Språkriktighetsboken: 93 (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden) 917227381X, 9789172273818 [PDF]

Zitiervorschau

-:, ·.' t,

'

Utarbetad av Svenska språknämnden

NORSTEDTS AKADEMISKA FÖRLAG

Språkriktighetsboken utarbetad av Svenska språknämnden

Norstedts Akademiska Förlag

Bu 1

L-- Tf)

I

PD SJ o

5

Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 93.

© 2005, Svenska språknämnden och Norstedts Akademiska Förlag www.norstcdtsakademiska.se Typografi: lngmar Rudman Sittning:Team Media Omslag: Pia Forsberg Första upplagan, första tryckningen ISBN 91""7227-381-X Tryckt hos AiT Otta, Norge 2005 Norstedts Alcademiska ForJag inglr i P.A Norstedt & Söner AB, grundat 1823

Innehåll Förord 5 Inledning 7

Språkriktighet 7 Individen och språkgemenskapen 8 Språkets godtycklighet

12

Språkförändring 14 Tal och skrift 15 Rätt och fel, korrekt och inte korrekt

20

Normkonfllkter och bedömningsgrundcr

22

Svensk och internationell språkriktighetsdebatt 33 Språknämndens rekommendationer 36 Referenser 37 Bokens uppläggning 39 Ordbildning och ordform 41

Särskrivning av sammansättningar - Är en halv naken karl d etsamma som en halvnak.en karl? 43 Foge-s i sammansättningar - varför vägkarta menjärnvägsk.arta, dagmamma men dagsresa? 49 Placering av genitiv-s - drottningen av Sveriges bostad eller drottningens av Sverige bostad? 53 Förledsanknytning - varm korvgubbe och klassisk. musikR.anal 59 Presensparticip på -ande eller -andes - . . . avrundarforfattaren sittande i sin ägandes kolonistuga 68 Genus 73

Könsneutralt pronomen - han, hon, hen eller den? 75

Könsneutrala eller köns bundna personbeteckningar - riksdagsman och riksdagskvinna eller riksdagsledamot? 81 Adjektivets a- och e-former- den nya/ nye lärai·en 88 Vacklande genus - en eller ettparasoll? 97 Slags och sorts - en/ett slags kaka och en/ ett sorts smycke rn6 Defekta adjektiv - en rädd pojke, ett rätt barn, en paranoid statsminister, ett paranoitt statsråd rn9 Bestämdhet 113

När kan obestämd artikel utelämnas? - Hon är (en) läkare II6 När kan bestämd artikel utelämnas? - Vad säger (den) nyblivne utrikesministern Bengt Bengtsson? 123 Titlars bestämdhet - docent Bergström eller docenten Bergström? 127 Bestämd eller obestämd form före som - Den villan som ligger vid sjön är till salu 133 Bestämd form eller inte efter demonstrativa pronomen - på detta sättet eller på detta sätt? 139 Singular och plural 145

Kollektivord om individer - vi ärfem personalpå avdelningen 147 lndividualiserande plural - Han gickf örbi på de sista metrarna 153 Singularisering av pluralformer - narkotikan,prestandan och central 157 Singular eller plural - De lyckades hålla huvudet/huvudena högt 164

Singular eller plural vid samordning- på 40- och 50-talet/talen 168 Flertal eller mängd - Det är många/mycket bilar på stan 173 nnord

i

1n

Prepositionsval - på eller i Island? 178 Fört och innan - Vi målar om garageporten innan middagen 182 Och eller att-Du kan passa på att/och klippa dig 187

2

Riktning i stället för befintlighet - Vart bor du nu? 192 Dels - Resultatet beror dels på tidpunkten, dels på mätmetoden och dels på urvalet 198 Pronomen 203

De/dem/dom (som) - Vår grupp ser dom inte, ingen av de/dem som ingår i gruppen 205 Han som objekt - Jag såg han 212 Vars eller vilkas - de personer vars bilar varfelparkerade 216 Sin eller hans/hennes/deras? - Han bad henne hämta sin väska 219

Reflexiva pronomen i vissa som-satser - Vi är några gamla elever som vidareutbildat sig/oss 225 Jämförelseuttryck - längre än jag eller mig?; högrejämfört med förra året 229 Kongruens 237

Singular eller inte - Besättningen var missnöjd/missnijda med lönen 239 Genusböjning -Ar kommunalrådet sjukt? 247 Adjektivt med !-böjning som predikativ- Sill är gott

251

Kongruens vid samordning - Såväl ordföranden som kassören är nu polisanmäld/polisanmälda 256 Negation 261

Placering av negationer - Jag trodde inte vi hade något att dölja for varandra 263 Dubbel negation - Man ska inte låta bli att inte rengöra akvariet 270 Vare sig ... eller och varken ... eller - Därfanns vare sig mat eller dryck 272 Passiv

2n

Verbkedjor - Dessa vapen har inte vågat använda.J 278

3

Passiv-s eller inte i infinitivfraser - Frågan ä1· värd att undersöka/undersökas 283 Låta med reflexiv - Det låter sig göra/g öras 288 Ordföljd och meningsbyggnad

291

Huvudsatsordföljd i bisats - Min e1farenhet är att det räcker inte med allmänna instruktioner 294 Satsfläta - Sådana saker ska vi hjälpa alla som har problem med 304 Subjektsregeln - Ställd inför dessa åtgärder var valet enkelt 3u Dubbelt supinum - Du hade kunnat gjort det 320 Symmetribrott - skogens inverkan på klimat ochfolket 325 Satsradning - Vinet hade gjort honom lätt berusad, han snubblade 331 Ofullständiga meningar - Hårda pärmar, miniatyrformat, tryckt I96r 335 Att börja en mening med och, men eller jag - Jag vill inte utesluta andra ekonomiska indikatorer. Men årlig bnp-tillväxt är en omöjlig sådan. 344 Katakres - Tidens tand läker alla sår 351 Utelämningar och tillägg 355

Uteblivet att- Kommer infinitivmärket (att) f örsvinna? 356 Verb med (onödiga) partiklar - Han ska starta upp ett nytt företag 361 Utelämning av ha, har och hade - Bara han inte gjort bort sig nu igen! 369 Dubblering med så och då- Och i morgon så kommer statsministern att resa vidare till Finland 373 Tautologi och pleonasm - Orsaken beror på något annat skäl 378

_,mförklaringar 384 Ord- och sakregister 40.5

4

Förord Språkriktighetsboken är en diskuterande handbok i språkriktighetsfrågor. Syftet är att grundligt belysa närmare ett hundratal av de vanligaste och viktigaste språkriktighetsfrågorna i svenskan, i huvudsak inom den skrivna sakprosan. Boken innehåller självfallet anvisningar om hur man lämpligen formulerar sig, men rymmer vidare en utfårlig diskussion kring varje viktigare problem. Läsaren ska inte bara få ett skrivråd, utan också förståelse för hur språk fungerar, hur språknormer uppstår och förändras samt hur man kan argumentera i språkriktighetsfrågor. Boken fyller en lucka i den moderna litteraturen om svenska språket. De senaste tio åren har flera betydelsefulla verk om svenskan kommit ut. Man kan i första hand nämna Svenska Akademiens grammatik i fyra band (1999), SvenskaAkademiens språklära (2003) avTor G . Hultman, Nationalencyklopedins ordbok (1995), Svenska språknämndens stora kombinationsordbok Svenskt språkbruk (2003) och Svenska språknämndens uttalsordbok (2003). Sedan länge finns Svenska Akademiens ordlista (senaste upplagan 1998), som ger upplysningar om ordens stavning och böjning, och Språknämndens Svenska skrivregler (senaste upplagan 2000), med rekommendationer om interpunktion och teckenhantering, stor och liten bokstav, tabeller, grafiska förhållanden m.m. Ett modernt, utfårligt och resonerande verk om språkriktighet har dock saknats. Fortfarande hänvisas i diskussioner exempelvis till Erik Wellanders Riktig svenska (1939, fjärde upplagan 1973). Det var en för sin tid mycket viktig bok, men förändringar i språkbruk och normuppfattning gör den numera mindre giltig på många punkter. Initiativet till Språkriktighetsboken togs 1991 av Svenska språknämndens dåvarande ordförande, professor UlfTeleman, även huvudredaktör för Svenska Akademiens grammatik. Allmänna riktlinjer formulerades, och ett antal provartiklar utarbetades, men det fortsatta arbetet fick stå tillbaka för andra uppgifter. Det återupptogs 2001 med Jan Svanlund, då verksam vid Svenska språknämnden, som projektledare och huvudredaktör. Jan Svanlund har samordnat arbetet under större 5

delen av projektet och författat en stor del av kapitlen. I slutfasen har Språknämndens Claes Garlen fungerat som redaktör. Övriga författare har varit Maia Andreasson, Göteborgs universitet, Olle Josephson, Svenska språknämnden, Birgitta Lindgren, Svenska språknämnden, Benjamin Lyngfelt, Göteborgs universitet, och Martin Ransgart, Svenska språknämnden. Samtliga kapitel har lästs och kommenterats av en grupp om sammanlagt 24 lektörer i Sverige och det svensktalande Finland. Gruppen har haft en relativt bred sammansättning. Såväl ledande språkvetare och språkvårdare som erfarna skribenter och intresserade lekmän har ingått i den: Per Amnestål, Lars-Gunnar Andersson, Eva Aniansson, Gertrud Berglund, Bo Bergman, Pia Forssell, Catharina Griinbaum, Anita Hallberg, Anne-Marie Hasselrot, Staffan Hellberg, Åsa Holmer, Tor G. Hultman, Kenneth Larsson, Lotta Lotass, Bengt Nordberg, Anna-Maria Nordman, Mikael Reuter, Carin Sandqvist, Siv Strömquist, Gun-Britt Sundström, Henrika Tandefelt, UlfTeleman, Sofie Tjäru samt Catharina Östman. Till stor hjälp har också varit att vi Hm överta exempel som språkvårdande kolleger redan använt i bokform eller i tidningsartiklar. Många exempel har hämtats från Svenska Akademiens grammatik. Andra har lånats från Lars-Gunnar Andersson, Bo Bergman, Catharina Griinbaum, Staffan Hellberg, Mikael Reuter och Siv Strömquist. Projektet har fått ekonomiskt stöd från särskilda bidragsgivare: Sven och Dagmar Salens stiftelse, Josef och Gunvor Aners stiftelse, Ebba Danelius stiftelse för sociala och kulturella ändamål, Erik Wellanders fond för språkvetenskaplig forskning inom språkvårdens område, Svenska kulturfonden samt Kulturfonden för Sverige och Finland. Vi riktar ett varmt tack till alla som på olika sätt bidragit i arbetet med Sprdkriktighetsboken. Stockholm i april 2005

~lle]osephson

ror

Förestindarc: Svenska spdknämndcn

6

Jan Svanlund Redaktör för Spr4kriktighetsbolun

Inledning Språkriktighet Den här boken handlar om ett antal mer eller mindre omdiskuterade språkriktighetsfrågor. Flera av dem utgör osäkerhetsmoment och problem när vi skriver: Vilket uttryck ska jag välja? Vad ger det för effekt om jag skriver si eller så? Ambitionen har varit att grundligt redovisa vad problemen handlar om. Vi har velat sätta in dem i ett större sammanhang som visar deras plats i det språkliga systemet - vår grammatik - och redogöra för i vilka textsammanhang de olika konstruktionerna faktiskt brukar användas. Vi har också försökt inventera argumenten för och emot olika språkliga konstruktioner. Vi har koncentrerat oss på frågor som man inte kan söka svar på i andra typer av böcker, till exempel i vanliga ordböcker eller i skrivregelsamlingar. Det innebär att merparten av kapitlen rör grammatik och meningsbyggnad, exempelvis ordföljd och behandlingen av olika formord. Vill man i stället ha besked om stavning och böjning vänder man sig till Svenska Akademiens ordlista. Vill man ha råd om skiljetecken, interpunktion och liknande skrivtekniska frågor vänder man sig till Språknämndens Svenska skrivregler. De konstruktioner som enskilda ord brukar ingå i behandlas i Språknämndens Svenskt språkhruk, och ordens uttal tas upp i Språknämndens uttalsordhok. Uppgifter om finlandismer finns i Finlandssvensk ordhok. Större ordböcker ger merutf'cirliga uppgifter om ordens betydelser, som Nationalencyklopedins ordhok, Svensk ordbok, Natur och Kulturs svenska ordbok eller Bonniers svenska ordhok I det här inledningskapitlet redogör vi för vår allmänna syn på språkriktighet och vad som utmärker diskussioner om språkriktighet. I enlighet med den svenska språkvårdstraditionen använder vi språkriktighet i en ganska vid mening. Begreppet innefattar inte bara vad som är rätt och fel i snävare bemärkelse. Språkriktighet rör också normer för vad som är lämpligt respektive olämpligt och bra respektive dåligt i kommunikativt hänseende - kort sagt, vad som är att föredra i vissa sammanhang, men kanske inte i alla.

INLEDNING

7

Individen och språkgemenskapen Individens grammatik

I våra hjärnor härbärgerar vi, var och en av oss, en ofantlig mängd språklig kunskap och kompetens. I hjärnan finns någonting vi kan kalla ett mentalt lexikon och en mental grammatik. Vi har ett minne för de ord vi känner till och vilka egenskaper de har, till exempel hur de böjs och uttalas och vad de betyder. Vi har också en sorts minne för de grammatiska mönster som vi använder; annars skulle vi inte kunna sätta ihop orden till meningar. Den här boken sysslar inte särskilt mycket med enskilda ord, utan mer med olika grammatiska konstruktioner i vid mening. Den handlar alltså mer om den mentala grammatiken än om det mentala lexikonet, i den mån man kan skilja dessa åt. Mestadels ger vår inre grammatik sig till känna som det vi kallar språkkänsla eller språklig intuition. Vi är normalt inte medvetna om hur den mentala grammatiken ser ut och hur den fungerar. Inte ens språkforskarna kan beskriva alla detaljerna. Vi använder exempelvis mycket invecklade och fasta ordföljdsmönster, utan att vi är det minsta medvetna om vad det är vi gör eller att vi är så systematiska. Vi känner exempelvis att det måste heta (Har du sett) några andra roliga filmer? med orden i just den ordningen - inte till exempel roliga andra några filmer. En hel del av vår grammatiska kunskap är kopplad till enskilda ord. Vi har till exempel en intuitiv känsla för vilken ordklass ett visst ord tillhör, även om vi inte vet vad ordklassen heter. Vi vet alla instinktivt att mellan är en preposition, eftersom vi är klara över hur vi ska placera in mellan i en mening, d .v.s. framför ett substantiviskt led eller ett pronomen. Vi vet att vi måste använda objektsform på ett efterföljande pronomen: Hon stod mellan oss. Vi vet också att mellan inte kan böjas, till skillnad från stå (står, stod, stått). Uttryckssätt som stämmer med vår inre grammatik kallas inom språkvetenskapen för grammatiska - så även i denna bok. Uttryckssätt som inte går att bilda med hjälp av vår inre grammatik, och som skorrar illa, kallas ogrammatiska. Exempelvis är stådde ogrammatiskt. Det är också ogrammatiskt att låta mellan inleda en hel bisats: Vi har alltid semester mellan hägg och syren blommar.

8 INLEDNING

Kollektivets grammatik Nu vore vår inre grammatik inte särskilt användbar om den var helt individuell och privat. Den fungerar bara eftersom människorna runtomkring har ungefär samma grammatik och samma ordförråd. Grammatiken är inte bara mental, den är också social. En del av vår språkförmåga kan vara medfödd, men det är ändå alltid i umgänget med våra medmänniskor som detaljerna i grammatiken utformas. Som i all mänsklig samvaro växer det fram konventioner och normer för hur det språkliga umgänget ska gå till. Att kommunicera med hjälp av språk är ofrånkomligen en social verksamhet, och det språkliga systemet är därför kopplat till olika typer av socialt bestämda normföreställningar. Det innebär bl.a. att vissa språkliga beteenden är mer förväntade och mer allmänt accepterade än andra. Alla vi som talar svenska har ungefär samma grammatik i våra hjärnor. Det är bl.a. därför vi kan tala om svenska som ett sammanhållet språk. Men våra inre grammatiker är inte alldeles identiska. Vi kan till exempel ofta höra på människor från vilken del av det svenska språkområdet de kommer. (Det svenska språkområdet omfattar även Finland, där m ånga har svenska som modersmål.) Det beror förstås delvis på uttalet och på enskilda typiska uttryck, men det grammatiska systemet ser också lite olika ut i olika landsändar. Exempelvis säger många i Norrland Skorna är trasig där övriga svenskar skulle säga Skorna är trasiga. I standardsvenska böjs adjektivet här i plural eftersom substantivet skorna är plural, men många norrländska mål har ett annat mönster. För flertalet svenskar är Skorna är trasig en ogrammatisk mening; den stämmer inte med vår inre grammatik. Men för många norrländska språkbrukare är meningen grammatisk i deras dialekt. När vi hör och läser yttranden som inte stämmer med vår egen inre grammatik så "gnisslar" det ibland i språkörat. Vi kan bli störda i vår språkkänsla. Hur stor störningen blir beror på situationen och sammanhanget. Sydsvenskar som är på semester i Norrland vänjer sig snabbt vid att folk där inte böjer adjektiven som de är vana vid. Däremot är det inte alltid lika givet hur vi ska tala - och vad vi ska acceptera - i bredare och mer offentliga sociala sammanhang. Skorna är traJig skulle väcka betydligt mer uppseende i ett nyhetsinslag på teve än i receptionen på ett högfjällshotell. Annu fler skulle höja på ögonbrynen om meningen dök upp i en statlig utredning.

INLEDNING

9

Här kan vi ana källan till många språkriktighetsproblem: det uppstår konflikter mellan människor som har olika inre grammatiker och som följer olika språkliga normsystem. Vi lyckas inte alltid bli överens om vilket system och vilka normer som ska gälla i en viss typ av situationer. Mest omdiskuterat är det offentliga skriftspråket - det språk vi möter exempelvis i tryckta böcker och tidningar, i skrivelser från företag och organisationer och i offentliga utredningar. Det är också främst detta skriftspråk som den här boken behandlar. Diskussionerna rör uttryckssätt där det finns en viss variation - vissa skriver si, andra skriver så. Några skriver Allt kommer att bli bra, andra Allt kommer bli bra. Det kan medföra både irritation och viss osäkerhet. Vi kan bli osäkra på ifall något skrivsätt är att föredra, eller om skrivsätten har delvis olika användningsområden. Detta innebär emellertid också att båda de omdiskuterade konstruktionerna är grammatiska, d.v.s. de ingår i det grammatiska systemet i någon form av etablerad svenska. Däremot är det inte säkert att de är allmänt accepterade i alla typer av sammanhang. För att belysa problemfrågorna och undersöka gränserna för olika konstruktionssätt ger vi i den här boken ibland exempel på formuleringar som definitivt skulle vara ogrammatiska. Det innebär att ingen med svenska som modersmål skulle komma på att producera en sådan konstruktion - annat än som ren felsägning eller felskrivning. I den grammatiska traditionen brukar sådana exempel markeras med en stjärna framför, och så görs även här: •på gården står cykel. (För det mesta framgår det dock även av texten i övrigt att exemplen är oriktiga.) En stjärnmarkering är alltså inte detsamma som att uttryckssättet inte rekommenderas. Det är egentligen värre än så. Stjärnmarkeringen visar att uttrycket faller utanför svenska språket. Åtminstone faller det utanför det gemensamma standardspråket, se nedan. Däremot kan stjärnmärkta uttryckssätt någon gång faktiskt användas inom en klart begränsad varietet av svenska. Standardspråket och andra varieteter

Det vi brukar kalla för "ett" språk, till exempel svenska, består i själva verket av en mängd språkliga delsystem. Olika varianter av ett och samma språk kallas inom språkvetenskapen för varieteter. Exempel på varieteter är olika dialekter och sociolekter. Det sistnämnda syftar på varieteter som rorknippas med en socialt bestämd grupp av människor, 10 INLEDNING

till exempel akademiker eller ungdomar från invandrartäta förorter. Svenskan, liksom andra språk, rymmer också ouka fackspråk och olika formalitetsregister, till exempel informella samtal, formella uppläsningar o.s.v. Alla varieteter har till viss del egna särdrag och konventioner, även om mycket narurligtvis är gemensamt med övriga varieteter. För alla typer av varieteter gäller att vissa språkdrag också förknippas med olika normföreställningar. De normer som diskuteras mest gäller den varietet som är den mest gemensamma, den som brukar kallas standardspråket eller standardsvenskan. Det är den varietet som kan sägas vara mest neutral, både geografiskt och socialt, och som brukar användas i olika offentliga och officiella sammanhang. Helt neutralt är dock inte heller standardspråket, vilket framgår nedan. Standardspråk brukar vara nära kopplade till det gemensamma skriftspråket, och så är fallet också för svenskans del. Det svenska skriftspråket är i hög grad standardiserat. Vi kan normalt inte utläsa av en text varifrån skribenten kommer. Det är därför också mest relevant att koppla ihop standardsvenska med skriftspråket. Men vi kan också i viss mån tala om ett särskilt standardtalspråk Tidigare benämndes detta ofta rik.r(tal)språk. Det förutsattes skilja sig från dialekterna på en rad olika sätt. Nu finns det inte särskilt många som talar verkugt genuin dialekt, och inte heller många som talar ett fullständigt neutralt riksspråk. För det mesta ger talet ledtrådar till åtminstone vilken region som talaren kommer ifrån. Därför föredrar dagens språkvetare att tala om olika regionala varianter av ett talat standardspråk som på många sätt ligger nära skriftspråket. Vi har till exempel sydliga, västliga, östliga (finlandssvenska) och nordliga varieteter av standardspråket. Dessa är mycket lika varandra i ordval, böjning och meningsbyggnad, men skiljer sig åt i några uttalsdrag, till exempel det bakre r-ljud som finns i Sydsverige. En sådan regional varietet kallar vi här för regionalt standard- eller rilmpråk. När vi någon gång bara talar om rik.sspråket menar vi det som är gemensamt för olika typer av regionala riksspråksvarieteter. Men oftast benämner vi detta (det talade) standardspråket. Det svenska standardspråket, liksom flertalet standardspråk i världen, är följden av såväl historiska tillfälligheter som medveten standardisering. Ett standardspråk bygger alltid på vissa varieteter, d.v.s. vissa dialekter och sociolekter. I svenskans fall har det varit de högre samhällsklassernas talspråk i Mälardalsområdet och Mellansverige INLEDNING 11

som historiskt sett har inverkat mest på det standardiserade riksspråket. Detta av det enkla skälet att den politiska makten har varit koncentrerad till dessa regioner. Anledningen är alltså inte att de dialekterna skulle vara bättre än andra. Den mest medvetet utförda standardiseringen har gällt skriften, särskilt stavning och böjning och bruket av skiljetecken. Sedan länge har Svenska Akademiens ordlista fi.mgerat som det självklara rättesnöret för stavning och böjning, medan Svenska skrivregler bl.a. redogör för teckenbruket och bruket av stor och liten bokstav. För andra delar av skriftspråket - till exempel ordföljden - är standardiseringen inte alls lika långt driven, och den som finns är bara till mindre del effekten av medveten språkstyrning. Det är till exempel ingen språkvårdare som har propagerat för att adjektivet måste böjas i meningar som Skorna är trasiga. Den konventionen har utvecklats ändå. De flesta konflikter som tas upp i språkriktighetsdebatter gäller det gemensamma standardspråket, särskilt skriftspråket. I fallet Skorna är trasig föreligger dock knappast någon konflikt. Det är helt självklart, och allmänt accepterat, att den enda korrekta formen i standardspråket är Skorna är trasiga. I många fall är det dock inte lika givet hur det ska heta i standardspråket. Hur stor spridning måste en uttrycksvariant ha för att den ska anses accepterad i standardspråket? Ar det till exempel givet att det ska heta på detta sätt, eller är på detta sättet lika korrekt? Här skiljer sig syd- och västsvenskars talspråk från det i övriga landet. Variantformen på detta sättet är betydligt mer spridd än varianten Skorna är trasig och måste därför anses tillhöra det regionala standardtalspråket. Men bör den därmed också accepteras i skriftspråket? (Se kapitlet"Bestämd form eller inte efter demonstrativa pronomen", s. I39.)

Språkets godtycklighet Hur ett språk ser ut är i grunden mer eller mindre godtyckligt. Det finns visserligen fysiologiska begränsningar för hur ett språksystem kan se ut; det begränsas av hur våra öron, ögon och talorgan fungerar och hur våra hjärnor arbetar. Men det finns inga högre logiska principer som styr språkets utformning. Det finns inga logiskt tvingande skäl till att det i svenskt riksspråk ska heta Skorna är trasiga. I många 12 INLEDNING

andra språk böjs inte adjektivet i motsvarande ställning, till exempel inte i engelska: Jl;e Jhoes are torn - 77Je shoe is torn. Att Skorna är trmiga är det enda korrekta uttryckssättet för flertalet svenskar beror enbart på att de språkliga konventionerna och språkutvecklingen har lett dithän. De kunde dock lika gärna ha lett åt ett annat håll. Nu kanske några vill hävda att Skorna är traJiga är ett tydligare uttryckssätt och därför bättre, eftersom pluralböjningen trasiga klarare visar samhörigheten med pluralformen skorna. I en så enkel mening spelar det nog ingen större roll, men i en mer komplex mening som Han packade ner skorna i den gamla väJkan, trasiga och smutsiga kan läsaren få god hjälp att tolka att adjektiven trasig och smutsig hör till skorna och inte till väskan, när man böjer dem efter skorna. Detta är visserligen sant, och det kan vara ett gott skäl att understödja ett sådant böjningssystem som standardsvenskan har. Men det är inte givet att det tydligaste systemet också alltid är det mest korrekta. I så fall skulle det vara ännu mer korrekt med Skorna ära trasiga, eftersom verbformen äro också signalerar flertal och samhörighet med skorna. Så hette det ju också i äldre tiders svenska, men det uttryckssättet är nu ohjälpligt föråldrat. Det är inte längre korrekt svenska. Exemplet visar att vad som är korrekt och icke korrekt ingalunda är givet för alla tider. Exemplet visar också att tydlighet är något relativt: språket behöver inte uppvisa maximal tydlighet. Språket ska vara så tydligt att kommunikationen underlättas. När konventionerna och normerna är så självklara som i fallet Skorna är trasiga spelar bedömningar av den kommunikativa tydligheten och effektiviteten ingen roll. Värdet av fungerande konventioner

Människor i ett samhälle behöver konventioner av olika slag för att kunna koordinera sina handlingar och umgängesmönster. Vi behöver veta vad vi kan förvänta oss av andra och hur vi själva ska bete oss i olika situationer - åtminstone på ett ungefar. Ibland finns det goda praktiska skäl till att en viss konvention ser ut som den gör (till exempel att vi hälsar med högerhanden eftersom de flesta av oss är högerhänta), men många gånger är konventionens beskaffenhet helt godtycklig - det viktiga är att den finns. Det finns till exempel ingenting som säger att det är bättre att köra på höger sida av vägen; vänster sida skulle i princip gå lika bra. Men det är nödvändigt att alla gör likadant. Att det finns en konvention är således ofta viktigare än hur den ser ut. INLEDNING

13

Att en konvention är godtycklig innebär dock inte att vi är fria att plötsligt börja göra tvärtom. En starkt etablerad konvention är ett mäktigt faktum som vi knappast kan bortse ifrån. Våra val kommer på ena eller andra sättet att tolkas i ljuset av konventionen. Det finns till exempel de som tycker det är mer uttrycksfullt att skriva sitt namn med genomgående gemener: ola benriksson. Men uttryckskraften, i den mån den finns, ligger just i själva avvikelsen från den helt dominerande konventionen att skriva namn med stor begynnelsebokstav. Det går också att förändra konventioner, men i regel bara långsamt och successivt.

Språkförändring Språk förändrar sig ständigt. Vi konstaterade just att Skorna äro trasiga inte längre är korrekt svenska, vilket det var ännu för bara drygt 50 år sedan. De plurala verbformerna har nu försvunnit i både tal och skrift. (Det hindrar inte att de då och då återuppväcks i arkaiserande syfte.) Det finns många skäl till språkförändringar. En del beror på samhällsförändringar och sociala förskjutningar. I dag har det till exempel blivit allt svårare att använda han som könsneutralt pronomen. Det har förstås att göra med en numera ganska allmän strävan efter jämställdhet mellan könen. (Se "Könsneutralt pronomen", s. 75.) Förutsättningen för andra förändringstendenser kan finnas inbyggd i själva språkstrukturen och i människans konstitution. Ofta leder utvecklingen till att allt fler uttryck ansluts till de mest dominerande mönstren. Från början kunde det till exempel bara heta simma-samsummit- nu används allt mer simma- simmade-simmat, eftersom det är det mest generella mönstret för verbböjning. Ofta samspelar olika drivkrafter. Exempelvis ligger fröet till många ljudförändringar dels i språkljudens akustiska egenskaper, dels i hur våra öron och talorgan fungerar. Men hur spridda de nya formerna blir styrs av sociala krafter, vilken laddning formerna rar och hur accepterade de blir i olika kretsar. Under medeltiden förändrades till exempel det långa a-ljudet och blev till slut ett å-ljud, aka blev åka. Ett skäl är att de båda ljuden ligger så nära varandra, både för öronen och i munhålan. Nymodigheten spreds och blev så småningom accepterad över nästan hela det svenska språkområdet. Genomslaget blev enormt. Det ledde också till att den nya bokstaven å skapades för att återge det nya ljudet. I en del dialek-

14

INLEDNING

ter finns i dag motsvarande tendenser till förskjutning av a-ljudet. Där låter radhuset och rådhwet lika. Men att uttala radhuset på detta sätt är ingalunda allmänt accepterat; det förknippas starkt med till exempel stockholmska eller göteborgska och anses inte höra till det standardspråkliga uttalet. Inte heller har det lett till omstavning av radhuset. Samma ljudförändring kan alltså få ouka resultat beroende på vilka sociala förutsättningar som råder. En allmän förutsättning för språkets föränderlighet är att det mesta av språksystemet egentligen är godtyckligt - åka kan användas precis lika väl som aka, och är kan i dag fylla samma funktioner som äro gjorde förut . Många språkriktighetsdiskussioner hänger intimt samman med språkförändringar. När somliga börjar använda språket på ett delvis nytt sätt reagerar andra och ställer sig avvisande. Många gånger handlar det om att uttryckssätt som tidigare betraktats som vardagliga och talspräkliga allt mer börjat ta sig in i skriftspråket, även i mer officiella sammanhang.

Tal och skrift Som nämnts tar vi främst upp frägor som gäller vårt gemensamma skriftspråk. Frågor som enbart rör det talade språket, till exempel rena uttalsfrågor, behandlas inte alls . Som framgått rör dock många språkriktighetsproblem i vilken utsträckning det är lämpugt att skriftspråket tar upp språkdrag som ursprungligen hör talspråket till. Utgångspunkten är därför vad som kan rekommenderas för skriftspråket, inte för talspråket. (Det hindrar inte att boken även rymmer en del korta kommentarer om talet ibland.) Varför har vi gjort en sådan begränsning? Varför är det inte lika viktigt att standardisera och normera hur vi talar? Ett skäl är att tal och skrift verkar under olika villkor. • I skrift har skribenten och läsarna inte den omedelbara miljön och situationen gemensam. • I skrift får skribenten inget omedelbart gensvar från läsarna och kan inte avläsa om de missförstår eller inte förstår alls. • Vi använder skrift i högre utsträckning till människor vi inte känner. Därför vet skribenten ofta inte exakt vilka kunskaper läsarna har eller hur de reagerar på olika uttryckssätt.

INLEDNING

15

• Skriften är gemensam för många människor; lokala dialekter och olika typer av gruppspråk delar vi m ed betydligt färre. Om alla skrev precis som de talade skulle det bli förvirrande - många ord skulle ha en mängd olika betydelser, och "samma" ord skulle kunna se helt olika ut beroende på hur talaren brukar säga. • När vi skriver har vi tid att planera v;"1rt budskap; talet är mer spontant och omedelbart. • Skriften är mer beständig. Texten kanske ska läsas under lång tid framöver, vilket ökar kraven på tydlighet. • Vi lär oss tala våra oLka varieteter ganska omedvetet och automatiskt, men skriften måste vi till stora delar tillägna oss medvetet. Det gäller både allmänna stavningsprinciper och stavningen av enskilda ord liksom hur m an använder skiljetecknen. Däremot har vi aldrig fått lära oss - och är heller inte särskilt medvetna om hur vi använder till exempel röststyrka, tonhöjd eller pauser för att få fram olika nyanser när vi talar. Detta utgör principiella skillnader mellan tal och skrift. De kan vara mer eller mindre giltiga för olika text- och taltyper. Exempelvis Lgger flera av de nya elektroniska kommunikationssätten - sms, chatt och e-brev - närmare talspråksvillkoren än flertalet traditionella texttyper. Skriften behöver alltså vara mer standardiserad än talet, som kan uppvisa betydligt större variation. På skriften kan vi normalt inte se varifrån skribenten kommer, vilken socialgrupp den tillhör eller vilket yrke den utövar. Detta är också en poäng med skriftspråket - det är tämLgen "neutralt" och anonymt. Omvänt är det ofta en poäng att vi i talet visar vilka vi är. Talet är mer direkt och känslosamt. Vår identitet och grupptillhörighet är närmare knuten till talet än till skriften. Därför är det följdriktigt att talet far variera mer. Behovet av skriftstandardisering är särskilt uppenbart för stavning, böjning och interpunktion. Men vissa aspekter av grammatik och meningsbyggnad behöver också standardiseras, även om språket här aldrig kan - och aldrig bör - bli lika enheiligt som beträffande stav:iingen. Vi måste ofta vara mer noggranna med syftningar och samband i den skrivna texten än i talet, eftersom störningar och feltolkning ar inte kan upptäckas och rättas till lika smidigt som i samtal. Meningsbyggnaden måste vara klarare, eftersom vi inte kan förtydliga budskapet med exempelvis betoningar av viktiga ord. En hel del av språkrik-

16

INLEDNING

tighetsproblcmen rör därför vilka uttryckssätt som i skrift är mest tydliga, entydiga och lättlästa och vilka som vållar minst oklarhet. I grunden utnyttjar tal och skrift dock samma ordförråd och samma grammatik. Det allra mesta i språket är gemensamt, även om det skiftar hur frekvent olika typer av konstruktioner utnyttjas i respektive medium. Vissa typer av bisatser är exempelvis mycket ovanliga i tal, till exempel bisatser som inleds med vilket: Han var redan sen, vilket inte hindrade att han gick och drog benen efter sig. Omvänt är en konstruktion som Vi hade hunnit städat ovanlig i skrift, men ganska vanlig i tal (se "Dubbelt supinum", s. 320). En del av skillnaderna mellan tal och skrift är betingade av att de fungerar på olika villkor, medan andra snarare är av stilistisk natur. Det är viktigt att komma ihåg att talspråket inte är någon urartad eller ofullkomlig version av skriftspråket. Beteckningen talspråk har ibland fatt en sådan negativ klang. Det händer att formuleringar som "det där är (bara) talspråk" används för att markera att "det där" är slarvspråk som inte anses höra hemma i skriften. Beteckningen talspråk(ligt) blir då snarast liktydig med dåligt, slarvigt, hafsigt. Någon sådan värdering lägger vi inte in i beteckningar som talspråk och talat språk i den här boken. Talet är på många sätt primärt. Alla människor lär sig tala innan de lär sig skriva, och alla folk har ett talat språk innan de utvecklar skrift. Utan det talade språket skulle ingen skrift finnas. Värdet av standardisering, värdet av variation Standardisering är alltid en balansgång. Det finns ett uppenbart värde i att vi har standardiserade mönster att tillgå. Både skrivandet och läsandet blir enklare och säkrare om vi är någorlunda ense om vilka mönster vi kan förvänta oss i olika typer av texter. Men det ligger också ett värde i att ha variationsmöjligheter och att inte alla uttrycker sig exakt likadant. Även skriftspråket måste fa variera. Ett varierat skriftspråk med viss spännvidd gör det möjligt för varje individ att hålla sig relativt nära sitt talade språk även i skriften. Det gör att fler människor har lättare att tillägna sig skriftspråket, vilket är en demokratisk fördel i ett så skriftpräglat samhälle som det svenska. Ju mer intrikata specialregler som gäller enbart för skriften, ju mer skriftspråket avviker från många människors talspråk, desto färre vågar använda detta skriftspråk. Vi vet också att en stor del av vår identitetsuppfattning är knuten till det talade språket, och det är en fördel om vi INLEDNING

17

slipper att dramatiskt byta identitet varje gång vi skriver. Steget meUan det talade och det skrivna bör därför inte vara för stort, och det förutsätter en viss variation i skriftspråket. Möjligheten till variation gör det också lättare att smidigt organisera texten efter situationen - att anpassa den efter de aktuella läsarna, att välja ett tonläge som passar, att lyfta fram delar av innehållet som är särskilt viktiga eller att på ett smidigt sätt förtydliga att en viss tolkning är avsedd bland flera möjliga. Exempelvis framhäver Rosor är vackert att mängdintrycket från flera rosor kollektivt ger ett behagligt intryck, medan Rosor är vackra snarare uttrycker att varje ros för sig har egenskapen att vara vacker. Vi vet att två uttryckssätt sällan är fullständigt synonyma. Genom att välja bland likartade uttryckssätt har vi därför ofta möjlighet till en finare nyansering av innehållet. Även skriftspråket måste alltså få variera. Idealet är en balanspunkt där skriftspråket är lagom standardiserat för att underlätta kommunikationen och samtidigt erbjuder smidiga variationsmöjligheter så att varje skribent har en viss frihet att uttrycka sig efter sina egna förutsättningar och situationens krav. Genrer, texttyper och stil

Även om skriftspråket är tämligen standardiserat rymmer det således en hel del variation. En experimentell diktsamling har föga gemensamt med en statlig utredning eller ett vykort. Den här boken rör dock varken vårt mest privata skrivande eller det mest utpräglat estetiska, d.v.s. skönlitteraturen. Den rör i första hand de genrer och texttyper som är mest anonyma och offentliga, d.v.s. brukstexter som ska förmedla sakinrilctade budskap till människor vi inte känner särskilt väl - nyhetsförmedling, rapporter, utredningar, myndighetsbrev, överklaganden, ansökningar, läroböcker, broschyrer, insändare o.s.v. Detta sammanfattas ofta under beteckningen sak.prosa, och det är där behovet av ett standardspråk är som störst. Men även sakprosan rymmer som synes en mängd genrer och texttyper, och varje genre har sina konventioner och normer. Vi förväntar oss inte att möta samma språk i ett affärsbrev som i en lärobok eller en statlig utredning. Textens innehåll och uppställning är inte densamma. Vi utgår till exempel ifrån att brev har särskilda avslutningsfraser. Vi rorväntar oss dessutom att möta olika typer av formuleringar - olika språkliga konstruktioner - i de olika genrerna. I en lärobok är det

18

INLEDNING

exempelvis inte ovanligt med uppmaningar ( Värm lösningen ti/1 Ioo grader/'J och du-tilltal (Du har säkert lagt märke till hur kroppen reagerar vid snabba temperaturväxlingar). Detta skulle vara oväntat i en statlig utredning och förefalla direkt besynnerligt. Språknormer är alltså i hög utsträckning specifika för en viss genre. Det gör det förstås svårt att ge helt generella anvisningar för skriftspråket. Inte blir det lättare av att det ständigt växer fram nya genrer med sina speciella konventioner. Vi har här ingen möjlighet att gå igenom genre för genre och diskutera vilka normer som bör gälla. Vi kan inte heller för varje konstruktion lista exakt i vilka genrer den är gångbar respektive inte gångbar. Med nödvändighet blir därför rekommendationerna i den här boken ganska allmänt hållna. Skribenten måste själv ta ställning till vilket tonläge och vilken stil som är lämplig för sammanhanget. Som en hjälp ger vi ibland kortfattade och ganska allmänna kommentarer om konstruktionernas stilistiska laddning, när det finns en påtaglig sådan. De senaste hundra åren har det skett kraftiga förskjutningar i vad som är normalt stilläge i olika sammanhang. Tonläget i normal sakprosa har blivit betydligt mer vardagligt och informellt än det var för bara 50 år sedan. Det märks till exempel i myndigheternas blanketter och informationsbroschyrer. Meningsbyggnaden har förenklats, och många uttryckssätt som tidigare bara hörde talspråket till har nu blivit normalformer även i skrift; jämför den moderna meningen Det är en fråga som vi i dag vet mycket litet om med den äldre normenliga formuleringen Det är enfråga om vilken vi i dag vet mycket litet. Att meningsbyggnaden har förenklats och blivit mer talspråksnära är en utveckling som har stöttats av språkvårdarna. Detta innebär inte att alla stilskillnader har suddats ut. Det finns alltjämt en rad konstruktioner som uppfattas som vardagliga och talspråkliga {Jag såg han i går), och andra som förknippas med formella och skriftspråkliga sammanhang (till exempel att använda vederbörande som könsneutralt pronomen). När vi i den här boken anger att en viss konstruktion har en formell prägel, bör man undvika den när man vänder sig till människor som är ovana att läsa formella texter. Omvänt beskriver vi en del uttryckssätt som vardagliga, vilket innebär att de bör undvikas i texter av mer formell karaktär. Verkligheten är dock sällan alldeles entydig, och det är svårt att ge helt generella anvisningar även om konstruktioners stilvärde. Även INLEDNING

1.9

den stilistiska laddningen beror till stor del på sammanhanget. Ibland varierar den med enskilda uttryck av samma typ. Exempelvis uppfattas ofta dubbel bestämdhet vid demonstrativa pronomen som talspråkligt och regionalt fargat: Varfor g dr di på detta viset? Men i vissa konstruktioner av det här slaget är laddningen snarare högtidlig eller rent sakral: Jag såg dig, och från denna dagen jag enda1I Dig i världen ser. Hans rike är inte av denna världen. (Se "Bestämd form eller inte efter demonstrativa pronomen",s. 139.)

Rätt och fel, korrekt och inte korrekt En del språkliga normbrott brukar vi klassa som fel. En helt klar skiljelinje mellan rätt och fel existerar dock endast i vissa bestämda fall. Det gäller främst de avvikelser från standardsvenskan som åstadkoms av dem som ännu inte behärskar svenska fullt ut, d.v.s. av barn och av dem som lär sig svenska som främmande språk. Ett enkelt exempel är ordfö~der som Smaken man glömmer aldrig. Sådana avvikelser är helt enkelt felaktiga. De är ogrammatiska på det sätt som beskrevs ovan; ingen vuxen infödd svensktalare har en inre grammatik som skulle producera en sådan mening. Även infödda modersmålstalare begår givetvis en mängd rena slarvfel, till exempel när det går för fort, när de är trötta, okoncentrerade, eller kanske inte riktigt behärskar nya eller ovanliga ord och uttryckssätt. Sådana fel är också okontroversiella. Talarna och skribenterna tillstår i regel själva i efterhand att de gjort fel. Det är i de flesta fall också okontroversiellt att påtagligt avvikande dialektala och regionala drag, som Skorna är tra1ig, inte heller är korrekta i vän gemensamma skriftspråk. De flesta språkriktighetsdiskussioner handlar dock inte om grammatiska fel i denna snäva mening. De handlar om uttryckssätt som är normala för en stor del svensktalare men inte för andra. Då är det inte lika enkelt att tala om rätt och fel. Många säger (och skriver) Det kommer bli bra. För andra stämmer detta dåligt med den inre grammatiken, och för dem måste det heta Det kommer att bli bra (se "Uteblivet atl', s. 355). Här handlar det om att fullt kompetenta språkbrukares språkkänsla och grammatik skiljer sig åt. Det är inte meningsfullt att tala om sådana konflikter i termer av rätt och fel. Båda konstruktionerna är exempel på systematiskt använd svenska. 20 INLEDNING

Däremot är det helt klart att en del uttryckssätt är mindre accepterade än andra i vissa sammanhang, exempelvis i mer formella texter, eller i skrift generellt. Exempelvis ärJag såg han i går inte allmänt accepterat att använda i offentligt skriftspråk, inte ens av de människor som ofta säger så. Här finns det en socialt betingad norm för skriftspråket, och enligt den bör vi skriva]ag såg honom i går. Ytterst är det den samlade sociala acceptansen hos språkbrukarna som styr vad som är korrekt. Det är språkbrukarna som avgör vilken variation som är tillåtlig och vilken som inte godtas i vissa typer av siruationer. Accepterandet sker dock för det mesta inte uttalat eller ens alldeles medvetet. När allt fler människor använder en viss konstruktion är det ett utslag av att konstruktionen blivit allt mer accepterad. Större delen av accepterandet sker alltså tyst. Uttryckssätt som sedan länge är etablerade och vitt spridda kan därför rent principiellt inte beskyllas för att vara felaktig svenska - de hör till svenska språket. Däremot är det inte alltid självklart att de accepteras som korrekta i alla sammanhang och situationer. Korrekt och icke korrekt är alltså inte helt liktydigt med rätt respektive fel, åtminstone inte som vi använder uttrycken här. Rätt eller fel är egentligen en mer grundläggande distinktion som bestämmer vad som över huvud taget är svenska. Korrekthet rör normer för vissa sammanhang, till exempel skriftspråksnormen, eller än mer specifika normer för olika genrer och särskilda kommunikativa sammanhang, exempelvis brev till eller från myndigheter. Det hindrar inte att beteckningarna fel och felaktig i allmänt språkbruk ibland utsträcks till att även innefatta brott mot socialt mycket allmänt omfattade normer, särskilt när dessa finns explicit formulerade av språkvårdare, trots att dessa brott inte kan betraktas som ogrammatiska i egentlig mening. Så sker någon gång även i denna bok. Normer kan vara av en mängd olika slag och styrka - de inbegriper också bl.a. föreställningar om vilket stilvärde uttryck har, till exempel att vederbö'rande är ett stelt och formellt pronomen, trots att det naturligtvis inte är felaktigt. Normer kan gälla vad vi bö'r göra (till exempel avsluta brev med en artighetsfras) eller vad vi absolut intefor göra (till exempel beteckna någon som idiot i ett mötesprotokoll). Många språkriktighetsdiskussioner handlar om uttryck som bedöms som tydligare eller lämpligare än andra uttryck, även om de senare inte anses som felaktiga. Av tradition används språkriktighet som en sammanfattande INLEDNING

21

beteckning för alla typer av språkliga norm föreställningar. Spräkriktighct handlar alltså inte bara om rätt och fel. Som framgått är det i det långa loppet inte de normer som olika språkvårdare kan tänkas påbjuda som avgör vad som är korrekt. Vad språkvårdarna kan - och försöker - göra är att påverka den sociala acceptansen. Men om detta misslyckas faller normeringsförsöken. Om en påbjuden norm inte godtas och därför inte kommer till användning, så upphör den att fungera som faktisk norm. Då måste den förr eller senare överges även av språkvårdarna. Därför måste språkvårdarna också bedöma vilka normeringsförsök det är möjligt att få gehör för i ett visst skede.

Normkonflikter och bedömningsgrunder Att bedöma den sociala acceptansen hos olika uttryckssätt är komplicerat, liksom att påverka den. Här verkar många sociala krafter i olika riktningar, och vissa gruppers acceptans blir i praktiken alltid viktigare än andras. I språkriktighetsdiskussioner är i regel minst ett av flera alternativa uttryckssätt ifrågasatt. Diskussionen hade knappast uppstått om det inte hade funnits människor som använder det ifrågasatta uttryckssättet. Att dubbelt supinum - Du hade kunnat gjort det tidigare i stället för kunnat göra - har blivit en språkriktighetsfråga beror förstås på att många använder dubbelt supinum. Många av dessa tycker att uttryckssättet är helt acceptabelt, även om de kanske inte har reflekterat så mycket över det. Många som kritiserar det har förmodligen inte heller reflekterat över det; de har fått lära sig att det helt enkelt bör undvikas.

De som ogillar dubbelt supinum kan dock knappast bara hävda att "vår grammatik är bättre än er". I stället anförs olika typer av skäl för att dubbelt supinum skulle vara ett sämre alternativ. Motståndarna kan till exempel hävda att det är bättre att alltid följa det dominerande mönstret, att grammatiken blir mer systematisk om supinum alltid följs av infinitiv, liksom om alla underordnade verb i en verbkedja alltid står i infinitiv (utom efter ha). Det finns en del problem med en sådan argumentation, vilket framkommer bl.a. i kapitlen om dubbelt supinum och om så kallad förledsanknytning (antill. möbelexpert) - se "Dubbelt supinum" och "För)edsanknytning", också nedan om logik 22 INLEDNING

och om grammatikens regler i avsnittet "Problematiska bedömningsgrunder". Rent allmänt blir det bekymmersamt om endast de dominerande mönstren skulle accepteras. Det blir till exempel omöjligt att variera sig stilistiskt om all variation är bannlyst. Det vore orimligt att kräva att alla meningar måste inledas med subjektet, även om det råkar vara det klart dominerande mönstret i svenskan. Vad som är korrekt eller inte är i praktiken alltid en fråga om bedömning. I bedömningen måste åtminstone följande faktorer vävas in: 1.

2.

3. 4.

5. 6.

Hur etablerat uttryckssättet är i bruket. Hur accepterat uttryckssättet är bland språkbrukarna. Hur accepterat uttryckssättet är bland norm auktoriteter, till exempel språkvårdare och lärare. Hur väl uttryckssättet stämmer med språksystemet i övrigt. Hur väl uttrycket stämmer med den skriftspråkliga traditionen. Hur väl uttryckssättet fungerar i olika kommunikativa sammanhang.

(Det finns andra som har behandlat olika bedömningsgrunder och språkriktighetsprinciper; se referenserna i avsnittet "Svensk och internationell språkriktighetsdebatt" nedan.) En språkriktighetsbedömning innebär att de olika faktorerna vägs mot varandra. Många gånger pekar de åt olika håll. Allmänt sett är den sjätte punkten många gånger mer utslagsgivande än de övriga, men det är svårt att göra en generell rangordning av punkterna. De första tre punkterna kan sägas röra själva acceptansnivån i språkgemenskapen. De tre sista punkterna rör faktorer som påverkar beredvilligheten att acceptera olika konstruktioner. Dessa faktorer inverkar intuitivt på alla medlemmar av språkgemenskapen, men de mest medvetna övervägandena brukar göras av mer eller mindre professionella normauktoriteter. När punkterna ska tillämpas på verkliga fall kan vi genast ana en del problem, varav några är av generellt slag. Ett är att det givetvis finns en mängd olika typer av bruk och kommunikativa sammanhang. Hur ska man till exempel värdera talbruk gentemot skriftbruk och tidningsledare gentemot sportreferat? På samma sätt finns det olika typer av språkbrukare och normauktoriteter. Man kan exempelvis fråga sig ifall det vore vettigt att skilja ut professionella skribenter som en särskilt viktig språkbrukargrupp, till exempel journalister och författare. Deras bruk far ofta stort genomslag, och de fungerar också som en sorts förINLEDNING

23

mediande normauktoritcter - det är hos dessa som språkvårdarnas råd kan fä störst verkan. Alla dessa grupper är ingalunda alltid överens. Grupperna kanske inte heller är ense inbördes. I-lär kommenteras först alla punkterna kortfattat, och några av dem utvecklas lite utförligare i efterföljande avsnitt. r. Nästan alla konstruktioner som figurerar i de klassiska språkriktighetsdiskussionerna, även de mest kritiserade, är tämligen etablerade i bruket, åtminstone i någon sorts vanligt förekommande bruk. Annars skulle språkriktighetsfrågorna inte uppstå och bestå. Många människor envisas med att använda uttrycken, trots att de ständigt kritiseras. Ibland går det att se utvecklingstendenser över tid. Uttryck som vinner mark - trots massiv kritik - har i regel framtiden för sig. Det gäller till exempel personal använt som räknebart substantiv: På kvällen fanns ftm personal på avdelningen (se "Kollektivord om individer", s. 147). Det är således svårt att awisa flertalet av de uttryckssätt som behandlas i den här boken enbart på grund av att de inte skulle vara tillräckligt etablerade. Däremot kan det ibland finnas skillnader mellan den talspråkliga och den skriftspråkliga etableringen. Vilka slutsatser man ska dra av detta är inte alltid givet. (Mer om bruket i avsnittet "Förhållandet mellan bruk och normer"). 2. Att uttryckssätt används är inte alltid dets.tmma som att de är allmänt accepterade. Många som svär tycker exempelvis att de själva och andra egentligen borde låta bli det, åtminstone i mer offentliga sammanhang. Men språkbrukarna har ofta påfallande olika uppfattningar om hur acceptabla olika uttryckssätt är. Några tycker det är helt i sin ordning att svära när de blir intervjuade i tv, andra finner det helt otänkbart. Språkbrukarnas medvetna attityder utgör således ibland ett trubbigt verktyg när språkvå.rdare ska bedöma korrektheten. Vilka ska man ta mest hänsyn till? Det är dessutom svårare att undersöka attityderna än det faktiska bruket. Även här kan man dock ibland skönja utvecklingstendenser över tid. Ett särskilt problem utgör det som ibland kallas inlärd irritation. Särskilt i skolan får man lära sig att vara observant på vissa konstruktioner, som klassas som icke korrekta. Varderingen - att inte acceptera dessa konstruktioner - övertas då från en normauktoritet och bottnar inte ytterst i den egna språkkänslan, den egna inre grammatiken. Ett exempel är Han är längre än mig, som ingår i mångas spontant utvecklade grammatik. Många har dock .fatt lära sig att än mig är fel och än jag är rätt, eftersom detta egentligen

24

INLEDNING

ansetts vara en förkortning av än jag är. Men den regeln saknas uppenbarligen i mångas inre grammatik. Den är inlärd i skolan eller senare, och det kan skapa irritation när dessa människor som medvetet lärt in regeln möter mig-varianten hos de språkbrukare som följer sin inre grammatik. D et är givetvis otillfredsställande att bygga dagens rekommendationer på inlärd irritation om denna bottnar i svagt grundade normuppfattningar och en bristfållig grammatisk analys. 3. Det finns en risk för cirkelbedömningar bland normauktoriteterna, om dessa enbart utgår från varandra när de värderar olika konstruktioner och dessutom beskriver detta som Normen med stort N. Vi kan till exempel i den här boken inte hävda att en viss konstruktion är korrekt eller inte korrekt med det enda argumentet att Erik Wellander i Riktig svemka (1973) gjorde den bedömningen. Normauktoriteter är med och skapar normer. Det blir därför besvärligt om auktoriteternas enda normkälla är rekommendationer som kolleger tidigare har utfärdat. Det krävs normalt ytterligare argument för att utfärda en rekommendation. 4. Det är en klar fördel om språkliga nybildningar stämmer överens med det redan etablerade språksystemet. Exempelvis går det smidigast att införliva nya ord i svenskan om de stavas och böjs efter de mönster som redan är vedertagna, till exempel att container bör heta containrar i plural. Sådana krav är det principiellt lätt att instämma i, men de är inte alltid lätta att efterfölja och tillämpa. De fungerar bäst just vid bedömningen av språkliga nymodigheter på ordnivå. Det är betydligt knepigare att avgöra hur språksystemet egentligen ser ut när det gäller syntaktiska mönster. Om ett uttryckssätt ska anses överensstämma med systemet eller inte beror delvis på hur man har beskrivit systemet. Det kan hända att den traditionella beskrivningen av svenskan ibland har varit för snäv. Den särskilda bisatsordföljden - Du sa att han inte har kommit - har nog exempelvis aldrig konsekvent tillämpats i alla bisatser, trots att grammatikböckerna ibland har gett det intrycket. Människor har alltid också kunnat säga, och skriva, Du sa att han har inte kommit. Många klassiska språkriktighetsfrågor rör konstruktionsmönster som varit etablerade sedan gammalt. Därför är det rimligt att hävda att en korrekt beskrivning av det svenska språksystemet borde utformas så att den innefattar även dessa omstridda konstruktioner. Att de sedan förknippas med vissa normföreställningar är en annan sak. Man bör alltså skilja mellan vilka konstruktioner som faktiskt föreINLEDNING

25

kommer med viss systematik, å ena sidan, och vilka konstruktioner som olika bedömare anser bör förekomma, å andra sidan. När man bedömer om ett uttryck är i samklang med språksystemet bör det främst gälla den första av dessa punkter, d.v.s. det system som speglas i det faktiska bruket. Annars förvandlas argumentationen här lätt till ett cirkelresonemang. 5. Punkten om den skriftspråkliga traditionen kan se ut som ett specialfall av punkt 1. Men medan punkt I hänför sig till det nutida bruket avser punkt 5 länkarna till den äldre skriftliga traditionen, och kanske särskilt det litterära arvet. Alla större förändringar av skriftnormerna påverkar våra möjligheter att tillgodogöra oss kulturarvet. Det skapar ett läsmotstånd om redan hundra år gamla texter ger ett påfallande ålderdomligt intryck. Detta argument användes exempelvis mot att avskaffa de plurala verben, när han gick, vi gingo blev han gick, vi gick.. Argumentet är till stor del relevant och ofta värt att beakta. Det gäller särskilt vid ord och konstruktioner som är mycket vanliga. Skulle dom införas som enhetsform för de och dem blir skillnaden mycket påtaglig mellan gamla och nya texter. Problemet är att hänsynen till kulturarvet snabbt tenderar att bli allomfattande och alltför konserverande. Om denna hänsyn alltid fållde avgörandet skulle inga förändringar alls accepteras. En så extrem attityd till språkutveckling är inte möjlig att försvara. Det är trots allt viktigare att vi kan kommunicera naturligt med varandra i dag än att vi helt utan besvär kan läsa våra klassiker. Därför blir hänsynen till traditionen bara en aspekt bland många att väva in i språkriktighetsbedömningen. 6. Det är alltid viktigt hur väl de omdiskuterade uttryckssätten fungerar i den språkliga kommunikationen. Detta är sedan länge också en av de mest väsentliga faktorerna vid språkriktighetsbedömningar. Den tenderar att bli än viktigare i alla de fall där de övriga punkterna är vanskliga och föga utslagsgivande. Så är det ofta med de klassiska språkriktighetsfrågorna. Att bedöma den kommunikativa funktionen är dock inte alltid så lätt.

Den kommunikativa funktionen I över hundra år har hänsynen till den kommunikativa ändamålsenligheten varit språkvårdens kanske främsta rättesnöre. Denna hänsyn kallas också den funktionella normen. Grundtanken är art ett gott språk är ett språk som fungerar väl, d.v.s. ett språk som gör att läsaren

26

INLEDNING

säkert och smidigt förstår vad skribenten vill ha sagt. Det innebär att man försöker gynna uttryckssätt som är lätta att producera samtidigt som de är lätta att tolka och även lätta att lära in. Detta låter sig väl sägas, men det är inte alltid problemfritt att avgöra vad som är lätt respektive svårt i olika avseenden. I många fall saknar vi helt enkelt kunskap om hur vi faktiskt fungerar som språkvarelser. Ganska ofta hamnar också de tre rollerna i konflikt med varandra - skribenten, läsarna, inlärarna. Det som är lätt att producera kan mycket väl vara svårt att tolka. För den som skriver är det allra enklast att avstava precis där raden tar slut, oavsett var i ett ord man befinner sig - som i gru-nden. Näst enklast är att tillämpa en enkel mekanisk princip. En sådan är den traditionella enkonsonantsprincipen, som innebär att vokalen i den senare stavelsen bara föregås av en konsonant - som i grun-den. För den som läser blir det emellertid klarare om avstavningen sker i skarven mellan betydelseenheter - hellre då grund-en än grun-den eller gru-nden. För att veta vilket system som är mest funktionellt måste vi alltså göra en sammanvägning: Hur mycket lättare blir detta för läsaren respektive hur mycket mödosammare blir det för skribenten att tvingas analysera ordens uppbyggnad när man närmar sig radslutet? I sådana avvägningsfrågor är vi många gånger hänvisade enbart till förnuftiga gissningar. Det är vanskligt att ge helt generella rekommendationer, som gäller för alla typer av offentlig skrift. För att bedöma den kommunikativa funktionsdugligheten måste man alltid ta hänsyn till det övergripande sammanhanget. Framför allt måste man ta hänsyn till vilka som är textens mottagare. Det är till exempel stor skillnad mellan att sammanfatta en forskningsinsats i en rapport för forskarkolleger, i en personaltidning för universitetets anställda respektive i en dagstidningsartikel för den breda allmänheten. Många bedömningar handlar om tydlighet. Hur stor är risken att läsaren missförstår eller övertolkar en viss konstruktion i vissa typer av sammanhang? Detta är förvisso en central fråga, men man bör vara medveten om att det inte går att gardera sig mot flertydigheter och missförstånd. En text som saknar alla klandrade konstruktioner är inte automatiskt entydig. Alla språkliga konstruktioner kan bli flertydiga i vissa sammanhang. Det gäller även uttryck som uppfattas som självklart korrekta och aldrig har varit föremål för kritik. Meningen Rune såg Nisse på lagret i går representerar till exempel flera former av systeINLEDNING

27

matisk flertydighet i svenskan. Betyder meningen att det var på lagret de sågs? Eller träffade Rune en av lagerkillarna någon helt annanstans, k.--i nske på spårvagnen? (D å betyder på lagret bara att det är där Nisse jobbar.) Och vem var det egentligen som såg vem , var det Rune som blev sedd eller var det N isse? Alla tol kni ngarn a är h elt möj liga och rimliga - så länge vi inte vet m er om det övergripande sammanhanget. O m vi redan känner t ill att N isse är tandläkare kanske några av tolkningarna faller. Det viktigaste är kanske d ärför att m an lär sig läsa igenom sina egna te.xter och sj älv upptäcka var farorna lurar. Eller också kan man överlåta till andra att granska texten innan den n år sina läsare. Det är givetvis bra att känna till att somliga konstruktioner ökar riskerna for missfö rstånd, och en del kapitel i d en här boken kan då vara till god hjälp. M en de just exemplifi erade fl.ertyd igheterna behandlas inte, eftersom de aldrig har ifrågasatts i några sp råkriktighetsdiskussioner. Att systematiskt gå igenom alla typer av grammatiska fl.ertydigheter skulle ge en helt a nnan bok än den här.

Förhållandet mellan bruk och normer Ofta framförs synpunkten att det inte är givet att något är bra bara för att m ånga gör så. Och det är naturligtvis sant - det behöver inte vara bra, men d et är svårt att h ävda att det inte är riktig svenska. Däremot kan det ibland finnas bättre alternativ. Därför händer det också att språkvårdare avråder från uttryckssätt som väldigt m ånga faktiskt använder och i stället rekommenderar andra alternativ, när det finns goda skäl till detta. Så gör vi även emellanåt i den här boken. Vi avråder till exempel från att använda central, från han som könsneutralt pronomen och från särskrivning av sammansättningar som sjuk sköterska. Allmänt brukade uttryckssätt behöver inte alltid vara kommunikativt bra och tydliga sätt att uttrycka ett visst innehåll. Men ju starkare befäst ett visst bruk är, desto starkare skäl måste språkvårdarna ha för att ge rekommendationer som går på tvärs mot det. Bruk och norm är inte samma sak, men normerna måste alltid utgå från det faktiska bruket. Det finns en föreställning om att det borde gå att objektivt avgöra vad som är rätt och korrekt oberoende av hur människor faktiskt skriver och talar. Men detta är inte möjligt. Det beror bland annat på att de allra flesta språkliga konventioner har vuxit fram enbart genom bruket. Bara en mycket liten del av dem är följden av

28 INLEDNING

medveten normering. Ingen språkforskare har bestämt att häst heter just så och böjs hästen i bestämd form (och inte till exempel hors respektive horset). Att svenskans grundordföljd har verbet före objektet (Jag läste boken) har heller inte beslutats på någon språkvårdskonfcrens, lika lite som att vi har olika ordföljd i huvudsats och bisats. Utan de spontant framväxta konventionerna skulle vi inte ha något språk över huvud taget. Därför kommer vi aldrig ifrån det faktiska bruket. I praktiken är det heller knappast någon som ifrågasätter konventioner som nästan alla modersmålstalare följer. Det är sedan länge en självklar hållning bland språkvårdare att ta hänsyn till den faktiska språkanvändningen. Det varierar dock hur stor vikt som läggs vid bruket, liksom vilket bruk man är beredd att ta mest hänsyn till. Ibland talas det om det "kvalificerade" eller "professionella" bruket", men hur man avgränsar detta är inte givet. Utgör exempelvis tidningsartiklar ett mer professionellt bruk än myndighetsbeslut eller statliga utredning ar? I samtliga dessa fall är skrivandet en central och integrerad del i arbetet i fråga. Dagens språkvårdare har nog ännu större respekt än tidigare för bruket och vad det speglar. Detta har delvis med språkforskningens framåtskridande att göra. Det har blivit lättare att ta reda på hur det faktiska bruket ser ut, inte minst genom datortekniken. Språkvårdarna har också blivit mindre benägna att förkasta vanligt förekommande konstruktioner som utslag av slarv och tanklöshet. Det har visat sig att många konstruktioner som tidigare betraktades som tanklösa eller onödiga faktiskt har en systematisk funktion i språket (se ''Tautologi och pleonasm", s. 378, eller "Verb med (onödiga) partiklar", s. 361). Detta gör att dagens språkvårdare också är beredda att acceptera en del uttryckssätt som tidigare generationers språkriktighetsdebattörer ville avvisa. Ett ymnigt bruk är en signal till att fråga sig vilken funktion uttrycket kan tänkas ha. Om många gör på samma sätt är det ganska sannolikt att uttrycket fyller en uppgift i språket -vilken kan det vara? Det är den som vill avråda från en konstruktion som har bevisbördan. Finns det flera liknande konstruktioner att välja bland bör valfriheten bestå, så länge det inte finns starka argument mot någon av konstruktionerna. Det är alltså viktigt att fastställa hur det autentiska bruket ser ut. Det har vi också försökt göra i den här boken, så gott det nu går. Ibland har vi kunnat utnyttja moderna forskningsrön och material som tagits INLEDNING

29

fram inom olika forskningsprojekt. Andra gånger har vi själva försökt undersöka hur den språkliga verkligheten ter sig. I decennier har tidningstext varit språkvetenskapens främsta källa för att utröna hur skriftspråkskonventioncrna ser ut, och så är det fortfarande. Det finns goda skäl till detta - dagstidningar och nyhetssändningar i etermedierna når ut till nästan samtliga svenskar varje dag och bildar en sorts normalmönster för sakprosa. Men det finns en fara i att likställa skriftspråk med enbart tidnings- och nyhetsspråk, som trots allt representerar relativt abstrakta texttyper. Därför har vi på olika sätt försökt snegla också på annat bruk. Vi har i första hand kunnat utnyttja några Internetbaserade databaser över autentiskt skriftspråk: Språkbanken, Presstext och Mediearkivet. Dessa innefattar främst dagstidningar men även en del tidskrifter, romaner och riksdagsprotokoll. För att ta reda på hur lite mer informellt skriftspråk kan te sig lönar det sig ofta att använda de olika sökmotorerna för webben, till exempel Google och Alta Vista. Vi har också utnyttjat talspråkskorpusen Gothenburg Spaken Language Corpus. Att hitta belysande belägg är ett tidskrävande och grannlaga arbete. Vi har hämtat exempel från de material som just angavs, men vi har också lånat från en mängd kolleger (se vidare i förordet). Ibland har vi även konstruerat egna exempel för att så tydligt som möjugt kunna illustrera en företeelse. Problematiska bedömningsgrunder

Det finns ett antal mer problematiska bedömningsgrunder och argument som har spelat mindre roll för våra bedömningar, men som ofta figurerar i språ.kriktighetsdiskussioner och som därför bör kommenteras. Ett argument som ansetts dräpande är att hänvisa till logik. Otaliga är de språkliga konstruktioner som befunnits vara ologiska, exempelvis satsfl.äta, förledsanknytning, dubbelt supinum (se dessa kapitel). Logikargumentet är dock oklart och ofta vilseledande. Det anges aldrig vilka logiska principer som de aktuella konstruktionerna ansetts bryta mot. Normalt är det också svårt att hitta några sådana. Ofta fungerar ologisk. mest som ett allmänt negativt värdeomdöme. Denna värdebeteckning är laddad på ett lite olustigt sätt. Den antyder att de som använder de ologiska uttryckssätten - eller de som för-

30

INLEDNING

svarar dem - inte är helt rationella, kanske rent av lite trögtänkta. Detta är en försåtligt övertalande argumentation som vi har undvikit. (Däremot diskuterar vi även logikargumenten, där de tenderar att dyka upp.) Språksystemens uppbyggnad kan inte värderas med objektivt logiska principer. Språk byggs upp på samma sätt som den mänskliga erfarenheten byggs upp. Att beskriva språk efter logiska utgångspunkter vore som att beskriva hjärnans funktion efter logikens lagar. Det är ju i hjärnan vår språkförmåga sitter, och språket är lika mycket- eller lika lite -logiskt uppbyggt som hjärnans samlade tanke- och känsloliv. Däremot kan givetvis texter och budskap ha logiska brister, men det är en annan sak. I själva verket handlar logikargumentet ofta om analogi och regelbundenhet snarare än om logik. Det rör sig då om uttryckssätt som anses ha anslutits till fel mönster. De borde i stället följa ett annat - ofta mer dominerande - mönster. Det gör att kontentan i logikargumenten oftast ansluter sig till punkt 4 på s. 23. Det vill säga att vissa uttryckssätt bör bannlysas för att den språkliga systematiken ska upprätthållas. Denna punkt har redan kommenterats ovan, s. 25- 26. Att hänvisa till grammatikens regler som språkvårdsargument blir ofta cirkulärt, på samma sätt som systematik.kravet kan bli det. Reglerna har ju författats av dem som skriver grammatikböcker, och de har formulerat dessa regler för att sammanfatta de mönster vi (mestadels omedvetet) följer i det faktiska språkbruket. Om några regler inte stämmer med etablerade uttryckssätt måste man säga att grammatikförfattarna har gjort ett slarvigt jobb. Statusen hos språkhistoriska argument och paralleller är ibland oklar. Det är visserligen väsentligt ifall en viss konstruktion har lång och obruten hävd i språket. Detta visar att konstruktionen är väl etablerad. Sedan länge etablerade konstruktioner utgör starkare mönster än avvikande nyskapelser. Däremot är det ganska ointressant om denna hävdvunna användning är den etymologiskt sett mest ursprungliga användningen. Det är de nutida normerna som är väsentliga. Språket förändras ständigt och användningen av olika konstruktioner förskjuts successivt. Det kan då vara intressant om en viss förändring hör till någon av de utvecklingstyper som är vanliga i mänskliga språk. I så fall kan den betraktas som "naturlig" och förväntad. Språket kan till viss del sägas vara demokratiskt; det är brukarna INLEDNING ]1

som i slutändan avgör vad de vill acceptera. Det innebär iute automatiskt att majoriteten bestämmer vad som är fel. Det som majoritetcru gör kan förstås knappast beskrivas som fel; det är i någon mening all-tid rätt - även om det inte alltid handlar om det lämpligaste eller tydligaste uttryckssättet. Däremot behöver det inte vara det enda som är rätt. Även minoritetsbruk och minoritetsmönster är många gånger helt riktiga. Flera alternativa konstruktionssätt kan alltså samtliga vara korrekta, även om bara ett kan beskrivas som majoritetsbruket. Ibland åberopas störningsfrihet som en språkvårdsprincip. Principen säger att man bör formulera sig så att formen inte i onödan stör förmedlingen av innehållet. Detta är många gånger en klok strategi. Om läsaren hakar upp sig så mycket på en viss formulering att budskapet inte går fram, så har skribenten inte lyckats förmedla innehållet. Frågan är dock hur långt man kan och bör driva denna hänsyn till läsare, som ibland kanske är överkänsliga och vägrar acceptera andra uttryckssätt än sina egna. Som skribent har man också rätt att kräva att läsarna visar ett visst mått av välvilja och tolerans för uttryckssätt som inte helt stämmer överens med deras eget. Annars kommer läsarna med den mest restriktiva hållningen att styra allt skrivande, även när de normer de åberopar är uppenbart orimliga. Ibland är det dessutom omöjligt att välja en form som inte stör någon. Det finns människor som störs av Vi vänder oss till de som kom for sent och det finns andra som störs av Vi vänder oss till dem som kom for sent. Då går det inte att uttrycka sig garanterat störningsfritt. Konsekvens är ett annat tveeggat ideal som ibland överskattas. Det brukar tillämpas på olika språkliga nivåer. När det appliceras på det grammatiska systemet blir det ofta liktydigt med kravet på systemenlighet, punkt 4 ovan. På stavningsnivån omhuldas principen av de flesta - samma ord bör genomgående stavas på samma sätt i en text, även om det finns flera allmänt accepterade stavningsvarianter, till exempel karakterisera och /uJraklärisera. Flertalet ord förutsätter vi dessutom ska stavas på ett och samma sätt i samtliga texter. Vad gäller ord och konstruktioner innebär konsekvensprincipen ofta ett krav på skribenten att genomgående hålla sig till samma uttryck för att beteckna en viss företeelse. Det hamnar då ofta i .konflikt med ett annat ideal som förespråkar stilistisk variation, d.v.s. att man bör variera sitt uttryckssätt. Ibland är det tveksamt om det är värt mödan att upprätthålla konsekvensen . Flertalet

32

INLEDNING

läsare noterar inte om det står ska på några ställen i texten och skall på andra, eller om det står till exempel ibland och t.ex. ibland. Å andra sidan har den typen av variation sällan något stilistiskt värde. Och hur blir det om vi ska försöka tillämpa konsekvenskravet på mer övergripande konstruktionstyper? Om vi säger Han är inte av denna världen, måste vi då också säga Det gick inte så bra denna gången? Om vi använder passiwariant i Frågan är värd att undersö"kas närmare, måste vi då också ha passiwariant i Frågan är svår att undersiikas närmare? Om vi accepterar Jag tänker hela tiden på de som hamnar utanfar, måste vi då också acceptera Jag tänker hela tiden på du som hamnar utanfar? Sådana konsekvenskrav blir orimliga. Exemplen visar också att det inte är givet vad som utgör "samma" konstruktionstyp. Ofta finns det en mängd olika deltyper av en konstruktion, och deltyperna behöver inte alltid uppföra sig på samma sätt. Konsekvensens räckvidd är alltså oklar. När det gäller till innehållet mer centrala begrepp finns det ofta större anledning att vara konsekvent - av tydlighetsskäl. Det gäller särskilt uttryck som närmar sig term status, speciellt i beskrivningar av mindre bekanta företeelser. Om skribenten introducerar den språkvetenskapliga termen preteritum för att beteckna tempusformer som bodde och läste är det lämpligt att hålla fast vid den. Det blir förvillande om det ibland i stället står imperfekt eller impeifektum. Om man växlar sättet att beteckna en viss företeelse finns alltid en risk att läsaren inte uppfattar att uttrycken hänför sig till samma företeelse. Här finns därför ofta anledning att strunta i den stilistiska variationen och hellre vara konsekvent.

Svensk och internationell språkriktighetsdebatt Den moderna svenska språkriktighetsdiskussionen kan sägas inledas med AdolfNoreens uppsats Om språkriktighet från 1885. Där formulerar han den ändamålsenlighetsprincip eller funktionella norm som sedan blivit vägledande för många språkriktighetsdiskussioner: "den språkform är bäst som med nödig tydlighet förenar största möjliga enkelhet" (se avsnittet "Den kommunikativa funktionen", s. 26-28). Noreen är starkt inriktad på att språket ska vara ett effektivt kommunikationsmedel - det märks exempelvis när han preciserar ändamålsenlighetsprincipen i nio punkter. Man kan citera de tre sista: "Sämre är ett längre uttryck då det inte säger något mer än en kortare motsvarighet", "dåliga äro uttryck som lider av pedantisk och onödig tydlighet", "absoINLEDNING

33

lut förkastlig är varje ändring i språkbruket varigenom intet vinnes, d.v.s. som varken gagnar den talande eller tilltalade". 1900- talets stora språkriktighetsbok är Erik Well:mders Riktig svenska (första upplagan 1939 1 fjärde och sista upplagan 1973). I mångt och mycket bygger W ellander vidare på Noreens funktionalistiska synsätt. Hans stilidcal sammanfattas kanske enklast med de fyra underrubrikerna i kapitlet om allmänna riktlinjer: Skriv klart!, Skriv enkelt!, Skriv kort!, Skriv svenska! Wellanders bok fick m ycket stort inflytande, inte m inst därför att den utförligt diskuterade en stor mängd språkriktighetsfrågor. Läser man den i dag kan man ibland tycka att han lägger alltför stor vikt vid kraven på logi k och konsekvens Uämför avsnittet "Problematiska bedömningsgrunder" ovan). Dagens språkvård betonar mer anpassningen till de avsedda mottagarna och de speciella villkor som olika genrer och texttyper erbjuder. Åke Åkermalms omfattande handbok från 1966, M odern Jvensk.a, tar ett steg i den riktningen, även om Åkermalms sätt att resonera ligger nära Wellanders. D en senaste trettioårsperioden har ingen större språkriktighetsbok, som också ger utrymme för p rincipiella diskussioner, kommit ut i Sverige. D äremot har det kommit flera goda handböcker som behandlar enskilda språkriktighetsfrågor. Främst kan nämnas Bertil Maldes Svenska i dag (1992), där närmare 200 språkriktighetsfrågor tas upp i korta artiklar på ungefär en sida var. I jämförelse med Wellander tar Malde ofta större hänsyn till bruket, både det samtida och det historiska, och förlitar sig m indre på logisk-grammatisk argumentering. Principiellt viktig är Ulf Telemans bok Språk.rätt (1979), som är en grundlig genomgång av hur språknormer och språkattityder skapas och fortplantas. Teleman gör bland annat den viktiga distinktionen mellan kodifierad norm (den som kan slås upp i ordböcker och handböcker), upplevd norm (den som människor tror att de följer) och faktisk norm (den som människor faktiskt följer i sitt språkbruk utan att alltid vara medvetna om det). Den som vill tränga djupare i svensk språkriktighetsdiskussion de senaste årtiondena har också mycket att hämta i Svenska språknämndens tidskrift Språk.vård (sedan 1965) och Språk i Norden, årsbok för de:: nordiska språknämnderna (sedan 1970) samt i UlfTelemans Tradis ochfunkis . Svensk språk.v ård och språk.politik efter r8oo (2003). Synnerligen betydelsefull för all svensk språkriktighetsdebatt är naturligtvis Svenska Akademiens grammatik i fyra tjocka band från

34

INLEDNING

1999. Det är en beskrivande grammatik som mycket utförligt redogör

för det svenska standardspråkets grammatik i tal och skrift. Analyserna i Akademigrammatiken är oumbärliga och har varit en förutsättning för denna boks tillkomst. Men Svenska Akademiens grammatik säger i princip inget om hur man bör skriva. De upplysningar om vad språkvårdare ansett i språkriktighetsfrågor som återkommer på många ställen, avser bara att referera den diskussion som varit, inte att rekommendera den ena eller andra konstruktionen. En något annan ambition har SvemkaAkademiens språk.lära avTor G. Hultman från 2003. Denna 350-sidiga bok vänder sig till en bredare publik än den helt forskningsinriktade Svenska Akademiens grammatik. Förutom en utförlig och klargörande beskrivning av dagens standardsvenska ger språkläran också kortfattade råd i språkriktighetsfrågor. De tar dock med nödvändighet ett ganska begränsat utrymme. Ofta lämnar språkläran rekommendationer i enlighet med traditionella synsätt utan att det funnits möjlighet till en djupare prövning av argumenten. Självklart finns också en omfattande internationell debatt om språkriktighet och språknormer. I den mån den höjer sig över språkspecifika problem och har allmänt intresse, kan den sägas följa två närbesläktade huvudfåror: Vilka olika slag av språkliga normer finns, och hur förhåller de sig till olika slags språkriktighetsargumentation (se till exempel Gloy, Bartsch; jämför Teleman ovan)? Vem råder över språknormerna, hur förmedlas de och hur förändras de (se till exempel Vik.er, Amman, Milroy &Milroy)? Mycket i den här boken anknyter givetvis till tidigare svensk språkvårdsdebatt. Både i argumentation och enskilda rekommendationer kan man ibland hitta en obruten linje från Wellander och Noreen. Det funktionella synsätt som Noreen en gång formulerade är till stora delar också vårt. Men mycket skiljer också. Vi har varit noga med att självständigt pröva varje fråga utifrån de språkliga villkor som är 2000-talets; det har aldrig kommit på tal att enkelt luta sig mot tidigare auktoriteter. I jämförelse med tidigare språkvårdare står vi nog för en syn som ännu starkare trycker på anpassningen till mottagaren och situationen. Med den utgångspunkten blir det naturligt att framhålla att den ena konstruktionen inte i alla sammanhang är att föredra framför den andra i största allmänhet; skribenten måste i sista hand göra ett eget val. INLEDNING

35

Skillnader gentemot tidigare verk beror natu rligtvis också på tidens gång. Språkriktighetsproblem har ju ofta sin grund i att språkfci rändringar har lett till nya förutsättningar för bed ömningar av olika konstruktioner. O ckså attityder förändras.

Språknämndens rekommendationer I den här boken dis kuterar vi argumenten fo r och emot olika konstruktioner. I ett sextiotal kapitel behandlas sammanlagt närmare ett hundratal språkriktighetsproblem. V i har i huvudsak valt ämnen som folk ofta undrar över, enligt vår erfarenhet, och som samtidigt är relativt komplicerade - svaret på frågan kan inte lätt slås upp i en ordlista eller enklare handbok. Svenska språknämnden får årligen tiotusen frå gor från allmänheten, vilket ger en god överblick över vad som brukar ställa till bekymmer. U rvalsprincipen innebär att boken behandlar såväl problem med lång hävd i språkriktighetslitteraturen, till exempel större än mig eller subjektsregeln, som relativt nya vanskligheter som uteblivet att i kommer att eller behandlingen av var/vart. Diskussionen kring varje problem utmynnar oftast i en rekommendation, som avslutar varje kapitel. Ibland är råden av dispositionsskäl fördelade på olika avsnitt inne i kapitlen. Rekommendationen anger hur vi tycker att skribenter och textgranskare bör handskas med respektive problem. Rekommendationerna utgör således Språknämndens slutsats och aktuella ståndpunkt i frågan. Det ligger i normers karaktär att de är föränderliga. Men vi beskriver inte bara ett rådande normläge bland språkbrukare eller språkexperter; vi anger vilka normer vi tycker är dels rimliga, dels realistiska. Vi försöker därmed påverka det allmänna normläget i framtiden. Rekommendationerna i den här boken är alltså våra egna, även om de oftast överensstämmer med vad våra språkvårdarkolleger på olika håll brukar anse. Alla ställningstaganden av det här slaget är präglade av de normauktoriteter som utfärdar råde n; särskilt de attityder som styr dem. Vi har i den här inledningen försökt beskriva den språkriktighetssyn vi har utgått ifrån. Rekommendationerna gäller genomg ående skriftspråket, främst den typ av skrift som brukar be tecknas som sak.prosa: rapporter, utredningar, läroböcker, tidningsartiklar o.s.v. Rekommendationerna blir med n ödvändighet ganska allmänna.

36

INLEDNING

] en bok av det här slaget går det inte att skräddarsy råd för varje typ av kommunikativ situation, vilket egentligen vore önskvärt. Varje val av formulering måste utgå från de omständigheter som gäller just den aktuella situationen, till exempel vilken genre och texttyp det handlar om. Framför allt måste skribenten fundera över läsarna: Vilken bakgrund och vilka kunskaper har de, vilka typer av skriftliga budskap är de vana att möta, vilka textgenrer är de bekanta med? Skribenten måste också fundera över vilket tonläge som är lämpligt för sammanhanget och vilka stilistiska överväganden detta medför (se ovan avsnittet "Genrer, texttyper och stil").

Referenser Allen, Sture (1979): Om språkvårdens principer. Språk i Norden 1979. Ammon, Ulrich (2003): On the social forces that determine what is standard in a languagc and on conditions of successful implementation. Sociolinguistica. Internationales ]ahrbuchfor Europäische Soz.iolinguistik. 17. Tubingen. Bartsch, Rena te (1987): Norms oflanguage: theoretical and practical aspects. London. Bonniers sv enska ordbok (2002, 8 uppi.). Stockholm. Finlandssvensk ordbok (2000). Red.: Charlotta afHällström &Mikael Reuter. Helsingfors. Gloy, Klaus (1979): Normer och språknormer. Några grundläggande tankar. Sprognormer i Norden. lndl12g ved et/121/esnordisk symposium i Kebenhavn, oktober 1978. Red. : Erik Hansen och Peder SkyumNielsen. Köpenhamn. Hultman, Tar G. (2003): Svenska Akademiens språklära. Svenska Akademien. Milroy,James &Milroy, Leslie (1999, 3 uppi.): Authority in language. Investigating standard English. London & New York. Malde, Bertil (1979): Principer för Svenska språknämndens rådgivningsarbete. Språk i Norden 1979. Malde, Bertil (1992): Svenska i dag. Svar på språlifrågor. Stockholm. Malde, Bertil (1997): Mera svenska i dag. Svar pii språkfrågor. Stockholm. Nationalencyklopedins ordbok 1- 3 (1995). Utarbetad vid Språkdata, Göteborgs universitet. Höganäs. INLEDNING

37

Natur och Kulturs svenska ordbok (2oor). Stockholm. Noreen, Adolf (1885) Om språkrikt ighet. Stockholm. (Även i Adolf Noreen, 1922 1 Spridda studier. 2. Stockholm.) Språk i Norden. (1970-). Årsbok for de nordiska språknämnderna. Språk.vård. (1965-). T idskrift utgiven av Svenska språknämnden. Svensk ordbok (1999, 3 uppi.). Stockholm. Svenska Akademiens grammatik 1- 4. Ulf Teleman, Staffan Hell berg &

Erik Andersson (1999). Svenska Akademien. Svenska A kademiem ordlista (1998, 12 uppi.). Svenska Akademien. Sv enska sk.riv regler utgivna av Svenska språknämnden (2000). 2 uppi. Stockholm. Svenska språk.niimndens uttalsordbok (2003). Stockholm. Sv enskt språkbruk. Ordbok över konst ruh ioner och fraser, utarbetad av Svenska språk.nämnden (2003). Stockholm. Teleman, Ulf (1979): Språknormer och begriplighet. Sprognormer i Norden. Indl:eg ved el / 121/esnordisk. symposium i Kabenhav n, ohobtr I978. Red.: Erik Hansen och Peder Skyum-Nielsen. Köpenhamn. Teleman, Ulf (1979): Språk.rätt. Om skolam språknormer och samhällets.

Lund. Teleman, Ulf (2003): Tradis ochfunk.is. Svensk språkvård och språk.politik. efter I8oo. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 87. Stockholm. Vannebo, Kjell Ivar (1980): Om språkvitenskapens norm-begrep. Tijd.rchrift voor Skandinavistiek. no I. Wellander, Erik (1939, 4 uppi. 1973): Rik.tig svenska. Stockholm. Westman, Margareta (1989): Åsikter om svenskt språkbruk. Språlroård I989.:3. Viker, Lars (1994): Språkplanlegging. Prinsipp ogpraksis. z uppi. Oslo. .Akermalrn, Åke (1966): Modern sv enska. Språk.- och stilfrågor. Skrifter utgivna av Svensklärarföreningen 103.

38

INLEDNING

Bokens uppläggning Hur hittar man i boken? Vi har försökt underlätta sökandet efter rätt ämne på flera sätt. Bokens kapitel är disponerade efter ett antal övergripande teman, till exempel Ordföljd och meningsbyggnad, Kongruens, Bestämdhet, Negation o.s.v. Varje tema har en kortare inledning som redogör för den allmänna grammatiska bakgrunden till ett antal besläktade problem som ingår i samma tema. En del av språkriktighetsproblemen antyds också redan här. I de efterföljande kapitlen hjälper rubrikerna till med att hitta rätt. De är normalt tvådelade - först beskrivs ämnet med hjälp av en grammatisk beteckning, så följer ett belysande exempel, som "Dubbelt supinum - Du hade kunnat gjort del'. Merparten av de olika kapitlen är uppbyggda på samma sätt. De är i allmänhet tredelade. Först presenteras Problemet, d.v.s. själva frågeställningen, mycket kortfattat. Så följer Fakta och diskussion, en redovisning av bakgrunden till de olika uttryckssätt som avhandlas: det grammatiska sammanhanget, den historiska bakgrunden, sociala och stilistiska kännetecken i dagens bruk o.s.v. Här ingår också resonemang om argumenten för och emot olika konstruktioner - framför allt deras kommunikativa användbarhet. Detta mellanparti är alltid kapitlens längsta. Det har därför också ett antal underrubriker. Så utmynnar kapitlet i Språknämndens Rekommendation. I slutet av boken finns ett fylligt register. Där finns hänvisningar från en rad nyckelord - såväl grammatiska beskrivningstermer som ord och uttryckssätt som behandlas i kapitlen. Grafiska konventioner

Vi har följt en rad konventioner som är vanliga i språkvetenskapliga sammanhang. Alla språkexempel som diskuteras i den löpande texten har kursiverats. De flesta längre exempel återfinns i fristående numrerade meningar. I löptexten hänvisar vi också till dessa nummer. Exempel som är direkt ogrammatiska (se ovan s. 10) markeras med en stjärna framför: • Smaken man glömmer aldrig. INLEDNING

39

Betydelser anges i regel inom enkla citattecken: prata betyder bland annat 'samtala'.

Termer Vi har försökt vara sparsamma med grammatiska termer, men det går inte att diskutera grammatik och meningsbyggnad helt utan termer. Boken förutsätter inte några djupgående grammatiska kunskaper, men den förutsätter att läsaren är beredd att ta till sig några nya begrepp för att kunna följa med i resonemangen. Flertalet grammatiska termer presenteras eller exemplifieras när de dyker upp i texten, och det finns också en termlista på slutet. I registret kan man slå upp olika grammatiska begrepp för att se var i boken de behandlas. I den grammatiska litteraturen finns ofta en uppsjö av termer för samma sak. I valet av termer har vi försökt anpassa oss efter Svenska Akademiens grammatik och Svenska Akademiens språklära så mycket som möjligt. Några gånger har vi dock valt mer traditionella termer.

40

INLEDNING

ORDBILDNING OCH ORDFORM Typiskt för svenskan är möjligheten att bilda nya ord genom sammansättning. Den egenskapen ligger bakom en del språkriktighetsproblem. Sammansättning innebär i princip att två eller flera existerande, självständiga ord sätts ihop till ett nytt ord. Av t.ex. ljus och röd kan sammansättningarna ljusröd och rödljus bildas. Ett ord som är bildat genom sammansättni ng kallas även sammansatt ord. En sammansättning kan ingå som led i en ny sammansättning. Om man till rödljus fogar körning, bildas sammansättningen röd/ju.skörning. Och om man lägger till böter, bildas sammansättningen rödljuskörningsböter. I princip kan hur många sammansättningar som helst ingå i större sammansättningar, men vanligtvis undviker vi riktigt långa sammansättningar, eftersom dessa lätt blir otympliga att hantera. Oavsett hur många ord som ingår i en sammansättning kan man dock i regel dela upp den i två led - ett förled och ett efterled. Varje led kan då i sig bestå av flera led. I fotboll utgörfat- ett enkelt förled och -boll ett enkelt efterled, i Jotbollsmålvakt är däremot både förledet (fotbolls-) och efterledet (-målvakt) Rerledat. Ibland far ett ord en särskild form när det är förled . Exempelvis kan kaka och gata bli kak-(burk) och gatu-(kontor) som förled. Dessa förändringar kan ibland verka svåra att förutsäga. Varför heter det pizzakartong men tårtkartong, gatubarn men gatpojke? Är man tveksam om vilken form man bör välja, kan man dock i de flesta fall lösa problemet genom att helt enkelt slå upp ordet i Svenska Akademiens ordlista. Allra besvärligast av dessa böjningsproblem är nog frågan om det ska finnas ett så kallat foge-s mellan för- och efterled eller ej. Varrör heter ORDBILDNING OCH ORDFORM

41

det bollplan men fotbollsplan, livfomikring men livstecken? Foge-s ägnas ett särskilt kapitel. Någon gång kan det också vara svårt att avgöra om man står inför en sammansättning eller en mer eller mindre fast ordgrupp. Bör man skriva öppen vård eller öppenvård? Problemet med sammanskrivning och särskrivning är ett av de allra vanligaste i språkriktighctssammanhang, och ett kapitel om det inleder den här avdelningen De flesta sammansättningar består alltså av två komponenter, ett förled och ett efterled. Förledet är oftast en bestämning till efterledet; med hjälp av förledet preciseras efterledets betydelseinnehåll. Betydelserelationen mellan leden kan vara av skiftande slag. Exempelvis betecknar sammansättningen honkatt en katt av hankön, ungkatt en katt som är ung (men som inte nödvändigtvis kan kallas kattunge), gipskatt en prydnadskatt utford i gips och lokatt en specifik art inom familjen kattdjur. I lussekatt och so/katt har efterledet katt bildlig betydelse. Eftersom efterledet oftast är huvudordet i en sammansättning kan betydelsen någon gång bli svävande om en bestämning till sammansättningen bara syftar på förledet:fri arbetstidslagstiftning (lagstiftning om fri arbetstid),fransk ostprovning (provning av franska ostar). Företeelsen kallas forledsanknytning och behandlas i ett särskilt kapitel. En sammansättning tillhör samma ordklass som sitt efterled. Oftast utgörs efterledet av ett substantiv, vilket innebär att merparten av sammansättningarna är substantiv. Alla ordklasser är dock representerade. Även förledet i en sammansättning kan tillhöra vilken ordklass som helst; jämför förleden i t.ex. honkatt (substantiv), vildkatt (adjektiv), räkneövning (verb),ftertal (pronomen), tiokamp (räkneord),fornamn (preposition), innekatt (adverb), burop (interjektion). De flesta förled tillhör dock ordklassen substantiv. Som förled används ibland även flerordsuttryck i form av mer eller mindre lexikaliserade fraser, t.ex. sanktbemhard.shund, bä.st_foredatum. De flesta ordböjningsproblem kan man alltså lösa genom att slå upp i Svenska Akademiens ordlista. Där står rekommenderade böjningar för t.ex. flertal av video ( videor) eller preteritum av sprida (spred eller spridde). Här tar vi upp två ofta återkommande frågor som man inte klarar med hjälp av ordlistan. Den ena är inte ett renodlat böjningsproblem utan gäller var ett genitiv-s ska placeras i vissa fraser: Sven och Brittas barn eller Svens och Brittas barn? Den andra rör bruket av presensparticipformer på -ande och -andes: komma iungande eller komma iungandes?

42

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Särskrivning av sammansättningar Är en halv naken karl detsamma som en halvnaken karl? Problemet Särskrivning av sammansättningar har under några decennier varit en av de mest uppmärksammade språkriktighetsfrågorna. Vad som diskuteras bland språkvårdarna är dock inte så mycket huruvida det kan anses vara korrekt eller inte att skriva t.ex.jätte rolig i stället för jätterolig eller om en halv naken karl är ett acceptabelt alternativ till en halvnaken karl. Att sådana särskrivningar är felaktiga råder det nämligen stor enighet om. Vad som i stället diskuteras är vad som skulle kunna göras för att stoppa utbredningen av sådana särskrivningar.

Fakta och diskussion Den ortografiska normen i dagens svenska

Det finns - och har alltid funnits - en viss tendens att särskriva sammansättningar. Många anser att denna tendens har blivit mer uttalad under de senast decennierna, något som dock är svårt att bevisa. Enligt ordböcker, ordlistor, grammatikor och skrivregler skrivs leden i sammansättningar genomgående ihop, i vissa fall med hjälp av bindestreck. Hopskrivning av sammansättningsleden har emellertid inte alltid varit en självklarhet. I äldre språk förekom vid sidan om hopskrivning såväl särskrivning som hopskrivning med bindestreck av samma ord. En och samma sammansättning kunde därför förekomma med olika skrivsätt: ordhok, ord-hok, ord hok. Under 1800-talets senare hälft började skriftnormen stabiliseras på denna punkt, och den fick så småningom den utformning den har i dag. Hopskrivning av sammansättningsleden har därigenom blivit ett av de grundläggande dragen i svenskans ortografi. För att man ska kunna skriva ihop leden i en sammansättning krävs ORDBILDNING OCH ORDFORM

43

det att man känner igen själva ordbildningstypen. Det säkraste kännetecknet på att ett ord är en sammansättning är dess uttal eller - lite precisare - dess prosodi, d.v.s. ordets rytm och melodi.

Uttal Sammansättningar har i sitt typiska standardspråk.liga uttal två betonade - och ett växlande antal obetonade - stavelser. Även om förhållandena är likartade i olika delar av det svenska språkområdet, förekommer vissa, mer eller mindre systematiska, regionala avvikelser - främst i Finland och södra Sverige. Den följande beskrivningen avser i första hand standarduttalet i Sveriges centrala, västra och norra delar. När ett ord har två betonade stavelser, är den första stavelsen huvudbetonad, den andra bibetonad. I sammansättningar som jij_rnvgg och vintervii_der finns det två betonade stavelser, vilket här anges genom understrykning. Övriga stavelser är obetonade. Generellt gäller att den första betonade stavelsen i en sammansättning är identisk med den första betonade stavelsen i sammansättningens förled, när detta uttalas som ett enskilt ord. Samtidigt är den andra betonade stavelsen i en sammansättning identisk med den sista betonade stavelsen i efterledet, när detta uttalas som ett enskilt ord. Ijärnvägsövergäng, som är sammansatt avjqrnvgg(s) och QvergrJ.ng, är den första och den sista stavelsen betonad:jii_rnvägsövergrJ.ng. I svenskan förekommer två olika ordmelodier eller ordaccenter. Vissa ord uttalas med accent r (akut accent), andra med accent 2 (grav accent). Jämf'or följande par av tvåstaviga ord, som alla har samma rytm med betoningen på förstastavelsen men tillhör två olika grupper med avseende på ordaccenten:

accent i {l:nden (av and'; bJJ.ren (av bur) mpppen (av mopp)

accent 2 g_nden (av ande) by_ren (av bära) mpppen (av moppe)

Sammansättningar karakteriseras uttalsmässigt av att de har dels två betoningar, dels accent 2. Denna så kallade sammansättningsprosodi har en sammanbindande funktion . Lyssnaren förstår vilka ljudföljder i det löpande talet som är beståndsdelar i en sammansättning. Med hjälp av framför allt ordaccenten kan en sammansättning som ljUlt.-

44

ORDBILDNING OCH ORDFORM

sköterska skiljas från nominalfrasen sjul. skötersl.a. I sammansättningen är den första stavelsen huvudbetonad, den andra bibetonad, s}1J.kskgjerska; ordet har dessutom accent 2. I nominalfrasen sjgl. sR.jj_terska har vartdera ordet en huvudbetonad stavelse och en individuell ordmelodi, accent 1 i sjuk, accent 2 i sköterska.Jämför även den prosodiska och ortografiska skillnaden mellan uttrycken smg_barnsmgmmor, smg_bgrns mg_mmor, små bgrm mr±mmor och smg_ bgrns mg_mmor. Skrivsätt

En grnndläggande princip i svenskan är att leden i en sammansättning fogas ihop utan bindestreck i skrift, t.ex. ansvarsfrihet,jätteödla, polispatrull. Ett bindestreck används dock ibland i förtydligande syfte, t.ex. i mycket tillfalliga sammansättningar:

(r) Det var god retorik av bästa Gyllenhammar-märke som bjöds i det brittiska parlamentet denna l.vä/1.

Det är också av tydlighetsskäl - för att undvika tvetydigheten i t.ex. glassl.ål eller kolugn - som många föredrar skrivsätt som glass-skål och kol-ugn respektive ko-lugn. Bindestreck föredras ibland i sammansättningar med anti- och icke-, t.ex. anti-fascistisk, icl.e-a(fabetisk, icl.e-latinsk, men frekventa sammansättningar skrivs oftast ihop utan bindestreck, t.ex. ickekommersiell. I sammansättningar med vissa, speciella förled ses det ofta som rent av nödvändigt att sätta ut bindestreck. Det gäller i synnerhet när något av leden har en speciell typografisk utformning, t.ex. är kursiverad eller citerad:

(2) Fredrik Ljungbergs Arsenalficl. nöja sig med oavgjort, o-o, borta mot Leicester- som hade gamle uSvennisn-bel.antingen R oberto Mancini i startelvan.

Även när ett av leden betecknar ett språkljud eller utgörs av en bokstav, en förkortning, en siffra eller någon annan grafisk (icke-alfabetisk) symbol, är bindestreck obligatoriskt: &-tecken, flV 7r-målvakten, kabel-tv-abonnemang, sje-ljud, snabel-a. Felaktig särskrivning är långt vanligare i vissa texttyper än i andra. Man finner exempelvis flera fall av särskrivning i annons- och reklamtexter samt i texter på förpackningar, bokomslag, skyltar och anslag än i löptext. I synnerhet är särskrivning vanligt förekommande när ord ORDBILDNING OCH ORDFORM

45

delas upp på flera rader. På en flasketikett respektive ett bokomslag kan man därför mötas av särskrivningar som ÄPPEL

SKOL

CIDER

ORD

VINÄGER

LISTA

I löptext är särskrivning av leden i sammansättningar vanligare i texter som produceras av yngre eller ovana skribe nter. Sammansättning med fasta fraser som förled

När ett förled består av en fast fras (se "Förlcdsanknytning", s. 59), förenas det i regel med sitt efterled genom hopskrivning - i vissa fall med, i andra fall utan bindestreck, t.ex. rundabordskonferens, gröna vågen-perspektiv. Vilket skrivsätt som används bygger delvis på hur man som skribent bedömer läsarens möjligheter att identifiera de ingående orddelarna, gränsen mellan leden och sammansättningens struktur. Ju färre ord som ingår i det flerordiga uttrycket i förledet och ju kortare uttrycket är, desto naturligare är det att utan bindestreck foga samman det hela till ett hopskrivet ord. Om förledet består av endast två ord är därför skrivsätt som egnahems/ån, forstamajblomma, näradödenupplevelse, ståuppkomik, åretruntbostad vanligast. Aven ett skrivsätt som forsla majblomma är vanligt, men det är mindre lämpligt eftersom det kan ge läsaren ett intryck av att majblomma är sammansättningen, och attforsla är en bestämning till denna: (J) Åretsforsta majblomma har ijusblå kronblad. Som en variant till forstamajblomma förekommer även forsla majblomma. Bindestreck mellan förled och efterled kan också förekomma vid tillfli.lligare sammansättningar, t.ex. Hockey-Sverige. Att den fasta frasen i förledet består av tre eller flera ord talar för att förledets ord särskrivs: flr i kål-recept, gör det iälv-verk.itad, mun mot mun-metoden, tio i topp-liJta, tur och retur-biijett. Som en tydligare variant förekommer dessutom hopskrivning med bindestreck: flr-i-kålrecept, gör-det-iälv-verk.stad. Vid bägge skrivsätten brukar fogen mellan för- och efterled alltså markeras med bindestreck, vilket också är lämpligt för att förhindra en oriktig tolkning. Vid fyra eller .flera ord i förledsuttrycket krävs det nästan alltid att

46

ORDBILDNING OCH ORDFORM

förledets ord förenas med bindestreck, i synnerhet om det är fråga om en tillfallig bildning: (4) Nu hade han tagit på sig den där vad-var-det-jag-sa-minen igen.

Skrivsätt som vadvardetjagsaminen eller vad var det jag sa-minen vore betydligt mer svårlästa. En annan möjlighet, som ibland förekommer och som är relativt rydLg, är att använda citattecken: nvad var det jag sa"-minen. När förledet är ett flerordigt uttryck från ett främmande språk och därigenom lätt att identifiera, särskrivs i regel orden i förledet. Detta innebär knappast någon otydlighet: ad hoc-användning,golden retrievervalp, new age-musik, riffpist-åkning, science fiction-film. Bindestrecket mellan förled och efterled är dock obligatoriskt, vilket också gäller när förledet består av namn av olika slag: Ahhey Road-alhumet, Borta med vinden-inspelningen, Dagens Nyheter-prenumeration, Hennes & Mauritz-aktie, Karl XIVJohan-statyn, New York-hotell, Pelle Svanslösbok. Bindestreck mellan förledets olika namnelement (t.ex. NewYork-hotelf) förekommer relativt sällan och underlättar knappast läsningen. Både fras och sammansättning

Vissa sammansättningar är betydelsemässigt (nästan) identiska med fraser som består av samma enskilda ord. Exempelvis betyder en sammansättning som öppenvård i stort sett detsamma som frasen öppen vård. Och nyutgåva och privatmottagning kan fungera som synonymer till och ersätta ny utgåva respektive privat mottagning. Observera dock den prosodiska skillnaden mellan sammansättningen och den särskrivna varianten! Dessutom framgår skillnaden mellan sammansättning och fl.erordsuttryck vid böjning; jämför öppenvården med den öppna vården och nyutgåvor med nya utgåvor. Vissa förstärkande uttryck förekommer både som fras och sammansättning. Exempel på sådana uttryck är knäpp tyst, mol tyst, pin farsk, ram svart, spik nykter, splitter ny och stup fall. Dessa särskrivna tvåordsfraser uttalas ofta med huvudbetoning på bägge orden, d.v.s. pin fljrsk., som därigenom f'ar var sin ordaccent. Det är framför allt när man vill framhäva uttrycket som detta uttal och motsvarande särskrivning förekommer. De särskrivna uttrycken har dock ofta motsvarigORDBILDNING OCH ORDFORM

lf7

heter i sammansättningar, t.ex. pinfarsk, spiknykter, som genom sin sammansättningsprosodi (huvud- och bibetoning samt accent 2) uttalsmässigt skiljer sig från de särskrivna uttrycken. Innehållsligt skiljer sig däremot knappast sammansättningen från tvåordsuttrycket: en formulering som fisken är pi11 farsk har samma innebörd som fisken är pinfärsk.

Rekommendation I sammansättningar ska förledet och efterledet skrivas ihop, normalt utan bindestreck. Om man är osäker på om ett uttryck är en sammansättning eller inte, bör man i första hand ta hjälp av uttalet: ord som har sammansättningsprosodi är sammansättningar. Med bindestreck mellan leden skrivs främst ord med flerordigt förled, t.ex. berg-och-dal-bana. Även ett skrivsätt som berg och dal-bana kan fungera bra under förutsättning att ordet lätt kan identifieras. Ett skrivsätt som bergochdalbana är acceptabelt under förutsättning att ordet inte blir för långt. Om en sammansättning, för att fa plats på skyltar, etiketter, bokomslag etc., måste delas upp på två eller flera rader, ska bindestreck användas: ÄPPEL-

48

SKOL-

CIDER-

ORD-

VINÄGER

LISTA

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Foge-s i sammansättningar -varför vägkarta men järnvägskarta, dagmamma men dagsresa? Problemet Ibland kan det vara svårt att avgöra hur två eller flera ord ska fogas samman till ett sammansatt ord. Osäkerheten gäller då ofta om det ska vara ett foge-s mellan förledet och efterledet. Heter det kärnkraftverk eller kärnkrajtsverk,pisksnärtskada eller pisksnärtsskada? Och varför tillkommer det ett foge-s i dagsresa men inte i dagmamma? Frågan är alltså i vilka fall man ska använda foge-s och i vilka fall man inte ska göra det.

Fakta och diskussion Bakgrund

Det är lätt att konstatera att det finns en variation i hur de ingående leden i en sammansättning fogas samman. Ibland sätts förledet samman med efterledet utan att ändra skepnad (båtfiird, takforgj . I andra fall tillkommer det ett foge-s (dagsljus, motorbåtsford). I ytterligare andra fall har förledet en särskild form (kyrkbacke, kyrkorum, gatukontor, herravälde). Särskilt besvärligt är det att avgöra om förledet tar foge-s eller inte. Besvärligheterna med foge-s uppstår främst när förledet utgörs av ett substantiv. Även sammansättningar med ett egennamn som förled kan vålla problem. Vid sammansättnjngar där förledet ärt.ex. adjektiv (svartvitrandig, ungkarl, dövstum) eller verb (springpojke, dyklektion, ätstörning) saknas i regel alltså s:et (även om det finns undantag, t.ex. återvändsgränd och dröjsmål). När förledet är ett substantiv är däremot förhållandena ganska komplicerade, men vanligtvis räknar man med att förekomsten av foge-s styrs av två faktorer, en uttalsmässig och en strukturell.

ORDBILDNING OCH ORDFORM

49

Förledets uttal

Förekomsten av foge-s kan till att börja m ed knytas till förledets uttal. Foge-s undviks nämligen alltid om förledet slutar på en beteckning för s-ljud (t.ex. s, z , ce), sje-ljud (t. ex. sch, ch, ge) eller en konsonantgrupp d är något av dessa lj ud ingår, t .ex. husbygge,jazzband, pageklippning, to~sksallad, matchresultat. Utan fogc-s blir d et helt enkelt lättare att uttala orden. Foge-s undviks ofta även i vissa andra fonetiska omgivningar, t.ex. när förledet slutar på lång vokal (byfiine, stortånagel) eller p å obetonat -el, -en, -er, -on (vinkeijärn, vattentillgång, glasjiberull, hallonbuske). I dessa fall är det emellertid inte fråga om allmängiltiga mönster, snarare tendenser. Från den första tendensen avviker flertalet sammansättningar med tro-, t.ex. trosartiklar, trosvittne och från den andra enstaka förled, bl.a. handels-, heders-, examens-, ålders- samt en del sammansättningar med sammansatt förled som läkemedelsfarråd. Sammansättningens struktur

Förekomsten av foge-s kan för det andra knytas till hur sammansättningen är uppbyggd. Ett foge-s sätts in mellan förled och efterled om förledet i sig är sammansatt och slutar på konsonant. Processen tydliggörs om man jämför ordpar som v ägkarta--jänzvägskarta, båtresaånghåtsresa, bokforlag-skolboksforlag. På ett liknande sätt fungerar även förled som innehåller vissa förstavelser som an-, bi-, sam- och ändelser som -dom, -het, -lek, -skap. Förled med sådana orddelar har också foge-s: anfallskedja, hidragsansökan, samhandscentral, barndomskamrat, ömhetsbevis, kärleks.full ochfaderskapsmål. Foge-s sätts in även i de fall efterledet börjar på s (pisksnärtsskada) samt när det sammansatta förledet redan har foge-s (skogssvampssoppa). Insättning av foge-s är dock inte möjlig om förledet slutar på en beteckning för ett s- eller sje-ljud, inte ens i de fall förledet självt är sammansatt (råkostajfar,finalmatchvinnare). I sammansättningar med sammansatt förled signalerar ett foge-s vilka orddelar som hör till förled respektive efterled. Foge-s:et markerar alltså huvudfogen i ordet. Detta gör det möjligt att tolka sammansättningar med eller utan foge-s olika. I ordparet skolhokhylla--skolholuhylla verkar s:et betydelseskiljande för de flesta språkbrukare: medan sko/bokhylla avser en bokhylla tillverkad speciellt för skolor, avser skolbokshylla en hylla för skolböcker.

50

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Det kan emellertid vara svårt att avgöra när ordstrukturen utgör en grund fö r insättn ing av fo ge -s, vilket har att göra med att det inte alltid är uppenbart hur en sammansättning är uppbyggd. Heter det t.ex. kärnkraftverk. eller k.ärnkraftrnerk? Ordböckerna ger det första alternativet, vilket skulle innebära att kraftverk ses som efterledet. Å andra sidan existerar redan sammansättningen kärnkraft. Att fogc -s saknas i kärnkraftverk brukar förklaras med att ordet egentligen är en sammansättning av de två väl etablerade sammansättningarna kärnkraft och kraftverk. N är dessa två ord sätts samman borde det nya ordet ra formen kärnkraftskraftverk. Men eftersom en sådan upprepning av samma ord i följd ter sig väl klumpig, förkortas uttrycket till kärnkraftverk genom att det ena kraft slopas. Ett liknande fall är v armhadhus, som egentligen har strukturen v armhads-hadhus. Ett annat problem är att det finns en hel del sammansättningar som inte har foge-s trots att de strukturella och uttalsmässiga villkoren är uppfyllda. I sammansättningar där förledet utgörs av ett sammansatt ord som slutar på -a, byts antingen förledets slut-a mot -e (kolgruvearbetare, högskolehyggnad) eller så faller vokalen helt och förledet förse s med foge -s (glödlampsfahrik, sockerkakshak). En liknande variation finner man hos sammansatta ord på -e. Antingen bibehålls stammens slut-e ( rödvinge/rast, askungesaga) eller så slopas det och förledet tar foge-s (skalhaggslarv, prästkragshlomma). Även när förledet b estår av ett sammansatt egennamn varierar språkbruket i en del fall (Handelsbankenkonto-Handelsbankskonto, Wallenhergs.fiirenWallenhergss.fiiren). Övriga fall

För sammansättningar som inte påverkas av de två huvudfaktorerna är det svårt att beskriva några tydliga mönster. Det gäller alltså sammansättningar där förledet dels inte är sammansatt, dels inte slutar på ett ljud som blockerar foge-s. Här råder stor variation, men i princip är det alltid förledet som styr. En del förled kräver alltid foge-s (t.ex. kväll-, kök-), m e n de flesta gör det aldrig ( t.ex. natt-, tak-). I vissa fall tar samma förled -s i en del sammansättningar, men i andra inte (dagmammadagsetapp) . Ibland är det till och med så att en och samma sammansättning både kan konstrueras med och utan foge-s, t .ex. drift(s)ledare. Denna variation grundar sig ytterst på historiska språkförhållanden. Fördelningen mellan förled med foge-s och förled utan foge-s går ORDBILDNING OCH ORDFORM

51

nämligen tillbaka på vilka ord som under fornsvensk tid hade J som genitivändelse och vilka som hade andra ändelser. Det finns relativt gott om sammansättningar i vilka förledet förses med olika fogevokaler i stället för -s, t.ex. bamaskara,Jiskafange, f åraherde, gatuplan, jordeliv, kyrkogård, nådeamökan, sorgedag, tidevarv, änkefru, örtagård. Dessa fogevokaler används inte vid nybildning av samm ansättningar. I sydsvens kt regionalspråk utnyttj as fogevokalerna a och e betydligt mer än i standardspråket, och många av de sydsvenska ord som används i standardsvenskan har fått behålla dessa fogevokaler, t.ex. gåsap åg, nattamat,pileva/1, Jpettekaka, ålagille. En förklaring till att vissa enkla förled tar foge-s och andra inte har alltså med forntida språkförhållanden att göra. Men även om det med hjälp av språkhistorien går att förklara variationen, är det svårt att ställa upp några handfasta och användbara regler för det nutida språkbruket.

Rekommendation Vi kan alla bli osäkra på hur vi ska göra med foge-J i sammansättningar.

1 många fall avgörs formen hos ett substantiv som förled i en sammansättning av två slags egenskaper hos förledet: uttalsmässiga och strukturella. De uttalsmässiga egenskaperna är överordnade de strukturella och innebär att foge-s aldrig används om förledets slut rymmer en beteckning förs- eller sje-ljud. De strukturella egenskaperna innebär att ett förled tar foge-s om det i sig är sammansatt:fot + boll och plan blir fotbollsplan. I övrigt finns inga entydiga mönster. Om man är osäker på hur två eller flera ord fogas samman till ett sammansatt ord, är det säkrast att slå upp ordet i en ordlista. Finner man inte sammansättningen där, är rumregeln att nya sammansättningar bör bildas på samma sätt som etablerade sammansättningar med samma förled.

52

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Placering av genitiv- s - drottningen av Sveriges bostad eller drottningens av Sverige bostad? Problemet I svenskan uttrycker vi ofta ägande eller andra typer av tillhörighet genom att placera ett så kallat genitiv-J i slutet på det substantiv som representerar ägaren. Om drottningen har en bostad, kan vi kalla den drottningens bOJtad. Men det kanske inte handlar om vilken drottning som helst utan t.cx. drottningen av Sverige. Var ska då J:et hamna? På drottningen, som i drottningens av Sverige bostad eller efter hela frasen, som i drottningen av SverigeJ bostad. Ibland kan det också vara svårt att veta om det ska finnas ett eller flera genitiv-si en fras. När vi talar om BrittaJ och Svens barn, menar vi då dels Brittas barn, dels Svens barn eller menar vi parets gemensamma barn? Och när vi skriver Britta och Svens barn, hur vet läsaren då om det är fråga om den enskilda personen Britta och dessutom Svens barn eller om det handlar om Brittas och Svens gemensamma barn? Och hur tydliggör vi i uttryck som tre av JR.ådespelarnas replili.er om det handlar om tre skådespelare eller tre repliker?

Fakta och diskussion Genitiv är ett av de två kasus som finns kvar i dagens svenska efter fornsvenskans rikare kasussystem. I fornsvenskan användes genitivform av substantiv inte bara för att uttrycka ägande eller tillhörighet utan även flera andra typer av relationer. I dag finns rester kvar av denna vidare användning av genitivformen i fasta uttryck som till havs, till hands, utomlands etc. I dagens svenska uttrycker genitivformen ägande och tillhörighet, men även rent allmänt att två saker hör ihop, t.ex. rumsligt (Norrlands inland') eller i tiden ~olårets stora överrOJkning). Genitivform används också självständigt för att beteckna en större grupp. En familj, släkt eller något som tillhör dem, t.ex. deras ORDBILDNING OCH ORDFORM

53

hus, kan kallas för A nderssons eller snickams: H ar du sett till Anderssons i dag? Nd,jag tror att de skulle åka bort till snickarns. Ägande och liknande relationer kan uttryckas på flera olika sätt på svenska. D et kan uttryckas, som ovan beskrivs, genom en speciell genitivform: skolans rektor eller Kalles mamma. I m ånga fall kan man dock alternativt uttrycka samma relation genom att placera substantivet som representerar ägaren i en efterställd prepositionsfras: rektorn på skolan eller mamman till Kalle. (I fortsättningen kallar vi den roll som skolan respektive K alle representerar för"ägaren", och den roll som rektor respektive mamma spelar för "det ägda", även om det ofta handlar om mer allmän samhörighet än just ägande.) När ägaren inte är en person, som i gudstjänstlokalens ingång, är denna typ av prepositionsfraser ofta att fö redra: ingången t ill gudstjänstlokalen. När genitivform används för att markera ägande eller tillhörighet är grundregeln som nämndes ovan att genitivändelsen s placeras på det substantiv som representerar ägaren. Sedan länge har genitiv-s dock även placerats i slutet av hela nominalfraser där det substantiviska huvudordet inte står sist utan följs av en prepositionsfras, som i (1).

(1) Domen innehar ett upphävande av Kammarrätten i Göteborgs beslut. .!\.ven samordnade substantiv betraktas ibland på liknande sätt som en enhet och då placeras genitiv-s:et efter det sista av de samordnade leden:

(2) Björn och Bennys nya musikal Gruppgenitiv kallas detta sätt att placera ett genitiv-s i slutet på en nominalfras med efterställd bestämning eller på det sista av flera samordnade led. Detta är ett fenomen som inte bara uppträder i svenskan, utan såväl danskan och norskan som engelskan beter sig på samma vis.

Gruppgenitiv i fraser- drottningen av Sveriges bostad Grammatikböcker har tidigare rekommenderat att genitiv-s:et i formell stil placeras på huvudordet i en nominalfras: Kammarrättem i Göteborg beslut. I dag känns denna konstruktion främmande i alla stilarter, och omskrivning rekommenderas som alternativ till gruppgenitiv i de fall där .flertydigheter skulle ku nna uppstå. Ett exempel på detta är när ett genitiv-s placeras i slutet av en mer ti1lftllig fras:

54

ORDBILDNING OCH ORDFORM

(3) Den anklagade uppgav att hon hade meddelat chefen för departementets sekreterare. Här skulle man kunna undra vem det är som den anklagade har talat med. Är det chefen för sekreterarna på departementet eller en eller flera sekreterare till chefen för departementet? Denna typ av dubbeltydigheter är inte särskilt vanlig, men i de få fall då det inte är självklart vilken tolkning som avses är det bättre att välja en annan typ av formulering:

(4) Den anklagade uppgav att hon hade meddelat departementschefens sekreterare. (5) Den anklagade uppgav att hon hade meddelat chefen far sekreterarna vid departementet. Även om grundregeln således är att ett genitiv-s placeras i slutet av en nominalfras har vi lättast att acceptera att gruppgenitivens -s i skrivet språk hamnar efter ett substantiv: (6) Läs mer om detta på Länsstyrelsen i Dalarnas hemsida.

I talspråk däremot, där gruppgenitiv inte är ovanlig, har vi större tolerans för vilken typ av ord som kan kombineras med ett genitiv-s. Nedanstående exempel skulle kunna förekomma i talat språk, men är inte gångbara i skrift:

(7) (8) (9) (10)

Han Han Han Han

mindes inte längre mannen p å bänkenframfars utseende. mindes inte längre mannen som kört honoms utseende. mindes inte längre mannen han träffats utseende. mindes inte längre mannen därhemmas utseende.

Ett specialfall är substantiv med en nominalfras som efterställd bestämning, som Johan, min älskade make. Ska vi här placera genitivändelsen på huvudordet (Johans, min älskade make) eller tillämpa gruppgenitiv (Johan, min älskade makes)? I denna konstruktion fungerar dock inget av dessa båda alternativ bra. Att placera ändelsen på huvudordet är här, precis som när det gäller övriga nominalfraser med efterställd bestämning, inte lämpligt. Att använda sig av gruppgenitiv är inte heller bra, utan kan ge upphov till flertydighet. I dessa fall, där båda leden representerar ägaren, står i stället båda leden i genitiv:

(n) Ett stort tackfor allt stöd vidJohans, min älskade makes, frånfalle.

ORDBILDNING OCH ORDFORM

55

Genitiv vid samordning - Britta och Svens barn Vid samordnade substantiv och samordnade frase r uppstår frågan om vi ska ha genitiv-spå alla led eller om vi kan använda grup pgenitiv och ha genitiv-s bara på det sista ledet. Det går i många fall bra att använda gruppgenitiv, om de personer som representeras av de samordnade leden kan anses vara gemensam ma ägare eller om de tillsammans utgör en enhet gentemot det följande lede t. Detta gäller särskilt om de samordnade leden allmänt uppfattas som en etablerad enhet, t.ex. vid fö rlagsnamn som Wahlström & W idst rand eller författar par som Asbjornsen och M oe: (12) Foreträdare for WahlslTiim och W idstrands fa"rlag tror inte all lobbyarbetet påverkade Svenska A kademiens val av pristagare. (13) Asbjorruen och M oes "N orska folksagor"

När samordningen är av mer tillfållig karaktär kan gruppgenitiv ibland ge upphov till tolkningsproblem. (14) Med på tillställningen var också B ritta och Svens barn. I (14) kan det vara så att skribenten talar om paret Britta och Svens gemensamma barn, men det kan också handla om den enskilda personen Britta och dessutom Svens barn . Vill man som skribent vara säker på att B fram den senare betydelsen bör ledet med genitivbestämningen (Svens barn) stå först:

(15) Med på tillstiillningen v ar Svens barn och Britta. I tal skapar det dock sällan några större problem i vilken ordning leden placeras. Handlar det om Britta och Svens g emensamma barn uttalas nämligen frasen Britta och Svens som en prosodisk enhet, med så kallad frasprosodi. Handlar det däremot om Britta och om Svens barn uttalas dessa båda led som var sin prosodisk enhet, och det blir inget utrymme för tolkningssvårigheter. När båda leden i en samordning står i genitiv är den vanligaste tolkningen att de åsyftade var för sig står som ägare eller var för sig står i någon annan relation till det följande ledet.

{16) Medpå tillställningen var Brittas och Sv ens barn. I (16) handlar det således om en grupp barn som har Britta eller Sven till fflrälder, men barnen behöver inte nödvändigtvis vara Brittas och Svens gemensamma.

56

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Gruppgenitiv fungerar alltså bra vid samordning om de samordnade leden uppfattas som en enhet och det ägda är något som de samordnade leden har en gemensam relation till.

Genitiv vid partitiv - tre av skådespelarnas repliker Vid bestämningar till räkneord och pronomen kan det ibland vara svårt att avgöra vilka som avses med frasen:

(17) Arbetet skulle organiseras av en av elevernas.foräldrar. (r8) Hela pjäsen vilade på tre av skådespelarnas repliker. Handlar det i (17) om ett föräldrapar till en av eleverna eller handlar det om en förälder i mängden av föräldrar till samtliga elever? Och handlar det i (18) om tre skådespelare och alla deras repliker eller om tre repliker i mängden av alla repliker som skådespelarna hade? I de flesta fall verkar vi föredra den senare tolkningen i den här typen av potentiellt flertydiga konstruktioner. ÄI vi tveksamma väljer vi således oftare tolkningen en av foräldrarna/tre av replikerna. Därför kan det vara lämpligt att välja en annan och tydligare konstruktion om vi avser tolkningen en av eleverna/tre av skådespelarna: (19) Arbetet skulle organiseras avforäldrarna till en av eleverna. (20) Hela pjäsen vilade på tre av skådespelarna och deras repliker. Tolkningsproblemen uppstår dock bara när såväl det substantiv som har genitivform (här: elevernas och skådespelarnas), som det substantiv som representerar det ägda (här:.foräldrar och repliker) är plurala. I (21) och (22) ser vi att det inte uppstår några flertydigheter när ettdera av leden står i singular:

(21) Arbetet skulle organiseras av en av elevernas mamma. I Hela pjäsen vilade på tre av skådespelarnas rutin. (22) Arbetet skulle organiseras av en av elevens.foräldrar. I Hela pjäsen vilade på tre av huvudrol/sinnehavarens repliker. Väldigt ofta ger dock sammanhanget och vår kännedom om världen rätt tolkning. I uttrycket en av landslagsspelarnasfruar talar vår kännedom om världen om för oss att det är mindre troligt att någon av dessa spelare skulle ha flera fruar, och vi tolkar uttrycket som en i mängden av fruar till landslagsspelarna. Uttrycket en av shejkernas fruar skulle däremot med vår kännedom om världen kunna vara flerORDBILDNING OCH ORDFORM

57

tydigt. I de fall då flertydigheter kan uppstå kan vi välja att skriva om formuleringen utan gruppgenitiv: (23) In genom dörren kom då fruarna till en av shejketna. Rekommendation

I fraser som drottni11gen av Sverige och mannen med jämmasken kan gruppgenitiv tillämpas om frasen i sammanhanget kan betraktas som en enhet. Det innebär att genitiv-s:et kommer sist i frasen: drottningen av Svenges bostad, mannen medjärnmaskens hämnd. Om frasen är mer tillfiillig är det ofta bättre att göra en omskrivning än att använda gruppgenitiv: hustnm till mannen i båten. Att placera ett genitiv-spå huvudordet i sådana fraser, som i drottningens av Sverige bostad, blir däremot uppstyltat och är inte lämpligt. Gruppgenitiv kan också användas vid samordning av led som allmänt uppfattas som en enhet, särskilt om det ägda kan betraktas som gemensamt ( Wahlström och Widstrands utgivning, Björn och Bennys nya musikal). I annat fall ska genitiv-s placeras på vart och ett av de samordnade leden ( Wahlströms och Widstrands meningsskiljakttgheter, Björm och Bennys barn). I konstruktioner som en av elevernasfaräldrar kan det uppstå flcrtydigheter ifall båda substantiven är plurala. Vanligen är det det sista ordet i frasen (här föräldrar) som åsyftas i av-konstruktionen, d.v.s. betydelsen tolkas normalt som en avfaräldrarna till eleverna. Vill man få fram den andra betydelsen kan det även här fungera bättre med en omformulering:jöräldrarna till en av eleverna eller en elevsfaräldrar.

58

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Förledsanknytning - varm korvgubbe och klassisk musikkanal Problemet När vi talar om en trevlig korvgubbe beskriver vi en gubbe som är trevlig, men när vi talar om en varm korvgubbe menar vi inte att gubben är varm - givetvis är det korven som är varm. Och i antik möbelexpert är det möblerna som är antika, inte experten. Är sådana uttryckssätt oacceptabla genom att de kan vålla missförstånd eller åtminstone väcka löje?

Fakta och diskussion Bakgrund

Nästan alla sammansättningar är tvåledade, d .v.s. de har ett förled och ett efterled, som stor (förled) + stad (efterled) = storstad. (Båda leden kan i sig bestå av en sammansättning, som i storstads.foror! av storstad+ forort.) I flertalet sammansättningar talar efterledet om vilken sorts företeelse som beskrivs. Förledet specificerar denna företeelse lite närmare. 1 möbelexpert anger således efterledet expert själva företeelsen, medan förledet möbel närmare specificerar vilken typ av expert det rör sig om, nämligen en som är expert på möbler. Detta skiljer möbelexperten från exempelvis konstexperten, som är expert på konst. Vi kan lägga till ytterligare specificeringar och tala om t.ex. enframgångsrik möbelexpert. Därigenom beskriver vi experten ännu mer detaljerat. Med sådana speci.ficeringar vill vi normalt säga något om det som hela sammansättningen beskriver, d.v.s. i detta fall om möbelexperten, som sägs vara framgångsrik. Vi kan kalla detta mönster normalvarianten. I uttryck som antik möbelexpert fungerar specificeringen annorlunda. Här menar vi inte att det är experten som är antik; vi vill i stället säga att han är expert på antika möbler. Det avvikande är således att adjektivet antik bara gäller förledet i sammansättningen (d.v.s. möbel) ORDBILDNING OCH ORDFORM

59

och inte hela sammansättningen, som i normalvarianten. Därför brukar uttryckssättet kallasforledsanlmytning. (Andra vanliga beteckningar ärforledsa11s/utning ochforledsbestiimning.) Adjektivtypen

Den vanligaste typen av förlcdsanknytning är just den där ett adjektiv (som varm) eller ett particip bestämmer förledet i en sammansättning. Men det finns även andra typer av förledsanknytning, som kort beskrivs i nästa avsnitt. Några ytterligare exempel på adjektivtypen är den breda puhlikJmaken (= smaken hos den breda publiken), högre inkomsttagare (som inte betyder att inkomsttagarna är höga), mekanisk verkstadsarhetart, historisk romanjöifattare (= författare av historiska romaner), soltorkade tomatjorpackningar, kunglig hovleverantör, engelsk språkunderviming, klassisk mUJikkanal. Adjektivtypen rymmer fall av ganska varierande karaktär. I några som traditionellt räknas hit är det egentligen en smula missvisande att tala om förledsanknytning. Det gäller främst fall där ett stående uttryck, en så kallad fast eller lexikaliserad fras, kombineras med ett annat ord till en frassammansättning:

(r) Jvarta börsen + afferer - svartabörseffiirer (2) löpande bandet+ principen - löpandebandsprincipen (J) Jtarta eget + bidrag - startaegetbidrag

Samma konstruktionstyp förekommer även vid namn som består av flera ord:

(4) Döda havet + rullarna - Dödahavsrullarna

(s) BirgerJarl+ gatan - BirgerJarlsgatan. När sådana uttryck skrivs i två ord ser det hela grafiskt ut som en förledsanknytning: svarta börseffiirer. Men här har vi inte att göra med några sammansättningar i form av havsrullarna, hörseffiirer, handprincipen, egetbidrag eller jarlsgatan. Vi kan därför inte heller säga att löpande respektive egna och Birger anknyter till förleden i några sådana sammansättningar. Frassammansättningar som (4-5) ovan fungerar i princip som vanliga sammansättningar, förutom att förledet utgörs av en fast fras i stället för ett ord. Att det handlar om fasta fraser märks bl.a. pi betoningsmönstret: första ordet är obetonat och hela betoningen ligger pi

60

ORDBILDNING OCH ORDFORM

en stavelse i det sista ordet. Det mönstret behålls också i frassammansättningarna: I svarta hörsen ligger huvudbetoningen på börs, liksom i svartabönajfarer, som också har bibetoning på -fa- och accent 2, precis som en normal sammansättning Uämför inledningen till kapitlen Ordbildning och ordformer). Sammansättningar med fasta fraser skrivs ofta i ett ord, vilket normalt också är lämpligast. Så sker t.ex. med alla exemplen ovan utom Birger Jarlsgatan - för gatunamn har särskilda konventioner utvecklats. Sammanskrivning ter sig högst naturligt när frasen är väletablerad och mycket fast - speciellt när även fras sammansättningen är vanlig. Men fraser kan vara mer eller mindre etablerade, mer eller mindre fasta. Vid mindre fasta fraser ter det sig inte lika naturligt att skriva ihop hela konstruktionen som en vanlig sammansättning: en.fullständig ökentrakt, krossade tomathurkar,frigående hönsuppfodare. Här har vi också ett annat betoningsmönster: det inledande adjektivet behåller ofta sin betoning, såväl i den halvfasta frasen (fullständig öken, krossade tomater,frigående höns) som i förledsanknytningen. Här ter sig också sammansättningarna ökentrakt, tomatburkar och hönsuppfodare som verkliga sammansättningar, och därför faller det sig mer befogat att tala om forledsanknytning i dessa fall. Konstruktionen kan också utgå från fraser och uttryck som inte alls är särskilt fast etablerade, som det spetsiga skomodet (från spetsiga skor) och vit slavhandel (från vita slavar). Gränserna mellan fasta, halvfasta och inte alls fasta fraser är flytande. Vi kan tala om en skala med olika grader av fasthet hos fraserna. Hur pass etablerade och fasta de är kan också skilja mellan olika språkbrukargrupper. För vissa - men ingalunda för alla - är t.ex. uttryck som nordiska språk, praktisk jilosefi, ekonomisk historia och organisk kemi hemtama och etablerade. För många av dessa språkbrukare ter sig därför konstruktioner som den nordiska språkprofessuren, den praktiska jilosefiforeläsningen, den ekonomiske historikern eller den organiske kemisten också ganska naturliga. Andra kan finna dem märkliga. I många förledsanknytningar kan samma ord sägas ingå både i en (halv)fast fras och i sammansättningens förled: en antik möbelexpert är expert på antika möbler; en historisk romanforfattare är en romanforfattare som skriver historiska romaner o.s.v. Sådana uttryck är således uppbyggda enligt mönstret: begagnad bil+ bilhandlare, historisk roman + romanforfattare. ORDBILDNING OCH ORDFORM

61

Dessa konstruktioner kan ses som en sorts sammansmältningar, där skribenten undviker att upprepa gemensamma led. Andra typer av förledsanknytning

Adjektivtypen är den mest uppmärksammade formen av förledsanknytning, men det finns flera konstruktioner som fungerar på motsvarande sätt: • Karl Xll·s historieskrivare (i betydelsen 'person som skrivit Karl XII:s historia', inte 'historieskrivare som Karl XII anställt' eller något liknande). Fler liknande exempel: Napoleons personlighetsanalys, äggens kläckningsfrekvens. I dessa fall beskriver genitivuttrycken (Karl XIJ:s, Napoleons och äggens) bara förledet i den efterföljande sammansättningen. • översättningsövningar till tyska. Här relateras prepositionsfrascn till tyska bara till förledet i sammansättningen översäthzings-övningar. Valet av preposition styrs också av förledet;jämför (övningarför) översättning till tyska. Fler exempel: mordförsöket på ministern (• försöket till mord på ministern), Ungerns inträdesansökan i EU(= Ungerns ansökan om inträde i EU), ett hyresavtal av I4 flygplan, importforhudet av brittiskt nötkött, leveransstopp av mjölk. • vandrare i dimma. Här relateras prepositionsfrasen i dimma bara till verbstammen vandra, inte till avledningen vandrare. Fler exempel: fiskare i grumligt vatten, seglare över Atlanten. • organisk kemist. Här hänför sig adjektivet organisk enbart till kemi, inte till avledningen kemist. Fler exempel: de mindre asiatiska falken (jämför folken i Mindre Asien), modern .femkampare, full pensioniir, ekonomisk historiker.

Kritiken mot konstruktionen Förledsanknytningarna har kritiserats kraftigt från en del håll, men sprakvårdarna har aldrig blivit överens i frågan. Det har påståtts att förledsanknytningarna är ologiska, otydliga, vilseledande och löjeväckande, och att de leder till störningar i böjningsmönster och prepositionsval. Svenska språk.nämnden har redan i sitt namn tagit ställningfor konstruktionstypen. Namnet kan nämligen ses som just en förledsanknytning, eftersom svenska här refererar till språket snarare än till själva

62

ORDBILDNING OCH ORDFORM

nämnden. Hur har då Språknämnden resonerat för att acceptera konstruktionen? L åt oss granska de olika invändningar som väckts mot förledsanknytn ing. Ologiskt?

Varför förledsanknytningarna skulle vara ologiska, vilket har hävdats, är lite oklart. Det sägs ibland att de bryter mot svenskans regelsystem, men det beror på hur man beskriver språksystemet. Sant är att förledsanknytningarna inte är lika vanliga som normalvarianten (där bestämningarna hänför sig till hela sammansättningen), men de är långtifrån ovanliga. Ett vanligt mönster kan inte diskvalificeras enbart för att det finns ett ännu vanligare mönster. I så fall skulle man också underkänna många andra typer av ovanligare konstruktioner och ordbildningsmönster, som den typ av sammansättningar där förledet inte specificerar efterledet: en svartvit teve är t.ex. inte en teve som är vit på ett svart sätt, en rödgrön kefta är en kofta som är röd och grön, inte grön på ett rödaktigt sätt o.s.v. Sådana typer avviker från merparten av svenska sammansättningar Uämför t.ex. ljusgrön eller brunbeige, som betyder brunaktigt beige), men ingen har hittills velat kalla dem ologiska eller regelvidriga. Förledsanknytningarna är avvikande såtillvida att de inte kan omformuleras på samma sätt som normalvarianten: en antik möbelexpert är inte detsamma som en möbelexpert som är antik; däremot kan enframgångsrik möbelexpert omformuleras som en mobelexpert som är framgångsrik. Det finns dock många andra typer av uttryck som inte heller kan omformuleras på detta sätt: en äkta man är inte en man som är äkta; den tidigare presidenten är inte en president som är tidigare; en musikalisk upplevelse är knappast en upplevelse som är musikalisk - däremot är en musikalisk elev detsamma som en elev som är musikalisk. Omformuleringsmöjligheterna styrs av många faktorer. Att på ytan likartade mönster inte kan skrivas om på samma sätt är inget skäl att kalla det ena för ologiskt. I många fall är det minst sagt oklart hur man lämpligast parafraserar - och därmed analyserar - uttrycket. Ar t.ex. vit slavhandel en handel med vita slavar eller en slavhandel med vita? Och är äggens kläckningsfrekvens detsamma som frekvensen far äggens kläckning eller kläckningsfrekvensen far äggen? Enligt den senare omformuleringen har vi knappast att göra med en förledsanknytning. ORDBILDNING OCH ORDFORM

63

Vilseledande?

ÄI de här konstruktionerna otydliga och vilseledande? Vållar de missförstånd? Nej, knappast. Visst går det att hitta enstaka fall som är otydliga och skulle kunna misstolkas, men i de sammanhang där de uppträder vållar de mycket sällan några svårigheter. Ingen tror för ett ögonblick att det är experten som är antik i antik mdbelexpert eller att det är gubben som är varm i varm korvgubbe. Vissa typer skulle dock kunna bli problem atiska. Adjektivet kan ibland vara bestämning både till förledet separat och till hela den efterföljande sammansättningen. Ett sådant fall är Svenska språknämnden. Det är ju en svensk nämnd som sysslar med svenska språket - förledets "svenskhet" berör alltså i viss mening både språket och nämnden, om än i lite olika betydelsenyanser. Man kan jämföra med Svenska språk.byrån i Finland, där svenska bara kan syfta på språket, inte på vilket land byrån verkar i. Liknande förhållanden gäller för ganska många uttryck, t.ex. svart sidenklänning (såväl klänningen som sidenet är svart), kommunal tjänsteupphandling, statligt skattesystem och dåliga rtnbetesvintrar. Den största risken för missförstånd uppstår när de tänkbara adjektivbetydelserna ligger relativt nära varandra, men ändå är klart åtskilda. Ett exempel är Svenska språkbyrån. Här finns en teoretisk risk att läsaren gör en oriktig tolkning - d.v.s. att Svenska språkbyrån är svensk men sysslar med alla språk. I det sammanhang där namnet används uppstår dock knappast det problemet. Eftersom byrån verkar i Finland är den rimliga tolkningen - särskilt för finländare - att byrån sysslar med svenska språket. När betydelserna ligger långt från varandra uppstår snarare andra problem än tolkningsbekymmer, se nedan. När betydelserna ligger mycket nära varandra blir de möjliga tolkningarna så lika att det ofta är svårt att ens skilja dem åt: en svart sidenklänning blir förstås svart för att sidenet är svart. Det råder ingen motsättning mellan de båda "svartheterna"; tvärtom är sidenets svärta en förutsättning för klänningens svärta. I dessa fall blir den lilla svävningen i betydelsen därför inte något problem.

6/f

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Löjeväckande?

Om adjektivet, i olika betydelsenyanser, teoretiskt skulle kunna beskriva både förledet och hela sammansättningen, blir konstruktionen som mest riskfylld när avståndet mellan de båda adjektivnyanserna är stort: en kort talare i betydelsen 'en person som håller korta tal' är något helt annat än 'en kort person som håller tal'. Men det man riskerar med kort talare är inte i första hand begripligheten. I sitt sammanhang blir inte ens sådana uttryck otydliga. Däremot riskerar de att bli löjeväckande. Det beror på att det många gånger är lätt att aktivera båda betydelserna trots att bara den ena är avsedd, medan den andra blir en smula dråplig, t.ex. nykter tv-kommentator Gämför en nykter kommentar),fo/1 pensionär Gämför full pension). Viss munterhet väcker också somliga formuleringar där ena betydelsen är helt omöjlig men aktualiseras ändå, t .ex. rostfri plåtslagare. Det är emellertid bara ett fatal förledsanknytningar som lockar till skratt. Konstruktionstypen som sådan är inte löjeväckande. Det finns ingenting principiellt skrattretande med vare sig svarta sidenklänningar eller Svenska språknämnden. Ibland kan tvetydigheten vara fullt avsiktlig, precis som vid andra flertydiga uttryckssätt. Självklart bör man alltid ge akt på att inte uttrycka sig komiskt tvetydigt när det inte är avsikten. Störande?

Böjningen av adjektiven kan ibland bl.i störande vid förledsanknytningar. Trots att adjektivet betydelsemässigt hör ihop med förledet brukar det ofta böjas efter efterledet. På samma sätt rättar sig valet mellan en/ ett och den/ det oftast efter efterledet, inte efter förledet. Det här kan ibland bli en smula störande, men för det mesta reflekterar vi inte över att det skulle vara något ovanligt med sådana uttryckssätt:

ett kungligtJörlovningsrykte en litterär nobelpristagare en röd vinbärsbuske det k orta kjolmodet en platt takstil det varma korvståndet

- jämför en kungligforlovning - jämför ett litterärt nobelpris - jämför röda vinbär, ett rött vinbär - jämför den korta kjolen - jämför ett platt tak -jämför den varma korven

De här böjningsmönstren kan ibland öka risken för missförstånd. Böjningen gör att det ser ut precis som om vi hade att göra med normal-

ORDBJLDNJNG OCH ORDFORM

65

varianten, där adjektivet beskriver hela sam mansättningen, trots att så inte är fallet. M ånga gånger blir störningen inte särskilt stor, eftersom språkets flexibilitet mycket väl tillåter oss att tala om exempelvis el/ ku11gligt rykte (ett rykte om kungligheter), det korta modet, den platta stilen och den röda busken (vi kan t.ex. säga att busken var alldeles röd av v inbär). D et fö rekommer emellertid också att adjektivet behåller samma form som i en etablerad fras: en svartabörshqj, en rödakorssyster, en f d. R öda halvmåne-chefetc. På Liknande sätt kan valet av preposi tion ibland bli störande i prepositionsvarianten av förleds anknytning: attentatsry ktet mot farsvarsministern, anmälningstiden till kursen, kvinnop orträtt i röd sjal; det handlar ju inte om ryktet mot ministern, tiden till kursen eller ett porträtt i sjal. I stället styrs prepositionsvalet av förledet i sammansättningen: attentat mot ministern, anmälning till kursen, kvinna i sjal. Det störande i prepositionsbruket motverkar emellertid risken för misstolkning - här ser det inte ut som om prepositionsledet gäller hela sammansättningen. Vilseledande (eller löjeväckande) blir det bara när prepositionen skulle kunna anknytas till både förledet och sammansättningen som helhet, som i barnafader i skolåldern - är det barnen eller fäderna som befinner sig i skolåldern?

Rekommendation I konstruktioner som antik möbleexpert syftar adjektivet antik bara på förledet i sammansättningen möbel-expert:. det är möblerna som är antika, inte experten. Sådana förledsanknytningar fungerar annorlunda än merparten bestämningar till sammansättningar. Men de är inte vare sig ologiska eller vilseledande i sig. De vållar mycket sällan missförstånd. Ibland kan de dock bli något löjeväckande, eftersom en absurd och skrattretande betydelse kan aktualiseras, trots att läsaren inser att den inte är den avsedda. Det är exempelvis fallet med rostfri plåtslagare. Sådana konstruktioner, som många uppfattar som löjeväckande, bör man därför se upp med. Sammansättningar med etablerade och fasta fraser är egentligen inga riktiga förledsanknytningar. Sådana frassammansättningar skrivs helst ihop i ett ord, precis som vanliga sammansättningar: svartabörsaffärer bygger på den fasta frasen svarta börsen som satts ihop med

66

ORDBILDNING OCH ORDFORM

ordet njfarer. Likaså exempelvis rödakorssyster, sanktbernhardJhund, svartvinbärssaft, Kristihimmelsfardshelgen,.forstamajtal. Mer typiska förledsanknytningar skrivs däremot i flera ord: historisk roman.fo,fattare. Gränsen mellan frassammansättningar (som svartabörsajfära) och mer äkta förledsanknytningar (som historisk romanfoifattare) är emellertid flytande. Många ordkombinationer kan sägas vara halvfasta - de fungerar inte riktigt som fasta fraser men är ändå relativt etablerade och återkommande ordkombinationer. Prepositionsvarianten av förledsanknytning vållar sällan några större problem. I de fall där prepositionsvalet blir alltför störande, väljer man hellre en annan formulering. I stället för attentatsryktet mot försvars ministern kan man skriva ryktet om ett attentat mot .forsvarsministern, trots att det är något otympligare. I några fall går det enkelt att bara byta preposition till en som närmare anknyter till hela sammansättningen: importförbudet av brittiskt nötkött kan med fördel ändras till importförbudet for brittiskt nötkött liksom ett hyresavtal av r4 flygplan kan ändras till ett hyresavtal som gäller 14flygplan.

ORDBILDNING OCH ORDFORM

67

Presensparticip på -ande eller -andes... avrundar forfattaren sittande i sin ägandes kolonistuga Problemet I svenskan kan presensparticipformerna av verbet sluta på -andel-ende eller -andesl-endes:

(1) Hon kom cyklandefrån Holmsund. (2) Hon kom cyklandesfrån Holmsund. Den helt dominerande formen i skrift är -andel-ende. Men när går också -andesl-endes bra? Finns det tillfallen när -andesl-endes är att föredra?

Fakta och diskussion I svenskan bildar man presensparticipformer genom att lägga -andel -ende eller -andesl-endes till verbs tam men: dansande, slqutandes, stående, gåendes. I talspråk växlar presensparticipformerna mellan -ande och -andes. (I detta kaitel rar fortsättningsvis ändelsen -ande och -andes beteckna såväl -ande, -andes som -ende och -endes om inget annat sägs.) Troligen är bruket av de båda formerna ojämnt fördelat mellan olika delar av Sverige, men hur den regionala spridningen ser ut vet vi inte riktigt. Båda formerna har en lång historia i svenskan. Formen på -s antas ha uppkommit som en parallell till adverb som bildas med slut-s: avsides, utrikes, baklänges. I 1500- och 1600-talets skrivna svenska dominerar -andes-varianten, men under 1700-talet försvinner den successivt. Från och med slutet av 1700-talet har -ande-varianten hållits för den riktiga. I dagens svenska är -andes ovanligt i skrift. Många hävdar dock att formen håller på att bli vanligare, även om tendensen inte är ordentligt belagd. Också vid sådana verb som relativt ofta tar -andes-formen, t.cx. gåendes, ,yungandes, sittandes, är -ande-formen minst tjugo gånger vanligare i nutida tidningsspråk.

68

ORDBILDNING OCH ORDFORM

Det finns dock en liten grupp ord som alltid tar -andes-formen, t.ex. olovandes, ofarhappa11des,fardandes, låtsandes, minnandes. Några är numera adverb, olovandes och eforhappandes. De obligatoriska -andesfamema finns ofta vid ord eller fraser som lever kvar från en äldre tid eller hör till ett speciellt sammanhang. Sådana exempel är skam till sägandes eller hästsportsuttrycket gott gåendes (om en häst som springer pa godkänt sätt i ett lopp). I en del fall beror -andes-formen på att verbet är ett så kallat deponensverb, t.ex. låtsas eller minnas. Ett annat specialfall är ägandes som alltid har -andes-farm, eftersom det bara används i passiv betydelse. Samtliga dessa obligatoriska s-former kan ses som specialfall som har mycket litet att göra med kärnfrågan. Skillnader i användning och betydelse

Det finns en viktig skillnad i betydelseomfång mellan -ande- och -andes-formerna. Den förra har en bredare användning. Den kan förekomma i adjektivisk användning framför ett substantiv (3) eller som bundet predikativ (d.v.s. ett nödvändigt satsled) med syftning på subjektet (4). Den kan också vara fritt (icke nödvändigt) predikativ med syftning på objektet (s) eller fritt predikativ med syftning på subjektet (6, 7).

(3) Kommunikation på Internet ärförst och främst en sk.rivande aktivitet. (4) Verksamheten är tynande. (5) Då lämnade hon kvar båda pojkarna sittande i bilen. ( 6) Domaren gick gråtandefrån planen. (7) Hon simmade ut i_ftoden, sjungande sin obegripliga sång. Däremot har -andes-farmen, åtminstone i skrift, en snävare användning. Till största delen förekommer den antingen som i (6) och (7), d.v.s. i fria subjektspredikativ. Som bundet subjektspredikativ används -andes-formen mest i konstruktioner med verben komma (8) eller bli (9):

(8) Så ser vi en militär komma springandes mot oss på gatan. (9) Har man otur kan man bli sittandes en hel timme extra i väntrummet. I exempel (3) och (4) ovan är det alltså svårt att byta sk.rivande och tynande mot skrivandes och tynandes. I (s), (6) och (7) går det att sätta in sittandes,gråtandes och sjungandes. ORDBILDNING OCH ORDFORM

69

Denna begränsning i bruket innebär att många uppfattar att -andes-formen starkare lyfter fram den verbala betydelsen, att nägot händer. Därför återfinner man -andes- formen oftare i livfullt berättande framställningar. Den journalist som skriver som i (ro) ger måhända lite mer eftertryck, möjligen ironiskt, åt själva blåsandet i flöjt och omslingrandet av en bete, än om -ande-farmen valts. (10) Artisten lät sin musik illustreras av nakenmode/ler barbacka på

hästryggen, blåsandes ijliijt eller omslingrandes en gigantisk elefantbete.

Någon gång kan den markerat verbala betydelsen hos -andes-formen utnyttjas av en skribent som vill undvika tvetydighet (n).

(u) Sådan var Polyanna. Alltidgod och glad. Aldrig hängandes läpp. Valet av -andes-farmen får oss att tolka den sista meningen som hon hängde aldrig läpp, d. v.s. vi läser in en verbhandling, ett skeende. Hade det stått aldrig hängande läpp, så hade vi troligen tolkat hängande som ett attribut till läpp: hon hade aldrig hängande läpp. Stilsklllnader Nästan samtliga exempel på -andes i det här kapitlet har en vardaglig eller informell stilkaraktär. Det är ingen tillfällighet. Eftersom -andesformen är mycket vanligare i tal än i skrift, återfinns den huvudsakligen i vardaglig, litterär eller kåserande prosa. I renodlad sakprosa är den ovanlig. Över huvud taget är konstruktioner uppbyggda kring ett presensparticip som i (7), (10) och (II) numera mycket ovanliga i opersonlig sakprosa. När de förekommer vittnar de ofta om stilistisk lekfullhet- såsom i exemplen med nakenmodellerna och Polyanna. Lekfullheten kan markeras ytterligare av -andes-farmen. Tidigare var nog stilskillnaden påtagligare mellan -ande och -andes, även i tal. (Den fanns också i norska; i Henrik lbsens drama Vildanden från 1884 är Gina, som är mån om att hålla uppe den sociala fasaden trots svåra omständigheter, noga med att bara tala i -ande-former, eller rättare sagt norska -ende-farmer.) I dag upprätthåller man inte stilskillnader i talspråk på samma sätt som för femtio eller hundra år sedan. Tal och skrift har också närmat sig varandra på många punkter, och det är därför möjligt att stilskillnaden mellan -ande och -andes sakta är på väg att försvinna även i skrift. Många yngre, goda skriben-

70

ORDBILDNING OCH ORDFORM

ter säger sig inte uppfatta den . Det kan till och med förekomma att de uppfattar -andes-formen som den något formellare, kanske under påverkan avslut-s i passivformcr, sjungm, blåsas, omslingras. Det bör också sägas att -ande-formen är stilistiskt neutralare, d .v.s. den passar lika bra i såväl mycket formell som mycket informell stil.

Diskussion Stilutjämningstendenserna och de små betydelseskillnaderna har lett till att -andes-former numera brukar ges en ganska tolerant bedömning i språkriktighetsdiskussioner. Men de som yttrar sig i frågan hävdar nästan alltid att -ande-formen är det neutrala förstahandsalternativet. Att avråda skribenter från att någonsin skriva -andes är alltså inte rimligt. Frågan gäller snarare om -andes- formen i stort sett kan jämställas med -ande-formen eller om -andes bara ska godtas när det finns en mycket medveten avsikt bakom formvalet. Flera förhållanden talar för att man bör acceptera stor valfrihet mellan formerna. Båda förekommer i vardagligt tal, och det blir enklare att skriva om man kan stödja sig på sitt talspråk. Det finns viktigare saker att tänka på när man skriver än valet mellan -ande eller -andes. 1 många andra fall godtas formvariation just för att skribenten ska slippa bekymra sig, t.ex. växlingen till de som/till dem som. Ur läsarsynpunkt, d .v.s. om man ser till begripligheten, kan formvariationen inte vara besvärande. De betydelseskillnader som ibland - men inte alltid - finns mellan formerna är små. Ytterst sällan påverkar det förståelsen av hela meningen om läsaren uppfattar t.ex. en -andes-form lite annorlunda än skribenten. Skulle dessa skillnader försvinna och de två formerna bli betydelsemässigt helt likställda, vore förlusten liten. De stilistiska skillnaderna är inte giltiga för många språkbrukare. De fungerar därför ganska dåligt som stilmarkörer. Önskvärda stilistiska effekter måste skapas med andra medel. I exemplen (12) och (13) kan nog flertalet svenskar kasta om -andesl-ande-formerna mellan meningarna utan att uppleva att stilkaraktären ändras. Den bestäms av ord och fraser som målsäganden eller glad som en lärka. Att försöka hålla fast vid stilskillnaderna mellan -ande och -andes förefaller mycket vanskligt.

ORDBILDNING OCH ORDFORM

71

(12) Glad som en lärka kom hon cyklandes hela vägen f rån Holmsund. (13) Eftersom målsäganden kom cyklandefrå n v änster vid korrningen, borde hon ha lämnatforet räde åt bi(fararen. Man kan dock hävda att det vore enkelt att bara tillåta en form och slippa välja. I stora delar av Sverige k..-tn man i tal sägaforrns och medans, men bara forrän och medan är helt accepterade skriftspråksformer. Det fungerar bra; när man en gång lärt sig förrän och medan slipper man många onödiga val. Men argumentet h åller inte för -andel-andes. Vissa -andes- former är oundvikliga (t.cx. olov andes), som vi sett, och även om de är undantag så finns därmed redan variationen. Det är inte heller samma sak att lära sig att inte skrivas-form för två mycket vanliga småord och att lära sig att inte göra det för den stora mängd ganska ovanliga ord som utgörs av alla tänkbara particip på -andel-andes. Möjligen kunde man oroa sig för att större valfrihet skulle innebära att -andes började användas attributivt: en skrivandes aktivitet. Det tar emot för så pass många språkbrukare att det kunde uppstå ett nytt språkriktighetsproblem; ofrånkomligen skulle åtskilliga ställa sig frågande till attributiv användning av -andes. Hittills har vi dock inte sen några tendenser till ökat bruk av detta slag.

Rekommendation I talspråket forekommer både -ande-former och -andes- former som presensparticip: Hon kom cyklande/ryk/andesfrån Holmsund. lnte sällan finns en liten betydelsenyans så att -andes-formen starkare lyfter fram själva verbhandlingen. Det kan också finnas en stilistisk skillnad, där -andes uppfattas som något vardagligare. I skrift är -ande-formen helt dominerande i alla betydelser, och denna form är stilistiskt neutralare. Med undantag för några få ord, t.cx. ägandes eller låtsandes, kan man därför alltid skriva -ande. En skribent som känner sig osäker kan alltid göra det valet. Det kan rekommenderas som ett neutralt förstahandsval. Men man behöver inte begränsa bruket av -andes till livfullt berättande texter där den verbala betydelsen särskilt ska framhållas. Troligen finns det allt fler skribenter som inte uppfattar någon egentlig skillnad mellan formerna, m en tycker det är naturligt att växla. De bör inte känna sig förhindrade att skriva både -ande och -andes.

72

ORDBILDNING OCH ORDFORM

.

GENUS I språkvetenskapliga sammanhang betecknar genus en inneboende grammatisk egenskap hos varje substantiv. Genus avgör om substantivet tar -(e)n eller -(e)t som böjningsform i bestämd form och om den obestämda artikeln är en eller ett (spelaren, en spelare; cykelbudet, ett cylulbud) . Grammatiskt sett har alltså svenskan två genus, n-genus och t-genus. Vanliga termer är också utrum och neutrum. De flesta substantiv har n-genus. Val av personligt pronomen i tredje person singular har att göra både med genus i grammatisk betydelse och med kön. N -ord ersätts med den, t-ord med det. Men syftar pronomenet på en människa eller ett högre djur väljer man i stället han eller hon beroende på kön, oavsett om pronomenet ersätter ett n- eller t-ord. (Cykelbudet kom på tre minuter. Hon var snabbast i stan.) I svenskt skriftspråk fram till 1800talet var systemet annorlunda, och så är det fortfarande i en del dialektalt färgat talspråk. Där tog även sakbetecknande n-ord han eller hon som pronomen. ( Varning för isen; han trycker på bryggan så hon kan krossas.) Man kunde därför också grammatiskt sett tala om tre genus i äldre svenska: maskulinum, femininum, neutrum. Men i dagens standardsvenska finns alltså bara två grammatiska genus. I språkriktighetsdiskussioner måste man alltså skilja på å ena sidan grammatiskt genus och å andra sidan kön. Saken blir inte enklare av att genus numera i många sammanhang betyder ungefär 'könsroll' eller 'socialt kön'. Genus i denna betydelse ses som en egenskap som till inte ringa del beror på hur vi använder språket, och den nya innebörden kan därför också medföra vissa språkriktighetsproblem. Man kan säga att de tre första kapitlen i denna avdelning aktualiserar frågan om kön och till en del även socialt kön. Den första handlar om behovet av ett könsneutralt pronomen för att beteckna människor. GENUS

73

Det uppstår när man ska uttrycka sig generellt. Ska man skriva Kunden måste bestämma vilket betalningssätt han föredrar, hon föredrar eller den föredrar? Det andra kapitlet handlar inte om pronomen utan om substantiv, men gäller ett besläktat problem: kan person- och yrkesbeteckningar som lärare, riksdagsman eller skulptör betraktas som könsneutrala och beteckna både män och kvinnor? Den tredje diskuterar om adjektiv som slutar på -e alltid måste beteckna manligt kön eller om de kan användas om båda könen. Är det möjligt att skriva nye mi!jöministem Lena SommestatP. De tre följande kapitlen rör språkriktighetsproblem med anknytning till grammatiskt genus, d.v.s. mer renodlade formfrågor. Ibland kan man vara osäker om ett ord har n- eller t-genus; det gäller ofta för geografiska namn, namn på institutioner, initialord och nya lånord (en eller ett ciabatta?). Vi behandlar frågan i ett särskilt kapitel. Ett specialfall, som far ett eget kapitel, är genus vid bestämningarna sorts och slags; går det t.ex. att skriva ett sorts vin och en slags cykel? Slutligen tar vi upp den problematiska böjningen av vissa adjektiv som rädd eller likvid när de är bestämningar till substantiv med t -genus (ett likvitt företag').

Könsneutralt pronomen - han, hon, hen eller den? Problemet När vi talar om personer använder vi ofta pronomen som han och hon. Talar vi o m e n viss person, vet vi vanligtvis vilket pronomen som lämpar sig bäst. I en mening som Kungen har sagt att han kommer väljer vi han, eftersom kungen vi talar om med all sannolikhet är av manligt kön. Om vi däremot ska omtala personer i situationer där könstillhörigheten är obekant eller irrelevant, ter sig valet av pronomen inte lika självklart. Vilket pronomen är rimligast att ta till i en mening som Om någon vill röka får X göra det på balkongen? Frågan gäller alltså vilket pronomen vi ska använda om vi vill formulera oss könsneutralt.

Fakta och diskussion Bakgrund Ha11 och hon är två pronomen som används för att tala om enskilda personer av manligt respektive kvinnligt kön. I skriftspråket har han av tradition även använts som allmänt könsneutralt pronomen i sammanhang där personer av båda könen samtidigt avsetts eller när den åsyftade personens kön varit obekant eller irrelevant. I en mening som (r), där substantivet kunden inte står för en specifik kund utan för alla tänkbara kunder, har han fatt representera både manliga och kvinnliga kunder. (r)

Kunden måste bestämma sigfor vilht hetalningssätt han föredrar.

Hon har i enstaka fall tagits i bruk på ett liknande sätt, särskilt i fall som (2), där en föreställning om att rorskollärare oftast är kvinnor har gjort att hon använts som allmänt könsneutralt pronomen:

(2) Om en förskollärare vill ha semester i juli, måste hon anmiila det ett halvår iforväg.

Hon används också alltid när pronomenet syftar tillbaka på ordet människa:

(J) Människan måste bestämma sigfar vilken värld hon vill leva i. Användningen av ha11 eller ho11 i ett innehållsligt könsneutralt sammanhang är något som irriterar många språkbrukare. Eftersom det är han (och inte hon) som vanligen använts som könsneutralt pronomen, är det i första hand det bruket som kritiserats. Kritiken har främst gällt att ett sådant bruk verkar könsdiskriminerande och ger uttryck för ett ojämlikt och sexistiskt samhälle där det ena könet f'ar stå som prototyp för bägge könen. Det är ett språkbruk som förmedlar och återskapar en könshierarkisk världsbild, menar man. Kritik har även riktats mot att det kan vara svårt att avgöra hur vi ska tolka pronomenet han i sammanhang där både den könsspecifika och den könsneutrala betydelsen skulle kunna förekomma.

(4) Partförlorar sin rätt att övertaga hyres- eller bostadsrätten, om han ickeframställt ampråk därpå senast tre månader efter det att han harflyttat från lägenheten.

Risken för att en mening som (4) kan leda till missförstånd är emellertid inte alltför stor. Omvärldskunskap och sammanhang avgör vanligtvis vilken tolkning vi väljer. Men även om vi vet hur en sådan mening ska tolkas, är det otillfredsställande att vi i könsneutrala sammanhang använder ett pronomen som många i första hand associerar till det ena könet.

Diskussion Hur ska vi då göra för att uttrycka oss könsneutralt på svenska? En strategi är att formulera sig på ett sätt som gör att man undviker han och hon över huvud taget. I en mening som Forskaren kan sökaJorskningsanslagfor de idier han har utvecklat går det att väja för dilemmat genom att välja ett pronomen på t.ex. följande sätt: Passivera: Forskaren kan söka forskningsanslagfor de idier som utfJecklats. 2. Upprepa substantivet: Forskaren kan söka forskningsanslagfor de idierforskaren har utvecklat. 3. Använda en konstruktion med den som: Den forskare som utwcll.lat idier kan sökaforskningsanslag. I.

7'

GENUS

4.

Substantivera: ForJkaren kan JÖka farJkningJamlag far idiutveck.-

ling. 5. Använda man: Fonkaren kan JÖkafarJkningJamlagfar de idter man har utvecklat. 6. Använda en plural.konstruktion: ForJkarna kan Jöka forJkningJanslagfar de idter de har utv ecklat.

De här sätten fungerar i många fall smidigt, men de kringgår egentligen bara problemet med att svenskan inte har ett pronomen som är självklart att ta till när man vill uttrycka sig könsneutralt. Att till varje pris undvika ett singulart pronomen är opraktiskt. En annan strategi är att bestämma sig för ett enda könsneutralt pronomen. D et går som vi ska se att tänka sig en del olika alternativ. D e tacklar problemet olika bra, och inget av dem är utan invändningar. Det alternativ som i framtiden skulle kunna lösa problemet bäst är nog det sista alternativet med pronomenet den. Använda han eller hon M an skulle kunna tänka sig att använda antingen han eller hon. Men av lätt insedda skäl är detta ingen god ide eftersom både han och hon främst används könsspecifikt. Att i en och samma text omväxlande skriva han och hon med syftning på båda könen (vilket har föreslagits) är inte heller någon god ide. Läsaren skulle endast bli förvillad och lägga ner alltför stor möda på att försöka uttyda vad växlingen står för. Använda denne En annan möjlighet är att använda pronomenet denne, vilket är ganska vanligt i författningstext. Men eftersom denne i första hand syftar på personer av manligt kön möter det samma problem som han eller hon i könsneutrala sammanhang. Denne är således inte heller någon lösning på problemet. Samordna han och hon Ett bättre alternativ är att samordna han och hon. I stället för att välja han före hon eller tvärtom använder man helt enkelt båda. Tänkbara samordningskonstruktioner är han eller hon, hon eller han, han/hon, hon/han. D essa konstruktioner går ganska bra att använda vid enstaka tillfällen. H an eller hon och hon eller han påträffar man inte sällan i all typ av skrift . Statsrådsberedningen rekommenderar han eller hon som

könsneutralt pronomen i lagar och författningar. (Snedstrecksformerna används främst i viss sorts text, t.ex. på blanketter, och bör inte användas i löpande text.) Problemet är att uttryck av detta slag lätt blir otympliga att hantera. Att ständigt behöva använda varianter av han eller hon, honom eller henne, hans eller hennes leder till ett tungfotat språkbruk, i synnerhet om texten kräver ett upprepat bruk av pronomen. Det blir arbetsamt för skribenten, irriterande för läsaren. Uppfinna ett nytt pronomen Man skulle också kunna tänka sig att uppfinna ett pronomen som enbart används könsneutralt. Tanken har tilltalat en del djärva språkvetare som propagerat för att man i skrift ska lansera ett helt nytt pronomen som är kort och könsneutralt. Varianter som föreslagits ärt.ex. ben, hiin, hin, haon, hoan, hn och h-n. Men utsikterna för att någon av de nyskapade varianterna ska kunna etablera sig i det allmänna språkbruket nog sägas vara minimala. Det är svårt att lansera pronomen från ingenting i ett så stabilt språksystem som svenskan, där uppsättningen av pronomen i stort sett är fast. Ett annat problem är möjligen vilken form ett pronomen av detta slag skulle få som objektsform och genitivform. Väljer man han (honom, hans) eller hon (henne, hennes) som mönster, skulle det nya pronomenets former antingen erinra om honom eller henne i ackusativ och hans eller hennes i genitiv. Man kan således fundera över hur könsneutrala det nya pronomenets former skulle uppfattas om de i hög grad påminde om formerna av han eller hon.

rar

Använda wderhörande Ytterligare en möjlighet är vederbörande som emellanåt används i formellt skriftspråk. Fördelen med vederbörande är att det är könsneutralt, nackdelen att det är behäftat med en speciell stilprägel som många uppfattar som byråkratisk. Den speciella stilprägeln begränsar antagligen dess möjlighet att etablera sig i det allmänna språkbruket. Liksom samordningskonstruktionerna av typen han eller hon blir vederhörande dessutom lätt klumpigt att hantera. Använda den Den möjlighet som ofta fungerar bäst är den. I jämförelse med de andra alternativen har den klara fördelar; det är kort och lätthanterligt och dessutom förankrat i både tal- och skriftspråket sedan länge. Allt

78

GENUS

sedan slutet av 1500 -talet har den till och från använts med allmän syftning eller när den åsyftade personens kön varit obekant eller irrelevant. Människor av i dag är inte heller främmande för att använda den könsneutralt; bruket att använda den som självständigt och könsneutralt pronomen verkar vara på frammarsch. Dessutom används ju den könsneutralt i förbindelsen den som (t.ex. Den som satt här nyss har visst glomt sin portfolj). Helt oproblematiskt är det förstås inte. En nackdel är att den saknar en etablerad genitivform att ta till i dessa sammanhang. Det skriftspråkliga dess, som sällan används om människor, fungerar dåligt. Den form som ligger närmast till hands är dens, som framför allt förekommer i förbindelsen dens som (t.ex. Rätta dig efter dem råd som vill ditt hästa). En annan invändning är att den leder till att individen förtingligas i och med att den annars mest används om saker och ting. Förtingligandet bidrar i sin tur till att den kan uppfattas som nedlåtande. En tredje invändning är att risken för missförstånd kan öka. Det beror dels på att den (till skillnad från han, hon och de) har samma form i både subjekts- och objektsställning, dels på att den kan syfta både på en person och en sak. Problemen ska emellertid inte överdrivas. Ser man den som en möjlighet, kan man troligen även acceptera dens som en rimlig genitivform. Känslan av förtingligande har att göra med ovanan att använda den som pronomen för människor och kommer säkerligen att avta ju mer den används; pluralformerna de, dem och deras används ju faktiskt om både människor och ting. Missförstånd är givetvis något man bör undvika, men i fall där den tydligt syftar tillbaka på en person är den en bra lösning:

(s) Om någon vill röka får den göra det på halkongen. (6) Kunden måste hestämma sigfor vilket hetalningssätt den faredrar. (7) Om en sjuk.sköterska vill ha semester i juli, måste den anmäla det ett halvår i farväg. (8) Forskaren kan sökafarskningsanslag.for de idier dm har utvecklat.

Andra språk

Inom en del närliggande språkområden har det oclcsi förts diskussioner om hur man kan uttrycka sig könsneutralt. I Norge har sp

rekommenderat att man i stället för ett slentrianmässigt bruk av han, använder sig av t.ex. samordningar av typen han eller ho (hun på bokmål), ho eller han eller plural.pronomenet dei (de på bokmål). Dansk språkvård har resonerat på ett liknande sätt och menar att en enkel lösning är han eller hun. Om denna samordning blir för klumpig, kan man försöka undvika problemet med hjälp av olika omskrivningar, t.ex. genom att välja flertal i stället för ental (de). I engelskan har problemet också diskuterats. Strategierna som förordats liknar dem i Norge och Danmark. Samordningar (she or he, shelhe, si he), omskrivning i flertal (they), men även nybildningar som hes, hir, hiser har föreslagits. Vissa andra språk - som finska och samiska - har ett pronomen (han respektive son) som är gemensamt för både man och kvinna som omtalas i tredje person singular. Där uppstår alltså inte problemet.

Rekommendation Som könsneutralt pronomen går det i många fall bra att använda den, i synnerhet i fall där det inte råder någon tvekan om vad pronomenet syftar på. Om det av någon anledning känns alltför främmande för ens språkkänsla att använda den finns det andra sätt att formulera sig könsneutralt. En strategi är då att försöka skriva om texten. En smidig omskrivning som ofta fungerar är att använda plurala konstruktioner i stället för singulara; pronomenet de går ofta bra att använda i texter som kräver ett återkommande bruk av pronomen. Andra omskrivningar är att passivera, upprepa substantivet, substantivera eller att använda en den som-konstruktion. Även om dessa inte fungerar genom en hel text är de värda att prova vid enstaka tillfallen. En och annan gång kan man också använda samordningar som han eller hon, hon eller han. Men återkommer de ofta i en text, blir uttryck av denna typ lätt otympliga. Av samma anledning bör man använda vederbörande sparsamt. Vederhörande bär dessutom på en speciell stilprägel som många knyter till kcånglig byråkratsvenska. Undvik också att använda han som könsneutralt pronomen, eftersom det av många uppfattas som ett könsdiskriminerande språkbruk. Inte heller hon eller det skriftspråkliga denne är att rekommendera.

So

GENUS

Könsneutrala eller könsbundna personbeteckningar - riksdagsman, riksdagskvinna eller riksdagsledamot? Problemet Kan man använda personbeteckningar som slutar på -man, t.ex. riksdagsman, när man syftar på en kvinna eller när man avser en könsneutral beteckning utan syftning på en viss person? O ch måste man säga skådespelerska eller kvinnlig skådespelare om en kvinna? Ska man ha skilda personbeteckningar för män och kvinnor?

Fakta och diskussion Vissa personbetecknande ordledselement uppfattas av en del som om de bara kan syfta på personer av manligt kön. Det gäller framför allt ordled som -man men också ändelser som -are och -ör. Det som bidrar till denna uppfattning är att det finns ändelser som -inna, -erska, -ska, essa, -issa, -tris, -ös, som betecknar personer av kvinnligt kön. En annan bidragande faktor är att man ofta använder han som pronomen vid ord på -man, -are och -ör m .fl . vid könsneutral syftning (se "Könsneutralt pronomen", s. 75). Andra uppfattar ord på -are och -ör m .fl. som könsneutrala, och några menar att det även gäller många ord på -man. Tendensen sedan länge är att gå ifrån de speciella feminina personbeteckningarna och i stället använda ord på bl.a. -are och -ör, som då blir könsneutrala. Endast undantagsvis har feminina beteckningar kommit att användas som könsneutrala. Tendensen är också att ord på -llvinna blir ovanligare och att inga nya bildas; i några fall fortsätter man att använda ord på -man som könsneutrala beteckningar, annars utnyttjar man andra ord, exempelvis på -are. De flesta språkvårdare understödjer denna utveckling. Nigra krav på att av jämställdhetsskäl ha kvar separata manliga och kvinnliga beteckningar, som fallet är i Tyskland, finns knappast i Sverige.

Ord på-man

Rent historiskt kan man konstatera att ordet man vid sidan av betydelsen 'person av manligt kön' också sedan länge har en könsneutral betydelse i vissa sammansättningar och fraser, som exempelvis manbyggnad, mangrant, man11amå11; gemene man, god man; lite till mans, gå man ur hu.se, må bästa man vinna, nästa man!,per man,på tu man hand Det finns många yrkesbeteckningar eller andra personbeteckningar på -man. Även om i synnerhet yrkesbeteckningarna från början endast avsåg män beroende på att yrkena endast utövades av män, har de flesta också kommit att bli könsneutrala beteckningar: bankman, borgemman, fackman, huvudman, hallåman, idrottsman, jungman, justeringsman, kameraman, lagman, landsman, målsman, nämndeman, ombudsman, ordningsman, polisman, riksdagsman, rådman, sagesman, sjöman, spelman, statsman, styrman, talesman, talman, tillsynsman, ijänsteman, värderingsman, vetenskapsman,yrkesman, överman. Eftersom männen fortfarande dominerar inom många samhällsområden, så förknippar många ändå spontant en del av dessa uttryck med män. För några av orden på -man finns det alternativ som framstår som mindre könsbundna: Sammansättningar med -man Alternativa uttryckssätt

(personlig/privat) bank.man hallåman idrottsman justeringsman polisman rihdagsman statsman talesman vetenskapsman fliirderingsman

(personlig/privat) bank.rådgivare programpresentatör, programvärd idrottare justerare, "till attjustera protokollet utsågs" polis riksdagsledamot politiker representant,foreträdare, språkrör vetenskapare, forskare värderare

I svenskan har däremot person som efterled aldrig slagit igenom som ersättning för man. De flesta tycker förmodligen att det låter konstlat medjusteringsperson, polisperson, vetenskapsperson.

82

GENUS

Ord på -are och -ör m.fl. Det finns personbetecknande ändelser som i ett äldre språkskede med ett grammatiskt tregenussystem för substantiven (med maskulinum, femi ninum och neutrum) var maskulina. Det gäller ändelser som -and, -andel -ende (om person), -antl -ent, -are, -fil, -fob, -gref, -iker, -ilt, -log, tor, -är, -ör m .fl. Exempel på ord bildade med dessa ändelser är abonnent, arrangör, artist, doktor, forskare,fatograf, gående, konfirmand, missionär, psykolog, registrator, svarande, trafikant. Men även i det äldre tregenussystemet kunde ord bildade med sådana ändelser användas i könsneutral betydelse. Ändå tvekar en del ännu i dag om riktigheten i att använda vissa sådana personbetecknande ord, i synnerhet ord på -are, -ör, -tor, med syftning på kvinnor. Det finns flera skäl till detta. Ett skäl, som numera inte kan väga så rungt, är just att sådana ord historiskt hade maskulinum som grammatiskt genus. Ett annat, tyngre vägande, skäl är att det finns ändelser som -inna, -ska, -ös, -t ris, -essa, -issa, med vars hjälp man kan bilda beteckningar för personer av kvinnligt kön. Det ligger då nära till hands att tänka sig att ord bildade med andra "icke-feminina" ändelser måste beteckna personer av manligt kön. Ett tredje skäl är att man hittills brukat använda han som pronomen även när ord faktiskt används med könsneutral syftning: Enforskare måste kunna visa hur han har kommitfram till sina resultat. (Se "Könsneutralt pronomen", s. 75.) Och slutligen brukar många använda adjektivets e-form vid sådana här personbeteckningar, även när syftningen är könsneutral: Den uppmärksamme läsaren har redan förstått detta Gämför "Adjektivets a- och e-former", s. 88).

Ord på -inna, -ska m.fl. O rd med ändelser som -inna, -erska, -ska, -essa, -issa, -fris, -ös används med några få undantag endast som beteckningar på kvinnliga individer. Med hjälp av sådana kan man ställa upp ordpar som beundrar~ hezmdrarinna, sk.ådespelar~sk.ådespelerska, kassör-kassörska,prins-prinsessa, diakon- diakonissa, demonstratör-demonstratris, massö~massos.

Ord bildade med dessa ändelser kan indelas i olika grupper: bördstitlar, frutitlar, nationalitets-, religions- eller etnicitetsbenämningar, släkt- och relationsbenämningar, djurhonor, yrkestitlar, idrottsutövare samt benämningar för tillfälliga sysselsättningar. Bördstitlar (grevinna) lever i stort sett kvar, även om inte alla alltid bryr sig om att använda dem. Frutitlar (majorska) är däremot inte i bruk längre vare sig i tilltal eller omtal. Feminina nationalitets-, religions- eller etnicitetsbenärnningar (svenska, judinna) och dylikt används fortfarande om kvinnor, men långt ifrån alltid. Av benämningarna för djurhonor används i dag i stort sett bara lejoninna och tigrinna, och då mest i liknelser. I äldre berättelser lever en del kvar, som åsninna. Benämningar som tar fasta på kvinnan som den som föder barn (hamafoderska m.fl.) verkar naturligt att behålla, liksom vissa släktoch relationsord (svägerska) . Däremot verkar väninna vara på väg ut. Feminina yrkestitlar (lärarinna) används i stort sett inte längre som "officiella" yrkestitlar för kvinnor, bortsett från påkläderska, hotellstäderska, servitris. Det ursprungligen feminina sjuksköterska (med kortformen skotersk.a och andra sammansättningar som undersköterska, narkossköterska m.fl.) liksom barnmorska samt det mindre kända husfru har alla kommit att användas även om män och har alltså lanserats som könsneutrala. Dessa beteckningar har dock svårare att bli accepterade som yrkestitlar för män än exempelvis lärare som yrkestitel för kvinnor. Språkvårdare brukar framhålla att det vore naturligt att ersätta (sjuk)sköterska med (sjuk)skötare, så som redan har skett i .finlandssvenskan. Även i danskan och norskan används det motsvarande sygeplejer och sykepleier. Risken för att man skulle blanda ihop yrket med det yrke som betecknas mentalskötare förefaller liten. För barnmorska och husfru finns inte några lika självklara ersättningsformer. Där skulle man behöva hitta på helt andra ord. De feminina titlarna för de konstnärliga yrkena (skådespelerska) verkar vara seglivade, även om de könsneutrala formerna på -are o.s.v. är på frammarsch. Detsamma kan sägas om feminina beteckningar för utövare av vissa sportgrenar (simmerska). Feminina beteckningar för mer tillfälliga sysselsättningar (bedragmlta, /Jrevskriverska, efte,:fo/jerska, forijuserska, grundarinna, tvivlerska, äventyruska) blir allt ovanligare.

84

GENUS

Värdi1111rz är fortfarande vanligt om en kvinna som tillsammans med

en man utgör ett värdpar för en fest, men om hon ensam står för festen är det i dag naturligare att kalla henne värd. Beskyddarinna förekommer fortfarande när en drottning står som en sorts garant for någon organisation. Hjältinna används framför allt om kvinnlig huvudperson i bok eller dylikt. Det kan också användas om en hjältemodig kvinna, såvida handlingen inte är för storslagen, for då kallas hon hjälte. Ibland har sådana här former en avsiktligt eller oavsiktligt nedlåtande ton. D et gäller framför allt tillfälligt påhittade former som 11 aturvetarinna och även från början mer skämtsamt avsedda former som poetissa och m edaljös. H elt klart är att allt fler sådana feminina personbeteckningar försvinner ur bruket och att de som lever kvar kan uppfattas som lite speciella. Visst kan man tycka att en dimension försvinner ur språket när vi kastar ut dessa ord, och det kan uppfattas som om kvinnorna blir ännu osynligare i språket. Som en olägenhet brukar också framhållas att man måste använda två ord för att markera kön genom att säga exempelvis kvinnlig simmare i stället för ett ord, simmerska. Men då ska man betänka att det aldrig har funnits former som varit enbart könsneutrala. Man mås te därför vid behov ange kön även för män, alltså manlig simmare, precis som man måste göra med ord där det aldrig funnits någon femi nin parallellform, t.ex. akupunktör, ingenjör, skadereglerare, teknik.er, ombudsman .

Och på samma sätt är man tvungen att vid behov markera kön för sjuk.sköterska, barnm orska och andra ursprungligen feminina personbeteckningar som brukas som könsneutrala beteckningar. I konsekvensens namn borde man då skriva exempelvis Alla lärare/lärarinnor f örväntas delta i kollegiet.

Andra språk

Utvecklingen bort från speciella feminina personbeteckningar till förmån för former som mer eller mindre riktigt uppfattas som ursprungligen maslrulina men blivit könsneutrala är inte unik för svenskan. Motsvarande utveckling ser man i många besläktade språk. Här och var kan man dock med hänvisning till jämställdhetsskäl försöka styra utveckl ingen åt något annat håll. GBNUS

85

I norskan har rådmann i kommunlagen ersatts av administrasjonssjef. Norsk språkråd har publicerat en broschyr med riktlinjer för ett mera könsbalanserat språk. Där rekommenderas t.ex. leder i stället för forma1111 ('ordförande'), sekrettEr eller fullmektig i stället för kontordame, varamedlem eller vara i stället för varamann ('suppleant'). Och vidare rekommenderas att man använder parallella former för kvinnor och män, t.ex. gjemingskvimze-gjerningsmann. I olika utsträckning har dessa råd slagit igenom. I engelskan, som har ännu färre feminina personbeteckningar än svenskan, har man också en utveckling bort från sådana former. Dock kan noteras att man i amerikansk engelska medvetet gått in för att undvika ord på -man, som man ofta ersätter med ord på --person: businessperson, chairperson {'ordförande'), spokesperson, layperson ('lekman') eller gör om på något annat sätt:jirejighter {'brandman'),po/ice ojficer. Men i tyskan har man valt en annan väg. Där har feminister i stället krävt att man ska ha med både maskulina och feminina former när man samtidigt syftar på både män och kvinnor eller då man uttalar sig med allmän syftning. Detta har på relativt kort tid ratt stort genomslag. Eftersom detta skapar långa uttryck, brukar man i skrift ofta komprimera dem. Ett uttryck som Kol/egen und Kolleginnen (plural maskulinum och plural femininum) kan skrivas Kollegenl-innen, T