Låt den rätte komma in 9789186223069, 9186223062 [PDF]

Zitiervorschau

 DET HÄR ÄR EN BOK FRÅN ORDFRONT

Ordfront är en oberoende kulturförening som verkar för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Ordfront förlag ger ut böcker om samhällsdebatt, historia och kulturhistoria, skönlitteratur samt handböcker om skrivande och typografi. Ordfront arrangerar även kurser i demokratiutvecklingsfrågor, skrivandets hantverk, formgivning och design. Ordfront Magasin är Sveriges största månadstidning för samhällsdebatt och kultur. Bli medlem på www.ordfront.se eller ring 08-462 44 00 för mer information.

���������������������

��� ��� ������ ����� �� �

��������� ����5

John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se [email protected] E-boken publiceras av Ordfront Ljud AB Nordenskiöldsgatan 19, 211 19 Malmö www.ordfrontljud.se John Ajvide Lindqvist 2004 Omslag: Jens Magnusson Omslagsfoto: Malou Bergman Typografi: G. Skarbrandt Satt med Caslon Pro av Ytterlids i Falkenberg E-boksproduktion: Elib AB 2008 isbn tryckt utgåva 978-91-7037-125-3 isbn e-bok 978-91-86223-06-9

Till Mia, min Mia

41102 Låt den rätte komma ORI

5

04-03-25, 09.18

P L AT S E N Blackeberg. Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark. »Ett anständigt liv.« Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo. Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan. När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor. Och där kommer de! Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är . Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller »Se vi gå upp till Jerusalem«, beroende på läggning. Det är stort. Det är nytt. Det är modernt. Men det var ju inte så. De kom med tunnelbanan. Eller med bilar, flyttbilar. En och en. Sipprade in i de färdigbyggda lägenheterna och hade med sig saker. Sorterade sakerna i måttbestämda fack och hyllor, ställde sina möbler i formation på korkmattorna. Köpte nytt för att fylla hålen. När det var färdigt lyfte de upp sina ögon och såg på detta land som blivit dem givet. Gick ut ur sina portar och fann att allt land redan var brutet. Bara att foga sig i det som fanns. Det fanns ett centrum. Det fanns rejält tilltagna lekplatser för barnen. Det fanns vidsträckta grönområden runt knuten. Det fanns många bilfria gångstråk. 

41102 Låt den rätte komma ORI

7

04-03-25, 09.18

En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in. »Det är en bra plats vi kommit till.« Bara en sak fattades. En historia. I skolan fick barnen inte göra specialarbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något. Jo. Det var något med en kvarn. En snuskung. Märkliga gamla byggnader nere vid vattnet. Men det var länge sedan, och utan relation till det närvarande. Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog. Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka. Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck. Det förklarar till en del hur oförberedd man var. Ingen såg när de flyttade in. När polisen i december slutligen spårade åkaren som kört flyttlasset, hade han inte mycket att berätta. I hans journal för  stod bara: » okt: Norrköping–Blackeberg (Sthlm)«. Kom ihåg att det varit en man och hans dotter, söt tjej. »Och, jo förresten. Dom hade ju nästan inga grejer. Soffa, fåtölj, nån säng. Lätt körning, på det sättet. Och att … ja, dom skulle ha det på natten, då. Jag sa att det blir ju dyrare då med OB-tillägg och så. Men det var inget problem. Bara att vi körde på natten. Det var liksom det viktiga. Har det hänt nåt?« Åkaren fick veta vad saken gällde, vem det var han haft i sin bil. Han spärrade upp ögonen, tittade på bokstäverna i sin journal. »Det var som fan …« Munnen gjorde en grimas, som hade han gripits av avsmak inför sin egen handstil.  okt: Norrköping–Blackeberg (Sthlm) Det var han som hade kört dem. Mannen och flickan. Han tänkte inte berätta det för någon. Någonsin.

41102 Låt den rätte komma ORI

8

04-03-25, 09.18

F Ö R S TA D E L E N

Lycklig den som har en sådan vän

Kärleksgrubbel ger er trubbel grabbar! Siw Malmkvist – Kärleksgrubbel

I never wanted to kill, I am not naturally evil Such things I do just to make myself more attractive to you Have I failed? Morrissey – The last of the famous international playboys

41102 Låt den rätte komma ORI

9

04-03-25, 09.18

ONSDAG 21 OKTOBER 1981 »Och vad tror ni det här är för nåt, då?« Gunnar Holmberg, poliskommissarie från Vällingby, höll upp en liten plastpåse med ett vitt pulver i. Kanske heroin, men ingen vågade säga något. Ville inte bli misstänkt för att känna till sånt där. Speciellt inte om man hade en brorsa eller brorsas kompis som höll på med det. Sköt horse. Till och med tjejerna var tysta. Polisen skakade påsen. »Är det bakpulver, tror ni? Mjöl?« Ett nekande mummel. Polisen skulle inte tro att klass b var idioter. Visserligen var det omöjligt att avgöra vad det var i påsen, men lektionen handlade nu om droger, så man kunde ju dra sina slutsatser. Polisen vände sig till fröken. »Vad lär ni dom på hemkunskapen egentligen?« Fröken log och ryckte på axlarna. Klassen skrattade; snuten var okej. Några av grabbarna hade till och med fått känna på hans pistol innan lektionen började. Inte laddad, visserligen, men ändå. Det kokade i bröstet på Oskar. Han visste svaret på frågan. Det gjorde ont i honom att inte säga när han visste. Han ville att polisen skulle titta på honom. Titta på honom och säga något till honom när han sa det rätta svaret. Det var dumt att göra så, han visste det, ändå räckte han upp handen. »Ja?« »Det är heroin, va?« »Det är det.« Polisen såg vänligt på honom. »Hur gissade du det?« Huvuden vändes emot honom, nyfikna på vad han skulle säga. »Nä, jag … läser mycket och så där.« Polisen nickade. »Det är bra, det. Att läsa.« Han skakade den lilla påsen. »Blir inte mycket tid till det om man håller på med sånt här. Hur mycket kan det här vara värt, tror ni?« Oskar behövde inte säga mer. Han hade fått sin blick och sitt tilltal. Hade 

41102 Låt den rätte komma ORI

11

04-03-25, 09.18

till och med fått säga till polisen att han läste mycket. Det var mer än han hoppats på. Han drömde sig bort. Hur polisen efter lektionen kom fram till honom och var intresserad av honom, satt hos honom. Då skulle han berätta allt. Och polisen skulle förstå. Skulle smeka honom över håret och säga att han var en bra grabb; lyfta upp honom, hålla honom i famnen och säga … »Jävla golare.« Jonny Forsberg petade ett styvt finger i sidan på honom. Jonnys brorsa var med knarkarna och Jonny kunde en massa ord som de andra killarna i klassen snabbt lärde sig. Jonny visste förmodligen exakt hur mycket den där påsen var värd, men han golade inte. Snackade inte med snuten. Det var rast, och Oskar dröjde sig kvar vid jackhängarna, obeslutsam. Jonny ville göra honom illa – hur kunde han bäst undkomma? Genom att stanna kvar i korridoren, eller genom att gå ut? Jonny och de andra i klassen stormade ut genom portarna till skolgården. Just det; polisen skulle stå med sin bil på skolgården och de som var intresserade fick komma och titta. Jonny skulle inte våga ge sig på honom när polisen var där. Oskar gick ner till portarna och tittade ut genom glasrutan. Alla i klassen hade mycket riktigt samlats runt polisens bil. Oskar hade också velat vara där, men det var ingen idé. Någon skulle knäa honom, någon annan dra upp hans kalsonger i stjärtvecket, polis eller inte. Men han fick i alla fall en frist, den här rasten. Han gick ut på skolgården och smög sig runt baksidan, till toaletterna. Inne på toaletterna lyssnade han, harklade sig. Ljudet ekade mellan båsen. Snabbt drog han ur kalsongerna fram Pissbollen, en skumgummibit stor som en mandarin som han klippt till ur en gammal madrass, med ett hål där han stack in snoppen. Han luktade på den. Jodå, nog fan hade han pissat på sig lite. Han sköljde bollen under kranen, kramade ur så mycket vatten som möjligt. Inkontinens. Det hette så. Hade läst om det i en broschyr han smugit åt sig på apoteket. Mest något som gamla kärringar hade. Och jag. Det fanns hjälpmedel att köpa, stod det i broschyren, men han tänkte inte använda sin veckopeng till att stå och skämmas på apoteket. Och definitivt inte berätta det för mamma; hon skulle tycka så synd om honom att han blev sjuk. Han hade Pissbollen, och det fungerade så länge det inte blev värre. Steg utanför, röster. Med bollen kramad i handen gled han in i ett bås 

41102 Låt den rätte komma ORI

12

04-03-25, 09.18

och låste om sig samtidigt som ytterdörren öppnades. Han klev ljudlöst upp på toalettsitsen, kurade ihop sig så att hans fötter inte skulle synas om någon tittade under dörren. Försökte att inte andas. »Griiiisen?« Jonny, naturligtvis. »Grisen, är du här?« Och Micke. De två värsta. Nej, Tomas var jävligare, men han var nästan aldrig med på sånt som hade med slag och rispor att göra. För smart för sånt. Stod förmodligen och smörade för polisen nu. Om Pissbollen upptäcktes var Tomas den som verkligen skulle utnyttja det till att såra och förnedra för lång tid framöver. Jonny och Micke skulle klippa till och bra med det. Så på sätt och vis var det tur … »Grisen? Vi vet att du är här.« De kände på dörren. Skakade dörren. Slog på dörren. Oskar knöt armarna runt knäna och bet ihop tänderna för att inte skrika. Gå härifrån! Lämna mig ifred! Varför kan ni inte lämna mig ifred? Nu pratade Jonny med len stämma. »Lilla Grisen, om du inte kommer ut nu så måste vi ju plocka dig efter skolan. Vill du det?« Det blev tyst en stund. Oskar andades försiktigt ut. De attackerade dörren med sparkar och slag. Det dundrade i toalettrummet och haspen på dörren böjdes inåt. Han borde öppna, gå ut till dem innan de blev för arga, men han kunde bara inte. »Griiisen?« Han hade sträckt upp handen, hävdat att han fanns, att han kunde någonting. Det var förbjudet. För honom. De hittade på en massa anledningar till varför han måste plågas; han var för tjock, för ful, för äcklig. Men det egentliga problemet var att han alls existerade, och varje påminnelse om hans existens var ett brott. Förmodligen skulle de bara »döpa« honom. Köra ner hans huvud i toaletten och spola. Oavsett vad de hittade på, var det alltid en sån lättnad när det var över. Så varför kunde han inte bara lyfta av haspen som ändå skulle hoppa av när som helst och låta dem ha sitt roliga? Han stirrade på haspen som böjdes ur sin klyka med ett knakande, på dörren som for upp och smällde in i båsväggen, på Micke Siskovs triumferande leende ansikte, och han visste. Därför att spelet inte var så. Han hade inte lyft av haspen, de hade inte klättrat över båsväggen in till honom på tre sekunder, för så var inte spelets regler. 

41102 Låt den rätte komma ORI

13

04-03-25, 09.18

Jägarnas berusning var deras, offrets skräck var hans. När de väl fångat honom var det roliga över, och själva bestraffningen mest en plikt att uppfylla. Gav han upp för tidigt fanns risken att de skulle lägga sin energi på straffet istället för på jakten. Det vore värre. Jonny Forsberg stack fram huvudet. »Får öppna locket om du ska skita, vet du. Skrik som en gris nu då.« Oskar skrek som en gris. Det ingick. Skrek han som en gris kunde de ibland låta bli bestraffningen. Han ansträngde sig extra mycket, rädd för att de under bestraffningen annars skulle tvinga upp hans hand och upptäcka hans äckliga hemlighet. Han rynkade ihop näsan till ett gristryne och grymtade och skrek, grymtade och skrek. Jonny och Micke skrattade. »Fy fan, Grisen. Mera.« Oskar fortsatte. Knep ihop ögonen och fortsatte. Knöt händerna så hårt att naglarna trängde in i handflatorna och fortsatte. Grymtade och skrek tills han kände en konstig smak i munnen. Då slutade han. Öppnade ögonen. De hade gått. Han satt kvar, hopknuten på toalettlocket, och stirrade ner i golvet. En röd fläck på kaklet nedanför honom. Medan han tittade föll ännu en droppe blod från hans näsa till golvet. Han drog loss en bit toalettpapper från rullen och höll för näsan. Det här hände ibland när han blev rädd. Började blöda näsblod, bara så där. Det hade hjälpt honom några gånger när de tänkt slå honom, men avstått eftersom han redan blödde. Oskar Eriksson satt ihopkurad med en papperstuss i ena handen och Pissbollen i den andra. Blödde, pissade på sig, pratade för mycket. Läckte ur varje hål han hade. Snart skulle han väl börja skita på sig också. Grisen. Han reste sig, lämnade toaletten. Lät blodfläcken på golvet vara. Låt någon se den, låt någon undra. Tro att någon blivit dödad här, eftersom någon hade blivit dödad här. För hundrade gången i ordningen.

 Håkan Bengtsson, en fyrtiofemårig man med begynnande kulmage, begynnande flint och för myndigheterna okänd hemadress, satt på tunnelbanan och såg ut genom fönstret, studerade det som skulle bli hans nya hem. Det var lite fult, faktiskt. Norrköping hade varit finare. Ändå såg de här 

41102 Låt den rätte komma ORI

14

04-03-25, 09.18

västra förorterna inte alls ut som Stockholmsförorterna han sett på teve; Kista och Rinkeby och Hallonbergen. Det här var annorlunda. »NÄSTA STATION: RÅCKSTA.« Lite rundare och mjukare. Fast här var visst en riktig skyskrapa. Han böjde på nacken för att kunna se upp till översta våningen på Vattenfalls kontorskomplex. Kunde inte minnas en sån byggnad i Norrköping. Men han hade ju aldrig varit inne i centrum där. Det var nästa station han skulle gå av, väl? Han tittade på kartan över tunnelbanenätet som satt limmad över utgångsdörrarna. Jo. Nästa. »SE UPP FÖR DÖRRARNA. DÖRRARNA STÄNGS.« Det var väl ingen som tittade på honom? Nej, bara ett fåtal människor satt i vagnen, samtliga upptagna av sina kvällstidningar. I morgon skulle det stå om honom i dem. Hans blick fastnade på en reklamplansch för underkläder. En kvinna poserade utmanande i svarta spetstrosor och behå. Det var inte klokt. Överallt naken hud. Att det fick vara så. Vad gjorde det egentligen med människornas huvuden, med kärleken? Hans händer darrade, och han vilade dem på knäna. Han var så hemskt nervös. »Finns det verkligen inget annat sätt?« »Tror du jag skulle utsätta dig för det här om det fanns ett annat sätt?« »Nej, men …« »Det finns inget annat sätt.« Inget annat sätt. Det var bara att göra det. Och inte sjabbla. Han hade tittat på telefonkatalogens karta och valt ut ett skogsparti som förmodligen passade, sedan packat sin väska och gett sig av. Adidasmärket hade han skurit bort med kniven som nu låg i väskan mellan hans fötter. Det var en av de saker som gått snett i Norrköping. Någon hade kommit ihåg märket på väskan, och sedan hade polisen hittat den i containern där han slängt den inte långt från deras lägenhet. Idag skulle han ta med sig väskan hem. Kanske klippa den i småbitar och spola ner dem i toaletten. Gjorde man så? Hur gör man egentligen? »AVSTIGNING FÖR SAMTLIGA TRAFIKANTER.« Tunnelbanan spydde ut sin last, och Håkan följde efter med väskan i handen. Den kändes tung, trots att det enda i den som vägde något var tryckbehållaren. Han ansträngde sig för att gå normalt, inte som en man på väg till sin egen avrättning. Folk fick inte lägga märke till honom. Men benen vägde bly, ville gjuta sig fast i perrongen. Om han bara stan

41102 Låt den rätte komma ORI

15

04-03-25, 09.18

nade där? Om han ställde sig blick stilla, inte rörde en muskel och bara stod kvar. Väntade på att natten skulle komma, på att någon lade märke till honom, ringde efter … någon som hämtade honom. Tog honom med någon annanstans. Han fortsatte gå i normal takt. Höger ben, vänster ben. Han kunde inte svika. Hemska saker skulle hända om han svek. Det värsta tänkbara. Uppe vid spärrarna såg han sig omkring. Han hade dåligt lokalsinne. Åt vilket håll låg skogspartiet? Naturligtvis kunde han inte fråga någon. Fick chansa. Knalla på bara, få det överstökat. Höger ben, vänster ben. Det måste finnas ett annat sätt. Men han kunde inte komma på något. Det fanns vissa förutsättningar, vissa kriterier. Det här var enda sättet att uppfylla dem. Han hade gjort det två gånger, och båda gångerna hade han sjabblat. I Växjö mindre illa, men illa nog för att de skulle tvingas flytta. Idag skulle han göra det bra, få mycket beröm. Smekningar, kanske. Två gånger. Han var redan fördömd. Vad spelade en tredje gång för roll? Ingen som helst. Samhällets straff var förmodligen detsamma. Livstid. Och det moraliska? Hur många varv med svansen, kung Minos? Parkvägen han gick på svängde av längre fram, där skog tog vid. Måste vara den skog han sett på kartan. Tryckbehållaren och kniven skramlade mot varandra. Han försökte bära väskan utan att skaka den. Ett barn vek in på vägen framför honom. En kanske åttaårig flicka på väg hem från skolan med skolväskan dunsande mot höften. Nej! Aldrig! Där gick gränsen. Inte ett så litet barn. Hellre han själv, tills han föll död ner. Flickan sjöng någonting. Han raskade på stegen för att komma närmare henne, för att kunna höra. »Du lilla solsken som tittar in igenom fönstret i stugan min …« Sjöng barnen den fortfarande? Flickan kanske hade en gammal lärarinna. Vad fint att den sången fortfarande fanns. Han skulle velat gå närmare för att höra bättre, ja, så nära att han kunnat känna doften av hennes hår. Han saktade ner. Inte ställa till med någonting. Flickan vek av från parkvägen, fortsatte på en stig in i skogen. Bodde förmodligen i husen på andra sidan. Att föräldrarna vågade låta henne gå så där, alldeles ensam. Så liten. Han stannade till, lät flickan öka avståndet, försvinna in i skogen. Fortsätt gå nu, lilla du. Stanna inte och lek i skogen. 

41102 Låt den rätte komma ORI

16

04-03-25, 09.18

Han väntade kanske en minut, lyssnade på en bofink som sjöng i ett träd intill. Sedan följde han efter flickan.

 Oskar var på väg hem från skolan; så tung i huvudet. Mådde alltid sämre när han lyckats undkomma bestraffningen på det sättet; genom att göra sig till gris, eller något annat. Sämre än om han blivit bestraffad. Han visste att det var så, ändå kunde han inte förmå sig till att ta straffet när det nalkades. Hellre sänka sig till vad som helst. Ingen stolthet. Robin Hood och Spindelmannen hade stolthet. Om Sir John eller Doktor Octopus trängde in dem i ett hörn, spottade de faran i ansiktet även om det inte fanns en möjlighet att undkomma. Men vad visste Spindelmannen, egentligen? Han lyckades ju alltid undkomma ändå, trots att det var omöjligt. Han var en seriefigur och måste överleva till nästa nummer. Han hade sina spindelkrafter, Oskar sitt grisskrik. Vad som helst för att överleva. Oskar behövde trösta sig. Han hade haft en jävlig dag och nu skulle han ha lite kompensation. Trots risken att möta Jonny och Micke gick han upp mot Blackebergs centrum, till Sabis. Han hasade uppför den sicksackande gångbanan istället för att ta trapporna, samlade sig. Det gällde att vara lugn, inte svettas. Han hade åkt dit för snatteri på Konsum en gång för ett år sedan. Vakten ville ringa mamma, men hon hade varit på jobbet och Oskar kunde inte numret dit, nej, nej. En vecka hade Oskar våndats varje gång telefonen ringde, men sedan hade det kommit ett brev istället, adresserat till mamma. Idiotiskt. Det stod till och med »Polismyndigheten i Stockholms län« på kuvertet och naturligtvis hade Oskar sprättat upp det, läst om sina brott, fejkat mammas signatur, och sedan skickat tillbaka brevet för att bekräfta att han läst det. Feg kanske, men inte dum. Och feg, förresten. Var det fegt det här han gjorde nu? Stoppade täckjacksfickorna fulla med Dajm, Japp, Coco och Bounty. Slutligen en påse bilar mellan byxlinningen och magen; gick till kassan och betalade för en Dumleklubba. Vägen hem gick han med lyftat huvud och lätta steg. Han var inte Grisen som alla kunde sparka på, han var Mästertjuven som trotsade farorna och överlevde. Han kunde lura dem allihop. När han kommit igenom portvalvet till sin gård var han i säkerhet. Ingen 

41102 Låt den rätte komma ORI

17

04-03-25, 09.18

av hans fiender bodde på gården, en oregelbunden cirkel innanför Ibsengatans större cirkel. En dubbel befästning. Här var han trygg. På denna gård hade ingenting jävligt hänt honom. I stort sett. Här hade han växt upp och här hade han haft kompisar innan han började skolan. Det var först i femman han började bli utstött på allvar. Mot slutet av femman var han utsedd till hackkyckling, och det smittade av sig även på kompisar som inte gick i hans klass. De ringde alltmer sällan för att fråga om han ville leka. Det var under den perioden han började med sin klippbok också. Klippboken han skulle hem och njuta av nu. HIIIINNN!

Ett surrande ljud hördes och något slog emot hans fötter. En mörkröd radiostyrd bil backade bort från honom, vände och körde uppför backen mot hans port med väldig fart. Bakom taggbuskarna till höger om valvet stod Tommy med en lång antenn stickande ut från magen, garvade lite. »Blev du förvånad, va?« »Fort den går.« »Ja. Vill du köpa den?« »… hur mycket?« »Tre hundra.« »Nä. Har inte det.« Tommy vinkade till sig Oskar med pekfingret, vände bilen i backen och körde den med racerfart nedför, stannade den med en sladd framför sina fötter, plockade upp den, klappade på den och sa lågt: »Kostar nio hundra i affären.« »Ja.« Tommy tittade på bilen, synade sedan Oskar uppifrån och ner. »Två hundra, då? Den är helt ny, vet du.« »Ja, den är jättefin, men …« »Men?« »Nä.« Tommy nickade, satte ner bilen igen och körde in den mellan buskarna så att de stora, knottriga hjulen skakade, lät den runda piskställningen och köra ut på vägen, vidare nedför backen. »Får jag testa?« Tommy tittade på Oskar som för att avgöra huruvida han var värdig eller inte, räckte sedan över fjärrkontrollen, pekade på sin överläpp. »Har du fått spö eller? Du har blod. Här.« Oskar drog pekfingret över läppen, några bruna korn fastnade. 

41102 Låt den rätte komma ORI

18

04-03-25, 09.18

»Nä, jag bara …« Inte berätta. Tjänade ingenting till. Tommy var tre år äldre. Tuff. Skulle bara säga något om att slå tillbaka och Oskar skulle säga »visst« och enda resultatet skulle vara att han sjunkit ytterligare i Tommys aktning. Oskar körde med bilen en stund, tittade sedan på när Tommy körde. Önskade han haft två hundra spänn så de kunde gjort en affär. Haft det tillsammans. Han körde ner händerna i jackfickorna och kände godiset. »Vill du ha en Dajm?« »Nä, gillar inte det.« »Japp, då?« Tommy tittade upp från fjärrkontrollen, log. »Har du båda?« »Ja.« »Snott?« »… ja.« »Okej.« Tommy sträckte ut handen och Oskar la dit en Japp som Tommy stoppade i bakfickan på jeansen. »Tack. Hejdå.« »Hejdå.« När Oskar kommit in i lägenheten la han ut allt godiset på sängen. Han skulle börja med Dajmen för att sedan äta sig igenom dubbelbitarna och avsluta med en Bounty, hans favorit. Sedan bilarna, som liksom sköljde rent i munnen. Han sorterade godiset i en rad på golvet längs med sängen, i ätordningen. I kylskåpet hittade han en halvfull flaska coca-cola som mamma satt en bit folie över öppningen på. Perfekt. Han tyckte bättre om coca-cola när den var lite avslagen, speciellt ihop med godis. Han avlägsnade folien och ställde flaskan på golvet bredvid godiset, la sig på mage på sängen och studerade sin bokhylla. En nästan komplett uppsättning av serien Kalla Kårar, här och var kompletterad med Rysare ur Kalla Kårar. Stommen utgjordes av två pappkassar med böcker som han köpt för två hundra kronor genom en annons i Gula tidningen. Han hade tagit tunnelbanan ut till Midsommarkransen och följt vägbeskrivningen tills han hittade lägenheten. Mannen som öppnade var fet, glåmig och pratade med lite väsande röst. Lyckligtvis hade han inte bjudit in Oskar, bara burit ut pappkassarna med böcker i trappen och tagit emot de två hundralapparna med en nickning, sagt: »Mycket nöje« och stängt dörren. 

41102 Låt den rätte komma ORI

19

04-03-25, 09.18

Då blev Oskar orolig. Han hade letat i månader efter äldre nummer av böckerna på serietidningsantikvariaten längs Götgatan. På telefon hade mannen hävdat att det rörde sig just om de äldre numren. Det hade liksom gått för lätt. Så fort Oskar kommit utom synhåll hade han satt ner kassarna och gått igenom dem. Han hade inte blivit lurad. Fyrtioen böcker från nummer  till nummer . De böckerna fanns inte längre att köpa. Två hundra spänn! Inte undra på att han känt en viss rädsla för den där mannen. Det han just hade gjort var inget mindre än att lura trollet på dess skatt! Ändå slog de inte hans klippbok. Från gömstället under högen av seriealbum rotade han fram den. Själva boken var bara ett stort skissblock som han snott på Åhléns i Vällingby; knallat ut med det under armen, helt enkelt – vem sa att han var feg? – men innehållet … Han öppnade Dajmen, tog en rejäl tugga, njöt av det ilande knastrandet mellan tänderna och slog upp boken. Det första klippet var från Hemmets Journal: historien om en giftmörderska i USA på fyrtiotalet. Hon hade lyckats förgifta fjorton gamlingar med arsenik innan hon blev infångad, dömd och avrättad i elektriska stolen. Hon hade bett att få bli avrättad med gift, rimligt nog, men delstaten hon varit verksam i använde Stolen, och Stolen blev det. Det där var en av Oskars drömmar: att få se när någon blev avrättad i elektriska stolen. Han hade läst att blodet började koka, att kroppen böjde sig i omöjliga vinklar. Han föreställde sig också att håret fattade eld, men det hade han ingen skriftlig bekräftelse på. Helt enormt, ändå. Han bläddrade vidare. Nästa klipp var från Aftonbladet och handlade om en svensk styckmördare. Halvtaskigt passfoto. Såg ut som vilken människa som helst. Ändå hade han mördat två homosexuella prostituerade i sin egen bastu, styckat dem med en eldriven motorsåg och grävt ner dem bakom bastun. Oskar tog den sista tuggan av Dajmen och betraktade närgånget mannens ansikte. Vem som helst. Kunde vara jag om tjugo år.

 Håkan hade hittat ett bra ställe att stå på pass med god uppsikt över skogsstigen åt båda håll. Längre in i skogen hade han funnit en skyddad sänka 

41102 Låt den rätte komma ORI

20

04-03-25, 09.18

med ett träd i mitten och lämnat väskan med utrustningen där. Den lilla tryckbehållaren med halotan hängde i en hälla under rocken. Nu var det bara att vänta. Jag ville också en gång bli stor och så förståndig som far och mor Han hade inte hört någon sjunga den sången sedan han själv gick i skolan. Var det Alice Tegnér? Tänk alla fina visor som försvunnit, som ingen sjöng längre. Allt fint som försvunnit över huvud taget. Ingen respekt för det vackra. Det var utmärkande för dagens samhälle. De stora mästarnas verk kunde på sin höjd användas som ironiska referenser, eller till reklam. Michelangelos »Gud ger Adam livsgnistan«, där man satt ett par jeans i livsgnistans ställe. Hela poängen med bilden, som han såg det, var dessa två monumentala kroppar som mynnade ut i endast två pekfingrar som nästan, men inte riktigt berörde varandra. Det fanns ett millimeterstort tomrum där emellan. Och i detta tomrum: Livet. Bildens skulpturala väldighet och detaljrikedom var bara en ram, ett kringverk för att desto mer framhäva det minimala tomrummet i dess mitt. Den tomma punkten som rymde allt. Och i dess ställe hade man då placerat ett par jeans. Det kom någon på stigen. Han hukade sig ner med hjärtat bultande i öronen. Nej. Äldre man med hund. Dubbelfel. Dels en hund som han måste få tyst på först, dels dålig kvalitet. Mycket skrik för lite ull, sa han som klippte grisen. Han tittade på klockan. Om knappt två timmar skulle det vara mörkt. Hade det inte kommit någon passande inom en timme, fick han ta första bästa. Måste vara hemma innan det blev mörkt. Mannen sa någonting. Hade han sett honom? Nej, han pratade med hunden. »Jaaa, vad du var nööödig lilla gumman. När vi kommer hem ska du få leverpastej. En tjock skiva leverpastej ska du få av pappa.« Halotanbehållaren trycktes mot Håkans bröst när han lutade huvudet i händerna och suckade. Stackars människor. Stackars ensamma människor i en värld utan skönhet. Han frös. Vinden hade blivit kall framåt eftermiddagen och han övervägde att gå och hämta regnrocken i väskan, sätta den utanpå för att skydda mot vinden. Nej. Den skulle göra honom klumpig när han behövde vara snabb. Dessutom kunde den väcka misstankar i förtid. Två tjejer i tjugoårsåldern passerade. Nej. Klarade inte två. Han uppsnappade fragment av deras samtal. 

41102 Låt den rätte komma ORI

21

04-03-25, 09.18

»… att hon ska behålla det nu.« »… är en apa. Han måste ju fatta att han …« »… hennes fel för att … inte med p-piller …« »Men han måste ju liksom …« »… tänka dig … han som farsa …« Någon kompis som var med barn. En pojke som inte tog sitt ansvar. Så där var det. Ständigt och jämt. Alla bara tänkte på sig och sitt. Min lycka, min framgång var det enda man hörde. Kärlek är att lägga sitt liv för en annan människas fötter, och det är dagens människor inkapabla till. Kylan åt sig in i hans leder, han skulle bli klumpig hur han än gjorde. Han satte handen innanför rocken, tryckte på utlösningsspaken till tryckbehållaren. Ett väsande ljud. Fungerade. Släppte spaken. Han slog några åkarbrasor. Låt det komma någon nu. Ensam. Han tittade på klockan. En halvtimme till. Låt det komma någon nu. För livets och kärlekens skull. Men barn i hjärtat jag vara vill ty barnen hörer Guds rike till.

 Det hade börjat skymma när Oskar gått igenom hela klippboken och ätit upp allt godis. Som vanligt efter så mycket godis kände han sig däst och dunkelt skuldmedveten. Mamma kom först om två timmar. Då skulle de äta. Sedan skulle han göra engelskläxan och matteläxan. Sedan skulle han kanske läsa någon bok, eller titta på teve med mamma. Ingenting speciellt på teve ikväll. Sedan skulle de dricka choklad och äta bullar, prata en stund. Sedan skulle han gå och lägga sig, ha svårt att sova av oro inför morgondagen. Om han haft någon att ringa. Han kunde förstås ringa Johan, hoppas att han inte hade något annat för sig. Johan gick i hans klass och de hade rätt kul när de var tillsammans, men fanns det ett val, valdes alltid Oskar bort. Det var Johan som ringde Oskar när han hade tråkigt, inte tvärtom. Det var tyst i lägenheten. Ingenting hände. Betongväggarna slöt sig kring honom. Han satt på sin säng med händerna på knäna, magen tung av sötsaker. Som skulle någonting hända. Nu. Han höll andan, lyssnade. En klibbig skräck smög sig över honom. Något närmade sig. En färglös gas sipprade ur väggarna, hotade att anta en 

41102 Låt den rätte komma ORI

22

04-03-25, 09.18

form, sluka honom. Han satt stel, höll andan och lyssnade. Väntade. Ögonblicket passerade. Oskar började andas igen. Han gick ut i köket, drack ett glas vatten och tog ner den största kökskniven ifrån den magnetiska listen. Prövade eggen mot tumnageln, som pappa lärt honom. Slö. Han drog kniven genom knivslipen ett par gånger och prövade igen. En mikroskopisk flisa skars ur hans tumnagel. Bra. Han vek en kvällstidning runt kniven som en provisorisk slida, tejpade ihop den och tryckte ner paketet mellan byxlinningen och vänster höftben. Bara skaftet stack upp. Han prövade att gå. Bladet låg i vägen för hans vänsterben, och han vinklade ner det längs ljumsken. Obekvämt, men det gick. I hallen tog han på sig jackan. Kom sedan ihåg alla godispapperen som låg strödda på golvet i hans rum. Han samlade ihop dem och knölade ner dem i jackfickan, utifall mamma kom hem före honom. Kunde lägga papperen under någon sten ute i skogen. Kollade en gång till att han inte lämnat några bevis efter sig. Leken hade börjat. Han var en fruktad massmördare. Fjorton människor hade han redan dödat med sin vassa kniv, utan att lämna en enda ledtråd efter sig. Inte ett hårstrå, inte ett godispapper. Polisen fruktade honom. Nu skulle han ut i skogen och söka rätt på nästa offer. Underligt nog visste han redan vad offret hette, hur det såg ut. Jonny Forsberg med sitt långa hår och sina stora, elaka ögon. Skulle få böna och be för sitt liv, skrika som en gris, men förgäves. Kniven fick sista ordet och marken skall dricka hans blod. Oskar hade läst de orden i någon bok, och tyckte om dem. »Marken skall dricka hans blod.« Medan han låste ytterdörren och gick ut genom porten med vänsterhanden vilande på knivskaftet, upprepade han dem som ett mantra. Marken ska dricka hans blod. Marken ska dricka hans blod. Valvet där han kommit in på gården låg i högra änden av hans portlänga, men han gick åt vänster, förbi två portar och ut genom öppningen där bilar kunde köra in. Lämnade den inre befästningen. Korsade Ibsengatan och fortsatte nedför en backe. Lämnade den yttre befästningen. Fortsatte ner mot skogen. Marken ska dricka hans blod. För andra gången denna dag kände sig Oskar nästan lycklig.

 

41102 Låt den rätte komma ORI

23

04-03-25, 09.18

Det var bara tio minuter kvar till Håkans utsatta sluttid, när en ensam pojke kom på stigen. Tretton–fjortonårsåldern vad han kunde se. Perfekt. Han hade tänkt att han skulle springa hukande ner mot andra änden av stigen och gå sin utvalde till mötes. Men nu hade benen fastnat på riktigt. Pojken gick obekymrad stigen fram och det var bråttom. Varje sekund som förflöt minskade chansen för ett fläckfritt genomförande. Ändå vägrade benen röra sig. Han stod paralyserad och stirrade medan den utvalde, den perfekte rörde sig framåt, snart i jämnhöjd med honom, rakt framför honom. Snart för sent. Måste. Måste. Måste. Om han inte gjorde det, fick han ta livet av sig. Kunde inte komma hem utan. Så var det. Det var pojken eller han. Bara att välja. Han satte sig i rörelse, för sent. Nu kom han snavande genom skogen, rakt fram emot pojken istället för att lugnt och fint möta honom på stigen. Idiot. Sjabblare. Nu skulle pojken vara misstänksam, på sin vakt. »Hallå!« ropade han till pojken. »Ursäkta!« Pojken stannade. Sprang inte sin väg i alla fall, tack för det. Fick ta och säga något, fråga något. Han gick fram till pojken som stod avvaktande på stigen. »Ja, förlåt mig, men … vad är klockan?« Pojken sneglade på Håkans armbandsklocka. »Ja, min har stannat.« Pojkens kropp var spänd när han tittade på sin armbandsklocka. Inget att göra. Håkan stack handen innanför rocken och vilade pekfingret på tryckbehållarens utlösningsspak medan han väntade på pojkens svar.

 Oskar gick nedför backen intill tryckeriet, vek in på skogsstigen. Tyngden i magen var försvunnen, ersatt av en berusande spänning. Under vägen ner mot skogen hade fantasin gripit kring sig och var nu verklighet. Han såg världen med en mördares ögon, eller så mycket av en mördares ögon som hans trettonåriga fantasi kunde uppbringa. En vacker värld. En värld där han hade kontroll, som darrade inför hans beslut. Han gick längs skogsstigen, sökande Jonny Forsberg. Marken ska dricka hans blod. Det började mörkna och träden omslöt honom som en stum folkmassa, vaktade på mördarens minsta rörelse, fruktade att någon av dem var den 

41102 Låt den rätte komma ORI

24

04-03-25, 09.18

utsedde. Men mördaren rörde sig igenom och förbi; han hade redan skymtat sitt offer. Jonny Forsberg stod på en kulle kanske femtio meter bort från stigen. Han hade händerna på höfterna, sitt hånleende smetat över ansiktet. Trodde att det skulle bli som vanligt. Att han skulle tvinga ner Oskar på marken, hålla för hans näsa och trycka in barr och mossa i hans mun, eller något liknande. Så han bedrog sig. Det var inte Oskar som kom här, det var Mördaren, och Mördarens hand slöt sig nu hårt kring knivskaftet, gjorde sig redo. Mördaren gick sakta och värdigt fram till Jonny Forsberg, såg honom i ögonen, sa: »Hej, Jonny.« »Hej lilla Grisen. Får du vara ute så här sent?« Mördaren drog fram sin kniv. Och högg.

 »Kvart över fem, typ.« »Okej. Tack.« Pojken gick inte. Stod bara och stirrade på Håkan, som prövade att själv ta ett steg. Pojken stod stilla, följde honom med blicken. Det här gick åt helvete. Naturligtvis anade pojken oråd. Här hade en person kommit brakande ur skogen för att fråga om klockan och stod nu som en annan Napoleon med ena handen innanför rocken. »Vad har du där?« Pojken nickade mot hans hjärttrakt. Huvudet var tomt, han visste inte vad han skulle göra. Han tog fram tryckbehållaren och visade pojken. »Vad fan är det där?« »Halotan.« »Vad går du och bär på det för?« »För att …« Han fingrade på det skumgummiklädda munstycket och försökte komma på något att säga. Han kunde inte ljuga. Det var hans förbannelse. »Ja, för att … det hör till jobbet.« »Vadå för jobb?« Pojken hade slappnat av en smula. En sportväska liknande den han själv ställt uppe i sänkan hängde från pojkens hand. Med handen som höll tryckbehållaren gjorde han en gest mot väskan. »Ska du på nån träning, eller?« När pojken tittade ner på väskan tog han sin chans. Båda armarna for ut, den fria handen kopplade grepp om pojkens bak

41102 Låt den rätte komma ORI

25

04-03-25, 09.18

huvud, tryckbehållarens munstycke pressades över pojkens mun, och utlösningsspaken trycktes in hela vägen. Ett väsande som från en stor orm hördes och pojken försökte slita undan sitt huvud, men det var låst mellan Håkans händer i ett förtvivlans skruvstäd. Pojken kastade sig bakåt och Håkan följde med. Ormens väsande dränkte alla andra ljud när de föll ner på stigens sågspån. Krampaktigt pressade Håkan pojkens huvud mellan sina händer och höll munstycket på plats medan de rullade runt på stigen. Efter ett par djupa andetag började pojken slappna av i hans grepp. Håkan höll munstycket på plats och kastade en blick omkring sig. Inga vittnen. Väsandet från tryckbehållaren fyllde hans hjärna som en elak migrän. Han låste utlösningsspaken och lirkade ut sin fria hand, fick loss gummibandet och trädde det över pojkens huvud. Munstycket var fixerat. Han reste sig upp med värkande armar och såg på sitt byte. Pojken låg med armarna utslagna från kroppen, munstycket täckte näsa och mun och halotanbehållaren låg på bröstet. Håkan såg sig omkring en gång till, hämtade pojkens väska och la den på hans mage. Sedan lyfte han hela paketet i sin famn och bar det upp mot sänkan. Pojken var tyngre än han trott. Mycket muskler. Medvetslös vikt. Han flåsade av ansträngningen det innebar att bära pojken över den sanka marken medan väsandet från tryckbehållaren skar som en sågtandad kniv genom hans öron. Han flåsade medvetet högre för att stänga ute ljudet. Med domnade armar och svetten rinnande utefter ryggen, nådde han till slut sänkan. Där la han ner pojken på den lägsta punkten. Sedan la han sig bredvid. Han stängde av halotangasen och avlägsnade munstycket. Det blev tyst. Pojkens bröst höjdes och sänktes. Om max åtta minuter skulle han vakna. Men det skulle han inte. Håkan låg bredvid pojken, studerade hans ansikte, smekte över det med pekfingret. Sedan makade han sig närmare pojken, tog den lealösa kroppen i sin famn och tryckte den mot sin. Han kysste pojken ömt på kinden, viskade »förlåt« i hans öra och reste sig. Tårarna ville välla upp i hans ögon när han såg den försvarslösa kroppen på marken. Han kunde fortfarande låta bli. Parallella världar. En tröst för tanken. Det fanns en parallell värld där han inte gjorde det han nu skulle göra. En värld där han nu gick sin väg, lämnade pojken att vakna och undra vad som hänt. Men inte i den här världen. I den här världen gick han nu bort till sin 

41102 Låt den rätte komma ORI

26

04-03-25, 09.18

väska och öppnade den. Det var bråttom. Snabbt drog han på sig regnrocken utanpå sina kläder och plockade fram utrustningen. Kniven, ett rep, en stor tratt och en femliters plastdunk. Han la allt på marken intill pojken, betraktade den unga kroppen en sista gång. Sedan tog han upp repet och började jobba.

 Han högg och högg och högg. Efter det första hugget hade Jonny förstått att det här inte skulle bli en gång som alla andra. Med blodet forsande från ett djupt jack i kinden försökte han komma undan, men Mördaren var snabbare. Med ett par raska snitt skar han av senorna på baksidan av knäna, och Jonny föll omkull, låg och vred sig i mossan, bad om nåd. Men Mördaren lät sig inte bevekas. Jonny skrek som en … gris när Mördaren kastade sig över honom och marken drack hans blod. Ett hugg för det där på toaletten idag. Ett för när du lurade mig att vara med på knogpoker. Läpparna skär jag bort för allt taskigt du sagt till mig. Jonny läckte ur alla hål och kunde inte längre säga eller göra något ont. Han var död för länge sedan. Oskar avslutade med att punktera hans stirrande ögonglober, tjick, tjick, reste sig upp och betraktade sitt verk. Stora sjok av det murknade, fallna träd som varit den liggande Jonny hade huggits loss och stammen var perforerad av hugg. Flisor låg strödda kring foten av det friska träd som varit Jonny när han stod upp. Högerhanden, knivhanden, blödde. Ett litet jack nästan inne vid handleden; bladet måste ha glidit upp i handen när han högg. Ingen bra kniv till ändamålet. Han slickade på handen, rengjorde såret med tungan. Det var Jonnys blod han drack. Han torkade av det sista blodet på tidningspappersslidan, stack ner kniven och började gå hemåt. Skogen, som sedan ett par år tillbaka känts hotfull, ett tillhåll för fiender, var nu hans hem och tillflykt. Träden drog sig respektfullt undan när han passerade. Han kände inte ett uns av rädsla, trots att det började bli ordentligt mörkt. Ingen oro för morgondagen, den fick föra med sig vad den ville. Han skulle sova gott inatt. När han var inne på gården igen, satte han sig en stund på kanten av en sandlåda för att lugna ner sig innan han gick hem. I morgon skulle han skaffa en bättre kniv, en kniv med parerskydd, eller vad hette det … hjalt, så han inte skar sig igen. För det här skulle han göra fler gånger. Det var en bra lek.

41102 Låt den rätte komma ORI

27

04-03-25, 09.18

TORSDAG 22 OKTOBER

Mamma hade tårar i ögonen när hon tog Oskars hand över köksbordet och kramade den hårt. »Du får absolut inte gå ut i skogen nåt mer, hör du det?« En pojke i Oskars ålder hade blivit mördad i Vällingby igår. Det hade stått i tidningarna på eftermiddagen, och mamma var alldeles ifrån sig när hon kom hem. »Det kunde varit … jag vill inte tänka på det.« »Det var ju i Vällingby.« »Och du menar att nån som ger sig på barn inte skulle kunna ta tunnelbanan två stationer? Eller gå? Gå hit till Blackeberg och göra samma sak en gång till? Brukar du vara i skogen?« »Nä.« »Du ska inte gå utanför gården nu, så länge det här … Tills dom har fångat in honom.« »Ska jag inte gå i skolan, då?« »Jo, du ska gå i skolan. Men efter skolan går du raka vägen hem och går inte utanför gården tills jag kommer hem.« »Sen då?« Sorgen i mammas ögon blandades med ilska. »Vill du bli mördad? Va? Ska du gå ut i skogen och bli mördad och jag ska sitta här och vänta och oroa mig medan du ligger i skogen och är … bestialiskt styckad av nån –« Tårarna vällde upp i hennes ögon. Oskar la sin hand på hennes. »Jag ska inte gå ut i skogen. Jag lovar.« Mamma strök honom över kinden. »Lilla hjärtat. Du är ju allt jag har. Ingenting får hända dig. Då dör jag också.« »Mmm. Hur gick det till?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

28

04-03-25, 09.18

»Vadå?« »Det där. Mordet.« »Det vet väl inte jag. Han blev mördad av nån knivgalning. Han är död. Livet är förstört för hans föräldrar.« »Står det inte i tidningen?« »Jag har inte orkat läsa.« Oskar tog Expressen och bläddrade. Fyra sidor ägnades åt mordet. »Du ska inte läsa det där.« »Nä, jag bara kollar. Kan jag ta tidningen?« »Du ska inte läsa om det där. Det är inte bra för dig med all skräck och allt sånt där som du läser.« »Ska bara kolla om det är nåt på teve.« Oskar reste sig för att gå in på sitt rum med tidningen. Mamma omfamnade honom klumpigt och tryckte sin blöta kind mot hans. »Lilla hjärtat mitt. Du förstår väl att jag är orolig? Om nåt skulle hända dig –« »Jag vet, mamma. Jag vet. Jag är försiktig.« Oskar kramades tillbaka lite grand och lirkade sig sedan loss, gick till sitt rum medan han torkade mammas tårar från sin kind. Det här var helt enormt. Vad han fattade hade killen alltså blivit mördad typ samtidigt som han själv varit ute i skogen och lekt. Tyvärr var det nu inte Jonny Forsberg som blivit mördad, utan någon okänd kille från Vällingby. Det hade varit begravningsstämning i Vällingby på eftermiddagen. Han hade sett löpsedlarna innan han kom dit, och kanske var det bara som han inbillade sig, men han tyckte att folk på torget hade pratat lägre, gått långsammare än vanligt. I järnaffären hade han snott en otroligt snygg jaktkniv för tre hundra spänn. Han hade haft en förklaring i beredskap för den händelse han blev haffad. »Förlåt mig, farbror. Men jag är så rädd för mördaren.« Skulle säkert ha kunnat pressa fram lite tårar också, om det hängde på det. De skulle låtit honom gå. Bergis. Men han blev inte haffad, och kniven låg nu i gömslet intill klippboken. Han behövde fundera. Kunde det vara så att hans lek på något sätt hade fått mordet att hända? Han trodde inte det, men tanken kunde inte uteslutas. Böckerna han läste vimlade av sånt. En tanke på en plats skapade en händelse på en annan. Telekinesi, voodoo. 

41102 Låt den rätte komma ORI

29

04-03-25, 09.18

Men exakt var, när och framför allt hur hade mordet skett? Handlade det om ett stort antal hugg på en liggande kropp, då fick han på allvar beakta möjligheten att han helt enkelt hade en fruktansvärd makt i sina händer. En makt som han fick ta och lära sig att styra. Eller om det är … TRÄDET som är … förmedlaren. Det murkna trädet som han huggit i. Att det var något speciellt med just det trädet, som gjorde att det man gjorde mot trädet sedan … spreds. Detaljer. Oskar läste samtliga artiklar som handlade om mordet. Polisen som varit i deras skola och pratat om droger var på bild. Kunde inte uttala sig. Specialister från SKL var inkallade för att säkra spår. Man fick avvakta. Bild på pojken som mördats, tagen ur skolkatalogen. Oskar hade aldrig sett honom förr. Det såg ut som Jonny- eller Micke-typen. Kanske fanns det en Oskar i Vällingbyskolan som nu var befriad. Pojken hade varit på väg till handbollsträning i Vällingbyhallen och aldrig kommit dit. Träningen började halv sex. Pojken hade troligtvis gått hemifrån vid fem. Någonstans där emellan. Oskar greps av svindel. Det stämde precis. Och han hade blivit mördad i skogen. Är det så? Är det JAG som är … En sextonårig tjej hade hittat kroppen vid åttatiden på kvällen och larmat vällingbypolisen. Hon var nu »svårt chockad« och hade fått läkarvård. Ingenting om kroppens tillstånd. Men det här att tjejen var »svårt chockad« betydde ju att kroppen var stympad på något sätt. Annars skrev de bara »chockad«. Vad hade tjejen i skogen att göra efter att det blivit mörkt? Förmodligen oväsentligt. Plockat kottar, vad som helst. Men varför stod det ingenting om hur pojken blivit mördad? Det enda som fanns var en bild på mordplatsen. Polisens polkagrisrandiga plastband spända kring en intetsägande sänka i skogen, med ett stort träd i mitten. I morgon eller i övermorgon skulle det vara bild på samma plats, då full av tända ljus och skyltar om »VARFÖR?« och »VI SAKNAR DIG«. Oskar kunde trallen; han hade flera liknande fall i sin klippbok. Förmodligen var alltihop en ren slump. Men om. Oskar lyssnade vid dörren. Mamma höll på att diska. Han la sig på mage på sängen och rotade fram jaktkniven. Skaftet var format för att passa handen och kniven vägde säkert tre gånger så mycket som kökskniven han haft igår. Han reste sig upp och ställde sig mitt i rummet med kniven i handen. Den var vacker, gav makt åt handen som höll den. 

41102 Låt den rätte komma ORI

30

04-03-25, 09.18

Klirr av porslin från köket. Han högg några gånger i luften. Mördaren. När han lärt sig styra sin kraft skulle Jonny, Micke och Tomas aldrig plåga honom mer. Han var på väg att göra ett utfall till, men hejdade sig. Någon kunde se honom utifrån gården. Det var mörkt ute och tänt i hans rum. Han kastade en blick mot gården, men såg bara sin egen spegelbild i fönsterrutan. Mördaren. Han stoppade tillbaka kniven i gömslet. Det här var bara en lek. Sånt här hände inte i verkligheten. Men han behövde veta detaljer. Behövde veta det nu.

 Tommy satt i fåtöljen och bläddrade i en MC-tidning, nickade och hummade. Emellanåt höll han upp tidningen mot Lasse och Robban som satt i soffan och visade någon särskilt intressant bild, med en kommentar om cylindervolym och maxfart. Den nakna glödlampan i taket speglades i det blanka papperet, kastade bleka reflexer över cementväggen, brädväggarna. Han höll dem på halster. Tommys mamma var ihop med Staffan som jobbade vid vällingbypolisen. Tommy gillade inte Staffan något vidare, nä, tvärtom. Pekfingerviftande, smörig typ. Religiös, dessutom. Men via morsan fick Tommy veta ett och annat som Staffan egentligen inte borde berätta för morsan och som morsan egentligen inte borde berätta för Tommy, men … På det viset hade han till exempel fått reda på spaningsläget vad gällde inbrottet i radioaffären vid Islandstorget. Som han, Robban och Lasse hade utfört. Inga spår efter förövarna. Morsan hade sagt exakt så: »Inga spår efter förövarna«. Staffans ord. Hade inte ens signalement på bilen. Tommy och Robban var sexton år och gick i första ring. Lasse var nitton och hade något fel i huvudet, jobbade med att sortera plåtbitar på LM Ericsson i Ulvsunda. Men körkort hade han. Och en vit Saab - som de ändrat registreringsnumret på med tuschpenna före inbrottet. Till ingen nytta, eftersom ingen sett bilen. Bytet hade de stuvat in i det oanvända skyddsrummet mitt emot källarförrådet som var deras klubblokal. Klippt av kedjan på dörren med bultsax, satt dit nytt lås. Visste inte riktigt hur de skulle avyttra alltihop, själva inbrottet hade varit grejen. Lasse hade sålt ett kassettdäck till någon kompis på jobbet för två hundra, men det var allt. 

41102 Låt den rätte komma ORI

31

04-03-25, 09.18

Dessutom hade det känts säkrast att ligga lågt med grejerna ett tag. Speciellt inte låta Lasse sköta försäljningen eftersom han var … lite bakom flötet, som morsan sa. Men nu hade det gått två veckor sedan inbrottet och dessutom hade polisen alltså fått en del annat att tänka på. Tommy bläddrade i tidningen och log för sig själv. Jo, jo. En hel del annat att tänka på. Robban trummade några klatschande trumslag på låren. »Kom igen nu då. Få höra.« Tommy höll upp tidningen mot honom. »Kawasaki. Tre hundra kubik. Direkt insprutning och –« »Skärp dig. Få höra nu.« »Vadå … med mordet?« »Ja!« Tommy bet sig i läppen, låtsades fundera. »Hur var det nu då …« Lasse lutade sin långa kropp framåt i soffan, vek sig som en fällkniv. »Äh! Få höra nu!« Tommy la undan tidningen och fixerade Lasse med blicken. »Säker på att du ska höra, då? Är rätt läskigt.« »Äh!« Lasse morskade upp sig, men Tommy såg oron i hans ögon. Man behövde bara göra en ful grimas, prata med konstig röst och vägra sluta för att Lasse skulle bli riktigt rädd. En gång hade Tommy och Robban sminkat sig till zombies med Tommys morsas smink, skruvat ur glödlampan i taket och väntat på Lasse. Det hade slutat med att Lasse bajsat på sig och Robban fått en blåtira över samma område som han målat med mörkblå ögonskugga. Efter det var de mer försiktiga med att skrämma Lasse. Nu skruvade Lasse på sig i soffan och la armarna i kors över bröstet som för att visa att han var beredd på allt. »Jo, alltså … det här var ju inget vanligt mord, om man säger så. Dom hittade alltså killen … hängande i ett träd.« »Vadå? Hängd?« frågade Robban. »Ja, hängd. Men inte runt halsen. Runt fötterna. Han hängde alltså upp och ner. I trädet.« »Vadå, det dör man ju inte av.« Tommy tittade länge på Robban, som om han hade en intressant synpunkt där, fortsatte sedan: »Nej. Det gör man ju inte. Men han hade ju halsen uppskärd också. Och det dör man av. Hela halsen. Uppskärd. Som en … melon.« Han drog med pekfingret över halsen för att visa hur kniven hade gått. 

41102 Låt den rätte komma ORI

32

04-03-25, 09.19

Lasses hand for upp till halsen som för att skydda den. Han skakade långsamt på huvudet. »Men varför hängde han så där?« »Ja, vad tror du?« »Jag vet inte.« Tommy nöp sig i underläppen och gjorde min av att fundera. »Nu ska ni få höra det konstiga. Man skär upp nån i halsen så den dör. Då kommer det rätt mycket blod. Eller hur?« Lasse och Robban nickade. Tommy vilade ett ögonblick i deras förväntan innan han släppte bomben. »Men på marken nedanför … där killen hängde. Fanns det nästan inget blod alls. Bara några droppar. Och han måste alltså pumpat ur sig flera liter. När han hängde där.« Det blev tyst i källarkontoret. Lasse och Robban stirrade framför sig med tomma ögon, tills Robban rätade på sig och sa: »Jag vet. Han blev mördad nån annanstans. Och sen upphängd där.« »Mmm. Men varför hängde mördarn i såna fall upp han? Har man mördat nån vill man ju bli av med liket.« »Han kanske är … sjuk i huvet.« »Kanske det. Men jag tror nåt annat. Har ni sett på slakterier? Hur dom gör med grisar? Innan dom ska stycka dom så tar dom bort allt blodet. Och vet ni hur dom gör det? Dom hänger dom upp och ner. I en krok. Och skär upp dom i halsen.« »Så du menar … vadå, att killen … att han tänkte slakta honom, mördarn?« »Äääh?« Lasse tittade osäkert från Tommy till Robban, till Tommy igen för att se om de drev med honom. Han fann inget tecken på det, och sa: »Gör dom så? Med grisarna?« »Ja, vad trodde du?« »Att det var nåt slags … maskin.« »Skulle det vara bättre då menar du eller?« »Nej, men … lever dom då? När dom … hänger upp dom?« »Ja. Lever. Och sprattlar. Och skriker.« Tommy härmade en skrikande gris, och Lasse sjönk ner i soffan, stirrade på sina knän. Robban reste sig, gick några steg fram och tillbaka och satte sig i soffan igen. »Men det stämmer ju inte. Om mördarn tänkte slakta han skulle det ju finnas blod.« »Det var du som sa att han tänkte slakta han. Jag tror inte det.« »Nä. Vad tror du, då?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

33

04-03-25, 09.19

»Jag tror att det var blodet han var ute efter. Att det var därför han mördade killen. För att komma åt blodet. Att han tog det med sig.« Robban nickade sakta, petade med fingret på sårskorpan efter en stor finne i mungipan. »Men vadå för? För att dricka det, eller vadå?« »Ja. Till exempel.« Tommy och Robban försjönk i inre föreställningar av mordet och det som hänt därefter. Efter en stund lyfte Lasse på huvudet och tittade frågande på dem. Han hade tårar i ögonen. »Dör dom fort, grisarna?« Tommy såg honom allvarligt i ögonen. »Nej.«

 »Jag går ut en stund.« »Nej …« »Jag är bara på gården.« »Du går ingen annanstans, då.« »Nejdå.« »Ska jag ropa på dig när –« »Nä. Jag kommer. Jag har klocka. Ropa inte.« Oskar drog på sig jackan, mössan. Han stannade till med ena foten på väg ner i kängan. Gick tyst till sitt rum och plockade fram kniven, stoppade den innanför jackan. Knöt skorna. Mammas röst hördes åter från vardagsrummet. »Det är kallt ute.« »Jag har mössa.« »På huvudet?« »Nej. På foten.« »Det är inget att skoja om. Du vet hur det är …« »Hej på en stund.« »… dina öron.« Han gick ut, tittade på klockan. Kvart över sju. Tre kvart tills teven började. Förmodligen var Tommy och de nere i källarkontoret, men dit vågade han inte gå. Tommy var bra, men de andra … Särskilt om de boffat kunde de få konstiga idéer. Så han gick ner till lekplatsen mitt på gården. Två grova träd som ibland användes som fotbollsmål, en klätterställning med rutschkana, en sandlåda 

41102 Låt den rätte komma ORI

34

04-03-25, 09.19

och en gungställning med tre bildäck upphängda i kedjor. Han satte sig i ett av däcken och gungade sakta. Han tyckte om den här platsen på kvällen. Runt omkring honom den stora fyrkanten av hundratals upplysta fönster, han själv sittande i mörkret. Trygg och ensam på samma gång. Han drog kniven ur slidan. Bladet var så blankt att han kunde se fönstren speglas i det. Månen. En blodig måne … Oskar reste sig från gungorna, smög fram mot ett av träden, talade till det. »Vad glor du på, jävla idiot? Vill du dö, eller?« Trädet svarade inte, och Oskar körde kniven i det, försiktigt. Ville inte skada den blanka eggen. »Så där går det. Om man glor på mig.« Han vred runt kniven så att en liten flisa lossnade ur trädet. Ett köttstycke. Han viskade: »Skrik som en gris, då.« Han stannade till. Tyckte han hört ett ljud. Med kniven intill höften såg han sig omkring. Lyfte kniven till ögonen, tittade på den. Spetsen var lika blank som innan. Han använde bladet som spegel och vinklade det mot klätterställningen. Någon stod där. Någon som inte stått där nyss. En suddig kontur mot det rena stålet. Han sänkte kniven och tittade direkt på klätterställningen. Jo. Men det var inte Vällingbymördaren. Det var ett barn. Ljuset var tillräckligt för att avgöra att det var en flicka han aldrig förut sett på gården. Oskar tog ett steg mot klätterställningen. Flickan rörde sig inte. Stod bara där uppe och tittade på honom. Han tog ett steg till och blev plötsligt rädd. För vad? För sig själv. Med kniven i ett hårt grepp var han på väg mot flickan för att sticka den i henne. Det var ju inte så. Men det kändes så, ett ögonblick. Att inte hon blev rädd? Han stannade, sköt tillbaka kniven i slidan och stoppade den innanför jackan. »Hej.« Flickan svarade inte. Oskar var nu så nära att han kunde se att hon hade mörkt hår, litet ansikte, stora ögon. Vidöppna ögon som lugnt tittade på honom. Hennes händer vilade vita på klätterställningens räcke. »Hej, sa jag.« »Jag hörde det.« »Varför svarade du inte för, då?« Flickan ryckte på axlarna. Hennes röst var inte så ljus som han trott att den skulle vara. Lät som någon i hans egen ålder. 

41102 Låt den rätte komma ORI

35

04-03-25, 09.19

Hon såg konstig ut. Halvlångt, svart hår. Runt ansikte, liten näsa. Som en sån där klippdocka på barnsidorna i Hemmets Journal. Väldigt … söt. Men det var något. Hon hade ingen mössa och ingen jacka. Bara en tunn rosa tröja fast det var kallt. Flickan knyckte med huvudet i riktning mot trädet som Oskar huggit i. »Vad gör du för nåt?« Oskar rodnade, men det syntes väl inte i mörkret? »Tränar.« »För vad då?« »Om mördarn skulle komma.« »Vilken mördare?« »Han i Vällingby. Han som högg ihjäl den där killen.« Flickan suckade, tittade upp mot månen. Sedan lutade hon sig fram. »Är du rädd?« »Nej, men en mördare, det är ju … det är ju bra om man kan … försvara sig. Bor du här?« »Ja.« »Var då?« »Där.« Flickan pekade på porten bredvid Oskars. »Bredvid dig.« »Hur vet du var jag bor?« »Jag såg dig genom fönstret förut.« Hettan blossade på Oskars kinder. Medan han försökte komma på något att säga hoppade flickan ner från klätterställningen och landade framför honom. Ett hopp på över två meter. Hon måste hålla på med gymnastik eller nåt. Hon var nästan precis lika lång som han men mycket smalare. Den rosa tröjan smet åt runt hennes tunna överkropp som var utan antydan till bröst. Hennes ögon var svarta, jättestora i det bleka lilla ansiktet. Hon höll upp sin ena hand i luften framför honom, som om hon höll tillbaka någonting som närmade sig. Fingrarna var långa, tunna som kvistar. »Jag kan inte bli vän med dig. Bara så du vet.« Oskar knöt armarna över bröstet. Han kände konturen av knivskaftet genom jackan under ena handen. »Vadå då?« Flickans ena mungipa drogs upp i ett slags leende. »Behövs det någon anledning? Jag säger bara som det är. Så att du vet.« »Ja, ja.« Flickan vände och gick bort från Oskar, mot sin port. När hon hunnit 

41102 Låt den rätte komma ORI

36

04-03-25, 09.19

några steg sa Oskar: »Tror du jag vill bli vän med dig, då? Du är ju dum i huvudet.« Flickan stannade. Stod stilla ett ögonblick. Vände sig sedan om och gick tillbaka till Oskar, ställde sig framför honom. Flätade ihop fingrarna och lät armarna hänga. »Vad sa du för något?« Oskar knöt armarna hårdare mot bröstet, tryckte handen mot knivskaftet och tittade ner i marken. »Du är ju dum … som säger så där.« »Är jag det?« »Ja.« »Förlåt, då. Men det är så.« De stod stilla, en halvmeter ifrån varandra. Oskar fortsatte titta ner i marken. En konstig lukt svävade emot honom från flickan. För ett år sedan hade hans hund Bobby fått en infektion i tassarna och de tvingades till slut avliva honom. Den sista dagen hade Oskar varit hemma från skolan, legat flera timmar intill den sjuka hunden och tagit farväl. Bobby hade då luktat så som flickan gjorde. Oskar rynkade på näsan. »Är det du som luktar så konstigt?« »Det är väl det.« Oskar tittade upp från marken. Han ångrade vad han sagt. Hon såg så … skör ut i sin tunna tröja. Han löste upp sina korslagda armar och gjorde en gest mot henne. »Fryser du inte?« »Nej.« »Varför det?« Flickan rynkade ögonbrynen, drog ihop ansiktet och såg ett ögonblick mycket, mycket äldre ut än hon var. Som en gammal gumma på väg att börja gråta. »Jag har väl glömt hur man gör.« Flickan vände sig snabbt om och gick mot sin port. Oskar stod kvar och såg efter henne. När hon kom fram till den tunga porten trodde Oskar att hon skulle behöva ta i med båda händerna för att få upp den. Men tvärtom tog hon handtaget med en hand och slet upp porten så att den smällde i metallknoppen i botten, studsade tillbaka och stängdes bakom henne. Han körde ner händerna i jackfickorna och kände sig ledsen. Tänkte på Bobby. På hur han sett ut när han låg i kistan som pappa snickrat. På korset han gjort i träslöjden som gått av när de skulle slå ner det i den frusna marken. Han borde göra ett nytt.

41102 Låt den rätte komma ORI

37

04-03-25, 09.19

FREDAG 23 OKTOBER

Håkan satt på tunnelbanan igen, på väg in mot centrum. Tio ihoprullade tusenlappar med ett gummiband om låg i hans byxficka. Dem skulle han göra någonting fint med. Han skulle rädda ett liv. Tio tusen kronor var mycket pengar, och med tanke på Rädda Barnens kampanjer om hur »Tusen kronor kan ge en hel familj mat i ett år« och så vidare, nog borde det väl för tio tusen även gå att rädda ett liv i Sverige? Men vems? Var? Man kunde ju inte gärna gå och ge pengarna till första bästa knarkare och hoppas att … nä. Och det skulle vara en ung människa. Han visste att det var löjligt, men idealiskt sett skulle det vara ett sånt där gråtande barn som på tavlorna. Ett barn som med tårar i ögonen tog emot pengarna och … och vadå? Han steg av vid Odenplan utan att veta varför, gick ner mot Stadsbiblioteket. På den tiden han bodde i Karlstad, när han jobbade som svensklärare på högstadiet och fortfarande hade ett hus att bo i, var det allmänt bekant i kretsen att Stadsbiblioteket i Stockholm var en … bra plats. Inte förrän han såg bibliotekets stora rundel, välbekant från bilder i böcker och tidningar, visste han att det var därför han stigit av här. För att det var en bra plats. Någon i kretsen, troligen Gert, hade berättat hur det gick till när man köpte sex där. Han hade aldrig gjort det. Köpt sex. En gång hade Gert, Torgny och Ove kommit över en pojke vars mamma någon av Oves bekanta plockat hem från Vietnam. Pojken var kanske tolv år och visste vad som förväntades av honom, fick bra betalt för det. Ändå kunde Håkan inte förmå sig. Han hade smuttat på sin Bacardi och cola, njutit mycket av pojkens nakna kropp när han vred och vände på sig i rummet där de samlats. Men sedan var det stopp. 

41102 Låt den rätte komma ORI

38

04-03-25, 09.19

De andra hade i tur och ordning blivit avsugna av pojken, men när turen kom till Håkan knöt det sig i honom. Hela situationen var för äcklig. Rummet luktade av upphetsning, alkohol och groddar. En droppe av Oves sperma glänste på pojkens kind. Håkan föste undan pojkens huvud när det lutades ner över hans mellangärde. De andra hade kastat glåpord, till slut rena hotelser. Han hade varit vittne, han skulle vara medbrottsling. De hånade honom för hans skrupler, men det var inte det som var problemet. Det var bara så fult, alltihop. Det enda rummet i Åkes övernattningslägenhet, de fyra omaka fåtöljerna speciellt utplacerade för tillfället, dansbandsmusiken som gick på stereon. Han betalade för sin del i nöjet och såg aldrig de andra mer. Han hade sina tidningar och foton, sina filmer. Det fick räcka. Förmodligen hade han dessutom skrupler, som bara den gången manifesterat sig i en intensiv avsmak för situationen. Varför är jag då på väg till Stadsbiblioteket? Han skulle väl låna en bok. Branden för tre år sedan hade slukat hela hans liv, däribland hans böcker. Ja. Drottningens juvelsmycke av Almqvist kunde han ta och låna, innan han gjorde sin goda gärning. Det var lugnt inne på biblioteket så här på förmiddagen. Äldre män och studenter, mest. Han fann snabbt boken han sökte, läste de första orden Tintomara! Två ting äro vita Oskuld–Arsenik och ställde tillbaka den på hyllan. Dålig känsla. Påminde om hans tidigare liv. Han hade älskat den boken, använt den i undervisningen. Att läsa de inledande orden fick honom att längta efter en läsfåtölj. Och läsfåtöljen skulle stå i ett hus som var hans, ett hus fyllt av böcker, och han skulle ha ett arbete igen och han skulle och han ville. Men han hade funnit kärleken, och den dikterade numera villkoren. Ingen fåtölj. Han gnuggade händerna mot varandra som för att sudda ut boken de hållit i, och gick in i en sidosal. Långbord med läsande människor. Ord, ord, ord. Längst bak i salen satt en ung pojke i läderjacka och vägde på stolen medan han oengagerat bläddrade i en bilderbok. Håkan drog sig ditåt, låtsades studera hyllan med geologiböcker, sneglade då och då ner på pojken. Till slut lyfte pojken äntligen sin blick och mötte hans, höjde sina ögonbryn som en fråga: Vill du? Nej, det ville han ju inte. Pojken var i femtonårsåldern med ett platt, öst

41102 Låt den rätte komma ORI

39

04-03-25, 09.19

europeiskt ansikte, finnar och smala, djupt liggande ögon. Håkan ryckte på axlarna och gick ut ur salen. Utanför huvudentrén hann pojken ifatt honom, gjorde en gest med tummen och frågade: »Fire?« Håkan skakade på huvudet. »Don’t smoke.« »Okey.« Pojken tog upp en plasttändare, tände en cigarrett, kisade mot honom genom röken. »What you like?« »No, I …« »Young? You like young?« Han drog sig bort från pojken, bort från huvudingången där vem som helst kunde komma. Behövde tänka. Han hade inte trott att det skulle gå så här enkelt. Hade ju bara varit ett slags lek, kolla om det Gert sagt var sant. Pojken följde efter, ställde sig intill honom vid stenmuren. »How? Eight, nine? Is difficult, but –« »NO!« Såg han så satans pervers ut? Dum tanke. Vare sig Ove eller Torgny hade sett det minsta … speciella ut. Vanliga män med vanliga jobb. Bara Gert, som levde på ett jättelikt arv efter sin far och kunde tillåta sig vad som helst hade efter sina många utlandsresor börjat få ett, faktiskt, riktigt vidrigt utseende. En slapphet kring munnen, en hinna över ögonen. Pojken tystnade när Håkan höjde rösten, granskade honom genom sina springor till ögon. Drog ett bloss till på cigarretten, släppte den på marken och trampade på den, slog ut med armarna. »What?« »No, I just …« Pojken tog ett halvt steg närmare. »What?« »I … maybe … twelve?« »Twelve? You like twelve? »I … yes.« »Boy.« »Yes.« »Okey. You wait. Number two.« »Excuse me?« »Number two. Toilet.« »Oh. Yes.« »Ten minutes.« Pojken drog upp dragkedjan på sin läderjacka och försvann nedför trapporna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

40

04-03-25, 09.19

Tolv år. Toalett två. Tio minuter. Det här var riktigt, riktigt dumt. Om det kom en polis. De måste ju känna till verksamheten här efter så många år. Då var det kört. Han skulle bli kopplad till jobbet han utfört i förrgår och allt skulle vara slut. Han kunde inte göra det här. Går bort till toaletterna och ser hur det ser ut, bara. Det var folktomt på toaletterna. En pissoar och tre bås. Nummer två var rimligtvis det i mitten. Han la en enkrona i dörrlåset, öppnade och steg in, stängde dörren om sig och satte sig på toalettstolen. Båsets väggar var fulla med klotter. Inte alls vad man förväntade sig av ett stadsbibliotek. Ett och annat litterärt citat: HARRY ME, MARRY ME, BURY ME, BITE ME

men mest obscena teckningar och skämt: Hellre en bollkalle i kanalen än en kall balle i analen. Livet är underbart med underlivet bart. samt ett osedvanligt stort antal telefonnummer som man kunde ringa om man hade speciella önskningar. Ett par av dem bar tecknet och var troligen autentiska. Inte bara någon som ville driva med någon annan. Så. Nu hade han kollat. Nu borde han gå härifrån. Visste aldrig vad den där med läderjackan kunde hitta på. Han reste sig, pissade i toaletten, satte sig igen. Varför hade han pissat? Hade inte varit särskilt pissnödig. Han visste varför han pissat. Ifall att. Ytterdörren öppnades. Han höll andan. Någonting i honom hoppades att det skulle vara en polis. En stor manlig polis som skulle sparka upp dörren till båset och misshandla honom med batongen innan han arresterade honom. Tisslande röster, mjuka steg, en lätt knackning på dörren. »Ja?« Knackningen igen. Han svalde en taggig klump saliv och låste upp. Utanför stod en pojke i elva–tolvårsåldern. Blont hår, lökformat ansikte. Smala läppar och stora, blå ögon med nollställt uttryck. Röd täckjacka som var lite för stor för honom. Strax bakom honom stod den äldre pojken med läderjackan. Han höll upp fem fingrar i luften. »Five hundred.« Han uttalade »hundred« som »chundred«. Håkan nickade och den äldre pojken föste varsamt in den yngre i båset och stängde dörren. Var inte fem hundra rätt dyrt? Inte för att det spelade någon roll, men … Han tittade på pojken han köpt. Hyrt. Tog han något slags droger? För

41102 Låt den rätte komma ORI

41

04-03-25, 09.19

modligen. Ögonen var frånvarande, ofokuserade. Pojken stod tryckt mot dörren en halvmeter bort. Han var så pass kort att Håkan inte behövde böja huvudet uppåt för att se honom i ögonen. »Hello.« Pojken svarade inte, bara skakade på huvudet, pekade mot hans mellangärde och gjorde en gest med fingret: Dra ner gylfen. Han lydde. Pojken suckade, gjorde en ny gest med fingret: Ta fram penisen. Det hettade i kinderna på honom när han lydde pojken. Det var så det var. Han lydde pojken. Han hade ingen vilja i det här. Det var inte han som gjorde det här. Hans korta penis var inte det minsta erigerad, nådde nätt och jämnt ner till toalettlocket. En kittling när ollonet mötte det kalla underlaget. Han kisade, försökte göra om pojkens anletsdrag så att de mer liknade hans älskades. Det gick inte så bra. Hans älskade var vacker. Det var inte den här pojken som nu gick ner på knä och körde fram sitt huvud mot hans mellangärde. Munnen. Något var fel med pojkens mun. Han la sin hand mot pojkens panna innan munnen nådde sitt mål. »Your mouth?« Pojken skakade på huvudet och tryckte sin panna mot hans hand för att fortsätta sitt arbete. Men nu gick det inte. Han hade hört talas om sånt här. Han sträckte ner tummen mot pojkens överläpp och drog upp den. Pojken hade inga tänder. Någon hade slagit eller dragit ut hans tänder för att göra honom bättre på sitt arbete. Pojken reste sig upp; ett frasande viskande ljud från täckjackan när han la armarna i kors över bröstet. Håkan stoppade tillbaka sin penis, drog upp gylfen, stirrade ner i golvet. Inte så här. Aldrig så här. Något stacks in i hans synfält. En utspärrad hand. Fem fingrar. Fem hundra. Han tog fram sedelrullen ur fickan och räckte den till pojken. Pojken tog av gummibandet, drog med pekfingret över kanten på de tio papperslapparna, satte tillbaka gummibandet och höll upp rullen. »Why?« »Because … your mouth. Maybe you can … get new teeth.« Pojken log faktiskt. Inget strålande leende, men hans mungipor drogs upp en smula. Kanske log han bara åt Håkans dumhet. Pojken tänkte efter, sedan tog han bort en tusenlapp från rullen och stoppade den i ytterfickan på jackan. Rullen i innerfickan. Håkan nickade. 

41102 Låt den rätte komma ORI

42

04-03-25, 09.19

Pojken låste upp dörren, tvekade. Sedan vände han sig om mot Håkan, strök honom över kinden. »Sank you.« Håkan la sin hand över pojkens hand, tryckte den mot sin kind, blundade. Om bara någon kunde. »Forgive me.« »Yes.« Pojken drog tillbaka sin hand. Dess värme satt fortfarande kvar i Håkans kind när ytterdörren gick igen efter pojken. Han satt kvar på toaletten, stirrade på något som någon skrivit på dörrkarmen. »VEM DU ÄN ÄR. JAG ÄLSKAR DIG.« Strax under hade någon annan skrivit: »VILL DU HA KUK?« Värmen hade för länge sedan falnat från hans kind när han tog sig upp till tunnelbanan och för sina sista kronor köpte en kvällstidning. Fyra sidor ägnades åt mordet. Bland annat fanns där en bild av sänkan där han utfört det. Den var full av brinnande ljus, blommor. Han tittade på bilden och kände inte mycket. Om ni bara visste. Förlåt mig, men om ni bara visste.

 På väg hem från skolan stannade Oskar nedanför de två fönstren till hennes lägenhet. Det närmaste låg bara två meter från fönstret i hans eget rum. Persiennerna var nedfällda och fönstren ljusgrå rektanglar mot den mörkgrå betongen. Såg skumt ut. Förmodligen var de något slags … konstig familj. Knarkare. Oskar såg sig omkring, gick sedan in i porten och tittade på namntavlan. Fem efternamn prydligt bokstaverade med plastbokstäver. En plats var tom. Det namn som stått där tidigare, HELLBERG, hade stått så länge att det gick att läsa som en mörkare kontur mot den solblekta sammetstavlan. Men inga nya plastbokstäver. Inte ens en lapp. Han joggade uppför de två trapporna till hennes dörr. Samma sak där. Ingenting. Brevinkastets namnskylt saknade bokstäver. Som det brukade se ut när en lägenhet var obebodd. Hon kanske hade ljugit? Kanske inte alls bodde här. Men hon hade ju gått in i porten. Visst. Men det kunde hon ju gjort ändå. Om hon – Porten där nere öppnades. 

41102 Låt den rätte komma ORI

43

04-03-25, 09.19

Han vände sig bort från dörren och gick snabbt nedför trapporna. Bara det inte var hon. Så hon skulle tro att han på något sätt … Men det var inte hon. Halvvägs nedför den andra trappan mötte Oskar en man han aldrig förut sett. En kort, ganska bred man som var halvflintis och log så stort att det inte var normalt. Mannen fick syn på Oskar, lyfte huvudet och nickade, munnen fortfarande uppdragen i det där cirkusleendet. Nere i porten stannade Oskar, lyssnade. Hörde nycklar dras fram och en dörr öppnas. Hennes dörr. Mannen var förmodligen hennes pappa. Oskar hade visserligen aldrig sett en så gammal knarkare, men han såg ju helt sjuk ut. Inte konstigt om hon är knäpp. Oskar gick ner till lekplatsen, satte sig på kanten av sandlådan och höll span på hennes fönster för att se om persiennerna skulle dras upp. Till och med badrumsfönstret verkade vara övertäckt från insidan; det frostade glaset var mörkare än i alla andra badrumsfönster. Ur jackfickan tog han fram sin Rubiks kub. Det knakade och gnisslade om den när han vred. En kopia. Originalen gick mycket mjukare, men kostade fem gånger så mycket och fanns bara i den välbevakade leksaksaffären i Vällingby. Två sidor var lösta, enfärgade, och på den tredje saknades bara en futtig bit. Men det gick inte att få dit den utan att förstöra de två lösta sidorna. Han hade sparat ett uppslag från Expressen där olika system av vridningar beskrevs – det var så han lyckats klara två sidor, men sedan blev det betydligt svårare. Han tittade på kuben, försökte tänka fram lösningen istället för att bara vrida. Det gick inte. Hjärnan orkade liksom inte med. Han tryckte kuben mot pannan, försökte tränga in i dess innersta. Inget svar. Han ställde kuben på kanten av sandlådan en halvmeter ifrån sig, stirrade på den. Glid. Glid. Glid. Telekinesi, hette det. Det hade gjorts försök i USA. Det fanns människor som kunde sånt. ESP. Extra Sensory Perception. Oskar skulle gett vad som helst för att kunna något sånt där. Och kanske … kanske han kunde det. Skoldagen hade inte varit så illa. Tomas Ahlstedt hade försökt rycka undan hans stol när han satte sig i matsalen, men han hade upptäckt det i tid. Det var allt. Han skulle gå ut i skogen med kniven till det där trädet. Göra ett mer seriöst experiment. Inte hetsa upp sig så där som igår. 

41102 Låt den rätte komma ORI

44

04-03-25, 09.19

Lugnt och metodiskt hugga i trädet, skära sönder det och hela tiden hålla Tomas Ahlstedts ansikte framför sig. Fast … det var ju det där med mördaren. Den riktiga mördaren som fanns någonstans. Nej. Fick vänta med det där tills mördaren var fångad. Å andra sidan; om det var en normal mördare var ju experimentet värdelöst. Oskar tittade på kuben, tänkte en stråle som gick från hans ögon till kuben. Glid. Glid. Glid. Ingenting hände. Oskar stoppade kuben i fickan och reste sig, borstade lite sand från byxorna. Tittade mot hennes fönster. Persiennerna var fortfarande nedfällda. Han gick in för att jobba med sin klippbok, klippa ut och klistra in artiklarna om vällingbymordet. Skulle förmodligen bli rätt många, med tiden. Speciellt om det hände en gång till. Han hoppades lite att det gjorde det. Helst i Blackeberg. Så att polisen kom till skolan, så att lärarna var allvarliga och oroliga, så att det blev den där stämningen. Han tyckte om den.

 »Aldrig mer. Vad du än säger.« »Håkan …« »Nej. Det är bara nej.« »Jag dör.« »Dö då.« »Menar du det?« »Nej. Det gör jag inte. Men du kan ju … själv.« »Jag är för svag. Fortfarande.« »Du är inte svag.« »För svag för det.« »Ja, då vet jag inte. Men jag gör det inte en gång till. Det är så … vidrigt, så –« »Jag vet.« »Det gör du inte. Det är annorlunda för dig, det är –« »Vad vet du om hur det är för mig?« »Ingenting. Men du är åtminstone –« »Tror du jag … njuter av det?« »Jag vet inte. Gör du det?« »Nej.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

45

04-03-25, 09.19

»Nehej. Nä, nä. Ja, hur som helst … jag gör det inte en gång till. Du kanske haft andra som hjälpt dig, som varit … duktigare än jag.« »…« »Har du haft det?« »Ja.« »Jaha …« »Håkan? Du … ?« »Jag älskar dig.« »Ja.« »Älskar du mig? Något enda?« »Skulle du göra det en gång till om jag sa att jag gör det?« »Nej.« »Jag ska älska dig ändå, menar du?« »Du älskar mig bara om jag hjälper till att hålla dig vid liv.« »Ja. Är det inte det som är kärlek?« »Om jag trodde att du älskade mig även om jag inte gjorde det …« »Ja?« »… så kanske jag skulle göra det.« »Jag älskar dig.« »Jag tror dig inte.« »Håkan. Jag klarar mig några dagar till, men sen …« »Se till att börja älska mig, då.«

 Fredagskväll på kinesen. Klockan är kvart i åtta och hela gänget är samlat. Utom Karlsson, som är hemma och tittar på Notknäckarna, och lika bra är det. Den mannen har man inte mycket glädje av. Kommer väl in sen när det är slut och skryter om hur många av frågorna han kunnat. I hörnbordet för sex närmast dörren sitter nu Lacke, Morgan, Larry och Jocke. Jocke och Lacke diskuterar vilka fiskarter som trivs i både söt- och saltvatten. Larry läser kvällstidningen och Morgan sitter och vippar med benet, stampar takten till någon annan musik än den kinesiska muzak som lågmält ljuder ur dolda högtalare. På bordet framför dem står mer eller mindre fulla ölglas. På väggen ovanför bardisken hänger deras porträtt. Restaurangens innehavare tvingades fly från Kina i samband med kulturrevolutionen, på grund av sina satiriska karikatyrer av makthavarna. Nu 

41102 Låt den rätte komma ORI

46

04-03-25, 09.19

har han istället tillämpat dessa talanger på sina stamgäster. På väggen hänger tolv ömsinta karikatyrer gjorda med tuschpenna. Alla gubbarna. Och Virginia. Porträtten av gubbarna är närbilder, där oregelbundenheterna i deras fysionomier har framhävts. Larrys fårade, nästan urgröpta ansikte och ett par enorma öron som pekar rätt ut från huvudet får honom att se ut som en snäll men utsvulten elefant. Jocke har fått sina grova, sammanväxta ögonbryn framhävda och omvandlade till rosenbuskar där en fågel – kanske en näktergal – sitter och sjunger. Morgan har på grund av sin stil fått låna drag av den sene Elvis. Rejäla polisonger och ett »Hunka-hunka-löööve, baby«-uttryck i ögonen. Huvudet sitter på en liten kropp som håller en gitarr och står i Elvis-pose. Morgan är mer förtjust i det porträttet än vad han vill medge. Lacke ser mest bekymrad ut. Här har ögonen förstorats och getts ett överdrivet lidande uttryck. En cigarrett sitter i hans mun och röken från den har samlats till ett regnmoln över hans huvud. Virginia är den enda som är porträtterad i ordentlig helfigur. I aftonklänning, strålande som en stjärna i gnistrande paljetter, står hon med utslagna armar, omgiven av en skock grisar som tittar oförstående på henne. På Virginias förfrågan gjorde innehavaren en teckning till, exakt likadan, som Virginia kunde ha hemma. Sedan är det andra. Några som inte hör till gänget. Några som slutat komma. Några som dött. Charlie rasade i trappan till sin portuppgång när han tog sig hem från restaurangen en kväll. Krossade skallen mot den spräckliga betongen. Gurkan fick skrumplever och dog av blödning i strupen. Ett par veckor innan han dog hade han en kväll dragit upp skjortan och visat hur ett rött spindelnät av blodådror strömmade ut från hans navel. »Jävla dyr tatuering« hade han sagt och snart därefter varit död. De hade hedrat hans minne genom att ställa fram hans porträtt på bordet där de satt och skålade med honom hela kvällen. Karlsson är inte porträtterad. Denna fredagskväll kommer att bli den sista de har tillsammans. I morgon kommer en av dem vara borta för alltid. Bli ytterligare ett porträtt som hänger på väggen bara som ett minne. Och ingenting kommer att bli sig likt igen. Larry sänkte tidningen, la läsglasögonen på bordet och tog en klunk öl från sitt glas. »Ja, fy fan. Hur ser det ut i skallen på en sån människa?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

47

04-03-25, 09.19

Han visade tidningen, där det stod »BARNEN ÄR CHOCKADE« över en bild på Vällingbyskolan och ett mindre foto på en medelålders man. Morgan kastade en blick på tidningen, pekade. »Är det mördarn?« »Nä, det är rektorn i skolan.« »Ser ut som en mördare, tycker jag. Typisk mördare.« Jocke sträckte handen mot tidningen. »Får jag se …« Larry räckte honom tidningen och Jocke höll den på armlängds avstånd från ögonen, tittade på bilden. »Tycker han ser ut som nån moderat politiker, jag.« Morgan nickade. »Är ju det jag säger.« Jocke höll upp tidningen mot Lacke, så att han kunde titta på bilden. »Vad tycker du?« Lacke tittade lite motvilligt på den. »Nä, jag vet inte. Blir så jävla illa berörd av alltihop det där.« Larry andades på sina glasögon och putsade dem på skjortan. »Dom tar honom. Kommer inte undan med en sån grej.« Morgan trummade i bordet med pekfingrarna, sträckte sig efter tidningen. »Hur gick det för Arsenal?« Larry och Morgan övergick till att diskutera den engelska fotbollens låga kvalitet för ögonblicket. Jocke och Lacke satt tysta en stund, sög på sina öl och tände cigarretter. Sedan tog Jocke upp det där med torsken, hur den skulle komma att försvinna från Östersjön. Så fortsatte kvällen. Karlsson dök inte upp, men framåt tiotiden kom det in en man ingen av dem sett förut. Konversationen hade vid det laget börjat bli intensivare och ingen la märke till den nye förrän han hade satt sig ensam vid ett bord i motsatta änden av lokalen. Jocke lutade sig fram mot Larry. »Är det där för en?« Larry tittade diskret, skakade på huvudet. »Vet ej.« Den nye fick in en stor whisky och svepte den snabbt, beställde en till. Morgan blåste ut luft mellan läpparna med ett visslande. »Här går det undan.« Mannen tycktes inte vara medveten om att han var observerad. Satt bara 

41102 Låt den rätte komma ORI

48

04-03-25, 09.19

stilla vid bordet och tittade på sina händer, såg ut som om hela världens elände hade samlats i en ryggsäck och satts på hans axlar. Han drack snabbt i sig sin andra whisky och beställde en till. Kyparen lutade sig ner över honom och sa något. Mannen grävde med handen i fickan och visade fram några sedlar. Kyparen gjorde en gest med händerna som om han inte alls menat så, fast han givetvis gjort just det, och gick för att hämta beställningen. Det var inte överraskande att mannens kreditvärdighet ifrågasatts. Hans kläder var skrynkliga och fläckiga som om han sovit i dem på något ställe där man sov illa. Kransen av hår runt flinten var oklippt och hängde halvvägs ner över öronen. Ansiktet dominerades av en ganska stor, ljusröd näsa och en utstickande haka. Mellan dem satt ett par små, fylliga läppar som rörde sig då och då, som om mannen pratade för sig själv. Han rörde inte en min då whiskyn ställdes på bordet framför honom. Gänget återgick till diskussionen de varit inne i: om Ulf Adelsohn skulle bli etter värre än Gösta Bohman varit. Bara Lacke sneglade då och då mot den ensamme mannen. Efter en stund, då mannen hunnit beställa in ytterligare en whisky, sa han: »Borde vi inte … höra om han vill sitta här?« Morgan kastade en blick över axeln på mannen som nu sjunkit ihop ytterligare i stolen. »Nä, varför det? Frun har gått ifrån han, katten är död och livet är ett helvete. Det vet jag ändå.« »Han kanske bjuder.« »Då är det en annan femma. Då kan han få ha cancer också.« Morgan ryckte på axlarna. »Mig gör det inget.« Lacke tittade på Larry och Jocke. De gjorde små gester att det var okej och Lacke reste sig, gick fram till mannens bord. »Hallå.« Mannen tittade upp på Lacke. Hans blick var ordentligt simmig. Glaset på bordet var nästan urdrucket. Lacke tog stöd mot stolen på andra sidan bordet och lutade sig ner över mannen. »Vi bara undrar om du kanske vill … sitta med oss?« Mannen skakade sakta på huvudet och gjorde en yrvaken, avvärjande rörelse med handen. »Nä. Tack. Men slå dig ner.« Lacke drog ut stolen och satte sig. Mannen svepte det sista i glaset och vinkade efter kyparen. »Ska du ha nåt? Jag bjuder.« »I såna fall. Samma som du.« Lacke ville inte säga ordet »whisky«, eftersom det lät förmätet att be nå

41102 Låt den rätte komma ORI

49

04-03-25, 09.19

gon bjuda på så dyra saker, men mannen bara nickade och när kyparen närmade sig gjorde han ett V-tecken med fingrarna och pekade på Lacke. Lacke lutade sig tillbaka i stolen. Hur länge var det sedan han sist drack whisky på lokal? Tre år? Minst. Mannen visade inga tecken på att vilja inleda ett samtal, så Lacke harklade sig och sa: »Kallt vi har fått det.« »Ja.« »Kan nog bli snö snart.« »Mmm.« Whiskyn kom på bordet och gjorde samtal överflödigt för en stund. Även Lacke fick en sexa och han kände hur gängets blickar brände i ryggen på honom. Efter ett par små klunkar höjde han glaset. »Skål, då. Och tack.« »Skål.« »Bor du häromkring?« Mannen stirrade ut i luften, verkade begrunda frågan som om det var någonting han själv aldrig reflekterat över. Lacke kunde inte avgöra om hans vickande på huvudet var ett svar på frågan, eller en del i någon inre dialog. Lacke tog en klunk till, avgjorde att om mannen inte svarade på nästa fråga så ville han vara i fred, inte snacka med någon. Då skulle Lacke ta sitt glas och gå och sätta sig hos de andra igen. Han hade gjort det artigheten krävde när man blev bjuden. Han hoppades att mannen inte skulle svara. »Jaha. Vad gör du för att få tiden att gå, då?« »Jag …« Mannen rynkade ögonbrynen och mungiporna drogs spasmodiskt upp i en grinande grimas, föll tillbaka. »… hjälper till lite.« »Jaha. Vadå med?« Något slags insikt for förbi bakom den genomskinliga ögonhinnan och mannens blick mötte Lackes. Lacke kände en liten ilning vid ryggslutet, som om en svartmyra bitit honom ovanför svanskotan. Mannen strök sig över ögonen och fiskade upp några hundralappar ur byxfickan, la dem på bordet och reste sig. »Ursäkta, jag måste …« »Okej. Tack för whiskyn.« Lacke höjde sitt glas mot mannen, men mannen var redan på väg mot klädhängarna, fumlade ner sin rock från en krok och gick ut. Lacke satt kvar med ryggen mot gänget, tittade på den lilla högen med sedlar. Fem hundralappar. En sexa whisky kostade sextio, och det hade druckits fem, möjligen sex. 

41102 Låt den rätte komma ORI

50

04-03-25, 09.19

Lacke sneglade åt sidan. Kyparen var upptagen med att ta emot betalning från ett äldre par, de enda matgästerna. Medan Lacke reste sig knölade han snabbt ihop en hundralapp till en boll i handen, stoppade handen i fickan och gick tillbaka till stambordet. Halvvägs dit kom han ihåg, vände tillbaka till bordet och tömde över det som var kvar i mannens glas i sitt eget, tog det med sig. Typiskt lyckad kväll.

 »Men det är ju Notknäckarna ikväll!« »Ja, men jag kommer.« »Det börjar om … en halvtimme.« »Jag vet.« »Vad ska du ut och göra nu?« »Jag ska bara ut lite.« »Ja, du måste ju inte titta på Notknäckarna. Jag kan titta själv. Om du måste ut.« »Jamen, jag … jag kommer ju sen.« »Ja, ja. Då väntar jag med att värma på crèpesen.« »Nej, du kan … jag kommer sen.« Oskar slet sig. Notknäckarna var en av hans och mammas teve-högtidsstunder. Mamma hade gjort crèpes med räkfyllning att äta framför teven. Han visste att han gjorde mamma besviken genom att gå ut nu, istället för att sitta och … förvänta tillsammans med henne. Men han hade stått och tittat ut genom sitt fönster ända sedan det blev mörkt och nyss hade han sett flickan komma ut från porten intill och gå mot lekplatsen. Han hade genast dragit sig tillbaka från fönstret. Hon fick ju inte tro att han … Så han hade väntat fem minuter innan han klädde på sig och gick ut. Han tog ingen mössa. Flickan syntes inte till vid lekplatsen, förmodligen satt hon och kurade inne i klätterställningen, som igår. Persiennerna i hennes fönster var fortfarande neddragna, men det var tänt inne i lägenheten. Utom badrummet, en svart ruta. Oskar satte sig på kanten av sandlådan och väntade. Som på att ett djur ska komma ut ur sin håla. Han tänkte bara sitta en stund. Om inte flickan kom fram skulle han gå in igen, låtsas som ingenting. 

41102 Låt den rätte komma ORI

51

04-03-25, 09.19

Han tog fram sin Rubiks kub, vred på den för att ha något att göra. Han hade tröttnat på att ha den där enda hörnbiten att ta hänsyn till och blandade hela kuben för att börja om från början. Knakandet från kuben förstorades i den kalla luften, det lät som en mindre maskin. I ögonvrån såg Oskar hur flickan reste sig i klätterställningen. Han vred vidare för att börja med en ny enfärgad sida. Flickan stod stilla. Han kände en lätt oro i magen, men tog ingen notis om henne. »Är du här igen?« Oskar lyfte huvudet, låtsades förvånad, lät några sekunder gå och sa sedan: »Är du här igen?« Flickan sa ingenting och Oskar fortsatte vrida. Fingrarna var stela. Det var svårt att skilja på färgerna i dunklet, så han jobbade med enbart den vita sidan, som var lättast att se. »Varför sitter du där?« »Varför står du där?« »Jag vill vara ifred.« »Jag med.« »Gå hem då.« »Gå hem själv. Jag har bott här längre än du.« Där fick hon. Den vita sidan var färdig och det var svårt att fortsätta. De andra färgerna var bara en mörkgrå massa. Han vred vidare, på måfå. När han nästa gång tittade upp stod flickan på räcket och hoppade ner. Det ilade till i Oskars mage när hon slog i marken; hade han själv försökt samma hopp skulle han ha gjort sig illa. Men flickan landade mjukt som en katt, gick fram emot honom. Han vände sin uppmärksamhet mot kuben. Hon stannade framför honom. »Vad är det där?« Oskar tittade upp på flickan, på kuben, på flickan igen. »Det här?« »Ja.« »Vet du inte det?« »Nej.« »Rubiks kub.« »Vad sa du?« Oskar uttalade orden överdrivet tydligt. »Ru-biks kub.« »Vad är det för nåt?« Oskar ryckte på axlarna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

52

04-03-25, 09.19

»En leksak.« »Ett pussel?« »Ja.« Oskar sträckte fram kuben mot flickan. »Vill du prova?« Hon tog kuben ur hans hand, vände på den, tittade på alla sidor. Oskar skrattade till. Hon såg ut som en apa som undersökte en frukt. »Har du inte sett en sån förut?« »Nej. Hur gör man?« »Så här …« Oskar fick tillbaka kuben och flickan satte sig intill honom. Han visade henne hur man vred och att poängen var att få alla sidor enfärgade. Hon tog kuben och började vrida. »Ser du färgerna?« »Naturligtvis.« Han sneglade på henne medan hon arbetade med kuben. Hon hade samma rosa tröja som igår och han kunde inte förstå att hon inte frös. Själv började han bli kall av stillasittandet, trots jackan. Naturligtvis. Hon pratade konstigt, också. Som en vuxen. Kanske hon till och med var äldre än han, fast hon var så spinkig? Hennes smala, vita hals stack upp ur polotröjans krage, övergick i ett tydligt käkben. Som en skyltdocka. Men nu kom en vindfläkt i Oskars riktning och han svalde, andades genom munnen. Skyltdockan stank. Tvättar hon sig inte? Men lukten var värre än bara gammal svett. Det var mer som lukten när man tar bort bandaget från ett sår som blivit infekterat. Och hennes hår … När han vågade sig på att titta noggrannare på henne, upptagen som hon var av kuben, såg han att hennes hår var alldeles geggigt och låg på huvudet i tovor och klumpar. Som om hon haft lim eller … lera i det. Medan han studerade flickan råkade han dra in luft genom näsan, och en kräkimpuls kittlade till i halsen. Han reste sig, gick bort till gungorna och satte sig. Gick inte att vara i närheten av henne. Flickan verkade inte bry sig. Efter en stund reste han sig, gick fram till henne där hon satt, fortfarande uppslukad av kuben. »Du. Jag måste gå hem nu.« »Mmm.« »Kuben …« 

41102 Låt den rätte komma ORI

53

04-03-25, 09.19

Flickan stannade till. Tvekade ett ögonblick, och höll sedan fram kuben mot honom utan att säga något. Oskar tog den, tittade på henne, och lämnade sedan tillbaka den. »Du kan låna den. Till imorgon.« Hon tog inte emot den. »Nej.« »Varför inte det?« »Jag kanske inte är här imorgon.« »Till i övermorgon, då. Men sen får du inte låna den längre.« Hon tänkte efter. Tog sedan kuben. »Tack. Jag är nog här imorgon.« »Här?« »Ja.« »Okej. Hejdå.« »Hejdå.« När Oskar vände och lämnade henne hörde han det milda knakandet från kuben igen. Hon tänkte sitta kvar, i sin tunna tröja. Hennes mamma och pappa måste vara … annorlunda, som lät henne gå ut på det sättet. Man kan ju få blåskatarr.

 »Var har du varit?« »Ute.« »Du är full.« »Ja.« »Vi sa att du skulle sluta med det där.« »Du sa. Vad är det där?« »Ett pussel. Det är inte bra att du –« »Var har du fått det ifrån?« »Lånat. Håkan, du måste –« »Av vem då?« »…« »Håkan. Gör inte så här.« »Gör mig lycklig, då.« »Vad vill du jag ska göra?« »Låt mig röra vid dig.« »Ja. På ett villkor.« »Nej. Nä, nä. Då får det vara.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

54

04-03-25, 09.19

»I morgon. Du måste.« »Nej. Inte en gång till. Vadå »lånat«? Du lånar väl aldrig nånting. Vad är det för nåt?« »Ett pussel.« »Har du inte nog med pussel? Du bryr dig mer om dina pussel än vad du bryr dig om mig. Pussel. Puss. Pussel. Vem har du fått det av? VEM HAR DU FÅTT DET AV , frågar jag!« »Håkan, sluta.« ––– »Jag är så jävla olycklig.« »Hjälp mig. En gång till. Sen är jag stark nog att klara mig själv.« »Ja, det är just det.« »Du vill inte att jag ska klara mig själv.« ––– »Vad ska du med mig till. Sen då?« »Jag älskar dig.« »Det gör du inte alls det.« »Jo. På sätt och vis.« »Nåt sånt finns inte. Antingen så älskar man eller så älskar man inte.« »Är det så?« »Ja.« »Då vet jag inte.«

41102 Låt den rätte komma ORI

55

04-03-25, 09.19

LÖRDAG 24 OKTOBER »Förortens mystik är avsaknaden av gåta.« Johan Eriksson

På lördagsmorgonen låg tre tjocka buntar med reklamlappar utanför Oskars ytterdörr. Mamma hjälpte honom att vika. Tre olika lappar i varje paket, fyrahundraåttio paket totalt. Varje utdelat paket gav fjorton öre i snitt. Som sämst kunde det vara bara en lapp som gav sju öre. Som bäst (och värst, eftersom det blev ett väldigt vikande) upp till fem lappar som gav tjugofem öre. Han hade lite flyt, eftersom höghusen ingick i hans distrikt. Där blev han av med hundrafemtio lappar på under en timme. Hela rundan tog ungefär fyra timmar, med en vända hem för att fylla på inräknad. Var det en sån där gång när det var fem lappar i varje paket behövdes det två vändor för påfyllning. Lapparna skulle vara utdelade senast tisdag kväll, men han brukade göra alltihop på lördagen. Ha det avklarat. Oskar satt på köksgolvet och vek, mamma vid bordet. Det var inte något roligt arbete, men han tyckte om det kaos det skapade i köket. Den stora oredan som bit för bit blev till ordning, till två, tre, fyra smockfulla pappkassar med prydligt vikta blad. Mamma la ner ännu en bunt färdigvikta paket i kassen, skakade på huvudet. »Ja, jag tycker egentligen inte om det.« »Vad för nåt?« »Du får inte … om någon skulle öppna nån dörr eller så … du får inte –« »Nä. Varför skulle jag göra det?« »Det finns så mycket konstiga människor.« »Ja.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

56

04-03-25, 09.19

Det här samtalet utspann sig, i en eller annan form, så gott som varje lördag. På fredagskvällen hade mamma tyckt att han inte alls skulle dela ut några blad denna lördag, på grund av mördaren. Men Oskar hade dyrt och heligt lovat att gallskrika om någon så mycket som tilltalade honom, och mamma hade givit med sig. Det hade aldrig hänt att någon försökt bjuda in Oskar till sig eller liknande. En gång hade en gubbe kommit ut och skällt på honom för att han »stoppade en massa skit i brevlådan«, men sedan dess hade han låtit bli att lägga någon lapp i den gubbens låda. Gubben fick leva utan att veta att han kunde få en festklippning med slingor för två hundra kronor på damfriseringen denna vecka. Vid halv tolv var alla lappar vikta och han gav sig iväg. Det var ingen idé att slänga alla lapparna i ett soprum eller så; de ringde och kollade, gjorde stickprover. Det hade han fått inpräntat i sig när han ringde och anmälde sig till jobbet för ett halvår sedan. Kanske var det bara bluff, men han vågade inte chansa. Dessutom hade han inget direkt emot jobbet. I alla fall inte under de två första timmarna. Då lekte han till exempel att han var en agent på hemligt uppdrag, ute för att sprida propaganda mot fienden som intagit landet. Han ruschade mellan portarna, på sin vakt mot fiendens soldater som mycket väl kunde vara utklädda till beskedliga gummor med hundar. Eller också låtsades han att varje hus var ett hungrigt djur, en drake med sex munnar vars enda föda var det jungfrukött, maskerat till reklamlappar, som han stack i dess käftar. Lapparna skrek i hans händer när han tryckte in dem i odjurets gap. De sista två timmarna – som idag, en bit in på andra vändan – inträdde ett slags stumhet. Benen travade på och armarna utförde sina rörelser mekaniskt. Ställa ner kassen, stoppa sex paket under vänstra armen, öppna porten, första dörren, öppna brevlådan med vänstra handen, ta en lapp med högra, stoppa in den. Andra dörren … och så vidare. När han slutligen kom till sin egen gård, till flickans dörr, stannade han utanför och lyssnade. En radio på låg volym hördes. Det var allt. Han stoppade lappen i brevlådan och väntade. Ingen kom för att hämta den. I vanlig ordning avslutade han med sin egen dörr, stoppade en lapp i brevlådan, låste upp dörren, tog lappen och slängde den i sopkorgen. Färdig för idag. Sextiosju kronor rikare. Mamma hade åkt till Vällingby för att handla. Oskar hade lägenheten för sig själv. Visste inte vad han skulle ha den till. 

41102 Låt den rätte komma ORI

57

04-03-25, 09.19

Han öppnade lådorna under diskbänken i köket, tittade i dem. Bestick och vispar och ugnstermometer. I en annan låda pennor och papper, en serie kort med recept på olika maträtter som mamma börjat prenumerera på, men slutat eftersom allt innehöll så dyra ingredienser. Han fortsatte in i vardagsrummet, öppnade skåpen. Mammas virk- eller om det var stickgrejer. En mapp med räkningar och kvitton. Fotoalbum han tittat i massor av gånger. Gamla veckotidningar med fortfarande olösta korsord. Ett par läsglasögon i fodral. Syskrin. En liten trälåda med mammas och Oskars pass, deras dödsbrickor (han hade bett att få bära sin runt halsen, men mamma hade sagt bara om det blev krig), ett fotografi och en ring. Han gick igenom lådorna och skåpen som på jakt efter någonting, utan att själv veta vad. En hemlighet. Något som skulle förändra någonting. Att plötsligt, längst bak i skåpen hitta en bit ruttnande kött. Eller en uppblåst ballong. Vad som helst. Något främmande. Han tog fram fotot och tittade på det. Det var från hans dop. Mamma stod med honom i famnen, tittade in i kameran. Hon var smal då. Oskar var insvept i en dopklänning med långa, blå band. Intill mamma stod pappa, obekvämt instoppad i en kostym. Såg inte ut att veta vad han skulle göra av händerna och höll dem därför stramt längs sidorna, stod nästan i givakt. Tittade rakt på bebisen i mammas famn. Solen lyste över de tre. Oskar höll kortet närmare ögonen, studerade pappas ansiktsuttryck. Han såg stolt ut. Stolt och väldigt … ovan. En man som var glad över att ha blivit pappa, men inte visste hur han skulle bete sig. Hur man gjorde. Man skulle ha kunnat tro att det var första gången han såg bebisen, trots att dopet varit ett halvår efter Oskars födelse. Mamma, däremot, höll Oskar i ett säkert men avslappnat grepp. Hennes blick in i kameran var inte så mycket stolt som … misstänksam. Kom inte närmare, sa den blicken. Jag biter dig i näsan. Pappa stod en aning framåtlutad, som ville även han komma närmare, utan att våga. Bilden föreställde inte en familj. Den föreställde en pojke och hans mamma. Och bredvid dem en man, förmodligen pappan. Att döma av ansiktsuttrycket. Men Oskar älskade sin pappa, och det gjorde mamma med. På sätt och vis. Trots … hur det var. Hur det blivit. Oskar tog fram ringen och läste det som stod inuti den: Erik / . De hade skilt sig när Oskar var två år. Ingen av dem hade ännu träffat någon ny. »Det har inte fallit sig så.« Båda använde samma uttryck. 

41102 Låt den rätte komma ORI

58

04-03-25, 09.19

Han la tillbaka ringen, stängde trälådan och la den i skåpet. Undrade om mamma någonsin tittade på ringen, varför hon sparat den. Det var ändå guld. Säkert tio gram. Värt ungefär fyra hundra. Oskar tog på sig ytterkläderna igen, gick ut på gården. Det började skymma fast klockan bara var fyra. Uteslutet att gå ut i skogen nu. Utanför porten gick Tommy förbi, stannade när han såg Oskar. »Tja.« »Tja.« »Ska du göra?« »Nä, jag har delat ut reklam och … vet inte.« »Är det nåt pengar i det där?« »Så där. Sjutti, åtti kronor. Varje gång.« Tommy nickade. »Vill du köpa en freestyle?« »Vet inte. Vadå då?« »Sony Walkman. Femti spänn.« »Ny?« »Ja. I kartong. Med hörlurar. Femti spänn.« »Jag har inga pengar. Nu.« »Du tjänade ju sjutti, åtti spänn på det där, sa du.« »Ja, men jag får lön varje månad. Om en vecka.« »Okej. Men om du får den nu, då. Och så får jag pengar när du har.« »Ja …« »Okej. Gå ner och vänta, så hämtar jag den.« Tommy gjorde en rörelse med huvudet mot lekplatsen, och Oskar gick ner och satte sig på en bänk. Reste sig strax och gick till klätterställningen, tittade. Ingen flicka. Han gick snabbt tillbaka till bänken och satte sig, som om han gjort något förbjudet. Efter en stund kom Tommy och räckte över kartongen. »Femti spänn om en vecka, okej?« »Mm.« »Vad lyssnar du på?« »Kiss.« »Vad har du för nåt?« »Alive.« »Har du inte Destroyer? Kan få låna den av mig om du vill. Spela av.« »Ja, vad bra.« Oskar hade dubbelskivan Alive med Kiss, hade köpt den för några månader sedan, men han lyssnade aldrig på den. Tittade mest på bilderna från 

41102 Låt den rätte komma ORI

59

04-03-25, 09.19

konserten. De såg verkligen häftiga ut med sina sminkade ansikten. Levande skräckfigurer. Och »Beth«, där Peter Criss sjöng, tyckte han faktiskt om, men de andra låtarna var för … det fanns liksom inga melodier. Kanske Destroyer var bättre. Tommy reste sig för att gå. Oskar kramade kartongen. »Tommy?« »Ja?« »Den där killen. Som blev mördad. Vet du liksom … hur han blev mördad?« »Ja. Han blev upphängd i ett träd och uppskärd i halsen.« »Han blev inte … huggen? Att han hade huggit i honom liksom. I kroppen?« »Nä, bara halsen. Schvitt.« »Okej.« »Var det nåt mer?« »Nä.« »Vi ses.« »Ja.« Oskar satt kvar på bänken en stund, funderade. Himlen var mörklila, den första stjärnan – eller var det Venus? – syntes redan tydligt. Han reste sig, gick in för att gömma undan freestylen innan mamma kom hem. Ikväll skulle han träffa flickan, få tillbaka sin kub. Persiennerna var fortfarande neddragna. Bodde hon verkligen där? Vad gjorde de därinne, hela dagarna? Hade hon några kompisar? Förmodligen inte.

 »Ikväll –« »Vad har du gjort för nåt?« »Tvättat mig.« »Brukar du inte göra.« »Håkan, ikväll måste du –« »Nej, har jag sagt.« ––– »Snälla?« »Det handlar inte om … Nåt annat, vad som helst. Säg det. Jag gör det. Ta av mig, för Guds skull. Här. Här har du en kniv. Nehej. Okej, då får jag –« 

41102 Låt den rätte komma ORI

60

04-03-25, 09.19

»Låt bli!« »Varför det? Hellre det. Varför har du tvättat dig? Du luktar ju … tvål.« »Vad vill du jag ska göra?« »Jag kan inte!« »Nej.« »Vad tänker du göra?« »Gå själv.« »Behöver du tvätta dig för det?« »Håkan …« »Jag hjälper dig med vad som helst annat. Vad du vill, jag –« »Ja, ja. Det är bra.« »Förlåt mig.« »Ja.« »Var försiktig. Jag – var försiktig.«

 Kuala Lumpur, Phnom Penh, Mekong, Rangoon, Chungking … Oskar tittade på stencilen han just fyllt i, en helgläxa. Namnen sa honom ingenting, de var bara klumpar av bokstäver. Det fanns en viss tillfredsställelse i att sitta och slå i kartboken, se att det faktiskt fanns städer och floder på just den plats där de var markerade i stencilen, men … Ja, han skulle lära sig detta utantill och mamma skulle förhöra honom på det. Han skulle kunna peka på prickarna och säga de främmande orden. Chungking, Phnom Penh. Mamma skulle vara imponerad. Och visst var det lite kul med alla dessa konstiga namn på platser långt borta, men … Varför? I fyran hade de haft stenciler på Sveriges geografi. Han hade kunnat allting utantill då också. Var duktig på sånt. Men nu? Han försökte dra sig till minnes namnet på en av Sveriges floder. Äskan, Väskan, Piskan … Det var något sånt. Ätran, kanske. Ja. Men var låg den? Ingen aning. Och samma väg skulle Chungking och Rangoon gå om några år. Allt är meningslöst. De här platserna fanns över huvud taget inte. Och om de fanns … han skulle aldrig komma dit. Chungking? Vad skulle han göra i Chungking? Det var bara en stor, vit yta och en liten prick. Han tittade på de raka linjerna där hans spretiga handstil balanserade. Det var skolan. Inget mer med det. Det här var skolan. De sa åt en att göra 

41102 Låt den rätte komma ORI

61

04-03-25, 09.19

en massa saker, och man gjorde dem. Dessa platser hade skapats för att lärarna skulle kunna dela ut stenciler. Det betydde ingenting. Han skulle lika gärna kunna skriva Tjippiflax, Bubbelibäng och Spitt på linjerna. Vore lika rimligt. Enda skillnaden skulle vara att fröken sa att det var fel. Att det inte hette så. Hon skulle peka på kartan och säga: »Titta, det heter ju Chungking, inte Tjippiflax.« Klent bevis. Någon hade ju hittat på det som stod i kartboken också. Inget sa att det var sant. Kanske jorden verkligen var platt, men att det av någon anledning hölls hemligt. Skepp som faller över kanten. Drakar. Oskar reste sig från bordet. Stencilen var färdig, fylld med bokstäver som fröken skulle godkänna. Det var allt. Klockan var över sju, kanske flickan hade kommit ut? Han förde sitt ansikte till fönstret, kupade händerna runt det för att kunna se ut i mörkret. Visst var det något som rörde sig nere på lekplatsen? Han gick ut i hallen. Mamma satt och stickade, eller om det var virkade, inne i vardagsrummet. »Går ut en stund.« »Ska du ut nu igen? Jag skulle ju förhöra dig.« »Ja. Vi gör det sen.« »Visst var det Asien?« »Va?« »Stencilen du hade. Det var väl Asien?« »Ja, jag tror det. Chungking.« »Var ligger det? Kina?« »Jag vet inte.« »Vet du inte? Men –« »Jag kommer sen.« »Ja. Var försiktig. Har du mössa?« »Jadå.« Oskar stoppade mössan i jackfickan och gick ut. Halvvägs ner till lekplatsen hade hans ögon vant sig vid mörkret och han såg att flickan satt uppe på klätterställningen. Han gick fram och ställde sig nedanför henne med händerna i fickorna. Hon såg annorlunda ut idag. Fortfarande den rosa tröjan – hade hon ingen annan? – men håret såg inte så där tovigt ut. Det låg slätt, svart, följde huvudets form. »Tja.« »Hej.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

62

04-03-25, 09.19

»Hej.« Aldrig mer i hela sitt liv skulle han säga »tja« till någon. Det lät otroligt löjligt. Flickan reste sig. »Kom upp.« »Okej.« Oskar klättrade upp på ställningen, ställde sig bredvid henne, drog diskret in luft genom näsan. Hon luktade inte illa längre. »Luktar jag bättre?« Oskar rodnade i hela ansiktet. Flickan log och sträckte fram någonting emot honom. Hans kub. »Tack för lånet.« Oskar tog kuben och tittade på den. Tittade igen. Höll upp den mot ljuset så gott det gick, vände och tittade på alla sidor. Den var löst. Alla sidor var enfärgade. »Har du tagit isär den?« »Hur då?« »Alltså … plockat isär den och … satt bitarna rätt.« »Kan man det?« Oskar kände på kuben som för att kolla om bitarna satt löst efter isärplockningen. Han hade själv gjort det en gång, förundrats över hur få vridningar som krävdes för att man skulle tappa bort sig och vara oförmögen att få sidorna enfärgade igen. Bitarna hade visserligen inte suttit löst när han tagit isär den, men hon kunde väl inte ha löst den? »Du måste ha plockat isär den.« »Nej.« »Du hade ju aldrig sett en sån här förut.« »Nej. Det var kul. Tack.« Oskar höll kuben framför ögonen, som om den skulle kunna berätta för honom hur det gått till. På något sätt var han så gott som säker på att flickan inte ljög. »Hur lång tid tog det?« »Flera timmar. Nu skulle det nog gå fortare.« »Otroligt.« »Det är inte så svårt.« Hon vände sig mot honom. Hennes pupiller var så stora att de nästan fyllde hela ögat, ljuset från portlängorna reflekterades mot den svarta ytan och det såg ut som om hon hade en avlägsen stad inne i sitt huvud. Polotröjan, högt uppdragen i halsen, framhävde ytterligare hennes mjukslipade drag, och hon såg ut som … som en seriefigur. Huden, linjerna var 

41102 Låt den rätte komma ORI

63

04-03-25, 09.19

som en smörkniv man slipat på i veckor med det finaste sandpapperet tills träet är som silke. Oskar harklade sig. »Hur gammal är du?« »Vad tror du?« »Fjorton, femton.« »Ser jag ut som det?« »Ja. Eller; nej, men …« »Jag är tolv.« »Tolv!« Klang och jubel. Hon var förmodligen yngre än Oskar, som fyllde tretton om en månad. »När fyller du?« »Jag vet inte.« »Vet du inte? Jamen … när har du födelsedag och så?« »Jag brukar inte fira det.« »Men din mamma och pappa måste väl veta!« »Nej. Min mamma är död.« »Oj. Jaha. Hur dog hon?« »Jag vet inte.« »Vet inte din … pappa, då?« »Nej.« »Så … vadå … du får inga presenter och så där?« Hon tog ett steg närmare honom. Röken från hennes andedräkt spreds över hans ansikte och ljusen från staden inne i hennes ögon slocknade när hon kom i skuggan av Oskar. Pupillerna två stenkulsstora hål i hennes huvud. Hon är ledsen. Så väldigt, väldigt ledsen. »Nej. Jag får inga presenter. Aldrig nånsin.« Oskar nickade stelt. Världen omkring honom fanns inte längre. Bara de två svarta hålen på ett andetags avstånd. Röken från deras munnar blandades och steg, upplöstes. »Vill du ge mig en present?« »Ja.« Hans röst var inte ens en viskning. Bara en utandning som formades i munhålan. Flickans ansikte var nära. Hans blick drogs till hennes smörknivskind. Därför såg han inte hur ögonen förändrades, smalnade, fick ett annat uttryck. Hur överläppen drogs upp och blottade ett par små smutsvita hugg

41102 Låt den rätte komma ORI

64

04-03-25, 09.19

tänder. Han såg bara hennes kind, och medan hennes tänder närmade sig hans hals, förde han upp sin hand och strök henne över kinden. Flickan stannade till, frös ett ögonblick och drog sig tillbaka. Ögonen återfick sitt tidigare utseende, stadens ljus tändes åter. »Vad gjorde du?« »Förlåt … jag …« »Vad. Gjorde du?« »Jag …« Oskar tittade på handen som höll i kuben, släppte sitt grepp om den. Han hade kramat den så hårt att kanterna lämnat mörka märken i handen. Han höll fram kuben mot flickan. »Vill du ha den? Du får den.« Hon skakade sakta på huvudet. »Nej. Den är din.« »Vad … heter du?« »Eli.« »Jag heter Oskar. Vad hette du? Eli ?« »… ja.« Flickan verkade plötsligt rastlös. Hennes blick flackade fram och tillbaka som om hon sökte efter någonting i minnet, något hon inte kunde hitta. »Jag … ska gå nu.« Oskar nickade. Flickan tittade honom rakt i ögonen ett par sekunder, vände sig sedan om för att gå. Hon nådde överkanten av rutschkanan och tvekade lite. Satte sig sedan på den och rutschade ner, gick mot sin port. Oskar kramade kuben i handen. »Kommer du imorgon?« Flickan stannade, sa lågt: »Ja«, utan att vända sig om, fortsatte gå. Oskar följde henne med blicken. Hon gick inte in i sin port, utan till valvet som ledde ut från gården. Försvann. Oskar tittade på kuben i sin hand. Otroligt. Han vred en sektion ett snäpp, så att enhetligheten upplöstes. Vred sedan tillbaka den. Tänkte spara den så. Ett tag.

 Jocke Bengtsson skrockade för sig själv på väg hem från bion. Jävla rolig film, Sällskapsresan. Speciellt det där med de två lirarna som kutade runt hela filmen och letade efter Peppes Bodega. När den ene körde sin dyngraka kompis i rullstol genom tullen: »invalido«. Ja, jävla kul. 

41102 Låt den rätte komma ORI

65

04-03-25, 09.19

Man kanske skulle ta och komma iväg på en sån där resa med någon av gubbarna. Men vem kunde man åka med? Karlsson var så tråkig att klockorna stannade, man skulle få spel på han efter två dar. Morgan kunde bli otäck när han söp för hårt, och det skulle han garanterat göra om det var så där billigt. Larry var okej, men så jävla skröplig. Till slut fick man väl baxa runt han i en rullstol så där. »Invalido.« Nä, det var Lacke som gällde. Kunde ha riktigt kul ihop en vecka där nere. Lacke var å andra sidan fattig som en kyrkråtta, skulle aldrig ha råd. Satt och snikade öl och röka varenda kväll. Helt okej, vad Jocke anbelangade, men någon kanarieresa hade han inte stålar till. Det var bara att fejsa fakta; ingen av gubbarna på kinesen var något vidare resesällskap. Kunde han åka ensam? Ja, Stig-Helmer hade ju gjort det. Trots att han var helt lost. Sedan träffade han ju Ole, då. Fick ihop det med en donna och alltihop. Det vore ju inte fel. Var åtta år sedan Maria gått ifrån honom och tagit hunden med sig, och sedan dess hade han inte känt någon i biblisk bemärkelse en endaste gång. Men fanns det någon som ville ha honom? Kanske. Han såg inte så jävlig ut som Larry, i alla fall. Fast nog tog spriten ut sin rätt i ansikte och kropp, även om han höll det under viss kontroll. Idag hade han till exempel inte druckit en droppe, trots att klockan var nästan nio. Nu skulle han i alla fall hem och få sig ett par gin och tonic innan han gick ner till kinesen. Det där med resan fick man fundera på. Blev väl som med allt annat man funderat på att göra, ta itu med de senaste åren: noll och intet. Men man kunde ju drömma. Han gick längs parkvägen mellan Holbergsgatan och Blackebergsskolan. Det var rätt mörkt, lyktorna stod med kanske trettio meters mellanrum, och kinesrestaurangen lyste som en fyrbåk uppe på höjden till vänster. Kanske skulle ta och slå på stort ikväll? Gå direkt till kinesen och … nä. Blev för dyrt. Då skulle de andra tro att han vunnit på tipset eller något, tycka att han var en jävla snåljåp som inte bjöd runt. Bättre gå hem och grunda lite först. Han passerade nedanför tvätteriet; dess skorsten med sitt ensamma röda öga, det dova mullret från dess innanmäte. En natt när han kommit hem bra tankad hade han fått något slags hallis och sett hur skorstenen lösgjorde sig från huvudbyggnaden, började glida nedför sluttningen mot honom, morrande och väsande. 

41102 Låt den rätte komma ORI

66

04-03-25, 09.19

Han hade kurat ihop sig på parkvägen med händerna över huvudet och väntat på nedslaget. När han slutligen tog bort armarna stod skorstenen där den alltid stått, magnifik och orörlig. Lampan närmast bron under Björnsonsgatan var trasig, och vägen under bron ett valv av mörker. Hade han varit tankad nu skulle han förmodligen gått upp längs trapporna vid sidan av bron och fortsatt uppe på Björnsonsgatan, även om det var en liten omväg. Kunde få så jävla konstiga syner i mörkret när han fått i sig tillräckligt. Sov därför alltid med lampan tänd. Men nu var han spik nykter. Han hade bra jävla lust att ta trapporna ändå. Fyllesynerna hade börjat sippra in i hans uppfattning av världen även när han var nykter. Han stod still på parkvägen och sammanfattade läget för sig själv: »Jag börjar bli nojig.« Men nu är det så här, förstår du, Jocke. Att om du inte tar dig samman och knallar den där lilla biten under bron, kommer du heller aldrig att komma till Kanarieöarna. Hur då? Jo, för att du alltid bangar ur så fort det är minsta problem. Minsta motståndets lag, i vartenda läge. Tror du att du kommer att fixa att ringa till en resebyrå, skaffa nytt pass, köpa grejer till resan, över huvud taget våga språnget ut i det okända om du inte fixar att gå den där lilla biten? Det är en poäng. Så vadå? Om jag går där under bron nu, då betyder det att jag kommer iväg till Kanarieöarna, att det kan bli nåt? Jag skulle tro att du ringer och beställer biljett imorgon. Teneriffa, Jocke. Teneriffa. Han började gå igen, fyllde huvudet med soliga stränder och drinkar med parasoller i. Skulle fan iväg. Inte gå till kinesen ikväll, nej. Skulle stanna hemma och kolla annonser. Åtta år. Det var fan dags att börja ta sig samman. Han hade just börjat tänka på palmer, huruvida det fanns palmer på Kanarieöarna eller inte, om han sett några i filmen, när han hörde ljudet. En röst. Han stannade mitt under bron, lyssnade. En jämrande röst hördes bortifrån brovalvets vägg. »Hjälp mig …« Hans ögon började vänja sig vid mörkret, men han kunde bara urskilja konturerna av löv som blåst in under bron och samlats i drivor. Det lät som ett barns röst. »Hallå? Är det nån där?« »Hjälp mig …« 

41102 Låt den rätte komma ORI

67

04-03-25, 09.19

Han såg sig omkring. Inte en människa i närheten. Det prasslade inifrån mörkret, han kunde nu också skönja en rörelse bland löven. »Snälla, hjälp mig.« Han hade stark lust att gå därifrån. Det var givetvis omöjligt. Ett barn var skadat, hade kanske blivit överfallet av någon … Mördaren! Vällingbymördaren hade kommit till Blackeberg, men den här gången hade offret överlevt. Åh, fy fan. Han ville inte bli indragen i det här. Han som skulle till Teneriffa och allting. Men det var inget att göra. Han tog några steg i riktning mot rösten. Löven krasade under hans fötter och nu kunde han se kroppen. Den låg i fosterställning bland de torra löven. Fy fan, fy fan. »Vad har hänt?« »Hjälp mig …« Jockes ögon var nu mörkeranpassade och han kunde se hur barnet sträckte fram en vit arm mot honom. Kroppen var naken, förmodligen våldtagen. Nej. När han kom alldeles intill såg han att barnet inte var naket, det hade bara på sig en ljusrosa tröja. Hur gammalt? Tio–tolv år. Han hade kanske bara blivit nedslagen av några »kompisar«. Eller hon. Var det en flicka var det där sista mindre sannolikt. Han satte sig ner på huk intill barnet, tog dess ena hand i sin. »Vad är det som hänt med dig?« »Hjälp mig. Lyft upp mig.« »Är du skadad?« »Ja.« »Vad är det som hänt?« »Lyft upp mig …« »Det är inget med ryggen, va?« Han hade varit sjukvårdare i lumpen och visste att man inte fick flytta människor som blivit rygg- eller nackskadade utan att fixera huvudet. »Det är inte ryggen?« »Nej. Lyft mig.« Vad fan skulle han göra? Tog han hem ungen till sin lägenhet kunde ju polisen tro … Han fick bära upp honom eller henne till kinesen och ringa efter ambulans därifrån. Ja. Så fick det bli. Barnets kropp var ganska liten och tunn, 

41102 Låt den rätte komma ORI

68

04-03-25, 09.19

förmodligen en flicka, och trots att han inte var i bästa form skulle han troligen klara av att bära henne den biten. »Okej. Jag bär dig dit där vi kan ringa, okej?« »Ja … tack.« Det där »tack« gjorde ont i hjärtat. Hur hade han kunnat tveka? Vad var han för skitstövel, egentligen? Nå, han hade tagit sitt förnuft till fånga, och nu skulle han hjälpa tjejen. Han lirkade in sin vänsterarm under hennes båda knäveck, la den andra armen under hennes nacke. »Okej. Nu lyfter jag.« »Mmm.« Hon vägde nästan ingenting. Det var otroligt lätt att lyfta henne. Tjugofem kilo, högst. Kanske var undernärd. Taskiga hemförhållanden, självsvält. Kanske blivit misshandlad av någon fosterfarsa eller något. För jävligt. Flickan la sina armar om hans nacke och lutade sin kind mot hans axel. Han fixade det här. »Hur känns det?« »Bra.« Han log. Värme strömmade igenom honom. Han var en god människa, trots allt. Kunde ju föreställa sig de andras miner när han bar in flickan i restaurangen. Först skulle de undra vad fan han ställt till med, och sedan allt mer uppskattande: »Bra gjort, Jocke«, och så vidare. Han började vända sig om för att gå mot kinesen, upptagen av sina fantasier om ett nytt liv, avstampet från botten han just höll på att utföra, när han kände smärtan i halsen. Vad fan? Det kändes som om en geting stuckit honom och vänsterhanden ville fara upp, vifta bort den, känna efter. Men han kunde ju inte släppa barnet. Dumt försökte han böja ner huvudet för att se efter vad det var, trots att han givetvis inte kunde se i den vinkeln. Dessutom kunde han inte böja ner huvudet, eftersom flickans käke låg pressad mot hans haka. Hennes grepp om hans nacke hårdnade och smärtan blev starkare. Nu fattade han. »Vad fan gör du?« Mot hakan kände han flickans käkar mala upp och ner medan smärtan i halsen växte. En varm rännil rann nedför hans bröst. »Sluta, för fan!« Han släppte flickan. Det var inte ens en medveten tanke, bara en reflexrörelse; måste ha bort den där skiten från halsen. Men flickan föll inte. Istället tog hon ett järngrepp om hans nacke – herregud så stark den lilla kroppen var! – och kopplade sina ben om hans höfter. 

41102 Låt den rätte komma ORI

69

04-03-25, 09.19

Som en hand med fyra fingrar sluten kring en docka klamrade hon sig fast vid honom medan käkarna malde och malde. Jocke tog tag i hennes huvud, försökte pressa det ifrån sin hals, men det var som att försöka slita loss en färsk björkticka från en björk med bara händerna. Det satt fastlimmat vid honom. Flickans omfamning var så stark att den pressade luften ur hans lungor och inte tillät honom att dra in någon ny. Han stapplade baklänges, kippande efter luft. Flickans käkar hade slutat mala, nu hördes bara ett stilla sörplande. Inte för ett ögonblick lossade hon sitt grepp, tvärtom hade det blivit hårdare sedan hon börjat suga. Ett dämpat krasande och hans bröst fylldes av smärta. Ett par revben hade gått av. Han hade ingen luft att skrika med. Han slog kraftlöst på flickans huvud med knytnävarna medan han vacklade omkring bland de torra löven. Världen snurrade. De avlägsna parklyktorna dansade som eldflugor framför hans ögon. Han förlorade balansen och föll baklänges. Det sista ljud han hörde var några löv som krasade sönder under hans bakhuvud. En mikrosekund senare mötte hans huvud stenläggningen och världen försvann.

 Oskar låg klarvaken i sin säng och stirrade in i tapeten. Han och mamma hade tittat på Mupparna, men han hade inte alls hängt med i handlingen. Miss Piggy hade varit arg och Kermit hade letat efter Gonzo. En av surgubbarna hade ramlat ner från balkongen. Varför han gjort det hade Oskar missat. Tankarna på annat håll. Sedan hade mamma och han druckit choklad och ätit bullar. Oskar mindes att de pratat, men kom inte ihåg vad de sagt. Något om att måla kökssoffan blå, kanske. Han stirrade in i tapeten. Hela den vägg som hans säng stod emot var klädd med en fototapet som visade en glänta i en stor skog. Breda trädstammar och gröna löv. Han brukade ligga och fantisera fram figurer bland löven närmast sitt huvud. Han hade två figurer som han alltid såg omedelbart, så fort han tittade. De andra fick han anstränga sig för att få fram. Nu hade väggen fått en annan betydelse. På andra sidan väggen, på andra sidan skogen fanns ju … Eli. Oskar låg med handen tryckt mot den gröna ytan och försökte föreställa sig hur det såg ut på andra sidan. Hade hon sitt 

41102 Låt den rätte komma ORI

70

04-03-25, 09.19

sovrum där? Låg hon i sin säng nu? Han gjorde om väggen till Elis kind, strök över de gröna bladen, över hennes mjuka hud. Röster på andra sidan. Han slutade stryka över tapeten och lyssnade. En ljus och en mörk röst. Eli och hennes pappa. Det lät som om de bråkade. Han tryckte örat mot väggen för att höra bättre. Fan också. Om han bara haft ett glas. Han vågade inte gå upp och hämta ett, då kanske de slutade prata under tiden. Vad säger dom? Det var Elis pappa som lät arg, Elis röst hördes knappt alls. Oskar ansträngde sig för att uppfatta ord. Han hörde bara enstaka svordomar och »… fruktansvärt GRYM«, sedan dunsade det till som om någon ramlat omkull. Slog han henne? Hade han sett när Oskar strök henne över kinden och … kunde det vara så? Nu var det bara Eli som pratade. Oskar kunde inte höra ett ord av vad hon sa, bara den mjuka tonen av hennes stämma som steg och sjönk. Skulle hon prata så om han slagit henne? Han fick inte slå henne. Oskar skulle döda honom om han slog henne. Han önskade att han kunnat vibrera sig igenom väggen, som Blixten, superhjälten. Försvinna genom väggen, in genom skogen och ut på andra sidan, se vad som pågick, om Eli behövde hjälp, tröst, vad som helst. Nu var det tyst på andra sidan. Bara hjärtat som trummade sina sugande virvelslag i hans öra. Han steg ur sängen, gick till sitt bord och hällde ut ett antal suddgummin som låg i en plastmugg. Tog med sig muggen till sängen och satte den öppna änden mot väggen, botten mot örat. Det enda som hördes var ett avlägset skrammel, knappast från rummet intill. Vad gjorde de för något? Han höll andan. Plötsligt en ljudlig smäll. Ett pistolskott! Han hade letat fram en pistol och – nej, det var ytterdörren som smällts igen så att det sjöng i väggarna. Han hoppade ur sängen och gick fram till fönstret. Efter några sekunder kom en man ut. Elis pappa. Han hade en väska i handen och gick med snabba, ilskna steg mot portvalvet och försvann. Vad ska jag göra? Följa efter? Varför det? Han gick och la sig igen. Det var bara hans fantasi som arbetade här. Eli och hennes pappa hade grälat, det gjorde Oskar och mamma ibland också. Det hände till och med att mamma gick ut så där, om det varit extra illa. Men inte mitt i natten. Mamma hotade ibland med att flytta ifrån Oskar när hon tyckte att han 

41102 Låt den rätte komma ORI

71

04-03-25, 09.19

var elak. Oskar visste att hon aldrig skulle göra det, och mamma visste att Oskar visste. Elis pappa kanske hade fört det hotspelet ett steg längre. Stack ut mitt i natten, med väska och allt. Oskar låg i sin säng med handflatorna och pannan tryckta mot väggen. Eli, Eli. Är du där? Har han gjort dig illa? Är du ledsen? Eli … Det knackade på Oskars dörr och han ryckte till. Ett vansinnigt ögonblick trodde han att det var Elis pappa som kommit för att ta sig an honom också. Men det var mamma. Hon tassade in i Oskars rum. »Oskar? Sover du?« »Mmm.« »Jag måste bara säga … vilka grannar vi har fått. Hörde du?« »Nä.« »Jo, men du måste ha hört. Han skrek ju och smällde i dörren som en vansinnig. Herregud. Ibland är man glad att man inte har nån man. Stackars kvinna. Har du sett henne?« »Nä.« »Inte jag heller. Ja, inte honom heller för den delen. Persiennerna nerdragna hela dagarna. Förmodligen alkoholister.« »Mamma.« »Ja?« »Jag vill sova nu.« »Ja, förlåt lilla gubben. Jag blev bara så … Godnatt. Sov gott.« »Mm.« Mamma gick ut och stängde dörren försiktigt bakom sig. Alkoholist? Ja, det verkade väl troligt. Oskars pappa var periodare; det var därför han och mamma inte var tillsammans längre. Pappa kunde också få såna där vredesutbrott när han var full. Han slogs visserligen aldrig, men kunde skrika så han blev hes, smälla i dörrar och ha sönder saker. Något i Oskar gladde sig åt denna tanke. Fult, men så var det. Om Elis pappa var alkis hade de något gemensamt, något de kunde dela. Oskar lutade åter sin panna och sina händer mot väggen. Eli, Eli. Jag vet hur du har det. Jag ska hjälpa dig. Jag ska rädda dig. Eli …



Ögonen var vidöppna, glodde blinda mot brovalvets tak. Håkan strök bort fler vissna löv och den tunna, rosa tröjan Eli brukade bära blev synlig, där 

41102 Låt den rätte komma ORI

72

04-03-25, 09.19

den låg slängd på mannens bröst. Håkan tog upp den, tänkte föra den till näsan för att lukta på den, men hejdade sig när han kände att tröjan var kladdig. Han släppte tillbaka tröjan på mannens bröst, tog fram sin fickplunta och drack tre djupa klunkar. Brännvinet sköt ner sina eldtungor i hans hals, slickade runt i magen. Löven krasade under hans stjärt när han satte sig ner på den kalla stenläggningen och tittade på den döde. Något var fel med huvudet. Han grävde i sin väska, hittade ficklampan. Kontrollerade att ingen kom på parkvägen, tände lampan och lyste på mannen. Ansiktet var blekt gulvitt i ficklampans sken, munnen hängde halvöppen, som på väg att säga något. Håkan svalde. Blotta tanken på att denne man fått komma närmare hans älskade än vad han själv någonsin fått äcklade honom. Handen sökte pluntan igen, ville bränna bort den plötsliga ångesten, men hejdade sig. Halsen. Runt hela mannens hals löpte som ett brett, rött halsband. Håkan lutade sig över honom och såg såret Eli hade öppnat för att komma åt blodet – Läpparna mot huden – men det förklarade inte hals … bandet … Håkan släckte ficklampan, drog djupt efter andan och lutade sig ofrivilligt bakåt i det trånga utrymmet så att brovalvets cement skrapade mot den glesnande fläcken på hans hjässa. Han bet ihop kring den svidande smärtan. Huden på mannens hals hade spruckit för att … för att huvudet hade vridits runt. Ett helt varv. Nacken var knäckt. Håkan slöt ögonen, andades sakta ut och in för att lugna ner sig och dämpa impulsen att springa därifrån, bort från … det där. Brovalvet tryckte mot hans huvud, under honom stenläggningen. Till vänster och höger en parkväg där människor som skulle ringa polis kunde komma. Och framför honom … Det är bara en död människa. Ja. Men … huvudet. Han tyckte inte om vetskapen att huvudet satt löst. Det skulle falla bakåt, kanske lossna om han lyfte kroppen. Han kurade ihop sig och vilade pannan på knäna. Detta hade hans älskade gjort. Med bara händerna. Han kände en kittling av illamående i strupen när han föreställde sig ljudet. Knakandet när huvudet vreds runt. Han ville inte röra vid den där kroppen igen. Han skulle sitta här. Som Belaqua vid skärseldsbergets fot, vänta på gryningen, vänta på … 

41102 Låt den rätte komma ORI

73

04-03-25, 09.19

Ett par människor kom gående från tunnelbanan. Han la sig ner bland löven, tätt intill den döde, tryckte sin panna mot den iskalla stenen. Varför? Varför så … med huvudet? Smittan. Fick inte nå nervsystemet. Kroppen måste stängas av. Det var allt han fått veta. Han hade inte förstått. Nu förstod han. Stegen blev tätare, rösterna svagare. De gick uppför trappan. Håkan satte sig upp igen, tittade på konturen av det döda, gapande ansiktet. Skulle den här kroppen alltså rest sig upp igen, borstat löven från kroppen om den inte blivit … avstängd? Ett gällt skratt for ur honom, fladdrade som fågelkvitter under brovalvet. Han slog handen över munnen så hårt att det gjorde ont. Bilden. Av liket som reste sig ur lövhögen och med sömniga rörelser strök döda löv från sin jacka. Vad skulle han göra med kroppen? Kanske åttio kilo muskler, fett, ben skulle undanröjas. Malas. Hackas. Grävas ner. Eldas. Krematoriet. Javisst. Bära kroppen dit, bryta sig in och smygelda. Eller bara lämna den utanför portarna som ett hittebarn, hoppas att deras lust att få elda var så stark att de struntade i att ringa polisen. Nej. Det fanns bara ett alternativ. Till höger löpte parkvägen vidare ner genom skogen, till sjukhuset. Till vattnet. Han stuvade in den blodiga tröjan under likets jacka, hängde väskan över axeln och makade in sina händer under likets knäveck och rygg. Reste sig, stapplade till, stod. Likets huvud föll mycket riktigt bakåt i en onaturlig vinkel och käkarna for igen med ett klick. Hur långt var det ner till vattnet? Några hundra meter, kanske. Om någon kom? Då var det som det var. Då var det över. På sätt och vis skulle det vara skönt. Men ingen kom och nere vid vattnet kröp han med huden ångande av svett ut längs stammen på en av tårpilarna som lutade sig ut över vattnet nästan parallellt med vattenytan. Han hade fäst två stora stenar från strandkanten runt likets fötter med repstumpar. Med en längre repbit lagd i ögla runt likets bröstkorg släpade han ut kroppen i vattnet så långt han förmådde och drog loss repet. Han satt kvar en stund på trädstammen med fötterna dinglande strax ovanför vattnet, tittade ner i den svarta spegeln, krusad av alltmer sällan kommande bubblor. 

41102 Låt den rätte komma ORI

74

04-03-25, 09.19

Han hade gjort det. Trots kylan rann svettdroppar svidande ner i ögonen och hela kroppen värkte av muskelansträngningen, men han hade gjort det. Precis under hans fötter låg den döda kroppen dold för världen. Fanns inte. Bubblorna hade slutat stiga och det fanns ingenting … ingenting som tydde på att liket fanns där nere. I vattenytan speglades några stjärnor.

41102 Låt den rätte komma ORI

75

04-03-25, 09.19

41102 Låt den rätte komma ORI

76

04-03-25, 09.19

ANDRA DELEN

Kränkning

… och de styrde bort mot trakter, där Martin aldrig hade varit, långt förbi Tyska Botten och Blackeberg – och där gick gränsen för den kända världen. Hjalmar Söderberg – Martin Bircks ungdom

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl får aldrig det mer tillbaka. Till drömmar i månljus trår hans själ han kan ej älska en maka … Viktor Rydberg – Skogsrået

41102 Låt den rätte komma ORI

77

04-03-25, 09.19

41102 Låt den rätte komma ORI

78

04-03-25, 09.19

På söndagen publicerade tidningarna en mer detaljerad redogörelse för vällingbymordet. Rubriken löd: »BLEV HAN OFFER FÖR EN RITUALMÖRDARE?« Bilder på pojken, på sänkan i skogen. Trädet. Vällingbymördaren var då inte längre samtalsämnet på allas läppar. I skogssänkan hade blommorna vissnat och ljusen slocknat. Polisens polkagrisrandiga band var borttagna, de spår som funnits att hitta säkrade. Söndagens artikel satte fart på diskussionerna igen. Epitetet »ritualmördare« antydde ju att det var förutbestämt att inträffa igen, gjorde det inte? En ritual är ju något som upprepas. Alla som någonsin gått den vägen, eller ens varit i närheten av den, hade något att berätta. Hur otäckt det kändes i det skogspartiet. Eller hur lugnt och vackert det var i det skogspartiet, och inte hade man kunnat ana. Alla som känt pojken, om än aldrig så flyktigt, berättade vilken fin ung man han hade varit och vilken ond människa mördaren måste vara. Man använde gärna mordet som ett exempel på fall där dödsstraff kunde vara berättigat, även om man i princip var emot det. En sak fattades. En bild på mördaren. Man stirrade på den intetsägande sänkan, på pojkens leende ansikte. I avsaknad av en bild på den som gjort det hade det liksom bara … hänt. Det var inte tillfredsställande. Måndagen den  oktober lät polisen via radio och morgontidningar meddela att man gjort det största narkotikabeslaget i Sverige någonsin. Gripit fem libaneser. Libaneser. Det var i alla fall något som gick att förstå. Fem kilo heroin. Och fem libaneser. Ett kilo per libanes. Libaneserna hade till råga på allt utnyttjat de svenska socialförsäkringarna medan de smugglade sitt knark. Det fanns visserligen inga foton på libaneserna heller, men det behövdes inte. Libaneser vet man hur de ser ut. Araber. Jo, jo. Det spekulerades i om ritualmördaren också var utlänning. Det verkade ju troligt. Fanns det inte något slags blodsriter i de där arabiska länderna? Islam. Skickade ut sina barn med plastkors eller vad de nu hade om halsen. 

41102 Låt den rätte komma ORI

79

04-03-25, 09.19

Som minröjare. Det hade man hört. Grymma människor. Iran, Irak. Libaneser. Men på måndagen släppte polisen en fantombild av mördaren, som hann komma in i kvällstidningarna. En ung flicka hade sett honom. Man hade tagit god tid på sig, varit varsam när man framställde bilden. En vanlig svensk. Med ett spöklikt utseende. Tom blick. Man var överens om att, jo, så där såg en mördare ut. Inga problem att föreställa sig det där maskartade ansiktet smyga upp i sänkan och … Alla i Västerort som liknade fantombilden fick uthärda långa, värderande blickar. De gick hem och såg sig själva i spegeln, fann ingen som helst likhet. På kvällen, i sängen funderade de på om de borde ändra sitt utseende till morgondagen, eller skulle det verka misstänkt? De hade inte behövt oroa sig. Folk skulle få annat att tänka på. Sverige skulle bli ett annat land. En kränkt nation. Det var ju det ordet man använde hela tiden: kränkning. Medan de fantombildsliknande ligger i sina sängar och funderar på en ny frisyr, ligger en sovjetisk ubåt på grund strax utanför Karlskrona. Dess motorer vrålar och ekar över skärgården när den försöker ta sig loss. Ingen åker ut för att undersöka. Den kommer att upptäckas av en slump på onsdagsmorgonen.

41102 Låt den rätte komma ORI

80

04-03-25, 09.19

ONSDAG 28 OKTOBER

Skolan surrade av rykten på lunchen. Någon lärare hade lyssnat på radio under kortrasten, berättat för sin klass, och på lunchrasten visste alla. Ryssarna hade kommit. Det stora samtalsämnet bland barnen den senaste veckan hade varit vällingbymördaren. Flera hade sett honom, någon påstod sig till och med ha blivit attackerad av honom. Man hade sett mördaren i varenda skum typ som passerade skolan. När en äldre man i solkiga kläder ginat över skolgården hade barnen skrikande sprungit och gömt sig inne i skolbyggnaden. Några av de tuffare grabbarna hade beväpnat sig med hockeyklubbor och gjort sig beredda att slå ner honom. Lyckligtvis hade någon känt igen mannen som en av a-lagarna uppifrån torget. Han fick gå. Men nu var det alltså ryssarna. Man visste inte mycket om ryssarna. Det var en tysk, en rysk och Bellman. De var bäst på hockey. De hette Sovjetunionen. De och amerikanerna var de som flög i rymden. Amerikanerna hade byggt en neutronbomb för att skydda sig mot ryssarna. Oskar diskuterade saken med Johan på lunchrasten. »Tror du ryssarna har neutronbomb med?« Johan ryckte på axlarna. »Bergis. Kanske har en på den där ubåten.« »Måste man inte ha flygplan för att släppa bomber?« »Nä. Dom har dom i raketer som bara flyger iväg vart som helst.« Oskar tittade upp mot himlen. »Kan man ha såna på en ubåt?« »Säger ju det. Man kan ha dom vart som helst.« »Människorna dör och husen står kvar.« »Precis.« »Undrar hur det blir med djuren.« Johan funderade ett ögonblick. »Dom dör nog med. I alla fall dom stora.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

81

04-03-25, 09.19

De satt på kanten av sandlådan där inga småbarn lekte för ögonblicket. Johan tog upp en stor sten och kastade så sanden yrde. »Pow! Alla är döda!« Oskar tog upp en mindre sten. »Nej! Där är en som överlevt! Pshiuuu! Missil i ryggen!« De kastade sten och grus, utplånade jordens alla städer, tills en röst hördes bakom dem. »Vad fan håller ni på med?« De vände sig om. Jonny och Micke. Det var Jonny som talat. Johan slängde stenen han hade i handen. »Nä, vi bara –« »Frågade inte dig. Grisen? Vad håller ni på med?« »Kastar sten.« »Varför det?« Johan hade dragit sig ett steg bort, var upptagen med att knyta om skorna. »För att … ingenting.« Jonny tittade på sandlådan och slog ut med handen så att Oskar ryckte till. »Här ska ju småungarna leka. Fattar du inte det? Du förstör ju sandlådan.« Micke skakade sorgset på huvudet. »Kan ju ramla och slå sig på stenarna.« »Nu får du ta och plocka upp här, Grisen.« Johan var fortfarande upptagen av sina skor. »Hör du vad jag säger? Du får ta och plocka upp här.« Oskar stod stilla, kunde inte besluta sig för vad han skulle göra. Naturligtvis brydde sig inte Jonny om sandlådan. Det var bara det vanliga. Det skulle ta minst tio minuter att plocka bort alla stenar de kastat, och Johan skulle inte hjälpa till. Det ringde in när som helst. Nej. Ordet träffade Oskar som en uppenbarelse. Som när någon för första gången tar ordet »gud« i sin mun, och verkligen menar … Gud. Bilden av honom själv som plockade upp stenar efter att de andra gått in, bara för att Jonny sagt det, hade flimrat förbi i hans huvud. Men också något mer. I sandlådan fanns en klätterställning liknande den på Oskars gård. Oskar skakade på huvudet. »Vad är det där nu då?« »Nej.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

82

04-03-25, 09.19

»Vadå nej? Du tycks fatta lite dåligt. Jag säger åt dig att plocka upp här och då gör du det.« »NEJ.« Det ringde in. Jonny stod stilla och tittade på Oskar. »Nu fattar du hur det blir, va? Micke.« »Ja.« »Vi tar han efter plugget.« Micke nickade. »Vi ses, Grisen.« Jonny och Micke gick in. Johan reste sig upp, färdig med skorna. »Det där var ju jävla dumt.« »Jag vet.« »Vafan gjorde du så för?« »För att …« Oskar kastade en blick mot klätterställningen. »För att det är så, bara.« »Idiot.« »Ja.« När skolan slutat för dagen stannade Oskar kvar. La två blanka papper på sin bänk, hämtade uppslagsverket längst bak i klassrummet, bläddrade. Mammut … Medici … mongol … Morfeus …morse. Ja. Där var det. Morsealfabetets prickar och streck upptog en fjärdedel av sidan. Med stora, tydliga bokstäver började han skriva av koden på det ena papperet: A =·– B =–··· C=–·–· och så vidare. När han var färdig gjorde han samma sak på det andra papperet. Blev inte nöjd. Slängde papperen och började om, präntade tecknen och bokstäverna ännu prydligare. Visserligen var det bara viktigt att det ena papperet blev snyggt: det som Eli skulle ha. Men han tyckte om arbetet, och det gav honom en anledning att sitta kvar. Eli och han hade träffats varje kväll i en vecka nu. Igår hade Oskar prövat att knacka i väggen innan han gick ut, och Eli hade svarat. Sedan gick de ut samtidigt. Oskar hade då fått idén att utveckla kommunikationen genom något slags system, och eftersom morsealfabetet redan fanns … Han granskade de färdigskrivna papperen. Fint. Eli skulle nog gilla det. Precis som han tyckte hon om pussel, system. Han vek papperen, la dem i skolväskan, vilade armarna på bänken. Det sög i magen. Klassrumsklockan 

41102 Låt den rätte komma ORI

83

04-03-25, 09.19

visade tjugo över tre. Han tog fram sin bänkbok, Eldfödd, och läste i den tills klockan var fyra. De kunde väl inte ha väntat två timmar på honom? Hade han bara plockat upp stenarna som Jonny sagt, skulle han ha varit hemma nu. Mått okej. Plocka upp lite stenar var verkligen inte det värsta han blivit tillsagd att göra, och gjort. Han ångrade sig. Om jag gör det nu? Straffet imorgon skulle kanske bli mildare om han berättade att han stannat kvar efter skolan och … Ja, så fick det bli. Han samlade ihop sina saker i klassrummet och gick ut till sandlådan. Tog ju bara tio minuter att fixa det här. När han berättade det imorgon skulle Jonny garva, klappa honom på huvudet och säga »duktig liten gris« eller något liknande. Men det var bättre, trots allt. Han sneglade upp mot klätterställningen, ställde väskan intill sandlådan och började plocka upp stenar. De stora först. London, Paris. Medan han plockade upp stenarna lekte han i huvudet att han nu istället räddade världen. Rensade den från de hemska neutronbomberna. När stenarna lyftes kröp de överlevande människorna fram ur sina ruiner till hus som myror ur en myrstack. Men neutronbomberna skadade ju inte hus? Nåja, det hade fällts några atombomber också. När han gick till sandlådans kant för att dumpa ett lass, stod de bara där. Han hade inte hört när de kom, han hade varit för upptagen av leken. Jonny, Micke. Och Tomas. I händerna hade alla tre långa tunna hasselgrenar. Piskor. Jonny pekade med piskan på en sten. »Där är en.« Oskar släppte stenarna han hade i händerna, plockade upp stenen Jonny pekade på. Jonny nickade. »Bra. Vi väntade på dig, Grisen. Väntade rätt länge.« »Sen kom Tomas och sa att du var här«, sa Micke. Tomas ögon var uttryckslösa. I lågstadiet hade Oskar och Tomas varit kompisar, lekt mycket på Tomas gård, men efter sommaren mellan fyran och femman hade Tomas förändrats. Börjat prata annorlunda, vuxnare. Oskar visste att lärarna ansåg att Tomas var intelligentast av pojkarna i klassen. Det märktes på sättet de pratade med honom. Han hade dator. Ville bli läkare. Oskar ville kasta stenen han hade i handen rakt i Tomas ansikte. In i munnen som nu öppnades och talade. »Ska du inte springa? Sätt igång och spring nu.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

84

04-03-25, 09.19

Det ven när Jonny rappade till med sitt spö i luften. Oskar kramade hårdare om stenen. Varför springer jag inte. Han kunde redan känna den brännande smärtan på benen när piskan landade. Kom han bara ut på parkvägen där det kanske fanns vuxna, skulle de inte våga slå honom. Varför springer jag inte. Därför att han ändå inte hade en chans. De skulle brotta ner honom innan han hunnit fem steg. »Låt bli.« Jonny vred på huvudet, låtsades som han inte hörde. »Vad sa du, Grisen?« »Låt bli.« Jonny vände sig mot Micke. »Han tycker vi ska låta bli.« Micke skakade på huvudet. »Vi som har gjort såna fina …« Han viftade med sitt spö. »Vad tycker du, Tomas?« Tomas betraktade Oskar som vore han en råtta, fortfarande levande, sprattlande i sin fälla. »Jag tycker Grisen behöver lite smisk.« De var tre stycken. De hade piskor. Det var en maximalt osjysst situation. Han skulle kunna kasta stenen i Tomas ansikte. Eller slå den om han kom nära. Det skulle bli samtal med rektor och så vidare. Men man skulle förstå honom. Tre stycken med piskor. Jag var … desperat. Han var inte desperat alls. Tvärtom kände han ett slags lugn tvärs igenom rädslan, nu när han bestämt sig. De fick väl piska honom då, bara det gav honom anledning att dunka in stenen i Tomas äckliga ansikte. Jonny och Micke steg fram. Jonny gav Oskar ett rapp över ena låret så att han böjde sig dubbel av den svidande smärtan. Micke gick upp bakom honom och låste hans armar vid sidorna. Nej. Nu kunde han inte kasta. Jonny rappade honom på benen, snurrade runt som Robin Hood i filmen, slog igen. Oskars ben brände av slagen. Han vred sig i Mickes grepp, men kunde inte ta sig loss. Tårarna steg i ögonen. Han skrek. Jonny gav Oskar ett sista hårt rapp som snuddade vid Mickes ben så att han skrek: »Akta, fan!« men utan att släppa sitt grepp. 

41102 Låt den rätte komma ORI

85

04-03-25, 09.19

En tår rann nedför Oskars kind. Det var inte rättvist! Han hade ju plockat upp stenarna, han hade ju böjt sig, varför måste de göra honom illa i alla fall? Stenen, som han hela tiden hållit kramad i handen, föll ur hans grepp och han började gråta på allvar. Med medlidsam röst sa Jonny: »Grisen grinar.« Jonny verkade nöjd. Klart för den här gången. Han gjorde tecken åt Micke att släppa. Oskar skakade i hela kroppen av gråten, av smärtan i benen. Ögonen var fyllda av tårar när han lyfte upp sitt ansikte mot dem och hörde Tomas röst. »Jag då?« Micke kopplade grepp om Oskars armar igen och genom dimman som täckte hans ögon såg han hur Tomas gick fram till honom. Han snörvlade: »Låt bli. Snälla.« Tomas höjde sitt spö och slog. En enda gång. Oskars ansikte exploderade och han ryckte åt sidan så kraftigt att Micke tappade eller släppte greppet och sa: »Vafan, Tomas. Det där var ju …« Jonny lät arg. »Nu kan ju du snacka med hans morsa.« Oskar hörde inte vad Tomas svarade. Om han svarade något. Deras röster försvann längre bort, de lämnade honom med ansiktet i sanden. Vänstra kinden brann. Sanden var kall, svalkade hans hettande ben. Han ville lägga kinden mot sanden också, men förstod att han inte borde. Han låg så länge att han började frysa. Då satte han sig upp, kände försiktigt på kinden. Det kom blod på fingrarna. Han gick bort till utetoaletten, tittade sig i spegeln. Kinden var svullen och täckt av halvstelnat blod. Tomas måste ha slagit så hårt han bara kunde. Oskar tvättade kinden och såg sig i spegeln igen. Såret hade slutat blöda, det var inte djupt. Men det löpte över nästan hela kinden. Mamma. Vad ska jag säga till … Som det var. Han behövde tröst. Om en timme kom mamma hem. Då skulle han berätta vad de gjort mot honom och hon skulle bli alldeles ifrån sig och krama och krama honom och han skulle sjunka in i hennes famn, i hennes gråt och de skulle gråta tillsammans. Sedan skulle hon ringa Tomas mamma. Sedan skulle hon ringa Tomas mamma och de skulle bråka och sedan skulle mamma gråta över hur elak Tomas mamma var och sedan … 

41102 Låt den rätte komma ORI

86

04-03-25, 09.19

Träslöjden. Det hade hänt en olycka i träslöjden. Nej. Då kanske hon ringde träslöjdsmagistern. Oskar studerade såret i spegeln. Hur kunde man få ett sånt här sår? Han hade ramlat i klätterställningen. Det höll inte egentligen, men mamma ville förmodligen tro på det. Hon skulle ändå tycka synd om honom och trösta honom, men utan det där andra. Klätterställningen. Det kändes kallt i byxorna. Oskar knäppte upp och tittade. Kalsongerna var genomblöta. Han tog upp Pissbollen och sköljde den. Han var på väg att lägga tillbaka den i de blöta kalsongerna, men stannade till och såg sig själv i spegeln. Oskar. Det där är … Oooskar. Han tog upp den sköljda Pissbollen, satte den på näsan. Som en clownnäsa. Den gula bollen och det röda såret på hans kind. Oskar. Han spärrade upp ögonen, försökte se vansinnig ut. Ja. Såg riktigt otäck ut. Han talade till clownen i spegeln. »Nu är det slut. Nu är det nog. Hör du det? Det räcker nu.« Clownen svarade inte. »Jag ska inte ha det så här. Inte en gång till, hör du det?« Oskars röst ekade inne på den tomma toaletten. »Vad ska jag göra? Vad ska jag göra, tycker du?« Han förvred sitt ansikte i en grimas så att det stramade i kinden, förvrängde sin röst och gjorde den så raspig och mörk han kunde. Clownen talade. »… döda dom … döda dom … döda dom …« Oskar rös till. Det här var lite otäckt på riktigt. Det lät verkligen som en annan röst, och ansiktet i spegeln var inte hans. Han tog av Pissbollen från näsan, stoppade den i kalsongerna. Trädet. Inte för att han trodde på det där egentligen, men … han skulle hugga i trädet. Kanske. Kanske. Om han verkligen koncentrerade sig, så … Kanske. Oskar hämtade sin väska och skyndade hemåt, fyllde sitt huvud med ljuvliga bilder. Tomas sitter vid sin dator när han känner det första hugget. Förstår inte var det kommer ifrån. Stapplar ut i köket med blodet forsande från magen: »Mamma, mamma, nån hugger mig.« Tomas mamma skulle stå där. Tomas mamma som alltid försvarade sin Tomas vad han än gjorde. Hon skulle stå där. Skräckslagen. Medan huggen fortsatte punktera Tomas kropp. 

41102 Låt den rätte komma ORI

87

04-03-25, 09.19

Han faller omkull på köksgolvet i en pöl av blod, »… mamma … mamma …«, medan den osynliga kniven skär upp hans mage så att inälvorna rinner ut på korkmattan. Inte för att det fungerade så. Men ändå.

 Lägenheten stank av kattpiss. Giselle låg i hans knä och spann. Bibi och Beatrice rullade runt med varandra på golvet. Manfred satt som vanligt och tryckte nosen mot fönstret medan Gustaf försökte fånga Manfreds uppmärksamhet genom att buffa honom i sidan med huvudet. Måns och Tufs och Cleopatra låg och slöade i fåtöljen; Tufs pillade med tassen på några lösa trådar. Karl-Oskar försökte hoppa upp på fönsterbrädet men missade och ramlade baklänges ner på golvet. Han var blind på ena ögat. Lurvis låg ute i hallen och lurpassade på brevinkastet, redo att skutta upp och riva till om det kom någon reklam. Vendela låg på hatthyllan och tittade på Lurvis; hennes deformerade högra framtass hängde ner mellan spjälorna, ryckte till emellanåt. Några katter var ute i köket och åt eller slöade på bord och stolar. Fem stycken låg i sängen i sovrummet. Ytterligare några hade sina favoritplatser i garderober eller skåp de lärt sig att öppna själva. Sedan Gösta slutat släppa ut katterna, efter påtryckningar från grannarna, kom det inte in något friskt genmaterial. De flesta ungar som föddes var döda eller hade så svåra missbildningar att de dog efter ett par dagar. Drygt hälften av de tjugoåtta katterna som bodde i Göstas lägenhet hade någon form av defekt. De var blinda eller döva eller saknade tänder eller hade motoriska fel. Han älskade dem allihop. Gösta kliade Giselle bakom örat. »Jaa … lilla gumman … vad ska vi göra? Du vet inte? Nej, inte jag heller. Men vi måste ju göra något, eller hur? Man kan ju inte bara få göra så där. Det var ju Jocke. Jag kände honom. Och nu är han död. Men det är ingen som vet. För dom har inte sett det som jag har sett. Såg du?« Gösta sänkte huvudet, viskade. »Det var ett barn. Jag såg när det kom där nere på vägen. Väntade på Jocke. 

41102 Låt den rätte komma ORI

88

04-03-25, 09.19

Under bron. Han gick in … och kom inte ut igen. Sen på morgonen var han borta. Men han är död. Jag vet det. Va? Nej, jag kan inte gå till polisen. Dom kommer att fråga. Det kommer att vara en massa människor och så kommer dom fråga … varför jag inte sagt nåt. Sätta en sån där lampa i ansiktet. Det är tre dagar sen nu. Eller fyra. Jag vet inte. Vad är det för dag idag? Dom kommer fråga. Jag kan inte göra det. Men nåt måste vi ju göra. Vad ska vi göra?« Giselle tittade upp på honom. Började sedan slicka hans hand.

 När Oskar kom hem från skogen var kniven smutsig av murkna flisor. Han tvättade den under kökskranen, torkade den med en handduk som han sedan spolade kallt vatten på, vred ur och höll mot kinden. Mamma skulle snart komma hem. Han måste ut ett tag igen, få lite mer tid – gråten satt fortfarande i halsen, benen sved. Han hämtade nyckeln i köksskåpet, skrev en lapp: Kommer strax. Oskar. La sedan kniven på sin plats och gick ner till källaren. Låste upp den tjocka dörren, gled in. Källarlukten. Han tyckte om den. En trygg lukt av trä, gamla saker och instängdhet. Lite ljus sipprade in från ett fönster i marknivå och i dunklet antydde källaren hemligheter, dolda skatter. Till vänster om honom fanns en avlång kulvert som rymde fyra källarförråd. Väggar och dörrar var av trä, dörrarna låsta med större eller mindre hänglås. En av dörrarna hade förstärkta låshållare; någon som haft inbrott. På träväggen längst bort i kulverten stod »KISS« skrivet med tuschpenna. »S«:en var formade som isärdragna, bakvända »Z«. Det intressanta fanns på den motsatta korridorväggen. Grovsoprummet. Där hade Oskar hittat en fungerande jordglob med lampa som numera stod i hans rum, samt ett antal gamla nummer av Hulken. Med mera. Men idag fanns det nästan ingenting. Måste ha tömts nyligen. Lite dagstidningar, några pärmar som det stod »Engelska« och »Svenska« på. Pärmar hade Oskar nog av. Hade räddat ett helt gäng från containern utanför tryckeriet för något år sedan. Han gick vidare genom källaren och ut till nästa port i längan, Tommys port. Fortsatte till nästa källardörr, låste upp och gick in. Den här källaren luktade annorlunda; en svag doft av målarfärg eller lösningsmedel. 

41102 Låt den rätte komma ORI

89

04-03-25, 09.19

Här fanns också portlängans skyddsrum. Han hade bara varit inne i det en gång, för tre år sedan, då några av de äldre killarna haft en boxningsklubb där. Han hade fått följa med Tommy och titta en eftermiddag. Killarna pucklade på varandra med boxhandskar på händerna och Oskar hade blivit lite rädd. Stönandet och svetten, de spända, koncentrerade kropparna, ljudet av slagen som sögs upp av de tjocka betongväggarna. Sedan hade någon blivit skadad eller hur det var, och hjulen man vred om för att dra undan reglarna på järndörren hade spärrats med kedjor och hänglås. Slut på boxningen. Oskar tände ljuset och gick till skyddsrummet. Om nu ryssarna kom skulle det väl låsas upp. Om dom inte tappat bort nyckeln. Oskar stod framför den massiva järndörren och den där tanken dök upp. Att någon … något var inlåst här. Att det var vad kedjorna och låsen handlade om. Ett monster. Han lyssnade. Avlägsna ljud från gatan, från människor som höll på med saker i lägenheterna ovanför. Han gillade verkligen källaren. Man var som i en annan värld, samtidigt som man visste att den andra världen fanns där utanför, ovanför när man behövde den. Men här nere var det tyst och ingen kom och sa saker, gjorde saker med en. Inget man behövde göra. Mitt emot skyddsrummet låg Källarklubbens lokal. Förbjuden mark. De hade visserligen inget lås, men det betydde inte att vem som helst fick gå in där. Han tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Det fanns inte mycket i källarförrådet. En nedsutten soffa och en lika nedsutten fåtölj. En matta på golvet. En byrå med flagnad färg. Från korridorens lampa löpte en extra, tjuvkopplad ledning in till en naken glödlampa som hängde i en sladd i taket. Den var släckt. Han hade varit här nere ett par gånger tidigare och visste att för att tända lampan var det bara att vrida på den. Men det vågade han inte. Ljuset som silade in mellan springorna i brädväggen var fullt tillräckligt. Hans hjärta bultade snabbare. Kom de på honom här skulle de … Vad? Jag vet inte. Det är det som är det hemska. Inte slå, men … Han ställde sig på knä på mattan, lyfte på en soffkudde. Under den fanns ett par tuber kontaktlim och en rulle plastpåsar, en burk tändargas. Under kudden i soffans andra hörn låg porrtidningarna. Några sönderlästa exemplar av Lektyr och Fib Aktuellt. Han tog ett nummer av Lektyr och makade sig närmare dörren där det var ljusare. Fortfarande på knä la han tidningen på golvet framför sig, bläddrade. Munnen kändes torr. Kvinnan på bilden låg i en solstol med bara ett 

41102 Låt den rätte komma ORI

90

04-03-25, 09.19

par högklackade skor på sig. Hon pressade ihop sina bröst och plutade med munnen. Hennes ben var särade och mitt i hårbusken mellan hennes lår löpte en strimma av rosa kött med en skåra i mitten. Hur kommer man in där? Han kunde orden från snack han hört, klotter han läst. Fittan. Hålet. Blygdläpparna. Men det var ju inget hål. Bara den där skåran. De hade haft sexualundervisning i skolan och han visste att det skulle vara en … tunnel in från fittan. Men i vilken riktning? Rakt in eller uppåt eller … det gick inte att se. Han bläddrade vidare. Läsarnas egna berättelser. Ett badhus. Ett bås i tjejernas omklädningsrum. Bröstvårtorna styvnade under baddräkten. Kuken bultade som en hammare i badbyxorna. Hon tog tag i klädhängarna och vände sin lilla rumpa emot mig, gnydde: »Ta mig, ta mig nu.« Pågick det här hela tiden; bakom stängda dörrar, på platser där man inte såg? Han hade påbörjat en ny historia, om en släktträff som tog en oväntad vändning, när han hörde källardörren öppnas. Han slog igen tidningen, la tillbaka den under soffkudden och visste inte vad han skulle göra med sig. Strupen snördes samman, han vågade inte andas. Steg i korridoren. Å gode Gud, låt dom inte komma. Låt dom inte komma. Krampartat kramade han knäskålarna med händerna, bet ihop så att det gjorde ont i käkarna. Dörren öppnades. Utanför stod Tommy och blinkade. »Men vafan?« Oskar ville säga någonting, men käkarna hade låst sig. Han bara stod där på knä mitt i mattan av ljus som rullats in från dörren, kippade luft genom näsan. »Vafan gör du här? Och vad har du gjort?« Nästan utan att röra käkarna lyckades Oskar få fram: »… ingenting.« Tommy tog ett steg in i källarförrådet, tornade upp sig över honom. »Med kinden, menar jag. Vad har du gjort där?« »Jag … ingenting.« Tommy skakade på huvudet, skruvade i lampan så att ljuset tändes och stängde dörren. Oskar kom på fötter, ställde sig mitt i rummet med armarna stelt efter sidorna, osäker på vad han skulle göra. Han tog ett steg mot dörren. Tommy damp ner i fåtöljen med en suck, pekade på soffan. »Sätt dig.« Oskar satte sig på soffans mittkudde; den som det inte fanns något under. Tommy satt tyst några ögonblick och tittade på honom. Sedan sa han: »Jaha? Få höra nu då.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

91

04-03-25, 09.19

»Vadå?« »Vad du har gjort med kinden.« »… jag … jag bara …« »Nån som har spöat dig, va? Va?« »… ja …« »Vadå för?« »Jag vet inte.« »Vadå? Dom bara spöar dig, utan anledning?« »Ja.« Tommy nickade, plockade med några lösa trådar som hängde från fåtöljen. Tog fram en dosa portionssnus och la en påse under överläppen, höll fram dosan mot Oskar. »Vill du ha?« Oskar skakade på huvudet. Tommy stoppade tillbaka dosan, pillade påsen rätt med tungan och lutade sig bakåt i fåtöljen, knäppte händerna över magen. »Jaha. Och vad gör du här då?« »Nej, jag skulle bara …« »Kolla lite brudar? Va? För du boffar väl inte? Kom hit.« Oskar reste sig, gick fram till Tommy. »Kom närmare. Andas på mig.« Oskar gjorde som han sa och Tommy nickade, pekade på soffan och sa åt Oskar att sätta sig igen. »Du ska ge fan i sånt där, hör du det?« »Jag har inte –« »Nej, det har du inte. Men du ska ge fan i det, hör du det? Det är inte bra. Snus är bra. Börja snusa.« Han gjorde en paus. »Jaha? Ska du sitta här och glo på mig hela kvällen, eller?« Han gjorde en gest mot kudden intill Oskar. »Ska du läsa lite mer?« Oskar skakade på huvudet. »Nähä. Gå hem då. Dom andra kommer snart, dom blir nog inte så jävla lyckliga att se dig här. Gå hem nu då.« Oskar reste sig. »Och så …« Tommy tittade på honom, skakade på huvudet, suckade. »Nej, det var inget. Gå hem nu. Och du? Gå inte hit nåt mer.« Oskar nickade, öppnade dörren. I dörröppningen stannade han. »Förlåt.« »Det är okej. Gå inte hit nåt mer bara. Du, förresten. Pengarna?« »Får imorgon.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

92

04-03-25, 09.19

»Okej. Just det. Fixade en kassett åt dig med Destroyer och Unmasked. Kom upp och hämta den nån dag.« Oskar nickade. Kände en klump växa i halsen. Stod han kvar lite till skulle han börja gråta. Så han viskade: »Tack«, och gick.

 Tommy satt kvar i fåtöljen, sög på snuset och tittade på dammråttorna som klumpade sig under soffan. Hopplöst. Oskar skulle bli spöad tills han slutade nian. Var den typen. Tommy skulle ha velat göra något, men har det en gång satt sig är det kört. Inget att göra åt. Han grävde fram en tändare ur fickan, satte den till munnen och släppte in gas. När det började kännas kallt i munhålan tog han bort tändaren, tände den, andades ut. En puff av eld framför ansiktet. Inte gladare för det. Han kände sig rastlös; reste sig upp och gick några steg på mattan. Dammtussar virvlade fram. Vad fan gör man? Han stegade upp mattan, tänkte att den var ett fängelse. Man kommer inte loss. Där man är satt får man sitta, bla, bla. Blackeberg. Han skulle härifrån, han skulle bli … sjöman eller något. Vad som helst. Svabba däcket, gå på Kuba, hej och hå. En sopborste som nästan aldrig användes stod lutad mot väggen. Han tog den, började sopa. Damm flög upp i näsan. När han sopat en stund kom han på att det inte fanns någon skyffel. Han sopade in dammhögen under soffan. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Han bläddrade i en porrtidning, la tillbaka den. Virade sin halsduk runt halsen och drog åt tills huvudet kändes sprängfärdigt, släppte. Reste sig, tog några steg på mattan. Sjönk ner på knä, bad till Gud. Vid halv sex kom Robban och Lasse. Tommy satt då tillbakalutad i fåtöljen och såg ut som om inga bekymmer fanns i världen. Lasse sög på läpparna, verkade nervös. Robban flinade och dunkade Lasse i ryggen. »Lasse behöver ett kassettdäck till.« Tommy höjde ögonbrynen. »Varför det?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

93

04-03-25, 09.19

»Berätta, Lasse.« Lasse fnös till, vågade inte titta Tommy i ögonen. »Äh … det är en kille på jobbet …« »Som vill köpa?« »Mmm.« Tommy ryckte på axlarna, reste sig ur fåtöljen och pillade fram skyddsrumsnyckeln ur stoppningen. Robban såg besviken ut, hade väl förväntat sig någon kul utskällning, men Tommy brydde sig inte. Lasse kunde få ropa ut »STÖLDGODS TILL SALU!« i högtalarna på jobbet om han hade lust. Spelade ingen roll. Tommy föste Robban åt sidan och gick ut i korridoren, låste upp hänglåset, drog loss kedjan ur hjulen och kastade den till Robban. Kedjan gled ur Robbans händer, rasslade ner på golvet. »Vad är det med dig? Är du lack eller?« Tommy skakade på huvudet, vred om låshjulen och tryckte upp dörren. Lysröret i skyddsrummet var trasigt, men ljuset från korridoren var tillräckligt för att se staplarna av kartonger längs ena långväggen. Tommy lyfte av en låda med ett kassettdäck i och lämnade den till Lasse. »Ha så kul.« Lasse tittade osäkert på Robban, som för att få hjälp med att tolka Tommys beteende. Robban gjorde en grimas som kunde betyda vad som helst, vände sig till Tommy som höll på att låsa igen. »Hört nåt mer av Staffan?« »Nä.« Tommy klickade igen hänglåset, suckade. »Ska på middag till han imorgon. Få se då.« »Middag?« »Ja, vadå?« »Nä, nä. Jag trodde liksom snutar gick på … bensin eller nåt.« Lasse frustade till, glad att den tryckta stämningen släppt. »Bensin …«

 Han hade ljugit för mamma. Han hade blivit trodd. Nu låg han på sin säng och mådde illa. Oskar. Den där i spegeln. Vem är det? Det händer honom en massa saker. Dåliga saker. Bra saker. Konstiga saker. Men vem är han? Jonny tittar på honom och ser Grisen som ska ha spö. Mamma tittar och ser Lilla hjärtat som inget ont får hända. 

41102 Låt den rätte komma ORI

94

04-03-25, 09.19

Eli tittar och ser … vadå? Oskar vände sig mot väggen, mot Eli. De två figurerna kikade fram ur lövverket. Kinden var fortfarande öm och svullen, en skorpa hade börjat bildas på såret. Vad skulle han säga till Eli, om Eli kom ikväll? Det hängde ihop. Vad han skulle säga till henne berodde på vad han var för henne. Eli var ny för honom och han hade alltså chansen att vara någon annan, säga något annat än vad han sa till andra. Hur gör man egentligen? För att få nån att tycka om en? Klockan på skrivbordet visade kvart över sju. Han såg in i lövverket, försökte hitta nya figurer, hade hittat en liten tomte med spetsig hatt samt ett uppochnedvänt troll när det knackade i väggen. Tock-tock-tock. En försiktig knackning. Han knackade tillbaka. Tock-tock-tock. Väntade. Efter ett par sekunder en ny knackning. Tock-tocktocktock-tock. Han fyllde i de två saknade: tock-tock. Väntade. Ingen mer knackning. Han tog lappen med morsealfabetet, drog på sig jackan, sa hej till mamma och gick ner mot lekplatsen. Han hade bara hunnit några steg när Elis port öppnades och hon kom ut. Hon hade på sig gymnastikskor, blå jeans och en svart collegetröja som det stod »Star Wars« på med silverskrift. Först trodde han att det var hans egen tröja; han hade en exakt likadan som han haft på sig i förrgår, den låg i tvätten nu. Hade hon gått och köpt en likadan bara för att han hade en? »Tja.« Oskar öppnade munnen för att säga det »hej« som legat berett där inne, stängde munnen. Öppnade den igen för att säga »tja«, ändrade sig och sa »hej« i alla fall. Eli fick en rynka mellan ögonbrynen. »Vad har hänt med din kind?« »Äh, jag … ramlade.« Oskar fortsatte gå ner mot lekplatsen, Eli följde efter. Han gick förbi klätterställningen, satte sig i en gunga. Eli satte sig i gungan intill. De svängde fram och tillbaka under tystnad en stund. »Det är nån som har gjort det, eller hur?« Oskar gungade några tag. »Ja.« »Vem?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

95

04-03-25, 09.19

»Några … kompisar.« »Kompisar?« »Några i klassen.« Oskar sköt fart på gungan, tog upp tråden. »Var går du i skolan, egentligen?« »Oskar.« »Ja?« »Stanna lite.« Han bromsade med fötterna, tittade ner i marken framför sig. »Ja, vad är det?« »Du …« Hon sträckte ut sin hand, tog hans, och han stannade helt, tittade på Eli. Hennes ansikte var nästan bara en silhuett mot de upplysta fönstren bakom henne. Naturligtvis var det inbillning, men han tyckte att hennes ögon lyste. De var i alla fall det enda han tydligt kunde se av hennes ansikte. Med sin andra hand rörde hon vid såret, och det där konstiga hände. Någon annan, en mycket äldre, hårdare människa pressade sig fram mot insidan av hennes hud. En kall kåre rann nedför Oskars rygg, som om han bitit i en isglass. »Oskar. Låt dom inte. Hör du mig? Låt dom inte.« »… nej.« »Du ska slå tillbaka. Du har aldrig slagit tillbaka, eller hur?« »Nej.« »Börja nu. Slå tillbaka. Hårt.« »Dom är tre stycken.« »Då får du slå hårdare. Använd vapen.« »Ja.« »Stenar. Käppar. Slå dom mer än du egentligen vågar. Då slutar dom.« »Om dom slår tillbaka då?« »Du har en kniv.« Oskar svalde. I detta ögonblick, med Elis hand i sin, med hennes ansikte framför sig, verkade allting självklart. Men om de började göra värre grejer när han gjorde motstånd, om de … »Ja. Men tänk om dom –« »Då hjälper jag dig.« »Du? Du är ju –« »Jag kan, Oskar. Det … kan jag.« Eli kramade Oskars hand. Han kramade tillbaka, nickade. Men Elis grepp blev hårdare. Så hårt att det gjorde lite ont. 

41102 Låt den rätte komma ORI

96

04-03-25, 09.19

Vad stark hon är. Eli lossade sitt grepp och Oskar rotade fram lappen han gjort i skolan, slätade ut vecken och gav den till henne. Eli rynkade ögonbrynen. »Vad är det?« »Kom, vi går bort till ljuset.« »Nej, jag ser. Men vad är det?« »Morsealfabetet.« »Ja, ja. Det är klart. Sjysst.« Oskar fnittrade till. Hon sa det så väldigt … vad hette det? … krystat. Ordet passade liksom inte i munnen på henne. »Jag tänkte … så kan vi … prata mer genom väggen.« Eli nickade. Såg ut som om hon försökte komma på något att säga. Sa sedan: »Det är roligt.« »Jättekul?« »Ja. Jättekul. Jättekul.« »Du är lite knäpp, vet du det?« »Är jag det?« »Ja. Men det är okej.« »Du får väl visa mig hur man gör, då. För att inte vara knäpp.« »Ja. Vill du se en grej?« Eli nickade. Oskar gjorde sin specialare. Satte sig på gungan där han suttit förut, sköt fart. För varje pendling gungan gjorde, för varje snäpp högre upp Oskar kom, växte det i hans bröst: frihet. De upplysta lägenhetsfönstren for förbi honom som mångfärgade, lysande streck och han gungade högre och högre. Det var inte alltid han klarade specialaren, men nu skulle han klara det, för han var lätt som en fjäder och kunde nästan flyga. När gungan kommit så högt upp att kedjorna började slacka och rycka på tillbakapendlingen, spände han hela kroppen. Gungan for tillbaka ännu en gång och vid nästa framåtpendlings högsta punkt släppte han taget om kedjorna och sköt benen uppåt, framåt så hårt han kunde. Benen slog runt ett halvt varv i luften och han landade på fötterna, hukade sig ner så djupt han kunde för att inte få gungan i huvudet och när gungan passerat reste han sig upp, slog ut med armarna. Perfekt. Eli applåderade, ropade: »Bravo!« Oskar fångade den svängande gungan, förde tillbaka den till utgångsläget, satte sig. Ännu en gång var han tacksam för mörkret som dolde ett leende 

41102 Låt den rätte komma ORI

97

04-03-25, 09.19

av triumf han inte kunde hejda, trots att det stramade i såret. Eli slutade applådera men leendet satt kvar. Saker och ting skulle bli annorlunda nu. Naturligtvis kan man inte döda folk genom att hugga i träd. Det förstod han väl.

41102 Låt den rätte komma ORI

98

04-03-25, 09.19

TORSDAG 29 OKTOBER

Håkan satt på golvet i den smala korridoren och lyssnade på plasket från badrummet. Knäna var uppdragna så att hälarna vidrörde skinkorna, hakan vilade mot knäna. Svartsjukan var en fet, kritvit orm i hans bröst. Den vred sig långsamt, ren som oskuld och barnsligt tydlig. Umbärlig. Han var … umbärlig. Igår kväll hade han legat i sin säng med fönstret på glänt. Hört när Eli skildes från den där Oskar. Deras ljusa röster, skratt. En … lätthet han aldrig kunde uppbåda. Hans var det blytunga allvaret, kraven, lusten. Han hade trott att hans älskade var likadan. Han hade tittat in i Elis ögon och sett en uråldrig människas visdom och likgiltighet. Det hade skrämt honom till en början; Samuel Becketts ögon i Audrey Hepburns ansikte. Sedan hade det gjort honom trygg. Det var det bästa tänkbara. Den unga, vackra kroppen som gav skönhet åt hans liv, samtidigt som ansvaret fråntogs honom. Det var inte han som bestämde. Och han behövde inte känna skuld för sin lust; hans älskade var äldre än han. Inget barn. Hade han trott. Men sedan det här med Oskar började, hade något hänt. En … regression. Eli betedde sig alltmer som det barn utseendet angav; hade börjat slänga med kroppen, använda barnsliga uttryck, ord. Ville leka. Gömma nyckeln. Häromkvällen hade de lekt gömma nyckeln. Eli hade blivit arg när Håkan inte visade den entusiasm som leken krävde, sedan försökt kittla honom för att få honom att skratta. Han hade njutit av beröringen. Det var attraherande, naturligtvis. Denna glädje, detta … liv. Samtidigt skrämmande, eftersom det låg så långt ifrån honom. Han var kåtare och räddare än han varit sedan de träffades. Igår kväll hade hans älskade låst in sig i hans rum, för att sedan ligga en halvtimme och knacka i väggen. När Håkan åter fick tillträde till rummet såg han att en lapp med tecken satt upptejpad över hans säng. Morsekoden. 

41102 Låt den rätte komma ORI

99

04-03-25, 09.19

När han låg och skulle sova hade han varit frestad att själv knacka ett meddelande till Oskar. Något om vad Eli egentligen var. Istället hade han skrivit av koden på en lapp, så att han kunde tyda vad de sa till varandra i framtiden. Håkan böjde huvudet, lutade pannan mot knäna. Plasket inifrån badrummet hade upphört. Det kunde inte fortsätta så här. Han höll på att explodera. Av lust, av svartsjuka. Badrumslåset vreds runt och dörren öppnades. Eli stod framför honom, alldeles naken. Ren. »Sitter du här?« »Ja. Du är vacker.« »Tack.« »Kan du inte vända på dig?« »Varför det?« »För att … jag vill det.« »Inte jag. Kan du flytta lite på dig.« »Jag kanske säger nåt … om du gör det.« Eli tittade på Håkan, frågande. Vred sig sedan runt ett halv varv, stod med ryggen mot honom. Saliv strömmade till i Håkans mun, han svalde. Tittade. En fysisk förnimmelse av hur ögonen åt det de hade framför sig. Det vackraste som fanns. På armlängds avstånd. Oändligt avlägset. »Är du … hungrig?« Eli vände sig om igen. »Ja.« »Jag gör det. Men jag vill ha nåt i gengäld.« »Säg.« »En natt. Jag vill ha en natt.« »Ja.« »Får jag det?« »Ja.« »Ligga hos dig? Röra vid dig?« »Ja.« »Får jag …« »Nej. Inget mer. Men det. Ja.« »Då gör jag det. Ikväll.« Eli hukade sig ner intill honom. Det brände i Håkans handflator. Ville smeka. Fick inte. Ikväll. Eli fäste blicken i taket, sa: »Tack. Men tänk om nån … den här bilden i tidningen … det finns människor som vet att du bor här.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

100

04-03-25, 09.19

»Jag har tänkt på det.« »Om nån skulle komma hit på dagen … när jag vilar …« »Jag har tänkt på det, säger jag.« »Hur då?« Håkan tog Eli i handen, reste sig och gick ut i köket, öppnade skafferiet, tog fram en syltburk med skruvlock av glas. En genomskinlig vätska fyllde halva burken. Han förklarade hur han hade tänkt sig. Eli skakade häftigt på huvudet. »Det kan du inte.« »Jag kan. Förstår du nu hur mycket jag … bryr mig om dig?« När Håkan gjorde sig färdig att gå, la han syltburken i väskan tillsammans med den övriga utrustningen. Eli hade under tiden klätt på sig och stod och väntade i hallen när Håkan kom ut, lutade sig fram och tryckte en lätt kyss på hans kind. Håkan blinkade, tittade länge på Elis ansikte. Jag är förlorad. Sedan gick han till sitt värv.

 Morgan slevade i sig sina Fyra små rätter en i taget, brydde sig knappt om riset som stod i en skål intill. Lacke lutade sig fram, sa lågt: »Du, kan jag ta riset?« »För fan. Ska du ha sås till?« »Nä. Tar lite soja, bara.« Larry tittade upp över kanten på sin Expressen, gjorde en grimas när Lacke tog risskålen och pytsade på soja med ett kluck-kluck-kluck och började äta som om han inte sett mat förr. Larry gjorde en gest mot de friterade räkorna som tornade upp sig på Morgans tallrik. »Kan ju bjuda lite.« »Ja, ja. Sorry. Ska du ha en räka, eller?« »Nä, då pajar magen. Men Lacke.« »Ska du ha en räka, Lacke?« Lacke nickade och sträckte fram risskålen. Morgan la i två friterade räkor med en storslagen åtbörd. Bjöd till lite. Lacke tackade och högg in på räkorna. Morgan grymtade och skakade på huvudet. Lacke hade inte varit sig själv sedan Jocke försvann. Hade det knapert redan innan, men nu söp han hårdare och fick inte ett öre över till mat. Var ju konstigt det här med Jocke, 

41102 Låt den rätte komma ORI

101

04-03-25, 09.19

men inget att gå så där helt under isen för. Fyra dagar hade Jocke varit borta nu, och vad visste man? Kunde ju ha träffat en donna och dragit till Tahiti, vad som helst. Han dök nog upp så småningom. Larry la ifrån sig tidningen, sköt upp glasögonen i pannan och gnuggade sig i ögonen, sa: »Vet ni var det finns skyddsrum?« Morgan flinade. »Vadå? Tänker du gå i ide eller?« »Nä, men ubåten. Om det rent teoretiskt skulle bli en fullskalig invasion –« »Kan du få komma till vårt. Var nere där och kollade när det var nån lirare från försvarsnånting som skulle inventera för ett par år sen. Gasmasker, konserver, pingisbord, hela baletten. Bara står där.« »Pingisbord?« »Visst, vet du. När ryssarna kliver i land säger vi bara: ’Stopp och belägg, grabbar, lägg undan kalashnikoffarna, det här avgör vi med en pingismatch istället.’ Får generalerna stå där och slå skruvar åt varandra.« »Spelar ryssarna pingis?« »Nä. Så det har vi som i en liten ask. Kanske får tillbaka hela Baltikum igen.« Lacke torkade sig överdrivet noggrant om munnen med en servett, sa: »Det är konstigt, i alla fall.« Morgan tände en John Silver. »Vadå för nåt?« »Det här med Jocke. Han brukade alltid säga när han skulle nånstans. Ni vet. Skulle han till sin brorsa ute på Väddö så var det som en stor grej. Började snacka om det en vecka i förväg. Vad han skulle ha med sig, vad dom skulle göra.« Larry la handen på Lackes axel. »Du pratar om honom i imperfekt.« »Va? Ja. Alltså, jag tror verkligen att det hänt honom nåt. Jag tror det.« Morgan tog en rejäl klunk öl, rapade. »Du tror han är död.« Lacke ryckte på axlarna, såg hjälpsökande på Larry som satt och studerade mönstret på servetterna. Morgan skakade på huvudet. »No way. Vi skulle fått veta det. Snuten sa ju det när dom var där och öppnade dörren, att dom skulle ringa dig om det kom upp nåt. Inte för att jag litar på snuten, men … man borde ju hört nåt.« »Han borde ringt.« »Men herregud, är ni gifta eller? Oroa dig inte. Han dyker nog snart upp. Med rosor och choklad och lovar att aaaaldrig göra så mer.« Lacke nickade uppgivet, smuttade på ölen han fått av Larry med löfte 

41102 Låt den rätte komma ORI

102

04-03-25, 09.19

om att bjuda tillbaka när tiderna blev bättre. Två dagar till, max. Sedan skulle han börja leta själv. Ringa runt till sjukhus och bårhus och allt vad man nu kunde göra. Man svek inte sin bästa vän. Om han var sjuk eller död eller vad som helst. Man svek inte.

 Klockan var halv åtta och Håkan började bli orolig. Han hade strövat planlöst kring Nya Elementars gymnasium och Vällingbyhallen, där ungdomar rörde sig. Sportträningar var igång och badet var kvällsöppet, så det var ingen brist på möjliga offer. Problemet var att de mest gick i grupper. Han hade uppsnappat en kommentar från en av tre flickor om att hennes mamma »fortfarande var helt psyko för det här med mördaren«. Han kunde givetvis ha åkt längre bort, till ett område där hans tidigare gärning var mindre aktuell, men då fanns risken att blodet skulle hinna bli dåligt på vägen hem. Om han nu ändå skulle göra det, ville han ge sin älskade det bästa. Och ju färskare, ju närmare källan, desto bättre. Det hade han fått veta. Igår natt hade det slagit till och blivit rejält kallt, under nollstrecket. Det gjorde att det inte var alltför uppseendeväckande att han bar en skidluva med hål för ögon och mun som dolde ansiktet. Men han kunde inte smyga runt så här hur länge som helst. Till slut skulle någon bli misstänksam. Om han inte fick tag på någon? Om han kom hem utan? Hans älskade skulle inte dö, det var han säker på. En skillnad mot första gången. Men nu fanns det en annan insats, en underbar sån. En hel natt. En hel natt med den älskades kropp intill sig. De späda, mjuka lemmarna, den släta magen att sakta stryka över med handen. Ett tänt ljus i sovrummet vars sken flackade över silkeslen hud, hans för en natt. Han gned sig över könet som bultade och skrek av längtan. Måste bli lugn, måste … Han visste vad han skulle göra. Vansinne, men han skulle göra det. Gå in på Vällingbybadet och söka sitt offer där. Det var förmodligen ganska tomt vid den här tiden, och nu när han beslutat sig visste han precis hur han skulle göra. Farligt, visst. Men fullt genomförbart. Gick det snett skulle han ta till den sista utvägen. Men det skulle inte gå snett. Han såg det framför sig i detalj när han nu raskade på stegen och gick mot entrén. Han var som berusad. Tyget framför näsan på skidmasken blev blött av kondensfukt när han andades häftigt ut och in. 

41102 Låt den rätte komma ORI

103

04-03-25, 09.19

Detta skulle bli något att berätta för den älskade inatt, berätta medan han smekte den fasta, kupiga stjärten med sin darrande hand, bevarade allting i minnet för evigheters evighet. Han gick in i entrén, kände den välbekanta, milda klorlukten i näsan. Alla timmar han tillbringat på badhus. Med de andra, eller ensam. De unga kropparna som glänste av svett eller vatten på armlängds avstånd, men utom räckhåll. Bara bilder att vårda och ta fram när han låg i sin säng med toalettpapperet i ena handen. Klorlukten fick honom att känna sig trygg, hemtam. Han gick fram till kassan. »En, tack.« Damen i kassan tittade upp från en veckotidning. Hennes ögon vidgades lite. Han gjorde en gest mot sitt ansikte, mot huvan. »Kallt.« Hon nickade osäkert. Skulle han ta av sig huvan? Nej. Han visste hur han skulle göra så att hon inte blev misstänksam. »Skåp?« »Hytt, tack.« Hon sträckte fram en nyckel till honom och han betalade. Medan han vände sig bort från kassan, drog han av sig huvan. Nu hade hon sett att han tog den av sig, men inte sett hans ansikte. Han var briljant. Med snabba steg gick han bort mot omklädningsrummen, tittade ner i golvet ifall han skulle möta någon.

 »Välkomna. Stig in i min enkla lya.« Tommy gick förbi Staffan in i hallen; bakom honom hördes klickande ljud när hans mamma och Staffan kysstes. Staffan sa lågt: »Har du … ?« »Nej. Jag tänkte …« »Mm. Vi får …« Klickandet igen. Tommy såg sig kring. Hade aldrig varit hemma hos en snut förut, var mot sin vilja lite nyfiken. Hur en sån har det. Men redan i hallen fattade han att Staffan knappast kunde vara representativ för kåren som helhet. Han hade tänkt sig något … ja, så där som i deckarna. Lite fattigt och kalt. En plats dit man gick för att sova när man inte var ute och jagade bovar. Såna som jag, då. Nä. Staffans lägenhet var … rysch-pysch. Hallen såg ut som om den bli

41102 Låt den rätte komma ORI

104

04-03-25, 09.19

vit inredd av någon som handlade allt från såna där små kataloger som man fick hem i brevlådan. Här hängde en sammetstavla med solnedgång, här stod en liten alpstuga med en gumma på en pinne som stack ut genom dörren. Här låg en spetsvirkad duk på telefonbordet; intill telefonen stod en gipsfigur av en hund och ett barn. På sockeln läste han texten: KAN DU INTE TALA? Staffan lyfte upp figuren. »Kul grej, va? Ändrar färg efter vädret.« Tommy nickade. Antingen hade Staffan lånat lägenheten av sin gamla morsa, enbart för det här besöket, eller också var han genuint sjuk i huvudet. Staffan ställde varsamt tillbaka figuren. »Jag samlar på sånt, vet du. Saker som visar vad det blir för väder. Den här till exempel.« Han petade till gumman som tittade ut ur alpstugan, hon svängde in i stugan och ut kom en liten gubbe istället. »När gumman är ute blir det dåligt väder, och när gubben är ute –« »Blir det ännu sämre.« Staffan skrattade till, lite onaturligt i Tommys öron. »Den fungerar inte så bra.« Tommy kastade en blick på sin mamma och blev nästan rädd för vad han såg. Hon stod med kappan på, händerna hårt knutna i varandra och ett leende som kunde få en häst att skygga. Panikskraj. Tommy bestämde sig för att göra en ansträngning. »Som en barometer, då?« »Ja, precis. Det var det jag började med. Barometrar. Att samla på, alltså.« Tommy pekade på ett litet träkors med en silverjesus som hängde på väggen. »Är det också en barometer?« Staffan tittade på Tommy, på korset, på Tommy igen. Blev plötsligt allvarlig. »Nej, det är det inte. Det är Kristus.« »Han i Bibeln.« »Ja. Just det.« Tommy stack händerna i fickorna och gick in i vardagsrummet. Jodå, här var barometrarna. Omkring tjugo stycken i olika utföranden hängde på långväggen, bakom en grå skinnsoffa med ett glasbord framför. De var inte vidare samstämmiga. Många av visarna pekade olika; det såg mest ut som en sån där vägg med klockor som visade tiden i olika delar av 

41102 Låt den rätte komma ORI

105

04-03-25, 09.19

världen. Han knackade på glaset till en av dem och visaren ryckte till lite. Han visste inte vad det betydde, men folk knackade av någon anledning alltid på barometrar. I ett hörnskåp med glasdörrar fanns en massa små pokaler. Fyra större pokaler stod uppradade på ett piano intill skåpet. På väggen ovanför pianot hängde en stor tavla av Jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Hon ammade honom med det där frånvarande uttrycket i ögonen som tycktes säga: »Vad har jag gjort för att förtjäna detta?« Staffan harklade sig när han kom in i rummet. »Jahadu, Tommy. Är det nåt du undrar över?« Tommy var inte dummare än att han fattade vad han förväntades fråga. »Vad är det för pokaler?« Staffan slog ut med handen mot bucklorna på pianot. »Dom här?« Nej, din dumme jävel. Pokalerna dom har i klubbhuset nere vid fotbollsplanen naturligtvis. »Ja.« Staffan pekade på en kanske tjugo centimeter hög silverfigur på stensockel som stod mitt emellan pokalerna på pianot. Tommy hade trott att den var en skulptur, men även den var alltså ett pris. Figuren stod bredbent med raka armar, höll en pistol, siktade. »Pistolskytte. Den där är första pris i distriktsmästerskapen, den där tredje pris i svenska kaliber ., stående … och så vidare.« Tommys mamma kom in och ställde sig bredvid Tommy. »Staffan är en av Sveriges fem bästa pistolskyttar.« »Har du nån användning för det då?« »Hur då?« »Att du får skjuta på folk, alltså.« Staffan drog med fingret över sockeln på en av pokalerna och tittade på fingret. »Hela poängen med polisarbete är att man inte ska behöva skjuta på folk.« »Har du gjort det nån gång?« »Nej.« »Men du skulle vilja, va?« Staffan drog demonstrativt djupt efter andan, släppte ut luften i en lång suck. »Jag ska … titta till maten.« Bensinen. Se om den brinner. 

41102 Låt den rätte komma ORI

106

04-03-25, 09.19

Han gick ut i köket. Tommys mamma grep honom om armbågen och viskade: »Varför säger du så där?« »Bara undrar.« »Han är en bra människa, Tommy.« »Ja. Måste han ju vara. Både pistolpriser och Jungfru Maria. Kan det bli bättre?«

 Håkan mötte ingen på vägen genom badhuset. Som han gissat var det inte mycket folk vid den här tiden. I omklädningsrummet stod två män i hans egen ålder och klädde på sig. Överviktiga, oformliga kroppar. Förkrympta kön under hängande magar. Fulheten själva. Han fann sin hytt, gick in och låste dörren bakom sig. Så. Förberedelserna avklarade. Han tog på sig huvan igen, för säkerhets skull. Hakade av halotanbehållaren, hängde rocken på en krok. Öppnade väskan och dukade fram redskapen. Kniv, rep, tratt, dunk. Hade glömt regnrocken. Satan. Fick klä av sig istället. Risken att bli nedstänkt var stor, men då kunde han dölja fläckarna under kläderna istället, när han var färdig. Ja. Och detta var ju ett badhus. Inget konstigt att vara avklädd här. Han prövade bärkraften hos den andra kroken genom att gripa tag i den med båda händerna och lyfta fötterna från golvet. Den höll. Skulle lätt kunna bära en kropp troligen trettio kilo lättare än hans. Höjden var ett problem. Huvudet skulle inte hänga fritt från golvet. Fick försöka surra runt knäna, det fanns nog med yta mellan kroken och hyttens överkant för att inte fötterna skulle sticka upp. Det skulle väcka misstankar. De två männen verkade vara på väg att gå. Han hörde deras röster. »Jobbet, då?« »Som vanligt. Inga öppningar för en Malmbergare.« »Hörde du den: Frågan är inte Var finns oljan?, utan Var oljan Finns?« »Ja. Smidig kille, den.« »Oljig.« Han fnittrade; någonting höll på att slå över inne i huvudet. Han var för upphetsad, andades för häftigt. Kroppen var gjord av fjärilar som ville fladdra iväg åt olika håll. Lugn. Lugn. Lugn. Han djupandades tills han blev yr i huvudet och klädde sedan av sig. Vek ihop kläderna och la dem i väskan. De två männen gick ut ur omklädnings

41102 Låt den rätte komma ORI

107

04-03-25, 09.19

rummet. Det blev tyst. Han prövade att ställa sig på bänken och kika ut. Jo, hans ögon nådde precis över kanten. Tre killar i tretton–fjortonårsåldern kom in. En daskade en annan i stjärten med en snurrad handduk. »Fan, lägg av!« Han böjde på nacken. Längre ner kände han hur hans erektion trycktes in i hörnet som mellan två hårda, vidöppna skinkor. Lugn. Lugn. Han kikade över kanten igen. Två av grabbarna hade fått av sig badbyxorna och böjde sig in i sina skåp för att ta fram sina kläder. Hans mellangärde kramades samman i en enda kraftig kramp och sperman sprutade in i hörnet, rann ner mot bänken han stod på. Nu. Lugn. Ja. Nu kändes det bättre. Men sperman var inte bra. Spår. Han tog upp sina strumpor ur väskan, torkade rent i hörnet och på bänken så gott det gick. La tillbaka strumporna i väskan, satte på sig huvan medan han lyssnade på grabbarnas samtal. »… nya Atari. Enduro. Ska du med hem och köra lite?« »Nä, har lite grejer jag måste …« »Du då?« »Okej. Har du två joystickar, då?« »Nä, men …« »Ska vi hämta min först, då? Så kan vi köra båda.« »Okej. Ses, Matte.« »Ses.« Två av grabbarna verkade vara på väg. Läget var perfekt. En skulle bli kvar, utan att de andra väntade på honom. Han vågade sig på att kika över kanten igen. Två av grabbarna var klara, på väg ut. Den siste höll på att ta på sig strumporna. Han duckade, kom ihåg att han hade huvan på sig. Tur att de inte sett honom. Han tog upp halotanflaskan, höll den med fingrarna på utlösningsspaken. Skulle han behålla huvan på? Om grabben kom undan. Om det kom in någon i omklädningsrummet. Om … Fan. Det hade varit ett misstag att klä av sig. Om han behövde fly snabbt. Fanns ingen tid att tänka. Han hörde hur grabben låste sitt skåp och började gå mot utgången. Om fem sekunder skulle han passera hyttdörren. För sent för överväganden. I springan mellan dörrens innerkant och väggen såg han en skugga passera. Han blockerade alla tankar, låste upp dörrlåset, slängde upp dörren och kastade sig ut. 

41102 Låt den rätte komma ORI

108

04-03-25, 09.19

Mattias vände sig om och såg en stor, vit naken kropp med en skidmask över huvudet komma farande emot honom. Bara en tanke, ett enda ord hann flyga genom hans medvetande innan hans kropp instinktivt kastade sig baklänges: Döden. Han ryggade undan från Döden som ville ta honom. I sin ena hand höll Döden någonting svart. Detta svarta flög fram mot hans ansikte och han drog in luft i lungorna för att skrika. Men innan skriket hunnit ut var det svarta över honom, täckte hans mun, hans näsa. En hand tog tag i hans bakhuvud, pressade in hans ansikte i det svarta, mjuka. Skriket blev bara till ett kvävt jämrande och medan han ylade ur sig sitt stympade skrik hörde han ett väsande som från en rökmaskin. Han försökte skrika igen, men när han drog in luft hände någonting med hans kropp. En domning spred sig ut i alla lemmar och nästa skrik blev bara till ett pip. Han andades in igen och benen gav vika, mångfärgade slöjor fladdrade framför hans ögon. Han ville inte skrika mer. Orkade inte. Slöjorna täckte nu hela hans synfält. Han hade ingen kropp längre. Färgerna dansade. Han föll baklänges in i regnbågen.

 Oskar höll lappen med morsekoden i ena handen och knackade med den andra fram bokstäverna i väggen. Knackning med knogen för punkt, slag med handflata för streck, som de bestämt. Knoge. Paus. Knoge, handflata, knoge, knoge. Paus. Knoge, knoge. (E. L. I.) J.A.G. G.Å.R. U.T.

Efter några sekunder kom svaret. J.A.G. K.O.M.M.E.R.

De träffades utanför hennes port. På bara en dag hade hon … förändrats. För någon månad sedan hade en judisk kvinna varit i skolan, berättat om förintelsen, visat diabilder. Eli såg ut lite som människorna på bilderna nu. Den skarpa portbelysningen markerade skuggor i hennes ansikte, som om benen höll på att tränga fram genom huden, som om huden blivit tunnare. Och … »Vad har du gjort med håret?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

109

04-03-25, 09.19

Han hade trott att det var ljuset som fick det att se ut så, men när han kom närmare såg han att det genom hennes svarta hår löpte några tjocka, vita slingor. Som på gamla människor. Eli strök sig över håret, log mot honom. »Det försvinner. Vad ska vi göra?« Oskar klirrade med några enkronor i fickan. »Tjorren?« »Va?« »Kiosken.« »Mm. Sisten dit är en rutten sill.« En bild blixtrade till i Oskars huvud. Svartvita barn. Sedan satte Eli fart och Oskar hängde på. Fast hon såg ut att vara alldeles sjuk var hon mycket snabbare än han, flög vigt över stenarna på stigen, kom över gatan i bara ett par steg. Oskar sprang på så gott han kunde, distraherad av den där bilden. Svartvita barn? Just det. Han sprang nedför backen förbi Sega råttfabriken när han fick fatt i den. Såna där gamla filmer som visades på söndagarna. Anderssonskans Kalle och såna. »Sisten dit är en rutten sill.« Det var sånt de sa i de filmerna. Eli väntade på honom nere vid vägen, tjugo meter från kiosken. Oskar joggade fram till henne, försökte låta bli att flämta. Han hade aldrig varit med Eli nere vid kiosken förut. Skulle han berätta den där grejen? Ja. »Du, vet du att den kallas ’Älskarens kiosk’?« »Varför det?« »För att … ja, jag hörde, på ett föräldramöte … det var en som sa … alltså inte till mig, utan … jag hörde det. Sa att han som har den, att han …« Nu ångrade han sig. Det blev larvigt. Pinigt. Eli slog ut med händerna. »Vadå?« »Äh, att han som har den … att han har damer i kiosken. Alltså, du vet, att han … när kiosken är stängd …« »Är det sant?« Eli tittade på kiosken. »Hur får dom plats?« »Äckligt, va?« »Ja.« Oskar gick ner mot kiosken. Eli tog några snabba steg så att hon kom intill honom, viskade: »Dom måste vara smala!« Båda fnittrade. De kom in i ljuset från kiosken. Eli himlade demonstrativt med ögonen mot kioskägaren som stod inne i kiosken och tittade på en liten teve. 

41102 Låt den rätte komma ORI

110

04-03-25, 09.19

»Är det han?« Oskar nickade. »Han ser ju ut som en apa.« Oskar kupade handen runt Elis öra, viskade: »Han rymde från Skansen för fem år sen. Dom letar fortfarande efter honom.« Eli fnittrade och kupade handen runt Oskars öra. Hennes varma andedräkt flöt in i hans huvud. »Det gör dom inte alls. Dom har låst in honom här istället!« Båda tittade upp på kioskägaren, började gapskratta; att tänka sig den bistre kioskägaren som en apa i sin bur, omgiven av godis. Vid ljudet av deras skratt vände sig kioskägaren mot dem och rynkade sina enorma ögonbryn så att han såg ännu mer ut som en gorilla. Oskar och Eli skrattade så de nästan ramlade omkull, tryckte händerna mot munnarna och försökte göra sig allvarliga. Kioskägaren lutade sig mot öppningen. »Skulle ni ha nåt?« Eli gjorde sig snabbt allvarlig, tog handen från munnen och gick fram till luckan, sa: »En banan, tack.« Oskar frustade och tryckte handen hårdare mot munnen. Eli vände sig om och satte pekfingret framför läpparna och hyschade med spelad stränghet. Kioskägaren stod kvar. »Jag har inga bananer.« Eli låtsades oförstående. »Inga banaaaner?« »Nej. Nåt annat?« Oskar hade kramp i käkarna av undertryckt skratt. Han vacklade bort från kiosken, sprang några steg mot postlådan, lutade sig emot den och skrattade, frustade så att han skakade. Eli kom fram till honom, skakade på huvudet. »Inga bananer.« Oskar flämtade fram: »Har väl … ätit upp … alla själv.« Oskar samlade sig, knep ihop läpparna och tog fram sina fyra enkronor, gick fram till luckan. »Blandat.« Kioskägaren blängde på honom och började plocka smågodis från plastbehållarna i skyltfönstret med en tång, släppte dem i en papperspåse. Oskar sneglade åt sidan för att se att Eli hörde, sa: »Glöm inte bananerna.« Kioskägaren stannade till i sitt plockande. »Jag har inga bananer.« Oskar pekade på en av behållarna. »Skumbananerna, menar jag.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

111

04-03-25, 09.19

Han hörde hur Eli fnittrade och gjorde likadant som hon gjort; la fingret för munnen och hyschade. Kioskägaren fnyste, la ett par skumbananer i påsen och överlämnade den till Oskar. De gick tillbaka mot gården. Innan Oskar ens tagit något själv höll han fram påsen mot Eli. Hon skakade på huvudet. »Nä tack.« »Äter du inte godis?« »Tål inte.« »Inget godis?« »Nä.« »Usch vad tråkigt.« »Ja. Nej. Jag vet ändå inte hur det smakar.« »Har du aldrig ens smakat?« »Nä.« »Hur vet du då att …« »Jag vet det, bara.« Så där var det ibland. De pratade om någonting, Oskar frågade om någonting, och det slutade med ett »det är så, bara«, »jag vet det, bara«. Ingen närmare förklaring. Det var en av de grejer som var lite konstiga med Eli. Trist att han inte fått bjuda. Det var det han hade planerat. Bjuda massor. Så mycket hon ville. Och så åt hon inte godis. Han stoppade en skumbanan i munnen och sneglade på henne. Hon såg verkligen inte frisk ut. Och de där vita slingorna i håret … I någon berättelse Oskar läst hade en persons hår blivit alldeles vitt efter att han blivit väldigt skrämd av något. Men det hade väl inte Eli blivit? Hon tittade åt sidorna, knöt armarna runt kroppen och såg alldeles liten ut. Oskar fick lust att lägga armen om henne, men vågade inte riktigt. I portvalvet till gården stannade Eli och tittade upp mot sitt fönster. Det var släckt. Hon stod stilla med armarna knutna runt kroppen och tittade ner i marken. »Du, Oskar …« Han gjorde det. Hela hennes kropp bad om det och någonstans ifrån fick han modet att göra det. Han omfamnade henne. Ett hemskt ögonblick trodde han att han gjort fel, hennes kropp var styv, låst. Han var just på väg att släppa när hon slappnade av i hans famn. Knuten löstes och hon lirkade ut sina armar, höll dem om hans rygg och tryckte sig darrande emot honom. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och de stod så. Hennes andedräkt mot halsen. De höll om varandra i tystnad. Oskar blundade och visste: det

41102 Låt den rätte komma ORI

112

04-03-25, 09.19

ta var det största. Ljuset från lyktan i portvalvet trängde svagt in genom hans slutna ögonlock, la en hinna av rött för hans ögon. Det största. Eli makade sitt huvud närmare hans hals. Värmen från hennes andedräkt blev starkare. Muskler i hennes kropp som varit avslappnade spändes igen. Hennes läppar snuddade vid hans hals och en rysning for genom hans kropp. Plötsligt ryckte hon till och bröt omfamningen, tog ett steg tillbaka. Oskar lät armarna falla. Eli ruskade på huvudet som för att befria sig från en ond dröm, vände och gick mot sin port. Oskar stod kvar. När hon öppnade porten ropade han efter henne. »Eli?« Hon vände sig om. »Var är din pappa?« »Han skulle … komma med mat.« Hon får ingen mat. Det är det. »Du kan få nåt hos oss.« Eli släppte porten, gick fram till honom. Oskar började snabbt planera hur han skulle lägga fram det hela för mamma. Ville inte att mamma skulle träffa Eli. Inte tvärtom, heller. Han kunde göra ett par mackor och ta med ut, kanske. Ja, det vore det bästa. Eli ställde sig framför honom, tittade honom allvarligt i ögonen. »Oskar. Tycker du om mig?« »Ja. Jättemycket.« »Om jag inte var en flicka … skulle du tycka om mig ändå?« »Hur då?« »Bara det. Skulle du tycka om mig även om jag inte var en flicka?« »Ja … det skulle jag väl.« »Säkert?« »Ja. Varför frågar du det?« Någon slet i ett igenkärvat fönster, sedan öppnades det. Bakom Elis huvud kunde Oskar se hur mamma stack ut huvudet genom hans sovrumsfönster. »Ooooskar!« Eli drog sig snabbt undan, in mot väggen. Oskar knöt händerna och sprang uppför backen, ställde sig nedanför fönstret. Som en småunge. »Vad är det!?« »Oj! Var du där. Jag trodde –« »Vad är det?« »Ja, det börjar nu.« »Jag vet.« Mamma var på väg att säga något mer, men stängde munnen och tittade 

41102 Låt den rätte komma ORI

113

04-03-25, 09.19

på honom där han stod nedanför fönstret, fortfarande med nävarna hårt knutna längs sidorna, spänd i hela kroppen. »Vad gör du?« »Jag … jag kommer.« »Ja, för att –« Ögonen fuktades av vrede och Oskar väste: »Gå in! Stäng fönstret. Gå in!« Mamma stirrade på honom ett ögonblick till. Sedan for något över hennes ansikte och hon smällde igen fönstret, gick därifrån. Oskar hade velat … inte ropa tillbaka henne, men … sända tankar. Förklara lugnt och stilla hur det var. Att hon inte fick göra så där, att han hade … Han sprang tillbaka nedför backen. »Eli?« Hon var inte där. Och hon hade inte gått in i sin port, det skulle han ha sett. Hon hade väl gått till tunnelbanan för att åka till den där fastern inne i stan där hon brukade vara efter skolan. Så var det nog. Oskar ställde sig i det mörka hörnet dit hon dragit sig undan när mamma ropat. Vände sig med ansiktet in mot väggen. Stod så en stund. Sedan gick han in.

 Håkan släpade in pojken i hytten och låste dörren om sig. Pojken hade knappt givit ett ljud ifrån sig. Det enda som kunde väcka misstankar nu var väsandet från gasflaskan. Han fick jobba snabbt. Så mycket enklare det skulle vara om han kunnat attackera direkt med kniven, men nej. Blodet måste komma från en levande kropp. Ännu en av de saker han fått förklarade för sig. Blod från döda var värdelöst, rentav skadligt. Nå. Pojken levde. Bröstet hävde sig upp och ner, drog in den sövande gasen. Han surrade repet hårt runt pojkens ben, strax ovanför knäna, la de båda repändarna över kroken och började dra. Pojkens ben lyftes från golvet. En dörr öppnades, röster hördes. Han höll fast i repet med ena handen och stängde av gasen med den andra, tog loss munstycket. Bedövningen skulle hålla i några minuter, han fick jobba på vare sig det fanns folk utanför eller inte, så ljudlöst han kunde. Ett antal män utanför. Två, tre, fyra? De pratade om Sverige och Danmark. Någon landskamp. Handboll. Medan de pratade hissade han upp 

41102 Låt den rätte komma ORI

114

04-03-25, 09.19

pojkens kropp. Det gnisslade i kroken, belastningen kom ur en annan vinkel än när han själv hängt i den. Männen därute tystnade. Hade de hört något? Han stod stilla, andades knappt. Höll kvar kroppen, vars huvud just lyft från golvet, i samma läge. Nej. Bara en paus i samtalet. De fortsatte. Prata på, prata på. »Sjögrens straff var ju helt …« »Det man inte har i armarna får man ha i huvet.« »Han kan ju klocka in dom rätt bra ändå.« »Är den där skruven, fattar inte hur han gör …« Pojkens huvud hängde fritt ett par decimeter från golvet. Nu … Var skulle han fästa repändarna? Springorna mellan brädorna i bänken var för smala för att det skulle gå att få igenom repet. Han kunde väl inte gärna jobba med en hand medan han höll repet med den andra. Skulle inte orka. Han stod stilla med repändarna i sina hårt knutna händer, svettades. Huvan var varm, han borde ta av den. Sen. När det är klart. Den andra kroken. Måste bara få till en ögla först. Svetten rann i ögonen när han släppte ner pojkens kropp för att få slack på repen och gjorde en ögla. Drog upp pojken igen och försökte få den runt kroken. För kort. Han släppte ner pojken igen. Karlarna tystnade. Gå då! Gå! I tystnaden gjorde han en ny ögla längre bort på repändarna, väntade. De började prata igen. Bowling. Svenska damframgångar i New York. Strike och spärr och svetten fick det att svida i ögonen. Varmt. Varför är det så varmt. Han fick öglan runt kroken och andades ut. Kunde de inte gå? Pojkens kropp hängde i rätt läge och det var bara att skrida till verket snabbt, innan han vaknade, och kunde de inte gå. Men det var bowlingminnen och hur man spelat förr i tiden och någon som fastnat med tummen i klotet och behövt åka till sjukhus för att få bort det. Det gick inte att vänta. Han satte tratten i plastdunken, ställde den intill pojkens hals. Tog upp kniven. När han vände sig om för att tappa ur pojken hade samtalet där ute tystnat igen. Och pojkens ögon var öppna. Vidöppna. Pupillerna irrade omkring där han hängde upp och ner, sökte ett fäste, en förståelse. De stannade på Håkan där han stod, naken, med kniven i handen. Ett kort ögonblick såg de varandra rakt i ögonen. Sedan öppnade pojken munnen och gallskrek. Håkan ryggade baklänges, dunsade in i hyttväggen med ett blött ljud. 

41102 Låt den rätte komma ORI

115

04-03-25, 09.19

Den svettiga ryggen kanade över väggen och han förlorade nästan balansen. Pojken skrek och skrek. Ljudet fortplantades i omklädningsrummet, ekade mellan väggarna, förstärktes så att det slog lock för öronen på Håkan. Hans hand slöt sig hårdare om knivskaftet och det enda han kunde tänka var att han måste få slut på pojkens skrik. Kapa huvudet så att det slutade skrika. Han hukade sig ner mot pojken. Det bultade på dörren. »Hallå! Öppna!« Håkan släppte kniven. Klinget när den föll i golvet hördes knappt genom bultandet och pojkens oupphörliga gallskrik. Dörren skakade på sina fästen av slagen utifrån. »Öppna! Jag slår in dörren!« Slut. Nu var det slut. Nu återstod bara en sak. Ljuden omkring honom försvann, synfältet krympte till en tunnel när Håkan vände huvudet mot väskan. Genom tunneln såg han sin hand sträckas ner i väskan och plocka fram syltburken. Han dunsade ner på stjärten med syltburken i händerna, skruvade av locket. Väntade. När de fick upp dörren. Innan de dragit av honom huvan. Ansiktet. Genom skriket och smällarna mot dörren tänkte han på sin älskade. På tiden de haft tillsammans. Han frammanade bilden av sin älskade som en ängel. En pojkängel som nu sänkte sig ner från himlen, bredde ut sina vingar, kom för att hämta honom. Bära honom med sig. Dit där de alltid skulle vara tillsammans. Alltid. Dörren flög upp och smällde in i väggen. Pojken fortsatte skrika. Utanför stod tre män, mer eller mindre påklädda. De stirrade oförstående på scenen framför sig. Håkan nickade sakta, accepterade. Sedan skrek han: »Eli! Eli!« och hällde den koncentrerade saltsyran över sitt ansikte.

 »Var glad! Var glad! Var glad i din herre och Gud! Var glad! Var glad! Och hylla din konung och Gud!« Staffan ackompanjerade sig själv och Tommys mamma på pianot. De 

41102 Låt den rätte komma ORI

116

04-03-25, 09.19

tittade varandra i ögonen emellanåt, log och tindrade. Tommy satt i skinnsoffan och led. Han hade hittat ett litet hål nere vid ena armstödet och medan Staffan och mamma sjöng jobbade han med att göra det större. Pekfingret grävde runt inne i stoppningen och han undrade om Staffan och mamma hade legat med varandra på den här soffan någon gång. Under barometrarna. Middagen hade varit okej, något slags marinerad kyckling med ris. Efter middagen hade Staffan visat Tommy kassaskåpet där han förvarade sina pistoler. Det stod under sängen i sovrummet, och Tommy hade undrat samma sak där. Hade de legat med varandra i den här sängen? Tänkte mamma på pappa medan Staffan smekte henne? Blev han kåt av tanken på pistolerna under madrassen? Blev hon? Staffan slog an slutackordet, lät det klinga bort. Tommy drog fingret ur det nu ganska stora hålet i soffan. Mamma nickade åt Staffan, tog hans hand och satte sig på pianopallen intill honom. Ur den vinkel där Tommy satt hängde Jungfru Maria precis ovanför deras huvuden, som om det var en effekt de beräknat, repeterat in i förväg. Mamma tittade på Staffan, log och vände sig till Tommy. »Tommy. Det är en sak vi vill berätta för dig.« »Ska ni gifta er?« Mamma tvekade. Hade de repeterat det här i förväg med scenografi och allt, så hade den repliken uppenbarligen inte ingått. »Ja. Vad säger du om det?« Tommy ryckte på axlarna. »Okej. Gör det.« »Vi tänkte … till sommaren, kanske.« Mamma tittade på honom som för att fråga om han kanske hade något bättre förslag. »Ja, ja. Visst.« Han stack in fingret i hålet igen, lät det vara kvar där. Staffan lutade sig fram. »Jag vet ju att jag inte kan … ersätta din pappa. På något sätt. Men jag hoppas att du och jag kan … lära känna varandra och … ja. Att vi kan bli kompisar.« »Var ska ni bo, då?« Mamma såg plötsligt ledsen ut. »Vi, Tommy. Det här handlar ju om dig också. Vi vet inte. Men vi tänkte kanske skaffa en villa i Ängby. Om det går.« »Ängby.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

117

04-03-25, 09.19

»Ja. Vad tror du?« Tommy tittade på glasbordets skiva där hans mamma och Staffan reflekterades halvgenomskinliga, som spöken. Han lirkade med fingret i hålet, fick loss en bit skumgummi. »Dyrt.« »Vad för nåt?« »En villa i Ängby. Det är dyrt. Kostar mycket pengar. Har ni mycket pengar?« Staffan var på väg att svara när telefonen ringde. Han smekte Tommys mamma över kinden och gick till telefonen i hallen. Mamma satte sig i soffan intill Tommy, frågade: »Tycker du inte om det?« »Jag älskar det.« Från hallen hördes Staffans röst. Han lät upphetsad. »Det var ju … ja, jag kommer omedelbart. Ska vi … nej, då åker jag ner dit direkt. Bra. Hej.« Han kom in i vardagsrummet igen. »Mördaren är i Vällingbyhallen. Dom har inte folk nere på stationen så jag måste …« Han dök in i sovrummet och Tommy kunde höra kassaskåpet öppnas och stängas. Staffan klädde om därinne och efter en stund kom han ut i full polismundering. Ögonen såg lätt sinnessjuka ut. Han pussade Tommys mamma på munnen och slog Tommy på knät. »Måste iväg direkt. Vet inte när jag kommer. Får prata mer sen.« Han skyndade ut i hallen och Tommys mamma följde efter. Tommy hörde någonting om »var försiktig« och »jag älskar dig« och »stannar du« medan han gick fram till pianot och utan att veta varför sträckte ut sin arm och tog den skulpterade pistolskytten. Den var tung i hans hand, minst två kilo. Medan mamma och Staffan sa farväl till varandra – Dom tycker om det här. Mannen som går ut i kriget. Den trånande kvinnan – gick han ut på balkongen. Den kalla kvällsluften sögs ner i hans lungor och han kunde andas för första gången på ett par timmar. Han lutade sig över balkongräcket, såg att det växte täta buskar nedanför. Han höll skulpturen ut över räcket, släppte. Den föll ner i buskarna med ett rasslande. Mamma kom ut på balkongen och ställde sig intill honom. Efter ett par sekunder öppnades porten och Staffan kom ut, halvsprang mot parkeringsplatsen. Mamma vinkade, men Staffan tittade inte upp. När han passerade precis under balkongen fnittrade Tommy till. »Vad är det?« frågade mamma. 

41102 Låt den rätte komma ORI

118

04-03-25, 09.19

»Ingenting.« Bara att en liten kille med pistol står i buskarna och siktar på Staffan. Bara det. Tommy kände sig rätt okej, trots allt.

 Styrkan hade förstärkts med Karlsson, den ende av gubbarna som hade ett »riktigt jobb«, som han själv uttryckte det. Larry var förtidspensionerad, Morgan jobbade av och till på en bilskrot, och Lacke visste man inte riktigt vad han levde av. Ibland hade han lite stålar, bara. Karlsson hade fast anställning på leksaksaffären i Vällingby. Hade ägt den en gång i tiden men tvingats sälja på grund av »ekonomiska svårigheter«. Den nye ägaren hade så småningom anställt honom, för som Karlsson sa, kunde man ju inte förneka »att man efter trettio år i branschen har en viss erfarenhet«. Morgan lutade sig bakåt i stolen, skrevade med benen och knäppte händerna bakom huvudet, stirrade på Karlsson. Lacke och Larry gav varandra en blick. Nu satte det igång. »Jaha, Karlsson. Vad nytt i leksaksbranschen? Kommit på några nya sätt att blåsa ungarna på veckopengen?« Karlsson fnyste. »Du vet inte vad du pratar om. Är det någon som blir blåst så är det jag. Du kan inte föreställa dig omfattningen på snatteriet. Ungarna –« »Ja, ja, ja. Är väl bara att köpa in nåt plastsmäck från Korea för två spänn och sälja för en hundring så har ni igen det.« »Vi säljer inte sådana saker.« »Nä, nä. Vad var det här jag såg i skyltfönstret häromdan då? Smurfarna. Vad är det? Handtillverkade kvalitetsleksaker från Bengtsfors, eller?« »Jag tycker detta är mycket märkligt för att komma från en person som säljer bilar som bara rullar om man sätter en häst framför dom.« Och så fortsatte det. Larry och Lacke lyssnade, skrattade ibland, kom med någon kommentar. Om Virginia varit här hade tuppkammarna rest sig ytterligare ett snäpp och Morgan hade inte gett sig förrän Karlsson var riktigt förbannad. Men Virginia var inte här. Och inte Jocke heller. Den rätta stämningen ville inte riktigt infinna sig, och därför hade diskussionen redan börjat mattas när ytterdörren framåt halv nio långsamt öppnades. Larry tittade upp och såg en person som han aldrig hade trott skulle sät

41102 Låt den rätte komma ORI

119

04-03-25, 09.19

ta sin fot här: Gösta. Stinkbomben, som Morgan sa. Larry hade suttit och snackat med Gösta på en bänk nedanför höghuset ett par gånger, men aldrig att han kommit hit förr. Gösta såg skärrad ut. Rörde sig som om han var sammansatt av dåligt ihoplimmade bitar som kunde falla isär om han rörde sig för mycket. Kisade med ögonen och riste fram och tillbaka i små rörelser. Antingen var han stupfull eller sjuk. Larry vinkade. »Gösta! Kom och sätt dig!« Morgan vred på huvudet, kollade in Gösta och sa: »Åh, fan.« Gösta manövrerade sig fram till deras bord som över ett minfält. Larry drog ut stolen bredvid sig, gjorde en inbjudande rörelse. »Välkommen till klubben.« Gösta verkade inte höra honom, men hasade sig fram till stolen. Han var klädd i en nött kostym med väst och fluga, håret var vattenkammat. Och han stank. Piss och piss och piss. Även när man satt med honom utomhus var stanken klart märkbar, men uthärdlig. Inne i värmen osade det om honom av sur gammal urin så att man var tvungen att andas genom munnen för att stå ut. Alla gubbarna, även Morgan, ansträngde sig för att inte ansiktet skulle visa det som näsan kände. Servitören kom fram till deras bord, hejdade sig när han kände Göstas lukt och sa: »Får det … lov att vara?« Gösta skakade på huvudet utan att titta på servitören. Servitören rynkade ögonbrynen och Larry gjorde en gest; Det är lugnt, vi fixar det. Servitören avlägsnade sig och Larry la handen på Göstas axel. »Vad förskaffar oss den äran?« Gösta harklade sig och med blicken mot golvet sa han: »Jocke.« »Vad är det med honom?« »Han är död.« Larry hörde hur Lacke flämtade till bakom hans rygg. Han höll kvar handen uppmuntrande på Göstas axel. Kände att det behövdes. »Hur vet du det?« »Jag såg det. När det hände. När han blev dödad.« »När då?« »Lördag. Kväll.« Larry tog bort handen. »I lördags? Men … har du snackat med polisen?« Gösta skakade på huvudet. »Har inte orkat. Och jag … såg det inte. Men jag vet.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

120

04-03-25, 09.19

Lacke höll händerna för ansiktet, viskade, »Jag visste det, jag visste det.« Gösta berättade. Barnet som kastat sönder lampan närmast bron med en sten, gått in och väntat. Jocke som gått in och inte kommit ut igen. Det svaga avtrycket, konturen av en kropp i de vissna löven morgonen därpå. När han var färdig hade servitören sedan en stund tillbaka gjort ilskna tecken åt Larry, pekat omväxlande på Gösta och på dörren. Larry la handen på Göstas arm. »Vad säger du. Ska vi gå och titta, då?« Gösta nickade, och de reste sig från bordet. Morgan svepte det sista av sin öl, flinade åt Karlsson som tog tidningen och stoppade i rockfickan som han alltid gjorde, den snåla jäveln. Bara Lacke satt kvar och pillade med några avbrutna tandpetare som låg framför honom på bordet. Larry böjde sig ner. »Ska du inte med?« »Jag visste det. Jag kände det.« »Ja. Ska du inte med då?« »Jo. Jag kommer. Gå ni.« När de kom ut i den kalla kvällsluften blev Gösta lugnare. Han började gå med så snabba steg att Larry fick be honom slå av på takten, hjärtat pallade inte. Karlsson och Morgan gick sida vid sida bakom dem; Morgan väntade på att Karlsson skulle säga något dumt så att han fick skälla på honom. Det skulle göra gott. Men till och med Karlsson verkade upptagen av egna tankar. Den trasiga lampan hade blivit bytt och det var hyfsat ljust under bron. De stod i samlad tropp och lyssnade på Gösta medan han berättade och pekade på lövhögarna, stampade med fötterna för att värma dem. Dålig cirkulation. Det ekade i valvet som av en armé på marsch. När Gösta var färdig sa Karlsson: »Det finns ju inga bevis, direkt.« Det var den typen av replik Morgan väntat på. »Du hör väl vad han säger för fan. Tror du han står här och ljuger?« »Nej«, sa Karlsson, som om han talade till ett barn, »men jag menar att polisen kanske inte är lika benägna som vi att tro på hans berättelse när det inte finns något som styrker den.« »Han är ju vittne.« »Tror du det räcker?« Larry slog ut med handen över lövdrivorna. »Frågan är ju vart han tagit vägen. Om det nu är så här.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

121

04-03-25, 09.19

Lacke kom gående längs parkvägen, gick fram till Gösta och pekade mot marken. »Där?« Gösta nickade. Lacke körde ner händerna i fickorna och stod en lång stund och betraktade de oregelbundna lövmönstren som om det var ett gigantiskt pussel han hade att lösa. Hans käkmuskler bet ihop, slappnade av, bet ihop. »Jaha? Vad säger ni?« Larry tog ett par steg fram emot honom. »Jag är ledsen, Lacke.« Lacke viftade avvärjande med handen, höll Larry ifrån sig. »Vad säger ni? Ska vi få tag i den jäveln som gjort det här eller ska vi inte?« De andra tittade åt alla möjliga håll utom på Lacke. Larry var på väg att säga något om att det ju var svårt, förmodligen omöjligt, men avstod. Till slut harklade sig Morgan, gick fram till Lacke och la armen om hans axel. »Vi ska ta honom, Lacke. Det ska vi.«

 Tommy tittade ut över räcket, tyckte sig se glimret av silver där nere. Såg ut som såna där grejer Gröngölingarna brukade komma hem med från tävlingar. »Vad tänker du på?« frågade mamma. »Kalle Anka.« »Du gillar inte Staffan nåt vidare, va?« »Det är okej.« »Är det?« Tommy tittade upp mot centrum. Såg det stora, röda V:et i neon som långsamt snurrade över alltihop. Vällingby. Victory. »Har han visat dig pistolerna?« »Varför frågar du det?« »Bara undrar. Har han gjort det?« »Jag förstår inte vad du menar.« »Det är väl inte så svårt. Har han öppnat sitt kassaskåp, tagit fram pistolerna och visat dom?« »Ja. Hurså?« »När gjorde han det?« Mamma strök bort någonting från blusen, gnuggade sig över armarna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

122

04-03-25, 09.19

»Jag fryser lite.« »Tänker du på pappa?« »Ja, det gör jag. Hela tiden.« »Hela tiden?« Mamma suckade, böjde sitt huvud för att kunna se honom i ögonen. »Vart vill du komma?« »Vart vill du komma?« Tommys hand vilade på räcket, hon la sin ovanpå. »Kommer du med till pappa imorgon?« »Imorgon?« »Ja. Det är väl allhelgona.« »Det är i övermorgon. Ja, det gör jag.« »Tommy …« Hon lirkade loss hans händer från räcket, vände honom mot sig. Kramade honom. Han stod stel ett ögonblick. Sedan gjorde han sig fri och gick in. Medan han tog på sig ytterkläderna insåg han att han måste ha in mamma från balkongen om han skulle kunna hämta skulpturen. Han ropade på henne och hon kom snabbt in från balkongen, hungrande efter ett ord. »Jo … hälsa Staffan.« Mamma sken upp. »Det ska jag. Ska du inte stanna, då?« »Nä, jag … kan väl ta hela natten, det där.« »Ja. Jag är lite orolig.« »Ska du inte vara. Han kan ju skjuta. Hejdå.« »Hejdå …« Ytterdörren slog igen. »… hjärtat mitt.«

 En stum smäll hördes från Volvons innanmäte när Staffan körde den över trottoarkanten i hög hastighet. Käkarna smällde ihop så att det sjöng i huvudet, han blev blind för ett ögonblick och körde nästan över en äldre man som var på väg att sälla sig till skaran av nyfikna som samlats kring polisbilen utanför huvudentrén. Aspirant Larsson satt inne i bilen och pratade i radion. Kallade väl på förstärkning eller ambulans. Staffan körde in bakom polisbilen för att lämna vägen fri för eventuell förstärkning, hoppade ur och låste. Han låste all

41102 Låt den rätte komma ORI

123

04-03-25, 09.19

tid sin bil, om han så bara skulle vara borta från den en minut. Inte för att han var orolig att den skulle bli stulen, men för att vanan skulle sitta i, så att han aldrig glömde låsa tjänstebilen, för Guds skull. Han gick mot huvudentrén och ansträngde sig att se myndig ut med tanke på åskådarna; han visste med sig att han hade ett utseende som verkade förtroendeingivande på de flesta. Flera av dem som stod och tittade tänkte förmodligen: »Aha, här kommer han som ska ordna upp det hela.« Strax innanför entrédörrarna stod fyra män i badbyxor med handdukar svepta över axlarna. Staffan gick förbi dem, mot omklädningsrummen, men en av männen ropade: »Hallå, ursäkta«, och tassade fram till honom på bara fötter. »Jo, förlåt, men … våra kläder.« »Vad är det med dom?« »När kan vi hämta dom?« »Era kläder?« »Ja, dom är i omklädningsrummet och vi får inte gå in dit.« Staffan öppnade munnen för att säga något syrligt om att deras kläder för närvarande låg högst på prioriteringslistan, men en kvinna i vit t-shirt var just på väg fram till männen med en bunt badrockar i famnen. Staffan gjorde en gest mot kvinnan och fortsatte mot omklädningsrummen. På vägen mötte han ytterligare en kvinna i vit t-shirt som ledde en pojke i tolv–trettonårsåldern ner mot entrén. Pojkens ansikte lyste djuprött mot den vita badrock han var svept i, ögonen var tomma. Kvinnan fixerade Staffan med en blick som såg nästan anklagande ut. »Hans mamma kommer och hämtar honom.« Staffan nickade. Var pojken … offret? Han hade velat fråga precis det, men kunde i hastigheten inte komma på något vettigt sätt att formulera frågan. Fick utgå ifrån att Holmberg tagit namn och övriga uppgifter, bedömt det som lämpligast att låta pojkens mamma ta över, leda honom till ambulans, krissamtal, terapi. Beskydda dessa dina minsta. Staffan fortsatte längs korridoren, sprang uppför trappan medan han inom sig rabblade en tacksägelse för visad nåd och bad om styrka för den prövning som komma skulle. Var mördaren verkligen kvar i byggnaden? Utanför omklädningsrummen, under en skylt med det enda ordet »HERRAR«, stod mycket riktigt tre herrar och pratade med konstapel Holmberg. Bara en var fullt påklädd. En av de tre saknade byxor, den andre hade bar överkropp. 

41102 Låt den rätte komma ORI

124

04-03-25, 09.19

»Bra att du kunde komma så snabbt«, sa Holmberg. »Är han kvar?« Holmberg pekade mot dörren till omklädningsrummen. »Där inne.« Staffan gjorde en gest mot de tre männen. »Är dom … ?« Innan Holmberg hann säga något tog mannen utan byxor ett halvt steg framåt och sa, inte utan stolthet, »Vi är vittnen.« Staffan nickade och tittade frågande på Holmberg. »Borde inte dom …« »Jo, men jag väntade tills du kom. Han är tydligen inte våldsam.« Holmberg vände sig mot de tre männen och sa vänligt: »Vi kommer höra av oss. Det bästa ni kan göra nu är att åka hem. Jo, en sak till. Jag förstår att det inte är alldeles lätt, men försök att inte diskutera det här med varandra.« Mannen utan byxor log ett snett leende, införstådd. »Nån kan höra, menar du.« »Nej, men ni kan få för er att ni har sett saker som ni i själva verket inte sett, bara för att någon annan har gjort det.« »Inte jag. Jag såg vad jag såg och det var det jävligaste –« »Tro mig. Det händer den bäste. Och nu får ni ursäkta oss. Tack för all hjälp.« Männen drog sig bortåt i korridoren, mumlande. Holmberg var bra på sånt där. Snacka med folk. Det var ju det han gjorde mest. Åkte runt i skolorna och snackade knark och polisarbete. Var väl inte ofta han var ute på sånt här, numera. En metallisk smäll, som om något av plåt ramlat omkull, hördes inifrån omklädningsrummet och Staffan ryckte till, lystrade. »Inte våldsam?« »Svårt skadad, tydligen. Hällde nån form av syra i ansiktet.« »Varför det?« Holmbergs ansikte blev tomt, han vände sig mot dörren. »Vi får väl gå in och fråga.« »Beväpnad?« »Troligen inte.« Holmberg pekade mot fönsternischen; på marmorplattan låg en stor kökskniv med trähandtag. »Jag hade ingen påse. Dessutom hade han utan byxor hunnit stå och fippla med den en bra stund innan jag kom. Får ta det sen.« »Ska vi bara låta den ligga där?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

125

04-03-25, 09.19

»Har du nåt bättre förslag?« Staffan skakade på huvudet och nu i tystnaden kunde han urskilja två saker. Ett svagt, orytmiskt blåsljud inifrån omklädningsrummet. Vinden i en skorstenspipa. En spräckt flöjt. Det, och en doft. Något som han först trott ingick i den klordoft som impregnerade hela badhuset. Men det här var någonting mer. En skarp, stickande doft som kittlade i näsborrarna. Staffan rynkade näsan. »Ska vi … ?« Holmberg nickade, men stod kvar där han stod. Gift och barn. Visst. Staffan drog tjänstevapnet ur hölstret, vilade andra handen på dörrhandtaget. Det var tredje gången under sina tolv år i tjänsten som han gick in i ett rum med dragen pistol. Visste inte om han gjorde rätt, men ingen skulle förebrå honom. En barnamördare. Instängd, kanske desperat, om än aldrig så skadad. Han gjorde ett tecken åt Holmberg och öppnade dörren. Stanken slog emot honom. Det stack i näsan så att ögonen tårades. Han hostade. Tog upp en näsduk ur fickan och höll för munnen och näsan. Några gånger hade han bistått brandmän vid brinnande hus, det hade känts likadant. Men här fanns ingen rök, bara ett lätt dis som svävade omkring i rummet. Gode Gud, vad är det här? Det entoniga, hackande ljudet hördes fortfarande på andra sidan skåpraden framför dem. Staffan signalerade åt Holmberg att gå runt skåpraden från andra sidan, så att de kom från två håll. Staffan gick fram till kanten av skåpraden och kikade runt hörnet med pistolen hängande längs sidan. Han såg en omkullvält papperskorg av plåt och intill den en liggande, naken kropp. Holmberg dök upp på andra sidan, signalerade åt Staffan att ta det lugnt, det tycktes ju inte föreligga någon omedelbar fara. Staffan kände ett styng av irritation över att Holmberg försökte ta befäl över det hela nu när det inte tycktes farligt längre. Han andades in genom näsduken, tog bort den från munnen och sa högt: »Hallå. Det här är polisen. Hör du mig?« Mannen på golvet gav inget tecken på att han hörde, fortsatte bara ge ifrån sig det entoniga ljudet med ansiktet mot golvet. Staffan tog ett par steg framåt. »Håll fram händerna så jag kan se dom.« Mannen rörde sig inte. Men nu när Staffan var närmare kunde han se att det ryckte i hela kroppen. Det där med händerna var onödigt. Den ena ar

41102 Låt den rätte komma ORI

126

04-03-25, 09.19

men låg över papperskorgen, den andra utslängd på golvet intill. Handflatan var uppsvullen och sprucken. Syra … hur ser han ut … Staffan höll näsduken för munnen igen och gick fram till mannen medan han stoppade pistolen i hölstret, litade på att Holmberg täckte honom om det hände något. Kroppen ryckte spasmodiskt och det hördes mjuka smackande ljud när den nakna huden drogs loss från kaklet och sögs fast igen. Handen som låg på golvet hoppade som en flundra på en berghäll. Och hela tiden ljudet ur munnen, ner i golvet: »… eeiiieeeeiii …« Staffan gav tecken åt Holmberg att hålla sig på ett par stegs avstånd och satte sig på huk intill kroppen. »Kan du höra mig?« Mannen tystnade. Plötsligt gjorde hela kroppen en spasmisk vridning och rullade runt. Ansiktet. Staffan ryggade bakåt, tappade fotfästet och landade på svanskotan. Han bet ihop för att inte skrika när en solfjäder av smärta fälldes ut i ländryggen. Knep ihop ögonen. Öppnade dem igen. Han har inget ansikte. Staffan hade sett en knarkare som under en hallucination dunkat sitt ansikte upprepade gånger mot en vägg. Han hade sett en man som svetsat på en bensintank utan att tömma tanken innan. Den hade exploderat i ansiktet på honom. Men ingenting hade liknat detta. Näsan hade frätts bort, där den varit fanns bara två hål in i huvudet. Munnen hade smält samman, läpparna förseglats sånär som på en glipa i ena hörnet. Det ena ögat hade runnit ut över det som varit kinden, men det andra … det andra var vidöppet. Staffan stirrade in i ögat, det enda som var igenkännbart som mänskligt i denna oformliga massa. Ögat var rödsprängt och när det försökte blinka var det bara en halv hudflik som fladdrade ner över det och drogs upp igen. Där resten av ansiktet borde ha varit fanns bara bitar av brosk och ben som stack fram mellan oregelbundna stycken av kött och svarta tygslamsor. De nakna, glansiga muskelbitarna drogs samman och slappnade av, spratt som om huvudet hade bytts ut mot en klump av nyligen dödade, sönderhackade ålar. 

41102 Låt den rätte komma ORI

127

04-03-25, 09.19

Hela ansiktet, det som varit ansiktet, hade ett eget liv. En kväljning steg i Staffans hals och han skulle förmodligen ha spytt om inte kroppen varit så upptagen med att pumpa ut smärta i ländryggen. Långsamt drog han in benen under sig, tog sig upp på fötter, stödd mot skåpen. Det rödsprängda ögat stirrade hela tiden på honom. »Det var det jävligaste …« Holmberg stod med hängande armar och betraktade den vanställda kroppen på golvet. Det var inte bara ansiktet. Syran hade runnit ner på överdelen av kroppen också. Huden över nyckelbenet på ena sidan var borta och en del av benet stack fram, lyste vitt som en bit krita i en köttstuvning. Holmberg skakade på huvudet, höjde och sänkte ena handen halvvägs upp och ner, upp och ner. Hostade. »Det var det jävligaste …«

 Klockan var elva och Oskar låg i sin säng. Knackade försiktigt fram bokstäverna i väggen. E …L …I … E …L …I …

Inget svar.

41102 Låt den rätte komma ORI

128

04-03-25, 09.19

FREDAG 30 OKTOBER

Pojkarna i b stod uppradade på gången nedanför skolan och väntade på att magister Ávila skulle ge dem klartecken. Alla hade gymnastikpåsar eller väskor i händerna, för Gud nåde den som glömde kläder eller inte hade fullgoda skäl att utebli från gymnastiken. De stod på armlängds avstånd från varandra som magistern sagt åt dem den första dagen i fyran, när han övertagit ansvaret för deras fysiska fostran från klassföreståndarinnan. »Ett rackt ledd! Armlängd avstånd!« Magister Ávila hade varit stridspilot under kriget. Ett par gånger hade han underhållit pojkarna med berättelser om luftstrider och nödlandningar i vetefält. De var imponerade. Man hade respekt för honom. En klass som ansågs vara bråkig och oregerlig ställde sig lydigt på armlängds avstånd från varandra, trots att magistern inte ens var inom synhåll. Om ledet inte såg ut som han önskade, lät han dem vänta tio minuter extra, eller avblåste en utlovad volleybollmatch till förmån för armhävningar och situps. Oskar var, som de andra, ganska rädd för magistern. Med sitt stubbade, gråa hår och sin örnnäsa, sin bibehållna goda fysik och sina järnnypor var han knappast någon lämpad att älska eller förstå en vek, något överviktig och mobbad pojke. Men det var ordning på hans lektioner. Varken Jonny, Micke eller Tomas vågade göra något så länge magistern fanns i närheten. Nu klev Johan ut ur ledet, kastade en blick upp mot skolan. Gjorde sedan hitlerhälsningen och sa: »Racka ledd! Idagg brandövning! Med repp!« Några skrattade nervöst. Magistern hade en förkärlek för brandövningar. En gång per termin fick eleverna öva sig i att hala sig ut genom fönstren med hjälp av rep medan magistern klockade hela proceduren med ett tid

41102 Låt den rätte komma ORI

129

04-03-25, 09.19

tagarur. Lyckades de slå föregående rekord fick de leka Hela havet stormar på nästa lektion. Om de förtjänade det. Johan klev snabbt tillbaka i ledet. Tur det, för bara några sekunder senare kom magistern ut från skolans huvudingång med raska steg och gick mot gymnastiksalen. Han såg rakt framför sig, ägnade inte gruppen en blick. När han kommit halvvägs gjorde han en kom!-gest med handen utan att sluta gå, utan att vrida på huvudet. Ledet satte sig i rörelse medan man försökte behålla armlängds avstånd. Tomas, som gick bakom Oskar, trampade till på Oskars häl så att skon gled av baktill. Oskar fortsatte gå. Sedan det där med spöna i förrgår hade de lämnat honom i fred. Inte så att de hade bett om ursäkt eller så, men såret på hans kind var där, och de hade väl tyckt att det var nog. För ett tag. Eli. Oskar knöt tårna inne i skon för att hålla den kvar, marscherade vidare mot gymnastiksalen. Var var Eli? Oskar hade stått och spejat vid sitt fönster igår kväll för att se om Elis pappa kom hem. Istället hade han sett Eli gå ut vid tiotiden. Sedan hade det varit choklad och bullar med mamma, och han hade kanske missat hennes hemkomst. Men hon hade inte svarat på hans knackningar. Klassen klunsade in i omklädningsrummet, ledet upplöstes. Magister Ávila stod och väntade på dem med korslagda armar. »Jaha. Idag fysisk tränning. Med bom, plint och hopprep.« Stönanden. Magistern nickade. »Om det är bra, om ni jobba, nästa gång vi ha spöckboll. Men idag: fysisk tränning. Rappa på!« Inget utrymme för diskussion. Man fick vara nöjd för det där med spökbollen, och klassen klädde skyndsamt om. Oskar såg som vanligt till att ha ryggen vänd mot de andra när han drog av sig byxorna. Pissbollen fick det att se konstigt ut i kalsongerna. Uppe i gymnastiksalen höll de andra på att köra fram plintar och hissa ner bommarna. Johan och Oskar hjälptes åt att bära fram mattor. När allt var klart blåste magistern i sin visselpipa. Det fanns fem stationer, så han delade in dem i fem grupper med två i varje. Oskar och Staffe blev en grupp, vilket var bra eftersom Staffe var den ende i klassen som var sämre på gymnastik än Oskar. Råstark var han, men klumpig. Tjockare än Oskar. Ändå var det ingen som retade honom. Det fanns något i Staffes hållning som sa att om man jävlades med honom råkade man illa ut. 

41102 Låt den rätte komma ORI

130

04-03-25, 09.19

Magistern blåste i visselpipan och de körde igång. Armhävning upp på bom. Hakan över bommen, ner igen, upp igen. Oskar klarade två. Staffe klarade fem, sedan la han av. Visselsignal. Situps. Staffe bara låg på mattan och glodde i taket. Oskar gjorde fusksitups till nästa signal. Hopprep. Det var Oskar bra på. Han trummade på medan Staffe trasslade in sig. Sedan vanliga armhävningar. Staffe klarade hur många som helst. Slutligen plinten, den förbannade plinten. Det var här det var skönt att vara med Staffe. Oskar hade sneglat på Micke och Jonny och Olof, hur de flög över plinten via studsbrädan. Staffe tog sats, sprang, bångade ner i studsbrädan så den knakade och kom ändå inte upp på plinten. Han vände för att gå tillbaka. Magistern gick fram till honom. »Upp på plint!« »Det går inte.« »Du får kassa.« »Va?« »Kassa. Kaasa. Upp och hoppa!« Staffe tog tag i plinten, hävde sig upp och kasade som en sengångare ner på andra sidan. Magistern vinkade kom och Oskar sprang. Någonstans under de där stegen fram till plinten bestämde han sig. Han skulle försöka. Magistern hade någon gång sagt åt honom att inte vara rädd för plinten, att det var det allt hängde på. Normalt stampade han inte av ordentligt, rädd för att förlora balansen eller slå i. Men nu skulle han satsa fullt ut, låtsas som att han kunde. Magistern tittade på, Oskar sprang med full fart fram mot studsbrädan. Han tänkte knappt på avstampet, koncentrerade sig helt på att han skulle över plinten. För första gången sköt han ner fötterna i brädan med full kraft, utan att dämpa, och kroppen flög iväg av sig själv, händerna sträcktes ut för att ta spjärn och föra kroppen vidare. Han for över plinten med sån fart att han tappade balansen och ramlade framstupa när han landade på andra sidan. Men han hade kommit över! Han vände sig om och tittade på magistern, som sannerligen inte log, men nickade uppmuntrande. »Bra, Oskar. Mer balans, bara.« Magistern blåste i pipan och de fick pusta en minut innan de körde ett varv till. Den här gången lyckades Oskar komma över plinten och hålla balansen när han landade. Magistern blåste av lektionen och gick ner till sitt rum medan de plockade undan grejerna. Oskar fällde ner hjulen på plinten och körde den till 

41102 Låt den rätte komma ORI

131

04-03-25, 09.19

förrådsrummet, klappade den som en duktig häst som äntligen låtit sig tämjas. Han ställde plinten på plats och gick mot omklädningsrummet. Det var en grej han ville prata med magistern om. Halvvägs till dörren blev han hejdad. En ögla av hopprep for över hans huvud och landade runt hans mage. Någon höll honom fast. Bakom sig hörde han Jonnys röst: »Hoppla, Grisen.« Han vände sig om så att öglan gled över hans mage och låg runt ryggen istället. Jonny stod framför honom med hopprepshandtagen i händerna. Han förde dem upp och ner, smackade. »Hoppla, hoppla.« Oskar tog tag i repet med båda händerna och ryckte handtagen ur Jonnys händer. Hopprepet skramlade iväg på golvet bakom Oskar. Jonny pekade på hopprepet. »Nu får du hämta det där.« Oskar tog hopprepet på mitten med ena handen och snurrade det över huvudet så att handtagen klapprade emot varandra, ropade: »Ta emot!« och släppte. Hopprepet flög iväg och Jonny höll instinktivt upp händerna till skydd för ansiktet. Hopprepet fladdrade över hans huvud och rasslade in i ribbstolen bakom. Oskar gick ut från gymnastiksalen och sprang nedför trapporna. Hjärtat trummade i öronen. Det har börjat. Han tog trapporna tre steg i taget, landade jämfota på trappavsatsen, gick igenom omklädningsrummet och in i magisterns rum. Magistern satt i sina gymnastikkläder och talade i telefon på ett främmande språk, förmodligen spanska. Det enda ord Oskar kunde uppfatta var »perro«, som han visste betydde »hund«. Magistern gjorde tecken åt honom att sätta sig på rummets andra stol. Magistern pratade vidare, fler »perro«, medan Oskar hörde hur Jonny kom in i omklädningsrummet och började prata med hög röst. Omklädningsrummet hade hunnit tömmas innan magistern var klar med sin hund. Han vände sig till Oskar. »Jaha, Oskar. Vad önskar du?« »Jo, jag undrar … dom här träningarna på torsdagar.« »Ja?« »Kan man vara med på det?« »Du menar styrketräning i badhus?« »Ja, just det. Kan man anmäla sig, eller …« »Du behöver inte anmäla. Bara komma. Torsdag klocka sju. Du vill göra det?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

132

04-03-25, 09.19

»Ja, jag … ja.« »Det är bra. Du tränar. Sedan du kan bommen … femtio gånger!« Magistern visade bomhävningen med armarna i luften. Oskar skakade på huvudet. »Nä. Men … ja, jag kommer.« »Då vi ses på torsdag. Bra.« Oskar nickade, tänkte gå, sa sedan: »Hur är det med hunden?« »Hunden?« »Ja, jag hörde att du sa ’perro’. Betyder inte det hund?« Magistern tänkte efter ett ögonblick. »Ah. Inte ’perro’. Pero. Det betyder ’men’. Som ’men inte jag’. Det blir pero yo no. Förstår du? Ska du börja spanskakursen också?« Oskar log och skakade på huvudet. Sa att det fick räcka med styrketräningen. Omklädningsrummet var tomt sånär som på Oskars kläder. Oskar drog av sig gymnastikbyxorna och stannade till. Hans byxor var borta. Naturligtvis. Att han inte tänkt på det. Han kollade runt i omklädningsrummet, på toaletten. Inga byxor. Kylan nöp i Oskars ben när han gick hem i bara gympabyxorna. Det hade börjat snöa medan gymnastiken pågick. Snöflingorna föll och smälte på hans bara ben. Inne på gården stannade han nedanför Elis fönster. Persiennerna nedfällda. Inte en rörelse. Stora flingor smekte hans uppåtvända ansikte. Han fångade några på tungan. Det smakade gott.

 »Titta på Ragnar.« Holmberg pekade ut mot Vällingby torg där den fallande snön la ett skirt täcke över de cirkellagda gatstenarna. En av a-lagarna satt blick stilla på en bänk, insvept i en stor rock medan snön förvandlade honom till en dåligt knådad snögubbe. Holmberg suckade. »Får gå ut och titta till han om han inte rör sig snart. Hur är det med dig?« »Så där.« Staffan hade lagt en extra kudde på sin skrivbordsstol för att dämpa smärtan i ländryggen. Han skulle hellre vilja stå eller allra helst ligga i sängen, 

41102 Låt den rätte komma ORI

133

04-03-25, 09.19

men rapporten för gårdagskvällens händelser måste in till mordroteln innan helgen. Holmberg tittade ner i sitt anteckningsblock och knackade med pennan på det. »Dom där tre som var inne i omklädningsrummet. Dom sa att han mördaren, innan han hällde den här saltsyran över sig, att han hade skrikit ’Eli, Eli!’, och jag undrar –« Hjärtat skuttade till i bröstet på Staffan, han lutade sig fram över skrivbordet. »Sa han så?« »Ja? Vet du vad det –« »Ja.« Staffan lutade sig häftigt bakåt i stolen och smärtan sköt en pil ända upp i hårfästet. Han tog tag i skrivbordskanten, rätade på sig och drog händerna över ansiktet. Holmberg tittade på honom. »Fan, har du varit hos doktorn?« »Nä, det är bara … det går över. Eli, Eli.« »Är det ett namn?« Staffan nickade sakta. »Ja … det betyder … Gud.« »Jaha, han ropade på Gud. Tror du han hörde?« »Va?« »Gud. Tror du han hörde? Med tanke på omständigheterna verkar det lite … osannolikt. Fast det är ju du som är experten där. Jahadu.« »Det är dom sista ord som Kristus sa på korset. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Eli, Eli, lema sabachtani?« Holmberg blinkade och tittade ner i sina anteckningar. »Ja, just det.« »Enligt Matteus och Markus.« Holmberg nickade, sög på pennan. »Ska vi ta med det i rapporten?«

 När Oskar kommit hem från skolan drog han på sig ett par nya byxor och gick ner till Älskarens kiosk för att köpa en tidning. Snacket hade gått om att mördaren var infångad och han ville veta allt. Klippa ut och spara. Det var något som var konstigt när han gick ner till kiosken, något som inte var som vanligt, bortsett från att det snöade. På väg hem med tidningen kom han på vad det var. Han höll inte span. 

41102 Låt den rätte komma ORI

134

04-03-25, 09.19

Han bara gick. Han hade gått hela vägen ner till kiosken utan att hålla utkik efter såna som skulle kunna göra honom illa. Han började springa. Sprang hela vägen hem med tidningen i handen medan flingorna slickade ansiktet. Låste ytterdörren om sig. Gick till sin säng, la sig på mage, knackade i väggen. Inget svar. Han hade velat prata med Eli, berätta. Han slog upp tidningen. Vällingbyhallen. Polisbilar. Ambulans. Mordförsök. Mannens skador av sån art att identifiering försvåras. Bild på Danderyd där mannen vårdas. Påminnelse om det tidigare mordet. Inga kommentarer. Sedan ubåt, ubåt, ubåt. Förstärkt beredskap. Det ringde på dörren. Oskar hoppade ur sängen, gick snabbt ut i hallen. Eli, Eli, Eli. När han hade handen på låsvredet hejdade han sig. Om det var Jonny och de? Nej, de skulle aldrig gå hem till honom så här. Han öppnade. Utanför stod Johan. »Tja.« »Ja … tja.« »Ska vi göra nåt?« »Ja … vadå?« »Vet inte. Nåt.« »Okej.« Oskar tog på sig skor och jacka medan Johan väntade i trapphuset. »Jonny var rätt lack. Där i gympan.« »Han tog mina byxor, va?« »Ja. Jag vet var dom är.« »Var då?« »Bakom där. Vid simhallen. Ska visa.« Oskar tänkte, men sa inte, att i såna fall kunde väl Johan ha tagit med sig byxorna när han kom. Men så långt sträckte sig inte hans välvilja. Oskar nickade och sa: »Bra.« De gick bort till simhallen och hämtade byxorna som hängde i ett snår. Sedan gick de runt och kollade lite. Gjorde snöbollar och kastade prick på träd. I en container hittade de elkabel som skulle gå att kapa i bitar och använda som märlor till märlbellor. Snackade om mördaren, om ubåten och om Jonny, Micke och Tomas som Johan ansåg var dumma i huvet. »Helt körda.« »Dig brukar dom väl inte göra nåt med.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

135

04-03-25, 09.19

»Nä. Men ändå.« De gick till korvkiosken vid tunnelbanan och köpte två luffare var. En krona styck; ett grillat korvbröd med bara senap, ketchup, hamburgerdressing och rå lök i. Det började skymma. Johan pratade med tjejen i korvkiosken och Oskar tittade på tunnelbanorna som kom och gick, tänkte på de elektriska trådarna som löpte ovanför spåren. Med munnarna ångande av löksmak gick de ner mot skolan, där deras vägar skulle skiljas. Oskar sa: »Tror du folk tar livet av sig genom att hoppa på dom där trådarna ovanför spåret?« »Vet inte. Gör dom väl. Min brorsa känner en som gick ner och pissade på elskenan.« »Vad hände då?« »Han dog. Strömmen åkte genom pisset upp i kroppen på han.« »Vadå. Han ville dö, alltså?« »Nä. Han var full. Fy fan. Tänk alltså …« Johan mimade hur han tog fram snoppen och pissade, började skaka i hela kroppen. Oskar skrattade. Nere vid skolan skildes de åt, vinkade. Oskar gick hemåt med de upphittade byxorna knutna runt höfterna och visslade ledmotivet till »Dallas«. Det hade slutat snöa, men ett vitt täcke låg över allt. Det lyste i de stora, frostade fönstren till den lilla simhallen. Dit skulle han gå på torsdag kväll. Börja träna. Bli starkare.

 Fredagskväll på kinesen. Den runda, stålkantade klockan på ena långväggen som ser så malplacerad ut bland rispapperslampor och gulddrakar, visar fem i nio. Gubbarna sitter och hänger över sina öl, förlorar sig i landskapen på tallriksunderläggen. Utanför fortsätter snön att falla. Virginia rör om lite i sin San Francisco och suger på drinkpinnen som kröns av en liten Johnny Walker-figur. Vem var Johnny Walker? Vart skulle han gå? Hon slår med drinkpinnen mot glaset och Morgan tittar upp. »Ska du hålla tal?« »Nån måste väl göra det.« De hade berättat för henne. Allt vad Gösta hade sagt om Jocke, bron, barnet. Sedan hade de försjunkit i tystnad. Virginia klirrade med isen i sitt 

41102 Låt den rätte komma ORI

136

04-03-25, 09.19

glas, tittade på hur det dämpade takljuset reflekterades i de halvsmälta kuberna. »En sak jag inte fattar. Om det här nu hänt som Gösta säger. Var är han? Jocke, alltså.« Karlsson sken upp, som om detta var ett tillfälle han väntat på. »Precis vad jag försökt säga. Var är liket? Om man ska –« Morgan höll upp ett varnande pekfinger i luften framför Karlsson. »Du kallar inte Jocke för ’liket’.« »Vad ska jag kalla honom för då? Den avlidne?« »Du ska inte kalla honom för nånting förrän vi vet hur det är.« »Det är ju precis det jag försöker säga. Så länge vi inte har nåt l… så länge dom inte har … hittat honom kan vi inte –« »Vilka dom?« »Ja, vad tror du? Helikopterdivisionen i Berga? Polisen, förstås.« Larry gned sig i ögat med ett lågmält kluckande. »Det där är ett problem. Så länge dom inte har hittat honom är dom inte intresserade, och så länge dom inte är intresserade kommer dom inte leta efter honom.« Virginia skakade på huvudet. »Ni måste ju gå till polisen och säga som det är.« »Jahadu, vad tycker du vi ska säga då?« skrockade Morgan. »Hej, lägg ner hela skiten med den här barnamördaren, ubåten, rubbet, för vi är tre glada alkisar och en av våra alkispolare har försvunnit och nu har en annan av våra alkispolare berättat att en kväll när han var riktigt på lyran så såg han … va?« »Men Gösta, då? Det är ju han som har sett det, det är ju han som –« »Jo, jo. Visst. Men han är ju så jävla hispig. Rassla lite med en uniform framför han så rasar han ihop och är färdig för Beckis. Han pallar inte det. Förhör och skit.« Morgan ryckte på axlarna. »Det är kört.« »Ska ni bara låta det vara?« »Ja, vafan ska vi göra?« Lacke, som hunnit glupa i sig sin öl medan samtalet pågick, sa någonting för lågt för att det skulle gå att uppfatta. Virginia lutade sig emot honom och la huvudet på hans axel. »Vad sa du?« Lacke stirrade ner i det dimhöljda tuschlandskapet på sitt underlägg och viskade: »Du sa. Att vi skulle ta honom.« Morgan dunkade i bordet så att ölglasen hoppade till, höll ut handen framför sig som en klo. 

41102 Låt den rätte komma ORI

137

04-03-25, 09.19

»Det ska vi. Men vi måste ha nåt att gå på först.« Lacke nickade sömngångaraktigt och började resa sig. »Måste bara …« Benen vek sig under honom och han föll framstupa över bordet med en skräll av fallande glas som fick alla de åtta matgästerna att vända sig om och titta. Virginia grep tag i Lackes axlar och reste honom upp i stolen igen. Lackes ögon var långt borta. »Förlåt, jag …« Kyparen skyndade fram till deras bord medan han frenetiskt gnuggade sina händer på förklädet. Han böjde sig ner mot Lacke och Virginia och viskade ilsket: »Detta här är restaurang, inte svinastian.« Virginia log så vackert hon förmådde mot honom medan hon hjälpte Lacke att resa sig. »Kom, Lacke. Vi går till mig.« Med en anklagande blick på de andra gubbarna gick kyparen snabbt runt till Lacke och Virginia, stödde Lacke på hans andra sida för att visa matgästerna att han var precis lika angelägen som de om att detta för matfriden störande element skulle avlägsnas. Virginia hjälpte Lacke att ta på hans tunga, ålderdomligt eleganta ytterrock – ett arv från pappan som hade dött ett par år tidigare – och baxade honom mot dörren. Bakom sig hörde hon ett par menande visslingar från Morgan och Karlsson. Med Lackes arm om sin axel vände hon sig mot dem och lipade. Sedan drog hon upp ytterdörren och gick ut. Snön föll i stora, långsamma flingor och skapade ett rum av kyla och tystnad åt de två. Virginias kinder blossade när hon ledde Lacke ner mot parkvägen. Det var bättre så här.

 »Hej. Jag skulle träffa min pappa, men han kom inte och … får jag komma in och låna telefonen?« »Javisst.« »Får jag komma in?« »Telefonen står där.« Kvinnan pekade inåt hallen; på ett litet bord stod en grå telefon. Eli stod kvar utanför ytterdörren, hade ännu inte blivit inbjuden. Strax intill dörren stod en igelkott av gjutjärn med piassavapiggar. Eli torkade av skorna på den för att maskera sin oförmåga att komma in. 

41102 Låt den rätte komma ORI

138

04-03-25, 09.19

»Säkert att det går bra?« »Ja, ja. Kom in, kom in.« Kvinnan gjorde en trött gest; Eli var inbjuden. Kvinnan tycktes ha förlorat intresset och gick in i vardagsrummet, varifrån Eli kunde höra det statiska vinandet av en teveapparat. Ett långt, gult sidenband knutet i kvinnans gråsprängda hår ringlade som en tam orm längs hennes rygg. Eli gick in i hallen, tog av sig skorna och jackan, lyfte telefonluren. Slog ett nummer på måfå, låtsades prata med någon, la på luren. Drog in luft genom näsan. Stekos, rengöringsmedel, jord, skokräm, vinteräpplen, fuktigt tyg, elektricitet, damm, svett, tapetklister och … katturin. Ja. En sotsvart katt stod i dörröppningen till köket och morrade. Öronen dragna bakåt, pälsen uppburrad, ryggen krökt. Runt halsen hade den ett rött band med en liten metallcylinder, förmodligen till att lägga en lapp med namn och adress i. Eli tog ett steg mot katten och den blottade tänderna, väste. Kroppen spänd till språng. Ett steg till. Katten retirerade, knyckte sig baklänges medan den fortsatte att väsa, släppte inte Elis ögon med blicken. Hatet som riste genom kroppen fick metallcylindern att darra. De mätte varandra. Eli rörde sig sakta framåt, tvingade katten bakåt tills den var inne i köket, och stängde dörren. Katten fortsatte morra och jama ilsket på andra sidan. Eli gick in i vardagsrummet. Kvinnan satt i en skinnsoffa så blankpolerad att den kastade reflexer från teveljuset. Hon satt rak i ryggen och såg stint på den blåflimrande skärmen. Hon hade en gul rosett knuten i håret på ena sidan. På andra sidan en rosett upplöst i ett gult band. På soffbordet framför henne stod en skål med kex och en ostbricka med tre ostar. En oöppnad vinflaska och två glas. Kvinnan tycktes inte notera Elis närvaro, hon var upptagen av det som hände på skärmen. Ett naturprogram. Pingviner på sydpolen. »Hannen bär ägget på sina fötter för att det inte skall komma i kontakt med isen.« En karavan av pingviner rörde sig vaggande över en isöken. Eli satte sig i soffan, intill kvinnan. Kvinnan satt stel, som om teven var en sträng magister som höll på att läxa upp henne. »När honan återvänder efter tre månader är hannens fettlager så gott som förbrukat.« Två pingviner gnuggade sina näbbar mot varandra, hälsade. »Väntar du besök?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

139

04-03-25, 09.19

Kvinnan ryckte till och tittade några sekunder oförstående rakt in i Elis ögon. Den gula rosetten framhävde hur härjat hennes ansikte såg ut. Hon skakade kort på huvudet. »Nej, ta för dig.« Eli rörde sig inte. Tevebilden växlade till ett panorama över Sydgeorgien, med musik. I köket hade kattens jamanden övergått till något … vädjande. Lukten i rummet var kemisk. Kvinnan svettades ut en doft av sjukhus. »Kommer det någon? Hit?« Åter ryckte kvinnan till som om hon blivit väckt, vände sig mot Eli. Denna gång såg hon dock irriterad ut; en skarp rynka mellan ögonbrynen. »Nej. Det kommer ingen. Ät om du vill.« Hon pekade med ett styvt pekfinger på ostarna i tur och ordning: »Camembert, gorgonzola, roquefort. Ät. Ät.« Hon tittade uppfordrande på Eli, och Eli tog ett kex, stoppade det i munnen och tuggade långsamt. Kvinnan nickade och vände åter blicken mot skärmen. Eli spottade ut den kletiga kexmassan i handen och släppte den på golvet bakom armstödet. »När ska du gå?« frågade kvinnan. »Snart.« »Stanna så länge du vill. Mig gör det inget.« Eli makade sig närmare, som för att kunna se teven bättre, tills deras armar nuddade vid varandra. Något hände med kvinnan. Hon darrade till och sjönk ihop, mjuknade som ett punkterat kaffepaket. När hon nu såg på Eli var det med en mild, drömsk blick. »Vem är du?« Elis ögon var bara ett par decimeter från hennes. Sjukhusdoften ångade ur kvinnans mun. »Jag vet inte.« Kvinnan nickade, sträckte sig efter fjärrkontrollen på soffbordet och stängde av ljudet på teven. »På våren blommar Sydgeorgien med en karg skönhet …« Kattens vädjanden hördes tydligt nu, men kvinnan verkade inte bry sig om det. Hon pekade på Elis lår. »Får jag … ?« »Javisst.« Eli flyttade sig en bit bort från kvinnan, som drog upp benen under sig, vilade sitt huvud mot Elis lår. Eli strök henne sakta över håret. De satt så en stund. Skimrande valryggar bröt havsytan, sprutade ut en fontän av vatten, försvann. 

41102 Låt den rätte komma ORI

140

04-03-25, 09.19

»Berätta något för mig«, sa kvinnan. »Vad ska jag berätta?« »Något vackert.« Eli strök en slinga av kvinnans hår bakom hennes öra. Hon andades stilla nu, och kroppen var alldeles avslappnad. Eli talade med låg röst. »En gång … för mycket länge sedan. Fanns det en fattig bonde och hans hustru. Dom hade tre barn. En pojke och en flicka som var gamla nog att arbeta tillsammans med dom vuxna. Och så en liten pojke, bara elva år. Alla som såg honom sa att det var det vackraste barn dom någonsin sett. Pappan var livegen bonde och fick arbeta många dagsverken hos godsherren som ägde jorden. Därför var det ofta mamman och barnen som fick sköta om familjens hus och trädgård. Den yngste pojken dög inte mycket till. En dag utlyste godsherren en tävling som alla familjer på hans ägor måste delta i. Alla som hade en pojke mellan åtta och tolv år. Det utlovades inga belöningar och inget pris. Ändå kallades det för en tävling. På tävlingsdagen tog mamman med sig sin yngste till godsherrens slott. Dom var inte ensamma. Sju andra barn tillsammans med en eller båda föräldrarna stod redan samlade på slottsgården. Och tre till kom. Fattiga familjer, barnen klädda i det finaste dom hade. Dom väntade hela dagen på borggården. När det skymde kom en man ut från slottet och sa att nu kunde dom gå in.« Eli lyssnade på kvinnans andning, djup och långsam. Hon sov. Hennes andedräkt varm mot Elis knä. Strax nedanför hennes öra kunde Eli se pulsen ticka under slapp, rynkig hud. Katten hade tystnat. På teven rullade nu eftertexterna till naturprogrammet. Eli la pekfingret mot kvinnans halspulsåder, kände dess pickande fågelhjärta under sin fingertopp. Eli tryckte sig mot soffans ryggstöd och föste försiktigt fram kvinnans huvud så att det vilade på Elis knän. Den skarpa doften av roquefortosten försvagade alla andra dofter. Eli drog loss en filt från soffans ryggstöd, sträckte sig fram och la den över ostarna. Ett svagt pipande; kvinnans andning. Eli lutade sig ner, höll sin näsa tätt intill kvinnans pulsåder. Tvål, svett, doft av gammal hud … den där sjukhuslukten … någonting mer, som var kvinnans egen lukt. Och under, igenom allt detta: blodet. Kvinnan gnydde när Elis näsa nuddade vid hennes hals, började vrida på huvudet, men Eli tog ett fast grepp med ena armen runt kvinnans armar 

41102 Låt den rätte komma ORI

141

04-03-25, 09.19

och bröst, höll med den andra fast hennes huvud. Öppnade munnen så mycket det gick, förde den ner mot kvinnans hals tills tungan pressades mot pulsådern och bet ihop. Låste käkarna. Kvinnan spratt till som om hon hade fått en stöt. Kroppen spärrades ut och fötterna slog knakande in i armstödet med sån kraft att kvinnan slungades iväg och Eli satt med hennes rygg över knäna. Blodet sprutade i stötar ur den öppna artären och plaskade mot soffans bruna skinn. Kvinnan skrek och fäktade med händerna, rev ner filten från bordet. En pust av mögelost fyllde näsborrarna när Eli kastade sig raklång över kvinnan, tryckte sin mun mot hennes hals, drack i djupa klunkar. Kvinnans skrik skar i öronen och Eli släppte hennes ena arm för att kunna lägga en hand över hennes mun. Skriken kvävdes, men kvinnans fria hand viftade över soffbordet, fick tag i fjärrkontrollen och slog den i Elis huvud. Plast splittrades samtidigt som ljudet på teven gick igång. Signaturmelodin till Dallas flöt ut i rummet och Eli slet bort sitt huvud från kvinnans hals. Blodet smakade läkemedel. Morfin. Kvinnan tittade upp på Eli med stora ögon. Nu kände Eli ännu en smak. En rutten smak som gled ihop med doften av mögelost. Cancer. Kvinnan hade cancer. Magen vreds samman av äckel och Eli var tvungen att släppa kvinnan och sätta sig upp i soffan för att inte kräkas. Kameran flög över Southfork medan musiken närmade sig sitt crescendo. Kvinnan skrek inte längre, låg bara stilla på rygg medan blodet pumpades ur henne i allt svagare stötar, rann i rännilar ner bakom soffkuddarna. Hennes ögon var fuktiga, frånvarande när hon sökte Elis och sa: »Snälla … snälla …« Eli svalde ner en kräkimpuls, lutade sig över kvinnan. »Förlåt?« »Snälla …« »Ja. Vad vill du jag ska göra?« »… snälla … du … snälla du …« Efter en stund förändrades kvinnans ögon, stelnade. Blev oseende. Eli slöt hennes ögonlock. De öppnades igen. Eli tog filten från golvet och la över hennes ansikte, satte sig rak i soffan. Blodet dög som föda trots att det smakade illa, men morfinet … På teveskärmen en skyskrapa av speglar. En man i kostym och cowboyhatt gick ur en bil, mot skyskrapan. Eli försökte resa sig ur soffan. Det gick 

41102 Låt den rätte komma ORI

142

04-03-25, 09.19

inte. Skyskrapan började luta, vrida sig. Speglarna reflekterade molnen som gled över himlen i slowmotion, antog former av djur, växter. Eli skrattade till när en man i cowboyhatt satte sig bakom ett skrivbord och började prata på engelska. Eli förstod vad han sa, men det var meningslöst. Eli såg sig omkring. Hela rummet hade börjat luta så att det var konstigt att inte teven rullade iväg. Cowboymannens prat ekade i huvudet. Eli tittade efter fjärrkontrollen, men den låg i skärvor över bordet och golvet. Måste få tyst på cowboymannen. Eli gled ner på golvet, kröp på alla fyra fram emot teven med morfinet rusande i kroppen, skrattade åt figurerna som upplöstes i bara färger, färger. Orkade inte. Sjönk ihop platt på mage framför teven med färgerna sprakande i ögonen.

 Några barn åkte fortfarande snowracer i backen mellan Björnsonsgatan och det lilla fältet intill parkvägen. Dödsbacken, som den av någon anledning hette. Tre skuggor satte samtidigt fart uppifrån toppen och det hördes en högljudd svordom när en av skuggorna prejades in i skogen, skratt från de andra som fortsatte nedför backen, flög i guppet och landade med dova smällar och skrammel. Lacke stannade, tittade ner i marken. Virginia försökte varsamt fösa honom med sig. »Kom igen nu, Lacke.« »Det är så jävla svårt.« »Jag orkar inte bära dig, vet du.« En fnysning som väl var ett skratt övergick i en hostning. Lacke släppte hennes axlar, stod med hängande armar och vände huvudet mot pulkabacken. »Fan, där åker ungarna pulka, och där …«, han gjorde en vag gest mot bron i slutet av kullen som backen var en del av, »… där blev Jocke mördad.« »Tänk inte mer på det där nu.« »Hur kan jag sluta? Kanske var nån av dom där ungarna som gjorde det.« »Det tror jag inte.« Hon tog hans arm för att lägga den runt sin nacke igen, men Lacke drog tillbaka den. »Nä, jag kan gå.« Lacke gick prövande längs parkvägen. Snön knarrade under hans fötter. Virginia stod stilla och tittade på honom. Där gick han, mannen hon älskade och omöjligtvis kunde leva med. 

41102 Låt den rätte komma ORI

143

04-03-25, 09.19

Hon hade försökt. Under en period för åtta år sedan, när Virginias dotter just flyttat hemifrån, hade Lacke flyttat in. Virginia jobbade då liksom nu i ICA-butiken på Arvid Mörnes Väg, ovanför Chinaparken. Hon bodde själv i en tvårummare med kök på Arvid Mörnes, bara tre minuter från jobbet. Under de fyra månader de bodde tillsammans lyckades Virginia aldrig lista ut vad Lacke egentligen gjorde. Han kunde något om el; monterade en dimmer på lampan i vardagsrummet. Han kunde något om matlagning; överraskade henne ett par gånger med fantastiska, fiskbaserade middagar. Men vad gjorde han? Han satt i lägenheten, gick på promenader, pratade med folk, läste en hel del böcker och tidningar. Det var allt. För Virginia, som arbetat sedan hon slutade skolan, var det ett obegripligt sätt att leva. Hon hade frågat: »Alltså Lacke, jag menar inte att … men vad gör du egentligen? Var får du pengar ifrån?« »Jag har inga pengar.« »Lite pengar har du ju.« »Det här är Sverige. Bär ut en stol och ställ på trottoaren. Sätt dig på stolen och vänta. Väntar du tillräckligt länge kommer det nån och ger dig pengar. Eller tar hand om dig på nåt sätt.« »Är det så du ser på mig också?« »Virginia. När du säger ’Lacke, gå härifrån’. Då går jag härifrån.« Det hade dröjt ännu en månad innan hon sagt det. Då hade han stuvat ner sina kläder i en väska, sina böcker i en annan. Och gått. Sedan hade hon inte sett honom på ett halvår. Det var under den perioden hon börjat dricka mer, ensam. När hon återsåg Lacke hade han varit förändrad. Mer sorgsen. Under det där halvåret hade han bott med sin pappa som tynade bort i cancer i ett hus någonstans i Småland. När pappan dött hade Lacke och hans syster ärvt huset, sålt det och delat på pengarna. Lackes del hade räckt till en bostadsrätt med låg månadsavgift i Blackeberg, och han hade kommit tillbaka för att stanna. Under åren som följde träffades de allt oftare på kinesen, dit Virginia börjat gå var och varannan kväll. Ibland gick de hem tillsammans, älskade stilla, och genom en tyst överenskommelse var Lacke borta när hon kom hem från jobbet följande dag. De var särbos på maximalt frivilliga grunder – ibland gick det ett par–tre månader utan att de delade säng, och det passade båda utmärkt, som det nu var. De passerade ICA-butiken med dess anslag om billig köttfärs och »Ät, 

41102 Låt den rätte komma ORI

144

04-03-25, 09.19

drick och var glad«. Lacke stannade, väntade in henne. När hon kom i jämnhöjd med honom höll han ut sin ena arm mot henne. Virginia trädde sin arm i hans. Lacke nickade i riktning mot butiken. »Jobbet, då?« »Det vanliga.« Virginia stannade, pekade. »Den har jag gjort.« En skylt där det stod KROSSADE TOMATER. TRE BURKAR :»Fin.« »Tycker du?« »Ja. Man blir väldigt sugen på krossade tomater.« Hon stötte till honom i sidan, försiktigt. Kände hans revben mot armbågen. »Kommer du ens ihåg hur mat smakar, du.« »Du behöver inte –« »Nä, men det ska jag i alla fall.«

 »Eeeeli … Eeeeliii …« Rösten från teven var bekant. Eli försökte backa bort från den, men kroppen lydde inte. Bara händerna gled i ultrarapid över golvet, sökande något att hålla sig fast i. Fann en sladd. Kramade den hårt i handen som vore den en livlina ut ur den tunnel i vars slut teven stod och talade till Eli. »Eli … var är du?« Huvudet var för tungt för att lyftas från golvet; det enda Eli förmådde var att höja blicken mot skärmen, och naturligtvis var det … Han. Över sidenrockens axlar låg ljusa slingor av den blonda peruken av människohår som fick det feminina ansiktet att se ännu mindre ut än det var. De tunna läpparna var sammanpressade, uppdragna i ett läppstiftsleende, lysande som ett knivsår i det blekpudrade ansiktet. Eli lyckades lyfta huvudet en aning och såg hela Hans ansikte. Blå, barnsligt stora ögon, och ovanför ögonen … luften pressades ur Elis lungor i stötar, huvudet föll lealöst i golvet så att det knastrade i näsbenet. Roligt. På huvudet hade Han en cowboyhatt. »Eeeliii …« Andra röster. Barnröster. Eli höjde huvudet igen, darrande som ett spädbarn. Droppar av det sjuka blodet rann ur Elis näsa, ner i munnen. Mannen hade brett ut sina armar i en välkomnande gest, blottade rockens röda foder. Fodret böljade, myllrade, bestod av läppar. Hundratals barnläppar som vred sig i grimaser, viskade fram sin historia, Elis historia. »Eli … kom hem …« 

41102 Låt den rätte komma ORI

145

04-03-25, 09.19

Eli snyftade, blundade. Väntade på det kalla greppet om nacken. Ingenting hände. Öppnade ögonen igen. Bilden hade ändrats. Den visade nu en lång rad barn i fattiga kläder som vandrade över en snövidd, vaggade fram i riktning mot ett slott av is borta vid horisonten. Det händer inte. Eli spottade blodet ur sin mun, mot teven. Röda fläckar punkterade den vita snön, rann över isslottet. Det finns inte. Eli ryckte till i livlinan, försökte dra sig ur tunneln. Ett klickande hördes när en kontakt slets ur uttaget, och teven slocknade. Sega strimmor av blodblandad saliv rann längs den mörka skärmen, droppade ner på golvet. Eli vilade huvudet mot händerna, försvann ner i en mörkröd virvel.

 Virginia gjorde en hastig gryta av grytbitar, lök och krossade tomater medan Lacke duschade. Länge. När grytan var klar gick hon in till honom i badrummet. Han satt i badkaret med hängande huvud, duschens munstycke vilade slappt mot nacken. Ryggkotorna en rad av pingisbollar under huden. »Lacke? Maten är klar.« »Bra. Bra. Har jag varit här länge?« »Nejdå. Men dom ringde just från Vattenverket och sa att grundvattnet håller på att ta slut.« »Va?« »Kom nu.« Hon hakade loss sin badrock från kroken, höll fram den mot honom. Han reste sig upp i badkaret genom att ta spjärn med båda händerna mot kanterna. Virginia hajade till när hon såg hans utmärglade kropp. Lacke noterade det och sa: »Så steg han upp ur badet, gudars like, skön att skåda.« Sedan åt de, delade på en flaska vin. Lacke fick inte i sig mycket, men han åt i alla fall. De delade på en flaska till i vardagsrummet, gick sedan till sängs. Låg en stund på sidan intill varandra, tittade in i varandras ögon. »Jag har lagt av med pillren.« »Jaha. Vi behöver inte –« »Nä, men jag behöver dom inte längre. Ingen mens.« Lacke nickade. Funderade. Strök henne över kinden. »Är du ledsen?« Virginia log. 

41102 Låt den rätte komma ORI

146

04-03-25, 09.19

»Du är nog den enda man jag känner som skulle komma på att fråga det. Ja, lite. Som att … ja, det där som gör mig till kvinna. Att det inte gäller längre.« »Mmm. Räcker bra för mig, i alla fall.« »Gör det?« »Ja.« »Kom då.« Han gjorde så.

 Gunnar Holmberg släpade fötterna efter sig genom snön för att inte efterlämna fotspår som skulle försvåra för kriminalteknikerna, ställde sig och tittade på spåren som ledde bort från huset. Ljuset från elden fick snön att lysa gulröd och hettan var tillräckligt intensiv för att svettpärlor skulle bildas i hårfästet. Holmberg hade fått ta många pikar för sin kanske naiva tro på ungdomars grundläggande godhet. Det var den han sökte underblåsa genom sitt ivriga kringåkande i skolorna, genom sina många och långa samtal med ungdomar som hamnat fel i samhället, och det var den som fick honom att bli så illa berörd av det han hade framför sina fötter. Spåren i snön kom från små skor. Inte ens vad man kunde kalla en »ungdom«, nej, det var spår från barnskor. Små, nätta avtryck med avsevärd steglängd. Någon hade sprungit. Fort. I ögonvrån såg han aspirant Larsson närma sig. »Släpa fötterna för i helvete!« »Oj, sorry.« Larsson masade sig fram genom snön, ställde sig intill Holmberg. Aspiranten hade stora, utstående ögon med ett uttryck av ständig förvåning som han nu vände mot spåren i snön. »Jävlar.« »Kunde inte sagt det bättre själv. Det är ett barn.« »Jamen … det är ju rena …«, Larsson följde spåren en bit bort med blicken, »rena tresteget.« »Långt mellan nedslagen, ja.« »Mer än långt, det är ju … det är ju inte klokt. Vad långt det är.« »Vad menar du?« »Jag håller på med löpning. Jag skulle inte kunna springa så här. Mer än … två steg. Och det är ju hela vägen.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

147

04-03-25, 09.19

Staffan kom joggande mellan villorna, trängde sig igenom gruppen av nyfikna som samlats runt tomten, och gick fram till gruppen från centrum som just höll på att övervaka några ambulansmän som lyfte in ett kvinnolik, täckt av ett blått skynke, i en ambulans. »Hur gick det?« frågade Holmberg »Nä … gick ut på … Bällstavägen och sen … gick dom inte att … följa längre … bilarna … får sätta … hundar på det.« Holmberg nickade, lystrade till ett samtal som pågick precis intill. En granne som varit vittne till en del av händelsen redogjorde för sina intryck för en kriminalare. »Först trodde jag det var nåt slags fyrverkeri eller nåt, va. Sen såg jag händerna … att det var händer som viftade. Och hon kom ut här … genom fönstret … hon kom ut …« »Fönstret var alltså öppet?« »Ja, öppet. Och hon kom ut genom det … och då brann huset, va. Det såg jag då. Att det brann bakom henne … och hon kom ut … fy fan. Hon brann va, hela hon. Och så gick hon bort från huset –« »Förlåt. Gick? Hon sprang inte?« »Nä. Det var ju det som var så jävla … hon gick. Viftade med händerna så här som för att … jag vet inte. Och så stannade hon. Fattar du? Hon stannade alltså. Brann så här, hela hon. Stannade så här. Och såg sig omkring. Som att … helt lugnt. Och så började hon gå igen. Och då var det som att … det tog slut, fattar du? Ingen panik eller så, hon … ja, jävlar … hon skrek inte. Inte ett ljud. Hon bara … rasade ihop så här. Knäade. Och så … boff. Ner i snön. Och då var det som att … jag vet inte … det var ju så jävla konstigt alltihop. Då fick jag liksom … då sprang jag in och hämtade en filt, två filtar och kutade ut och … släckte. Fy fan, alltså … när hon låg där, det var … nä, fy fan.« Mannen förde två sotiga händer upp till ansiktet, grät hulkande. Kriminalaren la en hand på hans axel. »Vi kanske kan ta en mer formell redogörelse för det här i morgon. Men du såg alltså inte någon annan lämna huset?« Mannen skakade på huvudet och kriminalaren gjorde en anteckning i sitt block. »Som sagt. Jag hör av mig imorgon. Vill du att jag ber en sjukvårdare att du får nåt lugnande, nåt så du kan sova, innan dom åker?« Mannen gned tårar ur ögonen. Hans händer efterlämnade fuktiga sotstrimmor över kinderna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

148

04-03-25, 09.19

»Nä. Det är … jag har, i såna fall.« Gunnar Holmberg vände blicken mot det brinnande huset. Brandkårens ansträngningar hade givit resultat och det syntes knappt några flammor längre. Bara ett enormt rökmoln som steg upp mot natthimlen.

 Medan Virginia öppnade sin famn för Lacke, medan kriminalteknikerna gjorde avgjutningar av spåren i snön, stod Oskar vid sitt fönster och tittade ut. Snön hade lagt ett täcke över buskarna nedanför fönsterblecket och bildade en vit kana så tät och obruten att man skulle kunna tro att det gick att åka på den. Eli hade inte kommit ikväll. Oskar hade stått, gått, vankat, gungat, frusit nere på lekplatsen mellan halv åtta och nio. Ingen Eli. Vid nio hade han sett hur mamma stod och tittade i fönstret och han hade gått in, fylld av onda aningar. Dallas och choklad och bullar och mamma undrande och nästan att han avslöjat, men inte. Nu var klockan strax efter tolv och han stod vid sitt fönster med ett hål i magen. Han öppnade fönstret på glänt, andades in den kalla nattluften. Var det verkligen bara för hennes skull han bestämt sig för att kämpa emot? Handlade det inte om honom själv? Jo. Men för hennes skull. Tyvärr. Det var så. Gav de sig på honom på måndag skulle han inte ha ork, kraft, lust att stå emot. Han visste det. Skulle inte gå till den där träningen på torsdag. Ingen anledning. Han lämnade fönstret lite öppet med ett vagt hopp om att hon skulle komma tillbaka i natt. Ropa på honom. Kunde hon gå ut mitt i natten kunde hon komma tillbaka mitt i natten. Oskar klädde av sig, gick och la sig. Han knackade i väggen. Inget svar. Han drog täcket över huvudet och ställde sig på knä i sängen. Han knäppte händerna och pressade pannan emot dem, viskade: »Snälla, goda Gud. Låt henne komma tillbaka. Du får vad du vill. Alla mina tidningar, alla mina böcker, alla mina saker. Vad du vill. Men gör så att hon kommer tillbaka. Till mig. Snälla, snälla Gud.« Han låg kvar, ihopkrupen under täcket, tills det blev så varmt att han svettades. Sedan stack han fram huvudet igen, vilade det på kudden. Drog ihop sig i fosterställning. Slöt ögonen. Bilder av Eli, av Jonny och Micke, 

41102 Låt den rätte komma ORI

149

04-03-25, 09.19

Tomas. Mamma. Pappa. En lång stund låg han och manade fram bilder han ville ha, sedan började de leva sitt eget liv medan han gled in i sömnen. Eli och han satt på en gunga som gungade allt högre. Högre och högre tills den lossnade från sina kedjor, flög iväg upp mot himlen. De höll hårt i gungans kanter, deras knän låg tryckta mot varandra, och Eli viskade: »Oskar. Oskar …« Han slog upp ögonen. Jordgloben var släckt och månljuset gjorde alla saker blå. Gene Simmons tittade på honom från väggen mittemot sängen, stack ut sin långa tunga. Han kurade ihop sig, slöt ögonen. Då hörde han viskningen igen. »Oskar …« Den kom från fönstret. Han öppnade ögonen, tittade dit. På andra sidan fönstret såg han konturen av ett litet huvud. Han drog av sig täcket, men innan han hunnit gå ur sängen viskade Eli: »Vänta. Ligg kvar. Får jag komma in?« Oskar viskade: »Jaaa …« »Säg att jag får komma in.« »Du får komma in.« »Blunda.« Oskar knep ihop ögonen. Fönstret svängde upp; en kall fläkt drog genom rummet. Fönstret stängdes försiktigt. Han hörde hur Eli andades, viskade: »Kan jag titta?« »Vänta.« Bäddsoffan i det andra rummet knarrade. Mamma steg upp. Oskar blundade fortfarande när täcket drogs av honom och en kall, naken kropp kröp ner bakom honom, drog täcket över dem båda och kurade ihop sig bakom hans rygg. Dörren till hans rum öppnades. »Oskar?« »Mmm?« »Är det du som pratar?« »Nä.« Mamma stod kvar i dörröppningen, lyssnade. Eli låg blick stilla bakom hans rygg, tryckte in sin panna mellan hans skulderblad. Hennes andedräkt rann varm nedför hans korsrygg. Mamma skakade på huvudet. »Måste vara dom där grannarna.« Hon lyssnade ett ögonblick till, sa sedan: »Godnatt, hjärtat«, och stängde dörren. 

41102 Låt den rätte komma ORI

150

04-03-25, 09.19

Oskar var ensam med Eli. Bakom sin rygg hörde han en viskning. »Dom där grannarna?« »Ssschh.« Det knarrade när mamma gick och la sig i bäddsoffan igen. Han tittade upp mot fönstret. Det var stängt. En kall hand letade sig fram över hans midja, las mot hans bröst, över hans hjärta. Han tryckte sina båda händer över handen, värmde den. Den andra handen bökade sig in under hans armhåla, upp över hans bröst och in emellan hans händer. Eli vred sitt huvud och la kinden emot hans rygg. En ny doft hade kommit in i rummet. En svag doft av pappas flakmoppe när den var nytankad. Bensin. Oskar böjde sitt huvud, luktade på hennes händer. Jo. Det var de som luktade. Länge låg de så. När Oskar hörde hur mamma började andas sovande i rummet intill, när deras klump av händer var genomvarm och började bli svettig över hans hjärta, viskade han: »Var har du varit?« »Skaffat mat.« Hennes läppar kittlade mot hans skuldra. Hon lösgjorde sina händer ur hans, rullade över på rygg. Oskar låg kvar ett ögonblick och tittade in i Gene Simmons ögon. Sedan vände han sig om på mage. Bakom hennes huvud anade han hur de små figurerna i tapeten nyfiket kikade på henne. Hennes ögon var vidöppna, blåsvarta i månljuset. Knottror slog ut på Oskars armar. »Din pappa, då?« »Borta.« »Borta?« Oskar höjde ofrivilligt rösten. »Sschh. Det spelar ingen roll.« »Men … vadå … har han –« »Det spelar. Ingen roll.« Oskar nickade till tecken på att han inte skulle fråga mer, och Eli la båda händerna under huvudet, tittade i taket. »Jag kände mig ensam. Så jag kom hit. Fick jag det?« »Ja. Men … du har ju inga kläder.« »Förlåt. Tycker du det är äckligt?« »Nej. Men fryser du inte?« »Nej. Nej.« De vita slingorna i hennes hår var borta. Ja, hon såg över huvud taget friskare ut än när de träffats igår. Kinderna var rundare, skrattgropar syntes när Oskar på skoj frågade: 

41102 Låt den rätte komma ORI

151

04-03-25, 09.19

»Du gick väl inte förbi Älskarens kiosk så där?« Eli skrattade till, gjorde sig sedan mycket allvarlig och sa med spöklik röst: »Jo. Och vet du vad? Han stack ut huvudet och sa: ’Koooom … koooom … jag har goooodis och … banaaaaner …’« Oskar borrade ner ansiktet i kudden, Eli vred sig mot honom, viskade i hans öra: »Kooom … seeega … rååååtor …« Oskar ropade: »Nej, nej!« ner i kudden. De fortsatte så en stund. Sedan tittade Eli på böckerna i bokhyllan och Oskar berättade i sammandrag sin favorit: Dimman, av James Herbert. Elis rygg lyste vit som ett stort pappersark i mörkret där hon låg på mage i sängen och tittade i bokhyllan. Han höll sin hand så nära hennes hud att han kunde känna värmen ifrån den. Sedan krökte han fingrarna och gick med dem över hennes rygg, viskade: »Bulleribulleribock. Hur många horn står … opp?« »Mmm. Åtta?« »Åtta du sa, och åtta det var, bulleribulleribock.« Sedan gjorde Eli på honom, men han var inte alls lika bra på att känna som hon. Sten, sax, påse vann han däremot överlägset i. Sju–tre. De gjorde en gång till. Då vann han med nio–ett. Eli blev lite irriterad. »Vet du vad jag ska välja?« »Ja.« »Hur då?« »Jag vet det, bara. Det är så jämt. Jag får som en bild av det.« »En gång till. Nu ska jag inte tänka. Bara göra.« »Försök.« De gjorde igen. Oskar vann med åtta–två. Eli låtsades förgrymmad, vände sig in mot väggen. »Jag spelar inte med dig. Du fuskar.« Oskar såg på hennes vita ryggtavla. Vågade han? Ja, nu när hon inte tittade på honom gick det. »Eli. Har jag chans på dig?« Hon vände sig om, drog upp täcket till hakan. »Vad betyder det?« Oskar fäste blicken på bokryggarna framför sig, ryckte på axlarna. »Att … om du vill vara ihop med mig, liksom.« »Hurdå ’ihop’?« Hennes röst lät misstänksam, hård. Oskar skyndade sig att säga: 

41102 Låt den rätte komma ORI

152

04-03-25, 09.19

»Du kanske redan har en kille i skolan.« »Nej, men … Oskar, jag kan inte … Jag är ingen flicka.« Oskar fnös till. »Vadå. Är du en kille, eller?« »Nej. Nej.« »Vad är du för nåt då?« »Ingenting.« »Vadå ’ingenting’?« »Jag är ingenting. Inte barn. Inte gammal. Inte pojke. Inte flicka. Ingenting.« Oskar drog med fingret över ryggen till Råttorna, knep ihop läpparna, skakade på huvudet. »Har jag chans på dig, eller?« »Oskar, jag skulle gärna vilja, men … kan vi inte bara vara tillsammans så där som vi är?« »… jo.« »Är du ledsen? Vi kan pussas, om du vill.« »Nej!« »Vill du inte det?« »Nej, det vill jag inte!« Eli rynkade ögonbrynen. »Gör man nåt speciellt med den man har chans på?« »Nej.« »Det är bara … som vanligt?« »Ja.« Eli sken upp, knöt händerna över magen och såg på Oskar. »Då har du chans på mig. Då är vi ihop.« »Har jag det?« »Ja.« »Bra.« Med en stilla glädje i magen fortsatte Oskar studera bokryggarna. Eli låg stilla, väntade. Efter en stund sa hon: »Är det inget mer?« »Nej.« »Kan vi inte ligga så där som förut igen?« Oskar rullade runt med ryggen emot henne. Hon slöt sina armar kring honom och han tog hennes händer i sina. De låg så tills Oskar började bli sömnig. Ögonen blev grusiga, det var svårt att hålla ögonlocken öppna. Innan han gled in i sömnen sa han: »Eli?« »Mmm?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

153

04-03-25, 09.19

»Det var bra att du kom.« »Ja.« »Varför … luktar du bensin?« Elis händer trycktes hårdare mot hans händer, mot hans hjärta. Kramade. Rummet blev större kring Oskar, väggarna och taket mjukades upp, golvet föll bort och när han kände hur hela sängen svävade fritt i luften, förstod han att han sov.

41102 Låt den rätte komma ORI

154

04-03-25, 09.19

LÖRDAG 31 OKTOBER »Ja, nattens ljus är nerbränt – dagen trippar så glatt på tå i diset över berget. Att gå är livet, men att dröja döden.« William Shakespeare – Romeo och Julia III:

Grått. Allt var luddigt grått. Blicken ville inte fokusera, det var som om han låg inuti ett regnmoln. Låg? Ja, han låg. Tryck mot ryggen, stjärten, hälarna. Ett väsande ljud till vänster om honom. Gasen. Gasen var på. Nej. Nu stängdes den av. Sattes på igen. Något hände med hans bröst i takt med väsandet. Det fylldes, tömdes i takt med ljudet. Var han kvar i simhallen? Var gasen kopplad till honom? Hur kunde han i såna fall vara vaken? Var han vaken? Håkan försökte blinka. Ingenting hände. Nästan ingenting. Något ryckte till framför hans ena öga, fördunklade synen ytterligare. Hans andra öga fanns inte. Han försökte öppna munnen. Munnen fanns inte. Han frammanade bilden av sin mun, så som han sett den i speglar, i sitt huvud, försökte … men den fanns inte. Ingenting som svarade på hans kommando. Som att försöka flytta in medvetandet i en sten för att få den att röra sig. Ingen kontakt. En förnimmelse av stark värme över hela ansiktet. En pil av skräck sköt ner i hans mage. Huvudet var inbakat i någonting varmt, stelnande. Stearin. En apparat skötte hans andning eftersom hans ansikte var täckt av stearin. Tanken sträckte sig ut efter högerhanden. Ja. Där var den. Han öppnade den, knöt den, kände fingertopparna mot sin handflata. Känsel. Han suckade av lättnad; föreställde sig en suck av lättnad, ty hans bröst rörde sig i maskinens takt, inte efter hans vilja. 

41102 Låt den rätte komma ORI

155

04-03-25, 09.19

Han lyfte handen, sakta. Det stramade över hans bröst, axel. Handen kom in i hans synfält, en luddig klump. Han förde handen mot sitt ansikte, stannade till. Ett lågmält pipande på hans högra sida. Han vred långsamt huvudet ditåt, kände någonting hårt och skavande under hakan. Han förde sin hand emot det. En metallhylsa. Som satt fast i hans hals. Från hylsan löpte en slang. Han följde slangen så långt han förmådde, fram till en räfflad, metallisk del där slangen tog slut. Han förstod. Det var denna som skulle dras ut när han ville dö. Man hade ordnat det så åt honom. Han vilade sina fingrar mot slangfästet. Eli. Badhuset. Pojken. Saltsyran. Minnet tog slut när han skruvade locket av syltburken. Måste hällt den över sig. Enligt planen. Den enda missräkningen var att han fortfarande levde. Han hade sett bilder. Kvinnor som fått syra i ansiktet, kastad av svartsjuka män. Han ville inte känna på sitt ansikte, än mindre se det. Greppet om slangen hårdnade. Den gav inte efter. Gängad. Han prövade att vrida på metalldelen och mycket riktigt, den vreds runt. Fortsatte skruva. Han sökte sin andra hand, förnam bara en stickande boll av smärta där handen borde vara. Mot fingertopparna på sin levande hand kände han nu ett lätt, fladdrande tryck. Luften började sippra ut ur fästet, det väsande ljudet förändrades, blev tunnare. Det gråa ljuset omkring honom blandades med blinkande rött. Han försökte sluta sitt enda öga. Tänkte på Sokrates och giftbägaren. För att ha förfört Atens ungdom. Glöm inte att ge tillbaka en tupp till … vad var det han hette? Arkimandros? Nej … Ett sugande ljud hördes när dörren sköts upp, och en vit skepnad rörde sig fram emot honom. Han kände fingrar som bände upp hans fingrar, bände loss dem från slangfästet. En kvinnas röst. »Vad gör du?« Asklepios. Offra en tupp till Asklepios. »Släpp!« En tupp. Till Asklepios. Läkedomens gud. Ett pysande, väsande när hans fingrar bröts loss och slangen skruvades på plats igen. »Vi får sätta nån att vakta på dig.« Offra den åt honom och glöm det ej.

 

41102 Låt den rätte komma ORI

156

04-03-25, 09.19

När Oskar vaknade var Eli borta. Han låg med ansiktet mot väggen, det drog kallt över ryggen. Han reste sig upp på armbågen, såg sig omkring i rummet. Fönstret stod på glänt. Hon måste ha tagit sig ut den vägen. Naken. Han rullade runt i sängen, tryckte ansiktet mot den plats där hon legat, snusade. Ingenting. Han förde näsan fram och tillbaka över lakanet, försökte finna minsta glimmer av hennes närvaro, men ingenting. Inte ens den där lukten av bensin. Hade det verkligen hänt? Han la sig på mage, kände efter. Ja. Där var de. Hennes fingrar på hans rygg. Minnet av hennes fingrar över hans rygg. Bulleribock. Mamma hade lekt det med honom när han var liten. Men detta var nu. Nyss. Håren på hans armar och i hans nacke reste sig. Han klev ur sängen, började klä på sig. När han fått på sig byxorna gick han fram till fönstret. Inget snöfall. Fyra minusgrader. Bra. Om snön börjat smälta skulle det ha varit för slaskigt för att ställa ner pappkassarna med reklamblad utanför portarna. Han tänkte sig att klättra ut naken från ett fönster i fyra minusgrader, ner bland snötäckta buskar, ner i … Nej. Han lutade sig framåt, blinkade. Snön på buskarna var helt orörd. Igår kväll hade han stått och tittat på den där rena kanan av snö som löpte ner till vägen. Den såg precis likadan ut nu. Han öppnade fönstret mer, stack ut huvudet. Buskarna gick ända in till väggen strax nedanför hans fönster, snötäcket också. Det var obrutet. Oskar tittade åt höger, längs den skrovliga ytterväggen. Tre meter bort låg hennes fönster. Kall luft strök över Oskars bara bröst. Det måste ha snöat under natten, efter att hon gått. Det var enda förklaringen. Men förresten … nu när han tänkte på det: hur hade hon kommit upp till fönstret? Hade hon klättrat på buskarna? Men då skulle ju inte snötäcket kunna se ut så här, väl? Det hade inte snöat när han gick och la sig. Hon hade inte varit fuktig om kroppen eller håret när hon kom, alltså snöade det inte då. När gick hon? Mellan det hon gick och nu måste det alltså ha snöat tillräckligt för att täcka över alla spår av … Oskar stängde fönstret, fortsatte klä på sig. Det var obegripligt. Han började åter luta mot att det varit en dröm, alltihop. Sedan såg han lappen. Ihop

41102 Låt den rätte komma ORI

157

04-03-25, 09.19

vikt låg den under klockan på hans skrivbord. Han tog den, vecklade upp den. SLÄPP NU IN DAGEN, FÖNSTER, OCH SLÄPP UT MITT LIV.

Ett hjärta, och så:

VI SES IKVÄLL. ELI.

Han läste lappen fem gånger. Sedan tänkte han på henne, stående här vid skrivbordet när hon skrev den. Gene Simmons ansikte satt på väggen en halvmeter bakom, tungan ute. Han lutade sig över skrivbordet och tog ner planschen från väggen, knölade ihop den och slängde den i papperskorgen. Så läste han den lilla lappen tre gånger till, vek ihop den och stoppade den i fickan. Fortsatte klä på sig. Idag kunde det få vara fem lappar i varje reklampaket, om så var. Det skulle gå som en dans.

 Rummet luktade rök, och dammpartiklar dansade i solstrålarna som trängde in mellan persiennerna. Lacke hade just vaknat, låg på rygg i sängen och hostade. Dammkornen utförde en lustiger dans framför hans ögon. Rökhosta. Han vände på sig i sängen, fick tag i tändaren och cigarrettpaketet som låg på sängbordet, intill ett fullt askfat. Han tog en cigarrett – Camel lights, Virginia hade börjat bli hälsomedveten på gamla dar – tände den, la sig på rygg igen med ena armen under huvudet, rökte och funderade. Virginia hade gått till jobbet ett par timmar tidigare, förmodligen rätt trött. De hade legat vakna länge sedan de älskat, pratat och rökt. Klockan hade hunnit bli framåt två när Virginia fimpade den sista cigarretten och sa att det var dags att sova. Lacke hade smugit upp efter en stund, druckit i sig det sista av vinflaskan och rökt ett par cigarretter till innan han gick och la sig. Kanske mest för att han gillade det där; att få krypa ner till en varm, sovande kropp. Det var synd att han inte fixade att ha någon inpå sig hela tiden. Skulle det ha varit någon, skulle det ha varit Virginia. Dessutom … fan, han hade hört på omvägar hur hon hade det nu. Perioder. Perioder när hon söp ner sig alldeles på krogar inne i stan, släpade hem vad fan som helst. Hon ville inte snacka om det där, men hon hade blivit äldre än nödvändigt de senaste åren. Om han och Virginia kunde … ja, vadå? Sälja allt, köpa hus på landet, odla potatis. Visst, men det skulle ju inte gå. Efter en månad skulle de dan

41102 Låt den rätte komma ORI

158

04-03-25, 09.20

sa jenka på varandras nerver, och hon hade ju sin morsa här, sitt jobb, och han hade ju … ja … sina frimärken. Ingen kände till det där, inte ens syrran, och han hade rätt dåligt samvete för det. Farsans frimärkssamling, som inte blev upptagen i dödsboet, var värd en smärre förmögenhet hade det visat sig. Han hade avyttrat den, några märken i taget, när han var i behov av kontanter. Just nu var marknaden i botten och han hade inte många märken kvar. Snart skulle han bli tvungen att sälja i vilket fall. Kanske sälja de där specialarna, Norge nummer ett, och bjuda tillbaka alla öl han snikat åt sig den senaste tiden. Borde det. Två hus på landet. Torp. I närheten av varandra. Torp kostar ju nästan ingenting. Och så Virginias morsa, då. Tre torp. Och så dottern, Lena. Fyra. Visst. Köp upp en hel by när du ändå håller på. Virginia var bara lycklig när hon var med Lacke, det hade hon själv sagt. Lacke visste inte om han hade kvar förmågan att vara lycklig, men Virginia var den enda människa han verkligen trivdes med. Varför skulle de inte kunna fixa det för sig, på något sätt? Lacke la upp askfatet på magen, slog bort aska från cigarretten, tog ett bloss. Den enda människa han trivdes med numera. Sedan Jocke … försvunnit. Jocke hade varit bra. Den ende han kallade för vän av dem han umgicks med. Det var för jävligt det här att hans kropp var borta. Det var inte naturligt. Det ska vara en begravning. Det ska vara ett lik man kan titta på, konstatera: ja, ja, där ligger du min vän. Och död är du. Tårar vällde upp i Lackes ögon. Folk hade så jävla mycket vänner, slängde sig med det ordet hit och dit. Han hade haft en, en enda, och just den skulle tas ifrån honom av någon kallblodig ligist. Vad fan hade den där ungen dödat Jocke för? Någonstans visste han att Gösta inte ljög eller hittade på, och Jocke var ju borta, men det verkade så jävla meningslöst. Den enda rimliga anledningen var något med knark. Jocke måste ha varit inblandad i någon knarkskit och blåst fel person. Men varför hade han inte sagt något? Innan han lämnade lägenheten tömde han askfatet, ställde undan den tomma vinflaskan nederst i köksskåpet. Fick ställa den upp och ner bland alla de andra för att få plats. Ja, fy fan. Två torp. Ett potatisland. Jord på knäna och lärkans sång om våren. Och så vidare. Nån gång. Han drog på sig jackan och gick ut. När han passerade ICA-butiken kas

41102 Låt den rätte komma ORI

159

04-03-25, 09.20

tade han en slängkyss till Virginia som satt i kassan. Hon log och lipade åt honom. På väg hem till Ibsengatan mötte han en unge som kom släpande på två stora pappkassar. Någon som bodde på gården, men Lacke visste inte vad han hette. Lacke nickade åt honom. »Ser tungt ut, det där.« »Det är okej.« Lacke tittade efter ungen som kånkade sina kassar vidare mot höghusen. Såg så jävla glad ut, ändå. Sån skulle man vara. Acceptera sin börda och bära den, med glädje. Sån skulle man vara. Inne på gården väntade han sig att stöta ihop med whiskybjudaren från kinesen. Karlen brukade vara ute och gå vid den här tiden. Gå i cirklar runt gården ibland. Men han hade inte synts till på ett par dagar. Lacke sneglade upp mot de övertäckta fönstren till lägenheten där han trodde att mannen bodde. Sitter väl inne och super, förstås. Kunde gå upp och ringa på. En annan dag.

 När det skymde gick Tommy och hans mamma ner till kyrkogården. Pappas grav låg precis innanför vallen mot Råcksta träsk, så de tog vägen genom skogen. Mamma gick tyst tills de kom till Kanaanvägen, och Tommy hade trott att det berodde på att hon sörjde, men när de vek in på den lilla vägen som löpte längs kanten av träsket hostade mamma till och sa: »Jo, du Tommy …« »Ja.« »Staffan säger att det är en sak som försvunnit. Hemma hos honom. Sen vi var där.« »Jaha.« »Vet du nåt om det?« Tommy skopade upp snö i ena handen, kramade en boll och kastade mot ett träd. Prick. »Ja. Den ligger nedanför hans balkong.« »Den är visst rätt viktig för honom eftersom –« »Den ligger i buskarna nedanför hans balkong, säger jag ju.« »Hur har den hamnat där?« Den snöklädda vallen runt kyrkogården låg framför dem. Ett svagt rött 

41102 Låt den rätte komma ORI

160

04-03-25, 09.20

sken lyste upp tallarnas kronor underifrån. Det klirrade från gravlyktan som mamma bar i sin hand. Tommy frågade: »Har du eld?« »Eld? Jaså, ja. Jag har en tändare. Hur hamnade –« »Tappade den.« Innanför kyrkogårdsgrinden blev Tommy stående, tittade på kartan; olika sektioner markerade med bokstäver. Pappa låg i sektion D. Egentligen var det helt sjukt, alltihop. Att man över huvud taget gjorde så här. Eldade upp folk, sparade askan, grävde ner den i jorden och sedan kallade platsen »Gravplats , sektion D«. Snart tre år sedan. Tommy hade oklara minnen av begravningen, eller vad man skulle kalla det. Det där med kistan och en massa folk som grät och sjöng om vartannat. Han kom ihåg att han hade haft för stora skor, pappas skor, att de halkade runt på fötterna när han gick hem. Att han varit rädd för kistan, suttit och stirrat på den under hela begravningen, säker på att pappa skulle resa sig upp ur den och vara levande igen, men … förändrad. I två veckor efter begravningen hade han gått runt i konstant zombieskräck. Speciellt när det blev mörkt tyckte han sig i skuggorna kunna se den där förkrympta varelsen från sjukhussängen, som inte längre var hans pappa, komma emot honom med utsträckta armar, så där som i filmerna. Skräcken hade upphört efter urnnedsättningen. Det hade bara varit han och mamma, en vaktmästare och en präst. Vaktmästaren hade burit urnan framför sig och gått med värdiga steg medan prästen tröstade mamma. Det var så jävla löjligt alltihop. Den lilla träburken med lock som en gubbe i blåställ gick och bar framför sig; att det skulle ha något att göra med hans pappa. Det var som en stor bluff. Men skräcken hade försvunnit, och Tommys förhållande till graven hade ändrats med tiden. Numera hände det att han gick ner hit ensam, satt en stund vid gravstenen och drog med fingrarna över de uthuggna bokstäverna som bildade pappas namn. Det var för det han kom. Burken i jorden brydde han sig inte om, men namnet. Den förvridna människan i sjukhussängen, askan i burken, inget av det var pappa, men namnet betydde den människa han mindes, och därför satt han ibland och drog med pekfingret över urholkningarna i stenen som bildade MARTIN SAMUELSSON. »Åh, vad vackert«, sa mamma. Tommy tittade ut över kyrkogården. Små ljus var tända överallt; en stad sedd ifrån ett flygplan. Enstaka mör

41102 Låt den rätte komma ORI

161

04-03-25, 09.20

ka former rörde sig mellan gravstenarna. Mamma gick i riktning mot pappas grav med lyktan dinglande i handen. Tommy såg efter hennes smala rygg och blev plötsligt sorgsen. Inte för egen del, inte för mammas del, nej; för alltihop. För alla människor som gick omkring här bland de fladdrande ljusen i snön. Själva bara skuggor som stod vid stenar, tittade på stenar, rörde vid stenar. Det var så … dumt. Död är död. Borta. Ändå gick Tommy bort till sin mamma, satte sig på huk vid pappas grav medan hon tände lyktan. Ville inte röra vid bokstäverna när mamma var med. De satt så en stund, tittade på hur den svaga flamman fick skiftningarna i marmorstenen att krypa, röra på sig. Tommy kände ingenting utom en viss pinsamhet. Att han ställde upp på den här låtsasleken. Efter en kort stund reste han sig och började gå hemåt. Mamma kom efter. Lite för snabbt, tyckte han. Hon fick gärna sörja ögonen ur sig, sitta kvar hela natten. Hon kom ikapp honom, stack försiktigt sin arm under hans. Han lät det hända. De gick sida vid sida och tittade ut över Råcksta träsk där isen börjat lägga sig. Om kylan fortsatte skulle det gå att åka skridskor där om några dagar. En tanke malde hela tiden i Tommys huvud som ett envist gitarriff. Död är död. Död är död. Död är död. Mamma rös till, tryckte sig intill honom. »Det är otäckt.« »Tycker du?« »Ja, Staffan berättade en sån hemsk sak.« Staffan. Kunde hon inte ens nu låta bli att prata om … »Jaha.« »Hörde du om den där villan i Ängby som brann? Kvinnan som –« »Ja.« »Staffan berättade att dom hade obducerat henne. Jag tycker det är så otäckt det där. Att dom ska göra så.« »Ja, ja. Visst.« En and gick på det bräckliga istäcket mot vaken som bildades intill utsläppet i sjöns ena kant. De små fiskar man på sommaren kunde meta upp ur sjön luktade avlopp. »Vad är det där för utsläpp?« frågade Tommy. »Är det från krematoriet?« »Vet inte. Vill du inte höra? Tycker du det är otäckt?« »Nä, nä.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

162

04-03-25, 09.20

Och så berättade hon medan de gick hemåt genom skogen. Efter en stund blev Tommy intresserad, började ställa frågor som mamma inte kunde svara på; hon visste bara vad Staffan berättat. Ja, Tommy frågade så mycket, blev så intresserad att Yvonne ångrade att hon alls berättat om det. Senare på kvällen satt Tommy på en låda inne i skyddsrummet, vände och vred på den lilla skulpturen av en pistolskytt. Han placerade den ovanpå de tre kartongerna innehållande kassettdäck, som en trofé. Kronan på verket. Snodd från en … polis! Han låste nogsamt skyddsrummet med kedjan och hänglåset, placerade nyckeln i dess gömställe, satte sig och funderade på det mamma berättat. Efter en stund hörde han försiktiga steg som närmade sig källarförrådet. En röst som viskade: »Tommy … ?« Han reste sig ur fåtöljen, gick fram till dörren och öppnade den snabbt. Oskar stod där och såg nervös ut, höll fram en sedel. »Här. Dina pengar.« Tommy tog femtiolappen och knölade ner den i fickan, log mot Oskar. »Ska du bli stammis här eller? Kom in.« »Nä, jag måste –« »Kom in, säger jag. Är en grej jag vill fråga.« Oskar satte sig i soffan med knäppta händer. Tommy dråsade ner i fåtöljen, tittade på honom. »Oskar. Du är ju en smart kille.« Oskar ryckte blygsamt på axlarna. »Du vet villan som brann i Ängby. Tanten som kom ut på tomten och brann upp.« »Ja, jag läste om det.« »Tänkte väl det. Har dom skrivit nåt om nån obduktion?« »Inte vad jag vet.« »Nä. Men dom gjorde i alla fall det. Obduktion på henne. Och vet du vad? Dom hittade ingen rök i lungorna. Vet du vad det betyder?« Oskar funderade. »Att hon inte andats.« »Ja. Och när slutar man andas? När man är död. Va?« »Ja.« Oskar blev ivrig. »Jag har läst om det där. Just det. Det är därför man obducerar när det har brunnit. För att se att det inte … att inte nån har startat branden för att dölja att den har mördat den som är där inne. I branden. Jag läste i … ja, Hemmets Journal faktiskt om en kille i England som hade 

41102 Låt den rätte komma ORI

163

04-03-25, 09.20

dödat sin fru och han visste det här så han hade … innan han startade branden hade han kört ner en slang i halsen på henne och –« »Okej, okej. Du vet. Bra. Men här var det alltså ingen rök i lungorna och ändå hade kärringen tagit sig ut på tomten och sprungit runt där en stund innan hon dog. Hur kan det vara så?« »Hon höll väl andan. Nä, förresten. Det kan man inte har jag också läst nånstans. Det är därför folk alltid –« »Okej, okej. Förklara det här för mig då.« Oskar lutade huvudet i händerna, tänkte. Sa sedan: »Antingen har dom gjort nåt misstag eller så var hon uppe och sprang fast hon var död.« Tommy nickade. »Precis. Och vet du vad? Jag tror inte dom där lirarna gör såna misstag. Tror du?« »Nej, men …« »Död är död.« »Ja.« Tommy drog en tråd ur fåtöljen, rullade ihop den till en boll mellan fingrarna och knäppte iväg den. »Ja. Man vill ju gärna tro det.«

41102 Låt den rätte komma ORI

164

04-03-25, 09.20

TREDJE DELEN

Snö, smältande mot hud

Och sedan han med glättig min lagt handen i min, och gett mig tillförsikt ånyo, förde han mig in i det doldas rike. Dante Alighieri – Den gudomliga komedin

– Jag är inget lakan. Jag är ett RIKTIGT spöke. BU … BUU … Du ska bli rädd! – Men jag är inte rädd. Nationalteatern – Kåldolmar och kalsipper

41102 Låt den rätte komma ORI

165

04-03-25, 09.20

41102 Låt den rätte komma ORI

166

04-03-25, 09.20

TORSDAG 5 NOVEMBER

Morgan frös om fötterna. Kylan som satt in ungefär samtidigt som ubåten gick på grund, hade bara blivit värre under veckan som gått. Han älskade sina gamla cowboyboots, men de gick inte att ha raggsockor i. Dessutom var det hål i ena sulan. Visst kunde han köpa något kinesiskt smäck för en hundring, men då frös han hellre. Klockan var halv tio på förmiddagen och han var på väg hem från tunnelbanan. Han hade varit ute på skroten i Ulvsunda för att se om de behövde ett handtag som kunde vara värt några hundra, men affärerna gick dåligt. Inga vinterstövlar i år heller. Han hade tagit en fika med grabbarna inne på kontoret belamrat med reservdelskataloger och pinupkalendrar, sedan tunnelbanat sig hem. Larry kom ut från höghusen, och såg som vanligt ut som någon med en dödsdom hängande över sig. »Hallå, gamle man!« ropade Morgan. Larry nickade avmätt, som om han alltsedan han vaknade samma morgon vetat att Morgan skulle stå här, och gick fram till honom. »Hej du. Läget?« »Tårna förfrusna, bilen på skroten, inget jobb och på väg hem till en tallrik pulversoppa. Själv då?« Larry fortsatte gå i riktning mot Björnsonsgatan, längs parkvägen. »Jo, jag tänkte ner och hälsa på Herbert på sjukhuset. Ska du med?« »Har han klarnat nåt?« »Nä, det är som förut tror jag.« »Avstår. Blir så jävla låg av sånt där svammel. Sist trodde han jag var hans morsa, ville jag skulle berätta en saga för han.« »Gjorde du det?« »Klart jag gjorde. Guldlock och dom tre små björnarna. Men nä. Inte på humör idag.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

167

04-03-25, 09.20

De fortsatte vägen fram. När Morgan såg att Larry hade ett par tjocka handskar på sig blev han medveten om att han frös om händerna och körde med visst besvär ner dem i de trånga jeansfickorna. Framför dem blev bron där Jocke försvann synlig. Kanske för att låta bli att prata om det sa Larry: »Såg du tidningen i morse? Nu säger Fälldin att ryssarna har kärnvapen ombord på den där ubåten.« »Trodde han dom hade förut, då? Slangbellor?« »Nä, men … att den har legat där en vecka nu. Tänk om det hade smällt.« »Oroa dig inte. Dom kan sina saker, ryssarna.« »Nu är ju inte jag kommunist –« »Är väl inte jag heller.« »Nähä. Vad röstade du på sist då? Folkpartiet?« »Inte moskvatrogen, i alla fall.« De hade kört den här rutinen förr. Nu körde de den igen bara för att slippa se, slippa tänka på det där när de närmade sig brovalvet. Ändå tystnade deras röster när de kom in under det och stannade. Båda tyckte att det var den andre som stannat först. De tittade på lövhögarna som nu blivit snöhögar, och som antydde former som fick båda att bli illa till mods. Larry skakade på huvudet. »Vafan ska man göra?« Morgan körde ner händerna djupare i fickorna, stampade med fötterna för att värma dem. »Det är bara Gösta som kan.« Båda tittade upp mot lägenheten där Gösta bodde. Inga gardiner, smutsig ruta. Larry sträckte fram ett cigarrettpaket mot Morgan. Han tog en och Larry tog en, tände åt dem båda. De stod stilla och rökte, tittade på snöhögarna. Efter en stund blev de störda i sina funderingar av unga röster. En grupp barn med skridskor och hjälmar i händerna kom från skolan, ledda av en man med militäriskt utseende. Barnen gick på någon meters avstånd från varandra, nästan i takt. De passerade Morgan och Larry under brovalvet. Morgan nickade åt en unge han kände igen från sin gård. »Ska ni ut i kriget, eller?« Barnet skakade på huvudet, var på väg att säga något men travade bara på, av rädsla för att falla ur ledet. De fortsatte ner mot sjukhuset; hade väl friluftsdag eller så. Morgan fimpade cigarretten under foten, formade händerna till en tratt runt munnen och ropade: 

41102 Låt den rätte komma ORI

168

04-03-25, 09.20

»Flyganfall! Ta betäckning!« Larry skrockade, fimpade sin cigarrett. »Herregud. Att det finns såna där fortfarande. Kräver väl att jackorna ska hänga i givakt i korridoren. Ska du inte med, då?« »Nä. Pallar inte. Men skynda på du, så kanske du hinner falla in i ledet.« »Vi ses.« »Det gör vi.« De skildes åt under bron. Larry försvann med långsamma steg i samma riktning som barnen och Morgan gick uppför trapporna. Nu frös han i hela kroppen. Pulversoppa var inte så jävla illa ändå, om man blandade med mjölk.

 Oskar gick med fröken. Han behövde prata med någon, och fröken var den enda han kunde komma på. Ändå skulle han ha bytt grupp, om han kunnat. Jonny och Micke gick normalt aldrig i promenadgruppen när det var friluftsdag, men idag gjorde de det. De hade viskat om något i morse, tittat på honom. Så Oskar gick med fröken. Han visste inte själv om det var för att få skydd, eller för att få prata med någon vuxen. Han hade varit ihop med Eli i fem dagar nu. De träffades varje kväll, utomhus. Till mamma sa Oskar att han var med Johan. Igår natt hade Eli kommit till hans fönster igen. De hade legat vakna länge, berättat historier där den ena tog vid där den andra slutade. Sedan hade de sovit med armarna om varandra och på morgonen var Eli borta. I hans byxficka, intill den gamla tummade, sönderlästa lappen fanns nu en ny som han funnit på sitt skrivbord i morse när han gjorde sig klar att gå till skolan. »ATT FLY ÄR LIVET, MEN ATT DRÖJA DÖDEN. DIN – ELI« Han visste att det kom från Romeo och Julia. Eli hade berättat att det hon skrivit på den första lappen kom därifrån, och Oskar hade lånat boken på skolbiblioteket. Han hade tyckt rätt bra om den, även om det var en hel del ord han inte förstod. Vestalens dräkt är så anemiskt blek. Förstod Eli alla de där orden? Jonny, Micke och tjejerna gick tjugo meter bakom Oskar och fröken. De passerade Chinaparken där några dagisbarn åkte slängkälke och skrek så att luften skars i bitar. Oskar sparkade iväg en snökoka och sa lågt: 

41102 Låt den rätte komma ORI

169

04-03-25, 09.20

»Marie-Louise?« »Ja?« »Hur vet man att man älskar nån?« »Oj. Ja …« Fröken tryckte ner händerna i fickorna på sin duffel, tittade snett upp mot himlen. Oskar undrade om hon tänkte på den där mannen som kommit och mött henne vid skolan ett par gånger. Oskar hade inte gillat hans utseende. Killen såg lömsk ut. »Det är väl olika, men … jag skulle väl säga att det är när man vet … eller i alla fall tror väldigt mycket att den här människan vill jag alltid vara med.« »Man kan inte vara utan den, liksom.« »Nä. Precis. Två som inte kan vara utan varandra … det är väl kärlek.« »Som Romeo och Julia.« »Ja, och ju större hinder … har du sett den?« »Läst.« Fröken tittade på honom och log ett leende som Oskar alltid älskat men just nu tyckte lite illa om. Han sa snabbt: »Om det är två killar, då?« »Då är man vänner. Det är ju också en slags kärlek. Eller om du menar … ja, killar kan ju också älska varandra så.« »Hur gör dom då?« Fröken sänkte rösten lite. »Ja, det är ju inget fel med det, men … om du vill prata om det kan vi ta det nån annan gång.« De gick några meter i tystnad, kom fram till backen ner mot Kvarnviken. Spökbacken. Fröken andades in djupt, doft av kall granskog. Sedan sa hon: »Man ingår förbund. Oavsett om man är killar eller tjejer ingår man ett slags förbund att … det är du och jag, liksom. Man vet det.« Oskar nickade. Han hörde tjejernas röster komma närmare. Strax skulle de ta över fröken, som det brukade vara. Han gick intill fröken så att deras jackor vidrörde varandra, sa: »Kan man vara … både kille och tjej? Eller varken kille eller tjej?« »Nej. Inte människor. Det finns vissa djur som –« Michelle sprang intill dem, skrek med pipig röst: »Fröken! Jonny la snö i min nacke!« De hade kommit halvvägs ner i backen. Kort därefter var alla tjejerna där och redogjorde för vad Jonny och Micke hade gjort. 

41102 Låt den rätte komma ORI

170

04-03-25, 09.20

Oskar saktade farten, föll några steg bakom. Han vände sig om. Jonny och Micke var vid toppen av backen. De vinkade till Oskar. Han vinkade inte tillbaka. Istället tog han upp en kraftig gren från sidan av vägen, skalade av småpinnar från den medan han gick. Han passerade Spökhuset som gett backen dess namn. En jättelik lagerbyggnad med väggar av korrugerad plåt som såg helt vansinnig ut där den stod bland småträden. På väggen som vette mot backen hade någon sprejat med stora bokstäver: FÅR VI DIN MOPPE?

Tjejerna och fröken lekte kull, sprang längs vägen utefter vattnet. Han tänkte inte springa ikapp dem. Jonny och Micke var bakom honom, ja. Han grep hårdare tag om sin stav, travade på. Det var fint ute idag. Isen hade lagt sig för flera dagar sedan och var nu så pass tjock att skridskogruppen hade gått ner för att åka på den, ledda av magister Ávila. När Jonny och Micke sa att de ville vara med i promenadgruppen hade Oskar övervägt att rusa hem och hämta sina skridskor, byta grupp. Men han hade inte fått nya skridskor på två år, skulle förmodligen inte få ner fötterna i dem. Dessutom var han rädd för is. En gång när han var liten hade han varit ute hos pappa i Södersvik, och pappa hade gått ut för att vittja mjärdarna. Inifrån bryggan hade Oskar sett hur pappa gått igenom isen och under ett ohyggligt ögonblick hade hans huvud försvunnit under iskanten. Oskar hade stått ensam på bryggan, börjat gallskrika efter hjälp. Pappa hade lyckligtvis haft ett par bryggspikar i fickan, som han använde för att ta sig upp ur vaken, men sedan dess gav sig Oskar inte gärna ut på is. Någon grep tag i hans armar. Han vred snabbt på huvudet, såg att fröken och tjejerna försvunnit runt en krök i vägen, bakom berget. Jonny sa: »Nu ska Grisen bada.« Oskar grep hårdare om staven, låste den i händerna. Enda chansen. De ryckte till och släpade iväg med honom. Ner mot isen. »Grisen luktar skit och måste bada.« »Släpp mig.« »Sen. Ta det lugnt, bara. Ska släppa sen.« De var nere på isen. Det fanns ingenting att ta spjärn emot. De släpade honom baklänges ut på isen, mot bastuvaken. Hans hälar drog ett dubbelt spår genom snön. Mitt emellan dem släpade staven, drog ett grundare spår. Långt borta på isen såg han små figurer röra sig. Han skrek. Skrek på hjälp. 

41102 Låt den rätte komma ORI

171

04-03-25, 09.20

»Skrik du. Kanske dom hinner dra upp dig.« Vaken gapade svart några steg bort. Oskar spände vad muskler han hade och kastade sig, vred sig åt sidan med ett knyck. Micke tappade greppet. Oskar dinglade i Jonnys armar och svingade käppen mot hans smalben; den studsade nästan ur handen på Oskar när trä mötte ben. »Aaajfaan!« Jonny släppte sitt grepp och Oskar ramlade ner på isen. Han reste sig upp vid kanten av vaken, höll käppen med båda händerna. Jonny tog sig för smalbenet. »Jävla idiot. Nu jävlar …« Jonny gick långsamt emot honom, vågade väl inte springa av rädsla för att själv fortsätta ner i vattnet om han knuffade Oskar på det sättet. Han pekade på käppen. »Lägg ner den där, annars dödar jag dig, fattar du?« Oskar bet ihop. När Jonny var på lite mer än armslängds avstånd, svingade Oskar käppen mot hans axel. Jonny duckade och Oskar kände en stum stöt i händerna när käppens tunga ände träffade rakt över Jonnys öra. Han flög åt sidan som en bowlingkägla, dunsade raklång ner på isen, vrålande. Micke, som stått ett par steg bakom Jonny backade nu, höll upp händerna framför sig. »Vafan, vi skojade ju bara … tänkte inte …« Oskar gick emot honom och svängde käppen fram och tillbaka genom luften med ett dovt brummande. Micke vände och sprang mot land. Oskar stannade, sänkte käppen. Jonny låg ihopkurad på sidan och höll handen för örat. Blod sipprade ut mellan fingrarna. Oskar ville be om ursäkt. Det hade inte varit hans mening att göra honom så illa. Han hukade sig ner intill Jonny, stödde sig på käppen, tänkte säga »förlåt«, men innan han hunnit säga det såg han Jonny. Han var alldeles liten, sammandragen i fosterställning och gnydde »aaaajjj, aaajjj« medan en tunn rännil av blod sökte sig ner under kragen på hans jacka. Han vred huvudet fram och tillbaka i små rörelser. Oskar tittade förundrad på honom. Det där lilla blödande knytet på isen skulle inte göra honom någonting. Kunde inte slå eller reta, nej. Kunde inte ens försvara sig. Kan slå han ett par gånger till så är det helt lugnt sen. Oskar reste sig upp, lutade sig mot käppen. Ruset sjönk undan, ersattes av ett illamående djupt nerifrån magen. Vad hade han gjort? Jonny måste vara jätteskadad som blödde så där. Tänk om han blödde ihjäl? Oskar satte sig på isen igen, drog av ena skon och tog av sig raggsockan. Kröp fram på 

41102 Låt den rätte komma ORI

172

04-03-25, 09.20

knä till Jonny, petade på handen han höll över örat och stoppade in raggsockan under den. »Här. Ta den.« Jonny grep raggsockan och pressade den mot sitt skadade öra. Oskar tittade upp över isen. Han såg en figur på skridskor närma sig. En vuxen. Tunna skrik hördes långt bortifrån. Barnskrik. Panikskrik. En enda ljus, skärande ton som efter några sekunder blandades med fler. Figuren som närmat sig stannade. Stod stilla ett ögonblick. Vände sedan om och skrinnade bort igen. Oskar stod på knä intill Jonny, kände hur snön smälte, vätte hans knän. Jonny blundade hårt, gnydde mellan tänderna. Oskar förde sitt ansikte närmare hans. »Kan du gå?« Jonny öppnade munnen för att säga något och en uppkastning av gult och vitt sprutade ut mellan läpparna, fläckade snön. Lite landade på Oskars ena hand. Han tittade på de slemmiga dropparna som dallrade på handryggen och blev riktigt rädd. Han släppte käppen och sprang mot land för att hämta hjälp. Barnskriken bortifrån sjukhuset hade ökat i styrka. Han sprang mot dem.

 Magister Ávila, Fernando Cristóbal de Reyes y Ávila, tyckte om att åka skridskor. Ja. En av de saker han uppskattade mest med Sverige var de långa vintrarna. Han hade åkt Vasaloppet i tio år nu, och de enstaka år när ytterskärgården frös till tog han varje helg bilen ut till Gräddö för att på långfärdsskridskor forsa iväg så långt ut mot Söderarm som istäcket tillät. Det var tre år sedan skärgården frusit till senast, men en tidig vinter som i år fanns det hopp. Givetvis skulle Gräddö som vanligt krylla av skridskoentusiaster om det frös, men det var på dagen. Fernando Ávila tyckte bäst om att åka på natten. Vasaloppet i all ära, men man kände sig som en av tusentals myror i en stack som plötsligt bestämt sig för att emigrera. Annat var det ute på den vidsträckta isen, ensam en månskensnatt. Fernando Ávila var en mycket ljum katolik, men sannerligen: i de stunderna var Gud nära. Det taktfasta skrapandet från skridskobladen, månljuset som gav isen blyglans, stjärnorna som välvde sin oändlighet över honom, den kalla vinden som strömmade över ansiktet, evighet och djup och rymd åt alla håll. Större kunde livet inte vara. 

41102 Låt den rätte komma ORI

173

04-03-25, 09.20

En liten pojke drog i hans byxben. »Magistern, jag måste kissa.« Ávila vaknade från sina långfärdsdrömmar och såg sig omkring, pekade mot några träd inne vid stranden som sträckte sig ut över vattnet; det kala grenverket låg som ett skyddande draperi ner mot isen. »Där du kan kissa.« Pojken kisade in mot träden. »På isen?« »Ja? Vad gör det? Blir ny is. Gul.« Pojken tittade på honom som om han inte var klok, men skrinnade iväg i riktning mot träden. Ávila såg sig omkring och kollade så att inte några av de äldre hade åkt iväg för långt. Med några snabba skär for han ut för att få lite överblick. Räknade barnen. Jodå. Nio. Plus den som var och kissade. Tio. Han snurrade runt och tittade åt andra hållet, in mot Kvarnviken, stannade till. Något hände därborta. En klump av kroppar rörde sig mot någonting som måste vara en vak, små uppstickande träd markerade platsen. Medan han stod stilla och tittade upplöstes gruppen, han såg att en höll något slags stav i handen. Staven svingades och en föll. Han hörde ett vrål därbortifrån. Han vände sig om, kollade sin grupp en sista gång, och satte sedan fart i riktning mot gruppen vid vaken. En av dem sprang nu mot land. Då hörde han skriket. Ett gällt barnskrik bortifrån hans grupp. Han tvärstannade så att snön sprutade om skridskorna. Han hade hunnit uppfatta att de vid vaken var äldre barn. Kanske Oskar. Äldre barn. Klarade sig. I hans grupp fanns småbarn. Skriket ökade i styrka och medan han vände och körde i riktning mot det, hörde han att fler stämde in. Cojones! Just i det ögonblick han inte var där skulle förstås något hända. Gud give att inte isen brustit. Han skrinnade på så fort han kunde, snön yrde om skridskorna när han pilade fram mot skrikets källa. Han såg nu att flera barn samlats, stod och gallskrek i kör, och fler var på väg in. Han såg också att en vuxen person rörde sig ner mot vattnet uppifrån sjukhuset. Med ett par sista kraftiga skär var han framme hos barnen och bromsade in så att hyvelspån av is flög över barnens jackor. Förstod inte. Alla barnen stod samlade inne vid grendraperiet, tittade ner mot något på isen och skrek. 

41102 Låt den rätte komma ORI

174

04-03-25, 09.20

Han gled fram till barnen. »Vad är det?« Ett av barnen pekade ner mot isen, mot en klump som satt fast i den. Det såg ut som en brun, frusen grästuva med en röd skåra på ena sidan. Eller en överkörd igelkott. Han lutade sig ner mot klumpen och såg att det var ett huvud. Ett huvud fastfruset i isen så att bara hjässan och överdelen av pannan stack upp. Pojken han skickat iväg för att kissa satt på isen några meter bort, snyftande. »Ja-ha-hag kö-hörde på-hå den.« Ávila rätade på sig. »Alla bort! Alla åker in till strand nu.« Barnen var som fastfrusna i isen de också, de små fortsatte skrika. Han tog upp sin visselpipa, blåste kraftigt i den två gånger. Skriken upphörde. Han tog ett par skär så att han kom bakom barnen och kunde fösa dem in mot stranden. Barnen följde med. Bara en kille i femman blev kvar, lutade sig nyfiket ner mot klumpen. »Du också!« Ávila manade honom till sig med handen. Inne vid stranden sa han åt kvinnan som kommit ner från sjukhuset: »Ring polis. Ambulans. Det ligger människa fruset fast i is.« Kvinnan sprang tillbaka upp mot sjukhuset. Ávila räknade barnen vid stranden, såg att en saknades. Pojken som kört på huvudet satt fortfarande på isen med ansiktet i händerna. Ávila gled ut till honom och lyfte honom under armarna. Pojken vände sig om och slog armarna om Ávila. Han lyfte upp pojken mjukt som ett ömtåligt paket och körde honom in till stranden.

 »Går det att prata med honom?« »Prata kan han ju int–« »Nä, men han förstår ju vad man säger.« »Jag skulle tro det, men –« »Kort stund, bara.« Genom dimman som täckte hans öga såg Håkan hur en man i mörka kläder drog fram en stol, satte sig intill hans säng. Han kunde inte urskilja mannens ansikte, men förmodligen satt det en tillkämpat neutral min på det. 

41102 Låt den rätte komma ORI

175

04-03-25, 09.20

De senaste dagarna hade Håkan flutit in och ut ur ett rött moln genomkorsat av linjer tunna som hårstrån. Han visste att de sövt honom ett par gånger, opererat honom. Detta var första dagen han var vid fullt medvetande, men han visste inte hur många dagar som förflutit sedan han hamnade här. Under förmiddagen hade Håkan utforskat sitt nya ansikte med den kännande handens fingrar. Någon form av gummiartat förband låg över hela ansiktet, men av konturerna under förbandet, som han smärtsamt följt med fingertopparna, hade han förstått att han inte hade något ansikte längre. Håkan Bengtsson existerade inte mer. Kvar fanns en oidentifierbar kropp i en sjukhussäng. De skulle givetvis kunna knyta honom till hans andra mord, men inte till hans tidigare eller nuvarande liv. Till Eli. »Hur känner du dig?« Tack bra, konstapeln. Prima liv. Jag har en hinna av napalm som brinner i ansiktet hela tiden, men annars knallar det på som vanligt. »Ja, jag förstår att du inte kan prata, men kan du nicka om du hör var jag säger? Kan du nicka?« Kan. Men vill inte. Mannen vid sidan av sängen suckade. »Du försökte ju ta livet av dig här, så uppenbarligen är du inte helt … borta. Är det svårt att röra huvudet? Kan du lyfta handen om du hör vad jag säger? Kan du lyfta handen?« Håkan kopplade bort polisen och började tänka på den där platsen i Dantes helvete, limbo, dit alla jordens stora andar utan kännedom om Kristus färdades efter döden. Försökte föreställa sig den platsen i detalj. »Vi skulle gärna vilja veta vem du är, förstår du.« Vilken krets eller himlasfär hamnade Dante själv i efter döden … Polisen drog stolen en decimeter närmare. »Vi kommer ju ta reda på det, vet du. Förr eller senare. Du kan ju bespara oss lite jobb genom att kommunicera med oss nu.« Ingen saknar mig. Ingen känner mig. Försök. En sköterska kom in. »Det är ett samtal till er.« Polisen reste sig, gick bort mot dörren. Innan han gick ut vände han sig om. »Kommer strax.« Håkans tankar gick nu mot det verkligt väsentliga. Vilken krets skulle han hamna i? Barnamördare. Sjunde kretsen. Å andra sidan; första kretsen. De som syndat för kärleks skull. Sedan hade ju sodomiterna en egen krets också. Det rimliga var väl att man hamnade i den krets som markerade det värsta brottet man begått. 

41102 Låt den rätte komma ORI

176

04-03-25, 09.20

Alltså; hade man begått ett verkligt svårt brott kunde man sedan synda på bäst man ville inom de brott som straffades i högre liggande kretsar. Det kunde ändå inte bli värre. Ungefär som såna där mördare i USA som dömdes till fängelse i tre hundra år. De olika kretsarna virvlade i spiralmönster. Helvetestratten. Kerberos med sin svans. Håkan manade fram våldsmännen, de bittra kvinnorna, de högmodiga i sin kokande gyttja, i sina eldregn, vandrade ibland dem, sökte sin position. En sak var han i alla fall fullständigt säker på. Han skulle aldrig hamna i den lägsta kretsen. Den där Lucifer själv tuggade på Judas och Brutus, stående i ett ishav. Förrädarnas krets. Dörren öppnades igen med det där märkliga, sugande ljudet. Polisen satte sig intill sängen. »Jahadu. Verkar som om dom hittat en till, nere vid sjön i Blackeberg. Samma rep, i alla fall.« Nej! Håkans kropp ryckte ofrivilligt till när polisen sa ordet »Blackeberg«. Polisen nickade. »Du hör vad jag säger, tydligen. Det var ju bra. Vi kan väl gissa oss till att du har bott i Västerort, då. Var? Råcksta? Vällingby? Blackeberg?« Minnet av hur han gjort sig av med mannen nere vid sjukhuset rusade genom hans huvud. Han hade varit slarvig. Han hade sjabblat. »Okej. Då ska jag lämna dig i fred lite. Du kan ju fundera på om du vill samarbeta. Blir så mycket enklare då. Eller hur?« Polisen reste sig och gick ut. Istället kom en sköterska, satte sig på en stol i rummet, vaktade. Håkan började kasta med huvudet fram och tillbaka, förnekande. Hans hand for ut och började slita i slangen till respiratorn. Sköterskan sprang snabbt fram och ryckte bort hans hand. »Vi får sätta fast dig. En gång till så spänner vi fast dig. Förstår du? Om du inte vill leva är det din sak, men så länge du är här har vi till uppgift att hålla dig vid liv. Oavsett vad du har gjort eller inte gjort. Fattar du? Och vi gör vad som krävs för att klara den uppgiften om vi så ska lägga dig i spännbälte. Hör du vad jag säger? Allt blir bättre för alla om du samarbetar.« Samarbeta. Samarbeta. Plötsligt vill alla samarbeta. Jag är ingen människa längre. Jag är ett projekt. Åh, herregud. Eli, Eli. Hjälp mig.

 

41102 Låt den rätte komma ORI

177

04-03-25, 09.20

Redan i trapphuset hörde Oskar mammas röst. Hon pratade i telefon med någon och var arg. Jonnys mamma? Han stod kvar utanför dörren och lyssnade. »Dom kommer att ringa här till mig och fråga vad jag har gjort för fel … jo, det kommer dom, och vad ska jag säga? Att tyvärr, min pojke har ingen pappa så han … jamen visa det nån gång då … nej, det har du inte … jag tycker du kan prata med honom om det här.« Oskar låste upp dörren och gick in i hallen. Mamma sa: »Nu kommer han« in i luren och vände sig mot Oskar. »Dom har ringt från skolan och jag … du får prata med din pappa om det här, för jag …« Hon talade in i luren igen. »Nu får du … jag är lugn … det är lätt för dig som bara sitter där ute och …« Oskar gick in i sitt rum, la sig på sin säng och tryckte händerna mot öronen. Det susade av hjärtslag i huvudet. När han kom till sjukhuset hade han först trott att alla människor som sprang omkring hade något att göra med det han gjort mot Jonny. Så var det inte, visade det sig. Idag hade han för första gången i sitt liv sett en död människa. Mamma öppnade dörren till hans rum. Oskar tog bort händerna från öronen. »Din pappa vill prata med dig.« Oskar la luren mot örat och hörde en avlägsen röst som rabblade namn på fyrar och vindstyrkor, vindriktning. Han väntade med luren mot örat utan att säga något. Mamma rynkade frågande ögonbrynen. Oskar la handen över luren och viskade: »Sjörapporten«. Mamma öppnade munnen för att säga något, men det blev bara en suck och händer som föll ner. Hon gick ut i köket. Oskar satte sig på stolen i hallen och lyssnade på sjörapporten tillsammans med pappa. Han visste att pappa skulle vara distraherad av det som sades på radio om Oskar började prata nu. Sjörapporten var helig. De gånger han var ute hos pappa avstannade all aktivitet i huset klockan ., och pappa satte sig intill radion medan han frånvarande blickade ut över fälten, som för att kontrollera att det de sa på radio var sant. Det var länge sedan pappa gått på sjön, men vanan satt i. Almagrundet nordväst åtta, framåt natten vridande till väst. God sikt. Ålands hav och Skärgårdshavet nordväst tio, framåt natten kulingvarning. God sikt. Så. Det viktigaste var över. »Hej, pappa.« »Åh, är du där. Hej du. Det ska bli kuling här till natten.« »Ja, jag hörde det.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

178

04-03-25, 09.20

»Hm. Hur har du det?« »Bra.« »Ja, mamma har ju berättat om det här med den här Jonny. Det är ju inte så bra.« »Nej. Det är väl inte det.« »Han hade fått hjärnskakning, sa hon.« »Ja. Han spydde.« »Ja, man gör ju ofta det, då. Harry … ja, du har ju träffat honom … han fick ju sänklodet i huvudet en gång och han … ja, han låg ju och spydde som en kalv där sen.« »Blev han bra?« »Jadå, det var … ja, nu dog han ju här i våras. Men det hade ju ingenting med det att göra. Nä. Han repade sig rätt snabbt, sen.« »Ja.« »Och det får vi väl hoppas att han gör, den här pojken också.« »Ja.« Radion rabblade vidare på havsområdena; Bottenviken och allt vad det var. Han hade ett par gånger suttit med en atlas framför sig ute hos pappa och med fingret följt fyrarna vartefter de nämndes. Ett tag kunde han alla platserna utantill, i tur och ordning, men han hade glömt dem. Pappa harklade sig. »Jo, mamma och jag pratade ju om … om du skulle ha lust att komma ut till helgen.« »Mmm.« »Så kan vi prata mer om det här och om … allting.« »Nu i helgen?« »Ja? Om du har lust.« »Ja. Men jag har lite … om jag kommer på lördag?« »Eller fredag kväll.« »Nä, men … lördag. Morgon.« »Jamen det blir bra. Då ska jag ta upp en ejder ur frysen.« Oskar förde munnen närmare telefonen och viskade: »Utan hagel.« Pappa skrattade. Förra hösten när Oskar var där hade han bitit sönder en tand på ett hagel som suttit kvar i sjöfågeln. Till mamma hade han sagt att det varit en sten i en potatis. Sjöfågel var det godaste Oskar visste, medan mamma tyckte att det var »oerhört grymt« att skjuta de värnlösa fåglarna. Att han bitit sönder en tand på själva mordinstrumentet skulle kunna leda till ett förbud mot att äta sån mat. 

41102 Låt den rätte komma ORI

179

04-03-25, 09.20

»Ska kolla extra noga«, sa pappa. »Går moppen?« »Ja. Hurså?« »Nä, jag bara tänkte.« »Jaha. Jadå, det är rätt bra med snö så vi kan nog ta en vända.« »Bra.« »Okej, men då ses vi på lördag då. Du tar tiobussen?« »Ja.« »Då kommer jag ner och möter dig. Med moppen. Bilen är inte helt kurant.« »Okej. Bra. Skulle du prata mer med mamma?« »Ja … nej … du kan väl säga hur vi gör, va?« »Mmm. Hejdå, vi ses.« »Det gör vi. Hej.« Oskar la på luren. Satt en liten stund och föreställde sig hur det skulle bli. Ta en vända med moppen. Det var kul. Då satte Oskar på sig miniskidor och de fäste ett rep vid flakmoppen med en pinne i andra änden. I denna pinne höll Oskar med båda händerna och sedan for de runt byn som snöburna vattenskidåkare. Detta och ejder med rönnbärsgelé. Och bara en kväll borta från Eli. Han gick till sitt rum och packade träningsgrejer plus sin kniv eftersom han inte skulle hem innan han träffade Eli. Han hade en plan. När han stod i hallen och tog på sig jackan kom mamma ut från köket, torkade mjöl från händerna på sitt förkläde. »Jaha? Vad sa han?« »Jag skulle komma på lördag.« »Ja. Men om det här andra?« »Jag måste till träningen nu.« »Sa han ingenting?« »Jo-o, men jag måste sticka nu.« »Vart då?« »Till badhuset.« »Vilket badhus?« »Det där vid skolan. Det lilla.« »Vad ska du göra där?« »Träna. Jag kommer vid halv nio. Eller nio. Ska träffa Johan efter.« Mamma såg bedrövad ut, visste inte vad hon skulle göra av sina mjöliga händer, stoppade båda i den stora fickan mitt fram på förklädet. »Jaha. Ja, ja. Var försiktig. Halka inte på nån bassängkant eller så där. Har du mössa med dig?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

180

04-03-25, 09.20

»Ja, ja.« »Ta på den, då. När du har badat, för det är kallt ute och när man är blöt i håret …« Oskar tog ett steg fram, pussade henne lätt på kinden, sa »hejdå« och gick. När han kom ut ur porten sneglade han upp mot sitt fönster. Mamma stod där, fortfarande med händerna i den stora fickan. Oskar vinkade. Mamma lyfte långsamt en hand och vinkade tillbaka. Han grät halva vägen till träningen.

 Gänget stod samlat i trappuppgången utanför Göstas dörr. Lacke, Virginia, Morgan, Larry, Karlsson. Ingen tog sig för att ringa på dörrklockan, eftersom det gav den som ringde ansvaret för att lägga fram deras ärende. Redan ute i trappen kunde de känna en svag aning av den doft som var Göstas. Piss. Morgan stötte till Karlsson i sidan och mumlade någonting ohörbart. Karlsson lyfte på öronmuffarna han hade istället för mössa och frågade: »Va?« »Sa att kan du inte ta av dig dom där nån gång. Ser ut som en idiot.« »Det är din åsikt.« Han tog i alla fall av sig muffarna, stoppade dem i rockfickan och sa: »Får bli du, Larry. Är ju du som har sett.« Larry suckade och ringde på dörrklockan. Ett ilsket skränande hördes från andra sidan dörren och sedan en mjuk duns som om något föll i golvet. Larry harklade sig. Han gillade inte det här. Kände sig som en snut med hela gänget bakom sig, det var bara de dragna pistolerna som saknades. Släpiga steg hördes inifrån lägenheten, sedan en röst. »Lilla gumman, hur gick det?« Dörren öppnades. En våg av pisslukt sköljde över Larrys ansikte och han drog efter andan. Gösta stod i dörröppningen, klädd i sliten skjorta, väst och fluga. En orange- och vitrandig katt satt ihopkurad i hans ena armveck. »Ja?« »Tjenare Gösta, hur är det?« Göstas ögon for flackande över gruppen i trapphuset. Han var rätt berusad. »Jodå.« »Ja, alltså, vi har kommit hit för att … vet du vad som har hänt?« »Nej.« »Jo, dom har då hittat Jocke. Idag.« »Jaså. Jaha. Ja.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

181

04-03-25, 09.20

»Och det är då så … att …« Larry vred på huvudet, sökte stöd hos sin delegation. Det enda som kom var en uppmuntrande gest från Morgan. Larry fixade inte att stå här ute som något slags myndighetsrepresentant och lägga fram ultimatum. Fanns bara ett sätt, hur det än tog emot. Han frågade: »Kan vi komma in?« Han hade förväntat sig något slags motstånd; Gösta var knappast van vid att fem personer bara dök upp så här för att hälsa på. Men Gösta nickade och backade ett par steg in i hallen för att ge dem tillträde. Larry tvekade ett ögonblick; lukten inifrån lägenheten var helt otrolig, den låg som ett klibbigt moln i luften. Under hans tvekan hann Lacke kliva på, och efter honom följde Virginia. Lacke kliade katten i Göstas famn bakom öronen. »Fin katt. Vad heter den?« »Hon. Thisbe.« »Fint namn. Har du en Pyramus också?« »Nä.« En efter en gled de in genom dörren, försökte andas genom munnen. Efter några minuter hade alla gett upp försöken att hålla stanken ute, lät den vara, och vande sig. Katter föstes undan ur soffa och fåtölj, ett par stolar hämtades från köket, brännvin, grapetonic och glas kom fram och efter en stunds kallprat om katter och väder sa Gösta: »Så dom har hittat Jocke.« Larry svepte det sista av sin grogg. Kändes enklare med spritvärmen i magen. Han hällde upp en ny åt sig, sa: »Jo. Nere vid sjukhuset. Låg fastfrusen i isen.« »I isen?« »Ja. Var en jävla cirkus där nere idag. Var nere för att hälsa på Herbert, vet inte om du känner han, nå … när jag kommer ut därifrån är det i alla fall snutar och ambulans där och efter en stund kom brandkåren –« »Brann det också?« »Nä, men dom fick ju hacka loss han, då. Ja, då visste jag ju inte att det var han, men sen när dom fick in han till stranden så kände jag ju igen kläderna, för ansiktet … det var ju is runt, va, så det gick ju inte att … men kläderna …« Gösta viftade med handen i luften som om han klappade en stor, osynlig hund. »Vänta här nu … hade han drunknat, alltså … jag förstår inte …« Larry tog en klunk av groggen, strök sig över munnen. »Nä. Det var ju vad snuten också trodde. Först. Vad jag fattar. Dom stod 

41102 Låt den rätte komma ORI

182

04-03-25, 09.20

ju mest med armarna i kors däruppe, och ambulanskillarna hade fullt upp med nån kille som kom där och blödde i huvudet, så det var ju …« Gösta klappade den osynliga hunden ivrigare, eller försökte skjuta den ifrån sig. Lite grogg skvätte ur hans glas och landade på mattan. »Nämen … nu kan jag inte … blödde i huvudet …« Morgan plockade ner katten han haft i knät och strök sig över byxorna. »Det har inget med det här att göra. Kom igen nu, Larry.« »Jo, men när dom fick in han till stranden, då. Och jag såg att det var han. Då såg man också att det var rep så här va. Knutna. Och nåt slags stenar i repen så här. Då blev det en jävla fart på snuten. Började snacka i radion och spärra av med såna här band och sjasa bort folk och ha sig. Blev jävligt intresserade, plötsligt. Så att … ja, han hade blivit sänkt där, helt enkelt.« Gösta lutade sig bakåt i soffan, höll handen över ögonen. Virginia, som satt mellan honom och Lacke, strök honom över knät. Morgan fyllde på hans glas, sa: »Grejen är att dom har hittat Jocke, va. Ska du ha tonic? Här. Dom har hittat Jocke och nu vet dom att han blev mördad. Och då kommer ju liksom saken i ett annat läge.« Karlsson harklade sig, antog en myndig ton. »I svenskt rättsväsende finns det då något som kallas –« »Nu håller du käft«, avbröt Morgan. »Är det okej att man röker här?« Gösta nickade lamt. Medan Morgan fick fram cigarretter och tändare lutade sig Lacke fram i soffan så att han kunde se Gösta i ögonen. »Gösta. Du såg ju vad som hände. Det borde komma fram.« »Komma fram? Hurdå?« »Ja, att du går till polisen och berättar vad du har sett, helt enkelt.« »Nej … nej.« Det blev tyst i rummet. Lacke suckade, hällde upp ett halvt glas med brännvin och en liten skvätt tonic, tog en stor klunk och slöt ögonen när det brinnande molnet fyllde hans mage. Han ville inte tvinga. Karlsson hade på kinesen surrat något om vittnesplikt och bevisansvar, men hur mycket Lacke än ville att den som gjort det här skulle åka fast, tänkte han inte skicka snuten på en kompis som en annan tjallare. En gråspräcklig katt buffade sitt huvud mot hans smalben. Han tog upp den i knät, strök den frånvarande över ryggen. Vad spelar det för roll? Jocke var död, nu visste han det säkert. Vad hade det här andra för betydelse, egentligen? Morgan reste sig, gick med glaset i handen fram till fönstret. »Var det här du stod? När du såg det?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

183

04-03-25, 09.20

»… ja.« Morgan nickade, sög på groggen. »Ja, det fattar jag ju då. Ser ju precis här. Jävla fin lya, faktiskt. Fin utsikt. Ja, bortsett då från … fin utsikt.« En tår rann tyst nedför Lackes kind. Virginia tog hans hand och kramade den. Lacke tog en rejäl klunk till för att bränna bort smärtan som rev i bröstkorgen. Larry, som en stund suttit och tittat på katterna som rörde sig runt i rummet i meningslösa mönster, trummade med fingrarna på sitt glas och sa: »Om man bara tipsade dom, då? Om platsen? Kanske dom kan hitta fingeravtryck och … vad dom nu hittar.« Karlsson log. »Hur ska vi säga att vi fått reda på det, då? Att vi bara vet? Dom kommer ju vara rätt intresserade av hur … av vem vi fått veta det.« »Kan ju ringa anonymt. Så att det kommer fram, bara.« Gösta mumlade någonting i soffan. Virginia lutade sitt huvud närmare hans. »Vad sa du?« Gösta talade med liten, liten röst medan han såg ner i sitt glas. »Förlåt mig. Men jag är för rädd. Jag kan inte.« Morgan vände sig från fönstret, slog ut med handen. »Då är det så. Är inget att snacka om.« Han kastade en skarp blick på Karlsson. »Vi får hitta på nåt. Får fixa det på nåt annat sätt. Rita, ringa, vad fan som helst. Vi hittar på nåt.« Han gick fram till Gösta och petade på hans fot med sin egen. »Hörru Gösta, ryck upp dig. Vi fixar det här ändå. Ta det lugnt. Gösta? Hör du vad jag säger? Vi fixar det här. Skål!« Han sträckte fram sitt glas, klingade det mot Göstas och tog en klunk. »Vi grejar det. Eller hur?«

 Han hade skilts ifrån de andra utanför badhuset och börjat gå hemåt när han hörde hennes röst bortifrån skolan. »Psst. Oskar!« Steg nedför trappan och hon kom ut ur skuggan. Hon hade suttit där och väntat. Då hade hon hört hur han sagt hejdå till de andra och fått svar som om han varit en vanlig människa. 

41102 Låt den rätte komma ORI

184

04-03-25, 09.20

Träningen hade varit bra. Han var inte alls så svag som han trott, orkade mer än ett par av killarna som gått flera gånger. Oron för att magistern skulle fråga ut honom om det som hänt på isen idag var obefogad. Magistern hade bara frågat: »Vill du prata om det?« och när Oskar skakat på huvudet hade det varit bra med det. Badhuset var en annan värld, skild från skolan. Magistern var mindre sträng och de andra killarna lät honom vara ifred. Micke hade inte varit där, visserligen. Var Micke rädd för honom nu? Tanken svindlade. Han gick Eli till mötes. »Hej.« »Tja.« Utan att säga något om det, hade de bytt hälsningsord. Eli hade på sig en alldeles för stor, rutig skjorta och hon såg så där … hopkrympt ut igen. Huden torr och ansiktet magrare. Redan igår kväll hade Oskar sett de första vita hårstråna och ikväll var de fler. När hon var frisk tyckte Oskar hon var den sötaste tjej han sett. Men som hon var nu … det gick liksom inte att jämföra. Ingen såg ut så. Dvärgar. Men dvärgar var inte så smala, så … det fanns inte. Han var tacksam att hon inte visat sig för de andra grabbarna. »Hur är det?« frågade han. »Så där.« »Ska vi göra nåt?« »Så klart.« De gick hemåt mot gården, sida vid sida. Oskar hade en plan. De skulle sluta förbund. Om de slöt förbund skulle Eli bli frisk. En magisk tanke, inspirerad av böckerna han läste. Men magi … naturligtvis finns det magi. Om än aldrig så lite. De som förnekade magin, det var dem det gick illa för. De kom in på gården. Han rörde vid Elis axel. »Ska vi kolla soprummen?« »O-kej.« De gick in i Elis port och Oskar låste upp källardörren. »Har du ingen källarnyckel?« frågade han. »Tror inte det.« Inne i källargången var det kolmörkt. Dörren slog tungt igen bakom dem. De stod stilla bredvid varandra, andades. Oskar viskade: »Eli, vet du. Idag … Jonny och Micke försökte slänga mig i vattnet. I en vak.« »Nej! Du –« 

41102 Låt den rätte komma ORI

185

04-03-25, 09.20

»Vänta. Vet du vad jag gjorde? Jag hade en gren, en stor gren. Slog den i huvudet på Jonny så han blödde. Han fick hjärnskakning, åkte till sjukhus. Jag kom aldrig i vattnet. Jag … slog honom.« Det blev tyst några sekunder. Sedan sa Eli: »Oskar.« »Ja?« »Jippi.« Oskar sträckte sig efter lampknappen, han ville se hennes ansikte. Tände. Hon tittade rakt in i hans ögon och han såg hennes pupiller. Under några ögonblick innan de vant sig vid ljuset var de som de där kristallerna de höll på med i fysiken, vad hette det … elliptiska. Som på ödlor. Nej. Katter. Katter. Eli blinkade. Pupillerna var som vanligt igen. »Vad är det?« »Ingenting. Kom …« Oskar gick bort till grovsoprummet och öppnade dörren. Säcken var nästan full, hade inte tömts på ett tag. Eli klämde sig in bredvid honom och de rotade igenom skräpet. Oskar hittade en påse med tomflaskor som gick att panta. Eli hittade ett leksakssvärd av plast, viftade med det, sa: »Ska vi kolla dom andra?« »Nä, Tommy och dom kanske är där.« »Vilka är det?« »Äh, några äldre grabbar som har en källare där dom … sitter på kvällarna.« »Är dom många?« »Nä, tre. Oftast bara Tommy.« »Och dom är farliga.« Oskar ryckte på axlarna. »Vi kollar väl, då.« De gick tillsammans ut i Oskars port, in i nästa källarkorridor, genom Tommys port. När Oskar stod med nyckeln i handen, på väg att låsa upp den sista dörren, tvekade han. Om de var där? Om de fick syn på Eli? Om de … det kunde bli någonting han inte klarade av att hantera. Eli höll upp plastsvärdet framför sig. »Vad är det?« »Ingenting.« Han låste upp. Direkt när de kom in i korridoren hörde han musik bortifrån källarförrådet. Medan han vände sig om viskade han: »Dom är här! Kom.« Eli stannade upp, vädrade. »Vad är det som luktar?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

186

04-03-25, 09.20

Oskar kollade att inget rörde sig längre bort i korridoren, vädrade i luften. Kände ingenting utom de vanliga källarlukterna. Eli sa: »Färg. Lim.« Oskar vädrade igen. Han kände ingenting, men han visste ju vad det rörde sig om. När han vände sig till Eli för att ta henne med därifrån såg han att hon stod och gjorde någonting med låset i dörren. »Kom nu. Vad gör du?« »Jag bara …« Medan Oskar låste upp dörren till nästa källarkorridor, reträttvägen, gick dörren igen bakom dem. Det lät inte som vanligt. Inget klick. Bara en metallisk duns. På vägen tillbaka till deras källare berättade han för Eli om limsniffandet; hur knäppa grabbarna kunde bli när de boffat. I sin egen källare kände han sig trygg igen. Han ställde sig på knä och började räkna tomflaskorna i plastpåsen. Fjorton stycken ölflaskor och en spritflaska som inte gick att panta. När han tittade upp för att meddela Eli resultatet stod hon framför honom med plastsvärdet höjt som till hugg. Van vid plötsliga slag som han var, ryckte han till lite. Men Eli mumlade någonting och sänkte sedan svärdet mot hans axel, sa med så djup röst hon kunde: »Härmed dubbar jag dig, Jonnys besegrare, till riddare över Blackeberg och alla kringliggande områden såsom Vällingby … mmm …« »Råcksta.« »Råcksta.« »Ängby, kanske?« »Ängby kanske.« Eli slog ett lätt slag med svärdet på hans axel för varje ny plats. Oskar tog fram sin kniv ur väskan, höll fram den och proklamerade att han var Riddaren av Ängby Kanske. Ville att Eli skulle vara en Skön Jungfru som han kunde rädda från Draken. Men Eli var ett ohyggligt monster som åt sköna jungfrur till lunch, och det var henne han hade att slåss emot. Oskar lät kniven vara kvar i slidan medan de fäktades, ropade, sprang runt i gångarna. Mitt i leken skrapade en nyckel i låset till källardörren. De knölade snabbt in sig i en matkällare där de knappt hade rum att sitta höft mot höft, andades djupt och tyst. En mansröst hördes. »Vad gör ni här nere?« Oskar satt tätt tryckt intill Eli. Det bubblade i bröstet. Mannen gick några steg in i källaren. »Var är ni nånstans?« Oskar och Eli höll andan när mannen stod stilla, lyssnade. Sedan sa han: 

41102 Låt den rätte komma ORI

187

04-03-25, 09.20

»Jävla ungar«, och gick därifrån. De satt kvar i matkällaren tills de var säkra på att mannen försvunnit, sedan kröp de ut, lutade sig mot brädväggen, fnissade. Efter en stund la sig Eli raklång på cementgolvet, såg upp i taket. Oskar petade på hennes fot. »Är du trött?« »Ja. Trött.« Oskar drog fram kniven ur slidan, såg på den. Den var tung, vacker. Han tryckte försiktigt pekfingret mot spetsen, tog bort det. En liten röd prick. Han gjorde det igen, hårdare. När han tog bort kniven trängde en pärla av blod fram. Men det var inte så det skulle göras. »Eli? Vill du göra en grej?« Hon tittade fortfarande upp i taket. »Vadå?« »Vill du … ingå förbund med mig?« »Ja.« Hade hon frågat »hurdå?« hade han kanske berättat hur han tänkt innan han gjorde det. Men hon sa bara »ja«. Hon var med, vad det än blev. Oskar svalde hårt, grep om knivbladet så att eggen vilade mot handflatan, blundade och drog ut bladet ur handen. En styngande, svidande smärta. Han flämtade till. Gjorde jag det? Han öppnade ögonen, öppnade handen. Ja. En tunn skåra var blottad i hans handflata, blodet trängde långsamt fram; inte som han trott i ett smalt streck utan som ett band av pärlor som medan han fascinerad tittade på flöt samman till en tjockare, ojämn linje. Eli lyfte på huvudet. »Vad gör du?« Oskar höll fortfarande sin hand framför ansiktet, stirrade på den och sa: »Det är ju enkelt. Eli, det var inte alls …« Han höll fram sin blödande hand emot henne. Hennes ögon vidgades. Hon skakade intensivt på huvudet medan hon kröp baklänges, bort från hans hand. »Nej, Oskar …« »Vad är det?« »Oskar, nej.« »Det gör nästan inte ont alls.« Eli slutade krypa baklänges, stirrade på hans hand medan hon fortsatte skaka på huvudet. Oskar höll med andra handen i knivens blad, sträckte fram den mot henne med skaftet först. 

41102 Låt den rätte komma ORI

188

04-03-25, 09.20

»Du behöver bara sticka dig i fingret eller så. Så blandar vi. Så har vi förbund.« Eli tog inte emot kniven. Oskar la den på golvet emellan dem för att med den oskadade handen kunna fånga upp en droppe blod som föll från såret. »Kom igen nu. Vill du inte?« »Oskar … det går inte. Du blir smittad, du –« »Det känns inte alls, det …« Ett spöke flög in i Elis ansikte, förvred det till något så olikt den flicka han kände att han glömde fånga upp blodet som droppade från hans hand. Hon såg nu ut som det monster de nyss lekt att hon var och Oskar ryggade tillbaka medan smärtan i hans hand ökade. »Eli, vad …« Hon satte sig upp, drog in benen under sig, stod på alla fyra och tittade rakt på hans blödande hand, kröp ett steg fram emot den. Stannade, bet ihop tänderna och väste: »Gå härifrån!« Tårar av rädsla trängde upp i Oskars ögon. »Eli, sluta. Sluta leka. Sluta.« Eli kröp fram en bit till, stannade igen. Hon tvingade kroppen att knyta sig så att hennes huvud böjdes ner mot golvet, skrek: »Gå! Annars dör du!« Oskar reste sig upp, tog ett par steg bakåt. Hans fötter slog i påsen med flaskor så att den föll omkull med ett klirrande. Han tryckte sig mot väggen medan Eli kröp fram till den lilla fläcken av blod som droppat från hans hand ner på golvet. Ännu en flaska föll omkull, gick sönder mot cementgolvet medan Oskar stod pressad mot väggen och stirrade på Eli som sträckte ut tungan och slickade längs den smutsiga cementen, vispade runt med tungan på den plats där hans blod fallit. En flaska klirrade svagt och slutade vagga. Eli slickade och slickade över golvet. När hon lyfte huvudet mot honom satt en grå fläck av golvsmuts på hennes nästipp. »Gå … snälla … gå …« Sedan flög spöket in i hennes ansikte igen, men innan det hunnit ta över reste hon sig och sprang bort längs källarkorridoren, öppnade dörren till sin port och försvann. Oskar stod kvar med den skadade handen hårt knuten. Blod började sippra fram i springorna. Han öppnade den, tittade på såret. Det hade gått djupare än han avsett, men var inte farligt, trodde han. Blodet började redan gegga ihop sig. 

41102 Låt den rätte komma ORI

189

04-03-25, 09.20

Han tittade på den nu bleka fläcken på golvet. Sedan slickade han prövande i sig lite av blodet på sin handflata, spottade.

 Nattbelysning. Imorgon bitti skulle de operera hans mun och hals. Hoppades väl att det skulle komma ut något. Tungan fanns kvar, han kunde röra den inne i den tillslutna munhålan, kittla överkäken med den. Kanske skulle han kunna tala igen, även om läpparna var borta. Men han tänkte inte tala. En kvinna, han visste inte om det var en polis eller en sköterska, satt i hörnet några meter ifrån honom och läste en bok, vaktade på honom. Tillsätter dom såna resurser när det är vem-som-helst som anser sitt liv vara avslutat? Han hade förstått att han var värdefull, att de förväntade sig mycket av honom. Förmodligen satt de just nu och grävde fram gamla journaler, fall som de hoppades kunna lösa med honom som gärningsman. En polis hade varit inne på eftermiddagen och tagit hans fingeravtryck. Han hade inte gjort motstånd. Det spelade ingen roll. Möjligtvis skulle fingeravtrycken binda honom till morden både i Växjö och Norrköping. Han hade försökt minnas hur han gått till väga, om han hade lämnat fingeravtryck eller andra spår. Förmodligen hade han det. Det enda som oroade honom var att människorna genom de händelserna skulle lyckas spåra Eli. Människorna … De hade lagt lappar i hans brevlåda, hotat honom. Någon som jobbade på posten och bodde i villaområdet hade tipsat de andra grannarna om vilken sorts post, vilken sorts filmer han mottog. Det dröjde någon månad innan han blev uppsagd från sitt jobb på skolan. Man kunde inte ha en sån bland barnen. Han hade gått frivilligt, trots att han förmodligen kunnat ta upp det med facket. Han hade ju inte gjort något på skolan, så dum var han inte. Kampanjen mot honom ökade sedan i styrka och till slut en natt hade någon kastat en brandbomb genom hans vardagsrumsfönster. Han hade flytt ut på tomten i bara kalsongerna, stått och sett på medan hans liv brann upp. Brottsutredningen drog ut på tiden och därför fick han inte heller några 

41102 Låt den rätte komma ORI

190

04-03-25, 09.20

pengar från försäkringsbolaget. För sina magra besparingar hade han tagit tåget bort, hyrt ett rum i Växjö. Där hade han börjat jobba på att dö. Han hade supit sig ner till nivån där han berusade sig med det han lyckades komma över. Aco acnelösning, T-röd. Han stal snabbvin och jäst i färgaffärer, drack upp allt innan det jäst färdigt. Han höll till utomhus så mycket det var möjligt, på något sätt ville han att »människorna« skulle se honom dö, dag för dag. I fyllan blev han oförsiktig, tafsade på unga pojkar, blev slagen, hamnade hos polisen. Satt i häkte i tre dagar och spydde inälvorna ur sig. Släpptes. Fortsatte dricka. En kväll när Håkan satt på en bänk utanför en parklek med en flaska halvjäst vin i en plastpåse, kom Eli och satte sig bredvid honom. I fyllan hade Håkan nästan omedelbart lagt handen på Elis lår. Eli hade låtit den ligga där, tagit Håkans huvud mellan sina händer, vridit det mot sig och sagt: »Du ska vara med mig.« Håkan hade sluddrat något om att han inte hade råd med sån skönhet för närvarande, men när ekonomin tillät … Eli hade fört undan hans hand från sitt lår, lutat sig ner och tagit hans vinflaska, hällt ut den, sagt: »Du förstår inte. Lyssna. Du ska sluta dricka nu. Du ska vara med mig. Du ska hjälpa mig. Jag behöver dig. Och jag ska hjälpa dig.« Sedan hade Eli sträckt ut sin hand, Håkan hade tagit den och de hade gått tillsammans. Han slutade dricka och trädde i Elis tjänst. Eli hade gett honom pengar att köpa kläder och hyra en annan lägenhet för. Han hade utfört allting utan att överväga om Eli var »ond« eller »god« eller någonting annat. Eli var vacker, och Eli hade givit Håkan hans värdighet åter. Och i sällsynta stunder … ömhet. Det prasslade när vakten vände blad i boken hon läste. Förmodligen någon dussinroman. I Platons väktarstat skulle »Väktarna« vara de mest högutbildade bland folket. Men detta var Sverige  och här läste de förmodligen Jan Guillou. Mannen i vattnet, mannen han sänkt. Klumpigt, förstås. Skulle ha gjort som Eli sagt och grävt ner honom. Men ingenting med mannen kunde leda spåren till Eli. Huggmärket i hans hals skulle betraktas som märkligt, men man skulle väl tro att blodet flutit bort i vattnet. Mannens kläder var … Tröjan! Elis tröja, som Håkan hade hittat på mannens kropp när han kom för att 

41102 Låt den rätte komma ORI

191

04-03-25, 09.20

ta hand om honom. Han borde tagit med den hem, eldat upp den, vad som helst. Istället hade han stoppat den innanför mannens jacka. Hur skulle de tolka det? En barntröja, fläckig av blod. Fanns det risk att någon hade sett den där tröjan på Eli? Någon som kunde känna igen den? Om de visade den i tidningen till exempel? Någon som Eli hade träffat innan, någon som … Oskar. Pojken på gården. Håkans kropp vred sig oroligt i sängen. Väktaren la ner sin bok, tittade på honom. »Inga dumheter nu.«

 Eli korsade Björnsonsgatan, fortsatte in på gården mellan niovåningshusen, två monolitiska fyrtorn över de hukande trevåningshusen runtomkring. Ingen var ute på gården, men från gymnastiksalens fönster strömmade ljus, och Eli gled uppför brandtrappan, tittade in. Musik smattrade fram ur en liten bandspelare. I takt till musiken dunsade medelålders kvinnor omkring så att det small i trägolvet. Eli kurade ihop sig på trappans metallgaller, lutade hakan mot knäna och betraktade scenen. Flera av kvinnorna var överviktiga och deras massiva bröst studsade som glada bowlingklot under tröjorna. Kvinnorna hoppade och skuttade, lyfte på knäna så att köttet dallrade i alltför trånga byxor. De rörde sig i cirkel, slog ihop händerna, hoppade igen. Allt medan musiken malde. Varmt, syrefyllt blod strömmande genom törstiga muskler. Men för många. Eli hoppade ner från brandtrappan, landade mjukt på den frusna marken nedanför, fortsatte runt gymnastikhallen och stannade utanför badhuset. De stora, frostade fönstren la rektanglar av ljus på snötäcket. Över varje stort fönster satt ett mindre, avlångt fönster av vanligt glas. Eli hoppade upp och hängde sig med händerna i takkanten, tittade in. Det var tomt i badhuset. Bassängens yta glittrade i skenet från lysrören. Några bollar låg och flöt. Bada. Plaska. Leka. Eli svajade fram och tillbaka, en mörk pendel. Tittade på bollarna, såg dem flyga i luften, kastas, skratt och tjut och vatten som stänkte. Eli släpp

41102 Låt den rätte komma ORI

192

04-03-25, 09.20

te taget om takkanten, föll ner och lät sig medvetet landa så hårt att det gjorde ont, fortsatte över skolgården till parkvägen, stannade nedanför ett högt träd intill vägen. Mörkt. Inga människor. Eli såg upp mot trädets krona, längs fem, sex meter slät stam. Sparkade av sig sina skor. Tänkte fram nya händer, nya fötter. Det gjorde knappt ont alls längre, kändes bara som en pirrning, en elektrisk ström genom fingrar och tår när de smalnade, omformade sig. Det knastrade om skelettet i fingrarna när det töjde ut sig, sköt fram genom fingertopparnas smältande hud och bildade långa, krökta klor. Samma sak på tårna. Eli hoppade ett par meter upp på stammen, grävde in klorna och klättrade upp till en tjock gren som hängde över vägen. Krökte fötternas klor runt grenen och satt stilla. Ett ilande i tändernas rötter när Eli tänkte dem vassa. Kronorna buktade sig utåt, slipades av en osynlig fil, blev spetsiga. Eli bet sig försiktigt i underläppen, en halvmåneformad rad av nålar punkterade nästan huden. Bara att vänta.

 Klockan gick på tio och temperaturen i rummet närmade sig det outhärdliga. Två flaskor brännvin hade gått åt, en ny hade plockats fram och alla var överens om att Gösta var en jävla reko kille, och det här skulle han inte ha gjort för intet. Bara Virginia hade tagit det försiktigt med spriten eftersom hon skulle upp och jobba dagen efter. Hon tycktes också vara den enda som kände av luften i rummet. Den redan förut dävna lukten av kattpiss och instängdhet var nu uppblandad med rök, spritångor och sex kroppars utdunstningar. Lacke och Gösta satt fortfarande på var sida om henne i soffan, nu halvt utslagna. Gösta kelade med en katt i sitt knä, en katt som skelade med ögonen, vilket fått Morgan att brista ut i såna skrattparoxysmer att han slagit huvudet i bordet och tagit en sup ren sprit för att döva smärtan. Lacke sa inte mycket. Satt mest och stirrade framför sig medan ögonen täcktes av imma, sedan dimma, sedan tjocka. Hans läppar rörde sig ljudlöst då och då som om han konverserade med ett spöke. Virginia reste sig, gick fram till fönstret. »Är det okej om jag öppnar?« Gösta skakade på huvudet. »Katterna … kan … hoppa ut.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

193

04-03-25, 09.20

»Men jag står här och kollar.« Gösta fortsatte skaka på huvudet av ren automatik och Virginia öppnade fönstret. Luft! Hon drog girigt in ett par andetag obefläckad luft och kände sig omedelbart bättre. Lacke, som börjat halka sidledes i soffan när Virginias stöd försvunnit, rätade nu upp sig och sa högt: »En vän! En verklig … vän!« Instämmande mumlanden från rummet. Alla förstod att det var Jocke han menade. Lacke stirrade på det tomma glaset i sin hand och fortsatte. »Man har en vän … som aldrig sviker. Och det är värt allt. Hör ni det? Allt! Och att ni fattar det att Jocke och jag var … så här!« Han knöt sin hand hårt, skakade den framför ansiktet. »Och det kan ingenting ersätta. Ingenting! Ni sitter här och surrar om att ’jävla fin människa’ och det där, men ni … ni är bara tomma. Som skal! Jag har inget nu när Jocke … är borta. Inget. Så snacka inte om förlust med mig, snacka inte om …« Virginia stod vid fönstret och hörde. Hon gick fram till Lacke för att påminna honom om sin existens. Satte sig på huk nedanför hans knän, försökte fånga hans blick, sa: »Lacke …« »Nej! Kom inte här och … ’Lacke, Lacke’ … det är så här bara! Du fattar inte det. Du är … kall. Du åker in till stan och plockar upp nån jävla långtradarchaufför eller vad det är, tar hem han och låter han köra över dig när det blir för svårt. Så gör du. Jävla … långtradarkaravan som kör på där. Men en vän … en vän …« Virginia reste sig upp med tårar i ögonen, gav Lacke en örfil och sprang ut ur lägenheten. Lacke ramlade omkull i soffan och slog in i Göstas axel. Gösta mumlade: »Fönstret, fönstret …« Morgan stängde det, sa: »Hadu, Lacke. Gjorde du bra. Ser du nog inte henne nåt mer.« Lacke reste sig, gick på ostadiga ben fram till Morgan, som stod och tittade ut genom fönstret. »Vafan, jag menade ju inte …« »Nä, nä. Säg det till henne istället.« Morgan nickade ner mot marken, där Virginia just kom ut ur porten, gick med hastiga steg och sänkt blick ner mot parken. Lacke hörde vad han hade sagt. Hans sista ord till henne hängde kvar som ett eko inne i huvudet. Sa jag så? Han snodde runt och skyndade mot dörren. »Jag måste bara …« Morgan nickade. »Söla inte. Hälsa från mig.« Lacke kastade sig nedför trapporna så fort hans darriga ben kunde bära honom. De spräckliga trappstegen var ett flimmer framför hans ögon och 

41102 Låt den rätte komma ORI

194

04-03-25, 09.20

ledstången gled så snabbt att hans hand sved av friktionsvärme. Han halkade på en trappavsats, ramlade och slog i armbågen hårt. Armen fylldes av hetta och blev som förlamad. Han reste sig och stapplade vidare nedför trapporna. Han rusade till undsättning för att rädda ett liv. Sitt eget. Virginia gick bort från höghuset, ner i parken, vände sig inte om. Hon grät hulkande, halvsprang som för att springa bort från tårarna. Men de förföljde henne, trängde sig in i hennes ögon och rann droppande nedför kinderna. Klackarna skar igenom snön, tickade mot parkvägens asfaltsbeläggning och hon knöt armarna om sig, kramade sig själv. Ingen människa inom synhåll, så hon gav tårarna fritt utlopp medan hon rörde sig hemåt, pressade armarna mot magen; smärtan därinne som ett ondsint foster. Släpp in en människa och han gör dig illa. Det var inte utan anledning hon höll sina relationer kortvariga. Släpp inte in. Inifrån har de helt andra möjligheter att såra. Trösta dig själv. Ångesten går att leva med, så länge den bara gäller en själv. Så länge det inte finns hopp. Men hon hade hoppats på Lacke. Att något långsamt skulle kunna växa. Och till slut. En dag. Vad? Han tog hennes mat och hennes värme, men egentligen var hon ingenting för honom. Hon gick ihopkurad längs parkvägen, böjde sig över sorgen. Hennes rygg kutade och det var som satt det en demon där och viskade hemska saker i hennes öra. Aldrig mer. Ingenting. Just när hon börjat föreställa sig hur demonen såg ut, slog den ner på henne. En stor tyngd landade på hennes rygg och hon föll handlöst åt sidan. Kinden mötte snön och hinnan av tårar förvandlades till is. Tyngden låg kvar. Ett ögonblick trodde hon verkligen att det var sorgedemonen som tagit fast form och kastat sig över henne. Sedan kom den rivande smärtan i halsen när vassa tänder trängde igenom huden. Hon lyckades ta sig upp på fötter igen, snurrade runt och försökte bli av med det där som satt över hennes rygg. Det var något som tuggade på hennes nacke, hals, en blodström letade sig ner mellan brösten. Hon gallskrek och försökte skaka av sig djuret på sin rygg, fortsatte skrika medan hon åter föll omkull i snön. Tills något hårt las över hennes mun. En hand. 

41102 Låt den rätte komma ORI

195

04-03-25, 09.20

Mot kinden klor som grävde sig in i det mjuka köttet … vidare, tills de var inne vid kindbenet. Tänderna slutade tugga och hon hörde ett ljud som när man med ett sugrör suger upp det sista i glaset. Vätska rann över hennes öga och hon visste inte om det var tårar eller blod. När Lacke kom ut ur höghuset var Virginia bara en mörk skepnad som rörde sig bortåt parkvägen, upp mot Arvid Mörnes. Bröstet gjorde ont av språngmarschen nedför trapporna och armbågen skickade stötar av smärta upp mot axeln. Ändå sprang han. Sprang så fort han kunde. Huvudet började klarna av den friska luften, av skräcken att mista som drev på honom. När han kommit ner till kröken i parkvägen, där »Jockes väg«, som han börjat kalla den, mötte »Virginias väg« stannade han, drog in luft i lungorna så gott han kunde för att ropa hennes namn. Hon gick på vägen bara femtio meter ifrån honom, under träden. Just när han skulle ropa såg han hur en skugga föll från trädet ovanför Virginia, landade på henne och hon föll omkull. Av skriket blev bara en väsning, och han började springa mot henne igen. Han ville ropa, men luften räckte inte till för att både springa och ropa. Han sprang. Framför honom reste sig Virginia med en stor klump på ryggen, snurrade runt som en vansinnig puckelrygg och föll igen. Han hade ingen plan, inga tankar. Inget utom detta enda: komma fram till Virginia och få bort det där från hennes rygg. Hon låg i snön intill vägen med den där svarta massan krälande över sig. Han nådde fram och satsade allt vad han hade kvar av kraft i en spark rakt in i det svarta. Foten mötte någonting hårt och han hörde ett skarpt knakande som när is spricker. Det svarta föll från Virginias rygg, landade i snön intill henne. Virginia låg stilla, det var mörka fläckar i snön. Det svarta satte sig upp. Ett barn. Lacke stod och tittade in i det mest ljuvliga barnansikte, inramat av en slöja svart hår. Ett par enorma, mörka ögon mötte Lackes. Barnet ställde sig på alla fyra som ett kattdjur, berett till språng. Ansiktet förändrades när barnet drog upp sina läppar och Lacke kunde se raderna av vassa tänder lysa i dunklet. Ett par flåsande andetag passerade så. Barnet stod kvar på alla fyra, och Lacke kunde nu se att dess fingrar var klor, skarpt avtecknade mot snön. Så for en grimas av smärta över barnets ansikte, och det reste sig upp på 

41102 Låt den rätte komma ORI

196

04-03-25, 09.20

två ben, sprang i riktning mot skolan med långa, snabba steg. Några sekunder senare gled det in i skuggorna och var borta. Lacke stod kvar och blinkade bort svett som rann ner i ögonen. Sedan kastade han sig ner på marken intill Virginia. Han såg såret. Hela nacken var uppfläkt, svarta strimmor löpte upp i hårfästet, ner över ryggen. Han slet av sig jackan, drog av sig tröjan han hade under och knölade ihop ärmen till en boll, pressade den mot såret. »Virginia! Virginia! Kära, älskade …« Äntligen kunde han få ur sig orden.

41102 Låt den rätte komma ORI

197

04-03-25, 09.20

LÖRDAG 7 NOVEMBER

På väg till pappa. Varje krök i vägen var välbekant; han hade åkt den här sträckan … hur många gånger? Ensam kanske bara tio eller tolv, men tillsammans med mamma ytterligare trettio, minst. Mamma och pappa hade skilt sig när han var fyra, men mamma och Oskar hade fortsatt komma ut på helger och lov. De senaste tre åren hade han haft tillåtelse att åka bussen själv. Den här gången hade mamma inte ens följt med honom in till Tekniska Högskolan, varifrån bussarna gick. Han var en stor pojke nu; eget förköpshäfte till tunnelbanan i plånboken. Egentligen hade han plånboken mest för att hålla reda på förköpshäftet, men nu låg där dessutom tjugo kronor till godis och sånt, samt lapparna från Eli. Oskar pillade på plåstret i handflatan. Han ville inte träffa henne mer. Hon var otäck. Det som hänt i källaren var som att – Hon visade sitt rätta ansikte. – det var någonting i henne, något som var … Det Hemska. Allt det där man ska akta sig för. Höga höjder, eld, glas i gräset, ormar. Det där som mamma ansträngde sig så för att skydda honom från. Kanske var det därför han inte hade velat att Eli och mamma skulle träffas. Mamma skulle ha känt igen det, förbjudit honom att vara i närheten av det. Av Eli. Bussen vek av från motorvägen, svängde ner mot Spillersboda. Det här var den enda bussen som gick mot Rådmansö, därför måste den köra i kringelikrokar för att besöka så många byar som möjligt. Bussen passerade bergslandskapet av staplade brädor vid Spillersboda Sågverk, gjorde en tvär sväng och nästan kanade nedför backen mot bryggan. 

41102 Låt den rätte komma ORI

198

04-03-25, 09.20

Han hade inte väntat på Eli på fredagskvällen. Istället tog han snowracern och gick för att åka ensam i Spökbacken. Mamma protesterade eftersom han varit hemma från skolan på dagen, förkyld, men han sa att han kände sig bättre. Han gick genom Chinaparken med snowracern på ryggen. Spökbacken började hundra meter bortom de sista parklyktorna, hundra meter av mörk skog. Snön knarrade under fötterna. Ett sugande sus infrån skogen, som andetag. Månljuset silade ner och marken mellan träden var en väv av skuggor där gestalter utan ansikte stod och väntade, vajade fram och åter. Han nådde punkten där vägen började luta kraftigt ner mot Kvarnviken, satte sig på snowracern. Spökhuset var en svart vägg intill backen, ett förbud: Du får inte vara här när det är mörkt. Det här är vår plats nu. Vill du leka här, får du leka med oss. I backens slut glimmade enstaka ljus från Kvarnvikens båtklubb. Oskar kasade sig fram några decimeter till, lutningen tog överhanden och snowracern började glida. Han kramade hårt om ratten, ville blunda men tordes inte, för då kunde han köra av vägen, ner i det branta stupet mot Spökhuset. Han forsade nedför backen, en projektil av nerver och spända muskler. Snabbare, snabbare. Formlösa, snörykande armar sträcktes ut från Spökhuset, snappade efter hans mössa, nuddade vid hans kinder. Kanske var det bara en plötslig vindpust, men längst ner i backen körde han in i en seg, genomskinlig hinna som låg spänd tvärs över vägen, sökte stoppa honom. Men hans fart var för hög. Snowracern körde in i hinnan och den klistrade sig över Oskars ansikte och kropp, men töjdes ut, spändes tills den brast, och han var igenom. I Kvarnviken glittrade ljusen. Han satt på snowracern och tittade ut mot den plats där han morgonen innan klubbat ner Jonny. Vände sig om. Spökhuset var ett fult schabrak av plåt. Han drog snowracern uppför backen igen. Körde ner. Upp igen. Ner igen. Kunde inte sluta. Och han åkte. Åkte tills ansiktet var en mask av is. Sedan gick han hem. Han hade bara sovit fyra–fem timmar på natten, han var rädd för att Eli skulle komma. För vad han skulle tvingas säga, göra om hon gjorde det. Stöta bort henne. Därför hade han somnat på bussen till Norrtälje och inte vaknat förrän de var framme. På rådmansöbussen hade han hållit sig vaken, gjort en lek av att försöka minnas så mycket som möjligt av vägen. Där framme kommer strax ett gult hus med en väderkvarn på gräsmattan. 

41102 Låt den rätte komma ORI

199

04-03-25, 09.20

Ett gult hus med en snöig väderkvarn på gräsmattan passerade fönstret. Och så vidare. I Spillersboda klev en flicka på bussen. Oskar grep tag om ryggstödet på sätet framför. Hon såg ut lite som Eli. Naturligtvis var det inte hon. Flickan satte sig ett par säten framför Oskar. Han tittade på hennes nacke. Vad är det med henne? Tanken hade kommit för Oskar redan nere i källaren medan han samlade ihop flaskorna och torkade bort blodet på handen med en tygbit från soprummet; att Eli var vampyr. Det förklarade en massa saker. Att hon aldrig visade sig på dagen. Att hon kunde se i mörkret, vilket han fått klart för sig att hon kunde. Plus en massa andra saker: sättet hon pratade, kuben, hennes vighet, saker som visserligen kunde ha en naturlig förklaring … men så var det ju hur hon slickat upp hans blod från golvet, och det som verkligen fick det att frysa till inne i honom när han tänkte på det: »Får jag komma in? Säg att jag får komma in.« Att hon behövt en inbjudan för att kunna komma in i hans rum, till hans säng. Och han hade bjudit in henne. En vampyr. En varelse som levde på människors blod. Eli. Det fanns inte en människa han kunde berätta det för. Ingen skulle tro honom. Om någon ändå trodde honom, vad skulle hända? Oskar såg framför sig en karavan av män som gick genom portvalvet i Blackeberg, portvalvet där han och Eli kramats, med spetsade pålar i händerna. Han var nu rädd för Eli, ville inte träffa henne mer, men det ville han inte skulle hända. Tre kvart efter att han klivit på bussen i Norrtälje var han framme i Södersvik. Han drog i snöret och klockan plingade framme hos chauffören. Bussen stannade alldeles framför affären och han fick vänta på att en gammal tant han kände igen men inte kunde namnet på skulle stiga av. Pappa stod nedanför trappstegen, nickade och sa »hum« åt den gamla tanten. Oskar klev av bussen, stod ett ögonblick stilla framför pappa. Den senaste veckan hade saker inträffat som fått Oskar att känna sig stor. Inte vuxen. Men större, i alla fall. Det där rann av honom när han stod inför pappa. Mamma hävdade att pappa var barnslig på ett dåligt sätt. Omogen, kunde inte ta ansvar. Åh, hon sa snälla saker om honom också, men det där var en ständig stötesten. Omogenheten. För Oskar var pappa själva sinnebilden av en vuxen där han nu sträckte ut sina breda armar och Oskar föll i hans famn. 

41102 Låt den rätte komma ORI

200

04-03-25, 09.20

Pappa luktade annorlunda än alla människor i stan. I hans trasiga Helly Hansen-väst lagad med kardborreband fanns alltid samma blandning av trä, färg, metall och framför allt olja. Dessa var dofterna, men Oskar tänkte inte på lukten så. Den var helt enkelt »pappas lukt«. Han älskade den lukten och drog ett djupt andetag genom näsan medan han tryckte sitt ansikte mot pappas bröst. »Ja, hej du.« »Hej pappa.« »Och resan gick väl?« »Nä, vi krockade med en älg.« »Ojdå. Det var värst.« »Bara skojade.« »Jaha. Jaha. Nej, jag minns ju en gång …« Medan de gick mot affären började pappa berätta en historia om hur han kört på en älg med lastbil en gång. Oskar hade hört historien förut och tittade sig omkring, hummade då och då. Södersviks affär såg lika skräpig ut som alltid. Skyltar och vimplar som fått sitta kvar i väntan på nästa sommar fick hela affären att se ut som en överdimensionerad glasskiosk. Det stora tältet bakom affären där man sålde trädgårdsredskap, jord, utemöbler och liknande var ihopknutet för säsongen. På sommaren ökade Södersviks invånarantal till det fyrdubbla. Hela området ner mot Norrtäljeviken, Lågarö, var ett gytter av sommarstugor och fritidshus, och trots att brevlådorna ner mot Lågarö hängde i dubbla rader med trettio i varje rad behövde brevbäraren nästan aldrig åka dit vid den här tiden på året. Inga människor, ingen post. Lagom tills de var framme vid moppen, avslutade pappa historien om älgen. »… så jag fick ju drämma till han med en kofot jag hade för att öppna lådor och så. Mitt emellan ögonen. Han röck till så här och … ja. Nej, det var inte så trevligt.« »Nä. Det är klart.« Oskar hoppade upp på flaket, drog in benen under sig. Pappa grävde i fickan på västen, fick fram en toppluva. »Här. Drar lite om öronen.« »Nä, jag har.« Oskar tog fram sin egen toppluva, satte den på sig. Pappa stoppade tillbaka den andra i fickan. »Du då? Det drar lite om öronen.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

201

04-03-25, 09.20

Pappa skrattade. »Nä, jag är van.« Det visste väl Oskar. Skulle bara retas lite. Han kunde inte minnas att han någonsin sett sin pappa i toppluva. Blev det riktigt iskallt och blåste kunde han sätta på sig något slags björnskinnsmössa med öronlappar som han kallade för »arvegodset«, men där gick gränsen. Pappa trampade igång mopeden och den vrålade som en motorsåg. Han ropade någonting om »tomgången« och la i ettan. Mopeden gjorde ett ryck framåt som fick Oskar att nästan ramla baklänges och pappa ropade »kopplingen«, och så rullade de iväg. Tvåan. Trean. Mopeden sköt fart genom byn. Oskar satt i skräddarställning på det skramlande flaket. Han kände sig som kung över jordens alla riken och skulle kunnat fortsätta åka i evighet.

 En läkare hade förklarat det för honom. Ångorna han inandats hade frätt sönder stämbanden och han skulle troligen aldrig mer kunna tala normalt. En ny operation skulle kunna återställa en rudimentär förmåga att framställa vokaler, men eftersom även tungan och läpparna var svårt skadade skulle det krävas ytterligare operationer för att återskapa möjligheten att forma konsonanter. Som gammal svensklärare kunde Håkan inte undgå att fascineras av tanken; att på kirurgisk väg framställa språk. Han kunde en hel del om fonem och språkets minsta beståndsdelar, gemensamma för många kulturer. Aldrig hade han reflekterat över själva verktygen – gommen, läpparna, tungan, stämbanden – på det sättet. Att med skalpell karva fram språket ur ett oformligt råmaterial, som Rodins skulpturer växte fram ur obearbetad marmor. Ändå var det givetvis meningslöst. Han tänkte inte tala. Dessutom misstänkte han att läkaren pratat på det där sättet av en speciell anledning. Han var vad man kallar självmordsbenägen. Alltså var det viktigt att inpränta ett slags lineär tidsuppfattning i honom. Återge honom känslan av livet som ett projekt, en dröm om framtida erövringar. Han köpte det inte. Om Eli behövde honom kunde han tänka sig att leva. Annars inte. Ingenting tydde på att Eli behövde honom. Men hur skulle Eli ha kunnat kontakta honom på den här platsen? Av trädtopparna utanför sitt fönster anade han att han var högt uppe. 

41102 Låt den rätte komma ORI

202

04-10-14, 12.11

Dessutom välbevakad. Utöver läkare och sköterskor fanns alltid minst en polis i närheten. Eli kunde inte nå honom och han kunde inte nå Eli. Tanken på att rymma, ta kontakt med Eli en sista gång hade föresvävat honom. Men hur? Operationen av hans hals hade gjort honom kapabel att andas igen, han behövde inte vara kopplad till en respirator. Föda kunde han dock inte få på normal väg (även detta skulle bli åtgärdat, hade läkaren försäkrat honom). Droppslangen vajade ständigt av och an i utkanten av hans synfält. Drog han ut den skulle det förmodligen börja tjuta någonstans, och dessutom såg han alltså ytterst dåligt. Att rymma var snudd på otänkbart. En plastikkirurg hade passat på att transplantera en bit hud ifrån hans rygg till hans ögonlock, så att han skulle kunna blunda. Han blundade. Dörren till hans rum öppnades. Dags igen. Han kände igen rösten. Samme man som de andra gångerna. »Jahadu«, sa mannen. »Dom säger att det inte blir nåt prata av på ett tag ändå. Det var ju synd. Men nu har ju jag den här envisa tanken att vi skulle kunna kommunicera ändå du och jag, om du bara ställde upp lite på det.« Håkan försökte dra sig till minnes vad Platon sa i »Staten« om mördare och våldsmän, hur man skulle förfara med dem. »Jaha, nu kan du blunda också. Det var väl bra. Du? Om jag skulle ta och bli lite mer konkret i det här. För det slog mig att du kanske inte tror på att vi kommer identifiera dig. Men det kommer vi. Du hade ju en armbandsklocka som du säkert minns. Lyckligtvis så var ju det här en äldre klocka med tillverkarens initialer, serienummer och alltihop. Den kommer vi spåra inom ett par dagar, på ett eller annat sätt. En vecka, kanske. Och det finns fler saker. Vi hittar dig, det är helt säkert. Så … Max. Jag vet inte varför jag vill kalla dig för Max, det är bara provisoriskt. Max? Du kanske skulle vilja hjälpa oss lite här? Annars får vi ta fram ett foto på dig och kanske släppa det till tidningarna och … ja, du förstår. Det blir … snärjigt. Mycket enklare om du pratar … eller nåt … med mig nu. Du hade ju en lapp med morsekoden i fickan. Kan du morsealfabetet? För i såna fall kan vi ju snacka genom att knacka.« Håkan öppnade sitt öga, tittade i riktning mot de två mörka fläckarna i den vita, suddiga oval som var mannens ansikte. Mannen valde uppenbarligen att tolka det som en inbjudan. Han fortsatte. »Den här mannen i vattnet, sen. Det var ju inte du som dödade honom, 

41102 Låt den rätte komma ORI

203

04-03-25, 09.20

eller hur? Patologerna säger att bitmärkena i halsen förmodligen är gjorda av ett barn. Och nu har vi fått in en anmälan, som jag tyvärr inte kan gå närmare in på, men … jag tror att du skyddar någon. Är det så? Lyft handen om det är så.« Håkan slöt sitt öga. Polisen suckade. »Okej. Då låter vi maskineriet rulla på, då. Det finns ingenting du skulle vilja meddela mig innan jag går?« Polisen var på väg att resa sig när Håkan lyfte ena handen. Polisen satte sig ner igen. Håkan lyfte handen högre. Och vinkade. Hejdå. Polisen undslapp sig ett grymtande läte, reste sig och gick.

 Virginias skador hade inte varit livshotande. På fredagseftermiddagen kunde hon lämna sjukhuset med fjorton stygn och en stor plåsterlapp på halsen, en något mindre på kinden. Hon avvisade Lackes erbjudande om att stanna hos henne, bo hos henne tills hon blev bättre. Hon hade gått och lagt sig på fredagskvällen övertygad om att hon skulle upp och jobba på lördagsmorgonen. Hade inte råd att vara hemma. Det hade visat sig vara svårt att somna. Tanken på överfallet malde och malde, hon fick inte ro. Tyckte sig se svarta klumpar lösgöra sig ur skuggorna i sovrumstaket och falla ner över henne där hon låg i sängen med vidöppna ögon. Det kliade under det stora plåstret på hennes hals. Framåt tvåtiden på morgonen hade hon blivit hungrig, gått ut i köket och öppnat kylskåpet. Magen hade känts alldeles tom, men när hon stod och tittade på maten i kylskåpet fanns det ingenting hon ville ha. Hon hade ändå av vana plockat ut bröd, smör, ost och mjölk, ställt fram det på köksbordet. Hon gjorde en ostsmörgås och hällde upp mjölk i ett glas. Sedan satt hon vid bordet och tittade på den vita vätskan i glaset, den bruna limpskivan med en gul hinna av ost på. Det såg äckligt ut. Hon ville inte ha det. Hon slängde smörgåsen, hällde ut mjölken i slasken. I kylskåpet fanns en öppnad, halvfull flaska vitt vin. Hon hällde upp ett glas åt sig, förde det till munnen. När hon kände lukten av vinet tappade hon lusten. Med en känsla av nederlag tappade hon upp ett glas vatten ur kranen. När hon förde det till munnen tvekade hon. Vatten kan man väl ändå alltid … ? Ja. Vattnet kunde hon dricka. Men det smakade … unket. Som att allt som var gott med vatten avlägsnats och lämnat kvar en avslagen bottensats. 

41102 Låt den rätte komma ORI

204

04-03-25, 09.20

Hon gick och la sig igen, låg och vred på sig ytterligare några timmar, somnade till sist. När hon vaknade visade klockan halv elva. Hon kastade sig ur sängen, drog på sig kläderna i sovrummets halvdunkel. Herregud. Hon skulle ha varit nere vid affären vid åtta. Varför hade de inte ringt? Vänta nu. Hon hade blivit väckt av en telefonsignal. Den hade ringt i hennes sista dröm innan hon vaknade, sedan slutat. Om de inte hade ringt skulle hon sovit fortfarande. Hon knäppte blusen och gick fram till fönstret, drog upp persiennerna. Ljuset träffade henne som ett slag i ansiktet. Hon stapplade baklänges, bort från fönstret, och tappade snöret till persiennerna. De halkade ner igen med ett rasslande, hamnade snett. Hon satte sig på sängen. En strimma av ljus föll in från fönstret, över hennes nakna fot. Tusen nålar. Som om hennes skinn vreds åt två håll samtidigt; en irrande smärta över den exponerade huden. Vad är det här? Hon flyttade undan foten, drog på sig strumporna. Förde in foten i ljuset igen. Bättre. Bara hundra nålar. Hon reste sig för att gå till jobbet, satte sig igen. Nåt slags … chock. Känslan när hon dragit upp persiennerna hade varit ohygglig. Som om ljuset var tung materia som slungades mot hennes kropp, stötte henne ifrån sig. Värst med ögonen. Två kraftiga tummar som pressades mot dem och hotade att trycka dem ur deras hålor. Det sved fortfarande. Hon gnuggade sig i ögonen med handflatorna, hämtade sina solglasögon ur badrumsskåpet och satte dem på sig. Hungern rasade i kroppen, men det räckte att hon tänkte på kylskåpets, skafferiets innehåll för att alla tankar på att äta frukost skulle försvinna. Dessutom hann hon inte. Hon var nästan tre timmar försenad. Hon gick ut, låste dörren och gick nedför trapporna så fort hon orkade. Kroppen var svag. Kanske det var ett misstag att gå till jobbet, ändå. Nå. Affären var bara öppen fyra timmar till, och det var nu lördagskunderna började komma. Upptagen av dessa spörsmål tänkte hon sig inte för innan hon öppnade porten. Ljuset var där igen. Det gjorde ont i ögonen trots solglasögonen, kokande vatten hälldes över 

41102 Låt den rätte komma ORI

205

04-03-25, 09.20

hennes ansikte och händer. Hon skrek till. Drog in händerna i kappans ärmar, lutade ansiktet mot marken och sprang mot affären. Nacken och hårbotten kunde hon inte skydda, och där sved det som eld. Lyckligtvis var det inte långt till affären. När hon kommit innanför entrédörrarna klingade svedan och smärtan snabbt av. De flesta av affärens fönster var täckta av reklamplakat och plastfilm för att inte solljuset skulle förstöra varorna. Hon tog av sig solglasögonen. Lite ont gjorde det i alla fall, men det kunde bero på att fönstren släppte in solljus i skarvarna mellan plakaten. Hon la solglasögonen i fickan och gick ut till kontoret. Lennart, affärsföreståndare och hennes chef, stod och fyllde i blanketter men tittade upp när hon kom in. Hon hade förväntat sig något slags reprimand, men han sa bara: »Hej, hur är det?« »Ja … bra.« »Borde inte du vara hemma och vila upp dig lite?« »Nä, men jag tänkte …« »Det hade du inte behövt. Lotten tar kassan idag. Jag ringde förut, men när du inte svarade så …« »Finns det inget jag kan göra, då?« »Kolla med Berit i charken. Du, Virginia …« »Ja?« »Jo, det var ju tråkigt, det här med det som hände. Vet inte vad jag ska säga, men … jag beklagar. Och jag förstår om du behöver ta det lite lugnt ett tag.« Virginia förstod ingenting. Lennart var inte den som såg nådigt på sjukledighet eller över huvud taget andra människors problem. Och att på det här sättet framföra sitt personliga deltagande var något helt nytt. Förmodligen såg hon rätt eländig ut med sin svullna kind och sina plåster. Virginia sa: »Tack. Får se hur jag gör«, och gick till charken. Hon tog en omväg runt kassorna för att heja på Lotten. Fem personer stod och väntade vid Lottens kassa, och Virginia tänkte att hon borde öppna en kassa till, trots allt. Frågan var dock om Lennart ens ville att hon skulle sitta i kassorna som hon såg ut. När hon kom in i ljuset från det otäckta fönstret bakom kassorna blev det så där igen. Ansiktet stramade, ögonen värkte. Det var inte lika illa som det direkta solljuset ute på gatan, men illa nog. Hon skulle inte kunna sitta där. Lotten fick syn på henne, vinkade mellan två kunder. »Hej, jag läste … Hur är det?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

206

04-03-25, 09.20

Virginia höll upp handen, vickade den från sida till sida: så där. Läste? Hon snappade åt sig Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, tog dem med sig till charken, ögnade snabbt igenom förstasidorna. Ingenting där. Hade väl varit att ta i. Charken låg längst in i butiken, intill mejeriprodukterna; strategiskt placerade för att man skulle tvingas gå igenom hela butiken för att komma till dem. Virginia stannade intill hyllorna med konserver. Hungern darrade i kroppen. Hon tittade noggrant på alla burkar. Krossade tomater, champinjoner, musslor, tonfisk, ravioli, Bullens pilsnerkorv, ärtsoppa … ingenting. Hon kände bara vämjelse. Berit fick syn på henne från charken, vinkade. Så snart Virginia kommit bakom disken kramade Berit om henne, petade försiktigt på plåstret över hennes kind. »Usch. Stackars dig.« »Nej, men det är …« Bra? Hon drog sig tillbaka till det lilla lagerutrymmet bakom charken. Om Berit tilläts komma igång skulle det bli en lång harang om människors lidande i allmänhet och ondskan i dagens samhälle i synnerhet. Virginia satte sig på en stol mellan vågen och dörren till frysrummet. Utrymmet var bara några kvadratmeter, men det var den skönaste platsen i affären. Hit nådde inget solljus. Hon bläddrade igenom tidningarna och i en sidonotis i Dagens Nyheter inrikes kunde hon läsa: Kvinna överfallen i Blackeberg En femtioårig kvinna blev natten till fredag överfallen och misshandlad i stockholmsförorten Blackeberg. En förbipasserande ingrep och förövaren, en ung kvinna, flydde omedelbart från platsen. Motivet till misshandeln är okänt. Polisen utreder nu eventuella samband med andra våldsdåd i Västerort under de senaste veckorna. Den femtioåriga kvinnans skador beskrivs som lindriga. Virginia sänkte tidningen. Så märkligt att läsa om sig själv på det sättet. »Femtioårig kvinna«, »förbipasserande«, »lindriga«. Allt som doldes bakom de orden. »Eventuella samband.« Ja, Lacke hade ju varit tvärsäker på att hon blivit attackerad av samma barn som dödade Jocke. Detta hade han fått bita sig i tungan för att inte berätta på sjukhuset när en kvinnlig polis och en läkare undersökte hennes skador en gång till på fredagsförmiddagen. 

41102 Låt den rätte komma ORI

207

04-03-25, 09.20

Han tänkte berätta det, men ville informera Gösta först, trodde att Gösta skulle se det hela på ett annat sätt nu när även Virginia blivit utsatt. Hon hörde ett prasslande och såg sig omkring. Det tog några sekunder innan hon insåg att det var hon själv som skakade så tidningen i hennes hand gav ifrån sig ljudet. Hon la tidningarna på hyllan ovanför charkrockarna, gick ut till Berit. »Nåt jag kan göra?« »Men lilla vän, ska du verkligen?« »Ja, det är bättre om jag gör nåt.« »Jag förstår. Men väg upp räkor, då. Halvkilospåsar. Men borde du inte … ?« Virginia skakade på huvudet och gick tillbaka till lagerutrymmet. Hon satte på sig en vit rock och mössa, hämtade en kartong räkor ur frysen, drog en plastpåse över handen och började väga upp. Grävde med den plastpåsebeklädda handen i räkkartongen, la över i plastpåsar, vägde på vågen. Ett tråkigt, mekaniskt jobb, och högerhanden kändes förfryst redan på fjärde påsen. Men hon gjorde något, och det gav henne en stund att tänka. På natten där på sjukhuset hade Lacke sagt en riktigt konstig sak: att barnet som överfallit henne inte var en människa. Att det hade haft huggtänder och klor. Virginia hade givetvis avfärdat det som en fyllesyn eller hallucination. Hon kom inte ihåg särskilt mycket av överfallet. Men en sak kunde hon acceptera: den som hoppat på henne hade varit alltför lätt för att vara en vuxen, nästan alltför lätt för att vara ett barn, ens. Ett mycket litet barn, i såna fall. Fem–sex år. Hon kom ihåg att hon rest sig upp med tyngden på ryggen. Efter det var allt svart tills hon vaknade upp i sin lägenhet med alla gubbarna utom Gösta omkring sig. Hon satte en klämma på en färdig påse, tog fram nästa, öste i ett par nävar. Fyrahundratrettio gram. Sju räkor till. Femhundratio. Det bjuder vi på. Hon tittade på sina händer som arbetade oberoende av hennes hjärna. Händer. Med långa naglar. Vassa tänder. Vad var det för något? Lacke hade sagt det rent ut. En vampyr. Virginia hade skrattat, försiktigt, så att inte stygnen i kinden skulle gå upp. Lacke hade inte ens lett. »Du såg den inte.« »Men Lacke … sånt finns inte.« »Nä. Men vad var det, då?« »Ett barn. Med nån konstig fantasi.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

208

04-03-25, 09.20

»Låtit naglarna växa, då? Slipat tänderna? Skulle vilja se den tandläkare som –« »Lacke, det var mörkt. Du var full, det –« »Det var det. Det var jag. Men jag såg vad jag såg.« Det hettade och stramade under plåstret på hennes hals. Hon tog av plastpåsen från högerhanden, la handen över plåstret. Den var iskall och det kändes skönt. Men hon var alldeles matt, det kändes som om benen inte kunde bära henne länge till. Hon fick avsluta den här kartongen och sedan gå hem. Det här gick inte. Fick hon bara vila över helgen skulle hon säkert må bättre till på måndag. Hon trädde på sig plastpåsen och högg in på arbetet med viss ilska. Hatade att vara sjuk. En skarp smärta i pekfingret. Jävlar. Så där går det när man inte är koncentrerad. Räkorna var vassa när de var frysta och hon hade stuckit sig. Hon drog av sig plastpåsen och tittade på sitt pekfinger. Ett smärre jack ur vilket blod började tränga fram. Hon stoppade automatiskt pekfingret i munnen för att suga bort blodet. En varm, läkande, välsmakande fläck bredde ut sig från den punkt där hennes fingertopp mötte tungan, fortplantades. Hon sög hårdare på fingret. Alla goda smaker koncentrerade fyllde hennes mun. En rysning av välbehag gick genom kroppen. Hon sög och sög på fingret, hängav sig åt njutningen tills hon såg vad hon höll på med. Hon slet ut fingret ur munnen, stirrade på det. Det var blött av saliv och den lilla mängd blod som nu trängde fram löstes genast upp i saliven som alltför utspädd vattenfärg. Hon tittade på räkorna som låg i kartongen. Hundratals ljusrosa små kroppar, täckta av frost. Och ögon. Svarta knappnålshuvuden strödda i det vita och rosa, en omvänd stjärnhimmel. Mönster, konstellationer började dansa framför hennes ögon. Världen vred sig kring sin axel och någon slog henne i bakhuvudet. Framför hennes ögon en vit yta med spindelväv i kanterna. Hon förstod att hon låg på golvet, men hade inte kraft att göra något åt det. På långt avstånd hörde hon Berits röst »Herregud … Virginia …«

 Jonny gillade att vara med sin storebrorsa. Åtminstone så länge ingen av hans läskiga polare var med. Jimmy kände några stycken från Råcksta som 

41102 Låt den rätte komma ORI

209

04-03-25, 09.20

Jonny var ganska rädd för. En kväll för något år sedan hade de kommit till gården för att snacka med Jimmy, men inte velat gå upp och ringa på. När Jonny berättat för dem att Jimmy inte var hemma hade de bett honom framföra ett meddelande. »Säg till din brorsa att om han inte kommer med stålar till på måndag så kommer nån sätta fast hans skalle i en skruvtving … vet du vad det är för nåt? … okej … och vrida runt så här tills stålarna rinner ut ur öronen på han. Kan du säga det? Okej, bra. Jonny heter du, va? Hejdå, Jonny.« Jonny hade framfört meddelandet och Jimmy hade bara nickat, sagt att han visste. Sedan hade pengar försvunnit ur mammas plånbok och det hade varit ett jävla liv. Jimmy var inte hemma så ofta nuförtiden. Det fanns liksom inte plats för honom sedan den senaste lillasystern kommit. Jonny hade redan två småsyskon och det var inte meningen att det skulle bli fler. Men sedan hade mamma träffat någon kille och … ja … på den vägen var det. Jonny och Jimmy hade i alla fall samma pappa. Han jobbade på en oljerigg i Norge numera och hade inte bara börjat skicka underhållet ordentligt, utan till och med skickat lite extra för att ta igen. Mamma välsignade honom, ja, när hon var full hade hon gråtit över honom ett par gånger, sagt att en sån man skulle hon aldrig mer träffa. För första gången på så länge Jonny kunde minnas var inte brist på pengar ett ständigt samtalsämne hemma. Nu satt de på pizzerian på torget i Blackeberg. Jimmy hade varit hemma en sväng på förmiddagen, bråkat lite med mamma, och sedan hade han och Jonny gått ut. Jimmy strödde pizzasallad över sin pizza, vek ihop den, tog den stora rullen i händerna och började äta. Jonny åt sin pizza som vanligt, tänkte att nästa gång han åt pizza utan att Jimmy var med, skulle han äta den så där. Jimmy tuggade, nickade mot bandaget över Jonnys öra. »Ser för jävligt ut.« »Ja.« »Gör det ont?« »Det är okej.« »Morsan säger att det är helt paj. Att du inte kommer höra nåt.« »Äh. Dom visste inte. Kanske blir bra.« »Hm. Alltså, har jag fattat det här? Killen bara tog en stor jävla gren och smällde i huvet på dig?« »Mm.« »Är ju för jävligt. Vadå. Ska du göra åt det då?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

210

04-03-25, 09.20

»Vet inte.« »Behöver du hjälp?« »… nä.« »Vadå? Jag kan fixa några av mina polare och så tar vi han.« Jonny rev bort en stor bit med räkor på från sin pizza, hans favoritdel, stoppade den i munnen och tuggade. Nä. Inte dra in Jimmys polare i det här, då kunde det bli helt sjukt. Ändå log Jonny vid tanken på hur skitskraj Oskar skulle bli om Jonny dök upp på hans gård med Jimmy och, säg, de där från Råcksta. Han skakade på huvudet. Jimmy la ner sin pizzarulle, tittade Jonny allvarligt i ögonen. »Okej, men jag säger bara det. En grej till, så …« Han knäppte hårt med fingrarna, knöt näven. »Du är min brorsa, och det ska inte komma nån jävel och … En grej till, sen får du säga vad du vill. Då plockar jag han. Okej?« Jimmy sträckte sin knutna näve över bordet. Jonny knöt sin och boxade den mot Jimmys. Det kändes bra. Att det fanns någon som brydde sig. Jimmy nickade. »Bra. Jag har en grej till dig.« Han böjde sig ner under bordet, tog fram en plastpåse som han burit på hela förmiddagen. Ur plastpåsen tog han fram ett tunt fotoalbum. »Farsan var förbi i förra veckan. Hade skaffat skägg, kände knappt igen han. Han hade med sig det här.« Jimmy räckte fotoalbumet till Jonny över bordet. Jonny torkade av fingrarna på en servett och slog upp det. Bilder på barn. På mamma. Kanske tio år yngre än nu. Och en man han kände igen som sin pappa. Mannen knuffade barnen i gungor. På en bild hade han på sig en alldeles för liten cowboyhatt. Jimmy, kanske nio år gammal, stod intill honom med ett plastgevär i händerna och bister min. En liten pojke som måste vara Jonny satt på marken intill och tittade storögt på dem. »Fick låna det till nästa gång vi ses. Han ville ha tillbaka det, sa att det var … ja, vafan sa han … ’min käraste ägodel’ tror jag han sa. Tänkte kanske du kunde vara intresserad också.« Jonny nickade utan att titta upp från albumet. Han hade bara träffat sin pappa två gånger sedan han stack när Jonny var fyra. Hemma fanns det ett kort på honom, en ganska dålig bild där han satt med andra människor. Det här var något helt annat. Här gick det liksom att göra sig en ordentlig bild av honom. »En grej till. Visa det inte för morsan. Jag tror typ farsan snodde med sig 

41102 Låt den rätte komma ORI

211

04-03-25, 09.20

det där när han stack och om hon får se det … ja, han ville gärna ha det kvar, alltså. Får lova det. Inte visa det för morsan.« Fortfarande med näsan över albumet knöt Jonny sin näve och höll den över bordet. Jimmy skrattade till och ett kort ögonblick senare kände han Jimmys knogar mot sina. Promiss. »Hörru, får kolla på det där sen. Ta påsen också.« Jimmy höll fram påsen och Jonny vek motvilligt ihop albumet, stoppade ner det i påsen. Jimmy var färdig med sin pizza, lutade sig bakåt i stolen och klappade sig på magen. »Jaha. Hur har du det med brudarna, då?«

 Byn forsade förbi. Snö som revs upp av flakmoppens hjul sprutade bakåt och bombarderade Oskars kinder. Han kramade hårt om enepinnen med båda händerna, gjorde en sväng ut åt sidan, ut ur snömolnet. Ett skarpt skrapande när skidorna skar igenom den lösa snön. Ytterskidan snuddade vid en orange reflexpinne i vägrenen. Han vacklade till, återfick balansen. Vägen ner mot Lågarö och sommarstugorna var inte plogad. Moppen lämnade efter sig tre djupa spår i det obrutna snötäcket, och fem meter bakom kom Oskar på skidorna, gjorde två spår till. Han körde i sicksack över moppens hjulspår, han körde på en skida som en konståkare, han kurade ihop sig till en liten boll av fart. Ja, när pappa bromsade sig nedför den långa backen mot gamla ångbåtsbryggan var Oskars fart högre än moppens och han var tvungen att bromsa försiktigt för att inte få slack på linan som skulle resultera i ett ryck när backen blev mindre brant och moppens fart högre. Moppen nådde ner till bryggan, och pappa växlade till friläge, ställde sig på bromsen. Oskar hade fortfarande hög fart och ett kort ögonblick tänkte han släppa pinnen och bara fortsätta … Ut över bryggkanten, ner i det svarta vattnet. Men han vinklade miniskidorna utåt, bromsade in några meter från kanten. Han stod och andades en stund, tittade ut över vattnet. Tunna sjok av is hade börjat samlas, låg och guppade med småvågorna i strandkanten. Kanske fanns chans till riktig is i år. Så kunde man promenera över till Vätö på andra sidan. Eller brukade de hålla en ränna in till Norrtälje öppen? Oskar kom inte ihåg, det var flera år sedan det varit sån is. När Oskar var ute på somrarna brukade han stå och kasta efter strömming här på bryggan. Löskrokar på kastspölinan, en pilk längst ut. Träffade 

41102 Låt den rätte komma ORI

212

04-03-25, 09.20

han på ett ordentligt stim kunde det bli ett par kilo om han var tålmodig, men oftast blev det bara tio–femton stycken. Det räckte till middag åt honom och pappa, de som var för små för att steka fick katten. Pappa kom och ställde sig bredvid honom. »Gick ju bra, det där.« »Mmm. Fast det skär igenom ibland.« »Ja, snön är ju lite lös. Man skulle packa den lite, på nåt sätt. Man kunde ju … om man tog nån masonitskiva och satte efter, la nån tyngd på. Ja, om du satt på skivan och tyngde ner, så …« »Ska vi göra det?« »Nä, får bli imorrn, i såna fall. Blir mörkt nu. Får nog dra oss hemåt och bearbeta fågeln lite om det ska bli nån middag.« »Okej.« Pappa såg ut över vattnet, stod tyst en stund. »Du, jag funderade på en sak.« »Ja?« Nu kom det. Mamma hade sagt till Oskar att hon sagt åt pappa på skarpen att prata med honom om det där med Jonny. Egentligen ville väl Oskar prata om det. Pappa var liksom på betryggande avstånd från alltihop, skulle inte ingripa på något sätt. Pappa harklade sig, tog sats. Andades ut. Tittade över vattnet. Så sa han: »Jo, jag tänkte … har du några skridskor?« »Nä. Inga som passar.« »Nehej. Nehej. Nä, för om det blir is i vinter, och det ser ju ut som … då kan det ju vara roligt att ha. Jag har ju.« »Dom passar nog inte.« Pappa fnös till, ett slags skratt. »Nej, men … Östens grabb hade visst några som han vuxit ur. Trettionior. Vad har du?« »Trettioåtta.« »Ja, men med raggsockor, så … Nej, men då ska jag be att få överta dom.« »Jättebra.« »Ja. Jaha. Ska vi röra oss hemåt då?« Oskar nickade. Kanske senare. Och det var ju bra med skridskor. Om de gick att fixa imorgon kunde han ta med dem hem till stan. Han gick på miniskidorna fram till enepinnen, backade tills linan var spänd, gjorde klartecken åt pappa, som trampade igång moppen. De fick köra på ettan uppför backen. Moppen vrålade så att kråkor skrämda flaxade bort ur en talltopp. 

41102 Låt den rätte komma ORI

213

04-03-25, 09.20

Oskar gled långsamt uppför, som i en skidlift, stod rak med hoptryckta ben. Han tänkte inte på någonting, utom att försöka hålla skidorna i de gamla spåren för att slippa skära igenom. De rörde sig hemåt medan skymningen föll.

 Lacke gick nedför trapporna från torget med en ask Aladdin instoppad i byxlinningen. Gillade inte att sno grejer, men pengar hade han inga, och han ville ge Virginia något. Skulle väl haft rosor också, men försök snatta i en blomsteraffär. Det var redan mörkt, och när han kom ner i backen mot skolan tvekade han. Såg sig omkring, skrapade i snön med foten och hittade en knytnävsstor sten som han sparkade loss och stoppade i fickan, knöt handen runt. Inte för att han trodde det skulle hjälpa mot det där han sett, men stenens tyngd och kyla kändes en smula betryggande. Hans frågande på gårdarna hade inte givit något resultat annat än flera bevakande, misstänksamma blickar från föräldrar som var ute och byggde snögubbar med sina små. Ful gubbe. Ja, det var först när han öppnade munnen för att prata med en kvinna som stod och piskade mattor som han fattade hur onaturligt hans beteende måste verka. Kvinnan hade upphört med sitt piskande, vänt sig till honom med rottingpiskan i handen som ett vapen. »Förlåt«, sa Lacke. »… ja, jag undrar … jag letar efter ett barn.« »Jaha?« Jodå. Han hade själv hört hur det lät, och det hade gjort honom ännu mer osäker. »Ja, hon är … försvunnen. Jag undrade om någon kanske sett henne här.« »Är det ditt barn?« »Nej, men …« Bortsett från några tonåringar hade han gett upp att prata med människor han inte kände. Eller åtminstone kände igen. Han träffade på ett par bekanta, men de hade inte sett någonting. Sök och du skall finna, visst. Men då måste man nog veta vad det är man söker efter, exakt. Han kom ner på parkvägen mot skolan, kastade en blick bort mot Jockes bro. Nyheten hade varit ganska stort uppslagen i tidningen igår, mest på grund 

41102 Låt den rätte komma ORI

214

04-03-25, 09.20

av det makabra sätt på vilket man hittat kroppen. En mördad alkis var annars ingen stor nyhet, men man hade frossat i barnen som såg på, brandkåren som fick såga upp isen och så vidare. Intill texten satt Jockes passfoto där han såg ut som en massmördare, allra minst. Lacke fortsatte förbi Blackebergsskolans dystra tegelfasad, de höga breda trapporna, som ingången till justitiepalatset eller Helvetet. På väggen intill de nedersta trappstegen hade någon sprejat »Iron Maiden«, vad nu det betydde. Kanske någon grupp. Han fortsatte förbi parkeringen, ut på Björnsonsgatan. Normalt skulle han ha genat snett bakom skolan, men där var det … mörkt. Han kunde mycket lätt föreställa sig den där varelsen hopkurad bland skuggorna. Han såg upp mot kronorna på de höga tallar som kantade vägen. Några mörkare klumpar inne i grenverket. Förmodligen skatbon. Det var ju inte bara hur den där varelsen såg ut, det var också sättet den attackerat på. Han skulle kanske, kanske ha kunnat acceptera att det där med tänderna och klorna hade en naturlig förklaring, om det inte varit för hoppet från trädet. Innan de bar hem Virginia hade han tittat upp mot trädet. Grenen varelsen måste ha hoppat ifrån satt kanske fem meter över marken. Falla fem meter rakt ner på någons rygg; om man la »cirkusartist« till de andra sakerna för att få en »naturlig« förklaring, då kanske. Men sammantaget blev det precis lika orimligt som det där han sagt till Virginia, som han nu ångrade. Jävlar … Han drog fram chokladasken ur byxorna. Kroppsvärmen hade kanske redan hunnit förstöra, smälta chokladen? Han skakade prövande på asken. Nej. Det rasslade inne i den. Chokladen hade inte geggat ihop sig. Han fortsatte längs Björnsonsgatan, förbi ICA, med chokladasken i handen. »KROSSADE TOMATER. TRE BURKAR :–« Sex dagar sedan. Lackes hand vilade fortfarande på stenen i fickan. Han tittade på skylten, kunde se Virginias hand röra sig för att trolla fram de jämna, raka bokstäverna. Hon hade väl stannat hemma och vilat idag? Vore just likt henne att stappla iväg till jobbet innan blodet ens hunnit koagulera. Framme vid hennes port tittade han upp mot hennes fönster. Släckt. Kanske hon var hos sin dotter? Nå. Han fick i alla fall gå upp och lämna chokladasken på dörrhandtaget om hon inte var hemma. Det var kolmörkt inne i porten. Håren i nacken reste sig. Barnet är här. 

41102 Låt den rätte komma ORI

215

04-03-25, 09.20

Han stod blick stilla några sekunder, kastade sig sedan mot tändknappens lysande röda punkt, tryckte in den med baksidan av den hand som höll chokladasken. Den andra handen kramade hårt om stenen i fickan. Ett mjukt klonkande hördes från reläet nere i källaren när belysningen tändes. Ingenting. Virginias port. Gula betongtrappor med spymönster. Trädörrar. Han andades djupt ett par gånger och började gå uppför trapporna. Först nu kände han hur trött han var. Virginia bodde högst upp, på tredje våningen, och hans ben segade sig uppför trapporna, två livlösa plankor fästade vid höfterna. Han hoppades att Virginia skulle vara hemma, att hon skulle må bra, att han skulle kunna sjunka ner i hennes galonfåtölj och bara vila på den plats där han helst ville vara. Han släppte stenen i fickan och tryckte på hennes ringklocka. Väntade en stund. Ringde igen. Han hade börjat försöka balansera chokladasken på dörrhandtaget när han hörde smygande steg inifrån lägenheten. Han backade bort från dörren. Där inne upphörde stegen. Hon stod vid dörren, på andra sidan. »Vem är det?« Aldrig, aldrig att hon frågat så förut. Man ringde på; tjipp, tjipp hördes hennes steg och dörren slogs upp. Kom in, kom in. Han harklade sig. »Det är jag.« En paus. Kunde han höra hennes andning, eller var det bara inbillning? »Vad vill du?« »Höra hur du mår, bara.« En paus igen. »Jag mår inte bra.« »Får jag komma in?« Han väntade. Höll chokladkartongen fånigt framför sig med båda händerna. Det small till när låset låstes upp, rassel av nycklar när polislåset vreds om. Ännu ett rassel när säkerhetskedjan hakades loss. Dörrhandtaget trycktes ner och dörren öppnades. Han tog ofrivilligt ett halvt steg till bakåt, korsryggen slog i änden av ledstången. Virginia stod i den öppna dörren. Hon såg döende ut. Utöver den svullna kinden var hennes ansikte täckt av små, små utslag och hennes ögon såg ut som århundradets bakfylla. Ett tätt nät av röda linjer löpte över ögonvitorna och pupillen var nästan försvunnen. Hon nickade. »Jag ser för jävlig ut.« »Nejdå. Jag bara … jag trodde kanske … kan jag komma in?« »Nej. Jag orkar inte.« »Har du varit hos nån läkare?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

216

04-03-25, 09.20

»Jag ska. Imorgon.« »Ja. Här, jag …« Han överräckte chokladkartongen som han hela tiden hållit framför sig som en sköld. Virginia tog emot den. »Tack.« »Du? Finns det ingenting jag kan –« »Nej. Det blir bra. Behöver vila, bara. Orkar inte stå här. Vi hörs.« »Ja. Jag kommer …« Virginia stängde dörren. »… imorgon.« Rasslandet av lås och kedjor igen. Han stod kvar utanför hennes dörr med hängande armar. Gick sedan fram till dörren och la örat emot den. Han hörde ett skåp öppnas, långsamma steg inne i lägenheten. Vad ska jag göra? Det var inte hans sak att tvinga henne till någonting hon inte ville, men han hade helst tagit henne med sig till ett sjukhus nu. Nå. Han skulle gå hit igen imorgon förmiddag. Var det likadant då skulle han ta henne till sjukhus vare sig hon ville eller inte. Lacke gick nedför trapporna, ett steg i taget. Så trött. När han kom till den sista trappavsatsen innan porten, satte han sig ner på det översta trappsteget, lutade huvudet i händerna. Jag är … ansvarig. Ljuset slocknade. Halssenorna spändes, han drog häftigt efter andan. Bara reläet. Tidsstyrt. Han satt i mörkret i trappuppgången, tog försiktigt fram stenen ur rockfickan, vilade den i båda händerna, stirrade ut i mörkret. Kom då, tänkte han. Kom då.

 Virginia stängde ute Lackes bedjande uppsyn, låste och kedjade dörren. Ville inte att han skulle se henne. Ville inte att någon. Det hade kostat henne stor ansträngning att säga orden hon sa, uppvisa något slags grundläggande normalitet. Hennes tillstånd hade snabbt blivit sämre sedan hon kom hem från ICA. Lotten hade hjälpt henne hem och i sitt omtöcknade tillstånd hade Virginia bara accepterat smärtan av dagsljuset i ansiktet. Väl hemma hade hon tittat sig i spegeln och sett de hundratals små blåsorna på ansiktets och handryggarnas hud. Brännskador. Hon hade sovit ett par timmar, vaknat när det blivit mörkt. Hungern 

41102 Låt den rätte komma ORI

217

04-03-25, 09.20

hade då ändrat karaktär, omvandlats till oro. Ett stim med hysteriskt sprattlande spigg fyllde hennes blodomlopp. Hon kunde inte ligga, sitta, stå. Hon gick runt, runt i lägenheten, kliade sig över kroppen, duschade kallt för att få den där pirrande, sprittande känslan att dämpas. Ingenting hjälpte. Det gick inte att beskriva. Det påminde om när hon tjugotvå år gammal fått beskedet att hennes far fallit ner från taket på sommarstugan och brutit nacken. Då hade hon också gått runt, runt som om det inte fanns en enda plats på jorden där hennes kropp kunde vara, där det inte gjorde ont. Samma sak nu, fast värre. Oron, ångesten låg inte stilla ett ögonblick. Den föste henne runt i lägenheten tills hon inte orkade mer, tills hon satte sig på en stol och dunkade huvudet i köksbordet. I desperation tog hon två Rohypnol och sköljde ner dem med en klunk vitt vin som smakade avlopp. Normalt räckte det med en för att hon skulle somna som om hon blivit slagen i huvudet. Den enda effekten nu var att hon blev ohyggligt illamående och efter fem minuter kräktes upp grönt slem och de båda halvsmälta tabletterna. Hon fortsatte gå runt, rev en tidning i små, små bitar, kröp på golvet och gnydde av ångest. Hon kröp ut i köket, rev ner vinflaskan från köksbordet så att den föll i golvet och krossades framför hennes ögon. Hon tog upp en av de spetsiga skärvorna. Tänkte inte. Bara pressade spetsen in i handflatan och smärtan kändes bra, kändes riktig. Spiggstimmet i hennes kropp rusade mot smärtpunkten. Blod trängde fram. Hon tryckte handflatan mot läpparna och slickade, sög och oron gav vika. Hon grät av lättnad medan hon punkterade sin hand på ett nytt ställe och fortsatte suga. Smaken av blod blandades med den av tårar. Hopkurad på köksgolvet, med handen tryckt mot munnen, girigt sugande som ett nyfött barn som för första gången finner sin mammas bröst, kände hon sig för andra gången denna hemska dag lugn. Drygt en halvtimme efter att hon hade rest sig från golvet, sopat upp glasskärvorna och satt ett plåster över handflatan, hade oron börjat stiga igen. Det var då Lacke ringde på dörren. När hon avvisat honom och låst dörren, gick hon ut i köket och la chokladkartongen i skafferiet. Hon satte sig på en köksstol och försökte förstå. Oron tillät det inte. Snart måste hon på fötter igen. Det enda hon visste var att ingen fick vara här med henne. Särskilt inte Lacke. Hon skulle göra honom illa. Oron skulle tvinga henne. Hon hade fått någon sjukdom. För sjukdomar finns det medicin. Imorgon skulle hon söka upp en läkare, en läkare som undersökte henne 

41102 Låt den rätte komma ORI

218

04-03-25, 09.20

och sa att: Ja, det här är bara ett anfall av det och det. Vi får ta och sätta in lite det och det några veckor. Så blir det bra sen. Hon vankade av och an i lägenheten. Det började bli outhärdligt igen. Hon slog sig själv på armarna, på benen, men de små fiskarna hade vaknat till liv igen, och inget hjälpte. Hon visste vad hon måste göra. Hon snyftade till av smärträdsla. Men smärtan var så kort, och lindringen så stor. Hon gick ut i köket och hämtade en vass liten fruktkniv, gick och satte sig i soffan i vardagsrummet, vilade knivseggen mot underarmens insida. Bara för att ta sig igenom natten. Imorgon skulle hon söka hjälp. Det sa sig självt att hon inte kunde fortsätta på det här sättet. Dricka sitt eget blod. Det sa sig självt. Det måste bli en ändring. Men nu och tills vidare … Saliven steg i hennes mun, blöt förväntan. Hon skar till. Djupt.

41102 Låt den rätte komma ORI

219

04-03-25, 09.20

L Ö R D A G 7 N O V E M B E R ( K VÄ L L )

Oskar dukade av och pappa diskade. Ejdern hade varit jättegod, förstås. Inga hagel. Det var inte mycket att diska på tallrikarna. Efter att de ätit det mesta av fågeln och nästan all potatis hade de skrapat tallrikarna rena med vitt bröd. Det var det godaste av alltihop. Att hälla bara sås på tallriken och suga upp den med bitar av poröst vitt bröd som till hälften löstes upp av såsen och sedan smälte i munnen. Pappa var inte direkt »bra på matlagning«, men tre rätter, pytt-i-panna, stekt strömming och sjöfågeln, gjorde han så pass ofta att han kunde dem. Imorgon skulle det bli pytt-i-panna på resterna av potatisen och fågeln. Oskar hade tillbringat timmen före maten i sitt rum. Han hade ett eget rum ute hos pappa som var torftigt jämfört med hans rum i stan, men han tyckte om det. I rummet i stan hade han planscher och bilder, en massa saker, det förändrades hela tiden. Det här rummet förändrades aldrig, och det var just det han gillade med det. Det såg likadant ut nu som det gjort när han var sju år. När han kom in i rummet, med dess välbekanta lukt av fukt som hängde kvar i luften efter en hastig uppvärmning inför hans ankomst, var det som att ingenting hade hänt sedan … långt tillbaka. Här fanns fortfarande Kalle Anka- och Bamsetidningar inköpta under flera års somrar. Han läste inte längre de tidningarna i stan, men här gjorde han det. Han kunde berättelserna utantill, men han läste dem igen. Medan dofterna sipprade in från köket hade han legat på sin säng och läst ett gammalt Kalle Anka-nummer. Kalle, knattarna och Farbror Joakim reste till ett avlägset land där pengar inte fanns och kapsylerna till flaskorna med Farbror Joakims lugnande medel blev hårdvaluta. När han läst färdigt pysslade han en stund med sina drag och pilkar och sänken som han förvarade i ett gammalt syskrin han fått av pappa. Knöt en 

41102 Låt den rätte komma ORI

220

04-03-25, 09.20

ny lina med löskrokar, fem stycken, och fäste på pilken till sommarens strömmingsfiske. Sedan åt de och när pappa diskat färdigt spelade de luffarschack. Oskar tyckte om att sitta så med pappa; det rutiga papperet på det smala bordet, deras huvuden lutade över papperet, nära varandra. Elden knastrade i spisen. Oskar hade kryss och pappa cirklar, som vanligt. Pappa hade aldrig låtit Oskar vinna med flit, och fram till för något år sedan hade pappa varit överlägsen, även om Oskar vann något parti då och då. Men nu var det jämnare. Kanske hade det att göra med att han jobbat så mycket med Rubiks kub. Partierna kunde dra iväg över halva papperet, vilket var till Oskars fördel. Han var bra på att hålla i minnet ställen med hål som kunde fyllas om pappa gjorde det och det, maskera en framryckning som ett försvar. Ikväll var det Oskar som vann. Tre partier i rad hade nu blivit inringade och försedda med ett »O« mitt i. Bara ett litet, där Oskar suttit och tänkt på annat, hade fått ett »P« över sig. Oskar fyllde i ett kryss och fick två öppna fyror där pappa bara kunde blockera den ena. Pappa suckade och skakade på huvudet. »Jadu, det verkar som jag mött min överman.« »Det verkar så.« För formens skull blockerade pappa den ena fyran och Oskar fyllde i den andra. Pappa stängde ena sidan av fyran och Oskar satte dit det femte krysset på andra sidan, ringade in alltihop och skrev ett prydligt »O«. Pappa rev sig i skäggstubben och bläddrade fram ett nytt papper. Hötte med pennan. »Den här gången ska jag i alla fall …« »Drömma kan man alltid. Du börjar.« Fyra kryss och tre cirklar in i partiet knackade det på ytterdörren. Strax därefter öppnades den och dunsar hördes från någon som stampade snö av fötterna. »Hallå i stugan!« Pappa såg upp från papperet, lutade sig bakåt i stolen och tittade ut i hallen. Oskar knep ihop läpparna. Nej. Pappa nickade mot den nyanlände. »Kom in, du.« »Man tackar.« Mjuka klunsanden när någon gick genom hallen med raggsockor på föt

41102 Låt den rätte komma ORI

221

04-03-25, 09.20

terna. Ett ögonblick senare kom Janne in i köket, sa: »Jaså. Här sitter ni och har det bra.« Pappa gjorde en gest mot Oskar. »Ja, du känner ju grabben min.« »Visst,« sa Janne. »Hallå, Oskar. Hur är det?« »Bra.« Tills nu. Gå härifrån. Janne dunsade fram till köksbordet, raggsockorna hade hasat ner på hälarna och fladdrade framme vid tårna som deformerade simfötter. Han drog fram en stol och satte sig. »Jaså, ni spelar luffarschack, ni.« »Ja, fast grabben har blivit för bra. Klarar inte av han längre.« »Nä, nä. Har väl tränat inne i stan, va? Vågar du ta ett parti med mig då, Oskar?« Oskar skakade på huvudet. Han ville inte ens titta Janne i ansiktet, visste vad han skulle få se. Simmiga ögon, en mun uppdragen i ett fårleende, ja, Janne såg ut som ett gammalt får och det blonda, krulliga håret bara förstärkte intrycket. En av pappas »kompisar« som var Oskars fiender. Janne gnuggade händerna mot varandra, åstadkom ett ljud som av sandpapper och i motljuset från hallen kunde Oskar se små flingor av hud dala mot golvet. Janne hade något slags hudsjukdom som speciellt om somrarna fick hans ansikte att se ut som en rutten blodapelsin. »Jaha. Här har ni det varmt och skönt.« Du säger alltid det. Gå härifrån med ditt äckliga ansikte och dina gamla ord. »Pappa, ska vi inte spela färdigt?« »Jodå, men när det kommer gäster …« »Spela ni.« Janne lutade sig bakåt i stolen och såg ut som om han hade all tid i världen. Men Oskar visste att slaget var förlorat. Nu var det slut. Nu blev det så där. Han skulle ha velat skrika, slå sönder någonting, helst Janne, när pappa gick till skafferiet och hämtade flaskan, tog två nubbeglas och ställde på bordet. Janne gnuggade händerna så att flingorna dansade. »Jaha, jaha. Så det fanns lite hemma ändå …« Oskar tittade på papperet med det oavslutade partiet. Där skulle han satt nästa kryss. Men det skulle inte bli några fler kryss ikväll. Inga cirklar. Ingenting. Det kluckade sprött från flaskan när pappa hällde upp. Den tunna uppochnedvända konen av glas fylldes med genomskinlig vätska. Den var så liten och bräcklig i pappas grova hand. Den nästan försvann. 

41102 Låt den rätte komma ORI

222

04-03-25, 09.20

Ändå förstörde den allt. Allt. Oskar knycklade ihop det oavslutade partiet och la det i spisen. Pappa protesterade inte. Han och Janne hade börjat prata om någon gemensam bekant som brutit benet. Övergick till att tala om andra benbrott de upplevt eller hört talas om, fyllde på i glasen. Oskar satt kvar framför spisen med luckan öppen och tittade på papperet som flammade upp, svartnade. Sedan hämtade han de andra partierna, eldade upp dem också. Pappa och Janne tog med sig glasen och flaskan och gick in i vardagsrummet, pappa sa någonting till Oskar om att »komma och prata lite« och Oskar sa »sen, kanske«. Han satt kvar framför spisen och tittade på elden. Hettan smekte hans ansikte. Han reste sig, hämtade det rutiga kollegieblocket från köksbordet, rev oanvända blad ur det och eldade upp dem. När hela blocket med pärmar och allt var förkolnat, hämtade han blyertspennorna och eldade upp dem också.

 Det var något speciellt med sjukhuset så här sent på kvällen. Maud Carlberg satt i receptionen och tittade ut över den nästan tomma entréhallen. Cafeterian och kiosken var stängda; bara enstaka människor rörde sig som spöken under det höga taket. Så här på kvällen tyckte hon om att föreställa sig att det var hon och bara hon som vaktade den ofantliga byggnad som var Danderyds sjukhus. Det var naturligtvis inte sant. Uppstod någon form av problem behövde hon bara trycka på en knapp så uppenbarade sig en väktare inom högst tre minuter. Hon hade en lek hon brukade leka för att fördriva de sena kvällstimmarna. Hon bestämde sig för ett yrke, en plats att bo på och en rudimentär bakgrund till en person. Kanske någon sjukdom. Sedan tillämpade hon allt detta på den första person som kom fram till henne. Ofta blev resultatet … roande. Till exempel kunde hon mana fram en pilot som bodde på Götgatan och hade två hundar som en granne brukade ta hand om när piloten var ute och flög. Grannen var nämligen hemligt förälskad i piloten. Pilotens stora problem var att han eller hon tyckte sig se små gröna människor med röda toppluvor simma omkring bland molnen när han eller hon var ute och flög. 

41102 Låt den rätte komma ORI

223

04-03-25, 09.20

Okej. Sen var det bara att vänta. Kanske kom det efter en stund fram en äldre kvinna med härjat utseende. En kvinnlig pilot. Hade druckit för mycket i smyg av de små flaskorna med sprit man får ombord på flygplanen, sett de gröna människorna, fått sparken. Nu satt hon hemma med hundarna hela dagarna. Grannen var fortfarande förälskad i henne, dock. Så där höll Maud på. Ibland bannade hon sig själv för sin lek, eftersom den ju hindrade henne från att ta människorna riktigt på allvar. Men hon kunde inte låta bli. Just nu satt hon och väntade på en präst vars passion var vräkiga sportbilar, och som älskade att ta upp liftare i syfte att frälsa dem. Man eller kvinna? Gammal eller ung? Hur ser en sån ut? Maud vilade hakan i händerna, tittade mot entrén. Inte mycket folk ikväll. Besöken till de inlagda patienterna var avklarade, och de nya patienter som kom med lördagskvällsskador, ofta alkoholrelaterade på ett eller annat sätt, kom till akuten. Dörrkarusellen började snurra. Här kom sportbilsprästen, kanske. Men, nej. Det här var ett av de där fallen där hon tvingades ge upp. Det var ett barn. En spenslig liten … flicka på tio–tolv år. Maud började fantisera fram en kedja av händelser som skulle leda till att detta barn till slut blev den där prästen, men slutade snabbt. Flickebarnet såg så olyckligt ut. Barnet gick fram till den stora kartan över sjukhuset där olikfärgade streck markerade vägar man skulle följa för att komma till det ena eller andra stället. Få vuxna begrep sig på den där kartan, så hur skulle ett barn kunna göra det? Maud lutade sig fram och ropade lågt: »Kan jag hjälpa dig?« Flickan vände sig mot henne och log skyggt, gick fram till receptionen. Hennes hår var blött, enstaka snöflingor som ännu inte smält lyste vita mot det svarta. Hon höll inte blicken i golvet så som barn ofta gör i en främmande miljö, nej, de mörka, ledsna ögonen såg rakt in i Mauds medan hon rörde sig fram emot disken. En tanke, tydlig som ett hörselintryck, blixtrade till i Mauds huvud. Jag måste ge dig något. Vad ska jag ge dig? Dumt började hon snabbt i tankarna gå igenom vad hon hade i sina skrivbordslådor. En penna? En ballong? Barnet ställde sig framför disken. Bara halsen och huvudet nådde över kanten. »Förlåt, men … jag letar efter min pappa.« »Jaha. Är han inlagd här?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

224

04-03-25, 09.20

»Ja, jag vet inte riktigt …« Maud tittade mot dörrarna, lät blicken fara över entréhallen och stanna på barnet framför henne som inte ens hade någon jacka. Bara en svart, stickad polotröja där vattendroppar och snöflingor glittrade i ljuset från receptionskuren. »Är du här alldeles ensam, lilla vän? Så här sent? »Ja, jag … ville bara veta om han är här.« »Vi ska se, då. Vad heter han?« »Jag vet inte.« »Vet du inte?« Barnet böjde sitt huvud, verkade söka efter något på golvet. När huvudet lyftes igen var de stora svarta ögonen blanka och underläppen darrade. »Nej, han … Men han är här.« »Men kära vän …« Maud kände hur någonting höll på att gå sönder inne i bröstet och sökte skydd i en handling; böjde sig ner och tog fram hushållspappersrullen ur nedersta skrivbordslådan, rev loss en bit och räckte till flickan. Äntligen fick hon ge någonting, om så bara en pappersbit. Flickan snöt sig, torkade ögonen på ett väldigt … vuxet sätt. »Tack.« »Men då vet jag inte … vad är det för fel på honom, då?« »Han är … polisen har tagit honom.« »Men då är det väl bättre om du går till dom.« »Jo, men dom har honom här. För han är sjuk.« »Vad är han för sjuk, då?« »Han … jag vet bara att polisen har honom här. Var är han då?« »Förmodligen på översta våningen, men dit får man inte komma utan att ha … bestämt med dom i förväg.« »Jag ville bara veta var hans fönster är, så jag kunde … jag vet inte.« Flickan började gråta igen. Mauds strupe snördes samman så att det gjorde ont. Flickan ville alltså veta så att hon kunde stå utanför sjukhuset … i snön … och titta upp mot sin pappas fönster. Maud svalde. »Men jag kan ringa om du vill. Jag är säker på att du kan –« »Nej. Det är bra. Nu vet jag. Nu kan jag … Tack. Tack.« Flickan vände sig bort från receptionen, gick mot dörrkarusellen. Herregud, alla dessa trasiga familjer. Flickan försvann ut genom dörrarna och Maud satt kvar och stirrade mot den punkt där flickan försvunnit. Någonting var fel. 

41102 Låt den rätte komma ORI

225

04-03-25, 09.20

Maud gick i minnet igenom hur flickan sett ut, hur hon rört sig. Det var något som inte stämde, något man … Det tog Maud en halv minut att komma på vad det var. Flickan hade inte haft några skor. Maud for upp ur receptionskuren och sprang fram till dörrarna. Hon fick bara lämna receptionen obevakad under mycket speciella omständigheter. Hon bedömde att det här var en sån. Hon trippade irriterad igenom karuselldörrarna skynda på, skynda på och ut på parkeringen. Flickan fanns inte inom synhåll. Vad skulle hon göra? Sociala myndigheter måste ju kallas in; man hade inte kontrollerat att flickan hade någon som tog hand om henne, det var enda förklaringen. Vem var hennes pappa? Maud tittade runt på parkeringen utan att hitta flickan. Hon sprang längs sjukhuset en bit, mot tunnelbanan. Ingen flicka. På väg tillbaka till receptionen försökte hon bestämma sig för vem hon skulle ringa, vad hon borde göra.

 Oskar låg i sin säng och väntade på Varulven. Det kokade i hans bröst; av ilska, förtvivlan. Utifrån vardagsrummet hörde han pappas och Jannes högljudda röster, uppblandade med musik ifrån kassettbandspelaren. Bröderna Djup. Oskar kunde inte urskilja några ord, men kunde sången utantill. »Vi bor på landet, och snart vi fann det Vi behövde nånting i stian Vi sålde servisen, och köpte grisen …« Varpå hela gruppen började imitera olika djur på bondgården. Normalt tyckte han Bröderna Djup var roliga. Nu hatade han dem. För att de deltog. Sjöng sin idiotiska sång för pappa och Janne medan de fyllnade till. Han visste precis hur det skulle bli. Om någon timme eller så skulle flaskan vara urdrucken och Janne skulle gå hem. Sedan skulle pappa gå runt i köket en stund, vanka fram och tillbaka och till slut komma på att han behövde prata med Oskar. Han skulle komma in i Oskars rum och inte vara pappa längre. Bara en spritstinkande, klumpig massa av ömhetsbehov och sentimentalitet. Skulle vilja ha upp Oskar ur sängen. Få prata lite. Om hur mycket han fortfarande älskade mamma, hur han älskade Oskar, älskade Oskar honom? Sluddra om alla oförrätter som begåtts mot honom, och i värsta fall hetsa upp sig, bli arg. Han slogs aldrig, nej. Men det som i de stunderna hände med hans ögon var det absolut otäckaste Oskar visste. Då fanns inte ett spår kvar av pappa. 

41102 Låt den rätte komma ORI

226

04-03-25, 09.20

Bara ett monster som på något sätt krupit in i hans kropp och tagit kommando över den. Den människa pappa blev när han var full hade inget samband med den han var när han var nykter. Det var då en tröst att tänka sig pappa som en varulv. Att han faktiskt rymde en helt annan varelse inne i sin kropp. Som månen lockade fram vargen i varulven, lockade spriten fram denna varelse i pappa. Oskar tog upp en Bamsetidning, försökte läsa, kunde inte koncentrera sig. Han kände sig … utlämnad. Om en timme eller så skulle han vara ensam med Monstret. Och det enda han kunde göra var att vänta. Han slängde Bamsetidningen i väggen och reste sig från sängen, hämtade sin plånbok. Ett förköpshäfte och två lappar från Eli. Han la Elis lappar sida vid sida på sängen. SLÄPP NU IN DAGEN, FÖNSTER, OCH SLÄPP UT MITT LIV.

Hjärtat.

VI SES IKVÄLL. ELI.

Och den andra.

ATT FLY ÄR LIVET, MEN ATT DRÖJA DÖDEN. DIN – ELI.

Det finns inga vampyrer. Natten var en svart hinna utanför fönstret. Oskar slöt ögonen och tänkte på vägen till Stockholm, passerade i rasande fart husen, gårdarna, fälten. Flög in på gården i Blackeberg, in genom hennes fönster, och där var hon. Han öppnade ögonen, tittade mot fönstrets svarta rektangel. Där ute. Bröderna Djup hade kört igång en låt om en cykel som fick punktering. Pappa och Janne skrattade åt någonting, alldeles för högt. Något föll omkull. Vilket monster väljer du? Oskar stoppade tillbaka Elis lappar i plånboken och klädde på sig. Smög ut i hallen och tog på sig skorna, jackan, mössan. Han stod stilla i hallen några sekunder, lyssnade på ljuden från vardagsrummet. Han vände sig om för att gå, fick syn på något, stannade. På skohyllan i hallen stod hans gamla gummistövlar som han haft när han var kanske fyra–fem år. Hade stått där så länge han kunde minnas, fast det inte fanns någon som kunde använda dem. Intill dem stod pappas jättelika Tretornstövlar, den ena lagad i hälen med en sån där lapp man har till cykeldäck. Varför har han sparat dom? Oskar förstod. Två människor växte upp ur stövlarna med ryggarna mot 

41102 Låt den rätte komma ORI

227

04-03-25, 09.20

honom. Pappas breda ryggtavla och intill honom Oskars smala. Oskars arm uppsträckt, hans hand i pappas. De gick i sina stövlar över en klippa, kanske på väg att plocka hallon, kanske … Han snyftade till. Gråt steg upp i halsen. Han sträckte ut handen för att röra vid de små stövlarna. En skrattsalva hördes inifrån vardagsrummet. Jannes röst, förvrängd. Imiterade väl någon, var duktig på sånt. Oskars fingrar slöt sig om stövelskaften. Ja. Han visste inte varför, men det kändes riktigt. Han öppnade försiktigt ytterdörren, stängde den om sig. Natten var iskall, snön ett hav av små diamanter i månljuset. Med stövlarna hårt kramade i handen började han gå mot landsvägen.

 Vakten sov. En ung polis som satts in efter att sjukvårdspersonalen protesterat mot att hela tiden ha en person avdelad till att vakta Håkan. Dörren var dock låst med kodlåset. Var väl därför han vågade sova. Bara en nattlampa var tänd och Håkan låg och studerade de suddiga skuggorna i taket som en frisk man kan ligga i gräset och titta på moln. Han sökte former, figurer i skuggorna. Visste inte om han klarade av att läsa, men längtade efter att göra det. Eli var borta och det som dominerat hans gamla liv höll på att komma tillbaka. Han skulle få ett långt fängelsestraff, och denna tid skulle han ägna åt att läsa allt det där han inte läst och läsa om allt det där han lovat sig själv att läsa om. Han höll på att gå igenom alla titlar av Selma Lagerlöf när ett skrapande ljud avbröt hans tankar. Han lyssnade. Skrapandet igen. Det kom från fönstret. Han vred på huvudet så långt han förmådde, tittade ditåt. Mot den svarta himlen framträdde en ljusare oval, belyst av skenet från nattlampan. En ljus liten klump höjdes intill ovalen, vickade fram och tillbaka. En hand. Vinkade. Handen drogs längs fönstret och det skrapande, ilande ljudet hördes igen. Eli. Håkan var tacksam att han inte var kopplad till någon EKG-maskin när hans hjärta började rusa, fladdra som en fågel i ett nät. Han såg hjärtat spränga fram ur bröstet, kräla över golvet fram till fönstret. Kom in, älskade. Kom in. Men fönstret var låst, och även om det varit öppet kunde hans läppar inte ha format orden som gav Eli tillträde till rummet. Han kunde kanske göra 

41102 Låt den rätte komma ORI

228

04-03-25, 09.20

en gest som betydde samma sak, men han hade aldrig riktigt förstått det där. Kan jag? Prövande drog han ner det ena benet från sängen, sedan det andra. Satte fötterna i golvet, försökte resa sig. Benen ville inte bära hans tyngd efter att ha legat stilla i tio dagar. Han stödde sig mot sängen, höll på att falla åt sidan. Droppslangen sträcktes ut så att det spände i huden där den var isatt. Någon form av alarm var kopplat till slangen, en tunn eltråd löpte längs den. Drog han ut slangen i endera änden gick alarmet igång. Han förde armen i riktning mot droppställningen så att slangen slackade, vände sig mot fönstret. Den ljusa ovalen var fortfarande där, väntade på honom. Måste. Droppställningen stod på hjul, batteriet till alarmet satt fastskruvat strax under påsen. Han grep efter ställningen, fick tag i den. Med ställningen som stöd reste han sig upp, sakta, sakta. Rummet simmade framför hans enda öga när han tog ett prövande steg, stannade. Lyssnade. Vaktens andhämtning var fortfarande lugn. Med myrsteg hasade han sig genom rummet. Så snart ett av hjulen på droppställningen gnisslade stannade han och lyssnade. Någonting sa honom att detta var sista gången han skulle se Eli och han tänkte inte … sjabbla Kroppen var utmattad som efter ett maratonlopp när han slutligen nådde fram till fönstret och tryckte sitt ansikte emot det så att den gelatinliknande hinna som täckte hans hud smetades ut på fönsterglaset och fick hans ansikte att börja brinna igen. Bara ett par centimeter av dubbla fönsterglas skilde hans öga från hans älskades. Eli förde sin hand över glaset, som för att smeka honom över hans vanställda ansikte. Håkan höll sitt öga så nära Elis han kunde och ändå började synen förvanskas, Elis svarta ögon flöt ut, blev otydliga. Han hade utgått ifrån att tårkanalen var sönderbränd som allt annat, men så var det inte. Tårar steg upp i hans öga och förblindade honom. Hans provisoriska ögonlock klarade inte av att blinka bort dem och han strök försiktigt över ögat med sin oskadade hand medan kroppen riste av tysta hulkningar. Hans hand sökte sig till fönstrets låsmekanism. Vred om den. Snor rann ur det hål som varit hans näsa, droppade över fönsterkarmen när han makade fönstret öppet. Kall luft strömmade in i rummet. Bara en tidsfråga innan vakten vak

41102 Låt den rätte komma ORI

229

04-03-25, 09.20

nade. Håkan sträckte ut sin arm, sin friska hand genom fönstret, mot Eli. Eli drog sig upp på fönsterblecket, tog hans hand mellan sina och kysste den. Viskade: »Hej, min vän.« Håkan nickade långsamt för att bekräfta att han hörde. Lösgjorde sin hand från Elis, strök Eli över kinden. Huden var som fruset silke under hans hand. Allting kom tillbaka. Han skulle inte ruttna i någon fängelsecell omgiven av meningslösa bokstäver. Bli trakasserad av andra fångar för att han begått det i deras ögon hemskaste av brott. Han skulle vara med Eli. Han skulle … Eli lutade sig nära honom, hopkurad på fönsterblecket. »Vad vill du jag ska göra?« Håkan tog bort sin hand från Elis kind och pekade på sin hals. Eli skakade på huvudet. »Då måste jag … döda dig. Sen.« Håkan tog bort handen från halsen, förde den mot Elis ansikte. Vilade pekfingret ett ögonblick på Elis läppar. Drog det sedan till sig. Pekade på halsen igen.

 Andedräkten stod i vita moln ur hans mun, men han frös inte. Efter tio minuter var Oskar nere vid affären. Månen hade följt honom från pappas hus, lekt kurragömma bakom grantopparna. Oskar tittade på klockan. Halv elva. Han hade sett i tidtabellen i hallen att sista bussen från Norrtälje gick vid halv ett. Han korsade den öppna platsen framför affären, upplyst av bensinpumparnas lampor, gick ut mot Kapellskärsvägen. Han hade aldrig liftat förr och mamma skulle bli vansinnig om hon fick veta. Gå in i främmande människors bilar … Han gick fortare, passerade ett par upplysta villor. Där inne satt människor och hade det bra. Barn sov i sina sängar utan att oroa sig för att deras föräldrar skulle komma in och väcka dem för att prata skit. Det här är pappas fel, inte mitt. Han tittade på stövlarna som han fortfarande höll i handen, kastade dem i diket, stannade. Stövlarna låg där; två mörka kokor mot snön i månljuset. Mamma kommer aldrig låta mig åka hit mer. Pappa skulle upptäcka att han var borta om kanske … en timme. Sedan 

41102 Låt den rätte komma ORI

230

04-03-25, 09.20

skulle han gå ut och leta, ropa efter honom. Sedan skulle han ringa mamma. Skulle han det? Förmodligen. För att höra om Oskar ringt. Mamma skulle höra att pappa var full när han berättade att Oskar var borta och det skulle bli … Vänta. Så här. När han kom till Norrtälje skulle han ringa pappa från en telefonautomat och säga att han åkte till Stockholm, att han skulle övernatta hos en kompis och sedan komma hem till mamma imorgon och låtsas som ingenting. Då fick pappa sin läxa utan att det blev katastrof. Bra. Och så … Oskar gick ner i diket och plockade upp stövlarna, knölade ner dem i jackfickorna, fortsatte mot stora vägen. Nu var det bra. Nu var det Oskar som bestämde vart han gick, och månen blickade vänligt ner mot honom, lyste hans steg. Han lyfte handen till hälsning och började sjunga. »Här kommer Fritiof Andersson, det snöar på hans hatt …« Sedan kunde han inte mer av texten, så han nynnade istället. Efter några hundra meter kom en bil. Han hörde den redan på långt avstånd och stannade, sträckte ut tummen. Bilen körde förbi honom, stannade, backade. Dörren på passagerarsidan öppnades; inne i bilen satt en kvinna, lite yngre än mamma. Inget att vara rädd för. »Hej. Vart är du på väg, då?« »Stockholm. Ja, Norrtälje.« »Till Norrtälje ska jag, så …« Oskar lutade sig in i bilen. »Ojdå. Vet din mamma och pappa att du är här?« »Jadå. Men pappas bil är trasig och … ja.« Kvinnan tittade på honom, verkade tänka efter. »Ja, hoppa in då.« »Tack.« Oskar gled ner i sätet, stängde dörren om sig. De körde iväg. »Ska du till busshållplatsen, då?« »Ja, tack.« Oskar satte sig tillrätta i sätet, njöt av värmen som började stiga i kroppen, särskilt över ryggen. Måste vara en sån där elektrisk stol. Att det var så här enkelt. Upplysta villor rusade förbi. Sitt där, ni. Det går med sång, det går med spel till Spanien och … nånstans. »Bor du i Stockholm?« »Ja. I Blackeberg.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

231

04-03-25, 09.20

»Blackeberg … det är västerut, va?« »Tror det. Det heter Västerort, så det är det nog.« »Jaha. Är det nåt viktigt som väntar hemma?« »Ja.« »Måste vara nåt extra för att du ska ge dig ut så här.« »Ja. Det är det.«

 Det var kallt i rummet. Lederna kändes stela efter att ha vilat så länge i obekväm ställning. Vakten sträckte på sig med ett knakande, kastade en blick mot sjukhussängen, blev klarvaken. Borta … kylan … jävlar! Han kom ostadigt på fötter, såg sig om. Gudskelov. Mannen hade inte rymt. Men hur i helvete hade han lyckats ta sig fram till fönstret? Och … Vad är det där? Mördaren stod lutad mot fönsterbrädet med en svart klump på ena axeln. Hans nakna stjärt stack fram under sjukhusskjortan. Vakten tog ett steg fram mot fönstret, stannade, flämtade till. Klumpen var ett huvud. Ett par mörka ögon mötte hans. Han famlade efter tjänstevapnet, kom ihåg att han inte hade något. Av säkerhetsskäl. Närmsta vapen fanns i kassaskåpet ute i korridoren. Dessutom; det var ju bara ett barn, såg han nu. »Hallå! Stå alldeles stilla!« Han sprang de tre stegen fram till fönstret och barnets huvud lyftes från mannens hals. I samma ögonblick vakten nådde fram tog barnet ett språng från fönsterblecket och försvann uppåt. Dess fötter dinglade ett ögonblick i överkanten av fönstret innan de försvann. Fötterna var nakna. Vakten stack ut huvudet genom fönstret, hann se en kropp försvinna upp på taket, utom synhåll. Mannen vid hans sida rosslade till. Åh, herregud och jävlar. Axeln och ryggen på skjortan var svartfläckiga i det svaga ljuset. Mannens huvud hängde ner och det glänste om ett färskt sår i halsen. Uppifrån taket hördes lätta dunsar av något som rörde sig över plåt. Han stod paralyserad. Prioriteringar. Vilka prioriteringar? 

41102 Låt den rätte komma ORI

232

04-03-25, 09.20

Han kom inte ihåg. Rädda liv först. Ja. Men det fanns andra som kunde … han sprang mot dörren, slog kombinationen och halkade ut i korridoren, ropade: »Syster! Syster! Kom! Det är akut här!« Han sprang mot brandtrapporna medan nattsköterskan kom ut ur sin kur, joggade i riktning mot rummet han just lämnat. När de passerade varandra frågade hon: »Vad är det?« »Akut. Det är … akut. Få hit folk, det är … mord.« Orden ville sig inte. Han hade aldrig varit med om något sånt här förr. Han hade satts på denna trista vaktpost just för att han var oerfaren. Umbärlig, så att säga. Medan han sprang mot trapporna drog han upp radion och larmade centralen, kallade på förstärkning. Sköterskan försökte bereda sig på det värsta; en kropp liggande på golvet i en pöl av blod. Hängd i ett lakan från en varmvattenledning. Båda sakerna hade hon sett. När hon kom in i rummet såg hon bara en tom säng. Och något vid fönstret. Först trodde hon att det var en klädhög som lagts på fönsterkarmen. Sedan såg hon att den rörde sig. Hon rusade fram emot fönstret för att hindra det från att hända, men mannen hade kommit för långt. Han var redan uppe på fönsterkarmen, halvvägs ute genom fönstret när hon började springa. Hon hann fram i tid för att få tag i en flik av sjukhusskjortan innan mannens kropp vältrade sig ut, droppslangen slets ur hans arm. Ett ritsch, sedan stod hon med en bit blått tyg i handen. Efter ett par sekunder hörde hon en avlägsen, dov duns när kroppen mötte marken. Sedan pipet från larmet på droppställningen. Taxichauffören svängde in framför akutintaget. Den äldre mannen i baksätet som under hela färden från Jakobsberg underhållit honom med historien om sina hjärtbesvär, öppnade sin dörr och satt kvar, uppfordrande. Okej, okej. Chauffören öppnade sin dörr, gick runt till baksidan och sträckte fram en arm för att stödja den gamle. Snön föll ner i nacken på hans jacka. Den gamle var på väg att ta hans arm, men fastnade med blicken någonstans uppe i skyn, satt kvar. »Kom nu. Jag håller er.« Den gamle pekade uppåt. »Vad är det där?« Chauffören tittade dit han pekade. 

41102 Låt den rätte komma ORI

233

04-03-25, 09.20

En människa stod på sjukhusets tak. En liten människa. Med bar överkropp, armarna tätt intill sidorna. Larma. Han borde larma via radion. Men han stod stilla, oförmögen att röra sig. Om han rörde sig skulle något slags balans rubbas och den lilla människan falla. Det smärtade i ena handen när den gamle grep om den med kloliknande fingrar, grävde in sina naglar i hans handflata. Ändå rörde han sig inte. Snö föll över ögonen och han blinkade. Människan på taket bredde ut sina armar, förde dem över huvudet. Någonting sträckte sig mellan armarna och kroppen; en hinna … membran. Den gamle drog i hans hand, reste sig ur bilen och ställde sig intill honom. Samtidigt som den gamles axel vidrörde hans egen, föll den lilla människan … barnet … rakt ut. Han flämtade till och den gamles fingrar borrades in i hans handflata igen. Barnet föll rakt emot dem. Instinktivt hukade sig båda ner, höll upp armarna för huvudena. Ingenting hände. När de tittade upp igen var barnet borta. Chauffören såg sig omkring, men allt som fanns att se i luftrummet var fallande snö under gatlyktorna. Den gamle rosslade till. »Dödsängeln. Det var dödsängeln. Jag kommer aldrig härifrån mer.«

41102 Låt den rätte komma ORI

234

04-03-25, 09.20

L Ö R D A G 7 N O V E M B E R ( N AT T )

»Habba-Habba soudd-soudd!« Gänget med sjungande killar och tjejer hade klivit på vid Hötorget. De var kanske i Tommys ålder. Fulla. Killarna utstötte emellanåt vrål, föll över tjejerna och tjejerna skrattade, slog efter dem. Sedan sjöng de igen. Samma sång, om och om igen. Oskar tittade på dem i smyg. Jag kommer aldrig bli sån. Tyvärr. Han skulle ha velat. De verkade ha roligt. Men Oskar skulle aldrig kunna vara, göra så som killarna gjorde. En av dem ställde sig upp på sätet och sjöng högt: »A Huleba-Huleba, A-ha-Huleba …« En gubbe som satt och dåsade vid handikapplatserna i vagnens ände ropade: »Kan ni dämpa er! Försöker sova.« En av tjejerna vek upp långfingret, höll fram det mot gubben. »Sova får man göra hemma.« Hela gänget skrattade och klämde i med sången igen. Några platser bort satt en man och läste i en bok. Oskar böjde på huvudet för att kunna läsa titeln, men kunde bara se författarnamnet: Göran Tunström. Inget han kände till. I fyrkanten av säten intill Oskars satt en gammal kvinna med en handväska i knät. Hon pratade lågt för sig själv, gestikulerade mot en osynlig samtalspartner. Han hade aldrig förut åkt tunnelbana senare än tio på kvällen. Var det här samma människor som på dagarna tyst satt och stirrade framför sig, läste tidningar? Eller var det en speciell grupp, som bara kom fram om nätterna? Mannen med boken vände blad. Oskar hade konstigt nog inte med sig någon bok. Synd. Han skulle ha velat vara som den där mannen; sitta och läsa i en bok, glömsk av allt runt omkring. Men han hade bara freestylen och kuben. Hade tänkt lyssna på Kiss-kassetten han fått av Tommy; försökt lite på bussen hem, men tröttnat efter bara ett par låtar. 

41102 Låt den rätte komma ORI

235

04-03-25, 09.20

Han tog upp kuben ur väskan. Tre sidor var lösta. Bara en futtig bit saknades på den fjärde. Eli och han hade en kväll hållit på med kuben, pratat om hur man kunde göra, och sedan dess hade Oskar blivit bättre. Han tittade på alla sidor, försökte tänka ut en strategi, men såg bara Elis ansikte framför sig. Hur kommer hon se ut? Han var inte rädd. Han befann sig i en känsla av att … ja … han kunde inte vara här, vid den här tiden, kunde inte göra det han nu gjorde. Det fanns inte. Det var inte han. Jag finns inte, och ingen kan göra mig något. Han hade ringt pappa från Norrtälje och pappa hade gråtit i telefonen. Sagt att han skulle ringa någon som kunde komma och hämta Oskar. Det var andra gången i sitt liv som Oskar hörde pappa gråta. En kort stund höll Oskar på att vekna. Men när pappa började jaga upp sig och skrika om att han måste väl få ha sitt liv och göra som han ville i sitt eget hus, hade Oskar lagt på luren. Det var då det verkligen hade börjat; den där känslan av att han inte fanns. Gänget med killar och tjejer klev av vid Ängbyplan. En av killarna vände sig om och ropade in i vagnen: »Sov gott kära … kära …« Han fann inte ordet och en av tjejerna drog honom med sig. Precis innan dörrarna stängdes slet han sig loss och sprang fram till dem, höll fast den ena och ropade: »… medtrafikanter! Sov gott medtrafikanter!« Han släppte dörren och tunnelbanan började rulla. Den läsande mannen sänkte sin bok, tittade efter ungdomarna på perrongen. Sedan vände han sig mot Oskar, tittade honom i ögonen. Och log. Oskar log flyktigt tillbaka, låtsades sedan rikta sin uppmärksamhet mot kuben. I bröstet en känsla av att han … blivit godkänd. Mannen hade sett på honom och sänt tanken Det är bra. Allt du gör är okej. Han vågade ändå inte titta på mannen mer. Det kändes som att mannen visste. Oskar vred på kuben ett snäpp, vred den tillbaka. Förutom han själv var det två personer som klev av i Blackeberg, från andra vagnar. En äldre kille han inte kände igen och en vuxen raggartyp som verkade mycket full. Raggaren stapplade fram till den äldre killen och ropade: »Örru, får jag bomma en tagg av dig?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

236

04-03-25, 09.20

»Sorry, röker inte.« Raggaren tycktes inte höra mer än själva nekandet, för han slet upp en tia ur fickan och viftade med den. »Tio spänn! En pinne, bara.« Killen skakade på huvudet och gick vidare. Raggaren stod och svajade, och när Oskar gick förbi honom lyfte han på huvudet och sa: »Du!« Men så smalnade hans ögon, han fokuserade blicken på Oskar och skakade på huvudet. »Nä. Va inget. Gå i frid, broder.« Oskar fortsatte uppför trapporna till stationshallen. Undrade om raggaren tänkte pissa på elskenan nu. Den äldre killen försvann genom utgångsdörrarna. Oskar var, förutom spärrvakten, ensam i stationshallen. Allt var så annorlunda på natten. Fotoaffären, blomsteraffären och klädaffären som var inrymda i stationshallen var nedsläckta. Spärrvakten satt i sitt bås med fötterna uppe på disken, läste något. Så tyst. Klockan på väggen visade strax efter två. Han borde ligga i sin säng nu. Sova. Borde åtminstone vara sömnig. Men nej. Han var så trött att kroppen kändes ihålig, men det var en hålighet fylld med elektricitet. Inte sömnig. En dörr nere vid perrongen smälldes upp och han hörde raggarens röst där nedifrån: »Och bugen er, I bylingar i bucklor och batong …« Samma sång som han sjungit. Han skrattade till och började springa. Sprang ut genom dörrarna, nedför backen mot skolan, förbi skolan, parkeringsplatsen. Det hade börjat snöa igen och de stora flingorna punkterade hettan i hans ansikte. Han tittade upp medan han sprang. Månen var fortfarande med, flög tittut mellan höghusen. Inne på gården stannade han, pustade ut. Nästan alla fönster var släckta, men var där inte ett svagt ljus bakom persiennerna i Elis lägenhet? Hur kommer hon se ut? Han gick uppför backen, kastade en blick mot sitt eget släckta fönster. Där inne låg den vanlige Oskar och sov. Oskar … före Eli. Med Pissbollen i kalsongerna. Själv hade han slutat med den, det behövdes inte längre. Han låste upp sin port och gick genom källarkorridoren över till hennes port, stannade inte för att se om det var någon fläck kvar på golvet. Bara passerade. Det fanns inte nu. Han hade ingen mamma, ingen pappa, inget tidigare liv, han var bara … här. Han fortsatte genom porten, uppför trapporna. Stående på trappavsatsen tittade han på den slitna trädörren, namnskylten utan namn. Bakom den dörren. Han hade föreställt sig att han bara skulle springa uppför trapporna, ringa på. Istället satte han sig på näst understa trappsteget, intill dörren. Tänk om hon inte ville att han kom? 

41102 Låt den rätte komma ORI

237

04-03-25, 09.20

Det var ändå hon som sprungit ifrån honom. Hon kanske skulle säga åt honom att gå, att hon ville vara ifred, att hon … Källarförrådet. Tommys och doms. Han kunde sova där, på soffan. För de var väl inte där på natten? Så kunde han träffa Eli imorgon på kvällen, som vanligt. Det blir inte som vanligt. Han stirrade på ringklockan. Det skulle inte bli som förut igen. Något stort måste göras. Som att rymma, lifta, ta sig hem mitt i natten för att visa att det är … viktigt. Det han var rädd för var inte att hon kanske var en varelse som levde på människors blod. Utan att hon skulle stöta bort honom. Han ringde på. Ett skrällande hördes inifrån lägenheten och upphörde när han släppte knappen. Han satt kvar, väntade. Ringde igen, längre. Ingenting. Inte ett ljud. Hon var inte hemma. Oskar satt stilla på trappsteget medan besvikelsen sjönk som en sten i magen. Och han kände sig plötsligt trött, så väldigt trött. Han reste sig långsamt, gick nedför trapporna. Halvvägs ner fick han en idé. Dumt, men ändå. Gick fram till hennes dörr igen, och med korta och långa signaler på ringklockan bokstaverade han hennes namn med morsealfabetet. Kort. Paus. Kort, lång, kort, kort. Paus. Kort, kort. E … L … I … Väntade. Inte ett ljud från andra sidan. Han vände sig om för att gå när han hörde hennes röst. »Oskar? Är det du?« Och det var så, trots allt; att glädjen var en raket som fyrades av i hans bröst och exploderade ut genom hans mun med ett alldeles för högt: »Ja!«

 För att ha något att göra hämtade Maud Carlberg en kopp kaffe i rummet bakom receptionen, satte sig i den nedsläckta kuren. Hon skulle ha gått av sitt pass för en timme sedan, men polisen hade bett henne vänta. Ett par män som inte var klädda som poliser höll på att pensla ut något slags pulver på golvet längs vägen där den lilla flickan gått med sina bara fötter. Polisen som frågat ut henne om vad flickan sagt, gjort, hur hon såg ut, hade inte varit vänlig. Maud hade hela tiden i hans röst tyckt sig ana ett antydande om att hon gjort fel. Men hur skulle hon ha kunnat veta? 

41102 Låt den rätte komma ORI

238

04-03-25, 09.20

Henrik, en av väktarna som ofta hade kvällspass samtidigt som hon, kom fram till receptionen och pekade på kaffekoppen. »Till mig?« »Om du vill.« Henrik tog kaffekoppen, drack en slurk och tittade ut över hallen. Förutom de där som höll på att pensla golvet, fanns en uniformerad polis som stod och pratade med en taxichaufför. »Mycket folk ikväll.« »Jag förstår ingenting. Hur tog hon sig upp?« »Vet ej. Dom jobbar visst på det. Verkar som hon klättrade på väggen.« »Det går väl inte.« »Nä.« Henrik tog fram en påse lakritsbåtar ur fickan och höll fram mot henne. Maud skakade på huvudet och Henrik tog tre båtar, stoppade dem i munnen och ryckte urskuldande på axlarna. »Har slutat röka. Gått upp fyra kilo på två veckor.« Han gjorde en grimas. »Nä, fy fan. Du skulle sett han.« »Han … mördaren?« »Ja. Hade stänkt så här … över hela väggen där. Och ansiktet … nä. Ska man ta livet av sig nån gång får det bli tabletter. Tänk att vara obducent, va. Att behöva –« »Henrik.« »Ja?« »Sluta.«

 Eli stod i den öppna dörren. Oskar satt på trappsteget. I sin ena hand kramade han väskans handtag, som var han beredd att gå vilket ögonblick som helst. Eli strök en slinga hår bakom örat. Hon såg alldeles frisk ut. En liten tjej, osäker. Hon tittade ner på sina händer, sa lågt: »Kommer du?« »Ja.« Eli nickade nästan omärkligt, trasslade med sina fingrar. Oskar satt kvar på trappsteget. »Får jag … komma in?« »Ja.« Djävulen flög i Oskar. Han sa: »Säg att jag får komma in.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

239

04-03-25, 09.20

Eli lyfte på huvudet, gjorde en ansats att säga något, sa det inte. Hon började stänga dörren en aning, stannade. Trampade med sina bara fötter, sa sedan: »Du får komma in.« Hon vände och gick in i lägenheten, Oskar följde efter, stängde dörren bakom sig. Han ställde väskan i hallen, tog av sig jackan och hängde den på en hatthylla med krokar där ingenting hängde sedan tidigare. Eli stod i dörren till vardagsrummet med hängande armar. Hon hade bara på sig trosor och en röd t-shirt som det stod Iron Maiden på, över en bild av skelettmonstret de hade på sina skivor. Oskar tyckte att han kände igen den. Hade sett den i soprummet någon gång. Var det samma? Eli undersökte sina smutsiga fötter. »Varför sa du så där?« »Du sa ju det.« »Ja. Oskar …« Hon tvekade. Oskar stod kvar där han stod, med handen på jackan han just hängt upp. Han tittade på jackan när han frågade: »Är du vampyr?« Hon knöt armarna runt kroppen, skakade sakta på huvudet. »Jag … lever på blod. Men jag är inte … det där.« »Vad är det för skillnad?« Hon såg honom i ögonen och sa, med lite mer kraft: »Det är en väldigt stor skillnad.« Oskar såg hur hennes tår knöt sig, slappnade av, knöt sig. De nakna benen var väldigt smala, där t-shirten slutade kunde han se kanten av ett par vita trosor. Han gjorde en gest emot henne. »Är du … död, liksom?« Hon log för första gången sedan han kommit. »Nej. Märks inte det?« »Nämen … du vet … har du dött nån gång, liksom?« »Nej. Men jag har levt väldigt länge.« »Är du gammal?« »Nej. Jag är tolv år. Men jag har varit det länge.« »Så du är gammal. Inuti. I huvudet.« »Nej. Jag är inte det. Det är det enda som jag själv tycker är riktigt konstigt. Jag kan inte förstå det. Varför jag aldrig … på nåt sätt … blir äldre än tolv år.« Oskar funderade, strök över ärmen på sin jacka. »För att du är det, kanske.« »Hur då?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

240

04-03-25, 09.20

»Ja, alltså … du kan inte förstå varför du bara är tolv år, för du är bara tolv år.« Eli rynkade ögonbrynen. »Menar du att jag är dum?« »Nej. Men lite trögfattad. Som småungar brukar vara.« »Jaha. Hur går det med kuben?« Oskar fnös, såg in i hennes ögon och kom ihåg det där med hennes pupiller. Nu var de som vanligt, men de hade sett så där konstiga ut, hade de inte? Ändå … det var för mycket. Gick inte att tro. »Eli. Du hittar bara på det här, eller hur?« Eli strök över skelettmonstret på sin mage, lät handen stanna mitt över monstrets gapande mun. »Vill du fortfarande ingå förbund med mig?« Oskar tog ett halvt steg bakåt. »Nej.« Hon såg upp mot honom. Ledsen, nästan anklagande. »Inte så. Det förstår du väl … att …« Hon avbröt sig. Oskar fortsatte åt henne. »Om du hade velat döda mig skulle du gjort det för länge sen.« Eli nickade. Oskar tog ett halvt steg till bakåt. Hur snabbt skulle det gå att komma ut genom dörren? Skulle han lämna väskan? Eli verkade inte märka hans oro, hans lust att fly. Oskar stannade, musklerna spända. »Blir jag … smittad?« Fortfarande med blicken fästad på monstret över sin mage, skakade Eli på huvudet. »Jag vill inte smitta någon. Speciellt inte dig.« »Vad är det då? Förbundet?« Hon lyfte huvudet mot den punkt där hon trodde att han stod, upptäckte att han inte var där. Tvekade. Gick sedan fram till honom, tog hans huvud mellan sina händer. Oskar lät det vara. Eli såg … blank ut. Frånvarande. Men inte en antydan till det där ansiktet han sett i källaren. Hennes fingertoppar snuddade vid hans öron. Ett lugn forsade stilla genom Oskars kropp. Händ. Händ det som hända vill. Elis ansikte var tjugo centimeter från hans eget. Hennes andedräkt luktade konstigt, som boden där pappa förvarade gammalt järnskrot. Ja. Det luktade … rost om henne. En fingertopp strök över hans öra. Hon viskade: »Jag är ensam. Ingen vet. Vill du?« »Ja.« Hon förde snabbt sitt ansikte intill hans, slöt sina läppar runt hans över

41102 Låt den rätte komma ORI

241

04-03-25, 09.20

läpp, höll den fast med ett lätt, lätt tryck. Hennes läppar var varma och torra. Saliv strömmade till i hans mun och när han slöt sina egna läppar runt hennes underläpp fuktades den, mjuknade. Försiktigt smakade de på varandras läppar, lät dem glida över varandra och Oskar försvann in i ett varmt mörker som gradvis ljusnade, blev till en stor sal, en slottssal i vars mitt det stod ett långbord fyllt med mat, och Oskar … … springer fram mot läckerheterna, börjar äta av dem med bara händerna. Runt omkring honom finns andra barn, stora och små. Alla äter från bordet. Vid bordets kortända sitter en … man? … kvinna … människa i vad som måste vara en peruk. Ett enormt hårsvall täcker huvudet. Människan har ett glas i handen, fyllt med en mörkröd vätska, sitter behagligt tillbakalutad i sin stol, smuttar på glaset och nickar uppmuntrande åt Oskar. De äter och äter. Längre bort i salen, mot väggen, kan Oskar se människor i fattiga kläder som oroligt följer vad som händer kring bordet. En kvinna med en brun sjal över håret står med händerna hårt knutna över magen och Oskar tänker »Mamma«. Sedan klingar det i ett glas och all uppmärksamhet vänds mot mannen vid bordets kortända. Han reser sig upp. Oskar är rädd för den mannen. Munnen är liten, smal, onaturligt röd. Ansiktet kritvitt. Oskar känner köttsaft rinna ur mungipan, en liten köttbit ligger långt framme i hans mun, han far över den med tungan. Mannen håller upp en liten skinnpåse. Med en sirlig rörelse löser han upp banden som knyter ihop påsen och häller på bordet ut två stora, vita tärningar. Det ekar i salen när tärningarna rullar, stannar. Mannen tar upp tärningarna i handen, håller fram dem mot Oskar och de andra barnen. Mannen öppnar munnen för att säga något, men i samma ögonblick faller den lilla köttbiten ut ur Oskars mun och … Elis läppar lämnade hans, hon släppte hans huvud, tog ett steg tillbaka. Trots att den skrämde honom, försökte Oskar få fatt i bilden av slottssalen igen, men den var borta. Eli såg forskande på honom. Oskar gned sig i ögonen, nickade. »Det är sant, alltså.« »Ja.« De stod så en stund, tysta. Sedan sa Eli: »Vill du komma in?« Oskar sa ingenting. Eli drog i sin tröja, lyfte händerna, lät dem falla. »Jag tänker aldrig nånsin skada dig.« »Det vet jag väl.« »Vad tänker du på?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

242

04-03-25, 09.20

»Den där tröjan. Är den från soprummet?« »… ja.« »Har du tvättat den?« Eli svarade inte. »Du är lite äcklig, vet du det?« »Jag kan byta om du vill.« »Ja. Gör det.«

 Han hade läst om mannen på vagnen, under skynket. Ritualmördaren. Benke Edwards hade kört alla sorter genom de här korridorerna, mot kylrummet. Män och kvinnor i alla åldrar och storlekar. Barn. Det fanns ingen speciell vagn för barn och få saker gjorde Benke så illa till mods som de tomma ytor som blev över på vagnen när han körde ett barn; den lilla skepnaden under det vita skynket, liksom upptryckt mot vagnens huvudände. Fotändan tom, skynket slätt. Den ytan var själva döden. Men den han nu körde var en vuxen man, och inte nog med det; en celebritet. Han körde vagnen genom de tysta korridorerna. Det enda ljud som hördes var gummihjulens gnisslande mot linoleummattan. Här fanns inga färgmarkeringar i golvet. När det kom någon besökare hit, hade denne alltid en följeslagare från sjukhuset. Benke hade väntat utanför sjukhuset medan polisen tog fotografier av den döda kroppen. Några pressmänniskor hade stått med sina kameror utanför en avspärrning, tagit kort på sjukhuset med starka blixtar. Imorgon skulle bilden vara i tidningen, kompletterad med en streckad linje som visade hur mannen hade fallit. En celebritet. Klumpen under skynket antydde ingenting sånt. En klump som andra. Han visste att mannen såg ut som ett monster, att hans kropp spruckit som en vattenballong när han slog i den frusna marken, och han var tacksam för skynket. Under skynket är vi alla lika. Ändå skulle säkert många människor känna lättnad över att just denna klump av inte längre levande kött forslades bort till kylan för senare transport till elden när rättspatologerna var klara med den. Mannen hade haft ett sår i halsen som polisfotografen varit särskilt intresserad av att få med på bild. Men spelade det någon roll? 

41102 Låt den rätte komma ORI

243

04-03-25, 09.20

Benke såg sig själv som något av en filosof. Hade väl med yrket att göra. Han hade sett så mycket av vad människan egentligen var, när allt kommer omkring, att han hade utvecklat en teori, och den var ganska enkel. »Allt sitter i hjärnan.« Hans röst ekade i de tomma korridorerna när han stannade vagnen framför dörren till kylen, slog in koden och öppnade dörren. Ja. Allt är i hjärnan. Från början. Kroppen är bara ett slags serviceenhet som hjärnan tvingas släpa på för att hållas vid liv. Men allt är där från början, i hjärnan. Och enda sättet att ändra på en sån som den under skynket skulle vara att operera hjärnan. Eller stänga av den. Låset som skulle hålla dörren öppen i tio sekunder efter att koden slagits in hade fortfarande inte lagats och Benke fick hålla dörren öppen med ena handen medan han med den andra tog tag i vagnens huvudände och drog den in i kylen. Vagnen slog emot dörrposten och Benke svor till. Hade det varit på kirurgen hade det blivit lagat på fem röda. Då såg han någonting underligt. Strax nedanför och till vänster om den upphöjning som var mannens huvud fanns en brunaktig fläck på skynket. Dörren gick i lås bakom dem när Benke böjde sig ner för att titta. Fläcken växte långsamt. Han blöder. Benke var inte den som lätt blev skärrad. Sånt här hade dessutom inträffat tidigare. Förmodligen någon blodansamling inne i skallbenet som frigjorts när vagnen slog i dörrposten. Fläcken på skynket växte. Benke gick bort till ett första hjälpen-skåp och hämtade kirurgtejp och gasbinda. Han hade alltid funnit det komiskt med ett sånt skåp på en plats som den här, men det var alltså avsett för den händelse någon levande person skadade sig här inne; klämde fingret i en bår eller liknande. Med handen på skynket strax ovanför fläcken samlade han sig. Var naturligtvis inte rädd för lik, men den här hade ju sett rätt djävlig ut. Och Benke var tvungen att plåstra om honom. Det var han som skulle få skit om det rann ut en massa blod inne i kylrummet. Så han svalde, och drog ner skynket. Mannens ansikte trotsade all beskrivning. Omöjligt att förstå att han levt en vecka med ett sånt ansikte. Ingenting som kunde igenkännas som mänskligt fanns där utom ett öra och ett … öga. Kunde dom inte … tejpat igen det? Ögat var öppet. Naturligtvis. Det fanns knappt något ögonlock att stänga 

41102 Låt den rätte komma ORI

244

04-03-25, 09.20

det med. Och ögat var så förstört att det såg ut som om det pågått ärrbildning inne i själva ögonvitan. Benke slet sig från den döda blicken och koncentrerade sig på det han hade att göra. Fläckens källa såg ut att vara det där såret vid halsen. Ett mjukt ploppande hördes och Benke såg sig hastigt omkring. Fan. Han var nog lite nervig ändå. Ett ploppande till. Det kom från hans fötter. Han tittade ner. En vattendroppe föll från vagnen och landade på hans sko. Plopp. Vatten? Han undersökte såret på mannens hals. En pöl hade bildats under det och rann ut över britsens plåt. Plopp. Han flyttade sin fot. En droppe till föll på kakelgolvet. Plipp. Han rörde med pekfingret vid vätskepölen, gned pekfingret och tummen mot varandra. Det var inte vatten. Det var någon hal, seg, genomskinlig vätska. Han luktade på fingrarna. Inget han kände igen. När han tittade på det vita golvet hade en liten pöl börjat bildas där. Vätskan var inte genomskinlig, den var svagt rosa. Det såg ut som när blod separerar i transfusionspåsar. Det där som blir över när de röda blodkropparna sjunker till botten. Plasma. Mannen blödde blodplasma. Hur det kunde vara möjligt fick experterna reda ut imorgon, eller snarare idag. Hans jobb var bara att få stopp på det, så att det inte kletade ner inne i förvaringen. Ville hem nu. Krypa ner i sängen intill sin sovande hustru, läsa några sidor i Den vedervärdige mannen från Säffle, och sedan sova. Benke vek ihop gasbindan till en tjock kompress och tryckte den över såret. Hur i helvete skulle han fästa tejpen? Även resten av mannens hals var så förstörd att det var svårt att hitta fläckar av oskadad hud att tejpa på. Skit samma. Han ville hem nu. Han drog långa remsor av tejpen, gjorde ett lappverk kors och tvärs över halsen som han förmodligen skulle få frågor om senare, men vad fan. Jag är vaktmästare, inte kirurg. När kompressen satt på plats torkade han upp på vagnen och golvet. Sedan rullade han in liket i rum fyra, borstade händerna mot varandra. Klappat och klart. Ett jobb väl genomfört och en historia att berätta i framtiden. Medan han gjorde en sista koll och släckte började han redan slipa på formuleringarna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

245

04-03-25, 09.20

Ni vet den där mördaren som föll från översta våningen? Jag hade ju hand om honom sen då, efteråt, och när jag körde ner med han till kylrummet såg jag nåt konstigt … Han tog hissen upp till sitt rum, tvättade händerna noga, klädde om och slängde rocken i tvätten på väg ut. Han gick ner till parkeringen, satte sig i bilen och rökte en stilla cigarrett innan han startade. När han fimpat i askkoppen, som det verkligen var dags att tömma, vred han om tändningsnyckeln. Bilen tjurade, som vanligt när det var kallt eller fuktigt. Den gick alltid igång, dock. Behövde bara bråka lite först. När wah-wah-ljudet på tredje försöket övergick i ett hackande motorbrummande kom han på det. Det koagulerar inte. Nej. Det där som rann ur mannens hals skulle ju inte koagulera under kompressen. Det skulle blöta igenom den och sedan fortsätta rinna ut på golvet … och när de om några timmar öppnade dörren … Fan! Han drog nyckeln ur tändningslåset, knölade ilsket ner den i fickan medan han gick ur bilen, tillbaka mot sjukhuset.

 Vardagsrummet var inte riktigt lika tomt som hallen och köket. Här fanns en soffa, en fåtölj och ett stort bord med en massa småsaker på. Tre flyttkartonger stod staplade på varandra intill soffan. En ensam golvlampa spred ett svagt, gult sken över bordet. Men det var allt. Inga mattor, inga tavlor, ingen teve. Tjocka filtar hängde framför rummets fönster. Ser ut som ett fängelse. Ett stort fängelse. Oskar visslade till, prövande. Jodå. Det ekade, men inte så mycket. Förmodligen på grund av filtarna. Han ställde sin väska intill fåtöljen. Klicket när undersidans metallbeslag mötte den hårda korkmattan förstärktes, ödsligt. Han hade börjat titta på sakerna som låg på bordet när Eli kom ut ifrån rummet intill, nu iklädd sin alltför stora, rutiga skjorta. Oskar slog ut med handen över vardagsrummet. »Ska ni flytta?« »Nej. Hur så?« »Bara tänkte.« Ni? 

41102 Låt den rätte komma ORI

246

04-03-25, 09.20

Att han inte tänkt på det förut. Oskar gled med blicken över sakerna på bordsskivan. Det såg ut som leksaker, alltihop. Gamla leksaker. »Den där gubben som bodde här förut. Det var inte din pappa, va?« »Nej.« »Var han också … ?« »Nej.« Oskar nickade, såg sig runt i rummet igen. Svårt att tänka sig att någon kunde bo så här. Såvida inte … »Är du liksom … fattig?« Eli gick fram till bordet, plockade upp en sak som såg ut som ett svart ägg och lämnade det till Oskar. Han lutade sig fram, höll det under lampan för att kunna se bättre. Äggets yta var skrovlig och när Oskar tittade närmare såg han att hundratals komplicerade slingor av guldtrådar löpte över det. Ägget var tungt, som om alltihop var gjort av någon metall. Oskar vände och vred på ägget, såg att guldtrådarna låg försänkta i grunda skåror i äggets yta. Eli ställde sig intill Oskar, han kände åter den där lukten … doften av rost. »Vad är det där värt, tror du?« »Vet inte. Mycket?« »Det finns bara två. Hade man båda skulle man kunna sälja dom och köpa … ett kärnkraftverk, kanske.« »Nää … ?« »Ja, jag vet inte. Vad kostar ett kärnkraftverk? Femtio miljoner?« »Tror det kostar … miljarder.« »Jaha. Nä, då kan man väl inte det.« »Och vad ska du med ett kärnkraftverk?« Eli skrattade till. »Lägg det mellan händerna. Så. Kupade. Och så rullar du runt med händerna.« Oskar gjorde som Eli sa. Rullade ägget försiktigt mellan sina kupade händer och kände hur ägget … sprack, spreds ut över handflatan. Han flämtade till och tog bort den övre handen. Ägget var nu bara en hög av hundratals … tusentals skärvor i hans hand. »Förlåt! Jag var försiktig, jag –« »Schh. Det ska vara så. Akta så du inte tappar nån bit. Häll ut dom här.« Eli pekade på ett vitt papper som låg på soffbordet. Oskar höll andan när han varsamt hällde de glittrande skärvorna ur sin hand. De enstaka bitarna var mindre än vattendroppar och Oskar fick stryka med den andra handens fingrar över handflatan för att få alla att falla ner. 

41102 Låt den rätte komma ORI

247

04-03-25, 09.20

»Det gick ju sönder.« »Här. Titta.« Eli drog lampan närmare bordet, koncentrerade dess matta sken över högen av metallbitar. Oskar lutade sig ner och tittade. En bit, inte större än en fästing, låg ensam intill högen, och när han tittade riktigt nära kunde han se att den hade hack och skåror på några sidor, nästan mikroskopiska glödlampsformade utbuktningar på andra. Han förstod. »Det är ett pussel.« »Ja.« »Men … kan du få ihop det igen?« »Jag tror det.« »Det måste ju ta evigheter.« »Ja.« Oskar tittade på fler bitar som låg utströdda vid sidan om högen. De såg ut att vara identiska med den första biten, men när han tittade noggrannare efter såg han att det fanns små variationer. Skårorna satt inte på precis samma ställe, utbuktningarna gick ut i en annan vinkel. Han såg också en bit som hade en slät sida sånär som på en hårstråtunn bård av guld. En bit till utsidan. Han dråsade ner i en av fåtöljerna. »Jag skulle bli helt galen.« »Tänk på han som tillverkade det.« Eli himlade med ögonen och stack ut tungan så att hon såg ut som dvärgen Toker. Oskar skrattade. Ha-ha. Ljudet stannade, vibrerade i väggarna. Ödsligt. Eli satte sig i soffan med korslagda ben, tittade … förväntansfullt på honom. Han vek undan med blicken, såg ut över bordsskivan, ett ruinlandskap av leksaker. Ödsligt. Han kände sig med ens så där trött igen. Hon var inte »hans tjej«, kunde inte vara det. Hon var … någonting annat. Det fanns ett stort avstånd mellan dem som inte gick att … han blundade, lutade sig bakåt i fåtöljen, och det svarta bakom hans ögonlock var rymden som skilde dem åt. Han slumrade bort, gled in i en ögonblicksdröm. Rymden mellan dem fylldes av fula, kletiga insekter som flög emot honom och när de närmade sig såg han att de hade tänder. Han viftade till med handen för att få bort dem, och vaknade. Eli satt i soffan och tittade på honom. »Oskar. Jag är en människa, precis som du. Tänk bara att jag har … en väldigt ovanlig sjukdom.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

248

04-03-25, 09.20

Oskar nickade. En tanke ville komma fram. Någonting. Ett sammanhang. Han fick inte tag i det. Släppte. Men då kom den där andra tanken fram, den otäcka. Att Eli bara låtsades. Att det inuti henne satt en urgammal människa och betraktade honom, visste allt, hånlog i smyg. Det går inte. För att göra något rotade han ur sin väska fram freestylen, tog ut kassetten, läste texten »Kiss: Unmasked«, vände på den, »Kiss: Destroyer«, stoppade tillbaka den. Jag borde gå hem. Eli lutade sig fram i soffan. »Vad är det där?« »Det här? En freestyle.« »Är det för att … lyssna på musik?« »Ja.« Hon vet ingenting. Hon är superintelligent och vet ingenting. Vad gör hon på dagarna? Sover, förstås. Var har hon kistan? Just det. Hon sov aldrig när hon var hos mig. Hon bara låg där i min säng och väntade på att det skulle bli ljust. Att fly är livet … »Får jag prova?« Oskar sträckte fram freestylen mot henne. Hon tog den och såg ut som om hon inte visste vad man skulle göra, men sedan satte hon lurarna över öronen, tittade frågande på honom. Oskar pekade mot knapparna. »Tryck på den det står ’play’ på.« Eli sökte med ögonen över knapparna, tryckte in play. Oskar kände ett slags lugn. Det här var normalt; spela sin musik för en kompis. Han undrade vad Eli skulle tycka om Kiss. Hon tryckte in play, Oskar hörde ända från fåtöljen det skorrande, viskande skramlet av gitarr, trumma, röst. Hon hade hamnat mitt i en av de tyngre låtarna. Elis ögon spärrades upp, hon skrek till av smärta och Oskar blev så förskräckt att han for baklänges i fåtöljen. Den gungade till, tippade nästan bakåt medan han såg hur Eli slet av sig hörlurarna så häftigt att sladdarna rycktes loss, kastade iväg dem, tryckte händerna mot öronen, gnydde. Oskar satt med gapande mun, tittade på hörlurarna som flugit in i väggen. Han reste sig, tog upp dem. Helt förstörda. Båda sladdarna hade lossnat från lurarna. Han la dem på bordet och sjönk ner i fåtöljen igen. Eli tog bort händerna från öronen. »Förlåt, jag … det gjorde så ont.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

249

04-03-25, 09.20

»Det gör inget.« »Var den dyr?« »Nä.« Eli lyfte ner den översta av flyttkartongerna, stack ner handen och fick upp några sedlar, höll fram dem mot Oskar. »Här.« Han tog emot sedlarna, räknade dem. Tre tusenlappar och två hundralappar. Han kände någonting liknande rädsla, tittade på kartongen hon tagit sedlarna ifrån, på Eli, på sedlarna. »Jag … den kostade femti kronor.« »Ta dom ändå.« »Nämen, det … det var bara lurarna som gick sönder och dom …« »Du får dom. Snälla?« Oskar tvekade, sedan knölade han ner sedlarna i sin byxficka medan han översatte dem i reklamlappar. Ungefär ett år av lördagar, kanske … tjugofemtusen utdelade lappar. Hundrafemtio timmar. Mer. En förmögenhet. Sedlarna skavde lite i fickan. »Tack, då.« Eli nickade, tog från bordet upp något som såg ut att vara en tilltrasslad härva av knutar, men som förmodligen var ett pussel. Oskar tittade på henne medan hon pillade med knutarna. Nacken böjd, hennes långa smala fingrar som for över trådändarna. Han gick igenom allt hon berättat för honom. Hennes pappa, fastern i stan, skolan hon gick i. Ljug, alltihop. Och var har hon fått alla pengar ifrån? Snott? Känslan var så ovan att han först inte förstod vad det var. Det började som ett slags pirrande i huden, gick vidare in i köttet, slog sedan en vass, kall båge från magen upp i huvudet. Han var … arg. Inte förtvivlad eller rädd. Arg. För att hon ljugit och sedan … vem hade hon förresten snott pengarna av? Från någon som hon … ? Han knöt händerna över magen, lutade sig bakåt. »Du dödar folk.« »Oskar …« »Om det här är sant måste du ju döda folk. Sno deras pengar.« »Jag har fått pengarna.« »Du bara ljuger. Hela tiden.« »Det är sant.« »Vad är det som är sant? Att du ljuger?« Eli la ifrån sig knuthärvan på bordet, såg på honom med plågade ögon, slog ut med händerna. »Vad vill du jag ska göra?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

250

04-03-25, 09.20

»Ge mig ett bevis.« »På vadå?« »Att du är … det här som du säger.« Hon tittade länge på honom. Sedan skakade hon på huvudet. »Jag vill inte.« »Varför inte det?« »Gissa.« Oskar sjönk djupare ner i fåtöljen. Kände under handflatan den lilla klumpen som sedlarna bildade i hans byxficka. Såg framför sig reklambuntarna. Som kom imorse. Som skulle delas ut innan tisdag. Grå trötthet i kroppen. Grått i huvudet. Ilska. »Gissa.« Fler lekar. Mer ljug. Ville gå härifrån. Sova. Pengarna. Hon gav mig pengar för att jag skulle stanna. Han reste sig ur fåtöljen, tog fram den tillknycklade bunten papper ur fickan, la allt utom en hundralapp på bordet. Stoppade tillbaka hundralappen i fickan och sa: »Jag ska gå hem.« Hon sträckte sig fram, grep tag om hans handled. »Stanna. Snälla.« »Varför det? Du bara ljuger.« Han försökte röra sig bort från henne, men greppet om hans handled hårdnade. »Släpp mig!« »Jag är inget cirkusmonster!« Oskar bet ihop tänderna, sa lugnt: »Släpp mig.« Hon släppte inte. Den kalla bågen av ilska i Oskars bröst började vibrera, sjunga, och han vräkte sig över henne. Kastade sig över henne och pressade henne baklänges ner i soffan. Hon vägde nästan ingenting och han tryckte upp henne mot soffans armstöd, satte sig över hennes bröst medan bågen böjdes, skakade, slog svarta prickar för hans ögon när han höjde armen och slog henne i ansiktet så hårt han kunde. En skarp klatsch flög mellan väggarna och hennes huvud rycktes åt sidan, salivdroppar flög ur hennes mun och det hettade till i hans hand när bågen knäcktes, föll i bitar och ilskan upplöstes. Han satt på hennes bröst, tittade förvirrad på hennes lilla huvud som låg i profil mot det svarta sofflädret medan en stor, röd blomma av rodnad slog ut på hennes kind där han slagit. Hon låg stilla, med ögonen öppna. Han drog händerna över ansiktet. »Förlåt. Förlåt. Jag …« Plötsligt vred hon sig runt, kastade av honom från sitt bröst, vräkte honom upp mot soffans ryggstöd. Han försökte få grepp om hennes axlar, men 

41102 Låt den rätte komma ORI

251

04-03-25, 09.20

missade, fick tag i hennes höfter, och hon landade med magen rakt över hans ansikte. Han kastade henne ifrån sig, vred sig runt och båda försökte få grepp om varandra. De rullade runt i soffan, brottades. Med spända muskler och stort allvar. Men försiktigt, så ingen av dem skulle skada den andre. De ormade sig runt varandra, stötte till bordet. Bitar av det svarta ägget föll i golvet med ljudet av duggregn på ett plåttak.

 Han brydde sig inte om att åka upp och hämta sin rock. Hans skift var ju slut. Det här är min fritid, och det här är nåt jag gör enbart för nöjes skull. Kunde ta en av obducenternas extrarockar som hängde i kylrummet om det var … kladdigt. Hissen kom och han klev in, tryckte på Källarplan . Vad skulle han göra om det var så? Ringa och se om någon från akuten kunde komma ner och sy ihop? Det fanns inga rutiner för såna här saker. Förmodligen hade väl blödningen, eller vad man skulle kalla det, slutat, men han var tvungen att kolla. Skulle inte kunna sova inatt annars. Bara ligga och höra det där droppandet. Han log för sig själv när han klev ur hissen. Hur många normala människor skulle fixa att ta tag i en sån här grej utan att darra på manschetten? Inte många. Han var rätt nöjd med sig själv för att han … ja, gjorde sin plikt. Tog sitt ansvar. Jag är väl inte normal, helt enkelt. Och det kunde inte förnekas: det fanns något i honom som hoppades att … ja, att blödningen skulle ha fortsatt; att han skulle få ringa till akuten, att det skulle bli lite cirkus. Hur gärna han än ville hem och sova. För det skulle bli en bättre story, helt enkelt. Nä, han var väl inte normal. Liken hade han inga problem med; servicemaskiner med slocknade hjärnor. Vad som däremot kunde göra honom lite nojig var de här korridorerna. Blotta tanken på detta nätverk av tunnlar tio meter under marken, de tomma salarna och rummen som något slags administrationsenhet i Helvetet. Så stort. Så tyst. Så tomt. Liken är hälsan själva i jämförelse. Han knappade in koden, tryckte av gammal vana på dörröppnaren som bara svarade med ett hjälplöst klickande. Tryckte upp dörren för hand och klev in i kylen, drog på sig ett par gummihandskar. 

41102 Låt den rätte komma ORI

252

04-03-25, 09.20

Vad nu då? Mannen han lämnat täckt med ett lakan låg nu naken. Hans penis var erigerad, stod snett upp från mellangärdet. Lakanet låg på golvet. Benkes sönderrökta luftrör pep till när han häftigt drog efter andan. Mannen var inte död. Nej. Han var inte död … eftersom han rörde sig. Långsamt, liksom drömmande vred han sig på britsen. Händerna famlade i luften och Benke tog instinktivt ett steg tillbaka när en av dem – det såg inte ens ut som en hand – svepte förbi hans ansikte. Mannen försökte resa sig upp, föll tillbaka på stålbritsen. Det ensamma ögat tittade rakt fram utan att blinka. Ett ljud. Mannen gav ifrån sig ett ljud. »Eeeeeeeeee …« Benke drog med handen över ansiktet. Något hade hänt med hans hud. Handen kändes … han tittade på den. Gummihandskar. Bakom handen såg han mannen göra ännu ett försök att resa sig. Vad fan ska jag göra? Mannen föll åter ner på britsen med ett blött dunder. Några droppar av den där vätskan stänkte över ansiktet på Benke. Han försökte torka bort det med gummihandsken, men smetade bara ut det. Han drog upp en flik av skjortan, torkade sig med den. Tio våningar. Han föll tio våningar. Okej. Okej. Du har en situation här. Hantera den. Om mannen inte var död, måste han åtminstone vara döende. Måste få vård. »Eeeee …« »Jag är här. Jag ska hjälpa dig. Jag kör dig till akuten. Försök ligga still, jag ska …« Benke gick fram och la sina händer på mannens stretande kropp. Mannens icke deformerade hand sköt fram och tog tag i Benkes handled. Fan, vad stark han var ändå. Benke var tvungen att använda båda händer för att göra sig fri från mannens grepp. Det enda som fanns att lägga över mannen för att värma honom var bårskynken. Benke tog tre stycken och la dem över kroppen som hela tiden vred sig som en mask på sin krok medan den utstötte det där ljudet. Han lutade sig ner över mannen som stillnat en smula sedan Benke lagt skynkena över honom. »Nu kör jag dig till akuten så fort jag kan, okej? Försök ligga still.« Han sköt båren till dörren och kom trots omständigheterna ihåg att dörröppnaren inte fungerade. Han gick runt till bårens huvudände och öpp

41102 Låt den rätte komma ORI

253

04-03-25, 09.20

nade dörren, tittade ner på mannens huvud. Önskade att han inte gjort det. Munnen, som inte var en mun, höll på att öppnas. Den halvläkta sårvävnaden revs isär med ett ljud som när man drar skinnet av en fisk, enstaka strimmor av ljusröd hud vägrade brista, tänjdes ut när hålet i nederdelen av ansiktet vidgades, vidgades. »AAAAAA!« Vrålet ekade genom de tomma korridorerna och Benkes hjärta började slå fortare. Ligg still! Var tyst! Hade han haft en hammare i handen i det ögonblicket hade risken varit stor att han drämt den rätt ner i den där vidriga, darrande massan med det stirrande ögat, där hudstrimmorna över munhålet nu brast som alltför uttänjda gummiband och Benke kunde se mannens tänder lysa vita bland allt det röda, bruna, vätskande som var hans ansikte. Benke gick runt till fotändan av vagnen igen, började skjuta vagnen genom korridorerna, mot hissen. Han halvsprang, livrädd för att mannen skulle vrida sig så att han föll av vagnen. Korridorerna sträckte sig ändlösa framför honom, som i en mardröm. Ja. Det var som en mardröm. Alla tankar på en »bra story« var borta. Han ville bara komma upp dit där det fanns andra människor, levande människor som kunde befria honom från det här monstret som låg och skrek på vagnen. Han nådde hissen och tryckte på knappen som skulle få den att komma, visualiserade vägen till akuten. Fem minuter så skulle han vara där. Redan uppe på markplanet skulle det finnas andra människor som kunde hjälpa till. Två minuter och han skulle vara i verkligheten igen. Kom nu då, hissjävel! Mannens friska hand vinkade. Benke tittade på den och slöt ögonen, öppnade dem igen. Mannen försökte säga någonting, lågt. Han vinkade Benke till sig. Han var alltså vid medvetande. Benke ställde sig intill vagnen, lutade sig ner över mannen. »Ja? Vad är det?« Handen grep plötsligt tag om hans nacke, drog hans huvud nedåt. Benke tappade balansen, föll ihop över mannen. Greppet över hans nacke var som av järn när hans huvud släpades nedåt, ner mot … hålet. Han försökte få tag i stålrören vid vagnens huvudände för att komma loss, men hans huvud vreds åt sidan och hans ögon hamnade bara några centimeter från den genomblöta kompressen över mannens hals. 

41102 Låt den rätte komma ORI

254

04-03-25, 09.20

»Släpp mig, för i …« Ett finger trycktes in i hans öra och han hörde hur benen i hörselgången knäcktes när fingret pressade sig in, längre in. Han sparkade med benen och när hans smalben träffade stålrören i vagnens underrede skrek han äntligen. Sedan högg tänderna in i hans kind och fingret i hans öra nådde så långt in att någonting slocknade, någonting slocknade och … han gav upp. Det sista han såg var hur den blöta kompressen framför hans ögon ändrade färg och blev ljust röd medan mannen åt upp hans ansikte. Det sista han hörde var ett pling när hissen anlände.

 De låg intill varandra i soffan, svettades, flämtade. Oskar var mörbultad i hela kroppen, utmattad. Han gäspade så stort att käkarna knakade. Eli gäspade också. Oskar vände sitt huvud mot henne. »Lägg av.« »Förlåt.« »Du är ju inte sömnig, eller hur?« »Nej.« Oskar ansträngde sig för att hålla ögonen öppna, pratade nästan utan att röra läpparna. Elis ansikte började bli dimmigt, overkligt. »Hur gör du? För att få blod?« Eli såg på honom. Länge. Sedan bestämde hon sig för något och Oskar såg hur det började röra sig innanför hennes kinder, läppar, som om hon for runt med tungan därinne. Sedan särade hon på läpparna, gapade. Och han såg hennes tänder. Hon stängde munnen igen. Oskar vred bort huvudet och tittade upp i taket där en tråd av dammig spindelväv sträckte sig ner från den oanvända taklampan. Han orkade inte ens bli förvånad. Jaha. Hon var vampyr. Men det visste han ju redan. »Är ni många?« »Vilka vi?« »Du vet.« »Nej, det gör jag inte.« Oskar flackade med blicken över taket, försökte hitta fler spindeltrådar. Hittade två. Tyckte han såg en spindel som kröp över den ena. Han blinkade. Blinkade igen. Ögonen var fulla av sand. Ingen spindel. 

41102 Låt den rätte komma ORI

255

04-03-25, 09.20

»Vad ska jag kalla dig för? Det här som du är.« »Eli.« »Heter du så?« »Nästan.« »Vad heter du då?« En paus. Eli flyttade sig lite bort från honom, mot ryggstödet, vred sig runt på sidan. »Elias.« »Det är ju … ett killnamn.« »Ja.« Oskar blundade. Orkade inte mer. Ögonlocken hade klistrat sig fast vid ögongloberna. Ett svart hål började växa, omfamna hela hans kropp. En svag, tillrande förnimmelse långt bak i huvudet att han borde säga något, göra något. Men han orkade inte. Det svarta hålet imploderade i ultrarapid. Han sögs framåt, inåt, slog en långsam kullerbytta ut i rymden, in i sömnen. Långt borta kände han att någon strök över en kind. Lyckades inte formulera tanken att eftersom han kände det, måste det vara hans egen. Men någonstans, på en planet långt borta, strök någon försiktigt över en annans kind. Och det var bra. Sedan fanns det bara stjärnor.

41102 Låt den rätte komma ORI

256

04-03-25, 09.20

FJÄRDE DELEN

Här kommer trollens kompani!

Här kommer trollens kompani Här slipper aldrig nån förbi. Bamse i trollskogen

41102 Låt den rätte komma ORI

257

04-03-25, 09.20

41102 Låt den rätte komma ORI

258

04-03-25, 09.20

SÖNDAG 8 NOVEMBER

Tranebergsbron. När den invigdes  var den en smärre nationell stolthet. Den största betongbron i ett spann i världen. En enda mäktig båge slagen mellan Kungsholmen och ett Västerort som på den tiden bestod av små trädgårdsstäder i Bromma och Äppelviken. Småstugerörelsens hus av fabriksfärdiga byggelement i Ängby. Men det moderna var på väg. De första egentliga förorterna med trevåningshus stod redan färdiga i Traneberg och Abrahamsberg, och staten hade köpt upp stora landområden västerut för att inom några år sätta igång att bygga det som skulle bli Vällingby, Hässelby och Blackeberg. Till allt detta blev Tranebergsbron en brygga. Nästan alla som ska till eller från Västerort passerar över Tranebergsbron. Redan på sextiotalet kom larmrapporter om att bron långsamt höll på att vittra sönder till följd av den myckna trafik som belastade den. Man renoverade och förstärkte i omgångar, men den stora om- och nybyggnad man av och till talade om, låg ännu långt i framtiden. Så på morgonen söndagen den  november  såg bron trött ut. En levnadsmätt gamling som sorgset ruvade på de tider då himlarna var ljusare, molnen lättare och då den var den största betongbron i ett spann i världen. Det hade börjat töa framåt morgonen och snöslask rann ner i brons sprickor. Salta vågade man inte, eftersom det ytterligare kunde fräta sönder den ålderstigna betongen. Det var inte mycket trafik vid den här tiden, särskilt inte en söndagsmorgon. Tunnelbanorna hade slutat gå för natten och de enstaka bilister som passerade längtade antingen till sina sängar eller tillbaka till sina sängar. Benny Melin var ett undantag där. Okej, visst längtade han så smått hem till sängen, men förmodligen var han för glad för att kunna sova. Åtta gånger hade han träffat olika kvinnor via kontaktannonser, men 

41102 Låt den rätte komma ORI

259

04-03-25, 09.21

Betty, som han stämt möte med på lördagskvällen var den första … ja, den första det sagt »klick« med. Det skulle bli något. De visste det båda två. De hade garvat tillsammans åt hur löjligt det skulle bli: »Benny och Betty«. Som något slags komikerpar, men vad gör man? Och om de fick ungar, vad skulle de döpa dem till? Lenny och Netty? Ja, de hade verkligen haft kul tillsammans. Suttit i hennes lya på Kungsholmen och berättat om sina världar, försökt pussla ihop dem, med rätt gott resultat. Frampå morgonkvisten fanns det liksom bara två alternativ för vad de skulle göra nu. Och Benny hade gjort vad han trodde var det rätta, även om det tog emot. Han hade sagt adjö, med löften om att synas igen på söndagskvällen, satt sig i bilen och kört hem mot Brommaplan medan han sjöng »I can’t help falling in love with you« högt för sig själv. Så Benny var inte den som hade någon energi kvar åt att beklaga sig över, eller ens notera, Tranebergsbrons eländiga tillstånd denna söndagsmorgon. Den var ju själva bron över till paradiset, till kärleken. Han hade precis kommit till slutet av bron på Tranebergssidan och börjat klämma i med refrängen för kanske tionde gången när den blå figuren dök upp i strålkastarljuset, mitt i körfältet. Han hann tänka: Inte bromsa! innan han släppte gasen och knyckte ratten åt sidan, girade åt vänster när det var kanske fem meter kvar mellan honom och människan. Han uppfångade en skymt av en blå rock och ett par vita ben innan kanten av bilen smällde i betongbarriären mellan körbanorna. Det skrapade så högt att det slog lock för hans öron när bilen pressades mot och trycktes fram längs barriären. Backspegeln slets loss och fladdrade iväg, och dörren intill honom trycktes in tills den vidrörde hans höft innan bilen slungades ut i körbanan igen. Han försökte parera sladden, men bilen slirade över till andra sidan och slog emot räcket till gångbanan. Den andra backspegeln slogs bort och flög iväg över broräcket medan den reflekterade brolysena mot himlen. Han bromsade försiktigt och nästa sladd blev lindrigare; bilen bara snuddade vid betongbarriären. Efter kanske hundra meter fick han stopp på bilen. Han andades ut, satt stilla med händerna vilande i knät och motorn fortfarande igång. Blodsmak i munnen; han hade bitit sig i läppen. Vad var det där för galning? Han tittade i backspegeln och kunde i den gulaktiga vägbelysningen se 

41102 Låt den rätte komma ORI

260

04-03-25, 09.21

människan stappla vidare framåt, mitt i körbanan som om ingenting hade hänt. Han blev arg. En galning, visst, men någon jävla måtta. Han försökte öppna dörren intill sig, men det gick inte. Låset hade blivit inklämt. Han tog av sig bältet och kröp över till passagerarsidan. Innan han lirkade sig ur bilen tryckte han igång varningsblinkers. Han ställde sig intill bilen med armarna i kors, väntade. Såg att människan som rörde sig över bron var klädd i något slags sjukhusrock och ingenting mer. Bara fötter, bara ben. Skulle se om det gick att prata något slags förstånd med honom. Honom? Figuren närmade sig. Det stänkte slask om de bara fötterna, han gick som om han hade en tråd fästad i bröstet som obevekligt drog honom med sig. Benny tog ett steg emot honom och stannade. Människan var kanske tio meter bort nu och Benny kunde tydligt se hans … ansikte. Benny flämtade till, tog stöd mot bilen. Sedan krånglade han sig snabbt in igen via passagerardörren, la i ettan och körde därifrån så att det sprutade om bakhjulen och förmodligen stänkte ner … det där på vägen. När han kom hem till sin lägenhet hällde han upp en rejäl whisky, drack halva. Sedan ringde han polisen. Berättade vad han sett, vad som hänt. När han druckit i sig det sista av whiskyn och började överväga att gå till sängs trots allt, var pådraget redan i full gång.

 Man skallade hela Judarnskogen. Fem hundar, tjugo polismän. Till och med en helikopter, vilket var ovanligt för den här typen av jakter. En skadad, förvirrad man. En ensam hundförare borde ha kunnat plocka honom. Men dels var fallet högst medialt (två konstaplar var avdelade enbart åt att hantera de journalister som flockades runt Weibulls växthus intill Åkeshovs tunnelbanestation), och man ville visa att polisen inte låg på latsidan denna söndagsmorgon. Dels hade man hittat Bengt Edwards. Det vill säga; man utgick ifrån att det var Bengt Edwards, eftersom det man hittat bar en vigselring med namnet »Gunilla« i. Gunilla var Benkes hustru, det visste hans arbetskamrater. Ingen kunde förmå sig att ringa till henne. Berätta att han var död och att de ändå inte var säkra på att det var han. Fråga om hon visste några speciella kännetecken på … nedre delen av hans kropp, kanske? 

41102 Låt den rätte komma ORI

261

04-03-25, 09.21

Patologen, som kommit klockan sju på morgonen för att ta sig an liket efter ritualmördaren, fick en ny arbetsuppgift. Om han ställts inför det som var kvar av Bengt Edwards utan att känna till omständigheterna, skulle han ha gissat på en kropp som legat utomhus en eller flera dagar i kraftig kyla. Kroppen skulle sedan under denna tid ha blivit skändad av råttor, rävar, kanske järv och björn, om ordet »skända« är på sin plats när det är ett djur som utför handlingen. Större rovdjur skulle i varje fall ha slitit loss köttstycken på ett liknande sätt, och mindre gnagare tagit hand om utstickande delar som näsa, öron, fingrar. Den snabba, preliminära rapport från patologen som gick ut till polisen var den andra anledningen till att pådraget var så omfattande. Mannen beskrevs som extremt våldsam, på officiellt språk. Komplett jävla helgalen, i folkmun. Att mannen över huvud taget var vid liv var inget mindre än ett mirakel. Inte ett mirakel av den typ Vatikanen skulle vilja vifta med rökelsekaren kring, men dock ett mirakel. Innan fallet från tionde våningen hade han varit ett vårdpaket, nu var han uppe och gick och värre än så. Men han kunde ju inte må bra. Visserligen hade vädret blivit mildare, men det var bara några grader över noll och mannen var klädd i en sjukhusskjorta. Han hade inga medhjälpare, så vitt polisen visste, och han skulle helt enkelt inte klarat att hålla sig gömd i skogen i mer än ett par timmar, högst. Telefonsamtalet från Benny Melin hade kommit nästan en timme efter det att han sett mannen på Tranebergsbron. Men bara ett par minuter senare hade det kommit ett nytt samtal från en äldre kvinna. Hon hade varit ute på morgonpromenad med sin hund när hon sett en man i sjukhuskläder i närheten av Åkeshovs stallar, där kungens får höll till på vintern. Hon hade omedelbart gått hem och ringt polisen, tänkt att fåren kanske var i fara. Tio minuter senare hade den första patrullen varit på plats, och det första de hade gjort var att gå igenom stallarna med dragna pistoler, nervösa. Fåren hade blivit oroliga och innan poliserna gått igenom hela stallbyggnaden var den en kokande soppa av upprörda, ulliga kroppar, högljudda bräkanden och nästan mänskliga skrik som drog dit fler poliser. Under genomsökandet av fållorna slapp ett antal får ut i mittgången, och när poliserna äntligen kunde konstatera att mannen inte fanns i stallarna och lämnade byggnaden med ringande öron, slank en bagge ut genom ytterdörren. En äldre polis med bönder i släkten kastade sig över baggen och grep honom i hornen, släpade tillbaka honom in i stallarna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

262

04-03-25, 09.21

Det var först efter det att han baxat in djuret i dess fålla igen som han insåg att det ljusstarka flimmer han sett i ögonvrån under ingripandet varit fotoblixtar. Han gjorde den felaktiga bedömningen att ämnet var för allvarligt för att pressen skulle vilja använda en sån bild. Kort därefter inrättades dock en bas för journalisterna, utanför sökområdet. Klockan var nu halv åtta på morgonen och gryningen kom smygande under droppande träd. Jakten på den ensamme galningen var välorganiserad och i full gång. Man var säker på ett gripande innan lunchtid. Ja, det skulle dröja ännu några timmar av nollresultat från helikopterns värmekamera, från hundarnas sekretkänsliga nosar innan spekulationerna kom igång på allvar, att mannen kanske inte levde längre. Att det var ett lik man hade att söka efter.

 När det första bleka gryningsljuset rann in mellan gliporna i persiennen och träffade Virginias handflata som en brännande het glödlampa, ville hon bara en sak: dö. Ändå drog hon instinktivt undan handen och kröp längre in i rummet. Hennes hud var öppnad på mer än trettio ställen. Det var blod överallt i lägenheten. Flera gånger under natten hade hon skurit upp artärer för att dricka men inte hunnit suga i sig, lapa upp allt som rann ut. Det hade landat på golvet, på bord, stolar. Den stora röllakansmattan i vardagsrummet såg ut som om någon styckat ett rådjur på den. Tillfredsställelsen och lättnaden blev mindre för varje nytt sår hon öppnade, för varje klunk hon tog av sitt eget allt mer förtunnade blod. Framåt gryningen var hon en jämrande massa av abstinens och ångest. Ångest för det hon visste måste göras om hon ville fortsätta leva. Insikten hade kommit gradvis, blivit till visshet. En annan människas blod skulle göra henne … frisk. Och hon klarade inte att ta sitt liv. Förmodligen var det inte ens möjligt; såren hon skar i sin hud med fruktkniven läkte onaturligt fort. Hur hårt och djupt hon än skar hade det slutat blöda inom en minut. Efter en timme var ärrbildningen redan igång. Dessutom … Hon hade känt någonting. Det var framåt morgonen, när hon satt på en köksstol och sög ur ett sår i armvecket, det andra på samma plats, som hon for in i djupet av sin egen kropp och fick syn på den. 

41102 Låt den rätte komma ORI

263

04-03-25, 09.21

Smittan. Hon såg den naturligtvis inte, men plötsligt fick hon en allt omfattande förnimmelse av vad den var. Det var som att gravid få se ett ultraljud av sin egen mage, där man på skärmen såg hur magen uppfylldes; inte av ett barn utan av en stor, slingrande orm. Att det var detta man bar på. För vad hon sett i det ögonblicket var att smittan hade ett eget liv, en egen drivkraft, helt oberoende av hennes kropp. Att smittan skulle leva, även om hon inte gjorde det. Modern skulle dö av chocken vid ultraljudet, men ingen skulle märka något, eftersom ormen skulle börja styra kroppen istället. Självmord var därför meningslöst. Det enda smittan tycktes frukta var solljus. Det bleka ljuset mot handen hade gjort mer ont än de djupaste såren. Länge satt hon hopkurad i hörnet av vardagsrummet, såg hur gryningsljuset genom persiennen la ett galler över den fläckiga mattan. Tänkte på sin dotterson, Ted. Hur han brukat krypa fram till platsen där eftermiddagssolen sken in på golvet och lägga sig och somna i solpölen med tummen i munnen. Den nakna, mjuka huden, den tunna huden som man bara skulle behöva – VAD TÄNKER JAG!

Virginia spratt till, stirrade tomt framför sig. Hon hade sett Ted, och hon hade föreställt sig hur hon – NEJ!

Hon slog sig själv i huvudet. Slog och slog tills bilden var krossad. Men hon fick aldrig träffa honom mer. Fick aldrig mer träffa någon hon älskade. Jag får aldrig mer träffa någon jag älskar. Virginia tvingade kroppen att räta på sig, kröp långsamt fram mot ljusgallret. Smittan protesterade och ville dra henne tillbaka, men hon var starkare, hade fortfarande kontroll över sin egen kropp. Ljuset sved i hennes ögon, gallrets ränder brann på hornhinnan som glödande ståltråd. Brinn! Brinn bort! Hennes högra arm var täckt av ärr, torkat blod. Hon sträckte in den i ljuset. Hon hade inte kunnat föreställa sig. Det ljuset gjort med henne på lördagen var en smekning. Nu tändes en svetslåga, fokuserades på hennes hud. Efter en sekund blev huden kritvit. Efter två sekunder började den ryka. Efter tre sekunder slog en blåsa upp, svartnade och brast med ett pysande. Den fjärde sekunden ryckte hon tillbaka armen och kröp snyftande in i sovrummet. 

41102 Låt den rätte komma ORI

264

04-03-25, 09.21

Stanken av bränt kött förgiftade luften, hon vågade inte titta på sin arm när hon ålade sig upp i sängen. Vila. Men sängen … Trots neddragna persienner var det för mycket ljus i sovrummet. Även om hon drog täcket över sig kände hon sig oskyddad på sängen. Hennes öron uppfångade varje minsta morgonljud i huset omkring henne, och varje ljud var ett potentiellt hot. Någon gick över ett golv ovanför henne. Hon ryckte till, vred huvudet i riktning mot ljudet, lystrade. En låda drogs ut, klirr av metall i våningen över. Kaffeskedar. Hon visste av sprödheten i ljudet att det var … kaffeskedar. Såg framför sig det sammetsbeklädda skrinet med kaffeskedar av silver som varit hennes mormors, och som hon fått av sin mor när denna flyttade in på ålderdomshemmet. Hur hon hade öppnat det där skrinet, tittat på skedarna och konstaterat att de aldrig någonsin blivit använda. Virginia tänkte på det där nu, när hon gled ner ur sängen, drog täcket med sig, kröp mot dubbelgarderoben, öppnade dess dörrar. På garderobens golv låg ett extra täcke och ett par filtar. Hon hade känt ett slags sorg när hon tittade på skedarna. Skedarna som legat i sitt skrin i kanske sextio år utan att någon någonsin plockat upp dem, hållit dem i sin hand, använt dem. Fler ljud omkring henne, huset vaknade. Hon hörde dem inte längre när hon drog ut täcket och filtarna, svepte dem om sig, kröp in i garderoben och stängde dörrarna. Det var kolmörkt där inne. Hon drog täckena och filtarna över huvudet, kurade ihop sig som en larv i dubbla kokonger. Aldrig någonsin. På parad, i givakt på sin sammetsbädd, väntande. Bräckliga små kaffeskedar av silver. Hon rullade ihop sig med täckenas tyg tätt över ansiktet. Vem ska få dom nu? Hennes dotter. Ja. Lena skulle få dem, och hon skulle använda dem till att mata Ted. Då skulle skedarna bli glada. Ted skulle äta potatismos från skedarna. Det var bra. Hon låg blick stilla som en sten, lugnet tog över kroppen. En sista tanke hann tänkas innan hon sjönk in i vilan. Varför är det inte varmt? Med täcken över ansiktet, insnärjd i tjockt tyg borde det vara svettvarmt kring hennes huvud. Frågan svävade sömnigt runt i ett stort, svart rum, landade till slut på ett mycket enkelt svar. För att jag inte andats på flera minuter. 

41102 Låt den rätte komma ORI

265

04-03-25, 09.21

Och inte ens nu, när hon var medveten om det, kände hon att hon behövde. Inga kvävningskänslor, ingen syrebrist. Hon behövde inte andas längre, det var allt.

 Mässan började klockan elva, men redan kvart över tio stod Tommy och Yvonne på perrongen i Blackeberg och väntade på tunnelbanan. Staffan, som sjöng i kyrkokören, hade berättat för Yvonne vad som var temat för dagens mässa. Yvonne hade berättat det för Tommy, försiktigt undrat om han ville följa med, och till hennes förvåning hade han accepterat. Det skulle handla om dagens ungdom. Med utgångspunkt från det ställe i Gamla Testamentet där det talas om Israels uttåg ur Egypten hade prästen med Staffans hjälp sammanställt en predikotext kring detta med ledstjärnor. Vad en ung människa i dagens samhälle så att säga kunde hålla framför sig, låta sig ledas av på sin ökenvandring, och så vidare. Tommy hade läst det aktuella stället i Bibeln, och sagt att han gärna kom med. Så när tunnelbanan denna söndagsmorgon dundrade ut ur tunneln från Islandstorget, skjutande framför sig en pelare av luft som fick Yvonnes hår att fladdra, var hon alldeles lycklig. Hon såg på sin son som stod intill henne med händerna djupt nedkörda i jackfickorna. Det kommer gå bra. Ja. Detta att han alls ville gå på söndagsmässa med henne var stort nog. Men dessutom tydde det ju på att han hade accepterat Staffan, gjorde det inte? De klev på tunnelbanan, satte sig mittemot varandra bredvid en äldre man. Innan tåget kom hade de pratat om det de båda hört på radion samma morgon; jakten efter ritualmördaren i Judarnskogen. Yvonne lutade sig fram mot Tommy. »Tror du dom får fast honom?« Tommy ryckte på axlarna. »Får dom väl. Men det är ju en stor skog, så … får väl fråga Staffan.« »Tycker det är så otäckt, bara. Tänk om han kommer hit.« »Vad ska han hit att göra? Fast, visst. Vad skulle han till Judarn att göra. Kan lika gärna komma hit.« »Usch.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

266

04-03-25, 09.21

Den äldre mannen sträckte på sig, gjorde en rörelse som om han skakade av någonting från axlarna, sa: »Man kan ju fråga sig om en sån ens är mänsklig.« Tommy såg upp på mannen, Yvonne sa: »Hm«, och log mot honom, vilket mannen tog som en uppmuntran att fortsätta. »Jag menar … först de där gräsliga … dåden, och sedan … i det tillståndet, ett sånt fall. Nej, jag säger det: det är ingen människa och jag hoppas polisen skjuter honom på plats.« Tommy nickade, låtsades hålla med. »Hänger honom i närmsta träd.« Mannen blev upphetsad. »Precis. Det är vad jag har sagt hela tiden. Dom borde gett honom en giftspruta eller nåt redan på sjukhuset, som man gör med galna hundar. Då hade vi inte behövt sitta här i ständig skräck och bevittna denna panikartade jakt som bekostas med skattebetalarnas pengar. En helikopter. Ja, jag åkte precis förbi där i Åkeshov och dom har en helikopter uppe. Det har dom råd med. Men att ge pensionärerna en pension som går att leva på efter ett helt liv i samhällets tjänst, det går inte. Men att skicka upp en helikopter som surrar runt och skrämmer slag på djuren …« Monologen fortsatte ända till Vällingby, där Yvonne och Tommy klev av medan mannen satt kvar. Tåget skulle vända, så troligen tänkte han åka samma väg tillbaka för att få ännu en skymt av helikoptern, kanske fortsätta sin monolog med någon annan som publik. Staffan väntade på dem utanför den tegelhögsliknande S:t Thomaskyrkan. Han var klädd i kostym och en blekt blågulrandig slips som fick Tommy att tänka på den där bilden från kriget: »En svensk tiger«. Staffan sken upp när han fick syn på dem och gick dem till mötes. Han kramade Yvonne och sträckte ut handen mot Tommy, som tog den, skakade den. »Verkligen roligt att ni ville komma. Och särskilt du, Tommy. Vad fick dig att … ?« »Ville se hur det var, bara.« »Mm. Ja, jag hoppas du blir nöjd. Att vi får se dig här fler gånger.« Yvonne strök över Tommys axel. »Han läste i Bibeln om … det här ni ska prata om.« »Så pass. Ja, det var ju verkligen … förresten, Tommy. Jag har inte hittat den där trofén. Men … jag tycker vi stryker ett streck över det, vad säger du?« »Mmm.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

267

04-03-25, 09.21

Staffan väntade på att Tommy skulle säga något mer, men när han inte gjorde det vände Staffan sig till Yvonne. »Borde vara i Åkeshov nu, men … ville inte missa det här. Fast direkt sen när vi är klara måste jag sticka, så vi får väl …« Tommy gick in i kyrkan. I bänkraderna satt bara några enstaka, äldre människor med ryggarna emot honom. Av hattarna att döma var det tanter. Kyrkan var upplyst av ett gult ljus från lampor längs hela långväggarna. Mellan bänkarna löpte en röd matta med invävda geometriska figurer fram till altaret; en stenbänk där vaser med blommor var utplacerade. Ovanför alltihop hängde ett stort träkors med en modernistisk Jesus på. Hans ansiktsuttryck kunde lätt tolkas som ett hånleende. Längst bak i kyrkan vid ingången, där Tommy befann sig, fanns ställ med broschyrer, en sparbössa att betala i och en stor dopfunt. Tommy gick fram till dopfunten, tittade ner i den. Perfekt. När han fick syn på den hade han tänkt att det här var för bra; att den förmodligen var fylld med vatten. Men det var den inte. Hela dopfunten var uthuggen i ett stycke sten, räckte Tommy till midjan. Själva skålen var mörkt grå, skrovlig, och inte en droppe vatten fanns i den. Okej. Då kör vi. Ur jackfickan tog han fram en hårt knuten tvåliters plastpåse fylld med ett vitt pulver och såg sig omkring. Ingen tittade åt hans håll. Han gjorde hål i påsen med fingret och lät dess innehåll rinna ner i dopfunten. Sedan stoppade han den tomma påsen i fickan och gick tillbaka ut, medan han försökte fundera ut en bra anledning till att han inte skulle sitta intill mamma i kyrkan, att han ville sitta längst bak, vid dopfunten. Kunde säga att han ville kunna gå utan att störa, om det blev för tråkigt. Det lät rätt. Det lät … Perfekt.

 Oskar slog upp ögonen och greps av ångest. Han visste inte var han befann sig. Rummet omkring honom låg i dunkel, han kände inte igen de kala väggarna. Han låg i en soffa. Över sig hade han ett täcke som luktade lite illa. Väggarna flöt framför hans ögon, simmade fritt i luften medan han för

41102 Låt den rätte komma ORI

268

04-03-25, 09.21

sökte placera dem på rätt plats, ställa dem så att de tillsammans bildade ett rum han kände igen. Det gick inte. Han drog upp täcket till näsan. En unken lukt fyllde hans näsborrar och han försökte lugna ner sig, sluta göra om rummet och istället minnas. Ja. Nu kom han ihåg. Pappa. Janne. Liften. Eli. Soffan. Spindelväv. Han tittade upp i taket. De dammiga spindelvävstrådarna var där, svåra att urskilja i halvmörkret. Han hade somnat med Eli intill sig i soffan. Hur lång tid hade gått sedan dess? Var det morgon? Fönstren var täckta av filtar, men i kanterna kunde han skönja svaga bårder av grått ljus. Han drog av sig täcket och gick fram till balkongfönstret, gläntade på filten. Persiennerna var neddragna. Han vinklade upp dem och, jo: det var morgon där ute. Huvudet gjorde ont och ljuset stack i ögonen. Han flämtade till, släppte filten och kände med båda händerna över sin hals, nacke. Nej. Naturligtvis inte. Hon hade ju sagt att hon aldrig … Men var är hon? Han såg sig om i rummet; ögonen stannade vid den stängda dörren in till rummet där Eli hade bytt tröja. Han tog några steg mot dörren, hejdade sig. Dörren låg i skugga. Han knöt händerna, sög på en knoge. Om hon verkligen … ligger i en kista. Larvigt. Varför skulle hon göra det? Varför gör vampyrer det över huvud taget? För att de är döda. Och Eli sa att hon inte … Men om … Han sög på sin knoge, löpte med tungan över den. Hennes kyss. Bordet med mat. Bara det att hon kunde göra så. Och … tänderna. Rovdjurständer. Om det bara var lite ljusare. Intill dörren satt knappen till taklampan. Han tryckte på den, utan att tro att något skulle hända. Men, jo. Taklampan tändes. Han knep ihop ögonen mot det starka ljuset, lät ögonen vänja sig innan han vände sig mot dörren, vilade handen på handtaget. Ljuset hjälpte inte det minsta. Snarare blev det hela ännu otäckare nu när dörren bara var en vanlig dörr. Likadan som dörren in till hans eget rum. Precis likadan. Handtaget kändes likadant i handen. Att hon skulle ligga därinne. Kanske med armarna i kors över bröstet. Jag måste se. Han tryckte prövande ner handtaget, som gjorde lätt motstånd. Dörren var alltså inte låst, då skulle handtaget bara ha glidit ner. Han tryckte ner 

41102 Låt den rätte komma ORI

269

04-03-25, 09.21

handtaget hela vägen och dörren öppnades, en springa vidgades. Rummet innanför var mörkt. Vänta! Skulle hon bli skadad av ljuset om han öppnade dörren? Nej. Igår kväll hade hon suttit intill golvlampan utan att det tycktes beröra henne. Men den här lampan var starkare och det kanske var en … speciell sorts lampa i golvlampan, en lampa som … som vampyrer tål. För löjligt. »Specialaffären för vampyrlampor.« Och hon skulle väl inte låtit taklampan vara kvar om den kunde vara … skadlig för henne. Ändå öppnade han dörren försiktigt, lät en kon av ljus sakta vidga sig in i rummet. Det var lika tomt som vardagsrummet. En säng och en hög med kläder, inget mer. Sängen hade bara ett lakan och en kudde. Täcket han haft på sig hade väl legat där. På väggen intill sängen satt en papperslapp upptejpad. Morsekoden. Det var alltså här hon legat när hon … Han drog ett djupt andetag. Hade lyckats glömma det. På andra sidan den här väggen ligger mitt rum. Ja. Han befann sig två meter ifrån sin egen säng, ifrån sitt eget normala liv. Han la sig på sängen, fick en impuls att knacka ett meddelande i väggen. Till Oskar. På andra sidan. Vad skulle han säga? V. A.R. Ä.R. D.U.

Han sög på knogen igen. Han var här. Det var Eli som var borta. Han kände sig yr, förvirrad. Lät huvudet dråsa ner på kudden, med ansiktet vänt ut mot rummet. Kudden luktade konstigt. Som täcket, fast starkare. En unken, flottig lukt. Han tittade på högen med kläder som låg några meter från sängen. Det är så äckligt. Han ville inte vara här längre. Det var alldeles tyst och tomt i lägenheten, och allt var så … onormalt. Hans blick gled över klädhögen, stannade på garderoberna som täckte hela den motsatta väggen, fram till dörren. Två dubbelgarderober, en enkel. Där. Han drog upp benen mot magen, stirrade på de stängda garderobsdörrarna. Han ville inte. Hade ont i magen. En stickande, svidande smärta i mellangärdet. Kissnödig. 

41102 Låt den rätte komma ORI

270

04-03-25, 09.21

Han reste sig från sängen, gick till dörren utan att släppa garderoberna med blicken. Han hade ett par likadana i sitt rum, visste att hon mycket väl skulle få plats. Det var där hon var, och han ville inte längre se. Även lampan i hallen fungerade. Han tände den och gick genom den korta korridoren till badrummet. Dörren till badrummet var låst. Färgplattan ovanför handtaget visade rött. Han knackade på dörren. »Eli?« Inte ett ljud. Han knackade igen. »Eli, är du där?« Ingenting. Men när han sa hennes namn högt kom han ihåg att det var fel. Det var det sista hon sagt när de låg i soffan. Att hon egentligen hette … Elias. Elias. Ett killnamn. Var Eli en pojke? De hade ju … pussats och sovit i samma säng och … Oskar tryckte händerna mot badrumsdörren, vilade pannan mot händerna. Han tänkte. Tänkte hårt. Och han förstod inte. Att han på något sätt kunde acceptera att hon var vampyr, men att hon skulle vara kille, att det kunde vara … svårare. Han kunde ju ordet. Bög. Bögjävel. Sånt Jonny sa. Att det var värre att vara bög än att vara … Han knackade på dörren igen. »Elias?« Ett sug i magen när han sa det. Nej. Han skulle inte vänja sig. Hon … han hette Eli. Men det var för mycket. Oavsett vad Eli var för någonting, så var det för mycket. Han kunde inte. Ingenting var ju normalt med henne. Han lyfte pannan från händerna, knep ihop runt kissnödigheten. Steg ute i trappen och kort efteråt ljudet av brevlådan som öppnades, en duns. Han gick bort från badrummet, tittade efter vad det var. Reklam. NÖTFÄRS ./KG Grälla, röda bokstäver och siffror. Han tog upp reklamlapparna i handen och förstod; tryckte ögat mot polislåsets nyckelhål medan steg ekade i trappen utanför, smällar när brevlådor öppnades, stängdes. Efter en halv minut passerade hans mamma nyckelhålet, på väg ner. Han hann bara uppfånga en skymt av hennes hår, kragen på hennes kappa, men han visste att det var hon. Vem skulle det annars vara? Som delade ut hans reklam när han var borta. Med reklamlapparna hårt kramade i handen sjönk Oskar ihop på golvet intill ytterdörren, lutade pannan mot knäna. Han grät inte. Kissnödigheten var en svidande myrstack i hans mellangärde som på något sätt hindrade honom. 

41102 Låt den rätte komma ORI

271

04-03-25, 09.21

Men om och om igen tänkte han den enda tanken: Jag finns inte. Jag finns inte.

 Lacke hade ägnat natten åt att bekymra sig. Ända sedan han lämnade Virginia hade en smygande oro jobbat med att gnaga hål i hans mage. Han hade suttit någon timme med gubbarna på kinesen på lördagskvällen, försökt dela med sig av sin oro, men ingen ville ha den. Lacke hade känt att det kunde urarta, att det fanns risk för att han skulle bli riktigt sjuhelvetes jävla arg, så han hade gått därifrån. För det var ju bara skit med gubbarna. Visst, ingen nyhet, men han hade ju trott att … ja, vad fan hade han trott? Att vi var fler om det. Att någon mer än han kände att det var något jävligt otäckt i görningen. Det var så mycket snack, stora ord, speciellt från Morgan, men när det kom till kritan orkade ingen lyfta ett finger för att göra något. Inte för att Lacke heller visste vad han skulle göra, men han oroade sig åtminstone. Vad nu det hjälpte. Han hade legat vaken större delen av natten, emellanåt försökt läsa lite i Dostojevskijs Onda andar, men glömt bort vad som hänt på föregående sida, i föregående mening, gett upp. En god sak hade ändå natten fört med sig: han hade fattat ett beslut. På söndagsförmiddagen hade han varit hemma hos Virginia, knackat på. Ingen öppnade och han hade utgått ifrån … hoppats att hon gett sig iväg till sjukhuset. På vägen hem till sitt passerade han två kvinnor som stod och pratade, uppsnappade något om en mördare som polisen jagade i Judarnskogen. Herregud, det är mördare i varenda jävla buske. Nu får tidningarna nåt nytt att gotta sig i. Drygt tio dagar hade gått sedan de tog Vällingbymördaren, och tidningarna hade börjat tröttna på att spekulera i vem han var, varför han gjort vad han gjort. I artiklarna som rört honom hade det funnits ett starkt drag av … ja, skadeglädje. Man hade med plågsam omsorg beskrivit mördarens nuvarande tillstånd, hur han inte skulle få lämna sjuksängen på ett halvår. Separat liten faktaruta om vad saltsyra gjorde med kroppen så att man riktigt kunde få frossa i hur ont det måste göra. Nä, Lacke hade ingen glädje i sånt där. Tyckte bara det var läskigt hur 

41102 Låt den rätte komma ORI

272

04-03-25, 09.21

folk jagade upp sig över någon som »fått sitt straff« och så vidare. Var helt emot dödsstraff. Inte för att han hade någon »modern« rättsuppfattning, nä. Snarare en uråldrig. Tyckte att: om någon dödar min unge, då dödar jag den personen. Dostojevskij snackade mycket om förlåtelse, nåd. Visst. Från samhällets sida, absolut. Men jag som förälder till det dödade barnet är i min fulla moraliska rätt att avliva den som gjort det. Att sedan samhället ger mig åtta år eller något på kåken, det är en annan sak. Det var inte vad Dostojevskij menade, och det visste Lacke. Men han och Fjodor hade olika uppfattning där, helt enkelt. Lacke funderade på de där sakerna medan han gick hem till Ibsengatan. Väl hemma upptäckte han att han var hungrig, kokade en laddning snabbmakaroner och åt dem med sked direkt ur kastrullen, med ketchup till. Medan han hällde vatten i grytan för att den skulle gå lättare att diska senare, dunsade det till i brevlådan. Reklam. Han brydde sig inte om det, hade ändå inga pengar. Nä. Det var ju det. Han torkade av köksbordet med disktrasan, gick och hämtade farsans frimärksalbum ur skänken som också var ett arv från farsan och som hade varit ett smärre helvete att frakta hem till Blackeberg. Han la albumet varsamt på köksbordet, öppnade det. Där var de. Fyra ostämplade exemplar av det första frimärke som givits ut i Norge. Han lutade sig över albumet, kisade mot lejonet som stod rest på baktassarna mot en ljusblå bakgrund. Sanslöst. Fyra shilling hade de kostat när de kom ut . Nu var de värda … mer. Att de satt ihop i två par gjorde dem värda ännu mer. Det var det han hade bestämt sig för inatt, medan han låg och vred sig mellan inrökta lakan; att det var dags. Det här sista med Virginia hade varit droppen. Sedan ovanpå det gubbarnas oförmåga att fatta, insikten att: nä, det här är inga människor att vara med. Han skulle härifrån, och det skulle Virginia också. Taskig marknad eller inte, drygt tre hundra lakan skulle han få för frimärkena, ytterligare två hundra för lägenheten. Sedan blev det hus på landet. Ja, okej: två hus. En liten gård. Pengarna räckte till det, och det skulle funka. Så fort Virginia blev frisk skulle han lägga fram det för henne, och han trodde … ja, han var nästan säker på att hon skulle gå med på det, rentav älska det. Så fick det bli. 

41102 Låt den rätte komma ORI

273

04-03-25, 09.21

Lacke kände sig lugnare nu. Han hade allt klart för sig. Hur han skulle göra idag, i framtiden. Det skulle fixa sig. Fylld av trevliga tankar gick han in i sovrummet, la sig ovanpå sängen för att vila fem minuter och somnade.

 »Vi ser dom på gator och torg och vi står frågande inför dom, säger till oss själva: vad kan vi göra?« Tommy hade aldrig haft så tråkigt i hela sitt liv. Mässan hade bara hållit på en halvtimme och han trodde att han skulle haft roligare om han suttit på en stol och tittat in i väggen. »Välsignad vare« och »Jubelsången« och »Herrens glädje«, jamen varför satt då alla och glodde som om de tittade på en kvalmatch mellan Bulgarien och Rumänien? Det betydde ingenting för dem, det där som de läste i boken, sjöng om. Verkade inte betyda något för prästen heller. Var bara något han skulle igenom för att få ut sin lön. Nu hade i alla fall predikan börjat. Om prästen tog upp precis det där stället i Bibeln, det där som Tommy läst, då skulle han göra det. Annars inte. Prällen får bestämma. Tommy kände efter i fickan. Grejerna var i ordning och dopfunten bara tre meter ifrån honom där han satt i bakersta raden. Hans mamma satt längst fram, förmodligen för att kunna tindra mot Staffan medan han sjöng sina meningslösa sånger med händerna löst knäppta framför poliskuken. Tommy bet ihop. Han hoppades att prästen skulle säga det där. »Vi ser en vilsenhet i deras ögon, vilsenheten hos någon som gått vilse, och inte hittar hem. När jag ser en sådan ung människa, drar jag mig alltid till minnes Israels uttåg ur Egypten.« Tommy stelnade till. Men prästen kanske inte skulle gå in på just det där. Kanske skulle bli något om Röda Havet. Ändå plockade han fram grejerna ur fickan; en tändare och en tändbrikett. Händerna darrade. »För det är så vi måste se på dessa unga människor som ibland lämnar oss oförstående. De vandrar i en öken av obesvarade frågor och oklara framtidsutsikter. Men det finns en stor skillnad mellan Israels folk och dagens ungdom …« Säg det nu då … »Israels folk hade någon som ledde dem. Ni minns väl hur det står i skriften? ’Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem 

41102 Låt den rätte komma ORI

274

04-03-25, 09.21

på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem.’ Det är denna molnstod, denna eldstod som dagens ungdomar saknar och …« Prästen tittade ner i sina papper. Tommy hade redan satt eld på tändbriketten, höll den mellan tummen och pekfingret. Toppen brann med en ren, blå låga som letade sig ner mot hans fingrar. När prästen tittade ner i papperen tog han chansen. Han hukade sig ner, tog ett långt steg ut ur bänken, sträckte ut armen så långt det gick, och lobbade ner tändbriketten i dopfunten, drog sig snabbt tillbaka till bänken. Ingen hade märkt något. Prästen såg upp igen. »… och det är vår skyldighet som vuxna att vara denna molnstod, denna ledstjärna för ungdomarna. Var ska de annars få den ifrån? Och styrkan till detta kan vi få ur Herrens gärningar …« En vit rök steg upp ur dopfunten. Tommy kunde redan känna den bekanta, söta doften. Han hade gjort det massor av gånger; eldat salpetersyra och socker. Men sällan såna här mängder på en gång, och aldrig tidigare inomhus. Han var spänd på vad effekten skulle bli när det inte fanns någon vind som förde bort röken. Han flätade samman fingrarna, pressade händerna hårt mot varandra. Bror Ardelius, tillförordnad präst i Vällingby församling, var den förste som såg röken. Han tog det för vad det var: rök ur dopfunten. I hela sitt liv hade han väntat på ett Herrens tecken, och det var onekligen så att han, när han såg den första rökslingan stiga, ett ögonblick tänkte: Åh, Herre. Äntligen. Men tanken försvann. Att känslan av mirakel lämnade honom så hastigt tog han som bevis på att det inte var något mirakel, något tecken. Det var blott detta: rök ur dopfunten. Men varför? Vaktmästaren, som han inte stod på alltför god fot med, hade behagat skämta. Vattnet i skålen hade börjat … koka … Problemet var att han befann sig mitt i en predikan och inte kunde ägna någon längre stund åt att fundera över dessa frågor. Så Bror Ardelius gjorde som de flesta människor gör i liknande situationer: fortsätter som om ingenting hänt och hoppas att problemen löser sig själva om man inte fäster någon vikt vid dem. Han harklade sig och försökte komma ihåg vad han sist sagt. Herrens gärningar. Något om att söka styrka i Herrens gärningar. Ett exempel. 

41102 Låt den rätte komma ORI

275

04-03-25, 09.21

Han sneglade ner på stolparna på papperet. Där stod: Barfota. Barfota? Vad menar jag med det? Att Israels folk gick barfota, eller att Jesus … någon lång vandring … Han tittade upp, såg att röken nu tjocknat, bildade en pelare som sakta steg ur funten mot taket. Vad hade han sist sagt? Jo. Han kom ihåg. Orden hängde fortfarande kvar i luften. »Och styrkan till detta kan vi få ur Herrens gärningar.« Det var en rimlig avslutning. Inte bra, inte det han tänkt, men rimlig. Han log förvirrat mot församlingen och nickade åt Birgit, som ledde kören. Kören, åtta personer, reste sig som en man och gick fram till podiet. När de vände sig mot församlingen kunde han se i deras ansikten att de också såg röken. Lovad vare Herren; han hade snuddat vid tanken att det kanske bara var han som såg den. Birgitta tittade frågande på honom och han gjorde en gest med handen: sätt igång, sätt igång. Kören började sjunga. Led mig Gud, led mig i rättfärdighet Låt mina ögon se din väg … En av gamle Wesleys vackrare kompositioner. Bror Ardelius önskade att han kunnat njuta av sångens skönhet, men molnstoden hade börjat oroa honom. Tjock, vit rök bolmade upp ur dopfunten och något nere i själva skålen brann med en blåvit låga som det fräste och sprakade om. En sötaktig lukt nådde hans näsborrar och församlingen såg sig omkring för att försöka utröna var det sprakande ljudet kom ifrån. Ty endast du, Gud, endast du låter själen få ro och trygghet … En av kvinnorna i kören började hosta. Församlingen vred sina huvuden från den bolmande funten mot Bror Ardelius för att hos honom få ledning om hur de borde bete sig, om detta ingick. Fler personer började hosta, höll näsdukar eller ärmar framför munnen, näsan. Kyrkan började fyllas av en tunn dimma, och genom denna dimma såg Bror Ardelius hur någon reste sig från den bakersta bänkraden och sprang ut genom dörren. Ja. Det är det enda vettiga. Han lutade sig fram mot mikrofonen. »Ja, det har skett ett litet … missöde och jag tror det är bäst att vi … lämnar lokalen.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

276

04-03-25, 09.21

Redan vid ordet »missöde« lämnade Staffan podiet och började gå mot utgången med snabba, kontrollerade steg. Han förstod. Det var Yvonnes hopplösa tjuv till unge som hade gjort det här. Redan nu, medan han gick ner från podiet, försökte han lägga band på sig, för han anade att om han fick tag i Tommy nu fanns det stor risk att han skulle klippa till honom. Visserligen skulle det vara precis vad den där ligisten behövde, det var just den ledningen han saknade. Molnstod, hej kom och hjälp mig. Ett par rejäla örfilar är vad som fattas den ungen. Men Yvonne skulle inte acceptera det, som det nu var. När de var gifta skulle saken komma i ett annat läge. Då skulle han jävlar i min lilla låda ta sig an Tommys uppfostran. Men först och främst skulle han ha tag i honom nu. Ruska om honom lite, åtminstone. Staffan kom inte långt. Bror Ardelius ord från predikstolen verkade som ett startskott på församlingen, som bara väntat på ett godkännande för att ta sig ut ur kyrkan. Halvvägs nedför mittgången fann Staffan sin väg blockerad av företrädesvis små gummor som skyndade mot utgången med bister beslutsamhet. Hans högra hand for mot höften, men han hejdade den på halva vägen, knöt den till en näve. Även om han haft batongen skulle det knappast varit lämpligt att använda den. Rökutvecklingen i dopfunten började avta, men kyrkan var nu insvept i ett dis doftande av godistillverkning och kemikalier. Utgångsdörrarna slogs upp på vid gavel och genom diset syntes en skarpt markerad rektangel av infallande morgonljus. Församlingen rörde sig mot ljuset, hostande.

 I köket fanns en enda pinnstol, och inget mer. Oskar drog fram den till diskbänken, ställde sig på den och kissade i slasken medan han spolade vatten ur kranen. När han var färdig ställde han tillbaka pinnstolen där den stått förut. Den såg konstig ut i det i övrigt tomma köket. Som någonting på ett museum. Vad har hon den till? Han såg sig omkring. Ovanför kylskåpet satt en rad skåp som bara gick att nå om man ställde sig på stolen. Han drog fram stolen dit och la handen på kylskåpshandtaget för att få stöd. Det sög till i magen. Han var hungrig. 

41102 Låt den rätte komma ORI

277

04-03-25, 09.21

Utan att tänka närmare på saken, öppnade han kylskåpet för att se vad som fanns. Inte mycket. En öppnad förpackning mjölk, en halv förpackning bröd. Smör och ost. Oskar sträckte sig efter mjölken. Men … Eli … Han stod med mjölkpaketet i handen, blinkade. Det här stämde ju inte. Åt hon vanlig mat också? Ja. Hon gjorde väl det. Han tog ut mjölkförpackningen ur kylskåpet, ställde den på diskbänken. I köksskåpet ovanför fanns nästan ingenting. Två tallrikar, två glas. Han tog ett glas, hällde upp mjölk i det. Och det slog honom. Med det kalla mjölkglaset i handen slog det honom äntligen, med all kraft. Hon dricker blod. Igår natt, i härvan av sömnighet och losskoppling från världen, i mörkret hade allt på något vis verkat möjligt. Men nu, i köket där inga filtar hängde för fönstren och persiennerna släppte igenom ett svagt morgonljus, med ett mjölkglas i handen verkade det så … bortanför allt. Som att: Har man mjölk och bröd i sitt kylskåp måste man väl vara människa? Han tog en munfull av mjölken och spottade omedelbart ut den. Mjölken var sur. Han luktade på det som var i glaset. Ja. Sur. Han hällde ut mjölken i slasken, sköljde glaset och drack vatten för att skölja bort smaken i munnen, tittade sedan på mjölkpaketets datummärkning. BÄST FÖRE  OKT. Mjölken var tio dagar för gammal. Oskar förstod. Gubbens mjölk. Kylskåpet stod fortfarande öppet. Gubbens mat. Äckligt. Äckligt. Oskar smällde igen kylskåpet. Vad hade den där gubben haft här att göra? Vad hade han och Eli … Oskar frös till. Hon har dödat honom. Ja. Eli hade haft gubben här för att kunna … äta av honom. Haft honom som en levande blodbank. Det var så hon gjorde. Men varför hade gubben gått med på det? Och om hon hade dödat honom, var fanns kroppen? Oskar sneglade upp mot de höga köksskåpen. Och plötsligt ville han inte vara i köket längre. Ville inte vara kvar i lägenheten över huvud taget. Han gick ut ur köket, genom hallen. Den stängda badrumsdörren. Det är där inne hon ligger. Han skyndade in i vardagsrummet, tog sin väska. Freestylen låg på bordet. Fick köpa nya lurar, bara. När han skulle ta freestylen för att lägga ner 

41102 Låt den rätte komma ORI

278

04-03-25, 09.21

den i väskan, fick han syn på lappen. Den låg på soffbordet, i jämnhöjd med där hans huvud hade vilat. Hej. Hoppas du har sovit gott. Jag ska också sova nu. Jag är i badrummet. Försök inte gå in där är du snäll. Jag litar på dig. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hoppas du kan tycka om mig fast att du vet hur det är. Jag tycker om dig. Väldigt mycket. Du ligger här i soffan och snarkar nu. Snälla. Var inte rädd för mig. Snälla snälla snälla var inte rädd för mig. Vill du träffa mig ikväll? Skriv på lappen om du vill det. Om du skriver Nej så flyttar jag ikväll. Måste nog ändå göra det snart. Men om du skriver Ja så stannar jag ett tag. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är ensam. Mer ensam än vad du kan tänka tror jag. Eller du kanske kan. Förlåt att jag hade sönder din musikapparat. Ta pengar om du vill. Jag har mycket. Var inte rädd för mig. Du behöver inte vara det. Det kanske du vet. Jag hoppas att du vet det. Jag tycker så väldigt mycket om dig. Din Eli P. S. Du får gärna stanna. Men om du går se till att dörren går i lås. D. S. Oskar läste lappen ett par gånger. Sedan tog han upp pennan som låg intill den. Han såg sig runt i det tomma rummet, Elis liv. På bordet låg fortfarande sedlarna han fått, hopskrynklade. Han tog en tusenlapp, stoppade den i fickan. Han tittade länge på den tomma ytan som fanns under Elis namn. Sedan sänkte han pennan och skrev med bokstäver lika höga som ytan ordet JA

Han la pennan på papperet, reste sig och stoppade ner freestylen i väskan. Han vände sig om en sista gång och tittade på de nu uppochnedvända bokstäverna. JA

Sedan skakade han på huvudet, grävde ur fickan fram tusenlappen, la tillbaka den på bordet. När han kom ut i trapphuset kontrollerade han noga att dörren gått i lås. Drog i den flera gånger.

 

41102 Låt den rätte komma ORI

279

04-03-25, 09.21

Ur Dagens Eko ., söndag  november  Polisens spaningar efter den man som natten till söndag rymde från Danderyds sjukhus efter att ha dödat en person, har inte givit något resultat. Polisen har under söndagen genomsökt Judarnskogen i västra Stockholm på jakt efter den man som tros vara den så kallade ritualmördaren. Mannen var vid rymningstillfället svårt skadad och polisen misstänker nu att han har haft medhjälpare. Arnold Lehrman, stockholmspolisen: »Ja, det är det enda rimliga. Det finns ingen fysisk möjlighet att han skulle lyckats hålla sig undan i det … tillståndet. Vi har haft trettio man här ute, hundar, spaningshelikopter. Det går inte, helt enkelt.« »Kommer ni fortsätta söka i Judarnskogen?« »Ja. Möjligheten att han fortfarande befinner sig i området kan trots allt inte uteslutas. Men vi kommer dra ner på spaningen här för att koncentrera insatserna till … för att utreda hur han tagit sig härifrån.« Mannen har ett svårt vanställt ansikte och var vid rymningstillfället iklädd en ljusblå sjukhusskjorta. Polisen tar tacksamt emot observationer från allmänheten på nummer …

41102 Låt den rätte komma ORI

280

04-03-25, 09.21

S Ö N D A G 8 N O V E M B E R ( K VÄ L L )

Allmänhetens intresse för spaningarna i Judarn låg på topp. Kvällstidningarna ansåg sig inte kunna trycka fantombilden av mördaren ännu en gång. Man hade hoppats på fotografier från ett gripande, men i brist på såna körde istället båda tidningarna fårbilden. Expressen hade den till och med på förstasidan. Säga vad man ville, den bilden fanns det i alla fall viss dramatik i. Polismannens av ansträngningen förvridna ansikte, fårets spretande ben och öppna mun. Man kunde nästan höra flåsandet, bräkandet. Den ena av tidningarna hade till och med sökt hovet för en kommentar. Det var ju ändå kungens får som polismakten behandlade på detta sätt. Kungen och drottningen hade dock två dagar tidigare gått ut med tillkännagivandet att de väntade sitt tredje barn och ansåg kanske att det fick räcka med det. Hovet avstod från kommentarer. Naturligtvis ägnades även flera sidor åt kartor över Judarn och Västerort. Var mannen siktats, hur polisens spaningar genomfördes. Men allt det där hade man sett förut, i andra sammanhang. Fårbilden var något nytt och det var den som kom att stanna på näthinnan. Expressen hade till och med vågat sig på ett litet skämt. Bildtexten inleddes med orden »Ulv i fårakläder?« Man fick skratta lite, och det behövdes. Man var ju rädd. Samme man som mördat minst två personer, nästan tre, var nu på fri fot igen och barnen belades åter med utegångsförbud, en skolutflykt till Judarn på måndagen avblåstes. Och tvärs igenom detta låg en stilla vrede över att en person, en enda person skulle ha makt att dominera så många människors liv i kraft av enbart sin ondska och sin … odödlighet. Ja. Experter och professorer som kallades fram för att vittna i tidningar och teve sa alla samma sak: Mannen kunde omöjligtvis vara vid liv. På en 

41102 Låt den rätte komma ORI

281

04-03-25, 09.21

direkt fråga erkände man i nästa andetag att mannens flykt varit precis lika omöjlig. En docent på Danderyd gjorde ett dåligt intryck i Aktuellt när han i aggressiv ton sa: »Han var till alldeles nyligen kopplad till en respirator. Vet du vad det innebär? Det innebär att man inte kan andas själv. Lägg till detta ett fall på trettio meter …« Docentens ton antydde att reportern var en idiot och att det hela egentligen var ett påhitt av media. Så allt var en soppa av gissningar, orimligheter, rykten och – givetvis – rädsla. Inte underligt att man trots allt körde fårbilden. Den var i alla fall konkret. Så fårbilden spreds över riket och fann sin väg till människornas ögon. Lacke såg den när han för sina sista kronor köpte ett paket röda Prince i Älskarens kiosk, på väg hem till Gösta. Han hade sovit hela eftermiddagen och kände sig som Raskolnikov, världen var dimmigt overklig. Han kastade en blick på fårbilden och nickade för sig själv. I hans nuvarande tillstånd syntes det honom inte underligt att polisen grep får. Först halvvägs hem till Gösta kom bilden för honom igen och han tänkte: »Vafan var det där?« men orkade inte ta reda på det. Han tände en cigarrett och fortsatte. Oskar såg den när han kom hem efter att ha fördrivit eftermiddagen med att gå runt i Vällingby. När han klev av tunnelbanan klev Tommy på. Tommy var stirrig, upphetsad och sa att han gjort »en sån jävla kul grej«, men hann inte berätta mer innan dörrarna stängdes. Hemma låg en lapp på köksbordet; mamma skulle på middag med kören ikväll. Mat fanns i kylen, reklamen var utdelad, puss. På kökssoffan låg kvällstidningen. Oskar tittade på fårbilden och läste allt som stod om jakten. Sedan tog han itu med något som släpat efter: att klippa ut och spara artiklarna om ritualmördaren från de senaste dagarnas tidningar. Han plockade fram tidningshögen från städskåpet, sin klippbok, sax, lim och satte igång. Staffan såg den ungefär två hundra meter från den plats där den tagits. Han hade inte fått tag i Tommy, och efter några korta ord till en förtvivlad Yvonne hade han begett sig till Åkeshov. Någon hade där hänvisat till en kollega han inte kände med ordet »fårmannen«, men han hade inte fattat förrän han några timmar senare fick se kvällstidningen. Inom polisledningen var man förbannad över tidningarnas brist på takt, 

41102 Låt den rätte komma ORI

282

04-03-25, 09.21

men de flesta poliserna på fältet tyckte mest det var kul. Med undantag för »fårmannen« själv, givetvis. Han fick under flera veckor uthärda ett »bääää« eller ett »fin tröja, är det fårull?«, då och då. Jonny såg den när hans fyraåriga lillebrorsa, halvlillebrorsa Kalle kom till honom med en present. En byggkloss han slagit in i framsidan från dagens tidning. Jonny körde ut honom från sitt rum, sa att han inte hade lust, låste dörren. Tog fram fotoalbumet igen, tittade på fotografierna av sin pappa, sin riktiga pappa som inte var Kalles pappa. En stund senare hörde han hur hans styvfarsa gormade på Kalle för att han förstört tidningen. Jonny vecklade då upp presenten, vred byggklossen mellan fingrarna medan han tittade på fårbilden. Han skrattade till, och det stramade över örat. Han la ner fotoalbumet i gympapåsen, det var säkrast att förvara det i skolan, och därifrån gick hans tankar vidare till vad i helvete han skulle ta sig till med Oskar. Fårbilden skulle komma att starta en smärre debatt om tidningarnas bildetik, men kom ändå att ingå i båda kvällstidningarnas nyårssvep över årets bästa bilder. Baggen som gripits vallades på försommaren till utomhusbetet på Drottningholm, för alltid omedveten om sin dag i rampljuset.

 Virginia vilar insvept i täcken, filtar. Ögonen är slutna, kroppen blick stilla. Om en kort stund kommer hon att vakna. Elva timmar har hon legat på detta sätt. Kroppstemperaturen är nere på tjugosju grader, vilket motsvarar lufttemperaturen i garderoben. Hjärtat slår fyra mycket svaga slag i minuten. Under dessa elva timmar har hennes kropp oåterkalleligen förvandlats. Magsäcken och lungorna har anpassats till ett nytt slags liv. Det intressantaste, ur medicinsk synpunkt, är en ännu växande cysta i hjärtats sinusknuta, den cellklump som styr hjärtats sammandragningar. Cystan har nu vuxit till mer än dubbel storlek. En cancerliknande tillväxt av främmande celler fortskrider ohämmat. Kunde man ta ett prov på dessa främmande celler, lägga provet under ett mikroskop, skulle man se någonting som alla hjärtläkare skulle avfärda med att prover blandats ihop. Ett osmakligt skämt. Svulsten i sinusknutan är nämligen uppbyggd av hjärnceller. Ja. Inuti Virginias hjärta håller en separat liten hjärna på att bildas. Den

41102 Låt den rätte komma ORI

283

04-03-25, 09.21

na nya hjärna har under sin uppbyggnad varit beroende av den stora hjärnan. Nu är den självförsörjande, och vad Virginia under ett hemskt ögonblick kände är helt korrekt: den skulle leva även om kroppen dog. Virginia slog upp ögonen och visste att hon var vaken. Visste det trots att ögonlockens upphissande inte gjorde någon skillnad. Det var lika mörkt som innan. Men hennes medvetande tändes. Ja. Hennes medvetande blinkade till liv och samtidigt var det något annat som snabbt drog sig undan. Som att … Som att komma till en sommarstuga som stått obebodd över vintern. Man öppnar dörren, sträcker sig efter ljusknappen och i samma ögonblick som man tänder hörs det hastiga klickandet, raspandet av små klor över golvet, man uppfångar en skymt av råttan som rinner in under diskbänken. Ett obehag. Man vet att den har bott där medan man varit borta. Att den betraktar huset som sitt. Att den kommer att smyga sig fram igen, så snart man släcker ljuset. Jag är inte ensam. Munnen kändes som papper. Hon hade ingen känsel i tungan. Hon låg kvar, tänkte på stugan som hon och Per, Lenas pappa, hade hyrt några somrar när Lena var liten. Råttboet de hittat längst in under diskbänken. Råttorna hade bitit loss småbitar av några tomma mjölkpaket och ett cornflakespaket, byggt som ett litet hus, en fantastisk konstruktion av olikfärgade pappersbitar. Virginia hade upplevt ett slags skuldkänsla när hon dammsög bort det lilla huset. Nej, mer än så. En vidskeplig känsla av överträdelse. När hon körde in dammsugarens kalla, mekaniska snabel i det där fina, bräckliga som råttan ägnat vintern åt att bygga kändes det som att hon drev en god ande på flykten. Och mycket riktigt. När råttan inte gick i fällor utan fortsatte äta av deras torrvaror, trots att det var sommar, hade Per lagt ut råttgift. De hade grälat om det. De hade grälat om annat. Om allt. Framåt juli hade råttan dött, någonstans inne i väggen. I takt med att stanken av råttans döda, ruttnande kropp spred sig i huset hade deras äktenskap vittrat sönder den sommaren. De hade åkt hem en vecka tidigare än planerat eftersom de varken tålde stanken eller varandra. Den goda anden hade lämnat dem. Hur gick det med huset? Bor nån annan där nu? Hon hörde ett pipande, väsande. Det ÄR en råtta! Inne i filtarna! 

41102 Låt den rätte komma ORI

284

04-03-25, 09.21

Hon fick panik. Fortfarande insnärjd kastade hon sig åt sidan, träffade garderobsdörrarna så att de svängde upp och tumlade ut på golvet. Hon sparkade med benen, fäktade med armarna tills hon lyckats göra sig fri. Äcklad krälade hon upp på sängen, in mot hörnet, drog upp knäna under hakan, stirrade på högen av täcken, filtar, väntade på en rörelse. När den kom skulle hon skrika. Skrika så hela huset kom rusande med hammare, yxor och slog på filthögen tills råttan var död. Täcket som låg överst var grönt, med blå prickar. Var det inte en rörelse där? Hon drog efter andan för att skrika, och pipandet, väsandet hördes igen. Jag … andas. Ja. Det var det sista hon konstaterat innan hon somnade; att hon inte andades. Nu andades hon igen. Hon drog prövande in luft, och pipandet hördes, väsandet. Det kom från hennes luftrör. De hade torkat ihop medan hon vilade, gav ljud ifrån sig. Hon harklade sig, och fick en rutten smak i munnen. Hon kom ihåg. Alltihop. Hon tittade på sina armar. Strimmor av torkat blod täckte dem, men inga sår eller ärr syntes. Hon fixerade den punkt i armvecket där hon visste att hon skurit minst två gånger. Kanske en svag strimma av rosa hud. Ja. Möjligen. I övrigt var allt läkt. Hon gnuggade sig i ögonen och tittade på klockan. Kvart över sex. Det var kväll. Mörkt. Hon tittade åter på det gröna täcket, de blå prickarna. Varifrån kommer ljuset? Taklampan var släckt, ute var det kväll, persiennerna var neddragna. Hur kunde det komma sig att hon såg alla konturer och färgskiftningar så tydligt? Inne i garderoben hade det varit beckmörkt. Då hade hon inte sett något. Men nu … det var som mitt på ljusa dagen. Lite ljus läcker alltid in. Andades hon? Det gick inte att kontrollera. Så fort hon började tänka på andningen började hon också styra den. Kanske hon bara andades när hon tänkte på det. Men det där första andetaget, det som hon trott var en råtta … det hade hon inte tänkt på. Fast det kanske bara hade varit som ett … som ett … Hon knep ihop ögonen. Ted. Hon hade varit där när han föddes. Mannen som var Teds pappa hade 

41102 Låt den rätte komma ORI

285

04-03-25, 09.21

Lena aldrig träffat igen efter den natt då Ted blev till. Någon finsk affärsman i Stockholm på konferens och så vidare. Så Virginia hade varit med på förlossningen. Tjatat sig till att få vara med. Och nu kom det för henne. Teds första andetag. Hur han kommit ut. Den lilla kroppen, kladdig, lila, knappt mänsklig. Smällen av lycka i bröstet som blev ett moln av oro när han inte andades. Barnmorskan som lugnt tagit upp den lilla varelsen i sina händer. Virginia hade trott att hon skulle hålla kroppen upp och ner, daska honom i stjärten, men just när barnmorskan tog honom i sina händer bildades en bubbla av saliv framför munnen. En bubbla som växte, växte … sprack. Och sedan kom skriket, det första skriket. Och han andades. Så? Var det vad Virginias första, pipande andetag varit? Ett … födsloskrik? Hon rätade på sig, la sig på rygg i sängen. Fortsatte veva fram sin inre film från förlossningen. Hur hon fått tvätta Ted eftersom Lena varit alltför medtagen, förlorat en massa blod. Ja. Efter det att Ted kommit ut hade det runnit över förlossningsbritsen och sköterskorna hade varit där med papper, papper i mängder. Så småningom hade det slutat av sig självt. Högen av genomblodade papper, barnmorskans mörkröda händer. Lugnet, effektiviteten trots allt … blod. Allt blod. Törstig. Det klibbade i hennes mun och hon körde filmen fram och tillbaka, zoomade in på allt som varit täckt av blod; barnmorskans händer att glida med tungan över dom händerna, dom genomdränkta tussarna på golvet att stoppa dom i munnen suga på dom, Lenas sköte där blodet rann ut i en tunn rännil, att … Hon satte sig upp med ett ryck, sprang hukande mot badrummet och smällde upp toalettlocket, lutade huvudet över skålen. Inget kom. Bara torra, hulkande kväljningar. Hon lutade pannan mot skålens kant. Bilderna från förlossningen började välla fram igen. Villintevillintevillin Hon dunkade sin panna hårt mot porslinet och en gejser av isande klar smärta sprutade upp i huvudet. Allt blev klarblått för hennes ögon. Hon log, och föll sidledes ner på golvet, ner på badrumsmattan som … Kostade ., men jag fick den för en tia därför att en stor tuss av luddet på den följde med när kassörskan drog bort prislappen och när jag kom ut på torget från Åhléns var det en duva som satt och pickade i en pappkartong där det låg kvar några pommes frites och duvan var grå … och … blå … det var … … motljus … 

41102 Låt den rätte komma ORI

286

04-03-25, 09.21

Hon visste inte hur länge hon varit borta. En minut, en timme? Kanske bara några sekunder. Men någonting hade förändrats. Hon var lugn. Badrumsmattans ludd kändes skönt mot kinden där hon låg och tittade på det rostfläckade röret som löpte ner i golvet från handfatet. Hon tyckte röret hade en vacker form. En stark lukt av urin. Det var inte hon som kissat på sig, nej, för det var … Lackes piss hon kände lukten av. Hon krökte kroppen, förde sitt ansikte mot golvet under toaletten, sniffade. Lacke … och Morgan. Hon kunde inte förstå hur hon visste det, men hon visste: Morgan hade pissat bredvid. Men Morgan har inte varit här. Jo, förresten. Den där kvällen, natten när de tagit hem henne. Kvällen när hon blivit överfallen. Biten. Ja. Naturligtvis. Allt föll på plats. Morgan hade varit här, Morgan hade pissat och hon hade legat där inne på soffan efter att ha blivit biten och nu kunde hon se i mörkret och tålde inte ljus och behövde blod och – Vampyr. Det var så. Hon hade inte dragit på sig någon sällsynt och obehaglig sjukdom som skulle gå att bota på ett sjukhus, eller med psykiatri, eller med … Ljusterapi! Hon skrattade till, hostande, la sig på rygg på golvet, tittade upp i taket, gick igenom alltihop. De snabbt läkande såren, solens inverkan på hennes hud, blodet. Hon sa det högt. »Jag är en vampyr.« Det gick ju inte. Det fanns ju inte. Och ändå blev det lättare. Som om ett tryck inne i huvudet släppte. Som om en tyngd av skuld föll av henne. Det var inte hennes fel. De vidriga fantasierna, det hemska hon gjort mot sig själv hela natten. Det var ju inte någonting hon kunde rå för. Det var ju … helt naturligt. Hon reste sig till hälften, började tappa upp ett bad, satte sig på toalettstolen och tittade på det rinnande vattnet, badkaret som långsamt fylldes. Telefonen ringde. Hon hörde det bara som en likgiltig signal, ett mekaniskt ljud. Det betydde ingenting. Hon kunde ändå inte prata med någon. Ingen kunde prata med henne.

 Oskar hade inte läst lördagens tidning. Nu låg den framför honom på köksbordet. Han hade haft den uppslagen på samma sida en bra stund nu och om och om igen läst texten till bilden. Bilden han inte kunde släppa. 

41102 Låt den rätte komma ORI

287

04-03-25, 09.21

Texten handlade om den man som hittats fastfrusen i isen nere vid Blackebergs sjukhus. Hur han hittats, hur bärgningsarbetet gått till väga. Det fanns en liten bild på magister Ávila, där han stod och pekade ut över vattnet, mot hålet i isen. I citaten från magister Ávila hade journalisten rättat till hans språkliga egenheter. Allt detta var nog så intressant och värt att klippa ut och spara, ändå var det inte det han satt och tittade på, inte kunde slita sig ifrån. Det var bilden på tröjan. Instuvad under den döde mannens jacka hade man hittat en blodfläckad tröja i barnstorlek, och den fanns på bild, utlagd på en neutral bakgrund. Oskar kände igen den tröjan. Fryser du inte? I texten stod att den döde mannen, Joakim Bengtsson, senast setts i livet lördagen den  oktober. Två veckor sedan. Oskar kom ihåg den kvällen. När Eli löst kuben. Han hade smekt henne över kinden och hon hade gått ut från gården. På natten hade hon och hennes … gubben … bråkat, och gubben hade gått ut. Var det den kvällen Eli hade gjort det? Ja. Förmodligen. Dagen efter hade hon sett mycket friskare ut. Han tittade på bilden. Den var svartvit, men i texten stod att tröjan var ljust rosa. Artikelförfattaren spekulerade i om mördaren hade ännu ett ungt offer på sitt samvete. Vänta nu. Vällingbymördaren. I artikeln stod att polisen hade starka indicier på att mannen i isen mördats av den så kallade ritualmördaren som drygt en vecka tidigare infångats i Vällingbyhallen och som nu var på flykt. Var det … gubben? Men … killen i skogen … varför? Oskar kunde se Tommy framför sig där han satt på bänken nere vid lekplatsen, rörelsen med fingret. Upphängd i ett träd … uppskärd i halsen … schvitt. Han förstod. Förstod alltihop. Att alla dessa artiklar han klippt ut och sparat, radio, teve, allt prat, all rädsla … Eli. Oskar visste inte vad han skulle göra. Vad han borde göra. Så han gick till kylskåpet och hämtade den bit lasagne mamma ställt där åt honom. Åt den kall medan han fortsatte titta på artiklarna. När han ätit färdigt knackade det i väggen. Han slöt ögonen för att höra bättre. Koden kunde han utantill vid det här laget. J.A.G. G.Å.R. U.T.



41102 Låt den rätte komma ORI

288

04-03-25, 09.21

Han reste sig snabbt från bordet, gick in i sitt rum, la sig på mage på sängen och knackade svar. K.O.M. H.I.T.

En paus. Sedan:

D.I.N. M.A.M.M.A.

Oskar knackade tillbaka.

B.O.R.T.A.

Mamma skulle inte komma förrän vid tiotiden. De hade åtminstone tre timmar på sig. När Oskar knackat det sista lutade han huvudet mot kudden. För ett ögonblick, koncentrerad på att formulera ord, hade han glömt. Tröjan … tidningen … Han spratt till, tänkte resa sig för att rafsa ihop tidningarna som låg framme. Hon skulle ju se … veta att han … Sedan lutade han huvudet mot kudden igen, struntade i det. En låg vissling utanför fönstret. Han reste sig från sängen, gick fram och lutade sig mot fönsterkarmen. Hon stod där nedanför med ansiktet uppvänt mot ljuset. Hon hade den alltför stora rutiga skjortan på sig. Han gjorde en gest med fingret: Kom upp till dörren.

 »Säg inte till han att jag är där, okej?« Yvonne gjorde en grimas, blåste ut rök genom mungipan i riktning mot det halvöppna köksfönstret, sa ingenting. Tommy fnös till. »Varför röker du så där, genom fönstret?« Askpelaren på hennes cigarrett hade blivit så lång att den börjat krökas. Tommy pekade på den, gjorde en dutt-dutt-rörelse med pekfingret. Hon ignorerade honom. »För att inte Staffan gillar det, va? Röklukt.« Tommy lutade sig bakåt på köksstolen, tittade på askan och undrade vad det egentligen var i den som gjorde att den kunde bli så lång utan att gå av, viftade med handen framför ansiktet. »Jag gillar inte heller röklukt. Gillade det inte alls när jag var liten. Men då hade du inte fönstret öppet. Kolla nu …« Askpelaren föll av och landade på Yvonnes lår. Hon borstade bort den och en grå strimma blev kvar på hennes byxor. Hon hötte med handen som höll cigarretten. »Det hade jag visst det. Oftast, i alla fall. Det var nån gång när vi hade 

41102 Låt den rätte komma ORI

289

04-03-25, 09.21

folk hemma som kanske … och du är väl fan inte den rätta att snacka om att inte gilla rök.« Tommy flinade. »Lite kul var det väl?« »Nej, det var det inte. Tänk om det hade blivit panik. Om folk hade … och den där skålen, den …« »Dopfunten.« »Dopfunten, ja. Prästen var alldeles förtvivlad, det var som en … svart skorpa över hela … Staffan fick –« »Staffan, Staffan …« »Ja, Staffan. Han sa inte att det var du. Han sa det till mig, att det var svårt för honom, med hans … övertygelse, att stå där och ljuga prästen rätt upp i ansiktet, men att han … för att skydda dig …« »Det fattar du väl.« »Vad är det jag fattar?« »Att det är sig själv han skyddar.« »Han har väl inte –« »Tänk efter lite.« Yvonne tog ett sista djupt bloss på cigarretten, fimpade den i askfatet och tände omedelbart en ny. »Den var … antik. Nu måste dom skicka den på renovering.« »Och det var Staffans styvson som gjorde det. Hur skulle det se ut?« »Du är inte hans styvson.« »Nä, men du vet. Om jag sa till Staffan att jag hade tänkt gå till prällen och berätta att ’det var jag som gjorde det, jag heter Tommy, och Staffan är min … styvpojkvän’. Tror inte han skulle gilla det.« »Du får prata med honom själv.« »Nä. Inte idag i alla fall.« »Du törs inte.« »Du låter som en unge.« »Du beter dig som en unge.« »Lite kul var det väl?« »Nej, Tommy. Det var det inte.« Tommy suckade. Han var inte dummare än han fattat att mamma också skulle bli förbannad, men han hade ändå trott att hon någonstans skulle se något komiskt i det hela. Men hon var på Staffans sida nu. Bara att inse. Så problemet, det verkliga problemet var att hitta någonstans att bo. Sedan när de gifte sig, alltså. Tills vidare kunde han slagga i källaren kvällar som den här, när Staffan kom på besök. Vid åtta skulle han gå av sitt pass i 

41102 Låt den rätte komma ORI

290

04-03-25, 09.21

Åkeshov och komma direkt hit. Och Tommy tänkte inte sitta och lyssna på någon jävla moralpredikan från den snubben. Icke. Så Tommy gick till sitt rum och hämtade täcket och kudden från sin säng medan Yvonne satt kvar och rökte, tittade ut genom köksfönstret. När han var klar ställde han sig i köksdörren med kudden under ena armen, det ihoprullade täcket under den andra. »Okej. Jag går nu. Säg inte att jag är där är du sjysst.« Yvonne vände sig mot honom. Hon hade tårar i ögonen. Log lite. »Du ser ut som när … när du kom och skulle …« Orden stockade sig i halsen på henne. Tommy stod still. Yvonne svalde, harklade sig och tittade på honom med alldeles rena ögon, sa tyst: »Tommy. Vad ska jag göra?« »Jag vet inte.« »Ska jag … ?« »Nä. Inte för min skull. Det är som det är.« Yvonne nickade. Tommy kände att han också höll på att bli väldigt ledsen, att han borde gå nu innan det blev fel. »Du? Du säger inte att –« »Nej, nej. Det gör jag inte.« »Bra. Tack.« Yvonne reste sig och gick fram till Tommy. Kramade honom. Hon luktade starkt av cigarrettrök. Om Tommy haft armarna fria skulle han ha kramats tillbaka. Nu hade han inte det, så han la bara huvudet på hennes axel och de stod så en stund. Sedan gick Tommy. Litar inte på henne. Staffan kan dra nån vals om vad fan som helst och … I källaren slängde han täcket och kudden på soffan. Pillade in en snus, la sig och funderade. Bästa vore om han blev skjuten. Men Staffan var väl inte den som … nä, nä. Var väl snarare den som satte en tiopoängare i pannan på mördaren. Fick en chokladask av snutkompisarna. Hjälten. Skulle komma här sedan och leta efter Tommy. Kanske. Han fiskade fram nyckeln, gick ut i korridoren och låste upp skyddsrummet, tog kedjan med sig in. Med tändaren som lampa letade han sig in i den korta korridoren med två förrådsutrymmen på varje sida. I förråden fanns torrvaror, konserver, gamla sällskapsspel, gasolkök och annat för att klara en belägring. Han öppnade en dörr, slängde in kedjan. 

41102 Låt den rätte komma ORI

291

04-03-25, 09.21

Okej. Han hade en nödutgång. Innan han lämnade skyddsrummet tog han ner skyttetrofén, vägde den i handen. Minst två kilo. Kanske gick att sälja? Bara metallvärdet. Att de smälte ner den. Han studerade pistolskyttens ansikte. Var han inte rätt lik Staffan, ändå? Då var det nedsmältning som gällde. Kremering. Definitivt. Han skrattade till. Det absolut sjysstaste skulle vara att smälta ner allt utom skallen och sedan lämna tillbaka den till Staffan. En stelnad pöl av metall med bara det där lilla huvudet som stack upp. Gick förmodligen inte att ordna. Tyvärr. Han ställde tillbaka skulpturen på sin plats, gick ut och stängde dörren utan att vrida hjulen i lås. Nu kunde han slinka in där om det blev nödvändigt. Vilket han inte trodde att det skulle bli. Bara ifall att.

 Lacke lät det ringa tio signaler innan han la på. Gösta satt i soffan och smekte en orangerandig katt över huvudet, tittade inte upp när han frågade: »Ingen hemma?« Lacke strök med handen över ansiktet, sa irriterat: »Jo, för fan. Hörde du inte hur vi pratade?« »Ska du ha en till?« Lacke mjuknade, försökte le. »Sorry, menade inte att … ja, för fan. Tack.« Gösta lutade sig fram mot bordet så oförsiktigt att katten i hans knä klämdes. Den gav ifrån sig ett fräsande och slank ner på golvet, satte sig och stirrade förorättat på Gösta som hällde upp en skvätt tonic och en rejäl dos gin i Lackes glas, höll fram det mot honom. »Här. Oroa dig inte, hon är väl bara … ja …« »Inlagd. Tack. Hon har åkt till sjukhuset och så har dom lagt in henne.« »Ja … just det.« »Säg det då.« »Va?« »Äh, var inget. Skål.« »Skål.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

292

04-03-25, 09.21

Båda drack. Efter en stund började Gösta peta sig i näsan. Lacke tittade på honom, och Gösta drog bort fingret, log ett urskuldande leende. Inte van vid folk. En tjock gråvit katt låg platt på golvet, såg ut som om den knappt orkade lyfta på huvudet. Gösta nickade mot den. »Miriam ska ha ungar snart.« Lacke tog en djup klunk, grimaserade. För varje droppe domning spriten skänkte, kände han mindre av lukten i lägenheten. »Gör du med dom?« »Hur då?« »Ungarna. Vad gör du med dom? Låter dom leva, va?« »Ja. Fast dom är oftast döda. Nuförtiden.« »Så att … vadå. Den där tjocka, sa du … Miriam? … magen, det är bara … ett gäng döda ungar där inne nu då?« »Ja.« Lacke drack i sig allt som fanns i glaset, ställde det på bordet. Gösta gjorde en frågande gest mot ginflaskan. Lacke skakade på huvudet. »Nä. Pausar lite.« Han sänkte huvudet. En orange matta så full av katthår att den såg ut att vara gjord av det. Katter och katter överallt. Hur många var det? Han började räkna. Kom till arton. Bara i det här rummet. »Du har aldrig funderat på att … fixa dom? Alltså kastrera, eller vad heter det … sterilisera? Skulle ju räcka att ta bara ena könet, liksom.« Gösta tittade oförstående på honom. »Hur skulle det gå till?« »Nä, det är klart.« Lacke såg för sig hur Gösta skulle sitta på tunnelbanan med kanske … tjugofem katter. I en kartong. Nä. I en påse, en säck. Åka till veterinären och bara hälla ut alla katterna; »Kastrering, tack.« Han skrockade. Gösta la huvudet på sned. »Vad är det?« »Nä, bara tänkte … kanske får mängdrabatt.« Gösta uppskattade inte skämtet och Lacke viftade med händerna i luften framför sig. »Nä, sorry. Jag bara … äh, jag är helt … det här med Virginia alltså, jag …« Han rätade plötsligt på sig, slog handen i bordet. »Jag vill inte vara här längre!« Gösta hoppade till i soffan. Katten framför Lackes fötter slank iväg, gömde sig under fåtöljen. Från någonstans i rummet hörde han ett väsande. Gösta skruvade på sig, vickade på sitt glas. 

41102 Låt den rätte komma ORI

293

04-03-25, 09.21

»Du behöver inte. Inte för min …« »Inte så. Här. Här. Hela skiten. Blackeberg. Alltihop. Dom här husen, vägarna man går, platserna, människorna, alltihop är bara … som en enda stor jävla sjukdom, fattar du? Det är som nåt fel. Dom tänkte ut den här platsen, planerade alltihop för att det skulle bli … perfekt, va. Och på nåt jävla vänster blev det fel istället. Nåt skit. Som att … jag kan inte förklara det … som att dom hade nån idé om vinklarna, vad fan som helst, vinklarna husen skulle stå i, i förhållande till varandra, va. Så att det blev harmoni eller nåt. Och så hade dom nåt fel på mätstickan, vinkelhaken, vad fan dom använder, så att det blev lite fel från början och sen blev det mer fel. Så att man går här mellan husen och bara känner att … nej. Nej, nej, nej. Här ska man inte vara. Här är det fel, fattar du? Fast det är ju inte vinklarna, det är nåt annat, nåt som bara … som en sjukdom som sitter i … väggarna och jag … vill inte vara med längre.« Ett klirrande när Gösta oombedd hällde upp en ny grogg i Lackes glas. Lacke tog tacksamt emot. Urladdningen hade skapat ett behagligt lugn i hans kropp, ett lugn som spriten nu fyllde med värme. Han lutade sig tillbaka i fåtöljen, andades ut. De satt tysta så tills det ringde på dörren. Lacke frågade: »Väntar du besök?« Gösta skakade på huvudet medan han mödosamt reste sig ur soffan. »Nä. Det var en jävla trafik ikväll.« Lacke flinade och höjde sitt glas mot Gösta när han passerade. Det kändes bättre nu. Kändes helt okej, faktiskt. Ytterdörren öppnades. Någon utanför sa något, och Gösta svarade: »Du är välkommen in.« Liggande i badkaret, i varmvattnet som färgades rosa när det torkade blodet på hennes hud löstes upp, hade Virginia bestämt sig. Gösta. Hennes nya medvetande sa att det måste vara någon som släppte in henne. Hennes gamla att det inte fick vara någon hon älskade. Eller ens tyckte om. Gösta passade in på båda beskrivningarna. Hon steg upp, torkade sig och drog på sig byxor och blus. Först ute på gatan märkte hon att hon inte tagit någon kappa. Ändå frös hon inte. Nya upptäckter, hela tiden. Nedanför höghuset stannade hon, såg upp mot Göstas fönster. Han var hemma. Var alltid hemma. 

41102 Låt den rätte komma ORI

294

04-03-25, 09.21

Om han gör motstånd? Det hade hon inte tänkt på. Bara föreställt sig det hela som att hon skulle hämta det hon behövde. Men kanske Gösta ville leva? Naturligtvis vill han leva. Han är människa, han har sina nöjen och tänk på alla katter som kommer … Tanken bromsades, försvann. Hon la handen över hjärtat. Det slog fem slag i minuten och hon visste att hon måste skydda sitt hjärta. Att det låg något i det där med … pålar. Hon tog hissen upp till näst översta våningen, ringde på. När Gösta öppnade dörren och såg Virginia, vidgades hans ögon i något som liknade förfäran. Vet han? Syns det? Gösta sa: »Men … är det du?« »Ja. Kan jag …« Hon gjorde en rörelse inåt lägenheten. Förstod inte. Visste bara intuitivt att det behövdes en inbjudan, annars … annars … något. Gösta nickade, tog ett steg bakåt. »Du är välkommen in.« Hon steg in i hallen och Gösta drog igen dörren, såg på henne med vattniga ögon. Han var orakad; den slappa huden över halsen smutsig av grå skäggstubb. Stanken i lägenheten värre än hon mindes, tydligare. Jag vill int Den gamla hjärnan stängdes av. Hungern tog över. Hon la sina händer på Göstas axlar, såg sina händer läggas på Göstas axlar. Lät det hända. Den gamla Virginia satt nu hopkurad någonstans långt bak i huvudet, utan kontroll. Munnen sa: »Vill du hjälpa mig med en sak? Stå still.« Hon hörde något. En röst. »Virginia! Hej! Vad jag är glad att …« Lacke ryggade tillbaka när Virginias huvud vändes mot honom. Hennes ögon var tomma. Som hade någon stuckit nålar i dem och sugit ut det som var Virginia, bara efterlämnat den intetsägande blicken hos en anatomisk modell. Bild : Ögon. Virginia stirrade på honom en sekund, sedan släppte hon Gösta och vände sig mot dörren, tryckte ner handtaget, men dörren var låst. Hon vred på låsvredet, men Lacke grep tag i henne, drog henne bort från dörren. »Du går ingenstans förrän …« Virginia kämpade i hans grepp och han fick hennes armbåge över mun

41102 Låt den rätte komma ORI

295

04-03-25, 09.21

nen, läppen sprack mot tänderna. Han höll hårt om hennes armar, tryckte kinden mot hennes rygg. »Ginja, fan. Jag måste snacka med dig. Jag har varit så jävla orolig. Lugna ner dig, vad är det?« Hon gjorde ett ryck mot dörren, men Lacke höll fast henne, baxade henne mot vardagsrummet. Han ansträngde sig för att prata lugnt och stilla, som till ett skrämt djur, medan han föste henne framför sig. »Nu häller Gösta upp en grogg här och så sätter vi oss ner lugnt och stilla och snackar om det här, för jag … jag ska hjälpa dig. Vad det än är så ska jag hjälpa dig, okej?« »Nej, Lacke. Nej.« »Jo, Ginja. Jo.« Gösta trängde sig förbi dem in i vardagsrummet, hällde upp en grogg åt Virginia i Lackes glas. Lacke fick in Virginia, släppte henne och ställde sig i dörröppningen till hallen med händerna på dörrposterna, som en vakt. Han slickade bort lite blod från underläppen. Virginia stod mitt i rummet, spänd. Tittade sig omkring som om hon sökte en flyktväg. Hennes ögon fastnade vid fönstret. »Nej, Ginja.« Lacke gjorde sig beredd att springa fram till henne, ta tag i henne igen om hon försökte något dumt. Vad är det med henne? Hon ser ut som om hela rummet vore fullt av spöken. Han hörde ett ljud som när man knäcker ett ägg i en het panna. Ett till, likadant. Ett till. Rummet fylldes av ett allt starkare fräsande, väsande. Alla katter i rummet hade rest sig, stod med krökta ryggar och uppburrade svansar och tittade på Virginia. Till och med Miriam reste sig klumpigt med magen släpande i golvet, drog öronen bakåt, blottade tänderna. Från sovrummet, köket kom fler katter. Gösta hade slutat hälla; stod med flaskan i handen och tittade storögt på sina katter. Väsandet låg nu som ett moln av elektricitet i rummet, växte i styrka. Lacke var tvungen att ropa för att göra sig hörd över katternas röster. »Gösta, vad gör dom?« Gösta skakade på huvudet, gjorde en svepande rörelse med armen så lite gin skvätte ur flaskan. »Jag vet inte … jag har aldrig …« 

41102 Låt den rätte komma ORI

296

04-03-25, 09.21

En liten svart katt tog ett språng upp på Virginias lår, borrade in klorna och bet tag. Gösta ställde flaskan på bordet med en smäll, sa: »Fy, Titania, fy!« Virginia böjde sig ner, grep katten om ryggen och försökte dra loss den. Två andra katter utnyttjade tillfället och hoppade upp på hennes rygg och nacke. Virginia skrek till och slet loss katten från sitt ben, kastade den ifrån sig. Den flög över rummet, träffade bordskanten och föll framför Göstas fötter. En av katterna på Virginias rygg klättrade upp på hennes huvud, klamrade sig fast i det med klorna medan den högg mot hennes panna. Innan Lacke hunnit fram hade ytterligare tre katter hoppat upp. De gallskrek medan Virginia slog på dem med knytnävarna. Ändå höll de sig fast, slet i hennes kött med sina små tänder. Lacke körde in händerna i den krälande, pulserande massan på Virginias bröst, grep i skinn som gled över spända muskler, ryckte bort små kroppar och Virginias blus revs sönder, hon skrek och – Hon gråter Nej; det var blod som rann över hennes kind. Lacke grep tag i katten som satt på hennes huvud, men katten borrade in klorna djupare, satt som fastsydd. Dess huvud fick plats i Lackes hand och han slet det fram och tillbaka tills han tvärs genom larmet hörde ett knäpp och när han släppte huvudet föll det lealöst ner på Virginias hjässa. En droppe blod trängde ut ur kattens nos. »Aaaaj! Lilla gumman …« Gösta nådde fram till Virginia och började med tårar i ögonen smeka katten som ännu i döden satt fastklamrad på Virginias huvud. »Lilla gumman, älsklingen …« Lacke sänkte blicken och hans ögon mötte Virginias. Det var hon igen. Virginia. Låt mig gå. Genom den dubbla tunneln som var hennes ögon satt Virginia och tittade ut på det som hände med hennes kropp, Lackes försök att rädda henne. Låt det vara. Det var inte hon som kämpade emot, slog omkring sig. Det var det där andra som ville leva, ville att dess … värd skulle leva. Själv hade hon gett upp när hon såg Göstas hals, kände stanken i lägenheten. Det var så det skulle bli. Och hon ville inte vara med. 

41102 Låt den rätte komma ORI

297

04-03-25, 09.21

Smärtan. Hon kände smärtan, rivsåren. Men det skulle vara över snart. Så … låt det vara. Lacke såg. Men han accepterade inte. Gården … två hus … trädgård … I panik försökte han slita bort katterna från Virginia. De satt fast, pälsklädda muskelknippen. De enstaka han lyckades få loss drog med sig strimlor av hennes kläder, efterlämnade djupa plöjsår i huden under, men de flesta satt fast som blodiglar. Han försökte slå på dem, han hörde ben som knäcktes, men föll en bort kom en ny till, för katterna klättrade på varandra i sin iver att … Svart. Han fick en smäll i ansiktet och stapplade bakåt en meter, föll nästan, tog stöd mot väggen, blinkade. Gösta stod intill Virginia med knutna nävar, stirrade på honom med tårfylld vrede i blicken. »Du gör dom illa! Du gör dom illa!« Intill Gösta var Virginia bara en kokande massa av jamande, väsande päls. Miriam släpade sig fram över golvet, reste sig på bakbenen och bet tag i Virginias vad. Gösta såg det, böjde sig ner och hytte med fingret. »Du får inte göra så, gumman. Det gör ont.« Förnuftet lämnade Lacke. Han tog två steg fram, måttade en spark mot Miriam. Foten sjönk in i kattens uppsvällda mage och Lacke kände inget äckel, bara tillfredsställelse när säcken med inälvor flög från hans fot, krossades mot elementet. Han grep tag i Virginias arm – Ut måste ut härifrån – och drog henne med sig mot ytterdörren. Virginia försökte göra motstånd. Men Lackes och smittans drivkrafter var desamma, och starkare än hon. Genom tunnlarna ut ur sitt huvud såg hon Gösta falla på knä på golvet, hörde vrålet av sorg när han tog en död katt i sina händer, smekte den över ryggen. Förlåt mig förlåt mig Sedan drog Lacke henne med sig och synen försvann när en katt klättrade upp i hennes ansikte, bet i hennes huvud och allt var smärta, levande nålar punkterade hennes hud och hon befann sig inne i en organisk järnjungfru när hon tappade balansen, föll, kände hur hon släpades över golvet. Låt mig gå. Men katten framför hennes ögon ändrade läge och hon såg lägenhets

41102 Låt den rätte komma ORI

298

04-03-25, 09.21

dörren öppnas framför sig, Lackes hand, mörkröd, som drog henne med sig och hon såg trapphuset, trapporna, hon kom upp på fötter igen, kämpade sig fram, in i sitt eget medvetande, tog kommandot och – Virginia ryckte loss sin arm ur hans hand. Lacke vände sig om mot den krälande massan av päls som var hennes kropp för att få tag i henne igen, för att – Vad? Vad? Ut. För att ut. Men Virginia trängde sig förbi honom och under en sekund pressades en darrande kattrygg mot hans ansikte. Sedan var hon ute i trapphuset där katternas väsanden fortplantades som upphetsade viskningar medan hon sprang mot trappavsatsen och – Nejnejnej Lacke försökte hinna fram för att hindra henne, men som någon övertygad om att hon kommer att landa mjukt eller som struntar i om hon landar hårt tippade Virginia lealöst framåt, lät sig falla utför trapporna. Katter som kom i kläm skrek när Virginia rullade, studsade nedför betongstegen. Fuktiga krasanden när tunna ben knäcktes, tyngre stötar som fick det att rycka till i Lacke när Virginias huvud – Något gick över hans fot. En liten grå katt med något fel på baktassarna släpade sig ut i trapphuset, satte sig längst upp i trappan och tjöt sorgset. Vid slutet av trappan låg Virginia stilla. De katter som överlevt fallet lämnade henne, kom tillbaka uppför trappan. Gick in i hallen och började putsa sig. Bara den lilla grå satt kvar, sörjde att den inte fått vara med.

 Polisen höll presskonferens på söndagskvällen. Man hade valt en konferenssal i polishuset med plats för fyrtio personer, men den visade sig vara för liten. Ett flertal journalister från europeiska tidningar och tevestationer dök upp. Det faktum att mannen inte infångats under dagen hade gjort nyheten större, och en brittisk journalist gav den kanske bästa analysen av varför det hela väckte sånt intresse: »Det är jakten på Monstret. Hans utseende, det han gjort. Han är Monstret, det som sagorna handlar om. Och varje gång vi fångar det, vill vi låtsas att det är för alltid.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

299

04-03-25, 09.21

Redan en kvart innan utsatt tid hade luften i det dåligt ventilerade rummet blivit varm och fuktig och de enda som inte klagade var det italienska teve-teamet som sade sig vara vana vid värre förhållanden. Man flyttade till en större sal och på slaget åtta kom Stockholms länspolismästare in, flankerad av den kommissarie som skött utredningen och som talat med ritualmördaren på sjukhuset, samt den patrulledare som basat över operationen i Judarnskogen under dagen. De fruktade inte att bli slitna i bitar av journalisterna, eftersom man bestämt sig för att kasta till dem ett fläskben. Polisen hade nämligen ett foto av mannen. Sökningen på klockan hade givit resultat till slut. En urmakare i Karlskoga hade på lördagen tagit sig tid att gå igenom kartoteket med försäkringsbevis som gått ut och hittat det nummer som polisen i ett brev bett honom och alla andra urmakare att söka efter. Han ringde polisen och gav dem namn, adress och telefonnummer till den man som stod registrerad som köpare. Stockholmspolisen körde mannens namn mot registren och bad karlskogapolisen att åka till adressen för att se vad de kunde hitta. Det blev viss upphetsning i polishuset när det visade sig att mannen faktiskt var straffad för våldtäktsförsök på ett nioårigt barn, sju år tidigare. Suttit tre år på anstalt bedömd som psykiskt sjuk. Sedan friskförklarad och släppt. Men karlskogapolisen fann mannen hemma, vid god hälsa. Jo, han hade haft en sån klocka. Nej, han kom inte ihåg vart den tagit vägen. Det tog ett par timmars förhör på polishuset i Karlskoga, påminnelser om att en psykiatrisk friskförklaring alltid kunde bli föremål för omprövning, innan mannen kom ihåg vem han hade sålt klockan till. Håkan Bengtsson, Karlstad. De hade träffats någonstans och gjort någonting, han kunde inte minnas vad. Han hade sålt klockan till honom i alla fall, men han hade ingen adress och kunde bara ge ett vagt signalement och kunde han få åka hem nu? Håkan Bengtsson gav ingenting i registren. Man hittade tjugofyra Håkan Bengtsson i Karlstadsregionen. Hälften kunde omedelbart uteslutas på grund av fel ålder. Man började ringa runt. Sökningen förenklades avsevärt av det faktum att kunde någon tala, diskvalificerade det honom som kandidat. Framåt niotiden på kvällen hade man lyckats stryka ner listan till en person. En Håkan Bengtsson som jobbat som svensklärare på högstadiet 

41102 Låt den rätte komma ORI

300

04-03-25, 09.21

och flyttat ifrån Karlstad när hans hus brann ner under oklara omständigheter. Man ringde till rektorn på skolan och fick veta att jo, det hade gått rykten om att Håkan Bengtsson … tyckt om barn på ett olämpligt sätt. Man fick också rektorn att på lördagskvällen bege sig till skolan och ur arkiven plocka fram ett gammalt foto på Håkan Bengtsson, taget för skolkatalogen . En karlstadspolis som ändå hade ärende i Stockholm på söndagen faxade över en kopia och körde sedan ner med originalfotot på lördagsnatten. Det nådde polishuset i Stockholm klockan ett på söndagsmorgonen, alltså drygt en halvtimme efter att mannen ifråga fallit från sitt sjukhusfönster och dödförklarats. Söndagsmorgonen ägnades åt att via tandläkarjournaler och läkarjournaler från Karlstad verifiera att mannen på bilden var samme man som fram till föregående natt legat bunden vid sin sjukhussäng, och jo: det var han. På söndagseftermiddagen hölls ett möte i polishuset. Man hade räknat med att långsamt kunna nysta upp vad den döde mannen gjort sedan han lämnat Karlstad, se om hans gärningar var en del av ett större sammanhang, om det fanns fler offer längs hans väg. Men nu var läget annorlunda. Mannen levde fortfarande, var på fri fot, och det viktigaste för ögonblicket tycktes vara att ta reda på var mannen bott, eftersom det fanns en viss chans att han skulle försöka återvända dit. Rörelsen mot Västerort kunde tyda på det. Alltså beslöt man sig för att om mannen inte infångats innan presskonferensen skulle man använda sig av den något opålitliga, men ack så månghövdade spårhunden Allmänheten. Möjligheten fanns att någon sett honom under den tid då han fortfarande såg ut som på fotot och kanske hade ett hum om i vilket område han bott. Dessutom, och det var givetvis underordnat, behövde man någonting att slänga till massmedia. Så där satt nu de tre polismännen vid det långa bordet uppe på podiet, och nog gick det ett sus igenom de församlade journalisterna när polismästaren med en enkel gest, som han visste var den dramatiskt mest effektiva, höll upp det förstorade skolfotot av Håkan Bengtsson och sa: »Mannen vi söker heter Håkan Bengtsson och innan hans ansikte vanställdes såg han ut … så här.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

301

04-03-25, 09.21

Polismästaren gjorde en paus medan kamerorna klickade och blixtar fick rummet att för några sekunder förvandlas till ett stroboskop. Givetvis fanns det kopior på den gryniga bilden som skulle delas ut till journalisterna, men framför allt de utländska tidningarna skulle troligen välja den mer känslomässigt talande bilden av polismästaren med mördaren – så att säga – i sin hand. När alla fått sina foton och utredaren och spaningsledaren dragit sina genomgångar var det dags för frågor. Den förste som fick ordet var en journalist från Dagens Nyheter. »När räknar ni med att kunna gripa honom?« Polismästaren tog ett djupt andetag, beslöt sig för att sätta sitt anseende på spel, lutade sig fram mot mikrofonen och sa: »Senast i morgon.«

 »Tja.« »Hej.« Oskar gick före Eli in i vardagsrummet för att hämta fram skivan han tänkt ut. Bläddrade igenom mammas tunna skivsamling och hittade den. Vikingarna. Hela gruppen stod samlad i något som såg ut att vara skelettet av ett vikingaskepp, malplacerade i sina glansiga kostymer. Eli kom inte. Med skivan i handen gick Oskar tillbaka till hallen. Hon stod fortfarande utanför ytterdörren. »Oskar. Du måste bjuda in mig.« »Men … fönstret. Du har ju redan …« »Det här är en ny ingång.« »Jaha. Du får …« Oskar hejdade sig, slickade sig om läpparna. Tittade på skivan. Bilden på omslaget var tagen i mörker, med blixt, och Vikingarna lyste som en grupp helgon på väg att stiga i land. Han tog ett steg mot Eli, visade henne skivan. »Kolla. Ser ut som om dom är i en valmage eller nåt.« »Oskar …« »Ja?« Eli stod stilla med armarna hängande efter sidorna och såg på Oskar. Han flinade, gick fram till dörren, drog med handen i luften mellan dörrkarmen och tröskeln, framför Elis ansikte. »Vadå? Är det nåt här, eller?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

302

04-03-25, 09.21

»Börja inte.« »Men allvarligt. Vad händer om jag inte gör det?« »Börja. Inte.« Eli log ett tunt leende. »Vill du se? Vad som händer? Va? Vill du det?« Eli sa det på ett sätt som uppenbarligen var ämnat att få Oskar att säga nej; ett löfte om något hemskt. Men Oskar svalde, sa: »Ja. Det vill jag! Få se!« »Du skrev på lappen att …« »Ja, det gjorde jag. Men få se nu! Vad händer?« Eli knep ihop läpparna, tänkte en sekund och tog sedan ett kliv framåt, över tröskeln. Oskar spände sig i hela kroppen, väntade på någon blå blixt, att dörren skulle svänga, passera rakt igenom Eli och smälla igen, eller något liknande. Men inget hände. Eli gick in i hallen, stängde dörren bakom sig. Oskar ryckte på axlarna. »Var det allt?« »Inte riktigt.« Eli stod likadant som hon stått utanför dörren. Stilla med armarna utefter sidorna och med ögonen fästade vid Oskars. Oskar skakade på huvudet. »Vadå? Det är ju …« Han avbröt sig när en tår trängde fram ur Elis ena ögonvrå, nej, en i varje ögonvrå. Fast det var ingen tår, eftersom den var mörk till färgen. Huden i Elis ansikte började rodna, blev rosa, ljusröd, vinröd och hennes nävar knöts när porerna i ansiktet öppnades och små pärlor av blod började tränga fram i prickar över hela ansiktet. Halsen, samma sak. Elis läppar förvreds av smärta och en droppe blod rann ur hennes mungipa, förenade sig med pärlorna som trängde fram och blev allt större på hennes haka, sökte sig nedåt för att förena sig med dropparna på halsen. Oskar blev kraftlös i armarna; han lät dem falla och skivan gled ur sitt fodral, studsade en gång med kanten mot golvet, la sig sedan platt på hallmattan. Hans blick gled till Elis händer. Handryggarna var fuktiga av en tunn hinna blod och mer trängde fram. Åter såg han Eli i ögonen, hittade henne inte. Ögonen såg ut att ha sjunkit in i sina hålor, de var fyllda av blod som flödade över, rann längs näsryggen över läpparna ner i munnen där mer blod trängde fram, två tunna strömmar rann ur mungiporna ner över halsen, försvann under halslinningen på hennes tröja där mörkare fläckar nu började framträda. Hon blödde ur alla porer på hela kroppen. 

41102 Låt den rätte komma ORI

303

04-03-25, 09.21

Oskar drog flämtande efter andan, skrek: »Du får komma in, du får … du är välkommen, du får … du får vara här!« Eli slappnade av. Hennes knutna nävar öppnades. Grimasen av smärta upplöstes. Oskar trodde för ett ögonblick att även blodet skulle försvinna, att alltihop skulle liksom inte ha hänt när hon väl blivit inbjuden. Men, nej. Det slutade rinna, men Elis ansikte och händer var fortfarande mörkröda och medan de två stod inför varandra utan att säga något, började blodet stilla koagulera, bilda mörkare ränder och klumpar i de områden där mer runnit och Oskar kände en svag lukt av sjukhus. Han tog upp skivan från golvet, la tillbaka den i fodralet och sa, utan att titta på Eli: »Förlåt, jag … jag trodde inte …« »Det är okej. Det var jag som ville. Men jag tror att jag kanske ska duscha. Har du en plastpåse?« »Plastpåse?« »Ja. Till kläderna.« Oskar nickade, gick ut i köket och grävde ur utrymmet under diskbänken fram en plastpåse som det stod »ICA – Ät, drick och var glad« på. Han gick in i vardagsrummet, la skivan på soffbordet och stannade till, med påsen prasslande i handen. Om jag inte sagt något. Om jag låtit henne … blöda. Han knycklade ihop påsen till en boll i handen, släppte och påsen tog ett skutt ur hans hand, föll till golvet. Han plockade upp den, kastade upp den i luften, fångade den. Duschen vreds på i badrummet. Allt är sant. Hon är … han är … Medan han gick mot badrummet vecklade han ut plastpåsen. Ät, drick och var glad. Det plaskade bakom den stängda dörren. Låset stod på vitt. Han knackade försiktigt. »Eli …« »Ja. Kom in.« »Nej, jag bara … påsen.« »Hör inte vad du säger. Kom in.« »Nej.« »Oskar, jag –« »Jag lägger påsen här!« Han la påsen utanför dörren och flydde till vardagsrummet. Tog skivan ur fodralet, la den på skivtallriken, satte igång skivspelaren och flyttade nålen till tredje spåret, hans favorit. Ett ganska långt intro, och sedan började sångarens mjuka röst rulla ut ur högtalarna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

304

04-03-25, 09.21

Flickan fäster blommor i sitt hår där hon vandrar fram över ängen Hon ska fylla nitton nu i år och hon ler för sig själv där hon går Eli kom in i vardagsrummet. Hon hade knutit en handduk runt midjan, i handen höll hon plastpåsen med sina kläder. Ansiktet var nu rent och hennes blöta hår låg i slingor över kinderna, öronen. Oskar knöt armarna över bröstet där han stod vid skivspelaren, nickade åt henne. Varför ler du, frågar pojken då när dom möts av en slump invid grinden Jo, jag tänker på den jag ska få svarar flickan med ögon så blå Han som jag älskar så … »Oskar?« »Ja?« Han sänkte volymen, gjorde en gest med huvudet mot skivspelaren. »Fånigt, va?« Eli skakade på huvudet. »Nej, det är jättebra. Det här gillar jag.« »Gör du?« »Ja. Men du …« Eli såg ut som om hon tänkte säga något mer, sa sedan bara »äh«, och löste upp handduken hon hade knuten runt midjan. Den föll till golvet vid hennes fötter och hon stod naken några steg ifrån Oskar. Eli gjorde en svepande rörelse med handen över sin tunna kropp, sa: »Så vet du.« … ner till sjön, där dom ritar i sanden. Stilla säger båda till varann; Du min vän, det är dig jag vill ha La-lala-lalala … Ett kort instrumentalt avsnitt och sedan var sången slut. Ett milt knastrande ur högtalarna medan nålen vred sig in mot nästa sång, medan Oskar tittade på Eli. De små bröstvårtorna såg nästan svarta ut mot hennes vitbleka hud. Överkroppen var smal, rak och utan konturer. Bara revbenens form som avtecknade sig tydligt i det skarpa skenet från taklampan. Hennes tunna armar och ben föreföll onaturligt långa där de stack ut från bålen; ett ungt träd, överdraget med mänsklig hud. Mellan benen hade hon … ingenting. Ingen skåra, ingen penis. Bara en slät yta av skinn. Oskar drog handen genom håret, lät den vila kupad över nacken. Han ville inte säga det där fåniga mamma-ordet, men det slank ur honom ändå. 

41102 Låt den rätte komma ORI

305

04-03-25, 09.21

»Du har ju … ingen snopp.« Eli böjde nacken, tittade mot sitt mellangärde som om detta var en alldeles ny upptäckt. Nästa låt började och Oskar hörde inte vad Eli svarade. Han tryckte tillbaka spaken som höjde pickupen så att den lyfte från skivan. »Vad sa du?« »Jag sa att jag har haft.« »Vad hände med den då?« Eli skrattade till och Oskar hörde själv hur frågan lät, rodnade lite. Eli slog ut med armarna och sköt upp underläppen över överläppen. »Glömde den på tunnelbanan.« »Äh. Vad larvig du är.« Utan att titta på Eli gick Oskar förbi honom, till badrummet för att kolla att det inte fanns några spår. Varm ånga hängde kvar i luften, spegeln var igenimmad. Badkaret var lika vitt som innan, bara en svag gul rand av gammal smuts som aldrig gick bort nära kanten. Handfatet, rent. Det har inte hänt. Eli hade bara gått in i badrummet för syns skull, släppt illusionen. Men, nej: tvålen. Han lyfte på den. Tvålen var svagt rosastrimmig och i den lilla försänkningen i handfatet under den, i vattenpölen, låg en klump av något som såg ut som ett grodyngel, ja: levande, och han ryckte till när den började – simma – röra på sig, knycka med svansen och åla sig mot försänkningens utlopp, rann ner i handfatet, fastnade på kanten. Men den satt stilla där, inte levande. Han spolade vatten ur kranen och skvätte på den så den rann ner i avloppet, sköljde tvålen och tvättade försänkningen. Tog sedan sin badrock från kroken, gick tillbaka till vardagsrummet och räckte den till Eli som fortfarande stod naken mitt på golvet, såg sig omkring. »Tack. När kommer din mamma?« »Par timmar.« Oskar höll upp påsen med hennes kläder. »Ska jag slänga den här?« Eli drog på sig badrocken, knöt skärpet. »Nä. Tar den sen.« Hon rörde vid Oskars axel. »Du? Du förstår att jag inte är nån flicka, att jag inte …« Oskar tog ett steg bort från henne. »Men Gud vad du tjatar! Det vet jag väl. Du har ju sagt det!« »Det har jag väl inte.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

306

04-03-25, 09.21

»Det har du väl visst det.« »När då?« Oskar tänkte efter. »Det minns jag inte, men jag visste det i alla fall. Har vetat det länge.« »Är du … ledsen?« »Varför skulle jag vara det?« »För att … jag vet inte. Att du tycker det är … jobbigt. Dina kompisar –« »Lägg av! Lägg av. Du är ju sjuk i huvet. Lägg av.« »Okej.« Eli pillade på skärpet till badrocken, gick sedan bort till skivspelaren och tittade på den snurrande skivan. Vände sig om, såg sig omkring i rummet. »Vet du, det var länge sen jag var … bara hemma hos nån så här. Jag vet inte riktigt … Vad ska jag göra?« »Inte vet jag.« Eli lät axlarna sjunka, körde ner händerna i badrockens fickor, tittade som hypnotiserad på LP-skivans hål av mörker. Öppnade munnen för att säga något, stängde den igen. Tog upp högra handen ur fickan, sträckte ut den mot skivan och tryckte sitt pekfinger mot den så att den stannade. »Akta. Den kan … bli förstörd.« »Förlåt.« Eli drog snabbt tillbaka fingret och skivan tog fart, fortsatte snurra. Oskar såg att fingret hade efterlämnat en fuktfläck som kom till synes varje gång skivan snurrade in i ljusgården från taklampan. Eli stoppade tillbaka handen i badrocksfickan, tittade på skivan som om han försökte lyssna på musiken genom att studera spåren. »Det här låter ju … men …«, det ryckte till i Elis mungipor »… jag har inte haft nån … vanlig vän på två hundra år.« Han såg på Oskar med ett ursäkta-att-jag-säger-så-fåniga-saker-leende. Oskar spärrade upp ögonen. »Är du så gammal?« »Ja. Nej. Jag föddes för ungefär tvåhundratjugo år sedan, men hälften av tiden har jag sovit.« »Det gör ju jag med. Eller i alla fall … åtta timmar … vad blir det … en tredjedel.« »Ja. Fast … när jag säger sova så menar jag att det är flera månader när jag inte … stiger upp alls. Och sen några månader när jag … lever. Fast då vilar jag på dagarna.« »Är det så det fungerar?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

307

04-03-25, 09.21

»Jag vet inte. Det är så med mig i alla fall. Och sen när jag vaknar så är jag … liten igen. Och svag. Det är då jag måste ha hjälp. Det är kanske därför jag överlevt. För att jag är liten. Och människor vill hjälpa mig. Fast … av väldigt olika anledningar.« En skugga drog över Elis kind när han bet ihop käkarna, körde ner händerna djupare i badrocksfickorna, hittade någonting, tog upp det. En glansig, tunn strimla papper. Någonting som mamma glömt kvar; hon brukade använda Oskars badrock ibland. Eli la försiktigt tillbaka strimlan i fickan som om den var något värdefullt. »Sover du i en kista då?« Eli skrattade till, skakade på huvudet. »Nej. Nej. Jag –« Oskar kunde inte hålla det inne längre. Det var egentligen inte meningen men det kom ut som en anklagelse när han sa: »Men du dödar folk!« Eli tittade honom i ögonen med ett uttryck som liknade förvåning, som om Oskar med kraft påpekat att han hade fem fingrar på varje hand eller något lika självklart. »Ja. Jag dödar folk. Det är tråkigt.« »Varför gör du det då.« Ett blänk av ilska i Elis ögon. »Om du har nån bättre idé får du gärna säga den.« »Ja, vadå … blod … det måste ju gå att … på nåt sätt … att du …« »Det gör inte det.« »Varför inte det?« Eli fnös till, ögonen smalnade. »För att jag är som du.« »Vadå som jag? Jag …« Eli gjorde en svepande rörelse i luften som om han höll en kniv i handen, sa: »Vad glor du på, jävla idiot. Vill du dö eller?« Högg med den tomma handen. »Så där går det, om man glor på mig.« Oskar gned överläppen och underläppen mot varandra, fuktade dem. »Vad säger du?« »Är inte jag som säger. Du sa det. Var det första jag hörde dig säga. Nere i lekparken.« Oskar kom ihåg. Trädet. Kniven. Hur han sedan vinklat knivbladet som en spegel, fått syn på Eli för första gången. Syns du i speglar? Första gången jag såg dig var i en spegel. »Jag … dödar inte folk.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

308

04-03-25, 09.21

»Nej. Men du skulle vilja. Om du kunde. Och du skulle verkligen göra det om du behövde.« »För jag hatar dom. Det är en väldig –« »Skillnad. Är det det?« »Ja … ?« »Om du kom undan med det. Om det bara hände. Om du kunde önska dom döda och dom dog. Skulle du inte göra det då?« »… jo.« »Jo. Och det skulle bara vara för ditt nöjes skull. Hämnd. Jag gör det för jag måste. Det finns inget annat sätt.« »Men det är för att dom … dom gör mig illa, för att dom retar mig, för att jag …« »För att du vill leva. Precis som jag.« Eli sträckte ut sina armar, la dem över Oskars kinder, förde sitt ansikte närmare hans. »Bli mig lite.« Och kysste honom.

 Mannens fingrar är krökta runt tärningarna och Oskar ser att naglarna är målade svarta. Tystnaden ligger som en kvävande dimma i salen. Den smala handen tippar … långsamt … och tärningarna faller ur den, ner på bordet … pa-bang. Stöter emot varandra, snurrar runt, stannar. En tvåa. Och en fyra. Oskar känner en lättnad som han inte vet vad den beror på när mannen går längs bordet, ställer sig framför raden av pojkar som en general framför sin armé. Mannens röst är tonlös, vare sig mörk eller ljus när han sträcker ut ett långt pekfinger och börjar räkna längs raden. »Ett … två … tre … fyra …« Oskar tittar åt vänster, åt det håll där mannen börjat räkna. Pojkarna står avslappnade, befriade. En snyftning. Pojken intill Oskar kröker sig, hans underläpp darrar. Ah. Det är han som är … nummer sex. Oskar förstår nu sin egen lättnad. »Fem … sex … och … sju.« Fingret pekar rakt på Oskar. Mannen ser honom i ögonen. Och ler. Nej! Det var ju … Oskar sliter sin blick ifrån mannens, tittar på tärningarna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

309

04-03-25, 09.21

De visar nu en trea och en fyra. Pojken intill Oskar ser sig omkring, yrvaket som om han just vaknat ur en mardröm. En sekund möts deras blickar. Tomma. Oförstående. Sedan ett skrik bortifrån väggen. … mamma … Kvinnan med den bruna sjalen springer emot honom, men två män kliver emellan, griper tag i hennes armar och … kastar henne tillbaka mot stenväggen. Oskars armar rycker till som för att fånga henne när hon faller och hans läppar formar ordet: »… mamma!« när händer starka som knutar läggs över hans axlar och han förs ut ur ledet, bort mot en liten dörr. Mannen med peruken håller fortfarande sitt finger lyftat, följer honom med det medan han knuffas, dras ut ur salen in i ett mörkt rum som luktar … sprit … … sedan flimmer, otydliga bilder; ljus, mörker, sten, naken hud … tills bilden stabiliseras och Oskar känner ett starkt tryck mot bröstet. Han kan inte röra armarna. Högra örat känns som om det ska spricka, ligger pressat mot en … träskiva. Något är i hans mun. En bit rep. Han suger på repet, öppnar ögonen. Han ligger på mage över ett bord. Armarna bundna vid bordets ben. Han är naken. Framför hans ögon två gestalter; mannen med peruken samt ytterligare en. En liten tjock man som ser … rolig ut. Nej. Ser ut som någon som tror att han är rolig. Berättar alltid historier som ingen skrattar åt. Den rolige mannen har en kniv i ena handen, en skål i den andra. Något är fel. Trycket mot bröstet, mot örat. Mot knäna. Det borde vara ett tryck mot … snoppen också. Men det är som om det var … ett hål i bordet precis där. Oskar försöker vrida sig för att känna efter, men kroppen är för hårt bunden. Mannen i peruken säger något till den rolige mannen och den rolige mannen skrattar, nickar. Sedan hukar sig båda ner. Perukmannen fäster blicken på Oskar. Hans ögon är klarblå, som himlen en kall höstdag. Ser vänligt intresserade ut. Mannen tittar in i Oskars ögon som om han söker efter något fint därinne, något han älskar. Den rolige mannen kryper in under bordet med kniven och skålen i händerna. Och Oskar förstår. Han vet också att om han bara kan … få ut den där repbiten ur munnen så behöver han inte vara här. Då försvinner han. 

41102 Låt den rätte komma ORI

310

04-03-25, 09.21

Oskar försökte slita sitt huvud bakåt, lämna kyssen. Men Eli, som var beredd på reaktionen, kupade sin ena hand runt hans bakhuvud, tryckte hans läppar mot sina, tvingade honom att stanna kvar i Elis minnen, fortsatte. Repbiten pressas in i hans mun och ett pysande, blött ljud hörs när Oskar pruttar av rädsla. Perukmannen rynkar på näsan och smackar med munnen, bannande. Ögonen förändras inte. Fortfarande samma uttryck som hos ett barn på väg att öppna lådan han vet innehåller en hundvalp. Kalla fingrar griper tag i Oskars snopp, drar ut den. Han öppnar munnen för att skrika »neej!«, men repet gör honom oförmögen att forma ordet och allt som kommer ut är »äääää!« Mannen under bordet frågar något och perukmannen nickar, utan att ta blicken ifrån Oskar. Sedan smärtan. En glödgad stång körs in i hans mellangärde, glider upp genom magen, bröstet frätande ett rör av eld som passerar tvärs igenom hans kropp och han skriker, skriker medan ögonen fylls av tårar och hans kropp brinner. Hjärtat slår mot bordet som en knytnäve mot en port och han kniper ihop sina ögon, han biter i repet medan han på avstånd hör ett porlande, plaskande, han ser … … sin mamma stå på knä vid bäcken och skölja kläder. Mamma. Mamma. Hon tappar någonting, ett tygstycke och Oskar reser sig, han har legat på mage och kroppen brinner, han reser sig, springer mot bäcken, mot det hastigt ivägdrivande lilla tygstycket, han kastar sig ner i bäcken för att släcka kroppen, för att rädda tygstycket och får tag i det. Hans systers skjorta. Han håller upp den mot ljuset, mot mamma som avtecknar sig i silhuett på stranden och droppar faller från tygstycket, glittrar i solen, faller plaskande ner i bäcken, i hans ögon och han ser inte klart för vattnet som rinner i hans ögon, över hans kinder när han … … öppnar ögonen och otydligt ser det blonda håret, de blå ögonen som fjärran skogstjärnar. Ser skålen mannen håller i händerna, skålen som förs till munnen och hur han dricker. Hur mannen blundar, äntligen blundar och dricker … Mer tid … Oändlig tid. Inspärrad. Mannen biter. Och dricker. Biter. Och dricker. Sedan når den glödgade stången upp till hans huvud och allt blir ljusrött när han knycker sitt huvud bakåt från repet och faller … Eli fångade upp Oskar när han föll baklänges från Elis läppar. Höll honom fast i sin famn. Oskar grep efter det som fanns att gripa, kroppen framför honom, och kramade den hårt, såg sig oseende omkring i rummet. Stilla så. 

41102 Låt den rätte komma ORI

311

04-03-25, 09.21

Efter en stund började ett mönster framträda för Oskars ögon. En tapet. Beige med vita, nästan osynliga rosor. Han kände igen den. Det var tapeten som fanns i hans vardagsrum. Han var i vardagsrummet i sin och mammas lägenhet. Det här i hans famn var … Eli. En pojke. Min kompis. Ja. Oskar kände sig illamående, yr. Han gjorde sig fri ur omfamningen och satte sig i soffan, såg sig om igen som för att försäkra sig om att han var tillbaka, att han inte var … där. Han svalde, märkte att han kunde återkalla varenda detalj på platsen han just besökt. Det var som ett verkligt minne. Något som hänt honom, nyligen. Den rolige mannen, skålen, smärtan … Eli stod på knä på golvet framför honom, händerna pressade mot magen. »Förlåt.« Precis som … »Vad hände med mamma?« Eli såg osäker ut, frågade: »Menar du … min mamma?« »Nej …« Oskar tystnade, såg framför sig bilden av mamma nere vid bäcken när hon sköljde kläder. Fast det var ju inte hans mamma. De var inte alls lika. Han gned sig i ögonen, sa: »Jo. Just det. Din mamma.« »Jag vet inte.« »Det var väl inte dom som –« »Jag vet inte!« Elis händer knöts mot magen så knogarna vitnade, axlarna drogs upp. Sedan slappnade han av, sa mjukare: »Jag vet inte. Förlåt. Förlåt för hela … alltihop. Jag ville att du skulle … jag vet inte. Förlåt mig. Det var … dumt.« Eli var en kopia av sin mamma. Smalare, slätare, yngre, men … en kopia. Om tjugo år skulle Eli förmodligen se ut precis som kvinnan vid bäcken. Bortsett från att han inte kommer att göra det. Han kommer se exakt likadan ut som nu. Oskar suckade utmattat, lutade sig bakåt i soffan. För mycket. En lätt huvudvärk trevade över hans tinningar, fick grepp, tryckte till. För mycket. Eli reste sig. »Jag ska gå.« Oskar lutade huvudet i handen, nickade. Orkade inte protestera, tänka ut vad han borde göra. Eli tog av sig badrocken och Oskar fick ännu en 

41102 Låt den rätte komma ORI

312

04-03-25, 09.21

skymt av hans mellangärde. Nu såg han att det mot den bleka huden avtecknade sig en svagt rosa fläck, ett ärr. Hur gör han när han … kissar? Han kanske inte … Orkade inte fråga. Eli satte sig på huk vid plastpåsen, knöt upp den och började dra ut sina kläder. Oskar sa: »Du kan … ta nåt av mig.« »Det går bra.« Eli tog upp den rutiga skjortan. Mörka fläckar mot det ljusblå. Oskar satte sig upp. Huvudvärken virvlade mot tinningarna. »Larva dig inte, du kan –« »Det är okej.« Eli började dra på sig den blodfläckade skjortan och Oskar sa: »Du är ju äcklig, fattar du inte det? Du är ju äcklig.« Eli vände sig mot honom med skjortan i händerna. »Tycker du det?« »Ja.« Eli stoppade tillbaka skjortan i påsen. »Vad ska jag ta då?« »Nåt i garderoben, vad du vill.« Eli nickade, gick in i Oskars rum där garderoberna fanns medan Oskar lät sig glida sidledes ner i soffan och tryckte händerna mot tinningarna som för att hindra dem från att spricka. Mamma, Elis mamma, min mamma, Eli, jag. Två hundra år. Elis pappa. Elis pappa? Den där gubben som … Gubben. Eli kom in i vardagsrummet igen. Oskar tog sats för att säga det han tänkt säga, men hejdade sig när han såg att Eli hade på sig en klänning. En urblekt, gul sommarklänning med små vita prickar. En av hans mammas klänningar. Eli strök över den med handen. »Är det okej? Jag tog den som såg mest sliten ut.« »Det är ju –« »Jag lämnar tillbaka den, sen.« »Ja. Ja, ja.« Eli gick fram till honom, satte sig på huk framför honom, tog hans hand. »Du? Jag är ledsen att … jag vet inte vad jag ska –« Oskar viftade med sin andra hand för att få honom att sluta, sa: »Du vet att den där gubben, att han har rymt, va?« »Vilken gubbe?« »Gubben som … han som du sa var din pappa. Han som bodde med dig.« »Vad är det med honom?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

313

04-03-25, 09.21

Oskar blundade. Blå blixtar skimrade innanför hans ögonlock. Kedjan av händelser han rekonstruerat från tidningarna rasslade förbi och han blev arg, drog loss sin hand från Elis och knöt den, slog den mot sitt eget, bultande huvud, sa med ögonen fortfarande slutna: »Lägg av. Lägg av, bara. Jag vet alltihop, okej. Lägg av att låtsas. Lägg av att ljuga, jag är så jävla trött på det.« Eli sa ingenting. Oskar knep ihop ögonen, andades ut och in. »Gubben har rymt. Dom har jagat han hela dan utan att hitta han. Nu vet du det.« En paus. Sedan Elis röst, ovanför Oskars huvud. »Var?« »Här. I Judarn. Skogen. Vid Åkeshov.« Oskar öppnade ögonen. Eli hade rest sig, stod med handen över munnen och stora, rädda ögon ovanför handen. Klänningen var för stor, hängde som en säck över hans smala axlar och han såg ut som ett barn som olovandes lånat sin mammas kläder och nu inväntade någon hård bestraffning. »Oskar«, sa Eli. »Gå inte ut. När det är mörkt. Lova mig det.« Klänningen. Orden. Oskar fnös till, kunde inte låta bli att säga det. »Du låter som min mamma.«

 Ekorren pilar nedför ekens stam, stannar till, lystrar. En siren, på avstånd. På Bergslagsvägen passerar en ambulans med blinkande blåljus, sirenen på. Inuti ambulansen finns tre personer. Lacke Sörensson sitter på en nedfällbar pall och håller en blodfattig, rispad hand tillhörande Virginia Lindblad. En ambulanssjukvårdare justerar slangen som leder fysiologiskt saltvatten in i Virginias kropp för att ge hennes hjärta något att pumpa runt, nu när hon förlorat så mycket blod. Ekorren bedömer ljudet som ofarligt, irrelevant. Den fortsätter nedför stammen. Hela dagen har det varit människor i skogen, hundar. Inte en lugn stund och först nu, när det blivit mörkt, vågar sig ekorren ner från den ek där den tvingats hålla till hela dagen. Nu har hundskallen och rösterna tystnat, försvunnit. Också den dundrande fågeln som svävat över trädtopparna tycks ha flugit hem till sitt bo. Ekorren når trädets fot, springer längs en tjock rot. Den tycker inte om 

41102 Låt den rätte komma ORI

314

04-03-25, 09.21

att röra sig över marken när det är mörkt, men hungern driver på. Den rör sig vaksamt, stannar och lystrar, tittar var tionde meter. Tar en omväg runt ett grävlinggryt där det så sent som i somras bodde en grävlingfamilj. Har inte sett dem på länge, men kan inte vara nog försiktig. Slutligen når den sitt mål; det närmsta av de många vinterförråd den la upp i höstas. Temperaturen har nu på kvällen åter sjunkit under noll, och på den snö som börjat smälta under dagen har det bildats en tunn, hård skorpa. Ekorren krafsar med sina klor över skorpan, kommer igenom och rör sig nedåt. Stannar, lystrar, gräver igen. Igenom snö, löv, jord. Just när den plockar upp en nöt mellan tassarna hör den ett ljud. Fara. Den tar nöten mellan tänderna och springer upp i en tall utan att hinna täcka över förrådet. Väl i säkerhet uppe på en gren tar den nöten mellan tassarna igen, försöker lokalisera ljudet. Hungern är stor och maten bara några centimeter från dess mun, men faran måste först lokaliseras, avfärdas innan det finns tid för föda. Ekorrens huvud knycker från sida till sida, nosen darrar när den kikar ner över det månskuggiga landskapet under sina fötter och finner ljudets källa. Ja. Omvägen var mödan värd. Det krafsande, blöta ljudet kommer från grävlinggrytet. Grävlingar kan inte klättra i träd. Ekorren släpper lite på vaksamheten, tar en tugga av nöten medan den fortsätter studera marken, nu mer som en åskådare på en teaterföreställning, tredje balkong. Vill se vad som händer, hur många grävlingar det är. Men det som kommer ut ur grytet är ju ingen grävling. Ekorren tar nöten från munnen, tittar. Försöker förstå. Sätta ihop det den ser med kända fakta. Lyckas inte. Därför tar den nöten i munnen igen, kilar längre upp i trädet, ända till kronan. Kanske kan en sån där klättra i träd. Kan aldrig vara nog försiktig.

41102 Låt den rätte komma ORI

315

04-03-25, 09.21

S Ö N D A G 8 N O V E M B E R ( K VÄ L L / N A T T )

Klockan är halv nio, söndag kväll. Samtidigt som ambulansen med Virginia och Lacke kör över Tranebergsbron, samtidigt som polismästaren i Stockholms län håller upp ett fotografi inför de bildhungriga journalisterna, samtidigt som Eli väljer en klänning ur Oskars mammas garderob, samtidigt som Tommy klämmer ut kontaktlim i en plastpåse och andas in den ljuva domningen och glömskan djupt genom näsan, samtidigt som en ekorre, som den första levande varelsen på fjorton timmar, ser Håkan Bengtsson, håller Staffan, en av dem som sökt efter honom, på att hälla upp te. Han har inte noterat att en skärva saknas längst framme i pipen, och en stor del av teet rinner längs pipen, kannan, ner på diskbänken. Han mumlar något och tippar kannan hastigare så att teet skvalpar ner och kannans lock faller av, ner i koppen. Skållhett te skvätter upp på hans händer och han smäller ner kannan, håller armarna stelt längs sidorna medan han i tanken rabblar det hebreiska alfabetet för att dämpa impulsen att slänga kannan i väggen. Aleph, Beth, Gimel, Daleth … Yvonne kom in i köket, såg Staffan stå böjd över diskbänken med slutna ögon. »Hur är det?« Staffan skakade på huvudet. »Ingenting.« Lamed, Mem, Nun, Samesh … »Är du ledsen?« »Nej.« Koff, Resh, Shin, Taff. Så. Bättre. Han öppnade ögonen, gjorde en gest mot tekannan. »Det var mig en dålig tekanna.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

316

04-03-25, 09.21

»Är den dålig?« »Ja, den … det rinner utanför när man häller.« »Har jag aldrig märkt.« »Det gör det i alla fall.« »Det är väl inget fel på den.« Staffan knep ihop läpparna, sträckte ut handen han bränt mot Yvonne och gjorde en gest mot henne: Frid. Shalom. Var tyst. »Yvonne. Jag känner just nu … en sån oerhörd lust att slå till dig. Så snälla: prata inte mer.« Yvonne tog ett halvt steg bakåt. Någonting i henne hade varit berett på det här. Hon hade inte givit insikten tillträde till sitt medvetande, men ändå anat att Staffan bakom sin fromma fasad rymde en eller annan form av … vrede. Hon la armarna i kors, andades ut och in några gånger medan Staffan stod stilla, stirrade på tekoppen med locket i. Sedan sa hon: »Brukar du det?« »Vad då?« »Slåss. När det går dig emot.« »Har jag slagit dig?« »Nej, men du sa –« »Jag sa. Och du lyssnade. Och nu är det bra.« »Om jag inte lyssnat då?« Staffan såg nu alldeles lugn ut och Yvonne slappnade av, sänkte armarna. Han tog båda hennes händer i sina, kysste hennes handryggar lätt. »Yvonne. Man måste lyssna på varandra.« Teet blev upphällt och de drack det i vardagsrummet. Staffan lade på minnet att han skulle köpa en ny tekanna i present till Yvonne. Hon frågade om spaningen i Judarnskogen och Staffan berättade. Hon gjorde sitt bästa för att hålla igång samtalet kring andra ämnen, men slutligen kom ändå den oundvikliga frågan. »Var är Tommy?« »Jag … vet inte.« »Vet du inte? Yvonne …« »Ja, hos nån kompis.« »Hm. När kommer han hem?« »Nä, jag tror att … han skulle nog sova över. Där.« »Där?« »Ja, hos …« Yvonne gick i huvudet igenom namnen på dem av Tommys kompisar hon kände till. Ville inte säga till Staffan att Tommy var borta på natten 

41102 Låt den rätte komma ORI

317

04-03-25, 09.21

utan att hon visste var. Staffan höll hårt på det här med föräldrars ansvar. »… hos Robban.« »Robban. Är det hans bästa vän?« »Ja, det är det nog.« »Vad heter han mer än Robban?« »… Ahlgren, hur så? Är det nån du har …« »Nej, jag bara tänkte.« Staffan tog sin sked, slog den lätt mot tekoppen. Ett sprött klingande. Han nickade. »Fint. Nej, hör du … jag tror vi får ta och ringa till den här Robban och be att Tommy tar och kommer hem en stund. Så jag får prata lite med honom.« »Jag har inte numret.« »Nej, men … Ahlgren. Du vet väl var han bor? Det är ju bara att titta i telefonkatalogen.« Staffan reste sig ur soffan och Yvonne bet sig i underläppen, kände hur hon höll på att bygga en labyrint som det blev allt svårare att ta sig ur. Han hämtade telefonkatalogens lokaldel och ställde sig mitt i vardagsrummet, bläddrade i den, mumlade: »Ahlgren, Ahlgren … Hm. Vilken gata bor han på? »Jag … Björnsonsgatan.« »Björnsons … nej. Ingen Ahlgren där. Men det finns en här på Ibsengatan. Kan det vara han?« När Yvonne inte svarade, satte Staffan fingret i katalogen och sa: »Tror jag tar och prövar med honom i alla fall. Robert, är det väl då?« »Staffan …« »Ja?« »Jag lovade honom att inte berätta.« »Nu förstår jag ingenting.« »Tommy. Jag sa att jag inte skulle säga … var han är.« »Så han är inte hos Robban?« »Nej.« »Var är han då?« »Jag … jag lovade.« Staffan la telefonkatalogen på soffbordet, gick och satte sig intill Yvonne i soffan. Hon drack en klunk te, höll kvar tekoppen framför ansiktet som för att gömma sig medan Staffan väntade på henne. När hon ställde ner koppen på fatet märkte hon att händerna darrade. Staffan la sin hand på hennes knä. 

41102 Låt den rätte komma ORI

318

04-03-25, 09.21

»Yvonne. Du måste förstå att –« »Jag lovade.« »Jag vill bara prata med honom. Förlåt mig, Yvonne, men jag tror att det är precis den här typen av oförmåga att ta itu med saker medan dom är aktuella som gör att … ja, att dom händer. Min erfarenhet vad gäller unga människor är att ju snabbare dom får en reaktion på sina handlingar, desto större chans att … ta en heroinist. Om nån hade reagerat medan han fortfarande bara höll på med, säg, hasch …« »Tommy håller inte på med sånt.« »Är du helt säker på det?« Det blev tyst. Yvonne visste att för varje sekund som tickade förbi blev ett »ja« som svar på Staffans fråga alltmer värdelöst. Tick-tick. Nu hade hon redan svarat »nej«, utan att säga ordet. Och Tommy var konstig ibland. När han kom hem. Något i ögonen. Tänk om han … Staffan lutade sig bakåt i soffan, visste att slaget var vunnet. Nu väntade han bara på förbehållen. Yvonnes ögon sökte efter något på bordet. »Vad är det?« »Mina cigarretter, har du –« »I köket. Yvonne –« »Ja. Ja. Du får inte gå till honom nu.« »Nej. Det får du avgöra. Om du tycker –« »Imorgon bitti, då. Innan han går till skolan. Lova det. Att du inte går dit nu.« »Lovar. Jaha. Vad är det här för mystiskt ställe han befinner sig på?« Yvonne berättade. Sedan gick hon ut i köket och rökte en cigarrett, blåste ut röken genom det öppna fönstret. Rökte en till, brydde sig mindre om var röken hamnade. När Staffan kom ut i köket, demonstrativt viftade bort rök med handen och frågade var källarnyckeln var, sa hon att hon glömt bort det, men att hon förmodligen skulle komma ihåg imorgon bitti. Om han var snäll.

 När Eli gått, satte sig Oskar vid köksbordet igen, tittade på de uppslagna artiklarna. Huvudvärken hade börjat släppa allt eftersom intrycken samlade sig till ett mönster. Eli hade förklarat att gubben var … smittad. Mer än så. Smittan var det 

41102 Låt den rätte komma ORI

319

04-03-25, 09.21

enda i honom som var vid liv. Hjärnan var död, och smittan styrde honom. Mot Eli. Eli hade sagt åt honom, bett honom att inte göra någonting. Eli skulle resa härifrån imorgon så fort det blev mörkt, och Oskar hade givetvis frågat varför inte redan nu, inatt? För att … det går inte. Varför det? Jag kan hjälpa dig. Oskar, det går inte. Jag är för svag. Hur kan du vara det? Du har ju … Jag är det, bara. Och Oskar hade förstått att det var han som var orsaken till Elis brist på styrka. Allt blod som runnit bort i hallen. Om gubben fick tag i Eli var det Oskars fel. Kläderna! Oskar reste sig så häftigt att stolen tippade baklänges och smällde i golvet. Påsen med Elis nedblodade kläder stod fortfarande på golvet framför soffan, skjortan hängde halvt utanför. Han pressade ner den i påsen och ärmen var som en fuktig svamp när han tryckte den djupare ner, knöt påsen, och … Han stannade till, tittade på handen han tryckt ner skjortan med. Såret han skurit i den hade fått en skorpa som gått sönder lite grann, blottade det som var under. … blodet … han ville inte blanda … är jag … smittad nu? Med benens automatik gick han till ytterdörren med påsen i handen, lyssnade ut mot porten. Inget hördes där ute och han sprang uppför trappan till sopnedkastet, öppnade luckan. Han sträckte in påsen genom hålet, höll den kvar där, dinglande i schaktets mörker. Ett kallt drag for sugande genom sopnedkastet, kylde ner hans hand där han höll den stilla, kramad runt påsens knut av plast. Påsen var vit mot tunnelns svarta, lite ojämna väggar. Om han släppte skulle påsen inte fara uppåt. Den skulle falla nedåt. Gravitationen skulle dra den nedåt. Mot säcken. Om några dagar skulle sopbilen komma och hämta säcken. Tidigt på morgonen kom den. De orange, blinkande ljusen skulle spela över Oskars tak vid ungefär samma tid som han brukade vakna och han skulle ligga i sin säng och höra mullret, sugande krossande när soporna maldes. Kanske skulle han stiga upp och titta på männen i overaller som med vana rörelser slängde i säckarna, tryckte på knappen. Sopbilens käftar som stängdes och männen som sedan hoppade in i bilen, körde vidare den lilla biten till nästa port. Och det gav honom alltid en sån känsla av … värme. Att han var trygg i 

41102 Låt den rätte komma ORI

320

04-03-25, 09.21

sitt rum. Att saker fungerade. Kanske också en längtan. Till de där männen, till bilen. Att få sitta inne i den svagt upplysta förarhytten, åka iväg … Släppa. Jag måste släppa. Handen var krampartat knuten om påsen. Armen värkte av att ha hållits rakt utsträckt så länge. Handryggen började bli nedkyld av draget. Han släppte. Ett väsande när påsen skrapade mot väggarna, en halv sekund av tystnad när den föll fritt och sedan en duns när den landade i säcken. Jag hjälper dig. Han tittade på sin hand igen. Handen som hjälper. Handen som … Jag dödar nån. Jag går in och hämtar kniven och så går jag ut och dödar nån. Jonny. Skär upp halsen på han och samlar upp blodet och går hem med det till Eli för vad spelar det för roll jag är ändå smittad och snart kommer jag … Benen ville vika sig under honom och han var tvungen att ta stöd mot kanten av sopnedkastet för att inte falla omkull. Han hade tänkt det. På riktigt. Det var inte som leken med trädet. Han hade … ett ögonblick … verkligen tänkt att han skulle göra det. Varm. Han var varm, som av feber. Det molade i kroppen och han ville lägga sig ner. Nu. Jag är smittad. Jag ska bli … vampyr. Han tvingade benen att röra sig nedför trappan medan han med ena handen – den osmittade – tog stöd mot ledstången. Han lyckades ta sig in i lägenheten, in på sitt rum, la sig på sängen och stirrade in i tapeten. Skogen. Snabbt framträdde en av hans figurer, tittade honom i ögonen. Lilla tomten. Han strök över den med fingret medan en oerhört löjlig liten tanke seglade upp: Imorgon ska jag gå till skolan. Och det var en stencil han inte hade gjort. Afrika. Han borde nu resa sig, sätta sig vid skrivbordet, tända lampan och börja slå i kartboken. Leta fram meningslösa namn och skriva av dem på de streckade linjerna. Det var det han borde göra. Han strök sakta över tomtens mössa. Sedan knackade han. E.L.I.

Inget svar. Var väl ute och – gör sånt vi gör. Han drog täcket över huvudet. Frossbrytningar drog genom kroppen. Han försökte föreställa sig. Hur det skulle vara. Leva för alltid. Fruktad, hatad. Nej. Eli skulle inte hata honom. Om de … tillsammans … 

41102 Låt den rätte komma ORI

321

04-03-25, 09.21

Han försökte föreställa sig, han fantiserade. Efter en stund låstes ytterdörren upp, och mamma kom hem.

 Fettkuddar. Tommy glodde tomt på bilden framför sig. Tjejen pressade samman sina bröst med händerna så de stod ut som två ballonger, plutade med munnen. Det såg helt sjukt ut. Han hade tänkt att han skulle runka, men det var väl något med hans hjärna, för han tyckte att bruden såg ut som ett monster. Onaturligt sakta vek han ihop tidningen, stoppade in den under soffkudden. Varje liten rörelse föremål för medveten tanke. Bombad. Han var helt limbombad. Och det var bra. Ingen värld. Bara rummet han var i, och utanför det … en böljande öken. Staffan. Han försökte tänka på Staffan. Det gick inte. Fick inte tag i honom. Såg bara den där polisen av kartongpapp som stod uppe på posten. Naturlig storlek. För att avskräcka rånare. Ska vi råna posten? Nä, ärunte klok, papp-polisen är ju där! Tommy fnissade när papperspolisen fick Staffans ansikte. Strafftjänst. Vakta posten. Stod något på den där pappersgubben också, vad var det? Brott lönar sig inte. Nä. Polisen ser dig. Nä. Vad fan var det? Passa dig! Jag är pistolskyttsmästare! Tommy skrattade. Skrattade mer. Skrattade så han skakade och tyckte den nakna glödlampan i taket svajade fram och tillbaka i takt med hans skratt. Skrattade åt det. Pass på! Papperspolisen! Med papp-pistolen! Och pappskallen! Det knackade i huvudet. Någon ville in på posten. Papp-polisen spetsar öronen. Det finns två hundra papp på posten. Osäkra pickadolven. Pang-pang. Knack. Knack. Knack. Pang. … Staffan … morsan, jävlar … Tommy blev stel. Försökte tänka. Gick inte. Bara ett fransigt moln i hans huvud. Sedan blev han lugn. Kanske var det Robban eller Lasse. Eller så var det Staffan. Och han var gjord av papp. Penisattrapp, gjord av papp. Tommy harklade sig, sa grötigt: »Vem är det?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

322

04-03-25, 09.21

»Jag.« Han kände igen rösten, kunde inte placera den. Inte Staffan, i alla fall. Inte papp-pappa. Barbapappa. Sluta. »Vem är du, då?« »Kan du öppna?« »Posten är stängd för dagen. Kom tillbaka om fem år.« »Jag har pengar.« »Papperspengar?« »Ja.« »Då är det bra.« Han reste sig ur soffan. Sakta, sakta. Konturerna på saker och ting ville inte ligga stilla. Huvudet fyllt av bly. Betongkepsen. Han stod stilla några sekunder, svajade. Cementgolvet tiltade drömlikt åt höger, vänster, som i Lustiga huset. Han gick framåt, ett steg i taget, lyfte av haspen, sköt upp dörren. Utanför stod den där tjejen. Oskars kompis. Tommy glodde på henne utan att förstå vad han såg. Sol och bad. Tjejen hade bara på sig en tunn klänning. Gul, med vita prickar som sög åt sig Tommys blick och han försökte fokusera på prickarna, men de började dansa, röra sig så att han blev illamående. Hon var kanske tjugo centimeter kortare än han. Söt som … som sommar. »Är det sommar nu helt plötsligt?« sa han. Tjejen la huvudet på sned. »Va?« »Nä, du har ju på dig en … vad heter det … sommarklänning.« »Ja.« Tommy nickade, nöjd med att han fått tag i ordet. Vad hade hon sagt? Pengar? Jaha. Oskar hade berättat att … »Vill du … köpa nåt eller?« »Ja.« »Vadå för nåt, då?« »Kan jag komma in?« »Ja, ja.« »Säg att jag får komma in.« Tommy gjorde en överdriven, svepande rörelse med armen. Såg sin egen hand röra sig i ultrarapid, en drogad fisk simmande i luften över golvet. 

41102 Låt den rätte komma ORI

323

04-03-25, 09.21

»Stig in. Välkommen in i … filialen.« Han orkade inte stå upp längre. Golvet ville ha honom. Han vände sig om, dråsade ner i soffan. Tjejen klev in genom dörren, stängde den bakom sig, la på haspen. Han såg henne som en otroligt stor kyckling, fnissade åt synen. Kycklingen satte sig i fåtöljen. »Vad är det?« »Nä, jag bara … du är så … gul.« »Jaha.« Tjejen la händerna i kors över en liten väska i knät. Han hade inte sett att hon haft den. Nä. Ingen väska. Mer som en … necessär. Tommy tittade på den. Man ser en väska. Man undrar vad det är i den. »Vad har du i … den där?« »Pengar.« »Så klart.« Nä. Det här är snett. Det här är nåt konstigt. »Vad är det du vill köpa för nåt, då?« Tjejen drog upp blixtlåset på necessären och tog fram en tusenlapp. En till. En till. Tre tusen. Sedlarna såg löjligt stora ut i hennes små händer när hon lutade sig fram och la dem på golvet. Tommy frustade: »Vad är det här nu då?« »Tre tusen.« »Ja. Vadå?« »Till dig.« »Nä.« »Jo.« »Det är ju nåt jävla … monopolpengar eller nåt, va.« »Nej.« »Inte?« »Nej.« »Vad ska jag ha dom för då?« »För att jag vill köpa nåt av dig.« »Du vill köpa nåt för tre tu… nä.« Tommy sträckte ut ena armen så långt det gick, fick tag i en sedel. Kände på den, prasslade med den, höll upp den mot ljuset och såg att den hade vattenmärke. Samma kung eller vad det var som på själva sedeln. Äkta. »Du skojar inte, alltså.« »Nej.« Tre tusen. Kan … åka nånstans. Flyga nånstans. 

41102 Låt den rätte komma ORI

324

04-03-25, 09.21

Kunde Staffan och morsan stå där och … Tommy kände sig klarare i skallen. Hela grejen var helt koko, men okej: tre tusen. Det var fakta. Nu var bara frågan … »Vad är det du vill köpa, då? För det här kan du ju få …« »Blod.« »Blod.« »Ja.« Tommy fnös, skakade på huvudet. »Nä, tyvärr, du. Det är … slut på lagret.« Tjejen satt stilla i fåtöljen, tittade på honom. Log inte ens. »Nämen allvarligt,« sa Tommy. »Vadå?« »Du får dom pengarna … om jag får lite blod.« »Jag har inget.« »Jo.« »Nej.« »Jo.« Tommy förstod. Vad i helvete … »Är du … allvarlig?« Tjejen pekade på tusenlapparna. »Det är inte farligt.« »Men … vadå … hurdå?« Tjejen stack ner handen i necessären, tog upp någonting. En liten vit, fyrkantig plastbit. Skakade den. Det rasslade lite. Nu såg Tommy vad det var. En förpackning med rakblad. Hon la den i knät, tog fram en sak till. En hudfärgad rektangel. Ett stort plåster. Det här är ju löjligt. »Nä, lägg av nu. Fattar du inte att … jag kan ju bara sno dom här pengarna för dig, va. Stoppa dom i fickan och säga Nä, vadå? Tre tusen? Har jag aldrig sett. Det är mycket pengar, fattar du inte det? Var har du fått dom ifrån?« Tjejen slöt ögonen, suckade. När hon öppnade dem igen såg hon inte lika vänlig ut längre. »Vill du. Eller vill du inte?« Hon menar allvar. Hon menar fanimig allvar. Nä … nä … »Vadå, ska du liksom … schvitt, och så …« Tjejen nickade, ivrigt. Schvitt? Vänta lite. VÄNTA lite här nu … vad var det … grisar … Han rynkade ögonbrynen. Tanken studsade runt i hans huvud som en 

41102 Låt den rätte komma ORI

325

04-03-25, 09.21

hårt kastad gummiboll i ett rum, försökte få fäste, stanna. Och stannade. Han kom ihåg. Gapade. Tittade henne i ögonen. »… nä … ?« »Jo.« »Det här är nåt skämt, va? Hörru. Gå bort nu. Nä. Nu får du gå härifrån.« »Jag har en sjukdom. Jag behöver blod. Du kan få mer pengar om du vill.« Hon grävde i necessären, letade runt, fick fram två tusenlappar till, la dem på golvet. Fem tusen. »Snälla.« Mördaren. Vällingby. Halsen uppskärd. Men vafan … den här tjejen … »Vad ska du med det till … men vafan … du är ju bara en unge, du …« »Är du rädd?« »Nä, jag kan ju … är du rädd, eller?« »Ja.« »För vadå?« »För att du ska säga nej.« »Jamen jag säger nej. Det här är ju … nä, skärp dig. Gå hem.« Tjejen satt stilla i fåtöljen, tänkte. Sedan nickade hon, reste sig och plockade upp pengarna från golvet, stoppade dem i necessären. Tommy tittade på den punkt där de legat. Fem. Tusen. Ett klirrande när haspen lyftes av. Tommy vred sig runt på rygg. »Men … vadå … ska du skära halsen av mig, eller?« »Nä. Armvecket, bara. Lite grann.« »Men vad ska du göra med det?« »Dricka.« »Nu?« »Ja.« Tommy pejlade inåt och såg den där kartan över blodomloppet lagd som ett kalkerpapper över insidan av hans hud. Kände, kanske för första gången i sitt liv, att han hade ett blodomlopp. Inte bara isolerade punkter, skador när en eller flera droppar blod tränger fram, utan ett stort, pumpande träd av blodådror fyllt med … hur mycket är det? … fyra–fem liter blod. »Vad är det för sjukdom?« Tjejen sa ingenting, stod bara vid dörren med haspen i handen, studerade honom, och strecken av artärer och vener över hans kropp, kartan, fick plötsligt karaktären av ett … styckschema. Han sköt undan tanken, tänkte istället Bli blodgivare. Tjugofem spänn och en ostfralla. Sedan sa han: 

41102 Låt den rätte komma ORI

326

04-03-25, 09.21

»Ge mig pengarna, då.« Tjejen drog ner blixtlåset på necessären, tog fram sedlarna igen. »Om jag ger dig … tre nu. Och två sen?« »Ja, ja. Men jag skulle ju lika gärna kunna … hoppa på dig och sno pengarna, fattar du inte det?« »Nej. Det skulle du inte.« Hon sträckte fram tre tusenlappar till honom, hållna mellan pek- och långfingret. Han höll upp var och en av dem mot ljuset, konstaterade att de var äkta. Rullade dem sedan till en cylinder som han knöt vänstra handen kring. »Jaha. Nu då?« Flickan la de andra två tusenlapparna i fåtöljen, satte sig på huk intill soffan, grävde fram rakbladsförpackningen ur necessären, skakade fram ett rakblad. Hon har gjort det här förut. Flickan vände på rakbladet som för att avgöra vilken sida som var vassast. Höll sedan upp det intill sitt ansikte. Ett litet meddelande, vars enda ord var: Schick. Hon sa: »Du ska inte berätta om det här för någon.« »Vad händer då, då?« »Du ska inte berätta om det här. För någon.« »Nej.« Tommy sneglade mot sitt utsträckta armveck, mot tusenlapparna som låg på fåtöljen. »Hur mycket ska du ta, då?« »En liter.« »Är det … mycket?« »Ja.« »Är det så mycket att jag …« »Nej. Du klarar det.« »Det kommer ju tillbaka.« »Ja.« Tommy nickade. Tittade sedan fascinerad på medan rakbladet, blänkande som en liten spegel, sänktes mot hans hud. Som hände det någon annan, någon annanstans. Såg bara spelet av linjer. Flickans käkben, hennes mörka hår, hans vita arm, rakbladets rektangel som sköt undan ett tunt armhår och nådde sitt mål, vilade ett ögonblick mot venens svullnad, något mörkare än huden omkring. Pressades nedåt, lätt, lätt. Ett hörn sjönk ner i huden utan att punktera den. Sedan – schvitt. 

41102 Låt den rätte komma ORI

327

04-03-25, 09.21

En knyckande rörelse bakåt och Tommy flämtade till, knöt andra handen hårdare runt sedlarna. Det knakade inne i hans huvud när tänderna bets ihop, gnisslade mot varandra. Blodet trängde fram, pressades ut i stötar. Ett klirrande när rakbladet föll i golvet och flickan grep tag i hans arm med båda händerna, tryckte sina läppar mot armvecket. Tommy vände bort huvudet, kände bara hennes varma läppar, vispande tunga mot sin hud och åter såg han framför sig kartan inuti sin kropp, kanalerna som blodet rann igenom, strömmande mot … sprickan. Det rinner ur mig. Ja. Smärtan växte i styrka. Armen började paralyseras; han kände inte längre läpparna, kände bara suget, hur det … sögs ur honom, hur det … Rinner bort. Han blev rädd. Ville få slut på det. Det gjorde för ont. Tårarna steg i ögonen, han öppnade munnen för att säga något, för att … kunde inte. Fanns inga ord som skulle … Han vek sin fria arm mot munnen, tryckte den knutna handen mot läpparna. Kände cylindern av papper som stack fram. Bet i den.

 ., söndag kväll, Ängbyplan: En man observeras utanför frisersalongen. Han står med ansikte och händer lutade mot skyltfönstret. Förefaller kraftigt berusad. Polis anländer till platsen femton minuter senare. Mannen har då lämnat platsen. Fönsterglaset uppvisar inga skador, endast spår av lera eller jord. I det upplysta skyltfönstret ett antal foton av ungdomar, frisyrmodeller.

 »Sover du?« »Nä.« En fläkt av parfym och köld när mamma kom in i Oskars rum, satte sig på sängkanten. »Har du haft det bra?« »Jadå.« »Vad har du gjort?« »Inget särskilt.« »Jag såg tidningarna. På köksbordet.« »Mm.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

328

04-03-25, 09.21

Oskar drog täcket hårdare om sig, låtsades gäspa. »Är du sömnig?« »Mm.« Sant och inte sant. Han var trött, trött så det susade i huvudet. Ville bara svepa in sig i täcket, försegla ingången och inte komma ut igen förrän … förrän … men sömnig, nej. Och … kunde han sova nu när han var smittad? Hörde att mamma frågade något om pappa, och sa »bra« utan att veta vad han svarade på. Det blev tyst. Sedan suckade mamma, djupt. »Lilla gubben, hur är det med dig? Är det nåt jag kan göra?« »Nej.« »Vad är det då?« Oskar borrade in ansiktet i kudden, andades ut så näsan, munnen, läpparna blev fuktvarma. Han klarade det inte. För svårt. Måste säga det till någon. In i kudden sa han: »… jaemitta …« »Vad sa du?« Han lyfte munnen från kudden. »Jag är smittad.« Mammas hand strök över hans bakhuvud, över hans nacke, fortsatte nedåt, och täcket gled av honom lite grann. »Hurdå smi… men … du har ju kläderna på dig!« »Ja, jag …« »Få känna. Är du varm?« Hon la sin kalla kind mot hans panna. »Du har ju feber. Kom. Du måste klä av dig och lägga dig ordentligt.« Hon reste sig från sängen, ruskade honom varsamt i axeln. »Kom.« Hon andades in häftigare, kom på något. Sa i en annan ton: »Hade du inte ordentligt med kläder på dig när du var hos pappa?« »Jodå. Det är inte det.« »Hade du mössa?« »Jaa. Det är inte det.« »Vad är det då?« Oskar tryckte ansiktet mot kudden igen, kramade om kudden och sa: »… akomebiamyr …« »Oskar, vad säger du?« »Jag kommer bli vampyr!« Paus. Ett stilla rasslande från mammas kappa när hon la armarna i kors över bröstet. »Oskar. Nu stiger du upp. Och tar av dig kläderna. Och går och lägger dig.« »Jag kommer bli vampyr.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

329

04-03-25, 09.21

Mammas andhämtning. Tydlig, arg. »Imorgon är det jag som tar och slänger alla dom där böckerna du håller på och läser.« Täcket drogs av Oskar. Han reste sig, klädde långsamt av sig; undvek att titta på mamma. La sig i sängen igen, och mamma stoppade täcket om honom. »Vill du ha något?« Oskar skakade på huvudet. »Ska vi ta tempen … ?« Oskar skakade hårdare på huvudet. Nu tittade han på mamma. Hon stod lutad över sängen, händerna mot knäna. Forskande, bekymrade ögon. »Är det något jag kan göra för dig?« »Nej. Jo.« »Vadå?« »Nej, det var inget.« »Men säg.« »Kan du … berätta en saga?« Ett flimmer av olika känslor drog över mammas ansikte; sorg, glädje, oro, ett småleende, en bekymmersrynka. Allt på några sekunder. Sedan sa hon: »Jag … kan inga sagor. Men jag … jag kan läsa en för dig om du vill. Om vi har någon bok …« Hennes blick for upp mot bokhyllan intill Oskars huvud. »Nej, det behövs inte.« »Jamen jag gör det gärna.« »Nej. Jag vill inte.« »Varför inte det? Du sa ju –« »Ja, men … nej. Jag vill inte.« »Ska jag … ska jag sjunga nåt?« »Nej!« Mamma knep ihop läpparna, sårad. Sedan bestämde hon sig för att inte vara det, eftersom Oskar var sjuk, sa: »Jag kan väl hitta på något om det –« »Nej, det är bra. Jag vill sova nu.« Mamma sa så småningom godnatt, gick ut ur rummet. Oskar låg med vidöppna ögon, tittade mot fönstret. Försökte känna efter om han höll på att … bli. Visste inte hur det borde kännas. Eli. Hur hade det egentligen gått till när han … blivit? Att skiljas från allt. Lämna. Mamma, pappa, skolan … Jonny, Tomas … Vara med Eli. Alltid. Han hörde hur teven slogs på i vardagsrummet, volymen som snabbt 

41102 Låt den rätte komma ORI

330

04-03-25, 09.21

sänktes. Stilla slammer av kaffepanna ute i köket. Gasspisen som tändes, klirr av kopp och fat. Skåp som öppnades. De vanliga ljuden. Han hade hört dem hundratals gånger. Och han blev ledsen. Så väldigt ledsen.

 Såren hade läkt. Kvar av risporna på Virginias kropp var bara vita streck, här och där rester av sårskorpor som ännu inte fallit bort. Lacke strök över hennes hand, pressad intill kroppen av ett läderbälte, och ännu en sårskorpa smulades sönder under hans fingrar. Virginia hade gjort motstånd. Våldsamt motstånd när hon vaknat till sans och förstod vad som höll på att hända. Slitit bort katetern för blodtransfusion, skrikit och sparkats. Lacke hade inte orkat se på när de slogs med henne, hur hon var som förbytt. Han hade gått ner i cafeterian och druckit en kaffe. Sedan en till och en till. När han var på väg att hälla upp den tredje påtåren hade kvinnan i kassan trött påpekat att det bara ingick en påtår. Lacke hade då sagt att han var pank, mådde som skulle han dö i morgon, kunde hon göra ett undantag? Det kunde hon. Bjöd till och med Lacke på en torr mazarin »som ändå skulle slängas imorgon, annars«. Han hade tuggat i sig mazarinen med en klump i halsen, tänk på människors relativa godhet, relativa ondska. Ställde sig sedan utanför entrén och rökte den näst sista cigarretten i paketet innan han gick upp till Virginia. De hade satt henne i bälte. En sköterska hade fått en smäll så att hennes glasögon gått sönder och en skärva rispat sönder ena ögonbrynet. Virginia hade varit omöjlig att lugna. Man hade inte vågat ge henne någon spruta på grund av hennes allmäntillstånd, och därför hade man spänt fast hennes armar med läderremmar, mest i syfte att, som man sa, »hindra henne från att skada sig själv«. Lacke gned sårskorpan mellan fingrarna; ett pulver fint som pigment färgade hans fingertoppar röda. En rörelse i ögonvrån; blodet från påsen som hängde i en ställning intill Virginias säng föll droppvis ner i en plastcylinder, vidare ner till katetern i Virginias arm. Tydligen hade de först, när de blodgruppsbestämt Virginia, gett henne en transfusion där de pumpade in en volym blod, men nu, när tillståndet stabiliserats, fick hon det droppvis. På den halvfulla blodpåsen satt en etikett 

41102 Låt den rätte komma ORI

331

04-03-25, 09.21

med en massa obegripliga markeringar, dominerade av ett stort »A«. Blodgruppen, förstås. Men … vänta nu … Lacke hade blodgrupp B. Han kom ihåg att han och Virginia pratat om det där någon gång, att Virginia också hade blodgrupp B, och att de därför kunde … ja. Precis så hade de sagt. Att de kunde ge blod till varandra därför att de hade samma blodgrupp. Och Lacke hade B, det var han helt säker på. Han reste sig, gick ut i korridoren. Dom gör väl inte såna misstag? Han fick tag i en sköterska. »Ursäkta, men …« Hon kastade en blick på hans slitna kläder, förhöll sig något avvaktande, sa: »Ja?« »Jag bara undrar. Virginia … Virginia Lindblad som ni … tog in förut …« Sköterskan nickade, såg nu närmast avvisande ut. Hade kanske varit med när de … »Ja, jag bara undrar … blodgruppen.« »Vad är det med den?« »Jo, jag såg att det stod ’A’ på påsen som … men hon har inte det.« »Nu förstår jag inte.« »Jo … äh … har du tid ett ögonblick?« Sköterskan såg sig om nedåt korridoren. Kanske för att kontrollera om det fanns hjälp att få om detta skulle urarta, kanske för att markera att hon hade viktigare saker för sig, men följde ändå med Lacke in i rummet där Virginia låg med slutna ögon, blodet sakta droppande genom slangen. Lacke pekade på blodpåsen. »Här. Det här ’A’. Betyder det att …« »Det är blodgrupp A i den, ja. Det är en oerhörd brist på blodgivare nuförtiden. Om människor visste hur –« »Ursäkta. Ja. Men hon har blodgrupp B. Är det inte farligt då att …« »Jo, det är det.« Sköterskan var inte direkt ovänlig, men hennes kroppshållning antydde att Lackes rätt att ifrågasätta sjukhusets kompetens var minimal. Hon ryckte lätt på axlarna, sa: »Om man har blodgrupp B. Men det har inte den här patienten. Hon har AB.« »Men … det står ju ’A’ på … påsen.« Sköterskan suckade, sa som om hon förklarade för ett barn att det inte finns människor på månen: 

41102 Låt den rätte komma ORI

332

04-03-25, 09.21

»Personer med blodgrupp AB kan ta emot blod från samtliga blodgrupper.« »Men … jaha. Då har hon bytt blodgrupp.« Sköterskan höjde på ögonbrynen. Barnet hade just hävdat att det varit på månen och sett människor däruppe. Med en handrörelse som om hon klippte av ett band sa hon: »Det inträffar helt enkelt inte.« »Nehej. Då hade hon väl fel då.« »Hon hade väl det. Om du ursäktar så har jag annat att göra nu.« Sköterskan kontrollerade katetern i Virginias arm, vred droppställningen lite och med en blick på Lacke som sa att detta var viktiga saker och Gud nåde honom om han fipplade med dem, lämnade hon rummet med energiska steg. Vad händer om man får fel blod? Blodet … klumpar sig. Nä. Måste ju varit Virginia som mindes fel. Han gick till rummets ena hörn där det stod en liten fåtölj, ett bord med en plastblomma. Satte sig i fåtöljen, tittade ut över rummet. Kala väggar, blänkande golv. Lysrör i taket. Virginias säng av stålrör, över henne en blekgul filt som det stod Landstinget på. Det är så här det blir. Hos Dostojevskij var sjukdom och död nästan alltid smutsigt, påvert. Krossad under vagnshjul, lera, tyfus, blodfläckade näsdukar. Och så vidare. Men fan om inte det var att föredra mot det här. Mot att avlägsnas in i något slags polerad maskin. Lacke lutade sig tillbaka i fåtöljen, slöt ögonen. Ryggstödet var för kort, huvudet föll bakåt. Han rätade på sig, satte armbågen mot armstödet och lutade ansiktet i handen. Tittade på plastblomman. Det var som att de satt dit den enkom i syfte att understryka att här fick inte finnas något liv; här var det ordning och reda. Blomman dröjde kvar på hans näthinna när han slöt ögonen igen. Förvandlades till en riktig blomma, växte, blev en trädgård. Trädgården till huset de skulle köpa. Lacke stod i trädgården, tittade på en rosenbuske med glänsande röda blommor. Från huset föll en lång människoskugga. Solen sjönk hastigt och skuggan växte, blev längre, sträckte sig ut över trädgården … Han spratt till och var vaken. Handflatan blöt av saliv som runnit ur mungipan medan han sov. Han strök sig över munnen, smackade och försökte resa på huvudet. Gick inte. Nacken hade låst sig. Han tvingade den att räta på sig med ett knastrande av ligament, stannade till. 

41102 Låt den rätte komma ORI

333

04-03-25, 09.21

Vidöppna ögon såg på honom. »Hej! Är du …« Munnen slöts. Virginia låg på rygg, fasthållen av remmarna, med ansiktet vänt mot honom. Men ansiktet var alltför stilla. Inte en rörelse av igenkännande, glädje … ingenting. Ögonen blinkade inte. Död! Hon är … Lacke for upp ur fåtöljen och något knäckte till i nacken. Han kastade sig på knä framför sängen, tog tag i stålrören och förde sitt ansikte intill hennes som för att med sin närvaro tvinga tillbaka själen i ansiktet, från djupen. »Ginja! Hör du mig?« Ingenting. Ändå kunde han svära på att ögonen på något vis såg in i hans, att de inte var döda. Han sökte henne, tvärs igenom dem; kastade ut änterhakar från sig själv, in i hålen som var hennes pupiller för att där bakom i mörkret få fäste om … Pupillerna. Är det så det ser ut när man … Pupillerna var inte runda. De var sträckta i höjdled, uttöjda till spetsar. Han grimaserade när en kall smärtstråle sköljde över nacken, for dit med handen, gnuggade. Virginia blundade. Öppnade ögonen igen. Och var där. Lacke gapade fånigt, fortsatte mekaniskt gnida handen över nacken. Ett träaktigt klickande när Virginia öppnade munnen, frågade: »Har du ont?« Lacke tog bort handen från nacken, som om han ertappats med att göra någonting fult. »Nä, jag bara … jag trodde du var …« »Jag sitter fast.« »Ja, du … slogs lite förut. Vänta ska jag …« Lacke sträckte in handen mellan två sängspjälor, började lösa upp en av remmarna. »Nej.« »Vadå?« »Låt det vara.« Lacke tvekade, med remmen mellan fingrarna. »Ska du slåss mer, eller?« Virginia slöt ögonen till hälften. »Låt det vara.« Lacke släppte remmen, visste inte vad han skulle göra av händerna när de berövats sin uppgift. Utan att resa sig vred han sig runt på knäna, drog, med en ny smärtstråle i nacken till följd, fram den lilla fåtöljen till sängen, kröp otympligt upp i den. 

41102 Låt den rätte komma ORI

334

04-03-25, 09.21

Virginia nickade nästan omärkligt. »Har du ringt Lena?« »Nej. Jag kan –« »Bra.« »Vill du inte att jag … ?« »Nej.« Det kom en tystnad mellan dem. Den tystnad som är speciell för sjukhus och som kommer sig av att själva situationen – en i sängen, sjuk eller skadad, och en frisk intill – egentligen säger allt. Orden blir små, överflödiga. Endast det viktigaste kan sägas. Länge såg de på varandra. Sa det som kunde sagts, utan ord. Sedan vred Virginia sitt huvud i linje med kroppen, tittade upp i taket. »Du måste hjälpa mig.« »Vad som helst.« Virginia slickade sig om läpparna, andades in, och släppte ut luften i en suck så djup och lång att den verkade sugas ur dolda luftreserver i hennes kropp. Sedan gled hon med blicken över Lackes kropp. Forskande, som tog hon ett sista farväl av liket efter en älskad och ville inpränta hans bild i minnet. Hon gned läpparna mot varandra och fick slutligen fram orden. »Jag är vampyr.« Lackes mungipor ville fara upp i ett fångrin, munnen säga någon överslätande kommentar, gärna lite komisk. Men mungiporna rörde sig inte och kommentaren gick vilse, kom aldrig i närheten av läpparna. Istället kom det bara ett: »Nej.« Han gned sig i nacken för att bryta stämningen, orörligheten som gjorde alla ord till sanning. Virginia talade stilla, behärskat. »Jag gick till Gösta. För att döda honom. Om det inte hänt. Som hände. Skulle jag ha dödat honom. Och sen … druckit hans blod. Jag skulle gjort det. Det var min avsikt. Med alltihop. Förstår du?« Lackes blick irrade över rummets väggar som om den sökte efter myggan, upphovet till det plågsamma, vinande ljud som i tystnaden kittlade i hjärnan, gjorde det omöjligt att tänka. Stannade slutligen på lysrörsarmaturen i taket. »Jävla lysrör att surra.« Virginia tittade på lysröret, sa: »Jag tål inte ljus. Jag kan inte äta nåt. Jag har hemska tankar. Jag kommer göra illa människor. Dig. Jag vill inte leva.« Äntligen något konkret, något som gick att svara på. »Du får inte säga så där«, sa Lacke. »Du? Du får inte säga så där. Hör du det?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

335

04-03-25, 09.21

»Du förstår inte.« »Nej, det gör jag väl inte. Men du ska fan inte dö. Fattar du det? Du ligger ju här nu, du snackar, du är ju … det är ju okej.« Lacke reste sig ur fåtöljen, gick några planlösa steg över golvet, slog ut med handen. »Du får ju … du får inte säga så där.« »Lacke. Lacke?« »Ja!« »Du vet. Att det är sant. Eller hur?« »Vadå för nåt?« »Det här som jag säger.« Lacke fnös, ruskade på huvudet medan hans händer klappade över kroppen, över fickorna. »Måste ha en rök, alltså. Det …« Han hittade det knöliga cigarrettpaketet, tändaren. Lyckades gräva fram den sista cigarretten, stoppade den i munnen. Sedan kom han ihåg var han var. Tog ut cigarretten. »Fan, dom kommer ju slänga ut mig med huvet före här om jag …« »Öppna fönstret.« »Ska jag hoppa själv, menar du?« Virginia log. Lacke gick bort till fönstret, öppnade det på vid gavel och lutade sig ut så långt han förmådde. Sköterskan han snackat med kunde nog känna rök på en mils avstånd. Han tände cigarretten och drog ett djupt bloss, bemödade sig om att blåsa röken så att den inte for tillbaka in genom fönstret, tittade upp mot stjärnorna. Bakom hans rygg började Virginia tala igen. »Det var det där barnet. Jag blev smittad. Och sen … har det bara växt. Jag vet var det sitter. I hjärtat. I hela hjärtat. Som cancer. Jag kan inte styra det.« Lacke blåste ut en kvast av rök. Hans röst ekade mellan de höga byggnaderna runtomkring. »Du pratar ju nu. Du är ju … vanlig.« »Jag anstränger mig. Och så har jag ju fått blod. Men jag kan släppa. När som helst kan jag släppa. Så tar det över. Jag vet det. Jag känner det.« Virginia andades några tunga andetag, fortsatte: »Du står där. Jag ser på dig. Och jag vill … äta dig.« Lacke visste inte om det var nackspärren eller något annat som fick det att krypa över ryggen. Han kände sig plötsligt oskyddad. Snabbt fimpade han cigarretten mot väggen, knäppte iväg fimpen i en båge. Vände sig tillbaka in mot rummet. 

41102 Låt den rätte komma ORI

336

04-03-25, 09.21

»Det här är ju komplett jävla vansinne.« »Ja. Men det är så.« Lacke la armarna i kors över bröstet. Med ett ansträngt skratt frågade han: »Vad är det du vill jag ska göra då?« »Jag vill att du ska … förstöra mitt hjärta.« »Vadå. Hur då?« »Hur som helst.« Lacke himlade med ögonen. »Hör du själv? Hur det här låter? Det är ju inte klokt. Vadå, ska jag … slå en påle i dig, eller vadå?« »Ja.« »Nä, nä, nä. Det där kan du glömma, vet du. Får hitta på nåt bättre.« Lacke skrattade, skakade på huvudet. Virginia såg på honom där han gick av och an i rummet, fortfarande med armarna i kors över bröstet. Sedan nickade hon stilla. »Okej.« Han gick fram till henne, tog hennes hand. Kändes onaturligt att den var … fixerad. Han fick inte ens plats med båda sina händer runt den. Hennes hand var i alla fall varm, kramade hans. Med sin fria hand smekte han henne över kinden. »Ska jag inte ta loss dig?« »Nej. Det kan … komma.« »Du ska bli bra. Det ska fixa sig, det här. Jag har ju bara dig. Vill du veta en hemlighet?« Utan att släppa hennes hand satte han sig i fåtöljen och började berätta. Berättade alltihop. Frimärkena, lejonet, Norge, pengarna. Stugan de skulle ha. Falu rödfärg. Svävade ut i en lång fantasi om hur trädgården skulle se ut, vilka blommor de skulle ha och hur man kunde ställa ut ett litet bord, göra en berså där man kunde sitta och … Någonstans i allt detta började tårar rinna ur Virginias ögon. Tysta, genomskinliga pärlor som sökte sig ner längs kinderna, vätte örngottet. Inget hulkande, bara tårarna som rann, smycken av sorg … eller glädje? Lacke tystnade. Virginia kramade hans hand hårt. Sedan gick Lacke ut i korridoren, lyckades med en portion övertalning och en portion böner få personalen att köra in en extra säng i rummet. Lacke flyttade den så att den stod precis intill Virginias. Släckte sedan ljuset, klädde av sig och kröp ner under de styva lakanen, sökte och fann hennes hand. Länge låg de så i tystnad. Sedan kom orden. »Lacke. Jag älskar dig.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

337

04-03-25, 09.21

Och Lacke svarade inte. Lät bara orden hänga kvar i luften. Kapslas in och växa tills de blev en stor, röd filt som svävade runt i rummet, sänkte sig över honom och höll honom varm hela natten.

 ., måndag morgon, Islandstorget: Ett antal personer kring Björnsonsgatan vaknar av högljudda skrik. En person ringer polisen i tron att det är spädbarn som skriker. När polis anländer till platsen tio minuter senare har skriken upphört. Man genomsöker området och finner ett flertal döda katter. På några har extremiteterna skilts från kroppen. Polisen noterar namn och telefonnummer på de katter som har halsband, i syfte att kunna meddela ägarna. Gatukontoret tillkallas för att städa upp.

 En halvtimme till soluppgång. Eli sitter tillbakalutad i fåtöljen i vardagsrummet. Han har varit inne hela natten, morgonen. Packat vad som finns att packa. Imorgon kväll, så snart det blir mörkt, ska Eli gå till en telefonautomat, ringa efter en taxi. Han vet inte vilket nummer man ska ringa, men det är förmodligen något som alla människor vet. Bara att fråga. När taxin kommit ska han lasta in sina tre kartonger i bagageutrymmet och be taxichauffören att köra … Vart? Eli blundar, försöker föreställa sig en plats där han skulle vilja vara. Som vanligt inställer sig först bilden av stugan där han bodde med sina föräldrar, sina storasyskon. Men den är borta. Utanför Norrköping där den stod, ligger numera en rondell. Bäcken där mamma sköljde kläder har torkat ut, växt igen, blivit en sänka intill vägrenen. Eli har gott om pengar. Skulle kunna be taxichauffören att köra vart som helst, så långt mörkret tillåter. Norrut. Söderut. Sätta sig i baksätet och säga åt honom att köra norrut för två tusen kronor. Sedan stiga ur. Börja om. Hitta någon som … Eli kastar huvudet bakåt, skriker upp i taket: 

41102 Låt den rätte komma ORI

338

04-03-25, 09.21

»Jag vill inte!« De dammiga spindeltrådarna svajar sakta av hans utandningsluft. Ljudet dör ut i det slutna rummet. Eli för upp händerna till ansiktet, pressar fingertopparna mot ögonlocken. Känner det i kroppen, den annalkande soluppgången som en oro. Han viskar: »Gud. Gud? Varför får jag inte ha någonting? Varför får jag inte …« Den har ältats i många år nu, frågan. Varför får jag inte leva? För att du borde vara död. Endast en gång efter att han blivit smittad hade Eli träffat en annan smittbärare. En vuxen kvinna. Lika cynisk, förstörd som mannen med peruken. Men Eli fick då svar på en annan fråga som upptagit honom. »Är vi många?« Kvinnan hade skakat på huvudet och sagt med teatralisk sorgsenhet: »Nej. Vi är så få, så få.« »Varför?« »Varför? Jamen därför att dom flesta tar livet av sig, förstås. Förstår du väl. Så tuuungt att bära, oj, oj, oj.« Hon fladdrade med händerna, sa med gäll röst: »Ooooh, jag kan inte ha döda människor på mitt samvete.« »Kan vi dö?« »Naturligtvis. Bara att sätta eld på oss själva. Eller låta människor göra det; dom gör det så gärna, har gjort det i alla tider. Eller …« Hon sträckte ut sitt pekfinger, tryckte in det hårt i Elis bröstkorg, ovanför hjärtat. »Där. Det är ju där det sitter, eller hur? Men nu min vän, har jag en bra idé …« Och Eli hade fått fly ifrån den bra idén. Som förut. Som senare. Eli la handen över hjärtat, kände efter dess långsamma slag. Kanske var det för att han var ett barn. Kanske var det därför som han inte gjort slut på det. Samvetskvalen svagare än lusten att leva. Eli reste sig ur fåtöljen. Håkan skulle inte komma inatt. Men innan Eli gick till vila måste han titta till Tommy. Att han återhämtat sig. Smittad hade han inte blivit. Men för Oskars skull ville han se efter att Tommy klarade sig. Eli släckte alla lampor och gick ut ur lägenheten. Nere i Tommys port drog han bara upp källardörren; han hade för länge sedan, när han var nere här med Oskar, stoppat en papperstuss i låset för att det inte skulle gå igen när dörren stängdes. Han steg in i källarkorridoren och dörren slöts bakom honom med en stum duns. Han stannade, lyssnade. Ingenting. Inget ljud av en sovandes andning; bara den där ihärdiga doften av lös

41102 Låt den rätte komma ORI

339

04-03-25, 09.21

ningsmedel, lim. Han gick med snabba steg längs korridoren fram till källarförrådet, drog upp dörren. Tomt. Tjugo minuter till gryningen.

 Tommy hade under natten glidit in och ut ur en dvala av sömn, halvvakenhet, mardrömmar. Han visste inte hur lång tid som förflutit när han började vakna ordentligt. Det nakna glödlampsljuset i källaren var alltid detsamma. Kanske var det gryning, morgon, dag. Kanske hade skolan redan börjat. Han brydde sig inte. Munnen smakade lim. Han såg sig nyvaket omkring. På hans bröst låg två sedlar. Tusenlappar. Han böjde armen för att ta dem, kände att det stramade. En stor plåsterlapp satt fästad över hans armveck, mitt på lappen en liten fläck av blod som trängt igenom. Det var ju … nåt mer … Han vred sig runt i soffan, letade längs kuddarnas innerkanter och hittade rullen han tappat under natten. Tre tusen till. Han vecklade upp sedlarna, la ihop dem med sedlarna från sitt bröst, kände på mängden, prasslade med dem. Fem tusen. Allt han kunde göra. Han tittade på plåstret, skrattade till. Jävligt bra betalt för att bara ligga och blunda. Jävligt bra betalt för att bara ligga och blunda. Vad var det nu då? Någon hade sagt det, någon … Just det. Tobbes syrra, vad hette hon … Ingela? Gick och horade, hade Tobbe berättat. Att hon fick fem hundra spänn för det, och Tobbes kommentar hade varit: »Jävligt bra betalt för att …« Bara ligga och blunda. Tommy kramade sedlarna i handen, knycklade dem till en boll. Hon hade betalat för, och druckit av, hans blod. En sjukdom, hade hon sagt. Men vad var det för jävla sjukdom? Hade aldrig hört talas om en sån sjukdom. Och hade man något sånt, då gick man ju till sjukhuset, då fick man ju … Inte fan gick man ner i en källare med fem tusen och … Schvitt. Nä? Tommy satte sig upp i soffan, drog av sig täcket. Sånt finns ju inte. Nä, nä. Vampyrer. Tjejen, hon i den gula klänningen 

41102 Låt den rätte komma ORI

340

04-03-25, 09.21

måste på något vis tro att hon är … men vänta, vänta. Det var ju den där ritualmördaren som … han som de jagar … Tommy lutade huvudet i händerna; sedlarna knastrade mot örat. Han fick inte ihop det. Hur som helst var han nu jävligt rädd för den där tjejen. Just som han började överväga att gå upp till lägenheten trots allt, även om det fortfarande var natt, ta vad som komma skulle, hörde han hur porten öppnades uppe i hans trappuppgång. Hjärtat fladdrade till som en skrämd fågel och han såg sig omkring. Vapen. Det enda som fanns var sopborsten. Tommys mun drogs upp i ett grin som varade en sekund. Sopborste, bra vapen mot vampyrer. Sedan kom han ihåg, reste sig och gick ut ur källarförrådet medan han knölade ner pengarna i byxfickan. Tog korridoren i ett steg och gled in i skyddsrummet samtidigt som källardörren öppnades. Vågade inte låsa av rädsla för att hon skulle höra ljudet. Han sjönk ner på huk i mörkret, försökte andas så ljudlöst som möjligt.

 Rakbladet glimmade på golvet. Ett hörn var brunfläckigt, som av rost. Eli rev loss en bit av omslaget till en motortidning, vek in rakbladet i papperet, stoppade det i bakfickan. Tommy var borta, det betydde att han levde. Han hade tagit sig härifrån på egen hand, gått hem för att sova, och även om han la ihop saker och ting visste han inte var Eli bodde, så … Allt är som det ska. Allt är … toppen. Lutad mot väggen stod en sopborste av trä, med långt skaft. Eli tog upp den, bröt av den mot knät, nästan nere vid borsthuvudet. Brottytan blev ojämn, spetsig. En armslång, tunn påle. Han satte spetsen mot bröstkorgen, mellan två revben. Exakt den punkt där kvinnan stuckit sitt pekfinger. Han tog ett djupt andetag, kramade skaftet och prövade tanken. In! In! Andades ut, lossade greppet. Kramade igen. Tryckte. I två minuter stod han med spetsen en centimeter från hjärtat, skaftet hårt kramat i handen, när källardörrens handtag smälldes i botten och dörren gled upp. 

41102 Låt den rätte komma ORI

341

04-03-25, 09.21

Han tog bort träkäppen från bröstet, lyssnade. Långsamma, prövande steg ute i korridoren som av ett barn som just lärt sig gå. Ett mycket stort barn som just lärt sig gå. Tommy hörde stegen och tänkte: Vem? Inte Staffan, inte Lasse, inte Robban. Någon som var sjuk på något sätt, någon som bar på något mycket tungt … Jultomten! Handen for upp till munnen för att kväva en fnissning när han framför sig såg jultomten, disneyversionen – Hohoho! Say »mama«! – komma stapplande genom källargången med sin ofantliga säck på ryggen. Läpparna darrade under hans handflata och han bet ihop tänderna för att hindra dem från att hacka mot varandra. Fortfarande på huk hasade han sig bort från dörren en fotlängd i taget. Kände hörnets vinkel mot ryggen samtidigt som spjutet av ljus från dörrspringan fördunklades. Jultomten stod stilla mellan lampan och skyddsrummet. Tommy tryckte sin andra hand ovanpå den första för att inte skrika, väntade på att dörren skulle glida upp. Ingenstans att fly. Genom springorna i dörren avtecknade sig Håkans kropp i brutna linjer. Eli sträckte ut käppen så långt det gick, petade till dörren. Den svängde ut en decimeter, sedan kom kroppen utanför i vägen. En hand grep tag i dörrens kant, slängde upp den så att den brakade in väggen, slet av ett gångjärn. Dörren kantrade, svängde lutande på sitt enda gångjärn tillbaka, slog i axeln på kroppen som nu fyllde dörröppningen. Vad vill du mig? Fläckar av ljusblått kunde fortfarande skönjas på skjortan som täckte kroppen till knäna. Resten var en smutsig karta av jord, lera, fläckar av något Elis näsa identifierade som djurblod, människoblod. Skjortan var sönderriven på flera ställen; i gliporna skymtade vit hud, etsad med rispor som aldrig skulle läka. Ansiktet hade inte förändrats. En klumpigt knådad massa av naket kött med ett enda rött öga ditslängt som på skoj, ett moget körsbär för att kröna en rutten bakelse. Men munnen var öppen nu. Ett svart hål i nedre halvan av ansiktet. Inga läppar som kunde skyla tänderna, som därför låg blottade; en ojämn krans av vitt som gjorde mörkret 

41102 Låt den rätte komma ORI

342

04-03-25, 09.21

i munhålan mörkare. Hålet vidgades, förminskades i en tuggande rörelse och ur det kom: »Eeeiiiij.« Det gick inte att höra om ljudet skulle betyda »hej« eller »Eli« eftersom »J«:et eller »L«:et formades utan hjälp av läppar eller tunga. Eli riktade käppen mot Håkans hjärta, sa: »Hej.« Vad vill du? Odöden. Eli visste ingenting om den. Visste inte om varelsen som stod framför honom styrdes av samma begränsningar som han själv. Om det ens hjälpte att förstöra hjärtat. Att Håkan stod stilla i dörrhålet tydde ändå på en sak: han behövde en inbjudan. Håkans pupill ryckte uppåt, nedåt över Elis kropp som kändes oskyddad i den tunna, gula klänningen. Skulle önskat mer tyg, mer hinder mellan sin egen kropp och Håkans. Prövande sträckte Eli käppspetsen närmare Håkans bröst. Kan han känna nåt? Kan han ens … vara rädd nu? Eli upplevde själv en nästan bortglömd känsla: smärträdsla. Allt läkte ju, men från Håkan strömmade ett hot av sån styrka att … »Vad vill du?« Ett ihåligt, skorrande ljud när varelsen pressade ut luft och en droppe av en gulaktig, seg vätska rann ur det dubbla hålet där näsan varit. En suck? Sedan ett trasigt viskat: »Ääääjjj …« och ena armen knyckte till snabbt, krampartat, bebisrörelser grep fumligt tag i skjortan nästan nere vid fållen, drog upp den. Håkans penis stod snett ut från kroppen, pockande på uppmärksamhet, och Eli tittade på dess styva svullnad genomkorsad av ett nät av blodådror och – Hur kan han … han måste haft den hela tiden. »Ääääjjlll …« Aggressiva ryckningar i Håkans hand när han drog sin förhud upp och ner, upp och ner och ollonet dök fram och försvann, dök fram och försvann som gubben i lådan medan han utstötte ett läte av njutning eller lidande. »Äääee …« Och Eli skrattade av lättnad. Allt detta. För att få runka. Skulle stå där, oförmögen att röra sig ur fläcken tills … tills … Kan det gå för honom? Han kommer få stå där i … i evighet. Eli såg framför sig bilden av en sån där obscen docka man drog upp med 

41102 Låt den rätte komma ORI

343

04-03-25, 09.21

nyckel; en munk som kåpan åkte upp på och han började onanera så länge fjädern räckte, klicketiklick, klicketiklick … Eli skrattade, var så upptagen av den vansinniga bilden att han inte märkte när Håkan tog ett steg in i rummet, oinbjuden. Märkte ingenting förrän den näve som nyss varit sluten kring omöjlig njutning höjdes över hans huvud. I en blixtrande spasm slogs armen nedåt och knytnäven landade över Elis öra med en kraft som skulle kunnat döda en häst. Snett nedåt föll slaget och Elis öra veks inåt så häftigt att huden brast, och halva örat lossnade från huvudet som slungades tvärt nedåt, mötte cementgolvet med ett stumt knakande. När Tommy förstod att det där som kom i korridoren inte var på väg till skyddsrummet, vågade han ta bort händerna från munnen. Han satt tryckt mot hörnet och lyssnade, försökte förstå. Flickans röst. Hej. Vad vill du. Sedan skrattet. Och så den där andra rösten. Lät inte som den kom från en människa, ens. Sedan dämpade smällar, ljud av kroppar som rörde sig. Nu pågick det något slags … förflyttning därinne. Något släpades över golvet och Tommy tänkte inte ta reda på vad det var. Men ljuden dolde de ljud han själv kunde ge ifrån sig när han reste sig, trevade längs väggen och hittade stapeln med kartonger. Hjärtat smattrade som en leksakstrumma och händerna skakade. Han vågade inte tända tändaren, så för att bättre koncentrera sig blundade han, sökte med handen över toppen av kartongstapeln. Fingrarna slöts runt det han fann. Staffans pistoltrofé. Försiktigt lyfte han ner den från sin plats, vägde den i handen. Om han tog tag om figurens bröst fungerade stensockeln som en klubba. Han öppnade ögonen, fann att han vagt kunde skymta konturerna av silverskytten. Kompis. Lilla kompis. Med trofén tryckt mot bröstet sjönk han åter ner i hörnet, väntade på att allt detta äntligen skulle vara över. Eli hanterades. Medan han simmade mot ytan av det mörker han sjunkit ner i kände han hur hans kropp, på avstånd, i en annan del av havet … hanterades. Hårt tryck mot ryggen, ben som pressades uppåt, bakåt, och järnringar 

41102 Låt den rätte komma ORI

344

04-03-25, 09.21

åtdragna runt vristerna. Nu befann sig vristerna med sina järnringar på var sida om huvudet och ryggraden var så spänd, uttänjd att den höll på att brytas av. Jag går av. Huvudet en behållare av glänsande smärta när hans kropp med våld veks dubbel, buntades ihop som en tygbal, och Eli trodde att han fortfarande befann sig i en smärthallucination, för när ögonen började se, såg de bara gult. Och bakom det gula en massiv, böljande skugga. Sedan kom kylan. Över den tunna huden mellan hans skinkor gneds en kula av is. Något försökte, först pickande, sedan stötande tränga in i honom. Eli flämtade till; klänningstyget som legat över hans ansikte blåstes undan, och han såg. Håkan låg över honom. Det enda ögat stirrade stint ner mot Elis särade skinkor. Händerna kramade om Elis vrister. Benen hade hänsynslöst brutits bakåt så att knäna pressades mot golvet på ömse sidor om Elis axlar och när Håkan tryckte på ytterligare hörde Eli hur senorna på lårens baksida brast likt för hårt spända strängar. »Neeeej!« Eli vrålade upp i Håkans oformliga ansikte där inga som helst känslor kunde avläsas. En sträng av segt dregel trängde ut ur Håkans mun, tänjdes ut och brast, föll ner på Elis läppar och smaken av lik fyllde munnen. Elis armar föll ut från kroppen, lealösa som en trasdockas. Något under fingrarna. Runt. Hårt. Han försökte tänka, ansträngde sig för att skapa en dykarklocka av ljus inne i det svarta, sugande vansinnet. Och såg sig själv inne i klockan. Med en påle i handen. Ja. Eli kramade borstskaftet i handen, låste fingrarna kring den tunna räddningsplankan medan Håkan fortsatte picka, stöta, försökte tränga in. Spetsen. Spetsen måste vara på rätt sida. Han vred huvudet mot käppen och såg att spetsen låg i stötriktningen. En chans. Det var tyst inne i Elis huvud när han visualiserade det han skulle göra. Sedan gjorde han det. I en rörelse vred han käppen upp från golvet och stötte den med all den kraft han mäktade upp mot Håkans ansikte. Underarmen strök förbi sidan av hans lår och käppen blev en rak linje som … stannade några centimeter från Håkans ansikte när Eli på grund av sin kroppsställning inte förmådde föra sin hand längre. Han hade misslyckats. 

41102 Låt den rätte komma ORI

345

04-03-25, 09.21

Under en sekund hann Eli tänka tanken att han kanske hade förmågan att beordra sin egen kropp att dö. Om han stängde av alla … Sedan gjorde Håkan en stöt framåt, och knyckte samtidigt sitt huvud nedåt. Med ett mjukt ljud av en slev som trycks ner i gröt, trängde träspetsen in i hans öga. Håkan skrek inte. Kanske kände han det inte ens. Kanske var det bara förvåning över att han inte längre såg som fick honom att lossa på greppet runt Elis vrister. Utan att känna smärtan av sina från insidan sönderslitna ben, vred Eli loss sina fötter och sparkade rakt fram, mot Håkans bröst. Ett blött smaskande när fotsula mötte hud och Håkan föll baklänges. Eli drog in benen under sig och med en våg av kall smärta från ryggen kom han upp på knä. Håkan hade inte fallit, bara fällts ihop bakåt, och som en elektrisk docka i spökhuset rätade han nu upp sig igen. De stod på knä framför varandra. Käppen i Håkans öga sjönk i små knyckningar nedåt, nedåt med en sekundvisares tydlighet och föll sedan ut, trummade några slag mot golvet och låg stilla. En genomskinlig vätska började rinna ur hålet där den suttit, en tåreflod. Ingen av dem rörde sig. Vätskan från Håkans öga droppade ner på hans nakna lår. Eli koncentrerade allt vad han hade av styrka till sin högerarm, knöt näven. När Håkans axel ryckte till och kroppen gjorde en ansats av att sträcka sig efter Eli igen, fortsätta där de slutat, slog Eli sin högra hand rakt in i vänstra sidan av Håkans bröst. Revben knäcktes och huden tänjdes ut ett ögonblick, gav sedan efter, brast. Håkans huvud böjdes nedåt för att se vad det inte kunde se när Eli trevade inne i bröstkorgen och fann hjärtat. En kall, mjuk klump. Orörlig. Det lever inte. Men det måste ju … Eli kramade sönder hjärtat. Det gav alltför villigt efter, lät sig spräckas som en död manet. Håkan reagerade inte mer än om en irriterande fluga satt sig på hans hud, förde upp sin arm för att få bort det som störde och innan han hann få grepp om Elis handled drog Eli ut handen med slamsor av hjärtat dallrande från den knutna näven. Måste härifrån. Eli ville resa sig, men benen lydde inte. Håkan famlade blint med armarna framför sig, sökte honom. Eli la sig ner på mage och började åla ut ur 

41102 Låt den rätte komma ORI

346

04-03-25, 09.21

rummet, med knäna viskande över cementen. Håkan vred huvudet efter ljudet, slog ut med händerna och fick tag i klänningen, lyckades riva loss ena ärmen innan Eli nådde dörröppningen, kom upp på knä igen. Håkan reste sig. Eli hade några sekunder av frist innan Håkan hittade fram till dörröppningen. Han försökte beordra de trasiga lederna att läka tillräckligt för att han skulle kunna stå, men när Håkan nådde dörröppningen var benen inte starkare än att Eli bara förmådde resa sig med stöd mot väggen. Flisor från de grova plankorna punkterade hans fingertoppar när han krafsade med handen utefter dem för att inte falla. Och han visste nu. Att utan hjärta, blind, skulle Håkan förfölja honom tills … tills … Måste … förstöra … måste … förstöra honom. Ett svart streck. Ett lodrätt, svart streck framför ögonen. Det hade inte varit där förut. Eli visste vad han skulle göra. »Ääää …« Håkans hand runt dörröppningens ena kant och sedan kroppen som kom tultande ut ur källarkontoret, händerna trevade i luften framför sig. Eli tryckte ryggen mot väggen, inväntade ögonblicket. Håkan kom ut, ett par trevande steg, stannade sedan precis framför Eli. Lyssnande, vädrande. Eli lutade sig framåt så att händerna var i jämnhöjd med Håkans ena axel. Tog sedan spjärn med ryggen mot väggen, vräkte sig framåt och satsade allt på att få Håkan ur balans. Det lyckades. Håkan tog ett trippande steg åt sidan och föll mot skyddsrummets dörr. Glipan som Eli sett som ett svart streck vidgades när dörren öppnades inåt och Håkan tumlade med hjälpsökande armar in i mörkret samtidigt som Eli föll framstupa i korridoren, lyckades bromsa golvet innan det mötte hans ansikte och krälade fram emot dörren, fick tag i det undre av låshjulen. Håkan låg stilla på golvet när Eli drog igen dörren och vred om hjulen, låste. Sedan kröp han in i källarkontoret, hämtade käppen och trädde den mellan låshjulen för att de inte skulle gå att vrida runt inifrån. Eli fortsatte koncentrera kroppens energier på läkande och började kravlande ta sig ur källaren. Ett spår av blod som rann ur hans öra följde honom ringlande från skyddsrummet. Vid källardörren var han så pass helad att han kunde resa sig. Han tryckte upp dörren och tog sig på ostadiga ben uppför trapporna. 

41102 Låt den rätte komma ORI

347

04-03-25, 09.21

Vila Vila Vila Han sköt upp porten och klev ut i portlyktans sken. Han var sönderslagen, förödmjukad och soluppgången hotade under horisonten. Vila Vila Vila Men han måste … utplåna. Och det fanns bara ett sätt som han visste fungerade. Eld. Stapplande sökte han sig ut från gården, mot det enda ställe där han visste att han kunde finna den.

 ., måndag morgon, Blackeberg: Inbrottslarmet går i ICA-butiken vid Arvid Mörnes väg. Polis anländer till platsen elva minuter senare och finner skyltfönstret krossat. Butikens ägare, som bor intill, finns på platsen. Han uppger att han från sitt fönster sett en mycket ung, mörkhårig person lämna platsen springande. Man genomsöker butiken utan att kunna finna att något stulits. .: Soluppgång.

 Sjukhusets persienner var mycket bättre, tätare än hennes egna. Bara på ett ställe var lamellerna skadade och släppte igenom en tunn stråle morgonljus som ristade ett dammgrått snitt i det mörka taket. Virginia låg utsträckt, stel i sin säng och stirrade på den grå strimman som darrade när en vindstöt fick fönstret att vibrera. Reflekterat, svagt ljus. Inte mer än en mild irritation, ett sömnkorn i ögat. Lacke snörvlade och rosslade i sängen intill. De hade legat vakna länge, pratat. Minnen, mest. Framåt fyratiden på morgonen hade Lacke slutligen somnat, fortfarande med hennes hand i sin. Hon hade fått göra sin hand fri från Lackes när en sköterska en timme senare kom in för att kontrollera blodtrycket, fann det tillfredsställande och lämnade dem med en sned, faktiskt öm blick på Lacke. Virginia hade hört hur Lacke tjatat om att få stanna, skälen han angivit. Därav den ömma blicken, förmodligen. Nu låg Virginia med händerna knäppta över bröstet, kämpade emot kroppens drift att … stänga av. Somna var knappast rätt ord. Så fort hon inte medvetet koncentrerade sig på andningen, upphörde den. Men hon behövde vara vaken. 

41102 Låt den rätte komma ORI

348

04-03-25, 09.21

Hon hoppades att en sköterska skulle komma innan Lacke vaknade. Ja. Det allra bästa skulle vara om han kunde sova tills det var över. Men det var väl för mycket att hoppas på.

 Solen kom ifatt Eli vid portvalvet, en glödande tång som nöp till i hans sargade öra. Instinktivt backade han in i portvalvets skugga, kramade de tre plastflaskorna med T-röd mot bröstet, som för att skydda också dem mot solen. Tio steg bort låg hans egen port. Tjugo steg Oskars. Och trettio steg Tommys. Det går inte. Nej. Om han varit frisk, stark skulle han möjligen vågat sig på försöket att ta sig till Oskars port tvärs igenom ljusfloden som för varje sekund han väntade växte i styrka. Men inte Tommys. Och inte nu. Tio steg. Sen upp i porten. Det stora fönstret i trappen. Om jag snubblar. Om solen … Eli sprang. Solen kastade sig över honom som ett hungrigt lejon, bet sig fast i hans rygg. Eli tappade nästan balansen när han slungades framåt av solens fysiska, vrålande kraft. Naturen spydde ut sin avsky mot hans överträdelse; att ens för ett ögonblick vistas i dagsljus. Det fräste, bubblade som av kokande olja över Elis rygg när han nådde porten, slet upp den. Smärtan fick honom nästan att svimma och han rörde sig som drogad mot trapporna i blindo; vågade inte öppna ögonen av rädsla för att de skulle smälta. Han tappade en av flaskorna, hörde den rulla bort över golvet. Inget att göra. Med nedböjt huvud, ena armen kramad runt de återstående flaskorna, den andra på ledstången, haltade han uppför trapporna, nådde avsatsen. En trappa kvar. Genom fönstret slog solen ett sista slag med tassen över hans nacke, nafsade, bet honom sedan i låren, vaderna, hälarna medan han rörde sig uppför trappan. Han brann. Det enda som saknades var lågor. Han fick upp sin dörr, föll in i det ljuva, svala mörkret innanför. Slängde igen dörren bakom sig. Men det var inte mörkt. Köksdörren stod öppen och i köket fanns inga filtar för fönstren. Det ljuset var ändå svagare, gråare än det han nyss utsatt sig för och utan att tveka släppte Eli flaskorna på golvet, fortsatte. Medan ljuset förhållandevis 

41102 Låt den rätte komma ORI

349

04-03-25, 09.21

smeksamt rev över hans rygg på hans krypande väg längs hallen mot badrummet ringlade stanken av bränt kött in i hans näsa. Jag blir aldrig hel igen. Han sträckte upp sin arm, öppnade badrumsdörren och kravlade in i det kompakta mörkret. Han sköt undan några plastdunkar, stängde dörren om sig, låste. Innan han gled ner i badkaret hann han tänka: Jag låste inte ytterdörren. Men då var det för sent. Vilan stängde av honom i samma ögonblick som han sjönk ner i det våta mörkret. Han skulle ändå inte orkat.

 Tommy satt stilla, tryckt mot hörnet. Höll andan tills det började susa i öronen och stjärnfall korsade natten framför hans ögon. När han hörde källardörren smälla igen vågade han släppa ut luften i en lång flämtning som rullade längs betongväggarna, dog ut. Det var alldeles tyst. Mörkret var så totalt att det hade massa, tyngd. Han förde ena handen framför ansiktet. Ingenting. Ingen skillnad. Han strök sig över ansiktet som för att förvissa sig om att han alls existerade. Jo. Under fingertopparna kände han sin näsa, sina läppar. Overkliga. De flimrade fram under hans fingrar, försvann. Den lilla figuren i hans andra hand kändes mer levande, verklig än han själv. Han kramade om den, höll sig till den. Tommy hade suttit med huvudet nedböjt mellan knäna, ögonen sammanknipna, händerna pressade mot öronen för att slippa veta, slippa höra vad som pågick i källarkontoret. Det hade låtit som om den lilla tjejen blev mördad. Han hade inte kunnat, inte vågat göra något och därför hade han försökt förneka hela situationen genom att själv försvinna. Han hade varit med sin pappa. På fotbollsplanen, i skogen, på Kanaanbadet. Slutligen stannat kvar i minnet av den där gången på Råckstafältet när han och pappa provkört ett radiostyrt flygplan som pappa fått låna av någon på jobbet. Mamma hade varit med ett tag, men till slut tyckt att det blev för långtråkigt att titta på flygplanet som gjorde sina snirklar i luften, gått hem. Han och pappa hade fortsatt tills det blev mörkt och flygplanet bara var en silhuett mot den rosa kvällshimlen. Sedan hade de gått hem, hand i hand genom skogen. 

41102 Låt den rätte komma ORI

350

04-03-25, 09.21

I den dagen hade Tommy varit, glömsk av skriken, vanvettet som pågick några meter ifrån honom. Allt som fanns var flygplanets ilskna surrande, värmen av pappas stora hand på hans rygg medan han nervöst manövrerade planet i vida cirklar över fältet, kyrkogården. Då hade Tommy aldrig varit inne på kyrkogården; hade föreställt sig människor som planlöst irrade runt bland gravarna, grät stora blanka serietidningstårar som plaskande föll mot stenarna. Det var då. Sedan hade pappa dött och Tommy fick veta att kyrkogårdssorgen sällan, alltför sällan ser ut på det viset. Händerna hårdare pressade mot öronen och bort med såna tankar. Tänk vägen genom skogen, tänk doften av flygplanets specialbensin i sin lilla flaska, tänk … Först när han, tvärs igenom sitt hörselskydd, hörde en låskolv vridas igen, hade han tagit bort händerna och tittat. Till ingen nytta, eftersom skyddsrummet då varit svartare än rummet bakom hans ögonlock. Börjat hålla andan medan den andra låskolven slamrade på plats, fortsatt så länge vaddet-nu-var fanns kvar i källaren. Sedan den avlägsna smällen från källardörren, en vibration i väggarna och här var han nu. Levande. Det fick mig inte. Exakt vad »det« var för något visste han inte, men vad det än var så hade det inte upptäckt honom. Tommy reste sig från sin hopkurade position. En pirrande myrstig rann genom hans avdomnade benmuskler när han trevade sig fram längs väggen, mot dörren. Händerna hade blivit svettiga av rädslan och trycket mot öronen, statyetten gled nästan ur hans hand. Hans fria hand fann låshjulet, började vrida runt det. En decimeter gick det, sedan var det stopp. Vad är det här … Han tryckte på hårdare, men hjulet vägrade flytta sig längre. Han släppte statyetten för att kunna ta i med båda händerna, och den föll i golvet med en duns. Han stannade till. Konstigt det lät. Som att det var nåt … mjukt. Han hukade sig ner intill dörren, försökte vrida det undre låshjulet. Samma sak. En decimeter, sedan stopp. Han satte sig på golvet. Försökte tänka praktiskt. 

41102 Låt den rätte komma ORI

351

04-03-25, 09.21

Fan, ska man bli sittande här. Så, ungefär. Men ändå kom den smygande … den där skräcken han haft några månader efter att pappa dött. Han hade inte känt den på länge, men nu, inlåst i kolmörkret, började den göra sig påmind igen. Kärleken till pappa som genom döden förvandlats till en rädsla för honom. För hans kropp. En klump började växa i halsen, fingrarna styvnade. Tänk nu. Tänk! Det fanns stearinljus på en hylla i lagerrummet på andra sidan. Problemet var att ta sig dit i mörkret. Idiot! Han slog sig för pannan så det klatschade, skrattade till. Han hade ju en tändare! Och dessutom: vad skulle det varit för jävla mening med att leta efter ljusen om han ändå inte haft något att tända dem med? Som den där snubben med tusen konservburkar och ingen öppnare. Svalt ihjäl bland maten. Medan han grävde i fickan efter tändaren tänkte han att hans situation ju inte var så hopplös. Förr eller senare kom ju någon ner i källaren, mamma, om inte annat, och fick han bara ljus, så. Han fick fram tändaren ur fickan, tände den. Hans nu mörkeranpassade ögon bländades ett ögonblick av lågan, men när de vant sig såg han att han inte var ensam. Utsträckt på golvet, precis intill hans fötter låg … … pappa … Att pappa blivit kremerad föll honom inte in när han i det fladdrande skenet från tändarlågan såg likets ansikte och det motsvarade alla hans förväntningar på hur man måste se ut när man har legat i jorden i flera år. … pappa … Han gallskrek rakt in i tändarlågan så att den blåstes ut, men ögonblicket innan den gjorde det hann han se hur pappas huvud knyckte till och … … det lever … Hans tarminnehåll tömdes i byxorna i en blöt explosion som stänkte värme över hans stjärt. Sedan vek sig benen, skelettet upplöstes och han föll ihop i en hög, tappade tändaren så den skuttade iväg över golvet. Hans hand landade rakt på likets kalla tår. Vassa naglar rispade hans handflata och medan han fortsatte vråla – Men pappa! Har du inte klippt tånaglarna? – började han klappa, smeka den kalla foten som var den en frusen hundvalp som behövde tröst. Smekte vidare uppför smalbenet, låret, kände musk

41102 Låt den rätte komma ORI

352

04-03-25, 09.21

ler spännas under huden, röra sig medan han skrek stötvis, skällde som ett rådjur. Fingertopparna mötte metall. Statyetten. Den låg inbäddad mellan likets lår. Han grep tag om figurens bröst, slutade skrika, och återvände för ett ögonblick till det konkreta. Klubba. I tystnaden efter skriket hörde han ett drypande, klibbigt ljud när liket lyfte på överkroppen, och när en kall lem snuddade vid hans handrygg drog han tillbaka handen, kramade statyetten. Det är inte pappa. Nej. Tommy kanade baklänges, bort från liket med avföringen kletande över skinkorna och tyckte sig för ett ögonblick se i mörkret när hans hörselintryck omvandlades till synintryck och han såg liket resa sig upp i mörkret, en gulaktig kontur, en stjärnbild. Medan han med fötterna steppande över golvet hasade sig baklänges mot väggen, utstötte kroppen på andra sidan ett kort utandat »… aa …« Och Tommy såg … En liten elefant, en liten tecknad elefant, och här kommer (tuuuut) den STORA elefanten, och så … upp! … med snablarna och tuta »A«, sen kommer Magnus, Brasse och Eva och sjunger »Där! Är Här! Där man inte …« Nej, hur är det … Liket måste ha stött till stapeln av kartonger för det hördes dunsar, skrammel av stereoutrustning som föll i golvet när Tommy kanade in i väggen så att bakhuvudet slog i och skallen fylldes av vitt brus. Genom bruset hördes smackandet av nakna, stela fötter som trampade över golvet, sökte. Här. Är där. Där man inte är. Nej. Jo. Just så. Han var inte här. Han såg inte sig själv, såg inte det som gav upphov till ljuden. Så det var bara ljud. Det var bara något han satt och lyssnade på medan han stirrade in i högtalarens svarta tygnät. Det här var något som inte fanns. Här. Är där. Där man inte är. Det var nästan så han sjöng högt, men en förnuftig rest av hans medvetande sa honom att han inte borde göra det. Det vita bruset började tystna, lämnade efter sig en tom yta där han mödosamt började stapla tankar. Ansiktet. Ansiktet. Han ville inte tänka på ansiktet, ville inte tänka på … Något med ansiktet som flammat upp i tändarskenet. 

41102 Låt den rätte komma ORI

353

04-03-25, 09.21

Kroppen kom närmare. Inte bara att stegen hördes närmare inpå honom, nu väsande över golvet. Nej, han kunde känna dess närvaro som en skugga mörkare än mörkret. Han bet sig i underläppen så att han fick blodsmak i munnen, blundade. Såg sina egna två ögon försvinna ur bilden som två … Ögon. Den har inga ögon. En svag fläkt över hans ansikte när en hand strök genom luften. Blind. Den är blind. Han var inte säker, men klumpen ovanför varelsens axlar hade inte haft några ögon. När handen flöt genom luften igen kände Tommy smekningen av bortpressad luft mot sin kind en tiondels sekund innan den nådde fram, hann vrida ner huvudet så att handen bara strök över hans hår. Han fullföljde rörelsen och kastade sig platt på mage, började orma sig över golvet med händerna vispande framför sig, torrsimmade. Tändaren, tändaren … Något stack till på hans kind. En stötkväljning från magen när han förstod att det var varelsens tånagel, men han rullade snabbt runt för att inte befinna sig på samma plats när händerna kom för att söka honom. Här. Är där. Där jag inte. Det frustade upp ur munnen på honom. Han försökte hindra det, men det gick inte. Saliv sprutade ur munnen och ur hans söndervrålade hals kom hickningar av skratt eller gråt, snyftningar, medan händerna, två radarstrålar, fortsatte svepa över golvet på jakt efter den enda fördel han kanske, kanske hade över mörkret som ville ta honom. Gud, hjälp mig. Låt ditt ansiktes ljus … Gud … förlåt för det där i kyrkan, förlåt för … allt. Gud. Jag ska alltid tro på dig, hur du vill om du bara … låter mig hitta tändaren … var min vän, snälla Gud. Något hände. I samma ögonblick som Tommy kände varelsens hand treva över hans fot, badade rummet bråkdelen av en sekund i ett blåvitt ljus, som upplyst av en fotoblixt, och Tommy såg under den bråkdelen verkligen de kullvälta kartongerna, väggens ojämna struktur, passagen in till lagerrummen. Och han såg tändaren. Bara en meter från hans högra hand låg den, och när mörkret slöt sig kring honom igen satt tändarens position inbränd på hans näthinna. Han slet loss sin fot ur varelsens grepp, for ut med armen och fick tag i tändaren, kramade den i näven, kastade sig upp på fötter. 

41102 Låt den rätte komma ORI

354

04-03-25, 09.21

Utan att reflektera över om det var för mycket begärt började han, inne i huvudet, rabbla en ny bön. Låt den vara blind, Gud. Låt den vara blind. Gud. Låt den … Han tände tändaren. En blixt, liknande den han nyss upplevt, sedan den gula lågan med sin blå kärna. Varelsen stod stilla, vred huvudet mot ljudet. Började gå i riktning mot det. Lågan fladdrade när Tommy gled två steg i sidled och kom fram till dörren. Varelsen stannade där Tommy stått tre sekunder tidigare. Om han kunnat känna glädje skulle han gjort det. Men i det svaga skenet från tändaren blev alltihop obarmhärtigt verkligt. Inte längre möjligt att fly in i någon fantasi om att han alls inte befann sig här, att detta inte hände honom. Han var instängd i ett ljudisolerat rum tillsammans med det han var allra mest rädd för. Något rullade runt inne i magen, men det fanns inte mer att tömma ur honom. Det kom bara en liten fis, och varelsen vred åter på huvudet, mot honom. Tommy slet i låshjulet med sin fria hand så att handen som höll tändaren darrade, och ljuset slocknade igen. Hjulet rörde sig inte, men Tommy hade i ögonvrån hunnit se hur varelsen kom emot honom och kastade sig bort från dörren, i riktning mot väggen där han förut suttit. Han snyftade, snörvlade. Låt det ta SLUT. Gud, låt det ta slut. Åter den stora elefanten som lyfte på hatten och med sin nasala röst sa: Nu är det sluuut! Blåsa i trumpeten, snabeln, tuuuut! Nu är det slut! Jag blir galen, jag … det … Han ruskade på huvudet, tände tändaren igen. Där, på golvet framför honom stod statyetten. Han böjde sig ner, plockade upp den och hoppade ett par steg åt sidan, fortsatte bort mot andra väggen. Såg på medan varelsen famlade med händerna över utrymmet han just lämnat. Blindbock. Tändaren i ena handen, statyetten i den andra. Han öppnade munnen för att säga det, men ut kom bara en väsande viskning. »Kom då …« Varelsen lystrade, vände sig om, kom emot honom. Han höjde Staffans trofé som en klubba, och när varelsen var en halvmeter ifrån honom svingade han den mot dess ansikte. Som vid en perfekt straff i fotboll, när man i samma ögonblick som foten möter bollen känner att den här … den här sitter mitt i krysset; på samma sätt kände Tommy redan halvvägs i svepet att – 

41102 Låt den rätte komma ORI

355

04-03-25, 09.21

Ja! – och när det vassa stenhörnet mötte varelsens tinning med en kraft som fortplantades i en stråle längs Tommys arm hade triumfen redan fått fäste i honom. Det var bara en bekräftelse när skallen splittrades med ett knak av bristande is, kall vätska stänkte över Tommys ansikte och varelsen stöp i golvet. Tommy stod kvar, flämtade. Tittade på kroppen som låg utfläkt på golvet. Han har stånd. Ja. Som en minimal, halvt kullvält gravsten stod varelsens kuk ut från kroppen, och Tommy stod kvar, stirrade, väntade på att den skulle slakna. Det gjorde den inte. Tommy ville skratta, men det gjorde för ont i halsen. Bultande smärta i ena tummen. Tommy tittade ner. Tändaren hade börjat bränna sönder huden på tummen som höll gasknappen nedtryckt. Instinktivt släppte han. Men gjorde det inte. Tummen hade låsts i kramp över knappen. Han vinklade tändaren åt andra hållet. Ville ändå inte släcka. Ville ändå inte vara i mörkret med den här … En rörelse. Och Tommy kände hur något väsentligt, något han behövde för att vara Tommy, lämnade honom när varelsen åter lyfte på huvudet, började ta sig upp. En elefant balanserade på en liten, liten spindeltrå-ååd! Tråden brast. Elefanten föll igenom. Och Tommy slog igen. Och igen. Efter en stund började han tycka att det var riktigt roligt.

41102 Låt den rätte komma ORI

356

04-03-25, 09.21

MÅNDAG 9 NOVEMBER

Morgan gick bara förbi spärren, viftade med ett månadsmärke som gått ut för ett halvår sedan, medan Larry pliktskyldigt stannade, halade fram ett skrynkligt förköpshäfte och sa: »Ängbyplan.« Spärrvakten tittade upp från boken han läste, stämplade två klipp. Morgan skrattade när Larry kom fram till honom, och de började gå nedför trapporna. »Fan gör du så där för, va?« »Vadå? Stämplar?« »Ja. Du åker ju dit ändå.« »Är inte det.« »Vad är det då?« »Jag är inte som du, okej?« »Men vadå … han satt ju och … skulle kunnat vifta med ett foto på kungen utan att han reagerat.« »Ja, ja. Prata inte så jävla högt.« »Tror du han kommer efter oss då, eller?« Innan de öppnade dörrarna ner till perrongen formade Morgan händerna till en tratt runt munnen och ropade upp mot stationshallen: »Alarm! Alarm! Tjyvåkare!« Larry slank ut, gick några steg bortåt perrongen. När Morgan kom ikapp honom, sa han: »Du är rätt barnslig, vet du det?« »Absolut. Få höra nu. Hur var det här nu då?« Larry hade redan på natten ringt Morgan och gett en kortfattad redogörelse för det som Gösta tio minuter tidigare berättat för honom på telefon. De hade gjort upp om att träffas vid tunnelbanan tidigt på morgonen för att åka in till sjukhuset. Nu drog han det en gång till. Virginia, Lacke, Gösta. Katterna. Ambulansen som Lacke följt med i. Broderade ut med lite egna detaljer, och innan 

41102 Låt den rätte komma ORI

357

04-03-25, 09.21

han var färdig kom tunnelbanan in mot stan. De gick på, fick en ruta för sig själva, och Larry avslutade historien med: »… så körde dom iväg med tutande sirener.« Morgan nickade, knaprade på ena tumnageln, såg ut genom fönstret medan tåget gled ut ur tunneln, stannade vid Islandstorget. »Vafan blev det så för då?« »Med katterna? Vet inte. Blev väl galna på nåt sätt.« »Allihopa? På en gång?« »Ja. Har du nåt bättre förslag?« »Nä. Jävla katter. Lacke är väl helt knäckt nu då.« »Mm. Var ju inte helt kurant, direkt. Sist heller.« »Nä.« Morgan suckade. »Jävla synd om Lacke, faktiskt. Man borde ju … ja, jag vet inte. Fixa nåt.« »Virginia, då?« »Ja, ja, ja. Men att vara skadad, liksom. Sjuk. Det är ju som det är, va. Man ligger där. Det jävliga är ju att sitta bredvid och … nä, jag vet inte, men han var ju rätt … sist där, när han … vad var det han svamlade om? Varulvar?« »Vampyrer.« »Ja. Det är ju inte direkt nåt tecken på att man mår så där toppen, va.« Tåget stannade vid Ängbyplan. När dörrarna stängdes sa Morgan: »Sådärja. Nu är vi i samma båt.« »Jag tror att dom är mindre hårda om man har två klipp.« »Du tror, du. Men du vet inte.« »Såg du siffrorna? På vpk? »Ja, ja. Det rätar ut sig till valet. Massa smygsossar som när dom står där med lappen i hand ändå röstar efter hjärtat.« »Tror du.« »Nä. Jag vet. Den dan vpk åker ur riksdan ska jag börja tro på vampyrer. Fast det är klart: moderaterna finns ju alltid. Bohman och kompani, vet du. Där har du dom riktiga blodsugarna …« Morgan körde igång en av sina monologer. Larry slutade lyssna någonstans vid Åkeshov. Utanför växthusen stod en ensam polis och tittade upp mot tunnelbanan. Larry kände ett kort styng av oro när han tänkte på sitt för lite stämplade förköpshäfte, men avfärdade omedelbart tanken när han kom ihåg varför polisen stod där. Men polisen såg bara uttråkad ut. Larry slappnade av; enstaka ord ur Morgans haranger malde sig in i hans medvetande medan de dundrade vidare mot Sabbatsberg.





41102 Låt den rätte komma ORI

358

04-03-25, 09.21

Kvart i åtta, och ännu ingen sköterska. Den smutsgrå strimman i taket hade blivit ljusgrå, och persiennerna släppte igenom tillräckligt med ljus för att det skulle kännas som om Virginia låg i ett solarium. Kroppen hettade, bultade, men inte mer. Skulle inte bli mer. Lacke låg och fräste i sängen intill, munnen tuggade i sömnen. Hon var redo. Hade hon kunnat trycka på en knapp för att få en sköterska att komma, skulle hon ha gjort det. Men hennes händer var låsta och hon var inte kapabel. Så hon väntade. Hettan i huden var plågsam, men inte outhärdlig. Värre var den ständiga ansträngningen att hålla sig vaken. Ett ögonblicks ouppmärksamhet och andningen upphörde, rum i hennes huvud började släckas ner med rasande fart och hon fick spärra upp ögonen och ruska på huvudet för att få dem tända igen. Samtidigt var denna nödvändiga vaksamhet en välsignelse; den hindrade henne från att tänka. All mental energi gick åt till att hålla sig vaken. Inget utrymme för tvekan, ånger, alternativ. Prick åtta kom sköterskan. När hon öppnade munnen för att säga »Godmorgon, godmorgon!« eller vad sköterskor nu sa på morgonen, väste Virginia: »Hyssschhh!« Sköterskans mun stängdes med ett förvånat klick, och hon rynkade ögonbrynen när hon i skumrasket gick fram till Virginias säng, lutade sig över henne, sa: »Jaha, hur –« »Tssst!« Virginia viskade. »Förlåt, men jag vill inte väcka honom.« Hon gjorde en rörelse med huvudet i riktning mot Lacke. Sköterskan nickade, sa lägre: »Nehej. Men jag skulle behöva tempen och ett litet blodprov.« »Ja, ja. Men skulle du kunna … köra ut honom först?« »Köra u… ska jag väcka honom?« »Nej. Men om du kunde … köra ut honom medan han sover.« Sköterskan tittade på Lacke som för att avgöra om detta som Virginia bad om över huvud taget var fysiskt möjligt, log sedan, skakade på huvudet och sa: »Det ska nog gå bra. Vi tar bara tempen i munnen, så ni behöver inte känna –« »Det är inte det. Skulle du inte bara … vilja göra som jag ber dig?« Sköterskan kastade en blick på sin klocka. »Ni får ursäkta, men jag har andra patienter som –« Virginia fräste till, så högt hon vågade: »Snälla!« 

41102 Låt den rätte komma ORI

359

04-03-25, 09.21

Sköterskan tog ett halvt steg bakåt. Hon var tydligen informerad om vad som skett med Virginia under natten. Ögonen for över remmarna som höll fast Virginias armar. Hon tycktes bli lugnad av vad hon såg, gick fram till sängen igen. Nu talade hon till Virginia som om hon vore klen till förståndet. »Det är så … att jag … att vi, för att kunna hjälpa er att bli bättre igen behöver ett litet …« Virginia blundade, suckade, gav upp. Sedan sa hon: »Skulle du kunna dra upp persiennerna?« Sköterskan nickade och gick bort till fönstret. Under tiden sparkade Virginia av sig täcket, låg med kroppen blottad i sängen. Höll andan. Blundade. Det var över. Nu ville hon stängas av. Samma funktioner hon hela morgonen slagits mot försökte hon nu medvetet släppa fram. Det gick inte. Istället kom det där man pratar om; livet passerade förbi som en snabbspolad filmremsa. Fågeln jag hade i en pappkartong … doften av nymanglade lakan i tvättstugan … mamma som lutar sig över smulorna av kanelbullar … pappa … röken från hans pipa … Per … stugan … Lena och jag, den stora kantarellen vi hittade den där sommaren … Ted med blåbärsmos på kinden … Lacke, hans rygg … Lacke … Ett klirrande rassel när persiennerna drogs upp, och hon sögs ner i ett hav av eld.

 Oskar hade blivit väckt av mamma vid tio över sju, som vanligt. Han hade stigit upp och ätit frukost, som vanligt. Han hade klätt på sig och sedan kramat mamma hejdå vid halv åtta, som vanligt. Han kände sig som vanligt. Fylld av oro, onda aningar, visst. Men inte heller det var särskilt ovanligt när han skulle till skolan första dagen efter helgen. Han packade ner geografiboken, atlasen och stencilen han inte gjort i sin skolväska, var färdig fem över halv åtta. Behövde inte gå förrän om en kvart. Om han skulle göra den där stencilen i alla fall? Nä. Orkade inte. Han satte sig vid sitt skrivbord, tittade in i väggen. Det här måste väl betyda att han inte var smittad? Eller hade det en inkubationstid? Nej. Den där gubben … det hade ju gått på bara några timmar. 

41102 Låt den rätte komma ORI

360

04-03-25, 09.21

Jag är inte smittad. Han borde väl vara glad, lättad. Det var han inte. Telefonen ringde. Eli! Något har hänt med … Han störtade upp från bordet, ut i hallen, slet upp telefonluren. »HejdetärOskar!« »Ja … hej du.« Pappa. Bara pappa. »Hej.« »Jaha, så du är … hemma, du.« »Ska precis gå till skolan.« »Jaha, då ska jag inte … är mamma hemma?« »Nä, hon har gått till jobbet.« »Ja, jag tänkte väl det.« Oskar förstod. Det var därför han ringde vid den här konstiga tiden; för att han visste att mamma inte var hemma. Pappa harklade sig. »Ja, jag tänkte … det här i lördags nu. Det var ju lite … otursamt.« »Ja.« »Ja. Har du berättat för mamma om … hur det blev där?« »Vad tror du?« Det blev tyst i andra änden. Det statiska suset från tio mil av telefonledningar. Kråkor som satt på dem, huttrande, medan människors samtal ilade förbi under deras fötter. Pappa harklade sig igen. »Jo, jag hörde mig för om det här med skridskorna, och det gick bra. Dom kan du få.« »Jag måste gå nu.« »Ja, det är så klart. Ha det … ha det så bra i skolan, då.« »Ja. Hejdå.« Oskar la på luren, plockade upp sin väska och begav sig till skolan. Han kände ingenting. Fem minuter kvar tills lektionen började, och flera ur klassen stod i korridoren utanför klassrummet. Oskar tvekade ett ögonblick, slängde sedan upp väskan på ryggen, och gick mot klassrummet. Alla blickar vändes mot honom. Gatlopp. Gruppstryk. Ja, han hade fruktat det värsta. Alla visste förstås vad som hänt med Jonny på torsdagen, och fast han inte hittade Jonnys ansikte bland de församlade, så var det ju Mickes version de fått höra på fredagen. Micke var där, stod och log sitt idiotleende som vanligt. 

41102 Låt den rätte komma ORI

361

04-03-25, 09.21

Istället för att sakta ner på stegen, göra sig klar att fly på något sätt, så förlängde han stegen, gick snabbt emot klassen. Han var tom inuti. Han brydde sig inte om vad som hände längre. Det var inte viktigt. Och givetvis: miraklet skedde. Havet delade sig. Gruppen utanför klassrummet upplöstes, skapade en passage åt Oskar fram till dörren. Han hade inte förväntat sig något annat, egentligen. Om det var på grund av någon styrka som strålade ut från honom, eller för att han var en illaluktande paria som skulle undvikas; det spelade ingen roll. Han var av en annan sort nu. De kände det, och vek undan. Oskar gick in i klassrummet utan att se åt sidorna, satte sig i sin bänk. Han hörde mummel utifrån korridoren och efter ett par minuter strömmade de andra in. Johan gjorde tummen upp när han gick förbi Oskars bänk. Oskar ryckte på axlarna. Sedan kom lärarinnan, och fem minuter efter att lektionen börjat kom Jonny. Oskar hade trott han skulle ha någon form av bandage över örat, men det hade han inte. Örat var dock mörkrött, uppsvullet och såg inte ut att höra till kroppen. Jonny satte sig på sin plats. Han tittade inte på Oskar, inte på någon. Han skäms. Ja, så var det. Oskar vred huvudet för att titta på Jonny som plockade upp ett fotoalbum ur väskan och stoppade ner det i sin bänk. Och han såg att Jonnys kinder blivit illröda, matchade örat. Oskar funderade på att räcka ut tungan åt honom, men avstod. För barnsligt.

 Tommy började skolan först kvart i nio på måndagar, så klockan åtta steg Staffan upp och drack en snabb kopp kaffe innan han gick ner för att snacka lite allvar med grabben. Yvonne hade redan gått till jobbet; själv skulle Staffan inställa sig klockan nio i Judarn för att på sparlåga fortsätta en genomsökning av skogen som han anade skulle bli resultatlös. Nåja, det var rätt skönt att vara utomhus, och det såg ut att bli hyfsat väder. Han sköljde kaffekoppen under kranen, funderade ett ögonblick, gick sedan och tog på sig uniformen. Hade övervägt att gå ner till Tommy i vardagskläder, snacka med honom som en vanlig människa så att säga. Men strängt taget var detta ett polisärende, vandalism, och dessutom var unifor

41102 Låt den rätte komma ORI

362

04-03-25, 09.21

men ett skal av auktoritet som han visserligen inte ansåg sig sakna till vardags heller, men … ja. Dessutom var det ju praktiskt att vara färdigklädd, eftersom han skulle till jobbet sedan. Så Staffan drog på sig tjänstekläderna, vinterjackan, kollade i spegeln vilket intryck han gjorde och befann det gott. Sedan tog han källarnyckeln som Yvonne lagt fram åt honom på köksbordet, gick ut, stängde dörren, kastade en blick på låset (en yrkesskada) och gick nedför trapporna, låste upp källardörren. Och på tal om yrkesskador … Här var det något fel med låset. Inget motstånd när han vred om nyckeln, dörren var bara att öppna. Han hukade sig ner, undersökte låsmekanismen. Jaha. Papperstuss. Klassiskt knep bland inbrottstjuvar; under någon förevändning besöka en lokal man ville slå till emot, manipulera låset och sedan hoppas att ägaren inte märkte det när han lämnade lokalen. Staffan vek upp sylen på sin fällkniv, pillade bort papperstussen. Tommy, förstås. Det föll inte Staffan in att undra varför Tommy skulle ställa upp låset på en dörr han själv hade nyckel till. Tommy var en tjuv som höll till här, och detta var ett tjuvknep. Alltså: Tommy. Yvonne hade beskrivit för honom vilket källarförråd som var Tommys, och medan Staffan gick i riktning mot det, förberedde han i huvudet det anförande han skulle hålla. Han hade tänkt vara lite kompis, ta det varligt, men det här med låset hade gjort honom arg igen. Han skulle förklara för Tommy – förklara, inte hota – om det här med ungdomsfängelse, socialmyndigheter, straffbar ålder och så vidare. Så att han förstod vilket slags bana han höll på att anträda. Dörren till källarförrådet stod öppen. Staffan tittade in. Jaha. Räven har slunkit ur lyan. Sedan såg han fläckarna. Han hukade sig ner, drog med ett finger över en av dem. Blod. Tommys täcke låg på soffan, även det hade några enstaka blodfläckar på sig. Och golvet var, såg han nu när blicken var inställd på det, fullt av blod. Förskräckt backade han ut ur förrådet. Framför hans ögon låg nu … en brottsplats. Istället för anförandet han skulle ha hållit, började regelboken för hantering av brottsplatser bläddras i hans medvetande. Kunde den utantill, men medan han prickade av i paragraferna – 

41102 Låt den rätte komma ORI

363

04-03-25, 09.21

tillvarata material av sån art att det kan försvinna … notera klockslag … undvik att kontaminera platser där eventuella fiberspår kan förekomma – hörde han ett svagt mummel bakom sig. Ett mummel interpunkterat av dämpade stötar. En käpp var trädd genom låshjulen till skyddsrummet. Han gick fram till dörren, lyssnade. Jo. Mumlet, stötarna kom där inifrån. Det lät nästan som en … mässa. En rabblad litania han inte kunde uppfatta orden till. Djävulsdyrkare … Löjlig tanke, men när han tittade på käppen som satt i dörren, blev han faktiskt rädd, på grund av det han såg framme vid spetsen. Mörkt röda, klimpiga strimmor som sträckte sig en decimeter upp på själva käppen. Så, och exakt så, såg knivblad ut när de använts till våldsgärningar och delvis hade hunnit torka. Mumlet innanför dörren fortsatte. Tillkalla förstärkning? Nej. Det kanske pågick något brottsligt som skulle slutföras där inne medan han sprang upp för att ringa. Fick klara det här själv. Han knäppte upp pistolhölstret för att ha pistolen lätt tillgänglig, hakade loss batongen. Med andra handen fick han fram en näsduk ur fickan, la den varsamt över änden på käppen och började dra loss den ur låshjulen medan han lystrade efter om skrapet från käppen orsakade någon förändring, någon aktivitet inne i rummet. Nej. Litanian och dunsarna fortsatte. Käppen var ute. Han ställde den mot väggen för att inte förstöra handeller fingeravtryck. Han visste att en näsduk inte var någon garanti för att avtryck inte skulle smetas ut, så istället för att ta tag om låshjulen la han två styva fingrar på en av ekrarna och vevade runt. Låskolvarna gled undan. Han slickade sig om läpparna. Halsen kändes torr. Det andra låshjulet vreds till stopp, och dörren gled upp en centimeter. Nu hörde han orden. Det var en sång. Rösten en pipande, bruten viskning: Tvåhundrasjuttiofyra elefanter balanserade På en liten, liten spindeltrå(Duns.) -åååd! Det tyckte dom var så intressant Så dom gick och hämtade en annan elefant! 

41102 Låt den rätte komma ORI

364

04-03-25, 09.21

Tvåhundrasjuttiofem elefanter balanserade På en liten, liten spindeltrå(Duns.) -åååd! Det tyckte dom var så intressant … Staffan vinklade batongen ut från kroppen, sköt upp dörren med den. Han såg. Klumpen som Tommy stod på knä bakom skulle ha varit svår att igenkänna som en mänsklig kropp om det inte varit för armen som stack ut, till hälften skild från kroppen. Bröstpartiet, magen, ansiktet var bara en hög av kött, inälvor, krossade ben. Med båda händerna höll Tommy en fyrkantig sten som han på ett visst ställe i sången slog ner i slaktresterna, som inte gjorde mer motstånd än att stenen kunde tränga rakt igenom och slå i golvet med en duns innan den lyftes igen, och ännu en elefant kom upp på tråden. Staffan visste inte säkert om det var Tommy. Figuren som höll stenen var själv så täckt av blod, slamsor att det var svårt att … Staffan blev intensivt illamående. Han svalde ner en sur uppstötning som hotade att växa, slog ner blicken för att slippa se, och ögonen stannade vid en tennsoldat som låg vid tröskeln. Nej. Det var en pistolskytt. Han kände igen den. Figuren låg så att pistolen pekade rakt upp mot taket. Var är sockeln? Sedan förstod han. Det gick runt i huvudet och glömsk av fingeravtryck och bevissäkring lutade han handen mot dörrposten för att inte falla omkull medan sången malande fortsatte: Tvåhundrasjuttiosju elefanter balanserade på en liten, liten … Det måste vara illa ställt med honom, eftersom han hallucinerade. Han tyckte sig se … ja … såg klart och tydligt hur människoresterna på golvet i mellanrummet mellan varje slag … rörde på sig. Försökte resa sig.

 Morgan var hetsrökare; när han fimpade sin cigarrett i rabatten utanför sjukhusentrén hade Larry halva sin kvar. Morgan körde ner händerna i fickorna, vankade av och an på parkeringsplatsen, svor till när en slaskpöl trängde igenom hålet i hans sula och blötte ner strumpan. 

41102 Låt den rätte komma ORI

365

04-03-25, 09.21

»Larry. Har du några stålar?« »Som du vet går jag på sjukpension och –« »Ja, ja, ja. Men har du några stålar?« »Hur så? Jag lånar inte ut om det –« »Nej, nej, nej. Men jag tänkte: Lacke. Om vi skulle bjuda han på en riktig … du vet.« Larry hostade, tittade anklagande på cigarretten. »Vadå … för att han ska må bättre?« »Ja.« »Nej … jag vet inte.« »Vadå? För att du inte tror han mår bättre av det, för att du inte har några stålar eller för att du är för sniken för att lägga ut?« Larry suckade, tog hostande ytterligare ett bloss, gjorde en grimas och fimpade cigarretten under foten. Plockade sedan upp den och la den i en sandfylld kruka, tittade på klockan. »Morgan … klockan är halv nio på morgonen.« »Ja, ja. Men om ett par timmar. När det öppnar.« »Nä, vi får se.« »Så du har stålar.« »Ska vi gå in, eller?« De gick in genom dörrkarusellen. Morgan drog händerna genom håret och stegade fram till kvinnan i receptionen för att ta reda på var Virginia fanns, medan Larry ställde sig och studerade några akvariefiskar som sömnigt rörde sig runt i en stor, bubblande cylinder. Efter en minut kom Morgan, strök över lädervästen som för att skudda bort något som fastnat på honom, sa: »Jävla rugguggla. Ville inte säga.« »Äh, hon är väl på intensiven.« »Kommer man in där, då?« »Ibland.« »Tycks ha rutin på det här, du.« »Det har jag.« De rörde sig mot intensiven, Larry kunde vägen. Många av Larrys »bekanta« låg eller hade legat på sjukhus. För närvarande var det två bara på Sabb, Virginia oräknad. Morgan misstänkte att folk som Larry bara träffat flyktigt blev bekanta eller rentav kompisar först i det ögonblick de hamnade på sjukhus. Då nosade han rätt på dem, gick på besök. Varför han gjorde det, ja, det hade Morgan just tänkt fråga när de nådde svängdörrarna till intensiven, tryckte upp dem och fick syn på Lacke borta 

41102 Låt den rätte komma ORI

366

04-03-25, 09.21

i korridoren. Han satt i en karmstol, iklädd bara kalsonger. Hans händer kramade armstöden medan han stirrade mot ett rum framför sig, där människor hetsigt rörde sig ut och in. Morgan vädrade i luften. »Fan, har dom kremerat nån här, eller?« Han skrattade till. »Jävla moderater. Besparingsåtgärd, vet du. Låt sjukhusen ta hand om …« Han tystnade när de kom fram till Lacke. Hans ansikte var askgrått, ögonen röda, oseende. Morgan anade vad som hänt, lät Larry ta täten. Var själv inte bra på sånt. Larry gick fram till Lacke, la handen på hans arm. »Hallå, Lacke. Hur är det?« Kalabalik i rummet intill dem. Fönstren som syntes från dörren stod vidöppna, men ändå drev en sur lukt av aska ut i korridoren. Dimma svävade i rummet; i den stod människor och pratade med höga röster, gestikulerade. Morgan uppsnappade orden »sjukhusets ansvar« och »vi måste försöka …« Vad de måste försöka hörde han inte, för Lacke vände sig emot dem, stirrade på dem som två främlingar, sa: »… borde ha förstått …« Larry lutade sig över honom. »Borde ha förstått vadå?« »Att det skulle hända.« »Vad är det som har hänt?« Lackes ögon klarnade och han såg mot det dimmiga, drömlika rummet, sa enkelt: »Hon brann upp.« »Virginia?« »Ja. Hon brann upp.« Morgan tog ett par steg mot rummet, kikade in. En äldre man med myndigt utseende kom fram till honom. »Ursäkta, men det här är ingen cirkus.« »Nej, nej. Jag bara …« Morgan var på väg att säga något fyndigt om att han letade efter sin boaorm, men släppte det. Han hade i alla fall hunnit se. Två sängar. Den ena med skrynkliga lakan och en filt som slängts åt sidan, som om någon stigit upp ur den hastigt. Den andra var täckt av en tjock, mörkgrå filt från fotändan till huvudkudden. Träplankan vid sängens huvudända var missfärgad av sotsvärta. Under filten syntes konturerna av en obegripligt smal människa. Huvud, bröstkorg, bäckenben var det enda som tydligt gick att urskilja. Resten kunde lika gärna vara veck, ojämnheter i filten. 

41102 Låt den rätte komma ORI

367

04-03-25, 09.21

Morgan gned sig i ögonen så hårt att ögongloberna trycktes någon centimeter in i skallen. Det är sant. Det är fan sant. Han såg sig omkring i korridoren, sökte någon att lufta sin förvirring på. Fick syn på en äldre man som stod lutad mot en rullator med en droppställning på hjul intill sig och som försökte kika in i rummet. Morgan tog ett steg emot honom. »Vad står du och glor på, jävla idiot? Ska jag rycka rullatorn för dig, eller?« Mannen började dra sig baklänges, en decimeter i taget. Morgan knöt nävarna, la band på sig. Kom sedan ihåg något han sett inne i rummet, vände tvärt och gick tillbaka. Mannen som tilltalat honom förut var precis på väg ut. »Du får ursäkta, men –« »Ja, ja, ja …« Morgan föste undan honom, »… ska bara hämta min polares kläder, om det är okej. Eller du kanske tycker han ska sitta näck där ute hela dan, va?« Mannen la armarna i kors över bröstet, lät Morgan passera. Han samlade ihop Lackes kläder från stolen intill den obäddade sängen, kastade en blick på den andra sängen. En svartbränd hand med utspärrade fingrar stack fram under filten. Handen var oigenkännlig; ringen som satt på dess långfinger var det inte. Guldfärgad ring med en blå sten, Virginias ring. Innan Morgan vände sig bort hann han också notera att en läderrem satt spänd över handleden. Mannen stod fortfarande i dörren med armarna i kors. »Nöjd?« »Nä. Vafan är hon fastspänd för?« Mannen skakade på huvudet. »Du kan hälsa din kamrat att polisen kommer alldeles strax, och att dom förmodligen vill tala med honom.« »Vadå för?« »Det vet inte jag. Jag är inte polis.« »Nä, nä. Lätt att tro det annars.« Ute i korridoren hjälptes de åt att klä på Lacke och hade just blivit klara när två poliskommissarier anlände. Lacke var okontaktbar, men sköterskan som dragit upp persiennerna hade tillräcklig sinnesnärvaro för att kunna vittna om att Lacke inte haft någonting med det hela att göra. Att han fortfarande sovit när det … började. Hon tröstades av sina kollegor. Larry och Morgan ledde ut Lacke från sjukhuset. 

41102 Låt den rätte komma ORI

368

04-03-25, 09.21

När de kommit utanför karuselldörrarna drog Morgan ett djupt andetag av den kalla luften, sa: »Nä, får nog kalva lite«, lutade sig över rabatterna och spydde ur sig resterna av gårdagens middag uppblandad med grönt slem över de nakna buskarna. När han var färdig strök han sig om munnen, torkade av handen på byxorna. Höll sedan upp handen som om den vore bevismaterial, sa till Larry: »Nu får du fan släppa till lite här, alltså.« De tog sig till Blackeberg och Morgan fick hundrafemtio kronor att gå och köpa ut för medan Larry tog med Lacke hem till sig. Lacke lät sig ledas. Han hade inte sagt ett ljud under tunnelbaneresan. I hissen upp till Larrys lägenhet på sjätte våningen i höghuset började han gråta. Inte stilla och tyst, nej, han tjöt som ett barn fast värre, mer. När Larry öppnade hissdörren och föste ut honom i trapphuset djupnade skriet, gav resonans mot betongväggarna. Lackes skrik av ursprunglig, bottenlös sorg fyllde trapphusets alla våningar, strömmade genom brevlådor, nyckelhål, förvandlade höghuset till en gravgrift rest över kärlek, hopp. Larry rös till; han hade aldrig hört någonting liknande. Man gråter inte så. Får inte gråta så. Man dör om man gråter så. Grannarna. Dom kommer tro att jag mördar honom. Larry fumlade med nyckelknippan medan allt mänskligt lidande, årtusenden av vanmakt och besvikelser som för ögonblicket funnit en kanal i Lackes bräckliga kropp, fortsatte forsa ur honom. Nyckeln kom i låset och med en styrka han inte trodde sig själv mäktig nästan bar Larry in Lacke i lägenheten och stängde dörren. Lacke fortsatte skrika, luften tycktes aldrig ta slut. Svetten började tränga fram i hårfästet på Larry. Vafan ska jag … ska jag … I panik gjorde han som han hade sett på film. Med öppen handflata slog han till Lacke över kinden, blev förskräckt av det vassa klatschandet och ångrade sig i samma ögonblick som han gjort det. Men det fungerade. Lacke tvärtystnade, stirrade på Larry med vild blick och Larry trodde att han skulle få en smäll tillbaka. Sedan mjuknade något inne i Lackes ögon, han öppnade och stängde munnen som kippade han efter luft, sa: »Larry, jag …« Larry la armarna om honom. Lacke lutade sin kind mot hans axel och grät så han skakade. Efter en stund började Larrys ben ge vika. Han försökte ta sig ur omfamningen för att sätta sig på hallstolen, men Lacke 

41102 Låt den rätte komma ORI

369

04-03-25, 09.21

höll sig kvar vid honom och följde med ner. Larry landade på stolen och Lackes ben fälldes in under honom, hans huvud gled ner i Larrys knä. Larry strök honom över håret, visste inte vad han skulle säga. Viskade bara: »Såja … såja …« Larrys ben hade börjat somna när en förändring inträffade. Gråten hade stillnat, efterlämnat ett stilla gnyende när han kände Lackes käkar spännas mot låret. Lacke lyfte huvudet, torkade bort snor med skjortärmen och sa: »Jag ska döda den.« »Vilken då?« Lacke sänkte blicken, tittade rakt igenom Larrys bröst och nickade. »Jag ska döda den. Den ska inte leva.«

 På långrasten halv tio kom både Staffe och Johan fram till Oskar, sa »jävla bra gjort« och »fan vad bra«. Staffe bjöd på sega bilar och Johan undrade om Oskar skulle hänga med och fråga efter tomflarror någon dag. Ingen knuffades eller höll för näsan när han kom i närheten. Till och med Micke Siskov smilade upp sig, nickade uppmuntrande som om Oskar berättat en rolig historia när de stötte på varandra i korridoren utanför matsalen. Som om alla väntat på att han skulle göra precis det han gjort, och nu när det var genomfört var han en av dem. Problemet var att han inte förmådde njuta av det. Han konstaterade det, men det berörde honom inte. Bra att slippa bli slagen, jo. Men om någon försökt slå honom, skulle han ha slagit tillbaka. Han hörde inte hit längre. Under mattelektionen tittade han upp från sin bok, såg på klassen han gått med i sex år. De satt med huvudena böjda över uppgifterna, tuggade på pennor, skickade lappar till varandra, fnittrade. Och han tänkte: Det är ju … barn. Och han var själv ett barn, men … Han klottrade ett kors i boken, gjorde om det till en galge med hängsnara. Jag är ett barn, men … Han ritade ett tåg. En bil. En båt. Ett hus. Med en öppen dörr. Oron växte. Under slutet av mattelektionen kunde han inte sitta stilla; 

41102 Låt den rätte komma ORI

370

04-03-25, 09.22

trampade med fötterna, trummade på bänken med händerna. Läraren bad honom, med en förvånad vridning på huvudet, att vara tyst. Han försökte, men snart var oron där igen, ryckte i sina marionettrådar och benen började röra sig av sig själva. När det var dags för sista lektionen, gymnastik, stod han inte ut längre. I korridoren sa han till Johan: »Säg till Ávila att jag är sjuk, okej?« »Sticker du, eller?« »Har inga gympakläder.« Det var visserligen sant; han hade glömt sina gympakläder imorse, men det var inte därför han måste skolka. På väg mot tunnelbanan såg han klassen stå uppställd på sitt racka led. Tomas ropade »buuu!« efter honom. Skulle förmodligen tjalla. Spelade ingen roll. Ingen som helst. Duvorna flaxade upp i grå flockar när han hastade över Vällingby torg. En kvinna med barnvagn rynkade på näsan åt honom; en sån där som inte bryr sig om djur. Men han hade bråttom, och allt som låg mellan honom och målet var bara rekvisita, i vägen. Utanför leksaksaffären stannade han, tittade i skyltfönstret. Smurfar stod utställda i ett sockersött landskap. För gammal för sånt. I en låda hemma låg ett par Big Jim-dockor som han lekt rätt mycket med när han var liten. För nåt år sen. Ett elektroniskt pinglande hördes när han drog upp dörren till leksaksaffären. Han passerade en trång gång där plastdockor, krixagubbar och kartonger med byggmodeller fyllde hyllorna. Närmast kassan stod förpackningar med gjutformar för tennsoldater. Tennet fick man be om i kassan. Det han skulle ha fanns uppställt på själva kassadisken. Ja, kopiorna stod travade under plastdockorna, men originalen, med Rubiks signatur på förpackningen, var de mer försiktiga med. De kostade nittioåtta kronor styck. En kort, halvtjock man stod bakom disken med ett leende som Oskar skulle beskrivit som »inställsamt«, om han kunnat ordet. »Jaha … är det något speciellt som … söks?« Oskar visste att kuberna skulle stå på disken, hade sin plan klar. »Ja. Jag undrar … målarfärger. Till tenngrejer.« »Ja?« Mannen gjorde en gest mot raderna av pyttesmå färgburkar som stod uppställda bakom honom. Oskar lutade sig fram, la ena handens fingrar på 

41102 Låt den rätte komma ORI

371

04-03-25, 09.22

disken strax framför kuberna medan han med tummen höll fast väskan, som hängde öppen nedanför. Han låtsades söka bland färgerna. »Guld. Finns det?« »Guld, javisst.« När mannen vände sig om tog Oskar en av kuberna, la ner den i väskan och hann precis få tillbaka handen i samma position där den varit innan, när mannen kom med två färgburkar och ställde dem på disken. Oskars hjärta bultade upp hetta över kinderna, öronen. »Matt eller metallic.« Mannen såg upp på Oskar, som kände hur hela hans ansikte var en varningsblinker på vilken det stod skrivet »Här är en tjuv«. För att inte skylta med sin rodnad lutade han sig över burkarna, sa: »Metallic … ser bra ut.« Han hade tjugo kronor. Färgen kostade nitton. Han fick den i en liten påse som han knycklade ner i jackfickan för att slippa öppna väskan. Utanför affären kom som vanligt kicken, men större än vanligt. Han travade bort från affären som en friköpt slav, nyss löst från sina bojor. Kunde inte låta bli att springa bort till parkeringsplatsen och i skydd av två bilar försiktigt öppna förpackningen, ta fram kuben. Den var mycket tyngre än kopian han själv hade. Sektionerna gled som på kullager. Kanske det var kullager? Nå, han tänkte inte ta isär den och titta efter, riskera att förstöra den. Kartongen var en ful sak av genomskinlig plast nu när kuben inte var i den, och på väg från parkeringen slängde han den i en soptunna. Det var finare med bara kuben. Han stoppade den i jackfickan för att kunna smeka över den, bolla med dess tyngd i handen. Det var en bra present, en fin … hejdå-present. Inne i entréhallen till tunnelbanan stannade han till. Om Eli tänker … att jag … Ja. Att han, genom att ge Eli en present liksom accepterade att Eli åkte. Ge en hejdå-present, bra med det. Hejdå, hejdå. Så var det ju inte. Han ville ju absolut inte att … Blicken svepte över hallen, stannade vid Pressbyrån. Vid tidningsstället. Vid Expressen. Hela förstasidan var täckt av en stor bild av gubben som hade bott med Eli. Oskar gick dit och bläddrade igenom tidningen. Fem sidor ägnades jakten i Judarnskogen … ritualmördaren … bakgrund och sedan: ännu en sida där fotot var tryckt. Håkan Bengtsson … Karlstad … okänd ort i åtta månader … polisen vädjar till allmänheten … om någon observerat … Ångesten fällde ut sina taggar i Oskars bröst. 

41102 Låt den rätte komma ORI

372

04-03-25, 09.22

Nån mer som har sett honom, som vet att han bodde … Kiosktanten lutade sig ut genom luckan. »Ska du köpa den där, eller?« Oskar skakade på huvudet, slängde tillbaka tidningen i stället. Sedan sprang han. Först nere på perrongen kom han ihåg att han inte visat remsan för spärrvakten. Han stampade i marken, han sög på knogarna, ögonen tårades. Kom då, snälla tunnelbana, kom …

 Lacke halvlåg i soffan, kisade mot balkongen där Morgan stod och fruktlöst försökte locka till sig en domherre som satt på räcket intill. Den nedåtgående solen låg precis bakom Morgans huvud, spred en gloria av ljus kring hans hår. »Jaaa … kom då. Jag är inte farlig.« Larry satt i fåtöljen, slötittade på en UR-kurs i spanska. Stela människor i konstruerade situationer rörde sig över rutan, sa: »Yo tengo un bolso.« »Qué hay en el bolso?« Morgan böjde huvudet så att Lacke fick solen i ögonen, blundade medan han hörde Larry muttra: »Ke haj en el bålså.« Lägenheten luktade dävet av cigarrettrök och damm. Sjuttiofemman var urdrucken, tompavan stod på soffbordet intill ett fullt askfat. Lacke stirrade på några brännmärken på bordsskivan efter slarvigt fimpade cigarretter; de rörde sig glidande inför hans ögon, saktmodiga skalbaggar. »Ona kamisa y pantalånes.« Larry skrockade för sig själv. »… pantalånes.« De hade inte trott honom. Eller; jo, de hade trott honom, men vägrat tolka händelserna på det sätt han gjorde. »Spontan självförbränning« hade Larry sagt, och Morgan hade bett honom bokstavera. Bara att spontan självförbränning är precis lika väldokumenterad och vetenskapligt belagd som vampyrer. Det vill säga inte alls. Men man väljer väl att helst tro på den orimlighet som minst manar till handling. De tänkte inte hjälpa honom. Morgan hade allvarligt lyssnat till 

41102 Låt den rätte komma ORI

373

04-03-25, 09.22

Lackes berättelse om vad som hänt på sjukhuset, men när det kom till det där med att förgöra den som var orsak till alltihop, hade han sagt: »Så vadå, du menar att vi ska bli … vampyrjägare, liksom? Du och jag och Larry. Fixa pålar och kors och … Nä, förlåt Lacke, men jag har lite … svårt att se det, alltså.« Lackes omedelbara tanke när han sett deras misstrogna, avståndstagande ansikten hade varit: Virginia skulle trott mig och smärtan hade borrat naglarna i honom igen. Det var han som inte trott på Virginia, och därför hade hon … han skulle hellre suttit några år i fängelse för barmhärtighetsmord än behöva leva med den bilden på näthinnan: Hennes kropp som vrider sig i sängen medan huden svartnar, börjar ryka. Sjukhusskjortan som glider upp över magen, blottar hennes kön. Skallrandet av sängens stålrör när hennes höfter slår, pumpar upp och ner i ett vansinnigt samlag med en osynlig man medan flammor slår upp över låren, hon skriker skriker och stanken av bränt hår, bränd hud fyller rummet, hennes skräckslagna ögon mot mina och sekunden efter vitnar dom, börjar koka … spricker … Lacke hade druckit mer än hälften av det som funnits i flaskan. Morgan och Larry hade låtit honom. »… pantalånes.« Lacke försökte resa sig ur soffan. Bakhuvudet vägde lika mycket som resten av kroppen. Han tog stöd mot bordsskivan, segade sig upp. Larry reste sig för att ge honom en hjälpande hand. »Lacke, för fan … sov ett tag.« »Nä, jag måste hem.« »Vad ska du hem att göra?« »Måste bara … fixa en grej.« »Det är väl inget med det här … som du snackar om?« »Nej, nej.« Morgan kom in från balkongen medan Lacke trevade sig ut mot hallen. »Hörru! Vart ska du nånstans?« »Hem.« »Då följer jag med.« Lacke vände sig om, ansträngde sig för att staga upp kroppen, göra sig så nykter som möjligt. Morgan gick fram till honom, med händerna beredda om han skulle falla. Lacke skakade på huvudet, klappade Morgan på axeln. »Jag vill vara ifred, okej. Jag vill vara ifred. Säkert.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

374

04-03-25, 09.22

»Klarar du dig då?« »Jag klarar mig.« Lacke nickade upprepade gånger, fastnade i rörelsen, tvingades medvetet bryta den för att inte bli stående, vände sig sedan om och gick ut i hallen, drog på sig skor och rock. Han visste att han var kraftigt berusad, men det hade han varit så många gånger att han hade ett slags rutin på att liksom koppla loss sina rörelser från hjärnan, utföra dem mekaniskt. Han skulle kunnat spela plockepinn, åtminstone en kort stund, utan att darra på handen. Inifrån lägenheten hörde han de andras röster. »Borde vi inte … ?« »Nä. Säger han det får man respektera det.« De kom i alla fall ut i hallen för att vinka av honom. Kramade om honom lite otympligt. Morgan tog honom om armarna, böjde huvudet för att kunna se honom i ögonen, sa: »Du tänker inte göra nåt dumt, va? Du har oss, det vet du.« »Ja, ja. Nej, nej.« Utanför höghuset blev han stående en stund, tittade på solen som vilade i en tallkrona. Kommer aldrig mer kunna … solen … Virginias död, sättet hon dött på hängde som ett blylod inne i hans bröst på den plats där hjärtat förut varit, fick honom att gå framåtlutad, tyngd. Eftermiddagsljuset över gatorna var som ett hån. De enstaka människor som rörde sig i det … hån. Rösterna. Talade om vardagliga saker som om inte … överallt, i vilket ögonblick som helst … Det kan slå ner på er också. Utanför kiosken stod en människa lutad in mot luckan och samtalade med ägaren. Lacke såg hur en svart klump föll från himlen, fastnade över ryggen och … Vad i helvete … Han stannade framför raden av löpsedlar, blinkade, försökte fokusera ordentligt på fotot som fyllde nästan hela utrymmet. Ritualmördaren. Lacke fnös till. Han visste ju. Hur det egentligen förhöll sig. Men … Han kände igen det där ansiktet. Det var ju … Kinesen. Den där som … bjöd på whisky. Nä … Han tog ett steg fram, tittade noggrannare på bilden. Jo. Visst var det han. Samma tättsittande ögon, samma … Lacke förde handen till munnen, tryckte fingrarna mot läpparna. Bilder virvlade runt, försök till sammanhang. 

41102 Låt den rätte komma ORI

375

04-03-25, 09.22

Han hade suttit och blivit bjuden av den som dödat Jocke. Jockes mördare hade bott på samma gård som han själv, några portar bort. Han hade hejat på honom några gånger, han hade … Men det var ju inte han som gjorde det. Det var ju … En röst. Sa något. »Hallå Lacke! Nån du känner, eller?« Kioskägaren och mannen utanför stod och tittade på honom. Han sa: »… ja«, och började gå igen, mot gården. Världen försvann. Framför sig såg han porten mannen kommit ut ur. De övertäckta fönstren. Han skulle ta reda på den. Han skulle. Fötterna rörde sig snabbare och ryggraden rätades ut; blylodet en klockkläpp som slog mot bröstkorgen, fick honom att darra, dånade varsel genom hans kropp. Nu kommer jag. Nu jävlar … kommer jag.

 Tunnelbanan stannade vid Råcksta och Oskar tuggade på läpparna av otålighet, panik; tyckte dörrarna stod öppna för länge. När det klickade till i högtalaren trodde han föraren skulle säga något om att de skulle bli stående här en stund, men – »SE UPP FÖR DÖRRARNA. DÖRRARNA STÄNGS.« – och tåget rullade ut från stationen. Han hade ingen plan utom varna Eli; att vem som helst, när som helst kunde ringa polisen och säga att de hade sett den där gubben. I Blackeberg. På den gården. I den porten. I den lägenheten. Vad händer om polisen … om dom bryter upp dörren … badrummet … Tåget skramlade över bron och Oskar tittade ut genom fönstret. Två män stod nere vid Älskarens kiosk och halvt skymda av den ene kunde Oskar se raden av förhatliga, gula löpsedlar. Den andre mannen gick snabbt bort från kiosken. Vem som helst. Vem som helst kan veta. Han kan veta. Redan när tåget saktade ner var Oskar framme vid dörrarna, tryckte sina fingrar genom gummiläpparna som om dörrarna skulle glida upp snabbare på det viset. Han lutade pannan mot glaset, svalt emot hans heta panna. Bromsarna gnisslade och föraren måste ha glömt sig eftersom det först nu hördes: »NÄSTA STATION. BLACKEBERG« Jonny stod på perrongen. Och Tomas. Nej. Nejnejnej ta bort dom. 

41102 Låt den rätte komma ORI

376

04-03-25, 09.22

När tåget gungande stannade till mötte Oskars ögon Jonnys. De vidgades och samtidigt som dörrarna väste upp såg Oskar att Jonny sa något till Tomas. Oskar spände sig, kastade sig ut genom dörrarna och började springa. Tomas långa ben fälldes ut, krokade i hans och han föll raklång över perrongen, skrapade handflatorna när han försökte bromsa fallet. Jonny satte sig på hans rygg. »Har du bråttom, eller?« »Släpp mig! Släpp mig!« »Varför det?« Oskar blundade, knöt händerna. Tog ett par djupa andetag, så djupa han kunde med Jonnys tyngd över sig, och sa ner i betongen: »Gör vad ni vill. Och släpp mig.« »O-kej.« De grep tag i hans armar, drog upp honom på fötter. Oskar fångade en skymt av stationsklockan. Tio över två. Sekundvisaren hackade fram över urtavlan. Han spände musklerna i ansiktet, magen, försökte göra sig till en sten, okänslig för slag. Bara det går fort. Först när han såg vad de tänkte göra, började han kämpa emot. Men båda hade som genom en tyst överenskommelse vridit runt hans armar så att varje rörelse fick det att kännas som om armarna skulle brytas. De föste honom mot perrongens andra kant. Dom vågar inte. Dom kan inte … Men Tomas var galen och Jonny … Han försökte spjärna emot med fötterna. De dansade vispande över perrongen medan Tomas och Jonny ledde fram honom till den vita säkerhetslinjen framför fallet ner mot spåren. Håret vid Oskars vänstra tinning kittlade honom över örat, fladdrade av luftstöten från tunneln när tåget från stan närmade sig. Rälsen sjöng och Jonny viskade: »Nu ska du dö, förstår du.« Tomas fnittrade, grep än hårdare tag om hans arm. Det blev svart i Oskars huvud: dom tänker göra det. De böjde honom utåt så att hans överkropp lutade över kanten. Lyktorna på tåget som närmade sig sköt en pil av kallt ljus över rälsen. Oskar knyckte huvudet åt vänster och såg tåget komma störtande ut ur tunneln. BÖÖÖÖÖÖÖÖ!

Tågets signalhorn brölade och Oskars hjärta spratt till i en dödsstöt samtidigt som han kissade på sig och hans sista tanke var – 

41102 Låt den rätte komma ORI

377

04-03-25, 09.22

Eli! – innan han slets bakåt och hans synfält fylldes med grönt när tåget forsade förbi, en decimeter framför hans ögon. Han låg på rygg på perrongen, ångan pustade ut ur munnen. Det blöta nere i hans mellangärde blev kallare. Jonny satte sig på huk intill honom. »Bara så du fattar. Vad det är som gäller. Fattar du det?« Oskar nickade, instinktivt. Få slut på det. De gamla impulserna. Jonny kände försiktigt på sitt skadade öra, log. Sedan la han handen över Oskars mun, tryckte till om hans kinder. »Skrik som en gris om du fattar.« Oskar skrek. Som en gris. De skrattade, båda två. Tomas sa: »Han var bättre på det förut.« Jonny nickade. »Vi får väl börja träna han igen.« Tåget kom in på andra sidan. De lämnade honom. Oskar låg kvar en stund, tom. Sedan kom ett ansikte flytande i luften ovanför honom. En tant. Hon höll ut en hand mot honom. »Lilla vän, jag såg. Du måste ju anmäla dom för polisen, det där var ju …« polisen »… mordförsök. Kom ska jag …« Utan att bry sig om hennes hand kom Oskar på fötter. Ännu medan han halkade iväg mot dörrarna, upp i trapporna, kunde han höra tantens röst bakom sig: »Hur är det med dig …«

 Snuten. Lacke hajade till när han kom in på gården och såg polisbilen uppe i backen. Två poliser stod utanför bilen, den ene skrev någonting i ett block. Han utgick ifrån att de letade efter samma sak som han, men att de var dåligt informerade. Poliserna hade inte noterat hans tvekan, så han fortsatte mot den första porten i längan, gick in. Inget av namnen på namntavlan sa honom något, men han visste ju: Längst ner, till höger. Intill källardörren låg en flaska T-röd. Han stannade, tittade på den som om den kunde ge honom en ledtråd till hur han nu borde agera. T-röd brinner. Virginia brann. 

41102 Låt den rätte komma ORI

378

04-03-25, 09.22

Men där stannade tanken och han kände bara den torra, skrikande vreden igen, fortsatte uppför trapporna. En förskjutning hade inträffat. Nu var det tanken som var klar, kroppen som var klumpig. Fötterna slant på trappstegen och han fick ta stöd mot räcket för att manövrera sig uppför trappan, samtidigt som hans hjärna tydligt resonerade: Jag går in. Jag hittar den. Jag kör nånting genom hjärtat på den. Sen väntar jag på snuten. Framför dörren utan namnskylt blev han stående. Och hur fan ska jag komma in? Som på skämt slängde han ut med ena armen, kände på dörrhandtaget. Och dörren gick upp, blottlade en tom lägenhet. Inga möbler, mattor, tavlor. Inga kläder. Han slickade sig om munnen. Den har stuckit. Jag har inget här att … På hallgolvet låg ytterligare två flaskor T-röd. Han försökte förstå vad det betydde. Att den där varelsen drack … nej. Att … Betyder bara att nån varit här nyligen. Annars skulle inte flaskan där nere ligga kvar. Ja. Han gick in, stannade i hallen och lyssnade. Hörde ingenting. Gick en vända genom lägenheten, såg att det hängde filtar för fönstren i flera av rummen, förstod varför. Att han kommit rätt. Till slut blev han stående framför badrumsdörren. Tryckte ner handtaget. Låst. Men det låset var det inget problem att öppna; behövde bara en skruvmejsel eller något liknande. Åter försköt han sin koncentration till rörelserna. Att utföra rörelserna. Han skulle inte tänka mer. Behövde inte tänka mer. Började han tänka skulle han tveka, och tveka skulle han inte. Alltså: rörelserna. Han drog ut kökslådorna. Han hittade en kökskniv. Han gick till badrummet. Han förde in eggen i mittskruven och vred runt, motsols. Låset gick upp, han öppnade dörren. Det var kolmörkt där inne. Han letade efter ljusknappen, hittade den. Tände. Gud hjälp oss. Det är ju för fan … Kökskniven föll ur Lackes hand. Badkaret framför hans fötter var halvfullt av blod. På badrumsgolvet låg ett antal stora plastdunkar vars genomskinliga plastytor var rödstrimmiga. Kniven skramlade till mot kaklet som en liten bjällra. Tungan klibbade mot gommen när han lutade sig fram för att … för att vad? För att … känna efter … eller något annat, något mer primitivt; fascinationen inför en sån mängd med blod … att få doppa handen i det, få – 

41102 Låt den rätte komma ORI

379

04-03-25, 09.22

bada sina händer i blod. Han sänkte sina fingrar mot den stilla, mörka ytan och … sjönk ner. Fingrarna liksom kapades, försvann och med gapande mun förde han handen längre ner tills den mötte … Han skrek till, drog sig bakåt. Handen rycktes upp ur badkaret och blodsdroppar flög i bågar omkring honom, landade på taket, väggarna. Reflexmässigt slog han handen för munnen. Insåg vad han gjort först när det söta, klibbiga registrerades av hans tunga, läppar. Han spottade, torkade av handen på byxorna. La den andra, rena handen för munnen. Det ligger nån … där under. Ja. Det han känt under sina fingertoppar var en mage. Som givit vika för trycket från hans hand, innan han drog upp den. För att få bort tankarna från äcklet sökte han med ögonen över golvet, hittade kökskniven, tog den i handen igen, kramade dess skaft. Vafan ska jag … Om han varit nykter hade han kanske gått härifrån nu. Lämnat den här mörka tjärnen som kunde rymma vad som helst under sin återigen stilla, spegelklara yta. En styckad kropp, till exempel. Magen kanske är … det kanske bara är magen … Men ruset gjorde honom hänsynslös även mot sin egen rädsla, så när han såg den tunna kedjan som löpte från badkarskanten ner i den mörka vätskan sträckte han ut handen och drog i den. Proppen drogs ur därnere, det började sila och klucka i rören och en svag virvel bildades på ytan. Han satte sig på knä framför badkaret, slickade sig om läpparna. Kände den sträva smaken på tungan, spottade på golvet. Ytan sjönk långsamt. En skarpt markerad rand av mörkare rött kom till synes längs dess högsta nivå. Det måste funnits här länge. Efter någon minut steg konturen av en näsa upp genom ytan på ena kortsidan. På den andra en uppsättning tår som medan han tittade fortsatte stiga, blev till två halva fötter. Virveln på ytan hade blivit snävare, starkare, låg precis emellan fötterna. Han kröp med blicken längs barnkroppen som gradvis kom till synes på badkarets botten. Ett par händer, knäppta över bröstet. Knäskålar. Ett ansikte. Det sörplade dämpat när det sista av blodet rann ut i avloppet. Kroppen framför hans ögon var mörkt röd; flammig, kletig som en nyfödd. En navel hade den. Men inget könsorgan. Pojke eller flicka? Spelade 

41102 Låt den rätte komma ORI

380

04-03-25, 09.22

ingen roll. När han studerade ansiktet med dess slutna ögon kände han bara alltför väl igen den.

 När Oskar försökte springa låste sig benen. Vägrade. Under fem blanksvarta sekunder hade han verkligen trott att han skulle dö. Att de skulle knuffa honom. Nu ville musklerna inte vänja sig av med tanken. I passagen mellan skolan och gymnastikhallen tog det stopp. Han ville lägga sig ner. Tippa baklänges in i de där buskarna, till exempel. Jackan och de fodrade byxorna skulle göra att det inte stacks; grenarna skulle bara mjukt ta emot honom. Men det var bråttom. Sekundvisaren; dess hackiga gång längs urtavlan. Skolan. Den rödbruna, kantiga tegelfasaden av sten lagd till sten. I tanken for han som en fågel genom korridorerna, in i klassrummen. Jonny var där. Tomas. Satt i sina bänkar och hånflinade åt honom. Han böjde nacken, såg på sina kängor. Skosnörena var smutsiga; det ena på väg att gå upp. En metallklammer uppe vid vristen hade böjts ut. Han gick en smula snett inåt; vid hälarna var läderimitationen i båda skorna uttöjd, blanksliten. Ändå skulle han ha de här skorna hela vintern, förmodligen. Kallt, vått i byxorna. Han lyfte huvudet. Dom ska inte få vinna. Dom ska. Inte få. Vinna. Varm, porlande vätska rann ner i benen. Tegelfasadens raka murbruksstreck vinklades, suddades ut, försvann när han började springa. Stegen sträcktes ut så att det klafsade och sprätte om fötterna. Marken flöt fram under honom och nu kändes det tvärtom som om jordklotet rullade för snabbt, han hann inte med. Benen snubblade iväg med honom när höghusen, gamla Konsumbutiken, kokosbollsfabriken vevades förbi och farten i kombination med vanan fick honom att rusa rakt in på gården, förbi Elis port och upp till sin egen. Han sprang nästan in i en polis som var på väg in i hans port. Polisen sträckte upp armarna, tog emot honom. »Hoooijj! Här var det bråttom!« Tungan styvnade. Polisen släppte honom, tittade på honom … misstänksamt? 

41102 Låt den rätte komma ORI

381

04-03-25, 09.22

»Bor du här?« Oskar nickade. Han hade aldrig sett den här polisen förr. Han såg visserligen snäll ut. Nej. Han hade ett ansikte som Oskar normalt skulle tycka var snällt. Polisen nöp sig i näsan, sa: »Jo, förstår du, det har … hänt en sak här. I porten intill. Så nu går jag runt och frågar lite om det är nån som har hört nåt. Eller sett nåt.« »Vilken … vilken port?« Polisen gjorde en rörelse med huvudet mot Tommys port och den omedelbara paniken lämnade Oskar. »Den. Ja, inte i porten, utan … i källaren. Du har inte möjligtvis hört eller sett nåt ovanligt där? Dom senaste dagarna?« Oskar skakade på huvudet. Tankarna for runt i ett sånt kaos att han egentligen inte tänkte något alls, men han tyckte att hans ängslan borde spruta ur ögonen på honom, fullt synlig för polisen. Och polisen la verkligen huvudet på sned, såg forskande på honom. »Hur är det med dig?« »… bra.« »Det är inget att vara rädd för. Det är … över nu. Så att det är inget du behöver oroa dig för eller så. Är dina föräldrar hemma?« »Nej. Mamma. Nej.« »Okej. Men jag kommer gå här igen, så att … du kan ju fundera lite på om det kanske är något som du har sett.« Polisen höll upp porten åt honom. »Efter dig.« »Nä, jag ska bara …« Oskar vände och ansträngde sig för att gå på ett naturligt sätt nedför backen. Halvvägs vände han sig om och såg polisen gå in i hans port. Dom har tagit Eli. Käkarna började skälva, tänderna klicka ett otydligt morsemeddelande genom skelettet medan han drog upp Elis port, fortsatte uppför trapporna. Skulle de ha dragit såna där band över Elis dörr, spärrat av den? Säg att jag får komma in. Dörren stod på glänt. Om polisen varit här, varför hade de lämnat dörren öppen? Så gjorde de väl inte? Han la fingrarna på dörrhandtaget, drog försiktigt upp dörren, smög in i hallen. Det var dunkelt inne i lägenheten. Hans ena fot stötte emot någonting. En plastflaska. Först trodde han det var blod i flaskan, såg sedan att det var sånt där man har för att göra eld. Andning. Någon andades. 

41102 Låt den rätte komma ORI

382

04-03-25, 09.22

Rörde sig. Ljudet kom från hallen bort till badrummet. Oskar gick framåt, ett varsamt steg i taget, vek läpparna inåt för att få tyst på tänderna och skälvningen drog sig ner mot hans haka, hals, ryckte i hans begynnande adamsäpple. Han svängde runt hörnet, såg in mot badrummet. Det där är ingen polis. En man i sjaviga kläder stod på knä intill badkarskanten med överkroppen lutad över badkaret, utanför Oskars synfält. Han såg bara ett par smutsiga, grå byxor, ett par trasiga skor med tåspetsarna riktade ner mot kakelgolvet. Fållen av en rock. Gubben! Men han … andas. Ja. Väsande in- och utandningar, nästan som suckar hördes inifrån badrummet och Oskar smög, utan att tänka, närmare. Bit för bit såg han mer av badrummet och när han var nästan framme såg han vad det var som höll på att hända. Lacke klarade det inte. Kroppen på botten av badkaret såg fullständigt kraftlös ut. Andades inte. Han hade lagt handen på dess bröst och konstaterat att hjärtat slog, men bara några slag i minuten. Han hade förväntat sig något … skräckinjagande. Något som stod i proportion till den fasa han upplevt på sjukhuset. Men den här lilla blodiga trasan till människa såg inte ut att någonsin kunna resa sig igen, än mindre skada någon. Det var ju bara ett barn. Ett skadat barn. Som att ha sett någon man älskar pinas ihjäl av cancer, och sedan få se en cancercell i mikroskop. Ingenting. Den? Var det den som gjorde det? Den lilla. Förstör mitt hjärta. Han hulkade till, lät huvudet falla så att det slog i badkarskanten med en dov, ekande smäll. Han kunde. Inte. Döda ett barn. Ett sovande barn. Det gick bara inte. Oavsett … Det är så den har överlevt. Den. Den. Inte barn. Den. Den hade kastat sig över Virginia och … den hade dödat Jocke. Den. Varelsen som låg här framför honom. Varelsen som skulle göra det igen, mot andra människor. Och varelsen var inte människa. Den andades ju inte ens, och ändå slog hjärtat som … som hos ett djur i dvala. Tänk på dom andra. 

41102 Låt den rätte komma ORI

383

04-03-25, 09.22

En giftig orm där människor bor. Ska jag inte döda den bara för att den för ögonblicket verkar försvarslös? Och ändå var det inte det som fick honom att slutligen bestämma sig. Det var när han tittade på ansiktet igen; ansiktet täckt med en tunn film av blod, och han tyckte att det … smålog. Log åt allt ont det gjort. Nog. Han höjde kökskniven över varelsens bröst, flyttade benen lite bakåt för att kunna lägga all sin tyngd i hugget och – »AAAAHHH!« Oskar skrek. Gubben ryckte inte till; bara stelnade i kroppen, vred huvudet mot Oskar, sa långsamt: »Jag måste göra det. Förstår du det?« Oskar kände igen honom. En av alkisarna som bodde på gården, brukade heja på honom ibland. Varför gör han det här? Det hade ingen betydelse. Det väsentliga var att gubben hade en kniv i händerna, en kniv som pekade rakt ner mot Elis bröst där han låg naken, blottad i badkaret. »Låt bli.« Gubbens huvud rörde sig åt höger, åt vänster, mer som om han sökte efter någonting på golvet, än som ett nekande. »Nä …« Han vände sig åter mot badkaret, mot kniven. Oskar skulle ha velat förklara. Att det där i badkaret var hans vän, att det var hans … att han hade en present åt det där i badkaret, att … att det var Eli. »Vänta.« Knivens spets låg åter mot Elis bröst, så hårt nedtryckt att den nästan punkterade huden. Oskar visste egentligen inte vad han gjorde när han körde ner handen i jackfickan och tog fram kuben, visade den för gubben. »Titta!« Lacke såg den bara i ögonvrån som ett plötsligt intrång av färger mitt i allt det svarta, grå som omgav honom. Trots den bubbla av beslutsamhet han var innesluten i kunde han inte låta bli att vända huvudet ditåt, titta efter vad det var. En sån där kub i grabbens hand. Glada färger. Såg helt sjuk ut i den här omgivningen. En papegoja bland kråkor. Ett 

41102 Låt den rätte komma ORI

384

04-03-25, 09.22

ögonblick blev han som hypnotiserad av leksakens färgprakt, sedan vände han blicken mot badkaret igen, mot kniven som var på väg ner mellan revbenen. Jag behöver bara … trycka … Ett blänk. Varelsens ögon var öppna. Han spände sig för att pressa ner kniven hela vägen, och hans tinning exploderade. Det knakade till i kuben när dess ena hörn träffade gubbens huvud och den vreds ur Oskars hand. Gubben föll sidledes, landade över en plastdunk som gled undan, for in i badkarskanten med ett dunder som en bastrumma. Eli satte sig upp. Från badrumsdörren kunde Oskar bara se baksidan av hans kropp. Håret låg kletigt och platt mot bakhuvudet och ryggen var ett enda sår. Gubben försökte komma på fötter, men Eli inte så mycket hoppade som föll ut ur badkaret, landade i hans knä; ett barn som krupit upp hos sin pappa för att få tröst. Eli la sina armar om gubbens hals och drog hans huvud intill sig som för att viska något ömsint. Oskar backade bort från badrummet när Eli bet sig fast i gubbens hals. Eli hade inte sett honom. Men gubben såg honom. Hans blick låstes vid Oskars, släppte honom inte medan han rörde sig baklänges mot hallen. »Förlåt.« Oskar lyckades inte få fram ljudet men hans läppar formade ordet, innan han vek om hörnet och ögonkontakten bröts. Han stod med handen på dörrhandtaget när gubben skrek. Sedan försvann ljudet tvärt, som om en hand lagts över hans mun. Oskar tvekade. Sedan stängde han dörren. Och låste den. Utan att titta åt höger gick han genom hallen, in i vardagsrummet. Satte sig i fåtöljen. Började nynna för att dränka ljuden från badrummet.

41102 Låt den rätte komma ORI

385

04-03-25, 09.22

41102 Låt den rätte komma ORI

386

04-03-25, 09.22

FEMTE DELEN

Låt den rätte komma in

Nuförtiden är det här min enda chans att säga ifrån … bob hund – En som stretar emot

Let the right one in Let the old dreams die Let the wrong ones go They cannot do What you want them to do Morrissey – Let the right one slip in

41102 Låt den rätte komma ORI

387

04-03-25, 09.22

41102 Låt den rätte komma ORI

388

04-03-25, 09.22

Ur Dagens Eko ., måndag  november  Den så kallade ritualmördaren greps av polisen på måndagsmorgonen. Mannen befann sig vid tillfället i ett källarkontor i Blackeberg i västra Stockholm. Polisens talesman Bengt Lärn: »En person har gripits, det är korrekt.« »Är ni säkra på att det är den man som eftersökts?« »Tämligen. Vissa faktorer försvårar dock en positiv identifiering.« »Vilka faktorer?« »Det kan jag tyvärr inte gå in på för tillfället.« Mannen fördes efter gripandet till sjukhus. Hans tillstånd beskrivs som mycket kritiskt. Tillsammans med mannen befann sig även en sextonårig pojke. Pojken var fysiskt oskadd, men svårt chockad, och har förts till sjukhus för observation. Polisen genomsöker nu närområdet för att samla ytterligare information om händelseförloppet. Kung Carl Gustaf invigde idag den nya bron över Almösundet i Bohuslän. I invigningstalet … Ur diagnostiska anteckningar av kir. prof. T. Hallberg, upprättade för polisens räkning … preliminär undersökning försvårad … muskelsammandragningar av spasmisk art … olokaliserbar stimuli av centrala nervsystemet … hjärtverksamhet avstannad … Muskelrörelser upphör . … obduktion ger vid handen tidigare okänd … kraftigt deformerade inre organ … Ålen som död och styckad hoppar i stekpannan … aldrig tidigare observerat på mänsklig vävnad … ber att få behålla kroppen … vänligen … Ur tidningen Västerort, vecka 

VEM DÖDADE VÅRA KATTER?

»Det enda jag har kvar är hennes halsband«, säger Svea Nordström och slår ut med handen över den snömoddiga äng där hennes och åtta andra villaägares katter hittades … 

41102 Låt den rätte komma ORI

389

04-03-25, 09.22

Ur Aktuellt, måndag  november, . Polisen gick tidigare ikväll in i den lägenhet som tros ha tillhört den så kallade ritualmördaren, som greps i morse. Ett tips från allmänheten gjorde att polisen slutligen kunde lokalisera bostaden i Blackeberg, ett femtiotal meter från den plats där mannen i morse greps. Vi har vår reporter Folke Ahlmarker på plats: »Ambulanspersonal håller just på att bära ut kroppen av en man som hittats död i lägenheten. Vem mannen är vet man ännu inte. Det verkar som om bostaden för övrigt är helt tömd på föremål. Tydligen finns det också indikationer på att ytterligare personer befunnit sig i bostaden nyligen.« »Vad gör polisen nu?« »Man har gått runt hela dagen och knackat dörr här i området, men om det kommit fram något genom det, så har det ännu inte meddelats.« »Tack, Folke.« Tjörnbron, som blev färdigställd sex veckor före utsatt tid kunde redan idag invigas av kung Carl Gustaf …

41102 Låt den rätte komma ORI

390

04-03-25, 09.22

MÅNDAG 9 NOVEMBER

Blå ljuspulser över sovrumstaket. Oskar ligger i sin säng med händerna knäppta bakom huvudet. Under sängen står två pappkartonger. I den ena ligger pengar, mängder av sedlar och två flaskor T-röd, den andra är fylld med pussel. Kartongen med kläder blev kvar. För att dölja kartongerna har Oskar ställt sitt hockeyspel på snedden framför. Imorgon ska han bära ner dem i källaren, om han orkar. Mamma tittar på teve, ropar något om att deras hus syns i bild. Men han behöver bara resa sig och gå fram till fönstret för att se samma sak, ur en annan vinkel. Kartongerna kastade han från Elis balkong över till sin egen när det fortfarande var ljust, medan Eli tvättade sig. När han kom ut ur badrummet var såren på ryggen läkta och Eli lätt berusad av alkoholen i blodet. De låg tillsammans i sängen, höll om varandra. Oskar berättade om det som hänt vid tunnelbanan. Eli sa: »Förlåt. Att jag satte igång det här.« »Nej. Det är bra.« Tyst. Länge. Sedan frågade Eli, försiktigt: »Skulle du vilja … bli som jag?« »… nej. Jag skulle vilja vara med dig, men …« »Nej. Det är klart att du inte vill. Det förstår jag väl.« I skymningen steg de till slut upp, klädde på sig. De stod med armarna om varandra i vardagsrummet när de hörde sågen. Låset sågades bort. De sprang till balkongen, hoppade över räcket, landade ganska mjukt i buskarna nedanför. Inifrån lägenheten hörde de någon säga: »Vad i helvete …« 

41102 Låt den rätte komma ORI

391

04-03-25, 09.22

De kurade ihop sig under balkongen. Men ingen tid. Eli vände sitt ansikte mot Oskars, sa: »Jag …« Stängde munnen. Tryckte sedan en kyss på Oskars läppar. Oskar såg för några sekunder genom Elis ögon. Och det han såg var … sig själv. Bara så mycket finare, vackrare, starkare än vad han själv tyckte att han var. Sedd med kärlek. Några sekunder. Röster i lägenheten bredvid. Det sista Eli gjort innan de steg upp var att riva bort lappen med morsekoden. Nu klampar främmande fötter omkring i rummet där Eli legat och knackat till honom. Oskar lägger handflatan mot väggen. »Du …«

41102 Låt den rätte komma ORI

392

04-03-25, 09.22

T ISDAG 10 NOVEMBER

Oskar gick inte till skolan på tisdagen. Han låg i sin säng och lyssnade på ljuden genom väggen, undrade om de skulle hitta något som kunde leda dem till honom. Framåt eftermiddagen blev det tyst, och de hade fortfarande inte kommit. Då steg han upp, klädde på sig och gick över till Elis port. Dörren till lägenheten var plomberad. Man fick inte gå in. Medan han stod där och tittade kom en polis i trappen. Men han var ju bara en nyfiken pojke från grannskapet. När det skymde ute bar han ner kartongerna i källaren och la en gammal matta över dem. Fick bestämma senare vad han skulle göra med dem. Om någon tjuv gjorde inbrott i deras källarförråd skulle han säkert bli glad. Han satt en lång stund i källarens mörker, tänkte på Eli, Tommy, gubben. Eli hade berättat alltihop; att det inte varit hans avsikt att det skulle bli som det blev. Men Tommy levde. Skulle bli bra igen. Det hade hans mamma berättat för Oskars mamma. Han skulle få komma hem imorgon. Imorgon. Imorgon skulle Oskar gå till skolan igen. Till Jonny, Tomas, till … Vi får väl börja träna han igen. Jonnys kalla, hårda fingrar över hans kinder. Pressar det mjuka köttet mot käkarna tills hans mun motvilligt tvingas upp. Skrik som en gris. Oskar knäppte händerna, lutade ansiktet emot dem, tittade på den lilla kullen som mattan över kartongerna bildade. Han reste sig, drog undan mattan och öppnade kartongen med pengar. Tusenlappar, hundralappar huller om buller, några buntar. Han rotade 

41102 Låt den rätte komma ORI

393

04-03-25, 09.22

med handen bland pengarna tills han hittade den ena plastflaskan. Sedan gick han upp till lägenheten och hämtade tändstickor. En ensam strålkastare spred ett kallt, vitt sken över skolgården. Utanför dess ljuskrets syntes konturerna av markfasta lekredskap. Pingisborden som var så spruckna att de inte gick att spela på annat än med tennisboll stod täckta med slask. Ett par fönsterrader i skolbyggnaden var upplysta. Kvällskurser. För deras skull stod också en av skolans sidodörrar öppna. Han letade sig fram genom de nedsläckta korridorerna till sitt klassrum. Stod en stund och tittade på bänkarna. Klassrummet såg overkligt ut så här på kvällen; som om spökena ljudlöst viskande använde det för sin undervisning, hur nu den kunde se ut. Han gick till Jonnys bänk, öppnade locket och sprutade i några deciliter T-röd. Tomas bänk: samma sak. Han stod stilla ett ögonblick framför Mickes bänk. Bestämde sig för att inte. Sedan gick han och satte sig i sin egen bänk. Lät det tränga in. Som man gör med grillkol. Jag är ett spöke. Buuu … buuu … Han öppnade bänklocket, plockade ut Eldfödd, log åt titeln och stoppade ner den i sin väska. Svenskboken där han skrivit en berättelse han tyckte om. Favoritpennan. Ner i väskan. Sedan reste han sig, gick ett varv runt klassrummet och bara njöt av att vara där. I fred. Det luktade kemiskt om Jonnys bänk när han lyfte locket igen, tog fram tändstickorna. Nej, vänta … Han gick och hämtade två grova trälinjaler från hyllan längst bak i klassrummet. Pallade upp locket till Jonnys bänk med den ena, Tomas med den andra. Det skulle ju sluta brinna så fort han släppte locket annars. Två hungriga urtidsdjur, gapande efter föda. Drakar. Han drog eld på en tändsticka, höll den i handen tills lågan var stor och klar. Släppte den sedan. Den föll, en gul droppe från hans hand och – HOUMM

Jävl… Ögonen sved till när en lila kometsvans sköt upp ur bänken, slickade över hans ansikte. Han ryggade tillbaka; hade trott att det skulle brinna som … som grillkol, men bänken sprängantändes, blev en enda stor låga som sträckte sig mot taket. Det brann för mycket. Ljuset dansade, fladdrade över klassrumsväggarna och en girland med 

41102 Låt den rätte komma ORI

394

04-03-25, 09.22

stora bokstäver av papper som hängde över Jonnys bänk gick av och föll till golvet med P och Q brinnande. Andra halvan av girlanden svängde i en vid båge och flammor föll ner i Tomas bänk som omedelbart antändes med samma HOUMMM

sugande smäll medan Oskar sprang ut från klassrummet med skolväskan gungande över höften. Tänk om hela skolan … När han nådde slutet av korridoren började klockorna ringa. Ett metalliskt skrällande fyllde byggnaden och det var först när han kommit en bit ner i trapporna som han förstod att det var brandlarmet. Ute på skolgården ringde den stora klockan ilsket in elever som inte fanns, samlade skolans vålnader och följde Oskar halva vägen hem. Först när han kom upp till gamla Konsumbutiken och klockan inte längre hördes, slappnade han av. Fortsatte lugnt hemåt. I badrumsspegeln såg han att topparna på hans ögonfransar var ihoprullade, brända. När han strök med fingret över dem gick de av.

41102 Låt den rätte komma ORI

395

04-03-25, 09.22

ONSDAG 11 NOVEMBER

Hemma från skolan. Huvudvärk. Telefonen ringde vid niotiden. Han svarade inte. Mitt på dagen såg han Tommy och hans mamma gå förbi utanför fönstret. Tommy gick halvt framåtlutad, långsamt. Som en gammal människa. Oskar duckade ner under fönsterbrädet när de passerade. Telefonen ringde med en timmes mellanrum. Till slut, vid tolvtiden svarade han. »Ja, det är Oskar.« »Hej. Jag heter Bertil Svanberg och är, som du kanske vet, rektor på skolan där du –« Han la på luren. Det ringde igen. Han stod en stund och tittade på den ringande telefonen, föreställde sig hur rektorn satt i sin rutiga kavaj och trummade med fingrarna, gjorde grimaser. Sedan klädde han på sig och gick ner i källaren. Han satt och plockade med pusslen, petade i den lilla vita trälådan där glasäggets hundratals små bitar glimmade. Eli hade bara tagit med sig några tusenlappar och kuben. Han stängde pusselkartongen, öppnade den andra, rörde runt med handen i de prasslande sedlarna. Tog en näve, slängde dem på golvet. Stoppade ner dem i fickorna. Tog ut dem en och en, lekte »Pojken med guldbyxorna« tills han tröttnade. Tolv skrynkliga tusenlappar och sju hundralappar låg vid hans fötter. Han samlade tusenlapparna i en hög och vek ihop den. La tillbaka hundralapparna, stängde kartongen. Gick upp i lägenheten, letade fram ett vitt kuvert som han la ner tusenlapparna i. Satt med kuvertet i handen och undrade hur han skulle göra. Ville inte skriva; någon kunde känna igen hans handstil. Telefonen ringde. Sluta nån gång. Fatta att jag inte finns. Någon ville prata allvar med honom. Någon ville fråga honom om han 

41102 Låt den rätte komma ORI

396

04-03-25, 09.22

förstod vad han hade gjort. Han förstod mycket väl. Jonny och Tomas förstod säkert också. Mycket väl. Inget att prata om. Han gick till sitt skrivbord, tog fram sina gnuggbokstäver. Mitt på kuvertet gnuggade han ett »T« och ett »O«. Det första »M«:et hamnade snett, men det andra blev rakt. Liksom »Y«. När han öppnade Tommys port med kuvertet i jackfickan var han räddare än han varit i skolan kvällen innan. Varsamt och med bultande hjärta smög han in kuvertet i Tommys brevlåda för att ingen skulle höra det och komma till dörren eller se honom genom fönstret. Men ingen kom, och när Oskar var tillbaka i sin lägenhet, kände han sig lite bättre. En stund. Tills det kom krypande igen. Jag ska … inte vara här. Klockan tre kom mamma hem, flera timmar tidigare än vanligt. Oskar satt då i vardagsrummet och spelade skivan med Vikingarna. Hon kom in i rummet, lyfte upp nålen och stängde av skivspelaren. På hennes ansikte anade han att hon visste. »Hur är det med dig?« »Inte så bra.« »Nej …« Hon suckade, satte sig i soffan. »Din rektor ringde mig. På jobbet. Han berättade att … det hade brunnit igår kväll. I skolan.« »Jaha. Brann den ner?« »Nej, men …« Hon stängde munnen, fastnade med blicken i ryamattan några sekunder. Lyfte den sedan och mötte hans. »Oskar. Var det du?« Han såg henne rakt i ögonen och sa: »Nej.« Paus. »Nej, för det var tydligen så att det var mycket i klassrummet som var förstört, men att … att Jonnys och Tomas bänkar … att det hade börjat i dom.« »Jaha.« »Och dom var tydligen ganska säkra på att … på att det var du.« »Men det var det inte.« Mamma satt kvar i soffan och andades genom näsan. De satt en meter ifrån varandra, på oändligt avstånd. »Dom vill … prata med dig.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

397

04-03-25, 09.22

»Jag vill inte prata med dom.« Och kvällen skulle bli lång. Inget bra på teve. På natten kunde Oskar inte sova. Han gick upp ur sängen, tassade fram till fönstret. Han tyckte att det satt någon i klätterställningen nere vid lekplatsen. Men det var bara inbillning, naturligtvis. Ändå fortsatte han stirra på skuggan där nere tills ögonlocken blev tunga. När han la sig i sängen igen kunde han ändå inte sova. Försiktigt knackade han i väggen. Inget svar. Bara det torra ljudet av hans egna fingertoppar, knogar mot betongen, knackande på en dörr som var stängd för alltid.

41102 Låt den rätte komma ORI

398

04-03-25, 09.22

TORSDAG 12 NOVEMBER

Oskar kräktes på morgonen och fick stanna hemma en dag till. Trots att han bara sovit några timmar på natten kunde han inte vila. Det var en gnagande oro i kroppen som drev honom runt, runt i lägenheten. Han plockade upp saker, tittade på dem, la tillbaka dem. Det var som att det var något han skulle göra. Något som var absolut nödvändigt att han gjorde. Men han kunde inte förstå vad det var. Han hade för stunden trott att det var det, när han brände Jonnys och Tomas bänkar. Sedan hade han trott det var det när han lämnade pengarna till Tommy. Men det var inte det. Det var något annat. En stor teaterföreställning som nu var över. Han gick runt på den utrymda, släckta scenen och sopade ihop sånt som blivit kvarglömt. När det var något annat … Men vad? När posten kom vid elva var det bara ett enda brev. Hjärtat slog en volt i bröstet när han plockade upp det, vände på det. Det var till mamma. I övre högra hörnet stod stämplat »Södra Ängby rektorsområde«. Utan att öppna det rev han det i bitar, spolade ner dem i toaletten. Ångrade sig. För sent. Han brydde sig inte om vad det stod, men det skulle bli mer krångel om han la sig i så här, än om han bara lät det vara. Men det spelade ingen roll. Han klädde av sig, tog på sig sin badrock. Stod framför hallspegeln, studerade sig själv. Låtsades att han var någon annan. Lutade sig fram för att kyssa spegelglaset. I samma ögonblick som hans läppar mötte den kalla ytan, ringde telefonen. Utan att tänka lyfte han luren. »Ja, det är jag.« »Oskar?« »Ja.« »Hej, Fernando här.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

399

04-03-25, 09.22

»Va?« »Ja, Ávila. Magister Ávila.« »Jaha. Hej.« »Jag bara skulle höra … kommer du på träning ikväll?« »Jag är … lite sjuk.« Det blev tyst på andra sidan. Oskar kunde höra magisterns andetag. Ett. Två. Sedan »Oskar. Om du har gjort. Eller inte gjort. Jag bryr mig inte om. Om du vill prata; vi pratar. Om du inte vill prata; vi struntar i det. Men jag vill du kommer på träning.« »Varför … det?« »Därför att Oskar; du kan inte sitta som caracol, vad säger man … snigeln. I skalet. Om du inte är sjuk du blir sjuk. Är du sjuk?« »… ja.« »Då du behöver fysisk träning. Du kommer ikväll.« »Dom andra då?« »Dom andra? Vad är dom andra? Är dom dumma jag säger boh, dom slutar. Men dom är inte dumma. Det är träning.« Oskar svarade inte. »Okej? Du kommer?« »Ja …« »Bra. Vi ses.« Oskar la på luren och det var tyst omkring honom igen. Han ville inte gå på träningen. Men han ville träffa magistern. Kanske kunde han gå dit lite tidigare, se om magistern var där. Sedan gå hem när det började. Inte för att magistern skulle acceptera det, men … Han gick några varv till i lägenheten. Packade träningspåsen, mest för att ha något att göra. Tur att han inte eldat i Mickes bänk, eftersom Micke kunde komma på träningen. Fast den kanske hade blivit förstörd ändå eftersom den stod intill Jonnys. Hur mycket hade egentligen blivit förstört? Någon att fråga … Vid tretiden ringde det igen. Oskar tvekade innan han lyfte luren, men efter den där förhoppningen som blixtrat till i honom när han såg det ensamma kuvertet, kunde han inte längre låta bli att svara. »Ja, det är Oskar.« »Tja, det är Johan.« »Hej.« »Hur är lägena?« »Så där.« »Ska vi göra nåt ikväll?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

400

04-03-25, 09.22

»När … då?« »Ja … vid sju, så där.« »Nej, jag ska … på träning.« »Jaha. Okej. Synd. Hejdå.« »Johan?« »Ja?« »Jag … hörde att det brunnit. I klassrummet. Var det … mycket som blev förstört?« »Nä. Några bänkar, bara.« »Inget mer?« »Nää … lite … papper och så där.« »Jaha.« »Din bänk klarade sig.« »Ja. Bra.« »Okej. Hejdå.« »Hejdå.« Oskar la på luren med en konstig känsla i magen. Han hade trott att det var så att alla visste att det var han. Men så hade det inte låtit på Johan. Och mamma hade ju sagt att det var mycket som var förstört. Men hon kunde ju ha överdrivit, förstås. Oskar valde att tro på Johan. Han hade ju sett, trots allt.

 »Usch, alltså …« Johan la på luren, såg sig villrådigt omkring. Jimmy skakade på huvudet, blåste ut rök genom Jonnys sovrumsfönster. »Det var det sämsta jag hört.« Med ynklig röst sa Johan: »Det är inte så lätt.« Jimmy vände sig till Jonny som satt på sin säng och gned en tofs från sängöverkastet mellan fingrarna. »Hur var det? Halva klassrummet brann upp?« Jonny nickade. »Alla i klassen hatar honom.« »Och du …«, Jimmy vände sig till Johan igen, »du säger att … vad var det du sa? ’Lite papper.’ Tror du han går på det?« Johan sänkte skamset huvudet. »Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tänkte han skulle … bli misstänksam om jag sa att …« »Ja, ja. Gjort är gjort. Nu får vi bara hoppas att han kommer.« 

41102 Låt den rätte komma ORI

401

04-03-25, 09.22

Johan flög med blicken mellan Jonny och Jimmy. Båda var tomma i ögonen, förlorade i bilder av den kommande kvällen. »Vad tänker ni göra?« Jimmy lutade sig fram i stolen, borstade bort lite aska som fallit på hans tröjärm och sa sakta: »Han brände upp. Allt vi hade av vår farsa. Så vad vi tänker göra. Det är ju nåt som du inte behöver … engagera dig så väldigt mycket i. Eller hur?«

 Mamma kom vid halv sex. Lögnen, oförtroendet från kvällen innan låg fortfarande som en kall dimma emellan dem, och mamma gick direkt ut i köket, började slamra onödigt högt med disken. Oskar stängde sin dörr. La sig på sängen och tittade i taket. Han kunde gå. Ut på gården. Ner i källaren. Upp till torget. Ta tunnelbanan. Men det fanns ändå ingen plats … ingen plats där han … ingenting. Han hörde hur mamma gick till telefonen, slog ett nummer med många siffror. Pappas, förmodligen. Oskar frös lite. Han drog täcket över sig, satte sig upp med bakhuvudet mot väggen, lyssnade till ljudet av mammas och pappas samtal. Om han kunde prata med pappa. Men det kunde han inte. Det blev aldrig något av. Oskar svepte täcket omkring sig. Låtsades att han var en indianhövding, oberörd av allt medan mammas röst höjdes. Efter en stund började hon skrika och indianhövdingen föll ner i sängen, tryckte täcket, händerna över öronen. Det är så tyst inne i huvudet. Det är … världsrymden. Oskar gjorde strecken, färgerna, prickarna framför sina ögon till planeter, avlägsna solsystem som han färdades igenom. Landade på kometer, flög med en stund, hoppade av och svävade fritt i rymden tills det ryckte i täcket och han öppnade ögonen. Mamma stod där. Läpparna förvridna. Hennes röst ett hackande stackato när hon pratade: »Jaha. Nu har pappa berättat … att han … i lördags … att du … var var du nånstans? Va? Var var du nånstans? Kan du svara på det?« Mamma ryckte i täcket, alldeles vid hans ansikte. Hennes hals spändes till en hård, tjock sträng. 

41102 Låt den rätte komma ORI

402

04-03-25, 09.22

»Nu åker du inte dit mer. Aldrig mer. Hör du det? Varför har du inte berättat nåt? Alltså … den jäveln. Såna ska inte ha barn. Han ska inte träffa dig nåt mer. Kan han sitta där och supa bäst han vill. Hör du det? Vi behöver inte honom. Jag är så …« Mamma tvärvände bort från sängen, smällde igen dörren så det darrade i väggarna. Oskar hörde hur hon snabbt slog det långa numret igen, svor till när hon missade en siffra, började om. Några sekunder efter att hon slagit sista siffran började hon skrika igen. Oskar kröp ur täcket, tog sin träningspåse och gick ut i hallen där mamma var så upptagen av att skrika åt pappa att hon inte märkte när han gled i kängorna och utan att knyta dem gick till ytterdörren. Först när han stod i trapphuset såg hon honom. »Hallå! Var ska du ta vägen?« Oskar smällde igen dörren och sprang nedför trapporna, fortsatte springa med sulorna klapprande mot simhallen.

 »Roger, Prebba …« Jimmy pekade med plastgaffeln mot de två som kom ut från tunnelbanan. Tuggan med räksallad som Jonny just tagit från sin tunnbrödsrulle fastnade halvvägs ner i halsen och han var tvungen att svälja en extra gång för att få ner den. Han tittade frågande på sin bror, men Jimmys uppmärksamhet var vänd mot de två som kom släntrande fram till korvkiosken och morsade. Roger var tunn och hade långt stripigt hår, läderjacka. Huden i ansiktet var punkterad av hundratals små kratrar och tycktes krympt eftersom benen där under tydligt stod ut och ögonen verkade onaturligt stora. Prebbe hade jeansjacka med avklippta ärmar och under den en t-shirt och inget mer, trots att det bara var ett par plusgrader. Han var stor. Svällde överallt, snaggat hår. En fjälljägare som tappat formen. Jimmy sa någonting till dem, pekade, och de tog täten i riktning mot transformatorstationen ovanför tunnelbanerälsen. Jonny viskade: »Varför … kommer dom?« »För att hjälpa till, förstås.« »Behövs det?« Jimmy fnös och skakade på huvudet som om Jonny verkligen inte begrep ett skvatt av hur saker och ting fungerade. »Hur hade du tänkt med majjen, då?« »Avila?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

403

04-03-25, 09.22

»Ja. Trodde du han bara skulle låta oss knalla in där och … va?« På det hade Jonny inget svar, så han följde sin bror in bakom det lilla tegelhuset. Roger och Prebbe stod i skuggan med händerna i fickorna och stampade i marken. Jimmy tog ur jackfickan fram ett silverfärgat cigarrettetui, knäppte upp det och höll fram det mot de två. Roger studerade de sex handrullade cigarretterna som låg i det, sa: »Rullat och klart, man tackar …«, och nappade åt sig den tjockaste mellan två tunna fingrar. Prebbe gjorde en grimas som fick honom att se ut som en av de där gubbarna på balkongen i Mupparna. »Tappar stunsen om det får ligga.« Jimmy vickade inbjudande på etuiet, sa: »Jävla kärring. Gjorde dom för en timme sen. Och det här är inget sånt marockanskt skit som du brukar komma med. Det här är riktiga grejer.« Prebbe flåsade till och tog en av cigarretterna, fick eld av Roger. Jonny tittade på sin bror. Jimmys ansikte var en skarp silhuett mot ljuset ifrån tunnelbaneperrongen. Jonny beundrade honom. Undrade om han själv någonsin skulle bli sån att han vågade säga »jävla kärring« till en sån som Prebbe. Jimmy tog själv en cigarrett, tände den. Det ihoprullade papperet framme vid spetsen brann ett ögonblick innan det blev glöd. Han drog ett djupt bloss och Jonny kringvärvdes av den söta lukten som alltid satt i Jimmys kläder. De rökte i tystnad en stund. Sedan sträckte Roger fram sin cigarrett mot Jonny. »Ska du ha ett bloss, eller?« Jonny var på väg att sträcka fram handen för att ta emot, men Jimmy slog till Roger på axeln. »Idiot. Vill du han ska bli som du, va?« »Vore väl trevligt.« »För dig, kanske. Inte för honom.« Roger ryckte på axlarna, tog tillbaka sitt erbjudande. Klockan var halv sju när alla rökt färdigt, och när Jimmy talade gjorde han det med överdriven tydlighet, varje ord en komplicerad skulptur som skulle ut ur munnen. »Okej. Det här … är Jonny. Min brorsa.« Roger och Prebbe nickade införstått. Jimmy tog tag i Jonnys haka med en lite klumpig rörelse, vred hans huvud i profil mot de två andra. »Kolla örat här. Det har han gjort. Den här som vi ska … ta hand om.« Roger tog ett steg fram, kisade mot Jonnys öra, smackade. 

41102 Låt den rätte komma ORI

404

04-03-25, 09.22

»Fy fan. Ser för jävligt ut.« »Behöver inga … expert … utlåtanden. Ni bara lyssnar. Så här blir det …«

 Gallergrindarna i korridoren mellan tegelväggarna var upplåsta. Kaploff, kaploff ekade det om Oskars skor när han gick fram till simhallsdörren, drog upp den. Fuktig värme la sig över hans ansikte och ett moln av ånga vällde ut i den kalla korridoren. Han skyndade sig att gå in och stänga dörren. Han sparkade av sig skorna och fortsatte in i omklädningsrummet. Tomt. Från duschrummet hördes strilande vatten, en mörk röst som sjöng: Besame, besame mucho Como si fuera esta noche la ultima vez … Magistern. Utan att ta av sig jackan satte sig Oskar på en av bänkarna, väntade. Efter en stund upphörde både plasket och sången och magistern kom ut i omklädningsrummet med en handduk över höfterna. Hans bröst var alldeles ludet av svart, krulligt hår med gråa stänk. Oskar tyckte att han såg ut som något från en annan planet. Magistern fick syn på honom, log ett brett leende. »Oskar! Så du krypa ut ur skalet i alla fall.« Oskar nickade. »Det blev lite … trångt.« Magistern skrattade, kliade sig över bröstet; fingertopparna försvann i krullet. »Du är tidig.« »Ja, jag tänkte …« Oskar ryckte på axlarna. Magistern slutade klia sig. »Du tänkte?« »Jag vet inte.« »Prata?« »Nä, jag bara …« »Får jag se på dig.« Magistern tog ett par snabba kliv fram till Oskar, studerade hans ansikte, nickade. »Aha. Okej.« »Va … då?« »Det var du.« Magistern pekade mot sina ögon. »Jag ser. Du har bränt på ögonbryn. Nej, vad heter det? Under. Ögon…« 

41102 Låt den rätte komma ORI

405

04-03-25, 09.22

»Frans?« »Ögonfrans. Just det. Lite här på hår också. Hm. Om du inte vill någon ska veta säker du får klippa hår lite. Ögon … frans växer fort. Måndag det är borta. Bensin?« »T-röd.« Magistern blåste ut luft mellan läpparna, skakade på huvudet. »Mycket farlig. Förmodligen …«, Magistern vidrörde med pekfingret Oskars tinning, »… du är lite galen. Inte mycket. Men lite. Varför T-röd?« »Jag … hittade den.« »Hittade? Var då?« Oskar tittade upp på magisterns ansikte; en fuktig, välvillig sten. Och han ville berätta. Han ville berätta alltihop. Han visste bara inte var han skulle börja. Magistern väntade. Sa sedan: »Leka med elden är mycket farlig. Kan bli vana. Är ingen bra metod. Mycket bättre fysisk träning.« Oskar nickade, och känslan försvann. Magistern var bra, men han skulle inte förstå. »Nu du klär om och jag visar dig lite teknik med skivstång. Okej?« Magistern vände för att gå till sin expedition. Stannade utanför dörren. »Och Oskar. Du är inte orolig. Jag inte säger till någon om inte du vill. Bra? Vi kan prata mer efter träning.« Oskar klädde om. När han var färdig kom Patrik och Hasse, två killar från a. De hejade på Oskar, men han tyckte att de tittade lite för länge på honom, och när han gick in i träningsrummet hörde han hur de började viska med varandra. En känsla av olust satte sig i magen. Han ångrade att han kommit hit. Men strax därefter kom magistern, omklädd till t-shirt och kortbyxor, och visade hur man kunde få ett effektivare ryck på skivstången genom att låta den vila mot fingertopparna, och Oskar klarade  kilo; två kilo mer än förra gången. Magistern antecknade det nya rekordet i sin bok. Fler grabbar kom, däribland Micke. Han log sitt vanliga kryptiska leende som kunde betyda allt ifrån att han om ett ögonblick skulle ge bort en fin present, till att han skulle göra någonting hemskt mot en. Det senare var fallet, även om Micke själv inte förstod den fulla vidden. På väg till träningen hade han blivit ikappsprungen av Jonny som bett honom göra en grej, eftersom Jonny tänkte skämta lite med Oskar. Det tyckte Micke lät helt okej. Han gillade skämt. Dessutom hade Mickes hela 

41102 Låt den rätte komma ORI

406

04-03-25, 09.22

samling med hockeykort brunnit upp i tisdags kväll, så ett litet skämt på Oskars bekostnad var något han gärna ställde upp på. Men tills vidare log han. Träningen fortsatte. Oskar tyckte att de andra tittade konstigt på honom, men så fort han försökte möta deras blickar, tittade de bort. Han hade helst velat gå hem. … nej … gå … Gå, bara. Men magistern vakade över honom, peppade honom och det fanns liksom ingen möjlighet. Dessutom: att vara här var i alla fall bättre än att vara hemma. När Oskar var färdig med sitt träningspass var han så utmattad att han inte ens orkade må dåligt. Han gick till duschrummet, lite efter de andra, duschade med ryggen ut mot rummet. Inte för att det spelade någon roll. Man badade ändå naken. Han stod en stund vid glasväggen mellan duschrummet och poolen, gjorde med handen ett titthål i kondensimman som täckte glaset, tittade på de andra som hoppade runt i bassängen, jagade varandra, kastade bollar. Och det kom över honom igen. Inte som en i ord formulerad tanke, men som en etterstark känsla: Jag är ensam. Jag är … helt ensam. Sedan fick magistern syn på honom, vinkade åt honom att komma in, hoppa i. Oskar masade sig nedför den korta trappan, gick fram till poolkanten och såg ner i det kemiskt blå vattnet. Han hade inget spritt eller hopp i kroppen, så han klev i från badstegen, ett steg i taget och lät sig omslutas av det ganska kalla vattnet. Micke satt på bassängkanten, log och nickade åt honom. Oskar simmade några tag bort, i riktning mot magistern. »Orre!« Han såg bollen som kom flygande i ögonvrån ett ögonblick för sent. Den daskade ner i vattnet precis framför honom och stänkte klorerat vatten i hans ögon. Det sved till som tårar. Han gnuggade ögonen och när han tittade upp råkade han se magistern som stod och tittade på honom med ett … medlidsamt? … uttryck i ansiktet. Eller föraktfullt. Kanske bara inbillning, men han slog undan bollen som guppade framför hans näsa och sjönk. Lät huvudet glida ner under vattenytan, håret böljade kittlande kring hans öron. Han sträckte armarna rakt ut från kroppen 

41102 Låt den rätte komma ORI

407

04-03-25, 09.22

och flöt med ansiktet under ytan, gungade med vattnet. Låtsades att han var död. Att han fick flyta här i evighet. Behövde aldrig mera resa sig och möta blickarna från dem som i slutändan bara ville honom ont. Eller att världen när han till slut lyfte upp sitt huvud skulle vara borta. Att det bara fanns han och ett stort blått. Men även med öronen under vattnet kunde han höra de avlägsna ljuden, smällarna från världen omkring och när han drog sitt ansikte ur vattnet var den förstås där; ekande, skränande. Micke hade lämnat sin plats vid bassängkanten och de andra var invecklade i något slags volleyboll. Den vita bollen flög i luften, tydlig mot de frostade fönsterglasens svärta. Oskar paddlade sig till ett hörn i den djupa delen av bassängen, stod där med bara näsan över vattnet och såg på. Micke kom snabbt gående från duschrummen i andra änden av salen, ropade: »Magistern! Det ringer inne på ditt rum!« Magistern muttrade någonting och stegade iväg längs bassängkanten. Han nickade åt Micke och försvann upp i duschrummen. Det sista Oskar såg av honom var en suddig kontur bakom det immiga glaset. Sedan var han borta. Så fort Micke lämnat omklädningsrummet intog de sina positioner. Jonny och Jimmy gled in i träningsrummet; Roger och Prebbe ställde sig tryckta mot väggen intill dörrposten. De hörde Micke ropa inifrån simhallen, gjorde sig beredda. Mjuka barfotasteg som nalkades, passerade träningsrummet och ett par sekunder senare kom magister Ávila in genom dörren till omklädningsrummet och gick fram till expeditionen. Prebbe hade redan virat de dubbla tubsockorna fyllda med småmynt ett varv runt handen för att få bättre grepp. Samtidigt som magistern nådde dörren, stod med ryggen mot honom, tog Prebbe ett kliv fram och svingade tyngden mot hans bakhuvud. Prebbe var inte särskilt smidig, och magistern måste ha hört någonting. Halvvägs i svingen vred han huvudet åt sidan och slaget träffade honom istället ovanför örat. Effekten blev ändå den önskade. Magistern slungades snett framåt, slog huvudet i dörrkarmen och gled ner på golvet. Prebbe satte sig på hans bröst och vek in den tunga bullen med mynt i handflatan så att han skulle kunna slå ett mer kontrollerat slag om det blev nödvändigt. Verkade inte så. Magisterns armar darrade lite, men han gjorde inte minsta försök till motstånd. Prebbe trodde inte att han var död. Såg inte ut så, bara. 

41102 Låt den rätte komma ORI

408

04-03-25, 09.22

Roger kom fram, lutade sig över den liggande kroppen som om han aldrig sett någonting liknande. »Är det en turk, eller?« »Fan vet jag. Plocka nycklarna.« Medan Roger rotade fram nycklarna ur magisterns kortbyxor såg han hur Jonny och Jimmy gick ut från träningsrummet, mot bassängen. Han fick fram nycklarna, prövade dem en och en i expeditionsdörren, sneglade ner på magistern. »Hårig som en apa, alltså. Bergis turk.« »Kom igen nu.« Roger suckade, fortsatte prova nycklarna. »Säger det bara för din skull. Känns väl lite bättre om …« »Skit i det, du. Kom igen nu.« Roger hittade rätt nyckel och låste upp dörren. Innan han gick in pekade han på magistern och sa: »Kanske inte ska sitta så där. Kan nog inte andas då.« Prebbe gled ner från bröstet, satte sig intill den liggande kroppen med tyngden redo i handen om Ávila skulle försöka något. Roger sökte igenom fickorna på jackan han fann på expeditionen, hittade en plånbok med tre hundra kronor i. I en låda i skrivbordet, som han efter lite sökande hittade nyckeln till, låg tio stycken ostämplade förköpshäften. Han tog dem också. Inget vidare byte. Men det var ju inte vad det handlade om. Ren gentjänst. Oskar stod fortfarande i bassängens hörn och blåste bubblor i vattnet när Jonny och Jimmy kom in. Hans första reaktion var inte rädsla, utan förtrytelse. De hade ju ytterkläderna på sig. Ja, inte ens skorna hade de tagit av sig, och magistern som var så noga med … När Jimmy ställde sig vid bassängkanten och började speja ut över poolen, kom rädslan. Han hade träffat Jimmy ett par gånger, flyktigt, och tyckt att han verkade otäck redan då. Nu var det dessutom någonting med hans ögon … hur han rörde huvudet … Som Tommy och dom när dom har … Jimmys blick fann Oskars och han kände med en frossbrytning att han var … naken. Jimmy hade kläder på sig, pansar. Oskar satt i det kalla vattnet och varje centimeter av hans hud var blottad. Jimmy nickade åt Jonny, gjorde en halvcirkelrörelse med handen, och de började gå längs varsin långsida, mot Oskar. Medan han gick skrek Jimmy till de andra: 

41102 Låt den rätte komma ORI

409

04-03-25, 09.22

»Stick härifrån! Allihop! Upp ur vattnet!« De andra stod stilla eller trampade vatten, obeslutsamma. Jimmy ställde sig vid bassängkanten, tog ur jackfickan fram en stilett, fällde ut den och höll den som en pil riktad mot klungan av pojkar. Knyckte med den mot andra bassängkanten. Oskar satt tryckt mot hörnet, tittade förfrusen på medan de andra pojkarna snabbt simmade eller vadade bort mot andra sidan och lämnade honom ensam i bassängen. Magistern … var är magistern … En hand grep tag i hans hår. Fingrar flätade sig fast så att det sved i hårbottnen och hans huvud föstes bakåt ända in i hörnet. Ovanför sig hörde han Jonnys röst. »Det där är min brorsa. Din jävel.« Oskars huvud dunkades bakåt ett par gånger och vatten plaskade upp i hans öron medan Jimmy gick fram till bassänghörnet, hukade sig ner med stiletten i handen. »Tjena Oskar.« Oskar fick en kallsup och började hosta. Varje skakande rörelse med huvudet som hostan framkallade fick det att svida i hårbottnen, där Jonnys fingrar grep än hårdare tag. När hostan tagit slut, klingade Jimmy med stilettens blad mot kakelkanten. »Du, jag tänkte så här. Att vi skulle ha en liten tävling. Sitt alldeles still …« Stiletten passerade strax ovanför Oskars panna när Jimmy räckte över den till Jonny, övertog greppet om Oskars hår. Oskar vågade inte göra något. Han hade under några sekunder tittat in i Jimmys ögon och de såg alldeles galna ut. Så fyllda med hat att det inte gick att titta på. Hans huvud var intryckt mot bassänghörnet. Hans armar vevade kraftlöst runt i vattnet. Ingenting fanns att gripa tag i. Han sökte de andra pojkarna. De stod uppe på bassängens kortsida, Micke längst ut, fortfarande flinande, förväntansfull. De andra såg mest rädda ut. Ingen skulle hjälpa honom. »Jo, så här … det är enkelt, va. Enkla regler. Du stannar under vattnet i … fem minuter. Klarar du det så gör vi nån liten rispa i kinden på dig eller nåt. Litet minne, bara. Om du inte klarar det, så … ja, när du kommer upp så sticker jag ut ena ögat på dig. Okej? Har du förstått reglerna?« Oskar fick upp munnen över vattnet. Det sprutade vatten om läpparna när han hackande sa: »… det går inte …« 

41102 Låt den rätte komma ORI

410

04-03-25, 09.22

Jimmy ruskade på hans huvud. »Det är ditt problem. Du ser klockan där? Om tjugo sekunder börjar vi. Fem minuter. Eller ögat. Passa på att andas nu. Tio … nio … åtta … sju …« Oskar försökte skjuta sig bort med fötterna, men han behövde stå på tå för att ens få hela huvudet över vattenytan, och Jimmys hand höll fast i hans hår, gjorde alla rörelser omöjliga. Om jag rycker loss håret … fem minuter … När han försökt på egen hand hade han som mest klarat tre. Nästan. »Sex … fem … fyra … tre …« Magistern. Magistern kommer komma innan … »Två … ett … noll!« Oskar hann bara ta ett halvt andetag innan hans huvud trycktes ner under vattnet. Han förlorade fotfästet och underdelen av hans kropp flöt sakta upp tills han låg med huvudet böjt ner mot bröstet några decimeter under ytan, huvudsvålen svidande som eld när klorvattnet trängde in i bristningar och sår i hårbottnen. Det kunde inte ha pågått mer än en minut när paniken började komma. Han spärrade upp ögonen och såg bara ljusblått … slöjor av rosa som gled från hans huvud förbi ögonen när han försökte spjärna med kroppen trots att det inte gick, eftersom ingenting fanns att få fäste i. Hans ben sparkade uppe vid ytan och det ljusblå framför hans ögon krusades, bröts i ljusvågor. Bubblor steg ur hans mun och han slog ut med armarna, svävade på rygg och ögonen drogs till det vita, till lysrörens gungande strålar i taket. Hjärtat bultade som en hand mot en glasruta, och när han råkade dra in vatten genom näsan började ett slags lugn sprida sig i kroppen. Men hjärtat slog hårdare, mer enträget, ville leva och han sprattlade åter förtvivlat, försökte få grepp om något där inget grepp fanns att få. Och hans huvud trycktes djupare ner. Och underligt nog tänkte han: Hellre det. Än ögat. Efter två minuter började Micke känna sig jävligt olustig. Det verkade ju som att … som att de verkligen tänkte … Han såg sig runt bland de andra grabbarna, men ingen verkade hågad att göra någonting och själv sa han bara halvkvävt: »Jonny … vafan …« Men Jonny tycktes inte höra honom. Blick stilla stod han på knä vid bas

41102 Låt den rätte komma ORI

411

04-03-25, 09.22

sängkanten med stilettens spets riktad ner mot vattnet, mot den brutna vita formen som rörde sig där nere. Micke tittade mot duschrummet. Vad fan kom inte magistern för? Patrik hade sprungit för att hämta honom, varför kom han inte? Micke drog sig längre upp i hörnet, intill den mörka glasdörren ut mot natten, knöt armarna över bröstet. I ögonvrån tyckte han sig se hur någonting föll från taket utanför. Det började bulta på glasdörren så den skakade i sina fästen. Han lyfte sig på tå, kikade ut genom fönstret av vanligt glas som satt högst upp och såg en liten flicka. Flickan lyfte sitt ansikte mot hans. »Säg Kom in!« »V … va?« Micke tittade tillbaka mot det som hände vid bassängen. Oskars kropp hade slutat röra sig men Jimmy stod fortfarande lutad över bassängkanten, tryckte ner huvudet. Det gjorde ont i Mickes hals när han svalde. Vad som helst. Bara det slutar. Det bultade på glasrutan igen, hårdare. Han tittade ut i mörkret. När flickan öppnade munnen och skrek åt honom kunde han se … att hennes tänder … och att det var något som hängde från hennes armar. »Säg att jag får komma in!« Vad som helst. Micke nickade, sa nästan ohörbart: »Du får komma in.« Flickan drog sig bort från dörren, försvann i mörkret. Det där som hängde från hennes armar skimrade till, och hon var borta. Micke vände sig åter mot bassängen. Jimmy hade dragit upp Oskars huvud ur vattnet och tagit tillbaka stiletten från Jonny, förde den ner mot Oskars ansikte, siktade. En ljusfläck syntes mot det svarta mittenfönstret och en mikrosekund senare splittrades det. Säkerhetsglaset sprack inte som vanligt glas. Det exploderade i tusentals pyttesmå rundade fragment som föll rasslande mot bassängkanten, flög in i hallen, över vattnet, glittrade som en myriad av vita stjärnor.

41102 Låt den rätte komma ORI

412

04-03-25, 09.22

EPILOG

FREDAG 13 NOVEMBER

Fredag den trettonde … Gunnar Holmberg satt inne på den tomma rektorsexpeditionen, försökte få styrsel på sina anteckningar. Hela dagen hade han tillbringat på Blackebergsskolan; tittat på brottsplatsen, pratat med elever. Två tekniker från centrum och en blodstänksanalytiker från SKL höll fortfarande på att säkra spår nere i simhallen. Två ungdomar hade blivit dödade där igår kväll. En tredje … försvunnit. Han hade även talat med Marie-Louise, klassföreståndarinnan. Fått klart för sig att den försvunne pojken, Oskar Eriksson, var den pojke som räckt upp handen och svarat på hans fråga om heroin för tre veckor sedan. Han kom ihåg honom. Jag läser mycket och så där. Kom också ihåg att han trott att pojken skulle vara den förste att komma ut till polisbilen. Då skulle han ha tagit med pojken på en liten tur, kanske. Om möjligt stärkt hans självförtroende en smula. Men pojken hade inte kommit. Och nu var han borta. Gunnar ögnade igenom sina anteckningar från samtalen med pojkarna som befunnit sig i badhuset igår kväll. Deras vittnesmål var i stort sett samstämmiga, och ett ord återkom hela tiden: ängel. Oskar Eriksson hade blivit hämtad av en ängel. Samma ängel som enligt vittnesmålen slet av huvudena på Jonny och Jimmy Forsberg och lämnade dem på bassängbottnen. När Gunnar berättade detta om ängeln för den brottsplatsfotograf som med undervattenskamera fotograferat de två huvudena på den plats där de hittats, hade han sagt: »Knappast en från himlen, i såna fall.« Nej … 

41102 Låt den rätte komma ORI

413

04-03-25, 09.22

Han tittade ut genom fönstret, försökte hitta en rimlig förklaring. Ute på gården vajade skolans flagga på halv stång. Två psykologer hade varit närvarande vid samtalen med pojkarna från badhuset eftersom flera av dem visade oroväckande tecken på att tala alltför lättvindigt om det som inträffat, som om det var en film, något som inte hänt i verkligheten. Och det var ju vad man helst ville tro. Problemet var att blodstänksanalytikern i viss mån bekräftade det pojkarna sa. Blod hade färdats i såna banor, lämnat spår på såna platser (tak, bjälkar) att det omedelbara intrycket blev att de gjorts av något som … flög. Det var detta man nu jobbade med att förklara. Bortförklara. Man skulle säkert lyckas. Pojkarnas magister låg på intensiven med en kraftig hjärnskakning och kunde höras tidigast imorgon. Han skulle knappast komma med något nytt. Gunnar tryckte händerna mot tinningarna så ögonen smalnade, blickade ner i sina anteckningar. »ängel … vingar … huvudet sprack … stiletten … försökte dränka Oskar … Oskar var alldeles blå … såna här tänder som lejon … hämtade Oskar …« Och det enda han kunde tänka var: Jag borde resa härifrån.

 »Är den din, den där?« Stefan Larsson, biljettkontrollant på sträckan Stockholm–Karlstad, pekade mot väskan på bagagehyllan. Var inte ofta man såg såna nuförtiden. En riktig … koffert. Pojken i kupén nickade och höll fram sin biljett. Stefan klippte den. »Har du nån som möter dig?« Pojken skakade på huvudet. »Den är inte så tung som den ser ut.« »Nä, nä. Vad har du i den då, om man får fråga?« »Lite allt möjligt.« Stefan tittade på klockan och klippte luft med tången. »Kommer vara kväll när vi är framme.« »Mm.« »Kartongerna. Är dom också dina?« 

41102 Låt den rätte komma ORI

414

04-03-25, 09.22

»Ja.« »Jag menar inte att … men hur ska du … ?« »Jag får hjälp. Sen.« »Jaha. Ja, ja. Okej. Trevlig resa, då.« »Tack.« Stefan drog igen kupédörren, gick vidare till nästa. Pojken verkade reda sig. Om han själv hade så där mycket att bära skulle han knappast se så glad ut. Men det är väl annorlunda när man är ung.

41102 Låt den rätte komma ORI

415

04-03-25, 09.22

Om någon skulle få för sig att kontrollera klimatet under november , kommer denne någon upptäcka att det var en ovanligt mild vinter. Jag har tagit mig friheten att sänka temperaturen några grader. I övrigt är allt som står i boken sant, även om det hände på ett annat sätt. Jag vill också tacka några personer. Eva Månsson, Michael Rübsahmen, Kristoffer Sjögren och Emma Berntsson provläste den första versionen och kom med synpunkter som var värdefulla. Jan-Olof Wesström läste och kom inte med några synpunkter. Men han är min bästis. Aron Haglund läste, och tyckte så mycket om berättelsen att jag vågade skicka iväg den. Tack för det. Tack också till personalen på Vingåkers bibliotek som med tålamod och vänlighet letat upp och tagit hem ovanliga böcker som jag behövde under skrivandet. Ett litet bibliotek med mycket hjärta. Och naturligtvis: tack till Mia, min hustru som lyssnat på mitt högläsande av texten under framväxt, förmått mig att ändra det som var uselt, utveckla det som var okej. Jag törs inte nämna scener som skulle varit kvar, om det inte varit för henne. Tack, alla. John Ajvide Lindqvist

41102 Låt den rätte komma ORI

416

04-03-25, 09.22