Terra Nullius: En Resa Genom Ingens Land [1st ed.] 91-0-010599-6 [PDF]

Zitiervorschau

SVEN LINDQVIST

ER ULLIUS EN RESA GENOM INGENS LAND

ALBERT B ONNIERS FÖRLAG

Europas karta inskriven i Australiens.

ISBN

91-0-010599-6

©Sven Lindqvist 2005 Grafisk form Jan Biberg WS Bookwell, Finland 2005

Innehåll

Till Moorundie ......... .. .................. .............. 7 ..

Öknens hemlighet . .. . .

.. ............

Till Kahlin Compound

.. . .

..

..............

..

.............

..............

l5

49

De döda dör inte ......................................... 72 Till Pinjarra

...

...

....

Lukten av vit man Marken

....

....

......

... . ... ..

..

......

..

......................................................

.

....

.

Litteratur

.

.

................

......

.....

.

....

...... .

.. .....

134

1 77

; ................................... 1 89

.. ....... ...

lOO

. . . . . ................................ l 20

Tidslinje . . ... ... ......... . ...... . . Noter

....

. . .....

.. ........ ..

....

.

..

.. .... 193 .

Till Moorundie

1 Terra nullius. Av latinets terra, jord, mark, land, och nullius, mgens. Alltså: ingens land, land som inte tillhör någon. Eller i varje fall inte någon som räknas. Ursprungligen: land som inte tillhör det romerska riket. Under medeltiden: land som inte tillhör någon kristen härs­ kare. Senare: land som ännu ingen europeisk stat gör anspråk på. Land som med rätta tillfaller den första europeiska stat som invaderar landet. Tomt land. Obebott land. Land som snart blir obebott ef­ tersom det befolkas av lägre stående raser som enligt naturens lagar är dömda att dö ut. Land där de ursprungliga invånarna är eller snabbt kan göras så fåtaliga att de är försumbara. Terra nullius. Juridiskt begrepp som under I 800-talet an­ vändes för att rättfärdiga den europeiska ockupationen av stora delar av jordens landyta. Särskilt vanligt är begreppet i försvaret av den brittiska invasionen i Australien.

7

2 Moorundie? Morrundie? Nej, Kungliga automobilklubben i Adelaide visste ingenting. - Jamen, det var platsen för de första striderna mellan vita och svarta i Sydaustralien, sa jag. Ett helt folk utplånades: Ngaiawongfolket. De hade bott där i över femtusen år. Det måste väl finnas åtminstone ett minnesmärke kvar? Nej, namnet fanns inte på några av deras kartor eller respla­ ner. De hänvisade till South Australian Museum som inte hel­ ler visste någonting om Moorundie. De infödda lever i museets utställning i ett ständigt presens, i ett evigt tidlöst, permanent nu som saknar både framtid och historia. Ingenting sägs om vad de vitas invasion gjorde med dem som blev invaderade. - Jamen, det var ju här upptäcktsresanden Edward John Eyre började den vetenskapliga utforskningen av Australiens urinvånare, sa jag. Det var i Moorundie han samlade material till sin avhandling "Manners and Customs of the Aborigines of Australia", som är själva inkörsporten till allt vad det här museet har att visa om aboriginerna . . . Nej, museets informationsavdelning beklagade och hän­ visade till turistbyrån, som hänvisade vidare till en annan turistbyrå, som heller ingenting visste. Moorundie tycktes uppslukat av marken.

3 Runt omkring mig pågick Försoningsdagen i Adelaide. "Sorry", stod det på plakaten. "Förlåt", sa 5 0 ooo vita demon­ stranter. De protesterade mot sin regerings vägran att be om förlåtelse för den orätt som begåtts och fortfarande begås mot Australiens urinvånare. 50 ooo vita visade sin solidaritet med de svarta genom att kräva att regeringen ber om förlåtelse. De 9 5 0 ooo Adelaidebor som inte demonstrerade antog ut8

maningen och svarade under de följande dagarna på webben och insändarsidorna. "Sorry" var inte bara en artighetsfras, framhöll man. Om regeringen bad de infödda om förlåtelse, så skulle den nuvarande generationen därmed ta på sig ansvaret för tidigare generationers redan preskriberade brott. Om rege­ ringen så mycket som viskade "förlåt" skulle slussportarna öppnas för en störtflod av ersättningskrav från människor som inte hade annat än hudfärgen gemensamt med offren för det förflutnas förbrytelser. "Förlåtelse för vadå?" sa andra. Illdåd hade minsann före­ kommit på båda sidor i konflikten. Det var bara naturligt att den tekniskt och militärt mer utvecklade civilisationen bese­ grade den tekniskt underlägsna. Vad som hände i Australien hände också i Nordamerika och Sydamerika, i Sibirien och Centralasien. Stora delar av jordklotet är i dag befolkat av eu­ ropeiska invandrare som trängt undan den ursprungliga be­ folkningen. Som i sin tur ofta trängt undan en ännu ursprung­ ligare. Ska alla ha betalt? Vem skulle i så fall betala? För vadå?

4 Till sist hittade jag Moorundie/Morrundie i en dator på miljö­ departementets kartavdelning. Platsen visade sig ligga vid flo­ den Murray omedelbart söder om Blanchetown. En kylig och strålande junimorgon kör jag ut ur Adelaide. Vingårdarna grönskar, hästvetet lyser på brunröda åkrar, he­ darnas blåbuskar är strödda med stjärnor. En och annan vit­ lysande gotländsk grusväg skvallrar om kalkstensbotten. En och annan långdragen trädlös kulle smakar Skottland. Här finns varken tall eller gran, varken björk eller lind, var­ ken ek eller alm. Här finns akacia och eukalyptus, punkt. Men dessa båda släkten tycks i Australien kunna anta vilka former som helst. Eftersom det bara finns två träd har dessa två iklätt sig hela den formrikedom som på andra kontinenter är upp9

delad på många olika släkten och familjer. Trädkronorna flyter som moln på himlen. Grönskan tycks sväva i luften, makligt lutad mot tomma intet. Plötsligt sticker nånting som ser ut som en dillkrona upp över de andra kro­ norna. Lika plötsligt sträcker landskapet fram en bukett träd sammanhållen med fuktig näve av en rotklump halvvägs nere i marken. Nedanför Blanchetown är floden saktfärdig och slamrik. Den skapar ett frodigt och fuktigt landskap i flodbädden. Det går en liten grusväg nere vid vattnet. Namnet Moorundie är framförallt knutet till en av slammet bildad ö mitt i floden.

5 Hit kom John Eyre den 1 5 juni 1 839. Han tyckte han hade kommit till paradiset. Här fanns allt som behövdes för ett gott liv: rinnande vatten, höga träd, fruktbar jord och tusentals fåg­ lar och fiskar, ja det var den idealiska platsen för en bosättning. Han skyndade sig tillbaka till Adelaide och köpte av den ny­ grundade kolonins regering I 41 I tunnland mark vid Moorun­ die. Nu var han markägare i paradiset. Förutsättning för köpet var att marken inte tillhörde någon annan, att den var, som man sade, "terra nullius", ingens land, obebott land. Det fanns bara en hake: Moorundie var inte obebott. Abori­ ginerna bodde redan där sedan minst 5 ooo år och tänkte stan­ na kvar. Varje gång en boskapshjord drevs tvärs Över kontinen­ ten från de gamla straffkolonierna Sydney och Melbourne i öster till den nya invandrarkolonin Adelaide blev det strid när man kom till Moorundie. En samtida bedömare beskrev det så här: "Så snart de vita var tillräckligt överlägsna kunde man vara säker på att de ställde till blodbad på de svarta." Eyre antecknade i sin dagbok: "Männens enda tanke är hämnd- de skjuter varenda inföding de får syn på." Att skjuta ro

sig fram gjorde kanske passagen lättare just den här gången, men ledde till svårigheter för nästa boskapshjord och för de vita som ville bosätta sig i dalen. Mycket riktigt - striderna intensifierades år från år och kul­ minerade 1 84 1 i en massaker där vita soldater mejade ned abo­ riginerna oavsett ålder och kön. Enligt officiella siffror döda­ des 3 o svarta. Det verkliga antalet var långt högre. Efter massakern utsågs Eyre till distriktschef i Moorundie med uppgift att lära känna de infödda och göra slut på stri­ derna. När han avgick tre år senare berömde han sig av att det under hans tid inte inträffat ett enda fall då europeer lidit all­ varlig skada eller utsatts för attack av de infödda. Eyre lycka­ des också hejda de vitas värsta maktmissbruk. Han införde en paternalistisk regim med månatlig utdelning av mjöl och sock­ er. Men han kunde inte hindra att aboriginernas samhälle föll sönder i maktlöshet, förnedring och självförakt. De svarta in­ sjuknade i de vitas sjukdomar och trängseln i deras läger un­ derlättade smittspridningen. Vita män utan vita kvinnor jagade svarta kvinnor och spred könssjukdomar. r 841 var de ännu okända i Moorundie. Tre år senare var många döende.

6 Ytterligare några decennier och hela folket var borta. Ingen ta­ lade längre deras språk. Ingen vårdade deras heliga platser. Det finns inte ens ett minnesmärke kvar. Var det folkmord? När blev det i så fall folkmord? När man sköt varenda aborigin man såg? När man köpte eller våldtog kvinnorna och spred syfilis till dem? Eller redan när mari un­ der vapenhot tog ifrån dem deras marker och köpte fred med mjölransoner? - Begreppet folkmord var inte ens uppfunnet, svarar de som inte vill be om förlåtelse. Det dröjde roo år innan ordet "folk­ mord" började användas och ännu längre innan det vann laga Il

kraft. Att döma l 840-talets människor enligt vår tids lagar och moral är anakronistiskt. De kunde inte veta att vad de gjorde en gång i framtiden skulle komma att bli betraktat som orätt. Folkmord förutsätter avsikt. Men de som bosatte sig i Moo­ rundie visste inte vad följden av deras handlingar skulle bli. De förstod inte att de infödda skulle dö ut. De kan inte vara skyl­ diga till något de inte kunde förutse. Men sanningen är att aboriginernas öde mycket väl kunde förutses. En brittisk parlamentskommitte undersökte l 8 37 ur­ sprungsfolkens situation i hela imperiet, från Newfoundland där den sista infödingen skjutits 1823, till Sydafrika och Aust­ ralien där hela folk var på väg att försvinna. Kommitten fann att europeerna orättmätigt hade lagt under sig de inföddas ter­ ritorium, decimerat deras antal och undergrävt deras levnads­ sätt. "Orättvisa och grymhet" var huvudorsaken till att de in­ födda dog ut. Efter tre år i Moorundie kom Eyre till samma slutsats. "Det är ett faktum som inte kan förnekas att varhelst europeiska kolonier har upprättats i Australien, så har antalet infödda i närheten snabbt minskat så att de i några av de tidigare bosätt­ ningarna helt har försvunnit. Det kan inte heller förnekas att det är den vite mannens närvaro som är enda orsaken till denna beklagliga verkan... som, om ingenting görs för att stoppa den, kommer att sopa bort alla Australiens aboriginstammar från jordens yta." "Vi har inte skuggan av rätt eller rättvisa varmed denna aggression kan legitimeras - vi kan inte ens ursäkta oss med att vi sökt ersätta dem som vi har vållat skada eller att vi försökt lindra de lidanden som vår närvaro orsakar." Och därför skallar ropen än i dag mellan husväggarna i Adelaide: "Be om förlåtelse ! Ge upprättelse! Gottgör det för­ flutnas synder! "

12

7 Som mycket ung man for jag till Island med ett fartyg som stannade i Trondheimsfjorden för att lasta silltunnor. Det var sommaren 1 9 5 1, en vacker kväll i slåttertid. Doften av nyslaget hö var berusande stark. Kapten stannade ombord men styrman och den isländska besättningen rodde i land. Jag fick följa med. Islänningarna hade varit här många gånger förr och var välkomna gäster som blev inropade och bjudna på kaffe i gård efter gård. Det pratades och skrattades och stäm­ ningen var hög - ända tills någon fick syn på mig där jag satt nere vid dörren med en sockerbit i munnen och drack kaffe på fat som man skulle göra på den tiden. - Vem är den där? - Han är passagerare, svarade islänningarna. Svensk. "Svensk! " Det blev fullkomligt tyst i rummet. Alla samtal upphörde, alla leenden slocknade. Alla såg på mig. Tystnaden tycktes oändlig. Till sist talade gammelmoran: - Jaså, svensk. Nå, transiteringen 1942 då? Vad skulle jag svara? Transiteringarna av tyska trupper från Tyskland till Norge och tillbaka igen pågick ju i själva verket i flera år. Men hon sa just så - "Nå, transiteringen 1 942 då?" Och alla väntade på svar. Jag försökte ta det från den skämt­ samma sidan: -Jag var tio år I 942. Jag blev inte tillfrågad. - Men stor nog att vara med och dela rovet, sa gammelmoran. Tystnaden blev outhärdlig. Jag tackade för kaffet och smet ut med svansen mellan benen.Jag tyckte det var så himla orätt­ vist. Varför anklaga just mig för vad alla andra svenskar också hade gjort? Eller inte gjort. Som om det var mitt fel. Som om det var jag som hade ansvaret. Jag klättrade nedför den branta dalslänten. Kvällen var ljus, dofterna bedövande. Roddbåten som vi kommit med hade sjunkit flera meter med tidvattnet. Medan jag väntade på de

andra, komponerade jag i tysthet ett stort försvarstal. "Det är fel att skuldbelägga barn för deras föräldrars handlingar. Varje ny generation föds skuldfri." Fast det var ju förstås inte riktigt sant. Statsskulden vandrar vidare från generation till generation. Likaså nationalförmö­ genheten, som är många gånger större än statsskulden. Bara genom att födas svensk var jag född rik. Det var inte min egen förtjänst att j ag hade det bättre än en kongoles eller en indone­ sier. Det var som arvtagare till ett oskadat samhälle och en väl fungerande ekonomi - det var kort sagt som svensk jag hade det bra. Och när j ag tagit emot fördelarna med att vara svensk, hur skulle j ag då kunna säga nej till nackdelarna? Det var genom malmleveranser, permittenttrafik och andra grova neutralitets­ brott Sverige hade hållit sig väl med tyskarna och sluppit kri­ get. Det var mitt eget lands fega eftergiftspolitik j ag hade att tacka för att jag aldrig blivit bombad eller skjuten eller ens be­ hövt gå och lägga mig hungrig. Gammelmoran hade ju rätt. Jag hade varit med och delat rovet. Alltså måste j ag vara med och ta ansvaret.

Öknens hemlighet

8 Swann Reach Hotel inte långt från Moorundie är svindyrt för vad det har att erbjuda. De urgröpta sängarna verkar designade för dromedarer. Efter en råkall natt fullt påklädd under dubbla täcken fumlar jag i mig självservicefrukosten. Morgondiset över flod och färjläge är tenngrått liksom heden. Då går solen upp och i ett slag är allt förvandlat. Allt syns plötsligt: Karon på sin lilla bilfärja över floden, eukalyptusträ­ dens oanständigt nakna stammar, det gracila pepparträdet som bilen står parkerad under. Jag fortsätter norrut via Gladstone genom ett medelhavs­ landskap som nere vid kusten övergår i vattensjukt marskland.

Port Augusta ligger vid en lagun i vikens innersta. Övernattar på Pastoralhotellet. Receptionen ligger i spel­ hallen som är ett elektroniskt helvete av blixtrande och kling­ ande automater. En aboriginkvinna står och växlar pengar till spelmarker. Hon spelar Öknen blommar och Lyckoklöver, hon spelar Blå Lagunen och Dingonatt. På gatan utanför sitter hennes dotter, som ser ut att vara i sexårsåldern, och väntar. Hon är den första aborigin jag ser under resan. Vi undviker varandras blickar. Stäppen, tom och platt, tar vid direkt utanför staden. I väs­ ter ligger Victoriaöknen, i öster Simpsonöknen. Det var lantmätaren McDouall Stuart som vid tredje försö­ ket I 8 62 lyckades hitta den remsa av stäpp och savann mellan de båda öknarna som gjorde det möjligt att korsa Australien från sydkust till nordkust. Han firades, hyllades, adlades - och dog fyra år senare som okänd alkoholist i London. Men den väg han fann heter fortfarande Stuart Highway. Röd väg genom torrt vitt gräs. Aldrig är horisonten så viktig som i öknen. Ett svärdshugg skiljer himmel och jord. Väldi­ gare än landskapet är himmelskapet.

9 Några kilometer öster om huvudvägen ligger Woomera, ett litet symmetriskt, totalplanerat bungalowsamhälle som bygg­ des 1947. Britterna behövde någonstans att bo medan de tes­ tade sina interkontinentala robotar. Den enorma skjutbanan sträckte sig från avskjutningsramperna i Woomera till den australiensiska västkusten vid Port Hedland - en sträcka på 2 400 kilometer ingenmansland med bara några enstaka gårdar. Vita gårdar, då förstås. De svarta tänkte man inte på. På sex egendomar flyttades mangårdsbyggnaderna så att de kom utanför riskområdet. Kvinnor och barn evakuerades. Varning gavs per telefon före varje uppskjutning. För eventu-

ella skador utlovades full kompensation. När Black Knight-raketerna började prövas 1 9 5 5 byggdes skyddsrum för 30 ooo pund vid sex mangårdsbyggnader och elva outstations. Telefonlinjerna byggdes ut för ytterligare 8 ooopund. De svarta hade varken gård eller telefon. De fanns utspridda på ett område stort som hela Västeuropa, ingen visste riktigt var. Större delen av detta territorium utgjorde "skyddsom­ råde" för aboriginerna. Marken hade tilldelats dem på 1 930talet "för evärdlig tid". På 1 940-talet togs reservatet tillbaka och blev skjutbana. De infödda hade fått den då värdelösa mar­ ken som ett slags kompensation för allt annat man tagit ifrån dem. Nu behövdes plötsligt marken och då blev den "förbju­ det område". Omsorgen om de infödda anförtroddes åt polisman W B Macdougall. Stationerad i Woomera skulle han se till att ingen kom till skada inom ett område på mer än en miljon kvadrat­ kilometer. I praktiken visade sig de vitas buller och sopor farligare än deras raketer. Längs vägarna och kring observationsplatserna i skjutfältet växte små berg av välståndssopor som lockade abo­ riginerna när trafiken skrämt bort viltet. Öknens nomader blev bofasta som sopmåsar på högarna av vitt avskräde.

10 Asien har några av världens mest tätbefolkade områden, Aust­ ralien är den mest glesbefolkade kontinenten. Ja, sett med ki­ nesiska eller indonesiska ögon förefaller Australien praktiskt taget obebott. Samma lära om "terra nullius" som britterna åberopade när de ockuperade Australien skulle ge asiaterna rätt att ta över landet. Men vita australiensare var fast beslutna att göra landet vitt. En av de första lagar den australiska federationen skapade var

Immigration Restriction Act 1901. Särskilt verksamt för att förhindra icke-europeisk invand­ ring blev diktamensprovet. Paragrafen nämnde överhuvud­ taget inte ras eller religion utan betecknade helt enkelt som olämplig immigrant var och en som inte på en tjänstemans dik­ tamen kunde skriva ned 50 ord på "något europeiskt språk". Gällde det nu någon som man ville släppa in så fick vederbö­ rande själv välja språk. Gällde det en asiat med lysande kun­ skaper i engelska, tyska eller franska kunde han enkelt ute­ stängas med en diktamen på något annat europeiskt språk, till exempel ungerska. Diktamensprovet användes till r9 5 8 . Då stiftades Migration Act enligt vilken varje utlänning utan visum kan interneras medan hans ärende behandlas. Inte heller här nämns ras eller religion - men i praktiken tillämpas lagen inte mot de cirka 50 ooo vita som, ofta sedan decennier, uppehåller sig illegalt i Australien, utan enbart mot asiatiska båtflyktingar. 1989-94 kom de från Kambodja, 1 994-1997 från Kina och efter r997 från Irak och Afghanistan. Det sammanlagda antalet 1 989-9 7 var mindre än 3 ooo, varav 2 3 00 efter interneringen blev avvisade. De internerade anses inte ha anlänt till Australien fastän de befinner sig där, utan klassas som "non-entrants", "icke-in­ komna". De hålls i sex läger i avlägsna delar av landet, där­ ibland Woomera. Den övergivna skjutbanestaden överlever i dag som inter­ neringsläger för asylsökande. De första fångarna anlände i no­ vember 1 999. När de efter mer än ett år i läger inte fått sina fall avgjorda bröt sig 500 flyktingar ut och försvann. Myndighe­ terna svarade med taggtråd, vattenkanoner, beväpnade vakter och besöksförbud. Interneringslägren blev koncentrations­ läger. Män, kvinnor och barn lever inspärrade där i åratal utan att bli upplysta om sina lagliga rättigheter, utan kontakt med om­ världen, i ovisshet, förnedring och desperation. Avsikten är att 18

göra interneringen så obehaglig att den skall avskräcka flyk­ tingar från att söka asyl i Australien. "Australiensisk interneringspraxis strider mot den interna­ tionella rätten, civilrätten och mot de politiska och mänskliga rättigheterna", säger Human Rights Commissioner Chris­ topher Sidoti. "Inget annat västland tillåter internering av asyl­ sökande utan kontakt med yttervärlden." I januari 2002 meddelade små notiser i världspressen att afghanska fångar i Woomera sytt ihop sina munnar för att pro­ testera mot isoleringen. Utanför taggtråden demonstrerade i stort sett samma människor som kräver att regeringen skall be aboriginerna om förlåtelse. Och de fick samma svar: Austra­ lien fortsätter att internera olagliga invandrare och ber ingen om förlåtelse.

11 Ångern var enligt min kristendomslärare i realskolan kärnan i alla religioner. Fel är det lätt att göra. Misstag och till och med brott kan vem som helst begå. Det gäller bara att veta hur man gör när man ångrar sig. Därför började han varje lektion med samma fråga: Vad hör med till ångern? Än i dag kan jag rabbla svaret i sömnen: '' Jag inser att jag gjort orätt. ''Jag sörjer över vad jag gjort. ::-Jag lovar att aldrig göra så mer. I dag kan jag tycka att dessa tre kriterier på ånger är alltför in­ åtvända. "Inse", "sörja" och "lova" kan man ju göra inom­ bords, i största hemlighet, utan att med en min förråda vare sig insikt eller löfte. En sådan inre ångerprocess är en klen tröst för

dem som blivit offer för den orätt jag begick. Och löftet är lätt att glömma om ingen vet om att det gavs. Därför borde kriteri­ erna kräva en mera publik ångerprocess. Kanske så här: '' Jag erkänner öppet att jag gjort orätt. >:·Jag ber dem jag gjort orätt om förlåtelse. '' Jag lovar att ge dem gottgörelse så långt jag förmår. Här lovar det tredje kriteriet inte bara att jag skall låta bli att upprepa brottet utan också att jag skall anstränga mig att efter förmåga ställa allt tillrätta igen. För offren blir gottgörelsen det mest påtagliga resultatet av min ånger och ett mått på dess upp­ riktighet. Kan man ångra andras brott? Kan man ångra brott som man inte personligen begått utan bara i efterhand dragit nytta av? Hur skulle ångerkriterierna lyda för att kunna tillämpas på kollektivt ansvar för historiska brott? Kanske så här: '' Vi erkänner öppet att våra föregångare gjort orätt och att vi drar nytta därav. '' Vi ber de av orätten drabbade och deras efterkommande om förlåtelse. ::- Vi lovar att efter förmåga gottgöra de drabbade för de verk­ ningar som orätten ännu har. Ju större kollektivet blir, desto mer tunnas det personliga an­ svaret ut. Ju mindre intim ångern blir, desto mer riskerar den att bli tom ceremoni. En representant för oss stiger fram, er­ känner orätten, ber om ursäkt, betalar vad det kostar och till­ sätter en utredning som skall "se över våra rutiner". Australien gör inte ens det.

20

12 Opal heter en ädelsten som bildades för 30 miljoner år sedan där djupvittringen åstadkommit sprickor och håligheter i po­ rös sandsten. I dessa utrymmen kunde kiselsyran i grundvatt­ net samlas, ko.ncentreras till gele och kristalliseras till druvlik­ nande, matt glänsande opaler. Australien är världens största producent och 70 procent av produktionen kommer från Coo­ ber Pedy och angränsande fält längs Stuart Highway 3 5 mil norr om Port Augusta. Över gruvfälten reser sig de röda mesabergen, "bordsberg" höjda över den omgivande slättens "golv", skyddade av en hård, järnhaltig och kiselimpregnerad "bordsskiva". Landska­ pet är genomborrat av opalsökarnas mullvadsgångar. Överallt hål - en kvarts miljon hål. Överallt högar, överallt varningar för att beträda den underminerade marken. Den första opalen hittades 1 9 1 5 av en fjortonårig pojke. l 9 l 9 kom de demobiliserade soldaterna hem från världskriget, vana att gräva skyttegravar. 1 940 ansågs fyndigheten uttömd, bara några pensionärer återstod i Coober Pedy. Men 1 9 5 6 me­ kaniserades gruvdriften och staden fick nytt liv - skola 1961, sjukstuga 1965, sjukhus 1982. I dag är Coober Pedy en dammig, sliten och nedsupen spel­ hålestad bebodd av 3 ooo lycksökare från 40 länder som uthär­ dar vinterhettan och sommarkylan genom att gräva ned sig i ett slags moderna katakomber. Ursprungligen bodde de i övergivna gruvgångar eller i vad som i Sverige kallas "backstugor", ett slags i backen till hälften nedgrävda stugor eller "jordkällare" som höll temperaturen bättre än tunna brädväggar och var billigare än riktiga timmer­ hus. I dagens Coober Pedy kan man bo på underjordiska hotell, bikta sig i underjordisk kyrka, handlai underjordisk bokhandel och ströva på webben från underjordiska internet­ cafeer. Men det som skapar stadens andedräkt är barerna och sprit21

butikerna. Till och med postkontoren säljer sprit. "Det är ingen hemlighet att många i vår stad har en svaghet för alkohol som sakta förstör dem själva och staden", skriver Coober Pedy Times. Fem personer som utsetts att överväga lämpliga åtgärder har lagt fram följande förslag: '' Ett dagis för alkoholister där de erbjuds enkel föda, dusch, tvätt, hälsovård och sysselsättning. '' En alkoholfri lokal där man kan träffas och vara tillsammans utan att frestas dricka sprit. ::- Restriktiv licensgivning till barer och spritbutiker för att göra alkohol mindre tillgänglig. '' En mobil patrull som hjälper alkoholister som supit ned sig och tar hand om dem tills de nyktrat till. "Intrång i den personliga friheten", säger de som tjänar på spriten eller är beroende av den. Så förblir allt som förut. I Coober Pedy tycks själva grundvattnet bestå av alkohol. Hela stan luktar gammal fylla.

13 Under natten faller ett friskt regn som kommer öknen att prunka med gula, röda och blå blommor. Stäppen grönskar mellan gölar och pölar av rött vatten och savannen har efter försommarens höstregn nästan fått parkkaraktär. Både växter och djur lever i ständig väntan på dessa säll­ synta, lyckliga tillfällen och har utvecklat olika strategier för att bevara sina möjligheter under torrtid för att sedan blixt­ snabbt kunna begagna dem när regnen kommer. Saltbusken är särskilt listig. Den har två sorters frön, de

22

mjuka och de hårda. Termiter och andra insekter äter helst de välsmakande och lättåtkomliga mjuka fröna. Alltså blir de hårda fröna kvar. De mjuka fröna ät mera riskbenägna och tar chansen att gro vid minsta fuktighet. De hårda fröna däremot förvaras i frökapslar och fröskal som är så salthaltiga att fröet inte kan gro förrän kapseln legat tillräckligt länge i tillräckligt mycket vatten för att laka ut saltet. Det hårda fröet förblir alltså sovande i sitt salt tills rikliga regn fallit. Då gror det och plantan utvecklar snabbt ett djupt rotsystem som kommer den att överleva även sedan det yt­ vatten som löste saltet har torkat bort. Stora däggdjur som den röda kängurun är lika anpassade till snabb förändring i tillgången på vatten. Efter regn föder honan ungar i tät följd. Hon har en unge bredvid sig på marken, en annan i pungen och en tredje i form av ett befruktat ägg inom sig. Varje gång en ny unge föds får den föregående lämna sin plats i pungen men fortsätter i fyra månader att dia modern. Honan har nu i det ena bröstet mjölk lämpad för den ny­ födda ungen i pungen och i det andra bröstet en annan sorts mjölk lämpad för den nästan fullvuxna ungen. Genom att sam­ tidigt producera två olika mjölksorter tar kängurun vara på de goda tiderna för att snabbt få fram så många ungar som möj­ ligt. När torkan· återvänder uppskjuts istället befruktningen och ungdjurens sexuella mognad fördröjs. Några år senare skapar nya regn en ny hormonstorm och nya täta graviditeter.

14 Sett från ungens synpunkt är livet från första början en historia om yttersta hjälplöshet och beroende. Känguruns unge föds blind, döv och liten som ett lillfinger. Modern lutar sig bakåt så att ungen kan krypa över hennes buk in i pungen och suga sig fast vid en spene. Spenen sväller och fyller ungens mun, vars kanter samtidigt växer ihop så att

ungen blir hängande vid spenen. Ungen kan inte själv suga i sig mjölken utan honan sprutar in den i munnen med hjälp av en särskild muskel belägen strax ovanför mjölkkörtlarna. Så hop­ växt är hon med ungen att båda blöder om man söker skilja dem åt. Enligt ökenfolken var människan från början lika ofull­ komlig som känguruns ungar. Loritjafolket tror att de första människorna var sammanväxta med varandra. Deras ögon och öron var tillslutna och deras armar fastvuxna längs kroppen. Benen var uppdragna mot bålen. I sitt hjälplösa tillstånd vårda­ des de av småfåglar, kallade kurbaru, som matade dem med en liten kaka bakad av gräsfrö. Som pojke läste jag om Loritjafolket i Nathan Söderbloms Gudstrons uppkomst (1914). Jag läste den som en sagobok och det enda jag minns är sagorna om människans ursprungliga hjälplöshet. Även Arrerntefolket trodde att människorna ursprungligen var sammanväxta med varandra. De räddades av en urvarelse, kallad Flugfångaren, som med sin stenkniv skar ut enskilda människor. Han skar upp ögon, mun och näsa i deras ansikten, öppnade deras öron och skilde fingrarna åt. Han visade dem hur de skulle göra eld och bestämde med vem de fick gifta sig.

15 D e små "väghusen" längs Stuart Highway är en kombination av lanthandel, bensinstation och cafe. Morgonfrusna ungdo­ mar värmer sina händer på kaffemuggarna. Skrynkliga gamla cowboys, eller "stockmen" som de kallas här, sitter och ölar med hatten på som seden bjuder. Under dagen lämnar jag delstaten South Australia och fort­ sätter in i Northern Territory. Här har det ännu inte regnat. Vägen omges av stora röda klippblock, halvt sönderspruckna och på väg att vittra ned till grus.

Hur livet i öknen påverkar människan. Teckning i Bulletin 1903.

Jag gör en paus för att titta närmare på en vitmjölig växt som viker ihop sina blad tills de liknar baljor. Några egendomliga flygfrukter kliver omkring på decimeterlånga spindelben. En salladsliknande växt med muskulösa blad med samma färg som välhängt kött. Små taggiga frukter fastnar i strumporna bara

efter några steg och fortsätter raskt ned i skorna. De går att plocka bort, men till priset av skärsår i fingertopparna. Allt detta är detaljer i ett huvudintryck av bedövande öds­ lighet. Jag undrar hur aboriginbarn skulle reagera i de små­ ländska skogarna. Jag vet hur Färöbarn reagerade när de kom till Norge. På Färöarna fanns då allt som allt bara ett trettiotal träd. Att färdas timme efter timme mellan miljoner träd blev för barnen övermäktigt. De brast i gråt. På liknande sätt kan tomheten i Australiens inre bli förkrossande för den som är van vid ett livligare synfält. Men jag gråter inte, ty tomheten är befriande. Utsikten över en stadsgata växlar från ögonblick till ögonblick. Dess tid mäts i bråkdelar av sekunder. En ström av intryck bombarderar medvetandet. I öknen finns inte mycket annat att se än geolo­ giska formationer som haft årmiljoner på sig att bildas och som förändras bara från årtusende till årtusende. Öknens hjärta klappar i en annan takt än vårt. Geologin jäktar inte. När den intar hela synfältet uppstår först en otålig­ het, sedan en beklämning och slutligen det lugn som bara tom­ rummet kan skapa. Den stillhet som bara det absoluta ger.

16 Uluru är ett omvänt Grand Canyon. Samma röda sandsten, samma väldighet. Men Grand Canyon är till skillnad från Uluru omedelbart begriplig. Man ser orsaken, floden, och för­ står genast hur det gått till. Uluru är ett visuellt mysterium. Det saknar synlig orsak. En väldig röd kropp ligger där och glöder i soluppgång och solnedgång. Kroppen saknar propor­ tion med allting i sin omgivning. Den bara reser sig oförmodat och till synes utan anledning ur marken. Här och var tycks någon geologisk kniv ha skurit skivor ur bergssidorna. Här och var finns nyckelhål, urgröpningar, kan­ ske stämplar, emblem eller möjligen ägarmärken som på en

Bandaiyan, Australien som en människokropp med Uluru som navel. Kroppen är innesluten i ett nät av vandringsleder och mytiska drömspår. Teckning av David Mowaljarlai i Mowaljarlai & Malnic: Yorro Yorro: Everything Standing up Alive, Broome 1993.

tjur. Man väntar sig att den vilket ögonblick som helst skall resa sig ur sin fossila sömn och rusa på en. Men den ligger kvar och skakar inte ens av sig bestigarna som likt myror längs en myrväg rör sig upp mot tjurens rygg. Geologiskt sett är Uluru ett så kallat inselberg, en ö i den omgivande platta ökenoceanen. Ön består av fältspathaltig sandsten, bildad av grovt gnejs- och granitgrus som kom sö­ derifrån för omkring 600 miljoner år sedan. Det australiska landskapet är platt därför att det begravts i spillrorna efter sitt eget geologiska förfall. Varför blev detta "restberg" kvar när samma sorts bergarter runt omkring har vittrat ned och ham­ nat under markytan? En sannolik förklaring är att Uluru legat

på toppen av ett veck dit grundvattnet och den kemiska vitt­ ringen underifrån icke nått. Bergskroppens ytterhud är förhårdnad av vittringskraf­ terna och rostfärgad av den järnhaltiga sandstenen. I grottorna ser man på sina ställen färskt berg som är blekt gråvitt eller skärt. Uluru blir långsamt urgröpt från sidorna genom att ber­ get undermineras och block lossnar och faller ned. Det slits också hårt av en ständig ström hänsynslösa bestigare. Visserligen "återställdes" Uluru 198 5 till sina ursprungliga ägare, Anangufolket. Men bara på villkor att området omedel­ bart hyrdes ut till en parkmyndighet som håller det tillgängligt för turisterna. Uluru har gjorts till nationalsymbol i en allt hår­ dare marknadsföring av Australien som turistland. Stora anslag påminner om att Uluru är helig mark för lan­ dets urinvånare och vädjar till besökarna att avstå från att be­ träda berget. Men samma människor som inte ens skulle drömma om att med grova pjäxor på fötterna beträda högalta­ ret i S:t Peterskyrkan eller bestiga den heliga stenen i Mekka samma människor finner det vara den naturligaste sak i världen att klättra upp på Uluru och sätta pjäxan på tjurens nacke som vore den ett nedlagt byte. De tycker sig vara erövrare men lik­ nar på det här avståndet mest prickarna i en aboriginmålning.

17 Lycksökare som såg berget glöda eller brinna tyckte sig se ett berg av guld, vilket gav upphov till otaliga myter och legender. Ernest Favencs The Secret of the Australian Desert (I 896) utkom på svenska i Fritzes scoutbibliotek och jag läste den som pojke. Den var min första introduktion till Australien. Romanen handlar om tre vänner som gett sig ut i ödemar­ ken för att leta efter "det brinnande berget" och ta reda på vad som ligger bakom "den där historien som är i svang bland svar­ tingarna". Frågan är: Kommer de infödda att visa sig fredligt

sinnade eller göra motstånd? - Hursomhelst göra vi klokast i att betrakta dem som fien­ der. - Säkert. Under den ödsliga marken hörs ljudet av underjordiska flo­ der. "Det torde hända att man träffar påJinkarras därnere", an­ märker Charlie. "Jag undrar just hur den där historien om en ras som lever under jorden har uppkommit." Snart hittar de ett hål i marken genom vilket de kan se ned på aboriginerna som sitter och äter i en underjordisk grotta. - En sak skulle jag vilja ha reda på, säger Brown, och det är: Vad leva dessa infödingar på? Inom hundra mils radie tycks det inte finnas föda nog för en ekorre. Det är kött som de förtära, men vad för slags kött? Morton ryser till vid den framställda frågan. Sanningen står med ens klar för honom. En beklämmande känsla av fasa griper de vita vid tanken på deras egen belägenhet. Men deras medfödda oförskräckthet tar snart ut sin rätt. För ögonblicket är de situationens herrar. Med sina bakladdningsgevär kan de, därest så påfordras, ned­ skjuta ett tjog vildar i hålan under sig. Än så länge tycks situa­ tionen dock icke rättfärdiga ett väpnat ingripande. Men när de en stund senare har trängt in i grottan och blir vittne till ett mänskooffer, öppnar de eld. - Skjut! Skjut! kommenderar Morton, själv föregående med ett exempel som omedelbart följs av de andra, tills hålan är nästan fylld med vit rök. Som rasande dårar störtar vildarna in i den trånga gången, men de möts av fyra bakladdningsgevär, vilkas förfärande hemlighetsfulla blixtar och knallar nedmejar de främsta bland de anstormande, två till tre i sänder och på en gång. De vita hinner ta sig ut innan ett lägligt jordskalv fyller grot­ tan med hett slam som begraver de svarta, de ännu levande så­ väl som de döda.

18 När de vita lugnat sig något, ifrågasätter de sin egen insats: - När allt kom omkring hade vi bra liten anledning - åt­ minstone efter deras uppfattning - att blanda oss i deras cere­ monier och plägseder. De behandlade oss på ett vänskapligt sätt. Även resultatet kan de, åtminstone för ett ögonblick, ifråga­ sätta. De svarta är alla döda. Endast hövdingen är kvar: "Sön­ derriven, blodig och svedd stod han där, en ömkansvärd före­ teelse och den ende överlevande av sin stam." - Jag kan inte hjälpa att jag känner medlidande med den gamle skojaren. Han saknade inte kurage. Coopers "den siste mohikanen" i ny gestalt. Ännu en repre­ sentant för I 800-talets litterära "den siste"-romantik. Medan utrotningen av ursprungsfolken pågick som bäst frossade den stora publiken i medlidande med den siste, han som blivit en­ sam kvar. Nästa gång de vita vännerna träffar på aboriginer vet de i förväg att det är kannibaler de har att göra med. Alltså räcker det inte att driva dem på flykten med magasinsgevären. - Fort! ropar Morton. Inte en enda får komma undan! Ryttarna stannar vid en sårad vilde och Morton glider ned ur sadeln. Charlie vänder bort huvudet, anande vad som kom­ mer att följa. - Intet förbarmande med kannibalerna! Han hör revolvrarna knalla. - Ruskigt, säger Morton när det hela är över, men det var bäst som skedde. Dessa sex demoner skulle aldrig ha kunnat betvinga sin mordlust. Hur visste han att de var demoner? Jo, eftersom de vita inte såg någon föda tillräcklig ens för en ekorre, eftersom de inte såg djuren som de svarta jagade eller larverna och rotfrukterna som de svarta grävde fram ur sanden, hade de dragit slutsatsen att de infödda levde på att äta varandra. De infödda var alltså 30

kannibaler, det vill säga demoner som borde utrotas. Det var logiken. När demonerna väl var borta, när landet gjorts till ingenmansland, skulle ödemarken bli lustgård. - Vilken ödemark! utbrister Brown förtvivlat och ser sig omkring i ödsligheten. - Ja, det är den mest hopplösa syn man kan tänka sig, in­ stämmer Morton. Men bränn bort busksnåren eller röj bort dem på något annat sätt och ordna en tillfredsställande bevatt­ ning av jorden. Då kommer hundratals värdefulla produkter att växa ur marken. - Ni är optimist, Morton? -Ja, det är jag - när det gäller Australiens framtid.

19 Verkligheten låg stundom fiktionen mycket nära. I slutet av 1 800-talet hade vita bosättare lagt under sig det mesta av marken runt Alice Springs. Deras över 60 ooo kor och får trängde undan de svarta från vattenhålen. Konkurrensen om vattnet ledde till konflikter där aboriginernas spjut kom till korta mot bosättarnas moderna skjutvapen. Att döda en svart ansågs inte värre än att skjuta en hund. Stadens ridande polis William Henry Willshire ( 1 8 52-1925) ställde polismakten hel­ hjärtat på de vita bosättarnas sida. 1 8 8 1 fanns det bara fem vita kvinnor i hela centrala Austra­ lien. Tjugu år senare fanns det fortfarande bara nio vita kvin­ nor i Alice Springs. Konflikter mellan vita och svarta var van­ liga när vita män bröt upp uråldriga äktenskapsmönster och suddade ut gränsen mellan brudköp, prostitution och våldtäkt. Skrockande av förtjusning beskriver Willshire i sin bok The Land of the Dawning ( 1 896) hur hans polispatrull hittar en "vacker, vild ungmö" som skrikande flyr därifrån. Hon fångas in, men försöker under natten undkomma genom att hoppa i floden. Den konstapel som fångar henne utnyttjar henne sexu31

ellt tills hon, enligt Willshire, är "upp över öronen förälskad i honom". Att anmäla en vit man för våldtäkt på Willshires polisstation var inte tillrådligt. De svartas brott bestraffade Willshire på platsen, utan onö­ diga rättegångar. Inga misstänkta arresterades, inga rapporter upprättades, man gjorde helt enkelt processen kort med infö­ dingarna, skyldiga såväl som oskyldiga. En av de våldsammaste straffaktionerna inträffade vid Owen Springs sydväst om Alice Springs. Ett vitt vittne berät­ tade långt senare att över r 5 0 svarta dödades. Det samman­ lagda antalet dödade svarta under Willshires tid i Alice har uppskattats till mellan 5 00 och r ooo. De brott man bestraffade var framförallt boskapsstölder. Willshire mördade människor för att skydda boskap. Han skröt öppet med vad han gjort och beskrev sina mas­ sakrer med en egenartad barock retorik: "Vid tretiden träffade vi på en stor skara infödda som slagit läger bland klipporna. De flydde åt alla håll. Det tjänar ingenting till att skräda orden - i det kritiska ögonblicket talade Martini-Henry-karbinerna engelska i den tysta högtidligheten mellan dessa eviga klippor. Berget höljdes i en konungslig klädnad av storslagen eld vars hotfulla rytande stod oss nära. Den spöklika, fruktansvärda skönheten i denna syn höll oss för några sekunder trollbundna. " I februari r89r hade Willshire och hans konstaplar under någon genomskinlig förevändning öppnat eld mot sovande aboriginer i närheten av boskapsranchen Temple Downs och dödat två. Det var ett rent rutinärende. Efteråt satt mördarna i godan ro och åt frukost med bosättaren, medan hans stockmen släpade bort liken av de svarta och brände dem. Det blev droppen som kom bägaren att rinna över. Chefen för telegrafstationen, Frank Gillen, ingrep i sin egenskap av fredsdomare och aboriginernas officielle Beskyddare. Han be­ gav sig till brottsplatsen, hörde vittnen och lät sedan arrestera

32

"Infödd polis skingrar de svarta" . Teckning i Lumholtz: Among Cannibals (1 890).

Willshire för mord. Det var den första arrestering som gjordes under Willshires tid som polis i Alice Springs. Willshire fördes till Port Augusta där han fick tillbringa några dagar i arresten medan boskapsägarna i Alice Springs samlade ihop 2 ooo pund till hans rättegångskostnader. Han frikändes givetvis, men blev omplacerad och så småningom förtidspensionerad. Han slutade sina dagar som nattvakt på slakteriet i Adelaide, "en post för vilken hans polisiära bana gjort honom utomordentligt lämpad", skriver historikern De­ rek Mulvaney.

20 Willshires framfart var inte unik. Liknande förbrytelser be­ gicks runt om i världen, i Kanada och Förenta staterna, i Syd­ amerika och Sydafrika, i Nordafrika och Sibirien, i Central­ asien och Centralaustralien - kort sagt överallt där europeiska bosättare var på väg att ta marken från dess ursprungliga ägare. Genom att utrota aboriginerna åstadkom man det ingenmans­ land som enligt "terra nullius" -doktrinen gav de vita bosät­ tarna rätt till marken. De flesta vita var övertygade om att de mördade tillhörde en underlägsen ras, dömd till undergång. De kunde åberopa tidens högsta biologiska auktoritet: Charles Darwin. Han framställer i kapitel 5 och 6 av The Descent of Man ( 1 8 7 1 ) ut­ rotningen av infödda folk som ett naturligt inslag i evolutions­ processen. Djurarterna har alltid utrotat varandra, vilda folk har alltid utrotat varandra och nu när det finns civiliserade folk blir de vilda folken i sin helhet utrotade: "När civiliserade nationer kommer i kontakt med barbarer blir kampen kortvarig, utom där ett dödligt klimat bistår den infödda rasen." Och inte heller där kan ursprungsfolken känna sig säkra: "I en framtid som i århundraden räknat inte är sär­ skilt avlägsen kommer de civiliserade raserna helt säkert att

34

utrota och ersätta de vilda raserna överallt i världen." Darwin hade själv sett det hända - i Argentina, i Tasmanien, i Australien - och reagerat mycket skarpt mot vad han såg. Men infogad i hans utvecklingslära framstod utrotningen av infödda folk inte längre som ett brott utan som ett ofrånkom­ ligt resultat av naturliga processer och en förutsättning för fortsatta framsteg. Efter Darwin blev det normalt att rycka på axlarna åt utrotning. Den som reagerade med avsky visade bara sin obildning. "Ingenting kan vara mer ovetenskapligt", skrev George Chatterto.n Hill i Heredity and Selection ( r907), "ingenting vi­ sar en djupare okunnighet om samhällsutvecklingens elemen­ tära lagar än de absurda, för den brittiska rasen typiska aktio­ nerna mot elimineringen av underlägsna raser." Sanningen är att britterna "på grund av sin särskilda begåvning för expan­ sion, med nödvändighet måste eliminera de underlägsna raser som står i deras väg. Varje överlägsen ras i historien har gjort och varit tvungen att göra detsamma." Om arbetskraften i en koloni inte kan disciplineras så att den producerar de vinster moderlandet har rätt att vänta sig, skrev Henry C Morris i sin History of Colonization ( 1900), "måste de infödda utrotas eller reduceras till ett antal som med lätthet låter sig kontrolleras". Om infödingarna överlever ställer de bara till besvär, skrev antropologen George H L-F Pitt-Rivers i sin bok The Clash of Cultures ( r92 7): '"Infödingsproblemet' kan mycket väl defini­ eras som det problem som skapas när infödda folk inte blir utrotade av 'civilisationens välsignelser' utan överlever till­ sammans med sin blandrasiga avkomma. Det finns inget in­ födingsproblem i Tasmanien och i Australien är problemet för· den europeiska befolkningen obetydligt, av det mycket goda skälet att tasmanierna inte längre är i livet och kan skapa pro­ blem och att Australiens aboriginer följer dem tätt i hälarna på vägen mot utdöende." Män som William Willshire praktiserade vad dessa teoreti35

ker försvarade eller rentav rekommenderade. Sedan 1949 kal­ las det "folkmord".

21 Samma år som Ernest Favenc skrev The S ecr et of the Austra­ lian Desert färdades en stor forskningsexpedition, Hornexpe­ ditionen, samma väg som de tre vännerna i hans berättelse. Ex­ peditionens rapport innehåller ett kollektivporträtt av "den centralaustraliensiska aboriginen" och vad vetenskapen på sin då aktuella ståndpunkt visste om honom: "Hans ursprung och historia förlorar sig i det förflutnas dunkla dimmor. Han har inga skrivna dokument och få munt­ liga traditioner. Till utseendet är han en naken, hårig vilde med stundom uttalat judiska anletsdrag. - Såvitt bekant tvättar han sig aldrig. Han saknar privat äganderätt till jord utom den som han, utan överdrivna försök att dölja det, bär med sig på sin egen kropp . . . Han saknar religiös tro . . . Han har inga traditio­ ner men fortsätter ändå med skrupulös precision att praktisera ett antal ohyggliga sedvänjor och ceremonier som han ärvt från sina förfäder utan att veta någonting om deras ursprung eller orsak. Tack vare missionärers och boskapsägares outtröttliga ansträngningar 'civiliseras' han nu bort från j ordens yta. Om hundra år kommer de enda bevisen för att han någonsin existe­ rat att vara de enstaka flintbitar han så grovhugget har format." Den respekt och förståelse John Eyre 5 o år tidigare hade vi­ sat är nu helt borta. Vetenskapen ser ned på sitt föremål med ockupantens självklara överlägsenhet. När de infödda vägrar ockupanten tillgång till sina doku­ ment och traditioner, förklarar vetenskapen att sådana inte finns. När de inföddas utseende avviker från det bland ockupan­ terna vanliga finner vetenskapen ett lägligt tillfälle att vädra sina fördomar mot judar.

När de infödda anpassat sin hygien till bristen på vatten och överflödet på sand, ser vetenskapen bara en otvättad vilde. När bosättarsamhället stulit marken från de ursprungliga ägarna, konstaterar vetenskapen att de infödda saknar mark­ rättigheter. Och bifogar en godmodigt gycklande förolämp­ ning, som visar total brist på förståelse för de inföddas religiösa behov av förbindelse med marken. Kroppsmålningar, mark­ målningar, myter, sånger och danser - allt sådant är för veten­ skapen bara ohyggliga ceremonier som de infödda själva inte förstår. Denna kompakta mur av vitt oförstånd slutar i en med an­ strängd skämtsamhet formulerad dödsdom: snart skall de vara borta. Snart är problemet, gudskelov, ur världen. Snart kom­ mer biologins lagar att ha gjort fiktionen om "terra nullius" till verklighet.

22 Hur reagerade de som fick denna kollektiva dödsdom? Redan en.personlig dödsdom är ju svår att bära. Hur skall det då vara att leva med den förvissningen att inte bara jag själv utan alla de som talar samma språk som jag, lever som jag, tror som jag och hoppas som jag, att hela vår värld skall utplånas, att hela vårt folk snart skall dö och ingen komma efter oss ? Arrerntefolkets ledande män läste inte Hornrapporten. Men de fick budskapet. De insåg att något måste göras. Nå­ gonstans måste de försöka bryta igenom muren av vit oförstå­ else. De måste få åtminstone någon av ockupanterna att be­ gripa deras tro, deras samhälle och deras sätt att leva. Vem? Som chef för telegrafstationen i Alice var Frank Gil:.:­ len en av traktens mäktigaste vita män. Han hade tagit strid med tyrannen Willshire och vunnit. Han hade länge visat ett positivt intresse för de ockuperades kultur. De kände honom sedan nära två decennier. De valde Frank Gillen. Gillen i sin tur valde Baldwin Spencer. Han var en trettio37

femårig biologiprofessor från Melbourne som kom till Alice med Hornexpeditionen. Den fortsatte efter tre dagar men Spencer stannade i tre veckor för att höra vad Gillen hade att berätta. Gillen hade erfarenhet, lokalkännedom och lokala kontakter. Spencer hade utbildning, formuleringsförmåga och internationella kontakter. De kompletterade varandra och till­ sammans blev de båda kompanjonerna Arrerntefolkets väg ut i världen. Ledande Arrerntemän beslöt att låta Spencer och Gillen be­ vittna en stor sjuveckors ceremonicykel som egentligen skulle ha ägt rum i Imanpa på vägen till Uluru men som nu flyttades till telegrafstationens bakgård i Alice Springs för att vara inom bekvämt räckhåll för de båda forskarna. Från mitten av no­ vember I 896 till den 8 januari I 897 observerade och dokumen­ terade Spencer och Gillen i genomsnitt fem-sex ceremonier per dygn. I efterhand har man funnit att ceremonierna genomfördes med många genvägar och förkortningar som berodde på för­ flyttningen till Alice och på att flera av de deltagande aborigi­ nerna inte själva tillhörde Arrerntefolket. Många missförstånd vållades också av att forskarna inte kunde språket utan ställde frågor och fick svar på pidginengelska via tolk. När Spencer rest fortsatte Arrerntemännen att inviga Gillen i allt fler av sina hemligheter. Snart kunde han sända Spencer ytterligare l lo sidor anteckningar som denne arbetade in i sina egna fältanteckningar. Efter fyra månader var Spencer klar med en sammanfattning som publicerades i Nature. Via sina båda ombud nådde Arrerntefolket för första gången en inter­ nationell publik. Samtidigt arbetade Spencer på en bok, The Native Trib es of Ce ntralAustralia, som blev klar i mars 1 898. Gillen läste och kommenterade kapitel för kapitel. B oken förhandslästes och redigerades också av tidens ledande etnologer, Edward Tylor och James Frazer. Den utkom den 13 januari 1 899 och gjorde genast internationell sensation.

Baldwin Spencer tog det här fotografiet under en sjuveckors ceremonicykel på telegrafstationens bakgård. Han insåg aldrig att han deltog i en av historiens mest framgångsrika publicitetskampanjer.

"Hälften av all antropologisk teori är sedan dess grundad på deras verk och nio tiondelar av resten har påverkats eller modi­ fierats av det", skrev Malinowski 1 9 1 3 . Arrerntemännen hade sjungit och dansat för Gillen och 39

Spencer och försökt förklara vad deras liv och deras samhälle gick ut på. Det lyckades bara delvis. Spencer behöll hela livet sin övertygelse att aboriginerna var en till undergång dömd ras. Han märkte aldrig att de infödingar han betraktade som sina studieobjekt, i själva verket begagnade honom som medel i en av historiens mest framgångsrika publicitetskampanjer. Arrernte, ett okänt ökenfolk i hjärtat av världens mest av­ lägsna kontinent, steg plötsligt fram som världens mest kända och omdiskuterade infödingar. De tänkte inte låta sig utrotas i tysthet. De tänkte visa att deras "terra" inte var "nullius ".

23 Dagens Alice Springs påminner mig om Tamanrasset i Sahara: samma uttorkade flodbädd som går rakt igenom staden, samma enda väg mellan söder och norr, samma känsla av stora avstånd åt alla håll, samma kosmopolitiska karaktär, samma skarpa skillnad mellan sol och skugga, mellan vit och svart. Tam är bara så mycket dammigare, fattigare och hårdare än Alice, som åtminstone om vintern är en behaglig stad. Vinter­ klimatet är soligt och varmt med aningen kyliga nätter. Jag kö­ per böcker i Aranta Bookshop där två gamla damer har affären som vardagsrum och kunderna som umgänge. Jag handlar lunchsallad på Woolworths, läser Freud och Durkheim på bi­ blioteket, skaffar kartor på miljödepartementet tvärs över ga­ tan och äter middag på Sportcafeets uteservering innan jag återvänder till Alice Springs Resort på andra sidan bron. Alice står i ständig kontakt med rymden och metropolerna. Den här lilla ökenhålan är del av ett internationellt nätverk som kopierar och granskar alla satellitsamtal, fax och mejl som sänds mellan världsstäderna. Den amerikanska basen för elek­ troniskt spioneri i Pine Gap har mer än ett dussin stora avlyss­ ningsglober som sedan 1 9 70 fångar upp satellitsignaler från radiosändare, telefoner och radar i hela världen. Varhelst på

jorden en suck hörs i en mobiltelefon så hörs den också i Alice Springs. Staden lever på det. Basen i Pine Gap äger mer än 600 hus i Alice och köper lokala varor och tjänster för 4 miljoner dollar om året. Det märks i en liten stad med bara 2 5 ooo invånare och bidrar till att ge den en vit medelklassprägel. De svarta utgör bara drygt 2 procent av Australiens befolk­ ning. Men i delstaten Northern Territory är de 3 0 procent. Spådomen att de svarta skulle dö ut, har inte slagit in. Det beror inte på att de lever länge, tvärtom. Förväntad livs­ längd är bara 60 år för svarta män och 66 för svarta kvinnor. Vita lever i genomsnitt 1 7 år längre än svarta. Nej, det är barnen som gör att de svartas andel av befolk­ ningen ökar. Medianåldern bland svarta är 2 1 år. En åldrande vit befolkning lever sida vid sida med en allt ungdomligare svart. På diskrimineringsombudsmannens kontor anses uppgif­ ten redan slutförd: enligt officiell uppfattning finns det inte längre någon diskriminering mot svarta i Alice Springs. - Hur skall man då förklara arbetslösheten? undrar jag. Och var finns en plats där vita och svarta träffas som jämlikar? Mellan vita är atmosfären öppen och vänlig. Folk nickar och hälsar på småstadsvis. Men en svart hälsar aldrig om inte den vite hälsat först. Är de blyga? Kuvade? Ointresserade? Fient­ liga? Aboriginer förekommer som funktionärer på kontor och myndigheter, som expediter i butiker, som städare och parke­ ringsvakter och som bråkigt A-lag i parkerna. Jag ser dem som klienter i domstolen, som patienter på sjukhusen, som konst­ närer på konstgallerier och någon gång som gäster på restau­ ranger, då ofta i sällskap med vita. Jag ser dem läsa, lyssna eller titta på videos i biblioteket. Men jag ser praktiskt taget aldrig en aborigin i något sammanhang där det finns möjlighet eller anledning att "träffas", att "prata", att "fika" eller ens att låtsas om varandras existens. Stränga regler kräver skriftligt för-

handstillstånd för att besöka en aboriginbosättning, för att fo­ tografera en aborigin eller återge vad en aborigin säger. Varför? Ja, varför skulle ett länge föraktat folk, när det inte längre stirrar in i säker förintelse, gå omkring och längta efter umgänge med sina forna förintare och föraktare? Varför skulle ett länge utnyttjat folk gratis ställa upp som exotiskt bete i tu­ ristfällorna?

24 Den natten drömmer jag om Stockholms höjder som plötsligt förenas genom ett system av lätta, smäckra gångbroar. Jag går till fots över Riddarfjärden, från Mariahissen till Kungsklippan. Jag går över Götgatstrafiken från Helgalunden till Sofia kyrka. En annan bro förbinder Sofia med Mosebacke och Mosebacke med Mariaberget. En spindelväv av broar, byggda av tunt, smidigt trä, täcker hela staden. De liknar det där systemet av underjordiska gång­ ar som hos Fourier förbinder arbetsplatserna och de älskande. Men broarna erbjuder dessutom underbara utsikter som gör det skönt att gå däruppe, högt över tidens och nyttans trafik. De överraskande sammankopplingarna, de fågelsnab ba för­ bindelserna - varje ny bro hälsas som en seger för förnuftets fantasi. Hela Stockholm genomkorsas som en hjärna av dessa vindlande, luftiga gångbanor, där kroppen rör sig med tankens lätthet.

25 Hur blev människan människa? Det var den stora fråga som Darwin ställde sina läsare inför. Om människan inte är skapad av Gud utan gradvis har utvecklats från djur till människa ge­ nom naturligt urval - vilka egenskaper hos djuret var det som gjorde att det kunde bli människa? Var det snabbhet, styrka och slughet i en ständig gladiator42

kamp på liv och död? Var det vår förmåga att utrota varandra som ledde fram till mänskoskapet? Ja, den tanken fanns hos Darwin och den blev under andra hälften av r 800-talet alltmer förhärskande i det europeiska medvetandet under namnet "darwinism". Men hos Darwin finns också ett helt annat svar på samma fråga. Människan har nått sin nuvarande överlägsenhet över andra djurarter framförallt genom sin sociala begåvning, sin förmåga till samarbete och ömsesidig hjälp. Den sidan av Dar­ wins lära fick sin främste förespråkare i Peter Krapotkin. Krapotkin tillhörde den ryska högaristokratin och blev känd som upptäcktsresande i Sibirien. Där sökte han efter ex­ empel på konkurrens och kamp mellan individer av samma djurart men fann istället otaliga exempel på samarbete. Det är genom samverkan som svaga djur skyddar sig mot rovdjur, tar hand om sina ungar och organiserar flyttningar till nya områ­ den. Visst är styrka och snabbhet under vissa omständigheter viktiga för överlevnaden. Men samarbete är en långt mer bety­ delsefull faktor i livskampen, skrev Krapotkin i sin bok Mu­ tua!Aid: A Factor of Evolution (1902). I den här diskussionen kom Spencer med material av stor betydelse. Han beskrev Arrerntefolket som nakna, tjutande vildar utan förmåga att forma ett lerkärl, tillverka ett klädes­ plagg eller utse en hövding. Men de liknade inte alls den gängse "darwinistiska" bilden av den primitiva människan som våld­ sam, otyglad och inriktad bara på att tillgodose sina egna ego­ istiska intressen. Deras religiösa liv, som Spencer & Gillen beskrev det, hade sitt centrum i "Intichiuma", en ceremoni för att öka tillgången på föda. Det egendomliga var att varje klan sökte öka till:... · gången på just det djur eller den växt som de själva av strikta ta­ bubestämmelser var förhindrade från att äta. Varför investera så mycket ceremoniell kraft för ett ändamål man själv inte kunde dra nytta av? undrade James Frazer i ett långt brev till Spencer. 43

Och han svarade själv: Även om den enskilda klanen inte kan dra nytta av resultatet av just sin Intichiumaceremoni, så drar de nytta av alla andra klaners resultat. Den samlade effek­ ten av alla klaners ansträngningar blir en ökad tillgång på föda som kommer alla tillgodo. Spencer & Gillens Arrernte levde inte i "allas krig mot alla" utan hade en komplicerad organisation som gick ut på att und­ vika konflikter om födan genom att utsträcka familjesolidari­ teten till en allt vidare krets av allt avlägsnare släktingar. De hade strikta äktenskapsregler som avsåg att minimera mäns konflikter om kvinnor. Kort sagt: Här fann Krapotkins ideer bekräftelse. Det na­ turliga urvalet leder inte till strid och konkurrens utan till sö­ kande efter metoder att undvika strid. Det gäller både djur och människor. Samhället fanns redan före människan. Men det fanns ingen människa före samhället.

26 De mest berömda uttolkarna av Spencer & Gillen blev Emile Durkheim och Sigmund Freud. Båda begagnade aboriginerna som titthål in till den mänskliga kulturens ursprung. Båda tog sin utgångspunkt hos Darwin och ville i hans efterföljd skapa en stor, genomgripande förklaringsmodell med räckvidd långt utöver sitt ursprungliga område. Freud såg sig själv som själens Darwin, Durkheim såg sig som samhällets. Freud föddes 1 8 5 6, Durkheim 1 8 5 8, Spencer 1 8 60. Spencer blev professor i Melbourne 1 8 87, samma år som Durkheim blev universitetslektor i Bordeaux och Freud läkare i Wien. Durkheim var först ut med två epokgörande sociologiska ar­ beten i mitten av 1 890-talet. Några år senare kom Freuds ge­ nombrottsverk, Die Traumdeutung (1 899), samma år som Spencers Native Trib es. Durkheim och Freud växte båda upp i fattiga judiska famil44

jer, präglade av traditionell religion och tät social gemenskap. Båda övergav sin fars tro men fortsatte hela livet att känna dess dragningskraft. Båda fascinerades av det primitiva samhälle Spencer & Gillen skildrade, bland annat därför att det liknade de trånga, av inre tvång styrda samhällen de själva vuxit upp i. Durkheims livsverk utmynnade i Les formes elementaires de la vie religieuse (Det religiösa livets elementära former) ( 1 9 1 2), en fallstudie i Arrerntefolkets tro uppfattad som den mest ursprungliga och grundläggande av alla religionsformer och därmed nyckeln till dem alla. När den australiska aboriginen under sina ceremonier fylls av andakt och lyfts av hänförelse är han inte offer för illusioner. Visserligen anser Durkheim att aboriginen misstar sig när han tror att det är ett djur eller en växt som åstadkommer undret inom honom. Liksom Durkheims far misstog sig när han trodde att det var Jahve. Men djuret och Jahve är bara metafo­ rer för en verklig upplevelse, upplevelsen av det samhälle de troende tillhör. Ett samhälle som förmår mer än individen, ett samhälle som stöder och hjälper individen men också kräver och straffar. Hela denna studie, skriver Durkheim, utgår från övertygel­ sen att de troendes samlade erfarenhet från alla tider inte kan vara inbillning. Det finns en "religiös erfarenhet" - men själva det faktum att de troende i olika tider och i olika delar av värl­ den gjort sig så vitt skilda föreställningar på grundval av den religiösa erfarenheten, gör det mindre sannolikt att någon av dem skulle vara "den rätta". Men erfarenheten kvarstår. Det finns en verklighet bakom trosföreställningarna. Den verkligheten är samhället. Därmed hade Durkheim försonats med sin far och sin upp­ växtmiljö och infogat dem i den nya, sociologiska begrepps­ värld han nu levde i. Han tyckte sig ha visat att vad hans far hela sitt liv hade sökt, Gud, var detsamma som han själv hade ägnat sitt liv åt att studera: samhället.

45

27 Sigmund Freuds far hade just dött hösten 1 896 när Spencer på telegrafstationens bakgård i Alice Springs observerade de cere­ monier som teoretikerna sedan skulle tolka. Faderns död gav Freud anledning att börja den självanalys som skulle bli psy­ koanalysen. En av hans centrala upptäckter var att han redan som barn ibland önskat sin fars död. Efter ytterligare tio års analyser av söners önskan att döda sin far och gifta sig med sin mor fram­ stod Oidipuskomplexet för Freud som kärnan i alla neuroser. Och i Totem und Tab u (19 1 2-1 3) blir fadermordet, via en ny­ tolkning av Spencer & Gillens data, själva den skapande hand­ ling som leder till civilisationens uppkomst. Återigen är det Arrerntefolkets Intichiumaceremoni som ställs i centrum. Freud fäster sig vid att ceremonin utmynnar i en festmåltid då det är tillåtet, ja påbjudet för deltagarna att äta av sitt eget totemdjur som annars är strängt förbjudet, tabu. "Låt oss föreställa oss scenen", skriver Freud och ger sin fantasi fria tyglar. Klanen dödar totemdjuret och förtär det rått. Därvid är medlemmarna förklädda till det djur man äter och härmar dess ljud och rörelser, som om man ville betona identiteten mellan människorna och djuret. Den handling som individuellt är förbjuden för var och en av deltagarna, blir på­ bjuden när alla gör den tillsammans. Ingen kan vägra. När to­ temdjuret är uppätet, blir det sörjt och begråtet. "Psykoanalysen har låtit oss förstå att totemdjuret är en er­ sättning för fadern", skriver Freud. Det föder en hypotes "som väl kan synas fantastisk", erkänner han, men som skapar "ett intressant samband mellan tidigare skilda fenomen". Den mänskliga urflocken, så som Darwin skildrar den, do­ mineras av en våldsam och svartsjuk fader som vill behålla alla honor för sig själv och därför fördriver sina söner. Detta urtill­ stånd har aldrig kunnat vetenskapligt iakttas någonstans. De mest primitiva samhällen vi har observerat, till exempel de

aboriginska, består av "mannaförbund'', med sinsemellan nå­ gorlunda jämlika medlemmar. Hur, frågar Freud, har dessa mannaförbund uppstått ur urtillståndet? "Med hänvisning till totemfesten tillåter vi oss att ge föl­ jande svar: En dag gaddade de fördrivna bröderna ihop sig, slog ihjäl fadern, åt upp honom och gjorde därmed slut på fa­ dersväldet i flocken. Tillsammans vågade och lyckades de ge­ nomföra vad som individuellt skulle ha varit omöjligt för var och en av dem." Att fadern också skulle ätas upp var självklart för dessa vilda kannibaler. Genom att äta var och en sin bit av faderns kropp tillgodogjorde de sig hans styrka. Intichiumaceremonins tote­ mistiska måltid, "kanske mänsklighetens första festmåltid", skulle då vara en minneshögtid över den förbrytelse, fader­ mordet, som gav upphov till människans sociala organisation, till etik och religion. Ty när fadern väl är död och uppäten ersätts sönernas hat av ömma känslor och ångerköpt fruktan. "Den döde blev nu star­ kare än den levande varit." Bröderna blir "lydiga i efterhand" och förbjuder varandra att döda och äta faderssubstitutet, to­ temdjuret. De förbjuder varandra att "bruka" (som Freud ut­ trycker sig) de kvinnor som mordet på fadern gjort tillgäng­ liga. De skuldmedvetna bröderna avstår från frukterna av sitt brott och söker därigenom försoning med den döde fadern. Denna försoning söker vi enligt Freud än i dag. Vi söker den i nattvarden då vi förtär Jesu kött och blod till åminnelse av den ursprungliga totemmåltiden då sönerna frossade på den döde urfaderns kropp. Vi söker den i samhället och kulturen. Överallt söker vi gottgöra den ursprungliga förbrytelsen: fa­ dermordet. Freud formulerar det så här i bokens slutord: "Denna undersökning har visat att Oidipuskomplexet är ursprunget till religion, etik, samhälle och konst, vilket är i full överensstämmelse med psykoanalysens konstaterande att detta komplex är alla neurosers kärna." Ståtligt sa tuppen, när hönan sprang omkull hästen. 47

28 Det var i sanning imponerande teoritorn Freud och Durkheim byggde av Spencer & Gillens klotsar från telegrafstationens bakgård - utan att någonsin ha varit där, utan att ens ha sett en aborigin. B åda utgick från grundläggande antaganden som visat sig felaktiga. De trodde att Arrerntefolket representerade ett visst "ursprungligt" stadium i mänsklighetens utveckling som and­ ra folk redan passerat. Men det finns inga bevis för att alla folk genomgår samma utveckling eller att Arrerntefolket skulle vara mer "ursprungligt" än andra. Arrernte är tvärtom mycket ovanliga, även i Australien, och i synnerhet den ceremoni då totemdjuret ätes saknas hos andra aboriginfolk. Där faller den ena halvan av Freuds hypotes. Stu­ dier av primaternas sociala liv bekräftar inte Darwins tro på flockar dominerade av en ensam, svartsjuk hanne. Där faller den andra halvan. Durkheim tillskriver vad Freud kallade "mannaförbund" och vad han själv kallade "klan" en roll som i verkligheten in­ tas av andra samhällsformer: familjen (som lever tillsammans), "flocken" av familjer (som tidvis lever tillsammans) och "stammen" eller "folket" som talar samma språk och behärs­ kar ett gemensamt territorium. Klanerna däremot lever sprid­ da över stora områden, träffas bara vid ceremoniella tillfällen och har inte den sociala gemenskap som Durkheim föreställde sig. Det "samhälle" han såg som den fasta grunden för den re­ ligiösa erfarenheten upplöser sig vid närmare betraktande i en rad olika "samhällen". Och vilket av dem skulle förtjäna att kallas Gud?

Till Kahlin Comp ound

Ta a m i Ih,s e r t i

29 Jag kör norrut på spikraka vägar med solen i ansiktet - det är ju·· på södra halvklotet där middagssolen står i norr. Strax efter Alice passerar jag Kräftans vändkrets och är inne i tropikerna. Röda termitstackar växer upp ur marken och vägen omges på båda sidor av hela buskage av akacior med kolvlika blommor fyllda av gult frömjöl. 49

Vägen är så rak att den tröttar. Jag ser mycket längre än ögo­ nen orkar se. Längst där borta, där synfältet tar slut, förlorar sig allt i ett suddigt flimmer. Ändå är det svårt att låta bli att fästa blicken just där, ty det är ju just där faran dyker upp. Alla kör med släckta lyktor och ofta är det solkatten som ger det ti­ digaste och säkraste beskedet om att någon är på väg emot mig. En av nattens drömmar förföljer mig. Det är min vita pape­ goja som får en godbit av kyparen. Hon tar den i näbben och lägger den på ryggen. Tar tillbaka den, äter lite och stoppar den under ena vingen. Tar den igen, äter lite till och stoppar den un­ der andra vingen. Snart är godbiten uppäten. Men det har gojan redan hunnit glömma. Om och om igen söker hon den förgäves på ryggen och under vingarna. - Ingen godbit! skri­ ker hon förtvivlat. - Ingen godbit!

30 "Lev mer! Drick mindre! " står det med jättebokstäver över in­ farten. Med fjorton krogar varav åtta också är spritbutiker är Tennant Creek Australiens krogtätaste stad. Men också den stad där aboriginerna förklarat krig mot spriten. De flesta aboriginer dricker inte alkohol. Men de som dricker, dricker för mycket. Drinkarna dras till varandra så att hela förorter ödeläggs av spritmissbruk. Barnen växer upp utan föräldrar och är alkoholister innan de börjar skolan. Hur blev det så? Tennant Creek hette en gångJunkurrarkur och var en helig plats där Warumungufolkets drömspår och vandringsleder möttes. De vita byggde en telegrafstation där I 872. Vita fårfarmare tog över marken. Det lilla som var kvar I 892 avsattes som reservat åt aboriginerna. 1932 hittade en svart pojke vid namn Frank Jupurrula en guldklimp en mil söder om telegrafstationen. Tre år senare hade en gräshoppssvärm av vita guldsökare tömt vattenhålen, förstört jakten och betet och gjort "reservatet" till ett skämt.

Spriten flödade och prostitution blev en huvudnäring. Antropologen William Stunner fann 1934 att ett femtiotal gruvrättigheter olagligt hade delats ut på reservatet och att telegrafstationen hade 5 00 kor som betade på aboriginernas mark och utnyttjade deras vattenhål. Året därpå annullerades helt enkelt reservatet och Warumungufolket tvångsförflytta­ des fyra mil norrut till Manga Manda, ökänt för sin konstanta vattenbrist, sina skorpioner och röda spindlar. 20 år senare flyttades Warumungu vidare till Ali Curung, långt utanför fol­ kets traditionella marker. Orsaken till de upprepade förflyttningarna var behovet att avhysa aboriginerna från mark som blivit värdefull. Tanken var också att ökenfolken som nomader borde vara vana att flytta. I själva verket bröt tvångsförflyttningar och lägervistel­ ser ned hela deras livsstil. För många återstod bara spriten. "We walked to paradise - Wycliff Well Hotel. It was a long way. But we walked for that grog." I Tennant Creek blev tiderna allt sämre när slakteriet stängde och gruvdriften avtog. Befolkningen minskade från 9 ooo till 3 5 00. Krogar och spritbutiker förlorade en stor del av kundunderlaget. För att hålla omsättningen uppe började kro­ garna sälja på kredit. De första drinkarna var gratis. När kun­ den blivit på fyllan tog krögaren desto mer betalt. Under 1990-talet har aboriginerna tagit upp kampen mot krögarna. De vita skjuter oss inte längre, säger man. De förgif­ tar oss med sprit. De har alltid velat bli av med oss. Spriten är bara den senaste metoden att åstadkomma ett "terra nullius". Den oreglerade spritförsäljningen i Tennant Creek är, hävdar Julalikari Council, "en statligt sanktionerad folkmordshand­ ling riktad mot aboriginerna". Julalikari Council representerar aboriginer från sexton olika språkgrupper i tio olika förorter. Organisationens pro­ gram har fyra huvudpunkter:

;:- Kamp mot drogmissbruk. 'c

Utbildning och sysselsättning.

>:·

Mark och bostäder.

'c

Kultur och traditioner.

Den första punkten ses som avgörande även för de tre andra. Man kräver strängare regler för tillstånd att servera sprit. Krö­ garna skall inte få servera personer som spiller ut sin sprit och har svårt att hitta munnen med glaset. Sprit skall inte få säljas på kredit. En dag i veckan bör vara spritfri, helst den dag då pensioner och socialbidrag utbetalas. Man kräver också en spritskatt för att betala behandling av alkoholismens offer. På hemväg under huvudgatans skära neonljus passerar jag Fernandez Bar och Restaurang som lockar med följande "shooters" a 6 dollar skottet: "Slippery Nipple." "Blow Job." "Cock Sucking Cowboy." "Orgasm." Krögarkriget pågår. Över utfarten från staden vajar devisen: "Drick mindre! Lev mer!"

31 Kylig morgon övergår i het eftermiddag. Jag har passerat "fäs­ ting-gränsen" där boskapen förr måste bada innan den fick fortsätta, jag har passerat palmgränsen och gränsen för regn­ tidens översvämningar. Buskagen har växt till skogar, fläckarna av grönska har spritt sig, växt ihop och täcker nu marken över­ allt. Elsey var för hundra år sedan en avlägsen boskapsranch som Jeannie Gunn skrev in i australiensiska hjärtan med två bästsäljande böcker, The Little Black Princess of the Never­ Never ( 1903) och We of the Never-Never (1908). I dag ligger

den bara några asfalterade kilometer från huvudvägen. Den lilla svarta prinsessan är Mrs Gunns tjänsteflicka. "Hon satt inte som sagoböckernas prinsessor och viftade med en gyllene spira över sina trogna undersåtar, ty hon var bara en liten niggerflicka i åttaårsåldern. Men hon hade ett underbart palats - den stora ensliga australiensiska vildmarken." Så slår första kapitlet an sagotonen, familjär, intim, godmo­ digt gycklande. "Det är inte så lätt att känna igen en kung vid första ögonkastet om han är naken och står och drar upp ogräs." De vita kallar honom Glosöga och "eftersom han inte förstår vad namnet betyder är han mycket stolt över det". Så­ dana små skämt på de svartas bekostnad ingår i den vänligt nedlåtande attityden. De framställs som barnsligt rörande och komiska. Läsaren inbjuds att beundra deras spårsinne och skratta åt deras dåliga engelska och bristfälliga aritmetik. Mot­ sägelsefulla generaliseringar överflödar - på en sida kan ingen "svarting" räkna längre än till två, på nästa sida vet "svarting­ en" ofelbart hur många ägg olika fågelarter lägger. Det är en älsklig barnbok som inte innehåller något våld. Men det är självklart att man inte lämnar huset obeväpnad. När de vita firar kung Edwards kröning med att skjuta salut grips de svarta av panik, slänger mjöl och sirap och rusar där­ ifrån. "Vi ropade till dem att stanna, vi sa att vi bara skojade, men de lyssnade inte. Vi sprang efter dem, men det gjorde dem bara räddare." Historien berättas som exempel på de komiska missför­ stånd som kan uppkomma mellan vita och svarta och de svar­ tas löjliga brist på mod och självbehärskning. Men varför blev de så rädda? Hade de möjligen anledning till fruktan? Vilka tidigare erfarenheter hade de av druckna vitas revolverskytte? Mrs Gunn snuddar inte ens vid frågan.

53

32 The Little Black Princess (1903) var, med alla sina brister, ändå det första porträttet i helfigur av en ung svart kvinna i australi­ ensisk litteratur. Ett halvsekel senare kom den första självbio­ grafin av en svart kvinna: Tell the White Man: The Life Story of an Ah original Lubra ( r 949). Läsaren känner genast igen sig när Buludja berättar om sin barndom på ranchen: det är Elsey gård på Mrs Gunns tid. "Hon var den första vita kvinna jag såg och jag minns mycket väl hennes ankomst." Buludja gömmer sig under verandan för att lyssna till de vita och lära sig deras språk. Hon är gamle kung Glosögas favorit. Hon har en lekkamrat och bästis som heter Taclammah. De går och badar varje dag i solnedgången. Hundra sådana små detaljer förenar de båda verken. Bakom den första litterära gestalten och den förs:-a självbiografin anar man en och samma svarta kvinna: Buludja. Hennes berättelse är långt mindre idyllisk än Mrs Gunns. Så här berättar hon om hur hon dödade sina två första barn. "Jag ville inte ha barn. Dom skulle bara vara till besvär . . . Så fort det var fött stängde jag näsborrarna mellan två fingrar och höll handen över munnen så att det inte kunde andas . . . Det var mycket lättare att göra sig av med barnet än att sköta det . . . Några år senare fick jag ett nytt barn som jag kvävde s å fort det var fött." Arbetsgivaren får veta vad som pågår och oroar sig för den r f amtida arbetskraftsituationen på ranchen. Han beslutar att hädanefter skall varje nyfött barn firas med att slakta en oxe och baka bröd av en säck mjöl. Små barn blir rentav matade med mjölk och bröd på herrgården. "Så jag dödade inte mer." Buludja födde fem barn, varav tre överlevde. Första gången en svart kvinna får möjlighet att redogöra för sitt eget liv bekänner hon alltså att hon av ren lättja har mördat två av sina barn och att hon hindrats från att fortsätta morden bara genom sin vite arbetsgivares rådiga ingripande. 54

Ett litet källkritiskt problem återstår dock. Det var inte Bu­ ludja själv som skrev ned sin berättelse. Det gjorde hennes ar­ betsgivare, H E Thonemann, som också står som författare till boken. Han försäkrar visserligen att han hållit sig troget till Buludjas berättelse och beskrivit allt från hennes synpunkt. Men han glömmer sig ofta och ser sakerna ur manlig, vit syn­ vinkel. Det är tänkbart att han uppfattat sin egen insats för att förhindra b'arnamord som mer avgörande än den verkligen var. Ja, det är rentav möjligt att han har blivit dragen vid näsan. Första gången barnamord kommer på tal gäller det "ljus­ hyllta barn", det vill säga barn av svart mor och vit far. Om nå­ gon föder ett sådant barn och inte dödar det, kan en polis komma och föra bort det, säger Buludja. "Vi förstår inte varför dom skall ta våra bebisar ifrån oss och aldrig låta oss se dom igen. Dom säger att det är den vite mannens lag. Vi tycker inte om att få barnen tagna ifrån oss, så ibland gömmer vi dom och ibland dödar vi dom." Här talar en helt annan sorts mor, inte en lättjefull flick­ snärta rädd för besväret att sköta barn, utan en mor som till varje pris vill hindra polisen från att hitta barnet. Vad skall hon säga? Säger hon "Jag har gömt det", är det att be polisen leta vi­ dare. Säger hon "Jag har dödat det", kanske hon får behålla det.

33 Varför var polisen på jakt efter ljushyllta barn? Jo, vid sekel­ skiftet 1900 oroades det vita samhället av att antalet så kallade "halvblod" ökade. Det blev allt vanligare att vita män fick barn med svarta kvinnor och sedan inte sörjde för barnen. Att­ ålägga vita män att ta hand om sina "oäkta" barn kunde det inte bli tal om. Alltså borde barnen flyttas från sina svarta familjer och placeras på institution. Politiken motiverades så här: "Halvblodet är intellektuellt överlägset aboriginen. Det är sta­ tens plikt att ge dem chansen till ett bättre liv än sina mödrar. 55

Jag skulle inte tveka ett ögonblick att skilja ett halvblod från sin aboriginmoder, hur ursinnig hennes övergående smärta än må vara just då. De glömmer snart sin avkomma." Polisjakten på ljushyllta barn skedde alltså dels för barnens eget bästa, dels för att ta vara på den värdefulla arvsmassa som vita män lämnat efter sig i aboriginlägren. Omhändertagandet av barnen skulle vidare bidra till den slutliga lösningen av ras­ problemet. Man talade om att "avla bort" de svarta, snarare än att "skjuta bort" dem. Att få svarta kvinnor att föda ljushyllta barn som genast togs ifrån dem och införlivades med det vita samhället var ett sätt att påskynda och underlätta de svartas ut­ döende. I Northern Territory gav Aboriginförordningen 1 9 1 l en av de vita utsedd Beskyddare generell befogenhet att omhänderta varje aborigin eller "halvblod" närhelst han så fann önskvärt. Förordningen trädde i kraft när Baldwin Spencer var aborigi­ nernas Beskyddare. Han skrev: "Inget halvblodsbarn skall till­ låtas stanna i ett infödingsläger utan de skall alla föras bort . . . Det kan tyckas grymt att skilja mor och barn, men det bör än­ då ske när modern lever i ett infödingsläger, vilket vanligen är fallet." Förordningen fortsatte att gälla till 1 957· Antalet omhän­ dertagna började inte sjunka förrän på 1 970-talet. Inte förrän 199 5 tillsattes en kommission som blottade förbrytelsen i hela dess vidd.

34 När jag var liten fick jag lära mig att kalla alla vuxna män för "farbror". Det var vanligt på den tiden, och ingen tog det som bevis för att alla vuxna män skulle kunna vara bröder till min far, eller för att min farmor skulle ha praktiserat gruppsex. Min farmor var medlem i missionsförsamlingen Betania där det var vanligt att man kallade varandra "bror" och "syster".

Inte heller detta tilltalsbruk ledde till några hypoteser om att församlingen skulle ägna sig åt gruppsex. Men när den förmögne amerikanske affärsmannen Lewis Henry Morgan fann att vissa nordamerikanska indianer kal­ lade varandra för "bror" och "syster", öppnade sig nya, kitt­ lande tankemöjligheter. Kanske, fantiserade Morgan, är detta tilltals bruk en kvarleva från ett tidigare skede då alla av samma generation kunde vara biologiska bröder och systrar eftersom deras föräldrar levde i gruppäktenskap och praktiserade gruppsex. Kanske, gissade Morgan vidare, gällde detta inte bara vissa indianer. Kanske hade alla primitiva folk på ett tidigt stadium i sin utveckling levat i gruppäktenskap, där kvinnorna tillhörde inte en enda man utan alla män i gruppen. För att finna belägg för sin tes skickade Morgan ut en rund­ r f åga till hela världen och fick svar från en missionär i Austra­ lien. Denne berättade att vissa aboriginkvinnor använde sam­ ma tilltalsord till sin mans bröder som till honom själv. Hon kallade dem alla motsvarigheten till "min äkta man". Möjligen kunde detta vara en kvarleva från en tidigare epok när brö­ derna ägde sina kvinnor gemensamt. Föreställningen att mänskligheten ursprungligen hade levt i ett tillstånd av sexuell kommunism fortplantade sig från Mor­ gans Ancient Society ( r 877) via Karl Marx, som läste boken och gjorde utdrag ur den under sina sista år 1 8 8 1-82, till Friedrich Engels som hittade Marx' anteckningar efter hans död och la dem till grund för sin Der Ursprung der Familie, des Privat­ eigentums und des Staats (Familjens, privategendomens och statens uppkomst) ( 1 8 84). Engels börjar med ett entusiastiskt referat av Morgans ideer; inklusive föreställningen att vissa aboriginfolk i Australien gif­ ter sig med varandra, inte individ med individ utan grupp med grupp. Detta påstående gäller hos Engels inte en hypotetisk, förhistorisk forntid utan framställs som pågående, aktuell verklighet. 57

Ja, gruppäktenskapet framstår hos Engels som nyckeln till själva mänskoblivandet. Människodjuret skulle aldrig ha överlevt om det inte haft förmågan att samverka mellan familjerna. Det viktigaste hind­ ret för sådan överfamiliär organisation var den manliga svart­ sjukan. Förvandlingen från djur till människa inträffade när hannarna övergav sina sexuella monopolanspråk och började dela honor med varandra. Människan blev människa bara ge­ nom det ohämmade sexlivet i ett samhälle där alla vuxna män och kvinnor tillhörde varandra. Det hade min farmor inte en aning om. De som skapade I 9 I r års Aboriginförordning hade med all säkerhet inte heller läst Morgan, Engels eller deras många ef­ terföljare. Men teoretikernas hypoteser och gissningar sipp­ rade ut i samhället i form av rykten om lösaktighet och grupp­ sex. Ryktena hårdnade till fördomar: svarta kvinnor låg huller om buller med vem som helst och visste inte vem som var far till deras barn. Därför kunde de inte heller älska barnen utan dödade dem eller vanvårdade dem. Det var en välgärning att lyfta upp barnen ur den sexuella ormgrop där de tillkommit och där de snart åter skulle vara glömda.

35 191 3 diskuterade hela Europa Australiens urinvånare. Det var hos dem alla dessa teoretiker - Morgan och Engels, Frazer och Spencer, Krapotkin, Durkheim och Freud - ville finna den punkt där människan blivit människa. Det var där de sökte ci­ vilisationens uppkomst, kulturens vagga, samhällets födelse, religionens ursprung. Då kom den unge polske antr opologen Borislaw Malinowski och slog spelet överända med sin av­ handling The Family Among the Australian Aborigines ( r 9 r 3 ). Han skilde sig på två avgörande punkter från samtliga före­ gångare.

För det första ifrågasatte han sökandet efter ett urstadium. Han avvisade själva den fråga som alla de andra försökte svara på. Han tvivlade på att alla människor i sin utveckling passerat samma stadier. Betingade av klimat och miljö har aboriginerna skapat sociala institutioner som ömsesidigt påverkar varandra. Deras samhälle är värt att studera för sin egen skull - inte som "förstadium" till Europa, utan som en av många möjliga lös­ ningar på gemensamma mänskliga grundproblem. För det andra hävdade han att källkritik är lika nödvändig för etnologen som för historikern. Som exempel tar han påstå­ endet "Det är gruppen som ingår äktenskap med gruppen och avlar gruppen". Vad gäller detta påstående? Ett visst aborigin­ folk, alla aboriginer, kanske rentav alla primitiva folk? Gäller det nutid, dåtid eller urtid? Hur vet källan det här? Egen ob­ servation? Andra- eller tredjehandsberättelse? På vilket språk? Språkkunskaper? Vem var tolken? Vilka intressen hade berät­ taren? Tolken? Forskaren? Hur har hans teori påverkat hans faktainsamling? Och så vidare. Efter en sådan granskning av bevismaterialet blev ingenting kvar av det ursprungliga påståendet. Sexuell otrohet, javisst. Det förekommer i de flesta samhällen. En man med flera hus­ trur, ja ofta. Men ingen har någonsin sett "gruppen ingå äkten­ skap med gruppen och avla gruppen" och de omständigheter som lett till den slutsatsen har andra, långt rimligare förkla­ rmgar. Efter det källkritiska syrabadet - vad blir egentligen kvar av vår kunskap om aboriginers familjeliv? Vet vi överhuvudtaget någonting säkert? Hur är till exempel de emotionella relatio­ nerna mellan föräldrar och barn? Bryr sig föräldrarna om bar� nen? Ja, svarar Malinowski, på den punkten är alla källor full­ ständigt eniga. I andra frågor finns det motstridiga observatio­ ner men när det gäller föräldrakärleken är källorna överens. Observationerna är mycket konkreta. Föräldrarna är snälla mot barn som behöver hjälp och visar stort tålamod med dem. 59

Fadern tar likaväl som modern omsorgsfullt hand om barnen och de blir mycket sällan bestraffade. Otaliga berättelser vittnar om föräldrars kärlek till sina barn. En far utsätter sig för livsfara för att rädda sin son. En mor bryts ned av sorgen efter sin son. En man letar förtvivlat efter sin förlorade son (fastän individuellt faderskap påstods inte förekomma hos hans folk). I dessa berättelser är det aldrig en grupp av fäder eller mödrar som oroar sig eller sörjer eller riskerar sina liv - det är alltid en enskild mor eller en enskild far till ett bestämt barn. Hos Malinowski blev det vetenskapligt fastslaget att det enda man 1 9 1 3 riktigt visste om aboriginers familjeliv var att de älskar sina barn och är djupt fästade vid dem. Samtidigt in­ leddes i Australien en politik som skulle ta hundra tusen barn från sina svarta mödrar och syskon, med motiveringen att svarta egentligen inte bryr sig om barnen. "De glömmer snart sin avkomma."

36 Aboriginernas barn växte upp i stor frihet, älskade och omhul­ dade. Vita australiensare hade ofta haft helt andra barndomar. De flesta kom från Storbritannien. Många mindes en barndom i hårt arbete, sovande på fabriksgolvet under maskinerna. Andra mindes en barndom utan föräldrar, en övergiven barn­ dom på pennalistiska internatskolor. Hur reagerade de när de såg svarta barn växa upp ostraffade, kärleksfullt omgivna av föräldrar, syskon, släktingar? Malinowski själv kunde inte låta bli att höja ett varnande finger mot aboriginerna för att de inte agar sina barn. Han såg det som en brist i deras uppfostringsmetoder, "eftersom det är omöjligt att tänka sig en seriös uppfostran utan tvångsmedel". Andra vita måste ha reagerat ännu skarpare mot vad de upp­ fattade som slappheten i aboriginernas uppfostran. Vilken 60

provokation aboriginernas hela livssätt och i synnerhet deras sätt att umgås .med barnen måste ha varit för britterna! En barndom utan skam, utan skuld, utan straff! Var det inte en stor saknad som vällde upp inom dem, en saknad efter allt detta som de fördömde som vanvård, orenlighet och brist på pli och disciplin? När man tog ljusa barn från deras svarta mödrar - var det inte därför att dessa barn fick något som de som tog dem själva aldrig fått, och som de bittert saknade när de såg andra få det? Saken ställdes på sin spets när en vit far och en svart mor levde tillsammans och två vitt skilda uppfattningar om barn­ uppfostran skulle jämkas ihop. En glimt av de konflikter som uppstod får vi i Catherine Martins klassiska roman An Austra­ lian Gir! ( 1 890). Gamle Thomson berättar på dödsbädden om sitt livs miss­ tag. Han hade hört att halvblod ärver de sämsta egenskaperna hos båda raserna och sökte därför misstänksamt efter tecken på vanartighet hos sin son med en svart kvinna, Caloona. Grabben var visserligen skarp som en nål och så rolig att föräldrarna föll omkull av skratt. Men när fadern sökte upp­ fostra honom spelade han dum eller började gråta och hans mors händer darrade. En dag när pojken var sju år släppte han in en hundvalp till de nyfödda lammen. "]ag tog honom vid handen och ledde honom till stugan och innan jag straffade honom frågade jag honom varför han gjort det. Hans mor stod bredvid och skakade i hela kroppen. Poj­ ken brast i gråt och förnekade allt. Han sa att han försökt få bort hunden från lammen. Det gjorde mig så förbannad att jag gav honom ett ordentligt kok stryk - jag slog honom värre än jag borde ha gjort, och Caloona blev ursinnig. Jag med mitt då� liga humör skrek åt henne att om hon inte tänkte låta mig ge pojken en riktig uppfostran, så kunde hon ge sig iväg. Jag me­ nade inte vad jag sa och trodde inte att Caloona skulle bry sig om det. Men grabben satt och tjurade och ville inte äta och låt­ sades vara förfärligt illa slagen. Vilket han för all del kanske var,

fastän jag inte trodde det, eftersom jag var rasande på honom för att han ljugit mig rakt upp i ansiktet. Nästa morgon låtsa­ des hans mor inte ens se mig när jag gick och när jag kom till­ baka var båda borta. Jag såg dem aldrig mer."

37 Barns rädsla att komma bort från sina föräldrar, föräldrars fruktan att förlora sina barn - det är allmänmänskliga känslor som förekommer i alla tider och kulturer. Men just i Aust­ ralien, just under andra hälften av r 800-talet, blir fiktionslitte­ raturen som besatt av temat "det förlorade barnet", skriver litteraturvetaren Peter Pierce i sin bok The Country of Lost Children: An Australian Anxiety ( r999 ). Med ett förlorat barn avses då "en pojke eller en flicka av europeiskt ursprung som försvinner i den australiensiska vild­ marken". Periodens litteratur är full av berättelser om för­ svunna barn, om deras hjältemod och uthållighet, om deras hunger, törst och andra lidanden, om föräldrarnas förtvivlan och desperata letande, om barnens slutliga räddning eller un­ dergång. Varför? Avsikten med berättelserna var, sa man, att varna små barn för att ge sig ut på egen hand och gå för långt hem­ ifrån. Men den intensiva upptagenheten av det här temat visar, menar Peter Pierce, att det har långt djupare källor. Han ser det vilsegångna barnet som symbol för ett Austra­ lien befolkat av vilsegångna engelsmän som på andra sidan jordklotet tycker sig ha kommit för långt bort från England och är rädda att aldrig hitta hem igen. De tyckte sig förlorade i ett "terra nullius" som varken tillhörde dem eller någon annan. De kände sig bortglömda och övergivna av moderlandet och gestaltade denna känsla i berättelser om förlorade barn. Det är åtminstone Pierces tolkning. Den får honom att be­ gränsa undersökningen till vita barn och vita föräldrar efter-

som aboriginer knappast gick och längtade hem till England. Den får honom att avsluta sin undersökning av motivet vid se­ kelskiftet 1900 när Australien blev självständigt. Med andra ord avbryter han undersökningen av temat "det försvunna barnet" precis i det ögonblick när barn verkligen började försvinna - inte bara i enstaka undantagsfall utan i stor skala, i tusental och tiotusental, inte av misstag eller olycks­ händelse utan som det avsiktliga resultatet av en i bosättar­ demokratierna framröstad delstatlig och federal politik. Hur speglades aboriginbarnens försvinnande i litteraturen? Var deras uthållighet och hjältemod på något sätt annorlunda än de vita barnens ? Var deras svarta mödrar likgiltiga för för­ lusten eller kände de samma desperation och förtvivlan som vita mödrar? Det får vi inte veta hos Pierce. Om fruktan att förlora barnen var en besatthet hos vita australiensare under andra hälften av l 800-talet - var inte re­ dan det en anledning att börja stjäla de svartas barn och där­ med handgripligen tvinga på dem samma fruktan, samma mar­ drömmar, som de vita av helt annan anledning genomlidit? Var inte det underförstådda syftet att göra sig fri från sin egen fruk­ tan genom att överföra den på de andra, på de svarta? Sådana frågor skymtar inte ens hos Pierce. Han stänger bu­ tiken vid sekelskiftet 1900 och öppnar den igen 19 5 0 med en punktlighet som gör att han helt och hållet kan förbigå hur det systematiska bortförandet av ljushyllta aboriginbarn har speg­ lats, eller inte speglats, i fiktionslitteraturen.

38 En av de märkliga romaner som försvinner i Pierces fallucka är Catherine Martins The Incredible Journey (l 92 3). Författarin­ nan var 7 5 år när hon bröt en lång tystnad med denna sista bok. Varför? Kanske därför att delstaten South Australia, där hon bodde, just stod i begrepp att anta Better Protection, Care and

Control ofAboriginal Children Act som vidgade statens befo­

genhet att omhänderta svarta mödrars barn. Martin för oss till ett aboriginläger vid det fiktiva Jane Creek tätt intill "Australiens nakna hjärta". De svarta talar Arrerntespråket. En bit därifrån ligger en herrgård där de vita vet vad det innebär att förlora ett barn. Två av deras egna gick vilse i skogen och det var bara genom de svartas skicklighet de kunde spåras och föras tillbaka. Så långt följer berättelsen I 800-talsmodellen - om de försvunna barnen hittas är det näs­ tan alltid av svarta spårare. Nu kommer det nya. En vit man, Simon, kidnappar en tolv­ årig svart pojke, Alibaka, och för honom långt ut i öknen där han är helt i Simons våld. Hans mor, Iliapa, förlamas först av sonförlusten. "Hon låg stilla som en sten och kunde inte ens gråta." Men nästa morgon träffar hon sin väninna Polde som redan en gång har korsat öknen. Tillsammans ger de sig ut till fots för att söka spåra barnet. Den " otroliga resan" börjar. De båda svarta kvinnorna framställs varken som komiska och hjälplösa eller som barndödande monster utan som vuxna människor som vet vad de gör och utnyttjar en enastående re­ pertoar av talanger. De hittar ormar och ödlor att äta, de vet var de skall sticka ned sina grävkäppar för att få vatten, de flyr un­ dan män, svarta som vita, och ingår allianser med kvinnor, vita som svarta. De överlever en sandstorm genom att rulla ihop sina saker tätt intill sig och ligga med ansiktet nedåt. De finner vatten genom att iaktta fåglarnas flykt. Slutligen kommer de till (den fiktiva) staden Labalama där pojken hålls fången av Si­ mon - en kort, tjock man med ansiktsfärg som gammalt tegel. - Det här är min mor som har kommit för att hämta mig, sä­ ger Alibaka stolt. - Vilken niggerfräckhet! Tänker du verkligen försöka ta pojken ifrån mig? - Det är därför jag har kommit. Polisen tar den vites parti och bestämmer att pojken skall stanna hos Simon tills Iliapa kan bevisa att hon är mor till bar-

net - hur nu det skulle gå till. Dagarna går, pojken får fula blå­ märken i ansiktet och Iliapa förstår att han blir slagen. Hon är nära att ge upp. Men en kombination av ursinnig kärlek och skicklig diplomati besegrar till sist den vite mannen. Catherine Martin återvänder till det välkända temat "det förlorade barnet" men med en svart mor i centrum. Det var . dömt att väcka förargelse hos många vita läsare. Det visste Martin, som framgår både av förordet och av hennes sätt att berätta. Men det skulle, skriver hon, ha varit "en sorts förrä­ deri" att lämna de svarta kvinnornas sida av historien oberät­ tad. "Det är lika illa att stjäla barnet från en svart mor som från en vit."

39 Under andra hälften av 1900-talet intas det förlorade barnets plats i litteraturen av "det övergivna barnet". Istället för att förtvivlat leta efter sina försvunna barn, söker föräldrarna (en­ ligt Pierce) på alla tänkbara sätt att bli av med barnen. Men här missar Pierce, återigen genom själva ämnets avgränsning, det viktigaste belägget för sin tes. Den moderna litteraturens genombrott i Australien kom med Xavier Herberts Capricornia (193 8). Den handlar om två bröder som strax efter sekelskiftet r 900 anländer till den stad som nu kallas Darwin. Oscar klär sig i vitt, umgås i kretsarna och gör snabb karriär. Mark hamnar i dåligt sällskap, super ned sig och får barn med en svart kvinna. "På ett mjukt lakan av pappersbark bredvid henne låg ett li­ tet stycke gnällande, slingrande, honungsfärgat kött. Kött av hans kött. Han satte ned lyktan och lutade sig över sin son. Blod av hans blod - sällsamma händelse! Han rörde försiktigt vid den lilla kroppen. Huden hade samma färg som cigarett­ fläckarna på hans fingrar. Med ett fånigt leende sa han ömt: Å min lille man ! " -

Tanken på att något ont skulle vederfaras hans son kommer honom att stelna till. "Någon göra min unge illa, jag döda var­ enda neger i lägret. Förstått?" Men när det första fadersruset är över, tappar han intresset och ger sig iväg. Några år senare hittar han sin son lekande med en mager hundracka. Modern är död, barnet kallas Noname. "Han var obeskrivligt smutsig. Ögonen och den lilla näsan var ingrodda; knän och rygg och det nedböjda huvudet var in­ smorda med smuts så att det var omöjligt att urskilja hans rik­ tiga färg. Och han stank." Mark blir ångerfull. Han säger åt en kvinna att tvätta barnet. Han ger det mat och kläder. Snart ser pojkens ögon inte längre ut som på ett jagat djur. Han blir "tjock och stolt och vacker." Men sen är Mark borta ett år och när han kommer tillbaka har han en ny svart kvinna som kör bort N oname. "Det pojken inte lärde av sin mors folk lärde han av hundarna." Åren går och nästa gång Mark träffar sin övergivne son har Noname närmast blivit ett vilt djur. Mark fångar in pojken och sälj er honom som slav till sin kompis J ock. Marks framgångsrike bror Oscar har köpt en boskapsranch dit Jock en dag sänder Noname som blivit för besvärlig. Hans klagotjut håller hundarna vakna om natten. Författarens alter ego, Peter Differ, försöker övertala Oscar att behålla pojken. - Skicka inte grabben till The Compound, Oscar. Då går han under. Han kommer att växa upp utan att lära sig något annat än förödmjukelse. Och till slut kommer man att skicka ut honom att arbeta hos någon tjockskallig grym idiot som Driver. - Tänk på det liv som väntar barnet . . . Livslång förned­ ring! Varken vit eller svart! Hör ingenstans hemma! Behåll pojken ett tag, Oscar, undervisa honom en smula för att pröva vad jag har sagt. Oscar blir alltmer charmerad av grabben, säger att hans för­ äldrar är döda och adopterar honom.

66

40 Peter Differ super ihjäl sig och sänder från dödsbädden sin vackra halvblodsdotter Connie till den lokale Protektorn med bön att denne skall ta väl hand om henne. Protektorn, Beskyd­ daren, vars uppdrag det är att ta tillvara aboriginernas intres­ sen, gör henne omgående med barn. Han lovar att om hon ald­ rig talar om för någon vem som är far till barnet, skall han komma och hämta henne och de skall leva lyckliga i alla sina dagar. Connie, ensam med barnet, blir en av de svarta prostitu­ erade längs järnvägen. En vacker dag kommer järnvägaren Tim O'Cannon farande på sin dressin. "Uppför backar och nedför sluttningar, genom fuktiga uthuggningar, där gyllene orkideer växte i mossiga sän­ kor och grodorna plumsade i gnistrande dammar, över bäckar där brunt vatten forsade över gräsbäddarna, förbi ogrässnår och kvistar som sträckte sig ända ut över banan för att kittla honom i ansiktet och dugga sin väta över honom och stänka pollenkorn över honom - som om han vore en törstande blomma." Mitt i detta paradis ser han plötsligt ett vitt barn. Och där nedanför järnvägsbanken ligger Connie! "Hon låg på en bädd av löv, klädd bara i en sockersäck, mager som ett skelett, svart av smuts och flugor." "Hon började hosta. Hon hostade tills hennes kropp för­ vreds, tills dammet flög kring hennes ynkliga läger, tills hennes tunna lilla varelse tycktes sprängas i små torra bitar, tills hon flämtande föll samman, medan tårarna strömmade ur hennes ögon och blodet långsamt trängde fram i mungiporna." Han tar henne till The Compound. När han besöker henne nästa dag har doktorn ännu inte varit där. Vadå sjuk? Vadå dö­ ende? Det här var ju inte en riktig kvinna, det var en halvkastig hora, så vad bråkar du om, bror Duktig! Connie isoleras på avdelningen för veneriska sjukdomar. Hon kommer, säger man, att dö inom några dagar. Tim smyger

dit om natten och hämtar den lilla dottern, Tucky. Kort därefter förolyckas Tim under en av sina himmelska dressinfärder. Hela hans familj, inklusive Tucky, hamnar i The Compound.

41 Kahlin Compound i Darwin är i dag bara en ödetomt nära havsstranden, där Gilruth Avenue korsar vägen till Myilly Point. Här upprättade Baldwin Spencer under sitt protektorat I 9 I 3 ett läger för att samla upp och hålla kvar aboriginerna -på den tiden utom synhåll från själva staden, men ändå tillräckligt nära för att utgöra en bekvämt tillgänglig arbetskraftsreservoar för stadens vita medelklass. Mycket snart skilde man ut och behöll "halvbloden" medan "fullbloden" flyttades vidare till andra läger, längre bort. En kommitte som tillsattes 1923 fann att allmänna opinio­ nen i Darwin krävde att de "halvkastiga" så tidigt som möjligt skulle tas ifrån sina infödda föräldrar "för att kunna uppfostras i hälsosammare och mera upplyftande miljö". Men folk ville inte ha dem inne i själva staden där de utgjorde en "hälsorisk" och utövade "ett icke önskvärt inflytande på vita barn". Pro­ blemet var att isolera halvkastingarna både från deras svarta släktingar och från vita barn samtidigt som de hölls tillgängliga för vita arbetsgivare. Sedan de ljushyllta aboriginbarnen skilts från sina föräldrar skulle de få infödingsidentiteten avskrapad. Barnen skulle sko­ las, pojkarna lära hantverk och boskapsskötsel, flickorna hus­ ligt arbete. Vid 1 4 års ålder skulle de ut i arbetslivet utan lön och lära sig veta sin plats i det vita samhällets understa skikt. I praktiken fanns det aldrig pengar till annat än att hålla barnen inlåsta och sända ut dem på arbete. Xavier Herbert tillbringade ett halvår i Darwin 1927-28 och kom i kontakt med rasismen i dess mest virulenta former. 68

Han träffade en brevbärare som hade en liten svart pojke som "grindöppnare" och höll honom fastkedjad under postkärran om nätterna för att han inte skulle rymma. Han träffade dr Cecil Cook som ville lösa aboriginproblemet genom rashy­ gien. Aboriginiteten skulle avlas bort genom att "halvkastiga" kvinnor parades med lämpliga vita män - en metod som i mansmun kallades "knulla-dom-så-dom-vitnar-politiken". Under den här första perioden i Darwin träffade Herbert de flesta av de människor han sedan skildrade i sin debutroman. Boken var i det närmaste färdig när han 193 5 återvände till Darwin som tillförordnad chef för Kahlin Compound. Lägret var i ett sorgligt skick och Herbert fick börja med att anlägga latriner och organisera skolundervisning. Mycket snart kom han i konflikt med andra lokala myndigheter, eftersom han tog de svarta i försvar och levde sig in i deras situation på ett sätt som vita makthavare uppfattade som hotfullt. Herberts för­ ordnande blev inte förnyat. "The Compound'', inhägnaden, är i Capricornia det geo­ grafiska och emotionella centrum kring vilket allt cirklar. Ro­ manen utkom 193 8. Kahlin Compound stängdes 1939·

42 Tolv år efter adoptionen tar Noname, nu kallad Norman, ingenjörsexamen på tekniska högskolan i Melbourne, där ingen bryr sig om hans hudfärg. Men när han skall återvända till Oscar på ranchen blir det stopp redan i biljettkassan. Här­ komst? Han får en hyttplats längst bak i båten. Han märker att medresenärerna gradvis drar sig undan ju längre norrut båten kommer. Han går iland och blir kallad "nigger". Det kan han skratta åt. Men väl framme i Darwin blir han, fastän klädd i skinande vit kostym och med universitetsdiplom på fickan, tilltalad på pidginengelska och tillsagd att vänta utanför. Det är inte roligt längre.

Utstött av de vita dras Norman till The Compound och träffar den nu fjortonåriga Tucky som, alltid hungrig, smiter ut om natten för att jaga krabba längs havsstranden. Hon blir upptäckt och sänd till en missionsstation. När hon flyr jagar polisen henne över hela territoriet. Norman gömmer henne i en trasig vattencistern på ranchen. Missionärerna hittar henne, gravid, och kräver att Norman skall gifta sig med henne. Men Protektorn godkänner inte äktenskapet. "Norman är flickan mycket för överlägsen." Alltså skall hon återföras till "inhäg­ naden". Norman blir rasande: "Vad skulle hon växa upp till? Jo det skall jag tala om för er allihop, era bleknosade kossor. Hon skulle växa upp till färgad slav hos höga och mäktiga vita, hos såna som ni, som kan spela herrar bara för att era ansikten är vita nog. Hon skulle växa upp till förnedring, till att veta sin plats, till. . . till . . . " Utbrottet kostar Norman tre månader i fängelse. Tucky väntar honom när han kommer tillbaka till ranchen. När poli­ sen dyker upp än en gång tror Norman att det är den höggra­ vida Tucky de skall ta och säger åt henne att gömma sig. Men den här gången är det honom själv polisen är ute efter. Han förs bort, anklagad för mord, och frias först efter en lång rättegång. Tillbaka på ranchen, ruinerad av rättegångskostnader, ser han två kråkor flyga upp ur den trasiga cisternen. "Torrt gräs rasslade mot järnet. Den torra vinden tjöt ge­ nom de rostbitna hålen. Han kikade in genom ett hål men såg ingenting utom rostiga väggar. Han klättrade uppför stegen och såg ned i tanken, och där upptäckte han en skalle och några ben. Han drog häftigt efter andan. En mänskoskalle - nej - två - en liten och en ännu mindre. Och mänskohår och trasor efter kläder och ett par benfyllda skor. Två skallar, en liten och en ännu mindre. Tucky och hennes barn! " Så slutar berättelsen. Det en gång övergivna barnet Noname hittar det övergivna barnet Tucky, dotter till det övergivna bar­ net Connie, och sitt eget övergivna barn, ännu utan namn.

Och vad kallar han sitt barn? Han kallar det "hennes barn", Tuckys barn. Det är det sista, troligen omedvetna, förräderiet i Xavier Herberts stora roman om fäder som sviker och barn som blir overg1vna.

De döda dör inte

43 Efter en vecka i den vackra, moderna semesterstaden Darwin, som cyklonerna alltid håller fräsch och nybyggd, längtar jag tillbaka till dammet och tomheten i inlandet. Jag kör söderut och stannar över natten i Katherine, en liten stad med r o ooo invånare, viktigt vägskäl med bank, post, polis och en huvudgata laddad med inlandets typiska förlustelser. Där finns Popeye's Pizza och Bucking Bill Burger Bar Tasty Takeaways. "Kom in och se aboriginkonstnärer i arbete." Vägg i vägg med Newtons sadelmakeri ligger modeboutiquen Jen's Place. "Allt ska bort." Blomsterhandeln har ett rikt urval konstgjorda blommor, hattmakeriets filthattar är garanterat äkta och "Skönhetsfabriken" ger professionell massage och skönhetsterapi. Längst i söder samsas pressbyrå och fastig­ hetsmäklare. Inga priser i fönstret. 72

Går man över till andra sidan gatan och återvänder norrut ser man först det mäktiga Northern Land Council, sedan slak­ tarn, som också säljer fisk, och Hotel Crossways, som har det mesta. I kväll uppträder AB Kärleksunderhållning. På fredag blir det ännu roligare. Då ges klockan åtta en föreställning med "tåsugande kvinnliga cowboys". I nästa kvarter har Tim Bal­ win, parlamentsrepresentant för Victoria River, sitt kontor och tvärs över gatan huserar hans kollega, representant för Kathe­ rine. Den som ändå inte är nöjd kan fortsätta till Christian Outreach Center som i kväll erbjuder "konfidentiell rådgiv­ ning". Jag går tidigt till sängs. I morgon kör jag in i de stora bo­ skapsimperiernas hjärtland.

44 Victoria Highway mellan Katherine och Kununurra löper ge­ nom Vesteys ägor som omfattar drygt 100 ooo kvadratkilome­ ter mark i Northern Territory. Det är mer än tre gånger Bel­ gien. Juvelen i kronan är Wave Hill Station. Marken togs från Gurindjifolket och andra aboriginfolk i slutet av I 800-talet. Folken, eller det som blev kvar av dem, stannade. De kunde inte lämna sina heliga platser och den mark som det var deras traditionella uppgift att sköta. De måste stanna, och för att kunna stanna måste de arbeta åt den nye ägaren, Vesteys. Lö­ nerna blev därefter. I praktiken drevs norra Australiens kött­ produktion med infödd arbetskraft som betalades med rätten att bo kvar på den mark som stulits från samma arbetskraft: Rasgränsen var skarp och oöverstiglig. Men i mitten av 1960-talet spreds nyheten om de svartas uppror i USA. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen fick avläggare i Austra­ lien. North Australian Workers Union började organisera svarta arbetare och Council for Aboriginal Rights formulerade

73

ett program med följande huvudpunkter: '' Lika lön för lika arbete. ;:- Utbetalningar från försäkringskassan skall inte ske till ar­ betsgivaren utan direkt till arbetaren. '' B ostäder för aboriginer skall uppfylla samma krav som bo­ städer för vita. '' Aboriginer skall behandlas med samma respekt som vita. Förolämpande rasistiska uttryck av typen "nigger" är inte till­ låtna. Pressen publicerade bilder av förfallna arbetarbostäder på Wave Hill. Bolaget svarade att bilderna inte var representativa - alla deras arbetarbostäder var bättre än just dessa. Pressen publicerade vinstsiffror och hävdade att bolaget hade råd att betala svarta samma lön som vita. Bolaget svarade först att man betalade låga löner av omsorg om aboriginerna, som inte kun­ de sköta pengar. När detta argument förhånades i pressen häv­ dade bolaget att skillnaden i lön var en kompetensfråga. Men det blev svårt att förklara varför samtliga vita arbetare, utan ett enda undantag, visat sig mer kompetenta än var och en av de svarta. "I 8 5 år har vårt folk accepterat dessa villkor och ännu värre, men den 22 augusti 1 966 beslöt Gurindjifolket att inte längre leva som hundar", sa Vincent Lingiari och ledde de svarta arbe­ tarna och deras familjer i en "walk out" från Wave Hill till Wattie Creek. Det blev den mest berömda strejken i australien­ sisk historia. Till att börja med stod likalönsfrågan i centrum. Men snart trädde den bakomliggande markfrågan i förgrun­ den. I april 1967 skrev Gurindjifolket till generalguvernören och krävde tillbaka en liten del av det land som tagits ifrån dem. Man förklarade sig beredda att betala samma årliga avgift 74

som Vesteys dittills betalat. Om Vesteys begärde ersättning för överlåtelsen av marken så skulle aboriginernas mer än 5 0 års arbete utan betalning eller för rena struntsummor anses vara ersättning nog. Delstatsparlamentet tillsatte en kommitte som förklarade: "Det finns starka moraliska skäl för detta folks krav på att återfå en liten andel av det mycket större land de sedan evärd­ lig tid har betraktat som sitt." I augusti 1 97 5 deltog premiärministern i en ceremoni vid Wattie Creek där äganderätten till 3 200 kvadratkilometer mark återfördes till Gurindjifolket. Det firades som en stor se­ ger. Men 96,8 procent av problemet återstod. Kampen om marken hade bara börjat.

45 Victoria Highway löper på gränsen mellan våtmark och torr­ mark. Det utmärkande för den torra sidan är "spinifex", ett slags manshöga grässpjut som sitter fästade i sina tuvor med spetsarna utåt. Beväpnat gräs som försvarar sig, resinerat gräs som brinner bra, särskilt när det är vått. Karakteristisk för torrmarken är också trädens vana att un­ der vintersäsongen avveckla en del av sin grönska. Liksom vi under min barndoms krigsvintrar bodde i det varma, doftande köket och höll vardagsrummet avstängt för att spara bränsle, eller som min barndoms bönder lät finrummet stå stängt och oeldat tills gästerna kommit, just så låter dessa träd sin ena halva stå vissnad och stängd över vintern, medan den andra halvan grönskar vidare. Karaktärsväxten på den våta sidan är boabträdet, det som i Afrika kallas baobabträd. Ser ut som en bunt grenar ned­ stuckna i en tjock termos. Dessa träd är inte sällan ihåliga och så rymliga att stammen kunde användas som tillfällig arrest­ lokal, till exempel i Timber Creek, där jag lunchar i skuggan av 75

Boabträdet. Teckning i J Lort Stokes: Discoveries in Australia (I 846).

den till museum förvandlade polisstationen. Kununurra med 5 ooo invånare är en modern, planerad en­ våningsstad, jag höll på att säga engångsstad, del av ett stort be­ vattningsprojekt där man odlar frukt och sockerrör. Medel­ klassiga bungalows och köpcentra, administrationslokaler, serviceinrättningar, country club och turistkontor, allt av se­ naste snitt. Västaustraliens ansikte norrut. Jag övernattar på prydliga lilla pensionat Duncan House.

46 I drömmen bor jag kvar på Duncan House. Åren går. Jag tar det lugnt. Det finns ingenting att göra utom att vänta i vinden som alltid blåser. En ung, storväxt kvinna ber att få låna min cykel. Jag kom inte ens ihåg att den fanns. Men hennes musku­ lösa rygg är beundransvärd. Kotpelaren har en underbar svikt.

Ryggraden bildar ett mörkt dike i köttet. Hon svingar sig upp på cykeln och försvinner. Jag sitter kvar, så pensionerad att tid­ ningen börjar brinna i mina händer. En flamma slår upp, nyhe­ terna svartnar plötsligt och förs i stora flagor bort av vinden.

47 Från Kununurra är det några mil till Great Northern Highway som leder söderut över en underbar vit högslätt - silvervit, grå­ vit, gräddvit, blåvit, torrvit, grönvit, vittvit - och alltid mot en bakgrund av röd mark markerad med enstaka svartgröna träd. Efter 34 mil kommer j ag till Halls Creek, gammal guldgrä­ varstad och knutpunkt för boskapsleder österut genom Tana­ miöknen. Överallt står vägtåg parkerade, lastade med boskap i två våningar och omgivna av en tät dimma av flugor. Det var så Vesteys valde att investera sig ur problemet när man inte längre kunde hålla den svarta arbetskraften livegen. Antropologerna Catherine och Ronald Berndt föreslog inves­ teringar i moderna arbetarbostäder, daghem, mödravård och barnbidrag. Godsägarna valde istället att satsa på boskapssköt­ sel från helikopter och transport med vägtåg. Deras forna stockmen går nu arbetslösa i de små samhällena längs randen av Great Sandy Desert. Efter Halls Creek är det långa raksträckor, långa sträckor med brandskador, många döda kängurur vid vägkanten och rovfåglar svävande över trafikoffren. Enstaka berg omgivna av rasmassor. Enstaka avtagsvägar till ensliga gårdar, som i Pata­ gonien. Men längs själva vägen händer ingenting på 29 mil! Fitzroy Crossing är en nyanlagd, välritad stad en bit från ruinerna av den gamla. Storköp och centrum domineras av svarta. Hotel Fitzroy Lodge står på stolpar med parkerings­ plats inunder och pool i mitten. Jag sitter och skriver i solned­ gångssvalkan på loggian utanför rummet. Enstaka flygfän. En våg av högljudda, berusade röster från hotellets helvita bar. 77

Där skymtar några få kvinnor, annars idel män med hattar. De har blivit nästan otänkbara utan hatt. Älskar de med hatten på? Tar de av den ens när de sover? De flesta är präktigt packade och kommer inte uppraglande på rummen förrän klockan tre på morgonen när baren stänger. Då anländer också min kvinnliga rumsgranne med dunder och brak. Strax före sju följande morgon startar hon bilen och kör vidare, härjad och hårdsminkad men fortfarande vid liv.

48 Norr om Great Northern Highway ligger det bergiga och sko­ giga Kimberley. Här utspelade sig ett märkligt kapitel i svensk forskningshistoria - "Svenska expeditionen till Australien 1910-u ", under ledning av zoologen Eric Mjöberg (1 8 821938). I planen för expeditionens undersökningar ingick "att söka hembringa så många skelett som möjligt av den intres­ santa, allt mer och mer utdöende australiska negerrasen". Den svenska expeditionen verkar helt opåverkad av den då aktuella vetenskapliga debatten om aboriginernas samhällsfor­ mer. Det enda som intresserade Mjöberg var deras skelett. Att insamla sådana var en delikat uppgift som innebar mycket obehag och besvär, framhöll Mjöberg. "Intet är så ris­ kabelt som att bortröva ett folks döda." Men nyårsdagen 191 l lyckas han i alla fall "bortsnappa ett alldeles utsökt välbevarat skelett vilket enligt gängse bruk låg begravet på en bädd av eu­ kalyptusstockar uppe i kronan av en eukalyptus. Men blott nå­ gra dagar efteråt spårade negrerna mig, och likt en löpeld spred det sig över hela distriktet, att jag skändat deras döda." Så långt Mjöbergs preliminära rapport i den vetenskapliga tidskriften Ymer 19 12. I sin populärt hållna reseskildring Bland vilda djur och folk i Australien ( l 9 l 5) beskriver han med illa dold avsmak "den australiske urinvånaren": "Näsan är bred, platt, vidrigt ful, näsvingarna vida, roten

Zoologen och gravplundraren Eric Mjöberg ( 1 8 8 2-193 8).

liksom intryckt. Ögonen äro djupliggande, blodsprängda, blicken dolsk och irrande." I kapitl�t "På jakt efter de dödas ben" berättar han om liket i trädkronan: "Jag klev upp i trädet och hade nu en god överblick av döds­ lägret. Lukten var sannerligen allt annat än behaglig."

79

"Väl nere på marken igen överräknade jag antalet (ben) och fann att alla voro där med undantag av ett litet handrotsben." "Det var det första antropologiska materialet och ett gott förvärv för mina samlingar." På hemvägen passerar Mjöberg begravningsplatsen Skele­ ton Hill och hittar fler avlidna i en grotta. "Jag lyckades plocka fram tvenne vackra kranier. Underkäkarna voro emellertid borta och först efter mycket letande fann jag dem." "I de dunkla grottornas djup lågo generationer av urinvå­ nare begravna. Ingen vit man hade ännu stört de naturliga gravvalvens frid." "Nöjd och trött anträdde jag hemfärden . . . " Skeletten har han gömt i säckar. Hans följeslagare är oroliga att "negrerna" skall förstå vad säckarna innehåller, men Mjö­ berg lurar i de svarta att det bara är känguruben. "Jag skrattade invärtes då de tre niggrerna glatt samspråkande gingo där framför mig bärande sina döda kamraters kvarlevor."

49 D e svarta varnar honom för att skända ytterligare gravplatser. De "uttrycka sin harm över mitt tilltag", skriver Mjöberg. Men vetenskapsman som han är, förstår han att synen på de döda har sammanhang med religiösa föreställningar som han inte behöver ta hänsyn till. "Att dessa föreställningar och känslor skulle ha djupa rötter hos ett från misstänksamhetens, vidske­ pelsens och primitivitetens djupa mörker alls ej frigjort folk var ju att vänta." Så när en ung man dör i feber ser Mj öberg sitt tillfälle och ber att få vara med på begravningen. Begäran avslås. Mjöberg följer ändå begravningståget på avstånd. "De misstyckte på­ tagligen min närvaro. Men jag var å min sida fast besluten att ej låta ett exceptionellt tillfälle gå mig ur händerna. " Därmed utsatte sig Mjöberg, med tanke p å "negerns" natur,

So

för stora personliga risker: "En neger dödar aldrig i öppen eller ärlig strid. Nej, det strider för mycket mot hans lömska, dolska natur. I bakhållet har han sin styrka och sitt vapen. Och då han dödar, dödar han ofelbart." Mjöberg bevittnar på håll hur den döde begraves uppe i ett träd. "Vilket utmärkt tillfälle för mig att efter någon tid ned­ plocka Sambo från hans luftiga läger och införliva hans ben med mina samlingar, tänkte jag för mig själv." Vad han planerar "var i de svartas ögon ett svårt brott". De anar hans avsikter och när han kommer för att hämta skelettet finner han graven tom. "Det var påtagligt att ryktet och miss­ tänksamheten blivit mig ett streck i räkningen. Jag hade vid mina kommande skelettjakter att iaktta ännu större försiktig­ het, ty australnegern är mycket opålitlig och i all sin vidskep­ lighet i högsta grad fanatisk." På Cherubins kreatursstation i Kimberley träffar Mjöberg en ung "neger" som han "med alla till buds stående medel be­ arbetar" tills denne talar om var de döda i trakten ligger be­ gravna. "Han blev en lätt köpt Judas Iskariot." "Trots all försiktighet hade det läckt ut att jag var på j akt ef­ ter de döda, ty grupper av negrer stodo runt stationen med dystra och hotfulla miner." De hade också i förväg undanskaf­ fat de dödas kroppar och gömt dem. Mjöberg är nära att misströsta, när hans följeslagare pekar på ett ihåligt eukalyptusträd. "Jag stack ned handen och stötte mot det ännu sammanhängande, blott till hälften förruttnade skelettet." Nu vill medhjälparen inte vara med längre. "Jag hade att en­ sam verkställa lossandet av de skilda delarna så att de kunde förpackas i medhavda mindre säckar." "Därmed var ännu ett värdefullt skelett införlivat med sam­ lingarna. " Mjöberg visste att "en sträng lag förbjuder all utförsel från Australien av australnegrernas skelett eller delar därav". Men Mjöberg ansåg att han som vetenskapsman stod över lagen och

beskriver med stolthet hur han medvetet bryter mot den. Sam­ manlagt hemförde han i triumf sex skelett och några kranier som införlivades med Etnografiska museets samlingar - där de i nittio år låg orörda medan forskningen gick andra vägar. Efter en debatt i Dagens Nyheter hösten 2003 förklarade sig Sverige villigt att återlämna de skelett Mjöberg stulit. Alla stat­ liga museer fick i uppdrag att inventera beståndet av mänskliga kvarlevor i sina samlingar och erbjuda sig att återlämna dem till eventuella efterlevande.

50 Great Northern Highway fortsätter längs stranden av Stora Sandöknen, men man ser inte mycket av den - landskapet är så platt att minsta buske skymmer utsikten. Den enda omväxling som bjuds är gräsbränder och buskbränder och de rovfåglar som kretsar över elden för att jaga de flyende smådjuren. På väg in mot Derby står ett tusenårigt fängelseträd, stort som Rundetaarn i Köpenhamn. Det är en Boab med 1 4 meters omkrets som har använts för att förvara aboriginfångar på väg till polishäktet i Derby. Även häktet utgör ett historiskt min­ nesmärke och visas för besökare. Så är det i stad efter stad. Både i Sverige och USA har jag sett forna fängelser återan­ vända som hotell, men australiensare här i utmarkerna verkar helt sålda på fängelser och polisstationer som vägvisare till det förflutna. Inte skolor, inte kyrkor eller broar eller andra bygg­ nadsverk - utan just fängelser. Kanske en fixering från Austra­ liens tid som straffkoloni? Kanske är det statliga våldets infra­ struktur vad som bäst representerar historien i den här delen av landet? Fyra mil från Derby ligger den australiensiska flygvapen­ basen Curtin som 1999-2002 också var interneringsläger för I 400 asylsökande från Afghanistan, Iran och Irak. Lägret drevs av en privat entreprenör, Australasian Corrective Ser-

vices ACS, som på papperet stod under immigrationsdeparte­ mentets kontroll. I praktiken var de intagna helt utlämnade åt bolagets godtycke. De internerade förvarades först i tält, sedan i plåtbaracker. Alla rum kunde när som helst på dygnet bli föremål för hus­ undersökning och omflyttning. Alla kontakter med omvärl­ den var strängt ransonerade. En tidning och en tv-apparat fick räcka till hundratals internerade. Kritiska artiklar om Curtin hade i förväg klippts bort ur tidningen. Besökande måste i förväg skriftligen ansöka om tillstånd att besöka en viss fånge och därvid prestera skriftligt belägg för att fången själv hade initierat kontakten och begärt besöket. Av 3 00 telefonanknytningar kunde bara sex betaltelefoner använ­ das av de I 400 internerna. För att få ringa in måste man vara i förväg godkänd av departement och lägerledning. Den som inte fanns på listan blev inte inkopplad. Även fax stoppades om de inte kom från departementet eller från ett juridiskt ombud - något som de flesta asyl­ sökande saknade. Alla fax från familjer, kärestor, vänner och andra icke tillåtna kontakter makulerades omedelbart. Därvid förstördes i många fall bevismaterial av avgörande betydelse för utgången av de asylsökandes ärende. Den första hungerstrejken kom fem månader efter lägrets grundande och varade i nio dagar. Nästa hungerstrejk varade i 26 dagar innan den krossades med våld. Självmordsförsök och självmord blev allt vanligare. "Frihetsbussen" kallades en aktivistaktion för att ge juri­ disk hjälp till de asylsökande. Bussen for Australien runt 2002 och besökte samtliga interneringsläger. Efter lång brevväxling fick juristerna ett halvt löfte att besöka Curtin. Den planerade besöksdagen kom. Aktivisterna gick till fots fem kilometer i mördande hetta. Vid stängslet fick de beskedet att den ende som kunde fatta beslut "var ute och fiskade". Besökstillstånd vägrades kategoriskt. Två dagar senare fick två kvinnor från Frihetsbussen till-

stånd att träffa fem interner i två timmar på en övergiven flyg­ plats 1 5 kilometer från lägret. Lägerpersonalen tog ifrån dem deras gåvor och dokument och förklarade att dessa, om de godkändes av lägerledningen, skulle tas om hand och överläm­ nas till internerna om och när dessa bleve frigivna. Besöket övervakades och videofilmades av lägerpersonalen. Internerna talade med viskande röst och desperat intensitet. Fyra av de fem hungerstrejkade tillsammans med 200 andra in­ terner. De försökte förtvivlat förklara sin situation på ett språk som de inte behärskade. Begäran att få hämta tolk avslogs. Inte heller kunde internerna överlämna det fyrtiosidiga dokument som de förberett om förhållanden i lägret. Kort därefter brände de asylsökande i sin förtvivlan ned hela lägret. I september 2002 stängdes det och de sista inter­ nerna fördes till andra läger eller till fängelset i Broome.

51 Broome är västkustens pärla, i mer än en bemärkelse. Det var pärlorna som skapade staden och gjorde den så rik och ange­ näm som den är i dag. Det började med att svarta pojkar dök efter musslor i kust­ vikarna. Någon gång hittade de pärlor som vita män bytte till sig mot lite tobak eller en gammal pennkniv. Sedan bildades fö­ retag som "anställde" infödda dykare. "En säck mjöl och en stång tobak köpte ett mänskoliv." Ranchägarna fick fem pund per uthyrd pojke och gjorde goda affärer. Agenterna fångade pojkar långt inne i öknen, pojkar som aldrig hade sett havet. De togs med lasso och släpades efter hästarna om de inte följde med frivilligt. Pojkarna fördes till ön Lacepedes norr om Broome. Där brydde sig ingen om hur det gått till när de hyrdes ut. "En ne­ ger är lika svart som en annan." Alla undertecknade med ett kors det kontrakt som i praktiken var deras dödsdom.

Efter kontraktceremonin fördes pojkarna till skeppen och i gryningen sändes de ut i småbåtar, en vit man med 8-10 nakna dykarpojkar. En efter en klev de över relingen, vände i vattnet och simmade ned mot botten. Tio meter ansågs normalt men många gånger tvingades de dyka ned till 1 8 meter. De var nere en halv till en minut. Sedan kom de blanka huvudena upp och musslorna kastades i båten. Några minuters andningspaus och så kom ett rapp med åran över knogarna: ned igen! Gick det åt en pojke fanns det många andra att sätta i hans ställe. De flesta klarade inte två år som dykare. De som överlevde var ofta lama eller invalidiserade när de sattes i land för att ta sig hem bäst de kunde. Sex år var enligt Protektorn en lämplig ålder för en svart pojke att bli uthyrd till pärlfiskare. Lyckades han fly blev han av polisen förd tillbaka till sin arbetsgivare. För att en ensam vit man skulle kunna tvinga tio aborigin­ pojkar att utföra ett livsfarligt arbete som de avskydde krävdes sträng disciplin. Dykarna var förbjudna att tala med varandra medan de var i båtarna. De fick bara svara på den vite förman­ nens frågor. Hela dagen kunde gå utan att ett ord yttrades. Om någon gjorde motstånd fick två erfarna dykare order att ta fast hans handleder och simma ned till botten med honom emellan sig. Efter den hästkuren var det ingen som bråkade. Det gällde att stanna nere tillräckligt länge för att hinna samla musslor men inte för länge. I samma ögonblick som dy­ karen inte längre kan hålla andan avbryts hans uppgående rö­ relse och kroppen börjar sakta sjunka. Snabb aktion från kam­ raterna kunde ibland rädda honom men många dykare kom aldrig upp igen. Även de mest erfarna riskerade livet varje gång de dök. Biskop Gibney berättar om pojkar som fått händerna kros­ sade mot relingen när de dröjde för länge mellan dykningarna och om barn som blev piskade och sedan lämnade att dö på stranden när dykarsjukan gjort dem oanvändbara. Någon lön var det aldrig tal om. De svarta "förstod sig inte

på pengar", sa båtägarna. En skjorta och ett par byxor i början av säsongen, mat och tobak under arbetet, det var den vanliga ersättningen. Ryktet spred sig om hur det gick till på båtarna och pojkarna måste sökas allt längre in i öknen och med allt grövre metoder. Skjutvapen, oxpiska och halsjärn blev stan­ dardutrustning för de agenter som rekryterade "frivilliga" till pärlbåtarna. På stadens museum står pärlan som sig bör i centrum. Men där låter man historien börja omkring 1 900 när branschen an­ ställer högt specialiserade och högt betalda japanska och ma­ lajiska pärldykare med modern teknisk utrustning. Inte med ett ord nämns de svarta dykarpojkarna.

52 "Jag och min kusin var p å posten med min mamma och min moster. Då blev vi tagna av polisen som sa att de skulle köra oss till Broome. Men när de hade kört några mil stannade de och kastade ut mammorna. Vi skrek och klängde oss fast vid våra mammor. Men polisen slet loss oss och kastade in oss i bilen igen och körde iväg med mammorna springande efter bilen. Det var det sista vi såg av dem. I Broome blev vi satta i arresten. Där satt vi i två dagar och väntade på båten till Perth. Vi var bara tio år gamla." Det här hände 193 5 men då hade sådana polisiära barnarov redan pågått i mer än 20 år. När svarta pojkar inte längre kid­ nappades till slaveriet på pärlbåtarna, kidnappades istället ljus­ hyllta "halvblod" och fördes till anstalter där de uppfostrades till billiga drängar eller tjänsteflickor hos vita makthavare. Mo­ tiveringen var, här som i Northern Territory, att ta vara på den förment värdefullare "vita" arvsmassan hos de "blandrasiga" barnen, lyfta upp dem ur den svarta slummen och assimilera dem i de vitas samhälle. Barnen fick lära sig förakta sitt språk och sin kultur. Alla

86

band med föräldrar, släktingar och vänner skars av. De skildes till och med från sina syskon. Om två syskon råkade hamna på samma institution eller i samma vita familj, förnekade man att de var syskon. Flera vittnen berättar att de först i efterhand fått veta att de befunnit sig på samma "hem" som sin bror eller sys­ ter.

53 Jag dröjer mig kvar några dagar i det behagliga Broome. Besö­ ker det aboriginska pionjärförlaget Magabala Books. Köper böcker i den välförsedda bokhandeln. Äter på Mats os Cafe & Store där den djupa verandan ger skugga och fångar vind. Bor på Mangrove Hotel från vars fönster jag kväll efter kväll ser skogsbränderna glöda på andra sidan mangroveträsket.

Great Northern Highway söderut ser på kartan ut att ligga inklämd mellan öken och hav med full sikt över dem båda. I själva verket är den till en början så fullständigt platt att man ingenting ser annat än sly och snår, snår och sly. I nära 40 mil liknar det skräpskogen efter ett ofantligt kalhygge. Ingen annan del av Australien har gett mig en starkare känsla av ingenmansland. Inga vägar leder in i öknen, inga vä­ gar leder ned till havet, ingenting händer på vägen utom det lilla smutsiga och nedgångna Sandfire Roadhouse, fullständigt utan försonande egenskaper. Där finns en avtagsväg ned till en lika charmlös campingplats vid havsstranden där man tack­ samt återvänder till stora vägen. Och då händer det! Efter 40 mil öppnar sig plötsligt land­ skapet, det är slut med riset och fram träder en storartad, en majestätisk monotoni. Mil efter mil mellan häckar av gul mi­ mosa. Mil efter mil över stäpp med torrt, gnistrande vitt gräs. Och längst borta vid synranden en karavan av berg som liknar puckliga kameler. Det är plattheten som kommer en att tro att Australien är fult och tomt. Plattheten håller en fången bland buskarna. Men så snart vägen lyfter en aning och låter en se över kanten av snåren öppnar sig fantastiska landskap. Vita saltsj öar inramade av rött skum och röda sandstränder. Runda. Ringlande. Lång­ smala. Lysande. Torra sjöar där bara saltet återstår av sötvatt­ net. Sjöar som växer, brer ut sig, blir hela landskap av vita slöjor, av skära fläckar, av långa ränder. Australien är randigt. Hela synfältet fylls av linjer. Efter vatten som runnit? Eller har vinden ritat dem i sanden? Räfflor. Rispor. Klomärken. Som dem inlandsisen rivit upp i den svenska berghällen. Alla i samma riktning. I denna gu­ domliga monotoni ser det ut som om en arme av kaksporrar ri­ dit fram över tunnkavlad, ljusröd pepparkaksdeg.

88

� � �, w. �2 . c I

.

Hällristningar vid Port Hedland. Teckning i Basedow: The Australian Aboriginal (1925).

54 Öknens saltsjöar övergår närmare Port Hedland i konstgjorda saltlaguner som producerar en av stadens viktigaste export­ varor. Port Hedland är den australiska västkustens stora ex­ porthamn för salt, kött och järnmalm. Stadsbilden domineras av kranar och transportband. Själva staden är bara två tre gator bred och ligger på en halvö omgiven av tidvattnets slambäddar. Jag tar in på Mercure Inn och ligger och lyssnar på sorlet. Tu­ sen mil öken skiljer mig från Woomera där jag hörde sparvarna dammbada. Jag har kommit till andra ändan av världens största skjutbana. - Biblioteket? Det ligger mitt emot Detention Center, sva­ rar damen ungefär som andra skulle säga att "det ligger mitt emot katedralen" eller "mitt emot rådhuset". Interneringsläg­ ret är stadens självklara orienteringspunkt. - Vad är ett "detention center", undrar jag med utlänning­ ens oskuld.

- Korrektionsanstalten, svarar hon förvånat. (Och jag läser i hennes ansikte det ohörbara tillägget: - Fattaruvel, platt­ skalle!) Fast nu är det båtfolket som kvarhålls där. Det var dagens första fängelse. Sedan kom jag till Roe­ bourne. Var låg turistbyrån om inte i Gamla Fängelset, numera museum. Jag fortsatte till Cossack där det serveras sandvikare i Gamla Tullhuset, nu cafe. Och vad var sevärdheten? Givetvis the Old Gaol. Ett stenhus med tre celler och gallerfönster. Resten av staden är borta, bara gatunamnen återstår, tydligt markerade med gatskyltar i den stora tomheten. Alla vet att östra Australien började som förvisningsort för brittiska förbrytare. Men även här på västkusten, som aldrig varit straffkoloni, är straffanstalterna det enda bestående och förblivande, det enda som varit stabilt nog att överleva alla stormar. Även på den här kusten framstår Australien som en fängelsekultur.

55 Den 2 8 september 1983 togs sextonårige John Pat i förvar efter en sammanstötning mellan aboriginer och polis vid Victoria Hotel i Roebourne. Samma natt dog han i en cell hos polisen. Roebourne är en gammal hamnstad med inbitna rasmot­ sättningar, särskilt mellan vit polis och svarta pojkar. En av distriktets domare som regelbundet leder domstolsförhand­ lingarna i Roebourne sa att polisen terroriserar stadens abori­ giner. "Stan är på kokpunkten", tillade han. När ingen förklaring gavs till den unge friske mannens oväntade död kokade grytan över den 7 oktober. Ett hundratal svarta ropade "mördare, mördare" och gick till angrepp mot Victoria Hotel, vandaliserade restaurangen och länsade baren på spritvaror. För att lugna sinnena inleddes en polisutredning av dödsfal­ let. Fem poliser anklagades för dråp men frikändes 1984. Fa-

miljen tyckte sig se ett mönster. Det hände alltför ofta att till synes fullt friska unga män plötsligt avled när de tagits i förvar av polisen. Ingen var skyldig, ingen hade gjort något fel, hän­ delsen var helt enkelt oförklarlig. Fem drabbade familjer bildade en kommitte och började samla in fakta om bakgrunden: ideliga polistrakasserier, stän­ diga gripanden för obetydliga förseelser, öppen rasism, hotel­ ser, misshandel i cellerna och så plötsliga dödsfall följda av ute­ blivna undersökningar, påtryckningar mot vittnen, motsägel­ sefulla vittnesmål och "borttappad" bevisning. I två fall hade rent av den avlidnes hjärta och hjärna "gått förlorade" efter obduktion. "Av 100 ooo australiensare sitter bara 60 i fängelse. Men av roo ooo svarta australiensare sitter 726 i fängelse", påminde kommittens ordförande Helen Boyle vid ett möte i Perth på treårsdagen av John Pats död. Det är 1 2 gånger vanligare att en svart blir arresterad och dömd än att en vit blir det. Och risken att dö hos polisen är många gånger större för en svart. Fem år efter John Pats död tillsattes en stor utredning vars resultat - rapporten "Black Deaths in Custody" - gjorde hela nationen uppmärksam på problemet med rasistiskt polisvåld. Victoria Hotel i Roebourne finns kvar. Puben är värd ett besök men det finns ingen anledning att stanna över natten.

56 I dag har himlen haft övertaget. Marken har bara varit en liten kort remsa rakt framför fötterna - resten himmel. Jag minns min besvikelse när jag köpt min första kamera och började fo­ tografera och fann att alla dessa strålande utsikter bara bestod av ett tunt streck mark under en ofantlig ridå av himmel. Jag förlorade tron på fotografiet. Gav bort kameran. Giralia är en "station", en bondgård med andra ord, som er­ bjuder rum och frukost på den långa tomma sträckan mellan

Karratha och Carnarvon. Logiet består av fyra flyttbara plåt­ baracker med wc och dusch. Tre av dem är inredda med var­ dera fem sovhytter med två britsar var. Det finns precis utrymme att sätta ned fötterna mellan britsarna och precis utrymme för en persedelbag mellan brits och kortvägg. Elkraf­ ten kommer från en dieselmotor som slutar bullra vid nio­ tiden, därefter från batterier som under dagen har laddats med solenergi. Vatten från brunn och eget vattentorn. Hela statio­ nen är under ombyggnad efter senaste cyklon. Före naturkata­ strofen hade man 2 5 ooo får, nu r 8 ooo. Hytterna runt omkring mig är tomma så när som på en väg­ skrapare, Tom, och hans kvinna. Han flyttar från gård till gård och skrapar deras vägar åt dem. Det visar sig att vi är årsbarn så Tom hälsar översvallande, visar sitt pekfinger som saknar den yttersta leden, skryter med sin platta mage och sitt rikliga hår och framhåller sin rika livserfarenhet som boskapsfösare, truckförare och vägskrapare. Har en liten egendom längst upp i norr dit han tänker dra sig tillbaka om några år. Men sluta ar­ beta kan han inte tänka sig. Arbetet håller magen platt, håret långt, ålderdomen borta. Arbetet är försäkringen mot döden. Från satsen " den som arbetar är inte död" är det bara ett tupp­ fjät till "den som arbetar dör inte". Middagen består av grönsakssoppa, paketkyckling och bry­ lepudding. Till frukost får vi nästa morgon varsin stor korv med äggröra. Däremellan natten, mörk och stjärnklar. Månen ligger och plaskar i sitt badkar. Vintergatan är en väldig stjärn­ röra, ja ett stjärnmos som täcker nästan hela himlen. En liten häst och några enstaka får betar på tunet. Jag sjunker som en sten ned i sömnen.

92

57 I drömmen ser jag havet, det fullkomligt lugna havet. Jag ser kusten, den fullständigt stilla kusten. När detta fullkomligt lugna hav möter denna fullständigt stilla kust, reser det sig plötsligt i väldiga bränningar. Två stillheter berör varandra och exploderar i dån och skum.

58 Utanför staden Carnarvon ligger två röda, långsmala sand­ stensöar som kallas Bernier och Dorre. Den holländske upp­ täckaren William de Vlamingh kom dit r 696 och fann att öarna saknade vatten. Den brittiske upptäckaren George Grey kom dit i februari 1 839 och tvingades dricka det regnvatten som hans män med munnen sög ur sandstenen och spottade i ett ämbar. Det fanns inte ett träd eller ett grässtrå. Djurlivet domi­ nerades av mygg och råttor. En orkan drog över ön med sådan kraft att vuxna män slogs omkull som barn. Efter orkanen var alla förråd förstörda av havsvatten, ammunitionen skadad, klockorna ur funktion och båtarna tycktes omöjliga att repa­ rera. Det var på dessa båda öar som man i början av 1900-talet valde att tvångsinternera och tvångsbehandla aboriginer som led av könssjukdomar, särskilt syfilis. Sjukdomen var okänd före de vitas ankomst och smittan spreds huvudsakligen av manliga vita bosättare på jakt efter svarta kvinnor, men man tyckte att det var lämpligare att internera de infödda, särskilt kvinnor, för att därigenom minska smittriskerna för vita män. Förslaget las fram l 903 av aboriginernas Beskyddare i Väst­ australien. Han framhöll att det krävdes tvångsåtgärder mot aboriginkvinnor för att hindra dem från att bli "lustarnas vil­ liga redskap" åt "de talrika och allestädes närvarande asia­ terna". Man skyllde på kvinnor och kineser, men de föreslagna 93

åtgärderna avsåg att skydda just dem som framförallt orsakade sjukdomen: de vita männen. Ute i byarna var det polisen som ställde diagnos och av­ gjorde vilka infödingar som behövde behandling. Polisen ställde upp de infödda männen och i synnerhet kvinnorna och inspekterade deras könsorgan. De som ansågs sjuka behandla­ des som brottslingar och hölls fängslade med halsjärn under långa marscher genom öknen. Det var antalet halsjärn på ked­ jan som bestämde antalet arresterade. Man marscherade från plats till plats tills alla halsjärn var fyllda. Det var inte ovanligt att kvinnor i halsjärn blev våldtagna av poliser och medfångar. De som inte var sjuka när de greps blev det under marschen. Polisen gjorde sig ingen större brådska med att leverera de infångade patienterna till sjukhuset - det fanns fångar som gri­ pits för sjukdom men förblev kedjade i tre år medan de utförde hårt kroppsarbete i tropiskt klimat. Ännu l 9 5 8 försvarade den västaustraliensiska polisen användningen av halsjärn med att de infödda själva ville ha dem. En stor andel av delstatens kostnader för aboriginernas väl­ färd satsades på löner åt en läkare och ett par sjuksköterskor för några hundra svarta patienter på de båda öarna. De första anlände i oktober 1908. Tidens metoder att behandla köns­ sjukdomar med injektioner och operationer var smärtsamma och föga framgångsrika. Man experimenterade på de svarta pa­ tienterna med en rad olika injektioner varav somliga kan ha dödat fler än de botade. Majoriteten av dem som fördes till öarna kom aldrig tillbaka. Framboesi, av det franska ordet för hallon, är en tropisk hudsjukdom som uppstår och sprids särskilt bland undernärda barn som lever i primitiva hygieniska förhållanden. Svamp­ aktiga, hallonliknande utväxter faller sönder och bildar sår. 1914 fann en ny läkare att de flesta av patienterna på Bernier och Dom'! inte led av könssjukdom utan av framboesi. Dia­ gnosen hade varit felaktig, behandlingen missriktad, interne­ ringen onödig och det påstådda hotet mot den vita befolk94

ningen långt mindre än man fruktat. Anslagen minskades dras­ tiskt och l 9 l 8 fanns ingenting annat kvar på "de dödas öar" än gravarna efter alla de patienter som dött under behandlingen.

59 Gemensamt för alla de tankens stormän som 1910-13 sökte svaret på mänskoblivandets gåta hos Australiens urinvånare var att ingen av dem hade varit i Australien. Morgan och Eng­ els, Frazer och Freud, Krapotkin, Durkheim och Malinowski - alla diskuterade de gladeligen aboriginernas livsformer utan att själva ens ha sett en aborigin. Den unge doktoranden Malinowski insåg åtminstone att detta var ett problem och försökte lösa det med skärpt källkri­ tik. Hans professor, William Rivers, hade sin bakgrund i de ex­ perimentella vetenskaperna och ville gå ännu längre. Studiet av världens urinvånare har alltid varit en "amatörvetenskap", hävdade han, och skulle så förbli så länge den var beroende av slumpvisa observationer av upptäcktsresande och missionärer. Forskarna borde själva ta kontakt med de infödda och be­ gränsa sig till att undersöka deras släktrelationer. Släkten ut­ gjorde nämligen själva grunden för deras samhällsliv. Den främsta fördelen med den "genealogiska metoden", som Rivers kallade den, var att den var självkontrollerande felaktiga uppgifter var lätta att upptäcka, eftersom de snart kom att stå i motsättning till andra släktingars uppgifter. Med denna metod skulle etnologin bli den enda samhällsvetenskap som nådde resultat med samma vetenskapliga precision som naturvetenskaperna, hävdade Rivers i sina föreläsningar 19 10. Rivers inspirerade en ung man vid namn Brown, som seder­ mera skulle bli berömd under namnet Radcliffe-Brown. Han reste till Västaustralien, utrustade en expedition, begav sig in i landet och hittade i närheten av den lilla staden Sandstone ett aboriginläger där han började sin släktforskning. 95

Friden stördes snart av polisen som en natt omringade läg­ ret, red kors och tvärs över hyddor och lägereldar skjutande i luften med sina gevär och skrikande order till de infödda att ställa upp för inspektion. Ett mord som inträffat flera hundra mil därifrån togs som anledning att terrorisera de svarta i hela delstaten. Medan man ändå var i farten passade man på att in­ spektera kvinnornas könsorgan och ta med sig några till Sand­ stone, där andra olyckliga redan väntade på att börja den långa marschen till tvångsvård på öarna. Polisaktionen förstörde förutsättningarna för Radcliffe­ Browns arbete i Sandstone. Han beslöt att istället bege sig till öarna. Där skulle han kunna fråga ut de infödda i lugn och ro utan att bli störd av polisen. Där skulle heller ingen kunna smita undan utfrågaren. Allt var dukat för ett första experi­ ment med den genealogiska metoden.

60 Radcliffe-Brown koncentrerade sig p å släktskapstermerna hos Kareirafolket som vid de vitas ankomst tycks ha bestått av om­ kring 700 människor varav I 9 I I ett hundratal återstod. De knöts samman av ett invecklat system av släktrelationer, som framgår av följande minilexikon:

Maeli betyder: Farfar, farfars bröder, mormors bröder, ma­ kes/makas morfar och (om den talande är man) sonson och sondotter.

Kabali betyder: Farmor, farmors systrar, morfars systrar, ma­ kes/makas mormor och (om den talande är kvinna) sonson och sondotter.

Mama betyder: Far, farbror, mosters make, och make/makas morbror.

Nganga betyder: Mor, moster, farbrors hustru och make/ma­ kas faster.

Kaga betyder: Morbror, fasters make, svärfar. Nuba betyder: Om den talande är man: min hustru, mina mor­ bröders döttrar, mina fastrars döttrar, mina bröders hustrur och min hustrus systrar. Om den talande är kvinna: Min make, mina morbröders söner, mina fastrars söner, mina systrars män och min m.ans bröder. I detta lilla lexikon har bara de viktigaste termerna och deras viktigaste betydelser tagits med. Termen mama, far, används exempelvis också om alla dem som min far kallar bröder, så­ som mina morbröders hustrurs bröder och mina svågrars mor­ bröder. Listan på dem som har rätt att kallas mama, far, kan göras oändligt lång. Men frågar du en man: Vem är din mama? så svarar han med namnet på sin far eller i förekommande fall sin fosterfar, fastän det finns en rad andra män som han också kallar mama. Liksom vi själva skiljer alltså Kareirafolket mellan nära och avlägsna släktingar. Men de avlägsna släktingarnas position i släktnätet är av mycket större betydelse hos Kareira. Deras samhälle består i sin helhet av mer eller mindre nära och av­ lägsna släktingar. Kareira tilltalar bara småbarn med deras namn - alla andra tilltalas med relationstermerna far, mor, far­ far, farmor etcetera. Man kan som Kareira inte ha sociala rela­ tioner med andra än släktingar eftersom det är släktskapet som bestämmer hur man skall bete sig mot varandra och andra um­ gängesformer saknas. Att ingen släktskap överhuvudtaget skulle finnas mellan två aboriginer är mycket ovanligt och innebär ett latent hot. Spencer & Gillen som studerade Arrerntefolkets totemriter fann att förhållandet till olika totem var grunden för folkets sociala liv. Hos Radcliffe-Brown hamnar totemsystemet i peri97

ferin. Han studerar släkttermerna hos Kareirafolket och fin­ ner, föga förvånande, att "hela folkets sociala liv är bestämt av släktskap".

61 Vid utfrågningen av internerna använde Radcliffe-Brown en femtioårig irländska, Daisy Bates, som mellanhand. Hon skrev långt senare i sin självbiografi att " de dödas öar" var det sorgli­ gaste hon upplevt under ett långt liv tillsammans med Austra­ liens ursprungsfolk. Hon kunde aldrig glömma ångesten och förtvivlan i dessa ansikten. De fördes bort från sina hemländer utan att veta var­ för eller vart de var på väg. Efter hundramilamarscher i hals­ järn fraktades de på små bräckliga båtar över havet, som de ald­ rig sett förut, till dessa ödsliga öar där idel främlingar väntade. De var rädda för sjukhuset med dess ständiga prover och in­ jektioner, de var rädda för varandra, både som levande och döda, de var rädda för havet och för orkanerna som vräkte in havet över öarna. De var undernärda eftersom det gick veckor utan förnödenheter när stormen hindrade båtar från att an­ göra. Flera blev mentalsjuka och försökte gå på vattnet för att återvända hem eller satt hela dagarna och hällde sand över hu­ vudet. Andra grät dag och natt i en oändlig sorgens monotoni. Inte ens döden erbjöd någon tröst eftersom deras själar så långt hemifrån skulle vandra bland idel fiender. Extremt släktkära men avskurna från alla kontakter med de sina, stod de ofta tysta längst ute på udden och skärpte sina ögon till det yttersta i det fåfänga hoppet att få en glimt av en älskad anförvant någonstans där borta, på den andra stranden. Att bli tvångsförflyttad och tvångsbehandlad för påstådda könssjukdomar, isolerad på en enslig ö i havet, utan kontakt med familj, släkt och vänner - det skulle ha varit illa nog om det hänt dig eller mig. För Kareirafolket vars "hela sociala liv

var bestämt av släktskap" var isoleringen på öarna ännu fruk­ tansvärdare. Men den slutsatsen drog aldrig Radcliffe-Brown. Den just inledda politiken att tvångsomhänderta ljushyllta aboriginbarn och föra dem till vad som i min barndom kallades "uppfostringsanstalt" skulle ha varit en grym politik vem den än riktats emot. Men att ta barnen ifrån ett folk där familj och släkt spelar en så allomfattande och central roll som för Karei­ rafolket var ett dråpslag mot själva hjärtat i deras samhälle. Inte heller den obekväma slutsatsen drog Radcliffe-Brown. När han 1 9 1 3 började rapportera resultaten av sina forsk­ ningar i journal ofthe RoyalAnthropological Institute var han inte särskilt utförlig i beskrivningen av det koncentrations­ läger där uppgifterna samlats in. De hade, skrev han, "erhållits under en resa genom de beskrivna stammarnas land". Punkt slut. · Radcliffe-Brown var den ende av r9 I 3 års teoretiker som hade varit i Australien och träffat aboriginer. Men ingenting tyder på att han verkligen hade sett dem. Kanske var han så be­ satt av sin "genealogiska metod" att han inte förstod samban­ det mellan släktens betydelse och aboriginernas lidanden runt omkring honom? Kanske ansåg han det odiplomatiskt från karriärsynpunkt att ens antyda sambandet? Radcliffe-Brown blev mycket riktigt Australiens första professor i sitt ämne. Daisy Bates hamnade lika följdriktigt i ett tält i öknen där hon tillbringade de följande 2 5 åren som oavlönad skyddsängel åt sina svarta vänner.

Till Pinj arra

62 Återigen en solig och kylig dag. Vattnet ligger kvar efter gårda­ gens regn och kastar plötsligt en kaskad av blå blommor över vägrenen. Köttiga blad med klor i själva bladnerven, välförsva­ rade taggiga stjälkar, hela växten översållad med tunna, him­ melskt blå blommor. Alltihop tycks improviserat över en natt, framkallat av regnet och redan klart att gå i frö. Myrorna bär upp sand och lägger den som en röd ring kring myrhålet i den grå marken. Resultatet blir ett landskap fyllt av röda prickar som i en aboriginmålning. Efter Overlander svänger jag ut mot Denham. Stranden är täckt med snäckgrus. Små vita snäckskal, några hela, de flesta krossade. Vägarna är långa, raka och svindlande sköna som flygfoton när landskapet höjer och sänker sig. I OO

Hamelin Pool heter världens största koloni av världens äldsta livsform, encelliga varelser på gränsen mellan växt- och djurvärld, halvvägs mellan alg och bakterie. Deras avföring bil­ dar krokanliknande, ibland flera meter höga byggnadsverk som kallas stromatoliter. Det var stromatolitbyggarna som för 3,5 miljarder år sedan började producera det syre som alla and­ ra livsformer har som förutsättning. I Hamelin Pool finns rester av detta urliv bevarade som del av världsarvet. I Monkey Mia kommer delfinerna varje morgon in och leker en stund med oss människor. De tycks gilla vår förtju­ sande spontanitet men antyder samtidigt, som jäktade föräld­ rar, att de har viktigare saker att sköta och drar snart vidare.

63 Radcliffe-Brown och hans lärjungar fortsatte sin kartläggning av aboriginernas släktförhållanden över hela Australien. Re­ sultaten av sitt arbete med den genealogiska metoden samman­ fattade han i The Social Organization of Australian Tribes

(1930-3 1). Det traditionella aboriginsamhällets grundval är familjen som består av en man med en eller flera hustrur och deras barn. Två eller flera familjer bildar enflock som tillsammans äger och förfogar över ett bestämt territorium där de jagar och samlar. Till de flesta flockar hör en klan som utför riter vid heliga plat­ ser på flockens territorium. I riterna reinkarnerar deltagarna mytiska förfäder och dramatiserar deras bedrifter. Flockar som talar samma språk bildar en "stam", eller kan­ ske riktigare ett folk. Ett folk förenas av språk och seder men lyder inte under någon central ledning. De flesta folk är upp­ delade i namngivna hälfter, som i sin tur kan vara uppdelade i hälfter, som vanligen i sin tur .är uppdelade i hälfter. En man från den ena hälften måste alltid ta sin hustru från den andra hälften, underhälften och under-underhälften. IOI

Varje barn föds in i ett komplicerat släktskapssystem som är överordnat både flock och folk. Alla vet hur var och en är släkt med var och en och vilka rättigheter och förpliktelser detta medför. Grundprincipen är syskonskapet. En man och hans bröder klassas tillsammans, likaså en kvinna och hennes systrar. De som vi kallar "farbror" kallar aboriginen "far". Mostrar kallas "mor", kusiner kallas "bror" eller "syster". En annan grundprincip är att ingifta behandlas som släk­ tingar. Hustrun till varje man som jag kallar "far" kallar jag "mor", fastän hon inte födde mig utan ursprungligen tillhörde en helt annan släkt. Maken till en kvinna som jag kallar "mor" blir på motsvarande sätt min "far". Jag kan alltså ha många mödrar och fäder som i sin tur kan ha många mödrar och fäder, som alla av mig kallas "farfar/farmor" eller "morfar/mormor". Den tredje principen är att de båda tidigare tillämpas obe­ gränsat. De upphör inte att gälla utanför flocken eller folket. Släktskap spränger alla gränser, så att varje aborigin på något sätt är släkt med varje annan. Vilket före den vita invasionen innebar att varje människa på något sätt var släkt med varje an­ nan människa, och därmed hade rätt att bli behandlad som "far'', "mor" eller annan nära anförvant. Radcliffe-Brown presenterar dessa slutsatser nakna, utan att med ett ord antyda hur han har kommit fram till dem. Ibland hänvisar han till sina egna, opublicerade fältanteckningar från 1 9 1 l-12, men beskriver aldrig en konkret situation. Lika lite konkretiserar han de rättigheter och skyldigheter som släktskap medför. Vilka problem var släktsystemet avsett att lösa? Var det kanske i sin kärna ett pensionssystem? Var det kanske ett sätt att ordna barntillsyn eller att ge socialbidrag? Systemet innebar ju att närfamiljens, det egna hemmets rela­ tioner metaforiskt utsträcktes till hela släkten, hela folket, ja till varje medmänniska. Var det inte ett folkhem, och i så fall ett gränslöst folkhem, ett släktingar i alla länder förenande folk­ hem, som aboriginerna försökte skapa i Australiens öknar? 1 02

64 Mary Montgomerie Bennetts far, Christison of Lammermoor, ägde en jättelik fårfarm, men fåren visade en mystisk benägen­ het att försvinna. En dag när han var ute och letade försvunna får, fick han syn på fyra aboriginer som bar något tungt mellan sig i ett känguruskinn. Vadå? I tron att han ertappat ett gäng fårtjuvar på bar gärning galopperade han i högsta fart mot de svarta, som satte ned sin börda och sprang därifrån. När skinnet öppnades fann han till sin förvåning inte en får­ kropp utan en människa, en mycket gammal, gravt handikap­ pad kvinna. Hennes hår var vitt, tänderna nednötta till käken. Men hon såg ut att vara välnärd och väl omhändertagen. Hon var så skräckslagen att hon ingenting kunde säga. Men de svarta på gården kände igen henne och berättade att hon varit vanför från födseln och att hennes släktingar under sina vand­ ringar turades om att bära henne mellan sig. För Christison blev upplevelsen en tankeställare. För hans dotter Mary blev den livsavgörande. Allt vad hon fått lära sig om råa vildar och barnsligt oansvariga infödingar ställdes på huvudet. Häpen insåg hon att de svarta inte övergav varandra utan tog ansvar även för familjens mest hjälplösa och utsatta. Med kraften av ett blixtnedslag förstod hon att svarta männis­ kor verkligen är människor. Den övertygelsen formulerar Mary Bennett redan i titeln på sin bok The Australian Aboriginal as a Human Being (1930). På Australiens baksida var det fortfarande en utmanande och omstridd tes. Medan Mary Bennett skrev sin bok trängde en grupp poli­ ser och bosättare in på aboriginreservatet Forrest River i Kim­ berley och dödade alla svarta de kunde hitta. När pastor Grib­ ble upptäckte och rapporterade massmorden blev han hotad till livet. En utredning fann att minst elva svarta hade blivit skjutna, troligen medan de var kedjade. De skyldiga kunde inte dömas eftersom ingen vit ville vittna emot dem, fastän de skröt 1 03

öppet om vad de gjort. Poliserna återgick i tjänst med fulla be­ fogenheter. Pastor Gribble däremot blev förflyttad. Året därpå, 1928, ledde den svåra torkan i Centralaustralien till konflikter om vatten. De svarta sökte förhindra att de vita lät boskapen dricka och förorena det vatten de själva behövde för att överleva. En vit dingojägare vid namn Brooks blev mör­ dad, vilket gav polisen anledning till urskillningslös massaker på aboriginer. De blev skjutna av samma poliser som var ut­ sedda att vara deras Beskyddare. Även i det här fallet förklara­ des polisens handlande berättigat, fastän de svarta som blivit dödade var oskyldiga till mordet på Brooks. Som enda skyldig kvarstod till sist en kvinnlig missionär, syster Lock, som i 2 5 år arbetat bland infödda kvinnor och barn i området. En utredning fastslog att hon "genom att leva bland nakna svarta hade minskat respekten för de vita" och därigenom blivit den yttersta orsaken till det inträffade. Mary Bennett vände sig till det växande antal upplysta och humana australiensare som upprördes över sådan "rättskip­ ning". Hon fick stöd av både engelska och australiensiska kvinnoorganisationer när hon i femtioårsåldern som nybliven änka återvände till Australien för att ägna resten av sitt liv åt kampen för aboriginernas och särskilt aboriginkvinnornas rät­ tigheter.

65 Personligen har jag hittills varit ointresserad av d e så kallade blodsbanden. Min farmor Anna och min farbror Gustav har varit viktiga personer i mitt liv, far och mor, dotter, son och sonson likaså. Men jag har aldrig förstått varför mina syskon och mina föräldrars syskon och deras barn och barnbarn nöd­ vändigtvis skulle stå mig närmare än mina vänner och deras barn och barnbarn. Jag är inte tondöv. Men kanske är jag lite släktdöv.

Jag funderar på det medan jag kör kustvägen söderut till Geraldton. Här föddes 1945 i en sandhög bakom sjukhuset en flicka vid namn Millicent. Lilla Milli var redan från början släktmässigt handikappad. Båda hennes föräldrar var "halvkastiga", det vill säga hade vita fäder som normalt inte erkänner några förpliktelser gentemot svarta barn eller barnbarn. Milli saknade alltså både farfar och morfar. Hela deras sida av släkten var ett svart hål för henne. Det svarta hålet växte och slukade allt. Eftersom Milli var relativt ljushyad togs hon 1949 från sin mor och far, sina sex syskon och sina övriga släktingar. Fyra år gammal placerades hon på Syster Kates barnhem i Perth och fick aldrig mer träffa familjen eller veta något om den. Samma år publicerades i Paris Claude Levi-Strauss' epok­ görande avhandling Les structures elementaires de la parente (Släktskapets elementära strukturer) (1949). Han bygger vi­ dare på Radcliffe-Browns genealogiska tabeller och fascineras av de intrikata mönster som bildas när begreppet "faderskap" omfattar även morbröders hustrurs bröder och svågrars mor­ bröder. Han ser aboriginernas släktskapskultur inte som en form av socialförsäkring utan som en konstart. Kanske har olika civilisationer valt att utveckla olika sidor av det mänskliga livet, skriver han. Den grekiska antiken nådde sin fulländning i dramat och skulpturen, vår egen civilisation i tekniken och kontrollen av naturen. Australiens aboriginer valde istället att utveckla släktskapsrelationerna och nådde i dem "sin civilisations högsta blomning". Men i Geraldton läste man inte Levi-Strauss. Ingen förstod att det var en hel civilisations högsta blomning man förgrep sig på när man rev sönder nätet av släktrelationer kring Milli. Man bara tog henne. "Man sa att vi skulle få en bättre framtid om vi togs bort från våra familjer och uppfostrades som vita i god religiös miljö. Allt vad man åstadkom var oläkta sår av ensamhet och misstro, hat och bitterhet. "

Syskonen splittrades systematiskt på olika institutioner. Millis bror Colin placerades på en annan avdelning hos Syster Kate så att barnen sällan kunde träffas. Söndag var besöksdag. Men deras familjer kom aldrig. "Vi tillbringade söndagarna med att försöka trösta varann medan vi väntade på våra föräldrar. Varje gång samma sak ingen kom. Om kvällen grät vi oss till sömns och undrade: varfor. .. ',)" Avsikten var uppenbar: att få barnen att känna sig utstötta och övergivna och därigenom krossa själva kärnan i deras abo­ riginitet. "De sa att min familj inte brydde sig om mig, inte ville ha mig, och att jag måste glömma familjen. De sa att det var mycket skamligt att tillhöra en aboriginfamilj, jag borde skämmas. " Skämmas för det som var hennes ursprung och innersta till­ hörighet. Skämmas för allt som var hon. För att bli vad?

66 Vid r 6 års ålder sändes Millicent till en bondgård som hem­ biträde. Det visade sig snart att arbetsgivaren förväntade sig även sexuell betjäning. "Husbonden brukade komma till mitt rum om natten och tvinga mig till samlag. Jag försökte försvara mig men han var för stark. " Hon flydde till Syster Kate och berättade allt. Efter några örfilar :fick hon munnen tvättad med tvål och tillsägelse att återvända till bondgården. "Jag bönade och bad att få slippa men det hjälpte inte. Den här gången blev jag våldtagen, slagen och skuren med rakblad på armar och ben för att jag fortsatte skrika och göra motstånd. Bonden och en av hans arbetare tu­ rades om att våldta mig. Jag skickades tillbaka till 'hemmet' och berättade återigen allt. Jag blev slagen och :fick munnen tvåltvättad och isolerades från de andra flickorna. Jag :fick om r o6

och om igen veta att jag var en dålig flicka och en skam för Sys­ ter Kates Hem." "När det visade sig att jag var havande fick jag mera stryk. Min baby togs ifrån mig liksom jag hade tagits från min mor. " Detta hände 1962. Det hände i en av de anglosaxiska demo­ kratierna, under en fritt vald regering, noga övervakad av en fri press. Det var ett av hundratusen liknande barnaöden i de "stulna generationerna" . Det framgår inte av Millicents vittnesmål o m hon till sist fick återse sina föräldrar och syskon. Kunde hon någonsin återknyta till det vidsträckta ådernät av släktrelationer som är själva blodomloppet i hennes folks sociala liv? Det enda vi vet är att Milli 1996 fick en oväntad förfrågan från myndigheterna i South Australia rörande en kvinna, född 1962, som letade ef­ ter sin mor. Det visade sig vara Millis dotter Tony. De båda har nu återförenats efter 3 4 år utan familj, utan släkt, utan tillhö­ righet.

67 Vad är det som gör oss till människor? Det var den stora fråga som Darwin ställde och som Freud och Durkheim och andra 19 1 3 års teoretiker med de australiensiska aboriginernas hjälp sökte svara på. Claude Levi-Strauss tog upp tävlan med dessa stora före­ gångare. Han hade sitt eget svar. Ömsesidigheten var mänsko­ skapets och civilisationens ursprung. Om jag ger dig en gåva så är du skyldig mig en gengåva. Utbytet av gåva och gengåva är den skapande handling som gör djuret till människa. Ömse­ sidigheten är den gemensamma principen bakom krig och fred, köpenskap och äktenskap, kort sagt förutsättningen för allt samhällsliv. Tidigast och tydligast manifesterade sig denna princip i aboriginernas släktsystem. Alldeles ny var inte den här tanken. Men ingen hävdade

ömsesidigheten med en sådan systematisk ihärdighet och reto­ risk fantasi som Levi-Strauss. Ingen annan hade heller hans pretentioner. Levi-Strauss studerar inte förhållanden mellan människor och grupper av människor utan modeller som liknar ekono­ mernas idealmodeller av marknadens funktioner. Liksom många ekonomer menar Levi-Strauss och hans lärjungar att modellstudiet ger kunskap om en djupare och sannare verklig­ het än erfarenhetens, som alltför ofta är förorenad av konkreta omständigheter. "För att nå verkligheten måste man börja med att förkasta erfarenheten. " För att göra antropologin verkligt vetenskaplig ville Rivers l 9 I O inskränka den till vad som kunde studeras med den själv­ kontrollerande "genealogiska metoden". Levi-Strauss går l 949 ett steg längre och inskränker sin vetenskap till att studera modeller av tänkta genealogier. Med aboriginernas släktskaps­ termer som byggklossar skapar han en egen motsägelsefri värld som inte behöver ta hänsyn till andra världar. I förordet till an­ dra upplagan av Les structures elementaires ( 1967) skriver han: "Det är knappast nödvändigt att betona att den här boken handlar uteslutande om modeller och inte om empiriska reali­ teter."

68 Ömsesidighet som mänskoskapets ursprung låter bra. Men hur gick det till, konkret? Levi-Strauss' modell bygger, som alla andra, på vissa anta­ ganden. Ofta glöms dessa antaganden bort eller förblir av and­ ra skäl outtalade när modellen presenteras. 'c Den ömsesidighet som skapar samhällen är alltid en relation mellan män. Bara relationer mellan män är sociala. Relationen man-kvinna är biologisk och relationer mellan kvinnor kan man strunta i.

108

'' Den ömsesidighet som skapar samhällen förutsätter mäns makt över kvinnor, i synnerhet faderns och broderns makt att kontrollera och ge bort dotter eller syster. Det var när handjuren lärde sig byta varor och andra nyttighe­ ter de blev människor och skapade samhällen. Det högst vär­ derade bytesobjektet, den från biologisk, ekonomisk och so­ cial synpunkt värdefullaste nyttigheten, den som gör livet möjligt och njutbart för mannen är - kvinnan. Systerbytet är därför samhällets ursprung. Grunden för symboliskt tänkande och mänsklig kultur överhuvudtaget är det unikt mänskliga fenomenet att en man kan träda i förhållande till en annan man genom att byta kvinna med honom. Två grabbar träffas och trivs ihop. Båda förfogar över varsin syster. De kommer överens om att ge varandra sina systrar till hustru när flickorna blivit könsmogna. Därigenom skapar de båda svågrarna sinsemellan ett förbund som börjar verka ome­ delbart, ofta många år innan det överenskomna äktenskapet ingås. Detta förbund är enligt Levi-Strauss ömsesidighetens konkreta uttryck och samhällets själva kärna. "Det är ingen överdrift att säga att kvinnobytet är arkety­ pen för alla ömsesidighetens manifestationer och utgör den grundregel som säkrar gruppens existens som grupp." "Incestförbudet är inte bara en regel som förbjuder äkten­ skap med mor, syster och dotter utan framförallt en regel som tvingar mannen att ge bort dotter, syster, moder. Det är gåvans grundregel." En kvinna kan, enligt Levi-Strauss, ses från två oförenliga synpunkter. Å ena sidan är hon föremål för mina, mannens, behov och uppväcker sexuella begär hos mig. Å andra sidan märker jag att hon uppväcker samma begär hos andra män och därmed erbjuder mig möjlighet att ingå förbund med dem. Incestförbudet innebär att jag tvingas välja förbundet framför omedelbar sexuell tillfredsställelse. På köpet får jag 1 09

första början till ett samhälle. Att kvinnan själv skulle kunna ha några begär i den ena eller andra riktningen kommer aldrig på tal. Äktenskapsreglerna avser att tillgodose "en djupt rotad polygam tendens som finns hos alla män". Genom att inte själv använda sina systrar och döttrar sexu­ ellt utan istället ge bort dem i äktenskap ingår mannen förbund med andra män, skapar samhället och håller ihop det. Hur vet vi det här? Levi-Strauss påstår inte att någon broder medvetet befinner sig i denna valsituation mellan två olika sätt att använda systern. Påståendet handlar bara om den för bro­ dern okända, omedvetna innebörden av att gifta bort sin sys­ ter. Men Levi-Strauss har ingen antropologisk motsvarighet till psykoanalysen som skulle kunna göra aboriginernas omed­ vetna principer vetbara för honom. Hans egna omedvetna principer är nästan komiskt sexis­ tiska. Kvinnor betraktas enbart som tillgångar ägda av män. Deras behov behandlas som icke-existerande eller försumbara. Kvinnors behov tillfredsställs inom den biologiska familjen, det är mäns behov som kräver samhälls bildning. Vill vi ha sam­ hällen får vi acceptera farsväldet, brorsväldet och ytterst också det så kallade hedersmordet. Det blir den praktiska slutsatsen av Levi-Strauss' modellbygge.

69 När tvångsvården p å öarna utanför Carnarvon upphörde r9 r 8 revs byggnaderna och fördes till Moore River norr om Perth. De bildade kärnan i Moore River Native Settlement, en upp­ fostringsanstalt för "halvblodsbarn" som tagits ifrån sina svarta mödrar. Under ledning av aboriginernas Överste Be­ skyddare, Octavius Neville, "Devil" kallad, blev Moore River Västaustraliens motsvarighet till den fruktade Kahlin Com­ pound i Darwin. I IO

Neville var duglig och mångsidig. Han sjöng i kör, spelade golf och älskade trädgårdsskötsel. Hans politik var att låta full­ bloden dö ut. Det var ingen ide att söka civilisera dem. Halv­ bloderi däremot skulle räddas. Hans befogenheter gällde, an­ såg han, alla som hade den minsta droppe aboriginblod i ådrorna. De skulle isoleras och kontrolleras. 1 944 summerade han sina erfarenheter: "Infödingen måste få hjälp, med eller mot sin vilja - ändamålet kommer att helga medlen." Neville ville på en gång tillgodose de vitas behov av att slippa ha stökiga svarta i närheten men ändå ha billig svart ar­ betskraft tillgänglig, och deras krav på att samhällets utgifter skulle minimeras. Lösningen blev den avlägsna jordbruksko­ lonin vid Moore River, där så mycket som en fjärdedel av Väst­ australiens svarta samlades för att försöka hålla kontakt med bortförda barn och barnbarn. Barnen tränades genom strängt arbete för sin framtida yrkesroll som tjänare och lantarbetare hos de vita och bidrog samtidigt till sin försörjning, för att minska skattebetalarnas utgifter. Infödingskolonin fungerade som gamla tiders fattighus. Sparsamheten med allmänna medel var från början högsta led­ stjärna. 1 9 2 1 stramades budgeten åt ytterligare. Lärarlönerna sänktes. All "onödig" utrustning såsom leksaker och modell­ lera avlägsnades och schemat inskränktes till enbart tvångs­ arbete. B esparingarna gick också ut över näringsinnehållet i maten. Oroande många aboriginer i Moore fick tuberkulos. Läkare inkallades bara i extrema undantagsfall, tandläkare ald­ rig. Den som hade tandvärk fick tänderna utdragna av läger­ chefen. Barnens situation var särskilt utsatt. Ofta visste de inte var­ ifrån de kom eller var deras föräldrar och släktingar fanns. Bar- � nen blev på administrativ väg tilldelade nya namn när de kom till Moore, vilket gjorde det svårt för föräldrarna att få kontakt med dem. Personalen sa till barnen att deras föräldrar hade tappat intresset för dem och till föräldrarna att barnen inte längre ville träffa dem. lII

Personalen fick inte diskutera förhållandena i kolonien med utomstående. Att bryta mot det förbudet ledde till omedelbart avsked. Personalen läste och censurerade all utgående och in­ gående post. Lägerchefen avgjorde själv om klagomål på den verksamhet han ledde skulle stanna hos honom eller sändas vi­ dare till departementet. I båda fallen lämnades de regelmässigt utan åtgärd.

70 Den enda som vågade ta strid med infödingspolitikens starke man, Octavius Neville, var Mary Bennett. I ett anförande inför samväldeskonferensen I 9 3 3 fördömde hon allt vad Moore Ri­ ver stod för. '' Barn med vit far skulle inte tas från sina svarta mödrar för att uppfostras på anstalt. '' Unga flickor skulle inte sändas ut som obetalda pigor och ris­ kera att bli sexuellt utnyttjade av vita arbetsgivare. '' Till förmyndare för flickorna borde kvinnor utses istället för polismän som själva missbrukade sin makt och såg genom fingrarna med att andra män gjorde det. '' Infödingsproblemets kärna var att vitt och svart mansvälde förenade sig i ett dubbelt kvinnoförtryck. Anförandet tvingade fram en statlig utredning. För första gången fick aboriginer från hela Västaustralien träda fram och vittna. Men eftersom vittnesmålen kom från "infödda" sak­ nade de enligt australiensisk lag bevisvärde och blev aldrig publicerade. Sanningen stannade i arkiven. Aboriginvittnena kritiserade särskilt förhållandena på 1 12

Moore. Vid ett överraskande besök fann utredaren byggna­ derna överfulla och vimlande av ohyra. Barnen fick ingen trä­ ning för framtida yrken. Kosten saknade frukt, grönsaker, ägg och mjölk vilket allvarligt påverkade barnens hälsa. Vanan att låsa in små barn i arrest var barbarisk. Men slutrapporten blev ändå kort och överslätande. Det fanns enligt utredaren inga belägg för att aboriginer behandla­ des illa. Neville triumferade och 193 7 års infödingslag legalise­ rade på en rad punkter hans tidigare praxis. Överbeskyddaren fick uttrycklig rätt att utse vem som helst, vanligen en vit polis­ man, att medicinskt undersöka infödda av båda könen. Den som inte lät sig undersökas av den sålunda utsedde kunde straffas med upp till två års fängelse. Lagen stadfäste polisens rätt att trakassera och förnedra. För att inte hamna "under lagen" måste barn med föräldrar av olika ras avbryta all kontakt med infödda föräldrar och släktingar. För att få gifta sig måste de ha Överbeskyddarens tillstånd. Därmed hade Neville skaffat sig de lagliga instru­ menten för att " avla bort" Västaustraliens svarta, vilket han såg som den "slutgiltiga lösningen" på rasproblemet. Mary Bennett fortsatte sin kamp utan att förtröttas. 193 8 var hon med när aboriginerna firade l 5 0-årsminnet av den vita invasionen med en Sorgedag och tog tillfället att åter rikta skarp kritik mot Neville. Neville gick i pension l 940 men anstalten vid Moore River blev kvar till l 9 5 l och drevs sedan vidare av metodistkyrkan under namnet Mogumber Mission. I dag kallas den Mogum­ ber Farm och styrs av aboriginerna själva. Den blev berömd genom Doris Pilkingtons dokumentärroman Pollow the Rab­ bit-Proof Pence (1996) och världsberömd genom filmen The Rabbit-Proof Pence (2002). I dag finns det planer på att göra den forna uppfostringsanstalten till minnesmärke över en ond epok i aboriginernas historia.

l l3

71 Moore River Native Settlement norr om Perth motsvarades söder om Perth av Carrolup Native Settlement. Den officiella motiveringen för båda anstalterna var den utbildning de skulle ge "blandrasiga" barn. Skolan i Moore hade en enda lärare för att undervisa mer än hundra barn i olika åldrar. Lek ansågs olämplig och läraren blev skarpt kritiserad av lägerchefen när han tog barnen med på promenader i naturen efter skolan. Istället skulle barnen sättas i arbete och därpå låsas in i sovsalarna klockan halv åtta. Barnen sov och arbetade i samma kläder året runt. Samtliga saknade skor. Bespisningen bestod av gröt till frukost, soppa till middag och te med bröd och sylt till aftonvard. I Carrolup fanns ett sorts skolhus av naken cement med ett minimum av utrustning. Lärarbostaden var ett plåtskjul utan kök eller badrum och med en fotogenlampa som enda ljus­ källa. Ingen som kunde få anställning någon annanstans tog ett sånt jobb. Utan lärare drev barnen omkring sysslolösa hela dagarna och låstes in i sovsalarna klockan fem, sommar som vinter. I 94 5 hörde makarna White talas om denna "�stj�lppi�gs­ plats för mänskligt avskräde" och sökte lärarjobbet. Noel White hade ett ovanligt sätt att närma sig barnen. Han spelade flöjt för dem, han införde sång, dramatik, lek och teckning. Tittar man i skolarkivet på barnens arbetsböcker innan White kom dit så presterade ingen av dem något som ens antyder ta­ lang. Därför trodde många utomstående att det nu var White själv som gjorde barnens teckningar. Men White kunde inte teckna, bara inspirera. Han vande barnen vid att rita allt vad de :fick lära. Resultaten blev både komiska och märkvärdigt le­ vande. På barnens begäran fortsatte White skolan efter mörkrets inbrott. Ingen mer inlåsning i sovsalarna klockan fem utan mera skola. I fotogenlampans sken berättade White om svarta I I4

som varit vägvisare åt Eyre och andra vita "upptäckare" och om andra insatser som aboriginer gjort i Australiens historia. Han uppmuntrade dem att lyssna på de gamla och lära sig så mycket som möjligt om sitt folks myter och legender. Han lärde barnen att vara stolta över sina svarta förfäder. Resultatet av undervisningen blev en ström av allt intres­ santare teckningar, som väckte uppmärksamhet i Perth och blev en stor framgång i London när de ställdes ut där i juni 1 9 5 0.

Vad skall man ta sig till med barn som vinner internationell framgång fastän de egentligen är avskräde? Riktiga konstnärer kan de ju ändå inte bli. Kanske borde man lära dem göra re­ klam? Eller kanske ta andra jobb och syssla med konst på sin fritid? Och vem ägde egentligen den konst som redan hade gjorts och sålts ? Barnen? Eller deras föräldrar eller kanske ut­ bildningsdepartementet eller infödingsdepartementet? Flickorna skickades till en katolsk missionsskola där de fick lära sig sömnad istället för konst. Några särskilt begåvade poj­ kar fick jobb som kontorsbud på departementet i Perth. De tröttnade snart och längtade hem till White och kamraterna i Carrolup. Men där hade mediauppmärksamheten kring de unga konstnärerna utlöst en maktstrid mellan White och sko­ lans nya ledning, som gjorde allt för att locka bort pojkarna från lärarens inflytande. Konsten trängdes undan av sport och scouting. Det tog den nye chefen ett år att få Noel White upp­ sagd, skolan stängd och barnen skingrade.

72 Flickorna från Carrolup blev tjänsteflickor eller prostituerade, pojkarna fick ofta arbete på vingårdar i närheten. En del av lö­ nen utbetalades i vin, snart hade de i fyllan och villan begått nå­ got brott och börjat sin karriär som fängelsekunder. Australiens första aboriginroman, Colin Johnsons Wild 115

Cat Falling ( 1965), handlar om en knallbegåvad, stolt och

stingslig ung man som just har blivit frigiven från fängelset i Freemantle. Hela hans uppväxt har varit en kamp för att bli accepterad som vit av de vita, en kamp för att bli vit fast han inte var det. Därför var det förbjudet att leka med svarta barn. Därför skulle man äta upp sin goda mat som ett snällt litet vitt barn. Det var vit man måste vara. Hade man det minsta svart i sig fick man Socialen på sig. "Du vet vad det betyder." Det visste han. Socialen ville ta honom från hans mor. Soci­ alen var alltid på jakt efter barn som inte var tillräckligt vita. Socialen ville ta dem från deras hem för att sätta dem på "hem". Och mycket riktigt: i nioårsåldern åker han dit för snatteri, hamnar på "pojkhem" och sedan på Carrolup. Och nu står han här, just frigiven ur fängelset. Han är rädd. Fängelset har trots allt erbjudit en sorts fristad. Här hade han satt sig i respekt, här var han någon. Men därute? Den första han träffar är en vit tjej som råder honom att börja om. Det betyder: att återigen försöka bli vit. Han spelar cool: -Jag är för gammal. - Hur gammal? - Nitton. - Rena Metusalem. - För gammal att skratta, för gammal att gråta. Så gammal att benen värker i kroppen. - Det är dig själv det kommer an på. "Jag känner den gamla bittra smaken av hat i munnen. Det är aldrig dom det kommer an på. Det kommer alltid an på oss föraktade uteliggare i förortslägren. Vi lata, otacksamma sopor som vägrar samarbeta, vägrar integreras och inte ens ställer upp och låter oss fotograferas av turisterna. . . Han ser på henne med koncentrerat hat i blicken." Snart är han tillbaka i det gamla gänget och planerar en ny stöt för att bevisa att fängelset inte gjort honom till "mjukis". I I6

De stjäl en bil och sticker till hans gamla hemstad. Men inbrot­ tet upptäcks, bytet blir noll och ett skott brinner av under tumultet. Han flyr ut i skogen och träffar en gammal svart kaninfång­ are som han minns från barndomen. Får veta att hans mor numera bor i aboriginlägret. - Va! Skulle min morsa bo med dom där som hon alltid var­ nade mig för? - Hon har ingen annan, min son. Bara dom. Det är ingen annan som bryr sig. "Morsan, med sin falska stolthet, hänvisad till deras barm­ härtighet som hon uppfostrade mig att förakta. Dom super och slåss och spelar skjortan av sig och får var och en som för­ söker hjälpa dom att stå där som en idiot. Men dom har en värme och en lojalitet sinsemellan och en sorts livsfilosofi som dom vita aldrig kommer att begripa." Han sover i den gamles koja och passar på att stjäla pengar ur en skål. När han skall gå får han som gåva av den gamle samma pengar han just stulit. "Jag kände blodet flamma upp i ansiktet. Ingen hade nånsin fått mig att känna så. Ingen. " För författaren liksom för romanens jag innebar Wild Cat Falling att han slutade försöka vara vit och accepterade en abo­ riginsk identitet. Debutbokens Colin Johnson blev aborigin­ litteraturens ledande romanförfattare under namnet Mudrooroo.

73 Hur började det? Var började det? Tåget rasslar söderut genom grönt, fuktigt jordbruksland. Det duggar sakta och alla fåror, svackor och sänkor står fulla med vatten. Det var så här grönt och inbjudande landet framstod för kapten James Stirling när han första gången steg i land på Austl l7

raliens västkust 1 827. Han tyckte han hade hittat paradiset. Han slog sig ihop med den unge godsägaren Thomas Peel och bildade ett bolag som lovade att ge varje immigrant 20 tunn­ land mark för 3 pund. Att marken redan var ägd och förvaltad av ett folk som kände alla dess hemligheter visste han inte, eller tog i varje fall ingen hänsyn till. För honom var alltihop "terra nullius". 1 829 anlände de första bosättarna - med helt orealistiska föreställningar om det liv som väntade dem. De fastnade på stranden, frysande i vinterstormarna, plågade av sandflugor och moskiter om sommaren. Deras matsalsmöbler ruttnade i regnet medan utdelningen av mark fortgick i outhärdlig snigel­ takt. Efter några år i tält på stranden hade de flesta tröttnat och flyttat vidare till Sydney. En av de få som blev kvar var Thomas Peel själv. Han satt ensam i sin stenkoja på en egendom som omfattade 640 kvadratkilometer. Jag är den ende som stiger av i Pinjarra. Mitt emot stationen ligger Premiärhotellet. En bro leder över Murrayflodens dal­ gång. Sedan ligger det lilla samhället uppträtt på sin storgata som smultron på ett strå - post och bank, polisstation och tingshus, cafe och pizzeria, däck och bensin, Food Land och Farm Mart, tidningsbutik och fastighetsmäklare. Och så kyr­ korna förstås: den anglikanska St John's, den katolska St Au­ gustine's och så Pinjarra Unity Church, Alliance Church of Pinjarra och Open Faces Christian Ministry. Turistkontoret är inrymt i den klassiska stormannabosta­ den Edenvale. Broschyren föreslår en "historiepromenad" ge­ nom staden, men har inte ett ord att säga om det enda platsen är berömd för. Bara för den som frågar finns en särskild liten bro­ schyr gjord i samarbete med Murray District Aboriginal Asso­ ciation. Jag bläddrar i broschyren medan jag lunchar på några ost­ sandvikare och en kanna te. Går sedan den smala gungande hängbron över floden och följer parkvägen längs stranden. Här stod enligt en version av historien "slaget vid Pinjarra". II8

Enligt den andra versionen var det "massakern vid Pinjarra". Femton svarta krigare stupade, enligt den ena berättelsen. Ett hundratal svarta, mest kvinnor och barn, begravdes i tre mass­ gravar och r 3 individuella gravar, enligt den andra. r 8 3 4 hade de första bosättarna just börjat ta de rika jordarna i Murrayflodens dalgång i besittning. Nyungarfolket gjorde motstånd under sin lokale ledare Calyute. Peel hade satsat sin förmögenhet i den väldiga egendomen som riskerade att bli värdelös om de infödda lyckades skrämma bort bosättarna. Han begärde militär assistans från guvernör Stirling. När Stirling tog "terra nullius" i besittning för den brittiska kronans räkning hade han utnämnt de (som han trodde) fåta­ liga aboriginerna till brittiska undersåtar med alla därmed föl­ jande rättigheter. Nu, fem år senare, var marken omstridd och våldet framstod som nödvändigt, ja berömvärt. Den 27 oktober 1 834 lämnade Stirling Thomas Peels egen­ dom med elva soldater och fem ridande poliser, samt Peel själv och en flock hundar. Vadstället Pinjarra var känt som korsväg och mötesplats för de infödda. Stirling övernattade på lämpligt avstånd från vadstället och slog till i gryningen. Ett åttiotal svarta människor togs med fullständig överraskning. När de försökte fly kom de under eld från huvudstyrkan som befann sig högre upp på den motsatta stranden. De som sökte und­ komma nedför floden blev skjutna av män som utposterats vid nästa vadställe. Massakern var över på en timme, men förföljandet pågick länge i snåren. På den vita sidan hade en skadats och en kastats ur sadeln av de inföddas spjut. Enligt de infödda dödades halva Nyungarfolket och dess existens som social enhet upphörde. När kolonisationsprojektets båda huvudmän visat vägen var det fritt fram för vanliga bosättare att följa exemplet. Mas­ sakern i Pinjarra utlöste en våg av terror som nära nog utrotade de svarta längs Murrayflodens dalgång.

Lukten av vit man G r e a t

V i c t o r i a

D e s e r t

74 Tidig morgon. Lugnt och stilla glider jag ut ur Perth, ut ur stadslandskapet, in i jordbruksbältet - klargrönt höstvete och grå stubbåkrar kantade av vitstammig eukalyptus. Varje träd är sin egen dunge. Somliga är byggda som flervåningshus med olika skikt av grönska staplade ovanpå varandra och ofta en liten fräck vindsvåning som extra utmaning högst upp. Väg, järnväg och vattenledning följs åt. Vattnet rinner inte ned från bergen till miljonstaden Perth utan pumpas från en reservoar i Perth upp till gruvorna i guldfälten vid ökenranden. Jag övernattar på Hotel Australian i Kalgoorlie, mitt i cent­ rum där de renoverade sekelskiftesbyggnaderna från guld­ rushens dagar ännu bevarar rushens extravaganza i både fasad och inredning. Jag tar en öl på Exchange Hotel & Pub mitt emot Austra­ lian. Det visar sig vara de nyzeeländska gruvarbetarnas speci­ ella tillhåll. För män med cowboydrömmar finns det barstolar 1 20

i form av en sadel. Elektroniska hästar inbjuder till virtuell ro­ deo. Inte en kvinna utom servitriserna, som är klädda i kropps­ strumpa och kallas "skimpies". Om hörnet ligger Paddys Pub dit irländarna går. En elek­ tronisk diskjockey samordnar den dånande musiken med den jättelika videoskärmen och ett dussin mindre tv-skärmar med olika sportprogram, mest boxning och kapplöpningar. Vidare biljardbord och ett sånt där gammaldags men tydligen jätte­ populärt fotbollsspel där man med blotta handen vrider på spakar för att få spelarna att "sparka" bollen utan någon som helst inblandning av datorkraft eller ens elektricitet. Jag slutade på Bodington's. Där står det inte "Gentlemen" eller "Gents" på toalettdörren. Det står "Miners".

75 Årets kallaste natt i Kalgoorlie. Temperaturen föll under frys­ punkten. Jag sov med ytterkläderna på. Men samma klarhet som gjort natten kall gör snart dagen varm. Under dagens körning har jag sett sex svarta emuer som med gravitetiska steg vandrade omkring bland tenngrå tuvor och silvriga blåbuskar, som tycks klädda med rimfrost. Vidare fem vilda kameler, varav en gräddvit, som betade det vita grä­ set. Men ingen känguru, det vill säga ingen levande - döda har jag sett mer än nog, säkert ett trettiotal kroppar, offer för en ständigt pågående trafikmassaker. Sänkor med röda tuvor i röd sand. Bulliga gröna buskar. Små bollar av grönska uppkastade i luften av spensliga träd­ stammar. Det skogiga landskapet glesnar långsamt, marken blottas, vidderna öppnar sig - men någon riktig öken är det inte, inte än. Bacon och ägg på Grand Hotel i Leonora. Matoset är så fett att man skulle kunna steka äggen i det. Medan jag äter blåser det upp från väster och tunga regnmoln täcker himlen. Jag far I2I

vidare med vinden i ryggen och snart är det inte kallt längre utan varmt och fuktigt. I Laverton bor jag på det enda hotellet, Desert Inn Hotel Motel. Den lilla smala entredörren i den fönsterlösa hotellväg­ gen gör mig lycklig. Hotellentreer brukar inte se ut så. Hotell brukar förkunna sitt namn i väldiga bokstäver över dörrar breda nog att släppa in den fetaste plånbok. Icke så här. Här finns bara denna lilla smala dörr och ovanför den står det ing­ enting annat än "Ingång". "Entrance." Genom dörren kommer man direkt in i baren som redan klockan tre på eftermiddagen är full av stojande, bråkiga, beru­ sade män med fastvuxna hattar. En fet flicka öppnar den övre halvdörren till "kontoret", som bara består av en tavla med nyckelkrokar. Jag får nyckeln till rum ro som är utrustat med hård säng, hård stol, nattduksbord och tandborstglas. Samt ett antal trädgrenar som vinden oavbrutet skrapar fram och till­ baka över plåttaket. Vita dricker med vita i baren, svarta med svarta. De låtsas inte se varandra. De svarta tittar på hund- och hästkapplöp­ ningar på tv och satsar troget sina pengar i en vadslagningsma­ skin inför varje nytt lopp. Vid sextiden blir det torsdagskväll i Laverton. Bara hotellet, spritbutiken och polisstationen är fortfarande öppna. En blick på kartan visar att jag befinner mig ungefär på samma longitud som Fitzroy Crossing och på samma bredd­ grad som Geraldton på västkusten. Mellan mig och Coober Pedy i öster ligger Australiens största sandöken, Great Victo­ ria Desert. Den är helt utan vattendrag i markytan men under sanddynerna genomkorsas klippgrunden av flodbäddar och avloppskanaler. Öknens hjärta har aldrig betats av boskap och saknar utifrån kommande växter. Laverton ligger vid slutet av en liten blindtarm i vägnätet, ungefär som Nema i Mauretanien. Jag har kommit till vägs ände. Bara att se ett sådant ställe på kartan gör mig hög. Och att verkligen vara här, att under ett ögonblick se kartbild och ! 22

verklighet sammanfalla - vad gör det då att rummet är sjabbigt, lamporna svaga, maten oätlig? Ingenting. Jag är lycklig.

76 Kall morgon. Tjäle i badrums golvet. All fuktighet härifrån och till Alice Springs tycks samlad och utfälld på den drypande bi­ len. Men solen är nära. Varför tycks den alltid så mycket när­ mare här än i Sverige? Solen verkar i Australien aldrig vara mer än ett par tvärgator bort. Infarterna till Leonora pryds av stora texttavlor som upp­ manar truckförare att noga torka av hjulen innan de kör in i stan. Som småpojkar blir tillsagda att torka leran av stövlarna innan de rusarin. Man förstår när man sett truckhjulens spår i asfalten. Allt utplånas av det röda dammet: den streckade mitt­ linjen, de heldragna sidolinjerna, den svarta asfalten - allt för­ svinner i samma röda dammdröm och flyter ihop med vägren och mark till ett homogent rött universum utan gränser eller riktning. Mitt i alltihop finns en pub som kallar sig "puben utan öl". Sakta söderut genom vackra skogar kring sjöarna Lefroy och Cowan. Kan man kalla dem långgrunda? Det krävs någon­ stans ett visst djup för att vara grund. Här är sjön så ytlig att fukten verkar ligga slickad på marken som på baksidan av ett frimärke. Det är sjöar tunna som nattgammal is. Men för ögat bildas ändå en glittrande yta som på avstånd liknar ett hav. Norseman är ett vägskäl med välskötta roadhouses och en gruva som byggt upp ett enormt gråsvart slaggberg ovanför staden. Ser ut att när som helst kunna komma på glid, störta ned och utplåna staden. Ryttarstatyer är man vad vid. I Norseman är det inte rytta­ ren som står staty utan hästen. Nämligen den häst som enligt legenden hittade guld här 1 89 3 . O m natten gav isbjörnar ett party för sina vänner bland 123

människorna. De var alls inte aggressiva men givetvis fick man ta sig i akt. Det är ju välkänt att vita björnar är farligare än bruna. Jag höll mig mest uppe på borden eller på en hylla som gick längs väggarna. En isbjörn i uniformsmössa agerade polis men inte helt på egen hand - bakom honom gick en annan po­ lis, en vit människa, som såg till att isbjörnen sköt sig.

77 Efter Norseman tar jag vägen österut. Mellan Belladonia och Caiguna ligger Australiens och troligen världens längsta rak­ sträcka - l 8 mil utan en millimeters böjning i sidled eller höjd­ led. Kustöknen heter "Nullarbor", "inga träd". Man ser bara enstaka torrträd som ruskprickar längs en farled. Den senaste skogen försvann under en torrperiod för 1 5 ooo år sedan. Nullarbors historia går tillbaka till den tid då Australien var en del av Antarktis. När de två kontinenterna gick skilda vägar för hundra miljoner år sedan bröts landskapet itu. Floder som en gång runnit från Antarktis in i Australien fortsatte i sina gamla lopp. Australien blev unikt däri att kontinentens hela inre och stora delar av dess sydkust inte har avrinning mot ha­ vet utan inåt mot bäckenbotten. Vad som en gång var floder är nu kedjor av tunna saltsjöar. Vattnet från de oregelbundna reg­ nen försvinner ned i kalkstenen på denna karstöken med dess slingrande avloppslösa eller underjordiskt dränerade kittel­ dalar. När världshaven steg och havsytan nådde sin högsta punkt för I 1 6 miljoner år sedan blev Nullarbor och hela Australiens inre översvämmat. En ny havsinvasion inträffade för 5 0 miljo­ ner år sedan och skapade åter lager av sediment. För 3 6 miljo­ ner år sedan vek havet undan men kom tillbaka för 20 miljoner år sedan. Nu täcktes hela området av kalksten. Nullarbor är världens största kalkstensflak, en kvarts mil1 24

jon kvadratkilometer. Flaket är underminerat av stora och små grottor, somliga skapade av havet, andra av vattenströmmar från skyfall i Australiens inre. Alla grottor andas mer eller mindre och i Nullarbor är grottornas andning särskilt livlig. De andas in när lufttrycket stiger och ut när det faller. Lufthas­ tigheter på upp till 72 kilometer i timmen har uppmätts. Andningsöppningarna kallas "blåshål". Deras suckar och stönanden har skapat legender om att grottorna är bebodda, sagor om underjordiska städer och hemliga gångar till okända guldfyndigheter, om forntidsfolk som lever kvar under mar­ ken, trotsande tiden. Öknen är som ödsligast mellan Nullarbor Roadhouse och Yalata. Mitt på dagen kommer en röd dammstorm vandrande längs kusten. Rasande kastvindar tar grepp om bilen, den röda virveln lyfter skräpet från marken och kastar det i snurrande spiraler upp i luften. Träd och hus sveps i ett rött töcken. Det är skrämmande vackert, hjärtat snörps ihop i bröstet, men ingen­ ting händer och några sekunder senare har virveln vandrat vi­ dare. På Nundroo Roadhouse, där jag övernattar, måste man för att få tillträde till baren uppfylla stränga krav på rena, propra, snygga kläder, god personlig hygien, lämplig fotbeklädnad, nykterhet, samt inga revor i kläderna. Affärsledningen förbe­ håller sig dessutom i varje enskilt fall rätten att vägra inträde för personer som bedöms uppträda olämpligt. Jag vaknar flera gånger under natten av att häftiga skyfall dundrar mot plåttaket. Kommer regnet att göra vägen ofarbar? Har jag i denna extremt regnfattiga trakt lyckats hitta den enda dag på året då vattnet gör vägen ut i öknen oframkomlig?

125

78 Tunga svarta moln hänger som juver under himlen, marken är full av pölar och det duggar lätt. Jag kör de fem milen till Yalata i soluppgångens ljusdramatik. Svänger sedan norrut genom aboriginsamhället Yalata Community där asfalten övergår i tvättbräda. Vägen spelar på läpp med bilen. Den hårda fjädringen kommer karossen att skaka som en pneumatisk borr. Efter en lång, stötig sträcka kommer sanden som ljuv, förrä­ disk befrielse. Bilen flyter plötslig behagligt som grädden på mjölken. Man svävar. Men det är också här man löper den största risken att fastna om däcken gräver ned sig i sanden. Hå­ len är lättare att klara. Man väjer förstås, om man kan. Och kan man inte väja, trampar man ur och låter sig gunga ned i hålet och upp igen. Jag möter ingen på hela sträckan. Ett tjugutal bilvrak ligger utspridda längs vägen och visar att den inte är ofarlig. Jag fort­ sätter norrut genom det allt naknare landskap jag älskar. Och plötsligt är jag framme! Där är järnvägen. Där är den första lilla vägskylten. Den pekar västerut till Watson som är nästa sta­ tion. Rakt fram, norrut, går vägen upp mot Maralinga, förbju­ det område. Ett par hundra meter österut står stationsskylten OOLDEA. Stationshuset och plattformarna är borta, kvar är bara en liten rangerbangård med rostig räls och en liten stapel betongsyllar. Och där inom en ring av vita stenar står en vitmålad betong­ klump med orden: " 1 8 5 9-195 1 Mrs Daisy Bates CBE Devoted her life here and elsewhere to the welfare of the Australian aborigines." Inga blommor, bara tistlar. Solen skiner, vinden är bittert kall.

126

79 Nullarbor är bara kustremsan av den väldiga Great Victoria Desert. Där finns inga källor. Allt liv är beroende av ett hund­ ratal vattenställen, sänkor och fördjupningar där regnvattnet samlas i naturliga skålar av hård lera. Somliga av dessa skålar är små och grunda och torkar lätt ut. Den största och pålitligaste var Ooldea. Därför blev Ooldea en av öknens viktigaste sam­ lingsplatser, ett ställe där alla stigar möttes, där man alltid kun­ de finna tillflykt undan torkan, där ceremonier med flera hundra deltagare kunde hållas utan att vattnet tog slut. Vattentillgången gjorde att Ooldea också blev en knutpunkt på den transkontinentala järnvägen som anlades 1 9 1 2- 1 9 1 7. Det var där det österifrån kommande järnvägsbygget mötte det västerifrån kommande. Det var där lokomotiven fyllde sina vattentankar antingen de var på väg österut eller västerut. Järnvägen förbrukade 4 5 ton vatten om dagen. Allteftersom brunnarna sinade borrades nya och djupare brunnar tills bola­ gets ingenj örer en dag 1 922 borrade sig ned till själva skålen som höll kvar vattnet och spräckte den. Det hade tagit modern teknik tio år att förstöra en mångtusenårig naturresurs. Vattnet fick nu fraktas in med tankvagnar på järnvägen, i första hand för järnvägens egna behov, i andra hand för att förse vita bosättare längs järnvägen med vatten. Först i tredje hand och bara i mån av tillgång tillgodosågs de svarta vars vattenställen man förstört. De samlades i hundratal kring sta­ tionen för att tigga vatten. Snart nog tiggde de också mat och pengar. Snart nog förstod tågresenärerna att man kunde ta med svarta småflickor, supa dem fulla, begagna dem och slänga av dem längre nedåt banan - där de blev tvungna att prostituera sig på nytt för att komma med ett tåg tillbaka till Ooldea. På några få år bröt sprit och syfilis ned aboriginer som kommit från öknen friska och välnärda. Daisy B ates var övertygad om att Australiens urinvånare var på väg att dö ut. Hennes tid som Radcliffe-Browns veten1 27

1

skapliga tjänstepiga på "de dödas öar" hade stärkt henne i den övertygelsen. Tillbaka i Perth gav hon sig ut att söka efter de sista resterna av det en gång talrika Bibulmunfolket. I Hope­ town, "Hoppets stad", var de redan utdöda. I Esperance, "Förväntan", fanns bara två gamla bröder kvar, kända som Dib och Dab. Alla sa: "Jangga meenya bomunggur." "Lukten av vit man dödar oss." Hon sökte en tjänst som de inföddas B eskyddare men pos­ ten ansågs för riskabel för en kvinna. Istället begav hon sig oav­ lönad och obeskyddad in i de svartas värld. Hennes tält skym­ tade i Eucla och Yalata men första världskriget pågick och media hade annat att rapportera. Vid prinsen av Wales besök 1920 stannade hans tåg i Ooldea för att tanka och Daisy Bates hamnade ett ögonblick på tidningarnas förstasidor. Sedan var hon åter försvunnen i mer än ett decennium. Men den östliga sciroccon hade inte glömt henne. Den fort­ satte att lagra sand mellan hennes lakan och under hennes ögonlock. "En geolog skulle kunna studera de landskap j ag be­ traktat med ledning av dammet de lämnat kvar i mina ögon." När hon vid 76 års ålder återvände till den vita världen var hon noga med att förbereda övergången. "Det måste ske i etap­ per som en dykare i en sån där metallkapsel som långsamt dras upp ur havets djup och ligger stilla medan han anpassar sig till luftens ovana tyngd runt omkring honom. " Daisy Bates hade aldrig varit p å bio, hon vägrade tala i tele­ fon och låtsades döv när radion var på. Men efter alla år i öknen älskade hon intervjuer och fotografer. Hon ville vara centrum för uppmärksamheten. Ända upp i 80-åren flirtade hon vilt med sin manliga omgivning. Hon förde med sig ett ton papper som deponerades i tid­ ningen Advertisers bibliotek eftersom tidningen bekostade hennes återkomst. Journalisten Ernestine Hill försökte förgä­ ves hitta någonting publicerbart i detta kaos. Dagböckerna slutade i regel efter årets första månader, de slutade i hetta och brådska, arbetsbörda och händelselöshet. Allt material var re-·····-·· ·

128

dan gammalt. De fick börja om på nytt och ta det muntligen. Bates berättade, Hill skrev. "Allt material var hennes, bara arrangemang, formulering och själva skrivandet var mitt'', sa Hill ett halvsekel senare. Hur hade hon uthärdat år efter år i öknens monotoni, i vin­ terstormar och sommarhetta? Vad gjorde hon egentligen för de infödda? Vad var hennes forskning värd? Hur kunde hon förena trQn på ursprungsfolkens utdöende med tron på impe­ riets godhet och den vita kvinnans börda? Varifrån kom hen­ nes sjukliga benägenhet att dela med sig och ge bort allt vad hon hade? Hennes bok The Passing of the Aborigines ( 193 8) ger inget svar på de avgörande frågorna. Mer än 40 år efter sin död är Daisy Bates fortfarande en gåta.

80 Myndigheterna såg med yttersta misstro på Daisy Bates verk­ samhet i Ooldea och hittade ständigt nya fantasifulla anled­ ningar att beordra henne därifrån. Men när United Aborigines Mission 1933 förlade en rnissionsstation till själva kultplatsen vid det forna vattenhålet fick de myndigheternas fulla stöd. Missionärerna utsågs att dela ut ransoner av mjöl, socker, te och tobak till de infödda. Skolan utgjorde också en stor lock­ else, trots att flickorna låstes in i sovsalar varje kväll och bara fick träffa sina föräldrar några timmar i veckan. För föräld­ rarna gällde strikta klädregler - en aborigin fick inte komma i närheten av missionen utan att vara klädd som vit. Missionärernas uttalade avsikt var att bryta ned den tradi­ tionella kulturen som i deras ögon var hedendom och vidske­ pelse. Det gällde framförallt att underminera klansystemets auktoritet. En metod var att göra ljusbilder av heliga föremål och symboler som de gamla männen lånat ut under tysthets­ löfte och sedan visa bilderna för skolpojkarna med kommenta-

rer som "Titta vilka dumheter! Bara gamla träbitar! Hur kan nån tycka dom är viktiga! Låt bli att lyssna på dom där dumma gamla gubbarna, dom vet ingenting." Missionärerna såg sig själva som befriare när de "skyddade" pojkarna från omskärelsens fasor och från hela det barbariska kulturarv som omgav den. De uppmanade pojkarna att gifta sig innan de av sitt eget folk ansågs mogna för ett sådant ansvar. Missionärerna såg sig som befriare när de "skyddade" flick­ orna från att bli bortgifta som tredje bihustru till någon gam­ mal man som deras morbror utsett åt dem. De uppmanade flickorna att bryta mot sitt folks lagar och gifta sig med någon "frälst" pojke som de själva valt. Två sedermera berömda antropologer, Catherine och Ro­ nald Berndt, gjorde sitt första fältarbete i Ooldea 1 94 i . I sin rapport From Black to White (I 9 5 I) kritiserar de missionen för att förväxla kristendom med europeiska medelklassfasoner. Missionärerna insåg inte vilket tvång de utövade. De unga människor som växte upp i missionens sovsalar utsattes under sina känsligaste år för oavbruten propaganda mot sitt eget folks kultur. Kulmen utgjordes av omvändelse till kristendo­ men och giftermål i strid mot folkets lagar. "Förra söndagen gjordes storartade förberedelser eftersom vi hade glädjen att i vår lilla kyrka gifta samman ytterligare ett kristet par: Albert Amunga och Meda Odewa förenades i Her­ ren efter ännu en hård strid mot stammens seder och lagar. Fler infödda än tidigare kom till kyrkan för att se ett kristet bröllop i direkt strid med bushens grottmannametoder och stammens seder. Allt gick mycket bra, foton togs och de unga drack te med alla missionärerna. Det var en trevlig kväll. " Men följ ande dag blev det bråk och några dagar senare förde föräldrarna Odewa ned till kusten, utom räckhåll för missio­ närerna, som bara kunde hoppas att hon en dag skulle bli åter­ förenad med Amunga. Inget fritt val var möjligt mellan de två kulturerna. Att säga nej till traditionellt giftermål var att bryta med familj, släkt och 130

folk. Att säga nej till kristet bröllop var att avsäga sig de sociala och ekonomiska fördelar som missionen och storsamhället kunde bjuda. Bakom båda alternativen hotade katastrof. Båda tycktes vara på kollisionskurs med järnvägen och allt vad den förde med sig. B åde vita och svarta var övertygade om att kollisionen skulle leda till de svartas förintelse. För missionen framstod kulturell förintelse som räddningen undan fysisk förintelse. De båda antropologerna hoppades istället på kulturell förny­ else. Men vilken?

81 Len Beadell som på 1 940-talet förvandlat Great Victoria De­ sert till en enorm robotskjutbana fick i början av 50-talet ett nytt uppdrag: att hitta en lämplig plats för utprovning av brit­ tiska kärnvapen. Vad som behövdes för att leva ut självmordstendenserna i vit kultur var en plats cirka l O kilometer i diameter, utan hin­ drande sanddyner och så långt från avskjutningsramperna att strålningen från bombproven inte skulle störa robotförsöken. Först valdes en plats vid namn Emu där en 1 0 kilotons atombomb utlöstes den l 5 oktober 1 9 5 3 . Det radioaktiva mol­ net steg till 4 500 meters höjd och vandrade sedan under två dygn tvärs över kontinenten. Vid presskonferensen var det nå­ gon som sa att bombmolnet liknade en aborigin. "Ett perfekt porträtt av en s��rting ritat med atomdamm - nytt och gam­ malt har i dag ingått en ny förening." De orden blev första­ sidesrubrik i alla tidningar. Det var framförallt de inföddas liv man riskerade. Det var deras mark som blev kontaminerad. Problemet blev att hålla de svarta borta från sina gamla stigar och kultplatser och varna dem för en osynlig fara som bara kunde mätas med geigermä­ tare. 13 l

Först och främst la man ned missionen i Ooldea. Missionä­ rerna evakuerades 1952. De svarta stannade. En luthersk mis­ sionär från Koonibba fick order att fara dit och ta med sig 50 sovsalsbarn. Bara sex barn följde med. Av de 3 00 vuxna han hade order att transportera till Yalata kom bara 6 5 frivilligt. De övriga fördes dit med tvång eller försvann in i det väldiga "för­ bjudna område" som skapades i det forna reservatet. Efter två större och otaliga mindre kärnvapenprov hade Emu blivit för farligt. Len Beadell sändes ut att söka en ny plats och kom till det övergivna Ooldea. Där hade de kalhuggna sanddynerna kommit i rörelse och börjat begrava byggna­ derna. Drivor av sand spärrade ytterdörrarna och vandrade in genom fönstren. Strax nordväst om Ooldea anlades en ny stad, Maralinga, ' med tusen invånare, sjukhus och flygplats. På provplatsen en bit därifrån sprängdes 1 9 5 6-57 sju brittiska kärnvapen. Vad britterna kallade "minor trials'', småprov, fortsatte i strid med Nuclear Test Ban Treaty ända till 1963 . Småproven var av tre slag. "Kattungarna" prövade olika metoder att utlösa en atom­ explosion. "Råttorna" provade olika material som används i kärnvapen. "Rävhonorna" slutligen undersökte konsekven­ serna av olyckshändelser med kärnvapen, exempelvis brand i kärnvapenlager eller kraschlandning av kärnvapenbestyckat flygplan. Det var dessa omkring 600 "småprov" som åstadkom de största efterverkningarna. Över 20 kilo plutonium spreds i form av fint damm över stora områden. Partiklarna är farliga att äta eller andas in. Människor som går nakna och barfota, lever i det fria, dricker från öppna vattenhål och samlar mat på marken eller strax under den är naturligtvis särskilt utsatta.

132

82 Hur mycket farligt material som i dag finns kvar i Maralinga med omnejd vet vi inte. Sju ton uran, 8 3 0 ton atomavfall och l 1 20 ton kontaminerad sand ligger begravda i 26 skyddsgra­ var på området. Av de 99 kilo beryllium som spreds i Mara­ linga har mindre än två kilo kunnat samlas in och föras bort. Upprepade saneringsoperationer genomfördes i mitten av 60-talet och l 968 slöts ett avtal som befriade den brittiska rege­ ringen från ytterligare skyldigheter. Tio år senare undersöktes området på nytt. Man fann att den brittiska saneringen inneburit att plutonium plöjts ned ett par decimeter under markytan och snart blottats igen av de hårda ökenvindarna. Australian Nuclear Veterans Association bildades 1 979· Hundratals deltagare i experimenten började berätta om sina erfarenheter. Britterna sände tre Herkulesplan för att fortsätta saneringsjobbet men lyckades bara få med sig ett halvt kilo plutonium. Minst 1 9 kilo låg kvar i ökensanden. Genom Maralinga Land Rights Act gav 1983 års nya rege­ ring de infödda tillbaka den mark som rekvirerats från dem på 1 9 5 0-talet. Men hur farligt var det att flytta tillbaka? En statlig utredning tillsattes 1984. Den hörde 3 I I vittnen och drog 201 slutsatser som utmynnade i sju rekommendatio­ ner. Utredningen la hela ansvaret för marksaneringen på brit­ terna och krävde att området skulle göras säkert för permanent bosättning av de infödda invånarna. Medan utredningen arbetade sattes staket och varningstav­ lot upp. I början av 2000-talet stod de fortfarande kvar. Det tar 280 ooo år för hälften av radioaktiviteten i plutonium att klinga av. Och de kärnvapen som utvecklats hade nu en sammanlagd förintelsekraft motsvarande en miljon Hiroshimabomber. Hela jorden kan, på ett enda kommando, förvandlas till "terra nullius" .

Marken

Yuendum.u Kintore 0 Kiwirkurra o

$:f: mp son D�'S"ert Ernabella o

G r e a t

V i c t o r i a

D e s e r t

83 Jag ser svarta ormbunksmönster i ljus sand. Jag ser ljusa revben på mörk botten - en öppnad bröstkorg. Jag ser saltsjöar skum­ mande som skurgolv. Jag sitter i ett taxiflyg och tar genvägen tvärs över Great Vic­ toria Desert från Ceduna till Alice Springs. Det sparar tre 134

dagsmarscher väg som jag redan kört. Framförallt ger det en ny utsiktspunkt. Jag ser ned över ett torrt innanhav, blånande vitt av salt, som skulle kunna vara is. Jag ser en skärgård av röda öar i ett saltets Antarktis. Marken är randig och fingrig av flodbäddar utan floder, vattendrag utan vatten. Genomkorsad av otaliga rännilar som varken ränner eller ilar, spår av vattenhändelser som en gång hänt men inte längre händer. En historia helt och hållet präglad av sitt landskap. Ett landskap helt och hållet präglat av sin his­ toria, närmare bestämt sin vattenhistoria. Man tycker sig kunna läsa marken som Sherlock Holmes läser en brottsplats. Bulldozrarna har lämnat efter sig några få raka, röda spår i den askgr� sanden och det vita saltet. Vind och vatten har läm­ nat efter sig otaliga, slingrande, förgrenande och åter samman­ löpande spår på en naturens rangerbangård. Små fläckar av gul sand i saltet, som gulan i ett stekt ägg. Plogfåror, plöjda av vatten. Diken, grävda av vind. Saltvarp i väven. Formerna kommer regelbundet tillbaka som i ett saltets tapetmönster. Här uppifrån kan det vara svårt att se var öknen slutar och himlen tar vid, när sandtäcke och molntäcke har samma färg. Horisonten tycks ibland ligga rakt under fötterna så att man nästan snavar på den, ibland högt uppe vid zenit. Kvällningens släpljus markerar sandryggarna, eggarna blir skarpare, skuggorna djupare. Men skärpan varar bara ett ögonblick. Sedan bleknar färgerna och slocknar. Allt suddas ut i ett skum av mörkrosa skymning. Framme.

84 Varför kunde inte d e aboriginer som evakuerats till Yalata nöja sig med att bo kvar där? Varför var det så förtvivlat viktigt för dem att återvända till precis samma marker där de tidigare 135

bott, fastän just dessa områden nu blivit radioaktivt besmit­ tade? Den vita överheten hade en viss förståelse för att jordbru­ kare kunde vara fästade vid torvan. Men aboriginerna var ju inte jordbrukare. De var nomader. Vem har hört talas om en djupt rotad nomad? Ett rotfast vandringsfolk? Nej, den obe­ gränsade flyttbarheten ingick i själva nomadbegreppet. Alltså blev aboriginerna ständigt flyttade - inte bara för att möjliggöra kärnvapenprov utan för att de vitas boskap be­ hövde en viss vattensamling eller för att de vitas bolag hittat en ny mineralfyndighet - eller helt enkelt för deras eget bästa, för att man skulle kunna ta hand om dem och lära dem de vitas bordsskick, de vitas husmanskost, de vitas arbetstider. Den nya aboriginpolitiken efter andra världskriget gick ut på " assi­ milering", vilket inte innebar att de vita tyckte sig ha något att lära av de svarta, utan att de svarta skulle uppfostras till sköt­ samma löntagare och konsumenter i det vita samhällets utkan­ ter. Ute i öknen fångades de svarta upp av polispatruller som förde dem till missionsstationer som Ernabella eller Her­ mannsburg eller till statliga interneringsläger som Papunya och Yuendumu. En svarting var så go som en ann - att de till­ hörde olika folk och talade olika språk brydde man sig inte om. Det var ju ändå ingen riktig människa som kunde skilja på de där språken. Lika ofattbart var det att varje aborigin hade vårdnad om bestämda platser ute i öknen och måste återvända till just den platsen för att genomföra sina religiösa ceremonier - fastän "platsen" för ett vitt öga såg precis likadan ut som alla andra platser i öknen. Arbetsgivare och lägerledningar misstänkte att talet om "heliga platser" var påhitt av obotliga vagabonder och desertörer från den bofasta livsstil interneringslägren försökte lära ut.

85 Hela det vita samhället byggde p å föreställningen att Austra­ lien vid den brittiska invasionen varit "ingens land". Längs kusterna, dit britterna först kom, var kontinenten visserligen befolkad men därinnanför föreställde man sig ett väldigt, obe­ bott inland. Otaliga forskningsresande korsade Australien på alla ledder, förgäves sökande efter det ingenmansland som be­ hövdes för att ge invasionen legitimitet. Till sist _återstod bara öknarna i hjärtat av kontinenten. Det är klart att man inte så gärna medgav att även här, där marken var som mest otillgänglig och ogästvänlig, även här hade varje sten, varje buske, varje vattenhål sina särskilda ägare och vår­ dare, sin sakrala historia och sin religiösa betydelse. Huvudfåran i den vita forskningen om aboriginer undvek därför den sakrala geografin. Spencer & Gillen intresserade sig för människans släktskap med djuren, Radcliffe-Brown för människornas släktskap med varandra. Ingen intresserade sig för människornas släktskap med sin mark. Spencer & Gillen lät flytta sina studieobjekt till telegrafsta­ tionernas bakgårdar för att göra dem bekvämt tillgängliga. Radcliffe-Brown fann sina studieobjekt bland tvångsvårdade patienter som tynade bort på de dödas öar, långt från sina hem­ länder. Inte undra på att de missade platsens betydelse. Den ut­ siktspunkt de valt gjorde platsen osynlig.

86 Theo Strehlow (1908-78) hade en annan utsiktspunkt. Han var det enda vita barnet i Hermannsburg där hans far, Carl Streh­ low, var missionär. Theo växte upp i gränslandet mellan två språk och två kulturer. Hans svarta lekkamrater sprang om­ kring nakna och fria, lekte var de ville och fick aldrig stryk. Själv fick han en strängt tysk-luthersk uppfostran. Barn var 137

små djur som skulle tämjas av en kärleksfullt brutal faders­ makt. Sa han fel på tyska blev han bestraffad. Lekkamraternas och tjänsteflickornas språk, Arrernte, blev hans egentliga mo­ dersmål. Efter faderns död I 922 flyttade mor och son till Adelaide där Theos unika språkkunskap väckte uppmärksamhet i sko­ lan och på universitetet. Hans professor sände honom 1932 tillbaka till Hermannsburg för att utforska Arrerntespråkets fonetik. Efter en tids vetenskapligt fältarbete fick han tjänst som ridande polis och tillbringade sammanlagt femton år i ödemarken. Han var den ende man som kunde tala med stam­ marnas män på deras eget språk, den ende som inte behövde tolk för att förstå deras sånger och berättelser. Han uppsökte dem där de själva befann sig, på plats, mitt i den geografi som också innehöll deras historia. För ett folk utan dokument övergår historien snabbt i saga och dröm. Men geografin finns kvar. Man kan inte resa i historien, men man kan bege sig till platsen där det förflutna inträffade. Snart vet man inte längre när det hände, bara var det hände och var det fortsätter att hända. "Det kan inte nog betonas att Centralaustraliens mytologi handlar om marken, inte om himlen", sa Strehlow när han mot slutet av sitt liv sammanfattade sin kunskap om vad han kallar "det totemiska landskapet". Här, som så ofta, befann han sig i diskussion med sin far. Carl Strehlow hade i de inföddas sånger och sagor alltid sökt efter motsvarigheter till den kristna himmelsguden. Sonen be­ tonar istället människans samband med marken i sin hembygd och med de övernaturliga väsen som skapat den och fortfa­ rande bebor den. Mytologin är ett avtryck av landskapet och kan fullt förstås bara av den som upplevt de platser myten be­ skriver. Denna "markbaserade religion" var det ekonomiska livets motor. Utan ceremonier torkade marken ut, bytesdjuren för­ svann, rötter och frön skrumpnade. En religiös ledare hade un138

gefär en näringsministers funktion: att skapa tillväxt, att be­ reda marken för småföretagsamheten i familjegrupperna, att skapa det rätta företagsklimatet för samlande och jakt. Theo Strehlow utforskade också det nätverk av stigar och vandringsleder som genomkorsade Simpsonöknen och Victo­ riaöknen. De ständiga vandringarna i förfädernas fotspår gjor­ de det möjligt att utnyttja lokala resurser som snart skulle ha uttömts vid permanent bosättning. Knutpunkterna i nätverket hade stor ekonomisk betydelse som handelsplatser. Men fram­ förallt var de heliga platser där den mytiska historien hölls levande. Den kristna religionens heliga orter från Betlehem till Gol­ gata är för de flesta kristna mycket avlägsna. I Centralaustra­ lien har de heliga platserna en sällsynt personlig intimitet. Religionens eviga sanningar finns uttryckta i det omgivande landskapet. Man kan bege sig till dessa sanningar, slå läger mitt ibland dem, bli gravid med dem, rita dem på marken, dansa dem och sjunga dem, just där de en gång utspelade sig - och därmed hålla dem levande och tillsammans med många andra människor bidra till att hålla hela universum levande.

87 Theo Strehlow såg sig själv som Arrerntefolkets Homeros. De otaliga sångfragment han samlat ville han förena till ett enda stort diktverk. Han lyfte den muntliga traditionen in i ett skriftspråk som han själv skapat. Melodierna intresserade ho­ nom inte. Det var texten, orden, den stora dikten han ville lyfta fram. Under 1930-talet samlade han över 4 ooo verser, oftast tvåradingar, som han under 1940-talet redigerade och över­ satte till engelska. Men 1 9 5 0 var Australiens aboriginer inte längre sista skri­ ket i den europeiska kulturvärlden. Det var knappt att Streh­ low kunde få någon att ens bläddra i hans manuskript. Och de 139

som gjorde det blev förskräckta. För de flesta sånger saknades precisa uppgifter om var, när och från vem de upptecknats. Och hur pass ordagranna var egentligen uppteckningarna när de sades vara "förtätade versioner" av längre sånger eller kan­ ske av flera olika sånger? Istället för gängse vetenskaplig apparat innehöll Theos bok otaliga påstådda paralleller mellan Arrerntefolkets sånger och västerländsk litteratur från Havamal och framåt. Det var ett monstrum till bok som fick vänta flera decennier innan den slutligen trycktes i tusen exemplar 1 9 7 i . Då var de flesta av de gamla sångarna redan döda. Theo tyckte sig stå ensam kvar med en sångskatt som ingen längre mindes. Och kanske hade han själv bidragit till minnesförlus­ ten. Liksom skådespelaren minns sin roll genom att förknippa orden med bestämda rörelser och ställningar i rummet, så är en av ritualens uppgifter att vara en minnesbank för folkets sånger och myter. Riten är ett levande nationalbibliotek där dikten finns innesluten och bevarad i handling. Dikten dör om den skiljs från riten. Arrerntefolket trodde på ett samband mellan kulturell och biologisk överlevnad. Dör sångerna så dör marken, dör mar­ ken så dör människan. Med fasa såg gamla Arrerntemän in i en framtid där sångerna, riterna och allt som höll universum le­ vande fallit i glömska. Samma undergångsstärnning präglar Theo Strehlows hela livsverk. Hans far hade åtminstone haft något att sätta istället: Gud. Spencer trodde på Utvecklingen, varav Utrotningen bara var den ofrånkomliga baksidan. Theo hade ingenting annat än den bittra undergången. Hans sista ord var: "Glömska som är utan slut."

1 40

88 Jag ligger på marken under ett träd. Trädkronan är Arrernte­ folkets minne. Jag ser hjärnstammen försvinna i en ofantlig lövmassa. Men löven börjar gulna och i en av tankens häststor­ mar faller de plötsligt till marken. Kvar är bara stommen av svarta grenar. Jag blir rädd. Men det som fallit är det tillfälliga. I grenverket som finns kvar bor nya tankar, ja kvistarna är, när jag ser efter, redan fulla av knoppar.

89 Några år efter Strehlows död skapade transistorradion en ny publik för ökenfolkens sångskatt. Under 1970- och So-talen växte ett hundratal små radiostationer upp. De blev en viktig källa till nyheter och underhållning på de olika aboriginsprå­ ken och förmedlade kunskap om den egna kulturen. Radion visade sig på många sätt vara ett idealiskt medium för ökenförhållanden. Tekniken är enkel och billig, driftskost­ naderna låga. Tidningar och brev kräver läskunnighet och tar lång tid att nå mottagaren. Radio bygger på det talade eller sjungna ordet som kan nå mottagaren i samma ögonblick det uttalas - eller sparas för ett auditorium spritt inte bara i rum­ met utan också i tiden. Produktionen av ljudkassetter utvecklades till produktion av videokassetter som i sin tur födde de första illegala tv-sänd­ ningarna i Yuendumu 198 5 . Man sände protestmöten, kon­ serter och lokala sportevenemang. En specialitet blev person liga hälsningar till släktingar långt borta. Ansikte efter ansikte dyker upp i rutan, hälsar till morbror si och kusin så och und­ rar hur de har det. Dessa program är omåttligt populära - om det bästa man vet är ett umgås med släkten, är kanske det näst bästa att se släkten på tv. Andra specialiteter är sandsagor, reportage från heliga plat-

ser och matprogram om tillagning av larver, frön, rötter och andra traditionella bushrätter. Men framförallt innebär tv­ sändningarna en renässans för traditionella riter, danser och sånger som tack vare den nya tekniken når ut till en mångfalt större publik. Sånger som Strehlow trodde förlorade 1 en glömska utan slut lever vidare på allas läppar.

90 Aboriginernas bilder förbryllade Australiens europeiska "upptäckare" ännu mer än deras sånger. När tidiga resenärer hittade grottmålningar och hällrist­ ningar som imponerade på dem, trodde de ibland att bilderna inte var gjorda av de infödda själva utan av någon annan, ut­ ifrån kommande, kanske nästan vit ras, som de tyckte sig skymta bland de svarta. Men vanligare var att man avfärdade de inföddas konst som ett slags graffiti: "Görs det en teckning i ett gathörn så kommer strax en efterapare och gör en till och så blir skolbänkar, ut­ siktspunkter och offentliga toaletter fyllda med namn och bil­ der", skrev den tyske etnologen Richard Andree I 8 8 8 apropå australiensisk klippkonst. Enligt en annan tysk etnolog, Erhard Eylmann, hade de egendomliga mönstren uppstått därför att det är enklare att låta streck och prickar bilda mönster än att slå ut dem slumpvis över en yta. De inföddas måleri har uppstått ur kosmetiken mannen målar sig för att bli tilldragande för kvinnor. Personli­ gen föredrog Eylmann en annan, mera direkt metod: "Enligt min övertygelse skulle det vara mycket nyttigt för de flesta kvinnor att åtminstone en gång i veckan få sig ett duktigt kok stryk." Spencer & Gillen (1 899) ville av sina sagesmän ha klara och entydiga besked om olika bildelements betydelse. Det irrite­ rade dem att en figur påstods vara helt betydelselös när den ri-

\

/

\

/

''

f ·, ) . ,

George Gray hittade den här grottmålningen i Kimberley och trodde att den var gjord av en utifrån kommande, kanske nästan vit ras som han tyckte sig skymta bland de svarta.

tades i sanden, men tillskrevs en alldeles bestämd betydelse när den förekom på ett heligt föremål och kanske ytterligare en an­ nan betydelse på en ceremoniplats. Men är det verkligen så konstigt? Fyra siffror på en pap­ persbit kan betyda att någon provat sin kulspetspenna, men det kan också vara årtalet på en skolpojkes fusklapp, en port1 43

o o

Spencer & Gillen (I 8 99) irriterade sig på att deras sagesmän inte kunde ge klara och entyaiga besked om olika bildelements betydelse.

I sin andra bok (1904) såg Spencer & Gillen aboriginernas markmålningar som dekorationer utan innebörd.

kod som öppnar låsta dörrar eller rentav en bankomatkod som gör det möjligt att länsa kontot. I sin andra bok (1904) betraktade Spencer & Gillen bildele­ menten som "dekorationer" och beklagade att de infödda ofta inte hade en aning om deras betydelse. Det föll dem inte in att deras sagesmän kanske behöll vissa hemligheter för att inte få kontot länsat. Okunnigheten förkläds i nedlåtande omdömen: "Central­ australiens vildar tycks i sin konst knappast ha påverkats av den omgivande naturen; de finner istället sitt högsta nöje i våg­ linjer, cirklar och spiraler." Detta om en konst som djupare än någon annan är förank­ rad just i den lokala terrängen. Spencer, som ändå var en van kartläsare, kan inte föreställa sig att "vildarnas" cirklar och spiraler är ett annorlunda, icke avbildande sätt att återge den omgivande verkligheten. Inte ens

när han befinner sig på plats slår det honom att öknen är gans­ ka fattig på föremål som lämpar sig för direkt, realistisk avbild­ ning. Centralperspektivet ger för det mesta bara ett litet stycke mark som snabbt försvinner med avståndet och en enorm him­ mel ovanför horisonten. Platt mark blir bara ett streck om den inte ses uppifrån. Aboriginkonstens plats i dåtidens internationella rangrulla illustreras kanske tydligast av Rautenstrauch-Joestmuseet i Köln. Där var samlingarnas hierarki inbyggd i själva huset. På översta våningen tronade Asien, Afrika och Indonesien. En halvtrappa 'ned kom de mera primitiva amerikanska indianer­ nas k�nst. Ytterligare en halvtrappa ned: Melanesien, Polyne­ sien och övriga Oceanien. På bottenvåningen: Nya Guinea. Men konsten från Australien, "den kontinent där de lägsta kulturformerna finns bevarade", hade sin plats i källaren.

91 "Som i sagan om Törnrosa är de australiska folken insomnade var och en på sin plats", skriver Herbert Kiihn i Die Kunst der Primitiven ( 1923). "Men för dem kommer aldrig den förlö­ sande prinsen och kanske önskar de inte ens vakna upp ur sin sömn. Ty för dem innebär den europeiska kulturen inte befri­ else utan undergång. " Men vem var det egentligen som sov och behövde väckas ? De svarta eller de vita? Margaret Preston vaknade först. Hon "upptäckte" aborigi­ nernas konst 192 5 och greps av en passionerad tro på att de in­ föddas formvärld kunde överföras till västerländsk kultur och bli utgångspunkt för en nationell australiensisk konst. Liksom Braque och Picasso hade använt afrikanska formelement för att skapa den moderna europeiska konsten, skulle australien­ siska konstnärer utnyttja aboriginernas formspråk för att förnya sin egen konst. 147

Prestons entusiasm var smittsam men också arrogant kolo­ nialistisk. Hon såg aboriginernas formvärld som ett "terra nul­ lius" som låg och väntade på att vita konstnärer skulle upp­ täcka och utnyttja det. Hon intresserade sig inte för aborigin­ konstens sammanhang med mark och myt, religion och sam­ hälle. Hon var inte intresserad av konsten som ökenfolkens sista möjlighet till räddning på förintelsens brant. Hon upp­ täckte aboriginkonstens estetiska potential men såg den enbart som en öppen skattkista där vita konstnärer kunde ta för sig.

92 Tio år senare vaknade Rex Battarbee. Han var en känd akva­ rellist som ofta sökte sina motiv i trakten av Hermannsburg. Hans kamelskötare, Albert, bad enträget att få lära sig hantera vattenfärger. Några veckor senare åstadkom Albert akvareller som var svåra att skilja från den vite konstnärens. Battarbee tog med några stycken och ställde ut dem i Melbourne. Tre dagar senare var alla sålda. Några år senare köpte South Australian Museum en av Albert Namatjiras akvareller. Det var första gången ett ledande konstmuseum köpte ett verk av en abori­ gm. Försäljningsframgångarna fortsatte och Namatjira blev en välbärgad man. Van att dela med sig lärde han ut sin konst till släkten och snart målade hela Hermannsburg. Ett folk som an­ setts vara världens konstnärligt mest impotenta, visade sig i stånd till en enastående kollektiv produktivitet i en konstart som redan hade de vitas fulla erkännande. Albert Namatjira blev assimileringspolitikens symbolfigur. Han anfördes ständigt som exempel på att aboriginen genom att lära av den vite mannen snabbt kan bli hans kulturelle jäm­ like. Inte undra på att Battarbee såg sig själv som prinsen som väckt Törnrosa ur sin sömn.

148

Albert Na�atjira målad av Sir William Dargie.

93 1 9 5 7 belönades

Namatjiras konstnärliga gärning med australi­ ensiskt medborgarskap. Han fick rätt att rösta, bli behandlad på sjukhus och serverad på restaurang. I Alice Springs tyckte många att det var en för stor heder åt en svart apa. Namatjira kom under småstadens intensiva över­ vakning. Hade han inte sina barn hos sig efter mörkrets inbrott? Det fick han inte ha, ty bara medborgare fick vara i Alice när kväl­ len kom och Alberts barn var inte medborgare. Hade han inte druckit tillsammans med sina släktingar? Det fick han inte göra, ty det var förbjudet för medborgare att bjuda aboriginer på sprit. 149

Naturligtvis bröt otaliga vita ostraffat mot dessa regler. De tjänade bra pengar på att langa sprit till svarta och behöll sina svarta älskarinnor i sängen även efter mörkrets inbrott. Polisen såg genom fingrarna. Men när polisen en dag kom på Nama­ tjira och en av hans släktingar berusade i en taxi, då slog rätt­ visan till. Den lokala domstolen dömde Namatjira för att ha försett sin släkting med rusdrycker till straffarbete i sex måna­ der. Med hänsyn till brottslingens ålder och vacklande hälsa nedsattes straffet av överrätten till tre månader. Högsta dom­ stolen i Canberra stadfäste domen 12 mars 19 5 9· Tidningen The News lokalkorrespondent fick den nedbrutne N amatjiras första kommentar: "Varför dödar dom oss inte allihop ? Det är ju det dom vill." Han fördes till interneringslägret i Papunya 20 mil nordväst om Alice Springs där han isolerades från de andra internerna. Men givetvis drog de ändå sina slutsatser. Anpassning, även när den var som mest framgångsrik, kunde bara sluta med för­ nedring och katastrof. Kort efter avtjänat straff dog Albert Namatjira i en hjärt­ attack. Efter två år som medborgare begravdes han den 9 au­ gusti 19 5 9·

94 De etnologer som på 1930-talet först intresserade sig för abori­ ginernas bildvärld gjorde snabba expeditioner in i öknen, de­ lade ut omslagspapper och kritor, samlade in teckningarna och förklaringar till dem och satte sig sedan att räkna de olika formelementen. Insamlingsmetodell' var ensidig, analysen yt­ lig. Den första mera ingående studien av ett ökenfolks bild­ språk gjordes av den amerikanska forskaren Nancy D Munn. Hon kom till Yuendumu 19 5 6 och stannade hos Warlpirifolket

i mer än ett år. Hon intresserade sig för sammanhanget mellan bild och dröm, mellan sång och spår. Sånger och spår uppstod samtidigt i förfädernas drömmar. De drömde sina spår. När de vaknade gav de drömmen materi­ ell form genom att sjunga sången och rita spåret. Medan de fär­ dades sjöng de sin resa, de sjöng platsnamnen och sången för varje plats, de sjöng om sin resa och händelserna på vägen. Och dessa händelser lämnade sina spår i landskap såväl som i sång. Hela öknen blev en utsaga om förfädernas drömmar och be­ drifter. - Reseberättelsens struktur binder handling, dröm och sång fill bestämda platser i rummet - verkliga, existerande platser som kan besökas även när drömmaren är vaken. Eftersom alla förfäder är förknippade med bestämda platser, kan han eller hon representeras av bilden av dessa platser. Förfäderna har lämnat spår efter sig på platserna, och inte bara det: platsen är spåret. Platsen skulle inte finnas och vara som den är om inte förfadern kommit dit och lämnat platsen efter sig som ett spår av sitt besök. Den mark de vita kallade "terra nullius" var för­ fädernas verk och det var de levandes uppgift att bevara den. Somliga sånger, skriver Nancy Munn, består helt enkelt av platsnamn och själva ordet för sång, yiri, betyder också "namn" och "synligt märke" eller "spår". En serie sånger kal­ lar Warlpirifolket en "sånglinje", och den motsvarar exakt en serie platser i verkligheten. Det var dessa "songlines", på svenska kallade "drömspår", som ett kvartssekel senare blev berömda genom Bruce Chat­ wins bok med samma namn.

95 Dittills hade forskarna, alla män, intresserat sig framförallt för männens bilder, särskilt de hemliga bilder som bara fick ses av män. Nancy Munn däremot struntade i männens högstatus151

ceremonier och började i en annan ända. Hon iakttog skillna­ den mellan de båda könens sätt att använda bilder. Aboriginer av båda könen ritar i sanden när de berättar eller argumenterar. Men inte på samma sätt. Män tycks då och då lägga på en overheadbild i sanden, för att illustrera någon viss punkt i framställningen. Män använder bilden som en lager­ lokal för kunskap som också finns i andra former. Bilden kan rullas ut verbalt och orden kan sedan åter rullas ihop till bild. Kvinnor däremot ritar ett flöde av bilder, som Munn kallar en "kontinuerlig stenografi". Warlpirikvinnorna har gjort sagoberättandet med tillhörande bilder till en egen konstart: djugurba, sandsagan. Sandsagan består av rytmiskt nynnade ord och tillhörande gester som förklarar det som är sagans kärna: en sorts manuell koreografi i sanden. Det är handens rörelser när den formar bilderna som utgör själva händelsen i sagan. Det är marken själv som "har" sagan, handen bara uppför den i sanden, innan marken åter tar den tillbaka. "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar." Så brukar våra sagor sluta. Warlpirifolkets sandsagor slutar istället med att alla försvinner i sanden. Berätterskan drar en cirkel och låter varje sagofigur fortsätta in i den och ned i marken. De ord som yttras vid försvinnandet är alltid desamma: lawa-djari-dja-lgu, "och så blev de ingenting". De flesta Warlpirikvinnor har en hel repertoar av sådana sa­ gor som de uppför med mini, röst, ord, gester och tecken i san­ den. Vilken liten flicka som helst i åtta-nioårsåldern kan hitta på en sandsaga och låta den hända. Hon berättar för andra flickor eller yngre pojkar. En stor pojke däremot lyssnar inte på sandsagor eftersom de hör till kvinnorollen. Spår av djur och människor är vanliga i sandsagorna. Spåren görs med handen som hålls i olika positioner för att åstad­ komma spår av fåglar, djur och människor. Att göra sådana handspår är en lek som vuxna ofta leker med barn. Konsten att spåra bytesdjur var naturligtvis av stor betydelse för ökenfol-

d «E-

·� b�

/

Warlpirifolkets sandsagor slutar med att alla försvinner i sanden. Berätterskan drar en cirkel och låter varje sagofigur fortsätta in i den och ned i marken med orden: lawa-djari-dja-lgu," och så blev de ingenting". Teckning i Munn 1972.

kens traditionella försörjning. Men ännu viktigare är fotspår och andra kroppens lämningar som skärningspunkter mellan människa och mark. Marken är ökenfolkens religion. Fotspåret i sanden är nyckeln till deras bildspråk.

96 Marcel Reja är den moderna konstens förste och mest förbi­ sedde teoretiker. Om någon minns honom i dag, så är det för att han var hygglig mot August Strindberg. De träffades i Paris I 897. Strindberg ville erövra Paris och skrev en roman på franska, Inferno. Reja hjälpte honom, skrev förord till romanen och fick den utgiven på sitt eget förlag, Mercure de France. Bakom pseudonymen Marcel Reja dolde sig en ung läkare, Paul Gaston Meunier, som några år senare disputerade på en avhandling i psykiatri. I eget namn skrev han en stor bok om drömtydning: Les reves et leur interpretation ( I 9 I 0) . Men sin mest skapande insats gjorde han som Marcel Reja med boken L'art chez les fous (Dårarnas konst) (1907). Boken utkom i två upplagor samma år som Picasso målade "Les de­ moiselles d'Avignon". Bland de 26 illustrationerna finns flera som förebådar Picasso, till exempel en barnteckning av ett an­ sikte sett på en gång framifrån och i profil. Reja sätter de sinnessjukas konst i samband med barnens 1 53

teckningar och "vildarnas" fetischer och finner i dessa tre ut­ trycksformer en ursprunglighet och kraft som tidens konven­ tionella konst saknade. Han talar om bilderna som en "ideo­ grammatisk skrift" och kallar dem "hieroglyfiska teckningar som uttrycker sina ideer genom djärva förvrängningar". En afrikansk fetisch "har inget behov av att vara vacker", den saknar "konstens förförelse". En grovhuggen avgudabild från Nigerfloden ger ett enastående förenklat begrepp om det mänskliga ansiktet: tre olika stora cylindrar är placerade ovan­ på varandra, en utgör panna, en: annan näsa, en tredje resten av figuren. Fetischen återger människan i "toute sa nudite geo­ metrique"' i hela sin geometriska nakenhet. Vid Ogoouefloden i Gabon finner vi, skriver Marcel Reja, ett antal geometriska verk där enkelheten har drivits till sin yttersta gräns. Ansiktet framställs med självsvåldig förenkling som en plan yta där bara näsan sticker ut. Att se det som ett be­ vis på oförmåga vore orättvist. Det är en annan sorts konst, en konst som föraktar avbildningen och söker återge inte verklig­ hetens yttre former, utan dess ide. "Reduktionen till det geometriskt abstrakta är det genom­ gående draget i denna konst", sammanfattar Marcel Rej a - och har därmed givit den formel som Picasso och Braque några månader senare ställde sig att förverkliga i de första kubistiska målningarna, de som öppnade dörren till den moderna epoken i västerländsk konst. Konstnärerna reagerade direkt, men det tog ett halvt sekel innan Rej as ideer hade trängt igenom i det allmänna medvetan­ det. Vägledande var Museum of Modern Art i New York som ställde ut afrikansk konst l 9 3 5, mexikansk l 940, Native Ame­ rican 1 94 1 , söderhavskonst 1 946 och afrikansk konst återigen 195 3 . År 1957 öppnades Museum of Primitive Art i New York och 1971 beslöts att samlingarna skulle överföras till en ny fly­ gel i Metropolitan Museum of Art. Därmed var "primitiv" konst stadigt förankrad i världens mest exklusiva museala miljö. 1 54

97 Men Australien fanns ännu inte med. Varför? Det finns ett inre samband mellan "konst" och "konstsam­ lande", skriver Shelly Errington ( 1998). Det måste finnas "konst" för att man skall kunna samla den och om ingen sam­ lar den så är den heller inte "konst". För att föremål skall kunna samlas måste de vara beständiga o�:J;1 flyttbara. Aboriginernas markmålningar kunde varken be­ varas eller transporteras. De dansades ned i marken. Kropps­ målningarna tvättades eller nöttes bort. Sandsagornas teck­ ningar försvann i sanden. Alla var del av allkonstverk där bilden var ofullständig utan saga, sång och dans. Alla var del av unika happenings som aldrig skulle hända på riktigt samma sätt igen. För att bli "konst" måste bilden lyftas ut ur detta samman­ hang, lyftas från marken och huden och fästas på ett nytt underlag, permanentas och skäras i rektangulära bitar som kunde avgränsas från omgivningen genom ram. Sålunda förpackad kunde bilden säljas på en marknad och bli del av en samling. Sålunda utskuren kunde den begära in­ träde i nya sammanhang, till exempel på Metropolitan Mu­ seum i New York och på konstmuseerna i alla andra världsstä­ der. Det behövdes ett kejsarsnitt, men också bara just detta enda snitt, för att än en gång göra de australiensiska öknarnas invå­ nare till världens mest välkända, intressanta och omdiskute­ rade ursprungsfolk.

98 Vid sekelskiftet 1900 såg Spencer & Gillen sig själva som Ar­ rerntefolkets upptäckare. I efterhand är det tydligt att det var Arrerntefolket som medvetet valde Gillen för att försöka bryta 155

igenom muren av vit oförståelse. På liknande sätt såg Theo Strehlow sig själv som Arrerntefolkets Homeros. Men det var Arrerntefolket som anförtrodde honom sin sångskatt. Och det var Namatjira som aktivt uppsökte Battarbee, inte tvärtom. Namatjira hade visat att även aboriginer kunde skapa väs­ terländsk konst. Margaret Preston hade visat att även abori­ ginsk konst kunde befrukta västerländska konstnärer. De frå­ gor som kvarstod var: Varför blev de svartas formvärld konst först när den imiterades av vita konstnärer? Varför blev de svarta konstnärer först när de imiterade de vitas konst? Det var i Papunya, Namatjiras förvisningsort, som svaret på dessa frågor plötsligt blev alldeles självklart.

99 Papunya var kronan i den lilla gulag av interneringsläger för infödda som upprättats för att förverkliga assimileringspoliti­ ken. Där skulle de svarta lära sig bli bofasta i skjul av korruge­ rad plåt, bakom taggtråd, på namnlösa symmetriska gator. De skulle lära sig passa tider, klä sig anständigt och snyta sig i näs­ duk. Departementet hade patruller ute i öknen som ringade in små flockar av nomader och vallade dem till Lajamanu, Yuen­ dumu eller Papunya, där de hölls kvar medan man lutade av dem deras kultur som målarfärgen från gamla trämöbler. Re­ sultatet blev apati, intensiv hemlängtan och ett brinnande in­ tresse för den egna kulturen. Hit kom en dag en ny skollärare som hälsade och sa hej till alla han mötte, även till svarta. Det väckte förundran. Den nye skolläraren tog sin mat och gick och satte sig i de svartas del av matsalen. Det hade ingen gjort förut. Den nye skolläraren, Geoffrey Bardon, hade ett litet stipen­ dium för att undersöka om man kunde göra tecknad film med aboriginernas formspråk. Han behövde veta hur formerna såg

ut när de förstorats upp på vita duken. Han och hans tolk må­ lade några klumpiga aboriginmönster på en undanskymd skol­ vägg. Skolvaktmästarna Bill Stockman och Long Jack såg genast att det här var nånting de kunde mycket bättre än skolläraren. Fick de vara med och hjälpa till? Javisst! Alltfler skolväggar pryddes med målningar, alltfler av de aktade gamla männen kom och ville vara med: Old Tom Onion, Old Mick, Old Wal­ ter, dld Bert, Old Tutuma. Det här hände i maj-augusti r97 r . Först målades de små ytorna, till sist återstod bara den största. Finalen blev en mål­ ning som var ro gånger 3 meter och dominerade hela skolom­ rådet. Den gjorde ett oerhört intryck. För det första genom sin oblyga storlek. För det andra genom att sätta aboriginstäm­ peln på en europeisk byggnad. Att fylla väggen med "Honungsmyrans dröm" var en fräck utmaning mot lägrets indoktrinerande syfte. Målningen blev en protesthandling som högt och tydligt sa: "Vi har en egen kultur. Vi tänker hålla fast vid den."

100 Spänningarna i Papunya hade tidigare flera gånger lett till upp­ lopp och skadegörelse. Nu upptäckte männen ett sätt att mitt i lägrets förnedring återskapa något av det som gjort deras liv i öknen meningsfullt. Snart stod de i kö för att få penslar och akrylfärger av Bardon. När skolväggarna var slut hittade de nya underlag: gamla slitna linoleumplattor som nyligen bytts ut mot nya i personal­ bostäderna och sedan blivit liggande utanför husen. Golvplattor var någonting man var van att se uppifrån och gå på, som marken. Plattorna var ett slags mark, men transpor­ tabel mark. Bardon tog med några plattor till Alice och fick nära roo dollar styck för dem. Plattorna hade också visat sig 1 57

vara säljbar mark. Följande weekend såldes plattor för r 3 00 dollar. Det blev sensation i Papunya, där egna pengar betydde en dramatisk ökning av den personliga friheten. Under de följande månaderna gjordes minst fem stora kon­ tantaffärer med 600 målningar av 2 5 olika konstnärer. De tvångsinternerade drömde redan om att köpa en gammal bil för att besöka sina forna hemländer i öknen. Var det en tillfällighet att öknen blommade just 197 1 ? Efter flera torrår kom äntligen regnet. Inte bara de vanliga vattenhå­ len och de underjordiska flödena fylldes utan vattnet flöt ut över markerna i floder som var flera mil breda. Naturen sväm­ made över och gav människorna mod att efterlikna den. Lägerledningen förlorade kontrollen över arbetskraften och blev rasande. Man vägrade betala ut "studiebidrag" om männen inte högg ved. Vad de tjänat på sin konst skulle dras in till kronan. Lägerchefen kom till målarrummet och förklarade att konsten var "statlig egendom". Från den senaste försälj­ ningssumman, 700 dollar, skulle dras statens "omkostnader", varefter återstoden, 2 I dollar, skulle delas ut till konstnärerna som flitpengar. När Bardon kom till målarrummet stirrade 40 anklagande ansikten emot honom. De förväntningar han väckt hade visat sig ohållbara. Färger och penslar kastades i sanden, ingen skulle måla utan betalning. Alla sjöng i kör: "Pengar, pengar, pengar . . . " "Det var slut med mig", skriver Bardon, "alldeles slut, det visste jag när jag körde ut ur Papunya i juni 1972, fylld av en förtvivlan och ett raseri jag aldrig tidigare känt . . . Jag hade för­ lorat."

101 Där kunde episoden Geoffrey Bardon ha runnit ut i sanden, som så många andra sandsagor. Så hade det gått på 1940-talet för makarna White i Carrolup och för flera liknande ansatser.

"Och så blev de ingenting." Men 1 972 var situationen en annan. En vänsterregering med ny aboriginpolitik kom till makten vid årsskiftet. Det gällde inte längre att utplåna inhemska kulturer utan att lyfta fram dem och ta dem tillvara. Aboriginal Arts Board grundades med uppgift att stödja och uppmuntra konstnärliga initiativ. Bardon fick en serie efterträdare som skötte ekonomin, ord­ nade utställningar och marknadsförde Papunyakonsten. D�t.lokala motståndet var fortfarande starkt. Medan Papu­ nyamålarna höll en bejublad utställning i Sydney 1974 passade lägerledningen därhemma på att kalka över de störande mural­ målningarna på skolans väggar. Även inom aboriginsamhället fanns ett motstånd. Man tyckte att konstnärerna sålde ut fol­ kets hemligheter och drev kommers med heliga symboler. Kri­ tiken ledde till att rituellt "farliga" motiv blev alltmer sällsynta. Konstens etnologiska innehåll tonades ned. Användningen av de traditionella formerna blev allt friare och mera personlig. När den första förtjusningen lagt sig hårdnade även den vita konstkritikens motstånd. Vad var det egentligen man beund­ rade? En kalv med två huvuden - det ena i stenåldern och det andra i modernismen? Det kunde inte vara annat än en kuriös tillfällighet. "Kuriosakonst", sa man. "Souvenirkonst." "Tu­ ristkonst." Och naturligtvis var inte alla de tusentals målningar som producerades i Papunya epokgörande. Det mesta som målas är strunt, även i Paris eller New York. Det märkliga var snarare att en liten ort med bara I 5 00 invånare, som levde helt isole­ rade från den övriga konstvärlden, kunde visa upp ett tjugutal stora konstnärer. Genombrottet kom 1980 när National Art Gallery i Can_: berra köpte sin första akrylmålning av en aboriginkonstnär. Samma år köpte en stor privatsamlare ett hundratal verk av de förnämsta konstnärerna i Papunya. Kanske ännu betydelseful­ lare var att South Australian Museum köpte Clifford Possums "Mans Love Story", och hängde den, inte i etnisk avskildhet 1 59

utan tillsammans med verk av andra samtida moderna konst­ närer. Målningen intog genast det väldiga rummet och kom all annan konst i sin närhet att verka ängsligt obetydlig. Tio år senare kom det internationella genombrottet med utställningen Dreamings som vandrade mellan New York, Chicago och Los Angeles under åren 1 9 8 8-1990. Nu stod det fullständigt klart att Papunyakonstnärerna inte exploaterade någon liten etnologisk fyndighet som snart skulle vara uttömd. Nej, gruppen bestod av självständiga konstnärer som var och en gick sin egen väg från en gemensam utgångspunkt.

1 02 Jag träffade Geoffrey Bardon i hans hem i Taree på Australiens östkust. Tyvärr kom jag för sent. Cancern hade honom redan i sitt järngrepp. Han kunde bara säga enstaka ord. Några veckor senare var han död. - Hur väcktes ditt intresse för de svarta? undrar jag. - Geoff var inte speciellt intresserad av aboriginer förrän han kom till Papunya, säger hans hustru Dawn. Medan hon talar samlar sig Geoff till svaret: -Jag träffade svårt förtryckta människor. Och han tillägger: - Sjuksköterskan i Papunya sa: "Dom kommer hit friska. Efter tre veckor är dom sjuka allihop. " Och efter en stund: -Jag har alltid hållit på the underdog. Nu var han själv dödens underdog. Han visste det, han sa det och ljuset slocknade ofta i hans ögon. Han flöt bort. Men innan han försvann var han intensivt närvarande i sin blick, som ännu lyste av elden från undret i Papunya. - Vilka bilder hade du med dig till Papunya? Vad hade du att visa dem? Picasso ? Klee? -Jag hade inga bilder. Jag läste poesi. Jag hade dikter. 1 60

- Vilka dikter? - De spanska poeterna. Framförallt Lorca. Höga träd och fågelsång. En kakadua tjattrar i sin bur, en hund skäller på baksidan av huset. Geoff sitter med slutna ögon och tycks ha somnat. Men plötsligt lyfter ögonlocken och blicken är alldeles klar och rak. Det är min egen blick som fladdrar inför dödens allvar. I synfältets utkant ser jag en Turnerreproduktion och några akvareller. Jag reser mig och tittar närmare på dem. Det är Bardons egna akvareller från åren i Papunya. Känsliga men konventionella. Och framförallt horisontella, ja nästan bara horisont - som öknen blir, innan man har börjat se den upp­ ifrån. Fantastiskt! Det var alltså så här Bardon såg verkligheten medan en helt annan realitet bröt igenom i Papunya. Den konst han uppmuntrade var motpolen till den han utövade. Geoffrey Bardon tillhörde inte "bardonmännen", som Pa­ punyamålarna kallades. Konstnärligt stod han kvar i Her­ mannsburg, både vad gäller motiv och teknik. Liksom White i Carrolup hade han själv aldrig kunnat göra de bilder som ska­ pades i Papunya. Det var inte Bardon som visade de svarta hur de skulle bära sig åt.

103 -Jag hade inga bilder. Jag hade dikter, sa Geoffrey Bardon. Jag undrar om han hade läst Theo Strehlows The Songs som ut­ kom just 1971, det år då allting hände i Papunya. Både Strehlow och Bardon vann ökenfolkens förtroende. Båda blev utsedda till instrument för ökenfolkens överlevnad. De gjorde samma sak på motsatta sätt. 1971 hade Centralaustraliens aboriginer varken "konst" eller "poesi" i vår mening. De hade ceremonier där kroppsmål­ ningar och markmålningar hörde ihop med dans, musik och sång. 161

Strehlow tog bort allt utom själva orden i sången, orden så som han själv skrivit ned dem, troligen färgade av hans egen känslosamma lutherska församlingsmystik. Strehlow destille­ rade "poesi" ur riten. Geoff Bardon tog bort allt utom själva bilden, bilden så som han ryckt loss den och förstorat upp den på väggen, och troli­ gen färgad av hans egna kunskaper om modern abstrakt konst. Bardon destillerade "konst" ur riten - och bardonmännen grep genast den möjlighet som öppnade sig. Strehlow gjorde tryckbar text på skriftspråk av ritens sång­ er, bardonmännen gjorde permanenta, portabla akrylmålning­ ar av ritens kropps- och markmålningar. Skillnaden var att Strehlow behöll fullständig kontroll över texten och förgäves försökte kontrollera även tolkningen av den. Bardon däremot släppte lös ett skapande kaos. Resultatet blev att akrylen fann en marknad, vilket texten utan sina melodier inte förmådde. Akrylen utvecklade ständigt nya målare, medan texten inte frigjorde nya poeter eller ny teater. Strehlow utförde en enmansbedrift. Bardon skapade en folkrörelse som spred sig överallt i Centralaustraliens öknar.

1 04 I Yuendumu såg man med skräckblandad förtjusning den nya källa till respekt och inkomster som öppnat sig i systerkolonin Papunya. Männen var rädda att de rituella hemligheter på vilka deras makt vilade skulle röjas. Kvinnorna hade inga sådana hemligheter. Deras sandsagor tillhörde alla och envar. Deras ceremonier var öppna. För dem var steget mellan rit och konst kortare. Initiativet togs inom en krets rituellt aktiva kvinnor som brukade träffas tidigt om morgonen för att berätta och disku­ tera sina drömmar. I denna grupp beslöt man 198 4 att följa Pa­ punyas exempel. Avsikten var att köpa en Toyota för att få fol1 62

I riten målar man marken. I konsten målar man bilder av marken. En av Warlpirifolkets främsta konstnärer, Dorothy Napangard� framför sin målning "Salt on Mina Mina" (2000). Foto Gilbert Herrada.

kets heliga platser inom räckhåll. Ekonomiska och religiösa syften var från början tätt sammantvinnade. Liksom i Papunya var det marken man målade. Eller rättare sagt: markens historia. Geologen ser landskapet som resultat av historiska och förhistoriska processer: urberg har veckats, förkastningssprickor har öppnats, sediment har lagrats. Skeen­ den som pågått i hundratals miljoner år ligger blottade i det på­ gående ögonblicket. Landskapet bär med sig berättelsen om sin tillkomst. På liknande sätt talar marken till aboriginerna om en ständigt närvarande mytisk historia, som formar deras liv och samhälle. I riten målade man marken. I konsten målade man bilder av marken. Bilderna var gjorda att ses uppifrån och från vilket håll som helst. De var gjorda inte för väggen utan för golvet, eller rättare sagt för marken, själva en sorts koncentrerad mark, en markyta löstagbar från marken. De rituellt ledande kvinnorna ledde också konströrelsen. Bara de hade förmågan att mobilisera det samarbete som bär både rit och konst. Även om det står ett enda namn på tavlan så bygger de flesta konstverk på samarbete. Någon har delat med sig av sin kunskap, andra har godkänt att den används, någon har skissat bilden, någon har utfört själva målningen, andra har gjort rättelser och tillägg. Alla deltagare har rätt till ersättning så att konstverkets pris fördelas inom släktgruppen. Eftersom man bygger på de äldres kunskaper och behöver deras godkän­ nande, stärks deras ställning. I Yuendumu stärktes främst kvinnornas ställning, eftersom de tog initiativet. Några månader senare kom männen. I Papunya hade män­ nen målat skolväggarna, i Yuendumu målade de skoldörrarna. Yuendumu hade väntat i tolv år. Nu målades trettiosex dörrar i ett enda svep. Männen målade med den fräcka snabbheten hos graffitiartister, med breda penslar, stora gester och lysande fär­ ger. Resultatet blev ett koncentrat av ökenfolkens mytskatt samlat på ett ställe, fångat i ett och samma ögonblick: kvint­ essensen av en kultur.

105 Under 1980-talet spred sig konströrelsen som en gräsbrand från Papunya och Yuendumu till de övriga ökensamhällena: Kintore 1 9 8 1 , Kiwirkurra 1983, Balgo 1 9 8 5 , Lajamanu 1986, Utopia 1987. Både män och kvinnor deltog och sammanlagt målade över tusen nya ökenkonstnärer. En flod av konstlitte­ ratur från hela världen analyserade och diskuterade deras verk. Sedan Papunya brutit isen nådde de övriga grupperna snabbt en plats på de stora museerna. I Darwin hörde jag vitt folk undrande gå omkring i salarna. Konst? Det här? Som för 20 år sen bara var svartingarnas klotter! Men priserna talar ett språk som även det vita Darwin måste förstå. Målningar som en gång sålts för en hundralapp kostar nu hundratusentals dollar. En kulmen nåddes år 2000 när en tavla från 1972 av Johnny Warangkula Tjupurrula såldes för nära en halv miljon dollar. I dag är det ett tjugutal ökensamhällen som målar. Många av konstnärerna är gamla kvinnor som aldrig varit ens i Alice Springs. De flesta talar inte engelska. Men deras bilder når hela världen via satellit. De ställer ut i Tokyo och New York.

106 Har det någonsin hänt förut? Finns det något annat exempel på att hela folk valt konsten som en väg till befrielse? Inuiter och aboriginer "upptäcktes" ungefär samtidigt. Ed­ ward Nelsons standardverk The Eskimo ( 1 899) utkom samma år som Spencer & Gillens The Native Tribes of Central Aust� ralia. Femtio år senare insåg kanadensaren James Houston de konstnärliga möjligheterna i eskimåskulpturen och skapade en marknad för den - liksom Geoffrey Bardon ett kvartssekel senare skulle finna en marknad för aboriginkonsten. Ytterligare ett kvartssekel senare var både aboriginer och

inuiter internationellt erkända framförallt som konstnärer. Konst var bådas stora exportvara och det fanns byar där nära 80 procent av den vuxna befolkningen försörjde sig som konstnärer. En sådan koncentration av konstnärlig begåvning till två folkslag borde inte vara möjlig - om man antar att begåvning är ungefär jämnt fördelad över mänskligheten. Men kanske är an­ tagandet om jämn fördelning förhastat. Varma källor och vul­ kanisk aktivitet är inte jämnt fördelade över jordskorpan, var­ för skulle konstnärlig kreativitet vara det? Kanske är kreativitetsutbrotten inte knutna till folkslag utan till vissa situationer i historien? När Picasso förenade afri­ kansk och europeisk tradition i "Les demoiselles d'Avignon" ( I 907) öppnade han dörrarna för en flod av skaparkraft, inte bara för sitt eget folk utan för hela sin samtid. Ett nytt sätt att måla skapade ett nytt sätt att se på konst och definiera konst och därmed breddades också det spektrum av konstnärliga be­ gåvningar som kunde vinna erkännande. I sista hand är det kanske antagandet om den konstnärliga begåvningens sällsynthet som skall ifrågasättas ? I min barn­ dom ansågs det att bara några få "läshuvuden" hade möjlighet att tillgodogöra sig högre utbildning. I dag går de flesta vidare till universitet och högskola. Både inuiter och aboriginer lever i extremt ogästvänlig ter­ räng under extremt hårda klimatiska förhållanden. Båda har fått världsbild och livsstil raserade. B åda har otaliga gånger förklarats dömda till undergång. Båda har höga dödstal i sjuk­ dom, droger, depression och självmord. Konsten är ofta deras enda räddning. Konst blir inte sämre av att ha kommit till på avgrundens rand. Både inuiter och aboriginer levde traditionellt i kulturer nästan utan annan arbetsdelning än den som rådde mellan kö­ nen. Alla män förväntades kunna jaga, alla kvinnor förvänta­ des kunna hitta rötter eller bereda sälskinn. Alla förväntades kunna allt inom de traditionella könsrollerna. Konst var inget

1 66

undantag. Grundantagandet var att konst kunde vem som helst åstadkomma om man bara la manken till. Båda kulturerna har en tradition av att alla deltar. Alla Warl­ pirikvinnor berättar sandsagor för sina barn, alla inuitkvinnor berättar "knivsagor", som de kallas eftersom handlingen teck­ nas i skaren med kniv. Alla inuitmän är med och blidkar ville­ brådet, alla ritar de med sitt eget näsblod urfädernas bedrifter. Alla aboriginmän målar mark och kroppar, besjunger urfäder­ nas bedrifter och deltar i världsordningens upprätthållande. Alla kan vara med i de heliga riterna - varför då inte också när bilderna lösgör sig från riten och övergår i det vi kallar konst? Kan en, kan alla. Med den utgångspunkten visar det sig att hela byar kan göra storartade konstverk som vinner omvärl­ dens erkännande och höjer dem ur elände och beroende.

107 När Bardon kom till Papunya 1 9 7 1 var aboriginernas historia lika okänd som deras konst. Fiktionen om Australien som ett "terra nullius" krävde att man tänkte bort aboriginerna. Vita historiker förteg de svartas insatser, ja själva deras existens. I vit historieskrivning var abo­ riginerna länge en underlägsen ras dömd att "blekna bort" vid beröring med västerländsk kultur. Man gick inte närmare in på det våld som orsakade "blek­ nandet". Historikerna talade om våldet i allmänna termer, utan konkretion. "Denna mentala blockering lever fortfarande kvar", skrev C D Rowley i The Destruction ofAboriginal Soci­ ety - det pionjärverk som 1 970-7 1 för första gången försökte se Australiens historia från aboriginsk synpunkt. Rowley visar hur de svarta påtvingades sådana levnadsvill­ kor att det var lättare för dem att dö än att anpassa sig. "Vita samvetskval stillades genom att man romantiserade höga dödstal och :fick dem att framstå som de inföddas älskvärda sätt

att lämna plats för en högre ras i den hur som helst ofrånkom­ liga livskampen." "De som deltog i dödandet var naturligt nog benägna att se de dödade som en lägre, icke-mänsklig form av liv", skriver Rowley. De aboriginer som överlevde i resterna av ett besegrat samhälle, levde i en hopplöshet och apati som tycktes bekräfta bosättarnas värsta fördomar. På Australiens baksida var sådana tänkesätt fortfarande i hög grad levande. Men i det moderna Australien, i Sydney och Melbourne, i Brisbane och Adelaide håller ett nytt synsätt på att växa fram. Man inser att den enda australiensiska kultur som om och om igen visat sig ha internationell genomslags­ kraft är aboriginkulturen. Man inser att den förment döds­ dömda folkgruppen tvärtom visat en enastående överlevnads­ kraft. Förakt byts i beundran när man ser med vilken konse­ kvens aboriginerna hållit fast vid grunderna i sin traditionella kultur och med vilken böjlighet de förmått anpassa den till modern teknik och modernt samhälle. Frågan är: Hur skall det nya Australien reagera på de för­ brytelser som det gamla Australien begick och vars verkningar fortfarande pågår? Hur skall det moderna Australien göra upp med sitt förflutna? Förövarna kan i de flesta fall inte längre ställas inför dom­ stol. Enligt vilka lagar skulle de dömas ? Hur skulle de döda be­ straffas ? Varken förövare eller offer kan leva om sina liv. Det är de efterlevande som måste skapa ett nytt sätt att handskas med brottens efterverkningar. Bland verkningarna är framförallt fördelningen av marken viktig - den mark som är så grundläggande för ökenfolkens ekonomiska, sociala och rituella liv. Problemet gäller inte bara Australien utan många länder, däribland Sverige. ILO, FN-organet för arbetsmarknadsfrå­ gor, stadgar i konvention 1 07, artikel 2, alla staters skyldighet att "erkänna ursprungsbefolkningens kollektiva eller indivi­ duella äganderätt till de marker som dessa befolkningar tradi168

tionellt bebor". Sverige, som inte vill erkänna den orätt som begåtts mot samerna, har vägrat ratificera konventionen. Aust­ ralien, som inte vill erkänna den orätt som begåtts mot aborigi­ nerna, har inte heller skrivit under. Men eftersom de flesta län­ der accepterat konventionen har den blivit del av internationell rätt och är därmed bindande även för Sverige och Australien.

108 Tre hundra miljoner människor p å jorden tillhör ursprungs­ folk som har blivit eller är på väg att bli berövade sin mark. De hör vanligen till de fattigaste och mest föraktade minoriteterna i de länder där de lever. För inte länge sedan ansågs de dömda att dö ut. Men under de senaste decennierna har ursprungsfol­ ken i global skala återtagit initiativet. I juli 1 990 samlades den första Continental Indigenous In­ ternational Convention i Quito. Fyra hundra delegater från · 1 2 0 nationer deltog. Värd var en av de mest aktiva rörelserna i Sydamerika, Confederation of the Indigenous Nationalities of Ecuador, som anser sig representera 3 0 procent av landets be­ folkning. Huvudkraven gäller mark och utbildning. Visionen är att samla ursprungsfolken till en ny "multinationell nation" över statsgränserna. I Australien höll vita tjänstemän för mindre än en genera­ tion sedan på att barka av aboriginerna deras ursprungliga kul­ tur medan andra vita tjänstemän hade till uppgift att söka "rädda" lämningarna av ett utdöende folkslag. Alla blev lika överraskade av den konstnärliga vitalitet som plötsligt spru­ tade ur detta kulturella kalhygge. Den konstnärliga renässan­ sen gick hand i hand med en politisk och juridisk omprövning. 1 9 9 1 inledde Australien en tioårig försoningsprocess mel­ lan vita och svarta med att fira Ursprungsfolkets År. Premiär­ minister Keating (Labour) invigde med orden: "Det var vi som tog marken. Det var vi som mördade. Vi tog barnen från möd-

rama. Vi diskriminerade och stängde ute." Den 3 juni 1 992 förkastade Australiens Högsta Domstol begreppet "terra nullius" och bekräftade aboriginernas rätt till den mark där de bodde och alltid hade bott. Den så kallade Mabodomen reviderade själva den historiska och juridiska grunden för Australien som nation. Men 1996 förlorade Labour regeringsmakten, bland annat på grund av sin aboriginpolitik. Den nya regeringen förkla­ rade: "Australiensare av den här generationen skall inte be­ höva ådra sig skuld eller klander för det förgångnas handlingar och åtgärder." Hårda budgetnedskärningar drabbade nu aboriginerna. Även Mabodomen visade sig i det nya politiska klimatet vara värd mindre än man först trott. Den nya regeringen kontrade domen med en ny lag, Native Title Act, som stadgar att bara aboriginer som sedan urminnes tider kontinuerligt bott på samma mark kan hävda äganderätt till den. Eftersom de flesta aboriginer blivit bestulna och förflyttade mellan olika läger eller av arbetslöshet tvingats in till städer och samhällen eller redan som barn blivit bortförda från sina föräldrar, har de enligt denna lagstiftning också förlorat rätten till sina fäders mark.

109 Historien, s a I A Richards, är helt enkelt summan av allt det som aldrig borde ha hänt. Under de senaste decennierna har eliternas historia alltmer ersatts av folkens historia. När de rika segrarna inte längre är historiens huvudmän utan de fattiga och besegrade, så visar sig historien till stor del bestå av begången orätt. Vartefter som det historiska minnet demokratiseras och globaliseras får vi vänja oss vid att inte bara bli sedda som pionjärer och välgörare utan också som förtryckare och våldsverkare, och ibland som för-

övare av kontinentala brott. Den nya historiesynen har utlöst en växande lavin av skade­ ståndsanspråk från hela världen. Historiens brottsoffer har fått mod att ställa krav. Inte ens Förintelsens offer fick i början rätt till gottgörelse. Forna Gestapo- och SS-män fick däremot full pension. Gamla nazister stod skrattande i sina fönster och tittade ned på de forna ägarna till vad som en gång varit judiska hus. Judarnas krav på 1 2 miljarder dollar i ersättning för förlorad egendom ignorerades av de allierade, så när som på några få miljoner från infrusna tyska tillgångar i utlandet. Det var därför en pionjärgärning när Västtyskland 1 9 5 1 förklarade sig berett att ge ekonomisk ersättning till det ju­ diska folket och till enskilda judiska offer för nazistiska för­ brytelser. Judarnas lidanden var ännu inte välkända genom forskning, dagböcker, dokumentärer och spelfilmer. Man såg judarna som en bland många av kriget drabbade grupper. Varför skulle just de ha ersättning? Östtyskland erkände överhuvudtaget inget ansvar för Tred­ je rikets brott. Även västtyskarna var, både individuellt och som kollektiv, ovilliga att erkänna skuld och ansvar. Finns det överhuvudtaget kollektiv skuld? Kan kollektiv skuld ärvas ? Att vissa kollektiv, till exempel företag eller stater, kan ha ekonomiska skulder, är självklart. Sådana skulder medför be­ talningsansvar. Men kan ett kollektiv, till exempel ett företag eller ett folk, också ha en moralisk skuld? Vilket ansvar medför i så fall det? Måste man erkänna att man begått en orätt? Måste man också be om förlåtelse? Kanske rentav lämna tillbaka vad man tagit? Och när något inte kan lämnas tillbaka, till exempel liv eller hälsa - måste man då ge ekonomisk ersättning? Kan även mo­ ralisk skuld alltså medföra betalningsansvar? Sådana frågor besvaras olika i olika länder. I min tidning

läser jag att en amerikan som fått hjärntumör stämt ett mobil­ telefonföretag på flera miljarder dollar. Sju familjer som för­ lorade anförvanter den l l september begär l OO miljarder i ska­ destånd av bin Ladin. Sådana enorma skadeståndskrav är van­ liga i USA. En annan dag berättar tidningen att asbestarbetarna i Lom­ ma fått nöja sig med några futtiga tusenlappar som ersättning för sina lungor. Det var ändå den största arbetsmiljöskandalen i svensk historia. När eternitfabriken i Lomma las ned 1977 hade 5 00 arbetare skadats, l 5 0 blivit invalider och 5 l dött av sina asbest­ skador. Sedan dess har asbesten år efter år fortsatt att skörda nya offer. Så lever historien kvar i levande människors kroppar. När man öppnar den döda kroppen hittar man historien i form av silverglänsande fibrer - de sista resterna av den luft som män­ niskorna andades i 19 50- och 60-talens fabriker och arbetar­ bostäder. Och när rösterna räknas på dagens bolagsstämmor finns samma historia kvar - vinsterna från den tiden berättigar fort­ farande till makt och utdelning. Liksom asbestarbetarnas barn har ärvt fibrerna så har andra barn ärvt aktieposterna. Borde de då inte också ha ärvt ansvaret för de missförhållanden som en gång skapade vinsterna? Och det gäller inte bara bolagets aktieägare utan alla oss som dragit fördel av det förflutnas missförhållanden. Inom mig hör jag ännu den norska gammelmorans röst. Hon hade ju rätt. Jag har varit med och delat rovet. Alltså måste jag vara med och ta ansvaret.

1 10 De australiensiska aboriginernas krav på upprättelse och er­ sättning är del av en global rörelse som ibland lyckats, ibland misslyckats.

Av de omkring 200 ooo kvinnor som under andra världskri­ get tvångsrekryterades till japanska soldatbordeller återstår i dag bara ett par tusen. Allmänna opinionen i Japan behandlar dem som prostituerade. Alltså har de fått halvhjärtade ursäkter och löjligt låga ersättningar. Däremot är de amerikaner av japanskt ursprung som USA utan saklig grund tvångsinternerade under andra världskriget, i dag ofta inflytelserika medborgare. Med hänvisning till det skadestånd Tyskland utbetalar till Israel fick de 1 9 8 8 full upp­ rättelse och ersättning. Det anseende en viss folkgrupp åtnjuter tycks i sista hand bestämma vilken gottgörelse de kan uppnå. Det är tecken på storsamhällets brist på respekt att aboriginer i Australien och samer i Sverige så ofta misslyckats med att återkräva de marker som tagits ifrån dem. Och det är säkert ingen tillfällighet att just de aboriginsamhällen som vunnit internationell beröm­ melse genom sin konst också är de som varit mest framgångs­ rika i kampen för att återta kontrollen över sina marker. I USA har en rad indianfolk begärt att de avtal som den amerikanska regeringen bröt på r 800-talet skall återupprättas. Särskilt dramatisk är historien om Black Hills som är helig mark för Siouxindianerna. USA:s regering ansåg marken vär­ delös och lät därför 1 868 indianerna behålla den. Sex år senare hittades guld och marken konfiskerades. Siouxerna har i mer än hundra år vidhållit sin äganderätt. 1980 erbjöds de av USA:s högsta domstol det största skadeståndet i indiansk historia, 1 22 miljoner dollar. Men de vägrade ta pengarna och fortsätter att kräva marken tillbaka. Andra ersättningskrav siktar redan från början på ekono-: misk gottgörelse. Hererofolket i Namibia kräver ursäkt ·och ersättning för tyskarnas folkmord I 904. De svarta i USA begär ersättning för slaveriet och diskrimineringen. De 60 miljo­ nerna svarta i Brasilien krävde I 99 5 sex tusen miljarder dollar i ersättning för slaveriet. I Afrika formulerar de länder från vilka slavarna togs liknande ersättningskrav.

Det här är bara några exempel bland många på en allmän tendens att översätta moraliska krav i ekonomiska. Ofta ställs de som matkrav mot den ekonomiska skuld som förslavar den tredje världen. Många betraktar dessa krav som moralisk utpressning och en globalisering av den groteska amerikanska skadeståndsrätt som göder advokater och försäkringsbolag och som i sista hand betalas av konsumenterna. Andra ser dem som en fram­ komlig väg till försoning med det förflutna. Kan ekonomisk gottgörelse erbjuda befrielse från skulden för historiska brott? Kan svidande pålagor för att ersätta offren kanske också förhindra att nya offer uppstår? Kan de rentav leda till en ny global omfördelningspolitik? En fördel med metoden är att den inte söker nå en enda slut­ giltig lösning på alla problem utan är ett sätt att förhandla om det ena problemet efter det andra. Ju fler som erkänner sitt an­ svar och ersätter offren, desto lättare blir det förhoppningsvis för andra regeringar att göra detsamma. Är förhandling om historisk skuld en generell metod för konfliktlösning? frågar historieprofessorn Elazar Barkan. Kan den rentav skapa en ny relation mellan mäktiga och maktlösa? Mellan rika och fattiga? Kan erkännande av historisk skuld skapa ett nytt samarbete mellan förövare och offer för att finna en utväg ur det förflutnas förbannelse? Hittills har det åtminstone visat sig möjligt att hitta enstaka, temporära lösningar på frågor om skuld och ersättning i en djupt orättfärdig värld.

111 "Gråt inte över spilld mjölk", heter det när någon beklagar förluster i det förflutna. "Låt de döda begrava sina döda." Att indigneras över det förflutnas brott är att "elda för kråkorna". Att söka rättelse är "att slänga goda pengar efter dåliga". Ota-

liga ordspråk uppmanar oss att stryka över och gå vidare i vet­ skap om att det som en gång hänt är oåterkalleligt. "Gjort är gjort. Lagt kort ligger." Mot ordspråkens visdom står övertygelsen att även det för­ flutna kan förändras. När det förflutnas ogärningar dras fram i ljuset, när förövarna och deras arvtagare erkänner och ber om förlåtelse, när vi gör bot och bättring och betalar vad det kostar - då har den begångna ogärningen fått en ny infattning och en ny innebörd. Inte längre ett folks ofrånkomliga undergång utan tvärtom dess förmåga att överleva och till sist få sin rätt erkänd.

Tidslinj e Händelserna i boken ordnade i tidsföljd med hänvisning till kapitel där händelsen är nämnd.

600 miljoner år före vår tideräkning. Sandstenen i Uluru börjar bildas av grovt gnejs- och granitgrus som kommit sö­ derifrån (16). 100 miljoner år fvt Australien bryts loss från Antarktis (77). 30 miljoner år fvt Grundvattnets kiselsyra samlas i den porösa sandstenen och kristalliseras till druvliknande, matt glänsande opaler ( 12).

·

20 miljoner år fvt Australien översvämmas av havet och stora delar av sydkusten täcks med världens största. kalkstensflak, en kvarts miljon kvadratkilometer (77). 13 ooo år fvt Den senaste skogen försvinner från kalkstens­ flaket och kvar blir den senaste öknen, Nullarbor (77). 1 698 James Cook gör anspråk på östra Australien för Storbri­ tanniens räkning. 1 788 Den brittiska invasionen av Australien inleds. Östra Australien blir straffkoloni. 1827 Kapten James Stirling finner paradiset i Murrayflodens dalgång på Australiens västkust (73). I 829 De första brittiska bosättarna anländer till Murrayfloden (73). 1 834 Massakern vid Pinjarra inleder en våg av terror som utro­ tar den ursprungliga befolkningen i Murrayflodens dalgång (73).

1 83 7 En brittisk parlamentskommitte konstaterar att imperi­ ets ursprungsfolk håller på att bli utrotade (6). 1 839John Eyre finner paradiset i Moorundie (5)· George Grey kommer till öarna Bernier och Dorre där inte ett träd eller ett grässtrå växer (5 8). 1 841 Massaker på ursprungsbefolkningen i Moorundie. Eyre blir distriktschef (5 ). 1 862 McDouall Stuart lyckas i tredje försöket korsa Australien från söder till norr. Han adlas - och dör fyra år senare som okänd alkoholist i London (8). 1871 Charles Darwin framställer i The Descent of Man utrot­ ningen av infödda folk som ett naturligt inslag i evolutions­ processen (20). 1 877 Henry Morgan i Ancient Society drar av aboriginernas tilltalsord slutsatsen att människan ursprungligen levde i gruppäktenskap (34). 1 884 Friedrich Engels utvecklar Morgans ideer: Förvand­ lingen från djur till människa inträffade när hannarna övergav sina sexuella monopolanspråk och började dela honor med varandra (34). 1 887 Baldwin Spencer blir professor i Melbourne, Emile Durkheim universitetslektor i Bordeaux och Sigmund Freud läkare i Wien (26). 1 888 Den tyske etnologen Richard Andree jämför australien­ sisk klippkonst med klotter på offentliga toaletter (90). I 890 Catherine Martin skildrar i An Australian Gir! kontras­ terna mellan vit och svart barnuppfostran (36). 1 89 1 Fredsdomare Frank Gillen ingriper mot polisens rutin­ mässiga mord på aboriginer. Den ansvarige William Willshire frikänns men förflyttas (19).

1 89 5 Ernest Favenc: The Secret of the Australian Desert (17, I 8). 1 896 Hornexpeditionens rapport dömer aboriginerna till un­ dergång (2r). Arrerntefolket svarar med en av historiens mest framgångsrika publicitetskampanjer. Spencer och Gillen in­ bjuds till sju veckors ceremonier på telegrafstationens bakgård i Alice Springs (22). 1 899 Spencer & Gillen: The Native Tribes of CentralAustralia gör vetenskaplig sensation i Europa (22). Senare samma år kommer Freuds genombrottsverk Die Traumdeutung (26) och Edward Nelsons standardverk The Eskimo ( r 06). 1900 Om arbetskraften i en koloni inte kan disciplineras så att den ger de vinster moderlandet har rätt att vänta, skriver Hen­ ry C Morris i sin History of Colonization, "måste de infödda utrotas eller reduceras till ett antal som med lätthet låter sig kontrolleras". En rad teoretiker försvarar eller rekommende­ rar vad vi i dag kallar folkmord (20 ). 1901 Australien upphör att vara en brittisk koloni och blir en självstyrande federal stat i:tnder den brittiska kronan. En av de första lagar federationen antar är Immigration Restriction Act ( r o) . 1902 Peter Krapotkin: MutualAid. Det naturliga urvalet leder inte till strid och konkurrens utan till sökande efter metoder . att undvika strid. Djur blev människor genom samarbete (25). 1903 Jeannie Gunn: The Little Black Princess of the Never­ Vit husmor berättar vänligt nedlåtande om sin svarta tjänsteflicka. Det första porträttet i helfigur av en ung abori­ ginkvinna i australiensisk litteratur (J r ).

Nev er.

1904 Spencer & Gillen betraktar i The Northern Tribes of Central Australia aboriginernas konst som obegripliga deko­ rationer (90). 1907 En ung läkare, Paul Meunier, utger under namnet Marcel

Reja ett kubistiskt program, som Picasso och Braque hösten samma år börjar förverkliga (96). 1908 På öarna Bernier och Dorre öppnas två sjukhus för tvångsvård av aboriginer med könssjukdomar (5 8). 1 9 I I I Northern Territory ger Aboriginförordningen en av de vita utsedd Beskyddare befogenhet att när som helst omhän­ derta varje aborigin eller "halvblod". Förordningen fortsätter att gälla till 1957 (33). Eric Mjöberg, ledare för en svensk expe­ dition till Australien, plundrar aborigingravar och för hem skeletten (48, 49). Radcliffe-Brown studerar aboriginernas so­ ciala organisation genom att fråga ut patienterna på Bernier och Dorre (59). 1912 Emile Durkheim nytolkar i Lesformes elementaires de la vie religieuse (Det religiösa livets elementära former) Spencer & Gillens data i ljuset av sin samhällssyn. Alla religioners verklighetsgrund är upplevelsen av samhället (26). 1912-13 Sigmund Freud nytolkar i Totem und Tabu Spencer Gillens data i ljuset av sina patienters neuroser. Fadermor­ det är den skapande handling som leder till civilisationens uppkomst (27). &

1912-1 7 En transkontinental järnväg byggs mellan Adelaide och Perth. Aboriginernas ceremoniplats i Ooldea blir vatten­ reservoar för järnvägen (79). 1913 Borislaw Malinowski: The Family Among the Australian Aborigines granskar källkritiskt en rad påståenden om abori­ ginfamiljer och finner bara en sak ostridig: de är djupt fästade vid sina barn (35). Baldwin Spencer grundar Kahlin Com­ pound i Darwin som interneringsläger för barn som tagits från sina svarta mödrar (41). Radcliffe-Brown börjar publicera re­ sultaten av sina genealogiska studier av tvångspatienterna på Bernier och Dorre (60, 6 l ). 1914 Nathan Söderblom återberättar i Gudstrons uppkomst Loritjafolkets sagor om människans ursprungliga hjälplöshet (14). En ny läkare finner att de flesta av tvångspatienterna på

180

Bernier och Dorre inte har könssjukdom. Diagnosen felaktig, behandlingen missriktad, interneringen onödig (5 8). 1 9 1 5 En svart pojke hittar den första opalen i Coober Pedy (1 2). 1918 Sjukhuset stängs på Bernier och Dorre. Kvar på "de dö­ das öar" är bara gravarna efter de patienter som dött under be­ handlingen (58). Byggnaderna rivs och förs till Moore River Native Settlement, en ny uppfostringsanstalt för barn som ta­ gits ifrån sina svarta mödrar ( 69). 1919 Daisy Bates slår upp sitt tält i Ooldea (79). 192 1 "Onödiga" leksaker avlägsnas från Moore River Settle­ ment och schemat inskränks till enbart tvångsarbete. Maten blir näringsfattigare, tuberkulos allt vanligare ( 69). 1922 Under borrandet efter mera vatten spräcker järnvägens ingenjörer botten på vattenreservoaren i Ooldea (79). 1923 Catherine Martins sista bok, The Incredible ]oumey, skildrar två svarta kvinnors sökande efter ett bortrövat barn (3 8). 1925 Margaret Preston "upptäcker" aboriginernas konst som en öppen skattkista där vita konstnärer kan ta för sig (9 r ). 1927 Ett gäng poliser och bosättare tränger in på aborigin­ reservatet Forrest River i Kimberley och dödar alla svarta de hittar. Pastor Gribble rapporterar massmorden och en utred­ ning finner att minst elva svarta blivit kedjade och sedan skjutna. Ingen vit vill vittna mot förövarna som skryter öppet om vad de gjort. Poliserna återgår i tjänst, pastor Gribble blir förflyttad ( 64). 1928 Svår torka leder till konflikter om vatten i Centralaustra­ lien. De svarta söker förhindra att de vita låter boskapen dricka och förorena det vatten de själva behöver för att överleva. En vit dingojägare vid namn Brooks blir mördad. Polisen svarar med att urskillningslöst döda aboriginer: The Coniston Mas­ sacre (64).

r8r

1930 Mary Bennett: The Australian Aboriginal as a Human Being (64). 1932 Theo Strehlow återvänder till sin barndoms Hermanns­ burg för att studera arrerntespråkets fonetik. Han tillbringar 1 5 år i ödemarken, samlar sånger och ser sig själv som Arr­ erntefolkets Homeros (S6,S7). 1933 Mary Bennett angriper infödingspolitiken, särskilt för­ hållandena vid Moore River. En utredning konstaterar svåra missförhållanden men drar Yaga slutsatser (70 ). United Abori­ gines Mission förlägger en missionsstation till kultplatsen i Ooldea (So). 193 5 Xavier Herbert kommer till Darwin som tillförordnad chef för Kahlin Compound (41). Museum of Modern Art i New York ställer ut afrikansk konst (96). 1936 Daisy Bates lämnar Ooldea (79). Kamelskötare Albert Namatjira lär sig måla akvarell (92). 1937 års infödingslag ger Överbeskyddaren lagliga instrument att "avla bort" aboriginerna, den "slutgiltiga lösningen" på rasproblemet i Västaustralien (70). 1938 Australiens första moderna roman, Xavier Herberts Capricornia, är ett rasande angrepp på vit rasism och ett pas­ sionerat försvar för övergivna barn (39-42). Aboriginerna firar 1 50-årsjubileet av den vita invasionen med en Sorgedag (70). Daisy Bates: The Passing af the Aborigines söker förena tron på imperiets godhet med övertygelsen att aboriginerna är dömda att dö ut (79 ). 1939 Kahlin Compound stängs (41). 1940 Museum of Modern Art i New York ställer ut mexikansk konst (96). 1941 Catherine och Ronald Berndt gör sitt första fältarbete i Ooldea (So). Museum of Modern Art i New York ställer ut konst av Native Americans (96).

1945 Lilla Millicent föds i en sandhög bakom sjukhuset i Ge­ raldton ( 6 5 ). Noel White kommer som lärare till Carrolup Na­ tive Settlement, "en avstjälpningsplats för mänskligt av­ skräde", och börjar stimulera barnen till lek, sång och teckning (71). 1946 Museum of Modern Art i New York ställer ut konst från Söderhavet (96). 1947 I Woomera anläggs avskjutningsramperna för en 2 400 kilometer lång raketskjutbana, huvudsakligen på mark som "för evärdlig tid" reserverats för aboriginerna (9). 1948 Konstnären James Houston "upptäcker" inuiternas konst (ro6). 1949 H E Thonemann: Tel! the White Man: The Life Story of an Aboriginal Lubra. Den lilla svarta prinsessans vidare öden, berättade i den första självbiografin av en aboriginkvinna (32). Polisen för bort fyraåriga Millicent från sin mor och sina sex syskon och placerar henne på barnhem (65). Claude Levi­ Strauss: Les structures elementaires de la parente (Släktskapets elementära strukturer), enligt vilken aboriginsk kultur når sin högsta blomning i släktrelationerna (6 5 ). 1950 Teckningar från Carrolup Native Settlement ställs fram­ gångsrikt ut i London (71). 1 9 5 1 Anstalten vid Moore River övertas av metodistkyrkan (70). Västtyskland börjar ge ekonomisk ersättning till det ju­ diska folket och till enskilda judiska offer för nazistiska för­ brytelser (109). 1952 Missionsstationen i Ooldea stängs (80). 1953 En ro kilotons atombomb utlöses den r 5 oktober i Emu strax norr om Ooldea. Det radioaktiva molnet stiger till 4 500 meters höjd och vandrar under två dygn tvärs över kontinen­ ten (81). Museum of Modern Art i New York ställer åter ut afrikansk konst (96).

1956 Nancy D Munn kommer till Yuendumu och börjar ut­ forska Warlpirifolkets bildvärld (95). 1956-57 Sju brittiska kärnvapen sprängs i närheten av Mara­ linga, strax väster om Ooldea (8 r ) . 1957 Namatjiras konstnärliga gärning belönas med australien­ siskt medborgarskap (93). Museum of Primitive Art öppnar i New York (96). 1957-63 I Maralinga fortsätter britterna i strid med Nuclear Test Ban Treaty att göra omkring 600 "småprov" som bland annat sprider minst 20 kilo plutonium i form av fint damm över stora områden (8 1 ). 1958 Migration Act gör det möjligt att internera varje utlän­ ning utan visum (10) . Den västaustraliensiska polisen försva­ rar användningen av halsjärn med att de infödda själva vill ha dem (5 8). 1959 Albert Namatjira döms till tre månaders straffarbete för att ha försett en släkting med rusdrycker och interneras i Pa­ punya. Efter avtjänat straff dör han i hjärtattack. Han begravs efter två år som medborgare den 9 augusti (93). 1962 Millicent sänds som hembiträde till en bondgård där hon blir våldtagen av sin vite arbetsgivare. Flyr till barnhemmet, men sänds tillbaka till bondgården, där hon blir torterad och på nytt våldtagen. Föder ett barn som tas ifrån henne ( 66). 1965 Colin Johnson debuterar med Wild Cat Falling, Austra­ liens första aboriginroman. Under namnet Mudrooroo blir Johnson snart aboriginlitteraturens ledande romanförfattare (72). 1966 Inspirerade av medborgarrättsrörelsen i USA strejkar de svarta arbetarna på Wave Hill Station, först för lön, sedan för mark (44). 1967 I en folkomröstning ger 90 procent sitt JA till att konsti­ tutionen ändras så att aboriginer räknas in i Australiens be­ folkning.

1968 Efter upprepade saneringsoperationer kring Maralinga sluts ett avtal som befriar britterna från ytterligare skyldighe­ ter med anledning av bombproven. Området undersöks på nytt. Man finner att plutonium som plöjts ned ett par decime­ ter under markytan blottats av de hårda ökenvindarna (82). 1970-71 Historikern C D Rowley utger The Destruction of Aboriginal Society - ett pionjärverk som för första gången för­ söker se Australiens historia från aboriginsk synpunkt (107). 1971 Theo Strehlow utger sitt huvudverk The Songs of Central Australia (86-89, 98, r o3). Så kallad primitiv konst når värl­ dens mest exklusiva museala miljö: Metropolitan Museum of Art i New York (96). Geoffrey Bardon kommer till Papunya. Hans intresse utlöser en våg av konstnärlig aktivitet. Männen börjar översätta sin traditionella bildvärld till moderna akryl­ målningar (99-ro3, r o6, 107). 1972 Geoffrey Bardon lämnar Papunya övertygad om att vara besegrad (100). En vänsterregering med ny aboriginpolitik kommer till makten och Bardon får en rad efterträdare som administrerar och marknadsför Papunyakonsten (ror). 1973 Nancy D Munn publicerar sin studie i öknens bildvärld: Walbiri Iconography (94, 95). 1974 Lägerledningen vandaliserar väggmålningarna i Papunya (ror). 1975 Strejken på Wave Hill avslutas med att Gurindjifolket återfår 3 200 kvadratkilometer av den mark de blivit berövade (44). 1977 När eternitfabriken i Lomma läggs ned har 500 arbetare skadats, r 50 blivit invalider och 5 r dött av sina asbestskador. Sedan dess har asbesten år efter år fortsatt att skörda nya offer (1 09). 1978 Theo Strehlow dör samma dag hans forskningsinstitut skall invigas. Hans sista ord: "Glömska som är utan slut" (87).

�

1979 Australian Nuclear Veterans Association bildas, hundra­ tals experter och soldater börjar berätta. Britterna fortsätter sanera men lyckas bara få med sig ett halvt kilo plutonium. Minst r9 kilo blir kvar i ökensanden (82). 1980 South Australian Museum hänger Clifford Possums "Mans Love Story" tillsammans med verk av andra samtida moderna konstnärer. Målningen intar genast det väldiga rum­ met och kommer all annan konst sin närhet att verka ängsligt obetydlig (ror). USA:s högsta domstol erbjuder Siouxerna det största skadeståndet i indiansk historia, r22 miljoner dollar. De vägrar ta pengarna och fortsätter att kräva Black Hills till­ baka ( r 10). 198 1-83 Konströrelsen sprider sig till Papunyas filialer i Kin­ tore och Kiwirkurra (ro5). 1983 Den 28 september tas sextonårige John Pat i förvar efter en sammanstötning mellan aboriginer och polis i Roebourne. Samma natt dör han hos polisen. Fem poliser anklagas för dråp men frikänns (5 5). 1984 En statlig utredning kräver att britterna skall göra Mara­ linga säkert för permanent bosättning av de infödda invånarna, som genom Maralinga Land Rights Act får tillbaka den mark som rekvirerats från dem på r950-talet (82). En grupp rituellt aktiva kvinnor i Yuendumu följer Papunyas exempel och bör­ jar måla (104). 1985 Uluru återställs till sina ursprungliga ägare, Anangufol­ ket - på villkor att området hålls tillgängligt för turisterna. Uluru blir nationalsymbol i marknadsföringen av Australien som turistland (r6). Konströrelsen sprider sig till Balgo (105). 1986-87 Lajamanu, Utopia och flera andra ökensamhällen börjar måla (105). 1987 Stuart Highway asfalterad hela sträckan Adelaide-Dar­ win (8). De "songlines" som Nancy D Munn funnit hos Warl­ pirifolket blir världsberömda genom Bruce Chatwins bok The Songlines, på svenska Drömspår (94).

186

1988 Fem år efter John Pats död tillsätts en utredning vars resultat - rapporten "Black Deaths in Custody" - gör hela nationen uppmärksam på det rasistiska polisvåldet (5 5). Ökenkonsten får sitt internationella genombrott med utställ­ ningen Dreamings i New York, Chicago och Los Angeles (ror). Amerikaner av japanskt ursprung, som USA tvångs­ internerade under andra världskriget, får upprättelse och eko­ nomisk ersättning (uo). 1990 Fyra hundra delegater från ursprungsfolk i r2o länder samlas till den första Continental Indigenous International Convention i Quito (ro8). 1991 Australien inleder en tioårig försonings.rrocess mellan vita och svarta med att fira Ursprungsfolkets Ar. Premiärmi­ nister Keating (Labour) inviger med orden: "Det var vi som tog marken. Det var vi som mördade" ( 1 08). 1992 Australiens Högsta Domstol förkastar i den så kallade Mabodomen begreppet "terra nullius" och reviderar därmed den historiska och juridiska grunden för Australien som na­ tion (108). 199 5 De 60 miljonerna svarta i Brasilien kräver sex tusen mil­ jarder dollar i ersättning för slaveriet (r ro). 1996 Millicent återförenas med sin dotter Tony som tagits ifrån henne 3 3 år tidigare ( 66). Doris Pilkingtons dokumentär­ roman Follow the Rabbit-Proof Pence handlar om barn som flyr från Moore River Settlement (10). En konservativ regering kommer till makten och förklarar: "Australiensare av den här generationen skall inte behöva ådra sig skuld eller klander för det förgångnas handlingar och åtgärder" (ro8). 1999 Woomera (r o) och Curtin (50) blir interneringsläger for asylsökande. 2000 En tidig målning av Johnny Warangkula Tjupurrula säljs för nära en halv miljon dollar (105). 2001 Staket och varningstavlor står fortfarande kvar kring

-

Maralinga. Det kommer att ta 280 ooo år innan hälften av radioaktiviteten i plutoniumdammet har klingat av (82). 2002 Hungerstrejkande fångar i Woomera syr ihop sina mun­ nar (10). I Curtin bränner de ned lägret (50). Moore River Settlement världsberömt genom filmen The Rabbit-Proof Pence (70). 2003 Geoffrey Bardon, som i sin ungdom med ett kejsarsnitt förlöste ökenkonsten, dör i Taree efter en längre tids sjukdom (rn2) .

Noter Boken består av l l l numrerade kapitel. Feta siffror hänvisar till kapi­ telnummer.

Till Moorundie: 1. Salomon 1 8 89. Lindley 1926. Dictionnaire 1960. Bedjaoui 1975· Anaya 1996, kap. I . 2. Tindale 1 974, sid. 2 1 4. Mulvaney 1989, kap. 12. Eyre 1 845, vol. 2, sid. l 47ff. 5. Dutton 1 967, sid. 66, 71, 1 57-165. 6. Report 1 837. Eyre 1 845, kap. I .

Öknens hemlighet: 8. Mudie 1968. 9. Morton 1989, kap. 4-6. Southall 1962. Beadell 1965. Chambers 2000. 1 0. Immigration Museum, Adelaide. Jupp 1 991, kap. 5 . McMaster 2001 , företal och kap. 3, 4, 6 samt sid. 95. u . White 1994, kap. 4. 13. White 1994, kap. 1 8, 23. 1 4. Söderblom 1914, kap. 4. 1 6. White 1994, kap. 7. 1 7. Favenc 1 896, kap. 5, 7. 18. Favenc 1 896, kap. 8, 25, 26. Phillips 1997, kap. 4- Haynes 1998, kap. 5. 19. Mulvaney 1989, kap. 1 8. Willshire citerad efter Dewar 1997, kap. 2. 20. Darwin 1 871, kap. 6. Hill 1907, kap. 5 . Morris 1900, sid. 20 f. Pitt-Rivers 1927, kap. 3. 21. Horn i Report l 896, vol. 4, sid. iv. 22. Spencer & Gillen kal­ lade dem "Arunta" och flera andra namnformer förekommer i littera­ turen. Jag använder genomgående de namn aboriginfolken själva an­ vänder i dag. Stocking 1983. Mulvaney & Calaby 1985, kap. 9. Mali­ nowski citerad efter Gill 1998, kap. 2. 23. New Territory News 24/3 2003 . 25. Kropotkin 1902. Woodcock 1 9 50. Hiatt 1996, kap. 5, 6. 26. Gay 1988, kap.i. Lukes 1973· Kuper 1988, kap. 6. 27. Freud 1 9 1 2-13, IV:6, IV:7. 28. Gay 1988, kap. 7. Lukes 1973, kap. 23.

Till Kahlin Compound: 30. Wright 1997, kap. 6, 3, 5, 4. 32. Dewar 1997, kap. 2. Thonemann 1949, kap. 1, 10, sid. 66. 33. Bringing Them Home 1 997, kap. 7, 9. 34. Hiatt 1996, kap. 3, 4. Engels 1 8 84, sid. 39-5 5 . Kuper 1 9 8 8, kap. 3. 3 5. Kuper 1988, kap. 6. Malinowski 1 9 1 3 , kap. I . }mf Engels 1 8 84, sid. 49: "Nicht die Individuen, die ganze Gruppen sind an einander verheira­ tet, Klasse mit Klasse." Malinowski 1 9 1 3 , introduktion. 36. Martin 1 890, kap. 1 6, 37. Pierce 1 999, introduktion. 38. Martin 1923, kap. 8, 26. "Lika illa" citerat efter Dewar 1997, kap. 4. Haynes 1 998, kap. 1 0. 39. Herbert 193 8, kap. 3, 4, 7, 8. 40. Herbert 193 8, kap. 1 1 , 14. 41. De Groen 1 998, kap. 6. 42. Herbert 193 8, kap. 32.

De döda dör inte: 44. Rowley 1971, kap. 1 6. Attwood & Markus 1999, sektion 1 24-128. 4 8. Mjöberg 1 9 1 2. Mjöberg 191 5, kap. 1 8, 2r. 49. Mjöberg 1915, kap. 22, 25. 50. Tyler 2003, kap. r . 51. Hill 1940, kap. 4. Edwards 1984, kap. 5 . 52. Bringing Them Home 1 997, kap. r . Confidential Evidence 8 2 1 . 5 5. Attwood & Markus 1999, sektion 165. 5 8 . Eyre 1 845, 24/2-1/3 1 839. Jebb 198+ Mulvaney 1989, kap. 26. Watson 1946, kap. 1 5 . 60. Radcliffe-Brown 1 9 1 3 . 61. Bates 1938, kap. 9. Salter 1972, kap. 1 7. Till Pinj arra: 63. Kritik av Radcliffe-Brown i Shapiro 1979· 6+ Bennett 1927, kap. 7. Bennett 1930, kap. 3, 4. Australian Dictionary of Biography, kap. 7. 65. Bringing Them Home 1997, kap. 7. Confidential Submission 640. Levi-Strauss 1949, kap. l r. 66. Confidential Submission 640. 67. Johnson 2003, kap. 2. Leach 1970, kap. 6. "Nå verkligheten", citerat efter Clarke 1981, kap. 2. "Uteslutande om modeller", efter Clarke 1981, kap. 4. 68. Levi-Strauss 1 949, kap. 23. "Polygam tendens'', cite­ rat efter Clarke 1981, kap. 4. 69. Haebich 1988, kap. 5, 6. 70. "Av­ skräde", Haebich 1988, kap. 6. Durack 1 9 5 2, kap. 5-7, lo, 14. 7i. Du­ rack, förord till Johnson 1965. Johnson 1965, kap. 4, 14. 72. Rowley 1970, kap. + Mulvaney 1989, kap. 24. .

Lukten av vit man: 77. White 1994, kap. 5, 7. 79. Shephard 1995, kap. 6, 8. Bates 1938. Hill 1940. Hill 1973, kap. I . Salter 1972, kap. 1 8 . Blackburn 1994, kap. 22, 1 5. Hill 1 973, kap. lO. 80. "Förra söndagen", Berndt 1 9 5 1 , kap. 4. 81. Shephard 1995, kap. 9. Beadell 1967, kap. 1 6. Blakeway 1 9 8 5 , kap. 6. 82. Shephard 1995, kap. 9. Marken: 86. Hill 2002. Strehlow 1970. 87. Hill 2002, sid. 1 66ff, 441ff. Strehlow 197!. Hill 2002, sid. 75 2. 89. Molnar & Meadows 2 oor . 90. Grey l 841, vol. l , sid. 263. Andree 1888: 64. Eylmann 1908, kap. 5 , 23. Spencer & Gillen 1 899, kap. 19. Spencer & Gillen 1904, kap 25. Haynes 1998, kap. 5 . Foy 1906. 91. Kiihn 1923, kap. 7. Haynes 1998, kap. 1 5. 92. Barrett 1943· Mountford 1944· Battarbee 1 9 5 r . 93. "Varför", Batty 1963, kap. 1 3 . 94· Mountford 1937· Munn 1973, kap. 5 . 95. Munn 1973, kap. 3 . 96. "Vägledande'', Errington 1998. 99. Bardon 1979, 1991. Ryan & Bardon 1989. Amadio & Kimber 1988. Caruana 1989. Johnson 1994· Corbally Stourton 1996. Morphy 1998. Papunya Tula

2000. 100. Bardon 199 1 , sid. 45. 101. Johnson 1994, kap. 4. Radford 1996. Sutton 1988. Myers 2002. 104. Warlukurlangu Artists 1987. Ryan & Bardon 1989. Johnson 1994, kap. 2. Dussart 1997· Dussart 2000, kap. 3, 5 . 106. Himmelheber (193 8) 1986. Graburn 1976. Ray 1977· Crandall 2000. 1 07. Reynolds 1999· Rowley 1970, kap. 2, 3. Brändström 2000, Lundmark 1999, 2002. 108. "Det var vi", Barkan 2000, kap. I O . 109. Richards citerad efter Barkan i Torpey 2003. n o. Hicks 199 5 · Lazarus 199 1 , kap. 1 6, 17. Barkan 2000, särskilt intro­ duktion och sammanfattning.

Litteratur

För praktisk vägledning har jag begagnat Lonely Planets gajder. Min viktigaste vägvisare i historien har varit D J Mulvaney Encounters in Place (19 89). De historiska skuldfrågorna har jag studerat framförallt i Elazar Barkans The Guilt ofNations (2000). Min lärare i australien­ sisk naturkunskap heter Mary E White, särskilt hennes After the Greening (1994). Min andliga ökengajd är och förblir Seeking the Centre ( 1998) av Roslynn D Haynes. AMADIO, Nadine & Kimber, Richard: Wildbird Dreaming: Abori­ ginalArtfrom the Central Deserts ofAustralia, Melbourne 198 8 . ANAYA, James: Indigenous Peoples in lnternational Law, Oxford '1996. ANDREE, Richard: Ethnographische Parallelen und Vergleiche, Neue Folge, Stuttgart 1 8 8 8 . ATTWOOD, Bain & Markus, Andrew: The Struggle for Aboriginal Rights: A Documentary History, Singapore 1999·

A USTRALIAN Dictionary ofBiography, vol 7, Melbourne 1979· BARDON, Geoff: AboriginalArt of the Western Desert, Adelaide 1979· BARDON, Geoffrey: Papunya Tula: Art of the Western Desert, New York 199 1 . BARRETT, Charles & Croll, Robert Henderson: Art of the Australian Aboriginal, Melbourne l 943. BARKAN, Elazar: The Guilt ofNations: Restitution and Negotiating Historical lnjustices, New York 2000.

193

BASEDOW, Herbert: The Australian Aboriginal, Adelaide 192 5. BATES, Daisy: The Passing af the Aborigines: A Lifetime Spent Among the Natives afAustralia, London 1938. BATTARBEE, Rex: Modern Australian Aboriginal Art, Sydney 1951· BATTY, Joyce D: Namatjira: Wanderer Between Two Worlds, Melbourne 1963. BEADELL, Len: Still in the Bush (1965), Sydney 1999· BEADELL, Len: Blast the Bush (1967), Sydney 1999· BEDJAOUI, Mohammed: Terra nullius, "droits" historiques et auto­ determination: Exposes oraux devant la Cour internationale de Justice . . . , Haag 1975· BENNETT, Mary Montgomerie: The Australian Aboriginal as a Human Being, London 1 930. BENNETT, M M: Christison afLammermoor, London 1 927. BERNDT, Catherine & Ronald: From Black to White in South Aust­ ralia, Melbourne l95 r . BLACKBURN, Julia: Daisy Bates i öknen (1994), Sthlm 1995 · BLAKEWAY, Denys & Lloyd-Roberts, Sue: Fields ofThunder: Tes­ ting Britain's Bomb, London 198 5 . BOLINDER, Gustaf: Naturfolkens konst, Sthlm 1 927. BOULTER, Michael: The Art of Utopia: A New Direction in Contemporary Aboriginal Art, Roseville East NSW l 99 l.

BRINGING Them Home: Report af the National Inquiry inta the Separation afAboriginal . . . from Their Families, Canberra 1997· BRÄNDSTRÖM, Kjell-Arne: Bilden av det samiska: Samerna och det samiska i skönlitteratur, forskning och debatt, Umeå 2000.

194

CAMBRIDGE Companion to Australian Literature, Cambridge 2000. CARUANA, Wally: AboriginalArt, London 1 993 · CARUANA, Wally, ed.: Windows on the Dreaming: Aboriginal Paintings in the Australian National Gallery, Canberra 1989. CHAMBERS, Edward W: Woomera: Its Human Face, Adelaide 2000. CHAMBERS, John H: Historisk guide till Australien, Falun 1999· CHATWIN, Bruce: The Songlines (1987), London 1998. Drömspår, Sthlm 1988. CLANCY, Laurie: Xavier Herbert, Boston l98 L CLARKE, Simon: The Foundations afStructuralism: A Critique of Levi-Strauss and the Structuralist Movement, Brighton 1 9 8 1 . CORBALLY STOURTON, Patrick & Nigel: Songlines and Dreamings: Contemporary Australian Aboriginal Painting: The First Quarter-Century ofPapunya Tula, London 1996. CRANDALL, Richard C: Inuit Art: A History, Jefferson & London 2000. DARWIN, Charles: The Origin ofSpecies by Means ofNatura! Selection (1 8 59), Penguin 1988. DARWIN, Charles: The Descent ofMan (1 8 71 ), Princeton 198 L

DICTIONNAIRE de la terminologie du droit international, Sirey 1960. DE GROEN, Frances: Xavier Herbert: A Biography, St Lucia (QLD) 1998. DEWAR, Mickey: In Search ofthe Never-Never: Lookingfor Australia in Northern Territory Writing, Darwin 1997.

195

DIXON, Robert: Writing the Colonia!Adventure: Race, Gender and Nation in Anglo-Australian Popular Fiction 1875-1914, Cambridge 1995·

DREAMINGS ofthe Desert: Aboriginal Dot Paintings af the Western Desert, Art Gallery of South Australia, Adelaide 1996. DURACK Miller, Mary: Child Artists af the Australian Bush, London 1952· DURKHEIM, Emile: Les formes elementaires de la vie religieuse (1912), Paris 1998. The elementary forms afthe religious life (1976). DURKHEIM, Emile: Selected Writings, Cambridge 1972. DUSSART, Fran�oise: "A Body Painting in Translation." I: Banks, Marcus, red: Rethinking VisualAnthropology, New Haven 1997· DUSSART, Fran�oise: La Peinture des aborigenes d'Australie, Paris 1993. DUSSART, Fran�oise: The Politics ofRitual in an Aboriginal Settle­ ment: Kinship, Gender and the Currency ofKnowledge, Washington D.C. 2000. DUTTON, Geoffrey: The Hera as Murderer: The Life of Edward John Eyre, London 1967. EDWARDS, Hugh: Port afPearls, Perth l 9 84. ENGELS, Friedrich: Der Ursprung der Familie, des Privateigentums und des Staats (1884), Marx Engels Werke, 21, Berlin 1984. Familjens, privategendomens och statens ursprung, Sthlm l 939. ERRINGTON, Shelly: The Death ofAuthentic Primitive Art, Berkeley 1998. EYLMANN, Erhard: Die Eingeborenen der Kolonie Sudaustralien, Berlin 1908.

EYRE, Edward John:]ournals ofExpeditions ofDiscovery inta CentralAustralia, London 1 845. Vol. 2, sid. 147ff. "Manners and Customs of the Aborigines of Australia."

··

FAVENC, Ernest: The Secret ofthe Australian Desert ( l 896). Ödemarkens hemlighet: Äventyr under en upptäcktsfärd i Australien (Fritzes Scoutbibliotek 14), Sthlm 1 9 1 8. FOY, Willy: Fuhrer durch das Rautenstrauch-]oest Museum der Stadt Coln, Köln 1906. FREUD, Sigmund: Totem und Tabu . Einige Obereinstimmungen im Seelenleben der Wilden und der Neurotiker. (1912-1913) (Studienausgabe IX, Frankfurt 1974.) Totem och tabu: Några över­ ensstämmelser mellan vildars och neurotikers själsliv, Göteborg 1995· FREUD, Sigmund: Die Traumdeutung (1899). (Studienausgabe II, Frankfurt 1972.) Drömtydning, Sthlm 1927. GAY, Peter: Freud: A Life for Our Time, N Y 1988. Freud, Sthlm 1990. GILL, Sam D: Storytracking: Texts, Stories and Histories in Central Australia, New York 1998. GLOWCZEWSKI, Barbara: Du reve a la loi chez les Aborigenes: Mythes, rites et organisation sociale en Australie, Paris l 99 I . GLOWCZEWSKI, Barbara: Les Reveurs du desert: Les Warlpiri, Paris 1989. GOODWIN, Ken: A History ofAustralian Literature, Basingstoke 1986. GRABURN, Nelson H H: Ethnic and Tourist Arts: Cultural Expressions from the Fourth World, Berkeley I 976. GREY, George:]ournals oftwo expeditions ofdiscovery in Northwest and Western Australia. . . with observations on the moral

197

and physical condition of the aboriginal inhabitants, London l 841 . GROSSE, Ernst: Die Anfänge der Kunst, Freiburg & Leipzig 1 89+ GUNN, Mrs Aeneas Qeannie): The Little Black Princess af the Never-Never (1903), Sydney 1962. GUNN, Mrs Aeneas Qeannie): We afthe Never-Never, (1908) Sidney l 990. HAEBICH, Anna: For Their Own Good: Aborigines and Government in the Southwest ofWestern Australia 1900-1940, Ned­ lands WA 1988. HALLGREN, Claes: Två resenärer, två bilder av Australien: Eric Mjöbergs och Yngve Laurells vetenskapliga expeditioner 1910-1913 . Uppsala 2003. HAYNES, Roslynn: Seeking the Centre: The Australian Desert in Literature, Art and Film, Cambridge 1998. HEALY, J J: Literature and the Aborigine in Australia 1770-1975, New York 1978. HERBERT, Xavier: Capricornia (193 8), Sydney 1999. Capricornia, Sthlm 1944· HIATT, L R: Arguments About Aborigines: Australia and the Evolu­ tion ofSocialAnthropology, Cambridge 1996. HICKS, George: The Comfort Women, Sydney 1995· HILL, Barry: Braken Song: T G H Strehlow and Aboriginal Possession, Sydney 2002. HILL, Ernestine: The Great Australian Loneliness, Melbourne l 940. HILL, Ernestine: Kabbarli: A Personal Memoir afDaisy Bates, Syd­ ney 1973· HILL, George Chatterton: Heredity and Selection, London 1907.

HIMMELHEBER, Hans: Eskimo Artists (193 8), Fairbanks 1993· ISAACS, Jennifer: Spirit Country: Contemporary Australian Abori­ ginal Art, San Francisco 1999· JEBB, Mary Anne: "The Lock Hospitals Experiment: Europeans, Aborigines and Venereal Disease." I: Studies in Western Australian History VIII, Perth 1984. JOHNSON, Colin: Wild Cat Falling (1965), Sydney 1995. - Se också MUDROOROO. JOHNSON, Christopher: Claude Levi-Strauss: The Formative Years, Cambridge 2003. JOHNSON, Vivien: Aboriginal Artists of the Western Desert: A Biographical Dictionary, Roseville NSW, l 994. JOHNSON, Vivien: The Art of Clifford Possum Tjapaltjarri, East Roseville NSW 1994· JUPP, James: Immigration, Oxford l99L KRAPOTKIN

=

Kropotkin.

KROPOTKIN, Petr: MutualAid: A Factor ofEvolution (1902), Boston 1 9 5 5 . Inbördes hjälp, Sthlm 1903. KÖHN, Herbert: Die Kunst der Primitiven, Miinchen 1923 . KUPER, Adam: The Invention ofPrimitive Society: Transformations ofan Illusion, London 1988. LAZARUS, Edward: Black Hills, White]ustice: The Sioux Nation Versus the United States 1775 to the Present, New York l99L LEACH, Edmund: Claude Levi-Strauss (1970), Chicago 1978. LEVI-STRAUSS, Claude: Structures elementaires de la parente, Paris 1949· LINDLEY, M F: The Acquisition and Government ofBackward 1 99

Territory in International Law, Being a Treatise on the Law and Practice Relating to Colonial Expansion, New York 1926. LINDQVIST, Sven: Utrota varenda jävel, Sthlm 1992. LINDQVIST, Sven: Antirasister, Sthlm 199 5 · LINDQVIST, Sven: Nu dog du: Bombernas århundrade, Sthlm 1999· LUKES, Steven: Emile Durkheim: His Life and Work, London 1973 . LUMHOLTZ, Carl: Among Cannibals, London 1 890. LUNDMARK, Lennart: Så länge vi har marker: Samerna och staten under sex hundra år, Sthlm 1999· LUNDMARK, Lennart: "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm": Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv, Umeå 2002. MALINOWSKI, B: The Family Among the Australian Aborigines: A Sociological Study (191 3), NY 1963 . MARTIN, Catherine: An Australian Girl ( 1 890), Oxford 1999· MARTIN, Catherine: The Incredible]ourney (1923), London 1987. McCULLOCH, Susan: Contemporary Aboriginal Art: A Guide to the Rebirth ofan Ancient Culture, Crows Nest NSW (1999) 2oor. McGREGOR, Russell: Imagined Destinies: Aboriginal Australians and the Doomed Race Theory I880-I939, Melbourne 1997· McMASTER, Don: Asylum Seekers: Australia's Response to Refugees, Melbourne 2oo r . MlCHAELS, Eric: Bad Aboriginal Art: Tradition, Media and Technological Horizons, Minneapolis l 994. MJÖBERG, Eric: Bland vilda djur och folk i Australien, Sthlm 1 9 1 5 . 200

MJÖBERG, Eric: Svenska biologiska expeditionen till Australien l910-1I. Ymer 1 9 1 2+ MOLNAR, Helen & Meadows, Michael: Songlines to Satellites: Indigenous Communication in Australia, the South Pacific and Canada, Sydney 200I. MORGAN, Lewis H: Ancient Society or Researches in the Lines of Human Progress from Savagery through Barbarism to Civilization, New York 1 877. MORPHY, Howard: AboriginalArt, London 1998. MORRIS, Henry C: The History of Colonization from the Earliest Times to the Present Day, New York 1900. MORTON, Peter: Fire Across the Desert: Woomera and the Anglo­ Australian Joint Project 1946-1980, Department of Defence, Canberra 1989. MORTON, S R & Mulvaney, D J: Exploring Central Australia, Soci­ ety, the Environment and the 1894 Horn Expedition, Chopping Norton l 996. MOUNTFORD, C P: "Aboriginal Crayon Drawings from the Warburton Ranges of Western Australia Relating to the Wanderings of two Ancestral Beings the Wati Kutjara." Records ofthe South Australian Museum, vol VI: l (1937). MOUNTFORD, CP: The Art ofAlbert Namatjira, Melbourne 1944· MOWALJARLAI, David & Malnic, Jutta: Yorro Yorro: Everything Standing up Alive, Broome 1993 · MUDIE, Ian: The HeroicJourney of]ohn McDouall Stuart, Sydney 1968. MUDROOROO: The Indigenous Literature ofAustralia (ny upplaga av Writingfrom the Fringe 1990), Melbourne 1997· 201

MUDROOROO, se också JOHNSON, Colin. MULVANEY, D J: Encounters in Place: Outsiders and Aboriginal Australians 1606-1985, Adelaide 1989. MULVANEY, D J & Calaby, J H: "So Much That Is New ": Baldwin Spencer 1860-1929, Melbourne 198 5 . MUNN, Nancy D: Walbiri Iconography: Graphic Representation and Cultural Symbolism in a Central Australian Society, Ithaca l 973. MYERS, Fred R: Painting Cu!ture: The Making ofan Aboriginal High Art, Durham 2002. MYERS, Fred R: Pintupi Country, Pintupi Self Sentiment, Place and Politics among Western Desert Aborigines, Washington 1986. NELSON, Edward: The Eskimo about Bering Strait, Washington D.C. 1 899

OXFORD Companion to Australian History, Melbourne 1998. OXFORD Literary Guide to Australia, Oxford 1993· PAPUNYA Tu!a: Genesis and Genius, Art Gallery of NSW 2000. PHILLIPS, Richard: Mapping Men and Empire: A Geography of Adventure, London 1997· PIERCE, Peter: The Country ofLast Children: An Australiari Anxi­ ety, Cambridge 1999· PILKINGTON, Doris: Follow the Rabbit-ProofFence, St. Lucia 1996. Filmatiserad som The Rabbit-ProofFence 2002. PITT-RIVERS, George Henry Lane-Fox: The C!ash of Cu!tures and the Contact ofRaces: An Anthropological and Psychological Study of the Laws ofRacial Adaptabi!ity with Special Reference to the Depopulation of the Pacific and the Government of Subject Races, London 1927. 202

RADCLIFFE-BROWN, A R: "Three Tribes of Western Australia", Journal of the Royal Anthropological Institute, pp 143-194, London 1913. RADCLIFFE-BROWN, A R: The Social Organization of Australian Tribes z-3 , Oceania l930-3 r . RADFORD, Ron: Förord till Dreamings of the Desert, Adelaide 1996. RAY, Dorothy Jean: Eskimo Art, Vancouver l 977. REJA, Marcel: L'art chez les fous, Paris 1907. REJA, Marcel: Les reves et leur interpretation, Paris l 9 l 0.

REPORT of the Parliamentary Select Committee on Aboriginal Tri­ bes, London 1 837. REPORT on the Work ofthe Horn Scientific Expedition to Central Australia, vol 4, Anthropology, Melbourne l 896. REYNOLDS, Henry: Why Weren't We Told? A Personal Search for the Truth about our History, Harmondsworth 1999· RIVERS, William Halse Rivers: "The Genealogical Method of Anthropological lnquiry. " The Sociological Review 19 10. ROWLEY, C D: The Destruction ofAboriginal Society, Aboriginal Policy and Practice, vol. l, Canberra l 970. ROWLEY, C D: The Remote Aborigines: Aboriginal Policy and Practice Vol. 3, Canberra l97r . RYAN, Judith: Images ofPower: Aboriginal Art of the Kimberley, National Gallery of Victoria 1993· RYAN, Judith & Bardon, Geoffrey: Mythscapes: Aboriginal Art of the Desertfrom the National Gallery ofVictoria, Melbourne 1989.

203

SALOMON, Ch.: L'occupation des territories sans maitre, Paris 1 8 89. SALTER, Elizabeth: Daisy Bates: "The Great White Queen af th.e Never Never", Sydney 1972. SHAPIRO, Warren: Social Organization in Aboriginal Australia, NY 1979. SHEPHARD, Mark: The Great Victoria Desert, Chatswood NSW 1995 · SOUTHALL, Ivan: Woomera, Sydney 1962. SPENCER, W Baldwin & Gillen, F J: The Native Tribes af Central Australia, London 1 899. SPENCER, W Baldwin & Gillen, F J: The Northern Tribes af CentralAustralia, London 1904. SPENCER, W Baldwin & Gillen, F J: The Arunta: A Study af a Stone Age People (1927), Oosterhout 1966. STOCKING, George W, red.: Observers Observed: Essays an Ethnographic Fieldwork, Wisconsin 1983. STO KES, J Lort: Discoveries in Australia, London l 846. STREHLOW, Th: "Geography and the Totemic Landscape in Cent­ ral Australia: A Functional Study." I: Berndt, Ronald M: Australian AboriginalAnthropology, Nedlands, WA. 1 970. STREHLOW, Th: Songs af Central Australia, Sydney 197 1 . SUTTON, Peter: Dreamings: The Art afAboriginal Australia, New York 1988. SUTTON, Peter: "kons of Country: Topographic Representations . in Classical Aboriginal Traditions'', History af Cartography, vol. 2, Chicago 1998. SUTTON, Peter: "Aboriginal Maps and Plans", History af Cartography, vol. 2, Chicago 1998. 204

SYMONDS, J L: A History ofBritish Atomic Tests in Australia, Can­ berra 1 9 8 5 . SÖDERBLOM, Nathan: Gudstrons uppkomst, Sthlm 1914. THONEMANN, H E: Tell the White Man: The Life Story ofan Aboriginal Lubra, Sydney 1949· TINDALE, Norman B: Aboriginal Tribes ofAustralia: Their Terrain, Environmental Controls, Distribution, Limits and Proper Names, Berkeley 1974· TORPEY, John, red.: Politics and the Past: On Repairing Historical lnjustices, Lanham 2003 . TYLER, Heather: Asylum: Voices Behind the Razor Wire, Melbourne 2003.

WARLUKURLANGU Artists: Kuruwarri, Yuendumu Doors (1987), Canberra 1992. WATSON, E L: But to What Purpose: The Autobiography ofa Con­ temporary, London 1946. WHITE, Mary E: After the Greening: The Browning ofAustralia, East Roseville NSW (1994) 1998. WOODCOCK, George & Avacumovic, Ivan: The Anarchist Prince: A Biographical Study ofPeter Kropotkin (London 1950), New York 1 970. WORSNOP, Thomas: The Prehistoric Arts, Manufactures, Works, Weapons, etc. ofthe Aborigines ofAustralia, Adelaide l 897. WRIGHT, Alexis: Grog War, Broome 1997