Sveriges sju inhemska språk : ett minoritetsspråksperspektiv 9789144007779, 9144007779 [PDF]

Zitiervorschau

Kenneth Hyltenstam (red.)

Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv

Studentlitteratur

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 6773 eISBN 978-91-44-06186-3 Print ISBN 978-91-44-00777-9 Upplaga 1:9 © Författarna och Studentlitteratur 1999 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagsbild: Kjell Wihlborg/KW Bild Omslagslayout: Kjeld Brandt Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2009

Innehåll

Förord 9 Om författarna 10 1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk 11 Kenneth Hyltenstam Minoritetspråkens historiska osynlighet 11 De inhemska minoritetsspråken i politiska utredningar 13 Minoritetsspråkskommitténs arbete 16 Minoritetsspråkskonventionen 16 Ramkonventionen 18 Minoritetsspråkskommitténs överväganden och förslag 19 Motiv för bokens val av sju språk 24 Kriterier 25 Sex minoritetsspråk 28 Svenskan 31 Språk och varieteter som inte tagits med 33 Behandlade språkliga fenomen 34 Om ordningen mellan språken/kapitlen 35 Vem har skrivit om vad? 36 Referenser 38 2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi 41 Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni Bakgrund 41 Samiska varieteter och deras situation 42 Faktorer som påverkar språkbyte/språkbevarande 46 Samiskt språkbyte eller språkbevarande? 50 Faktorer på samhällsnivå 52 Faktorer på gruppnivå 69 © Studentlitteratur

3

Faktorer på individnivå 84 Sammanfattning av språkbytes-/språkbevarandefaktorernas värden 88 Revitalisering 90 Referenser 93 3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk 98 Kenneth Hyltenstam Finska – tornedalsfinska – meänkieli 98 Språk och dialekt 100 Utgångspunkter 100 Språklig varietet 103 Användningar av termen dialekt 104 Sammanfattning om skillnaden mellan dialekt och språk 116 Meänkieli som eget språk 117 Språkstrukturella relationer mellan meänkieli och finsk finska 119 Ömsesidig förståelighet 123 Standardisering av meänkieli 125 Attityder 130 Politiskt-administrativa gränser 131 Sammanfattande kommentarer angående meänkielis status som eget språk 132 Tacknot 134 Referenser 134 4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk 138 Jarmo Lainio Introduktion 138 Europa, Sverige och deras minoriteter 140 Sverigefinnar och tornedalingar i den svenska debatten – mot ökad etnolingvistisk profilering 147 Minoritetsbegreppet – att vara eller inte vara minoritet, det är frågan 154 Finskan i Sverige – dess temporära och sociala kontinua samt dess geografiska kärnområden 158 Kort historik över meänkieli och sverigefinska och deras föregångare 162 Språk- och dialektproblematiken 168 Språk, genetik och kontinuitet 174 4

© Studentlitteratur

Från invandrare till minoritet – en fråga om tid? 174 Enskilda individer eller grupper? 179 Positiv integration mot negativ assimilation: tvåspråkighet mot enspråkighet 182 Slutdiskussion 188 Referenser 194 5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv 205 Kenneth Hyltenstam Om hot mot språks existens 205 När svenskan försvinner 207 När 6 000 språk blir 500 208 Vad händer med språk som håller på att försvinna? 210 Varför försvinner språk? 211 Diskussionen om svenskans framtida utsikter 212 Den aktuella kampen om funktionsdomänerna 216 Vetenskaplig verksamhet 216 Högre utbildning 218 Skolan 224 Medlemskapet i EU 230 Framtiden 232 Om svenskan och andra små språk försvinner – vad spelar det för roll? 234 Vad kan göras? 235 Referenser 237 6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige 241 Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam Inledning 241 Språkkontakt och språkförändring 245 Språkkontakt som orsak till språkförändring 245 Internt motiverad språkförändring 254 Romanis ursprung och spridning över Europa och världen 256 Indiska rötter 256 Möten med många andra språk 258 Dialektdifferentiering: mer än 60 olika dialekter 261 Geografisk utbredning och uppskattningar av antalet talare 264 Beteckningar för folk och språk 265 Romani i Sverige 268 En 500-årig historia 268 © Studentlitteratur

5

Svenska beteckningar för grupper och dialekter 271 Uppskattningar av antalet talare 275 Undervisning och språkbeskrivningar 278 Språkstruktur och språkvård 280 Konservativ och sammanflätad romani 280 Skriftspråk och standardisering 283 Svenska romanidialekters ursprung och bevarandestatus 285 Avslutning 290 Referenser 291 7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige 299 Sally Boyd och Karl Erland Gadelii Inledning 299 Vad är en talgemenskap? 300 Judar och jiddisch i Europa 303 Språket jiddisch 306 Jiddischs historia 306 Jiddisch – ett slags tyska? 307 Blandkaraktären hos ordförrådet i jiddisch 309 Fonologi och grammatik 309 Övrigt språkligt 311 Judar kommer till Sverige 312 Den första invandringsperioden 312 Sekelskiftesflyktingar från Östeuropa 313 Flyktingar undan nazismen och efter kriget 313 Senare flyktinggrupper från Östeuropa 314 Jiddisch i Sverige idag 314 Jiddisch som familje- och umgängesspråk 314 Jiddisch som föreningsspråk 316 Geografisk variation 318 Variation mellan ortodoxa, reformerta/liberala och ickeförsamlingsanslutna 319 Svårigheter att beräkna antalet användare av jiddisch i Sverige 319 En uppskattning av antalet användare av jiddisch i Sverige idag 321 Avslutning 323 Referenser 325 8 Teckenspråket 329 Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson Inledning 329 6

© Studentlitteratur

Språkets uppbyggnad 330 Tecknet 331 Satsen 334 Språkets ställning 337 Språkets talare 338 Språket och skolan 344 Referenser 349 Sak- och personregister 352

© Studentlitteratur

7

8

© Studentlitteratur

Förord

Flera av kapitlen i den här boken har en lång tillkomsthistoria. Några har i sina första versioner varit rapporter för utredningar eller på annat sätt utgjort beställda kunskapsöversikter. Andra har skrivits speciellt för detta tillfälle, men då av författare som i skilda sammanhang tidigare skrivit om sina respektive språk. Detta har lett till att ett gemensamt drag för samtliga kapitel är att de förmedlar ett grundligt faktaunderlag för de diskussioner som förs. När vi nu i ett sammanhang beskriver och diskuterar situationen för alla de språk som vi bedömer som inhemska språk i Sverige, hade det kanske varit naturligt att utforma samtliga bidrag enligt en gemensam mall. Den vägen har vi dock inte valt. Vi trodde att en bok med en sådan uppläggning lätt skulle kunna bli monoton och tämligen tråkig. I stället har vi valt att utforma kapitlen utifrån vilka teoretiska och praktiska frågeställningar som de olika språken aktualiserar. Detta innebär, som ofta framgår av kapitelrubrikerna, att varje bidrag särskilt diskuterar något eller några frågor som tillsammans tänks ge en bild av minoritetsspråkens situation, både sådan som den ter sig i Sverige och generellt i världen. Detta innebär inte att vi har gett avkall på att ta med basfakta om de språk som presenteras. Förutom att boken är planerad som en kunskapskälla om minoritetsspråk och om de svenska språkens situation, hoppas vi att den också kommer att spela en roll i den aktuella diskussionen om vilka språk som bör få status av historiska minoritetsspråk i Sverige och således tillsammans med svenskan räknas in i den inhemska språkskatten. Kenneth Hyltenstam

© Studentlitteratur

9

Om författarna

Brita Bergman, FD, professor i teckenspråk vid Avdelningen för teckenspråk, Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Sally Boyd, FD, docent i allmän språkvetenskap, forskare vid Institutionen för lingvistik, Centrum KIM och Institutet för forskning om svenska som andraspråk, alla vid Göteborgs universitet. Kari Fraurud, FD, forskarassistent i allmän språkvetenskap vid Institutionen för lingvistik, Uppsala universitet. Karl Erland Gadelii, FD i allmän språkvetenskap, biträdande forskare vid Institutionen för orientaliska och afrikanska språk samt knuten till Institutionen för lingvistik, Göteborgs universitet. Kenneth Hyltenstam, FD, professor i tvåspråkighetsforskning och föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet. Jarmo Lainio, FD, docent i finska, universitetslektor i tvåspråkighetsforskning vid Centrum får tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet. Anna-Lena Nilsson, FK, universitetsadjunkt och doktorand i teckenspråk vid Avdelningen för teckenspråk, Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Christopher Stroud, FD i allmän språkvetenskap, docent och universitetslektor i tvåspråkighetsforskning vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet. Mikael Svonni, FD, universitetslektor i samiska och prefekt vid Institutionen för samiska, Umeå universitet.

10

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk Kenneth Hyltenstam

Minoritetspråkens historiska osynlighet De idéströmningar som särskilt under de senaste drygt hundra åren varit bestämmande för attityder till, och därmed kunskaper om, kulturell och språklig mångfald har sina rötter i de tankegångar som fick sin tydligaste utformning inom nationalistisk ideologi under senare hälften av 1800-talet. Politiskt omsattes nationalismen i uppfattningen att stater naturligt sammanfaller med nationer, dvs ”folk” med en gemensam historia, en gemensam kultur och ett gemensamt språk. Denna idealbild kom att stämma dåligt överens med verkligheten, inte minst i Europa, vars stater både vid 1800-talets slut och under 1900-talet i själva verket i nästan samtliga fall inneslutit olika befolkningsgrupper – grupper med skilda språk, kultur och historia – och vars gränser i många fall delat sådana grupper på två eller flera stater. I stället för ett faktum blev den nationalistiska statsidén för många ett mål att sträva efter. Inte minst speglas detta i svensk sekelsskiftes- och 1900-talspolitik. De ideologiska ståndpunkter som politiken vilat på har saknat utrymme för ett officiellt beaktande av att samiska och finska ”alltid” funnits inom det område som numera utgör Sverige, och att även romani, jiddisch och teckenspråk faktiskt under århundraden talats av delar av befolkningen. Tvärtom var en språklig assimilering både av samerna och de finsktalande i Tornedalen under lång tid ett angeläget politiskt mål, och även de övriga befolkningsgrupperna kände av ett starkt assimilations- eller likriktningstryck. Inte minst gällde detta döva, som tvingades undertrycka sitt enda möjliga kommunikationsmedel, teckenspråket, för att i stället kommunicera via talad svenska för vilket förutsättningarna i allmänhet var mycket begränsade. Intressant nog användes både samiska och finska som undervisningsspråk i den tidiga folkskoleverksamheten i norr fram till slutet av 1800-talet, dvs innan homogenitetsidéerna fick full genomslagskraft. Likaså var döva anställda som lärare och teckenspråket en självklarhet i skolor för döva fram till ca 1880. Detta år hölls en dövlärarkonferens i © Studentlitteratur

11

Kenneth Hyltenstam

Milano med stora konsekvenser för dövsamhällena världen över. Här kom man nämligen fram till ett ”beslut” om att teckenspråket inte borde användas i dövskolorna med hänvisning till att detta hämmade barnens utveckling av det talade språket (se vidare Bergmans och Nilssons kapitel i denna bok). Under de senaste drygt hundra åren har alltså det nationalistiska synsättet lett till ett förnekande av eller bortseende från den språkliga och kulturella mångfald som under århundraden karakteriserat landet. Med den betydande invandring som Sverige fick från 1950-talet och framåt och med tanke på det stora antal språk som därmed kom att talas i Sverige blev det allt tydligare att en ideologi och en politik som bygger på kulturell och språklig homogenitet dåligt kunde spegla och fylla behoven i den aktuella verkligheten. I slutet av 1960-talet och under 1970-talet började en alternativ ideologi som framhävde värdet av pluralism, dvs kulturell och språklig mångfald, göra sig mer gällande internationellt. Utifrån invandrarsituationen och under inflytande av dessa internationella idéströmningar förändrades den officiella politiken i Sverige under 1970-talet i riktning mot en acceptans av kulturell och språklig mångfald. Sverige fick genom de beslut som då fattades på invandrarpolitikens område bl a en omfattande hemspråksundervisning inom ramen för olika modeller för tvåspråkig undervisning, tolkservice samt stöd för kulturella aktiviteter på andra språk än svenska. Besluten på skolans område innebar ett långtgående språkstöd för elever med andra modersmål än svenska. Politiken blev mycket uppmärksammad internationellt, och Sverige betraktades i många länder under en period på 10–15 år som ett föregångsland på detta område. Besluten om hemspråksundervisning fattades främst med tanke på invandrarnas förhållanden, men bestämmelserna kom genom att de formulerades utifrån språk (annat språk än svenska) snarare än befolkningsgrupper även att omfatta de traditionella minoriteterna. Ingen diskussion fördes om att särskilda åtgärder skulle kunna vara motiverade ur språkpolitisk synvinkel för bevarandet av de språk som under sekler talats inom landet av dessa befolkningsgrupper. 1970-talets centrala politik till stöd för pluralism kan emellertid sedd i backspegeln betecknas som yrvaken, ogenomtänkt och endast i liten omfattning politiskt och opinionsmässigt förankrad. Pga den svaga förankringen och berördas ofta begränsade insikter, t ex i en sådan fråga som vad tvåspråkig undervisning i praktiken innebär, har den lagstiftning som berör undervisning i andra modersmål än svenska haft stora svårigheter att hålla ställningarna både socialt och politiskt (jfr Municio, 1987). Gapet mellan lagstiftning och praktiskt genomförande har blivit ännu tydligare i samband med den decentralisering av beslut som ägt rum under 1980- och 199012

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

talen (se Lainios bidrag i denna bok). Trots att det finns klara bestämmelser t ex när det gäller rätten till modersmålsundervisning i andra språk än svenska, tyder samstämmiga uppgifter från många kommuner på att svårigheterna att erhålla sådan undervisning ökar. Dessa problem har lett till att Sverige förlorat den internationella tätposition som landet intog på 1970talet. Allt detta utgör tecken på att den pluralistiska ideologin och politiken fortfarande är dåligt förankrade och att de nationalistiskt baserade idéerna fortfarande, och kanske t o m i ökande grad, finns representerade i Sverige. Den starka betoningen på svenska som Sveriges enda viktiga språk och krav på kunskaper i svenska i alla sammanhang ingår i en sådan tankeram. Liknande rörelser finns i andra länder, inte minst i USA, där en stark organisation agerar för att engelska ska vara landets enda officiella språk och således önskar att andra språk inte används t ex i utbildning, information eller andra officiella sammanhang. Samtidigt finns i en annan internationell trend ett allt starkare ideologiskt stöd för pluralism och för en större acceptans av minoriteterna och deras språk. Det politiska samarbetet i Europa omkring mänskliga rättigheter har under 1990-talet bl a fokuserat på detta eftersatta område, vilket t ex speglas i Europarådets och EU:s ställningstaganden. Inrättandet av Europeiska Byrån för mindre använda språk, EBLUL (European Bureau of Lesser Used Languages), som arbetar för de europeiska minoritetsspråken och vars budget huvudsakligen bekostas av EU-medel, är en viktig exponent för en europeisk pluralistisk ideologi och politik. Att svensk invandrarpolitik och ”integrationspolitik” även i fortsättningen ska värna om etnisk och kulturell mångfald fastställdes åter av riksdagen i december 1997 (på grundval av Prop1997/1998:16).

De inhemska minoritetsspråken i politiska utredningar De inhemska minoritetsspråken har figurerat sparsamt på den politiska scenen före 1990-talet. Samiskans situation behandlades visserligen både på 1970-talet i den s k Sameutredningen (SOU, 1975a; 1975b) och vid skiftet mellan 1980- och 1990-talen i den s k Samerättsutredningen (SOU, 1990a; 1990b). Sameutredningen lät dels utföra undersökningar om antalet talare av samiska och samers behärskning av språket (Johansson, 1975a; 1975b; 1975c), ur vilka det framgick att samiskan var inne i en språkbytesprocess, dels presenterade man en allmän beskrivning av det samiska språket och © Studentlitteratur

13

Kenneth Hyltenstam

dess historia (Ruong, 1975). Samerättsutredningen inhämtade en övergripande utredning om vilka faktorer som påverkar bevarandet av ett minoritetsspråk och en bedömning av samiskans situation mot denna bakgrund. Utredningen publicerades som ett särskilt betänkande (SOU, 1990b) och kom senare i bearbetad form ut i bokform (Hyltenstam & Stroud, 1991). Även här konstaterades tydliga signaler på att samiskan befinner sig i en framskriden språkbytesprocess, även om det samtidigt finns starka tendenser till ett allt tydligare intresse inom den samiska gruppen för konkreta åtgärder för språkets bevarande. Ovannämnda utredningar ledde till vissa tämligen begränsade åtgärder i form av stöd för det samiska språket. Punktvisa insatser främst på utbildningsområdet genomfördes på 1970-talet (bl a en professur i samiska vid Umeå universitet och utökat stöd via den nyinrättade sameskolstyrelsen för utveckling av samiska läromedel och undervisningsmetoder inom sameskolan). De politiska beslut som baserades på Samerättsutredningens förslag kom att helt inriktas på inrättandet av det s k Sametinget (1993). Fortsatt arbete till stöd för det samiska språket hänfördes till Sametingets framtida interna prioriteringar och beslut. En arbetsgrupp vid Utbildningsdepartementet genomförde 1994 en utredning om finska språkets ställning i Sverige (Utbildningsdepartementet, 1994). Denna utredning kom fram till att finska borde ses som ett inhemskt minoritetsspråk i Sverige. Likaså beaktades finskans särskilda ställning i den s k Invandrarpolitiska kommittén (SOU, 1996), men förslagen inskränkte sig där till att finska språktest borde utarbetas. Även Statens invandrarverk har publicerat en kortfattad utredning om finskan i Sverige (SIV, 1993). Ingen av utredningarna har använts som underlag för politiska beslut om finskans ställning i Sverige. Dock spelade Utbildningsdepartementets förslag att en parlamentarisk utredning skulle tillsättas för att utreda frågan om Sveriges undertecknande av Europarådets minoritetsspråkskonvention en betydande roll för tillkomsten av den s k Minoritetsspråkskommittén (se nedan). Finskans ställning är f ö i princip densamma som andra invandrarspråks vad gäller bestämmelser för modersmålsundervisning, tolkservice etc. I vissa sammanhang har dock finskan en något starkare ställning än invandrarspråken: tvåspråkig undervisning i finska/ svenska får anordnas också i grundskolans årskurser 7–9 och inte bara i årskurserna 1–6, och en tioårig särskild pedagogisk utvecklingsverksamhet för finskspråkiga elever har stötts med statliga medel. Här kan också nämnas Nordiska språkkonventionen (SÖ, 1982), enligt vilken medborgare i de övriga nordiska länderna vid behov har rätt att använda sitt eget språk i kon-

14

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

takter med myndigheter och andra offentliga organ i Sverige, men denna rätt gäller alltså inte de finsktalande som är svenska medborgare. Ingen central statlig utredning har före Minoritetsspråkskommittén särskilt beaktat tornedalsfinskans, eller meänkielis, situation. Denna varietet har i utredningssammanhang hittills behandlats som en del av finskan i Sverige, t ex i de nyss nämnda utredningarna. En tidig diskussion om konsekvenser av ett svenskt framtida undertecknande av Europarådets minoritetspråkskonvention för finska gemensamt eller för tornedalsfinska och standard(sverige)finska var för sig finns i Allardt Ljunggren (1993). Vad gäller romani och jiddisch finns inte heller före Minoritetsspråkskommitténs arbete speciella statliga utredningar. Statens invandrarverk och Nordiska Zigenarrådet har dock 1996 lämnat en rapport om romani (SIVNZR, 1996), men den har hittills haft en begränsad påverkan på situationen för romani. Likaså har en arbetsgrupp inom Inrikesdepartementet publicerat en rapport om romer (Inrikesdepartementet, 1997), i vilken det ingår synpunkter på romanis situation. I denna avvaktar man vilka förslag Minoritetsspråkskommittén skulle komma att lägga fram, men fastslår att det behövs mer kunskaper om romani och dess varieteter. Teckenspråket, slutligen, har inte beaktats i ett minoritetsspråksperspektiv i någon statlig utredning. Däremot har frågan om språkets användning inom utbildningen utretts av den s k Integrationsutredningen i dess betänkande om huvudmannaskap för specialskolan (SOU, 1979). Ståndpunkter som framfördes i denna utredning blev underlag för språkets erkännande som dövas modersmål och som undervisningsspråk i specialskolan. Sverige var därmed det första land i världen som gav teckenspråket officiellt erkännande. Den tidigare officiella negativa synen på teckenspråket och dess hämmande effekt för döva barns språkutveckling1 upprepades så sent som på 1950-talet (SOU, 1955). Döva barns särställning och rättigheter till teckenspråket i det svenska skolväsendet är stadfäst i de två senaste versionerna av läroplan för grundskolan (Lgr 80 och Lpo 94). (Se vidare Bergmans & Nilssons kapitel i denna bok.) Särbestämmelser när det gäller rätten till modersmålsundervisning (tidigare hemspråksundervisning) för barn med invandrar- eller minoritetsspråk som modersmål inom det allmänna skolväsendets ram finns för tornedalsfinska, samiska och romska barn. De är undantagna från de begränsningar som gäller rätten till undervisning för barn som har alla andra modersmål, nämligen att språket måste utgöra ett dagligt umgängesspråk i hemmet och 1

Dvs för barnens utveckling av svenska enligt tidens gängse synsätt.

© Studentlitteratur

15

Kenneth Hyltenstam

att en undervisningsgrupp måste bestå av minst fem elever (Lpo 94). Detta innebär att meänkieli, samiska och romani redan erhållit en särställning i juridisk mening.

Minoritetsspråkskommitténs arbete Regeringens tillsatte i maj 1995 en kommitté, som senare antog namnet Minoritetsspråkskommittén, med uppgift att utreda frågan om och i så fall hur Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, den s k minoritetsspråkskonventionen. Kommitténs tillkomst och arbete kan betecknas som den viktigaste samlade politiska händelsen hittills för de inhemska minoritetsspråken i Sverige. I oktober 1996 fick Minoritetsspråkskommittén genom tilläggsdirektiv i uppdrag att även utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter, den s k ramkonventionen. Minoritetsspråkskommittén har arbetat med ramkonventionen inom en särskild sektion med delvis andra ledamöter än de som arbetat med minoritetsspråkskonventionen. Båda konventionerna utgör delar av det regelverk som är tänkt att utgöra ett ökat skydd för mänskliga fri- och rättigheter.

Minoritetsspråkskonventionen Minoritetsspråkskonventionens syfte är att bevara och utveckla den flerspråkighet och det mångkulturella arv som historiskt karakteriserar Europa. Detta ska åstadkommas genom att de enskilda staterna stödjer användandet av de s k historiska minoritetsspråken i olika officiella sammanhang. Konventionen innehåller bestämmelser om vilka förpliktelser och åtgärder de stater som ratificerar konventionen kan binda sig för. I del I av konventionen presenteras allmänna bestämmelser och definitioner av centrala begrepp inom minoritetsspråksområdet. Bland de allmänna bestämmelserna anges att konventionen ger ratificerande stater tämligen stor valfrihet både när det gäller i vilken omfattning de vill binda sig för de olika bestämmelserna och på vilken nivå de vill lägga sig med avseende på en viss bestämmelse. Av definitionerna framgår att landsdels- eller minoritetsspråk – i grundtexten ”regional or minority languages” – innebär språk som av hävd används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av

16

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten[.] (Minoritetsspråkskonventionen, 1992: 312f)

Detta innebär i korthet att både språk som talas av aktuella invandrargrupper och dialekter av ett lands officiella språk faller utanför definitionen. Definitionen av territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används är det geografiska område inom vilket detta språk är uttrycksmedel för ett så stort antal personer att det motiverar de olika åtgärder till skydd och främjande som anges i denna stadga (ibid.: 313)

Konventionen gäller emellertid inte enbart sådana territoriella språk, utan kan också appliceras på språk som inte är bundna till något specifikt geografiskt område, s k territoriellt obundna språk. Med territoriellt obundna språk menas språk som används av medborgare i en stat som avviker från det ena eller de språk som används av resten av befolkningen i den staten, men som, trots att de av hävd används inom den statens territorium, inte kan identifieras med en bestämd del av den (ibid.)

Som framgår är definitionerna vaga och allmänt hållna. Det uttrycks t ex inte klart vad som ska menas med att ett språk används av hävd, inte hur stort antalet berörda personer ska vara för att motivera åtgärder och inte exakt vad ”annorlunda” än det officiella språket ska betyda. Att definitionerna har en allmän karaktär, liksom att konventionen lämnar utrymme för flexibilitet i åtagandenas omfattning, är givetvis avsiktligt och syftar till att konventionen ska kunna vara acceptabel för så många stater som möjligt. I själva verket ”är det i sista hand staten själv som får bedöma vilka av de uttrycksformer som finns i landet som faller in under konventionens definition av ’landsdels- eller minoritetsspråk’ ” (SOU, 1997a: 87). De förpliktelser och åtaganden som stater kan binda sig för preciseras i ett stort antal artiklar med punkter och stycken i konventionens del II och III. Del II omfattar övergripande mål och principer för tillämpning i ”politik, lagstiftning och åtgärder i övrigt” (ibid.). Detta gäller bl a erkännande av inhemska minoritetsspråk som uttryck för kulturell rikedom och åtgärder för undervisning av och i språken. Dessa mål och principer gäller för samtliga språk som en stat har bedömt vara landsdels- eller minoritetsspråk, medan del III innehåller en uppräkning av åtgärder som stater kan binda sig för när det gäller de territoriella språken på ett antal sakområden, nämligen ”utbildning, rättsväsende, offentlig förvaltning, massmedia, kultur, näringsoch samhällsliv och utbyte över nationsgränserna” (ibid.: 84). © Studentlitteratur

17

Kenneth Hyltenstam

Konventionen har fram till december 1997 ratificerats av fem länder, nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien. Den trädde i kraft den 1 mars 1998 (ibid.: 93).

Ramkonventionen De stater som ansluter sig till Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter åtar sig att ge aktivt stöd åt personer som tillhör en nationell minoritet i deras strävan att bevara den egna kulturen och identiteten. Denna konvention, som är ett juridiskt bindande multilateralt avtal för ratificerande stater, ger uttryck för den grundläggande uppfattningen att ”skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred på kontinenten” (SOU, 1997b: 59). Även denna konvention är tämligen vag i sina formuleringar på grundläggande punkter. Sålunda ges ingen definition av begreppet nationell minoritet. Dock framgår det av texten att avsikten är att ge skydd åt grupper med långvarig anknytning till ett givet land, med andra ord inhemska minoriteter (ibid.: 29). Liksom i fråga om minoritetsspråkskonventionen är ramkonventionen uppdelad i ett antal avdelningar med punkter där konventionens regelverk presenteras (ibid.: 60ff). Bland de grundläggande principer som anges i sektion I klargörs att konventionen är inriktad på individuella snarare än kollektiva rättigheter för personer som tillhör en nationell minoritet och att tillhörigheten är beroende av den enskilda individens avgörande. Sektion II preciserar staters åtaganden på ett antal områden, bl a när det gäller att garantera jämlikhet och likhet inför lagen – vilket också innebär förbud mot all diskriminering på grundval av tillhörighet till en nationell minoritet – säkerställa förutsättningarna för möjligheterna att bevara och utveckla den kulturella och etniska etniciteten, främja tolerans och dialog mellan olika grupper i samhället, garantera grundläggande fri- och rättigheter som mötesfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet, samt rätt att använda sitt språk i privata och offentliga sammanhang. Vidare nämns stödåtgärder inom utbildning och forskning på områden som kultur, historia, språk och religion, samt jämlikhet vid tillträde till utbildning på alla nivåer. Sektion III och IV handlar om tolknings- och tillämpningsbestämmelser respektive övervakningsmekanismer. Följande 13 stater har fram till december 1997 ratificerat ramkonventionen: Cypern, Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Ungern, Moldavien, Rumänien, San Marino, Slovakien, Spanien, Makedonien och Kroatien. Den trädde i kraft den 1 februari 1998 (ibid.: 36f). 18

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

Minoritetsspråkskommitténs överväganden och förslag Minoritetsspråkskommittén föreslår i sina betänkanden Steg mot en minoritetspolitik med undertitlarna Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk (SOU, 1997a) respektive Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter (SOU, 1997b) att Sverige bör ratificera båda konventionerna. Med en ratificering av konventionerna åtar sig Sverige att genom bestämmelser i lagar och förordningar samt genom andra åtgärder garantera stöd för språken, respektive skydd för de personer som tillhör en nationell minoritet. De grundläggande åtgärderna som föreslås är att Sverige erkänner sina historiska minoritetsspråk och nationella minoriteter genom att nämna språk respektive minoriteter vid namn i de s k ratifikationsinstrumenten. Man anser också att det bör utredas vidare om en ratificering av ramkonventionen bör följas av en grundlagsändring så att landets nationella minoriteter i ett tillägg till den nuvarande bestämmelsen i regeringsformen nämns vid namn (SOU, 1997b: 87f). Minoritetsspråkskommittén menar vidare att konventionernas syfte endast kan uppnås om en övergripande minoritetspolitik skapas i Sverige (SOU, 1997a: 195; SOU, 1997b: 57); de åtgärder till stöd för språk och individer som vidtagits hittills, t ex i form av stöd för undervisning i minoritetsspråk, har i huvudsak formulerats inom ramen för invandrarpolitiken och har haft karaktären av punktinsatser. Ett viktigt generellt förslag som kommittén lägger inom utbildningsområdet är att kunskaper om Sveriges historiska minoritetsspråk och nationella minoriteter ska ingå som kunskapskrav i grundskolans och gymnasieskolans läroplaner och i kursplanerna för historia, samhällskunskap, religion och svenska, samt att blivande och nu verksamma lärare ska inhämta dessa kunskaper i utbildning respektive fortbildning. På detta sätt avses förståelsen, respekten och toleransen för minoritetsspråken och minoritetsgrupperna kunna ökas (SOU, 1997a: 202ff; SOU, 1997b: 91f). Minoritetsspråkskommitténs förslag när det gäller rätt till offentlig användning och stöd för de historiska minoritetsspråken är i vissa avseenden långtgående, t ex vad gäller rätten att använda minoritetsspråk i kontakt med myndigheter inom de territoriella språkens geografiska områden, där förslaget omfattar kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolar (SOU, 1997a: 121). I andra avseenden är förslagen begränsade. Ett exempel är att man inte föreslår att den enskilde ska ha rätt att få skriftliga beslut från förvaltningsmyndigheter avfattade på minoritetsspråk (ibid.: 234).

© Studentlitteratur

19

Kenneth Hyltenstam

Bakom den i vissa stycken försiktiga hållningen uppges ligga en bedömning av vad som med tanke på bl a personella och ekonomiska resurser i dagsläget skulle vara praktiskt genomförbart. Även om alla berörda naturligtvis önskar så långtgående åtgärder som möjligt, måste kommitténs resonemang här betraktas som förnuftigt, särskilt som man också föreslår en tydlig uppföljning av förslagens genomförande och en möjlig framtida skärpning av regelverket baserad på en sådan uppföljning. Det torde vara klokare att i ett inledningsskede införa bestämmelser som är realistiska och som kan te sig rimliga och därför vinna förankring i den allmänna opinionen, än att fatta beslut om åtgärder vars målsättning är så högt ställd att den i praktiken inte kan uppnås. Hemspråksreformen från 1977 med sin i stora stycken ouppnåeliga målsättning inom anslagna ramar och brist på uppföljning och korrektion utgör här ett avskräckande exempel (se Hyltenstam & Tuomela, 1996). I det följande begränsas redogörelsen till Minoritetsspråkskommitténs överväganden och förslag främst vad gäller frågan om vilka språk som kan betraktas som historiska minoritetsspråk i Sverige. Kommitténs resonemang omkring vilka etniska grupper som kan anses vara nationella minoriteter i Sverige kommer också att refereras kortfattat. Det ska i detta sammanhang framhållas att Minoritetsspråkskommitténs arbete har utgått från de regelverk som minoritetsspråkskonventionen respektive ramkonventionen innehåller. Trots det betydande utrymme för egna definitioner och olika tolkningar som konventionerna tillåter har kommittén därför i sina överväganden och förslag varit bundna av juridiska, politiska, ekonomiska och andra förhållanden som konventionen specificerar.

Kommitténs bedömning av vilka språk som är historiska minoritetsspråk i Sverige Utifrån minoritetsspråkskonventionens definition av begreppet landsdelseller minoritetsspråk kunde kommittén utan särskild utredning komma fram till att språk som talas av aktuella invandrargrupper i Sverige inte bör omfattas av särskilda åtgärder till följd av en ratificering av minoritetsspråkskonventionen. Eftersom dessa språk med få undantag inte använts i Sverige före andra världskriget anses de inte ha hävd i Sverige. Här pekar kommittén dock på att ett språk som vid en tidpunkt är ett ”invandrarspråk” så småningom kan övergå till att bli ett historiskt minoritetsspråk men ”anser inte att det är lämpligt att fastslå någon absolut, generell tidsgräns” för när detta skulle kunna ske (SOU, 1997a: 109). 20

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

Vidare avvisades med hänvisning till definitionen en tillämpning av konventionen på vissa genuina svenska folkmål som älvdalsmål, gutniska och skånska. Man anger som skäl att det är tveksamt om dessa kan uppfattas som egna språk och att de allmänt snarare anses vara dialekter av svenskan. Vidare anser man att en vidgad användning av folkmålen i offentliga sammanhang – och det är ett underlättande av sådan användning som konventionen främst syftar till – inte är en lämplig stödform i dessa fall (ibid.: 110). Frågan om huruvida teckenspråket skulle kunna omfattas av konventionens bestämmelser behandlades utan närmare utredning. I detta fall är det visserligen så enligt betänkandet att svenskt teckenspråk stämmer med konventionens definition så till vida att det är ett eget språk som är annorlunda än svenskan och som kan anses ha använts av hävd i Sverige. Det avgörande skälet för att avvisa teckenspråket från vidare beaktande är att detta språks funktion inte främst anses vara kulturell; teckenspråket är ”ett kommunikationsmedel för döva” (ibid.: 111). Då minoritetsspråkskonventionen i första hand är ”en kulturkonvention som tar sikte på att stödja historiska språk som en del av Europas kulturella arv”, anser man att den inte är applicerbar på teckenspråket. Vidare menar man att teckenspråket redan idag har en stark officiell ställning i Sverige, och att ett erkännande av språket som ett territoriellt obundet språk, vilket det här skulle bli frågan om, inte skulle bidra till ytterligare stöd. De språk eller varieteter vars status som historiska minoritetsspråk kommittén fann särskild anledning att beakta var samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani och jiddisch (ibid.: 112). I fråga om samiska stödde man sina ställningstaganden främst på det underlag som presenterats i samband med tidigare utredningar, nämligen Sameutredningen (SOU, 1975a; 1975b) och Samerättsutredningen (SOU, 1989; 1990a; 1990b). För finskans del bygger bedömningarna på det underlag som presenteras i departementspromemorian Finska i Sverige – ett inhemskt språk (Utbildningsdepartementet, 1994) samt Tarkiainen (1990; 1993) och Hederyd (1992). I övrigt skaffade sig kommittén underlag genom att låta utföra särskilda egna utredningar. Dessa gällde meänkielis status som eget språk respektive som dialekt av finska (Hyltenstam, 1997), romani (Fraurud & Hyltenstam, 1997) och jiddisch (Boyd & Gadelii, 1997). Enligt Minoritetsspråkskommitténs bedömning är tre språk, samiska, finska och romani, historiska minoritetsspråk i Sverige. I förslaget inkluderas meänkieli i finska och betraktas alltså inte som ett eget språk. Motivet för att betrakta samiska som inhemskt minoritetsspråk är att det helt uppenbart använts av hävd i Sverige; samer har bott inom samma geo© Studentlitteratur

21

Kenneth Hyltenstam

grafiska område ”i vart fall sedan vår tideräknings början” (SOU, 1997a: 113) och ”funnits i de norra delarna av Sverige innan dessa områden befolkades av andra” (SOU, 1997b: 88). Språket talas också i betydande utsträckning inom området. Kommittén väljer vidare att behandla samiska som ett språk, även om ett annat synsätt vore möjligt med tanke på skillnaderna mellan de samiska huvudvarieteterna och med tanke på dessas olika standardiserade skriftformer. För detta anges bl a skälet att om de skilda samiska huvudvarieteterna betraktades som olika språk, skulle de minst använda sannolikt inte komma att omfattas av stöd enligt konventionen; talarna skulle troligen vara för få (SOU, 1997a: 123). Samiskan anses vara använd i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionens del III i följande kommuner: Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare och Kiruna (ibid.: 120f). Kommittén föreslår att detta område betecknas som förvaltningsområdet för samiska språket. Det kan noteras att området inte innefattar någon kommun i sydsamiskt område (jfr särskilt yttrande av ledamoten Susanna Angéus Kuoljok, ibid.: 285). Finska anses vara ett historiskt minoritetsspråk eftersom språket använts inom det som nu är Sverige ”under mycket lång tid”, helt klart under de ca 600 år före 1809 då nuvarande Finland var en del av Sverige och då folkrörelser mellan rikets delar kontinuerligt förekom; vidare fanns en finsk församling i Stockholm redan 1533, vilket dokumenterar finsk bosättning där, och flera fasta finska bosättningsområden har varit finsktalande under århundraden, bl a Tornedalen där finska kan ha talats redan på 800-talet (ibid.: 124ff). Användningen av finska i Tornedalen har varit kontinuerlig och detta område, utvidgat med närliggande regioner i Norrbotten enligt aktuell kommunindelning, betraktas därför som finskans geografiska bas. Som nämnts ovan behandlas finskan liksom samiskan som ett språk. Att meänkieli på så sätt är inkluderat i finska är ett kontroversiellt synsätt, främst med tanke på talarnas egen önskan, så som den representeras av Svenska Tornedalingars Riksförbund STR-T, att meänkieli ska betraktas som eget språk (se Henning Johanssons reservation, ibid.: 283f), men också med tanke på att kommitténs särskilda utredning ledde fram till att det finns starkare skäl i dagens läge att betrakta meänkieli som eget språk än som en dialekt av finska (Hyltenstam, 1997: 383ff). Det finns också ett särskilt yttrande i denna fråga från ledamoten Siv Holma, som anser att meänkieli bör betraktas som eget språk och att både meänkieli och sverigefinska bör få minoritetsspråksskydd (SOU, 1997b: 113). Kommitténs förslag att inte behandla meänkieli som ett särskilt språk motiveras med att detta skulle leda till att annan finska skulle falla utanför konventionens bestämmelser för territoriella språk; sverigefinska skulle då behandlas som ett territoriellt 22

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

obundet språk. Detta skulle innebära en betydande skillnad inte minst för de från Finland inflyttade finsktalande i Norrbotten, som inte skulle ha samma rättigheter som infödda tornedalingar. Man anför också som en annan nackdel med attt behadla meänkieli som eget språk att befolkningsgruppen skulle vara för liten,2 och att utbytet mellan den svenska och finska delen av Tornedalen skulle försämras. Vidare anges praktiska och ekonomiska nackdelar (SOU, 1997a: 134ff). Vad gäller det geografiska område som föreslås vara fast bas för finska, förvaltningsområdet för finska språket, anges följande kommuner: Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare (ibid.: 131). Romani anses som ett historiskt minoritetsspråk i Sverige eftersom språket talats i Sverige sedan 1500-talet. Det finns dock inget geografiskt område som skulle kunna utgöra språkets territoriella bas, och språket betraktas därför som ett territoriellt obundet språk. Romani talas i flera varieteter i Sverige, men kommittén har valt att behandla romani som ett språk, främst av det skälet att det annars skulle finnas risk för att de minst talade varieteterna skulle falla utanför konventionens tillämpningsområde. Att behandla romani som ett språk anses också gynna kontakt och utbyte mellan talare av olika varieteter (ibid.: 142f). Kommittén avvisar jiddisch som historiskt minoritetsspråk i Sverige. Motivet för att inte erkänna jiddisch är att språket inte använts under tillräckligt lång tid i Sverige, och här anser man att den säkra användningsperioden bara sträcker sig tillbaka till 1870-talet. Dessutom anser man att språket inte använts i tillräcklig omfattning (ibid.: 148). Detta ställningstagande måste ses som uppseendeväckande både med tanke på den judiska gruppens egen argumentering via Judiska Centralrådet (se Susanne Sznajderman-Rytz’ särskilda yttrande, ibid.: 295ff) och mot bakgrund av kommitténs eget underlag som drar slutsatsen att språket använts i Sverige i ca 225 år (Boyd & Gadelii, 1997: 485). Det finns också i betänkandet en reservation mot att jiddisch inte betraktas som historiskt minoritetsspråk av ledamoten Henning Johansson (SOU, 1997a: 284) samt ett särskild yttrande, förutom det ovan nämnda av Susanne Sznajderman-Rytz, av sakkunnige Bengt Sandström (ibid.: 291ff).

2

Detta är förvånande med tanke på de uppskattningar om antalet talare av meänkieli och antalet personer som tillhör gruppen totalt, vilka redovisas i betänkandet (SOU, 1997a: 127) och/respektive i den egna utredningen (Hyltenstam, 1997: 371): 50 000–60 000 talare av en total befolkning på 75 000– 80 000. Detta gör meänkieli till det näst största minoritetsspråket efter finskan.

© Studentlitteratur

23

Kenneth Hyltenstam

Kommitténs bedömning av vilka grupper som utgör nationella minoriteter i Sverige Vad gäller frågan om vilka nationella minoriteter som ska anses finnas i Sverige och som ska kunna komma i åtnjutande av ramkonventionens bestämmelser utgår kommittén från följande kriterier (SOU, 1997b: 37): • grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning • religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart • historiska eller långvariga band med Sverige • självidentifikation – den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet Mot bakgrund av dessa kriterier anses samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar vara nationella minoriteter i Sverige. De åtgärder som rör minoritetsgruppernas språk och som föranleds av ramkonventionen innebär egentligen inga förändringar i förhållande till de åtgärder som redan föreslås utifrån minoritetsspråkskonventionen, eftersom rätt till offentligt användande av minoritetsspråk även enligt ramkonventionen begränsas till geografiska områden som traditionellt bebos av minoriteter. Dock kommer bestämmelserna om att kunskaper om de nationella minoriteternas kultur, historia, språk och religion ska ingå i utbildning av alla medborgare förutom de av kommittén föreslagna historiska minoritetsspråken också att gälla meänkieli som särskilt språk, samt jiddisch. En ofta bortglömd grupp, finlandssvenskarna i Sverige, har fallit utanför kommitténs beaktande. Gruppens relativa osynlighet, bl a beroende på att dess språk är svenska, kan vara ett skäl till att den inte diskuterats i dessa sammanhang. Dock torde gruppen uppfylla ramkonventionens kriterier för en nationell minoritet.

Motiv för bokens val av sju språk Mot ovanstående bakgrund kan det vara motiverat att säga några ord om vad som legat bakom valet av de språk som inkluderas i den här boken. Detta val ska ses som ett ställningstagande angående vilka språk det är möjligt att betrakta som inhemska språk i Sverige. Jag har här kursiverat ”det är möjligt” av det skälet att det inte finns något ställningstagande som är objektivt ”riktigt” i denna fråga; detta framgår av texterna i boken. Motiven 24

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

för våra ställningstaganden framgår i detalj av argumenteringen i respektive kapitel. Här ska dock kort framhållas några aspekter som motiverar och samtidigt problematiserar urvalet och avgränsningen av just dessa sju språk. Uppenbart skiljer sig bokens ställningstaganden på väsentliga punkter från de bedömningar Minoritetsspråkskommittén gjort. Det ska dock framhållas att även våra bedömningar är klart förenliga med minoritetsspråkskonventionens formuleringar. I vissa fall leder bokens bedömningar till samma resultat som Minoritetsspråkskommitténs, ibland dock delvis på andra grunder.

Kriterier Grundläggande för bokens val av språk är en preciserad konceptualisering av vad som menas med • minoritetsspråk • inhemska språk • ett språk respektive ett språk En sådan precisering leder till ett ställningstagande som går ut på att Sverige har sex inhemska minoritetsspråk, men också till att det finns anledning att fundera över huruvida svenskan håller på att anta minoritetsspråkskarakteristika i den globalisering som pågår och i vilken mäktiga språk, främst engelskan, spelar en allt större roll som dominerande språk.

Minoritetsspråk Det finns två betydelseaspekter i begreppet minoritetsspråk. Ett minoritetsspråk kan dels vara ett språk som talas av ett mindretal, dels ett språk som har en i större eller mindre grad underordnad ställning i ett samhälle. Vid användning av termen överväger ibland den ena, ibland den andra betydelsen. I t ex Minoritetsspråkskommitténs resonemang är det främst mindretalsaspekten som är synlig. Sex av de sju behandlade språken, samiska, meänkieli, finska, romani, jiddisch och teckenspråket, är uppenbara minoritetsspråk i den bemärkelsen att de talas av grupper i det svenska samhället som numerärt är tämligen små. Det exakta antalet talare av respektive språk är, som framgår av kapitlen i boken, i samtliga fall svårt att ange. Bland annat saknas offentlig statistik om språktillhörighet och etnicitet i Sverige, men också faktorer som © Studentlitteratur

25

Kenneth Hyltenstam

att talare av språken behärskar dem i olika grad innebär att uppgifter om antalet talare blir osäkra (jfr diskussionen om begreppet talgemenskap i Boyds och Gadeliis bidrag). De skattningar som i olika sammanhang gjorts av antalet talare av de olika språken redovisas och sammanställs i respektive kapitel. På detta underlag görs en aktuell bedömning för varje språk. Antalet talare rör sig i de enskilda fallen om allt från några få tusen till uppåt 250 000. Den andra betydelseaspekten i begreppen minoritet och minoritetsspråk har att göra med maktrelationer och resursfördelning mellan olika grupper i samhället. De grupper som numerärt är i underläge har ofta bl a av detta skäl också hamnat i ett resursmässigt beroendeförhållande gentemot den numerära majoriteten. Men makt- och annan resursfördelning behöver inte nödvändigtvis ha med numerär att göra. I många politiska situationer har en grupp som utgör ett mindretal tillförskansat sig makt över den numerärt större gruppen. Ibland talar man om elit respektive massa i dessa sammanhang. Oavsett vilket det numerära förhållandet mellan grupperna är, spelar resursfördelningen en avgörande roll för den status de dominerande respektive dominerade grupperna har. Detta gäller också gruppernas språk. Språk som talas av dominerade grupper – eller av minoritetsgrupper – har fått en underordnad ställning i samhället. En betydelsekomponent av underordnad status finns alltså i begreppet minoritetsspråk. Denna betydelsekomponent av underordnad status är sociopolitiskt problematisk. Många minoritetsspråksanvändare och minoritetsspråkspolitiker vill förstås undanröja statusskillnader mellan minoritets- och majoritetsspråk, och då är ett av hindren att ”underordnad” skulle vara ett definierande drag hos det egna språket. Av detta skäl vänder sig ibland minoritetsmedlemmar själva mot begreppen minoritet och minoritetsspråk. Man hävdar att man inte är en minoritet och att man inte talar ett minoritetsspråk för att undvika den stigmatiserande effekt som beteckningarna kan ge. Stigmatiseringen hos minoritetsbegreppet har förmodligen dock aldrig varit särskilt utbredd. Men i den mån så varit fallet har det, liksom med vissa andra tidigare stigmatiserade beteckningar, under senare decennier skett en svängning i bruket av begreppet minoritet, och många individer som tillhör grupper som kan kallas minoriteter använder beteckningen om sig själva utan att besväras. Därmed ändras betydelseinnehållet och de negativa konnotationerna neutraliseras. Denna trend torde för närvarande i allt högre grad dominera bruket av ord som minoritet, minoritetsgrupp och minoritetsspråk, och det måste därför anses vara oproblematiskt att använda dessa beteckningar.

26

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

Mot bakgrund av båda betydelsekomponenterna i begreppet minoritetsspråk är sex av bokens sju inhemska språk minoritetsspråk. Svenskan, däremot, är ur båda aspekterna, dvs såväl numerärt som ur makt-, resurs- och statussynvinkel, majoritetsspråk i Sverige. Dock motiveras svenskans förekomst i boken just av möjligheten att språket i den aktuella globaliserade och internationaliserade politiska situation, där det engelska språket har en dominerande ställning, håller på att utveckla den typ av minoritetsspråksstatus som en underordning med avseende på makt innebär.

Inhemska språk När man talar om inhemska språk blir självklart den tidsrymd som språken talats i ett land ett avgörande kriterium. Minoritetsspråkskommittén har i sina resonemang om vad som ska betraktas som hävd i sammanhanget som nämnts ovan inte arbetat med någon bestämd tidsgräns bakåt i tiden, utan menar att man får ta ställning till frågan i förhållande till varje enskilt fall (SOU, 1997a: 109). En enligt mitt tycke tydlig avgränsning skulle kunna vara mellan språk som använts i Sverige under 100 år eller mer. Ett sådant kriterium skulle dra en tydlig gräns mellan nu aktuella invandrarspråk och språk som stadigvarande och under lång tid använts i det område som nu utgör Sverige.

Ett språk respektive ett språk Vidare har det här i boken liksom för Minoritetsspråkskommittén varit nödvändigt att ta ställning till frågan vad som ska anses vara ett språk och vad som ska betraktas som ett språk. Som konstateras i flera av bokens kapitel går det inte att hänvisa till några objektiva kriterier, som i varje given situation bestämmer gränsen mellan vad som är olika språk, och vad som är varieteter eller dialekter av samma språk. Det är en kombination av å ena sidan språkhistoriska och språkstrukturella faktorer och å andra sidan politiska, språkpolitiska och attitydmässiga faktorer som bestämmer om en språkform i ett givet historiskt-politiskt skede betraktas som ett eget språk eller inte. Medan de rent språkliga faktorerna bestämmer ”avståndet” mellan två varieteter spelar detta avstånd i det konkreta fallet en underordnad roll i förhållande till de politiska och attitydmässiga faktorerna (se vidare kapitlet om språk/dialekt i denna volym).

© Studentlitteratur

27

Kenneth Hyltenstam

Sex minoritetsspråk För samiska blir bokens bedömning densamma som Minoritetsspråkskommitténs. Samiska betraktas sålunda även här som ett inhemskt minoritetsspråk och som ett språk. Det är klart att samiska ”alltid” talats inom de geografiska områden som idag innesluts av Sveriges gränser. Språket talades också inom sitt område, Sápmi, innan svenskan spreds till dessa trakter. Att se samiska som ett språk är som nämnts tidigare inte någon självklarhet med tanke på de betydande språkstrukturella skillnaderna mellan de samiska huvudvarieteterna, brist på ömsesidig förståelighet mellan dem samt deras olika standardiserade skriftspråk. Skälet att ändå betrakta samiska om ett språk är främst att detta motsvarar den övervägande inställningen inom den samiska befolkningen, så som den kommer till uttryck i sametingets ställningstaganden. Som minoritetspolitiskt ställningstagande har detta synsätt fog för sig i det aktuella sammanhanget. Genom att se samiska som ett språk betonar man den etniska samhörigheten inom hela den samiska kulturkretsen. Dock ska nämnas att olika synsätt i denna fråga förekommer också bland samer. Som nämnts betraktas meänkieli här som eget språk. Meänkieli är klart ett inhemskt språk, eftersom den finska som meänkieli utvecklats ur kanske har talats sedan 800-talet i det område som nu benämns Tornedalen, och det är rimligt att anta att finsk-ugriska språk talades före det germanska språk som svenskan utvecklats ur i området (se Elert, 1993). Motivet för att betrakta meänkieli som ett eget språk är främst uppfattningen bland en stor andel av språkets talare att det är skilt från finskan, och ett språk som speglar en specifik minoritetskultur. Den särskilda standardisering av varieteten och den utveckling av språkets samhällsfunktion som ägt rum under de senaste två decennierna ger också stöd för att betrakta meänkieli som ett särskilt språk. Meänkieli illustrerar faktiskt ett av de sätt på vilka nya språk i världen blir till. Språket kan med sina kanske 40–50 000 talare inte heller betraktas som ett påtagligt litet språk. Vidare är det troligt att kontakten och utbytet mellan talare av meänkieli och finska inte skulle försämras utan snarare förbättras om detta utbyte för tornedalingarnas del kunde ske utifrån den starkare och mer likvärdiga position som ett erkännande av meänkieli som språk skulle innebära. Liksom i det samiska fallet finns det självklart olika uppfattningar bland tornedalingar om den egna varietetens språkstatus. Minoritetsspråkskommittén menar som nämnts ovan att finska endast skulle kunna få status av territoriellt obundet språk om meänkieli inte inkluderas. Bokens ställningstagande omkring finska baseras på att detta språk 28

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

uppenbart har talats kontinuerligt i vissa geografiska områden i Sverige även utanför Tornedalen under långa perioder. Flyttningar mellan det som nu är Finland och det som nu är Sverige resulterade som nämnts ovan i fasta finskspråkiga områden. De s k svedjebönderna kom att bosätta sig i skogsområdena i Västmanland, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland, Jämtland, Ångermanland och även i Västergötland, men framför allt i Värmland (jfr benämningen värmlandsfinnar). Även Stockholmstrakten och Mälardalen i övrigt har haft en finskspråkig befolkning under århundraden (se vidare Lainios bidrag i denna bok). Utifrån dessa förhållanden vore det motiverat att finska av egen kraft betraktades som ett territoriellt historiskt minoritetsspråk i Sverige. För status som inhemskt minoritetsspråk talar vidare det förhållandet att finskans position i det svenska samhället historiskt och kulturellt är mycket specifik, bl a genom den under århundradena kontinuerliga inflyttningen av finsktalande, typisk för vad Lainio kallar för ”historiska närmigrantgrupper”. Att den sverigefinska gruppen är den avgjort största av de befolkningsgrupper som Minoritetsspråkskommittén föreslår ska få nationell minoritetsstatus samt Sveriges historiska språkliga relationer med Finland talar också för att finskan måste ges en framträdande status i svensk minoritetsspråkspolitik. Att betrakta sverigefinskan utanför Tornedalen som ett språk är okontroversiellt. Liksom för samiska blir bokens ställningstagande för romani detsamma som Minoritetsspråkskommitténs. Talare av romani har funnits inom Sveriges nuvarande gränser åtminstone sedan början av 1500-talet, då med den tidens språkbruk s k tattare (senare, från 1600-talet, omväxlande benämnda zigenare och tattare) först omnämns i svenska skriftliga källor. Även här betraktas romani som ett språk trots att romani talas i ett antal olika, i vissa fall starkt skilda, varieteter som delvis också har olika funktion för sina talare. Skillnaderna mellan varieteter som kelderash och lovari å ena sidan och svensk romani å den andra är betydande, även om stora delar av kärnordförrådet går tillbaka på samma lexikala stammar. Att betrakta romani som ett språk är dock förenligt med ställningstaganden som verkar dominera inom den romska befolkningen världen över. Jiddisch uppfattas här som ett inhemskt minoritetsspråk, eftersom språket uppenbart har funnits och använts i Sverige i över 200 år, om än tidvis i begränsad utsträckning, och troligtvis i någon grad också tidigare än så. Språket har, som nämnts ovan, talats i landet åtminstone från den första tilllåtna judiska immigrationen på 1770-talet. Oberoende av att det finns skillnader mellan jiddisch i olika länder betraktas språket av talarna som ett och samma språk. Det finns därför ingen grund för att här tala om mer än ett jiddischskt språk. Utöver att jiddisch använts länge i landet finns det andra © Studentlitteratur

29

Kenneth Hyltenstam

skäl att anföra för jiddisch som inhemskt minoritetsspråk. För det första kan nämnas det viktiga symbolvärde som språket har för judar i Sverige, både i dagens aktuella judiska aktiviteter och som kontaktlänk bakåt i tiden och med judar i andra delar av världen. Den judiska/jiddischska kulturen har emellertid inte bara bidragit till den judiska gruppens kulturella utveckling utan liksom de övriga nationella minoritetskulturerna till den mosaik som är underlaget för det svenska samhällets och den svenska kulturens aktuella utveckling. Det är därför ett otvetydigt värde för den judiska befolkningen i Sverige, men också för samhället i stort, att genom talare av jiddisch ha tillgång till denna kulturskatt. Inte minst med tanke på att minoritetsspråkskonventionen främst anses ha en kulturell funktion är det angeläget att stödja ett så viktigt kulturuttryck. Också teckenspråket betraktas här som ett av de inhemska minoritetsspråken. Teckenspråkskommunikation finns omtalad i skriftliga svenska källor så tidigt som 1759 (se Bergmans och Nilssons bidrag i denna bok). Vilken språklig form denna kommunikation hade är inte dokumenterat, och därför kan en specifik ålder för teckenspråket inte fastställas. Det är dock inte osannolikt att det finns ett direkt samband mellan dagens teckenspråk och det som fanns på 1700-talet, om man räknar med de normala språkförändringar som sker inom ett språk under historiens gång. Sådana förändringar kan tänkas ha varit tämligen omfattande med tanke på att språket inte varit standardiserat och kodifierat och med tanke på talargruppens speciella karakteristika. Också vad gäller teckenspråket måste kommitténs ställningstagande att språket inte är kulturbärande ifrågasättas. Döva är helt klart inte bara ickehörande svenskar. Pga den väl fungerande organisation och interaktion som särskilt numera förekommer inom gruppen, vilket inte minst har möjliggjorts genom den efter hand allmänt accepterade användningen av det egna språket, har en specifik kultur utvecklats, dövas kultur. Teckenspråket är på detta sätt ett kulturbärande språk. Sverige hade genom ett officiellt erkännande av teckenspråket som inhemskt minoritetsspråk haft möjlighet att bli ett föregångsland i denna fråga. Det hade inte heller varit någon större ekonomisk uppoffring förknippad med ett sådant erkännande. Som kommittén konstaterar vidtar Sverige redan tämligen långtgående åtgärder för att stödja teckenspråket. Sverige är i praktiken redan ett föregångsland (jfr artiklar i Ahlgren & Hyltenstam, 1994) med allmänt accepterad grundskoleutbildning på teckenspråk för döva, tolkservice i annan utbildning och i yrkesverksamhet, stöd för telekommunikation för döva m m, samt sedan 1990 en professur i teckenspråk vid Stockholms universitet som baseras på en drygt tjugoårig uppbyggnad av forskningsverksamhet kring språket. 30

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

Denna vetenskapliga verksamhet är från i år, 1998, vid Stockholms universitet, kompletterad med en professur i svenska som andraspråk för döva, vilket likaledes bygger på en mångårig forskning även inom detta område. Genom ett ställningstagande som det den här boken omfattar får var och en av de fem grupper som minoritetsspråkskommittén föreslår som nationella minoriteter i Sverige också klart erkännande av sitt eget språk, vilket med tanke på den svenska verkligheten verkar mera rimligt än att bara vissa av dem har egna språk.

Svenskan Skälet till att inkludera ett kapitel om svenska i boken är att svenskan i den aktuella politiskt-kulturella situationen har kommit att få en delvis ny roll, definierad i förhållande till det idag mest tongivande och mäktigaste språket i världen, engelskan. Det finns efter hand ett drag av underordning i svenskans position i förhållande till engelskan på samma sätt som minoritetsspråk förhåller sig till de majoritetsspråk de är relaterade till inom sina stater. Svenskan har varit ett fullt utvecklat och standardiserat språk sedan 1700talet. Tidigare hade latinet en dominerande ställning som religiöst och vetenskapligt språk, och ännu tidigare dominerade tyskan i handel och i viss utsträckning inom administrationen i vissa svenska städer, bl a Stockholm. Även franskan hade en stark ställning under en period på 1700-talet i delar av kulturlivet och i utrikespolitiska sammanhang. I Sverige har alltså det svenska språket under drygt 200 år varit det språk som man kunnat använda, och som använts, i alla livssfärer om alla företeelser. Svenska har använts i landets offentliga förvaltning och politiska liv på alla nivåer, inom rättsväsendet, inom försvaret, inom kyrkan, i alla utbildningssammanhang, i vetenskaplig verksamhet samt i näringslivet. Att behärska svenska har varit en nödvändig och tillräcklig förutsättning för aktivt deltagande inom landet i vilken som helst av dessa verksamheter – möjligtvis med undantag för vetenskaplig verksamhet inom vissa områden. Samtidigt har det naturligtvis alltid behövts goda, ofta utmärkta, kunskaper i främmande språk för att upprätthålla de för landet helt avgörande internationella kontakterna, och inom alla ovan nämnda verksamhetstyper har det funnits behov av viss personal med sådana språkkunskaper. Situationen för svenskan förändrar sig nu genom engelskans starka internationella dominans och den ökande globaliseringen. Svenskans roll har också förändrats på ett tydligt sätt genom Sveriges inträde i EU. Sverige är numera en del av ett politiskt system i vilket andra språk än svenska, främst © Studentlitteratur

31

Kenneth Hyltenstam

engelska, har en ledande position. Dessa förändringar har inneburit att kraven på att behärska engelska ökar hastigt även för verksamheter inom landet, och givetvis för verksamheter inom EU. Några exempel som behandlas mer utförligt i kapitlet om svenskan är att deltagande i utbildning på allt lägre nivåer i allt högre grad kräver kunskaper i engelska, och många yrkesområden och arbetsuppgifter kan endast skötas av personer med goda kunskaper i engelska, även om arbetsuppgifterna i sig inte har med språk att göra. T ex är det för snart sagt alla tekniska arbetsuppgifter nödvändigt att kunna läsa och använda manualer som är avfattade på engelska. Den internt svenska vetenskapliga verksamheten bedrivs också i stor utsträckning på engelska genom att seminarier, laborationsverksamhet och föreläsningsverksamhet försiggår på engelska. Även det mediala utbudet sker till viss del på engelska, och för att svenskar ska få fullt utbyte av detta krävs att de har kunskaper i engelska. En av skillnaderna mellan engelskans dominans nu och latinets och andra språks tidigare är att hela befolkningen idag är inblandad, medan tidigare endast en elit var berörd. Detta är parallellt med situationen när minoritetsspråkstalare tvingas bli tvåspråkiga. Precis som alla samer behöver kunskaper i svenska för att kunna delta aktivt i det svenska samhällslivet – och inte bara de som t ex tänker ägna sig åt någon viss yrkesverksamhet – behöver alla svenskar kunskaper i engelska för att aktivt kunna delta inom samtliga sfärer av det svenska samhällslivet. Och med den i det stora hela framgångsrika undervisning i engelska som bedrivs i landet är också betydande delar av befolkningen rustade för att leva delar av sitt liv på engelska. Det är det som gör att stegen till en ännu större användning av engelska är lätta att ta. Se vidare Hyltenstam (1996) och kapitlet om svenskan i denna volym. Under de allra senaste åren har denna nya situation för de smärre nationella språken inom EU uppmärksammats i flera sammanhang. De nordiska språkens ställning har utretts bl a i en rapport för Nordiska språksektretariatet (Simonsen, 1996) och f ö diskuterats i språkvetenskapliga och språkpolitiska sammanhang (Wiggen, 1996). Även i Sverige har frågan så småningom fått politisk uppmärksamhet, och Svenska språknämnden fick 1997 regeringens uppdrag att utreda behovet av ett handlingsprogram för att främja det svenska språket (Regeringsbeslut, 1997-04-30). Nämnden lade i mars 1998 ett förslag till ett sådant handlingsprogram. Detta förslag omfattar lagfästning av svenska språkets ställning i Sverige i syfte att ”svenskan ska bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk”. Som konsekvens av denna övergripande målsättning föreslås att offentliga beslut underkastas språklig konsekvensbedömning (Svenska språknämnden, 1998). (För de vidare konkreta åtgärder som förslaget omfattar hänvisas till kapitlet om svenska.) 32

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

Språk och varieteter som inte tagits med De använda kriterierna har också lett till att vissa språk och språkliga varieteter uteslutits i det här sammanhanget. En kategori språk som inte tagits med trots att de spelar en betydande roll för delar av den svenska befolkningen är de språk som talas av grupper som invandrat under det senaste halvseklet. Språk som ungerska, italienska, serbiska, kroatiska, bosniska, turkiska, spanska, somali, tigrinja, m fl är med de kriterier som använts i dagsläget inte inhemska språk i Sverige. En annan kategori språk som inte heller tagits upp som inhemska minoritetsspråk i Sverige är språken tyska, franska och engelska. Dessa språk har sannolikt talats kontinuerligt i landet under århundraden. Särskilt tyska har traditioner tillbaka till medeltiden, och en varietet av franska var helt klart ett inhemskt minoritetsspråk så länge vallonerna fortfarande utgjorde en befolkningsgrupp som använde språket. Anledningen till att dessa språk trots detta inte betraktas som inhemska minoritetsspråk idag är främst att det inte finns några önskemål eller krav från talarnas egen sida att dessa språk skulle få en sådan status. Detta hänger troligtvis samman med att talarna i mindre utsträckning än flera andra grupper upplever den underordnade position som brukar förknippas med minoritetsskapet. Tvärtom hör vissa grupper av talare av dessa språk till en utbildningsmässig och ekonomisk elit i det svenska samhället. Den tredje kategorin som uteslutits är de varieteter av svenska som främst pga sin speciella språkliga form har kommit att bli strukturellt avlägsna från annan svenska. Detta gäller ”mål” som älvdalsmålet, pitemålet och skånskan. Självklart är dessa språkformer på samma sätt som de varieteter som behandlas i denna bok värda att bevara och värda ett särskilt stöd för sitt bevarande. Ett språkpolitiskt arbete har också kommit igång för att hävda dessa varieteters rätt till stöd. Det är alls inte självklart att de ska uteslutas i ett sammanhang som detta, men samtidigt kan det vara rimligt att avvakta en ännu tydligare förankring av tanken på särskild status för dessa varieteter. Bl a skulle liknande utredningar som den som här genomförts om meänkieli behöva föregå ett ställningstagande. Avslutningsvis måste det understrykas att det finns en tydlig dynamik i vad som betraktas som inhemska språk. Ställningstagandena är inte en gång för alla givna; de kan vid varje tidpunkt omprövas i förhållande till det kultur- och språkpolitiska läget.

© Studentlitteratur

33

Kenneth Hyltenstam

Behandlade språkliga fenomen Boken har också ett vidare syfte än att beskriva situationen för de sju språk som behandlas, nämligen att föra en teoretisk diskussion om språkliga fenomen som aktualiseras av de olika språkens specifika villkor. De sju språk som boken behandlar skiljer sig starkt i många dimensioner, t ex aktuell sociopolitisk roll, historia, struktur och inbördes ”släktskap”. Bland de många företeelser som skulle kunna behandlas i detalj, och som också i stor utsträckning tas upp på olika håll i boken, tar varje kapitel upp ett särperspektiv som också framgår av kapitlets huvudrubrik. Kapitel 1 om samiskan uppehåller sig således särskilt vid språkbytesprocessen. Skeendet kan vara olika långt gånget, allt från just påbörjat till helt avslutat. En beskrivning av språkbytesprocessen innehåller som en komponent en bestämning av vilka samhällssituationer som potentiellt leder till språkbyte, dvs vilka faktorer som måste vara för handen för att ett språkbyte ska komma till stånd. Det är emellertid inte alla potentiella språkbytessituationer som leder till språkbyte. Sådana fall karakteriseras med begreppet språkbevarande. Det kan också hända att språkbytesprocesser som redan inletts hejdas eller t o m vänds om. När detta inträffar talar man om språklig revitalisering. Kapitlet 2 om meänkieli inleds med ett utförligt resonemang om vad man kan mena med begreppen språk och dialekt. Eftersom en karakteristik av meänkielis relation till finska är beroende av vad dessa termer avser, är resonemanget om dem här en nödvändig bakgrund, men distinktionen mellan språk och dialekt har relevans i all behandling av språklig variation som korrelerar med geografiska och politiskt-administrativa skillnader. Det tredje kapitlet om finskan fokuserar på kontinua och kontinuitet. Utgångspunkten är ett resonemang om vad som krävs för att ett språk ska anses ha hävd i Sverige och därför betraktas som inhemskt språk. Krävs genetiska kontinua, så att de personer som talar finska nu har blodsband med dem som talade finska för hundra år sedan? Måste geografiska kontinua föreligga, så att språket har anknytning till ett visst område? Dessa kontinua beskriver en sorts kontinuitet. En annan typ av kontinuitet, rent språklig kontinuitet, kan sägas gälla när ett språk används av olika, ej besläktade, personer inom olika delar av landet under lång tid. Utredningen om förhållandet mellan dessa fenomen sker mot bakgrund av en bred redogörelse för den svenska debatten kring frågor som berör det finska språkets ställning i Sverige. Kapitel 4 om svenskan diskuterar problematiken kring framtiden för små språk i en värld som blir alltmer globaliserad. Det teoretiska perspektiv som 34

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

här tas upp är hur de stora ”internationella” språken, i dagens situation främst engelskan, påverkar övriga, mindre språk. Parallellerna är uppenbara till de mönster som kan urskiljas i hur majoritetsspråk i nationalstater påverkar minoritetsspråkens överlevnadsmöjligheter. Kapitel 5 som handlar om romani belyser flera språkliga kontaktfenomen, hur olika språk som är i kontakt med varandra kan interagera strukturellt. Vidare tas här upp fenomen som har att göra med vilka symbolvärden språk kan ha för sina talare, utöver att vara rena kommunikationsmedel. I kapitel 6 om jiddisch fokuseras särskilt på ett sociolingvistiskt fenomen, nämligen det som betecknas med talgemenskap. När det gäller ett språk som t ex jiddisch, men också flera av de övriga minoritetsspråk som behandlas här, där behärskningsgraden kan variera mellan olika talare, blir frågan om vem som ska räknas med i talgemenskapen aktuell. I kapitlet förs också ett resonemang om begreppet potentiella talare. I minoritetsspråk som talas i två- eller flerspråkiga sociala kontexter, finns ofta personer som förstår minoritetsspråket i olika utsträckning, men som inte själva använder det i tal eller skrift. Sådana endast ”receptiva” talare av språket kan ofta, om omständigheterna förändras, med relativt begränsad ansträngning aktivera sin produktiva språkförmåga. Av detta skäl kallas de potentiella talare. Kapitel 7 om teckenspråket behandlar i grunden två teoretiska huvudpunkter. Den ena ligger i presentationen av teckenspråkets natur, dvs vad det innebär att ett språks uttrycksmedel baseras på det visuella i stället för det auditiva mediet. Den andra huvudpunkten ligger i en presentation av teckenspråkstalares sociolingvistiska situation och tvåspråkighetssituation (i teckenspråk och skriven svenska). Många av de problematiska villkor som gäller för minoritetsspråkstalare generellt framstår ofta som mer akuta för döva, som i stor utsträckning är utestängda från den vanliga typen av tvåspråkighet med behärskning av talade språk, vilken när allt kommer omkring uppfattas som en nödvändighet och en tillgång för andra minoriteter.

Om ordningen mellan språken/kapitlen Många kriterier för ordningen mellan språken och därmed bokens kapitel hade kunnat väljas, t ex språkens ålder i det svenska området, antal talare, släktskap. Språken är här, tämligen godtyckligt, ordnade efter ett kriterium som delar dem i två grupper, de som förknippas med ett givet geografiskt © Studentlitteratur

35

Kenneth Hyltenstam

område och de som inte förknippas med något sådant, dvs efter en territorialitetsprincip. Bland de territoriella språken har de som talas i landets norra delar, dvs samiska och meänkieli, placerats före svenskan. Kapitlet om samiska har här placerats först för att markera samernas status som urbefolkning i Sverige (jfr SOU, 1997b: 49). Kapitlet om finska har placerats före det om svenska, dels pga samhörigheten med meänkieli, dels pga att finska även för övrigt kan ses som ett delvis territoriellt språk. Bland de icke-territoriella språken har romani, som är det äldsta bland dem, placerats före jiddisch. Eftersom teckenspråkets ålder är svår att avgöra i förhållande till något av de övriga språk som inkluderas i boken hamnar det utanför detta kriterium. På detta sätt har enligt min mening en form av symmetri åstadkommits med kapitlet om svenskan i mitten, kapitlen om de gamla finsk-ugriska språken före detta och kapitlen om de nyare icke-territoriella språken därefter. Ordningen mellan kapitlen har också en viss grad av rimlighet även som kronologisk ordning. Här måste dock påpekas att det dels inte går att fastställa någon klar ordning mellan de finsk-ugriska språken och svenskan, eftersom dessa språk måste antas ha varit ömsesidigt före varandra i olika delar av det nuvarande svenska territoriet. Dels går det inte heller, som just nämnts, att fastställa någon ordning mellan teckenspråket och de övriga språken pga det aktuella kunskapsläget vad gäller teckenspråkets historia.

Vem har skrivit om vad? Författarnas professionella bakgrund framgår av författarpresentationen i början av boken. Vad som ibland kommer upp som en diskussionspunkt är vilka samband det finns mellan etnisk bakgrund hos författaren och hur han/hon skriver om etniska ämnen. Det finns de som anser att det är olämpligt att en person som själv tillhör en given minoritet skriver om denna minoritet pga den subjektivitet i framställningen som detta skulle kunna leda till. Det finns också de som anser att det är olämpligt att en person som inte hör till minoriteten, som alltså är en utomstående, skriver om en given minoritet. Enligt min mening är inget av dessa ställningstaganden hållbart, och i linje med detta har författarna till bokens kapitel olika etnisk bakgrund som i vissa fall korresponderar med deras ämne, i andra fall inte. Både inifrånperspektiv och utifrånperspektiv finns alltså representerade. Det som förenar författarna är att samtliga arbetar vetenskapligt med frågor om språk, språkkontakt och minoritetsspråk och därför är vana att basera 36

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

sina beskrivningar och ställningstaganden på kritiskt granskade data och källor. I vetenskapliga sammanhang finns det behov av att både medlemmar i minoriteterna och utomstående skriver om respektive minoriteter. Val av stoff och perspektiv blir uppenbart delvis beroende av respektive författares etnicitet, men också av mycket annat, t ex författarens ideologiska och politiska ställningstaganden, kunskapsmängd, livserfarenheter osv. Kapitlen i den här boken innehåller inte presentationer av författarnas egna erfarenheter och subjektiva upplevelser av språk. Detta gäller oberoende av om de själva hör till minoriteten de skriver om eller ej. Samtliga kapitel bygger på publicerade källor om de förhållanden som beskrivs, och de omfattande referenserna är tydligt angivna. Detta gör att innehållet i varje kapitel är öppet för den granskning som vetenskapliga arbeten måste kunna utsättas för. Var och en som läser de enskilda kapitlen kan således ta ställning till om det som sägs utgör rimliga och vederhäftiga tolkningar av det kunskapsunderlag som finns tillgängligt. Det är mycket möjligt att perspektiven kunde vara ytterligare varierade och detaljerade. Framtida diskussioner och tankeutbyten om enskilda perspektiv och sakförhållanden som framförs i boken är därför mycket välkomna. Frågan om språks bevarande och utformningen av en politik som ger stöd för att språk ska kunna bevaras är självklart en viktig angelägenhet för de människor som talar språken i fråga. I det avseendet är de flesta invånare i Sverige berörda av dessa frågor, både de som är talare av något av de inhemska minoritetsspråken och de som talar svenska; som framgår av bokens kapitel krävs en medveten språkpolitik för att minoritetsspråken men också svenskan ska få ett fullvärdigt liv i framtiden. Men ett språks bevarande är inte en angelägenhet enbart för talarna av detta språk. Det är därutöver en angelägenhet för alla de människor, oberoende om de tillhör en minoritet eller en majoritet, som anser att språklig och kulturell mångfald är ett omistligt värde för allas livskvalitet, och för alla dem som fruktar en alltmer strömlinjeformad och därmed en kulturellt utarmad och en språkligt allt fattigare värld.

© Studentlitteratur

37

Kenneth Hyltenstam

Referenser Ahlgren, I & Hyltenstam, K. (eds.) (1994), Bilingualism in Deaf Education. Hamburg: Signum Press. Allardt Ljunggren, B. (1993), Svensk språkpolitik med avseende på sverigefinnarnas minoritetssträvanden. Seminarieuppsats i forskarkursen Språkpolitik och nationalism. Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet. Boyd, S. & Gadelii, E. (1997), Jiddisch i Sverige. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 447–501. Elert, C.-C. (1993), Språket i södra Skandinavien under bronsåldern: finskugriskt, baltiskt, germanskt eller …? I: Wollin, L. (utg.), Studier i svensk språkhistoria. Uppsala universitet, Institutionen för nordiska språk. Fraurud, K. & Hyltenstam, K. (1997), Romani i Sverige. Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO1995:03. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 389–445. Hederyd, O. (1992), Haparanda efter 1809. Tornedalens historia del III. (Förlagsort saknas): Birkkarlens förlag. Hyltenstam, K. (1996), Svenskan, ett minoritetsspråk i Europa – och i världen? I:, Ivars, A.-M, Londen, A.-M., Nyholm, L., Saari, M. & Tandefelt, M. (red.), Svenskans beskrivning 21. Förhandlingar vid tjugoförsta sammankomsten för svenskans beskrivning, Helsingfors den 11–12 maj 1995. Lund: Studentlitteratur. 9–33. Hyltenstam, K. (1997), Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om meänkielis status som eget språk. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 351–388. Hyltenstam, K. & Stroud, C. (1991), Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur. Hyltenstam, K. & Tuomela, V. (1996), Hemspråksundervisningen. I: Hyltenstam, K. (utg), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur. Inrikesdepartementet (1997), Ds 1997:49. Romer i Sverige – tillsammans i förändring. Johansson, H. (1975a), Samernas språk och kultur. En intervjuundersökning rörande kulturella, sociala och psykologiska frågor. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1997:100. 271–373.

38

© Studentlitteratur

1 Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk

Johansson, H. (1975b), De renskötande samerna i Sverige 1958–1972. En befolkningsstudie. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1997:100. 9–236. Johansson, H. (1975c), Den icke renskötande samebefolkningen i Sverige. Storlek, sammansättning och geografisk utbredning 1973. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1997:100. 237–269. Lpo 94. 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet. Utbildningsdepartementet. Minoritetsspråkskonventionen (1992), ”Minoritetsspråkskonventionen”. Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. European Charter for Regional or Minority Languages. Strasbourg, 5. XI. 1992. I: Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. SOU 1997:192. 309–350. Municio, I. (1987), Från lag till bruk. Hemspråksreformens genomförande. Stockholm Studies in Politics nr 31. Stockholms universitet, Statsvetenskapliga institutionen. Prop1997/1998:16, Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik. Regeringsbeslut (1997-04-30), Uppdrag till Svenska språknämnden att utarbeta förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Ruong, I. (1975), Historisk återblick rörande samerna. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1997:100. 375–433. Simonsen, D. F. (1996), Nordens språk i EUs Europa. Nordiska språksekretariatet. SIV (1993), Finska språkets ställning i Sverige. Förlagsbyrån, Statens invandrarverk. SIV-NZR (1996), Romer i Sverige. Situationsbeskrivning. Rapport från arbetsgruppen SIV-Nordiska Zigenarrådet, Januari 1996. Statens invandrarverk & Nordiska Zigenarrådet. SOU (1955), SOU 1955:20. Det döva barnets språk- och talutveckling. Betänkande avgivet av utredningen rörande de nya vetenskapliga rönen på audiologins och audiometrins område i vården av döva barn. SOU (1975a), SOU 1975:99. Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Betänkande av sameutredningen. SOU (1975b), SOU 1975:100. Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Betänkande av sameutredningen. Bilagor. SOU (1979), SOU 1979:50. Huvudmannaskapet för specialskolan. Betänkande av integrationsutredningen. SOU (1989), SOU 1989:41. Samerätt och sameting. Huvudbetänkande av samerättsutredningen. © Studentlitteratur

39

Kenneth Hyltenstam

SOU (1990a), SOU 1990:84. Språkbyte och språkbevarande. Underlagsrapport utgiven av samerättsutredningen. SOU (1990b), SOU 1990:91. Samerätt och samiskt språk. Slutbetänkande av samerättsutredningen. SOU (1996), SOU 1996:55. Sverige, framtiden och mångfalden. Slutbetänkande från invandrarpolitiska kommittén. SOU (1997a), SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. SOU (1997b), SOU 1997:193. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter. Svenska språknämnden (1998), Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. SÖ (1982), SÖ 1982:93. Nordiska språkkonventionen. Tarkiainen, K. (1990), Finnarnas historia i Sverige, del 1. Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under det gemensamma rikets tid. Nordiska Museets handlingar, 109. Stockholm. Tarkiainen, K. (1993), Finnarnas historia i Sverige, del 2. Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809–1944. Helsingfors: Soumen Historiallinen Seura/Nordiska Museet. Utbildningsdepartementet (1994), Ds 1994:97. Finska i Sverige. Ett inhemskt språk. Wiggen, G. (1996), Majoritetsspråk och minoritetsspråk i et nordisk perspektiv. Språk i Norden 1996

40

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi1 1

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Bakgrund Samiskan är ett av de många språk i världen som under en mycket lång tidsperiod varit i kontakt med andra språk, i Norge norska, i Sverige svenska, i Finland finska, i f d Sovjetunionen och i nuvarande Ryssland ryska. Talarna har i varierande utsträckning varit utsatta för pressen att gå över till att tala grannarnas språk. Uppenbart är att den samiska befolkningen hittills i stor utsträckning lyckats stå emot språklig assimilering. Inom Sápmi, dvs det geografiska område som traditionellt befolkats av samerna, finns det flera miljöer i vilka samiskan står stark. Särskilt kan nämnas de nordsamiska kärnområdena i den norska delen av Sápmi, där språket i vissa kommuner, nämligen Kautokeino och Karasjok, talas av befolkningsflertalet, men även i Finland och Sverige finns det levande samiska språkmiljöer, t ex i Utsjoki respektive Karesuando, Kiruna, Gällivare och Jokkmokk. Å andra sidan är ett pågående språkbyte en påtaglig verklighet som i högsta grad är värd att uppmärksamma. Undersökningar visar ett mönster i språkbruket som är typiskt för språkbytessituationer, t ex att bruket av samiska är mer omfattande i äldre än i yngre generationer, att samiska av många används endast i hem- och familjemiljön, samt att talarna i varierade utsträckning behärskar samiska på nivåer som inte förekommer i språk som är bevarade fullt ut. Samtidigt har hotet mot samiskan fått betydande uppmärksamhet, och detta 1

Kapitlet baseras på kapitel 8 i K. Hyltenstam, & C. Stroud, Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur. Vid den uppdatering som företagits nu nästan tio år senare har textavsnitt från Svonni (1996c; 1997a) och en översättning av ett avsnitt i Hyltenstam & Stroud (1996) satts in i texten, liksom stoff hämtat från Svonnis övriga produktion under 1990-talet (Svonni, 1993; 1996a; b; 1997b; c; 1998).

© Studentlitteratur

41

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

har lett till initiativ i riktning mot språklig revitalisering. Ett exempel är att satsningar idag görs för att skapa möjligheter till språkinlärning för samiska barn och vuxna som inte alls eller endast i begränsad utsträckning behärskar samiska. Sålunda tog Sameskolstyrelsen 1990 initiativ till att i ett projekt utveckla språkundervisningen i sameskolorna med siktet inställt på att alla sameskolans elever skulle uppnå funktionell tvåspråkighet och alltså ha en allsidig behärskning av både samiska och svenska efter genomgången undervisning. Även andra undervisningsprojekt för revitalisering av samiska förekommer i såväl Norge som Sverige och Finland med bl a språkundervisning för vuxna. Det finns också ett stort intresse för undervisningen i samiska vid det samiska utbildningscentret (tidigare Samernas folkhögskola) i Jokkmokk. Att främja språkbevarande och språkrevitalisering är emellertid inte enbart en uppgift för skolan eller utbildningsväsendet, även om det kanske är detta instrument man tänker på i första hand. I själva verket är ett språks liv helt beroende av talarnas totala samhälls- och livssituation. Det är detta som kommer att förmedlas i det här kapitlet, exemplifierat med samiskan i den svenska delen av Sápmi. Som vi kommer att se är villkoren eller möjligheterna olika för talare av olika samiska varieteter inom området. Innan vi kommer in på dessa resonemang, vill vi ge en kort faktabakgrund om samiskan och Sápmi.

Samiska varieteter och deras situation Som en utgångspunkt för diskussionen om samiskt språkbevarande bör vi ha två förhållanden i minnet. Det ena är att samiskan är ett minoritetsspråk och det andra att samiskan talas i flera från varandra starkt skilda varieteter. Även om dessa olika former av samiska traditionellt kallats samiska dialekter, skulle det ur språkvetenskaplig synvinkel inte vara obefogat att tala om olika språk, eftersom de strukturella skillnaderna mellan dem är stora och eftersom de inte annat än i fråga om angränsande varieteter är ömsesidigt förståeliga. När vi i fortsättningen talar om samiskan avser vi oftast samtliga samiska varieteter.2 Samiskan, som är ett finsk-ugriskt språk, är starkt skilt från svenskan, såväl strukturellt som begreppsmässigt. Inom Sápmi talas ett antal olika varieteter som är geografiskt fördelade enligt figur 2.1. 2

Om distinktionen språk/dialekt, se vidare Hyltenstams kapitel om meänkieli i denna bok.

42

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

Landsgräns Dialektgräns

Figur 2.1 Det samiska språkområdet och samiska varieteter. (Efter Svonni 1996a: 16)

Vi kan se att det i ett stort geografiskt område finns ett antal samiska varieteter: sydsamiska (saS), umesamiska (saU), arjeplogssamiska (saArj), lulesamiska (saL), nordsamiska (saN), enaresamiska (saI3) skoltsamiska (saSk), kildinsamiska (saKld) samt tersamiska (saT). Dessa varieteter brukar vanligtvis delas in i tre huvudgrupper: sydsamiska (saS och saU), centralsamiska (saArj, saL och saN) och östsamiska (saI, saSk, saKld och saT). Även inom huvudgrupperna är skillnaderna mellan vissa varieteter stora. Det finns inte någon tillförlitlig statistik över antalet talare av samiska. De uppskattningar som genomförts under de senaste decennierna baserar 3

Förkortningen saI här beror på att Enare på finska heter Inari.

© Studentlitteratur

43

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

sig på mer eller mindre osäkra och inaktuella underlag, som t ex för Sveriges del de demografiska undersökningar som genomfördes i början av 1970-talet för den då aktuella Sameutredningen (Johansson, 1975a, 1975b). Det totala antalet samer uppskattades sålunda för ett par decennier sedan till 60 000. Av dessa beräknades 40 000 vara medborgare i Norge, 15 000 i Sverige, 4 000 i Finland samt 1 500–2 000 i Ryssland (Ruong, 1982: 9). Av dessa har ca 19 000 antagits ha samiska som förstaspråk (Korhonen, 1988: 41), medan en annan bedömning, där kriteriet är att över huvud taget kunna tala samiska, ger siffran 35 000 (Magga, 1983). Situationen skiljer sig starkt för de olika varieteterna. Nordsamiska, som talas i Sverige, Norge och Finland, är den största samiska varieteten och talas kanske av 16–18 000 personer, varav 9–10 000 i Norge, 5–6 000 i Sverige och 2 000 i Finland. Förutom nordsamiska talas i Finland också de östsamiska varieteterna enare- och skoltsamiska av totalt ett par hundra personer. Östsamiska varieteter talas också på Kolahalvön i Ryssland. Enligt de senaste uppgifterna (Rantala, 1994; Sergejeva, 1995) är samiskans ställning där mycket svag. Tersamiskan talas av cirka 20 personer, av vilka de två yngsta är födda 1939. En dialekt av denna, akkalasamiskan, talas av färre än 10 personer och notozerosamiskan, som hör till skoltsamiskan, talas av cirka 25 personer. Den största dialekten bland de ryska samerna är kildinsamiskan, som talas av uppemot 650 personer. Totalt förefaller det således vara cirka 700 personer som talar samiska i Ryssland. Enligt Sergejeva (1995) minskar användningen av samiska, och hon pekar dessutom på att det är svårt att finna personer under 30 år som talar samiska flytande. I det sydsamiska området, som geografiskt är ungefär lika stort som det östsamiska området på Kolahalvön, talas sydsamiska troligen av några hundra personer i Norge och Sverige. När det gäller umesamiskan är situationen troligen sämre än för akkaladialekten. Vi saknar över huvud taget uppgifter om hur många personer som talar de sydsamiska varieteterna. De lule- och arjeplogssamiska talarna räknas förmodligen i ett par hundra hellre än i tusental. Det saknas helt enkelt kunskap om språksituationen för talarna av dessa varieteter. Vi är hänvisade till att göra mer eller mindre osäkra bedömningar (se t ex Svonni 1996a: 20ff). Av denna genomgång kan man dra slutsatsen att uppemot 85–90% av alla som talar samiska talar nordsamiska. De språkstrukturella skillnaderna mellan olika varieteter inom det samiska språkområdet är avsevärda. Varieteterna bildar ett kontinuum, så att de som gränsar till varandra är ömsesidigt förståeliga, vilket vi antydde ovan. Detta gäller t ex nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska (Helan44

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

der, 1984: 19). Mellan sydsamiska och nordsamiska eller mellan sydsamiska och östsamiska är skillnaderna så stora, att talarna normalt inte förstår varandra. Den skarpaste gränsen mellan geografiskt angränsande varieteter går enligt Hansegård (1988: 70ff) mellan centralsamiskan och östsamiskan. I NOU (1985) görs en jämförelse med de nordiska språken, enligt vilken nordsamiska och lulesamiska skulle förhålla sig till varandra som norska och svenska, medan avståndet mellan nordsamiska och sydsamiska skulle motsvara norska och isländska. Det kan antas att kontinuiteten mellan de olika varieteterna varit större tidigare, innan kontakten med skandinaver förorsakade folkomflyttningar som kom att innebära brott i dialektkontinuet (NOU, 1985). Den långvariga kontakten med svenskan och norskan har resulterat i att samiskan har vissa likheter med nordiska språk som ursprungligen inte kan antas ha funnits. De lexikala lånen från svenska och norska – och för den delen även från finska – är mycket vanliga (Hansegård, 1988), och språken har efter hand även grammatiskt blivit mer lika varandra (se t ex Ejerhed, 1978). Det pågående språkbytet har också haft effekter på samiskans struktur, vilket systematiskt har studerats i samiska skolelevers språkbruk (Svonni, 1993). Det finns därför en betydande kunskap om vilka typer av strukturella förenklingar som förekommer i vissa talares samiska, men det är ovisst hur utbredda sådana förenklingar är i den totala samisktalande befolkningen och hos individuella talare. Klart är att de olika samiska varieteterna i olika utsträckning blivit föremål för inflytanden från kontaktspråken och effekter av språkbytet. Kontaktfenomen och förenklingsfenomen är ofrånkomliga i situationer där två språk existerar sida vid sida och där maktbalansen mellan respektive språks talare är ojämn. Kontaktfenomen som lån och kodväxling utgör i sig inget hot mot ett språks bevarande, medan förenklingsfenomenen är allvarligare. Att ta in främmande element hör till språkens naturliga liv, men när de drabbas av betydande strukturella förenklingar går uttrycksmöjligheter förlorade. Dock kan även kontaktfenomenen bidra till språkbytet på sikt, genom att minoritetstalarna inte uppfattar det egna språket som ett fullvärdigt och rikt alternativ till majoritetsspråket. Detta är särskilt fallet i talgemenskaper där de sociala nätverken inte är så täta att språket förekommer i tillräcklig utsträckning i naturlig kommunikation. De förändringar i ett minoritetsspråk som vi just berört bör skiljas från sådana språkförändringar som beror på förändringar i en grupps livsbetingelser och levnadssätt. Det finns betydande skillnader mellan samiskans och svenskans ordförråd, vilket speglar kulturella skillnader mellan grupperna; varje folkgrupps språk är ett uttryck för och en tolkning av de aspekter av © Studentlitteratur

45

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

verkligheten som är viktiga för gruppen. Det är detta som gör att begreppsbildningen inom klimat- och naturföreteelseområdena samt inom renskötselområdet uppvisar en så rik differentiering i den samiska kulturkretsen. Eftersom alla språk är flexibla instrument för kodning av givna verklighetsuppfattningar, innebär förändringar i talarnas livssituation en motsvarande förändring i språkets begrepps- och ordförråd. Svenskan har t ex genomgått en betydande förändring under de senaste hundra åren; i 1800-talets jordbrukarsamhälle hade talarna i viss utsträckning ett annat begreppsförråd än de har i dagens teknologiska samhälle. Det är alltså inte befogat att föreställa sig att ett språks fortbestånd är beroende av att den verklighet i vilken språket lever förblir densamma. Vi vill med detta påstå att samiska språkets fortbestånd inte principiellt är beroende av en fortsatt stark koppling till traditionella näringar, speciellt rennäringen. Samiskan kan givetvis, liksom alla andra språk, anpassas till nya verkligheter. I praktiken är det dock så, att om rennäringen blir mindre betydelsefull för samerna, utan att samiska används i andra vardagliga sammanhang, så försvårar detta helt klart språkbevarandet. Speciellt viktigt för språkbevarandet är att det finns ett verkligt behov av att använda minoritetetsspråket i ett stort antal situationer. Samiskan måste alltså ha ett nyttovärde på ”språkmarknaden” för att det stora flertalet av talarna ska uppleva att det lönar sig att investera i språket och föra det vidare till nya generationer. I detta perspektiv står samiskan inte högt i kurs i dagsläget. Det finns egentligen endast ett mycket begränsat antal situationer där kunskaper i samiska är obetingat nödvändiga och där svenska – eller de övriga språken som samiskan är i kontakt med – inte kan användas.

Faktorer som påverkar språkbyte/språkbevarande Runt om i världen lever minoritetsbefolkningar sida vid sida med majoritetsbefolkningar och exemplen är otaliga där minoritetsbefolkningarna överger eller tvingas överge sitt språk. När språkbyte sker är detta i stor utsträckning utanför den enskilda individens kontroll och i stället beroende av hela den samhällssituation som föreligger. Livssituationen för minoritetsmedlemmarna utvecklas så att de å ena sidan – för sin utkomst eller för att kunna ta del av de rättigheter/skyldigheter som gäller för samhället i stort – måste lära sig att behärska majoritetsspråket, medan de å andra sidan finner begränsad användning för minoritetsspråket. 46

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

De förhållanden som karakteriserar samhällssituationer i vilka språkbyte eller språkbevarande förekommer beskrivs ofta med hjälp av ett antal faktorer som har betydelse i det enskilda majoritets- eller minoritetsförhållandet. Vi kommer i det följande att diskutera den svenska samiska situationen utifrån en sådan taxonomi av faktorer (se nästa sida), utarbetad av Hyltenstam & Stroud (1991) på grundval av en litteraturöversikt. Här grupperas faktorerna i förhållande till om de berör relationen mellan minoritet och majoritet i samhället i stort (faktorer på samhällsnivå), om de gäller interna förhållanden inom minoriteten (faktorer på gruppnivå) eller om de hänför sig till individuella talares beteenden eller uppfattningar (faktorer på individnivå).4 Faktorerna på samhällsnivå (I) beskriver fenomen som speglar och i viss utsträckning bestämmer minoritetens status i förhållande till majoriteten eller inom samhället i stort. Dessa faktorer omfattar (a) politiskt-legala förhållanden, dvs huruvida minoritetsgruppen i fråga har någon grad av politisk autonomi eller allmänt, om minoriteten har rättigheter att själva besluta om frågor som rör den egna gruppen, (b) majoritetssamhällets ideologi, vilket har att göra med hur majoritetssamhället uppfattar minoriteten och vilken behandling olika uppfattningar leder till, t ex i termer av pluralistisk, segregativ eller assimilatorisk policy gentemot minoritetsgruppen, (c) språklagstiftning, vilket hänför sig till om det i samhällets lagverk finns specificerade särskilda bestämmelser om minoritetsspråkets officiella användning, (d) implementering av minoritetspolitiken, vilket berör huruvida och i vilken utsträckning politiska beslut angående minoriteten i praktiken genomförs enligt sin avsikt eller ej, (e) ekonomiska förhållanden, t ex i vilken utsträckning industrialisering och urbanisering, företagsidkande och företagsägande, arbetsmarknaden och samhällets kommunikationer och infrastruktur i övrigt är orienterade mot minoritetens eller majoritetens intressen eller om det finns balans mellan grupperna, (f) sociokulturella normer, dvs huruvida normer i vanor, beteende, klädsel, språk etc som gäller inom minoriteten är synliga i majoritetssamhället, samt (g) utbildning, dvs vilka utbildningsresurser som är tillgängliga för minoriteten respektive majoriteten och således om dessa resurser är jämnt fördelade. I förhållande till denna grupp faktorer kan allmänt sägas att en minoritetsgrupp som har en stigmatiserad identitet i samhället, som har tillgång till få lagliga medel för att hävda sina intressen, som lever i ett samhälle som karakteriseras av en assimilatorisk ideologi och som är missgynnad i förhål4

Taxonomin och de enskilda faktorerna är utförligt beskrivna i Hyltenstam & Stroud (1991: 75–113).

© Studentlitteratur

47

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni I. FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ a) Politiskt-legala förhållanden b) Majoritetssamhällets ideologi c) Språklagstiftning d) Implementering e) Ekonomiska faktorer Industrialisering-urbanisering Majoritetsnäringar Kommunikationer Arbetsmarknad f) Sociokulturella normer g) Utbildning II. FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ h) Demografi Storlek Kärnområde Migration Åldersfördelning Könsfördelning Äktenskapsmönster i) Språkförhållanden Officiellt språk Officiellt språk i annat land Talas i mer än ett land Dialekt- eller språksplittring Standardisering och modernisering Förhållandet mellan tal och skrift Tvåspråkighet Språkbehärskning Språksyn j) Heterogenitet/homogenitet k) Näringar l) Typ av etnicitet m) Intern organisation n) Institutioner Utbildning Kyrka Språkplanering och språkvård Forskning och kultur o) Medier p) Kulturyttringar III. FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ q) Språkval r) Socialisation

48

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

lande till majoriteten med avseende på ekonomiska och utbildningsmässiga resurser kan förväntas ha jämförelsevis större svårigheter att i det långa loppet bevara sitt språk. Faktorerna samverkar emellertid på ett komplext sätt i varje enskild situation. Det finns t ex minoritetsgrupper i samhällen som karakteriseras av en assimilatorisk ideologi och där förhållandena i övrigt helt stämmer med dem som vi just beskrivit, men där språket bevaras trots alla svårigheter, t ex beroende på dess vikt som en framträdande identitetsmarkör och som instrument för politiskt motstånd. Dessa förhållanden gäller t ex kurdiskan i Turkiet, men där finns också andra skillnader. En annan illustration av hur svårförutsebara effekterna av enskilda faktorer kan vara utgörs av iriskan i republiken Irland. Liksom i många andra fall där ett minoritetsspråk fungerar i ett uttalat pluralistiskt samhälle, en situation som i normala fall skulle inverka stödjande på språkbevarandet, tyder mycket på att användningen av iriskan är på tillbakagång till förmån för engelskan (i en process som pågått sedan 1600-talet). Här handlar det framför allt om ett misslyckande i implementeringen av minoritetsrättigheterna, vilket har inneburit att goda villkor för språkbevarande i praktiken aldrig kom att skapas på det sätt som avsågs i lagstiftningen (Edwards, 1985). Faktorerna på gruppnivå (II) berör, som nämnts ovan, de interna förhållandena inom minoritetsgruppen. De omfattar gruppens (h) demografiska karakteristika, dvs sådant som gruppens storlek, geografiska utbredning (särskilt om gruppens språk talas i ett tätare befolkat kärnområde eller ej och om gruppens bosättning är geografiskt avskild eller blandad med majoritetsbefolkningen), ålders- och könsfördelning, i vilken utsträckning giftermål sker inom eller utom den egna gruppen och gruppens mobilitet, (i) språkförhållanden, som om språket har status av officiellt språk, om det är officiellt språk i ett annat land, om det talas i flera dialekter och vilken grad av standardisering som gäller, samt förhållandet mellan tal och skrift, liksom graden av tvåspråkighet, behärskning av respektive språk och vilken syn gruppen har på språklig purism och minoritetsspråkets status i förhållande till majoritetsspråket, (j) heterogenitet/homogenitet inom gruppen, dvs existensen av social, professionell och kulturell variation, (k) näringar, dvs om speciella sysselsättningar eller ekonomiska nischer innehas av gruppen, (l) typ av etnicitet som kan bestämma vilken typ av mobilisering för t ex språkbevarandefrågor som förekommer inom gruppen, eller om sådana frågor betraktas som viktiga över huvud taget, (m) intern organisation, t ex om det förekommer organisationer och sammanslutningar inom gruppen, om man har tillgång till (karismatiska) ledare eller talesmän, samt om gruppen omfattar en utbildad elit, (n) egna institutioner för t ex utbildning, religionsutövning, forskning, mediaproduktion, språkvård och kultur© Studentlitteratur

49

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

aktiviteter, (o) media, dvs om gruppen har egna tidningar, radio- och TVsändningar, särskilt på minoritetsspråket och (p) kulturyttringar som om gruppens kulturella angelägenheter manifesteras genom berättartraditioner, musik, litteratur och teater. På samma sätt som vid den första gruppens faktorer, kan de faktorer som beskrivs här samverka på olika sätt för att antingen stödja ett språkbevarande eller bidra till att förhållandena tippar över mot ett språkbyte. Allmänt kan sägas att en stor, väl sammanhållen och geografiskt avgränsad befolkningsgrupp med en väl utvecklad inre organisation, med egna institutioner och media och vars språk, både av gruppen själv och av utomstående, uppfattas ha prestige – pga att det har formell status och är standardiserat – har jämförelsevis större möjligheter att bevara sitt språk. Om språket dessutom är en viktig symbol för etnisk identitet och om det används i de näringsfång eller den religiösa utövning som är utmärkande för gruppen, är chanserna för språkbevarande ännu mer gynnsamma. Den tredje gruppen av faktorer (III), som alltså hänför sig till den individuella minoritetsmedlemmens språkliga beteende, är (q) språkval, dvs i vilken utsträckning och i vilka domäner den tvåspråkiga minoritetsmedlemmen väljer minoritetsspråket i interaktion med andra tvåspråkiga, samt (r) socialisation, speciellt med avseende på hur de två aktuella språken används i barnuppfostran. I vilken utsträckning individuella minoritetsmedlemmar använder minoritetsspråket är inte uteslutande, eller ens huvudsakligen, en fråga om individuella, kommunikativa eller attitydbaserade val, utan snarare en spegling av den status språken har i gruppen och i samhället i stort. Hur det ser ut i det enskilda fallet med avseende på faktorerna på individnivå bestäms alltså i stor utsträckning av det konkreta värdet hos faktorerna under I och II.

Samiskt språkbyte eller språkbevarande? Det är omöjligt att göra säkra bedömningar av den bevarandestatus som föreligger för samiska språket. Skälen till detta är flera. För det första saknas en hel del uppgifter om gruppens aktuella förhållanden som skulle vara viktiga för en samlad bedömning, t ex statistiska uppgifter om gruppens storlek och antalet talare av de skilda samiska varieteterna. Den betydande heterogeniteten inom gruppen gör att de skilda samiska varieteterna lever i olika ekologier, vilket gör att generella bedömningar av samiskans framtid blir tämligen ungefärliga. Vi kommer ändå här att mot bakgrund av 50

© Studentlitteratur

III. FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ q) Språkval r) Socialisation

© Studentlitteratur

– –

➜ ➜ ➜

+

➜

– – – – – – – +/– – – +/– – +/– + – – – – +/– +/– + +/– – – + +/– +/– +

)

➜

II. FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ h) Demografi Storlek Kärnområde Migration Åldersfördelning Könsfördelning Äktenskapsmönster i) Språkförhållanden Officiellt språk Officiellt språk i annat land Talas i mer än ett land Dialekt- eller språksplittring Standardisering och modernisering Förhållandet mellan tal och skrift Tvåspråkighet Språkbehärskning Språksyn j) Heterogenitet/homogenitet k) Näringar l) Typ av etnicitet m) Intern organisation n) Institutioner Utbildning Kyrka Forskning och kultur Språkplanering och språkvård o) Medier p) Kulturyttringar

(

➜➜

+/– + – – – – – – – – –

➜

I. FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ a) Politiskt-legala förhållanden b) Majoritetssamhällets ideologi c) Språklagstiftning d) Implementering e) Ekonomiska faktorer Industrialisering-urbanisering Majoritetsnäringar Kommunikationer Arbetsmarknad f) Sociokulturella normer g) Utbildning

➜

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

(+/–) (+/–)

51

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

➜

➜

de olika faktorerna föra ett allmänt resonemang om samiskans aktuella situation. Uppställningen på föregående sida visar med plus- och minustecken för de olika faktorerna en bedömning som gjordes ca 1990 av språkbevarandestatus för samiskan i stort (Hyltenstam & Stroud, 1991: 117). Vi använde plustecken för att markera positiv påverkan på språkbevarandet, minustecken för negativ påverkan. Vi har nu till höger om de ursprungliga plusoch minustecknen markerat de faktorer som enligt vår bedömning sedan 1990 utvecklats i positiv ( ) respektive negativ ( ) riktning. I ett par fall ger vi också en alternativ bedömning trots att ingen förändring skett sedan 1990. Motivet för val av tecken kommer att motiveras i det följande.

Faktorer på samhällsnivå Politisk-legala förhållanden Den samiska befolkningen i Sverige har liksom minoriteter i många andra länder alltid haft små möjligheter att utöva inflytande i frågor som är avgörande för de egna angelägenheterna. Den lagstiftning som bestämmer betingelserna för minoritetens liv har i stor utsträckning skapats utan deltagande av minoritetsrepresentanter (Dahlström, 1967: 1). Man kan uttrycka det så att samerna – särskilt tidigare – inte spelat någon betydande roll på den svenska politiska arenan. En bidragande orsak till detta är att de nomadiserande samerna inte fick rösträtt förrän 1911. Vad gäller samernas valdeltagande under 1900-talet kan konstateras att det har legat betydligt lägre än majoritetsbefolkningens, ett förhållande som bl a hänger samman med gruppens socio-ekonomiska status och bosättningsmönster (Sjölin, 1981). Majoritetens lagstiftande makt har ofta på ett påtagligt sätt gripit in i samernas livsvillkor. Som exempel kan nämnas renbeteslagarna av år 1886 och 1898 som tillkom i ett läge då stora delar av den samiska befolkningen hade utarmats som en följd av den statsstödda nybyggarkolonisationen och den framväxande industrialiseringen i samiska områden (se nedan s 60f). Lagstiftningens syfte var uppenbarligen att utgöra ett skydd och stöd för en viss grupp samer, eftersom den innefattade en definition av same som uteslöt alla individer som inte var renskötare. I lagarnas formulering sattes således likhetstecken mellan den etniska gruppen och en yrkeskår inom denna (jfr Beach, 1981). Eftersom stora delar av den samiska befolkningen aldrig haft renskötsel som huvudnäring (Ruong, 1975; Fjellström, 1985), och eftersom bl a exploateringen av renbetesmarkerna tvingat många samer 52

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

att upphöra med renskötsel, kom stora delar av befolkningen att hamna utanför samhällets definition av same. Majoritetssamhället åstadkom således en i många avseenden konstlad differentiering mellan renskötande och icke renskötande samer, och också mellan andra grupper av samer (Amft, 1998). Samhällets definition av vem som är same har på detta sätt tidvis varit i direkt konflikt med gruppens egna markörer för samisk identitet, som ofta omfattar släktskap med personer som uppenbart är/var samer (Svonni, 1996b: 114f). Samhällets nuvarande officiella definition av same bygger inte längre på näringsutövning utan på etnisk och språklig grund. Enligt den svenska samelagen 1992 är den same som själv betraktar sig som same och som har samiska som umgängesspråk i hemmet eller vars föräldrar eller far/morförädrar var samisktalande. 1900-talet har inneburit en utveckling längs olika linjer. Mycket schematiskt kan man peka på två trender. Å ena sidan har det samiska inflytandet över de egna förhållandena ökat genom att gruppen själv har utvecklat en fastare organisation (de samiska riksorganisationerna, politiska partier, lokala sameföreningar, samekonfernser, Nordiska samerådet etc; se nedan s 77) med åtföljande ökning av politisk makt och ett större etniskt självmedvetande. Framför allt genom inrättandet av Sametinget 1993 och de ekonomiska anslag för kultur, språk och utbildning som därigenom disponeras av samerna själva har ett viktigt steg tagits mot större eget inflytande. Sametinget, som är förlagt till Kiruna, är ett folkvalt organ där röstlängden består av den samiska befolkningen. Som statlig myndighet har tinget till uppgift att: – besluta om fördelning av statens bidrag och medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande – utse sameskolans styrelse – leda det samiska språkarbetet – medverka till samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjandet av mark och vatten – informera om samiska förhållanden (SOU, 1997b: 48f) Sametinget utser också sakkunniga eller ledamöter i statliga utredningar där samiska frågor behandlas och fungerar även som remissinstans. Å andra sidan har lagstiftning och domslut i tvisteärenden i stor utsträckning följt den linje som under tidigare århundraden begränsat möjligheterna för de samiska livsformerna (i samband med utbyggnad av gruvdrift, vattenkraftsbyggen, skogsbruk och turism). Den mest dramatiska händelsen © Studentlitteratur

53

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

➜

under senare år som exemplifierar detta förhållande, och som illustrerar maktförhållandena inom Sápmi mellan samer och majoritetsbefolkningen, är den lagstiftning som 1994 släppte småviltsjakten i fjällområdena fri, trots mycket stora protester från samiskt håll. Det kan noteras att samerna, trots sin särställning som urbefolkning – konstaterad i samerättsutredningen (SOU, 1989: 4) och fastställd genom uttalanden i Sveriges riksdag dels 1977 (prop 1976/77:80), dels 1997 (SOU, 1997b: 49) – i grundlagen helt jämställs med andra etniska minoriteter. Minoritetsspråkskommittén föreslår att ett särskilt grundlagsskydd för samerna och andra nationella minoriteter bör övervägas (SOU, 1997b: 88). I uppställningen har vi betecknat de nuvarande politisk-legala förhållandena som faktor i språkbevarandet med både plus- och minustecken. De politisk-legala förhållandena kan sägas å ena sidan missgynna språkbevarandet genom att samernas livsvillkor trots det ökade egna inflytandet fortfarande dikteras av den svenska majoritetsbefolkningens ofta motsatta intressen. Å andra sidan måste just detta ökade egeninflytande ses som en positiv utveckling för det samiska språkbevarandet. Ju mer organiserat samerna själva förmår ta vara på den makt som detta innebär, desto större är möjligheterna till en vändning i språkbytesprocessen. Vi har också satt in symbolen som en markör för att en positiv förändring skett sedan 1990. Detta motiveras främst av Sametingets tillkomst.

Majoritetssamhällets ideologi Historiskt kan man finna en växling mellan huvudsakligen assimilatoriska och huvudsakligen segregativa motiv för majoritetens agerande gentemot den samiska minoriteten – eller samtidigt en vacklan mellan båda. T ex utgjorde 1700-talet en period av assimilatoriska strävanden från samhällets sida, särskilt uttryckt genom missionsverksamheten bland samerna. Genom inrättandet av Directionen för Lappmarks ecklesiastikverk år 1739 skapades ett starkt centraliserat styrinstrument för den assimilatoriska politiken. Under 1800-talets slut kanaliserades de assimilatoriska ideerna i etnocentriska ideologier. Man räknade med att den samiska befolkningsgruppen skulle ”försvinna” genom att samerna övergick till andra näringar än renskötsel. Som vi berört ovan bestämdes icke-renskötande samers förhållanden av samma regelverk som andra svenskars, dvs samhället beaktade inte deras etniska särart (Sjölin, 1981, jfr vidare Cramér, 1980). Som exempel på en segregatorisk inställning kan nämnas bakgrunden till 1913 års nomadskolereform. I den diskussion som föregick reformen bröts flera olika åsiktsriktningar, men tongivande blev en viss biskop Olof Berg54

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

qvist som i den uttalade ivern att bevara ”lappfolket” talade för en segregerad skola för nomadiserande samers barn (jfr Sjölin, 1981; Ruong, 1975). Uttrycket ”lapp skall vara lapp” står som en klassisk devis för hans tänkande. De rasbiologiska motiven för segregationstanken uttrycks tydligt i följande citat från biskop Bergqvist: Då lapparna övergår till bofast levnadssätt råkar de vanligen i största fattigdom och elände, emedan de icke äga de fysiska egenskaper, som fordras för ett regelbundet och tungt kroppsarbete […] Detta fria liv [det nomadiserande] är ock hans rätta element, hans lust och fröjd, då han icke genom långvarig vistelse bland bofasta, särskilt i ungdomsåren, blivit obekväm för nomadens vandringar i fjällens ödemarker under köld och snöstormar. (citerat efter Sjölin, 1981: 143)

Den segregativa ideologin – med paradoxala inslag av assimilatoriskt tänkande5 – kan sägas ha varit förhärskande ända fram mot 1950-talet, då tecken på en vändning mot en mera pluralistisk ideologi började märkas. Den till synes ökade pluralistiska inställningen i svenskt samhällsliv som tog form under 1960-talet fick sitt konkreta uttryck i 1970-talets svenska invandrar- och minoritetspolitik. För första gången gällde här samhällets riktlinjer för minoritetspolitiska åtgärder själva etniciteten. För samernas vidkommande innebar detta att hela befolkningsgruppen, inte bara de renskötande samerna, kunde komma i åtnjutande av positiv särlagstiftning. Den målsättning som då fastslogs i riktlinjerna för den svenska minoritetspolitiken innebar bl a att minoritetsmedlemmarna skulle försäkras möjligheter att bevara och utveckla sin språkliga och kulturella särart. De skulle också tillerkännas jämlikhet med majoritetsmedlemmarna i alla livets sfärer. Den nya s k integrationspolitiken för invandrare som fastställts i riksdagen 1997 ska fortsatt värna om etnisk och kulturell mångfald inom ramen för jämställdhet och valfrihet. En sådan allmän policy för det svenska samhällslivet kan öka möjligheterna även för samerna och de övriga inhemska minoriteterna att bevara och utveckla sin kulturella särart och sina språk. De förslag för stöd åt minoritetsspråk och nationella minoriteter som läggs av Minoritetsspråkskommittén vilar på samma pluralistiska ideologi (SOU, 1997a; 1997b). Det plustecken vi satt för majoritetssamhällets ideologi beror på att dess uttalade policy vilar på en pluralistisk inställning, vilket torde vara av avgö5

Fast egentligen kan båda idériktningarna sägas vara samma andas barn: att bevara homogeniteten i den dominerande delen av samhället är viktigt i båda fallen.

© Studentlitteratur

55

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

rande positiv betydelse för tillkomsten av speciella åtgärder som gynnar den samiska befolkningen och därmed bevarandet av det samiska språket. En bedömning av faktorn majoritetssamhällets ideologi som obetingat positiv är dock inte problemfri. Här måste man peka på en betydelsefull skillnad mellan strukturell och kulturell pluralism (för en redogörelse av denna distinktion, se Hyltenstam & Stroud, 1991: 30). I Sverige fördes under lång tid ingen egentlig diskussion om vilken innebörd begreppet pluralism har, vilket kan vara en anledning till den konsensus som karakteriserade den svenska 70-talspolitiken. I uttalanden från politiker och andra samhällsdebattörer har ofta framskymtat åsikten att Sverige är ett pluralistiskt samhälle i kraft av att det inom landets gränser bor kulturellt skilda befolkningsgrupper. En sådan förenklad uppfattning av begreppets innebörd har föga att göra med pluralism som ideologi. Den konsensus som förekommer gäller troligen en typ av pluralism som kan betecknas som kulturell, medan det finns liten förståelse för vilka strukturella villkor för samhällslivet i stort som måste vara uppfyllda för att pluralism ska kunna förverkligas. Även om situationen på 1990-talet i viss mån förändrats i positiv riktning när det gäller medvetenhet om pluralism som ideologi, måste nog ändå sägas att inställningen hos många politiker och övriga majoritetsmedlemmar fortsatt kan karaktäriseras som omedveten och ointresserad. Möjligtvis kan den nya regionalism som utvecklas inom EU, och som kan ge särskilt stöd åt sådana gränsminorieteter som samerna, få effekter på hur pluralism som idé kommer att uppfattas i framtiden.

Språklagstiftning Den samiska befolkningen i Sverige åtnjuter endast begränsat lagligt skydd för sitt språk. Liksom invandrare och andra inhemska minoriteter har samerna stöd för sitt språk med avseende på dess användning i skolan och i medierna, samt i bestämmelser som reglerar tolkservice. Samiska elever är tillsammans med tornedalska och romska elever undantagna från vissa begränsningar i rättigheterna till modersmålsundervisning. Dels kan dessa elever få undervisning i samiska (respektive meänkieli/finska och romani) även om språken inte utgör dagliga umgängesspråk i familjen, dels gäller inte regeln om att en undervisningsgrupp måste bestå av minst fem elever. De är också undantagna från regeln att en elev kan få undervisning i sitt modersmål utanför timplanebunden tid i högst sju år. Detta innebär att samerna, tornedalingarna och romerna har tillerkänts något större rättigheter på undervisningens område än andra grupper.

56

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

➜

Det finns idag dock inga föreskrifter som ger de svenska samerna språkrättigheter i andra officiella sammanhang, dvs de kan inte kräva att bli bemötta av myndighetspersoner och sjukvårdspersonal på det egna språket. De kan inte heller kräva att få offentliga dokument avfattade på samiska. Som en jämförelse kan nämnas att Norges storting redan 1987 stadfäste en samelag som bl a innehöll bestämmelser om rättigheter att använda samiska i tal och skriftväxling vid kontakt med myndigheter inom ett definierat samiskt förvaltningsområde, nämligen de sex kommunerna Karasjok, Kautokeino, Nesseby, Porsanger, Tana och Kåfjord. Regelverk och handlingar ska också översättas till samiska. Vidare specificeras rättigheter att använda samiska vid domstolsförhandlingar, samt utökade möjligheter att få undervisning på samiska. År 1992 blev samiska genom ett tillägg till samelagen från 1987 officiellt språk i Norge vid sidan om norskan. Det kan tilläggas att lagstiftningen i Norge i praktiken endast gäller nordsamiskan, även om detta inte är klart utsagt. Effekten av det förslag som lagts för samiskan i Sverige av Minoritetsspråkskommittén kan bli liknande pga den geografiska avgränsningen som föreslås gälla för förvaltningsområdet för samiska språket (Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare och Kiruna). I Finland stadfästes 1992 en lag som dels reglerar statens användning av samiska i lagar och andra officiella dokument, dels ger samer rätt att använda sitt modersmål i kontakt med myndigheter inom det s k samiska hembygdsområdet, nämligen kommunerna Utsjoki, Enonteki, Enare och en del av Sodankylä. Det är intressant att fråga sig vad det är som gör att Norge och Finland ligger före Sverige med lagstiftning om språkrättigheter. Klart är att svaren på frågor av denna typ inte är enkla, men de bör sökas i hur respektive samhälle hanterar språklig och annan heterogenitet. Finns det en samhällelig medvetenhet om vikten av rätt till det egna språket, ses denna rätt inom ramen för centrala mänskliga rättigheter generellt, eller som något marginellt och oviktigt? För vidare resonemang om språkrättigheter som en form av mänskliga rättigheter, ’linguistic human rights’, se Skutnabb-Kangas (t ex 1994). Utifrån vad som gäller idag har faktorn språklagstiftning markerats med minusttecken i uppställningen. Om Minoritetsspråkskommitténs förslag går igenom med innebörd att samiska ska kunna användas i officiella sammanhang, kommer situationen för samiska språket i Sverige att ändras radikalt i riktning mot det stöd som samiskan har i Norge och Finland. Eftersom en förändring av detta slag sannolikt kommer att ske har vi också med markerat en positiv förändring sedan 1990, dock tills vidare inom parentes, eftersom några beslut ännu inte är fattade.

© Studentlitteratur

57

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Implementeringen Ett problem av generell karaktär för samtliga etniska minoriteter i Sverige är att den långtgående målsättningen i de senaste decenniernas invandraroch minoritetspolitik är behäftad med grava implementeringsproblem (jfr diskussionen i Municio, 1987). Det är alltså stor skillnad mellan de i lag och andra bestämmelser formulerade målsättningarna och bestämmelserna om minoritetsspråkliga rättigheter och det praktiska genomförandet av bestämmelserna. För att politiska beslut ska kunna verkställas och i praktiken genomföras enligt intentionerna måste de vara grundade på ett realistiskt utredningsunderlag. Vidare krävs samordning av handläggning på flera olika nivåer, tillräckliga resurser och upplysning om beslutens syfte dels bland dem som ska genomföra åtgärderna, dels bland dem som åtgärderna gäller.6 Ett exempel bland många utgör genomförandet av den lagstadgade rätten till hemspråksundervisning (numera benämnt modersmålsundervisning), vars syfte kan formuleras på två sätt, dels att åstadkomma en aktiv tvåspråkighet bland minoritetsmedlemmarnas barn, dels att fungera som instrument för bevarande och utveckling av minoritetsspråket. Bestämmelser om hemspråksundervisningens omfattning har stått i tydlig konflikt med båda syftena; underlaget för lagstiftningen gav här otillräcklig ledning angående vad som skulle krävas av ett undervisningsprogram som både ger tillräckligt stöd för utveckling av tvåpråkighet och för bevarandet och utvecklandet av minoritetsspråket i stort. Det förhållandet att bestämmelserna för hemspråksundervisning inte åtföljdes av tydliga och realistiska anvisningar om innehåll, uppläggning och lärarkompetens har bidragit till att avsikterna med reformen inte har kunnat infrias (se vidare Municio, 1987). Mer specifikt för undervisningen i samiska kan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet karaktäriseras som en tid av osäkerhet, bl a när det gällde hur många veckotimmar som undervisningen skulle omfatta. Denna osäkerhet berodde främst på formuleringen i skolförordningen att hemspråksundervisning ”skall ges den omfattning som fordras för att täcka elevens behov” (Skolförordningen 5 kap. 10a). Frågan gällde inte heller enbart antalet timmar för undervisningen i samiska, utan också från vilka ämnen tid skulle tas. Ofta deltog föräldrarna i dessa diskussioner. Detta fick 6

Dock finns det ett problem med hur implementeringsbegreppet ska uppfattas. I ett demokratiskt samhälle med aktörer på flera nivåer kan man svårligen tänka sig en mekanisk, helt förutsägbar implementering av beslut. Det är förstås ändå av intresse inom vilka ramar det praktiska utförandet kan variera för att man ska kunna säga att beslut har blivit genomförda.

58

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

till följd att eleverna i samma skola fick olika antal timmars undervisning i samiska och att undervisningen i skolans andra ämnen blev mycket splittrad. I en rapport, som utarbetades inom Sameskolstyrelsen (Sameskolstyrelsen, 1981), och som var en lägesbestämning inför genomförandet av Lgr 80, beskrivs svårigheterna bl a på följande sätt: Sameskolan i Jokkmokk: Undervisningen i samiska är uppdelad efter elevernas kunskaper i samiska, och då det är frågan om två dialekter, nord- och lulesamiska, blir gruppantalet stort. Flest antal veckotimmar i samiska är fem. Undervisningen bedrivs av klassläraren i sin dialekt, och då har de övriga eleverna resurslärare i oä [orienteringsämnen] och svenska. Detta innebär att det sällan är helklasser i oä och svenska och en lärare uppger att det är svårt att ha en gemensam genomgång i klassen pga detta. Samehögstadiet i Gällivare: Överhuvudtaget är det svårt att organisera undervisningen i samiska, eftersom eleverna får svårigheter att välja vilka ämnen de ska ta timmar till samiska ifrån. Ett annat problem är antalet timmar i samiska som ska väljas. Eleverna läser nu 3 eller 4 timmar samiska i veckan. En timme är obligatorisk och övriga timmar tas från vardera SO, engelska och/eller matematik. Efter att eleverna har valt antalet timmar i samiska och bestämt vilka ämnen timmarna ska tas ifrån, godkänner rektorn valet. Entimmesämnen, t ex kemi, får eleverna inte välja bort. Lärare i andra ämnen uppges vara missnöjda med att eleverna väljer bort ”deras” ämnen.

En ordning som den ovan rapporterade ger naturligtvis en mycket splittrad undervisningssituation för alla inblandade, både lärare och elever, och kan inte ha varit förutsedd eller medvetet planerad i samband med utarbetande av lagar och bestämmelser omkring hemspråksundervisningen. Under 1980-talet fick undervisningen i samiska dock fastare struktur i sameskolorna, bl a med hjälp av den ramtimplan som Sameskolstyrelsen utarbetade (se vidare Svonni, 1997a). Exemplet ovan ger en bakgrund till det minustecken som faktorn implementering fått i uppställningen. Även om det finns goda förutsättningar för språk- och kulturbevarande åtgärder i samhällets aktuella minoritetspolitik, uppvisar det praktiska genomförandet av politiken stora brister.

Ekonomiska förhållanden Den svenska politiken gentemot samerna har under århundradenas lopp haft direkta och påtagliga konsekvenser för gruppens ekonomiska situation. Alltsedan svenska intressen började göra sig gällande i Sápmi, finner man otaliga exempel på hur majoritetens politiska och lagstiftande makt har © Studentlitteratur

59

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

medfört att de ekonomiska villkoren för minoriteten har kringskurits. Centralmakten har kunnat utnyttja minoritetens resurser för ”rikshushållet” antingen genom direkt beskattning av samiska tillgångar, vilket var av vikt redan under 1500-talet och tidigare, eller genom exploatering av markområden, först för nybyggarkolonisationen och senare också för den industriella utbyggnaden (Ruong, 1975). Redan under medeltiden beskattades samerna av de s k birkkarlarna. Dessa handelsmän, bosatta vid Kemi, Torne, Pite och Lule älvars mynningar, var i sin tur skattskyldiga till den svenska kronan. Under Gustav Vasa kom skattepålagorna att ökas drastiskt och dras in direkt till kronan av särskilda lappfogdar. 1600-talet innebar att exploateringen av naturrikedomar i samernas bosättningsområde påbörjades, först i samband med att silvermalm började brytas i Nasafjället. Samtidigt utvecklades den egentliga kolonisationen av jordbruksmark med stöd av det s k lappmarksplakatet 1673. Genom plakatets bestämmelser kom nybyggare i områdena i åtnjutande av skattebefrielse. Under loppet av 1600- och 1700-talen blev nybyggarkolonisationen allt intensivare och pågick långt in på 1800-talet. Många samer tvingades lämna rennäringen. Genom ett stort antal statliga ingripanden i form av förordningar och reglementen till nybyggarnas fördel kom stora delar av den samiska befolkningen att utarmas i allt större utsträckning. På 1800-talet blev armodet särskilt akut i samband med den framväxande industrialismen, vilken innebar ett intrång i samiskt område av en annan dignitet än vad som varit fallet med nybyggarnas bosättning. Redan på 1700-talet hade fattigdomen bland samerna börjat uppmärksammas i officiella dokument. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet behandlades samernas fattigdom i ett flertal sammanhang. I en motion till 1850 års riksdag riktas uppmärksamheten mot ”de Lappska fattige, hvilkas antal årligen ökas” och den ovan nämnde biskop Bergqvist talar i ett mötesinlägg 1907 om åtgärder ”för att upphjälpa fattiglapparnes nuvarande tröstlösa ekonomiska ställning” (citaten efter Ruong, 1975: 416 respektive 424). I den utsträckning som frågan löstes var det inom ramen för fattigvården, bl a med statliga bidrag till vissa kommuner. Många samer fick emellertid dra sig fram på tiggeri eller tillfälliga arbeten (Sjölin, 1981). Statens differentierade syn på renskötande och icke renskötande samer (se ovan s 52f) hade redan vid denna tid lång tradition. Den gren av den samiska befolkningen som försörjde sig på en kombination av jordbruk, jakt och fiske eller något enskilt av dessa näringsfång hade kommit ”att inlemmas i den svenska statsunderstödda och statsdirigerade nybyggarkolonisationen och förlora sin samiska identitet och uppgå i den svenska, 60

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

svensktalande, befolkningen och blev på så sätt inget problem för samhället och dess organ” (Ruong, 1975: 421). Industrialiseringen och urbaniseringen i de samiska områdena i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har haft stora konsekvenser för områdets befolkningssammansättning och samernas sysselsättningsmönster. Majoritetsnäringarna, dvs gruvindustrin, skogsbruket och vattenkraftsutbyggnaden, har inneburit en koncentrerad etablering av majoritetsbosättning och förbättrade kommunikationer mellan landets centrala delar och Norrlandslänen. Detta har underlättat centralmaktens inflytande över områdena. Utvecklingen har också fört med sig fortsatta intrång i utrymmet för rennäringen, som i kontakt med majoritetssamhällets ekonomi också – å andra sidan – har genomgått en rationalisering både organisatoriskt och teknologiskt med stora konsekvenser för den lokala arbetsmarknaden, bl a mindre behov av arbetskraft generellt. Den sålunda frigjorda arbetskraften har fått söka sig andra utkomstmöjligheter. Endast anställning i majoritetsnäringar har stått till buds. Sedan 1960-talet har näringslivsutvecklingen och den regionala strukturomvandlingen alltmer inneburit att Norrland generellt framstår som ett periferiområde med hög arbetslöshet, avfolkning och frånvaro av nyetableringar. Med denna utveckling har följt att de friställda samerna liksom andra arbetslösa i Norrland i stor utsträckning sökt arbetstillfällen i storstadsområdena, vilket har nödvändiggjort flyttning till städer och samhällen, antingen inom området eller i landet i övrigt. Arbetsfördelningen inom rennäringen har blivit märkbart negativ för kvinnorna. Även om några har ägnat sig åt slöjdverksamhet och andra binäringar (bärplockning etc), har en stor del sökt sig arbete på annat håll (Johansson, 1975c). Under 1990-talet har ekonomin inom renskötseln ytterligare försämrats, framför allt för de smärre renskötselföretagen (se vidare under rubriken Näringar, s 75). Detta torde på relativt kort sikt innebära ytterligare friställd samisk arbetskraft och en ännu starkare betoning av övergång till andra arbetsuppgifter. Som positiva drag kan dock nämnas en ny utveckling av samisk slöjdverksamhet, som innefattar både nyskapande och massproduktion av samiska slöjdalster, vilket innebär en framväxt av arbetsplatser där fler samisktalande arbetar tillsammans och där det därför kan bli naturligt att använda det samiska språket. Som exempel kan nämnas det samiska kvinnliga slöjdkollektivet Máttaráhkká utanför Kiruna. Inom ramen för de nu aktuella EU-bidragen kan man vänta sig initiativ och möjligheter för ny samisk näringsverksamhet. Under detta århundrade har också utbyggnaden av majoritetens samhällsinstitutioner i det samiska bosättningsområdet haft en liknande effekt © Studentlitteratur

61

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

på samernas språkliga förhållanden som näringsetableringarna. Det har inneburit att samerna fått vänja sig vid att svenska krävs vid alla samhällskontakter utanför den egna gruppen. Vår genomgång har visat på en genomsnittlig resurssvaghet hos den samiska befolkningen både under tidigare århundraden och i modern tid. Dessa förhållanden innebär att såväl de ekonomiska faktorerna sammantagna som var och en av dem har en negativ effekt på språkbevarandet, vilket motiverar minustecknen. Som vi återkommer till har de ekonomiska villkoren ett direkt inflytande på minoritetens demografi. Genom uppbrytning av minoritetens kärnområde på grund av majoritetsbosättning och ökade kommunikationer, samt genom utflyttning av stora andelar av minoritetsbefolkningen har förutsättningarna för ett allsidigt bruk av det samiska språket starkt begränsats. Dessutom har kopplingen av svenskan till ekonomiska möjligheter och kontakter med myndigheter inneburit en status- och funktionsbegränsning för samiskan. Vilka ekonomiska konsekvenser den nu aktuella moderniseringsprocessen får för den samiska befolkningsgruppen, och därmed för det samiska språkbevarandet, är öppet för skilda tolkningar som vi här dock avstår från att gå in på.

Sociokulturella normer Begreppet kultur används idag i många i skilda betydelser. Bland dessa står begreppet i en snävare bemärkelse för den litteratur, teater, konst, musik etc som en befolkning producerar. En vidare användning av begreppet avser förutom detta en befolkningsgrupps hela livsmönster, dvs beteende, föreställningar, språk etc. Det är alltså frågan om de sociokulturella normer som befolkningsgrupper har etablerat och iakttar. När det gäller sociokulturella normer har samerna i stor utsträckning varit osynliga i det svenska samhället. Majoritetens dominans i detta avseende, dvs vilka beteenden, uppfattningar och symboler som är offentligt gångbara (i klädedräkt, matvanor, uppfostran, religiösa seder, musik, muntliga och skriftliga berättartraditioner, världssyn, livsfilosofi), har under århundradena kommit att undantränga samiska normer. Sammanhängande med detta är majoritetsbefolkningens kunskap om den samiska kulturen på gränsen till obefintlig. Värderingen av det samiska bland majoriteten är i motsvarande grad låg. Det finns ett intimt ömsesidigt samband mellan värdering och kunskap: om man som svensk inte känner till att det överhuvudtaget finns något som är speciellt samiskt (utöver den samiska dräkten, jojk och renskötsel), väntar man sig att svenska samer ska vara i stort sett som alla andra svenskar. Man har ingen förståelse för att det kan före62

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

komma speciella tankesätt, beteenden o dyl hos minoriteten. Majoriteten skapar sig då en stereotyp bild av minoritetsmedlemmarna på grundval av ett antal lösryckta men framträdande kännemärken. Som i alla kulturkontakt- eller -konfliktsituationer tolkas minoritetens beteende enligt den måttstock som majoriteten använder. Majoritetens dominans kommer särskilt tydligt till uttryck i samband med språklig interaktion mellan samer och svenskar. Språket som väljs i sådana sammanhang blir givetvis svenska, dvs en majoritetskulturyttring, på grund av att det endast är den samiska parten som är tvåspråkig. Kommunikationen sker alltså på majoritetsmedlemmens villkor. I sådana kommunikationssammanhang befinner sig den samiska parten ofta i underläge av flera skäl. I kommunikation är det inte bara frågan om att behärska och kunna välja bland språkets ord och strukturer; sättet att använda språk i det interpersonella umgänget signalerar på olika sätt grupptillhörighet. Användningssättet kan gälla sådana saker som hur långa repliker man har, normer för replikskifte, hur mycket tystnad som får förekomma inom samtalet, vad som kan få vara osagt o dyl. Minoritetens språkanvändningsnormer förs ofta omedvetet över till samtal på majoritetsspråket, där det inte kan ges en adekvat tolkning av majoritetsmedlemmarna. En negligerande eller negativ hållning från majoritetens sida kan överföras till minoritetens egna värderingar. I en sådan situation kan minoritetsspråket bli lidande på åtskilliga sätt. Mest påtagligt är förhållandet att minoritetsmedlemmar undertrycker bruket av det egna språket i närvaro av majoritetsmedlemmar, även när dessa inte är inbegripna i samtalet. Ett exempel på detta från den samiska situationen ges i Helander (1984), där det visas att många samer väljer att inte tala samiska sinsemellan när de vistas i större tätorter. Från samiskt håll påpekas att upplevelsen av stigmatisering tidigare under 1900-talet varit – och kanske delvis fortfarande är – stark. Det finns flera faktorer som kan ha bidragit till en negativ självbild hos minoritetsmedlemmarna, förutom majoritetens ignorerande hållning gentemot samiska särkulturella uttryck. Bl a kan man peka på sekelskiftets och det tidiga 1900-talets rasbiologiska ideologier, som vi nämnt ovan, och 1600och 1700-talens assimilatoriska ideologier, särskilt manifesterade genom missionen bland samerna. En befolkningsgrupps kultur är i stora stycken att betrakta som en strategi för överlevnad. Såväl assimilatoriska som segregativa förhållningssätt kan via den negativa självbild som uppstår bland minoriteten slå sönder viktiga delar av minoritetskulturen, något som kan ha förödande konsekvenser för minoritetens kulturella, samt materiella överlevnad. Det öde som drabbade den samiska gruppen på 1800-talet, med © Studentlitteratur

63

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

➜

fattigdom, alkoholism och social misär, förekommer bland många minoriteter i omvärlden idag: indianer i Syd- och Nordamerika, aboriginer i Australien, inuiter på Grönland. Det är vår uppfattning att samiska sociokulturella yttringar blivit mer synliga i det svenska samhället under det senaste decenniet. Allt oftare förekommer program om samiska förhållanden i etermedierna, och de senaste årens utveckling inom samisk musik, film och teater har fått en betydande uppmärksamhet. Om Minoritesspråkskommitténs förslag att stoff om samiska och andra inhemska minoriteters livsformer och språk ska ingå i läroplaner för grundskolan och gymnasieskolan samt i lärarutbildning och lärarfortbildning går igenom, finns utsikter för att den samiska synligheten ökas betydligt inom de närmaste åren. Att samiska institutioner och kulturyttringar har lyckats med att etablera sig också utanför den samiska gruppen kan sannolikt tillskrivas en samverkan med ett allt större intresse, både nationellt i Sverige och särskilt internationellt, för etniska minoriteters livsformer. Inte minst manifesteras detta intresse politiskt i arbetet inom Europarådets och Europeiska byrån för de mindre använda språken. I vissa länder i världen har de inhemska befolkningarna börjat spela en mer framträdande roll i ländernas självpresentation. Detta gäller för maorier i Nya Zeeland och aboriginer i Australien och kanske också samer i Norge, där det t ex fanns samiska inslag i Norgepresentationen både vid OS-invigningen i Lillehammer och i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen i Oslo 1996. Vår uppfattning är att den samiska komponenten i Sverigebilden ännu är tämligen otydlig. I sammanhanget kan det dock vara av vikt att peka på att synlighet i detta sammanhang inte alltid medför en odelat positiv situation för grupperna i fråga. Det finns också en tendens till museifiering eller turistifiering av minoritetsfolk världen över (Fabian, 1983). Vi har satt minustecken för faktorn sociokulturella normer i uppställningen på grund av att majoritetens förhållningssätt fortfarande är så dominerande, att det för minoriteten i detta konkurrensläge är svårt att hävda sin egen särart. De ljuspunkter i ökad synlighet under 1990-talet som vi talat om ovan motiverar tecknet .

64

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

Utbildning Som nämnts tidigare har utbildningsanordningarna för samiska barn åtminstone fram till mitten av 1900-talet utgått från majoritetens intressen. De har vid olika tidpunkter varit instrument för samhällets assimilatoriska respektive segregativa syften. De tidigaste skolformerna var ett komplement till missionen snarare än folkbildningsinstitutioner. Detta gäller de s k kyrkskolorna eller lappskolorna, som inrättades enligt en förordning 1723, de ambulerande s k kateketskolorna, som fanns från mitten av 1700-talet till början av 1900-talet och missionsskolorna som började verka 1835 och existerade fram till 1900-talets första decennier. Dessa skolformer nådde endast ett begränsat antal elever. Undervisningen försiggick här i stor utsträckning på samiska, men var inriktad på att sprida majoritetens kulturella och religiösa värderingar. Dock skedde undervisningen i missionsskolorna i huvudsak på svenska, vilket var en bidragande orsak till språkbytesprocessen särskilt i Västerbotten, där dessa skolor hade en stark ställning. I Torne lappmark hade även finskan en stark ställning som ”kyrko- och undervisningsspråk” (Hansegård, 1988: 33; för den samiska utbildningens historia, jfr också Svonni, 1996c: 149ff, och utförligare, Svonni, 1997a). Den egentliga skolan för samiska barn, den s k lappfolkskolan, som skulle motsvara den allmänna folkskolan, inrättades genom ett reglemente 1896. Denna skola, som var femårig, stod öppen även för svenska och tornedalsfinska barn. Undervisningen skedde både på samiska och svenska – och även finska – med den tanken att samiskan skulle användas som ett hjälpspråk, tills barnen hade lärt sig svenska tillräckligt bra. Målsättningen var att undervisningen skulle ske helt på svenska åtminstone de två sista åren. Samiska barn kunde också gå i den vanliga svenska folkskolan. I enlighet med en skolreform 1913 tog utvecklingen en förvånande vändning. Då ersattes övriga skolformer av den s k nomadskolan, som var avsedd att vara det enda alternativet för de icke bofasta samernas barn (om de politiska diskussionerna bakom detta, se Svonni, 1996c: 156). Som vi nämnt ovan hade skolan ett segregativt syfte. Den beaktade samiskt stoff i undervisningen, samtidigt som svenska paradoxalt nog var undervisningsspråk (se t ex Henrysson, 1986). Bakgrunden till detta förhållande var att frågan om undervisningsspråk ej klart angavs i skolstadgan, trots att skolans förespråkare hade pläderat för samiska. Nomadskoletiden, som räckte ända fram till år 1962, kan sägas vara en negativ period för samernas utbildning, eftersom en mycket stor del av den samiska befolkningen helt enkelt inte omfattades. För de renskötande fjällsamernas barn innebar © Studentlitteratur

65

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

dock skolformen ett viktigt stöd för den egna kulturen7 och indirekt också för det egna språket, eftersom skolbarnens samtalsspråk sinsemellan länge var samiska, detta även i det sydsamiska området. Skolformen blev hur som helst hårt kritiserad av samerna själva. Samisk kritik ledde på 1940talet till att skolorna gjordes stationära och i stället fungerade som internatskolor. Efter förslag från 1957 års nomadskoleutredning (SOU, 1960), vilken tillsattes i samband med det svenska grundskolereformarbetet, tillskapades år 1962 nuvarande ordning. Den innebär valfrihet mellan nomadskolan, numera kallad sameskolan, och vanlig grundskola för alla samiska barn. Sameskolorna, som omfattar årskurserna l–6, följer i princip samma läroplan som den vanliga grundskolan, men inslag av samiskt stoff är framträdande. Det finns idag sex sameskolor, i Karesuando, Lannavaara, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. Undervisning i samiska ges, och i vissa ämnen sker också undervisning på samiska. Som ledningsorgan för sameskolan tillkom år 1980 Sameskolstyrelsen med kansli i Jokkmokk. Sedan Sametinget inrättades 1993 utses, som nämnts ovan, Sameskolstyrelsens ledamöter av detta. Under perioden 1964–1984 fanns i Gällivare en högstadiepåbyggnad, åk 7–9, för sameskolan, det s k samehögstadiet. Denna verksamhet ersattes därefter av s k integrerad samisk undervisning, vilken dock inte endast gäller högstadiet utan hela grundskolan. Integrerad undervisning innebär att de samiska eleverna följer undervisningen i en vanlig kommunal skola, där vissa ämnen, t ex orienteringsämnen och slöjd, för dem ges en samisk inriktning samt att de där får modersmålsundervisning i samiska. Integrerad samisk undervisning finns i Kiruna, Gällivare, Jokkmokk, Storuman, Strömsund, Åre och Funäsdalen och regleras genom avtal mellan Sameskolstyrelsen och de berörda kommunerna. Hemspråksundervisning/ 7

T ex speglade både textinnehåll och bildmaterial i K. B. Wiklunds Nomadskolans läsebok de samiska barnens verklighet. Ur denna aspekt förefaller läromedlet mycket modernt. Följande korta illustration är hämtad från läsebokens andra del (andra upplagan, 1935), s 3: 2. Våren kommer, och barnen leta efter kvanne. Vintern var slut, och våren kom. Solen lyste. Varma vindar blåste. Snön smälte bort, och bäckarna växte. I alla klyftor på fjällens sidor dundrade forsar. Över de gräs-klädda sluttningarna rann vattnet ned från snö-drivorna där ovanför. Det gamla gräset, som stod kvar från i fjol, var genom-vått och jorden blöt och lös. Nu var det vår i fjällen, och kvannen började sticka upp sina blad-knoppar ur jorden.

66

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

modersmålsundervisning kan också erhållas i gymnasieskolan. Det är dock få elever som deltar, även om antalet har ökat under de senaste åren. En ökning har skett även vad gäller deltagande i samisk modersmålsundervisning inom den kommunala grundskolan (se Svonni, 1996c: 162). De skolformer som står till buds för samiska barn för närvarande är alltså dels vanlig grundskola, där eleverna kan välja antingen integrerad samisk undervisning eller enbart modersmålsundervisning i samiska, dels sameskolan, i vilken det ges undervisning både i och på samiska, men där huvuddelen av undervisningen i de flesta skolenheterna sker på svenska. Båda skolformerna har svårigheter när det gäller implementeringen av tvåspråkighetsmålet och stödet för förstaspråksbevarandet (Hyltenstam & Svonni, 1990; Svonni, 1993). Undervisningen i och på samiska inom sameskolan brottas sålunda med betydande problem. Vissa av dessa sammanhänger med den samiska språksituationen (dialektsplittring, skilda ortografiska principer, nyligen genomförda rättskrivningsreformer m m, se nedan). Detta har konsekvenser bl a för läromedelsframställningen. Andra problem gäller lärarrekrytering, lärarutbildning och lärarfortbildning. Många av de samisktalande lärarna har ingen eller begränsad utbildning i samiska och för undervisning på samiska. Skolformen når dessutom mycket få av de samiska barnen. Endast 5% av de ca 2 500 barn som skulle kunna välja denna skolform gör det (Helander, 1984). Johansson (1975c: 259) konstaterade redan för nästan 25 år sedan att sameskolorna då utgjorde ett reellt alternativ endast för ca 30% av den samiska befolkningen. En av flera anledningar till detta kan vara att sameskolornas geografiska placering medför stora avstånd för många samiska barn. I de kommuner där det nu finns sameskolor har det trots detta uppskattats att så många som en fjärdedel av barnen på låg- och mellanstadium valt denna skolform (Hyltenstam & Svonni, 1990: 18). Fr o m läsåret 1994/95 genomförs ett utvecklingsprogram för tvåspråkig undervisning vid tre sameskolor: Karesuando, Kiruna och Gällivare. Projektet syftar till att utveckla en hög grad av tvåspråkighet hos samtliga elever vid dessa sameskolor, oavsett vilken språklig bakgrund barnen har då de kommer till skolan. Vid de övriga sameskolorna pågår språkstödsprogram som innebär att undervisningen på samiska utökats. I den nya läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94, skärps målsättningen för sameskolan när det gäller språkundervisningen. Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången sameskola ”är förtrogen med det samiska kulturarvet och kan tala, läsa och skriva på samiska”. Vad beträffar modersmålsundervisningen inom grundskolans ram förekommer samma sorts problem för samiska barn (Svonni, 1997a) som kon© Studentlitteratur

67

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

staterats för invandrarbarn (Municio, 1987). Bl a är undervisningstiden för samiska troligen alltför begränsad för att ge någon påtaglig effekt på språkbevarandet för majoriteten av de deltagande barnen. Dessutom förekommer stora organisatoriska svårigheter som t ex att barnen måste lämna den ordinarie undervisningen för att erhålla lektioner i samiska. Läromedels- och lärarsituationen är densamma som i sameskolan. Sammanfattningsvis kan man säga att utbildningsformerna för samiska barn fram till idag inte varit instrument för språkbevarande. Samiskans roll i undervisningen har visserligen varierat och ibland varit betydande, men inslag av samiska har alltid varit ett led i förmedlingen av svensk religion och kultur samt det svenska språket. Barnens modersmålsutveckling har således getts bristande stöd. Detta är särskilt uppenbart i de skolformer som fanns mellan år 1913 och år 1962. I 1962 års reform fick samiskan, liksom den haft i 1896 års lappfolkskola, ett visst utrymme som hjälpspråk. Tanken här var att samiska barn som inte behärskade svenska vid skolstarten skulle hjälpas till att så småningom kunna undervisas helt på svenska, dvs ett typiskt s k övergångsprogram. Svonni (1977: 24f) pekade redan på 1970talet på det ur språkbevarandesynpunkt otillfredsställande att inslaget av samiska i förhållande till svenska fortfarande var så litet i sameskolan. Han ställde sig frågan om detta inte i själva verket innebär att t o m sameskolan är en ”språkbytarskola”, som ”bidrar till att samerna assimileras till storsamhället”. För förskolan reglerades rätten till hemspråksträning tidigare i socialtjänstlagstiftningen, och statsbidragsbestämmelserna uppmuntrade en sådan verksamhet. Numera är Skolverket huvudman även för förskolans verksamhet. Förskolor med betydande inslag av verksamhet på samiska bedrivs i ett antal olika former i Gällivare, Kiruna och Jokkmokk. Programmen har ofta karaktären av försök tillkomna på samiskt initiativ. Bakgrunden till att verksamheten inte i större utsträckning funnit fasta former ligger troligen främst i att kommunerna inte har lagstadgad skyldighet att anordna modersmålssträning på denna nivå. Utöver de särskilda utbildningsanordningarna för samiska barn och ungdomar förekommer samiska inslag i utbildningssammanhang endast vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk och vid institutionen för samiska vid Umeå universitet. Högskoleutbildning i samiska ges också vid Uppsala universitet samt i begränsad omfattning vid högskolan i Luleå. Inom den aktuella grundskollärarutbildingen har samiskan tillsammans med tornedalsfinska, eller meänkieli, getts större utrymme än andra modersmål för de lärarkandidater som ska bedriva undervisning i och på dessa språk. Minustecknet för faktorn utbildning i uppställningen motiveras av att 68

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

utbildningsformerna för samer, som vi visat ovan, inte i någon påtaglig utsträckning medverkar till språkbevarandet. Detta beror på att inslaget av undervisning i och på samiska tidsmässigt är alltför begränsat, når få samiska barn och saknar tillräckliga personella och ekonomiska resurser för läromedelsframställning och lärarutbildning. De samiska intressena har genom Sametinget och Sameskolstyrelsen ett betydande inflytande över sameskolan, men det är diskutabelt i vilken utsträckning de kan påverka utbildningssituationen för samiska barn i stort.

Faktorer på gruppnivå De förhållanden som bestäms av relationerna mellan den samiska minoriteten och det svenska samhället är av stor betydelse bl a för hur minoriteten definierar sig själv, vilka institutioner och vilken typ av intern organisation som förekommer och gruppens demografiska karakteristika. Sådana interna förhållanden hos minoriteten – tillsammans med drag som är specifika för minoritetskulturen oberoende av relationen till majoriteten – påverkar i sin tur möjligheterna till språkbevarande.

Demografi De ekonomiska och näringmässiga förändringar som vi beskrev ovan har i hög grad påverkat samernas demografi, inte minst under 1900-talet. Samernas bosättningsområde har under flera århundraden brutits upp genom bosättning av svenska nybyggare och etablering av majoritetsnäringar samt genom att kommunikationerna med landets centrala delar har förbättrats. Effekten av detta har bl a blivit att den samiska gruppens proportionella andel av befolkningen är mindre än den annars skulle ha varit och att antalet samer som återfinns inom de traditionella näringarna har minskat. Särskilt den regionalpolitiska utvecklingen i Norrland som ägt rum sedan 1960-talet och som har inneburit omfattande långdistansflyttningar av arbetskraft till södra Sverige, har fört med sig en allvarlig minskning av den samiska befolkningen. Sysselsättningsförändringarna under efterkrigstiden och fram till början av 1970-talet speglas i de demografiska uppgifter som finns tillgängliga. Mellan åren 1958 och 1972 minskade antalet personer inom den renskötande befolkningen från 3 010 till 2 412 (Johansson, 1975b), dvs med en femtedel. Flyttningarnas omfattning har varit stor under efterkrigstiden både till städerna i Norrlandslänen och till de svenska storstadsregionerna. © Studentlitteratur

69

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Ett belysande exempel visas i Johansson (1975c: 259): år 1945 var 2% av samerna eller 208 personer bosatta utanför Norrbotten, Västerbotten och Jämtland, medan antalet år 1972 var 3 765 eller ca 25% av befolkningen. Bristen på arbetstillfällen i samiska näringar och åtföljande utflyttning har medfört att ålders- och könsfördelningen inom gruppen blivit sned. Den sneda könsfördelningen har i sin tur inneburit att äktenskapsfrekvensen är lägre än hos majoritetsbefolkningen, att äktenskap ingås i högre ålder och att nativiteten blir lägre. Ett ökat antal äktenskap över etniska gränser hänger också ihop med denna process (Johansson, 1975c). Effekterna på familjesammansättning och familjebildning av en sådan utveckling är av stor negativ betydelse för förmedlandet av språket till nya generationer och därmed för språkbevarandet. Att migrationen under de senaste decennierna i så stor utsträckning gått till storstadsregionerna i södra Sverige, är ett mer negativt faktum än flyttningen till urbana centra i det samiska området, till exempel Kiruna. En samisk befolkningskoncentration i samhällen som Kiruna kan tvärtom innebära en positiv faktor för språkbevarandet. Dels betyder en sådan koncentration att språket kan användas i ett varierat antal sammanhang i relativt täta sociala nätverk. Detta har betydelse för utvecklandet av moderna normer för språkanvändning. Dels betyder koncentrationen att det skapas ett språkligt centrum varifrån innovationer i det moderna levande språkets normer kan spridas till omkringliggande regioner. Sådana centra kan fungera som referenspunkter och symboler för befolkningsgruppen som helhet. Minustecknen för faktorn demografiska förhållandena motiveras av att den samiska demografiska profilen som den har utvecklats sedan 1960-talet drar undan grunden för en rik och naturlig användning av minoritetsspråket. Särskilt förmedlingen av språket till nästa generation försvåras.

Språkförhållanden Samiskan i Sverige är inte, som t ex svenskan i Finland eller katalanskan i Spanien, ett av landets officiella språk. Samiskan saknar alltså för närvarande den uppmärksamhet och status som officiella språk har. Ett minoritetsspråk som har status av officiellt språk har större chanser att bevaras än ett som inte har en sådan ställning. Denna faktor ger alltså ett negativt värde för samiskan. Språket är dock numera officiellt språk i annat land. Som nämnts ovan har samiska sådan status i Norge, och i Finland innebär språkets formella status bl a att lagtexter och många andra dokument översätts till samiska. Dessa förhållanden har ändrats under 1990-talet, och det är därför som fak70

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

torn nu har fått ett plustecken medan den i vår bedömning från 1990 markerades med ett minustecken. Att samiskan är splittrad på flera nationer kan historiskt antas ha utgjort en nackdel för den totala samiska befolkningen med ogynnsamma följder för språkbevarandet. Den samiska befolkningen har måst hävda sina intressen gentemot flera länders administrationer och varit utsatt för dessas olika åtgärder. Sett ur de svenska samernas synvinkel i dagens läge, kan förhållandet också tänkas vara till fördel för språkbevarande. Förekomsten av en samisk befolkning i Norge och Finland, vars framsteg i språkpolitiska sammanhang kan åberopas av den svenska gruppen, kan vara en styrka. Dessutom är det positivt att medier, litteratur etc som produceras i något av de andra länderna också kan konsumeras här. Att de nordiska länderna i viss utsträckning samråder i samiska frågor motverkar också splittringens negativa sidor. För närvarande pågår t ex förberedelserna för etableringen av ett gemensamt kansli för Norges, Sveriges och Finlands sameting, vilket ska placeras i Kautokeino. Att vi satt både plus- och minustecken vid faktorn talas i mer än ett land är avsett att spegla att faktorn är negativ för den samiska minoriteten som helhet, men i dagens läge är den för de svenska samerna åtminstone ur vissa aspekter positiv. Dialektsplittringen inom det samiska området är ett av de stora problemen när det gäller språkbevarande. Eftersom skillnaderna mellan de olika varieteterna är omfattande, är det inte möjligt att använda samma skriftspråk (se dock här nedan), och därmed måste de resurser som används för språkstandardisering, språkmodernisering, publikationer etc splittras. Dialektskillnaderna markerar också skilda gruppidentiteter. Detta innebär att talarna inom respektive dialekt i många fall i första hand är lojala mot sin egen varietet (jfr Svonni, 1996b). Med minustecknet i uppställningen har vi markerat att den samiska dialektsplittringen är en negativ faktor i strävandena mot språkbevarande. Det är uppenbart så att de olika samiska varieteterna har helt olika förutsättningar bevarande. Ett stort arbete har de senaste årtiondena lagts ner på standardisering och modernisering av samiskan. Även om samiskan har en mycket lång skriftspråkstradition, som i Sverige går tillbaka till 1600-talet, kunde det för en och samma huvudvarietet tidvis finnas flera konkurrerande ortografiska system. I standardiseringsarbetet har inrättandet av den samiska språknämnden på initiativ av nordiska samekonferensen i Gällivare år 1971 haft stor betydelse. I det kulturpolitiska program som antogs här, poängterades nödvändigheten av ”att vi odlar och får odla vårt språk, utveckla det och använda det som ett modernt kommunikationsmedel i tal och skrift, hemma och i samhället” (citerat efter SOU, 1975: 104). Språknämnden är gemen© Studentlitteratur

71

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

sam för hela det samiska området och har ledamöter från Finland, Norge och Sverige, samt sedan 1992 också från Ryssland (Svonni, 1998: 26). Lokalsektioner har också inrättats för de enskilda samiska dialekterna. Språknämndens arbete har i stor utsträckning gällt utarbetandet av ortografiska normer för de skilda samiska dialekterna eller språken. Ett gemensamt nordsamiskt skriftspråk godkändes av samekonferensen år 1978. Detta skriftspråk var en modifikation av en tidigare norm som utarbetats av Knut Bergsland och Israel Ruong år 1948. Ortografin godkändes senare av myndigheterna i Norge och Sverige och även i Finland för användning inom skolan. Ortografin för sydsamiska hade utvecklats år 1968 och godkändes år 1976 av samiska språknämnden. År 1978 blev den också godkänd av den svenska skolöverstyrelsen och det norska utbildningsdepartementet. Lulesamiskan fick år 1983 sin ortografi godkänd av den samiska språknämnden. Vad gäller nordsamiskan och i viss utsträckning lule- och sydsamiskan har de numera etablerade ortografierna haft stor betydelse för utveckling av läromedel och för uppkomsten av skönlitteratur (se t ex NOU, 1985). Just nu pågår ett standardiserings- och utvecklingsarbete inom en samisk datakommitté, vilket syftar till att skapa gemensamma lösningar för användning av samiska inom dataområdet. Språkvetenskapligt arbete med beskrivning av samiskans syntax (Magga, 1986) kan också knytas till språkvårdsarbetet. Utarbetandet av samisk-svenska/svensk-samiska ordböcker utifrån nordsamiskans (Korhonen, 1973; Svonni, 1990) och lulesamiskans (Korhonen, 1979) ordförråd har haft stort inflytande i språknormeringen. För skolbruk finns en särskild ordlista (Svonni, 1984). Utvecklandet av ett gemensamt samiskt standardspråk är en svår fråga för det internt samiska språkpolitiska arbetet. Bl a har det ibland ansetts att de rent strukturella skillnaderna mellan huvudvarieteterna är ett oöverstigligt hinder för ett sådant arbete (se Keskitalo, 1981: 154). Ett gemensamt standardspråk skulle emellertid vara av stor betydelse på två sätt, dels symboliskt för den samiska ”nationen”, dels för en ökad ömsesidig förståelse på samiska mellan alla samer. Det alternativ som för närvarande är mest gångbart för talare av skilda dialekter är att välja svenska/norska som gemensamt kommunikationsmedel, t ex vid samiska konferenser och andra sammankomster. Ett konkret förslag till hur ett gemensamt samiskt standardspråk skulle kunna utformas och utvecklas ges i Svonni (1997c), som förutom de ovan nämnda kommunikativa och identitesskapande fördelarna pekar på att detta skulle kunna vidga användningen av samiskan på alla områden, samt öka språkets status. Enligt förslaget skulle ett sådant gemensamt standardspråk utformas med samtliga samiska huvudvarieteter 72

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

som underlag: ”Syftet med standardspråket sk[ulle] inte vara att dränka alla andra samiska språk och dialekter, utan att skapa en bas för en gemensam samisk språkanvändning över alla språk-, dialekt- och nationsgränser.” (s 6) Plustecknet för faktorn standardisering och modernisering motiveras av att det arbete som för närvarande sker här är av stor betydelse för språkbevarandet. Att vi också angett ett minustecken beror på att den ömsesidiga begripligheten mellan de olika varieteterna i skrift minskar genom utvecklandet av olika typer av standardiseringar. Ortografierna är inte bara olika i enlighet med hur dialekterna skiljer sig åt, utan bygger också på olika ortografiska principer. Grad och typ av tvåspråkighet bland minoritetens medlemmar är också en del av beskrivningen av språkbytesprocessen. Även om det av samerna själva uppfattas som självklart och önskvärt att vara tvåspråkig (jfr t ex Samernas landsmöte, 1989), kan en tvåspråkighet som innebär lika användningsmöjligheter för de två språken vara svår att vidmakthålla. En grov karakteristik av den svenska samiska minoriteten skulle innebära att i stort sett samtliga samisktalande kan beskrivas som tvåspråkiga, medan de enspråkiga inom gruppen endast behärskar majoritetsspråket. Vad gäller domäner i vilka respektive språk används är förhållandet instabilt snarare än stabilt. Yngre talare använder majoritetsspråket i fler sammanhang än äldre, och det finns också många domäner i vilka än det ena än det andra språket används (Helander, 1984). Även om de här nämnda förhållandena ur en aspekt är en effekt av språkbytesprocessen, är de samtidigt starkt bidragande till ett fortsatt språkbyte. Den språkanvändningsnorm som den aktuella tvåspråkigheten utgör blir riktningsgivande för hur kommande generationer behandlar sina två språk. Ett minustecken för faktorn tvåspråkighet blir därför naturligt. En avtagande behärskning av minoritetsspråket hänger samman med den typ av tvåspråkighet som samerna uppvisar. I sameutredningens intervjuundersökningar (Johansson, 1975a) fick de tillfrågade skatta sina kunskaper i samiska, varvid framkom skillnader dels mellan renskötande och icke renskötande samer, dels mellan talare av de olika samiska dialekterna. Generellt var språkbehärskningen mer utbredd i den renskötande befolkningen, och inom nordsamiska var andelen talare som aktivt behärskade språket större än i pite- och lulesamiskan, där den i sin tur var större än i sydsamiskan. Förmågan att förstå och tala språket var av naturliga skäl betydligt mer utbredd än förmågan att läsa och skriva. Stora variationer i behärskningen av samiska hos samiska skolbarn har också dokumenterats (Svonni, 1993). En skillnad mellan yngre och äldre talare generellt kan dock sägas gå i motsatt riktning, nämligen att läs- och skrivförmåga i samiskan främst finns hos © Studentlitteratur

73

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

yngre personer, eftersom de haft möjlighet att få undervisning i samiska, något som de som gick i skolan före 1960-talet inte hade tillgång till. Det är en negativ faktor för språkbevarandet att behärskningen av samiska är begränsad och att förlusten av talare i flera samiska dialekter är så betydande. Därav vårt minustecken. I situationer där vissa talare – oftast bland de yngre – har kommit att behärska språket i begränsad omfattning, kan språksynen inom gruppen göra att det hos de talare, som fortfarande har ett utvecklat språk, uppstår negativa attityder till vad de uppfattar som ett ”dåligt” språk hos de yngre. Sådana negativa attityder kan bli ytterligare en faktor som motverkar språkbevarandet genom att hämma användningen av minoritetsspråket hos de talare som mest skulle behöva en rikare möjlighet att bruka det. Det är troligt att denna faktor spelar en roll i det samiska sammanhanget. T ex har det påståtts att skribenter, brända av tidigare kritik för att inte ha klarat av att uttrycka sig felfritt på språket, undviker att uttrycka sig på samiska i publikationer. Vårt minustecken för denna faktor är något tentativt, då vi inte har någon tryckt dokumentation som underlag för vår bedömning.

Heterogenitet/homogenitet Den samiska minoriteten är långt ifrån homogen till sin sammansättning. Även om det finns frågor som hela befolkningen kan samlas kring, kan man konstatera att intressegemenskap och samhörighetskänsla i andra avseenden kan vara begränsad till en mindre grupp. Heterogeniteten manifesteras genom ett stort antal grupperingar: renskötare – icke-renskötare, nordsamer – lulesamer – sydsamer, kvarboende – utflyttade, medlemmar i olika samiska organisationer (Svenska samernas riksförbund (SSR), Riksorganisationen Same-Ätnam (RSÄ), Landsförbundet Svenska Samer (LSS), ungdomsförbundet Saminuorra, medlemmar av olika trossamfund (laestadianismen, korskyrkan), etniskt-politiskt aktiva respektive passiva, samt efter Sametingets inrättande 1993 medlemmar i olika samiska politiska partier. Den stora graden av heterogenitet inom den svenska samiska gruppen – liksom den uppdelning av den totala samiska befolkningen som betingas av nationsgränserna – har troligen en negativ effekt på bevarandet av samiskan. Heterogeniteten är emellertid inte alltid en negativ faktor för språkbevarandet. Den kan i andra minoritetssituationer eller för den samiska minoriteten i ett annat läge i stället medföra ett skydd för språkbevarandet. En befolkning vars språk och kultur är starkt sammankopplad med en enda livsstil, dvs en starkt homogen grupp, är språkligt och kulturellt sårbar och 74

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

känslig för hastiga förändringar. Om gruppens kultur är uppbyggd kring ett enda näringsfång eller en viss religiös riktning och om denna ”kulturbas” överges, kan hela kulturen riskera att slås ut (för ett exempel, se Dorian, 1981). En livskraftig minoritet i dagens moderna samhälle behöver en viss grad av heterogenitet; deltagande i varierade aktiviteter möjliggör en allsidig användning av språket. Kautokeino kommun i Norge, där de samiska invånarna uppgår till ca 80% av befolkningen och där samiska därför används i alla skilda offentliga och privata sammanhang är ett exempel på hur heterogenitet kan ge upphov till ett differentierat bruk av ett minoritetsspråk. Vi har satt minustecken för faktorn heterogenitet/homogenitet, eftersom det bland de svenska samerna enligt vår bedömning för närvarande varken existerar de demografiska förutsättningar eller den grad av autonomi, där heterogeniteten blir en tillgång för språkbevarandet.

Näringar

➜

Som vi varit inne på tidigare är de skilda näringar som finns representerade bland samerna starkt sammankopplade med skillnader i språkbevarandemönster. Kort uttryckt är det, som vi nämnt ovan, så att samiskan har bevarats bättre bland den renskötande befolkningen (Johansson, 1975a; Helander, 1984), eller mera generellt bland samer som sysslar med traditionella näringsgrenar än bland övriga samer. En intressant utveckling är den som skett de allra senaste åren i syfte att skapa egna samiska arbetstillfällen, t ex på sameslöjdens område, men också inom ramen för de nya projekt som skapas med bidrag från EU. Frågan är dock vilken roll språket får i dessa projekt. Å andra sidan innebär den aktuella utvecklingen med allt mindre lönsamhet i de små renskötselföretagen (se ovan) en avtappning av den typiska samiska nischen med negativ betydelse för språkbevarandet. Att vi satt både plus- och minustecken för näringar motiveras av att det bland den samiska minoriteten både finns näringar som är stödjande för språkbevarandet (traditionella näringar) och sådana som snarare kan sägas ha motsatt effekt. Att vi här också med markerat en negativ utveckling sedan 1990 har att göra med de svårigheter som den traditionella renskötselnäringen för närvarande genomlider, särskilt de mindre renskötselföretagen.

Typ av etnicitet Historiskt har den samiska minoriteten inte i någon större utsträckning samlat kunnat tillvarata sina intressen på etniska grundvalar. Först på 1900© Studentlitteratur

75

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

talet har det organisationsarbete som syftat till att ena och stärka den samiska identiteten utifrån gemensamma etniska karakteristika kommit igång på allvar. Särskilt från mitten av 1900-talet, då det politiskt agerande Svenska samernas riksförbund (SSR) bildades (se nedan), skapades en grund för den fortsatta utvecklingen mot etniskt självmedvetande. Under 1970- och 1980-talen har samerna i likhet med etniska minoriteter i ett flertal länder med motsvarande samhällstyp upplevt en period av etnisk nyväckelse. Detta har skett under en tid då det svenska samhället har utvecklat en kulturpluralistisk ideologi och därmed gynnat en strävan mot större grad av egeninflytande och jämlikhet för olika grupper. Samhällsutvecklingen har sålunda skapat en möjlighet för politiskt agerande på grundval av etnicitet, vilket samerna har kunnat utnyttja. Paulston (1985) har i sin genomgång av olika sorts etnicitet hävdat att grupper som strävar efter och skapar sig egna sociala och kulturella institutioner och som således siktar mot en viss grad av autonomi, har störst möjligheter att bevara sitt språk. Sådana grupper kräver alltså inte endast samma behandling som andra medborgare i majoritetssamhället, utan vill ha till stånd en särlagstiftning som ger utrymme för de egna livsformerna. Tillämpat på samernas strävanden, kan man konstatera att denna beskrivning stämmer förhållandevis väl (jfr Eidheim, 1971). Samerna är engagerade i organisationsformer och rörelser som har målsättningen att skapa egna institutioner och skaffa sig inflytande i administrativa organ som behandlar frågor av samiskt intresse. Under 1990-talet har dessa strävanden krönts med betydande framgångar i och med inrättandet av Sametinget och ökade inflytanden som därigenom skapats t ex i Sameskolstyrelsen. Vidare arbetar de svenska samerna i nordiska och internationella organisationer för minoriteter som har en sådan målsättning (Nordiska samerådet respektive Världsrådet för urbefolkningar). Vårt plustecken för etnicitet ska ses mot denna bakgrund. Att vi också har ett minustecken beror på att det är oklart i vilken utsträckning politiska strävanden hos en elit inom minoriteten är representativa för gruppen som helhet. Vi har ofta satt både plus- och minustecken för faktorer där det pågår en utveckling i positiv riktning. Det kan tänkas att elitens agerande så småningom kommer att ge utdelning i en mer allmänt omfattad etnisk självmedvetenhet, som då skulle kunna utgöra en betydelsefull faktor för språkbevarandet.

76

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

Intern organisation 1900-talet har, som antytts ovan, inneburit en successiv utveckling av samiska organisationer. Sedan frågan behandlats vid samiska landsmöten (1918, 1937, 1948) med ombud från samebyarna och så småningom från lokala sameföreningar, bildades vid ett möte i Jokkmokk 1950 Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Föreningens målsättning är att tillvarata samernas ekonomiska, sociala, rättsliga och kulturella intressen, särskilt beträffande rennäringen. Riksorganisationen Same-Ätnam (RSÄ) bildades 1945 som en intresseorganisation i syfte att arbeta för samiska kulturella frågor, medan Landsförbundet Svenska Samer (LSS) bildades 1980 som en organisation för de icke renskötande samerna. I anslutning till SSR bildades 1963 ett ungdomsförbund, Samernas Yngre Råd, senare Sáminuorra, som anordnar konferenser och ger ut en tidskrift. Ungdomsförbundet har tidvis bedrivit en uttalat radikal politik. Fram till Sametingets inrättande 1993 representerade SSR tillsammans med Same-Ätnam och i viss mån LSS samerna i politiska sammanhang där samiska frågor behandlades. Efter Sametingets tillkomst är det som nämnts ovan denna myndighet som utser representanter. Till den samiska organisationsbilden hör också samebyarna, vars form och funktion regleras i svensk lag. Samebyarna är främst en ekonomiskadministrativ enhet för renskötsel, men utgör också ett geografiskt avgränsat område. Medlemmar är samer som innehar renmärke i samebyn. Förutom att de flesta samebyarna är anslutna till SSR, finns ett antal lokala sameföreningar. Medlemmar i dessa föreningar är både renskötande och icke renskötande samer. Förutom att arbeta för bevarande och stärkande av samhörigheten mellan skilda grupper av samer, har sameföreningarna en utåtriktad verksamhet som syftar till att sprida information om samerna och samiska förhållanden. Sedan år 1953 har s k samekonferenser anordnats på nordisk bas. Vid samekonferensen i Karasjok år 1956 inrättades Nordiska samerådet, som i nära samarbete med Nordiska rådet arbetar för samnordiska lösningar av ekonomiska, sociala och kulturella frågor som berör samerna. Samekonferenserna är högsta beslutande organ för rådet. De samiska riksföreningarna är medlemmar i Nordiska samerådet. För Sveriges del gäller detta SameÄtnam och SSR. Samekonferenserna och Nordiska samerådet har haft en utomordentligt stor betydelse för många av de stora projekt som har genomförts vad gäller samiskt näringsliv, språk och kultur. De har initierat och haft starkt inflytande bl a på tillkomsten av Nordiskt samiskt institut (NSI), Samiska språk© Studentlitteratur

77

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

➜

nämnden och utvecklandet av gemensamma ortografier för de respektive samiska dialekterna. Särskilda yrkes- eller intressegrupper har också bildat föreningar på senare år. Det finns t ex föreningar för samiska slöjdare, författare, lärare, konstnärer, mediaarbetare, studenter m fl, som tillvaratar den egna gruppens intressen. Som framgår av denna beskrivning har samerna en hög grad av intern organisation, vilket möjliggör ett inflytande i många frågor av samiskt intresse. Vårt plustecken på denna punkt är ett uttryck för vikten av detta för en ytterligare förbättinflytande för språkbevarandet.8 Vårt tecken ring på denna punkt sedan 1990 motiveras främst av tillkomsten av samiska politiska partier.

Institutioner Förekomsten av egna institutioner som samlar och för vidare gruppens kultur och språk är av stor betydelse för språkbevarandet. Härvidlag brukar egna skolor och egen kyrka spela den största rollen. Med egna institutioner avses här sådana som skapats och bedrivs av minoriteten själv, eventuellt med ekonomiskt bidrag från staten, inte institutioner som skapats av majoriteten för minoriteten. Vi har redan berört skolsituationen i stort. Det är viktigt att observera, att det för utbildning av samiska barn inte finns några institutioner som är utformade av samerna själva och som fungerar helt på deras egna villkor. Sameskolan, över vilken samerna numera har ett betydande inflytande genom Sameskolstyrelsen, och som sedan Sametinget inrättades blivit ”mer” av en egen institution, eftersom samtliga styrelseledamöter utses av Sametinget, lockar som vi sett få elever och har bara ett begränsat inslag av samiskt språk och samiskt kulturstoff. Samernas folkhögskola i Jokkmokk, som numera är ett samiskt utbildningscenter, även om den ursprungligen tillkom på initiativ av Svenska missionssällskapet, tycks tidigare mera ha verkat utifrån samernas egna förutsättningar och utbildningsbehov. Detta har inneburit att den fungerat som en språk- och kulturbevarande institution. Från början tog skolan endast emot samiska elever (fram till 1968). Under 1970-talet hade skolan karaktären av ett samiskt kulturcentrum i 8

Vårt resonemang här ska inte uppfattas som en motsägelse till vad vi påstod om heterogenitetens negativa effekter ovan. Organiserandet i sig är en styrka, även om splittringen på olika organisationer kan inverka ogynnsamt på språkbevarandet.

78

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

➜

Sverige med täta kulturaktiviteter som samiska författarbesök, samiska teatergruppsframträdanden etc. Skolan anordnar numera kurser av mer speciell karaktär med avseende på målgrupp och innehåll. Som vi tidigare har berört finns det ingen institution för högre utbildning som bygger helt på samisk bas. Minustecknet för utbildning bygger alltså på att det inte finns några egna institutioner som har en avgörande betydelse för kultur- och språkförmedling till kommande generationer. Dock har vi med markerat den utveckling som innebär större självbestämmande. Sameskolans initiativ till ett särskilt utvecklingsarbete för att stärka det samiska språket och tvåspråkigheten under 1990-talet är också ett skäl till att se mer optimistiskt på situationen. Även om det inom ramen för Svenska kyrkan finns verksamheter som vänder sig till samerna (samisk kyrkoherde, samiska konfirmandläger, samiskt kyrkoråd), har samerna inga egna religiösa institutioner, vilket hänger samman med att den kristna missionen under tidigare århundraden gjort att samerna är helt assimilerade vad gäller religion. Vissa religiösa riktningar är dock särskilt starkt representerade bland samerna, tidigare främst laestadianismen och numera också den s k korskyrkan som är en gren av Örebromissionen (Helander, 1984). Laestadianismen kan antas ha haft en viss språkbevarande betydelse, bl a genom att även samiskan användes som bönemötesspråk. Även själva formen för religionsutövningen, med extatiska känsloutlevelser, kan ha varit i samklang med urgamla samiska religiösa beteenden och därför verkat kulturkonserverande (Gjessing, 1953). Korskyrkan å andra sidan genomför sina gudstjänster på svenska. Den kan snarare tänkas vara en faktor som gynnar språkbytesprocessen. Minustecknet för kyrkan beror således på att samerna inte har någon egentlig egen kyrka samt att laestadianismen, som i viss utsträckning fyllt en egen kyrkas plats, anses vara på tillbakagång (Helander, 1984). På forsknings- och kulturområdet finns få egna samiska institutioner, egentligen bara det 1973 inrättade Nordiskt samiskt institut (NSI) i Kautokeino i Norge, och i någon mening det svenska fjäll- och samemuseet Ajtte i Jokkmokk från 1983, vilket bedriver musei- och forskningsverksamhet kring den samiska kulturen. Genom sitt kulturarbete har museet också en språkstödjande funktion. NSI har haft som målsättning att stödja den samiska befolkningen i språkligt, kulturellt, socialt, rättsligt och ekonomiskt avseende. Detta har skett genom utrednings- och forskningsverksamhet, som lyft fram och kodifierat kunskap om det specifikt samiska, samt genom rådgivning i samiska frågor. Vid institutet har funnits tre arbetssektioner, nämligen för språk och kultur, för näringsliv, miljö och rättsfrågor, samt för utbildning © Studentlitteratur

79

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

och information. En grundtanke bakom forskningsverksamheten har varit att forskningen ska uppfattas som relevant av samerna själva, dvs utöver att hålla en allmänt vedertagen vetenskaplig kompetensnivå ska institutets forskning karakteriseras av samiska värderingar och perspektiv. NSI har hela tiden konsekvent använt samiska som arbetsspråk (Helander, 1988). Efter en omstrukturering nyligen ägnar sig NSI numera enbart åt forskningsverksamhet. Forskningen i eller om samiska språket och dess sociokulturella situation bedrivs visserligen inom institutioner vid svenska universitet som givetvis på vanligt sätt är dominerade av majoriteten. Dock har i många fall samiskdominerade myndigheter, institutioner eller enskilda samiska forskare varit initiativtagare till och/eller genomfört forskningsinsatser, varför man i viss utsträckning kan säga att samiska intressen återspeglas i denna forskning. Bland den forskning som utförts eller redovisats under 1990-talet kan nämnas ett projekt om samiska barns förstaspråksutveckling som kom till stånd efter ett gemensamt initiativ från Nordiskt Samiskt Institut i Kautokeino (Elina Helander) och Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet (Kenneth Hyltenstam) och som sedan genomfördes av centret i samarbete med Institutionen för samiska vid Umeå universitet (Mikael Svonni). Resultaten är redovisade i Hyltenstam & Svonni (1990) och i Svonni (1993). Ett uppdrag till Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet att utreda samiskans ställning som beslutsunderlag för Samerättsutredningen formulerades på initiativ från samiska sakkunniga inom utredningen. Resultatet av arbetet finns i Hyltenstam & Stroud (1990; 1991). Detta arbete har vidare varit en impuls till vidare forskning vid Centrum för tvåspråkighetsforskning om språkideologi och den svenska statens förhållande till samiskan (Wingstedt, 1996). På inititativ av Sameskolstyrelsen startades ett annat forsknings- och utvecklingssamarbete mellan Samiska institutionen vid Umeå universitet (Mikael Svonni, Kerstin Nilsson) och Centrum för tvåspråkighetsforskning (Kenneth Hyltenstam, Monica Axelsson) angående sameskolans språkutvecklingsarbete (som nämnts ovan). Vissa enskilda resultat har publicerats från detta arbete från Samiska insitutionen i Umeå (Nilsson, 1994) och i ett D-uppsatsarbete vid Finsk-ugriska institutionen vid Uppsala universitet (Jansson, 1997). Den samiska forskningen vid finsk-ugriska institutionen, Uppsala universitet, har nyligen resulterat i en avhandling om ordbildningselement i lulesamiskan (Angéus Kuoljok, 1997). Ett flertal forskningsprojekt pågår också vid den samiska institutionen vid Umeå universitet, bl a om etnicitet. Plustecknet för forsknings- och kulturinstitutioner sammanfattar förhållandet att den senaste tidens utveckling på området varit starkt expansiv, 80

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

➜

➜

vilket bör ha stor betydelse för språkbevarandet. Den livliga verksamhet under 1990-talet som redovisas ovan motiverar dessutom en markering med . Samerna har som nämnts egna institutioner för språkplanering och språkvård. I Samiska språknämnden är alla de samiska huvudvarieteterna representerade och varje varietet representeras av ledamöter från respektive land där varieteten talas. Det finns även särskilda språknämnder för de enskilda dialekterna. År 1994 skapades också en Språknämnd av det nyligen inrättade Sametinget på samma sätt som det norska Sametinget gjort redan 1987 (se Svonni, 1998: 27). Det svenska Sametingets nämnd har sex ledamöter som är valda för en treårsperiod, två från var och en av huvudvarieterna i Sverige, nord-, lule- respektive sydsamiska. Som nämnts ovan har en stor del av arbetet med det samiska språket gällt utarbetande av gemensamma ortografier för de olika samiska huvudvarieteterna. Andra viktiga delar av språkvårdsarbetet har gällt terminologi och grammatik. Ett språkpolitiskt agerande har också varit en del av verksamheten. Bl a verkade Samiska språknämnden under många år (Helander, 1988: 3) för den typ av språklagstiftning som sedermera tillskapats i Norge och Finland och som sannolikt kommer att bli en verklighet också i Sverige. I detta sammanhang kan också nämnas Sametingets bibliotekskonsulent, som är placerad i Jokkmokk. Våra tecken för språkplanerings- och språkvårdsinstitutioner är både plus och minus. Plustecknet står för det viktiga och för språkbevarandet betydelsefulla inslag som existensen av Samiska språknämnden och de enskilda språknämnderna samt Sametingets språknämnd utgör. Minustecknet motiveras av att det finns alltför små både ekonomiska och personella resurser för att sköta alla de uppgifter som ett språkstandardiseringsarbete i full skala skulle kräva. Dock finns det även för denna faktor anledning att med markera den förbättring som Sametinget och dess ekonomiska resurser inneburit för en tydligare koncentration på språkvårdsarbetet.

Medier Egna samiska tryckta medier har funnits i Sverige sedan början av 1900talet (i Norge sedan slutet av 1800-talet), och radioverksamhet inom Sveriges radios regi startade på 1950-talet (Helander, 1988). Den viktigaste publikationen är månadstidskriften Samefolket, som utkommit sedan 1919 och som numera ägs av en stiftelse där SSR och Same-Ätnam ingår. Samefolket utkommer på svenska, men inslag på samiska förekommer också. © Studentlitteratur

81

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Mera sporadiskt utkommer några andra tidskrifter som är organ för de skilda samiska intressegrupperingarna. Inslaget av samiska är i allmänhet större i dessa publikationer. Radiosändningar på samiska innehåller främst nyhetsprogram, aktuella magasin och kulturprogram. Några program är samsändningar med samisk radio i främst Norge men också Finland. Programmen sänds på fasta tider en halvtimme varje vardagsmorgon och 45 minuter på lördagar (Svonni, 1998). Utsändningarna sker huvudsaklingen på nordsamiska, mera sporadiskt på sydsamiska och lulesamiska. TV-sändningar från Kiruna på samiska med dokumentärprogram och aktuella reportage förekommer i mycket begränsad omfattning, en gång i månaden. Utbudet av medier på samiska är bredare framför allt i Norge och till en viss del också i Finland. Bl a förekommer i Norge barn- och ungdomsprogram i radio, och radioutsändningstiderna är mer omfattande än i Sverige. Likaså publiceras där i större utsträckning samiska tidskrifter och tidningar. I Norge finns två veckotidningar, Ássu och Min Áigi, båda på nordsamiska. I Finland finns ett månadsmagasin Sápmelas, även det på nordsamiska. Under en kort period, 1987–1988, utkom i Norge Kalle Anka på samiska, men utgivningen fick snart läggas ner. Utbudet från de övriga länderna är naturligtvis som nämnts delvis tillgängligt också för samer i Sverige, vilket är av vikt för möjligheterna till språkbevarande. Plustecknet för medier betingas av att det numera finns ett ganska stort utbud som innehåller samiskt stoff och som riktar sig till en samisk publik. Minustecknet anser vi vara motiverat bland annat av det förhållandet att svenska spelar en framträdande roll i Samefolket, även om detta är förståeligt med tanke på att man vill nå ut även till de samer som inte behärskar det samiska språket. Särskilt bristen på ett varierat samiskt utbud för barn och ungdom är en negativ faktor i förmedlingen av språket till kommande generationer. Både skrivna mediers och etermediers konkurrenskraft är ett generellt problem i sammanhanget. Över huvud taget är kvaliteten viktig, liksom ämnesval, sändningstid, kanalfrekvenser o dyl.

Kulturyttringar Om man betraktar samiska kulturyttringar utifrån det snävare kulturbegreppet, kan man konstatera att det är först under 1900-talet, och då särskilt fr o m 1970 som den samiska kulturen kommit till uttryck i litteratur och teater. Visserligen har det förekommit litteratur på samiska så tidigt som på 1600-talet, men fram till detta sekel har merparten av litteraturen rört kristliga ämnen, dvs den har inte varit uttryck för vare sig samisk kultur eller 82

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

ursprunglig religion. Under 1970-, 1980- och 1990-talen har ett flertal betydande samiska prosaister och diktare framträtt i Norge, Finland och Sverige. En finsk same, Nils Aslak Valkeapää, Áillohas, fick 1991 Nordiska rådets litteraturpris för diktverket Beaivi áhcázan, på svenska Solen, min far (1988). Teatergrupper har etablerats som uppför samiska stycken på såväl nord- som lule- och sydsamiska, och det förekommer en livlig översättningsverksamhet till och från samiska.9 Det finns också ett samiskt bokoch musikförlag. Dessutom är jojklitteraturen och den muntliga berättartraditionen numera rikt representerad. (Se vidare Helander, 1988; Svonni, 1998). Den samiska filmproduktionen Ofelas (Vägvisaren) blev internationellt uppmärksammad. Bl a fick den unge skådespelaren Mikkel Gaup under en tid en idolfunktion både bland samiska och icke-samiska ungdomar, vilket kan ha spelat en en viss roll för samisk identitet och därmed språkbevarande. Skådespelerskan, regissören och sångerskan Åsa Simma har haft en liknande funktion. Likaså har den både nationellt och internationellt mycket betydande kompositören och sångerskan Marie Boine med sin samiska modernt ”etniska” musik spelat en mycket framträdande roll i detta sammanhang. Den svenske filmregissören Paul Anders Simmas filmer har också vunnit erkännande. Den nya etniska medvetenheten som följt med de senaste tre årtiondenas utveckling, har således inneburit en ökad självkänsla hos minoriteten för de särkulturella uttrycken. Den rörelse som arbetar med den nya etniciteten lägger ner stor möda på att hålla fram det traditionella inom kulturen och på att delvis skapa ett nytt, särkulturellt innehåll. Förutom de senaste årtiondenas förändringar vad gäller kulturuttryck i både vid och snäv bemärkelse är det arbete som bedrivs på samnordisk nivå av vikt också för den samiska kulturen i Sverige. Vid Nordiskt samiskt institut finns projekt som syftar till att belysa särsamiska aspekter på bl a vetenskap, historia, juridik och näringsliv. Pga den livliga aktivitet som förekommer på det kulturella området har vi valt att sätta ett plustecken för kulturyttringar.

ˆ ˆ

9

Översättningen som fenomen och källspråkets effekt på det språk som man översätter till är en fråga av stort intresse i detta sammanhang. Klart är att översättningen står för en stor andel av den långsiktiga språkpåverkan som sker när ett språk under lång tid och i stor utsträckning översätts till ett annat (jfr Wollin, 1994).

© Studentlitteratur

83

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Faktorer på individnivå Samhälls- och gruppfaktorerna tar sig konkret uttryck i språkbevarande eller språkbyte genom det sätt på vilket de påverkar individernas språkval, dvs om de i givna samtals- eller språkanvändningssitutioner tillsammans med andra tvåspråkiga väljer att använda samiska eller svenska, och språkliga aktiviteter i övrigt. En språkbytesprocess får sitt tydligaste uttryck i färre val av minoritetsspråket i olika kommunikativa sammanhang (däribland inbegripet mediakonsumtion). Den mest genomgripande effekten vad gäller språkval åstadkoms när föräldrar väljer majoritetsspråket framför minoritetsspråket i samband med barnuppfostran. En socialisation som inte innefattar en förmedling av minoritetsspråket till nästa generation är själva kärnan i språkbytesprocessen.

Språkval Kunskaperna om språkval bland samerna i Sverige är mycket begränsade. Den enda undersökning av dessa förhållanden som föreligger gäller en ort, Övre Soppero, inom den nordsamiska region där samiskan kan antas stå starkast (Helander, 1984). Allt talar dock för att denna undersökning skulle kunna vara representativ också för andra liknande orter, där samiskan utgör ett levande inslag i närmiljön. På andra orter får man anta att utrymmet för samiskan är mer begränsat. Man måste också hålla i minnet att undersökningen om förhållandena i Övre Soppero genomfördes för snart 20 år sedan. Helanders undersökning visar att det finns en interaktion mellan flera faktorer som är viktiga för språkvalet: karakteristika hos talarna som ålder och yrkestillhörighet, språkanvändningsdomäner, bekantskap med samtalspartnern och samtalssituationen samt språkets etniska symbolvärde. Generellt använder, som vi sett även i andra undersökningar, yngre samer svenska i större utsträckning an äldre i alla domäner, och renskötare väljer samiska oftare än andra yrkeskategorier. Domänen familjen favoriserar användning av samiska, liksom vänskapskrets och religion. I officiella sammanhang väljs svenska. Samtalspartnerns och samtalssituationens bekanthet är i hög grad bestämmande för val av språk. Med tillfälliga bekanta talar man svenska, och om man befinner sig utanför närmiljön blir valet också ofta svenska, dvs även när man kommunicerar med personer inom vänskapskretsen. Det är främst de yngre som på så sätt visar större benägenhet att lägga vikt vid åhörarens språk än samtalspartnerns vid språkval. Resultaten av undersökningen visar dock också att några bland de yngre samerna 84

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

ofta valde samiska. Helanders tolkning av detta förhållande är att språkvalet har motiverats av en etnisk medvetenhet hos dessa talare. Det historiska förloppet i språkbytet får endast en mycket indirekt belysning i Helanders undersökning. Denna dimension betonas i en studie av språkanvändningsmönster bland samer i Finland. Aikio (1988) visar hur dominansförhållandet där mellan samiskan och finskan har förändrats mellan ca 1910 och 1980. Med hjälp av en intervjumetod, där informanterna ställdes inför frågan vilket eller vilka språk de använt i kommunikation med ett antal givna samtalspartners under vart och ett av de mellanliggande årtiondena, kunde Aikio ge en detaljerad kartläggning av språkbytets förlopp. Hennes analyser visar att övergången från samiska till finska på allvar tog fart på 1940-talet och accelererade på 1950-talet. En förklaring till detta, som anförs av författaren, är att samhället bl a genom skolan vid denna tidpunkt började få ett starkare direkt inflytande på samernas liv. Även om någon liknande studie med ett historiskt perspektiv på språkanvändning inte genomförts i Sverige, får man anta att detaljerna i språkbytesprocessen här har varit likartade. Sammanfattningsvis kan man mot bakgrund av Helanders undersökning i Sverige säga att samiska är närmiljöns språk, medan svenska används i alla sammanhang utanför denna. Det är de samer som har störst kontakt med och som har inlemmats mest i samhället utanför närmiljön som i större utsträckning väljer svenska i sådana sammanhang. Renskötare, som inte har ett ”livssammanhang” utanför byn på samma sätt som t ex de yngre som får sin utbildning i det omgivande samhället, fortsätter i större utsträckning att använda samiska även när de befinner sig på obekanta platser. Detta kan också anses bero på den större etniska trygghet som kännetecknar denna grupp. I vår bedömning 1990 markerades faktorn språkval med ett minustecken. Detta betingades av att samiskan till sin funktion i människornas vardag är starkt kringskuren. Eftersom de sammanhang där språket kan användas naturligt för många minoritetsmedlemmar är få, får språket i stor utsträckning stå tillbaka för majoritetsspråket; man kan alltid vara säker på att svenskan fungerar i givna kommunikationssammanhang, medan valet av samiska kan vara problematiskt. Även om en obekant samtalspartner har identifierats som same, kan inte samiska obetingat väljas, dels beroende på dialektskillnaderna, dels pga att det alltid är osäkert om samtalspartnern behärskar samiska. I uppställningen har vi emellertid nu satt in en alternativ bedömning inom parentes. Här har vi angivit både ett plus- och ett minustecken. Medan minustecknet fortfarande står för den del av den samiska verkligheten som var anledningen till minustecknet 1990, dvs att samiska © Studentlitteratur

85

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

får stå tillbaka för svenska i många samtalssituationer där det skulle vara möjligt att välja samiska, vilket givetvis är negativt för språkbevarandet, måste man dock säga att den samiska situationen är positiv i förhållande till många andra minoritetsspråkssituationer i världen. Många talare väljer faktiskt fortfarande att tala samiska i många situationer, där de också skulle ha kunnat välja svenska. Att så är fallet stöder givetvis språkbevarandet, och vi vill gärna markera detta positiva drag i samisk språkanvändning med vår alternativa tolkning.

Socialisation Sameutredningens undersökningar av språksituationen för renskötande och icke renskötande samer 1975 visar att samiska förmedlas till den yngre generationen i mycket begränsad utsträckning. Bland den renskötande befolkningen uppgav hälften i en intervjuundersökning att inget av deras barn kunde samiska, medan motsvarande andel bland den icke renskötande befolkningen var så stor som 90% (Johansson, 1975a). Ett uppenbart samband mellan föräldrarnas användning av samiska i hemmet under de första av barnets levnadsår och barnets senare behärskningsnivå i språket framkommer i en undersökning av Hyltenstam & Svonni (1990: 60). I tabell 2.1, som hämtats från denna undersökning, är 36 mellanstadiebarn (återgivna med fingerade initialer) rangordnade med hjälp av en lärarbedömning beträffande behärskningsgrad i samiska. Med plustecknen anges dels om barnet haft samiska som sitt första språk, dels om samiska använts som kommunikationsmedel i hemmet i förskoleåldern. Minustecknen innebär att så inte varit fallet. Det mycket starka sambandet illustreras av att alla barn som haft samiska som förstaspråk och/eller använt språket i hemmet har bättre behärskning än de som socialiserats på svenska och mött samiska först senare. Intressanta fall är MO, DS och EA som trots att de lärt sig svenska före samiska uppnått en relativt god nivå i sin samiska. Samtliga dessa tre har tidigt kommit i kontakt med samiska i hemmet. Det är uppenbart att språket i många fall inte förs vidare inom familjen, trots att den uttalade attityden gentemot kunskaper i samiska är positiv. De allra flesta i Johanssons (1975a) undersökning ville t ex att deras barn skulle kunna samiska: 35% av de icke renskötande föräldrarna med barn utan kunskaper i samiska ville att barnen skulle få lära sig språket i skolan, men bara 1,3% av dessa föräldrar kunde uppge att deras barn fick sådan undervisning (dvs i början av 1970-talet). Hela 40% var tveksamma till samiskundervisning i skolan. Motsvarande siffror bland renskötare med 86

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi Tabell 2.1 Språkbehärskning och språkmiljö i hemmet för samiska barn. Från Hyltenstam & Svonni (1990). Kod CO II NG ME DQ AK JK LC CG DI EM FO HG MO KK DS RK QI

P 5.75 5.75 5.75 5.63 5.63 5.48 5.48 5.38 5.31 5.25 5.25 4.94 4.88 4.69 4.63 4.50 4.44 4.44

1 + + + + + + + + + + + + + – + – + +

2 + + + + + + + + + + + + + + + + + +

Kod GQ BM EA GE FC PM AC KA PÅ HS OS QC NQ BE LM RE PG OI

P 4.25 4.19 4.06 4.00 3.88 3.81 3.63 3.25 2.94 2.00 1.69 1.64 1.50 1.44 1.44 1.25 1.19 1.00

1 + + – + + + – + + – – – – – – – – –

2 + + + + + + – + + – – – – – – – – –

P = poäng vid lärarbedömning 1 = förstaspråk samiska 2 = talade samiska före skolåldern

barn som inte kunde samiska var 7,4% resp 20%. Förhållandet att en stor andel av de tillfrågade, särskilt bland de icke renskötande, var tveksamma till skolans roll som språkförmedlare står i kontrast till att det absoluta flertalet ansåg att samiskt stoff skulle ges större utrymme i grundskolans undervisning. En tolkning av detta skulle kunna vara att de ”kostnader” det skulle innebära att tillägna sig samiska inte anses stå i proportion till den vinst det skulle innebära för individen att behärska språket. Uppgifter som är samstämmiga med dem som presenteras i Johansson (1975a) kommer från en undersökning av utflyttade samer, bosatta i Stockholm (Blindh, 1979). Relevant för socialisationsaspekten är att endast 54% av de samer som var anslutna till Stockholms sameförening ansåg att deras barn över huvud taget var samer, medan så få som 14% i en grupp icke föreningsanslutna samer uppgav att deras barn var samer. På samma sätt som i sameutredningens resultat angavs begränsade kunskaper i samiska för barnen.

© Studentlitteratur

87

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Liksom för faktorn språkval markerade vi 1991 faktorn socialisation med ett minustecken. Bedömningen baserades på att överföringen av samiska i hemmen i samband med barnuppfostran är alltför begränsad till sin omfattning för att den ska kunna bära ett språkbevarande. Mycket fler familjer skulle envist behöva hålla fast vid samiskan för att överföra språket till nästa generation i så stor utsträckning som möjligt – och det är troligt att den potential som finns för detta i form av föräldrar som behärskar samiska inte utnyttjas fullt ut. Med tanke på den ovan beskrivna situationen är förutsättningarna i nuläget tämligen dåliga för att familjerna ska uppvisa den målmedvetenhet, vilja och styrka som krävs för att förmedla ett hårt trängt minoritetsspråk till den uppväxande generationen. Och utan denna ”ansträngning” på den individuella nivån blir samhälleliga insatser t ex genom skolan effektlösa. Om samiskan inte längre används i hemmen är som vi sett ovan slaget om språket faktiskt förlorat. Liksom i fråga om språkval ser det dock för den samiska situationen inte helt mörkt ut. I förhållande till många andra språk i världen är det ett positivt drag att samiska föräldrar i en inte obetydlig utsträckning, och i vissa fall med en ny målmedvetenhet, fortfarande uppfostrar sina barn på samiska. Enligt en bedömning är det i ett globalt perspektiv så många som 50% av världens ca 6 000 språk som inte längre överförs till den yngsta generationen (Krauss, 1992). Av detta skäl har vi nu som en alternativ bedömning av den samiska situationen velat markera med både plus- och minustecken för faktorn socialisation.

Sammanfattning av språkbytes-/språkbevarandefaktorernas värden Den konstellation av plus- och minustecken som har framkommit vid bedömningen av den samiska situationen innehåller tydliga mönster. Det finns en klar linje av minustecken från ekonomiska faktorer på samhällsnivån över demografiska förhållanden inom gruppen till språkvals- och socialisationsmönstren på individnivå. Det finns ett beroendeförhållande mellan dessa faktorer på så sätt att de ekonomiska förhållandena har konsekvenser för de demografiska som i sin tur påverkar individens språkliga beteende. Minustecknet för typ av tvåspråkighet har dessutom ett samband med de ekonomiska och demografiska faktorerna. Det ser alltså ut som om de ekonomiska faktorerna djupast sett ligger bakom språkbytet från samiska till svenska. Det förhållande att samhällets ekonomi inverkat så negativt på den samiska kulturen är emellertid i sin tur en effekt av den brist på politisk 88

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

makt som kännetecknat den samiska minoriteten historiskt. Om vi hade sett på faktorn politisk-legala förhållanden för 50 år sedan, hade dennna faktor bedömts med ett klart minustecken, inte som i dagens läge med ett plus/ minus. De kvarvarande klara minustecknen gäller dels utbildning, dels den status och det utrymme minoritetsspråket ges inom samhället i stort. Att utbildningssituationen fram till våra dagar varit ogynnsam för samerna hänger samman med gruppens brist på politiskt inflytande. Att samiskan inte har någon officiell status och att språkrättigheter saknas har samma bakgrund. De plustecken som förekommer i tabellen grupperar sig dels kring faktorer på samhällsnivå som ligger på eller nära ideologiplanet, dels kring faktorer på gruppnivå som är beroende av eller sammanhängande med minoritetens egna ansträngningar och aktiviteter. Man kan i detta sammanhang notera att plustecknet för politisk-legala förhållanden också kan ses som ett resultat av gruppens eget agerande; plustecknet står ju för samernas ökade inflytande på centrala beslut som gäller samiska frågor. Intressant nog står flera av plustecknen för en gynnsam utveckling som uppnåtts på samnordisk – och därför pansamisk – nivå. Vidare gäller den positiva utvecklingen främst aktiviteter och praktiskt arbete kring kultur-, forsknings- och språkvårdsfrågor. I jämförelse med detta är det värt att lägga märke till att utbildningssidan, där beroendet av majoritetssamhällets lagstiftning och resurser är mer påtagligt, fortfarande betingar ett minustecken. Resultatet av vår genomgång ger en mycket typisk bild av ett minoritetsspråk som befinner sig i en tämligen långt framskriden språkbytesprocess. Den historiska utvecklingen sedd ur politisk, ekonomisk, social, socialpsykologisk och utbildningsmässig aspekt är jämförbar med den som i större eller mindre utsträckning gällt för språkliga minoriteter i övriga europeiska länder. De samhälleliga faktorernas effekt på individernas språkliga beteende, inklusive deras typ av tvåspråkighet och behärskning av minoritetsspråket uppvisar också likheter med andra hotade minoritetsspråk. De politisk-ideologiska förhållanden som gjort sig gällande under de senaste decennierna i Sverige med större acceptans av minoriteternas kulturella särart, samt den större etniska självmedvetenheten hos den samiska minoriteten överensstämmer med en liknande utveckling västvärlden över. Det är denna utveckling som i den samiska situationen står för de positiva dragen vad gäller möjligheterna för språkbevarande. Dess effekter på längre sikt beror emellertid på om det nuvarande ideologiska klimatet får ta sig konkreta uttryck i en samhällsutveckling i vilken samiskan fyller en funktion i ett nyanserat och brett spektrum av användningsområden. En bety© Studentlitteratur

89

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

➜

dande osäkerhet inför framtiden innebär den omställning som den samiska befolkningen genomgår i samband med moderniseringsprocessen. De förändringar och diversifieringar som sker inom näringar, yrkesverksamhet, utbildning och intresseinriktningar m m ställer stora krav på medvetenhet och beslutsamhet i språkfrågorna hos de personer som idag är talare av samiska. Vi har emellertid sett att det finns en rad företeelser under det senaste decenniet som pekar på en ljusare utveckling. Dels gäller detta den objektiva förbättring som ligger i att samiskan är officiellt språk i annat land, vilket betingat en omvärdering av ett minustecken till ett plustecken, dels de ganska många faktorer som vi markerat med . Likaså kan vår alternativa, något positivare bedömning av faktorerna på individnivå innefattas i en sådan ljusare bild. Man kan fråga sig vilka förutsättningarna för en revitalisering av samiskan är och vilken väg en sådan revitalisering skulle ta.

Revitalisering I den diskussion om en samhällsutveckling som skulle gynna bevarandet av samiskan som fördes i Hyltenstam & Stroud (1991: 153–159) var utgångspunkten att ”möjligheterna för samiskans bevarande är beroende av samhällsutvecklingen i stort”. Detta är en ståndpunkt som vi menar är viktig, eftersom många insatser för minoritetsspråksbevarande hos oss och i andra länder har varit för begränsat inriktade mot själva språket (språkvård, språkundervisning, undervisningsprogram etc) eller alltför starkt fokuserade på att minoriteten själv får ansvara för bevarandet av sitt språk genom att uppfostra sina barn på minoritetsspråket respektive genom att använda minoritetsspråket i alla sammanhang där detta är möjligt. Individernas agerande underlättas eller försvåras beroende på hur situationen ser ut på de olika sociala nivåer vi talat om i detta kapitel. Likaså kan t ex ett utbildningsprogram bli framgångsrikt eller misslyckat beroende på vilka de samhälleliga förutsättningarna för programmet är. Vår ståndpunkt är alltså att det är samhällsförhållandena i stort som styr språkbytesprocessen och att individernas eget agerande måste ses i en samhällelig kontext. Ett sådant synsätt är emellertid inte oförenligt med ståndpunkten att skeendet i den intima språkmiljön, dvs vid individens språkval och i samband med barnuppfostran, som vi varit inne på tidigare är avgörande för möjligheterna att bevara ett minoritetspråk. Flera av de revitaliseringsförsök, varav somliga sannolikt lyckade som t ex det omkring maori i Nya Zeeland 90

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

(Spolsky, 1989), har utgått från den intima familjemiljön. Fishman (1991) har på grundval av iakttagelser från sådana revitaliseringsförsök utarbetat en generell modell för språkrevitalisering. Modellen beskriver språkbyte som ett språks stegvisa förlust av funktioner, talare, och uttrycksmedel. Revitalisering blir då frågan om att vända processen genom att, bildligt uttryck, åter kliva upp för de förlorade stegen. Vi vill illustrera modellen på följande sätt: Steg 1: Steg 2: Steg 3: Steg 4: Steg 5: Steg 6: Steg 7: Steg 8:

Språket används i alla funktioner, även högre utbildning, samhällsadministration och media Språket används på lokal myndighetsnivå och i media Språket används på arbetsplatser även om utomstående lyssnar Språket används i (lägre) obligatorisk utbildning Läs- och skrivkunnighet i språket förekommer Språket används i barnuppfostran Språket används som modersmål, men av personer som är över fertil ålder Språket används bara av enstaka äldre talare

Modellen ska läsas så att steg högre i hierarkin också omfattar de språkanvändningsförhållanden som beskrivs i lägre steg. Efter steg 8 i språkbytesprocessen har språket försvunnit. Fishmans idé är att revitaliseringsansträngningar bör börja på det steg där ett språk befinner sig i språkbytesprocessen, varför en förutsättning är att en utförlig analys av det aktuella läget genomförs. Om ett språk kommit så långt i språkbytet att det befinner sig på steg 5 eller lägre, är det till en början främst ansträngningar på den individuella nivån, dvs i den mest intima miljön som krävs. Om språket t ex befinner sig på steg 7 eller 8 krävs det att personer i fertil ålder faktiskt lär sig språket, så att de sedan själva kan använda det när de uppfostrar sina barn. Stegen ovanför steg 5 är beroende av samhällsinsatser, där minoriteten måste samarbeta med och få stöd för sin språkrevitalisering av det omgivande samhället. Jansson (1997) för ett resonemang om situationen i det nordsamiska kärnområdet baserat på Fishmans modell. I mer perifera nordsamiska områden, liksom i lule- och sydsamiskt område är situationen allvarligare än här. Enligt Janssons bedömning (ibid.: 24ff) behövs revitaliseringsarbete för samiskan på alla steg över steg 6. På steg 6 är det visserligen så att språket överförs mellan generationerna i barnuppfostran, men denna överföring är allför begränsad och osäker. När det gäller steg 5 påpekas att läs- och skrivkunnigheten är starkt begränsad bland dem som talar samiska, främst © Studentlitteratur

91

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

de vuxna. Fler skulle behöva inhämta dessa färdigheter, t ex genom olika slags kurser. I steg 4 är det visserligen så att utbildningsvägar och skolor finns, men alltför få utnyttjar dessa samiska vägar. Dessutom förekommer det att samiska används på arbetsplatser (steg 3) i media och i myndighetssammanhang (steg 2) i viss mån, men det är inte allmänt att samisktalande kan få del av denna service i tillräcklig utsträckning för att språkbevarandesituationen ska vara helt gynnsam. Därför behövs revitaliseringsarbete också på dessa steg. I förhållande till steg 1 slutligen, där det förutom massmedia talas om användning av minoritetsspråket i högre utbildning och samhällsadminsitration, bedöms behovet av revitaliseringsarbete som stort. Både vår egen modell omkring språkbytesprocessens och Fishmans kan användas för uppslag om hur språkrevitalisering kan gå till. Båda modellerna beskriver vad som gått förlorat, eller vilken sorts språkanvändningar som inte förekommer på minoritetsspråket, och revitaliseringens väg är att ta igen de områden som gått förlorade eller utveckla dem som aldrig funnits. Vår egen modell föreslår ett samtidigt agerande på bred front, på alla samhällsnivåer. Stegen i Fishmans modell bör naturligtvis också ses som möjliga att ta i ett enda språng, även om metaforen såväl som grundidén i denna modell är att språkbytesprocessen bör vändas i en given ordning, från den intima språkanvändningen till de övergripande samhälleliga förutsättningarna för användning av minoritetsspråket i alla typer av sammanhang. Vi anser att båda synsätten är värdefulla och inte behöver utesluta varandra. Kärnan av språkbevarandet är absolut, som vi sagt ovan, att individerna verkligen använder språket, och framför allt på ett naturligt sätt i barnuppfostran för det vidare till nästa generation. Samtidigt måste möjligheterna och behovet för användning av språket i samhället utanför familjen, inte minst i utbildningen, utvecklas så att det språk som barnen lär sig i hemmen faktiskt kommer till vidare användning när de själva växer upp och under hela deras kommande liv. För språkrevitalisering innebär inte bara att ”rädda” språket för ett par tiotal år framöver. Det är givetvis frågan om att bevara det för framtiden.

92

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

Referenser Aikio, M. (1988), Saamelaiset kielenvaihdon kierteessä. Kielisociologinen tutkimus viiden saamelaiskylän kielenvaihdosta 1910–1980. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura. Amft, A, (1998), Silent in church. Sami women in reindeer-herding society 1886–1996. I: Frånberg, G.-M. (ed.), The Social Construction of Gender in Different Cultural Contexts. Stockholm: Fritzes. Angéus Kuoljok, S. (1997), Nominalavledningar på ahka i lulesamiskan. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Uralica Upsaliensia, 28. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Beach, H. (1981), Reindeer-Herd Management in Transition. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Blindh, I.-B. (1979), Samer i Stockholm. Diedut, 1. Kautokeino: Nordiskt samiskt institut. Cramér‚ T. (1980), ”Samerna är kortskalliga och kan därför inte styra sitt eget land”. Invandrare och minoriteter, 1980/4, 2–3. Dahlström, E. (1967), Samerna i det svenska samhället. Sociologisk forskning, 1. 1–23. Dorian, N. (1981), Language Death. The Life Cycle of a Scottish Gaelic Dialect. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Edwards, J. (1985), Language, Society and Identity. Oxford: Basil Blackwell. Eidheim, H. (1971), Aspects of the Lappish Minority Situation. Oslo: Universitetsforlaget. Ejerhed, E. (1978), Strukturella aspekter på sydsamisk tvåspråkighet. I: Tvåspråkighet. Föredrag vid det andra nordiska tvåspråkighetssymposiet, anordnat 18–19 maj 1978 av språkvetenskapliga sektionen vid Stockholms universitet. Stockholm: Akademilitteratur. Fabian, J. (1983), Time and the Other: How Anthropology Makes its Object. New York: Columbia University Press. Fishman, J. (1991), Reversing Language Shift: Theoretical and Empirical Foundations of Assistance to Threatened Languages. Clevedon: Multilingual Matters. Fjellström, P. (1985), Samernas samhälle i tradition och nutid. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. Gjessing, G. (1953), Sjamanistik og Læstadiansk ekstase hos samene. Studia Septentrionalia, 5. Liber Saecularis in Honorem J Qvigstadii. 4 april 1953, 2, 91–102.

© Studentlitteratur

93

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Hansegård, N.-E. (1988), Språken i det norrbottensfinska området. Lärarutbildningarna. Arbetsrapport, 3. Luleå: Högskolan i Luleå. Helander, E. (1984), Om trespråkighet. En undersökning av språkvalet hos samerna i Övre Soppero. Acta Universitatis Umensis. Umeå Studies in the Humanities, 67. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Helander, E. (1988), Uppsats om samiska språkets ställning m m. Kautokeino: Nordiskt samiskt institut. Henrysson, S. (1986), Den svenska sameskolans historia. Arbetsrapporter från Pedagogiska institutionen, 31. Pedagogiska institutionen. Umeå universitet. Hyltenstam, K. & Stroud, C. (1990), Språkbyte och språkbevarande i ett internationellt perspektiv med särskilt beaktande av situationen för samiskan i Sverige. Underlagsrapport utgiven av samerättsutredningen. SOU (1990:84). Stockholm: Justitiedepartementet. Hyltenstam, K. & Stroud, C. (1991), Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur. Hyltenstam, K. & Stroud, C. (1996), Language maintenance. I: Goebl. H., Nelde, P.H., Stary, Z. & Wölck, W. (eds.), Kontaktlinguistik. Contact Linguistics. Linguistique de contact. Ein internationales Handbuch zeitgenössischer Forschung. An International Handbook of Contemporary Research. Manuel international des recherches contemporaines. Berlin: Walter de Gruyter. Hyltenstam, K. & Svonni, M. (1990), Forskning om förstaspråksbehärskning hos samiska barn. Rapporter om tvåspråkighet, 6. Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet. Jansson, A. (1997), Sameskolan i ett revitaliseringsperspektiv – med en analys av nordsamiska skolbarns behärskning av ordförråd inom ramen för projektet ”Sameskolan och språken”. D-uppsats. Finsk-Ugriska institutionen, Uppsala universitet. Johansson, H. (1975a), Samernas språk och kultur. En intervjuundersökning rörande kulturella, sociala och psykologiska frågor. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1975:100. 271–373. Johansson, H. (1975b), De renskötande samerna i Sverig 1958–1972. En befolkningsstudie. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1975:100. 9–236. Johansson, H. (1975c), Den icke renskötande samebefolkningen i Sverige. Storlek, sammansättning och geografisk utbredning 1973. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1975:100. 237–269.

94

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

Keskitalo, A. I. (1981), The status of the Sámi language. I: Haugen, E., McClure, J. D. & Thomson, D. S. (eds.), Minority Languages Today. Edinburgh: Edinburgh University Press. Korhonen, M. (1988), The Lapp Language. I: The Uralic Languages. Description, History and Foreign Influences. Handbook of Uralic Studies. Vol. I. Leiden: Korhonen, O. (1973), Samisk-svensk, svensk-samisk ordbok. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Korhonen, O. (1979), Lulesamisk-svensk, svensk-lulesamisk ordbok. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Krauss, M. (1992), The world’s languages in crisis. Language, 68. 4–10. Magga, O. H. (1983), Samisk språk. I: Språkene i Norden. Oslo: Nordisk språksekretariat, Cappelen. Magga, O. H. (1986), Studier i samisk infinitivsyntaks. Del I. Infinitivsetning. Akkusativ og infinitiv. Guovdageaidnu: Sámi Instituhtta. Municio, I. (1987), Från lag till bruk: hemspråksreformens genomförande. Stockholm: Centrum för invandringsforskning. Nilsson, K. (1994), Språklig bakgrund och språkbehärskning hos sameskolans elever. Institutionen för samiska, Umeå universitet. NOU (1985), Samisk kultur og utdanning. NOU 1985:14 Paulston, C. Bratt (1985), Linguistic consequences of ethnicity and nationalism in multilingual settings. Department of General Linguistics, University of Pittsburgh. Rantala, L. (1994), Samerna på Kolahalvön. Deras situation idag. Suomalais-ugrilaisen seuran Aikakauskirja. Journal, 85. Ruong, I. (1975), Historisk återblick rörande samerna. I: Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. SOU 1975:100. 375–433. Ruong, I. (1982), Sami usage and customs. I: Jahreskog, B. (ed.), The Sami National Minority in Sweden. Published for Rättsfonden, Stockholm. Samernas landsmöte (1989), Samernas landsmöte XLV Vemdalsskalet 1989. Sameskolstyrelsen (1981), Rapport. Sergejeva (1995), J. The situation of the Sámi people in Kola. I: Gayim, E. & Myntti, K. (eds.), Indigenous and Tribal Peoples’ Rights – 1993 and after. Juridica Lapponica, 11. Sjölin, R. (1981), Samer och samefrågor i svensk politik. En studie i ickemakt. Lund: Dialog. Skutnabb-Kangas, T. (1994), Linguistic human rights, a prerequisite for bilingualism. I: Ahlgren, I. & Hyltenstam, K. (eds.), Bilingualism in

© Studentlitteratur

95

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni

Deaf Education. International Studies of Sign Language and Communication, 27. Hamburg: Signum. SOU (1960), Samernas skolgång. Betänkande avgivet av 1967 års nomadskolutredning. SOU 1960:41. SOU (1975), Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Betänkande av sameutredningen. SOU 1975:99. SOU (1989), Samerätt och sameting. Huvudbetänkande av samerättsutredningen. SOU 1989:41. SOU (1997a), Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. SOU 1997:192. SOU (1997b), Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter. SOU 1997:193. Spolsky, B. (1989), Maori bilingual education and language revitalization. Journal of Multilingual and Multicultural Development, 10 (2), 89–106. Svonni, M. (1977), Sameskolan – en bluff? Invandrare och minoriteter, 1977/3–4. 22–37. Svonni, M. (1984), Samisk-svensk skolordlista. Luleå: Sámiskuvlastivra/ Sameskolstyrelsen. Svonni, M. (1990), Samisk-svensk, svensk-samisk ordbok. Jokkmokk: Sámi Girjjit. Svonni, M. (1993), Samiska skolbarns samiska. En undersökning av minoritetsspråksbehärskning i en språkbyteskontext. Umeå Studies in the Humanities, 113. Stockholm: Almqvist&Wiksell. Svonni, M. (1996a), The Future of Saami. Minority Language Survival in Circumpolar Scandinavia. I: Wheelersburg, R. P. (ed) Northern Peoples, Southern States. Maintaining Ethnicities in the Circumpolar World. Northern Studies, 1. CERUM. Umeå University. Umeå. Svonni, M. (1996b), Saami language as a marker of ethnic identity among the Saami. I: Seurujärvi-Kari, Irja & Kulonen, Ulla-Maija (eds.) Essays on Indigenous Identity and Rights. Helsinki: Helsinki University Press. Svonni, M. (1996c), Skolor och språkundervisning för en inhemsk minoritet – samerna. I: Hyltenstam, K. (red.) Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur. Svonni, M. (1997a), Att lära sig samiska – ett minoritetsspråk. Vilken roll har skolan? I: Westergren, E. & Åhl, H. (utg), Mer än ett språk. En antologi om två- och trespråkighet i norra Sverige. Stockholm: Norstedts Förlag. Svonni, M. (1997b), Talar någon samiska år 2096? Språkbyte eller språkbevarande – en fråga om villkor och attityder. I: Granberg, N. (utg.) Tvär-

96

© Studentlitteratur

2 Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi

kulturell kommunikation i tid och rum, Rapport från ASLA:s höstsymposium i Umeå, 7–9 november 1996. ASLA:s skriftserie, 10. Uppsala. Svonni, M. (1997c), Bevarande av samernas språk: en fråga om tradition och nytänkande. Föredrag vid seminariet Traditionell samisk kunskap i Kiruna den 9–10 december 1997. Svonni, M. (1998), Sami. I: Ó Coráin, A. & Mac Mathúna, S. (eds.), Minority Languages in Scandinavia, Britain and Ireland. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Celtica Upsaliensia, 3. Uppsala/ Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Wingstedt, M. (1996), Language Ideology and Minority Language Policies: a History of Sweden’s Educational Policies towards the Saami, Including a Comparison to the Tornedalians. Rapporter om tvåspråkighet, 11. Stockholms universitet, Centrum för tvåspråkighetsforskning. Wollin, L. (1994), Från Heliga Birgitta till Barbara Cartland. Kring den litterära översättningens språkhistoria. Tidskrift för litteraturvetenskap, 23 (3–4). 3–24.

© Studentlitteratur

97

Kenneth Hyltenstam

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk1 Kenneth Hyltenstam

1

Finska – tornedalsfinska – meänkieli När Sverige 1809 avträdde Finland till Ryssland, drogs den nya riksgränsen längs Torne älv och delade därmed det huvudsakligen finskspråkiga Tornedalen i en svensk och en finsk del. Detta innebar att livsvillkoren kom att gestalta sig på olikartade sätt för den finsktalande befolkningen på respektive sida av gränsen. Medan befolkningen på den finska sidan fick uppleva en successiv samhällelig förstärkning av sitt modersmål utan att språket utsattes för någon större påverkan från annat dominerande språk, blev finskan för befolkningen på den svenska sidan med tiden ett språk för informella sammanhang och samtidigt utsatt för ett allt starkare tryck från svenskan. Finskans ställning blev således som en följd av det politiskt-historiska skeendet helt olika på den finska respektive den svenska sidan. I Finland blev språkfrågan visserligen tidvis synnerligen dramatisk genom de motsättningar mellan finska och svenska som starkt karakteriserade vissa skeden, men den lokala utvecklingen för befolkningen på den finska sidan av Torne älv kan troligtvis beskrivas som tämligen lugn. Under Finlands tid som ryskt storfurstendöme (1809–1917) gav Ryssland efter hand stöd för utvecklingen av finskan, där syftet var att minska dominansen från den svenska eliten i Finland (se Lainio, denna bok), och i och med Finlands självständighet 1917 blev finska officiellt språk i landet (med svenska som det andra officiella språket). I samband med att finskan fick status som 1

Kapitlet baseras på en rapport till Minoritetsspråkskommittén, inlämnad 1996 och publicerad som bilaga i kommitténs betänkande SOU 1997:192 (Hyltenstam, 1997a). En något kortare version av texten (Hyltenstam, 1997b) har publicerats i Westergren, E. & Åhl, H. (red.), Mer än ett språk. En antologi om tvåoch trespråkighet i norra Sverige. Norstedts Förlag.

98

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

officiellt språk, utvecklades en skriftspråksnorm av språket i en snabb standardiseringsprocess. Befolkningen på den finska sidan har således haft allt det stöd för sitt språk som ett språks officiella status och majoritetsstatus ger. Det tryck som funnits mot språklig förändring har utgjorts av påverkan från standardspråket, vilken inneburit att finskan även i de perifera områden som det här är frågan om förändrats i riktning mot de normer som gäller för den överregionala finskan. På den svenska sidan kom finskan att förbli ett talat språk som användes i hemmet och i andra informella sammanhang. Samtidigt blev trycket på befolkningen att lära sig svenska allt större, särskilt efter införandet av det allmänna skolväsendet. Här användes visserligen till en början finska i den första undervisningen, men i samband med att nationalistiska idéer om betydelsen av en nation–ett språk fick spridning i slutet av 1800-talet kom undervisningen att bedrivas helt på svenska, och detta fortsatte i princip fram till 1970-talet. Den tvåspråkighet som utvecklades hos befolkningen, och det faktum att det officiella språket var svenska, fick till följd att finskan efter hand blev alltmer svenskpåverkad, särskilt vad gäller ordförrådet. Med tiden ledde sociopsykologiska och attitydmässiga faktorer till att många av de finskspråkiga själva uppfattade sitt språk som mindervärdigt. Det var inte ens ”riktig” finska, ”bara” ”tornedalsfinska”, och svenska var det språk som samhället krävde. Svenskan kom att få hög status, medan tornedalsfinskan blev ett lågstatusspråk, vars användning kom att få stigmatiserande förtecken. En språkbytesprocess från tornedalsfinska till svenska var tydlig under 1940-, 1950- och 1960-talen (Jaakkola, 1973). Från 1970-talet har situationen delvis förändrats genom den etniska väckelsen som då började göra sig gällande bland minoriteter i många västländer, även bland tornedalingarna. Därefter har i allt större delar av den finsktalande befolkningen i Tornedalen lagt mer vikt vid bevarandet av det egna språket, tornedalsfinskan. Detta har fått till följd att språket börjat användas i skolans modersmålsundervisning (tidigare benämnd hemspråksundervisning), i medierna, i litteratur, teater och andra kulturella eller officiella sammanhang. Talarnas egen benämning på språket, meänkieli, ’vårt språk’, har också fått allmän spridning, inte bara inom gruppen utan även bland utomstående.2 Viktiga steg i standardiseringen av meänkieli har tagits under 1990-talet, särskilt genom att både ordbok och grammatik över språ2

Både meänkieli och tornedalsfinska används som beteckningar i detta kapitel. Tornedalsfinska används särskilt om förhållanden som gällde innan termen meänkieli kom i allmänt bruk. Diskussionen om terminologin kommer att nyanseras längre fram (s 118).

© Studentlitteratur

99

Kenneth Hyltenstam

ket publicerats, men också genom dess användning i litterära sammanhang, inte minst genom översättningen av vissa av evangelierna till meänkieli. Frågan om meänkieli ska ses som en dialekt av finska eller om det faktiskt är ett eget språk spelar en framträdande roll i diskussionen om meänkielis status. För att ge underlag för en bedömning i denna fråga ges här först en allmän presentation av vad som menas med termerna språk och dialekt.

Språk och dialekt Utgångspunkter Det finns ingen säker kunskap om hur länge mänskligt språk har existerat. Aktuella gissningar varierar kraftigt – mellan 40 000 och 2 miljoner år (Jansson, 1995: 160)3. Så sent som på 1930-talet framfördes teorier som gick ut på att mänskliga språk endast funnits i 5–6 000 år, ”inom parentes en helt orimlig tanke” (Malmberg, 1964: 176). De äldsta skelettfynden av homo sapiens är ca 120 000 år gamla. Det är inte klart om ännu äldre människoarter hade språk liknande vårt, eller ens om arten homo sapiens för så länge sedan använde språk som i princip var likvärdiga dem som existerar idag. När vi talar om vad som menas med ett språk, kan det vara lämpligt att ha de stora tidsperspektiven i åtanke. Mänskliga språk har existerat under årtusendena helt opåverkade av modernare påfund som skrift och standardspråk; detta gäller för övrigt de flesta språken också i dagens värld. Ändå är det ofta så att endast språk som regelmässigt skrivs, dvs som har skriftspråk, i den nu aktuella västliga världsbilden uppfattas som ”riktiga” språk. Skriftspråk har funnits i minst 5 000 år enligt vad vi har bevis för, men troligtvis i upp till 7 000 år (Allén, 1995: 568). Det är emellertid endast under de senaste drygt hundra åren som läskunnigheten haft en mer allmän utbredning – och då talar vi om den rika delen av världen. Det är alltså självklart att existensen av standardspråk och skrivna normer inte är avgö3

Denna och många andra referenser i kapitlet hänvisar till signerade artiklar i Nationalencyklopedin. Anledningen till att jag i stor utsträckning valt att referera till dessa är att de i allmänhet innehåller de mest aktuella uppgifterna på sina respektive områden, men framför allt att de också innehåller vidare referenser för den som vill fördjupa sig ytterligare på givna punkter.

100

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

rande för om en språkform ska kallas för ett språk eller ej. Språk är i grunden talade kommunikationsmedel och tankeinstrument. De kan ha eller sakna skriftspråk. Mänskliga språk är ofantligt flexibla. De anpassar sig till den verklighet de används i på ett smidigt sätt, inte minst i ordförrådet. Om någon grupp människor har anledning att regelbundet tala om sju eller fler olika sorters snö, som t ex samerna har, så finner de på olika benämningar, olika ord för dessa företeelser. Språk förändras ständigt, inte bara i ordförrådet utan också i grammatisk form och uttal. Det betyder att alla språk talas i olika former. Komplexiteten i den språkliga mångfalden och den språkliga variationen är imponerande. För att ge namn åt åtminstone en del av denna komplexitet används ofta distinktionen mellan språk och dialekt. Som vi strax ska se används också vissa andra termer för att beteckna delar av komplexiteten; just nu lämnar vi dessa åt sidan. Få människor tänker på att termerna språk och dialekt skulle vara problematiska. De flesta för att inte säga alla svenskar är överens om att svenska, finska, danska, engelska, franska, thailändska och swahili är språk. Likaså är man överens om att gotländska, dalmål, skånska, göteborgska, bornholmska, bergensiska, andalusiska och bayerska är dialekter – av svenska, danska, norska, spanska resp tyska. Så långt är det enkelt. Det är lätt så länge vi talar om förhållanden som är välkända för oss. Vi har vant oss vid att kalla norska och svenska för två olika språk, medan vi kallar skånska och dalmål för två olika dialekter. Problemet är att detta är konventioner för hur vi ser på verkligheten; skillnaden mellan språk och dialekter är inte något som finns i verkligheten. Att det förhåller sig så blir vi snabbt varse om vi ställer oss frågan varför vi kallar svenska och norska olika språk men skånska och dalmål för dialekter. Är norska och svenska mer olika varandra än skånska och dalmål, så att vi därför, alltså pga storleken på skillnaden, kallar det första paret för språk och det andra för dialekter? Har en svensktalande person och en person som talar norska svårare att förstå varandra än vad personer som talar skånska och dalmål har, så att vi måste kalla svenska och norska för språk och skånska och dalmål för dialekter? Dvs är graden av ömsesidig förståelighet avgörande? Eller är norska och svenska olika språk pga att de existerar i olika standardiserade former med olika skriftspråk? Beror det på det faktum att norska och svenska talas i olika länder att de är olika språk? Och är det då så att det förhållandet att skånska och dalmål båda talas i ett och samma land gör dessa varieteter till dialekter? Även om det, som vi ska se längre fram, ligger en hel del i de antaganden som ligger bakom frågorna, är det lätt att ge exempel på att termerna språk © Studentlitteratur

101

Kenneth Hyltenstam

och dialekt används på olika sätt i olika sammanhang. Detta gör att det är svårt att finna entydiga definitioner på vad som avses med termerna. Ta de två språkrelaterade kriterierna ovan, dvs storleken på skillnaderna mellan två varieteter och ömsesidig förståelighet. Ett aktuellt exempel utgörs av kroatiskan och serbiskan. De två varieteterna är ömsesidigt förståeliga och de språkstrukturella skillnaderna är tämligen små – i f d Jugoslavien var de sammanförda till ett språk, serbokroatiska. Ändå kallas de idag olika språk. Motsatsen gäller för den kinesiska språksituationen där språkliga varieteter anses vara dialekter av samma språk, trots att de är strukturellt mycket olika varandra och t o m helt och hållet obegripliga sinsemellan. En person från Peking och en från Shanghai kan inte kommunicera med och förstå varandra när de använder sin respektive varietet av kinesiska. Trots det anser man i Kina att de talar dialekter av samma språk. En av orsakerna till att man kallar dessa varieteter av kinesiska för dialekter och inte språk är att de talas i samma land. Motsatsen, att två varieteter talas i olika länder gör dem dock inte alltid till olika språk. Ett språk, tyska, talas i både Tyskland och Österrike, även om det förstås finns typiska skillnader t ex i uttalet. Om man invänder att de varieteter av tyska som talas i Tyskland och Österrike dock är så lika varandra att det skulle vara orimligt att anse dem vara olika språk, ja då använder man ett kriterium som vi redan avvisat i det jugoslaviska fallet, nämligen att det är storleken på skillnaderna som är avgörande. Ett annat exempel är arabiska som är officiellt språk i många länder, t ex Marocko, Algeriet, Sudan, Egypten, Irak och Syrien. De former av arabiska som talas i t ex Nordafrika och på arabiska halvön skiljer sig mycket från varandra språkstrukturellt och är inte ömsesidigt begripliga. Här har vi alltså ett exempel där varieteter talas i olika länder, är starkt skilda från varandra, och ändå inte kallas olika språk utan dialekter. Både det kinesiska och det arabiska fallet förklaras av att de olika varieteterna skrivs med samma skriftspråk, man använder alltså samma standard för skriften; detta är det främsta skälet till att man kallar dem för dialekter av kinesiska respektive arabiska. Men även detta kriterium har undantag. Nordsamiska och sydsamiska har olika skriftspråk. De är dessutom strukturellt starkt skilda från varandra och inte ömsesidigt begripliga. Ändå kallas nord- och sydsamiska oftast för dialekter av samiska, inte olika språk. Exemplen visar att man i olika socio-politiska sammanhang lagt olika innebörder i termerna språk och dialekt. Språk och dialekt är relativa termer, vars användning bygger både på rent språkliga och på politiska-samhälleliga förhållanden. Inför frågan om språkvarieteten x är ett språk eller en dialekt tvingas vi alltså redan här inledningsvis med Haugen (1966/72: 102

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

97) ta till det nedslående konstaterandet att ”det ligger i termerna själva att inget svar kan ges. De innebär en enkel dikotomi i en situation som är nästan oändligt komplex”. Detta gäller lika mycket det fall som vi här har för ögonen: Frågan om huruvida norrbottensfinskan (’tornedalsfinskan’) är ett eget språk vid sidan av ’finlandsfinska’ eller om det bara är en finsk dialekt bland andra finska dialekter, kan således inte avgöras med lingvistiska (språkvetenskapliga) kriterier. Det problemet är en språkpolitisk fråga, som avgörs genom ett språkpolitiskt beslut och inte med en språkvetenskaplig undersökning. (Hansegård, 1988: 309)

Man kan alltså inte bilda sig en uppfattning om karaktären hos en viss språklig varietet beroende på vilken term som används. Det är nödvändigt att för varje fall som man önskar diskutera beskriva just detta falls komplexitet. För att göra det behövs en systematisk utredning av vad som i olika sammanhang kan menas med termerna språk och dialekt. I det följande förs ett resonemang om dessa frågor, där vi bl a vänder tillbaka till några av de exempel som använts i problematiserande syfte här i inledningen. För att undvika missförstånd ska det tilläggas att termen språkvetenskaplig inte är entydig. När Hansegård i citatet ovan talar om språkvetenskapliga kriterier menar han förhållanden som har att göra med språkets struktur (ordförråd, fonologi, morfologi och syntax) eller med den tekniska sidan av kommunikationsprocessen (språklig produktion och perception). Termen språkvetenskaplig används här alltså i en mycket snäv betydelse. Detta betyder inte att språkvetenskapen, eller med ett annat ord lingvistiken, begränsar sitt intresse till dessa delar av språket. Lingvistiken är en vid disciplin som arbetar med alla slags frågeställningar, t ex sociala, politiska, psykologiska, neurologiska och biologiska, i vilka språket spelar en roll. En central språkvetenskaplig uppgift är således att beskriva språkets roll i samhället, bl a språkpolitiska förhållanden. Detta ingår i den gren av språkvetenskapen som kallas för sociolingvistik. Resonemanget i detta kapitel faller klart inom sociolingvistikens område.

Språklig varietet Begreppet språklig varietet har använts upprepade gånger i inledningen ovan. Anledningen till detta är att det behövs en term för att tala om olika språkformer utan att ta ställning till om de är språk eller dialekter eller vilken de status de har (jfr Hudson, 1980). Språklig varietet är alltså en över© Studentlitteratur

103

Kenneth Hyltenstam

ordnad eller mer generell term än termerna språk och dialekt. Det finns också språkliga varieteter som varken brukar kallas för språk eller dialekt, t ex sociolekter, dvs språkformer som används av olika sociala grupper, idiolekter, som innebär enskilda individers specifika sätt att använda sitt språk, gruppspråk, t ex ungdomsspråk, yrkesspråk etc samt register, som innefattar individers sätt att variera sitt språk i förhållande till den situation som språket används i (t ex mer eller mindre formellt språk). Termen språklig varietet har alltså en vidare innebörd än den som täcker språk och dialekt. Denna del av komplexiteten lämnar vi dock utanför den fortsatta genomgången.

Användningar av termen dialekt Den historiska bakgrunden Termen dialekt används ofta om språkliga varieteter som saknar skriftspråk. Med tanke på det kan det förefalla förvånande att termen dialekt först användes om just skrivet språk, nämligen om de olika regionala skriftspråksformer som antikens grekiska förekommer i. Dessa dialekter blev också överregionalt förknippade med vissa litterära genrer, så att epik skrevs på joniska, körlyrik på doriska och prosa på joniska eller attiska, den dialekt som så småningom låg till grund för klassisk grekiska som under Alexander den Stores tid spreds i en enhetlig form, koiné, över den grekiska världen (Haugen 1966/72: 99; Blomqvist & Sabatakakis, 1992:39). Termen koiné har sedan kommit att användas om utjämnade språkformer över huvud taget. Den franska användningen av termen dialekt hänför sig på samma sätt till de skrivna regionala varieteter av franska som förekom under medeltiden. Dessa skriftspråksformer ersattes så småningom av den skrivna normen för den talade varietet som användes omkring Paris, francien. Redan på 1500-talet fick denna centrala form av franska status av officiellt standardspråk (1539) (Jonasson, 1991: 633). Övriga varieteters skriftspråk försvann, de förlorade i prestige och degraderades från att ha kallats dialekter till att kallas patois, landsmål. I franskan lever denna skillnad kvar mellan dialekt (dialecte, en regional varietet av ett språk som är bärare av litterär kultur) och landsmål (patois, en språknorm som inte används för litterära eller officiella ändamål, utan främst i informella situationer) (Haugen, 1966/72: 99). Vid tiden för franska revolutionen (1789–1799) var språkscenen fortfarande mycket splittrad i Frankrike. En av revolutionärerna, den katolske 104

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

prästen Abbé Grégoire, påpekade med oro i en rapport 1793 att endast en minoritet av fransmännen – kanske tre miljoner enligt hans uppskattning – kunde tala, och ännu färre skriva, standardspråket. Majoriteten talade antingen någon form av ”patois” eller inte franska över huvud taget utan i stället baskiska, katalanska, elsassiska etc. Folkmängden uppgick enligt en folkräkning 1794 till 26 miljoner (Grillo, 1989: 25). Att det fanns medborgare som sålunda inte hade tillgång till standardspråket betraktades som oförenligt med revolutionsidealen om frihet, jämlikhet och broderskap. I jämlikhetens namn framhölls i Grégoires rapport ”nödvändigheten av att utplåna ’patois’ och att göra bruket av franska språket allmänt” (citerat i Grillo, 1989: 24). Franska revolutionens ideologi fick starkt inflytande på de följande århundradenas språkliga enhetssträvanden inom Europas nationer (jfr Lainio, 1990: 27ff). Den franska språkcentralismen är kanske det tydligaste exemplet. Som Grillo (ibid.) påpekar, står denna ideologi i stark kontrast till de idéer om frihet för bevarande av regionala varieteter, såväl språk som dialekter, som emanerar från 1960- och 1970-talens rörelser för etnisk väckelse. Den hierarkiska statusskillnaden i tre nivåer mellan språk, dvs standardspråk, historiska dialekter och landsmål (patois) är specifik för Frankrike, men liknande förhållanden speglas också i andra länders terminologi, framför allt mellan termerna språk och dialekt. Eftersom termen språk i allt högre grad kom att förknippas med standardspråk, vilket i sin tur innebar existensen av ett skriftspråk, utvecklades en distinktion mellan språk och dialekt som enbart tog fasta på den prestigeskillnad som var förknippad med att ha, respektive sakna ett skriftspråk. Detta blev särskilt tydligt under kolonialtiden då ett språkbruk blev vanligt enligt vilket endast kolonialmakternas språk benämndes språk, medan de språkformer som koloniernas infödda talade kallades dialekter. Detta språkbruk blev fast rotat, och ännu gör man t ex i länder som Moçambique en skillnad mellan portugisiska, det officiella språket, och dialekt, där dialekt då är beteckningen för något av de ca 20 bantuspråk som talas i landet. I denna användning av termen dialekt finns alltså inget språkstrukturellt samband mellan vad som kallas språk och vad som kallas dialekt. Dialekt är rätt och slätt en språkform med underordnad status. Prestigeskillnader mellan olika språkvarieteter har på sina håll resulterat i mycket speciella språksituationer. Grekland är ett intressant exempel. Efter frigörelsen från det osmanska riket på 1820-talet fanns behov av ett gemensamt nationalspråk. Till en början fanns det en gruppering som helt enkelt ville göra klassisk grekiska till nationalspråk, men den linje som senare vann uppslutning var att utveckla ett nationalspråk på grundval av © Studentlitteratur

105

Kenneth Hyltenstam

den överregionala talade form av grekiska som fanns vid denna tid, där man emellertid ersatte alla utländska element med element från klassisk grekiska. Detta sålunda standardiserade språk benämndes katharevousa. Termen betyder ’det rena språket’. Samtidigt existerade det överregionala talade språket i ”orenad” form. Denna form kom att benämnas dimotiki, det folkliga språket. Dimotiki var den språkform som grekisktalande använde i sitt dagliga umgänge och som barnen alltså lärde sig som sitt modersmål. Eftersom katharevousa användes som förvaltningsspråk och utbildningsspråk, men inte var någons naturligt inlärda talade språk, måste alla som aspirerade på att skaffa sig utbildning och offentliga anställningar tillägna sig denna språkform. Dimotiki utvecklades emellertid så småningom också i en skriven form som litteraturspråk. Under 1800-talet utvecklades tydliga normer för i vilka sammanhang respektive språkform fick användas. En sådant sakförhållande, dvs där det offentliga samhällets kommunikation bedrivs på ett språk – eller på en språklig varietet – och den mera informella sfären på ett annat, benämns diglossi. De två språkformerna brukar kallas för högform (för formellt bruk) och lågform (för informella sammanhang). Under en lång tid fördes en kamp mellan företrädare för de två språkformerna. Dimotiki blev 1917 undervisningsspråk i folkskolan, men ända fram till 1975 användes katharevousa som undervisningsspråk i gymnasieskolan. År 1976 blev dimotiki officiellt språk i Grekland. Hur starka känslor som var förknippade med de konservativa grupperingarnas försvar av katharevousas hegemoni i de språkliga domäner som var specificerade för denna språkform belyses av följande: När evangelierna och Aischylos trilogi ’Orestien’ (1901 respektive 1903) översattes till dimotiki, blev det kravaller i Athen som resulterade i dödsoffer och regeringens fall. (Blomqvist & Sabatakakis, 1992: 39)

Språkhistoriska/språkstrukturella kriterier När språkvetare, särskilt dialektologer, talar om dialekter menar de oftast lokala eller regionala varieteter av ett språk. Grunderna för hur språk delas in i olika dialekter kan vara mer eller mindre grova. Ett språk kan delas upp i ett antal huvuddialekter, som i sin tur kan delas upp i mindre sinsemellan urskiljbara dialekter i flera steg. Man kan t ex skilja dialekten i en provins, ett landskap, ett härad etc från den dialekt som används i en angränsande enhet på motsvarande nivå; inom t ex en provins kan sedan dialekterna variera mellan olika socknar och inom dem mellan olika byar. Självklart tar den språkliga variationen i sig inte hänsyn till var gränserna mellan admi106

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

nistrativa enheter går, men inte så sällan har sådana gränser haft betydelse för vilka grupper av människor som haft tät kontakt, respektive saknat kontakt med varandra och därigenom påverkat utvecklingen av särskilda språkformer i de olika områdena (jfr nedan). Språkvetenskapligt grundade dialektindelningar tar hänsyn till hur språkliga enheter varierar, t ex var gränsen mellan områden med en sorts uttal av /r/ och områden med ett annat uttal av samma språkljud. Dialekterna förutsätts traditionellt inom dialektologin ha utvecklats ur en tidigare mer enhetlig språkform. I fråga om svenskan antas våra dialekter ha utvecklats ”ur det gemensamma tungomålet före vikingatiden, urnordiskan” (Wessén, 1967: 10). Att en sådan enhetlig språkform splittrats i grenar som utvecklats i olika riktning menar man beror på att olika grupper av talare har haft bristande kontakt med varandra pga naturhinder (bergskedjor, ogenomträngliga skogar etc) eller sociala hinder (gränser mellan stater, fiendskap mellan grupper etc). Eftersom språk ständigt utvecklas och anpassas till den sociala situation i vilken de används, resulterar avsaknaden av täta kontakter med tiden i att de olika grupperna som talar språket i fråga utvecklar detta språk i olika riktningar. Dialekter är alltså språkformer som har stora språkstrukturella likheter med varandra, men som samtidigt skiljer sig åt i olika dimensioner. Skillnaderna kan avse uttal (t ex olika satsmelodi och ordaccentmönster och olika sätt att uttala vissa språkljud), morfologi (”samma” ord kan ha olika böjningsformer, i svenskan t ex hållde [i många dialekter], höllt [i vissa stadsmål], höll [standardspråket]), syntax eller ordförråd. Ett försök att finna ett mått på avståndet mellan varieteter är den s k lexikostatistiska metoden, enligt vilken statistiska jämförelser mellan ordförråden i två varieteter företas. Inom den s k glottokronologin har lexikostatistik använts för att bedöma hur lång tid två varieteter varit skilda från varandra. Dessa metoder har emellertid blivit starkt kritiserade. Dels innebär begränsningen till ordförrådet att man inte får en tillförlitlig bedömning av avståndet; metoden skulle behöva kompletteras med analyser av likheter och skillnader också t ex i grammatisk strukturering. Dels förutsätts, i fråga om glottokronologin, att varieteterna utvecklats helt isolerade från varandra, vilket nästan aldrig är fallet. För en diskussion av dessa metoder, se t ex Wurm (1982). Som en följd av ökade kommunikationer och allmänt större rörlighet bland befolkningarna har dialekterna i västvärlden under detta århundrade varit utsatta för en utjämning och anpassning till standardspråken. I svenskan talar man om fyra olika normnivåer (Edlund, 1995: 479): lokal eller genuin dialekt, regional eller utjämnad dialekt, regionalt standardspråk, neutralt standardspråk. De genuina dialekterna (folkmålen, lands© Studentlitteratur

107

Kenneth Hyltenstam

målen) är landsbygdens språkvarieteter, i vårt medvetande särskilt så som de talas av de äldsta medborgarna. De svenska genuina dialekterna brukar delas upp i sydsvenska mål (Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland), götamål (Västergötland, Dalsland, norra Småland, norra Halland och sydvästra Östergötland; Bohuslän utgör gränsområde till norska mål, Värmland och västra Västmanland hör också delvis till götamålsområdet), sveamål (Uppland, Gästrikland, södra Hälsingland, sydöstra Dalarna, östra Västmanland, norra och östra Södermanland; gränsområden mot götamålen utgörs av övriga Södermanland, Närke, stora delar av Östergötland och nordöstra Småland, där blandformer förekommer), norrländska mål (kustlandet fr o m norra Hälsingland t o m Kalix samt Jämtland; Härjedalen och vissa delarna av Dalarna har folkmål som snarare är av norsk än av svensk typ), östsvenska mål (det svensktalande Finland inklusive Åland och svenskbygder i Estland) samt gotländska mål (Gotland) (Wessén, 1967). Regionala eller utjämnade dialekter är likartade över större områden och har i viss grad anpassats mot standardspråket samtidigt som de innehåller dialektala särdrag både i uttal, grammatik och ordförråd. Regionalt standardspråk (t ex sydsvenskt, norrländskt) varierar främst i uttalet, medan det har samma ordböjning, syntax och ordförråd som det mellansvenskt baserade, neutrala standardspråket. Det är viktigt att påpeka att den dialektala/regionala variationen samverkar med social variation. Således används de mest utpräglade dialektformerna mer i lägre socialgrupper än i högre. Den sociolektala variationen inom varje givet dialektområde är således påtaglig. Dialektal variation samverkar också med åldersmässig variation (äldre använder mer dialektala former än yngre) och könsvariation (män använder oftast mer dialektala former än kvinnor) (se t ex Thelander, 1976). Stadsmålen intar en särställning i förhållande till de genuina dialekterna. Pga den större rörligheten i städerna har stadsmålen varit mera heterogena än landsbygdsdialekterna. Drag i språket hos inflyttande från andra dialektområden har tagits upp, samtidigt som utjämningen i riktning mot standardspråket varit mer påtaglig och skett tidigare här. Stadsmålen kan ses som mellanformer mellan landsbygdens dialekt och standardspråket (Nordberg, 1995: 186). De uppvisar i de större städerna, särskilt Göteborg och Stockholm, drag av intern variation och snabba förändringar (för Stockholm, se Kotsinas, 1995: 267ff). Stadsmålen kallas ofta också för dialekter, som t ex när man talar om göteborgsdialekten. Enligt den beskrivning av den språkliga variationen inom ett språkområde som vi nu redovisat står dialekt i motsättning till standardspråk. I ett annat bruk av termerna, som också är baserat på språkstrukturella förhål108

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

landen, har bruket av termen dialekt ett betydligt vidare omfång. Edwards (1985: 19) definierar t ex dialekt på följande sätt: En dialekt är en varietet av ett språk som skiljer sig från andra varieteter med avseende på ordförråd, grammatik och uttal.

Här kallas alltså alla urskiljbara former av ett givet språk för dialekter, och kopplingen till geografiska områden är inte den enda indelningsgrunden. Detta innebär att även standardspråket är en av språkets dialekter, liksom stadsmålen och de varieteter som är knutna till olika sociala grupper, dvs sociala dialekter eller sociolekter.

Kriteriet ömsesidig förståelighet I inledningen var vi inne på att ömsesidig förståelighet var ett kriterium som använts för att avgöra om två varieteter skulle betraktas som två olika språk eller två dialekter av samma språk. Detta kriterium är särskilt relevant vid beskrivning av språkförhållandena i tidigare outforskade språkområden. Den enorma språkliga variation som kan förekomma i flerspråkiga samhällen, som t ex Nya Guinea eller stora delar av Afrika, gör det högst rimligt att ställa sig frågan vad som är olika språk och vad som är dialekter av samma språk. Om talare av två varieteter kan begripa varandra när de talar sina respektive varieteter skulle dessa vara dialekter av samma språk, annars skulle de vara olika språk. Det finns ett antal problem med detta kriterium. Hudson (1980: 35ff) nämner fyra sådana problem. Det första problemet är att varieteter som är ömsesidigt förståeliga ibland kallas för språk (svenska/norska) snarare än dialekter, medan varieteter som inte är ömsesidigt begripliga ibland kallas för dialekter (olika kinesiska dialekter, som kantonesiska och mandarin). Ett annat problem är att det finns grader av ömsesidig förståelse, det är inte frågan om antingen eller. Genomsnittssvensken förstår t ex norska, eller de flesta varieteter av norska, tämligen bra, danska sämre, och isländska inte alls, eller kanske några enstaka ord. Frågan är då hur god förståelsen ska vara för att man ska kalla två varieteter för dialekter och hur dålig för att två varieteter ska vara olika språk. Varje sådan gräns för när man kan säga att förståeligheten är för dålig för att två varieteter ska betraktas som språk snarare än dialekter blir godtycklig. För det tredje är ömsesidig förståelighet en fråga om ett kontinuum i övergången från en språklig varietet till en annan. Ett typiskt mönster är att av tre angränsande varieteter, A, B och C, så förstår talare av A och B varandra, och talare av B och C likaså, men inte nödvändigtvis talare av A och © Studentlitteratur

109

Kenneth Hyltenstam

C. Om A och B är dialekter av samma språk och B och C också är dialekter av samma språk, så följer att även A och C är dialekter av samma språk, trots att dessa två inte är ömsesidigt förståeliga. Kriteriet ömsesidig förståelighet skulle alltså strikt använt ge det paradoxala resultatet att A var ett annat språk än B om det sågs utifrån C:s synvinkel och samma språk som B om det sågs utifrån B:s egen synvinkel. Det fjärde problemet formulerar Hudson så att ömsesidig förståelighet inte är en relation mellan språkliga varieteter utan mellan människor (ibid.: 36). Det är människor som förstår – eller inte förstår – vad andra människor säger. Detta betyder t ex att om de språkstrukturella skillnaderna mellan två varieteter är relativt sett större, så måste de talande anstränga sig mera för att förstå varandra. Detta innebär att en komponent av vilja eller motivation finns med i sammanhanget. Den ömsesidiga förståeligheten är alltså beroende av om en given talare är så motiverad att förstå en annan talare att han/ hon verkligen är beredd att anstränga sig i den utsträckning som krävs. Erfarenhet spelar också stor roll. En person som är van vid att lyssna på en annan språklig varietet än sin egen lär sig så småningom att förstå den, ibland även om den skiljer sig starkt från den egna varieteten. Sydsvenskar är ofta bättre än svenskar från andra delar av landet på att förstå danska. Sydsvenskar har ofta också större erfarenhet av att höra danska än andra svenskar. Slutligen innebär allt detta att ömsesidig förståelighet inte nödvändigtvis är reciprok. Det kan mycket väl vara så att talare av varietet A förstår talare av varietet B tämligen bra, medan talare av varietet B nästan inte alls förstår A-talarna. Typiskt är det t ex så att dialekttalare förstår standardspråkstalare bättre än tvärtom. Ett annat exempel gäller den ömsesidiga förståeligheten mellan de nordiska språken. Undersökningar har visat att denna inte alls är reciprok. Danskar förstår svenska bättre än svenskar förstår danska, norrmän förstår svenska bättre än svenskar förstår norska, norrmän förstår danska bättre än danskar förstår norska (Maurud, 1976: 141; för danskasvenska, se också Börestam Uhlmann, 1991). Norrmännen förstår således grannspråken bäst och svenskarna sämst.

Dialekt – standard Ett vanligt sätt att se på dialekter är att de är varieteter som är knutna till samma standardspråk. Den viktigaste komponenten i språkstandardisering är utvecklandet av en skriftspråksnorm. Därför kan man säga att varieteter som är kopplade till samma skriftspråk är dialekter av det språk som speglas i detta skriftspråk. Flera av de exempel vi berört tidigare från andra delar 110

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

av världen kan förstås inom denna användning av termerna. Mandarin och kantonesiska är sinsemellan obegripliga, men de skrivs på samma sätt. Att det går att skriva två varieteter som inte har samma eller ens liknande uttal, grammatik och ordförråd på samma sätt beror förstås på att den kinesiska skriften är logografisk, dvs varje ord eller ordelement skrivs med ett särskilt tecken, och då spelar det ingen roll hur ordet eller elementet låter (men i vissa av de kinesiska tecknen förekommer s k ljudangivare). Att de olika arabisktalande ländernas varieteter kallas för dialekter beror också på att ett och samma skriftspråk, det klassiska arabiska skriftspråket, används över hela området. Detta innebär att det oftast är mycket stor skillnad mellan de talade varieteterna och skriften, vilket bl a utgör speciella svårigheter vid barns läs- och skrivinlärning i dessa språkområden. Olika språks standardiserade former har olika bakgrund. Vissa har varit standardiserade under mycket lång tid, andra har relativt sent utvecklat normerade skriftspråk. I de europeiska språken speglas detta ofta i språkens ortografier. Språk med tidigt standardiserade ortografier har ofta en stavning som speglar utvecklingsstadier långt tillbaka i tiden, från vilka det moderna talade språket skiljer sig starkt. Engelskan är ett sådant exempel. Den nutida stavningen har inte förändrats mycket sedan mitten av 1700talet och i stor utsträckning finns stavningskonventioner kvar som följdes redan i fornengelskan (före 1100-talet) (Ellegård, 1991: 508). Språk vars ortografier standardiserats under senare tid har en stavning som i stor utsträckning tydligt speglar det nutida uttalet. Detta gäller t ex finskan. Att dialekter är förbundna med varandra genom ett gemensamt skriftspråk stämmer dock inte alltid. Som vi nämnde inledningsvis är samiskan ett exempel. Man talar i allmänhet om ett samiskt språk med ett antal dialekter, varav vissa inte är ömsesidigt förståeliga. Men här är det inte så att det samiska språket har ett skriftspråk som de olika dialekterna är knutna till. Tvärtom är det huvuddialekterna som har standardiserats med olika skriftspråk. Nord-, lule- och sydsamiska (de huvuddialekter som förekommer i Sverige och Norge och i fråga om nordsamiskan också i Finland) har sålunda olika skriftspråk. Dessutom förekommer ytterligare tre skriftspråk för varieteter som talas i Finland och Ryssland, enare-, skolt- och kildinsamiska (Larsson, 1995: 229). Å andra sidan kan man säga att det är konventionen som gör att de olika samiska varieteterna kallas för olika dialekter. Vissa av dem skulle lika gärna kunna kallas för olika språk; avståndet mellan nordsamiska och sydsamiska har bedömts vara lika stort som det som finns mellan norska och isländska (NOU, 1985: 14). Ett intressant exempel som vi också kort berörde i inledningen är serbokroatiska. När serbokroatiska var officiellt språk i f d Jugoslavien betona© Studentlitteratur

111

Kenneth Hyltenstam

des enheten. Serbokroatiska var ett språk med olika varieteter eller dialekter, där serbiska och kroatiska hörde till var sin huvuddialektgrupp. Kriteriet ömsesidig förståelighet skulle innebära att serbiska och kroatiska inte var två språk utan snarare två dialekter, eftersom talare av dessa varieteter förstår varandra. Många talare hävdade emellertid att det var frågan om två språk, kroatiska och serbiska. Enheten betonades normalt mer från vissa grupperingar än andra. Typiskt hävdades från serbiskt håll att det var frågan om ett språk, vilket innebar ett stöd för serbisk hegemoni, medan man från kroatiskt håll betonade att det var två språk, eftersom de talades av befolkningsgrupper med olika etnisk och religiös bakgrund (Wardhaugh, 1992: 27, 36). Att de två varieteterna skulle betraktas som två olika språk kunde stödjas med att de faktiskt har olika skriftspråk. Kroatiska skrivs med latinskt alfabet och serbiska med kyrilliskt. Efter delningen av f d Jugoslavien har situationen förändrats starkt. Kroatiska och serbiska är knutna som officiella språk till Kroatien respektive Jugoslaviska Federationen, och en särskild varietet av det som tidigare kallades serbokroatiska används i Bosnien. Bosniens varietet hör till samma huvuddialektgrupp som kroatiskan, men eftersom den har en viss särutveckling främst i ordförrådet, har man börjat kalla denna varietet för bosniska, också ett särskilt språk. Serbokroatiska som ett enhetligt språk har upphört att existera. Det finns som antytts tecken på att de nuvarande officiella varieteterna utvecklas åt olika håll, särskilt i ordförrådet, och att skillnaderna medvetet betonas. Detta är i sin tur ett exempel på hur varieteter som talas i olika länder brukar betraktas som språk, medan varieteter som talas inom ett och samma land ses som dialekter (Jacobsson, 1995: 377). Ytterligare ett näraliggande, men mycket speciellt exempel bör vi peka på här. I Norge förekommer som bekant två standardiserade varieteter av norska, bokmål och nynorska. Dessa två varieteter kallas i linje med diskussionen i detta avsnitt för olika språk, trots att de är ömsesidigt förståeliga och trots att de förekommer i samma land. Vad det alltså är frågan om här är den stora prestige som ligger i att ha ett standardiserat skriftspråk. Detta upphöjer de två varieteterna till olika språk. Men det är inte bara frågan om detta, utan fallet berör också den starka kopplingen till identitetsfrågor, vilket bl a speglats i det som kallats för den norska språkstriden (jfr t ex Vaagland, 1982). Eftersom förekomsten av standardisering är ett viktigt kriterium för vad som betraktas som ett språk, ska vi diskutera lite mer ingående vad standardisering består i. Ett språk sägs vara standardiserat om det har kodifierade normer som talarna av språket i någon utsträckning har accepterat. Om undervisning förekommer i och på språket är det dessa normer som 112

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

används. Kodifieringen manifesteras i grammatikor som beskriver språkets uppbyggnad (deskriptiva grammatikor) eller grammatikor som uttalat föreskriver hur man bör uttrycka sig på språket (preskriptiva grammatikor). Ibland blir grammatikor och ordböcker som inte från början vara avsedda för normerande bruk den standard som skriftspråket håller sig till. Vidare kan det vara fråga om skrivregler, men också förekomsten av litteratur på språket i fråga. Språkstandardisering är en process som kan beskrivas i olika steg, där vissa steg klaras av i början av standardiseringsprocessen, medan andra ständigt pågår i språkvårdsarbetet. I nedanstående uppställning från Haugen (1966/72: 110) belyses olika aspekter på standardiseringsprocessen:

Samhälle Språk

Form

Funktion

selektion kodifiering

acceptans elaborering

Det första steget, selektion, innebär att välja den språkform som ska utgöra basen för det standardiserade språket i ett land eller, mer generellt, i en politisk-administrativ enhet. Ofta är det den varietet som talas i områdets eller landets politiskt-administrativa centrum som väljs. Vi har redan berört hur det franska standardspråket sedan 1500-talet utvecklades på basis av Parisområdets talade språk. Detsamma gäller för det svenska standardspråket som tog utgångspunkt i det talade högstatusspråk som utvecklades i Stockholm under 1700-talet (Teleman, 1995: 473). De norska standardspråken har en annan och ovanlig bakgrund. Före 1800-talets mitt användes danska som skriftspråk i Norge pga att Norge var i union med Danmark. Den skrivna danskan uttalades emellertid vid uppläsning enligt norska uttalsvanor och påverkade allmänt det bildade norska talspråket. Detta språk blev förknippat med landets sydostliga administrativa centrum (nuvarande Osloområdet) och spreds sedan därifrån på sedvanligt sätt till övriga delar av landet. Detta språk, det s k bokmålet, har sedan under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet fått en mer norsk karaktär, så att det numera är tämligen avlägset från det danska skriftspråket. Vid mitten av 1800-talet uppstod en reaktion mot det danska inflytandet i det norska standardspråket och det ställdes krav på ett standardspråk som tydligare skulle spegla norska språkförhållanden. För detta ändamål utarbetades, i princip av en enskild person, Ivar Aasen, grunden till ett norskt standardspråk att användas i skriven och talad form. Detta språk baserades © Studentlitteratur

113

Kenneth Hyltenstam

på ett brett spektrum av norska dialekter, främst västnorska. Det kom att kallas nynorska. Det ovanliga med detta språk är alltså att det är en artificiell skapelse med drag från många olika dialekter snarare än en utveckling och standardisering av ett utvalt enskilt dialektunderlag. Ett stortingsbeslut 1885 jämställde bokmål och nynorska som officiella språk i Norge (Vaagland, 1982: 18). Kodifiering innebär att den valda formen måste dokumenteras eller beskrivas. Ivar Aasens arbete med nynorskan, formulerat i grammatik och ordbok, är ett bra exempel. Som framgår av figuren ovan är selektion en samhällsfråga, det är frågan om ett medvetet eller omedvetet framhävande av en viss eller vissa språkformer. Vilka varieteter som kan väljas är beroende av den sociala dynamiken i samhället. Kodifiering däremot är en språklig aktivitet som måste utföras av personer som arbetar professionellt med språk, alltså personer som kan analysera och beskriva språks grammatik, uttal och ordförråd. I flera länder finns officiella språkvårdsorgan som kontinuerligt arbetar med språkets standardiserade form. I Sverige har vi flera sådana, t ex Svenska Akademien, som bl a ger ut normerande ordlistor och för närvarande håller på att framställa en modern svensk grammatik, Svenska språknämnden, som bl a i sitt häfte med skrivregler ger råd om formella aspekter på användningen av skriftspråket och Tekniska nomenklaturcentralen, som tar ställning till och försöker påverka bruket av teknisk terminologi. De övriga två stegen i standardiseringsprocessen, acceptans och elaborering, samverkar med varandra. Elaborering innebär att den kodifierade språkformen används i olika sammanhang, i medierna, i skolundervisningen, i officiella dokument, samt i olika slags litteratur (skönlitteratur, religiös och vetenskaplig litteratur etc). Genom denna användning ställs språket inför krav att i sitt ordförråd och i sin struktur bli ett smidigt instrument for kommunikation och kognition om de områden i vilka språket används. Acceptans har att göra med nödvändigheten av att befolkningen vill använda det standardiserade språket enligt den kodifiering som språkvetare föreslår. Acceptans är således en samhällsfråga. Graden av acceptans bestämmer vilken roll språket i fråga får i samhället.

Talarnas attityder till den egna varieteten Det har av ovanstående framgått att vad som kallas för språk och vad som kallas för dialekter ofta har att göra med hur talarna själva uppfattar sin egen grupp och sin egen varietet i förhållande till de varieteter som finns i omgivningen. Vad frågan gäller är hur de uppfattar sin etnicitet. 114

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk Det är här det ’subjektiva’ perspektivet är användbart. En etnisk grupp består av individer som uppfattar sig själva som en avskild grupp … förenad genom känslomässiga band. (Edwards, 1985: 8)

När en befolkning splittras i olika grupper, t ex genom politisk gränsdragning inom ett område, kan grupperna med tiden få så olika livserfarenheter att de känner sig som olika folk. Ett intressant exempel utgör delningen av Tyskland i Öst- och Västtyskland, som faktiskt också innebar delvis olika språklig utveckling. Ett annat exempel är Elsass, där befolkningen anser att de talar ”elsassiska” snarare än tyska (Hansegård, 1988: 309). Motsatsen förekommer också, t ex när grupper eller enskilda, särskilt inom majoriteten, uppfattar att det inte finns några markerade språkskillnader. Hansegård (ibid.) nämner ett intressant exempel på detta, nämligen Mussolinis uttalande om att rätoromanskan (som är ett av Schweiz’ officiella språk) egentligen var en dialekt av italienska. Det är ur känslan av etnisk avskildhet och särskildhet som medvetenheten om det egna språket som viktig kulturbärare växer fram, liksom viljan att odla och utveckla detta språk mot ett fungerande standardiserat språk. På motsvarande sätt påverkar graden av standardisering, och den status språket därmed uppnått, styrkan i den etniska identiteten, vilket illustreras av den etniska medvetenheten hos sådana minoriteter som har långa skriftspråkstraditioner, t ex katalanerna. Olika varieteters status har ofta haft påtagliga konsekvenser. Dialekttalande har särskilt under tidigare skeden ibland betraktat sina varieteter som degenererade till skillnad från det ”riktiga” standardspråket. Ett sådant synsätt kommer förstås inte ursprungligen från dialekttalarna själva, utan emanerar från dem som talar standardvarieteten. Pga att den dominerande gruppen ofta har hegemoni i fråga om vilka uppfattningar som betraktas som riktiga i ett samhälle (jfr Phillipson, 1992), överförs attityder från standardspråkstalande till dialekttalande. Det är i den process som leder till stigmatisering av befolkningsgrupper som också stigmatisering av deras språk uppstår.

Politiskt-administrativa gränser Vi har sett att en viktig komponent i vad som anses vara språk och vad som anses vara dialekter har att göra med i vilken utsträckning språkliga varieteter talas i olika länder eller i olika administrativa enheter. Detta kriterium samverkar med språkstrukturell skillnad, och normerna blir olika i olika © Studentlitteratur

115

Kenneth Hyltenstam

sammanhang. Jag nämnde ovan exemplet med tyska i Tyskland och Österrike. Varieteterna talas i olika länder men har ansetts vara tillräckligt lika varandra för att man ska säga att de hör till samma språk. Om vi å andra sidan tar färöiska och isländska i förhållande till danska så har det bl a pga de stora språkstrukturella skillnaderna aldrig varit tal om att kalla dessa för danska dialekter, trots att både Island och Färöarna varit, respektive är under den danska kronan. Officiella standardiserade språk utvecklas ofta inom stater. Centrala varieteter i dessa stater har som nämnts ovan i allmänhet bildat grunden för det som har kommit att kallas för språk. Detta har ofta inneburit brott i de kontinua som förekommer bland språkliga varieteter i ett område. T ex är de språkliga varieteterna på vardera sidan gränsen mellan Nederländerna och Tyskland lika varandra, men på den tyska sidan kallas de dialekter av tyska och på den holländska sidan dialekter av nederländska. Med tiden har detta fått till följd att de varieteter som talas på den tyska sidan om gränsen blir mer lika det tyska standardspråket, medan de som talas på den nederländska sidan blir mer lika nederländskan. Detta beror på standardspråkets utjämnande effekt som verkar genom skolan (barnen får lära sig att läsa på och använda respektive standardspråk), genom medier etc. Samma förhållanden gäller vid den svensk-norska gränsen.

Sammanfattning om skillnaden mellan dialekt och språk Det är uppenbart att inget av de kriterier som kan sättas upp för vad som är språk och vad som är dialekter är undantagslöst. Hur man än drar gränsen mellan vad som anses vara språk och vad som anses vara dialekt, finns det andra helt parallella situationer där gränsen dras annorlunda. Språklig variation är mångfasetterad och det är därför inte konstigt att man på olika håll i världen och i olika sammanhang begreppsmässigt organiserar denna komplexa verklighet på olika sätt. Även om ett givet sätt att se på skillnaden mellan språk och dialekt, som vi sett i ovanstående avsnitt, inte kan användas undantagslöst i alla sammanhang, finns det några förhållanden som gäller med tämligen stor sannolikhet. 1. För att en språklig varietet ska kallas för en dialekt av ett visst språk, måste historiskt släktskap föreligga så att uttalsmässiga, grammatiska och ordförrådsmässiga paralleller är tydliga.

116

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

2. Språkliga varieteter som är ömsesidigt förståeliga kallas oftast för dialekter, medan sådana som inte är ömsesidigt förståeliga oftast kallas för språk. 3. Språkliga varieteter som är standardiserade och har skriftspråk betraktas oftast som språk snarare än dialekter. 4. Standardiserade språkliga varieteter som används för officiella funktioner i en stat kallas i allmänhet för språk och inte för dialekter. 5. Standardiserade språkliga varieteter som saknar officiella funktioner kallas ofta, men inte alltid, för språk snarare än dialekter. 6. Språkliga varieteter som saknar en särskild skriven form och som är relaterade till ett standardiserat språk kallas oftast för dialekter snarare än språk. 7. Språkliga varieteter som talarna själva upplever som egna språk kallas ofta för språk snarare än dialekter. Två av dessa punkter, 1 och 2, har med språkliga relationer mellan varieteter att göra, medan de övriga, 3–7, gäller skillnader i sociopolitisk ställning. Det är samspelet mellan dessa å ena sidan lingvistiska och å den andra sociala, politiska och även psykologiska dimensioner som i verkligheten ger ett givet utfall. Även om det är de språkliga förhållandena som utgör basen för en diskussion om närhet och avstånd mellan språkliga varieteter, är det i slutändan de förhållanden som har med varieteternas sociopolitiska ställning att göra som i dagens samhälle bestämmer om en varietet ska kallas ett språk eller ej.

Meänkieli som eget språk Trots att detta kapitel hittills understrukit hur suddig gränsen är mellan språk och dialekt och visat att valet av etikett kan bli tämligen godtyckligt, har jag valt att tala om språk i rubriken till detta avsnitt om meänkieli. Frågan är i detta sammanhang nämligen om meänkieli kan ses som en språkvarietet som i struktur och samhällsfunktion är så skild från standardfinska att den kan betraktas som ett eget språk. Syftet här är inte att ge en grundläggande och täckande beskrivning av meänkieli eller dess samhällsfunktion. För detta hänvisas till de referenser till arbeten om meänkieli som anges i texten. I stället kommer jag att hän© Studentlitteratur

117

Kenneth Hyltenstam

visa till vissa fakta om meänkieli som står att finna i litteraturen, fakta som syftar till att ge underlag för en bedömning av hur rimligt det är att betrakta meänkieli som ett eget språk. Genomgången av skillnaderna mellan begreppen språk och dialekt har bl a visat att sådana varieteter som betecknas som språk uppfyller ett antal kriterier för sociopolitisk status och lingvistiska relationer till andra varieteter. Detta betyder att en given varietet kan stämma in på fler eller färre av dessa kriterier. Det är detta perspektiv vi kan lägga på meänkieli. Hur ”språkig” är denna varietet? Innan vi går in på denna fråga ska vi emellertid avgränsa vad det är för en språklig varietet vi talar om. Var talas meänkieli och hur stor är talgemenskapen, dvs hur många är det som är talare av meänkieli? Och hur förhåller sig termen meänkieli till termen tornedalsfinska? Tornedalsfinska – för att börja med den kanske mest bekanta beteckningen – talas i ett språkligt-kulturellt område som omfattar ”Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt delar av Kiruna kommun framför allt Jukkasjärvi, Svappavaara, Vittangi, Soppero och Karesuando” (Wande, 1993: 249), där kärnområdet utgörs av egentliga Tornedalen (den geografiska enheten), dvs området närmast Torne älv (jfr också Wande, 1982: 43f). Ett vidare begrepp är norrbottensfinska, vilken förutom tornedalsfinskan omfattar gällivarefinskan (ibid.: 45; Hansegård, 1988: 1). Användningen av dessa beteckningar är emellertid inte så entydig som det just sagda kan ge vid handen, vilket bl a hänger samman med att begreppet tornedalsfinska ibland används i vid bemärkelse, synonymt med norrbottensfinska (Wande, 1982: 45) – det förekommer t ex att talare av gällivarefinska använder tornedalsfinska om sin egen varietet (Hans Åhl, personlig kommunikation) – och ibland, som ovan, sidoordnat med gällivarefinska. Ett exempel är Birger Winsas avhandling om aspekter på ordförrådet i de två varieteterna (Winsa, 1991). Här ses gällivarefinskan och tornedalsfinskan som varieteter på samma nivå snarare än som varieteter där den ena, gällivarefinska, ingår i den andra, tornedalsfinska. Wande (1982: 44) uppger också att gällivarefinskan betraktas som icke hörande till tornedalsfinskan. Skälen till detta är dels dialektologiska, dvs skillnader i språkstruktur, dels att talarna av denna varietet inte själva identifierar sin finska som tornedalsfinska (jfr dock ovan). Självidentifikationen är som vi sett ett viktigt kriterium för vad som räknas som en viss varietet. Begreppet meänkieli förefaller faktiskt vara mer entydigt än tornedalsfinska; det motsvarar närmast norrbottensfinska. Detta betyder att begreppet meänkieli täcker såväl gällivarefinska som tornedalsfinska. Pekkari (1997) säger angående de varieteter som talas i gällivarebyarna att ”[a]lla dessa varieteter och mer därtill hör [.] till ’Meänkieli’-gruppen”. 118

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

Det finns ingen statistik över antalet talare av meänkieli. Skattningar försvåras av att tillgänglig basstatistik, t ex SCB:s statistik över hur många elever i grundskolan som har finska som modersmål (hemspråk), inte skiljer på olika varieteter av finska. Swahn (1995: 344) anger siffran 25 000 för antalet tornedalingar. Denna siffra gäller dock så vitt man förstår den etnisk-kulturella gruppen tornedalingar snarare än antalet talare av tornedalsfinska eller meänkieli. Som Wande (1982: 44) påpekar är det inte ett nödvändigt kriterium för den tornedalska identiteten att vederbörande är finsktalande, även om den finskspråkiga bakgrunden är ett av kärnelementen i denna etniska identitet. Skattningen 25 000 är emellertid troligen mycket i underkant. Winsa (1996: 41) uppskattar att tornedalsfinnarna totalt omfattar 75 000 personer och kommer i ett annat sammanhang (Winsa, under utgivning) fram till att de utgör 80 000 eller fler. Antalet talare av meänkieli/tornedalsfinska uppges i flera aktuella publikationer vara 25 000, dock utan källhänvisning (Wiggen, 1996: 157; Westman, 1996: 182; Teleman & Westman, 1997: 5). Denna siffra är sannolikt felaktig. På grundval av uppföljningar om andelen elever i grundskolan med finska respektive tornedalsfinska som hemspråk utförda av Länsskolnämnden i Norrbotten under 1970- och 1980-talen kommer Pekkari (1997) fram till att det förmodligen finns ca 40 000 personer inom Norrbottens län ”som har tornedalsfinska som hemspråk”. Troligtvis, menar han, är antalet ännu större, kanske 50 000, eftersom en större andel bland den äldre befolkningen än bland de unga (som ju skattningen baserades på) talar meänkieli. Minoritetsspråkskommittén återger siffran 50 000–60 000 talare av meänkieli, vilket baseras på en uppskattning gjord av Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)

Språkstrukturella relationer mellan meänkieli och finsk finska Dialektologer har traditionellt räknat den finska som talas i Tornedalen och Norrbotten i övrigt som hörande till det västfinska dialektområdet. Under senare tid har indelningen av finska dialekter i enbart två huvudtyper, västfinska och östfinska, ifrågasatts från olika håll. Främst har de nordfinska dialekternas särart som delvis blandade dialekttyper demonstrerats. Wande (1982: 53) framhåller att tornedalsfinskans dialektala bas är västfinsk, men att det också finns östfinska och karelska drag. Paunonen (1991: 92) föreslår en indelning av finska dialekter i tre i stället för två huvudtyper, ”rena” västdialekter, ”rena” östdialekter och nordliga blanddialekter. Han påpekar att termen blanddialekter inte är väl vald: ”de nordliga dialekterna är syn© Studentlitteratur

119

Kenneth Hyltenstam

kroniskt sett inte mindre rena än de andra.” Motivet för att ändå kalla dem blanddialekter är att de innehåller både västliga och östliga former. Paunonen framhåller också att det finns en tydlig dialektgräns inom de nordliga dialekterna mellan kemi- och tornedialekterna och gör följande bedömning: Inom kort är det möjligt, att den skarpaste gränsen följer riksgränsen, dvs att den går mellan meänkieli och de dialekter som talas på den finska sidan.” (Paunonen, 1991: 93)

På tal om de finska dialekter som talas i den norska Finnmarken, kvändialekterna, pekar han också f ö på att dessa innehåller så många innovationer ”att det är mer än befogat att avskilja dem som egen undergrupp” (ibid.). Paunonens påpekande att kvändialekterna genom sina många innovationer gått sin egen väg, liksom att riksgränsen i allt högre grad också blir den tydligaste dialektgränsen mellan torne- och kemidialekterna, är värt att uppehålla sig vid ett ögonblick. Vad som skett i dessa områden är att den finska som talas i Sverige och Norge pga riksgränserna utvecklats skild från den som talas i Finland. Som vi har sett är hinder av olika slag, t ex politiska gränser, just sådant som över tid resulterar i språklig splittring. I det här aktuella fallet har en utveckling skett på den finska sidan, och en annan på den svenska. I Uppslagsverket Finland från 1982 (band 1, uppslagsordet finska), anges att massmedierna och mobiliteten haft en nivellerande inverkan på de finska dialekterna under 1900-talet enligt samma mönster som kunnat iakttas i andra västerländska språk (jfr ovan). I stora drag har dialekterna på den finska sidan varit utsatta för den utjämningstendens som sker inom stater, även om de perifera dialekterna har bevarat sina specifika former bättre än dialekter som talas närmare det politiskt-administrativa centret. Detta betyder att de nordfinska dialekterna i Finland påverkats mindre av standardspråkets utjämningspress än mellan- och sydfinska dialekter (Hansegård, 1988: 304). Hur som helst, vad som skett på den finska sidan om gränsen är att barnens språk influerats av standardfinskan bl a genom träning i skriftspråket, och för både barn och vuxna har det varit betydelsefullt att det finska standardspråket förekommer i media och i alla andra sammanhang. På den svenska sidan upphörde så småningom användningen av finska i skolorna, och den standardiserade finskan spelade där en obetydlig roll. Finskan kom under en lång period att utvecklas huvudsakligen som ett talat språk, dessutom i mycket nära kontakt med svenskan. Särskilt i ordförrådet har meänkieli ett betydande inslag från svenskan: ”Nästan hela det ordförråd som har med det moderna samhället att göra, den nya teknikens termer, skolterminologin, arbetsmarknads- och allmän samhällsterminologi etc är 120

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

hämtade från svenskan” (Wande, 1982: 59). Detta betyder att nya svenska lånord i meänkieli lagts till det äldre svenska inflytandet på finskan som är likartat över stora delar av det finskspråkiga området. Det tornedalsfinska ordförrådet kan illustreras som i figur 3.1. tofi

sv

I. ursprungligt finskt + gamla sv

II. nya svenska lånord

lånord

Figur 3.1 Finskt respektive svenskt ursprung i det tornedalska ordförrådet (från Wande (1992a: 632).

I Huss (1998: 84) återfinns en sammanställning av några frekventa ord som illustrativt visar på sådana skillnader i ordförrådet mellan meänkieli och standardfinska som uppstått pga att meänkieli tydligt påverkats av svenskan: meänkieli

svenska

finska

hantuuki kahveli kartiini klasi piisi prikka takterikki teefati

handduk gaffel gardin fönster (glas) spis bricka tallrik tefat

pyyheliina haarukka verho ikkuna liesi tarjotin lautanen teevati

Som just nämnts är det dock så att svenska lånord av denna typ förekommer frekvent även i finska dialekter i Finland. Notera också att exemplen inte ska tydas så att hela ordförrådet i meänkieli är svenskpåverkat (se ovan). © Studentlitteratur

121

Kenneth Hyltenstam

Koskinen (1974) redovisar en empirisk undersökning av ett finskt intervjumaterial med ett 40-tal talare av tornedalsfinska. Hon menar att det svenska inflytandet var mindre än förväntat. Relaterat till social bakgrund producerade talarna 1,1 (den högre av två sociala grupper) respektive 1,7 (den lägre gruppen) svenska ord per 100 finska. Det svenska inflytandet i syntaxen var litet. Även samiskan har spelat en roll som långivare (Korhonen, 1989; Hansegård, 1988: 290ff, för exempel särskilt s 292). Hansegård påpekar att det samiska inflytandet varit större på gällivarefinskan än på ”tornefinskan”. Sammanfattningsvis kan sägas att de skilda politiskt-kulturella förutsättningarna har lett till att det finns större skillnader mellan det finska språk som talas på respektive sida om gränsen än vad som skulle ha varit fallet om villkoren hade varit mer likartade för utvecklingen i hela området. Å andra sidan måste man konstatera att [v]ad själva språkformen beträffar, ljudsystemet, morfologin, bassyntaxen, så skiljer sig tornedalsfinskan knappast på ett radikalt annorlunda sätt från standardfinskan än vad många andra finska dialekter gör. (Wande, 1982: 67)

Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån språkstrukturella kriterier Trots att man sålunda måste sluta sig till att skillnaderna mellan de finska varieteterna på den finska respektive svenska sidan av gränsen numera är större än de varit tidigare och t ex inom ordförrådet i fråga om vissa ämnesområden kan vara betydande, skulle de språkstrukturella kriterierna för vad som är språk och dialekt inte ensamma peka ut meänkieli som ett eget språk skilt från finskan; också likheterna mellan varieteterna på respektive sida gränsen är nämligen påtagliga. Hansegård (1988: 306) understryker att tornedalsfinskan ”delar de allra flesta drag med en eller flera dialekter, som talas i Finland”. Han menar att de finska varieteter som talas i Sverige är vad han kallar dialekter eller allmogespråk, dvs närmast motsvarande vad vi ovan benämnde genuina dialekter eller folkmål, och om man jämför dem med motsvarande normnivå i Finland och inte med standardspråket, så framstår de inte som särskilt avvikande. Å andra sidan är graden av språkstrukturella skillnader som påpekas ovan tämligen oväsentlig när det gäller att ta ställning till om en varietet ska betraktas som ett eget språk eller som en dialekt av ett annat språk. Vi har i det inledande avsnittet sett att det ibland finns näraliggande varieteter som betraktas som olika språk och avlägsna varieteter som betraktas som dialekter. Det är alltså onödigt och i slutändan omöjligt att använda denna dimen122

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

sion i diskussionen om meänkielis status som språk. Det finns helt enkelt ingen måttstock baserad på språkstruktur som äger giltighet för att avgöra när två varieteter är så olika varandra att alla är överens om att de måste vara olika språk.

Ömsesidig förståelighet Som nämndes i den inledande översikten är ömsesidig förståelighet inte något man kan sluta sig till t ex utifrån storleken på skillnaderna mellan de två aktuella varieteterna. Ömsesidig förståelighet är också beroende av de kommunicerandes motivation att förstå varandra och deras erfarenhet av varandras varieteter. Graden av ömsesidig förståelighet kan alltså endast fastställas genom undersökningar. Det finns inga undersökningar som ger något mått på hur väl talare av meänkieli å ena sidan och talare av standardfinska, eller talare av dialektal finska på den finska sidan om Torne älv, förstår varandra. Det som kommer närmast – och som kan ge en vink om åtminstone hur tornedalingar förstår standardfinska – skulle vara en publikundersökning genomförd av Sveriges Radio 1979 angående norrbottniska lyssnare till det finskspråkiga programutbudet. Enligt denna fanns det ca 40 000 personer i Haparanda, Övertorneå, Pajala och Kiruna kommuner som kunde förstå radioutsändningar på standardfinska (Gröndal, 1980 refererad i Wande, 1984: 228f). Som Wande påpekar är ca två femtedelar av dessa senare tiders invandrare och således inte talare av tornedalsfinska. Ändå kan man uppfatta dessa siffror så att majoriteten av den tornedalsfinsktalande befolkningen förstår standardfinska. Trots bristen på egentliga undersökningar kan det ändå vara värt att diskutera vad de förhållanden som gäller vid den svensk-finska gränsen har för betydelse för ömsesidig förståelighet. Den särutveckling för finska varieteter på den svenska sidan gränsen som vi talat om i föregående avsnitt kopplad till den utveckling i riktning mot standardfinskan som förekommer på den finska sidan har förstås, som vi tidigare konstaterat, haft till följd att varieteterna på respektive sida gränsen numera är mera åtskilda än tidigare. Som påpekas av Lainio (denna bok: 173) kan denna särutveckling dock ha dämpats av det betydande inflödet av finsktalande från Finland, inte minst pga det s k tvärgiftet, där tornedalska män gift sig med finska kvinnor. Att särutvecklingen skett särskilt på ordförrådssidan innebär att den ömsesidiga förståeligheten i viss utsträckning kan ha försämrats. För förståeligheten är det nämligen viktigare att de talande är bekanta med samma ordförråd än att de har exakt samma uttal och grammatiska struktur i sina varieteter (jfr © Studentlitteratur

123

Kenneth Hyltenstam

Johansson, 1978: 71, om hur lexikala fel hos andraspråksanvändare försämrar förståeligheten mer än grammatiska fel). Det kan också konstateras att modern forskning har visat att man i allmänhet har underskattat förståelseproblemen vid kommunikation mellan talare av olika varieteter, särskilt mellan standardspråkstalare och talare av dialekter (Sato, 1989: 266). Även om talarna upplever sig förstå varandra tämligen väl, uppstår ofta tolkningsproblem och missförstånd som direkt beror på att varieteterna har olika lexikala och grammatiska uttryck för parallella innehåll. Det är troligt att detta förhållande också gäller i fråga om meänkieli på så sätt att talarna av denna varietet och talare av finsk finska inklusive standardfinska har större svårigheter att förstå varandra än vad som alltid är uppenbart. Sato kopplar icke standardtalande barns sämre skolframgång och låga motivation för skolarbete – förhållanden som konstaterats i många sammanhang – till deras svårigheter att förstå undervisning på standardspråket. Det är inte osannolikt att ointresset för hemspråksundervisning direkt på standardfinska bland tornedalsfinska barn, som konstaterades när den finska hemspråksundervisningen först infördes, åtminstone delvis har denna bakgrund (se nedan under rubriken Utbildning). Förhållandet att attityderna gentemot tornedalsfinskan ofta varit ganska negativa från riksfinskt håll, där dialekten betraktats som ”arkaisk, starkt ’dialektal’ och som bemängd med svenska lånord”, kopplat till en särskilt tidigare negativ bild av den egna varieteten från tornedalingarnas sida (Wande 1982: 65), kan ha påverkat motivationen till ömsesidig förståelse i ogynnsam riktning. Speciellt från standardfinskt håll torde denna attityd ha lett till en upplevelse av svårigheter att förstå tornedalsfinska. Att tornedalingarna tidigare inte haft erfarenhet av finskt skriftspråk kan ha inneburit svårigheter för förståelsen från deras sida. Men det finns också en uppfattning från tornedalingarnas sida om att den egna varieteten är så annorlunda att (finsk) finska inte går att förstå. Man kategoriserar sig som ”ej finsktalande” eller säger att man inte kan förstå ”finska” (Hansegård, 1988: 306).

Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån kriteriet ömsesidig förståelighet Som vi tidigare klargjort och som exemplen från meänkieli i förhållande till dialektala varieteter av finska och standardfinska visar, är begreppet ömsesidig förståelighet mycket suddigt. Förståelsesvårigheter existerar uppenbarligen i olika utsträckning, och dessa svårigheter ska ses inte bara i ett 124

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

lingvistiskt språkförståelseperspektiv, utan också ett sociopsykologiskt perspektiv där talarnas motivation och attityder spelar stor roll. På samma sätt som vid det förra lingvistiska kriteriet, språkstrukturella skillnader, går det inte att ge ett allmänt accepterat mått på ömsesidig förståelighet som skulle vara avgörande för när två varieteter vore att betrakta som dialekter (för att de hade en hög grad av ömsesidig förståelighet) eller olika språk (eftersom de hade en låg grad av ömsesidig förståelighet).

Standardisering av meänkieli Språkvård Nils-Erik Hansegård beskrev 1988 situationen vad gäller standardisering av vad han kallar ”norrbottensfinska” på följande sätt: ”Skapandet av ett norrbottensfinskt standardspråk står bara i början och arbetet med att åstadkomma en sådan språkform har ännu inte helt gått igenom något av […] Haugens stadier” (s 310), nämligen de stadier som vi presenterade ovan. Hansegård menar visserligen att selektionsfasen inte bör vålla så stora problem, eftersom författare på meänkieli själva lyckats skapa en fungerande språkform byggd på det egna talspråket. Dessutom menar Hansegård att varieteten ”om man bortser från gällivarefinskan” är så enhetlig att man enkelt skulle kunna finna en lämplig utgångsform för standardiseringsarbetet. Han pekar dessutom på att kodifieringsarbetet bara just har påbörjats; en redaktionskommitté för en ordbok hade just tillsatts. Inför elaboreringsfasen, dvs den process i vilken möjligheter skapas att använda meänkieli i alla sociala funktioner, ser han betydande svårigheter: ska man använda svenska beteckningar på moderna företeelser eller ska man utnyttja standardfinskan? Likaså lämnar han det öppet vad som kan komma att ske med acceptansen av ett standardiserat språk. Mot denna bakgrund måste man säga att det sedan detta skrevs, 1988, gjorts stora framsteg vad gäller standardiseringen av meänkieli. En ordbok över meänkieli omfattande ca 10 000 ord publicerades 1992 (Meänkieli sanakirja. Tornedalsfinsk ordbok, redigerad av Matti Kenttä och Erling Wande). Trots att denna inte hade ett uttalat syfte att bidra till normeringen av meänkieli, har den kommit att användas som rättesnöre för t ex stavningen (Lainio, 1995: 124). Ordboken har följt principen att dels ”ta med ord som återspeglade äldre tornedalsk kultur, en ordskatt som håller på att försvinna, dels att man för det moderna ordförrådet, i den mån det var möjligt skulle undvika att använda svenska lånord” (Wande, 1992b: xi). Av stor vikt är att ordboken speglar den variation i ordformer och ordbetydelser © Studentlitteratur

125

Kenneth Hyltenstam

som förekommer regionalt (ibid.: xiii). Detta gör att förutsättningarna är mer gynnsamma för acceptans i hela talgemenskapen; alla kan känna igen egna ord och ordformer. En annan milstolpe i standardiseringen av meänkieli är den 1996 utkomna tornedalsfinska grammatiken Meänkielen kramatiikki av Matti Kenttä och Bengt Pohjanen. År 1992 utkom även en gällivarefinsk ordbok, utarbetad av Birger Winsa. Genom existensen av ordböcker och grammatik kan kodifieringen av meänkieli sägas ha tagit ett stort kliv framåt. Ordbok och grammatik är de grundläggande kodifieringsdokumenten. Här återstår emellertid rimligtvis ett stort arbete. Kodifieringen av ett språk kan inte göras i ett steg utan måste ske i samverkan med elaborering och genom undersökningar av den standardiserade varietetens acceptans. Vi återkommer till dessa faser nedan i samband med behandlingen av hur meänkieli kommer till användning i samhället. Ett viktigt led i standardiseringsarbetet är vidare tillskapandet av en egen språknämnd för meänkieli. Ett språkutskott bildades 1990 genom initiativ från Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T) (Erling Wande, personlig kommunikation). Beteckning utskott ändrades 1994 till språknämnd. Språknämnden arbetar uttalat med standardiseringen av skriftspråket. STR-T är också ett ”organ för tillvaratagande av tornedalingarnas språkliga och kulturella intressen” (SIV, 1993: 20), dvs en av de institutioner som är inblandade i språkstandardiseringen. Likaså är stiftelsen Academia Tornedaliensis/Meän akateemi med administration i Pajala ett organ som bland många andra frågor har språk på sin agenda (Norrländsk uppslagsbok, band 1). Akademin planerar att genomföra kurser på universitetsnivå i meänkieli (Utbildningsdepartementet, 1994: 57).

Litteratur och massmedia Till ett språks standardisering hör den elaborering som sker i samband med att språket används i olika sociala sammanhang, framför allt dess användning i icke-informella situationer. När språket används om olika ämnen på olika stilnivåer krävs att uttrycksmedel skapas så att det på ett smidigt sätt kan spegla alla möjliga sakförhållanden, sinnesstämningar, önskemål etc. Meänkieli har under senare år använts i skrift både litterärt, i massmediala sammanhang och i offentliga dokument (Lainio, 1995: 118). Markus- och Johannesevangelierna har översatts direkt från grekiska till meänkieli av författaren Bengt Pohjanen, som också har gett ut egna verk på språket. Kaamos Nordkalottförlag har ett 20-tal titlar på meänkieli till försäljning, vilka omfattar såväl originalverk av olika författare som översättningar (av 126

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

barnlitteratur från svenska) och ordböcker. Meänkieli används också i teaterföreställningar. Vad gäller massmedia bör nämnas Haparandabladet som sedan slutet av 1970-talet publicerat en spalt på tornedalsfinska (Wande, 1989b: 20) samt den regionala tidskriften Met som grundades 1982 (Lainio, 1995: 118). I etern sänds från SR:s redaktion i Norrbotten/Pajala program på någon form av finska under sju timmar i veckan. Ca två tredjedelar av dessa sändningar är på meänkieli (SR Norrbottens redaktion i Pajala, personlig kommunikation). Inom ramen för riksradions finska sändningar sänds 30 minuter i veckan på meänkieli. Även inom andra program i dessa sändningar kan intervjuer på meänkieli förekomma, kanske ytterligare 10 minuter per vecka (Marja Jussila, chef för de finskspråkiga sändningarna vid Sveriges Radio, personlig kommunikation). Beslut fattades 1995-01-30 av Sveriges Radio om att grunda en digital finskspråkig kanal fr o m 1 januari 1998. Av sändningstiden ska 5% vara reserverad för tornedalsfinska.

Utbildning Historik över finskans användning i undervisningen ges bl a i Wande (1989a). Som ett led i försvenskningen av finska Tornedalen blev finska språket successivt utrangerat ur folkskolan som undervisningsspråk mot slutet av 1800-talet. Från statens sida infördes egentligen inte något förbud mot att använda finska i skolan, men skolornas statsbidrag var kopplat till att endast svenska användes som undervisningsspråk. Lokalt infördes på många håll förbud mot användning av finska, inte bara under lektionstid utan även på rasterna. Den s k Finnbygdsutredningen, som genomförde en översyn av folkskoleväsendet i Norrbottens län omkring 1920, behandlade bl a frågan om finskans ställning i undervisningen. Utredningen genomförde ett antal möten för att få en uppfattning om den lokala opinionen. Man fick vid dessa möten uppfattningen att opinionen var stark för undervisning helt på svenska. Bl a påpekades att föräldrarna inte ville att barnen skulle lära sig finska, att det var onödigt att ge undervisning i finska eftersom barnen redan behärskade detta språk, samt att om man gav undervisning i finska skulle det innebära att barnen blev tvungna att lära sig ett nytt språk, eftersom tornedalsfinskan bara är en dialekt. Vid dessa möten kom emellertid allmogen i liten utsträckning till tals; åsikterna framfördes främst av präster och lärare (Tenerz, 1966). Utredningens betänkande från 1921 föreslog att man borde fortsätta undervisningen på svenska enligt den inledda modellen och konstaterade att finska inte behövde förekomma i undervisningen. © Studentlitteratur

127

Kenneth Hyltenstam

En viss attitydförändring skedde mot slutet av 1930-talet då finska blev ett frivilligt ämne i den s k fortsättningsskolan, men eftersom folkskolan kort därefter omorganiserades blev denna reform mera en attitydyttring än något som hade praktisk betydelse. År 1944 startade undervisning i finska som frivilligt tillvalsämne i gymnasiet i Haparanda. I praktiken började denna verksamhet genomföras på allvar först vid mitten av 1950-talet. År 1957 utfärdade Skolöverstyrelsen besked om att det inte skulle vara förbjudet för elever att tala finska på rasterna. Det var här alltså inte frågan om att häva ett förbud, eftersom något sådant formellt inte funnits, utan snarare att sätta stopp för den praxis med förbud som utvecklats lokalt. Hemspråksundervisning, som enligt 1969 års läroplan för grundskolan kunde ges i bygder med finsktalande befolkning, började genomföras på försök i Tornedalen från 1970-talets början. Genom hemspråksreformen, som trädde i kraft 1977, blev hemspråksundervisning en rättighet för elever med annat hemspråk än svenska. När man började ge hemspråksundervisning 1970 var det finska standardspråket undervisningsspråk och läromedlen hämtades från Finland. Många elever upplevde emellertid gapet mellan den egna varieteten av finska och standardspråket som alltför stort, antalet deltagande elever stagnerade och avhoppsfrekvensen var hög, vid vissa skolor upp till 90%. Sedan man gått över till en modell där tornedalsfinskan fick vara utgångspunkten för undervisningen med senare övergång till standardfinska har deltagarantalet ökat betydligt och var vid slutet på 1980-talet uppe i ca 2 000 (Wande 1989a: 44). Att denna organisation, där barnen till en början möter sin egen språkvarietet i undervisningen, fungerar bättre för hemspråksundervisningen överensstämmer med resultat som framkommit i andra liknande situationer. Tore Österberg genomförde under 1950-talet en för sin tid banbrytande undersökning, i vilken pitemålstalande barn under 10 veckor fick sin första läsinlärning på dialekten, innan de konfronterades med det standardsvenska skriftspråket. Pitemålet är en svensk dialekt som skiljer sig starkt från standardspråket. Resultaten visade stora fördelar för den grupp som undervisats enligt denna metod jämfört med en kontrollgrupp som fått traditionell undervisning med läsinlärning på standardsvenska från början. Efter 4 veckors successiv övergång till standardspråket och 25 veckors undervisning i detta hade ”dialektbarnen” inte bara kommit ikapp sina kamrater som från början varit utsatta för standardsvenskan. De läste dessutom både snabbare och säkrare och hade bättre läsförståelse än kontrollgruppens barn. Dessa resultat gällde både när barnen testades i läsning på standardspråket och på dialekten (Österberg, 1961: 136). 128

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

Användningen av meänkieli i undervisningen – både som ämne och som undervisningsinstrument – innebär ett stärkande av varietetens status. Samtidigt bidrar denna användning till språkets elaborering på ett väsentligt sätt. I utbildningssammanhang har tornedalsfinska elever också tillsammans med samiska och zigenska elever pga sin status som tillhörande inhemska etniska grupper fått en särskild behandling. Man har dels undantagits från vissa begränsningar i rätten till hemspråksundervisning som infördes 1985, nämligen att hemspråket skulle vara ett dagligt umgängesspråk i familjen. Dels är man undantagen från en regel som infördes 1991, enligt vilken kommunerna är skyldiga att ordna hemspråksundervisning först då det finns minst fem elever i en undervisningsgrupp. Enligt den senaste läroplanen för grundskolan, Lpo 94, är tornedalsfinska, samiska och zigenska elever fortsatt undantagna från ovanstående restriktioner i rätten till hemspråksundervisning. Dessutom är dessa grupper elever tillsammans med elever från de övriga nordiska länderna, dvs även finska elever med sitt ursprung från Finland, undantagna från en nyinförd restriktion enligt vilken elever har rätt till hemspråksundervisning utanför timplanebunden tid under högst sju år (se Hyltenstam & Tuomela, 1996). Denna särbehandling i regelverket för skolan utgör ett erkännande av den tornedalsfinska gruppen som särskild inhemsk etnisk grupp. Vad gäller lärarutbildning har studenter på grundskollärarlinjen vid Lärarhögskolan i Luleå sedan 1989, då denna utbildning startade, haft möjlighet att inrikta sig på bl a tornedalsfinska (SIV, 1993: 15). Utbildningen innehåller en valbar kurs på upp till 15 poäng (adminsitrationen vid Lärarhögskolan i Luleå, personlig kommunikation). Finska institutionen vid Stockholms universitet har gett två 10-poängskurser i meänkieli. Språkkurser på icke akademisk nivå förekommer också (Birger Winsa, personlig kommunikation via Erling Wande).

Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån språkstandardiseringsaspekten Det är uppenbart att meänkieli genom de senaste tio–femton årens utveckling på standardiseringsområdet tagit ett stort kliv framåt vad gäller varietetens status som eget språk. De viktigaste språkkodifieringsdokumenten föreligger i en första form genom de ordböcker och den grammatik som utarbetats. Elaboreringsfasen har kommit en god bit genom att språket används i skriftlig form i varierade sammanhang, litterära, massmediala och i det offentliga språket. Att meänkieli förekommer i utbildning på olika nivåer (grundskolan, lärarutbildningen och akademisk utbildning) är © Studentlitteratur

129

Kenneth Hyltenstam

också en mycket viktig komponent i bilden av varietetens roll som eget språk. Om man skulle utgå från en jämförelse med andra varieteter som betraktas som egna språk fyller meänkielis grad av standardisering tämligen väl måttet för vad som skulle betraktas som ett språk snarare än en dialekt. Som vi sett i den inledande genomgången är standardiseringsaspekten en av de faktorer som har ett avgörande inflytande på om en varietet ska kallas för ett språk eller en dialekt.

Attityder Attityderna till den egna varieteten har hos talare av tornedalsfinska som nämndes ovan, åtminstone tidvis, varit tämligen negativa. Man uppfattade inte sin varietet som ”riktig finska” (Wande, 1982: 65). Den negativa attityden till den egna varieteten förstärktes i samband med den s k halvspråkighetsdebatten i slutet av 1960- och början av 1970-talen, vilken bl a gjorde föräldrar och andra oroliga för de kognitiva och känslomässiga effekterna av användandet av två språk (Lainio, 1995: 115). Denna debatt hade främst sin grund i språksvårigheter som observerats hos tvåspråkiga just i Tornedalen (Hansegård, 1968). Attityderna gentemot den egna varieteten hos tornedalingarna har troligtvis alltid varit delade i någon bemärkelse, och även idag finns det motstridiga uppfattningar (jfr Lainio, 1995: 124). Hos vissa personer förekommer inställningen att tornedalsfinskan inte är värd att bevara eller standardisera. Hos andra finns en stark önskan att bevara och utveckla språket. Denna starkt positiva inställning förefaller ha vunnit terräng särskilt sedan slutet av 1980-talet. Inte minst har skapandet av Academia Tornedaliensis/Meän akateemi och STR-T samt språknämnden haft en revitaliserande effekt genom att detta ökat intresset för den egna varieteten. Enligt en undersökning av Winsa (under utgivning) anser 50% att meänkieli är ett eget språk. Bland föräldrar anser 80% att deras barn bör få undervisning i finska. Hälften av dessa tycker denna undervisning bör gälla tornedalsfinska, hälften finlandsfinska. Attityder är ofta svåra att beskriva på ett entydigt sätt. I en undersökning av tvåspråkigheten i Tornedalen under senare delen av 1960-talet (Jaakkola, 1973) angav 86% av de tillfrågade tornedalingarna att de ”önskade, att finskan skulle bevaras i Tornedalen” (s 137). Det var ingen större skillnad i inställning beroende på om man var huvudsakligen finskspråkig, svenskspråkig eller om man betraktade sig som tvåspråkig. Samtidigt var det bara 130

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

47% som önskade att den dåvarande frivilliga undervisningen i finska skulle utökas, medan 51% motsatte sig detta (s 132). Så få som 56% av dem som hade finska som sitt huvudspråk identifierade sig med den egna språkgruppen (s 130f). Av intresse i detta sammanhang är också namnfrågan. Namnet meänkieli, vårt språk, har snabbt vunnit terräng som ersättning för uttrycket tornedalsfinska. Denna förändring speglar det förändrade synsättet. I stället för att se den egna varieteten som en sorts finska, en finsk dialekt, betraktar man den nu som ett språk, vårt språk. Andra förslag i liknande riktning har också förekommit, nämligen att rätt och slätt benämna varieteten för tornedalska (Vagerstam, refererad i Wande, 1994: 112).

Slutsatser utifrån attityder gentemot meänkieli om egen språkstatus Den etniska medvetenheten har genomgått en betydande förstärkning, så som man kan bedöma saken utifrån aktiviteterna vad gäller etnisk organisation och etnisk mobilisering. Det är troligt att den självkänsla som demonstrerats under senare år successivt markerar meänkieli som eget språk i gruppens eget, liksom i det omgivande samhällets medvetande.

Politiskt-administrativa gränser Historiskt-strukturellt besläktade varieteter som talas inom ett land betraktas ofta som dialekter, medan liknande varieteter som talas på respektive sidor om en gräns ibland betraktas som skilda språk. Det hinder för kommunikation och de skillnader i förutsättningar för en likartad utveckling som gränsen innebär, har ofta som följd att ökade språkstrukturella skillnader åstadkoms och att medvetenheten om skillnaderna blir mer tydlig. Detta är samtidigt en av de faktorer som motiverar utvecklingen av olika standardiseringar för varieteterna på ömse sidor gränsen.

Slutsatser för meänkielis språkstatus utifrån förhållandet politisktadministrativa gränser I frågan om meänkieli är det klart att den historiska gränsdragningen är det som har lett till utvecklandet av en särskild form av finska på den svenska sidan. Historiskt är det alltså den politiska gränsen som legat till grund för två standardiserade språkformer, även om det är standardiseringen i sig som är den starkaste faktorn för att hävda meänkielis status som eget språk. © Studentlitteratur

131

Kenneth Hyltenstam

Sammanfattande kommentarer angående meänkielis status som eget språk Detta kapitel har visat hur begreppen språk och dialekt används i olika betydelser i olika historiska, sociala och kulturella sammanhang. Begreppen används ofta i en enkel dikotomi för att beskriva en komplex verklighet, i vilken språkstrukturella, politiska, sociokulturella och psykosociala aspekter samverkar. Det är klart att en utredning som begränsas till de lingvistiska förhållandena, dvs språkstrukturella likheter och skillnader mellan språkformer och ömsesidig förståelighet, inte kan svara på frågan om en given varietet är ett språk eller en dialekt. Det är främst varietetens funktion i samhället, inklusive dess etniska och kulturella betydelse för sina talare, som är avgörande för hur den betraktas, men inte heller utifrån sådana kriterier kan entydiga svar ges angående skillnaden mellan språk och dialekt. Olika faktorer ges i en given sociopolitisk kontext större eller mindre vikt. Ändå är det viktigt att en diskussion förs om vilka kriterier som kan komma i fråga när man tar ställning till om en given språklig varietet ska kallas för ett eget språk eller en dialekt. Det är väsentligt att grunden för ett avgörande är klar. I fallet meänkieli har vi konstaterat att de språkstrukturella skillnaderna mellan denna varietet och finska varieteter som talas i Finland, inklusive standardfinska, är påtagliga. Samtidigt är de gemensamma dragen dominerande. Graden av ömsesidig förståelighet är svår att fastställa, men det är uppenbart att förståelseproblem förekommer i båda riktningarna. Under den långa period på snart tvåhundra år som riksgränsen delat det finsktalande området har talare av vad som idag kallas meänkieli haft annorlunda livsvillkor än talare av finska varieteter i Finland. Detta har starkt bidragit till att skillnaderna mellan meänkieli och annan finska är mer uttalade idag än de skillnader som föreligger mellan aktuella talade varieteter inom Finland. Samtidigt som dessa förhållanden är viktiga för hur talarna på ömse sidor gränsen betraktar och uppfattar sina och de andras varieteter, är de i sig inte avgörande för om varieteten på den svenska sidan ska betraktas som ett språk eller en dialekt. Den funktion i samhället som meänkieli förvärvat under de senaste decennierna innebär stora förändringar i förhållande till tidigare perioder. Som nämndes ovan påpekade Hansegård (1988: 306) att de finska varieteter som talas i Sverige är ”allmogespråk”. Detta står inte i motsättning till att varieteten på kort tid har tagit viktiga steg i standardiseringsprocessen. Vilken varietet som helst av vilket språk som helst kan utgöra underlag för 132

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

standardisering. I standardiseringshänseende är meänkieli klart på en nivå där man snarare skulle kalla varieteten för ett språk än en dialekt (se ovan s 117, punkt 3). Existensen av ordböcker och grammatik och språkvårdande organ samt användningen av meänkieli i skönlitterära, massmediala, utbildningsmässiga och andra officiella sammanhang är sådant som brukar förknippas med språk snarare än med dialekter. Att tornedalsfinska elever sedan ca ett decennium nämns särskilt i skolans regelverk gör också att gruppen och dess språk redan beaktats i sammanhang som har juridiska konsekvenser. Om de lingvistiska faktorerna som vi sett ovan ensamma är oväsentliga för bedömningen av en varietets status som eget språk, så är dessa sociopolitiska faktorer starkt bidragande till en bedömning i den riktningen. Slutligen måste man konstatera att de kriterier som har att göra med attityder gentemot meänkieli, både gruppens egna och omgivningens, idag har helt annorlunda värden än vad som var fallet för bara tio, femton år sedan. En betydligt starkare självkänsla har utvecklats inom gruppen i ömsesidig samverkan med att dess språk har fått högre prestige. Den interna organisationen kring frågor som har att göra med bevarandet av gruppens kulturella och språkliga särart speglar denna attitydförändring. Samtidigt förekommer konfliktartade åsikter om värdet av meänkieli. Inom gruppen finns det också personer som anser att meänkieli inte är en varietet som är värd att bevara eller utveckla. En kommentar till dessa åsiktsskillnader kan dock vara på sin plats: Man ska vara medveten om att motsatta åsikter om det egna språket eller den egna språkformen förekommer inom alla minoriteter. Ju starkare assimilationstrycket varit och ju större graden av stigmatisering, desto vanligare är negativa attityder. När dessa attityder håller på att förändras i riktning mot högre självvärdering är det självklart att inte alla inom gruppen ändrar åsikt – åtminstone inte samtidigt. Dock är just detta, att inte samtliga minoritetsmedlemmar är förespråkare av en stärkt funktion för den egna varieteten, ofta en förevändning för majoritetssamhällen att inte stödja en förändring i denna riktning. Omgivningens attityd gentemot meänkieli har också svängt parallellt och i interaktion med att gruppens egna attityder blivit mer positiva. Det svenska samhällets acceptans av varieteten och dess talare reflekteras bl a i de särbestämmelser som gruppen tillsammans med andra inhemska grupper åtnjuter i skolans regelverk. Som påpekades inledningsvis är en språklig varietets status något som växer fram i politiska processer. Ibland är formella politiska beslut avgörande. Diskussionen i detta kapitel om begreppen språk och dialekt och resonemangen om meänkielis ställning mot bakgrund av denna diskussion © Studentlitteratur

133

Kenneth Hyltenstam

kan därför inte avslutas med ett ställningstagande i frågan om varieteten är ett språk eller en dialekt. Syftet med diskussionen är i stället att framhålla och beskriva vilka faktorer som i en sådan politisk process kan anföras om man vill hävda meänkielis status som eget språk – och för den ståndpunkten saknas inte underlag – men också att visa på förhållanden som skulle kunna användas för att argumentera för att meänkieli inte är ett eget språk – och här är underlaget magrare. Kapitlets funktion i den politiska processen är att ge kunskaper samt underlag för tänkande och politiska beslut i frågor som är relaterade till meänkielis status.

Tacknot Jag vill här tacka Barbro Allardt Ljunggren för benägen hjälp med att samla in nödvändig information ur tillgänglig litteratur om meänkieli. Jag tackar också Susanna Kuoljok Angéus, Christopher Stroud, Erling Wande och Hans Åhl för kommentarer till en tidigare version av detta arbete. Påpekanden från Ulf Kero och Birger Winsa, som framförts till mig, har också varit till stor hjälp.

Referenser Allén, S. (1995), Skrift. I: Nationalencyklopedin, band 16. Blomqvist, J. & Sabatakis, V. (1992), Grekiska. I: Nationalencyklopedin, band 8. Börestam Uhlmann, U. (1991), Språkmöten och mötesspråk. Rapport 16. Oslo: Nordisk språksekretariat. Edlund, L.-E. (1995), Svenska dialekter. I: Nationalencyklopedin, band 17. Edwards, J. (1985), Language, Society and Identity. Oxford: Basil Blackwell. Ellegård, A. (1991), Engelska. I: Nationalencyklopedin, band 5. Grillo, R. D. (1989), Dominant Languages. Language and Hierarchy in Britain and France. Cambridge: Cambridge University Press. Gröndal, A. (1980), Radio Norrbottens finska publik hösten 1971. Rapport nr 17–1980. Stockholm: Sveriges Radio. Hansegård, N. E. (1968), Tvåspråkighet eller halvspråkighet? Stockholm: Aldus/Bonniers. 134

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

Hansegård, N.-E. (1988), Språken i det Norrbottensfinska området. Arbetsrapport 3:1988. Lärarutbildningarna. Högskolan i Luleå. Haugen, E. (1966), Dialect, language, nation. American Anthropologist, 68. 922–935. (1972) I: Pride, J. B. & Holmes, J. (eds.), Sociolinguistics. Harmondsworth: Penguin Books. Hudson, R. A. (1980), Sociolinguistics. Cambridge: Cambridge University Press. Huss, L. (1998), Finnish in Sweden. I: Ó Coráin, A. & Mac Mathúna, S. (eds.), Minority Languages in Scandinavia, Britain and Ireland. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Celtica Upsaliensia, 3. Uppsala/ Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Hyltenstam, K. (1997a), Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om meänkielis status som eget språk. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetsspråkspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. Hyltenstam, K. (1997b), Om begreppen språk och dialekt och meänkielis status som eget språk. I: Westergren, E. & Åhl, H. (utg), Mer än ett språk. En antologi om två- och trespråkighet i norra Sverige. Stockholm: Norstedts Förlag. Hyltenstam, K. & Tuomela, V. (1996), Hemspråksundervisningen. I: Hyltenstam, K. (utg.), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur. Jaakkola, M. (1973), Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi. Stockholm: Aldus/Bonniers. Jacobsson, G. (1995), Serbokroatiska. I: Nationalencyklopedin, band 16. Jansson, T. (1995), Språkhistoria. I: Nationalencyklopedin, band 17. Johansson, S. (1978), Studies of Error Gravity. Native Reactions to Errors Produced by Swedish Learners of English. Acta universitatis Gothoburgensis. Gothenburg Studies in English 44. Göteborg. Jonasson, K. (1991), Franska. I: Nationalencyklopedin, band 6. Kenttä, M. & Pohjanen, B. (1996), Meän kielen kramatiikki. Aapua: Kaamos. Kenttä, M. & Wande, E. (red.) (1992), Meän kielen sanakirja. Tornedalsfinsk ordbok. Luleå: Kaamos. Korhonen, O. (1989), Tre språk i kontakt – en fråga om jämvikt eller dominans. I: Symposium Lingua – Cultura. Övertorneå 1988-11-21--22. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Utbildningsenheten. Koskinen, I. (1974), Svensk interferens i tornedalsfinskan. I: Loman, B. (utg.), Språk och samhälle 2. Lund: CWK Gleerup.

© Studentlitteratur

135

Kenneth Hyltenstam

Kotsinas, U.-B. (1995), Stockholm. Dialekt. I: Nationalencyklopedin, band 17. Lainio, J. (1990), Abbé Grégoire, franska revolutionen och sverigefinnarnas dentala klusiler. I: Wande, E. (utg.) Att forska om språkliga minoriteter. Stockholm Studies in Finnish Language and Literature, 7. Stockholm: Lainio, J. (1995), The sociofunctional position of Finnish in Sweden. I: Tijdschrift voor Skandinavistiek, 16. 105–132. Larsson, L.-G. (1995), Samiska. I: Nationalencyklopedin, band 16. Malmberg, B. (1964), Språket och människan. Stockholm: Aldus/Bonniers. Maurud, Ø. (1976), Nabospråksforståelse i Skandinavia. Nordisk utredningsserie 1976:13. Stockholm: Nordiska rådet. Nordberg, B. (1995), Stadsmål. I: Nationalencyklopedin, band 17. NOU (1985), Samisk kultur og utdanning. Norges offentlige utredninger, 1985:14. Paunonen, H. (1991), Till en ny indelning av de finska dialekterna. Fennougrica suecana, 10. 75–95. Pekkari, K. (1997), Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren. I: Westergren, E. & Åhl, H. (utg), Mer än ett språk. En antologi om två- och trespråkighet i norra Sverige. Stockholm: Norstedts Förlag. Phillipson, R. (1992), Linguistic Imperialism. Oxford: Oxford University Press. Sato, C. J. (1989), A nonstandard approach to Standard English. TESOL Quarterly, 23. 259–282. SIV (1993), Finska språkets ställning i Sverige. Förlagsbyrån, Statens invandrarverk. Swahn, J.-Ö. (1995), Tornedalsfinnar. I: Nationalencyklopedin, band 18. Teleman, U. (1995), Svenska. I: Nationalencyklopedin, band 17. Teleman, U. & Westman, M. (1997), Behöver vi en nationell språkpolitik? Språkvård, 2/97. 5–16. Tenerz, H. (1966), Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens län. Lund. Thelander, M. (1976), Grepp och begrepp i språksociologin. Lund: Studentlitteratur. Utbildningsdepartementet (1994), Finska i Sverige. Ett inhemskt språk. Ds 1994:97. Vaagland, P. I. (1982), Målrørsla og reformarbeidet i trettiåra. Oslo: Det Norske Samlaget. Wande, E. (1982), Tornedalsfinskan och dess särdrag. I: Finska språket i Sverige. Finska språket i Tornedalen. Föreningen Norden. Kulturfonden för Sverige och Finland. Finn-kirja. 136

© Studentlitteratur

3 Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk

Wande, E. (1984), Two Finnish minorities in Sweden. Journal of Multilingual and Multicultural Development, 5. 225–241. Wande, E. (1989a), Från 1809 till 1989 – viktiga årtal i svenska Tornedalens språk- och utbildningspolitiska historia. I: Symposium Lingua – Cultura. Övertorneå 1988-11-21--22. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Utbildningsenheten. Wande, E. (1989b), Tornedalsk renässans. Invandrare och minoriteter, 2/ 89. 15-21. Wande, E. (1992a), Ecological and linguistic aspects of Tornedal Finnish in Sweden. I: Louis-Jensen, J. & Poulsen, J. H. W. (eds.), The Nordic Languages and Modern Linguistics 7. Tórshavn. Wande, E. (1992b), Förord. I: Meän kielen sanakirja. Tornedalsfinsk ordbok. Luleå: Kaamos. Wande, E. (1993), Begreppen Tornedalen, tornedalsfinsk och tornedaling. I: Norrländsk uppslagsbok, band 1. Wande, E. (1994), Morötter och andra grönsaker – några anmärkningar med anledning av en tornedalsfinsk ordbok. I: Hugskott och hågkomster. En vänskrift till Karin Forsberg när måttbandet tog slut. Avdelningen för forskning och utbildning i modern svenska (FUMS), Uppsala universitet. Wardhaugh, R. (1992), An Introduction to Sociolinguistics. Second Edition. Oxford: Blackwell. Wessén, E. (1967), Våra folkmål. Åttonde upplagan. Lund: Fritzes. Westman, M. (1996), Har svenska språket en framtid? I: Moberg, L. & Westman, M. (utg.), Svenskan i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Stockholm: Norstedts Förlag. Wiggen, G. (1996), Majoritetsspråk og minoritetsspråk i et nordisk perspektiv. Språk i Norden 1996. Winsa, B. (1991), Östligt eller västligt? Det äldsta ordförrådet i gällivarefinskan och tornedalsfinskan. Acta universitatis Stockholmiensis. Studia Fennica Stockholmiensia 2. Stockholm. Winsa, B. (1996), Tornedalen – den svenska minoritetspolitikens akilleshäl. Invandrare & Minoriteter, 1996/1–2. 39–43. Winsa, B. (under utgivning), Language Attitudes and Social Identity – The Oppression and Revival of a Minority Language in Sweden. Canberra: Applied Linguistics Association of Australia. Wurm, S. (1982), Papuan Languages of Oceania. Tübingen: Gunter Narr. Österberg, T. (1961), Bilingualism and the First School Language – an Educational Problem Illustrated by Results from a Swedish Dialect Area. Umeå: Västerbottens Tryckeri.

© Studentlitteratur

137

Jarmo Lainio

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk Jarmo Lainio Historia är nutidens uppfattning av det förgångna – men kunskap om det förgångna kan skapa ny historia och påverka framtiden.

Introduktion I detta kapitel diskuteras flera aspekter av relationen mellan den svenska etniska majoriteten och etnolingvistiska minoritetsgrupper. Dessa aspekter har betydelse för hur de senare grupperna ska kunna bli en fungerande del i det svenska samhället. Jag kommer att hänvisa till en allmän debatt och den officiella inställningen till nationella minoriteter och språkliga rättigheter. Det finns en uppenbar skillnad mellan den offentliga retoriken och de resultat den lett till i praktiken (se t ex Lainio, 1997). Jag vill också peka på skillnaderna mellan integration, en positiv och i första hand frivillig process, och assimilation, en antagonistisk process initierad av majoriteten mot minoriteter och som kränker eller diskriminerar flera grundläggande mänskliga rättigheter. Med begreppet integration åsyftas det som kännetecknar de flesta minoritets- och invandrarrepresentanter: en önskan att tilllägna sig det svenska språket och svensk kultur med värdighet, dvs med möjlighet att bevara elementära kultur- och identitetsbärande egna drag, bl a det egna språket. Debatten om svenska språket och de andra modersmålen är olika sidor av samma mynt: det handlar om flerspråkighetens, och därmed mångfaldens, vara eller icke vara i Sverige. Debatten om språk har varit och är en katalysator i den svenska debatten om invandrare och minoriteter. Jag har valt ut några, enligt min bedömning, centrala frågor och tvisteämnen som rör de finskspråkiga grupperna i Sverige, de s k sverigefinnarna med sveri138

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

gefinska och tornedalingarna med meänkieli. Hur man behandlat dessa grupper och deras språk har varit vägledande för behandlingen av alla minoritets- och invandrargrupper i Sverige. Mitt syfte är att påvisa att flera drag i den svenska officiella behandlingen av tvåspråkigheten och språkliga rättigheter fram till 1998 varit juridiskt och etiskt tveksamma, politiskt kortsiktiga, samt pedagogiskt och socialt förkastliga, både ur ett nationellt och ett internationellt perspektiv. De politiska beslut som fattats under den senaste tioårsperioden har haft och kommer att få negativa konsekvenser både för de enskilda minoritetsmedlemmarna och det svenska samhället i stort. Sverige berövas nu dagligen en stor del av sin progressiva potential, sin självkänsla och framtida kompetens i och med den accelerade språkliga och etniska assimilationen.1 Sverigefinnarna har kommit att stå i förgrunden för den etnolingvistiska kraftmätningen med den svenska majoriteten. Gruppens storlek, det nordiska samarbetet, grannskapsförhållandet, den historiska samhörigheten och den kontinuerliga närvaron i landet är några orsaker till detta. Det finns dessutom en skillnad mellan de finskspråkiga och alla andra minoritets- och etniska grupper i Sverige, som sällan uppmärksammas och som gör de finskspråkiga till huvuddeltagare i den språkliga-etniska konflikten. Genom svenskans sedan länge lagskyddade och framskjutna position i Finland, är de finskspråkiga medvetna om vad man går miste om för finskans del, vilken roll språket har som sammanhållande faktor och vad som är praktiskt möjligt för ett modersmål i en tvåspråkig miljö. Man vet vilket humankapital man berövas och man vet, utan att ha professionell erfarenhet av det, vilka rättigheter och möjligheter man går miste om, som enskild individ och som grupp. Man vet också att en positiv lösning vore möjlig att uppnå 1

Vid en studie av en hel grundskolekohort kunde Lange (1996) på uppdrag av Skolverket konstatera att ca 42% av de ungdomar som var berättigade till hemspråksundervisning och som slutade grundskolan 1988 hade haft hemspråksundervisning. Med tanke på att dessa inkluderar både avbruten och stadievis hemspråksundervisning, liksom tvåspråkiga klasser, får andelen betraktas som mycket låg. Den har dessutom sjunkit dramatiskt sedan 1988. Försöken att visa vilka effekter hemspråket haft på skolframgång, integration osv, har visat sig medföra avsevärda metodologiska svårigheter. Hemspråkets användning i studien tycks ha korrelerat med bakgrundsfaktorer som är typiska för en introduktionsperiod: kort vistelsetid, sämre kunskaper i svenska osv. Ändå kan inga slutsatser dras, bl a av det skälet att det inte är känt hur omfattande hemspråksundervisningen varit bland eleverna, och hur den varierat bland olika språkgrupper. Den typ av tvåspråkig undervisning som bl a de finsktalande efterlyst har fått en ringa betydelse i det svenska utbildningssystemet.

© Studentlitteratur

139

Jarmo Lainio

genom ett lagstadgat stöd för språken, utan större uppoffringar från majoritetssamhällets sida. Genom att diskutera uppfattningar om anpassningstid och integration, språkliga territorier, språket och begreppet minoritet och minoriteters förhållande till ”sin majoritet” vill jag belysa den situation som uppstått under 90-talets inledning i Sverige. I den debatt som förts från offentligt håll har man tidvis velat se de finskspråkiga som två grupper. Man har avsett ge olika grad av minoritetsstatus för sverigefinska och meänkieli, med utgångspunkt i uppfattningar om hur språket, tiden och talarnas minoritetsstatus hänger ihop, med konsekvenser för eventuella minoritetsrättigheter. Andra nutida språk har det gemensamt med det öde som finskan upplevt under större delen av Sveriges historia att de inte ges samma demokratiska rättigheter som svenskan. Därmed blir frågan om språk också ideologiskt laddad, och rör ur denna synvinkel demokratins väsen. Det som uträttats i praktiken har kommit att skilja sig från den positiva retoriken, som menat att man månar om den etniska och språkliga mångfalden. I en internationell belysning har denna målsättning alltmer börjat te sig som en flagande teaterkuliss.2

Europa, Sverige och deras minoriteter Under innevarande decennium har debatten om etniska gruppers och språkliga minoriteters existens och existensberättigande, både internationellt och nationellt, fått ny intensitet. Internationellt – om vi håller oss till Västeuropa i detta sammanhang – har 90-talet fört med sig en ökad acceptans av de nationella minoriteternas historia och existens. Samtidigt möter språkliga, etniska och religiösa grupper allt oftare ett öppet och fientligt motstånd, både i det dagliga livet och den offentliga debatten. Rätten att bevara språk och identitet ifrågasätts t ex i Sverige på ett oreflekterat sätt som påminner om den tid som föregick ”upplysningens” tid på detta område, dvs före 1970-talet, då majoriteten gjordes uppmärksam på tvåspråkighetens roll för invandrarbarnens psykiska, kognitiva och språkliga utveckling. Den offentliga acceptansen av nationella etniska grupper hänger samman med en framväxande positiv syn på en regionalisering av Europa, vilket i förstone kan tyckas vara paradoxalt. Det har medfört att nationsbegreppet i 2

Den har också i en kontrastiv juridisk belysning av de nordiska ländernas inställning till minoriteter och invandrare kallats en paradox (Hannikainen, 1996).

140

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

den form det tagit sig under 1900-talet, delvis kommit att betraktas som otidsenligt och stående i viss motsatsställning till den europeisering som genomsyrat en stor del av den politiska och kulturella utvecklingen under de två-tre senaste decennierna (se bl a European Council (ECo), 1994, Euromosaic, 1996).3 Det nya Europa är till för dess invånare och inte endast för dess stater, vare sig invånarna tillhör majoriteter eller minoriteter. Det nya regionernas Europa tar mindre hänsyn till nationsgränserna, vilket t ex har inneburit att värdet av minoriteternas erfarenheter har ökat. Europeiseringen har medfört problem för demokratiska processer på olika sätt, men den har också inneburit förbättrade möjligheter för minoriteter att göra sina röster hörda, genom att de vid behov kan söka assistans på en överstatlig nivå som på ett bättre sätt tar hänsyn till gruppens behov. I synnerhet har det gällt regionala minoriteter. I Sverige förbehåller sig majoriteten ändå rätten att betrakta staten som sin och Sverige som ett homogent land, trots den heterogenitet som alltid funnits inom det, och trots den ökade europeiska öppenheten i dessa frågor. Varningar för ett alltför utbrett ”Kleinstaaterei” har dock utfärdats. Hobsbawm (1993) anser t ex att skapandet av medvetna, plurinationella eller mångetniska större nationer är den väg som återstår för Europa, för att man ska ta sig ur motsättningssituationen mellan traditionell nationalism och små gruppers krav på viss autonomi. Det pan-europeiska perspektivet tycks stödja denna typ av skydd för minoriteter. Mot denna utveckling står en inskränkt nationalism, numera pånyttfödd även i Sverige. Den situation vi möter idag utgör inget kvalitativt helt nytt skede i Europas historia, snarare tvärtom: på den världsliga sidan har det under historiens gång förts en dragkamp mellan mindre folkgrupper, monarkistiska, republikanska och despotiska styren, samt imperialistiska ledaranspråk som främst framförts av Frankrike, England, Italien, Spanien och Tyskland, samt deras föregångare. Ryssland har under det senaste millenniet, beroende på skiftena på den ryska tronen och dess inställning till det övriga Europa, ömsom betraktats som en del av Asien, ömsom som en del av Europa. I och med det ideologiska närmandet mellan öst och väst, utgör Ryssland nu åter en kandidat till det europeiska samarbetet. På den andliga 3

Utvecklingen är förstås mer komplicerad än så. Inte minst har den globalisering som ekonomin genomgått, lett till att nationalstaten förlorat mycket av sin politiska makt, även nationellt, men inte inom alla politikområden. Beroende på om det nationalekonomiska samarbetet leder till ökad protektionism eller global integration, kan nationalstaten också i ett annat scenario återfå en del av sin forna makt (Cable, 1995).

© Studentlitteratur

141

Jarmo Lainio

sidan har det försiggått en kamp mellan den västligt kristna intressesfären, den katolska och kalvinska, och den östligt kristna, den ortodoxa, samt den turkiska/islamska, inte sällan med världsliga och politiska tilläggskrav från de inblandade (Mikkeli, 1994). I dessa konflikter och dragkamper har ofta andra faktorer än språket figurerat i förgrunden. Under de senaste tre-fyra seklerna har språket kommit att bli en elementär och medveten del i de världsliga europeiska mellanfolkliga dragkamperna. Inom religionen uppstod denna situation redan i och med reformationen, vilken bl a i första hand innebar en konflikt mellan latinet och de framväxande nya nationalspråken. Andra världskriget påverkade under lång tid ansträngningarna att lösa konflikter och problem med etniska och språkliga förtecken. Även internationella organisationer, som dock till stora delar styrs av nationella majoritetshänsyn, blev under ett par decennier tillfälligt restriktiva beträffande sin acceptans av minoritetsgrupper, deras existens och specifika behov. I efterdyningarna till de katastrofala följder som andra världskriget fick, började minoritetsbegreppet så småningom ändå anta en ny folkrättslig dimension. Riktig fart fick dessa ansträngningar åter efter Romfördraget 1967, som förblivit en sammanhållande plattform i det internationella samarbetet om etniska grupper i Europa (ECo, 1994). Under 1900-talets senare hälft har rätten till det egna språket, inte minst som en följd av den ökade vikt språket givits av olika etniska grupper som ett sammanhållande kulturdrag och en nationell symbol, i allt högre grad accepterats som en grundläggande rättighet. UNESCO:s kampanj i början av 1950-talet var en tydlig markering. Försvaret av den språkliga dimensionen har blivit centralt för många etniska gruppers fortlevnad, både majoriteter och minoriteter. Embryon till en nationalistisk-språklig kraftsamling ser vi också för svenskans vidkommande i dagens Sverige. Detta kan bland annat märkas genom hur Hyltenstams påpekanden (1996a; i denna bok) om svenskans ställning i Sverige tagits emot. Han beskriver hur en begynnande språkpolitisk skärpning tagit sin början i Sverige, i riktning mot den debatt om ”English-Only” som under lång tid förts i USA. Där har konservativa krafter dels försökt göra engelskan till det enda officiella språket i USA, dels försökt förhindra att andra språk ska kunna användas som undervisningsspråk och inom offentlig förvaltning. Hyltenstam jämför minoritetsspråkens situation med svenskans gentemot engelskan. Tankegången har tagits upp av andra, vilket istället lett till att engelskan nu börjat ses som ett reellt språkligt-kulturellt hot mot svenskans fortbestånd (Teleman & Westman, 1997; jfr även Ammon et al., 1994). Det ironiska är att farhågorna beträffande svenskans ställning bottnar i kunskap som erhållits från de 142

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

effekter som nationella majoritetshållningar haft mot minoritets- och invandrarspråk. Accentueringen av svenska som en samlande nationell symbol riskerar att bidra till ett slutgiltigt förkvävande av olika språkgruppers aspirationer mot likvärdighet för sina språk i Sverige. Språkdebatten utgör därmed, inte bara i Sverige, en vattendelare mellan konservativa (både på höger- och vänsterkanten) och liberala åsikter. Europeiseringen, som har gått hand i hand med en ökad regionalisering av Europas länder, har också ägt rum samtidigt med två andra samhälleliga processer. Dessa är däremot inte upprepade historiska processer, utan nya till sin art. Den transkontinentala migrationen har för det första ökat dramatiskt, och för det andra strävar nationella språkligt-etniska grupper efter att bli respekterade och accepterade som fullvärdiga grupper i sin nuvarande omgivning i storsamhället, samtidigt som de ställer krav på integration, men på sina egna villkor. För sentida migrantgrupper är minoritetsstatusen i sig inte alltid av primär vikt, inte för alla etniska grupper, eller i den inledande fasen. För de mer etablerade och medvetna grupperna har det ofta handlat om att de sökt en ökad acceptans, inte trots sina annorlunda språkliga och kulturella särdrag, utan just på grund av dessa drag, som verksamt bidragit till de omgivande storsamhällenas historiska utveckling och dynamik. I Sverige tycks en något förbättrad vetskap om det sistnämnda och en begynnande självkritisk historieskrivning kunna leda till en omvärdering av t ex samernas historia (Svonni, 1997). Romer (Fraurud & Hyltenstam, 1997; i denna volym), judar (Boyd & Gadelii, 1997; i denna bok; Schwarz, 1997) och finsktalande grupper är andra som närmast aspirerat på en motsvarande uppvärdering. Denna utveckling har påskyndats av både officiella och icke-officiella internationella organisationer och rättsligt samarbete. En tradition har utvecklats som kan spåras till arbetet inom Nationernas Förbund, FN, vid Internationella domstolen i Haag, inom ILO (International Labour Organisation) och i Europa Europarådet och dess arbetsgrupper, Europeiska Unionen, EU-parlamentet och Europeiska Kommissionen. Förutom de religiösa, politiska, sociala, juridiska, pedagogiska m fl rätttigheter och skyldigheter, som utgör konsekvenserna av en minoritetsställning, var och är den grundläggande frågan, huruvida dessa konsekvenser ska anses gälla individen gentemot samhället eller de kollektiva rättigheter och skyldigheter en etnisk, språklig eller annan grupp ska antas ha gentemot storsamhället och staten (Horn, 1993; ECo, 1994; Hannikainen, 1996; Skutnabb-Kangas, 1997). De som i viss mån kan sägas ha hamnat i försvarsställning är nationella majoriteter och andra dominanta grupper som ser sina hävdvunna värderingar och privilegier hotade. Hoten uppfattas komma från två håll: från minoriteterna och det internationella samarbetet. © Studentlitteratur

143

Jarmo Lainio

Den negativa synen på minoritetsgrupper kopplades tidigare vanemässigt till politiska och militära komplikationer.4 Synen på minoritetsgrupper börjar delvis frikopplas från denna association, men utvecklingen i f d Jugoslavien har emellertid, åtminstone tillfälligt, satt käppar i hjulet för denna frikopplingsprocess. Även inom minoriteterna har man börjat erfara ett slags befrielse, nämligen från den sociala nedklassning som ägt rum bland medlemmarna själva i de etniska minoritetsgrupperna, vilken varit en följd av assimilationen. Denna frigörelseprocess, som globalt sett pågått i snart ett halvsekel, har varit en del av det som kallas den etniska revitaliseringen eller nyväckelsen (Allardt & Starck, 1981).5 En fråga som knappast berörts i den svenska debatten men väl i den västeuropeiska (Mikkeli, 1994; ECo, 1994) är vilken ställning invånarna i de europeiska länderna har som européer, hur de olika minoritetsgrupperna kan förhålla sig i en positiv anda till det överstatliga Europa, en europeisk identitet och till den nationella identiteten, samtidigt som man bibehåller de drag av kulturell eller annan särart som man önskar. En brist på diskussion av övergripande ideologi och bristen på en positiv kulturell idealism är uppenbar i dagens svenska debatt och kan exemplifieras med den SOU-rapport (SOU 1996:55) som skulle behandla det framtida Sverige och integrationen av invandrare. Utöver de konkreta förslagen om kortsiktiga integrationsåtgärder – som i traditionell terminologi till stor del skulle uppfattas som assimilativa – förs ingen diskussion om vilken typ av samhälle vi vill bygga på den befintliga mångetniska grunden. I denna debatt har de nationella/inhemska minoritetsgrupperna dessutom ignorerats till helt nyligen.6 I sin iver att assimilera invandrare och flyktingar vill man i stället skapa ett Integrationsverk, vars uppgift blir att på två år göra svenskar av nyanlända 4

Detta gäller även Sverige. Det tydligaste exemplet är tornedalingarnas position som misstänkta kollaboratörer med Ryssland och senare Sovjetunionen. Men man kunde redan när Karl Axel Gottlund förde de värmlandsfinska finnböndernas talan inför kronprins Oskar i början av 1820-talet och i sin petition till prästerståndet, hänvisa till att Gottlund var rysk medborgare och endast hade rätt att studera i Uppsala under sin vistelse i Sverige. Om han fortsatte sin ”uppviglande” verksamhet bland värmlandsfinnarna skulle han utvisas. 5 Wande (1997) har angående tornedalingarna påpekat, att det i själva verket rör sig om den första medvetna väckelsen, inte en återupptagen process. 6 Under 1997 har några tecken på ett mer aktivt myndighetsbeteende kunnat förmärkas. En granskning av kommunernas åtaganden och implementering av skolförordningen beträffande finsktalande skolungdomar visade att vissa kommuner bryter mot skolförordningen (von Wright, 1997).

144

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

invandrare och flyktingar (SOU 1997:82). Som en konkret åtgärd, ägnad åt att förverkliga det mångkulturella samhället, kan detta antagligen endast uppfattas som ett drag i de dubbla budskapens retorik. En stor del av denna möda med kortsiktiga effekter torde dock bottna i försök att bryta udden av den tilltagande öppna rasismen och nynazismen i Sverige. Frågan om den europeiska dimensionen i det svenska ställningstagandet är inte bara en fråga om ideologi och idealism. Bland de drag som brukar räknas till de typiskt europeiska hör förutom 1) en kristen kulturell och ideologisk bas, 2) tvekampen mellan små grupper och stora stater, också 3) historiska dimensioner, både en tradition av grundläggande demokrati för enskilda och grupper, och att vi söker och har kunskap om det förgångna. Svenskars omvittnade brist på kunskap om den egna historien tas återkommande upp bland svenska debattörer, debattörer från andra etniska grupper, integrerade svenskar och relativt nyanlända invandrare.7 Diskussioner om det tredje draget, hur de demokratiska spelreglerna fungerar, har i samband med beskrivningar av sverigefinnarnas situation berörts av Municio (1993), som menar att uppfattningen bland minoriteterna blivit den att spelreglerna vacklar betänkligt i dagens Sverige. Om man tillägger att den kristna basen fungerar i praktiken än idag, kan bl a icke-kristna se framtiden an med oro. Sedan flera decennier tillbaka bollas den största etnolingvistiska gruppen i Sverige, sverigefinnarna, mellan olika myndigheter. Som grupp faller de alltsom oftast mellan myndighetsstolarna. Avsaknaden av en svensk minoritetspolitik har blivit allt tydligare med åren. Den senaste utvecklingen, att Jordbruksdepartementet ska handha minoritetsspörsmål, även sådana som berör andra grupper än den lilla gruppen renskötande samer,8 är inte heller den förtroendeskapande. Sverigefinnarna har följaktligen varken räknats till invandrarna i svensk diskurs, eller setts som en accepterad nationell minoritet. Den allmänna meningen idag tycks vara, att eftersom de inte syns eller hörs, har de blivit svenskar och behöver inte längre samhällets uppmärksamhet. Just uppfattningar om begreppet minoritet är centrala, såväl för 7

Bland de mer framträdande debattörerna kan nämnas Jesús Alcalá, Kurdo Baksi, Juan Fonseca och Mauricio Rojas, men jfr även Helene Lööw och Hermann Lindqvist (t ex DN 1997-11-09). 8 Även om renskötseln är en central kulturbevarande aktivitet bland samerna är endast en liten minoritet av samerna själva beroende av den idag, ca 10–15% (Svonni, 1997; jfr Aikio, Aikio-Puoskari & Helander, 1994, för Finland; Schwarz, 1997). I t ex platsannonser för Jordbruksdepartementets räkning har man sökt personer med kunskaper i så skilda ämnen som genteknik, samerätt och minoritetsfrågor. © Studentlitteratur

145

Jarmo Lainio

behandlingen av sverigefinnarna som av andra etnolingvistiska grupper, inklusive de övriga inhemska minoriteterna. För flera av de inblandade begreppen har polariseringen och politiseringen av synvinklarna tilltagit. Medan etniska grupper, möjligen med undantag för samer9 och judar, talar om en tvåsamhet i termer av tvåspråkighet, sverigefinsk eller annan dubbel identitet, samt om kulturautonomi, talar majoritetens debattörer oftast om distinktionen mellan segregation, integration och assimilation i allmänna termer. Man talar också om hur svenskheten – inte minst bland ”invandrarna” – och den nationella sammanhållningen därmed hotas. När minoriteterna talar om tvåsamhetens möjligheter i termer av ett kunskapskapital, talar majoriteten om faran av det kulturella och språkliga självbevarandet bland minoriteterna – för majoriteten. Det faktum att de etnolingvistiska grupperna nekas tvåspråkighetens resurs har dessa tolkat som ett utslag av diskriminering. Från olika håll hävdas samtidigt öppet att diskriminering och vardagsrasism är djupt rotade fenomen (t ex Sahlin, DN 1997-09-30). Ett drag i denna diskriminering är att högkvalificerade invandrare inte får någon chans att komma till sin rätt. Kunskaper i svenska anges ofta som det avgörande hindret (jfr Lange, 1996). Traditionen att iaktta vetenskapliga rön som kunskapsbas för politiska beslut bl a i frågor om tvåspråkighet tycks ha frångåtts sedan 1980-talets mitt (Hyltenstam, 1986; Hvenekilde, 1994b; Hyltenstam & Tuomela, 1996). Medan kunskapen om vikten av att svagare grupper såsom språkliga minoritetsbarn får ett särskilt stöd från majoriteten generellt har ökat (t ex Cummins, 1996), har viljan att ta till sig denna kunskap stagnerat hos majoriteten, och sådana rön berörs knappast längre i t ex svensk offentlig debatt. Politiska beslut på tjänstemannanivå tycks inte längre ta till sig sådan kunskap. Istället tenderar forskare med intragruppskunskap allt oftare att betraktas som partiska (Schwarz, 1997). Detta fenomen är inte enbart en svensk egenhet. Den är tydlig i t ex den motsvarande norska utvecklingen (se artiklarna i Hvenekilde, 1994a). I dessa processer och i den svenska debatten om invandrares och minoriteters ställning spelar tiden för vistelsen i landet och språket centrala roller. Tvåspråkigas svenska har först blivit etniskt stigmatiserande (jfr Stroud & 9

Samerna i synnerhet bör garanteras självvald segregation i den utsträckning som är nödvändig för deras kulturella överlevnads skull. Bland samerna har också frågan om fler- och tvåspråkighet, fram till majoritetsassimilationens tidevarv, varit odramatisk. Det leder också till att frågan om tvåspråkighetens väsen och funktioner bland samer antagligen måste diskuteras separat, som ett eget fall.

146

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Wingstedt, 1989). Sedermera har enspråkigas svenska använts symboliskt av svensk neonationalism. Detta ersätter därmed hudfärg eller andra mer synliga attribut i andra kulturella kontexter. Den har därmed satts i motsatsförhållande till de övriga modersmålen i Sverige. Kraven på ”perfekt svenska” hör nu till de politiskt accepterade begreppen i majoritetsdebatten och utgör ur den assimilativa synvinkeln ett ”Sesam, öppna dig”. Problemet är att tvåspråkiga och invandrare per definition normalt inte talar enspråkig svenska, vilket också kan vara resonemangets avsiktliga kärna.

Sverigefinnar och tornedalingar i den svenska debatten – mot ökad etnolingvistisk profilering De finskspråkigas relativt långa aktiva kamp, som har förts i en anda av konsensus och samarbete med majoriteten, har med tiden uppfattats som alltmer fåfäng och menlös.10 Tanken om samarbete har funnits hos värmlandsfinnar, tornedalingar och nu bland sverigefinnarna, men önskemålen om ett erkännande av och möjligheter att använda det egna språket har varken principiellt eller i praktiken erkänts som vederhäftiga av majoriteten. Det verkar därmed som att man nu på allvar håller på att hamna i en situation, som man inom konfliktteorier känner igen som en ökande grad av konfrontation och därmed en öppet erkänd konflikt mellan etniska majoritets- och minoritetsgrupper. Enligt en sådan modell, som utvecklats av en grupp lundaforskare (se Tägil, 1984b: 39–41), kan man visa att trycket byggts upp under en lång tid i frågan om både finskans och samiskans status i Sverige. Man diskuterar där tre centrala faktorer, som sammantagna påverkar resultatet och antingen leder till en jämkningssituation eller intensifierad konflikt, nämligen mobilisering – konfliktbeteende – krav. Om man ser till sverigefinnarnas och tornedalingarnas historia, har mobiliseringen ökat under omkring fyra decennier. Bidragande orsaker har varit 10

Det interna samarbetet har dessutom alltsom oftast havererat, vilket bl a en tillbakablick i tidigare Sverigefinska föreningars riksförbunds och senare Sverigefinska Riksförbundets historia visar (Tarkiainen, 1996). Likaså tycks en storebrorsmentalitet från det sverigefinska organisationsväsendet och politiska etablissemanget ha lett till att tornedalingarnas intressen före tillkomsten av en egen riksorganisation (1981; STR-T), knappast noterades. Efter en turbulens i mitten av 1990-talet har man sent omsider börjat samarbeta på ett mer likvärdigt plan.

© Studentlitteratur

147

Jarmo Lainio

en ökad kännedom om liknande situationer på andra håll, liksom under Sveriges tidigare historia.11 Insikten om att finskan i Sverige åter går mot ett slutgiltigt språkbyte finns med i bakgrunden. Denna insikt finns också bland finska toppolitiker, bland vilka speciellt president Martti Ahtisaari återkommande uttalat ett stöd för sverigefinnarna. Likaså har den finske ambassadören i Sverige sedan 1997, Heikki Talvitie, aktivt framfört Finlands generella inställning till svenska representanter.12 Utvecklingen av en etniskt-språkligt inriktad infrastruktur och ett nationellt organisationsväsende har bidragit till den ökande mobiliseringen. Sverigefinnarna har på tre–fyra decennier utvecklats från en splittrad invandrargrupp till en självkategoriserande minoritetsgrupp, med förstahandsmålsättningen minoritetsstatus och andrahandsmålet att uppnå kulturautonomi. Man har en fungerande social organisation, som under det senaste decenniet dock drabbats av kraftiga nedskärningar i det offentliga stödet. Men det finns ännu kvar en fungerande infrastruktur inom utbildning, kulturliv, hälso- och sjukvård. En viktig, pådrivande kraft är Sverigefinska Riksförbundet. I allt större utsträckning har man börjat jämföra sig med finlandssvenskarna, även om det tidigare inte ansågs lämpligt från svenskt, finlandssvenskt eller finskt majoritetshåll pga den sociala ”belastningen” – sverigefinnarna var en helt arbetardominerad grupp.13 Sedan Finland blev EU-medlem har både FRIS (Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige) och finlandssvenskarna i Finland aktivt understött de sverigefinska aspirationerna, bl a inom europeiska 11

Wande (1997) har liknat en grupps historia med en individs personliga minne, som båda skulle ha en stor betydelse för känslan av kontinuitet. 12 På förslag från finska centerpartister uttalade sig Nordiska Rådet i november 1997 för att finskan i Sverige skulle ses som ett minoritetsspråk enligt Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. En svensk ledamot i Nordiska Rådet (Arne Andersson (m) ansåg att detta var olyckligt och att det rörde sig om inblandning i Sveriges interna angelägenheter (Hautamäki & Mölsä, Helsingin Sanomat 97-11-13). För tidigare decenniers utveckling, se kapitlen i Lainio (1996a). 13 Redan biskop Frans Mikael Franzén gjorde i anslutning till att han 1823 inför prästerståndet presenterade Karl Axel Gottlunds petition för värmlandsfinnarnas sak, om en finskspråkig kyrklig verksamhet mm, reflektionen att man som finne i Sverige inte ska behöva hänvisa till att den svenskspråkiga befolkningen i Finland sedan gammalt åtnjöt rätten att få höra förkunnelsen på det egna språket. Han ville dock inte, lika litet som man gjort före 1980-talet i Sverige, av sociala skäl jämföra dessa grupper direkt med varandra (Nordmann, 1888: 171). I nutid har sverigefinnarna också hämtat inspiration från den typ av kulturautonomi som garanterades minoriteter i Estland före sovjetockupationen.

148

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

minoritetsrättsorganisationer, såsom EBLUL (= European Bureau of Lesser Used Languages). Man har också etablerat en sverigefinsk etnisk identitet (som dock inte omfattas av alla) och den etniska identifikationen har ökat, med språket som främsta kännetecken (Jaakkola, 1984; Virta, 1994). Kunskapen om finskans historiska bakgrund i Finland under det gemensamma rikets tid, och i Sverige fram till våra dagar, har ökat benägenheten bland den nuvarande finskspråkiga befolkningen att identifiera sig med tidigare generationer. Majoriteten har samtidigt varit villig att delvis understödja och därmed ”tillåta” denna process, särskilt under 1970-talet. Ett återkommande problem i kontakterna med majoriteten är ändå att varje politiker- och funktionärsgeneration som har kontakter med minoriteterna, måste ”utbildas” för att förmås tänka på ett minoritetskänsligt sätt. Denna empati tycks ha blivit allt besvärligare att etablera med åren. Även om sverigefinnarna försökt få gehör för sina önskemål på ett konfliktfritt sätt har denna målsättning ofta fått stryka på foten. Den retarderande utveckling som Municio (1994) beskriver för skolans och den finskspråkiga undervisningens del i en mellansvensk kommun, är synbarligen representativ både för andra samhällsområden och för andra etniska grupper. Sverigefinnarna uppfattades och behandlades under 1970-talet som en samarbetspartner i skolfrågor. Under slutet av 70-talet och början av 80talet blev man en motpart, som öppet stod i konflikt med svenska majoritetssträvanden, bl a beträffande nedrustningen av finskspråkig undervisning och valet av klasstyper i undervisningen. Efter 80-talets början har man blivit en icke-part, som förbigås i frågor som rör finskan, tvåspråkig undervisning och skolfrågor. Den nivå som tydligast avvärjt de sverigefinska kraven har varit den kommunala tjänstemanna- och politikernivån.14 Motsvarande utveckling har pågått parallellt inom kulturlivet, den sociala omvårdnaden och äldreomsorgen. Under den fas som kallats motpartsperioden, förekom återkommande skolstrejker som en sista utväg i ett femtontal kommuner i Sverige. Sporadiskt har de dock förekommit både före och efter den perioden.

14

Det tycks däremot som om relationerna på nationell nivå oftare varit goda mellan t ex sverigefinska aktivister och de politiska partierna, främst socialdemokraterna. En tes är emellertid att man hamnat i ett ”gisslanförhållande” gentemot socialdemokratin (Lundkvist, 1996). De socialpolitiska och ideologiska frågorna och solidariteten med socialdemokratin har gjort det besvärligt att framföra en minoritetsinriktad politik utan förankring inom partiet.

© Studentlitteratur

149

Jarmo Lainio

Under den period som följt på detta har kraven på rättigheter inte mattats av utan snarare stegrats. Inriktningen och omfattningen har förskjutits från krav på kulturautonomi, över en självdeklarerad minoritetsstatus 1992, mot krav på officiell ställning för finskan. För tio år sedan ansåg många sverigefinnar det vara en social och politisk omöjlighet att kräva det sistnämnda, liksom de flesta var skeptiska till tanken på egna skolor under 1970-talet. Som ett delmål angav man rätten till finskspråkig undervisning ända upp på högstadiet. Upptrappningen av kraven kan ses mot bakgrund av både europeisk och internationell utveckling, men även som ett resultat av ökad medvetenhet, starkare identifikation, och som en reaktion mot vad man uppfattat som svikna löften och tom retorik i den officiella hållningen. Hit kan räknas den skrivelse som antogs av riksdagen 1994 (Finska i Sverige – ett inhemskt språk, 1994), som deklarerade att finskan är ett inhemskt språk, utan att det lett till några praktiska förbättringar eller försök från statens eller kommunernas sida att bevara det som redan hade byggts upp. Den utgångspunkt som öppet uttalades då och som upprepats sedan dess, att finskan inte får kosta något, bekräftar för många sverigefinnar att syftena är politiska och retoriska, inte att gå minoriteterna eller de finsktalande till mötes. När politiseringen av etniska gruppers konflikter med majoriteten tagit fart, och mobiliseringen av en etnisk identitet inletts, har det i komparativa studier av etnoregionala minoritetskonflikter (Tägil, 1984b) visat sig att två faktorer varit verksamma både i europeiska och icke-europeiska kontexter: centralisering och diskriminering. Om den etniska dimensionen sammanfaller med t ex religionsutövande eller socioekonomisk ojämlikhet, kan det leda till en upptrappning av konflikten. I Sverige har centralstyrningen lett till att Norrbotten, med samer och tornedalingar, upplevt en socioekonomiskt sett utsatt position (Winsa, u. utg.). Även om religionen kanske inte varit central, har även den spelat en viss roll i dessa gruppers assimilation. Förutsättningarna för en intensifiering av den etniska konflikten har alltså funnits där, men det är möjligt att assimilationen föregick den ekonomiska utvecklingen, och därmed kan den koppling som annars vore möjlig, att diskrimineringen och den eftersatta ekonomiska utvecklingen kunde bero på den etniska faktorn, inte kunnat göras (jfr Grin, 1994). Det fanns inte heller några förutsättningar för skapandet av en utbildad grupp inom de etniska grupperna, som skulle kunna ha lett mobiliseringen. Tornedalingarna hade vidare inte hunnit utveckla en etnisk identitet med språket som identifikationsobjekt. Kunskapen om motsvarande utveckling bland andra språkgrupper på andra håll i världen saknades under den mest intensiva assimilationsprocessen, under första hälften av detta sekel. 150

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Både tornedalingar och sverigefinnar har under modern tid upplevt berövandet och förnekandet av modersmålet som diskriminering, vilket avvisas av majoriteten. Båda grupperna har också haft många företrädare som varit villiga att offra finskan för inlärandet av svenskan, eftersom man uppfattat att språken stått i motsatsförhållande till varandra. Man har därmed övertagit majoritetssynsättet. Tornedalingarna har – eftersom en medveten klar etnoregional identifikation saknades – först sent reagerat mot diskrimineringen, dock fortfarande utan att göra kopplingen mellan den centralstyrda politiken, diskriminering och etnoregional förankring (Winsa. u. utg., Grin, 1994). Sverigefinnarna, med en snarast historiskt nedärvd underdog-position från Finland, har sett språket dels som en identitetsstödjande faktor, dels ett humankapital. Man har därför sett berövandet av modersmålet som en förlust av en central aspekt av identiteten och som ett berövande av ett konkurrenskraftigt kunskapskapital, det senare kanske också för att man saknat andra typer av kapital, humant och socialt. Däremot har den självupplevda diskrimineringen – till skillnad från den historiska av finska i Sverige – inte satts i samband med centralstyrningen. Istället var centralstyrningen under en period på 1960- och 1970-talen en förutsättning för en i grunden positiv nationell politik, t ex på skolans område (Hyltenstam & Tuomela, 1996; Lainio & Wande, 1996). Tvärtom har decentraliseringen blivit det stora hotet mot de språkliga rättigheterna för sverigefinskans del. Centralstyrningen sammanföll dessutom med en period av politisk lojalitet mellan ledande sverigefinska aktivister och den hegemoniska socialdemokratin. När de partipolitiska frågorna i allt mindre utsträckning understödde de minoritetspolitiska och -språkliga strävandena bland sverigefinnarna, uppstod emellertid långsamt en spricka mellan sverigefinska aktivister och den socialdemokratiska centralstyrda politiken. Istället för en etnoregional och centralstyrd diskriminering – som fallet är med tornedalingarna – ser sverigefinnarna en utbildningsmässig och därmed en socioekonomisk diskriminering som det stora problemet kopplat till den etniska dimensionen (t ex Skutnabb-Kangas, 1981; Vuonokari & Pelkonen, 1993). Sammantaget kan man troligen säga att Sveriges hållning blivit mer avvisande och mindre samarbetsvillig gentemot flera av de nationella minoritetsgrupperna. Speciellt har de negativa signaler som kommer uppifrån mycket lätt fått grogrund på lägre beslutsfattande nivåer. Det kan exemplifieras med hur det gick när regeringen 1990–1991 gav en indikation om att man skulle fatta ett beslut om kommunala nedskärningar i hemspråks- och andraspråksundervisningen. Omkring en tredjedel av den totala budgeten för dessa politikområden, ca 300 miljoner, drogs in, utan att det sanktionerats av riksdagen. Trots att riksdagen inte biföll förslaget hade kommunerna © Studentlitteratur

151

Jarmo Lainio

vid det laget redan verkställt beslutet, med extraordinär effektivitet (processen är utförligt beskriven i Hyltenstam & Tuomela, 1996). Detta har bidragit till att bl a sverigefinnarna och tornedalingarna har trappat upp sina krav och sökt sig mer självständiga vägar, inte minst mot förverkligande av tvåspråkig undervisning genom friskolor. Denna fristående inriktning har dock varit främmande för många sverigefinnar, som vill se stat och kommun som garanter för kontinuiteten i stödet till bl a skolorna. Tornedalingarna har parallellt med sverigefinnarna sett motsvarande utveckling, men en skillnad i majoritetens behandling av de båda finskspråkiga grupperna började skönjas vid 80-talets mitt, då SOU 1983:57 (jfr dock SKOLFS 1995:34; SFS 1995:880) trädde i kraft. Tornedalingarna har börjat se ljuset i slutet av tunneln i och med vissa undantagsregler, som ger dem jämförelsevis bättre möjligheter att rädda kvar finskan inom t ex skolans språkundervisning. De inskränkande kriterier som infördes 1985, för huruvida språket utgör ett dagligt umgängesspråk i hemmet och minimiantal elever per undervisningsgrupp, gäller inte tornedalingar, samer eller romer (Hyltenstam, 1997b; Pekkari, 1997). Man har ändå på samma sätt som sverigefinnarna mobiliserat en etnisk identitet och högre identifikationsgrad. Nybildningarna av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T), Academia Tornedaliensis, och en hög grad av aktivitet inom dessa, med tidskrifter, stöd till teaterverksamhet m m, visar att man nått en högre medvetandegrad och siktar på en stärkt position som nationell minoritet. Parallellt med detta har en språklig standardisering tagit sin början. Både tornedalingar och sverigefinnar har genomlevt en likartad etnisk mobilisering under omkring två–tre decennier, och för båda grupperna är den språkliga frågan den gemensamma faktorn. I båda grupperna har man haft en tendens att formera sig kring språket som ett kulturellt kärnvärde.15 Både bland tornedalingar och sverigefinnar har känslan av konflikt ökat, men i och med att t ex Minoritetsspråkskommittén låtit antyda att de båda

15

Språket är dock inte av nödvändighet ett kärnvärde för alla etniska grupper (jfr Giles & Coupland, 1991). En av orsakerna till att språket även bland invandrare i Sverige fått en mindre framskjuten roll är antagligen att det inte haft samma centrala roll för t ex spanskspråkigas etnicitet. Flera av de viktiga minoritetsdebattörerna i Sverige under 1990-talet har varit just spanskspråkiga, för vilka andra ideologiska frågor varit mer centrala.

152

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

grupperna kan räkna med en viss grad av erkännande,16 möjligen med olika status, har tornedalingarna tills vidare tonat ned sin offentliga kamp något. Med ett förtida offentliggörande av de olika statusnivåerna som tornedalingar och sverigefinnar skulle förväntas erhålla enligt Europarådets charta, lyckades man tillfälligt driva in en kil mellan de finskspråkiga grupperna. Samarbetet mellan dessa gnisslade under en tid betänkligt, men återhämtade sig åtminstone temporärt, fram till betänkandets offentliggörande (SOU 1997:192). Tornedalingarna riktar nu främst sin kritik direkt mot kommitténs förslag. Sammanfattningsvis kan man konstatera att majoritetens strävare förhållningssätt gentemot minoriteterna fram till år 1998, de sistnämndas mobilisering och tydligare och mer långtgående krav, lett till att den svenska konflikten haft en tendens att eskalera, även om det inte har lett till några konkreta utlopp. Under de senaste tio åren har det skett en tydlig polarisering mellan parterna. En möjlighet att komma runt problemen för de finskspråkiga grupperna vore att komma överens om minoritetsstatus för finskan i sin helhet, men en svårighet har varit majoritetens ovilja att erkänna att man överhuvudtaget har minoriteter inom landets gränser, ett synsätt som Sverige inte är ensamt om. Däremot torde Sveriges position vara unik i det att man fram till dags dato inte heller ansett samerna utgöra en minoritet, vilket torde vara symptomatiskt för den svenska grundinställningen till andra etniska grupper än svenskar inom landet.

16

Minoritetsspråkskommittén arbetade med frågan om Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Budskapen var dock många, inte minst eftersom åsikterna inom kommittén gick isär. Fram till sommaren 1997 spreds en bild av förestående skilda rättigheter för meänkieli och sverigefinska, en lösning som understöddes av kommitténs ordförande, Carin S. Lundberg (s). Under hösten 1997 tonade en annan bild fram, med viss minoritetsstatus även för sverigefinska. Kommitténs betänkande, vars offentliggörande sköts upp ett flertal gånger, publicerades i januari 1998. Enligt betänkandet ska meänkieli inte ges separatstatus, även om det lokalt kommer att ha särskilda rättigheter. Förslaget har kraftigt kritiserats av Henning Johansson, tornedalsk representant i kommittén, intervjuad av K-G. Aasa, i Norrländska Socialdemokraten (NSD), 97-1203, 97-12-04 (jfr även SOU 1997:192/193).

© Studentlitteratur

153

Jarmo Lainio

Minoritetsbegreppet – att vara eller inte vara minoritet, det är frågan De demokratiska principernas giltighet för etniska minoritetsgrupper i Sverige tycks falla eller stå sig, beroende på hur begreppet minoritet uppfattas och definieras. Det har blivit en stötesten för stater som av olika skäl vill undvika erkännandet av en nutida och historisk heterogenitet som typisk inom dess gränser. Man förnekar existensen av minoriteter inom det egna landets gränser för att undvika de möjligheter som internationella grundläggande rättigheter och ibland, som i Sveriges fall, den egna grundlagen, skulle öppna för minoriteter (jfr Hannikainen, 1996; Skutnabb-Kangas, 1997). Minoriteter själva – enligt den definition som ges här – har varit kluvna till användningen av begreppet. Dels beror det på att det har blivit majoritetens stereotypiserande beteckning på etniska grupper, vilket inkluderar en social och intellektuell nedklassning. Begreppet har t ex i Tornedalen kommit att associeras med problem och utanförskap, liksom till att inte vara svensk till sin nationella identitet. Dels har det blivit ett samlande begrepp för många förespråkare för minoritetsgruppernas rättigheter, som ofta varit i konflikt med gängse majoritetsattityder. Detta har skett parallellt med en politisering av användningen av etnonymer och begreppet minoritet. Redan assimilerade representanter har kraftfullt tagit avstånd från en särbeteckning för den egna gruppen. Detta fenomen är välbekant från många situationer världen över (Hakuta, 1986; Hyltenstam & Tuomela, 1996), och är avhängigt graden av det assimilationstryck som utövats. Därför varierar benämningen på minoritetsgrupper som till stora delar är etniskt-språkligt baserade. Om man utgår ifrån Srivastavas matris (se nedan figur 1, Srivastava 1984; jfr Hyltenstam & Stroud, 1991), där makt och numerär är de operationaliserade storheterna, och kallar en grupp för minoritet som saknar politisk och ekonomisk makt, samt är dominerad till numerären av en eller flera andra grupper, framstår begreppet som relativt oproblematiskt. Om man dessutom lägger till att gruppen har en historisk kontinuitet och/ eller en avgränsad geografisk hemvist, har man antagligen inringat åtminstone de grupper som utan vidare låter sig betecknas som nationella minoriteter eller kärnminoriteter. För att också ge en möjlig, och enligt min mening hållbar och relativt oproblematisk tilläggsdimension till en definition av minoritetsmedlemskap på individ- och grupplanet, kan vi använda oss av Allardts & Starcks fyra 154

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om … + (Dominant) + (Dominant)

MAKT

– (Dominerad)

majoritet

massa

elit

minoritet

GRUPPSTORLEK – (Dominerad)

Figur 3.1 Minoritetsgrupper i förhållande till majoritetsgrupper enligt faktorerna makt och gruppstorlek. (Efter Srivastava, 1984)

kriterier (1981: 43f). Författarna beskriver först några särdrag som kännetecknar etniska minoriteter, därefter anger de under vilka förhållanden som minoritetsbeteckningen är användbar. Kriterierna är: 1. självkategorisering 2. härstamning 3. specifika kulturdrag, t ex förmåga att tala ett speciellt språk 4. en social organisation för interaktionen både inom gruppen och med personer utanför gruppen Vissa forskare betonar språket i större utsträckning, och i mindre utsträckning t ex social organisation (bl a Fishman, 1991), andra betonar den sociala organisationen som grundläggande (t ex Barth, 1969). Fishman (1991) ser efter sin flera decennier långa forskningserfarenhet språket som en alltmer elementär del i gruppers etnicitet. Språkbevarande blir därför en central del i gruppens fortbestånd. Avgörande för språkbevarande är i sin tur familjen och skolan, eller om man så vill, familjen och samhället/staten genom deras samhällsorganisation och sociala reproduktionsmönster. Alla individer i gruppen ska uppfylla minst ett av de fyra kriterierna, och några av medlemmarna ska uppfylla alla kriterierna (Allardt & Starck, 1981). Beträffande t ex samer, tornedalingar och sverigefinnar är dessa förutsättningar uppfyllda, synbarligen också för romer, judar och finlandssvenskar. Å andra sidan kan dessa tilläggskriterier leda till att grupperna blir mer kontinuerliga än begreppet i sig generellt verkar tillåta, och än dess © Studentlitteratur

155

Jarmo Lainio

användare önskar.17 I internationell jurisdiktion ses möjligheten till att frivilligt tillhöra och välja medlemskap i en etnisk minoritetsgrupp som elementär. Andra, speciellt forskare, ser det som väsentligt att även mer objektiva kriterier än endast självkategorisering ska kunna tillämpas, inte minst sedan ett långvarigt assimilationstryck minskar benägenheten hos minoritetsmedlemmar att aktivt bejaka sitt ursprung. Idag existerar följaktligen en utbredd retroaktiv desperation över att språkbytet fått äga rum, både på individ- och grupplanet, bland etnolingvistiska gruppers arvtagare. En mer utförlig diskussion om hur man kan tillämpa dessa kombinationer på finsk- och svenskspråkiga i Sverige och Finland återfinns på annat håll (Lainio, 1995b). Det är dock klart att enspråkiga svenskar i Sverige enligt denna uppställning (figur 1) tillhör kategorin majoritet, medan de (tvåspråkiga) finskspråkiga tillhör kategorin minoritet. De svenskspråkiga i Sverige har under överskådlig tid varit en majoritet, ända sedan svenskan och en svensk befolkning började utvecklas i en nationell riktning, dvs för ca 500 år sedan. De svenskspråkiga i Finland har efter en kort tid som elit, ca 1809–1917, i allt högre grad antagit drag som utmärker minoriteter. Under motsvarande tidsperiod kunde man betrakta finnarna i Finland som massa: de var en numerärt dominant grupp som saknade avgörande politisk och ekonomisk makt. Tornedalingarna har passat in i två av kategorierna. Nationellt har man varit minoritet och regionalt massa: man saknade inom sin egen region makt gentemot staten, men var numerärt dominanta. Man har haft en dubbelt utsatt minoritetsposition. Jag utgår nedan från dessa förhållanden utan att till en början ta hänsyn till en annan central aspekt, tiden. Med samma och ytterligare några andra kriterier har man inom Europeiska unionen räknat med ett fyrtiotal ”mindre använda språk” som används av nationella minoriteter i medlemsländerna. Enligt en kartläggning som EBLUL gjorde 1995 återfinns samisk- och finsktalande i Sverige bland dessa, liksom samisk- och svensktalande återfinns bland de mindre använda språken i Finland. Men inte heller denna organisatoriska sammanslutning har accepterat begreppet minoritet, eftersom det haft negativa konnotationer för de berörda grupperna och många av deras medlemmar. EBLUL:s kriterier rör vidare språket, inte minoritetsgrupperna, vilket leder till något annorlunda hänsynstaganden. Medan Sverige närmast var ett föregångsland i progressiv mening ur 17

Hur problematiskt detta är, exemplifieras av röstlängderna för Sametinget och motsvarande parlamentariska organisationer i Finland och Norge. Självkategorisering anses vara ett otillräckligt kriterium, varför tilläggskrav som bottnar i genetiskt släktskap ställs. Inte heller detta är oproblematiskt.

156

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

minoriteternas18 synvinkel under 1970-talet – 1960-talet utgjorde snarast ett preludium – blev den offentliga reaktionen alltmer negativ under 1980talet. Under 1960- och 1970-talet inbegreps många grupper i minoritetskategorin (SOU 1974:69), vilka under 80-talets mitt skulle förvägras detta epitet, bl a sverigefinnarna (SOU 1983:57). Tornedalingar och i viss mån samer fick ta del av de framsteg som erbjöds de s k nyare minoriteterna, dit även sverigefinnarna räknades. Av egen kraft hade endast samerna uppnått framgångar, om än begränsade (Svonni, 1997). Medvetenheten om och intresset för de nationella minoriteterna var under denna period fortfarande mindre än för de sent anlända etniska grupperna. Under 1990-talets senare hälft ligger både en kortsiktig och långsiktig politik i vågskålen: ska man följa den internationalistiska inriktning som blivit mer eller mindre legio i andra europeiska, främst EU-länder, att man erkänner existensen och diskrimineringen av ”sina” minoriteter? Eller ska man strama åt den offentliga synen ytterligare, speciellt för sent uppkomna minoritetsgrupper, såsom tendensen varit i vissa länder, t ex Frankrike? Sverige och Frankrike hör till de få länder som haft invändningar mot FN:s utkast till språkliga mänskliga rättigheter för minoriteter (ECo, 1994). Ska man acceptera landets etniska och språkliga minoriteter som fullvärdiga samhällsmedlemmar, språkligt, kulturellt, socialt och historiskt? I så fall, hur ska detta ske och vilka ska beröras? Ska man erkänna både andan och de praktiska konsekvenserna av grundläggande rättigheter, eller ska man fortsätta propagera retoriskt för principerna, för att bibehålla sitt internationella rykte? Eftersom flera stater, inte minst de västeuropeiska, beredvilligt arbetat fram konventioner med relativt positiva ordalydelser och demokratiskt vällovliga principer, har man t ex inom Europarådet börjat slå an en kärvare ton: om staterna inte vill tillämpa de konventioner och överenskommelser man själv bidragit till att arbeta fram, bör man inte driva på i dessa frågor och framför allt inte kritisera andra stater för passivitet (ECo, 1994).19 18

Så gott som alla invandrargrupper räknades då till minoriteterna, men inte tornedalingarna. De har först då de aktivt organiserat sig, börjat uppfattas som en part i minoritetsdiskussionerna. 19 Sveriges ovilja att arbeta för ett erkännande av de nationella minoriteterna har lett till att man hamnat i en sorts B-grupp tillsammans med Frankrike, Grekland och Turkiet. De har av journalisten Erik Bagerstam döpts till ”De fyras gäng” (t ex DN 1997-08-13). Det finns dock andra länder som inte heller lyckats lösa relationerna mellan minoriteter och majoriteten på ett tillfredsställande sätt, t ex när det gäller albaner i Italien. Å andra sidan har Alsace/Elsass i Frankrike fått ett gott stöd i detta hänseende (Birger Winsa, 1997, muntl. komm.). © Studentlitteratur

157

Jarmo Lainio

Centralt i dessa överväganden är åter begreppet minoritet och vilka grupper som ska räknas dit, främst ur juridisk-politisk synvinkel. Kopplingen till språket har funnits där, inte minst i Sverige, där sverigefinnarna kommit att identifiera sin minoritetsposition med utgångspunkt i språkliga särdrag. Orsakerna till Sveriges vacklande har inte endast varit de ekonomiska konsekvenser ett bejakande av existensen av nationella minoriteter skulle kunna föra med sig, utan även historiska, politiska och kulturella. Motvikter till minoritetssträvandena i Sverige har bl a varit den svenska nationella självförståelsen, liksom främlingsrädslan – med andra ord nationalismens extensioner – vilka stått i konflikt med demokratiska principer (Municio, 1993). Motståndet kan också beskrivas som ett resultat av flera andra samverkande faktorer (Lainio, 1996b; 1997), inte minst en dålig insikt i den etniska mångfaldens historia i Sverige (jfr Svanberg & Tydén, 1992). På denna punkt kan man med hänvisning till att mångfalden räknats som ett europeiskt drag, påstå att Sverige i modern tid inte följt en europeisk kulturtradition. Hur paradoxalt det än låter har den socialdemokratiska hegemonin och klasskampen varit ett tveeggat svärd för minoriteter. Demokratiska principer har ofta fått utformningen samma behandling åt alla, medan minoriteter behöver samma möjligheter åt alla. Den senare principen tar hänsyn till minoriteters särdrag och behov, den förra utgår ifrån majoritetens synsätt. En viss individanpassning har kommit med i den nya assimilations-/integrationspolitiken och därmed i skolpolitiken, och denna är användbar även för de nationella, inhemska minoriteterna (SOU 1997:82; jfr von Wright, 1997). Med andra ord börjar en de jure, en realiserad, minoritetsuppfattning sprida sig. Detta innebär möjligen vidare att en åtskillnad mellan de etablerade minoriteterna och de nyanlända grupperna börjat uppstå.

Finskan i Sverige – dess temporära och sociala kontinua samt dess geografiska kärnområden Språkdiskussionerna har spelat en stor roll för Sveriges vilja att acceptera finskan och de finsktalande som minoriteter. Det tycks finnas en grundmurad ovilja att ge andra än geografiskt perifera eller icke-territoriella grupper20 en egen språklig minoritetsstatus. Man har försökt undvika en ratifi20

Även den viljan är begränsad, enligt Schwarz (1997).

158

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

cering av Europarådets konvention för etniska och regionala språk för den största gruppen, med hänvisning till att den har saknat ett klart geografiskt kärnområde, och till att sverigefinska inte är historiskt förankrat i Sverige. Statens ekonomiska ”vinst” skulle bli att man dels undvek de kortsiktiga kostnader som detta skulle medföra utanför Tornedalen, dels skulle man i dagens läge i stort sett få börja om från början med stöd till finsk- och tvåspråkigas förskole- och grundskoleundervisning, stöd till kulturell infrastruktur (media, teater, bibliotek osv), finskspråkig social-, psyk- och sjukvård mm. Inom alla dessa områden har både det lokala och nationella samhällsstödet, som det tog flera decennier att bygga upp, nästan helt eliminerats på mindre än ett decennium (se Lainio, 1996a).21 Förutom den prestigeförlust detta skulle innebära för den regering som vid den tidpunkten sitter vid makten, skulle den föregående nedrustningen te sig ekonomiskt, organisatoriskt och kunskapsmässigt oförsvarbar. I den offentliga retoriken har man inte velat uttrycka någon strategi eller andra skäl för dessa drastiska minskningar och det ökade motståndet mot finskspråkig samhällsservice än de ekonomiska (för en diskussion se Lainio, 1997). Eftersom tveksamheten till och motståndet mot den finskspråkiga verksamheten tog sin början innan lågkonjunkturen inföll (jfr Municio, 1994), kan man dra slutsatsen att det funnits andra skäl än de rent ekonomiska. Frågan om finskans språkliga karaktäristika och avstånd mellan meänkieli och sverigefinska är viktig för upplösningen av denna minoritetspolitiska process, varför dessa aspekter diskuteras mer ingående nedan. Minoritetsspråkskommitténs arbete har kommit att koncentrera tidigare debatter som berör dem. I de fall när det finns språklig heterogenitet som kan karaktäriseras som kontinuerlig, är det främst politiska, historiska och sociala skäl som avgör huruvida man talar om olika språk eller dialekter av samma språk (för en allmän diskussion om diskreta termer inom språkvetenskap för kontinuerliga fenomen, se Lainio, 1996d; jfr Hyltenstam, 1997a; b; denna bok), även

21

Ett undantag är radiosändningarna på finska. Från och med januari 1998 kommer en hel finskspråkig, digital radiokanal (P7) att finnas. I många kommuner, bl a Södertälje, har dock t ex hemspråkslärarna i finska nästan helt försvunnit (Maija Unkuri, 1997, personlig kommunikation), liksom förskoleverksamheten på finska i bl a Stockholm (Pirjo Janulf, 1998, personlig kommunikation).

© Studentlitteratur

159

Jarmo Lainio

om språkligt avstånd och kommunikativa faktorer spelar viss roll. De ickespråkliga skälen påverkar talarna av de olika varieteterna att upprätthålla etablerade syner på de språkliga formerna snarare än att utmana dem. Även här slår majoritetssynen lätt igenom, i t ex meänkielis fall både den finländska och den svenska majoritetens attityder. De innebär i korthet att meänkieli ansetts vara oviktig – den fyller ingen viktig samhällelig eller kulturell funktion; den är oren – den kännetecknas av en hög grad av språkkontaktfenomen, som inte är standardspråkliga; den är outvecklad och omodern – den har inte utvecklats i takt med samhällets utveckling och modernisering, och har arkaiserande och därmed för många löjeväckande drag. I denna version representerar meänkieli snarast en blanddialekt. Även om den gängse synen bland lekmän och t o m bland många språkforskare, är att språk är slutna och stabila system, så är språk som används snarast en serie händelser, scener, som uppvisar variation mellan sina framföranden, både mellan samma individers framträdanden och mellan olika individers samtida framträdanden. För att de olika framförandena ska kunna uppfattas på det sätt som är avsett, bör det ändå finnas tillräcklig kontinuitet mellan dem, dvs en tillräcklig likhet och en tillräcklig gemensam bas i form av språkliga normer, för att kommunikationen ska kunna fungera, socialt, geografiskt och diakront. Språket förändras kontinuerligt, men det sker vanligtvis med olika hastighet beroende på vilken språklig nivå man har i åtanke: ordförråd, uttal eller grammatiska fenomen. Takten är heller inte den samma under förändringarnas lopp, ens för samma språkliga nivå. Språkliga förändringar kan även stanna upp och t o m återgå till tidigare former. Trots att språket besitter något som kan karaktäriseras som en finmaskig och flerdimensionell struktur, kan samtliga delar i det påverkas av människans sociala preferenser. Under långa tider kan språk förändras i mycket begränsad utsträckning. Skälen till dessa variationer är samhälleliga förändringar och deras grad av flyktighet. En grundregel som tycks gälla är att ju större samhälleliga omvälvningar, desto snabbare språkliga förändringar och desto starkare benägenhet att omdefiniera verkligheten. Språket kan ”ta in” nya talare och bli av med gamla på olika sätt. I princip finns det ingen nödvändig koppling mellan biologisk-mänsklig släktskap och ett specifikt språk. Ett närliggande exempel är finska och samiska, där talarna uppvisar avsevärda genetiska skillnader, medan språken anses vara relativt nära ”besläktade” (Uibopuu, 1988; Sajantila & Pääbo, 1995;

160

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Sajantila et al., 1995; jfr Cavalli-Sforza et al., 1992).22 Likaså har svenskar talat andra språk tidigare, liksom svenskar inte bara har haft skandinaviskgermansk härkomst. Ett genom historien typiskt drag i de flesta samhällen glöms också lätt bort av västeuropeiska majoritetsmedlemmar: en majoritet av jordens befolkning är idag två- eller flerspråkig, och de flesta torde ha varit det under tidigare skeden. Under vår livstid har dock övervikten av det sistnämnda utmanats: naturligt flerspråkiga23 har en tendens att bli tvåspråkiga, och naturligt tvåspråkiga har en tendens att bli enspråkiga, som resultat av en global sociopolitisk anpassning till dominanta ”mainstream”-kulturer. Språkliga normer tycks, vad beträffar stabilitet, vara mer framgångsrika än språk i bruk. En del av detta förklaras med skapandet av standard- och skriftspråk som under några sekler också transformerat våra uppfattningar om vad språk är (Ong, 1982). Språket har objektifierats, blivit mer konkret i formen under den tid standardiseringen pågått, men det har också blivit ett mer medvetet uppfattat väsen. En annan orsak är att skolan lär ut en relativt okomplicerad stabil norm, hellre än att introducera den variabla verkligheten. Denna princip är möjligen optimal för skriftspråk, men den har också förts över på talspråket, inte minst genom skolans försorg. Språkliga handlingar är i skriven form verifierbara sociala normer i den meningen att de är konkreta när de utförs och kan därmed utsättas för direkt granskning: en människas tal och framför allt hennes skrift är konkreta produkter som kan jämföras direkt mot sociala normer, mot enspråkigt uttal eller rättstavningsnormer. Det som är viktigt att komma ihåg i detta sammanhang är att de språkliga normer som lärs ut, är sociala överenskommelser, konventioner, som inte är naturbundna eller ”korrekta” i någon tidlös, absolut mening. Det innebär också att det finns människor som företräder och som tillhör den grupp som förespråkar normen, av egenintresse eller av andra skäl. Detta förhållande gäller inte bara inom ett språk, t ex svenska i Skåne, 22

En svårighet att åskådliggöra detta är att metaforer som använts i samband med beskrivningar av språk under mer än ett sekel hämtat sin inspiration från bl a biologi med darwinistiska inslag. Språkträd och språksläktskap förstås av många som konkret släktskap, med konsekvensen att talarna också anses vara genetiskt relaterade till varandra. Språken har även antagits kunna bli renare och bättre med tiden, i socialdarwinistisk anda. Därför anses ”sämre” språk kunna dö ut, utan att det innebär en rationell förlust för talarna eller mänskligheten. Språkkontakter har i samma anda kunnat anses vara ett negativt inslag. 23 Man gör ofta en åtskillnad mellan naturlig/informell och formell språkinlärning. Främmandespråksinlärningen av språk i skolan hör till den senare kategorin. Denna typ av flerspråkighet kan ha ökat under modern tid. © Studentlitteratur

161

Jarmo Lainio

Dalarna eller i finska Österbotten, utan också för ett språk i förhållande till ett annat i samma sociala rum, t ex samiska, arabiska eller engelska gentemot svenska i Sverige.

Kort historik över meänkieli och sverigefinska och deras föregångare Under den korta tid på 1980- och 1990-talen som jämförelser gjorts mellan de olika varieteterna av finska i Sverige, har termerna meänkieli (vårt språk) och sverigefinska börjat användas allmänt om finska i Tornedalen respektive om finska i övriga Sverige. Även om båda termerna möjligen använts i både tal och skrift redan under 1970-talet (åtminstone meänkieli, se Pekkari, 1997), kom de i mer allmänt bruk först under 1980-talet. Användningen av dem för finska i äldre historisk tid i Sverige vore anakronistisk, varför jag ska försöka ge en kort bild av hur deras föregångare och utvecklingsfaser sett ut. Båda har en långvarig kontinuitet, som ändå skiljer sig något åt till sina väsen. Båda uppvisar också tendenser till nivellering, i detta fall i form av en standardisering, i förhållande till sina respektive undervarieteter.

Finska i Sverige före 1809 Det geografiska område som blivit det nuvarande Sverige har under längre tid än människor som skulle kunna karaktäriseras som finnar och svenskar existerat, varit föremål för flyttningar mellan det som idag är Finland och det som nu är Sverige (Tarkiainen, 1990; 1993). Flyttningarna har haft både långsiktiga och kortsiktiga syften och resulterat i såväl bestående som kortlivade populationer av finskspråkiga. De har uppstått på grund av studier, säsongs- eller annat tillfälligt arbete. I olika nutida studier av orsakerna till migrationen anges ofta äventyrslusta som ett av de viktigaste frivilliga skälen (t ex Laakkonen, 1996; Reinans, 1996). Krigs- och politiska flyktingar har anlänt från tid till annan från Finland, främst under nödåren i de tidigare seklerna, men även under detta sekel. Flyttningarna har å ena sidan initierats av den svenska staten/monarkin, svenska arbetsgivare (i vid mening), å andra sidan av individernas egna behov och fria vilja. Det har uppstått flera finskspråkiga bosättningsområden av sådana migrationsrörelser, som blev bestående under flera sekler. De mest kända är stockholmsområdets finskättade befolkning och de s k skogs- eller svedje162

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

finnarna – vars sista representanter kom att kallas värmlandsfinnar,24 eftersom de längst bevarade språk och kultur i Värmlands finnskogar – de norrländska kusttrakterna vid Bottenviken, samt Tornedalens finskspråkiga befolkning. Den senare är dels ett resultat av flera flyttvågor av finnar till nuvarande Norrbotten under nästan ett årtusende, dels ett resultat av att ett av de många expansionistiska krigen som varit typiska för Europa under det senaste millenniet, ledde till att en nationsgräns drogs genom ett kulturellt och språkligt sett enhetligt territorium.25 En stor minoritet i det svenska riket, de finsktalande, blev i en handvändning därmed perifera och relativt obetydliga minoritetspopulationer i gränsområdena mellan Sverige och Finland 1809, i Dalarna, i landskapen i nedre Norrland och dess kusttrakter, samt mellan Sverige och Norge, framför allt i de stora skogarna i Värmland. Svedjebönderna har betytt mycket för koloniseringen av de stora skogsområdena i Västmanland, Dalarna, Värmland, Hälsingland, Gästrikland, men de har även bosatt sig i Västergötland, Jämtland och Ångermanland. Eftersom de svenska odlingsmetoderna inte rådde på den steniga marken och de stora skogarna, krävdes det svedjebruk för att mer än nagga de stora skogsområdena i kanten. Sålunda har t ex Årjäng, Hagfors och Filipstad i Värmland, Hällefors och Kopparberg i Västmanland, Grängesberg och Fredriksberg i Dalarna, Karlskoga i dåvarande Nerike, grundats på mark som röjts av svedjefinnar (Linderholm, 1974: 7). Samma roll spelade de i de östra skogsområdena på andra sidan gränsen, i Solør och Grue Finnskog i Norge. En skillnad mellan Tornedalen och de övriga finsktalande enklaverna i Sverige är att det flerspråkiga Tornedalen, med samiska, finska och så småningom svenska, var än mer perifert än många av de andra områdena. Det förekom under lång tid inte heller någon utvinning av naturresurser där. Finnarna i Värmland, till skillnad från dem i Kopparberg t ex, utgjorde en 24

Den utbredning som finnbygder och -bosättningar med anknytning till svedjeoch senare bergs- och skogsbruket har haft, har varit mycket mer omfattande än man i allmänhet känner till. Finnar bosatte sig i 10 socknar i Södermanland, tre i Västmanland, fyra i Närke, två i Västergötland, 41 i Värmland, 29 i Dalarna, 6 i Gästrikland, 16 i Hälsingland, 9 i Medelpad, 11 i Ångermanland, totalt i 131 socknar i tio landskap (Nordmann, 1888: bil. 2). 25 Ofta ser man hänvisningar till att Tornedalen var språkligt och kulturellt enhetligt vid tiden för den nya gränsdragningen. Detta är endast delvis korrekt: både samer och finnar, liksom andra som vistats i Nordkalottsområdet, har karaktäriserats av en relativt hög grad av exogami, kulturkontakter och flerspråkighet (Folkräkningen, 1930; Helander, 1984). © Studentlitteratur

163

Jarmo Lainio

snarlik parallell till Tornedalen och lyckades också klara sig länge pga sin relativa isolering, språkligt, kulturellt och geografiskt, från det övriga mer tättbefolkade Sverige. En annan skillnad är att de finsktalandes ättlingar och nyinflyttade i Tornedalen under seklernas lopp integrerades med varandra språkligt, så att en relativt enhetlig finska uppstått, med ingredienser från alla stora finska dialektområden, med en ökande andel av nordliga finska dialekter och med en specifik integration av svenska, som ökat och bibehållit sitt grepp om finskan där. I Norrbotten fick finskan dessutom kontinuerligt tillskott av talare från norra Finland. Både därifrån och från Tornedalen pågick dessutom en migration till Nordnorge under tidigare sekler. Tornedalen har alltså haft en mer dynamisk språkhistorisk utveckling än t ex Värmlands finnmarker. På andra håll i Sverige kom migrationsrörelserna ofta från en och samma utflyttningsort i Finland, man genomgick inte en motsvarande språklig nivellering, utan snarast en dialektal konservering, och viktigast, man blev assimilerade i snabbare takt. Ingen av de övriga finsktalande grupperna eller bosättningarna har överlevt på samma sätt som tornedalingarna. Dessa ingick i ett språkligt-geografiskt kontinuum, medan t ex skogsfinnarna utgjorde språkliga enklaver bland skandinavisktalande eller isolat, redan före 1809. Den geografiska närheten till Finland och mobiliteten på Nordkalotten, med flyttningar främst från norra Finland till Sverige och Nordnorge, kan förklara varför det finskspråkiga inslaget i norr överlevt. Det stora avståndet till maktens centrum var antagligen en annan faktor, även om centralstyrningen under sen tid varit en pådrivande faktor i assimilationsprocessen. Förekomsten av en ännu mera utsatt grupp, samerna, i den direkta närheten kan möjligen också förklara varför insatserna mot tornedalingarna inte hade samma verkan som försvenskningsförsöken fick mot svedjefinnarna och värmlandsfinnarna. Finskan var i norr dessutom under lång tid inte bara tornedalingars eller kväners eget språk, den var också ett lingua franca, ett gemensamt kommunikationsspråk, och ett lingua sacra, religionens språk, för samer och finnar, samt emellanåt för svenskar och norrmän.

Från 1809 till 1917 Den tid som förflöt mellan separeringen 1809 från Finland och den finländska självständigheten 1917, uppvisade en relativt sett stadig men liten migration mellan länderna. Bl a ledde kravet på inresepass temporärt till en minskning, men migrationen var också av andra skäl annorlunda. Stockholm var ett centralt mål, liksom Uppsala, som fick en accentuerad roll som 164

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

studieort för många finnar. Inte minst kunde Uppsala och Stockholm utgöra en tryggare tillflyktsort för många unga män, som av politiska skäl fann det lämpligt att söka sin tillflykt undan tsarens och censurens inflytande. Mot slutet av seklet tilltog migrationen till den svenska sågverkskusten, även om många av dessa migranter hade svenskspråkig bakgrund (De Geer & Wester, 1975). Situationen för finskan i Sverige påverkades på sikt av dess utveckling i Finland. Kopplingen till tsarväldet var en börda för finskan i gemen, men den identifikationsförändring som pågick under mer än ett halvsekel efter 1809 i Finland, innebar att den finskspråkiga majoriteten där alltmer började uppfatta svenskans priviligierade ställning som diskriminerande mot finskan. Detta gällde speciellt den växande gruppen unga finskspråkiga män som såg att utbildningsväsendet var stängt och att möjligheterna till tjänstemannakarriär begränsades av finskans sämre status och rättigheter. Språkfrågan fick därmed redan från början en utbildningsmässig anknytning i Finland. I den frigörelseprocess som för finskans del inleddes på 1860-talet, är det förutom frågan om samma möjligheter till utbildning oavsett språk (Liikanen, 1995), värt att minnas ytterligare en faktor. Den dåvarande svenskspråkiga eliten, som även var att betrakta som en elit inom sin egen språkgrupp, gav inte frivilligt upp sina språkliga, politiska och socioekonomiska privilegier. Språkfrågan förblev en central inrikespolitisk fråga i Finland ända fram till 1930-talet. Det långsamma avancemanget för finskans del kom dessutom igång, inte endast pga den egna mobiliseringen och senare de svenskspråkigas ökande samarbetsvilja, utan pga den ryska kejsarmaktens aktiva försök att minska de svenskspråkigas dominans och öka det östliga inflytandet genom stöd till finskans utveckling. Det s k kejserliga språkdekretet av 1863 var ett startskott, som dock aktivt motarbetades av svenskspråkiga tjänstemän i flera decennier. I Värmland påskyndades det språkbyte till svenska bland värmlandsfinnarna, som skulle sluta i värmlandsfinskans språkdöd under 1970-talet. Framställningar som leddes av den idealistiske Karl Axel Gottlund – en av de aktiva finska studenterna i Uppsala, som tog sig an att föra de finskspråkigas talan i Sverige – att försöka förbättra de värmlandsfinska böndernas utsatta position, omintetgjordes gemensamt av den svenska kyrkan, kungens rådgivare och till slut av kungens beslut (Nordmann, 1888: 166ff; Tarkiainen, 1993). I andra landskap, med en allt tätare interaktion mellan skogsfinnar, deras ättlingar och svenskar, assimilerades de finsktalande allt snabbare (Tarkiainen, 1993). Från och med 1870 antecknades i Kopparbergs län inte längre någon uppgift om finnar, då man antog att de införli© Studentlitteratur

165

Jarmo Lainio

vats bland svenskarna (Folkräkningen, 1930). Huruvida detta verkligen stämmer är svårt att säga. Det finns en mångfald exempel på att majoriteter gärna har sett sina minoriteter vara assimilerade i förtid, vilket bl a K. A. Gottlund noterade i Dalarna i början av 1800-talet. I Värmland upphörde man något senare än i Kopparberg med noteringar om ”finsk stam”, av samma skäl. Folkräkningen (1930), den hittills enda språkräkningen i Sverige, utgick t ex från att antalet finskspråkiga var försumbart i Värmland, även om man kunde anta att majoriteten av befolkningen på ca 4 000 personer i Nyskoga socken, liksom i Norra och Södra Finnskoga, var finnättlingar. Man noterade i samma undersökning att det fanns ”finnbefolkning” även på andra håll i landet, främst i Stockholm. Delar av denna befolkning var dock invandrade. Under 1910- och 1920-talen blev invandrarna från Finland åter den största enskilda invandrargruppen, som de flesta åren från omkring 1860 varit norrmän (Folkräkningen, 1930). I Tornedalen kom dråpslagen mot finskan slag i slag fr o m 1800-talets senare hälft. Av avgörande betydelse var det ekonomiska stödet till enbart svenskspråkiga statsskolor från 1888 (Wande, 1996; Wingstedt, 1996). Trots periodvisa försvar av finskans inhemska borätt i Tornedalen från enskilda tornedalingar och svenska beslutsfattare, förpassades den bit för bit till samhällets bakgård. Fram till 1917 var assimilations- och språkbytesprocessen kanske fortfarande möjlig att förhindra. Efter andra världskriget hade redan stigmatiseringen hunnit bli så tydlig att språket inte längre ansågs viktigt av tornedalingarna själva i gemen, och det ärvdes heller inte längre ned till följande generation (jfr Hansegård, 1988). Kulmen på språkbytesprocessen tycks ha nåtts på 1940- och 1950-talet, då de tornedalingar som då fick barn, inte förmådde eller önskade försvara finskans värde ens som samtalsspråk i familjen. Finskan förlorade sin prestige först bland kvinnorna, som också flyttade fråm området i högre utsträckning än männen (se Cullblom, 1996). Det var också mot slutet av denna fas, som Nils-Erik Hansegård började utveckla hypotesen om tornedalingarnas dubbla halvspråkighet (1968). Han menade att assimilationspolitiken lett till att tornedalingarna inte gavs förutsättningar att utveckla sin finska ordentligt, samtidigt som skolpolitiken ledde till att de kom att lära sig svenska på ett ytligt och otillräckligt sätt (jfr Jaakkola, 1973).

Efterkrigstiden, 1945-1995 Förutom de ovan nämnda regionerna med en bestående befolkning av finsktalande under en längre tid framstår ytterligare ett område som en bas för en kontinuerlig bosättning av finsktalande, nämligen Mälardalen. I de 166

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

mer urbaniserade delarna av Sverige har finnar likaledes bott och verkat i sekler, men de har dels varit i minoritet, dels varit stadsbor. Städer brukar inte tas med i regionala beskrivningar av etnolingvistiska grupper.26 Förutom Stockholm och Uppsala, varav det sistnämnda haft en stadig migration av studenter som av ideologiska och utbildningsmässiga skäl inte räknats till den finsktalande befolkningen i Sverige, är Mälardalen med Västmanland idag ett område som ger ett tydligt resultat vid en närmare granskning. Om man utgår ifrån den lagstiftning som gäller för tvåspråkiga kommuner i Finland och som främst svenskan drar nytta av i dagens Finland, skulle i stort sett hela Mälardalsområdet, med de västra och östra delarna som centra, kunna anges som tvåspråkiga kommuner (se karta i Lainio, 1996b). Det innebär att den syn som genomsyrat diskussionen om sverigefinskan och dess förment bristande territoriella förankring endast delvis stämmer. Sverigefinskan har klara geografiska koncentrationer till Stockholmsområdets, Upplands och västra Mälardalens kommuner, samt därutöver i Östergötland och Göteborgsområdet. Det finns också en stor andel sverigefinnar bland de finskspråkiga i Tornedalskommunerna, främst i nedre Tornedalen med Haparanda som centrum, liksom i Kiruna kommun. Sverigefinnarna utgör ingenstans i Sverige ens lokalt en majoritet. Värmlandsfinnarna torde i början av seklet fortfarande ha varit i majoritet i någon enstaka socken (Folkräkningen, 1930), liksom tornedalingarna ännu var det kring mitten av seklet i fem kommuner. I Finland är finlandssvenskarna i majoritet i ett femtontal kommuner (utöver Åland). Därtill kommer att det finns ca 24 tvåspråkiga finländska kommuner (Statistikcentralen, 1991). Typiskt för både finlandssvenskar och sverigefinnar är dock att majoriteten av den etniska gruppen, ca en tredjedel av båda, är tvåspråkiga huvudstadsbor, som utgör omkring tio procent av huvudstädernas befolkning. En orsak till grumligheten i synen på den geografiska fördelningen av finsktalande kan vara bristen på språkstatistik, som inte tillhandahålls av svenska myndigheter. Men rent demografiska data, som vid det här laget är ganska omfattande (se t ex Reinans, 1996), gör att man inte kan bortse från detta faktum: sverigefinskan har sina egna kärnområden. Om den svenska assimilationspolitiken av finsktalande inte lyckas helt, är det sannolikt i 26

Orsakerna till detta är säkerligen många, men en rest från den språkvetenskapliga traditionen torde ha bidragit till detta: inom dialektologi och historisk lingvistik har man helt sonika inte intresserat sig för städers beskrivningar. De har inte uppfyllt de grundkriterier som varit basen för metoderna inom dessa inriktningar, med betoning på icke-mobilitet, traditionell kultur och ålderdomligt språkbruk.

© Studentlitteratur

167

Jarmo Lainio

dessa områden som finskan kan bevaras och utvecklas. Det finns dock redan exempel på hur den har lyckats få i stort hela den finsktalande gruppen att överge sitt språk, t ex i Uddevalla. På en endimensionell karta över förekomsterna av finsktalande inom det geografiska område som idag utgör Sverige skulle de flesta länen finnas med i karteringen (Popovic, 1993; Reinans, 1996). Det finns emellertid flera områden som diakront under en längre tid hyst större koncentrationer av finsktalande. De Geer (1977; 1981) och Tarkiainen (1990; 1993) har kartografiskt beskrivit finsktalande i Sverige under olika sekel (se även beskrivningar över Stockholm, Huovinen, 1984, och Värmland, Broberg, 1970). Det finns dessutom en omfattande onomastisk litteratur om både bevarade och ersatta finska ortnamn, som vittnar om den omfattning och vikt finnarnas migration haft (se Lainio, 1996b, och litteraturen där).

Språk- och dialektproblematiken Trots att det inte är av avgörande betydelse för huruvida Sverige ska erkänna sina finsktalande som minoritetsbefolkning, har flera försök gjorts att bevisa att deras språk skulle utgöra olika språkformer. Detta har getts en avgörande roll för om man ska ratificera Europarådets charter om etniska och regionala språks rättigheter för finska. Det finns dock exempel på annat håll att det språkliga avståndet inte är det avgörande för ett officiellt accepterande av flera varieteter/språk. Norges dubbla officiella uppsättning av norska varieteter är ett av dem, ett annat färskare är den nykategorisering som Black English i USA genomgått under det senaste året. De språkliga, pedagogiska och sociala karaktärsdragen har lett till att man gett Black English ett nytt epitet, ebonics, som snarast kvalificerar det som ett eget språk. Nedan diskuterar jag meänkieli och sverigefinska ur de traditionella synvinklar, som man brukar använda för att försöka göra gränsdragningar mellan språk och dialekter. I tabell 4.1 (s 170) jämförs olika former av finska inom och utom Finland. Jag tar också upp några aspekter som inte brukar inkluderas i sådana gränsdragningsförsök. Dessa sammanfattar hur språk som kontinuerliga fenomen kan klassificeras och göras konkreta, och på vilka sätt meänkieli och sverigefinska förhåller sig till varandra och till standardfinska i Finland. Klassificeringen är inte baserad på ”objektiva” värden, utan utgör en uppskattning, vilket antagligen är den enda framkomliga vägen utan mycket omfattande ny empirisk forskning. Att försöka klassificera språkligt avstånd torde dessutom utgöra en grannlaga uppgift, liksom att försöka komma åt attityder som är sanna och representativa för en folkgrupp. De åsikter som tillfrågade personer i t ex enkätstudier ger 168

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

uttryck för kan bero på en vilja att uttrycka socialt önskvärda svar, varför indirekta metoder för att få fram attityderna borde tillgripas (se t ex Bijvoet, 1996, för ett sådant försök). De språkliga former som kommit att karaktärisera tornedalsfinska/ meänkieli nedan är en typ av standard eller en generaliserad uppfattning av dess särdrag (se Kenttä & Pohjanen, 1996; jfr Virtaranta, 1982; Hansegård, 1988; Winsa, 1991; se även Wande, 1982; 1996; Hyltenstam, 1997a; b; denna bok, för definitioner av meänkieli/tornedalsfinska och dess angränsande finska dialekter, såsom gällivarefinska i Sverige). Även dessa varieteter genomlever kontinuerliga förändringar, och de varierar enligt geografisk hemvist, sociala karaktäristika hos användarna, den tid som generaliseringen gäller osv. I alla dessa fall utgörs den språkvetenskapliga empiriska basen av ett litet antal utförda studier, till skillnad från förhållandena för t ex standardfinskan. En effekt av att man väljer standardfinska som jämförelseobjekt, och som främst berör meänkieli, i mindre utsträckning sverigefinska, kvänfinska och här minst amerikafinska, är att den relativt nära och kontinuerliga lokala kontakten, språkligt, historiskt, socialt osv, inte kommer till uttryck i tabell 4.1. Beträffande förhållandet mellan två språkliga former/varieteter är det heller inte alltid fråga om ett proportionerligt förhållande: förståelsen i en riktning kan t ex ibland vara större än i den andra för två inblandade varieteter, t ex standardfinska och tornedalsfinska/meänkieli, där graden av kontakt med svenska respektive den finlandsfinska standardnormen är viktig för förståelsen. Ett närliggande exempel som åskådliggör detta är svenskars och danskars olika förmåga att förstå varandras tal (Börestam Uhlmann, 1991): danskar förstår lättare svenska än svenskar förstår danska.27 Det är vanskligt att ge generella omdömen för en grupps räkning, men dessa karaktäriseringar har förekommit mer eller mindre allmänt. Beträffande majoritetsfinska/finlandsfinska talares inställning till meänkieli, kan man notera att många finlandsfinnar börjar bli medvetna om den språkliga frigörelseprocess som pågår i Tornedalen och om att språket fått ett eget epitet, meänkieli. Finskan i svenska Tornedalen har tidigare erhållit ett flertal olika benämningar i finländsk terminologi (se Wande, 1982; 1996, för en provkarta). Beträffande kvänfinska, (”Ruijan suomi”, ”kveenien suomi” 27

Såväl danskar som finländare kan i sina länder se svenska TV-program, men i Sverige har den omvända möjligheten varit begränsad. Det ökar danskars och finnars förmåga att förstå svenska och förstärker antagligen svenskans roll som dominant även i ett nordiskt perspektiv.

© Studentlitteratur

169

Jarmo Lainio Tabell 4.1 Karaktärisering av finska varieteter utanför Finland gentemot standardfinska i Finland. Kriterium

sverigefinska (hela Sverige)

meänkieli (Tornedalen, Stockholm)

kvänamerikafinska (Norge) finska (USA, Canada)

• geografisk gräns

olika

olika

olika

olika

• förvaltnings- olika mässiga och politiska gränser

olika

olika

olika

• juridisk ställning

olika

olika

olika

• historisk delvis samma kontinuitet, samhörighet

delvis avbruten

avbruten

avbruten

• förståelse

(lindriga svårigheter)

(lindriga svårigheter)

svårigheter

svårigheter

• språkliga skillnader

ordförråd, ordförråd, (grammatiska, grammatiska, ortografiska) ortografiska, delvis normerna

ordförråd, grammatiska, ortografiska, delvis normerna

ordförråd, grammatiska, ortografiska (?), delvis normerna

• identifikation (talarna själva)

talar delvis ett annat språk, delvis samma som fifi*

talar ett annat språk än fifi

talar ett annat språk än fifi

talar ett annat språk än fifi

• attityder (finlandsfinska talare)

sverigefinska = en social/ geografisk dialekt

meän kieli = en blandspråks- eller geografisk dialekt

kvänfinska = en blandspråksdialekt

amerikafinska = en blandspråksdialekt

olika

*fifi = finlandsfinska

170

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

eller ”Norjan suomi”) är kunskaperna antagligen mer fragmentariska, och det är än vanskligare att ge en generell karaktäristik. Sverigefinska torde alltjämt uppfattas som en i huvudsak arbetarklassbetonad finska med dialektala rötter i Finland, med svenskpåverkan i ordförrådet.28 Amerikafinska har, liksom fallet antagligen är när det gäller amerikasvenska, en tendens att bli karaktäriserad som ett blandspråk, fingelska (jfr svengelska), dvs baserat på synen att de består av språkliga hybrider mellan engelska och det egna språket. Vissa av dessa språkliga drag har inte alltid ens varit i bruk bland emigranterna och deras ättlingar, men de har ändå blivit folketymologiska symboler för språket. Denna typ av folketymologier har tidvis haft en klart stigmatiserande inverkan på talarna (Virtaranta, 1971; Hasselmo, 1974). Om man ändrar perspektivet från ett utlands- till ett inhemskt perspektiv för finskans del i Sverige, blir resultatet något annorlunda. I en kontrastställning mellan de båda huvudformerna av finska i Sverige är detta nödvändigt. En skillnad mellan situationen i tabell 4.1 och 4.2 är att de interna karaktärsdragen mellan meänkieli och sverigefinska sinsemellan torde vara klart mindre olika, än gentemot finlandsfinsk standard. Dessa likheter har tonats ner av vissa, men betonats av andra debattörer. En likhet är att båda är mer medvetet, meänkieli sannolikt i högre grad, påverkade av modern svenska, än standardfinskan är. De dialektala baserna för den mer mångfasetterade sverigefinskan, som representeras av i stort sett samtliga finska dialekter, överlappar mer med standardfinskan än meänkieli gör (Lainio, 1989; 1996c). Meänkieli har historiskt sett dialektala ursprung som kommer från alla större dialektgrupper i Finland, eftersom invandringen till Tornedalen skett från olika delar av Finland under olika tider, både från västliga och östliga huvuddialektgrupper (för en diskussion, se Hormia, 1978; Paunonen, 1991; Winsa, 1991). Dessa olika ursprung har dock till stor del nivellerats. När standardfinska rekodifierades under 1800-talet kom det i många fall att bli så att de dialektala drag som bevarades från västliga respektive östliga finska dialekter i den, var exakt de varianter som inte bevarades i tornedalsfinska, trots att de båda till väsentliga delar utgör ”kompromisser” av västliga och östliga dialektdrag. Tornedalsfinskan/meänkieli saknar dess-

28

Uppenbar språkpåverkan från svenskan har också bidragit till att befästa bilden av sverigefinska och tornedalska ungdomars finska som en ”halvspråkig” varietet.

© Studentlitteratur

171

Jarmo Lainio

utom en stor del av det nyskapade nationella ordförrådet i Finland, som är resultatet av ett drygt sekels språkplanering och språkvård med puristiska förtecken. Tabell 4.2 Gränsdragningar mellan finska varieteter i Sverige. Kriterium

sverigefinska

meänkieli

• geografiskt område

delvis samma (främst i nedre Tornedalen, Stockholm), olika i Mälardalen, Östergötland, Göteborgsområdet

delvis samma (främst i nedre Tornedalen, Stockholm)

• förvaltningsmässiga och politiska gränser

överlappar delvis i Tornedalen, delvis i övriga Sverige

överlappar delvis i Tornedalen, delvis i övriga Sverige

• juridisk ställning

delvis skyddad inom vissa samhällsområden, i större delen av landet, saknar garanterat skydd (t ex rätten till undervisning i grundskolan och förskolan)

specialställning i Tornedalen, delvis skyddad i större delen av landet, saknar skydd i vissa fall som tillfaller svefi* (Nordiska språkkonventionen)

• historisk kontinuitet, samhörighet

delvis samma i Tornedalen, olika i resten av landet

delvis samma i Tornedalen, begränsad i resten av landet

• förståelse

lindriga el. inga svårigheter

lindriga el. inga svårigheter

• språkliga skillnader

ordförråd, grammatiska, ortografiska, delvis normerna för skriftspråket

ordförråd, grammatiska, ortografiska, delvis normerna för skriftspråket

• identifikation (talarna själva)

talar lokalt en annan varietet, en helt annan varietet i resten av landet

talar delvis ett annat språk/ en annan varietet

• attityder (talarna själva)

Sverigefinska ≠ meän kieli

Meän kieli = annat än svefi*

svefi* = sverigefinska

172

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

På sikt kan den komplexa språksituationen i Tornedalen, med ett tydligt språkligt avstånd mellan meänkieli och finlandsfinsk standard, komma att förenklas och avståndet minskas. Sålunda sker t ex redan idag i praktiken ett närmande mellan meänkieli och standardfinska. Radio Norrbotten har t ex sändningar både på meänkieli och på standardfinska. Det senare används i nyhetssändningar, vilket representerar en mer formell form av språkanvändning. En faktor som man inte alltid tar hänsyn till i debatten om de båda finska huvudvarieteternas skillnader, är att det etniska tillflödet av finsktalande i Tornedalen till stor del bestått av finsktalande från finska Lappland. Det s k tvärgiftet (fi. poikkinainti), som oftast, men inte uteslutande, inneburit att tornedalska män gift sig med kvinnor från finska Lappland, har medfört att det språkliga avståndet inte ökat i samma takt som de politiska och sociala förhållandena mellan länderna i övrigt skulle kunna ha lett till. Även om de finska kvinnorna antingen assimilerats in i den tornedalsfinska eller den tornedalska svenskspråkiga miljön, har de utan tvekan tillfört meänkieli både nordligt dialektala och mer allmänfinska språkliga influenser. Under senare år har på samma sätt den inflyttning av sverigefinnar som lämnat de sydligare delarna av Sverige, för att dels komma närmare Finland, dels trots detta stanna kvar i Sverige, lett till att gränskommunerna, främst Haparanda, fått ett nytillskott av finsktalande med sverigefinska och finlandsfinska språkliga särdrag. Haparandas nya gränsöverskridande samarbete med Torneå i Finland har också haft vissa effekter, med bl a ett ökat behov av tvåspråkighet i olika serviceyrken. Därmed är en skarp språklig och etnisk gränsdragning mellan tornedalingar, finnar och sverigefinnar omöjlig i Norrbotten. De skillnader som finns har emellertid accentuerats av den standardisering av meänkieli som tog sin början i mitten av 1980-talet (se Kenttä & Pohjanen, 1996). Det verkar också som om delar av den yngre generationen inlett en aktivt närmande till en allmänsvensk snarare än en regional tornedalsk identitetsförankring (Waara, 1997). I denna process ges den regionala-språkliga anknytningen till norra Finland litet utrymme och har låg prestige bland de unga. Däremot skapar de officiella kontakterna en gemensam bas över nationsgränserna. De språkliga skillnader som är uppenbara har medvetet stötts vid standardiseringen i norr. Men det finns även en mängd pågående informella förändringar i talad sverigefinska i resten av Sverige, vilka bidrar till ett ökat språkligt avstånd. Den nya generationen tornedalska språkaktivister har också ofta en god kännedom om standardfinska, vilket kan försvåra gränsdragningen mellan meänkieli och andra finska varieteter.

© Studentlitteratur

173

Jarmo Lainio

I en tidigare diskussion om förhållandena mellan meänkieli och sverigefinska gentemot finlandsfinska har även Hyltenstam (1997a; b; denna bok) pekat på några av de processer som omöjliggör en skarp gränsdragning. Han pekar också på det faktum, som jag tagit upp (Lainio, 1995a), att det snarast är de samhälleliga och sociala aspekterna som avgör, huruvida språkliga kontinua ska uppfattas som inomspråkliga eller utomspråkliga, mellan två språk, när det finns ett växande avstånd mellan dem. Även om de språkliga skillnaderna inte ensamma kan vara det kriterium som avgör huruvida en varietet ska kallas språk eller dialekt torde redan de språkliga skillnaderna, om de är uppenbara och omfattande, räcka som grund för en språkdefinition. Oftast torde dock minst ett icke-språkligt kriterium behövas för att en sådan syn ska kunna bli socialt accepterad. Beträffande meänkieli och sverigefinska är det troligen få som anser att de lingvistiska skillnaderna är omfattande, inte minst eftersom en hel del talare av sverigefinska har sina rötter i norra Finland och de flesta sverigefinnar och tornedalingar, i kraft av sin tvåspråkighet, utan vidare förstår varandra. Det finns dock, vilket diskuteras ingående av Hyltenstam (1997a; b; denna bok), allt mer fog för att börja uppfatta meänkieli som ett eget språk av andra skäl, i första hand dock kanske gentemot standardfinska.

Språk, genetik och kontinuitet Från invandrare till minoritet – en fråga om tid? Ett annat avgörande val beträffande vilka språk som ska ges minoritetsstatus i Sverige är tidsaspekten. Språk som skiljer sig från majoritetens, talas av en grupp av betydande storlek och som har en lång historia inom landets gränser, eller som har ett eget territorium, kan relativt otvetydigt klassas som nationella minoritetsspråk. Många sådana grupper utgör s k gränsminoriteter, som tornedalingarna. De europeiska staterna har, trots att man nu beräknar att ca 10 procent av den totala befolkningen i Västeuropa, dvs ca 40–50 miljoner människor, utgörs av nyare migrantgrupper, inte varit benägna att diskutera dessa grupper i termer av minoriteter eller grupper med likvärdiga rättigheter som ländernas övriga befolkning. Problemen har länge varit tydligare i andra länder än i Sverige. Inom Europarådet (ECo) har man noterat att viljan att ta itu med dessa grupper och deras integration har ökat bland de europeiska länderna. Ett problem utgör s k långvariga migrantgrupper (long-term migrants), som inte längre ämnar återvända, 174

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

och som efter flera decennier rotat sig i det nya landet. I diskussioner om minoriteterna finns även en tredje grupp, icke-territoriella europeiska minoriteter, zigenare/romer, resande (travellers) och judar. Hittills har inga försök gjorts att studera och behandla grupper som inte kan placeras i någon av dessa minoritetskategorier. Sverigefinnarna är inte en gränsminoritet i egentlig mening, även om de återkommande bosatt sig i de närmast liggande kommunerna och närmaste hamnstäderna från Finland sett. De är inte en territoriell grupp i traditionell mening, eftersom varje enskild tidigare enklav av finskspråkiga hittills assimilerats, och även om de idag kan uppvisa en tydlig geografisk koncentration till egna territorier/kommuner. Dessa ligger dock inom högurbaniserade områden. Deras migrationsmönster avviker från och överlappar med arbetskraftsmigrationens, men de har en mångfasetterad och långvarig migrationshistoria, som snarast påminner om intern migration. Orsakerna till migrationen har varit många. Främst tack vare den kontinuerliga migrationen och att språkbytet på många håll tagit mer än 3–4 generationer att genomföra har finska alltid talats i Sverige. Inom EBLUL har man diskuterat en ytterligare grupp med likartade karaktäristika, tjeckerna i Wien. I brist på annat har jag gett dessa båda ett eget epitet: historiska närmigrantgrupper. Det torde finnas flera minoritetsgrupper av detta slag i andra länder, både i Europa och på annat håll. Ur mer filosofisk synvinkel kan det i anslutning till detta vara på sin plats att påminna om ett klassiskt problem.29 Kan man stiga ner i samma flod två gånger? Är det samma flod om jag betraktar den längre upp eller längre ned av flödet, och är det samma flod om jag betraktar den vid olika tillfällen? Flodens lopp kan vara oföränderligt under långa tider, men dess vatten skiftar hela tiden. Den tid en etnisk grupp har tillbringat i ett land har kommit att få betydelse för hur villig man i Sverige är att ge den minoritetsstatus, eller dess språk en officiell status. I den svenska inställningen till minoritetskriteriet har man under senare tid velat dra en gräns vid ca 100 år för att grupper ska räknas som historiska. I enlighet med ett genetiskt kriterium, dvs en biologisk kontinuitet, har man därför antagit att sverigefinnarna inte skulle klara en kvalificering för minoritetsstatusen. Denna utgångspunkt inkluderar både ett biologiskt-genetiskt kriterium och ett geografiskt tillläggskrav för talarna. På individnivå ska det finnas ett direkt arv bakåt i tiden med personer som för 100 eller flera år sedan talade finska inom samma geografiska område. Det är dock oklart om det omvända ansetts 29

Liknande tankegångar har tagits upp av Wande (1997). Han hänvisar både till Teseus och Herakleitos.

© Studentlitteratur

175

Jarmo Lainio

gälla, att en etnisk grupp blir godtagen som en del av det svenska arvet efter 100 år. Detta tidsperspektiv skulle kunna förklara varför invandrares barn – ”andra- och tredjegenerationsinvandrarna” – har svårt att bli accepterade som en del av det svenska samhället. Ett grundproblem är att vissa formuleringar redan i Europarådets minoritetsspråkskonvention implicerar detta tänkande. Där talar man om att grupper ska ha funnits inom ett område ”av hävd”, vilket förskjuter tyngdpunkten från språket, som konventionen egentligen gäller, till talarna och deras biologiska härkomst. Denna syn stöter på flera problem, inte minst i de fall man vill diskutera kollektiva och sociala fenomen som språk. Den finska församlingen har t ex en drygt 460-årig historia i Stockholm. Stockholms Finska Förening, som nu är en av ett stort antal finska föreningar i Sverige, fyllde 100 år 1994 (Tarkiainen, 1996). Föreningen är fortfarande verksam. I Värmland levde också de sista värmlandsfinnarna fram till 1970-talet parallellt med de senare anlända generationerna. Det är oklart om det förekommit något större antal ingiften mellan värmlandsfinnar och sverigefinnar, men troligen har det skett i mer än enstaka fall. Det avgörande är dock två andra aspekter på det genetiska problemet. Det ena är att språk och etnisk grupp inte, trots en stark koppling mellan språk och identitet, av nödtvång följer varandra åt genom historiens lopp. Med detta menas att en genetisk koppling mellan en folkgrupp och ett språk inte är lagbunden. Det andra är, att finska har talats i det som nu är det geografiska Sverige, även utanför Tornedalen, vid varje enskilt tillfälle i landets historia. Finskan har alltså en självklar hemortsrätt i Sverige. Henning Johansson, Bengt Pohjanen, Hugo Tenerz och Thomas Östros (tidigare Waaranperä) är några arvtagare till en tornedalsfinska som Antti Keksinpoika talade på 1600-talet. I konsekvens med det klassiska problemet kan tornedalsfinska ses som en del av samma språk, av samma flod, som även sverigefinskan vore arvtagare till. Sverigefinnarna vore vidare arvtagare till värmlandsfinskan, inte minst de nutida savolaxare som kommer från samma del av Finland, från den f d storsocknen Rautalampi i Savolax, huvudutflyttningsort för svedjebönderna på 1600-talet. Likheter med dagens savolaxiska har bestått genom århundradena. De vore också arvtagare till den finska som kryddade Bellmans och hans samtidas tal i Stockholm. Finskan är sålunda en flod vars vatten runnit genom de svenska landskapen under århundraden. Oavsett om man stigit ner i den under 1300-, 1400eller 1500-talets Stockholm, Uppland eller Tornedalen, i 1600-talets Karlskrona, Sörmland och Tornedalen, i 1700- och 1800-talets Värmland, 176

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Dalarna, Hälsingland, Gästrikland, Ångermanland eller Tornedalen, i 1800talets Uppsala, Stockholm eller Tornedalen, i 1900-talets Göteborg, Mälardalen, Stockholm eller Tornedalen, i 2000-talets Stockholm, Göteborg, Mälardalen, Östergötland eller Tornedalen, kan man se det som variationer på samma flod. Vattnet i denna flod har det svenska majoritetssamhället under århundraden och med stor envishet försökt torka ut, dika ut eller dämma upp. I våra dagar håller man på att lyckas med detta, möjligen förutom i Mälardalen och Tornedalen. Fram till 1900-talets början var även värmlandsfinskan möjlig att bevara. År 1980 hade man fullbordat assimilationsprocessen i Värmland, när den siste värmlandsfinnen gick i graven. I likhet med den grekiske filosofen Herakleitos (540–480 f. Kr) och Bertrand Russells (1964) syn på floden som symbol för livets föränderlighet, för panta rei, är det naturligt att kalla floden vid samma namn och uppfatta den som samma flod, även om vattnet inte är detsamma, och likaså när betraktaren är en annan. Namnet på sådana floder kan dock bytas ut, kanske just för att en senare betraktare inte vill se den historiska dimensionen eller dess kontinuerliga väsen. Det omfattande namnbytet av tidigare finska och samiska ortnamn i Sverige visar detta. För meänkielis och sverigefinskans del kan man betrakta dessa nutida benämningar på språket som viktiga etniska och symboliska etiketter, som fyller en funktion för den identitetsformation som pågår, och som är uttryck för den officiella minoritetsstatus talarna vill ha erkänd. Den svenska som talas idag, i sina många varieteter, räknas sannolikt som en del av det svenska språkets kontinuum, även om det finns åtskilliga språkliga skillnader och även om de svenskar som idag använder den, inte är direkt nedstigande släktingar till de tidigaste talarna av svenska. Men var går gränsen? Svenska som andraspråk räknas av ideologiska och politiska skäl idag inte till svenska språkets huvudfåra, liksom andraspråkstalare sällan betraktas som ”äkta” svenskar, även om de delvis kan ha ärvt sin svenska från sina föräldrar och anhöriga, och till stora delar använder en svenska som tydligt är arvtagare till enspråkiga svenskars svenska. Men de saknar ofta den genetiska kopplingen till enspråkiga svenskar, eller har den bara på mödernet eller fädernet. 1990-talets diskussion om ”perfekt svenska”, dvs som saknar drag av inlärar-, andraspråks- eller kontaktspråkstal, är enligt mitt synsätt farligt nära en genetisk-raslig renhetslära, överförd på det språkliga planet. Den tanken borde inte ha en etisk eller ens politisk möjlighet att söka hemortsrätt i Sverige. Däremot har svenskan och andra språk som talats genom seklen i landet, av olika grupper, rätt till samma inhemska status här.

© Studentlitteratur

177

Jarmo Lainio

En annan jämförelse kan skjutas in här. Finlandssvenskan utgör inte en enhetlig språklig grupp, utan karaktäriseras av en ganska omfattande språklig variation. Det finns förvisso en, eller möjligen två standardnormer, den rikssvenska och den finlandssvenska, implicita normen. Den sistnämndas existens förnekas av många finlandssvenskar, av språkliga och sociala skäl, men den debatteras livligt (se Tandefelt, 1997). Svenskan i Österbotten, på Åland, i de sydvästra delarna med Åbo och de sydliga med Helsingfors, samt den i Sverige, som för finlandssvenskans del ofta kallas det femte landskapet, uppvisar tydliga språkliga skillnader sinsemellan. De är så stora att de t o m antagits leda till svårigheter i skolgången för finlandssvenska barn med dialektal bakgrund. De kan trots detta omfattas av en enda språklagstiftning i Finland.30 Åland utgör en regional och speciellt skyddad minoritet, som är i klar majoritet inom sin region. Österbotten består delvis av kommuner med svenskspråkiga majoriteter, medan Helsingfors och Åbo har minoriteter som är och lever under tvåspråkiga minoritetsförhållanden. Det finns en mängd språk som bytt talare genom språkhistorien. Orsakerna till detta kan vara många, men stora samhälleliga omvälvningar i samband med folkomflyttningar är några av dem (se Thomason & Kaufman, 1988, för en teoretisk diskussion om inverkan på språkbeskrivningar av detta). I vårt närområde är nog det sovjetiska imperiets försök att skapa en homo sovieticus det tydligaste exemplet på detta. Det är inte ovanligt att etniska grupper byter språk eller att språk byter talare, men inte heller att etniska grupper formeras kring språk. Det mest kända fallet av diskontinuerligt språkligt arv är hebreiskan, som under närmare två tusen år saknade spontana talare. Hebreiskan hade använts som skrift- och religiöst ritualspråk under motsvarande tid, men talarna hade använt andra språk såsom jiddisch som umgängesspråk, ofta vid sidan av ytterligare språk. Det återuppväcktes under en period av ca 100 år, och fungerar i våra dagar åter som det främsta lingua franca i det alltmer multietniska och flerspråkiga Israel (Shohamy, 1997). Det har vidare antagits att japanskans ordförråd till ca 40% består av kinesiska lånord, upptagna genom kinesiskans stora kulturella och politiska inflytande på japanska och Japan. Japanerna, som brukar betraktas som en enhetlig ”ras”, uppvisar liksom alla andra etniska grupper en stor variation 30

Den finländska språklagstiftningen innebär att kommuner, där andelen minoritetsspråkstalare (även lokalt, vilket innebär att även finska lokalt kan vara minoritetsspråk i en svenskdominant kommun) är högre än 8 procent (5 i vissa specialfall som Åbo) eller när antalet överstiger 3 000 personer, ska tillhandahålla tvåspråkig service.

178

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

som gör att de sydligaste och nordligaste japanerna knappast kan ses som biologiskt och genetiskt mer än mycket avlägset besläktade. Dessa förhållanden reflekteras också i den språkliga variationen. Detsamma gäller de flesta andra etniska grupper som omhuldar myten om det homogena ursprunget. För att något sammanfatta diskussionen om de finsktalande gruppernas position och karaktäristika, ges en uppställning av några av de svenska etniska grupperna i tabell 4.3. Skulle, för att ge en sista jämförelse, svensktalande i Sverige, om de en dag om kanske 100 år övervägande visar sig ha sina rötter utomlands, inte ha rätten till sitt språk, därför att den biologiska kopplingen blivit diffus och svag? Är den svenskan en annan flod, än den vi nu betraktar? I andra multietniska och -kulturella stater förs ingen sådan diskussion, som exempelvis i Kanada eller Australien. En skillnad kan vara att man i dessa länder bevarat och utvecklat en tvåspråkig bas i undervisningsväsendet och en aktiv politik för mångkulturalism.

Enskilda individer eller grupper? Arvsperspektivet beträffande språk i den svenska debatten tangerar också frågan om individer och grupper som centrala nivåer att ta i beaktande. Om man ställer sig frågor om när finnar som enskilda personer invandrat, eller om alla svenskar som enskilda personer är direkta biologiska och kulturella arvtagare till tidigare svenskar, blir svaren andra än om man ställer sig frågor om grupperna. Tornedalingarna som grupp har haft en god kontinuitet i sin geografiska hemvist och sitt språkliga arv. De finskspråkiga i Sverige, som nu kallas sverigefinnar och vars föregångare haft beteckningar såsom värmlandsfinnar, skogsfinnar, stockholmsfinnar m m, har en kontinuitet i att finnarna som etnisk grupp alltid (till 1809) flyttat inom eller (efter 1809) utvandrat till Sverige. När man på svenskt håll vill hålla isär de enskilda talarna av nutida finska från deras ättlingar under tidigare sekler, vill man hänföra dem till den något mer primitiva och ur statens synvinkel mindre krävande individuella nivån. Men är rätten till religionen eller språket individuellt betingad eller både en individens och kollektivets rätt? Det är otvetydigt så att dessa fenomen är kollektiva till sin art, även om det är den enskilde som utövar religionen eller talar språket. Därmed bör det finnas en återkoppling till både individen och kollektivet. Ett fåtal minoritetsgrupper utöver samerna och de finsktalande kan göra anspråk på den nämnda typen av historisk kontinuitet på gruppnivå i © Studentlitteratur

179

Jarmo Lainio Tabell 4.3 Tid och språk och deras förhållande till minoritetsgrupper och – begreppet. Karaktäristika på gruppnivå

Territoriell kontinuitet

Biologiskhistorisk kontinuitet

Språklig reproduktion

Migrationskaraktäristika: a) in i / immigration b) ut ur / emigration

Ursprungs- Ja befolkning/ aboriginer Ex. samer

Ja + minskande

Ja

Ja + nej

a: liten, ingifte, b: kontinuerlig

Majoritetsbefolkning Ex. svenskar i Sverige

Ja

Ja

Ja

Ja

a: kontinuerlig, omfattande, b: liten, kontinuerlig

Historiska/ territoriella Ex. tornedalingar

Ja

Ja + minskande

Ja

Ja + nej

a: liten, ingifte, b: omfattande

Transnatio- Ja nella Ex. romer

Nej

Ja + nej

Ja + nej

a: punktvis omfattande, b: liten, kontinuerlig

Historiska närmigrantgrupper Ex. finnar i Sverige (sverigefinnar)

Ja + nej

Nej + ja

Nej + ja

a: punktvis omfattande + liten, kontinuerlig, b: liten kontinuerlig

180

Historiskkulturell kontinuitet

Ja

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om … Tabell 4.3 Tid och språk och deras förhållande till minoritetsgrupper och – begreppet. Karaktäristika på gruppnivå

Historiskkulturell kontinuitet

Territoriell kontinuitet

Biologiskhistorisk kontinuitet

Språklig reproduktion

Migrationskaraktäristika: a) in i / immigration b) ut ur / emigration

Fjärrmigrantgrupper Ex. 1) jugoslaver, 2) chilenare

1: Nej

1: Nej

1: Nej + ja

1: Nej + ja

2: Nej

2: Nej

2: Nej + ja

2: Nej (?)

1a: punktvis omfattande, 1b: liten, kontinuerlig, 2a: punktvis, 2b:omfattande, kontinuerlig

Sverige, bl a judar, romer och finlandssvenskar.31 De båda förstnämnda har upplevt invandringsvågor med olika ursprung, under flera perioder och med olika språk i bagaget. Många romer har idag finska som ett av sina språk. Andra invandrade grupper har däremot en kortare och ofta en punktuell migrations- och vistelsetid i Sverige. En del börjar otvetydigt bli ”longterm migrants”. En detalj som ur principiell synvinkel har stor vikt, men som ur språklig synvinkel hittills haft en oklar status, är frågan om romernas finska. Inte bara romerna själva, utan även deras språk anses böra ha minoritetsstatus i olika länder. En stor andel av romerna i Sverige talar sedan länge finska, även om ett stort antal olika varieteter av romani numera förekommer (Fraurud & Hyltenstam, 1997 och denna bok). De kommer möjligen att erhålla en minoritetsstatus för sig som grupp, men det finns en risk att ett av de språk de aktivt talar, nämligen finska, inte får det. Det tidigare signalerade beslutet om att ge finska enbart i Tornedalen minoritetsstatus skulle få minst sagt märkliga konsekvenser. Måste romer bosätta sig i Tornedalen för att få sin minoritetsstatus bekräftad även språkligt? Och måste de i så fall anpassa sig till tornedalsfinskan språkligt? Så vitt man vet uppvisar romers 31

Finlandssvenskar, som är ett relativt nytt begrepp, har utvandrat från Finland till Sverige lika länge som finnar (Tarkiainen, 1993; Allardt Ljunggren, 1996).

© Studentlitteratur

181

Jarmo Lainio

finska i begränsad omfattning skillnader i ordförrådet och vissa egna intonationsdrag gentemot både sverigefinska och finlandsfinska. Hur ska man definiera dessa skillnader, och vilka blir konsekvenserna för finskan, om man vill etablera språkliga skillnader mellan sverigefinska, meänkieli och romers finska? Det enklaste torde i det fallet vara att se sverigefinska och romers finska som varieteter av samma finska, och ge dem samma rättigheter som meänkieli. Detta hindrar inte att meänkieli får lokal status som eget språk.

Positiv integration mot negativ assimilation: tvåspråkighet mot enspråkighet Förutom att majoriteten går ut i engagerade försök att förhindra att de nya modersmålen och de nationella minoriteternas inhemska språk får användas i den utsträckning som är varje modersmåls rätt, drabbar assimilationen direkt de berörda individerna. Konsekvenserna är omfattande även på samhällsnivå. När majoritetsdebattörer i en naiv förhoppning om att man kan återgå till en – dessutom abstraherad – homogen nation Sverige och förespråkar en ännu snabbare assimilation, i nationens, dvs majoritetens, namn, ägnas ingen tanke åt de individer som drabbas av assimilationens följder.32 Än mindre ser man den ödesdigra ”braindrain” som blivit följden av detta. Förutom det humanistiskt och juridiskt dubiösa att öppet förespråka assimilation, t ex med hänvisning till att det löser sig om något decennium, eller 32

Denna typ av inlägg återkommer med jämna mellanrum och förs fram av personer som mer har kändisstatus än expertstatus i ämnet, som av Jan Guillou, Harry Schein, och t ex programledaren i TV, Lars Ulvenstam. Den senare vill reducera debatten om integrationens skillnader gentemot assimilationens, till semantiska petitesser (DN 1997-08-10). Han hänvisar också till att diskussioner om multikulturalism och flerspråkighet är en fråga som hålls vid liv av professionella tyckare i enlighet med en politiskt korrekt dagordning. Typiskt för detta inlägg är, liksom för en del andra, att de senaste decenniernas samhällsutveckling, nationellt och internationellt, med en omfattande global etnisk och språklig migration, mer uppfattas som en tillfällig krusning på ytan i de västeuropeiska länderna, fastän det sannolikt är fråga om en kvalitativt ny fas i världshistorien. Därmed är det en skygglappssyn att betrakta det som en intern svensk (eller annan) angelägenhet av övergående natur.

182

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

till att man får ta seden dit man kommer, använder sig debattörerna av en enkel ”kontainerlogik” (jfr Skutnabb-Kangas, 1981; 1997). Samma kontainerlogik tycks göra att t o m många pedagoger ser ett skolmoget minoritetsbarn som tomt på tidigare kunskap och erfarenheter, eftersom den assimilationspedagogik som nu åter förespråkas, helt bortser från den språkliga och kognitiva kunskap de redan har genom sitt modersmål (jfr Lanza, 1994). Man antar att om ett nytt språk lärs in, kan det gamla dumpas, som ur en kontainer, liksom man verkar anta att man genom att tidigarelägga och öka mängden språk som barnet konfronteras med, också får en bättre inlärning av svenskan och en snabbare ”integration” av tvåspråkiga barn. Man antar också, även om man gör en åtskillnad mellan vuxna som hamnat i en svenskspråkig miljö i vuxen ålder och barn, att de senare utan vidare kan skaka av sig sin kultur, sin identitet och sitt språk, ungefär som när man byter skjorta. Denna pedagogiskt tvivelaktiga metod är idag i stort sett den enda som erbjuds för nyanlända flyktingbarn, som så snart som möjligt ska slussas in i ”normala” klasser (SOU 1997:82). Både ordval och innehåll är förvillande likt 1960-talets assimilationspolitik. Ett problem som noterats av bl a skolfolk är att invandrade och enspråkiga minoritetsbarn under en inlärningsperiod inte har det semantiska djup, som svenska elever har eller som de har i sitt modersmål, så länge som de får undervisning på det (Hvenekilde, Hyltenstam & Loona, 1996). Förståelsen av språket på ett djupare plan är nödvändig för att eleverna ska kunna förbättra inte bara sin språkliga-grammatiska förmåga, utan även utvecklas kognitivt, lära sig både nya begrepp och deras extensioner, innebörder. Man accepterar återgången till denna lekmannapedagogik i dagens Sverige, utan att diskutera effekterna av den assimilering vi ser och har sett tidigare. Steget tycks ännu vara långt tills Sverige, likt Norge, inser och accepterar att man i det förgångna har tvångsassimilerat t ex samer och finsktalande, med kända, övervägande destruktiva konsekvenser.33 Idag bortser man från de resultat som assimilationen av de inhemska minoriteterna gav. Invandrare och flyktingar ges nu samma behandling. Denna s k integrationspedagogik blir än mindre förståelig om man betänker att det är meningen att barnen ska ges stöd till en framtida återvandring. Bristen på långsiktig planering antyds också av att det planerade Integrationsverket helt ska separeras från åtgärder som siktar på återvandring (SOU 1997:82).

33

Det börjar bli vedertaget även officiellt i Norge (se Loona & Myklebust, 1994; Brox, 1996).

© Studentlitteratur

183

Jarmo Lainio

Den felande länken är åter det dubbla stödet, både till modersmålet och svenskan som andraspråk. Fram till 1980-talets mitt hänvisade de debattörer som deltog i skoldebatten till vetenskapliga studier och vetenskapligt underbyggda argument om nyttan eller de negativa följderna av tvåspråkighet genom skolans aktiva medverkan. Under det senaste decenniet har man frångått denna tradition, i takt med att skol- och tvåspråkighetsfrågorna gjorts till ett andra rangens debattämne. Trots att dessa frågeställningar med den ökade mångfalden blivit än mer centrala, har diskussionen kommit att handla om helt andra saker än barnens positiva integration och trygghet, och hur de ska ges stöd att föra sina kulturella och språkliga särdrag vidare. Kunskapsbaserade argument har ersatts av argument baserade på ekonomiska beräkningar om kortsiktig lönsamhet och organisatorisk effektivitet. Svenskan utgör många barns andra modersmål eller ett andraspråk, men endast majoritetsspråkets – i praktiken den enspråkiga svenskans – utveckling tycks ges både samhällsvikt och individuell vikt. Det finns allt mer och allt bättre dokumenterad forskning som visar att den tryggaste och effektivaste vägen till integration för etniska minoritetsgruppers barn, är ett aktivt samhälls- och närmiljöstöd för den egna sociala och kulturella bakgrundens kännetecken och det egna språket. Trots flera decenniers insatser av bl a svenska forskare (Kenneth Hyltenstam, Gunnar Tingbjörn, Åke Viberg, Sally Boyd, Inger Lindberg, Leena Huss m fl), som liksom sina kollegor i andra länder påpekat att en tvåsamhet och tvåspråkighet ger goda resultat för båda språken, uteblir en satsning på både modersmålet och andraspråket. Utvecklingen av en skolbaserad balanserad tvåspråkighet har visat sig kräva drygt halva grundskoletiden, eller omkring 5–6 år, om undervisningen varit konsekvent och pedagogiken genomtänkt, dvs förutsatt att en väsentlig del av undervisningen skett på modersmålet. Balanserad tvåspråkighet är en positiv upplösning på en långvarig integrationsprocess. Detta innebär att barnen lärt sig både modersmålet och svenska under sin skolgång. Det argument som kanske inte ens uppfattats av majoritetsdebattörer är att mindre ger mer på sikt: med proportionellt mindre svenskundervisning initialt och en avsevärd portion stabil modersmålsundervisning utvecklas även svenskan, andraspråket, effektivt, om än långsammare än hos enspråkiga under en övergångstid. Det ger också barnen andrum att konceptuellt förankra nya begrepp, så att de senare kan uttrycka dem på båda språken. De komplexa processer som leder till de goda resultaten i ett längre tidsperspektiv har beskrivits av främst kanadensiska forskare, med Jim Cummins som en centralgestalt (se även SkutnabbKangas, 1981; Arnberg, 1988; Baker, 1993; Cummins & Swain, 1986; 184

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Cummins, 1993; 1996; Bialystok & Cummins, 1993). Det finns också en mängd svenska undersökningar som går i samma riktning (Hyltenstam, 1994; Tingbjörn, 1993; Eriksson, 1994; Skutnabb-Kangas & Peura, 1994; Kostoulas-Makrakis, 1995; Hill, 1996). Utöver detta finns det flera utvärderingar av sverigefinska barns skol-, språk- och identitetsutveckling som bekräftar detta (Peura & Skutnabb-Kangas, 1994b; Johansson, 1996; Skolverket, 1997). Mig veterligen finns det inga studier, som visar att en konsekvent tvåspråkig undervisning gett negativa resultat. Oviljan att pröva en gedigen tvåspråkig undervisningsform i Sverige har sannolikt hittills ökat under den kortsiktiga marknadsekonomiskt dominerade synen på undervisning, som vi har upplevt under 1990-talet. Det som är nytt i de sentida amerikanska och kanadensiska undersökningarna är att man har kunnat påvisa andra effekter än de språkliga och betygsmässiga skolframgångarna av att understödja minoritetsbarns språk och därmed deras identitetsutveckling. Effekterna på själva skolmiljön och ungdomsproblem i skolan har också varit klart positiva. Man har fått färre utslagna skolungdomar, bättre självkänsla, mindre problem i skolans inre arbete, bättre kontakt mellan hemmen och skolan osv (Baker, 1993; Cummins, 1996; McGroarty, 1997). Liknande idéer och resultat har sedan ett tiotal år tillbaka prövats av Henning Johansson m fl lärare i den närkulturbaserade pedagogiken som utprovats i Tornedalen och norra Sverige (Jernström & Johansson, 1997). Hyltenstam har i olika sammanhang (t ex 1986) diskuterat vilka förlusterna blir för samhället av att man inte tar vara på den kompetens som finns bland de potentiellt tvåspråkiga. Dessa effekter får räknas in bland dem som även majoritetssamhället drabbas av, till skillnad från de förluster på personlig och gruppnivå, som diskuterades ovan. I Sverige har man valt att gå den motsatta vägen till tillvaratagandet av den resurs som finns i mångfalden. Man har satsat på en gammal traditionell, närmast bondlogik: mer satsning på svenska och ökad assimilation ska lösa ”problemet med invandrarna”. Ett genomgående drag i detta är att den principiella satsningen på det mångkulturella samhället endast gäller invandrarnas och minoriteternas tillägnande av majoritetskulturens yttringar. Man ser det också som ett problem hos de individuella individer som utgör ”invandrarna”, inte som en möjlig brist i samhällets, skolans osv, beredskap att skapa samma utvecklingsmöjligheter för alla. Man har rustat ner de andra modersmålens utbildningssektor och raserat flera decenniers pedagogiska infrastruktur, både inom lärarutbildning, lärarfortbildning, lärararbetsmarknad och fackligt stöd till bl a hemspråkslärarna och svenska 2-lärarna. Den senare sektorn, svenska som andraspråk, har sent omsider © Studentlitteratur

185

Jarmo Lainio

fått ett bredare stöd. Utbildningsgångar för flerspråkiga elever har därmed försvunnit. Friskolesystemet har dock kunnat lappa ihop några av de hål som den kommunala skolans reträtt orsakat. Ur ett arbetsmarknadsmässigt, integrativt och knappast noterat perspektiv har dessa sektorers nedläggning haft en direkt effekt på den långvariga integrationsprocessen för många etnolingvistiska grupper. Man har förbisett att en medelklassig hemspråkslärarkår, liksom t ex minoritetsjournalister m fl, inte bara är en sluss mellan det svenska och de andra språken och kulturerna. De är också modeller för en möjlig social mobilitet, för visioner om framgång, samtidigt som de höjer den egna gruppens prestige. De utgör också välbehövliga språkliga modeller, i en annars mindre varierad språklig tillvaro än den i majoritetsmiljö. I enkla sambandsanalyser har man angett den uppväxande mångetniska generationens problem som ”bristande svenska”, att man inte klarat av kriterierna för ”perfekt svenska”. Det troliga är att berövandet av det egna språket också lett till att man med all önskvärd tydlighet visat att man inte respekterar barnen och deras bakgrund (jfr Lahdenperä, 1997). Man har berövat dem deras självaktning och självförtroende. I många fall har man berövat barnen möjligheten att fullödigt kommunicera med sina föräldrar, och föräldrarna möjligheten att aktivt deltaga i skolarbetet och deras barns framtidsplaner. Man har berövat barnen möjligheten att konkurrera med svenska barn på samma villkor, dvs med en gedigen allmän kunskapsbas, och med sina egna unika kunskaper, de ca 200 modersmålen som svenskar inte kan lära sig med modersmålskompetens. Denna aspekt, att bevarandet av modersmålet kan vara en tillgång och livsnödvändighet, finns inte ens med i det senaste kommittéarbetet om integrationens förutsättningar (SOU 1997:82). Ironiskt nog har denna utredning fått just namnet Lika möjligheter. Detta är emellertid inte samma sak som samma möjligheter för alla tvåspråkiga.34 Alieneringen och fjärmandet från det svenska majoritetssamhället som följer av detta språkberövande är knappast överraskande, och vi har sett allt fler exempel på detta. Ofta antyds en direkt koppling till invandrarskapet i 34

Som noterats ger inte den planerade individuella introduktionsplanen för invandrare/flyktingar (SOU 1997:82) någon information om hur den egna kulturen och språket ska kunna ges stöd. Introduktionen i den form den ges i betänkandet kan bara tolkas som ett försök till assimilation, eftersom inga konkreta åtgärder för förstaspråket och -kulturen ges. En åtgärd som föreslås är negativ, nämligen att den för integrationen viktiga funktionen som Stiftelsen Invandrartidningen fyllt, planeras dras in.

186

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

sig, eller till att barnen gått i hemspråksklass, att de bor segregerat eller inte klarar svenskan. Den springande punkten, som alltjämt förnekas sin giltighet, är att man negligerar att svenskan kan läggas till kompetensen i det egna modersmålet och därmed bilda en del av kunskapen i två språk, och som därmed skulle utgöra en tryggare grund för den totala personliga och sociala utvecklingen, i samklang med andra. På längre sikt är det inte bara en fråga om personliga tragedier för individerna, utan även för hela grupperna. Man kan anta att den förlorade generationen, den som assimileras tvångsmässigt in i majoritetssamhället och – språket, bidrar till att den önskvärda sociala mobiliteten bland andra etniska grupper än svenskar, skjuts upp en generation till, och då har inte heller deras barn den sociala och kulturella tryggheten till plattform som skulle göra dem ”konkurrenskraftiga”. Det finns få studier eller ens observationer i Sverige om huruvida assimilation leder till social nedklassning på gruppnivån, inte minst sedan ”lyckat” assimilerade är snara att uttala sig om nödvändigheten av assimilation, t ex författaren Theodor Kallifatides, publicisten Jan Guillou, brottsforskaren Marian Radetzki, direktören Harry Schein och politikern Tomas Gür. Men det finns internationellt en ökad kunskap om att påtvingad assimilation – såsom i kolonial kontext liknats vid en kulturell och språklig lobotomisering – har kunnat leda till en långvarig, socioekonomiskt svag position för minoriteter. Det finns statistiska uppgifter som antyder att detta skulle kunna vara fallet med både invandrargrupper och perifera nationella minoriteter i Sverige, t ex tornedalingarna. Statistik om livslängd, socioekonomisk styrka, arbetslöshet, utbildning m m, visar t ex att de regioner där minoritetsspråk talats och talarna assimilerats, ligger efter majoritetsbefolkningen (Winsa, u. utg.; jfr Grin, 1994). På ett nationellt plan finns det otvivelaktigt statistiska skillnader mellan majoritetsbefolkningen och andra. Den utbildningsmässiga mobiliteten och utbildningslängden bland personer som är födda utomlands visar att en utbildningsklyfta uppstått mellan dessa och personer födda i Sverige, bland dem som gått genom det svenska skolsystemet. Det finns också en klar variation mellan olika språkliga-etniska grupper (Eriksson & Jonsson, 1993; Lange, 1996). Negligeringen av den sverigefinska gruppen i Sverige gör sig påmind även för dessa fenomen. Sverigefinnarna är antagligen den grupp som med störst envishet försökt bygga upp, bibehålla och erhålla undervisning på modersmålet. Även om man blivit konsekvent motarbetade, framför allt lokalt och i praktiken, har man skapat en fungerande tvåspråkig utbildningsgång i ett mindre antal kommuner. Efter den nedrustning modersmå© Studentlitteratur

187

Jarmo Lainio

len och svenska som andraspråk erfor i början av 1990-talet har flera av dessa utbildningsgångar blivit etablerade i friskoleform. Negligeringarna består inte bara av det motstånd man mött, utan också av att de utvärderingar man gjort, inte noterats i de fall de stött den tvåspråkiga pedagogiken. Det finns nu en handfull sådana utvärderingar och studier (bl a Johansson, 1996; Janulf, 1994; 1998), men deras resultat verkar inte ha använts som en kunskapsbas för att rättfärdiga och stödja andra språkgrupper som satsar på tvåspråkighet.

Slutdiskussion I ett vidare perspektiv kan man se diskussionen om minoriteters rätt att vara minoriteter som en debatt om hur begränsade tillgångar ska delas mellan människor som geografiskt befunnit sig längre eller kortare tid i samma miljö. Det handlar också om vilken värdegemenskap man ska bygga samhället på. I ett snävare perspektiv är det fråga om fundamentala sociala processer. Frågan om vilken inställning man har till sina grannar, sina arbetskamrater och medmänniskor står i fokus, liksom hur man ska kommunicera med varandra och på vems villkor. I huvudsak gäller frågan om man ska följa den starkares traditioner, eller om även den svagare ska ha något att säga till om beträffande sin egen existens och sina rättigheter. Trots den teoretiska infallsvinkeln ovan som främst berört de finsktalande i Sverige, har diskussionen också att göra med andra människors möjligheter att bli en del av det framväxande nya Sverige. Diskussionen gäller hur länge man ska betraktas som invandrare och vem som är svensk. Den gäller också om man ska acceptera antingen-eller-tänkandet, eller om man ska acceptera en mångfald, både på individ- och gruppnivå. Min mening är att det också är fråga om huruvida Sverige ska marginalisera sig, eller söka en position med breda kontaktytor med det övriga Europa och övriga kontinenter. Ett accepterande av heterogeniteten vore också ett accepterande av ett för Europa och Sverige mycket typiskt drag, nämligen den etniska och språkliga mångfalden. I den svenska debatten har särdrag och etniska-sociala kännetecken som i andra miljöer används öppet som stigmatiserande ersatts av språket som ett icke-tabubelagt spänningsfält. Svenska – och uteslutande enspråkigas svenska – har gjorts till det kännetecken som skiljer svenskar från ”invandrarna” (jfr Stroud & Wingstedt, 1989). Kraven på avkall på det egna språket 188

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

och tillägnandet av en enspråkig svenska är centrala i den svenska assimileringspolitiken och har accepterats i den allmänna debatten som de vedertagna sociala normer man ska rätta sig efter. Förutom det dubiösa i detta ur folkrättslig och demokratisk synvinkel, ställs inte vissa andra frågor. Man frågar sig inte om den nationella och nationalistiska enhetligheten är en återvändsgränd och enbart ett försök att återskapa det förgångna, som under nuvarande omständigheter inte längre låter sig återskapas. Beträffande etniska gruppers och minoriteters skyddade möjligheter och de facto grundläggande rättigheter till det egna språket, verkar den svenska allmänna opinionen leva i ett nyvaknat tillstånd av förvirring, eller ännu värre, med skygglappar. Språken, och därmed deras bärare, utsätts idag öppet för diskriminering i Sverige, både i språkens egenskap av kommunikationsmedel och som kulturella symboler. Med en term myntad av Phillipson och Skutnabb-Kangas (t ex Skutnabb-Kangas, 1994), är det fråga om lingvicism, ett språkligt baserat förtryck. Det finns idag tecken på att den nationella kraftsamlingen, med svenskan som den nya samlande symbolen, kan leda till en förstärkt nationell antagonism och internationell isolering. Det är vid det här laget vedertaget att den nationella skol- och arbetsmarknadspolitiken i mycket begränsad utsträckning tagit vara på den språkliga mångfalden och rikedomen i Sverige. Endast smulor av samhällets insatser har satsats på annat än svenskan. Det har i denna utveckling varit mycket svårt att vinna förståelse för tvåspråkigheten som reell målsättning, eftersom den ställs mot svenskan, trots att den snarare är en del av den. Det finns paradoxalt nog idag bättre och fler forskningsbelägg som visar att den negativa nedklassningen av den uppväxande generationens olika etniska kännetecken och däribland främst deras modersmål, inte leder till integration i positiv bemärkelse utan antagonistisk assimilation i negativ bemärkelse (se Baker, 1993; Cummins, 1996, och den litteratur som där anges). Svag självbild, dålig skolframgång och försämrade utbildningsmöjligheter har varit några av effekter av assimilationen, och därav följer en social och arbetsmarknadsmässig utslagning. Dessutom förlorar samhället och individerna en unik bas för kompetensuppbyggnad: barnets nyfikenhet och naturliga förhållningssätt till både sina egna och andras särdrag och dess förmåga att relativt okomplicerat bygga upp en långsiktig och grundlig kompetens i sitt modersmål går förlorad. Det uteblivna stödet till nationella minoriteters språk är en del av denna destruktiva process. De s k invandrarspråken har drabbats ännu hårdare. Ett tankefel som efter decennier av nationell och internationell erfarenhet fortfarande görs, är att man ställer kunskap och kompetens i språk mot var© Studentlitteratur

189

Jarmo Lainio

andra. Språk är inte, som t ex religioner och ideologier tenderar att vara, varandra uteslutande storheter, utan berikar och kompletterar snarare varandra: ju fler språk som läggs till varandra, desto större och vidare kompetens har den som behärskar dem (jfr diskursinriktningen i Australien, Smolicz, 1994). Mångfalden finns redan hos oss, men så även den enfaldiga inskränktheten. När man slussar in nya grupper i den svenska nationella gemenskapen, med iakttagande av deras önskemål om bevarande av gruppens kulturella särdrag – dvs språket, eller religionen – minskar man under en integrativ övergångsperiod för individen och dennes grupp friktionen mellan enspråkiga svenskar och de nya mångkulturella och -språkiga svenskarna. Om man dessutom institutionaliserar detta, kan erfarenheterna föras över till nya grupper när sådana dyker upp. Det finns ingenting som antyder att den globala migrationen skulle upphöra, snarare tvärtom. Även om valfriheten för minoriteter ska finnas kvar, bör samhället kunna fungera som ett primärt stöd för grupper som mobiliserar en önskan om detta. Om man vill integration leder den självvalda vägen fortare till ett lyckat slutresultat än den påtvingade assimilationen. En påtvingad och påskyndad assimilation leder, som vi redan sett många prov på i Sveriges och dess grannländers historia, inte allmänt till att grupperna integreras och uppvisar en med majoritetssamhällets etablerade medborgare jämförbar social stadga och mobilitet. Assimilationen blir desto mer kännbar när man berövas det kanske enda konkurrenskraftiga humankapital man har gentemot den enspråkiga majoriteten, tvåspråkigheten och dess potential. Detta blir allra tydligast bland elever vars föräldrar inte har en hög socioekonomisk status (jfr Lange, 1996). Det kommer alltid att finnas enstaka individer som bejakar assimilationen, eftersom de själva överlevt processen och tagit sig ur den med bevarad styrka. De flesta kommer dock att få men av den, på kort och på lång sikt. Beträffande frågan om finskan och dess varieteter i Sverige kan man dra följande slutsatser: Meänkieli/tornedalsfinska och sverigefinska kan betraktas som olika språk, men också som representanter för en enda språkform. Historiskt sett är tornedalsfinskan en språkligt central, men geografiskt perifer huvudfåra i den finska som talats i Sverige, men – för att inom den finskspråkiga gruppen använda Srivastavas matris – den är idag i minoritetsposition gentemot sverigefinskan. Även sverigefinskan kan sägas ha sina språkliga territorier: de utgörs av Västmanlands, Mälardalens och Stockholmsområdets kommuner, samt Göteborgsområdet och de större kommunerna i Östergötland. Den språkliga heterogeniteten är ännu klart större än för meänkieli. Man kan jämföra finskans situation i Sverige med 190

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

norskans: det finns två i grunden likartade norska varieteter, men de har olika positioner, historiskt, politiskt, och talarmässigt. Meänkieli har tveklöst ett eget existensberättigande vid sidan av sverigefinska, inte minst för dess direkta koppling till den regionala och kulturella identitet den uttrycker. Till skillnad från sverigefinska, som ännu så länge också språkligt ligger något närmare finlandsfinska och en standardfinsk varietet, har man också tagit steget fullt ut att börja kodifiera sin varietet/sitt språk. Detta kan vara den sista utvägen för tornedalsfinska, för att undvika en snar språkdöd. Den väg man slagit in på kräver en mer aktiv insats av tornedalingarna själva, för att processen ska ge det önskade resultatet. Denna mobilisering tycks också ha ägt rum. Detta reducerar inte sverigefinskans sak till en fråga om huruvida den ska få utgöra hemspråk för en invandrargrupp eller modersmål för en nationell minoritetsgrupp. Finskan har, liksom meänkieli, som språk satt sina rötter i svensk mark under över ett halvt årtusende. Denna gång, nu i den sverigefinska skepnaden, kunde den få växa upp på sina självvalda villkor. Finskan och dess varieteter har skiftat mycket i Sverige under modern, överskådlig tid, men om man bortser från detta har finskan funnits i Sverige sedan urminnes tider. Alla finska varieteter kan utan problem inrangeras under minoritetsspråksbegreppet. De nuvarande huvudvarieteterna vore i så fall meänkieli, sverigefinska och romers finska. Den sistnämnda varieteten har man i dagsläget dock inte någon djupare språkvetenskaplig kunskap om. Vill man, kan man följaktligen ge både meänkieli i Tornedalen och sverigefinska på andra håll i landet, liksom därmed romers finska, med likartade koncentrationer av brukare, ett omfattande, heltäckande minoritetsspråksskydd och -stöd. En möjlig utgångspunkt är att man tar en titt på den finländska språklagstiftningen, som redan finns i svensk språkdräkt.35 Detta förutsätter dock att det finns tillgänglig språkstatistik i Sverige. Oviljan att skapa en sådan är svårbegriplig, inte minst när sådana data skulle kunna användas till annat politiskt beslutsfattande som ska baseras på grundläggande fakta. Denna väg skulle också tillåta en flexibel, lokalt förankrad lösning för finskans del i hela Sverige, vilket verkar vara ett dilemma i Sveriges stundande beslut om Europarådets charter om minoritetsspråk. Ett språks kontinuitet förutsätter inte att det finns genetisk/nedärvd släktskap mellan talarna. Svenskar är inte detsamma som enspråkiga svensktalande med sina rötter i endast Sverige, inte idag och inte tidigare. Språket 35

Den utgjorde även en bas för den språklagstiftning som omarbetades i den kungliga kommissionen som tillsattes för att förnya Kanadas språklagar (Kenneth McRae, 1997, muntl. komm.).

© Studentlitteratur

191

Jarmo Lainio

har traderats ner genom seklen även om de genetiska sammansättningen bland svenskar ständigt förändrats. Sålunda har även t ex Stockholm invaderats av folk från andra delar av landet, men stockholmskan har utvecklats och förändrats, utan att den kommit att sakna egna språkliga särdrag. Sveriges vilja att ge finskan en minoritetsstatus är avhängig vilken konvention eller charta man väljer att lyfta fram som den mest avgörande och hur man manipulerar definitionerna som enligt denna är kritiska. Det är dessutom en fråga om att vilja acceptera även sådana inhemska språk, som för majoriteten kan te sig mindre värda och ha mindre prestige, men för användarna själva är av yttersta vikt. De har tveklöst en funktion att fylla i byggandet av en positiv och frivillig nationell identitet, inte en påtvingad och antagonistisk sådan. Det nordiska samarbetet har dessutom bättre förutsättningar att utvecklas, i och med stödet till grannspråken. Det har visat sig att detta accepterande knappast kan lämnas till kommunernas, enskilda politikers och skolfolks godtycke att bestämma i endera riktningen, om man vill eller inte vill tillåta blomstrandet av den inhemska språkliga mångfalden, dit finskan hör, särskilt inte utanför Tornedalen. För svaga grupper är det fortfarande så att den nationella nivåns lagstiftning behövs för att de lokala besluten inte ska motverka bevarandet av minoritetskulturer. Detta har tydligt beskrivits av bl a Municio (1987; 1993; 1994). Sverige har under decennier uppvisat en gedigen ovilja att ta itu med ”sina” minoriteter och ”sina” inhemska etnolingvistiska gruppers rätt, främst den finskspråkigas, att bevara en positiv och dubbel syn på sig och det svenska samhället. Dagens svenska politik kommer att vara öppen för både kritik och ironisering. Det är knappast förtroendeskapande att minoritetsfrågor, i den mån man överhuvudtaget erkänner att man har sådana, reduceras till ett fåtal frågor på Jordbruksdepartementet, vilka rör rennäringens problematik bland en minoritet av samerna, eller hur man på två år gör svenskar av politiska och andra flyktingar genom skapandet av en ny myndighet. Som i andra sammanhang där majoriteten betraktar sig som objektiv och neutral, har man även beträffande etniska debattörer och forskare i Sverige dragit slutsatsen att dessa är aggressiva och partiska, eller ute i egna ärenden som rör brödfödan, när de deltar i debatten. Det är lika relevant som att påstå att svenska politiker inte är intresserade av politik, svenska journalister inte av nyheter eller svenskt skolfolk inte av utbildningsfrågor, utan enbart deltar av egenintresse. Situationen blir inte bättre av att minoritetsmedlemmar med t ex en mångsidig och otadlig forskargärning, diskvalificeras som experter beträffande den egna gruppen, med hänvisning till att de 192

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

tillhör minoriteten. Då är istället faran för etnocentrism och majoritetstänkande uppenbar. Då har man vidare undlåtit att iaktta en annan målsättning, nämligen att staten i frågor som rör minoriteter ska sträva efter att söka kontakt med och låta minoriteternas representanter komma till tals (ECo, 1994).36 Försöken att utmåla minoritetsförespråkare till en isolerad elit som är ute i eget ärende är ett argument med ett näst intill infamt drag i skenet av den stora arbetslösheten i Sverige bland invandrare och minoritetsbefolkningarna. Det vore istället nödvändigt att befrämja denna typ av arbeten, så att en välutbildad medelklass kunde utvecklas även bland andra etniska grupper, vilket skulle underlätta integrationsprocessen. En svårighet har varit att invandrare måste ha en lika hög eller högre kompetens för olika befattningar på arbetsmarknaden, där man konkurrerar med svenskar. Detta gäller även fall där två- eller flerspråkiga invandrare och minoriteter har en speciell kunskap och kompetens som svenskar inte har, t ex inom undervisning i modersmålen, kontakter med och servicefunktioner rörande invandrare och minoriteter. Det är också med sin speciella kunskap i den egna gruppens liv och språk som de skulle kunna skapa sig arbetsmarknadsmässiga nischer, där de har ett försprång. I viss måtto kan de, vilket är en ovan tanke i Sverige, tillföra debatten om Sveriges samhälleliga tillstånd ett externt perspektiv, som kan vara av godo.37

36

Så var fallet t ex med tornedalningen professor Erling Wande. Han godkändes inte som expert i Minoritetsspråkskommittén beträffande tornedalingarna, utan ansågs vara jävig. I samma kommitté fick heller inte judarna deltaga i rapporteringen om den egna gruppens historik i Sverige. Varken judar eller romer har haft samma ställning i kommittén som de politiskt tillsatta tjänstemännen. Nu arbetar tjänstemän med frågeställningar som kräver expert- och forskarkompetens, utan att man reflekterar över hur detta påverkar resultatet. Detta fenomen avviker inte från andra fall där dominerade grupper i samhället inte anses vara kapabla att tala om och för sin sak på samma grunder som majoritetsrepresentanter, utan de antas vara ”subjektiva”. Det känns igen från bl a debatter där det ifrågasätts om kvinnor kan uttala sig vederhäftigt och ”objektivt” om kvinnofrågor osv. 37 En ny fas i den argumentationstradition, där man misstänkliggör personen, inte fakta eller kompetens, igångsattes möjligen av en artikelserie i Svenska Dagbladet under december 1997, där invandrade samhällskritiker såsom Jesús Alcalá och Maciej Zaremba utsattes för personkritik. Som icke-svenskar mer eller mindre diskvalificerades de som granskare av det svenska samhället (Erik Wijk, SvD 97-12-03, 97-12-04; Hans Bergström, DN 97-12-23). © Studentlitteratur

193

Jarmo Lainio

Man har inom det övernationella europeiska samarbetet välvilligt tolkat den europeiska kulturtraditionen på så sätt att det i den ingår en vilja att bygga på demokratiska principer och på fakta och kunskap. Denna kunskap ska gälla både nuvarande och tidigare förhållanden, när man går vidare i försöken att bygga Europas samhällen på förtroende och samexistens mellan olika folkgrupper inom och mellan nationerna. I Sverige har man under 1800- och 1900-talen under långa perioder frångått denna tradition. Just nu är vi åter inne i en sådan fas. Frågan är, från vilket håll den hjälpande handen kommer. Minoriteterna i Sverige har länge sträckt ut sin hand, men ingen har ännu fattat den. Sverige skulle, när de egna åtgärderna tycks resultera i en regressiv önskan att isolera sig i en malplacerad nationalism, kunna rikta blickarna åt andra håll. För att se hur en mångfaldigt mer komplicerad situation, med ett stort antal ursprungsbefolkningar, nationella och andra etablerade etniska grupper, hanteras kan man vända sig till Kanada, olika stater i USA, såsom Kalifornien, osv. Ett annat talande exempel är Australien, som trots en avsevärt större grad av heterogenitet och tidvis uppblossande assimilationsiver, lyckats skaka av sig det imperialistiska Storbritanniens ballast, och i allt högre utsträckning satsar på olika etniska gruppers önskan att förverkliga sig själva (Smolicz, 1994). I Australiens fall tycks resultatet kunna bli en fungerande multietnisk och -kulturell nation. I Sverige eftersträvas för närvarande i praktiken och öppet en homogen majoritetsstat, baserad på antagonistisk assimilation och enspråkighet. Det är dags för Sverige att gå från ytlig retorik till progressiv handling, för minoriteternas, de nya svenskarnas och därmed nationens fromma. Man tvingas i detta sammanhang inse att Sverige inte längre tillhör den progressiva frontlinjen i dessa i grunden demokratiska och humanrättsliga frågor, men det vore väl värt ansträngningen att försöka återta en sådan position. Dess värre är det nog bråttom med detta.

Referenser Aikio, Samuli, Aikio-Puoskari, Ulla & Helander, Johannes 1994. The Sami Culture in Finland. Publications of Lapin Sivistysseura, 49. Helsinki. Allardt, Erik & Starck, Christer, 1981. Språkgränser och samhällsstruktur. Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv. Stockholm: AWE/ Gebers.

194

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Allardt Ljunggren, Barbro 1996. Finlandssvenskarna i Sverige. I: Lainio, J. (red.). 215–227. Ammon, Ulrich, Mattheier, Klaus & Nelde, Peter H. (eds.) 1994. English only in Europe? Sociolinguistica, 8. Tübingen: Max Niemeyer Verlag. Arnberg, Lenore 1988. Så blir barn tvåspråkiga. Vägledning och råd under förskoleåldern. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Baker, Colin 1993. Foundations of Bilingual Education and Bilingualism. Clevedon, Philadelphia & Adelaide: Multilingual Matters. Barth, Fredrik 1969. Introduction. I: Barth, F. (ed.) Ethnic Groups and Boundaries: The Social Organization of Cultural Difference. Bergen & Oslo: Universitetsforlaget. 10–38. Bialystok, Ellen (ed.) 1993. Language Processing in Bilingual Children. Cambridge: Cambridge University Press. Bialystok, Ellen & Cummins, Jim 1993. Language, cognition, and education of bilingual children. I: Bialystok, E. (ed.) 222–232. Bijvoet, Ellen 1996. Status- och solidaritetsdimensioner i attityder till svenska och finska. FUMS rapport, 179. SOLiD 5. Uppsala universitet. Boyd, Sally & Gadelii, Erland 1997. Jiddisch i Sverige. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 447–501. Broberg, Rickard 1970. Invandringar från Finland till Sverige före 1700talet i verklighet och tradition. I: Migration mellan Sverige och Finland, NU 14/70. Stockholm. 91–112. Brox, Ottar 1996. Samfunnsperspektiv på minoritetsbarns språklæring. I: Hyltenstam, K., Brox, O., Engen, T. O. & Hvenekilde, A. (utg.), Tilpassset språkoplæring for minoritetselever. Oslo: Norges forskningsråd. 127–144. Börestam Uhlmann, Ulla 1991. Språkmöten och mötesspråk. Rapport 16. Nordisk språksekretariat, Oslo. Cable, Vincent 1995. The diminished nation-state: A study in the loss of economic power. Dædalus, 124/2. 23–53. Cavalli-Sforza, Luigi L., Minch, Erich & Mountain, Joanna L. 1992. Coevolution of genes and languages revisited. Proc. Natl. Acad. Sci.,USA, 89. 5620–5624. Cullblom, Ester 1996. Män styr och kvinnor flyr Tornedalen, 13. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå. Cummins, Jim 1993. Interdependence of first- and second-language proficiency in bilingual children. I: Bialystok, E. (ed.) 1993. 70–89. Cummins, Jim 1996. Negotiating Identities: Education for Empowerment in a Diverse Society. Ontario Institute for Studies in Education, Ontario and California Association for Bilingual Education, California. © Studentlitteratur

195

Jarmo Lainio

Cummins, Jim & Swain, Merrill 1986. Bilingualism in Education. London: Longman. De Geer, Eric 1977. Migration och influensfält. Studier av emigration och intern migration i Finland och Sverige 1816–1972. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Historica Upsaliensia, 97. Uppsala. De Geer, Eric 1981. Finländare i Västbergslagen. Falun: Dalarnas Museum. De Geer, Eric & Wester, Holger 1975. Utrikes resor, arbetsvandringar och flyttningar i Finland och Vasa län 1861–1890. Österbotten 1975. Vasa: Svensk-Österbottniska Samfundet. 8–116. EBLUL 1995. (European Bureau of Lesser Used Languages.) Information Center, Brussels & Dublin. ECo 1994. The Council of Europe and Minorities. Thornberry, P. & Estebanez, M. A. M. Strasbourg. Eriksson, Riitta 1994. Biculturalism in Upper Secondary Education. The Long Term Effects of Finnish Language Programs on Students’ Educational and Occupational Careers – A Swedish Case Study. Studies in Comparative and International Education, 31. Institute of International Education, Stockholm University. Eriksson, Robert & Jonsson, Jan O. 1993. Ursprung och utbildning. Social snedrekrytering till högre studier. SOU 1993:85. Euromosaic, 1996. The production and reproduction of the minority language groups in the European Union. Nelde, P.H., Strubell, M. & Williams, G. (eds.). Brussels: European Commission & Luxembourg: Office for official publications of the European Communities. Finska i Sverige – ett inhemskt språk, 1994. Rapport från Arbetsgruppen för stärkande av det finska språkets ställning. Eiken, O., Ljunggren, A., Sparring, L. & Karlberg, P. Utbildningsdepartementet. Stockholm. Fishman, Joshua A. 1991. Reversing Language Shift. Clevedon, Adelaide & Philadelphia: Multilingual Matters. Folkräkningen, 1930. Del V. Statistiska Centralbyrån, Stockholm. Fraurud, Kari & Hyltenstam, Kenneth 1997. Romani i Sverige. Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO1995:03. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 389-445. Giles, Howard & Coupland, Nikolas 1991. Language: Contexts and Consequences. Mapping Social Psychology Series. Pacific Grove, Calif.: Brooks / Cole Publ. Co. Grin, François 1994. The economics of language: match or mismatch? International Political Science Review, 15/ 1. 25–42. 196

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Hakuta, Kenji 1986. Mirror of Language. New York: Basic Books. Hannikainen, Lauri 1996. The status of minorities, indigenous peoples and immigrant and refugee groups in four Nordic states. Nordic Journal of International Law 65. 1–71. Hansegård, Nils Erik 1968. Tvåspråkighet eller halvspråkighet? Stockholm: Aldus/Bonniers. Hansegård, Nils Erik 1988. Språken i det Norrbottensfinska området. Arbetsrapport, 3. Lärarutbildningarna. Högskolan i Luleå. Hassselmo, Nils 1974. Amerikasvenska. Skrifter utgivna av Svenska Språknämnden, 51. Lund: Esselte Studium. Hautamäki, Jaakko & Mölsä, Jouni 1997. Pohjoismaiden neuvosto suosittaa suomelle virallista asemaa Ruotsissa. HS 97-11-13. Helander, Elina 1984. Om trespråkighet. En undersökning av språkvalet bland samerna i Övre Soppero. Umeå Studies in the Humanities, 67. Umeå. Hill, Margreth 1996. Invandrarbarns möjligheter. Lic.avh. Pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet. Hobsbawm, Eric, J. 1993. Nations and Nationalism since 1870. Programme, Myth and Reality. (2nd edition.) Cambridge: Cambridge University Press. Hormia, Osmo 1978. Finska dialekter. En översikt. Lund: LiberLäromedel. Horn, Frank 1993. Recent attempts to elaborate standards on minority rights. I: Bring, O. & Mahmoudi, S. (eds.) Current International Law Issues – Nordic Perspectives, Essays in Honour of Jerzy Sztucki. Stockholm: Fritzes. 81–108. Huovinen, Sulo 1984. Mitt sa’ finnen om Stockholm – Glimtar ur finnarnas historia i Stockholm. Kulturfonden för Sverige och Finland. Stockholm. Hvenekilde, Anne (red.) 1994a. Veier til kunnskap og deltakelse. Utviklingen av grunsskoletilbudet til elever fra språklige minoriteter. Oslo: Novus forlag. Hvenekilde, Anne 1994b. Innledning. I: Hvenekilde, A. (red.). 9–24. Hvenekilde, Anne, Hyltenstam, Kenneth & Loona, Sunil 1996. Grunnlagsdokument I: ”Språktilegnelse og tospråklighet”. I: Hyltenstam, K., Brox, O., Engen, T. O. & Hvenekilde, A. (utg.), Tilpassset språkoplæring for minoritetselever. Oslo: Norges forskningsråd. 19–59. Hyltenstam, Kenneth 1986. Politik, forskning och praktik. I: Invandrarspråken – ratad resurs? Källa, 25. Forskningsrådsnämnden. 6–16. Hyltenstam, Kenneth 1994. Inledning. I: Cerú, E. (red.) Svenska som andraspråk. Lärarbok 2. Stockholm: Natur och Kultur och Utbildningsradion. © Studentlitteratur

197

Jarmo Lainio

Hyltenstam, Kenneth 1996a. Svenskan, ett minoritetsspråk i Europa – och i världen? I:, Ivars, A.-M, Londen, A.-M., Nyholm, L., Saari, M. & Tandefelt, M. (red.), Svenskans beskrivning 21.Förhandlingar vid tjugoförsta sammankomsten för svenskans beskrivning, Helsingfors den 11-12 maj 1995. Lund: Studentlitteratur. 9-33. Hyltenstam, Kenneth (red.) 1996b. Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur. Hyltenstam, Kenneth 1997a. Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om meänkielis status som eget språk. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetsspråkspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 351–388. Hyltenstam, Kenneth 1997b, Om begreppen språk och dialekt och meänkielis status som eget språk. I: Westergren, E. & Åhl, H. (red). 202– 243. Hyltenstam, Kenneth & Stroud, Christopher 1991. Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur. Hyltenstam, Kenneth & Tuomela, Veli 1996. Hemspråksundervisningen. I: Hyltenstam, K. (red.). 9–109. Jaakkola, Magdalena 1973. Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi. Stockholm: Aldus/Bonniers. Jaakkola, Magdalena 1984. Siirtolaiselämää. Vammala. Janulf, Pirjo 1994. Utvärdering av den pedagogiska utvecklingsverksamheten för finskspråkiga elever i Botkyrka grundskolor. Botkyrka kommun, Utvecklingsenheten för invandrar- och flyktingfrågor. Janulf, Pirjo 1998. Kommer finskan i Sverige att fortleva? En studie av språkkunskaper och språkanvändning hos andragenerationens sverigefinnar i Botkyrka och hos finlandssvenskar i Åbo. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studia Fennica Stockholmiensia, 7. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Johansson, Henning 1996. Pedagogisk utvecklingsverksamhet för finskspråkiga elever. Skolverkets rapporter, 111. Skolverket, Stockholm. Jernström, Elisabet & Johanssson, Henning 1997. Kulturen som språngbräda. Lund: Studentlitteratur. Kenttä, Matti & Pohjanen, Bengt 1996. Meän kielen kramatiikki. Aapua: Kaamos. Kostoulas-Makrakis, Nelly 1995. Language Maintenance or Shift? A Study of Greek Background Students in Sweden. Studies in Comparative and International Education, 33. Institute of International Education, Stockholm University. 198

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Laakkonen, Risto 1996. Finländarna på den svenska arbetsmarknaden – arbetskraftsfrågan i finsk-svenska relationer. I Lainio, J. (red.). 107– 141. Lahdenperä, Pirjo 1997. Invandrarbakgrund eller skolsvårigheter? En textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund. Studies in Educational Sciences, 7. Stockholm: HLS Förlag. Lainio, Jarmo 1989. Spoken Finnish in Urban Sweden. Uppsala Multiethnic Papers, 15. Centre for Multiethnic Research, Uppsala. Lainio, Jarmo 1995a. Studies of Finnish in North America and Scandinavia. Part I. Siirtolaisuus/Migration, 2/1995, 3–14. Lainio, Jarmo 1995b. The Sociofunctional Position of Finnish in Sweden. I: Baak, J.J. van, Honti, L., Huussen, A.H. & Hoeven, A.M. van der (eds.) The Baltic: Languages and Cultures in Interaction. Tijdschrift voor Skandinavistiek 16:2. 105–132. Lainio, Jarmo (red.) 1996a. Finnarnas historia i Sverige, del 3. Finska Historiska Samfundet & Nordiska Museet. Helsingfors & Stockholm. Lainio, Jarmo 1996b. Finskans ställning i Sverige och dess betydelse för sverigefinnarna. I: Lainio, J. (red.). 255–310. Lainio, Jarmo 1996c. Finsk dialektutveckling i en svensk industristad – En personlig tillbakablick på FIDUS-projektet. I: Raag, R. & Larsson, L-G. (red.) Finsk-ugriska institutionen i Uppsala 1894–1994. URSUS. Skriftserie utgiven av Finsk-ugriska institutionen i Uppsala. Nr 2. Uppsala. 259–277. Lainio, Jarmo 1996d. Concepts of wholeness and homogeneity in language and some directions of linguistics. I: Samspel och variation. Språkliga studier tillägnade Bengt Nordberg på 60-årsdagen. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. 235–249. Lainio, Jarmo 1997. Swedish minority language treatment and language policy – Positive public rhetoric vs. grassroot struggle. Sociolinguistica, 11. Tübingen: Max Niemeyer Verlag. 29–42. Lainio, Jarmo & Wande, Erling 1996. Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas utbildning. I: Lainio, J. (red.). 311–378. Lange, Anders 1996. På tal om hemspråk. CEIFO:s skriftserie, 66. CEIFO, Stockholms universitet. Lanza, Elisabeth 1994. Om ”halvspråklighet” och tospråklighet. I: Hvenekilde, A. (red.), 133–148. Liikanen, Ilkka 1995. Fennomania ja kansa. Joukkojärjestäytymisen läpimurto ja Suomalaisen puolueen synty. Historiallisia tutkimuksia, 191. Helsinki: Suomen Historiallinen Seura. Linderholm, Helmer 1974. Sveriges finnmarker. Stockholm: Tidens förlag. © Studentlitteratur

199

Jarmo Lainio

Lindqvist, Herman 1997. På finska kommer orden som yxhugg. Aftonbladet 1997-11-09. Loona, Sunil & Myklebust, Randi 1994. Historien om mine barn og andres ungar – nok en gang. I: Hvenekilde, A. (red.). 25–52. Lundkvist, Sven 1996. Återblickar och reflexioner. I: Lainio, J. (red.). 455– 476. McGroarty, Mary 1997. National norms and regional rifts in the US language policy. Paper given at the Fourth International Conference Contact + Confli(c)t IV, at Katholieke Universiteit, in Brussels, May 1997. Mikkeli, Heikki 1994. Euroopan idea. Eurooppa-aatteen ja eurooppalaisuuden pitkä historia. Helsinki: Suomen Historiallinen Seura. Municio, Ingegerd 1987. Hemspråksreformen – gräsrotsbyråkrater, makt och genomförande. I: Lithman, Y. (red.) Nybyggarna i Sverige. Stockholm: Carlssons. 224–271. Municio, Ingegerd 1993. Svensk skolpolitik under intryck av två diskurser: nationell självförståelse och demokratiskt credo. I: Invandring – Forskning – Politik. CEIFO, Stockholms universitet. 111–132. Municio, Ingegerd 1994. Medpart – motpart – ickepart. I: Peura, M. & Skutnabb-Kangas, T. (red.) 18–72. Nordmann, Petrus 1888. Finnarne i mellersta Sverige. Helsingfors. Ong, Walter J. 1982. Orality and Literacy. The Technologizing of the Word. London and New York: Methuen. Paunonen, Heikki 1991. Till en ny indelning av de finska dialekterna. Fenno-Ugrica Suecana, 10, 75–95. Pekkari, Karl 1997. Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren. I: Westergren, E. & Åhl, H. (red.). 153–177. Peura, Markku & Skutnabb-Kangas, Tove (red.) 1994a. Man kan vara tvåländare också – Sverigefinnarnas väg från tystnad till kamp. Stockholm: Ruotsinsuomalaisten arkisto/Sverigefinländarnas arkiv. Peura, Markku & Skutnabb-Kangas, Tove 1994b. Inledning. I: Peura, M. & Skutnabb-Kangas, T. (red.). 2–8. Popovic, Zvonimir 1993. Finska språkets ställning i Sverige. Norrköping: Invandrarverket. Reinans, Sven Alur 1996. Den finländska befolkningen i Sverige – En statistisk-demografisk beskrivning. I: Lainio, J. (red.). 63-105. Russell, Bertrand 1964. Wisdom of The West. Greenwich, Conn.: Fawcett Publications. Sahlin, Mona 1997. Riksåklagaren nonchalerar rasism. DN 97-09-30. Sajantila, Antti & Pääbo, Svante 1995. Language replacement in Scandinavia. Nature Genetics, 11. 359-360. 200

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Sajantila, Antti, Lahermo, Päivi, Anttinen, Tiiu, Lukka, Matti, Sistonen, Pertti, Savontaus, Marja-Liisa, Aula, Pertti, Beckman, Lars, Tranebjaerg, Lisbeth, Gedde-Dahl, Tobias, Issel-Tarver, Laurie, DiRienzo, Anna & Pääbo, Svante 1995. Genes and languages in Europe: An analysis of mitochondrial lineages. Genome Research, 5. 42–52. Schwarz, David 1997. Etnicitetsforskning i ett majoritetsperspektiv. Invandrare & Minoriteter, 5/1997. 37–40. SFS 1995:880. Shohamy, Elana 1997. The new language policy in Israel. Paper given at the Fourth International Conference Contact + Confli(c)t IV, at Katholieke Universiteit, in Brussels, May 1997. SKOLFS 1995:34. = SFS N1995:49. Förordning om upphävande av två förordningar angående tvåspråkig undervisning i grundskolan. Utbildningsdepartmentet. Stockholm. Skolverket, 1997. Barn mellan arv och framtid. Konfessionella, etniska och språkligt inriktade skolor i ett segregationsperspektiv. Stockholm: Skolverket, Dnr 97:810. Skutnabb-Kangas, Tove 1981. Tvåspråkighet. Lund: Studentlitteratur. Skutnabb-Kangas, Tove 1994. Linguistic human rights: A prerequisite to bilingualism. I: Ahlgren, I. & Hyltenstam, K. (eds.) Bilingualism in Deaf Education. Hamburg: Signum-Verlag. 139-159. Skutnabb-Kangas, Tove 1997. The Nordic countries and linguistic human rights in education. I: Granberg, N. (utg.) Tvärkulturell kommunikation i tid och rum, Rapport från ASLA:s höstsymposium i Umeå, 7–9 november 1996. ASLA:s skriftserie, 10. Uppsala. 95–113. Skutnabb-Kangas, Tove & Peura, Markku 1994. Den sverigefinska minoriteten i världen, I: M. Peura & T. Skutnabb-Kangas (red.). 154–170. Smolicz, Jerzy J. 1994. Australian Diversity. (Second edition.) Centre for Intercultural Studies and Multicultural Education, University of Adelaide. SOU 1974:69, Invandrarutredningen 3. Invandrarna och minoriteterna. Stockholm. SOU 1983:57. Olika ursprung – Gemenskap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell mångfald. Huvudbetänkande av språk- och kulturarvsutredningen. Utbildningsdepartementet. Stockholm. SOU 1996:55. Sverige, framtiden och mångfalden. Slutbetänkande från Invandrarpolitiska kommittén. Arbetsmarknadsdepartementet. Stockholm.

© Studentlitteratur

201

Jarmo Lainio

SOU 1997: 82. Lika möjligheter. Betänkande av Utredningen om introduktion för nyanlända invandrare samt en ny myndighetsstruktur för det integrationspolitiska området. Inrikesdepartementet. Stockholm. SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. Betänkande av Minoritetsspråkskommittén. Jordbruksdepartementet. Stockholm. SOU 1997:193. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter. Betänkande av Minoritetsspråkskommittén. Jordbruksdepartementet. Stockholm. Srivastava, R.N. 1984. Linguistic minorities and national languages. I: Coulmas, F. (ed.) Linguistic Minorities and Literacy. Berlin, New York & Amsterdam: Mouton Publishers. 99–114. Statistikcentralen, 1991. Finländsk Statistisk Årsbok. Helsingfors. Stroud, Christopher & Wingstedt, Maria 1989. Språklig chauvinism? Invandrare & Minoriteter, 4-5/1989. 5–8. Svanberg, Ingvar & Tydén, Mattias 1992. Tusen år av invandring – en svensk kulturhistoria. (1:a uppl.) Stockholm: Gidlunds. Svonni, Mikael 1997. Att lära sig samiska – ett minoritetsspråk. I: Westergren, E. & Åhl, H. (red.). 130–152. Tandefelt, Marika 1997. Rikssvensk syn på svenskan i Finland. Språkbruk, 2/1997. 3–8. Tarkiainen, Kari 1990. Finnarnas historia i Sverige, del 1. Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid. Nordiska Museets handlingar, 109. Stockholm. Tarkiainen, Kari 1993. Finnarnas historia i Sverige, del 2. Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809–1944. Suomen Historiallinen Seura/Nordiska Museet, Helsingfors. Tarkiainen, Kari 1996. Sverigefinska infrastrukturer. I: Lainio, J. (red.). 143–184. Teleman, Ulf & Westman, Margareta 1997. Behöver vi en nationell språkpolitik? Språkvård, 2/1997. 5–16. Thomason, Sarah G. & Kaufman, Terrence 1988. Language Contact, Creolization, and Genetic Linguistics. Berkeley, Los Angeles & Oxford: University of California Press. Tingbjörn, Gunnar 1993, Sweden (S). I: Ammon, U., Mattheier, K. & Nelde, P. (eds.) Sociolinguistica. Tübingen. 207–217. Tägil, Sven (red.) 1984a. Regions in Upheaval. Ethnic Conflict and Political Mobilization. Lund Studies in International History, 22. Stockholm: ESSELTE.

202

© Studentlitteratur

4 Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om …

Tägil, Sven 1984b. Ethno-regionalism as a problem of conflict theory. I: Tägil, S. (red.). 13–43. Uibopuu, Valev 1988. Finnougrierna och deras språk. Lund: Studentlitteratur. Waara, Peter 1997. Är gränsen stängd? Om tornedalsungdomar mellan uppbrott och inordning. I: Westergren, E. & Åhl, H. (red.). 56–78. Wande, Erling 1982. Tornedalsfinskan och dess särdrag. I: Finska språket i Sverige, 40-73. Föreningen Norden och Kulturfonden för Sverige och Finland, Stockholm. Wande, Erling 1996. Tornedalen. I: Lainio, J. (red.). 229–254. Wande, Erling 1997. Etnicitet och identitet – några reflektioner med utgångspunkt i språksituationen i Tornedalen. I: Granberg, N. (utg.) Tvärkulturell kommunikation i tid och rum. Rapport från ASLA:s höstsymposium i Umeå, 7–9 november 1996. ASLA:s skriftserie, 10. Uppsala. 144–158 Westergren, Eva & Åhl, Hans (red.) 1997. Mer än ett språk. En antologi om två- och flerspråkigheten i norra Sverige. Stockholm: Norstedts Förlag AB. Wingstedt, Maria 1996. Language Ideology and Minority Language Policies: A History of Sweden’s Educational Policies towards the Saami, Including a Comparison to the Tornedalians. Rapporter om tvåspråkighet, 11. Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet. Winsa, Birger 1991. Östligt eller västligt? Det äldsta ordförrådet i gällivarefinskan och tornedalsfinskan. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studia Fennica Stockholmiensia, 2. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Winsa, Birger (u. utg.) The socioeconomic status of Tornedalians. I: Grin, François & Price, Alan (eds.), The socioeconomics of bilingualism. UNESCO/CEIFO, Stockholm University. Virta, Erkki 1994. Tvåspråkighet, tänkande och identitet, Del 1, Sammanfattning. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Virtaranta, Pertti 1971. Finskan i Amerika. I: Språk i Norden. Stockholm. Virtaranta, Pertti 1982. Havaintoja Kurravaaran murteesta. I: Dahlstedt, KH. (red.). Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien, Acta Regiae Societatis Skytteanae, 26. Stockholm. 287-306. von Wright, Moira 1997. Hur ansvarar kommunerna för de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling? En utvärdering. Skolverket, Utvärderingsavdelningen. Skolverket Dnr 97:1292.

© Studentlitteratur

203

Jarmo Lainio

Vuonokari, Erkki & Pelkonen, Juhamatti (toim.) 1993. Luokan kynnyksen yli. Ruotsinsuomalaiset kirjoittavat kouluhistoriaa. Stockholm: Ruotsinsuomalaisten arkisto /Sverigefinländarnas arkiv.

204

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv1 1

Kenneth Hyltenstam

Om hot mot språks existens Autonoma staters officiella språk har ett drag gemensamt: livskraft. Detta gäller i små stater lika väl som i stora, i västliga industristater lika väl som i tredje världens länder. I dagens politiska situation finns inget omedelbart hot mot språk som isländska, koreanska, amhariska, spanska, thailändska, franska eller engelska. Att dessa språk sitter säkert i sadeln är inte något som deras talare nödvändigtvis upplever. Utländskt inflytande i ordförråd och på andra språkliga nivåer uppfattas ofta som hotfullt och något som aktivt bör motarbetas. I Frankrike finns ett starkt motstånd från centralt politiskt håll mot att engelska ord och uttryck används t ex i reklam, och Europarådet vill begränsa det amerikanska filmutbudet i medlemsländerna för att undvika språklig och kulturell påverkan. Grupper i USA, som är talare av världens mäktigaste språk, engelska, uttrycker ängslan för att andra språk, främst spanska, ska ta över den språkliga scenen i landet. Organisationen ”U. S. English” med ca 400 000 medlemmar är en betydande politisk kraft inom den s k ”English Only Movement” som arbetar för att engelskan ska få laglig status som officiellt språk i USA (se t ex Baron, 1990; Crawford, 1992). Hotbilder mot officiella autonoma språk är någonting som kan målas upp och användas politiskt, men verkliga hot är – för att uttrycka det försiktigt – inte omedelbart förestående i dessa fall. Om autonoma staters officiella språk karakteriseras av livskraft så gäller det motsatta för språk som saknar en sådan status. De har i allmänhet svårigheter att finna utrymme för sin existens. Detta är fallet så snart ett språk har kontakt med ett annat språk som talas av en i något avseende dominerande befolkningsgrupp. Så länge talare av ett givet språk lever mer eller mindre avskilda från det omgivande samhället är dock möjligheterna att 1

Detta kapitel grundar sig på ett plenarföredrag hållet vid 21:a sammankomsten för Svenskans beskrivning i Helsingfors den 11 maj 1995. Texten här är en omarbetning och uppdatering av det publicerade föredraget (Hyltenstam, 1996).

© Studentlitteratur

205

Kenneth Hyltenstam

bevara det egna språket gynnsamma. Förutsättningar för språkbevarande kan emellertid föreligga även om den dominerade gruppen lever i kontakt med en mäktigare granne, nämligen om dennes politik gentemot minoriteten styrs av en segregativ ideologi (jfr den tidigare apartheidpolitiken i Sydafrika) eller om det föreligger en kombination av en i grunden segregativ ideologi hos den dominerande gruppen och en separatistisk inställning hos den dominerade. Denna situation har ofta gällt för romani- eller jiddischtalande grupper. Detta med avskilda livsformer hör dock till undantagen. De flesta grupper som talar språk utan officiella funktioner i det egna samhället lever sammanvävda med majoriteterna i sina respektive länder. Detta innebär att det finns förutsättningar för språkbyte från minoritetsspråket till majoritetsspråket, och språkbytesprocesser pågår för närvarande i hög hastighet runt om i världen. Även språk som har viss officiell status utan att vara det viktigaste språket i autonoma stater påverkas ofta i någon utsträckning av sådana processer, men förloppet kan vara mycket långsamt och behöver förstås inte fullbordas. Exempel på detta utgör språken i de tidigare sovjetiska republikerna, där de nationella språken användes jämsides med ryskan, men där ryskan blev dominerande, inte minst pga den stora inflyttningen av rysktalande. År 1989 utgjorde t ex esterna endast 61% och letterna och litauerna endast drygt 50% av befolkningarna i de baltiska sovjetrepublikerna (Rannut, 1994: 25). Ett annat exempel utgör finlandssvenskan, som, trots att språket är ett av Finlands officiella språk, tappar andelar genom språkbyte från svenska till finska (se nedan). Språkbyte sker ofta från icke skrivna språk som används i informella sammanhang till standardiserade officiella språk, men ett av de mer dramatiska språkbytesförloppen i modern tid gäller förlusten av en autonom stats statsbärande språk, nämligen det hawaianska språket. Fallet illustrerar hur händelseförloppet kan se ut när autonomin går förlorad. Hawaianskan var när den sista regenten i det hawaianska kungadömet, drottning Lili’uokalani, störtades 1893 ett språk som förekom i alla samhällsfunktioner. Läskunnigheten var utbredd och det fanns dagspress på hawaianska så tidigt som på 1830-talet. Alla officiella dokument, lagar och regelverk var avfattade på hawaianska. Även om språket vid slutet av 1800-talet sålunda var fullt levande, hade hot mot det uppfattats redan före den hawaianska statens fall. Från 1830-talet hade kung Kamehameha III tillåtit och till och med bett ”västerländska” rådgivare, ofta ättlingar till brittiska och amerikanska missionärer, besätta de viktigaste posterna i landets administration. Sedan stora delar av den odlingsbara jorden under andra hälften av 1800-talet sålts 206

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

ut till vita, importerades stora mängder arbetskraft från Kina, Portugal och senare Japan. Mellan 1853 och 1890 sjönk den hawaianska andelen av befolkningen från 97,1% till 45,2%. År 1900 var den nere i 24,4% (Nordyke, 1989: 178). Efter Hawais formella annektering till USA 1898 skedde språkbytet mycket snabbt. With the passing of two or three generations under Territorial rule, most Hawaiians not only did not fit in – just as they always had not fit into Western Culture – but they had now also surrendered knowledge of their language and their culture. (Dudley & Agard, 1990: 73)

Som bekant är hawaianskan numera i stort sett utdöd, förutom i en talgemenskap om ca 250 personer på den mest perifera ön, Ni’ihau.

När svenskan försvinner Hur är det då med svenskan? Vi vet förstås att svenskan finns och har funnits i ekologier (jft Haugen, 1972) där det finns förutsättningar för språkbyte, nämligen då språket haft minoritetsspråksstatus utanför Sveriges gränser. Så försvann t ex estlandssvenskan i stor utsträckning pga att majoriteten av den estlandssvenska befolkningsgruppen flydde till Sverige under andra världskriget. Man räknar med att endast 200 individer som räknade sig som estlandssvenskar fanns kvar vid mitten av 1980-talet (men ca 3 000 uppskattades bo i Sverige 1990) (Lundström, 1991). Svenskan i Nordamerika som talades av 1800-talets stora emigrantgrupper har efter några generationer bytts ut mot engelska av dessa gruppers ättlingar. ”Amerikasvenskan håller på att dö ut” konstaterade Nils Hasselmo på basis av material insamlat fram till ca 1960 (Hasselmo, 1974: 284). Detsamma gäller för svenskan i Sydamerika (Flodell, 1986: 164): ”Språkdöd … blir ett faktum inom en inte alltför avlägsen framtid”. I båda undersökningarna konstateras att språket knappast överlever den tredje generationen på främmande mark. I dessa ekologier har språket främst använts i informella domäner, medan individerna för alla andra domäner varit tvungna att bruka majoritetens språk. Via tvåspråkigheten och via exogami har svenskan på det sätt som vanligen sker med dominerade språk så småningom blivit obsolet. Bland den svenska som talas utanför Sveriges gränser är givetvis finlandssvenskan starkast. Antalet talare uppgick 1992 till drygt 296 000 personer. Störst var antalet ca 1940 då det uppgick till 354 000. Dock har de © Studentlitteratur

207

Kenneth Hyltenstam

svensktalandes andel av den totala finländska befolkningen sjunkit stadigt sedan 1600-talet då den utgjorde 17,5% till idag då den ligger på ca 5% (för siffersammanställning, se Tandefelt, 1998: 106). Detta beror dels på demografiskt betingade förändringar i befolkningens sammansättning, dels också på det pågående språkbyte som samverkar med dessa demografiska processer. Marika Tandefelts studier om språkförhållandena för ett antal ursprungligen finlandssvenska familjer i Vanda är belysande bl a för vilken roll exogami och bosättningsmönster spelar i språkbytesprocessen (Tandefelt, 1988). Vanda, som numera fungerar som förort till Helsingfors, var tidigare främst svenskspråkigt, men i samband med urbaniseringsprocessen har en stor inflyttning av finskspråkiga från övriga delar av landet skett, vilket innebär att de svenskspråkiga numera är i minoritet. Från 1950 till 1993 har andelen svenskspråkig befolkning där sjunkit från 21,7% till 3,9% (Finnäs, 1995: 16). Det är uppenbart att svenskans försvinnande eller tillbakagång i dessa ekologier kan förklaras av att språket har varit eller är ett minoritetsspråk. Detta kan inte sägas gälla för svenskan i Sverige. Där är det per definition majoritetens språk, och vi kan förvänta oss att språket ska vara livskraftigt pga landets autonomi, även om några oroas av att svenskan idag uppvisar ett så starkt inflytande från engelskan. Men hur är det med Sveriges autonomi inom EU? Är det frågan om en situation där det finns förutsättningar för ett byte från de nationella språken till ett övernationellt språk, engelska – eller till, låt oss säga, tre övernationella språk, engelska, franska och tyska? Innan jag kommer in på ett resonemang om denna fråga skulle jag emellertid vilja ta tag i en helt annan tråd, nämligen hur det kommer att gå med den språkliga mångfalden generellt i världen.

När 6 000 språk blir 500 Vid en konferens i Atlanta, USA, i februari 1995, anordnad av the American Association for the Advancement of Science (AAAS), fanns bland mycket annat ett seminarium om utdöende språk. Seminariet ägde rum lördagen den 18 februari. Ett av föredragen där gav eko runt om i världen, eftersom det kablades ut via nyhetskanalerna. T ex kunde man läsa om det i Svenska Dagbladet den 24 februari under rubriken ”6 000 språk blir 500 på ett sekel”. Uppenbarligen skedde presentationen i ett mediautsatt sammanhang, för det aktuella föredraget av Michael Krauss var identiskt med en artikel som han utan att väcka massmedias intresse, publicerat i tidskriften 208

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

Language redan 1992 (Krauss, 1992), då i ett specialnummer om språk i fara, endangered languages. Krauss’ resonemang kan vara intressant som en bakgrund till spekulationer om svenskans framtida öde. Krauss utgår från en idag tämligen vanlig uppskattning av antalet språk i världen, nämligen att det finns ca 6 000. Språken är mycket ojämnt fördelade. Den språkliga mångfalden är störst i Asien och Stillahavsområdet med tillsammans ca 3 000 språk och Afrika med ca 1 900. Därefter kommer de amerikanska kontinenterna med 900, samt Europa och Mellanöstern med sammanlagt 275 språk. Om man ser på de mest språkrika länderna i världen kan man konstatera att 9 länder2 hyser mer än hälften av världens språk. Dessa 9 länder har vardera mer än 200 språk. Utan jämförelse flest språk har Papua Nya Guinea med ca 850 och Indonesien med ca 670. Här kan man tillägga att Papua Nya Guinea är unikt inte bara genom antalet språk utan också genom att alla dessa språk är fördelade på en befolkning som uppgår till endast 3,7 milj; Indonesiens aktuella befolkningstal är 179 miljoner. De länder som hyser över 100 språk uppgår till 22. Sammanlagt täcker de 5 000 eller 83% av alla världens språk. Antalet talare varierar som vi vet starkt mellan olika språk; ett mycket stort antal talas av något eller några tusen personer. Medianvärdet för antal talare ligger faktiskt på 5– 6 000, vilket inom parentes sagt gör samiskan med uppskattningsvis sammanlagt 19 000–35 000 talare i Norge, Sverige, Finland och Ryssland till ett inte helt litet språk (för olika uppskattningar av antalet samisktalande, se Svonni, 1996; 1998). Krauss skiljer på döende språk, språk i fara och säkra språk. Döende, ’moribund’, är sådana språk som inte lärs in som modersmål av den nu levande barngenerationen. Krauss’ bedömning är att detta faktiskt gäller för upp till 50% av nu existerande språk. Denna bedömning baseras för vissa områden på rena gissningar, men för andra områden är underlaget säkert. I t ex Alaska, där Krauss själv verkar, lärs bara 2 av 20 inhemska språk numera in av barnen, och av de 187 inhemska språk som fortfarande talas i hela Nordamerika lärs 149 inte längre in av barnen. Kategorin säkra språk definieras av två kriterier: 1) de är officiella språk eller 2) de har ett stort antal talare. Det är inte så många av världens språk som är officiella språk, eller, tror jag man måste tillägga, de facto officiella språk, eftersom många länder, särskilt i tredje världen, också anger symboliskt officiella språk. Trots att världen har ca 170 stater, är det inte mer än ca 55 språk som har status av officiellt språk – i de facto-bemärkelsen. Det 2

Papua Nya Guinea (850), Indonesien (670), Nigeria (410), Indien (380), Kamerun (270), Australien (250), Mexiko (240), Zaire (210) och Brasilien (210).

© Studentlitteratur

209

Kenneth Hyltenstam

beror på att engelska är officiellt språk i 63 stater, franska i 34, spanska och arabiska i 23 respektive 22, tyska i 8 och portugisiska i 7 (Banks, 1987). Om vi går till språk som har ett stort antal talare, kommer vi till följande siffror: Ett antal på 200 till 250 språk talas vartdera av mer än en miljon människor; om vi går ner till en halv miljon får vi in ytterligare 50 språk och om vi sträcker oss ner till 100 000 kommer vi upp i ungefär 600. Krauss menar att inte ens alla dessa 600 språk säkert kan klara sig fram till 2100-talet, kanske bara 500; störst chans har förstås de som både är officiella språk och som talas av många människor. Den stora grupp språk som varken är döende eller säkra, kanske 2 500 språk, är således de som lever farligt, som är ”språk i fara”. Mot bakgrund av dessa resonemang är frågan kanske inte om svenskan kommer att vara kvar eller om språket har försvunnit om 100 år. Enligt Krauss’ förutsägelser skulle svenskan höra till kategorin säkra språk, särskilt som det uppfyller båda kriterierna för denna grupp. Men om förutsägelserna skulle slå in – och enligt min mening är de inte orealistiska om den typ av maktrelationer som nu råder i världen vidmakthålls – då skulle förändringen innebära att vi har en mycket mer homogen värld än nu. Det är svårt att föreställa sig att en sådan utveckling inte skulle ha några konsekvenser för förhållandena mellan de kvarvarande språken, särskilt mellan den grupp språk som utöver att vara officiella språk i många länder också används för internationella kontakter och övriga språk, eller enkelt uttryckt mellan stora och dominerande språk å ena sidan och små eller dominerade språk å den andra. Vilka språk som kommer att fortsätta att vara dominerande är en fråga i sig; kanske fortsätter de att vara en handfull, kanske blir det med tiden bara engelska. Eller kanske blir det något helt annat språk – vi har under senare tid sett hur snabbt den politiska eller ekonomiska maktfördelningen i världen kan förändras.

Vad händer med språk som håller på att försvinna? Det kan vara på sin plats att fråga sig inte bara varför språk försvinner, utan också vad det är som sker med dem på vägen. Litteraturen om språkbyte, språkdöd och språkbevarande är mycket omfattande, och många studier fokuserar på språkbytesspråkens struktur och flexibilitet (Dorian, 1981, för gaeliska och Schmidt, 1985, för dyirbal hör till de mera kända). En del av de språkliga förändringarna har att göra med att minoritetsspråket existerar 210

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

i kontakt med ett annat språk, vilket dels övertar somliga av minoritetsspråkets funktioner, dels påverkar dess form. Andra förändringar i form av reduktioner är en effekt av att minoritetsspråket används mindre ofta. De förändringar som sker i minoritetsspråket kan sammanfattas i följande punkter: 1. Förlust av funktionsdomäner 2. Lån och interferens från majoritetsspråket; kodväxling med inblandning av element från det starkare språket 3. Reduktioner Förlusten av funktionsdomäner sker parallellt med att många talare av minoritetsspråket blivit tvåspråkiga och kan använda majoritetspråket i vissa språkliga domäner, särskilt sådana där kommunikation med majoritetsspråkstalare ofta förekommer. Så småningom uppfattar minoritetsspråkstalarna det som naturligt att alltid använda majoritetsspråket i dessa domäner, vilket betyder att minoritetsspråket inte alls utvecklar eller förlorar språkliga uttrycksmedel (vokabulär etc) för dessa sammanhang. Språket kommer också genom lån och interferens från det språk som det är i kontakt med att påverkas i sitt lexikon och i sin grammatiska struktur, och de tvåspråkiga talarna ägnar sig ofta åt kodväxling vid interaktion sinsemellan. I ett mycket senare skede kommer språkbytesspråket att reduceras på olika sätt, i stilistisk flexibilitet, i ordförråd och till sist också i grammatisk struktur. Det något paradoxala är att av dessa tre punkter är det 1 och 3 som tydligast signalerar att minoritetsspråket håller på att överges, medan förändringarna i punkt 2 är det som minoritetsspråkstalarna lättast observerar och oroar sig för. Samtidigt behöver fenomenen i punkt 2 inte alls tyda på att språkbyte håller på att ske. De kan förekomma även i situationer där relationen mellan språken är tämligen stabil. Ofta identifierar minoritetsspråkstalarna inte själva att det har skett någon förändring förrän det är för sent att hejda utvecklingen.

Varför försvinner språk? Man kan beskriva språkbytesskeendet ur ett antal olika perspektiv, och även i grova drag ge någon sorts förklaring till skeendet, åtminstone post hoc; föreslagna ”förklaringar” lägger orsakerna till skeendet på olika nivåer. Det finns flera beskrivningar av det komplexa samspel av faktorer på olika nivåer som i potentiella språkbytessituationer påverkar en grupp att © Studentlitteratur

211

Kenneth Hyltenstam

överge, respektive bevara ett språk. Ett sätt att gruppera faktorerna är i förhållande till hur de berör relationen mellan majoritet och minoritet (faktorer på samhällsnivå), interna förhållanden inom minoritetsgruppen (som i sin tur ofta är ett resultat av denna grupps position i samhället i stort) (faktorer på gruppnivå) respektive om de berör beteende och uppfattningar hos enskilda minoritetsmedlemmar (faktorer på individnivå). (Se vidare Hyltenstams, Strouds och Svonnis kapitel i denna bok samt för en utförligare beskrivning av språkbytesfaktorerna, Hyltenstam & Stroud, 1991: 75ff). Om denna typologi skulle appliceras på svenskan som ett tänkt minoritetsspråk, skulle faktorerna på samhällsnivå i detta fall gälla svenskarnas förhållande till någon politisk-administrativ enhet där Sverige ingår (dvs EU), och faktorerna på gruppnivå skulle gälla interna svenska förhållanden. Ett snabbt överslag ger förmodligen vid handen att de flesta av dessa faktorer idag har ett sådant värde att de inte omedelbart pekar på att ett språkbyte står för dörren, men vi ska återkomma särskilt till betydelsen av faktorer som tvåspråkighet, språkbehärskning och språksyn.

Diskussionen om svenskans framtida utsikter Svenskans roll, status och karaktär nu och i framtiden har just nu en särskild aktualitet, bl a med tanke på Sveriges medlemskap i EU, men ämnet är inte alls obearbetat tidigare (se t ex Ljung, 1988; Teleman, 1992; Chrystal, 1988; temanummer av Språkvård, 1, 1986, om engelska i svenskan). Den hittillsvarande diskussionen har i relativt stor utsträckning handlat om engelskans påtagliga inflytande på svenskan och vilken effekt detta kan ha på svenskans framtida ställning. Denna diskussion har då ofta relaterats till huruvida engelskan i någon utsträckning begränsar de funktionsdomäner i vilka svenskan är gångbar. Det är uppenbart att engelskan är det språk som svenskan konkurrerar med. I sin bok om engelskans och engelskundervisningens roll i ett globalt perspektiv framför Robert Phillipson tanken att engelskan numera måste betraktas som ett andraspråk snarare än som ett främmandespråk3 i de 3

Ett andraspråk är ett språk som individen utöver sitt modersmål måste lära sig behärska för att kunna fylla alla önskade funktioner i sitt dagliga liv (inom och utanför arbetslivet). Ett främmandespråk är ett språk som används av individen för avgränsade kommunikationsbehov, t ex under resor utomlands eller vid samtal med utländska besökare i hemlandet. För en utförligare diskussion om distinktionen mellan andra- och främmandespråk, se Hyltenstam (1981: 13f).

212

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

nordiska länderna (Phillipson, 1992: 25). Han påpekar att ”the number of domains where English is becoming indispensible in Scandinavia is increasing constantly”. Språket har t ex en roll i den sociala skiktningen i samhället. Det är via kunskaper i engelska som medborgarna antingen får eller inte får tillträde till högre utbildning och stora sektorer av yrkeslivet. Magnus Ljung konstaterade redan 1986 i sin undersökning Engelskan i svenskan att kontakten med engelskan bland ett slumpmässigt urval svenskar var tämligen intensiv. Följande andelar av de svarande (N = 1862) läste, lyssnade på, talade resp skrev engelska i sitt dagliga liv, allt ifrån flera gånger i veckan till åtminstone någon gång i månaden (Ljung, 1986: 6): Läsa Lyssna Tala Skriva

59% 38% 35% 32%

Självklart hade många mycket ofta kontakt med engelska via TV-tittande; detta gällde 90% av de svarande. Ljung konstaterar vidare att tonåringar hade en mer intensiv kontakt med engelskan än äldre åldersgrupper, ett mönster som typiskt uppträder i språkbytessituationer. Det är inte orimligt att anta att dessa andelar har ökat väsentligt under de drygt tio år som förflutit sedan Ljungs undersökning genomfördes. Magnus Ljung (1988: 22) konstaterar att engelska är det språk som används i olika typer av konferenser så snart någon icke svensktalande deltar. Så sker ibland även i situationer när alla är svenskar, och ofta om någon från annat nordiskt land deltar: ”Med finländare kommunicerar vi svenskar numera så gott som undantagslöst på engelska.” I det alltmer internationaliserade näringslivet är engelska ofta koncernspråk, vilket innebär att engelska används i intern, särskilt skriftlig, kommunikation (ibid.) i större eller mindre utsträckning. Redan 1984 konstaterar Håkan Hollqvist i en avhandling om engelskans roll i tre stora svenska företag, Svenska Handelsbanken, LM Ericsson och den svenska grenen av SAS, att engelska används i olika slags arbetsdokument och också i företagens dokumentation. De flesta anställda måste ha kunskaper i engelska för att kunna genomföra sina arbetsuppgifter. I reklamens värld är vi vana vid att varors och tjänsters värde skruvas upp med hjälp av utländska språks prestige. Varorna benämns med ord från de prestigeladdade språken. Som Alvar Ellegård (1986: 4) formulerar saken: ”Visst kan man översätta tajta jeans med snäva blåbyxor. Men då får man inte byxorna sålda.” Att engelskans roll idag är betydligt starkare i reklamspråket än tidigare speglas i att reklam kan formuleras helt och hållet © Studentlitteratur

213

Kenneth Hyltenstam

på engelska och inte bara ha engelska ord och fraser som inslag. Som ett exempel kan nämnas Hennes & Mauritz som för något år sen presenterade reklamfilm gjord i Stockholm för svensk publik helt på engelska. Det är allt vanligare att namnen på engelskspråkiga filmer inte översätts till svenska, och det är också värt att notera att filmer i Sverige normalt inte är dubbade; dubbning förekommer mest i barnfilm där åskådarna inte förväntas kunna läsa den svenska texten. Videofilmerna, som till största delen är amerikanska och engelska produktioner – 95% har engelskspråkig dialog – saknar ofta svensk text (jfr Ljung, 1988: 22). Engelskans dominans i populärmusik, film, sport, teknik, data, ungdomsmode och annan konsumtion (t ex matvaror, hygienartiklar, rengöringsmedel, tobak, alkohol) är mycket påtaglig. Men man kan se engelska även i icke kommersiella sammanhang som t ex i en affischkampanj från trafiksäkerhetsverket: ”Heaven can wait. Kör nykter!” Även om bedömningarna varierar i nyanser, är svaret på frågan om svenskan är ett hotat språk ett rätt entydigt nej. Efter en sammanfattning av engelskans inflytande på svenskans ordbildning, syntax och ordförråd konstaterar t ex Ljung (1988: 143) ”att vi kan avskriva tanken att engelskan skulle utgöra ett hot mot svenskan”, även om han medger att svenskar kan uppleva engelskans tydliga närvaro som ett hot mot svensk identitet och att en jargongbetonad användning av engelska uttryck i samtal på svenska kan skapa irritation och därför försämra förståelsen. Margareta Westman (1995; 164) formulerar i sin artikel om språkvård i Nationalencyklopedin att det ”[t]otalt sett [inte] anses finnas någon risk för att svenskan skulle ätas upp inifrån av engelskan”, men menar att det som kan vara bekymmersamt är om man på vissa områden som t ex inom forskning, högre utbildning och skolan i allt högre grad kommer att använda engelska i stället för svenska. En mera pessimistisk bild målas upp i ett antal senare publikationer i vilka man kan säga att författarna mer entydigt pekar på risken för förlust av funktionsdomäner (Teleman, 1992; Hyltenstam, 1996 [en tidigare version av detta kapitel], Westman, 1996; Wiggen, 1996; Teleman & Westman, 1997), även om ingen förutsäger en snar hädanfärd för svenska språket. Ulf Telemans artikel Det svenska riksspråkets utsikter i ett integrerat Europa väckte ganska stor uppmärksamhet och följdes upp i intervjuer och sammanfattningar i dagspressen. Teleman (1992: 15) framställer ett möjligt framtidsscenario, i vilket vissa händelser har fått effekter på sammanhang som svenskan kan användas i. Dessa händelser omfattar: • internationalisering av vetenskap och högre utbildning • försvagning av den nationella autonomin 214

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

• europeisering av näringslivet • internationalisering av populärkulturen Han ger underlag för påståendet att dessa skeenden redan har fått fart – och detta var för några år sen. Bl a pekar han på hur högre utbildning och vetenskap domineras av engelska genom att visa följande statistik över avhandlingar som författats vid Lunds universitet 1991: teologi juridik medicin odontologi teknologi humaniora samh-vet. mat.-nat.

eng 1 – 60 6 14 4 7 23

sve 1 4 – – 3 12 12 –

övr – – – – – – 3 –

Som framgår är det medicin, odontologi och matematiskt-naturvetenskapliga ämnen som är mest ”internationaliserade”, mest ”moderna”, medan det fortfarande går an att skriva på svenska inom teknologi och t o m föredras i humaniora, samhällsvetenskap och juridik. ”Svenskan som naturvetenskapligt språk blev en parentes på ett par hundra år” säger Teleman (s 12). Frågan är om parentesen blir så mycket längre i andra vetenskapliga områden. I Sundsvalls Tidning (1993-03-27) skisserar Bengt Jonsson i en kommentar till Telemans artikel följande framtidsvision: ”År 2093 är Sverige således tvåspråkigt och därmed har svenskan tagit ett avgörande kliv närmare sina avlidna vänner i språkhistoriens fossilkabinett.” Teleman menar ”att det i Sverige liksom i andra europeiska länder kommer att bildas en elit med en europeisk identitet och med svag nationell förankring, en elit där svenskan reduceras till ett talat språk, ett privatspråk” (s 15). Hur snabbt en sådan utveckling kommer att ske och vilken andel av befolkningen som kommer att beröras kan ingen veta. Men han menar att man måste utgå från att en integreringsprocess av det här slaget kommer att ske. Teleman vill inte framstå som alltför pessimistisk vad gäller svenskans framtid och pekar på ett antal förhållanden som kan verka stödjande för språket, bl a förekomsten av en stor och levande litteratur och att språket är starkt standardiserat. Sammanfattningsvis menar han att svenskans framtid är avhängig av hur landets nationella autonomi kommer att te sig i ett integrerat Europa. Westman (1996: 187f) tar i en diskussion liknande Telemans upp en möj© Studentlitteratur

215

Kenneth Hyltenstam

lig utveckling mot en diglossisk situation för språkanvändning i Sverige med krav på engelska i samhällssfären, dvs i alla mer formella sammanhang, medan ”hemmaspråket” svenska skulle förvisas till privatsfären: Om den bilden blir verklighet skulle språksituationen i Sverige förändras mycket kraftigt. Skolan skulle delas: på högstadiet skulle man fortfarande undervisa på elevernas hemspråk, dvs. någon form av svenska, men därefter skulle engelskan ta vid […]. Risken finns att folkupplysningen skulle bli mycket sämre under en lång övergångsperiod och den skulle kanske aldrig återhämta sig; tidsfaktorn är oerhört viktig och måste ses i samband med människolivets längd. I det här scenariot där svenskan ändå finns kvar skulle den trängas undan till köks- och hemmasfären, i bästa fall vara användbar också till vardags på arbetsplatser och kanske i kommunalpolitiken. Men som instrument för nyanserade resonemang om politik, vetenskap, kultur, livsfilosofi och för seriös litteratur skulle den tappa mark och på sikt förtvina […]”.

Som framtidsscenario kanske denna bild förefaller overklig. I själva verket är den en ganska träffande beskrivning av vad som gäller för många språk i världen som inte har användningspotential i formella funktionsdomäner. Wiggen (1996) pekar på behovet av att på allvar få upp språkfrågorna på den politiska dagordningen. Även om det särskilt i Sverige inte talas så mycket om språket som identitetsfaktor är våra modersmål ”trulig den viktigste, om enn ikke den eneste, enkeltfaktor som gir oss vår nasjonale och sociale identitet” (s. 166). Vidare konstaterar han följande: Om ikke vi nordiske kjenner ansvar for dem [dvs språken] og holder dem i hevd i daglig bruk på alle områder, er det absolutt ingen andre som gjør det. […] alle vi som har dem som morsmål, eier dem og har et like stort ansvar for dem. Det er særlig viktig at språket blir brukt der makt og prestisje rår – i arbeids- og næringsliv, politikk, jus, forsking og høgere utdanning – ellers kan det lett bli sosialt mindreverdig, og det kan på lengre sikt være alvorlig. Blir det nemlig ikke brukt på bestemte erfaringsområder, utvikler det seg ikke heller der. (ibid.)

Den aktuella kampen om funktionsdomänerna Vetenskaplig verksamhet Vetenskaplig verksamhet är kanske den funktionsdomän som lättast kan komma att domineras av internationellt gångbara språk. Naturvetenskap, 216

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

medicin och teknologi är discipliner som i stor utsträckning opererar på en enda internationell arena, medan t ex humaniora innehåller discipliner som varierar med avseende på nationell respektive internationell inriktning. Det internationella informationsutbytet ställer krav på användning av övernationella språk, och det är uppenbart att det här finns ett verkligt behov av att svenska forskare kan använda andra språk, både för att göra sina forskningsresultat kända inom sin disciplin och för att ta del av och delta i diskussionen om forskningsresultat och aktuella teoribildningar. Denna användning av övernationella språk har alltid förekommit och har alltså inte främst med förlust av funktionsdomäner i svenskan att göra. Den existerar i kommunikationen på den internationella scenen på samma sätt som när enskilda svenska individer använder sig av främmande språk vid interaktion med andra individer som inte behärskar svenska. I vilken utsträckning avhandlingar författas på svenska eller övernationella språk vid en given tidpunkt torde i första hand vara en spegling av hur givna vetenskaper uppfattar sin diskursiva kontext, som huvudsakligen nationell eller internationell. Men oberoende av i vilken utsträckning en disciplin (i alla sina inriktningar) deltar i en internationell diskurs eller ej, så finns det givetvis också en nationell arena för hantering av disciplinens kunskapsstoff. Och denna arena är vidsträckt. Det är frågan om arbetsspråket i den vardagliga verksamheten vid universiteten, om språket som används i kunskapsförmedlingen till användare och till ”allmänheten”, om språket som används i högre utbildning, men också om språket som används i undervisningen i gymnasieskolan och i grundskolan. (Den högre utbildningen och skolan behandlas i särskilda avsnitt nedan.) På den nationella arenan försiggår kommunikationen i princip och i huvudsak mellan svensktalande, och det är när sådan kommunikation i allt högre utsträckning sker på andra språk än svenska som språket börjar förlora funktionsdomäner. Det finns troligen ett spänningsförhållande mellan de internationella och de nationella arenorna på så sätt att den ena eller den andra kan prioriteras vid skilda tidpunkter. När den internationella arenan prioriteras kan det ha negativa konsekvenser för den nationella förmedlingsprocessen. Forskare som redan har förmedlat sina forskningsresultat på engelska anser kanske att resultaten redan har förts ut. Att då också anstränga sig för att föra ut kunskapen på svenska kan upplevas som alltför tidskrävande och onödigt, något som kan lämnas åt särskilda förmedlare. En sammanfattande bild av de olika arenorna för språkanvändning inom vetenskaplig verksamhet och dess förlängning i kunskapsförmedlingen till användare, allmänhet och den uppväxande generationen kan skissas som i figur 5.1. © Studentlitteratur

217

Kenneth Hyltenstam 1. INTERNATIONELLT UTBYTE

eng (andra int. språk)

2. VARDAGLIG INTERAKTION MELLAN FORSKARE INOM LANDET

sv/eng

3. FORSKARE/UNIVERSITETSLÄRARE – STUDENTER

sv/eng

4. FORSKARE – ANVÄNDARE/ALLMÄNHETEN 5. LÄRARE – SKOLELEVER

sve/(eng) sv/eng

Figur 5.1 Svenskars språkanvändning i vetenskaplig verksamhet på olika nivåer. Parentes anger att den aktuella språkanvändningen är mindre vanlig.

Figuren illustrerar att engelskan för närvarande har trängt ner genom alla nivåer av förmedling och hantering av vetenskapligt baserad kunskap.

Högre utbildning Redan under förberedelserna för ett svenskt inträde i EU deltog Sverige i ett ivrigt student- och lärarutbyte med EU-länderna. Detta utbyte intensifieras nu sedan Sverige befinner sig inom unionen. Som Teleman (1992: 12) påpekar hinner studenterna i normalfallet inte lära sig svenska, vilket innebär att den undervisning som erbjuds utländska studenter måste ske på engelska. Det finns heller inget krav på att utbytesstudenterna ska ha kunskaper i svenska. De är alltså undantagna från det allmänna behörighetskravet att ha betyg i svenska från gymnasieskolan eller motsvarande som annars gäller för högskolestudier. Att ge undervisning med bibehållen standard till dessa utbytesstudenter borde egentligen vålla en hel del organisatoriska problem för den högre utbildningen, men sådana problem har hittills diskuterats i liten utsträckning. Information införskaffades därför 1995 från universiteten och högskolorna om hur man på olika håll hanterar frågan.4 Det material jag på så sätt fått tillgång till utgörs av broschyrer och informationshäften på engelska som riktar sig till presumtiva studenter samt kommentarer omkring undervisning för utbytesstudenter från internationella sekreterare eller andra samordnare. För att få en så komplett bild som möjligt, har jag också 4

Jag vill tacka Marita Innergård för benägen hjälp med att samla in denna information.

218

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

utnyttjat Svenska institutets förteckning över kurser på engelska vid svenska universitet och högskolor (SI, 1995). Det ska tilläggas att vare sig mitt eget material eller Svenska institutets förteckning ger en fullständig bild av verksamheten. Det mest slående i det genomgångna materialet är den betydande omfattning i vilken den högre utbildningen i Sverige har ställt upp med undervisning som är anpassad till ”internationella” studenter (se figur 5.2.).5 Det tas efter hand också som självklart att svenska akademiska lärare ska undervisa på engelska. När Högskolan Skövde t ex 1996 annonserade ut tre universitetslektorat (i matematik, integrerad produktutveckling respektive svenska) angavs att det ”[i] anställningen ingår att ge undervisning på engelska”. De praktiska lösningarna på hur denna utbildning organiseras varierar starkt. Klart är dock att de kurser som ges på engelska oftast också är öppna för svenska studenter. En vanlig modell är att kurser i det ordinarie kursutbudet ges på engelska så snart det finns någon icke svensktalande deltagare. Detta ställer givetvis stora krav på flexibilitet hos lärarna – som nästan alltid är svenskar – och på de svenska studenterna som måste vara beredda på att tillägna sig kunskapsstoffet i en inlärningssituation där inte bara litteraturen är engelskspråkig, utan där även den muntliga undervisningen sker på engelska. Konsekvenserna för val av kurslitteratur är uppenbara. Litteraturen måste helt enkelt vara engelskspråkig (men här finns något enstaka undantag; i katalogen från Umeå universitet anger ett ämne, ”Space Physics”, att ”[l]ectures can be held in English, but a large portion of the text material is written in Swedish. Students must be able to read Swedish” (s 20). I allmänhet är det så att utbytesstudenterna i hemlandet förväntas ha gått igenom de grundläggande delarna av de ämnen som de väljer att studera i Sverige. Detta betyder att det oftast är i kurser på högre nivå som denna undervisning på engelska ges, men även här finns undantag. Följande citat från broschyrer (på engelska) och från internationella sekreterare (på svenska) ger en uppfattning om hur verksamheten bedrivs: Dessa kurser ges inte för svenska studenter i första hand, även om de naturligtvis kan söka. Mest svenska lärare. (Lund) Kurserna går alltid på engelska eftersom det alltid finns många internationella studenter, utom möjligen matematik, där ges de på engelska vid behov. (Växjö)

5

Universitetens och högskolornas namn har angivits så som i deras egna broschyrer eller, där jag inte haft tillgång till sådana, som de anges i SI:s broschyr.

© Studentlitteratur

219

Kenneth Hyltenstam Borås University College

10 kurser, 5–10 p

Chalmers University of Technology

Masters, 60 p, vanliga kurser på engelska vid behov/ibland

University College of Falun Borlänge

9 kurser, 5-10 p, + Programme for European Tourism Management (60 p) i samarbete med europeiska universitet

Gotland College of Higher Education

1 kurs, 40 p

University College of Gävle/Sandviken

11 kurser, 3–10 p

Göteborg University

30 kurser, oftast 5–10, men även 20 p

Halmstad University College

16 kurser, 3–10 p

Jönköping University College

14 kurser, 5 p

Kalmar University College

18 kurser, 5–40, oftast 10 p

University of Karlstad

21 kurser, 5-10 p

Karolinska Institute

MA of Public Health Program (80 p) 1 kurs, 20 p

Högskolan Kristianstad

1 kurs, 10 p

Linköpings universitet

130 kurser, oftast 20 men även färre p

Luleå University

134 kurser, 1–20 p

Lund University

20 kurser, oftast 5–10, upp till 40 p

Mid Sweden University, Härnösand/ Sundsvall/Östersund

19 kurser, 20 p

The Mälare Valley University College

6 kurser, 5 p

Royal Institute of Technology

2 MA program + ej specificerade kurser

Högskolan Skövde

6 kurser, 10–20 p

Stockholm Institute of Education

BA degree, 4 years, 10 kurser, 5 p

Stockholm School of Economics

4 kurser, 15–25 p

Stockholm University

120 kurser, oftast 5–20 p, även hel masters

Swedish University of Agricultural Sciences

22 kurser, 5–10 p

Umeå University

80 kurser, 5–20 p

Uppsala University

450-500 kurser, oftast 5, även 20 och 40 p

Växjö University

30 kurser, 5–20 p

University of Örebro

60 kurser, vanligtvis 5 p

Figur 5.2 Undervisning på engelska 1995 vid svenska universitet och högskolor.

220

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv Kurserna ges för utländska studenter i första hand, svenska studenter får söka genom institutionerna i mån av plats. (Örebro) Kurserna går alltid på engelska oavsett om det finns utländska studenter. Övervägande svenska lärare. (Högskolan Falun Borlänge) Kurserna på engelska är i första hand tänkta för gäststudenter. (Lärarhögskolan, Stockholm) Kurserna ges på engelska om minst en utländsk student deltar. (Mitthögskolan) The courses offered are those that are taken by Swedish undergraduate students generally in their third and fourth year of studies. The courses will be taught in English if an international exchange student is enrolled. (Luleå) (s 4) De flesta kurserna tillhör det ordinarie kursutbudet och ges på engelska om det behövs (= om utländsk student är närvarande). Kursen x ges endast till utlänningar. På några kurser måste svenska studenter kvoteras in, eftersom trycket på dem är så stort. (Uppsala) The following courses in Ethics can be given in English either by individual supervision or in the form of seminars depending on the number of students. (Uppsala) (s 89) Kurserna ges på engelska om det finns en utländsk student i gruppen, annars på svenska, utom vissa kurser som enbart ges till utlänningar. (Karlstad) Kurserna finns i ordinarie katalog som svenska studenter väljer ur. De ges alltid på engelska. (Skövde) The course is directed to foreign students in particular. Swedish students are, of course, also welcome to apply. (Umeå) (s 7)

Många utbytesstudenter kommer till Sverige för att studera ämnen relaterade till svenskt eller skandinaviskt samhällsliv, men bredden på kursutbudet är mycket stor. Motiven för att komma till Sverige tycks också variera. Ur broschyren från Högskolan i Växjö, där man finner uttalanden av utländska studenter som studerar vid högskolan, kan man finna följande: ”Laetitia Leboef, 20 years old, from France: I chose to come to Sweden to study comparative politics because I wanted to learn English in a country where I had never been before” (s 40) (min kursivering). En undersökning av användning av engelska och andra främmande språk vid Uppsala universitet (Gunnarsson & Öhman, 1997) bekräftar ovanstående bild. Samtliga institutioner vid universitetet fick svara på en enkät om språket i kurslitteraturen på grund- och forskarutbildningsnivå, språket på © Studentlitteratur

221

Kenneth Hyltenstam

föreläsningar, seminarier och hela kurser, språket i skrifter som produceras vid institutionerna, samt om attityder till användning av andra språk än svenska och krav knutna till språkvalet. Bland undersökningens övergripande resultat kan nämnas att det som förväntat är engelskan som dominerar nästan totalt när andra språk än svenska används i den högre utbildningen och forskningen (ibid.: 78). Vidare kan generellt konstateras att användningen av engelska är betydande inom universitetet som helhet, men att användningsgraden är tämligen olika från fakultet till fakultet. I tabell 5.1 sammanfattas därför valda resultat från undersökningen fakultetsvis. Som framgår av tabell 1 är det fortfarande inte någon stor andel av de svenska lärarna vid universitetet som undervisar på engelska (kolumn 1). Inom några fakulteter är det dock ca 15 procent, vilket måste betraktas som en ansenlig mängd. Vad gäller undervisning och seminarier (kolumn 2 och Tabell 5.1 Användning av engelska vid Uppsala universitet fakultetsvis (efter Gunnarsson & Öhman, 1997).

Teologi Juridik Medicin Farmaceutologi Humaniora: Hist.-fil. Humaniora: Språk Samhällsvetenskap Teknik-naturvetenskap

1

2

3

4

5

6

7

8

4 9 13 16 11 18 10 9

0/3 10/0 3/23 13/50 3/6 15/14 4/14 13/70

0/5 10/30 7/28 0/25 18/34 25/28 3/26 16/92

44/53 23/– 48/92 41/100 49/76 28/32 45/83 87/100

0 2 57 0 14 47 5 48

73 0 97 100 75 20 66 100

29 13 89 100 49 51 53 96

22 – 91 – 80 65 57 100

Kolumn 1: Andel svenska lärare som undervisade på engelska (av det totala antalet tjänster). Kolumn 2: Undervisning på engelska. Andel av den totala undervisningstiden. Genomsnittlig andel. Grundutbildning/forskarutbildning. Kolumn 3: Seminarier och gästföreläsningar på engelska. Genomsnittlig andel. Grundutbildning/forskarutbildning. Kolumn 4: Kurslitteratur på engelska. Genomsnittlig andel, räknat på antalet titlar. Institutionsmedelvärden. Grundutbildning/forskarutbildning. Kolumn 5: Uppsatser inom grundutbildningen på engelska. Genomsnittlig andel av det totala antalet. Kolumn 6: Avhandlingar på engelska. Genomsnittlig andel av det totala antalet. Kolumn 7: Artiklar på engelska. Genomsnittlig andel, räknat på antalet titlar. Kolumn 8: Konferensbidrag på engelska. Genomsnittlig andel, räknat på antalet titlar.

222

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

3) är variationen mellan fakulteterna stor, men generellt kan sägas att inslaget av engelska naturligt nog är betydligt större inom forskarutbildningen än inom grundutbildningen. Det största inslaget finns som förväntat vid teknisk-naturvetenskaplig fakultet och det minsta vid den teologiska fakulteten. I fråga om kurslitteratur (kolumn 4) är ungefär hälften inom grundutbildningen på engelska vid flera fakulteter (teologi, medicin, farmakologi, humaniora: hist.-fil. och samhällsvetenskap), men vid teknisk-naturvetenskaplig fakultet är andelen så stor som 87%. Inom forskarutbildningen är engelskans dominans mycket tydlig med oftast tre fjärdedelar eller alla titlar på engelska. De vetenskapliga arbeten som produceras på institutionerna (kolumn 5–8) är som framgår i stor utsträckning på engelska, ofta 50 till 100 procent av antalet arbeten. Ur Gunnarssons & Öhmans rapport framgår vidare vad gäller attityder till användning av engelska inom grundutbildning, forskarutbildning och forskning att den vanligaste inställningen är att man vill fortsätta på den inslagna vägen. De vanligaste uppfattningarna är att man vill ha det ”som nu” eller ha ”mer” engelska (ibid.: 55ff). Få institutioner vill ha mindre engelska i den högre utbildningen och forskningen. Från ovanstående genomgångar är det uppenbart att engelskan har gjort betydande inmutningar inom den högre utbildningen och forskningen i Sverige. Översikten över universitet och högskolor i landet har belyst situationen på akademisk grundnivå. Beskrivningen bekräftas och fördjupas genom Gunnarssons & Öhmans (1997) redogörelse för förhållandena vid ett av våra universitet. I denna undersökning beskrivs också förhållanden inom forskarutbildningen, vilka kan bedömas vara tämligen representativa för landet som helhet. Undervisningen sker inom forskarutbildningen i mycket stor utsträckning på engelska, dels pga att utländska forskare i rätt hög utsträckning anlitas som lärare på denna nivå, dels pga att doktorander från utlandet söker sig till Sverige för att ta en doktorsexamen. På min egen institution, måste jag medge, har vi av sådana skäl sedan vår forskarutbildning i tvåspråkighet startade 1990 gett undervisning på engelska i ca hälften av våra forskarutbildningskurser. Vår erfarenhet är att detta ingalunda ens på denna nivå eller ens ur teknisk föreläsnings- och inlärningsaspekt är oproblematiskt.

© Studentlitteratur

223

Kenneth Hyltenstam

Skolan Gymnasieskolan I gymnasieskolan undervisas det sedan många år tillbaka i olika ämnen på engelska. Detta kan vara fallet även i situationer där alla elever är svenska och de flesta lärarna likaså, men vissa skolor riktar sig till icke-svenska elever, barn till personer som vistas i Sverige under en begränsad tid. I en översikt från 1993 som Svenska språknämnden lät utföra (Hägerfelth, 1993) presenteras en undersökning av ämnesundervisning på andra språk än svenska i gymnasieskolan. Det konstateras att sådan undervisning förekommer både på fristående och kommunala gymnasieskolor. Det som är mest intressant i detta sammanhang är den engelskspråkiga ämnesundervisningen i kommunala gymnasieskolor som utvecklats under de senaste åren och nu tycks vara inne i en kraftig expansion. Enligt Hägerfelths undersökning fanns 1992 tio sådana gymnasieskolor. De arbetade antingen enligt en modell i vilken all ämnesundervisning bedrivs på engelska eller där ett eller flera ämnen, men inte alla, undervisas på engelska. Efter 1992 har denna typ av undervisning expanderat starkt. Enligt en enkätundersökning av Nixon & Rondahl (1995) förekommer ämnesundervisning på engelska i 18% av de 675 gymnasie- och komvuxskolor som studien omfattade. Man uppskattar att 5% av alla elever och 4% av alla lärare berörs av denna undervisning. I majoriteten av skolorna var denna typ av undervisning begränsad till enstaka ämnen, eller även till delar av kurser, men ett ej obetydligt antal skolor hade i det närmaste all sin undervisning på engelska (t ex Röllingby i Åkersberga, Pauliskolan i Malmö och Katrinelund i Sundsvall). Förutom den ovan nämnda typen av tvåspråkig undervisning fanns i Nixons & Rondahls undersökning ett antal skolor (7 st) som bedrev eller planerade tvååriga s k International Baccalaureate-program med all undervisning på engelska. Man kan fråga sig vilka resultat denna typ av undervisning ger. Hägerfeldts ovan nämnda undersökning genomfördes med enkäter till lärare och elever. Det framgår här att det huvudsakligen var svenska lärare, troligtvis i allmänhet utan annan utbildning i engelska än den de fått under sin egen skoltid, som undervisade i dessa skolor. Flera av dem anger dock att de använder engelska en hel del i sitt privatliv. De syften som undervisande lärare angav för undervisningen i fråga var språkträning, högskoleförberedelse och internationalisering, t ex förberedelse för arbete utomlands.

224

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

Både elever och lärare verkade vara nöjda med undervisningsformen. Elevernas kunskaper i engelska, särskilt beträffande fackordsterminologin, uppges bli bättre än för vanliga gymnasieelever. Däremot anses fackordförrådet i svenska utvecklas sämre, något som påpekas för ämnen som fysik och teknologi. En delundersökning på en skola tyder på att ämneskunskaperna inte blir lidande av att eleverna får sin ämnesundervisning på engelska. Den klass som deltog i verksamheten hade inte bara bäst resultat i engelska jämfört med parallellklasserna i samma skola, utan också bättre resultat på centrala prov i fysik. Denna delundersökning är dock alltför begränsad för att resultaten ska kunna generaliseras. Dessutom måste resultat av det här slaget, även om de skulle visa sig gälla över hela linjen, relateras till vilka elever det är som väljer att delta i ämnesundervisning på engelska. Det framgår av undersökningen att det är ”duktiga” elever som gör detta val. De har genomsnittligt bättre betyg både i ämneskunskaper och särskilt i engelska redan innan de börjar i undervisningsformen. De goda resultaten tycks också hänga samman med att eleverna känner betydande motivation, bl a beroende på engelskans höga prestige. De negativa sidor som framhålls i undersökningen är vissa lärares begränsade kunskaper i engelska, samt svårigheter att finna lämpliga engelskspråkiga läromedel. I en mer omfattande undersökning (Washburn, 1997) jämfördes Röllingbygymnasiets första elever som fick delar av sin undervisning på engelska med elever på samma skola som fick sin undervisning på vanligt sätt på svenska och som hade reguljär främmandespråksundervisning i engelska. Experimenteleverna gick i en klass på teknisk linje, medan den huvudsakliga gruppen jämförelseelever utgjordes av en klass på naturvetenskaplig linje i samma skola. Undersökningen sträckte sig över de två första årskurserna i vilka experimentklassen fick undervisning i 70 respektive 60% av sina ämnen på engelska. Med hjälp av ett tämligen omfattande testbatteri jämfördes utvecklingen av elevernas engelska med avseende på läs- och hörförståelse, skriftliga och muntliga produktion, samt i samband med detta deras behärskning av lexikon och grammatiska strukturer. Dessutom jämfördes elevernas ämneskunskaper. Även om stor omsorg lades ner på att experiment- och jämföresleeleverna skulle vara så jämförbara som möjligt är resultaten av undersökningen svårtolkade av flera skäl: att detta var skolans första erfarenhet av ämnesundervisning på engelska, att eleverna var få, att den aktuella klassen inte var

© Studentlitteratur

225

Kenneth Hyltenstam

särskilt representativ för en teknisk klass6 samt att de jämförda klasserna kom från olika linjer. Dessutom kan skillnader mellan klasserna med avseende på kursplaner, lärarpersonal, föräldra- och elevmotivation m m vara en bakgrund till de specifika resultaten. Hur som helst gav undersökningen få klara belägg för att experimentklassen hade utvecklats bättre i engelska än kontrollklassen. Författaren anser att dessa resultat är ”surprising and disappointing” (ibid.: 319). Det fanns helt enkelt enligt de olika mätinstrumenten få signifikanta skillnader i klassernas resultat. Tendensen var visserligen att experimenteleverna talade engelska mer flytande än kontrolleleverna, men det mest påtagliga var likheten mellan de två gruppernas resultat: ”The English language proficiency of the students in T(ex) [the experimental class] and in N was similar in 1987 when the immersion program began, and it remained similar in 1989 when the program ended.” (ibid.) Ett exempel är att även om experimenteleverna i skriftlig produktion producerade mera text, så var den lexikala variationen, den allmänna felfrekvensen och behärskningen av verbkongruens likartad i båda grupperna (ibid.: 191). I fråga om experimentklassens ämneskunskaper var slutsatsen att experimenteleverna behärskade de ämnen som de studerat på engelska ”as well as could be expected” (ibid.: 261). En svårighet ligger emellertid naturligtvis i att avgöra hur deras studieresultat skulle ha sett ut om de fått motsvarande undervisning på svenska, och det framhålls i studiens sammanfattning att det är tveksamt om eleverna uppnådde de resultat som ”they should have done” (ibid.: 320). De hade t ex samma betyg i kemi som jämförelsegruppen innan experimentet igångsattes, men signifikant sämre vid experimentets slut. Även i fysik var deras betyg sämre än jämförelsegruppens vid experimentets slut trots att de här t o m haft högre betyg än jämförelsegruppen vid experiementstarten. Likaså i matematik var ingångsvärdena lika för de två klasserna, och här uppträdde en bestående signifikant skillnad till experimentgruppens nackdel redan efter den första terminen i gymnasieskolan. Denna skillnad fanns kvar inte endast efter de två år som studien egentligen täckte, utan också vid slutet av åk 3 trots att alla eleverna under detta år studerat matematik på svenska (ibid.: 251). Eleverna infriade alltså 6

”The experimental group […] was in no sense a typical Swedish T class. The students were self-selected, ambitious, goal-oriented, enthusiastic, and adventurous. They were above average in their English skills, and generally more interested in liberal arts than a typical T class.” (Washburn, 1997: 12) En annan skillnad mot den normala T-klassen var att nästan hälften av eleverna utgjordes av flickor (ibid.: 11f).

226

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

inte det löfte i fråga om ämneskunskaper som de uppvisade när projektet började. Hälften av dem trodde efter experimentet att de skulle ha fått bättre betyg om de hade fått undervisning på svenska. Även några av ämneslärarna kände att eleverna faktiskt missade en del av ämneskunskaperna pga att undervisningen skedde på engelska (ibid.: 261f). Slutligen ska nämnas en enkätundersökning bland elever, lärare och skolledare i sex gymnasieskolor, där ämnesundervisning på engelska förekommer (Hall, 1996). Här bedömde eleverna sig själva genomgående som bättre på engelska än andra elever. Man ska här dock hålla i minnet att dessa elever hade kommit in på sina program med höga intagningspoäng och att elever från akademikerhem var starkt överrepresenterade. Endast ca 7% av eleverna bedömde att deras ämneskunskaper blivit sämre pga att de fått undervisning på engelska. De flesta ansåg att deras kunskaper var lika bra. Många elever (43%) tyckte dock att de hade gått miste om att lära sig facktermer på svenska, och tämligen många ansåg att det var en allvarlig nackdel att deras lärare var dålig på engelska (18%). Lärarna ansåg liksom eleverna att ämneskunskaperna var ungefär de samma som andra elevers. Som nackdelar angavs att undervisningen innebär merarbete och att det är svårt att få tag i lämpliga läromedel.

Grundskolan Inom grundskolan, främst på högstadiet, sker för närvarande en stark utveckling vad gäller användning av engelska som undervisningsspråk eller någon form av s k förstärkt engelska. Förstärkt engelska kan innebära att eleverna får träffa infödda lärare och på annat sätt använda engelska i verkliga situationer. I Nixons & Rondahls enkätundersökning som nämns ovan, berördes också tvåspråkig undervisning, dvs undervisning på engelska, på grundskolans högstadium. Det framgår där att det förekommer skolor som även på denna nivå har en tämligen omfattande undervisning på engelska, t ex Söderkullaskolan i Malmö. Annars är det svårt att få en ordentlig överblick över verksamheten. En viss sorts information kan man dock få genom pressen. Denna information säger visserligen inget om sådant som undervisningens omfattning och former, men den ger desto klarare besked om den entusiasm med vilken man ger sig i kast med att använda den prestigefyllda engelskan i stället för den gamla tråkiga och – som det verkar – förbrukade svenskan. Jag ska börja med att citera en SvD-artikel (1994-09-12), som nu visserligen har några år på nacken, men som just speglar de inblandades © Studentlitteratur

227

Kenneth Hyltenstam

euforiska inställning. Artikeln beskriver hur den kommunala Fisksätraskolan i Nacka ska bli mer konkurrenskraftig och locka till sig elever från det fashionabla närbelägna Saltsjöbaden: ”Det främsta dragplåstret för barn utanför Fisksätra blir förmodligen den engelska sektionen av skolan där all undervisning kommer att ske på engelska.” Entusiasmen bland elever är påtaglig: ”Gymnastik på engelska, och matematik, fysik och kemi …, går det?” ”-Ja, det är klart att vi kan engelska, hojtar Daniella Novakovic, vi har väl kollat in på teve.” ”Även om eleverna ännu inte har insett vidden av de framtida planerna, verkar glädjen uppenbar över att plötsligt få tala mer engelska det här läsåret. – Det blir kanske lite svårare att förstå kemilaborationens förklaringar, medger några sjundeklassare. – Men mycket roligare.” Och lärarna verkar vara lika förtjusta, vilket man kan förstå bl a utifrån att det för detta nya ändamål inte tycks saknas resurser: ”Peter Morris … är skolans först anställde engelskspråkige lärare, fler skall det bli. Dessutom skickas varenda en av de gamla lärarna på fortbildning utomlands, till Storbritannien och Kanada. – Det är en kick och en spännande utmaning att känna att de satsar så här på oss och en vanlig kommunal skola, tycker lärarna i samhällsorientering Ingrid Ottosson och Kjell-Åke Gilberth, normalt mer vana vid tuffa besparingar. – Nog blir det konstigt i början att hålla vissa historieavsnitt på engelska, tror Ingrid Ottosson. Men hon är beredd att försöka.”

Debatt om engelska i skolans ämnesundervisning En intressant debatt om s k ”bilingual education”, även benämnd ”bilingval undervisning” eller ”bilingualundervisning”, förekom i dagspressen under sensommaren och hösten 1995.7 Olle Josephson skrev om ämnet i språkspalten i Svenska Dagbladet (20 augusti) och kritiserade verksamheten för att vara diffust motiverad och tämligen meningslös. Även om det är troligt att ”[eleverna blir] lite bättre i engelska” så finns det två allvarliga problem, dels att användningen av engelska i undervisningen förmodligen leder till sämre ämneskunskaper än om eleverna får hantera stoffet på sitt modersmål, dels att den reducerade användningen av svenska i dessa sammanhang kan leda till utarmning av språket. Alltså ett pedagogiskt och ett språkpolitiskt problem.

7

Jag vill här tacka Olle Josephson och Sigurd Fries som försett mig med det samlade materialet.

228

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

Med anledning av ett reportage i Västerbottens-Kuriren om tvåspråkig undervisning i Nordmaling – i samma glättiga stil som den ovan citerade SvD-artikeln – och med hänvisning till Olle Josephsons språkspalt, publicerade Sigurd Fries en debattartikel i VK (29 augusti), där han särskilt uppehåller sig vid de språkpolitiska invändningar som denna tvåspråkiga undervisning kan föranleda: ”Om denna metod genomförs i stor skala kommer det att finnas vita fläckar i vårt språk, områden som vi inte kan tala om på svenska, eftersom vi inte har fått tillfälle att tala om dem. Vårt språk avlövas.” I debatten deltog vidare med var sitt inlägg två lärare som arbetar med tvåspråkig utbildning i gymnasieskolan, Gunnar Källström, som är ”interclass-lärare i ma, fy” (VK den 11 september), respektive Birgit Lindström, som är svensklärare (VK den 25 september). Båda undervisar vid Dragonskolan i Umeå. Källström framhåller mot bakgrund av mångårig lärarerfarenhet att misstanken om sämre ämneskunskaper hos eleverna är obefogad. Likaså är oron för att elevernas svenska skulle utvecklas dåligt inom de fackämnen där undervisningen ges på engelska onödig. När det behövs används både svenska och engelska, och att lära ut den svenska fackterminologin är ett mål i sig; generellt kan sägas att ämnet kommer i första hand. Lindström för sin del säger att hon ”[s]om svensklärare i två ’bilingual’grupper kan […] intyga att elevernas uttrycksförmåga skriftligt såväl som muntligt, inte är sämre än hos kamraterna i de engelskspråkigt svenska grupperna, snarare tvärtom.” Vidare påpekar hon att det är ”ambitiösa, språkintresserade och språkbegåvade elever” som söker sig till tvåspråkiga utbildningar. Detta är värt att notera, som vi var inne på tidigare, eftersom motsvarande goda skolresultat därför inte kan förväntas i situationer där alla elever skulle få denna typ av undervisning. Som avslutning på sin artikel säger Lindström att ”det [nog bara är] att acceptera faktum: tvåspråkiga gymnasieprogram är här för att stanna eftersom eleverna vill ha dem och det är elevernas val som styr.” Olle Josephson bemötte i VK den 18 september Källströms inlägg bl a med att påpeka att så länge ingen ordentlig utvärdering av verksamheten har gett besked om motsatsen, måste man på teoretiska grunder hysa misstankar om att ämneskunkaperna blir sämre. Den typ av forskning som Josephson hänvisar till gäller kunskapsutveckling hos invandrarbarn som undervisas på sitt andraspråk, innan detta språk är tillräckligt utvecklat för ett effektivt kunskapsinhämtande. Mera generellt skulle man kunna referera till forskning om situationer där elever får undervisning på ett andra- eller

© Studentlitteratur

229

Kenneth Hyltenstam

främmandespråk som är ett dominerande språk i förhållande till deras modersmål.8 I Sigurd Fries avslutande inlägg i VK den 6 oktober konstaterar han att den språkpolitiska aspekten som både Olle Josephson och han själv förde in i debattens inledning helt kom bort i diskussionen. Att så blev fallet är värt att särskilt kommentera. Aktörerna i skeendet, här lärare men också elever, deras föräldrar, journalister och många andra, har för ögonen mer näraliggande pedagogiska motiv och motiv som har att göra med elevernas individuella ”livsframgång”. När verksamheten kritiseras, det må vara ur vilken synvinkel som helst, känner de inblandade aktörerna sig förolämpade, lärarna t ex för att deras entusiasm och yrkeskunnande i att uppnå pedagogiska och individuella mål inte uppskattas. En så avlägsen fråga som vad som händer med svenska språket över en tidsperiod som åtminstone sträcker sig någon generation fram i tiden hamnar då ofta i bakgrunden. Den är inte aktuell för aktörerna, förrän de själva märker att förändringar redan skett.

Medlemskapet i EU Vad som är av särskilt intresse just nu är vilka effekter Sveriges medlemskap i EU kan ha på svenskan. Detta är en händelse som har en helt ny dimension. Det har skapats en internationell arena även för landets styrning och frågan är hur diskursen på denna arena kommer att påverka den nationella diskursen, t ex om det uppstår prioriteringsproblem på samma sätt som inom vetenskaplig verksamhet, så att den nationella kontexten kan komma att negligeras. Man kan likna förhållandet vid det som sker när barn från minoritetsfamiljer går i skola på majoritetsspråket och så att säga tar med sig majoritetsspråket in i familjen. Ett av skälen till detta är att de inte har ord på minoritetsspråket för en värld som de upplever och lär sig på majoritetsspråket. Frågan är om EU-politikerna – och inte minst EU-byråkraterna – i framtiden kommer att ha svenska ord för att tala t ex om de 8

Språkbadsprogram, som innebär att majoritetsspråkstalande barn får undervisning på ett dominerat språk skiljer sig från denna situation, och de goda ämneskunskaper som rapporteras från den kan inte generaliseras till situationer där undervisningen sker på ett dominerande språk. Ett problem i sammanhanget är att en del av den tvåspråkiga utbildning som nu införs i svenska skolor oegentligt benämns språkbadsprogram.

230

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

komplexa politiska, ekonomiska och teknologiska företeelser som de i sitt arbete avhandlar och upplever på övernationella språk. Man kan fråga sig om det svenska medlemskapet i EU kommer att påskynda eller hejda den process som innebär att svenskan förlorar funktionsdomäner till engelskan? Å ena sidan är svenskan för första gången officiellt språk i en internationell organsation med samma status som övriga medlemsstaters språk. Inom EU är kulturell och språklig mångfald honnörsord, och åtgärderna är mycket långtgående för att alla EU-språkens reglerade användningsmöjligheter upprätthålls. Tolk- och översättningsverksamheten utgör t ex 40% av EU:s administrativa budget. Å andra sidan är det klart att främst engelska, men också franska och möjligtvis tyska, spelar en mycket större roll i verksamheten än övriga språk. Det finns tydliga regler för den muntliga språkanvändningen i de olika EU-organen och vilka språk som får användas i skriftliga dokument (Delegationen för översättning av EG:s regelverk, 1994). Olika organ har olika s k arbetsspråk: kommissionen engelska, franska, tyska, spanska och italienska, inom kommissionsbyråkratin dock endast engelska, franska och tyska; domstolens interna arbete sker enbart på franska. Det är uppenbart att de mindre språken har begränsade användningsmöjligheter. Visserligen kan delegater och parlamentsledamöter och medlemsstaternas företrädare i rådet tala sitt modersmål vid anföranden och få det tolkat till övriga språk, men det dagliga arbetet blir mycket beroende av kunskaper i huvudspråken. Diskussionsunderlag i form av PM och annat arbetsunderlag hinner t ex inte översättas, och informella samtal som givetvis ibland har en avgörande funktion för arbetsprocessen, sker i allmänhet på engelska eller på något av de andra stora språken. Att denna konflikt mellan språkens formella och reella status i EU verkligen utgör ett allvarligt problem är väl dokumenterat sedan länge, och många bedömare menar att utvecklingen går mot att de stora majoritetsspråken får en allt större tyngd på de mindre språkens bekostnad (se t ex Haberland & Henriksen, 1991). Wiggen (1996: 140) formulerar saken så att ”[a]ndre offisielle EU-språk enn de mest utbredte, d. e. engelsk, fransk, tysk, dernest spansk og italiensk, blir oppfatta i deler av EU-administrasjonen som ’sand i maskineriet’”. Frågan blir alltmer akut i samband med EU:s utvidgning mot öst. En intressant fråga att fundera på i förhållande till samtalsdynamik är vilken roll de valda politiker får som inte har avancerade språkkunskaper och därför måste lita till mera språkkunniga rådgivare. Kopplat till detta kan man fråga sig vilken effekt det får på det politiska arbetet att kunskaper i främmande språk blir sorteringsinstrument för vilka politiker och byråkrater som platsar i EU-sammanhang. Kort uttryckt, EU innebär att Sverige inlemmas i en vidare politisk administrativ enhet där © Studentlitteratur

231

Kenneth Hyltenstam

svenskan inte är gångbar i alla sammanhang. Detta är en typisk ram för språkbyte. Att EU uppenbart inte enbart domineras av engelskan kan tänkas inverka hejdande på engelskans roll i en eventuell språkbytesprocess i Sverige. Både Frankrike och Tyskland försöker ta upp kampen om den språkliga hegemonin, och i Sverige är det uppenbart att intresset för andra dominerande språk, främst franska och tyska, har ökat starkt. Detta speglas bl a i att utbildningen i dessa språk är alltmer eftersökt vid universiteten i Sverige och att den nya läroplanen starkt betonar breda språkkunskaper och inför ett andra främmande språk redan från åk 6 i grundskolan. Ändå tror jag att engelskan redan har en så etablerad ställning som internationellt lingua franca, att språket även kommer att dominera inom Europa (jfr Teleman i intervju i SvD, 1992-06-09).

Framtiden Sannolikt har de bedömare rätt som förutspår en allt starkare roll för engelskan i Sverige på svenskans bekostnad. Hur snabbt processen kommer att ske och hur långt den kommer att gå är omöjligt att uttala sig om, men jag skulle vilja sammanfatta med att peka på ett par faktorer som skiljer dagens situation från tidigare, där påverkan från dominerande språk varit påtaglig. Den första och viktigaste har att göra med politisk-administrativ autonomi, den fråga som jag inledde kapitlet med. Som jag där försökte påvisa gäller det enkla faktum att autonoma staters officiella språk är fullt livskraftiga, medan icke-autonoma och – fastän i mindre grad – begränsat autonoma politiska enheters språk uppvisar sämre livskraft. Detta kan betraktas som en klar lagbundenhet. Vad som återstår är en tolkning av i vilken utsträckning EU:s medlemsländers autonomi är påverkad av medlemskapet, och hur detta för Sveriges del kommer att speglas i svenskans framtida livskraft. Relevant i sammanhanget är givetvis också hur EU-projektet kommer att utvecklas, som en alltmer tätt samarbetande politisk enhet eller i nuvarande form. Strävandena går mot gemensam politik på viktiga områden som valuta, ekonomi och försvar, vilket självklart skulle reducera medlemsstaternas autonomi, men om alla delar av detta är genomförbart är i dagsläget mycket oklart, särskilt inom ett EU som utvidgat mot Östeuropa. Min uppfattning är, liksom Telemans (1992), att det är den politiska autonomin som är avgörande för om språkbytesprocessen kommer in i kritiska skeden. Så länge autonomin är bevarad, är den påverkan som sker från engelskan pga 232

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

dess ekonomiska hegemoni inte i grunden hotande. Däremot är språkbytet genom denna starka påverkan förberett för ett läge där autonomin försvagas. Den andra punkten gäller just detta. En språkbytesprocess är faktiskt förberedd på ett unikt sätt i det svenska samhället genom den utbredda behärskning av det dominerande språket, engelska, som förekommer bland befolkningen. Som påpekades tidigare är graden av tvåspråkighet hos den dominerade gruppen, svenskarna i det här fallet, en av språkbytesprocessens drivkrafter. När stora delar av den dominerade gruppen redan tämligen väl behärskar det dominerande språket ligger det ganska nära till hands att börja använda det i det dagliga officiella livet. Denna utbredda tvåspråkighet i svenska och engelska är också kopplad till en annan förutsättning som skiljer dagens situation från tidigare påverkanssituationer, nämligen starkt utvecklade kommunikationskanaler. Möjligheterna att nå ut till befolkningen med attitydbudskap och med kommunikation på engelska är därför mycket större än tidigare.9 Vidare måste man också peka på den positiva synen på engelska språket och den entusiasm inför att bruka det som präglar stora delar av samhället och som speglas i den oreflekterade hållning som finns inom t ex skolvärlden. Här vill jag gärna uttrycka en personlig reflektion. Jag har kommit i nära kontakt med minoritetsspråkstalares villkor, dels utifrån arbete omkring språkbyte i det samiska samhället (Hyltenstam & Stroud, 1991), dels utifrån studier av språk- och utbildningsförhållanden i tredje världen, i Moçambique (se Hyltenstam & Stroud, 1993). Bland stora delar av befolkningarna förs dagligen en kamp med ett språk som inte är människornas eget. I Moçambique gäller att mycket av det som är viktigt för en bättre position i samhället och ett materiellt drägligare liv sker på ett främmande språk. Många moçambikier, ibland även sådana med högre utbildning, blir mycket förvånade när de får veta att man kan skaffa sig en universitetsutbildning på svenska i Sverige, och över man kan skriva sin doktorsavhand9

Det kan synas som om det just sagda innebär argument för att dämpa ambitionsnivån i engelskundervisningen. Det är emellertid ingalunda avsikten att här föra fram synpunkter av detta slag. Det finns helt enkelt inte någon verklig motsättning mellan att arbeta för ett språkpolitiskt stöd för svenskan och att argumentera för att landet bör ha en så god och effektiv engelskundervisning som möjligt – eller en utbredd tvåspråkighet i olika språkkonstellationer för den delen (jfr Teleman & Westman, 1997: 16). Det viktiga är att en politisk och folklig medvetenhet utvecklas om språkens respektive roller och funktioner så att de inte används på varandras bekostnad.

© Studentlitteratur

233

Kenneth Hyltenstam

ling på svenska. Man har utifrån sina egna erfarenheter och övertygelser svårt att föreställa sig att andra språk än sådana som engelska, franska eller portugisiska kan duga för allvarlig utbildningsverksamhet, särskilt i form av högre utbildning. När man ser vilka konsekvenser tredje världens språkpolitik har för många länders utbildningsresultat både vad gäller den allmänna skolan och högre utbildning (se t ex Martins, 1990; Criper & Dodd, 1984), kan man bli allvarligt bekymrad över hur vi, som åtminstone under ett par sekler haft privilegiet att kunna använda det egna språket i alla samhällssfärer, frivilligt och, som det verkar, med entusiasm, anammar en situation som gäller i mindre priviligierade delar av världen.

Om svenskan och andra små språk försvinner – vad spelar det för roll? När det gäller språkdöd generellt så har den reducerade språkliga mångfalden liknats vid den minskade biologiska mångfalden i dagens värld. Jämförelsen är slående, men Susan Gal, känd lingvistiks antropolog refererad i Kulick (1995: 2), framhåller att analogin mellan hotade språk och hotade arter saknar dimensioner: ”languages are not, in fact, animal species, and the processes which result in their loss are processes of enormous historic, political, cultural, economic and sociolinguistic complexity”. Hennes poäng är att förlusten av språk och därför kulturer och kunskaper har ännu mer oöverskådliga, subtila, och kanske allvarligare följder än förlusten av arter. Det är tänkvärt att medan 7–10% av världens däggdjursarter och 3– 5% av världens fågelarter enligt officiella listningar är utrotningshotade,10 så gäller ett sådant hot för 90% av världens språk (Krauss, 1992: 7). ”Vi står ganske enkelt overfor en katastrofe i kjernen av vårt kulturelle miljø” (Wiggen, 1996: 146). Den som när en enda gnutta tro på lingvistisk relativitet kan hålla med Peter Mühlhäusler (1987: 19) som menar att varje språk speglar en specifik verklighetsuppfattning eller världsbild och att mångfalden ”utgör en källa för alternativa filosofier, vetenskapliga metaforer och levnadssätt”. Efter hand som språk dör ut går dessa skilda verkligheter och möjligheter förlorade för mänskligheten. 10 Detta

kan dock vara en grov underskattning. Krauss påpekar i en fotnot att det finns biologer (Diamond, 1991) som förutsäger att hälften av världens arter kommer att vara utrotade eller på gränsen till utrotning vid slutet av nästa sekel.

234

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

Men denna övergripande förlust på det globala planer är ingenting som den enskilda människan upplever i sin vardag och den blir på det sättet inte relevant i medvetandet hos folk i allmänhet. Vad enskilda människor däremot blir påtagligt berörda av är de processer som pågår under den tid som språkbytet pågår. De som talar det dominerade språket som ett andraspråk blir underlägsna i alla interaktioner, medan modersmålstalarna spelar på hemmaplan. ”Många har gjort erfarenheten att man inte bara blir mindre rolig på ett främmande språk utan också dummare, har sämre överblick, är mindre kreativ” (Teleman, 1992: 10). De klyftor som uppstår i ett språkbytessamhälle illustreras av förhållandena i Singapore (jfr Phillipson, 1992:29), där ett sällsynt snabbt byte till engelska ägt rum. Trots att landet har fyra officiella språk, kinesiska, tamil, malay och engelska, sker nästan all undervisning i skolorna numera på engelska och universitetsutbildning ges inte längre på kinesiska. Folk över 30 känner sig handikappade på arbetsmarknaden pga sin begränsade behärskning av engelska jämfört med de yngre. Se vidare i Teleman & Westman (1997: 8f) om det de kallar demokratiargumentet för bevarande och stöd för svenskan.

Vad kan göras? Rubriken på detta avslutande avsnitt är egentligen något övermaga. Att presentera en analys av handlingsbehovet skulle kräva ett större utrymme än vad som kan rymmas i avslutningen på detta kapitel. I sammanhanget är det dock både intressant och glädjande att konstatera att frågan om svenskans ställning i Sverige har blivit så aktuell att den faktiskt kommit upp på den politiska dagordningen. Förra året (1997) fick Svenska språknämnden regeringens uppdrag att utreda behovet av ett handlingsprogram för att främja det svenska språket (Regeringsbeslut, 1997-04-30). Nämndens arbete resulterade i mars 1998 i ett förslag till sådant handlingsprogram (Svenska språknämnden, 1998). Detta förslag omfattar som övergripande åtgärder lagfästande av svenska språkets ställning i Sverige i syfte att ”svenskan ska bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk”. Vidare föreslås att offentliga beslut utsätts för ”språklig konsekvensbedömning”. Bland de enskilda åtgärder som föreslås kan följande nämnas: • garanti för att svenskan förblir officiellt språk i EU med konsekvenser för EU:s riktlinjer för översättarverksamhet, översättar- och tolkutbildning, samt arbetet med flerspråkig terminologi. © Studentlitteratur

235

Kenneth Hyltenstam

• föreskrift att svenska ska vara det normala språket i undervisningen i den högre grundutbildningen med konsekvenser för kraven på universitetslärarnas och studenternas behärskning av svenska språket. Här föreslås också att doktorsavhandlingar på andra språk än svenska ska ha sammanfattningar på svenska. • föreskrift om att svenska ska vara det normala språket i grundskola och gymnasium med konsekvenser för fast anställda lärares behärskning av svenska och behandling av ämnesstoff på svenska, även i sådana fall där andra språk än svenska används i ämnesundervisningen. Vidare påpekas här att en sådan föreskrift kräver att undervisningen i svenska som andraspråk får tillräckliga resurser och handhas av lärare som har full kompetens inom detta ämne. • krav på tillräcklig andel svenskspråkiga program i svenska TV- och radiokanaler samt översättningstexter med godtagbar kvalitet. En förstärkning av svenska inom journalistutbildningen föreslås också. • krav på språkvårdsgranskning av datorprogram som ger språkstöd (stavning etc.) samt språkvårdarmedverkan vid framtagning av programmen. Det föreslås också att multimediaprogram för skolbruk normalt ska vara översatta till svenska. • förslag på att befintliga språkvårdsorgan utnyttjas i uppgifter av ovanstående typ. I vilken utsträckning Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram kommer att ligga till grund för en språkpolitik för svenskan är idag oklart, men man får förutsätta att den politiska uppmärksamhet som riktats mot behovet av lagstiftning på området resulterar i handling i den riktning som förslaget antyder. Vad som bör göras är förstås inte bara begränsat till svenska språket. Det finns ett politiskt ansvar också för den globalt aktuella språksituationen. Här vill jag dock begränsa diskussionen till en kort kommentar om språkvetarens professionella ansvar i detta sammanhang. För språkvetare handlar det om att sätta sig in i och förmedla kunskaper om de sociokulturella krafter som styr språkens liv, och särskilt de långsiktiga effekterna av kontakt mellan mäktiga och mindre mäktiga språk – eller rättare sagt befolkningsgrupper. Inte minst politiker behöver få upp ögonen för de framtida utsikterna för mindre språk. Enligt en utredning från 1996 (Simonsen, 1996) är nordiska parlamentariker och politiska tjänstemän inte ”spesielt opptatt av 236

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

temaet”.11 Krauss (1992: 7) frågar sig hur det kan komma sig att oron är så mycket större inför hotet mot den biologiska mångfalden än motsvarande hot mot den lingvistiska mångfalden. Han pekar på hur biologer är engagerade i tongivande internationella samarbetsorgan mellan stater och i flera hundratals nationella och internationella naturvårdsorganisationer och där i nära samverkan med politiker och allmänhet nyttiggör de kunskaper de besitter om livsprocesserna. I detta perspektiv är det intressant att UNESCO 1992 på initiativ från lingvisthåll startat ett arbete för att kartlägga döende och hotade språk. Wiggen (1996:169) menar att det är ett moraliskt åliggande inte minst för språkvetare att motarbeta förlusten av språklig mångfald. Han pekar på det tragiska förhållandet att ”[m]ange vender sine tradisjonelle språk og språksamfunn ryggen fordi de trur att de må eller bør gjøre det for å bedre sine eller sine barns materielle livsvilkår, andre blir regelerett tvunget til det.” Vidare menar han att vad vi som språkvetare kan göra ”er å spre kunnskap om individuelle og kollektive språklige rettigheter og om språklige og språksosiologiske sammenhenger, så den enkeltes språkvalg i det minste ikke tas på grunnlag av vankunne, tvang, misforståelse eller andre sviktende premisser”. Låt oss alltså skaffa oss så mycket kunskap som möjligt och debattera frågorna om hotet mot den språkliga mångfalden för att utmejsla för oss själva vad vi anser vara ett säkert kunskapsstoff på området och sedan arbeta för att sprida denna kunskap till politiker och allmänhet. Det är nämligen i slutändan vad språkbrukarna i sin vardag gör med sina språk som blir avgörande för språkens liv.

Referenser Banks, A. S. (1987), Political Handbook of the World: 1987. Birminghamton, N.Y.: CSA Publications. Baron, D. (1990), The English-Only Question. An Official Language for Americans? New Haven: Yale University Press. Chrystal. J. A. (1988), Engelskan i svensk dagspress. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 74. Stockholm: Esselte. Crawford, J. (1992), Hold Your Tongue. Bilingualism and the Politics of ”English Only”. Reading, Mass.: Addison-Wesley. 11 Kanske

har utredningar som denna bidragit till den svenska regeringens just nämnda agerande för att få till stånd en språkpolitik för svenskan.

© Studentlitteratur

237

Kenneth Hyltenstam

Criper, C. & Dodd, W. (1984), Report on the Teaching of the English Language and its Use as a Medium in Education in Tanzania. Dar es Salaam: The British Council. Delegationen för översättning av EG:s regelverk (1994), Svenskan i EU. Stencilerad PM. Diamond, J. (1991), World of the living dead. Natural History, 9/1991. 30– 37. Dorian, N. (1981), Language Death: The Life Cycle of a Scottish Gaelic Dialect. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Dudley, M. Kioni & Agard, K. Keoloha (1990), A Hawaiian Nation II. A Call for Hawaiian Sovereignty. Waipahu, Hawai’i: Na Kane O Ka Malo Press. Ellegård, A. (1986), Några utgångspunkter. Språkvård, 1/86. 3–4. Finnäs, F. (1995), Finlandssvenskarna 1993 – en statistisk översikt. Finlandssvensk rapport, 29. Helsingfors: Svenska Finlands folkting. Flodell, G. (1986), Misiones-svenska. Språkbevarande och språkpåverkan i en sydamerikansk talgemenskap. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet. Gunnarsson, B.-L. & Öhman, K. (1997), Det internationaliserade universitetet. En studie av bruket av engelska och andra främmande språk vid Uppsala universitet. TeFa, 16. Forskningsgruppen för text- och fackspråksstudier, Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet. Haberland, H. & Henriksen, C. (1991), Dänisch – eine kleine Sprache in der EG. Sociolinguistica, 5. 83–98. Hale, K. (1992), Endangered languages. On endangered languages and the safeguarding of diversity. Language, 68. 1–3. Hall, P. (1996), TCFL. Teaching content through a foreign language. Synpunkter från elever, lärare och ledare. Institutionen för utbildningsvetenskap, Mitthögskolan. Hasselmo, N. (1974), Amerikasvenska. En bok om språkutvecklingen i Svensk-Amerika. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 51. Stockholm: Esselte. Haugen, E. (1972), The ecology of language. I: Dil, A. S. (ed.), The Ecology of Language. Stanford: Stanford University Press. Hollqvist, H. (1984), The Use of English in Three Large Swedish Companies. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Anglistica Upsaliensia. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Hyltenstam, K. (1981), Invandrarinriktad språkundervisning och interimspråksforskning. En inledning. I: Hyltenstam, K. (utg.), Språkmöte. Svenska som främmande språk, hemspråk, tolkning. Lund: Liber. 238

© Studentlitteratur

5 Svenskan i minoritetsspråksperspektiv

Hyltenstam, K. 1996. Svenskan, ett minoritetsspråk i Europa – och i världen? I:, Ivars, A.-M, Londen, A.-M., Nyholm, L., Saari, M. & Tandefelt, M. (red.), Svenskans beskrivning 21. Förhandlingar vid tjugoförsta sammankomsten för svenskans beskrivning, Helsingfors den 11–12 maj 1995. Lund: Studentlitteratur. 9–33. Hyltenstam, K. & Stroud, C. (1991), Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur. Hyltenstam, K. & Stroud, C. (1993), Final Report and Recommendations from the Evaluation of Teaching Materials for Lower Primary Education in Mozambique II. Language Issues. Maputo: INDE. Hägerfelth, G. (1993), Undervisning på främmande språk i Sverige. I: Språk i Norden 1993. Krauss, M. (1992), The world’s languages in crisis. Language, 68. 4–10. Kulick, D. (1995), Future prospects for research on language maintenance, shift and death. (Manuscript), Stockholms universitet. Inst. för socialantropologi. Ljung, M. (1986), Undersökningen Engelskan i Sverige. Språkvård, 1/86. 5–10. Ljung, M. (1988), Skinheads, hackers & lama ankor. Engelskan i 80-talets svenska. Stockholm: Trevi. Lundström, S. (1991), Estlandssvenskar. Nationalencyklopedin, band 5. 618–619. Martins, Z. (1990), Population Growth and Universal Primary Education in Mozambique. University of Ghana, Faculty of Social Studies. Mühlhäusler, P. (1987), The politics of small languages in Australia and the Pacific. Language and Communication, 7. 1–24. Nixon, J. & Rondahl, B. (1995), Bilingual immersion education in Sweden. A survey. Results of a survey carried out at institutions of secondary education, Spring 1995. Skolverket. Nordyke, E. C. (1989), The Peopling of Hawai’i. Second Edition. Honolulu: University of Hawaii Press. Phillipson, R. (1992), Linguistic Imperialism. Oxford: Oxford University Press. Rannut, M. (1994), Language policy in the Baltic states. Rolig papir, 52. Roskilde UniversitetsCenter, Lingvistgruppen. 25–26. Regeringsbeslut (1997-04-30), Uppdrag till Svenska språknämnden att utarbeta förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Schmidt, A. (1985), Young People’s Dyirbal. An Example of Language Death from Australia. Cambridge: Cambridge University Press.

© Studentlitteratur

239

Kenneth Hyltenstam

SI (1995), 95/96 Courses in English. Universities & University Colleges. Stockholm: Svenska institutet. Simonsen, D. F. (1996), Nordens språk i EUs Europa. Nordiska språksekretariatet. Svenska språknämnden (1998), Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Svonni, M. (1996), Skolor och undervisning för inhemska minoritetsbarn – exemplet samerna. I: Hyltenstam, K. (utg.), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur. Svonni, M. (1998), Sami. I: Ó Coráin, A. & Mac Mathúna, S. (eds.), Minority Languages in Scandinavia, Britain and Ireland. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Celtica Upsaliensia, 3. Uppsala/ Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Tandefelt, M. (1988), Mellan två språk. En fallstudie om språkbevarande och språkbyte i Finland. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Multiethnica Upsaliensia, 3. Uppsala. Tandefelt, M. (1998), Swedish in Finland. I: Ó Coráin, A. & Mac Mathúna, S. (eds.), Minority Languages in Scandinavia, Britain ans Ireland. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Celtica Upsaliensia, 3. Uppsala/ Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Teleman, U. (1992), Det svenska riksspråkets utsikter i ett integrerat Europa. Språkvård, 4/92. 7–16. Också publicerad i: Blomqvist, J. & Teleman, U. (utg.), Språk i världen. Broar och barriärer. Lund: Studentlitteratur. Teleman, U. & Westman, M. (1997), Behöver vi en nationell språkpolitik? Språkvård, 2/97. 5–16. Washburn, L. (1997), English Immersion in Sweden. A Case Study of Röllingby High School 1987–1989. Engelska institutionen. Stockholms universitet. Westman, M. (1995), Språkvård. Nationalencyklopedin, band 17. 164. Westman, M. (1996), Har svenska språket en framtid? I: Moberg, L. & Westman, M. (utg.), Svenskan i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Stockholm: Norstedts Förlag. Wiggen, G. (1996), Majoritetsspråk och minoritetsspråk i et nordisk perspektiv. Språk i Norden 1996.

240

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Inledning Sedan romerna lämnade Indien för omkring tusen år sedan har de överallt där de slagit sig ner eller vistats för kortare tider varit i minoritet i förhållande till de omgivande samhällena, både i utpräglad grad och i alla bemärkelser. Idag finns romer främst i Europa, men också i betydande utsträckning på de amerikanska kontinenterna samt i Australien och Sydafrika. Ungefär två tredjedelar av den totala romska befolkningen på 8–12 miljoner återfinns i de östeuropeiska länderna (Svanberg, 1995: 10). I dessa länder ger inhemsk statistik dock ofta tämligen låga siffror för andelen romer av den totala befolkningen, t ex 2% i Tjeckien, 1,5% i Slovakien, 0,3% i Rumänien och 3% i Bulgarien, medan andra beräkningar tyder på betydligt större andelar. Nationalencyklopedin uppger t ex för Rumänien under rubriken ”Befolkning” att ”[d]et verkliga mörkertalet gäller zigenarna, som 1991 uppgavs till 410 000, men som i verkligheten troligen är 2–3 milj”. Detta antal skulle utgöra ca 13% av befolkningen i Rumänien jämfört med angivna 0,3%. Även om officiell statistik över romer, i de länder där sådan förekommer, ofta underskattar gruppens storlek, är det ett faktum att romerna på många håll levt och lever i små men samtidigt sammanhållna grupper som i förhållande till den övriga befolkningen varit i mycket starkt numerärt underläge. Romerna har i hög grad saknat makt och inflytande; i själva verket har de ofta levt ”utanför” de samhällen som de närmast relaterat till. Det är ingen överdrift att påstå att romer i kontakten med andra befolkningar oftast varit utsatta för diskriminering och förföljelse. Det är inte bara ett faktum att romerna liksom judarna var utsatta för nazisternas folkmord och grymheter, utan det tog dessutom flera decennier innan detta uppmärksammades och blev allmänt erkänt. I vissa länder som t ex Tjeckien och de baltiska staterna utplånades den romska befolkningen helt i samband med andra världskriget (se Svanberg, 1995: 11, 13). Förföljelsen av romer har i sam© Studentlitteratur

241

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

band med 1990-talets omvälvande politiska händelser i Östeuropa intensifierats, men även på andra håll förekommer diskriminering. Samtidigt har romerna i alla tider interagerat intensivt med omgivningen för sitt uppehälles skull. Det finns exempel på perioder av relativt harmoniskt inlemmande i den sociala ordningen i de samhällen där de vistades. Acton (1998) pekar t ex på 1400- och 1500-talen, när romer först kom till västra och norra Europa och var ”skickliga smeder … praktiserade läkekonst och underhöll i herresäten och palats”. Ett annat exempel från vår tid är den romska befolkningen i Soroki i Moldavien som genom affärsverksamhet skapat sig en bland romer unik ekonomisk standard och också har en utbildningsnivå som inte skiljer sig från landets övriga befolkning (Svanberg, 1995: 14). I samverkan med ett ständigt närvarande motsatsförhållande till andra befolkningsgrupper har det inom de romska befolkningarna utvecklats en egen fast samhällsordning med egen livsfilosofi, egna sociokulturella normer och eget rättsväsende. Bland annat har den egna världsbilden av naturliga skäl som en viktig komponent inkluderat skillnaden mellan romer och icke-romer. Vissa skribenter anser att romernas språk, romani, är ett av de mest betydelsefulla elementen i deras etniska och kulturella identitet. T ex påstår Yoors (1967: 6) att ”[d]en viktigaste sammanhållande länken vid sidan om härstamning från gemensamma förfäder är deras språk…”. Andra anser emellertid att detta är ett alltför starkt påstående (t ex Boretzky & Igla, 1994a: 64), eftersom det existerar romska grupper som faktiskt övergivit sitt språk men som ändå fortsätter med sitt traditionella liv och fortsätter att vara romer både enligt sin egen och omgivningens uppfattning. Vuorela & Borin (1998: 74) säger om kalé, en finsk grupp, att ”de kan klara sig utan sitt eget språk och ändå fortsätta att vara etniskt åtskilda”, eftersom kulturen i sig är ”stark” och eftersom de interna sociala nätverken är starka trots att gruppen lever geografiskt utspridd i små grupper. Hur som helst är det ofrånkomligt att språket för många romska grupper varit av stor vikt för den egna identiteten. Exempel på typer av språkanvändningar som är av betydelse för den egna gruppens identitet är utforskande av vem som är och vem som inte är rom, självidentifikation som gruppmedlem, i sångtexter och ordlekar samt som hemligt språk (jfr Kenrick, 1979: 115ff). Romernas språk, romani, har på ett till synes förbluffande sätt bevarats genom århundradena under alla de olika levnadsvillkor som varit för handen för de romska befolkningsgrupperna. De olika former av romani som utvecklats kan sägas återspegla dessa skilda villkor. Romani utgör i själva verket en nästan fullständig provkarta på möjliga effekter av språkliga kontakter. Under tidernas lopp har romani hämtat in särskilt lexikala element 242

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

från många språk, som persiska, armeniska, grekiska och balkanspråken samt under de senaste århundradena från många andra europeiska språk. Men lexikala lån har också gått i motsatt riktning. I t ex svenskan har många romska ord (med en identisk eller närliggande betydelse) under historiens gång kommit att användas som slangord, t ex haja (förstå), lattjo (rolig), kirra, (göra, fixa), pröjsa (betala), sjucker (vacker), tji (inte), och en del av dessa har så småningom etablerats i det vanliga (vardags)språket: jycke, tjej, vischan. Romer har på grund av den nödvändiga kontakten med omgivande befolkningar tillägnat sig dessas språk. De har alltså typiskt varit minst tvåspråkiga, ofta flerspråkiga, något som de delar främst med judarna, men i varierande grad också med andra minoriteter. Trots att de sålunda kunnat kommunicera på andra språk har de ändå ofta bevarat det egna språket. Romernas former av tvåspråkig språkanvändning illustrerar på ett ovanligt tydligt sätt att människor använder språk inte endast för att kunna överföra information utan också för att ge uttryck för sin identitet. Som vi ska se längre fram är bakgrunden till att vissa varieteter av romani har den form de har, att deras huvudsakliga funktion i första hand är identitetsstödjande snarare än informationsöverförande. Sammanfattningsvis kan sägas att romer å ena sidan alltid interagerat med omgivande befolkningar, å andra sidan alltid levt avskilda från dessa befolkningar. De kontakter med andra befolkningsgrupper som romerna varit beroende av för sitt uppehälle har för det första gjort att romerna lärt sig de andras språk. Detta i sin tur har möjliggjort lexikala lån och språkstrukturell påverkan på romani från dessa språk. Avskildheten har å sin sida varit den huvudsakliga orsaken till att romernas eget språk kunnat bevaras. Den har också lett till att det egna språket fått en särskilt viktig funktion inte endast för det interna informationsutbytet utan också som intern etnisk symbol eller etnisk identitetsmarkör. Genom att använda romani uttrycker man inför andra romer att man är rom och sin lojalitet med den egna gruppen. Romer, och deras språk romani, har under tidernas lopp gått under många olika beteckningar, beteckningar som oftast skapats av en omgivning som tillskrev gruppen ett visst, ofta oriktigt, ursprung. Rom som beteckning för personen och romani som beteckning för språket hör till de ord som gruppen själva använder om sitt folk och sitt språk. Som ofta sker har emellertid också ”utifrånbeteckningar” som zigenare, t ex när man talar svenska, kommit att användas också av gruppen själv. De första romer som kom till Sverige i början av 1500-talet kallades då av omgivningen för tattare, dvs med beteckningen för folkgruppen tatarer som man förväxlade © Studentlitteratur

243

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

dem med. Beteckningen zigenare användes på svenska först på 1630-talet. Sedan termen zigenare börjat användas om romerna i Sverige omnämndes de här under en tid omväxlande som tattare och zigenare. Ordet zigenare kom från senaste sekelskiftet alltmer att reserveras för de då invandrade romerna. Ordet tattare å sin sida blev så småningom mera oklart och kom att användas – oftast nedsättande – också om andra befolkningsgrupper med s k socialt utanförskap. Den befolkningsmässiga sammansättningen i den grupp som med en utifrånbeteckning kallats tattare har varit en omstridd fråga (Etzler, 1944; Gjerdman, 1945), främst med avseende på det romska genetiska inslaget i gruppen. Huvuddelen av de som av omgivningen kallats för tattare har oftast själva på svenska benämnt sig som resande och på den egna romska varieteten för romano (Etzler, 1944: 288). Det finns också de som av omgivningen ”stämplats” som tattare utan att vara resande, varför det inte går att sätta likhetstecken mellan tattare och resande (Lindholm, 1995: 168). Bland de resande själva finns ett komplext identifikationsmönster. Dels finns det de som anser att de inte har någon som helst släktskap med romer, dels finns det de som – särskilt på senare tid – identifierar sig som romer. Utifrånbeteckningarna för romernas språk har i stor utsträckning varit analoga med beteckningarna på gruppen: tattarspråk, zigenarspråk eller zigenska. Vanliga egenbeteckningar för språket är romani, som vi använder här, och romanés. Romani talas i ett stort antal olika varieteter eller, med ett ofta använt ord, dialekter. Man räknar med att det finns ett 60-tal dialekter. Bland de former som talas i Sverige har svensk romani (med egenbeteckningen rommani/råmmani), som talas av de resande, sitt ursprung – på komplexa vägar – i de former av romani som användes av de första romska invandrarna som kom till Sverige på 1500-talet. Den varietet som talas av den i Sverige tämligen stora gruppen av kaléromer, finsk romani, har samma ursprung, eftersom också dessa stammar från den befolkningsgrupp som anlände till Sverige på 1500-talet. Denna varietet har dock utvecklats delvis annorlunda pga kontakten med finskan och de annorlunda livsvillkoren som romerna i Finland levt under. Två andra vanliga varieteter, kelderash och lovari, talas av romska grupper som anlände till Sverige omkring förra sekelskiftet, men också av romska invandrare som kommit hit sedan 1960-talet. Det finns emellertid också ett stort antal andra varieteter representerade bland dagens romska befolkning i Sverige. Det här kapitlet inleds med en översikt av några grundläggande fakta om språkförändring och språkkontakt som en bakgrund till beskrivningen av situationen för romani. Vidare presenteras en redogörelse för forskningslä244

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

get vad gäller romanis ursprung och spridning över världen i skilda varieteter. Därefter behandlas något mer ingående de nordiska och svenska förhållandena. I avslutningen diskuterar vi hur några dialekter som sedan länge varit etablerade i Sverige utvecklats och kunnat bevaras.

Språkkontakt och språkförändring Alla språk förändras ständigt. Detta sker dels genom kontakter med andra språk som påverkar ordförråd, fonologisk och grammatisk struktur samt retoriska uttrycksmedel, dvs genom externt motiverade förändringar. Dels sker förändringar som inte har sin bakgrund i kontakt med andra språk utan som uppstår spontant i de processer som språkanvändningen innebär, s k internt motiverade förändringar. När talare av ett givet språk delar sig i grupper som bosätter sig på olika håll utan att kontinuerligt kunna kommunicera med varandra, kommer de språkförändringar som ständigt pågår att innebära att språket splittras i olika varieteter, eller dialekter. Eftersom romani hör till de språk som i högre grad än många andra språk kommit att förändras i olika riktningar, särskilt genom sin historiska kontakt med ett stort antal andra språk, är frågor om språkkontakt och språkförändring särskilt relevanta i en diskussion om romani och dess varieteter.

Språkkontakt som orsak till språkförändring En språkkontaktsituation är en social situation i vilken människor eller grupper av människor som talar olika språk behöver kommunicera med varandra. Ofta är dessa grupper ojämlika vad gäller politisk makt, ekonomiska resurser etc. Den ena gruppen är mäktigare, mer dominerande, än den andra, som alltså i olika avseenden är dominerad. Den dominerade gruppen är ofta en minoritet, medan den dominerande gruppen då är i majoritet. Minoriteten är pga sin underordnade ställning ofta beroende av majoriteten. Den behöver t ex ofta interagera med majoriteten för att klara sitt uppehälle och sin livssituation över huvud taget, medan majoriteten inte har motsvarande behov. Detta leder till att det är minoritetsmedlemmarna som har behov av att lära sig majoritetens språk; majoriteten lär sig inte minoritetens språk. Minoritetsmedlemmarna blir således ofta tvåspråkiga, medan majoritetsmedlemmarna är enspråkiga. Majoritetsspråk påverkar av detta skäl minoritetsspråk i större utsträckning än minoritetsspråk påverkar majoritetsspråk. © Studentlitteratur

245

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Varje etnisk och språklig minoritet är unik i fråga om hur kontakten med den aktuella majoriteten hanteras och vilka språkliga konsekvenser kontakten leder till för minoriteten. Romerna är inget undantag härvidlag. Kunskaperna om språkkontaktens specifika effekter för denna grupps språk är begränsade, eftersom undersökningar i stor utsträckning saknas, bortsett från de senaste två decenniernas intresse för vissa blandade former av romani, vilket vi återkommer till. Mer detaljerade analyser av språkkontaktförhållandena skulle behöva ta hänsyn till hela den sociokulturella verklighet som är för handen i olika romska sammanhang. Bl a kan språkkontaktens effekter vara beroende av språkets grundläggande betydelse för den etniska identiteten eller sådana för romer specifika drag som språkets hemliga karaktär (jfr t ex Kenrick, 1979: 117f). Det måste i sammanhanget dock påpekas att påståendet att romer skulle vara särskilt medvetna om etniska gränser och att de skulle vilja hemlighålla sitt språk inte gäller generellt. Som i alla grupper varierar ”gränsbevakningen” från en situation till en annan, och det förhållandet att romer t ex har varit aktiva i utvecklandet av det språkvetenskapliga studiet av romani, där full öppenhet om språket hör till förutsättningarna, visar att språkets hemliga karaktär inte alltid upprätthålls. Detsamma gäller i samband med framställning av undervisningsmaterial och genomförande av utbildning på romani. Icke desto mindre existerar företeelsen även idag bland grupper av romer. Trots att varje minoritetsgrupp således är unik finns det ett antal konsekvenser som språkkontakter normalt leder till och som i större eller mindre utsträckning också gäller romerna. Vi ska här ta upp några sådana generella fakta som kan vara av betydelse för förståelsen av situationen för romani genom att kortfattat behandla fenomenen språkliga lån, relexifiering, regrammatikalisering, blandade språk, pidgin- och kreolspråk, kodväxling samt språkbyte och språkbevarande.

Språkliga lån, relexifiering och regrammatikalisering Tvåspråkiga talare använder ofta ord från sitt ena språk när de talar det andra. Talare kan göra detta mer eller mindre tillfälligt i själva talsituationen genom att inkorporera ordelement från ett språk i det andra språkets, basspråkets, grammatiska ramar (bestående av syntax och böjningsmorfologi samt formord, dvs artiklar, konjunktioner, prepositioner etc) (jfr Myers-Scotton, 1993). Fenomenet går ibland under benämningen tillfälliga lån. När sådana tillfälligt inlånade ord sprids – också till enspråkiga talare – och permanentas brukar man tala om egentliga lånord. Lånord från omgivande språk finns i alla språk. Det inlånade ordets uttal, liksom dess böj246

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

ning och syntax brukar på samma sätt som vid tillfälliga lån följa det mottagande språkets fonologiska och grammatiska system. För att illustrera den grammatiska hanteringen av inlånat ordmaterial kan vi se på ett engelskt lånord i svenskan, party, som med svensk obestämd artikel (ett) och svensk pluraländelse (-n) blir ett party~flera partyn.1 Lånord är oftast hämtade ur de s k öppna ordklasserna, främst substantiv, men också verb och adjektiv. Alla dokumenterade former av romani visar ett överflöd av lånord från språk som talarna varit i kontakt med. Uppenbart har möjligheten för tillfälliga lån varit omfattande pga talarnas tvåspråkighet, och många av dessa har sedan etablerats som egentliga lånord i romani. Ett kontaktfenomen som är besläktat med, men som vissa forskare anser vara skilt från fenomenet språkliga lån i ordförrådet (se Appel & Muysken, 1987: 130), är s k relexifiering. Relexifiering innebär att stora delar av ordförrådet i ett språk ersätts med ord ur ett annat språk, medan den grammatiska strukturen behålls. Vi behöver inte här ta ställning till i vilken utsträckning dessa fenomen är åtskilda, men medan lexikala lån huvudsakligen sker ur öppna ordklasser, går relexifiering längre och omfattar också slutna ordklasser som pronomen, konjunktioner och prepositioner. En annan skillnad är att relexifiering också påverkar basvokabulären, så att centrala ord som t ex gå, ge etc byts ut mot ord från det andra språket. Ord av denna karaktär är sällan inkorporerade som lexikala lån. Ett exempel på ett relexifierat språk är media lengua (ibid.). Detta språk har uppstått bland quechuatalande indianer i Equador. Ordförrådet är till 87% hämtat från spanskan, medan grammatiken är bevarad quechua. Relexifiering är en av de processer som har anförts som orsak till den specifika form som karakteriserar de ”blandade” varieteter av romani, som vi nedan kommer att diskutera under den gemensamma beteckningen sammanflätad romani. Dessa uppvisar en mycket omfattande användning av de omgivande språkens grammatiska struktur, vilket kanske gör tanken på att det skulle vara relexifiering som lett till deras form förvånande. Vi kommer längre fram att diskutera idéer om hur skeendet kan ha gått till. Särskilt i en långvarig språkkontaktsituation kan påverkan från det dominerande språket också gälla andra språkliga nivåer än ordförrådet. Framför allt i syntaxen kan man observera sådana lån, men så småningom också i fråga om ordböjning. Ett par exempel från Ljung (1988: 80f) får illustrera detta, här med hur engelskans syntax för närvarande påverkar svenskan: 1

Skälet till att vi här och senare illustrerar med engelskans påverkan på svenskan eller med helt svenska exempel är rent pedagogiskt; läsare bör behärska de språk som förekommer i exemplen för att dessa ska ha informativ effekt.

© Studentlitteratur

247

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Han visste inte vad göra i stället för … vad han skulle göra; Han är en läkare i stället för Han är läkare. När en sådan strukturell påverkan blir så omfattande att det dominerade språket lånat över större delar av det dominerande språkets grammatik, talar man om regrammatikalisering. Ett i litteraturen mycket omtalat exempel gäller vissa dialekter av språket konkani, ett indoeuropeiskt språk som talas i centrala Indien. Talare av dessa dialekter flyttade till ett område där man talar språket kannada, vilket är ett dravidiskt språk, alltså helt obesläktat med konkani. Konkanitalarna var i minoritet och tvingades bli tvåspråkiga genom att lära sig kannada. Efter långvarig kontakt hade den grammatiska strukturen i konkani påverkats av den i kannada så att de två språken blivit grammatiskt lika, men det egna ordförrådet hade bevarats (se Nadkarni, 1975). De olika romska varieteterna har i respektive kontaktsituation blivit starkt påverkade främst i ordförrådet men också när det gäller fonologisk och grammatisk form (jfr Boretzky & Igla, 1994a). Att sammanflätade varieteter uppstått genom processen regrammatikalisering utgör ett alternativ till teorin om att relexifiering spelat den huvudsakliga rollen för deras uppkomst.

Blandade språk En speciell typ av språk som uppvisar betydande genetiska likheter med (minst) två olika språk (jfr Bakker, 1992: 141), har på senare tid kommit att benämnas med termen blandade språk (på engelska mixed languages). Det är här inte frågan om vilka språkformer som helst som i vardagsspråket ibland benämns ”blandspråk”, utan i stället etablerade språk som uppvisar vissa specifika karakteristika. Termen blandade språk används således specifikt oftast om språk som har ”lexikon och grammatik från olika källor” (Bakker & Mous, 1994: 5). Bakker (1992) föreslår termen språksammanflätning (language intertwining) för den process som leder till att blandade språk uppstår. Vår egen användning av termen sammanflätad romani för vissa varieteter av romani har inspirerats av detta – vilket dock inte innebär en gemensam syn på hur denna process ser ut. En något vidare definition av blandade språk förekommer hos (Thomason, 1995: 16), som med termen avser språk vars ”struktur i sin helhet (inklusive basordförrådet) inte kan härledas från ett enda språk som talades tidigare”. Thomasons definition bygger på uppfattningen att blandade språk ursprungligen kommit till genom en icke-normal överföring från en generation till nästa. Vid en sådan icke-normal överföring lär sig den yngre generationen en språklig varietet i 248

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

vilken betydande andelar av det språkliga materialet kommer från minst två olika språk. Denna vidare definition innebär att Thomason inkluderar pidgin- och kreolspråk (se nedan) i blandade språk, vilket inte är i enlighet med den mest gängse uppfattningen. Karakteristiskt för blandade språk är alltså att deras grammatiska (och fonologiska) struktur hämtats från ett språk, medan deras lexikon hämtats från ett annat, som i fallen media lengua och konkani som vi tog upp ovan. Dessa två språk är exempel på blandade språk där talarna i det ena fallet genom relexifiering skapat ett nytt ordförråd (media lengua) och i det andra fallet genom regrammatikalisering fått en ny struktur (konkani). Att ett språk innehåller ett stort antal lånord innebär inte att det klassificeras som ett blandat språk. Thomason (1995: 32) påpekar t ex att ”ett språk som engelska, i vilket basvokabulären huvudsakligen kommer från samma källspråk som det mesta av grammatiken – nämligen fornengelska, ett germanskt språk – är inte blandat, trots den mycket stora mängd lån av ickebasord som gör att engelska ordböcker dignar av ord med franskt och latinskt ursprung”. För att räknas som ett blandat språk måste en huvuddel av ordförrådet komma från ett annat språk än den grammatiska/fonologiska strukturen. Detta ordförråd innefattar således också basvokabulären. Ingen har beskrivit något språk som skulle utgöra ett gränsfall mellan ett blandat språk och ett språk med omfattande inlån av ord. Bakker & Mous (1994: 5) påpekar sålunda att det inte tycks existera språk som har en andel lånord mellan ca 45% och ca 90%, vilket de menar utgör en antydan om att blandade språk (de med ca 90% eller mer av sitt lexikon från ett annat språk än deras grammatik) verkligen är en annan kategori språk än sådana som ”endast” uppvisar en stor mängd lånord (de med 45% eller mindre av sitt lexikon från ett annat språk). De sociala omständigheter som leder till att blandade språk uppstår inbegriper i allmänhet en situation där två språk är i kontakt med varandra samt där tvåspråkigheten hos talarna – åtminstone av det ena språket – är utbredd. Omständigheterna skiljer sig i dessa avseenden från de där pidginoch kreolspråk (se nedan) uppstår. Här är oftast kontaktsituationen sådan att det finns mer än två språk inblandade och att utvecklad tvåspråkighet eller flerspråkighet bland talarna saknas (jfr Thomason, 1995: 16). Ett socialt kännetecken som förenar många blandade språk är vidare ”ett motstånd hos deras talare mot full kulturell assimilation till en dominant grupp under en lång period av intensiv tvåspråkig kontakt” (s. 19). Vidare antar Thomason (s. 17) efter att ha studerat ett antal blandade språk att det finns två skilda typer av sociala situationer i vilka blandade språk uppstår med avseende på vilka grupper av talare det är som ”skapar” de blandade språken. I den ena © Studentlitteratur

249

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

typen är det frågan om att bevarade etniska grupper i en långsam språkförändringsprocess når till ett stadium där deras språk blivit ett blandat språk. I den andra situationen är det frågan om att blandade språk uppstår relativt snabbt, ibland inom en generation, i nya sociala grupper. De blandade språk bland varieteter av romani som Thomason diskuterar, caló, angloromani och armenisk romani, anses alla ha skapats av bevarade etniska grupper.

Pidginspråk och kreolspråk I situationer där grupper med olika språk har haft anledning att kommunicera med varandra, t ex för handelsändamål eller på plantager där slavar med olika språk förts samman, har i vissa fall tämligen stabila kontaktspråk, s k pidginspråk, uppstått. Pidginspråken kombinerar element från de språk som står i kontakt med varandra. I plantagesituationerna eller i koloniala situationer har de ofta hämtat sitt ordförråd från ett tredje språk, nämligen plantageägarnas eller kolonialmaktens språk, t ex engelska eller franska. Pidginspråk är förenklade språkliga system bl a såtillvida att de inte är flekterande (dvs de använder inte böjningsändelser på orden) och att de har en enkel syntax. Ingen talar dessa språk som sitt modersmål. Kreolspråk däremot har samma grad av strukturell komplexitet som andra naturliga språk. Det finns olika uppfattningar om hur kreolspråk har uppstått. Enligt en utbredd teori (Bickerton, 1981: 5) uppstår kreolspråk när en barngeneration lär sig ett pidginspråk som sitt modersmål. Föräldrarna har alltså var och en sitt modersmål, men använder ett pidginspråk som kommunikationsmedel sinsemellan och till barnet. När en hel barngeneration växer upp med detta nya språk som sitt enda språk utvecklas det till ett normalt komplext språk. Enligt denna teori har alla kreolspråk sin grund i pidginspråk. Andra menar att kreolspråk också kan uppstå på andra sätt. Thomason & Kaufman (1988: 150) anser att kreolspråk kan ha uppstått ”direkt” genom att ett kontaktspråk successivt, för vuxna och barn, blivit det primära kommunikationsmedlet, dvs sådana kreolspråk har uppstått utan ett föregående utkristalliserat pidginstadium. (För vidare diskussion av pidgin- och kreolspråk, se Appel & Muysken, 1987: 175ff.) Anledningen till att vi här tar upp en kort karakteristik av pidgin- och kreolspråk är inte att dessa fenomen nödvändigtvis är relevanta vid behandlingen av varieteter av romani. I litteraturen finns det emellertid hänvisningar till dessa språkformer i samband med diskussioner om sammanflätade romanidialekter. Författare har då jämställt avsaknad av traditionell romsk böjningsmorfologi med den avsaknad av böjningsmorfologi som förekommer i pidginspråk. 250

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Kodväxling Kodväxling innebär att tvåspråkiga talare s a s håller båda språken i luften samtidigt när de kommunicerar med varandra. Följande exempel från amerikasvenskan (Hasselmo, 1974: 123) får illustrera hur kodväxlingsyttranden kan vara utformade: Han kunde göra så fint arbete so they said that was the best one to have of all of them; I don’t know var det kom ifrån. Talarna växlar alltså mellan att använda de två språken, ofta genom att först säga några ord eller yttranden på det ena språket och sedan några på det andra. Denna typ av tvåspråkig kommunikation används normalt endast internt mellan tvåspråkiga, där samtalsparterna behärskar båda språken. Kodväxling torde förekomma i större eller mindre utsträckning i alla tvåspråkiga kommunikationssituationer, även om det i vissa talgemenskaper finns en negativ attityd till fenomenet; man anser att respektive språk ska hållas ”rent”. Vid kodväxling följer talarna bestämda mönster för när det är möjligt att växla mellan språken (Poplack, 1980). Ofta är det tydligt att det ena språket används som basspråk i vilket lexikalt material från det andra inkorporeras. En växling i samma samtal mellan användning av det ena och det andra språket som basspråk kan också förekomma (Myers-Scotton, 1993). Kodväxling har i allmänhet en specifik social funktion, även om talarna inte behöver vara uttalat medvetna om denna (Stroud, 1992). Det rör sig ofta om markering av dubbel identitet i någon bemärkelse eller att man markerar sin lojalitet med andra talare som också är tvåspråkiga och hör till en speciell talgemenskap. Ju bättre tvåspråkiga talare behärskar båda språken, desto skickligare är de också på att växla mellan dem på ett komplext sätt (Poplack, 1980). Kodväxling behöver således ingalunda sättas i samband med bristande behärskning av någotdera språken, utan kan tvärtom fungera som ett berikande språkligt uttrycksmedel i stabila tvåspråkiga situationer. Fenomenet förekommer dock ofta i språkbytessituationer, dvs när talare av ett minoritetsspråk håller på att överge sitt eget språk till förmån för majoritetsspråket. Kodväxling mellan romani och något annat språk, ofta det omgivande samhällets språk, måste förutsättas ha spelat en viktig roll i utvecklingen av vissa romska varieteter (jfr Kenrick, 1979).

Språkbyte och språkbevarande Språkbyte är en process där minoritetsmedlemmarna ger upp sitt eget språk och går över till att använda majoritetspråket även för intern kommunikation. Bytet av språk sker successivt, ofta över flera generationer (se Hylten© Studentlitteratur

251

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

stam & Stroud, 1991). Språkbyte är en mycket vanlig företeelse världen över. Talare av vissa språk börjar använda de mäktigare grannarnas, eller härskarnas, språk och på så sätt försvinner språk som talas av dominerade grupper. Många av de språk som tidigare talats t ex i Europa är nu borta. Några exempel är etruskiskan, gotiskan, och dalmatiskan. Etruskiskan, som talades i Mellanitalien, försvann under århundradena före Kristi födelse och ersattes vid den tiden helt av latinet. Gotiskan var ett germanskt språk med välutvecklat skriftspråk som försvann under medeltiden genom att olika grupper av goter assimilerades med de omgivande folken; gotiska talades på Krim så sent som på 1500-talet. Dalmatiskan var ett romanskt språk, liksom de övriga romanska språken utvecklat ur vulgärlatinet, som talades längs Adriatiska havets kust i nuvarande Kroatien. Den siste kände talaren av dalmatiska dog i början av 1900-talet. Språkbyte sker i vår tid med ökad hastighet. Ett stort antal av världens kanske 6 000 språk är ”hotade”. Enligt en aktuell bedömning av Krauss (1992) är det endast språk med någon form av officiell status i de länder där de talas, eller språk som har ett stort antal talare, åtminstone 100 000,2 som har egentliga utsikter att finnas kvar i framtiden. Om vi tänker oss ett sekel fram i tiden är Krauss’ slutsats att det endast kommer att finnas ca 500 språk i världen. Språkbyte förutsätter tvåspråkighet hos minoritetsmedlemmarna. Språkbytesprocessen korrelerar alltså över tid med olika grader av behärskning av minoritetsspråket och majoritetsspråket hos talarna. Förenklat kan detta illustreras på följande sätt (jfr Haugen, 1953: 370f): A

>

Ab

>

AB

>

aB

>

B

Vid en första tidpunkt förekommer hos talarna enspråkighet och naturligtvis full behärskning av minoritetspråket (här betecknat med A). Vid en senare tidpunkt har talarna fortfarande full behärskning av minoritetsspråket och har tillägnat sig en begränsad behärskning av majoritetsspråket (Ab). Därpå följer (eventuellt) en fas med full behärskning av båda språken (AB). I nästa skede har man börjat tappa behärskningen av minoritetsspråket, men har skaffat sig full behärskning av majoritetsspråket (aB). Språkbytesprocessen är fullbordad när gruppen är enspråkiga i majoritetsspråket (B). Vid en given tidpunkt finns det förstås talare inom minoriteten som 2

Man kan tänka på att medianvärdet för antal talare bland världens språk är 5– 6 000. Ett stort antal språk har färre än 1 000 talare medan en handfull har hundratals miljoner talare.

252

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

representerar de olika skedena, t ex äldre talare som fortfarande är enspråkiga i minoritetspråket och alltså befinner sig på stadium A, samtidigt som barnbarnen kanske uppnått stadium aB. Många studier av språkbyte och språkbevarande fokuserar på språkbytesspråkens struktur och flexibilitet (Dorian, 1981, för gaeliska och Schmidt, 1985, för dyirbal, ett inhemskt språk i Australien, hör till de mera kända). I en språkbytessituation förändras det försvinnande språket både i ordförråd och struktur. Genom att språket används i allt mindre utsträckning, hålls inte ordförrådet vid liv. Mindre frekventa ord glöms bort, eller talarna får åtminstone ofta ordsökningsproblem när de i samtal behöver dessa ord. Man kan observera en reduktion i ordförrådet. I det läget är det lättare för talarna att ta till ett ord från det språk som de använder oftare, dvs det dominerande språket. Ett annat ofta observerat fenomen är att språkbytesspråket förlorar sitt böjningssystem. De talare som behärskar språket mindre väl förmår inte upprätthålla betydelseskillnaden som uttrycks med ändelser, och språket tappar med tiden sin flektion. En tredje aspekt är att språket förlorar sin flexibilitet, dvs talarna behärskar med tiden bara en stilnivå i språket och kan inte längre anpassa sig till situationens krav vad gäller grad av formalitet etc. Detta kallas för monostilism. I situationer där romer förlorat sitt språk eller förlorat den varietet av språket som talats tidigare måste sådant som reduktion av ordförrådet följt av relexifiering samt förlust av böjningssystem och stilvariation ha förekommit, men relativt lite är känt om det konkreta förloppet i dessa språkförändringar. Vad är då skälet till att språkbyte sker? Det är ett komplext samspel av faktorer på olika sociala nivåer som i potentiella språkbytessituationer påverkar en grupp att överge respektive bevara sitt språk. Ett tämligen vanligt sätt att gruppera faktorerna är i förhållande till hur de berör relationen mellan majoritet och minoritet (samhällsnivå), interna förhållanden inom minoritetsgruppen (gruppnivå) respektive beteenden och uppfattningar hos enskilda minoritetsmedlemmar (individnivå). (För en utförlig beskrivning av sådana faktorer, se Hyltenstam & Stroud, 1991: kap 7. En kortfattad redogörelse finns i kapitlet om samiskan i denna bok). Graden av språkbevarande bland romanitalande är remarkabel om man beaktar de här nämnda faktorerna, eftersom ett stort antal faktorer både på samhälls- och gruppnivå talar för att språket inte skulle ha bevarats. T ex leder i allmänhet avsaknad av samhälleligt erkännande av en minoritets språk till stora svårigheter att hålla fast vid språket. Likaså leder uppsplittring på mindre grupper och brist på geografiskt kärnområde (i bemärkelsen område där gruppen dominerar befolkningmässigt) i allmänhet till att språk © Studentlitteratur

253

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

försvinner. En varierande grad av behärskning av det egna språket, där yngre ofta behärskar språket sämre än äldre, kan innebära att språket används i allt färre situationer. Avsaknad av skriftspråk eller att språket av många användare inte behärskas i skrift samt att språket inte används i utbildningssammanhang eller andra samhälleliga funktioner brukar också påskynda ett språkbyte. Romernas anmärkningsvärda grad av språkbevarande kan bl a antas vara en effekt av en ofta segregativ ideologi gentemot romer från majoritetssamhällets sida (jfr faktorer på samhällsnivå, särskilt majoritetssamhällets ideologi) sammankopplad med en separatistisk hållning från romernas sida (jfr faktorer på gruppnivå, särskilt typ av etnicitet). En grundläggande faktor i minoritetssammanhang, som kanske är särskilt aktuell bland romer, är språkets betydelse som uttryck för identiteten. Detta kan göra att man bevarar ett språk eller komponenter ur ett språk, t ex ordförrådet, även då man fullständigt behärskar ett annat språk, ofta majoritesspråket, som i sig kan uppfylla alla rent kommunikativa behov. Andra viktiga faktorer av traditionell karaktär som i det romska fallet kan antas stödja språkbevarandet är sådant som äktenskapsmönster med hög grad av endogami, dvs giftermål inom gruppen, samt den interna organisationen i klaner och familjer med stor släktsammanhållning och nära kontakt mellan generationerna. Behovet att hålla kontakt med romer i andra länder, där det enda gemensamma språket kan vara romani, inverkar också positivt på språkbevarandet. Faktorer som tillkommit på senare tid är nya former för organisation och kommunikation både inom enskilda länder och internationellt. Det finns ett ständigt växande antal romska organisationer på nationell nivå och flera internationella organisationer, bl a med representation i olika FN-organ, och man har också börjat utnyttja modern kommunikationsteknologi såsom Internet. Runtom i världen ser man en ständigt ökande utgivning av tidskrifter och böcker på romani samt grammatiska beskrivningar av olika romska dialekter. Språkbyte har emellertid skett i större eller mindre utsträckning bland romska grupper på olika håll i världen. Hancock (1984: 367) skriver att av den romska befolkningen i världen är drygt hälften talare av någon varietet av romani. De flesta kvantitativa uppgifter av detta slag är uppskattningar och bör alltså tas med försiktighet.

Internt motiverad språkförändring De språkförändringar som sker oberoende av språkkontakt kan påverka alla språkliga nivåer. När det gäller ordförrådet förändras språk bl a av det skä254

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

let att talarnas uttrycksbehov förändras. Talare har under givna omständigheter behov av att tala om vissa företeelser. Förändringar som sker i ett samhälle innebär att nya företeelser behöver benämnas. Nya ord introduceras i språket för att beteckna dessa företeelser. Ibland sker detta genom att man uppfinner helt nya ord, men det är kanske vanligare att nya ord byggs av element som ingår i det befintliga ordförrådet. Ett exempel från det relativt nya ordförrådet i svenskan som illustrerar detta är ordet prya (ägna sig åt praktisk yrkesorientering). Ibland får ord beteckna företeelser som tidigare benämnts med ett annat ord. I svenskan har vi på senare tid sett en tämligen stor spridning av ord som funka och kolla i sammanhang där vi tidigare alltid sagt fungera och kontrollera. Dessa nya ord har först uppträtt i vardagsspråket, men har sen spritt sig även till något mer formella sammanhang. De är exempel på hur förändringar ofta innebär förenklingar (tvåstaviga i stället för flerstaviga ord, ord med en tydligare inhemsk prägel i betoningsmönstret i stället för främmande ord). En annan typ av förändring i ordförrådet har vi att göra med när betydelseinnehållet i en viss ordform förskjuts. Det svenska ordet rolig, som förstås har med ro att göra, betydde tidigare, liksom fortfarande i danskan, ’lugn’ (jfr orolig), men kom sedan att bli synonymt med skojig, komisk etc. I fonologin och grammatiken sker internt motiverade förändringar enligt vissa mönster. Förändringarna av fonologin sker så att vissa existerande ljuddistinktioner eller möjliga ljudkombinationer går förlorade (dvs förenklingar) eller att nya ljuddistinktioner och ljudkombinationsmöjligheter uppstår (dvs komplexifieringar). Inom grammatiken kan förändringarna ske i olika riktningar. Språk med ett rikt system av böjningsändelser utvecklas ofta i riktning mot förenkling av detta system. Detta illustreras tydligt i de germanska, inte minst i de nordiska, språken. Bland de nordiska språken uppvisar isländskan det äldsta systemet vad gäller ordböjning. Man har t ex kasusändelser på substantiven (nominativ hestur, genitiv hests, dativ hesti, ackusativ hest), något som bara finns kvar i form av genitiv-s i de skandinaviska språken. Fornsvenskan hade ett liknande böjningssystem som den moderna isländskan. Utvecklingen kan gå från användning av böjningsändelser till att uttrycka samma företeelse med enskilda ord (sjungom förändras till låt oss sjunga). Förändringen kan också gå i motsatt riktning, dvs mot att ett böjningssystem tillskapas, vilket är en form av s k grammatikalisering. Ett exempel på denna process är den svenska bestämda slutartikeln –en i substantiv som båten, som antas ha utvecklats ur det demonstrativa pronomenet hin som sedan övergått till att vara en fristående bestämd artikel och så småningom en grammatisk ändelse (jfr Wijk-Andersson, 1997). Det har antagits att det finns en cyklicitet i språkliga förändringar så att ett © Studentlitteratur

255

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

givet språk över stora tidsrymder går från ett komplext böjningssystem till reducerat böjningssystem och sedan tillbaka till ett komplext böjningssystem. Språk förändras också syntaktiskt, dvs när det gäller regler för ordföljden, t ex i fråga om huruvida verbet kommer först, sist eller i mitten av en sats. Också internt motiverande språkförändringar anses ske i en snabbare takt i minoritetsspråk, speciellt i språk som utgör det svagare språket i en språkbytesprocess (Ó Corráin & Mac Mathúna, 1998: 16). Ett skäl till detta kan vara avsaknaden av en standardiserad varietet av språket, där således skriftspråket inte spelar någon viktig roll i talarnas dagliga språkanvändning och därför inte kan anta funktionen av stabiliserande faktor. Vad gäller romani måste man förutsätta att de förändringar som skett i språket över tid inte enbart beror på kontakter med andra språk utan också har interna orsaker enligt det mönster som vi behandlat i detta avsnitt. För övrigt är det allmänt så att det inte alltid kan avgöras huruvida en förändring i ett visst språk har externa eller interna orsaker; dessutom samverkar ofta interna och externa processer.

Romanis ursprung och spridning över Europa och världen Indiska rötter De första romerna nådde Europa någon gång under senare hälften av medeltiden, och genom århundradena har det funnits ett stort antal skilda teorier om varifrån de ursprungligen kommit. Tidigt trodde man t ex att de var tatarer eller egyptier. Detta avspeglas också i de många olika beteckningar som använts om romerna, vilket vi återkommer till nedan. Idag är det (med något undantag, t ex Okely, 1983) allmänt vedertaget att romerna har sitt ursprung i Indien. Sambandet med Indien nämns faktiskt redan av arabiska skribenter som Hamsa och Ebu-el-fadil (död 1311) (Puxon 1980). I europeiska källor uppmärksammas detta första gången på 1400-talet. Enligt en anteckning i Muratori (1752–54), under uppslagsdatum den 4:e augusti 1422 fanns detta år i Italien ett folk som ”sade sig komma från Indien” (Hancock, 1988: 183). Denna tidiga kunskap fick dock aldrig någon förankring bland europén i gemen, som knappast hade någon föreställning om Indien, utan föll i glömska ända fram till framläggandet av språkvetenskapliga rön om sambanden med Indien. 256

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Språkets indiska ursprung fastställdes på 1700-talet, vilket för övrigt var det århundrade då sambanden inom hela den indoeuropeiska språkfamiljen började kartläggas. På 1760-talet påvisade en ungersk teologistuderande i Leiden det historiska sambandet mellan romani och sanskrit, och denna upptäckt följdes snart av flera språkjämförande studier vilka placerar romani bland de indiska språken (Rüdiger, 1782–1793; Bryant, 1785; Marsden, 1785, citerade i Hancock, 1988). Idag är forskarna eniga om att romani tillhör den indoariska (eller indiska) gruppen bland de indoeuropeiska språken och alltså är besläktat med det klassiska kulturspråket sanskrit och moderna språk som hindi, bengali, urdu och singalesiska. Figur 1 illustrerar hur romani, enligt Ruhlens (1987) klassifikation3, är besläktat med de övriga indoariska och indoeuropeiska språken. germanska romanska indoeuropeiska slaviska m fl indoiranska

iranska nuristani indoariska (indiska)

singalesiska-maldiviska nordindiska, t ex hindi romani

Figur 6.1 Romanis position bland de indoeuropeiska språkgrupperna.

En viss oenighet råder fortfarande när det gäller romanis mer exakta inordning bland de moderna indoariska språken. (För en diskussion av problemen kring den genetiska klassificeringen av indoariska språk generellt se Masica, 1991, som också behandlar frågan om distinktionen språk–dialekt baserad på olika kriterier som lexikostatistik, ömsesidig förståelighet etc.) Under 1800-talet var den förhärskande teorin att romerna härstammade från den nordvästra delen av nuvarande Indien (Holzinger, 1995: 2). Även Sampson (1926/1968) håller fast vid att romani har sitt ursprung i de nordvästra provinserna. Den idag mest stödda teorin, först framlagd av Turner (1926), är dock att romerna ursprungligen kommer från centrala Indien, och att de någon gång före 250-talet f Kr utvandrade till nordvästra Indien, där de stannade i minst 750 år (Price, 1984; Holzinger, 1993, 1995). (För en översikt över denna diskussion, se Hancock, 1988, och Matras, 1994). 3

För en alternativ klassifikation se Strand (1973), återgiven i Masica (1991: 462).

© Studentlitteratur

257

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Det är heller inte säkert fastställt hur det förhåller sig med de historiska sambanden mellan romani – eller vad som i detta sammanhang kan kallas europeisk romani – och två andra språkgrenar som brukar härledas ur det rekonstruerade urspråket protoromani. Den gren som troligen är närmast besläktad är lomavren (även kallad armenisk romani) som talas fr a i Armenien, södra Kaukasus och Syrien (SIL 1992). Den andra grenen är domari (även kallad syrisk eller asiatisk romani), med talare spridda i många länder från Indien i öst till Libyen och Turkiet i väst. En schematisk beskrivning av hur de olika grenarna antas ha utvecklats ur protoromani ges i figur 2, baserad på Hancock, (1988) och Fraser (1992).

protoromani

domari (syrisk eller asiatisk romani) lomavren (armenisk romani) romani (europeisk romani)

Figur 6.2 De tre moderna språkgrenar som antas ha utvecklats ur protoromani.

I den vidare framställningen kommer huvudsakligen endast romani i betydelsen europeisk romani att behandlas.

Möten med många andra språk Någon gång mellan 300-talet f Kr och 1300-talet e Kr migrerade romer västerut mot Persien. Som synes går teorierna vitt isär vad gäller tidpunkten. Kaufman (1984, citerad i Fraser, 1992) hävdar att utvandringen mot Persien inleddes före 300-talet f Kr, men något av de senare århundradena nämns oftast i litteraturen. I t ex Liégeois (1987: 14) anges att migrationer ägde rum vid flera tillfällen mellan 800- och 1300-talen. Också när det gäller orsakerna till de tidiga migrationerna vet historikerna mycket lite med säkerhet; det har bl a spekulerats om krig och invasioner. De många persiska lånorden i romani är ett tecken på att romerna stannat en längre period i persisktalande områden. På sin vidare färd västerut mot Mindre Asien upphämtar romerna lånord från två andra iranska språk, kurdiska och ossetiska, samt från armeniska och georgiska (Hancock 1995). Under vilket eller vilka århundraden migrationen över Mindre Asien äger rum är också omdiskuterat. Hancock (1980: 248) menar att frånvaron av arabiska lånord tyder på att de har lämnat Persien någon gång innan det ara258

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

biska inflytandet gjorde sig gällande i området, dvs före 600–700-talet. Detta ifrågasätts dock av Fraser (1992: 40), som menar att Hancocks slutsats bygger på en förenklad bild av hur språkpåverkan går till; man kan inte förutsätta att det första arabiska inflytandet i Persien också omedelbart skulle ha påverkat romerna och deras språk. Det kan i sammanhanget nämnas att persiskan till skillnad från många andra språk som kom under arabisk-islamskt inflytande bevarades, vilket visar det persiska språkets starka position i området (Hourani, 1992: 55f, 97f). Dessutom, påpekar Fraser, finns det faktiskt ett fåtal arabiska lånord i romani vilka kräver sin historiska förklaring. Samma grad av osäkerhet gäller möjligen även Hancocks påstående att avsaknaden av turkiska lånord visar att man lämnat det anatoliska området innan det turkiska inflytandet började göra sig gällande här från ca år 1000. Det står i alla fall klart att det på 1300-talet fanns romer spridda över såväl Mindre Asien som det grekiska fastlandet och den grekiska övärlden (Fraser, 1992: 49) och att de även här befunnit sig en längre tid. Denna period har avsatts i romani i form av ett stort antal lånord och även en del grammatiska element från medeltida grekiska, som länge var det dominerande språket i Mindre Asien (Fraser, 1992; Hancock, 1980). Det kan påpekas att det när det gäller lånorden från denna period inte alltid är lätt att veta vilket av språken som är direkt långivare, eftersom det fanns ett utbyte mellan kulturerna (Fraser, 1992: 40). Fram till denna punkt är i stora drag historien, avspeglad i fr a ordförrådet, gemensam för samtliga de dialekter som brukar räknas till (europeisk) romani. Nästa skede innebär det första steget i en dialektdifferentiering. Medan mindre grupper av romer blir kvar i Mindre Asien, migrerar andra vidare över Europa4 – först till Balkan. Denna migration inleddes på 1200eller 1300-talet eller möjligen ännu tidigare; även här varierar uppfattningarna starkt (Heinschink, 1994: 114, anger 1100-talet; Hancock, 1995: 20, mitten av 1200-talet och Liégeois, 1987: 14, 1300-talet). Kontakter med folken i dessa områden avspeglas i lånord från olika slaviska språk och rumänska. En del av dessa romer passerade Balkan och fortsatte inom de närmaste århundradena mot Central- och Västeuropa (Hancock, 1980: 248). Dessa brukar omtalas som den första europeiska migrationens (ibland ’diaspo-

4

När det gäller Europa använder vi i den historiska framställningen för enkelhets skull ibland namn på dagens länder för att beteckna geografiska områden oavsett hur den politiska kartan såg ut vid den aktuella tidpunkten.

© Studentlitteratur

259

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

rans’) romer. Källor från 1400-talets första tre årtionden visar att romer vid den tiden nått orter bortom Balkan och över hela den europeiska kontinenten, från norra Spanien och Italien i syd till Ungern i öst och ända upp till kuststäderna i norr (Fraser, 1992). Det finns t ex flera uppgifter om att romer fanns i Tyskland i början av 1400-talet; som exempel kan nämnas ett dokument som 1407 berättar om ’Tateren’ i Hildesheim (Holzinger, 1995: 2). Enligt Fraser (1992), rörde det sig troligen under denna första period om kringresande grupper, vilka blev väl mottagna av värdfolken. Senare under 1400-talet inleddes en ny fas där större grupper av romer följde efter de första. Vissa grupper slog sig ned i olika delar av Europa medan andra fortsatte att röra sig över kontinenten. Samtidigt förändrades det omgivande samhället. Under 1500-talet blev attityden mot romerna alltmer negativ, förföljelsen av dem ökade, och under 1600- och 1700-talen begränsades på olika sätt deras rörlighet inom Europa (Acton, 1998). En stor del av de romer som spritt sig över Balkan fick dock ett helt annat öde. Detta är förknippat med det viktiga område i romernas historia som utgörs av furstendömena Valakiet och, något senare, Moldova (ungefär östra nuvarande Rumänien och Moldavien). Här kom många romer att under 1300-talet systematiskt förslavas, för att i mer än 500 år hållas kvar som slavar. En viktig orsak till förslavandet var att det vid denna tid fanns ett stort behov av arbetskraft inom de hantverksyrken som utövades av romerna, vilket hade gjort dem oumbärliga för ekonomin (Fraser, 1992: 57f). Befrielsen ur slaveriet i Valakiet och Moldova inleddes först 1837 och fullbordades i och med en ny konstitution 1864 i det nybildade Rumänien (ibid.). Befrielsen sammanföll med andra förhållanden i Europa under 1800-talets senare hälft, bl a befolkningstillväxt och hungersnöd på många håll, som bidrog till att romer nu spred sig över Europa i vad som kallas den andra europeiska migrationen. Den 500-åriga perioden inom rumänskt språkområde avspeglas framför allt i ett mycket stort antal rumänska lånord, men man kan även se ett visst inflytande från rumänsk grammatik. Som vi ska återkomma till i nästa avsnitt, har denna rumänska eller ’valakiska’ bakgrund gett upphov till beteckningen valakiska dialekter för de dialekter som talas av den andra europeiska migrationens romer. I analogi med detta sammanförs ibland de olika dialekter som utvecklats av den första migrationens romer under beteckningen icke-valakiska dialekter. Såväl de valakiska som de icke-valakiska dialekterna har, om än vid skilda tidpunkter och i olika omfattning, tagit upp lånord från många andra europeiska språk som t ex tyska och franska. Innan vi går närmare in på differentieringen i olika dialekter, vill vi påpeka att de allmänt använda benämningarna första och andra migratio260

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

nen ger en förenklad bild av det verkliga skeendet; det troliga är att det rör sig om mer utdragna processer med flera vågor och individuella migrationer. Det är dessutom så att många romer stannat kvar i olika länder och blivit bofasta där, medan andra rört sig fram och tillbaka över stora delar av Europa. Stereotypen om romer som nomadiserande stämmer dåligt på stora delar av befolkningsgruppen. Detta gäller sedan länge i Östeuropa, och under efterkrigstiden i allt högre utsträckning på många andra håll, t ex i Sverige (se t ex Liégeois, 1987: 32).

Dialektdifferentiering: mer än 60 olika dialekter Som redan antytts ovan har, som en följd av romernas spridning över Europa, deras språk kommit att splittras upp i ett antal skilda varieteter. I vissa fall är de språkstrukturella skillnaderna mellan dessa varieteter betydande. Huruvida de bör betraktas som dialekter av ett språk eller som skilda språk är en fråga som ibland diskuteras. Traditionen bland romerna själva såväl som inom romanispråkvetenskapen är, med få undantag (t ex Vekerdi, 1993), att tala om dialekter av ett språk, romani – detta utan att forskarna nödvändigtvis är överens om definitionen av dialekt (jfr Hyltenstams kapitel om meänkieli i denna bok). Vi följer här denna tradition och använder generellt orden dialekt och dialektgrupp om de olika varieteterna av romani och deras huvudindelningar, oberoende av sådant som språkstrukturellt avstånd, ömsesidig förståelse etc. Vad gäller graden av ömsesidig förståelighet varierar den avsevärt beroende på vilka dialekter det handlar om; mellan vissa dialekter är den mycket begränsad. En viktig faktor i detta sammanhang är dock den passiva kunskapen om andra dialekter som talare kan ha, och som kan underlätta den ömsesidiga förståelsen (jfr Hyltenstam, ibid.). Detta kan antas vara vanligt hos vissa individer och grupper av romer pga deras täta kontakter med romer från andra länder och kontinenter (Hancock, 1993: 93). Den förste som urskiljde olika dialekter av romani var den österrikiske slavisten Miklosich (1872–1881, citerad i Heinschink, 1994: 110). Idag räknar man allmänt med att (europeisk) romani har minst 60 kända dialekter, vilka kan delas upp i 20 dialektgrupper varav de flesta tillhör tre huvudgrenar, valakisk, nordlig och balkansk (Kaufman, 1979). Det finns ett stort antal alternativa klassifikationer av dialektgrupperna och dialekterna. Klassifikationerna baserar sig på historiska, geografiska, etniska (klaner/släkter) eller lingvistiska (likheter och skillnader i ordförråd och grammatik) kriterier – kanske oftast på en kombination av dessa; vilka kriterier som använts © Studentlitteratur

261

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

anges sällan. Hancock (1988) ger en översikt över olika klassifikationer av de romska dialekterna. I figur 6.3 ges en sammanfattande bild av de mest accepterade indelningarna av romska dialekter, baserad på ett antal olika klassifikationer i litteraturen. kelderash lovari tjurari m fl

valakiska (europeisk) romani

balkanska

arli bugurji sepetji m fl

nordliga

walesisk romani angloromani sinto karpatiska: slovakisk romani m fl baltiska: estnisk romani m fl finsk romani svensk och norsk romani m fl

iberiska

caló m fl

icke-valakiska

m fl

Figur 6.3 Några av de större romska dialektgrupperna med ett urval av dialekter.

Dialektdifferentieringen inom den europeiska romanigrenen anses alltså ha börjat strax efter immigrationen till Europa. Som återspeglas i figur 6.3 bygger de mer schematiska klassifikationerna av dagens dialekter av romani vanligen på den ovan nämnda huvuddistinktionen mellan valakiska och icke-valakiska dialekter, där de valakiska dialekterna är de som utvecklades bland de befolkningsgrupper som blev kvarhållna i Valakiet och Moldova mellan 1300- och 1800-talet, medan de icke-valakiska dialekterna utvecklats bland de grupper som migrerade till andra delar av Europa redan från 1400-talet eller tidigare. Till de valakiska dialekterna räknas bland andra kelderash, lovari och tjurari. Vissa av dessa beteckningar är till sin betydelse ursprungligen beteckningar för den nisch inom vilken gruppen huvudsakligen varit verksam. Kelderash betyder t ex ’kopparslagare’ (från rumänska ca˘ lda˘ rar) och lovara ’hästhandlare’ (möjligen från ungerska 262

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

ló(v)- ’häst-’). Alla de valakiska dialekterna uppvisar ett betydande inflytande från rumänskan. Skillnaderna mellan dem rör huvudsakligen ordförråd och fonologi (Hancock, 1993). De icke-valakiska dialekterna omfattar bl a, i balkangruppen, arli samt, i den s k nordliga gruppen, sinto och en grupp baltiska romanidialekter. Bland de icke-valakiska dialekterna finner vi även, inordnade i den nordliga respektive iberiska gruppen, dialekter som strukturellt skiljer sig väsentligt från de hittills nämnda dialekterna. Detta är dialekter som är intimt sammanflätade med de majoritetsspråk som respektive grupp varit i kontakt med: angloromani i Storbritannien, svensk och norsk romani i Skandinavien och caló i Spanien m fl. Det finns ett antal olika samlingsbeteckningar för denna typ av romanivarieteter, men det tycks vara svårt att finna en term för dem som inte kan uppfattas som nedvärderande. Bland de termer som använts förekommer kreoliserad romani (Hancock, 1970), pararomani (Bakker & Cortiade, 1991) och blandade dialekter (Boretzky & Igla, 1994a). Vi har valt att använda termen sammanflätad romani, som har sin bakgrund i dessa varieteters intima sammanlänkning av två språk, närmare beskriven nedan. De sammanflätade dialekterna kan kontrasteras mot vad som med ett samlingsnamn kallats de konservativa dialekterna, varvid vi alltså får en annan huvudindelning av romanidialekterna, baserad på tillkomsthistoria och struktur. Det är viktigt att vara medveten om att många av de beteckningar som används för grupper och dialekter är gamla stamnamn, och därför inte nödvändigtvis säger något om språket idag. Boretzky (1994: 1) menar t ex att vissa av de kelderashdialekter i f d Jugoslavien som han beskriver är snarlika sådana dialekter som i det enskilda fallet kallas lovaridialekter, medan det ibland kan finnas större skillnader mellan varieteter av samma huvuddialekt. Olika grupper har också blandats i stor utsträckning, med konsekvenser för språket. Ett närliggande exempel på detta finner vi bland de valakiska romerna i Norge: ”De norska [valakiska] romerna delar sig själva i två huvudgrupper – Josefgruppen och Karoligruppen. De som tillhör Karoligruppen säger att de till hälften är lovara och till hälften tjurara. Josefgruppen ger vanligen inget klart svar på frågan om sin etniska grupptillhörighet” (Gjerde & Kristiansen, 1994: 3, vår översättning och kommentar). Slutligen bör nämnas en indelning av romerna, och analogt dialekterna, som används av vissa romska grupper (Fraser, 1992) och som man ibland ser i litteraturen. Denna antar tre huvudgrupper: rom, sinti och kalé (bl a Kenrick & Puxon, 1972; Arnstberg & Goldman, 1974; Ager, 1990; Gjerde & Kristiansen, 1994). En sådan indelning innebär att orden rom och romani används i en mer begränsad betydelse, endast om de valakiska romerna och © Studentlitteratur

263

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

deras språk, medan sinti och kalé (se nedan) används i en vidare betydelse än i andra klassifikationer.

Geografisk utbredning och uppskattningar av antalet talare Vissa dialekter av romani är vitt spridda över Europa och ibland världen, medan andra talas endast i ett visst land. I de flesta länder i Europa talas någon eller några av de stora valakiska dialekterna. Kelderash och lovari talas t ex i stora delar av östra Europa, men också i medelhavsländerna och i de flesta väst- och nordeuropeiska länderna. Bland de dialekter som i klassificeringen ovan sammanförs i en nordlig grupp är sinto den enda som är spridd över den europeiska kontinenten; sinto talas idag bl a i Tyskland Frankrike, Holland, Belgien, Österrike, norra Italien och Slovenien (Holzinger 1995; SIL, 1992). De övriga dialekterna i denna grupp är däremot lokaliserade till ett land i någon ’utkant’ av Europa; för dem anger namnet var de talas, walesisk romani i Wales etc. På balkan talas valakiska dialekter samt, framför allt i Serbien och Makedonien, olika balkandialekter (Kovac e k, 1991–92). I den europeiska delen av f d Sovjetunionen talas flera av de redan nämnda dialekterna, bl a sinto av romer som anlände till trakten av Volga från centrala Polen under andra hälften av 1800-talet, kelderash och lovari av romer som mellan och efter de två världskrigen spred sig från Moldaviska SSR och Rumänien ut över hela Sovjetunionen, och arli av romer på Krim (Ventzel’, 1983: 16ff). Dessutom finns en särskild baltisk grupp av dialekter, vilka inkluderar de dialekter som talas av de s k ryska romerna. Dessa dialekter har påverkats i ordförråd och grammatisk struktur av ryska och av språken i de baltiska länderna (ibid.: 16, 18). I den baltiska gruppen fanns också tidigare en grupp romer, lajenge roma, bosatta i östra Estland, som var ättlingar till romer vilka tidigt blev avhysta från det svenska riket. Gruppen blev emellertid utplånad av de nazistiska ockupanterna under andra världskriget (ibid.). Även utanför Europa talas olika dialekter av (europeisk) romani, samt naturligtvis domari och lomavren. Enligt delvis ofullständiga uppgifter i SIL (1992) finns större eller mindre romanitalande populationer i följande länder och områden: Libyen, Egypten, Irak, Iran, Syrien, Turkiet, Uzbekistan, Afganistan och Indien (domari); delar av Ryssland (valakiska, lomavren, domari); Kazachstan (sinto); Sibirien (baltiska); Sydafrika (valakiska, angloromani); USA (valakiska, angloromani m fl) och Kanada (valakiska); ˆ

264

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Argentina och Colombia (valakiska); Brasilien (valakiska, caló); Australien (angloromani). Vad gäller det totala antalet romer, och i ännu högre grad antalet talare av romani, är det omöjligt att ange några exakta siffror. Enligt beräkningar gjorda av Gypsy Research Centre, Paris, 1994 (Liégeois & Gheorghe, 1995: 7) finns mellan sju och åtta och en halv miljoner romer i Europa. Liégeois & Gheorghe påpekar att siffrorna inte täcker senare års migration (ibid.: 35, not 3). I USA uppskattas romernas antal till runt en miljon (Hancock, 1993). Liégeois (1987: 23) understryker att siffor av detta slag är mycket ungefärliga, bl a på grund av en snabb befolkningsökning samt avsaknaden av data om ’travellers’. Med ’travellers’ menar Liégeois här grupper med rötter i den första europeiska migrationen som idag av myndigheterna inte klassificeras som romer. Alla siffor som nämns i dessa sammanhang måste alltså tas för just vad de är, uppskattningar baserade på mycket olika typer av underlag i olika länder.

Beteckningar för folk och språk De många skilda beteckningar som romerna fått av de folk de mött berättar oftast mer om dessa och deras uppfattningar om och kontakter med sin omvärld än om romerna. I den tidiga historien användes t ex ofta gemensamma beteckningar för romer och andra etniska eller sociala grupper som liksom dem kom resande österifrån eller som var sysselsatta inom samma yrken. Begreppsförvirringen till följd av detta är en av orsakerna till att det är problematiskt att tolka de äldsta källorna om romer i Europa, vilket förklarar en del av den osäkerhet i tidiga historiska data som vi sett exempel på ovan. Ibland kan beteckningarna också avspegla hur romerna själva valt att presentera sig. Olika uppfattningar har framförts om i vilken omfattning de själva kände till sitt indiska ursprung (jfr t ex Puxon 1980, Hancock, 1988, 1995), men man vet att de ofta uppgett ett annat ursprung än Indien, ibland helt enkelt det land där de senast vistats. När romerna först nådde Grekland blev de troligen sammanblandade med andra grupper österifrån, bl a den kätterska sekten atsinganos från Frygien som sedan århundraden var känd i Grekland. Den beteckningen kom att användas under hela den bysantinska tiden om olika grupper som kom resande från öst, och en del av dessa var alltså romer (Liégeois, 1987: 13f; Fraser, 1992: 46f). Detta är i alla fall en teori om bakgrunden till de beteckningar som levt kvar i stora delar av Europa: turkiska Çingene, tyska Ziguener, italienska zingari och liknande beteckningar i många andra © Studentlitteratur

265

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

europeiska språk, samt – troligen via lågtyskans zigöner – svenskans zigenare. Längre norrut på den europeiska kontinenten och senare i Skandinavien kom romerna också att sammanliknas med tartarerna, den tidens beteckning för mongolisk-turkiska folk5 som man kommit i kontakt med tidigare. Därav kommer, via lågtyskans tatere, den svenska beteckningen tattare. Intressant nog fick denna beteckning inte någon allmän användning i det tysktalande området (Etzler 1944: 44), medan den t ex i svenskan kom att helt dominera ända fram till mitten av 1600-talet. I andra länder kom en beteckning för romer att befästas som var baserad på föreställningen om ett folk fördrivet från ’Egypten’ eller ’lilla Egypten’ (det är oklart vilket land som avsågs, knappast Egypten). Romerna blev alltså kallade ’egyptier’, t ex på nygrekiska gyphtos, engelska Gypsies och spanska gitanos; på svenska förekommer beteckningen endast i några mycket tidiga källor (Etzler 1944: 46). Föreställningen grundades eventuellt på hur romerna själva hade presenterat sig vid vissa tillfällen i historien (jfr nedan). Alla de beteckningar som vi har räknat upp ovan kan kallas utifrånbeteckningar, och bör skiljas från s k egenbeteckningar, dvs de beteckningar talarna själva använder, dels på den egna varieteten av romani, dels på andra språk. En egenbeteckning för (hela eller en del av) den etniska gruppen är på romani roma, plural av ordet rom6 som betyder ’man (som tillhör romerna)’7 och på svenska antingen roma eller, med svensk plural, romer. Vi anser att man i detta fall, liksom andra, bör sträva efter att använda egenbeteckningar framför sådana som avspeglar ett utifrånperspektiv. Av många romer upplevs utifrånbeteckningarna som nedsättande och förkastas helt. Men man bör komma ihåg att människor kan förhålla sig till stigmatiserade beteckningar på olika sätt. En del romer föredrar att använda egenbeteckningar endast när de talar sitt eget språk, och identifierar sig som t ex zigenare eller Gypsies när de talar svenska respektive engelska. I detta skiljer sig, liksom när det gäller så mycket annat, olika länder, grupper och individer.

5

Med tartarer avses idag dels volga-/kazantartarer, ett turkfolk, dels krimtartarer, ett turkisktalande folk med mongoliskt ursprung. 6 Detta gäller inte alla dialekter. 7 Ordet för ’kvinna (som tillhör romerna)’ är romní.

266

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Romernas språk har i analogi med beteckningarna för den etniska gruppen utifrån kallats för tattarspråk, zigenarspråk eller zigenska. Bland egenbeteckningarna för språket finner vi romanes eller romanés, och romani eller romani chib, vilka alltså används på romani och av många talare även när man talar andra språk. Orden romani och romanes är adjektiv respektive adverb härledda ur substantivet rom; chib betyder ’tunga/språk’. Liksom när det gäller gruppbeteckningar för romerna, använder vi förträdesvis egenbeteckningar för språk och dialekter – ibland anpassade till svenskt böjningmönster. Formen romani har den fördelen framför romanes att den pekar på sambandet med de andra indiska språk med vilka romani är besläktat, t ex hindi, gujarati och punjabi. Vi har därför valt att som svensk beteckning använda formen romani. Vi använder dessutom den kortare formen romani i stället för romani chib, trots att den senare beteckningen t ex antagits av den internationella romska organisationen Romani Union. Beteckningar för språk måste nämligen anpassas till strukturen i det språk där de används, och i svenska är det till skillnad från i många andra språk generellt så att språkbeteckningar inte innehåller ordet språk. När man talar svenska talar man alltså inte om svenska språket, engelska språket, bosninska språket etc utan om svenska, engelska resp bosniska. Ännu mindre talar man om engelska language, spanska lengua/idioma etc, vilket skulle vara parallellt med att vi använder ordet romani tillsammans med det romska ordet för ’språk’. Dessutom, om vi använder hindi och punjabi för romanis indiska släktingar, och inte hindi chib och punjabi chib, så bör vi i analogi med detta använda romani. Beteckningen romani är dessutom vanligast förekommande i internationell litteratur. Även egenbeteckningarna för de enskilda romska grupperna och dialekterna förekommer i olika former. För grupperna kelderasha, lovara, sinti m fl handlar det framför allt om smärre skillnader i böjningsformer eller stavning såsom, när det gäller dialekterna, t ex kelderash/kalderash, sinti/ sinto etc. Den svenska terminologin ansluter sig här till den internationella. Vi försökt följa en ofta förekommande norm, övertagen från romani, att för grupperna använda det aktuella substantivets pluralform, samt att för dialekterna använda det aktuella adjektivets form i singular femininum8 i kongruens med det feminina substantivet chib.

8

Böjningsformerna skiljer sig dock ibland mellan dialekterna.

© Studentlitteratur

267

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Romani i Sverige En 500-årig historia I Sverige har romani med säkerhet talats sedan i början av 1500-talet. I den äldre litteraturen (Björckman, 1730; Rabenius, 1791, citerade i Etzler, 1944) har antaganden framförts om att det skulle ha funnits romer i Sverige så tidigt som på 1300-talet, men den källa som citeras handlar med all sannolikhet om andra grupper av kringresande (jfr Etzler, 1944: 13f). Enligt de första säkra källorna uppmärksammades romer i Stockholm för första gången år 1512, något som naturligtvis inte utesluter att de redan tidigare kan ha befunnit sig inom Sveriges gränser (jfr Liégeois, 1987: 13). Den ena källan är Stockholms stads tänkebok den 29 september, som omnämner ”the tatra … som sades ware aff Klene Egiffti land” (citerad i Etzler 1944: 44) och den andra är Olavus Petris En Swensk Cröneka, där det berättas att: samma åår her Steen war höffuiitzman worden kom en part aff thet folket som fara omkring ifrå thet ena landet til thet andra, them man kallar Tatare, hijt i landet och til Stocholm, förra hade the aldrigh her warit. (Citerat i Thesleff, 1904: 10, se även Bergman, 1964/1970: 13)

Det finns uppgifter som tyder på att dessa första romer ska ha nått Sverige via Skottland och Danmark. En finner vi i den första kända danska källan om romerna; ett brev där den skotske kungen ber den danske att med nåd mottaga en ”grefve Antonius Gagino af lilla Egypten” på väg till Danmark (Thesleff, 1904: 10). I Stockholms stads tänkeböcker 1512 är det just en greve Antonius som omnämns. En annan uppgift som tyder på ett skotskt samband är två pass utfärdade av Gustav Vasas måg och dotter för den s k ’tattaren’ eller ’egiftiern’ Anders Faa. Denne tycks ha tillhört en stor släkt som fanns kvar i Skottland 1624 (Thesleff, 1904: 11). Under 1500-talet uppmärksammas romerna på olika håll i Sverige; de omnämns i skriftliga källor från Uppland och Södermanland 1525, Småland 1555, Västergötland 1572, Västmanland 1577 och Norrland 1579 (Thesleff, 1904: 12). Mycket snart blev romerna föremål för både den världsliga och den kyrkliga maktens negativa uppmärksamhet, och ett stort antal dekret och lagar utfärdades, vars verkliga eller virtuella syfte (ibland oklart vilket) var att förvisa, segregera eller, senare i historien, tvångsassimilera dem (Thesleff, 1911: 16–20; Etzler, 1944: kapitlet Zigenarna i Sverige, ss 44–129). Alla påbud under 1500- och 1600-talen går ut på att utesluta, utvisa eller t o m utrota romerna, från ärkebiskopens befallning 1560 till landets präster att inte ha samröre med dem, t ex att inte döpa 268

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

deras barn, till 1637 års Placat om Tartarnes fördrifwande af landet som innehöll stadgar om dödsstraff för romska män och utvisning av romska kvinnor och barn, följt av ett antal andra förordningar om förvisning ut ur landet (Etzler, 1944: 68ff). Det hände dock att präster bröt mot dopförbudet (Etzler, 1944: 58), och inget fall av avrättning är känt (Thesleff, 1911: 17). Effekten av de upprepade utvisningsåtgärderna är också oklar. Å ena sidan anger vissa källor att dessa var anledningen till att en grupp romer hamnade i den östra riksdelen (i princip nuvarande Finland) eller försvann ut ur landet till bl a Tyskland (Tillhagen, 1965: 13), Danmark och Norge. Man vet att romer anlände till den finska delen av riket under senare delen av 1500talet; år 1584 ska en grupp på 37 romer ha befunnit sig i Finland, och år 1597 rapporterades att 200 romer fängslats och skulle drivas tillbaka till den svenska riksdelen (Thesleff, 1904:14). Å andra sidan finner man bl a i språkligt material tecken på fortsatt kontakt mellan romska grupper i hela Norden (Etzler, 1944: 178ff; Iversen, 1944: 228; Karlsen, 1993). De romer som fördrevs återvände ofta, åtminstone från Norge och Danmark (Gjerdman, 1945: 7). Dessutom kom många romer att förflytta sig mellan den svenska och den finska delen av riket, eftersom de värvades i den svenska hären eller av andra skäl följde svenska trupper i Finland, varvid även familjerna följde med (Etzler, 1944: 130ff). Trots förföljelsen fanns det under århundradenas lopp kontinuerligt romer från den första europeiska migrationen kvar i landet. Detta framgår bl a av att det under de följande århundradena ständigt utfärdades nya förordningar riktade mot ’tattare’ eller ’zigenare’. Politiken förändrades också successivt under 1700-talet i riktning mot assimilationsåtgärder med bl a lösdriverilagar. I olika förordningar 1748 och 1772 stadgas om särbehandling och utvisning av nyanlända zigenare, men det är oklart i vilken utsträckning de romer som dessa förordningar åsyftade var helt nya i landet eller snarare sådana som rörde sig inom det nordiska området. Ättlingar till de tidigaste romerna finner man idag bl a bland dem som senare kommit att på svenska kalla sig resande. Det historiska sambandet är dock kontroversiellt (se nedan). Såväl bland de resande själva som andra förekommer skilda uppfattningar om relationen romer-resande (Lindholm, 1995: 155f). Under första delen av 1800-talet begränsades romernas rörelsefrihet pga den nya nationsgränsen mellan Finland och Sverige 1809, samt strängare restriktioner på förflyttning såväl inom landet som mellan de nordiska länderna. Därmed kom en grupp att under en längre period mer permanent bli kvar i Finland avskilda från de övriga nordiska romerna. Det är denna grupp som kallar sig kalé eller kaale. © Studentlitteratur

269

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Från senare delen av 1800-talet och några år in på 1900-talet9 fick Sverige ett nytt tillskott av romer – nu från den andra europeiska migrationen. Dessa utgjordes av åtta släkter som kom från Ryssland via Finland och från Ungern via Frankrike och Danmark (Tillhagen, 1965: 14). Exakt när de olika släkterna anlände är inte klart, men vi kan konstatera att det åter var möjligt för romer att passera Sveriges gränser från 1860, då det gamla passtvånget upphävdes, och fram till första världskriget 1914, då polisen gavs befogenhet att deportera personer från vissa kategorier av människor, bl a zigenare, prostituerade, dömda brottslingar och sådana som pga ålder eller sjukdom kunde tänkas vara i behov av samhällets stöd (Takman, 1976: 38). Enligt Tillhagen (1949: 3; 1965: 14), vars främsta källa var Johan Dimitri Taikon, var de åtta släkter som kom att etablera sig i Sverige framför allt kelderasha, men även lovara och tjurara. Dessa vid sekelskiftet invandrade romer talade alltså valakiska dialekter. Ännu in på 1900-talet utfärdades bestämmelser som berörde bl a romer, t ex angående tvångsomhändertagande av barn efter norsk modell (Thesleff, 1911: 23), samt tvångssterilisering. I vilken omfattning dessa bestämmelser kom att tillämpas i Sverige är omdiskuterat (Lindholm, 1995: 54–62), men i den utsträckning det skedde måste det, förutom mänskligt lidande, också ha medfört svårigheter när det gällde att bevara språket. Under 1900-talets senare hälft kan man grovt tala om tre perioder då nya grupper av romer börjat anlända till Sverige. Först från 1954, då passtvånget mellan de nordiska länderna upphörde, blir det åter möjligt för romer från Finland, kalé, att resa till Sverige. En migration från Finland till Sverige, eller fram och tillbaka mellan länderna, har sedan fortsatt i denna grupp. Den andra perioden inleddes på 1960-talet. Utöver en begränsad enskild invandring, skedde under några år på slutet av 1960-talet och på 1970-talet organiserade flyktingöverföringar av romer från länder på kontinenten via Italien, bl a kelderasha och lovara från Frankrike, Spanien, och Polen samt lovara från Ryssland, Bulgarien och Jugoslavien (Sandström, 1981: 141; Nordström-Holm & Lind, 1982: 57ff). Senare på 1970-talet och några år därefter kom mest anknytningsfall. Det senaste tillskottet av romanitalare i Sverige har skett under 1980- och 1990-talen. Dessa romer kommer framför allt som flyktingar från östeuropeiska länder, i synnerhet ifrån f d Jugoslavien. Det finns inga samlade uppgifter om vilka dialekter de talar, men beskrivningar av förhållandena i de 9

Enligt Tillhagen (1949: 3) ”så sent som omkring 1900” och Bergman (1964/ 1970: 17) ”huvudsakligen under perioden 1860–1880, och senare”.

270

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

områden från vilka grupperna kommer kan ge en uppfattning om vilka dialekter som kan vara aktuella. En beskrivning av romanidialekterna i f d Jugoslavien ges av Boretzky & Igla (1994b), som räknar med följande dialekter: arli, bugurji och sinto samt de valakiska dialekterna kelderash, lovari, tjurari, machvano och gurbet. Som en sammanfattning av de historiska översikterna ovan, försöker vi i figur 4 schematiskt illustrera spridningsförloppet från Indien till olika delar av Europa. I figuren illustreras särskilt vid vilka tidpunkter grupper av romer först anlänt till Sverige.

Svenska beteckningar för grupper och dialekter Den första beteckningen för romer som förekom i Sverige var som nämnts tattare. Beteckningen återfinns i de tidigaste källorna av svenskt myndighetsspråk, och man får förmoda att den också användes bland majoritetsbefolkningen i allmänhet. Ordet zigenare introducerades i svenskan först en bit in på 1600-talet; år 1637 talas det i en kunglig förordning om ”sikeiner eller Tartare” (Bergman, 1964/1970). Därefter användes – ända fram till slutet på 1800-talet – tattare och zigenare omväxlande, utan någon åtskillnad i betydelse. Från 1660-talet förekom även beteckningar förknippade med de yrken romerna utövade, som häktmakare, tråddragare, glasmästare och kittelflickare (Etzler 1944: 74ff). Först i och med att helt nya grupper av romer etablerade sig i Sverige kring förra sekelskiftet, kom zigenare att reserveras dels för dessa nyanlända valakiska romer, dels – något senare – för kalé. Tattare kom att användas både om de resande och i mer utsträckt betydelse om andra människor ”i samhällets utkanter” (jfr Svanberg, 1987) – ett språkbruk som levt kvar in i våra dagar. I den mån de olika gruppernas språk omtalas har det kallats zigenarspråk och/eller tattarspråk, en typ av beteckningar som antyder att det inte skulle vara fråga om riktiga språk. Ett tidigt exempel på en sådan språksyn (som för övrigt här även råkar drabba engelskan) finner vi hos Ganander (1780), som i sin avhandling från 1780 ger den första någorlunda utförliga uppteckningen av romani såsom det talades inom det svenska riket: Eljest är detta Zigueunernes språk så wingelaktigt och så känbart utblandadt med andra språk, at jag med skäl tror det passa sig på detta språk, som baron Hollberg anför om Engelskan, at Raggen en gång samlade alla språk i en stor kittel at kokas, hvaraf han utskummade Det Engelska. Et sådant af Ungerska, Ryska, Tyska, italienska, Walachiska och Swenska utskummat språk synes det Tatterska el Ciganernes språk wara. (Ganander 1780: 30) © Studentlitteratur

271

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam Centrala Indien Nordvästra Indien (före 250-talet f.Kr.) Persien (före 300-talet f.Kr./1300-talet e.Kr.) Mindre Asien (400-/1200-talet) Balkan (1100-/1300-talet) Grekland (1300-talet) Valakiet & Moldova (1100-/1300-talet) Den första europeiska migrationsperioden: övriga Europa (från 1300- / 1400-talet) Tyskland (1407), Frankrike (1419), Nederländerna (1420), Italien (1422), Spanien (1425) och något senare Ryssland (1501), Polen-Litauen (1501), Skottland (1505), Danmark (1505), England (1514), Estland (1533) Sverige (1512) Norge (1540) Finland (1584) Den andra europeiska migrationsperioden: övriga Europa (från mitten av 1800-talet) Sverige (slutet av 1800-talet) Sverige (1950-60-talet) Sverige (1960-70-talet) Sverige (1980-90-talet)

Figur 6.4 Romernas väg från Indien till Europa, Norden och Sverige. Århundraden/årtionden anger ungefärlig tidpunkt för migrationens början, i vissa fall tidigaste, respektive senaste antagna tidpunkt enligt skilda teorier. Exakta årtal refererar till första kända omnämnande av romer i respektive land, källa bl a Liégeois & Gheorghe (1995).

272

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

I modern tid har svenska myndigheter introducerat beteckningar för vissa grupper av romer i Sverige – de som kom att kallas zigenare – som bygger på vistelseland under de senaste decennierna; man talar om svenska, finska respektive utomnordiska zigenare, eller mer specifikt polska, spanska, franska, ryska etc zigenare (Iverstam Lindblom, 1988: 7). Dessa benämningar är utifrånbeteckningar som inte tar hänsyn till de språkliga och kulturella sambanden inom den romska befolkningen. Med svenska zigenare menar man då den grupp valakiska romer, framför allt kelderasha och lovara, som kom till Sverige omkring senaste sekelskiftet. Beteckningen finska zigenare används för kalé, den icke-valakiska grupp som härstammar från de romer som kom till Sverige på 1500-talet och sedan bosatte sig i Finland, för att sedan åter invandra till Sverige i ökad omfattning från 1950-talet. I Finland används för dessa bl a det finska ordet mustalainen (ung ’svart person’). Utomnordiska zigenare fungerar som en samlingsterm för ett stort antal olika valakiska, och på senare tid även ickevalakiska romska grupper (jfr t ex Iverstam Lindblom, 1988: 7; SIV-NZR, 1996: 4). När det gäller språket har myndigheterna i allmänhet helt enkelt använt beteckningen zigenska för alla de dialekter som talas av dessa grupper. Som framgår omfattar klassificeringen svenska-finska-utomnordiska zigenare inte de resande – ofta än idag kallade ’tattare’ – vilka av myndigheterna inte längre betraktas som en etnisk utan som en social grupp (se nedan). Alla ovan nämnda beteckningar är vad vi kallat utifrånbeteckningar, även om också en del romska grupper och individer själva har kommit att använda dessa beteckningar när de talar svenska. De resande kallar sig på den egna romska dialekten för romano (Etzler 1944: 288) eller rommano (Lindgren & Lindwall, 1992: 71; Lindholm, 1995: 151), ibland stavat råmmano (Johansson, 1977: 72). Det kan förtjäna att framhållas att bruket av den svenska egenbeteckningen resande inte är någon modern företeelse; gruppen har kallat sig så i generationer (Lindholm, 1995: 152) eller sedan mitten av 1800-talet (Sundt, 1850: 16). Egenbeteckningen för språket är, generellt, rommani (t ex Johansson, 1977; Ljungberg, 1977: 12; Lindgren & Lindwall, 1992: 71), eller stavat råmmani (Johansson, 1977: 72). Den term, svensk romani, som vi här introducerar, ansluter till denna användning, med bestämningen svensk för att skilja varieteten från andra former av romani. I engelskspråkig litteratur används Swedish Romani (Bakker & Van Der Voort, 1991: 27), men också Scandoromani (Hancock, 1992) som då även omfattar motsvarande varietet i Norge. Svensk romani förekommer grovt sett i två underdialekter, den skånska och den uppsvenska (Ljungberg, 1977: 12). © Studentlitteratur

273

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Kalégruppens egenbeteckning kalé är pluralformen av romaniadjektivet ’svart’. Den förekommer också i en finskpåverkad form, kaale (plur kaaleet el kaalet10), härlett ur samma ord. På finska använder de antingen kaale eller det finska adjektivet tumma ’mörk’ eller, mer sällan, mustalainen (Vuorela & Borin, 1998: 51). Bruket av beteckningar med betydelsen ’svart, mörk’ förekommer också bland grupper av den första migrationens romer i andra länder; kale i Wales (Sampson, 1926/1968: ixff) och caló i Spanien – vilket dock inte kan tas som ett tecken på att dessa grupper skulle vara närmare besläktade med varandra än andra grupper av icke-valakiska romer. I officiella finska publikationer används numera ordet romani eller romaani. När det gäller egenbeteckningar för språket används kaalen kieli (ung ’de svartas språk’), kaalengo tsimb, romani/romano chib eller på svenska finsk romani. Bland övriga romska grupper i Sverige, dvs kelderasha, lovara m fl, refererar man på romani till den egna gruppen som roma eller, mer specifikt, kelderasha, lovara etc. På svenska används något av dessa romska ord eller utifrånbeteckningarna (svenska etc) zigenare. För språket och/eller dialekten används såväl på romani som svenska romani eller, kanske vanligare, romanes, alternativt namnet på respektive romanidialekt, kelderash, lovari etc. Romernas egenbeteckning rom används alltmer också i Sverige av romska grupper och individer när de talar ett annat språk än romani. Ett påpekande om den svenska stavningen av detta ord och dess härledningar kan vara på sin plats. På romani uttalas orden rom och romani med ett å-ljud som i svenska öron uppfattas som kort å (kontrasten mellan lång och kort vokal har i de flesta dialekter av romani inte någon betydelseskiljande funktion). För att detta uttal naturligt ska återges i svenskan krävs alltså dubbelt m i ordet för språket: rommani. Denna ljudenligare stavning finner vi ofta i tidigare litteratur om romani i Sverige (t ex Bergman, 1964/1970: 7: ”Rommani är zigenarnas språk.”). I Svenska Akademiens ordlista anges båda formerna, romani och rommani. Vi har dock valt att följa den norm som för närvarande tycks vara mest utbredd, nämligen att stava med ett m, trots att detta bruk leder till att ordet kommer att uttalas med långt å-ljud på svenska.

10 Formen

kaaleet/kaalet, ’kaléer’, har alltså dubbel plural (Lars Borin, samtal) – jfr kep-s-ar i svenska, från engelska cap-s.

274

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Uppskattningar av antalet talare Redan när det gäller frågan om vilka olika romska grupper och dialekter vi har i Sverige idag, är det omöjligt att ge ett helt uttömmande svar, eftersom situationen ständigt förändras; t ex kan nyanlända romer visa sig tillhöra en i Sverige inte tidigare representerad grupp. Tillgängligt material ger dock en ganska god uppfattning om de mer etablerade varieteterna av romani. För att sammanfatta det som beskrivits i historieavsnittet ovan, kan man i stora drag tala om tre perioder under vilka olika varieteter av romani introducerats i Sverige: början av 1500-talet, slutet av 1800-talet samt från mitten av 1950talet och framåt (jfr figur 4 ovan). De av dagens dialekter som utifrån befintliga källor kan påvisas ha sina rötter i den första periodens varietet av romani är svensk och finsk romani. Den andra periodens varieteter är framför allt kelderash, lovari och tjurari. Vad gäller de variteter som tillkommit den senaste perioden är källuppgifterna som vi sett ytterst ofullständiga, men bland de dialekter som torde vara aktuella mot bakgrund av information om ursprungsländer och det man vet om romanidialekter i dessa länder kan nämnas sinto, arli, bugurji och gurbet. Dessutom bör man räkna med ett obestämt antal ytterligare valakiska och icke-valakiska dialekter. När det sedan gäller frågan om hur många talare av romani det finns i Sverige idag, måste svaret bli ännu mer försiktigt. Av flera skäl är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att göra tillförlitliga beräkningar av antalet talare av de olika dialekterna av romani. Redan beräkningar av den totala romska populationen är mycket osäkra, och att sedan bedöma hur stor del av populationen som kan räknas som talare av språket innebär ytterligare svårigheter. Beträffande beräkningar av populationens storlek kan vi för det första konstatera att svensk befolkningsstatistik inte omfattar uppgifter om etnisk tillhörighet. Den statistik som ändå tagits fram i vissa sammanhang har byggt på beräkningsmetoder som endast gett en mycket ofullständig bild av gruppen. Som exempel kan nämnas Iverstam (1987), där antalet zigenare i Stockholm beräknas till 1 664, fördelat på 360 svenska, 830 finska och 474 utomnordiska. Dessa utgör dock endast ”de zigenare som var kända av Stockholms socialdistrikt och/eller vid zigenarsektionen” (ibid.: 4), och Iverstam betonar själv att det naturligtvis finns zigenare som inte kommer med i denna statistik. För det andra bör det påpekas att det generellt är svårt att avgöra storleken på minoritetsgrupper, helt enkelt av det skälet att det inte finns några metoder för beräkning av etnisk tillhörighet som är både etiskt acceptabla och vetenskapligt säkra – i synnerhet när det gäller starkt stigmatiserade grupper. © Studentlitteratur

275

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Också när det gäller språktillhörighet saknas uppgifter i svensk officiell statistik. Att klart definiera vad som menas med talare av ett språk är inte heller okomplicerat (jfr Boyds & Gadeliis kapitel i denna bok). T ex måste sådana definitioner klart ange vilken grad av språkbehärskning och vilken typ av språkanvändning som avses. Nedanstående uppgifter bör därför tolkas med försiktighet. Tabell 6.1 innehåller en sammanställning av tillgängliga uppskattningar av antalet romer i Sverige under de senaste åren. Som synes varierar uppgifterna starkt. Detta avspeglar ibland verkliga skillnader, som att antalet romer faktiskt har ökat från tidigare till senare tidpunkter. Variation mellan siffror för närliggande tidpunkter kan bero på att man räknat med vidare eller snävare kategorier. Dessutom får vissa av skattningarna anses vara mindre välunderbyggda. Tabell 6.1 Uppskattningar av antalet zigenare/romer i Sverige. Källa

År

Antal

Statens invandrarverk & Kommunförbundet (i Iverstam Lindblom, 1988) Statens invandrarverk, 1988/89 (i Stockholms skolor, 1990) Folkeryd & Svanberg, 1995: 22 Liégeois, 1987: 23 Europarådet, 1993 (i Folkeryd & Svanberg, 1995: 23) Gyspy Research Centre Paris, 1994 (i Liégeois & Gheorghe, 1995: 7) SIV-NZR, 1996

1984

5 154

1988/89

7 000

1992 1987? 1993

7 000 min 6–10 000 12–15 000

1994

min 15 000 max 20 000 15–20 000

1995

Samma begränsning som nämndes ovan för Stockholmsundersökningen gäller även den beräkning för hela Sverige 1984 som presenteras i Iverstam (1987). Beräkningen från Statens Invandrarverk 1988/89 (Stockholms skolor 1990) bygger på Iverstams siffror, och har dessutom tagit hänsyn till nyanlända romer från Ungern, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Rumänien. Folkeryd & Svanberg (1995) anger inte sin källa, men kan antas ha utgått från Invandrarverkets beräkning. Liégeois (1987) anger inte heller någon källa, och ger en mycket approximativ uppskattning av minimumantalet romer (jfr ovan). De siffror från 1993 som också återges av Folkeryd & Svanberg (1995) är hämtade ur ett utkast till en Europarådsrapport av Gémeri & O’Brian. Uppgifterna för 1994 i Liégeios & Gheorghe (1995) anger minimum- och maximumantal. Liégeois karakteriserar dessa siffor 276

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

som stabila i den bemärkelsen att de inte inkluderar de romer som nyligen anlänt till landet, vilket skulle ha ökat antalet betydligt. Den färskaste uppgiften är från SIV-NZR (1996), där antalet romer i Sverige uppskattas till minst 15–20 000. Vad gäller storleken på de olika romska grupperna i Sverige har de sparsamt förekommande uppgifterna samma slags begränsningar som totaluppskattningarna. Iverstam Lindbloms (1988) siffror för år 1984 fördelas mellan finska zigenare (2 546), svenska zigenare (1 102) och utomnordiska zigenare (1 506). Folkeryd & Svanberg (1995) räknar i sina siffror från 1992 med 3 000 finska, 1 400 svenska och 2 000 utomnordiska zigenare. I SIV-NZR (1996) beräknas antalet kelderasha eller ’svenska zigenare’11 till 2 500, kalé till 3 000 samt lovara, sinti, xoraxane (’muslimska romer’) m fl12 till uppskattningsvis minst 10 000. För de resande blir alla försök till kvantifieringar ännu mer osäkra, vilket har att göra med att begreppet resande inte är entydigt, och över huvud taget med komplexiteten i gruppens sammansättning, ursprung och romska identifikation. Mot bakgrund av de brister som vi pekat på står det klart att de tidigaste siffrorna i sammanställningen är alltför låga. Det är troligt att de senare uppgifterna kommer närmare verkligheten, men det är uppenbart att även dessa av ovan nämnda skäl är mycket osäkra. Dessutom bör det understrykas att ingen av de ovanstående uppskattningarna visar hur stor andel av gruppen eller grupperna som är talare av romani. Andelen personer som talar språket varierar betydligt mellan olika dialektgrupper. I en undersökning med syfte att beräkna antalet talare av finsk romani som utförts av Finska Delegationen för Romaniärenden, beräknades 55% av kalébefolkningen behärska romani väl. Beräkningen är gjord på den totala populationen om 10 000 personer i Finland och Sverige, och i denna summa inräknas alltså de 3 200 som stadigvarande uppges vara bosatta i Sverige (Aleka Stobin, samtal). När det gäller de romer som kommit till Sverige de allra senaste åren är uppgifterna mycket fragmentariska. En grov uppskattning kan göras på grundval av statistik från Invandrarverket över uppgivet modersmål för personer som beviljats förstagångsuppehållstillstånd för vistelse eller bosättning i Sverige åren 1993–95.13 Sammanlagt 851 av dessa – varav 839 kom11 Här inräknas också några familjer som inte är kelderasha. 12 De flesta av dessa kommer från Polen, Ungern, Tjeckoslovakien 13

och Jugosla-

vien. Vi tackar Krister Isaksson på Statens invandrarverk som tagit fram denna statistik åt oss.

© Studentlitteratur

277

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

mer från f d Jugoslavien och övriga från andra östeuropeiska länder – har uppgett romani eller romanes som sitt modersmål. Dessa siffror är med säkerhet underskattningar, eftersom man måste räkna med ett mycket stort mörkertal; inte alla romer anger att de är romanitalande vid en första förfrågan av svenska myndigheter.14 Man bör därför beakta att det kan finnas många romanitalare också bland personer från f d Jugoslavien eller andra, särskilt östeuropeiska, länder som uppgett något av följande språk som modersmål: albanska, bosniska, makedonska, rumänska, ryska, serbiska, serbokroatiska, slovakiska, slovenska, spanska, tjeckiska och ungerska, liksom i de fall där uppgift om språk saknas.

Undervisning och språkbeskrivningar Inom ramen för den allmänna svenska minoritets- eller invandrarpolitiken har invandringen av romer sedan 1960-talet bidragit till att romani har kommit att användas i undervisning och andra mer formella sammanhang både i talad och skriven form. Hemspråksundervisning eller, som det numera heter, modersmålsundervisning, i romani har funnits sedan 1970-talet och utbildning av hemspråkslärare har genomförts i begränsad omfattning. Bestämmelserna om modersmålsundervisning för ’zigenska’ elever, liksom för samiska och tornedalsfinska elever, är mer generösa än för andra grupper; det finns t ex ingen nedre gräns för antalet elever i en undervisningsgrupp, och språket måste inte vara dagligt umgängesspråk i hemmet. Speciellt för romska elever från utlandet är att de ”om det finns särskilda skäl” har rätt till modersmålsundervisning i mer än ett språk (Lpo 94). I samband med framställning av material för hemspråksundervisningen i romani, i första hand dialekterna kelderash och lovari, inleddes 1977 en diskussion rörande romsk ortografi (Ljungberg & Scherp, 1977). Sedan dess har läseböcker och annat undervisningsmaterial, samt sagoböcker, översättningar av svenska barnböcker m m tagits fram på flera romanidialekter, fr a kelderash, men också lovari och finsk romani (Socialstyrelsen, 1985;

14 Svårigheterna

att få fram uppgifter av detta slag belyses också av följande: I Jugoslavien var 1981 t ex antalet personer som själva uppgav sig vara romer 168 000, varav 140 000 uppgav romani som modersmål, medan det uppskattade antalet romer var 600 000 (Kovac e k, 1991-1992: 22; Bugarski, 1993). ˆ

278

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Stockholms skolor, 1990; SIV-NZR, 1996). Idag arbetar bl a Skolverket vidare med att ta fram skolböcker på olika romanidialekter. I detta arbete är det särskilt viktigt att komma ihåg att de dialekter av romani som talas i Sverige ibland skiljer sig avsevärt åt såväl vad gäller ordförråd, grammatik och uttal som ortografisk tradition. I detta sammanhang bör framhållas att det finns stora behov av beskrivningar av skilda romanidialekter så som de talas i Sverige idag. För vissa dialekter, som t ex kelderash, lovari och sinto, har mer eller mindre utförliga beskrivningar publicerats om dialekterna så som de talas i andra länder. Den kelderashdialekt som Johan Dimitri Taikon (se ovan) talade har utförligt beskrivits av Gjerdman & Ljungberg (1963). Denna ordbok och grammatik, som har blivit ett internationellt standardverk i litteraturen om romani, utgör fortfarande den enda mer omfattande systematiska beskrivningen av en romanidialekt i Sverige. För finsk romani behövs framför allt beskrivningar av dialektens aktuella form. Vissa aspekter av språket som det talas idag beskrivs i Vuorela & Borin (1998). Också när det gäller svensk romani finns ett behov av mer systematiska studier. Även när det gäller majoritetssamhället finns behov av mer kunskap. Kännedom om romer och romska förhållanden, liksom om de beteckningar och perspektiv som är romernas egna, är ännu inte särskilt spridda i det svenska samhället utanför den grupp personer som själva är romer eller har direkt kontakt med romer. Detta speglas t o m i de erkända källor till kunskap som uppslagsverken utgör. Taikon (1970: 7ff) ger exempel på direkt fördomsfulla framställningar i 1950- och 1960-talens mest använda uppslagsböcker. I den helt nyutgivna Nationalencyklopedin är framför allt bristen på specialistkunskap anmärkningsvärd. Utöver uppslagsordet romani – där en delvis diskutabel beskrivning ges15 – saknas helt som uppslagsord romernas egenbeteckningar för såväl grupper som dialekter. Följaktligen finns det också ett stort behov av information riktad till majoritetsbefolkningen.

15 T

ex anges: ”I Sverige representeras romani dels av en äldre typ med tydlig nordisk språkgemenskap och viss tysk anknytning. Senare, från slutet av 1800talet, ersattes den av en delvis annan typ med östeuropeisk anknytning.”

© Studentlitteratur

279

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Språkstruktur och språkvård Konservativ och sammanflätad romani Som redan diskuterats ovan är alla språk och språkvarieteter stadda i ständig förändring som resultat av såväl inre mekanismer som inflytandet från andra språk. Beroende på bl a sådant som hur lång period språket eller dialekten varit i kontakt med andra språk varierar naturligtvis graden av påverkan. Bland de romska dialekterna görs ibland i litteraturen en distinktion mellan de dialekter som bevarat många drag av tidigare språkformer – och som därför ibland kallas konservativa dialekter – och vad vi valt att kalla sammanflätade dialekter, vilka vi strax ska återkomma till. Diskussionen inriktar sig främst på förändringar vad gäller den grammatiska strukturen, och då i synnerhet böjningsmorfologin, eftersom åtminstone det centrala ursprungliga ordförrådet i stor utsträckning också lever kvar i de sammanflätade dialekterna (se nedan). De konservativa dialekterna karakteriseras alltså framför allt av att de har behållit stora delar av de indoariska böjningsmönstren – varför de också har kallats flekterande dialekter – samt vissa gemensamma syntaktiska och fonologiska egenskaper (Boretzky & Igla, 1994a: 35f; Hancock, 1995: 54; Holzinger, 1995: 31; Heinschink, 1994: 118ff), t ex: • • • • •

två genus, maskulinum och femininum bestämd artikel med olika genus- och kasusformer från två och upp till åtta kasus verb med person- och tempusböjning relativt ’fri’ ordföljd; växling mellan subjekt-verb- och verb-subjektsordföljd • ett likartat fonologiskt system, bl a betoning på sista stavelsen i det äldsta ordförrådet De flesta av de ovan nämnda romanidialekterna, såsom kelderash, lovari m fl kan betraktas som konservativa eller flekterande i den här beskrivna betydelsen. Exempel på sammanflätade dialekter är caló, angloromani och svensk romani. Finsk romani är ett intressant fall (se nedan), eftersom denna varietet kanske kan ses som ett exempel på en dialekt stadd i utveckling från konservativ till sammanflätad romani. De sammanflätade romanidialekterna har en tämligen unik struktur, som kort beskrivits ovan i det allmänna avnittet om blandade språk. Trots att de olika sammanflätade dialekterna utvecklats oberoende av varandra uppvisar de en mycket likartad sammanflätning av olika språkliga nivåer, dvs ordför280

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

råd i förhållande till grammatisk och fonologisk struktur. Deras ordförråd, i synnerhet basordförrådet, baseras alltså typiskt på romanistammar medan den grammatiska strukturen och uttalsmönstren till stor del kommer från omgivande språk, t ex spanska vad gäller caló, engelska för angloromani, svenska för svensk romani.16 Ett antal mer eller mindre utförliga beskrivningar av några av dessa varieteter föreligger (för en översikt, se Bakker & Cortiade, 1991). Låt oss illustrera några av likheterna och skillnaderna mellan konservativa och sammanflätade romanidialekter med exempel från ett par ’svenska’ dialekter, hämtade bl a från Gjerdmans och Ljungbergs (1963) beskrivning av kelderash och Johanssons (1977) beskrivning av svensk romani. Det bör påpekas att det i båda fallen handlar om uppteckningar av enskilda talares grammatik och ordförråd, och att andra talares varieteter naturligtvis kan skilja sig från dessa. När det gäller likheter är det slående hur såväl konservativa som sammanflätade dialekter – trots århundraden av massiv kontakt med olika omgivande majoritetsspråk – bevarat ett gemensamt basordförråd av framför allt gamla indiska och delvis grekiska ord. I en handbok om ’valakisk romani’ (dvs utan precisering av specifik dialekt eller land i vilket den talas) uppges tre fjärdedelar av basordförrådet vara indiskt (Hancock, 1995). För de sammanflätade dialekterna tycks de uppgifter som finns peka i samma riktning, även om man pga dessa dialekters karaktär som just sammanflätade kan vänta sig en betydande variation mellan enskilda talare när det gäller användande av ursprungliga ord eller nya lånord. I uppställningen nedan ges några exempel på basord17 med indiskt ursprung i olika dialekter av romani samt systerspråket hindi.18 Förutom två dialekter som talas i Sverige, har vi tagit med walesisk romani såsom den beskrivs av Sampson (1926/1968). Denna icke-valakiska dialekt får i litteraturen ofta represen16

Detta förhållande har ibland motiverat författare att betrakta t ex angloromani som en varietet av engelska snarare än av romani; jfr termen Romani English (Kenrick, 1979). 17 Alla ord i listan utom de två prepositionerna är sådana som förekommer i Swadeshs lista över 100 basord för historisk språkjämförelse. 18 Listade ord anger att ordet existerar i respektive språk med en betydelse som är närliggande eller, inom parentes, historiskt besläktad med den ursprungliga. Källor för romanivarieteter: walesisk romani (Sampson 1926/1968), kelderash (Gjerdmann & Ljungberg 1963), svensk romani (Johansson 1977). Ortografin här följer källorna. Vi tackar Gunilla Gren-Eklund och Anju Saxena för granskning av sanskrit respektive hindi. © Studentlitteratur

281

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam sanskrit

hindi

kelderash

walesisk romani

svensk romani

svenska

verb

( a¯ -bh u¯ -) kh a¯ d´s r -, (´srn. oti) jñ°a¯ - °

avav xav asunav, sunav çz anav

komma äta höra veta

(vajra) tapta k a¯ la

baro tato kalo

avxåsunj unb a¯ r o¯ tat o¯ kålo

ava ka sjunna jana

adjektiv

ankh a¯ sunj a¯ nba ra .¯ tatt a¯ k a¯ l a¯

baro tatto kalo

stor varm svart

substantiv

hasta ak s. i matsya agni

h a¯ th a kh macch a¯ g

vas i akh maçso i ag

vast yakh maco¯ yåg

vassjt jakk mattjo jagg

hand öga fisk eld

räkneord

eka pañca

ek pañ

i ekh pançz

êk, yek’ pans

jekk pannsj

ett fem

prepositioner

antare tale

andar tale

andre; ande tela

andre talal

dre i, in, inne tellal, tella under

ˆ

tera en tidig form av europeisk romani, eftersom den tillhör den första europeiska migrationens dialekter, samtidigt som den så sent som in på 1900talet bevarat den grammatiska strukturen. Särskilt utanför basordförrådet finns det naturligt nog också stora lexikala skillnader bland romanidialekterna, beroende på vilka andra språk de befunnit sig i kontakt med under en längre tid. Således har t ex svensk romani integrerat svenska och finska låneord, medan kelderash har många lånord från rumänska. I Johansson (1977) finner vi t ex boddra ’bo’ och bjuddra ’bjuda’ troligen avledda av motvarande svenska ord, och mårrsta ’kaffe’ eventuellt härlett ur finska musta ’svart’ (enligt Gösta Bergman, som står för de etymologiska anmärkningarna i Johanssons ordlista). Gjerdman & Ljungberg beräknar att mer än en tredjedel av orden i deras förteckning är rumänska lån; endast ett fåtal svenska lån förekommer, t ex bilo, från svenska bil och prinskorvo, som knappast behöver förklaras (ibid.: xx–xxi, 32). De avgörande skillnaderna mellan konservativa och sammanflätade dialekter ligger dock, som nämnts, i den grammatiska strukturen. Hur konservativ, flekterande, romani kan se ut illustreras av följande exempel – inledningen på en saga berättad på kelderash av Johan Dimitri Taikon för Erik Ljungberg 1949, följd av en fri svensk översättning av Erik Ljungberg och Sture Pyk (ur Lundgren & Taikon, 1998): 282

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige No, mothav tumengê êk divano, pale. Sas pe kaj nas pe, te c i avelas pe, c i phenelas pe. Rom, r omnja, ´s ave, ´s eja – g´ iljasa, khêlimasa, ´z anas p-o drom. Eta dikhên von êk bari avlin. –Romale, s´ avale, z´ as kote te kêras buc´ i! mothodja jekh anda-l r om kaj z´ anelas te del duma; sar kaj mothon le ga z´ e kado sas lengo birovo. […] Nu ska jag berätta en historia för er. Det var så här, och ändå inte så här, men hade det inte hänt så hade det inte berättats. Jo det kom några zigenare på vägen, sjungande och dansande. Det var män och kvinnor, pojkar och flickor, och plötsligt fick de se en stor herrgård. – Hör ni, karlar och pojkar, dit går vi och söker arbete! sa den zigenare som brukade föra ordet, han som var deras hövding, som man säger. […]

En uppfattning om hur sammanflätade romanidialekter kan se ut får vi av följande meningar på svensk romani ur Johansson (1977) med, något förenklat, romska ord och svensk grammatik: Dre kavva tämm har mannder tradrat butt.

’I den här trakten har jag rest mycket.’

Grassjnia langlar pre sass star piroarna.

’Märren haltar på alla fyra benen.’

Bässja pre jekk kärrmo pre anglon!

’Sätt (på) en mask på kroken!’

Kakkniera sutar tji jaroar.

’Hönsen lägger inga ägg.’

Tjibben pre gurrmia kan en ka.

’Tungan på kon kan man äta.’

Tjinna jekk drabbrika i späkkaria!

’Köp en tidning i affären!’

I dessa exempel är ordföljden densamma som i den svenska översättningen. Från svenska känner vi igen hjälpverbet kan och pronomenet en samt verboch substantivändelser, t ex i tradr-at ’res-t’ och grassni-a ’märr-en’ (den bestämda artikeln har ibland femininformen -a, liksom i många svenska dialekter). Innehållsorden i exemplen har, med undantag av anglo ’metkrok’ och späkkari ’butik, handelsbod’ som kanske kommer från tyska, ett indiskt och i några fall grekiskt ursprung. Hur de olika sammanflätade dialekterna av romani har uppstått är oklart, och olika förslag till möjliga scenarier har skisserats. Denna fråga ska vi återkomma till i det avslutande avsnittet.

Skriftspråk och standardisering Historiskt har romani huvudsakligen varit ett muntligt språk och det finns fortfarande romer som anser att det så bör förbli. Men sedan mer än hundra © Studentlitteratur

283

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

år tillbaka har allt fler talare börjat skriva sitt eget språk med hjälp av de kyrilliska eller latinska alfabet de behärskar från sina andra språk, och sedan andra världskriget produceras i snabbt ökande mängd tryckta alster som tidningar, poesisamlingar, etc (Hancock, 1995). I dessa används skilda ortografier beroende på dels vilken dialekt det är fråga om, dels – för en och samma dialekt – på vilken ortografisk ’skola’ skribent och förlag ansluter sig till. När man betraktar dialektdifferentieringen inom romani, och de ibland mycket stora skillnaderna i uttal, ordförråd och grammatik, inser man de svårigheter som möter strävanden efter utvecklandet av ett standardiserat skriftspråk. På olika håll i världen har det dock utvecklats en praxis för kommunikation mellan dialektgrupperna. Enligt Hancock (1991, 1993) är det valakiska dialekter, t ex kelderash, som oftast har kommit att användas för nationell och internationell kommunikation mellan olika grupper av romer. En annan dialekt som använts för dokumentation är t ex arli, en balkandialekt (Hancock, 1991: 110). På arli finns en betydande lokal litteratur, samt bl a verket Bibahtale bersa: historia e Romengi ani Evropa (Puxon & Kenrick, 1990), som är en översättning av The Destiny of Europe’s Gypsies (Kenrick & Puxon, 1972), utförd av författarna själva. Hancock (1993: 102f) föreslår en modell för utvecklandet av en internationell standard för ett romskt skriftspråk, vilken bygger på tanken att som underlag använda en dialekt med många talare, nämligen kelderash, och komplettera med material från andra dialekter, bl a arli och sinto (jämför uppkomsten av det nynorska skriftspråket; se t ex Vaagland, 1982). Strävandena att utveckla en eller flera former av romaniskriftspråk som ett kommunikationsmedel för så många som möjligt av världens romer diskuteras också av Puxon (1980). Han nämner arlidialekten som en av de dialekter på vilka en sådan standard skulle kunna komma att baseras pga det stora antalet talare och de socio-politiska omständigheterna i dåvarande Jugoslavien. Denna diskussion grundades dock på den positiva utveckling för romani som hade inletts i Jugoslavien före kriget. Frågan om standardisering av romani är kontroversiell – liksom i andra liknande fall, i synnerhet när det gäller minoritetsspråk. Som ett viktigt steg i den vetenskapliga beskrivningen av romani – och därigenom i språkstandardiseringsprocessen – kan nämnas den första världskongressen om romani som hölls år 1971 (Puxon, 1980). Den har följts av ett flertal internationella sammankomster, som har behandlat olika aspekter av romani och romskt språkvårdsarbete.

ˆ

284

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Svenska romanidialekters ursprung och bevarandestatus När det gäller ursprung och bevarandestatus skiljer sig förhållandena mycket mellan de olika dialekter som finns representerade i Sverige. Vi ska här kortfattat belysa frågan om bevarandestatus utifrån kelderash, svensk romani och finsk romani, även om den kunskap om detta som finns idag ännu är begränsad. När det gäller uppkomsthistoria finns det, särskilt i fråga om svensk romani, olika tolkningar. Vi kommer här att mot bakgrund av jämförelser med sammanflätade varieteter i andra länder, samt utifrån en granskning av den litteratur som finns kring svensk romani framföra en ståndpunkt som starkt ifrågasätter den sedan 1940-talet gängse bilden av hur den specifika språkform som svensk romani uppvisar har uppstått. För kelderash kan man konstatera att flera generationer romer som är födda i Sverige har lärt sig denna varietet som sitt förstaspråk i den tidiga socialisationsprocessen i familjen. Ett vanligt förhållande för romer som tillhör denna grupp är att man har kelderash som förstaspråk och senare lär sig svenska som ett andraspråk. Kelderash fyller, liksom andra romska varieteter, en viktig identitetsfunktion för sina talare. Trots att samtliga de kelderashtalare som härstammar från romer som invandrade vid förra sekelskiftet också talar svenska, har språket bevarats för intern kommunikation samt för etnisk och kulturell sammanhållning. Genom en kontinuerlig nyinflyttning av kelderashtalande romer sedan 1960-talet får man anta att varieteten har vitaliserats och stimulerats under de senaste decennierna. Samtidigt måste det påpekas att kelderash, liksom andra språk eller språkliga varieteter som talas av minoritetsgrupper i Sverige, också är utsatt för de sociala krafter som leder till språkbyte. Sålunda upplever den äldre generationen kelderashtalande att den uppväxande generationen har en mer begränsad språkbehärskning än de själva. I skrift formulerade iakttagelser av konservativa romanivarieteter i andra länder överensstämmer i stort med vad som observerats för kelderash i Sverige. Boretzky & Igla (1994a: 62f) talar t ex allmänt om en betydande heterogenitet i fråga om språkbehärskning och fortsätter: ”Romska barn i Athen förlorade kompetens i romani i samma grad som deras (grekiska) utbildning ökade i omfattning. Även om den gruppen är genomgående tvåspråkig finns det ändå skillnader i fråga om den enskilda individens behärskning av romani och grekiska.” Svensk romani är typiskt för sammanflätade varieteter av romani med sitt ordförråd hämtat från romani och sin grammatik och fonologi från ett annat språk, svenska. Eftersom diskussionen om svensk romanis uppkomst i tidi-

© Studentlitteratur

285

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

gare litteratur inte relaterats till det internationella kunskapsläget om sammanflätade varieteter av romani och generella teorier om hur dessa varieteter har uppstått, vill vi kort redogöra för dessa förhållanden för att på så sätt ge en mer allmän teoretisk bas för tolkningen av hur svensk romani har uppstått. Sammanflätade varieteter av romani har som vi sett uppstått helt oberoende av varandra i situationer där romani varit i kontakt med olika andra språk. Vad som är fascinerande är att slutresultatet i samtliga fall blivit i stort sett identiskt med avseende på fördelningen av språkliga nivåer. Lexikon kommer alltid från romani medan grammatik och fonologi kommer från det språk som romani varit i kontakt med i det enskilda fallet. För vissa av de sammanflätade varieteterna finns det uppgifter om att de numera inte används, t ex dortika i Grekland och caló i Spanien och sekundärt i Portugal. I fråga om andra varieteter, t ex armenisk romani och baskisk romani, är det oklart om de fortfarande är i bruk (ibid.: 38ff). Vissa av de sammanflätade varieteterna har några kvarvarande drag av romsk grammatik, kanske mest påtagligt i caló, medan t ex baskisk romani helt saknar sådana drag (ibid.: 51). För de i litteraturen beskrivna sammanflätade varieteterna tycks gälla att de inte överförs på normalt sätt från generation till generation på det sättet att barn lär sig språket som sitt förstaspråk. I stället uppfostras barnen på det språk som romanivarieteten är sammanflätad med; talarna är tvåspråkiga och har infödd kompetens i detta språk. Barn eller ungdomar får komma i kontakt med romani först senare, i samband med inträdet i vuxenlivet eller vid puberteten. Detta förhållande anses ha att göra med de huvudfunktioner som språket har, där identitetsrelaterade funktioner är mest framträdande. Särskilt språkets hemliga karaktär har tagits som anledning till att barn inte får lära sig det i tidig ålder: ”Om [barnen] inte kan det, så kan de inte heller röja dess hemlighet.” (Kenrick, 1979: 118). Flickor lär sig språket främst från yngre kvinnor och pojkar från yngre män. Inlärningen av språket har ibland betraktats som en initiationsrit. De teorier som framlagts om de sammanflätade varieteternas uppkomst skiljer sig åt främst när det gäller två huvudfrågor. Den ena frågan handlar om de bakomliggande språkliga processer som lett till dessa varieteters speciella form. Enligt en teori, företrädd t ex av Thomason (1995), har sammanflätade varieteter uppstått genom en successiv regrammatikalisering, där romanigrammatiken bytts ut mot kontaktspråkets grammatik, medan det romska ordförrådet bevaras. I en alternativ teori, som bl a stöds av Boretzky & Igla (1994a), hävdas att sammanflätade varieteter uppstått genom att det först förekommit ett språkbyte till kontaktspråket (spanska, 286

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

engelska, baskiska etc) och sedan en relexifiering av detta med romaniord. Thomasons argument för regrammatikaliseringsalternativet bygger på att en varietet som caló måste betraktas som en mellanform mellan flekterande och utpräglat sammanflätade former av romani. Caló kan därför sägas spegla ett utvecklingsstadium som skulle tala för en successiv regrammatikalisering. Thomason menar att de grammatiska drag som caló har från flekterad romani inte kan förklaras om man föreställer sig språkbytes-/relexifieringsalternativet. Om ett språkbyte verkligen skett, borde de grammatiska dragen från flekterad romani vara svåra att låna tillbaka. Boretzky & Igla bygger sitt argument för språkbytes-/relexifieringsalternativet på förekomsten av det kontinuum av tvåspråkig språkbehärskning som är karakteristiskt för språkbytessituationer. De talare som egentligen skapar sammanflätade varieteter har redan bytt språk, men samtidigt har det funnits äldre talare med full eller betydande behärskning av romani, och från dessa äldre talare har man fått det romska ordförrådet. Den socialpsykologiska bakgrunden till uppkomsten av sammanflätade varieteter skulle vara att de som bytt språk börjat uppmärksamma att de gått miste om det språk, romani, som är viktigt för den etniska identiteten. I såväl regrammatikaliseringssom relexifieringsscenariot är det identitetsfunktionen som spelar en central roll för varietetens uppkomst. Den andra huvudfrågan gäller i vilken utsträckning icke-romer medverkat i sammanflätande varieteters uppkomst. Här har de ovan nämnda forskarna samma mening, nämligen att de sammanflätade varieteterna uppstått inom den romska gruppen utan inblandning av icke-romer (Thomason, 1995: 23; Boretzky & Igla, 1994a: 63f). I regrammatikaliseringsscenariot är detta tämligen självklart. Den successiva förändringen av grammatiken genomförs av språkets talare. Inom språkbytes-/relexifieringsalternativet är svaret inte lika uppenbart, och det är också här man finner ståndpunkter som delvis skiljer sig från den som hävdas av Boretzky & Igla. Hancock (1984: 374) menar att angloromani uppkommit genom att det redan under 1500-talet fanns grupper av romer som interagerade med engelska ”outlaws”, dvs personer ”i samhällets utkanter”, och tillsammans med dem utvecklade ett kontaktspråk, vilket efter hand ersatte den konservativa formen av romani. Även i Hancocks scenario spelar dock alltså romer en avgörande roll för uppkomsten av angloromani. I detta synsätt är behovet av ett hemligt språk ett mer framträdande skäl än andra identitetsbehov till att sammanflätade varieteter skapas. Låt oss mot bakgrund av dessa resonemang se på frågan om svensk romanis uppkomst. Man kan först konstatera att diskussionen om dessa frågor fördes främst på 1940-talet, varefter en av de framlagda uppfattning© Studentlitteratur

287

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

arna blev etablerad och egentligen inte vidare ifrågasatt. Med en anakronistisk formulering skulle man kunna säga att Etzler (1944) var företrädare för regrammatikaliseringsteorin. Han menade att svensk romani fått sin med svenska sammanflätade form genom en kontinuerlig utveckling från en ålderdomligare romani. Det fanns egentligen ingen företrädare för alternativet språkbyte-relexifiering, ty den uppfattning som ställdes mot Etzlers och företräddes av språkforskaren Gjerdman (1945) innebar att svensk romani (eller ’tattarspråket’, som det utifrån kallades på 1940-talet) förts vidare av en befolkningsgrupp ”i samhällets utkanter” som också, eller framför allt, inkluderat icke-romer. Denna svensktalande grupp antogs ha lånat in lexikalt material från romani i syfte att skapa ett hemligt språk. Denna ståndpunkt, som sedermera blev tongivande i Sverige, är således mer extrem med avseende på icke-romers roll i skapandet av den sammanflätade varieteten än någon av de uppfattningar som framförts i andra länder. Visserligen finns naturligtvis möjligheten att den sociala situationen var radikalt annorlunda i Sverige än den varit på andra håll i världen där sammanflätade varieteter uppstått, men vi menar att detta är högst osannolikt. Vi ska se närmare på detaljerna i hur argumenteringen för de motsatta åsikterna formulerades. Enligt Etzler (1944) är de resande ättlingar till de romer som kom till Sverige på 1500-talet och deras språk ”är en ännu levande fast till sitt ordförråd uttunnad och grammatiskt förfallen dialekt av zigenarspråket. Det lever som naturligt språk endast inom den folkgrupp i vårt samhälle som bär tattarnamnet, och har intet annat att göra med de lösdrivar- och förbrytaridiom, med vilka det ofta förblandats, än att det givit dessa en mängd uttryck av främmande och hemlighetsfull klang.” (Etzler, 1944: 157). Gjerdman (1945: 13ff) finner inte Etzlers tes att språket utgör bevis för att ’tattarna’ är ’zigenarättlingar’ hållbar. Han menar att språket är ”svenska med inga eller få spår av rommanigrammatik men med ordförrådet starkt rommanifärgat” (ibid.: 26). Visserligen medger han att han finner det ”troligt att det tattarspråk en del av dessa [tattarna] begagnar har övergått mer eller mindre svenskpåverkat ’i rätt nedstigande led’” (ibid.:15), men menar att detta mera är att beteckna som undantag. Gjerdman stödde sig inte på några ytterligare språkliga data utan på en fysiskt-antropologisk rasundersökning av 66 ’tattare’ utförd av Dahlberg (1945), vilken kom till slutsatsen att dessa inte var besläktade med zigenarna. Samma slutsats drog sociologen Heymowski (1969) utifrån genealogiska undersökningar av förfäderna till 30 ’tattare’. Många senare forskare och skribenter har okritiskt och ofta förenklat återgett slutsatsen att det inte finns något klart samband mellan s k tattare och romer som ett konstaterat 288

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

faktum snarare än som en teori (t ex Takman, 1976:44–45; Svensson, 1993) – en hållning som kan ha förstärkts av stigmatiseringen av begreppet zigenare. Mot bakgrund av detta diskussionsklimat är det inte konstigt att Gjerdmans ståndpunkt också vad gäller språket blev tongivande. Andra forskare förhåller sig mer neutrala. Schlüter (1993: 16) påpekar på tal om släktskapsstudier av resande i Norge att dessa studier kan kritiseras för bristande genealogiskt djup och menar att man inte kan dra några säkra slutsatser om de resandes ursprung. Heymowski själv medger också i en senare artikel: ”Den av mig själv förfäktade tesen om tattarväsendets huvudsakligen sociala karaktär har säkert bidragit till att avliva en del rasmyter men kanske inte tillräckligt beaktat möjligheten att zigenare eller zigenarättlingar även kan döljas bakom helt ordinära, svenskklingande namn utan att respektive arkivkällor på minsta sätt anger ifrågavarande personers etniska bakgrund.” (Heymowski, 1987: 19). Kritik mot Heymowskis (1969) och senare Svenssons (1993) avhandlingar har formulerats av Lindgren (1995), som pekar på båda arbetenas begränsade material och pga detta alltför vidlyftiga generaliseringar. I frågan om svensk romanis ursprung är emellertid inte i första hand de genealogiska förhållandena avgörande, utan snarare språkets egen utvecklingshistoria. För språkvetare är det slående hur diskussionen om svensk romani har baserats på begränsade och osystematiska språkliga data. Diskussionen går oftast tillbaka på Etzler (1944), som presenterar en ordförteckning baserad på material från nio informanter och korta texter från tre informanter, samt ibland på relevant material från de övriga nordiska länderna (Sundt, 1850; Iversen, 1944). Detta gäller inlägg i diskussionen från båda åsiktsriktningarna. Ytterligare data har senare tillkommit genom en ordlista och en kortfattad grammatisk skiss i Johansson (1977). De behandlingar av svensk romani som förekommer i den internationella litteraturen (Bakker & Van Der Voort, 1991; Hancock, 1992) går också tillbaka på dessa relativt magra källor. För att sammanfatta diskussionen om svensk romanis ursprung, menar vi att det vad gäller de inblandade språkliga processerna inte går att utesluta varken att språkbyte/relexifiering eller regrammatikalisering spelat en roll i utvecklingen av varieteten. Man kan tänka sig att den ena processen, t ex regrammatikalisering, har dominerat under en period, medan den andra bidragit i ett senare skede. Vad gäller romska respektive icke-romska gruppers medverkan i processerna, anser vi däremot att den troligaste tolkningen av tillgängliga språkliga och historiska källor är att svensk romani skapats och bevarats huvudsakligen inom den romska gruppen – liksom vid jämförbara romska varieteters uppkomst. Trots de knapphändiga språkliga © Studentlitteratur

289

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

källorna står det klart att svensk romani skiljer sig från nyskapade hemliga språk som förbrytarspråk och västgötaknallarnas månsing, där lån från romani och andra språk bara var ett av flera sätt att hitta på nya hemliga ord; ett annat sätt var att systematiskt byta ut och lägga till ljud i svenska ord så att t ex skilling blir billing, och du blir buaduns (Bergman 1964/1970). Svensk romani har inte sådana drag, utom undantagsvis i form av lån från dessa språk. När det gäller finsk romani är den mest diskuterade frågan i hur stor utsträckning dialekten fortfarande talas. Den finska romani som Thesleff undersökte kring förra sekelskiftet hade fortfarande till stora delar ett ordförråd och en grammatik liknande dem i de konservativa formerna av romani (Thesleff, 1899: 6). Talarna använde många svenska, men däremot inga finska lånord: ”i fråga om språket kunde man kalla Finlands zigenare svenska och icke finska” (ibid.: 8). Det påpekas i flera källor att dagens talare befinner sig i en tydlig språkbytessituation, där alla behärskar finska, ofta som sitt förstaspråk, och/eller ibland svenska, medan behärskningen av romani inte är lika utbredd. Graden av behärskning är bättre bland de äldre än bland de yngre (Vuorela & Borin, 1998: 61). Det nämns ofta att utsikterna inte är så goda för finsk romani (Valtonen, 1969: 127). Det finns tecken på att språket håller på att utvecklas mot en form av sammanflätad romani med romaniordförråd och finsk grammatik och finskt uttalsmönster (Vourela & Borin, 1998: 74). Även förhållandet att finsk romani numera lärs in först som ett andraspråk som ett led i upptagandet i vuxengruppen (ibid.: 61), medan finska är det språk som är barnens första modersmål, talar för att finsk romani numera håller på att utvecklas till en sammanflätad varietet. I detta sammanhang är det dock viktigt att vara medveten om att en sådan utveckling inte automatiskt behöver innebära språkbyte och språkdöd; som vi sett i fallen med sammanflätade dialekter som angloromani och svensk romani, kan språket mycket väl leva kvar i denna form så länge det fyller en viktig funktion för gruppen, t ex som identitetsmarkör.

Avslutning Vi har i detta kapitel sett exempel på ett språk som utvecklats under tusen år i kontinuelig språkkontakt och vars talare ständigt befunnit sig i minoritet i förhållande till omgivande befolkningsgrupper. Kontaktsituationerna har varierat kraftigt; olika romska grupper har genom historien haft kontakt med skilda språk, under längre eller kortare tid, samt under olika sociala 290

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

och politiska förhållanden. Detta har lett till att språket idag uppvisar en hög grad av dialektdifferentiering, dvs uppträder i en mängd olika varieteter. Vi har sett hur språkets historia i Sverige sträcker sig 500 år tillbaka i tiden, och att det även här finns ett stort antal skilda dialekter. Specifikt nordiska varieteter är svensk romani, som uppstått genom en sammanflätning med svenska, och finsk romani, efter allt att döma alltmer sammanflätat med finska, men även påverkat av svenska. Även den kelderash som etablerades här för omkring 100 år sedan har under inflytande av svenskan utvecklat drag som utmärker det i förhållande till kelderash i andra länder. Det långvariga trycket från omgivande språk överallt där romani talas har dock inte alls lett till att språket utplånats; istället ser vi mångskiftande exempel på den påfallande styrkan i ett folks strävan och förmåga att bevara sitt språk. Detta beror naturligtvis till en del på att romani i alla dess varieteter, liksom andra språk, har viktiga kommunikativa och kognitiva funktioner för sina talare. Men den centrala drivkraften är uppenbarligen språkets betydelse för identiteten, vilket på ett särskilt renodlat sätt illustreras av de sammanflätade romanidialekternas speciella karaktär.

Referenser Acton, Thomas, 1998. Authenticity, expertise, scholarship and politics: conflicting goals in Romani Studies. Inaugural lecture at the University of Greenwich. School of Social Sciences. Ager, Dennis E., 1990. Sociolinguistics and Contemporary French. Cambridge: Cambridge University Press. Appel, René & Pieter Muysken, 1987. Language Contact and Bilingualism. London: Edward Arnold. Arnstberg, Karl-Olov & Tommy Goldman, 1974. Zigenarens väg. Essä om en minoritet. Stockholm: LT:s förlag. Bakker, Peter, 1992. ’A Language of Our Own’: The Genesis of Michif, the Mixed Cree-French Language of the Canadian Métis. Amsterdam: University of Amsterdam. Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red), 1991. In the Margin of Romani. Gypsy languages in Contact. Publikaties van het Instituut voor Algemene Taalwetenschap 1991, 58. Amsterdam: University of Amsterdam. Bakker, Peter & Maarten Mous, 1994. Introduction. I: Bakker, Peter & Maarten Mous (red), Mixed Languages. 15 Case Studies in Language © Studentlitteratur

291

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Intertwining. Amsterdam: Institute for Functional Research into Language and Language Use (IFOTT), 1–11. Bakker, Peter & Hein Van Der Voort, 1991. Para-Romani languages: An overview and some speculations on their genesis. I: Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red), In the Margin of Romani. Gypsy languages in Contact, 16–44. Bergman, Gösta, 1964/1970. Slang och hemliga språk. Stockholm: Prisma. Bickerton, Derek, 1981. Roots of Language. Ann Arbor: Karoma. Björckman, Samuel P., 1730. Dissertatio academica de cingaris. Upsala. Boretzky, Norbert, 1994. Romani: Grammatik des Kalderas-Dialekts mit Texten und Glossar. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz. Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994a. Romani Mixed Dialects. I: Bakker, Peter & Maarten Mous (red), Mixed Languages. 15 Case Studies in Language Intertwining. Amsterdam: Institute for Functional Research into Language and Language Use (IFOTT), 35–68. Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994b. Wörterbuch Romani-Deutsch-Englisch für den südosteuropäischen Raum: mit einer Grammatik der Dialektvarianten. Wiesbaden: Harrassowitz. Bryant, Jacob, 1785. Collections on the Zingara or Gypsy language. Archaeologia: 387–394. Bugarski, Ranko, 1993. The language situation and language education in Jugoslavia. I: Ager, Dennis, George Muskens & Sue Wright (red), Language Education for Intercultural Communication. Clevedon: Multilingual Matters. Dahlberg, Gunnar, 1945. Antropometry of ’tattare’, a special group of vagabonds in Sweden. Upsala läkareförenings förhandlingar, N. F., 50. Dorian, Nancy, 1981. Language Death: The Life Cycle of a Scottish Gaelic Dialect. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Etzler, Allan, 1944., Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige: historia och språk. Stockholm Studies in Scandinavian Philology. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Folkeryd, Fredrik & Ingvar Svanberg, 1995. Gypsies (Roma) in the PostTotalitarian States. Stockholm: The Olof Palme International Center. Fraser, Angus M., 1992. The Gypsies. Oxford: Blackwell. Ganander, Christfrid, 1780. Undersökning om de så kallade tattare eller zigeuner. Manuskript i Kgl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens arkiv, Stockholm. Gjerde, Lars & Knut Kristiansen, 1994. ”The orange of love” and Other Stories: The Rom-Gypsy Language in Norway. Instituttet for sammenlig292

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

nende kulturforskning Serie B Skrifter. Oslo: Scandinavian University Press. Gjerdman, Olof, 1945. Tattarna och deras språk. Svenska landsmål och svenskt folkliv 68: 1–55. Gjerdman, Olof & Erik Ljungberg, 1963. The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon: Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi. Uppsala: Lundequistska bokhandeln. Hancock, Ian F., 1970. Is Angloromani a creole? Journal of the Gypsy Lore Society 49, 1–2: 41–4. Hancock, Ian F., 1980. Gypsies in Germany: The fate of Romany. Michigan Germanic Studies 6, 2, fall: 247–264. Hancock, Ian F., 1984. Romani and Angloromani. I: Trudgill, Peter (red), Languages in the British Isles. Cambridge: Cambridge University Press, 367–383. Hancock, Ian F., 1988. The development of Romani linguistics. I: M. A. Jazayery & W. Winter (red), Languages and Cultures. Berlin: Mouton de Gruyter, 183–223. Hancock, Ian F., 1991. Vlax phonological divergence from common Romani: Implications for standardization and orthography. I: Boltz, William G. & Michael C.Shapiro (red), Studies in the Historical Phonology of Asian Languages, 102–118. Hancock, Ian F., 1992. The social and linguistic development of Scandoromani. I: Ernst Hakon Jahr (red), Language Contact: Theoretical and Empirical Studies. Berlin: Mouton de Gruyter, 37–52. Hancock, Ian F., 1993. The emergence of a union dialect of North American Vlax Romani, and its implications for an international standard. International Journal of the Sociology of Language 99: 91–104. Hancock, Ian F., 1995. A Handbook of Vlax Romani. Austin: Slavica Publishers. Hasselmo, Nils, 1974. Amerikasvenska. Lund: Esselte Studium. Haugen, Einar, 1953. The Norwegian Language in America. Bloomington: Indiana University Press. Heinschink, Mozes F., 1994. E Romani c h ib – Die Sprache der Roma. I: Mozes F. Heinschink & Ursula Hemetek (red), Roma: das unbekannte Volk, Schicksal und Kultur. Wien: Böhlau Verlag,110–128. Heymowski, Adam, 1969. Swedish ”Travellers” and their Ancestry: a Social Isolate or an Ethnic Minority? Stockholm: Almqvist & Wiksell. Heymowski, Adam, 1987. Resande eller ”tattare”. En gammal minoritet på väg att försvinna. I: Svanberg, Ingvar (red), I samhällets utkanter. Om ˆ

© Studentlitteratur

293

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

”tattare” i Sverige. Uppsala Multiethnic Papers 11. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet, 13–21. Holzinger, Daniel, 1993. Das Rómanes. Grammatik und Diskursanalyse der Sprache der Sinte. Innsbruck: Verlag des Instituts für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck. Holzinger, Daniel, 1995. Romanes (Sinte). Languages of the World Materials 105. München & Newcastle: LINCOM EUROPA. Hourani, Albert, 1992. De arabiska folkens historia Albert Hourani. Furulund: Alhambra. Hyltenstam, Kenneth & Christopher Stroud, 1991. Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur. Iversen, Ragnvald, 1944. Secret languages in Norway. Part I: Romany Language in Norway. Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo. II. Hist.-Filos. Klasse 1944, No. 3. Oslo: Jacob Dybwad. Iverstam Lindblom, Ingrid, 1988. Zigenare: en skrift om möten med zigenare i socialtjänsten. Norrköping: Statens invandrarverk. Iverstam, Ingrid, 1987. Zigenare i Rinkeby – Bromsten. Stockholm: Zigenarsektionern, Socialdistrikt 18, Socialtjänsten i Stockholm. Johansson, Roger, 1977. Svensk rommani, upptecknad av Roger Johansson, med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi. Uppsala: Gustav Adolfs akademi. Karlsen, Ludvig, 1993. Romani-folkets ordbok. Oslo: Norbok. Kaufman, Terrence, 1979. Review of W. R. Rishi’s Multilingual Romani dictionary, Chandigarh 1974. International Journal of the Sociology of Language 19: 131–144. Kaufman, Terrence, 1984. Explorations in Proto-Gypsy phonology and classification. Paper presented at the 6th South Asian Languages Analysis Round-table in Austin, Texas, 25–26 May 1984. Kenrick, Donald, 1979. Romani English. International Journal of the Sociology of Language 19: 11–120. Kenrick, Donald & Grattan Puxon, 1972. The Destiny of Europe’s Gypsies. London: Sussex University Press. Kovac e k, August, 1991–92. Languages of national minorities and ethnic groups in the countries of what once was Yugoslavia (With special reference to Romance idioms). Studia Romanica et Anglica Zagrabiensia 1991–1992, 36–37: 15–27. Krauss, Michael, 1992. The world’s languages in crisis. Language, 68: 4– 10. ˆ

294

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

Liégeois, Jean-Pierre, 1987. Gypsies and Travellers. Socio-Cultural Data. Socio-Political Data. Strasbourg: Council for Cultural Co-operation. Liégeois, Jean-Pierre & Nicolae Gheorghe, 1995. Roma/Gypsies: a European minority. London: Minority Rights Group. Lindgren, Lars, 1995. Book review: Birgitta Svensson, 1993. Bortom all ära och redlighet: Tattarnas spel med rättvisan. Nordiska museets handlingar 114. Stockholm: Nordiska Museet. Journal of the Gypsy Lore Society serie 5, 5, 1: 51–54. Lindgren, Lars & Bo Lindwall, 1992. Resande-anor. I: Hjord, Bengt (red), Migration: Utvandrare och invandrare i gångna tider. Sveriges släktforskarförbunds årsbok 1992. Stockholm: Sveriges släktforskarförbund, 71–104. Lindholm, Gunborg A., 1995. Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige. Ljung, Magnus, 1988. Skinheads, hackers & lama ankor. Engelskan i 80talets svenska. Stockholm: Trevi. Ljungberg, Erik, 1977. Inledning. I: Johansson, Roger, Svensk rommani, upptecknad av Roger Johansson, med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 11–12. Ljungberg, Erik & Lambert Scherp, 1977. Contribution à la discussion sur l’orthographe de la langue tsigane. Stockholm: Skolöverstyrelsen. Lpo 94. 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet. Utbildningsdepartementet. Lundgren, Gunilla & Aljosha Nils-Erik Dimiter Taikon, 1998. Aljosha – zigenarhövdingens pojke. Stockholm: Bonnier Carlsen. Marsden, William, 1785. Observations on the language of the people commonly called Gypsies. Archaeologia 7: 382–386. Masica, Colin P., 1991. The Indo-Aryan Languages. Cambridge: Cambridge University Press. Matras, Yaron, 1994. Untersuchungen zu Grammatik und Diskurs des Romanes: Dialekt der Kelderasa/Lovari. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz. Miklosich, Franz Xaver von, 1872–1881. Über die Mundarten und Wanderungen der Zigeuner Europa 1–12. Kaiserliche Akademie der Wissenschaften, Phil.-Hist. Classe. Denskschriften. Bd. 21–23, Bd. 25–27, Bd. 30–31. Wien: Karl Gerold. Muratori, Ludovico A., 1752–54. Annali d’Italia. Rome: Barbiellini. Myers-Scotton, Carol, 1993. Duelling Languages. Grammatical Structure in Codeswitching. Oxford: Clarendon Press. © Studentlitteratur

295

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Nadkarni, Mangesh V., 1975. Bilingualism and syntactic change in Konkani. Language 51: 314–347. Nationalencyklopedin, 1989–1996. Höganäs: Bra Böcker. Nordström-Holm, Gunni & Armas Lind, 1982. Om zigenare. Norrköping: Statens invandrarverk. Ó Corráin, A. & S. Mac Mathúna (red), 1998. Minority Languages in Scandinavia, Britain, and Ireland. Acta Upsaliensis Universitatis. Studia Celtica Upsaliensia 3. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 51–76. Okely, Judith, 1983. The Traveller Gypsies. Cambridge: Cambridge University Press. Poplack, Shana, 1980. Sometimes I’ll start a sentence in Spanish Y TERMINO EN ESPAÑOL: Toward a typology of code-switching. Linguistics 18: 581–618. Price, Glanville, 1984. The Languages of Britain. London: Edward Arnold. Puxon, Grattan, 1980. Romani Chib – The Romani Language Movement. Planet 49/50. (Även publ i: Morris, Jan (red), Compass Points. Cardiff: University of Wales press. Puxon, Grattan & Donald Kenrick, 1990. Bibahtale bersa: historia e Romengi ani Evropa. London: Romanestan Publications. Rabenius, Laurentius G., 1791. Observationes historiam zigueunorum illustrantes. Upsala. Ruhlen, Merritt, 1987/1991. A Guide to the World’s Languages. Volume 1: Classification. Stanford: Stanford University Press. Rüdiger, Jacob C. C., 1782–1793. Neuster Zuwachs der teutschen fremden und allgemeinen Sprachkunde in eigenen Aufsätzen, Bücheranzeigen und Nachrichten 1–5. Leipzig. Sampson, John, 1926/1968. The Dialect of the Gypsies of Wales, Being the Older Form of British Romani Preserved in the Speech of the Clan of Abram Wood. Oxford: Clarendon Press. Sandström, Bengt, 1981. Svenska för utomnordiska zigenare. I: Hyltenstam, Kenneth (red), Språkmöte: Svenska som främmande språk, hemspråk, tolkning. Lund: Liber Läromedel. Schlüter, Ragnhild, 1993. De reisende: en norsk minoritets historie og kultur. Oslo: Ad Notam Gyldendal. Schmidt, Annette, 1985. Young People’s Dyirbal. An Example of Language Death from Australia. Cambridge: Cambridge University Press. SIL, 1992. Barbara F. Grimes (red), R. S. Pittman & J. E. Grimes (konsult red). Languages of the World (12:e utg). Dallas, Texas: Summer Institute of Linguistics [http://www.sil.org/ethnologue/ethnologue.html].

ˆ

296

© Studentlitteratur

6 Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige

SIV-NZR, 1996. Romer i Sverige: Situationsbeskrivning. Rapport från Arbetsgruppen SIV-Nordiska Zigenarrådet, Januari 1996. Statens invandrarverk & Nordiska Zigenarrådet. Socialstyrelsen, 1985. Zigenare. En förteckning av litteratur och musik av och om zigenare. Stockholm: Socialstyrelsen. Stockholms skolor, 1990. Zigenska elevers skolsituation. Historik, lägesbeskrivning och utvecklingsbehov. Rapporter från Stockholms skolor 1990:2. Stockholm: Skolavdelning 2, Stockholm skolor. Strand, Richard F., 1973. Notes on the Nuristani and Dardic languages. Journal of the American Oriental Society 93: 297–305. Stroud, Christopher, 1992. The problem of intention and meaning in codeswitching. Text 12: 127–155. Sundt, Eilert Lund, 1850/1852. Beretning om Fante eller landstrygerfolk i Norge. Bidrag till kunskab om de laveste samfundsforholde. Christiania. Svanberg, Ingvar, 1987. Inledning. I: Svanberg, Ingvar (red), I samhällets utkanter. Om ”tattare” i Sverige. Uppsala Multiethnic Papers 11. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet, 7–12. Svanberg, Ingvar, 1995. Mot ett nytt folkmord? Rapport om Zigenarna i östra Europa. Multiethnica 15: 10–14. Svensson, Birgitta, 1993. Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan. Nordiska Museets Handlingar 114. Lund: Nordiska Museet. Taikon, Katarina, 1970. Zigenare. Visby: Hanseproduktion. Takman, John, 1976. The Gypsies in Sweden. A Socio-Medical Study. Stockholm: Liber. Thesleff, Arthur, 1899. Finlands Zigenare. Helsingfors: Finsk tidskrift. Thesleff, Arthur, 1904. Zigenare. Stockholm: Nordiska museets förlag. Thesleff, Arthur, 1911. Report on the Gypsy problem. Journal of the Gypsy Lore Society (serie) 5, 2: 81–269. Thomason, Sarah G., 1995. Language mixture: Ordinary processes, extraordinary results. I: Silva-Corvalán, Carmen (red), Spanish in Four Continents. Studies in Language Contact and Bilingualism. Washington, D. C.: Georgetown University Press, 15–33. Thomason, Sarah Grey & Terrence Kaufman, 1988. Language Contact, Creolization, and Genetic Linguistics. Berkeley: University of California Press. Tillhagen, Carl-Herman, 1949. Gypsy clans in Sweden. Journal of the Gypsy Lore Society, serie 3, 28: 1–17, 119–134, 29: 23–39. Tillhagen, Carl-Herman, 1965. Zigenarna i Sverige. Stockholm: Natur och Kultur.

© Studentlitteratur

297

Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam

Turner, Ralph Lilley, 1926. The Position of Romany in Indo-Aryan. Journal of the Gypsy Lore Society, serie 3, 5, 4: 145–189. Vaagland, P. Ivar, 1982. Målrørsla og reformarbeidet i trettiåra. Oslo: Det Norske Samlaget. Valtonen, Pertti, 1969. Finnish Romani research. Journal of the Gypsy Lore Society, 48, 3–4: 124–127. Vekerdi, Jozsef, 1993. Word Formation in Gypsy Languages. I: Brogyanyi, Bela & Reiner Lip (red), Comparative Historical Linguistics: IndoEuropean and Finno-Ugric. Amsterdam: John Benjamins, 233–243. Ventzel’, Tat’jana Vladimirovna, 1983. The Gypsy language. Languages of Asia and Africa. (Övers fr ryska av S. S. Gitman). Moskva: Nauka Publishing House. Wijk-Andersson, Elsie, 1997. Begreppet grammatikalisering belyst med svenska exempel. Språk och stil 7. Vuorela, Katri & Lars Borin, 1998. Finnish Romani. I: A. Ó Corráin & S. Mac Mathúna (red), Minority Languages in Scandinavia, Britain, and Ireland. Acta Upsaliensis Universitatis. Studia Celtica Upsaliensia 3. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 51–76. Yoors, Jan, 1967. The Gypsies. New York: Simon and Schuster.

298

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

Inledning Talgemenskapen är en grundläggande enhet inom sociolingvistisk forskning. Men vad menar man egentligen med begreppet ’talgemenskap’? Och hur avgränsar man talgemenskaper ifrån varandra? Vilka kriterier kan man använda för att bestämma vilka som ska räknas som medlemmar, respektive icke-medlemmar i en viss talgemenskap? Liksom när det gäller begreppen ’språk’ och ’dialekt’, som diskuteras i relation till meänkieli på annan plats i denna bok, är svaren långt ifrån enkla, eftersom verkligheten som vanligt är mer komplicerad än våra föreställningar om den. Detta kapitel bygger på resultaten av ett utredningsuppdrag från Minoritetsspråkskommittén (Boyd & Gadelii, 1997).1 Uppdraget var att beskriva jiddischs historia i Sverige, vilka varieteter av språket som förekommer samt hur många människor som använder jiddisch i Sverige idag. Den sista utredningsfrågan visade sig vara mycket svår att svara på, dels på grund av att kommittén inte angav några kriterier för vad de menade med ”användare av ett språk”, dels på grund av att lite eller ingen egentlig forskning har bedrivits om jiddisch i Sverige. I detta kapitel tänker vi göra ett försök att svara på frågan hur många människor som kan betraktas som ”användare av jiddisch” i Sverige idag, men för att göra detta behövs ett bakgrundsresone1

Vi vill här understryka att våra kunskaper om jiddisch i första hand härrör från de uppgifter vi inhämtat i samband med detta utredningsuppdrag (se Boyd & Gadelii, 1997). Vi är varken medlemmar i den jiddischska talgemenskapen eller har bedrivit djupgående forskning i eller om språket. Det finns ganska lite skrivet om jiddisch i Sverige, och oss veterligen forskar ingen om språket i Sverige för närvarande. Innehållet i detta kapitel bygger på sekundärkällor (se referenslistan) samt på intervjuer med personer med kännedom om och i språket. Deras namn anges i slutet av referenslistan. Vi skulle här vilja tacka dem varmt för deras medverkan, liksom Nancy Dorian och Marlene Bannies för mycket värdefulla kommentarer och förslag avseende tidigare versioner.

© Studentlitteratur

299

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

mang, dels om hur man kan definiera ”användare av ett språk”, dels om själva språket jiddisch. Faktum är inte bara att gränserna för den jiddischska talgemenskapen är flytande, utan också att språket i sig är svårdefinierat. Jiddisch har uppstått genom långvarig och komplex språkkontakt, och är mer heterogent till sin karaktär än många andra språk. Jiddisch är alltså ett i många avseenden ovanligt minoritetsspråk, både i Sverige och i andra länder där det används. Nedan skall vi dock göra ett försök att beskriva hur man skulle kunna definiera jiddisch-talgemenskapen och språket i Sverige idag.

Vad är en talgemenskap? Frågan hur man skall definiera talgemenskaper har ställts av många lingvister, både sådana som ägnat sig åt regelrätta språkbeskrivningar, t ex Leonard Bloomfield och Charles Hockett, sociolingvister som exempelvis William Labov, samt sådana som i första hand forskar om två- eller flerspråkiga talgemenskaper, såsom Nancy Dorian och Suzanne Romaine (se vidare nedan). De tidigaste definitionerna av ’talgemenskap’ betonade sådant som lätt kunde observeras, t ex kommunikation mellan människor, och man utgick ifrån att ju mer människor kommunicerade med varandra, desto mer lika skulle individernas språkbruk (de så kallade idiolekterna) bli. Till slut skulle enhetliga språkvarieteter uppstå. Deskriptiva lingvister definierade talgemenskapen som en grupp människor som kommunicerar med varandra med hjälp av åtminstone en gemensam språkvarietet (Bloomfield, 1933: 29,42; Hockett, 1958: 8, Gumperz, 1965, Thelander, 1976). På så sätt sköt de dock snarast frågan framför sig eftersom det är oklart vad man skall mena med ”en gemensam språkvarietet”. William Labov var en av de första lingvisterna som uppmärksammade den inneboende variationen även inom en och samma språkvarietet. Han anser att det inte är språkanvändningen i sig, utan snarare erkännandet av en gemensam norm för språkanvändningen, som är avgörande för hur talgemenskapen definieras (1972). En talgemenskap är därmed en grupp människor som delar en uppfattning om vad som är fint och fult, vad som är passande språkbruk i en given situation etc. Labov visade att det faktiska språkbruket varierar betydligt mer inom en talgemenskap än vad normerna för språkbruket gör. Andra sociolingvister, t ex Corder (1973) anser att självidentifikation ska vara avgörande: om jag betraktar mig själv som ”användare av språk X”, då är jag det. Man skulle också kunna tänka sig att 300

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

begränsa medlemskapet i en talgemenskap till individer som lärt sig språket som barn, eller individer som är enspråkiga i det aktuella språket, eller åtminstone individer som använder det aktuella språket för produktion och inte bara för förståelse, eftersom man knappast kan överföra ett språk till kommande generationer om man inte använder det produktivt. I dessa senare fall snävar man alltså in definitionen på ’talgemenskap’ på så sätt att vissa talartyper utestängs. Så fort man forskar om minoritetsspråk,2 och (därmed oftast) om flerspråkiga talare, blir bilden inte sällan ytterligare komplicerad. En första fråga är huruvida man kan betrakta samma individ som medlem av två eller flera talgemenskaper. I förstone verkar det ganska givet att räkna med språkligt ”dubbelt medborgarskap” för talare som växer upp i flerspråkiga miljöer, eller i hem där ett annat språk än majoritetsspråket är det normala umgängesspråket. Men språkanvändningen hos flerspråkiga individer är oftast ”ojämlik” och kan knappast jämföras med den hos enspråkiga. Inte heller kan man på ett oproblematiskt sätt hänvisa till flerspråkigas kunskaper om språknormer och gemensamma värderingar, eftersom normerna ofta är svagare för ett språk som saknar den legitimitet vilken standardisering och majoritetsspråksstatus medför. Normalt uppvisar minoritetsspråk därför ceteris paribus större variation än standardiserade majoritetsspråk. Men ska man därmed utesluta alla individer som har lärt sig ett språk senare i livet, t ex i skolan, från en ny talgemenskap? Ska de som lämnar sitt ursprungsområde och flyttar till ett ställe där ett annat språk används dagligen inte betraktas som medlemmar i det nya språkets gemenskap? När man väl har kommit så långt i sina försök att bestämma talgemenskapens gränser, upptäcker man att minoritetsspråkstalare kan ha högst olika mönster för sin språkanvändning, och deras språkbruk eller språkliga kompetens kan se väldigt olika ut. Dorian (1982) beskriver vad hon kallar för semi-speakers av East Sutherland-gaeliskan såsom talare som har svårt att uttrycka sig på minoritetsspråket, och som när de gör det producerar en mängd språkliga fel och förenklingar. De förstår dock ”allt” som sägs, och följer dessutom normerna för hur man ska uppträda i sällskap där East Sutherland-gaeliska används. Dessa gäller t ex när man ska tala, på vilket språk, om vad, vilka språkliga aktiviteter som kan förekomma i olika sammanhang m m. Dorian, som själv talar denna gaeliska flytande, betraktades däremot som en ”outsider” 2

Med denna term menar vi en språkvarietet som talas av ett mindre antal människor i förhållande till talare av åtminstone en annan språkvarietet (majoritetsspråket) inom ett samhälle (se vidare Boyd, 1985, kap. 3).

© Studentlitteratur

301

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

eftersom hon inte behärskade de sociolingvistiska normer som gällde i East Sutherland. Dorian betonar att semi-speakers på grund av sina goda receptiva kunskaper å andra sidan ansågs tillhöra talgemenskapen, i alla fall dess working margins. Däremot bestämde hon sig för att utesluta de talare hon kallade near-passive bilinguals från beskrivningen och därmed från talgemenskapen. Dessa hade så gott som enbart receptiva kunskaper i språket. I en nyligen publicerad artikel menar även Gumperz (1997: 185) att medlemskap i en talgemenskap innebär förståelse av den vardagliga interaktionsprocessen, vilken inte bara styrs av språkliga utan även av kulturspecifika faktorer. Av denna diskussion kan man dra slutsatsen att det finns en mängd olika kriterier för att bestämma gränserna för en talgemenskap: a) språkfärdighet, b) språkanvändning, c) inlärningsålder, d) kunskaper om normer och värderingar, e) självidentifikation plus eventuellt andraidentifikation samt f) kunskaper om ”passande” uppträdande och tolkningar av andras uppträdanden i olika verbala interaktioner. När man väl har bestämt sig för sina kriterier uppstår sedan problemet i vilken omfattning man skall tillämpa dem när man definierar sin talgemenskap. Inget av dessa kriterier fungerar på ett enkelt sätt. När Labov på 1960-talet genomförde en undersökning av ”The social stratification of English in New York City” (1966) kunde han arbeta med en mycket restriktiv definition av talgemenskapen: informanter som var svarta eller hispanics uteslöts, liksom alla som inte hade bott hela sitt liv i New York City. Fältarbetet genomfördes på Lower East Side, men slutsatserna generaliserades sedan till hela New York City. Labovs mål var att visa hur språkvarieteter uppvisar ”inneboende variabilitet”. Hade han definierat talgemenskapen bredare, skulle hans poäng gått förlorad, eftersom man då hade kunnat hänföra variationen i den större gruppen till ”dialektblandning”, tvåspråkighet osv. Genom att definiera talgemenskapen restriktivt blev slutsatserna om språkvarieteters inneboende variabilitet desto starkare. När Dorian däremot undersökte East Sutherland-gaeliska (1981) inkluderade hon semi-speakers i talgemenskapen, trots att deras produktiva förmåga i språket i fråga var tämligen begränsad. Denna bristfälliga språkfärdighet i East Sutherland-gaeliska avslöjar på vilket sätt detta språk håller på att urholkas, och detta är av stort vetenskapligt intresse. Ingen annan studie har gett oss så mycket ny kunskap om vad som händer med grammatiken i ett språk som håller på att dö ut. Om Dorian begränsat sitt forskningsobjekt till ”fluent speakers”, hade hennes beskrivning bara blivit ytterligare en i raden av etnografiska språkbeskrivningar. 302

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

Slutsatsen vi vill dra av den här diskussionen är att det inte finns någon ”korrekt” eller ”sann” definition av talgemenskap, utan man skapar en definition (explicit eller implicit) som fyller de aktuella vetenskapliga behoven. I allmänhet kan man säga att när forskning bedrivs om minoritetsspråk, och då i synnerhet utsatta minoritetsspråk, bör man arbeta med en bred definition av talgemenskap eftersom de enskilda talarnas språkfärdigheter, språkanvändning och även normerna för passande uppträdande i interaktion kommer att variera mer och vara svårare att bestämma än vad som är fallet inom enspråkiga grupper. I likhet med East Sutherland-gaeliska och andra minoritetsspråk är jiddisch ett språk vars talgemenskap är svår att ringa in. East Sutherland-gaeliska och jiddisch liknar också varandra i så måtto att deras existenser på olika sätt är hotade, men i motsats till gaeliska skulle man kunna hävda att jiddisch i någon mening är ett ”världsspråk” (se vidare slutet av detta kapitel). Idag förekommer inga enspråkiga jiddischtalare i Sverige, jiddisch är starkt influerat av majoritetsspråket i de länder där det talas, och det är svårt att hitta entydiga siffror på hur många som använder jiddisch i Sverige idag (bortsett från att det är svårt att ange vad som menas med att använda ett språk). Dessa förhållanden gäller också på motsvarande sätt för East Sutherland-gaeliska, liksom för andra minoritetsspråk i världen. I nästa avsnitt i detta kapitel beskriver vi kort jiddischs historia i Europa och i Sverige. Därefter beskriver vi jiddisch som språk, och här betonas likheter och skillnader mellan jiddisch och de olika språk det har varit i kontakt med. I påföljande avsnitt beskriver vi vad vi vet om jiddischs användning i Sverige idag, och i det sista avsnittet gör vi ett försök att beräkna hur många individer som idag kan betraktas som användare av jiddisch i Sverige.

Judar och jiddisch i Europa Jiddisch har en lång historia i Europa, och har funnits i över 200 år i Sverige. Judarna kom till Europa mycket tidigt, redan i samband med romarnas erövring av Palestina. Så tidigt som på 200-talet e Kr fanns judar i alla provinser i det romerska riket, däribland de europeiska (Hahn m fl, 1970: 96). När det romerska riket upplöstes vid slutet av 300-talet levde judarna under olika härskares herravälde i två ganska skilda ekonomiska roller: dels som enkla köpmän och hantverkare, ofta fattiga och förtryckta, dels som höga ämbetsmän och affärsmän, skyddade av vissa kungar som t ex Karl den store i Frankrike. Rhenområdet var känt för välmående © Studentlitteratur

303

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

judiska församlingar, bland annat i Worms, Mainz, Speyer och Köln. Det är i dessa trakter som språket jiddisch enligt samstämmiga uppgifter har sitt ursprung (se vidare nästa avsnitt om jiddischs historia). Under medeltiden försämrades judarnas ställning dramatiskt på grund av kyrkans maktutövning. Judarna trängdes bort från sina traditionella sysslor, vilket ledde till att vissa började syssla med penninghandel. De beskylldes orättvist för att inte bara ta för hög ränta (trots att deras ränta låg på samma nivå som kristna långivares), utan även för en rad andra plågor såsom pesten, förgiftade brunnar, m.m. Med början på 1200-talet drevs judarna ut ur många europeiska länder, och sökte i allt större utsträckning skydd i Tyskland, trots att de där upplevde de kanske värsta grymheterna. Tyskland var emellertid splittrat i olika små kunga- och furstendömen och det var möjligt för judarna att förflytta sig mellan dem om förföljelserna i någon stad blev outhärdliga. Mellan första århundradet e Kr och slutet på 1400-talet lär judarnas antal ha minskat från 7,5 miljoner till ungefär 1,5 miljoner (Hahn m fl, 1970:125). Från 1500-talet tvingades judarna bo i särskilda slutna områden i städerna, s k getton. Gettot fungerade i stor utsträckning som en ”stad i staden”, där judarna kunde uppleva en viss trygghet i sin annars osäkra tillvaro. Judarna byggde först och främst sina synagogor, genom vilka man sedan grundade särskilda skolor, etablerade egna domstolar, och skötte den egna fattigvården. Allt detta bekostades av judarna själva, som beskattades i förhållande till sin inkomst. Gettona var oftast belägna i de mest förfallna områdena i de större städerna. Ett allt större antal judar började redan under 1200- och 1300-talen att förflytta sig till östra Europa, där de åtminstone till att börja med fick ett positivt bemötande av de polska furstarna och kungarna, medan de motarbetades av prästerskapet. Vid mitten av 1600-talet lär antalet judar i Polen och Litauen ha uppgått till 300 000 respektive 500 000 (Ilicki, 1988: 9). De tilltagande antijudiska stämningarna under 1600-talet ledde dock så småningom till vad Ilicki (1989: 13–14) kallar för den värsta masslakten av judar före förintelsen. Denna skedde i samband med ett krig mellan ryskortodoxa bönder och polsk-katolska jordägare, och antalet judiska dödsoffer var minst 120 000, kanske så många som 300 000. Det var i gettomiljöer både i Central- och Östeuropa som jiddisch frodades, men av allt att döma användes språket i stor utsträckning parallellt med andra språk, trots judarnas segregerade tillvaro i gettona och den stundtals mycket svåra förföljelse de fick utstå. Många av männen använde jiddisch som vardagsspråk inom gruppen, majoritetens språk i sina kontakter med omgivningen (bl a för sin utkomst) och hebreiska som religiöst språk. 304

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

Även kvinnorna var troligen i många fall flerspråkiga, eftersom de ofta skötte försäljningen i affärer och på torget (Warburg, 1986: 133). Judarna var enligt uppgift läskunniga i mycket större utsträckning än kristna under samma period. Detta lär även ha gällt kvinnorna, som läste en särskild ”kvinnobibel” på jiddisch författad år 1606 i Lublin, och som man kan köpa än idag. Jiddisch fungerade alltså inte bara som vardagsspråk och modersmål för den judiska befolkningen utan även som skriftspråk, både i religiösa texter och annan litteratur. Detta förhållande står i stark kontrast till situationen för många minoritetsspråk i världen, som i första hand fungerar (eller tidigare har fungerat) som talspråk för talgemenskapen i fråga (se t ex kapitlen om meänkieli och romani i denna bok). Experterna betraktar Rhenområdet som jiddischs ursprungsområde (jfr nästa avsnitt), men av olika skäl kom Östeuropa att spela en större roll för språkets utveckling under perioden efter medeltiden. Trots att judarna utvandrade till tysktalande städer i Östeuropa behöll de sitt språk. Sedan levde de, som beskrevs ovan, så pass avskilt från det övriga samhället att språket bevarades för att senare utvecklas i kontakt med de slaviska språken i första hand. Exogami var mycket lite förekommande. Bland de judar som inte flyttade österut uppstod i västra Europa under upplysningstiden olika rörelser (t ex haskala), som uppmanade judarna att assimilera sig, vilket många också gjorde i förhoppningen att därigenom undvika förföljelser. Den språkliga assimilationen var också större i väst än i öst, och jiddisch minskade i betydelse i Västeuropa. I Östeuropa blev å andra sidan den chassidiska rörelsen, där jiddisch spelar en central roll, mycket framgångsrik, och de assimilationsinriktade rörelserna fick inte samma fotfäste där. Enligt Ilicki (1988: 21) var Polen under upplysningstiden inte ”moget” för de reformvänliga idéerna, och inget större behov av assimilation förelåg. De östeuropeiska judarna bodde fr o m 1800-talet i stor utsträckning i shtetlach (mindre samhällen där de utgjorde majoriteten av befolkningen), där de åtminstone periodvis upplevde en viss trygghet. Under nationalromantikens blomstring i slutet av 1800-talet ökade dock förföljelsen av judarna även i Östeuropa. Judarnas bosättningsområde begränsades, elever kvoterades i skolorna, vissa yrken blev förbjudna etc. Många judar utvandrade under den här perioden framför allt till Nordamerika och Västeuropa, men ett mindre antal kom till Sverige (se nedan). Perioden från förra sekelskiftet och fram till förintelsen betraktas av många som en guldålder för jiddischkultur i Östeuropa. Framstående författare (bl a den senare nobelprisbelönte Isaac Bashevis Singer) var verksamma, teaterlivet var omfattande, hundratals tidningar på jiddisch publicerades i stora upplagor. Att en minoritetsspråkgemenskap utan stöd från en © Studentlitteratur

305

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

statsmakt lyckas bygga upp en sådan utvecklad både folklig kultur och ”högkultur” är tämligen unikt i världen. Allt detta slogs sedan i spillror, först av gettotillvaron, och därefter av förintelsen. Nazisternas förföljelser, massmord och förintelseläger ledde till att antalet judar och därmed jiddischtalare minskade drastiskt i Tyskland och de ockuperade områdena. I Polen lär t ex endast 11% av judarna ha lyckats överleva. Efter kriget lämnade ungefär hälften av den kvarvarande judiska befolkningen landet (Ilicki, 1988: 43, 46). En liten andel av de ca 250 000 som utvandrade tilläts komma till Sverige. De kvarvarande polska judarnas situation förvärrades återigen i samband med sexdagarskriget i Mellanöstern 1967, då de polska kommunisterna ställde sig på arabstaternas sida. Ytterligare 15 000 judar lämnade landet mellan 1968 och 1972, varav ca 2 500 kom till Sverige. I nästa avsnitt beskriver vi kortfattat språket jiddisch, som alltså har utvecklats i kontakt med flera andra språk och som i mångt och mycket speglar de europeiska judarnas speciella historia av språkkontakt, förföljelse, flykt och nya kontakter.

Språket jiddisch Jiddisch är ett germanskbaserat språk som integrerat hebreiska/arameiska, romanska, slaviska m fl ingredienser till en unik helhet. Språket utgör en utmaning för språkvetare som är vana vid att studera väldefinierade nationalspråk. Vad beträffar jiddisch kompliceras situationen ytterligare av att vissa varieteter ligger nära tyska, medan andra har starka hebreisk/arameiska, slaviska, engelska etc. inslag. Dagens ”standardjiddisch” kan sägas spegla språkets sociala historia. Om man så vill kan man säga att nya språk hela tiden lagts på jiddisch i takt med att judarnas liv förändrats. Trots all yttre påverkan har jiddisch behållit sin särart och utgör ett bra exempel på att det är en styrka och inte en svaghet hos ett språk att kunna integrera influenser utifrån. Nedan följer en språklig beskrivning av jiddisch, vilken inleds med en översikt över språkets historia.

Jiddischs historia Hebreisktalande judar migrerade några hundra år före Kristus till Babylonien, där de tillägnade sig arameiska. Hebreiska och arameiska existerade 306

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

sedan som parallella judiska språk från runt 600 f Kr till ca 400 e Kr (Katlev, 1986: 96). Som beskrevs i det förra avsnittet förflyttade judarna sig sedan till olika delar av Europa under århundradena efter Kristi födelse. Därvidlag kom de att i högre eller lägre grad tillägna sig det språk som talades i det nya vistelselandet. Hur denna process gick till är omtvistat, enligt vissa är det fråga om regelrätt språkbyte (föregånget av andraspråksinlärning), enligt mer kreolistiskt inspirerade teorier (jfr Wexler, 1991, 1994) skulle det kunna vara frågan om relexifiering av judarnas förstaspråk med ordförrådet från de olika omgivande språken. Termer som ”judetyska” (jiddisch), ”judespanska” (ladino/dzidyó), ”judepersiska” (parsic), judisk maghreb-arabiska (maaravic) antyder att det är speciella varianter av omgivningens språk som uppkommer. Vad beträffar jiddischs tidiga historia specifikt brukar det hävdas att urjiddisch uppstod i det germansktalande Rhen-området då en ursprungligen jude-romansk-talande befolkning från Nordfrankrike och England bosatte sig där år 900–1000. Det är dock oklart om substratet enbart var juderomanskt, och enligt vissa forskare kom judar till Rhendalen även från andra delar av Europa. Den jiddischvarietet som uppstod i Rhenlandet kallas västjiddisch. Som vi såg i förra avsnittet migrerade sedan judar österut under medeltiden och varianten östjiddisch uppkom. Denna brukar delas upp i tre dialekter: den sydöstliga (Ukraina, Rumänien), den mellanöstliga (Polen, Galizien och östra Ungern) och en nordöstlig (Litauen, Vitryssland). Forskare som Marchand (1987: 91) och Wexler (1991; 1994) argumenterar dock för separata geneser vad beträffar östjiddisch i Östeuropa och västjiddisch i Centraleuropa. Enligt Wexlers kontroversiella relexifieringshypotes har dagens jiddisch uppstått genom att ordförrådet i judesorbiska (ett slaviskt språk) ersatts med ett germanskt dito. Därav hans provokativa slagord ”Yiddish – the fifteenth Slavic language”.

Jiddisch – ett slags tyska? Ibland refererar man till jiddisch med termen ”judetyska”, vilken antyder att jiddisch är ett slags tyska. Men är detta verkligen fallet? Ur ett kulturellt perspektiv är svaret nej: jiddischtalarna betraktar sig naturligtvis som en etniskt väldefinierad grupp, vilket innebär att språket också betraktas som klart skilt från tyska. Hur ligger det då till på det rent språkliga planet? Katlev (1986: 94) påpekar att tyska och jiddisch bygger på delvis olika dialekt© Studentlitteratur

307

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

substrat, vilket kan förklara vissa skillnader språken emellan. Dessutom har jiddisch förlorat vissa drag som tyska har idag, och vissa ursprungligen gemensamma egenskaper har utvecklats åt olika håll. Vissa ord i dagens jiddisch avslöjar hur medelhögtyska kan ha låtit: i nutidstyska betyder weiss både ’vit’ och ’vet’, men i jiddisch görs distinktionen vajs/vaas ’vit’ ~ vejs ’vet’, som också gjordes i medeltidshögtyska: wiis ’vit’ ~ weiss ’vet’. Jiddisch sägs dessutom innehålla färre lågtyska ord än dagens ”standardtyska”. Katlev (1986: 94) menar vidare att det faktum att judarna varit isolerade från tysk kultur (dock ej i Polen-Litauen) lett till att man även uppfattat de två språken som åtskilda. En bidragande orsak är säkert dessutom det faktum att jiddisch av tradition skrivits med hebreiskt alfabet. Vidare menar Katlev (1986: 95) att de medvetna kampanjer mot 1800-talets högtyska påverkan som bedrivits av jiddischska språkivrare också bidragit till att fjärma jiddisch från tyska. Det tyska inflytandet under 1800-talet var mycket märkbart och yttrade sig bland annat i att de typiskt jiddischska prefixen ba-, far- och der- hotades av de tyska varianterna be-, ver- och er- i ord som batsoln ’betala’, farshtejn ’förstå’ och dertsejln ’berätta’ (Katlev, 1986: 100). Nancy Dorian (personlig kommunikation) menar å sin sida att skillnaderna mellan jiddisch och tyska inte bör överdrivas. Enligt Dorian finns det stora likheter mellan diverse germanska dialekter (inklusive Pennsylvania Dutch, talad i ett språkisolat i Nordamerika) och jiddisch. Dorian menar dock att både t ex Pennsylvania Dutch och jiddisch bör betraktas som separata språk, eftersom de levt åtskilda från Tyskland och tyskspråkig influens i århundraden. Som en illustration till resonemanget ovan följer några talesätt på litauisk jiddisch (ur Kerbel, 1995). Den tyska parallellen är tänkt att ligga så nära jiddisch som möjligt, vilket innebär att den delvis skiljer sig från ”standardtyska” och ibland framstår som något onaturlig. Observera dock att det trots detta kvarstår påtagliga skillnader mellan jiddisch och de tyska parallellmeningarna: Jiddisch: Tyska:

dem jidns simche iz a bisl mit shrek dem Juden seine Freude ist ein bisschen mit Schreck ’judens glädje är blandad med skräck’

Jiddisch: Tysk:

tsum shlimazl darf men oich hobn mazl zum schlimmen Glück darf man auch Glück haben ’också i oturen måste man ha tur’

Jiddisch:

oib tsedoke hot gekost kein gelt, voltn geven fil tsadikim

308

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

Tyska:

ob Wohltätigkeit kein Geld gekostet hätte, wollten es viele Wohltätige geben ’om välgörenhet inte hade kostat pengar, skulle det ha funnits många givmilda’

Jiddisch: Tyska:

far a geshlogenenem hunt tor men kein shtekn nit vaizn für einen geschlagenen Hund darf man keinen Stock zeigen ’man får inte visa käppen för slagen hund’

Blandkaraktären hos ordförrådet i jiddisch Birnbaum (1979: 58) beskriver jiddisch som byggt på tre komponenter: hebreiska/arameiska, romanska och germanska. Därtill bör läggas ett slaviskt inslag, vilket är betydligt viktigare än det romanska. Kerbel (1995: 5) och Schulman (1991: 98) menar att 70% av ordförrådet i jiddisch är medeltidstyskt, 15% slaviskt och 15% hebreisk/arameiskt. Nationalencyklopedin anger endast 5% för den hebreiska/arameiska delen, men det kanske kan bero på att vissa ord är svåra att klassificera med avseende på härkomst. Dessutom är det naturligtvis så att ”teologisk” användning av jiddisch innebär högre andel hebreiska ord än sekulariserad dito. Observera dock att vissa hebreiska/arameiska element i jiddisch tillhör det centrala ordförrådet, såsom jam ’hav’, kimat/kemat ’nästan’, sho ’timme’. Schulman (1991: 98) menar att förutom de ovannämnda ingredienserna i jiddisch förekommer även rumänska, moldaviska och grekiska element. Dessutom är det idag utan tvivel så att den jiddisch som talas i USA innehåller mängder med engelska element, den i Argentina spanska, den i Sverige svenska, etc. Dessa företeelser är dock av mycket senare datum än de ovan beskrivna.

Fonologi och grammatik I de följande avsnitten tas diverse fonologiska och grammatiska egenskaper hos jiddisch upp utan att genomgående kopplas till ett visst givarspråk. I den mån jämförelser görs är det med tyska, som är det språk som påverkat jiddisch mest. Detta innebär återigen inte att jiddisch skall ses som en underavdelning av tyska. Den följande framställningen anger egenskaper i ”standardjiddisch”, och avsevärda dialektala skillnader kan förekomma.

© Studentlitteratur

309

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

Fonologi Jiddisch inkluderar 35 fonem, varav nio vokaler (Birnbaum, 1979: 220223). Tyska språket har ungefär samma antal fonem, men fler vokaler. Jiddisch har följaktligen fler konsonanter, bland annat palato-alveolara frikativor, affrikator och nasaler, i Birnbaum (1979: 222) återgivna som /s´/, /z´/, /c´/, /dz´/, /ni/ och /li/. Jiddisch, liksom Pennsylvania Dutch, saknar främre rundade vokaler, vilket kan ses som ett förenklingsfenomen, eftersom dessa språkljud är markerade bland världens språk. T ex motsvaras tyskans Glück av glik och Löffel av lefl (Katlev, 1986: 95). Långt /a/, /o/ och /e/ i tyska motsvaras i jiddisch av /o/, /oi/, /ei/: Tag ~ tog, gross ~ grojs, geh! ~ gej! Den tyska diftongen /ai/ är /a:/ i västjiddisch: Bein ~ baan, i östjiddisch dock bajn /bain/. Tyskans /au/ motsvaras av /a:/ respektive /oi/: kaufen ~ kaafen, kojfen. Bland skillnader i konsonanternas fonotax kan nämnas det faktum att jiddisch har f eller p när tyska har pf: Pferd ~ ferd, Kopf ~ kop (Katlev, 1986: 95). Dessutom finns en stark tendens att liksom i t ex engelska reducera alla obetonade vokaler till schwa.

Grammatik King (1987) diskuterar morfologi i jiddisch, och menar att denna ger de bästa ledtrådarna till jiddischs historia eftersom morfologin är den komponent i språket som bäst motstår språkförändringar. Hans åsikt motsägs dock av den typiskt slaviska diminutiven på -nik i jiddisch, som bör tillhöra språkets nyare egenskaper (jfr dock Wexler, 1991, 1994). Jiddisch skiljer inte som tyska på stark, respektive svag adjektivböjning, och genusreduktioner är också utbredda. Som generaliserad reflexiv kan zikh förekomma. Preteritum förekommer normalt inte. Denna företeelse är i och för sig vanlig även i tyska dialekter, sålunda heter ’gick’ iz gegangn (jfr tyska ging (Katlev, 1986: 95)). Katlev (1986: 98) ger några underhållande exempel på extremt blandade jiddischord, t ex balebateven ’styra, tyrannisera’ från den hebreiska stammen balebat ’herre i huset’, det polska verbavledningsaffixet -ev samt den tyska infinitivändelsen -en. Andra intressanta fenomen är förment hebreisk pluraländelse på icke-hebreiska ord, som i pojer-im ’bönder’, och tysk pluralböjning plus omljud i icke-tyska ord som ponim ’ansikte’ –> pejnime ’ansikten’. Pluraländelsen -(e)s i jiddisch anses ibland komma ifrån franskan: bobe-s ’far/mormödrar’, mume-s ’fastrar/mostrar’, khupe-s ’bröllopsbaldakiner’. Jiddisch har ordföljden subjekt + verb + objekt både i huvudsatser och bisatser, i motsats till t ex tyska och nederländska som har verbet sist i 310

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

bisatser. Ett exempel på detta återfanns i ett av ordspråken ovan, nämligen oib tsedoke hot gekost kein gelt,… ’om välgörenhet inte hade kostat pengar, …’ Se vidare Diesing (1990); Santorini (1995); Prince (1981). Jiddisch är ett utpräglat så kallat V2-språk, vilket innebär att det finita verbet alltid kommer på andra plats i huvudsatser. Jfr en sats med topikaliserat (spetsställt) objekt som dos bukh hot Max geleyent ordagrant ’den bok har Max läst’ (= ’BOKEN läste Max’, Diesing, 1990: 44). Jiddisch är dock mer utpräglat på denna punkt än vad de flesta andra germanska språk är eftersom språket har V2-fenomenet även i bisatser. Jfr: es iz a shod vos hayntike tsaytn kenen azoy fil mentshn afile nit leyenen ordagrant ’det är synd att nuförtiden kan så många människor inte ens läsa’ (=’det är synd att så många människor inte ens kan läsa nuförtiden’, Diesing, 1990: 44). I jiddisch återfinner vi också en unik topikalisering av en infinitivliknande verbform. På svenska kan vi topikalisera en hel verbfras (predikatsdel) och få satser som läser boken gör han nu, medan motsvarande mening på jiddisch heter leyenen leyent er dos bukh yetst ordagrant ’läsa läser han boken nu’. Konstruktionstypen beskrivs vidare i Källgren & Prince (1989). Topikaliserade konstruktioner är alltså mycket typiska för jiddisch och förekommer även i jiddischinspirerad engelska, där en variant går under namnet ”Yiddish movement”. Jämför satsen: Me she wants to help. Se vidare Bannies (1994) och Prince (1981). De morfosyntaktiska egenskaper som jiddisch uppvisar är intressanta eftersom de är så motsägande. Å ena sidan förekommer ett antal regulariseringsfenomen som är typiska för kontaktspråk (se Weinreich, 1968). Å andra sidan innefattar jiddisch som vi såg ovan ett antal komplexa satstyper, vilka är ovanliga i dylika fall. Detta förhållande stärker intrycket att jiddisch inte går att placera i något bestämt fack, utan man tvingas konstatera att språket har en mängd idiosynkratiska egenskaper.

Övrigt språkligt Jiddisch har en rik litteratur och har sedan lång tid tillbaka förekommit som skriftspråk i olika sammanhang. I mellankrigstidens Polen utkom 52 olika dagstidningar på jiddisch, och till detta bör läggas alla veckotidskrifter och månatliga periodica. Dessutom förknippas jiddisch med en levande berättartradition och det finns många sagor, sägner och skrönor som är intimt förknippade med det jiddischska idiomet (se Schulman & Rovan, 1988; Schulman, 1996; Silverman Weinreich, 1988). Bland annat utövar jiddischtalare en aktivitet kallad ”vitskvällar”. Jiddisch förfogar över en rik flora av © Studentlitteratur

311

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

ordspråk och talesätt, som samlats i en jiddisch-svensk utgåva av Kerbel (1995), ur vilken talesätten ovan är hämtade. Det bör också noteras att jiddisch är det givna språket i den berömda judiska film-, sång- och teatervärlden. Den förste ståupp-artisten, Lenny Bruce, förvaltade ett judiskt arv och kryddade sin engelska med jiddischismer. Dessutom kan nämnas att jiddisch är mycket synligt på Internet med ett antal hemsidor och länkar.

Judar kommer till Sverige Den första invandringsperioden Judar har som antyddes ovan kommit till Sverige under tre eller fyra olika historiska perioder, där de två sista på sätt och vis går in i varandra: 1) från Centraleuropa fr o m 1770-talet 2) från Östeuropa vid förra sekelskiftet och 3) i samband med andra världskriget samt under 1950- och 60-talen. Aaron Isaac betraktas allmänt som ”Sveriges förste jude”. Han kom från Mecklenburg 1774 och ansökte om att få bosätta sig i Stockholm och arbeta där som sigillgravör. Efter ett år lät Gustav III honom och ett antal andra ”skyddsjudar” bli bofasta i huvudstaden. Aaron Isaac fick även tillåtelse att ta hit ett litet antal släktingar och vänner från hemstaden, så att Stockholms judiska församling kunde bildas 1775. Denne Aaron Isaac är av särskilt intresse för studiet av jiddisch därför att han år 1802 vid 72 års ålder skrev sina memoarer på (väst)jiddisch. Språket i denna skrift är enligt den svenska jiddischexperten Salomon Schulman ”sneglande åt tyska”, och innehåller även en del svenska ord (Schulman 1996: 196). Hans kommentarer förstärker bilden av att (väst)jiddisch under den här perioden är ett språk med stora likheter med andra tyska språkformer, i alla fall i skrift. Samtidigt lånar det redan nya lexem från majoritetsspråket svenska, ett tecken på de första judiska invandrarnas flerspråkighet. På västkusten grundades 1780 en judisk församling i frihamnen Marstrand, där invånarna åtnjöt religionsfrihet. När frihamnsrättigheterna försvann 1794, flyttade ett sextiotal judar därifrån till Göteborg, där det redan fanns en församling med ”skyddsjudar” sedan 1780. Dessa judar kom liksom de i Stockholm i första hand från nordvästra Europa (Levy, 1995), och enligt flera källor gav de församlingslivet i Göteborg en tyskorienterad prägel. År 1782 utfärdades det första ”judereglementet” i Sverige, vilket bl a begränsade judarnas bosättningsorter och angav vilka yrken de fick ägna sig åt. Detta reglemente avskaffades 1838, men judarna förbjöds fortfa312

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

rande att äga mark. De uteslöts också från fattigvården, vilken de i och för sig av tradition skötte själva (se ovan). Bosättningsmöjligheterna inskränktes till Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Judarnas rättigheter ökade dock något 1870 när de fick tillträde till alla statliga ämbeten. Fullständig religionsfrihet i Sverige fick man först på 1950-talet.

Sekelskiftesflyktingar från Östeuropa Ungefär 1870 började den andra invandringsperioden. Judarna kom denna gång från Östeuropa, närmare bestämt från Polen och Litauen. Judarnas antal i Sverige fyrdubblades därvid från ca 1 836 år 1870 till ca 6 000 år 1910 (Zitomersky, 1988: 122). Dessa östeuropeiska judar var som sades ovan mindre reforminriktade än de tidigare invandrade judarna, som dock fortsatte att vara tongivande inom de stora församlingarna. Jiddisch spelade därmed en större roll bland dessa senare invandrare som kom från östeuropeiska shtetlach, där chassidismen hade många fler anhängare än bland de tidigare invandrarna. Denna grupp såg sig själva snarast som en minoritet, ett folk, och inte som en religiös grupp eller församling. De var också mer ortodoxa än de mer reforminfluerade ättlingarna till den första invandringsgruppen. Judarna i denna andra invandrargrupp bosatte sig delvis i städer som redan hade judiska församlingar, men också i nya städer som Lund och Malmö. På flertalet orter där judar bodde koncentrerades de i särskilda stadsdelar, såsom Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Nöden i Lund (se särskilt Svensons (1995) etnografiska skildring av livet i Nöden vid sekelskiftet och därefter). Där bodde judarna i samma kvarter som arbetare, och umgicks i viss utsträckning med dem. Samtidigt fortsatte de att som tidigare leva klart åtskilda från det omgivande samhället, och kunde på så sätt upprätthålla de judiska traditionerna.

Flyktingar undan nazismen och efter kriget Nästa invandringsperiod för judar till Sverige inträffade under 1930-talet i samband med de tilltagande nazistiska förföljelserna. Till att börja med kom bara ett fåtal judar hit eftersom Sverige förde en mycket restriktiv flyktingpolitik, i synnerhet mot judar från Tyskland. År 1933 fick 3 000 utvalda judar tillstånd att invandra (Stare, 1996: 117), och ytterligare 500 judiska barn erbjöds att komma till familjer eller gruppboende i Sverige (Lomfors, 1996). Dessa grupper som kom före och i början av kriget var av allt att © Studentlitteratur

313

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

döma huvudsakligen tysk- och inte jiddischtalande. 1942 kom ca 900 norska samt 8 000 danska judar till Sverige. De allra flesta av dessa återvandrade vid krigsslutet. Vid krigsslutet kom däremot en stor grupp huvudsakligen jiddischtalande judar till Sverige. Dessa personer var i första hand överlevande från koncentrationslägren och deras antal uppgick till 10–12 000 (Gordon & Grosin, 1973: 50). Många flyttade så småningom vidare, främst till Palestina och Nordamerika. En tredjedel av dem stannade dock i Sverige, där de enligt Gordon & Grosin (1973: 51) satte igång en viktig reaktivering av församlingslivet (liksom de tidigare sekelskiftesflyktingarna gjort). ”Överlevarnas” närvaro innebar ett uppsving för jiddisch, vilket som sagt var modersmål för den stora majoriteten.

Senare flyktinggrupper från Östeuropa Andra mindre grupper judar har kommit till Sverige i samband med kriser som har utlöst förföljelser av judar i Östeuropa: ca 600 ungerska judar samt ett mindre antal tjeckiska judar kom på 1950-, respektive 60-talet i samband med Sovjetunionens inmarsch i dessa länder. Dessutom anlände, som tidigare nämnts, judar från Polen i slutet av 1960-talet i samband med sexdagarskriget. Dessa flyktingar var enligt uppgift snarast polsk-, tjeckiskrespektive ungersktalande, men många förefaller ha använt jiddisch i vissa sammanhang. Även ryska judar invandrade till Sverige i början av 1990talet, och vissa av de äldre i den gruppen var jiddischtalande (enligt David Schwarz i intervju).

Jiddisch i Sverige idag Jiddisch som familje- och umgängesspråk Enligt Svenson (samtal 970317) finns det jiddischanvändare inom andra, tredje och till och med fjärde generationens judiska flyktingar i dagens Sverige. Detta gäller i synnerhet för de mer ortodoxa ättlingarna till sekelskiftesflyktingarna, särskilt om man definierar ”användare av jiddisch” på det breda sätt som vi diskuterar i detta kapitel. Som antyds ovan är det dock ”överlevandegenerationen” som mest aktivt använder jiddisch, både i tal och skrift. Till de aktiva användarna bör också räknas vissa av de judar som kom till Sverige under 50- och 60-talen. Vad beträffar de överlevande så är 314

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

de samtliga i pensionsåldern idag. För denna grupp har jiddisch i många fall en mycket stor betydelse som länk till den värld som existerade före andra världskriget. Även om den världen omfattar oerhört smärtsamma minnen, verkar de flesta vi talat med enbart ha positiva associationer till språket jiddisch. Barn till de överlevande som föddes i Sverige växte i många fall upp i hem där jiddisch talades parallellt med svenska. De överlevande lärde sig ofta svenska väldigt fort och började även använda det hemma. Detta verkar dock inte ha inneburit att jiddisch försvann från hemdomänen, utan språket hade sin givna roll där. I vissa hem talade föräldrarna jiddisch medan barnen svarade på svenska. I andra hem använde man jiddisch i samband med de ofta förekommande besöken från släkt och vänner från olika delar av världen. På 50-talet fanns det fortfarande judiska kvarter i vissa svenska städer där man kunde göra sina dagliga inköp på jiddisch. Generationsfaktorn spelar helt klart en viktig roll i språkbevarandet. När man generationsvis jämför ”sekelskiftesflyktingarna” och ”krigsflyktingarna” med deras respektive ättlingar finns det intressanta likheter i språkanvändningsmönstret. I båda grupperna har första generationen jiddisch som huvudspråk, men lär sig svenska. I båda grupperna lär sig andragenerationen jiddisch hemma av sina föräldrar, men tenderar att tilltala dem på svenska. I tredje generationen finner man personer med varierande receptiva kunskaper, det som vi nedan kallar ”talarpotentialen”. Men detta är inte hela sanningen. Det finns även likheter inom en och samma åldersgrupp, t ex bland de som föddes strax efter andra världskriget. Detta gäller både tredje generationens ättlingar till ”sekelskiftesgruppen” och andra generationens till ”överlevandegruppen”. Dessa efterkrigsindivider har alla vuxit upp under den tid då staten Israel bildades. I Israel spelar hebreiskan en delvis ny och viktigare roll för den judiska gruppen. Efterkrigsgenerationen har även upplevt den etniska nyväckelse som tog fart i slutet av 60-talet. Denna innebär att man intresserar sig för sitt etniska ursprung och sin kultur, däri inbegripet både hebreiska och jiddisch. Huruvida man vill betrakta en del av efterkrigsgenerationen och deras barn som ”användare av jiddisch” eller inte, beror på hur man definierar begreppet ’användare av språk X’. Efterkrigsgenerationen består av många personer som förstår jiddisch relativt väl, och som kan uppskatta musik, teater, film eller vitsar på detta språk. En (antagligen mindre) del kan läsa jiddisch men få kan förmodligen skriva det, bl a för att språket skrivs med hebreisk skrift. Alla dessa personer utgör trots allt vad man skulle kunna kalla för en ”talarpotential”. Potentiella jiddischtalare kan på sätt och vis jämföras med Dorians gaeliska semi-speakers och kanske även hennes © Studentlitteratur

315

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

near-passive bilinguals, vilka nämndes i inledningen. Jiddischtalarna i fråga har snarare receptiva än produktiva färdigheter i språket. Å andra sidan skriver Dorian att semi-speakers förstod ”allt” som sades på East Sutherland-gaeliska. Det är oklart huruvida eller i vilken utsträckning detsamma gäller för den jiddischska ”talarpotentialen”. Till jiddischs fördel kan dock påpekas att språket är mycket livskraftigare runtom i världen än vad fallet är för East Sutherland-gaeliska, som Dorian betraktar som ett döende språk. Det rika kulturlivet, och det stora antalet talare på annat håll i världen innebär att de receptivt tvåspråkiga i Sverige förmodligen har större anledning att i framtiden utveckla de färdigheter de har för att bli mer aktiva användare av språket. Om de kände ett större behov av att utveckla sina färdigheter i jiddisch, skulle de förmodligen kunna göra detta ganska fort.3

Jiddisch som föreningsspråk Majoritetsspråkstalare vet inte så mycket om de aktiviteter som minoriteter bedriver på sina egna språk. Dessa aktiviteter utgör ofta ett mycket viktigt och levande inslag i livet för språkets utövare, och jiddischtalarna är härvidlag inget undantag. När det gäller förföljda och stigmatiserade grupper som judarna kan man förmoda att dessa inomgruppsliga aktiviteter är särskilt viktiga. Enligt David Schwarz, nyligen pensionerad redaktör för tidskriften Invandrare och Minoriteter, har judarna en egen modell för integration i värdlandet som man tillämpat inte bara i Central- och Östeuropa utan även i Sverige. Schwarz beskriver judarnas integrationsstrategi som en gör det själv-modell. Vis av generationers negativa erfarenheter litar man inte på statsmakterna utan skapar sitt eget skyddsnät. Man vet aldrig när man behöver fly igen, och man förväntar sig inte att vara välkommen någonstans, säger Schwarz. Som tidigare nämndes har judarna av nödvändighet eller tradition själva skött gruppens egen fattigvård. Även idag söker man sällan bidrag för sina föreningsaktiviteter, utan vill bevara en självständig hållning

3

David Beitner beskriver exempelvis hur hans dotter efter att ha utvandrat till Israel och börjat arbeta som sjukgymnast där fick anledning att utveckla sina färdigheter i jiddisch, eftersom många äldre patienter uppskattade att de kunde få behandling hos sjukgymnasten på jiddisch.

316

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

gentemot statsmakten. Föreningarnas inkomster utgörs i första hand av bidrag från församlingar och enskilda personer. De föreningar i Sverige som organiserar aktiviteter kring jiddisch och jiddischkultur är därför åtminstone löst knutna till de judiska församlingarna på så sätt att de (enligt Fischer, 1996: 290–92) får låna församlingslokaler till sina möten och evenemang.4 Men detta betyder enligt flera källor inte att medlemmarna i de olika föreningarna är religiösa eller aktiva församlingsmedlemmar. Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur i Sverige, en förening som firade 50-årsjubileum i december 1996, har avdelningar i de tre stora församlingarna i Sverige. Föreningarna har likartade aktiviteter på de tre orterna: samvaro, kulturella aktiviteter, filmaftnar, vitsaftnar, teaterföreställningar, musikaftnar. Artister bjuds ofta in från Polen eller Israel för att turnera i städerna i fråga. I Göteborg översätts mycket av det jiddischska innehållet till svenska, säger vår göteborgske informant Izydor Sznajdman. I Malmö däremot använder man enligt David Beitner för det mesta jiddisch utan att översätta. Bara i Malmö är 280 hushåll medlemmar i föreningen. Föreningen ger ut en gemensam tidskrift, Jiddisch-kultur i Skandinavien, som är skriven till hälften på jiddisch och till hälften på svenska. Jiddisch spelar en viktig roll även inom andra föreningar som är mer eller mindre fast knutna till församlingarna. Framförallt gäller detta enligt flera källor de olika ”överlevande”-föreningar som finns. Inom dessa sammanslutningar talas nästan enbart jiddisch, eftersom i stort sett alla som tillhör gruppen överlevande är jiddischtalare. Föreläsningar av utländska personer riktade till äldre personer hålls enligt David Beitner på jiddisch i Malmö. Även många andra aktiviteter som svenska judar deltar i kan innehålla jiddischska inslag. David Fischer berättar t ex att högtidstal i samband med bröllop, bar eller bat mitzvah eller t o m föreningars årsmöten ofta innehåller vitsar på jiddisch. Jiddischmusik är ett återkommande inslag i många aktiviteter. I Göteborg leder Izydor Sznajdman en liten grupp som sjunger på jiddisch och uppträder i olika judiska sammanhang. Enligt Sznajdman går det inte att ha en musikkväll utan att sjunga på jiddisch.5 Man sjunger kanske en tiondel på hebreiska och resten på jiddisch.

4 5

Det bör kanske noteras att Fischers undersökning avser Stockholm. Sznajdmans uttalande leder tankarna till cajunfranskan i Louisiana, vilken i likhet med jiddisch är hotad, men har sin starkaste ställning inom kulturlivet. Enligt traditionen skall en riktig cajun-sångare inte kunna sjunga på något annat språk än franska, även om vederbörande inte kan tala språket.

© Studentlitteratur

317

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

I övrigt kan man nämna att en fast judisk teaterscen nyligen invigts på Djurgården i Stockholm. Det finns judiska popgrupper i t ex Malmö som sjunger på jiddisch, jiddischlitteratur uppläses i närradion i Stockholm och Göteborg, och det finns kurser i språket i de tre största svenska städerna. I Malmö ger man även en bibelkurs där man använder jiddisch som umgänges- och förklaringsspråk. Jiddisch spelar också en viss roll som lingua franca i församlingslivet, särskilt rapporteras detta för Malmö. Nya rabbiner rekryteras ofta från utlandet och kan inte svenska. Därför använder de jiddisch i sina tidiga kontakter med församlingsmedlemmarna. Enligt David Beitner predikar de delvis på jiddisch, men förklarar t ex på engelska. Hälsningsfraser och enstaka ord på jiddisch används enligt flera informanter även i Göteborg i samband med gudstjänstbesök. Jiddisch fungerar alltså fortfarande inte bara som privat umgängesspråk inom vissa judiska familjer i Sverige, utan även som umgängesspråk inom en del av det judiska föreningslivet och som en bärare av judisk kultur i landet.

Geografisk variation Enligt samstämmiga uppgifter skiljer sig de olika judiska församlingarna/ föreningarna i Sverige tämligen markant åt vad gäller andelen jiddischtalare. Detta beror i första hand på vilka grupper som dominerar de olika församlingarna/föreningarna antalsmässigt. I David Fischers (1996) enkät bland medlemmar i Stockholms judiska församling uppgav 7% av respondenterna att de hade ”mycket bra” kunskaper i jiddisch. Ytterligare 18% uppskattade sina kunskaper till ”ganska bra”. I en intervju anger Fischer att han tror att siffrorna kan vara något i överkant. Han uppskattar att kanske totalt 20% av församlingsmedlemmarna har ”ganska” eller ”mycket bra” kunskaper i jiddisch. I Göteborg är enligt uppgift bilden ungefär densamma som i Stockholm. I Malmö församling och i de mindre judiska föreningarna spelar däremot enligt flera källor jiddisch en betydligt större roll än i Stockholm och Göteborg. Detta beror på att dessa församlingar och föreningar i större utsträckning domineras av senare anlända flyktingar, vilka i stor utsträckning har jiddisch som modersmål. Här finns också en större andel ortodoxa judar, vilka tenderar att använda jiddisch (David Fischer i intervju).

318

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

Variation mellan ortodoxa, reformerta/liberala och ickeförsamlingsanslutna Som nämndes ovan har jiddisch alltid spelat en viktigare roll bland de mer ortodoxa judarna än bland ”liberala” och reformerta. Stockholms och Göteborgs församlingar har en reformerad gudstjänstordning, medan församlingen i Malmö och på många mindre orter som t ex i Borås är mer ortodox.6 Det finns små ortodoxa synagogor i både Stockholm och Göteborg, men deras medlemmar tillhör samma församling som de som besöker den stora synagogan i respektive stad. Detta innebär att andelen jiddischtalare (aktiva eller ”potentiella”) säkert är högre i Malmö och på de mindre orterna än i Stockholm och Göteborg. Vilka de exakta siffrorna är går dock knappast att ange. Det finns även en stor grupp judar, förmodligen en majoritet, som inte alls är med i judiska församlingar eller föreningar. Troligen finns det jiddischtalande även bland dessa icke-församlingsanslutna, men ingen av våra källor hade någon klar uppfattning om i vilken utsträckning. David Fischer och David Schwarz anger att andelen jiddischtalare bland icke-anslutna judar är betydligt mindre än i församlingarna. Susanne Sznajderman-Rytz gör dock det viktiga påpekandet att många lämnar församlingarna utan att för den skull upphöra att leva på judiskt vis. Detta kan även avse användningen av jiddisch. Det är dock säkert svårare att komma i kontakt med andra jiddischtalande om man inte tillhör det nätverk som församlingarna utgör.

Svårigheter att beräkna antalet användare av jiddisch i Sverige Det finns olika orsaker till varför det är svårt att uppskatta antalet användare av jiddisch i Sverige. En anledning till osäkerheten är att vi inte kan veta 6

Faktum är att församlingarna i allmänhet är mycket ”eklektiska”. Medlemmarna kan ha ganska olika preferenser vad gäller gudstjänstordning och t.ex. koscherhållning, men alla tillhör samma församling, och de olika grupperna respekterar varandras sätt att leva. I Fischers enkät i Stockholm anger t ex ca 16% att de har strikt koscher själva, medan hela 49% ansåg det viktigt att församlingen har strikt koscher i gästköket i sessionssalen. Detta av hänsyn till ortodoxa församlingsmedlemmar såväl som gäster. Även föreningar som t ex Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur i Sverige är eklektiska vad gäller politiska uppfattningar, sionism osv på grund av att underlaget på varje ort inte räcker till mer än en förening.

© Studentlitteratur

319

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

hur många judar det finns i Sverige. Detta beror i sin tur på att etnisk tillhörighet inte registreras i landet. Den sedan 1950-talet lagstadgade religiösa friheten innebär vidare att svenska judar inte längre behöver anmäla sig som medlemmar i det judiska trossamfundet. De siffror som finns för antalet judar i Sverige är dock tämligen tillförlitliga fram till ca 1950, men därefter är de mer osäkra. Zitomersky (1988: 122) anger följande siffror för antalet och andelen judar i Sverige 1787–1980. Tabell 7.1 Antalet och andelen judar i Sverige 1787–1980. År

Antal judar

1787 1807 1815 1825 1830 1835 1840 1845 1850 1855 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980

max. 150 631 785 845 890 887 911 971 960 935 1 155 1 836 2 993 3 402 3 912 6 112 6 469 6 653 ca 8 000 ca 13 000 ca 13 500 ca 14 500 ca 16 500

Procentandel av den svenska befolkningen ca 0,006 0,025 0,031 0.034 0,030 0,029 0,029 0,029 0,027 0,025 0,029 0,044 0,065 0,071 0,076 0,110 0,109 0,108 ca 0,125 ca 0,184 ca 0,180 ca 0,179 ca 0,198

Enligt de flesta definitioner av begreppet är religiositet inte ett nödvändigt villkor för medlemskap i gruppen, utan ens ”judiskhet” beror i första hand på föräldrarnas (särskilt på moderns) etnicitet (se Lomfors, 1996, och Fischer, 1996, för klargörande diskussioner). Att vara jude räknas normalt sett som ett nödvändigt, men knappast tillräckligt villkor för att betraktas som medlem i den jiddischska talgemenskapen. Enligt Fischer (1996: 168– 320

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

170) är kunskaper i jiddisch långt ifrån en nödvändig komponent i ett judiskt sätt att leva, men något som definitivt ökar känslan av judisk gemenskap i både tid och rum. Det existerar förmodligen ett antal jiddischanvändare som inte finns med inom SST:s (Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund) siffra för betjänade medlemmar av det judiska samfundet, liksom det finns ett antal betjänade medlemmar som inte kan betraktas som användare av jiddisch. En annan orsak till osäkerheten utgörs av det faktum att judarna har kommit till Sverige under olika perioder och från delar av Europa där språket har spelat olikartade roller. Detta har lett till en ovanligt stor variation i språkanvändningen hos svenska judar. De första invandrarna var få till antalet, men mycket inflytelserika i församlingslivet i Stockholm och Göteborg. De var förhållandevis assimilationsinriktade, både vad gäller språk och levnadssätt. (Sveriges invandrings- och flyktingpolitik, liksom befolkningen i allmänhet, har ju också uppmuntrat assimilation, något som många judar antagligen såg som en överlevnadsstrategi.) De tidiga invandrarnas ättlingar i dagens Sverige är av allt att döma inte jiddischanvändare, såvida de inte har gått någon kurs för att lära sig språket. Som tidigare påpekats var de senare anlända i mycket större utsträckning ortodoxa och jiddischtalande. I många fall överförde de språket till sina barn, och denna transmission förefaller ha fortsatt till andra och ibland även tredje generationen. Vi vet dock inte exakt hur många personer som finns i första, andra och tredje generationens senareanlända, och inte heller känner vi till hur utbredd användningen av jiddisch bland dem är idag. Det saknas helt enkelt forskning om jiddisch i dagens Sverige.

En uppskattning av antalet användare av jiddisch i Sverige idag Vi har av ovannämnda skäl svårt att göra några helt säkra påståenden om antalet jiddischanvändare i Sverige idag. Som diskuterades ovan är det långt ifrån självklart hur man ska definiera ”användare av jiddisch”, och därmed blir det svårt att göra närmare beräkningar av jiddischs utbredning i dagens Sverige. Det finns dock sifferuppgifter i diverse källor som gör det möjligt att extrapolera omfattningen av jiddischanvändandet i Sverige idag. Zitomersky (se ovan) uppskattar antalet judar i Sverige 1980 till 16 500. Andra källor (bl a Byström Janarv, 1993: 61) anger att upp till 20 000 judar bor i landet. I American Jewish Yearbook (1979, citerad i Fishman, 1991) anges © Studentlitteratur

321

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

att det totala antalet judar i Sverige i slutet av 1979 uppgår till 16 000. Fischer (1996: 45–46) uppskattar antalet judar i Sverige till ca 20 000, och betonar att antalet ökar pga invandring av nya judiska grupper från f d Sovjetunionen, Rumänien, f d Jugoslavien m fl länder. Vi kan alltså dra slutsatsen att antalet judar i Sverige ligger någonstans omkring 20 000 personer, beroende på hur man definierar begreppet ’jude’ (se ovan). På en mellannivå har vi SST:s årliga beräkningar av antalet ”betjänade medlemmar” av det judiska ”samfundet” i Sverige. Denna siffra omfattar inte bara församlingsmedlemmar enligt församlingarnas egen definition, utan även sådana som t ex deltar i studieverksamhet knuten till församlingarna. Denna siffra uppgick vid årsskiftet 94/95 till 10 378. Antagligen finner vi de allra flesta användarna av jiddisch bland dessa ”organiserade judar”. Som vi tidigare nämnde gav Fischers (1996) enkät inom Stockholms församling vid handen att ca 25% av medlemmarna i Stockholmsförsamlingen talade jiddisch ”mycket bra” eller ”ganska bra”. Om man tillämpar detta procenttal på antalet ”betjänade medlemmar” enligt SST kommer man upp i en minimisiffra på drygt 2 500 talare av jiddisch. Men flera källor uppger att andelen jiddischtalande är betydligt större bland judar i Malmö och i de mindre judiska församlingarna än i Stockholm och Göteborg. I så fall bör man öka siffran till åtminstone 3 500 för hela Sverige, särskilt om man räknar med att ett visst antal jiddischtalande hamnar utanför SST:s register. Denna siffra är en uppskattning av antalet personer som talar jiddisch ”mycket bra” eller ”ganska bra”. Om man dessutom räknar med ”talarpotentialen” (se ovan) skulle man kanske komma upp i en siffra på 5 000 eller mer. Denna högre siffra stämmer ganska väl med David Schwarz’ uppskattning (samtal 970130) av antalet jiddischtalande i Sverige till 5 000–6 000 personer. I American Jewish Yearbook (1979, citerad i Fishman, 1991) uppskattas antalet svenska judar med jiddisch som modersmål till 3 200. Andelen svenska judar med jiddisch som modersmål (enligt samma källa) är därmed 20 procent. Andelarna för övriga länder i redovisningen varierar från 15 procent för länder som Frankrike och Storbritannien upp till 30 procent för Kanada, Australien, Sydafrika och de flesta länderna i Sydamerika. Fishmans procenttal för Sverige är alltså lägre än det Fischer anger för andelen ”mycket bra eller ganska bra” talare av jiddisch i Stockholm, och vi har dessutom konstaterat att Stockholm förefaller ligga lågt jämfört med Sverige i övrigt vad beträffar jiddischkunskaper. Men det bör noteras att Fischers siffra gällde en självskattad språkfärdighet, inte modersmål. Termen ’modersmål’ har för övrigt många olika innebörder. Skillnaden mellan 322

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

procenttalen hos Fishman och Fischer kan också vara en indikation att andelen användare av jiddisch faktiskt ökar i Sverige, eftersom siffrorna gäller slutet av 1970-talet respektive mitten av 1990-talet. Vi vet inte hur American Jewish Yearbook har definierat termen ’modersmål’, eller hur de har kommit fram till sina siffror, men återigen skulle vi till deras uppskattning vilja lägga ett antal tusen ”potentiella talare” eller ”receptivt tvåspråkiga”, som förmodligen inte skulle betrakta jiddisch som sitt modersmål och inte heller betrakta sina färdigheter i språket som ”mycket bra” eller ”ganska bra”. Detta tillägg gör att totalantalet ”användare av jiddisch”, om man definierar termen ”användare” brett, skulle komma upp i 5 000 till 6 000 personer, vilket återigen överensstämmer med David Schwarz’ ovannämnda uppskattning.

Avslutning Sammanfattningsvis kan vi säga att vi har valt att definiera begreppet ”användare av jiddisch” och därmed gränserna för den jiddischska talgemenskapen i Sverige ganska brett av två skäl. Ett skäl är att jiddisch är ett minoritetsspråk, vilket betyder att bara en bred definition av ’talgemenskap’ fångar all variation i språkbruk, språkfärdighet, interaktionsnormerna osv. Ett annat skäl är att jiddisch är ett internationellt språk. Den ”talarpotential” vi har räknat med har många anledningar att utveckla sina kunskaper och färdigheter i jiddisch i framtiden: internationella kontakter, de omfattande kulturyttringar som finns och kommer att finnas på jiddisch, den delvis mer positiva attityden som staten Israel visar mot språket, etc. Det första skälet för en bred definition av ’språkanvändare’ gäller för alla minoritetsspråk, medan de övriga är ganska speciella för jiddisch. Den etniska väckelse som inleddes i slutet på sextiotalet har inneburit ett uppsving för jiddisch i många länder, däribland Sverige, och många tecken tyder på att renässansen håller i sig. Även de personer vi intervjuade som var pessimistiska angående jiddischs framtid i Sverige hade trots allt en ganska eller till och med mycket positiv attityd till språket. Detta är relativt ovanligt när det gäller minoritetsspråk, och tyder på att jiddisch kan gå en relativt trygg framtid till mötes (åtminstone jämfört med vissa andra minoritetsspråk i världen). Språket har en stark koppling till judendom (främst ortodox dito) samt till judiska traditioner och judisk kultur, även bland ickereligiösa judar. (Dags)tidningar ges ut på jiddisch i en rad länder, och ungefär ett hundratal böcker utkommer årligen (Fishman, 1991: 333). David © Studentlitteratur

323

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

Beitner berättar att man genom att prenumerera på ett antal jiddischska tidningar håller sig informerad om vad som händer i den judiska världen. För optimisterna är jiddisch inte bara ett språk utan också ett ”sätt att leva”. Livskraften hos jiddisch har växlat påtagligt. Kriget och förintelsen innebar ett mycket svårt slag, inte bara mot det judiska folket och dess kultur, utan också mot jiddisch. Men många anser idag att ”ryktet om dess död är betydligt överdrivet”. Språksociologen Joshua Fishman (1981, 1987, 1991), en av de främsta jiddischforskarna i världen, är optimistisk vad gäller jiddischs framtid i världen. Han redovisar (1991: 325–334) hur jiddisch har dömts ut som döende eller dött under närmare 200 år. Samma domedagsprofetior har uttalats över språk som walesiska, breton och flamländska, men de lever alla än idag. Fishman frågar sig varför såväl judar som icke-judar har varit så angelägna att förutspå jiddischs död, och finner att deras uttalanden bygger på tveksam argumentering. Han siar själv om att antalet jiddischtalare kommer att öka under de närmaste åren, bl.a. på grund av höga födelsetal inom vad han kallar för ”ultra-ortodoxa” kretsar. Han menar att inte bara icke-judar utan även judar ”continue to treat Yiddish (even after the holocaust and rebirth) the way Christian and Moslem worlds have become accustomed to treat Jews: with denial, with death expectations, with death wishes” (1991: 332). Vi avslutar detta kapitel genom att återknyta till Sverige med ett citat från Hugo Valentin (1964: 221), som gäller jiddisch likväl som det judiska folket och judisk kultur i stort: Den svenska judeenheten tillhör det svenska samhället och är samtidigt en del av den judiska diasporan, en dualism, som berikat dess liv. Dess fortlevande är icke blott ett judiskt intresse utan ett svenskt. Ty det är icke den jämnstrukna uniformiteten utan de många tonernas samklang som skapar den nationella kulturens rikaste harmonier.

324

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

Referenser Bannies, Marlene. 1994. Crossing Delancey to find Yiddish Movement. Course paper, Linguistics Department, University of San Diego. Birnbaum, Solomon A. 1979. Yiddish. A Survey and a Grammar. Toronto & Buffalo: University of Toronto Press. Bloomfield, Leonard. 1933 (1961, 1984). Language. Chicago: Univ. of Chicago Press. Boyd, Sally. 1985. Language Survival. A Study of Language Contact, Language Shift and Language Choice in Sweden. (Doktorsavhandling i allmän språkvetenskap.) Gothenburg Monographs in Linguistics 6. Göteborg: Institutionen för lingvistik Boyd, Sally & Erland Gadelii. 1997. Jiddisch i Sverige. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 447–501. Byström Janarv, Görel. 1993. Judendom. I Gudastyrd vardag. Världsreligionerna i människors dagliga liv. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan. Corder, Stephen Pit. 1973. Introducing Applied Linguistics. London: Penguin. Diesing, Molly. 1990. Verb movement and subject position in Yiddish. Natural Language and Linguistic Theory 8, 41–79. Dorian, Nancy. 1981. Language Death: the Life-Cycle of a Scottish Gaelic Dialect. Philadelphia: Univ. of Pennsylvania Press. Dorian, Nancy. 1982. Defining the speech community to include its working margins. In: Romaine, S. (ed.) Sociolinguistic Variation in Speech Communities. London: Arnold. Fischer, David. 1996. Judiskt liv. En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling. (Doktorsavhandling i teologi vid Uppsala universitet) Spånga: Megilla-förlaget. Fishman, Joshua A., ed. 1981. Never Say Die! A Thousand Years of Yiddish in Jewish Life and Letters. The Hague/Paris/New York: Mouton Publishers. Fishman, Joshua A. 1987. Post-exilic Jewish languages and pidgins/creoles: two mutually clarifying perspectives. Multilingua 6:1, 7–24. Fishman, Joshua A. 1991. Yiddish: Turning to Life. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins. Gordon, Hans & Lennart Grosin. 1973. Den dubbla identiteten. Judars anpassningsmönster i historisk och psykologisk belysning. Stockholm: CEBE Grafiska. © Studentlitteratur

325

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

Gumperz, John 1997. On the interactional bases of speech community membership. In: Guy, G. R., C. Feagin, D. Schiffrin & J. Baugh (eds.) Towards a Social Science of Language. Papers in Honor of William Labov. vol 2. Amsterdam: John Benjamins. Gumperz, John 1965. ”The speech community” International Encyclopedia of the Social Sciences, 381–386. London: Macmillan. Hahn, Stefan, Abraham Brody & Wulff Fürstenburg. 1970. Judarnas historia. Stockholm: Prisma. Hockett, Charles F. 1958. A Course in Modern Linguistics. New York: Macmillan. Ilicki, Julian. 1988. Den föränderliga identiteten. Om identitetsförändringar hos den yngre generationen polska judar som invandrare till Sverige 1968–1972. (Doktorsavhandling i sociologi, Uppsala universitet) Åbo: Sällskapet för judaistisk forskning. Judarna i Göteborg. Broschyr utgiven av Judiska Församlingen i Göteborg. 1991. Katlev, Jan. 1986. Jiddisch. I Krag, H. & M. Warburg, red., Der var engang – amol iz geven. En bog om jødisk kultur og historie i det gamle Østeuropa, 93–110. Köpenhamn: Gyldendal. Katz, Dovid, ed. 1987. Origins of the Yiddish language. Oxford winter symposium in Yiddish language and literature, 15–17 December 1985. Language & Communication, Vol. 7, Supplement. Oxford: Pergamon. Kerbel, Lennart. 1995. Judiska ordspråk och talesätt. På jiddisch och svenska. Spånga: Megilla-förlaget. King, Robert D. 1987. Proto Yiddish Morphology. In Katz, D. (ed.) 73-81. Källgren, Gunnel & Ellen F. Prince. 1989. Swedish VP-topicalization and Yiddish Verb-topicalization. Nordic Journal of Linguistics 12.1, 47–58. Labov, William. 1966. The Social Stratification of English in New York City. Washington: Center for Applied Linguistics. Labov, William. 1972. Sociolinguistic Patterns. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Levy, Hans W. 1995. The Jewish Community of Gothenburg. Lund: Institute of Jewish Culture. Lomfors, Ingrid. 1996. Förlorad barndom. Återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. (Doktorsavhandling i historia vid Göteborgs universitet) Göteborg: Historiska institutionen. Marchand, James W. 1987. Proto Yiddish and the glosses: can we reconstruct Proto Yiddish? In Katz, Dovid, ed., 83–94.

326

© Studentlitteratur

7 Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige

Nationalencyklopedin, Tionde bandet. 1993. Artiklarna judar, judendom, jiddisch m fl, av Karl-Johan Illman, Tryggve Kronholm, Michal Rudawski, m fl 133–134, 225–233. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker. Prince, Ellen. 1981. Topicalization, Focus movement, and Yiddish movement. A Pragmatic Differentiation. Berkeley Linguistic Society 7, 249– 264. Santorini, Beatrice. 1995. Two types of Verb second in the history of Yiddish. In: Battye, A. & I. Roberts, (eds.) Clause Structure and Language Change, 53–79. New York & Oxford: Oxford University Press. Schulman, Salomon. 1991. Natten läser stjärnor. Jiddischdikter från ett desperat sekel. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB. Schulman, Salomon. 1996. Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer. Nora: Bokförlaget Nya Doxa. Schulman, Salomon & Peter Rovan. 1988. Garva med Goldstein. De bästa judiska vitsarna. Stockholm: Stehag Symposion. Schwarz, David. 1971. Svensk invandrar- och minoritetspolitik 1945–1968. Stockholm: Prisma. Silverman Weinreich, Beatrice, ed. 1988. Yiddish Folktales. Translated by Leonard Wolf. New York: Pantheon Books. SST (Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund) Årsbok 1995. Älvsjö: SST. Stare, Jacqueline (red.) 1996. Judiska gårdfarihandlare i Sverige. Stockholm. Judiska museet i Stockholm. Sterner Carlberg, Mirjam. 1994. Gemenskap och överlevnad. Om den judiska gruppen i Borås och dess historia. (Doktorsavhandling i socialt arbete vid Göteborgs universitet) Göteborg: Institutionen för socialt arbete. Svenson, Anna. 1995. Nöden. En shtetl i Lund. Årsskrift 77. Lund: Gamla Lund förening för bevarande av stadens minnen. Thelander, Mats. 1976. Grepp och begrepp i språksociologin. Lund: Studentlitteratur. Valentin, Hugo. 1964. Judarna i Sverige. Stockholm: Bonniers. Valentin, Hugo. 1970. Judarnas historia i Sverige. Tilläggskapitel i Hahn et al. Warburg, Margit. 1986. Jødisk dagligliv og selvforståelse. I: Krag, H. & M. Warburg, (red.), Der var engang – amol iz geven. En bog om jødisk kultur og historie i det gamle Østeuropa, 93-110. Köpenhamn: Gyldendal. Weinreich, Uriel. 1968. Languages in Contact. The Hague/Paris: Mouton.

© Studentlitteratur

327

Sally Boyd och Karl Erland Gadelii

Wexler, Paul. 1991. Yiddish – the fifteenth Slavic language. A study of partial language shift from Judeo-Sorbian to German. International Journal of the Sociology of Language 91, 9–150. Wexler, Paul. 1994. Relexification and the issue of genetic classification. Talk given at the Tenth biennial conference of the Society for Caribbean linguistics, University of Guyana, August 24–27, 1994. Zitomersky, Joseph. 1988. The Jewish Population in Sweden, 1780-1980: An ethno-demographic study. I: Broberg, G., H. Runblom & M. Tydén, (red.). Judiskt liv i Norden. Studia Multietnica Upsaliensia 6. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensia. Intervjuer med: Mirjam Sterner Carlberg, Göteborg. 14 januari 1997. Izydor Sznajdman, Göteborg. 24 januari 1997. Susanne Sznajderman-Rytz, Borås. 27 januari 1997. David Fischer, Älvsjö. 27 januari, 1997. David Schwarz, Vällingby. 30 januari, 1997. David Beitner, Malmö. 31 januari, 1997. Anna Svenson, Lund. 17 mars, 1997.

328

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

8 Teckenspråket 1

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

Inledning

1

Tecknade språk är kända från samtliga världsdelar och förekommer i ett okänt antal nationella, regionala och kulturella varianter. Antalet teckenspråkstalare är inte känt. Dövas världsförbund uppskattar antalet döva i världen till cirka 70 miljoner (Lars-Åke Wikström, personlig kommunikation), men antalet döva är inte detsamma som antalet tecknande personer, eftersom dövheten inte med nödvändighet innebär att man får möjlighet att lära sig teckenspråk. Teckenspråk används dessutom av allt fler hörande och hörselskadade personer i många länder, vilket bidrar till att det är svårt att uppskatta antalet tecknande personer. Dövas teckenspråk är inte internationellt i den bemärkelsen att det är gemensamt för alla döva i världen. Det hindrar inte att teckenspråkiga personer kan kommunicera över språkgränserna, men det görs då med mer ikoniska, improviserade kommunikationsformer. Att teckenspråken är olika beror inte på att de är manuella representationer av de talade språken. Om så vore fallet skulle Storbritannien och USA ha snarlika teckenspråk, men det brittiska och det amerikanska teckenspråket är inte ömsesidigt förståeliga och skiljer sig åt i lika hög grad som t ex det svenska och det amerikanska. Det saknas i stort sett kunskaper om de tecknade språkens uppkomst, deras historia och eventuella släktskap. Över huvud taget måste kunskapen om de tecknade språken fortfarande sägas vara begränsad, beroende på att forskningen om dessa språk är jämförelsevis ung. Det första moderna 1

I avsnitten Inledning och Språkets uppbyggnad återges en del tidigare publicerat material, dels från Bergman (1992), dels från Bergman (1994). Avsnittet Språket och skolan bygger till en del på framställningen i Bergman (1977). Ett varmt tack till Sveriges Dövas Riksförbund som välvilligt ställt fotografierna till förfogande. Tack också till Kenneth Hyltenstam för värdefulla synpunkter på en tidigare version av texten.

© Studentlitteratur

329

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

språkvetenskapliga verket om (amerikanskt) teckenspråk publicerades först 1960 och forskning om det svenska teckenspråket inleddes på sjuttiotalet. Ändå är idag kunskaperna avsevärda jämfört med när forskningen startade, och vi vet nu betydligt mer om tecknade språks struktur, deras tillägnande och användning. Det här kapitlet handlar om det teckenspråk som används i Sverige och vars traditionella namn helt enkelt är ”teckenspråket”, i äldre texter även kallat åtbördsspråket. Under senare decennier har också beteckningen ”dövas teckenspråk” förekommit (se t ex Nationalencyklopedin) och i internationella sammanhang talar man om ”svenskt teckenspråk” (”Swedish Sign Language”). Eftersom teckenspråket skiljer sig från övriga inhemska (minoritets-)språk genom att inte vara ett talat språk ges i det följande en översiktlig beskrivning av språkets struktur, innan dess ställning i samhället behandlas.

Språkets uppbyggnad Tecknade språk har samma principiella uppbyggnad som talade språk: de har en uppsättning konventionella symboler, dvs ett ordförråd (lexikon), och ett system av regler för symbolernas användning, dvs en grammatik. Hur stort teckenförrådet är vet man inte. Det av Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) utgivna Svenskt teckenspråkslexikon (1997) omfattar 2 968 ”uppslagstecken”. Inom SDR:s lexikonprojekt har därutöver ytterligare ca 1 000 tecken dokumenterats. Tecken från olika fackområden ingår inte bland dessa. På video har tidigare drygt 500 svenska och utländska geografiska egennamn redovisats. Vidare kan nämnas en videodokumentation av äldre dövas teckenspråk ur vilken ca 1 500 ålderdomliga och regionala tecken upptecknats, samt en insamling av (företrädesvis äldre dövas) persontecken, dvs egennamn på teckenspråk, som utgörs av ca 3 150 tecken (Tomas Hedberg, personlig kommunikation). Siffrorna ovan anges för att ge läsaren en uppfattning om att teckenförrådet är mycket omfattande, gissningsvis rör det sig om tiotusentals tecken. Majoriteten av tecknen i det svenska teckenförrådet är inhemska, men ett fåtal tecken är lån från andra teckenspråk, som t ex tecknet för ’lingvistik’ som har sitt ursprung i det amerikanska teckenspråket. Via döva invandrare förmedlas namn för personer och platser från andra teckenspråk; förhållandevis färska exempel är tecknen för Bosnien och Kuwait. Som exempel på lån i andra riktningen kan nämnas de svenska tecknen ATTITYD och 330

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

SPRÅK som upptagits i det brittiska teckenspråket. (Ord skrivna med versaler används som namn på tecken.) Den i övrigt synnerligen sparsamma inlåningen av tecken från andra teckenspråk förklaras delvis av tecknade språks möjligheter att skapa nya, motiverade teckenformer med utgångspunkt i visuellt uppfattbara företeelser såsom form och rörelse. Trots att svenska språket i sin primära form inte är ett visuellt språk förekommer lån i teckenspråket från svenskan. Via handalfabetet lånas ord från den skrivna svenskan in, dels permanent i form av bokstaverade tecken, med vilket avses kraftigt reducerade, teckenliknande former, dels som tillfälliga lån i form av mer fullständigt återgivna ord, t ex egennamn och facktermer. Översättningslån av svenska sammansättningar förekommer också (exempelvis RIKSDAG, MINORITETSSPRÅK). Vidare utökas teckenförrådet genom inomspråkliga processer för teckenbildning såsom avledning och s k polysyntetiska konstruktioner (se nedan) genom vilka nya teckenformer ständigt bildas. Förekomsten av sådana teckenbildande processer gör för övrigt att det i princip är omöjligt att fastställa teckenförrådets storlek.

Tecknet Enkelt uttryckt kan ett teckens uppbyggnad beskrivas som att en eller två händer utför en rörelse i ett visst läge. Ett annat sätt att beskriva detta är att tecknet har tre manuella ”aspekter”, där en agerande hand kallas ”artikulator”, rörelsen ”artikulation” och läget ”artikulationsställe”. Tecken har enkel eller dubbel artikulator, dvs rörelsen utförs antingen med en hand (se fig 8.1 a–b FÖR-SÄKERHETS-SKULL) eller med båda händerna, som då har samma handform (se fig 8.2 TECKNA). Tecken med två händer kan också ha enkel artikulator med manuellt artikulationsställe, vilket innebär att den ena handen agerar mot den andra, passiva handen (se fig 8.3 TYPISK). Skillnaden höger–vänster har normalt ingen betydelse för teckenstrukturen, dvs oavsett om den tecknande är höger- eller vänsterhänt utför den dominanta handen rörelsen i tecken med enkel artikulator. I tillägg till den manuella komponenten har många tecken en samtidigt producerad oral komponent, dvs munnen är ytterligare en möjlig artikulator. FÖR-SÄKERHETS-SKULL är ett sådant tecken där munnen inledningsvis är öppen med rundade och framåtskjutna läppar (jfr munnens form vid uttal av ”y” eller ”ö”) och sedan övergår till en sluten form med tänderna mot underläppen (jfr ”f” och ”v”). Förutom sådana genuint tecken© Studentlitteratur

331

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

Figur 8.1a

Figur 8.1b

Figur 8.2

Figur 8.3

Figur 8.4

Figur 8.5

Figur 8.6

Figur 8.7

332

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

språkliga munrörelser förekommer också tecken vars orala komponent är lånad från svenskan, vilket innebär att munnen formas på ett sätt som påminner om munnens rörelser när ett ord uttalas. De tre manuella aspekterna utmärker alla tecken, men tecken skiljer sig åt genom att aspekterna realiseras på olika sätt. Jämför t ex tecknen i fig 8.1 och 8.4 (ANSVAR) som båda har enkel artikulator vid ett kroppsläge, men där FÖR-SÄKERHETS-SKULL har en flat uppåtriktad hand, som etablerar kontakt med hakan, medan ANSVAR har en vänsterriktad V-hand som har upprepad kontakt med sidan av bröstet. Jämför vi å andra sidan ANSVAR och HA (se fig 8.5) ser vi ännu större likheter, endast formen hos artikulatorerna skiljer dem åt: V-hand respektive flat hand. Dessa båda handformer är exempel på två av språkets minsta betydelsskiljande element, dvs en parallell till de distinktiva språkljuden i talade språk, fonemen (jfr ”bil” och ”pil” som skiljs åt av ”b” och ”p”). Att tecken liksom ord är uppbyggda av ett begränsat antal sublexikala element har gjort det möjligt att skapa ett ”alfabetiskt” transkriptionssystem, där varje element representeras av en grafisk symbol (Bergman 1977, Bergman 1982, Bergman & Björkstrand 1993). Nedan återges transkriptionen av tecknet ANSVAR. Först anges artikulationsstället, [ för vänster sida av bröstet. Därefter följer symbolerna för artikulatorns form och attityd, \ för V-handen (utsträckt pek- och långfinger), 1 för vänsterriktad hand och ; för nedåtvänd handflata. Sist skrivs artikulationen som här utgörs av kontakt $ som upprepas #. (1)

à\1;$!#

(’ansvar’)

I transkriptionen nedan har \ bytts ut mot > som representerar en flat hand och vi får i stället tecknet HA: (2)

à>1;$!#

(’ha’, ’finnas’)

Transkriptionssystemet används i Svenskt teckenspråkslexikon (1997), något som gjort det möjligt att organisera lexikonet enligt tecknens egen form (i s k handformsklasser). Det innebär att kan man kan slå upp tecknet för att få veta dess betydelse om man vet hur det utförs. Detta är inte möjligt i äldre teckenböcker, där tecknen antingen presenteras i alfabetisk ordning, dvs enligt de svenska ordens form, eller är grupperade i betydelsområden som färger, djur, mat, tidsbestämningar (se t ex Österberg, 1916a; Teckenboken, 1978). I motsats till vad man kanske kunde vänta sig, har teckenspråket visat sig ha en förhållandevis rik morfologi. På grund av språkets yttre form, rörelse © Studentlitteratur

333

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

i rummet, ser själva formförändringarna annorlunda ut än i talade språk. Typiska formförändringar i teckenspråket är riktningsmodifiering och olika former av reduplikation som dubblering av artikulatorn eller upprepning av rörelsen. Det finns t ex par av betydelsebesläktade substantiv och verb som betecknar konkreta föremål, respektive en aktivitet associerad med föremålet (’nyckel’ – ’låsa’; ’dörr’ – ’stänga’) där enda skillnaden i formen är att substantivet har korta, upprepade rörelser, medan verbet utförs med en eller flera längre, mjukare rörelser. Ett fåtal substantiv har särskilda pluralformer, men för övrigt är klassen formfattig. Verben har den rikaste morfologin. Reduplicerade former uttrycker vanligen kvantitativa eller distributiva skillnader i antal händelser och/eller antal deltagare t ex ’fråga en person’, ’fråga alla’, ’fråga om och om igen’, ’många frågar en person’, ’många frågar en person om och om igen’. Genom förändring av tecknets rörelseriktning uttrycker vissa verb skillnader i perspektiv: tecknet FRÅGA har i grundformen en framåtriktad rörelse, men uttrycker med en inåtgående rörelse den tillfrågades perspektiv (jfr ’bli tillfrågad’). Ett annat exempel på verbmorfologin hittar vi i polysyntetiska konstruktioner som uttrycker befintlighet och förflyttning. Utmärkande för polysyntetiska konstruktioner i talade språk är att ”ett mycket komplext satsinnehåll, som i andra språk måste uttryckas med många ord, ofta kan bakas in i ett enda ord” (Viberg, 1984: 9), vilket resulterar i långa ordformer där lexikala och andra morfem radas efter varandra. I teckenspråkets polysyntetiska konstruktioner har de ovan nämnda distinktiva elementen (handformer, lägen, rörelsearter, rörelseriktningar osv) morfemstatus, dvs de är betydelsebärande. Figur 8.6 visar ett sådant exempel där handformen böjda pek- och långfingrar betyder ’hopkrupen varelse’, pekfingret betyder ’rakt, endimensionellt föremål’, och artikulationen som är en kort rörelse hos den aktiva (högra) handen ner till kontakt med den passiva betyder ’befinna sig (på)’. Tecknet är hämtat från en mening som betyder ’en fågel satt kvar på telefonledningen’ (Wallin, 1994).

Satsen Teckenspråkets grundläggande ordföljd är SVO, dvs ordföljden i en enkel påståendesats är subjekt, verb, objekt (Bergman & Wallin, 1983; Bergman, 1995). Satsen nedan är ett sådant exempel med subjektsfrasen POSS-c SYSTER först i satsen, följd av predikatsverbet GALEN-I och objektet KAFFE sist i satsen. 334

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

(3)

POSS-c SYSTER GALEN-I KAFFE Min syster gillar kaffe

Utgörs subjektet av en pronominell pekning (skrivs som PEK följt av en riktningssymbol) kan subjektet står sist i satsen (VOS): (4)

GALEN-I KAFFE PEK-v Hon gillar kaffe

Den teckenföljden är inte tillåten när subjektet utgörs av en full nominalfras med substantiviskt huvudord, varför följande konstruktion med frasen POSS-c SYSTER sist inte är acceptabel: (5)

* GALEN-I KAFFE POSS-c SYSTER

SVO-mönstret karaktäriserar även mer komplexa konstruktioner, vilket framgår av följande mening där både den underordnade (objektsbi-)satsen POSS-c SYSTER GALEN-I KAFFE och den överordnade satsen (PEK-h TRO… ) har SVO-följd. (6)

PEK-v TRO POSS-c SYSTER GALEN-I KAFFE Han tror att min syster gillar kaffe

Precis som i den svenska satsen ”Kaffe gillar hon” kan en teckenspråkssats inledas med objektet. I motsats till svenskan som då får ordföljden OVS behåller teckenspråket ordningen SV varför satsen får OSV följd: (7)

höjda ögonbryn (nick) hakan in ögonkontakt blink KAFFE>------------ POSS-c SYSTER GALEN-I Kaffe gillar min syster

När objektet på detta sätt inleder satsen, dvs när det är topikaliserat, markeras det obligatoriskt med icke-manuella signaler, företrädesvis med ansiktet. Som den transkriberade satsen visar består topikmarkören av flera samtidiga delsignaler: höjda ögonbryn, ögonkontakt med mottagaren, hakan inåt, sista tecknet i den topikaliserade frasen får längre duration genom att artikulatorn hålls kvar i rörelsens slutfas, och det hela avslutas med en blinkning som kan vara samtidig med en lätt nickning. Exemplet visar att för att man ska förstå den syntaktiska strukturen i ett tecknat yttrande är det nödvändigt att inte bara ta hänsyn till tecknens inbördes ordning, utan även © Studentlitteratur

335

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

till de samtidiga icke-manuella signalerna. Höjda ögonbryn har visat sig ingå i markörer för olika syntaktiska konstruktioner som topik, ja/nej-fråga, relativsats, och konditional sats, medan sänkta, sammandragna ögonbryn förekommer i frågeordsfrågor. Teckenspråket har i motsats till talade språk utsträckning i det tredimensionella rummet, något som avspeglas både i enskilda teckens form och i satsstrukturen. Språkets utnyttjande av rummet, kallat lokalisation eller referensmärkning, innebär att den tecknande använder riktningar eller positioner i området framför sig för att representera olika referenter och att riktningarna utnyttjas för en typ av kongruensböjning hos tecken med anknytning till dessa referenter. En referensmärkt riktning, ett locus, kan representera referenter av olika slag som personer, föremål, platser och tidpunkter (Engberg-Pedersen, 1991). I de två exemplen nedan, som är hämtade från en föreläsning om dåvarande EG, representerar de referensmärkta riktningarna olika organisationer. I den här sekvensen beskrivs dövas världsorganisations verksamhet inom EG genom sitt sekretariat ECRS (European Community Regional Secretariat). Den tecknande har gjort en referensmärkning för Frankrike i området framför sig snett till vänster (v) och området mitt framför den tecknande (f) representerar ECRS. (8) hö hand: FRANKRIKE ÖVERTA-v-f PEK-v vä hand: PEK-v Frankrike tog över (ledningen av) ECRS Satsens predikat ÖVERTA utförs i en riktningsmodifierad form: rörelsen börjar till vänster och avslutas framför den tecknande. Detta kan beskrivas som att verbet kongruerar med subjektsreferentens (Frankrikes) locus v och objektsreferentens (ECRS:s) locus f. ECRS nämns inte explicit, men genom att verbet kongruerar med dess locus framgår det att det är ECRS som åsyftas. Det är inte bara verb som kan ta locusmarkörer. I (8) förekommer också två PEK som båda kongruerar med Frankrikes locus v, det första är en (samtidig) bestämning till FRANKRIKE, det andra en pronominell subjektskopia. Även substantiv kan kongruera med ett locus. Referenten Danmark har här locus h och ECRS fortfarande locus f. (9)

336

ISTÄLLET BE-h DANMARK-h ÖVERTA-h-f Man bad istället Danmark överta ECRS

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

Till sist en kommentar om ansiktets funktion i teckenspråkskommunikationen. Som vi har sett kan munrörelser ingå i enskilda tecken som betydelselösa orala komponenter. Dessutom förekommer munrörelser med adverbiella betydelser tillsammans med olika typer av modifierade verbformer. Ögon, ögonbryn och huvudrörelser används för att markera syntaktiska konstruktioner. Utöver sådana språkligt bestämda ansiktsuttryck används givetvis även känslo- och attityduttryck som signalerar den tecknandes sinnestillstånd eller inställning till det som tecknas. I teckenspråkskommunikationen används alltså många olika ansiktsuttryck, vilket av den icke teckenspråkskunnige kan uppfattas som grimaser eller livlig mimik. Men mycket av det som uttrycks med ansiktet är alltså regelbundet återkommande lexikala eller grammatiska markörer vars användning inte bestäms av den enskilde teckenspråkstalaren, utan av språkets regler.

Språkets ställning Under slutet av 1970-talet utreddes frågan om integration av handikappade elever i skolväsendet jämte sammanhängande frågor (SOU 1979:50) av den s k Integrationsutredningen. Utredningen konstaterar i förordet till ett av sina delbetänkanden följande: Som kommer att framgå av betänkandet har utredningen på flera ställen talat om ”teckenspråket” som de dövas språk. Det är första gången i svensk officiell text som teckenspråket omnämns på detta sätt. (SOU 1979:50)

Detta ställningstagande följdes 1981 av ett uttalande av riksdagen, som innebar att teckenspråket officiellt erkändes som dövas språk: Integrationsutredningen framhåller att de barndomsdöva för att fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga. Tvåspråkighet för deras del innebär enligt utredningen att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det språk som samhället omger dem med, svenskan. (Prop. 1980/81:100, bilaga 12)

Två år senare fastslog den nya läroplanen för specialskolan att skolans ”undervisningsspråk är teckenspråk och svenska” (Skolöverstyrelsen, 1983). I och med riksdagens uttalande 1981 blev Sverige det första land i världen som gav officiellt erkännande åt dövas teckenspråk. Riksdagsuttalandet utgör tillsammans med den då internationellt sett unika läroplanen de doku© Studentlitteratur

337

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

ment som tydligast uttrycker samhällets erkännande av språket. En förkortad engelsk version av 1983 års Läroplan för specialskolan (Skolöverstyrelsen, 1986) väckte stort intresse utanför Sveriges gränser, och i flera länder har man med Sverige som förebild arbetat för sina respektive teckenspråks erkännande och för dövas rätt att få undervisning på teckenspråk. Finland är ett näraliggande exempel på ett framgångsrikt arbete: där är dövas rätt till teckenspråk inskriven i grundlagen. Ett så starkt skydd har inte det svenska teckenspråket, men dess ställning kan väl i viss mån sägas bekräftas av minoritetsspråksutredningen: Kommittén vill erinra om att teckenspråket redan i dag har en stark ställning i det svenska samhället. […] Att teckenspråket är ett språk är således redan fastslaget i Sverige. Likaså finns bestämmelser och åtgärder till skydd och stöd för teckenspråket på flera områden. […] Teckenspråket har redan i dag en officiell ställning som språk i Sverige. I och med detta och de åtgärder som redan i dag vidtas från samhällets sida som stöd för teckenspråket, skulle en ratificering av konventionen för teckenspråk som ett territoriellt obundet språk, enligt vår bedömning, inte leda till något ytterligare stöd för språket. (SOU 1997:192)

Redan innan det officiella erkännandet av språket hade samhället dock sedan länge genom ekonomiskt stöd till teckenspråksrelaterade verksamheter indirekt erkänt teckenspråket som dövas språk. Som exempel kan nämnas att studieförbundens teckenspråkscirklar erhöll statligt stöd, att utbildning av teckenspråkstolkar påbörjades i slutet av sextiotalet och att en teckenspråkig folkhögskola för döva inrättades (Västanviks folkhögskola utanför Leksand, med Sveriges Dövas Riksförbund som huvudman). Under sjuttiotalet bildades en professionell teatergrupp med döva skådespelare, Tyst teater, som numera ingår i Riksteatern.

Språkets talare Under sjuttio- och åttiotalen upplevde dövsamhället genomgripande förändringar avseende teckenspråkets ställning. I det följande görs därför ibland en uppdelning av gruppen döva teckenspråkiga personer i äldre döva och yngre döva, då deras språkliga situation i såväl hem som skola och senare i vuxenlivet gestaltat sig mycket olika. Gränsen går mellan dem som 338

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

gick i skolan på sextiotalet och tidigare och dem som började skolan vid åttiotalets början. Sjuttiotalet utgjorde ett övergångsskede där teckenspråket började accepteras, dock inte genom att det språk döva själva använde kom i bruk i skolan utan genom en konstruerad och svenskanpassad form som först i början på åttiotalet ersattes av teckenspråket. Statistiska centralbyrån har (1998) inga uppgifter, varken om antalet döva eller hörselskadade i Sverige, eller antalet ”teckenspråkstalare”, utan hänvisar istället vid förfrågan till ”deras intresseorganisationer”. Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) anger i sitt handlingsprogram följande uppskattning: Vi är ungefär 8 000 barndomsdöva i Sverige, vilket innebär att vi är döva från födseln eller har blivit döva som barn. Vårt språk är teckenspråket. (Handlingsprogram, 1996)

Även i 1989 års handikapputrednings särskilda delbetänkande ”En väg till delaktighet och inflytande – tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade” (SOU 1991:97) hämtas statistiken från olika intresseorganisationer. Antalet barndomsdöva personer (barn och vuxna) anges där till 8 000–10 000, barndomshörselskadade (barn och vuxna) 14 800–19 800, och antalet vuxendöva (dvs personer som blivit döva i vuxen ålder) anges vara 4 000. Föreningen Sveriges Dövblinda (FSDB) anger antalet teckenspråkiga dövblinda till ca 350–400 personer. Med teckenspråkig dövblind avses en person som är primärt döv och som pga en synnedsättning övergått till att kommunicera med taktilt teckenspråk, dvs man håller i den tecknandes händer för att känna vad som tecknas. Att avgöra för vem teckenspråket är ”modersmål” är ingen enkel uppgift. Om man med modersmål menar det språk föräldrarna använder och som man därför lär sig som sitt förstaspråk, är teckenspråk modersmål endast för ett fåtal teckenspråkstalare. Av de ca 200 döva/gravt hörselskadade barn, som föds varje år har ca 95% hörande föräldrar (Handlingsprogram, 1996), dvs föräldrar vars primärspråk är ett talat språk, och därmed har endast ca 5% av de döva barnen döva föräldrar vars primärspråk (med stor sannolikhet) är teckenspråk. Av dessa siffror kan man också sluta sig till att döva själva normalt får hörande barn. Det innebär att antalet hörande barn som växer upp med döva föräldrar och för vilka teckenspråk kan bli modersmålet är betydligt större än antalet döva barn som växer upp i familjer där teckenspråket är familjens primärspråk. Om vi emellertid med modersmål avser det språk man lär sig först, inte familjens primärspråk, blir genast gruppen döva med teckenspråk som modersmål betydligt större. För äldre döva gäller normalt att man lärde sig © Studentlitteratur

339

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

teckenspråk som sitt förstaspråk i och med att man började i dövskolan, dock inte genom att det användes i undervisningen utan genom att man där kom i kontakt med andra döva, teckenspråkiga barn. Särskilt brukar man här framhäva de döva barns betydelse som själva kommer från teckenspråkiga hem. Teckenspråket har alltså endast undantagsvis överförts från en generation till en annan genom att det förmedlats från föräldrar till barn. Av det föregående kan man sluta sig till att det normala för äldre döva var att man var språklös fram till skolstarten och att man inte hade någon språklig kommunikation ens inom den egna familjen. Denna period har kallats ”de sju vita åren” (Lars Kruth, personlig kommunikation) och många döva berättar att de saknar minnen från tiden före skolan. Ett återkommande tema i äldre dövas berättelser är den första skoldagen då mamma plötsligt var försvunnen och man lämnades kvar på vad man trodde var ett sjukhus. Idag är situationen annorlunda. Många döva barn med hörande föräldrar får teckenspråket som förstaspråk, genom att föräldrarna börjar lära sig det när barnets dövhet upptäcks. Även om föräldrarna själva fortfarande är nybörjare i det som ska bli barnets ”modersmål” får barnet på detta sätt möjlighet att börja utveckla sitt förstaspråk i betydligt yngre år än vad som tidigare var fallet. I enlighet med ett förslag från Utredningen om teckenspråksutbildning för föräldrar (TUFF) har föräldrar till barn som behöver teckenspråk nu rätt att få 240 timmars teckenspråksundervisning utöver den introduktion i teckenspåk som landstingen erbjuder (SOU 1996:102, se även SFS 1997:1158). De 240 timmarna teckenspråksundervisning kan jämföras med de 525 timmar i svenska som erbjuds vuxna invandrare. För övrigt kan nämnas att den talade svenskan är förstaspråk för vissa döva personer, nämligen för dem som är födda hörande och blivit döva i tidig ålder efter den första språkutvecklingen. Deras andraspråk, teckenspråket, har sedan ersatt den talade svenskan, och de har alltså pga dövheten bytt primärspråk. En för döva genomgripande förändring under de senaste decennierna är att fler hörande personer lärt sig kommunicera teckenspråkligt. Ännu under femtio- och sextiotalen utgjorde döva en majoritet av teckenspråkstalarna, men idag kan antalet hörande personer med viss kommunikationsfärdighet i teckenspråk antas vara flera gånger större än antalet döva. Den av Sveriges Dövas Riksförbund utgivna Teckenordbok (1971; 1973) som senare gavs ut i en reviderad och utökad version (Teckenboken, 1978) såldes i nära 100 000 exemplar. I studieförbundens utbud av studiecirklar utgör teckenspråk ett av de populäraste språken. Verksamhetsåret 1995/96 samlade endast engelska, svenska och svenska för invandrare fler deltagare än teck340

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

enspråk. Hörande elever kan dessutom idag ha teckenspråk som ett språkval både i grundskolan och i gymnasiet, samt som individuellt val. Den teckenspråkiga minoritetens kärngrupp utgörs av personer med teckenspråk som sitt primärspråk och ”som vill kallas döva eftersom vi behöver teckenspråk” (Handlingsprogram för Sveriges Dövas Riksförbund, 1979.) Medan ordet ”döv” snarast betyder ”avsaknad av hörsel”, skiljer man på teckenspråk på att vara döv i bemärkelsen att vara en ’döv person’ och därmed tillhöra den teckenspråkiga minoriteten, och egenskapen ’döv’ (att inte höra). För att kallas ’döv person’ behöver man inte vara ”döv”, även en person med hörselrester och som kan använda taltelefon accepteras som ’döv person’ om man har ett idiomatiskt teckenspråk. Inomgruppsdefinitionen av ’döv person’ är traditionellt att man gått i dövskola, och därmed behärskar teckenspråk. Det innebär att dövheten i sig inte är ett tillräckligt, eller ens nödvändigt, kriterium på vem som är döv i denna bemärkelse. Att språkfärdigheten och inte graden av hörselskada åtminstone för äldre döva varit bestämmande för grupptillhörigheten visas också av att två personer med ungefär samma grad av hörselnedsättning kan kallas ’döv person’ respektive ’hörselskadad’, där det senare implicerar ett icke idiomatiskt teckenspråk. I teckenspråkssamhället har länge ’hörande person’ i praktiken betytt en person som inte kan teckna. Fortfarande i slutet av sjuttiotalet var man som hörande teckenspråkskunnig person tvungen att introducera sig som ”hörande, men kan teckenspråk” eller i förekommande fall ”hörande, mamma och pappa är döva”. En hörande person med full behärskning av teckenspråk kan dock inte kallas ’döv person’. Döva har teckenspråk som främsta kommunikationsspråk. Teckenspråk används på samma sätt som hörande använder talspråk. Svenska används för att läsa och skriva. (Handlingsprogram för Sveriges Dövas Riksförbund, 1979)

Den teckenspråkiga minoritetens skrivna språk är alltså svenska. Det är emellertid inte bara för kontakterna med det hörande samhället som döva behöver kunna svenska, utan också för den interna kommunikationen. Dövtidningen, föreningshandlingar såsom stadgar och protokoll och numera texttelefon och IT-kommunikation är exempel på hur dövsamhället använder svenska språket. Dövsamhället är alltså tvåspråkigt, även om inte alla dess medlemmar är det. Döva som språklig minoritet intar en särställning när det gäller behov av tolkar. Även den fullt tvåspråkiga individen behöver tolk i kontakten med icke teckenspråkskunniga hörande. Behovet av tolkar ökar i takt med sam© Studentlitteratur

341

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

hällets erkännande av dövas rätt att använda teckenspråk. Redan 1947 kom en kunglig kungörelse om tolkar för döva och stumma (Kung. 1947:645). Dövas rätt till fri tolkservice fastslogs av riksdagen i maj 1968 (prop. 1968:41) och tolkcentraler finns idag över hela Sverige. Ytterligare steg på vägen mot ökad användning av teckenspråk i offentliga situationer har varit teckenspråkstolkning av t ex TV:s valvakor och att döva tillerkänts rätten att bedriva högskolestudier med tolk. Ett beslut om utökad rätt till s k vardagstolkning kom i 1994 års Hälso- och sjukvårdslag (§3a). Den 31/12 1996 fanns det inom landstingens tolktjänst 213 besatta tjänster, varav 75% var tolktjänster (Tolktrycket 1/98). Till detta kommer ett antal frilansande tolkar, samt tolkar anställda vid universitet och högskolor. Tolkservice är en nödvändighet om döva ska kunna delta fullt ut i samhällslivet, och i SDR:s handlingsprogram (1990) upptas hela elva sidor av tolkproblematiken. Medan dövheten av samhället betraktas som ett handikapp ser döva sig snarare som medlemmar av en grupp. Ett tidigt exempel på hur en döv beskriver dövas samhörighet hittar vi i Oskar Österbergs Tystnadens folk (1918). Följande citat är taget ur kapitlet ”De dövstumma såsom social grupp”: Vid ett sammanträde på Dövstumföreningen i Stockholm för ett par år sedan yttrade en talare, att han icke önskade att de dövstumma skulle avtaga i antal. Yttrandet väckte munterhet, men saknade ej sitt gripande moment. Det visade på att dövstumma känna sig såsom ett folk för sig, och som behövde varandra för umgänget. Talarens intentioner voro besläktade med dem, som betecknas med namnet: släktets uppehållsdrift. De dövstumma bilda också en värld för sig, trots alla ansträngningar att få dem att helt uppgå bland hörande. För dem äro deras dövhet, och de därmed förenade följdegenskaperna något fullständigt normalt och de sörja icke att de icke kunna höra.

Föreningsverksamheten har för övrigt en lång tradition bland döva: den ovan nämnda Dövstumföreningen i Stockholm, numera Stockholms Dövas Förening, bildades 1868 och Hephata, dövas idrottsförening i Stockholm, bildades 1892 – endast ett år efter den mer kända ”hörande” klubben AIK. Idrottsföreningarna är anslutna till Sveriges Dövas Idrottsförbund (SDI) som bl a anordnar svenska och nordiska mästerskap för döva i olika idrottsgrenar och lagsporter. SDI är i sin tur anslutet till Dövas världsidrottsförbund som arrangerar världsspel för döva. De lokala dövföreningarna är anslutna till SDR, som på nordiskt plan samarbetar med de övriga nordiska dövförbunden genom Dövas nordiska råd och internationellt genom Dövas världsförbund. 342

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

Även om föreningen tidigare hade en större plats i dövas sociala liv fyller den fortfarande en viktig funktion genom att vara en mötesplats för döva där man obehindrat kan kommunicera på sitt eget språk. Vid sidan av de lokala dövföreningarna finns också en rik flora av klubbar med olika inriktning som t ex bridge-, dator-, fiske-, föräldra-, husvagns-, schack- och konstklubbar. Relativt färska exempel på rikstäckande sammanslutningar är Sveriges Dövhistoriska Sällskap och Dövas Akademiska Klubb. Över huvud taget utmärks dövsamhället av täta kontakter döva emellan även på ett nationellt plan, vilket visas av välbesökta arrangemang som t ex Dövas dag, som firas på tre olika platser varje år i september, kulturfestivaler och jubileer av olika slag. Som citatet ovan från Österberg tydligt visar har döva länge hävdat sin särart i det hörande samhället. Även gentemot andra handikappgrupper har man visat sin särställning med hänvisning till att man har ett eget språk. Att döva beskriver sig själva som en ”språklig, kulturell minoritet” är dock en jämförelsevis sen företeelse: Döva kan betraktas som en språklig minoritet. Dövkultur är en livsform vars förutsättning är teckenspråk. (Dövas Nordiska Kulturfestival, Norge, 1982; Handlingsprogram, 1996) Döva är en språklig och kulturell minoritet med egen historia och egna traditioner. Döva lever i ett hörande samhälle och har del av samhällets kultur, men den hörande kulturen är inte alltid tillgänglig för döva, t ex när det gäller teater, svensk film, musik och radioprogram. (Handlingsprogram, 1996)

Under de senaste tio åren har medvetenheten om den egna kulturen och vikten av att bevara de egna erfarenheterna lett till att allt fler döva publicerat böcker om dövas liv och historia: Dövas historia (Eriksson, 1993); Papi och jag. Berättelsen om en annorlunda uppväxt (Fischer, 1997); Döva arbetare på Götaverken (Holmstedt, 1995); Döv – javisst. Leva i två världar (Josberg, 1993); En tyst värld – full av liv (Kruth, 1996); Som en syskonkedja (Stockholms dövas förening, 1995); Berövat språk; Berövad kärlek (Thorin, 1993 respektive 1994); Östervångsskolan. Bilder, dokument och glimtar från en 125-årig verksamhet (Örlegård, 1997). Det sätt på vilket den döva, teckenspråkiga gruppen beskriver sig har ännu inte vunnit gehör hos berörda myndigheter, vilket återspeglas i följande citat ur minoritetsspråkskommitténs betänkande: Även om döva själva ser sig som en språklig och kulturell minoritet med teckenspråket som en viktig del av dövkulturen, kan teckenspråkets funktion enligt vår uppfattning inte i första hand ses som kulturell. Språket får snarare

© Studentlitteratur

343

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson i första hand ses som ett kommunikationsmedel för döva, ett sätt för döva att trots sitt handikapp kunna kommunicera med omgivningen. (SOU 1997:192)

Österberg (1916b) får här sista ordet: På många andra sätt ha de dövstumma visat sin duglighet och sin förmåga att lära och komma lika högt som de fullsinnade, så att alla fördomar mot dem borde vara övervunna. Men det äro de ej, ty människan är människa med hennes begränsade möjligheter att se och fatta rätt, följaktligen få de dövstumma kämpa en kamp för sin självhävdelse så långt i tiderna som de finnas till.

Språket och skolan De allra första försöken att undervisa döva i Sverige ägde rum i början av 1800-talet. Mest känd för sitt arbete blev Per Aron Borg (1776–1839), som med rätta kommit att kallas den svenska dövundervisningens fader. 1808 började Borg ta emot döva och blinda elever, och fyra år senare kunde han inleda verksamheten vid det nystartade Allmänna Institutet för Döfstumma och Blinda, nuvarande Manillaskolan (i Stockholm). I Borgs efterlämnade skrifter, som finns bevarade på Kungliga Biblioteket i Stockholm, finns följande passage om teckenspråk (handskrift 0.35): […] det språk, eller rättare sagt den grundval för et språk, som har warit till så länge det funnits Döfstumme i werlden, som är deras naturliga språk och som de aldrig lemna om än de ägde skrift- och tonspråket i fullkomlig besittning, jag menar det Naturliga teckenspråket.

Borg ger här stöd för antagandet att teckenspråkskommunikation fanns innan döva fick undervisning i Sverige. Ett ännu tidigare belägg finner vi i Vetenskapsakademins handlingar från 1759 i en beskrivning av Ålhems socken, författad av lektorn Anders Vijkström vid Kalmars gymnasium: Till slut bör jag ej lämna obemält att här i Socknen och Flinsmåla gån är född och lefver en Man benämnd Lars Nilsson, som från sin födsel är döf och dumb, men kan icke dess mindre på sit sätt läsa och skrifva, hvilket senare han gör tämmeligen nätt, samt addera och subtrahera. När man igenom tecken frågar honom, huru gammal han är, upsätter han sit födelseår 1704, och med vanligt subtraherande räknar han ut sin ålder. Han föregifver sig hafva lärt sig detta sjelf, och ingen vet berätta annat. Han tecknar desutom väl sina tankar, som merendels dumbar pläga, i synnerhet för dem som äro vane vid honom; […] (Tidskrift för döfstumskolan, 1882)

344

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

Det i det här sammanhanget intressanta är att författaren nämner tecknandet på ett sätt som tyder på att det var allmänt känt att döva kommunicerade med tecken. Hur gammalt teckenspråket är vet vi inte, men man kan anta att det funnits teckenspråklig kommunikation så länge det funnits döva. Hur det av Borg och hans elever använda teckenspråket såg ut kan vi idag inte få kunskap om. Man kan emellertid anta att dövundervisningens start betydde mycket för språkets utveckling, inte minst genom att en större grupp döva därigenom fick träffas. Att språket användes i undervisningen bör också ha bidragit till dess utveckling och konventionalisering. Det är rimligt att anta att dagens teckenspråk är en direkt fortsättning på det språk som användes inom den tidiga undervisningen i början av 1800-talet. Det kan i det här sammanhanget nämnas att den döve teckenspråksforskaren Tomas Hedberg 1986 lyckades återfinna Per Aron Borgs persontecken (se fig 8.7). Detta skedde i en videoinspelad intervju med den döva, då 88-åriga Frida Söderberg (1898–1994) som […] berättade för mig att hon gick på Manillaskolan i Stockholm 1906–1914. När hon fick difteri fördes hon upp till sjukrummet på översta våningen. Där fick hon träffa en åldrig döv kvinna som bodde mitt emot sjukrummet. Hon hette Stina Ryholm (1822–1912). Stina Ryholm berättade för Frida Sjöberg om sitt liv och sina minnen från skoltiden. Hennes lärare var först Manillaskolans grundare Per Aron Borg (1776–1839) och hans son Ossian Edmund Borg (hörande). (Hedberg, 1989)

Borg använde själv teckenspråk i undervisningen och utgick från det teckenspråk eleverna hade. På ett schema från 1810 kan man se att det även förekom undervisning i teckenspråk: ”Öfvningar med alla eleverna gemensamt i att vinna enhet uti deras teckenspråk och mimik”. Det är intressant att se hur teckenspråket här var ett mål i sig, hur elevernas språk på detta sätt vårdades, något som står i skarp kontrast till senare tiders undervisning där teckenspråket under lång tid inte användes i klassrummet. Genom undervisningen fick döva möjlighet till en utkomst – även som lärare i de många dövskolor som växte fram över hela landet. Sverige drogs dock på 1860-talet in i en strid om vilken metod att undervisa döva barn som var den bästa: den s k teckenmetoden (som användes bl a i Frankrike och i Sverige) eller den s k talmetoden (också kallad den tyska metoden, eller den orala metoden) som användes i många länder. Vid en internationell dövlärarkongress i Milano 1880 beslutades att endast talmetoden, ”den rena (teckenlösa) metoden”, skulle användas i undervisningen av döva barn, och i den läroplan för dövundervisningen som Sverige fick 1889 © Studentlitteratur

345

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

nämns inte längre teckenspråket. Detta medförde bl a att döva inte längre kunde arbeta kvar som lärare i dövskolorna. Dock levde språket kvar i skolorna, som då huvudsakligen var internat, där det användes mellan eleverna på raster och fritid. Ännu långt in på nittonhundratalet arbetade dövas organisationer för att teckenspråket skulle återinföras i undervisningen. Under 1950-talet bidrog de tekniska landvinningarna till en ytterligare försvagning av teckenspråkets ställning. Med hjälp av de nya förstärkningsmöjligheterna kunde även de som tidigare betraktats som helt döva fås att reagera på ljud. Hörselträning och munavläsning fick en framskjuten position och teckenspråket ansågs överflödigt. Den officiella synen på teckenspråket under den här tiden kommer tydligt till uttryck i Det döva barnets språk- och talutveckling (SOU 1955:20): Teckenspråket skiljer sig från de hörandes tal genom stora avvikelser i syntaktisk struktur, varför det utövar ett starkt hämmande inflytande, när barnet skall lära sig tala.

Vidare kan man här läsa att teckenspråk används ”i regel blott vid undervisning av mycket svagt begåvade barn”. Den förhärskande missuppfattning om teckenspråkets natur och negativa inverkan på tänkandet återspeglas även i Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok (1956): Utmärkande för åtbördsspråket är dess åskådlighet. Däri ligger också dess begränsning, i det det lämpar sig bäst för framställning av det konkreta, då däremot det abstrakta i dess högre former ej kan uttryckas på detta sätt.

Genom att teckenspråk inte användes i undervisningen utestängdes dagens äldre döva i praktiken från all högre utbildning. Många lärde sig inte läsa och skriva svenska, eftersom undervisningen inte var tillgänglig då lärarna inte använde teckenspråk, dessutom saknades tolkservice. De alternativ som erbjöds efter genomgången dövskola var uteslutande praktiska yrkesutbildningar: för flickorna kontors- eller hushållsgöromål och textil i Växjö, för pojkar de klassiska ”S-yrkena” skräddare, skomakare eller snickare i Vänersborg samt lantbruksutbildning (i Skåne och Uppland). Först 1951 tilläts döva ta körkort. Med stöd från Sveriges Scoutförbund och dess stiftelse för döva och hörselskadade ordnades så småningom en teoretiskt inriktad utbildning på Blockhusudden i Stockholm där den första gruppen döva tog realexamen 1959. Den första döva person som tog studentexamen gjorde det som privatist 1966 vid Östra Real i Stockholm. Gymnasial utbildning för döva påbörjades som försöksverksamhet i Örebro 1967, och blev permanent 1971 i 346

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

samband med att skolorna i Växjö och Vänersborg lades ner. Döva fick pga lyte inte bli lärare. Den första döva lärarkandidaten antogs vid förskollärarseminariet på dispens 1975. De första särskilda förskolorna för döva barn innebar internatboende långt från familjen. Under sextiotalet inrättades s k hörselförskolor där barnen integrerades med hörande barn, huvudsakligen för att dessa skulle fungera som ”modeller” för de döva och hörselskadade barnen. På senare år har dock verksamheten för döva och hörselskadade barn förändrats i riktning mot segregerade teckenspråkiga förskolor, något som förespråkas av SDR (Handlingsprogram, 1996). I handikapputredningens betänkande Kultur åt alla (SOU 1976:20) betonas vikten av att döva barn och deras föräldrar får lära sig teckenspråk och att teckenspråk bör användas i skolan. Integrationsutredningen (SOU 1979:50) fastlade att döva barn inte ska integreras bland hörande barn och att dövskolan har en viktig funktion för eleverna. Som en följd av dessa ställningstaganden finner man följande i Läroplanen för specialskolan 1983, under rubriken ”elevgrupper”: För döva och gravt hörselskadade barn är det nödvändigt att få tillhöra en tillräckligt stor grupp jämnåriga, äldre, yngre och vuxna döva och hörselskadade, som också använder teckenspråk, så att de har tillgång till positiva och realistiska modeller i identifikationsprocessen. (Skolöverstyrelsen, 1983)

De ovan citerade officiella texterna från femtiotalet kontrasterar starkt med den läroplan för specialskolan som kom 1983, dvs två år efter riksdagens erkännande av teckenspråket: Skolans undervisningsspråk är teckenspråk och svenska. För döva elever innebär svenska som undervisningsspråk skrift (…) De båda språken, teckenspråk och svenska, fyller olika funktioner för eleven. Teckenspråk är den döve elevens primära redskap för kunskapsinhämtande och är det språk som eleven använder vid direkt kommunikation med andra. Det är via teckenspråk och i kontakter med föräldrar och andra, som eleven utvecklas socialt och emotionellt. Vad beträffar svenskan fyller den primärt en skriftspråksfunktion men munavläsning och tal är naturligtvis också viktiga element i svenskämnet. (Skolöverstyrelsen, 1983)

Även i den därpå följande Läroplan för det obligatoriska skolväsendet Lpo94 befästs teckenspråkets ställning: Specialskolan ansvarar för att varje döv eller hörselskadad elev efter genomgången specialskola: är tvåspråkig, dvs kan avläsa teckenspråk och läsa © Studentlitteratur

347

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson svenska, samt uttrycka tankar och idéer på teckenspråk och i skrift och kan kommunicera i skrift på engelska. (Utbildningsdepartementet, 1994)

För yngre döva har detta inneburit att möjligheten till utbildning förbättrats radikalt, och som framgår ovan har teckenspråket idag en självklar plats i de statliga specialskolorna för döva. Dagens döva skolelever har inte bara rätt att använda sitt förstaspråk för kommunikation och kunskapsinhämtning, utan får också undervisning om språket. Den förbättrade kommunikationen i klassrummet och dess förväntade resultat bekräftas i Kerstin Heilings doktorsavhandling Döva barns utveckling i ett tidsperspektiv: Resultaten från föreliggande undersökning visar att åttiotalets döva elever var klart överlägsna sina jämnåriga från sextiotalet på prov som huvudsakligen mäter skolkunskaper. Förändringen var störst när det gällde att förstå och uttrycka sig på skriven svenska, men man hade även en bättre numerisk och matematisk förmåga än döva elever 20 år tidigare. (Heiling, 1993)

Dagens statliga specialskolor för döva elever är fem till antalet och ligger i Lund (Östervångsskolan), Vänersborg (Vänerskolan), Örebro (Birgittaskolan), Stockholm (Manillaskolan) samt Härnösand (Kristinaskolan). Dessa skolor motsvarar grundskolan för hörande elever, men studietiden är tio år. Efter avslutad dövskola kan döva ungdomar söka vidare till Riksgymnasiet för döva i Örebro, där grupper av döva elever är lokalmässigt integrerade i vanliga gymnasieskolor. Där kan de studera på ett flertal av gymnasiets studieprogram, med tecknande lärare eller med teckenspråkstolk. När det gäller högskolestudier har döva, som tidigare nämnts, rätt att studera med tolk. Det är idag dessutom möjligt för döva att ägna sig åt akademiska studier på teckenspråk i ämnena Teckenspråk och Svenska som andraspråk för döva. Vid Stockholms universitet, där världens första professur i teckenspråk inrättades 1990, finns också forskarutbildning i teckenspråk. Avslutningsvis bör konstateras att det faktum att läroplanen idag föreskriver teckenspråk för döva barn i specialskolan inte innebär någon skyldighet för samhället att tillgodose alla döva barns behov av teckenspråk. Föräldrar har visserligen rätt till viss undervisning i teckenspråk, men kan välja att inte utnyttja den möjligheten. Om ett dövt barns föräldrar inte lär sig teckenspråk och placerar barnet i vanlig skola har man i praktiken berövat barnet möjligheten att lära sig teckenspråk.

348

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

Referenser Bergman, B. (1977) Tecknad svenska. FoU Rapport 28. Stockholm: Skolöverstyrelsen. Liber Läromedel/Utbildningsförlaget. Bergman, B. (1981) Föreläsningsanteckningar. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Bergman, B. (1982) Teckenspråkstranskription. Forskning om teckenspråk X. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Bergman, B. (1992) Teckenspråket – ett svenskt minoritetsspråk. Forskning om teckenspråk XVII. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Bergman, B. (1994) Signed languages. I: Ahlgren, I. & K. Hyltenstam (red.) Bilingualism in Deaf Education. International Studies on Sign Language and Communication of the Deaf 27. Signum: Hamburg. Bergman, B. (1995) Kompendium i teckenspråksgrammatik. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Bergman, B. & T. Björkstrand (1993) Kompendium i teckentranskription. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Bergman, B. & L. Wallin (1983) Sentence Structure in Swedish Sign Language. I: Stokoe, W. & V. Volterra (red.) SLR ’83 Sign Language Research. Silver Spring, Md, USA: Linstok Press Inc., Roma, Italy: Istituto di Psicologia: CNR. Engberg-Pedersen, E. (1991) Lærebog i tegnsprogs grammatik. Köpenhamn: Døves Center for Total Kommunikation. Eriksson, P. (1993) Dövas historia. daubhaR–daufr–döver–döv. En faktasamling, del 1. Örebro: SIH Läromedel. Fischer, N. (1997) Papi och jag. Berättelsen om en annorlunda uppväxt. Örebro: SIH Läromedel. Handlingsprogram för Sveriges Dövas Riksförbund (1979). Leksand: Sveriges Dövas Riksförbund. Handlingsprogram (1990). Leksand: Sveriges Dövas Riksförbund. Handlingsprogram (1996). Leksand: Sveriges Dövas Riksförbund. Hedberg, T. (1989) Persontecken. Deras härkomst, bildningssätt och användning. Forskning om teckenspråk X. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Heiling, K. (1993) Döva barns utveckling i ett tidsperspektiv. Kunskapsnivå och sociala processer. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Holmstedt, R. (1995) Döva arbetare på Götaverken. Örebro: SIH Läromedel.

© Studentlitteratur

349

Brita Bergman och Anna-Lena Nilsson

Josberg, D. (1993) Döv – javisst. Leva i två världar. Stockholm: Bonnier Alba. Kruth, L. (1996) En tyst värld – full av liv. Örebro: SIH Läromedel. Propostion 1980/81:100, Bilaga 12 Utbildningsdepartementet. Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok, (1956) 2 uppl. Supplement- och registerband. Stockholm: Natur och Kultur. Skolöverstyrelsen (1970) Läroplan för grundskolan, supplement Specialskolan för syn-, hörsel- och talskadade. Skolöverstyrelsen (1983) Läroplan för specialskolan. Kompletterande föreskrifter till LGr80. Stockholm: Liber Utbildningsförlaget. Skolöverstyrelsen (1986) Special School Curriculum. I 86:22 / NBE Information. SFS 1997:1158 Förordning om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar. SOU 1955:20 Det döva barnets språk- och talutveckling. Betänkande avgivet av utredningen rörande de nya vetenskapliga rönen på audiologins och audiometriens område i vården av döva barn. Stockholm: Eckleciastikdepartementet. SOU 1976:20 Kultur åt alla. Stockholm: Utbildningsdepartementet. SOU 1979:50 Huvudmannaskapet för specialskolan. Betänkande av integrationsutredningen. Stockholm: Utbildningsdepartementet. SOU 1991:97 En väg till delaktighet och inflytande – tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade. Stockholm: Socialdepartementet. SOU 1996:102 TUFF – Teckenspråksutbildning för föräldrar. Stockholm: Utbildningsdepartementet. SOU 1997:192 Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. Stockholm: Jordbruksdepartementet. Stockholms dövas förening (1995) Som en syskonkedja. Ur Stockholms dövas förenings mer än 125-åriga historia. Stockholm. Svenskt teckenspråkslexikon (1997) Leksand: Sveriges Dövas Riksförbund. Teckenboken (1978) Leksand: Sveriges Dövas Riksförbund. Teckenordbok (1971, 1973) Leksand: Sveriges Dövas Riksförbund. Tidskrift för döfstumskolan (årg. 3) nr 4–5, 1882. Tolktrycket 1/98. Medlemstidning för Sveriges Teckenspråkstolkars Förening. Thorin, U-B. (1993) Berövat språk. Växjö: HONY förlag. Örebro: SIH Läromedel. Thorin, U-B. (1994) Berövad kärlek. Växjö: HONY förlag. Örebro: SIH Läromedel. 350

© Studentlitteratur

8 Teckenspråket

Utbildningsdepartementet (1994) Information om 1994 års Läroplan för det obligatoriska skolväsendet Lpo94. Viberg, Å. (1984) Typologisk språkjämförelse. Föreläsningsanteckningar. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Wallin, L. (1994) Polysyntetiska tecken i svenska teckenspråket. Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Örlegård, A. (1997) Östervångsskolan. Bilder, dokument och glimtar från en 125-årig verksamhet. Örebro: SIH Läromedel. Österberg, O. (1916a) Teckenspråket. Uppsala: P. Alfr. Persons Förlag. (Faksimilutgåva 1992, Örebro: SIH Läromedel.) Österberg, O. (1916b) De dövstumma förr och nu. I: P. Alfr. Person (red.) Från Den tysta världen. Uppsala: P. Alfr. Persons Förlag. Österberg, O. (1918) Tystnadens folk. Uppsala: P. Alfr. Persons Förlag.

© Studentlitteratur

351

OBS! Manuella ombrytningar är gjorda TG Sak- och personregister

Manuella ombrytningar är gjorda TGreen

Sak- och personregister

1913 års nomadskolereform 54 1957 års nomadskoleutredning 66 Aasa, K.-G. 153 Aasen, I. 113, 114 Abbé Grégoire 105 aboriginer 64 Academia Tornedaliensis/Meän akateemi 126, 152 acceptans 114 Acton, T. 242, 260 Agard, K.K. 207 Ager, D.E. 263 Ahtisaari, M. 148 Aikio, M. 85 Aikio, S. 145 Aikio-Puoska, U. 145 akademiska studier på teckenspråk 348 akkalasamiska 44 Alcalá, J. 145, 193 Allardt Ljunggren, B. 15, 134 Allardt, E. 144, 154, 155 Allén, S. 100 American Jewish Yearbook 322, 323 amerikafinska 169, 171 Amft, A. 53 Ammon, U. 142 Andersson, A. 148 andra- och tredjegenerationsinvandrarna 176 andra världskriget 313, 315 andraspråk 212 andraspråksundervisning 151

352

Angéus Kuoljok, S. 22, 80 angloromani 263, 281, 287 antalet språk i världen 209 användare av ett språk 299, 300 användare av jiddisch 314 användning av engelska 221 användning av jiddisch 304 Appel, R. 247, 250 arabiska 102, 111 arbetskraftsmigration 175 arbetsmarknad 61 arjeplogssamiska 43, 44 arli 263, 271, 284 armenisk romani 250, 258, 286 armeniska 258 Arnberg, L. 184 Arnstberg, K.-O. 263 artiklar på engelska 222 asiatisk romani 258 assimilation 11, 138, 146, 164, 182, 305 assimilationspedagogik 183 assimilationspolitik 183, 189 assimilatorisk ideologi 55 attiska 104 attityder 114 attityder, tornedalsfinska 130 autonoma staters officiella språk 205 autonomi 76, 232 avhandlingar på engelska 215, 222 Axelsson, M. 80 Bagerstam, E. 157 Baker, C. 184, 189 © Studentlitteratur

Sak- och personregister Bakker, P. 248, 249, 263, 273, 281, 289 Baksi, K. 145 balanserad tvåspråkighet 184 balkanska romanidialekter 262 Banks, A.S. 210 Bannies, M. 299, 311 Baron, D. 205 Barth, F. 155 baskisk romani 286 baskiska 105 basordförråd 281 basspråk 251 Beach, H. 52 behärskning av romani 285 behärskning av samiska 73 Beitner, D. 316, 317, 328 Bergman, B. 12, 15, 30, 329, 333, 334 Bergman, G. 268, 270, 271, 274, 282, 290 Bergqvist, O. 54, 60 Bergsland, K. 72 Bergström, H. 193 bevarandestatus för samiska 50 Bialystok, E. 185 Bickerton, D. 250 Bijvoet, E. 169 bilingual education 228 bilingval undervisning 228 Birnbaum, S.A. 310 Björckman, S.P. 268 Björkstrand, T. 333 Black English 168 blandade jiddischord 310 blandade romanidialekter 263 blandade språk 248, 249 blanddialekt 160 blandspråk, fingelska 171 Blindh, I.-B. 87 Blomqvist, J. 104, 106 Bloomfield, L. 300 Boine, M. 83 bokmål 112, 113

© Studentlitteratur

Boretzky, N. 242, 248, 263, 271, 280, 285–287 Borg, P.A. 344, 345 Borin, L. 242, 274, 279, 290 bosniska 112 Boyd, S. 21, 23, 26, 143, 184, 276, 299, 301 breton 324 bristande svenska 186 Broberg, R. 168 Brox, O. 183 Bruce, L. 312 Bryant, J. 257 Bugarski, R. 278 bugurji 271 Byström Janarv, G. 321 Börestam Uhlmann, U. 110, 169 Cable, V. 141 cajunfranskan 317 caló 274, 281, 286 Cavalli-Sforza, L.L. 161 centralisering 150 centralsamiska 43 centralstyrning 151, 164 chassidismen 305, 313 chib 274 Chrystal, J.A. 212 Corder, S.P. 300 Cortiade, M. 263, 281 Coupland, N. 152 Cramér, T. 54 Crawford, J. 205 Criper, C. 234 Cullblom, E. 166 Cummins, J. 146, 189 Dahlberg, G. 288 Dahlström, E. 52 dalmatiska 252 danska 116 decentraliseringen 151

353

Sak- och personregister demografi 167 demografi, samiska 69 den jiddischska talarpotentialen 316 deskriptiv grammatik 113 det mångkulturella samhället 185 dialekt 34, 100, 168, 261 dialektal konservering 164 dialektdifferentiering 259 Diamond, J. 234 Diesing, M. 311 diglossi 106 dimotiki 106 diskriminering 146, 150, 189, 241 Dodd, W. 234 domari 258, 264 Dorian, N. 75, 210, 253, 299–302, 308, 316 doriska 104 dortika 286 dubbel halvspråkighet 166 Dudley, M.K. 207 dyirbal 253 döende språk 209 döv 341 döv person 341 dövas föreningsverksamhet 342 dövas teckenspråk 330 dövkultur 343 dövskolan 340 dövundervisning 344 EBLUL, European Bureau of Lesser Used Languages 13, 149, 156 ebonics 168 Ebu-el-fadi 256 Edlund, L.-E. 107 Edwards, J. 49, 109, 115 egen kyrka, samerna 79 Eidheim, H. 76 Ejerhed, E. 45 ekonomiska förhållanden för samerna 59 elaborering 114

354

Elert, C.-C. 28 elit 26, 156 Ellegård, A. 111, 213 elsassiska 105, 115 en nation–ett språk 99 enaresamiska 43, 44, 111 Engberg-Pedersen, E. 336 engelska 33, 306, 309 engelska i högre utbildning 218 engelskans dominans 214 engelskans inflytande på svenskan 212 engelskans roll 213 engelskundervisning 233 English Only Movement 205 enspråkigas svenska 147, 188 Eriksson, P. 343 Eriksson, R. 185, 187 estlandssvenskan 207 etnisk identitet 149 etnisk identitetsmarkör 243 etnisk medvetenhet 83 etnisk nyväckelse 76, 315 etnisk revitalisering 144 etnisk symbol 243 etniska gränser 246 etniska mångfaldens historia 158 etnocentrism 193 etnolingvistisk 138, 167 etnolingvistisk grupp 192 etnonym 154 etruskiska 252 Etzler, A. 244, 266, 268, 269, 271, 273, 288 EU 56 EU-byråkraterna 230 EU-politikerna 230 Europarådets konveniton om regionala språk och minoritetsspråk 16, 148, 153 europeisering 141 europeisk identitet 144 europeisk romani 258

© Studentlitteratur

Sak- och personregister Fabian, J. 64 finlandsfinska 169, 191 finlandssvenska 178, 206, 207 finlandssvenskar 148, 155, 167, 178, 181 finnar 165 finnarnas migration 168 finnbefolkning 166 finnbygder 163 Finnäs, F. 208 finsk romani 244, 274, 285, 290 finsk stam 166 finska 11, 14, 21, 22, 28, 98, 273 finska dialekter 169 finska församlingen 176 finska ortnamn 168 finska som inhemskt språk 150 finska som officiellt språk 98 finskspråkig undervisning 149 finskspråkiga bosättningsområden 162 finsktalande 179 Fischer, D. 317–320, 322, 323, 328 Fischer, N. 343 Fishman, J. 91, 155, 321–324 Fjellström, P. 52 fjäll- och samemuseet Ajtte 79 flamländska 324 flekterande romanidialekter 280 flerspråkig 161 flerspråkighet 182 Flodell, G. 207 flyktinggrupper 314 flyktingpolitik 313 Folkeryd, F. 276 folkmål 107 Fonseca, J. 145 formell språkinlärning 161 fornsvenska 255 forskning om samiska 80 francien 104 franska 33, 273 Franzén, F.M. 148 Fraser, A.M. 258–260, 263, 265

© Studentlitteratur

Fraurud, K. 21, 143, 181 Fries, S. 229, 230 FRIS (Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige) 148 friskolor 152 främmandespråk 212 främmandespråksinlärning 161 funktionsdomäner 211, 216 färöiska 116 förbrytarspråk 290 förenklingsfenom 45 förföljelse 304, 305, 314 förintelsen 304–306 förlust av böjningssystem 253 förlust av flexibilitet 253 förlust av funktionsdomäner 211 förlusten av språk 234 förstaspråk 339 förståelseproblem 124 försvenskningsförsök 164 förvaltningsområdet för finska språket 23 förvaltningsområdet för samiska språket 22, 57 Gadelii, K.E. 21, 23, 26, 143, 276, 299 gaeliska 301, 302 Gal, S. 234 Ganander, C. 271 Gaup, M. 83 De Geer, E. 165, 168 genealogiska undersökningar 288 genetisk-raslig renhetslära 177 genetiskt kontinuitet 175 genuin dialekt 107 georgiska 258 germanska 309 getto 306 Gheorghe, N. 265, 272, 276 Giles, H. 152 Gjerde, L. 263 Gjerdman, O. 244, 279, 281, 282, 288, 289

355

Sak- och personregister Gjessing, G. 79 global migration 190 glottokronologi 107 Goldman, T. 263 Gordon, H. 314 gotiska 252 gotländska mål 108 Gottlund, K.A. 144, 148, 165, 166 graden av tvåspråkighet 233 grekiska 259, 309 Grillo, R.D. 105 Grin, F. 150, 151, 187 Grosin, L. 314 gränsminoritet 56, 174 Gröndal, A. 123 Guillou, J. 182, 187 gujarati 267 Gumperz, J. 300, 302 Gunnarsson, B.-L. 221, 223 Gür, T. 187 gurbet 271 gutniska 21 gällivarefinska 118, 169 götamål 108 Haberland, H. 231 Hahn, S. 304 Hakuta, K. 154 Hall, P. 227 halvspråkig 171 halvspråkighetsdebatten 130 Hamsa 256 Hancock, I.F. 254, 256–259, 261–263, 265, 273, 280, 281, 284, 289 handlingsprogram 236 Hannikainen, L. 140, 143, 154 Hansegård, N.-E. 45, 65, 103, 115, 118, 120, 122, 124, 125, 130, 132, 166, 169 haskala 305 Hasselmo, N. 171, 207, 251 Haugen, E. 102, 104, 113, 252 Hautamäki, J. 148

356

hawaianska 206 hebreiska 178, 304, 315 hebreiska/arameiska 306, 309 Hedberg, T. 330, 345 Hederyd, O. 21 hegemoni 232 Heiling, K. 348 Heinschink, M.F. 259, 261, 280 Helander, E. 44, 63, 67, 73, 75, 79–81, 83, 84 Helander, H. 163 Helander, J. 145 hemligt språk 287 hemspråk 191 hemspråksklass 187 hemspråkslärarna 185 hemspråksundervisning 12, 151, 278 hemspråksundervisning i samiska 58 Henriksen, C. 231 Henrysson, S. 65 Herakleitos 175, 177 heterogenitet bland samerna 74 Heymowski, A. 288, 289 Hill 185 hindi 267 historiska minoritetsspråk 20 historiska närmigrantgrupper 175 historiskt släktskap 116 Hobsbawm, E.J. 141 Hockett, C. 300 Hollqvist, H. 213 Holma, S. 22 Holmstedt, R. 343 Holzinger, D. 257, 260, 264, 280 homo sovieticus 178 Hormia, O. 171 Horn, F. 143 Hourani, A. 259 Hudson, R.A. 103, 109, 110 Huovinen, S. 168 Huss, L. 121, 184 Hvenekilde, A. 146, 183 Hyltenstam, K. 14, 20–23, 30, 32, 41, © Studentlitteratur

Sak- och personregister 42, 47, 52, 56, 67, 80, 86, 87, 90, 98, 129, 142, 143, 146, 151, 152, 154, 159, 169, 174, 181, 183–185, 205, 212, 214, 233, 251, 253, 261, 329 Hägerfelth, G. 224 härstamning 155 hörselträning 346 iberiska romanidialekter 262 icke-part 149 icke-territoriella europeiska minoriteter 175 icke-territoriella språk 158 icke-valakiska romanidialekter 260, 262 identitet 173, 176, 242 identitetsfunktion 286, 287 identitetsmarkör 49 ideologi 54 idiolekter 104 Igla, B. 242, 248, 263, 271, 280, 285– 287 Ilicki, J. 304–306 implementeringsproblem 58 indoiranska språk 257 industrialisering 61 inflytande från engelskan 208 infrastruktur 148 inhemska minoritetsgrupper 144 inhemskt språk 27 integration 138, 143, 146, 186, 189 Integrationsverket 183 integrerad samisk undervisning 66 integrerat Europa 215 interferens 211 intern migration 175 intern organisation, samiska 77 International Baccalaureateprogram 224 internationalisering 214 internationella språk 35 internt motiverad språkförändring 254 inuiter 64

© Studentlitteratur

invandrarspråken 189 iriska 49 Isaac, A. 312 isländska 116, 255 Israel 315, 323 italienska 115 Iversen, R. 269, 289 Iverstam Lindblom, I. 273, 275, 276 Jaakkola, M. 99, 130, 149, 166 Jacobsson, G. 112 Jansson, A. 80, 91 Jansson, T. 100 Janulf, P. 159, 188 Jernström, E. 185 jiddisch 11, 15, 21, 23, 29, 299 jiddisch som modersmål 322 jiddischkultur 305, 317 jiddischs ursprung 304, 305 jiddischsk fonologi 310 jiddischsk grammatik 310 jiddischsk ortografi 308 jiddischska talgemenskapen 320 jiddischskt skriftspråk 311 Johansson, H. 13, 22, 23, 44, 61, 67, 69, 70, 73, 75, 86, 87, 153, 176, 185, 188 Johansson, R. 273, 281–283, 289 Johansson, S. 124 Jonasson, K. 104 joniska 104 Jonsson, B. 215 Jonsson, J.O. 187 Josberg, D. 343 Josephson, O. 228–230 judar 155, 175, 181, 303 judarnas integrationsstrategi 316 jude 24 judereglementet 312 judesorbiska 307 judetyska 307 judisk kultur 318, 323 judisk migration 306, 312, 322

357

Sak- och personregister

kaale 274 kaalen kieli 274 kaalengo 274 kale 274 kalé 269, 274 Kallifatides, T. 187 kantonesiska 109, 111 Karlsen, L. 269 kartering 168 katalanska 105 kateketskolor 65 katharevousa 106 Katlev, J. 307, 308, 310 Kaufman, T. 250, 258, 261 kejserliga språkdekretet av 1863 165 Keksinpoika, A. 176 kelderash 29, 244, 264, 271, 282, 284, 285 kelderasha 270, 274 Kenrick, D. 242, 246, 251, 263, 281, 284, 286 Kenttä, M. 125, 126, 169, 173 Kerbel, L. 308, 309, 312 Kero, U. 134 Keskitalo, A.I. 72 kildinsamiska 43, 111 kinesiska 102, 111 King, R.D. 310 klassisk grekiska som nationalspråk 105 kodifiera 191 kodifiering 114 kodväxling 211, 251 kollektiva rättigheter 143 kolonisering 163 koncentrationsläger 314

358

konferensbidrag på engelska 222 konflikt 147 konfliktbeteende 147 konfliktteori 147 konkani 248 konservativ, flekterande, romani 282 konservativa romanidialekter 263, 280 kontaktfenom 35, 45 kontaktspråk 287 kontinuitet 34, 191 Korhonen, M. 44 Korhonen, O. 122 korskyrkan 79 Koskinen, I. 122 Kostoulas-Makrakis, N. 185 Kotsinas, U.-B. 108 Kovacek, A. 264, 278 Krauss, M. 88, 208, 209, 234, 237, 252 kreolspråk 250 Kristiansen, K. 263 kroatiska 102, 112 Kruth, L. 343 Kulick, D. 234 kulturautonomi 146, 148, 150 kulturella symboler 189 kulturellt kärnvärde 152 Kuoljok Angéus, S. 134 kurdiska 49, 258 kurser på engelska 219 kurslitteratur på engelska 222 kvinnobibel på jiddisch 305 kvändialekterna 120 kväner 164 kvänfinska 169 kyrkskolor 65 Källgren, G. 311 Källström, G. 229 kärnminoriteter 154 kärnområde 159, 167

ˆ

judisk språkanvändning 321 judiska föreningar 319 judiska församlingar 313, 319 judiskt föreningsliv 318 judiskt församlingsliv 314 judiskt kulturliv 316

Laakkonen, R. 162 Labov, W. 300, 302 laestadianismen 79 © Studentlitteratur

Sak- och personregister Lahdenperä, L. 186 Lainio, J. 13, 29, 98, 105, 123, 125– 127, 130, 138, 148, 151, 156, 158, 159, 167, 168, 171, 174 lajenge roma 264 landsdels- eller minoritetsspråk 16 Landsförbundet Svenska Samer (LSS) 77 landsmål 104, 107 Lange, A. 139, 146, 187, 190 lappfolkskolan 65 lappmarksplakatet 1673 60 lappskolor 65 Larsson, L.-G. 111 latin 31 lexikostatistisk 107 Liégeois, J.-P. 258, 259, 261, 265, 268, 272, 276 Liikanen, I. 165 Lind, A. 270 Lindberg, I. 184 Linderholm, H. 163 Lindgren, L. 273, 289 Lindholm, G.A. 244, 269, 270 Lindqvist, H. 145 Lindström, B. 229 Lindwall, B. 273 lingua franca 164, 178, 318 lingua sacra 164 lingvicism 189 lingvistisk relativitet 234 litteratur på meänkieli 126 Ljung, M. 212–214, 247 Ljungberg, E. 273, 278, 279, 281, 282 Ljunggren, A. 181 lokal dialekt 107 lomavren 258, 264 Lomfors, I. 313, 320 Loona, S. 183 lovara 270, 274 lovari 29, 244, 264, 271 lulesamiska 43, 44, 111 lulesamiskt skriftspråk 72

© Studentlitteratur

Lundberg, C.S. 153 Lundgren, G. 282 Lundkvist, S. 149 Lundström, S. 207 lån 211 långvariga migrantgrupper 174 lånord 247 Lööw, H. 145 Mac Mathúna, S. 256 machvano 271 Magga, O.H. 44, 72 mainstream-kulturer 161 majoritet 140, 156, 245 majoritetsnäringar 61 majoritetssamhället 187 Malmberg, B. 100 mandarin 109, 111 maori 90 maorier 64 Marsden, W. 257 Martins, Z. 234 Masica, C. 257 massa 26, 156 massmedia på meänkieli 126 massmord 306 Matras, Y. 257 Maurud, Ø. 110 McGroarty, M. 185 McRae, K. 191 media lengua 247 medier på samiska 81 mest språkrika länderna 209 meänkieli 15, 21, 28, 98, 117, 118, 139, 140, 153, 159, 162, 168, 169, 171, 173, 182, 190 meänkieli som eget språk 117 migration 162, 164 migrationshistoria 175 Mikkeli, H. 144 Miklosich, F.X. von 261 mindre använda språk 156 minoritet 26, 140, 156, 245

359

Sak- och personregister minoritetsfrågor 192 minoritetskonflikt 150 minoritetspolitik 19 minoritetsspråk 25 minoritetsspråksbegreppet 191 minoritetsspråkskommittén 16, 19, 152, 153, 159 minoritetsspråkskonvention 16, 176 minoritetsspråksskydd 191 minoritetsstatus 143, 148, 150, 175 mobilisering 147, 191 modell för språkrevitalisering 91 modernisering 71 modersmål 191, 193 modersmålskompetens 186 modersmålsundervisning 56, 184, 278 modersmålsundervisning i samiska 58 moldaviska 309 monostilism 253 motpart 149 Mous, M. 248, 249 Mühlhäusler, P. 234 multikulturalism 182 munavläsning 346 Municio, I. 12, 58, 68, 145, 149, 158, 159, 192 Muratori, L.A. 256 museifiering 64 mustalainen 274 Muysken, P. 247, 250 Myers-Scotton, C. 246, 251 Myklebust, R. 183 mångfald 188, 190 månsing 290 Mölsä, J. 148 Nadkarni, M.V. 248 namnbyte 177 nationalism 141, 194 nationalistisk ideologi 11 nationalspråk 142 nationell autonomi 214 nationell identitet 144, 192

360

nationell självförståelse 158 nationell symbol 143 nationella minoriteter 24, 144, 152, 154 nationella minoritetsspråk 174 naturlig/informell språkinlärning 161 nazismen 306, 313 nederländska 116 neonationalism 147 neutralt standardspråk 107 Nilsson, A.-L. 12, 15, 30 Nilsson, K. 80 nivellering 162, 164 Nixon, J. 224, 227 nomadskolan 65, 66 Nordberg, B. 108 nordfinska 119 Nordiska samerådet 76, 77 Nordiskt samiskt institut (NSI) 77, 79 nordliga romanidialekter 262 Nordmann, P. 148, 163, 165 nordsamiska 43, 44, 111 nordsamiskt skriftspråk 72 Nordström-Holm, G. 270 Nordyke, E.C. 207 norrbottensfinska 118 norrländska mål 108 norsk romani 263 notozerosamiska 44 nyare minoritet 157 nybyggarkolonisation 60 nynorska 112, 114, 284 Ó Corráin, A. 256 officiell status 175 officiell ställning 150 officiella språk 209, 232 officiellt erkännande åt dövas teckenspråk 337 Okely, J. 256 Ong, W.J. 161 onomastisk litteratur 168 ordförrådet i jiddisch 309 ortodox judendom 313 © Studentlitteratur

Sak- och personregister ortodoxa judar 314 ortografi 72 ossetiska 258 patois 104 Paulston, C.B. 76 Paunonen, H. 119, 120, 171 Pekkari, K. 118, 119, 152, 162 Pelkonen, J. 151 Pennsylvania Dutch 308 perfekt svenska 147, 177, 186 perifera nationella minoriteter 187 periferi 61 persiska 258 Peura, M. 185 Phillipson, R. 115, 189, 212, 213, 235 pidginspråk 250 pitemålet 128 pitesamiska 44 pluralism 12, 55, 56 Pohjanen, B. 126, 169, 173, 176 politisk-legala förhållanden 52 politiskt-administrativa gränser 115, 131 polska 273 Poplack, S. 251 Popovic, Z. 168 potentiella talare 35 preskriptiv grammatik 113 Price, G. 257 primärspråk 339 Prince, E. 311 punjabi 267 purism 172 Puxon, G. 256, 263, 265, 284 Pääbo, S. 160 Rabenius, L.G. 268 Radetzki, M. 187 radiosändningar på samiska 82 ramkonvention 18 Rannut, M. 206 Rantala, L. 44

© Studentlitteratur

rasbiologi 55 rasundersökning 288 reduktion i ordförrådet 253 reduktioner 211 reformationen 142 regional dialekt 107 regionala minoriteter 141 regionalisering 140 regionalt standardspråk 107 register 104 regrammatikalisering 248, 286, 289 Reinans, S. 162, 168 relexifiering 247, 287, 307 religiöst ritualspråk 178 renbeteslag 52 rennäring 61 renskötselnäring 75 resande 175, 244, 269, 273, 288 revitalisering 42 revitaliseringsförsök 90 Riksgymnasiet för döva 348 Riksorganisationen Same-Ätnam (RSÄ) 77 rikssvenska 178 Rojas, M. 145 rom 243, 266 roma 266 romaani 274 Romaine, S. 300 romanes 267 romanés 267 romani 11, 15, 21, 23, 29, 181, 242, 243, 267 romani chib 267 romani/romano 274 romanis bevarandestatus 285 romanis ursprung 256, 287 romano 244 romanska 306, 309 romer 24, 155, 181, 266 romernas finska 181, 191 rommani 273 rommani/råmmani 244

361

Sak- och personregister rommano 273 romska lånord i svenskan 243 Rondahl, B. 224, 227 Rovan, P. 311 Rüdiger, J.C.C. 257 Ruhlen, M. 257 rumänska 259, 260, 309 Ruong, I. 14, 44, 52, 55, 60, 61, 72 Russell, B. 177 ryska 273 ryska judar 314 råmmani 273 råmmano 273 rätoromanska 115 Sabatakakis, V. 104, 106 Sajantila, A. 160, 161 samarbetspartner 149 same 24 samebyar 77 Samefolket 81 sameföreningar 77 samehögstadiet 66 samekonferenser 77 samer 150, 155 samerna 146, 164, 179 samernas fattigdom 60 samerättsutredning 80 sameskolan 66 Sameskolstyrelsen 66 Sametinget 53, 66 Sáminuorra 77 samisk dialektsplittring 71 samisk etnicitet 75 samisk identitet 53 samisk språknämnd 71 samisk språkplanering 81 samisk språksyn 74 samisk språkvård 81 samisk synlighet 64 samiska 11, 13, 28, 80, 111 samiska forsknings- och kulturinstitutioner 80

362

samiska hembygdsområdet 57 samiska institutioner 78 samiska kulturyttringar 82 samiska näringar 75 samiska organisationer 77 samiska religiösa institutioner 79 samiska som officiellt språk 57, 70 Samiska språknämnden 81 samiska språkområdet 43 samiska varieteter 43 samiskt förvaltningsområde i Norge 57 samiskt utbildningscenter 78 sammanflätad romani 247, 263 sammanflätade romanidialekter 280, 281, 286 Sampson, J. 257, 274, 281 Sandström, B. 23, 270 Santorini, B. 311 Sápmi 41 Sato, C. 124 savolaxare 176 Schein, H. 182, 187 Scherp, L. 278 Schlüter, R. 289 Schmidt, A. 210, 253 Schulman, S. 309, 311, 312 Schwarz, D. 143, 145, 146, 158, 316, 322, 328 segregativ ideologi 55, 254 segregerat 187 selektion 113 seminarier och gästföreläsningar på engelska 222 semi-speakers 301, 302 separatistisk hållning 254 serbiska 102, 112 serbokroatiska 102, 111 Sergejeva, J. 44 Shohamy, E. 178 shtetlach 305, 313 Silverman, B. 311 Simma, P.A. 83 © Studentlitteratur

Sak- och personregister Simma, Å. 83 Simonsen, D.F. 32, 236 Singer, I.B. 305 sinto 263, 271, 284 självkategorisering 155 Sjölin, R. 52, 54, 55, 60 skogsfinnar 162, 179 skolframgång 189 skolstrejk 149 skoltsamiska 43, 44, 111 skriftspråk 161, 283, 305 skriftspråksnorm 110 Skutnabb-Kangas, T. 57, 143, 151, 154, 183–185, 189 skånska 21 slaviska 306 slaviska språk 259 Smolicz, J.J. 190, 194 smärre nationella språk 32 social organisation 155 socialdarwinistisk 161 socialisation, samerna 86 socialisationsprocessen 285 sociokulturella normer, samiska 62 sociolektal variation 108 sociolekter 104 spanska 273, 309 specifika kulturdrag 155 Spolsky, B. 91 språk 34, 100, 168 språk i fara 210 språkanvändning 301, 302 språkanvändningsmönster bland samer 85 språkberövande 186 språkbevarande 46, 206 språkbyte 41, 46, 148, 165, 175, 206, 210, 211, 286 språkbyte/relexifiering 289 språkbytesfaktorer 47 språkbytesprocess, samiska 89 språkbytesprocessen 34, 166, 206 språkdöd 165, 191, 234

© Studentlitteratur

språkfrågan i Finland 165 språkkontakt 161, 245, 300 språklagstiftning 178, 191 språklagstiftning för samiska 56, 81 språklagstiftning i Finland 178 språklig konsekvensbedömning 235 språklig mångfald 12, 209, 237 språklig varietet 103 språkliga enklaver 164 språkliga rättigheter 139 språkliga territorier 140, 190 språkligt avstånd 160 språkligt-geografiskt kontinuum 164 språkplanering 172 språkpolitik för svenskan 236 språkräkning 166 språksammanflätning 248 språksläktskap 161 språkstatistik 167, 191 språkträd 161 språkval bland samerna 84 språkvetenskaplig 103 språkvård 172 språkvård, meänkieli 125 språkvårdsgranskning av datorprogram 236 Srivastava, R.N. 154, 155 stadsmål 108 standardfinska 168, 169, 171, 173, 191 standardisering 71, 112, 152, 162, 283 standardisering av meänkieli 125, 173 standardspråk 105, 110, 161 Starck, C. 144, 154, 155 Stare, J. 313 statsskolor 166 stavningskonvention 111 Sterner Carlberg, M. 328 stigmatiserande 146, 171 stigmatisering 63, 115, 166, 188 Stobin, A. 277 Stockholms Finska Förening 176 Stockholms judiska församling 312 stockholmsfinnar 179

363

Sak- och personregister stockholmsområdets finskättade befolkning 162 storsamhället 143 Strand, R.F. 257 Stroud, C. 14, 41, 47, 52, 56, 80, 90, 134, 146, 154, 188, 212, 233, 251– 253 STR-T 147 Sundt, E.L. 273, 289 Svanberg, I. 158, 241, 242, 271, 276 sveamål 108 svedjebönder 163, 176 svedjefinnar 162 svensk romani 244, 263, 273, 281, 282, 285 svensk romanis ursprung 289 svenska 31, 273, 309 svenska 2-lärarna 185 Svenska Akademien 114 svenska folkmål 21 Svenska Samernas Riksförbund (SSR) 77 svenska som andraspråk 184, 185, 236 svenska språkets ställning 235 Svenska språknämnden 114, 235 svenska teckenförrådet 330 Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T) 126, 152 Svenskan i Nordamerika 207 svenskan i Sydamerika 207 svenskans framtid 215 svenskans roll i EU 231 svenskars språkanvändning 218 svenskheten 146 svenskspråkiga program 236 svenskt teckenspråk 330 Svenson, A. 313, 314, 328 Svensson, B. 289 sverigefinnar 24, 138, 155, 167, 179 sverigefinska 138, 140, 153, 159, 162, 167–169, 171, 182, 190 Sverigefinska Riksförbundet 147 Sveriges medlemskap i EU 230

364

Svonni, M. 41, 43–45, 53, 59, 65, 67, 68, 71–73, 80–83, 86, 87, 143, 145, 157, 209, 212 Swahn, J.-Ö. 119 Swain, M. 184 sydsamiska 43, 44, 111 sydsamiskt skriftspråk 72 sydsvenska mål 108 symbolvärde 35 syrisk romani 258 Sznajderman-Rytz, S. 23, 328 Sznajdman, I. 317, 328 säkra språk 209 Taikon, A.N.-E.D. 282 Taikon, K. 279 Takman, J. 270, 289 talgemenskap 35, 299–303 talmetoden 345 Talvitie, H. 148 Tandefelt, M. 208 Tarkiainen, K. 21, 147, 162, 165, 168, 176, 181 tartarer 266 tattare 243, 244, 266, 271, 288 tattarspråk 244, 267, 271 teckenmetoden 345 teckens uppbyggnad 331 teckenspråk 11, 21, 30, 35 teckenspråk i undervisning 345 teckenspråk som förstaspråk 340 teckenspråket 15 teckenspråket som modersmål 339 teckenspråkets ställning 337 teckenspråkets talare 338 teckenspråkskommunikation 337 teckenspråkssamhället 341 teckenspråkstolkning 342 Tekniska nomenklaturcentralen 114 Teleman, U. 113, 119, 142, 212, 214, 215, 218, 232, 233, 235 Tenerz, H. 127, 176 territoriell 175 © Studentlitteratur

Sak- och personregister territoriell förankring 167 territoriella språk 17 territoriellt obundna språk 17 tersamiska 43, 44 Teseus 175 Thelander, M. 108, 300 Thesleff, A. 268–270, 290 Thomason, S.G. 248–250, 286, 287 Thorin, U.-B. 343 tillfälliga lån 246 Tillhagen, C.-H. 270 Tingbjörn, G. 184, 185 tjeckiska judar 314 tjurara 270 tjurari 271 tolk- och översättningsverksamhet 231 tolkservice 12 topikalisering 311 tornedalingar 24, 139, 150, 155, 164, 167, 187 tornedalsfinska 15, 98, 118, 169, 171, 190 tornedalska 131 transkontinental migration 143 transkriptionssystem för teckenspråket 333 travellers 175, 265 tredje världen 233 tsimb 274 tumma 274 Tuomela, V. 20, 129, 146, 151, 152, 154 turistifiering 64 TV-sändningar på samiska 82 tvångsassimilering 187 tvåspråkig 161 tvåspråkig pedagogik 188 tvåspråkig undervisning 12, 149, 224, 227 tvåspråkiga kommuner 167 tvåspråkighet 139, 184, 189, 233, 252 tvåspråkighet bland samerna 73 tvåspråkighet för döva 337

© Studentlitteratur

tvärgiftet 173 Tydén, M. 158 tyska 31, 33, 102, 116, 306–308 Tägil, S. 147, 150 Uibopuu, V. 160 ultra-ortodox 324 Ulvenstam, L. 182 umesamiska 43 underordnad status 26 undervisning på engelska 219, 222, 225 undervisningsmaterial i romani 278 ungerska judar 314 Unkuri, M. 159 uppsatser 222 urbanisering 61, 167 ursprungsbefolkning 194 utbildning för samiska 65 utbildning, Tornedalen 127 utbytesstudenter 218, 221 utdöende språk 208 utjämnad dialekt 107 utomnordiska zigenare 273 uttryck för identiteten 254 V2-språk 311 Vaagland, P.I. 112, 114, 284 Vagerstam, G. 131 valakiska romanidialekter 260, 262, 270 Valentin, H. 324 valfrihet 190 Valkeapää, N.A. 83 vallonerna 33 Valtonen, P. 290 Van Der Voort, H. 273, 289 Vekerdi, J. 261 Ventzel, T.V. 264 Viberg, Å. 184, 334 Vijkström, A. 344 Virta, E. 149 Virtaranta, P. 169, 171

365

Sak- och personregister Vuonokari, E. 151 Vuorela, K. 242, 274, 279, 290 världsbild 234 Världsrådet för urbefolkningar 76 värmlandsfinnar 163, 167, 176, 179 värmlandsfinska 176 västfinska 119 västjiddisch 307 Waara, P. 173 walesisk romani 281 walesiska 324 walesiska romanidialekter 264 Wallin, L. 334 Wande, E. 118, 119, 121–131, 134, 144, 148, 151, 166, 169, 175, 193 Warburg, M. 305 Wardhaugh, R. 112 Washburn, L. 225, 226 Weinreich, U. 311 Wessén, E. 107, 108 Wester, H. 165 Westergren, E. 98 Westman, M. 119, 142, 214, 215, 233, 235 Wexler, P. 307, 310 Wiggen, G. 32, 119, 214, 216, 231, 234, 237 Wijk, E. 193 Wijk-Andersson, E. 255 Wikström, L.-Å. 329 Wingstedt, M. 80, 147, 166, 188 Winsa, B. 118, 119, 126, 129, 134, 150, 151, 157, 169, 171, 187 Wollin, L. 83 von Wright, M. 144, 158 Wurm, S. 107

zigenarspråk 244, 267, 271 zigenarättlingar 288 zigenska 244, 267 Zitomersky, J. 313, 320, 321 Åhl, H. 98, 118, 134 åtbördsspråket 330 älvdalsmål 21 ämneskunskaper 229 ämnesundervisning på engelska 224, 227 ämnesundervisning på engelska i grundskolan 227 ämnesundervisning på engelska i gymnasieskolan 224 Öhman, K. 221, 223 ömsesidig förståelighet 109, 261 Örlegård, A. 343 Österberg, O. 333, 342–344 Österberg, T. 128 östfinska 119 östjiddisch 307 Östros, T. 176 östsamiska 43, 44 östsvenska mål 108 övergångsprogram 68 överlevandegenerationen 314 övernationella språk 208, 217 – engelska i vetenskaplig verksamhet 217 översättning 83

Yoors, J. 242 Zaremba, M. 193 zigenare 243, 244, 266, 271, 273 zigenare/romer 175

366

© Studentlitteratur