Pedagogik i ett sociologiskt perspektiv [1 ed.] 9144041187, 9789144041186 [PDF]

Zitiervorschau

S0ren Gytz Olesen & Peter M0ller Pedersen (red.)

Pedagogik i ett sociologiskt perspektiv En presentation av: Karl Marx & Friedrich Engels Emile Durkheim Michel Foucault Niklas Luhmann Pie"e Bourdieu Jiirgen Habermas Thomas Ziehe Anthony Gidde11S

Översättning: IngmarJohansson

t1 studentlitteratur

Dansk titel: Paedagogik i sociologiskt perspektiv. Utgiven av Gyldendal Uddannelse © 2000 Författarna, Peter M0ller Pedersen, S0ren Gytz Olesen och Forlaget PUC

00

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BO NUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 8087 ISBN 978-91-44-04118-6 Upplaga 1:11 © studentlitteratur 2004 för den svenska utgåvan

www.studentlitteratur.se studentlitteratur AB, Lund Översättning: Ingmar Johansson Omslagslayout: Francisco Ortega Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2011

Innehåll

Förord 5 Inledning 7 l

Karl Marx & Friedrich Engels 17 Leif Hennan n

2

Emile Durkheim 57 Stefan Hennann

3

Michel Foucault 83 Ste(an Hennann

4

Niklas Luhmann 115 Torben Nresby

5

Pierre Bourdieu 141 S0ren Gytz Olesen

6

Jörgen Habermas 171 Peter M0ller Pedersen

7 Thomas Ziehe 199 Britta N0rgaard 8

Anthony Giddens 221 Ste(an Hennann

© studentlitteratur

3

Förord Inom pedagogiken finns idag ett ökande intresse för sociologiska teoribildningar. Undervisningen på de pedagogiska och sociala utbildningarna präglas av att de klassiska pedagogiska teorierna trängs tillbaka, samtidigt som man i högre grad har börjat arbeta med pedagogikens sociala kontext. Denna antologi är ett bidrag till denna utveckling och den består av åtta artiklar som ger en introduktion till några av de sociologiska tänkare som spelar en viktig roll i den pedagogiska debatten. I den mån man kan tala om ett budskap för en sådan antologi, måste det vara att en sociologisk syn - en sociologisk analys av socialisation och pedagogisk verksamhet - kan utgöra ett fruktbart och nödvändigt komplement till andra förståelser av dessa fenomen. Antologin vänder sig till alla som är intresserade av pedagogiska problemställningar. Den vänder sig speciellt till studerande på lärarhögskolor och pedagogiska institutioner, studerande inom andra pedagogiska utbildningar och social- och vårdutbildningar samt till studerande på fortbildnings- och vidareutbildningsnivå inom dessa verksamhetsområden. Den bör också vara användbar för dem som undervisar i pedagogik och sociologi, och för andra som bara är intresserade av en introduktion till några viktiga författarskap. Vi har gett antologin namnet "Pedagogik i ett sociologiskt perspektiv" för att understryka att pedagogik inte bara är en fråga om goda avsikter. Pedagogisk verksamhet är underkastad sociala förhållanden som också måste värderas sociologiskt. Antologin ska också betraktas som en inbjudan till att arbeta med och förstå pedagogik i ett visst perspektiv. En inbjudan kan inte stå ensam. Därför är samtliga artiklar försedda med litteraturlistor med förslag till vidare läsning. Det är vår förhoppning att boken ska uppmuntra till vidare studier och helst till läsning av de introducerade författarnas egna böcker och artiklar. S~ren

Gytz Olesen

© Studentlitteratur

Peter M~ller Pedersen 5

Inledning

Det var den franska sociologen Emile Durkheim som vid ett tillfälle i sina föreläsningar om pedagogik och samhälle påpekade att pedagogiken mest av allt styrs av samhällsläran, sociologin. 1 Argumentet är att pedagogiken handlar om praktiska och moraliska relationer mellan människor (vanligtvis barn-vuxen, lärare-elev etc.), dvs. sociala relationer som just beskrivs som och knyter an till andra sociala relationer, som i sin helhet bildar ett organ, samhället, som är mer än summan av de många relationerna, alltså mer än delarna. Syftet med denna bok har dels varit en önskan att förankra reflektioner kring pedagogisk praxis i bredare anlagda samhällsteorier och dels att presentera en rad samhällsbeskrivningar och teorier som inte omedelbart står i direkt relation till pedagogens erfarenheter. Således presenteras olika och på sätt och vis ojämförbara samhällsteorier från Karl Marx till Anthony Giddens, vilka tillsammans kan ge en mer nyanserad förståelse av den sociala värld som pedagoger lever i och som inte bara påverkar dem i deras yrke utan också är avgörande för pedagogisk praxis. Här är som sagt fråga om ett urval av synnerligen olika uppfattningar och beskrivningar av samhället, men trots olikheterna har de en rad särdrag gemensamt: nämligen att sociologin uppstår för att vetenskapligt förklara övergången från ett traditionellt till ett modernt samhälle. Övergången är helt enkelt sociologins konkreta förutsättning och sociologin föddes ur denna övergång. Men sociologin har inte bara en tidsmässig uppdelning som sin analytiska grund, utan också en fundamental frågeställning: Hur är samhället Durkheim, E.: Opdragelse, uddannelse og sociologi - en bog om opdragelsens og uddanneisens funktion i samfundet, s. 82, Carit Andersens Forlag och Finn Suensons Forlag, 1975 (ursprungligen utgiven som Education et sociologie, Quadrige/ P.U.F. 1922). © studentlitteratur

7

Inledning

möjligt, vad får ett samhälle att hålla ihop? Utgångspunkten för frågan är förhållandet mellan individ och samhälle, och man kan säga att det är förändringen av detta förhållande som är det viktiga i sociologins behandling av övergången från traditionellt till modernt samhälle. Här undersöker man de regler och normer vi följer när vi handlar, hur och varför de har uppstått och samtidigt hur individer i sitt praktiska handlande är med om att skapa samhället och de ramar de agerar inom. Utifrån dessa skillnader kommer en lång rad avledda tematiseringar, beskrivningar och problemställningar: (l) På ett överordnat plan undersöks först och främst religionens minskande betydelse, vetenskapens framväxt, industrialiseringen, kapitalism, urbanisering, nationalstatens framväxt och på sista tiden globaliseringen som avgörande rnakrostrukturella teman. (2) På ett annat plan studeras hur samhället är organiserat i olika samhällslager, grupper, livsformer eller klasser och hur dessa förhåller sig till varandra samt vilka normer, värderingar och resurser som kännetecknar dessa grupper. Härigenom försöker sociologin undersöka viktiga skiljelinjer i samhället, som kan definieras utifrån många olika kriterier (kön, etnicitet, makt, ekonomi, smak etc.) (3) På det mer individuella planet undersöker sociologin hur individen påverkas av de föregående typerna av grundläggande samhällsförändringar. Kort och gott tittar man här på individens status, identitet, livsmöjligheter, handlingskapacitet och sociala samband och maktförhållanden. Man kan säga att det är på det andra och tredje planet som socialisationsteorin har sitt typiska ämnesområde och pedagogiken gör sin allmänna insats. Urvalet av tänkare och vetenskapsmän präglas - såsom alltid är fallet med antologier - lika mycket av dem man väljer bort som av dem som inkluderas. Huvudkriteriet har varit att introducera filosofer och sociologer som speglar de samhälleliga villkoren för uppfostran. Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) var involverade i en kamp för ett annat samhälle och deras skrifter ska ses mot bakgrund av två stora händelser: för det första den franska revolutionen, som gentemot l'anciell regime proklamerade att människan var fri och därmed knäsatte individens frihet och okränkbarhet som princip för samhällslivet. För det andra de stora industriella revolutionerna i Europa under 1700- och 1800-talet. Franska revolutionen 8

© studentlitteratur

Inledning

hade lett till att de civiliserade samhällena bytte ut sin feodala politiska grund, medan den industriella revolutionen visade att samhällena var på väg att ändra produktionssätt - från jordbruksproduktion till industriproduktion. För Marx var det dock inte det industriella inslaget i den nya tidens produktionsform som primärt intresserade honom, utan istället organisationen av den sociala kontrollen över produktionsmedlen. Vem kontrollerar och vem äger produktionsmedlen, och vem gör det inte, är de viktigaste frågorna i Marx verk, och det är framför allt i förhållande till detta man ska beskriva det aktuella samhället. Detta samhälle beskrev Marx med begreppet kapitalism, som således betecknar dels hur ett samhälle producerar för sitt fortbestånd (produktivkrafter) och dels hur denna produktion är organiserad i ett dominansförhållande (produktionsförhållande) mellan arbetare och kapital. Om man ska beskriva samhället är det alltså en analys av ekonomin som är den avgörande nyckeln, och alla andra samhällsfenomen (politik, uppfostran, kultur, konst, rättsväsende) måste i varierande grad ses i ljuset av ekonomins grundläggande konfliktförhållande. Således pekar Marx och Engels på att uppfostran och utbildning alltid ska ses i samband med ekonomin och de krav den ställer på arbetskraften. Medan Marx och Engels pekar på samhällets grundläggande konflikt mellan olika klasser och olika värderingar, tecknar den franske sociologen Emile Durkheim (1858-1917) en annan bild av samhället. Samhället är att likna vid en organism som har olika behov och funktioner som måste tas tillvara för att det ska kunna existera. Medan konflikten mellan klasserna för Marx och Engels är knutna till det kapitalistiska samhället, och sammanhållning och integration därför är en ideologisk maskering av denna konflikt, ser Durkheim det moderna samhället som en helhet som inte är baserad på konflikt och strid utan på ett ömsesidigt beroende som vilar på den väl utvecklade arbetsdelningen. I det faktum att vi i det moderna samhället var och en för sig sköter olika nödvändiga funktioner och härigenom får insikt i vårt beroende av varandra, av varandras olikhet. För Durkheim skulle uppfostran bidra till att befordra en insikt hos individerna för att därigenom stärka solidariteten, de moraliska och sociala banden i samhället. Durkheim ville visa att det moderna samhället, som på hans tid beskrevs som ett samhälle i upplösning, ett samhälle utan moralisk sammanhållning, också under bestämda betingelser var i stånd att skapa nya moraliska © studentlitteratur

9

Inledning

principer, som skilde sig från det traditionella samhällets moraliska och religiösa reglering. För Durkheim hölls det traditionella samhället samman av likhet och arbetsdelning. I det traditionella samhället är individerna inom lokalt avgränsade samhällen lika varandra, och det tillåts mycket liten variation i livsföring och moral, man bestraffar enligt religiösa förbud och regler. Hos den tyske systemteoretikern Niklas Luhmann (1927-98) hittar vi en egensinnig och komplicerad samhällsteori som under senare år har påverkat den pedagogiska debatten. 2 Luhmann, som på nytt aktualiserar och förnyar många av Durkheims teman, uppfattar det moderna samhället som ett komplext nätverk av en lång rad system som bevakar olika funktioner i samhället. Hos Luhmann har samhället inte något centrum, det finns inte någon samlande princip i det moderna samhället. Vi kan inte peka på staten eller nationaliteten eller något annat, som skulle hålla ihop samhället. Samhället består bara av en lång rad självständiggjorda- så kallade autopoietiska, dvs. självskapande - system. Medan Durkheims huvudbegrepp var arbetsdelning är funktionell utdifferentiering det fundamentala begreppet hos Luhmann. Hos Durkheim ska funktionerna tillvaratas för att säkra samhällets existens, hos Luhmann ska systemen reducera komplexitet. I det enkla arkaiska samhället är samhället uppdelat i olika delar (småstäder, stammar, klaner) och kännetecknas av att vara statiskt. I det moderna samhället sker en uppdelning i en rad delsystem som har olika uppgifter. Ekonomin är ett delsystem, rättssystemet ett annat och kärleken ett tredje. I traditionella samhällen var till exempel familjen en plats för både produktion och uppfostran. Idag kan man se många av dessa uppgifter inom andra delsystem. Barn uppfostras också på förskolor och i skolan, och produktionen sker på arbetsplatsen. Det säregna hos Luhmann är att han hävdar att dessa system fungerar efter bestämda koder, som avgränsar deras funktion varigenom komplexitet reduceras. Kärleken fungerar efter koden älskar/älskar inte, det ekonomiska systemet efter koden betalning/inte betalning och det politiska systemet efter koden makt/inte makt. Likaså har den pedagogiska praxisen sitt eget system med egna regler och sin egen kod, där den mest grundläggande kunde vara barn/inte barn. Såle2

lo

Se t.ex. Rasmussen, Jens: Socialisering og trering i det refleksivt moderne, 1996, Köpenhamn, Unge Pdvanlige /cereprocesser (1983), Politisk revy, kap. 4.

© studentlitteratur

203

Britta NE'rgaard

1800-talet, och som redan fanns omsatta i många danska skolor, folkskolor såväl som friskolor med mera. Centralt var det emellertid under denna epok som man kopplade erfarenhetspedagogiken till tankar från den frigörande pedagogiken, representerad av bland andra Freire, om att det vetande man har tillägnat sig utgör en del av handlingskompetensen som kan göra att man blir kapabel att ta del av samhällslivet och eventuellt bidra till att bemöta eventuella samhälleliga förtryckarmekanismer. Konkret har man sett erfarenhetspedagogiken i 1970-talets danska pedagogik, när man på förskolor arbetade med teman utifrån barnens vardag, och i skolorna såg man ämnes- och temaarbeten som till exempel kunde ha sin utgångspunkt i elevernas skolväg. På detta sätt kunde man arbeta med matematik, med trafikplanering, med säkerhet med mera samtidigt som eleverna blev medvetna om sammanhangen i samhället, vilket också inbegrep politik. På så sätt såg vi ofta erfarenhetspedagogiken kopplad till den frigörande pedagogiken. Undervisning över ämnesgränserna och problembaserad undervisning är idag inslag i den danska pedagogiken, där inspirationen från bland annat erfarenhetspedagogiken fortfarande syns. I anpassningen till läroprocessen syns att Thomas Ziehe mycket tidigt uppfattar förmågan till reflexivitet och självreflexivitet som ett villkor som följer med det Moderna. Detta gäller både hos de lärande och läraren. Endast med hög grad av reflexivitet och självreflexivitet kan man som pedagog eller undervisare konstruktivt arbeta med den brist på samtidighet som automatiskt måste finnas i de förutsättningar som de två parterna går in i det pedagogiska arbetet med.

Ungdomarna- vilka är de? Perioden från ca 1960 till idag är den tid som Ziehe fokuserar på, när han ska beskriva och analysera villkoren för de grupper han intresserar sig mest för. I viss mån innebär detta unga människor, som har haft sin barndom på 1960-talet, vanligtvis har gått i skolan under en del av 1970-talet och har haft sin egentliga ungdom på 1980-talet. Fullt så tidsbestämda är analyserna dock inte, men det är med utgångspunkt i efterkrigstidens förändringsprocesser i Väst-

204

© studentlitteratur

7 Thomas Ziehe

europasom Thomas Ziehe räknar upp de mycket stora förändringar som har gjort sig gällande för dessa grupper. De unga är för Thomas Ziehe inte en exakt avgränsad grupp som till exempel gruppen 12-19-åringar. För honom handlar det mer om att framhäva en rad kännetecken som han finner hos de unga. Enligt hans uppfattning kan de unga skiljas ut från föräldrar och vuxengruppen genom till exempel sin förmåga att behandla många kommunikationsalternativ. På detta sätt kommer de unga att utgöra en viktig källa till information och för tolkning av nya symboler och händelser. De bestäms idag inte av samma generationsroller som tidigare, det vill säga vi definierar inte medlemmarna av faroch morföräldrarnas generation som gamla och svaga bara för att de tillhör denna generation. De kan lätt definieras som så mycket annat, eftersom de kanske fortfarande förvärvsarbetar, är starka och aktiva. På många sätt besitter unga idag en helt annan makt i hemmen än man har sett tidigare, bland annat tack vare sin kunskap om lT, vilket gör dem till de kunskapsstarka på åtminstone ett bestämt område. Samtidigt som de unga upplever många svårigheter, som vi snart ska gå djupare in på, så speglar vuxengenerationen sig i dem genom en form av oro, inte bara å de ungas vägnar, utan snarare å egna vägnar, eftersom ungdomen idag i många avseenden utgör ett socialt ideal. Ungdomen representerar just val, möjligheter och det formbara - drag som i stor utsträckning är förbundna med det moderna. Unga är idag födda till att vara moderna, medan de äldre i stor utsträckning har tvingats lära sig det.

Drag i tiden Begreppet "det Moderna" beskrivs av många teoretiker, även inom den vetenskapsteoretiska tradition som Ziehe tillhör. Bland andra Jurgen Habermas analyserar i flera verk vad som sker från ca 1750 och framåt i form av samhälleliga förändringar, med skapandet av en offentlighet, med en upplösning av normer, med ökad sekularisering, upplysningstiden, det mänskliga medvetandet och identiteten med mera. Processen kan sägas ha tagit fart under 1900-talet, och under de senaste tjugo åren har det varit en intensiv diskussion © studentlitteratur

205

Britta

N~rgaard

om huruvida vi idag lever i det Moderna, det moderna Moderna eller Postmoderna. 6 Det har skett en intensiv modernisering, som kan avläsas på flera områden och på flera av de plan som Ziehe bygger sin systematik på. Det har skett en ökning av den materiella välfärden, och de objektiva livsbetingelserna har undergått stora förändringar med bland annat mekanisering, teknifiering och effektivisering, och ekonomin spelar idag en långt större roll än tidigare. Våra sätt att förstå och tolka tillvaron och det omgivande samhället har ändrat sig radikalt. Tidigare betydde religionen att det fanns områden som så att säga var tolkade och förklarade för den enskilde. Könsrollerna och generationernas olika förpliktelser hade också varit ett område där man på förhand visste hur saker och ting - i alla fall i stora drag - förhöll sig. Arbetet var inte längre det bärande i våra sätt att ingå i våra samhälleliga roller. 7 Efterhand har det blivit fler och fler områden av vår tillvaro där de tidigare så invanda för-tolkade tolkningarna inte längre räckte till. Varför upprätthålla traditioner som jul, utbildning och liknande? Man får väl sakerna och pengarna ändå?

De unga idag Det är dessa tendenser Ziehe sammanfattar i begreppet "kulturell friställning". Med detta menar han att det inte längre är tolkningar med hjälp av kulturen som säger att vi ska göra eller vara på ett bestämt sätt. Vi "ärver" inte längre värderingar, inställning till auktoriteter och normer genom att de mer eller mindre finns invävda i den kultur som vi har socialiserats in i.

6

7

206

Vad gäller denna samling och presentation av tänkare avstår jag från att ta konkret ställning, medan man t.ex. med Jtirgen Habermas teorier ser det Moderna beskrivet "som ett ofullbordat projekt", och där Habermas själv betecknar det Postmoderna som en bit hal tvål. När man tror att man är nära att få tag på det så glider det bort från en. Citat från Weekendavisen, Claus Perregaard, hösten 1997. Ziehe Thomas och Stubenrauch, Herbert: Ny ungdom og uscedvanlige lcereprocesser (1983), Politisk revy, s. 24. © studentlitteratur

7 Thomas Ziehe

Nackdelarna med detta är en del krav på den enskilde som kan vara ganska svåra att hantera. Det blir nu den enskilde som ska värdera saker och ting, ombesörja tolkningen av symbolerna i den omgivande kulturen och upptäcka vad man själv står för och vilka värderingar man själv representerar. Med Ziehes uttryck rör det sig dels om en ödeläggelse av den nedärvda kulturen, dels om en verklighet som tränger sig på. 8 Vi har idag oanade möjligheter till vårt förfogande. Det gäller inom många av livets områden: utbildning, vänner, resor, jobb, utseende, livsstil, idrottsgrenar och fritidsintressen etc. Det innebär samtidigt en rad val - och därmed också att välja bort. Dessa val tematiseras hela tiden, och överallt möter vi dem i till exempel reklam, skolans utbud av tillvalsämnen, fritidssysselsättningar, TV-kanaler, Internetlänkar, utbildningar etc. Ofta presenteras dessa valmöjligheter med en sinnlighet och på ett sätt som kanske inte alltid harmonierar med de ungas erfarenheter. På samma gång krävs, i det samhälleliga systemet, att de unga är effektiva, målmedvetna och under utveckling. Vilken grund har de unga då för att välja om de varken är fysiskt eller psykiskt redo? Passar den stora kunskapsmängden, som de idag ofta besitter via skola, utbildning, medier och så vidare, för deras inre "valberedskap"? Ziehe menar att de unga idag kännetecknas av att de ska hantera en förkunskap eller ett för stort vetande medan tidigare ungdomar vanligtvis skulle hantera icke-vetande. 9 Det kunde till exempel gälla det sexuella området, där man tidigare "fumlade" sig till rätta, eftersom man inte var upplyst. Idag motsvarar de ungas förstagångsupplevelser på det sexuella området kanske inte alls alla de erfarenheter som de tidigare hade gjort med hjälp av sekundärupplevelser, exempelvis från filmer. Många unga klarar det genom att utveckla en form av dubbelmedvetande, ett slags kikarsyn på sig själva, som hela tiden jämför dem själva och deras egna primärerfarenheter med de sinnesmässiga och sekundära erfarenheter de har från till exempel medier. De unga upplever en del av dessa tendenser som ett förväntningens ok, som betyder att arbetet med deras identitet, med att ta reda på vem de själva är, hela tiden forceras och sätts under press. Ziehes uttryck är mycket träffande då han kallar det en "överhettning av 8 9

lbid. s. 24-39. !bi d. s. 3 ?f.

© studentlitteratur

207

Britta N0rgaard

subjektiviteten". Ett möjligt resultat av detta ses kanske i det våldsamma utbudet och behovet av studentrådgivning och studievägledning. Dessa kännetecken kan till en början låta våldsamma och negativa, och hur klarar ungdomen dessa uppenbart stora krav, när de nu inte längre kan utnyttja den för-tolkning som tidigare generationer kunde dra nytta av? Det är ingalunda så att Thomas Ziehe begråter det som har gått förlorat. Tvärtom ser han friställningen som ett stort framsteg. Pedagogiskt ska vi bara bli bättre på att matcha den. Här lutar Thomas Ziehe sig bland annat mot sitt tidigare arbete om narcissism, då han ser positiva drag i de ungas förmåga att utnyttja narcissistiska möjligheter. De unga binder mycket energi på en tydlig prioritering av bestämda, personliga relationer eller genom att vara besatta av saker. De tillskriver alltså personer och saker ett stort affektivt eller känslomässigt värde med stora krav på till exempel sin pojk-/flickvän i fråga om närhet och identifikation. Samtidigt kan många av dessa unga göra blixtsnabba kast och i nästa sekund uttrycka en önskan om att få bli lämnade i fred! Ziehe kallar det avskärmning. Om ungdomarna mäktar med att balansera mellan dessa två, att kunna vara känslomässigt involverade och att kunna distansera sig, så är det helt OK. Då finner de unga tid och ro för det nödvändiga identitetsarbetet och säkraodet av den uppnådda identiteten. Men innan de kommer så långt har de behov av att under en period företa en rad sökrörelser, som Ziehe kallar dem. De unga gör skisser för sin identitet och för att tyda sina omgivningar. Här slås ingenting fast, men saker och ting prövas. Det betyder enligt mitt sätt att se att man är tvungen att hitta nya definitioner och beskrivningar, när man till exempel ska beskriva de unga och deras beteende i förhållande till exempelvis vissa livsstilsproblem. I samband med bland annat alkohol- och narkotikamissbruk arbetas det med begreppsparet förbrukning och missbruk. Det anser jag är otillräckligt, när de unga ska karaktäriseras. Jag uppfattar att de ungas beteende, när de eventuellt så småningom prövar på flera olika sporter och fritidssysselsättningar, sexuella aktiviteter, alkohol, mat och andra livsstilsområden, är experiment, där de så att säga exponerar sig själva för att ta reda på vad de vill och vilka de är. Den stora majoriteten ungdomar hanterar denna experimentfas 208

© studentlitteratur

7 Thomas Ziehe

utan problem, men det är antagligen också här vi som vuxna ska vara mycket uppmärksamma på att experimenten inte utvecklas till riktigt missbruk. Genom bland annat dessa sökrörelser klarar de unga också att ingå i det samhälleliga eller i alla fall i delar av det. Men det är inte bara enkelt, då de hela tiden är tvungna att ta ställning till erfarenheter och upplevelser i förhållande till sig själva, eftersom andra inte ger dem hjälp till tolkningar. Därför kan vi också uppleva att en del unga i alla fall periodvis låter begrepp och värden från ett av Ziehes analytiska plan dominera eller överlappa andra. Det kan till exempel vara en relation eller en vänskap som man "har investerat" väldigt mycketi-känslor blir plötsligt en lika gängse myntfot som euron. Efter att relationer har brutits av kan man höra kommentarer som att "det förhållandet gav mig ändå inte något". Eller det kan vara fysiska rum eller materiella ting som man estetiserar och tillägnar en avgörande aura och därmed en identitetsskapande betydelse. Därför måste blusen ha exakt rätt nyans, näsan får inte vara en millimeter sned och man lägger mycket tid och energi på att hitta rätt stol, eftersom den så mycket bättre kan uttrycka den egna personligheten och personliga värderingar. Det betyder att de unga ställer oerhört stora krav på sig själva, eftersom de nästan uteslutande mäter allt i förhållande till sig själva, vilket samtidigt betyder en överhettning av subjektiviteten. Ziehe föreslår att det erbjuds ungdomshus och andra liknande kollektiva projekt för att uppnå en nedkylningseffekt genom att arbeta just med gemensamma upplevelser. Här kan understrykas att Ziehe inte är blind för att detta prat om de unga kan vara uttryck för att det kanske inte uteslutande är de unga och deras projekt som intresserar eller bekymrar oss. Det är samtidigt viktigt att ha ögonen öppna för att vi i stor utsträckning gör de unga till vårt projekt på följande olika plan:

• Kulturellt. De ska utgöra en ny grupp som köpare, kunder, aktiva. Det sker inte alltid utifrån deras egen motivation och bestämning, utan också rent administrativt. Vem drar till exempel åldersgränserna för olika fritidssysselsättningar. Är man "vuxen" som 25-åring eller inte? • Socialpolitiskt. Om de unga inte "passar in" i systemen ska de rent administrativt helst "fångas in" så snabbt som möjligt. © studentlitteratur

209

Britta Norgaard

• Utbildningspolitiskt. De unga ska helst så snabbt och smärtfritt

som möjligt välja yrke och utbildning som de ska gå igenom så fort som möjligt. Avskaffandet av "sabbatsår" harmonierar nog inte med många av de kännetecken vi här ser hos de unga.

Pedagogiken Ovanstående är tydliga drag som får betydelse även i pedagogiska sammanhang, eftersom samtliga dessa drag kostar psykisk energi. Kan vi då i pedagogiska sammanhang avlasta de unga samtidigt som vi konstruktivt bygger vidare på deras reaktionsmönster? l boken Ny ungdom: om ovanliga läroprocesseruttrycks stor förståelse för att de unga distanserar sig när det pedagogiskt har ställts (för?) stora krav på involvering. Under 70- och 80-talen såg vi ofta begreppet involveringspedagogik beskrivet, oftast i positiva termer och med en viss anstrykning av naturlig nödvändighet över sig. Boken uppfattades vid sin utgivning i Tyskland som kritik mot den institutionaliserade pedagogiken, och inte minst skolan. I Tyskland har kultur fortfarande en klang av "finkultur" över sig med associationer till museer, klassisk musik och dylikt. Det tyska skolväsendet har genomgått förändringar, men runt 1980 var det fortfarande nästan omöjligt att rubba utifrån fastställda läroplaner. Tyska skolelever utsätts för långt fler prov och tester, men kan samtidigt också räkna med att det finns en plats för dem på den önskade utbildningsinstitutionen. Det är alltså i detta landskap av traditioner, mer regelbundenhet och förmodligen också mer auktoritetstro som kravet och önskan om okonventionella läroprocesser har framförts. Sedan är det i viss mån inte så ovanligt att tyska teoretiker tar till sig det lite mer pragmatiska danska tänkesättet, som nästan traditionellt har kännetecknat den danska socialpedagogiska världen. Involvering inrymmer emellertid också faran att bli känslomässigt engagerad, och de unga utvecklar därför en förmåga att inte omedelbart och spontant vilja låta sig involveras. Ziehe menar att det till stor del är ett friskhetstecken att de unga utvecklar en form av "buffertzon", som kan vara en sorts filter för den påverkan de

210

© Studentlitteratur

7 Thomas Ziehe

unga i pedagogiska sammanhang utsätts för och som kan upplevas som ren "expropriering". 10 Hos bägge parter måste man räkna med balans - hos den lärande såväl som hos läraren. Den lärande måste hela tiden självreflexivt ta reda på om det stoff man arbetar med kan rymmas inom hans nuvarande biografiska historia eller identitet, om det kan användas nu och här, eller om det eventuellt ska lagras i en kunskapsreservoar för senare bruk. Läraren eller pedagogen måste balansera mellan de tre planen i den samhälleliga helheten. Förmedling kan inte vara en rent objektiv kunskapsförmedling, inte heller en ren moralisering eller ren känslopåverkan, som för lätt får den lärande att dra sig undan och undvika involvering, eftersom situationen kan likna terapeutverksamhet och därför kosta för mycket emotionellt och psykiskt. Detta gäller i viss mån båda parter, där skoltrötthet, psykisk trötthet och utbrändhet kan vara symptom. Samtidigt varnar Ziehe för tendenser till: • att formulera eller tematisera allt, det vill säga prata allt sönder och samman vilket resulterar i nedslitningseffekter (tänk t.ex. på ordens värde) • en för omfattande profanering, det vill säga att inget längre anses vara uppburet av till exempel religiösa traditioner med urvattning som resultat, samt • en för långt gången intimisering, där det inte utvecklas tillräcklig jagstyrka utan närmast en tendens till symbiotisk bundenhet. För alla nivåerna gäller attZiehe ser en förlust av socialitet som den allmänna risken. 11

10 lbid s. 161. 11 Ziehe, Thomas: "Det modernes indhold af irritation" i Jens Bjerg (red.): Pcedagogik og modernitet. Hans Reitzels Forlag. © studentlitteratur

211

Britta N0rgaard

Vad gör vi då pedagogiskt? I den mer konkreta omsättningen av de socialisationsteoretiska och socialpsykologiska tankarna menar jag att Ziehe har skärpt sina åsikter, antagligen som ett erkännande av att det annars finns risk för förlust av socialitet. Ytterligare en risk ser Ziehe i bristen på nyfikenhet på det okända, det annorlunda och det bara en aning främmande. Som han säger så betalar de unga ett pris för att ha tillgång till många ämnen, det vill säga ovan nämnda tematisering, för tillgången till informalisering i till exempel utbildningssystemet och för att kunna låta sin egen inre värld få stor betydelse, det vill säga subjektiveringen. 12 Detta framgår tydligt av artikeln "God anderledeshed" (Bra annorlundahet), där de frigörande krafter, starka sidor och fördelar, som Thomas Ziehe har observerat i moderniseringen, fortfarande gäller som en form av skydd i relation till utanförstående auktoriteter. Däremot framstår nackdelarna i samma moderniseringselement efterhand mycket tydligt, och jag har ovan beskrivit konsekvenser som överhettning av subjektiviteten, dubbelmedvetenheten, experimenterandet etc. Det är också tydligt att Ziehe menar att vi pedagogiskt i alltför stor utsträckning har försökt följa de unga utan att detta har givit de bästa resultaten -varken i fråga om kunskap, socialitet eller subjektivitet. De ungas reaktionsmönster i förhållande till det objektiva planet, där det finns tillgång till många ämnen och där man har kunnat tematisera allt, har enligt Ziehe i stor utsträckning varit att allt detta visste de ju redan och det var inte något nytt. Samtidigt har det varit svårt för dem som undervisar att lyfta ut ungdomarna ur den konkreta situationen, eftersom de unga hyser motvilja mot det abstrakta. Om teorier inte snabbt kan relateras till de ungas egen konkreta värld riskerar man lätt att teorierna avfärdas och beskrivs som svårtillgängliga eller i värsta fall som oanvändbara. Med de många ord och bilder vi har för att till synes oantastligt beskriva oss själva, så kommer självreferenser att stå som konstate-

12 Ziehe Thomas: "God Anderledeshed" (1998) i: Unge og Ungdom i 1990'eme. DEL, s. 38.

212

© studentlitteratur

7 Tl!omas Ziel!e

randen som kan vara ganska svåra att bemöta. 13 Vi har blivit väldigt bra på att beskriva oss själva på ett sätt som nästan inte kan motsägas. l förhållande till informaliseringen har problemet varit att de unga kan vara ganska svåra att motivera, om de inte snabbt kan se vad de får ut av det. Eftersom de flesta mönster för vår vardag har blivit så informella så söker vi snart efter det som Ziehe kallar plausibilitet. Motivationen och deltagandet på detta plan hänger enligt Ziehe ofta samman med de lärandes sympati eller medlidande med undervisaren. Samtidigt betyder det att det i en enskild pedagogisk situation kan finnas flera olika tolkningar av vad situationen egentligen innehåller och hur den därför ska tolkas och tydas. Den inre världen, subjektiveringen, betyder en kolossal uppmärksamhet från den lärande på sin egen inre värld. Här frågas hela tiden: "var kan jag hitta mig själv i förhållande till det här?" - och man slår bort det med repliken: "det kan jag inte se mig själv i". Av och till upplever man att den inre världen, som vi alltså har så många ord för och bilder av, kan bli den avgörande.

Alternativ Thomas Ziehe menar att det finns ett stort intresse och stor vilja hos många lärare att närma sig de ungas tänkesätt, och han understryker att han inte framför dessa negativa drag om de ungas reaktionsmönster för att han är pessimistisk. Tvärtom önskar han använda dessa särdrag till ett mer konstruktivt utnyttjande av de möjligheter han ser i de ökade och förbättrade chanserna till självreferens 14 Kombinationen tidens och kulturens öppenhet för självreferens och att genomgå en utveckling som ung, inklusive puberteten, betyder, menar Ziehe, att man i förhållande till begreppet egocentrism ska tänka annorlunda. Återigen kan vi se att hans begrepp hänger nära samman med hans tidigare arbete om "pubertet och narcissism" (1975). 13 Dessa reflektioner bygger till stor del på hela artikeln Ziehe, Thomas: "God Anderledeshed" (1998) i Unge og Ungdom i 1990'eme. DEL. 14 Jbid. s. 40. © studentlitteratur

213

Rritta Ncrgaard

Alla dessa reflektioner måste tas med i beräkningen när man idag ska utveckla och arbeta med eller mot en modern inlärningskultur. Här fungerar det inte längre med en infallsvinkel som enbart vilar på systemets infallsvinkel. Politisk uppmärksamhet, byggnader med mera (Ziehe jonglerar med begreppet hårdvara kontra mjukvara) löser inga problem medan identitet, habitus och mentalitet kan utgöra byggstenar till en lösning, men ingen av infallsvinklarna ser Ziehe som tillräcklig. Genom en för ensidig fokusering på identitetsdiskursen, som han kallar det, riskerar man att tolka varje problem i en inlärningskultur eller i ett klassrum som att man inte i tillräcklig grad har varit orienterad mot de lärandes, det vill säga de ungas identitet. 15 Om man återigen använder den tredelade världen som analytisk systematik, så innebär det i den första, den objektiva världen, att problem skulle lösas på didaktisk väg, medan det i den andra, det vill säga den sociala världen med de symboliska tolkningarna, skulle röra sig om att göra skolan eller den pedagogiska situationen så informell som möjligt. l den tredje världen, det vill säga på subjektivitetens område, skulle man ställa stora krav på lärarens eller pedagogens personliga trovärdighet, eftersom det övervägande skulle vara genom denna som man förväntar sig att den lärande ska hämta sin motivation. Som jag ser det har man kanske kunnat hitta mycket av detta i den danska pedagogiska världen under de senaste åren. Det har arbetats mycket med differentiering, med många didaktiska krumsprång, med nya material, och på många sätt är utbildningssystemet, i alla fall i Danmark, genomsyrat av väldigt mycket informalitet, och på många ställen arbetas det på att minska plötsliga övergångar från ett system till ett annat. Många ungdomar kunde riskera att inte upptäcka att de inte längre är på förskolan, utan plötsligt med hjälp av osynliga brokonstruktioner har kommit igång med en utbildning som sträcker sig längre. Det personliga väger också tungt, och det är idag inte ovanligt att pedagoger och lärare bränner ut sig för att kraven på personligt engagemang och ibland på skådespelartalanger är omänskliga. Ziehe ser samma varningssignaler och han menar därför att vi i förhållande till de unga och skolan är tvungna att förhålla oss kri15

214

lbid. s. 42. © studentlitteratur

7 Thomas Ziehe

tiska till denna identitetsdiskurs. Tidigare har Ziehe påpekat faran för förlorad socialitet, och han anser nu, i linje med utvecklingspsykologen Erik Eriksson, att de unga samtidigt riskerar en för tidig stängning av sin identitet. Idag skulle detta dessutom vara en mycket olycklig utveckling. Ända från sina tidiga verk har Ziehe betonat betydelsen av att identitetsarbete är en långvarig process understödd av förmågan till reflexivitet. Genom förlust av socialitet skulle man bland annat uppleva en överexponering av det mycket individualiserade och en brist på solidaritet, där baksidan till exempel kan vara ensamhet och anomi, vilket också Jtirgen Habermas ser som felutveckling i socialiseringsprocessen - eller som han kallar det "i reproduktionen av livsvärldsresurserna" .16 "Decentrering" blir därför en ny möjlighet eller nödvändighet. Det är motsatsen till begreppet egocentrism och finns också hos Jean Piaget. Det är nödvändigt att även i fortsättningen kunna lära och kunna erkänna olikheter. 17 Det produktiva i det annorlunda ska föras in i inlärningssammanhanget och det ska ske genom decentrering.

Konkret På den objektiva världens plan innebär detta att man ruskar om den kunskap som de lärande trodde de satt inne med. Undervisningen ska innehålla olikheter eller "annorlundahet" för att det kanske, om än kortvarigt, ska väcka ett obehag hos de unga i förhållande till de sedvanliga sätten att förstå, men det ska vara här de kommer ut ur sina egna stereotypier och eventuellt reproducerade betydelser. På den andra världens plan, det vill säga där som det sociala och det gemensamma gör sig gällande, är det enligt Ziehe begreppet civilisering som ska göra sig gällande. Med civilisering menar Ziehe en balans mellan engagemang och främlingskap. Vi ska inte vara en enda stor familj i skolan eller i inlärningsmiljön. Vi ska kunna arbeta och fungera tillsammans i dessa sammanhang, oberoende av vänskap, personliga sympatier eller antipatier. Skolan ska inte vara 16 Habermas, Jörgen: Theorie des kommunikativen Handelns II, s. 214f. 17 lbid. s.43. © studentlitteratur

215

Britta NfJrgaard

intim eller försöka vara det. Det är OK med det partiella kooperativa systemet och den tillfälliga integrationen, som Ziehe kallar det, och det kan vara nödvändigt- bland annat av hänsyn tillläroprocessen - att träda tillbaka, och det kan vara till nytta och humant med depersonalisering. Det är inte alla konflikter som är av personlig art och allt ska inte läggas fram öppet. Redan i Ny ungdom: om ovanliga läroprocesser varnade Ziehe för en okritisk öppenhet, som kan vara svår att avvisa, men som ju samtidigt utgör en enormt effektiv form av social kontroll. 18 Decentreringen betyder på den tredje världens plan, det vill säga i förhållande till det mer subjektiva, att man kan lära sig att finna sig till rätta med den kontinuerliga identitetsprocessen och kanske också finna behag i att inte vara precis densamma hela tiden. Det är ännu en viktig del av förmågan att förhålla sig till sig själv, det är ett slags tänkande av andra ordningen, vilket bland andra S0ren Kierkegaard anser vara något av det mest karaktäristiska för människan. Ziehe säger att denna flexibla form av identitet och denna förtrolighet med det annorlunda, det vill säga det annorlunda som är bra, är en mycket viktig grund för ett omtänksamt jag-ideal. Han har i tidigare arbeten analyserat vad det är som får somliga att välja omsorgsyrken, och varför det kan vara så ansträngande. Många som arbetar inom omsorgen vill nämligen uppleva att de i stor utsträckning identifierar sig med dem de ska arbeta med - de kommer att definiera sig själva som en sorts offer, samtidigt som de kanske också arbetsmässigt ser sig själva som de offrande. 19 Det är alltså inte bara i en inlärningsmiljö som det annorlunda, en flexibel identitetsuppfattning och självreflexivitet kan göras produktiva. Det är mer generella drag som måste sägas vara en del av det moderna idag, men som säkert upplevs som särskilt påträngande att ta ställning till om man arbetar med pedagogik, läroprocesser eller omsorg.

18 Ziehe, Thomas och Stubenrauch, Herbert: Ny ungdom og usredvanlige lrereprocesser (1983), Politisk revy, s. 38f. 19 lbid. s. 182f.

216

© studentlitteratur

7 Thomas Ziehe

Estetiken Många av de drag som Ziehe framhåller hos de unga, och de projekt som vi som samhälle ställer upp för dessa ungdomar, kan naturligtvis ses som ett led i den generella moderniseringstendensen eller -pressen. Det är emellertid mycket viktigt för Ziehe att man inte glömmer den mer subjektiva sidan och de mer inre förändringar som följer i kölvattnet av denna modernisering. Det är i denna förbindelse han insisterar på att man ska komma ihåg det potentiella som enligt hans uppfattning ligger i estetiken och de estetiska läroprocesserna. För honom rymmer de en potential som kan frigöras och göras konstruktiv i fokuseringen på den enskildes inre värld. Han ser emellertid också en fara i att utsätta de estetiska läroprocesserna för en psykologisering, som han menar övervägande tjänar praktiska ändamål för bland annat bekräftelse av den egna identiteten. För honom rymmer estetiken, konsten och fantasin också det kittlande, det revolutionerande. Det handlar därför om att göra dessa fruktbara tillsammans med de andra "lagren" i den samhälleliga helheten. Allt för ofta fokuseras det på den kunskap som hänger samman med dels den objektiva världen, dels den sociala. Det är naturligtvis viktigt i förhållande till en samhällsmässig anpassning, men det Ziehe säger är att det kanske ligger en vinst i att prioritera dessa förståelseformer på ett annat sätt än vad man traditionellt har gjort. Genom att kanske ge de estetiska läroprocesserna mer plats och respekt kommer ungdomar idag i högre grad att uppleva att de ingår i inlärningssammanhang eller -kulturer om logiken är med dem snarare än emot dem. 20 Det kan enligt min uppfattning bidra till att förklara den framgång som man ser i olika socialpedagogiska sammanhang på till exempel produktionsskolor. 21 Här vänder man ofta prioriteringen av förståelseformer "upp och ned" i förhållande till det traditionella skolsystemet, som just dessa elever och ungdomar ofta har upplevt att de har misslyckats med. Istället säger man att 20 Följande reflektioner beträffande estetiska läroprocesser härrör bl.a. från Ziehe, Thomas: Ambivalenser og mangfoldighed (1989). En artikelsamling om ungdom, skola, estetik och kultur. Politisk Revy, s. 85-137. 21 Till viss del menar jag också att det socialpedagogiska solhavens framgång kan förklaras utifrån samma reflektioner. © studentlitteratur

217

Britta Nflrgaard

det är det mer subjektiva, det estetiska och det expressiva, alltså tredje världsnivån i Ziehes systematik, som man ska börja med. De unga får kanske stilkurser, massage, motion, kroppsmedvetande med mera presenterat för sig. Efterhand får man reda på att de också kan lära sig något om att vara sociala, för att de har fått reda på mer om sig själva. Det vill säga, det sker också inlärning på det andra världsplanet, och många av de unga kan till slut också klara en del inlärning på det objektiva planet- ofta till sin egen och andras stora förvåning. Ziehe har tidigare framfört att han anser att många lärare och pedagoger är för dåliga på att verkligen använda de krafter som ligger i estetiken som ett alternativt och stöttande tolkningsspråk i identitetsprocessen, på ett bra sätt. Han ser det som en nödvändighet att det, för att denna introduktion av estetiken ska lyckas, också finns en viss form av stabilitet - både i den enskildes subjektivitet men också i de kulturer och tolkningsmönster som finns i omgivningarna. Här är det återigen tal om en balans- både för den enskilde unga människan men också för den person som genom en eller annan form av pedagogik ska bidra till att utveckla denna unga människa. Den unga människan ska nästan uppleva en viss form av lugn och ro för att våga utvecklas inom den estetiska processen, medan läraren å sin sida ska veta något om vilka tolkningsmönster den unge både kan använda och distansera sig ifrån. På detta sätt ingår också estetiken i en reflexiv process - både för den unge som väljer och väljer bort och kanske blandar många uttryck just för att skapa ett nytt som han sedan kan hoppas är helt hans eget. Den vuxne reflekteras och reflekterar i förhållande till de ungas bildvärld och uttryck. Det mycket estetiserade tillfogas nya element av liv och dynamik, får ny betydelse och på det sättet är de ungas användning och utnyttjande av estetiska processer egentligen med om att skapa läroprocesser både för sig själva och andra.

Avslutande kommentarer jag talade inledningsvis om hur överraskande lite Thomas Ziehe har skrivit. Ofta har han arbetat tillsammans med andra på mindre artiklar. Ser man däremot på projekt, debatter och artiklar som han 218

© studentlitteratur

7 Thomas Ziehe

i större eller mindre utsträckning har levererat stoff till, så har han under de senaste drygt 20 åren varit en teoretiker som man i den danska pedagogiska debatten bara svårligen har kunnat undgå. För mig framstår han samtidigt som en analytiker som behärskar den svåra konsten att använda sina teorier till symboliska analyser av praxis, en slags samtidsdiagnos - och egentligen inte bara sina egna teoretiska funderingar utan även stora delar av Habermas samhällsanalyser får liv i Ziehes pedagogiska utgivning. Även Ziehe vill gärna se den fria människan i undervisningen, men det kräver också blick för och mod till att arbeta mot de enkla och populära lösningarna. Det är i alla fall det jag menar att Ziehe antyder att vi ofta har gjort. Vi har i för stor utsträckning försökt att anpassa undervisningen och pedagogiken till de unga - kanske för det att det var det lättaste. Som han idag ser det var det emellertid inte rätt lösning- varken kunskapsmässigt på det första, objektiva världsplanet, socialt och normativt i förhållande till den andra världsplanet med den samhälleliga symboliken eller personlighetsmässigt i förhållande till det tredje planet, som omfattar människans subjektiva inre struktur. 22 Ziehe har fortfarande ett budskap till oss - ett budskap som kan verka inspirerande i relation till allt pedagogiskt arbete med ungdomar.

Litteratur Habermas, Jiirgen: Theorie des kommunikativen Handelns (1998), Hier Suhrkamp. Kjerulf och Svendsen (red.): Pcedagogiske teorier (1984), Billes0 & Baltzer. Ziehe, Thomas: "Subjektiv betydning og erfaring" (1978), i Kontext nr 35. Ziehe, Thomas och Stubenrauch, Herbert: Ny ungdom og uscedvanlige leereprocesser (1983), Politisk Revy (på svenska: Ny ungdom: om ovanliga läroprocesser, Symposion, 1986). Ziehe, Thomas: "Det moderne indhold af irritation" i Jens Bjerg (red.): Pcedagogik og modernitet (1986), Hans Reitzels Forlag. Ziehe, Thomas: Ambivalenser og mangfoldighed (1989), en artikelsamling om ungdom, skola, estetik och kultur, Politisk Revy.

22 Se avsnittet om liehes vetenskapsteoretiska inplacering i inledningen. © studentlitteratur

219

Britta Nl'!rgaard

Ziehe, Thomas: "FOR iscenesatte begivenheder IMOD skolens symboliske tomhed" (1992) i KvaN nr. 33, Psykologi og lrererkvalifikationer. Ziehe, Thomas: "Individualisering som det kulturelt forandrede selvforhold" (1997) i Social Kritik nr 52. Ziehe, Thomas: "God Anderledeshed" (1998), i Unge og Ungdom i 1990'eme, DEL.

220

© studentlitteratur

8 Anthony Giddens - ett förslag till en modern bildningsstrategi på senmoderna villkor Stefan Hermann

Anthony Giddens föddes 1938 och är sedan 1997 rektor för London School of Economics and Political Science. Författarskapet kan med visst fog delas in i fyra faser. Under den första fasen diskuteras klassisk och modern socialteori. Mot denna bakgrund konstruerar Giddens sin egen teori, struktureringsteorin, som är Giddens förslag till en teori om socialt beteende, en social ontologi, vars huvudbudskap är att samhället och strukturerna är något vi själva skapar samtidigt som vi skapas av samhälle och strukturer. Ett nytt tredje kapitel tillfogades verket med Modemitetens följder (1990; på svenska 1996), vilket befäste den samtidsdiagnostiska vändningen i författarskapet. Tillsammans med Intimitetens omvandling (1992; på svenska 1995) och Modemitet och självidentitet (1991; på svenska 1997) utgör Modemitetens följder en trilogi om det moderna samhället vilket diskuteras vitt och brett, såväl mikro- som makrosociologiskt. Den fjärde fasen i författarskapet präglades av ett förnyat intresse för politiska frågor, och 1994 utkom boken Beyond Left and Right. De senaste tillskotten är föredragsserien Runaway World från år 2000 och den lilla pamflettliknande Tredje vägen - om fömyelse av socialdemokratin, där Giddens mot bakgrund av sin sociologiska samtidsdiagnos försöker ge socialdemokratisk politik en ny innebörd och ny vitalitet. Skriften Tredje vägen följdes år 2000 av The Third Way and its Critics, där Giddens försöker svara sina många kritiker. Det finns massor med sekundärlitteratur om Giddens på engelska, och i synnerhet om huvudverket. I Danmark framstår Lars Bo Kaspersens kärnfulla och klara introduktion till Giddens, Anthony Giddens-introduktion til en samfundsteoretiker, utgiven på Hans Reitzels forlag 1995, som det mest omfattande försöket att diskutera © studentlitteratur

221

Stefan Hermann

och förmedla Giddens verk. Lika populärt som Giddens arbete har blivit, lika lite har det "använts" för specifika ändamål. Det har snarare fungerat mer som inspirationskälla än som modell för empiriska studier.

Introduktion Den brittiske sociologen Anthony Giddens har inte något bestämt och ännu mindre något sammanhängande, väl övervägt bildningsteoretiskt program. Inte desto mindre antyder de senare årens våldsamma, närmast explosiva intresse för den senare perioden i författarskapet, på de pedagogiska institutionerna och det allmänna undervisnings- och upplysningsområdet, att han kan lämna ett seriöst förslag till en modern bildningsstrategi. Försök att betona Giddens strategi kan således inte luta sig mot hans explicita funderingar över bildnings-/utbildnings-/uppfostransbegreppen, utan är istället hänvisade till att konstruera ett destillat eller hopkok med utgångspunkt i hans socialteoretiska (se textruta) arbeten från slutet av 1970-talet och i hans modernitetsdiagnoser från början av 1990talet. Artikelns grundläggande tes är att Giddens sociologiska modernitetsdiagnoser markerar övergången • från en bildning med politiska mål och ambitioner till en avpolitiserad bildning, • från en bildning utvecklad på institutioner till en bildning frigjord från institutionens band, • från en bildning utvecklad som allmän bildning till bildning som självbildning, • från en bildningsstrategi som bottnar i universella instanser (t.ex. förnuftet) till en bildning betingad av individens specifika och vardagliga bildningsvisioner. Dessa fyra teser är intimt förknippade med varandra och kommer dels att belysas indirekt i presentationen av Giddens projekt och dels i en närmare tematisering.

222

© Studentlitteratur

8 Anthony Giddem

Presentationen kommer att struktureras med avstamp i Giddens diagnostiska 1 arbeten. Först ska jag presentera de centrala begreppen och analyserna av samhället, de viktigaste institutionerna och strukturerna inom moderniteten, som utgör Giddens överordnade sociologiska så kallade makrodiagnos. Härigenom blottläggs individens villkor i de moderna samhällena. I andra hand vänder jag mig mot individen i moderniteten, där fokus läggs på självets utveckling, som är ett reflexivt livsprojekt. Dessa två analyser knyts till slut samman med Giddens mer politiskteoretiska och politiskfilosofiska diskussioner om ett tidsenligt politiskt svar på modernitetens utmaningar. Konkret består detta av en diskussion om välfärdsstaten, nya politiska uppfattningar och inte minst förhållandet mellan stat och medborgare. Härefter följer en kort sammanfattande resume.

struktureringsteorin l det socialteoretiska huvudverket, The Constitution of Society från 1984, konstruerar Giddens ett flertal begrepp och teorier som ska göra det möjligt för sociologin att studera det moderna samhället mer exakt än vad som tidigare gjorts. Huvudverket är också i hög grad skrivet som kritik av både den klassiska sociologin - Marx, Weber och Durkheim - och den moderna sociologin representerad av i synnerhet den funktionalistiska skolan och den nyare marxismen. Det grundläggande temat i The Constitution o( Society är att förklara social praxis och utveckla teoretiska verktyg som gör det möjligt att beskriva, förklara och förstå, hur människor handlar under bestämda omständigheter. Utan att individens handlingar blir reducerade till samhälleliga fenomen och strukturer (vulgärmarxism och funktionalism i Giddens tappning) och utan att negligera samhällets påverkan på individen (primitiv handlingssociologi). Giddens försöker undvika dessa traditionella motsättningar inom sociologin och istället tänka på dessa tillsammans. Jag kommer ofta kalla Giddens modernitetsdiagnoser hans diagnostiska arbeten. Diagnosbegreppet har inom den moderna sociologin i många år använts som begrepp för en typ av samhällsbeskrivning som utgår från förskjutningar och förändringar i samhället snarare än att fokusera på de beständiga eller stabila elementen i en samhällsordning. © studentlitteratur

223

Ste(a11 Hermwm

Giddens kallar denna teori för struktureringsteorin. Det avgörande begreppet i struktureringsteorin är social praxis. Giddens vill alltså inte teoretisera med utgångspunkt först och främst i institutioner och strukturer, utan med utgångspunkt i socialt grundade handlingar (1984:2). Samhället handlar inte, enligt Giddens, utan det gör individer eller aktörer, som är den mer exakta termen hos Giddens. Vidare heter det: "att vara en människa är att vara en handlingsinriktad aktör som har grund för sina handlingar" (1984: 3, översatt från danska förlagan). Inte nog med att aktören har grund för att handla som han gör, utan Giddens menar också att vi i grund och botten är kapabla att förstå och förklara varför vi handlar som vi gör: aktören är fundamentalt sett vetande och kunnig (1984). För att begreppsliggöra denna situation utvecklar Giddens den så kallade stratifieringsmodellen, som både åskådliggör betingelserna för människors handlande och hur man reflekterar över social praxis.

Icke erkända betingelser för handlingar

Reflexiv övervakning av handlingar

:l

Icke avsedda resultat av handlingar

Rationalisering av handlingar

Motiv till handlingar

Bildar sociala system

Källa: Giddens 1984: 5

Figuren illustrerar också att Giddens inte ser handling som ett isolerat fenomen utan tvärtom som en ständig process. Vi handlar hela tiden på grund av betingelser som vi inte helt förstår, och våra handlingar får därmed också konsekvenser som vi inte avsåg. En del av den sociala praxisen består av att revidera och justera handlingar 224

© studentlitteratur

8 Antlwny Giddens

mot bakgrund av inhämtade erfarenheter, en aktivitet som normalt försiggår ganska rutinmässigt och på daglig basis. Den reflexiva handlingsregleringen innebär inte att man begreppsliggör eller teoretiserar sitt beteende, utan att man justerar utan att nödvändigtvis göra denna justering till föremål för begreppsmässiga överväganden. Således viker man undan för andra fotgängare eller låter bli att spotta på bilarna på gatan utan att tänka på det eller göra det till föremål för vidare diskursiv eller teoretisk reflektion. Handlingsrationalisering rör sig om att kunna ange orsaker för sitt handlande. Återigen orsaker man inte nödvändigtvis har tänkt på. Handlingsmotivering hänvisar till helt grundläggande potentialer för handling, till exempel impulsen att skydda sig mot rädsla eller driften att fortplanta sig. För Giddens är det viktigt att betona att denna praxis försiggår i ett flöde, i ett sammanhang, där det bara ger mening att skilja ut elementen analytiskt. Därför blir beteckningen för Giddens teoretiska kardinalbegrepp stntkturering, och inte struktur eller aktör, alltså ett begrepp som signalerar en process, att något sker aktivt. strukturering hänvisar till det förhållande, vilket figuren också illustrerar, att individen skapar strukturerna i samma ögonblick som strukturerna begränsar och möjliggör just denna handling. Således är vi alla med om att reproducera det kapitalistiska marknadssystemet när vi handlar i en livsmedelsbutik, men genom att till exempel välja ekologiska varor är vi med om att förändra systemet samtidigt som vi är underkastade detta system som ett villkor för utbyte av varor. Likadant med språket. Språket får hela tiden nya ord som passas in i språksystem, vilket är grunden för att nya vändningar ska kunna uppfinnas och utvecklas. Härigenom försöker Giddens teoretiskt att uppfylla Marx berömda sentens från Louis Bonapartes 18:e brumaire: "Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande." Gfr S0rensen 1991: 92.) Eftersom aktörerna handlar efter villkor som de delvis inte förstår och med oavsedda resultat som följd, kan Giddens förklara förändring och därmed det dynamiska förhållandet i samhällsutvecklingen.

© studentlitteratur

225

Stefan Hermam1

Makrodiagnosen: reflexiv modernisering I sin diagnos av dagens högmoderna samhälle använder Giddens sig av flera av de begrepp han konstruerade genom struktureringsteorin och huvudverket från 1984, även om det inte görs explicit. Trots att huvudverket med struktureringsteorin är ett sociologiskt grundteoretiskt arbete som behandlar social praxis eo ipso, social praxis som en universell faktor, försöker Giddens med modernitetsdiagnosen uppfylla sitt krav på sociologin att studera de moderna samhällena. Medan struktureringsteorin och förarbetet till denna under 1970-talet (1979, 1976) har en tydlig teoretisk prägel har verken från början av 1990-talet (1994a, 1994b, 1991) en tydlig diagnostisk karaktär. Denna diagnos av det ultramoderna samhället delas upp i två analytiska kategorier: analysen av de institutionella dimensionerna - här benämnd makrodiagnosen - och analysen av "strategic conduct" - mikrodiagnosen. Giddens skriver att "[de] livsformer som moderniteten har givit upphov till på ett tidigare aldrig skådat sätt har slungat oss bort från alla traditionella typer av samhällsordning. De omvandlingar som inbegrips i moderniteten är till såväl utsträckning (extensionality) som förtätning (intensionality) mer djupgående än de flesta slags förändringar som utmärker tidigare perioder. Vad gäller utsträckning har de tjänat till att upprätta sociala sambandsformer som spänner över hela jorden; vad gäller förtätning har de kommit att förändra några av de mest intima och personliga dragen hos vår dagliga tillvaro." (1994a: 12 l 15.) Ett av modernitetens kännetecken är alltsåjfr struktureringsteorin - sammanflätningen av förändringar på ett personligt plan med förändringar på ett överordnat samhällsplan eller, med Giddens ord, förbindelsen mellan förtätning och utsträckning.

226

© studentlitteratur

8 Anthony GiddeiiS

Modemitetens fyra institutionella dimensioner På utsträckningens nivå stiliserar Giddens fyra institutionella dimensioner som är hämtade från den klassiska sociologins modernitetsbeskrivningar, men som hos Giddens kombineras om. Giddens hävdar att moderniteten är multidimensionen (1994a: 19). Således är Marx framhävande av kapitalismen som den avgörande institutionella dimensionen för ensidig, Durkheims fokusering på industrialismen likaså, och Webers prioritering av rationalitetens gestaltning i moderna byråkrati- och organisationsformer ytterligare en ensidig konstruktion och reduktion av modernitetens flerdimensionella karaktär. Kapitalism är ett system för privat varuproduktion som är organiserat kring förhållandet mellan "privat ägande av kapital och egendomslöst lönearbete" (1994a: 53 l 59). Detta system breder ut sig på konkurrerande marknader där priserna fungerar som de viktigaste signalerna för konsumenter, producenter och investerare. Kapitalism är alltså inte ett sätt att producera på. Det är däremot modernitetens andra dimension, industrialism. Enligt Giddens är det viktigaste draget hos den industriella produktionen användandet av icke levande, materiella energikällor i tillverkningen av varor sammankopplat med maskinens centrala placering. Dessa element i den industriella produktionen förutsätter en starkt koordinerad och reglerad organisation av arbetet, av människor, råvaror och maskiner. Den moderna fabriken är ett exempel på detta. Den tredje institutionella dimensionen är utvecklaodet av administrativa övervakningsapparater. De moderna staterna har sedan 1600-talet utvecklat mer och mer raffinerade och vittgående tekniker för att övervaka, kontrollera och koordinera befolkningens aktiviteter. Här kan man tänka på den genomgripande offentliga kontrollen av befolkningen inom till exempel hälsoväsendet eller på arbetsmarknadsområdet. Denna dimension finner sitt allmänna uttryck i den moderna nationalstaten, som dels behärskar ett bestämt territorium och dels reglerar en bestämd befolkning. I förlängningen av denna dimension kan vi urskilja den sista dimensionen, nämligen kontrollen över våldsmedel. Denna dimension knyter an till utvecklingen av de stora militära apparater som finns i de © studentlitteratur

227

Stefan Hermann

moderna nationalstaterna. Giddens menar att denna dimension traditionellt är undervärderad i den allmänna sociologin och i förståelsen av de moderna samhällena och deras speciella utvecklingsförlopp. De fyra dimensionerna ska förstås i ett dialektiskt samspel, där uppkomsten och utvecklingen av kapitalism har varit nära förbundna med uppbyggnaden av de moderna nationalstaterna, vars administrativa kapacitet och övervakningsapparat har sin yttersta förlängning i den militära makten. Dessutom kan man hävda att den militära makten har blivit industrialiserad och att den industriella innovationen har fått väsentlig dynamik genom sin sammanlänkning med den moderna kapitalismen (1994a: 56ff). Det viktiga här är inte så mycket de konkreta förbindelserna mellan modernitetens institutionella dimensioner, utan deras ömsesidiga påverkan. Detta komplex av dimensioner får ett speciellt uttryck i det senmoderna samhället. I kraft av globaliseringen - som jag ska återvända till senare - sträcks dessa institutionella system ut i tid och rum bortom nationalstatens gränser. Kapitalismen blir en världsekonomi, där produkter bjuds ut på en världsmarknad. Produktionen ingår i en internationell arbetsdelning, och industrialismen blir således en global faktor. Nationalstater ingår avtal med varandra och samarbetar i övernationella organisationer och det tecknas en bild av ett nationalstatssystem. Den militära makten har också genomgått en globalisering. Således fördubblades det kalla krigets terrorbalans mellan Sovjet och USA genom en oändlig mängd militära allianser som bredde ut sig över hela världen.

Modernitetens grundläggande dynamik Som förklaring till denna moderna utveckling urskiljer Giddens tre sorters dynamik som har varit bakomliggande krafter i den ojämna utvecklingen av de traditionella samhällena till moderna samhällen och i dagens hastigt förändrade globaliserade värld. De tre källorna till dynamiken är åtskiljaodet av tid och rum, urbäddningen av sociala institutioner samt det reflexiva ordnaodet och omordnandet av sociala relationer (1994a: 22).

228

© studentlitteratur

8 Anthony GiddellS

(l) Åtskiljandet av tid och rum I förmoderna kulturer har "var" alltid varit förbundet med "när". Före urets standardisering kunde en tidpunkt inte definieras exakt utan "socio-rumsliga riktmärken", dvs. utan att referera till en plats eller en händelse. Alltså är det första elementet i åtskiljandet av tid och rum behärskandet av tiden. Med de världsomspännande kalendersystemen blir tiden således globaliserad och standardiserad: idag är det till exempel möjligt att avtala tid och klockslag för ett möte mellan en människa som bor i Bhutan och i San Francisco i olika verkligheter. Denna standardisering av tiden är enligt Giddens en förutsättning för rummets åtskiljande från platsen. "Modernitetens framväxt ryckte alltmer loss rummet från platsen genom att ge näring åt relationer mellan 'frånvarande' personer på avstånd från varje situation där man interagerar ansikte mot ansikte" (1994a: 24 l 27). Genom modern teknik kan vi befinna oss i samma rum utan att vara på samma plats. Aktiviteter kan koordineras för människor som befinner sig på var sin sida av jordklotet, eftersom moderna organisationer kan sammanbinda handlingar oberoende av konkreta platser. Detta gäller till exempel när det handlas valuta på världens alla börser, och när vi interagerar på Internet. Konsekvensen är att lokaliteter/platser påverkas och formas av händelser, som geografiskt är långt ifrån dem. Enligt Giddensär detta åtskiljande av tid och rum en viktig förutsättning för en annan av modernitetens dynamiska faktorer: urbäddningen av sociala relationer.

(Il) Urbäddning Giddens definierar urbäddning (disembedding) som det förhållande då sociala relationer lyfts ut ur sina lokala interaktionssammanhang och omstruktureras över obegränsade områden av tidrummet. l motsats till förmoderna samhällen där sociala relationer primärt var bundna till ett lokalt sammanhang där tid och rum sammanföll och där interaktion kännetecknades av närvaro, karaktäriseras det moderna samhället av att sociala relationer sträcks ut i tid och tvärs över fysiska gränser. Två mekanismer påverkar denna utveckling av sociala institutioner i de moderna samhällena: symboliska tecken och expertsystem. Symboliska tecken är utbytesmedier som skickas © studentlitteratur

229

Stefan Hermann

mellan individer, grupper och institutioner. Det exempel som alltid används är pengar, som kan åskådliggöra hur pengamediet bidrar till tids- och rumsåtskiljandet, som förutsätter urbäddning av de sociala relationerna. Pengar standardiserar och gör det möjligt att utbyta varor som inte kan jämföras. Men pengar sätter också tiden inom parentes: pengar är en sorts anstånd, ett slags kredit. En aktuell likviditet kan alltid lösas in vid en senare tidpunkt (1994a: 28). Pengarnas standardiserade och opersonliga måttstock gör dessutom att de kan förbinda aktörer som är skilda åt i tid och rum. Expertsystem bidrar precis som pengar till att lyfta ut sociala relationer ur deras lokala kontext och omstrukturera dem över obegränsade områden av tidrummet. Ett expertsystem är ett system av teknisk art som organiserar stora delar av våra materiella och sociala omgivningar (1994a: 31). Expertsystem omger moderna människor 24 timmar om dygnet, från duschen på morgonen till bilturen under arbetet och inköpen i butiken till sömnen i den gediget byggda villan. Genom att köra bil inträder vi i ett komplex av expertsystem som vi inte har förutsättningar att känna till och kontrollera i grunden. Men vi litar på att saker och ting fungerar som de ska och hyser tillit till autenticiteten av det vetande som omsätts i olika expertsystem. Precis som symboliska medier fungerar expertsystem som mekanism för urbäddningen av sociala relationer. Att köra bil möjliggör interaktion med människor långt bort. Att använda Internet möjliggör transaktioner och dialog mellan människor som inte möts fysiskt. Expertsystem möjliggör att vi ofta är närmare inpå människor som är långt borta än dem som är i vår omedelbara närhet. Mobiltelefonen är ett aktuellt exempel. Att tala i mobiltelefon offentligt är en markering av en närhet i rum med en fysiskt avlägsen person. Således är många sociala relationer i de moderna samhällena inte knutna till att man är närvarande tillsammans (co-presence), utan till frånvaro: vi talar i telefon med våra föräldrar en gång i veckan och bibehåller kontakten, men träffar dem tre gånger om året. Således åstadkommer urbäddningsmekanismer möjligheten till återinbäddning på moderna villkor; dvs. med hjälp av expertsystem (t.ex. transportmedel, kommunikationsteknik) har vi möjlighet att etablera relationer ansikte mot ansikte och nära fysiska förbindelser mellan konkreta medmänniskor.

230

© Studentlitteratur

8 Anthony Giddens

(III) Reflexivitet Den tredje dynamon i det moderna samhället är reflexiviteten. "Det moderna sociala livets reflexivitet består i att sociala bruk utsätts för kontinuerliga prövningar och reformer i ljuset av inkommande information om just dessa bruk, varigenom deras karaktär konstitutivt förändras" (1994a: 39 l 43). Således sammanfaller reflexivitet inte helt med den reflexiva handlingsregleringen i stratifieringsmodellen som ingår i en mer rutinmässig justering av beteende. Reflexiviteten är i moderniteten inskriven i samhällets fundament och bidrar med en grasserande dynamik. Reflexivitet betyder att det ställs frågor om allt. Vanor, värderingar, tro, moral; allt kan revideras i ljuset av ny information. Inget är heligt. Således hänger reflexivitetsbestämmelsen starkt samman med nedmonteringen av metafysiska instanser som Gud, Förnuft... Men det är inte bara på kulturell basis som reflexiviteten slår igenom. Sociala tillvägagångssätt och system ändras i ljuset av nya förhållanden. Enligt Giddens kan inget rättfärdigas med hänvisning till tradition eller yttre instanser. Äktenskap kan inte ingås genom att åberopa traditionen, och måltider och utbildningsval kräver också självständiga reflektioner, som inte kan utvecklas inom traditionens ramar. Reflexiviteten förverkligar inte upplysningsfilosofins utopi om att skapa en säker och kontrollerad värld. Den moderna vetenskapliga sociologins grundare Auguste Comtes (1798-1857) paroll savoir pour prevoir pour pouvoiil är ett fata morgana i en värld där vetande skapar osäkerhet och tvivel och inte entydighet och bevis (1994a: 40-41). Med den tyske sociologen Ulrich Becks ord knyter reflexivitet snarare an till reflexartade, hastiga förändringar med oförutsedda konsekvenser än till välkoordinerade tankar och handlingar (Beck 1994: 17 4ff). Eller med Giddens ord: "Poängen är inte att det inte finns någon stabil social värld att få kunskap om, utan att kunskapen om denna värld bidrar till att göra den instabil och föränderlig" (1994a: 45 l 48). Således tydliggörs att expertsystems dynamiska karaktär som urbäddningsmekanismer har en stark koppling till reflexiviteten.

2

"Att veta för att förutse för att kunna."

© studentlitteratur

231

Stefan Hermami

Glabalisering Genom sin dynamiska karaktär är moderniteten globaliserande av sin natur, hävdar Giddens. Globaliseringen har också blivit ett av de främsta diagnostiska kännetecknen hos den senmoderna världen. Globalisering är en "intensifiering av världsomspännande sociala relationer, som förbinder åtskilda lokaliteter med varandra på ett sådant sätt att lokala tilldragelser formas av händelser som uppträder många mil bort och vice versa" (1994a: 60 l 66). Således är globaliseringen nära förbunden med de tre typerna av dynamik. På ett institutionellt plan tar detta sitt uttryck i den internationella arbetsdelningen (industrialismdimensionen), nationalstatssystemet (övervakningsdimensionen), den kapitalistiska världsekonomin (kapitalismdimensionen) och den militära världsordningen (dimensionen för våldsmonopol). Det avgörande i Giddens globaliseringstes är inte bara att åtskilda platser påverkar varandra, att en finansiell kris i sydöstasien via ett invecklat ekonomiskt nätverk skapar arbetslöshet på Lind0varvet, utan att en mängd sociala relationer utvecklas i rum som inte kan lokaliseras som sådana, utan korsar de nationella ekonomiska gränserna. Dessutom förefaller det viktigt att påpeka att globaliseringen inte bara är en process som har sitt ursprung i nationella och internationella ekonomier, utan är djupt invävda i förändringar på ett intimt och personligt plan. Med andra ord är de utsträckta förändringarna inflätade i förtätade uppbrott, och globaliseringen är ett konstitutivt element hos aktörers rutinpräglade handlingar och vardagspraxis (Kaspersen 1995: 131). Exempelvis när vi ser på MTV, köper exotisk mat hos vår lokala grönsakshandlare eller förlitar oss på en amerikansk terapibok som hjälpmanual i parförhållandet.

Mikrodiagnosen: självets reflexiva projekt jag vänder nu blicken mot den andra delen av Giddens samtidsdiagnostiska arbete. Detta är hans försök att lokalisera konsekvenserna av de strukturella förändringarna i samhället på ett personligt plan. Här får Giddens sociologiska diagnosarbete nya begrepp och

232

© studentlitteratur

8 Anthony Giddens

teorier från i synnerhet psykologin och existensfilosofin, men även mer profana arbeten av terapeutisk karaktär integreras i analysen av självet i den senmoderna världen. Moderniteten är på ett institutionellt plan radikalt tvivel och på det personliga planet skapar vi ordning och sammanhang i ett konstant flöde av tvivel, val och risker.

Självidentitet: tillit och ontologisk säkerhet Innan jag lägger fram Giddens psykologiska betraktelser ska jag kortfattat introducera det nyckelbegrepp som (psykologiskt) binder samman modernitetens institutionella plan med det personliga planet. Det är begreppet tillit. I ett samhälle som likt det moderna i hög grad präglas av ansiktslösa relationer och urbäddade sociala relationer är tillit en viktig faktor för individen. Vi är tvungna att hysa tilllit till expertsystem och symboliska tecken för att få vardagen att fungera, tillit till att läkarna vet vad de gör, till att maten vi äter är ofarlig, att broarna vi kör över är baserade på gedigen ingenjörs- och arkitektkunskap. Även om vi mycket väl vet att dagens sanningar är morgondagens lögner. Modernitetens snabba globalisering betyder att en lång rad förhållanden ligger utanför vår omedelbara räckvidd. Dessutom ger moderniteten oss kunskap om allehanda risker som är möjliga med de val vi gör. Riskerna med att ingå äktenskapvi vet från statistiken att en tredjedel slutar med skilsmässa- tar vi oundvikligen med i beräkningen. Risken med att köra bil är uppenbar osv. När något går galet eller bra är det inte Guds, naturens eller ödets dolda plan som är upphovet, utan modernitetens kontingens. "I och med att abstrakta system utvecklas blir tillit till opersonliga principer och till anonyma medmänniskor oundgängliga för den sociala tillvaron" (1994a: 105 l 115). Tillit är således nära sammanvävt med risker i den senmoderna världen (1994a: 33). För att kunna agera i en värld med så många nycker är tillit något nödvändigt. För Giddens grundläggs denna psykologiska disposition i barndomen. Vi utvecklar en ontologisk säkerhet enligt Giddens. Den ontologiska säkerheten är en grundläggande känsla av att vårt "vara" inte är i fara. Denna säkerhet byggs upp genom de nära rela© studentlitteratur

233

Ste(a11 Hermalm

tioner som grundas i relativt rutiniserade handlingsmönster. Ett spädbarns liv är relativt överskådligt och det skyddas mot en lång rad potentiella hot av sina primära vårdare och lärare under uppväxten, så att de kan hantera deras frånvaro och få tillit till andra anonyma människor. Härigenom utvecklar barnet en skyddshinna ("protective cocoon") som bidrar till att skapa en grundläggande tillit eller existentiell säkerhet som vaccinerar mot överväldigande ångestsituationer (1991: 3Sff). Denna situation utmanas i moderniteten då de val en modern individ gör är mer omfattande och av en djupare natur än någonsin förr. Enligt Giddens kan vi inte vända oss till traditionen eller religionen för att få svar. Eller också kommer detta att ske på moderna villkor, dvs. det blir ett reflexivt val. Således framkallas självidentitet inte genom släktskap, nationalitet, kön eller yrke. "I am I" före "I am a teacher" som den tidigare nämnda tyska sociologen Ulrich Beck har uttryckt det. Självidentitet är inte given, utan skapas i en fortlöpande valprocess. Denna process utvecklar sig för individen som en inre berättelse där det förflutna och framtiden binds samman i en sammanhängande bild. Det viktiga för identiteten är inte först och främst den sociala härkomsten, utan det inre sammanhanget i individens personliga biografi. Alla människor måste enligt Giddens idag fråga sig själva: Vem är jag? Hur skulle jag vilja vara? Självet har blivit ett reflexivt projekt som hela tiden ska konstrueras och därmed hela tiden står under förändring. Således är självidentitet inte en kärna, ett genetiskt eller socialt givet faktum, utan en process som har sin utgångspunkt i individens självberättelse och som kräver att den enskilde individen har en reflekterad föreställning om sitt själv och sin personlighet. Därför använder Giddens begreppet själv-identitet och inte bara identitet (1991: 53). Därmed rycks den inte loss från yttre samhällsförhållanden. Tvärtom hänger förtätade förändringar starkt samman med de utsträckta förskjutningarna på modernitetens institutionella plan. Självet genomträngs av de moderna sociala institutionerna utan att vara bestämt av dessa (1991: 1-2). Men hur konstrueras den individuella biografin, och vilket samhälleligt uttryck ger detta?

234

© studentlitteratur

B Anthony Giddens

Från social till individuell biografi: livsstilar I förmoderna samhällen har man grovt uttryckt kunnat hänvisa till traditionen eller traditionella auktoriteter när man ska förklara individers val eller handlingar. I den moderna sociologin har det varit självklart att peka på industrisamhällets sociala kardinalbegrepp klass eller subsidiärt familjen, som de institutioner som stakar ut riktningen för en individs livsbana. Således grundar sig Pierre Bourdieus sociologi, även om den moderniserats med smaktypologiseringen och habitusbegreppet, på ett starkt klassbegrepp (Bourdieu 1984). Giddens viktigaste begrepp är här livsstil som förklarar regelbundenheten i olika individers till synes uniforma dispositioner och som enligt Giddens inte får förväxlas med ytlig konsumism (Giddens 1991: 81 l 101). Det avgörande för Giddensär här att visa att livsstil är ett val som aktören, medvetet eller omedvetet, gör med hänvisning till sig själv och inte främst grundat på klassförhållanden. Livsstilar ska uppfattas som en integrerad uppsättning av praktiker som ger en materiell form till den inre självberättelsen och som avlastar den ström av val som hela tiden ska göras genom att inkorporera rutiner i klädvanor, matvanor, uppförande osv. Livsstilarna är samtidigt reflexivt öppna och varierar därför med tiden (1991: 81). Snickaren väljer att bli pedagog och säljer bromsljusen i bilens bakruta till förmån för ett par gymnastikskor. Eftersom livsstilarna enligt Giddens inte är fast förankrade i klass, tradition eller familj rymmer de en kulturell dynamik som kan tillskrivas fyra förhållanden. För det första betyder frånvaron av överordnade moralsystem att avvikande beteende inte längre bestraffas lika strängt som tidigare. Samhällets moralkodex har pluraliserats. För det andra betyder den stora mängden ansiktslösa möten och ur bäddade sociala institutioner att vi interagerar med fler olika människor med skilda bakgrunder än tidigare. Med Habermas begrepp pluraliseras vår livsvärld. Den tredje faktorn knyter an till reflexivitetens undergrävande karaktär. Många sanningar om hur vi ska leva våra liv gör sig gällande på en gång och bidrar därmed till dynamiken. Globaliseringens kulturella element fungerar som en fjärde faktor för livsstilsvalen. Massmediernas och informationsteknologins genomslag ger oss en konstant ström av nyheter som påverkar de individuella besluten om livsstil. Denna genomgripande reflexivitet lägger en enorm press på självet, och många moderna beroendeformer kan © Studentlitteratur

235

Ste(an Hermann

ses som vanmäktiga och defensiva uttryck för det ansvar som läggs på den enskilde. Giddens nämner onaturlig kroppskontroll som anorexi och bulimi som exempel på att nästan varje mönster eller varje vana kan bli beroende, vilket således kommer att ersätta traditionens fasthet, regelbundenhet och stabilitet (1994b: 79).

Intimitetens förändring: det rena förhållandet Även om livet i de senmoderna samhällena präglas av urbäddning av sociala relationer och en stor mängd ansiktslösa möten med okända personer är vårt förhållande till den nära och konkreta människan en avgörande faktor i självets reflexiva projekt. Det rena förhållandet uppstår i den radikaliserade modernitetens kontext på grund av traditionens försvagning som tradition. Ett äktenskap ingås idag inte som ett kontrakt och får inte sin legitimitet i yttre instanser (familjen, traditionen, religion) utan måste hänvisa till sig självt, dvs. till de två makarna. Således väljs förhållanden för deras egen skull, de är ett mål i sig, inte ett medel. Därav termen det rena förhållandet (1994b: 63). Det förväntade utbytet är inte god ekonomi eller en säker framtid, utan istället intimitet. Intimitet är viktigt för det öppnar för ett ömsesidigt skapande av självidentitet, där öppenhet, autenticitet och ärlighet gentemot den andra är huvudingredienser (1991: 94). Självidentitet skapas i förhandling med den andra och härigenom skapas gemensamma historier, som väver in de reflexiva projekten i varandra. Det rena förhållandet är inte en oas i det moderna samhället, befriat från globalisering och expertsystem utan är genomsyrat av dessa förhållanden. Således är en förutsättning för det rena förhållandet den plastiska sexualiteten som består av att fortplantningen (potentiellt) kopplas bort från sexuell aktivitet genom moderna preventivmedel. Med den plastiska sexualiteten blir beslutsmakten beträffande barn populärt uttryckt förskjuten från naturen till dem som ingår i förhållandet, en situation som har uppstått med hjälp av ett modernt expertsystem. Det rena förhållandet har alltså bara sig självt att falla tillbaka på och både styrkan och svagheten ryms i det förhållande att det uppstår mellan autonoma individer som hela tiden ställer krav på symmetri och utbyte. Förhållanden som också förutsätter förpliktelse och hängivenhet som kan krocka med autonomin. Således rymmer 236

© studentlitteratur

8 Anthony GiddellS

det rena förhållandet en strukturell självmotsägelse (1991: 186, 1994b: 137). Det rena förhållandet är ett exempel på att moderniteten skapar möjligheter för och frigör personliga och intima relationer och inte bara producerar alienation och ansiktslösa relationer.

Den politiska diagnosen: från emancipatorisk politik tilllivspolitik Med utgångspunkt i sina funderingar kring det rena förhållandet urskiljer Giddens två olika tankar av politisk karaktär. Den ena handlar om förbindelsen mellan det rena förhållandet och demokrati som ideal, den andra kastar ljus över förhållandet mellan politiska projekt i modernitetens era och självets reflexiva projekt. I slutet av sin bok Intimitetens omvandling (1992, da. övers. 1994b; på svenska 1995) lägger Giddens fram sina tankar om förbindelsen mellan organiserandet av privatlivet och organiserandet av det offentliga demokratiska livet. Giddens hävdar att det rena förhållandets grundpelare, exempelvis autonomi, oberoende, tillit och dialog, är förenliga med de viktigaste komponenterna i en demokrati. "Möjligheten till intimitet är ett löfte om demokrati", hävdar Giddens (1994b: 185, 1998: 125). Även den demokratiska processen kan jämföras med det dagliga livet i det rena förhållandet. I det rena förhållandet förhandlas mellan autonoma aktörer mot bakgrund av en dialog och fri och öppen kommunikation (1994b: 190). Dialogen utvecklar och flätar in de reflexiva projekten i varandra. I den politiska sfären är det likadant enligt Giddens demokratiideaL Här bör en offentlig debatt följa den öppna förhandlingen som ställer olika politiska projekt mot varandra. Medan konflikter hanteras med dialog och förståelse i det rena förhållandet är demokrati ett civiliserat och jämlikhetsorienterat sätt att lösa dem på. Giddens kanske en aning långsökta paralleller mellan demokrati och det rena förhållandet får sällskap av hans analyser av nya politiska former i det senmoderna samhället. Han försöker här granska politiska projekt, politiska system och nya relationer mellan politisk myndighet och medborgare som framstår som tidsenliga och effektiva svar på modernitetens och i synnerhet globaliseringens våldsamma för© studentlitteratur

237

Stefan Hermann

ändringspotentialer. Två begrepp är avgörande i denna förbindelse: emancipatorisk politik och livspolitik. Den emancipatoriska politiken är modern i dess enkla bemärkelse, den är inte senmodern eller reflexivt modern. Den tar inte med modernitetens grasserande dynamik i beräkningen. Den emancipatoriska politiken är knuten till ett klassiskt upplysningsfilosofiskt credo om att frigöra människan från bindningar. Ur marxistisk synvinkel uppfattas den som frigörelsen från exploateringsrelationer, i den positivistiska vetenskapen som människans frigörelse från naturens tvång mot att bli härskare över naturen, i den tidiga liberala upplysningsfilosofin (Locke, Hume) som frigörelsen från religion och traditionens godtycke. Arbetarrörelsens kamp under 1900-talet är ett utmärkt uttryck för kampen för jämlikhet, säkerhet och sociala möjligheter. Giddens hävdar att den emancipatoriska politikens främsta målsättning är att eliminera eller reducera exploatering, ojämlikhet och förtryck och ersätta och institutionalisera dem med rättfärdighet, jämlikhet och deltagande (1991: 211-12). Således siktar den emancipatoriska politiken mot att skapa autonomi med syfte att placera individen i en position där det finns möjligheter att välja fritt. Dess primära verktyg är omfördelning. Men det säger, enligt Giddens, inte något om problemen i samhället, där en hög grad av autonomi har uppnåtts för medborgarna, och den tematiserar inte de centrala problemen som hör ihop med utövandet av självets reflexiva projekt i en senmodern värld, där globala förändringar påverkar konstruktionen av självidentitet, och där risken är ett mänskligt grundvillkor. Den emancipatoriska politiken är ett nödvändigt men inte tillräckligt svar på den senmoderna världens utmaningar. Där den emancipatoriska politiken försöker skapa möjligheter och betingelser för det fria valet genom att frigöra individer och grupper från begränsande bindningar, är livspolitiken en politik för valet som utgår ifrån individens situation (1991: 214). Detta beskrivs med följande citat: Livspolitik är inte i första hand inriktad på de villkor som befriar oss så att vi ska kunna välja. Det är en politik om val. Medan den emancipatoriska politiken är en politik om livsmöjligheter, så är livspolitiken en politik om livsstilar. Livspolitiken är politiken inom en reflexivt mobiliserad ordning- inom senmodernitetens system- som både på en individuell och en kollektiv nivå radikalt förändrat det sociala livets existentiella parametrar. Det är en självförverkligandets politik i

238

© studentlitteratur

8 Anthony Giddens

en reflexivt strukturerad miljö, där denna reflexivitet förbinder självet och kroppen med system av global omfattning. ( ... ) livspolitik handlar om de politiska frågor som uppstår ur de självförverkligande processerna i posttraditionella kontexter, där globala influenser tränger djupt in i självets reflexiva projekt och där de självförverkligande processerna omvänt påverkar globala strategier (1991: 214, da. övers. 1996: 248-49 l sv. 253).

Livspolitik är därmed en politik som handlar om livsstil och livsstilsbeslut, och den är därigenom intimt förbunden med självets reflexiva projekt och det fortlöpande skapandet av självidentitet (1994c: 91). Enligt Giddensär livspolitikens verktyg inte omfördelningsinstrument utan verktyg som kvalificerar individens val. Exempel på politiska kamper som kan förstås i detta schema är de homosexuellas kamp för verkligt erkännande och jämlikhet som sträcker sig längre än formella garantier eller kvinnorörelsens kamp för en jämlikhet som inte bara stod inskriven i lagen utan också följde med in i sovrummet. Målet är här inte bara att frigöra utan att skapa livsformer som främjar den enskildes självförverkligande. Ett annat exempel som kan förstås med utgångspunkt i livspolitiken är den ekologiska kampen för en bättre och renare miljö. Här är utgångspunkten ett globalt ömsesidigt beroende som bara inom demokratins ramar kan resultera i en renare värld, om livsstilsförändringar genomförs och förpliktigande livsformer utvecklas, vilka kan integreras i självets reflexiva projekt. Vi kan inte bara lagstifta oss till en renare miljö. Det institutionella uttrycket för den emancipatoriska politiken har varit den traditionella välfärdsstaten med ett omfattande socialt skyddsnät. Arbetslöshet och sjukdom var externa risker som olika välfärdsstatliga program skulle komma till rätta med genom understöd och hälsovård tills en balanssituation uppstod igen. I den reflexivt moderna ordningen är riskmiljön förändrad. Riskerna är i hög grad självskapade eller fabricerade, och de är långt mer dominerande i den sociala verkligheten än tidigare, och detta måste välfärdsstaten ta med i beräkningen (1998: 163). Därför ska riskerna sedda ur ett livspolitiskt perspektiv inte neutraliseras utan hanteras offensivt. Istället för att kompensera ska man genomföra politiska åtgärder som gör medborgarna kapabla att själva lösa och administrera sådana problem. Risker ska inte ses som hot utan som utma-

© studentlitteratur

239

Stefan Hermann

ningar som innehåller en stark allmän appell även om de passas in i individualiserade livsstilsprojekt (1994c: 192, 1998: 212). I den senmoderna världen är det hanteringen av "bads" snarare än fördelningen av förmåner som står i centrum på den politiska arenan. Men risker är inte något vi besitter som till exempel ekonomiska förmåner utan något vi påverkas av. Medan materiell välfärd i nästan alla utvecklade samhällen har ackumulerats i toppen på den sociala hierarkin drabbar riskerna brett. Som Ulrich Beck lakoniskt konstaterar: "Fattigdom är hierarkisk, smog är demokratisk" (Beck 1992: 36). Giddens slutsats om dessa omständigheter är att risker således också kan ha en integrativ solidarisk funktion. På grund av de västliga demokratiernas relativa välfärd bör omfördelningspolitiken reduceras till förmån för en politik för positiv välfärd. En politik som förenar tvärs över sociala kategorier och livsstilsuppdelningar och koncentrerar sig på att främja självrespekt och självförverkligande. Jämlikhet blir därför för Giddens inklusion, dvs. rätt att delta och att förverkliga sig själv i självvalda sociala gemenskaper och inte att upphäva eller korrigera motsättningar mellan olika grupper i samhället (1994c: 193; 1999: 76). Mot denna bakgrund kan Giddens formulera iden om ett radikalt centrum. Där mitten enligt den gängse politiska uppfattningen har uttryckts som en median, en kompromiss mellan höger och vänster, är detta radikala centrum samlande eftersom det utgår från ett universellt problem, och radikalt för att det erkänner att "lösningen" är omfattande och kräver nya instrument och inte minst en omformulering av statens roll i det reflexivt moderna samhället. Enligt Giddens ska staten anpassa sig efter villkoren i det reflexivt moderna samhället. Den måste rätta sig efter att vi lever i ett risksamhälle, i en reflexivt modern ordning. Det betyder att staten bör decentraliseras och att den bör vara lyhörd för sina medborgare. Om ankaret i det goda livet ligger i den enskildes självberättelse kommer standardiserade statliga lösningar ofta att vara kontraproduktiva, och staten måste istället engagera sig ihop med lokala aktörer och grupper i en ansträngning att skapa partnerskap mellan individer, företag, institutioner och lokalsamhällen. Istället för att en statlig hälsopolitik för exempelvis alkoholism stakas ut i ett centraliserat förhandlingsnätverk mellan läkarvetenskap, institutioner, regering och parlament, vilket sedan riktas mot sin målgrupp, bör man dra i banden mellan frivilligorganisationer (Anonyma Alkoholister) och de 240

© studentlitteratur

8 Anthony GiddellS

inblandade människorna och låta dem vara ledande i processen för att förverkliga ett bättre liv. Denna modell uttrycker Giddens prioritering av en större inblandning av civilsamhället. Staten ska alltså inte diktera en politik utan uppträda som "social investerare", som initierar processer med stor handlingsfrihet för de inblandade. Eller med den franske sociologen Jacques Donzelots ord blir staten en aktör som uppmuntrar till förändring, en l'etat animateur (Donzelot 1995). Staten ska inte vara en förmyndare och den konkreta institutionella hierarkin (förvaltning, offentlig sektor) ska inte vara en myndighetsapparat i klassisk bemärkelse, utan istället ett nätverk av konsulentenheter som hellre än att ta ansvar för den enskildes liv ska främja autonomi och självständighet. Den tidigare finansministern i Tony Blairs regering, George Brown, uttryckte det så här: "Fråga inte vad staten kan göra för dig, utan vad staten kan få dig i stånd att göra för dig själv." En konsekvens av livspolitiken är att den politiska sfären utvidgas. Förhållanden som tidigare var av rent privat natur (identitet) vandrar härmed in i den politiska sfären och görs till en offentlig angelägenhet. I en situation där individen inte kan rubriceras och grupperas som tidigare blir politiken en personlig angelägenhet. Det politiska fältet utvidgas samtidigt som staten försvagas och samtidigt som staten engageras i uppgifter av intim karaktär: det är skillnad på att säkra förutsättningar för jämlikhet och emancipation och att kvalificera och uppmuntra bestämda val av livsstil och självidentitet. Från att garantera ett arbetslöshetsunderstöd så att den arbetslöse kan leva ett någorlunda drägligt liv och från att lämna hans personliga situation orörd har man övergått till att skapa aktivering och underlätta för personlig utveckling grundad på personliga handlingsplaner och planer för självförverkligande samordnade och avpassade i en nationell arbetsmarknads- och utbildningsstrategi. Således får statens terapeutiska funktioner högre prioritet enligt detta scenario.

© Studentlitteratur

241

Stefan Hermam1

En ny bildningsstrategi Men vad är det då som Giddens har att erbjuda på det pedagogiska området? Hur kan vi precisera hans tankar om uppfostran, bildning och upplysning/utbildning, eller rättare sagt: vilka konsekvenser får hans modernitetsdiagnos och betraktelser på det politiska området för den pedagogiska reflektionen och praxisen? Medan Giddens speglar den reflexiva moderniseringens genomslag på ett sociologiskt och politiskt teoretiskt plan har pedagogiken speglat moderniteten som profession (praxis) och som vetenskap (teori). För att visa detta sammanhang ska jag jämföra en rad av de senare årens nytillskott, inom såväl den pedagogiska teoriapparaten som i pedagogisk praxis av olika slag, med några av Giddens nyckelbegrepp. Om vi tittar på de pedagogiska institutionema (skolan, förskolan) kan vi se att man under de senaste 15 åren har genomfört en rad förändringar som tendentiellt passar in på Giddens analys av en moderniserad välfärdsstats institutioner. Pedagogiken och pedagogens arbete har traditionellt varit knutna till ett statligt uppdragsprojekt. Denna strategi har velat garantera medborgarna rätt omsorg och uppfostran, och under större delen av 1900-talet har den varit en del av en politisk strategi som siktade mot upplysning av medborgarna och att ge dem samma möjligheter. Pedagogens arbete har utförts i offentlig regi och varit politiskt styrt. Pedagogen har fått sina expertkunskaper genom sin utbildning inom i första hand pedagogik, psykologi och socialkunskap, en utbildning som staten har gått i borgen för och som förmedlar en auktorisation som gör det möjligt för pedagogen att utöva sitt yrke med auktoritet. I övervägande grad har de pedagogiska institutionerna styrts i harmoni med gällande yrkesvärderingar, vilka syftar till att omsätta politiska mål. Förhållandet mellan pedagog och barn (klient) har varit ett förhållande mellan en som vet och en som inte vet, mellan ett subjekt och ett objekt som ska uppfostras till att kunna leda sig självt till att bli autonomt, till att bli ett subjekt. Men på i stort sett samtliga dessa punkter kan vi idag se förändringar. l) Pedagogiken som ett fält för en bestämd (vetenskapligt grundad) expertis är idag attackerad och underkastad de moderna instabila villkoren för när något är rätt eller fel. Pedagogens vetande är bara en bland många synpunkter på hennes aktivitet, och auktoriteten vittrar därmed

242

© studentlitteratur

8 Anthony Giddens

sönder. 2) Härigenom öppnas också dörren för en annan problematisering: nämligen en moralisk problematisering av pedagogens praxis. Är den gängse pedagogiken det rätta sättet? Omsorg har definierats som kvävande och beskylls för att inte utveckla barnen utan snarare begränsa dem, för att spetsa till det en aning (jfr Knudsen 1995, Dahl 1998). Och pedagogiken har svarat med en etisering3 av demokratiseringen av förhållandet mellan föräldrar och barn eller pedagoger och barn. 3) För det tredje har de senare årens modernisering av den offentliga sektorn varit riktad som ett angrepp mot det innehållsmässiga monopol på styrning som professionerna har haft. Denna problematisering har främst varit ekonomiskt motiverad, men finner också sin grund i de två övriga. Således ska föräldrar finnas med i styrelser på förskolor och skolor och staka ut institutionernas kurs i dialog med de yrkesverksamma och ledningen. Vi ser nu hur dessa tendenser närmar sig dels Giddens beskrivning av den reflexivt moderna ordningen och dels hans mer specifika beskrivning av statens nya funktion. Vi lever i en post-traditionell värld av radikalt tvivel. Därför måste pedagogikens grundregler utsättas för kritik och pedagogens arbete problematiseras. Vilket också har skett, i synnerhet av pedagogiken! Från reformpedagogikens angrepp på den etablerade skolan under mellankrigstiden går det en linje fram till dessa dagars konstruktivistiska pedagogik. I den aktuella pedagogiska diskursen görs barnet till subjekt, ett kompetent likvärdigt väsen (jfr Erik Sigsgaard et al. (1996, 1998), Rasmussen (1996), Sommer (1996) m.fl.). En mer verksam praxis måste därför betyda en mer tillbakadragen, men ändå aktiv omsorg, som i stället för att programmera barnen utgår från deras individuella färdigheter, önskemål och utvecklingsmöjligheter genom en dialog. Det andra förhållandet, den moraliska problematiseringen, hänger nära samman med vetenskapens försvagning. Den moraliska problematiseringen knyter an till förhållandet att det inte längre finns legitimitet bakom ett bestämt folkligt uppfostransprojekt. I en globaHserad värld vet staten inte (ännu mindre än förr) vad som är bra för varje enskild människa. Det är med Giddens ord en fråga om själv-

3

Etisering betecknar den process där ett tidigare auktoritetsförhållande ändras om till ett förhållande mellan likvärdiga subjekt.

© studentlitteratur

243

Stefan Hermann

ets reflexiva projekt. Staten- och därmed de pedagogiska institutionerna- ska inte sikta på att nå ett bestämt mål med uppfostran (en förmyndarstat vet vad den vill!), utan ska med denna skapa möjligheter för varje individ att formulera sitt eget självförverkligandeprojekt. Staten ska underlätta och vara lyhörd. Därför talar vi idag om skolor, förskolor och äldrevård som en del av tjänstesektorn, inte som en del av en politiskt styrd apparat med gemensamma målsättningar. Den tredje problematiseringen hänger också ihop med de två föregående. I och med att pedagogen mister auktoriteten moraliskt och yrkesmässigt blir det uppenbart att det inte enbart är pedagoger som ska styra de pedagogiska institutionerna. Denna tendens kan spridas ut över hela fältet av yrken (från läkare till konstnärer och universitetslärare osv.). Man får därför professionell ledning framför ledning via professionerna. Detta är den så kallade företagsekonomiska modellen som uteslutande är ekonomiskt motiverad. Så långt de mer överordnade jämförelserna mellan Giddens modernitetsdiagnos och den politiska delen och de pedagogiska institutionerna. Låt oss se på Giddens förståelse av den moderna aktören och självets reflexiva projekt i jämförelse med några av de senaste skotten på den pedagogiska teoriapparatens stam. Giddens definierar som sagt aktören som en vetande, kunnig och reflexivt handlande aktör. Hos Giddens är det således i mycket högre grad självets reflexiva arbete med sig själv än internaliseringen av socialt givna normer, moraliska regler och beteendemönster som är avgörande i den sociala praxisen. Den viktigaste punkten för Giddens är här den enskildes självförverkligande och uppbyggnad av självidentitet. Om vi översätter detta till det pedagogiska arbetet får vi ett intresse för vitt utvecklade processer, mångsidiga kompetenser och inte minst personlig utveckling framför anpassning. jämför vi med den pedagogiska litteraturen upptäcker vi en liknande fokusering. Kompetensbegreppet har här exploderat. Från att lägga vikt vid intellektuella och praktiska kvalifikationer till att lägga vikt vid kroppsliga, konstnärliga, rumsliga och sociala kvalifikationer (jfr Fredens 1997). Begreppsparet lek & lär är ett tecken på detta skifte. Vi lär när vi leker och vi ska leka när vi lär. Lärande är ett begrepp som är rymligt till skillnad från vår traditionella förståelse av undervisning, som uppfattas som en aktivitet med en aktiv undervisare och en passiv åhörare. Lärande är en aktiv process, som lägger vikt vid att läroprocesser inte bara är intellektuella företeelser utan också

244

© studentlitteratur

8 Anthony GiddellS

hör hemma på en lekplats eller i en skog. Därför lär man när man är i förskolan, eftersom man bygger ut sina färdigheter. 4 Medan en kvalifikationsfokusering traditionellt sett har varit knuten till bevakandet av bestämda samhälleliga behov skriver de nya tendenserna in sig i ett tänkande som formellt har utvecklingen av hela människor som målsättning. Således fokuseras här i lägre grad på att lära och bidra till det gemensamma än till att bidra till den personliga utvecklingen, eller rättare sagt: bidraget till gemenskapen går via varje enskild individs personliga utveckling. Den personliga utvecklingen har blivit varje enskild individs egen sak, och pedagogens roll har blivit att visa omsorg om barnens självomsorg, om att de bygger upp och utvecklar sina reflexiva projekt på rätt sätt. En förskola består således av många små reflexiva självprojekt som löper in i och ut ur varandra. Pedagogen håller därför inte uppsyn över om barnen uppför sig ordentligt och lär sig de sociala spelreglerna, och läraren undervisar inte bara barnen och testar deras kvalifikationer och kunnande utan hjälper dem i deras självidentitetsprocesser. Läraren hjälper dem att välja och forma sina liv på ett bestämt sätt. Vi ser att fokuseringen här är parallell med Giddens när han med begreppet om positiv välfärd framhåller att statens roll måste vara att främja självtillit, självrespekt och självförverkligande. l förhållande till ett generaliserat bildningsprojekt är kännemärket nu inte allmän bildning utan självbildning. Den allmänna bildningen visste vad som var värt att veta och hade således en solid grund. Den var dessutom socialt mobiliserande i förhållande till att ena befolkningen om en bestämd ide om det danska folket, om en bestämd nationell gemenskap som begreppsligt naturligtvis kunde ta sig olika oväntade vändningar. Dess grund var dels dansk historia, dels ett antal av upplysningstidens krav på demokrati och mänskliga rättigheter samt romantikens prioritering av livets mer expressiva och emotionella sidor. Detta upplysningsoch allmänbildningsprojekt blev institutionaliserat i välfärdsstatens institutioner. Men på ett reflexivt modernt villkor mister det sin självklarhet, och det tidigare ultimativa riktmärket för en lärares

4

Dagens närmanden och gränsdragningar mellan lärare och pedagoger visar denna tendens, att gränsen mellan det pedagogiska arbetet och lärarens gärning håller på att suddas ut. Således också uttryckt genom t.ex. samordnad inskolning och fritidshem knutna till skolan.

© studentlitteratur

245

Stefan Hermami

eller pedagogs ansträngningar, blir nu till en valmöjlighet bland många andra. Därför har det under de senaste åren funnits en tendens till att barnen inte bara ska välja själva utan att de också ska formulera sina mål med livet i en mycket tidig ålder i frånvaro av auktoritativa instanser. Självets reflexiva projekt är inte ett val, det är en dom, skulle man kunna hävda med en allusion till Jean-Paul Sartre. Vi utsätts således för ett tvång att utveckla oss reflexivt. Och man kan inte utveckla sig reflexivt på vilket sätt som helst. I den härskande kulturen kan vi iaktta en värdering av bestämda mänskliga egenskaper. I den nyare litteraturen inom det pedagogiska området, på managementområdet och inom organisationsteoris kan vi se en stilisering av det dynamiska, kreativa, företagsamma, flexibla, oberoende och självbärande självet. Således får en självbildningsstrategi vissa bestämda tolkningar. Det är med andra ord inte bara upp till den enskilde individen att göra vad han vill med sitt reflexiva projekt. Även om det kläds i fina ord som demokratisering, humanisering, självständighetsgörande och frihet, vilket uttrycker en ideologisk värdemässig slagsida som alla och envar kan stödja, fungerar begreppen också som hårda krav från samhällets sida. Arbetsmarknaden vill ha reflexiva, flexibla och självförverkligande medarbetare som tar ansvar. Socialsystemet avlastas av självbärande individer. Bruttonationalprodukten växer med en arbetsstyrka som är bra på att anpassa sig. Därför handlar det om ett livslångt lärande. Som det så kallade Kompetensrådef' anger i sin rapport från 1999 är dessa egenskaper en svidande nödvändighet för Danmarks övergång till kunskapssamhälle (Kompetencerådet 1999). Det ligger alltså ekonomiska och politiska strategier bakom självbildningsstrategin. Därför bör man analysera de olika förbindelser en bildningsstrategi eller pedagogisk tankegång har. På 1970-talet kunde man se det pedagogiska fältet kopplas till socialvetenskaperna och bli starkt

5

6

246

Att dessa två områden, det pedagogiska och managementteoretiska, för närvarande sammanfaller är en tankeväckande diagnostisk poäng. Inte minst i samband med situationen på 1970-talet, då det pedagogiska området hade anknytning till ett socialvetenskapligt område med marxistiska ambitioner. Men det är en annan historia. Kompetencerådet är en självutnämnd hjärntrust under Huset Mandag Margen, Strategisk Forum. Det består bl.a. av chefer inom näringslivet, offentliga höga chefer och ledare från utbildningssystemet. © studentlitteratur

B Anthony GiddellS

politiserat i marxistisk riktning. För närvarande måste en sådan ansträngning leda till undersökningar av sambanden mellan pedagogiken och management och arbetsmarknadstankarna, som formuleras som avpolitiserade goda råd och att ge service åt den moderna reflexiva individen. Härefter bör man fråga sig vem som har makten att definiera och koppla dessa strategier och hur det görs. Här är Giddens, trots tydligheten och skärpan i hans diagnos, mindre lämpad att göra detta än den reflexiva sociologins Pierre Bourdieu, som också funderade över den sociala kampen, eller den diagnostiska filosofin hos Michel Foucault.

Avslutande resume )ag har presenterat den socialteoretiska grund som Giddens stakar

ut i struktureringsteorin och som förs vidare i hans samtidsdiagnos. struktureringsteorins huvudtanke är att förhållandet mellan struktur och aktör eller individ och samhälle är ett förhållande med ömsesidig påverkan, där det ena utgör förutsättningen för det andra. Samtidsdiagnosen utvecklas som en dubbel sociologisk studie av den senmoderna världen som bestäms mot en beskrivning av dels traditionella och förmoderna samhällen och dels så kallade enkelt moderna samhällen. På ett överordnat plan beskrivs modernitetens fyra viktigaste institutionella dimensioner, och det redogörs också för drivkraften i denna historiska utvecklingsprocess med genomgången av de tre dynamiska elementen i utvecklingen: åtskiljandet mellan tid och rum, urbäddningen av sociala relationer och den institutionella reflexiviteten. På denna grund tecknas villkoret för självet i det senmoderna samhället. Grundtanken är här att självet har blivit ett reflexivt projekt, en vardaglig företeelse där självet ska återskapas i förhållande till en inre berättelse som förbinder det förgångna med framtiden. Självidentitet blir en fråga om att göra ett antal val vad gäller kropp, sexualitet, klädvanor, matvanor, beteende etc. som materialiseras i olika livsstilar. Val som inte längre följer av traditionen eller andra överindividuella auktoriteter, utan måste finna sin grund hos den enskilde. Självet är inte separerat från samhället genom detta utan i intimt samspel med expertsystem, sociala system och naturen. Giddens formulerar © studentlitteratur

247

Stefan Hermann

detta som de utsträckta och förtätade förändringarnas ömsesidighet. Globala förändringar påverkar personliga förhållanden och vice versa. Denna situation med det senmoderna samhällets problem och utmaningar kräver ett tidsenligt politiskt svar. För Giddens blir reaktionen att skapa ett livspolitiksperspektiv, som kan bygga vidare på en emancipatorisk politik som primärt siktar mot att frigöra från bindningar och garantera mot ojämlikhet. Livspolitiken önskar göra valen av livsstil kvalificerade och stärka individens förvaltning av sitt reflexiva projekt i en värld av fabricerade risker. För Giddens betyder detta att vi måste tänka om när det gäller staten. Staten ska vara en lyhörd social investerare, som arbetar med ett nätverk av olika aktörer som är flexibla i förhållande till den enskilda individen. Samtidigt ska statens roll utvidgas då livspolitiken gör säkrandet av självidentitet, självförverkligande och självrespekt till en offentlig uppgift. Således är den demokratiserade staten för Giddens inte en stat som omsätter en kollektiv vilja till lag, utan en stat som är lyhörd och smidig i kontakten med sina medborgare. Vi går från välfärdsstat till välfärdssamhälle, som det heter på politisk nydanska. Artikelns sista del framstår som en genomgång av Giddens modernitetsdiagnos och dess politiska del fram till dagens situation i fråga om pedagogisk teori och praxis. Här visas hur pedagogiken ändrar sina mål på grund av ett reflexivt modernt villkor, hur pedagogens roll och verksamhet omformuleras genom avtraditionalisering och radikalt tvivel, som slår igenom som en problematisering av dels pedagogikens och pedagogernas expertkunskaper, deras moraliska grund och deras ekonomiska organisation. Dessutom granskas Giddens analys av självet i jämförelse med nyare pedagogiska strategier, där man kan spåra en stark koppling. Slutligen sätts de aktuella strategierna - reflekterade hos Giddens och modern konstruktivistisk pedagogik- in i ett kritiskt perspektiv och jag försöker kortfattat antyda en rad underliggande sammanhang som kan öppna för andra förståelser av de nya perspektiven på uppfostran, utveckling, bildning och utbildning, vilka nu svämmar över på det pedagogiska området. Inspirerade av bland andra Anthony Giddens.

248

© studentlitteratur

8 Anthony GiddellS

Litteratur Beck, Ulrich: Risk Society. Towards a New Modemity, 1992, London, Sage, originalutgåva 1986. Bourdieu, Pierre: Distinction. A Social Critique of The fudgement of Taste, 1984, London, Basil Blackwell, originalutgåva 1979. Donzelot, Jacques: "Promoveringen af det sociale" (1995), i Dansk Sociologi nr. 3. Fredens, Kjeld: "Det integrerende menneske" (1997) i Kognition & Pcedagogik nr. 23. Giddens, Anthony: New Rules of SociologicaJ Methods. A Positive Critique of Interpretative Sociologies (1976), Cambridge, Polity Press. Giddens, Anthony: Central Problems in Social Theory. Action, Structure and Contradiction in Social Analysis (1979), London, Macmillan. Giddens, Anthony: The Constitution of Society. Outline of The Theory ofStructuration (1984), Cambridge, Polity Press. Giddens, Anthony: Modemity and Self-Identity. Self and Society in Late Modem Age (1991), London, Polity. (På svenska: Modernitet och självidentitet Självet och samhället i den senmoderna epoken, Göteborg, Daidalos, 1997.) Giddens, Anthony: Modemitetens konsekvenser (1994a), Köpenhamn, Hans Reitzels Forlag, originalutgåva 1990. (På svenska: Modemitetens följder, Lund, Studentlitteratur, 1996.) Giddens, Anthony: Intimitetens forandring. Seksualitet, kcerlighed og erotik i det moderne samfund (1994b), Köpenhamn, Hans Reitzels Forlag, originalutgåva 1992. (På svenska: Intimitetens omvandling: sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället, Nora, Nya Doxa, 1995.) Giddens, Anthony: Beyond Left and Right. The Future of Radical Politics (1994c), London, Polity. Giddens, Anthony and Pierson, Christopher: Conversations with Anthony Giddens. Making Sense of Modemity (1998), London, Polity. Giddens, Anthony: Den tredje vej. Socialdemokratismens fornye/se (1999), Köpenhamn, Hans Reitzels Forlag, originalutgåva 1998. (På svenska: Tredje vägen: om socialdemokratins förnyelse, Stockholm, Atlas, 1999.) Kaspersen, Lars Bo: Anthony Giddens - introduktion til en samfundsteoretiker (1995), Köpenhamn, Hans Reitzels Forlag. Knudsen, Anne: Her går det godt- send flere penge (1994), Köpenhamn, Gyldendal. Nietzsche, Friedrich: Om vore danne/sesanstalters fremtid- seks offentlige foredrag (1995/1872), Aarhus, Aarhus Universitetsforlag. Rasmussen, Jens: Socialisering og leering i det refleksivt moderne (1996), Köpenhamn, Unge Pc:edagoger. Sigsgaard, Erik & Varming, Ole: Voksnes syn på b~m og opdragelse (1996), Köpenhamn, Hans Reitzels Forlag. Sigsgaard, Erik, Rasmussen, Kim och Schmidt, Smen: Andremåder (1998), Köpenhamn, Hans Reitzels Forlag.

© studentlitteratur

249

Stefan Hermann

Sommer, Dion: Bamdomspsykologi. Udvikling i en forandret verden (1996), Köpenhamn, Hans Reitzels Forlag. Smensen, Curt: Karl Marx og den historiske materialisme (1991), Paper vid Institut for Statskunskab, Aarhus Universitet.

250

© studentlitteratur