Den motvillige monarken, Carl XVI Gustaf 9789174610161, 9789174610277 [PDF]

Zitiervorschau

C a r l X V I G u s ta f – D e n m ot vi l l ig e m o n a r k e n

Mall 135 x 210.indd 1

2010-10-14 11:35:30

C a r l X V I G u s ta f D e n m ot vi l l ig e m o n a r k e n

Thomas Sjöberg Deanne Rauscher | Tove Meyer

Lind & Co

Mall 135 x 210.indd 3

2010-10-14 11:35:30

[email protected] www.lindco.se Copyright © thomas sjöberg, 2010 Omslag annika sundström design Omslagsfoto thron ullberg Författarporträtt annika sundström E-boksproduktion Elib AB, 2010 isbn tryckt utgåva 978-91-7461-016-1 isbn e-bok 978-91-7461-027-7

Till Anna

Mall 135 x 210.indd 5

2010-10-14 11:35:31

innehåll förord

7

Del ett 1 | väntan i helsingborg 2 | jag vill inte! 3 | arvet 4 | fröken broms 5 | sigtuna 6 | världsomseglingen 7 | den inbäddade prinsen 8 | sommardagar i torekov 9 | bastubadet i anderstorp och andra vardagsbetraktelser

27 52 73 113 123 144 160 177 190

Del två 1 | en fri man 2 | den innersta kretsen 3 | ”kungavännen” 4 | club power 5 | kurtisanen 6 | gold club 7 | jakterna 8 | fotoförbud och säpo 9 | kungavännens bekännelse

213 218 231 241 258 272 285 301 313

efterord källor litteratur källhänvisningar personregister

333 339 341 343 347

Mall 135 x 210.indd 6

2010-10-18 11:55:57

Förord

20

10 var året då monarkins ställning i Sverige började diskuteras på ett sätt som inte skett sedan Torekovkompromissen i början av 1970-talet. Men diskussionen rann snabbt ut i sanden, för att sedan helt tystna. Republi­kanerna förmådde inte hålla liv i den. Sista rycket var att några debattörer ansåg att miljardären Bertil Hults bröllops­gåvor till kronprinsessparet eventuellt kunde betraktas som muta och att några privatpersoner anmälde saken till åklagare, som dock inte fann anledning att inleda någon förundersökning. För första gången på väldigt länge såg det också ut som om stödet för den nuvarande ordningen hos svenska folket minskade, ironiskt nog i takt med att för­beredelserna för det ”kungliga bröllopet” nådde sitt klimax. För min egen del började äventyret i april 2008, då jag skrev kontrakt med Kristoffer Lind. Min gamle förläggare Per Gedin hade då och då föreslagit att jag skulle skriva en dokumentär skildring av Hells Angels i Sverige, men eftersom jag är rädd om både mina knäskålar och min familj så svarade jag nej. Däremot kunde jag tänka mig att skriva en oauktoriserad biografi över kung Carl XVI Gustaf. Det hade ingen på allvar gjort tidigare, och bara det lockade mig. Lustigt nog hade våra diskussioner pågått samtidigt som 7

Mall 135 x 210.indd 7

2010-10-14 11:35:31

jag äntligen fick en intervju med kungen. Den skulle göras inför publiceringen av Scanoramas Green Issue i maj 2008, och eftersom jag var redaktör på tidningen ville jag göra intervjun med vår miljömedvetne kung själv. Det hade tagit mig tre månader och mängder av telefonsamtal och mejl innan hovets presschef Nina Eldh kunde ringa och säga att kungen tar emot nästa fredag. Tio minuter fick jag nöja mig med, bilderna fick tas på Stockholms slott, och frågorna skulle skickas i förväg för godkännande. Det är inte så jag brukar arbeta, men eftersom det var ett gyllene tillfälle att få med kungen i Scanorama fann jag mig i villkoren. Eldh var inte nöjd med mina frågor. Hon tyckte att de var för ensidigt fokuserade på växthuseffekten och ville att jag också skulle ställa frågor om kungens engagemang i scouter­na och hans tal inför UNESCO och annat som jag inte hade tänkt på. Det var bara att skriva om och skicka för nytt godkännande, vilket jag också fick. Väl på Stockholms slott kom kungen ut tillsammans med Eldh och jag hade tänkt att jag åtminstone en gång i livet skulle få säga: ”Ers Majestät, tack för att vi fick komma”, och det gjorde jag. Han verkade butter, såg knappt på mig när vi skakade hand (jag tror att jag till och med bockade) och verkade överhuvudtaget inte på humör. Jag tänkte att det kanske var för att jag överdrivet hovsamt hade tilltalat honom Ers Majestät, men det visade sig att han inte alls gillade idén att fotografera honom på slottet där hans presschef bestämt att vi skulle fotografera honom, utan tyckte att vi skulle åkt ut till naturen kring Drottningholms slott istället. Jag kunde bara hålla med. Men vi genomförde allting såsom Eldh pla­nerat, och jag tänkte 8

Mall 135 x 210.indd 8

2010-10-14 11:35:31

efteråt att om jag varit kung hade jag tagit befäl över situationen och helt enkelt beordrat fram Säpo och livvaktsbilarna och åkt ut till Drottningholm och låtit det TV-team som stod på tur vackert få vänta. Så gjorde väl kungarna förr i tiden? Åtminstone de som haft förmågan att faktiskt ta kommandot i liknande situationer. Men vår kung verkade på något sätt inte som om han var kung på riktigt, bara någon som man föste framför sig, ett slags staffagefigur utan egen vilja i officiella sammanhang. Jag uttrycker mig medvetet tillspetsat, men ungefär så reflekterade jag. Vilket ledde mig in på tankebanor som att vi har en kung som inte känner sig bekväm i rollen som kung, som hellre vill vara någon annanstans, kanske hellre vill vara någon annan. Men som ändå njuter av allt det som hans ställning medför – glansen, prakten, pengarna, traditionen, båtarna, bilarna, resorna, middagarna, damerna. Där någonstans föddes idén att döpa boken till Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken. När vi skrev kontrakt den där dagen i april för snart tre år sedan visste ingen av oss att kungafamiljen knappt ett år senare skulle tillkännage kronprinsessans och Daniel Westlings förlovning och kommande bröllop. Plötsligt använde många av mina kolleger ordet ”eklatera” eftersom kungen använt just det ordet i den pinsamt dåligt genomförda videoinspelningen av ”eklateringen”, och det blev därmed starten på ett medialt spektakel där journalister och kommentatorer i något slags symbios med kungafamiljen lade sig till med hovets speciella uttryckssätt. Och vi förstod att boken måste komma ut när den förväntade rojalistiska yran väl lagt sig. Annars riskerade den att få något politiskt över sig och uppfattas som en pamflett, 9

Mall 135 x 210.indd 9

2010-10-14 11:35:31

ett debattinlägg mot monarkin i allmänhet, ett slag mot kungafamiljen i synnerhet. Det ville vi inte. Den skulle bedömas för vad den är – ett journalistiskt hantverk. När prinsessan Madeleine ett halvår senare tillkännagav sin förlovning och förestående giftermål med Jonas Bergström, förstod vi att vi även måste invänta prinsessbröllop nummer två. Som inte blev av. Nu är allt detta historia och boken ett faktum. Det har självklart varit en speciell erfarenhet att skriva en bok om en kung som ännu finns i livet. Det tillhör inte vanligheterna, oftast brukar biografier över kungar och drottningar utkomma långt efter deras frånfälle, och då med stöd av dokumentation som inte längre omgärdas av sekretess. Hur skulle vi närma oss objektet? Vår strategi har varit att börja i periferin och långsamt arbeta oss in mot mitten, central­punkten, det vill säga kungen. Det innebär att de första kontakterna togs med personer långt i utkanten av kungens krets, och de sista kontakterna togs med den innersta kretsen – slutligen hovet. Vi skulle veta så mycket som möjligt innan vi lät kungen kommentera vårt material. Jag visste inte riktigt vad jag skulle finna. Jag hade självklart hört historier och rykten om kungens vilda privatliv. Men vad var sant? Och vad är det vi, hans undersåtar, inte får veta? Vad är det som ledande medier, politiker, företagsledare, poliser, livvakter och chaufförer vet, men som undanhålls majoriteten av svenska folket? Och varför är det på det viset? Det var ett tungt arbete. Jag hade visserligen arbetat i motvind förut, framförallt med den oauktoriserade biografin över Ingvar Kamprad, och visste vad det innebar att skriva mot 10

Mall 135 x 210.indd 10

2010-10-14 11:35:31

någons vilja, eller utan dennes medverkan. Dessutom hade jag ett heltidsjobb på Scanorama. Det var inte förrän jag kom i kontakt med först Tove Meyer, sedan Deanne Rauscher, som arbetet med boken kom att få en helt annan skjuts. Tove, den bästa researchern i sin klass som jag hittade på JMK i Stockholm efter tips av skolledningen; Deanne, som med sitt breda kontaktnät och sin utpräglade förmåga att skapa förtroendefulla relationer med framförallt unga, utsatta kvinnor, och som redan hade funderat på att skriva en egen bok om kungen. Våra roller utkristalliserades redan från början. Jag skulle skriva boken och fortsätta min påbörjade research om kungens uppväxt och utbildning fram till trontillträdet; de formande åren. Tove skulle fokusera på grundläggande, journalistiskt grävande i arkiv och andra öppna källor. Deanne skulle framförallt kartlägga de mindre allmänt kända sidorna av kungens privatliv. Detta krävde att boken delades upp i två delar, där den första skildrar kungens barndom, arvet efter morfar nazisten, hans skolgång, militärutbildning – i synnerhet den fantastiska långresan med Älvsnabben – samt trontillträdet. Då täckte vi in de 27 första levnadsåren och det räckte ganska långt för att skildra de omständigheter som danat honom och identifiera karaktärsdrag som tydligt stannat kvar hos den vuxne monarken. Vi upptäckte också att han på sätt och vis hamnat mellan stolarna, i och med att hans pappa aldrig hann bli kung. Med ena benet står han i en riktigt gammal svensk kungatradition där folket i ordets verkliga be­märkelse var monarkens undersåtar; med det andra benet står han i ett 11

Mall 135 x 210.indd 11

2010-10-14 11:35:31

modernt, demokratiserat Sverige där monarkin i många avseenden reducerats till otidsenliga ceremonier och grannlåt. Så skulle man kunna uttrycka det. Ett annat sätt att se på saken är att Carl XVI Gustaf utsatts för ett ganska avancerat experiment – försöken att täppa till det glapp som uppstod i och med att han tillträdde tronen endast 27 år gammal istället för sin pappa, som skulle ha ärvt tronen vid mogna 44 år. Hela den stab som ansvarade för hans uppfostran, skolgång och vidare utbildning hade ett viktigt mål i siktet – den blivande monarken skulle aldrig särbehandlas, varken i skolan eller ombord på Älvsnabben eller under sina studier i Uppsala. Ekvationen kunde knappast gå ihop. Hur skulle en ung blivande kung kunna hantera det faktum att han fortfarande var just ung blivande kung men behandlades och förväntades uppträda som en helt vanlig ung man? Samtidigt som han faktiskt då och då särbehandlades, det låg så att säga i sakens natur. Om alla runt omkring honom ansträngde sig så till den milda grad att betrakta den blivande kungen som högst omärkvärdig, var inte det i sig ett sätt att ställa honom i en alldeles särskild dager? Det måste om inte annat ha skapat en viss friktion inombords hos honom, en känsla av kluvenhet, splittring. Å ena sidan en kung höjd över alla, som ärvt sitt ämbete och är immun mot åtal – å andra sidan en bland alla andra elever på internatskolan i Sigtuna och en av alla andra officersaspiranter som såg sina kamrater göra nattliga rundor bland barer och bordeller i främmande hamn. Vem var han – kung eller snubbe? Han har själv då och då genom åren givit uttryck för att han helst av allt skulle vilja vara någon annanstans än just på Sve­ 12

Mall 135 x 210.indd 12

2010-10-14 11:35:31

riges tron. Som liten gosse lappade han till sin syster Christina när hon påpekade att han en vacker dag skulle bli kung: ”Jag vill inte!” skrek han. I en intervju i Svenska Dagbladet 1975 sade han: ”Ibland drömmer jag om att sitta alldeles ensam på toppen av ett berg långt bort från alla människor.” I famnen på sin älskarinna Camilla Henemark fantiserade han om att rymma till en öde ö. I källarlokaler i Stockholm och på fester i jaktstugor har han uppskattat att vara omgiven av unga fri­språkiga och oinställsamma förortstjejer som är fjärran från hans mer officiella entourage på Östermalm. När han i TV4-serien om familjen Bernadotte intervjuades ute på Stenhammars slott sade han, apropå behovet av att vara ensam ibland: ”Helst vill jag bara gå i de fina backarna i bakgrunden här som vi har restaurerat för bete.” Det lyste i hans ögon när pratade om hur insekter, blommor, fåglar och andra djur – ”den totala mångfalden” – snart skulle ta de där backarna i besittning. Eller som när han kan röra sig obehindrat på gatorna i någon av storstäderna i Asien tillsammans med goda vänner – och njuta av att ingen känner igen honom. Sveriges kung, en Tjuren Ferdinand? Ja, säkert. Alltid, ofta eller bara då och då, vet han bara själv innerst inne. Bokens andra del handlar om hur de formande åren tagit sig uttryck i kungens privatliv. Denna berättelse utgör en stark kontrast till hur vi kanske vill se på en modern monark som upplyst, jämlik, i allt motsvarande de etiska och moraliska värderingar som allmänt anses råda. Men den visar också på en kanske inte helt oväntad konsekvens av känslan av att vilja fly bort från de påtvingade konungsliga plikterna. 13

Mall 135 x 210.indd 13

2010-10-14 11:35:31

Våra huvudsakliga källor till detta avsnitt har dels varit en serbisk gammal proffsboxare med ett gediget kriminellt förflutet, dels en mängd kvinnor som deltagit i kungagängets privata fester som ”sällskapsdamer” av olika slag, i allt från flotta Öster­malmsvåningar, segelbåtar och jaktstugor till källar­ lokaler och svartklubbar. Andra källor har detaljrikt bekräftat dessa berättelser. Hur skulle vi behandla deras utsagor? Kunde vi över­ huvudtaget publicera dem? För det första har vi varit extremt noga med att få uppgifterna korsbekräftade av flera av varandra oberoende källor. De här kvinnorna har inte sökt upp oss i ett kiss-and-tell-syfte. Tvärtom, vi har sökt upp dem och det har varit tämligen svårt att få dem att berätta. Varför? De har i flera fall helt enkelt varit rädda. De kände sig hotade redan för ett par decennier sedan, och har visserligen lagt händelserna bakom sig men dras fortfarande med oviljan att kännas vid det som hände då. Å andra sidan har flera av dem sagt att det är bra att det äntligen kommer fram hur kungagänget ganska utstuderat tagit för sig av det Stockholm haft att erbjuda av unga kvinnor. Och deras berättelser har varit så detaljerade och samstämmiga att vi blev säkra på att de berättat det de verkligen har upplevt. Mille Markovic är en källa som vi förstod skulle bli ifråga­ satt. Gangsterns ord mot monarkens, vem skulle bli trodd? Men Deanne har spenderat ett femtiotal timmar med honom – i häktet, i fängelset och efter hans frisläppande – för att höra honom berätta samma saker gång efter annan. Hon har också brevväxlat med honom under ett års tid. Vi har kontrollerat hans utsagor hos ytterligare flertalet källor som bekräftat det 14

Mall 135 x 210.indd 14

2010-10-14 11:35:31

mesta av det Markovic påstått, vilket gör honom högst trovärdig i våra ögon. Har då våra källor haft några egna syften med att berätta, en egen, dold agenda? Har det handlat om hämnd, tillfällig berömmelse, pengar? Självklart inte. Ingen av de kvinnor vi pratat med har haft något att tjäna på att berätta. De har dessutom krävt att få vara anonyma, och de har inte fått betalt av oss, vilket eliminerar åtminstone två av de tre föreslagna motiven. Inte heller hämnd kan sägas vara ett syfte. Men inte heller det kan sägas ha varit ett syfte. De här kvinnorna är inte arga, eller bittra, eller ens särskilt ångerfulla. De har berättat om sina upplevelser eftersom det gått så lång tid. Idag är de mogna, eftertänksamma kvinnor med egna döttrar och söner och de har haft tid att reflektera över beteenden hos både sig själva och hos kungagänget. Berättelsen om kungens kurtisan är ett exempel på hur väldigt lite som har förändrats sedan Karl XV:s och Oscar II:s dagar. Det är dessutom en ganska rar historia som visar på hur inte ens en monark som säger sig vara för Sverige i tiden alltid går i takt med den. Däremot är den naturligtvis be­svärande för honom ur en annan synvinkel – makens, pappans. Vi utgår dock från att hans relation med Camilla Henemark inte är okänd inom familjen och att den lagts till hand­lingarna där. Återstår besöken på Gold Club i Atlanta och Carat Club i Bratislava. Att berätta om båda dessa strippklubbsbesök är relevant ur framförallt en aspekt – säkerheten. Visserligen bevakades kungen av amerikanska Secret Service på Gold Club, men det hindrar inte att Sveriges monark ännu en gång expo15

Mall 135 x 210.indd 15

2010-10-14 11:35:31

nerade sig i en miljö som är, eller kan vara, komprometterande för en statschef – och därmed riskabel för både honom och det land han är den högste representanten för. När det gäller Bratislava känner vi inte till något om eventuell bevakning. Hovet och kungen personligen förnekade att han skulle varit på Gold Club under OS i Atlanta 1996. Och det är så det fungerar – en tämligen effektiv dementimaskin som kvävde ytterligare näring till storyn, som självdog i medierna efter några dagar. Så för att vara säkra på att kungen verkligen var där den aktuella kvällen åkte Deanne dit och pratade med tre nyckel­ personer – den av Gold Clubs managers som tog emot kungen och hälsade honom välkommen, den VIP-värd som eskorterade honom till klubbens elegantaste rum, samt den servitris som hällde upp champagne åt kungen och hans utvalda damsällskap. Den enda vi inte fick tag i var Nico, kvinnan som underhöll monarken. Deanne åkte också till Bratislava med bilder på kungen och hans tre närmaste vänner – Anders Lettström, Anders ”Aje” Philipson och Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt. Och vakterna på Carat Club kände alla igen det glada festgänget som varit där ett år tidigare. Vår strategi har varit att vänta med att be om intervjuer med kungen och hans närmaste vänner tills vi egentligen inte skulle behöva ställa frågor för att få veta det vi inte visste, utan för att få deras kommentarer till det vi med stor säkerhet redan visste. Det läget infann sig sommaren 2010. I mitten av juli mejlade jag hovets presschef Nina Eldh och berättade om boken, att den skulle utkomma senare på hösten och bad att 16

Mall 135 x 210.indd 16

2010-10-14 11:35:31

få träffa kungen. Eldh lovade att återkomma med ett besked innan september. Näst i tur stod ”kungavännen” Christer Gustafsson. Vi visste att han sedan något år visste att vi höll på med boken, och att kungens närmaste vänner Lettström, Philipson och Lewenhaupt också med största sannolikhet kände till det. Gustafsson bekräftade våra aningar. Han gick med på att träffa oss eftersom han fått gängets godkännande. De var alla nyfikna på vad vi ville, vad vi sade oss känna till. Mötet med Gustafsson är skildrat i kapitlet ”Kungavännens bekännelse”. Vi förstod att Gustafsson omedelbart skulle rapportera till kungagänget om vårt samtal. Sista dagen i augusti ringde Nina Eldh som utlovat. Vi hade precis avslutat vårt möte med Christer Gustafsson. Hon undrade naturligtvis vad det var för slags bok vi höll på med och jag svarade att det var en biografi och att den bland annat skulle ta upp komplikationen med en monark som har ena benet i gamla tider, och det andra i det moderna Sverige. Jag befann mig på stan och bullret var för svårt, så vi kom överens om att jag skulle mejla henne de frågor vi ville ställa. Två dagar senare skickade jag ett mejl henne och beskrev vilka vi var som arbetade med boken och förklarade hur vi lagt upp den: Del ett handlar om de formande åren fram till trontillträdet – uppväxten, bakgrunden, skolgången, militärtjänstgöringen, ungkarlslivet, vännerna. Själva trontillträdet ges stort utrymme eftersom det var en ung man som fick axla den roll hans pappa egentligen skulle haft. Där finns det mängder av frågor vi vill ställa. Några exempel: Hur upplevde han som liten att 17

Mall 135 x 210.indd 17

2010-10-14 11:35:31

vara omgiven av nästan enbart kvinnor (mamman, systrarna, barnflickan Nenne m fl) och avsaknaden av en riktig och nära mansförebild. Skolåren – hur uppfattade han skillnaden mellan sin kungliga uppväxt och tillvaro och den ”normala” vardag han fick i Broms skola men framförallt under Sigtunatiden? Upplevde han personligen några konflikter mellan dessa båda världar? Hur anpassade han sig till att bli behandlad som vem som helt på SHL? Vad var det som formade honom mest – uppväxten eller skoltiden eller tjänstgöringen på Älvsnabben? Och hur upplevde han egentligen trontillträdet? Vilka känslor fanns inom honom? Ville han bli kung eller var det högst motvilligt han bildligt talat iklädde sig kronan? På vilket sätt har han formats av sitt umgänge med de närmaste vännerna? Hur har han hanterat frågan om hans morfars bakgrund som ledande nazist? Har han t ex tagit del av hela den omfattande förundersökning som gjordes efter kriget? Vet han vad den innehåller? Del två handlar om resultatet av de formande åren. Hur ser hans högst privata umgängesliv ut? Vår research har givit oss väldokumenterade uppgifter om omständigheter av så pass känslig natur att vi vill ställa frågorna till Kungen personligen. Det rör personer och miljöer som han har exponerat sig emot och som vi vill prata med honom om.

Eldhs besked kom två dagar senare: ”Thomas, tack för ditt mejl. Jag har talat med HMK som avböjer intervju. Med vänlig hälsning, Nina.” Efter det ringde jag till Anders Lettström. Han hade hört talas om mig som den som hade ”litterära ambitioner” och gick med på att ses. Efter att ha försökt få till ett möte två 18

Mall 135 x 210.indd 18

2010-10-14 11:35:31

gånger, bestämde vi att träffas den 17 september. Lettström skickade ett sms där han skrev: ”Hej, jag är tillbaka i Sverige nu. Du är välkommen att träffa mig i morgon efter mitt möte på Oscarsteatern. Kan bli vid 15.00-tiden. Jag sms:ar dig under pågående möte när jag tror att vi avslutar. Använd personal­entrén på Gamla Brogatan, reg + leg. Hälsn. Anders L. PS glöm ej medtaga skriftl. utfästelse om källskydd. DS” Dagen efter klockan 12.32 sms:ade han igen: ”Tyvärr måste jag boka av dagens möte. Hälsningar Anders L.” Jag ringde genast upp honom men han svarade inte. Jag talade in på hans telefonsvarare att vi hade deadline för manuset veckan därpå och att det därför var viktigt att ses innan dess. Jag hörde inte av honom igen, vilket var synd eftersom vi var nyfikna på varför han ville ha en skriftlig garanti att få vara anonym. Vad hade han kunnat/velat berätta för oss som skyddad källa? Eller var han bara rädd att stöta sig med de andra i gänget, med kungen, enbart genom det faktum att han träffat oss? Av någon anledning ångrade han sig i sista stund. Sedan ringde jag i tur och ordning upp Anders Philipson och Carl Adam Lewenhaupt. Philipson sade ”Jag är inte intresserad av det. Hej då!” och lade på luren i örat på mig. Och Lewenhaupt sade två gånger: ”Jag sitter i möte och är väldigt svår att få tag på.” Jag skickade direkt ett sms till honom: ”Ring gärna när du kan. Vi har deadline för boken om kungen om en vecka och det vore bra om vi kunde ses innan dess. Vi vill gärna ha dina och Aje Philipsons kommentarer till en del av de uppgifter vi fått av alla våra källor.” Jag hörde därefter inte av någon av dem. 19

Mall 135 x 210.indd 19

2010-10-14 11:35:31

Vi har också förgäves sökt krögaren Erik Lallerstedt och Elisa­beth Tarras-Wahlberg. Lallerstedt har bland annat varit den som bistått kungagänget med gastronomiska upp­levelser och på nära håll upplevt formerna för umgänget. Men de meddelanden på hans telefonsvarare vi lämnat har han valt att ignorera. Tarras-Wahlberg har som hovets presschef under större delen av kungens regenttid varit den som fått dementera opassande alternativt påstått lögnaktiga tidningsskriverier. Hon upplevde också på nära håll kungen under hans första år som monark. Det hade varit intressant att få höra hennes syn på sitt arbete under dessa omständigheter, men hon valde, kanske inte helt överraskande, att inte besvara våra samtal och mejl. Det har funnits lägen där en tämligen säkert bekräftad uppgift förnekats av en av de närmast berörda. I de fall där bekräftelserna präglats av hög kvalitet och dessutom numerärt övervägt förnekandena, har vi valt att tro på våra källor. Det gäller bland andra Meta Bergqvist, som förnekar att hon haft en affär med kungen i början av 1970-talet. Men eftersom både en livvakt och en adjutant trovärdigt och var för sig vittnat om relationen, valde vi att tro på dem. Vi är inte de enda journalisterna som intresserat sig för kungens privatliv. Vi vet att försök har gjorts tidigare men att den planerade publiceringen stoppats av försiktiga tidningsledningar. Motiven kan ha skiftat. Dels kan man ha bedömt riskerna med minskad lösnummerförsäljning eftersom läsarna befarats ta illa upp, dels har hovet kallat upp ansvarig redaktör till slottet för ett ”samtal”. 20

Mall 135 x 210.indd 20

2010-10-14 11:35:31

Det finns en inbyggd ambition hos journalister att skildra de delar av den offentliga makten som mörkas av dess utövare. Kungen är kanske den yttersta symbolen för denna offentliga makt. Men det ärvda ämbetet, det faktum att han inte är folkvald, skänker honom också i stort sett obegränsade möjligheter att utöva en informell makt som inte är öppen för demokratisk granskning. Och det är delvis i kungens privatliv detta tar sig uttryck. Jakterna i Bergslagen och medaljutdelningarna på slottet är publika tillställningar, men vad händer mellan de vattentäta skotten när kamerorna slocknat? Hovreportern Daniel Nyhlén skrev 2008 ett intressant blogg­inlägg på www.newsmill.se där han drog paralleller med den så kallade Haijbyaffären på Gustaf V:s tid. Kungahuset bygger på konservativa värderingar som vilar på trygga pelare som kärnfamilj och traditioner. Hela idén med monarkin är just den att kungafamiljen inte är som oss vanliga medborgare. De står högre upp och ska representera ett ideal för folket. En stereotyp, men ack så trygg och hetero­sexuell, überfamilj som ska föda fram nya arvingar i oändlighet. Men om ”olyckan skulle inträffa” har hovet en uppbackning som heter duga. De omges sedan länge av ett entourage av hängivna fans som gör allt för att skydda familjen. Här finns landets mäktigaste närings­livstoppar, publicister, chefredaktörer, poli­ tiker och andra viktiga opinionsbildare som skulle göra allt i sin makt för att stoppa en eventuell pil in i monarkins hjärta.

Det talas bland journalister och förläggare om de enorma krafter som riskerar att utlösas om man intresserar sig för, och 21

Mall 135 x 210.indd 21

2010-10-14 11:35:31

ämnar publicera uppgifter om, de delar av kungens privatliv som detta entourage till varje pris vill skydda. Men frågan är om inte tiden verkat för en mer ingående granskning av de mindre smickrande sidorna av kungafamiljen, de sprickor i kristallen som faktiskt gör den alltmer lik vilken familj som helst med sina inre spänningar och konflikter, vilket i sig skulle utgöra en fara för det som Nyhlén definierar som själva monarkins existens­berättigande – upphöjdheten, förebilden. Under 2000-talet har framförallt kungabarnen utsatts för en intensiv bevakning som dels handlat om deras vilda uteliv runt Stureplan och dess filialer i Båstad, Torekov, Visby och Saint Tropez, dels berört allvarligare saker som att de bjudits på sprit av krögare, fått märkeskläder från lyxbutiker i Stockholm och prinsessan Madeleines vidlyftiga krog- och shoppingvanor. Men vi har också fått läsa om hur illa drottning Silvia tycker om att kungens kompisar skaffat sig allt yngre flickvänner. Den intensiva bevakningen av prinsessan Madeleines brutna för­lovning med Jonas Bergström och dess orsaker visar att gränserna flyttats närmare den privata sfär som hovet är så rädd om. Ungefär halvvägs in i arbetet med denna bok kontaktades Deanne av den flerfaldigt prisbelönte Janne Josefsson från Sveriges Televisions Uppdrag granskning. Han ville själv göra ett program om kungens sexliv och hade en del lösa, obekräftade uppgifter. Nu hade han hört talas om att vi jobbade med den här boken och bad oss att överväga ett samarbete. Efter ett möte med reportern Fredrik Laurin och programmets ansvarige utgivare Lars-Göran Svensson, förstod vi att de var ute efter våra källor som ett gäng hårdföra reportrar sedan skulle nagel22

Mall 135 x 210.indd 22

2010-10-14 11:35:31

fara utan och innan och som, om det kom till ett TV-inslag, skulle vara tvungna att framträda i bild och ljud, även om deras identiteter doldes och röster förvrängdes. Vi bestämde oss för att avböja ett samarbete. Det var inte så vi arbetade. Vi kunde inte, ville inte, tappa det under två år mödosamt uppbyggda förtroendet hos våra källor. Vi ville inte ens riskera att förlora det genom att överhuvudtaget fråga de kvinnor vi pratat med om de kunde tänka sig att ställa upp i Uppdrag granskning, ett utomordentligt viktigt program som bekämpar korruption och maktmissbruk, men vars format kanske inte lämpar sig för den här berättelsen. Vi kunde sedan fascinerat konstatera hur Josefsson och Laurin hela tiden låg steget efter oss genom att fortsätta jaga våra källor. Det är många som med sina berättelser gjort denna bok möjlig. En beskärd del av dem har medverkat endast under förutsättning att de förblir anonyma källor. Inget märkvärdigt med det. Mycket av den undersökande journalistiken är bara möjlig genom att garantera uppgiftslämnare deras grundlagsstadgade källskydd. Vi kan bara tacka dem och uttrycka en stor beundran för att de till slut ändå vågat delge oss sina erfarenheter. Många av dem som trots allt finns namngivna i boken har på samma sätt delat med sig av sina minnen och på det viset medverkat till att tidigare allmänt okända för­hållanden har skänkt bilden av Carl XVI Gustaf nya dimensioner, andra nyanser, än de hittills förhärskande. Slutligen ett särskilt tack till: Förläggare Kristoffer Lind, som varit till stort stöd och inspiration under arbetets gång och som modigt fattat beslutet att ge ut boken, samt de övriga med23

Mall 135 x 210.indd 23

2010-10-14 11:35:31

arbetarna på förlaget. Ola Selin, en av kungens första livvakter, som med en väl utvecklad berättartalang och sinne för detaljer har bidragit med tidigare okända aspekter av sitt uppdrag med stöd av sina noggrant förda almanackor under de åtta år han var i Hans Majestäts tjänst. Christian Sjöström för hjälp med översättningen av den tyska dokumentationen av rättegången mot kungens morfar Karl Eduard efter kriget. Anette Ivarsson, som snabbt, noggrant och effektivt transkriberat alla de intervjuer vi gjort. Annika Sundström, som formgivit det slagkraftiga omslaget. Thron Ullberg, som tagit omslagsfotografiet av kungen. Samt våra familjer, vilkas stöd på hemmaplan varit en förutsättning för att ro det här projektet i hamn. Stockholm i oktober 2010 Thomas Sjöberg

24

Mall 135 x 210.indd 24

2010-10-14 11:35:31

del ett

Mall 135 x 210.indd 25

2010-10-14 11:35:31

Mall 135 x 210.indd 26

2010-10-14 11:35:31

1 | Väntan i Helsingborg

D

en 18 augusti 1973 ringde telefonen hemma hos Ola Selin i hans radhus i Stockholmsförorten Salem. Det var chefen för säkerhetsskyddsroteln Sune Hallin och budskapet var glasklart. ”Jag har just varit hos Calle Persson. Kungen är sjuk och ligger på Helsingborgs lasarett. Du måste åka till Sofiero.” Selin hade varit kronprins Carl Gustafs livvakt under våren efter att den kroatiska terroristorganisationen Ustasja uttalat ett dödshot mot den blivande monarken, bara några dagar innan han skulle fylla 27 år. Det var första gången i modern tid det inkommit ett direkt hot mot hovet och det hade aldrig tidigare ansetts nödvändigt med livvaktsskydd åt någon i kungafamiljen. Men Ustasja var en ökänd grupp som visat total hänsynslöshet på svensk mark. Två år tidigare hade den jugoslaviske ambassadören i Stockholm mördats under veder­ värdiga former och hösten 1972 hade ett flygplan kapats på Bulltofta i Malmö. Hotet som först skickats i ett brev till slottet, sedan ringts in till Dagens Nyheters nattredaktion, hade gått ut på att 129 jugoslaver i svenska och jugoslaviska fängelser skulle släppas, däribland mördarna – annars skulle kronprinsen kidnappas och föras ut ur landet. Selin och en kollega hade hämtat kronprinsen på Stock27

Mall 135 x 210.indd 27

2010-10-14 11:35:31

holms slott och sedan åkt till örlogsbasen i Berga och lämnat av sin värdefulla last. Carl Gustaf tjänstgjorde då som befäl ombord på torpedbåten Vega som ett led i den marina utbildning som snart skulle göra honom till amiral. ”Där är han i säkert förvar och behöver ingen polisbevakning”, hade hans adjutant, örlogskapten Sten Swedlund, sagt till tidningen Expressen. Ola Selin gissade att det var överbefälhavaren Stig Synnergren, som senare blev chef för kungens stab, som ansåg att livvakts­skyddet var överflödigt. Rikspolischef Carl Persson hade i alla fall gått med på det och Selin och kollegan hade därför återvänt till huvudstaden. Livvaktsuppdraget hade pågått en dryg månad innan Persson ansett att det var nog. Det hade varit en kort, intensiv och spännande tid för Selin. Han hade 1968 anställts vid Riks­ polisstyrelsens säkerhetsavdelning som trettiosexåring och två år senare placerats på avdelningen för säkerhetsskydd där han under en period i början av 1970-talet varit livvakt åt stats­ minister Olof Palme. Selin var stilig på ett lite grovhugget sätt. Reslig, lätt vågigt hår och en kraftig mustasch som accentuerade filmstjärne­ utseendet. Han tyckte om uppdragen. De erbjöd välkomna avbrott i vardagen. Kronprinsen levde ett rikt uteliv, ofta tillsammans med sin yngsta syster Christina. Selin hade fått följa med till fester och till vänner. Han kunde få ett telefonsamtal om att kronprinsen plötsligt skulle åka till något av sina slott, eller hem till gamle kompisen Anders Lettström. Han fick då kasta sig i bilen för att hinna dit före kronprinsen för att få en bild av situationen. När hans närmaste chef nu ringde var det bara för Selin 28

Mall 135 x 210.indd 28

2010-10-14 11:35:31

att packa väskan. Han var återinsatt i tjänst som kronprinsens livvakt, tillsammans med den äldre kollegan Edvin Dahlin. En döende kung drar alltid till sig mycket uppmärksamhet, och den blivande statschefen måste till varje pris skyddas för konstitutionens – och landets – skull. ”Jag försvinner till Helsingborg”, meddelade Selin sin hustru Karin och tog flyget från Bromma till Ängelholm. Han och Dahlin inkvarterades i ett dubbelrum på Sofiero. Kronprinsen var redan på plats och bodde en trappa upp i slottet där också gamle kungens bostad låg. Gustaf VI Adolf var illa däran. Natten mellan den 17 och 18 augusti, tre månader från sin nittioettårsdag, hade han drabbats av blödande magsår och vårdades nu på Helsingborgs lasarett. Nästan hela kungafamiljen var samlad. Prins Bertils kärlek sedan trettio år, Lilian Craig, förlades i Hovmarskalksvillan en bit bort vid havet eftersom kungen, allvarligt sjuk eller ej, inte tillät att hon bodde på slottet. In i det sista höll han hårt på de gamla konventionerna. Craig hörde inte till den kungliga familjen och skulle behandlas därefter. Ola Selin förundrades över hur det fungerade i dessa kretsar. Han, en enkel snut med rötterna i arbetarrörelsen, hade eget rum på Sofiero medan prinsens dam fick hålla till godo med logi på behörigt avstånd från slottet. Kronprinsen hälsade regelbundet på den gamle på sjukhuset, ibland flera gånger om dagen, och Selin var ständigt närvarande varhelst Carl Gustaf befann sig. Besöken var dock korta. Förste livmedikus, professor Gunnar Biörck, vakade över monarken och kronprinsen hade en hel del tid att fördriva på dagarna medan hans farfar kämpade för sitt liv på lasa­rettet. Tillsammans med sina farbröder Sigvard och Carl Johan Berna29

Mall 135 x 210.indd 29

2010-10-14 11:35:32

dotte gjorde han frekventa utflykter runt om i Skåne och Selin och Dahlin fick se godsen och de pampiga slotten – Trollenäs vid Eslöv, Trolleholm vid Svalöv, Maltesholm vid Kristianstad – och träffa en beskärd del av den svenska adeln. Kronprinsen kördes av farfars chaufför Gösta Andersson i den svarta Cadillac med registreringsskylten ”A1” som blivit den gamle kungens favoritbil. Livvakterna åkte efter i en smutsig Volvo 140. På Viderups slott vid Eslöv möttes sällskapet av friherre Malte Ramel och hans hustru. Selin tyckte att de var ett förtjusande värdpar och Ramel sade till Selin och chaufför Andersson: ”Herrarna är välkomna att äta lunch i högra flygeln. Värd vid bordet är min son.” De blev uppassade som på den finaste restaurang och vid efterrätten sade Ramel junior: ”Herrarna får ursäkta, men nu ska jag ut och tvätta herrarnas bilar.” Selin blev ganska överraskad av att den unge mannen skulle utföra detta grovjobb, men antog att det ingick i en ung barons uppfostran och sociala utbildning – att kunna umgås med vanligt folk på vanligt folks vis. Det blev också en del fasanjakt, lerduveskytte och golfspel under utflykterna. Det var en helt ny erfarenhet för Selin. Han var långt från hemmaplan, men uppskattade verkligen arrangemangen. I Helsingborg väntade ett pressuppbåd och en växande folkskara utanför lasarettet. Ola Selins fru Karin och båda barn såg honom varje dag i TV. Det myllrade av ordningspoliser från den lokala myndigheten. Alla ville tjänstgöra vid denna historiska tilldragelse. Korridoren på lasarettets tredje våning, där kungen låg, bevakades av två civilklädda poliser. Natten till den 21 augusti opererades kungen i tre timmar av ett läkarlag under docenten Olle Wikanders ledning. 30

Mall 135 x 210.indd 30

2010-10-14 11:35:32

Ingreppet gjorde Gustaf VI Adolf knappast bättre; det medförde lunginflammation, hjärtflimmer, försämrade njurar och ytterligare magsår. För att kunna förbereda och leda ett tronskifte hade det några dagar efter kungens insjuknande tillsatts en särskild grupp, ledd av kabinettskammarherren och amiralen Erik af Klint som några år tidigare utarbetat en ”plan för framtida tronskifte och kungabegravning”, kallad KB. I gruppen ingick bland andra kungens adjutant Ulf Björkman, som fanns på plats i Helsingborg. Björkmans uppgift var att ansvara för press, radio, TV, bevaknings- och säkerhetsfrågor, samverkan med polis, utländska militärdelegationer, saluter och klockringning. Planen omfattade en tidsperiod om tio dagar, från dödsfall till begravning, och innehöll bland annat strategier för hur kungen skulle transporteras till Stockholm när allt var över. Med jagare från Helsingborg? Tåg? Flygvapnets stora Hercules­ plan? Eller skulle kroppen föras med bil genom halva landet, med allt vad det innebar av kaos och säkerhetsproblem? En komplikation i sammanhanget var att det skulle hållas riksdagsval den 16 september. Riksdagspartierna var i slutspurten i valkampanjen och ett kungligt dödsfall med påföljande tronskifte skulle kräva en hel del av prominenta politikers redan ansträngda tidsschema. Björkman skrev senare i sina memoarer: Det blev till sist prins Bertil som bestämde att kungen skulle föras med bil till Stockholm. Mången tycker säkert att det var cyniskt att på detta sätt diskutera vad som skulle ske med en människa som ännu inte var död. Det var också med minst 31

Mall 135 x 210.indd 31

2010-10-14 11:35:32

sagt blandade känslor som vi deltog i planeringen. Men man måste komma ihåg att ett tronskifte inte är något man improviserar den dag man står inför fullbordat faktum. Kungens långa kamp medförde att planen kunde fingranskas och slipas av. Polisen provkörde kortegevägar – både Helsingborg/ Stockholm och i Stockholm. Placerings- och förläggningslistor gjordes upp. Order till deltagande militär trupp och musik låg klara för utsändning. Manus till trycksaker gjordes upp och tryckning förberedes. Pressläktare förbereddes på olika platser och den stora sjuarmsstaken i Storkyrkan besiktigades för nedmontering. De kungliga staberna inventerades och adjutanterna fördelades på de statschefer som förväntades komma som följeofficerare.

På Sofiero och lasarettet fortsatte den långa väntan på utgången av kungens sjukdom. Livmedikus Biörck gick varje dag ut till de väntande journalisterna och läste upp bulletinerna om kungens tillstånd. Nyheterna från Skåne fick dock under en knapp veckas tid stark konkurrens av ett annat drama. En rånare, Jan Olsson, hade tagit anställda som gisslan på Kredit­ banken i Stockholm och regeringen med statsminister Olof Palme fick akut vända blickarna mot Norrmalmstorg istället. Den 28 augusti var det över, nationen kunde andas ut. Medan Ola Selins kollegor i Stockholm haft fullt upp med kidnappningen, hade livvakten andra saker att tänka på. Och som vid alla större händelser måste också de små detaljerna fungera. Han hade bara varit tillbaka i Stockholm vid ett tillfälle sedan han flög ned den 18 augusti och hade inte hunnit hem och ordna med ytterligare ombyte. Han hade endast 32

Mall 135 x 210.indd 32

2010-10-14 11:35:32

kläderna han tagit med i resväskan. Han och stabschefen vid hovet, general Malcolm Murray, tog därför Selins tjänstebil till Helsingborg och köpte varsin ny skjorta samt kalsonger och strumpor till livvakten. På kvällarna på Sofiero byttes det om till smoking eller mörk kostym och lång klänning. Kungafamiljen åt i stora matsalen, livvakterna och de anställda åt i personalmatsalen. Efter middagen samlades man kring baren och hällde upp groggar och avec. Kronprinsen drog sig tillbaka till sitt enkelt möblerade rum redan vid niotiden, Sigvard och Marianne Bernadotte skjutsades i en av hovstallets bilar in till Helsingborg där de bodde på hotell, och kvar i baren var prins Bertil, Lilian Craig, Selin och Dahlin samt ett par hovdamer i åttioårsåldern. Selins intryck var att kungligheterna höll stilen i alla lägen, även när den gamle uppenbarligen låg för döden. Prins Bertil ville vara uppe länge och envisades med att fylla på glasen. ”Herrarna ska väl ha en grogg?” kunde han säga. Livvakterna drack av princip inte i tjänsten men tyckte att de i alla fall kunde smaka lite för att hålla prinsen sällskap. Omständigheterna var trots allt spe­ciella. Han hällde upp ett par fingrar Chivas Regal till livvakterna och fyllde på med sodavatten; de omvända pro­ portionerna till sig själv. Efteråt gick han ut till sin svarta Saab och körde ned till Hovmarskalksvillan med Lilian vid sin sida för att lämna av henne där. Det var en sträcka på drygt två kilometer och det fanns en tyst överenskommelse mellan livvakterna att inte lägga sig i det uppenbara trafikbrottet. Selin frågade ändå vid ett tillfälle om det inte vore bättre att han körde bilen istället. ”Det finns inte en polis som stoppar mig i en kontroll”, invände prinsen. Men efter det så fick Selin 33

Mall 135 x 210.indd 33

2010-10-14 11:35:32

ändå ratta Saaben. Medan Bertil tog en sängfösare med riksmarskalken, amiral Stig H:son Ericson, stod Selin på stranden och tittade ut över det månbelysta Öresund. Han såg deras silhuetter i profil höja sina grogglas, som var så stora och tunga att man måste stå och dricka ur dem. Sedan körde han upp prinsen till slottet. ”Tack, kommissarien”, sade prinsen. Inne på Sofiero fanns det bara ledbelysning om nätterna, men både Edvin Dahlin och prins Bertil, som bodde på samma våningsplan som livvakterna, snarkade högt och Selin lärde sig snart att skilja ljuden åt och kunde på det sättet orientera sig fram till rätt rum. Kungen var visserligen oförmögen att sköta sina plikter, men det officiella Sverige behövde fortfarande en representativ statschefsfunktion. Selin fick eskortera kronprinsen fram och tillbaka till huvudstaden. Den 3 september var det extrakonselj på Stockholms slott och dagarna därpå besökte de olika institutioner och deltog i en biologikonferens. Den 10 september tillbaka till Helsingborg och Sofiero, sedan åter till Stockholm för ett studiebesök på Atlas Copco. Kronprinsen hade ett jobb att sköta, men Selin märkte på honom hur jobbigt han tyckte det var att ägna sig åt den här typen av aktiviteter medan farfar låg allvarligt sjuk. Selin fick veta att besöket kommit till på begäran av Atlas Copcos ägare, familjen Wallenberg. Hans uppfattning var att deras företag alltid prioriterades på grund av familjens nära relation till hovet, och adeln. Den 13 september höll kronprinsen audiens på Stockholms slott för utländska ambassadörer som kommit för att överlämna sina kreditivbrev under högtidliga former. Selin antecknade noggrant sina timmar i kronprinsens tjänst. 34

Mall 135 x 210.indd 34

2010-10-14 11:35:32

Det här var första gången i Sveriges historia en livvakt följde en blivande kung som en skugga, vilket satte arbetstidslagstiftningen på prov. Selins normala arbetstid var 08.00–16.40. Kvällen den 13:e bokförde han arbetstid till 24.00, vilket alltså betydde att kronprinsen var vaken till midnatt. Nere på Sofiero hade Selin jour om nätterna och samlade därför en rejäl pott övertid. Livvakterna arbetade mer än lagen tillät – under 1973 samlade Selin ihop 1 200 övertidstimmar – men de hade dispens från Arbetarskyddsstyrelsen. Alla förstod att slutet närmade sig för den gamle monarken. Kronprinsen insåg att det var allvar, att han snart skulle komma att efterträda sin farfar. Hans egen far, arvprins Gustaf Adolf, hade omkommit i en flygolycka över Kastrups flygplats utanför Köpenhamn i januari 1947 då sonen ännu inte var ett år. Carl Gustaf var nu bara dagar från att bli den yngste tillträdande svenske kungen i modern tid. Han hade länge valt att skjuta ifrån sig det här ögonblicket, som obönhörligen skulle komma en dag. Han hade inte på allvar tänkt sig in i rollen som kung och vad det skulle föra med sig. Han hade tagit många promenader i slottsparken med sin syster Christina och talat om framtiden. Han var inte klar med någonting. Han hade ingen fullföljd, komplett utbildning, inget eget intresse som kunde mäta sig med farfars, som var en erkänd arkeolog. Han tyckte fortfarande bäst om snabba bilar, båtar och naturen – och föralldel fester och damer – och hade inte hunnit utveckla något av dessa områden till en egen nisch som han kunde stoltsera med som kung. Herregud, han var ju bara 27 år! Farfar Gustaf VI Adolf hade varit 67 när han besteg tronen, farfars far 35

Mall 135 x 210.indd 35

2010-10-14 11:35:32

Gustaf V hade varit 49, farfars farfar Oscar II hade varit 43. Utvecklingen hade med andra ord tidigare gått mot allt äldre tillträdande monarker, men med Carl Gustaf var trenden bruten. Samtidigt hade Sverige utvecklats till en modern nation som hans pappa, om han varit i livet, kanske hade haft svårt att sättas som statschef över vid 67 års ålder. Gustaf Adolf, född 1906, hade uppfostrats i en tid som fortfarande präglades av gamla tiders förlegade synsätt på viktiga områden. Inte minst de vänstervindar som blåst över Sverige under 1960-talet, och som nu hade reducerat den svenske kungen till en i princip enbart representativ funktion, hade med stor sannolikhet passat honom illa. Lördagen den 15 september befann sig Ola Selin på Helsingborgs lasarett med uppgift att hålla obehöriga borta från avdelningen där kungen låg på sitt yttersta. Han hade redovisat övertid till klockan ett på natten efter en dag med flera besök på lasarettet. Han stod nu på tröskeln till rummet där monarken var kopplad till de mängder av slangar som hållit honom vid liv. Närvarande var Gunnar Biörck, kungens adjutant Ulf Björkman, två läkare och en sjuksyster. När de började koppla bort slangarna förstod Selin att det var över. Klockan var 20.35 och kungen var död och familjen tilläts komma in. Carl Gustaf var bestört och grät sakta men föreföll trots det samlad, liksom hans anhöriga. Den faderlöse kronprinsen hade året innan förlorat sin mamma, prinsessan Sibylla, och nu fanns inte heller farfar i livet. Efteråt, när de sagt farväl till Gustaf VI Adolf, gick de sakta nedför trapporna och mot utgången. Riksmarskalk Stig H:son Ericson gick för att möta medieuppbådet och till­ 36

Mall 135 x 210.indd 36

2010-10-14 11:35:32

kännagav att kungen lugnt och stilla avlidit, och vände därpå tillbaka in i entrén till kirurgiska avdelningen. Kort därefter kom Carl Gustaf ut, klädd i tredelad kostym, ljusblå skjorta och slips. Han sade ingenting, bara tittade ut över männi­ skorna medan kamerablixtarna fyrades av. Han vände sig några gånger in mot entrén och inväntade resten av familjen. När han fått sällskap av prinsessan Christina och drottning Ingrid, den senare var hans faster och gift med Frederik IX av Danmark, utbrast en marinofficer, kommendörkapten Bertil Erk­hammar, så det hördes över hela grannskapet: ”Leve konungen!” Den nye monarken vände sig hastigt mot det håll varifrån rösten kom och verkade överraskad av tilltaget. Det var en klassisk fras som Erkhammar säkert hade övat på innan, men Selin tyckte ändå att det lät spontant. Någon stämde upp ett fyrfaldigt leve och kungen nickade åt folket men sade fortfarande ingenting. Sedan kom Sigvard och Marianne Bernadotte och prins Bertil och Lilian Craig ut, följda av riksmarskalken och slutligen Ola Selin, som med bestämda steg och sammanbiten min vek av för att punktmarkera den nye kungen. Nästa dag skulle han, Carl Gustaf och prinsessan Christina åka i bil från slottet till flygplatsen i Ängelholm och ett väntande plan från F10 i Halmstad som skulle ta dem till Stockholm och alla plikter som väntade den nye monarken. Vid midnatt släckte Selin lampan i rummet på Sofiero. En epok var över, en ny just påbörjad. *** 37

Mall 135 x 210.indd 37

2010-10-14 11:35:32

på silvertronen Det ankom på Stig Fogelmarck att se till att den mäktiga tronhimlen inte föll ned på den tillträdande monarken. Fogelmarck var överintendent och chef för Kungliga Husgerådskammaren på Stockholms slott, och på förmiddagen den 19 september tog han med sin medarbetare, intendent Bo Vahlne till Rikssalen, där det formella trontillträdet skulle ske senare under dagen. De gick uppför trappan till vindsutrymmet ovanför den plats där den nye kungen skulle hålla sitt trontal och besiktigade vajertrummorna med sina vevanordningar som används för att hissa och fira tronhimlen. De kontrollerade att spärrarna inte var lossade eller på annat sätt manipulerade och att det ramverk som spänner upp det stora guld- och silverbroderade sammetssjoket var intakt. Hela anrättningen är tung och gammal – själva tronhimlen är från 1751 – och har en fallhöjd på sju meter, så uppdraget var oerhört viktigt ur säkerhetssynpunkt. Carl Gustaf befann sig samtidigt med sin familj på Stockholms slott, där hans systrar finslipade hovnigningar för att kunna visa den nye kungen all den respekt som tillkom honom, trots att han var deras egen lillebror. Utanför på Norrbro hade tiotusentals människor samlats i hopp om att få en skymt av sin nye kung och mitt under lunchen med familjen ropades han ut på Lejonbacken. Carl Gustaf gick motvilligt fram till ett fönster och vinkade, påhejad av sin syster Christina. Han tyckte att det var för tidigt, det formella trontillträdet hade ju ännu inte skett. Dessutom kunde han inte riktigt tro att det var för hans skull som alla dessa människor hade samlats; han trodde först att de kommit för att se vaktparaden. Han var 38

Mall 135 x 210.indd 38

2010-10-14 11:35:32

rädd att han skulle göra något som efteråt kunde föranleda syrliga tidningskommentarer. Prinsessan Christina öppnade ett litet fyrkantigt fönster så kraftigt att rutan sprack och kungen lutade sig ut och vinkade. Hurraropen tilltog och folket började sjunga Kungssången och nationalsången. ”När Carl Gustaf vände sig om, kunde vi se hur hans förut så allvarliga ansikte hade ljusnat.” Efter lunchen gick han till sitt arbetsrum och besvarade den sällsamma blandningen av gratulations- och kondoleans­ telegram. På yttre borggården ropade människorna att de ville se kungen och en av adjutanterna lät meddela att Carl Gustaf inte hade för avsikt att visa sig för folket förrän tre dagar senare. Men kungen kunde inte motstå dessa spontana hyllningar utan ställde sig vid två av fönstren och vinkade. Ola Selin höll sig på behörigt avstånd. Han hade en plats reserverad i Rikssalen under ceremonin senare på dagen och behövdes inte i kungens omedelbara närhet innan dess. Ankomsten till Stockholm tre dagar tidigare hade varit pampig. På Bromma flygplats hade kungen mötts av stats­ minister Olof Palme och finansminister Gunnar Sträng. En röd matta hade rullats ut över plattan ända fram till planet och Palme skakade hand med honom under tjugo långa se­ kunder och uttryckte regeringens djupa deltagande i sorgen. Där fanns också landshövdingen samt delar av den högsta militär­ledningen i full ornat. Utanför terminalbyggnaden mötte en folkmassa och stämde upp i Kungssången medan Carl Gustaf höll hårt i den blomsterbukett som en liten flicka hade gett honom. En TV-reporter frågade förbipasserande vad de trodde om sin nye monark. ”Jag tror han får väldigt svårt att 39

Mall 135 x 210.indd 39

2010-10-14 11:35:32

uppfylla tomrummet efter gamle kungen. Han är så ung ännu och er­farenheten får väl lära honom”, sade en kvinna och uttryckte vad många, inte minst en del tidningars ledar­skribenter, befarade. En äldre dam besvarade frågan: Vad betydde gamle kungen för er? med ett tveklöst ”Ett stöd för Sverige. Det säger allt”, och frågan: Vad tror ni om den nye kungen? med ett lika tveklöst: ”Jag tror han blir mycket bra”, med tillägget från väninnan: ”Han har säkert lärt mycket av farfar.” Bilkortegen till slottet hade mötts av ytterligare folk­massor som hurrade och applåderade när den svarta Cadillacen svängde in genom norra valvet. Kungen klev ur bilen och vinkade lite osäkert och tog sedan ned handen och höll den en kort stund mot magen, en gest som signalerade stundens allvar. Det sköts salut från Skeppsholmen och från norr till söder dånade kanonerna denna söndagseftermiddag, ”från Bodens fästning, i Härnösand, från Oscar-Fredriksborg, i Göteborg och från Kungshalls gamla salutbatteri och Kungsholms fort nere i Karlskrona”, rapporterade Dagens Nyheter. Först sköts sorgesalut med 21 skott med en halv minuts mellanrum. Efter ett uppehåll på en minut följde en salva om ytterligare 21 skott. Efter en paus på fyra minuter följde så saluten för den nye kungen – 21 skott med fem sekunders mellanrum och sedan, efter en minut, ytterligare 21 skott. Det vilade en stämning av hoppfulla undertoner över huvudstaden, ja hela landet. Något gammalt och fint hade gått i graven, men något nytt och modernt skulle förhoppningsvis komma istället. I god tid till klockan 14.00 hade regeringen Palme samlats i konseljsalen på slottet, samtliga ministrar i frack och frack­ 40

Mall 135 x 210.indd 40

2010-10-14 11:35:32

klänning och stram hållning, när kungen tätt följd av prins Bertil anlände. Han hade amiralsuniform på sig, behängd med den massiva Serafimerordens stora guldkedja som bredde ut sig över hela bröstkorgen. Vita handskar förstås, och svärdet i vänster hand tillsammans med ett dokument som bland annat innehöll hans väl förberedda minnestal över farfar som han skulle hålla kort därefter i Rikssalen. Det tog honom en halv minut att gå runt det stora konseljbordet och skaka hand med alla. Vid sin ände av bordet gjorde han halt, pysslade lite med sina papper, vände sig mot först Palme på sin högra sida, sedan helt kort mot de övriga med uppfordrande ögonbryn och en blick som lät meddela att han var beredd, men bara väntade på att statsministern skulle ta till orda. ”Ers Majestät”, började Palme, ”riksmarskalken har till mig överlämnat dödsbevis. Konung Gustaf VI Adolf har avlidit på Helsingborgs lasarett den 15 september 1973 klockan 20.35. Den omedelbara dödsorsaken var lunginflammation. Döds­ beviset är undertecknat av förste livmedikus Gunnar Biörck, tf överläkaren Albert Broomé och överläkaren S Wohlin.” Kungen lyssnade med uttryckslös min. Allt detta var ju redan känt sedan fyra dagar men protokollet och ceremonin måste följas. När Palme tystnat var det dags för kungen. ”Tackar”, sade han och vände sig sedan rakt fram mot TV-kameran som om han talade direkt till sina undersåtar. Medan prins Bertil, kungens trygghet och fasta stöd denna dag liksom många andra tidigare och senare, drog på sig sina vita handskar, började kungen läsa från sitt manus. ”Då min älskade förfader, Sveriges, Götes och Vendes konung, Gustaf VI Adolf, avlidit har jag efter­trätt honom som vårt lands konung.” Just där 41

Mall 135 x 210.indd 41

2010-10-14 11:35:32

slog pendylen i Konseljsalen två slag som för att understryka dramatiken, och monarken fick göra en kort paus för att låta slagen klinga ut. ”Mitt konunganamn skall vara Carl XVI Gustaf, min konunga­titel Sveriges konung, mitt valspråk – För Sverige i Tiden.” Justitieminister Lennart Geijer gick så fram till kungen för att förestava konungaförsäkran. Carl XVI Gustaf upprepade: ”Vi Carl Gustaf, Sveriges konung, göre veterligt, att som den högste Guden behagat hädankalla den fordom stormäktigste högborne furste och herre Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Vendes konung, och Vi, enligt och i kraft av den av Svea rikes ständer under den 26 september 1810 upprättade och fastställda successionsordning, efter högbemälte herre uppstigit på den kungliga svenska tronen. Alltså försäkra Vi härmed högtidligen och på det kraftigaste, att Vi vilja och skola styra riket efter den av rikets ständer under den 6 juni 1809 fastställda och av Ko­nung och rikets ständer till efterlevnad antagna regeringsforms bokstavliga föreskrift samt rikets övriga gällande grundlagar, allmänna lag och laga stadgar. Vi skola och, i överensstämmelse med nyss nämnda regeringsform, och lagar, såsom en rättrådig konung, och en huld fader för svenska folket, genom en laglig, rättvis och mild regering, och så att Vi densamma för Gud den allra högste, med rent samvete, må kunna försvara, söka att efter vår yttersta förmåga, befrämja rikets och varje inbyggares sannskyldiga gagn och bästa, vilket allt såsom Vi det av fri vilja och efter moget övervägande beslutit, Vi alltså bekräfta med vårt namns egenhändiga underskrivande och med livlig ed, att Vi sådant efterleva och fullgöra skola. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.” 42

Mall 135 x 210.indd 42

2010-10-14 11:35:32

Det var många svåra ord att uttala, dessutom på en prosa med antik meningsbyggnad, men av den dyslexi som kungen lidit svårt av under hela sin utbildning märktes just ingenting. ”Den unge kungens sätt att tala har mognat, hans röst har djupnat och han vilar på de konungsliga orden”, skrev Svenska Dagbladet dagen därpå. När det var dags att underteckna den högtidliga konungaförsäkran, som Geijer bar med sig i en helt vanlig gul plastmapp, frågade kungen diskret: ”Är det någon som har en penna?” och log lite osäkert. Även den allvar­samme justitieministern fann det smått komiskt. Det rasslade om kungens ordnar och svärdbaljan slog emot stolen när han satte sig ned för att krafsa dit sin namnteckning. Den offentliga delen av extrakonseljen var över. Nu väntade det formella trontillträdet, Carl XVI Gustafs elddop som kung. Rikssalen i Stockholms slott är en ganska oinbjudande plats, och stolarna tämligen obekväma. Det vilar en air av kärv och kall karolinertid över hela rummet. Takhöjden motsvarar två och ett halvt våningsplan och bara uppvärmningen är en ut­ maning. Salen, som togs i bruk 1755, ritades av Nicodemus Tessin den yngre i barockstil och inreddes av Carl Hårleman i rokoko. Bredvid tronhimlen står monumentalstatyer av Gustav II Adolf och Karl XIV Johan, monarker från en svunnen tid. Från den upphöjda silvertronen kunde kungen förr i tiden blicka ut över de församlade. Innanför ett skrank närmast tronen fanns plats för arvfurstarna och medlemmarna i riksrådet. Utanför skranket fick adel, präster, borgare och bönder bänka sig; en markering av var makten låg. 43

Mall 135 x 210.indd 43

2010-10-14 11:35:32

Nu hade drygt 900 personer samlats i Rikssalen. De utgjorde gräddan av det officiella Sverige – regering, riksdag, departement, domstolar – här fanns också representanter för de furstehus och adliga familjer som det svenska kungahuset på mer eller mindre nära håll är släkt med. Det var hov­marskalken som skött inbjudningarna. Dessutom hade några få troget köande representanter för allmänheten fått plats längst bak i salen. De som befann sig på pressläktaren kunde se ned på den så kallade ”frubänken” där prinsessorna Margaretha, Bir­gitta, Desirée och Christina satt bredvid varandra i sina svarta klänningar med långa, vita snibbkragar. Klockan halv tre anlände deras lillebror till traditionell pompa och ståt. Processionen leddes av stampande unga män från Livgardets dragon­bataljon, klädda som Karl XII:s berömda drabanter. Efter kom kammar­pager och riksmarskalken iförd ply­magerad hatt och riksmarskalkstav. Kungen omgavs av statsministern och utrikesministern, sedan följde prins Bertil, hovmarskalkarna, statsråden, chefen för den döde kungens stab och chefen för den nye kungens stab. Två kammar­herrar kom sist. Innan entrén i Rikssalen passerade de igenom Drabant­salen där 150 medborgare som beviljats tillträde hurra­de blygsamt. Kungen satte sig på silvertronen, en praktfull pjäs till­verkad av silversmeden och konstnären Abraham I Drentwett i tyska Augsburg och en gåva till drottning Kristina från Magnus Gabriel De la Gardie inför hennes kröning 1650. Framför fötterna på honom låg den kungliga kronan och spiran på två bord. Han omgavs av allvarliga drabanter med skyldrade svärd. 44

Mall 135 x 210.indd 44

2010-10-14 11:35:32

Tronen var draperad i den hermelinsbrämade purpurmanteln och nedanför den stod statsministern som i givakt. Alltihop var en anslående syn, och adjutant Ulf Björkman var nervös. Han hade på förmiddagen mött kungen i en av slottets korridorer och tyckt att han såg blek ut i ansiktet, nästan kritvit. Björkman undrade om inte pressen var för stor på den unge mannen. Nu stod han lite grand i skymundan på trappan som leder upp till Rikssalen, civilklädd enligt hovsorgs­protokollet, och tjuvkikade eftersom han inte tillhörde de inbjudna som fått plats inne i salen. Men han kunde ändå se hela ceremonin. Han var spänd på hur kungen skulle klara av att läsa upp minnestalet över farfar. Han hade visserligen fått hjälp av sin hovstab att formulera och finslipa talet och han hade övat framförandet tillsammans med prinsessan Christina, under överinseende av nyblivne hovmarskalken Tom Wachtmeister. Han hade till och med fått tallektioner av skådespelerskan Margaretha Krook; Björkman hade själv eskorterat honom till Dramaten de senaste dagarna. Men adjutanten befarade ändå att han skulle komma av sig. Björkman hade märkt att han hade svårigheter att läsa innantill, men visste inte då att han led av något som kallas dyslexi. Kungen klarade sig dock galant. Talet var utskrivet i stora, lättlästa bokstäver, och det Östermalmsidiom som han retats för hörde man inget av. Carl XVI Gustafs hyllning till sin farfar kände inga gränser. I den konselj som nyss hållits har jag som första regeringshandling utfärdat följande kungörelse till Sveriges folk: Vi Carl Gustaf, Sveriges konung, ger tillkänna följande: Ett hårt slag har drabbat fosterlandet. Sveriges, Götes och Vendes konung, 45

Mall 135 x 210.indd 45

2010-10-14 11:35:32

Gustaf VI Adolf, har avlidit den 15 september 1973 kl 20.35. Sveriges folk känner en djup sorg över hans bortgång. En sällsynt andlig resning kännetecknade konung Gustaf VI Adolf både som människa och statsöverhuvud. Med okuvlig pliktuppfyllelse och levande förståelse för tidens strömningar har han med taktfull fasthet fyllt sin konungsliga gärning under en nära 23-årig regeringstid. Den betydelsefulla nyorienteringen av vårt samhälle, liksom Sveriges ökande gemenskap med omvärlden, har av Gustaf VI Adolf mötts med stor förståelse. Hans betydelsefulla kulturella insatser på en mängd områden har i hög grad gagnat vårt land. Gustaf VI Adolf har blivit en förebild för en konung i ett demokratiskt samhälle. Han har omfattats med vördnad och tillgivenhet av alla svenskar och hans gärningar har följts med beundran och tacksamhet. Det rum den hädangångne lämnar har vi nu intagit. Sålunda har vi enligt gällande grundlagar tillträtt rikets styrelse som Sveriges konung. Genom konung Gustaf VI Adolfs kloka, plikttrogna och framsynta medverkan i vårt lands utveckling och hans mänskliga värme blev han en hela folkets kung. Den hjärtliga hyllning som ägnades honom på hans 90-årsdag var en manifestation av nationens uppskattning, som rörde honom djupt. Genom sitt brinnande intresse för kulturen, särskilt vetenskap och konst, samt genom sitt personliga stöd till såväl konstnärer och vetenskapsmän som institutioner har Gustaf VI Adolf gjort insatser för kulturen som kommer att bli bestående. Hans gärningar och hans person har runt om i världen rönt en uppskattning som har varit utomordentligt värdefull för vårt land. Han kände de andliga värdenas betydelse. Med 46

Mall 135 x 210.indd 46

2010-10-14 11:35:32

vishet och människokännedom tillämpade han höga moraliska bud. Han tänkte alltid först på andra och sökte efterleva ordet – det vi vill att andra skola göra mot oss, det skola vi ock göra mot dem. Han var en verkligt god människa. Vi hans närmaste fick i hög grad del av hans mänskliga värme, vänlighet och omtanke. Efter min faders, prins Gustaf Adolf, tidiga bortgång, blev min farfar den naturliga medelpunkten och det aldrig sviktande stödet för vår familj. Vi svenskar sluter upp kring minnet av vår bortgångne vördade konung och böjer i tacksamhet våra huvuden inför hans konungagärning. Såsom mitt valspråk har jag beslutat antaga ”För Sverige – i tiden”. Starkt medveten om de stora och ansvarsfulla uppgifter som nu i enlighet med Sveriges grundlagar lägges på mig, vill jag med detta valspråk ange, hur jag efter förmåga skall sträva efter att uppfylla de krav som ställs på en monark vår tid. Min beundrade och älskade farfar blev en symbol för den moderna monarkin. Jag är fast besluten att följa hans goda föredöme. Mitt valspråk har en vid syftning. En gynnsam utveckling inom vårt land ökar även våra möjligheter att verka för den internationella gemenskapen. Den tid i vilken vi lever är stadd i ständig förändring, vilket ställer krav på vår förmåga till anpassning. Förnyelse måste grundas på förståelse – ja, samförstånd – för att lända alla till gagn. Jag skall följa de olika åsiktsriktningarna i vårt samhälle medveten om behovet av kontinuerlig förnyelse för dess fortsatta utveckling. Av min farfar har jag emellertid lärt hur väsentligt det är att ta tillvara vårt rika kulturarv och förmedla de erfarenheter som äldre generationer har att ge. 47

Mall 135 x 210.indd 47

2010-10-14 11:35:32

Jag vill fördjupa mina kunskaper om samhället för att kunna bidraga till en samverkan mellan alla goda krafter för nationens utveckling. Grunden för utveckling ligger i ökade kunskaper, för att nå vårt mål fordras dessutom samarbete. Jag vill att valspråket ”För Sverige – i tiden” skall uppfattas som en vädjan om samförstånd och utveckling för Sveriges väl. Samtidigt är det en personlig utfästelse. Jag hälsar er alla här närvarande och alla er som runt om i Sverige följer denna högtidlighet, liksom alla övriga svenskar – var ni än befinner er – med värme och tillgivenhet och uttalar förhoppningen att vi gemensamt skall utveckla vårt Sverige till gagn för alla dess invånare och att det måtte förunnas oss att bidra till att skapa en lyckligare värld för alla människor.

Prinsessan Birgitta gav sin bror mer än godkänt. I sina me­ moarer skrev hon nästan ett kvarts sekel senare: Min bror höll sitt trontal med den äran. När det var dags för oss systrar att göra vår hovnigning för honom log han till en början ett litet leende. Men när jag såg honom i ögonen under min nigning märkte jag till min förfäran att han var nära att brista ut i skratt. ”Gode Gud”, tänkte jag, ”bara han inte börjar skratta nu!” En kung kan omöjligen brista ut i skratt vid ett sådant viktigt och högtidligt tillfälle som sitt eget trontillträde, det går bara inte. Men Carl Gustaf lade band på sig – även om det måste ha kostat honom närmast övermänsklig ansträngning. Vi hade uppnått det vi ville. Nu visste alla, framför allt alla motståndare till monarkin, att vi 48

Mall 135 x 210.indd 48

2010-10-14 11:35:32

visade Sveriges nye kung all den traditionella respekt han förtjänade – oavsett det faktum att denne kung så länge varit först och främst vår lillebror.

Riksdagens talman, socialdemokraten Henry Allard, höll sedan sitt svarstal där han intygade vad kungen just sagt om sin farfar och framhöll särskilt Gustaf VI Adolfs betydelse för sam­ arbetet mellan konung och riksdag. ”Uppgiften att efterträda en ko­nung, som till fullo lyckats leva efter sitt valspråk ’Plikten framför allt’ måste förvisso te sig mycket svår. Eders majestät har emellertid omsorgsfullt och framgångsrikt berett sig för sitt höga värv och står nu väl rustad att träda in i konunga­ gärningen. Eders majestät följs därvid av hela det svenska folkets varmaste välgångsönskningar. Med tillförsikt och glädje ser riksdagen därför fram emot ett fortsatt för­troendefullt samarbete mellan konung och riksdag. Riksdagen betygar eders majestät sin aktning och vördnad.” Samtliga närvarande sjöng sedan Kungssången, och operasångare på läktaren klämde i med Sverige av Wilhelm Stenhammar. Senare på dagen, när Carl XVI Gustaf begått sin officiella debut som landets nye regent och det hade hållits sorge­gudstjänst i Storkyrkan, möttes han av folkets jubel när han klev ut på slottets enda balkong som vetter ut mot Norrbro. Efter att folket sjungit Kungssången tog kungen till orda: ”Jag vill passa på detta tillfälle att tacka er varmt för alla de vänliga hälsningar ni riktat till mig och min familj.” Och så utbringade han ett leve för Sverige och allt avslutades med nationalsången. En liten flicka viftade med en blombukett nedanför på Lejonbacken. Prinsessan Christina såg det först, sedan kungen. Ett 49

Mall 135 x 210.indd 49

2010-10-14 11:35:32

bud skickades för att hämta buketten och så stod monarken och viftade med sexåriga Veronicas nejlikor. Hur hade kungen klarat sin debut, frågade en av kvälls­ tidningarna 24 representanter för svenska folket. Sammantaget fick Carl XVI Gustaf mer än godkänt. ”Jag kände tårar i ögonen när jag satt och tittade på TV. Visst har vi ett fint kungahus, och jag hoppas att det går bra för den nye kungen.” (Kristina Lindström, 93 år). ”Jag tyckte synd om honom. Han verkade så ensam. Han skulle haft en fru vid sin sida.” (Anne-Christine Backlund, 21 år). ”Vi högaktar honom och tror att han kommer att bli lika fin som sin farfar. Jag tycker att vi fått en så fin kung. Så värdig.” (Tilda Wiklund, 82 år). ”Killen verkar jätteslug! Tror att vi får mycket nytta av honom. Han kommer att sköta sig bra utomlands också – helt säkert. Jag gillar honom skarpt.” (Gösta Johansson, 43 år). Dagen efter samlades hela kungafamiljen på slottet. Prinsessan Birgitta skildrar atmosfären i sina memoarer: Spänningen som haft oss alla i sitt grepp de senaste dagarna hade släppt och gett plats för lättnad, närmast upprymd stämning. Alla skämtade med Carl Gustaf. Men han skrattade bara med och var av allt att döma lika lättad som vi andra över att den officiella delen av trontillträdet var över. Och han hade förstått och tacksamt noterat att våra perfekta hov­nigningar betydde mer än ett kärleksfullt skämt syskon emellan. Det märkliga är att min inställning till Carl Gustaf verkligen genom­gått en förändring sedan denna dag. Det är slut med lillebrorpratet – inte vad gäller mina systerliga känslor naturligtvis, utan på ett helt annat plan. Sedan den dagen är 50

Mall 135 x 210.indd 50

2010-10-14 11:35:32

han också min kung och familjens överhuvud, en ställning jag under hela mitt liv förknippat med en alldeles speciell känsla av respekt.

Carl XVI Gustaf kunde knappast ha önskat sig en bättre start på sin regenttid. Allt hade gått enligt planerna. Han hade läst utan märkbara problem med stöd i sina manus, och han hade fått folkets kärlek framförd både i och utanför slottet. Nu skulle han leva upp till de högtidliga löften han avgivit – en ”rätt­rådig” (hederlig, redbar, redlig, rättvis, juste, lojal, ärlig, omutlig, oklanderlig, rättfärdig, rättsinnad, rättsinnig, rätt­skaffens) konung och en ”huld” (ljuv, älskvärd, kärleksfull, mild, god, trofast, trogen, tillgiven, gynnsam, bevågen, nådig, välvillig) fader för svenska folket. Han hade 27 års utbildning i ämnet. Skulle det räcka?

51

Mall 135 x 210.indd 51

2010-10-14 11:35:33

2 | Jag vill inte!

D

opet var det sista i sitt slag i Sverige. Pompan och ståten var som hämtad ur en gammal saga och visade tydligt att Sverige fortfarande var kvar i den gamla monarkin, med överhet och undersåtar. Gustaf V var ännu kung och regerade enligt den gamla regeringsformen från 1809 som bestämde att det fanns en maktdelning mellan kungen och riksdagen, att dessa båda gemensamt hade makten över lagstiftningen, men att det var kungen som ensam utsåg statsråd och officiellt utfärdade lagar och förordningar i namn av det ganska högtidliga be­ greppet Kungl Maj:t. Så när lillprinsen skulle döpas den 7 juni 1946 rådde det gammal traditionstyngd konungamakt över hela tillställningen, som gjord för SF:s journalfilmer, Svenska Dagbladet och Vecko-Journalen. När det hösten 1945 stått klart att prinsessan Sibylla och hennes make tronföljaren, arvprins Gustaf Adolf, väntade ett femte barn gick ett helt land i lika spänd väntan. Det var väl åtminstone vad man antog. Skulle det bli ännu en dotter? Eller skulle Sveriges tronföljd i nästnästa led vara säkrad genom att Sibylla nedkom med ett gossebarn? Födseln hade beräknats till slutet av april och det var bara att följa de sedan länge väl utarbetade rutinerna på Haga slott, där familjen bodde. Den 14 april 1946 flyttade babysköterskan syster Signe Björk in på 52

Mall 135 x 210.indd 52

2010-10-14 11:35:33

Haga för att ställa allt i ordning. Det fanns ett speciellt rum som nu inreddes för femte gången, och babykorgens klädsel av beigerosa siden fräschades upp. Den nio månader långa väntan som inleddes måste ha upplevts som plågsam. Så länge som Sverige hade manlig tronföljd hängde hela konstitutionen i sin dåvarande utformning på att ätten Bernadotte kunde leverera ännu en arvprins. Haga­ sessorna, alltså Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina, levde i total okunskap om dramatiken. Barnens lekar på Haga fortsatte obekymrat som förut och mamma Sibylla verkade utåt sett förhålla sig lugn, men pappa Gustaf Adolf gick omkring som på nålar. Det var, berättade hon för Birgitta långt senare, en väntan som bara kunde jämföras med bomb­expertens oroliga väntan innan han lyckas oskadliggöra bomben. ”Hans heta önskningar gällde nog inte bara en tronföljare, jag tror att han i minst lika hög grad som familjefar helt enkelt längtade efter att äntligen få en man till i sitt kvinnodominerade hushåll. Under hela graviditeten iakttog han min mor med största vaksamhet och förhörde sig gång på gång om hennes tillstånd.” Gustaf Adolf frågade en gång sin dotter vad hon helst av allt önskade sig, en liten bror eller ännu en syster. Birgitta svarade att hon helst ville ha en bror, det skulle onekligen vara något helt nytt och den åsikten delade hon med sina systrar. När barnet äntligen kom till världen visste nationen – eller i alla fall delar av den och inte minst medierna – inte till sig av pur glädje. Expressen skrev på förstasidan: ”Det blev EN PRINS! Salut kl. 10.30. Allt väl. Sol över regnig valborgs­mässa.” Och Aftonbladet fyrade av sitt största typsnitt på löpsedeln, ”PRINS född PÅ HAGA”. I ett cirkulär som sändes ut till 53

Mall 135 x 210.indd 53

2010-10-14 11:35:33

domkapitlen och till hovkonsistoriet – det organ som fullgör domkapitlens uppgifter gentemot hovförsamlingen och som leds av överhovpredikanten – delgavs den lyckliga tilldragelsen med sedvanlig vördnad: Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung. Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig! Då vi härigenom meddela Eder den för konungahus och folk glädjande underrättelse, att H.K.H. Hertiginnan av Västerbotten den 30 april 1946 kl. 10.20 blivit lyckligen förlöst med en son, hava Vi jämväl velat åt trogna undersåtar bereda ett tillfälle att med Oss instämma i lov och tacksamhet mot den Allsmäktige. För sådant ändamål tillsända vi Eder hosföljande tacksägelse och bön, som bör med den vid dylika tillfällen övliga högtidlighet uppläsas uti rikets alla kyrkor vid den allmänna gudstjänsten nästa söndag efter det underrättelsen härom kommit vederbörande till handa; ägande Ni att skyndsamligen gå i författning om behörig verkställighet härav i de Eder underlydande församlingar. Den nyfödde furstesonen kommer att i det heliga dopet erhålla namnen Carl Gustaf Folke Hubertus och bära titel utav hertig av Jämtland samt kallas Carl Gustaf. Detta meddela Vi Eder för kännedom och vederbörandes underrättande för behövligt iakttagande. Stockholms slott den 30 april 1946. Gustaf.

Vid cirkuläret var texten till tacksägelse och bön bifogad: 54

Mall 135 x 210.indd 54

2010-10-14 11:35:33

Allsmäktige Gud, käre himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för den godhet och trofasthet Du, under tidernas omskiftelser, så nådefullt bevisat vårt svenska folk. Vi tacka Dig för vår vördade och älskade konung, som av Dig fått kraft att i ofärdstid bära rikets krona och att tjäna fredens sak, samt för hela vårt kära konungahus. Denna dag hembära vi Dig vårt tack särskilt för att Du, vårt folk till glädje, skänkt en ny ättling åt vårt konungahus. Vi tacka Dig för den ädla lycka Du bereder den nyföddes moder och fader genom att anförtro dem ett barn att älska och vårda. Vi bedja Dig: Låt Din nåd allt framgent vila över vår konung och hela hans hus. Omslut den furstliga modern med Din välsignelse, och låt henne snart återvinna hälsa och krafter. Tag den späde furstesonen i Ditt faderliga beskydd. Låt honom genom det heliga dopet bliva upptagen i Din församling och behåll honom i din gemenskap. Giv att han alltid måtte få bliva sina föräldrar och syskon, den kungliga familjen och hela vårt folk till glädje och välsignelse. Du alla konungars konung, gör oss till ett folk som fruktar dig, och utsträck över oss alla Din hulda och mäktiga hand. På Dig förtrösta vi. Hos Dig allena, o Gud, finnes hjälpen och frälsningen för vårt folk och för hela Din allsmäktighet, nu så lidande och olycklig. Var oss nådig och hör vår bön för Jesu Kristi skull. Amen.

Svenska Dagbladet skrev dagen efter nedkomsten under rubri­ ken ”Tryggad tronföljd” att precis som Oscar II under sin levnad fick se sin sonsonsons födelse, alltså den nyföddes pappa, fick nu Gustaf V se sin sonsonsons födelse, alltså Carl Gustaf. ”Dessa känslor hos konungen och hans hus, fram­ 55

Mall 135 x 210.indd 55

2010-10-14 11:35:33

förallt hos de höga föräldrarna, delas uppriktigt av Sveriges folk, vilket i den nye arvprinsen ser en underpant på dynastiens fortbestånd i successionsordningens grundlagsfästa form. Den hugnesamma händelsen på Haga är desto mera glädjande som den var verkligt efterlängtad. Det är nu nationens varma förhoppning att den nyfödde arvprinsen en gång skall få bära Sveriges urgamla kungakrona som statsöverhuvud för ett folk, vilket ännu i tredje årtusendets morgonväkt förvisso skall finna kungadömet lika mycket rotfast i sitt sinnelag som i sin ärorika historia.” Den överlycklige pappan, som dagarna innan fyllt 40 år, ringde och berättade nyheten för sina döttrar och deras barnskötare Ingrid Björnberg där de befann sig i Siljansborg i Dalarna, på behörigt avstånd från födslovåndorna på Haga. Prinsessan Christina, som var drygt två år, suckade nöjt, ”Oh, äntligen en prins!” Förlossningen i Sibyllas sängkammare hade dock varit svår, precis som de tidigare gångerna. ”När det hela var över och man talade om för henne att hon hade fått en son, kunde hon knappast fatta att det var sant. Men sedan blev hennes glädje och lättnad så stor att de närvarande inte kunde hålla tårarna borta av rörelse. Och överstäderskan, gamla trofasta Anna Östensson som stod och väntade utanför dörren till sovrummet, blev så till sig när syster Signe och kammarjungfrun ’Attis’ storgråtande av glädje kom ut därifrån att hon svimmade på fläcken.” Christina må ha glatt sig åt sin nya leksak, men var den av systrarna som i fortsättningen kunde visa stark avundsjuka. Den uppmärksamhet hon, det lilla charmtrollet, dittills åtnjutit som yngst i syskonskaran, riktades istället mot den lille prinsen. Hon 56

Mall 135 x 210.indd 56

2010-10-14 11:35:33

kunde inte förstå att den där lillbrorsan skulle vara så oerhört märkvärdig. Hon hade svårt att acceptera att fokus hade flyttas från henne. Men i Vecko-Journalen var allt i fullkomlig harmoni på Haga. Det var den bilden som skulle förmedlas. De näpna sessorna vid Brunnsviken hade under krigets mörka år fungerat som en uppbygglig symbol för familje­lycka och den idyllen ville man inte spräcka. ”Försommardag på Haga. Förtjusande bilder av barnens lekar och stoj i den vårvackra slottsparken” annonserade Vecko-Journalen på ett omslag och fortsatte inne i tidningen till de skojiga bilderna: ”Det är inte heller att klaga på humöret hos några på Haga i dessa dagar, då lillprinsen gjort sitt inträde i familjen. Tills vidare ligger han i sin vagn och sover på övre solaltanen som just blivit lagom färdig att bli en ljuvlig fristad för det nyaste barnet.” Total idyll på slottet var VeckoJournalens – och förvisso mångas andra tidningars – levebröd och existensberättigande. Att redak­tionen ibland gjorde sig skyldig till skönmålning av en bistrare verklighet visade den i samma utgåva – ett inställsamt hemma-hos-reportage i Schweiz hos den landsflyktige belgiske kungen Leopold III, som förutom att representera ett land som styrt sin afrikanska koloni Belgiska Kongo med sällsynt brutala metoder också anklagats för fascistsympatier och samarbete med Tyskland under kriget och för att villkorslöst och mot parlamentets vilja ha överlämnat sitt land till nazisterna. Dopet i Slottskyrkan den 7 juni blev, skrev Svenska Dag­bladet i sitt utförliga referat dagen efter, en högtidlighet värdig arvtagaren till ett gammalt kungarike och en modern demokrati. 57

Mall 135 x 210.indd 57

2010-10-14 11:35:33

Det blixtrade och blänkte av uniformer och ordnar, lyste och blommade av kvinnofägring och vackra kläder, men runt överheten stod folket tätt i trappor och valv, och inne i Slottskapellet fanns, när klockan slog 15, inte en tvärhand plats. Uppe på Slottsbacken började man samlas redan dryga timmen innan högtidligheten inleddes, och i god tid rullade också de första bilarna fram. Det var mycket att se på även om man inte kom i kungens närhet. ”Lång förmiddagsdräkt med hatt” var föreskriven för de inbjudna damerna, och i bilarna lyste en sommarflora, som var både fager och fin och färgrik: alla färger var med, pastellfärgerna kanske mest och turkos – prinsessan Sibyllas egen färg för dagen – allra mest! Hatten åter var mest blommor och flor eller esprit och flor. Sommaren hade också flyttat in i Slottskapellet, i koret stod ungbjörkar och på altaret blå delphinium och skära för­ sommarblommor mellan silverkandelabrar och brinnande ljus. Golvet framme i koret var täckt av den magnifika 90 kvadratmeter stora matta som Gustav III tog hem från Frankrike och som för sitt pris skull fått namnet ”miljonmattan”. Mitt i koret stod den tunga magnifika dopfunten beställd av Karl XI och för dagen hämtad från Livrustkammaren. På väggen under diplomatläktaren hängde de vävda tapeter från Delft, som drottning Kristina förvärvat. Bredvid dopfunten var placerad en stol för prinsessan Sibylla. Mitt i koret stod vidare den berömda Karl XI:s vagga i förgyllt trä, som varje manlig medlem av kungahuset legat i ända sedan Karl XII. På ömse sidor om vaggan låg på hyenden Oscar II:s krona samt Serafimerordens insignier. 58

Mall 135 x 210.indd 58

2010-10-14 11:35:33

Slottskyrkan svämmade över av Sveriges förnämsta personer och inbjudna gäster från valda delar av kungafamiljens släktingar och vänner från övriga Europa, och när prinsparet från Haga trädde in med den nyfödde och hans systrar noterade Svenska Dagbladets utsände att prinsessan Christina höll på att stjäla stunden från sin lillebror där hon fint och städat vandrade fram vid sin faders hand, oemotståndlig som hon var i blekrosa klänning och ”många, många egna lockar”. När tonerna till Den blomstertid nu kommer klingat ut var det dags för själva dopceremonin. Ärkebiskop Erling Eidem talade med utgångspunkt från småbarnsevangeliet ”Man bar fram barn till Jesus” (för att han skulle röra vid dem) och sade bland annat: Bakom den späde furstesonen, som idag bärs fram till dopets funt, står ej blott den kungliga familjen utan ett helt folk i glad tacksamhet, med varma hjärtan och med innerliga önskningar. Fram till Jesus Kristus, vår Frälsare, går vår väg, det är i hans famn vi vilja lägga detta barn för att han må välsigna det. Den späde behöver välsignelse från höjden. Han be­höver den för egen del. Som envar bland oss gör det, men han behöver den också för den höga uppgift som, om så är Guds vilja, framledes kan bli honom betrodd som en ledare och en föresyn för Sveriges folk.

Den lille prinsen hade hela tiden uppträtt ”mönstergillt”, skrev Svenska Dagbladet, vilket innebar att han hållit tyst, och hans debut i offentligheten visade ”bästa kungliga manér”. Efteråt bjöd kung Gustaf V på te för ett antal gäster i Os59

Mall 135 x 210.indd 59

2010-10-14 11:35:33

car II:s våning i slottet. Prinsens dopgåvor från familj och vänner inkluderade en gammal engelsk bägare, en silverskål som tillhört farfars första fru, kronprinsessan Margareta, en silverkorg, ett silverfat med bägare, manschettknappar i guld i form av varghuvuden, silverskrin, 10 000 kronor, samt en lappsked i silver från Skelleftedalen och en silverbägare från ”damer i Umeå”. Barnsköterskan Ingrid Björnberg skrev senare i sina memoarer att hon fått vara med om en historisk händelse som knöt samman tre sekler i en djupt symbolisk ceremoni. ”För nära nittio år sedan hade den gamle man som nyss fäst det blå ordensbandet på sin sonsonsons bröst själv burits till dopet i närvaro av drottning Désirée, änka efter den första konungen av Bernadotternas ätt, född på 1700-talet och en gång Napoleon Bonapartes trolovade.” Den 26 januari 1947 mellanlandade ett tvåmotorigt plan, en Douglas DC-3C:a från holländska flygbolaget KLM, på Kastrups flygplats utanför Köpenhamn för att släppa på fler passagerare. Vädret präglades av hård byig vind och mark­ personalen hade därför monterat höjdroderlås som skulle plockas bort innan take off och den korta flygningen till Bromma flygplats utanför Stockholm. Ombord fanns en rad mer eller mindre kända personer: den Oscarsnominerade amerikanska sångerskan och skådespelerskan Grace Moore, som var mitt uppe i en konsertturné i Skandinavien, den danska skådespelerskan och sångerskan Gerda Neumann (syster till den mer kände artisten Ulrik Neumann) och hennes make och agent Jens Dennow, samt 60

Mall 135 x 210.indd 60

2010-10-14 11:35:33

den fyraårige sonen till skådespelaren och inspicienten Bert Sorbon. För svenskt vidkommande var den viktigaste passageraren ombord utan tvekan arvprinsen Gustaf Adolf. Han hade rest till Holland den 21 januari för att jaga vildsvin och hjort till­ sammans med den holländske prinsen Bernhard. Egentligen var det meningen att Sibylla skulle ha åkt med men en förkylning kom i vägen. Det hade varit en lyckad jakt. Prinsens lag hade redan första dagen nedlagt tjugotvå vildsvin, Gustaf Adolf hade själv skjutit fyra av dem, och det sista fotografiet av honom togs där i skogen omkring slottet Het Loo i Gelderland i mellersta Holland. Tillsammans med hovjägmästaren, greve Albert Stenbock, hade han embarkerat planet i Amsterdam och hemma på Haga väntade hela familjen på hans återkomst. Gustaf Adolf behövdes där, han hade en son att uppfostra som skulle bli hans efterträdare någon gång i framtiden. Vem som än glömde att se till att de metallkilar som under pausen på Kastrup låst fast planets roder avlägsnades innan start gjorde ett fatalt misstag som kom att ändra historieförloppet. När planet taxat ut vid 15.30 hade det lyft och stegrat sig så våldsamt att det ganska omgående kom att stå lodrätt åttio meter upp i luften, och sedan störtade det med nosen före, som en mås som dyker efter en fisk. Bensintanken exploderade när planet träffade marken och ”delar av planet kastades vida omkring tillsammans med lösryckta människolemmar, dränkta i brinnande bensin”, skrev Dagens Nyheter. För­ödelsen var så total att de förkolnade liken var nästan omöjliga att identifiera. 61

Mall 135 x 210.indd 61

2010-10-14 11:35:33

Prinsens ordnar, som motstått hettan, kunde emeller­tid skrapas fram ur askan. Totalt omkom sexton passagerare och sex besättningsmedlemmar, inklusive kaptenen ombord på flyg­ planet, Gerrit Johannis Geysendorffer som i slutet av 1920-talet gjort sig känd för KLM:s pionjärlångflygningar mellan Neder­ länderna och Nederländska Indien. Nu stod det bara en tillträdande kung mellan Gustaf V och den lille prinsen. Näst i tur att tillträda tronen var hans farfar, Oscar Fredrik Wilhelm Olaf Gustaf Adolf, född 1882. Frågan alla ställde sig var därför också av rent konstitutionell natur. Vad skulle hända om Gustaf VI Adolf skulle avlida innan sonsonen hade hunnit fylla 25, som var den kungliga myndighetsåldern? Alla visste i och för sig svaret. Och för Carl Gustafs förmyndare, den ogifte farbrodern prins Bertil, innebar broderns död att han försattes i en ”beredskapsposition” som skulle vara i över tjugo år och som i ett enda slag omintetgjorde hans planer att äkta Lilian Craig som han träffat 1943, eftersom en tronföljare enligt regeringsformen var skyldig att ingå ett ståndsmässigt äktenskap, det vill säga med en kunglig person och inte med en kvinna av folket. ”Flaggan på Stockholms slott halas ned på halv stång. Ett helt folk står enigt i djup sorg”, förkunnade en lågmäld speakerröst till SF:s journalfilm om från begravningen av Gustaf Adolf, den allvarsamme arvprinsen som aldrig fick bli kung. Typiskt för tiden gjorde sig både präster och medier till talesmän för ”ett helt folk”. Några opinionsmätningar som gav stöd åt påståendet att hela Sverige delade kungafamiljens glädjestunder och sorger gjordes inte, men det gav onekligen intrycket av 62

Mall 135 x 210.indd 62

2010-10-14 11:35:33

en samlad nation och uppslutning kring den ärvda monarkin som en inte obetydlig del av samhällssystemet. Varken prinsessan Christina eller hennes lillebror var med på begravningen. De var för unga och fick vara kvar hemma på Haga slott. ”Den ende som inte märkte något av den sorg som vilade över huset var Carl Gustaf. Han fick ofta komma ner och hälsa på alla besökande och var så glad och vild att jag hade all möda i världen att hålla honom i styr”, skriver Ingrid Björnberg i sina memoarer. Nu gällde det att till varje pris skydda prinsen. Pappans frånfälle hade dramatiskt ändrat förutsättningarna. Glappet mellan Gustaf VI Adolf, den tillträdande monarken så snart Gustaf V gått ur tiden, och Carl Gustaf måste täppas igen. Om något hände honom skulle landets konstitution prövas på ett sätt som inte skett i någorlunda modern tid. Inget fick hända honom. Inget kunde hända honom, det var fullständigt otänkbart. Alla barn som älskas av sina föräldrar orsakar oro, vare sig det finns fog för det eller inte. I det här fallet fanns det en be­ rättigad oro utöver det normala. Carl Gustaf hade ordentligt med spring i benen och for runt i rummen på Haga som en liten tornado och krävde ständig passning. Ingrid Björnberg kallade honom ”Hertigen” men hans lust att utforska allting i rasande fart gjorde att hon också tänkte på honom som ”yrvädersprinsen”. Han klättrade upp på stolar, bord och alla möbler som inbjöd till bergsbestigning i hans fantasi. Han snodde omkring så snabbt att man inte kunde lämna honom ett ögonblick, skriver Björnberg i sina memoarer. Hon fick lov att spänna upp ett nät över hans spjälsäng för att hindra honom att häva sig upp över kanten. 63

Mall 135 x 210.indd 63

2010-10-14 11:35:33

En arvtagare till en konstitutionell monarki som ”försvann” en stund skapade nästintill panik hos barnsköterskan Ingrid Björnberg. Hon lämnade honom ensam, sittandes på pottan. Prinsen försvann, ingen hade sett honom smita ut, Björnberg letade överallt. Ingen prins. Till slut hittade hon honom i en lavoar i ett av sovrummen på Haga, hopkrupen, dödstyst, nöjd med sitt upptåg. En annan gång låtsades han drunkna under en av de årliga sommarvistelserna på Solliden på Öland. Han flöt till synes livlös i vattnet och först när en skräckslagen Björnberg skrikit ”Herregud, Carl Gustaf! Hjälp!” visade han att han var vid full vigör och vinkade och skrattade. Vid ett annat tillfälle hade han trillat med från ett av de vacklande torn han älskade att bygga av uppstaplade barn­ kammarmöbler och slagit i pannan eller hakan och doktor Erik Böttiger hade måst tillkallas för att sy ihop skadan. Prinsen kunde också bli riktigt arg på sin syster Christina och jaga henne genom rummet med käpp i högsta hugg eller ett vattenglas att dränka henne med. Och för varje dag blev han allt mer våghalsig. ”Dustaf är herre, så Dustaf vågar”, var hans stående argument när Björnberg försökte hejda hans vilda framfart. Den här typen av anekdoter är på något vis typiska när det ska skrivas memoarer i den kungliga familjen, eller av dess närstående. Det blir aldrig riktigt på allvar, det bränner aldrig till. Det mesta kan skojas bort på ett lite pilsnerfilmaktigt vis. Bakom lurade dock en verklighet som satte djupa spår hos den blivande monarken. Han fick ofta höra att vissa saker var för farliga för honom och han skulle senare i sitt liv känna att han varit överbeskyddad. ”Farligt? Jag har aldrig hört annat än ’farligt’. Man kan väl inte hålla på så hela livet och tänka att 64

Mall 135 x 210.indd 64

2010-10-14 11:35:33

det vore farligt?” sade han en gång. Med tanke på hur bräcklig säkerheten omkring kungafamiljen var på den tiden är det märkligt att all denna oro för att den blivande kronprinsen och monarken skulle slå sig eller förolyckas under badlekar inte motsvarades av en rigorös bevakning av Haga slott och parken. Ingrid Björnberg lämnades ibland ensam med barnen när prinsessan Sibylla, kammarjungfrun och barnflickan var borta samtidigt och den övriga personalen bodde på avstånd. En vakt patrullerade visserligen området runt slottet varje timme men Björnberg snuddade vid tanken på risken för kidnappning eller andra tillslag mot familjen. Det var också riktigt ruskigt att gå igenom den mörka parken om kvällarna när jag var ledig och kom hem sent. Taxi hade man ju inte råd till och 3:ans spårvagn stannade utanför Haga södra grindar en bra bit från slottet. Under krigsåren var hela parken full av vedstaplar, som riktigt tycktes inbjuda skumma figurer att gömma sig bakom, och en av personalen hade faktiskt också blivit överfallen när hon var på hemväg en mörk kväll. Sedan den gången blev vi andra också tillsagda att alltid ringa till grindvakten och tala om vilken spårvagn vi kom med, så att vi skulle kunna få eskort genom parken. Men barnen var inte alltid så belåtna att ständigt vara tvungna att ha någon vuxen i sällskap vart de än gick.

Carl Gustaf hade enligt Ingrid Björnberg en utpräglat praktisk läggning redan som liten. Han ville gräva, bygga och böka i jorden och blev så uppslukad av det att han varken såg eller hörde det som pågick omkring honom. Men det som för 65

Mall 135 x 210.indd 65

2010-10-14 11:35:33

vuxenvärlden såg ut att vara lekar var för prinsen ett hårt och viktigt arbete och han avskydde att bli avbruten. Han var fasci­nerad av alla slags fordon och kunde stå i timtal med sin barnsköterska och titta på trafiken på Uppsalavägen som gick utanför Hagaparken. ”Titta stora, stora bilen, titta lastflak, där kommer fina Forden, där kommer släpvagn, titta, lyftkran”, kommenterade han till Björnberg. När han fyllde tre år fick han en present av sin farbror, prins Bertil. Det var en trampbil, en liten kopia av en racerbil. Carl Gustaf som var så fascinerad av allt mekaniskt, blev milt uttryckt förtjust. Men mest av allt älskade han traktorer. ”Nenne, Dustaf älskar dem! Dustaf vill gärna ha en traktor”, sade han när de en gång åkte förbi en bilverkstad där det stod några traktorer uppställda. Han älskade också att hjälpa till med allt möjligt praktiskt arbete som utfördes av de anställda på Haga – dona i trädgården, tvätta bilen, inspektera motorn. Han kunde i timtal hjälpa trädgårdsmästaren att försöka få upp en gammal stubbe ur jorden. Stubben var envis men prinsen höll på med den dag efter dag och när han efter en månads slit äntligen fick upp stubben bad han Björnberg att hon skulle sluta kalla honom för prinsen och istället kalla honom ”Starke Adolf ”. ”Och det var ju just vad en liten pojke i den åldern behövde: att få sticka sin hand i en trygg näve och trava iväg för att gräva i jorden, spika och såga och pillra med muttrar och skruvar under allvarliga samtal ’oss karlar emellan’ om allt mellan himmel och jord”, skriver Björnberg. Om det inte fanns någon pappa i närheten, och det fanns det inte, så fick trädgårdsmästaren eller chauffören duga. Och fick han bara en bräda, en hammare och ett paket spik behövde en barn66

Mall 135 x 210.indd 66

2010-10-14 11:35:33

sköterska inte bekymra sig för honom på flera timmar. När familjen 1950 var tvungen att flytta till Stockholms slott eftersom Haga måste genomgå en grundlig renovering, anpassade sig prinsen så gott han kunde efter de nya förutsättningarna och den långa korridoren som löpte utanför rummen i slottsvåningen var perfekt för hans trampbil. Nu bodde han mitt inne i staden utan en slottspark utanför dörren och den enda sandlådan var belägen i Logården som det tog en stund att nå, men å andra sidan hade han hela huvudstadens myller av fordon inpå knuten. Han behövde bara sitta uppkrupen i en fönsternisch för att kunna se allt spännande nedanför på den starkt trafikerade Skeppsbron. Under promenaderna med Björnberg ville han hela tiden stanna och titta på grävskopor, gatuarbeten och allt annat som inte funnits i Haga. För att inte tala om vaktparaden och högvakts­avlösningen som varje dag skedde inför ögonen på prinsen. Ibland visade mamma Sibylla helt vanliga reaktioner inför en sons alltför bullriga eller på annat sätt stökiga lekar. När den lille prinsen inte ville lyda, röt hon till: ”Carl Gustaf, nu gör du som jag säger! Förbannade unge!” Inte ens budet om farfars fars död den 29 oktober 1950 kunde slita fyraåringen från hans lekar. Medan resten av familjen samlade sig efter dödsbudet, cyklade Carl Gustaf obekymrat omkring i korridorerna och lekte med sina bilar, totalt omedveten om att han inte längre bara var prins utan just blivit kronprins. Samma sak efter ceremonin i Rikssalen, där Gustaf VI Adolf officiellt hade tillträtt tronen, och den efterföljande gudstjänsten i Slottskapellet. ”Nu får jag leka”, sade han, plockade fram sina bilar och sin modellera och ägna­ 67

Mall 135 x 210.indd 67

2010-10-14 11:35:33

de resten av den historiska dagen åt att lasta och lossa och tuta och köra. Ingen kunde förvänta sig att en fyraåring skulle förstå vad gamle kungens död innebar för honom ur konstitutionell synpunkt. Men hans yngsta syster Christina, som då var sju år, förstod. ”Tänk ändå vad som kan hända på en enda dag”, sade hon till Ingrid Björnberg och pekade på sin lillebror. ”Han där har ju till exempel blivit en helt annan person. Åtminstone har han fått en annan titel.” Om Carl Gustaf tidigare varit ett oförväget yrväder märkte Björnberg att han börjat komma in i en period av häftig blyghet. Det kunde hända, skriver hon i sin bok, att han vägrade att hälsa på främlingar och han vände sig ofta bort när någon tilltalade honom. Han drog sig undan nyfikna åskådare vid en majbrasa i Hagaparken och om någon kom för nära inpå blev han orolig och slingrade sig undan om någon ville hjälpa honom i onödan eller försökte ta i honom. Han ville klara sig själv och inte ständigt pysslas om och pjåskas med. På samma gång var han en oerhört ömhetstörstande och kelsjuk liten pojke, som älskade att sitta i ens knä och kramas. Men det var han själv som skulle ta initiativet, och han avskydde alla påträngande och inställsamma närmanden från vuxna. När livet blev för besvärligt tog han istället sin tillflykt till sin älskade nalle, som var nästan lika stor som han själv, och när han var ledsen eller stött på någon, vandrade han omkring med en vaxdukslapp i handen, som han rivit loss från det underlägg han haft i sängen när han var mindre. Så 68

Mall 135 x 210.indd 68

2010-10-14 11:35:33

småningom nöttes de sista blanka vaxduksresterna bort från den grå väven, och då tyckte prinsessan Sibylla att det gick för långt, nu måste Carl Gustaf verkligen lägga bort den där hemska gamla trasan. Strax före femårsdagen hade jag därför ett allvarligt samtal med prinsen och antydde så försiktigt jag kunde, att om han inte slutade gå omkring med vaxdukslappen skulle det inte bli några presenter. Jag gjorde emellertid min plikt med tungt hjärta eftersom jag väl förstod hur mycket tröst och trygghet den gav honom. Inför dylika dystra födelse­ dagsutsikter föll prinsen också till föga. På dagarna lade han tröstkluten åt sidan. Men han vägrade fortfarande att somna på kvällarna om han inte fick begrava näsan i den trygga doften från sin älskade vaxdukslapp.

SF-journalen, som på den tiden visades på bio innan kvällens film, förmedlade nyheter och underhållning till svenska folket. Det var innan TV:s intåg i hemmen och det de korta filmerna förmedlade om den kungliga familjen gav bestående intryck hos tittarna. Det förekom aldrig några egentliga intervjuer och det idylliska skimmer som SF-journalen förmedlade förstärktes av den ständigt närvarande speakerrösten som endimensionellt tolkade de ryckiga bilderna. Filmen visar ett besök hos barnen när de ännu bodde på Haga slott. Prinsessorna har förberett en måltid i lekstugan och kameran fångar in Carl Gustaf och den beskäftiga speaker­ rösten förklarar: ”En så här stor smörgås ska jag äta, säger prinsen, som passar på att smita ut till sin kära trampcykel. Men nu kallar Christina till mat. Det är hon som haft hand om dukningen idag och så här fint ser det alltid ut när Haga69

Mall 135 x 210.indd 69

2010-10-14 11:35:33

barnen stökar själva i sin lekstuga. I den här miljön uppfostrar de sig själva. Det är inte värt att lillebror försöker sticka upp på något sätt, det vet han också alltför väl. Därför sitter han till bords som ett tänt ljus.” Bilderna visar mycket riktigt en liten knatte i händerna på sina systrar medan trampcykeln hägrar därutanför. När kungen intervjuades i TV4-serien om familjen Berna­ dotte våren 2010 fick han frågan hur det kändes att växa upp omgiven av kvinnor och hur han skulle vilja beskriva sin barndom. Kungen svarade: ”Jag upplevde det ungefär som jag tror att många andra ungdomar gör i den åldern. Egentligen var man inte medveten om problematiken som kanske fanns. Det är snarare så att man efteråt kanske funderar igenom och kan känna att det var något som saknades. Jag var lite grand som en … Vad ska man kalla det för? De använde mig som en levande docka. De stoppade om mig, lade mig i barnvagnar, det tyckte att det var jättetrevligt. Det passade mig utmärkt vid den tidpunkten.” Prinsens livliga fantasi var en tröst när han kände sig ensam. Både han och Christina hade varsin påhittad figur som lekkamrat, ”två osynliga men inte desto mindre betydelse­fulla medlemmar av familjen”, som Björnberg skriver. Prinsens låtsas­kompis kallade han för ”Negern”, och han var enligt hans egen beskrivning en mörkhyad motsvarighet till Pippi Långstrumps pappa. ”Negern” var starkast och modigast i världen, men han var också odygdig. Han gjorde allt vad prinsen själv inte vågade eller inte fick göra. Prinsen fick inte smita utanför staketet som inhägnade det närmaste området kring Solliden, men ”Negern” tog sig över hindret i ett enda hopp. Prinsen 70

Mall 135 x 210.indd 70

2010-10-14 11:35:33

måste sitta ordentligt vid bordet och ta för sig fint av maten med de rätta besticken. ”Negern” fick göra som han ville utan att någon brydde sig om det. Prinsens fantasikompis spelade allt mindre roll ju äldre hans uppfinnare blev och när prinsen fick alltfler jämnåriga kompisar hade ”Negern” spelat ut sin roll. Det var just Christina som var prinsens bästa lekkamrat i syskonskaran. Den ringa åldersskillnaden gjorde att det var hon som kom honom närmast. Men det var inte en helt komplikationsfri relation. Sin svartsjuka hade hon uttryckt redan från början och när hon vid ett tillfälle sade fel sak fick hon omgående veta vad brodern ansåg om det. Prinsen hade börjat tycka om att slåss och boxas och kunde lappa till utan förvarning eller knuffa undan den som han av någon anledning tyckte kom för nära. Björnberg hade en gång räddat en alltför välvilligt inställd landshövding från en örfil. Han skulle bara lyfta upp den lille gossen men Björnberg, som sett prinsens ansiktsuttryck när han hamnat i händerna på gubben, lyckades hindra slaget. Björnberg blev därför inte särskilt förvånad när Christina en dag storgråtande och med röda kinder rusade ut från prinsens rum och skrek att Carl Gustaf slog henne. ”Varför det” undrade Björnberg. ”För ingenting alls”, snyftade Christina. ”Jag sade bara att han skulle bli kung när han blir stor, och då slog han mig.” Björnberg gick in till pojkrummet och frågade: ”Varför gjorde prinsen så?” ”Jo, för att jag inte SKA bli kung! Jag ska bli ARBE­TARE!” 71

Mall 135 x 210.indd 71

2010-10-14 11:35:33

Prinsessan Sibylla hade efter Gustaf Adolfs död bestämt sig för att inte prata om sin sorg, vilket sannolikt var hennes sätt att hantera chocken och handskas med smärtan. Med få undantag höll hon inne med den och inom familjen pratade man sällan eller aldrig om den förolyckade pappan och maken. En gång talade hon ut i pressen om sina känslor. I en intervju med Vecko-Journalen sade hon att det kändes som om ”golvet ramlade under mina fötter” när hennes man dog. Den allt överskuggande målsättningen var att upprätthålla idyllen, i den mån det nu gick. Barnen skulle få ha en fortsatt, obruten lycklig och lugn uppväxt. Men det fick en del bisarra konsekvenser. Prinsen visste knappt vad en pappa var för någonting. Det var bara ett ord och det hände att han kallade några av sina vänners pappor för ”pappa”. Om detta var ett tabubelagt ämne kanske det inte är så konstigt att saknaden efter en faders­gestalt kunde uttryckas först långt senare. Just nu var han fullt upptagen med att bara vara Carl Gustaf Folke Hubertus, traktorföraren och grävmaskinisten. Inte dynastin Bernadottes blivande sjunde monark.

72

Mall 135 x 210.indd 72

2010-10-14 11:35:33

3 | Arvet

34

 000 kronor. Så mycket – eller så litet – skulle det holländska flygbolaget betala i skadeersättning till prinsens dödsbo. Summan ingick i bouppteckningen den 24 april 1947 efter Hans Kunglig Höghet Prins Gustaf Adolf Oscar Fredrik Arthur Edmund, Hertig av Västerbotten, Sveriges arvfurste, som inte ens hann bli fyrtiotre år. Skadeståndet var bara tio gånger högre än vad begravningskostnaderna i Köpenhamn hade uppgått till några månader tidigare. Med tanke på att slarvet på Kastrup som kostat arvprinsen livet var mer än en familjeangelägenhet – det rörde och fick allvarliga konsekvenser för en nations konstitutionella monarki – så var det ett nästan löjligt lågt belopp, även mätt i dåtidens penningvärde. Totalt stannade behållningen i dödsboet på drygt 2,7 miljoner kronor, vilket idag motsvaras av närmare 50 miljoner. Prinsessan Sibylla och Gustaf Adolf hade ingått äktenskaps­ förord redan i samband med bröllopet i tyska Coburg 1932 enligt vilket det de tillfört boet skulle förbli deras enskilda egendom. För Sibyllas del var det så att hennes tillgångar väsentligt understeg skulderna på närmare 87 000 kronor eftersom arvet efter hennes pappa Karl Eduard, hertigen av Sachsen-CoburgGotha, var högst osäkert i efterkrigstidens Tyskland. Han hade 73

Mall 135 x 210.indd 73

2010-10-14 11:35:33

just frigivits av de allierade efter att ha suttit internerad, misstänkt för brott mot mänskligheten, och väntade nu på att hans fall skulle prövas av de denazifieringsdomstolar som upprättats. Därför kunde bouppteckningsmännen, chefen för Hans Maj:t Konungens Hovförvaltning, den före detta bank­direktören Folke von Krusenstjerna, och chefen för Gustaf Adolfs hovförvaltning, friherre Oscar af Ugglas, bara skriva ”Diverse osäkra tillgångar i Tyskland” i bouppteckningen utan att dessa preciserades eller värderades. Däremot tillkom på tillgångssidan en ganska generös livförsäkring som Gustaf Adolf tecknat hos Brand- och Livförsäkrings AB Svea och som nu tillföll hans efterlämnade familj – 140 000 kronor, eller drygt 2,5 miljoner i dagens penningvärde. Den detaljerade förteckningen över tillgångar och lös egendom ger en ganska bra bild av den materiella standard som Carl Gustaf växte upp med. Gustaf Adolf var en god patriot och hade köpt tusentals aktier i svenskt näringsliv – Volvo, Svenska Kullagerfabriken, Stora Kopparbergs Bergslags AB, Atlas Diesel, AB Papyrus, AB F.W. Hasselblad, AB Pripp & Lyckholm, AB Separator, Nordiska Kompaniet, Militär Ekiperings AB, Svenska Sockerfabriks AB, Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank. Han hade också en kvarts miljon i svenska statens tredje försvarslån 1942, bland mycket annat. Ja, och så några investeringar i sin hustrus hemland – German Consolidated Municipal, Landesbank der Rheinprovinz, Vereinigte Stahlwerke AG och Tyska Rikets Internationella obligationslån från 1930. Gustaf Adolf efterlämnade en hel del konst, bland annat ett par Bruno Liljefors-tavlor värderade till 6 000 kronor, och 74

Mall 135 x 210.indd 74

2010-10-14 11:35:34

två studier av målarprinsen Eugen, värderade till 800. Juveloch guldföremål, bland annat manschettknappar i guld och med safirer, briljanter och pärlor, pärl- och ädelstensbesatta kråsnålar, två fickur i guld, och en klockkedja i platina med barockpärlor. Där fanns enorma uppsättningar bestick, skålar, kannor, brickor, ljusstakar, kandelabrar, karotter, saltkar, soppskålar, iskylare, bägare, sockertänger och cigarettskrin – allt i silver. Där fanns en lika omfattande samling glas av alla slag. I de fyrtio­tre rummen på Haga slott fanns hörnsoffor, mattor, sängar, byråer, bokhyllor, ottomaner, skinnfällar, statyetter, karmstolar, pinnstolar, arbetsbord, symaskiner, lampetter och satsbord fördelade på stora salongen, övre hallen, barnsköterskans rum, strykrummet, kammarjungfruns rum, Sibyllas strykrum, borst­ rummet, garderobsrummet, gången utanför linnerummet, blå gästrummet, blommiga gästrummet, skära gästrummet, gula gästrummet, nedre hallen, halltrappan, trappan till översta våningen, Gustaf Adolfs skrivrum, matsalen, Sibyllas skrivrum, Gustaf Adolfs och Sibyllas sovrum, verandan, gröna dubbletten, personalens matsal, städerskans rum, överstäderskans rum, lakejrummet, hushållerskans rum, kokerskans rum, hovmästarens rum, första köksbiträdets rum, andra köksbiträdets rum, stora barnkammaren, och adjutantrummet. Där fanns också två Mercedesbilar, varav en åttasitsig, en femsitsig Hudson, tre ridhästar, en ponny, tre hagelbössor, ett luftgevär, ett salongsgevär, två älgstudsare, en liten kulstudsare, en revolver, en pistol, ett flintlåsgevär och en stickare. I arvet efter Gustaf Adolf ingick också den sportstuga i Storlien prinsparet fått i bröllopsgåva. Prinsen hade haft ett stort 75

Mall 135 x 210.indd 75

2010-10-14 11:35:34

miljöintresse och älskade att vistas utomhus. En av de saker han uppskattade mest var att åka skidor och då hade stugan i den jämtländska skidorten kommit väl till pass. Testamentet från 1933 föreskrev att av allt detta, i händelse av Gustaf Adolfs död och i det fall det fanns gemensamma avkomlingar – vilket det alltså fanns – skulle var och en av dessa avkomlingar njuta sin laglott enligt svensk lag och Sibylla kunde åtnjuta avkastningen av hans förmögenhet så länge hon levde och inte gifte om sig, vilket hon aldrig gjorde. Det var en soldats liv som Gustaf Adolf levt. Han ikläddes sin första uniform, en gardesuniform som han fått som nyfödd av officerarna vid Kronprinsens husarer, redan som fyraåring och hamnade så i den del av familjen Bernadotte som ägnade sig åt att förbereda sig på, utbilda sig för och utkämpa krig. Det fanns rikligt med militära förebilder bakåt i genera­tionerna, både på hans pappas och hans mammas sida, och i lekarna på Stockholms slott var pojkarna soldater och flickorna sjuk­sköterskor i fält och tennsoldater var återkommande och populära presenter. När klassen i slottsskolan, där Gustaf Adolf och hans syskon gick som små, pratade om vad var och en skulle göra med en miljon kronor, sade han att han skulle köpa sig ett fint regemente. Gustaf Adolf hade, skriver hans och brodern Sigvards skolfröken Auda Alm i sin memoarbok Prinsskolan, stora blåa ögon och ett tjockt präktigt hår. ”Hans blick är vaken och frimodig. Pigg och glad och käck verkar han, ehuru ett drag av vemod stundom vilar över hans små anletsdrag. Ivrig i lek är han, enkel och flärdlös och alldeles omedveten om sitt, måhända, 76

Mall 135 x 210.indd 76

2010-10-14 11:35:34

blivande kall.” Alm återger ett tillfälle då Sigvards klass pratade om broderns framtida yrke, monarkens. Ett av barnen, en pojke vid namn Sten Leijonhufvud, sade att han verkligen inte avundades prinsen. ”Inte jag heller”, hade Sigvard sagt med en djup suck. Gustaf Adolf tyckte skolan var tråkig. Han kunde helt strunta i att göra läxorna och han hade inga problem att medge det inför fröken. ”Men var det något som grep hans intresse, då lyste ögonen, då gav han sig ej för någon svårighet. En käck pojke var han, med en hållning så rak som ett svärd och en stolt liten nacke. Väl svallade ibland det Bernadotteska blodet hett, men en förunderlig klokhet besatt han. Han var ju den gamla, kloka engelska drottning Victorias barnbarnsbarn.” Han gillade geografi men hatade rättstavning. Journalisten Per Svensson skriver i sin biografi över Gustaf Adolf, Han som aldrig fick bli kung, att han hade koncentrationssvårigheter och Sigvard lämnar en brutalt uppriktig karaktäristik av brodern i sin memoar­bok Krona eller klave: ”Han var inbunden, lynnig, envis och hade svårt för sig i skolan.” Kusinen Lennart Bernadotte fyller på i sin bok Mainau min medelpunkt: ”Det tog många år innan jag lärde mig förstå människan bakom den härva av mindervärdes­komplex och överkompensationer som doldes under hans strama och stroppiga uppträdande, och som förorsakats av oförstående och hårdhänta upp­fostrare.” Lennart Bernadottes förklaring till kusinens personlighet var att Gustaf Adolf led av ”höggradig ordblindhet, ett litet kopplingsfel som gör livet besvärligt för många medlemmar av familjen Bernadotte”. I en minnesbok över Gustaf Adolf, som publicerades några år efter hans död, skrev förre arméchefen Archibald Douglas: 77

Mall 135 x 210.indd 77

2010-10-14 11:35:34

Prins Gustaf Adolf glömde aldrig att han var furste, född till och ämnad att bli konung i ett gammalt konungarike. Mycket vittnar om att han fann denna ställning allt annat än lätt. Men hans sätt att reagera inför dessa svårigheter var mönstergillt. Icke de medfödda rättigheterna utan de med egna krafter vunna och utvecklade egenskaperna skulle göra honom fullt värdig och skickad att bära ett så högt ansvar. Härigenom visade han på ett övertygande sätt hur den monarkiska tanken i vår moderna tid bäst främjas. Och det var därför som han i sin kärva manlighet – så svensk i bästa mening – till slut bröt sig en väg rakt in i det svenska folkets hjärta.” Douglas fortsatte: ”Klart står att han hade karaktärsdrag som gjorde det svårt för honom att snabbt vinna människors sympati. Det har stundom blivit sagt att det är något karaktäristiskt för vårt nu regerande konungahus att dess medlemmar utvecklas långsamt. Måhända kunde ett sådant omdöme även ha giltighet på Prins Gustaf Adolf. Men man kan med lika stort fog säga att han utvecklades länge.

Adolf Hitler hade redan hunnit lämna Coburg när Gustaf Adolf vid femtiden på eftermiddagen den 16 oktober 1932 kom körande i sin Bugatti, och något sammanträffande dem emellan behövde inte riskeras så utrikesminister Rickard Sandler kunde vara lugn, skrev Vecko-Journalen i sitt stora reportage om bröllopet mellan den svenske arvprinsen och stadens stolthet, den då tjugofyraåriga prinsessan Sibylle av Sachsen-Coburg-Gotha. Det var en delikat situation. Hitler hade varit i Coburg för att fira tioårsminnet av nazisternas tågresa till den pittoreska 78

Mall 135 x 210.indd 78

2010-10-14 11:35:34

lilla staden i Bayern med anor från 1000-talet. Då, 1922, hade de 800 nazisterna i Hitlers stormavdelningar mötts av burop och stenkastning från marxister och kommunister och det hade utbrutit häftiga slagsmål. Nu hade Hitler återvänt i triumf till den plats som vid sidan av München stod högst på listan över epokgörande platser på hans väg mot makten. Coburg var helt enkelt klassisk mark och ett centrum för nationalsocialismen och hade 1929 som första stad i Tyskland fler partimedlemmar i stadsparlamentet än andra partier. Det var också här som Hitler denna dag blivit hedersmedborgare. Det var ännu innan nazisterna börjat visa sitt rätta ansikte, innan Kristallnatten, innan pogromerna, innan kriget, innan den systematiska utrotningen av judar, zigenare, homo­ sexuella, mentalt sjuka. Men nazisterna hade blivit landets största politiska parti efter valen i slutet av juli och den som ville hade ju kunnat ana viss oråd när Tyskland började styras av bruna uniformer och en flagga som gick i färgerna vitt, rött och svart med svastikan i mitten. Och Coburg hade sett judeförföljelsen komma redan i slutet av 1920-talet. Det var som om nazisterna inte kunnat vänta på att börja trakassera, överfalla och misshandla stadens judiska invånare. Men det som rörde sig i huvudet på Gustaf Adolf handlade med all sannolikhet inte om tysk inrikespolitik. Han var här för att äkta skönheten Sibylle Calma Marie Alice Bathildis Feodora, som nu mötte honom på trappan till familjens slott Callenberg tillsammans med sin mamma Victoria Adelheid, sin pappa, hertig Karl Eduard, och sin lillebror Friedrich Josias. Prinsens blivande svärföräldrar var redan hans släkt. Karl Eduard var kusin med prinsens mamma, kronprinses79

Mall 135 x 210.indd 79

2010-10-14 11:35:34

san Margareta som gått bort 1920. Detta gjorde det blivande brudparet till sysslingar, vilket också var anledningen till att de överhuvudtaget träffats. Det hade varit under ett släktbröllop i London i oktober 1931, där Sibylla skulle vara tärna. Hon och Gustaf Adolf hade sedan umgåtts i Stockholm i februari och förlovat sig under våren i Malmö utan att allmänheten hade fått veta något. Först den 16 juni hade förlovningen offentlig­ gjorts. När Coburg nu rustade sig för det sagolika bröllopet vimlade det av nazister på gatorna och hakkorsflaggor vajade i vinden bredvid de svenska färgerna. Den borgerlige vigselförrättaren var borgmästaren själv, med det passande namnet Schwede, Franz i förnamn, som bara timmarna innan den svenske prinsens ankomst hälsat Hitler välkommen på stadens idrottsplats där nazistledaren talat inför 30 000 entusiastiska åskådare. Schwede hade redan 1922 varit en av grundarna till stadens avdelning av nazistpartiet, sedan blivit dess ordförande och Tysklands förste nazistiske borgmästare. Han skulle efter kriget dömas till långvarigt fängelsestraff för sin delaktighet i nazismens grymheter. Svenska Dagbladet rapporterade om den svenske prinsens ankomst till Coburg och om Hitlers tal på idrottsplatsen. Den 16 oktober var en triumfdag för ”der Führer”, skrev tidningens utsände. Den borgerliga vigseln ägde rum den 19 oktober och den kyrkliga dagen därpå. Under bröllopsmiddagen lästes ett gratulationstelegram från Hitler upp. Överhuvudtaget var bröllopet mellan hertigdottern och den blivande svenske kungen en propaganda­seger för nazisterna som stått för arrangemangen av hyllningsceremonierna, därtill på deras egen kultplats Co80

Mall 135 x 210.indd 80

2010-10-14 11:35:34

burg. Därefter bar det iväg på bröllopsresa söderut mot Italien i prinsens Bugatti och sedan vidare mot Egypten. Prins Gustaf Adolf återkom regelbundet till Tyskland och fastnade på bilder som skulle förfölja honom och familjen Bernadotte i årtionden – leende tillsammans med Hitler, Göring och andra nazistkoryféer, inte minst under de olympiska spelen i Berlin 1936 och ryttarspelen i samma stad 1939, åtta månader innan Tyskland invaderade Polen. Det var självklart alltmer besvärande för honom för varje år som gick. Det stod tämligen tidigt klart för omvärlden vilken typ av regim Hitler ledde men de flesta valde att blunda. Tyskland var i många svenska ögon en förebild när det gällde kultur och inte minst militär disciplin och framgång, och man såg i Hitler någon som äntligen kunde få fason på landet efter första världs­krigets neder­lag, den förödmjukande freden i Versailles och den följande depressionen. Det blev inte bättre av att hans maka, prinsessan Sibylla, fångades på bild när hon delade ut förnödenheter till tyska soldater på transiteringstågen som gick genom Sverige under kriget. Med en enda omröstning förlorade Coburg i februari 1946 fyra av sina hedersmedborgare: Adolf Hitler, Franz Schwede, riksståthållaren i Bayern, nazisten Franz Ritter von Epp och hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha, Karl Eduard, arvprins Gustaf Adolfs svärfar. Vad hade hänt? Varför tog stadens fullmäktige plötsligt avstånd från den man som under högtidliga och festliga former fjorton år tidigare skänkt sin dotter till konungariket i norr och som ännu en gång placerat småstaden Coburg på världskartan? 81

Mall 135 x 210.indd 81

2010-10-14 11:35:34

Karl Eduard hade minst sagt oddsen emot sig. Infångad som en råtta i källaren under ett bryggeri i april 1945 gav han och hustrun sig till de allierade. ”De amerikaner som först mötte honom var häpna över hans inställning. Han var okunnig, arrogant och helt utan ångerkänslor. Han vidhöll att det var Polen som hade attackerat Tyskland, trodde i det längsta att Tyskland skulle vinna kriget och beskrev nazismen som en underbar idé. Amerikanerna kom till Coburg i början av april men det dröjde till den 5 juni innan hertigen arresterades, anklagad för brott mot mänskligheten. Det är starka ord men man ska läsa dem med kunskap om att det var en klump­rubrik för alla sorters anklagelser mot nästan alla som greps vid den här tiden”, skriver Staffan Thorsell i sin bok Mein lieber Reichskanzler. Karl Eduards öde är en märklig historia och hans börd en sällsam blandning av brittiska, tyska och svenska kunglig­ heter som korsbefruktat varandra. Han föddes 1884 som prins Charles Edward av Storbritannien, hertig av Albany, på egendomen Claremont House i engelska Esher i grevskapet Surrey som hans just avlidne pappa, prins Leopold George Duncan Albert av Storbritannien, hertig av Albany, fått i present av sin mamma, drottning Victoria. Som fjortonårig medlem av det brittiska kungahuset ärvde Charles Edward av sin farbror, hertigen av Edinburgh, det lilla hertigdömet Sachsen-Coburg-Gotha i mellersta Tyskland dit han fem år senare flyttade efter att ha gift sig med Victoria Adelheid av Schleswig-­Holstein-Sonderburg-Glücksburg. Han hade då hunnit studerat vid Eton och tilldelats den finaste av de brittiska ordnarna, Strumpe­bandsorden, men i sitt nya hemland fann han det för gott att ändra sitt namn till det mer tysk82

Mall 135 x 210.indd 82

2010-10-14 11:35:34

klingande Karl Eduard. Han var ju ändå den tyske kejsaren Vilhelm II:s kusin. Och det är här som det börjar trassla till sig ordentligt för honom. Han stödde naturligt nog Tyskland under första världskriget och accepterade dessutom en generalsgrad i tyska armén, vilket fick ödesdigra konsekvenser. Inte nog med att han 1915 fråntogs Strumpebandorden, eftersom hans kusin, Englands kung Georg V, blivit rasande över Karl Eduards starka engagemang för ärkefienden Tyskland. För att riktigt markera brytningen med det skamliga namnet Sachsen­Coburg-Gotha lät Georg V 1917 ändra sin dynastis namn till House of Windsor. Samma år beslutade det brittiska parlamentet också att utreda varje enskild person med adels- eller prinstitel som under det pågående kriget ”burit vapen” eller på annat sätt tagit ställning mot kungen eller hans allierade. Med stöd av denna Titles Deprivation Act fråntogs Karl Eduard också sina brittiska adelstitlar. Men det stannade inte vid det. Han tvingades också abdikera efter krigsslutet 1918 efter att en union mellan arbetare och soldater i Coburg hade beslutat att avsätta hertigen. Detta öde delade han med samtliga hertigar i de tyska furstendömena, eftersom Tyskland nu formellt blivit en republik och det gamla kejsardömet en gång för alla förpassats till historieböckerna. Karl Eduard förknippades åren efter krigsslutet med olika högerorienterade organisationer. 1932 deltog han i bildandet av Harzburg Front genom vilken det politiska partiet Deutsch­ nationale samarbetade med Nationalsocialisterna och bildade en koalitionsmajoritet i tyska parlamentet tillsammans med Deutsches Zentrum 1933. Karl Eduard gick följdriktigt med 83

Mall 135 x 210.indd 83

2010-10-14 11:35:34

i nazistpartiet 1935 och blev också medlem i ”brunskjortorna” SA (Sturmabteilung), Hitlers paramilitära kamporganisation och fick rangen Obergruppenführer (general). Han var riksdagsman för nationalsocialisterna mellan 1937 och 1945 och chef för tyska Röda Korset mellan 1933 och 1945. Hitler hade god användning för sin vän, som var en av diktatorns allra första anhängare från den tyska överklassen. 1936 skickade han Karl Eduard, ordförande i det anglo-germanska vänskapsförbundet, till England för att förbättra de ansträngda relationerna mellan länderna och till och med undersöka möjligheterna till en pakt. Karl Eduard passade på att närvara vid den nyligen bortgångne kung Georg V:s begravning – där han hade den tveksamma smaken att uppträda i tysk generals­ uniform – innan han träffade efterträdaren, Edvard VIII. Han kom dock lottlös ut från mötet med den nye kungen. Han fortsatte ändå att skicka optimistiska rapporter till Hitler om de protyska känslorna hos den brittiska aristokratin. Hitler skickade honom också till Japan för ett möte med kejsar Hiro­ hito, till USA för en träff med president Roosevelt och till Sovjet för ett sammanträffande med utrikesminister Molotov. På hemmaplan agerade Karl Eduard värd åt Edvard VIII, när han abdikerat och blivit hertig av Windsor och tillsammans med sin hustru besökte i Tyskland 1938. Men det var som ordförande i tyska Deutsches Rotes Kreuz, DRK, som Karl Eduard blev mest känd, eller ökänd, beroende på vilket perspektiv man väljer att betrakta det från. Efter Hitlers maktövertagande 1933 tog nazistpartiet kontrollen över DRK och utsåg Karl Eduard till dess ordförande, vilket säkert var ett smart drag. Hertigen med sitt breda kontaktnät bland 84

Mall 135 x 210.indd 84

2010-10-14 11:35:34

Europas kungahus, adel och överklass var en utmärkt skyltdocka för nationalsocialisterna i allmänhet, och för det alltmer nazifierade tyska Röda Korset i synnerhet. 1937 utnämnde han chefsläkaren i det fruktade Schutzstaffel, SS, Ernst-Robert Grawitz till sin operative chef. Samtidigt underställdes DRK inrikesministeriets hälsoorganisation och blev på det sättet formellt en nazistisk organisation. Judiska medlemmar blev uteslutna, nazisthälsningen infördes och organisationen förlorade sin neutralitet gentemot statsmakten. Internationella Röda Korset bröt med det Tyska Röda Korset och lät istället American Joint Distribution Committee of New York vara sin representant i Berlin. Officiellt var DRK:s främsta uppgift att handha sjukvården i den tyska armén i fält, men mycket tyder på att organisationen även användes för krigsförbrytelser. Grawitz var också chef över SS medicinska organisation och var även en av de ansvariga för de systematiska och brutala experimenten på fysiskt och mentalt handikappade i koncentrationslägren, ”Aktion T4”, då uppskattningsvis 200 000 personer mördades. Officiellt kallades det för ”eutanasiprogrammet”, vilket skulle ge sken av barmhärtig dödshjälp åt de i nazisternas ögon mindre dugliga element som skulle rensas bort från den germanska folkstammen. Nazisterna hade redan 1933 börjat tvångssterilisera handi­ kappade och psykiskt sjuka, och den 1 september 1939 – samma dag som anfallet mot Polen startade – gav Hitler order om massmord på dem. På olika statliga institutioner och sjukhus runtom i Tyskland började man ta livet av ”rasligt svaga element” genom gas, giftinjektioner och systematisk svält till 85

Mall 135 x 210.indd 85

2010-10-14 11:35:34

döds. Det började med att man tog livet av nyfödda, småbarn och barn upp till tolv år, med Downs syndrom, cerebral pares och andra handikapp. Sedan blev också vuxna handikappade utsatta. Vid rättegången mot de nazistiska krigsförbrytarna i Nürnberg 1945–1946 kom man fram till att nazisterna mördat 275 000 handikappade i ”eutanasiprogrammet”. Det sägs också att Grawitz var den som kom på idén med att använda gas för avrättning av koncentrationslägerfångar. Mot slutet av kriget kallades han till Berlin av Hitler, som ville ha honom som sin personliga läkare i den bunker där diktatorn levde sina sista dagar. Karl Eduard överlät då det operativa ledarskapet av DRK till Karl Gebhardt, en av Grawitz underlydande i SS medicinska organisation och Himmlers doktor. Gebhardt var chefskirurg och hade varit delaktig i de grymma och dödliga experimenten och låtit utsätta fångar för gaser, sjukdomar och onödiga och plågsamma transplantationer. Han utförde de medicinska experimenten på koncentrationslägerfångar i Ravensbrück och Auschwitz, assisterad av bland andra en synnerligen otäck läkare vid namn Herta Oberheuser. Hon tillfogade skador och sår på kvinnors och barns kroppar, och med syfte att fingera sår som tyska soldater ådragit sig i fält lät hon gnugga rostig plåt, spikar och sågspån i såren. Hon dödade barn med hjälp av olja och evipaninjektioner, vilket ledde till patientens död inom några minuter. Patienten var vid fullt medvetande till dödsögonblicket. Vid rättegången i Nürnberg försvarade sig Oberheuser med påståendet att patienterna var ”alla hopplösa fall, omöjliga att behandla”. Hon dömdes till 20 års fängelse för krigsförbrytelser. Grawitz tog sitt liv innan rättvisan hann ikapp honom, Gebhardt hängdes i juni 1948. 86

Mall 135 x 210.indd 86

2010-10-14 11:35:34

Som chef för DRK var Karl Eduard kanske inte direkt an­svarig för vad SS-läkarna gjorde i koncentrationsläger och sjukhus, men frågan är hur mycket – eller – litet han kände till om det som skedde under hans jurisdiktion. För att utreda hans ansvar ställdes han efter kriget inför rätta i en av de så kallade denazifieringsdomstolar som införts i Tyskland. Initiativet hade tagits av de allierade och syftet var att en gång för alla rensa Tyskland och Österrike på resterna av den nazistiska regimen. Ansvaret för detta överläts i april 1946 på den tyska administrationen, som raskt upprättade inte mindre än 545 civila domstolar för att ta sig an 900 000 fall. Det var en gigantisk uppgift som tog lång tid att genomföra och Karl Eduards brott ansågs inte så allvarligt så han kom lindrigt undan. ”Förvånansvärt mild dom mot nazihertigen” skrev Expressen i en rubrik den 22 juni 1948 och publicerade en TT-Reuter-notis: Hertig Karl Eduard av Sachsen-Coburg-Gotha klassificerades på måndagen som nazistisk ”medlöpare” av denazifieringsdomstolen i Koburg, meddelar den tyska nyhetsbyrån DENA. Han var tidigare president för tyska Röda Korset och vidare hög officer inom SA. Hertigen dömdes till två tusen marks böter. Den länge väntade domen över hertig Karl Eduard är onekligen i mildaste laget. Det får dock inte glömmas att hans presidentskap för Tysklands Röda Kors i sista hand innebar ansvaret för koncentrationslägren. Den siste chefen för tyska Röda Korset, Karl Gebhardt, dömdes också i höstas i Nürnberg till hängning. Det kan här bland annat också anföras att hertigen och hans organisation bar ansvaret för utplundringen av medicinska forskningsinstitut i dåvarande protektoratet 87

Mall 135 x 210.indd 87

2010-10-14 11:35:34

Böhmen-Mähren. Förklaringen till denna milda dom måste vara att hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha också är prins av Storbritannien och sonson till drottning Victoria av England. I Sverige var hertigen inte bara känd som nazist utan framförallt för sina ytterst underliga ordensmanipulationer på 1920-talet. Han var för övrigt den förste tyske furste som anslöt sig till Hitler.

Den digra material som utgör förundersökningen och ankla­ gelseakten mot Karl Eduard är på 5 000 sidor men med tanke på det magra utfallet i målet mot hertigen måste åklagaren antingen haft väldigt bråttom, haft en väldig arbetsbörda, haft andra viktigare mål i sikte – eller helt enkelt bara slarvat. Ett läkarintyg visar att Karl Eduard led av Bechterews sjukdom och därtill hörande ledbesvär i benen. Han hade också en svårartad varböld i ansiktet som nyligen blivit opererad men ännu inte läkt. Han kunde därför inte infinna sig i Nürnberg den 2 juni 1950. Åklagaren begärde att Karl Eduard skulle betala 100 000 tyska mark i kompensation, plus ytterligare böter. Försvaret hävdade att det aktuella bötesbeloppet för medlöperi var 2 000 mark. Hertigens förmögenhet uppgick till 402 000 mark men detta var endast relevant när det gällde betalning av rättegångskostnaderna. För att fastställa Karl Eduards ”belastning” gick åklagarsidan igenom hans karriär i Hitlers tjänst: Han var medlem i NSDAP (Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet) från 1933 och kriget ut och betalade 50 Reichsmark i månaden till partiet. Han var från 1926 styrelseledamot och Reichtaffel­ 88

Mall 135 x 210.indd 88

2010-10-14 11:35:34

führer i Stahlhelm (Stålhjälmarna, en paramilitär organisation). När Stahlhelm gick upp i SA blev hans rang honorär Gruppen­ führer i högste SA-Führerns stab. 1936 befordrades han till Obergruppenführer (general). Karl Eduard var president i tyska automobilklubben, och när Nationalsozialistischen Kraftfahrer­korps (Nationalsocialistiska motorkåren) bildades blev han honorär Obergruppenführer. När Nationalsocialistiska flyg­kåren bildades blev han honorär führer för den tyska luftfarten med rangen Fliegerkommodore (detta var innan Luftwaffe bildades). 1936 valdes han till riksdagsman för partiet, ett uppdrag han behöll till krigsslutet. Han var även medlem i Kolonialbund och Nationalsozialistisches Volkswohlfart, som var en nazistisk välfärdsorganisation. Utöver månadsavgiften till partiet betalade han 10 riksmark i månaden till den lokala partiledningen i Coburg och 20 riksmark i månaden till SS. Enligt vittnet, landrat Voigts som gått igenom bokföringen, översteg de totala utbetalningarna från 1933 till 1945 inte 18 000 riksmark. Det var rikspresident Paul von Hindenburg som utnämnde Karl Eduard till president i Tyska Röda Korset. Han var också ställföreträdande president i Internationella Röda Korset. Enligt senaten i Bamberg var Karl Eduards medlemskap i riksdagen en ren formalitet utan egentligt ansvar. Hertigen var närvarande en enda gång. Det var allt. Inte ett ord om fasorna i koncentrationslägren, på sjukhusen och på institutionerna där de medicinska experimenten utfördes av Karl Eduards operative chef i DRK, Ernst-Robert Grawitz, och dennes efterträdare Karl Gebhardt. 89

Mall 135 x 210.indd 89

2010-10-14 11:35:34

Tvärtom fanns det gott om utrymme för försvarssidan att lägga fram det som talade för Karl Eduard: Hertigen hade redan 1934 vid Internationella Röda Korsets kongress i Tokyo föreslagit att Genèvekonventionen skulle utökas och även gälla koncentrationslägerfångar. Ingen av de berörda rege­ ringarna skrev under. Han hade låtit DRK förse ett stort antal ungerska judar med livsmedel och arbetade för att hjälpa civil­ befolkningen i ockuperade områden. Han befanns inte ens vara antisemit. Han hade efter Hitlers maktövertagande låtit judar ha kvar sina positioner och skyddade dem aktivt. Han arbetade också, enligt vittnet Voigts, framgångsrikt för frigivning av personer som häktats på grund av ”politisk opålitlighet”. Eftersom han ansågs för sjuk för att kunna resa till förhandlingarna protokollfördes en framställan han gjorde i sin bostad på slottet Callenberg den 24 maj 1948: Jag är 63 år gammal, gift, tillhörande den protestantiska anglikanska kyrkan, ur vilken jag inte utträtt. Före det nazistiska maktövertagandet röstade jag på dels Deutsche Volkspartei, dels Deutsche Nationalpartei och 1932 på NSDAP. Omkring år 1927 eller 1928 anmälde sig Hitler till besök på Schloss Callenberg och inbjöds till lunch. Vid ett NSKK-möte omkring år 1937 var Hitler närvarande på borgen Coburg. I detta sammanhang åberopar jag det vittnesmål, som avgivits av min generalbefullmäktigade representant, herr landrat Voigts, den 14.5.1948, som jag vill betrakta som beståndsdel i detta protokoll. När det gäller inträde i partiet har jag redan i det dokumentet lämnat uppgifter. Före 1933 var jag honorär ledare i Stahlhelm och övertogs automatiskt av SA som honorär 90

Mall 135 x 210.indd 90

2010-10-14 11:35:34

ledare, med rangen Gruppenführer. Både i NSKK och i NSFK var jag bara honorär ledare, vilket bevisar att jag samtidigt inte kunde vara medlem i andra organisationer. Jag var berättigad att bära titeln Gruppenführer och motsvarande uniform, men hade inga som helst tjänstebefogenheter och uppträdde heller aldrig på ett rangmässigt sätt. Denna omständighet kan alltså inte verka belastande för mig. Som formell belastning enligt Befreiungsgesetz kan alltså bara ifrågakomma medlemskapet i NSDAP sedan 1.5.1933 (utan uppdrag), ledamotskapet i tyska riksdagen sedan 1937 och innehavet av Coburg-märket samt deltagarmärket från SA-träffen i Braunschweig 1931. Detta senare märke fick jag, då jag utan att vara medlem i SA var inbjuden att närvara vid detta möte. Till president i Tyska Röda Korset utnämndes jag 1933 av dåvarande rikspresidenten von Hindenburg. År 1934 eller 1935 förordnades en ställföreträdande president i DRK vid min sida, vilken skötte Tyska Röda Korsets angelägenheter. I min egenskap av president i DRK gjorde jag upprepat utlandsresor för att delta i Internationella Röda Korsets kongresser. Vid dessa gjorde jag aldrig propaganda för NSDAP eller nationalsocialismen överhuvudtaget. Detta kommer jag att kunna styrka.

Medborgarna i Coburg var delade i två läger. Det ena ansåg att Karl Eduard kommit alltför lindrigt undan, det andra skrev faktiskt på ett upprop den 26 maj 1950 till stöd för sin hertig. Det var adresserat till Berufungskammer München i Nürnberg och tog upp omständigheter som de ansåg pekade på att Karl Eduard inte begått något brott. ”När det gäller de höga ranger, som hertigen förlänades inom SA och NSKK 91

Mall 135 x 210.indd 91

2010-10-14 11:35:34

finns det bland befolkningen bara en enda åsikt, nämligen att för­läningarna kom till stånd bara som hedersbetygelser. Hertigens tillstånd skulle aldrig medgivit att han aktivt utövade dessa poster. Liknande gäller hertigens ställning som president inom Tyska Röda Korset. I detta fall fick hertigen omedelbart efter maktövertagandet sig tilldelad en verkställande president vid sin sida, vilket är bevis för att hertigens presidentställning inom Tyska Röda Korset bara var en formsak”, skrev uppropsmännen bland annat och tillade: ”Vi tror oss med gott samvete kunna hävda att den alldeles övervägande delen av befolkningen i Coburgområdet är övertygade om att hertigen tillfogas orätt, om man framställer hans rent formella grader under den national­socialistiska tiden som svår belastning.” Uppropet hade fyrtiosex namnunderskrifter prydligt för­ sedda med namnförtydliganden, yrken och adresser. Där fanns en elektriker, köpman, präst, filmförevisare, krögare, slaktare, banktjänsteman, husmor, snickare, murare, försäkrings­ tjänsteman, lärare – med andra ord ett representativt urval av befolkningen i vilken stad som helst. Det var i och för sig inte många namn, men uppropet kan möjligen ha haft avsedd effekt på domstolens ledamöter om det inte fanns något motsvarande upprop bland hertigens fiender. Vilket det enligt protokollet inte fanns. I en inlaga till rätten skred också Karl Eduards hustru till hans försvar: Advokaten dr Langer har bett mig lämna en redogörelse för min makes, hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha, politiska inställning och aktiviteter. Inledningsvis vill jag påpeka att jag 92

Mall 135 x 210.indd 92

2010-10-14 11:35:34

själv från första början var en stor motståndare till det nationalsocialistiska partiet och dess verksamhet. Jag har således aldrig varit medlem, utan bara anslutit mig till en av dess organisationer, nämligen kvinnogruppen i Beiersdorfs lantförsamling, till vilken min bostadsort Callenberg hör. Något uppdrag har jag aldrig haft i kvinnogruppen. Min anslutning kom till stånd för att försöka få mötena i Beiersdorf i lite lugnare banor. Jag deltog emellertid alltför sällan; hela mitt intresse gällde min familj och familjens egendomar. Från tillförlitligt håll har jag erfarit, att Gestapo avsåg arrestera mig. Ofta har jag av släktingar, vänner och bekanta fått frågan hur det kunde komma sig att min man anslöt sig till partiet och dess strävanden, fastän han med hänsyn till sin härkomst inte alls passade in där. När jag ser tillbaka kan jag förklara det för mig på följande sätt. År 1919 förklarade den dåvarande delstatsregeringen i Gotha min makes och vår familjs samtliga egendomar i Thüringen förverkade, utan varje ersättning. Inte ens de minsta tillhörigheter – jag tänker till exempel på kläder, linne, barnens leksaker – fick vi tillåtelse att ta med från Gotha. Expropriationen genomfördes av kommunisterna och de ”oberoende social-demokraterna”. Också vid den senare folkomröstningen om expropriationen av den furstliga förmögenheten år 1926 var kommunister och socialdemokrater de drivande krafterna. I skarp motsättning till dem stod de mera nationella kretsarna; i synnerhet betonade Adolf Hitler och nationalsocialisterna att privategendom var skyddad och det gav väl min man den första impulsen att söka sig närmare dem, som respekterade privat egendom. Hitlers strävanden att dra upp det tyska fol93

Mall 135 x 210.indd 93

2010-10-14 11:35:34

ket ur dess elände mötte min mans gillande. Härvid måste jag dock genast göra den reservationen, att han redan från början vände sig emot partiets ”robusta” metoder. Jag erinrar mig tydligt att han uttalade sig mot kuppen den 9 november 1923. När han dock, trots åtskilliga besvikelser, höll sig till Hitler och partiet ända till slutet så var det främst därför att han hela tiden hoppades och trodde att man skulle kunna styra in rörelsen i lugnare banor om sansade och äldre delar av folket anslöt sig till den. Att det var en utopi förstod han först mycket senare, men att då lämna Hitler och hans parti skulle ha stått i strid med hans hedersbegrepp. Han var nog också klar över att hans öde skulle ha varit beseglat om han skulle överge Hitler. När min make särskilt under de sista åren som president i Tyska Röda Korset blev förbisedd eller till och med illa behandlad sade jag ofta till honom, att det skulle han inte acceptera utan istället avsäga sig uppdraget. Då teg han, men jag hade den bestämda känslan att han ändå tyckte min tankegång var riktig, men att han hade betänkligheter mot att ta konsekvenserna av den dåliga behandling han utsatts för när han hörde om deras öde, vilka hade vänt sig från partiet. Hitler själv kom före maktövertagandet en eller annan gång på kort besök till vår bostad. I motsats till andra påståenden kan jag deklarera att han aldrig övernattade hos oss. Efter makt­ övertagandet sökte han bara upp oss en enda gång, vid den stora frukost som gavs med anledning av en NSKK-­kongress. Av riksregeringens ministrar var, såvitt jag minns, bara dr Lammers gäst hos oss under de 12 åren av nationalsocialistiskt styre. Dessutom kom en gång stats­sekreteraren Meissner på kort besök. Det hände ytterst sällan att partiprominensen kom 94

Mall 135 x 210.indd 94

2010-10-14 11:35:34

till oss på besök; jag kan bara minnas rikssportministern von Tschammers besök. Som är väl känt i Coburg levde vi ett allmänt borgerligt liv i de enklaste former. Redan av det skälet var vi ointressanta för partiets storheter, som ju lade vikt vid prakt och glans. Också min makes stillsamma och närmast skygga personlighet var uppenbarligen väsensfrämmande för de prominenta partipersonerna. Att min make strävade efter materiella vinster, när han anslöt sig till Hitler och hans rörelse, kan ingen hävda. Ut­ över ett flertal hederstitlar, som han tilldelades, fick han aldrig några personliga fördelar. Som president i Tyska Röda Korset fick han ersättning för sina utlägg, vilka alltid anmäldes till skattemyndigheten i Coburg, som var ansvarig för hans skatte­ angelägenheter. När han gjorde utlandsresor, till exempel till England, Ryssland, Japan och Amerika, strävade han inte efter egna fördelar utan ville bara verka för Tyskland, främja tyskt tänkande i utlandet och tjäna förståelsen mellan olika folk. Att han på dessa resor uppträdde med största blygsamhet kommer alla de att kunna bestyrka, som han mötte utomlands. Också i detta avseende stod han i stark motsats till partiets stora, vilka inte kunde uppträda tillräckligt storslaget. Under hela sitt liv var min make en stor idealist. När han för första gången hörde talas om att sinnessjuka gasades ihjäl, avvisade han upprörd dylika påståenden. Även när vår godsförvaltare en dag kom med nyheten att en mentalsjuk ung släkting hade dött och tillfogade att det skett på en plats, där man gasade ihjäl sinnessjuka, blev han upprörd över blotta antydan att hon inte skulle dött en naturlig död. Han trodde helt enkelt inte på sådana rykten. Denna händelse är för mig 95

Mall 135 x 210.indd 95

2010-10-14 11:35:35

också ett säkert belägg för att han inte vetat något om de senare skamliga händelserna i koncentrationslägren och heller inte – i den mån man alls talade om dem – trott att de var sanna. Jag minns att jag en gång berättade för honom att en av våra skogvaktare hade varit i Buchenwald på inbjudan av SS-Obergruppenführer Höfle och sedan uttalat sig mycket positivt om vad han sett där: fångarnas boende, sättet att syssel­ sätta dem i verkstäder etc. och att han sade till mig: ”Där ser du hur lägren är uppbyggda och hur fel de ryktena är att fångarna blir illa behandlade.” Det var ju faktiskt också så, att man alltid sade att frisläppta fångar var tvungna att inte säga något om sin tillvaro i lägren, vid äventyr att de annars togs in igen. Också när den skogsförvaltare, som ledde den hertigliga skogs­förvaltningen, kom tillbaka från Buchenwald lämnade han inte någon som helst uppgift om hur han behandlats där. När jag uttalade mig mot partiets metoder blev min make ofta förargad, och detta enligt min bestämda mening bara av den enda anledningen att han fullt och fast trodde på rö­ relsens renhet. Jag säger detta även om jag är övertygad om att ett sådant uttalande idag bara föranleder huvudskakningar. Men man måste känna min make, hans förnäma övertygelse, hans fina känslighet för allt gott, för att ha förståelse för hans – jag skulle nästan vilja säga världsfrämmande – ideologi. Han var alltså allt annat än en ledande nazist, så som vi nu känner dessa människor. År 1942 gifte sig vår yngste son med en dotter till greven av Solms-Baruth, som bland nazisterna ansågs vara en statsfiende och efter den 20 juli 1944 satt i fängelse flera månader. När Tredje riket bröt samman, blev 96

Mall 135 x 210.indd 96

2010-10-14 11:35:35

min make synnerligen uppskakad och när under de första veckorna efter sammanbrottet nationalsocialismens sanna väsen blev klar för honom störtade en värld samman för honom, som han i sin idealism hade trott på. Victoria Adelheid Hertiginna av Sachsen-Coburg-Gotha

Det fortsatte att strömma in inlagor och vittnesmål som talade till Karl Eduards fördel. Ett av de mest intressanta kom från Max Planck den 28 maj 1947. Planck var en tysk teoretisk fysiker och främste upphovsman till kvantteorin, vilket gav honom Nobelpriset i fysik 1918. Planck var onekligen ett färgstarkt vittne med tanke på hans bakgrund. Han hade upplevt hur många av hans judiska vänner och kollegor avskedats från sina poster, fängslats och förnedrats av nazisterna och hans egen son, Erwin, hade avrättats för sin roll i attentatet mot Hitler sommaren 1944. Trots hans vädjanden emigrerade hundratals akademiker från Tyskland för att undkomma nazisternas förföljelser. Planck var i nazisternas ögon en misstänkt figur och man gjorde efterforskningar i hans familjs historia, men det enda som framkom var att han var till en sextondel judisk. Samtidigt hade Planck varit ordförande i Kaiser Wilhelminstitutet, vars antropologiska sektion samarbetat med doktor Josef Mengele i rasbiologiska ämnen och vars grupp för kemisk vetenskap medverkat i framtagningen av senapsgasen. När Planck författade sin inlaga till Karl Eduards försvar hade den åttionioårige Nobelpristagaren bara drygt fyra månader kvar att leva. 97

Mall 135 x 210.indd 97

2010-10-14 11:35:35

Hans kungliga höghet hertig Karl Eduard av Sachsen­Coburg-Gotha var under flera år ledamot av senaten i Kaiser Wilhelm-sällskapet och också ordförande i Bibliotheca Hertziana i Rom. I denna egenskap deltog han ofta i mötena med senaten för Kaiser Wilhelm-sällskapet och i mötena med Biblio­theca Hertzianas kuratorium. Jag har därvid kunnat iaktta att hans kungliga höghet då alltid med största övertygelse understött Kaiser Wilhelm-sällskapets strävanden, som avvisade varje inblandning av politiska synpunkter i det vetenskapliga arbetet. Han var väl medveten om vilka förpliktelser just den tyska vetenskapen hade under den national­socialistiska regimens tid. Jag har aldrig märkt att han i sina beslut låtit sig ledas av politiska överväganden. Utöver hans höga idealism, som föranledde honom att acceptera uppdraget som president i Tyska Röda Korset, var det alltid särskilt hans mänskligt värdefulla egenskaper som för mig fick hertigen att framstå som särdeles hedervärd. Jag tror inte att man har rätt att förebrå honom för hans tillhörighet till den nationalsocialistiska rörelsen. dr Max Planck

Ett annat vittnesmål kom från landrat Voigts, som tidigare på domstolens uppdrag gått igenom Karl Eduards bokföring. Han hade idel lovord att framföra: Gentemot påståendet att hertig Karl Eduard av SachsenCoburg-Gotha skulle ha varit en ivrig nationalsocialist kan jag på basis av egna iakttagelser och upplevelser göra följande uttalande: 98

Mall 135 x 210.indd 98

2010-10-14 11:35:35

1. År 1930 kom Adolf Hitler tillsammans med Xaver Schwarz och det dåvarande kommunalrådet Schwede till hertigen i Coburg och bad honom om ett lån på 50 000 riksmark för inköp av ”Braunes Haus” i München. När jag tillfrågades om min syn på detta avrådde jag kraftfullt hertigen från att gå med på detta. Hertigen följde mitt råd. I nationalsocialistiska kretsar ledde detta ställningstagande både för honom och för mig till stark kritik. 2. Trots att man inom partiet och SS i Gotha efter makt­ övertagandet avsåg avlägsna den dåvarande direktören för det hertigliga myntkabinettet geheimrat Pick, som liksom sin hustru var av judisk trosuppfattning, följde hertigen mitt råd att låta denne i numismatiska ämnen högt förtjänte person kvarstanna i ämbetet. Först sommaren 1934 blev han på egen begäran och med hänsyn till sin ålder om 73 år och sitt hälsotillstånd försatt i pension. Hertigen tackade honom i ett handskrivet brev för hans stora insatser och överlämnade sitt porträttfoto. 3. I augusti 1944 blev jag arresterad av Gestapo och förd till Gestapos fängelse i Weimar. Förutom att ha deltagit i händelserna den 20 juli 1944 anklagades jag för att ha avlyssnat utländska sändare, ha på ett antifascistiskt sätt lett tjänstemän och arbetare, ha umgåtts med kretsar fientliga mot partiet, ha gjort mot Führern fientliga uttalanden och ha haft stark bindning till kyrkan. Hertigen engagerade sig i åtskilliga telegram till Lammers, Himmler, Kaltenbrunner med flera med största eftertryck för min sak och uppnådde att jag efter några veckor 99

Mall 135 x 210.indd 99

2010-10-14 11:35:35

släpptes från häktet. Vid ett besök, som hertiginnan och min fru gjorde hos mig i fängelset, sade jag till henne att jag till följd av min arrestering – och för att inte hertigen skulle bli ännu mera belastad än han redan blivit av min arrestering – skulle begära mitt avsked från tjänsten hos honom. Hertiginnan sade mig att det inte fanns någon anledning till detta. Hon hade redan av sin make fått uppdraget att säga till mig att jag fortfarande hade hans fulla förtroende och att han till ett hundra procent stod bakom mig. Denna inställning bevisar enligt min åsikt tydligt att hertigen stod så långt från nationalsocialismen att han gav en statsfiende sitt stöd. 4. Efter maktövertagandet, med införlivandet av Österrike i riket, hade enligt vad jag minns, under sommaren 1934 en från Coburg härstammande bokhållare Otto Wagner, som arbetade på hertigens gods i Oberösterreich, därifrån skrivit brev till sin syster i Coburg, vilka innehöll smädelser mot härvarande parti­ pampar, i synnerhet mot den dåvarande överborg­mästaren Schwede. Dessa tre brev kom till den senares kännedom. Han uppmanade hertigen att få mig att beordra hit Wagner till Coburg. Syftet var utan tvivel att arrestera denne här och föra honom till ett läger. Hertigen berättade för mig om Sch­wedes uppmaning. Jag talade givetvis emot denna och hertigen avböjde att beordra Wagner. En övertygad nationalsocialist hade aldrig handlat så. Från min tjugofemåriga bekantskap med hertigen skulle jag kunna anföra ett stort antal fall, där hertigen ställt sig i mot100

Mall 135 x 210.indd 100

2010-10-14 11:35:35

sats till partiet. Jag antar att det blir tillfälle att anföra vidare detaljer under det senare förfarandet inför ”Spruchkammer”domstolen. Voigts

Två tidningsartiklar finns med i den tjocka akten. Den första publicerades i Neue Presse den 19 juni 1948 under rubriken ”Urbilden av en medlöpare”: Om ni vill veta vad en medlöpare är, så kan ni med fog från och med nu hålla er till följande definition: det är en, som redan från början konsekvent marscherade med i första ledet. Kommissarie för fordonstjänsten – medlöpare; medlem av NSKK:s ledningsstab – medlöpare; ledamot av nazi-riksdagen – medlöpare; ”Gruppenführer” i den högsta SA-ledningens stab – medlöpare; president i Tyska Röda Korset, med Hitlers nåde – medlöpare; hedersledare av den tyska flygtjänsten, med Görings nåde – medlöpare; senator i Kaiser Wilhelmsällskapet, med Goebbels nåde – medlöpare. Den som alltid löper före som medlöpare på det sättet fyller säkerligen alla trollkarlars ideal: hastigheten är inget trolleri. Denne fantastiske medlöpare har emellertid dessutom egenskapen att han med sina flinka ben mycket tidigt började löpa med i spetsen. Denne infanterigeneral löpte alltid säkert långt fram i spetsen, i ledningen för de bayerska medborgarvärnen, i styrelsen för Stahlhelm och i Brigade Ehrhardt, vilket väl bäst avslöjar hans blotta medlöperi. Ni känner ju alla till den senast nämnda organisationen. Det var den, som heroiskt mördade ”fosterlandsförrädare”, 101

Mall 135 x 210.indd 101

2010-10-14 11:35:35

deltog i ”Kapp-upproret” och ur råa knektstrupar lät den sköna medlöparsången ljuda: ”Hakkors på stålhjälmen, svartvitt-rött band, Brigade Ehrhardt, det kallas vi.” Rätt gissat, det handlar om ”Hans kungliga höghet hertig Karl Eduard av Sachsen-Coburg-Gotha”. Nu har han alltså genom ett salomoniskt utslag av Spruchkammer Coburg-Land avancerat till ”medlöpare”. Han skall, som det anstår en tidigare regerande furste, betala en summa i botgöring ungefär så stor som han väl eljest skulle ge i dricks till en av sina lakejer, nämligen 2 000 mark. Dem har han förhoppningsvis betalt i dåliga Hitlerpengar redan före valutareformen. Så som katten alltid kommer ned på fötterna föll hertigen alltid mjukt på sin ”förmåga” [ordlek: också ”förmögenhet”, övers. anm]. Republiken tog inte ifrån honom något, nazisterna ökade hans inkomster och avnazifieringen låter det bero. Ett gott arbete, förvisso. Finanstekniskt alltid överst. I tysthet, stilla och lugnt har det gått tillväga. I ett skriftligt förfarande, genom ett enkelt skrivet brev. Var skulle annars den underdåniga respekten blivit av, om en förut­ varande regerande furste och hög titelbärare i det tusenåriga riket skulle ha behövt muntligt stå till svars inför en plebejisk Spruchkammer-­tribunal eller, ännu värre, om vanliga, icke ståndsmässiga vittnen skulle ha behövt uttala sig mot den höge herrn. Eller stämmer det, att personer i Coburg som fortfarande bär hovtitlar vördnadsfullt skulle ha stammat: vem skulle ha vågat uttala sig mot ”våran hertig”?

Neue Presse, som publicerade komprometterande bilder på hertigen när han gör Hitlerhälsning och på marsch tillsammans 102

Mall 135 x 210.indd 102

2010-10-14 11:35:35

med Benito Mussolini, skrev också om den slutliga domen i ett referat den 3 september 1949: Hauptkammer Ansbach beslutade på tisdagen efter sex timmars förhandling att hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha, Karl Eduard, skall hänföras till kategorin ”mindre belastade”, med en sex månaders villkorsfrist. Den tilltalade skall betala ett skadestånd i form av ett engångsbelopp på 15 000 DM till ersättningsfonden för krigets offer. Dessutom ålades han 18 månaders arbetsplikt, vilka ansågs fullgjorda genom den tid han suttit internerad. Den tilltalade får inte heller under villkorsfristen utöva självständigt arbete. Processvärdet ansågs uppgå till 1 ¼ miljon DM. Rättegångskostnaderna uppgår till cirka 58 000 DM. Som bekant förklarade kassationsdomstolen den i första instans ’bakom stängda dörrar’ gjorda kategoriseringen ”medlöpare” åter upphävd. Fastän den tilltalade på grund av sjukdom återigen måste utebli från förhandlingen, beslöt kammaren ändå att genomföra den av kassationsdomstolen förordnade muntliga förhandlingen. Härvid stod i centrum för förhandlingen den tilltalades ”formella belastning”, som bland annat avsåg att han sedan 1933 varit medlem av NSDAP, SA och NSKK, med rangen ”Obergruppenführer”, och av tyska riksdagen. De donationer, som han gjort till partiet och dess organ, belöpte sig, åtminstone så långt framgår ur den hertigliga förvaltningens böcker, till 18 000 mark. Hans totala förmögenhet ligger för närvarande på cirka 1,5 miljoner DM. De anförda belastande elementen fick sin särskilda be­ tydelse därigenom, att den tilltalade, vilken som bekant via 103

Mall 135 x 210.indd 103

2010-10-14 11:35:35

sin fader och drottning Victorias make Albert är besläktad med det engelska kungahuset, sedan 1934 innehade det ansvarsfulla uppdraget som president i Tyska Röda Korset. Även om för­svararen lyckades undanröja uppfattningen att det i detta skulle ligga några särskilt belastande element, så kvarstod dock, genom den i övrigt förmånliga utsagan av nuvarande presidenten i Internationella Röda Kors-kommittén, övertygelsen att den tilltalade, i denna sin egenskap, förhållandevis tidigt fått kännedom om ogärningarna i de tyska koncentrationslägren. Även om Himmler förbjöd honom att besöka koncentrationsläger, kunde den tilltalade inte besluta sig för att lämna sitt uppdrag, vilket med hänsyn till hans relationer till det engelska kungahuset relativt lätt borde ha varit möjligt för honom. Enligt vad hertiginnan angav i sin edliga utsaga drog hertigen inte denna konsekvens enbart därför att detta inte överensstämde med hans uppfattning om heder och trohet. Denna utsaga stämmer i stort överens med vad som återges i den tidigare Gauleitern Frank Schwedes 1939 utgivna bok Kampen om Coburg, enligt vilken den tilltalade lärde känna Hitler vid den ”Tyska Dagen” i Coburg 1922 och ”varit honom trogen från denna stund”. De för den tilltalade förmånliga vittnen, som hörts under bevisupptagningen, kunde bara uttala sig om hertigens nära relation till kyrkan. Därutöver avlägsnade sig de hörda så långt från den egentliga förhandlingsmaterian att ordföranden såg sig föranledd att säga att vittnena led av ”hertigkomplex”. Den allmänne åklagaren framhävde för sin del i sitt yrkande, som gick ut på att den tilltalade skulle hänföras till kategorin ”huvudskyldiga”, att den tilltalade på ett särskilt 104

Mall 135 x 210.indd 104

2010-10-14 11:35:35

framträdande sätt hade främjat den nationalsocialistiska våldsregimen. Han hade gjort Hitler samhällsfähig, ja till och med hov­ fähig, och denne hade utnyttjat honom som skylt för sin rörelse. Att han tidigt närmat sig Hitler hade sin grund i att han, vilket hertiginnan bekräftat i sin vittnesutsaga, av Hitler hade fått ett löfte att få behålla den privata egendom, som blivit så hårt ansatt efter första världskriget. Mot denna uppfattning hävdade försvarsadvokaten att ”hertigen som miljoner andra människor blivit ett offer för våldsmänniskan Hitler”. Kammaren biföll i sitt utslag också bara delvis åklagarens uppfattning. Den ansåg visserligen att den tilltalade genom att bidra med sitt personligen höga anseende hade med­verkat till att etablera nationalsocialismens våldsherravälde, men ansåg sig ändå med hänsyn till den tilltalades starkt religiösa inställning kunna fastslå att det var motiverat att hänföra den tilltalade till kategorin ”mindre belastade”.

Karl Eduard dog 1954 i cancer. Hans tillgångar var så osäkra att det i hans dotter Sibyllas bouppteckning efter hennes död 1972 stod: ”Eventuell andel i dödsboet efter Hertig Karl Eduard von Sachsen Coburg und Gotha: 0 kr.” Boupptecknaren skrev i en särskild bilaga: Dödsboets återstående tillgång består av godset Callenberg i Förbundsrepubliken Tyskland. Detta gods skulle enligt testamente tillfalla H.K.H. Hertiginnan av Västerbottens broder Prins Friedrich Josias von Sachsen Coburg und Gotha. Denne har emellertid förklarat sig avstå från godset. Frågan huruvida 105

Mall 135 x 210.indd 105

2010-10-14 11:35:35

detta avstående är giltigt enligt tysk rätt är för närvarande föremål för prövning av tysk domstol. Skulle avståendet slut­ligen godkännas är det likväl oklart vem eller vilka som inträder i rätten till Callenberg, och även denna fråga torde i sådant fall bliva föremål för domstolsavgörande. Den maximala andel som skulle kunna tillfalla H.K.H. Hertiginnan av Väster­ botten är enligt inhämtade uppgifter hälften. Emellertid utgör det ”Einheitswerte” som av Finanzamt Coburg fastställts för godset Callenberg totalt DM 474 000, medan godset åvilande skulder uppgår till DM 2 300 000. Då sålunda den eventuella rätt H.K.H. Hertiginnan av Västerbotten kunde äga till andel i godset Callenberg icke kan beräknas hava ett positivt värde upptages den här utan värde.

Sibylla hade efter kriget och sin fars död aldrig gift om sig, och kanske var det en anledning till att hon blev en ganska tacksam, ensam måltavla. Journalisten och kungaexperten Roger Lundgren skriver i sin biografi om henne att Sveriges vacklande förhållningssätt gentemot Nazityskland, som i eftertankens kranka blekhet tedde sig skamlig, till och med krävde en synda­bock. En liten detalj som hennes ännu starka brytning, som kanske varit charmig tidigare, blev nu ett av bevisen för hennes skuld: ”tyskan på Haga”. En mängd mer eller mindre konspiratoriska rykten florerade, bland annat ett om att hennes bror Hubertus, flyglöjtnanten som 1943 stupat i Polen, egentligen levde och gömdes på slottet av sin syster. Sibylla fick hotfulla brev som kallade henne ”svikare” och ”djävla tyska” och hon blev alltmer inbunden och ville inte visa sig i offentliga samman­hang. 106

Mall 135 x 210.indd 106

2010-10-14 11:35:35

Hennes make, den förolyckade Gustaf Adolf, hade genom sitt äktenskap haft vissa plikter även gentemot sin hustrus hemland, det följde så att säga med på köpet. Han hade helt enkelt fått släktförbindelser med Nazityskland och deltog vid officiella ceremonier tillsammans med de högsta nazistledarna. Han var i gott sällskap. Han farfar, kung Gustaf V, hade ganska ogenerat skickat ett antibolsjevikiskt budskap till Hitler, vilket kunde tolkas som att det neutrala Sveriges regerande monark mitt under brinnande krig tagit ställning för Tyskland mot Sovjet­unionen. Utkastet till brevet, som slutligen skickades via telegraf, hade kungen inlett med: ”Min käre Rikskansler”, och avslutat: ”Med min hjärtliga hälsning förblir jag, käre Rikskansler, Er tillgivne Gustav.” Kungen hade redan två år tidigare, vintern 1939, på den legationen i Berlin delat ut Svärdsorden till flygvapenchefen Hermann Göring, som efter kriget dömdes till döden för sina illdåd. Även Gustaf Adolf hade varit närvarande. Arvprinsen kom efter sin död att bli föremål för diskussioner om i vilken utsträckning – om alls – han varit pro- eller antinazist, eller någonstans i mitten. Efter rannsakningen av Karl Eduard, och efter hans död, lade Sibylla locket på. Precis som den stora tystnaden efter Gustaf Adolfs bortgång lagt sig över familjen, blev kriget och Karl Eduards liv i nazismens tjänst ett ickeämne på Haga och Stockholms slott. Det talades överhuvudtaget så lite om barnens kusiner i Tyskland att det kom som en överraskning för dem att de hade så många släktingar där. Prinsessan Christina har i vuxen ålder sagt att hon under uppväxten aldrig närmare funderade på sin mammas ursprung. 107

Mall 135 x 210.indd 107

2010-10-14 11:35:35

I en unik intervju i Idun-Veckojournalen sommaren 1965 öppnade Sibylla plötsligt dörren till det förflutna. På frågan om hon någonsin träffade Hitler svarade hon: ”Visst träffade jag honom. Privat uppträdde han inte otrevligt, men han verkade enkel, nästan en underhuggartyp. Alla trodde vi då att han skulle kunna hjälpa Tyskland på fötter … man lät sig bedras av det dynamiska i hans framträdande och imponerades av att han skapade en slags ordning ur kaos. Man var som förhäxad, hypnotiserad, förstod inte vad som hände under ytan. Först på avstånd kunde man se och tänka klart, då förstod man, då kom besinningen. Vi var på Berlinolympiaden 1936, min man och jag. Kända svenskar kom fram till oss och berättade stolt att Hitler tagit dem in hand. Vi var många som inte genast var klarsynta.” Kungafamiljens svårigheter att en gång för alla göra upp med Bernadotternas kluvna inställning till nazismen och rensa luften visar sig bland annat i att den före, under och efter andra världskrigets slut och det så kallade Tredje Rikets sammanbrott ända fram till 1980-talet haft anställda och andra personer knutna till hovet med uttalade sympatier långt ut på höger­kanten. Tyskvänligheten, faiblessen för bruna uniformer, disciplin, arisk renhet och nationalromantiken svepte brett åren innan krigsutbrottet och flera i närheten av hovet var medlemmar i Svensk-Tyska Föreningen, STF, som bildats 1913 och som åren 1933–1945 öppet tog ställning för det nationalsocialistiska Tyskland. Bland annat arrangerade föreningen samkvämsaftnar i mitten av 1930-talet, där bland de inbjudna gästerna fanns Gustaf Adolf och Sibylla och som 108

Mall 135 x 210.indd 108

2010-10-14 11:35:35

gästartist Jussi Björling och, som en verklig kuriositet, Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess som gästtalare. Hovsångerskan Marianne Mörner, som till­delades den kungliga medaljen Litteris et Artibus 1954, stödde det nationalsocialistiska blocket. Hon var medlem i STF och förekom också på uppropet för bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938. Ett medlemskap i en eller flera i alla de mer eller mindre nazi- eller fascistanstrukna organisationer som bildats under 1920- och 1930-talen verkar ha varit särskilt populärt bland hovets kammarherrar, överceremonimästare och hovstall­ mästare under Hitlers år vid makten. Men det fanns också mer namnkunniga och uppburna personer som anslutit sig. Greve Carl Bernadotte och grevinnan Marianne Bernadotte på Frötuna utanför Uppsala var båda bidragsgivare till Sveriges Nationella Förbund, SNF. Greven startade också ett upprop till stöd och hjälp för den tyska adeln efter krigsslutet. Prins Bertil, en av Gustaf Adolfs bröder, hade varit bidragsgivare till den nazistiska organisationen Gymniska Förbundet, föregångaren till samfundet Manhem. Han hade också köpt en av Nordisk Ungdoms skjortor. SNF har under senare år haft en frontorganisation som heter Narvaförbundet, som varje år den 30 november håller en ceremoni i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Ända sedan 1964 har avläggare till SNF – Sanct Michaelsorden, Lützenförbundet och Narvaförbundet – fått disponera kyrkan som tillsammans med de kungliga slotten ingår bland de fastigheter som kungen har dispositionsrätt till och det är riksmarskalkämbetet som lämnar tillstånd för sammankomsterna. Kung Gustaf VI Adolfs livmedikus, moderate riksdagsleda109

Mall 135 x 210.indd 109

2010-10-14 11:35:35

moten med mera Gunnar Biörck, var under slutet av 1930-talet ordförande i Medicinska Föreningen där han aktivt arbetade för att den svenska läkarkåren skulle motsätta sig invandring av judiska läkare från Nazityskland till Sverige. Han talade på nazistmöten och var med i Svensk Ungdom 1938. Hans kollega Ove Cassmer, som var Sibyllas läkare, anmälde sig 1941 till tyska Waffen-SS värvningskontor i det av nazisterna ockuperade Oslo och tjänstegjorde en kort period i den första internationella Waffen-SS-divisionen Wikings artilleri­regemente innan han sårades svårt senare samma år på östfronten och återvände till Sverige i januari 1942. Kungens pappa Gustaf Adolf fanns 1943 på en adresslista för Den Svenske Nationalsocialisten, huvudorgan för Svensk Socialistisk Samling, som tidigare hette Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Tidningen skickades även till kungens handsekreterare på Stockholms slott. Ärkebiskop Erling Eidem, som döpte Carl Gustaf i Slottskyrkan 1946, var bidragsgivare till Sveriges Nationella Förbund, SNF, 1936 och gav under 1930-talet uttryck för nationalistiska åsikter. Han tycks dock ha velat motverka antisemitismen och lär ha besökt Hitler i ett försök att förmana honom. Richard af Ström arbetade vid Ekmans Bilskola i Stockholm och var Hagasessornas privata bilskollärare och en av prins Bertils vänner. Han var dessutom fram till 1947 medlem i Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (NSAP). Ledare var den ökände och mest hårdföre svenske nazisten Sven-Olof Lindholm. af Ström fick en egen akt hos Säpo i maj 1943 när han gav ut ett provnummer av nazisttidningen Unga Vingar. I januari 1946 åtalades han tillsammans med en kumpan för 110

Mall 135 x 210.indd 110

2010-10-14 11:35:35

att de i Stockholm hade gömt norska före detta frontsoldater i Waffen-SS på en adress i Stockholm. Överhovpredikant Hans Åkerhielm var fältpräst på Hangö under finska fortsättningskriget och hade en förkärlek för att jordfästa finlandsfrivilliga nationalsocialister, bland dem Nils Flyg. Vid hans begravning 1943 talade Åkerhielm om hur han fått upp ögonen för den ”stora faran som hotade från öster”. Åkerhielm hade varit fältpräst åt en annan nationalsocialist, Bror Niper, som han också jordfäste 1993 till fanvakt från Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Han var talare vid möten arrangerade av SASF, Svenska Aktiva Studentförbundet, som organiserade fascister och nationalsocialistiska studenter vid svenska högskolor och universitet. 1944 upplöstes organisa­ tionen efter att flera av ledarna häktats och dömts för spioneri för tysk räkning. Åkerhielm var också officiant i S:t Jacobs kyrka åt Lützenförbundet på 1980-talet. 1979 sammanställde han den då tvååriga kronprinsessan Victorias så kallade bönbok, som gavs ut av Norstedts förlag. Greve Folke Bernadotte, som blev världskänd genom krigsfångeutbytet med de vita bussarna efter kriget och som mördades i Jerusalem 1948, var Hagabarnens gode man vid bouppteckningen efter Gustaf Adolfs död 1947. Han var också medlem i Svensk-Tyska Föreningen 1935 och 1938 som dess kassör och sekreterare. 1933 hade han deltagit i en artikel i Svensk Konservativ Tidskrift under temat ”Svensk samling”, där han svarade på frågan ”Vad fordras i svensk politik just nu?” att den viktigaste bland annat var ”utrotande av samhällsomstörtande element som söka omändra vårt nuvarande samhällsskick”, ett ordbruk tämligen likt nazisternas. 111

Mall 135 x 210.indd 111

2010-10-14 11:35:35

Kungahuset har, de få gånger medlemmarna av det kommenterat sin familjs hållning gentemot nazismen, avfärdat Karl Eduards ”medlöperi” som man brukar avfärda ämnet – man var inte ensam, man förstod inte, man sveptes med. Eller så var man bara ”lite nazist”, som Carl Johan Bernadotte beskrev Karl Eduard i TV4-dokumentären om familjen Bernadotte som sändes våren 2010. Carl XVI Gustaf själv har varit ytterst sparsam med kommentarer till sin morfars roll i Hitlers tjänst. Men när han i samma program skulle kommentera det faktum att hans morfar hade kopplingar till nazistpartiet, sade han som brukligt är: ”Ja, på ett eller annat sätt. Alla var ju med, hela samhället var ju så integrerat med det hela och det var väldigt svårt att, så att säga, undvika att … det var väldigt svårt att ställa sig och säga ’Nej, jag vill inte vara med’. Då tror jag man hade försvunnit ut till vänster direkt. Jag kan tänka mig att det var mer ett överlevnadssätt. Jag skulle inte vilja säga att så var familjen, men många levde ju lite grand i ett vakuum och man trodde ju på någonting. Man blir manipulerad. Hela det tyska folket blev ju manipulerat, självklart, och då åkte man ju med i den här svängen. Det var ju väldigt svårt att genomskåda det förfärliga som hände hela tiden.”

112

Mall 135 x 210.indd 112

2010-10-14 11:35:35

4 | Fröken Broms

A

nna Dam Broms var en lång och smal dam med grått hår som ofta var uppsatt i en klassisk Margaretafläta. Hon hade varit gift med affärsmannen Melcher Broms, son till mineralkoncernen LKAB:s gamle VD Gustaf Emil Broms, men på eget initiativ ansökt om skilsmässa vilket var ytterst ovanligt på den tiden, och 1940 startat sitt livsverk, Anna Broms Skola. Spartansk inte bara till sin klädsel, utan även till sitt sätt, hade hon som vana att alltid bada i havet den 1 maj, oavsett väderlek. På eleverna gjorde hon ett strängt och krävande intryck, men bakom allvaret skymtade både humor och känslosamhet. Långt senare skulle hon ihågkommas som lutherskt ambitiös. Skolan låg på Sturegatan i Stockholm, i en gammal våning typisk för Östermalm – högt i tak, djupa fönsternischer, stuckaturer och stor hall. Broms lockade lärare i toppskiktet från Stockholm och Uppsala, och flera av dem var födda i slutet av 1800-talet, precis som grundaren. Eleverna bar skoluniform – brun mössa med initialerna ”BS”, brun kavaj med emblem, och grå byxor, för flickorna kjol. Det var i sådana kläder kronprins Carl Gustaf anlände den 8 september 1953, och en tradition var därmed bruten. Både pappan, Gustaf Adolf, och de tre äldsta systrarna hade gått i 113

Mall 135 x 210.indd 113

2010-10-14 11:35:35

privatskola på Stockholms slott och kronprinsens skolgång hade föregåtts av långvariga diskussioner inom familjen och tillsammans med den krets av rådgivare den höll sig med ifråga om kronprinsens utbildning. Skulle han börja i privatskola på slottet eller sättas i vanlig skola tillsammans med andra barn? Och vilken skola skulle i så fall väljas? Valet föll till slut på Anna Broms Skola. Det var för få elever i Slottsskolan, ansåg prinsessan Sibylla, och det kunde vara nyttigt för den lille gossen att vänja sig vid att ”tampas med en hel klass”. Dessutom var det inte i tidens anda att hålla kungliga barn i samma avskildhet som förr i världen. Prinsessan Sibylla påverkades helt säkert också av sin bekantskap med Helga Wagnsson, som gått på lärarseminarium tillsammans med Anna Broms. Helga var gift med Ruben Wagnsson, folkskollärare, undervisningsråd, riksdagsledamot och slutligen landshövding i Kalmar, till vars domäner kungafamiljens sommarresidens Solliden hör. Paret Wagnsson var väl sedda gäster på slottet och varje år hälsade prinsessan Sibylla på dem i Kalmar. Wagnssons föreslog Sibylla att sätta sonen i vanlig skola och då låg Broms nära till hands. Anna Dam Broms hade på olika sätt meddelat sin lärarkår att skolan skulle få kronprinsen som ny elev. De flesta lärarna hos Broms var kvinnor. Slöjdläraren, Bo Spathon, hade hon tagit avsides och förtroendefullt viskat att hon skulle berätta en ”hemlighet”. När det var officiellt blev det rusning till skolan och fröken Broms tvingades svara nekande på många ansökningar. Carl Gustaf hamnade överst på klasslistan som ”H.K.H. Kronprinsen” med adress Kungliga slottet, och telefonnummer 20 114

Mall 135 x 210.indd 114

2010-10-14 11:35:35

48 39, vilket inte gick till de kungliga gemaken utan snarare till slottsvakten eller någon hovfunktion, möjligen direkt till Ingrid Björnberg. Han titulerades ”Prinsen” av lärarna, vilket också kom att bli ett allmänt accepterat tilltalsnamn. Den första riktiga skoldagen, självfallet bevakad av press­ kåren, stod mammorna – för papporna hade sina arbeten att sköta – tryckta mot väggen längst bak i klassrummet. Det gjorde också prinsessan Sibylla. Hon och de andra visste att nu hade de satt sina barn i en skola där det var viktigt med disciplin, ordning och reda. Ofog bestraffades, inte våldsamt, men förnedrande nog för att det skulle svida. Den skyldige fick skämmas offentligt i det han eller hon leddes ut i badrummet av fröken Broms, förvisad från lektionen. Å andra sidan kunde samme elev belönas med det finaste skolan hade – skolnålen för visat flit och gott kamratskap. Den fästes av fröken Broms på kavajslaget. En annan belöning kunde vara att den skötsamme fick gå till Augusta Janssons godisbutik på Linnégatan och köpa de klassiska kokosbollarna till hela klassen. Och då fick kronprinsen alltid välja först. Denna så kallade förberedande skola hade alla de klassiska ämnena på schemat: modersmålet, med Anna Broms själv som huvudlärare, matematik, historia, kristendom, geografi, engelska, träslöjd (endast för gossarna), teckning samt gymnastik under ledning av Helmer Winnberg, född under brinnande världskrig 1916. Den 30 år äldre Winnberg blev en av kronprinsens bästa vänner, vilket säger en del om hur den faderlöse Carl Gustaf sökte äldre manliga förebilder. Winnberg följde ofta med kungafamiljen till sommarstugan på Blidö över helgen och hjälpte till med att rensa upp på 115

Mall 135 x 210.indd 115

2010-10-14 11:35:35

tomten, bygga kojor i skogen och anordna tävlingar och lekar för kronprinsen och hans kamrater, det vill säga sådant som en far naturligt skulle göra annars. Fröken Broms undervisade också i rättskrivning, med dagliga diktamen, vilket fick till följd att alla elever utvecklade en identisk handstil eftersom de kopierade hennes. Kronprinsens klasskamrater kom från medelklass och överklass, och de skulle senare i livet bli företagare, finansmän, reklamare, läkare, bankdirektörer, professorer och andra högstatusyrken. ”Vi skulle förberedas att styra landet”, som en av kronprinsens klasskamrater, Carl Hamilton, säger. I denna fostran ingick att lära sig uppträda korrekt och följa ett slags borgerlig artighetskodex, vilket enligt Hamilton bland annat innebar att behaga sin omgivning. Denna blandning av elitism och humanism innebar dock inte, vilket man kanske skulle kunna tro, att fostran även innefattade konkurrens eleverna emellan och tävlan om de bästa betygen. Men i och med att hovet satte sin tronföljare i Broms så hoppade skolan upp av­ sevärda snäpp på statusskalan. Det gällde att skapa bästa möjliga undervisningsmiljö för kronprinsen och det kom naturligtvis samtliga till godo. Klassen hade färre elever än de andra klasserna, lärarna var allt oftare adjunkter och förmånerna fler och extravaganta. Eleverna förde emellanåt en ganska privilegierad tillvaro. Den 16 december 1956 fick hela kronprinsens klass gå och se biopremiären av Davy Crockett, King of the Wild Frontier, och det hade aldrig kommit på fråga annars. De fick gå på leksaksutställning och när diktatorn Haile Selassie var på statsbesök i Sverige anordnades det uppsatsskrivning i ämnet Etiopien. Vinnaren fick en äkta afrikansk sköld. Kronprinsens 116

Mall 135 x 210.indd 116

2010-10-14 11:35:35

ankomst till skolan medförde emellertid ökade utgifter för fröken Broms, och det var inte bara de exklusiva nöjena som kostade. Den ökade kompetensen i lärarkåren medförde högre löner och terminsavgifterna höjdes därefter. Rasterna tillbringade eleverna i Humlegården. Inför varje rast var det uppställning på led på skolgården och sedan avmarsch med en gul och röd skylt med texten ”Skola”. Eleverna från närliggande och konkurrerande Carlssons skola tillbringade också rasterna där vilket ibland ledde till lättare konfrontationer mellan barnen. På det sättet var de som alla andra. Man ”tryckte till” varandra och tillverkade slangbellor som användes i klassrummet. En av eleverna, son till en känd kulturperson­lighet, skröt med sin stilett och sitt knogjärn, vilket imponerade på kamraterna. Några gick omkring med dödskalleringar. Det fanns mobbningstendenser men enligt tidigare elever gjordes det ingenting åt saken från skolledningens sida. Kronprinsen var, trots sina läs- och skrivsvårigheter, inte föremål för några trakasserier. Tvärtom hörde han snarare till tuffingarna än veklingarna. Han var en fysiskt och mentalt stark liten kille som hävdade sig väl i umgänget. Hans popularitet späddes på när han bjöd ut sina kamrater till Haga slott efter skolan. Hovstallet ordnade med bil­transport i en gammal stationsvagn med träsidor och i parken väntade fotboll, eller skridskoturer om det var vinter, varm choklad i termosar och limpsmörgåsar med prickig korv i tjocka skivor. Prinsessan Sibylla uppfattades som en ”schysst tant”, reko mot yngre gossar, rättfram, omhändertagande och på alla sätt enastående; det var i alla fall så några av dem skulle minnas henne. 117

Mall 135 x 210.indd 117

2010-10-14 11:35:36

Historie- och svensklektionerna innehöll en hel del dramatik och högläsning ur klassiska verk. Varje år den 6 november höll någon av eleverna ett föredrag om hjältekonungen Gustav II Adolfs ärofulla död under slaget i Lützen, och kronprinsen framträdde både som Birger Jarl och Karl XII under teater­ föreställningar vid skolavslutningarna. Vid varje morgonsamling fick någon i klassen uppdraget att hålla i morgonbönen, och fröken Broms var duktig på att sjunga psalmer och spela piano. När läraren Henrik Ehrenkrona berättade i detalj om slaget vid Narva var det knäpptyst i klassen. Träslöjd och gymnastik tycks ha intresserat kronprinsen mest. Han var duktig på plinten och utmärkte sig när klassen hade uppvisning under den så kallade Ling-veckan i Eriksdalsskolan. I slöjden tillverkade han och kamraterna skålar, lampfötter, små bord, båtar och flygplan. Kronprinsens första skoltid brukar beskrivas som tämligen harmonisk. Enligt klasskamraten Cecilia Ruben var han var en ”käck och kul” kille, sportig och ”full i fan”, strålande i gymnastik och snäppet bättre klädd än de andra. Carl Hamilton säger idag att kronprinsen nog inte hade någon lätt sits, att all uppmärksamhet gjorde att han var utsatt och att han på ett onaturligt sätt var ett slags mittpunkt; inte i kraft av sin personlighet och definitivt inte i kraft av sina studieresultat. ”Han hade säkert många behov som inte tillgodosågs”, säger Hamilton. Ett av dem var naturligtvis hjälp mot hans dyslexi. Lärarna på Broms hade varken förmågan eller viljan att tackla problemet. En av dem som ansvarade för hur kronprinsens utbildning skulle läggas upp var dåvarande generaldirektören vid Skolöverstyrelsen Nils Gustav Rosén. Han lät en expert 118

Mall 135 x 210.indd 118

2010-10-14 11:35:36

på området, undervisningsrådet Alice Lindström, kontrollera uppgifterna om kronprinsens dyslexi och hon kunde senare bekräfta Carl Gustafs handikapp. Rosén krävde att skolan vidtog nödvändiga åtgärder, och när hans krav inte åtlyddes hotade han att avgå som ansvarig för kronprinsens utbildning. Endast prins Bertil kunde förmå honom att kvarstå i utbildningsgruppen. Hösten 1957 flyttade Broms skola till ny adress på Tysta Gatan längre upp på Östermalm mot Gärdet till. Huset hade färdigställts 1919 och var en imponerande byggnad, från början en bostadsfastighet. Entrén hade utformats som en stormakts­ tidens slottsentré med kryssvälvt tak och putsade väggar. Jämfört med de gamla lokalerna hade den nya skolan lite högre standard och rasterna tillbringades nu i Gustaf Adolfsparken istället för Humlegården. Men flytten innebar inte bara en geografisk förändring. Plötsligt – någon officiell förklaring tycks inte ha givits eleverna – skiljdes flickor och pojkar åt. ”Varsågoda att gå in dit”, sade fröken Broms till flickorna på uppropsdagen och pekade mot klassrummet för klass 5B. Pojkarna hamnade i 5A. Upp­ delningen var ett faktum. Enligt Carl Hamilton var detta den enda klassen i Broms skola där flickor och pojkar i fortsättningen skulle vara separerade. Det fanns dock en möjlig förklaring – kronprinsen skulle, på hovets begäran, från och med nu hållas på behörigt avstånd från ”distraktioner” i form av flickor. Det var möj­ligen en onödig försiktighetsåtgärd när det gällde en knappast könsmogen elvaårig gosse. Enligt Cecilia Ruben var gruppen av gossar kring kronprinsen tätt sammanhållen och 119

Mall 135 x 210.indd 119

2010-10-14 11:35:36

inte intresserad av tjejer. Från Broms skola tog kronprinsen med sig ett par livslånga vänskaper – Carli Kleman och Carl Johan Smith. Åtminstone Smith skulle komma att spela en viktig roll i den blivande regentens krets. Kungafamiljens mångåriga trotjänarinna Ingrid ”Nenne” Björnberg gick med kronprinsen till och från skolan varje dag. I sin memoarbok skildrar hon hur det kunde gå till. Carl Gustaf, som alltid betonade att han var ”karl” och kunde klara allting själv, skämdes lustigt nog inte alls över att bli hämtad av sin barnflicka. Vägen till och från skolan var kantad av fantastiska upplevelser – en kokt med bröd hos korvgubben på Norrmalmstorg, och alla gatuarbeten som pågick runt om i Stockholm när city skulle moderniseras och tunnelbane­ nätet byggas ut. Carl Gustaf fascinerades av alla grävmaskiner, last­bilar, hål i marken, gubbar med spadar, hackor och borrmaskiner – överhuvud­taget det dagliga livet i en huvudstad i kraftig förändring – och promenaderna hem till slottet tog lång tid. Ofta blev han igenkänd som lillprinsen, men det hände också att någon gatuarbetare inte visste vem han var och kunde snäsa åt honom, ”Håll käften, skitunge”, när han blev alltför frågvis. Han hade visserligen vant sig vid kändisskapet, men trivdes bäst när han försvann i mängden och behandlades lika­ dant som sina jämnåriga. Eftersom han trots allt var landets tronarvinge var det av yttersta vikt att hålla honom från potentiella faror. Omgivningen var på ständigt vakt. Men han kunde inte förstå varför det skulle bli sådant liv om han så bara slog sig i huvudet. ”Det är sådant pyssel med mig att det är larvigt”, ska han ha sagt vid ett tillfälle. Allt han gjorde uppmärk­sammades 120

Mall 135 x 210.indd 120

2010-10-14 11:35:36

och han avskydde när han märkte att folk fjäskade för honom. Å andra sidan uppskattade han varje vänlighet och visade enligt Björnberg en rörande tacksamhet när någon tog sig an honom och gav sig tid. ”Ibland var han nog också en smula avundsjuk på sina klasskamrater – varför skulle inte han kunna tjäna en slant på att kila ärenden till mjölkbutiken eller springa ner i tobaks­ affären och köpa en tidning på egen hand? Jag förklarade att man kunde visa sin duktighet och hjälpsamhet på andra sätt – till exempel genom att vara vänlig mot alla och inte ge efter för sitt dåliga humör när man blev avbruten i en lek. Men jag har på känn att det inte precis var det svar han ville ha.” Farfar kungen, Gustaf VI Adolf, skulle egentligen ha lämnat över tronen till sin son. Men nu var det en liten knatte i småskolan, hans sonson, som var landets näste monark. De krav och förväntningar som annars skulle ha vilat på Gustaf Adolf, kronprinsens pappa som omkommit i flygolyckan 1947, lades istället över på en liten grabb. När han under ett par veckors tid befann sig på Sofiero tillsammans med farfar, spände han sig så för att uppföra sig ordentligt att han kom hem till Stockholm med en sprängande huvudvärk. Enligt Björnberg var detta något som ofta drabbade kronprinsen när han gick på bio eller cirkus, eller överhuvudtaget koncentrerade sig på något med hela sin varelse. ”Vid sådana tillfällen befann han sig i en helt annan värld och om man inte då sakta och försiktigt återförde honom till verkligheten gick allt på tok och han kunde tillbringa resten 121

Mall 135 x 210.indd 121

2010-10-14 11:35:36

av dagen med att dystert stå och stirra ut genom fönstret tills han åter kom i balans med sig själv och sin omgivning.” Björnberg tyckte att kronprinsen under de närmaste åren, mot slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, gjorde stora framsteg för att komma över sin blyghet. Han klarade av att fullgöra de små offentliga uppdragen – som att dela ut priser och inviga Lill-Skansen – fast han mestadels såg fruktansvärt allvarlig och sammanbiten ut så länge han fokuserade på sin uppgift. Kontrasten var därför stor vid andra tillfällen då han kunde bli alldeles tokig av sprallighet, härma Kalle Anka, fara omkring som en skottspole och skratta sig fördärvad. Han kunde sysselsätta sig själv i timmar och klagade aldrig på att inte ha något att göra. Den ömhetstörst han inte tycktes kunna få tillfredställd, och som han givit prov på sedan späd ålder, var markant. Han drog sig inte för att sätta sig i knäet på Björnberg och kela. Han tycktes, skriver barnflickan, ha ett outtömligt förråd av kärlek att ösa över dem som stod honom nära. ”Visst ville han helst klara sig själv – åtminstone på dagen. Men när kvällen kom var det mycket viktigt för honom att någon stoppade om honom och gav honom en godnattkram. ’Oh Nenne’, utbrast han en gång vid ett sådant tillfälle i en formlig explosion av ömhet. Och sedan tillade han med en suck som tycktes komma från hjärtats innersta djup: ’Nenne är den ljuvligaste kvinna jag vet!’”

122

Mall 135 x 210.indd 122

2010-10-14 11:35:36

5 | Sigtuna

”D

et är säkert bra för pojken att komma bort från alla fruntimmer här hemma ett tag. Annars börjar han väl förr eller senare gå omkring i kjolar han också.” Det var säkerligen menat som ett skämt, men Ingrid Björnberg satte onekligen fingret på den omständighet som präglat den blivande monarkens hela barndom. Carl Gustaf hade ständigt varit omgiven av kvinnor och flickor hemma på Haga och på Stockholms slott – sin mamma, sin barnjungfru, sin guvernant, sin farmor och sina fyra systrar. Margaretha, Désirée, Birgitta och Christina hade vårdat sin lillebror som en av sina dockor. ”För mina systrar och mig var vår lillebror Carl Gustaf Folke Hubertus närmast en fantastisk, levande leksak – vida bättre och dyrbarare än alla nallar och dockor i världen. Och han var verkligen en underbar baby, som precis som alla andra småbarn titt som tätt behövde nya blöjor och pep eller skrattade av oförklarliga skäl”, skriver prinsessan Birgitta i sina memoarer. Äntligen slapp han ifrån den över­ väldigande kvinno­majoriteten på slottet, den ständiga närvaron av vaksamma systrar och guvernanter. Nu slapp han prata om dockor och annat som varit viktigt i prinsessornas flickvärld och kunde äntligen föra tekniska samtal med likasinnade om för- och nackdelarna med olika bilmärken. 123

Mall 135 x 210.indd 123

2010-10-14 11:35:36

Det var inte prinsessan Sibyllas idé att sätta sin son i Sigtuna­ stiftelsens Humanistiska Läroverk, SHL, några mil norr om Stockholm. Det tycks råda enighet bland historieskildrarna om att det var Gustaf VI Adolf, eller prins Bertil, alternativt båda två, i samråd med det inre råd som ansvarade för kron­prinsens fortsatta utbildning – landshövdingen Allan Nordenstam, professorerna Håkan Nial och Torgny Segerstedt, amiral Stig H:son Ericson och generallöjtnant Malcolm Murray – som fatta­de beslutet. Sibylla lär ha varit helt emot det. Hon ville ha sin son nära sig. Även systrarna befarade att det skulle bli tyst och tomt på slottet utan brodern. Men inte ens modern hade något att sätta emot den totalt mansdominerade krets som bestämde. Det var dags att Carl Gustaf fostrades i idrott och utvecklades självständigt och, inte minst, förbereddes inför sina framtida uppgifter som monark. Möjligen spelade även en annan omständighet roll vid valet av utbildning för Carl Gustaf. Ända från skolans tillkomst fram till 1962 satt Birger Ekeberg som ordförande i styrelsen. Han var riksmarskalk, alltså den högste ämbets­mannen vid Kungliga Hovstaterna, mellan 1946 och 1959 och hade en lång rad fina titlar bakom sig – justitie­minister, justitieråd, president i Svea hovrätt, ledamot av Svenska Akademien och Kungliga Vetenskaps­akademien. Internatskolan ligger vackert inbäddad i grönskan med utsikt över Sigtunafjärden där den sträcker sig upp mot Håtunaviken i Mälaren. Internatet omfattade vid tiden för kronprinsens skolgång klasserna 1–4 av femårig skola och fyraårigt gymnasium. Det bestod av en gymnasiebyggnad, tio elevhem (sex för gossar, fyra för flickor) och tre lärarbostäder, och vilade på en kristen hu124

Mall 135 x 210.indd 124

2010-10-14 11:35:36

manistisk värdegrund. Det var ingen obetydlig liten inrättning. Vid invigningen 1927 hade en imponerande samling kyrkliga dignitärer och högt uppsatta samhälls­representanter slutit upp, bland dem den världsberömde teologen, ärke­biskopen och mottagaren av Nobels fredspris, Nathan Söderblom. SHL:s grundare – Manfred Björkquist, Arvid Bruno och Oscar Ekman – uppfattade sitt livsverk som en ”Guds kallelse”. Förutom att rent allmänt fostra dugliga medborgare hade huvud­vikten lagts vid studiet av det mänskliga. I ett humanistiskt läroverk var ämnen som direkt hänförde sig till den andliga sidan av människans väsen viktigast, som ”ständigt sätta lärjungarna i förbindelse med mänskliga karaktärer, mänskliga tankar, känslor och livsgärningar”. Eleverna skulle, precis som vid varje svenskt läroverk, mottaga ”evangeliet och den kristna tron i dess historiska sammanhang, på ett sätt som kan vara ägnat att främja deras religiöst sedliga utveckling”, hade Arvid Bruno sagt i sitt invigningstal. Han hade dock varit noga med att poängtera att SHL inte skulle få någon särskild, andlig prägel, eftersom ”ingenting är farligare för en skola än att göra anspråk på särskild kristlighet: etiketten blir lätt falsk och det finns många vilsna tankar om vad det innebär att vara religiös. Men skolan skall vara kristen.” Och den skulle sträva efter att ge eleverna en demokratisk och etisk fostran. SHL skilde sig från vanliga skolor genom att vara både skola och hem för eleverna, och ett ”fäste för livet”. Och till skillnad från andra internatskolor strävade SHL efter en bred social rekrytering. Det var inte bara rikemansbarn som skulle beredas tillfälle till högre skolutbildning, utan också ”studiebegåvningar från obemedlade hem å orter, där högre skolor saknas”, skrev 125

Mall 135 x 210.indd 125

2010-10-14 11:35:36

SHL till kungen och till skolmyndig­heter. Det var till och med så att skolan hade tvingats att sänka terminsavgifterna för att kunna behålla sin breda sociala sammansättning, ”utan alltför starka förskjutningar till förmån för ekonomiskt bättre lottade”. Frågan om SHL var en skola för de besuttnas barn eller verkligen levde upp till sina föresatser orsakade debatt i riksdagen när skolan ansökte om statsbidrag. ”Stiftelsen är en typisk överklasskola”, ansåg socialdemokraten Olof Olson, ecklesiastikminister i tre olika regeringar. Ernst Wigforss, den legendariske finansministern, hävdade att SHL fyllde en viktig uppgift, men han var inte alldeles säker på att det ”var nyttigt att locka in barn från mycket fattiga hem i en miljö där de praktiskt taget icke höra hemma”. SHL fick till slut sina statsbidrag. Idrotten blev en hörnsten i undervisningen. Enligt Arvid Bruno hörde fysisk fostran till det humanistiska bildnings­ idealet. Han förstod hur lätt en gosse med idrottsintresse kunde trivas i sin nya skola. ”En pojke ur det enklaste hem med rik begåvning och fast karaktär har sin ställning given i kamratkretsen, i varje fall om han är av den friska sort, som gör sig på idrottsplatsen eller i bandylaget”, skrev han. De närmaste omgivningarna erbjöd också möjligheter till terränglöpning och skidsport, på Mälarens is kunde anläggas skridskobanor, man kunde utnyttja Sigtuna stads idrottsplan, och skolan hade en egen nybyggd gymnastiksal. För kronprinsens del underlättades flytten till Sigtuna av att hans gamle klasskamrat från Broms, Carl Johan Smith, också började på SHL. Redan på våren hade kung Gustaf VI Adolf besökt Aludden, det elevhem som skulle bli sonsonens värld 126

Mall 135 x 210.indd 126

2010-10-14 11:35:36

från och med hösten. Kronprinsens blivande husmor, Margaretha Svinhufvud, beställde femtio av kungens favoritkakor hos den lokale konditorn för det högtidliga tillfället. Och i början av maj, Carl Gustaf hade just fyllt 13 år, åkte han och mamma Sibylla på prins Bertils förslag till Sigtuna för att kronprinsen skulle få bekanta sig med sin nya skola. När han återkom till Stockholm på kvällen hade han svårt att somna och sade till Ingrid Björnberg: ”Jag har så mycket att tänka på, förstår Nenne.” Björnberg misstänkte att kronprinsen förnam något som liknade förväntan. ”Nu”, skriver hon i sina memoarer, ”skulle han äntligen få pröva på en viss grad av frihet, nu skulle han äntligen i någon mån få sköta sig själv.” Uppropet hölls den 31 augusti i gymnastiksalen och kronprinsen anvisades ett enkelt rum på nedre botten i det vackert belägna elevhemmet Aludden som han delade med klass­ kamraten från Broms skola, Carl Johan Smith. Det fanns en väl formulerad tanke med elevhemmen och dess husfäder och husmödrar. För den enskilde läraren ansågs uppgiften personlighetsutvecklande och en nyttig pedagogisk erfarenhet eftersom den innebar ett ständigt umgänge med eleverna även utanför klassrummet. För eleverna ansågs det som en tillgång att praktiskt taget dygnet runt och på nära håll ha en stimulerande vuxenkontakt både i studiearbetet och på fritiden. På andra internatskolor kallades de ”hemföreståndare” men på SHL ville rektorn understryka att skolan skulle vara ett ”gott hem för eleverna under ter­minen, med en far och en mor och en stor syskonskara”. Husmor betraktades som en ”ställföreträdande mamma”, särskilt för de yngsta eleverna. 127

Mall 135 x 210.indd 127

2010-10-14 11:35:36

Elevhemmen hade rymliga men inte alltför stora matsalar och dagrum, de skulle vara smakfullt och hemtrevligt inredda, precis som de enskilda rummen för en och två elever. Det där med smakfull och hemtrevlig inredning kan diskuteras. Den stod i bjärt kontrast till den miljö kronprinsen kom ifrån. Han hade här tillgång till ett skrivbord med en låda under skivan, en stol, en säng från 1940-talet utan någon som helst komfort, ett skåp som var delat i mitten där han skulle förvara alla sina kläder samt en byrå där varje elev disponerade två lådor vardera. På bottenplanet fanns tvättställ och fotbaljor där eleverna förväntades borsta tänderna om morgonen och tvätta fötterna om kvällen. Det fanns ett rum med badkar som delades av nitton pojkar, deras husmor och husfar. Bad förväntades en gång i veckan; det var inte alltid som duscharna i gymnastik­ salen fungerade. Innanför badrummet låg ett putsrum där gossarna skulle byta om till tofflor för att sedan putsa sina skor eller rengöra sina stövlar. Rektor Arvid Bruno ville inte att det utvecklades någon ”internatdisciplin” som på andra skolor. Tvärtom, SHL skulle ”fostra eleverna till självdisciplin, till att följa de etiska lagar, skrivna eller oskrivna, som äro grundvalarna för allt samfundsliv. Tillika vill läroverket hos eleverna ingjuta känslan av samhörighet och gemensamt ansvar”, hade han sagt i sitt invigningstal 1927. Och i en minnesskrift 1942 skrev han: ”Den hårda disciplinen skapar en yttre underkastelse, så långt tvånget når, men väcker trots och ger ingen garanti för lydnad utom räckhåll för den som har makten.” Det var med andra ord en miljö där en blivande kung med läs- och skrivsvårigheter borde kunna känna sig någorlunda trygg. 128

Mall 135 x 210.indd 128

2010-10-14 11:35:36

Det vilade ett stort ansvar på skolledningen att ha kronprinsen i sin vård. Det visade sig bland annat i att SHL hade en lärarkår som stod sig väl i konkurrensen. Inte minst det geografiskt tilltalande läget lockade, med sin närhet till Stockholm och Arlanda flygplats, som öppnades 1960. Till och med eleverna visste att de hade några av landets bäst meriterade lärare och var stolta över det. Skolan anställde flera lektorer och många hade också utgivit böcker, vilket ansågs vara en kvalitetsgaranti. ”Alla tyckte att det var kul att hamna i en så exponerad och privilegierad situation. Vi förstod att det skulle innebära uppmärksamhet, det gav oss en särställning”, säger Anders Grufman, en av kronprinsens klasskamrater. Därför är det förvånande att skolledningen tog så lugnt på det faktum att landets blivande statschef sattes i dess läroverk. De hade de facto ansvar för inte bara hans utbildning, utan också hans välbefinnande. Men i styrelseprotokollen nämns kronprinsens skolgång endast sporadiskt, bland annat när han övergår till det fyraåriga realgymnasiet och datum för hans studentexamen. Det tycks inte ha utgått något stort officiellt ”prinslarm” med tillhörande plan för tilltal, umgängesformer, säkerhet. De enda bevakningen som fanns kring Aludden – skiljt från de övriga skolbyggnaderna av landsvägen och en vacker allé som ledde ned till hemmet alldeles intill Mälaren – var den gamle vaktmästaren Artur Svedman, som då och då gick en kvällsrond utrustad med ficklampa. Förklaringen är enkel och säkerligen ganska typiskt svensk för den tiden. Det var klart uttalat att kronprinsen skulle behandlas som vem som helst av de andra eleverna. Inga särskilda hänsyn skulle tas, varken åt det ena eller andra hållet, vilket var en uppgift 129

Mall 135 x 210.indd 129

2010-10-14 11:35:36

med en inneboende problematik. Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte var verkligen inte vem som helst, men nu skulle man alltså låtsas det under de följande sju åren. Hans husfar det första året och lärare i biologi och geografi, Torbjörn Peder­ sén, hade ambitionen att kronprinsen skulle erbjudas ett så normalt pojkliv som möjligt. ”Han hade knappast fått det tidigare. Här fick han chansen att finna sig tillrätta bland de andra pojkarna”, säger Pedersén. Rumskamraten Carl Banér blev ett stort stöd vid sidan av Carl Johan Smith. De hade gemensamma intressen och kunde ströva tillsammans i skogen och leta fornlämningar som det ryktades skulle finnas kring Billby fyra kilometer från Sigtuna. Det var nog tur att han inte lämnades åt sitt öde alldeles själv. Han upplevde den första tiden som oerhört tuff, att lämna den väldigt skyddade miljö som Haga och Stockholms slott inneburit. Men han skulle snart upptäcka att han å andra sidan hade en väsentligt större frihet här än därhemma. Kronprinsen möttes förstås av en mängd pressfotografer när han anlände första skoldagen. Den här gången slapp han skol­uniformen, som på det här internatet endast plockades fram vid högtidliga tillfällen. På SHL gällde enbart vårdad klädsel, men flickorna fick inte ha långbyxor i skolan förrän det låg snö på marken. Lärarkåren som mötte nykomlingarna hade fantasi­fulla smeknamn som ”Skägget” (Pedersén), ”Motor-Jesus” (kronprinsens klassföreståndare, prästvigde fysikläraren Olof Storm), ”Smack” (nye rektorn Arne Munthe som alltid smackade när han pratade), ”Facklan” (Folke Åkerblom, svenska och historia, blev alltid röd i ansiktet när han blev arg). 130

Mall 135 x 210.indd 130

2010-10-14 11:35:36

Eleverna delades upp i ”interner” och ”externer”, de som bodde på internatet respektive de som bodde hemma, samt ”stipendiater”, eller ”frielever”, de vars föräldrar inte hade de ekonomiska möjligheterna att betala full terminsavgift, eller ingen alls, eller som kom från orter där liknande under­visning inte fanns. Dessutom fanns det en fjärde kategori, som om­ fattade elever från de två första kategorierna, de vars föräldrar gick under benämningen ”utlandssvenskar”. Oftast var det pappan som arbetade på svenska företag utanför Sverige, eller tjänstgjorde på svenska beskickningar och ambassader. Skolkatalogen var full av exotiska platser för målsmans hem­ ort – Karachi i Pakistan, Pointe Noire i dåvarande Kongo, Anchorage i Alaska, Bombay i Indien, Caracas i Venezuela, Mexico City, Bangkok i dåvarande Siam, Beirut i Libanon, Bogotá i Colombia. Men också mer hemtama orter som Hjo i Skaraborgs län, Storvik i Gävleborgs län och Arnäs i Västernorrlands län. Rektorn, Arne Munthe, hade efterträtt Arvid Bruno 1948 och var släkt med den berömde läkaren och författaren Axel Munthe. Arne Munthe hade gjort sig känd inom en rad områden. Han var en framgångsrik humanistisk forskare och tillhörde en framstående ämbetsmannasläkt med kulturella intressen och ett starkt engagemang i kulturdebatten och samtidens politiska frågor. Han ska tidigt ha tagit avstånd från de totalitära regimerna i Europa under 1930-talet och var mot andra världskrigets slut en av initiativtagarna till det politiska partiet Radikala landsföreningen, en protest mot undfallen­ heten mot Tyskland. Detta bör, i den mån Munthe nu kände till det, ha stått i en för honom smärtsam kontrast till ett helt 131

Mall 135 x 210.indd 131

2010-10-14 11:35:36

annat slags engagemang hos en av skolans husfäder. Gymnastik­ läraren och kaptenen Sven ”Kaparn” Sondén var, eller hade varit, medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland, som bildats 1937 och vars syfte var att verka för ett ”rättvist bedömande av det nya Tyskland” samt att hjälpa till att finansiera upprustningen av den tyska krigsmakten. Två av organisationens mest kända medlemmar var Sven Hedin och Carl Milles. Munthe visade ett särskilt intresse för kronprinsen och hans kamrater. ”Han var en av Sveriges främsta talare vid sidan av Esaias Tegnér. Och så tog han sig an en klass med elva, tolv­ åringar och undervisade oss i historia. Han hade aldrig ägnat sig åt oss smågrabbar om inte Carl Gustaf gått där”, säger Anders Grufman. ”Han skapade en fantastisk stämning när prinsessan Sibylla kom dit vid skolstart och avslutningar. Han lyckades tala till elever, föräldrar och lärare på samma gång. Han gjorde att vi kände oss som utvalda. Han gav oss en känsla av att vi hade ansvar både för oss själva och andra, att vi var delaktiga i något mycket större – mänsklighetens utveckling. Vi hade ett viktigt uppdrag i livet, att se människan i människan, att inte skilja på folk och folk. Munthe predikade det klasslösa sam­ hället.” Det innebar, menar Grufman, att kronprinsen verkligen behandlades som vem som helst, och att de – kamraterna – var stolta över det. Han fick läsa läxor med klasskamraten Johan Bruce hos en fröken Ericsson, han fick titta på fåglar i Sigtuna­ trakten tillsammans med Carl Banér, han fick cykla ensam till stan, utan sällskap av någon övervakare, han fick köpa korv eller glass för sin veckopeng på tio kronor, och han fick hälsa på kompisar i vanliga svenska hem. ”Han var en anspråkslös och lojal elev på Aludden. Han ville ha det som alla andra, och 132

Mall 135 x 210.indd 132

2010-10-14 11:35:36

han skulle ha blivit mycket besviken om man för hans skull gjort några särskilda arrangemang.” På sätt och vis var hela arrangemanget ett experiment, en social process som inte prövats förr. Man tar en blivande kung och släpper honom mitt bland ett någorlunda representativt urval av svenska skolelever – från dem som inte hade råd med nya skor till yppersta överklass – och vad händer? Visserligen såg man inte kronan på hans huvud, men nog satt den där. Han hade ett naturligtvis ett kraftfält omkring sin kungliga person, men här skulle han alltså ges chansen att vara sig själv, att umgås med andra på ett naturligt sätt, och betrakta sig själv som fullständigt vanlig. Ingenting tyder på att han misslyckades. Han tycks inte ha ridit på sin börd. Däremot uppstod ett slags självsanering bland skolkamraterna – de som kunde umgås med honom (en majoritet) och de som inte gjorde det (minoriteten). ”De som inte klarade av att vara schyssta och mänskliga mot honom, de som inte kunde vara sig själva i hans sällskap, höll sig undan. Carl Gustaf sökte sig påfallande ofta till kamrater från enkla sociala förhållanden, inte till dem med pretentioner eller till dem från fina familjer. Han behövde aldrig välja vänner för att göra karriär, han valde dem han kunde kommunicera med. Det fanns påtryckningar från en del som kom från adeln, sådana som drogs till varandra och till honom för att de hade ambitioner att leva upp till en viss position. Men Carl Gustaf sökte inte det, han var inte särskilt intresserad av det umgänget”, säger Anders Grufman. ”En del framhärdade i att spela ’grevespelet’, men de kom aldrig in i gemenskapen. De som försökte med fasoner blev snabbt nedtagna.” 133

Mall 135 x 210.indd 133

2010-10-14 11:35:36

Kronprinsen tycks här ha utvecklat en social egenhet som följde honom under åren – förmågan att skilja falskhet, eller det han uppfattade som inställsamhet, från ärlighet. Han kunde visa blygsel vilket gjorde att han ibland hamnade utanför ett samtalsämne, men det kunde också uppfattas som att han var försiktig och eftertänksam. Han tog på så sätt, medvetet eller inte, inga sociala risker. I en intervju i Idun-Veckojournalen i samband med Carl Gustafs artonårsdag 1964 sade rektor Arne Munthe till reportern Stig Ahlgren att kronprinsen var lik sin pappa i sin fåordighet – alltid på sin vakt, medveten om sitt ansvar. Torbjörn Pedersén, husfar på Aludden, såg aldrig några tecken på att kronprinsen mobbades. ”Det berodde nog på hans egen personlighet. Han gjorde inget väsen av sig. Han hade ett stort mått av humor och var väldigt ambitiös.” Pojkarna hade en viss läxläsningstid efter skoldagens slut och förhördes efteråt av Pedersén och husmor Margaretha Svinhufvud. Men vissa behövde aldrig förhöras och Pedersén kan inte minnas att han någonsin förhörde kronprinsen. Han fick dyslexiundervisning någon timme i veckan och tog själv ansvar för att cykla dit. Inte heller skrivningarna hade kronprinsen några problem med, i alla fall inga som Pedersén kunde märka. Kronprinsen fick så småningom sin ordinarie elevhems­ placering på Herrgården, där det var en något högre koncentration adel med namn som von Essen, von Horn och von Sydow. Kronprinsen, som nu hade börjat kallas ”Tjabo” eller ”Tjabbe”, fortsatte att utmärka sig i gymnastik och idrott, men fick här elevhemskamrater som var aningen mer åt det bildade hållet med kultur, snarare än bandy, som sitt främsta intresse. 134

Mall 135 x 210.indd 134

2010-10-14 11:35:36

Christina ”Titti” Wachtmeister var vansinnigt söt, tyckte killar­ na. Det gick som en chock genom internatet första gången hon visade sig. Hon var dotter till den svenske toppdiplomaten, sedermera svenske Washingtonambassadören greve Wilhelm Wachtmeister och hans fru, konstnären Ulla Wachtmeister. Titti var två år yngre än kronprinsen och gick därför två klasser under honom och blev så småningom utpekad som hans flickvän. Och hon var inte ensam om äran. En rad av inter­ natets kvinnliga elever drogs till den bildsköne kronprinsen, som allmänt ansågs ha en säker smak när det gällde flickor. Den var så säker att hans kompisar helt tappade i konkurrenskraft. ”Vi såg vilka han utsett till sitt sällskap och där hade vi ingen chans. Många av tjejerna var väldigt söta och vi var ständigt småförälskade. Men om vi försökte bjuda upp någon av dem på skoldanserna fick vi nobben om han var i närheten. Det fanns ett magnetfält kring honom”, säger Anders Grufman. Möjligheterna till intimare umgänge mellan könen var dock begränsade. ”Vi kunde inte gå och vänslas någonstans, vi fick gå omkring och hålla varandra i handen.” En lärare hade dock vid ett tillfälle bevittnat hur en flicka gått och hållit en pojke i handen på Storgatan i Sigtuna och det kunde inte tolereras. Det togs upp inför hela klassen som ett varnande exempel. ”Skolan hade en sträng inställning till moral”, säger klasskamraten Cathrine Hedborg. Lärarna hade kontroll över elevernas sociala liv. Husfadern på Herrgården, Sven ”Bull” Lindestad, var en av dem som gick omkring och spanade efter eventuella syndare om kvällarna. Det hindrade dock inte att pojkarna ibland ändå kunde smita ut när husmor och husfar somnat, och gick ned till stranden eller båthuset. 135

Mall 135 x 210.indd 135

2010-10-14 11:35:36

Men bakom strängheten fanns också en utpräglad känsla för rättvisa, tycker Hedborg. ”De var intresserade och engagerade och besökte oss på elevhemmen. De brydde sig om oss.” Intag av alkohol ledde, om det resulterade i fylleri och upptäcktes, till relegering. Det fanns en regelbok och den skulle strikt följas. Tjuvrökning betraktades inte så allvarligt, det hade till och med blivit tillåtet för de äldsta pojkarna att tända ett bloss på anvisade platser och på vissa tider, dock aldrig inomhus. Det fanns ett stort och ständigt tryck från pressen. Skvaller­ tidningarna vill absolut rapportera om kronprinsens vardag, inte minst hans olika flickvänner, och kanske bidrog skolans närhet till huvudstaden till att det oftare stod fotografer på lur där än om kronprinsen gått på Lundsberg i de djupa värm­ ländska skogarna där hans pappa och dennes bröder gått. SHL var dessutom en något öppnare läroanstalt än andra internat­ skolor eftersom många av eleverna faktiskt inte bodde där. Men den var inte öppnare än att flera elever senare i livet skulle minnas den som tämligen skiljd från världen utanför. Det utvecklades en känsla av ”vi här inne” och ”de där ute”. ”Vi var relativt isolerade och skyddade från den stora stygga världen. Det var mycket ’bus’ därute och vi uppmanades att hålla oss därifrån, vilket gjorde det vällovliga budskapet något problematiskt”, säger Anders Grufman. Cathrine Hedborg säger att man blev begränsad. ”Möjligheten att försiktigt pröva på vuxenvärlden allteftersom fanns inte.” I ett avseende motsvarade SHL klichébilden av en internatskola. Kronprinsen tycks ha gått fri från mobbning, trots sina läs- och skrivsvårigheter, men det fanns andra som fick känna 136

Mall 135 x 210.indd 136

2010-10-14 11:35:36

av ren pennalism. Per Kollberg, en annan av kronprinsens klasskamrater som också gått i Anna Broms Skola, upplevde sina åtta år på SHL som om han suttit internerad utan att ha begått något brott. Hans pappa var diplomat och föräldrarna bortresta större delen av hans skoltid, han träffade dem kanske ett par gånger om året. Som nykomling på skolan placerades han, precis som kronprinsen, på Aluddens elevhem och tvingades springa ärenden åt de äldre pojkarna. Kollberg upplevdes som fet och pratade dålig svenska efter att ha vistats långa perioder i Schweiz som barn, och straffet på Aludden blev att han fick passa upp, han snömulades hårdhänt om vintern, fick nypon i kläderna, brottades ned. Han fick också utstå att de äldre kastade en morakniv mellan hans fötter. ”De var verkligen skitduktiga på att kasta kniv”, säger han. Ett normalt internatliv blev på det sättet en tämligen fysisk upplevelse. Att skvallra för husmor eller husfar var otänkbart. Kollberg intog därför en ytterst pragmatisk hållning till mobbningen för att överleva den – han stod ut. Tills den dag då han, femton år fyllda, hotade att slå tillbaka mot sina plågoandar. Han började träna för att gå ned i vikt, fick vänner och blev på kuppen tillsammans med en flicka på skolan. Samtidigt var Kollberg en av dem som stöttade kron­prinsen genom att vara en bra kamrat som den blivande kungen kunde umgås med. Det som utmärkte honom, säger Kollberg, var att han inte utmärkte sig. ”Hade vi inte vetat att han var kronprins hade det aldrig märkts. Men det var alltid en liten klick som omgav honom, som skyddade honom mot alltför närgångna människor.” Detta skydd kunde även gälla att täcka upp för honom under hemliga träffar med någon av de kvinnliga elev137

Mall 135 x 210.indd 137

2010-10-14 11:35:36

erna. Då uppgav kompisarna att kronprinsen skulle ”ut med Calle”. Men det är självklart att kronprinsen inte kunde gå sju år på SHL utan att någon gång särbehandlas. Herrgårdens husfar, läraren i tyska och spanska Sven Lindestad, blev redan från början Carl Gustafs alldeles egen mentor, som på hovets bekostnad hade uppdraget att övervaka tronföljarens läxläsning och annat som hörde till studierna. ”Som energisk språkman och överhuvudtaget en engagerad, chosefri och medryckande personlighet var Lindestad utmärkt väl lämpad för den uppgiften, som han genomförde på ett av alla parter uppskattat sätt och som fortsatte ända tills kronprinsen lämnade skolan. Mentorskapet utvecklades till en personlig vänskap som så småningom även innefattade drottning Silvia. Uppdraget innebar också att följa med kronprinsen på resor, bland annat till England 1964 två år före studentexamen, och då gällde det särskilt att skydda kronprinsen från den alltför närgångna uppmärksamhet som han kunde utsättas för. I detta visade Bull stor rådighet och uppfinningsrikedom.” Särbehandlingen var också av en mer subtil natur. Kronprinsen behövde inte på allvar prestera bra betyg, hans framtid var ändå väl utstakad och ombesörjd. Kamraterna märkte hur han kämpade med dyslexin. Särskilt svårt hade han för de naturvetenskapliga ämnena, i synnerhet matematiken som han enligt Anders Grufman aldrig förstod vitsen med. Men eftersom studentbetygen inte spelade någon som helst roll för hans karriär kunde kronprinsen istället ägna sig åt områden som låg honom närmast och som möjligen kunde sägas utveckla honom som individ, områden som låg utanför själva 138

Mall 135 x 210.indd 138

2010-10-14 11:35:36

undervisningen – segling, jakt och skytte. Han vann ett skolmästerskap och representerade SHL i flera större, nationella tävlingar. Han övade på en skjutbana utanför Sigtuna med ett Mausergevär – 200 meter, 15 skott. 1965 var han elevansvarig i segelsektionen och tävlade, ofta med skolkamraten Douglas von Sydow som gast. Han var också oerhört intresserad av motorer och såg alltid fram emot motorkurserna under läraren Lars Berglöfs ledning. Tidningen Expressen besökte 1963 skolan och pratade med kronprinsens lärare och kamrater, som måste sägas ha varit överraskande öppna med tanke på att det var landets blivande statschef och dennes omständigheter de uttalade sig om. Reportern, Gösta Ollén, inledde med att konstatera att kronprinsen var ”en alldeles vanlig kille som från födseln tvingats till ett livstidsjobb som ingen vet om han har fallenhet för eller lust till”. Ollén skrev också att det gick skapligt för Carl Gustaf Bernadotte trots att han förlorade ett år vid övergången från Broms och började i tvåan istället för i trean i realskolan i Sigtuna. ”Det var ordblindheten som spökade då och man gav honom en lugnare start genom att sätta honom i tvåan. Läroverkets experter hjälpte honom och de av hans kamrater som hade samma handikapp. Nu är ordblindheten borta”, påstod Ollén tvärsäkert. I den mån de intervjuade är korrekt citerade berättade gymnastikdirektören Bo Gärtze att ”Han har gjort ett jättejobb med svenskan. Nu är svenskan ett av hans bästa ämnen”, rektorn Arne Munthe att ”Kronprinsen anpassar sig smidigt till miljön här vid skolan och han har vuxit till sig mycket starkt. Han är anspråkslös och duktig”, smidesläraren Bengt Bergström 139

Mall 135 x 210.indd 139

2010-10-14 11:35:37

att ”han är ytterst noggrann och har ett utpräglat sinne för de­taljer”. Bergström var kanske den som levererade det träffsäkraste omdömet: ”Det är synd om honom egentligen. Han har ett komfortabelt helsike. En trevlig pojke.” Fredagen den 22 april 1966 trängdes sistaringarna vid skolans fönster på översta våningen och hängde ut lustiga röda bolliknande tygtofsar ned mot skolgården där de anhöriga stod och väntade med sina plakat. Kronprinsens studentexamen var en världshändelse – det krävdes särskilt passerkort för att komma in på skolgården – och journalister från sjutton länder stod samlade på pressläktaren under överinseende av kommendörkapten Bertil Erkhammar. Kronprinsen hade tidigare under dagen grillats av sina lärare och censorer och nu skulle femtiotre elever släppas ut som kalvar på grönbete. Klockan 16.00 anlände kungafamiljen i sina bilar. Gustaf VI Adolf i svart paletå och hatt hade just varit i Bryssel, prinsessan Sibylla bar minkpäls, blå sidenklänning och klarblå blomhatt, prins Bertil hade klädsam solbränna och prinsessan Christina hade sin studentmössa på. Sist kom prinsessan Désirée och hennes man, friherre Niclas Silfverschiöld. Stadiga konstaplar såg till att de utan problem kunde ta sig fram i trängseln på skolgården. Kungen fick syn på sin sonson däruppe i fönstret i teckningssalen och log. ”Fredagen den 2 april 1966 skall gå till hävderna som en riktig märkesdag i Sigtunastiftelsens ärofulla historia. En ny kull fjärderingare är beredd att avlägga sin mogenhetsexamen, och i denna skara finns Sveriges kronprins Carl Gustaf. Sigtuna visade upp sitt allra gladaste ansikte: Solen sken, flaggorna åkte 140

Mall 135 x 210.indd 140

2010-10-14 11:35:37

i topp, och Manfred Björkquists allé och Stora gatan var för ovanlighetens skull befriad från kola-, korv- och glass­papper. Nyfikna turister och fotografer fattade posto på strategiskt viktiga punkter redan på förmiddagen”, skrev skoltidningen Suum Cuique, och fortsatte: ”På slaget fyra vänds allas blickar och kameror från glada abiturientansikten och riktas mot två svarta limousiner som stannar nedanför entrétrappan. Det är Hans Majestät Konungen med familj som anländer. Skol­ gårdens störta skylt med en bild av ’Tjabbe’ som liten skolpilt ger en anvisning om var de kungliga gästerna skall intaga sina platser.” Med ett vrål kastade eleverna ut sina tofsprydda abiturientmössor och satte på sin sina vita studentmössor som snyggt matchade de vinröda kavajerna och koftorna, rusade genom pelargången i ringdans och sedan nedför Midgårdstrappan ut till sina anhöriga bland ballonger och plakat. Kungafamiljens plakat visade kronprinsen när han som barn rattade en motorbåt. Dagens Nyheters utsände rapporterade under signaturen Butter, eftersom en seriös reporter på larvigt hovuppdrag inte gärna skyltade med sitt riktiga namn på den tiden. ”Efter allt hissandet var mamma Sibylla den första som lyckades komma fram till kronprinsen. Hon kramade och pussade och log, precis som alla andra lättade och lyckliga mammor gör i ett sådant ögonblick. Kungen klappade lite tafatt om pojken – karlar emellan pussas man ju helst inte ens en sådan dag”, skrev Butter. På kvällen samlades personal, studenter och anhöriga till den stora avslutningsmiddagen. Gymnastiksalen hade gjorts om till festsal med dukade långbord, levande ljus, blommor 141

Mall 135 x 210.indd 141

2010-10-14 11:35:37

och björkar. Dekorationskommittén, med fröken Margaretha Svinhufvud i spetsen, hade enligt Suum Cuiques referat, gjort sitt yttersta, för salen var strålande vacker och fullt värdig att hysa sina prominenta gäster, och klockan arton stod rektoratet på trappan bakom den röda mattan och välkomnade kunga­ familjen. ”Nu hade pressfotograferna på nytt en högtidsstund, som varade även under studenternas intåg. Det knäppte och blixtrade överallt. Begärliga offer var naturligtvis Kungen och hans stiliga bordsdam, värdinnan fröken Kjederqvist. Rektor Hillman omgiven av prinsessan Sibylla och Christina utgjorde ett fint blickfång. Men mest utsatta för fotoelden var studenterna med kronprinsen i spetsen”, skrev tidningen och noterade att middagen traditionsenligt bestod av champinjonsoppa, lax och glasstårta. Rektor Munthe höll ett tal till studenterna, och fick ett svarstal av en av kronprinsens bästa vänner, Fredrik ”Frippe” Palmstierna vars storebror, sedermera bankdirektören Jacob Palmstierna, också gått på internatskolan. Sist talade kungen, som tackade skolan och önskade studenterna, däribland sin sonson, en ljus och hoppfull framtid. ”Allvaret och spänningen kunde nu avlösas av lekfullheten och den mer otyglade glädjen, åtminstone efter den första danse­n, den traditionella wienervalsen, som för somliga kavaljerer innebar något av ’plikten framför allt’. Sedan ’Tjabbe’ och Ebba Curman dansat solo i en ring av närgångna pressfoto­ grafer och sju vackra flickor och sju vackra gossar vandrat i lunden gröna eller slunkit ner i diket och alla de andra folk­ lekarna spelats upp, fick polonäsen avsluta den officiella delen av den händelserika och minnesvärda studentexamen 1966.” 142

Mall 135 x 210.indd 142

2010-10-14 11:35:37

SHL:s skriftliga årsrapport för 1965–1966 innehöll bland annat en redovisning av boksamlingar, undervisningsmaterial, gåvor och donationer. Det ansågs viktigt att eftervärlden fick veta att två ljudband (om lasern och månens erövring), fyra stycken gasolflaskor med brännare och åtta stycken elektriska nätaggregat köpts in till fysik- och kemiinstitutionen, samt att en printer, en framkallningsmaskin och en glasburksfram­kallare införskaffats för den audiovisuella verksamheten. Men inte ett ord om att skolan nu, efter sju år, hade spottat ut landets blivande monark. Kvällstidningarna fick tag i kronprinsens betyg som visade att han med nöd och näppe klarat sin examen. Underkänt i matte räddades av ett AB, sju Ba, tre B och ett B? i övriga ämnen. De fem censorerna våga inte kugga Sveriges blivande kung men matematikläraren, professor Gustav Hössjer, kunde inte godkänna hans skriftliga svar på de svåra talen. ”Jag tittade på prinsens skrivning och det var inget att göra åt den. Det måste bli ett underkänt. Men uträkningarna var inte uppåt väggarna och därför var det ju tråkigt att han körde. Jag vet att han jobbat hårt med matematiken”, sade Hössjer enligt Aftonbladet, som också ringt upp professorn Carl H. Lindroth som två år tidigare fungerat som censor vid Sigtuna. ”Jag känner inte till motiveringen bakom betygen. Men jag tror inte att vår censorgrupp skulle ha släppt igenom kronprinsen.”

143

Mall 135 x 210.indd 143

2010-10-14 11:35:37

6 | Världsomseglingen

D

en gamla örlogsstaden Karlskrona låg inbäddad i tät dimma när HMS Älvsnabben kastade loss klockan halv elva på förmiddagen den 10 november 1966. På kajen beordrade chefen för örlogsbas syd, kommendör Hans Gottfridsson, ett kraftfullt ”Giv akt!” och musikkåren spelade Kungliga flottans paradmarsch och, naturligtvis, Kungssången. Honnörs­plutonen skyldrade gevär alltmedan minfartyget stävade ut genom hamn­ inloppet. Det var en storslagen tillställning. Avfärden hade föregåtts av traditionsenlig korum i den vackra Amiralitetskyrkan men det hade varit lite högtidligare än vanligt, med både flaggvakt och musikkår och en betraktelse av amiralitetspastor Carl-Axel Malmberg. Utöver Älvsnabbens besättning fanns representanter för militära myndigheter och anhöriga närvarande, samt en mindre del av allmänheten. Gudstjänsten hade avslutats med krigsmannabön varefter flaggvakten tågat ut ur kyrkan till tonerna av den flitigt framförda Kungssången. Besättningen hade sedan marscherat tillbaka till fartyget där det serverats kyrkkaffe ombord för anhöriga och särskilt inbjudna. Sedan hade de fått gå iland medan musikkåren och honnörsplutonen från Karlskrona Örlogsskolor marscherade fram till fartyget och fortsatte spela marschmusik ända tills besättningen lossade förtöjningarna. 144

Mall 135 x 210.indd 144

2010-10-14 11:35:37

Det här var Älvsnabbens andra långresa, så omständigheterna var lite speciella. Tidigare hade uppgiften varit att inspektera svenska beskickningar och konsulat runtom i världen. Nu hade uppdraget utvidgats avsevärt. Flottans fartyg skulle genom den goodwill som följer med ett örlogsbesök öka de svenska handelsintressena med de besökta länderna, vilket i praktiken innebar att den statsfinansierade svenska militära flottan gjorde gratis reklam för svenska företag. Ombord fanns utställningsmaterial och annan marknadsföring för AGA, Alfa-Laval, ASEA, Astra, Atlas-Copco, Bofors, KF, Pharmacia, SAAB, Scania-Vabis, Pripps, SKF, Svenska Tobaks AB och Svenska Tändsticks AB. I varje hamn skulle det arrangeras luncher och cocktailpartyn för speciellt inbjudna handelsrepresentanter från varje land som besöktes och Älvsnabbens främste officersaspirant skulle här få sin första duvning i konsten att sälja in fosterlandets industri till utlandet, vilket han skulle få användning för senare i livet som statschef. Till långresefartygets uppgifter hörde också, enligt Kungl. Maj:ts instruktion, att ”visa svenska örlogsflaggan och sprida kännedom om och intresse för Sverige samt härigenom lämna ett indirekt stöd åt rikets representanter i de besökta länderna och stärka svenska undersåtars ställning därstädes”. När 1966–1967 års långresa skulle planeras fanns det gamla önskemål om ett svenskt örlogsbesök i Australien och Nya Zeeland och andra avlägsna länder. Det stod redan från början klart att det skulle bli en världsomsegling. Endast en sådan resa hade tidigare gjorts i modern tid. Nu skulle Älvsnabben – drygt 100 meter långt, nästan 14 meter brett och bestyckat med 6 kanoner, 4 sjunkbomber och 380 minor – göra flottans genom 145

Mall 135 x 210.indd 145

2010-10-14 11:35:37

tiderna fjärde världsomsegling. Australien skulle besökas av ett svenskt örlogsfartyg för första gången på 115 år och Nya Zeeland skulle få sitt första svenska örlogsbesök. Kommendörkapten Lennart Lindgren var stilig fartygschef i vit skjorta med svarta axelklaffar och gradbeteckningar i guld, vita halvlånga shorts, vitt bälte med guldspänne, vita knälånga strumpor och vita lågskor. Hans besättning denna resa bestod av totalt 284 man, varav 97 utgjorde aspirant­ divisionen, alltså de unga män som så småningom skulle avsluta sin militärtjänstgörning som officerare. En av dem var alltså kronprinsen, som ganska snart skulle bli amiral, men det var mer en hedersbetygelse än bevis på fullgjord utbildning. Han hade inte överraskande tilldelats numret K1, vilket på något sätt särskiljde honom från de övriga kadetterna. Han kunde lika gärna ha kallats ”Nummer 1”, vilket han i och för sig också gjorde eftersom hans alternativa beteckning var ”001”, precis som en brittisk spion. Men liksom under sin skoltid var en av målsättningarna att kronprinsen skulle behandlas som vilken som helst av sina kamrater, vilket, återigen, inte riktigt lät sig göras. I Stockholm, varifrån Älvsnabben hade avgått några dagar tidigare, hade prinsessan Sibylla tagit farväl av sin ende son, tronarvingen, som nu skulle få uppleva den stora vida världen för första gången. Kronprinsen var emellertid inte alldeles lämnad åt sitt öde. Precis som när han börjat på Broms och Sigtuna, hade han nu en gammal vän med sig som en trygghet – den sex månader äldre greve Hans-Eric von der Groeben, som han lärt känna under sin tid i Sigtuna. Några av officerarna hade pratat med honom innan avfärd och bett honom vara ett 146

Mall 135 x 210.indd 146

2010-10-14 11:35:37

stöd för kronprinsen och fungera som ett slags mellanhand i situationer där det behövdes. Kapten Jan Bring, en av kadettofficerarna ombord på min­ fartyget, hade i god tid innan kronprinsens examen från Sigtuna Humanistiska Läroverk träffat hans farfar, kung Gustaf VI Adolf, och hans mamma Sibylla på Stockholms slott. Kungen hade klart och tydligt låtit förstå att hans sonson inte skulle tjänstgöra som marinofficer som vissa av hans förfäder gjort ibland, utan ”borde betraktas med utgångspunkt från att han ska bli kung och aldrig i egentlig mening avsågs tjänstgöra som officer och alltså få en allmän orientering och förmåga att uppträda inför trupp, vilket var viktigare än fack­kunskaperna”. Bring hade också besökt Sigtuna för ett kort möte med kronprinsen och haft ett längre samtal med rektorn, Arne Munthe, för att förhöra sig om Carl Gustafs kvaliteter. Munthe hade berättat att kronprinsen var kraftigt ordblind, att hans tal enligt lärarna var något otydligt, och att han i största allmänhet varit ganska tystlåten och tillbakadragen den första skoltiden. De här karaktäriserande dragen, det något hämmade uttrycks­sättet, skulle gradvis förändras till det bättre under långseglatsen med Älvsnabben. Från Sigtuna hade kronprinsen tämligen omgående för­ flyttats till Kungliga Sjökrigsskolan på Näsby slott i Täby norr om Stockholm för en förberedande utbildning – uppträda i uniform, krigsmans erinran, navigering, signalering – innan det var dags att embarkera skonerten HMS Falken, ett av marinens skolskepp, för en dryg månads träning till sjöss. Det var verk­ ligen en prövning – det hårda vädret i Nordsjön och Skagerrak, 147

Mall 135 x 210.indd 147

2010-10-14 11:35:37

sova i hängmatta, sjösjuka. Precis som alla andra skickades kronprinsen upp i förmasten som ett första prov, drygt 30 meter ovanför vattenlinjen. Kronprinsen klarade testet och var sedan toppgast och skötte enligt sina befäl toppseglet med bravur, även under hård kryss. Det något mer stabila fartyget Älvsnabben erbjöd en väsentligt högre grad av komfort. De sista veckorna innan avfärd hade kronprinsen och hans kurskamrater tillbringat i Karlskrona och undersökt och utnyttjat allt vad staden hade att erbjuda i form av underhållning. De festade tillsammans med traktens flickor och i sin blå bussa­ rong, utlagd blåkrage och svart råbandshalsduk var den redan snygge kronprinsen naturligtvis extra oemotståndlig. Han såg fram emot resan, det gjorde de alla. Det var en spännande tid som låg framför dem. De skulle få se världen både till sjöss och från land – Tunis, Alexandria, Port Said, Colombo, Fremantle, Hobart, Sydney, Wellington, Pago Pago, Honolulu, San Fransisco, Puntarenas och Dublin innan de skulle återvända i början av maj året därpå. Kronprinsen skulle få besöka platser som många av hans jämnåriga kamrater hemma i Stockholm bara kunde drömma om – Biscayabukten, dåvarande Förenade Arabrepubliken, Great Basses Reef utanför dåvarande Ceylon, Cocos Islands utanför Australien, Blind Bay i Nya Zeeland, Samoaöarna, Costa Rica, Bahamas. De skulle fara genom Kielkanalen, Suezkanalen och Panamakanalen. Det var ingen direkt vacker båt, dessutom var den långsam, med en toppfart på endast 14 knop. ”Hennes yttre linjer kunde ha varit mycket vackrare och farten vara högre. Men de som har gjort en resa med henne vet hur synnerligen lämplig hon är för aspiranternas första grundläggande utbildning. Utrymmena 148

Mall 135 x 210.indd 148

2010-10-14 11:35:37

ombord är inte spaciösa [sic], men mindurkarna ger avsevärt bättre plats för lektioner och förråd än vad andra fartyg idag kan erbjuda. Älvsnabben är dessutom billig i drift. Efter tolv vinterexpeditioner har hon också blivit en ofta sedd silhuett, främst i europeiska och amerikanska farvatten. Älvsnabben är idag nästan lika välkänd och erkänd som Fylgia var på sin tid”, skrev kommendörkapten Rolf Nilsson senare om sina minnen från långresan. Den första tiden ombord präglades av en ömsesidigt av­ vaktande hållning. Kronprinsen hamnade i ett vakuum och hade svårt att få kontakt med de andra. Ingen vågade riktigt närma sig honom, och till slut fick han själv bryta isen, exakt hur är något oklart. Men kronprinsens presskontakt vid marinen och Carl Gustafs blivande adjutant, kommendörkapten Bertil Erkhammar, sade i en intervju att kronprinsen ”plockade bort bekymret och öppnade en naturlig kontakt”. Kommendör­ kapten Rolf Nilsson tillade att det inte rådde något tvivel om att kronprinsens jämnåriga kamrater först och främst såg honom som Hans Kungliga Höghet och att de inte kunde övervinna sin nyfikenhet. Det var på många sätt en fantastisk resa, rik på händelser som gjorda för anekdoter efteråt, flera av dem med kron­prinsen i centrum. Tråkiga representationsuppgifter i land, där han skulle hälsa på än det ena, än det andra högdjuret som ville frottera sig och hamna på bild med en äkta kunglighet, varvades med grundliga barrundor i de hamnar där Älvsnabben lade till. Det var tvära kast inom loppet av några timmar. Kronprins i full ornat på mottagning med presidenter, ambassadörer och näringslivshöjdare på eftermiddagen, anonym sailor i vanlig 149

Mall 135 x 210.indd 149

2010-10-14 11:35:37

Kalle Anka-utstyrsel under kvällens äventyr i inte alltid så välstädade kvarter. En gång tappade han sina medaljer han haft på skjortbröstet efter en sådan bläcka. De var en gåva från farfar kungen, och de var tvungna att rekonstruera hela kvällen – var hade de varit någonstans? – innan de återfann grannlåten. En annan gång, i Nassau på Bahamas, hade de druckit så mycket att fartygschefen oroligt ifrågasatte om de överhuvudtaget skulle kunna genomföra morgondagens tuffa program, inte minst den mottagning som kronprinsen skulle delta i. I Puntarenas i Costa Rica ställde landets president sitt personliga tåg till förfogande, med all tänkbar form av lyx. I Waikiki Beach i Honolulu i Hawaii hade man gjort i ordning ett hotellrum till kronprinsen och hans entourage. Bilder på kronprinsen tillsammans med surfkungen Duke Kahanamoku, och tillsammans med lokal flicka och surfbräda, skickades ut till världen via satellit. ”Mottagandet i Honolulu var traditionellt. Hulaflickor klädda i gräskjolar under framförandet av sina eggande danser fanns där, liksom härligt doftande leis och skyltar med ’Aloha’. Kanske mötte oss en något mera industrialiserad bild av själva staden än vi hade väntat oss, men något av paradiset fanns ändå kvar. Att förutsättningarna för turism är enorma kan var man understryka. Många tog tillfället i akt att i stället för plageliv på Waikiki bland sköna amerikanskor göra utflykter och njuta av Hawaiiöarnas storslagna scenerier”, skrev Rolf Nilsson. Inför ankomsten till San Fransisco hade en mottagningskommittée med Sveriges ambassadör i spetsen mött upp i Fisherman’s Wharf, men det tog så lång tid för Älvsnabbens svaga motorer att kämpa mot den starka strömmen att orkestern och kommittén till slut tröttnat på att vänta. 150

Mall 135 x 210.indd 150

2010-10-14 11:35:37

Festandet accepterades av fartygsledningen så länge gossar­na skötte sig. Det var viktigt för kronprinsens kamrater att undvika bråk och andra incidenter. De var fyra stycken i gänget närmast honom och de var måna om att inget fick hända den blivande monarken; det var den enda bevakningen som fanns i de långt ifrån städade kvarter de vistades när Älvsnabben låg i hamn – hans kamrater. Kommendörkapten Lindgren fick helt enkelt lita på att de kunde hantera uppgiften, men visst var det mycket roligare för kronprinsen att hålla party i Honolulu med dansande flickor än att hälsa på president Nasser i Egypten. Att Carl Gustaf så småningom skulle ta över Sveriges tron var inget de pratade om. Kamraterna hade vant sig vid tanken och betraktade Carl Gustaf som en kompis bland andra. Nu skulle de bara njuta av stunden och ha så kul som möjligt. Kronprinsen kom på det sättet att tillhöra ”den utspädda generationen”, som hans adliga kamrater kallade sig – de första i Sveriges fina familjer som ”blandades ut” med jämnåriga skol- och kurskamrater från helt vanliga omständigheter. I korrespondensen med chefen för Sjökrigsskolan, kommendör Wille Edenberg, rapporterade Älvsnabbens chef Lennart Lindgren lite mer informellt om kronprinsens utveckling ombord. Från Röda Havet den 8 december 1966 skrev han: ”Prinsen trivs utmärkt. Han är enligt enstämmig uppfattning av Swedlund [Sten, kadettofficer och den blivande monarkens adjutant i 20 år, förf anm] och Bring nu mycket ledigare, friare och öppnare. Han ser alltid glad ut, han fogar sig villigt i de extra belastningar som jag någon gång då och då måste ålägga 151

Mall 135 x 210.indd 151

2010-10-14 11:35:37

honom i form av presentationer vid parties, ombordvaro för pressintervju mm. I gengäld tog jag med honom till Luxor och Assuan, vilket han satte mycket stort värde på, såvitt jag kan förstå.” Och den 7 januari 1967 från Indiska Oceanen, 12 timmars gång från Fremantle: Prinsen har jag inga problem med. Jag citerar här ett utdrag ur ett brev, som jag har skrivit nyligen till Prins Bertil: ”Det är också min varma förhoppning att Kronprinsen, under det kommande året, måtte fortsätta att trivas som han tycks göra med sin marina utbildning. Jag tror att den gör honom mycket gott. Han är här ombord pigg och glad, trivs bra med sina kamrater, är en god sjöman, följer allt praktiskt arbete med gott humör och gott handlag och känner sig tryggast, när han får vara en av de många aspiranterna. Som kvartersaspirant känner han ett stort ansvar och fullgör sina ledaråligganden bra.” Att han sedan kanske inte lägger ner så mycket intresse och arbete på den teoretiska delen som vore önskvärt är en sak för sig. Bring har talat med honom och det är ju viktigt att han inte kommer efter med hänsyn till möjligheterna att kunna följa utbildningen i fortsättningen. Han är ju emellertid inte ensam om att tycka att teorin är tråkig och besvärlig nu under den här praktiska kursen.

Kadettofficeren Jan Bring skrev i mars till Edenberg: ”I övrigt är K1 glad och positiv och sköter sina många representationsplikter bra. Det är betydligt fler än jag skulle vilja se, men det är svårt att backa av dem. I undervisningen hänger han 152

Mall 135 x 210.indd 152

2010-10-14 11:35:37

med strax över godkänt utom i tidvattenläran, som enbart är räkningar. Där har vi ju redan prejudikat på uteblivet betyg, så att vi slipper en röd markering.” I april skulle kronprinsen fylla 21 år och bli myndig enligt lagens mening och planeringen av firandet ombord var ett samarbete mellan fartygschefen, chefen för Sjökrigsskolan och hovet. Edenberg hade pratat med den nye riksmarskalken Stig H:son Ericson och rapporterade vidare till Lennart Lindgren den 8 mars, när Älvsnabben låg i San Fransisco: Har från Stig H:son just fått beskedet att Prinsens födelsedag enligt hans egen önskan skall firas ombord i kamratkretsen. Ingen av familjen kommer dit – oavsett vad tidningarna skriver. Konungen står för kostnaderna. Det uppdrages åt Dig att utforma firandet, som främst bör omfatta FC, off och besättningen i övrigt – allt beroende på programmet för dagen. ”Extra” mat, ett glas vin eller öl, extra kaffe och bullar är väl vad härifrån sett anses vara rimliga alternativ. Frukost-, lunch-, kaffe- eller midagsdags [sic] – det får programmet och Du avgöra. Stig H:son vill gärna ha ungefärligt besked, vad det blir i medio av april – lagom att sända honom ett brev (med kopia till mig) från Nassau.

Ännu den 31 mars hade ingenting slutgiltigt bestämts om kronprinsens födelsedag. Det var som om denna tilldragelse fick den marina militärledningen att slå knut på sig själv, egentligen i strid med ambitionerna att kronprinsen inte skulle särbehandlas. Chefen för Sjökrigsskolan skrev till sin fartygschef: 153

Mall 135 x 210.indd 153

2010-10-14 11:35:37

Konungahuset diskuterar fortfarande, enligt 1.hovmarskalken, firande av Kronprinsens födelsedag. Tills vidare gäller de givna direktiven om intern fest ombord. I det fall att herrskapet Ambler och Prinsessan Christina i den vevan skulle vilja besöka Dublin, har Stig H:son sökt råda dem att förlägga kontakten med Prinsen före eller efter födelsedagen. Han och jag är överens om att formen bör överlåtas på Kronprinsen och Dig med hänsynstagande till det övriga programmets utformning i Dublin. Jag tror det skulle vara av stort värde att så snart som möjligt meddela Stig H:son (och mig) i vilken riktning Era planer går.

På Valborgsmässoafton låg Älvsnabben för ankar i Dublins hamn och födelsedagsfirandet blev inte så frugalt som brevväxlingen mellan fartygsledning, Sjökrigsskola och hov antytt. Tvärtom plockades både champagne och kaviar fram när fartygets officerare bjöd på lunch för kronprinsen och hans syster Margaretha och hennes man John Ambler. Kockarna ombord hade bakat en stor tårta och bland presenterna fanns en mässings­beslagen mahognykista som Älvsnabbens timmerman tillverkat. Kronprinsen fick också ett livslångt medlemskap i Lough Ennels fiskeförening efter att han dagen innan lyckats fånga en laxöring, eller om det var en forell, på ett kilo i en insjö. Svenske ambassadören hade efteråt bjudit på cocktailparty och bland gästerna fanns flera av Dublins mer kända invånare. Under den efterföljande presskonferensen frågade en journalist om kronprinsen tänkte gifta sig med prinsessan Anne, dotter till drottning Elizabeth II. Han undvek frågan genom 154

Mall 135 x 210.indd 154

2010-10-14 11:35:37

att svara: ”Jag har inte någon flicka därhemma. Jag vore glad om jag hade en.” En krönikör i brittiska Independent kallade honom ”Europe’s Prince Charming”. Allt var inte bara frid och fröjd, friskt mod och saltstänkta gossar ombord på Älvsnabben, som det gärna blir när man ska minnas långt efteråt. En av fartygets skickligaste högbåtsmän saknades efter hundvakten den 9 mars under färden mot San Fransisco. Genomsökningar i fartyget gav inget resultat, och det möjliga område inom vilket han kunde ha gått överbord genomsöktes under den ljusa delen av samma dag. Hjälp hade dessutom kommit från ett av den amerikanska kustbevak­ ningens spaningsplan, dock utan framgång. Vid mörkrets inbrott måste tjänsteförrättande fartygschefen – Lindgren hade opererats för njursten i Wellington och skulle återembarkera i San Francisco – konstatera att vidare sökande var lönlöst. Det fanns inget som kunde förklara försvinnandet. Hälsotillståndet bland besättningen varierade betydligt. Sex skadefall anmäldes till Riksförsäkringsverket: en handskada, en fotskada, två knäskador, en öronskada och en tandskada. Handskadan uppkom under en storm i Tasmanska sjön. En aspi­rant hade råkat krossa en syltburk i höger hand och skurit av två böjsenor. Tandskadan hade uppstått efter att en värn­ pliktig blivit slagen i ansiktet av ”mods” i Dublin och fått skador på tre framtänder. Under skridskoåkning respektive dans hade två skadat sina knän, och en hade skadat sig när han surfade under uppehållet i Hawaii. I Colombo hade en värnpliktig blivit biten i ansiktet av en hund och fått vaccin mot rabies. 155

Mall 135 x 210.indd 155

2010-10-14 11:35:37

De första sex veckorna hade luftvägsinfektioner grasserat vilket gjorde att sjukavdelningens platser var ständigt belagda. Efter besöket i Alexandria hade tjugo man insjuknat i diarré och efter besöket i Colombo hade femtio, sextio man insjuknat med gastrointestinala symtom och feber. Under den drygt sexton dygn långa perioden till sjöss mellan Ceylon och Austra­lien i tropisk värme hade en magtarmsinfektion utbrutit samtidigt som sträng vattenranson införts, vilket gjorde att personlig hygien fick skötas i saltvatten, vilket i sin tur fått fartygschefen att kraftfullt anbefalla att Älvsnabben snarast utrustades med egen vattenreningsanläggning. Halsinfektioner på grund av alla väderleksbyten, förkylningar, halsbölder, bronkit, njurstensanfall, hudinfektioner i ljumskar, axelhålor och på fötter var andra plågor som återkom. ”Förläggningshygienen är inte helt tillfredsställande med hänsyn till moderna krav. Mässarna är trånga och med sina många smutssamlande prång svåra att hålla rena. I tropikerna blir värmen i mässarna ofta mycket plågsam, särskilt vid fuktig väderlek. Ventilationen är otillräcklig, i synnerhet i de förliga mässarna, där ventilerna även vid måttlig sjö måste stängas”, hette det i slutrapporten i maj 1967. Lustigt nog tycktes fartyget ha varit mindre drabbat av kackerlackor och annan ohyra än tidigare, men det tillskrevs den totalsanering och genomrökning av Älvsnabben som gjorts innan avfärd. Dessutom hade de flesta klarat sig från allvarlig sjösjuka, men en sak hade aspiranter och matroser dåligt skydd mot: veneriska sjukdomar. Fartygsledningen hade i februari inbjudit till äktenskapsskola på söndagarna under vårvintern ända fram till slutet av april för att inviga de unga männen i äm156

Mall 135 x 210.indd 156

2010-10-14 11:35:37

nena ”Kärlek och äktenskap”, ”Sexuell gemenskap”, ”Graviditet och barnskötsel”, ”Hemmets ekonomi”, ”Familjeproblem” och ”Äktenskapet och samhället”. Äktenskapsskolan hade hållits under vissa tidigare långresor och det hade visat sig finnas intresse även på denna resa. Men hur det än var så kunde de unga männen inte hålla sina behov i schack, vilket givetvis fick konsekvenser. Detta var den verkliga kontrasten till äkten­ skapsskolan, möjligen ämnet ”Familjeproblem” undantaget: ”Sammanlagt 22 fall av gonorré har diagnostiserats, varav c:a 14 kan hänföras till smittan i Puntarenas. Denna hamn visade ett rikt och lätt tillgängligt bordelliv. Gonacillinbehandling har varit verksam och komplikationer har ej registrerats. Inga andra könssjukdomar har förekommit. Efter hemkomsten skall samtliga gonorréfall kontrolleras med WR. Besättningen fick i början av resan mässvis undervisning om könssjukdomarna och dess profylax. Medicinalstyrelsens goda upplysningsfilm om VS visades. Under resans lopp har före ’suspekta’ hamnar sjukdomsrisken ånyo framhävts. Till varje mäss har utdelats kondomer och Nicholsons salva, men trots råd och varningar syns ändå flera ha slarvat med profylaxen”, rapporterade marin­ läkaren. Det hade varit lite si och så med disciplinen ombord, även om den inte orsakat några allvarliga problem. Två disciplinstraff utdömdes, ett för en rymning när Älvsnabben skulle avgå från Fremantle, och ett för övergivande av post. Tillrätta­visningar utdömdes i huvudsak för undanhållande (sen ankomst efter permission), tjänstefel (sen uppstigning på morgonen) och brott mot klädselföreskrifter. Fem fall av tillrättavisningar ådömdes för fylleriförseelser av lindrig art. Kronprinsen bätt157

Mall 135 x 210.indd 157

2010-10-14 11:35:37

rade knappast på statistiken. Vid ett tillfälle slöade han till som rorsman och styrde Älvsnabben ur den beordrade kursen, och en annan gång fick han en skrapa för att han inte stått still vid en uppställning. Långresebesättningen var handplockad och därför ansågs antalet tillrättavisningar överraskande stort, men, som det hette i slutrapporten, skälen var antagligen de mycket skärpta kraven, att långa förflyttningar ger en önskan om att ”koppla av” i hamn, att befäl och meniga konfronteras mer med varandra på fritiden än vid vistelse i Sverige, samt ovana vid förhållanden utomlands. Men, som kommendörkapten Emil Charpentier skrev i sin sammanfattning: ”Trots allt kommer det att finnas de ombord som i spekulativt syfte tar ett straff framför att avstå en ’planerad’ försening.” Lördagen den 6 maj anlöpte Älvsnabben efter 177 dygn, 5 500 mil, fem världsdelar och sjutton främmande hamnar äntligen Västkustens örlogsbas. Efter stridsinspektion på öppet vatten mellan Marstrand och Vinga av chefen för marinen fortsatte fartyget förbi Lilla Billingen i inloppet till Göteborg, där paradstyrka och militärmusikkår hedrade de hemvändande. Där stod också prinsessan Sibylla och dottern Désirée och hennes make Niclas Silfverschiöld och vinkade. Tidningarna, som bevakat resans olika moment så ofta de kunnat, ibland direkt på plats, kunde nu glatt rapportera att kronprinsen verkade ha vant sig vid journalisternas frågor. ”Vilken är den dummaste fråga ni fått?” undrade en ung reporter. ”Den jag just fick”, svarade kronprinsen och fick en spontan applåd. En annan reporter frågade varför han inte deltagit i Äktenskapsskolan. ”Varför? 158

Mall 135 x 210.indd 158

2010-10-14 11:35:37

Jag tycker inte att det har behövts”, svarade han. Han tyckte vidare att San Fransisco var den vackraste platsen de besökt och att de vackraste flickorna fanns i Honolulu. Han besvarade frågorna i rask följd: ”Vad gör man på fritiden ombord på Älvsnabben?” ”Fritid? Det finns ingen fritid ombord. Men frivakter. Och på dem tar man igen sig: pratar, läser, spelar kort.” ”Poker?” ”Ja, varför inte? Poker, canasta.” ”Har det varit svårt att komma in i kamratkretsen?” ”Till en början var vi väl en aning reserverade alla, men det gick snart över.” De nyutexaminerade gossarna som mönstrat på i stort sett direkt efter studentexamen, klev nu iland som män. De hade känt sig rätt ”glyttiga” innan, som en av dem säger, men nu hade de sett världen och ingen kunde slå dem på fingrarna. De hade embarkerat Älvsnabben iförda Kalle Anka-kläder, nu debarkerade de i skärmmössa och kunde titulera sig officerare. Fartygschefen, kommendörkapten Lennart Lindgren, avrundade sina intryck av kronprinsen: ”Strävandena att han skulle betraktas som en vanlig aspirant har till alla delar uppfyllts till sjöss. Sedan den första nyfikenheten lagt sig har övriga delen av besättningen lärt sig betrakta honom som vilken annan besättningsman som helst.”

159

Mall 135 x 210.indd 159

2010-10-14 11:35:37

7 | Den inbäddade prinsen

B

ilden av kronprinsen i vanlig grön och sladdrig militärskjorta och med snuskburk i handen i en paus under en kompaniövning i skog och mark var inte lika tjusig som bilden av den nybakade marinofficeren. Men tronföljaren var icke desto mindre tvungen att även utbildas i andra vapenslag än den prestigefyllda flottan. I rask takt betade han av samtliga försvarsgrenar och skördade på rekordtid de gradbeteckningar som det tog hans kamrater åratal att uppnå. Men det var så det var bestämt. Där vanliga grabbar fick grundlig och långvarig utbildning i alla ämnen, räckte det att kronprinsen ”oriente­rades” i dem. Den militära tjänstgöringen var en starkt nedbantad version av officersutbildningen och kronprinsen genomgick kurserna på omkring halva den tid det tog för hans kam­rater. Ett exempel på särbehandlingen är proven vid Sjökrigs­ skolan. Carl Gustaf genomgick samtliga prov, både praktiska och teoretiska, men de rättades aldrig och frågeformulären brändes. Han slapp också det annars obligatoriska samtalet mellan en värnpliktig och en psykolog som alltid gjordes för att utröna den unge mannens personlighet och lämplighet. Det fanns liksom ingen anledning till det. Mannen skulle bli kung, oavsett lämplighet, särskilda egenskaper och familjeförhållanden. 160

Mall 135 x 210.indd 160

2010-10-14 11:35:37

Tidningen Idun-Veckojournalens reporter Jackie Lindeberg granskade i ett par reportage i mitten av 1960-talet den special­ sydda utbildningen och det helt nya PR-maskineri som satts igång för den blivande monarken. Mediernas intensiva bevakning av den osäkre kronprinsens alla göranden och låtanden var något nytt, något man dittills inte upplevt. Det var som om en ny tid hade spottat ut en tronarvinge som tvingades konfronteras med en helt annan värld, med delvis helt andra värderingar, än de hans farfar Gustaf VI Adolf mötte när han utbildades till monark. Och en ny tid krävde ett modernare förhållningssätt till omvärlden. Våren 1966 hade kronprinsen skapat rubriker var han än befunnit sig och fått en mängd frågor om sitt militära utbildningsprogram. Om kungahuset skulle lära sig att leva sida vid sida med framförallt kvälls- och veckopressen förutsatte det att hovet kom ur ut garderoben. Bland de första synliga åtgärderna var att hovet överlät till marinens pressavdelning att sköta kontakterna mellan kronprinsen och pressen när det gällde hans militära utbildning, vilket betydde att mediernas kontaktman i praktiken blev den 26 år äldre kommendörkaptenen Bertil Erkhammar, både när det gällde kronprinsens liv i det militära och i det civila. Hans avdelning hade redan god erfarenhet av att bygga upp ramarna för statsbesök och prinsessbröllop. Marinens pressavdelning var så välrenommerad att Erkhammars företrädare Hans Blenner hade gått direkt till Volvo som presstalesman. Våren 1966 genomförde kronprinsen något som skulle kunna liknas vid en Eriksgata i Jämtland. Hovet hade tyckt att det vore lämpligt att den unge mannen närmare fick lära känna det landskap han var hertig över. Enligt vad tidningarna skrev 161

Mall 135 x 210.indd 161

2010-10-14 11:35:38

gjorde kronprinsen succé. Carl Gustaf visade upp en ny sida. Borta var blygheten och nervositeten: ”Äntligen visade han sig som ett talande, rörligt och givande intervjuobjekt.” Den nya attityden tillskrevs delvis kronprinsen, som själv önskat en förändring. Han sade sig vara hjärtligt trött på teleobjektiv och smygande i buskarna. Han hade vid ett tillfälle under Sigtunatiden sagt, ”Jag är en offentlig person, och det har jag lärt mig att acceptera”, och börjat visa upp ett större tillmötesgående och en större mjukhet. Denna mer utåtriktade image var inte bara kronprinsens egen idé. Bertil Erkhammar hade flertalet gånger uppmanat honom att försöka ta sina uppgifter så naturligt som möjligt och ”försöka se glad ut”. Erkhammar hade naturligtvis förankrat strategin hos kronprinsens mamma. Under ett möte som varat en timme hade de pratat om den kommande pressverksamheten kring sonen. ”Om prinsessan Sibylla och hennes barn tidigare ibland lidit av alltför påträngande uppmärksamhet från pressfolkets sida så hoppades hon att i fortsättningen samarbetet med pressen skulle fungera på ett mera naturligt sätt”, sade Erkhammar. Men inte ens den erfarne kommendörkaptenen kunde undvika att slinta i retoriken när han tillfrågades om hur han personligen uppfattade sin roll som kronprinsens PR-man: ”Min privata inställning är den att kronprinsen ska be­handlas som vilken svensk medborgare som helst. Den barriär av missförstånd som har rests omkring honom måste rivas ned. Många tror att kronprinsen skyddas genom påbud, spärrar och spe­ ciella anordningar. Så är det inte! Genom missriktad lojalitet har kronprinsens kamrater många gånger ställt sig i vägen för att skydda honom. Det har lett till att omvärlden tror honom 162

Mall 135 x 210.indd 162

2010-10-14 11:35:38

vara extra bevakad, fjärrdirigerad så att säga.” En kronprins som är som vilken medborgare som helst var en ekvation som var svår att få att gå ihop. Och hur många av kronprinsens kamrater hade en personlig PR-strateg, finansierad med skatte­ pengar? Året därpå publicerade Jackie Lindeberg ett reportage under rubriken ”Får kronprinsen rätt utbildning?” och satte fingret på en springande punkt. Under tiden ombord på Älvsnabben hade kronprinsen, precis som alla andra, fått diska, skura golv, sätta ut fallrepen till gummiflotten som bärgar målroboten, och ensam fått igång minhissen. Kamraterna hade betonat att Carl Gustaf självmant gjort allt detta och mycket mer. ”Och här har vi kronprinsens verkliga dilemma: det framhävs att det är just han som har visat sig på styva linan när andra har varit lika duktiga. Det ligger i sakens natur att detta ofelbart måste skapa en distans i det rum han rör sig. Det finns ingen­ting som kronprinsen avskyr så mycket som när resultat av olika slag offentlig­görs, resultat där han aktivt medverkat”, skrev Lindeberg. Bara det faktum att kronprinsen under sina kommande studier i Uppsala endast skulle nosa på ämnen som statskunskap, nationalekonomi och historia och inte ens behöva ta några betyg visade att några formella minimikrav på en blivande regents kompetensnivå inte fanns. Han skulle plugga vid universitetet, ja, men behövde alltså inte som sina kurskamrater bekymra sig om tentamina. Om kronprinsen som andra unga svenskar senare i livet skulle söka jobb av mer kvalificerad art, så hade han inte mycket på sitt formella CV som gav honom försteg framför andra. Men, som Lindeberg konstaterade, konkurrensen om jobbet som kung var inte direkt hård. 163

Mall 135 x 210.indd 163

2010-10-14 11:35:38

Artikeln publicerades den 18 augusti 1967 och kronprinsen var då mitt uppe i sin militära utbildning. Några månader tidigare hade han klivit av Älvsnabben och hade nu ett antal utmärkande karaktärsdrag som Idun-Veckojournalen kunde redo­visa. Kronprinsen ansågs vara orädd, ledig, rutinerad. Hovets och anhörigas ansträngningar att ”forma tronföljarens naturliga framtoning” ansågs i stort sett ha lyckats. Carl Gustaf skulle sannolikt bli en ”demokratisk” kung som kan umgås med alla. Han var vidare uthållig, envis och kompetent att fatta egna beslut med gott omdöme. Fortfarande drogs han dock med en viss utslätad personlighet. Hans relationer med omvärlden var närmast ”fotografiska”. Det var inte många som kände till hans åsikter. ”Uppvaktningen putsar hans profil intill vördnadsfull meningslöshet. Alla försök att ringa in vem han egentligen är möter motstånd inom hovet. Bara snälla omdömen får officiellt komma till tals. Den blivande kungens intellektuella kapacitet anses vara acceptabel. Den rymmer bestämda uppfattningar i allmängiltiga frågor; uppfattningar som – klart uttalade – i inget avseende skulle skada monarkins ställning. Hans läggning är alltså konservativ”, skrev Lindeberg och fortsatte: Carl Gustaf sitter där han sitter: på en tron som fotas på hävd – i modern tid – på ett skickligt lagt PR-pussel. Folk stannar på fem stegs avstånd, bugar och vet knappast varför man bugar inför denne unge värnpliktige svensk. Han är vänlig, artig, förekommande. Uppträder försynt. Har en utpräglad känsla för rätt och orätt. Drar inga fördelar av sin ställning men är medveten om den. Noggrann med att sätta sig in i uppgjorda program och att följa dem till punkt och 164

Mall 135 x 210.indd 164

2010-10-14 11:35:38

pricka. Tar alltid reda på vilka som kommer till halvofficiella tillställningar och vet i förväg vad han skall konversera med dem om. Även om han finner enskilda detaljer tråkiga, har han för vana att genomföra dem utan sura miner, ja, nästan frejdigt. Praktisk. Mindre intresserad av teoretiska spörsmål. Har besvär med ledig handstil och med att uttrycka sig i skrift. Bättre då i tal (som andra skriver åt honom). En benägenhet att tala tyst och oartikulerat håller på att arbetas bort, främst genom ”naturlig utveckling”. Trivs han med sin roll? Han vet inte om någon annan. Hela hans uppfostran har gått ut på att han skall bli kung. Han har inte på allvar tänkt sig in i några andra alternativa livsuppgifter.

Sedan några år tillbaka hade kronprinsen en inre stab vars uppgift var att ”göra karl” av den tillträdande monarken, vilket bland annat innebar att göra honom sällskap i alla möjliga sammanhang som ett slags mellanting mellan jämnåriga och hovfunktionärer. Några av dem var generationen över Carl Gustaf och kunde fungera som ett slags fadersfigurer för honom. Som chef för den här staben utpekades greve Gösta Lewenhaupt, pappa till kronprinsens gode vän Carl Adam. Lewenhaupt var VD för svenska IBM och körde omkring i en Jaguar. Han hade följt kronprinsens systrar på nära håll, bland annat under en resa till USA, och hade varit kammarherre hos prinsessan Sibylla sedan slutet av 1950-talet och brukade bjuda kronprinsen och hans kamrater på fasanjakt. Lewenhaupt hade umgåtts med prins Bertil och Lilian Craig i slutet av 1940-talet och tillsammans med skådespelerskan Sickan Carlsson, konstnärinnan Wibeke Beck-Friis, NK-­chefen Ragnar Sachs, bankiren Marcus 165

Mall 135 x 210.indd 165

2010-10-14 11:35:38

Wallenberg, skeppsredaren Bo Ax:son Johnson och baron Carl De Geer hade de utvecklat ett djupt intresse för affärer och glatt umgänge. De älskade att anordna påhittiga spex och lustspel, ibland specialskrivna för dem av Kar de Mumma. Spexen var mycket påkostade, inget sparades för att skapa så magnifika små skådespel som möjligt. En gång hyrde man till exempel in dvärgar som fick sköta en komplett modelljärnväg, och lät sedan störtbombare i miniatyr attackera järnvägen. Major Hans Skiöldebrand, adjutant hos Gustaf VI Adolf, hade varit utlånad till kronprinsen under tre år som dennes mest anlitade följeslagare och hade rest med honom till Irland och Skottland. Han såg sin roll som en blandning mellan äldre kamrat, livvakt och rådgivare. Han betraktades av andra till och med som en far för Carl Gustaf, som sades beundra Skiölde­ brand mycket. De brukade också gå på bio, ishockey, åka skidor i Storlien och simma utanför Solliden. ”Någon måste alltid följa honom. Han är dock vår tronföljare. Det kan vara situationer som uppstår, närgångna personer, olyckstillbud. Det kan behövas ett råd ibland. Min tjänst som adjutant åt kronprinsen är stimulerande, han är en tjusig, trevlig grabb”, sade Skiöldebrand till Expressen i februari 1964. Baron Hans Beck-Friis hade varit kronprinsens kårchef i scouterna då Carl Gustaf var vargunge och hade ett utpräglat intresse för utomhussporter, särskilt långfärdsskridskor. Lättsam, sparsam, och anspråkslös i det mesta åt han gärna pölsa med rödbetor och körde sin gamla Lloyd tills den brakade ihop, därefter köpte han en Volkswagen. Civilekonom Lennart Ekelund arbetade på Kreditbankens kreditberedningsavdelning och var känd som en försynt, still166

Mall 135 x 210.indd 166

2010-10-14 11:35:38

sam och sobert klädd man som ibland åkte vattenskidor med kronprinsen under vistelserna på Solliden. Ekelund var dock inte alltid så stillsam. Han tyckte om höjdhopp, att springa fort, vinterbada och bada bastu. ”Har är otäckt morgonsjungig i duschen, äter gärna råbiff och räkor till någon kvällstrött vickning och tycker om choklad med vispgrädde”, skrev Expressen. Slutligen ingick i gruppen överstelöjtnant Harald Smith, pappa till kronprinsens gamla skolkamrat Carl Johan. Smith bodde på Lidingö dit kronprinsen ofta var bjuden. Överste­ löjtnanten var också den sportiga typen, han seglade och åkte skidor och sades ha ett stort inflytande på den blivande monarken. Man kan med fog säga att den unge tronarvingen sedan länge hade bäddats in i en ganska namnkunnig samling mentorer, som alla ville honom väl och som på alla sätt hade försökt förbereda honom på hans kommande uppgifter. På sätt och vis hade han kanske större möjligheter att klara uppdraget än hans pappa skulle ha haft. Carl Gustaf var född och uppvuxen i folkhemmet, Gustaf Adolf i ett klassiskt aristokratiskt samhälle som höll på att försvinna. Å andra sidan – det faktum att hans officiella omgivning enbart bestod av äldre människor gjorde att han inte haft en enda hovfunktionär i sin egen ålder att prata med. När han den 21 augusti 1967 ryckte in vid flygkadettskolan F20 i Uppsala, där han skulle påbörja sina universitetsstudier ett år senare, hade hovet försäkrat sig om att inbäddningen fortsatte. Målsättningen var att kronprinsen så långt det var 167

Mall 135 x 210.indd 167

2010-10-14 11:35:38

möjligt skulle följa de övriga kadetternas utbildningsplan, i övrigt lämnades relativt fria händer för kadettskolans chef, överste Olson, att planlägga hans utbildning. Eftersom det skulle vara både opraktiskt och alltför formellt att ständigt titulera kronprinsen ”Ers kunglig höghet”, meddelade hovet att tilltalsordet kort och gott skulle vara ”Prinsen”. I samband med inryckningen inbjöds Olson av prinsessan Sibylla till Stockholms slott för att i samband med en informell lunch orientera om utbildningen i flygvapnet. Sibylla vädjade till Olson: ”Översten, tag väl hand om min pojke. Han är den enda jag har.” För att kronprinsen snabbare skulle komma in i kamratkretsen utsågs en av kadetterna att vara hans närmaste kadettkamrat. Samtidigt utsågs en av de yngre lärarna, löjtnant Peter Forsman, att svara för detaljplaneringen, eftersom kronprinsen inte alltid kunde följa de övriga kadetternas utbildning. För att stilla massmediernas nyfikenhet ordnade översten redan tidigt en presskonferens, som kronprinsen ansåg ha klarat galant. Därefter fick han i stort sett vara i fred för pressen under utbildningens gång. Inför kronprinsens studier i Uppsala hade en annan grupp dignitärer utsetts för att finslipa hans utbildning till kung. Gruppen leddes av den då sextiofyraårige generallöjtnanten Malcolm Murray. Han hade ett gediget förflutet på just de områden som passade den unge tronföljaren. Murray älskade idrott i alla former, inte minst skidor och orientering, och han hade varit kårchef i Stockholms scoutkår. Han hade slagits på Finlands sida mot Sovjetunionen under andra världskriget och var med vid återerövringen av Hangö, vilket gav höga poäng inom antibolsjevikiska kretsar. Han hade dessutom varit adju168

Mall 135 x 210.indd 168

2010-10-14 11:35:38

tant åt Gustaf Adolf, kronprinsens pappa, och efter dennes död varit ett stort stöd för prinsessan Sibylla. Murray blev nu chef för den nybildade Kronprinsens hovstat. Friherre Stig Ramel, direktör på Exportföreningen, skulle orientera kronprinsen i frågor som rör näringsliv och samhälle. Förste hovintendent Carl-Eric Ekstrand skulle lära honom hur hovförvaltning går till. Gruppens fjärde medlem, slutligen, var professor Torgny Segerstedt, rector magnificus vid Uppsala universitet. Våningen i den burgna stadsdelen Luthagen var ingen liten student­lya. Fyra rum och kök på 118 kvadratmeter – med balkong – fem trappor upp i en nybyggd fastighet på Luthagsesplanaden 12b och inredd med möbler från Kungliga Husgerådskammaren på Stockholms slott. Och på köpet en egen hushållerska, Majken Holmquist, som skulle laga mat, bre smörgåsar och hålla ordning i det tillfälliga hemmet. Kronprinsen flyttade in i september 1968 och när det gällde timing var den oslagbar i sina kontraster. En blivande monark mitt bland radikala studenter ett år som skulle gå till historien. Pragvåren – i sig ett reformprogram för bland annat pressfrihet och demokrati i det hårt styrda kommunistiska Tjeckoslovakien – hade bara någon månad tidigare slutat med att Warszawapaktens trupper och stridsvagnar invaderat den tjeckoslovakiska huvudstaden. Universitet i USA, Tyskland och Frankrike belägrades av studenterna i en protest mot det rådande utbildningssystemet. I Berlin krävde den unga generationen att den äldre upphörde med sin tystnad om nazi­tiden. Ungdomar krävde ett socialistiskt samhälle, där fri 169

Mall 135 x 210.indd 169

2010-10-14 11:35:38

sexualitet och långt hår var ett par av symbolerna. I Sverige nåddes universiteten i Lund och Stockholm av protest­rörelsen och kårhuset i huvudstaden ockuperades. Överhuvudtaget var 1968 det år då all slags auktoritet ifrågasattes som aldrig förr. Och till auktoriteterna räknades definitivt ett gammalt kungahus. En ganska färsk Sifo-undersökning visade att en av tre uni­versitetsungdomar uttryckligen önskade att Sverige skulle övergå till republik. För att i möjligaste mån skydda sin kronprins från onödiga kontroverser i ämnet, hade hovet uttryckligen förbjudit honom att överhuvudtaget diskutera det svenska statsskicket. Hans intåg i Uppsala skedde dock under lugna former. Inga demonstrationer med krav på republik mötte honom, men visst fanns det både aktioner och plakat bland studenterna och det var inte helt friktionsfritt att få en tillträdande monark på universitetet. För att han inte skulle känna sig helt utlämnad i ännu en ny miljö hade hovet sett till att han delade våningen med dels sin adjutant för närvarande, kapten Magnus Olsson, dels Michael Odevall, skolkamraten från Sigtuna som tagit studenten ett år innan kronprinsen och som nu skulle studera juridik. Odevalls yngre bror Christian hade dessutom bott samtidigt med kronprinsen på elevhemmet Aludden när de just börjat på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk nästan tio år tidigare. Genom att hyra våningen för ett år och sedan lämna tillbaka den kunde hovet dessutom göra en poäng av att tronarvingen inte belastade den långa bostadskön för studierum som drabbade Uppsala varje höst, och därmed undvika eventuell ytterligare debatt. Naturligtvis bevakades hans akademiska debut av press, 170

Mall 135 x 210.indd 170

2010-10-14 11:35:38

radio och TV som tämligen utförligt beskrev hur han skulle bo, vad han skulle studera, vilken nation han skulle tillhöra. Han valde Stockholms nation eftersom han hade flera vänner där, och inte Norrlands nation, som han som hertig av Jämtland hade kunnat förväntas välja som en gest. Och det var kanske ett klokt val också av ett helt annat skäl. I Norrlands nation verkade nämligen allkonstnären, multiartisten och, inte minst, republikanen Yngve Gamlin, som utropat sig till presi­dent för Jämtlands ”frihetsrörelse”, en företeelse som börjat som en skämtsam kuriositet 1963 men som med åren fått en alltmer politisk udd som en manifestation mot landsbygdens avfolkning och Norrlandsfientlig näringspolitik. Den miljön var det lika bra att kronprinsen inte konfronterades med. Som en ytterligare potentiell provokation för hans mer radikala studie­ kamrater fick kronprinsen ledigt en dag alldeles i början av terminen för att avlägga sin officersexamen vid Sjökrigsskolan och bli fänrik i flottan. Det var från början noga med att det inte skräddarsyddes någon särskild ”prinskurs” vid universitetet utan han fick, visserligen i begränsad omfattning, delta i det ordinarie utbildnings­ programmet i historia, sociologi och statskunskap. Med hänsyn till den begränsade studietiden hade sådana avsnitt valts ut som bedömdes ha särskilt värde för den blivande statschefen. Målsättningen var att så allsidigt som möjligt belysa det svenska samhällets struktur och utveckling, vilket också innebar studiebesök på statliga och kommunala verk och myndigheter, vid företag och organisationer, skolor och nyhetsmedier. Kronprinsen fick delta i kurser som ”Svensk samhälls­ 171

Mall 135 x 210.indd 171

2010-10-14 11:35:38

struktur i sociologisk belysning” och läsa böcker som The Cultural Background of Personality av den berömde amerikanske antropologen Ralph Linton. På så sätt skulle kronprinsen åtminstone få en liten akademisk dos av hur kultur och samhälle präglar människan, vilket han i och för sig redan var ett osedvanligt publikt exempel på. Det kanske mest intressanta var att kronprinsens närvaro skapade en viss spänning bland studenterna. Det var inte alldeles självklart att delta i samma kurser som den blivande kungen för den som inte sympatiserade med det monarkiska statsskicket. För att undvika dramatik gick skolledningen i god tid offentligt ut med vilka kurser han skulle delta i. ”Vi var överfallna av studenter som krävde besked om hur mycket av kursinnehållet som anpassats för honom. När folk registrerade sig lämnade vi skriftliga upplysningar om att Carl Gustaf skulle gå den och den kursen, och de som hade betänkligheter fick tala om det i förväg. I övrigt gjordes elevurvalet till kurserna slumpmässigt, med namnlappar i en hatt”, säger tecknings- och slöjdläraren Sonja Calais von Stokkom som ingick i den grupp på universitetet som planerat för kronprinsens studier. ”Men det var bara en som uttryckte vänstersympatier. Han berättade att han gått på Försvarets Läroverk och när Carl Gustaf bjudits in för att dela ut betygen hade han vägrat att närvara. Han sade rakt ut att han var emot monarkin.” von Stokkoms minnesbilder av kronprinsen är att han var en högst normal student, möjligen något mer påläst än genom­ snittet och det tolkade hon som att han på grund av sina läs- och skrivsvårigheter helt enkelt tvingades kämpa hårdare. När några av studenterna skulle skriva om en valfri samhälls172

Mall 135 x 210.indd 172

2010-10-14 11:35:38

fråga, valde kronprinsen svensk rättshjälp och hur den fungerar. Tidningarna var naturligtvis där och krävde att få en kopia av uppsatsen, men universitetsledningen slapp undan offentlighetsprincipen eftersom uppsatsen på sedvanligt manér hade lämnats tillbaka till författaren. Professorn i finansrätt Sven-Olof Lodin undervisade kronprinsen i skatterätt våren 1969. I hans studentgrupp fanns några av ledarna för de så kallade Båstadskravallerna året innan, som stoppade Davis Cup-matcherna mellan Sverige och det rasistiska Rhodesia. Gruppens radikala profil riskerade att bli ett delikat problem för professorn men det hela avlöpte utan incidenter. ”Kronprinsen behandlades precis som vilken vanlig kille i gänget som man lånade cigaretter av och till, som fick betala kaffet när det var hans tur att hämta det i pausen och som fick sitt kaffe betalt när andra hämtade kaffet, och så vidare. Det var säkert mycket nyttigt för den unge, mycket blyge tronföljaren som uppenbarligen inte upplevt den här behandlingen i andra sammanhang. Hur mycket skatterätt och skatteekonomi han inhämtade vet jag dock inte. Den enda gången det brände till under kursen var på ett seminarium om de skattefria subjekten, huvudsakligen olika typer av stiftelser, men även inklusive frågan om kungafamiljens skattefrihet, och motiven bakom den skattefria statusen. Men även det avlöpte väl efter en intensiv principiell diskussion”, skriver Lodin i sin bok Professorn som blev näringslivstorped. Våren 1969 kom också den flitiga tidningen VeckoJournalen på besök i våningen på Luthagsesplanaden. Kronprinsens adjutant var då kaptenen vid Livregementets grenadjärer i Örebro, Einar 173

Mall 135 x 210.indd 173

2010-10-14 11:35:38

Lyth, som så småningom också skulle komma att tillhöra H.M. Konungens stab. Han satt nu med under intervjun, beredd att rycka ut till kronprinsens hjälp om det skulle behövas. Reporten Stefan Andhé ställde en rad ovanligt bra frågor till tronföljaren, och fick ovanligt intressanta svar: Vilken är den viktigaste egenskapen för en monark? Att han hänger med sin tid. Som min farfar. Han är modern. Prinsen väntar väl med giftermål till efter trontillträdet, när det föreligger full frihet att välja partner? Full frihet, det har man aldrig. Det finns alltid en mamma som ska tycka också. Ja, men upplever prinsen det som rätt, detta att inte fritt få välja sin hustru? Lika barn leka bäst. Det tycker grundlagen. Då måste jag också tycka så. Men kan man känna som en grundlag? Nej. Hur känns det att vara tronföljare? Man undrar alltid hur det ska gå när man ska in i ett nytt yrke. Det är så enormt stort… man undrar. Men jag tänker inte krysta till det något extra när jag blir kung. Det gäller ju bara att göra vad människor fordrar. Vad människor fordrar, ja. Men är det inte svårt att göra detta offer? Att alltid måsta göra vad människor fordrar? Har prinsen aldrig haft lust att avstå från tronen? Nej, aldrig. Att vara kung, det är ju liksom en … familje­ tradition. Jag vet inte om det är ett offer. Jag har blivit 174

Mall 135 x 210.indd 174

2010-10-14 11:35:38

uppfostrad till det, och jag ser bara rakt fram. Jag har svårt att svika. Det är min plikt att sitta på tronen tills folket inte vill ha mig där. Jag sitter på mitt jobb tills jag blir avskedad, alltså. Men leker inte prinsen med tanken på hur det skulle vara annars, om prinsen vore fri att välja? Man kan alltid bygga luftslott. Men om folkmajoriteten en dag önskar republik med prinsen själv som representativ president … hur skulle prinsen svara? Jag skulle svara ja. Det är ju precis vad jag är uppfostrad till. Sen är det ju bara att byta namn på ämbetet. Umgås prinsen med några vänsterradikaler? Jag har ingen i min vänkrets. De söker sig inte precis till mig, som du kanske förstår. Men jag diskuterar ofta med vänster­ungdomar.

Adjutant Lyth fann här det bäst att framhäva att kronprinsen faktiskt hade läst Herbert Marcuse, den tyske filosofen som pläderat både för sexuell frigörelse och vars bok Den endimensionella människan ansågs ha spelat stor roll i de studentrevolter som just då pågick runt om i världen. Studentrevolten då, kravet på medinflytande? Jag gillar dem som är progressiva och vill skapa nytt. Går det att vara progressiv och tronföljare på en gång? Ja, men jag tänker inte göra revolution”. Skrattar. ”Jag vill förresten inte använda ordet progressiv. Det är ett sånt där farligt ord. Om prinsen inte vore prins – var skulle prinsen vilja bo? 175

Mall 135 x 210.indd 175

2010-10-14 11:35:38

Jag vill inte bo utomlands om jag inte är tvungen. Jag gillar lukten av Sverige.

Carl Gustaf var på väg att tillträda Sveriges tron. Farfar hade varit kung i 29 år och skulle snart fylla 87. Det skulle inte dröja länge förrän landet stod inför ännu ett tronskifte. Men denna gång skulle det bli annorlunda. På bilderna av tron­ följaren kunde folket se en ung man som inte smög med sina ciga­retter och vars kvinnohistorier löpte som en följetong i pressen. Skolbetygen hade det varit lite si och så med, några särskilda egenskaper som gjorde honom synnerligen lämplig som kung hade ännu inte kunnat identifieras, och några egna, karaktärsdanande intressen inte skönjas. Kort sagt var det en tämligen normal tjugotreåring som inom några år skulle efterträda sin farfar. Det fanns en tveksamhet kring hans lämplighet att bli kung. Republikanerna och de politiska partier, främst socialdemokraterna, som hade avskaffandet av monarkin på sitt partiprogram, vädrade morgonluft. Det land som han gillade doften av var på god väg att göra sig av med honom innan han ens hunnit tillträda tronen.

176

Mall 135 x 210.indd 176

2010-10-14 11:35:38

8 | Sommardagar i Torekov

H

otell Kattegat i Torekov hade sett sina bästa dagar. Lönsamheten hade sjunkit betänkligt. Badortslivet i det gamla skånska fiskeläget hade förändrats under 1960-talet och hotellets ägare gjort den självkritiska analysen att Kattegat inte verkade kunna fånga upp de nya strömningarna. Folk åt helt enkelt inte ute på lokal i samma utsträckning som förr. Hotellet, som låg vid den tidigare kullerstensbelagda Storgatan ett par kvarter från stranden, hade stått klart 1896 och kommit att utgöra kärnan i badorten. Det hade haft sin storhetstid under 1940- och 1950-talen, då det varje kväll utom måndagar var dans till Svend Asmussens trio och Stan Mortons kvintett, och på söndagarna gavs konserter. Seglar-, golf- och tennisbaler avlöste varandra. Torekov förstärkte sitt rykte som västkustens främsta badort för familjer och inslaget av officerare, läkare, jurister, direktörer och köpmän var stort, liksom gäster ur adeln. Nu, i början av 1970-talet var det alltså dystrare tider. Men de tjugo allvarstyngda herrar som checkade in den 15 augusti 1971 var inte där först och främst för att njuta av det salta vattnets hälsobringande effekt. De hade samlats för att under några varma sensommardagar avgöra landets framtid. Att valet hade fallit på just hotell Kattegat var egentligen inte 177

Mall 135 x 210.indd 177

2010-10-14 11:35:38

märk­värdigt. På den tiden hölls utredningar på lite olika håll i landet. Det var fortfarande sommar och Torekov låg som sagt vid det lockande havet. Valter Åman hade blivit överraskad när statsminister Tage Erlander fyra år tidigare frågat om han ville leda den nya Grundlagsberedningen, som skulle ta över där den underkända Rickard Sandler-utredningen slutat. Den gamla regerings­ formen från 1809 ansågs förlegad i och med att den utgick från en maktdelning som inte längre var aktuell. Åman, gammal journalist, fackpamp, ämbetsman och politiker, hade de senaste fem åren varit landshövding i Örebro län när han fick Erlanders erbjudande. Åman var varken statsvetare eller jurist och hade inte ens under sina år i riksdagen suttit i konstitutionsutskottet, så han hade först tvekat. Men han var inte republikan och han anade att det var åtminstone en av de kvalifikationer som statsministern haft i åtanke. Åman hade tackat ja till jobbet och när de anlände till Torekov hade de redan klarat av det mesta om hur reglerna för riksdagens arbete och valsystemet skulle utformas, vilket presenterats i ett delbetänkande 1967. Återstod frågan om hur regeringsbildningen skulle gå till och, inte minst, vilken roll statschefen, det vill säga kungen, skulle spela i det nya, moderna Sverige. Det var bland annat denna intrikata fråga som nu skulle lösas under några härliga dagar i Torekov. En sak var säker – Grundlagsberedningen skulle varken föreslå republik eller oförändrad monarki. Det gällde att komma med något slags kompromiss som kunde tillfredsställa både de krafter som ville bevara allt som det var, och de som ville avskaffa den 178

Mall 135 x 210.indd 178

2010-10-14 11:35:38

ärvda monarkin och i princip införa ett statsskick som helt eliminerade kungens ställning i svensk politik. Kronprins Carl Gustaf hade under tiden hunnit påbörja sin postakademiska karriär och sin färd mot tronen. Han hade gjort en uppmärksammad intervju i TV i programmet Mellan­ stick i oktober 1969, bara några veckor efter att Erlander ersatts som statsminister av Olof Palme, som var betydligt radikalare i frågan om monarkin. Reportern Lars-Erik Örtegren hade ställt några frågor som direkt berörde kronprinsens framtid som kung. Om nu det Socialdemokratiska partiet får som de vill så kommer kungen i framtiden slippa ansvaret att utse kommande regeringschefer, det ska istället läggas på riksdagens talmän sägs det. Det här innebär ju en avsevärd reducering av kungens ansvar. Känns det som en befrielse? Nu är vi mycket nära politiska frågor igen som jag har mycket svårt att svara på, men jag kan säga det att det är ju en … Det är ju skrivet i grundlagen hur det ska ske och än så länge har jag ju bara att foga mig efter detta. Jag kan ju inte göra åt det ena eller andra hållet. Om det nu mot förmodan skulle gå så att monarkin avskaffas här i landet, vad skulle Kronprinsen helst ägna sig åt då? Det är en fråga som inte är aktuell för min del, den har vart uppe flera gånger. Jag har ju aldrig ägnat mig åt något annat utan det har ju varit en linje, en rak linje fram hela tiden inriktat på detta. Men jag har ju olika intressen som man kanske kan ta upp. Jag har ju fått den förmånen att jag 179

Mall 135 x 210.indd 179

2010-10-14 11:35:38

fått Stenhammars gods att förvalta över. Det är ju jordbruk därtill och det är jag ju rätt intresserad av, och där stöter man ju på en massa problem, det är ju mycket problem med det märker jag, som man stöter på där. Ja kungen har ju goda förbindelser med statsministern Tage Erlander, nu har vi Olof Palme som statsminister. Känner ni varandra? Vi känner inte varandra direkt, vi har ju träffat varandra åtskilliga gånger på middagar men jag tror att vi kan komma rätt väl överens för han är ju gammal humanist som jag, vi har ju bott på samma hem. Möjligen kommer ju regeringen Palme att driva republikkravet hårdare framöver? Det har ju skrivits mycket om det på sistone. Det finns ju många människor som tycker att monarki är en föråldrad och gammal institution. Men jag tycker att jag märker att det har skötts på ett utmärkt sätt här i Sverige och det har ju aldrig varit några störningar, utan det flyter väl bättre än i något annat land och de flesta är ju överens om att det kommer att fortgå.

Dagen efter intervjun hade Expressen konstaterat att en under­ sökning visade att 75 procent av svenska folket fortfarande ville se en kung i spetsen för Sverige, endast 17 procent ville ha republik. Carl Gustaf hade också ryckt in som värd vid farfar kungens sida under en middag på Stockholms slott, han hade avslutat sina studier vid FN-högkvarteret i New York, där han fått beröm för sin ovanliga flit, och sagt att han nu kommit över sin 180

Mall 135 x 210.indd 180

2010-10-14 11:35:38

blyghet och att han hoppades bli lika populär som Gustaf VI Adolf. Han hade debuterat som ställföreträdande kung vid några tillfällen då farfar varit bortrest och klarat det med glans. Han hade i en Heta Linjen-utfrågning anordnad av tidningen Aftonbladet visat att han förstått att många lågavlönade hade det knapert, men sluppit att svara på mer politiskt brännbara frågor. Och han hade debuterat som vikarierande ordförande vid utrikesnämndens sammanträde, vars första ärende varit instruktioner till den svenska FN-delegationen och frågan om Kinas inträde i världssamfundet. I Torekov samlades nu de tjugo männen för sina sammanträden på hotell Kattegat. En av ledamöterna var nyblivne riksdags­ ledamoten, centerpartisten Bertil Fiskesjö. Han minns att den enda fråga som länge vållat omfattande diskussioner av mer principiell natur var monarkin. Det hade funnits grupper som menade att vi nu skulle ta chansen att införa republik. Böcker av till exempel Vilhelm Moberg och Gunnar Fredriksson nådde betydande spridning och socialdemokraterna hade – och har – ju sedan 1911 kravet på republik i sitt partiprogram. Inom utredningen har jag dock inget minne av att någon socialdemokrat drev kravet. Kungen var ju populär och Gunnar Sträng hade inför en partikongress sagt ”Man ska inte frivilligt knäppa ner byxorna”. Däremot drev socialdemokraterna hårt att kungen skulle avlövas, som det kom att heta, vilket betydde att han inte skulle ha ens några formella politiska funktioner. Från folkpartiet och center­partiet var vi av samma mening. 181

Mall 135 x 210.indd 181

2010-10-14 11:35:38

Förutsättningarna för att Grundlagsberedningen skulle lyckas var att det fanns en verklig vilja att nå enighet, och därmed resultat. Denna vilja till enighet, skriver Valter Åman i sina memoarer Repor i färgen, tog sig uttryck i en inbördes lojalitet, som präglades av en ”stillsam tystnad” ifråga om arbetets gång: ”Självklart var jag rädd att även vi skulle misslyckas och länkade därför in arbetet så, att vi för varje avsnitt i vårt arbete skulle skaffa täckning bakåt hos respektive partiledningar och – efter ledamöternas eget val – också i riksdagsgrupperna.” Så när moderaternas representant Allan Hernelius gick emot den övriga gruppens åsikt om den avlövade monarken, och tvärtom ville att monarken efter exemplen i Norge och Danmark gott kunde fortsätta vara den som formellt ut­nämnde stats­ministern och att han dessutom borde underskriva doku­ menten när lagar väl antagits av riksdagen, övertygades han av Åman att ansluta sig till majoriteten i denna delikata fråga. ”Från den socialdemokratiska sidan var det klart att republik­kravet redan övergivits. Själv var jag övertygad om att ett genomdrivande av det i Riksdagen skulle resultera i krav på en folkomröstning som vi socialdemokrater inte kunnat motsätta oss och som vi skulle ha förlorat.” I sitt samtal med Hernelius framhöll Åman att en folkomröstning efter de socialdemokratiska eftergifterna i Grundlagsberedningen inte skulle komma att gälla för eller emot monarki, utan för eller emot den modifierade monarki som nu låg som förslag inom Grundlagsberedningen. ”Jag tror att Allan i andanom såg sig omgiven av gammaldags formal­ monarkister som traktade efter hans (något uttunnade) skalp, men ändå insåg vad Per Albin Hansson en gång uttalat: Demo­ krati är kanske till slut ändå kompromiss!” 182

Mall 135 x 210.indd 182

2010-10-14 11:35:38

Egentligen underlättades alla diskussioner om monarkens ställning av den gamle kungens egen inställning. Gustaf VI Adolf hade, skriver Åman, under sin regeringstid tydligt markerat monarkens avståndstagande från politisk inblandning. ”Man kan faktiskt påstå att monarken själv genom sitt oför­ behållsamma accepterande av folkväldet visat vägen.” Hernelius, som enligt Fiskesjö säkert personligen inte hade särskilt mycket emot majoritetsförslaget, gav med sig, men krävde att han skulle få förankra det hos moderaterna. Det tog en hel dag i anspråk. Men det gjorde inte så mycket. Det var mycket vackert väder och vindarna ljumma. Medan Hernelius satt i telefon med sina partikamrater i Stockholm, passade de andra på att sola och vandra längs stranden. Flera badade. Riksdagens kammarsekreterare och experten i Grundlags­ beredningen, den då fyrtionioårige Sune K. Johansson, blev så entusiastisk att han var på god väg att simma rätt ut i havet mot Hallands Väderö. Mot kvällen kom Hernelius tillbaka med beskedet att förankringen var i hamn. Hur han lyckats med det och hos vilka moderater han förankrat tanken på en avlövad monark, försökte Fiskesjö förgäves få honom att berätta. Den 20 augusti, efter fyra intensiva dagar av diskussioner och överläggningar, kunde Valter Åman leda arbetet i hamn och i protokollet formulerades förslaget till den blivande kung Carl Gustafs arbetsbeskrivning: Kungen är rikets statschef. Ett sammanträde, konselj, mellan statschefen och regeringen äger rum minst en gång varje kvartal, där statschefen är ordförande och där regeringen redogör 183

Mall 135 x 210.indd 183

2010-10-14 11:35:38

för aktuella beslut och åtgärder. Det åligger statsministern att fortlöpande hålla statschefen underrättad om rikets angelägenheter. Regeringsskiften äger rum vid en särskild konselj inför statschefen. Statschefen är ordförande vid utrikesnämndens sammanträden. Vid riksdagens öppnande är statschefen närvarande och förklarar på talmannens hemställan riksmötet öppnat. Den här arbetsbeskrivningen gällde alltså inte den sittande monarken, som varit så populär även bland republikaner att ingen ville genera den gamle genom att avlöva honom under hans regenttid, utan skulle träda i kraft först vid det tronskifte som inträffade närmast efter att riksdagen första gången antagit grundlagsförslaget. Man skulle alltså inte behöva invänta nästa val med påföljande andra omröstning i riksdagen, som annars är ordningen när en grundlag ska ändras.

Det fanns en fråga som inte diskuterades i Torekov, men som Grundlagsberedningen ändå skulle ta ställning till, och det var statschefens immunitet. ”Den hade något pikant över sig, sedan vår nuvarande kung (Gustaf VI Adolf, förf anm) som kronprins haft någon uppmärksammad bilkörning. Allan Hernelius hävdade att kungen borde vara straffri och han fick sedermera rätt gentemot Grundlagsberedningen som inte ville erkänna en särställning för kungen-statschefen. Frågan var väl mera av principiell än reell betydelse, med den mer än besvärande uppmärksamhet som kungen och hans familj ändå alltid är utsatt för”, skriver Valter Åman. Den 2 mars 1972 lade Grundlagsberedningen fram sitt betänkande som i stort sett antogs av riksdagen och den nya 184

Mall 135 x 210.indd 184

2010-10-14 11:35:38

regeringsformen trädde i kraft den 1 januari 1975, drygt ett år efter att Carl Gustaf tillträtt tronen. Han hade förlorat stora delar av de kanske inte i praktiken avgörande, men nog så symboliskt mäktiga, uppgifter som hans farfar haft. Den svenske kungen fick inte längre skriva under regeringsbeslut, han var inte längre överbefälhavare, han öppnade inte längre riksmötet enligt den gamla ceremonin, han var inte längre ordförande under regeringens sammanträden. Torekov-kompromissen blev med tiden en av den svenska politikens allra heligaste reliker. Hur mycket den rödgröna alliansens partier än i sina partiprogram i olika utsträckning vill avskaffa monarkin som den ser ut idag, är ingen beredd att i praktiken rucka på den överenskommelse över parti­ gränserna som uppnåddes de där heta dagarna på Skånes västkust 1971. Den anses som så oantastlig att inte ens den senaste grundlagsutredningen som tillsattes av den social­ demokratiska regeringen 2004 tar upp frågan. Det står till och med uttryckligen i direk­tiven att ”uppdraget omfattar alltså inte de grundläggande principer för statsskicket som slås fast i regeringsformens inledande bestämmelser och inte heller det förhållandet att Sverige är en monarki”. Man kan fråga sig varför Torekov-kompromissen inte får röras. Det har gått nästan 30 år sedan den slöts, tiderna har förändrats. Thage G. Peterson, svensk politiks grand old man, socialdemokratisk riksdagsledamot under nästan trettio år, industri-, justitie- och försvarsminister, riksdagens talman med mera, säger att de politiska partierna alltid varit måna om att bevara kompromissen. Det fanns en känslighet i den som måste 185

Mall 135 x 210.indd 185

2010-10-14 11:35:39

hålla i vått och torrt. ”Det är en viktig fråga eftersom det rör reglerna för det demokratiska umgänget. Det handlar om att vara överens om de demokratiska spelreglerna, en grundfråga för en demokrati. En helig del av grundlagen.” Ruckar man alltså på den heliga Torekov-kompromissen ruckar man alltså på demokratins spelregler, vilket inte får ske. Anders Björck, moderat riksdagsledamot i över trettio år, tidi­gare försvarsminister och landshövding i Uppsala, säger att alla de som var i Torekov hade upplevt andra världs­kriget, i några fall till och med första världskriget, och visste att i krigssituationer spelar statsöverhuvudet en stor roll, och att detta betraktelsesätt fanns med i bilden de där augustidagarna 1971. ”Om man börjar röra på Torekov-kompromissen skulle det kanske inte stanna vid det. Det skulle kunna leda till att så mycket annat i den svenska modellen ifrågasattes, då kunde man ta med så mycket annat också – skydd för äganderätten, företagarfriheten, ett antal borgerliga kärnfrågor. Faller det ena, faller det andra. Det vore som att starta ett krig. Det handlar ytterst om stabiliteten i samhället. Den som vill ändra tar på sig ett väldigt stort ansvar”, säger Björck. Det viktiga arbetet i utrikesnämnden, där statschefen enligt överenskommelsen satt som ordförande, vann därför på att ha en neutral ordförande. Det skänkte också arbetet en viss ära och högtidlighet. Protokollen skrivs verbatim av en stenograf, alltså ord för ord som de faller, vilket innebär att om någon ledamot hetsar upp sig och använder svordomar protokollförs även dessa för eviga tider. Med statschefen infinner sig en lugnare stämning, mindre spänning i luften 186

Mall 135 x 210.indd 186

2010-10-14 11:35:39

och en ökad seriositet, jämfört med ett vanligt utskotts­ sammanträde. Statschefen kan också på statsministerns begäran, och detta är den verkliga poängen med ordförandeskapet i utrikes­ nämnden, påkalla ovillkorlig tystnadsplikt. Vanligtvis råder så kallad utrikessekretess i uppemot fyrtio år, eftersom det är angeläget att skydda diskussionerna med hänsyn till Sveriges förhållande med främmande makt. Nämnden är nämligen det politiska samrådsorganet mellan regeringen och riksdagen i utrikespolitiska frågor av större vikt och den inrättades redan 1921. Normalt fattas det inga beslut där, utom i krig eller vid krigsfara. Det är alltså viktigt att det inte får bli några som helst missförstånd kring det som yttras vid nämndens samman­träden. Kompromissen i Torekov fick också rent petimäteraktiga konsekvenser. Det gällde kungens tal vid riksdagens högtidliga öppnande, det som fram till 1975 kallats trontal och som skrivits av regeringen eftersom det var den som formellt sett styrde riket och kungen, också formellt sett, var den som utsåg regeringen. Hans person och namn skulle nu inte längre knytas till beslut och åtgärder med politisk innebörd inom statslivet. Utkasten till trontalet skickades därför fram och tillbaka mellan hovet och regeringskansliet, som läste manuset med lupp. Varken Grundlagsberedningen eller regeringens grundlagsproposition angav exakt vad statschefens öppningsanförande skulle innehålla. Men en sak var klar – trontalet borde absolut inte innehålla uttalanden av politisk karaktär. 187

Mall 135 x 210.indd 187

2010-10-14 11:35:39

När Thage G. Peterson valts till talman fick han höra att kungens tal vid riksmötets öppnande var för långa, och att han lade sig i politiken. När Carl XVI Gustaf för första gången enligt den nya regeringsformen öppnade riksmötet gjorde han det på mindre än en minut. Men talen kom med åren att bli allt längre. 1988 omfattade det trettiofyra rader i riksdagsprotokollet, mot endast fem rader det första året. Ett litet ord som ”bör” när det gällde till exempel försvarspolitiken kunde föranleda intensiva diskussioner mellan talmannen och riksmarskalken. I övrigt tycks kungen ha skött sina uppgifter som ord­ förande i utrikesnämnden väl. Hans första sammanträde som ordförande var 1973 och redan då märktes en förändring. Carl Gustaf uppfattades som mer spontan än sin farfar och använde ett mer informellt tilltal, vilket bidrog till ett bra samtalsklimat, säger den före detta utrikeshandelsministern, socialdemokraten Mats Hellström. Före detta kabinettsekreteraren i Utrikes­ departementet Sverker Åström har noterat kungens rädsla att säga fel och drar sig till minnes att kungen mot slutet av ett av sina första möten i utrikesnämnden sade: ”Då har vi beslutat det”, utan att tänka på att nämnden aldrig fattar några beslut. ”Han är helt enkelt inte så begåvad. Så fort han yttrar sig offentligt är det noga förberett i samarbete mellan hovet och UD.” Socialdemokraterna har under sina år vid makten, säger Åström, varit ytterst angelägna om att behandla kungen artigt, men det har snarare yttrat sig i milt överseende. En av dem, Thage G. Peterson minns honom dock som en ”perfekt” ordförande. Med stor oväld och objektivitet genomförde han nämndens sammanträden, sade aldrig något olämpligt och var varje gång välinformerad och påläst. 188

Mall 135 x 210.indd 188

2010-10-14 11:35:39

Anders Björck har upplevt kungen som en oerhört för­ siktig ordförande. Han har aldrig sett honom tappa konceptet, medveten om sin roll att vara absolut opartisk. Å andra sidan har han på det sättet lagt band på sig för att inte riskera att göra folk ledsna eller förargade, vilket gjort att han inte vågat visa sitt engagemang. Den enda gången Björck sett kungen tappa lite av sin fattning var när hans dotter, som vid det här tillfället satt med vid ett sammanträde, begärde ordet. Kungen såg först brydd ut, men sade sedan stolt ”Kronprinsessan har begärt ordet”. Privatpersonen kungen, säger Björck, kommer mer till sin rätt i de mindre sammanhangen, vid kaffet och avecen. Vid herrklubben Nya Sällskapets 125-årsjubileum 1999 anlände han i kostym och möttes av medlemmar i frack. Han samlade sig snabbt och uttryckte ett slags streetsmartness som han väldigt sällan vågat sig på i officiella sammanhang: ”Mina herrar, jag ber om ursäkt. Ni är rätt klädda, inte jag.” Konstpaus. ”Men å andra sidan – jag är kung och kungen är alltid rätt klädd!”

189

Mall 135 x 210.indd 189

2010-10-14 11:35:39

9 | Bastubadet i Anderstorp och andra vardagsbetraktelser

G

ustaf VI Adolf begravdes den 25 september 1973. Det hade varit en tid av plågsam väntan på den gamles sista suck och en prövning av både uthållighet och tålamod under de följande ceremonierna på slottet, då den nye monarken skulle svära alla de gammaldags ederna och försäkringarna, under begravningen i Storkyrkan och jordfästningen på kungliga begravningsplatsen i Hagaparken, då till och med självaste rikspolischefen Carl Persson, svettig i sin begravningskostym och rosenrasande, haft svårt att ta sig förbi de effektiva avspärrningarna. Men nu var det över. Det gamla Sverige hade bokstavligen gått i graven. Nu stundade moderna tider med en monark som inte längre var av Guds nåde, utan var en kung för sitt land i tiden. Kungens valspråk hade dock mejslats fram inte av honom själv, utan av personer i hans omedelbara omgivning. Prinsessan Christina skulle långt senare berätta om hur hon och lillbrorsan under den månadslånga väntan i Helsingborg funderat över både ordval och innebörd i valspråket, men det fanns också andra som såg sig som upphovsmän. En kväll strax efter gamle kungens begravning hade ett sällskap samlats hemma hos Nils Wachtmeister, bror till Tom Wachtmeister, 190

Mall 135 x 210.indd 190

2010-10-14 11:35:39

nykomlingen i den krets som planerat för kronprinsens utbildning och som nu, som nyutnämnd förste hovmarskalk fått en helt ny agenda – att på alla sätt stötta den nyss tillträdde kungen. De hade varit fem, sex personer, bland dem den yngre brodern Ian Wachtmeister. De satt nu på kvällskröken och spånade fram de ord som skulle bli klassiska. ”För Sverige i tiden. Vi tyckte att det lät väldigt bra”, minns Ian Wacht­ meister. ”En ung man som tillträder som kung, vad ska han säga? Vi kunde ordalydelsen på många kungliga valspråk och fann att vårt förslag lät tidsenligt.” Den närmaste tiden efter gamle kungens död präglades av både gamla och nya rutiner. Kungen fortsatte sitt privata umgänge – även om hans vänner i början upplevde det som att han efter tronskiftet plötsligt försvann från umgänget – och deltog i de plikter som ålades honom, men nu hade han hela tiden livvaktsskydd vilket enligt instruktionerna från riks­polischefen skulle pågå ”tills vidare”. Hur såg vardagen ut för den nytillträdde monarken? De livvakter som följde honom från hösten 1973, Ola Selin, Sixten Jonsson och Karl Gustav Jansson, rapporterade varje vecka till säkerhetsavdelningens rotel A 21: 9 oktober kl 18.45 lämnade Konungen slottet i bil och begav sig till privat middag på Östermalm. Han var åter på slottet vid 01-tiden. 16 oktober kl 16.30. Avfärd från slottet för fysisk träning i Kungl Tennishallen. Han var åter på slottet vid 19-tiden. 191

Mall 135 x 210.indd 191

2010-10-14 11:35:39

17 okt kl 13.00 lämnade Konungen slottet i sällskap med hovmarskalk Wachtmeister och ståthållare Wohlfahrt samt intendent Jägerskiöld. De åkte i bil till Tullgarns slott i Södermanland och sysslade där med förvaltningsfrågor. Konungen var inbjuden på middag hos en god vän på Östermalm på kvällen och återkom till slottet vid 01-tiden. 23 oktober kl 17.30 lämnade Konungen slottet i sin personbil. Han färdades till Kungl Tennishallen där han spelade squash med en god vän. Kl 20.00 var Konungen tillbaka på slottet. Det kan nämnas att några journalister från Expressen försökte tränga sig på Konungen i tennishallen för att göra ett reportage. Fotografen Jan Delden tog också ett par bilder innan han fick klart för sig att detta var emot Konungens vilja, de lämnade sedan platsen. 28 oktober kl 19.55 anlände Konungen till Dala Airport. Han var åtföljd av hovmarskalken greve Tom Wacht­meister och adjutanten överstelöjtnant Åke Lundin. Konungen var inbjuden av AB Stora Kopparberg för ett industribesök. Under besöket bodde Konungen i en särskild fastighet inom det område som inhägnar disponentbostaden i Falun. Hovmarskalken bodde i den villafastighet där Konungen var inkvarterad. Det inhägnade området hölls under bevakning dygnet runt av kriminalpolispersonal från Falu pd. En polis­ målad radiobil med två uniformerade poliser från Ltg i Falun körde alltid före den bil som Stora Kopparberg höll för transport av Ko­nungen. Bevakning av de platser som Konungen besökte var i övrigt ordnad genom den lokala polismyndig192

Mall 135 x 210.indd 192

2010-10-14 11:35:39

heten. Det planerade programmet som kunde genomföras med smärre tidsförskjutningar ändrades den 30 oktober på grund av att Konungen i hast måste bege sig till Stockholm för konselj enligt följande: Kl 16.10 färdades Konungen tillsammans med adjutanten i särskilt flygplan från Dala Airport till Bromma flygplats. Planet anlände till Bromma kl 16.45. Därefter blev det färd direkt till slottet och den extra konseljen som började kl 17.30. Efter konseljen färdades Konungen åter till Bromma och flög därifrån med samma plan kl 18.30. Planet landade på Dala Airport kl 19.10, varefter Konungen transporterades i Stora Kopparbergs bil direkt till den tillfälliga bostaden i Falun. Flygplanet undersöktes av personal från rotel A 32 där det var uppehåll i Norrköping före avresan till Dalarna. Bevakning var ordnad genom Rps/säk i Falun under den tid planet väntade på Dala Airport och under väntetiden på Bromma var planet bevakat av personal från rotel A 21. Det kan nämnas att under färden till Söderfors den 31 oktober gjorde föraren av den bil, i vilken Konungen och hovmarskalken åkte, en omkörning som var riskabel. Bilen körde ut vid sidan av en s k långtradare för att köra om men fick ett möte, omkörningsförsöket avbröts som tur var och någon olycka inträffade ej. Denna situation omnämndes sedan i lokalpressen. 7 november vid 17-tiden begav sig Konungen i motorbåt från Saltsjöbaden till en mindre ö inom området vid Bulleröfjärden. Han var i sällskap med två kamrater. De stannade över natten i en på ön belägen sportstuga och sysslade förmiddagen därpå med jakt. Vid 13-tiden den 8 nov lämnade de ön Alskärs­ 193

Mall 135 x 210.indd 193

2010-10-14 11:35:39

kobben för färd till Dalarö brygga. Konungen bytte där båt och tog plats i sin egen motorbåt och färdades sedan i sällskap med bl a sin adjutant till Torö, där Konungens båt lades upp på varv. Konungen hämtades på Torö av sin chaufför och åkte sedan i bil till slottet dit han anlände kl 18.30. 10 nov mellan kl 12.00 och 15.15 var Konungen och adjutanten tillsammans med två andra personer ute på ridtur på norra Djurgården. Det hände ett missöde varvid en av de andra två personerna kastades ur sadeln och skadade huvudet. Vi körde vederbörande till Serafimerlasarettet och fortsatte sedan skyddsvaktsuppdraget. Kl 16.00 tog Konungen emot Broby hemvärn vid vaktavlösningen på slottet. 11 nov bevistade Konungen högmässan i Slottskapellet. Han åkte sedan till gravplatsen vid Haga och färdades därefter direkt till Kungl Tennishallen och såg finalen i Stockholm Open. Kl 16.30 var han åter på slottet. Utöver missödet under ridturen, vilket ej drabbade Konungen, har inga incidenter inträffat. 17 november. Vid 12-tiden lämnade Konungen i sällskap med en kamrat Tyresö Strand för färd till Danderyd. Kl 13.30 anlände han till Rinkeby skjutbana i Danderyd och ägnade sig sedan tillsammans med några kamrater åt lerduveskytte. Vid 15.30 lämnade han skjutbanan för färd till Tyresö via slottet. Han anlände till Tyresö Strand kl 17.30. Konungen över­ nattade sedan där hos en god vän. 194

Mall 135 x 210.indd 194

2010-10-14 11:35:39

18 november. Vid 13-tiden lämnade Konungen i sällskap med en kamrat Tyresö Strand och färdades till slottet. Vid 14.30-­tiden lämnade de slottet och begav sig i bilen till Haga slott, där de sedan spelade krocket med ytterligare några kamrater till Konungen. Vid 18-tiden var Konungen åter på slottet. Kl 18.45 lämnade Konungen slottet och färdades i sin bil till goda vänner på Vanadisvägen, där han varit inbjuden till middag. Kl 23.30 lämnade Konungen Vanadisvägen och körde direkt till slottet. Inga incidenter förekom. 19 november. Kl 16.30 lämnade Konungen slottet i sin bil. Han var i sällskap med sin adjutant och åkte till Kungl Tennis­ hallen för att spela squash. Kl 18.30 var han åter på slottet men åkte därifrån kl 18.50 för färd till Prins Bertils bostad, Villa Solbacken på Djurgården, med anledning av att han tillsammans med Drottning Ingrid av Danmark och Prinsessan Christina var inbjuden till middag kl 19.00. Vid midnatt lämnade Konungen Villa Solbacken och var kl 00.15 åter på slottet. 26 november. Kl 18.40 färdades Konungen och Prinsessan Christina i bil från slottet och anlände till Musikaliska Akademien på Blasieholmen kl 18.50. Konungen och prinsessan deltog sedan i en högtidlighet som pågick till kl 21.00 och begav sig sedan åter till slottet. Inga incidenter förekom.

Ola Selin var kungens favorit bland livvakterna. Det var så här hans och monarkens vardag såg ut. Tidningen Se, som var Sveriges provinsiella och lätt erotiska svar på amerikanska Life 195

Mall 135 x 210.indd 195

2010-10-14 11:35:39

magazine, publicerade 1974 ett större bildreportage om ”Mr X”, som reportern Ulf Persson kallade Selin. Persson och fotografen Björn Larsson hade följt ”Kungens skugga” en tid och reportaget framkallade stor indignation hos Rikspolis­styrelsens chef Carl Persson. Selin tycktes ha svikit sitt känsliga och vik­tiga förtroendeuppdrag genom att vika ut sig i en skandaltidning och skulle nu få sparken. Men kungen kom till hans räddning. Genom sin adjutant framförde monarken det tydliga bud­ skapet att han ville behålla sin livvakt. Och så blev det. Men livet med kungen var inte lika händelselöst som det ibland kunde te sig i de skriftliga veckorapporterna till chefen. Under en fest ute på Ingarö i Stockholms skärgård hade kungagänget hittat på lekar som livvakterna insåg kunde vara direkt livsfarliga för deras skyddsobjekt. Men vad skulle de göra? Om kungen ville åka på en speedwaymotorcykel i hög fart och på tid så kunde livvakterna bara stå en bit ifrån och titta på. Kungen körde ändå ganska städat och var nykter. Det var värre med hans kompisar. En av vännerna bröt benet under det där speedwayracet och Ola Selin såg honom sedan i gips på varuhuset NK. Det hade varit på gränsen att Selin och hans kollega ingripit för att stoppa den vilda framfarten på Ingarö. De hade resonerat med varandra – ”Hur ska vi göra? Ska vi avbryta?” – men eftersom deras chefer varken kunde eller ville vägleda dem på annat sätt än att överlåta till livvakternas goda omdöme att bedöma situationen, så uteblev instruktionerna och kungen fick hållas. Om det inte uppstod uppenbar fara för monarkens liv skulle de se mellan fingrarna på upptågen. Det ingick i jobbet för livvakterna att till och med blunda för olagligheter, exempelvis rattfylleri. De hade 196

Mall 135 x 210.indd 196

2010-10-14 11:35:39

en hederskodex som sade att de inte ens kunde ingripa mot kungens kompisar. Annars var det mycket noga med säkerheten kring landets statschef. Vid officiella tillställningar som middagar och konferenser placerades han aldrig vid ett fönster men alltid nära en utgång så att de snabbt kunde få ut honom om det skulle be­hövas. Ola Selin tyckte att Rikspolisstyrelsens säkerhets­ avdelning i förväg skulle få granska och ha synpunkter på gästlistan inför middagar. Det kunde finnas någon bland deltagarna som uttalat var emot monarkin och eventuellt ställa till en scen. Men det var svårt att få gehör för den synpunkten. Inför Eriksgatorna – Selin kom att göra totalt tolv stycken under sin tid i kungens tjänst – åkte livvakterna dit ett par veckor innan och rekognoserade hela den sträcka som kungen skulle färdas. De ville kunna bedöma säkerheten och eventuellt komma med förslag på alternativa färdvägar. Under Eriks­gatan i september 1974 inkom det ett bombhot till polisen i Årjäng, och Ola Selin såg raskt till att kungens program ändrades. Vid industribesök – Selin tyckte alltid att kungen hade en beundransvärd förmåga att se intresserad ut vid industribesök – träffade livvakterna alltid företagsledningen innan kungens besök för att kunna eliminera eventuella säkerhetsrisker. Men det var inte alltid att det hjälpte. Under ett besök på Rosenhills sjukhem i Hagfors fastnade hela sällskapet i hissen – kungen, livvakter, landstingets ordförande, journalister och fotografer. Selin fattade det rådiga beslutet att öppna luckan i taket, klättra upp på hisskorgen och på så sätt lyckas rädda hela situa­tionen. Inför invigningen av Gallerian i Stockholm 1976 fick polisen ett anonymt meddelande om att kungen skulle skjutas 197

Mall 135 x 210.indd 197

2010-10-14 11:35:39

när han gjorde entré i det nya köpcentrumet. Selin och hans kollega befann sig i bilen bakom Mercedesen med kungen, hans adjutant och en chaufför och de hade två minuter på sig att fatta ett beslut – skulle de ta hotet på allvar och ställa in kungens medverkan, eller skulle de chansa på att hotet inte var på allvar? Selin bestämde att de skulle chansa, och inte säga något till kungen. De gick in i Gallerian med sina tjänstevapen beredda – Selin hade sin Walter 6,5 som var så liten att den rymdes i handflatan på honom – men ingenting hände. Efter den dagen insåg Rikspolisstyrelsen att de behövde en säkerhetsbil. Det var en specialutrustad Saab som vägde flera ton och det var rena James Bond-bilen. Den hade skottsäkra rutor av 35 millimeters Emmabodaglas och 4 millimeters kallvalsad plåt i sidorna. Man kunde till och med trycka på en knapp för att lägga ut rökridåer. Sedan fanns det helt andra aspekter av skyddet kring kungen. Livvakterna såg på nära håll alla de damer som passe­rade revy. En av dem hängde ihop med kungen under par års tid, både på fester hos goda vänner och på kungafamiljens sommar­ residens Solliden på Öland och Stenhammars slott. Men allt var mycket hemligt och hon fick gömma sig så gott det gick när hon åkte i kungens Porsche. Vid ett tillfälle i Storlien hade kungens vänner ordnat en middag. Kungen bodde då i en sportstuga bredvid hotellet där livvakterna hade sina rum och på kvällen hade hans vänner en överraskning i beredskap till middagen – damerna kom in till middagsbordet klädda i enbart sina pälsar och när de satte sig till bords tog de av pälsarna och satt sedan nakna under middagen. En av kvinnorna, kungens gamla förälskelse Titti Wachtmeister och skolkamrat från Sig198

Mall 135 x 210.indd 198

2010-10-14 11:35:39

tuna, kallades efter det för ”Kvällsöppet”. Livvakterna tyckte att lekarna var barnsliga, men förstod att detta var adelns sätt att roa sin monark. Ingår man i kungens gäng vill man fortsätta med det. Det hände att Ola Selin fick en oväntad roll i de kungliga sammanhangen, eller som Selin uttrycker det, ”sätta oss livvakter på pottan”. Vid en fest på Solliden några år senare övertalades han av den nyblivna drottning Silvia att sjunga inför kungaparets vänner. Det hade burits ut ett piano i trädgården som en av gästerna, Bo Merner som senare blev känd när han köpte den socialdemokratiska A-pressen, spelade på och drottningen hade sagt ”Kan inte Ola sjunga?” och Selin hade svarat ”Om drottningen vill, så. På villkor att jag efteråt också får sjunga Land, du välsignade”. Selin kunde inte tänka sig att någon av gästerna förstod att han var en jäkel på att sjunga, så han tyckte det skulle bli riktigt kul att överraska dem tillbaka. Tillsammans med Merners fru framförde han först Hjärtats saga, och sedan klämde han i med Jussi Björlings gamla paradnummer så att den långt ifrån nyktra adeln satt och grät. Selin fick varma applåder efteråt. Han misstänkte att det var kungens föräldrars gamle chaufför Ernst Alvegård som berättat för drottningen om hans sångbegåvning. 1975 var kungen i Anderstorp för att titta på Formel1­tävlingarna under Sveriges Grand Prix. De båda svenska förarna Ronnie Pettersson och Reine Wizell skulle köra i loppet och Lill-Babs var på plats och hälsade på kungen och hans adjutant. Livvakterna Ola Selin och Sixten Jonsson var inkvarterade i en djupt troende familj som var medlemmar i 199

Mall 135 x 210.indd 199

2010-10-14 11:35:39

Pingstkyrkan. Kungen och adjutanten bodde tvärs över gatan hos en annan av Anderstorps pingstvänner. På kvällen var det middag hemma hos en av bygdens mäktiga företagare och förutom kungen och hans entourage var också Ronnie Petters­son där med sin fru, grundaren av Anderstorp Raceway, Sven ”Smokey” Åsberg, samt två kvinnor från Göteborg som bjudits in som extra ”sällskap”. Middagen åts i källaren och livvakterna var förstås med. De var dock inte så roade av att det satt två främmande kvinnor med, men kunde inte göra så mycket åt det. Det blev en blöt middag och det hade bestämts att alla skulle sitta runt bordet endast iförda lakan. Livvakterna var tveksamma till hur de skulle göra, men det slutade med att Jonsson behöll sina kläder på, medan Selin satt i kalsonger och armhålshölster. Efter middagen samlades alla i villans relaxavdelning där det fanns swimmingpool och bastu. Ronnie Petersson och hans fru hade då lämnat tillställningen och de som var kvar skulle nu bada i poolen och sedan njuta av bastun. Adjutanten hoppade i med kostymen på och var så lindrigt nykter att han måste hjälpas hem av livvakterna, som klädde av honom, stoppade honom i säng och hängde kläderna på tork. Sedan tillbaka till kungen i villan. ”Vi måste med in i bastun”, sade Selin till sin kollega. ”Jag går inte in”, svarade Jonsson. Selin satt sedan i den tryckande hettan med kungen, en av kvinnorna och Sven ”Smokey” Åsberg, som hade sin eviga cigarr i käften medan Jonsson höll ställningarna utanför. Selin tyckte att han alltid kunde göra någon nytta med sin blotta närvaro, och han uppskattade kungens totala ointresse för den här kvinnans försök till närmanden. Om kungen på något sätt hade svarat 200

Mall 135 x 210.indd 200

2010-10-14 11:35:39

på inviterna hade Selin stoppat henne, trots att hon var både trevlig och snygg. Det var första gången Selin badade bastu iförd hölster och tjänstevapnet blev så varmt att han nästan brände sig på det. Han bad också Åsberg att fimpa sin cigarr och det gjorde han. Sedan var kvällen slut och dagen därpå åkte kungen, hans livvakter och adjutanten tillbaka till Stockholm. Liv­vakterna rapporterade inte ett ord om den minnesvärda aftonen i Anders­torp. De insåg att adjutantens karriär hade spolierats om det framkommit att han slocknat på sin post och under vilka omständigheter. För övrigt vann österrikaren Niki Lauda Formel1-loppet i sin Ferrari. Det var inte lätt för livvakterna att hantera situationer som denna. Varenda gång de var med på tillställningar hos Anders Lettström, Anders ”Aje” Philipson, Carl Adam ”Noppe” Lewen­haupt eller någon annan i den innersta kretsen skedde det saker de inte kunde rapportera, eller ens tala om. Men gudarna ska veta att Selin hade haft funderingar på att avbryta bastubadet i Anderstorp, eller åtminstone hindra sällskaps­ kvinnan från att vara där. Han tyckte oerhört illa om den här sortens upptåg. De var i hans ögon uttryck för ett slags nihilism, men han förstod samtidigt att värdfolket antagligen trott att de gjort kungen en tjänst genom att arrangera excesserna. När Gustaf VI Adolf dog övertog Carl Gustaf en av den gamle kungens adjutanter, informationschefen vid Flyg­staben Ulf Björkman som också kom att ansvara för hovets presstjänst under tronskiftet 1973. Han kom att under en kort men intensiv 201

Mall 135 x 210.indd 201

2010-10-14 11:35:39

period på nära håll se andra sidor hos den nyblivne monarken som gav ytterligare nyanser åt den officiella bilden. Det fanns saker i vardagen som den tjugotvå år äldre Björkman hade svårt att stå ut med, små detaljer som kanske inte tillmäts särskild betydelse i de stora sammanhangen men som blir friktioner mellan två män i olika ålder som satts att försöka samarbeta utan att någon av dem egentligen bett om det. Kungen kunde till exempel aldrig lämna besked om middagarna och Björkman såg sig hamna i kläm mellan monarken och kokerskan på slottet. ”Hur blir det ikväll?” kunde hon förhöra sig vid frukosten angående middagsplanerna. ”Det blir bara vi, och vi äter hemma”, kunde kungen svara då. Sedan visade det sig att han stuckit ut med kompisarna istället. Eller omvänt – kungen hade sagt att han inte skulle äta hemma, och på kvällen kom han hem i sällskap med en drös vänner som alla skulle ha mat. Och den som fick ta emot kokerskans ovett var adjutanten. Björkman försökte få ordning på torpet men kungen var ung och ogift och hade sin egen nyckfulla agenda. En annan detalj var kungens tillknäppthet mot barn som viftade med flaggor och ville ge sin kung blommor – han gick bara förbi dem. Det var särskilt tydligt under Eriksgatan i Jämtland. Folk stod överallt längs vägen och de väntade vid färjeläget på Frösön i förhoppningen att kungen skulle visa att han lade märke till dem. Men han satt envist kvar i bilen. ”Han kunde ha gått ur bilen och tagit emot buketterna och betett sig som folk. Vi var flera som försökte få honom att bättra sig. Jag var van vid gamle kungen, som alltid var noga med att vinka och hälsa tillbaka och alltid lät stanna bilen, och ibland gå ur 202

Mall 135 x 210.indd 202

2010-10-14 11:35:39

och hälsa”, säger Björkman. ”Att kunna uppträda inför folket var viktigt, att inte betraktas som en surpuppa.” En annan av kungens vanor var att stanna uppe länge på nätterna efter en privat tillställning. Om kungen dagen efter skulle ta emot utländska ambassadörer som skulle överlämna sina kreditivbrev beställde Björkman fram en bil för att hämta monarken redan vid midnatt. ”Låt den jäkeln vänta”, lät kungen meddela och fortsatte sitt nachspiel till fyra, fem på morgonen. Björkman försökte få kungen att välja sina dagar, för det var inte roligt för adjutanten att sedan behöva sitta med under audienserna med en kung som fortfarande osade alkohol, och absolut inte roligt för ambassadören, i synnerhet inte om han råkade vara muslim. Under Björkmans tid som adjutant såg han kungens umgänge med kvinnor, hur han gillade att omge sig med vackra damer. Han upplevde hur kungens förhållande med en ganska välkänd kvinna pågick en tid efter att han träffat Silvia och placerat den blivande drottningens porträtt på nattduksbordet i sitt sovrum i våningen på slottet. Men förhållandet rann ut i sanden allteftersom relationen med Silvia blev allvarligare. En dag skulle kungen ut och shoppa. Björkman hade hört rykten om att han börjat åka runt bland det som kallades ”boutiqueflickorna” i huvudstaden och nu när han behövde en ny skidoverall tog han med sig sin adjutant i Porschen. Men de åkte inte till de sedvanliga affärerna, som Idrottsmagasinet. Nu ville kungen besöka modebutiker och hittade till slut en gul overall. ”Ja, den passar bra till kungens tänder”, skämtade Björkman. Det tyckte inte kungen var lustigt, men butiks­ biträdet skrattade. 203

Mall 135 x 210.indd 203

2010-10-14 11:35:39

Björkman bodde i ett rum på slottet som inte var mycket större än en jungfrukammare. När kungen hade kompisar hemma var adjutanten med och plockade fram glas och flaskor, sedan drog han sig tillbaka till sitt krypin. ”Jag var med i tjugo minuter och de hälsade knappt på mig.” Han kallade dem av kungens vänner som inte behövde förvärvsarbeta för ”drönarna” och han tyckte inte om att kungen drogs iväg av sina kompisar på dåligheter och nattsudd med ”boutique­flickorna”. 1974 utrustades kungens adjutanter med ett tjänstevapen och en flaska tårgasspray. Björkman fick överta sin företrädares lilla 5 mm ”fruntimmerspistol”, som han kallade den. Han förvarade den i kavajfickan när han var i tjänst, annars i ett kassaskåp på slottet. Men han skulle inte få särskilt mycket avvändning för sina vapen, och det var inte bara för att de inte inträffade någon sådan situation. Björkman och kungen, det hade blivit alldeles tydligt, drog inte jämt. Björkman fick gå, efter tretton år som först gamle kungens, sedan den nye kungens, adjutant. Sista kvällen av sin tjänstgöring tillbringade de ensamma på Stockholms slott. De ordnade lite käk i köket, tog ett par järn och umgicks som män. I sin bok Kungens adjutant skildrar han avskedet: ”Kammen steg på mig och när vi skulle skiljas för natten klämde jag fram det jag klämt på en tid. Det var en del saker kungen gjorde – eller snarare inte gjorde – som inte föll mig på läppen. Stående vid tröskeln till Kungens sovrum talade jag länge, utförligt och väl. Kungen lyssnade under tystnad och betraktade mig som något skatorna ratat i soptunnan. ’Har du något mer att säga?’ ’Nej, Ers Majestät.’ 204

Mall 135 x 210.indd 204

2010-10-14 11:35:39

Sovrumsdörren slöts med en smäll i nosen på mig. Jag var ensam i natten.” Björkman går inte in på detaljerna i sin bok, men de saker som stört honom hos kungen var alltså de sena kvällarna, måltidsrutinerna hemma och oförmågan att vinka åt små barn. Björkman var fortfarande Flygvapnets informationschef, och även om han fått sparken som adjutant kunde han stanna kvar i hovets utkanter. Kungen hade kommit på att han kunde använda flygvapnets plan för att tillsammans med sina vänner flyga upp till Tärnaby, där han övertagit gamle kungens fiskestuga, och Björkman fick vara pilot. De flög en tvåmotorig Cessna 404 som tog sju personer och kungen ville alltid sitta som andrepilot. Eller så tog de en SK60, ett skolflygplan från Saab med två jetmotorer och katapultstolar. Björkman försökte lära kungen att flyga och han hade blivit en väldigt bra pilot. Han hade, tyckte Björkman, bra rumsföreställning, bra fysik och bra reaktionsförmåga, vilket går hand i hand med att vara en duktig utförsåkare. Om Björkman trott att han var spolad av kungen tog han miste. Den förre adjutanten fick vara med som presschef både vid det kommande kungabröllopet och kronprinsessan Victorias dop. Han fick också senare hyra det 220 kvadratmeter stora huset som ingick i den grupp av byggnader som kallas Gamla Haga i Hagaparken. Björkman hade knappast vågat hoppas på det efter att ståthållaren Sixten Wohlfahrt sagt att kungen först måste godkänna arrangemanget. Men han hade bara sagt ”Kul att någon vill bo där”, och Björkman kunde flytta in. 205

Mall 135 x 210.indd 205

2010-10-14 11:35:39

Lördagen den 19 juni 1976 gifte sig Carl Gustaf Folke Hu­ bertus Bernadotte med Silvia Renate Sommerlath, som kungen träffat under sommarolympiaden i München fyra år tidigare. Det var inte enbart en kärlekshistoria som nu kröntes i Storkyrkan. Successionsordningen hade denna dag tagit ett steg mot sin fullbordan, givet att kungaparet nu levde upp till förväntningarna och skänkte folket en tronarvinge. Bröllopet, och det stundande barnafödandet, var ett kitt som band samman kungahuset med nationen och det skedde inte alltför ofta. Senaste gången var ju 1932. Det var naturligtvis på många sätt en storslagen tillställning, inte bara ur ett konstitutionellt perspektiv. Det var en folkfest som samlade 180 000 människor i centrala Stockholm och rubrikerna angav tonen för att det inte skulle råda någon tvekan om svenska folkets glädje och att alla delade kungaparets lycka – ”En lysande ungdomens fest”, ”Brudparet i strålande kortege”, ”Saluter och leverop för kungliga slupen”, ”Blågula flaggor, glada åskådare i fyrdubbla led”, ”Lycklig familje­högtid inför miljoner”. Sveriges Television genomförde sitt dittills största projekt och hela svenska folkets lekfarbror nummer ett och sportreferatens okrönte konung, Lennart Hyland, kommenterade vigselakten i direktsändning utan att använda alltför många metaforer ur idrottens värld. Det fanns också inslag i arrangemanget som inte var lika publika. De hovfurirer som skulle ha stått bakpå den öppna paradlandån som ”löpare” och ”jägare” hade antagligen sett fram emot detta hedersuppdrag som ytterst få kvalificerade sig till. Men i samråd med riksmarskalks- och hovmarskalksämbetena bestämde rikspolischefen att de skulle bytas ut mot 206

Mall 135 x 210.indd 206

2010-10-14 11:35:39

två Säpomän. Problemet infann sig dock när poliserna mötte lakejerna i slottets östra valv strax innan avfärd. Lakejerna fick under förnedrande former klä av sig sina högtidliga uniformer – den ene av dem tog det så hårt att han började gråta – men när Säpomännen drog på sig deras kläder visade det sig att de var något för trånga för de gängliga snutarna. Annars gick allt enligt planerna. Terrordåd som skakat landet ett par år tidigare – flygplanskapningen på Bulltofta och sprängningen av västtyska ambassaden – uteblev helt. Inte ens ett litet bombhot tycktes ha ringts in. Det enda intermezzot var att polisen hittade en liten stinkbomb inlindad i tidningspapper vid östra delen av Lejonbacken. Ola Selin hade inte haft alltför mycket att göra under dagen. Kvällen innan hade han deltagit under mottagningen i Stockholms stadshus (mörk kostym), sedan på Operan där han suttit i hovlogen (frack) och sett ABBA för första gången framföra sin blivande världshit Dancing Queen, och slutligen under balen på Drottningholms slott (fortfarande frack) och inte kommit hem förrän halv fyra på natten. Hans verkliga insats behövdes nu inte förrän efter att alla ceremonier hade avslutats och kungaparet skulle tillbringa sin första natt tillsammans som äkta makar. Hur skulle nu kung och drottning lämpligast förfara? Man kunde utgå från att medierna inte släppt sin bevakning av bröllopet bara för att kyrkklockorna klingat ut, saluterna upphört, och hovstallets hästar fått sin förtjänta vila och belöning för ett väl genomfört lopp genom Stockholms gator. Pressen stod överallt för att kunna se vart kungaparet skulle ta vägen. Det gick ett rykte om att Carl Gustaf och Silvia begett sig till prins Bertils villa 207

Mall 135 x 210.indd 207

2010-10-14 11:35:39

på Djurgården för middag och övernattning, men Selin visste bättre. Livvakterna hade gjort upp en plan tillsammans med kungen. Journalisterna kände vid det här laget igen den svarta Volvo 740 med dubbla antenner som Selin och hans kollegor brukade använda. Nu skulle de sätta griller i huvudet på den tredje statsmakten. Två polismän från Säpo anlitades för att köra Volvon ut från borggården genom norra valvet, tätt efter den stora svarta bil från Hovstallet som kungaparet förväntades åka i. Planen fungerade, journalisterna hakade på ekipaget. Samtidigt startade Selin och kollegan Sixten Jonsson en annan Volvo och körde ut genom södra valvet. I baksätet satt kungen och drottningen, ledigt klädda och med varsin övernattningsväska. Färden gick ut mot Ingarö några mil öster om Stockholm, en sträcka som Selin i förväg rekognoserat, där Bertil Bernadotte, Folke Bernadottes son, väntade på sitt sommarställe. Han hade efter en överenskommelse med Selin ställt i ordning ett rum och när kungaparet väl levererats, åkte de båda livvakterna tillbaka till Stockholm. De behövdes inte på en plats ingen kände till att kungaparet befann sig på. Valet av Bertil Bernadotte var ett smart drag, tyckte de. Ingen skulle ha tippat att kungen skulle övernatta i sin sysslings sommarhus. Dagen efter ringde Bernadotte hem till Selin och gjorde upp om när det var dags att hämta lasten. Nästa gång Selin märkte att det var något speciellt mellan honom och kungaparet var när första barnet föddes den 14 juli 1977. Det var ju den stora dagen som alla väntat på – Sverige skulle få en tronföljare. Hoppades man. Att det visade sig bli en flicka, ja, det kunde inte hjälpas. Kungen hade ju själv anlänt som nummer fem i syskonskaran, så tålamod var något som 208

Mall 135 x 210.indd 208

2010-10-14 11:35:40

svenska folket vant sig vid. Det skulle dröja ytterligare drygt två år innan Sverige införde könsneutral tronföljd. Än så länge var det ett gossebarn som gällde. Selin hade i alla fall stått i blåställ och spikat tak uppe i Vikmanshyttan när telefonen ringt. Det var Hans Lagerhorn, polisintendent hos Carl Persson, och Selin, alltid beredd på snabba avfärder, körde de dryga 20 milen till polishusets garage på Kungsholmen, bytte till tjänstebil och fortsatte i ilfart till Karolinska sjukhuset i Solna. Han kom knappt in för alla journalister som häckade utanför. Hans kollegor, Jansson och Jonsson, var redan på plats och det kunde tyckas onödigt med tre livvakter, även om det var en drottning som skulle föda. Till och med Lagerhorn hade uttryckt förvåning. Men Silvia hade sagt: ”Jag vill att Ola är med!” Och så fick det bli. Selin fick 1986 en personlig och skräddarsydd tjänst som kriminalkommissarie och några år senare utnämndes han till chef för säkerhetsskyddsroteln vid Säpo av justitieminister Sten Wickbom, som ett erkännande för sina insatser inom Rikspolisstyrelsens säkerhetsskyddsarbete. Han blev sedermera sakkunnig i säkerhetsfrågor vid Byggnadsstyrelsen och Vasakronan AB, och njuter idag sitt otium på sin gård i södra Dalarna.

209

Mall 135 x 210.indd 209

2010-10-14 11:35:40

Mall 135 x 210.indd 210

2010-10-14 11:35:40

d e l t vå

Mall 135 x 210.indd 211

2010-10-14 11:35:40

Mall 135 x 210.indd 212

2010-10-14 11:35:40

1 | En fri man

P

å slaget klockan 08.30 morgonen den 17 juni 2010 öppnades porten till den slutna anstalten i Bondängen, två kilometer utanför Mariefreds centrum, och Mille Markovic var efter två år och tre månader bakom lås och bom åter en fri man. Det var en strålande vacker svensk sommardag och idyllen hade varit fullkomlig om det inte varit för de grå fängelse­murarna. Markovic bar en klädtrunk över axeln och möttes av sin son, som kört till Mariefred i en silverfärgad Mercedes cabrio­let. De kramade om varandra och gjorde sällskap till bilen som sonen parkerat en bit bort. Markovic bar tofflor, jeans och en vit T-shirt med en storbystad halvnaken blondin. Han hade fällts på sju åtalspunkter – häleri, grovt bokföringsbrott, rattfylleri, narkotikabrott, grovt skattebrott, försvårande av skattekontroll samt grovt vapenbrott – efter en omfattande polisutredning av hans affärer på strippklubben Privé i Stockholm. Markovic hade nio medåtalade, bland dem den före detta polisen Ljubomir Pilipovic som dömdes till tre års fängelse för liknande brott. Båda två dömdes också till tio års näringsförbud. Åklagaren hade fått delar av strippklubbsmaffian i huvudstaden insydd, men poledancen skulle fortsätta i oförminskad styrka, liksom det så kallade ”porrkriget” med 213

Mall 135 x 210.indd 213

2010-10-14 11:35:40

sina stående inslag av bombattentat, dödshot, misshandel och skottlossning. Precis som så ofta förr var det ekonomiska brott som till slut fällde dem. Den mottagningskommitté som planerats hade snöpligen fått ställas in. Egentligen skulle Markovic ha mötts av Club Privés ägare Michael Badelt, en marginellt belastad före detta ishockeyspelare, två av klubbens reklambilar samt Mercan i vilken det skulle sitta strippor från klubben för att fira Markovics nya liv utanför murarna. Men två dagar tidigare hade polisens insatsstyrka gjort ett våldsamt ingripande, brutit sig in på både Privé och hemma hos Badelt i hans stora villa på Värmdö, och fört iväg honom till Kronobergshäktet. I tumultet hade hans hund skadat tassen. Anledningen till insatsen var att polisen misstänkte att Badelt låg bakom de senaste i raden av bombattentat och skottlossning mot en av de konkurrerande strippklubbarna, Club Kino, tidigare under våren. Den formella misstanken som Badelt häktades på var mordförsök. Så det blev till slut bara en rökpuff av den storslagna scenen. Men Markovic klagade inte. Han var trött och längtade hem till sin unga fru och deras snart arton månader gamla dotter. Han satte sig på förarplatsen i Mercan och ville köra, som ett slags symbolhandling för sin nyvunna frihet. Han var van vid att kunna göra lite som han ville och när friheten kringskars, eller han utsattes för dålig behandling, kunde han uppfatta det som en kränkning av sin integritet. Som när han och hans unga fru, som då var gravid i sjunde månaden, hade varit i Thailand ett par veckor årsskiftet 2008–2009. De åkte i första klass, bara ett par rader bakom kung Carl XVI Gustaf och drottning 214

Mall 135 x 210.indd 214

2010-10-14 11:35:40

Silvia, en adjutant i vit uniform och livvakt. Det var inte bara kungaparet som väckte uppmärksamhet. Markovic var inte riktigt klädd för första klass och för att sitta så nära Sveriges monark. Den gamle boxaren bar generöst uppknäppt skjorta, kraftig guldlänk, shorts och flipflop-tofflor, hans fru bar en beige Lycraklänning som smet åt kring hennes stora mage. Det som retat Markovic var att flygvärdinnorna på Thai Airflighten hade krupit på alla fyra för kungaparet med chipspåsar och annat godis men bara en av dem hade krupit för paret Markovic. När de sedan skulle gå av i Stockholm hade de vackert fått vänta tills kungen och drottningen lämnat planet. Det hjälpte inte ett dugg att Markovic skämtsamt sagt: ”I’m the king of Serbia.” Han klagade inte bara på detta hos resebyrån Klein, utan även på det faktum att de utsatt honom och hans fru för risken att hamna mitt i en eventuell terroristattack mot den svenske statschefen. Det var visserligen lite tillspetsat, men Markovic kunde inte låta bli. Men det var en märklig upplevelse på många andra sätt. För det första verkade kungaparet inte säga ett ord till varandra på hela resan från Bangkok till Stockholm. För det andra stod Markovic fru utanför toaletten och väntade på att drottningen skulle bli klar. Det tog tjugo minuter eftersom Silvia bytte om därinne. Hon gjorde uppemot fyra klädombyten under flighten och placerade ut små servetter i stolen hon satt i och vände nackstödskudden bak-och-fram så att hon nästan såg ut att kvävas. För det tredje, och det mest minnesvärda – kungen hade suttit tio timmar i första klass tillsammans med den man som under några år i början av 1990-talet försett den svenske monarken och hans kompisgäng med strippor och eskortflickor 215

Mall 135 x 210.indd 215

2010-10-14 11:35:40

för att förgylla herrmiddagar och fester. Det var en prekär situa­ tion, pinsam för både Markovic och kungen – och självklart drottningen, i den mån hon kände till saken. Men det fanns en logik i det. Det var precis så här som Mille Markovic liv gestaltat sig. Spektakulärt. Markovic föddes i Serbien 1961 men flyttade till Sverige tillsammans med pappan några år senare efter att mamman dött. Efter en minst sagt trasslig barndom – hon misshandlades av pappan, vandaliserade och bråkade i skolan och placerades på barnhem, flyttade tillbaka till Serbien, gick i skolan där, forskade i mammans död, misshandlade en person svårt, återvände till Sverige, skolkade, begick brott som rån och indrivning, hamnade på ungdomsvårdskola och åter i familjehem – började han boxas, först i Halmstad, sedan i Stockholm. Parallellt med boxningen begick han nya brott och dömdes i början av 1980-talet för stöld, häleri, misshandel, hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak, narkotikabrott och olovlig körning till fängelse i totalt femton månader. Markovic boxades i bantamklassen och var ganska framgångsrik. Han gick 50–100 matcher och vann nittio procent på knockout. I mitten och slutet av 1980-talet ingick han i svenska landslaget. Samtidigt fortsatte han att bygga på sitt belastningsregister. 1985 dömdes han för misshandel och rattonykterhet, 1986 för misshandel, olaga hot, ofredande, skadegörelse och brott mot vägtrafikskattelagen. Men kriminaliteten och fängelsevistelserna var inget hinder för den fortsatta boxningskarriären. Markovic var så duktig att hans manager 216

Mall 135 x 210.indd 216

2010-10-14 11:35:40

Rolf Träff fixade kontrakt med den legendariske promotorn Don King i USA. Men där blev han inte långlivad. Han såg att det hela var ett enda bedrägeri när de ville att han skulle gå uppgjorda matcher. Han fick så småningom kontrakt med Frank Maloney i England, en av världens främsta promotors med bland andra tungviktsvärldsmästaren Lennox Lewis i sitt stall. Markovic gick en match mot en känd boxare och råkade i ringen ut för något som han upplevde som fusk. Matchen var uppgjord, ansåg han. Han blev rasande och spottade på domaren, som bröt matchen. Hemma i Sverige igen började han med egna boxnings­ arrangemang på olika nattklubbar som inkluderade inslag av strippor som gick runt i ringen och så drack man champagne. Och det var där någonstans det hela började.

217

Mall 135 x 210.indd 217

2010-10-14 11:35:40

2 | Den innersta kretsen

D

et blänker i den ljusblå lacken på den splitter nya Volvo P1800 och kronprinsens spegelbild har lagt sig över motor­huven. Det är en snyggt komponerad bild, tagen i slottsmiljö framför en rad statyer ur den antika mytologin, och den visar en blivande kung och hans allra första bil med registrerings­numret A8635. Strålkastarna är tända och kronprinsen håller högra handen mot förardörren som om han är på väg att sätta sig bakom ratten och med eleganta manövrer och i hög fart styra ut från slottet mot friheten. Roger Moore körde en likadan bil i TV-serien Helgonet på 1960-talet, fast den var vit. Modellen är en av de snyggaste bilar som någonsin producerats och man förstår att Carl Gustaf är en omåttligt stolt ägare, fast glädjen i ansiktet är passande återhållsam. Bilen, den främsta symbolen för önskan att slå sig lös, att sticka från vardagens bekymmer, bort mot ett ännu okänt mål. Man kan föreställa sig att barndomens ständiga varningar om allt som kunde vara farligt nu istället blivit en lockelse som i detta ögonblick erbjöd ett uppror mot det förbjudna, förkroppsligat i ett skinande smäckert vrålåk direkt från Volvos formgivare. Fordonet ger ägaren kontroll, och oberoende. Att äga den och själv köra den är en helt annan sak än att låta sig skjutsas av chaufför i en tung, svart bil från Hovstallet. 218

Mall 135 x 210.indd 218

2010-10-14 11:35:40

Överhuvudtaget är bilderna på kronprinsen från den här tiden, sent 1960-tal och tidigt 1970-tal, helt andra än de tidigare. Han hade klarat av sin skolgång, mottagit nöjaktiga betyg, mönstrat av Älvsnabben och fullgjort sina övriga plikter inom försvaret, och slutligen lämnat de akademiska miljöerna vid Uppsala och Stockholms universitet. En till synes harmonisk ung man skulle nu pröva sina vingar på helt andra områden. Sverige hade en kronprins som precis som vilken ung man som helst ville leka rommen av sig. I huvudstaden hägrade ett intensivt uteliv och kronprinsen var stilig med rent förföriska drag som fortfarande kunde se lite gossaktiga ut och som hölls på plats av ett lätt vågigt hår med skarp sidbena. Hans undersåtar vande sig vid att se sin troföljare och blivande hulde fader iförd marinofficerens fulla ornat, tredelad skräddarsydd kostym eller tidstypiskt skuren smoking, virvlande runt i natten med både drink och cigg i handen. En sorglös playboy som gjorde självklar succé på nattklubbarna och bland damerna. Stockholm i början av 1970-talet hade bara ett fåtal klubbar som attraherade dans- och partysugna ungdomar. Någon hette Lord Nilson, det första häftiga stället där folk var varenda helg, en annan Nr 1, en tredje Corps Elite som hade öppet en gång i veckan, en fjärde var Hamburger Börs. Där satt de och rökte och krökade och lyssnade på discomusik. På konditorierna samlades ungdomar från Franska Skolan, Östra Real och Norra Real och smidde planer inför helgen och försökte komma på vem de skulle be att köpa ut sprit från Systembolaget. De som träffades var 1965–1967 års studenter, de var födda åren kring 219

Mall 135 x 210.indd 219

2010-10-14 11:35:40

1946, precis som kronprinsen, och hade haft sina studentskivor på Texas Bar, Stallmästaregården, Klubb 21, Spegelsalen på Grand Hôtel och Sjöfartshuset. Kronprinsens umgänge hade börjat ta mer vuxna och regelbundna former efter Sigtunatiden. Två klubbar hade bildats av ett tjugotal av hans närmaste vänner – Krocketklubben och Punchklubben. Om föräldrarna var smarta såg de till att deras barn kom i närheten av den blivande kungens umgänge. Krocketklubbens mer pampiga namn var Royal Swedish Lawn Croquet Club och hade sju medlemmar – kronprinsen, Carl-Johan Smith, Johan Beckman, Daniel ”Pysse” Bonnier, Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier, Peter Degermark (bror till skåde­spelerskan Pia), Carl-Gustaf ”Noppe” Ekman och Fredrik Skiöldebrand. De tretton medlemmarna i Then Swenske Punchklubben var Carl-Johan Winberg, Jacob ”Coco” Frisk, Anders Ihre, Klas Källström, Anders Lettström, Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt, Richard Ohlson, Göran Sachs, Carl-­ Otto ”Lolo” Sturén, Christer Tegnér, Robert ”Bobby” Zethelius, Anders Ahlberg samt Johan Åkerhielm. Krocketklubben kunde aldrig ha fler än åtta medlemmar. Om någon lämnade klubben måste hans ersättare godkännas med hundraprocentig majoritet. Ibland spelade de hos CarlGustaf Ekman i Djursholm, eller hos någon annan med plan gräsmatta på villatomten. ”Det är en klubb för bara grabbar. Vi vill helst inte att damer ska vara med när vi träffas. Någon gång har vi en tillställning med inbjudna damer”, sade tävlingsledaren Johan Beckman, då tjugoett år, till tidningen Expressen. Han studerade juridik och var kompis med kronprinsen sedan småskolan. Pappan 220

Mall 135 x 210.indd 220

2010-10-14 11:35:40

var kommendörkaptenen och olje- och försäkringsdirektören Yngve Beckman. Idén till Punchklubben kläcktes i november 1967 då Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupts släkt hade fest i Kungliga Livgardesskvadronens officersmäss, där krocketklubb-medlemmen Fredrik Skiöldebrands pappa Hans var sekundchef. Pappan var dessutom kronprinsens adjutant. Första torsdagen i varje månad åt man ärtsoppa och drack varm punsch hemma hos någon av medlemmarna. Ansvaret för arrangemanget gick i bokstavsordning och värden skulle hålla ett föredrag, eftersom man ville utveckla sig kulturellt också, inte bara bli punchfryntlig. En gång om året anordnade klubben stor bal och då var naturligtvis damer självskrivna. Ett sådant tillfälle var på Engsholms slott, som då ägdes av Klas Källströms pappa, skeppsredare Ragnar Källström. Men kronprinsens närmaste vänner återfanns också i sammanhang utanför de båda klubbarna. Där fanns unga män som Göran Sachs, Tim Génetay, Peder Wachtmeister, Carl ”Carli” Kleman och Hans-Eric von der Groeben. Flera av dem skulle fortsätta tillhöra den innersta kretsen. Överhuvud­taget hade kronprinsen en klan av ett hundratal goda vänner som nästan alla så småningom skulle inta ledande positioner i samhället. De studerade på hög nivå och många siktade på en karriär inom den finansiella sektorn och näringslivet. Fjorton av de tjugofem bästa vännerna var söner till direktörer, tre till godsägare, två till officerare, en till en bokförläggare, en till en advokat, en till en skeppsredare, en till en ingenjör, en till en arkitekt och en till en violoncellist. Längre bak i rullorna hade det funnits grevar och ledande tidningsmän. Några av klanmedlemmarna var ”hålligångare”, andra hann inte hänga med på inneklubbarna 221

Mall 135 x 210.indd 221

2010-10-14 11:35:40

eftersom studierna tog för mycket tid. Flera av dem ville inte framträda offentligt som kronprinsens kompisar eftersom de lätt kunde få en snobbstämpel. De svenska kvälls- och veckotidningarna rapporterade ständigt om kronprinsens kvinnoaffärer, påstådda eller verkliga. En av dem som tidigt utpekats som hans flickvän var skolkamraten Titti Wachtmeister, inte minst efter att de träffats på franska Rivieran och fångats på bild av en italiensk fotograf. Husmodern gick till och med så långt att tidningen 1968 påstod att Carl Gustaf och Titti skulle gifta sig och att bröllopet redan börjat planeras, spekulationer som gjorde honom verkligt ledsen, sade han till Aftonbladet senare det året. Pia Degermark hade gått i Sigtunaskolan samtidigt som kronprinsen gått på Sigtuna Humanistiska Läroverk, men familjerna hade en längre historia än så. Degermark hade lärt känna kronprinsen genom att de under många år firat påsk tillsammans i jämtländska skidorten Storlien och hon hade dagligen sett prinses­san Christina i matsalen på Franska skolan där hon börjat som sexåring. Andra som umgicks i fjällvärlden med Berna­ dotterna var bland andra Ian och Ann Wachtmeister, syskonen Génetay samt familjen Lettström. Ibland var också kronprinsens gamla Broms-kamrater Smith och Kleman på besök i skidbacken och den ”prinsstuga” där ungdomarna bodde. En bild av kronprinsen och Pia Degermark när de dansade kind mot kind på Storliens Högfjällshotell påskafton 1966 hamnade på skvallertidningen Hänt i Veckans omslag, men det var inte enda gången de foto­graferades tillsammans och vem som helst som ville kunde tolka in en romans i bilderna av de två på hennes studentfest på Strand hotell i Stockholm i maj 1968. 222

Mall 135 x 210.indd 222

2010-10-14 11:35:40

Under några intensiva år i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet passerade i snabb takt de unga kvinnor som pekats ut som kronprinsens flickvänner: skolkamraterna från Sigtuna Ulla Klang och Anna Jansson, Titti Wachtmeisters väninna Carola Dyrssen, Elisabeth Ivarsson hos vilken kronprinsen ska ha bott i en vecka i Edsbyn, överstedottern Charlotte Fornwall, samt blivande Eileen Ford-modellen Barbro Ehn från Stockholmsförorten Skärholmen, som kronprinsen fotograferades tillsammans med på en båt i Medelhavet. Det var en av de verkligt få bilderna på en kyss som publicerades. Två av hans påstådda flickvänner gav ytterligare näring till bilden av en kronprins som kanske tog för sig väl mycket av livets goda och inte alltid med de unga damer som ansågs passande för en blivande monark att visa sig med – utvikningsbrudarna Christina Lindberg och Lena Skoog. ”Jag tycker om min prins mycket, men jag tror inte på äktenskap”, ska Lindberg ha sagt på ett party hos Carl Gustaf. Hon blev senare skådespelerska i lätt pornografiska filmer som Anita, ur en tonårsflickas dagbok mot Stellan Skarsgård, och så småningom chefredaktör för tidningen Flygrevyn. Skoog pekades också ut som en av kronprinsens flammor och var förmodligen den som gick längst i sin iver att framstå som en i gänget kring kronprinsen. ”Nu ska kronprinsens go-go-flicka bli seriös”, skrev tidningen Arbetet i Malmö i februari 1970, och lät Skoog berätta om sin relation till Sveriges blivande monark: Vid jul- och nyårshelgen jobbade jag på diskoteket Karl XII i Åre. En kväll när jag var ledig gick mina kamrater och jag 223

Mall 135 x 210.indd 223

2010-10-14 11:35:40

till Hotell Granen. En kille, som presenterade sig som Tim bjöd upp mig och jag blev senare inviterad till hans bord. Jag presenterade mig för hans kompisar och döm om min för­våning när jag upptäckte att en av dem var kronprinsen! Vi blev snabbt mycket goda vänner och satt hela kvällen och diskuterade allt mellan himmel och jord. Vid ett tillfälle kom Sylvia Vret­hammar och Rune Öfwerman fram och över­ lämnade deras senaste skiva till kronprinsen. Omslaget pryds av mig där jag helnaken sitter och spelar cello. Kronprinsen bad mig signera plattan och sa: Jag visste inte att du kunde spela cello. Inte jag heller, sa jag. För det kan jag inte! Ja, sedan bestämde vi oss för att vi skulle ses i skidbacken dagen därpå och det gjorde vi. På kvällen inviterades jag till kronprinsen och hans kamrater på ett festligt partaj. Vi pratade och dansade och hade kul i största allmänhet. På morgonkvisten åkte jag hem efter en helt oskyldig kväll, det vill jag betona efter allt som skrivits. Det är synd om kronprinsen. För honom måste det ha varit livsfarligt att gå ut med mej, en sexbrud. Jag får ju PR men jag vill inte skada honom. Han ska ju i alla fall bli kung. Nu tänker jag satsa seriöst. Alla mina naken­filmer och nakenposeringar hittills har bara varit för att jag skulle bli ett namn.

Expressen hade dragit ordentligt på en bild från ett party hemma hos Anders Lettström på Sköldnora i Uppland. En halvnaken ung kvinna hjälps upp ur poolen av två av kronprinsens närmaste vänner, Robert ”Bobby” Zethelius och Jacob ”Coco” Frisk. Den bilden förstärkte uppfattningen av hans gäng som hejdlösa festprissar som möjligen också ägnade sig åt orgier. 224

Mall 135 x 210.indd 224

2010-10-14 11:35:40

1968 hade nattklubben Alexandras öppnat i Strand Hotell vid Nybroviken i Stockholm. Alexandra Charles och hennes dåvarande man Noel Charles hade inspirerats av diskoteken ute i Europa, framförallt i Paris och London. Klubbarna i den svenska huvudstaden ansåg de vara för mossiga och inget för en yngre danssugen publik. Redan från början stod det klart att Alexandras var något för de mer kräsna natt­ugglorna. Klubben skulle visserligen vara öppen för alla, men i prak­tiken funge­ rade den som en privat klubb. Alexandra och Noel Charles utfärdade medlemskort och VIP-kort. Med ett sådant i handen slapp man betala inträde. All annonsering gjordes på engelska vilket var nytt i det än så länge ganska bonniga Sveriges nattliv och Alexandras fick en snobbstämpel. Alexandra Charles lusläste tidningarnas skvallerspalter för att hitta lämpliga personer att erbjuda medlemskort. Om nätter­na gick de omkring och fäste reklamblad under bilarnas vindrutetorkare. Den tilltänkta målgruppen skulle vara blandad som en god cocktail – alla åldrar, alla kategorier, några delar galningar, några delar kritrandigt, läckra tjejer, galanta damer, pop­offer. Den privata karaktär paret Charles ville åstadkomma förstärktes genom att de satsade på personlig service. De lade ned stor möda på att hitta rätt personal och de anställde söta tjejer och speciella garderobiärer. De ville att invigningen den 13 maj 1968 skulle slå Stockholm med häpnad. Kvällens premiär­artist: jazzsångerskan Monica Zetterlund. Alla var där – artister, skåde­spelare, pressfolk, grevar och baroner. Gräddan av societeten. Redan andra kvällen anlände en smokingklädd Carl Gustaf i sällskap med Pia Degermark som höll studentfest och, ja, kronprinsen roade sig kungligt. Och hamnade på bild 225

Mall 135 x 210.indd 225

2010-10-14 11:35:40

i vimlet. Vännerna hade ett smeknamn på honom – ”Super­ vette”. Gick han in på en nattklubb, samlades det snabbt vackra kvinnor omkring honom. Alexandras flyttade runt i Stockholm. Nästa anhalt blev gamla restaurang Cecil på Biblioteksgatan och det var åren i slutet av 1960-talet och de i början, mitten av 1970-talet som var nattklubbens storhetstid. Det var då varumärket sattes med hjälp av kronprinsen och hans gäng och alla de som snabbt ville komma upp sig genom att bara vistas i deras närhet. Vid kronprinsens bord, som fanns längst in i lokalen och därmed det mest avskilda, flockades söta tjejer, bland dem modellen Barbro Ehn. Ibland blev de unga kvinnorna uppmanade av Carl Gustafs kompisar att gå fram till kronprinsens bord och presentera sig, och om det rörde sig om utländska besökare var det inte alltid de verkligen trodde på att det var landets tronföljare de hälsade på. Annars var det alltid så att Alexandra Charles såg till att slå en järnring runt Carl Gustaf när han besökte nattklubben för att folk inte skulle komma för nära. Enligt en som ofta satt med vid bordet hade han det nog inte alltid så förbaskat kul där. Det rymdes inte många möjligheter till försyndelser på Alexandras för hans vidkommande. Efter en sen kväll ute hände det att kronprinsen bjöd med sina vänner till den privata ungkarlsvåningen i Stockholms slott. ”Vi går hem till mig”, sade han och de smet in bakvägen. Det första som mötte besökarna var ett ganska trevligt kök där de fick ta för sig vad de ville ha, och så satt de runt köksbordet och pratade. 226

Mall 135 x 210.indd 226

2010-10-14 11:35:40

Kungens kompisgäng bildade olika mer eller mindre slutna sällskap – Krocketklubben, Punchklubben, Gubbtolvan, Sörmlands Vänner, Noppes. De fick alla olika funktion och två av dem hade fått sina namn direkt efter verksamheten. Gubbtolvan är de tolv män – monarken inkluderad – som träffas en trappa ned i den privata medlemsklubben Noppes. En bloggare har publicerat det hon påstår är de nio budorden som reglerar umgänget i klubben och att det på toaletterna nedanför trappan tidigare hängde ett antal foton som ansågs vara sexistiska och som därför togs ned; en med en kvinnostjärt på en fläskkotlett, en annan där salladsdressing hälls på en kvinnas underliv. Lewenhaupt själv har varit hyggligt förtegen och vill inte avslöja vilka som är de tio medlemmarna utöver han själv och kungen. När Aftonbladet för några år sedan skrev om klubben, tog denna fasta på ett epitet som myntats av journalisten och författaren Linda Skugge: Den har kallats den adliga köttmarknaden. Till medlems­ klubben Noppes går kungen, äldre finansmän – och tjugoåriga flickor. En anledning till det är att medlemmar som direktören Johan Åkerhielm, kungens vän Anders ”Aje” Philipson och tidigare näringslivsminister Björn Rosengren alla har gift sig med betydligt yngre kvinnor. En annan faktor som bidragit till stämpeln är att en del av de kvinnliga medlemmarna är mycket unga, som 20-åriga butiksägaren Louise Edman. Hon kallas ”Sveriges Paris Hilton” och har tidigare visat upp sitt lyxliv med dyra champagneluncher i tv-programmet Under cover i TV3. ”Kombinationen av medelålders män med mycket pengar och unga tjejer är vanlig. Men man ska inte 227

Mall 135 x 210.indd 227

2010-10-14 11:35:40

tro att det bara är fint folk på Noppes. Det är mycket patrask som springer där också”, säger en medlem.

Gubbtolvan är också ett aktiebolag med adress Ingmar Bergmans gata 1, alltså samma adress bredvid Teatergrillen där Noppes ligger. Det är också mycket riktigt detta bolag som har tecknat avtal med AP-fastigheter om att hyra lokalen. VD är Lewenhaupt själv och ordförande vännen Johan Åkerhielm, friherre, direktör och barndomskompis med kungen och med jakt som stort intresse. Enligt Bolagsverket ska verksamheten bestå i ”fastighetsförvaltning, lokaluthyrning samt konsultationer inom ekonomisk administration samt därmed förenlig verksamhet”, idel standardfraser när en verksamhet måste formuleras. Styrelsen består också av advokaten Fredrik Ramberg, vars exfru Anne är generalsekreterare för Sveriges advokat­samfund. Han syns ofta på bild med olika damer runt Stureplan och på Noppes fester och är numera gift med Leila Swärd Ramberg. Krögaren Erik Lallerstedt är suppleant. Sörmlands Vänner är en klubb för utpräglat festande och med en rosa mus som maskot. När klubben fyllde fyrtio år delades rosa handdukar ut till medlemmarna och den rosa musen återkommer på bilar och på slipsar. Medlemskap i dessa klubbar är åtråvärt men inte alltid självklart. Den som är medlem i Punchklubben kan inte samtidigt vara medlem i Krocketklubben och det har rått en viss konkurrens om de mest attraktiva medlemmarna. Anders ”Aje” Philipson är ledande gestalt i Sörmlands Vänner och har aktivt verkat för att locka över medlemmar från de andra klubbarna. När han skrev brev till dem han ville ha med i Sörmlands Vänner lämnade 228

Mall 135 x 210.indd 228

2010-10-14 11:35:40

exempelvis Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt Punchklubben, som präglas av mer ordning och reda medan de rosa mössen ser till att det är mer ”drag” på sina sammankomster. Och med drag menas ”fest, fest, fest”, som en källa uttrycker det. Under åren har det utkristalliserats en trojka som skulle bli den blivande kungens närmaste vapendragare när det gällde att ha riktigt kul. Lewenhaupt fanns tidigt med i kretsen. Han är yngste sonen till före detta Sverigechefen för IBM, kabinettskammarherren och greven Gösta Lewenhaupt på fideikommisset Geddeholm och hans hustru Christina Louise, född de Geer af Leufsta. Carl Adam hade varit expedit på varuhuset NK och planerade att vidare­utbilda sig inom detaljhandeln. Han har idag uppdrag i en rad bolag, bland andra sitt eget Geddeholms Gods­förvaltning, organisationskonsultbolaget och importföretaget (smycken, väskor) Lee Lewenhaupt som han driver med sin fru, Gubb­tolvan AB samt Noppe Bar och Restaurang. Han har varit gift fyra gånger, bland annat med skådespelerskan Grynet Molvig. 2004 gifte han sig med sin nuvarande hustru, Lee Haeng-Wha från Korea som arbetar på Ralph Lauren-butiken i NK-varuhuset. Anders Lettström hade 1968 planer på att bli arkitekt precis som pappa Gustaf, som i början av 1950-talet ritat de berömda punkthusen utefter Råsundavägen i Solna. Mamman, Ingrid, var väninna med Pia Degermarks mamma. Vid familjen Lettströms gård Sköldnora i Upplands Väsby vid Norrvikens östra strand ledde Anders Lettström Sköldnora Kungsgårds Champion Cup i tennis. Byggnadsminnesmärkta Sköldnora är en så kallad kungsgård och var en gång i tiden kungens visthusbod och skattkista på orten och platsen 229

Mall 135 x 210.indd 229

2010-10-14 11:35:40

för hans utsände där det togs politiska och praktiska beslut. Med andra ord en passande lekplats för kronprinsen och hans kompisar. Lettström har under åren drivit flera bolag och sitter idag med i flera styrelser, bland annat för nöjes­ koncernen 2E Group som driver Wallmans Nöjen. Där är han också delägare. 2001 var han verksam på den världs­ledande fastighets­rådgivaren CB Richard Ellis Stockholmskontor och förhandlade för Skattemyndighetens räkning när Skatte­ skrapans vidare öde skulle avgöras. Han är också verksam i fastighetsförvaltaren Reinhold Polska och är ordförande i Oscarsteaterns styrelse. Lettström är gift med Christina Lettström, fastighetschef på Wasakronan och ledamot av föräldrastyrelsen på privatskolan Lundsberg. Anders ”Aje” Philipson, slutligen, är son till Gunnar och Märtha Philipson som blivit stenrika på den svenska Mercedes­ agenturen. Han skulle så småningom ärva stora delar av förmögenheten. Han är verksam i några bolag, bland andra Silverstaven och Skenäs, som sysslar med växtodling. Philipson har varit gift med Grete Qviberg och med fotomodellen Gisela Schöön och är nu gift med Bathina El-Soudi. Tillsammans med kungen, Lewenhaupt och Lettström har han uppvisat ett i sin genre oöverträffat festande, inte bara på Stockholms inneställen, på skidorter, hemma hos varandra och i hyrda lokaler, utan också på svartklubbar som drivits av den tungt kriminellt belastade Mille Markovic. Men till det behövdes en mellanhand. En fixare. En som hemtamt rört sig inte bara bland Stockholms inneställen sedan 1970-talet, utan också bland dess unga kvinnliga publik. 230

Mall 135 x 210.indd 230

2010-10-14 11:35:40

3 | ”Kungavännen”

D

et var antagligen få som hade bättre koll på Stockholms nattliv än Christer Gustafsson, den gänglige mannen med det blonda hårsvallet som under trettio år hade lyckats förbli en av huvudstadens bäst bevarade hemligheter. När tidningarna skrivit om honom har han gått under två benämningar, för att läsarna överhuvudtaget ska kunna förstå vem som åsyftas. Namnet Christer Gustafsson i sig har inte varit tillräckligt. Därför tituleras han ”Björn Borg-vännen” när artiklarna handlar om den forne tennischampionen, och ”kungavännen” när det handlar om Carl XVI Gustaf. Men den som sett honom ute i det så kallade vimlet i Stockholm känner igen den ”evigt unge” Gustafsson. Hårsvallet är där, fast hårfästet har krupit upp, och det lilla nöjda leendet sitter vant kvar och har kungen och hans kompisar klassiska seglarkläder, ja då bär också Gustafsson det. Han dyker upp överallt där det vankas champagne- och snittinramade tillställningar arrangerade av de av Stockholms PR-byråer som har de finare varumärkena på sin klientlista. Han kommer till rikemanstidningen Connoisseurs motordag på Rosersbergs slott iförd skjorta, tröja nedstucken innanför jeansen, lång halskedja och solglasögon; till The Events skivrelease klädd helt i vitt med liten scarf och solglasögon; till restaurang Kvarnens 100-års231

Mall 135 x 210.indd 231

2010-10-14 11:35:40

jubileum i brun kavaj och något större scarf; på En Fantastisk Torsdag på nattklubben Village i mörk kavaj och rutig skjorta (men utan solglasögon); till Swedish Poker Players på The Vibe i sandfärgad kavaj och skjorta (och här har den längre scarfen åkt på igen); till Tous juvelutställning i mörkblå skjorta utan kavaj. Han återfinns på Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupts fester och på hans omsusade medlemsklubb, på Anders ”Aje” Philipsons 60-årsdag, och på blöta julmåltider arrangerade av Sörmlands Vänner. Den typiska bilden på Gustafsson: iförd hiskelig skjorta eller tröja, omgiven av unga skönheter med väl exponerade behag, eller tillsammans med de äldre kvinnor som en gång började synas på 1960- och 1970-talens nattklubbar, eller bredvid den excentriske konstnären Ardy Strüwer. Precis som med många andra i hans krets skvallrar rondören om att han ätit och druckit sig igenom tre decennier av festligheter. Exakt vad Gustafsson livnärt sig på är något oklart. Ett av de bolag han är inblandad i, Cribe Management Kommanditbolag, sysslar med ”konsultverksamhet och bemannings­verksamhet inom byggbranschen och närstående branscher” och ”konsult­ verksamhet inom marknadsföring”. Ett annat är Cribe Communications AB, som tillhandahåller ”konsulttjänster inom försäljning, reklam, PR samt marknadsföring inom tele­ kom- och IT-branschen, bemanningsverksamhet samt äga och förvalta lös och fast egendom, export och import inom nämnda verksamheter och därmed förenlig verksamhet”. Gustafsson är med andra ord en mångfacetterad affärsman i svenskt näringsliv. Han gör lite av varje inom många branscher, dock inte med någon större framgång, åtminstone inte officiellt. På 1980-talet öppnade han en krog på Söder232

Mall 135 x 210.indd 232

2010-10-14 11:35:41

malm i Stockholm som hette Open Gate, och han var också inblandad i etableringen av puben Fenix. Två av de bolag han suttit med i har gått i konkurs. Det ena är ett kommandit­ bolag som sysslat med ”entreprenad och byggverksamhet samt därmed förenlig handel” och att ”bedriva verksamhet med elektriska installationer inom industri och fastigheter samt även bedriva verksamhet inom VVS”. Ett annat är nämnda Cribe Communications AB, som omfattar en tvist med hans egen bror som kräver Gustafsson på över en halv miljon kronor och har hos tingsrätten begärt indrivning genom utmätning av hans tillgångar. Men det slutar inte där. Båda dessa konkurser har konkursutredaren överlämnat till Ekobrottsmyndigheten i Göteborg, där vice chefsåklagaren i mitten av juni 2010 lämnade in en stämningsansökan mot Gustafsson och hans affärspartners. Gustafsson åtalades för grovt bokföringsbrott och grovt försvårande av skattekontroll. Han hade anhållits i sin frånvaro redan den 26 november 2009 och gripits fyra dagar senare. Polisen hade först och utan resultat sökt Gustafsson, som varit upptagen med att fira förre fotbollsstjärnan Tomas Brolins fyrtioårsdag. Han hade varit ordentligt bakfull när polisen på måndagen äntligen fick tag i honom. När polisen undrade vad han arbetar med svarade han att han verkat fyrtio år inom restaurangbranschen och att han är konsult till ett bolag som tillverkar sprit. Han uppgav också att han är ensamstående, att han lever på privata lån, att han lider av problem med ADHD och har vissa koncentrationssvårigheter. Sedan 1996 har han hjälpt ett företag, som tidigare hette Znaps men som bytt namn till GeVe Spirits, med att sprida kunskap om dess produkter genom sitt omfattande 233

Mall 135 x 210.indd 233

2010-10-14 11:35:41

kontaktnät. Han har gjort det helt utan ersättning eftersom han och grundaren Johan Jeansson är personliga vänner. En av sprittillverkarens produkter är en vodkabaserad lakritslikör, Black Jack Shooter. Gustafssons privata, deklarerade beskattningsbara inkomst speglar hans måttliga succé som affärsman. Under större delen av de första tio åren på 2000-talet har han deklarerat inkomster på mellan 0 och 11 000 kronor. Gustafsson plågas dessutom av ett gammalt privat borgensåtagande på ett par miljoner han gjorde på 1980-talet. Han hade gått in i olika bolag men eftersom Gustafsson var mer upptagen med att leva livets glada dagar på krogar och bland kvinnor så upptäckte han för sent att hans kompanjoner lurat till sig alla pengarna. Allting slutade med att kronofogden sedan dess jagat honom. 1992, när den inte helt obekante porrkungen Berth Milton junior givit sig in i videobranschen med sin hårdporr och sökte en effektiv distributör, ringde han Gustafsson. Kunde han ordna en kanal för vidare spridning av Miltons filmer? Jodå, Gustafsson kände rätt man i rätt bransch och förmedlade kontakt. När succén väl var ett faktum och Gustafsson ville ha betalt för sina tjänster, slutade det med en process i tingsrätten som han förlorade. Det finns dock ett område där Gustafsson har varit väldigt lyckad – som en enmans serviceorganisation åt kretsen kring kungen. Han föddes den 21 juli 1949, en arbetargrabb från Stockholms södra förorter som i det mesta motsvarade klichébilden – sex personer i en etta med torrtoa på vinden. Men han hade ambi­ 234

Mall 135 x 210.indd 234

2010-10-14 11:35:41

tioner utöver de vanliga. Han ville starta krog, han ville in i nöjesbranschen. Han spenderade en stor del av sin ungdom på huvudstadens inneställen som då hette Cat Ballou, Shazam och Lord Nilson, där han fick sitt lystmäte av tjejer. För det var hans andra stora intresse. Brudar. När han gjorde lumpen tog han på fritiden extrajobb som discjockey med det enda syftet att ”komma åt brudarna”. Sex var helt enkelt hans huvud­ sakliga fokus. Direkt efter avslutad militärtjänstgöring på I 21 i Sollefteå tillsammans med blivande After Dark-stjärnan Lasse Flinckman fortsatte han sitt erövringståg i Stockholms nattklubbsliv och fick ett dörrvaktsjobb på Alexandras i början av 1970-talet. Han drev svartklubbar där det såldes vodka utblandad med vatten, och en av dem utsattes en gång för polisrazzia. Han lärde känna de flesta kändisar som betydde något, både svenska och internationella storheter som Creedence Clearwater Revival, Rolling Stones, Jack Nicholson, Bruce Springsteen, och byggde upp sitt kontaktnät. En av dem han lärde känna väl var Stockholms mesta playboy Anders ”Aje” Philipson, som i slutet av årtiondet låg i begynnande skilsmässa från sin fru Grete och behövde någon att ha kul tillsammans med. Gustafsson och Philipson delade smak när det gällde det mesta, inte minst hade de samma typ av humor och smak för kvinnor. Till Alexandras kom ibland också kungen, Philipsons gode vän, och drottningen. En annan av kändisarna var Björn Borg, världens bäste tennisspelare. Han och Gustafsson hade träffats i mitten av 1970-talet i samband med ett av Borgs reklamuppdrag. De hade hamnat på ett diskotek och från den dagen påbörjade de en vänskap som bland annat gick ut på att festa så mycket som 235

Mall 135 x 210.indd 235

2010-10-14 11:35:41

möjligt och framgångsrikt ragga upp villiga kvinnor. Umgänget hade intensifierats sedan Borg slutat med tennisen och Gustafsson var den typ av människa som Borg uppskattade – slagfärdig, sorglös, med stor aptit på livet och med kontakter som gjorde att han rörde sig obehindrat i Stockholms innekretsar. Gustafsson hade haft uppdrag för grammofonbolaget WEA-Metronome men fungerade framförallt som partyfixare åt festsugna artister på Stockholmsvisit. Tillsammans umgicks han och Borg med de allra största internationella stjärnorna – Prince, Elton John, Rod Stewart, Eric Clapton, Liza Minnelli, Olivia Newton-John. Alla kom de till Alexandras och alla möttes de av Gustafsson, antingen i dörren till klubben eller privat, och Borg, som redan kände en del av celebriteterna sedan sin tid som aktiv spelare. Operasångaren Luciano Pavarotti hade inför ett av sina besök i den svenska huvudstaden bett om att få spela några game med Borg. Förutom på Alexandras höll de till på ställen som Café Opera och Daily News och enligt vad Borgs gamle affärspartner Lars Skarke skildrar i sin bok om sina år med tenniskungen raggade de framgångsrikt. Det var inte ovanligt att de fick med sig två kvinnor var hem till antingen Gustafssons lägenhet eller till den svit som Borg bodde i på Grand Hôtel eller Sheraton. Gustafsson har rykte om sig att vara en väldigt snäll person med en utpräglat social talang och god övertalningsförmåga. Han har haft lätt att locka kvinnor i varierande ålder och Borgs kändisskap underlättade ytterligare. På samma sätt har han blivit kungagängets inofficielle festfixare och arrangör av bland annat biovisningar. Han har sett till att kungen och hans kompisar fått tillgång till filmbolaget UIP:s biosalong, eftersom 236

Mall 135 x 210.indd 236

2010-10-14 11:35:41

kungen knappast kan se film på vanlig biograf som andra människor. När Katharina Berglund var dess marknadschef hade hon fortlöpande kontakt med Gustafsson och ringde då och då själv upp honom och föreslog en visning eftersom hon visste att kungen gillade actionfilmer. Hon genomförde flera privata visningar för kungen och hans vänner. Särskilt uppskattat var det när senaste Bond-filmen skulle ha premiär och hos UIP kunde kungen se den först av alla. Hösten 2004 skrev tidningen Expressen om kungagängets nöjesvanor i Stockholm: Enligt flera av varandra oberoende källor åker följet sedan till någon fin lägenhet i Stockholm, olika från gång till gång, och äter en fin middag med bra viner. På de här festerna får inga fruar vara med, jag tror inte att det är någon fru med stolthet som vill det heller, säger en person med god insyn. Lagom till desserten och konjaken anländer de inbjudna kvinnorna. De som bjuds in har kungens vänner redan träffat och de vet att de inte sprider några rykten. Kungen måste kunna slappna av med sina vänner. Kungen är med på finalen, när de lojala har sorterats ut, säger en källa. En annan källa berättar att de här festerna har varit tradition i många år. De blir aldrig vuxna, och nu när de alla är runt 60 år börjar det bli patetiskt, säger en närstående källa.

En av dem som stått Gustafsson nära under årens lopp uttrycker sig diplomatiskt om honom i ett mejl: ”Han är snäll, har varit nära alla dessa kända män då han var deras kontakt för att träffa unga vackra flickor, i huvudsak. Inget konstigt 237

Mall 135 x 210.indd 237

2010-10-14 11:35:41

och inget han fick betalt för eller så. Han sportade med många av dem, fotboll etc. Också.” Det är alltså här Gustafsson haft sin främsta roll i kretsen kring kungen. Han har helt enkelt varit deras kontakt för att få träffa vackra kvinnor, ofta väldigt unga, ibland lite äldre och mer kända. Han hittar dem på nattklubbar och andra inneställen och bjuder in dem till kungagängets tillställningar, eller så anlitar han sin telefonbok och ringer sådana han redan känner. En av dem var Helen Wellton, som under 1990-talet personifierade utvecklingen mot bärbara datorer i företaget Lap Power tillsammans med sin dåvarande make Claes WelltonPersson. Hon marknadsförde produkterna genom att själv agera modell i firmans annonser och blev över en natt känd för sin generösa urringning. Hon tillhörde medias absoluta favoritobjekt och umgicks med i princip alla av betydelse, både inom näringsliv, organisationer och politik. Hösten 2000 hade hon nyligen skiljt sig från sin man och bodde i en våning på Södermalm. En dag vid lunchtid ringde telefonen. ”Hej, det är Christer Gustafsson, minns du mig?” Wellton mindes honom mycket väl, men det var en ytlig bekantskap som hon träffat på fester. Hennes ex-make hade umgåtts med honom i kretsarna kring nattklubben Alexandras och andra diskotek och hon visste att han hade hållit på med spritimport. Han var i hennes ögon en riktig festprisse, den evige ungkarlen. Han verkade okej, tyckte hon, och såg bra ut. ”Hur är det med dig nu för tiden?” undrade Gustafsson och gick sedan rakt på sak. ”Jag hörde att du skiljt dig. Vi är 238

Mall 135 x 210.indd 238

2010-10-14 11:35:41

ett gäng killar som ska ut och käka middag och vi skulle vilja dra ihop ett gäng som träffas efteråt.” Wellton lyssnade medan Gustafsson undrade om hon var intresserad av att komma dit till kaffet och umgås med kungen, Anders ”Aje” Philipson, Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt. En annan känd kvinna skulle komma, sade han, Michaela de la Cour, och henne kände hon ju sedan tidigare. Gustafsson har en fäbless för blonda, storbystade damer och bland de mindre kända finns en prisbelönt hud- och kroppsvårdsspecialist och innehavarinnan av en modebutik i Stockholms city. ”Jag ska fundera på det”, svarade Wellton för att vara artig. Men senare ringde hon tillbaka och sa att hon inte var intresserad. Hon fattade ju vad det handlade om, att komma som någon jäkla kaffeflicka istället för att bli medbjuden under hela kvällen, middagen inkluderad. Hon hade haft ett stort företag, varit rik och berömd, och det var uppenbart att de bara ville ha med henne för att ha flickor att roa sig med. Det var inte särskilt seriöst. ”Vad synd”, sade Gustafsson, ”ring om du ändrar dig!” Några dagar senare träffade hon av en slump en före detta fru till en av kungens vänner. ”Vet du vem som bjöd ut mig?” sade Wellton, och den före detta frun gapskrattade. ”Nä, håller de på med det fortfarande? Det gjorde de redan på min tid. Jag kan berätta för dig hur det går till. De bokar tjejer som ska komma till en annan krog. Sedan går alla till Centralbadet när alla blivit fulla och badar i Jacuzzi.” När Wellton hörde detta förstod hon att kvällen skulle ha avslutats naket. Den före detta frun hade flera år tidigare skiljt sig från 239

Mall 135 x 210.indd 239

2010-10-14 11:35:41

sin make. Hon hade länge misstänkt att han var regelbundet otrogen mot henne och kunde inte acceptera att maken umgicks med ”kaffeflickor” på det viset. Hon visste att Christer Gustafsson var den som ordnade damer till efterfesterna men allt sådant hölls det väldigt tyst om. ”För mig är detta väldigt low class, att man håller på på det viset. Det är inte mitt sätt att leva om man är gift”, säger den före detta frun idag. Hon är förvånad över att så många tjejer hållit tyst om det under åren och hon har förvånats över hur kungen och hans vänner vågat, och tänkt att det antagligen bara är en tidsfråga innan allt blir känt. Männens hustrur har hållits utanför, det har så att säga varit själva poängen, men den före detta frun kände de dåliga vibrationerna. ”Jag vet inte om man ska mörka det själv. Kvinnor litar alltid på sin man, de tror att detta händer andra. Och många vill nog vara kvar för att livet är så tjusigt. Men man måste ha lite stolthet.” Hon säger att det också är en ekonomisk fråga. Det här gänget har haft råd med det hon kallar scandal parties. ”Men det är dekadens. De är inga änglar, det här gänget.”

240

Mall 135 x 210.indd 240

2010-10-14 11:35:41

4 | Club Power

R

estaurang Aquavit i hörnet Hantverkargatan och Södra Agnegatan på Kungsholmen låg bara ett stenkast från det kvarter där stora delar av Sveriges rättsväsende styrdes ifrån. Här fanns i början av 1990-talet rikspolisstyrelsen, säkerhetspolisen, rikskriminalpolisen, Stockholmskriminalen, och strax intill Stockholms tingsrätt. Aquavit drevs på pappret av Dragan Vucenovic, tidigare hovmästare på restaurang Martini, och Darios Beg, som varit restaurangchef på nattklubben Valentino. Men egentligen frontade de bara för Mille Markovic. Aquavit hade ambitionen att tillhöra de bättre krogarna i Stockholm och eftersom hela verksamheten hängde på att de som stod som driftsansvariga eller direkta ägare till bolaget bakom inte förekom i polisens register så fick Markovic, med arton domar i bagaget, nöja sig med att spela en undanskymd roll som den som arrenderade källarlokalen under restaurangen. Däremot hade Markovic lagt ned en mindre förmögenhet och mängder av energi på att bygga om lokalen så att den bättre kom att passa den krog som Aquavit ville bli känd som. Länsstyrelsens alkoholenhet, den myndighet som tillstyrkte eller avstyrkte de begärliga utskänkningstillstånden, misstänkte att det var Markovic som i realiteten ägde stället, men kunde aldrig bevisa det. 241

Mall 135 x 210.indd 241

2010-10-14 11:35:41

Markovic hyggligt framgångsrika boxningskarriär hade slutat med att han anordnat boxningsgalor i Stockholm där strippor och champagne utgjort höjdpunkten snarare än själva boxningen. Förloraren i ringen hade tagits väl omhand av stripporna. För att ha något att försörja sig på drev han olika svartklubbar. En låg på Hornsgatan 66, en annan på Oxtorget. Samtliga kallades Club Power, vilket också blev namnet på den boxningsklubb som startade i källarlokalen under Aquavit och som var ansluten till Svenska Boxningsförbundet. På helgerna kunde medlemmarna umgås där under mer sociala former och köpa öl, vin och sprit. Men kundkretsen inskränkte sig inte till medlemmar. Krogarna och barerna i Stockholm stängde senast vid ettiden och ett ställe som Club Power drog till sig törstiga nattugglor. Till de mer kända gästerna hörde Dolph Lundgren och hans dåvarande flickvän Grace Jones. I övrigt användes lokalen till dansklubb. I juni 1992 anställdes Markovic som klubbens boxningstränare på heltid men några arbetsgivar­ avgifter betalades inte in till skattemyndigheten. Samma år upptäckte polisen rörelser i anslutning till Club Power som tydde på att det förekom olaglig försäljning av rusdrycker där. Det förekom också uppgifter om bråk och misshandel och knark. Polisen gjorde en razzia i oktober 1992 mot det den misstänkte var en illegal spritklubb, och bland dem som förhördes i utredningen fanns Markovic. Dragan Vucenovic, officiellt delägare av restaurang Aquavit, hördes upplysningsvis om på vilket sätt Club Power hyrt in sig i källaren. Han uppgav att han känt Markovic i tio, femton år, att Markovic regelbundet besökte krogen och att det gamla boxningsproffset föreslagit att han skulle få hyra källarlokalen för den här boxningsklubben. 242

Mall 135 x 210.indd 242

2010-10-14 11:35:41

Ryktet hade dock, sade Vucenovic, nått hans öra att det satt folk och drack sprit eller öl i lokalen, vilket inte alls var avsikten med arrangemanget. Markovic hade medgivit att han ordnat privata fester där. Lösningen blev att Markovic hyrde lokalen direkt av fastighetsägaren istället för av Aquavit, som därmed löstes från kontraktet. Markovic förnekade i förhören brott. Han hade vid den här tiden spätt på sitt belastningsregister och hade under våren dömts för olaga hot, ofredande och bestickning och den här razzian mot Club Power resulterade två år senare i en dom för olovligt innehav av alkoholhaltiga drycker. Chefen för länsstyrelsens alkoholenhet och en av initiativtagarna till Operation Krogsanering, Jan-Olof Tidbeck, hade hört snacket om festerna i källarlokalen. Han hade till och med planer på att komma på ett sätt att besöka stället under cover. Han kände till att det förekom tjejer och knark i lokalen. ”Det var dock en polisiär sak och inget för oss”, säger han. Där kunde historien om Aquavit och Club Power ha slutat. Men det fanns förhållanden som gjorde att klubben och Markovic i början av 1990-talet kom att närma sig den svenske statschefen och hans vänner, eller snarare, att kungen och hans vänner närmade sig Markovic och Club Power. Förhållanden som bland annat omfattade bombattentat, ett spektakulärt självmord som ryktades vara mord, samt förberedelse till utpressning. Förhållanden som, om det velat sig illa, riskerat att skada landets säkerhet och, inte minst, kungen som person. I slutet av 1980-talet höll Svenska Backgammonförbundet till i källarlokalen under en verksamhet som kallades Club Alpha. 243

Mall 135 x 210.indd 243

2010-10-14 11:35:41

Där inrymdes diverse näringar som frisör, nagelvård, solarium, fotvård, salladsbar, kosmetolog samt en restaurang. En trappa ned i källaren fanns festvåning, bar, bubbelpool, bastu, gym och ett kontor. En av Svenska Backgammonförbundets medlemmar, Bernt-Åke Hamstad, var den som drev Club Alpha. Hamstad hade haft en idé om att under ett och samma tak samla olika aktiviteter som hade med hälsa och skönhet att göra. En dag ringde Christer Gustafsson och ville beställa julbord. Hamstad kände inte Gustafsson personligen men visste vem han var, även om han i Hamstads ögon var något av en doldis. Nu ville han boka festvåningen i källaren och Club Alphas kock höll på att gå i spinn av nervositet över att en av gästerna skulle vara en känd krögare, vars egna julbord hörde till de bästa i landet. Arrangemanget blev i alla fall så lyckat att gästerna bestämde sig för att komma tillbaka. På det sättet kom Hamstad att träffa kungen och hans vänner vid flera tillfällen. Han hade drivit stället i sex år men det han inte förstod var varför de valt att komma just till honom och hur de över­huvudtaget hittat dit. Den enda förklaringen han kunde se var att de antagligen ville vara inkognito och att Club Alpha var en seriös rörelse. Vad Mille Markovic gjorde när han köpte stället av honom visste inte Hamstad. Han fick duktigt betalt av Markovic – mellan två och fem hundra tusen kronor. Idag är han inte så intresserad av att prata om den här tiden. Han bekräftar att han haft kungen och hans vänner som gäster och att Markovic köpte Club Alpha av honom, men i övrigt vill han inte säga så mycket. ”Om jag nu haft kungen hos mig så är jag inte så 244

Mall 135 x 210.indd 244

2010-10-14 11:35:41

säker på att jag vill avslöja detaljer om vad han har gjort hos mig”, säger han. Arrangemanget med kungagänget fortsatte när Markovic tog över ruljansen i början av 1990-talet och öppnade krogen Aquavit. Han tog därmed också över värdskapet för det som internt kom att kallas Måndagsklubben eftersom festerna ofta hölls på kvällen till första dagen i veckan. Markovic hade haft en plan. Boxningsklubben i källarplanet var bara en bluff. Där fanns bara en säck, ett par handskar och ett hopprep. Hans egentliga syfte var att öppna en svartklubb och för att locka kända personer dit kom han på idén att starta en bättre krog en trappa upp – Aquavit. Han visste också att han hade ett bra startkapital när det gällde klientelet – kretsen kring kungen. Och, självfallet, monarken i egen hög person. Markovic hade börjat ge sig in i kändislivet redan när natt­ klubben Alexandras låg på Döbelnsgatan, från slutet av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet, och med denna exponering följde så småningom också bekantskaper som blivit kända på helt andra meriter. Dit hörde bland andra dörrvakten och nattklubbsdrottningen Alexandras beskyddare, svensk-­serbiske gangstern Dragan Joksovic, och Nicola Mossa, affärsman och under 1980-talet utpekad som chef för den italienska maffian i Sverige. Mossas intresse för trav och spel var välkänt – han går själv under benämningen ”Silverhästen” – ett intresse han delar med Markovic. Mossa och han bodde en period i samma kvarter i Stockholm och hade balkongerna mitt emot varandra och Markovic betraktade honom som en mycket god vän. 245

Mall 135 x 210.indd 245

2010-10-14 11:35:41

Roland Bjuhr var en annan av Markovic bekanta. Bjuhr greps av polisen i november 1989 vilket gav stora rubriker i tidningarna. Han var maffiabossen, ”Gudfadern”, i den undre världen. Rykten om gangstermetoder, misshandel och hot hamnade på förstasidorna. Men det var de ekonomiska brotten han dömdes för. Polisens kartläggning av Bjuhr visade ett närverk vars främsta målsättning var grov ekonomisk brottslighet och nätverket döptes av kriminalens utredare till Bjuhr-kartellen. Den som var medlem hade tillgång till ett kontaktnät med förgreningar i bland annat krog-, båt-, fastighets-, diplomat- och bilbranschen. Nicola Mossa fanns med i denna kartell, enligt polisens utredning. I kartellen ingick också ett drygt trettiotal företag. Skalbolagsaffärer tycks ha varit huvud­sysselsättningen för många av dem, andra har sysslat med köp av filmrättigheter. Affärerna hade enligt polisen uteslutande gjorts för att tvätta pengar från skalbolags­affärer. När boken Papperstigrarna utkom 1989 fick Bjuhr åter rubri­ ker för att han påstods ha hotat bokens två författare, som påstått att han omsatte hundra miljoner kronor om året i narkotikaaffärer. När hans bolag Cupolen försattes i konkurs fick Roland Bjuhr sitt första och bestående smeknamn, ”Cupolenmannen”. Alla medlemmar i kartellen var inte kriminellt belastade, och några av dem hade en sådan samhällsställning att omgivningen antagligen skulle förfäras över att finna dem i ett sammanhang som detta – tre advokater, två diplomater, en överläkare och en före detta kriminalpolis. Men framförallt fanns här representanter – centralt placerade eller i periferin 246

Mall 135 x 210.indd 246

2010-10-14 11:35:41

– för i stort sett de flesta av de senaste tio, femton årens mest uppmärksammade kriminalfall. Markovic gillade Bjuhr. Personligen hade han aldrig haft något otalt med ”Gudfadern” och han kände ingen annan som hade haft det heller. Han var enligt Markovic en korrekt affärsman och som alla andra män gillade han vackra kvinnor. Han hjälpte gärna Bjuhr om denne behövde hans tjänster. A hade dragits in i polisens razzia mot Club Power och för­ hördes på kriminalavdelningen på Kungsholmen i januari 1993. Kriminalinspektör Kurt Arkbrant ville veta mer om hennes relation med Markovic. Hon berättade att hade blivit bekant med honom två år tidigare och fått en provanställning på Aquavit genom arbetsförmedlingen. Hon var också medlem i Club Power. Hon uppgav att hon inte visste varifrån den ammunition kom som beslagtagits i hennes lägenhet, men att hon sett kartongen i städskåpet utan att veta vad den innehöll. Däremot kunde hon berätta om två samtal hon tagit emot i november 1992. Två olika personer, den ene med brytning, hade ringt och frågat efter ”Mille” och hotat med torpeder och blodbad om de inte fick tag i honom. Markovic hade när han kommit hem till henne avfärdat hoten som tomma ord och skämt, men i förhören med polisen uppgav han att han haft en pistol eftersom han känt sig hotad men inte velat oroa sin flickvän. Han konfronterades med två andra beslag som polisen gjort. Tårgassprayen hade han skaffat kort efter att Aquavit utsatts för ett bombattentat och kokainet hade han köpt för eget bruk i en biljardhall vid Sankt Eriksplan i Stockholm. Han brukade snorta koks ett tiotal gånger om året för att lindra den 247

Mall 135 x 210.indd 247

2010-10-14 11:35:41

stress han ibland upplevde. Han förnekade dock anklagelserna om våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Han kunde dock ha garderat sig och uttryckt sig hotfullt, medgav han, när poliserna gripit honom och innan de fått ned honom på golvet. Markovic dömdes senare till fängelse för misshandel, försök till misshandel, hot mot tjänsteman, våld mot tjänsteman, narkotikabrott, olaga vapeninnehav, våldsamt motstånd samt olovligt innehav av alkoholdrycker. Det A inte fann anledning att berätta i polisförhöret var att hon träffat Markovic på en fest som anordnats av Christer Gustafsson i källarlokalen under Aquavit. Hela kungagänget var där och en av dem, Anders ”Aje” Philipson, hade hon också träffat genom Gustafsson. Hon såg upp till Philipson som hon betraktade som chefen i gänget, kungen undantagen alltså, och otroligt snäll. Hon beundrade hans inredningssmak i den stora och vackra våning han bodde i. Det var smakfullt möblerat med mycket antikviteter blandat med modernt och stora tavlor. Första gången hon träffade kungen var 1985 då hon var arton år. Hon hade befunnit sig på Alexandras då nattklubben flyttat till Hotel Plaza på Birger Jarlsgatan när någon hade kommit fram till henne och sagt att kungen önskade ha henne vid sitt bord. Hon uppfattade honom i och för sig som rätt tråkig och intetsägande, men med alkohol i kroppen blev han helt annorlunda, dansade på bordet, skämtade och drack friskt. 1992 inledde Markovic en affär med en annan kvinna, B. Han hade träffat henne på en av de klubbar han drev eller fungerade som konsult åt, och hon var samtidigt sambo med 248

Mall 135 x 210.indd 248

2010-10-14 11:35:41

den ökände porrkungen Carl Serung. Hon arbetade också på Markovics strippklubb Tabu som kassörska. B var dyr i drift, tyckte han. Hon kunde kosta enorma summor under en enda dejt. Hon ville bara ha de exklusiva modehusens kläder. Ingången till klubben skedde genom en annan dörr från Södra Agnegatan. En trappa ledde därifrån ned till källarlokalen där det fanns både matsal, bubbelpool, solarium och bastu. Markovic hade delat ett antal blomkrukor på mitten till vägg­ armaturen så att det lyste uppåt. Därefter möttes besökaren av tre valv och fåtöljer, bord och soffor klädda i beige och rosa med blommotiv. Stämningen på Club Power skulle ge sken av romantik – dimmerstyrd belysning, levande ljus, blommor – men de olika gångarna och valven gjorde att det hela mer påminde om en grotta med välfylld bar. Vanligtvis var det Christer Gustafsson som ringde och bokade eller kom förbi personligen. Markovic, eller hans kompanjon Darios Beg, ville veta hur många som skulle komma och hur många kvinnor han hade fixat, vilka som varit med tidigare och vilka som var nytillskott. Markovic uppgift var, säger han, att fixa kvinnor som, om inget riktigt roligt hände under kvällen, skulle sätta fart på tillställningen eftersom en del av dem var proffs från strippklubbarna Tabu och Kino. De betalades av honom som ”servitriser” eller ”värdinnor” och Markovic tog sedan betalt av kungagänget, oftast Philipson, och betalningen kunde ske med kontanter, kort eller mot faktura. Markovic gjorde ingen större förtjänst på det men såg det som väl investerade pengar i marknadsföringen av Club Power och strippklubbarna. 249

Mall 135 x 210.indd 249

2010-10-14 11:35:41

Enligt Markovic började en afton med Måndagsklubben med att det affärsmässigt klädda kungagänget anlände vid sex, sju på kvällen – de gånger kungen var med kom han separat tillsammans med sina livvakter – för att äta en middag som kunde hålla på i flera timmar. Hela källarlokalen var abonnerad för dem. Middagsbordet var dukat med servetter och dukar i linne och menyn kunde bestå av en trerätters med en Toast Skagen som entré och sedan antingen fisk, nötkött eller vilt och avslutas med chokladkaka. Vitt eller rött vin. Det var ofta de billigaste alternativen från Aquavits meny men det var ändå bra mat eftersom krogens husmanskost hade ett gott renommé att försvara. Bordsplaceringen sköttes enligt Markovic av Gustafsson. Det gällde att para ihop personligheter som matchade varandra, det vill säga rätt ung kvinna till rätt medelålders man. Markovic höll sig hela tiden i närheten och såg till att allting fungerade som det skulle, men han var noga med att inte störa. Han uppfattade dock det som att männen skröt med sina tillgångar och kontakter och nämnde stora summor pengar. Allt lät i hans öron som att de unga kvinnorna skulle imponeras och lockas av löften om hjälp med deras drömkarriärer och erbjudanden om att följa med på resor. Markovic gillade inte det han hörde. Han må ha varit tungt kriminellt belastad men han reagerade starkt på det han uppfattade som tomma löften bara för att utnyttja tjejerna på festerna. Poängen med proffsen, som Markovic såg det, var att de hörde sådant fagert tal varje skift från kunderna på Stockholms strippklubbar och var vana vid att hantera det. Efter middagen vidtog underhållningen. Enligt Markovic 250

Mall 135 x 210.indd 250

2010-10-14 11:35:41

var det ingen tvekan om vad som förväntades av de unga kvinnorna som Gustafsson tagit med sig, men ibland kunde det bli lite dött som han sade, och det var därför han tagit dit proffstjejerna från strippklubbarna. Dessa så kallade värdinnor eller servitriser hade anlänt senare än de andra och hade preparerat och fyllt bubbelpoolen och tänt levande ljus, och efter middagen gick de runt och hällde upp vin och var allmänt förföriska. Sedan började de sitta i knät på männen, egga och bli intima med dem, dansa och strippa. Då fanns det kanske ett par av de ”vanliga” tjejerna kvar, de andra hade börjat troppa av till andra klubbar och inneställen för att eventuellt stå till förfogande senare. Stripporna hade själva skaffat kläder som skulle verka sexiga och sedan lämnat kvittona till Markovic. En av männen hade ett speciellt önskemål – den strippa han ville umgås med skulle inte se ut som en strippa utan klä sig som en receptionist, komplett med namnskylt och allt. Markovic hade ordnat med kläder som skulle kunna passera som lite mer formella, strikta och prydliga, som uniformen hos en hotellreceptionist. De som ville ha sex gick bara in i solariet eller rummet där bubbelpoolen fanns. Och enligt Markovic var det inte ovanligt att det användes kokain och amfetamin vid festerna. Två av de proffs som Markovic anlitade var C och D. Båda hade en bakgrund som medverkande i de vidriga porrfilmer med inslag av urin, avföring och förnedring som gjorts av Carl Serung som grundlagt sitt strippklubbsimperium i mitten av 1980-talet och som senare av polisen misstänktes vara en av aktörerna i det stora porrkriget i Stockholm. C var dessutom med som sällskapsdam när kungagänget hade fester på 251

Mall 135 x 210.indd 251

2010-10-14 11:35:41

van der Nootska Palatset på Södermalm i Stockholm och i Kungliga Tennishallen samt på festerna som Sörmlands Vänner an­ordnade. Det var julfester och vinterfester då det bjöds på renfilé eller temafester. Danilo Manojlovic hade varit stamkund på Aquavit. Men han var inte bara det. Han hade jobbat med säkerhet åt det byggföretag, Mond Bygg AB, som anlitade svart arbetskraft under uppförandet av Globen 1987–1988. Han var också grovt kriminell i Stockholms undre värld. Han anlitades som torped och förmedlade narkotika till nyckelpersoner i huvudstadens affärskretsar. Hans goda kontakter med den jugoslaviska restaurang- och narkotikamaffian gjorde honom populär hos knarkkunderna. Han hängde också ofta på Valen­tino, den restaurang där Darios Beg varit restaurangchef innan han började på Aquavit och som på den tiden ansågs vara den undre världens stamlokus. Han och Markovic kände varandra väl genom gemensamma aktiviteter, anordnade av jugoslaviska föreningar. Han kände även till att Manojlovic var ägaren till en transportfirma. När Beg hittade Manojlovic skjuten inne på Aquavits kontor i källarplanet, alltså i Club Powers lokaler där Måndags­klubben hade sina fester, natten till den 27 maj 1992 såg det först ut som självmord. Skottet hade gått in i tinningen men han var ännu vid liv och dog först några timmar senare. Det fanns dock omständigheter som talade emot självmord. Det mest anmärkningsvärda var att revolvern, en Colt med ammunition av märket 38 special, enbart haft en enda patron i den roterande cylindern. Som om Manojlovic lekt rysk roulett med sig själv 252

Mall 135 x 210.indd 252

2010-10-14 11:35:41

tills han lyckades. Eller – någon hade tvingat honom att leka rysk roulett, som ryktena gick i undre världen. Snacket i den undre världen gick dels ut på att Manojlovic haft en skuld till någon eller några jugoslaver, det skulle ha rört sig om pengar och kokain. Monojlovic skulle då ha tvingats välja – antingen bli skjuten omedelbart, eller så hade han möjligheten att spela rysk roulett. Han skulle då ha valt det senare alternativet. Manojlovic förekom som namngiven i utredningen av mordet på Olof Palme och hade också hörts om fallet. Han hade inte själv varit utpekad som misstänkt, men rört sig i kretsar som gick under begreppet ”kan misstänkas”. Hans advokat, Lars Bergström, avfärdade självmordsteorin och ansåg att hans klient dött under mystiska omständigheter. Manojlo­vic hade enligt samstämmiga vittnesuppgifter inte visat några tecken på självmordstankar, tvärtom. På kvällen hade han verkat glad och hade umgåtts med vänner och besökt strippklubben Tabu. Han var dessutom våldsamt förälskad i en kvinna som var en av de ”servitriser” som fick betalt för sina sexuella tjänster åt kungagänget. Förutom ett mord, alternativt självmord, på en utpekad gangster, misshandel, strippor från Stockholms porrklubbar, polisrazzia och svartklubbsverksamhet fanns det ytterligare en omständighet som gjorde atmosfären kring Aquavit och Club Power en aning osäker. Några veckor innan Manojlovic mystiska död hade en sprängladdning detonerat i porten till Aquavit. Det spekulerades i att attentatet berodde på att det planerades en judisk fest på restaurangen. Det snackades också om maffiakrig. Men Markovic hade en annan förkla253

Mall 135 x 210.indd 253

2010-10-14 11:35:41

ring. Några kvällar innan sprängningen hade han tagit en notorisk klottrare på bar gärning när han och en kompis hade ”gjort en massa skit” runt Aquavit. Markovic hade spöat den här killen så grundligt att han svimmat och förts med ambulans till sjukhus. Attentatet, misstänkte Markovic, hade varit pappans hämnd mot sonens misshandlare. Under alla omständigheter var det en kraftig sprängladdning. Ett hundratal fönsterrutor i fastigheten hade krossats och bilar som stått parkerade i närheten hade skadats. Aquavit hade bokats för en studentfest och den siste som lämnat krogen hade gjort det bara någon timme innan explosionen. Markovic drog sig inte för hårda tag. Han hade vid ett tillfälle under 1992 eller 1993 utsatts för ett mordförsök och med nöd och näppe klarat sig undan de totalt tjugofyra skott som av­lossats. Han hade sedan sökt upp den han misstänkte hade förrått honom och misshandlat killen i tretton timmar med kniv och cigarettändare och övat prickskytte på honom med pistol. När det gick upp för kungagänget att en av de kvinnor som de omgett sig med hade haft ett förhållande med Markovic blev en av dem bestört och undrade om det verkligen var sant att hon var ihop med den där gangstern. ”De var tydligen lite oroliga. Det verkade som om de hade jordens respekt för honom”, säger hon. Markovic hårda liv till trots fanns det tillfällen då han kände sig säker och det var de kvällar kungagänget var där. Liv­vakterna fick visserligen inte följa med ned i källarlokalen under Aquavit utan fick vackert vakta utanför klubben. Men 254

Mall 135 x 210.indd 254

2010-10-14 11:35:41

det var ändå ett praktiskt arrangemang för Markovic eftersom det förhoppningsvis skyddade honom från obehagliga överraskningar. Han minns särskilt ett tillfälle när den insatsberedda polisstyrkan snopet fick vända om när det stod klart att Säpo var där. Vid ett annat tillfälle kom det två par på besök. Det visade sig senare att de var poliser på spaning under cover och att de hyrt bubbelpoolen för att se om de kunde hitta något att sätta dit Markovic för. De fann uppenbarligen inget brottsligt hos honom för efteråt fick Markovic en blombukett med hälsningar om att det hade varit en mycket trevlig kväll. Björn Borg var skyldig Markovic pengar. Stora pengar. Han talade om miljonbelopp. De hade känt varandra ganska länge. Borg var jagad av kronofogden, hade periodvis bott hemma hos Markovic på Verdandigatan och deras umgängeskretsar hade korsats sedan den tiden då nattklubben Alexandras låg på Döbelnsgatan. Inte minst Christer Gustafsson var en länk som förenade dem. Och så hade de en natt spelat ett parti backgammon med skyhöga insatser och Borg hade förlorat stort. När Markovic sedan inte fick in skulden som han ville bestämde han sig för att lösa saken på sitt eget sätt. Markovic disponerade en sparsamt möblerad etta i Hässelby strax norr om Stockholm. När polisen efter ett tips gjorde husrannsakan där hittades bland annat en videokamera, en bevakningskamera och en mikrofon gömda i högtalare och flera videobandspelare gömda i en garderob; allt var samman­kopplat till en enda dold avlyssnings- och inspelningsanläggning. Polisen hittade också engångssprutor, hand- och fotfängsel, läderpiskor och kondomer. Markovic hade fått en teletekniker 255

Mall 135 x 210.indd 255

2010-10-14 11:35:42

som arbetat på Försvarets Materielverk att installera alltihop och syftet hade enligt polisen och åtalet mot honom varit att locka en person till lägenheten, få honom att ta kokain och ha sex med prostituerade. Allt skulle filmas och sedan skulle den här personen tvingas betala sin skuld till Markovic – annars skulle de komprometterande filmerna användas emot honom. Att allt handlade om Björn Borg kom fram under förunder­sökningen. Markovic hävdade att han låtit installera utrustningen som en säkerhetsåtgärd efter mordförsöket mot honom och nekade till brottet. Domstolen trodde honom inte och dömde Markovic till fängelse i ett år för bland annat förberedelse till utpressning. Utpressningsförsöket daterades till årsskiftet 1994–1995 och det fanns en omständighet som gjorde att det kunde samman­ länkas med de övningar som pågått i svartklubben Club Power under Markovic värdskap 1990–1993. För att värna om säkerheten kring dem som befann sig i lokalen hade han, precis som i fallet med lägenheten, låtit installera övervakningskameror i varje rum källarlokalen. Det skulle i sin tur innebära att risken var stor att kungen, eller hans absolut närmaste vänner, hamnat på film i situationer som skulle kunna vara komprometterande för landets statschef. Med tiden blev det alltför många allvarliga incidenter i och omkring svartklubben. Markovic flyttade under slutet av 1993 och början av 1994 verksamheten till en lokal på Horns­ gatan 66, där han redan drev en liknande klubb, även den i källar­våningen. Han lade ned mångmiljonbelopp på att inreda lokalen till den standard han ansåg krävdes. Bland annat lät han 256

Mall 135 x 210.indd 256

2010-10-14 11:35:42

bygga en bubbelpool som var betydligt större och mer påkostad än den under Aquavit. Här kunde gästerna åka hiss direkt ned till poolen. Markovic lät också tillverka ett antal guldnycklar som han skulle hyra ut till medlemmar för 10 000 kronor styck. Ett par av nycklarna gav han till kungens kompisar, en behöll han själv. Sammantaget levererade Markovic åtminstone sex kvinnor åt kungagänget. Det var proffs, klädda i så få plagg som möjligt, som skulle få igång de sexuella aktiviteterna i den mån de helt vanliga tjejer som Christer Gustafsson ordnat inte kunde förmås att utföra det som förväntades av dem. Minst två av dessa raggade i sin tur upp andra kvinnor som skulle sätta fart på aftnarna. Kvinnorna deltog i olika utsträckning inte bara i festerna i Aquavits källarvåning, utan också i privata arrange­ mang utanför Club Power. En del av dem var trasiga, utsatta unga kvinnor som tidigare utnyttjats av porrkungen Carl Serung i hans filmer. Andra var mer erfarna, målinriktade som visste exakt vad de gav sig in i. Åter andra var helt vanliga tjejer som fallit för kungagängets lockgodis, övertalade av Christer Gustafsson att hänga med på herrmiddagar där de skulle få träffa spännande och intressanta män, vilket i det här fallet betydde män med inflytande och makt att påverka deras liv och drömmar i den riktning de önskade. Gemensamt för dem alla är att de var ”flickor à la carte” för kungagänget.

257

Mall 135 x 210.indd 257

2010-10-14 11:35:42

5 | Kurtisanen

D

et hade börjat rätt oskyldigt – en hand under bordet, en beröring med foten. De hade varit på samma middag i en lokal intill Fridhemsplan i Stockholm och kvällen var märkvärdig redan från början. Gästerna skulle äta krokodilkött. Camilla Henemark hade blivit uppringd av Christer Gustafs­ son på känt manér. Han kände ägaren till det etablissemang som just skulle öppna som hette Under och som senare skulle byta namn till Nivå 22 och det var uppgjort redan från början att hon skulle sitta bredvid kungen, som också förde henne till bordet. Henemark hade anlänt tillsammans med en kvinnlig bekant som verkligen levde om den kvällen. Väninnan var full och påtänd och började göra en massa tokigheter som mest var pinsamma, men Henemark och kungen skrattade ändå åt hennes pajaserier. De hade suttit på en bänk utan ryggstöd och först hade kungen verkat nervös och inte sagt så mycket. Men allteftersom glasen fylldes på släppte han loss. De skrattade så till den grad åt den här kvinnans beteende att kungen ramlade baklänges och tog tag i Henemark bara för att hålla i sig, med resultatet att han drog med sig henne i fallet. Och så låg de på golvet istället och fortsatte skratta. Henemarks väninna straffade ut sig ur kungens gemenskap. 258

Mall 135 x 210.indd 258

2010-10-14 11:35:42

Hon använde droger och saknade överhuvudtaget vett och etikett och sådant går inte för sig om man vill vara kvar i kretsen kring landets monark. Henemark däremot var sedan en tid en uppskattad medlem i kretsen kring kungen. Hon var ett exotiskt inslag, intelligent, underhållande och snabbkäftad, och deltog i deras fester och middagar. Hon hade helt enkelt upptagits av kungen och hans vänner som något som alltmer kunde liknas vid gamla tiders kurtisan vid hovet. Ja, det var faktiskt så hon skulle komma att se sig själv. Hon var Sveriges självironiska svar på Grace Jones (rösten) och Donna Summer (sex appealen). I musikvideon till Everytime You Lie framträder ”La Camilla” i tight, högt slitsat fodral, i videon till Obsession bär hon en sjuksköterskeuniform med ett stort rött kors framtill på trosorna – som hämtad från en porrbutik med brett sortiment. Estetiken i gruppen Army of Lovers, vars frontfigur Henemark var under många år, kände inga gränser. Smaklöst, ansåg många. Kitschigt, provokativt, burleskt, otidsenligt. Storslaget var det under alla omständigheter. Med sin skandinavisk-nigerianska blandning utgjorde ”La Camilla” det mest extravaganta inslaget i 1980- och 1990-talens populärkultur. Henemark föddes 1964 i Stockholm. Pappan var väl­ utbildad överklass från Afrika, ”universitetsnigerian” som hon själv kallade honom, och arbetade som advokat. Mamman, som har samiskt blod i sig, var hårfrisörska. Henemark hade varit en aktiv friidrottare i sin ungdom innan hon upptäcktes av Sighsten Herrgård som fotomodell under en 259

Mall 135 x 210.indd 259

2010-10-14 11:35:42

avslutnings­visning på Beckmans designhögskola. Vid sidan av modellyrket höll hon på med musik och gick på Kulturamas teaterlinje. Hon startade egen modellagentur, Zoo Models, och hamnade på den brittiska trendtidningen ID:s omslag i november 1988, deras Trash Issue, fotograferad av Guido Hildebrand och stylad av Camilla Thulin. Henemark fick personifiera tidningens tolkning av ”the sound of Europe”. I skiftet mellan 1980-talet och 1990-talet skördade Army of Lovers, som hon bildat tillsammans med mångsysslaren, artisten och låtskrivaren Alexander Bard och frisören, hår­ stylisten och formgivaren Jean-Pierre Barda, stora framgångar i Europa och andra delar av världen. Speciellt Ryssland tycks ha haft en förkärlek till denna varieté skapad av exceptionellt exhibitionistiska artister klädda i cirkusliknande krea­tioner. Army of Lovers inledde en era av glitter och glamour och ”La Camilla” var en donna extravaganza som tröttnat på punken­s deppiga och svarta år och ville leva ett låtsat jet set-liv i Stockholm. Hon hängde på Alexandras och Atlantic och startade egna klubbar. En typisk kväll på ett av hennes arrangemang kunde se ut så här: en två hundra meter lång kö för att komma in; två stora macholesbianer i dörren sållade agnarna från vetet och de som fick tillträde var freaks som gick omkring nakna inne på klubben; en performanceshow med två helrakade lesbiska kvinnor inlindade i plast och med stora köttstycken på sig som de tuggade i sig från varandras kroppar. Det var droger, särskilt nya och exklusiva innedrogen kokain, och Henemark hade en ytterst fri syn på sex som inte kunde undgå någon. 260

Mall 135 x 210.indd 260

2010-10-14 11:35:42

Henemark lade stora delar av kändis-Sverige för sina fötter och en av dem som föll pladask för henne var Jan Stenbeck, den stenrike och excentriske arvtagaren till Kinnevik-koncernen och mannen som lade grunden för den privata mobiltelefoni­marknaden världen över. Henemark hade mot mitten av 1990-talet påbörjat en karriär som programledare i Stenbecks kanaler – In bed with La Camilla på TV1000 och Sjunde Himlen i TV3 med ett lätt erotiskt tema. Stenbeck själv hade flera idéer till program som han ville att Henemark skulle leda. Hennes utstrålning, berömmelse, glatt hård­ pumpade ut­seende, men framförallt hennes personlighet, var en råvara som kanalen flitigt försökte förädla till TV-program och att söka Henemarks rätta format var en stående punkt på organisationens dagordning. Men Stenbeck ville ha ut mer av sin protegé och inledde en period av intensiv uppvaktning av den kvinna som av sin före detta Army of Lovers-kollega Jean-Pierre Barda beskrivits med orden ”aldrig en blemma, mycket mun, mycket ögon och uttrycksfull både naturell och med två ton smink” och av sin före detta pojkvän Johan Renck berömts för sin makalösa utstrålning, för att hon såg ”overkligt fantastisk ut och för att hon stod för en feminism som var ärligare och mer intrikat än normen”. Den måttlöse entreprenören och storkapitalisten hade med åren skaffat sig en omfångsrik kroppshydda och gjort sig känd för att härska över sitt imperium och dess anställda med rent Machiavelliska metoder. Men inför ”La Camilla” blev han en upphetsad gosse som var beredd att göra nästan vad som helst för att förverkliga sin våta dröm. 261

Mall 135 x 210.indd 261

2010-10-14 11:35:42

En scen i ett chambre separée på lyxkrogen Eriks i Gamla stan: några av Stenbecks högsta mediechefer har samlats för genomgång. Henemark är med i rummet och efter mötet får hon veta att hon ska stanna kvar eftersom det är någon som absolut vill träffa henne. Den lätt överviktige Stenbeck an­ länder, påtagligt berusad, går ned på knä och kysser hennes röda stövlar – hans något egenartade sätt att få henne att förstå hur mycket han åtrår henne. Stenbeck uppvaktade förgäves. Inget hjälpte. Henemark var helt enkelt inte intresserad. Hon fick veta att han engagerat en man som jobbade som ett slags kombination av dörrvakt och livvakt och som fått order att skugga henne överallt i två månaders tid. Henemark tyckte att det var ganska obehagligt och kände sig vid ett tillfälle tvungen att be en god vän följa med henne hem till porten. Stenbecks svartsjuka tog sig alltmer drastiska uttryck. 1994, i samband med ett kundevenemang under ishockey-VM i Milano, hade hon en affär med en av Stenbecks chefer, Mats Örbrink. Egentligen handlade det bara om en tjugominuters snabbis men någon skvallrade för Stenbeck som reagerade genom att omedelbart sparka Örbrink. Henemark svartlistade han från alla de mediebolag som ingick i koncernen. Redan inspelade program stoppades. Hon fick höra av nyckelpersoner att hon aldrig skulle få arbeta med någon av Stenbecks produkter. ”Vi har order att inte ta i dig med tång”, sade en av dem till henne. Stenbecks utfrysning höll på tills han en dag fick en på­ stötning från en i kretsen kring kungen. Budskapet var glasklart – sluta jävlas med Camilla – om än inlindat i mer salongsfähiga fraser. Hon räknades som en i gänget kring kungen efter att hon 262

Mall 135 x 210.indd 262

2010-10-14 11:35:42

deltagit i deras julmiddagar, och som sådan fick hon gängets uppbackning. Henemark kunde efter det i alla fall vara med som gäst och intervjuas i Stenbeckägda medier. Det skiljer nästan fyra år mellan Carl XVI Gustaf och Jan Stenbeck, som gick bort 2002. Stenbecks båda äldre systrar Margaretha och Elisabeth var väninnor till kungens systrar Désirée och Birgitta och de umgicks i familjen Stenbecks sommar­hus på västkusten. En bild i Vecko-Journalen från 1960 visar de fyra unga kvinnorna tillsammans under en regatta i Marstrand. Familjerna hade alltså känt varandra sedan länge och när Jan Stenbeck på sedvanligt storslaget vis firade millennieskiftet i Stockholm – hans raketer, fester och artistuppträdanden dominerade huvudstaden totalt – skålade kungen och kronprinsessan Victoria in det nya årtusendet från slottstrappan, och Stenbeck hade fått en kunglig inramning av sitt marknadsföringsjippo. Det är kanske inte så konstigt att Stenbeck tog vinken från kungen på allvar och gjorde som han blev tillsagd. Nästa gång Christer Gustafsson ringde var det dags för middag i en våning på Östermalm och på menyn den här gången stod det bland annat ostron. Gustafsson hade sagt något om att det var någon som väldigt gärna ville träffa henne, nämligen den som Henemark i fortsättningen skulle komma att kalla Chefen, precis som alla andra gjorde. Hon hade just avslutat ett engagemang i Globen och tog med sig en av de kvinnliga artisterna som uppträtt till Östermalmsvåningen. När hon anlände förstod hon hur uppgjort allt återigen var, men hon kunde egentligen inte stanna så länge eftersom hon hade ett 263

Mall 135 x 210.indd 263

2010-10-14 11:35:42

engage­mang i Strängnäs som gästbartender på hotell O’Henrys. Hon hann i alla fall få i sig större delen av middagen innan det beställdes fram en limousin som körde henne de åtta milen till O’Henrys. Bilen väntade på Henemark tills hon var klar och körde sedan henne tillbaka till Stockholm och en otåligt väntande monark. Middagen var slut sedan länge och nästan alla gäster hade ombetts att lämna våningen. Kvar fanns kungen, värden, väninnan och en livvakt. Väninnan blev genast tillsagd att gå därifrån men hon hann berätta för Henemark att det enda kungen pratat om var när hon skulle komma tillbaka. Han hade tagit av sig kavajen och släppt på slipsen och uppträdde förälskat. Med ett glas i handen tog han med sig Henemark till ett av sovrummen. Senare kom värden in i rummet och förklarade att livvakten bett honom framföra beskedet att det var omöjligt att få dem därifrån i dagsljus. De kunde helt enkelt inte övernatta i våningen utan Säpo måste få en rimlig möjlighet att ta ut monarken medan det ännu var mörkt. Henemark och kungen hade nu, mot slutet av 1990-talet, inlett en affär som skulle pågå i ungefär ett års tid. Kungen visade ibland att han tycktes ha förälskat sig som en skolgrabb och vid ett tillfälle pratade de om att rymma iväg tillsammans till en avlägsen exotisk ö i stil med Marlon Brandos Tetiaroa i Franska Polynesien där de skulle livnära sig på kokosnötter. Båda visste att det omöjligt kunde vara annat än en romantisk fantasi men den var på något sätt ganska rar. Trots att Jan Stenbeck fått se sig slagen i sina försök att erövra Henemark så lät han kungen disponera sin praktfulla våning överst i det så kallade gröna huset i Gamla stan med hiss 264

Mall 135 x 210.indd 264

2010-10-14 11:35:42

som gick rakt ned till krogen Eriks. Våningen var spektakulärt inredd och såg ut som en turkisk bordell eller som något hämtat ur Tusen och en natt. Det stod ”Baba” på dörren och taket var konstruerat så att det gick att öppna upp mot himlen och vid regn stängdes det automatiskt. Henemark var där en gång tillsammans med kungen, några av hans vänner och en norsk kvinna som envist kallade kungen för ”pungen” och det skrattade till och med monarken åt. Krögaren Erik Lallerstedt serverade sushi. Han kände till Stenbecks partyn i våningen, skakade på huvudet och mumlade något om ”först höll Stenbeck på och nu det här. Du går från det ena till det andra, du anar inte vilket högt spel du spelar”. En annan minnesvärd händelse inträffade inför starten av Gotland Runt i Sandhamn. Christer Gustafsson hade med sig två kvinnor som studerade till, eller möjligen redan var, sjuksköterskor som han träffat på den nattklubb han drev på nöjespalatset Svenssons i Uppsala. Hans främsta uppgift var dock att föra kurtisanen till sin monark. De och Henemark transporterades först i en gammal pråm som ägdes av en äldre, låghalt man som Gustafsson kände. Det tog en evighet för pråmen att ta sig fram och hela ekipaget måste först krångla sig igenom Hammarbyslussen. Första anhalt var Saltsjöbaden där de skulle träffa kungen. De lade till vid en av bryggorna och hela sällskapet åt räkor. Kungen skalade inte sina räkor själv, det gör ingen kung. Och så åts det prinsesstårta och kungen tog rosen och stoppade i munnen som den självklaraste sak i världen, för så gör en kung. Efteråt flyttade gänget över till en motorbåt som åkte ut en bit från land och där dansade de och drack den vodkabaserade lakritslikör som Gustafsson 265

Mall 135 x 210.indd 265

2010-10-14 11:35:42

marknadsförde i sitt enorma nätverk bland krogar och innemänniskor. Och nu även kungligheter. Henemark fick en av kungens vita näsdukar med monogram i gåva och den sparade hon i många år. Inför natten smugglades Henemark under en filt till kungen medan livvakterna från Säpo försökte hålla folk och andra båtar på avstånd, vilket var ett bestyr eftersom det vimlade av båtar och människor och det var trångt på och mellan bryggor. Kungen var glad i hatten och inte särskilt diskret så livvakterna fick be honom att de inte skulle vänslas så att folk såg det. På morgonen var det omvänd ordning. Kungen först, hjälpligt förklädd under en filt, och sedan Henemark. Kungen åkte sedan i sin egen motorbåt till Sandhamn och Henemark hade kul åt att han fortfarande var lite svart kring munnen av alla lakritsshots. På vägen hem dagen därpå höll de på att komma i vägen för en stor färja på Stockholms ström och Henemark, som vid tillfället styrde pråmen de åter embarkerat i Saltsjöbaden, insåg att de inte skulle kunna undvika en krock om hon inte girade, men en pråm tar tid på sig att lyda. Den stora färjan tutade ilsket, gjorde en undanmanöver och de undvek med nöd och näppe kollision. Henemark hade alltid trevligt tillsammans med kungen och uppskattade samtalen de hade. Hon kunde diskutera dagsaktuella händelser och då var det som om kungen inte var samme person som de officiella sammanhangen visade. Hon upplevde honom som mycket mer intellektuell i sådana här privata sammanhang. Hon anade att skillnaden mellan den 266

Mall 135 x 210.indd 266

2010-10-14 11:35:42

offentlige kungen och den private Carl Gustaf hade en del med barndomen att göra. Han litade inte på sin egen intuition utan överlät mycket av beslutsfattandet – eller de överväganden som utgjorde grunden till beslut – på andra. Han trodde inte att det han hade att komma med räckte till, vilket i så fall skulle tyda på dålig självkänsla. Tillsammans med Henemark var det annorlunda. Den misstänksamhet och långsinthet han kunde visa i andra sammanhang var som bortblåst. Kurtisanen var enbart nöje, glädje och förlustelse utan komplikationer och hon uppfattade honom som en genuint god människa. Han kunde bildligt talat vara ute och cykla som en obändig tonåring men han gjorde det med en ärlig naivitet som hon uppskattade. Hon högaktade honom för hans goda karma, hans intentioner var alltid goda. Kungen var inte den som nödvändigtvis måste hävda sig och visa sig bäst på plan bara för att han var kung. Han var helt enkelt inte ledartypen. Den enda mindre attraktiva egenskapen hon upptäckte hos sin kung var långsintheten och misstänksamheten. Svek bemöttes stenhårt och han hade långt till förlåtelse. Hans styvnackade vägran att låta sin farbror Sigvard Bernadotte få tillbaka sin prinstitel är ett lysande exempel på det. Kurtisanen hade varit en uppskattad deltagare i kretsen kring kungens gäng och under många år inbjudits bland annat till de julmiddagar som Sörmlands Vänner arrangerar. Det fanns flera tecken på att Henemarks närvaro uppskattades. När hennes karriär började dala i samband med att hon av en kvällstidningsjournalist i en krönika anklagats för att ha sålt 267

Mall 135 x 210.indd 267

2010-10-14 11:35:42

sex till kungens kompisar, och hon sedan omskrivits för både kokainbruk och en skandalartad flygresa, så fanns de där och stöttade. Hon berättade om det i en intervju 2003: Det mest talande exemplet är nog Sörmlands Vänner med medlemmar som Noppe Lewenhaupt och Aje Philipson, som varje år brukar ha ett julbord. Det var ju för övrigt till dem som det antyddes att jag hade sålt sexuella tjänster, vilket är hellöjligt bara det. Jag har ju varit nära vän med de här grabbarna i massor av år, men skit samma. De trodde naturligtvis inte på historien och ringde för att bjuda med mig på julbordet i vanlig ordning. Först kändes det fel och att sen dessutom sitta i något slags chambre separée bara för att det varit stormigt kring mig i media upplevdes för mig lite som att jag var en börda. Men grabbarna bokade om till ett högst offentligt julbord. Det enda som gick att få tag på var till slut på Karlsson & Co, haha! Det var verkligen en kontrast när vi rasade in där. Noppe och gänget i klubbkavajer med ordnar och prylar och sen jag i en kjol som var så kort så att …

Intervjuaren släppte konstigt nog ämnet där. Planerna hade ändrats i sista minuten. När det stod klart att kungen inte skulle vara med hade jullunchen omdirigerats till ett högst offentligt etablissemang och valet hade fallit på Karlsson & Co på Kungsgatan. Nu visade Sörmlands Vänner upp sin musa som ett slags huvudattraktion och ett tecken på att hon fort­ farande var en i gänget. De stod på hennes sida och bjöd också in henne 2003 till Philipsons sextioårskalas i Wasa­hallen på Djurgården. 268

Mall 135 x 210.indd 268

2010-10-14 11:35:42

Men Henemarks förhållande till kungen började avta i styrka. De träffades ytterligare några gånger i mer eller mindre officiella sammanhang men sedan tog det slut. Det hade varit ett helt galet år med inslag av överdåd och tonårsaktiga upptåg. Henemark hade i dubbel bemärkelse haft kungligt roligt. Men folk i kretsen närmast monarken hade börjat prata om det omöjliga i situationen, att de inte kunde hålla på så här längre, och Henemark började själv bli alltmer tveksam till att fortsätta träffa kungen. Hon visste att drottning Silvia visste, men också att risken fanns att det inte skulle stanna vid det. Hon befarade att hon skulle bli Sveriges mest avskydda kvinna om hennes affär med landets monark blev allmänt känd. Och visst var det en relation som inte heller kungen kunde tillåta sig i längden. Det fanns dessutom alltid en risk att någon tog med sig en kamera och förevigade de två i en mindre passande situation. Det hade hänt att någon av deltagarna på kunga­ vännernas fester smugit med sig en kamera men det hade alltid löst sig på ett för statschefen lämpligt sätt. Personen ifråga hade helt enkelt talats till rätta och blivit införstådd med de tråkiga konsekvenser det skulle föra med sig hon eller han inte frivilligt lämnat ifrån sig filmrullen. Sista gången hon såg kungen var någonstans runt 2005 på Noppes, medlemsklubben vägg i vägg med anrika Teatergrillen ett bekvämt stenkast från Stureplan i Stockholm. De växlade blickar från varsin sida av lokalen. Henemark stod och pratade med en manlig bekant. Henemark uppfattade kungens ögonkast som en önskan att prata men hon ville inte. ”Kungen står och tittar jättemycket på dig”, sade hennes sällskap säkerligen utan att känna till något om deras relation. ”Jag vet”, svarade 269

Mall 135 x 210.indd 269

2010-10-14 11:35:42

Henemark, ”kan vi fortsätta prata?” Men mannen ville inte släppa ämnet. ”Det där är inte okej. Varför tittar du inte på honom, varför hälsar du inte?” envisades han. Men Henemark hade inte lust. Hennes väninna och bandkollega i Army of Lovers, Dominika Peczynski, var med under kvällen och dagen efter skrev Aftonbladet om hur kungen och hans vänner festat med de båda kvinnorna: Enligt nättidningen Stureplan var kungen på ett knökfullt Noppes förra torsdagen och roade sig kungligt med mångårige kompisen Noppe Lewenhaupt. På plats fanns också H&M:s Stefan Persson, Agnetha Fältskogs pojkvän Bertil Nordström, Viggo Cavling, chefredaktör på Resumé, och finansmannen Patrik Brummer. Dominika Peczynski, sedan många år vd på pr-byrån Mafioso, berättar att hon och Camilla Henemark hade varit ute på julkalas tillsammans med några vänner. ”När vi kom till Noppes var kungen redan på plats, han var där för att möta upp sitt gäng.” I skvallerpressen påstås att Camilla Henemark festar med kungen, att det är helt klart att hon och kungen umgås. ”Camilla bodde hos mig då, ingen kung kom insläntrande till oss på natten”, säger Dominika Peczynski. ”Alla var bara snälla och glada, det var en rolig afton i an­ ständighetens tecken och fullständigt skandalfritt.”

Den sista julfesten i Sörmlands Vänners regi som Henemark var bjuden till hölls i en källarlokal på Norrmalm. Det var då hon kände den där kylan. Hon brukade vara Philipsons bordsdam men placerades nu vid ett bord långt från honom. Hon hade bytts ut mot en ung blondin. Hans egen fru, Bathina, var inte 270

Mall 135 x 210.indd 270

2010-10-14 11:35:42

medbjuden och det var så det fungerade i det här sällskapet. Som älskarinna är man med på festligheterna, men som gift med en av männen får man vackert stå över för att lämna plats till nästa älskarinna. Henemark uppfattade det som en tydlig markering. Hon var på väg ut. Hon hade tjänat sitt syfte och började bli till åren. Hon kände det som att hon behandlades som gammalt skräp. Hon kände den där kylan också från Christer Gustafsson. Henemark märkte att hon inte ansågs ha någonting att ge dem längre. Men hon hade velat ha det annorlunda. Hon hade velat vara den som själv sagt tack för kaffet och dragit. Till julfesten 2009 kom aldrig någon inbjudan, om det nu hölls någon överhuvudtaget. De enda gångerna hon hörde av någon från kungagänget var när hon anade att de trodde sig veta att hon pratat med media. Sådant tyckte de inte om. Det ansågs vara illojalt. På hösten hade hon fått hon ett samtal från Gustafsson som sagt att hon skulle passa sig för att prata med journalister och uppmanat henne att ringa Anders Lettström om någon från media hörde av sig. Han skulle i så fall ordna med en advokat som skulle ta hand om saken. Exakt vad det innebar framgick inte klart. Efter det har det varit tyst. Hon ringde Lettström för att fråga vad allt handlade om egentligen, men han ringde aldrig tillbaka. Hon kände på sig att stunden kommit. Henemark var historia. Kungen hade slutligen tagit sin hand från sin kurtisan.

271

Mall 135 x 210.indd 271

2010-10-14 11:35:42

6 | Gold Club

”G

old Room 7 was the room reserved for the hot shots: the King of Sweden, Madonna.” Jacklyn ”Diva” Bush har inte hunnit mer än en fjärdedel in i sin avslöjande bok om den berömda Gold Club i Atlanta när hon skriver att kung Carl XVI Gustaf var en av stripp­ klubbens VIP-kunder under sitt besök i staden i samband med de olympiska spelen 1996. Boken utkom 2003 och då hade det gått två år efter den stora skandalen, den som fick ansenliga delar av USA:s kändis­ elit att sätta kaffet i vrångstrupen och svenska kvällstidningar att gå i spinn – FBI-tillslaget och den följande rättegången i maj 2001 mot klubbens ledning och anställda. Gold Club var en av de mest exklusiva och lönsamma strippklubbarna i hela USA. Den låg på 2416 Piemont Road i det flotta området Buckhead i Atlanta, Georgia, och skiljde sig egentligen inte från någon annan klubb av det slaget – samma slags inredning i ganska intetsägande internationell nattklubbsstil. De ser ungefär likadana ut överallt. Men det som skiljde Gold Club från alla andra i genren var tre saker: klientelet var det absolut bästa med världsnamn inom nöjesliv och sport, VIPgästerna kunde inte bara få se en nakendans på nära håll utan också njuta av riktig sex med flera av de anställda strippor­na, 272

Mall 135 x 210.indd 272

2010-10-14 11:35:42

samt att ägaren Steven Kaplan ansågs vara nära lierad med den ökända maffiafamiljen Gambino i bemärkelsen att han be­talade för dess beskydd. De två sistnämnda sakerna var åtminstone vad åklagaren hävdade att FBI kommit fram till under sin långa spaning mot Gold Club. Sex med de anställda var också något som Jacklyn ”Diva” Bush skildrade i sin bok. Rättegången kom också att handla om bland annat utpressning, pengatvätt, illegal låneverksamhet, kreditkortssvindleri och polismutor. Kaplan hade under 1980- och 1990-talen startat och drivit en mängd klubbar av varierande slag, främst strippklubbar, i New York och Florida innan han 1994 köpte Gold Club, ju­velen i kronan trots att det utifrån inte såg mycket ut för världen. Det var i stort sett inte mer än en grå och gul lagerbyggnad. På nedre plan fanns en VIP-lounge med en gigantisk bar som serverade ostron och andra skaldjur och köket kunde också prestera biffar, hamburgare, sallader, sandwiches. På samma våningsplan fanns omklädningsrummen där stripporna bytte om, där de drog i sig en lina kokain och duschade av sig den honung de hällt över brösten under sina shower. Gold Club var stort – drygt 1 600 kvadratmeter – och sköttes varje kväll av fem managers och tjugofem så kallade floormen. Det var aldrig någon av dem som visste exakt vad som pågick var men där fanns hela tiden en leende, smokingklädd personal som erbjöd VIP-rum, tolv så kallade Gold Rooms, en trappa upp för 200 dollar per timme. Att erbjuda kunderna sexuella tjänster var inte tillåtet, men enligt Jacklyn ”Diva” Bush pågick det ändå en del sexuella aktiviteter i dessa rum. Hon hade själv bevittnat det och tillät de strippor hon basade över att göra vad de ville. För den nätta summan av 273

Mall 135 x 210.indd 273

2010-10-14 11:35:42

60 000 dollar kunde man köpa sju helnakna kvinnor i sex timmar, tretton flaskor champagne och en stor bricka exklusiv hummer – ”the Royal VIP treatment”. Uppgifterna om att den svenske kungen besökt klubben kom ursprungligen från Nicholas Lotito som försvarade Roy Cicola, klubbens manager. När de stora amerikanska medierna rapporterade från rättegången och citerade Lotito reagerade de svenska kvällstidningarna med sina största rubriker och vinjetten ”Extra”. De skickade reportrar och fotografer till Atlanta och de besökte Gold Club och skildrade detaljerat vad de såg och hörde. Nicholas Lotito intervjuades och upprepade vad han redan sagt och den åtalade managern, Roy Cicola, hävdade att kungen visat upp sitt kreditkort men ingen legitimation. Hovets dåvarande presschef Elisabeth Tarras-Wahlberg skickades fram för att dementera hela saken. Kungafamiljen hade varit i Atlanta under OS men kungen förnekade att han satt sin fot på strippklubben. Hovets jurist, advokat Bengt Ljungqvist, berättade att han kopplats in för att undersöka möjligheterna att stämma uppgiftslämnarna i Atlanta. ”Det är ett oskick när folk sprider lögner omkring sig”, sade Ljungqvist till Expressen. Nicholas Lotito är idag en av två före detta statliga åklagare på advokatfirman Nick Lotito & Seth Kirschenbaum i Atlanta. Lotito presenteras så här på firmans hemsida: Nicholas Lotito is an attorney with over 30 years of experience in criminal law. He has lectured Georgia attorneys on legal topics and has appeared as an expert legal commentator on the cable network Tru TV (formerly known as Court TV) and on 274

Mall 135 x 210.indd 274

2010-10-14 11:35:42

other major television stations. A former trial attorney with the United States Department of Justice, Antitrust Division, he received the department’s special achievement award for his excellent work. Mr. Lotito is a past President of the Georgia Association of Criminal Defense Lawyers and has chaired its Amicus Committee.

Vi träffas på en soul food-restaurang i närheten av hans kontor på 918 Ponce De Leon Avenue och Lotito förklarar varför han överhuvudtaget nämnde att den svenske kungen var på Gold Club 1996. Jag ville visa att ofta ville gästerna ha ett Gold Room för att få lite avskildhet. De var kändisar, de ville inte att folk skulle kunna kliva in hur som helst, för att få autografer, för att träffa dem eller vad de nu ville. En del personer, idrottsmän, tog med sina egna bodyguards för att vakta dörren. Anledningen till att jag kom att tänka på Sveriges kung som exempel var inte för att han var kung, det kunde ha varit vem som helst, utan det som var viktigt för mig var för att US Secret Serviceagenter vaktade dörrarna. Jag ville bara påpeka att till och med US Secret Service-agenter hade vaktat dörrarna, så om något opassande hände, så skulle de inte ha tillåtit det. De var US Secret Service-agenter och hur skulle regeringen kunna säga att deras eget folk vaktade dörrarna när någonting opassande pågick därinne? Så jag gav ett exempel, och när Sveriges kung kom, så vaktade Secret Service dörrarna, så Sveriges kung är ett typiskt exempel, men väldigt otypiskt för min sak. Det var Secret Service-agenterna som var min poäng. När all kala­ 275

Mall 135 x 210.indd 275

2010-10-14 11:35:42

balik uppstod, med anknytning till Sveriges kung, så skulle jag kanske ha dragit tillbaka det, men det var ganska roande. Det blev oväntad uppståndelse i svensk press, men jag skulle inte ha sagt det om jag inte haft tillräckligt trovärdig information om det. Någonstans finns en Secret Service-rapport som jag förmodligen hade kunnat få tillgång till, men det var en sådant otypiskt fall med kungen, det viktiga för mig var Secret Service-agenterna, det kunde ha varit kungen av Monaco eller varhelst de nu har kungar. Det faktum att det var Sveriges kung orsakade denna oväntade publicitet.

En av Gold Clubs managers den kvällen var Roy Cicola, som då var Lotitos klient. Han är nykterist och dricker helst mineral­ vatten och ananas- och apelsinjuice när vi träffas på ett av Atlantas bättre hotell. Han berättar att den aktuella kvällen fick han information över det interna kommunikationsnätet om att den svenske kungen skulle komma på besök och att Secret Service var på ingång. Cicola kallades till framsidan av byggnaden för att möta agenterna, som anlände omkring en halvtimme före den svenske kungen. Agenterna såg sig omkring för att försäkra sig om att allt verkade vara i sin ordning och så anlände kungen. Cicola hälsade välkommen och sedan togs kungen omhand av klubbens VIP-värdar och blev eskorterad upp till Gold Room nummer 8 och 9 vilket var ett av de större rummen på cirka fyrtiotre kvadratmeter. Det var möblerat med en stor, mönstrad inbyggd soffa, kuddar och små runda soffbord. Ena väggen var som rökfärgat glas så att man kunde se ut men inte in. Rummet hade ingen dörr så vem som helst kunde gå in där under pågående akt, men två Secret Service276

Mall 135 x 210.indd 276

2010-10-14 11:35:42

män vaktade ingången medan kungen underhölls av en kvinna som hette Nico. Hon såg exotisk ut som om hennes ursprung var i Mellanöstern. Klubben spelade en mix av populära låtar, äldre musik som rock’n roll, pop, klassisk rock och ny rock som var inne 1996. Kungen stannade i mer än en timme, enligt vad Cicola kan minnas, och hade säkerligen trevligt. ”Dansöserna är väldigt duktiga på det de gör. De är underhållande, det är så de gör karriär.” Richard hade varit en av VIP-värdarna den kvällen. Han vill absolut inte att hans efternamn nämns eftersom han är mån om sin anonymitet och oroar sig för att kungen kan råka i trubbel. Men han tar emot på sin egen strippklubb, som beträffande inredning och atmosfär befinner sig ljusår från den exklusiva Gold Club. Den ligger några kilometer ner på Piemont Road, lite avsides i ett envåningshus med rosa blinkande neonskyltar. Klubben går i westernstil och runt en fyrkantig bar hänger ett gäng medelsålders kostymklädda herrar. Tre, fyra unga och rätt alldagliga kvinnor ålar sig runt de stolpar som bär upp taket över baren. Richard är förvånad över att en journalist kommit hela vägen från Sverige för att fråga honom om något som hände för fjorton år sedan. Men det är inga problem för honom att minnas tillfället då kungen av Sverige var där eftersom det var hans uppgift att önska honom välkommen och det hörde inte till vanligheterna att en ”äkta” kung dök upp på Gold Club. Det hade inte hänt någon gång under de sex år Richard jobbade på klubben. 277

Mall 135 x 210.indd 277

2010-10-14 11:35:42

Rickard vill också vara anonym eftersom han fortfarande jobbar i branschen. Han är en jovialisk man i fyrtioårsåldern klädd i grå byxor med skarpa pressveck och blåvit skjorta. Han bekräftar att han fick till uppgift att se till att kungen hade det bra och trivdes på klubben. Det var inget märkvärdigt med det, säger han. ”Det var hur mycket kändisar som helst där hela tiden.” Richard hade tagit hand om både Prince och Madonna när de varit där. Richard gissar att kungen gjorde av med omkring 10 000 dollar den kvällen. Han var där på samma villkor som andra VIP-gäster och fick betala för sig. Sex Secret Service-män fanns dels posterade utanför klubben, dels inne i den. I champagneloungen kunde männen stå och peka på alla de olika kvinnor som cirkulerade runt i klubben. Kungen var omgiven av sex, åtta kvinnor, några var blonda och flera hade exotiskt ut­seende, och sedan kunde han välja vem han ville ha med sig. Enligt Richard drog han sig tillbaka i ett så kallat Gold Room, som egentligen bestod av två rum – nummer 8 och 9 – som hängde ihop. Rummet hade ingen dörr utan kallades ”semi-private room”. Gold Room nummer 7 var helt privat med dörr, men det var antagligen upptaget tror han. Kungen var där mellan två och tre timmar och Richard har för sig att han hade en grå kostym på sig. Secret Service-männen, som säkerhets­kontrollerat klubben, hade varit svartklädda. En av servitriserna på Gold Club var Heather. Vi träffar henne för en drink och lite tilltugg på en hotellbar i Atlanta. Hon har inte heller några problem att minnas den speciella kvällen. 278

Mall 135 x 210.indd 278

2010-10-14 11:35:43

Den var kaotisk eftersom de olympiska spelen gjorde att det var extra många kunder i omlopp och att en av gästerna den kvällen var den svenske kungen. Hon säger att hon inte i förväg fick veta att kungen skulle komma, hon bara beordrades att servera i det aktuella rummet och att hon någonstans på vägen dit fick klart för sig vem VIP-gästen var. ”Oh my God, tänkte jag. Jag kunde inte fatta att jag var på väg att göra mig klar att servera Sveriges kung.” Hon berättar att anledningen till att hon valts ut till detta hedersuppdrag var att ledningen för Gold Club ansåg att hon var väldigt duktig på att ta hand om VIP-gästerna och att de visste att kungen skulle få bra service utan någon dramatik. ”Det var tillräckligt mycket som hände där”, säger hon. ”Om kungen ville bli lämnad ifred så skulle han lämnas ifred.” Kungen stannade till i Viper Room, som champagne­ loungen kallades, där han hade god överblick över klubben och de kvinnor som arbetade där. ”Alla kunde se honom”, säger Heather. Därifrån kunde han välja vem eller vilka han ville spendera tid med. Vem valde han? Såvitt jag kan minnas valde han Nico. Var serverade du honom? I rummet. Vad drack de? Champagne. Var han ensam med Nico? Större delen av tiden. Man måste komma ihåg att jag var inte tillåten att gå in där, annat än för att göra mitt jobb. 279

Mall 135 x 210.indd 279

2010-10-14 11:35:43

Vilken känsla fick du när du gick in där med champagnen? Öppna den, hälla upp den och lämna rummet. Dansade hon för honom, satt hon i hans knä? Nico var inte naken särskilt ofta. Hon var den sortens flicka som pratade. Hur såg hon ut? Hennes ansikte, hennes färger? Återhållsam. Nico var inte högljudd av sig. Hon hade olivfärgad hy, hon var en blandning av svart, vit och något annat. Stora bröst, stor häck. Grov. Men söt. Aldrig mycket makeup. Stora, bruna ögon. Amerikansk medborgare och på den tiden bodde hon nedåt gatan. Hur länge stannade de i rummet? Jag tror att de var där ganska länge. Ett par timmar. Vad var Nico känd för? Ärligt talat? För att hon var oanständig. Nico var en av de oanständiga flickorna som gjorde sexuella saker i rummet. Vet du vad de gjorde i två timmar? Större delen av tiden fick jag inte befinna mig i rummet därför att de inte ville låta mig se vad som pågick där. Man bara utgick från att Nico gjorde sig förtjänt av pengarna. Fick du några instruktioner om hur du skulle uppföra dig? Nej, för att de sa till mig att när du passar upp på den här gästen så gör det han vill och ge honom vad han vill ha. Han var trevlig. Sade han något till dig? Vi konverserade men jag minns inte om vad, det var mest ”Kan jag stå till tjänst med något?” Var han nykter? Jag minns inte. Jag menar de drack ju en hel del cham­pagne, 280

Mall 135 x 210.indd 280

2010-10-14 11:35:43

så … Jag minns inte hur mycket pengar han spenderade, jag vet att det var en massa. Vet du hur mycket? Nej … tusentals … Richard sa 10 000. Det är förmodligen rätt. Så du gav honom inte notan? Jo, det gjorde jag, men ärligt så minns jag inte hur mycket den var på. Gav han dig någon dricks? Ja absolut, vanligtvis … ett par tusen dollar. Så han gav dig två tusen dollar? Förmodligen, ja. Vad hände när han gick? Jag vet inte. Minns du att han gick iväg? Jag vet inte, jag minns inte att jag såg honom gå. De där två tusen, som du fick i dricks, hur fick du dem? Jackie och jag pratade om det häromdagen, alla drickspengar jag någonsin fått har varit med kreditkort. Okej, så han öronmärkte de pengar som du skulle ha? Ja. Visste du hur mycket du fick medan han var kvar? Ja. Du berättar om exakt det du var med om? Ja. Jag menar, du kan få tusentals olika historier från folk som vill ha uppmärksamhet, men jag kunde inte bry mig mindre. Du vill ha information, jag ger dig information. Jag berättar ingenting som kan eller inte kan ha inträffat. 281

Mall 135 x 210.indd 281

2010-10-14 11:35:43

Ärligt talat, det är tretton år sedan och mitt minne av det är lite ”tattered and torn”, men ja, jag minns verkligen att jag serverade honom. Hörde du talas om att kungen förnekade det? Ja, jag hörde det när allt kom upp under rättegången efter­ som det var många som förnekade att de varit där. Men jag var faktiskt servitris. Jag tänkte, ”Kom igen, jag serverade dig. Du ljuger”. Och när jag hörde att han ljög om det så tänkte jag också, ”Jag serverade dig, du måste skoja!”. Jag kan inte fatta att han förnekade att han varit där. Åt han någonting? Jag tror att han åt några krabb-ben. Vi brukade servera sushi på den tiden och jag är nästan säker på att de fick lite mat. Och jag tror också att Richard sålde något slags medlemskap till honom för 7 000 dollar eller något sådant. Du kommer att bli kallad lögnare, vad tänker du om det? Jag kunde inte bry mig mindre. Jag berättar inte saker som är osanna, jag kommenterar inte hans karaktär, jag hittar inte på historier, jag säger bara att han var där. Och jag serverade honom. Det är allt, jag säger ingenting annat! Han var där! Han kom, det var helt kaotiskt, han drack champagne, han hade trevligt, han var med Nico, och sedan gick han.

Bengt Ljungqvist var fram till 1 januari 2009 hovauditör, vilket betyder att han var kungafamiljens och Riksmarskalksämbetets advokat, och han var också ordförande i Sveriges Advokat­ sambund 1992–1996. Han intervjuades i flera svenska tidningar i maj 2001, när Gold Club-målet prövades rättsligt i USA. Till Göteborgs-Posten sade han bland annat att så länge man enbart 282

Mall 135 x 210.indd 282

2010-10-14 11:35:43

hade tidningsuppgifter att gå på så dementerade hovet allting sakligt men bestämt. I ett andra steg skulle hovet ta tag i det på juridisk väg och ”undersöka vad som ligger bakom”. Både kungen och den adjutant som var med honom i Atlanta under OS i juli-augusti 1996, hävdade att uppgifterna om att kungen skulle ha besökt Gold Club var felaktiga. Han sade också att den övriga kungafamiljen tagit del av tidnings­uppgifterna och att de befann sig på kryssning i Östergötland och njöt av det vackra vädret. ”Hela familjen var ju med i Atlanta och de vet mycket väl att kungen inte varit på en sådan här inrättning.” När reportern frågade hur Ljungqvist trodde att sådana här uppgifter kan uppkomma, svarade han: ”Jag har bara läst vad som skrivits i tidningarna men det verkar som advokaten [Nicho­las Lotito] blir mer och mer svävande när han pressas och hänvisar till säkerhets­folk och personal. Det är inga trovärdiga källor. Många i USA har en suddig bild av Europa. De känner inte till Sverige eller vår kung. Det här måste vara ett missförstånd.” Idag arbetar han på Lindskog Malmström advokatbyrå med inriktning på affärsjuridik, entreprenadrätt, expropriationsrätt, fastighetsrätt och skiljeförfaranden. Vi ringde upp honom för att höra hur det gick med hovets planer på att inleda en rättsprocess i USA. Du hade ju fått i uppdrag av hovet och undersöka möjligheten till stämning? Ja. Men hände det ingenting med det? Man tittade på det där och fann att det inte var någon idé att göra någonting, det blir för dyrt. 283

Mall 135 x 210.indd 283

2010-10-14 11:35:43

Men om kungen hade rätten på sin sida så var det väl inga problem? Jo då, det är ett problem ändå, alltid. Men kungen nekade ju till att han varit där, och om han inte varit där, så finns det väl ingen möjlighet för dem att ordna fram bevis? Nej, det fanns inte heller några. Den amerikanske advokaten tittade på det där. Men hur kunde de då säga att han varit där? Ja, säg det! Varför? Varför säger folk saker? Det borde väl inte ha varit några problem för er att stämma vem det nu var? Ja, men det gör man inte för det blir bara mer hallå av sådana saker. Det kanske kommer upp saker då som …? Njaa, inte det, det räcker med att man gör så, så blir det skriverier i alla fall, och vinklat. Var det kungen som tog det slutgiltiga beslutet om det? Det var jag, i och för sig. Med kungen som …? Ja, det fick droppas, det var inga problem.

284

Mall 135 x 210.indd 284

2010-10-14 11:35:43

7 | Jakterna

H

otel Devin ligger alldeles intill floden Donau och på gångavstånd till stadens sevärdheter – Slovak National Gallery, Bratislava Castle, New Bridge med sitt UFO-liknande café, St Martin’s Cathedral, Operan, Hviezdoslav och Main Square. Hotellet hör till Bratislavas absolut bästa och var länge det enda fyrstjärniga hotellet i staden. ”Welcome to a hotel that reminds you of days gone by but with a modern touch, a city centre hotel with atmosphere. Traditional, pure, elegant and timeless”, heter det på hemsidan. Men det var inte för att åka på sightseeing som kungen och hans jaktkamrater checkade in en helmulen och småregnig, men ganska varm, januaridag 2008. De hade rest från Stockholm med Austrian Airlines till Wien och vidare därifrån med båt på floden den korta sträckan till Slovakiens huvudstad. ”På Arlanda sågs en solbränd och glad Noppe Lewenhaupt. Han och kompisen Aje Philipson var länge inne i taxfreebutiken och fyndade finare whiskysorter. Med var också Anders Lettström, Torgils Bonde och Archie Hamilton. När Austrian Airlines till Wien skulle taxa ut från sin gate var kungen sist ombord med två livvakter. Kompisarna hälsade glatt och snart var det en livlig diskussion framme i business class”, skrev tidningen Expressen den 13 januari, vars källa också berättade att 285

Mall 135 x 210.indd 285

2010-10-14 11:35:43

det var en resa som alla sett fram emot en längre tid, att det var Lewenhaupt som planerat den, och att resan egentligen skulle skett tidigare men att man fått invänta Philipson som nyligen blivit pappa för åttonde gången. ”Nu är de i Slovakien för att jaga fasan. Det är bara hans allra närmaste vänner, de som vet alla hans hemligheter”, sade källan enligt tidningen. Kungen fick en av hotellets fyra nittiotvå kvadratmeter stora presidentsviter för 280 euro natten och med en standard därefter – stort vardagsrum med lädersoffa och läderfåtöljer, stort matbord med plats för sex personer, separat arbetsbord och vitrinskåp, ett stort sovrum med en king size-säng, skrivbord, spegel och skinnfåtöljer, samt ett exklusivt badrum med förgyllda kranar. Från samtliga fönster och de båda balkongerna hade kungen utsikt över Donau. Det lilla samhället Čifáre ligger omkring tio mil utanför Bratislava men om kungagänget trott att de skulle få jaga ostört så kom förväntningarna på skam. När sällskapet anlände vid nio på morgonen hade lokala medier redan varit där någon timme. Nyheten om att den svenske statschefen skulle jaga fasan just här kom inte från något officiellt håll och inte från den danske researrangören eftersom kungen var där som privatperson, utan hade läckts av journalisternas egna källor. En av reportrarna, Diana Pavlisova, hade fått reda på det av en ren händelse och det ansågs som så hemligt att hon inte pratade med andra journalister om att hon skulle täcka evenemanget. Slovakien har en öppen inställning till allmänhetens rätt att röra sig fritt i skog och mark så ingen kunde egentligen hindra medierna från att vara där under jakten. Säkerhetsministeriet hade först 286

Mall 135 x 210.indd 286

2010-10-14 11:35:43

tre dagar innan besöket fått veta att den svenske kungen skulle dyka upp och den enda polisbilen på plats fanns där för att hindra privatpersoner att närma sig jaktområdet. I närbelägna Nitra finns en liten flygplats med nödhelikopter som används om det händer något speciellt i området. Den stod nu redo för att snabbt kunna användas om någonting hände med kungen och hans sällskap. Det fanns även en ambulans i närheten och sjukhusets akutmottagning var förberedd. Pavlisova såg inga livvakter, såvida de inte var klädda som jägare. Jakten hade arrangerats på plats av en privat jaktorganisation som förvånats av kungagängets val av årstid eftersom vädret brukar vara som sämst i januari, och ett större skogsområde hade spärrats av. Lunchen intogs i en jaktstuga i vit puts, utanför vilken medierna fick vistas eftersom de inte tilläts befinna sig ute på fälten där jakten pågick. Inte ens jaktstugans ägare visste att det var Sveriges kung maten förbereddes åt. De visste bara att det var arrangerat av en svensk-dansk resebyrå. Ingen i kungens sällskap brydde sig om medierna. ”De tittade inte ens på oss, vi blev ignorerade och fick besked om att reglerna inte tillät kungen att uttala sig när han var på en privat resa. Det hade varit annorlunda om han var där officiellt. De visade inte på något vis att de ogillade att vi var där, de bara ignorerade oss”, säger hon. Den svenske statschefen framstod som en helt vanlig person, inte alls som man föreställer sig en kung. Pavlisova noterade att kungen inte laddade om sitt vapen själv, utan hade en som hjälpte honom med det. Men eftersom laddaren inte kunde någon engelska, ombads en av journalisterna att komma intill den svenske monarken för att tolka, dock 287

Mall 135 x 210.indd 287

2010-10-14 11:35:43

utan att ta med sig kameran. Kungen fick också pröva en speciell teknik med en rovfågel. Pavlisova tror att det var en jaktfalk, men ingen i medieuppbådet såg om han någonsin lyckades. Det kungliga sällskapet avslutade dagen med att sjunga en jaktsång. Det hade varit en god dag på de slovakiska fälten. Totalt sköts 450 fasaner, kungen själv hade träffat omkring sjuttio stycken och imponerade som en god skytt. Enligt vittnesmål från jakten hade fasanerna hetsats mot jägarna och sedan lämnats kvar på platsen. Enligt uppgifter i lokala medier ville inte kungen ta med sig bytet eftersom fåglarna var sönderskjutna av allt hagel. Rubriken i Expressen blev därför: ”Kungen i jaktslakt” men citerade också hovets informationschef Nina Eldh som sade att fasanerna togs om hand av lokalbefolkningen och blev mat på traktens krogar. Poliserna som var posterade mellan Hotel Devin och den amerikanska ambassaden hade fått besked om den svenske kungens ankomst några dagar i förväg och bevakningen hade förstärkts under de dagar kungagänget bodde där. Nu var bevakningen av den amerikanska ambassaden redan rigorös. Det stod vakter och män i skottsäkra västar och öronsnäckor bara hundra meter från hotellet. Kungen och hans kompisar åt middag på Hotel Devins högklassiga franska restaurang, belönad med tretton poäng av den prestigefyllda franska restaurangguiden Gault Millau. Sedan begav de sig ut på staden. Den thailändska massösen blev lite besviken över att den svenske kungen och hans sällskap inte kom ned till hotellets spa-avdelning. 288

Mall 135 x 210.indd 288

2010-10-14 11:35:43

Istället styrde de kosan mot Carat Club på Hurbanovo námestie 6, en femton minuters promenad norrut från Devin mot stadens mitt och belägen i Crown Plaza Hotel mitt emot presidentpalatset. Klubben är exklusiv och priserna därefter. Carat skryter med att ha de sötaste flickorna, med eldiga shower och extravaganta scenkläder. Carat erbjuder självfallet en strippklubbs standardsortiment – topplessdans, privata rum och temakvällar som ”Back to School Party”. Tre snaggade, biffiga och artiga entrévakter minns ett år senare mycket väl kungagänget som ”funny guys” och bekräftar att Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt och även kungen var där när de får se bilder på gänget. De skrattar igenkännande och säger: ”Yes, yes, about one year ago. Very funny guys.” ”Yes, we are sure.” ”They were here one year ago. We remember.” ”Yes, the king. Yes, they were here.” Den engelsktalande servitören som tolkat går efter en stund iväg för att tala med chefen. När han återvänder meddelar han att de inte får uttala sig för att skydda gästernas integritet. När vi några dagar senare frågar klubbens manager säger han att ingen av dem vi pratat med arbetade på Club Carat i januari 2008. Ingen av den nuvarande personalen arbetade där då. Han vet inte heller vem den förre managern är eller var han finns. Ingen vet. De kungliga jakterna har alltid omgetts med ett skimmer av glans och mystik. Det är som om bara det faktum att delar av landets elit från adel och näringsliv samlas i skogen för att delta i jaktens speciella mytomspunna riter skapar en sällsam blandning av oro, avund och avsky hos dem som inte bjudits in i år, hos dem som aldrig kommer att bjudas in, samt hos 289

Mall 135 x 210.indd 289

2010-10-14 11:35:43

dem som av olika skäl – ideologiska, principiella eller rationella – aldrig i livet skulle vilja bjudas in. Störst och finast är älgjakten, som varit ett kungligt privi­ legium sedan 1200-talet och Magnus Ladulås dagar då särskilda anspråk framställdes på jakten kring de platser där kungen höll hov. Hans sonson Magnus Eriksson instiftade den allmänna landslagen som innehöll inskränkningar i älgjakten till förmån för kungahuset. Redan här skulle det i realiteten kunna ha skapats en viss grogrund för avundsjukan eftersom vanligt folk fick finna sig i att kungen begränsade möjligheterna att fritt tillgodogöra sig det naturen erbjöd. Med Gustav Vasa begränsades jakten ytterligare för undersåtarna. Han bestämde att allmogen inte hade rätt att jaga älg och andra hjortdjur undantaget de norra landskapen. Mönstret gick igen under senare regenter. Gustav II Adolf stadgade att allt skjutande en mil norr om Stockholm samt Värmdö, i synnerhet under lektiden, var förbjudet och den som bröt mot denna stadga kunde i värsta fall avrättas. Under 1800-talet var det Bernadotterna som utmärkte sig i skogen. Och lustigt nog verkade älgjakten, eller jakten i största allmänhet, ha haft en rent afrodisiakisk effekt. Karl XV var, i likhet med Carl XVI Gustaf, ung när han tillträdde tronen – trettioett när han blev regent, trettiotre när han kröntes. ”Genom honom fick hans regering en fläkt av ungdom, övermod och entusiasm. Bland svenska folket vann ’Kron-Kalle’ en enorm popularitet. Han uppfyllde till stora delar epitetet i Nimrods devis: han var en ’eldig kvinnokarl, stor krigare och väldig jägare’. Karl XV var ’bra på fruntimmer’.” Hans kärlekshistorier var många och kungens framgångar som kvinnokarl 290

Mall 135 x 210.indd 290

2010-10-14 11:35:43

bidrog till hans popularitet. ”Den stora allmänheten tycker inte om helgon, det smickrar den tvärtom att se sina egna fel och laster vara kungliga”, sade den dåvarande statsministern Louis De Geer. Karl XV var den förste av Bernadotterna som också var en stor jägare. Hans vilda jakter runt Stockholm skildrades av dåtidens berättare och kungen grundade det som senare kom att heta H.M. Konungens Jaktklubb. Han roade sig grundligt under jakterna, bland annat på Öland. Han var en stor livsnjutare. Jakterna avslutades med rena backanalen – mat, dryck och amorösa eskapader med traktens vackraste flickor. Det kungliga privilegiet att jaga älg överfördes från kung till kung. Gustaf V brukade jaga tillsammans med sin far, Oscar II, och är antagligen den monark som fällt flest älgar i den svenska historien eftersom han jagade ända upp i nittioårsåldern. Intresset och privilegiet har gått vidare till Carl XVI Gustaf som fällde sin första älg redan som nittonåring. Som en kvarleva från svunnen tid anordnar han drevjakter på älg i Bergslagen. Kungliga Jaktklubben håller sina årsmöten på slottet och har ett särskilt märke i jakthatten. För många som jagar är det högsta drömmen att vara med i kungens jaktlag. Den absoluta ynnesten är dock att vara medlem i jaktklubben. Inför kronprinsessans bröllop publicerade tidningen Fokus namnen på de två hundra medlemmarna, samtliga män och oftast adel. Publi­ ceringen ansågs som så sensationell att tidningen underströk att det var första gången medlemsmatrikeln offentliggjordes. Bland namnen återfanns givetvis kungens närmaste vänner, bland dem Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt, Anders ”Aje” Philipson och Anders Lettström, de tre som hade en kväll att 291

Mall 135 x 210.indd 291

2010-10-14 11:35:43

spendera i Bratislava efter en lyckad fasanjakt, om man ska räkna till antalet fällda fåglar. Den stora älgjakten i Bergslagen på höstarna följs ofta av ett stort medieuppbåd och kungagängets möjligheter till avskildhet är starkt begränsade. Helt andra omständigheter präglar jakterna när de företas utomlands, som i Slovakien eller på Island, där kungen var i augusti 1989. En isländsk tidning publicerade efteråt en artikel om att kungen och hans kompisar anlitat speciella ”bordsdamer” och mellan raderna antytt, enligt vad Aftonbladet skrev, att det handlade om ett slags callgirlverksamhet. En av de medverkande kvinnorna, en före detta modell i tjugoårsåldern, berättade för tidningen att hon och två väninnor flugits från Reykjavik till kungens sällskap, som befann sig på en stor gård på andra sidan Island. ”Hela sällskapet var jättetrevligt. Alla var mycket roliga, ja det var ovanligt roliga karlar”, sade hon enligt tidningen. Researrangören förnekade bestämt att det skulle ha varit fråga om callgirls. ”Kvinnorna var värdinnor som hjälpte till med arrangemanget. Det här är ingenting att fästa någon uppmärksamhet vid”, sade han till Aftonbladet. Trots detta tyckte tidningen att det var en story att omnämna på förstasidan – ”Vad gjorde damerna i kungens jaktstuga?” Det lustiga är att samma begrepp, ”jaktstuga”, används av tre svenska kvinnor som i slutet av 1980-talet bjöds in som underhållning efter avslutad jakt någonstans i Sörmland. Arrangemanget följde ett gammalt känt mönster. Christer Gustafsson ringde och frågade om de hade lust att hänga med. Till en av dem sade han att det var lite VIP, att det var kungen 292

Mall 135 x 210.indd 292

2010-10-14 11:35:43

och att det skulle vara älgjaktmiddag, till en annan att det vankades kräftskiva. Det här var roliga och lite kaxiga tjejer och de var uppskattade för sitt oförvägna sätt att roa och låta sig roas. En hade inte ännu fyllt tjugo, en annan befann sig mellan de tjugo och trettio. E berättar att de var fem unga kvinnor och kungen, Anders ”Aje” Philipson, Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt, Anders Lettström, Christer Gustafsson och en yngre man som skulle åka ut till en jaktstuga i Nynäshamnstrakten. Med följde även kungens adjutant samt en äldre stilig, men rätt alldaglig kvinna, som de aldrig begrep varför hon var med. De var på väg till en kräftskiva och E tyckte att det var jättelyxigt. Hon satt förväntansfull i limousinen och huvudämnet för diskussionen var hur de skulle titulera kungen. Alla kom fram samtidigt. Kungen och hans kompisar kom i egen bil. E såg inte skymten av några livvakter, men hon minns att kungen hade med sig sin svarta labrador. ”Vi tjejer tyckte att han var jätteelak mot hunden som han utan tvekan senare under kvällen skickade rakt ut i vinterkylan.” Kungen tog, säger E, aldrig något eget initiativ: Han var inte ens flirtig utan verkade mer förvänta sig att omgivningen skulle göra honom nöjd. Det verkade som om han inte visste hur man skulle göra, som om han aldrig behövt det eftersom allting serverades. Han verkade passiv, utan energi. Lite blyg och tillbakadragen. Han var med och skålade och drack men var absolut ingen charmör. Men han var åtminstone rätt avslappnad i sammanhanget. Ingen speciell konversatör. Van vid att omgivningen styrde det. Jag noterade att han und293

Mall 135 x 210.indd 293

2010-10-14 11:35:43

vek ögonkontakt. Han försökte tala med lite fin accent men det hjälpte inte. Det passade honom inte. Det hade verkat mer normalt om han hade talat söderslang.

E uppfattade det som att ingen av kompisarna visade honom någon speciell respekt, de var snarare lite burdusa i sitt förhållningssätt. Det smittade av sig och E och hennes väninnor gjorde sig lite lustiga över honom. Som när de skulle leka ’nubbe­leken’ vilken gick ut på att den första personen tog en mun snaps som sedan vandrade vidare från mun till mun, bordet runt. Kungen tyckte att det var äckligt och ville inte vara med från början men efter en del burdusa skämt från hela sällskapet gav han enligt E med sig. Själv behövde han inte bidra med mycket, han var ju så att säga kungen. ”Adjutanten skar upp maten och skalade kräftorna och gjorde en fin liten smörgås åt honom.” E har läst att hans kompisar påstår att de titulerar honom ”kungen” men åtminstone under den här kvällen var det inte sant. Ingen kallade honom ”kungen”. Vi hade en lättsam jargong i sammanhanget och körde med honom och kallade honom ”Gurra” och ”Tjommen”. Det var ingen som tog någon hänsyn till att han var kung. Det var egentligen ingen utom adjutanten som visade någon respekt för honom. Jag upplevde i ögonvrån att hans kompisar egentligen var lite uttråkade och att de sanno­likt var där för att bevaka sina positioner som gunstlingar. Jag tyckte mig ana ett uttråkat drag bakom den glättiga fasaden. Men för att bevara sin ställning som gunstling gäller 294

Mall 135 x 210.indd 294

2010-10-14 11:35:43

det naturligtvis att leverera, såsom det alltid sett ut i historien – att till varje pris roa Hans Majestät. För ska vi tala klarspråk så var vi där av en anledning – för att förnöja honom.

Adjutanten var med lite i bakgrunden i början men efterhand som stämningen, och berusningsgraden steg, drog han sig undan. Den äldre kvinnan som satt med lite vid sidan om verkade höra ihop med honom. De verkade, tyckte E, vara ett par och hade eget sovrum och hon verkade väldigt hemma­ stadd i huset. Det var hon som såg till att vi senare kom tillbaka till stan. Det verkade som om hon fanns där för oss tjejer. När jag bröt ihop på hemresan gav hon mig rådet att försöka glömma det jag varit med om. Jag hade fått alldeles för mycket alkohol i mig. Jag var inte van att dricka på det sättet som man gjorde den kvällen. Det hade varit en jäkla massa sprit och jag brukade aldrig dricka så att jag tappade kontrollen. Jag kände avsmak för hela situationen, den var så absurd. Vi drev med honom och skämtade rätt tufft. Då handlade det inte om några titlar precis. Men i den stund det gick för honom var festen på något vis över.

E tröttnade på det liv hon levde på den tiden, på människorna och festerna. Till slut bröt hon med hela den världen. Tänk om svenska folket bara visste vad som pågår bakom stängda dörrar. Då var jag en ung tjej som tyckte att det var häftigt och kul att få partaja med kungen och hans kompisar, 295

Mall 135 x 210.indd 295

2010-10-14 11:35:43

och naturligtvis kände man sig utvald. Idag är jag mamma och en vuxen kvinna som ser de här sakerna på ett helt annat vis. Det faktum att man ärver en titel och har en så otroligt viktig position i vårt land innebär att man måste ta ett ansvar. Det går inte att bete sig hur som helst och förvänta sig att situationer ska mörkas och räddas bland annat med hjälp av skattefinansierade pengar och en slags respektfull lojalitet. Det gör mig förbannad. Jag tycker verkligen att det är bra att det här kommer fram för det är inte acceptabelt. Jag har berättat för min familj om vad som hände och de stöttar mig till hundra procent. Min son är lite orolig för att det ska hända mig något. Han säger att det kan vara ”farliga saker”. Han berättade också att han kom ihåg en del detaljer från sin barndom, bland annat att jag hade berättat att jag skulle på middag med kungen. Vilket barn skulle glömma det?

F minns att det var på hösten, hon tror det var oktober, och att det var jättelyxigt – en helt ny erfarenhet för henne. ”Jag var nitton år och tror du jag hade ätit svenska kräftor? Nej. Druckit kristallchampagne? Nej. Det är klart att det var jätte­ kul! Jag åkte dit för att jag var nyfiken.” Hon minns att det var en stor villa med mängder av rum – en avlång hall, ett stort härligt kök, stort vardagsrum, två sovrum, toalett. Hon såg sig själv som en som kungagänget uppfattade som söt, naturligt charmig, sprallig, sportig. Under middagen satt hon bredvid kungen och hon var rapp i käften, gav snabbt svar på tal och kom med mothugg. Hon upplevde sig som intressant och intelligent. Hon satt bredvid kungen under hela middagen, och hon minns att hans hund var med och att de lekte ”nubbeleken”. 296

Mall 135 x 210.indd 296

2010-10-14 11:35:43

Efter middagen dansade hon, klädde av sig och njöt av männens uppskattning. Kungen var helt naturligt centralgestalten och F ägnade sig åt att ge honom särskild uppmärksamhet – och hon kände att det gick hem, att kungen verkligen gillade henne. Sedan vidtog det som i Bert Olls bok om de kungliga jakterna kallas ”amorösa eskapader”. Det var ett ganska stort sexkalas för dem som ville ha, om man säger så. Jag kan säga så här på ren svenska, att det älskades lite här och var under senkvällen. Det var inget associerat till våldtäkter eller att någon tvingade någon. Alla gjorde det de ville, jag kan säga att jag hade skitkul. Jag stod och dansade som en prinsessa, tyckte att jag var världens ballaste brud och jag skäms inte ett dugg för det. För mig var det bara så roligt att se kungen. Jag tyckte det var en kul grej men blev chockad av allt slaskande och hit och dit.

En av kvinnorna hade en kamera med sig, och F skvallrade för Christer Gustafsson. ”Men det visade sig att någon av de här gubbarna tog den, självklart, och lika viktigt var det för mig att inte jag syntes på några bilder där jag står och åmar mig och dansar. Jag tänkte direkt på mina föräldrar, värsta bilden i Hänt Extra, men som sagt var, det togs inga bilder, jag tror Christer liksom tog den. Jag vet att, när vi pratade, jag och NN dagen efter, ’Var det inga Säpo där?’ För jag kan inte komma ihåg att det var några Säpovakter där, om jag ska vara riktigt ärlig.” Efteråt funderade hon på det hon varit med om – vuxna, gifta män som bjuder dit ”småbrudar”. ”När jag kom till 297

Mall 135 x 210.indd 297

2010-10-14 11:35:43

jobbet, tänkte jag, vad hände igår? Kungen, liksom, kräftskiva. Det började ju jättetrevligt, men sedan urartade det, men det var ju ingen, som jag uppfattade det, som mådde dåligt.” Men F såg ett beteendemönster. Christer Gustafsson ringde flera gånger och ville ha med henne på fester eftersom hon var en så underhållande personlighet, men hon började tacka nej till inbjudningarna. Hon tyckte om honom men såg hur han egentligen uppträdde som kungens högra hand, monarkens springpojke, och tyckte att han var värd bättre. ”Han levererar och presterar, utan honom så skulle inte en jäkel komma till de här middagarna eller festerna.” Någon vecka efter festen i jaktstugan kom F hem till sina föräldrar och såg kungen på TV tillsammans med sin farmor. Hon tänkte, ”Ja, han är ju så stilig, men du skulle bara veta farmor, vad han ville göra med mig …” I många år gick F omkring som i chock efter det som hade hänt med kungen. ”Man trodde nämen gud, det här är bara fantasier, och det är därför jag aldrig har sagt det till någon, för ingen skulle ju tro på det. Det enda jag kan intyga är, ja, han hade sex, sedan om det var med mig eller någon annan, jag kan säga att det var inte med mig, men jag såg det.” G hade fått sitt samtal från Christer Gustafsson och han hade sagt, ”Hej, det är fest, älgjaktmiddag, kan ni följa med?” G och hennes båda väninnor hämtades av en svart limousin inne i Stockholms city och resan till jaktstugan tog en halvtimme, fyrtiofem minuter. Det var kanske sju personer totalt, varav fyra män. I början var alla städade och nyktra och de åt kräftor och drack nubbe. G satt bredvid kungen och när de skulle 298

Mall 135 x 210.indd 298

2010-10-14 11:35:43

skåla satte hon supen i halsen och hostade ut spriten i ansiktet på monarken, vilket var en syn hon aldrig skulle glömma. Det hade gått kanske fem minuter in på middagen och hon hade redan spottat kungen i ansiktet. Efter middagen sade G, ”Ska vi ta och strippa lite?” Hon kände att det förväntades av dem, åtminstone från Gustafssons håll, men G hade kul. Hon älskade att stå på scen och dansa. En av väninnorna drog sedan med sig kungen in i ett sovrum och därinne samlades tjejerna med monarken i centrum. Gustafsson gick ut och ställde sig för att titta in genom ett fönster. G upptäckte det och drog genast för gardinen. Det G minns särskilt från den kvällen var hur hon och hennes väninnor lekte med sin monark, som om de hade makten över honom och hur han lät allting bara ske. Men hon kan inte säga att hon var där för att i första hand underhålla kungen och hans kompisar. Hon var där lika mycket för att ha kul själv. Men hon inser idag att de tillsammans skapade ett forum där de i praktiken köpte och sålde sex. Inte i bemärkelsen prostitution, men på det sättet att maktens män tar för sig och bjuder på god mat och dryck och hämtning och lämning i limousin. Och de unga kvinnor som villigt låter sig bjudas och sedan levererar det som förväntas av dem. ”Jag lärde mig att det inte är politikerna som styr i Stockholm, det är dessa grabbar. Ett slags vit maffia, några av Sveriges högsta finanskillar.” G var med på flera av kungagängets tillställningar. Hon åkte med till Gotland i Anders ”Aje” Philipsons segelbåt och festade vilt i Visby, komplett med champagnesprut på Gutekällaren och ogenerad striptease på morgonkvisten. Hon var 299

Mall 135 x 210.indd 299

2010-10-14 11:35:43

med på Club Power tillsammans med kungen där hon skämtade med honom om att de kanske skulle byta telefonnummer och dejta lite. Och hon var med på Sörmlands Vänners julfest. Som tack för sin medverkan fick hon till slut en rosa slips med sällskapets logotyp – den rosa musen – och ett diplom. Hon uppfattade gesten som att de verkligen respekterade henne och kunde lita på henne. Hon var inte vilken ung kvinna som helst som bjöds in till festerna. Hon hade integritet. Men hon mådde också dåligt. Traumatiska händelser tidigare i livet gjorde att hon kastade sig in i en spiral av sprit och festande i Stockholms nattliv och där hon tyckte att hon hade jättekul var, har hon kommit fram till efteråt, ett utagerande sätt att döva smärtan.

300

Mall 135 x 210.indd 300

2010-10-14 11:35:43

8 | Fotoförbud och Säpo

F

örst hade G inte blivit direkt rädd men fått en obehaglig känsla. Hon förstod att det inte var på lek längre, att detta var allvar. Hon hade varit på en fest med kungen och hans gäng, det var en privat tillställning hemma hos en av dem på Östermalm. Kungen var överförfriskad och satt i en soffa och G:s väninna hade haft en kamera med sig och plötsligt tänkte hon: ”Nu jävlar ska jag ta ett kort på honom.” Livvakten från Säpo såg att hon tog bilder men ingrep inte. Det var först när någon sade åt henne att sluta som hon gjorde det. Hon tog ut filmen, stoppade den på sig och lämnade ifrån sig kameran. Det var dagen efter hon fått samtalet från Christer Gustafs­ son. Han var sur och krävde att hon skulle lämna ifrån sig filmrullen. G hade funderat på att låta framkalla den och förvara bilderna i ett bankfack men det hade stannat vid tanken. Gustafsson var envis och ringde flera gånger de närmaste dagarna och lät verkligt stressad. G fantiserade om att de skulle komma och ta henne och blev till slut rädd. Gustafsson lät nu förbannad. ”Du måste ge mig filmrullen. Det här är inte att leka med”, sade han. G stämde till slut träff med honom och överlämnade filmen. En annan kvinna, E, hade varit på en tillställning i Åre med kungen och hans gäng. Stället de bott på påminde om ett litet 301

Mall 135 x 210.indd 301

2010-10-14 11:35:43

pensionat och låg i ett hotellområde med en rad tvårumsstugor alldeles utanför Åre centrum och det var tillfälligt avstängt för andra gäster. E hade anlänt tillsammans med Christer Gustafsson och fem andra kvinnor. Gustafsson och de andra killarna – vilket var lika med kungen och hans tre närmaste festpolare Lettström, Lewenhaupt och Philipson – var inhysta i själva hotellbyggnaden och där fanns både pool och bastu. Kvinnorna, eller tjejerna som E sade, härbärgerades i några stugor vid sidan om. De tjejer hon hade åkt upp med var rätt oerfarna i be­ märkelsen att de inte hade varit med om den här typen av festligheter tidigare. Dessutom var det två lite äldre kvinnor med och E fick uppfattningen att de skulle vara lite ”finare” än de andra men hon förstod aldrig vilken funktion de hade. Hon minns dock att de gnällde på än det ena, än det andra, mest på att det var kallt och att de frös. När hela sällskapet en dag åkte på snöscootersafari fick en av de äldre kvinnorna hela gänget att stanna upp för att värma hennes frusna fötter. E betraktade med lätt förakt hur illa rustad den damen var för en fjällresa, iförd tunna läderstövlar med klackar hon trott skulle klara en scootertur i kylan. ”De kanske hade föreställt sig att de skulle glida runt på en uppvärmd fjälltopp och vara tjusiga till­sammans med kungen och hans vänner”, säger hon. Kungen och hans kompisar ägnade sig annars åt lerduveskytte på dagarna. En kväll var vikt för ”tjejkväll” och då roade sig männen på sitt håll. I övrigt var det fest varenda kväll. Temat i Åre var ”kärleksresa” och de åt, drack och myste framför brasan i den öppna spisen. Någon hade tagit bilder, ”dokumenterat våra galenskaper” 302

Mall 135 x 210.indd 302

2010-10-14 11:35:44

som E säger. Bland andra motiv fanns en bild där Anders ”Aje” Philipson och Anders Lettström är klädda i tjejernas badkläder. ”Det var riktigt kul”, minns hon. En annan privat tillställning i Stockholm, sent 1980-tal: Kungen och hans kompisar festade med inbjudna unga kvinnor. En av dem fotograferade kungen i en särskilt känslig situation. Säpo såg på men ingrep förvånansvärt nog inte. Filmen byttes ut mot en annan rulle, kameran lämnades till Säpo och de komprometterande bilderna hamnade via en av kvinnorna hos en manlig bekant, som hade den i sitt förvar i ett par veckors tid. Han och en vän pratade om att sälja filmrullen till Der Spiegel eftersom de antog att en tysk tidning skulle vara intresserad. Men de hann aldrig. Säpo hade börjat kontakta några av de kvinnor som varit på festen och budskapet gick inte att missförstå. Om inte filmrullen, eventuella bilder och negativ lämnades in så skulle otrevliga saker hända. Ett tredje tillfälle: Fest igen, i en privat våning på Öster­malm. En av festdeltagarna var återigen E, och hon smugglade ut filmrullen på ett ovanligt sätt, inspirerad av stundens hetta. Vad jag kommer ihåg så stod vi inne på toaletten, jag och några tjejer, och tvättade av oss, och då kommer det in någon, jag har för mig att det är NN, och slänger ifrån sig rullen och säger ”Kolla, kolla”. Och då hör vi att det är ett jäkla liv där ute, och vi fattade att kungen var ju inte på fest utan att det fanns folk utanför eller satt i något rum längre bort. Och då tog jag den här rullen, det var ingen som såg att jag gjorde det, alla var ju hysteriska, och gick in på toaletten och stoppade in den 303

Mall 135 x 210.indd 303

2010-10-14 11:35:44

i musslan. Och det vet jag att jag har gjort, det är ju inte var dag man stoppar in en filmrulle i musslan. När vi kom ut fick vi vända ut och in på våra väskor för några män som var där. Det var inte så att de klädde av oss, men de kollade i fickor, och sådana grejer. Jag har för mig att jag fick gå tidigare, att några var kvar och då kan jag tänka mig att vi gamla tjejer, alltså vi som hade varit med på fester förr, fick gå tidigare. Kungen var inte kvar, han hade nog blivit bortforslad tidigare. Festen var slut liksom. Mitt nästa minne är att vi några dagar senare står utanför där NN bodde. Det var bara en trappa upp, och fönstret satt rätt långt ner. Det var inte så man kunde klättra in, men lågt ner, och jag har för mig att jag och några till stod utanför och hon hängde ut genom fönstret och skriker, ”Dom har varit och sökt igenom lägenheten!” Då kände jag på mig att de hade gjort det i min lägenhet också. Och så pratade vi om det och alla sade, ”Var är filmen, var är filmen?” Så jag tänkte att jag håller käften om att jag har den. Men sedan har jag ju inte framkallat den, jag fattade att jag kan ju inte framkalla den här. Några stycken av oss var säkra på att våra lägenheter blev genomsökta av Säpo eller någon som var ute efter rullen. Vilken skandal det hade blivit om fel person kom över den! Jag vet att någon efteråt pratade med en av deltagarna på festen. Det blev problem och vi alla som varit med gick omkring som på nålar. De var fler tjejer som hade varit med och de hade väl tagit reda på namnen. Det var jag som hade filmen men gudskelov någon helt annan­stans än i min lägenhet. Jag hade kontroll på mitt hem, till exempel hur den såg ut när jag gick därifrån. Man har en låda utdragen lite grann och något står på ett speciellt sätt. Så kommer man hem och upptäcker att 304

Mall 135 x 210.indd 304

2010-10-14 11:35:44

det ser helt annorlunda ut. Lådorna är stängda, saker står inte där jag lämnade dem. Det var absolut inte så att de hade slängt ut grejer. Men jag såg att någon hade varit där och letat men de hittade naturligtvis ingenting. Jag blev aldrig kontaktad av någon och det är klart att jag undrade varför de inte tog in oss på förhör. Om det nu finns någon laglig möjlighet att göra det. Jag var på fester i de här sammanhangen efter att filmen försvann men det var aldrig någon som tog upp det som hänt. Vi pratade egentligen aldrig om de här festerna och att det skulle råda någon slags tystnadsplikt. Jag tror att de trodde att vi skulle förstå det utan de skulle behöva påpeka saken. De var väl så bortskämda med total lojalitet att de aldrig ens befarade att någon skulle komma på idén att yppa vad som händer på deras tillställningar, i deras kretsar.

Att kungen hamnar på, eller riskerar att hamna på, bilder och filmer som tas av festdeltagare och som visar honom i komprometterande situationer är alltså en oerhört känslig sak. Hur såg säkerhetspolisen på sin uppgift att skydda kungen under dessa omständigheter? Mats Börjesson var Säpochef 1989–1994. Vi kontaktar honom för att höra hur han såg på kungens uteliv och exponering i de något udda miljöer hans kompisar tog med honom till. Börjesson är pensionerad sedan många år och varken kan eller vill ge några upplysningar med stöd enbart av minnet utan hänvisar till förre byråchefen vid säkerhetspolisen, polisöverintendent Olav Robertsson, också han pensionär sedan länge. Han var chef för personskyddet hos Säpo 1989–1991. Robertsson, som efter att han slutat på Säpo blev koncernsäkerhetschef på SEB, låter märkbart besvärad av 305

Mall 135 x 210.indd 305

2010-10-14 11:35:44

frågor kring kungen, Club Power och säkerheten. Han hänvisar i sin tur till Bert Melén, som var chef för livvaktsroteln på Säpo i början av 1990-talet. Melén är överraskande talför men säger att han aldrig har hört talas om Club Power. Om han känt till att kungen varit där i samband med bombattentatet och självmordet i maj 1992 hade han fått veta det omedelbart. ”De här händelserna borde jag ha fått på mitt bord inom tio minuter.” Han har dock hört talas om Mille Markovic och känner väl till Måndagsklubben och att kungens kompisar brukade abonnera lite undanskymda lokaler. Om hans livvakter varit med kungen när han besökt Club Power är det inte alldeles säkert att de berättat om det för sin chef. ”De livvakter som många gånger var med kungen gav inte mig full information om jag inte behövde det”, säger han. Ju mer vi forskat och ju fler människor vi pratat med, desto mer förvånade har vi blivit över att vår statschef utsatt sig för sådana risker. Ja, det är möjligt att man kan göra den bedömningen, ja. Men att han inte blir stoppad av Säpo? [En stunds tystnad, Melén harklar sig.] Ja, vad ska jag säga om det då? Säpo kan ju inte stoppa någon. En människa är en människa och han får göra som han vill. Vi kan tala om för honom vilka riskerna är, men vi kan inte stoppa någon. Vi har inga tvångsmedel vi kan sätta i verket på något sätt. Men kan man inte säga att det här bedömer vi vara en olämplig miljö för Ers Majestät? 306

Mall 135 x 210.indd 306

2010-10-14 11:35:44

Absolut kan man göra det. Har ni gjort det någon gång? Det har vi gjort vid flera tillfällen, ja. Inte enbart för kungen, utan även för andra, ministrar och ambassadörer, har vi talat om för dem att det här är olämpligt, vi har inte möjlighet att skydda er i de här miljöerna. Vad har det varit för typ av miljöer? Ja … Just det! [Här skrattar Melén.] Liknande de vi beskriver här? Kan vara så, ja. Då vi haft möjlighet att i förväg … Många gånger är det att man vet inte var man hamnar riktigt och då är det oerhört svårt för de här unga disciplarna som är ute att gentemot en högre människa med pondus tala om att … Det är inte helt lätt. Vi har hört att det varit lite av en sport hos kungen och hans killgäng att lura Säpo? Ja, det är de nog inte ensamma om. Att sätta på hög musik på hotellrummet och sen smita ut. Ja. Men det måste ha varit svårt för er? Det var sannolikt väldigt jobbigt. Jag kan förstå de killar och tjejer som är med ute och hamnar i sådana här situationer. De kan inte hållas ansvariga om det händer något? Nä, inte ett dugg. Inte under sådana omständigheter. Om nu kungagänget, inklusive kungen, går på ett ställe som ägs av den jugoslaviska maffian … Ja. Kollar man inte upp det? De abonnerade ju den här lokalen till Måndagsklubben. 307

Mall 135 x 210.indd 307

2010-10-14 11:35:44

Jamen, det kom aldrig till vår kännedom. [Melén svarar viskande, nästan vädjande, som om han är rädd att någon annan ska höra vad han säger.] Inte de här riktigt privata grejerna, de dyker ju bara upp. Vi har kanske några minuter på oss att göra de förberedelser vi kan. Mer får vi inte, oftast. Vi trodde att allt var välplanerat. Nej, nej, nej, nej. Men det kan ju vara livsfarligt? Ja visst är det det. Och i dagens läge är det ännu mera livsfarligt. Vi var ju i en situation i början av 1990-talet. Vi hade ju haft ett mord. Men det är ju människorna runt om som planerar det här, det är ju inte han själv. Hans kompisar? Hans kompisar, ja. Vi har ju pratat med många kvinnor som varit på riktiga fester och det är vanliga tjejer från förorterna. Ja. Och tänk om en terrororganisation planterar in en självmordsbombare efter att ha hört av de här tjejerna att det inte var någon som kollade dem? Nä. Du har rätt. Jag kan inte säga emot dig. Vi har också pratat med folk som smugglat ut filmrullar. Ja. Och vi vet att det på Club Power fanns hemliga kameror. Ja. Och frågan är när de bilderna kommer att dyka upp. Ja. Jag kan inte säga emot dig här. För oss var det ”face the fact”. Vi agerade med utgångspunkt från den information vi hade. Och har vi ingen information måste vi vara med ändå. 308

Mall 135 x 210.indd 308

2010-10-14 11:35:44

Vilken mardröm. Jag tror inte att det upplevdes så, måste jag säga. Om det hänt något hade det varit en enorm mardröm. Men oron för att det kanske kunde hända något? Den hade man ju jämt.

En av de livvakter som bevakade kungen i början av 1990-talet var Göran Bergström. Mille Markovic minns honom som en bra karl som hjälpt honom i ett av hans mål i utredningarna kring porrkriget. Bergström, som utbildats till kustjägare under militärtjänsten, har varit polis större delen av sitt vuxna liv och utbildat sig till instruktör, arbetat på piketstyrkan och året innan Palmemordet började han jobba extra som livvakt. Efter 1986 var han med om att utveckla Säpos personskydd, som enligt Bergström håller världsklass. Idag arbetar han med personskydd i Pristina i Kosovo och har förmodligen god nytta av sina erfarenheter från den livvaktsgrupp som i Kambodja sökte upp och arresterade fyra ministrar och tortyrledare efter Pol Pots fall. I slutet av 1990-talet sågs han i TV4-serien På Rymmen som spaningsledare. När vi når honom på telefon befinner han sig i Pristina, men vill inte svara på några frågor som har med Markovic, kungen, Måndagsklubben, Aquavit eller Club Power att göra. Jag kan ju direkt säga att jag, i och med att jag fortfarande är knuten till personskydd, och jobbar med livvaktsverksamhet, så är jag, så att säga, mer eller mindre fastlåst bakom mina händer, jag kan inte uttala mig om någonting. Inte ens om Aquavit? 309

Mall 135 x 210.indd 309

2010-10-14 11:35:44

Nej, utan det är ju på det viset att … Vi har ju egentligen som policy att har man en gång jobbat för säkerhetspolisen som livvakt, så allt som har hänt det stannar här och förs inte vidare, det är ju bara på det viset … Jaa, det gör det, jag uttalar mig aldrig om det gäller personligt, rent administrativt och hit och dit och vissa allmänna saker kan man väl säga, men när det gäller att gå in på under den tid man varit på livvakteriet så där är dörren stängd … den lojaliteten kommer att förfölja mig till graven. Jag kan ju säga så här att de värsta böckerna blir förmodligen aldrig skrivna. Men du, jag säger så här att jag har tyvärr inga som helst kommentarer, inom några som helst spörsmål när det gäller den biten. Jag kommer inte ihåg någonting, vi kan prata om precis allting annat, jag är en väldigt öppen och fin människa, säger de som känner mig. Men när det gäller den här biten så har jag en alarmkod och den är … Alltså det går inte att gå över någon barriär där inte.

En högt placerad källa inom dåvarande Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, som den hette 1965–1989, uppger att kungens vidlyftiga liv var en ständig källa till oro och irritation inom säkerhetstjänsten. Den oron fanns från den dag han var tillräckligt gammal att roa sig på egen hand. Carl Persson, rikspolischef 1964–1978, hade det övergripande ansvaret för säkerhetsfrågorna och skötte kontakten med kungafamiljen. Han kom, enligt vår källa, att bli Silvias förtrogne och hon vände sig ofta till honom med sin oro och sina bekymmer över kungens festande. Persson förnekar all kännedom om detta idag. Den enda 310

Mall 135 x 210.indd 310

2010-10-14 11:35:44

säkerhetsfråga som var aktuell under hans tid och som kunde utgöra ett hot mot rikets statschef var den internationella terrorismen, till exempel den tyska Röda armé-fraktionen och Baader-Meinhof-ligan. Under 1970-talet avslöjades den så kallade bordellaffären, där ett antal trasiga flickor utnyttjades sexuellt av delar av landets elit inom politik och media. En av flickorna, Mariette, be­ rättar att de hade väldigt många från näringslivet som kunder. ”Och vi hade en hel del från kultur- och skådespelarkretsar. Det hände också att några av våra flickor engagerades i andra sammanhang, bland annat på partyn med vår nuvarande kung, som då var kronprins. För att fira honom i något sammanhang fick vi i uppgift av några av hans vänner att ’baka in’ en naken flicka i en jättestor tårta.” Ett par av de prostituerade flickorna berättar att det var porrkungen Berth Milton seniors egen älskarinna, den vackra ”Vitamin”, som gömdes i den gigantiska tårtan. Att just kronprinsen skulle bli förknippad med den här typen av händelser oroade inte minst dåvarande Säpochefen Hans Holmér, enligt Leif GW Persson, som hade insyn i polisens arbete. ”Han var orolig men det framkom aldrig något som handlade om kungen enligt vad jag vet. En gång frågade jag bordellmamman Doris Hopp om hon levererat till kungen men hon blånekade. Däremot till en av hans bästa kompisar. Han var tydligen en storkonsument och gick på löpande räkning”, säger Persson. Hans Holmérs oro för kronprinsen gick så långt att några spanare fick till uppgift att spränga ett ännu icke färdigspanat 311

Mall 135 x 210.indd 311

2010-10-14 11:35:44

spritförråd i Roslagen och ta med sig den misstänkte langaren till kriminalen för att dämpa den massmediala hets som förväntades inför Pockettidningen R:s temanummer ”Horor och Herrar” som innehöll uppgifter om prinsens amorösa eska­pader. Detta försök att täcka över en känslig historia med ett spektakulärt gripande slutade i ett riktigt västgötaklimax. Poliserna vägrade att gripa den misstänkte langaren och påstod inför sin chef att denne var på ny smuggelresa och därför inte anträffbar. Samtidigt fick Pockettidningen R:s uppgifter om kron­ prinsens kvinnohistorier utomlands knappast någon att ens lyfta på ögonbrynen.

312

Mall 135 x 210.indd 312

2010-10-14 11:35:44

9 | Kungavännens bekännelse

C

hrister Gustafsson kom cyklande till Hotel Birger Jarl på Norrmalm i Stockholm. Det var en vacker sen­ sommardag 2010 och konungariket Sverige hade nyktrat till efter det sagolika kronprinsessbröllopet den 19 juni. Den rojalistiska yran tycktes ha lagt sig. Det blev aldrig något ytter­ligare kungligt bröllop samma år sedan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström slagit upp sin förlovning. Gustafsson och kretsen kring kungen hade i ett års tid känt till vårt arbete med boken. Det hade naturligtvis inte gått att hålla hemligt, och det hade inte heller varit ambitionen efter­som det ändå hade varit tämligen lönlöst. Stockholm är en liten stad i den bemärkelsen att alla känner nästan alla bland dem som regel­ bundet var ute i svängen, eller hade varit det. I en snäv omgivning som den kring monarken är det dessutom så att kontaktade vi en nära vän till kungen så gick budkaveln. Men vi förstod också att någon, eller några, av de kvinnor vi sökt upp i sin tur ringt upp Gustafsson. Och att Gustafsson och någon mer i den innersta kretsen troligen kontaktat en eller flera av våra uppgiftslämnare. Åtminstone en av dem visste vi med säkerhet. Syftet hade varit att försäkra sig om källans lojalitet gentemot kungagänget. Detta, i kombination med att Mille Markovic varit en av våra källor, hade skapat en viss oro i kretsen kring kungen. 313

Mall 135 x 210.indd 313

2010-10-14 11:35:44

Vi ringde upp Gustafsson för att be om ett möte eftersom vi var nyfikna på hans version om vilken roll han spelat i kungagänget. Han hade i telefon sagt att han varit en diffus figur i det här sammanhanget och att han haft ett förtroende i snart fyrtio år och inte hade någon lust att bli en mediefigur som alla andra. Jag har inte haft någon speciell roll vad jag vet. Jag har ju bara levt mitt eget liv, blivit inbjuden på lite middagar och tagit med mig lite folk och … ja. Men vi vet att du varit den som bjudit in tjejer till de här tillställningarna? Tja … det har aldrig varit några krav på det. Ända sedan jag jobbade i nattklubbsbranschen har jag ju aldrig gillat att gå ensam på fester och det har folk uppmärksammat, att Gustafsson tar alltid med sig någonting gott. På den tiden, på sjuttio- och åttiotalen, var jag ju inte den ende ungkarlen, men jag var väl den som hade fräschingarna. Men jag vill ju inte framstå som någon jävla hallick, för det har inte handlat om det. Jag är ju en person och vad jag vet är det inte någon som går omkring på stan och pratar skit om mig.

Och det hade han rätt i. Ingen hade talat illa om honom. Gustafsson hade berättat för Anders Lettström, Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt och Anders ”Aje” Philipson att vi kontaktat honom och nu hade han fått deras tillstånd att träffa oss för att få fram vad allt handlade om, vad det var vi ville. Gustafsson upplevde sig själv som gängets ”förlängda arm”. 314

Mall 135 x 210.indd 314

2010-10-14 11:35:44

Han hade blivit ombedd av dem att ta med sig en bandspelare. Men han hade struntat i det, sagt till dem att den gått sönder. Han ville inte efteråt behöva stå till svars för vad han sagt till oss och eventuellt få bakläxa av främst Anders Lettström. Gustafsson var klädd helt i vitt och bar slipade solglasögon av pilotmodell när han anlände. Vi kunde ana en avvaktande inställning hos honom och de kraftiga svettringarna på hans T-shirt skvallrade om att han antingen var nervös, eller att cykelturen gjort honom andfådd och varm. Han hade inga invändningar mot att vi spelade in vårt samtal. Har det varit din roll, att ta med dig tjejer? Aldrig i livet. Nej, glöm det, jag har aldrig … Jag har inte träffat gänget på ett par år i princip, jag har levt mitt eget liv, och jag har ingenting med dem att göra, om det är det du pratar om. Hur kommer det sig att du får deras uppdrag att träffa oss då? Jag har aldrig fått något uppdrag. Vi har ju vetat om den här boken … ett år minst har vi vetat om att ni har intervjuat [NN] och alla möjliga, va, och det … är en viss oro … och jag kan inte sitta här och det sen kommer fram att jag har suttit här, utan jag har ringt och pratat med Fredrik Ramberg, advokaten, och pratat med några, Aje, pratat med [NN] och så där … och jag måste hålla en öppen dialog. Men vad är de oroliga för? Vet inte, det är det vi inte vet! Ni ska ju skriva en bok om kungen! Och jag är väldigt långt ute i periferin, har alltid levt mitt eget liv, och de tycker att jag är kul och ha med, som person, för att jag är skämtsam och så vidare, men tjejsidan 315

Mall 135 x 210.indd 315

2010-10-14 11:35:44

är … har ingenting med det här att göra … för jag har ju träffat dem alltså mer ensam privat och jag har alltid varit ute på Ingarö hos Anders Philipson, det är där, allting från drottningen till alla människor är därute på somrarna, det är där jag tillbringar mina somrar, och då blir det så där va, mer är det inte. Jag har ju levt mitt eget liv och försörjer mig själv och … jag har inga pengar ihop med … det är bara … jag har alltid … jag menar… mina år med Björn Borg är ju lika legendomspunna, de är ju värre … än någonsin alltså … och det byggde ju upp mitt rykte, och så är det ju bara. Men bilden vi har fått fram är att du är den som får ringa upp en massa tjejer, vanliga tjejer som du har träffat ute, och ta med till herrmiddagar, antingen som underhållning från början, eller som kaffeflickor efter maten, och det här har ju pågått under kanske trettio år. Men kom ihåg en sak, att jag var inte den enda ungkarlen i det där gänget. Det är ju så att jag någon gång bidrog. Men andra bidrog också. Det är ju ingen som har sagt direkt att jag ska göra det, jag tycker bara att det är jävligt kul. Och sen, som du pratar om, vår statschef, så älskar ju han att prata med … vanliga människor, han är fullständigt … Han älskar att prata med människor under avslappnade former. Så är det, va, det har aldrig … Och då pratar vi om vanliga människor, vanliga tjejer? Ja, från förorterna. Det är ju det, de här Östermalmarna med flinande uppfejs är inte intressanta egentligen, han ser ju det där, år ut … hela livet. Och så kommer det en liten skånkig tjej då och sitter ner och så öppnar han upp och pratar runt. Han är oerhört trevlig. 316

Mall 135 x 210.indd 316

2010-10-14 11:35:44

Det känns som att vi har en monark som längtar efter ett vanligt liv? Det är väl mycket det. Han har ju fötts in i det här. Sedan tjugosju års ålder har han varit monark, och han vill egentligen vara vanlig kille? Ja, han älskar ju … Han har ju bara en hobby och det är ju att vara grävmaskinist, va. Han vill köra traktor och vara för sig själv. Så är det ju. Jag sitter ju med här för att jag vill ju inte framstå som någonting annat än det jag är, så att … Om boken kommer ut, det blir ett jävla liv. Men varför skulle den inte komma ut? Ja, jag vet inte, det går ju inte att stoppa. Jag tänkte bara dämpa bort det där … Vi förstår att du inte vill framstå som en kunglig hallick. Nej, det är en vidrig tanke för jag har aldrig ens … Vet du de där människorna är så jävla diskreta i sitt sätt och jag älskar att ta med mig brudar, och det har inte bara med dem att göra utan … Men var hittar du de här förortsbrudarna då? Ja herre jisses, det var bara att sätta sig på Caféet en gång i tiden… Det var väl inga problem. Berättade du då innan att de skulle få träffa statschefen? Aldrig, aldrig! Men hur reagerar de när de ser kungen? Blir de chockade, tror de att …? Ja, men alltså, det är ju under ordnade former allting. Men när de plötsligt dyker in på en middag och så sitter vår kung där? Nej … oftast så, nej jag vet inte … aldrig ett argument om 317

Mall 135 x 210.indd 317

2010-10-14 11:35:44

att statschefen är med eller … Det finns inte på kartan. Dels, en sådan information gör att då kanske en av tjejerna ringer pressen och så vidare, och det är ju inte kul. Men har det aldrig hänt? Att någon har ringt till pressen och berättat något? Jo, det har hänt en gång, men då hade det ju inget hänt, va. Anders Philipson har ju julmiddagar och efteråt samlas vi … Men det har hållit på i trettio, fyrtio år, och du vet, alla fruar vet om att … på kvällen sitter … har vi ringt in tjejer, va. Varför ringer ni in tjejer, vad är syftet? Avslappning. Men går det så långt som till sex? Nej, nej … det är över … Det är över? Nej, nej, det ligger inte på det planet, det gör inte det. Ligger det på ett intellektuellt plan? Jag tror att alla människor behöver bekräfta sig, hur gifta de än är, så vill de gärna sitta med … sitta och prata och känna att … Jag tror det bara är bekräftelse, för att jag menar, de här middagarna som Anders Philipson arrange­rar, det är ju fullständigt öppet och klart, va, och Hans Majestät har aldrig varit med på dem, för att han tillhör inte det gänget, va. Har han varit med på Sörmlands Vänner? Nej. Måndagsklubben då? Vad är det för något? Club Alpha, kommer du ihåg den? På Hantverkargatan? Svenska backgammonförbundet hade sitt kansli och spellokal där i källaren. 318

Mall 135 x 210.indd 318

2010-10-14 11:35:44

Ja. Du ringde dit och bokade julbord vid ett tillfälle, den då­ varande ägaren hade en festlokal i källaren. Är det det som heter Salt? Ja, och däremellan hette det Aquavit. Ja just det, men där var vi, det var så här att jag arrange­ rade biovisning åt kungafamiljen och det har jag gjort i tjugo år. Efteråt åkte vi alltid och käkade och det har vi alltid gjort, Martini en gång i tiden, eller Valentino och … Ja, varit där och käkat. Salt och Aquavit ägdes och drevs av Darios Beg så det var honom jag kontaktade, och efter biovisningen så åkte vi dit ner. Sedan fick jag höra, att den som ägde den var ju den här Mille, som gick in som finansiär, men han gick väl aldrig ut offentligt. Jag såg honom aldrig … han var aldrig närvarande, men så sa Darios det då att Mille … och varför jag vet det … Mille slog ner [NN] utanför dörren en gång. De drev tydligen svartklubb där. Då skulle de ner där på den där svartklubben och då tyckte den här dörrvakten att de forcerade för mycket på att gå in, och då klappade dörrvakten till, och det var Mille, då. Och då ringde … va fan är det ni håller på med, ni kan ju inte slå [NN] en harmlös kund …? Men du har aldrig träffat Mille? Jo, jag har träffat honom … Han sprang ett tag med den här … Jokso… Dragan Joksovic? Jokso var ju då anställd på Alexandras. Och vi kom alltid bra överens, Jokso var ju en social människa, väldigt social, men han hamnade fel som torped, hans grej var att vara social, 319

Mall 135 x 210.indd 319

2010-10-14 11:35:44

han älskade när man kom med Björn Borg, han älskade när kungen dök upp, och han hade med sig Mille och … Men aldrig någon övrig kontakt. Sen var det ju det att han drev den här spritklubben, eller Club Power. Var ligger det? Det var där ni var, en trappa ner där det fanns bubbelbad. Bubbelbad? Det hade nog inte vi med att göra. Men ni abonnerade lokalen? Ja, men det visste inte jag att det fanns, det hade jag inte en aning om. Det enda jag kommer ihåg var ett långt bord … vi satt och käkade, mer var det inte. Jag kommer inte ihåg något mer. Hur hittade ni lokalen? Varför valde ni den? Hur mycket lokaler fanns det på den tiden? Det var inte så jävla mycket. Vi letade alltid … dels så är det så att när vi … våra … Aje Philipsons fester då … hade vi som … hitta nya lokaler … hela tiden, vi satt på Operakällaren och åt, och sen så på kvällen, så ville vi alltid hitta nya lokaler. Efter att Club Power stängdes så flyttade ni till en festvåning som låg i närheten av Broncos bar på Tegnérgatan. Ja det var nåt spanskt namn. Där var vi fyra, fem gånger. Vår bild är att Mille tog över värdskapet över det som kallas för Måndagsklubbens träffar på Club Power. Vi har varit där två gånger, aldrig mer. Kanske en och en halv gång, aldrig mer … jag har ingen aning … Två gånger kanske, mer kan det aldrig ha varit … Och framför allt, om jag har varit där tidigare, så är det med helt andra gäng. Men var kungen med er nån gång? 320

Mall 135 x 210.indd 320

2010-10-14 11:35:44

Ja, en gång vet jag att han var med och det var efter en biovisning. Var Säpo med och bevakade då? Säpo har alltid varit med. De ringer ägaren och kollar med bombhundarna och allting … De är alltid med om det inte är så att de inte ska vara med, så det är ingen hemlighet alls. Man känner dem bara som ansikten för de är ju så diffusa och sitter i en bil utanför. Kommer du ihåg vid ett tillfälle när ni träffades och åt krokodil­kött på ett ställe som hette Under på den tiden? Under, ja. Vad var det för tillställning som ni hade där, för det är ju också ett lite märkligt ställe att vara på? Nej, men det var ju sökandet efter nya lokaler. Och sen så kände vi ägaren. Vi har varit där två gånger, efter biovisningar. Det var en ny lokal och ägaren kände jag. Jag menar, hade inte Hans Majestät varit med så åker man ju till en vanlig restaurang, men det går ju inte. Det blir lite udda ställen? Jo, men det är ju jävla roligt, det är ju kul. Det har inte med det att göra. Det är roligare att gå dit än till Operakällaren? Varför ska vi sitta och flagga där? Ingen har behov av att … Detta är för att kungen ska få vara lite inkognito? Ja, alla, alla … För att ni väcker sådan uppmärksamhet när ni… Ja, det gör så. Men sitter ni ett gäng karlar då, inte en tjej … Är det då ni bjuder in förortstjejerna? 321

Mall 135 x 210.indd 321

2010-10-14 11:35:44

Nej, nej, nej. När blir de inbjudna? Till julfesterna … Offentligt, så mycket som möjligt … det går ju för mycket snack. Fast om ni går på lite udda ställen som till exempel Club Power, då är det ju ingen som vet? Jo, restaurangpersonal pratar. Men ni lagar inte maten själva? Nej, allt är beställt. På Under … han hade ju bra kök … jag vet inte om du säger krokodilkött … När du säger så låter det ju som om det stämmer. Det där hade jag glömt bort alltså … det är … Hur fan ska jag komma ihåg det? Det är så roligt va, för jag har inget minne av … Jag har sån här light-variant … Folk kan tycka att jag var en rolig prick, kommer du ihåg det och det? Inte en aning. Livet rullar ju på hela tiden, jag har ingen backspegel alls längre, jag bara går på. Men kommer du ihåg kärleksresorna till Åre? Oj … Våra skoterresor? Men de har aldrig Hans Majestät varit med på, dem arrangerade jag. Och det var tjejer med … och allt möjligt, och det var full fart. Varför kallade ni det för kärleksresor? Skojigt namn. Det är ju bara ett larvigt namn. Ett tag kallades det för italiensk … då var det italiensk frukost … turkisk mat … Tema, alltid tema på grejerna, men det har aldrig nån majestät varit med. Nynäshamn då? Vad är det? Jaktvillan därute? Hos Palme? Det var en svensexa. Det är det de skvallrar om. 322

Mall 135 x 210.indd 322

2010-10-14 11:35:44

Kräftor? Kräftor ja, men det var en svensexa för Bertil Nordström. Och den var ju … vi var skitfulla helt enkelt. Då var kungen med? Jaa … då var det full fart. Men det har jag inget minne av. Jag minns inte ett dugg, jag var skitfull. Jag kan tala om att kungen har sedan länge tillbaka lagt ner det här livet. Med …? Med till och med efter … han åker hem … efter sista filmvisningen åkte han hem, för det går inte längre. Han har börjat bli gammal? Ja, det är en del av förklaringen. Mobiltelefonen har förstört allt … och tjejerna trycker av kort. Sista gången jag över huvud taget var med honom, det var ute hos Aje Philipson för två år sen, sedan dess har jag inte sett honom. Allt det här gamla livet, det är nedlagt, det är inte så hälsosamt. Han har uttryckligen sagt att det funkar inte att hålla på med det här livet längre. Beskriv livet, vad är det för liv som inte funkar längre? Att … ja det ni ska … det där vi har pratat om … Brudar? Ja, det funkar inte längre, även om man sitter lugnt och pratar och sen händer … det är över. Men är det för att det är svårare att hålla det diskret, eller? Näe … Alla har tröttnat. Hur länge höll det på då, vi pratar om 1980-talet? Neej, tidigt 1970-tal … Ja, det handlar ju om långt tillbaka i tiden, direkt från skolgården. Direkt från Sigtuna ut i Stockholms nattliv? 323

Mall 135 x 210.indd 323

2010-10-14 11:35:44

Och sen har kungen alltid dragits till sociala människor. Han älskar ju folk som är sociala, Noppe, Aje Philipson, det är ju sociala genier, de är lättsamma, generösa. Men finns det två gäng, ett festgäng och ett gäng med gamla kompisar som inte festar? Ja, det finns det ju. Är det så att det där andra gänget som inte festar har sett lite grand med oro på festgänget, vad de har tagit med vår monark på för eskapader? Det tror jag stämmer, det är den här [NN], det är [NN] och alla som offentligt är bjudna, [NN] och … De är ju egentligen … de vågar ju inte, de har ju en social ställning, en position som inte de vill äventyra i sitt arbetsliv och då tycker de att de här är … det här festgänget … Jag tror att vi är ganska föraktade. Du tror det? Jaa … Det tror jag. Varför? Är de förbannade på er? Det kan vara avundsjuka också, de vågar inte släppa sin sociala grej. Men Noppe Lewenhaupt, Aje Philipson och Anders Lettström, har de nånting att förlora då? Rykte, social ställning …? Ja, men det är ingen som … hur långt har skvallret gått? Jag tror inte att det har snackats så jäkla mycket, jag tror inga egentligen vet vem Anders Lettström är … det skrivs ju inte … Har du någon teori om varför det inte skrivs? Därför att … jag tror … jaa … det är blixtklart … Det är ingen som tycker om … de här gamla käringarna i Nöttraby 324

Mall 135 x 210.indd 324

2010-10-14 11:35:44

och Helvetesby som … de vill läsa positiva grejer. Skrivs det negativt om Hans Majestät så blir de förbannade, det förlorar ju bara tidningarna på. De skulle inte våga … jag tror inte det. Varför skulle de inte våga då? Ja, det är ju bara att titta på Victoriagrejen. Hur mycket har de haft i upplagor? Skulle de börja skriva negativt … Jag tror inte att det funkar. De gör ett ekonomiskt avvägande? Ja det är ju så, egentligen skiter de i kungen, de skiter i drottningen också, men det är ju pengar. Nuförtiden är det riskabelt att gå på den typen av tillställ­ ningar, för att det finns för många mobilkameror i sammanhanget. Men hur var det för femton, tjugo år sedan? Nej, då fanns inga kameror. Men visst är det så att det har varit filmer som har tagits, bilder som har tagits om hand av Säpo? Av mig. Av dig? Och vem lämnade du dem till? Nej, men det var den där gången … jag vet inte … En kamera blev stulen och då vet vi att det var kort med där, den fick jag tag på. Vad var det för bilder i den kameran? Nej, det var inget speciellt, bara vanliga bilder, men det var inget bra … Det var ju kort som … att vi tre sitter och pratar. Men varför är det så hemskt? Ja, jag vet inte … Jag tror också att du vet hur det är, det är inte popstjärnan i sig som är problemet, det är ju entou­ 325

Mall 135 x 210.indd 325

2010-10-14 11:35:44

raget runt om, så att det blev ju lite hetsjakt där efter den där kameran. Kommer du ihåg när det var? Ja det var ju tidigt 1980-tal. Men det har inte förekommit senare? Vi har uppgifter som berättar just om att det har förekommit att folk har tagit bilder och sedan blivit i princip kroppsvisiterade. Jaha … men då gör de det ganska osynligt i så fall. Men om man ställer frågan så här då – har det skett någonting på de här festerna, då du vet att kungen varit med, där det har varit flickor som har fått betalt? Aldrig i livet! Aldrig! Så om vi har berättelser och uppgifter från folk som faktiskt har varit med vid sådana tillfällen, så är inte det sant? Neej … då skulle jag bli jättebesviken. Besviken? Men alltså, det är ju inte det … det är ju inget roligt … Nej, jag har aldrig hört talas om det … att det skulle vara så. Kokain? Nej … nej fan … går det rykten så också? Det är inte bara rykten. Vi vet att det har förekommit både prostituerade och kokain, men kanske inte alltid när du ha varit med. Nej alltså, jag har aldrig rört det. Men det är ju så där med kokainister och alkoholister att de samlas när resten inte är med, helt enkelt … och har det funnits, då har inte jag varit bjuden helt enkelt, för de vet min … Men vi har fått en hel del uppgifter från väldigt olika håll om det här med kokain, att det har varit populärt bland personer i kretsen kring kungen. 326

Mall 135 x 210.indd 326

2010-10-14 11:35:44

Då får inte jag vara med … jag har aldrig hört talas om det, alltså … Så är det … Och om det visar sig att någon i gänget har smugit med … oerhört besviken … så är det bara … jag är lite småchockad här … när jag hör att … för att då… då är inte jag med helt enkelt… då skäms jag … det … jag anser ju att … det är inte så man ska lägga upp det, att man ska hålla på med allt jävla skit … det är nog med sprit … det är nog med vin med … jag har sett kokainet sen 1980-talet och vad det har gjort med kompisar … Men vi har ju pratat om Mille Markovic och vi har ju pratat … Jamen, han … den där … Jag förstår inte för han har aldrig varit i närheten … jag har aldrig haft något grepp på honom … aldrig haft … mer än hälsat på karln … jag förstår inte vad han har … Vad vi verkligen intresserar oss för är om en monark, Sveriges statschef, rör sig i miljöer och exponerar sig mot … Absolut! Jag fick höra det först att han var delägare av Darios då, alltså men definitivt inte … fanns han i närheten av den krogen när vi var där … aldrig … Ni såg aldrig honom på …? Aldrig! Men du vet hur han ser ut? Ja ja ja … ja för fan … men alltså … Vilket år var det när ni var där? Det där måste ju ha varit tidigt 90-tal, säkert däromkring  … men alltså det var fortfarande Darios som rekommenderade mig till krogen, för att jag tror att han, Da­rios, just det, varför, varför, nu vet jag det, han höll 327

Mall 135 x 210.indd 327

2010-10-14 11:35:45

på nämligen med konkurser, restaurangkonkurser, och en av mina för­frågningar, finns det nån bra festvåning? Vi var på L’Escargot, som drevs av Archie Hamilton … och han rekommenderade mig, för vi kunde inte vara där efter biovisningen … så är det! Han sa men ta … det är en jävla bra festvåning där. Så det var Archie som sa att vi kan inte vara hos mig och det fanns ingen festvåning på L’Escargot, så det var han som tog över, det var han som beställde att vi var där nere, och då fanns det ingen som helst kläm på vem som ägde krogen. Och sen så köpte Mille Markovic det. Inte en aning … jag vet bara att han drev den … så att den … Kungen hade ju ingen aning om det där, det är ju vårt ansvar, då har ju vi brustit i ansvar … tycker jag … om det var så att ni har fått reda på att … då har vi … eller Archie brustit i ansvar … och senare jag … som inte … om Darios … håller tyst om det … och inte säger någonting … för då hade jag aldrig vågat … Mille Markovic var ju aldrig direkt ägaren, han hade ju aldrig kunnat få utskänkningstillstånd, han hade ju då arton domar på sig, dömd för misshandel, olaga hot, i princip allt utom mord. Vad jag har hört … det blev ju ett mord i källaren, ett självmord. Danilo, ja. Och Danilo kommer jag ihåg för att … vi hade väl varit där bara långt innan … Danilo var ju en sån här kund som sprang på Alexandras på Döbelnsgatan … så att han var en av de där trevliga jugoslaverna, och jag kommer ihåg honom på Slottsbron, då plötsligt stannade han upp med sin Merca, 328

Mall 135 x 210.indd 328

2010-10-14 11:35:45

satt med en kamelhårsjacka … ska jag skjutsa dej? Och så skjutsade han mig hem, i princip … och sen bara nån vecka efter så hade han skjutit sig i rysk roulett nere i källaren … då visste jag att Mille drev klubben … och vi hade inte varit där på … och så kom det plötsligt … ska vi inte vara där borta på den där … nej aldrig i livet! Strax innan självmordet/mordet – det gick lite olika rykten om att han blev mördad – så skedde en sprängning där också, i maj 1992. Ja, det stämmer. Är det här en miljö där monarken, vår statschef, har vistats i en, två, tre eller fyra gånger … Jag säger … en gång, och jag är diffus på den andra gången … faktiskt … Och sen är det ju den andra aspekten, om kungen på något sätt har blivit erbjuden och accepterat köpta kvinnor på de här tillställningarna. Aldrig, aldrig … neej … Det finns alltså en nyfikenhet kring kända människor … ett jävla smack … Björn Borg, jag behövde bara gå ut med honom så trodde folk att jag raggade brudar åt honom … glöm det. Men Mille Markovics uppgift var att ta dit proffs, om de tjejer som du hade tagit dit tvekade. Lägg av … Då vet du vad det handlade om. De kom från Tabu bland annat, och om de andra tjejerna som du hade ringt och tagit dit inte ställde upp på det som förväntades av dem, så fanns åtminstone en eller två, eller tre proffs som satte igång det hela. Neej … 329

Mall 135 x 210.indd 329

2010-10-14 11:35:45

Vi har hört det där från säkert sex, sju, åtta oberoende källor. Menar ni det? Av tjejer som varit med. Alltså, skulle jag vara spindeln i nätet till det? Aldrig i livet! Vi säger inte att du är spindeln i nätet, vi säger att du var med och ordnade fester. Ja, det är en sak … Men alltså, för mig är grejen: ett, vi anmälde aldrig att han var med, det var det ingen som visste, han kom och sedan var det den där överraskningseffekten, det finns ingen anledning att tala om något som kommer att ske. Så ingen visste att han var där. Han kom sist av alla? Han kom väl som normalt. Hur lyckades han dölja att han … Brukade han klä ut sig? Nej, nej, Säpo kollade ju alltid lokalerna, och om den här Mille fattar att någonting är på gång och har kvinnor som sitter och väntar i övervåningen, puddingar … det är ju ingenting jag … nää … det är inte min grej. Jag kommer inte ihåg situationen ens, finns inte en chans, skulle man fråga, ingen kommer ihåg … Jag har aldrig hört talas om att någon har … Ja, alltså, jag vet inte, det där är ingenting jag över huvud taget … finns inte en chans … och sen om de säger… det må vara hänt men… ingenting jag vet om alltså. Det är ju så här va, jag har ingenting med den här människan [Mille Markovic] att göra egentligen, när ni pratar om kokain och sånt där skit, jag har inte nånting med det och göra, jag vill bara vara en diffus figur i det hela. Jag vill vara ifred, jag har alltid velat det. 330

Mall 135 x 210.indd 330

2010-10-14 11:35:45

Där har väl du haft otur då, som har rört dig i fel kretsar? Det är svårt att vara anonym och ifred när man är i detta epicentrum. Jag vet att det är ett fruktansvärt hat, alltså inte hat, men folk ogillar, det är så många strävare, Östermalm … de hatar att jag ligger kring det här gänget, va … så att kärringarna hatar ju mej, va. Är de avundsjuka på dig? Nämen … min största fan är ju inte [NN] direkt … Hon anser att jag har fixat till skilsmässan … De lastar dig för deras mäns otrohet? Ja … att det är jag som har pushat på deras arslen hela tiden … att jag har stått och skjutit på. Är det många försmådda ex-fruar? Ja, men de kan inte säga någonting för de vet att jag alltid har varit trevlig mot dem, ju mer jag vet att de hatar mig, desto trevligare är jag mot dem.

Två dagar efter vårt möte blev Christer Gustafsson uppringd av Mille Markovic. Gustafsson berättade att han träffat oss och vad det handlat om. Flera gånger under samtalet sade han till Markovic att deras största fiender är, och kommer alltid att vara, tjejer. Våra största fiender är inte du, inte jag, det är tjejer. De är våra största fiender. Det är dem du ska se upp för, tjejer som har pratat ikring den här boken om kungen. Det är en fyrtio, femtio tjejer som de har intervjuat, som har varit med i Stockholm, som har fått betalt, så att det är så för jävligt, 331

Mall 135 x 210.indd 331

2010-10-14 11:35:45

alltså. Folk tror att jag, bara för att jag är en kåt jävla kille och att jag är generös med tjejer … Tjejer får följa med på fester, träffa roliga människor och så vidare. Så har det gått ett rykte om att jag är nån jävla hallick, vet du [sade Gustafsson bland mycket annat och avslutade]: Aquavits källare var perfekt, hundra procent perfekt att vara i. Härlig lokal, bra mat från krogen, allting var perfekt, två gånger var vi där, sa jag, och det finns ingenting att säga.

332

Mall 135 x 210.indd 332

2010-10-14 11:35:45

Efterord

”K

an ni inte låta den stackaren vara ifred?” sade en av kungens gamla lärare på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk när jag våren 2010 ringde för att få hans minnesbilder av dåvarande kronprinsens skolgång 1959–1966. Jag hade inte ens hunnit ställa min första fråga innan reaktionen kom. Repliken följde med mig under resten av arbetet med den här boken. Vad betydde egentligen det han sagt? Varför kallade han kungen för ”stackare”? Och varför skulle ”ni” (jag utgår från att han menade journalister som kollektiv) låta Sveriges statschef vara ifred? Det är många av oss som under åren ringt upp gamla skolkamrater och lärare men jag kan egentligen bara dra mig till minnes att det resulterat i småtrevliga anekdoter publicerade i kvällstidningar och någon jubileumsbok. Inget av det jag läst bör ha skadat monarken. Den gamle läraren jag ringde kanske tänkte på kungens läs- och skrivsvårigheter och trodde att jag var ännu en som ville veta hur detta inverkade menligt på hans prestationer. Men reaktionen belyser en större problematik. Har kungen rätt till ett privatliv? Och exakt var går gränsen mellan hans privata liv, det vill säga det som vi journalister enligt mångas åsikt bör låta honom ha ifred, och det liv han lever som landets statschef? I vilken mån bör hans privatliv alltså få vara fritt från 333

Mall 135 x 210.indd 333

2010-10-14 11:35:45

insyn? När miljardären Bertil Hults sponsrade bröllopsresa åt kronprinsessan Victoria och prins Daniel började ifrågasättas sommaren 2010, sade riksmarskalken Svante Lindqvist att det som sker med privata vänner är deras, alltså kungafamiljens, ensak och att man ”måste kunna unna dem någon privat sfär”. Kan kungafamiljen vara en privat angelägenhet så länge som familjens överhuvud – kungen eller drottningen – också är landets statschef? Så länge som kungafamiljen uppbär ett med skattemedel finansierat apanage? Så länge statschefen sitter ordförande i utrikesnämnden och därmed förfogar över uppgifter som direkt rör Sveriges förhållande till annan makt och därmed också rikets säkerhet? Vem bestämmer vad som är kungens privata och därmed fredade sfär och vad som inte är det? Var gränsen går? Är det kungen själv? Är det riksdagen? Är det riksmarskalken eller hovets informationschef? Är det hans kompisar? Gamla lärare? Eller är det var och ens eget goda omdöme? Vi har med den här boken antagligen dragit frågan till sin yttersta spets. Vi vill understryka att vår avsikt aldrig varit att moralisera. Vi har hela tiden sett saken ur ett säkerhets- och strikt konstitutionellt, demokratiskt perspektiv. Om kungen är otrogen, om det för hans räkning har betalats för sexuella tjänster, eller om han går på strippklubbar kanske kan sägas vara hans ensak. Men hur ser hans arbetsbeskrivning egentligen ut? ”Reglerna för svensk demokrati föreskriver att statschefen ska vara en symbol för den svenska nationen. I grundlagens förarbeten sägs att monarkens allra främsta uppgift och egen334

Mall 135 x 210.indd 334

2010-10-14 11:35:45

skap är att vara en ’samlande representant och symbol för landet’”, skriver statsvetaren Cecilia Åse i sin bok Monarkins makt. Det går att göra ett tankeexperiment. Placera stats­ministern, eller riksdagens talman, eller varför inte drott­ningen, i kungens ställe. Går det ens att föreställa sig? Problemet är alltså inte om kungen går på strippklubbar som man, utan om han gör det som statschef. Kan han på natten befinna sig i de miljöer vi beskrivit och exponera sig mot grovt kriminellt belastade personer, som själva i sitt nätverk räknar andra grovt kriminella som sina vänner – och dagen efter sitta som ordförande i ut­ rikesnämnden där frågor kring landets säkerhet diskuteras? Vår målsättning med del två av denna bok har varit att låta svenska folket själva ta ställning till hur kungen mot denna bakgrund sköter sitt jobb. Vi är medvetna om att berät­telsen innehåller en mängd uppgifter som kan upp­fattas som kränkande för kungens person. Mot denna insikt har vi ställt frågan om Hans Majestäts privatliv enbart är en sak mellan honom och hans familj, eller om det också är en förtroendefråga mellan honom och svenska folket. Om hans undersåtar har rätt till samma information som en växande klick i huvud­stadens nattliv känt till i åratal – en ständig ström av unga kvinnor levererade med ganska utstuderade metoder till kungen och hans kompisar. Det har skett inför öppen ridå i de sällskap som bjudits in till skumma källar­ lokaler som ägs av grovt kriminella, till segelbåtar, jaktstugor, skärgårdsöar, Östermalmsvåningar. Det har utsatt statschefens och landets säkerhet för en potentiell risk och kraftigt reducerat liv­vakternas möjligheter att utföra sina jobb. 335

Mall 135 x 210.indd 335

2010-10-14 11:35:45

Det är också en demokratifråga. Landets statschef måste kunna granskas på samma sätt som någon annan högt uppsatt person som har en offentlig roll i det politiska och/eller representativa Sverige. Det finns, har vi förstått, delar av kungens umgänge som ser på dessa sidor av hans privatliv med viss tveksamhet. Det finns en oro för att de eskapader som leds av den innersta kretsen – Lettström, Lewenhaupt, Philipson, Gustafsson – riskerar att skada varumärket Sverige, såsom det kommer till uttryck i de officiella sammanhang där kungen är centralfigur. Vad som återstår är frågan i vilken utsträckning kungen varit medveten om detta, i vilken grad det är hans entourage som mörkat dessa omständigheter för honom, och hur han själv har resonerat. Det hade vi velat fråga honom om. Slutligen en reflektion angående våra källors, och vår egen, säkerhet. Vi har under arbetets gång befarat att vi, eller någon av våra källor, varit föremål för spaning eller avlyssning. Av vem eller vilka är oklart, men vi har haft anledning att tro att säkerhetspolisen intresserat sig för vårt arbete och vad det kan leda till. Vi vet att flera av dem som hanterat kameror och filmrullar under och efter fester där Hans Majestät befunnit sig i mer eller mindre komprometterande situationer, har känt sig hotade, rädda för vad de skulle råka ut för om de inte lämnade ifrån sig materialet. Har det bara varit frågan om fantasifoster? Vi tror inte det. I så fall inställer sig genast frågan – är det rimligt att en modern monarks omgivning framför direkta eller förtäckta hot mot landets medborgare, hans undersåtar som han lovat att vara en huld fader för? 336

Mall 135 x 210.indd 336

2010-10-14 11:35:45

Det finns sidor hos kungen som inte funnit sin plats i bokens disposition. Därför känns det angeläget att avsluta denna berättelse med några reflektioner från personer som från olika utgångspunkter sett honom på nära håll – en kungaexpert och goda vänner som följt honom sedan barnsben. Han ger sina barn ordentliga kramar. Det är viktigt för honom med fysisk närhet och han är extra mån om det. Drottningen är den viktigaste personen i hans liv. Han älskar och är beroende av henne, och gör ingenting utan att prata med henne först. Hon har däremot svårt att umgås med kom­ pisarnas unga fruar. Han har alltid lidit av dålig självkänsla och är livrädd i vissa sammanhang, som när han ska hålla tal vid officiella tillställningar. Carl Gustaf är en man som alltid gjort så gott han kunnat, men det är ofta misstagen som lyfts fram. ”Jag kan ta det, men det finns en miljon andra dyslektiker som får lida”, ska han ha sagt. Vardagslivet på Drottningholm är inte enbart präglat av lyx. Drottningen kan visserligen plötsligt en söndag kalla på en ledig butler och beställa fram kaviar, men å andra sidan bäddar hon sin säng själv (”Vem ska annars göra det?”) och en middag på slottet kan bestå av ugnsgratinerad falukorv. Kungens engagemang i barns väl och ve visade sig bland annat i att han och drottningen åkte ut till Arlanda flygplats och personligen mötte de hemvändande offren för tsunamin i Sydostasien 2004 och de barn som plötsligt blivit föräldralösa, och kungen håller fortfarande kontakten med en del av dem. Efter trontillträdet tog han sig an uppgiften med en ut­ präglad pliktkänsla. Det rådde aldrig någon tvekan om vad som 337

Mall 135 x 210.indd 337

2010-10-14 11:35:45

gällde. This is it, nu var stunden inne. För att klara av jobbet följer han fasta rutiner. Oavsett om han kommit hem först klockan sju på morgonen ska sedan frukosten intas, basta. Inga långa sovmorgnar ens på lediga dagar. Regelverket, schemat, är hans sätt att leva, då vet han vad som gäller. Det inger en känsla av stabilitet och ingen behöver sväva i ovisshet om vad som gäller. Pragmatiker från födseln. Rollen som kung spelar han på det lite avmätta, gammaldags sättet, och det är så det ska vara. Nästa generation, alltså kronprinsessan Victoria, kommer att vara glad, pigg och bjuda på sig själv, resultatet av en tydligare inskolning som regent och statschef. Till dess får vi nog räkna med att Carl XVI Gustaf, på familje­foton där de övriga medlemmarna ler in i kameran, tittar lite ilsket förbi fotografens objektiv, som om han står med en kniv i ryggen.

338

Mall 135 x 210.indd 338

2010-10-14 11:35:45

Källor

F

örutom alla de intervjuer vi gjort med människor som på något sätt kommit i kontakt med kungen under olika faser i hans liv, bygger framställningen på material från tidnings­ arkiv och olika öppna arkiv, myndigheter och domstolar – bo­uppteckningar, testamenten, äktenskapsförord, förundersökningar, åtal, domar. Bland de böcker vi använt är det en som har varit av särskild betydelse – Ingrid Björnbergs bok om sina år som barnskötare åt kungen och hans systrar, Dagbok från Haga och Stockholms slott. Ingen tycks ha stått barnen närmare än hon. Björnbergs observationer och slutsatser av Carl XVI Gustafs tidiga år har därför varit av vital betydelse för skildringen av kungens barndom och uppväxt. Ett riktigt guldkorn har boken om Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk av Gunnar Henriksson och Sune Askaner varit. Tillsammans med intervjuer med klasskamrater och gamla lärare gav den många insikter om den skolmiljö som kungen vistades i under sju viktiga år. På Riks­ arkivet har vi använt oss av Bosse Schöns och Tobias Hübinettes samling angående svenska frivilliga i Waffen-SS och svensk nationalsocialism för kapitlet ”Arvet”. En annan fantastisk källa har varit slutrapporten från Älvsnabbens långresa 1966–1967 som gjorde karl av spolingen. Rapporten berättar i detalj om 339

Mall 135 x 210.indd 339

2010-10-14 11:35:45

förhållandena ombord. Den hittade vi på Marin­museum i Karlskrona, och på Krigsarkivet fann vi brevväxlingen mellan fartygschefen och chefen för Sjökrigsskolan. Sist, men inte minst, hittade vi den massiva anklagelseakten mot kungens morfar Karl Eduard. Det krävdes en hel del forskning och sökande bland olika arkiv i Tyskland, men när vi väl kommit rätt räckte det med ett samtal och ett mejl till arkivet i Coburg så kom hela den inskannade akten i behändigt digitalt format med posten.

340

Mall 135 x 210.indd 340

2010-10-14 11:35:45

Litteratur Andersson, Per: Stenbeck. Ett reportage om det virtuella bruket (Norstedts, 2000) Bernadotte, Lennart: ”Käre prins, god natt” (Bonniers, 1977) Bernadotte, Marianne: Glimtar och scener (Norstedts, 1986) Bernadotte, Sigvard: Krona eller klave (Bonniers,1975) Birgitta, Prinsessan: Min egen väg (Albert Bonniers Förlag, 1997) Björkman, Ulf: Kungens adjutant (BNL Förlag, 1987) Björnberg, Ingrid: Dagbok från Haga och Stockholms slott (Bonniers, 1975) Bush, Jacklyn: The Gold Club – The Jacklyn ”Diva” Bush Story: How I Went from Gold Room to Court Room (Milligan Books, 2003) Degermark, Pia: Gud räknar kvinnors tårar (Prisma, 2006) Fridh, Kjell: Gamle kungen (W&W, 1995) Gadd, Pia: Frillor, fruar och herrar – en okänd kvinnohistoria (Fischer & Co, 2009) Henriksson, Gunnar, & Askander, Sune: Vision och verklighet (Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, 2001) Lindqvist, Herman & Tarras-Wahlberg, Elisabeth: Carl XVI Gustaf. Porträtt i tiden (Ekerlids Förlag, 2006) Lodin, Sven-Olof: Professorn som blev näringslivstorped (Ekerlids Förlag, 2009) Lundgren, Roger: Sibylla. En biografi (Albert Bonniers Förlag, 2007) Mårtensson, Jan: Att kyssa ett träd (W&W, 2000) Nilsson, Bengt-Herman: Skidspår och stickspår (Instant Book, 2007) Olls, Bert: Kunglig jakt under 700 år. Älgjakt från Magnus Ladulås till Carl XVI Gustaf (Ekerlids Förlag, 1998) Persson, Carl & Anders Sundelin: Utan omsvep (Norstedts, 1990) Peterson, Thage G.: Resan mot mars (Albert Bonniers Förlag, 1999) Rainer, Lena: För Sverige – Carl XVI Gustaf i tiden (Sydsvenskan, 1996) Skarke, Lars: Sanningen. Mina år med Björn Borg (Forum, 1992) Skott, Staffan: Alla dessa Bernadottar (Albert Bonniers Förlag, 1996) Svensson, Per: Han som aldrig fick bli kung. Berättelsen om Carl XVI Gustafs pappa (Norstedts, 2006) 341

Mall 135 x 210.indd 341

2010-10-14 11:35:45

Thorsell, Staffan: Mein lieber Reichskanzler (Albert Bonniers Förlag, 2007) von Platen, Gustaf: Bakom den gyllne fasaden (Albert Bonniers Förlag, 2002) Wagnsson, Ruben: Många järn i elden (Rabén & Sjögren 1969) Wulff, Bertil: Hotell Kattegat 100 år (Bjäre härads hembygdsförening, 1996) Åman, Valter: Repor i färgen (Timo Förlag, 1982) Åse, Cecilia: Monarkins Makt (Ordfront, 2009)

342

Mall 135 x 210.indd 342

2010-10-14 11:35:45

Källhänvisningar Del ett kapitel 1 Ulf Björkman, 1987: Kungens adjutant, sid 157–158 Herman Lindqvist, 2006: Carl XVI Gustaf – Porträtt i tiden, sid 102 Ingrid Björnberg, 1975: Dagbok från Haga och Stockholms slott, sid 192–194 Expressen 17/9, 20/9 & 26/9 1973 Ulf Björkman, 1987: Kungens adjutant, sid 162 Prinsessan Birgitta, 1997: Min egen väg, sid 105 kapitel 2 Prinsessan Birgitta, 1997: Min egen väg, sid 81ff, 90 Ingrid Björnberg, 1975: Dagbok från Haga och Stockholms slott, sid 74–78, 94–126, 129–130, 133 Svenska Dagbladet, 8/6 1946 Roger Lundgren, 2007: Sibylla. En biografi, sid 172, 191 Per Svensson, 2006: Han som aldrig fick bli kung, sid 245 Prinsessan Christina, 2010, i TV4-dokumentären Familjen Bernadotte Alice Trolle Wachtmeister, 2010, i TV4-dokumentären Familjen Bernadotte kapitel 3 Bouppteckningarna efter arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla Per Svensson, 2006: Han som aldrig fick bli kung, sid 30–36, 229 Roger Lundgren, 2007: Sibylla. En biografi, sid 134–135, 206–207, 211 Christer Bergström, De första nazistiska massmorden – Aktion T4 på www.omforintelsen.se www.americola.com Carl Johan Bernadotte och Carl XVI Gustaf, 2010, i TV4-dokumentären Familjen Bernadotte Anklagelseakten mot Karl Eduard 1946–1950 343

Mall 135 x 210.indd 343

2010-10-14 11:35:45

Bosse Schöns och Tobias Hübinettes samling angående svenska frivilliga i Waffen-SS och svensk nationalsocialism, Riksarkivet kapitel 4 Ingrid Björnberg, 1975: Dagbok från Haga och Stockholms slott, sid 140–141, 143–147 Lena Rainer, 1996: För Sverige – Carl XVI Gustaf i tiden, sid 37 kapitel 5 Prinsessan Birgitta, 1997: Min egen väg, sid 94–97 Gunnar Henriksson & Sune Askaner, 2001: Vision och verklighet, sid 27–96, 101–103, 144, 190, 211–212 Lena Rainer, 1996: För Sverige – Carl XVI Gustaf i tiden, sid 54 Dagens Nyheter 23/4 1966 Aftonbladet 2/6 1966 kapitel 6 Kommendörkapten Rolf Nilsson på www.flottansman.se, 28/4 2006 Idun-Veckojournalen, 18/8 1967 Sydsvenska Dagbladet 7/5 1967 Slutrapport efter HMS Älvsnabbens utlandsexpedition 1966–67 kapitel 7 Idun-Veckojournalen 2/6 1966 & 18/8 1967 Aftonbladet 10/9 1968 Expressen 6/2 1964, 18/2 1968 Idun-Veckojournalen 13/9 & 19/9 1968, 24/4 1969 Sydsvenska Dagbladet 3/9 1968 Ärna-bladet, medlemstidning för Kungl. Upplands flygflottiljs kamrat­ förening Sven-Olof Lodin, 2009: Professorn som blev näringslivstorped, sid 34–36 kapitel 8 TV-programmet Mellanstick, 20/10 1969 Expressen, 14/3 & 21/10 1969 Svenska Dagbladet, 16/10 1970 Aftonbladet 3/10 1970, 23/3 1971 Valter Åman, 1982: Repor i färgen, sid 172–177 344

Mall 135 x 210.indd 344

2010-10-14 11:35:45

Thage G. Peterson, 1999: Resan mot mars. Anteckningar och minnen, sid 439–442 Bertil Wulff, 1996: Hotell Kattegat 100 år Grundlagsberedningens protokoll 16–20/8 1971 Grundlagsutredningen 2004 kapitel 9 Se 1974 Ulf Björkman, 1987: Kungens adjutant, sid 170–173 Svenska Dagbladet 20/6 1976

Del två kapitel 2 Expressen 7/10 1968 Arbetet 17/2 1970 Aftonbladet 26/12 1968, 29/8 & 21/10 1971, 4/6 1972, 27/2 2006 Pia Degermark, 2006: Gud räknar kvinnors tårar, sid 15 Alexandra Charles, 1986: Alexandra on the rocks, sid 16–19 kapitel 3 Lars Skarke, 1992: Sanningen. Mina år med Björn Borg, sid 66–67 Expressen 9/2 2007 kapitel 5 Per Andersson, 2000: Stenbeck. Ett reportage om det virtuella bruket, sid 294 Rodeo, 6/2007, sid 36 www.glife.se 19/12 2003 Aftonbladet 2/10 2003, 22/12 2005 kapitel 6 Jacklyn Bush, 2003: The Gold Club – The Jacklyn ”Diva” Bush Story: How I Went from Gold Room to Court Room Aftonbladet 16/5 2001 Expressen 16/5 & 18/5 2001 Göteborgs-Posten 17/5 2001 kapitel 7 Expressen 13/1 & 2/2 2008 345

Mall 135 x 210.indd 345

2010-10-14 11:35:45

Bert Olls 1998: Kunglig jakt under 700 år. Älgjakt från Magnus Ladulås till Carl XVI Gustaf, sid 37–47 Fokus nr 17 2010 Aftonbladet 18/9 1989 kapitel 8 Lokaltidningen i Östersund 22/9 2009

346

Mall 135 x 210.indd 346

2010-10-14 11:35:45

personregister Ahlberg, Anders 220 Ahlgren, Stig 134 Allard, Henry 49 Alm, Auda 76 f Alvegård, Ernst 199 Ambler, John 154 Andersson, Gösta 30 Andhé, Stefan 174 Anne, prinsessan 154 Asmussen, Svend 177 Ax:son Johnson, Bo 166 Badelt, Michael 214 Banér, Carl 130, 132 Bard, Alexander 260 Barda, Jean-Pierre 260 f Beck-Friis, Hans 166 Beck-Friis, Wibeke 165 Beckman, Johan 220 Beckman, Yngve 221 Beg, Darios 241, 249, 252, 319 Berglund, Katharina 237 Berglöf, Lars 139 Bergqvist, Meta 20 Bergström, Bengt 139 f Bergström, Göran 309 Bergström, Jonas 10, 22, 313 Bergström, Lars 253 Bernadotte, Carl 109, 139 Bernadotte, Carl Johan 112

Bernadotte, Folke 111, 130 Bernadotte, Lennart 77 Bernadotte, Marianne 33, 37, 109 Bernadotte, Sigvard 267 Bernhard, prins 61 Bertil, prins 31, 33 f, 37, 41, 44, 62, 66, 109, 119, 124, 140, 152, 165, 208 Birger Jarl 118 Birgitta, prinsessan 44, 48, 50, 53, 123, 263 Biörck, Gunnar 29, 32, 36, 41, 110 Bjuhr, Roland 246 f Björck, Anders 186, 189 Björk, Signe 52, 56 Björkman, Ulf 31, 36, 45, 201 ff Björkquist, Manfred 125 Björnberg, Ingrid 56, 60, 63 ff, 70 f, 115, 120 ff, 127 Blenner, Hans 161 Bonaparte, Napoleon 60 Bonde, Torgils 285 Bonnier, Daniel ”Pysse” 220 Bonnier, Hans-Jakob ”Nisse” 220 Borg, Björn 235 f, 255 f, 316, 320, 329 Brando, Marlon 264 Bring, Jan 147, 151 f Broms, Gustaf Emil 113 Broms, Melcher 113 Broomé, Albert 41 347

Mall 135 x 210.indd 347

2010-10-14 11:35:45

Bruce, Johan 132 Brummer, Patrik 270 Bruno, Arvid 125 f, 128, 131 Bush, Jacklyn ”Diva” 272 f Börjesson, Mats 305 Böttiger, Erik 64 Calais von Stokkom, Sonja 172 Carlsson, Sickan 165 Cassmer, Ove 110 Cavling, Viggo 270 Charles, Alexandra 225 f Charles, Noel 225 Charpentier, Emil 158 Christina, prinsessan 13, 28, 35, 37 ff, 44 f, 49, 53, 56, 59, 63 f, 68 ff, 107, 123, 140, 142, 154, 190, 195, 222 Cicola, Roy 274, 276 f Clapton, Eric 236 Craig, Lilian 29, 33, 37, 62, 165 Curman, Ebba 142 Dahlin, Edvin 29 f, 33 f Dam Broms, Anna 113 ff De Geer, Carl 166 De Geer, Louis 291 De la Cour, Michaela 239 De la Gardie, Magnus Gabriel 44 Degermark, Peter 220 Degermark, Pia 222, 225 Delden, Jan 192 Dennow, Jens 60 Désirée, drottning 60 Désirée, prinsessan 44, 53, 123, 140, 158, 263 Douglas, Archibald 77 f Drentwett, Abraham I 44 Dyrssen, Carola 223 Edenberg, Wille 151 ff Edman, Louise 227

Edvard VIII 84 Ehn, Barbro 223, 226 Ehrenkrona, Henrik 118 Eidem, Erling 59, 110 Ekeberg, Birger 124 Ekelund, Lennart 166 f Ekman, Carl-Gustaf ”Noppe” 220 Ekman, Oscar 125 Ekstrand, Carl-Eric 169 Eldh, Nina 8, 16 f, 288 Eriksson, Magnus 290 Erkhammar, Bertil 37, 140, 149, 161 f Erlander, Tage 178 ff Eugen, prins 75 Fiskesjö, Bertil 181, 183 Flinckman, Lasse 235 Flyg, Nils 111 Fogelmarck, Stig 38 Fornwall, Charlotte 223 Frederik IX 37 Fredriksson, Gunnar 181 Friedrich Josias av Sachsen-CoburgGotha 79, 105 Frisk, Jacob ”Coco” 220, 224 Gamlin, Yngve 171 Gebhardt, Karl 86 f, 89 Geijer, Lennart 42 f Génetay, Tim 221 f Georg V 83 f Geysendorffer, Gerrit Johannis 62 Gottfridsson, Hans 144 Grawitz, Ernst-Robert 85 f, 89 von der Groeben, Hans-Eric 146, 221 Grufman, Anders 129, 132 f, 135 f, 138 Gustaf Adolf, arvprins 35 f, 47, 52 f, 61 f, 73 ff, 107 f, 110, 113, 121 Gustaf V 21, 36, 52, 55, 59, 62 f, 107, 291

348

Mall 135 x 210.indd 348

2010-10-14 11:35:45

Gustafsson, Christer 17, 231 ff, 244, 248 ff, 255, 257 f, 263, 265, 271, 292 f, 297 ff, 301 f, 313 ff, 331 f, 336 Gustav II Adolf 43, 118, 290 Gustav III 58 Gustav Vasa 290 Gärtze, Bo 139 H:son Ericson, Stigh 34, 36, 124, 153 f Hallin, Sune 27 Hamilton, Archie 285, 328 Hamilton, Carl 116, 118 f Hamstad, Bernt-Åke 244 Hansson, Per Albin 182 Heather, servitris 278 f Hedborg, Cathrine 135 f Hedin, Sven 132 Hellström, Mats 188 Henemark, Camilla 13, 15, 258 ff, 269 ff Hernelius, Allan 182 ff Herrgård, Sighsten 259 Hildebrand, Guido 260 Hillman, Rolf 142 Himmler, Heinrich 99, 104 von Hindenburg, Paul 89, 91 Hirohito, kejsare 84 Hitler, Adolf 78 ff, 84 ff, 88, 90, 93 ff, 97, 99, 102, 104 f, 107 f, 110 Holmér, Hans 311 Holmquist, Majken 169 Hult, Bertil 7, 334 Hyland, Lennart 206 Hårleman, Carl 43 Höfle, SS-Obergruppenführer 96 Hössjer, Gustav 143 Ihre, Anders 220 Ingrid, drottning 37, 195 Ivarsson, Elisabeth 223 Jansson, Anna 223

Jansson, Augusta 115 Jansson, Karl Gustav 191 Jeansson, Johan 234 Johansson, Sune K. 183 John, Elton 236 Joksovic, Dragan 245, 319 Jones, Grace 242, 259 Jonsson, Sixten 191, 199, 208 Josefsson, Janne 22 f Jägerskiöld, intendent 192 Kahanamoku, Duke 150 Kaltenbrunner, Ernst 99 Kaplan, Steven 273 Karl Eduard av Sachsen-CoburgGotha 24, 73, 79, 81 ff, 86 ff, 98, 102 f, 105, 107, 112, 340 Karl XI 58 Karl XII 44, 118 Karl XIV Johan 43 Karl XV 15, 290 f King, Don 217 Kjederqvist, Elsa 142 Klang, Ulla 223 Kleman, Carl ”Carli” 120, 221 f af Klint, Erik 31 Kollberg, Per 137 Kristina, drottning 44, 58 Krook, Margaretha 45 von Krusenstjerna, Folke 74 Källström, Klas 220 Källström, Ragnar 221 Lagerhorn, Hans 209 Lallerstedt, Erik 20, 228, 265 Lammers, doktor 94, 99 Langer, doktor 92 Larsson, Björn 196 Lauda, Niki 201 Laurin, Fredrik 22 f 349

Mall 135 x 210.indd 349

2010-10-14 11:35:46

Leijonhufvud, Sten 77 Leopold George Duncan Albert av Sachsen-Coburg-Gotha 82 Leopold III 57 Lettström, Anders 16 ff, 28, 201, 220, 222, 224, 229 f, 271, 285, 291, 293, 302 f, 314 f, 324, 336 Lewenhaupt, Carl Adam ”Noppe” 16 f, 19, 201, 220, 227 ff, 230, 239, 268, 270, 285 f, 289, 291, 293, 302, 314, 324, 336 Lewenhaupt, Christina Louise 229 Lewenhaupt, Gösta 165, 229 Lewenhaupt, Lee (Haeng-Wha) 229 Lewis, Lennox 217 Liljefors, Bruno 74 Lindberg, Christina 223 Lindeberg, Jackie 161, 163 f Lindestad, Sven ”Bull” 135, 138 Lindgren, Lennart 146, 151, 153, 155, 159 Lindholm, Sven-Olof 110 Lindqvist, Svante 334 Lindroth, Carl H. 143 Lindström, Alice 119 Linton, Ralph 172 Ljungqvist, Bengt 274, 282 f Lodin, Sven-Olof 173 Lotito, Nicholas ”Nick” 274 f, 283 Lundgren, Dolph 242 Lundgren, Roger 106 Lundin, Åke 192 Lyth, Einar 174 f Madeleine, prinsessan 10, 313 Madonna 272, 278 Magnus Ladulås 290 Malmberg, Carl-Axel 144 Maloney, Frank 217

Manojlovic, Danilo 252 f Marcuse, Herbert 175 Margaretha, prinsessan 44, 53, 123, 154 Markovic, Mille 14 f, 213 ff, 230, 241 ff, 306, 309, 313, 327 f, 330 f Meissner, statssekreterare 94 Melén, Bert 306 ff Merner, Bo 199 Milles, Carl 132 Milton, Berth junior, 234 Milton, Berth senior, 311 Minnelli, Liza 236 Moberg, Vilhelm 181 Molotov, Vjatjeslav 84 Molvig, Grynet 229 Moore, Grace 60 Moore, Roger 218 Morton, Stan 177 Mossa, Nicola 245 f Munthe, Arne 130 ff, 134, 139, 142, 147 Munthe, Axel 131 Murray, Malcolm 33, 124, 168 f Mussolini, Benito 103 Mörner, Marianne 109 Nasser, Gamal Abdel 151 Neumann, Gerda 60 Neumann, Ulrik 60 Newton-John, Olivia 236 Nial, Håkan 124 Nicholson, Jack 235 Nico, från Gold Club 16, 277, 279 f, 282 Nilsson, Rolf 149 f Niper, Bror 111 Nordenstam, Allan 124 Nordström, Bertil 270, 323 Nyhlén, Daniel 21 f Oberheuser, Herta 86 Odevall, Christian 170

350

Mall 135 x 210.indd 350

2010-10-14 11:35:46

Odevall, Michael 170 Ohlson, Richard 220 Ollén, Gösta 139 Olls, Bert 297 Olson, Olof 126 Olson, överste 168 Olsson, Jan 32 Olsson, Magnus 170 Oscar II 15, 36, 55, 58, 291 Palme, Olof 28, 32, 39 ff, 179 f, 253, 322 Palmstierna, Fredrik 142 Palmstierna, Jacob 142 Pavarotti, Luciano 236 Pavlisova, Diana 286 ff Peczynski, Dominika 270 Pedersén, Torbjörn 130, 134 Persson, Carl 27 f, 190, 196, 209, 310 Persson, Leif GW 311 Persson, Stefan 270 Persson, Ulf 196 Peterson, Thage G. 186, 188 Pettersson, Ronnie 200 Philipson, Anders ”Aje” 16 f, 19, 201, 227 f, 230, 235, 239, 248 f, 268, 285 f, 293, 302 f, 314, 316, 318, 323 f, 336 Philipson, Bathina (El-Soudi) 230, 270 Philipson, Gisela (Schöön) 230 Philipson, Grete (Qviberg) 230, 235 Philipson, Gunnar 230 Philipson, Märtha 230 Pilipovic, Ljubomir 213 Planck, Erwin 97 Planck, Max 97 f Pol Pot 309 Prince 236, 278 Ramberg, Anne 228 Ramberg, Fredrik 228, 315 Ramel, Malte 30

Ramel, Stig 169 Renck, Johan 261 Richard, VIP-värd 277 f, 281 f Robertsson, Olav 305 Rolling Stones 235 Roosevelt, Franklin D. 84 Rosengren, Björn 227 Ruben, Cecilia 118 f Sachs, Göran 220 f Sachs, Ragnar 165 Sandler, Rickard 78, 178 Schwede, Franz 80 f, 99 f Segerstedt, Torgny 124, 169 Selassie, Haile 116 Selin, Karin 29 Selin, Ola 24, 27 ff, 33 ff, 39, 191, 195 ff, 207 ff Serung, Carl 249, 251, 257 Sibylla, prinsessan 36, 52 f, 58, 61, 65, 67, 69, 72 ff, 76 ff, 106 ff, 114 f, 117, 124, 127, 132, 140 ff, 146 f, 158, 162, 165, 168 f Silfverschiöld, Niclas 140 ,158 Silvia, drottning 22, 138, 199, 203, 206 f, 209, 215, 269 Skarke, Lars 236 Skiöldebrand, Fredrik 220 Skiöldebrand, Hans 166 Skoog, Lena 223 Skugge, Linda 227 Smith, Carl-Johan 120, 126 f, 130, 167, 220, 222 Smith, Harald 167 Sondén, Sven 132 Sorbon, Bert 61 Spathon, Bo 114 Springsteen, Bruce 235 Stenbeck, Elisabeth 263 351

Mall 135 x 210.indd 351

2010-10-14 11:35:46

Stenbeck, Jan 261 ff Stenbeck, Margaretha 263 Stenbock, Albert 61 Stenhammar, Wilhelm 49 Stewart, Rod 236 Storm, Olof 130 Strüwer, Ardy 232 Sträng, Gunnar 39, 181 af Ström, Richard 110 Sturén, Carl-Otto ”Lolo” 220 Summer, Donna 259 Swedlund, Sten 28, 151 Svedman, Arthur 129 Svensson, Lars-Göran 22 Svensson, Per 77 Svinhufvud, Margaretha 127, 134, 142 Swärd Ramberg, Leila 228 von Sydow, Douglas 139 Synnergren, Stig 28 Söderblom, Nathan 125 Tarras-Wahlberg, Elisabeth 20, 274 Tegnér, Christer 220 Tegnér, Esaias 132 Tessin, Nicodemus 43 Thorsell, Staffan 82 Thulin, Camilla 260 Tidbeck, Jan-Olof 243 Träff, Rolf 217 von Tschammer, rikssportminister 95 af Ugglas, Oscar 74 Wachtmeister, Ann 222 Wachtmeister, Christina ”Titti” 135, 198, 222 Wachtmeister, Ian 191, 222 Wachtmeister, Nils 190 Wachtmeister, Peder 221 Wachtmeister, Tom 45, 190, 192 Wachtmeister, Ulla 135

Mall 135 x 210.indd 352

Wachtmeister, Wilhelm 135 Wagner, Otto 100 Wagnsson, Helga 114 Wagnsson, Ruben 114 Vahlne, Bo 38 Wallenberg, Marcus 165 f Wellton, Helen 238 f Wellton-Persson, Claes 238 Westling, Daniel 9, 334 Wickbom, Sten 209 Victoria Adelheid av Sachsen-CoburgGotha 79, 82, 97 Wigforss, Ernst 126 Wikander, Olle 30 Winberg, Carl-Johan 220 Winnberg, Helmer 115 Wizell, Reine 199 Wohlfahrt, Sixten 192, 205 Wohlin, överläkare 41 Voigts, landrat 89 f, 98, 101 Vrethammar, Sylvia 224 Vucenovic, Dragan 241 ff Zethelius, Robert ”Bobby” 220, 224 Zetterlund, Monica 225 Zetterström, Erik Harald ”Kar de Mumma” 166 Zu Solms-Baruth, Friedrich 96 Åkerblom, Folke 130 Åkerhielm, Hans 111 Åkerhielm, Johan 220, 227 f Åman, Valter 178, 182 ff Åsberg, Sven ”Smokey” 200 f Åse, Cecilia 335 Åström, Sverker 188 Öfwerman, Rune 224 Örbrink, Mats 262 Örtegren, Lars-Erik 179 Östensson, Anna 56

2010-10-14 11:35:46