — Eskil badesvend skænkede han friheden. De kvinder, som Niels staller har indtaget fra frihed til trældom, skal, hvor de end findes, have skænket friheden med deres børn. Den kvin­ de, som var indtaget fra Bjäre herred i Skåne, gav han friheden tillige med hendes børn. — Kristian kok, der med urette var indtaget til træl, skænkede han friheden. — (översättning ur DRB 1:4, nr 32.)

DD

1:4 nr 108. 1206 13.1 Rom. — Innocentius III:s brev till ärkebiskop Andreas i Lund. — Relatum est nobis. quod cum aliqui serui tue prouincie propter iniectionem manuum in clericum uiolentam in canonem incidunt sententie promulgate, allegantibus dominis eorundem quod carere manicipiis suis nolunt; uenire ad sedem apostolicam absoluendi non curant; per occasionem huiusmodi eludentes [ec]clesiasticam disciplinam. Quocirca fratemitati tue per apostolica scripta mandamus. quatinus eos uenire compellas ad sedem apostolicam absoluendos. cum plus sit deo quam homini deferendum, nisi fecerint hoc in fraudem ut subtrahant se obsequio do­ minorum. aut ipsi propter hoc sine sua culpa incurrerint graue dampnum. et in utrolibet casu poteris eos ex indulgentia nostre permissionis absoluere cum nimis sint ab apostolica sede remoti. sed in recompensatione laboris quem in itinere sustinerent aliam eis satisfactionem iniungas. dummodo non sit tam grauis et enor­ mis excessus. ut propter uitandum scandalum et tollendum exemplum huiusmodi serui ad seruum seruorum uenire debeant absoluendi. — — Det er kommet os for øre, at nogle trælle fra din kirkepro­ vins, selv om de, fordi de voldeligt har lagt hånd på en gejstlig, ifalder den kanoniske bestemmelse om forkyndt dom, undlader at drage til det apostoliske sæde skønt pliktige til at søge afløsning, da deres herrer gør gældende, at de ikke kan undvære dem, og under dette påskud driver de spot med kirketugten. Der for befaler vi dig, broder, ved denne vår apostoliske skrivelse, at du tvinger dem til at drage til det apostoliske sæde for at få afløsning da man bør stå mere til tjeneste for Gud end for mennesket, med mindre de har gjort det svigagtigt for att unddrage sig deres her­ rers tjeneste, eller disse på grund heraf pådrager sig alvorlig tab uden egen skyld, og i begge tilfælde vil du kunne give dem af­ løsning i følge vor bevilling og tilladelse, då de bor så langt borte fra det apostoliske sæde. Men til gengæld for den møje, som de ellers måtte udholde under rejsen, skal du pålægge dem en anden bod, for så vidt som overtrædelsen ikke er så alvorlig og svær, at nævnte trælle for at undgå at vække anstød og for at framhæve dette exempel bör drage till trællenes træl for at få afløsning. — (översättning ur DRB 1:4, nr 108.) 183

DS

457 1259 21.1 Rådene. — Bengt Sigtryggsons testamente. — Quatuor personis in seruitute natis plenam libertatem condonaui. quorum nomina persona ecclesie de rothene & stabularius meus omerus sciunt & cognoscunt. — — Åt fyra i ofrihet födda personer har jag givit full frihet. Deras namn vet och känner kyrkoherden i Rådene och min stallare Omerus. — DS 532 1268 12.4 Hässleby. — Johan Erikssons testamente. — Haermodo quem pater meus dedit libertati do fundum curie cum domibus in faldunge, cum pascuis pecorum que dicuntur wlgariter fang oc fiargang. sibi & heredibus suis in perpetuum possidendum. — — Åt Härmod, som min fader frigav, ger jag en gårdstomt med åbyggnader i Fållinge jämte kreatursbete, som på svenska kallas ”fång och fägång”, att ägas för all framtid av honom och hans arvingar. -— DS 541 1269 29.10 Stockholm. — Bengt Magnussons testamente.1 — Jtem do libertatem ascero in brunnaby & Nicolao in sørby — — Vidare ger jag friheten åt Asker i Brunnby och Nicolaus i Sörby. — DS 559 1272 9.4 ”Forsith.” — Peter Erengislessons testamente. — Jtem mulierem quandam actenus iugo seruitutis pressam li­ bertati restituo cujus nomen est helena. cum uno filio & tribus filiabus uel ab ea in posterum nascituris. — — Vidare ger jag friheten till en kvinna vid namn Helena, som hittills burit ofrihetens ok, samt till hennes son och tre döttrar och de barn hon i framtiden kan komma att föda. — DS 615 1276 30.5 Staby. — Viglog Nilssons testamente. — Ceterum omnes vtriusque sexus mihi seruili condicione prorssus astrictos in omnibus mansionibus meis tam legatis pro anima mea quam aliis a iugo seruitutis eximens post mortern meam ascribo plenarie libertati. — — Dessutom friger jag alla mig tillhöriga ofria av båda könen på alla mina gods, både på dem som jag testamenterat för min själs skull och på de övriga, och ger dem efter min död full frihet. —

1 Frigivningsklausulen ingår här i ett på brevets baksida gjort tillägg till testamentet. 184

659 1279 3.2 Riseberga. — Samma som föregående. 695 1279 29.12. — Johan Karlssons till Fånö testamente. Preterea omnes vtriusque sexus mihi seruili condicione attinentes plena & perpetua libertate manumitto — — Dessutom ger jag alla mig tillhöriga ofria av båda könen full frihet för alltid. — DS 742 1282 25.4 Lagmansryd. — Lagmannens i Värend, Folke Karls­ sons testamente. — Vidimerad avskrift från 1286 u.d. — Brynulpho carpentario do libertatem duos boues. quatuor vaccas. & duas horas anone, & recipiat ista de huf aut hwæm. Siggoni eciam & fratri eius do libertatem cum rebus quas habent. — — Brynulf timmerman ger jag friheten samt 2 oxar, 4 kor och 2 örar spannmål, att mottagas från Hov eller ”hwæm”.2 Även Sigge och hans bror ger jag friheten samt de saker de har hos sig. — DS 755 1282 15.9. — Ingeborgs från Glänås testamente. — Jtem omnibus mancipiis meis confero libertatem. — — Vidare ger jag alla mina ofria friheten. — 762 1283 11.6. — Sigge Guttormssons till Ljuna testamente. DS — Mancipiis meis omnibus securam & propriam confero liberta­ tem. — — Alla mina ofria ger jag full personlig frihet. — DS 786 1284 2.5. — Ragvald Ingessons testamente. — Jtem sex uernaculis confero libertatem. — — Vidare ger jag sex hemmafödda trälar friheten. — DS 855 1258 — 1282. — Christina Fastesdotters till Landsjö testamente. — Nouerint ergo tam posteri quam presentes, me monachis de aluastro apud quos eligo sepulturam vnam curiam meam in swecia, que dicitur ramshamr, cum omnibus attinenciis preter mancipia omnia, quibus libertatem confero, in testamento reliquisse.------Jtem curiam meam in nericia que dicitur fethlisti cum molendino & omnibus mobilibus sibi attinenciis preter mancipia quibus liber­ tatem confero. volo uendi, & de precio eius singulis claustris . . . V:que marcas denariorum persolui. — — Quicquid autem superfuerit de precio predij eiusdem curie (= vestbý), cum precio domorum & aliorum mobilium preter mancipia que libertati dedi. DS DS

2 Nu Urshult, socken i Kinnevalds härad, Kron.län. 185

iungantur precio curie felestum & vt dictum est dispensetur. — Ceterum istis confero libertatem Margarete & ragnildi de thýpt, Mannonj swenonj. Erngundi. Erico Hermundo de landasio Jtem filiis siggonis longi johanni & ragwaldo. Jtem notifico omnibus liberos esse havardum swenonem & ceciliam. — — Må sålunda både efterkommande och nu levande veta, att jag till munkarna i Alvastra, hos vilka jag väljer min gravplats, har testamenterat ett mig tillhörigt gods i Svea rike3 som heter Ramshammar med allt tilliggande utom samtliga ofria, vilka jag ger friheten.-----------Vidare vill jag, att mitt gods i Närke som heter Fällersta skall säljas med kvarn och allt tillhörande lösöre utom de ofria, vilka jag ger friheten, och att 5 mark penningar skall betalas till varje kloster av köpeskillingen.-----------Men det som kan bli över av köpeskillingen för samma gods (= Västby) skall jämte köpeskillingen för åbyggnaderna och annat lösöre — utom de ofria, vilka jag givit friheten — slås ihop med köpeskillingen för godset Fällersta och betalas ut som ovan. Dessutom ger jag följande personer friheten: Margareta och Ragnhild från Tift, Manne, Sven, Erngund, Erik, Hermund från Landsjö, vidare Sigge Långs söner Johannes och Ragnvald. Vidare kungör jag för alla, att Havard, Sven och Cecilia är fria. — DS 866 1275 — 1276. — Johan Sixtenssons testamente. — Mancipiis omnibus libertatem contuli. — — Alla ofria har jag givit friheten. — DS 871 1275 — 1292. — Prosten Björns i Bälinge testamente. — Jtem ancille mee cuidam & eius infantulo confero libertatem. — — Vidare ger jag friheten åt en min trälkvinna och hennes späda barn. — DS 890 1285 —- 1291. — Filip Jonssons testamente. — Jtem omnibus seruis meis & ancillis existentibus in curiis meis uel non manentibus in eis plenam confero libertatem. — — Vidare ger jag full frihet åt alla mina ofria, män och kvinnor, på mina gods eller annorstädes. —

3 Suecia måste här motsvara ett ”Svethiudh”, som avser Uppland (och Västmanland) samt Södermanland. Jfr E Hjärne 1952, s 131 f. 186

DS

900 1270-talet. — Knut Jarls dotter Cecilias testamente. — Quinque mancipiis reddo libertatem que ad hane Birgherus filius voluerit nominare. — — Åt fem ofria — dem som min son Birger behagar peka ut — ger jag friheten. — DS 901 1270-talet. — Filip Karlssons testamente. — Jtem seruis & ancillis omnibus quos possideo confero liberta­ tem. — — Vidare ger jag friheten åt alla ofria som jag äger, män och kvinnor. — DS 902 1280-talet. — Brynolf Haroksson till Fiskeby testamente.4 — Jtem iohannem ancille mee filium do liberum ab omni condicione seruili, — — Vidare ger jag Johannes, son till min trälkvinna, fullständig frihet. — DS 911 1286 2.5. — Nils Ubbessons testamente. — Jtem omnia mancipia attinentia vbicumque fuerint, dimitto libertati.--------Nýsaeter. . cum mobilibus & immobilibus do Ragnwaldo . ., exceptis mancipijs. Beroni . . XI oras . . in Skæmmv, exceptis mancipijs. — — Vidare ger jag friheten åt alla mig tillhöriga ofria, var de än ä r ------------Nysäter . . ger jag till Ragnvald med löst och fast utom de ofria; till Björn . . 11 öresland i Skämma . . utom de ofria. — DS 925 1286 21.10. Baltak. — Håfrid Sigtryggsdotters testamente. — Touo cum duobus infantulis libertatem. — — Tova och hennes två små barn ger jag friheten. — DS 951 1287 28.11. — Cecilia Elofsdotters, Magnus Karlssons hustrus testamente. — Ceterumsi in mea possessione siue domini mei ubicumque in regno suechie seruilis condicionis cuiuscumque sexus aliquis inuentus fuerit, cum assensu predictj mariti mei perpetuo confero libertati. —

4 Toll uppför detta dokument bland ”redan konstaterade förfalskningar” från Ny­ dala klosters sida (1926, s 80 f). Brevet ingår dock ej i den serie av brev rörande häradsskogarna Flata och Nåthult, som han uppger. Senare författare, som behandlar Nydalaförfalskningar, nämner inte DS 902: Härenstam 1946, s 226, Nygren 1943, Ljung­ fors 1955, s 211 ff. 187

DS 1043

DS 1095

DS 1278

DS 1428

DS 1656

DS 1722

— Dessutom, om det någonstans i Sveriges rike skulle finnas nå­ gon mig eller min herre tillhörig ofri, man eller kvinna, ger jag denne med min nämnde makes bifall friheten för alltid. — 1291 25.4. — Andreas Båts testamente. — Jtem omnibus seruis & ancillis meis confero libertatem. — — Vidare ger jag alla mina ofria, män och kvinnor, friheten. — 1293 6.7. — Christina Johansdotters, lagman Birger Perssons hustrus testamente. — Omnes seruos & ancillas meas confero libertati. — — Alla mina ofria, män och kvinnor, ger jag friheten. — 1299 16.7 Ringshult. — Lagmannens i Värend, Nils Sigridssons testamente. — Jtem omnibus seruis meis et ancillis confero libertatem. — — Vidare skänker jag friheten åt alla mina ofria, män och kvin­ nor. — 1304 2.6 Amö. — Ingeborgs, Magnus Johanssons änkas testa­ mente. — Seruis quoque et ancillis meis omnibus plenam confero liberta­ tem. — — Jag ger även full frihet åt alla mina ofria, män och kvinnor. 1310 26.2.5— Asmund Langs testamente. — karelo conffero libertatem ac vnum equm cum vna cella (= sella).6 — Åt Karelus ger jag friheten samt en häst och en sadel. — 1283 — 1307. — Helgas, Johan Ingevaldssons hustrus testamente. — Jtem omnibus seruis et ancillis que tam dilecto meo marito quam mihi attinent cum consensu suo confero libertatem. — — Vidare skänker jag med min älskade makes samtycke friheten åt alla ofria, män och kvinnor, antingen de tillhöra honom eller mig. —

5 Enl. DS 27.2. Rätt datum 26.2, se Ljungfors 1955, s 234. 6 Skrivning med c vanlig i medeltidslatinet på grund av sammanfall i uttalet. Jfr DS 1605 ”cellam meam cum freno”. — Ödeen tycks anta en betydelseförskjutning hos ordet cella, ”källare, klostercell”, eftersom han om cum vna cella säger ”en formule­ ring som åtminstone tillåter antagandet att det här rört sig om en gård” (1927—30, s 381). 188

DS 1737 1292 1.8 Frövi. — Magnus Johanssons testamente. — Seruis etiam meis tam empticijs quam vernaculis et ancillis plenam confero libertatem. — — Och åt mina ofria män — både köpta och hemmafödda — och ofria kvinnor ger jag full frihet. — ÖD VII s 519 f. Före 1277. — Margareta Ragvaldsdotters testamente. — Steinoni Villico de Frødwi do duas oras terrae, et libertatem, cum uxore et liberis suis, sive evado sive non. Similiter et Ollonem Villicus solum de Tangaster manumitto. Jtem omnibus servis et ancillis mihi attinentibus si non evado perfectam tribuo libertatem. — — Vare sig jag tillfrisknar eller ej ger jag bryten Sten i Frövi 2 öresland jord och honom, hans hustru och barn friheten. På samma sätt friger jag även ensambryten Olle i Tångstad. Vidare ger jag, om jag inte tillfrisknar, alla mig tillhöriga ofria, män och kvinnor, fullständig frihet. —

189

ZUSAMMENFASSUNG

Einleitung Die vorliegende Arbeit ist eine Darstellung der rechtlichen und sozialen Position, die der Sklave (”þræll”) nach den überlieferten schwedischen und dänischen Landschaftsrechten und Urkunden — besonders Testamenten — einnahm. In dieser Zusammenfassung gebrauche ich durchgehend das Wort ”Sklave” und ”Sklaverei” für ”träl” und ”träldom”. (Vgl. Nehlsen, Sklavenrecht zwischen Antike und Mittelalter, S. 58 ff.) In dem einleitenden Kapitel A wird das benutzte Quellenmaterial behandelt. Die Darstellung der Landschaftsrechte basiert auf Forschungen, über die in der Einleitung zu ”Danmarks gamle Love på Nutidsdansk”, herausgegeben von Kroman und Iuul 1945—48, beziehungsweise in den Einleitungen zu ”Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svens­ kar”, herausgegeben von Holmbäck und Wessén 1933—46, berichtet wird. Es wird dabei versucht zu präzisieren, wie man ein solches Quellenmaterial anwenden kann. Auf die gleiche Art werden die Testamente aus dieser Zeit dargestellt. Hierbei wird auch betont, dass in Schweden fast nur solche Testamente, die Donationen festen Eigentums an kirchliche Institutionen enthalten, bis in unsere Zeit bewahrt sind. Der Wert der Testamente als Quellenmaterial wird auf Grund des Inhaltes und der oben genannten Oberlieferungsverhältnisse diskutiert. Im Kapitel B werden einige Ausdrü cke, die die Unfreiheit betreffen und oft in den Quellen vorkommen, erklärt. Die darauffolgenden Kapitel C—G zeigen die Sklaverei innerhalb verschiedener Rechtsgebiete. Im Prinzip wird hier das gesamte zugängliche Ma­ terial und jedes Rechtsgebiet für sich behandelt. Nur die 3 dänischen Rechtsgebiete werden — zusammen mit den wenigen dänischen Ur­ kunden — in einem Kapitel zusammengefasst. Im Kapitel G wird auf die gleiche Art die Sklaverei nach sämtlichen Rechtstexten aus dem Svealand dargestellt. Die schwedischen Urkunden, die nicht ganz auf die verschiedenen Rechtsgebiete verteilt werden können, werden gesondert, nämlich im Kapitel H, behandelt. 190

Im Kapitel J wird versucht, auf Grund der behandelten Quellen und dazu der Rechtstexte aus Norwegen, ein Bild von der rechtlichen Institution der Sklaverei im Norden während des frü hen Mittelalters zu geben. Die Kapitel C—G und J haben eine einheitliche innere Disposition, um Vergleiche zu erleichtern. Die Kapitel K und L schliesslich sind Spezialstudien, die nur schwedisches Gebiet betreffen. C. Die Sklaverei nach den dänischen Landschaftsrechten und Urkunden Das Schonische Recht sowie Andreas Sunonis Paraphrase des Schonischen Rechtes bietet das meiste Material über Sklaven und Sklaverei, das Jütische Recht praktisch überhaupt nichts. Die Seeländischen Rechte haben insgesamt genau so viel Material wie das Schonische Recht, der grösste Teil ist aber in dem sog. ”Trælleretten” der jüngsten Version gesammelt und systematisiert. Die Sklaverei scheint also hier noch in der Mitte des 13. Jahrhunderts eine durchaus aktuelle Erscheinung gewesen zu sein. Im Hinblick auf freies Dienstvolk aber geben alle dänischen Rechtstexte nur wenig Auskunft. Von den Urkunden ist es die jüngste (aus dem Jahre 1206), die den stärksten Eindruck hinterlässt, dass Sklaverei üblich gewesen ist. Diese und auch die beiden älteren Urkunden richten die Aufmerksamkeit auf die Missstände, zu denen die Existenz der Sklaverei an sich in der Gesellschaft führen konnte. Die dänischen Sklaven scheinen Haussklaven gewesen zu sein. Sie waren die persönlichen Diener ihres Herren und lebten und arbeiteten mit ihm zusammen. Einige von ihnen hatten sogar eine Wohnstätte für sich und ihre Familie im nahen Anschluss an den Hof des Besitzers. Von diesen Unfreien wissen wir, dass sie eine Ehe mit Freien eingehen konnten. Für alle Sklaven hatte der Herr eine rechtliche und — wahrscheinlich — auch soziale Verantwortung. In älterer Zeit scheint der ”bryte” (villicus) zu den Unfreien gezählt zu haben. Wir kennen auch Beispiele von unfreien Frauen höheren Ranges. Ausser den Haussklaven gab es an den Königsgütern, und früher möglicherweise auch an den Höfen von Privatpersonen, eine Anzahl von Strafsklaven. In den Rechtstexten gibt es Spuren von sowohl freiwilliger Sklaverei unbemittelter Personen, als auch Sklaverei durch Kriegsgefangenschaft. In der Endphase aber scheint die Geburt von einer unfreien Mutter die gewöhnliche Ursache für die Sklaverei des Einzelnen gewesen zu sein. Der Sklave konnte wie Fahrhabe verkauft und taxiert werden, und im Verhältnis zu seinem Herrn war er rechtlos. Das Verbrechen eines Aussenstehenden an einem Unfreien wurde durch Erstattung des Verlustes, den der 191

Besitzer erlitten hatte, gesühnt; dazu kam auch oft noch eine Busse für die gekränkte Ehre des Herrn. Für die Verbrechen seines Sklaven war der Herr verantwortlich, der bei Gewaltverbrechen weit mehr als den Wert seines Sklaven verlieren konnte. Ausserdem wurde der verbrecherische Sklave oft getötet. Der Sklave hatte im Prinzip kein Eigentumsrecht, kein Recht, einen Kaufvertrag abzuschliessen, und mit aller Wahrscheinlichkeit auch kein Recht, Waffen zu tragen. Ein Sklave kann freigelassen werden oder kann sich selbst freikaufen. Letzteres setzt voraus, dass ihm der Besitzer Eigentumsrecht zugestanden hat. Zur rechtlichen Gültigkeit einer Freilassung gehört, dass sie öffentlich geschieht. In Schonen wird in einigen Rechtstexten vorausgesetzt, dass der Freigelassene in ein freies Geschlecht aufgenommen wird, aber es gibt auch Anzeichen dafür — und das ist vermutlich eine spätere Erscheinung — dass dieses nicht immer der Fall war. In den Seeländischen Rechten gibt es keine Spur der Geschlechtsleite. Das Ansehen des in die Sippe Eingegliederten war nicht so hoch wie das des Freigeborenen. Er hatte niedrigere Bussstrafen, dürfte aber durch seine Zugehörigkeit zu einer Sippe eine sozial relativ gesicherte Stellung gehabt haben. Die anderen Freigelassenen, die keine Anknüpfung ältere freie Geschlechter hatten, hatten zwar im Prinzip die gleiche rechtliche Stellung wie die Freigeborenen, doch waren sie ganz und gar auf sich selber angewiesen und auf die Armenpflege, die die Gesellschaft durch die Kirche bieten konnte. Wahrscheinlich bildeten sie ein Prole­ tariat, dass es schwer hatte, sich neben den alteingesessenen Geschlechtern zu behaupten. Das Schweigen der Urkunden deutet darauf hin, dass die Sklaverei in der späteren Hälfte des 13. Jahrhunderts ziemlich schnell in den Teilen von Danemark verschwand, in denen sie bis dahin noch bestanden hatte. Hier hat die Freilassung aufgrund einer testamentarischen Verfügung leider keine Spuren im Quellenmaterial hinterlassen. D. Die Sklaverei nach dem Gutnischen Recht In dem älteren Teil des Gutnischen Rechtes, in den Kapiteln 1—47, wird nur unfreies Dienstvolk erwähnt, und sogar in den jüngeren Kapiteln kommt freies Dienstvolk kaum vor. Allerdings gibt es keine Urkunden, die das Vorkommen Unfreier auf der Insel bestätigen. Das Gesetz kennt nur einen Typ von Unfreien und es werden keine Andeutungen über ihre Funktionen gemacht. Kriegsgefangenschaft erscheint als möglicher Rechtsgrund für Sklaverei; die meisten Sklaven jedoch dürften Kinder unfreier Mutter gewesen sein. Wir wissen nicht, zu welchem Stand 192

das Kind einer unfreien Mutter und eines freien Vaters gehörte. Es gibt ausführliche Bestimmungen für den Verkauf von Sklaven. Die strafrechtlichen Bestimmungen beziehen sich entweder auf Verbrechen an einem Sklaven, der einem anderen Herrn gehörte, oder auf die, die der Sklave selbst beging. Beides wurde mit Bussabgaben gesühnt. Im ersteren Fall betrugen sie maximal den Wert des Sklaven, im letzteren übertrafen sie diesen bei Totschlag. Wurde der Unfreie als Busse oder als Teil der Busse ausgeliefert, dürfte er getötet worden sein. Eine verlängerte Sklavenzeit als Strafe wird in zwei Fällen bei Verbrechen gegen kirchliche Verordnungen bestimmt. Allem Anschein nach konnte der Sklave keine Ehe eingehen. Im Zusammenhang mit der Freilassung fällt besonders auf, dass sämtliche Sklaven nach einer gewissen Zeit — nach welcher wissen wir nicht — freigelassen wurden. Man kann annehmen, dass diese Bestimrnung nach der ersten Niederschrift des Rechtstextes, d.h. nach 1220, eingeführt wurde. Dadurch dürfte ein freies Proletariat mit hohem Durchschnittsalter geschaffen worden sein. Die Freigelassenen genossen nach dem Gesetz die gleiche rechtliche Stellung wie die Freigeborenen. E. Sklaverei nach den Westgötischen Rechten Den Gesetzen nach zu urteilen hat die Sklaverei in Västergötland während des ganzen 13. Jahrhunderts eine ziemlich grosse Rolle gespielt. Kein grund­ legender Unterschied zwischen den verschiedenen Redaktionen des Gesetzes kann nachgewiesen werden. Auch aus den Urkunden dieser Zeit erfahren wir von Unfreien in Västergötland. Freies Dienstvolk wird ebenfalls recht ausführlich erwähnt. Ein Dieb kann möglicherweise zur Sklaverei am Königshof verurteilt werden, im allgemeinen aber geht die Unfreiheit auf die Geburt durch eine unfreie Mutter zurück. Ein Unfreier konnte verantwortliche Aufgaben erfüllen, die meisten jedoch dürften Haussklaven gewesen sein, die in der Feldarbeit beschäftigt waren und im Haus ihres Herrn wohnten. Das Gesetz gibt kein sicheres Beispiel für einen unfreien ”bryte” (villicus). Es gibt Regeln für den Verkauf von Sklaven, und seine Eigenschaft als Fahrhabe kommt besonders deutlich in den Bestimmungen über gestohlene Skla­ ven zum Vorschein. Ein Herr konnte an seinem eigenen Sklaven nicht verbrecherisch handeln. Die Vergehen anderer an diesem wurden mit Bussabgaben gesühnt, die hauptsächlich darauf zielten, den Verlust des Besitzers zu ersetzen und die nur im Falle von Totschlag bei gewissen Festlichkeiten den Wert des Sklaven übertrafen. Dieser Wert war auch der höchste, der dem Besitzer abgefordert 13 —Clara Nevéus 7502-47

193

werden konnte für ein Verbrechen, das sein Sklave begangen hatte, jedoch mit Ausnahme von Totschlag, Eidschwurverbrechen und in gewissen Fallen von Diebstahl. Bei Diebstahl konnte ein Teil der Bussabgaben dem Rechtskreis und ein Teil dem König zugute kommen. Der Sklave verlor bei Gewaltverbrechen im allgemeinen sein Leben. In zivilrechtlicher Hinsicht fehlte ihm, abgesehen von einigen Ausnahmen, jegliche Kompetenz. Zu den Ausnahmen gehört die Ehe, die offenbar zwischen Unfreien verschiedener Herren eingegangen werden konnte, falls die Besitzer ihre Zustimmung gaben. Der Besitzer eines Sklaven, der freie Sippengenossen hatte, war verpflichtet, ihn diesen Verwandten, falls sie ihn in ihre Sippe aufnehmen wollten, auf dem Wege der sog. Geschlechtsleite, auszuliefern. Das Lösegeld betrug in diesem Fall 2 Mark in Silber, obwohl der Wert eigentlich 3—4 Silbermark ausmachte. Der in die Sippe Aufgenommene hatte mit wenigen Ausnahmen die gleichen Rechte wie ein Freigeborener. Eine Person, die ihrer Bezeichnung nach von ihrem Herm freigelassen worden war, ein sog. ”frælsgive”, stand dem Sklaven sehr nahe und war immer noch von ihrem Besitzer abhängig. Dieser hatte ihn mit einer Hausstätte (”bo”) versehen, beerbte ihn und war sein ”giftoman”, d. h. er konnte bestimmen, wen er zu heiraten hatte. F. Sklaverei nach dem Ostgötischen Recht Dem Ostgötischen Recht nach ist Sklaverei eine übliche und normale Erscheinung. Sie ist auch durch Testamentserlasse vom Ende des 13. Jahrhunderts belegt. Frauen konnten aufgrund von Diebstahl ihre Freiheit verlieren. Kriegsgefangenschaft dürfte auch ein möglicher Grund für Unfreiheit gewesen sein. Die Mehrzahl der Sklaven jedoch waren Kinder unfreier Mutter, aber nicht alle Kinder unfreier Mutter waren Sklaven. Ein Herr durfte das Kind, das er mit seiner eigenen Sklavin hatte, nicht als Sklaven halten. fü r die anderen Kinder von unfreien Muttern galt, dass das Kind als frei angesehen wurde, wenn ein freier Mann das Kind vor vollendetem sechsten Lebensjahr als sein eigenes anerkannt hatte und dem Besitzer der Mutter Busse für den Beischlaf und Ersatz für die Kosten bezahlt hatte. Die erstgenannte Regel ist eine Neuigkeit in der überlieferten Redaktion des Gesetzes, vielleicht auch die letztere. — Freiwilliges Sklaventum ”gävträldom” war bis vor kurzem eine Versorgungsmöglichkeit, jedoch nur für altersschwache und kraftlose Personen. Die meisten Sklaven waren Haussklaven, die das Land bearbeiteten, aber es gab auch Sklaven, die mit höheren Aufgaben betraut waren. Zu ihnen gehörte der ”bryte”, der nach dem Ostgötischen Recht im allgemeinen unfrei war. Der Verkauf eines Sklaven geschah in der gleichen Art wie der Verkauf 194

anderer kostbarer Fahrhabe. Sein Normalwert entsprach dem von 4 ausgewachsenen Kühen oder Ochsen. Im Verhältnis zu seinem Herrn war der Sklave rechtlos. Im übrigen wurde ein Verbrechen am Sklaven durch eine Entschädigung für den Verlust, den der Besitzer erlitten hatte, gesühnt. Hinzu konnte noch eine ”Ehrenbusse” (þukka) kommen. Bei absichtlicher Verstümmelung übertraf die gesamte Busse den Wert des Sklaven. Für die villici der grossen Landbesitzer wurde ein erhöhtes Bussgeld gefordert. Dazu gehören der villicus des Königs, des Jarls und des Bischofs. Ein Sklave konnte durch Totschlag, groben Diebstahl, durch ein Eidschwur- oder ein Gewaltverbrechen, das ein Gebrechen zur Folge hatte, seinem Herrn einen über seinen eigenen Wert hinausgehenden Verlust zufügen. Gewöhnlich büsste der Unfreie ausserdem mit seinem Leben für alle diese Verbrechen. Der Sklave stand ausserhalb der Rechtsgesellschaft und hatte deshalb im Prinzip keine juridische Kompetenz, obwohl es auch davon Ausnahmen gab. Das Gesetz erwähnt keine Ehe zwischen Sklaven und auch keine zwischen Sklaven und Freien. Hatte ein Sklave Verwandte in einem freien Geschlecht, war sein Besitzer verpflichtet ihn auslösen zu lassen für den gleichen Betrag, den die Sühnestrafe für seinen Totschlag ausmachte. Aller Wahrscheinlichkeit nach ist der Ausgelöste in alterer Zeit auf dem Wege der ”Geschlechtsleite” (”ättled­ ning”) in diese Sippe aufgenommen worden. Ein Unfreier konnte auch von nicht verwandten Personen ausgelöst werden, die in diesem Fall eine ”Ge­ schlechtsleite” vornehmen mussten. Mit wenigen Ausnahmen — die wichtigste ist eine niedrigere Busse bei Totschlag — hatten beide oben genannten Gruppen die gleichen Rechte wie die Freigeborenen. Im Ostgötischen Recht gibt es viele Bestimmungen, die für den ”fostre” gelten, eine unfreie Person, die rangmässig etwas über dem Sklaven stand. Ein ”fostre” unterschied sich u.a. dadurch vom Sklaven, dass er auf dem Grund und Boden seines Herrn im Besitz einer Hausstätte war, und dass er nur im Zusammenhang mit diesem Grund und Boden verkauft werden konnte. Er wurde von seinem Herrn vererbt, und dieser hatte das Recht, über seine Heirat zu entscheiden. Er konnte also eine Ehe eingehen, sogar mit einem freien Partner. War der Partner frei, wurden die Kinder ”ättbor­ na” (sippenzugehörig). Der ”fostre” ist hier als ein Sklave interpretiert wor­ den, dem der Besitzer Land zur Bewirtschaftung gegeben hatte. Seine Unfreiheit hörte wahrscheinlich innerhalb weniger Generationen auf.

* 1 3 - Clara Nevéus 7502-47

195

G. Sklaverei nach den Rechten von Svealand In den Rechtstexten des Svealandes finden wir zwei Arten von Sklaverei, die sich klar voneinander unterscheiden. Die ältere wird durch das Västmannalandrecht, die jüngere durch das Uppland- und Södermannarecht repräsentiert. Das Dalarecht und das Hälsingerecht können hier beiseite gelassen werden. Den Urkunden können wir jedoch entnehmen, dass es gegen Ende des 13. Jahrhunderts Unfreie nicht nur in Västmannaland, sondern auch in Uppland, Södermannaland und Närke gegeben hat. Keiner der Rechtstexte erwähnt Sklaverei als Strafe für ein begangenes Verbrechen, und freiwillige Sklaverei ist im Upplandrecht und im Söder­ mannarecht ausdrücklich verboten. Unfreie Geburt ist die einzig denkbare Ursache für die Unfreiheit einer Person. Hier gilt jedoch überall, dass das Kind einer Verbindung von frei und unfrei zur ”besseren Hälfte” geht. Soweit man es beurteilen kann, ist diese Regel vor 1290 eingefürt worden. Der Verkauf von Sklaven ist im Upplandrecht und im Södermannarecht mit re­ ligiöser Motivierung verboten worden und nach den gleichen Gesetzen be­ dingen die kriminellen Handlungen eines Unfreien, oder an einem Unfreien, die gleichen Sühnegelder wie die der Freigeborenen. Durch diese Reform wurden die Sklaven in die Rechtsgesellschaft integriert. Die Missetaten der Herrschaft dem Unfreien gegenüber verbleiben jedoch straffrei. Das Verkaufsverbot und die strafrechtlichen Reformen wurden wahrscheinlich bei der Redaktion des Upplandrechtes in den 90iger Jahren des 13. Jahrhun­ derts eingeführt. Diese Neuerungen wurden nicht vom Västmannarecht akzeptiert, obwohl dieses zum grossen Teil auf das Upplandrecht zurückgeht. In diesem gibt es auch verschiedene Bussätze für Taten von und an Un­ freien. Diese sind im Verhältnis zu denen, die für die Freien gelten, vereinfacht und gleichen denen, die in den früher behandelten Rechtsgebieten vorkommen. Auch hier wurde der Wert des Sklaven als die obere Grenze für die Höhe der Bussätze aufgefasst, doch wie üblich mit Ausnahme von Totschlag und hier auch groben Diebstahl. Der Schutz des Sklaven nach aussen wurde etwas verbessert, da er allem Anschein nach nur bei Totschlag der Rache des Geschädigten ausgeliefert wurde. Zivilrechtlich gesehen scheint der Unfreie in ganz Svealand keine Kompetenz gehabt zu haben. Er konnte jedoch eine Ehe eingehen, selbst mit einem freien Partner. Durch eine solche Ehe gewann die unfreie Frau sogar ihre Freiheit (UL, VmL). Der Akt der Freilassung erforderte Öffentlichkeit. Wir finden Spuren von Geschlechtsleite im Upplandrecht und im Västmannarecht. Wahrschein­ lich war diese Prozedur zu Beginn des 14. Jahrhunderts schon aus dem Gebrauch gekommen. Es gibt keine besonderen Regeln für die Stellung des 196

Freigelassenen, nicht einmal im Västmannarecht, was darauf hindeutet, dass der Freigelassene die gleiche Stellung wie der Freigeborene besass. Das Wenige, das wir von dem västmannaländischen ”fostre” wissen, widerspricht nicht der Vermutung, dass seine Stellung der des bekannteren östgötischen ”fostre” entsprach. H. Die Sklaven in den Urkunden des schwedischen Festlandes In 28 Testamentserlassen aus der Zeit 1259—1310 werden Sklaven freigelassen. In einem Testament aus der gleichen Zeit vermacht der Testator einer Person, die seiner Angabe nach von seinem Vater freigelassen worden war, eine Gabe. Die Urkunden sind alle bereits gedruckt, aber die eigentlichen Freilassungsklauseln werden in einer Anlage veröffentlicht. Anhand dieser Testamente sehen wir, dass es noch in allen götischen Rechtskreisen, sowie in Uppland, Södermannaland, Västmannaland und Närke, Unfreie gegeben hat. Siehe die Aufstellung auf S. 132 f.1 Die Anzahl der Testamente aus der Zeit 1250—1310, deren Text bekannt ist, ist sehr gering. Um zu veranschaulichen, wie gross der Anteil derer, die Freilassungen enthalten, ist, wurde das Diagramm auf S. 134 ausgearbeitet. Die Testamente, die Freilassungen enthalten wurden mit den unteren Teilen der Kolumnen bezeichnet. Die exakte Einordnung geht aus den Erklärungen unter dem Diagramm hervor. Ein Teil des sachlichen Inhaltes der Urkunden wird durch Symbole auf den Kolumnen angedeutet.2Im übrigen wird in diesem Kapitel untersucht, in welchem Ausmass die Testamente das Bild der Sklaverei, das die Landschaftsrechte vermitteln, bekräftigen, ändern oder komplettieren.

1 Die Ziffern in dieser Aufstellung weisen auf Nummern im Diplomatarium Suecanum hin. ÖD weist auf die Urkunde hin, die in einer Abschrift in Örnhielms diploma­ tarium bewahrt ist. — Die erste Spalte gibt den Namen des Rechtsgebietes an. In der anderen Spalte, ”sichere Belege”, sind die Nummern kursiv gedruckt, die diejenigen Falle darstellen, in denen man die Wohnstätte des Unfreien innerhalb des Rechtsgebietes kennt. In der anderen Spalte sind die glaubwürdigsten Lokaliserungen hervorgehoben worden. 2 o = das Dokument ist nicht datiert a = alle Unfreie sind freigelassen x = ein oder einige besonders Hervorgehobene sind freigelassen m = die Unfreien werden mancipium genannt n = die Unfreien werden als zu den Höfen gehörig angegeben + = die Unfreien erhalten zusätzlich zur Freiheit Gaben 197

Dabei wurden Beispiele gefunden für den villicus (bryte), den Kaufsklaven und den vernaculus (an Ort und Stelle geborenen Sklaven). Der Name Karelus eines 1310 freigelassenen Sklaven deutet die Möglichkeit an, dass man noch zu dieser Zeit Kriegsgefangene als Sklaven verwandte. (Die Schweden hatten in den 90iger Jahren des 13. Jahrhunderts einen ”Kreuzzug” zum Finnischen Meerbusen unternommen.) Die Testamente geben keinen Hinweis auf eine Geschlechtsleite der Frei­ gelassenen. Dadurch verstärkt sich der Eindruck, dass diese Zeremonie aus dem Gebrauch gekommen war. Die Freigelassenen, denen etwas vermacht wurde, besassen offenbar Eigentumsrecht; sie sind also nicht ”fostre” im Sinne des Östgötarechtes gewesen. Ein Teil von ihnen konnte jedoch schon vor der testamentarischen Freilassung ”fostre” gewesen sein. J. Die nordische Sklaverei während des älteren Mittelalters Die grösste Gruppe der Unfreien waren in alterer Zeit die Haussklaven, die im Hause ihres Herrn lebten und dort arbeiteten. Personen, die mehrere Höfe besassen, konnten einem unfreien villicus (bryte) die Leitung einer dieser Höfe übertragen. Der villicus des Königs konnte auch in der Verwaltung beschäftigt werden. Er kann mit dem ministerialis verglichen werden. Mittellose Personen konnten sich wahrscheinlich versorgen, indem sie sich freiwillig versklavten. Kriegsgefangenschaft war ursprünglich die weitaus wichtigste Quelle für die Beschaffung neuer Sklaven. Möglicherweise kam in einem frühen Stadium auch schon ”Strafsklaverei” vor. Mit der Zeit wurde die Geburt durch eine unfreie Mutter der einzig mögliche Enstehungsgrund für Unfreiheit. Der Sklave gehörte zu der wertvollsten beweglichen H abe, über die der Herr uneingeschränlct verfügen konnte. Er konnte verkauft, vererbt und ausgeliehen werden. Ob die Verbindung zwischen einer unfreien Frau und einem unfreien Mann als Ehe angesehen werden konnte, dürfte in alterer Zeit ganz und gar auf den Herrn angekommen sein. Das strafrechtlich Charakteristische für einen Sklaven war, dass er keine ”Mannheiligkeit” besass und dass die Schäden an seiner Person durch eine Entschädigung entgolten wurde, die der Herr für seinen Verlust erhielt. Hinzu kommt sicher schon sehr früh eine Ehrenbusse, deren Höhe anfangs eher im Verhältnis zu der sozialen Stellung des Herrn innerhalb der Gesellschaft, als zu der Art des Schadens gestanden haben mag. Für ein Vergehen seines Sklaven haftete der Herr ursprünglich aller Wahrscheinlichkeit nach so, als hatte er es selbst begangen, möglicherweise mit Ausnahme von Diebstahl, vorausgesetzt, dass das Diebesgut wurde ersetzt. Jedes Gewaltverbrechen 198

kostete dem Sklaven mit Sicherheit ausserdem das Leben. Zivilrechtlich wurde der Sklave der Kreatur gleichgestellt. Die einzige Möglichkeit eines Sklaven, zu einem vollwertigen Freien aufzusteigen, war in alterer Zeit die Aufnahme in ein freies Geschlecht auf dem Wege der sog. Geschlechtsleite. H atte der Unfreie keine freien Verwandten, war es wahrscheinlich meistens der freigebende Herr, der diese vornahm. In anderen F ällen gab der Herr im Zusammenhang mit der Freilassung seinem Sklaven Land zur Bewirtschaftung, und dadurch blieb dieser auch in Zukunft von seinem Herrn und dessen Nachkommen während mehrer Generationen abhängig. Auf diese Weise entstand eine besondere Klasse, die in Norwegen ”frjálsgjafi” oder ”leysingi”, in Schweden ”frälsgive” oder ”fostre” genannt wurde. (Letzterer zählte sogar noch immer zu den Unfreien.) Für sie hatte der freigebende Herr und seine Sippe eine gewisse soziale Verantwortung. Mit der Zeit sind der ”leysingi” und der ”fostre” in den ”leilendingar” und ”landbor” (Pächter) aufgegangen. Falls diese keinen Boden zur Bewirtschaft­ ung bekommen hatten, bildeten sie ein freies Proletariat. I Danemark scheint die Entwicklung zeitig dadurch abgebrochen worden zu sein, dass dem Freigelassenen das gleiche Recht wie dem Freigeborenen zugestanden wurde. Dadurch wurden auch früh die Bande mit dem ehemaligen Besitzer gelöst, und das freie Proletariat dürfte hier schon während eines früheren Stadiums als in den Nachbarländern entstanden sein. Es sieht so aus, als hatte die Entwicklung auf Gotland den gleichen Weg genommen, da man keine Gruppe aufzeigen kann, die sich zwischen Vollfreien und Sklaven befindet. Wieviele Unfreie es im Verhältnis zu Freien gegeben hat, ist sowohl für die ältere Zeit als auch für die Schlussphase gleichermassen unmöglich zu sagen.3 Man darf annehmen, dass ein Bauer einen oder einige Haussklaven besass, während ein grosser Landbesitzer mehrere hatte — vielleicht 10—20 auf dem Hof, den er selbst bewohnte, und ausserdem so viele, wie für den Betrieb derjenigen Höfe, die von den villici verwaltet wurden, notwendig waren. Vielleicht war der Besitz von vielen Sklaven so etwas wie ein Status­ symbol, das sich nur wenige leisten konnten. Den ”fostre” besass kaum jemand ausser grossen Landbesitzern, der Krone, der Kirche und den Klös­ tem, in den letzteren Fällen oft durch Konfiszierung oder Gabe.

3 In FrostL 11:44 wird eine Hausstätte (”bo”) beschrieben. Dazu gehörten 12 Kühe, 2 Pferde und 3 Sklaven. 199

Die soziale Kluft zwischen Freien und Unfreien war gross. ”Frälsgive” und ”fostre” waren strafbare Schimpfwörter (VgL I R 5:1, ü R 7, ÖgL B 38) und jemand, der die Behauptung, ein Sklave zu sein, verneinen wollte, musste dieses unter Eid tun. Was aber die Arbeitsaufgaben und Lebensbedingungen betraf, so dürfte die Ähnlichkeit zwischen dem Flaussklaven und dem ”fostre” auf der einen und dem Dienstvolk und dem Pachtvolk auf der anderen Seite, grösser gewesen sein als die Unterschiede. K. Die Abschaffung der Sklaverei in Schweden Die Abschaffung der Sklaverei in Schweden wurde zuletzt von Hasselberg in der Studie ”Den s.k. Skarastadgan och träldomens upphörande i Sverige” behandelt.4 Die Skaraverordnung wurde 1335 ausgestellt und ist nur in einer Abschrift bekannt. In ihrem letzten Punkt wird die Erblichkeit der Sklaverei in christlich gefärbter Wortwahl in Västergötland und Värmland abgeschafft. Hasselberg hat bewiesen, dass die Verordnung in dem Teil, der die Sklaverei betrifft, ein Referat einer königlichen Proklamation ist, die mit aller Wahrscheinlichkeit an sämtlichen Landesthingen ausgefertigt wurde. Er hat auch glaubhaft gemacht, dass die Sklaverei zu dieser Zeit noch eine lebendige Institution im gesamten Reiche war. Hasselberg unterscheidet zwischen einem altertümlichen Typ von Sklave­ rei, der in den götischen Rechtsbüchern und im Västmannarecht vertreten ist, und einem ”reformierten”, der in das Upplandrecht und Södermannarecht eingeführt wurde, in zwei Rechtstexte also, die beide von Königsmacht und Aristokratie stark beeinflusst waren. Zu den Neuheiten zählen teils das religös motivierte Verkaufsverbot, teils das neue Strafgesetz, das für die Unfreien galt. Hinzu müssten auch noch die liberalisierten Regeln kommen, die in ganz Svealand für die unfreie Geburt galten und die teilweise auch in Östergötland eingeführt wurden. Ausserdem soilte man das Verbot gegen ”gävträldom” beachten (ÖgL, UL, SdmL). Im Gegensatz zu früheren Forschern, die in allzu grossem Ausmass die Bedeutung der Kirche für die Abschaffung der Sklaverei hervorgehoben haben, sieht Hasselberg die Entwicklung als Ergebnis eines ökonomischen Vorganges, der lange vor der Kodifizierung des Upplandrechtes begonnen hatte. Dass die Kirche bereits von Anfang an den Sklaven in die christliche Gemeinschaft miteinbezogen hatte, trug selbstverständlich zur Erhöhung des sozialen Ansehens des Sklaven bei, übte aber keinen direkten Einfluss auf 4 Västergötlands fornminnesförenings tidskrift V:3, 1944.

200

die gesellschaftliche Struktur aus. Für die grossen Landbesitzer hingegen — und hierzu gehören sowohl Kirche wie Krone — dürfte es mit der Zeit immer weniger lohnend gewesen sein, unfreie Arbeitskraft in grösserem Ausmass zu verwenden. Den ”fostre”, der als tagewerkschuldiger Kätner aufgefasst wird, sieht er als einen modernen Typ eines Sklaven. Die veränderte Stellung der villici passt in das Schema hinein. Noch während des 14. Jahrhunderts dürften die Bauern es als lohnend angesehen haben, einen oder ein paar Sklaven auf ihren Höfen zu beschäftigen. Aus diesem Grunde hätten die Redakteure des Västmannarechtes — die in einem freieren Verhältnis zur Krone standen — die ”reformierte” Sklaverei nicht aufnehmen wollen, die sie in ihrer Vorlage, dem Upplandrecht, vorfanden. Die Hauptzüge in dem Bild, das Hasselberg von der Schlussphase der Sklaverei gab, werden von meiner Untersuchung nicht angetastet. Es wäre jedoch wertvoll darauf hinzuweisen, dass nicht nur die ökonomische Entwicklung, die die Rentabilität der Sklaverei untergraben hat, sondern auch dass Veränderungen in den Gesetzen, die auf eine im Gange befindliche Abschaffung hinweisen, bereits vor den 90iger Jahren des 13. Jahrhunderts nachgewiesen werden können. Die Abschaffung scheint rein praktisch so vor sich gegangen zu sein, dass die grossen Landbesitzer schon während des 12. Jahrhunderts ihren Haussklaven mehr und mehr zu einem ”fostre” mit eigener Landwirtschaft auf ihrem Boden gemacht haben. Diese sind dann nach einer oder einigen Ge­ nerationen in die freien Pächter aufgegangen. Um das Jahr 1300 sind die meisten der übriggebliebenen Unfreien Haussklaven gewesen, die zu den Bauern gehörten. Sofern diese freigelassen wurden, sind sie in die Gruppe der Besitzlosen geraten, die im nächsten Abschnitt behandelt werden. L. Die freien Besitzlosen bis zur Mitte des 14. Jahrhunderts In diesem Kapitel wird die rechtliche und soziale Stellung der freien Besitzlo­ sen nach den schwedischen Landschaftsrechten und nach dem Landrecht des Magnus Eriksson behandelt. Letzteres geht hauptsächlich auf die Bestimmungen des Upplandrechtes für die gleiche Kategorie zurück. Nach dem Landrecht war jeder, der kein Vermögen besass, das sich nicht wenigstens auf drei Mark im Wert belief, verpflichtet, eine Anstellung als ”legohjon” (Dienstvolk, Mietsknecht) zu nehmen. Besass er mehr, musste er stattdessen Steuern zahlen. Ein ”legohjon” wurde als nicht fest ansässig betrachtet, was in meheren Zusammenhängen von grosser Bedeutung für die rechtliche Stellung war. Die Mietszeit dauerte von Frühjahr bis Herbst oder von Herbst bis Frühjahr, und sie durfte von keinem der beiden Partner 201

vor der übereingekommenen Zeit abgebrochen werden. Diese Mietsknechte arbeiteten für Kost und Lohn. Der Hausherr durfte seinen Knecht züchtigen, doch nicht so, dass dauernde Schäden entstanden. Kein ”lega” (Lohn) wurde für die Zeit gewährt, während der der ”legohjon” krank war. Der Besitzlose war selbst für seine Taten vor Gericht verantwortlich und konnte selbst Anklage erheben, z. B. wenn er von seinem Herrn davongejagt worden war. Für den jedoch, der nicht für die Busstrafen aufkommen konnte, galten gewisse strafrechtliche Regeln. Bei Gewaltverbrechen konnte er — wie ein Sklave in den älteren Gesetzen — ohne Weiteres getötet wer­ den, falls er auf frischer Tat ertappt wurde. Andernfalls musste er gebunden vor dem Thing erscheinen, das ihn bei Totschlag zum Tode verurteilte. Bei anderen Gewalthandlungen konnte man ihn mit dem Verlust einer Hand bestrafen oder in einem leichteren Fall mit der Durchbohrung seiner Hand mit einem Messer. Hatte der Besitzlose sich etwas anderes als ein Gewalt­ verbrechen zu schulden kommen lassen, musste er seine Busse abarbeiten, teils bei seinem Klager, teils beim König. Dabei galt, dass die Arbeit eines Jahres einer Mark Busse entsprach. Ein Drittel des normalen Bussgeldes wurde nachgelassen. Entwich er aus dem Dienst, machte er sich wieder drei Mark Sühnegeld schuldig, von denen zwei Mark abgearbeitet werden muss­ ten. Er konnte ungestraft mit Gewalt daran gehindert werden davonzulaufen; nur Totschlag wurde bestraft — und dann mit dem halben Wergeld. Vom Gesindezwang, den man bereits im jüngeren Västgötarecht vorfindet, hat man angenommen, dass er aus dem Wunsch heraus entstanden sei, die Anzahl der Personen zu begrenzen, die durch die äusserst mangelhafte Armenpflege, die die Gesellschaft durch die Kirche bieten konnte, versorgt werden mussten. Wichtiger war vermutlich, dass man den Bauern — und den grossen Landbesitzem — Arbeitskraft zuführen wollte. Dass man die Besitzlosen zwang, sich als Dienstvolk zu verdingen, beruhte wohl darauf, dass die Bauern fest angestellte Arbeitskraft Tagelöhnern vorzogen. Ein Vorteil mit freier Arbeitskraft lag darin, dass die Bauern niemanden, der nicht voll arbeitsfähig war, einstellen mussten und dass er weder eine soziale noch juridische Verantwortung für die Mietskraft hatte. Da der Dienst halbjährig lief, konnte er auch mehr Dienstvolk während der arbeitsintensiveren Sommermonate anstellen. Die rechtliche Sonderstellung des Besitzlosen durfte teilweise auf das Erbe der Sklaverei zurückgehen. Besonders auffallend ist seine Rechtlosigkeit bei Gewaltverbrechen. Die Sonderstellung beruhte wohl darauf, dass man ein System mit festgesetzten hohen Bussgeldern von einer Gesellschaft übemommen hatte, die nicht vom Individuum, sondern der Sippe ausging. Wenn es 202

sich — u.a. infolge der Auflösung der Sippengesellschaft — immer häufiger zeigte, dass der Bestrafte seine Busse nicht bezahlen konnte, löste man das Problem durch Anwendung einer Strafart, die aus dem mosaischen Recht kommt, der ”Talionsstrafe”, oder durch Zwangsarbeit als Ablösung der zugeteilten Busse. Die Mehrzahl der Haussklaven und ihre Nachkommen wurden infolge der Auflösung der Sklaverei gezwungen, sich als Dienstvolk zu versorgen. Als Freie waren sie ein Teil der Rechtsgesellschaft und konnten theoretisch gesehen über sich selbst bestimmen. In der Praxis scheint diese Freiheit allerdings doch stark begrenzt gewesen zu sein und eher einen Zuwachs an Verpflichtungen als an Rechten bedeutet zu haben. Sozial betrachtet hat wahrscheinlich der Sklave, der oft sein ganzes Leben bei der gleichen Fa­ milie zubrachte, eine gesichertere Stellung als der freie Besitzlose gehabt, der — falls es zu viel Arbeitskraft gab — Gefahr laufen konnte ohne Anstellung dazustehen, selbst wenn er voll arbeitsfähig war.

203

SAKREGISTER

avhugg avtäkt bolagsman ”boledning” bospänd bryte bältesbot deja drottin dråp dulgadråp edgärdsman edsöre fasta flatföring fridskrets frillobarn frjálsgjafi fälligsbryte hamblan hedersbot helgdagsbrott hemföljd herredråp herreman härtagning härverk järnbörd klander köp köpgill 204

s 39 s 63 n 1 s 88 n 7 s 81 s 103 s 26 s 49 n 9 s 26 s 27 s 38 n 7 s 38 n 7 s 129 s 72 s 106 s 32 f s 60 s 79 n 9 s 152 n 7 s 31 s 97 s 39 s 43 s 90 f s 121 f, 168 n 6 s 88 s 33 s 31 s 42 n 8 s 57 s 89 n 1 s 45

lagbok landbo legotjänst lejlending lekare lösing löskekvinna löskerman manhelgd ministeriales mord morgongåva muslegoman nyckelpiga nåm ogill redosven rättsbok skena skråma sår sätesambut take testamente tybarn tyrmsler viljaverk vådaverk vän vängåva ättledning

s 21 s 156 n 6 s 166 ff s 156 n 6 s 167 s 152 s 91 n 7 s 174 s 94 n 5 s 141 s 38 n 7 s 84 s 64 s 76, äv n 7 s 70 s 77 s 31, 168 n 1 s 21 s 99 n 1 s 99 n 1 s 99 n 1 s 27 n 5, 30 s 74 s 23 f s 26 s 153 s 75 s 75 s 37 s 79 s 48

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Tryckta källor jämte översättningar Adam av Bremen. Gesta Hammaburgensis ecclesiæ Pontificum. 3. Aufl hrsg von B Schmeidler. Hannover und Leipzig 1917. Biärköarätten. Thet är then äldsta stadz-Lag i Sweriges Rike. . . hwar hos föllia några the äldsta Konunga Stadgar, utg av J Hadorph. Sthlm 1687. Danmarks gamle Landskabslove med kirkelovene ed J Brøndum-Nielsen m fl. Kbhvn 1920—33 (DGL). Danmarks gamle Love paa Nutidsdansk 1—3 utg av E Kroman och S Iuul. Kbhvn 1945—48 (Kroman-Iuul). Danmarks riges Breve. I. Række 4. Bind ved N Skyum-Nielsen. Kbhvn 1958 (DRB). Diplomatarium Danicum. I. Række. 4. Bind udg af N Skyum-Nielsen. Kbhvn 1958 (DD). Diplomatarium Norvegicum I, II, V. Christiania 1847, 1851, 1860 (DN). Diplomatarium Svecanum I—V, ed J G Liljegren m fl Sthlm 1829—65 (DS). Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning av Å Holmbäck och E Wessén. Rättshistoriskt bibliotek 1:6, Lund 1962 (MEL). Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning av Å Holmbäck och E Wessén. Rättshistoriskt bibliotek 1:7. Lund 1966 (MESt). Erikskrönikan enl Cod Holm D 2, ed R Pipping. Svenska fornskriftsällskapets samling­ ar 47. Uppsala 1921. Norges gamle Love indtil 1387, I, ed R Keyser och PA Munch. Christiania 1846. Samling af Sveriges gamla lagar I—XIII, utg av CJ Schlyter. Sthlm och Lund 1827— 77 (SSGL). Scriptores rerum Svecicarum medii ævi, 11:1, ed E G Geijer och J H Schröder. Upp­ sala 1828 (SRS). Sko klosters medeltida jordböcker, ed A Peetre, Skrifter utg av Vetenskapssocieteten i Lund 42. Lund 1953. Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Å Holmbäck och E Wessén. 1—5. Sthlm 1933—46 (SLL). Sveriges runinskrifter 6, Upplands runinskrifter, ed E Wessén och S B F Jansson. Sthlm 1940. Testamenter fra Danmarks middelalder indtil 1450. Udg af Kr Erslev. Kbhvn 1901. Vitæ sanctorum Danorum 1908—12, utg av M C Gertz. Kbhvn 1908— 12. Vår älsta handskrift på fornsvenska utg av O v Friesen. Skrifter utg av Humanistiska vetenskapssamfundet, 9:3. Uppsala 1904.

205

Litteratur Ahnlund, N 1935 (1943): Träldomens dödsår i Sverige. Sv D 25.6.1935. Svenskt och nordiskt från skilda tider. Sthlm 1943. Almquist, J E 1954— 55: Lagsagor och domsagor i Sverige med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Sthlm 1954—55. von Amira, K 1882: Nordgermanisches Obligationenrecht. I. Band. Altschwedisches Obligationenrecht. Leipzig 1882. von Amira, K — Eckhardt K A 1967: Germanisches Recht. Band II. Rechtsaltertumer. Grundriss der germanischen Philologie. Berlin 1967 (Amira-Eckhardt). Andræ, C G 1960: Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid. Studia Historica Upsaliensia 4. Uppsala 1960. Anners, E 1957: Götalagarnas lekarerätt — en keltisk influens? — Skrifter utg av institutet för rättshistorisk forskning, ser 2 bd 2. Sthlm 1957. Beckman, N 1912: Studier till Västgötalagarnas historia. Arkiv för nordisk filologi 28. Beckman, N 1921: Antikritiska anmärkningar till Äldre Västgötalagen. Arkiv för nor­ disk filologi 37. Beckman, N 1924a: Små bidrag till äldre Västgötalagens textkritik och tolkning. Arkiv för nordisk filologi 40. Beckman, N 1924b: Äldre Västgötalagen, översatt och förklarad. Uppsala 1924. Bloch, Marc 1963: Mélanges historiques. Tome I. Bibliothèque générale de l’école pratique des hautes études. VIe section. Paris 1963. Braconier, J 1945: Svensk tjänstehjonspolitik fram till 1800-talet. Statsvetenskaplig tid­ skrift 1945. Calonius, M 1780—93: De prisco in Patria servorum jure. Åbo 1780—93. — Över­ sättning av J W Liffman, Om de forna trälarnas rätt i Sverige. Jönköping 1834. Carlsson, Lizzie 1942: Nyckeln som rättslig symbol. Rig 1942. Cederschiöld, G 1898: Om några ställen i äldre Västgötalagen. GHÅ 1898. Duby, G 1962: L’économie rurale et la vie des campagnes dans l’occident médiéval. 1—2. Collection historique. Sous la direction de Paul Lemerle. Paris 1962. Eriksen, A E 1861—62: Om Traeldom hos Skandinaverne. Nordisk Universitetstid­ skrift. Årg 7. Kbhvn 1861—62. Erler, A 1944: Das Ritual der nordischen Geschlechtsleite. Zeitschrift der SavignyStiftung für Rechtsgeschichte. Germ. Abt. 64. Band. Weimar 1944. Estrup, H F I 1823: Om Trældom i Norden. Sorøe 1823. Fritzner, J 1954: Ordbog over det gamle norske sprog 1—3. 2 uppl. 1883— 1896. Ny­ tryck Oslo 1954. Gagnér, S 1961: i knutz kunungxs daghum. Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland. Årg 97. Gejvall, N-G 1962: Västerhus. De dödas ben berätta. Östersund 1962. Gjessing, A 1862: Trældom i Norge. Annaler for nordisk Oldkyndighed Kbhvn 1862. Gurevitj, A J 1963: Norvezkije lejlendingi v x-xii vv. (De norska ”lejlendingarna” på 900—1100-talen. Till frågan om bondebefolkningens feodala beroende i Norge.) Skandinaavia kogumik VII (Skrifter om Skandinavien). Tallin 1963. Hafström, G 1951: Vängåvan. — Skrifter utg av institutet för rättshistorisk forsk­ ning, ser 2, bd 1. Lund 1951. 206

Hasselberg, G 1944: Den s k Skarastadgan och träldomens upphörande i Sverige. Väs­ tergötlands fornminnesförenings tidskrift V:3. Skara 1944. Hasselberg, G 1953: Studier rörande Visby stadslag och dess källor. Uppsala 1953. Hellquist, E 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund 1948. Hemmer, R 1932: Vad förstår Östgötalagen med en gävträl? Tidskrift, utgiven av Juri­ diska föreningen i Finland. Helsingfors 1932. Hemmer, R 1957: Om vådaverkan i den svenska landskapsrätten. — Skrifter utg av institutet för rättshistorisk forskning, ser 2, bd 2. Sthlm 1957. Henning, S 1930: Träldomens försvinnande och de svenska landskapslagarna. HT 1930. Sthlm 1930. Hildebrand, H 1879—98: Sveriges medeltid. I och II. Sthlm 1879—1898. Hjärne, E 1951: Fornsvenska lagstadganden. Tolkningar och sammanställningar. Hu­ manistiska vetenskapssamfundets i Uppsala Årsbok 1949—50. Hjärne, E 1952: Svethiudh. Namn och Bygd 40. Holmbäck, Å 1919: Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar. Uppsala 1919. Härenstam, C 1946: Finnveden under medeltiden. Lund 1946. Ingers, E 1943: Bonden i svensk historia. I. Sthlm 1943. Jacobsen, Lis 1910: Guterlov og Gutersaga paa dansk ved Lis Jacobsen f Rubin. Kbhvn 1910. Jørgensen, P J 1947: Dansk retshistorie. 3. Udg. Kbhvn 1947. Kalkar, O 1881—1918: Ordbog til det ældre danske Sprog (1300—1700). Kbhvn 1881— 1918. Kjellén, R 1898: Studier i äldre Vestgötalagen. Tidsskrift for Retsvidenskab 11. Christia­ nia 1898. Kock, E 1935: Anmälan av ”Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nu­ tidens svenskar. Första serien. Östgötalagen och Upplandslagen.” Arkiv för nordisk filologi 51. Kovalevskij, S D 1971: Razlozenie obscinnych otnosenij i nacalo processa klassoobrazovanija v Svecii.1 Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 1—17. Malmö 1956—72. (KL) Landtmansson, I S 1897: Träldomens sista skede i Sverige. Skrifter utg av Humanis­ tiska vetenskapssamfundet 5:6. Uppsala 1897. Latinskt-svenskt glossarium 1918— 1920: Latinskt-svenskt glossarium efter Cod. Ups. C 20, ed E Neuman. Svenska fornskriftsällskapets samlingar 45. Uppsala 1918—20. Lidén, E 1894: Vermischtes zur Wortkunde und Grammatik. Språkvetenskapliga Säll­ skapets i Uppsala förhandlingar 1891—94. UUÅ 1894. Liedgren, J 1956: Bevarade och föreskrivna typer av svenska urkunder från 1300-talets mitt. Archivistica et mediævistica Ernesto Nygren oblata. Sthlm 1956. Lindroth, H 1916: Estnisk bosättning i Sverige under äldre tider. Ymer 1916. Ljungfors, Å 1955: Bidrag till svensk diplomatik före 1350. Lund 1955. Ljunggren, K G 1939: Anteckningar till Skírnismál och Rígsþul a. Arkiv för nordisk filologi 55.

1 Detta känner jag genom ett autoreferat, preliminärt översatt till svenska av fil kand Carin Blomkvist. 207

Mitteis, H 1948: Der Staat des hohen Mittelalters 3. Aufl. Weimar 1948. Moberg, L 1944: De nordiska nasalassimilationerna. Uppsala 1944. Nehlsen, H 1972: Sklavenrecht zwischen Antike und Mittelalter. Germanisches und römisches Recht in den germanischen Rechtsaufzeichnungen. I. Ostgoten, Westgoten, Franken, Langobarden. Göttinger Studien zur Rechtsgeschichte Band 7. Göttingen 1972. Niermeyer, J F 1954: Mediæ latinitatis lexicon minus. Leiden 1954. Nygren, E 1943: Nydalabreven. Meddelande nr XVI från Norra Smålands Fornminnesoch Jönköpings läns Hembygdsförbund. Jönköping 1943. Otman, I 1883: Äldre Västgötalagen, öfversatt och förklarad. Helsingfors 1883. Piekarczyk, S 1961: Some notes on the social and economic situation of the Swedish tenants in the XIII th century. Scandia 27. Pipping, H 1901: Gotländska studier. Uppsala 1901. Pipping, H 1904: Nya gotländska studier. GHÅ. Band X. Gbg 1904. Pipping, H 1905—07: Gutalag och Gutasaga jämte ordbok utgifna för Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur af Hugo Pipping. Kbhvn 1905—07. Pipping, H 1914: Studier i nordisk filologi V:6 Hfors 1914. Pipping, H 1915: Studier i nordisk filologi VII:1 Hfors 1915. Rörig, F 1952: Magdeburgs Entstehung und die ältere Handelsgeschichte. Deutsche Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Vorträge und Schriften. Heft 49. Berlin 1952. Schultze, A 1931: Die Rechtslage des alternden Bauers nach den altnordischen Rechten. Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte. Germ. Abt. 51. Band. Weimar 1931. von Schwerin, C 1934: Zum westgötischen Prozess. Festschrift Alfred Schultze. Hrsg von Walther Merk. Weimar 1934. Sjödin, L 1939, 1940: Kanslistilar och medeltida arkiv I—II. Meddelanden från svenska riksarkivet 1939 och 1940. Sjöros, B 1923: Äldre Västgötalagen i nysvensk översättning. Hfors 1923. Skyum-Nielsen, N 1971: Kvinde og Slave. Kbhvn 1971. Sommarin, E 1917: Träldomen i Norden. Verdandis småskrifter 104. 2 uppl. Uppsala 1917. Stiernhöök, J 1672: De jure Sveonum et Gothorum vetusto. Sthlm 1672. Söderwall, K F 1884— 1918: Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Lund 1884— 1918. Tengberg, R 1875: Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige. Sthlm 1875. Toll, H 1926: Erik den heliges korståg till Finland. FHT 1926. Wadstein, E 1894, 1896: Förklaringar och anmärkningar till fornnordiska lagar. I och II. Nordisk Tidsskrift for Filologi 3. R. 3 Bd resp 3. R. 5 Bd. 1894, 1896. Weibull, C 1915: Saxo. Kritiska undersökningar i Danmarks historia från Sven Estridsens död till Knut VI. Historisk tidskrift för Skåneland VI. Weibull, L 1943: Tiden för de skånska och Själländska kyrkolagarnas tillkomst. Scan­ dia 15. Wennström, T 1931: Studier över böter och myntvärden i Västgötalagarna. Skrifter utg. av Vetenskapssocieteten i Lund 13. Lund 1931. 208

Wennström, T 1936: Tjuvnad och fornæmi. Rättsfilologiska studier i svenska landskaps­ lagar. Lund 1936. Wennström, T 1940: Brott och böter. Lund 1940. Verelius, O 1664: Notæ in Hist. Gotrici & Rolvonis. Uppsala 1664. Wergeland, Mathilde 1890. Ættleiðing. Tidsskrift for Retsvidenskab 3. Christiania 1890. Verlinden, C 1955: L’ésclavage dans l’Europe médiévale. Tome premier. Péninsule Ibérique — France. Brügge 1955. Westman, K B 1915: Den svenska kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s. Sthlm 1915. Westman, K G 1958: De svenska rättskällornas historia. Duplicerad maskinskrift. Upp­ sala 1958. Winroth, A O 1879: Om tjenstehjonsförhållandet enligt svensk rätt. UUÅ 1879. Yrwing, H N 1940: Gotland under äldre medeltid. Lund 1940. Ågren, K 1970: En svensk historia 1319—-1520. Uppsala 1970 (stencil). Ödeen, N 1927—30. Studier i Smålands bebyggelsehistoria. Lund 1927—30.

209

Studia Historica Upsaliensia 1— 57 1. Gustaf Jonasson: Karl XII och hans rådgivare. Den utrikespolitiska maktkampen i Sverige 1697 — 1702. 1960. 2. Sven Lundkvist: Gustav Vasa och Europa. Svensk handels- och utrikespolitik 1534—1557. 1960. 3. Tage Linder: Biskop Olof Wallquists politiska verksamhet till och med riksdagen 1789. 1960. 4. Carl-Göran Andrae: Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid. 1960. 5. Bengt Henningsson: Geijer som historiker. 1961. 6. Nils Runeby: Monarchia mixta. Maktfördelningsdebatt i Sverige under stormaktstiden. 1962. 7. Åke Hermansson: Karl IX och ständerna. Tron­ frågan och författningsutvecklingen 1598 —1611. 1962. 8. Hundra års historisk diskussion. Historiska före­ ningen i Uppsala 1862 —1962. 1962. 9. Sten Carlsson: Byråkrati och borgarstånd under frihetstiden. 1963. 10. Gunnar Christie Wasberg: Forsvarstanke og suverenitetsprinsipp. Kretsen om Aftenposten i den unionspolitiske debatt 1890 —mars 1905. 1963. 11. Kurt Ågren: Adelns bönder och kronans. Skatter och besvär i Uppland 1650 —1680. 1964. 12. Michael Nordberg: Les dues et la royauté. Etudes sur la rivalité des dues d’Orléans et de Bourgogne 1392-1407. 1964. 13. Stig Hadenius: Fosterländsk unionspolitik. Majo­ ritetspartiet, regeringen och unionsfrågan 1888 — 1899. 1964. 14. Stellan Dahlgren: Karl X Gustav och reduktionen. 1964. 15. R olf Torstendahl: Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820 —1920. 1964. 16. Stefan Björklund: Oppositionen vid 1823 års riks­ dag. Jordbrukskris och borgerlig liberalism. 1964. 17. Håkan Berggren & Göran B. Nilsson: Liberal so­ cialpolitik 1853 —1884. Två studier. 1965. 18. Torsten Burgman: Svensk opinion och diplomati under rysk-japanska kriget 1904—1905. 1965. 19. Eric Wärenstam: Sveriges Nationella Ungdoms­ förbund och högern 1928 —1934. 1965. 20. Torgny Nevéus: Ett betryggande försvar. Värn­ plikten och arméorganisationen i svensk politik 1880-1885. 1965. 21. Staffan Runestam: Förstakammarhögern och röst­ rättsfrågan 1900-1907. 1966. 22. Stig Ekman: Slutstriden om representationsrefor­ men. 1966. 23. Gunnar Herrström: 1927 års skolreform. En studie i svensk skolpolitik 1918 —1927. 1966. 24. Sune Åkerman: Skattereformen 1810. Ett experi­ ment med progressiv inkomstskatt. 1967. 25. Göran B. Nilsson: Självstyrelsens problematik. Undersökningar i svensk landstingshistoria 1839 — 1928. 1967. 26. Klaus-Richard Böhme: Bremisch-verdische Staatsfinanzen 1645 —1676. Die schwedische Krone als deutsche Landesherrin. 1967. 27. Gustaf Jonasson: Karl XII:s polska politik 1702 — 1703.1968. 28. Hans Landberg: Statsfinans och kungamakt. Karl X Gustav inför polska kriget. 1969. 29. R o lf Torstendahl: Mellan nykonservatism och li­ beralism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918 —1934. 1969. 30. Nils Runeby: Den nya världen och den gamla. Amerikabild och emigrationsuppfattning i Sverige 1820-1860. 1969. 31. Fred Nilsson: Emigrationen från Stockholm till Nordamerika 1880—1893. En studie i urban ut­ vandring. 1970.

210

32. Curt Johansson: Lantarbetarna i Uppland 1918 — 1930. En studie i facklig taktik och organisation. 1970. 33. Arndt Öberg: De yngre mössorna och deras ut­ ländska bundsförvanter 1765 —1769. Med särskild hänsyn till de kommersiella och politiska förbin­ delserna med Storbritannien, Danmark och Preus­ sen. 1970. 34. Torgny Börjesson: Metall 20 — fackföreningen och människan. 1971. 35. Harald Runblom: Svenska företag i Latinamerika. Etableringsmonster och forhandlingstaktik 1900 — 1940. 1971. 36. Hans Landberg, Lars Ekholm, Roland Nordlund & Sven A. Nilsson: Det kontinentala krigets ekono­ mi. Studier i krigsfinansiering under svensk stor­ maktstid. 1971. 37. Sture Lindmark: Swedish America 1914—1932. Studies in Ethnicity with Emphasis on Illinois and Minnesota. 1971. 38. Ulf Beijbom: Swedes in Chicago. A Demographic and Social Study of the 1846 —1880 Immigration. 1971. 39. Staffan Smedberg: Frälsebonderörelser i Halland och Skåne 1772-76. 1972. 40. Björn Rondahl: Emigration, folkomflyttning och säsongsarbete i ett sågverksdistrikt i södra Häl­ singland 1865—1910. Söderala kommun med sär­ skild hänsyn till Ljusne industrisamhälle. 1972. 41. Ann-Sofie Kälvemark: Reaktionen mot utvand­ ringen. Emigrationsfrågan i svensk debatt och politik 1901-1904. 1972. 42. Lars-Göran Tedebrand: Västernorrland och Nord­ amerika 1875 —1913. Utvandring och återinvandring. 1972. 43. Ann-Marie Peterson: Nyköping under frihetstiden. Borgare och byråkrater i den lokala politiken. 1972. (Ej i bokhandeln) 44. Göran Andolf: Historien på gymnasiet. Undervis­ ning och läroböcker 1820 —1965. 1972. 45. Jan Sundin: Främmande studenter vid Uppsala universitet före andra världskriget. En studie i stu­ dentmigration. 1973. 46. Christer Öhman: Nyköping och hertigdömet 1568 -1622. 1973. (Ej i bokhandeln) 47. Sune Åkerman, Ingrid Eriksson, David Gaunt, An­ ders Norberg, John Rogers & Kurt Ågren: Aristocrats, Farmers och proletarians. Essay in Swedish Demographic History. 1973. 48. Uno Westerlund: Borgarsamhällets upplösning och självstyrelsens utveckling i Nyköping 1810—1880. 1973. (Ej i bokhandeln) 49. Sven Hedenskog: Folkrörelserna i Nyköping 1880 —1915. Uppkomst, social struktur och politisk aktivitet. 1973. (Ej i bokhandeln) 50. Berit Brattne: Bröderna Larsson. En studie i svensk emigrantverksamhet under 1880-talet 1973. 51. Anders Kullberg: Johan Gabriel Stenbock och re­ duktionen. Godspolitik och ekonomiförvaltning 1675-1705. 1973. 52. Gunilla Ingemar: Monopol på nyheter. Ekonomis­ ka och politiska aspekter på svenska och interna­ tionella nyhetsbyråers verksamhet 1870—1919. 1973. 53. Sven Lundkvist: Politik, nykterhet och reformer. En studie i folkrörelsernas politiska verksamhet 1900-1920. 1974. 54. Kari Tarkiainen: »Vår gamble Arffiende Ryssen». Synen på Ryssland i Sverige 1595 —1621 och andra studier kring den svenska Rysslandsbilden från tidigare stormaktstid. 1974. 55. Bo Öhngren: Folk i rörelse. Samhällsutveckling, flyttningsmönster och folkrörelse i Eskilstuna 1870 -1900. 1974. 56. Lars Ekholm: Svensk krigsfinansiering 1630—1631. 1974. 57. Roland Nordlund: Krig på avveckling. Sverige och tyska kriget 1633. 1974.