Didactica magna : Stora undervisningsläran 9789186320423, 9186320424 [PDF]

Zitiervorschau

Didactica Magna Stora undervisningsläran

Pedagogiska biblioteket Band3

Redaktion:

Jan Bengtsson, Thomas Caesar, Ingrid Elam, Hans Erik Hermansson, Tomas Kroksmark, Nils Sjöden.

I Pedagogiska biblioteket ingår titlar publicerad av Bokförlaget Daidalos och Röda Bokförlaget Band l Willis: Fostran tilllönearbete. Band 2 Hermansson: Fristadens barn. Om ungdomars livsstilar, kulturer och framtidsperspektiv i 80-talets Sverige. Band 3 Comenius: Stora undervisningsläran. Didactica magna. Band 4 Kroksmark: Didaktiska strövtåg. Didaktiska ideer från Comenius till fenomenografisk didaktik. Band 5 Hartwig: Grymheten i bild. Skräck och fascination i gamla och nya media.

PEDAGOGISKA BIBLIOTEKET BAND3

Johan Amos Comenius

Didactica Magna S to ra undervisningsläran Översättning och inledning: Tomas Kroksmark

Daidalos

Originalets titel: Didactica Magna © 1989, Bokförlaget Daidalos AB, Box 12 304, 402 43 Göteborg översättning: Tomas Kroksmark Förord och inledning: Tornas Kroksmark Omslag: Christer Danelius Tryck: Bohusläns Grafiska, Uddevalla 1989 ISBN: 9186320 42 4

4

Johan Amos Comenius

Redaktionell anmärkning: Bibelcitaten hänvisar till1917 års Bibelutgåva eller till Tillägg till Gamla testamentet. De apokryfisk eller deuterokanoniska skrifterna. Bibelkommissionens utgåva 1986, SOU:1986:45. Om citathänvisningen är markerad med * åsyftas 1703 års Bibelutgåva tryckt i Lund 1891 (Gleerup).

7

Innehåll Redaktionell anmärkning ...................................................... 7

Förord ............................................................................. 11 Inledning till den svenska utgåvan av år 1989 ............ 16 Comenius didaktik .................................................. 21 Comenius och Sverige ............................................. 25 Comenius arv till den didaktiska eftervärlden ............ 31

Stora undervisningsläran ............................................... 35 Till läsaren ........................................................................ 36 Rundskrivelse ................................................................... 42 Om nyttan av undervisningskonsten ..................................... 53 l. Kapitel ...................................................................... 57 2. Kapitel ...................................................................... 59 3. Kapitel ...................................................................... 63 4. Kapitel ...................................................................... 66 5. Kapitel ...................................................................... 69 6. Kapitel ...................................................................... 80 7. Kapitel ...................................................................... 85 8. Kapitel ...................................................................... 89 9. Kapitel ...................................................................... 93 10. Kapitel ...................................................................... 97 11. Kapitel ..................................................................... l02 12. Kapitel ..................................................................... l 07 13. Kapitel ..................................................................... ll8 14. Kapitel ..................................................................... l22 15. Kapitel ..................................................................... l27 16. Kapitel ..................................................................... 133 17. Kapitel ..................................................................... l49 18. Kapitel ..................................................................... l63 19. Kapitel ..................................................................... l79 20. Kapitel ..................................................................... l99 21. Kapitel ..................................................................... 208 22. Kapitel .................................................. ;.................. 216 23. Kapitel ..................................................................... 224 24. Kapitel ..................................................................... 230 25. Kapitel ..................................................................... 243 9

26. Kapitel ..................................................................... 260 27. Kapitel ..................................................................... 265 28. Kapitel ..................................................................... 269 29. Kapitel ..................................................................... 275 30. Kapitel ..................................................................... 282 31. Kapitel ..................................................................... 289 32. Kapitel ..................................................................... 294 33. Kapitel ..................................................................... 302 Efterskrift ....................................................................... 309 Bibliografi. ...................................................................... 311

10

Förord Didaktik betyder konsten att undervisa, säger Johan Amos Comenius i Didactica Magna. Didaktik som begrepp är av allt att döma lika gammalt som människans ide om att man kan undervisa någon något och att man som ett resultat av undervisning kan lära sig något. Didaktik som term inom pedagogiken uppträdde dock första gången under 1600-talet hos Ratke och Comenius och avsåg då att beteckna ett särskilt kunskapsområde. Didaktik har med undervisning att göra och har i vår egen tid blivit ett överraskande kontroversiellt ord i utbildningssverige, inte minst efter UHÄ:s rapport till regeringen (Ny utbildning för lärare i grundskolan) beträffande den nya grundskollärarutbildningen. Termen didaktik har getts ett otal skilda innebörder av en numera månghövdad didaktisk skara pedagoger och lärarutbildare. Denna mångfald har verkat för att didaktiken blivit svår att bestämma, såväl vid tillsättandet av vårt lands första lärostol i ämnet som vid val och bestämning av den nya grundskollärarutbildningens undervisningsinnehålL På sina håll har didaktiken felaktigt kommit att uppfattas som en undervisningsmetod snarare än ett kunskapsområde med påföljd att fenomenet inordnats under rubriken »pedagogisk modetrend», något som snart ersätts av något nytt obekant. På andra håll har didaktiken lika felaktigt reducerats till ideologi, dvs ett medel i den klassiska frågan om undervisningens konserverande alternativt frigörande potential. Didaktik betyder konsten att undervisa och torde genom en sådan avgränsning först och främst ha med lärarutbildningens innehållsliga huvudfråga att göra: hur är undervisningsinnehållet beskaffat, och hur väljs och behandlas det i lärarutbildningen, så att det i väsentlig mening verkar kompetensgivande? Enklare uttryckt kan vi fråga oss: vad kan lärare som inte alla andra människor kan? Förhoppningsvis kan en lärare undervisa säkrare, bättre och roligare än t ex elevernas föräldrar kan, när dessa sitter under flitens lampa och hjälper sina barn med hemläxan. Lärarna torde således besitta en kunskap och en färdighet som är urskiljande i förhållande till andra yrkesgrupper. Frågan är hur denna kompetens är beskaffad, vad den innehåller och hur den förvärvas. 11

Grovt taget kan vi skilja mellan å ena sidan en tanke som går ut på att man aldrig kan utbilda yrkeskompetenta lärare i en yrkesutbildning och å den andra sidan en tanke som innebär att man inom ramen för en flerårig yrkesutbildning kan utbilda undervisningskompetenta lärare, dessutom på vetenskaplig grund. Yrkeskompetensen uppträder i det första fallet som ett resultat, antingen av personlig fallenhet, det s k kallet, eller som ett resultat av att läraren befinner sig i en undervisningens praktik. Det är först i konfrontationen med undervisningsvardagen som en undervisandels kompetens i så fall uppträder. Utöver den av Aristoteles omfattade mästare-lärlingmetoden som grund för att utveckla lärarkompetensen, hittar vi under denna huvudrubrik företrädare som hävdar att lärarutbildningar av olika slag endast kan göra anspråk på att lägga en viss allmän kunskapsgrund som kompetensen sedan kan utvecklas ur. Denna grund kan vara av olika beskaffenhet, den kan t ex behandla ledarskapsfrågor, allmän utvecklingspsykologi, utbildnings- och språksociologiska teman, reproduktionsteoretiska aspekter på skolan etc. Lärarkompetens som går att tillägna sig inom ramen för en flerårig yrkesutbildning kan på sitt håll anta flera olika grunder för kompetensens identifikation. T ex kan vi då definiera lärarkompetens i termer av utvecklat ämneskunnande, dvs en akademisk ämnesteori. Det innebär då att den blivande läraren under utbildningen främst studerar de olika ämnen som han eller hon senare skall undervisa i och att dessa studier är förlagda inom respektive universitetsdiscipliner. Utvecklad ämnesdisciplinär kompetens antas i så fall också garantera undervisningskompetensen, eller annorlunda uttryckt: lärarkompetensen förutsätter att läraren kan avsevärt mer än eleven i termer av vissa definierade ämnesdisciplinära kunskaper, något som ibland betecknas som vertikal överinläming. Ämneskunnande och undervisningsskicklighet blir då två utbytbara begrepp. Vi kan också tänka oss en undervisningsmetodisk kompetensgivare som går ut på att man i lärarutbildningen tillägnar sig en repertoar av praktiska tillvägagångssätt, dvs olika sätt att undervisa om olika undervisningsinnehålL Vidare kan vi tänka oss en didaktisk lärarkompetens, som innebär ämneskunskaper som inte endast överträffar den blivande elevens utan som dessutom innefattar 12

t ex kunskaper i och om elevernas olika sätt att behandla undervisningens innehåll. I detta fall blir lärarkompetens en fråga om att läraren under sin yrkesutbildning tillägnar sig säkra kunskaper och fårdigheter i att lära någon annan lära sig något, dvs genom att lärarkandidaten får tillgång till klassrumsvardagens kanske mest väsentliga men osynliga komponenter, elevens sätt att behandla undervisningens innehåll, får den blivande läraren kunskaper som verkar anvisande för val av undervisningsinnehåll och hur detta skall behandlas i skolans vardagsundervisning. Comenius företräder den senare gruppen, den som menar att man kan undervisa på säker grund. Därmed bör det också vara möjligt att utbilda yrkeskompetenta lärare inom en flerårig yrkesutbildning. Comenius är kanske väl optimistisk när han hävdar att man på säker (vetenskaplig) grund, snabbt och grundligt kan lära någon lära sig något: Jag vill på så och så många år föra den gossen så och så långt, lära honom det och det osv.

Didactica Magna är, enligt författaren, en fullständig framställning av konsten att lära alla allt, den gör anspråk på att innehålla en tillförlitlig metod som utmärker sig för tidsbesparing, tilltalande form och grundlighet. Comenius: Det huvudsakliga syftet med vår undervisningslära är att söka och finna tillvägagångssätt, med vilket följande önskemål kan förverkligas: Lärarna skall undervisa mindre, lärjungarna däremot lära mer. Skolorna skall erbjuda mindre bråk, leda och fåfängt arbete men kunna uppvisa mer fritid, större trevnad och gedignare framsteg.

Didactica Magna är på olika sätt en överraskande aktuell text trots att den är skriven för mer än 350 år sedan, mellan åren 1627-32. Den är inte aktuell i direkt överförd bemärkelse men som utgångspunkt för nutidsdidaktisk reflektion (vidare om detta i Inledningen till 1989 års utgåva). Undervisningslärans kunskapsområde och dess historia, så som den visar sig i Comenius systematiska indelning, kan vi lära något av och min förhoppning, när denna klassiska text nu återigen görs tillgänglig, 13

är just att vi skall kunna få en grund för att uppfatta didaktiken som ett eget kunskapsområde och inte som något som primärt är underordnat pedagogiken eller ämnesteorin. Didaktik betyder konsten att undervisa och hanterar främst undervisningens innehåll och behandlingen av detta. Därmed utgör didaktiken den arena där undervisning är centralt och där pedagogik, metodik och ämnesteori (i betydelsen disciplinär kunskap) kan mötas som skilda förutsättningar för undervisning. Pedagogik, metodik och ämnesteori utgör då nödvändiga men ej tillräckliga komponenter inom undervisningsläran, didaktiken, eftersom denna konstituerar ett eget kunskapsområde. När nu Didactica Magna för tredje gången görs tillgänglig på svenska språket är det i ett skede då framför allt lärarna själva och deras organisationer återigen börjat intressera sig för undervisningens komplicerade innehållsfrågor, på samma sätt som Comenius en gång gjorde. Didactica Magna är en klassisk text. Den är av ålderstiget datum men i många avseenden häpnasväckande modem. I didaktikens diskontinuerliga utveckling, dvs i ett ämne som inte främst bygger på kumulativ kunskapsutveckling, utan där istället varje didaktisk eller pedagogisk tanke och praktik presenteras som om den vore ny, kan Didactica Magna förhoppningsvis bli ett välkommet tillskott i nutidens didaktiska reflektion och utvecklingsarbete. Intresset för historiska texter är något som under lång tid varit otillräckligt, åtminstone inom efterkrigstidens pedagogiska och didaktiska forskning i Sverige. Dock har en välkommen förändring kunnat märkas under senare år. Därför är det speciellt nödvändigt att didaktiska klassiker som Comenius kan beredas möjligheten att på ett aktivt sätt få delta i vår egen debatt, alldenstund vi nu, efter 1977, står i begrepp att försöka utveckla en på vetenskaplig grund vilande lärarutbildning. Vi bör hålla i minnet, när vi nu vänder oss till Comenius, att texten är skriven i en annan tid än vår egen. Det betyder att vissa partier i boken, av dagens läsare, kan verka otympliga och svårforcerade. Det gäller framförallt de inledande kapitlen, där Comenius lägger fram sin religiösa grundtanke. Till del utgör denna hans ontologiska grund och kan av den anledningen vara 14

väsentlig att ändå ta på allvar då den således lägger grunden för den didaktik som han senare presenterar. 1989 års översättning av Didactica Magna bygger i huvudsak på två tidigare översättningar av verket till svenska språket. Jag har ändrat de ålderdomliga verbformerna, bytt ut vissa äldre glosor mot nyare och modernare, jag har också ändrat den gammalsvenska stavningen och meningsbyggnaden. I övrigt föreligger texten i så tidstypisk form som möjligt. Jag vill rikta ett tack till Helge Dahl och Torstein Harbo vid Oslo universitet som vid flera tillfållen givit mig tillfälle att diskutera Comenius. Det är i detta sammanhang som jag blivit uppmärksammad på Comenius relevans för lärarutbildning och lärarkompetens. Jag vill också rikta ett stort och varmt tack till Kajsa Svedeli som skrivit in de första tjugosju kapitlen, och till Essie Hembäck som skrivit in de återstående sex kapitlen på ordbehandlare. Denna insats bildar själva grunden för att Didactica M agna för tredje gången överhuvud finns tillgänglig.

Kålltorp i april 1989 Tomas Kroksmark

15

Inledning till den svenska utgåvan av år 1989 JanAmos Kornensky (1592-1670) är kanske bäst känd under sitt latiniserade namn Johan Amos Comenius som han erhöll år 1616 då han prästvigdes. Han är född i en liten ort i Mähren nära den ungerska gränsen. Familjen tillhörde de »böhmiskmähriska brödernas sekt» och sonen insöp redan i barndomen den religiösa inställning till livet, som skulle komma till uttryck i hans skrifter och som skulle följa honom livet ut. Comenius liv som vuxen sammanfaller med det trettioåriga kriget. Detta förde med sig stora lidande för befolkningen i Centraleuropa och Comenius drevs genom religionsförföljelserna tidigt från sitt eget hemland för ett livslångt liv i exil. Under krigets inledande skede förlorade han sin första hustru och två minderåriga barn och senare även sin andra hustru. Han stod då ensam med fem små barn. Vid två tillfållen brandskattades han på hela sin egendom där bl a manuskriptet till hans verkliga storverk blev offer för krigets härjningar. Det var ett encyklopediskt jätteverk, Pansofien, som slukades av lågorna. Under 40 års tid hade han arbetat med en sammanställning av allt mänskligt vetande när denna personliga katastrof inträffade. Utblottad och hemlös efter denna sista olycka fann han slutligen en fristad i Amsterdam där han slutade sina dagar nära 80 år gammal. År 1627 påbörjade Comenius en skrift som skulle systematisera undervisningslärans grundtankar. Detta arbete fick titeln Didactica Magna och fullbordades år 1632 men publicerades inte förrän år 1657 i Amsterdam. I flera avseenden utgör detta magnifika verk didaktikens och pedagogikens centralpunkt. Det mesta som vi idag uppfattar som nytt och radikaliserande inom undervisningen hittar vi i detta arbete. I ljuset av Comenius opus magnum framstår flera av vår tids pedagogiska och didaktiska slagord som generande. Didactica Magna är således en levande text vars grundtankar vi bör reflektera över när vi försöker utveckla kunskap om undervisning och skola. Det är en text som bör kunna erbjuda även vår tids lärare och forskare ett fundament att utgå ifrån. Det är i Didactica Magna som Comenius ger en sammanhållen framställning av en systematisk didaktik. Jag skall här helt kort

16

omnämna några av de undervisningsmetodiska ideer som Comenius framställer i detta huvudverk. Didactica Magna, översatt till svenska första gången år 1892 genom Otto Salomonsl försorg och i en andra översättning år 1916 genom Rudolf Hall, föreligger nu i sin tredje svenska edition. Dess undertitel har följande ordalydelse: En fullständig framställning av konsten att lära alla allt eller: En tillförlitlig och god metod att i alla menigheter, städer och byar av ett kristligt rike få sådana skolor till stånd där all ungdom av båda könen utan undantag undervisas i bokligt vetande, hyfsas i sina seder och vänjas vid fromhet och på så sätt vid unga år rustas för allt, som är av betydelse för detta och det tillkommande livet. Metoden utmärker sig för tidsbesparing, tilltalande form och grundlighet. Beträffande allt, som här anbefalles, har vi tillsett: Att grundsatserna framgår ur tingens innersta väsen; att sanningen belyses med motsvarande exempel från olika områden för mänsklig verksamhet; att ordningsföljden inom studierna uppställes efter år, månader, dagar och timmar - och slutligen visas en lätt och säker väg att lyckligt förverkliga detta. I dessa rader, som alltså är en del i verkets titel, anger Comenius sin och undervisningslärans anspråk. Undervisningsläran innehåller två aspekter av undervisning som hos Comenius hänger intimt samman, nämligen en undervisningsplan och en metodisk anvisning för undervisning. Med stöd i den grundläggande tesen att all undervisning skall vara åskådlig och i största möjliga grad utgå från tingen själva kräver Comenius att undervisningens innehåll skall anpassas till elevens ålder och mognad, att undervisningen skall gå från det allmänna till det specifika, från det lättare till det svårare och från det bekanta till det obekanta. Hans allmänna undervisningsmetod presenteras framförallt i kapitlen 16-20. Comenius bygger upp metodläran genom naturanalogier. Först uppställer han den sats han vill behandla, sedan belyser han denna med exempel från naturen. Därefter tar han exemplet

l Otto Salomon är Nääs-slöjdens grundare. Hans metod nådde under sin tid ryktbarhet långt utanför Sveriges gränser och otaliga var de studiebesök från fjärran land som Salomon tog emot på Nääs.

17

som utgångspunkt för en kritik av samtidens skola och undervisning för att till sist framlägga förslag till förändring. Med utgångspunkt i Didactica Magna kan vi sammanfatta Comenius didaktik i följande huvudpunkter: • •

• •

Undervisningsinnehållet skall anpassas efter elevens fattningsförmåga. Undervisning startar med en allmän orientering om innehållets grunddrag eller poäng så att eleven utgår från ett helhetsperspektiv på innehållet. Undervisningen skall starta från det enkla och gå till det sammansatta. Undervisning skall vara konkret, dvs ta sin utgångspunkt i åskådningen. Endast genom att starta i sinnlig erfarenhet kan människan gå vidare till sann logisk kunskap och sann intuition och gudsupplevelse.

Comenius didaktiska och pedagogiska tänkande är på många sätt storslaget även med vår tids synsätt. I det här föreliggande arbetet ställer han t ex kravet på en skola för alla, och då menar han, till skillnad från Rousseau senare, verkligen en skola för alla barn. I de nionde och tolfte kapitlen gör han följande indelning av eleverna och hur de skall behandlas av skolan: För det första, säger Comenius och deklarerar sin humanism, är vi alla människor i ordets egentliga mening, dvs förnuftiga varelser. Därför skall alla ha tillgång till kunskaper, dygd och religion. Att några är tröga och obegåvade är inget hinder, tvärs om, detta förhållande kräver att bildningen måste nå alla. Skolan skall anpassas efter elevernas individuella förutsättningar, som han indelar i följande 6 kategorier: A. Det finns skarpsinniga, vetgiriga och bildbara barn. Dem behöver läraren endast bjuda vishetens näring. Men läraren måste se till att de inte växer för snabbt i höjden och därmed i förtid förlorar sin styrka. B. Det finns skarpsinniga och långsamma barn. Dem behöver läraren bara sporra. C. Det finn'!i skarpsinniga och vetgiriga barn som samtidigt är trotsiga och oböjliga. Dessa barn, konstaterar Comenius, är ogärna sedda i skoloma eftersom de för det mesta anses som 18

hopplösa. Men, hävdar han, det är i just denna grupp av elever som vi hittar de som senare blir de största männen, bara de behandlas riktigt i skolan. D. Vidare finns detfogliga och vetgiriga barn men som dock är långsamma och som har svårt att fatta. Dessa barn måste skolan möta på deras egen nivå, menar Comenius, och inte lägga på dem för svåra uppgifter. De skall inte dömas för hårt utan istället uppmuntras och stödjas så att de inte tappar modet. E. Det finns några obegåvade, håglösa och trötta barn. Även dessa kan bildas men de kräver stor klokhet och mycket tålamod av läraren. F. Till sist, menar Comenius, finns det obegåvade barn vars natur också är förvänd och dålig och som för det mesta står utanför möjligheten till bildning. Ge inte upp hoppet, manar han, de är till antalet endast ett barn på tusen. Comenius hålls allmänt, inte endast som folkskolans utan också som enhetsskolans (grundskolans) fader. Han föreslår en stadieindelad skola där samtliga elever läser samma kurser: en modersskola i varje hem, folkskola i varje församling, köping och socken, gymnasium i varje större stad och universitet i varje provins. »Dessa olika skolor bör emellertid inte ha skilda uppgifter utan ett och samma mål, även om arbetet utförs på olika sätt» säger han. Bildningen skall vara allomfattande, dvs alla skalllära sig allt och det är just detta anspråk som Comenius försöker förverkliga i Didactica Magna. Vägen till kunskapen är emellertid lång och krävande. Av skolan kräver Comenius en utvecklad och harmonisk undervisningsmetod vilket bl a betyder att endast en lärare skall undervisa i klassen, flera lärare bidrar bara till metodisk förvirring hos eleverna. Undervisningen skall utgå från vissa grundläggande begrepp. Dessa skall »inskärpas grundligt» och ingen vidareutveckling får ske förrän »grundlinjerna är fullkomligt klart uppfattade och inpräglade». För att grundlinjerna skall läras in ordentligt krävs konkret undervisning. Läraren skall gå till sakerna själva, visa eleverna »tingen själva i dessas uppkomst och väsen, härleda från tingens oföränderliga principer» och därifrån utveckla en förståelsegrundad och sammanhängande kunskap. Undervisningens innehåll och form skall anpassas efter »barnens uppfattning», menar Come19

nius i nittonde kapitlet, »så att de slipper föreställa sig saker som är omöjliga eller tröttsamma eller för svåra för dem». Bildning sker inte genom nomenklatur, dvs genom rabbel av de fackmässiga termerna och reglerna utan genom att eleven själv lär känna och utforskar tingen. Konkret undervisning och samtal som arbetsform är två huvudprinciper i Didactica Magna. Samtalet är »hemtrevligt och naturligt», med samtalsformen, noterar Comenius, »kan människan så småningom och oförmärkt föras vart som helst». Dessutom menar Comenius, att samtal bl a väcker uppmärksamhet, det underlättar för minnet och i umgänget med andra människor, det ger eleverna ett verktyg att diskutera sinsemellan. Läromedel för skolan kan därför med fördel ges formen av dialog. Comenius är på många områden en föregångare. Det är svårt att peka ut den eller de komponenter som i hans gärning varit av mer avgörande betydelse än andra. Kanske ligger hans största bedrift i, att han som den förste vid sidan av Ratke, insåg nödvändigheten i att terminologiskt benämna och därmed också systematisera och definiera det specifika kunskapsområde som rör undervisning; dess grundförutsättningar och relation till inlärning. Därutöver kan nämnas att han bl a gav en försmak av Rousseaus huvudide om den naturliga inställningen, Pestalozzis åskådningsmetod, Bell och Laneasters växelundervisningsmetod, Deweys »leaming by doing», Marx praxisbegrepp,2 Piagtes utvecklingsteori, de moderna svenska läroplanemas syn på undervisningens innehåll och form. Framför allt är han en väsentlig källa i vårt intresse för didaktik och frågor kring lärarkompetens, om än sällan rådfrågad i efterkrigstidens svenska pedagogiska forskning. Oavsett hur modem Comenius än må vara, måste vi hålla i minnet att det är en snart 400 år gammal didaktiker vi har att göra med. Hans tänkande uppträdde som en kritik av den medeltida skolastiken, vars anda höll en hårt förlamande hand över skolan och dess liv. All undervisning bedrevs på latin, död utantillinlärning under hugg och slag var regel, undervisningen var mekanisk och inpräntande, torn och torr, vid sidan av det 2 Comenius talar (kap 27:11) om att lära genom att göra och att arbete bara kan läras genom arbete. Marx praxisbegrepp inskärper Comenius tanke genom att postulera hela kunskapens beroende av arbete.

20

levande livet. Allt detta har Comenius karaktäriserat som »en tortyrkammare för hjärnor». Skolan var dessutom endast till för några få utvalda, undervisningen var oftast utförd av privatlärare. Mot allt detta vänder sig Comenius då han utvecklar en levande och konkret didaktik för alla. Vi kan således inte överföra Comenius didaktik direkt till vår egen tid men vi kan fråga den om synpunkter och råd. Vi kan levandegöra den genom att ta den som utgångspunkt för didaktisk reflektion. På så vis kan vi måhända lära något av undervisningens historia och kanske på en djupare och bättre grund betrakta vår egen tids förutsättningar för den goda didaktiken, nämligen en god grund för att utveckla kompetensen att lära andra lära sig. Innan jag nu överlämnar Didactica Magna i läsarens hand vill jag kort peka på några grundläggande delar av Comenius didaktik och nämna något om hans betydelse för Sverige och svensk didaktik. Min föhoppning är att denna introduktion skall underlätta en vidare förståelse av Johan Amos Comenius och hans storslagna undervisningslära.

Comenius didaktik Comenius didaktik tar sin utgångspunkt i ett tänkandets alfabet, vilket innebär att han ställer alla undervisningsproblem under fyra frågeställningar: vad, hur, när och varigenom. Hans didaktiska huvudfokus ligger i att försöka utveckla undervisningens hur-aspekt. Inom denna avgränsning finner vi hans strävan att formulera en universell undervisningsmetod, didakografin (kap 32:27), vars regler grundas på en filosofisk teori. Comenius utgick från Platons och Bacons verkliga induktion som går från de enskilda sinnesintrycken kontinuerligt till de allmänna lagarna, så att sammanhang utan luckor uppstår. Den tingliga världen betraktas som en labyrint, där människan lätt går vilse utan en vägledande Ariadnetråd. Från Galilei hämtade Comenius det hypotetisk-deduktiva tänkandet och den rent experimentella metoden i naturvetenskapen. För att undvika att bedras av våra förnimmelser, måste de ständigt verifieras genom systematiska observationer och experiment. Genom experimenten kan man nå fram till de sanna 21

axiomen där iakttagelsen måste prövas mot alla negativa instanser. Denna förståndskritik av erfarenheten är hos Comenius en säkerhetsåtgärd mot all lättvindig empirism. Den induktiva vägen är dock lång och mödosam. Comenius tar därför från Bacon de betydelsefulla analogierna till sin hjälp. Båda framh~ller den vetenskapliga metodens anpassning till det mänskliga förnuftet där utgångspunkten är det bekanta som gradvis fortskrider till det obekanta. Vetandets beståndsdelar sammanhänger med varandra som ringarna i en kedja och för att finna den ide som ligger till grund för tingen, måste vi gå induktionens väg; det godas ide måste sökas genom de goda tingen. Vidare menar Comenius, återigen i likhet med Bacon, att vetenskapen måste ta sikte på helheten och åstadkomma en fullständig och levande bild av verklighetens hela värld där de olika vetenskaperna framstår i sin enhet och i sitt naturliga sammanhang. De spridda kunskapsmassorna bör förvandlas till en organism, vars alla delar växelverkar. Comenius gör mot denna bakgrund i sin didaktik en tvådelad deduktion: • Undervisningens ordning och instruktion måste hämtas från naturen, och • Då naturen är konform i sina operationer, måste samma metod gälla för alla vetenskaper, för all konst och för alla språk. Hans första regel kan vi ordna inom en hortikulturell syn på undervisningen. De didaktiska implikationerna av en sådan syn blir bl a att läraren inte är en grundläggande förutsättning för att eleven skall utvecklas intellektuellt. Människor och växter är lika i det att de kan utvecklas utan yttre inblandning. Comenius pekar på det faktum att vildvuxna växter kan vara skönare och mer fruktsamma än kultiverade. För Comenius blir undervisning en fråga om att försiktigt sköta och vaka över eleven i en långsamt framåtskridande och utvecklande process. Människor och växter utvecklas via olika steg och om läraren vill hjälpa eleven i hans utveckling måste läraren förstå barnets natur, elevens intellektuella nivå och behov. I begreppet natur lägger Comenius två betydelser:

22

•

•

Människans egentliga natur, hennes gudomliga härkomst och bestämning. Det är genom denna natur, där kunskapens frö redan är sått, som människan alls har tillgång till och möjlighet att nå insikter, och Den andra naturen, den lagbundna naturen som omger människan i hennes fysiska och psykiska strukturer.

Val av undervisningsinnehåll sker hos Comenius i samklang med den förstnämnda naturen, dvs den utveckling som eleven företer och som är given naturenligt och som sker i överensstämmelse med djurens och växternas. Undervisningsmetoden blir en anpassning till elevens utvecklingsnivå vilket innebär att vi i Comenius hur-aspekt bör inlägga något mer än vad vi normalt menar med undervisningsmetod.3 För Comenius är inte de metodiska besluten endast en fråga om att utnyttja konkreta avbildningar av verkligheten i undervisningen, åskådningsmaterial. Visserligen är dessa en förutsättning för inlärning men de är inte den enda förutsättningen.4 Han menar att i metoden måste man också lägga kunskaper om naturen, dvs de naturliga förloppen hos människan, djuren och hos växterna. Han pekar på att naturen utvecklas i en speciell ordning, från det enkla till det sammansatta, i en viss tidsrytm, inom sitt eget fysiska väsen etc och att det är denna ordning som skall vara vägledande i de metodiska valen. Comenius didaktik blir främst en allmändidaktik, dvs den behandlar i huvudsak undervisningens mer övergripande villkor.s I det allmänna ligger att varje elev utvecklas enligt ett på förhand i naturen bestämt förlopp och att denna utveckling är relaterad till ålder. Därför bör elever i samma ålder eller mognadsnivå undervisas samtidigt. I enlighet härmed är denna vår metod anpassad efter nor-

malbegåvningama; - dessa utgör ju det stora flertalet. På detta sätt kommer icke hämsko att saknas för de mer kvicktänkta, som behöver hållas tillbaka för att icke ut-

3 Pä liknande sätt gör Sokrates i Platons 4 Didactica Magna, kap 20:6.

dialog Faidros.

s Allmändidaktik till skillnad från innehd/Isspecifik didaktik som främst behandlar undervisning inom en innehällslig avgränsning.

23

mattas i förtid, och icke heller kommer sporre att utebli för de trögare, som behöver drivas på.6 De undervisningsmetodiska valen tar hänsyn till de av Bacon påvisade individuella differenserna som finns bland eleverna och som påtalas i citatet ovan. Hos Comenius hanteras den enskilde eleven i sitt förhållande till var på vägen denne befinner sig i sin strävan mot målet. Några elever har i denna vandring nått längre än andra. Därför är det väsentligt för läraren att veta var eleven befinner sig på vägen så att undervisningen inte går för snabbt fram utan att varje nyhet följer på en väl anlagd grund. Comenius påpekar att naturen inte gör några språng utan att allt utvecklas stegvis. Det är därför helt galet, om icke lärarna för sig själva och sina lärjungar så fördelar lärostoffet, att icke blott det ena beständigt följer på det andra utan även att varje parti nödvändigtvis avslutas inom en viss bestämd tid. Ty om man icke sätter mål, anger medel för att uppnå dem och ordnar medlen sinsemellan, så blir lätteligen det ena eller det andra förbigånget, bakvänt eller bragt i oreda.7 Läraren påtar sig dock inte ansvaret att skapa en slutprodukt eftersom det finns gränser för vad undervisning kan åstadkomma. Då läraren måste acceptera barnets egennatur innebär det, att han också måste kunna förstå att barnet kan växa och utvecklas även utanför lärarens påverkan. Genom denna anmärkning ser vi att Comenius också till bildningen räknar erfarenheter som eleven gör utanför skolan, i likhet med vad vi i dag skiljer ut som skolkunskap vs vardagskunskap. I allmän mening är det möjligt för Comenios att argumentera för antagandet, att inlärning vilar på överordnade lagar av transfonnativ karaktär. Det visar han i sin första metodregeL Men Comenius måste inför Didactica Magna ha insett att olika innehåll - han skiljer mellan vetenskap, färdighet, språk, moral och religiositet - måste behandlas olika i undervisningen. Han ägnar därför vart och ett av nämnda innehållsområden ett eget kapitel. I dessa redogör han detaljerat för de krav på metod som 6 7

Didactica Magna kap 12:21. Didactica Magna kap 16:49.

24

varje innehåll kräver. Därmed kan vi också våga oss på påståendet att Comenius förutom sin universella metod också utvecklade en innehållsrelaterad dito.

Comenius och Sverige År 1629 tog Comenius itu med att utarbeta en modell för att reformera latinundervisningen. Detta arbete stod klart 1631 med titeln Janua linguarum reserata,s på svenska Den öppnade gyllene dörren till språken. Boken blev en stor framgång. Den översattes till inte mindre än 12 europeiska språk, till arabiska, turkiska, persiska och till det mongoliska språket. Framgången med boken förklarades med den genomarbetade induktiva metodiken som den presenterade. Denna sammanfattar Comenius nu själv i tesen: icke regler, utan exempel; icke fraser, utan saker. Succen måste ha stärkt Comenius i hans tro på den metodik som han vid det laget parallellt formulerat i Didactica Magna. Istället för att, som var det vanligaste, utgå från språkregler, gick Comenius den rakt motsatta vägen: han sammanställde l 000 satser med anknytning till elevernas erfarenhetsvärld och till övriga ämnens sakinnehåll. Vi ser återigen de parallella grundsatserna. Genom det levande språket kan också sakkunskap meddelas. Comenius: Det anser jag för en undervisningskonstens orubbliga lag, att begripaodet och språket bör löpa jämsides med varandra och att man lär sig utsäga så mycket, som man insett med förståndet; men att tala utan förstånd är att göra som en papegoja.

Den öppnande gyllene dörren till språket blev det arbete som gjorde Comenius känd under hans egen livstid, inte endast i Europa utan också på andra sidan Atlanten. Boken användes som läromedel vid språkundervisning i mer än 100 år efter dess utgivning. Genom denna framgång och genom Gustav II Adolfs död år 1632 och framförallt genom freden i Prag 1635, förstod Comenius att hans exil skulle bli långvarig. I ett arbete, som Se vidare Andersson, A. (1898): Svensk Comenius-bibliografi. Denna bibliografi tar endast upp Janua Ungarum och Panegyricus Carlo Gustavo.

8

25

publicerades i England utan författarens vetskap, hade Comenius tagit ställning för stormakten Sverige. Detta innebar att hans möjligheter att återvända till sitt forna hemland nu var utsiktslösa eftersom Sverige och Böhmen militärt, genom den svensk-polska fejden, stod mot varandra. I Sverige hade man börjat utnyttja Den öppnande gyllene dörren till språket redan år 1634. Bl a hade drottning Kristinas lärare, Johannes Matthire9 anammat dess metoder. Kristina hade som fyraåring haft de då nyutkomna läromedlen Den öppnade gyllene dörren till språken och Orbis Pictus 10 (Världen i bilder) i undervisningen, båda författade av Comenius. Men inte förrän år 1636 inleddes kontakter mellan svenskar och Comenius. Det var Louis De Geer i Finspång, som på regeringens uppdrag skrev till Comenius för att bjuda honom till Sverige i syfte att nyttja hans kunskaper i uppbyggandet av den svenska folkundervisningen och genom en sådan också på bredden utplåna det katolska arvet bland allmogen. Inbjudan utgick år 1638 när Comenius befann sig i England. Han arbetade där tillsammans med John Dury och Samuel Hartlib med att reformera det engelska skolsystemet. Inbjudan från den svenska regeringen var ett ärofullt anbud. Den svenska stormakten var bl a protestantismens värn och i detta låg något som lockade Comenius. Emellertid ansåg sig Comenius tvingad att avböja inbjudan. Till De Geer angav han två skäl, l. Han ansåg sig inte vuxen uppgiften, att förnya den svenska folkundervisningen, 2. Han var rädd för avundsjuka och ovilja. Förmodligen var dessa svepskäl. Hans strävan låg inte i att i land efter land reformera de nationella skolorna. Han ville skapa ett universellt system för undervisning och en skola som skulle kunna användas överallt. I sitt svar till De Geer erbjöd han sig att till ett svenskt sändebud i England redogöra för sina tankar samt att översätta Didactica Magna till latin. Men situationen skulle förändras snabbare än någon kunnat ana. Johannes Matthiae, drottning Kristinas lärare och biskop i Strängnäs 1643, hade genom studieresor i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och England förvärvat en omfattande bildning och rik språkkunskap. Matthiae utnyttjade Den öppna sprAkdörren i sin undervisning av Kristina. Han var också väl förtrogen med Comenius didaktik. 10 Orbis Pictus är en bok som kommer vAra dagars ABC-böcker närmast

9

26

Comenius arbete i England blev plötsligt mycket komplicerat genom hastigt uppkomna spänningar mellan den engelske kungen och parlamentet. Inbördeskrig stod för dörren. Comenios önskade sig till Sverige. I början av augusti 1641 anlände han till Norrköping för att träffa De Geer. Denne befann sig dock på resa, varför Comenios begav sig till Stockholm. Där önskade han träffa drottningens lärare, vilket också skedde. Comenios ville informera sig om situationen i Sverige och om de förväntningar som regeringen eventuellt ställde på honom. Därefter mötte han den svenske rikskanslern, landets egentlige ledare, Axel Oxenstierna. Vi lämnar ordet till Comenios själv: Jag blev därefter tillsagd att bege mig till Stockholm till den vittberömde Rikskanslern, Herr Axel Oxenstierna, och av honom blev jag så skarpt utfrågad under fyra dagars tid, som jag inte blivit av någon av de lärde. Först i frågan om skolan, genom alla frågor, som tänkas kunde. Jag återvände och fick av honom [Oxenstierna] höra något, som jag inte hade väntat mig: till att reformera skolväsendet i hela det svenska riket hade Riksrådet (ty Kristina hade ännu inte övertagit styrelsen) valt J. A. Comenius; även biskoparna hade tillstyrkt.I1 Oxenstierna hade önskat att Comenius med sin didaktiska modell skulle arrangera den svenska folkundervisningen och motverka den i befolkningen omfattande Luther-kritiken. Rikskanslern hade bestämt avfärdat didaktikerns pansafiska lära. Oxenstiernas bedömning verkar ha varit rimlig: Comenios är inte känd som någon framträdande religionsfilosof under det att hans didaktik intar en central roll i pedagogikens historia. Comenius tvekade emellertid varför Oxenstierna ansåg sig tvingad att kalla Comenius till tjänst i den svenska folkundervisningens tjänst. Från svensk sida menade man vidare, att Comenios borde bosätta sig i Sverige under den tid han skulle ägna sig åt den svenska skolan. De Geer erbjöd honom bostad, Oxenstierna föreslog 11 Ur Comenius. J. A. (1975): Självbiografi. Årsböcker i svensk undervisningshistoria. Föreningen för svensk undervisningshistoria. Vol 131, Stockholm.

27

den dåvarande svenska hanmstaden Elbing som lämplig adress. De Geers förslag avböjdes av en misstänksam Comenius, då han av engelsmannen John Dury hört, att »The people (in Sweden) don't like foreigners, and do not approve of any improvement, but quickly become suspicious.» Denna varning hade Comenios tagit på så stort allvar att han som ren säkerhetsåtgärd sänt alla sina manuskript till Lizza vid avresan från England till Sverige. Till Elbing anlände dock Comenios efter avresa den 2 oktober 1641 från Norrköping. Besöket i Sverige hade givit Comenios nya impulser. Han hade träffat filosofen Descartest2 på Stockholms slott och säger i sin självbiografi: En dag företog sig mina vänner att ta med mig till ett samtal med Rene Descartes, vilken bodde i behaglig avskildhet utanför staden. Vi utbytte åsikter i omkring fyra timmars tid: han framställde för oss sin filosofis innersta kärna, och jag hävdade, att all mänsklig kunskap, som utgår endast från sinnena och från tankens beräkning, är ofullständig och full av luckor. Vi åtskildes i vänskap: vi uppmuntrade honom att ge ut sin filosofis grundtankar, och han uppmuntrade mig på samma sätt att förverkliga min plan, bl a med detta uttalande: Jag går inte utöver filosofin, och hos mig kommer sålunda att finnas blott en del av det, som i sin helhet kommer att finnas hos Dig.t3

Också mötet med Oxenstierna hade gjort mäktigt intryck på Comenius. Han meddelar detta i flera brev till De Geer och till andra ute i Europa. I introduktionen till Opera didactica omnia nämner Comenios att han träffat avtal med rikskansler Oxenstierna att författa läromedel för den svenska skolan. Han sänder dessutom det hemliga manuskriptet Via lucis (Ljusets väg) till Oxenstierna. Detta kan uppfattas som ett fåfängt försök att övertyga rikskanslem om pansofins förtjänster. Via lucis uttrycker nämligen Comenios kristna universalfilosofi. Hela världen uppfattas där som en Guds skola som förbereder för den himmelska akademin. Denna skola har till stora delar ödelagts 12 Senare ville Drottning Kristina bilda en lärd akademi i Stockholm. Hon inviterade reformvänliga och toleranta män att ingå i denna akademi, t ex orientalisten Christian Rave, läkaren och juristen Herman Conring, filosofen Rene Deseartes och Johan Amos Comenius. 13 Comenius: Självbiografi.

28

av människorna. För att komma till rätta med detta förhållande, fordras ett universellt ljus, det ljus som framstår när det som Gud skapat blir uppenbart, samlat och enkelt fattbart. För att få detta ljus att brinna klart, skapar Comenius fyra hjälpmedel: l. Universella läromedel, kompendier, encyklopedier. Dessa utgör ljusets facklor, 2. Universella skolor. Dessa blir ljusets bärare, 3. Ett universellt kollegium. Detta blir ljusets tjänare, och 4. Ett universellt språk. Det blir ljusets olja. Dessa hjälpmedel kommer att föra människorna samman till ett folk som alla lever i det kristna landet. Reaktionen från England på Comenius löfte att skriva läromedel för den svenska skolan kom genast. Den puritanske pedagogiske teoretikern Samuel Hartlib menade att Comenius inte skulle göra vad andra kunde göra, dvs skriva läromedel att utnyttjas i skilda länders undervisning. Comenius tjänster skulle utnyttjas till större saker. I denna situation skriver Comenius ett brev till Oxenstierna för att be om entledigande från de uppgifter han påtagit sig för svenskamas räkning. Svaret är tydligast möjliga: ett blankt Nej. Istället knyts alltså Comenius allt hårdare till Sverige, inte minst genom att hans Moderskolan översätts och föreligger på svenska redan år 1642,14 dvs fjorton år efter den bömiska orginaleditionen och nio år efter den tyska utgåvan. Comenius kände sig därmed bunden av sitt löfte och inledde arbetet med den svenska skolan som han lovat. Det blev inte tal om något annat än rent didaktiska skrifter och arbeten. Via lucis hade inte gjort något intryck på den svenske rikskanslern. Under nästan åtta år, fram till år 1650, arbetade Comenius med att skriva metodiska handledningar för språkundervisningen, latinska språkläror för skolans olika stadier, ordböcker m m. Han hade beslutat sig för att skriva sex olika böcker och dessa skulle publiceras samtidigt. Allteftersom tiden gick, blev inte minst De Geer, som finansierade Comenius ur egen ficka, allt mer otålig. De Geer insinuerade t o m att Comenius ägnade 14 Senast utgiven på svenska är 1913.

29

mer tid åt sin religion än åt uppdraget att skriva läromedel för den svenska skolan. Oxenstierna, som låtit kora sig till ny kansler vid Uppsala universitet, visade också tecken på otålighet då han i kraft av sin ställning inlett en ny ideologisk debatt om den svenska bildningen. Trots hot om minskat eller helt indraget understöd från De Geer och erbjudande om uppdrag från när och fjärran, ansåg sig Comenius bunden av sitt löfte till Oxenstierna: Samvete och frihet, dessa människans högsta klenoder, säljer man icke för penningar, skriver han. För att visa, att arbetet fortskred som planerat, begav han sig åter till Stockholm år 1646. Han bar med sig manuskriptet till Methodus linguarum novissima (Den senaste språkmetoden). Detta manuskript underställdes tre sakkunniga, som uttalade sig positivt om dess innehåll. Drottningens lärare, som inte fanns bland de sakkunniga, uttalade dock skarp kritik mot manuskriptet. Han ansåg att det endast innehöll ideer, metodiska råd och reflektioner. Det borde, hävdade han, ge konkreta instruktioner i alla avseenden. Manuskriptet trycktes år 1646 som en illustrerad lärobok och hålls av dagens comeniuskännare som en av hans främsta metodböcker. Comenius uppfyllde sitt löfte och skrev åtta olika läromedel för svensk språkundervisning. Dessa omfattade bl a grammatikor, ordböcker, metodiska handledningar för lärare och mer teoretiskt hållna arbeten. Böckerna kom emellertid inte i någon större utsträckning i bruk i svensk undervisning. Däremot fick Comenius tankar på ett annat sätt stor betydelse för svensk folkbildning. När drottningens lärare, som kan betraktas mera som byråkrat än som filosof, fick uppdraget att utarbeta den nya svenska skolstadgan var det de »Böhmiska brödernas>> skolordning han presenterade. Denna var författad av Comenius och den enda, utöver Matthire själv, som kände till detta förhållande var Oxenstierna. skolordningen antogs av riksd~gen år 1649. Denna berömda skolordning kan således sägas vara signerad av Johan Amos Comenius.ts

15 Jfr Ruth Nilsson: (1958): Amos Comenius och Sverige. I Antropos Nr 4:1958, s 70.

30

Comenius arv till den didaktiska eftervärlden Comenius skrev direkt efter sitt slutförda uppdrag för Oxenstierna ett arbete som skulle bli lika spritt som tidigare Språkdörren, nämligen: Orbis Sensualium Pictus (Sinnevärlden i bilder16). Genom ett stort antal träsnitt förverkligades nu Comenius ide om åskådningens betydelse i undervisning också för läromedlen. I boken åskådliggörs en hel liten värld. Till bilderna ansluter sig en enkel undervisande text. Genom Sinnevärlden i bilder ser vi upprinnelsen till de följande seklernas strävan att åstadkomma åskådningsmaterial för konkret undervisning. Denna bedrift i sig ställer Comenius i en särskild ställning bland didaktikens klassiker. Men bäst känner vi kanske Comenius för hans försök att ordna hela det universella kunskapsinnehållet i ett system, ett breviarium tillgängligt för alla människor. Denna systematik utgår från de huvudpunkter som idag åter är centrala i debatten kring den nya svenska grundskolan och som vi förknippar med didaktik och didaktisk forskning, nämligen ett reflekterande alfabet: • Vad? • Hur? • När? • Varigenom? Dessa för didaktiken centrala frågor har på olika sätt följt didaktikens utveckling under snart 400 år. Comenius pekade dessutom ut en rad olika undervisningsfrågor som senare kommit att utgöra mer eller mindre centrala frågor inom filosofisk, pedagogisk och didaktisk forskning. T ex att •

undervisning skall ses ur ett livsperspektiv där hänsyn tas till hela den värld som människan och omvärlden

l6 Till svenska första gången år 1680. Därefter har nio upplagor publicerats på svenska. Senast år 1796. Fram till 1967 har inte mindre än 245 upplagor publicerats på 27 olika språk.

31

•

•

•

•

•

• •

•

etablerar. Här finner vi många fenomenologers intresse för Comenius. undervisningen skall alltid följa ett program som är inrättat efter naturens lagar och anpassat till elevens utveckling den intellektuella utvecklingen samspelar med den kroppsliga så att intellektuell och kroppslig övning verkar utvecklande på varandra undervisning måste starta från modersmålet som centralt innehåll och alla andra undervisningsinnehåll måste återföras på modersmålet all undervisning måste vara åskådlig och kunna uppfattas med sinnena och instrueras att genom dessa abstrahera kunskaper och färdigheter systematisk undervisning bör starta i 3-års åldern. Därför måste alla mödrar tränas för denna uppgift. Därav följde i Comenius egen tid ett argument för att också kvinnan skulle få tillgång till undervisning i skolan, ett förhållande som då var långt ifrån självklart i de europeiska länderna, undervisningens innehåll bör vara ordnat så att det utgör en tankeenhet, lärarna måste specialtränas i konsten att utveckla undervisningsmetoder och att identifiera elevens individuella utveckling, språkundervisningen måste anpassas efter livets krav och undervisas som levande organiska helheter och inte anpassas tillliv lös grammatikövning.

För Rousseau, Pestalozzi, Piaget och andra efterföljare, inte minst i vår egen tid, som på skilda sätt ansluter till den didaktiska grundsyn som Comenius vidareutvecklat självständigt men med inflöden från t ex Platon, Bacon, Campanella, Galilei etc är hans arbeten intressanta ur flera olika aspekter: Dels hur han kom fram till sina ideer genom filosofiska och teoretiska överväganden, prövade och modifierade i praxis, utvecklade han iden till hur organiseraodet av en permanent bildning för alla människor skulle se ut. Men också hans systematik, med vilken han bildade ny kunskap om människan som ett lärande subjekt. 32

Vad som där blivit en källa till kunskapsutveckling är hans ide om att undervisning bör ske med gradvis stegrad svårighetsgrad, genom bildning och tillägnande av kunskapskulturella helheter där strukturer, innehåll och metoder i den didaktiska verksamheten bör utgöra grunden i undervisningen.

Tomas Kroksmark

33

Stora undervisningsläran: En fullständig framställning av konsten att lära alla allt eller: En tillförlitlig och god metod att i alla menigheter, städer och byar i ett kristligt rike få sådana skolor till stånd, där all ungdom av båda könen utan undantag undervisas i bokligt vetande, hyfsas i sina seder och vänjs vid fromhet och på så sätt vid unga år rustas för allt, som är av betydelse för detta och det tillkommande livet. Metoden utmärker sig för tidsbesparing, tilltalande form, och grundlighet. Beträffande allt som här anbefalls har vi tillsett: Att Grundsatserna framgår ur tingens innersta väsen; Att Sanningen belyses med motsvarande exempel från olika områden för mänsklig verksamhet; Att Ordningsföljden inom studierna uppställs efter år, månader, dagar och timmar; - och slutligen visas En Lätt och säker väg att lyckligt förverkliga detta. Det huvudsakliga syftet med vår undervisningslära är att söka och finna tillvägagångssätt, med vilket följande önskemål kan förverkligas: Lärarna skall undervisa mindre, lärjungarna däremot lära mer. Skolorna skall erbjuda mindre bråk, leda och fåfångt arbete men kunna uppvisa mer fritid, större trevnad och gedignare framsteg. Den kristna staten skall lida mindre av mörker, oreda och tvedräkt men däremot få mera av ljus, ordning, fred och ro. Ps. 67:2, 3: Gud vare oss nådig och välsigne oss! Han läte sitt ansikte lysa över oss och förbarme sig över oss, att vi på jorden bör känna din väg, bland alla hedningar din frälsning!

35

Tillläsaren l. Didaktik betyder konsten att undervisa. Några framstående män, som känt medlidande med det Sisyfusarbete, som bedrivs i skolorna, har nyligen tagit sig före att komma denna konst på spåren. De har gått till väga på olika sätt, och resultaten har också utfallit olika. 2. Några avsåg endast att ge korta ledtrådar, hur man lättare skulle kunna undervisa i det och det språket. Andra har försökt sig på genvägar att snabbare bibringa sina medmänniskor en eller annan vetenskap och fårdighet Åter andra ännu något annat. Men nästan alla har de utgått från yttre, genom en mer bekväm praxis vunna s.k. aposterioriska iakttagelser. 3. Vi vågar utlova en stor undervisningslära, d. v .s. en fullständig framställning av konsten att lära alla allt. Och det skall ske på ett säkert sätt, så att resultatet inte kan utebli. Vidare snabbt, utan omak och ledsamheter för vare sig lärare eller lärjungar, snarare till förlustelse för båda parterna. Och slutligen grundligt, inte ytligt och för skenets skull utan åsyftande verklig boklig bildning, hyfsade seder och innerlig religiositet. Äntligen härleder vi allt detta a priori, d.v.s. ur tingens eget oföränderliga väsen, liksom ur en sprudlande källa, som ger upphov till aldrig sinande vattenbäckar, -och när vi åter samla dessa bäckar i en enda strömfåra, grundlägger vi den fullständiga konsten att upprätta fullständiga skolor. 4. I varje fall är det något stort och högeligen önskvärt, som här utlovas. Men vi förutser lätteligen, att det för många kommer att te sig som drömbilder snarare än som en framställning av något visst säkert. Var och en gör emellertid klokast i att hålla inne med sin dom, till dess han fått veta, vad som ligger till grund för det hela. Men då står det honom fritt inte bara att döma utan också att yttra sig. Ty vi önskar inte och begär ännu mindre av någon att han ansluter sig till något, som han icke fullt utforskat. Istället uppmanar vi på det bevekligaste varje iakttagare, som ger sig in på detta område, att med skärpa göra 36

bruk av sina egna sinnen och inte låta sig bländas av andras åsikter. 5. Det är sannerligen en mycket allvarlig sak, och liksom alla måste längta efter dess genomförande, måste också alla sätta sig in i den och med gemensamma krafter arbeta på den; - den rör ju mänsklighetens gemensamma väl. »Vilken större och bättre tjänst kan vi» - för att tala med Cicero - »göra staten än att uppfostra och undervisa ungdomen?» I synnerhet under nuvarande förhållanden, då den sjunkit så lågt, att allmänna meningen fordrar dess tuktande och tyglande. Filip Menlankton å sin sida skriver: »att uppfostra ungdomen riktigt betyder åtskilligt mer än att erövra Troja.» Samma innebörd har Gregorius av Nazians ord: >>Det är den högsta konsten att uppfostra en människa, därför att människan är den mångsidigaste och mest invecklade av alla varelser.» 6. Att meddela denna högsta konst är därför en mödosam uppgift och tarvar ett synnerligen skarpt omdöme; för detta är det inte nog med en enda människas omdöme, flera måste yttra sig, därför att ingen är så skarpsynt, att inte en hel dellikväl undgår hans skarpblick. 7. Därför har jag rätt att begära av mina läsare, ja, vid mänsklighetens lycka besvär jag alla, inför vilkas ögon detta kommer, för det första, att de inte anser det förhastat att våga sig på ett så storslaget företag och rent av ställa det i säker utsikt, det sker ju alltigenom i ett gagneligt syfte. För det andra, att de inte utan vidare ger upp hoppet, om första försöket skulle slå fel och inte lyckas ge fullt tillfredsställande lösning åt den uppgift, som vi inlåtit oss på med så många goda föresatser. Fröet måste nämligen först gro och sedan så småningom utveckla sig vidare. Om därför detta mitt arbete också är ofullkomligt och inte når sitt mål, kommer dock verkligheten själv att visa, att det betecknar en högre ståndpunkt, som ligger målet närmare än den hittills nådda. Till sist ber jag mina läsare att vid läsningen lägga sig vinn om den uppmärksamhet och ihärdighet, det på en gång fria och skarpa omdöme, som frågor av största räckvidd fordra. Det är min plikt att enklast möjligt ange huvudpunktema i de nya 37

uppslagen samt slutligen att med full tillförsikt överlämna det förra åt alla oförvillade hjärnors redliga omdöme, det senare åt deras vidare undersökning. 8. I den grad av fulländning, som denna undervisnings- och studiekonst nu synes åsyfta, var den till god del okänd under de gångna århundradena. Därför erbjöd ländernas bildnings- och skolväsen fullt upp med arbete och besvär, vacklan och spegelfäkterier, villfarelser och skröpligheter, och endast de, som är begåvade med utomordentliga anlag, kunde arbeta sig fram till en grundligare bildning. 9. Emellertid har Gud på sistone låtit morgonrodnaden till en ny tid randas, i det han i Tyskland uppväckt ett antal dugliga män, som fyllda av ovilja över den förbistring, den i skolorna vanligaste metoden åstadkommit, gjort undersökningar angående sättet att bibringa språk och färdigheter med tidsvinst och större lätthet. De har icke uppträtt samtidigt, och därför har också resultatet av deras verksamhet utfallit olika, som framgår av deras pedagogiska skrifter och alster. 10. Jag tänker på män sådana som Ratich, Lubinus, Helwig, Ritter, Bodinus, Glaum, Vogel, Wolfstim och andra, vilkas bekantskap jag till äventyrs ännu inte gjort, och på den, som förtjänar att nämnas först och främst, J ohan Valentin Andrere. I sina ypperliga skrifter har denne på ett förträffligt sätt avslöjat bristerna på det kyrkliga och politiska området liksom inom skolväsendet samt åter och åter angivit, hur bot skulle rådas härpå. Men också Frankrike har gripit sig an med detta Sisyfusarbete, i det Janus Crecilius Frey år 1629 i Paris utgav ett vackert arbete i didaktik benämnt »En ny och bekväm väg till de gudomliga vetenskaperna och färdigheterna, till språk och improviserande talekonst». 11. Så ofta jag haft tillfälle att bläddra i dessa arbeten, har jag känt ett obeskrivligt nöje, som till god del hindrat min smärta över fosterlandets förfall och hela Tysklands bedrövliga läge. Ty jag började hoppas, att Försynen inte för intet fogat så, att de gamla skolornas förfall och grundandet av nya enligt nya 38

ideer sammanföll i tiden. Den som ämnar uppföra en ny byggnad brukar ju först jämna byggnadsplatsen och rasera det tidigare obekväma och bofälliga huset. 12. Denna tanke väckte hos mig glada förhoppningar, blandade med innerlig tillfredsställelse. Men så skingrades de åter, då jag ansåg, att denna viktiga fråga inte behandlades grundligt nog. 13. Då jag senare önskade bli närmare underrättad om ett och annat och också själv ville ge vinkar angående åtskilligt, vände jag mig i brev till den ena efter den andre men förgäves. Dels är de alltför avundsjuka på mina nya uppslag, dels kommer breven inte fram till adressaterna, utan jag får dem tillbaka obesvarade. 14. Blott en av dem (den store J. V. A.) svarade vänligt, att han ville överlämna sin fackla i mina händer, och uppmuntrade mig att också våga något. Liksom eggad härav började jag allt oftare tänka över dessa saker, tills slutligen en lidelsefull nitälskan för det allmänna framåtskridandet tvang mig att gripa mig an med ämnet från grunden. 15. Sedan jag alltså lagt andras uppfinningar, tankar, iakttagelser och vinkar åt sidan, satte jag mig in i saken från första början och undersökte lärokonsten eller »discentia» (jag tillåter mig detta av Tertullianus använda uttryck) med avseende på dess grunder, principer, metoder och mål. 16. Så har denna avhandling kommit till, som jag hoppas framställer saken fullständigare, än hittills skett. Den avfattades först på mitt modersmål till bruk för mitt folk men översattes sedan, på välvilliga människors uppmaning, tilllatin för att om möjligt gagna vidare kretsar.17 17. Ty såsom Lubinus säger om sin undervisningslära: Kärleken bjuder oss att icke snålt hålla mänskligheten, vad Gud uppenbarat till dess välfärd, utan göra det kunnigt för all värl17 Didactica M agna förelåg som manuskript år 1632 och publicerades sex år senare på tjeckiska. Först 1657 utgavs en latinsk översättning.

39

den. Det ligger nämligen i det godas natur att göra alla delaktiga av detsamma; det räcker bättre och rikligare till för alla, ju mer och åt ju flera det erbjuds. 18. Människokärleken föreskriver även, att man inte vägrar sin nästa hjälp, då man känner hans betungade läge. Allra minst får man vägra att hjälpa, då det som i föreliggande fall inte gäller bara en människa utan många och inte bara människor utan städer, provinser, riken, ja hela mänskligheten. 19. Är emellertid någon en sådan pedant, att han anser det oförenligt med teologens kall att behandla skolfrågor, bör han veta, att detta för mig varit en samvetssak, som jag dryftat i djupet av min själ. Men jag kände, att jag inte kunde bli av därmed, med mindre än att jag lydde Gud och utan vidare handlade såsom han ingav mig. 20. Ni kristna, tillåt mig att tala till er med större självförtroende! De som känner mig närmare vet, att jag är sparsamt begåvad och så gott som utan all vetenskaplig bildning. Men de vet också, att jag beklagar de brister, som vidlåta vår tid, och att jag ivrigt åstundar att om möjligt vår längtan efter något bättre måtte stillas, det bör ske tack vare mina egna eller andras intentioner, allt kommer ändå allenast av Guds nåd. 21. Finns således också här något gott uppslag, så är det inte mitt verk utan Hans, som brukar bereda sig lov av barnens mun, som visar sig trofast, sannfärdig och god och därför ger åt de bedjande, upplåter för de klappande och låter de sökande finna (Luk. 11 :9), Hans, vars välgärningar mot oss vi gärna överlåter på andra. Min frälsare vet, att mitt hjärta är utan illvillig list och att det icke känner någon skillnad mellan att undervisa och undervisas, förmana och förmanas, att vara den högst uppsatte bland lärare, om det anstår mig, eller den ringaste av lärjungar, om jag väntade något resultat därav. 22. Vad Gud låtit mig se, framlägger jag därför här. Låt det vara gemensam egendom!

40

23. Finner någon något bättre, gör han på samma sätt, så att han inte anklagas för synd av sin herre för att han grävt ner och gömt sitt pund i en duk. Ty Gud vill, att hans tjänare skall ockra med sina andliga pund och inlämna dem i växelbanker, så att de inbringa nya pund (Luk. 19). Sätta vårt mål så högt vi förmår, det krävs alltid av oss: Börjar vårt verk i Gud, vinner vi seger till sist.

41

Rundskrivelse Till all mänsklig överhet, statemas ledare, kyrkans prästerskap, skolomas rektorer, barnens föräldrar och målsmän: Nåd och frid av Gud vår frälsare Jesu Kristi fader i den Helige ande. l. Sedan Gud i begynnelsen skapat människan av jordens stoft, insatte han henne i en lustgård, som han planterat i Österlandet, icke blott för att hon skulle vakta och vårda den (l Mos. 2: 15) utan även för att hon själv skulle vara en Herrens lustgård.

2. Såsom paradiset var den angenämaste plats i världen, så var människan den härligaste av alla skapade varelser. Paradiset var anlagt mot den uppgående solen, människan skapad efter Hans avbild, som är av begynnelsen, från evighetens dagar. I paradiset fanns träd av alla slag, som förekommer spridda över hela jorden, sköna att se på och ljuvliga till att äta av. I människan åter företräds varje element, alla former och formskiftningar och förenas såsom i en samlingspunkt, så att den gudomliga vishetens konstfärdighet fått ett sammanfattande uttryck i henne. Paradiset hyste kunskapens träd, i människan finns själva odödlighetens träd, Guds vishet, som slagit sina eviga rötter i henne (Pred. 1:13). En flod gick ut från lustgården för att bevattna paradiset och delade sig i fyra huvudfloder (l Mos. 2:10). Människohjärtat vattnas av den Helige andes mångahanda håvor, och från hennes liv flyter åter strömmar av levande vatten (Joh. 7:38), d.v.s., Guds vishet utgjuter sig rikligen i människan och genom människan, likt floder, som delar sig åt alla håll. Det betygar också aposteln, då han säger, att Guds mångfaldiga visdom skulle nu i och genom församlingen bliva kunnig för furstama och väldigheterna i den himmelska världen.(Ef. 3:10). 3. En lustgård för sin Gud är därför varje människa, om hon förblir, där hon är ställd. På samma sätt jämför Skriften ofta församlingen, denna sammanslutning av människor, som givit sig åt Gud, med ett Herrens paradis, örtagård, vinberg. 4. Men ve oss olyckliga! De lekamliga fröjdernas paradis, där vi är, har vi förlorat. De andliga fröjdernas paradis, som vi 42

själva är, har vi likaledes givit till spillo. Vi är utstötta i ödemarken, och vi själva befinner oss i en ödemark, en skrämmande och vidrig öken. Ty vi är otacksamma för de lekamliga och andliga håvor, varmed Gud överhopas oss i paradiset. Med rätta är vi därför berövade båda delarna, och själ och kropp är prisgivna åt vedervärdigheter. 5. Låt oss härom höra profeten, som säger till den stolte, till straff förfallne konungen av Tyrus på följande sätt: »l Eden, Guds lustgård, bodde du, höljd i alla slags ädla stenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, karbunkel och smaragd jämte guld; du var prydd med smycken och klenoder, beredda den dag, då du skapades. Du var en kerub, som skuggade vida, och jag hade satt dig att vara på det heliga gudaberget, du fick där gå omkring bland gnistrande stenar. Lyckosam var du på dina vägar från den dag, då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. Men under din myckna köpenskap blev ditt inre fylld med orätt, och du föll i synd. Då förvisade jag dig från gudaberget och förgjorde dig, du vittskuggande kerub ... Efter som ditt hjärta högmodades över din skönhet och du förspillde din vishet för ditt pråls skull, därför slog jag dig ned till jorden» etc. (Hes. 28:13 o. f.). Ack ja, han fördrev oss och förskingrande oss i sin rättmätiga vrede, och om vi är såsom lustgården Eden, är vi liksom en öde öken. 6. Men lovad och prisad till evig tid vare vår barmhärtige Gud, som, även om han lämnade oss ett ögonblick, dock icke stötte oss bort i evig ensamhet. Ja, han sände t.o.m. sin vishet, varigenom himmel och jord och allt grundats, och i sin barmhärtighet har han åter kringhägnat sitt övergivna paradis, människosläktet. Han har inympat nya rotskott från det himmelska paradiset i våra hjärtans vissna och förtorkade träd, som låg där nedhuggna och sargade av lagens yxa. Han har gjort det möjligt för dem att slå rot och växa upp, i det han vattnat dem med sitt eget blod och låtit sin Helige andes mångfaldiga gåvor genomströmma dem såsom levande vattenbäckar samt sänt sina arbetare, de andliga örtagårdsmästarna, att troget dra försorg om den nya Guds plantering. Ty så talar Gud till Esaias och i hans person till andra: Jag lägger mina ord i din mun och skymmer 43

dig med mina händers skugga för att plantera himmeln och grunda jorden och säga till Sion: »Du är mitt folk» (Jes. 51:16). Så grönskar den då på nytt, kyrkans örtagård, Guds hjärtas glädje, såsom han åter säger hos Jesaja (51:3): Herren har förbarmat sig över Sion, har förbarmat sig över alla dess öde platser och har gjort dess öken lik Eden och dess hed lik en Herrens trädgård, fröjd och glädje, lovsång och strängaspel skall finnas. Och hos Salomo (Höga Visan 4:12, 13): »En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa. Såsom en park av granatträd skjuter du upp med de ädlaste frukter, med cyperblommor och nardusplantor» ... Därpå svarar bruden, kyrkan: >>Ja, en källa i lustgården är du, en brunn med friskt vatten och ett rinnande flöde ifrån Libanon. Vakna upp, du nordanvind, och kom, du sunnan~ind; blås genom min lustgård, låt dess vällukt strömma ut. Må min vän komma till sin lustgård och äta dess ädla frukter.» (Höga V. 4:15-16). 8. Men lyckas den så väl, som önskvärt är, denna Guds paradisplantering? Växer alla telningar lyckligt fram? Bär alla träd i den nya planteringen nardus, saffran, kanel, myrra, kryddor och kostliga frukter? Låt oss lyssna till Guds röst, som ropar till sin kyrka: Jag har planterat dig såsom en ädel vinstock av idel äkta frö. Men hur har du nu blivit mig förvandlad till en vild och bitter vinstock? (Jer. 2:12.) Gud klagar över att också den nya paradisplanteringen urartar. 9. Av dylika ångestrop överflödar den Heliga skrift: allsköns oreda möter deras blickar, som tagit sig före att skärskåda mänskliga ting; detta gäller t.o.m. i avseende på kyrkan. Den visaste av människor, Salomo, som sorgfälligt övervägt allt under solen ävensom sina egna tankar, ord och gärningar, brister ut i klagan över att han icke funnit annat än fåfänglighet och förvirring: vad k,rokigt var kunde icke bliva rätt och bristema kunde icke räknas (Pred. 1:15). Ja, t.o.m. visheten skapar oro och ökar själens kval (vers 18). 10. Den som icke känner sin svaghet botar den icke: den som icke förnimmer smärtan suckar icke; den som icke anar faran ryggar icke tillbaka, om så han står inför en avgrund. På samma 44

sätt kan det icke heller förundra, att den som icke ser det förvirrade tillstånd, vari mänsklighet och kyrka befinner sig, icke heller känner sig gripen därav. Men den som ser sig och andra täckta med oräkneliga fläckar, den som märker egna och andras sår och bulnader, hur de vara sig mer och mer, den vars näsa fylles av den fräna stanken därifrån, den som ser, hur han själv och andra står omgivna av farliga bråddjup och avgrunder, hur han överallt går bland snaror, som lagts för honom, hur hans väg beständigt för över branta sluttningar, den som ser den ene efter den andre störta ner, han kan svårligen annat än rysa, hissna, förgås av smärta. 11. Ty är något hos oss och i våra förhållanden på rätt plats eller i rätt skick? I ställer för kunskapen, vari vi skulle likna änglarna, härskar hos de flesta så stor slöhet, att de är lika okunniga som boskapen om saker, som det oundgängligen är nödvändigt att ha kunskap om. I stället för klokheten, genom vilken vi, som ju är bestämda för evigheten, skulle rusta oss för evigheten, råder en sådan glömska icke blott om evigheten utan även om dödligheten, att de flesta prisgiva sig åt jordiska och förgängliga ting, ja ge sig döden själv i våld. I stället för den himmelska visheten, varigenom det kunde förunnas oss att känna och ära det högsta goda och så erfara den ljuvaste fröjd, råder det skändligaste avfall från denna Gud, i vilken vi lever, rör oss och har vår varelse; trots detta råder en dåraktig vrede mot hans heliga styrelse. I stället för ömsesidig kärlek och uppriktighet härskar ömsesidigt hat, fiendskap, krig och blodsutgjutelse, i rättfärdighetens ställe obillighet, orättfärdighet, förtryck, stöld, rov. I kyskhetens ställe har det kommit osedlighet och skamlöshet i tanke, tal och handlingar; i enfaldens och sannfärdighetens ställe lögn, bedrägeri och illvillig list. Ödmjukhetens plats har intagits av högfärd och uppblåsthet människorna emellan. 12. Ve dig, olycksaliga släkte, att du så urartat! Herren skådar från himmelen ner på människors barn för att se, om där är någon förståndig, som frågar efter Gud. Men alla är de avvikna, allesammans fördärvade; ingen är som gott gör, icke en enda (Ps. 14:2, 3). Också de som rosar sig såsom andras ledare före45

går med dåliga exempel och leder på avvägar; de som skulle vara ljusbringare sprider vanligen mörker. Varest något gott och sant ännu äger bestånd, där är det stympat, lemlästat, sönderslaget, ja endast skugga och fördom i jämförelse med vad det borde vara. Den som icke märker detta må veta, att han lider av svindel. Men de visa, som ser, hur det står till med dem själva och andra, icke genom allmänna meningens titthål utan i sanningens klara ljus, de ser, vad de ser. 13. Men en dubbel tröstegrund är oss övrig. För det första: Gud bereder åt sina utvalda ett evigt paradis, där fullkomligheten skall återvända, fullare och starkare än den första, den nu förlorade. In i detta paradis gick Kristus ur sitt jordiska liv (Luk. 23:43), dit rycktes Paulus (2 Kor. 12:4), och dess härlighet skådade Johannes (Uppb. 2:7; 21:10). 14. Den andra tröstegrunden är, att Gud redan här småningom förnyar kyrkans paradis och omskapar dess ödemarker till en lustgård, såsom framgår av de anförda profetiorna. Vi har redan sett detta högtidligt ske tid efter annan: efter syndafallet, efter syndafloden, efter Israels intåg i Kanaan, under David och Salomo, efter återkomsten från Babel och Jerusalems återuppbyggande, efter Kristi Himmelsfärd och evangeliets förkunnelse inför hedningarna, under Konstantin o s v. Om till äventyrs också nu, sedan så fruktansvärda krig rasat och länder ligga förhärjade vitt och brett, barmhärtighetens fader börjar se ner på oss med nådigare blickar, så är vi förpliktade att tacksamt gå honom till mötes och själva söka hjälpa upp våra angelägenheter med medel, som Gud, den allvise och allting länkande, kommer att anvisa oss. 15. Av allra största vikt är emellertid, vad Skriften lär oss, nämligen att ungdomens rätta fostran är den tillförlitligaste vägen under solen, då det gäller att råda bot på det mänskliga fördärvet. Ty då Salomo genomvandrat de mänskliga villfarelsernas alla irrgångar och klagande bekänner, att det krokiga icke kunde bli rätt och bristerna icke kunde räknas, så vänder han sig slutligen till de unga och besvär dem att tänka på sin skapare i sin ungdoms dagar, att frukta honom och hålla hans 46

bud, ty det hör alla människor till (Pred. 12:13). Och på ett annat ställe: Uppfostra pilten med hänsyn till hans levnadsbana, så skall han icke överge den, även om han också blir gammal! (Ordsp. 22:6) Likaså David: Kommen, barn hör på mig, jag vill lära eder Herrens fruktan (Ps. 34:12). Men också den himmelske David, den sanne Salomo, Guds evige son, som sänts från himmelen för att omskapa oss, visar, kunde man säga, på samma väg, då han yttrar: Låt barnen kommer till mig, och förrnenen dem icke, därför att sådana hör Guds rike till (Mark. 10:14). Men till oss andra säger han: Utan att Ni omvänden eder och varden såsom barnen, ska Ni alls icke inkomma i himmelriket (Matt. 18:3). 16. Vilka ord! Lyssna och betänk noga, vad allas vår herre och mästare sagt: hur han förklarar barnen allena passa för Guds rike, ja vara arvtagare till detta rike; hur han medger del i arvet endast åt dem, som blir såsom barnen. Kära barn, om ni blott kände denna er himmelska företrädesrätt! Er tillhör allt skönt, all rätt till det himmelska fäderneslandet, som står åter inom mänskligheten, er är Kristus, er helgelsen genom Anden, er arvsrätten till den kommande världen. Allt detta, som är ert, tillkommer företrädesvis och ofelbart er; ja det är ert allena, om vi icke omvända oss och blir såsom Ni. Vi vuxna, som anser endast oss som människor och er som små apor, anser oss själva som visa och er som oförståndiga, vi, som förmenar oss själva tala så väl men tycker, att Ni icke kan tala (»vos infantes» ): till er skola är vi hänvisade; Ni är oss givna till mästare. Ert uppförande skall vara oss ett mönster, en förebild för vårt eget. 17. Ville någon undersöka, varför Gud sätter de små så högt, så kommer han ej att finna någon viktigare grund än denna: barnen är alltigenom mera enkla och mottagliga, då det gäller att tillgodogöra sig de botemedel, som den gudomliga barmhärtigheten erbjuder människorna i deras beklagliga tillstånd. Visserligen har detta från Adams fall stammande fördärv genomträngt hela vårt släkte, men den andre Adam, Kristus, har ånyo inympat hela mänskligheten i det livets träd, som är han själv; och ingen är utesluten utom den, som utesluter sig själv genom sin otro (Mark. 16:16). Men det kan inte de små, och så

47

kommer det sig, att barnen, som ej befläckar sig på nytt med synder och otro, nämns som huvudarvingar till Guds rike, blott de vet att stå kvar i den Guds nåd, som de sedan undanfått, och håller sig obesmittade av världen. Detta kan man också lättare lära barnen än andra, då de ännu icke behärskas av dåliga vanor. 18. Av denna orsak bjuder Kristus oss vuxna att omvända oss och bli såsom barnen, d. v. s. lägga bort de onda vanor, som vi hämtat från en dålig undervisning och lärt efter världens dåliga exempel, samt återvända till det forna skedet av enfald, saktmod, ödmjukhet, kyskhet, lydnad o s v. Nu är för visso inget svårare än att lägga bort gamla vanor - vanan är ju ens andra natur - och även om man med hugg och slag driver ut den, så kommer den alltid tillbaka igen, och därför finns det ingen mödosammare uppgift än att bringa en illa handledd människa tillbaka till hennes ursprungliga skick. Ty sådant trädet en gång skjutit upp, högrest eller krypande, med skönt utbredda eller krokiga grenar, sådant förblir det också och låter icke göra om sig. Löten, den kring hjulet krökta träringen, som härdats i sitt läge, brister hellre, än den låter räta ut sig igen; det har erfarenheten visat. Så säger också Gud om dem, som vant sig vid en dålig vandel: Kan en etiopier förvandla sin hud eller en gepard sina fläckar? Då skulle också Ni kunna göra något gott, så vana Ni än är att göra det onda (Jer. 13:23) 19. Härav följer den nödvändiga slutsatsen: Om man skall kunna råda bot på människosläktets fördärv, så måste detta ske företrädesvis genom den ungas varsamma och sorgfälliga fostran. På samma sätt måste den, som vill iståndsätta eller förnya en trädgård, inplantera i den unga träd och genom omsorgsfull vård befrämja deras trivsel. Ty konsten förmår näppeligen omplantera gamla träd och ge dem fruktbarhet. Enkla sinnen, dem tomma, världsliga tankar och vanor ännu icke fyllt och besudlat, är således lämpligast för Herrens tjänst. 20. Detta ger Gud också tillkänna hos profeten (där denne klagar över det allmänna fördärvet), att ingen är övrig, som han kan undervisa och göra uppmärksam på sitt tal; han undantar

48

nämligen »dem, som är nyss avvanda från mjölken, nyss tagna från modersbröstet.» (Jes. 28:9). 21. Det tyckes Herren Jesus också ha velat framställa i bild, då han, i begrepp att fara till Jerusalem, befallde att en åsninna och en åsninnas fåle skulle tillföras honom, och då han senare red in icke på åsninnan utan på fålen. Evangelisten tillfogar ytterligare, att Herren bad att få en fåle, på vilken ingen människa dittills suttit (Luk. 19:30). Skall vi tro, att detta skett och upptecknats för intet? Nej, inte alls; allt vad Kristus sagt och gjort, det största som det minsta, ja varje bokstav i Skriften, gömmer på hemligheter till vår undervisning. Ett står därför fast: visserligen kallar Kristus både ung och gammal till sig och för dem gärna till det himmelska Jerusalem, men de yngre, som världen ännu icke underkuvat, anser han likväl mera ägnade att böja sig under Kristi ok än sådana, som världen redan brutit och fördärvat med sina bördor. Det är därför rätt och billigt att föra de unga till Kristus; åt dem lämnar han med glädje sitt ljuvliga ok och sig själv (Matt. 11:30). 22. Men att förtänksamt fostra de unga, det är att träffa anstalter så att deras hjärtan bevaras från världens frestelser och att det sedlighetens frö, som nedlagts hos dem, bringas till groning genom rena och trogna förmaningar och exempel och att de på så sätt slutligen invigs i sann kunskap om Gud, om sig själva och om de mångfaldiga tingen samt vänjes att se ljuset i Guds ljus samt att älska och ära ljusets fader över allt. 23. Skedde detta, skulle verkligheten bekräfta sanningen av psalmistens ord, då han säger, att Gud berett sig lov av barns och dibarns mun för sina fienders skull för att nedlägga ovännen och den hämndgirige (Ps. 8:3). Han skulle bringa djävulen på skam, som vill hämnas sin fördömelse på dessa Guds telningar, de unga människobarnen, i det han söker fördärva dem genom sin svekfullhet och bibringa dem starka doser av sitt avgrundsgift: onda föredömen, allsköns gudlöshet, förkastliga lockelser, så att de förtorkar i sitt inre och knäcks eller åtminstone tynar av, bli vissna och ofruktbara.

49

24. Och därför har Gud givit de små sina änglar till väktare (Matt. 18:10), och föräldrar har han anställt såsom deras vårdare samt ålägger dem att uppfostra barnen i Herrens tukt och förmaning (Ef. 6:4). Också alla andra varnar han allvarligt för att förarga och förföra de unga genom dåliga exempel, och han uttalar ett evigt ve över dem, som göra så. 25. Men hur få detta till stånd mitt under det överhandtagande världsfördärvet? På patriarkernas tid, då dessa fromma män levde avskilda från världen och verkade inte bara som husfäder utan även som de sinas präster, lärare och mästare, var det lättare. Ty sina barn, som är avskurna från dåligt umgänge, föregick de med dygderika exempel och förde dem på sina vägar med milda erinringar och förmaningar samt, i händelse av behov, också med allvarliga tillrättavisningar. Att Abraham handlat så, betygar Gud själv med orden: Jag vet, att han skall befalla sina barn och sitt hus efter sig, att de skall hålla Herrens väg och göra, vad rätt och gott är (l Mos. 18:19). 26. Men nu bor vi, goda och onda, om varandra, och de ondas tal överstiger vida de godas. De ondas föredöme åter rycker de unga med sig med sådan makt, att de regler för dygdens utövning, som skulle användas såsom motgift, är overksamma eller åtminstone av ringa kraft. 27. Hur går det då, om också dessa sederegler endast räcker till i sällsynta fall? Det finns få föräldrar, som är i stånd att bibringa sina barn något gott, vare sig de själva icke lärt något eller att de, upptagna av annat, försumma det 28 .. Också de lärare är få, som vet meddela de unga något gott. Och finns en gång en sådan, så lägger någon förnäm herre beslag på honom, för att han uteslutande skall arbeta för hans barn. För gemene man finns ingen möjlighet att få dra nytta av honom. 29. Så kommer det sig, att den övriga ungdomen växer upp utan nödig vård, lik en skog, som ingen planterar, vattnar, beskär och håller rak. Därför bemäktigar sig så vilda, tygellösa 50

vanor hela världen, städer och köpingar, familjer och individer, att kropp och själ företer idel upplösning. Om en Diogenes, Sokrates, Seneca eller Salomo i dag stod upp och kom tillbaka, skulle han ej finna förhållandena annorlunda än på sin tid. Om Gud talade till oss från himmelen, kunde han ej säga något annat, än han fordom sa: Alla är de avvikna och allesammans fördärvade; ingen är som gott gör, icke en enda. (Ps. 14:3). 30. Om det därför finns någon, som kan ge eller tänka ut ett råd, hur den uppväxande ungdomen bäst kan hjälpas, eller kan anropa Gud härom med djupa suckar och tårar, han får icke tiga, nej han måste råda, tänka och tala. Förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen säger Herren (5 Mos. 27:18). Förbannad också den som kunde leda den blinde tillbaka till rätta vägen, men icke gör det. Ve den, som förför en enda av dessa små, säger Kristus (Matt. 18:6, 7). Därför, ve också den, som kunde avvända förförelsen men underlåter det. Gud vill icke, att åsnan eller oxen, som går vilse i skog och mark eller dignar under sin börda, skall övergivas, utan att man skall komma djuret till hjälp, även om man icke vet, vems det är, ja även om man vet, att det tillhör ens fiende (2 Mos. 23:4; 5 Mos. 22:1). Också då vi se icke själlösa lastdjur utan förnuftiga varelser och inte bara en och annan utan hela världen på villovägar, skulle vi utan vidare gå lugnt förbi och icke röra ett finger? Nej, absolut inte! 31. Förbannad vare den, som utför Herrens uppdrag försumligt, och förbannad den, som håller sitt svärd ifrån Babylons blod (Jer. 48:10). Kan vi hoppas att förbli utan skuld, om vi likgiltigt fördra våra villfarelsers ohyggliga Babylon? Drag svärdet, du som är kringgjordad med ett sådant, eller vet, i vilken skida det är dolt! Hjälp till att förstöra Babylon, så att Jehova må välsigna dig! 32. Bedriven nitiskt detta herrens verk, Ni överhetens män, Ni Guds den högstes tjänare, och utrota med det rättfärdighetens svärd, varmed Gud kringgjordat er, all oreda som uppfyller världen och förtörnar Gud! 51

33. Bedriven det nitiskt, Ni kyrkans ledare, Ni Jesu Kristi trogne tjänare, och förstör det onda med det tveeggade svärd, som anförtrotts er, ordets svärd! Ty därtill är Ni kallade, att Ni skall utrota och nedslå, fördärva och förinta det onda samt uppbygga och plantera det goda (Jer. 1:10; Ps. 101:5; Rom. 13:4 etc.). Ni har emellertid allaredan erkänt, att man icke kan bekämpa mänsklighetens brister mera framgångsrikt än under de första levnadsåren, att de tidigaste ungdomsåren är den lämpligaste tidpunkten att plantera och uppdra de små telningarna, som ska bestå i evighet, att man ej kan gå lyckligare till väga, då det gäller att bygga ett Sion, där Babylon legat, än om Guds levande stenar, de unga, i god tid brytas, tillhuggas och jämnas samt beredas för det himmelska bygget. Om vi alltså önskar välordnade och blomstrande kyrkor, stater och hem, så bör vi framför allt ställa skoloma i ordning och blomstring, så att de blir äkta, levande verkstäder, där människor bildas, och plantskolor för kyrkor, stater och hem. Så, men också endast så, skall vi omsider nå vårt mål. 34. Men huru detta skall ske och leda till åsyftat resultat, det vill jag, som Gud manat härtill, visa er! Se, hör och märk, vad detta är, Ni, som Gud givit ögon till att se, öron till att höra och förstånd till att döma! 35. Om ett förut icke skådat ljus går upp för någon, bör han ge Gud äran och icke missunna en ny tidsålder detta nya sken! Om man åter i detta nya ljus varsebliver en brist, om än aldrig så ringa, bör man laga, att det skiner vidare och renare eller mana andra att göra så. Flera ögon se mera än två. 36. Så låt oss ömsesidigt hjälpa varandra att i endräkt bedriva Guds verk! Då skall vi också undgå den förbannelse, som hotar dem, som utför herrens verk försumligt. Låt oss på bästa sätt taga oss an ungdomen, jordens kostligaste skatt. Då skall vi få del i den härlighet, vilken lovats dem, som undervisat andra till rättfårdighet (Dan. 13:3). Gud förbarme sig över oss, Så att vi se ljus i hans ljus! Amen. 52

Om nyttan av undervisningskonsten Att didaktiken rätt planläggs och anordnas är betydelsefullt för flera kategorier och institutioner: l. För föräldrarna, som hittills mestadels svävat i ovisshet om vad de har att vänta av sina barn. De har uppsökt och anställt lärare, stämt dem välvilligt genom gåvor, bytt om lärare också, men det har lika ofta varit förgäves som det medfört gott resultat. Men har väl undervisningsmetoden utvecklats till osviklig tillförlitlighet, så måste med Guds hjälp det väntade resultatet alltjämt inträda. 2. För lärarna, av vilka många varit fullkomligt okunniga om en undervisningskonst Om de vill fylla sin plikt, plågar de sig därför och uttömmer de sina krafter i mödosamt nit, eller också ändrar de oavbrutet metod, i det de eftersträvar -något resultat än på ena, än på andra sättet; det hela är dock en obehaglig förbrukning av tid och arbete. 3. För lärjungarna, därför att de på så sätt lätt och lekande skall kunna komma upp på vetenskapens höjder, utan svårighet, motvilja, gråt och stryk. 4. För skolorna, därför att tack vare en förbättrad metod skall de icke blott hållas vid makt utan även kunna utvecklas i det oändliga. Skolan skall i sanning bli en lek, en tilldragande förlustelseort. Och om i följd av metodens osviklighet varje lärjunge kan bli en lärare av högre eller lägre rang, så kommer skickliga skolmän alltid att finnas till hands och studierna skall alltid blomstra. 5. För staterna, enligt Ciceros ovan anförda vittnesbörd. Härmed stämmer den pytagoreiske filosofen Diagenes ord, som finns bevarade hos Stobreus: >>Vad är hela statens grundval? De ungas fostran. Ty vinrankor, som icke fått omsorgsfull vård och ans, bär näppeligen god frukt.»

53

6. För kyrkan, därför att endast ett ordnat skolväsen är i stånd att förse kyrkorna med bildade lärare och dessa åter med lämpliga åhörare. 7. Slutligen är det av vikt för himmelen, att skolorna omgestaltas så, att de kan meddela en grundlig och allsidig själsbildning. Genom det gudomliga ljusets glans skall från mörkret också de befrias, som den gudomliga basunens smattrande icke förmår väcka. Ty väl är evangelium predikat överallt och kommer, som vi hoppas, att predikas till världens ände, men ändock går det i världen till som på en folkfest, ett marknadstorg, ett värdshus eller vid någon annan larmande ansamling av människor: man lyssnar icke uteslutande eller företrädesvis till den, som har det bästa att säga, utan till den, som underhåller och förströr förste bäste med sina lustigheter. Ordets tjänare bör sköta sitt kall aldrig så nitiskt, de bör tala, anropa, förmana, besvärja: de flesta skall ändå inte höra på dem, eftersom många ej besöker de heliga sammankomsterna annat än vid alldeles särskilda tillfällen. Andra kommer visserligen, men med sina tilltäppta ögon och öron förnimmer de icke, vad som sker, upptagna, som de invärtes är, av andra saker. Även om några är uppmärksamma och begriper, vart de heliga förmaningarna syftar, så sättes de dock icke i så stark rörelse, som sig borde. Den rådande andliga slöheten och den gamla vanan att synda försvagar, bländar och förhärdar deras förstånd, så att de icke förmår skaka av sig sin dvala. De framhärdar därför i sin invanda förblindelse och sin syndfullhet, liksom bundna till händer och fötter, så att ingen kan rädda dem ur det inrotade fördärvet annat än Gud allena; såsom en av fäderna säger: det förefaller nästan som ett under, då en gammal syndare gör bättring. Men eftersom det är att fresta Gud att begära under, där Gud bjuder naturliga medel, får vi väl anta, att det icke heller här förhåller sig annorlunda. Därför menar vi att det är vår skyldighet att överväga, på vad sätt hela den kristna ungdomen med allt starkare glöd kan föras till andlig hälsa och himmelsk kärlek. Och fasthåller vi detta, skall vi få se himmelriket uppenbara sin kraft såsom fordom. Ingen får därför undanhålla ett så heligt företag sina tankar, önskningar krafter och medel. Den som givits den goda viljan 54

skall också förlänas kraft till utförandet. Och det bjuds oss att oavlåtligt anropa den gudomliga barmhärtigheten härom och att hoppfullt vänta därpå. Ty här gäller det människornas välfård och den högstes ära. Joh. Val. Andrea.

18

P. S. Att förtvivla om framgång är föga berömligt, och orättfärdigt är att försmå andras råd.

18 J.

V. Andrea: (1586-1654). Hovpredikant i Stuttgart.

55

DIDAKTIK

Första kapitlet Människan är det sista, fullkomligaste och yppersta i skapelsen. l. Då Pittalms en gång förkunnat sitt »känn dig själv», mottogs denna sats med ett sådant bifall av de vise, att de för att anbefalla den hos folket försäkrade, att den kommit från himmelen, och lät inskriva den med gyllene bokstäver i den delfiske Apallos tempel (dit det nämligen var en oerhörd tillströmning av människor). Det senare - inristandet - var klokt och rätt, det förra - nedkommandet - visserligen bara dikt men likväl i överensstämmelse med sanningen - och det har vi lättare att fatta än den tidens människor.

2. Ty den himmelska stämman, som genljuder i Skriften, vad är den annat än ett »Människa, känn mig, känn dig själv!»- mig all evighets, vishets och lycksalighets källa, och dig du skapade, du avbild, min älskade. 3. Dig har jag skapat till delaktighet i min evighet; till ditt bruk har jag berett himmel och jord och vad som är i himmel och på jord. Över dig har jag med fulla händer öst de gåvor, som jag blott sparsamt fördelat bland de övriga varelserna: tillvaro, liv, förnimmelse, förnuft. Dig har jag satt över mina händers verk, allt har jag lagt för dina fötter: kor och får och markens boskap, fåglarna under himlen och fiskarna i havet; så har jag krönt dig med ära och härlighet (Ps. 8). Och på det intet skulle fattas dig, har jag till sist givit dig mig själv i personligt förbund, i det jag förenade min natur med din i evighet, något, som icke vederfarits den övriga skapelsen, varken den synliga eller den osynliga. Ty vilket väsen i himmel eller på jord kan berömma sig av att Gud blivit uppenbarad i dess kött och sedd av änglarna? (l Tim. 3:16) Nämligen att de icke blott häpnande såg den de åstundat att skåda (l Petr. l: 12), utan även tillbad den i köttet uppenbarade Gud: Guds son och människoson (Hebr. 1:6; Joh. 1:52; Matt. 4:11). Inse därför, att du är högsta 57

krönet av mina verk, en underbar skapelse i smått, Guds ställföreträdare i världen, min äras krona. 4. Allt detta skulle stå skrivet ej blott på helgedomarnas portar och böckernas titelblad, inte bara på alla människors tungor, inför deras ögon och öron; det skulle också vara inristat i deras hjärtan! Det är det, de skall göra, som har med människors fostran att skaffa. De skall vänja sina lärjungar vid en livsföring i enlighet med människans nu nämnda värdighet och företräden samt inrikta alla sina krafter på att förverkliga detta sublima mål.

58

Andra kapitlet Människans yttersta målligger bortom jordelivet l. Att en så härligt utrustad varelse har en härligare bestämmelse än alla andra lär oss redan förnuftet. Förenad med Gud, som är höjden av all fullkomlighet, härlighet, lycksalighet, skall han i evighet njuta den högsta härlighet och lycksalighet. 2. Väl framgår detta med tillräcklig tydlighet ur Skriften, och väl är det vår fasta förtröstan, att det så förhåller sig. Likväl torde det ej vara förspilld möda, i fall vi om också blott i förbigående berör, på hur mångfaldigt sätt Gud här i livet för oss människor tecknat ett »Hinsides mera» (Plus ultra). 3. Först och främst finner vi det i själva skapelsen. Gud vill nämligen ej, att människan endast rätt och slätt existerar som övriga varelser och ting. Efter föregången högtidlig överläggning skapade han liksom med sina fingrar hennes kropp, och anden inblåste han ur sin egen ande. 4. Vårt väsens beskaffenhet visar oss, att det som i detta liv står oss till buds, inte räcker till. Vi lever här ett trefaldigt liv: ett vegetativt, ett animalt och ett intellektuellt eller andligt liv. Av dessa sträcker sig det första aldrig utanför kroppen, det andra riktar sig genom sinnenas förrättningar och rörelseförmågan på yttervärlden, det tredje kan äga bestånd även ensamt för sig, som vi ser hos änglarna. Då det nu är tydligt, att detta högsta stadium av liv hos oss är fördunklat och hämmat av de båda lägre, så följer med nödvändighet, att det först i en framtid kan bringas till sin fulla utveckling. 5. Allt vad vi gör i detta liv visar oss, att vi här inte når vårt yttersta mål. Allt hos oss, även vi själva, strävar mot något annat. Ty vad vi gör, tänker, talar, uppfinner, lär, äger, det är blott en slags trappa, där vi småningom går framåt och visserligen alltjämt rycker upp på högre och högre trappsteg utan att likväl någonsin nå det högsta. Ty ursprungligen är människan intet, såsom hon av evighet intet varit. Så får hon i mo59

dersskötet sitt upphov ur en droppe faderligt blod. Vad är alltså människan att börja med? En form- och förnuftslös massa. Sedan bildas konturerna till en liten kropp men utan själ och rörelse. Därpå börjar fostret röra sig och bryter genom naturens kraft fram i ljuset, och så småningom träder ögon, öron och andra sinnen i funktion. Med tiden ger sig det inre sinnet till känna, då människan märker, att hon ser, hör, förnimmer. Senare visar sig förståndet, då hon skiljer mellan olika föremål, och slutligen intar viljan härskarsätet, i det den inriktar sig på vissa ting och vänder sig från andra. 6. Men också i dessa enskilda stycken äger en oavbruten stegring rum. Ty så småningom inträder kunskap om tingen, liksom morgonrodnadens glans bryter fram ur nattens djupa mörker; och så länge livet räcker, tillkommer alltjämt mer och mer ljus intill döden (om över huvud människan inte sjunker ner på djurets nivå). På samma sätt är våra handlingar i början obetydliga, matta, outvecklade och mycket orediga. Sedan utvecklas de så småningom tillsammans med kroppens krafter och själens förmögenheter, och om inte höggradig slöhet bemäktigar sig oss och begraver oss levande, kommer vi aldrig att sakna tillfälle till handling, till planer och deras utförande. Och hos en ädel själ syftar allt detta alltid högre utan att dock någonsin nå någon gräns. Här i livet finns ju ingen gräns för önskningar och strävan. 7. Vart vi än vänder oss, visar erfarenheten detta. Om t.ex. någon väntade förmögenhet och rikedom, skulle han inte kunna tillfredsställa sitt begär därefter, även om han ägde hela världen, såsom Alexanders exempel ger vid handen. Den som är upptänd av häftig ärelystnad skall inte komma till ro, även om hela världen tillbeder honom. Hänger sig någon åt vällust, så kan strömmar av njutning bada hans sinnen- allt skulle mista sin retning och begäret växa och pocka på nytt och åter nytt. Om någon ägnade sig åt vishetens studium, skulle han ej finna något slutmål, ty ju mer man vet, desto mer inser man hur mycket som fattas. Med rätta säger Salomo, att ögat aldrig ser sig mätt och att örat aldrig hör nog (Pred. l :8).

60

8. Men att inte döden är någon yttersta gräns, det lär oss de döendes föredöme. Ty de som här brukat sitt liv väl, gläds åt att få ingå i ett bättre. Har de åter varit fångna i kärlek till det närvarande och inser de nu, att de måste lämna det och gå till något annat, då börjar de fasa samt försonar sig om möjligt med Gud och människor. Bruten av krämpor sjunker kroppen trött ner, sinnena fördunklas och själva livet slocknar, men mer levande än någonsin verkar anden: from, allvarlig, omtänksam träffar den döende anordningar för sig själv, sin familj, sin kvarlåtenskap, staten. Ja, den som ser en from människa dö, tycker sig se jordens stoft försvinna bort, han tycker sig höra en ängel tala, och han måste tillstå, att vad som här sker, icke är annat än detta: en gäst, vars härbärge lutar mot sitt fall, söker sig en utgång. Det insåg redan hedningarna, och därför kallade romarna (enligt en uppgift hos Festus) döden för »abitio>>, bortgång, och grekerna använde ofta ordet för »gå bort» för omkomma, dö. Varför? J o eftersom döden anses bilda övergången till något nytt. 9. Men ännu mer måste detta vara klart för oss kristna. Sänd från himmeln för att förnya vårt fördärvade gudabild har ju Kristus, guds levande son, visat oss detta genom sitt eget föredöme. Han avlades i modersskötet och föddes samt vandrade bland människorna; han dog, stod upp ifrån döden och uppsteg till himmeln - och nu har döden ej mer någon makt över honom. Men Kristus kallas och är vår förelöpare (Hebr. 6:20), den förstfödde bland många bröder (Rom. 8:29), sina lemmars huvud (Ef. l :22), urbilden för alla, som skall förvandlas efter Guds avbild (Rom. 8:29). Då han alltså inte var här för att stanna kvar utan för att efter fullbordat lopp ingå i de eviga boningarna, så skall ej heller vi, hans medarvingar, förbli här utan fårdas vidare till ett annat ställe. 10. Ett trefaldigt liv har alltså var och en av oss, trenne livets härbärgen: modersskötet, jorden, himmeln. Ur det första ingår vi i det andra genom födelsen, ur det andra i det tredje genom döden och uppståndelsen, det tredje lämnar vi aldrig någonsin. I det första får vi endast liv och anlag till rörelse och förnimmelse, i det andra livet, rörelse och förnimmelse samt de första

61

grunderna till förstånd, i det tredje får vi allt i obegränsad fullhet. 11. Det första livet är en förberedelse för det andra, det andra för det tredje, det tredje är utan inskränkning självändamål. Övergången från modersskötet till jordelivet och från detta till det eviga är förenad med ångest och smärta, och i båda fallen avläggs en klädnad, ett hölje (i förra fallet efterbörden, i det senare själva den kroppsliga organismen) - alldeles som då fågelungen kryper fram ur det krossade äggskalet. Den första och andra uppehållsorten kan därför jämföras med verkstäder: i den förra bildas kroppen till det efterföljande livets bruk, i den senare den förnuftiga själen till bruk för det eviga livet, där både kropp och själ skall nå fulländning och slutlig tillfredsställelse. 12. Så var Israels barn (om denna liknelse tillåts här) födda och uppfödda i Egypten. Därifrån drog de ut i öknen på oländiga vägar över berg och hav. De byggde hyddor, lärde känna lagen och drabbade samman med åtskilliga fiender. Sedan de överskridit Jordanfloden, insattes de till arvingar av Kanaans land, där mjölk och honung flödade.

62

Tredje kapitlet Jordelivet är blott en förberedelse för det eviga l. Då jordelivet syftar mot något annat, kan det inte vara liv i ordets egentliga bemärkelse utan blott inledning till ett verkligt, varaktigt liv. Att så är, betygar först och främst vårt eget väsen, vidare framgår det av världens och slutligen av den Heliga Skrifts vittnesbörd. 2. Om vi ger akt på oss själva, ser vi allt förlöper i serie, så att det föregående varje gång banar väg för det efterföljande. Vårt första liv t.ex. tillbringar vi i modersskötet. Varför? Månne för detta livs egen skull? Visst inte. Det levs där, för att den lilla kroppen skall bli en lämplig boning, ett lämpligt verktyg för själen och passande för det följande livet, som vi njuter under solen. Så snart kroppen bildats, tränger vi fram i dagen, eftersom vi inte har något mer att vinna i det föregående mörkret. På samma sätt är detta liv under solen inget annat än en förberedelse för det eviga: med hjälp av kroppen skall själen tillägna sig det, som är gagneligt för det eviga livet. När detta är gjort, går vi hädan, när övriga jordiska förehavanden tjänar till intet. Emellertid blir somliga oförberett bortryckta eller snarare vigda till undergång, på samma sätt som ofullgångna foster stöts ut från modersskötet, inte tillliv utan till död. Det ena som det andra sker väl med Guds tillåtelse men ändå genom människors vållande. 3. Själva den synliga världen, från vilken sida vi än betraktar den, betygar, att den endast är till för människosläktets alstring, näring och utbildning. Gud skapade inte alla människor i ett och samma ögonblick, såsom fallet var med änglarna. Han skapade blott en man och en kvinna, vilka han välsignade och gav kraft att föröka sig. Därför blev det nödvändigt att anslå erforderlig tid för denna med tiden skedda förökning, och människosläktet fick några tusen år på sig därtill. Och för att denna tid inte skulle förrinna i förvirring, liksom döv och blind, utspände han himlafästet, som han prytt med sol, måne och stjärnor, och förordnade, att timmar, dagar, månader och år skulle mätas efter 63

dess kretslopp. Eftersom människan på andra sidan skulle vara en kroppslig varelse, som behövde uppehållsort, rum att andas i, rörelsefrihet, föda och kläder, så utbredde han på djupet av världen en fast botten, jorden, däromkring göt han luftkretsen, vattnade marken med sjöar och floder och framkallade mångahanda växter och djur, inte endast för behovets skull utan även till förnöjelse. Och när han skapat människan efter sin avbild och utrustat henne med förstånd, så lät han ej heller förståndet sakna näring. Han uppdelade fördenskull skapelsens skilda grenar i mångfaldiga arter och lät den synliga världen framstå som en genomskinlig spegel av sin skapares makt, vishet och godhet; - genom att se i den spegeln skulle människan hänföras till beundran för skaparen; hon skulle lära känna och älska honom, ty hon skulle ana den osynliga, i evighetens djup förborgade fasthet, skönhet, sötma, som lyser fram överallt ur de synliga tingen och ger sig tillkänna för känsel, syn och smak. Denna värld är således ingenting annat för oss än en plantskola, ett förrådshus, en undervisningsanstalt. Då måste det finnas ett högre (>>plus ultra»), en evig akademi, dit vi förflyttas, sedan vi gått igenom klasserna i denna skola. Att så är, står således fast enligt fömuftsgrunder; ytterligare bestyrkes det av gudomliga utsagor. 4. Gud själv intygar hos Hosea (Hos. 2:2), att himmelen är till för jordens skull, jorden för komets, mustens och oljans skull men detta åter för människans. Allt är således till för människan - t.o.m. tiden. Världen skall inte äga bestånd längre än som behövs för att talet av de utvalda skall bli fullt (Upp. 6:11). Så snart detta skett, skall himmel och jord förgås och intet rum bliva funnet för dem (Upp. 20:11). Ty en ny himmel och en ny jord skall framkomma, i vilka rättfårdighet bor (Upp. 21:1; 2 Petr. 3:23). Benämningar, som Skriften tillägger detta liv, tyder slutligen på, att det blott är en förberedelse för ett annat liv. Så kallas livet en väg, en vandring, en dörr, en väntan, och vi själva benämns pilgrimer, gäster och främlingar, som hoppas på en annan varaktig stad (se l Mos. 47:9; Ps. 39:13; Job. 7:16; Luk. 12:34).

64

5. Allt detta lär oss saken själv och allas vårt tillstånd, sådant det ligger inför alla människors ögon. Ty vem som blivit född, har inte åter försvunnit, sedan han en tid varit synlig? Och likväl är vi ämnade för evigheten. Då vi alltså är utkorade för evigheten, kan vi nödvändigtvis inte gå åt annat håll än åt evigheten. Därför säger Kristus: Varen fördenskull redo, ty den stund I icke menen, kornmer människosonen (Matt. 24:44). Och därför händer det, såsom vi likaledes vet av Skriften, att Gud kallar somliga hädan redan vid unga år, nämligen då han ser, att de är redo, såsom Enok (l Mos. 5:24; se Vishetens bok 4:14). Varför är Gud å andra sidan långmodig mot de onda? Uppenbarligen när han icke vill, att någon skall förgås oförberedd utan att alla skall vända sig till bättring (2 Petr. 3:9). Men om någon framhärdar i att missbruka Guds tålamod, låter han honom ryckas bort. 6. Så visst som vistelsen i modersskötet är en förberedelse för det kroppsliga livet, lika säkert är vistelsen i kroppen en förberedelse för det liv, som skall följa på det närvarande och vara i evighet. Lycklig den, som välskapad lämnar modersskötet! Tusenfalt lyckligare den, som lämnar detta livet väl utvecklad till sin själ!

65

Fjärde kapitlet Det finns tre förberedelsestadier för evigheten: självkännedom (och kännedom om de yttre tingen), självbehärskning och inriktning på Gud !..Människans yttersta mål är alltså uppenbarligen evig salighet med Gud. Av underordnad rang och av betydelse endast för detta övergångsliv är däremot de uppgifter, som framgår ur det gudomliga rådslutets ordalag, då Gud stod i begrepp att skapa människan: Vi vill göra människan till vår avbild, att råda över fiskarna i havet, över fåglarna under himmeln och över alla djur, som rör sig på marken (l Mos. 1:26). 2. Härav framgår, att människan insatts i den synliga världen för att vara: l) ett förnuftigt väsen; Il) ett väsen med härskarmakt över den övriga skapelsen; III) sin skapares avbild och glädje. Dessa tre huvudstycken är sinsemellan så förbundna, att någon bestämd gränslinje ej kan dras mellan dem, alldenstund de tillsammans utgör basis för det närvarande och tillkommande livet. 3. Att vara ett förnuftigt väsen innebär att utforska, namnge och beräkna allting, d.v.s. att veta, kunna benämna och förstå allt, vad världen innehåller (enligt l Mos. 2:19). Eller enligt Salomos uppräkning i Vishetens bok (7:17 o.f.): att veta världens sammansättning och elementens kraft, tidernas begynnelse, ända och mitt, solståndens skiften och årstidernas växlingar, djurens natur och tankar, plantornas mångahanda arter och röttemas kraft; allt vad förborgat är och uppenbart o.s.v. Hit hör även insikt i yrken och talets konst, på det, såsom Syrak säger, intet vare sig stort eller smått må vara obekant (Syr. 5:18). Ty den, som känner alltings förnuftiga grunder, gör i sanning skäl för benämningen »förnuftig levande varelse». 4. Att vara skapelsens herre betyder att anvisa varje ting dess tillbörliga ändamål och därigenom på ett nyttigt sätt använda det till sin fördel; att överallt i skapelsen uppträda kungligt, d.v.s. 66

värdigt och dygdigt. - Skaparen allena skall hon tillbedja, se likar i änglarna, sina medtjänare, och hålla allt annat för vida underlägset - och så uppbära den höga rang hon undfått; att inte ge sig någon levande varelse, ej ens sitt eget kött, i våld; att fritt använda alla ting i sin tjänst och väl veta, när, var, hur och i vad mån vart och ett visligen skall brukas, när, var, hur och i vad mån man skall gå sin nästa till mötes. Med ett ord: det betyder att klokt kunna behärska rörelser och handlingar, inre och yttre, egna och andra. 5. Att vara Guds avbild består slutligen däri, att man på ett levande sätt framställer sin urbilds fullkomlighet, såsom han själv säger: I skolen vara heliga, ty jag, Herren eder Gud, är helig (3 Mos. 19:2). 6. Härav följer, att de fordringar vårt väsen ställer på oss är följande: l. Människan skall känna allt. 2. Hon skall vara herre över yttervärlden och sig själv. 3. Hon skall inrikta sig själv och allt på Gud, alltings källa. Uttryckta med tre bekanta ord lyder dessa fordringar så: I. Bildning II. Dygd eller goda seder III. Religion eller fromhet Med bildning förstår vi insikt i samtliga ting, i vetenskaper och språk. Dygden skall omfatta ej blott yttre anständighet utan all yttre och inre verksamhet. Religion slutligen betecknar den hjärtats vördnad, varigenom människoanden ansluter sig till en högsta vilja. 7. I dessa tre stycken ligger människans hela överlägsenhet. De allena utgör grunden för det närvarande och tillkommande livet. Allt annat - hälsa, styrka, skönhet, rikedom, samhällsställning, vänskap, framgång och långt liv - är endast nådegåvor och yttre prydnader, om Gud förlänar det. Men det är tom fåfänglighet, gagnlösa bördor och skadliga hinder, om man girigt griper efter dylikt, hänger sig däråt till överdrift och gräver ner sig däri under försummelse av sina huvudsakliga uppgifter.

67

8. Jag vill belysa saken med några exempel. Uret (solvisaren såväl som det mekaniska uret) är ett fint och för tidens mätning oundgängligt verktyg, som bringas till väsentlig fulländning genom konstrik avvägning av delarna. Fodral, sniderier, målning, förgyllning är bisaker, som väl bidra till den yttre prydligheten men ej till instrumentets duglighet. Om någon hellre ville ha ett vackert än ett säkert ur, skulle man skratta åt hans barnslighet, eftersom han åsidosatte ändamålsenlighetens synpunkt.- Så ligger värdet av en häst i dess styrka, parad med mod, snabbhet och punktlighet i att efterkomma ryttarens minsta vink. En fritt vajande eller en hopflätad svans, tät, uppstående man, förgyllda tyglar, färgrikt schabrak och någon grannlåt i pannan eller bringan tillkommer enbart som prydnader; den skulle anses dåraktig, som värderade en häst efter dylikt. - Slutligen beror en god hälsa på ordentlig matsmältning och inre välbefinnande. Att sova på dun, klä sig grant och äta kräsligt stärker ej hälsan utan nedsätter den snarare. Den som lägger mer an på det som smakar gott, än på det som är hälsosamt, handlar därför oklokt. Ännu fördärvligare oklokhet gör sig emellertid den skyldig till, som vill vara människa och ser mera till människans yta än till hennes väsen. Därför kallar den vise dem dåraktiga och gudlösa, som anser vårt liv såsom en leksak eller en inbringande handel, och han förkunnar dem, att från sådana skall Guds pris och välsignelse vika (Vish. 15:12, 19). 9. Detta var alltså resultatet: ju mer vi vinnlägger oss om förvärvet av bildning, dygd och fromhet, desto mer närmar vi oss vårt yttersta mål. Dessa tre skall vara våra livsuppgifter; allt annat är bisaker, hinder, löst påhäng.

68

Femte kapitlet A v naturen äger vi dessa tre (bildning, dygd, religion) såsom anlag l. Med natur menar vi inte här det fördärv, som efter syndafallet vidlåder oss alla - detta fördärv, som gör att vi kallas av naturen vredens barn, ur stånd att av egen förmåga tänka något gott. »Natur» är här lika med vårt första, ursprungliga tillstånd, dit vi skall återkallas såsom till vår väsensgrund. I denna anda säger Ludvig Vives (De concordia et discoria, bok 1): »Vad är den kristne annat än en människa, som återfått sin natur och liksom blivit insatt i sin födslorätt, varifrån djävulen drivit henne bort?» Och i denna mening kan också tas, vad Seneca skriver: »Vishet är att återvända till naturen och låta sig inordnas i det sammanhang, varifrån vi utstötts till följd av en allmän villfarelse» (nämligen människosläktets genom de första människorna vållade villfarelse). Vidare: »God är människan icke, men hon danas till det goda, i det hon med sitt ursprung för ögonen strävar att bli lik Gud. Ingen kan med orent hjärta stiga upp dit, varifrån han kommit» (Brev• 93). 2. Vi förstår likaledes med natur Guds allmänna försyn eller inflödet av den gudomliga godheten, som utan återvändo verkar allt i alla, nämligen i varje varelse det, som är dess bestämmelse. Ty det hörde till den gudomliga visheten att inte göra något förgäves, d.v.s. utan ett visst ändamål eller utan medel att nå detta. Allt, som är till, har alltså en bestämmelse, och för att förverkliga denna är det utrustat med vissa nödvändiga organ och hjälpmedel, ja t.o.m. med en viss drift: intet föres ovilligt eller motspänstigt mot sitt mål, utan det sker snabbt och lätt, genom naturens egen tillskyndelse, så att smärta, ja död skulle inställa sig, om det förhindrades. Vi har redan sett, att människans bestämmelse är insikt i tingens väsen, sedlig harmoni och kärlek till Gud över allting. Av det sagda följer då med visshet, att hon är född och danad härför och att denna trefaldiga upp-

• Seneca, L. A.: Breven till Lucilius.

69

gift är likaså djupt rotad i hennes väsen som ett träd i marken, där det flätar sina rötter. 3. M~n för att ytterligare förtydliga, vad Syrak menar med att visheten slagit eviga rötter i människan, så vill vi se till, vad vishet, dygd och religion har för rötter i oss. Så blir det klart, vilket underbart vishetens verktyg människan är. 4. Det är uppenbart, att människan föds med anlag att uppnå insikt i tingens väsen. Ty för det första är hon Guds avbild. Men är en avbild omsorgsfullt gjord, så återger den nödvändigtvis urbildens drag, annars är den ingen avbild. Då nu allvetande intar en framskjuten plats bland Guds egenskaper, så måste något liknande återstråla hos människan. Och varför inte? Säkert är, att människan står i medelpunkten av Guds skapelse med sitt klara förstånd, som kan liknas vid en i en sal upphängd spegelkula, där allt återspeglas. Ty vår ande fattar inte bara det närliggande utan övervinner jämväl tidens och rummets skrankor, svävar upp på höjder, uppspårar det förborgade, röjer det dolda och strävar att undersöka även det outgrundliga - i sådan grad är det utan gräns och slut. Antag att människan fick tusen år på sig för att alltfort tillägna sig nytt vetande och gå från den ena kunskapen till den andra: alltjämt skall hon dock kunna uppta nya föremål. Så föga kan det mänskliga förståndets fattningsförmåga fyllas, att det i att motta företer bilden av en avgrund. Vår kropp är inskriven inom mycket snäva gränser. Rösten har något större utsträckning. Synen begränsas blott av himlavalvet. För den förnuftiga anden kan varken himmeln eller något annat sätta en gräns. Anden svingar sig upp ovan himlamas himmel och stiger ned i djupaste djup, och även om höjder och djup var tusen gånger större än de är, skulle han dock genomtränga dem med otrolig snabbhet. Och vi skulle förneka, att allt är honom tillgängligt, förneka, att han är i stånd att fatta allt? 5. Filosofer kallar människan en mikrokosmos, en värld i smått, när hon i förminskad skala innefattar allt, som vitt och brett uppfyller den stora världen (makrokosmos). Att så är, uppvisas annorstädes. Människans förstånd, som tränger in i världsordningen, jämförs mycket träffande med ett frö, en

70

kärna: växtens eller trädets form är visserligen inte handgripligt tillstädes, men att växten eller trädet verkligen finns där, det syns, då det nedmyllade fröet under sig skjuter rötter och över sig en stam, som sedan genom sin inneboende kraft utvecklar grenar och kvistar, täcks med blad samt smyckas med blom och frukt. Därför kan inget utifrån inplanteras i människan, utan blott vad hon äger inom sig i latent tillstånd skall aktualiseras, utvecklas och tydliggöras in i detalj. Så vet vi, att Pytagoras brukade säga, att det faller sig så naturligt för människan att veta allt, att om man på ett skickligt sätt utfrågade en sjuåring om samtliga filosofiens problem, så skulle han ge besked om allt. Detta, när förnuftet ensamt för sig är tillräcklig form och norm för allt. Men efter syndafallet är förnuftet fördunklat och bundet och kan inte frigöra sig. De som skulle frigöra det, snärjer det endast ytterligare. 6. Till den förnuftiga själen inom oss kommer yttre organ, som är liksom budbärare och kunskapare, med vilkas hjälp hon uppehåller kontakten med allt, som är utom henne: syn, hörsel, lukt, smak, känsel. Tack vare sinnena är intet, som hör till yttervärlden, fördolt för henne. Då nu intet finns i den synliga världen, som ej kan ses, höras, luktas, smakas, beröras och vars väsen och beskaffenhet följaktligen kan varseblivas, så följer därav, att världen inte innehåller något, som ej kan fattas av den med sinnena och förnuft begåvade människan. 7. Hos människan finns också vetgirighet inplanterad, och vad arbete beträffar, så inte endast fördrar hon det, utan hennes håg står därtill. Detta framträder redan i späda barndomen och följer oss hela livet igenom. Ty vem önskar inte alltid att få se, höra, göra något nytt? Vem skulle ej finna nöje i att dagligen gå någonstädes, tala med någon, få veta något, återberätta något? Saken förhåller sig med ett ord så: ögon, öron, känselsinne, anden själv söker alltid näring, är alltid inriktade på objekt, och intet är så odrägligt för en livlig natur som lättja och overksamhet. Och vad visar den omständigheten, att också okunniga beundrar lärda män? Jo att de eggas av en naturlig drift efter något, vari de själva ville bli delaktiga, om de blott kunde bli 71

det. Men de har gett upp hoppet och därför suckar de och beundrar dem som de ser över sig. 8. Autodidakterna är ett tydligt exempel på att människan under naturens ledning kan tränga fram till allt. Ty längre har många kommit, som studerat på egen hand eller, som den helige Bernhard säger, »haft ekar och bokar till lärare», d.v.s. gått omkring i fria naturen och grubblat, än andra efter trägen skolning hos läromästare. Visar inte detta, att människan verkligen har allt inom sig, lampa, olja, elddon och alla tillbehör? Förstod hon blott att slå gnistor, uppfånga dem och tända ljus, så skulle hon strax få skåda den gudomliga vishetens härligheter såväl inom sig som i den yttre världen: alltings anordning efter tal, mått och vikt - ett synnerligen anslående skådespel. Nu då hennes inre ljus inte är tänt utan främmande åsikters lyktor skymta utanför henne, kan det inte gå annorlunda, än det gör. Det är, som om någon satt innesluten i ett mörkt fängelse och facklor bars omkring, vilkas strålar silade in genom springorna, utan att dock ljuset i sin fullhet kunde tränga in. Det förhåller sig så, som Seneca säger: Anlag till allt vetande finns hos oss såsom frön, och Gud vår mästare låter våra färdigheter växa fram ur det fördolda. 9. Också yttre ting, varmed vår ande jämförs, intyga detta. Upptas inte alla slags frön av jorden? Skriften jämför ofta vårt hjärta med jorden. Låter sig inte en och samma trädgård besås med örter, blommor och kryddor av alla slag? Helst om trädgårdsmästaren inte saknar klokhet och ihärdighet. Ju större omväxlingen är, desto vackrare blir anläggningen, desto bättre doftar det, och det hela blir mer uppfriskande. Aristoteles har jämfört själen med en tom tavla, varpå intet står skrivet men allt kan inristas. På samma sätt som man kan skriva eller teckna vad som helst på en tom tavla, blott man äger den konsten, på samma sätt är det lätt för den, som har undervisningsförmåga, att skissera allt i människosjälen. Om det inte går, så är det inte tavlans fel (såvida den inte är ojämn), utan det beror på bristande förmåga hos skrivaren eller tecknaren. Enda skillnaden är, att man på tavlan inte kan dra linjemas längre, än kanten 72

tillåter, men i en själ kan man skriva och inpränta hur långt som helst utan att stöta på något slut; den är, som sagt, gränslös. 10. Slående jämförs vår hjärna, tankamas verkstad, med vaxet, som präglas av stämpeln eller i vilket man gör bilden. Vaxet, som antar varje form, låter sig bildas och avbildas efter behag. På samma sätt upptar hjärnan i sig hela världens innehåll, i det den tar in bilden av alla föremål. Härigenom antyds fint, vad vårt tänkande och vetande är. Det som kommer i beröring med mina sinnen är för mig ett slags sigill, varigenom bilden av något inpräglas i hjärnan. Och även sedan saken avlägsnats från öga, öra, näsa, hand, så stannar bilden kvar, och den måste stanna kvar, såvida ej en slapp uppmärksamhet alstrar ett ofullständigt intryck. Om jag t.ex. träffat eller talat med en människa, på en resa sett ett berg, en flod, ett fält, en skog, en stad o.s.v., om jag hört åskan, musik eller ett tal, om jag läst något hos en skriftställare o.s.v., så inpräglas allt detta i hjärnan, och var gång jag kommer att tänka därpå, tycker jag, att det nu står för mina ögon, ljuder för mina öron, förnimmes med smak och känsel. Om också somliga av dessa intryck i högre grad än andra bli tydligt uppfattade, klart föreställda och varaktigt kvarhållna av hjärnan, så uppfattas, föreställs och kvarhålls dock alltsammans i någon mån. 11. Här har vi framför oss ett beundransvärt prov på Guds vishet, som kunde ställa så, att hjärnans ej synnerligen stora massa blev tillräcklig att uppta så många tusen sinom tusen bilder. Ty vad envar av oss (i synnerhet en bildad person) under flera års lopp sett, hört, smakat, läst, vunnit genom erfarenhet eller eftertanke och som vi efter omständigheterna kunna dra oss till minnes, - allt detta måste tydligen finnas i hjärnan. Ty bilderna av vad vi någon gång sett, hört, läst o.s.v. upptas allesammans, och dock är de tusen gånger tusen och tusenfalt flera och mångfaldigas hart när i det oändliga, i det vi dagligen ser, hör, läser, erfar något nytt. Hur outgrundlig är inte denna den gudomliga allmaktens vishet. Salomo häpnar över floderna, som alla mynnar ut i havet men ändå inte fyller det (Pred. l :7). Och vem skulle inte häpna över djupet hos vår erinringsförmåga, som upptar allt och återger allt men ändå aldrig fylls eller tömms? 73

Såtillvida är sannerligen vår själ större än världen, som behållaren nödvändigtvis är större än innehållet. 12. Till sist företer ögat eller spegel en träffande likhet med vår själ. Håller man framför spegeln - ögat - någonting av vad form eller fårg det vara må, så framträder genast en med föremålet likadan bild. Håller man däremot fram föremålet i mörker eller bakifrån eller på otillbörligt långt avstånd, kan någon bild förvisso inte komma till stånd, lika så litet som då man förhindrar eller blandar bort intrycket. Men nu är det fråga om vad naturenligt brukar ske vid ljus och tillbörligt närmande av föremålet. Ögat behöver ej tvingas att öppna sig och se på en sak. Av sig självt, liksom törstade det av naturen efter ljus, hänger det sig åt skådandet. Det räcker till för allt och kan aldrig se sig mätt - bara det inte tröttas genom ett övermått av föremål på en gång. På alldeles samma sätt törstar själen efter föremål. Den är aldrig tillfredsställd utan åtrår ständigt att se sig omkring. Den upptar allt, ja slukar allt, och är städse outtröttlig, såvida den inte överlastas utan föremålen i behörig ordning framläggs till beskådande. 13. Att sedlig harmoni är naturlig för människan, insåg redan hedningarna. Gud hade väl inte för dem uppenbarat något övernaturligt ljus, som med visshet kunde leda till evigt liv. Men de tog dessa gnistor till ledstjärnor - ett försök, som likväl var dömt att misslyckas. Så säger Cicero: »l vår själ är dygderna nedlagda som frön, och om de nådde sin fulla växt, skulle naturen själv föra oss till ett lyckligt liv.» (Detta är emellertid för mycket sagt!) »Men nu hinna vi knappt födas och upptas i familjen, förrän vi befinna oss i ett hopplöst tillstånd av onatur, så att det nästan ser ut som om vi insuger villfarelserna med modersmjölken» (Tuscul. III). Men att det förhåller sig så, att dygderna såsom anlag är människan medfödda, framgår ur följande två bevisgrunder: l) Varje människa finner behag i harmoni. 2) I sig själv, såväl innantill som utvärtes, är människan endast harmoni. 14. Att människan finner behag i harmoni och ivrigt strävar därefter, är klart. Ty vilken erfar ej glädje inför en skön män-

74

niska, en vacker häst, en tilltalande bild, en anslående tavla? Och detta väl endast, när delarnas och fargeroas jämvikt framkallar lustkänslor. Denna ögonfägnad är helt och hållet naturlig. Jag frågar vidare: På vem gör inte vacker musik intryck? Och varför? Jo när tonernas harmoni alstrar angenäm samklang. Vem finner inte väl tillagade rätter smakliga? Ty en behörig blandning av smakämnen retar gommen på ett angenämt sätt. Envar njuter av måttlig värme, måttlig svalka, lemmarnas måttfulla byggnad och rörelse. Och allt detta förvisso enär det måttfulla är naturen angenämt och nyttigt, det måttlösa däremot vidrigt och skadligt. Ja t.o.m. dygd uppskattar vi hos varandra (ty även de, som saknar dygd, beundrar sådan hos andra, om de än inte efterliknar dem utan anser det omöjligt att utrota den ingrodda förvändheten); varför uppskattar inte envar dygden också hos sig själv? Vi är i sanning blinda, om vi inte inse, att all harmoni har rötter i vårt väsen. 15. Men också människan själv är endast harmoni, med avseende såväl på kroppen som på själen. Världen i sin helhet företer bilden av ett jättestort urverk, som är så konstrikt sammansatt av en stor mängd hjul och metallbäcken, att hela verket igenom den ena delen påverkas av den andra samt rörelsernas fortbestånd och överensstämmelse därigenom vidmakthålles. På samma sätt människan. Ty vad beträffar den med underbart mästerskap byggda kroppen, så märkes här först och främst det rörliga hjärtat, livets och handlingarnas källa. Därifrån mottar de övriga kroppsdelarna rörelse och rörelsens mått. Men den tyngd, som frambringar rörelsen, är hjärnan, och nerverna är liksom strängar, varigenom den drar hjulen (lemmarna) hit och dit. Mångfalden av förrättningar innanefter och utanefter utgör emellertid just ett sådant symmetriskt helt av rörelser. 16. Så är i fråga om själens rörelser viljan det förnämsta hjulet. De drivande tyngderna är begär och effekter, som drar viljan i den ena eller andra riktningen. Nyckeln, som öppnar och sluter rörelsen, är förnuftet: det utmäter och bestämmer vad som skall gripas eller undvikas samt var och i vad mån detta skall ske. Själens övriga livsyttringar är att likna vid de mindre hjulen, som följer huvudhjulet. Om därför inte begär och affekter

75

tynga alltför mycket och om nyckeln, förnuftet, öppnar och sluter riktigt, så måste följden bli harmoni och överensstämmelse mellan dygderna, d.v.s. en lämplig förening av aktivitet och passivitet. 17. Så är då människan i sig själv ingenting annat än harmoni. Om ett urverk eller ett musikinstrument, som utgått ur en förfaren mästares hand, blivit förstört eller ostämt, så säger vi inte utan vidare, att det ej duger längre. Det kan ju göras om eller repareras. Fastän människan blivit fördärvad genom syndafallet, så står det likafullt fast, att hon med Guds kraft kan återställas genom vissa hjälpmedel. 18. Att religionen är inrotad i människans natur, framgår därav, att hon är Guds avbild. Ty »bild» innebär likhet, men att lika finner behag i lika, är en lag, som gäller oföränderligt om alla ting (Syr. 13:18). Då alltså intet finns, som människan liknar, utom den, efter vars avbild hon är skapad, så följer, att det inte ges något, dit hennes önskningar drar henne starkare, än den källa, varifrån hon leder sitt ursprung, blott hon lär känna den tillräckligt. 19. Att så är, ser vi också hos hedningarna. De var inte undervisade genom något Guds ord, utan endast i följd av en dunkel naturdrift erkände de tillvaron av gudomliga makter, som de ärade och anropade, även om de misstog sig om deras antal och om kultsättet »Alla människor har någon kunskap om gudarna, och alla tilldelar ett visst gudomligt väsen högsta platsen», skriver Aristoteles (i första boken om himmelen, kap. 3). Och Seneca yttrar: »Gudsdyrkan består först och främst däri, att man tror på gudar, och vidare däri, att man tillägger dem höghet och godhet, varförutan ingen höghet är tänkbar, d.v.s., att man vet, att det är gudarna, som styra världen, behärskar allt såsom sitt och håller människosläktet vid makt» (Brev 95). Hur föga avviker icke detta från vad aposteln säger (Hebr. 11 :6): »Ty den som vill komma till Gud måste tro, att han är till och att han lönar dem som söka honom.>>

76

20. Så yttrar Platon: »Höjd över tillvaro och natur är Gud det högsta goda, dit allt strävar» (Timaios 92 kap). Detta - att Gud är det högsta goda, dit allt strävar - är så avgjort riktigt, att Cicero kunde påstå: »Vår första läromästare i fromhet är naturen» (Om gudamas natur I). Då vi, såsom Lactanitius skriver (bok IV, kap 28), »födas under den betingelsen, att vi ge Gud, vår upphovsman, skyldig och tillbörlig lydnad, så låt oss söka och följa endast honom. Genom detta fromhetens band är vi förenade med Gud, och därav har också religionen sitt namn.» 21. Man måste visserligen tillstå, att denna naturliga åtrå efter Gud såsom det högsta goda, genom syndafallet fördärvats och råkat in på avvägar, från vilka ingen är i stånd att genom egen kraft komma på rätt väg igen. Men hos dem, som Gud genom sitt ord och sin ande upplyst på nytt, har denna åtrå såtillvida väckts, att David kunde ropa till Gud: »Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.» (Ps. 73:25, 26). 22. Om vi därför rådslår om botemedel mot fördärvet, så får ingen komma och skylla på den fördärvade naturen. Ty genom den helige ande och under bruk av föreskrivna medel skall den upphävas av Gud. Då Nebukadnesar mist sitt förstånd och fått ett djurs hjärta, så kunde han dock hoppas att återfå sin mänskliga själ, ja sin kungliga värdighet, så snart han känt, att det är himmelen, som har makten (Dan. 4:23). Och på samma sätt har vi ur Paradiset uppryckta träd, rötter kvar, som kan skjuta nya skott, om de kommer i åtnjutande av den gudomliga nådens regnar och solsken. Ty nedlade icke Gud, strax efter syndafallet och hotelsen om tillintetgörelse (dödsstraff), nya frön till sin nåd i våra hjärtan, genom löftet om den välsignade säden? Sände han inte sin son, för att det fallna skulle återupprättas genom honom? 23. Skamligt och brottsligt är det och ett uppenbart bevis på otacksamhet att alltjämt orda om vår fördärvade natur men tiga stilla med benådningen; att alltid hålla fram, vad den gamla Adam förmår i ord, men inte pröva, vad den nye Adam, Kris77

tus, förmår. Aposteln säger för visso i sitt och andra pånyttfödda namn: »Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.» (Fil. 4:13). Om det är möjligt, att en ympkvist, som insatts i en vide- eller törnbuske eller i någon annan vild växt, kan slå ut och sätta frukt, då måste det väl också gå så med de skott, som inympas i en ädel stam. Man beaktar apostelns bevisföring Rom. 11:24. Dessutom: Om Gud kan uppväcka barn åt Abraham av stenarna, skulle han då inte kunna ingjuta håg för allt gott verk hos dem, som vid skapelsens början gjordes till hans barn, som genom Kristus upptogs till förnyat barnaskap, som blivit pånyttfödda genom nådens ande? 24. Ack, må vi akta oss att korta av på Guds nåd, som han är redo att på det rikligaste gjuta ut över oss. Ty om vi, som blivit förenade med Kristus genom tron och begåvade med barnaskapets ande, om vi förneka, att vi och våra barn är skickade för vad som tillhör Guds rike, hur kunde Kristus då säga om barnen, att dem hör himmelriket till? Hur kunde han hänvisa oss till dem med orden: »Om I icke omvänder eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.» (Matt. 18:3). Och barnen till kristna föräldrar (om också blott den ena av dessa senare var troende), hur kunde aposteln kalla dem heliga och förneka, att de voro orena? (l Kor. 7:14). Ja t.o.m. om dem, som faktiskt varit snärjda i de svåraste laster, vågar aposteln påstå: »Sådane voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i Herrens, Jesu Krist, namn och i vår Guds Ande.» (l Kor. 6:11). Kan det under sådana förhållanden synas någon orimligt, att vi påyrka bildning för barnen i kristenheten - icke den gamle Adams förstfödda barn utan den nye Adams pånyttfödda, Guds barn, Kristi bröder och systrar - att vi anse dessa barn i stånd att uppta evighetens frö i sig? Vi söker ju inte frukt hos ett vilt oljeträd, utan vi vill komma de i livets träd på nytt inympade grenarna till hjälp, så att de förblir i livet och bär frukt. 25. Vi låter därför resultatet bli detta: Det är för människan naturligare och genom den heliga Andes nåd lättare att bli kunnig, sederen och from, än att hennes tillfälligt fördärvade natur 78

skulle kunna förhindra hennes utveckling. Ty varje ting återvänder lätt till sin egen natur. Det är också det Skriften säger: Visheten låter gärna se sig av dem, som älska henne, ja hon möter och ger sig själv till känna för dem, som gärna ha henne. Den som är angelägen om henne behöver ej mycket omaka sig; han finner henne för sin dörr sittande (Vish: 6:13, 14). Bekant är följande strof av den venusinske diktaren:t9 Inte är någon så vild, att han ej står till att tämja, lyssnar han blott till förädlande talet från lärarens läppar.

19

Horatius (65-8 f Kr).

79

Sjätte kapitlet

Människan måste bildas om hon skall bli människa l. Som vi sett, förfinar naturen anlag till kunskap, sedlighet, religion. Men den ger inte själva kunskapen, dygden, religionen. Dessa förvärvas genom bön, studier, handling. Därför har någon icke illa definierat människan som ett bildbart väsen: hon kan nämligen bli människa, endast för såvitt hon undervisas. 2. Tar vi nämligen kunskapen i betraktande, så finner vi, att det är egendomligt för Gud att utan början, fortgång eller slut veta allt i kraft av ett enda enkelt skådande. Denna förmåga kunde inte ges människorna och änglarna, när de inte fått oändlighet och evighet, d.v.s. gudomlighet. Änglama och människorna har fått ett tillräckligt företräde i det de utrustats med förståndsskärpa. Tack vare denna kan de fatta Guds verk och därigenom samla en skatt av kunskap. Därför är det angående änglama säkert att också de lär genom åskådning (l Petr. 1:12; Ef. 3:10; l Kon. 22:20; Joh. 1:6), och därför vilar deras kunskap, i likhet med vår, på erfarenhet. 3. Därför bör ingen tro, att någon verkligen kan bli människa, som inte lärt sig att uppträda som människa, d. v. s. genom uppfostran förts till väsentlighet. Detta belyses genom exemplet att hela skapelsen, som är bestämd till människans tjänst, dock kan användas däri först sedan vår hand modifierande ingripit. Så t.ex. har vi fått stenarna för att kunna bygga hus, tom, murar, pelare o.s.v. Men för att kunna användas måste de brytas, huggas, uppställas av människohand. På samma sätt måste pärlor och ädelstenar, som används till prydnader, först skäras, slipas och glättas. De så utomordentligt brukbara metallerna måste utgrävas, smältas, renas samt gjutas och hamras på olika sätt; annars är de oss till mindre nytta än landsvägssmutsen. Ur växtriket får vi mat och dryck och medikamenter. Men då måste vi även så, rensa, skörda, tröska, mala, krossa örterna och sädesslagen, plantera, beskära, och gödsla träden, plocka och torka frukterna o.s.v. Vill man använda något av växtrikets alster 80

inom medicinen eller för byggnadsändamål, måste det ytterligare behandlas på flera sätt. Djuren, som utmärker sig genom liv och rörelse, tyckas vara sig själva nog; och ändå måste de inövas, om man vill dra nytta av de tjänster, för vilka de är oss givna. Märk blott: naturen har danat hästen för krig, oxen för vagnen, åsnan för att bära bördor, hunden för vakthållning och jakt, falken och höken för fågelfångst o.s.v. Och ändå duger de inte mycket till, om de ej var för sig övats för sina respektive förrättningar. 4. Som kroppslig varelse är människan gjord för arbete. Dock ser vi, att ingenting mer än blotta anlaget härtill är henne medfött. Hon behöver undervisning för att kan sitta, stå, gå, röra händerna till arbete. Varför skulle då själen ha fått privilegium på att vara fullkomlig i och genom sig själv utan föregående undervisning, då det är hela skapelsens lag att från ett inget som utgångspunkt småningom lyftas uppåt, såväl vad angår väsendet som handlingarna. Ty även änglarna, som står Guds fullkomlighet närmast, vet som bekant inte allt utan kommer gradvis till kännedom om Guds beundransvärda verk, enligt vad vi nyss antydde. 5. Det är klart, att det redan före syndafallet i paradiset fanns en skola, där människan småningom skulle göra framsteg. De första människorna ägde väl strax efter skapelsen både upprätt gång, talförmåga och förnuft. Men av Evas samtal med ormen framgår, att de saknade kunskap om yttervärlden, en kunskap helt och hållet måste vara grundad på erfarenhet. Ty. om Eva varit mera erfaren, skulle hon ej så lätt förbisett, att sådana djur ej kan tala, och följaktligen skulle hon insett, att det låg ett bedrägeri bakom det hela. Så mycket mer måste detta gälla vårt nuvarande fördärvade tillstånd: vill man veta något, måste man lära sig det, ty i själva verket är vår själ tom som en oskriven tavla; av oss själva kan vi ej göra, säga, veta något, utan varje förmåga måste utvecklas från sin första början. Och detta faller sig mycket svårare för oss nu, än det skulle gjort i fullkomlighetens tillstånd. Inte nog med att vår insikt i tingens väsen är fördunklad - språken är också förbistrade; i stället för ett måste man studera flera språk, om man i vetenskapligt syfte vill um81

gås med vissa levande och döda. Ja, t.o.m. modersmålet har blivit mycket mera invecklat, och inget är oss medfött. 6. Det finns exempel på att människor, vilka redan som barn bortrövats av olika djur och vuxit upp bland dem, inte vetat mer än dessa förnuftslösa varelser, ja inte ens kunnat bruka tunga, händer och fötter annorlunda än djuren, förrän de åter haft litet umgänge med människor. Jag anför några exempel. I en hessisk, mitt i skogen belägen by försvann omkring år 1540 en treårig gosse genom vårdslöshet från föräldrarnas sida. Några år senare fick bönderna se en vargflock, vari även befann sig en varelse, som till sin kroppsform skilde sig från kamraterna, fyrfotad men med mänskligt utseende. Då detta blev bekant, fick de av byfogden i uppdrag att på ett eller annat sätt gripa varelsen levande. Han blev infångad och fördes till fogden, senare även till lantgreven i KasseL Då man förde in honom i furstens slott, slet han sig lös, sprang undan och gömde sig under en bänk, där han ilsket tittade fram under upphävande av vidriga tjut. Fursten befallde att uppfostra honom bland människor. Så småningom började också den vilda varelsen bli tam, reste sig på bakfötterna, gick omkring på två ben; till sist talade han även förståndigt och började arta sig som en människa. Då berättade han, så vitt han kunde dra sig till minnes, att han blivit rövad och uppfödd av vargar och sedan dragit ut på rov med dem. Berättelsen finns hos M. Dresser i_ hans bok om gammal och ny undervisning. Även Cameranus känner den (volym l, kap. 75), och han tillägger ett liknande fall. Gulartius (i Vår tids märkvärdigheter) berättar, att följande tilldragit sig i Frankrike år 1563. Några adelsmän hade gått på jakt, och sedan de nedlagt 12 vargar, fångade de med rep en naken gosse på ungefär 7 år med gul hudfärg och knollrigt hår. I stället för naglar hade han klor som en örn; han kunde inte tala utan gav ifrån sig oartikulerade läten. De tog honom in i borgen, där han endast med nöd lät pålägga sig bojor, varpå han uppförde sig mycket trotsigt. Men sedan några dagars hunger gjort honom spak, började han bli stilla och efter sju månader började han tala. Man lät förevisa honom i städerna till inte ringa vinst för hans herrar. Senare igenkände en fattig kvinna honom som sitt barn. Så är det sant, vad Platon skrivit (i sjätte boken om Lagarna): »Människan är 82

det saktmodigaste och mest gudalika väsen, om hon tämjes genom riktig fostran, men utan sådan eller med en förvänd uppfostran blir hon det obändigaste av allt det jorden frambringar». 7. Det gäller att i allmänhet visa, att bildning är nödvändig för alla. Detta skall vi finna, redan då vi betraktar människornas olika beskaffenhet. Vem vill betvivla, att mindre vetande behöver undervisning för att motarbeta sin naturliga slöhet? Men de begåvade behöver undervisning i ännu högre grad, ty ett gott huvud, som inte tas i anspråk av nyttiga sysselsättningar, kommer att befatta sig med det, som är gagnlöst, sällsamt, fördärvligt. Ty ju fruktbarare en åker är, desto mer törne och tistel bär den. Så är också en utomordentlig begåvning full av de sällsammaste funderingar, om inte vishetens och dygdens frön inplantas i densamma. Vidare: om man inte matar en i gång varande kvarn med spannmål (råämnet till mjöl), så nöter den ut sig själv, virvlar upp stoft till ingen nytta, alstrar sågspån, allt under buller och bång, varvid kanske t.o.m. delarna skadas och går sönder. Så går en verksam ande, som saknar tillfälle till allvarlig sysselsättning, helt och hållet upp i tomma, sällsamma och skadliga saker och vållar sin egen undergång. 8. Vad är de rika utan förstånd annat än svin, som fyllt buken med avfall? Och fattiga, som ingenting begriper, annat än åsnor, dömda att evigt vara lastdjur? Den som är vacker och oläraktig, är en papegoja med lysande fjädrar, eller, som någon sagt, en gyllene skida med en värja av bly uti. 9. För sådana, som på ett eller annat sätt intar en ledande ställning, såsom konungar, furstar, ämbetsmän, själasörjare, lärare, för dessa är det lika nödvändigt att - framför andra - vara invigda i visheten, som det är nödvändigt för en vägvisare att ha ögon, för en tolk att kunna tala, för en trumpet att ha toner och för ett svärd att ha skida. På samma sätt skall de underordnade undervisas, så att de vet att klokt hörsamma visa befallningar, inte av tvång, med åsneaktig lydnad, utan frivilligt, för ordningens skull. Ty ett förnuftigt väsen skall ledas med förnuft, inte med skällsord, fängelse, hugg och slag. Varom inte, så är 83

det ytterst en skymf mot Gud, som påtryckt även de underordnade sin prägel, och mänskligheten skulle bli en skådeplats för våldsdåd och oroligheter- vilket den också i själva verket är. l O. Det må alltså förbli därvid, att undervisning är nödvändig för alla, som föds som människor. Ty alldenstund de är människor, skall de inte vara vilda djur, inte förnuftslösa vidunder, inte slöa träbeläten. Härav följer också, att envar höjer sig över den stora hopen, i samma mån som han överträffar den i bildning. Vi vill sluta kapitlet med detta ord av den vise: Olyckliga de som ringaktar vishet och fostran: deras hopp är fåfängt, deras möda gagnlös, vad de gör är till ingen nytta. (Vish. 3:11).

84

Sjunde kapitlet

Människans utbildning sker lättast i barnaåren och kan egentligen endast då genomföras l. Av det sagda är det tydligt, att en viss likhet råder mellan människan och ett träd. Ett fruktträd - äpple-, päron-, fikonträd, vinranka - kan ju visserligen nå sin fulla utveckling på egen hand men blir i så fall förvildat och bär vilda frukter. Skall det däremot bära välsmakande, söta frukter, så måste en erfaren trädgårdsmästare plantera, vattna och beskära det. Så får människan väl av sig själv mänsklig gestalt (såsom djuren sin speciella kroppsform), men till ett förnuftigt, vist, sedligt och fromt väsen kan hon ej lyfta sig utan föregående inympning av vishetens, sedlighetens och fromhetens telningar. Nu gäller det att visa, att denna inympning måste ske, medan träden ännu är unga. 2. Vad människan angår, så är grunden för denna sexfaldig. Först och främst jordelivets ovisshet: att vi skalllämna det, står fast, men när och var, det är inte avgjort. Att helt oförberett ryckas bort är någonting så farligt, att det inte åter kan gottgöras. Människan har nämligen fått jordelivet för att därunder vinna eller förlora Guds nåd i evighet. Människans kropp är ju redan i moderlivet så formad, att om någon föds utan fulltaliga lemmar, så måste han hela sitt liv förbli sådan. På samma sätt bildas vår själ, så länge vi lever här nere, till kunskap om och delaktighet i Gud, och om någon inte nått detta mål här, så får han efter skilsmässan från kroppen inte tid eller rum därtill. Då det alltså gäller någonting så viktigt, så är största skyndsamhet av nöden, för att inget må komma hindrande i vägen. 3. Men även om inte den förestående döden tvingade oss och även om vi var säkra om ett aldrig så långt liv, så måste ändå bildningen börja tidigt på den grund, att livet ej skall upptas av studier utan av handling. Det är därför lämpligt att så snart som möjligt utbildas för livets förrättningar, så att vi inte tvingas avstå från att handla, innan vi ännu lärt att handla. Ja, även om det stod någon fritt att tillbringa ett helt långt liv i studier, så är 85

mångfalden av föremål, som Skaparen givit oss till angenäm undersökning, obegränsad. Ännu de, som uppnådde en Nestors höga ålder, måste lägga an på en nyttig livsföring: det gäller ju att gå igenom den gudomliga vishetens överallt nedlagda skatter och så skaffa sig hjälpmedel till ett lyckligt liv. I tid måste därför människans sinnen öppnas för tingens skärskådande, då hon hela sitt liv har så mycket att lära känna, erfara och uträtta. 4. Det är en egendomlighet hos allt organiskt, att det med stor lätthet låter sig böjas och formas, så länge det är spätt, men däremot vägrar lydnad, sedan det fått fasta former. Mjukt vax låter sig bildas och ombildas. Då det stelnat, brister det lätt sönder. En trädtelning kan man sätta, plantera om, beskära, böja på det ena eller andra sättet; ett vuxet träd ingalunda. Den, som vill fläta ett tåg av träbast, måste ta grönt och friskt sådant; gammalt, torrt och knotigt kan man inte tvinna. Nyvärpta ägg ruvas snart varma och ger ungar; detta väntar man förgäves av gamla. När konstberidaren skall dressera en häst, jordbrukaren en tjur, jägaren en hund eller falk för deras respektive uppgifter, väljer de unga djur. Så ock björnvisaren, som lär sin björn dansa, och gumman, som lär skator, korpar och papegojor prata. Med gamla djur skulle deras besvär vara lönlöst. 5. Det förhåller sig uppenbarligen på samma sätt med människan. Vi har ovan jämfört hjärnan med vaxet, när den medelst sinnena upptar de infallande bilderna av tingen. Nu är hjärnan hos barnet fuktig, mjuk och ägnad att uppta alla mötande bilder. Sedan blir den torrare och hårdare, så att tingen inte med samma lätthet präglas och ristas in i densamma. Det lär erfarenheten. Därför säger Cicero: >>Barn fatta med stor snabbhet oräkneliga saker». På samma sätt kan händerna och övriga lemmar endast under barndomen, då senorna ännu är mjuka, övas till fårdigheter och till arbete. Skall någon bli en bra skrivare, målare, skräddare, smed, snickare, spelman, måste han utbilda sig i sin konst från ungdomen, medan fantasin ännu är rörlig och fingrarna smidiga. Annars når han inte långt. Om fromheten skall slå rot i någons bröst, måste den likaledes inplanteras under de tidigaste åren. Om vi vill vänja några vid ett fint sätt, måste konstigheterna avslipas vid späd ålder. Skall någon kom-

86

ma långt i filosofi, måste hans sinnen öppnas för allt redan vid unga år, då hänförelsen ännu är glödande, intelligensen skarp och minnet starkt. »Föraktlig och löjlig», säger Seneca (i 36:e brevet), »är en gubbe på skolbänken. Ynglingen skall inhösta, den gamle använda det insamlade». 6. För att människan skall kunna utbildas till full mänsklighet, har Gud givit henne ungdomen, under vilken hon är ur stånd till annat än och endast lämplig för utbildning. Ty under det hästen, tjuren, elefanten och alla andra större djur nått mognad efter blott ett par år, kommer människan knappt därhän under 20 a 30 år. Menar någon, att detta endast är tillfälligt och beror på mindre väsentliga grunder, vilka det nu kan vara, så framvisar detta endast inskränkthet. Gud har ju för alla varelser utmätt deras tid. Skulle han då tillåta, att tiden gagnlös rann bort endast för människan, skapelsens herre? Eller skall vi anse det som en särskild ynnest, som Gud beviljat naturen, för att hon så mycket lättare skall kunna fullborda människans utveckling i långsam verksamhet? Men mycket större kroppar fullbordas ju utan svårighet på få månader. Vi kan alltså inte uppfatta saken på annat sätt än så, att Gud efter mogen överläggning värdigats betyga oss sin gunst. Han har nämligen givit oss en växandets tid, för att vi skulle få ökat tillfälle till kunskapsövningar, och han gjorde oss odugliga för ekonomiska och politiska uppgifter under samma tid, för att vi skulle bli så mycket dugligare för vår återstående livstid, ja, för evigheten. 7. Endast vad människan upptagit under den tidiga~ te barndomen förblir fast och orubbligt hennes egendom. Det framgår av följande exempel. Ett lerkärl har kvar den lukt, varmed det nyligen var inpyrt, även om det går i bitar. Som ett helt ungt träd utvecklar sina grenar uppåt, nedåt eller åt sidorna, så bibehåller det dem hundra år, till det fålls. Ullen behåller den färg, varmed den blivit indränkt, så envist, att den ej låter sig färgas om. Den härdade hjullöten2o springer förr i tusen stycken, än den återgår till sin ursprungliga rätlinjiga riktning. Så sitter också våra tidigaste intryck fast till den grad, att det vore ett 20 Järnring

som omsluter ett trähjul.

87

under, om någon kunde göra om dem. Därför är det mycket rådligt att redan under de första levnadsåren göra dem till verkliga vishetsregler. 8. Slutligen är det mycket farligt, om människan inte redan i vaggan insuper sunda levnadsregler. Så snart de yttre lemmarna börjar utöva sin förrättningar, kan själen ej förbli i vila. Tas den inte då i anspråk av nyttiga ting, så hänger den sig nödvändigtvis åt de mest gagnlösa sysselsättningar, ja under inflytande av en fördärvad tidsanda t.o.m. åt det som skadligt är. Att senare vänja sig av därmed är enligt föregående utredning antingen omöjligt eller i varje fall synnerligen svårt. Också är världen full av abnormiteter, och varken den världsliga överheten eller kyrkans tjänare är i stånd att hejda dem, så länge man inte på fullt allvar griper sig an med att täppa till själva källoma till det onda. 9. Om därför våra barns väl ligger envar om hjärtat, om den världsliga och kyrkliga överheten intresserar sig för mänsklighetens bästa, må man då skyndsamt vidta åtgärder och i r'Jttan tid lägga hand vid verket! Här gäller det att plantera, tukta och vattna unga evighetsplantor och klokt hjälpa dem till befordrande framsteg i kunskap, sedlighet och fromhet.

88

Åttonde kapitlet

Ungdomen skall undervisas gemensamt, därför behövas skolor l. Vi har visat, att de små paradistelningarna, de kristna barnen, inte får växa upp som vilda skogsträd utan behöver vård. Nu skall vi se till, vilka denna vård åligger. Naturligtvis är den först och främst föräldrarnas skyldighet. Som de givit barnen livet, skall de också hjälpa dem till ett förnuftigt, ärbart och heligt liv. Att detta var en helig plikt för Abraham, betygar Gud: »Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla Herrens väg och öva rättfärdighet och rätt» (l Mos. 18:19). Detta fordrar Gud också i allmänhet av föräldrar, då han befaller: »Du skall inskärpa mina ord hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp» (5 Mos. 6:7). Och genom aposteln säger han: »l fäder, reten inte edra barn till vrede, utan fostren dem i Herrens tukt och förmaning» (Ef. 6.4). 2. Men nu har emellertid såväl människorna som de mänskliga angelägenheterna blivit så talrika, att de personer är lätt räknade, som förstår eller förmår eller av sitt yrke tillåts att själva lägga hand vid sina barns undervisning. Därför fattade man redan för länge sedan ett hälsosamt beslut och ordnade saken så, att för ändamålet synnerligen lämpade personer, utmärkta genom kunskaper och sederenhet, samtidigt fick sig flera familjers barn anförtrodda för uppfostran. Dylika ungdomens ledare kallades preceptorer, magistrar, lärare, professorer o.s.v., och de för de gemensamma övningarna avsedda lokalerna nämndes skolor, undervisningsanstalter, hörsalar, kollegier, gymnasier, akademier o.s.v. 3. Att den första skolan upprättades av patriarken Sem strax efter syndafloden, betygar Josefus. Den skall senare ha kallats den hebreiska. Allmänt bekant är, att i Kaldeen, i synnerhet i Babylon, fanns ganska välbesökta skolor, där man jämte andra ämnen särskilt la an på astronomi. Senare (på Nebukadnesars 89

tid) undervisades Daniel och hans kamrater i denna kaldeemas vishet (Dan. l :20). Liknande skolor fanns i Egypten, där Moses fick undervisning (Apg. 7:22). Men hos israelerna upprättades på Guds befallning skolor överallt, s. k. synagogor, där levitema utlade lagen. Dessa skolor existerade ända till Jesu tid och är oss bekanta genom hans och hans lärjungars predikningar. Från egyptierna har grekerna och från dem romarna hämtat bruket att upprätta skolor. Från romarna åter utbredde sig den lovvärda seden över hela riket, i synnerhet efter kristendomens utbredning, i följd av fromma furstars och biskopars mogna omsorg. Om Karl den Store berättas, att han i varje hedniskt område som han erövrat, tillsatte biskopar och lärare samt upprättade kyrkor och skolor. Vandrande i hans fotspår har andra kristliga kejsare, konungar, furstar och myndigheter förökat skolornas antal till den grad, att de är oräkneliga. 4. Att detta fromma bruk inte bara hålls vid makt utan även utsträcks allt vidare, det är av största vikt för hela kristenheten. I varje välordnat samhälle, det må vara stad, köping eller by, bör upprättas en skola som gemensam undervisningsanstalt för ungdomen. Detta krävs av, för det första: 5. Tingens vällovliga ordning. Ty om en husfar inte själv hinner producera allt, som behövs för hushållet, utan anlitar alla slags hantverkare, varför skulle det inte tillgå på liknande sätt också här? Då han behöver mjöl, skaffar han det från mjölnaren, kött får han hos slaktaren, dryckesvaror hos krögaren, kläder hos skräddaren, skor hos skomakaren; för bostad, åkerbruksredskap, spik hos snickaren, murare, smeder, timmermän o.s.v. Ja, vi har ju kyrkor för de vuxnas undervisning i religionen, domstolar och rådhus för slitande av rättstvister och för viktiga delgivanden till folket; varför då inte också skolor för ungdomen? Ja, bönderna för inte själva kor och svin i vall utan håller gemensamma herdar, som tjänar dem alla samtidigt, under det de själva får sköta sina övriga åligganden med desto mindre tidsspillan. Det är nämligen utomordentligt tidsbesparande, om envar sköter blott en enda syssla utan att splittras av annat; på så sätt blir den enskilde till nytta för de många, de många åter för den enskilde.

90

6. För det andra: nödvändigheten. När nämligen föräldrarna ytterst sällan har vare sig nödvändig skicklighet eller tid i överflöd för sina barns undervisning, är det följdriktigt, att det finns personer, som idkar undervisning som enda livsuppgift, och att det på så sätt sörjes för hela samhället. 7. För det tredje: nyttan. Det saknas visst inte sådana föräldrar, som det må vara obetaget att själva ägna sig åt sina barns undervisning. Men det är dock lämpligare att undervisa de unga gemensamt i större skaror: både arbetsresultatet och arbetsglädjen stegras, då de får ge varandra föredömen och sporra varandra. Ty att göra, vad andra gör, gå, dit andra går, följa dem, som går före, gå i spetsen för dem, som kommer efter, - allt detta är så naturligt: Gärna lämnar den eldige fålen stallarnas fängelse, Ila blott andra förut eller följa honom i spåren. I synnerhet barn leds och styrs i allmänhet bättre genom exempel än genom regler. Om man talar om något, så fastnar bara lite; visar man däremot, hur andra bär sig åt, så härmar de oombedda efter. 8. Slutligen ger oss naturen den regeln, att det, som skall finnas ymnigt, måste alstras på ett och samma ställe. Så frambringas trädet i skogen, gräset på ängarna, fiskarna i vattnet, metallerna i jordens innandömen o.s.v., alltsammans i stor ymnighet. Ja, det förhåller sig så, att om en skog frambringar furor eller cedrar eller ekar, så alstras dessa i myckenhet, då däremot andra trädarter inte trivs där på samma sätt. Och ett guldproducerande land producerar inte i lika mån andra metaller. Men i än högre grad uttrycker vår kropp, vad vi menar. Där är det nödvändigt att varje lem blir delaktig av den upptagna näringen. Men varje kroppsdel får sig inte sin portion tillförd i osmält form för att på egen hand förbereda och anpassa den, utan vissa organ är liksom verkstäder med uppgift att till nytta för hela kroppen uppta, värma och förarbeta födan samt fördela den beredda näringen bland de övriga lemmarna. Så bereder magen, 91

mjölksaften, levern, blodet, hjärtat och hjärnan var sitt slag av livsandar, och sedan dessa alstrats, genomströmmar de lätt och ledigt alla lemmar och håller på angenämt sätt livet vid makt i hela kroppen. Som verkstäderna upprätthåller och besörjer hantverken, kyrkan gudsfruktan, domstolama rättsordningen bör inte skoloma på samma sätt tända vishetens ljus, hålla det tent och klart, mångfaldiga det och laga, att det kommer det mänskliga samhällets hela organism till godo? 9. Och för det femte och sista gör vi samma iakttagelser även vid förädling av växt- och djurarter, om man eljest går förnuftigt till väga härvidlag. Då trädgårdsmästaren under sina vandringar i skogar och snår finner en för odling lämplig telning, så planterar han säkerligen inte om den just där den stod, utan han gräver upp den, flyttar den till fruktträdgården och vårdar den tillsammans med hundrade andra. Den som sysslar med fiskodling för köksändamål, anlägger på samma sätt dammar och låter fisken föröka sig i tusental. Och ju större fruktträdgården är, desto bättre brukar träden trivas; ju större fiskdammen är, desto större bli fiskarna. På samma sätt som dammar anläggs för fiskar och trädgårdar för fruktträd, bör skolor upprättas för ungdomen.

92

Nionde kapitlet

Alla unga av båda könen bör anförtros åt skolan l. Inte endast de rikas och förnämas barn skall föras till skolan, utan alla på lika sätt: frälse och ofrälse, rika och fattiga, gossar och flickor, i små och stora städer, i köpingar och byar; såsom nedan skall visas. 2. För det första är alla, som är födda såsom människor, födda till samma huvudsakliga bestämmelse. De skall vara människor i ordets egentliga bemärkelse, d.v.s. förnuftiga varelser, med härskarmakt över den övriga skapelsen, sin skapares avbilder. Alla skall därför bringas därhän, att de, som sig bör, invigs i kunskaper, dygd och religion och därigenom sätts i stånd att leva jordelivet gagneligt och värdigt förbereda sig för det kommande. Att inget anseende till person råder hos Gud, har han själv upprepade gånger bedyrat. Om vi alltså ger endast några få tillträde till själslig bildning men utesluta andra därifrån, då handlar vi orätt inte allenast mot våra vederlikar utan mot Gud själv, som vill bli erkänd, älskad och prisad av alla dem han påtryckt sin avbild. Och detta skulle ske med dess större innerlighet, ju bättre kunskapens ljus hålls brinnande. Ty vi älskar blott i den mån vi känner. 3. Vidare: vi vet inte, till vilket kall den gudomliga försynen utkorat den och den människan. Men det står orubbligt fast, att Gud gör ibland de fattigaste, enklaste och oansenligaste till utmärkta redskap för sin härlighet. Låt oss därför göra som solen på himmeln: hon upplyser, värmer och besjälar hela jorden så att allt som kan leva, grönska, blomstra och bära frukt, också lever, grönskar, blomstrar och bär frukt. 4. Att några av naturen förefaller tröga och obegåvade, betyder ingenting. Detta förhållande snarare talar för och kräver, att bildningen bör stå alla till buds. Ty ju trögare och omöjligare någon är av naturen, desto mer är han i behov av hjälp för att så långt som möjligt befrias ur sin djuriska slöhet och dumhet. Vidare kan man knappast tänka sig så ogynnsamma naturanlag, att

93

de inte i någon mån skulle kunna hjälpas upp genom undervisning. Ja, som ett ofta spolat såll visserligen inte behåller vattnet men väl blir rengjort, blir också tröga och obegåvade individer förädlade till sina seder, så att de förstår att lyda överhet och kyrka, även om de inte gör några framsteg i kunskaper. Och inte mindre har erfarenheten lärt, att personer, som av naturen varit avgjort tröga, ägnat sig åt studier med sådant resultat, att de kommit före de mera intelligenta. Detta uttryckte diktaren med orden: Ett ihärdigt arbete övervinner allt (»Labor omnia vincit improbus»). Ja, många är ju fullt friska som barn men blir sedan klena och tynar av. En annan däremot kan som ung ha kroppen svag och bräcklig men kommer sedan till hälsa och växt. På samma sätt har det med hänsyn till själsanlag visat sig, att månget brådmoget barn snart blir uttömt och förfaller till slöhet, då däremot andra, som är svaga, senare stärks och kommer mycket långt. Dessutom föredrar man att i en fruktträdgård ha inte bara träd, som bär tidig frukt, utan även sådana, som ger frukt under mellan- och senhösten. Ty vart och ett får pris i sinom tid (som Syrak någonstans säger) och visar till sist om även sent, att det inte varit förgäves. Och varför skall vi i kunskapens trädgård endast tåla anlag av det ena slaget, brådmogna och rörliga? Nej, ingen får uteslutas, om inte Gud själv vägrat honom sinnen och förstånd. 5. Det kan inte heller finnas någon tillräcklig grund, varför kvinnokönet (för att nu nämna det särskilt) helt skulle uteslutas från studierna - det må vara fråga om latin eller modersmålet. Ty kvinnorna är likaledes Guds avbilder, likaledes delaktiga i nåden och det tillkommande riket, likaledes begåvade med en själ, som är i uppfattningen livlig, för vishet mottaglig (ja, ofta i högre grad än mankönets). De högsta värdigheterna är dem likaledes tillgängliga: de har ofta styrt stater, givit konungar och furstar hälsosamma råd, idkat läkekonst och andra för människosläktet nyttiga yrken, ja, t.o.m. uppträtt som profetissor och bestraffat präster och biskopar. Och allt genom Guds tillskyndelse. Varför då låta dem lära sig ABC men senare avhålla dem från studier? Fruktar vi till äventyrs deras tanklöshet? Men ju mer vi tar eftertanken i anspråk, desto mindre tillfälle blir det till tanklöshet, som ju brukar härröra från inre tomhet. 94

6. Likväl må inte vad som helst i bokväg bjudas åt dem - lika litet som åt den manliga ungdomen (det är att beklaga, att man hittills inte iakttagit desto större varsamhet i detta avseende) utan sådana böcker, ur vilka de ständigt kan hämta sann kunskap om Gud och hans verk jämte sann dygd och fromhet. 7. Därför må ingen bemöta mig med apostelns ord: »Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare» (l Tim. 2:12) eller med vad Juvenalis säger (i sjätte satiren): Inte behöver din lagvigda hustru en talare vara,

Sirande ut med svarvade fraser den enklaste mening; Inte behöver hon heller ha reda på allting, som händer. Eller det Hippolytos säger hos Euripides: »Jag hatar lärda kvinnor. I mitt hus vill jag inte veta av någon, som vet mer, än en kvinna behöver. Ty de lärda har Venus själv förlänat större bakslughet». Detta, påstår jag, står alls inte i strid med vår grundsats. Ty vi tillråder inte att uppfostra kvinnorna till nyfikenhet utan till ärbarhet och deras egen lycka. Närmast skall de därför utbildas i det, som de bör veta och kunna, det, som hör till ett värdigt utövande av husmodems kall, och det, som främjar det egna välbefinnandet liksom även mannens, barnens och tjänarnas. 8. Om någon skulle säga: Vart skall det ta vägen, om hantverkare, bönder, arbeta, ja, t.o.m. fruntimmer skall bli lärda? Så svarar jag: Jo, om denna ungdomens allmänna fostran ordnas på rätt sätt, så kommer för framtiden ingen enda att sakna värdiga föremål för sina tankar, för sin dikt och längtan, för sin verksamhet. Alla skall veta, vart de syftar med sina handlingar och strävanden, inom vilka gränser de bör hålla sig och på vad sätt envar skall försvara sin ställning. Därtill skall alla, även under möda och arbete, vederkvicka sig med tanken på Guds ord och verk och undvika den för kött och blod farliga sysslolösheten genom flitig läsning av bibeln och andra goda böcker (dit de, som redan inletts i frestelse, skall dras av dessa ädlare eggelser). Och för att än en gång säga det: de skalllära sig se Gud överallt, vörda och älska honom överallt och sålunda 95

framleva detta hemsökta jordeliv på ett angenämare sätt samt blicka efter det eviga med större längtan och hopp. Eller skulle inte ett sådant kyrkans tillstånd skapa oss ett paradis, sådant det här på jorden kan förverkligas?

96

Tionde kapitlet

Undervisningen i skoloma bör omfatta alla lärogrenar l. Nu är att visa, att alla måste lära allt i skolorna. Detta må man dock inte förstå så, som om vi av envar fordrade exakt och fullständig insikt i alla vetenskaper och färdigheter. Detta är varken i sig nyttigt eller med hänsyn till livets korthet möjligt för någon. Vi ser ju, att en enda vetenskap kan gå så långt på bredden och på djupet, att man även med den mest utmärkta begåvning skulle behöva ett helt långt liv för alla iakttagelser och experiment; tänk bara på fysiken, aritmetiken, geometrien, astronomien o.s.v., ja t.o.m. på lantbruk, trädgårdsodling etc. Inom aritmetiken har vi Pytagoras, inom mekaniken Arkimedes, inom metallurgin och mineralogin Agricola,2t inom retoriken Longolius22 - den sistnämnde drev endast och allenast detta studium för att bli en fulländad ciceroniansk vältalare. Envar bör i huvudsak lära sig känna grunder, lagar och mål för allt, som är och sker, och därför sänds de unga ut i världen inte som blotta iakttagare utan som blivande medarbetare. Man skall nämligen sörja för och bringa det därhän, att inget så obekant möter någon här i världen, att han ej i någon mån kan bedöma det samt klokt och utan skadliga misstag använda det för ett bestämt ändamål.

2. Man måste därför över huvud och utan undantag sträva därefter, att i skoloma och genom skolomas förmedling under hela livet att l) anlagen utvecklas genom vetenskaper och färdigheter, 2) det språkliga uttryckssättet förfinas, 3) sederna utformas till sedlighet samt 4) Gud äras av hjärtat. 3. Ett vist ord är följande sentens: Skolorna är verkstäder, där människor bildas. Ty utan tvivel åstadkommer de, att människan verkligen blir människa, d.v.s. med hänsyn till ovan uppställda Georg Agricola (1490-1555) klassificerade mineral och bergarter, uppfann metoden att med bly dra silver ur koppar, samt utarbetade metoder för metallprobering. 22 Kristoffer Longolius (1490-1522) författare inom civilrätt och vältalighet 21

97

mål en förnuftig varelse, en varelse med härskarmakt över den övriga skapelsen och över sig själv, en glädjekälla för sin Skapare. Så skall det bli, om skolorna lägger an på att utbilda människor, som tänker vist, handlar klokt och är av hjärtat fromma. 4. Dessa tre huvudstycken måste i enlighet härmed i alla skolor inplantas hos samtliga unga. Jag skall visa detta, sedan jag motiverat det l) ur tingen, som här omge oss, Il) ur oss själva, III) ur Kristus, gudamänniskan, den fullkomligaste förebilden för vår fullkomlighet. 5. Tingen själva, för så vitt de berör oss, tillåter en trefaldig indelning: föremål för vårt förstånd, såsom himmeln, jorden och vad däruti är; föremål för efterföljd, såsom den underbara ordning, som överallt ger sig tillkänna och som människan på samma sätt skall uttrycka i sina handlingar; och slutligen föremål för vårt anammande, såsom Guds nåd och hans mångfaldiga välsignelser i tid och evighet. Om människan skall hålla måttet i alla dessa avseenden, så måste hon hjälpas till att l) lära känna, vad som utspelas inför hennes ögon på denna beundransvärda skådebana, 2) göra, vad hon åläggs att göra, och 3) motta, vad den allgode Skaparen med givmild hand bjuder henne som en gästvän i sitt hus. 6. Ser vi på oss själva, märker vi likaledes, att bildning, goda seder och fromhet i lika mån tillkommer alla, vi må nu skärskåda vår själs väsen eller syftet med vår skapelse och vårt införande i världen. 7. Själens väsen är en sammangjutning av tre krafter (som återspeglar den ofödda treenigheten): kunskaps-, vilje- och erinringsförmågan. Kunskapsförmågan (förståndet) består i att man ända in i minsta detalj ger akt på olikheterna hos tingen. Viljan yttrar sig i begär efter tingen och i att man väljer det gagneliga och förkastar det skadliga. Minnet bevarar för framtida bruk, vad förstånd och viljan tillägnat sig, och erinrar själen om dess oavhängighet (som är av Gud) och om dess plikt; 98

därför kallas det också samvete. För att alltså dessa förmågor rätt må utöva sina förrättningar, måste själen rustas med allt, som upplyser förståndet, ger viljan riktlinjer och håller samvetet vaket; - då skall förståndet med skärpa tränga in i tingen, viljan träffa val utan misstag och samvetet begärligt ställa allt i relation till Gud. Som nu dessa förmågor (förstånd, vilja, samvete) inte kan skiljas åt, då de utgör en och samma själ, så skall inte heller dessa själens prydnader: bildning, dygd och fromhet, skiljas från varandra. 8. Om vi nu undersöker, varför vi blivit satta hit till världen, så skall det visa sig, att i dubbelt avseende ett trefaldigt ändamål föreligger. Vi skall tjäna Gud, skapelsen och oss själva, och vi skall njuta den fröjd, som har sitt ursprung i Gud, skapelsen och oss själva. 9. Om vi vill tjäna Gud, nästan och oss själva, så måste vi äga fromhet gentemot Gud, sedlighet i förhållande till nästan och kunskap med hänsyn till oss själva. Allt detta går emellertid in i vartannat. I sitt eget intresse bör människan vara i inte mindre grad sedlig och from än förtänksam. Inte blott sedlighet utan även insikter och fromhet sätter henne i stånd att tjäna sina medmänniskor, och jämte fromhet måste även kunskap och goda seder bidra till Guds ära. 10. Åt den njutning, vartill Gud bestämt människan i en värld, som redan överallt utrustats med allt gott, upprättade Han därtill ett paradis till hennes förnöjelse och bestämde slutligeJ?., att hon skulle bli delaktig i hans eviga salighet. 11. Med njutning förstår vi emellertid inte kroppsligt välbefinnande (då även detta inte är annat än en följd av måttlighetens dygd, då det helt enkelt består i en sund hälsa, god aptit och god sömn). Utan vi menar själens lust, som leder sitt ursprung dels från de omgivande tingen, dels från oss själva, dels slutligen från Gud. 12. Den njutning, som har sitt ursprung i tingen, är den forskningens glädje, som den vise erfar. Ty vart han än vänder sig, 99

vad som än ter sig för hans blick, på vilka forskningsområden han än arbetar - överallt och i allt finner han eggelser till så stor fröjd, att han ibland nästan blir utom sig och glömmer sig själv. Ty så är det, som det heter i Vishetens bok (8:16): När jag kommer hem skall jag vilo ut hos visheten, ty i umgänget med henne finns ingen bitterhet. Att leva med henne vållar ingen smärta utan ger bara lust och glädje. Och en hednisk vis säger: »Det ljuvaste i livet är att forska efter sanningen». 13. Njutning i sitt eget jag är denna den ljuvaste fröjd, som en åt dygden hängiven människa erfar i sitt goda inre, då hon känner sig redo till alla rättfärdighetens krav. Denna lust är vida större än den förstnämnda - enligt följande uttryck: Ett gott samvete är ett oavbrutet gästabud. 14. Glädjen i Gud är den högsta graden av lust här i livet: i känslan av Guds eviga nåd jublar människan i hans faderliga, oföränderliga beskydd, så att hjärtat vill smälta i kärlek till Gud, och hon kan inte göra eller önska något högre än att få försjunka i Guds barmhärtighet, vila ljuvt däri och njuta en försmak av det eviga livet. Detta är den Guds fred, som övergår allt förstånd (Fil. 4:7), det högsta, man kan önska sig. - Dessa tre, bildning, dygd och fromhet, är alltså de tre källor, ur vilka de fullkomligaste njutningars alla flöden väller fram. 15. För att i sig själv ge ett allmängiltigt föredöme har slutligen den i köttet uppenbarade gudomen genom sitt exempel lärt oss, att dessa tre egenskaper skall finnas hos envar av oss. Ty, såsom evangelisten säger, han tillväxte icke blott i ålder utan även i visdom och nåd inför Gud och människor (Luk. 2:52). Hos Kristus ser vi denna välsignade trefald av mänsklighetens prydnader. Ty vad är visdom annat än insikt i alltings väsen? Och vad är det, som alstrar bevågenhet hos människor, om inte höviska seder? Men vad kan förvärva oss Guds nåd annat än herrens fruktan, d. v. s. den i hjärtat boende allvarliga och varma fromheten? Låt oss därför hos oss känna, vad vi sett hos Jesus Kristus, all fullkomlighets fullkomligaste urbild, som det anstår oss att efterlikna. 100

16. Ty så sade han: lären av mig! (Matt. 11 :29). Mänskligheten har fått dernie Kristus till sin mest upplyste lärare, sin heligaste präst och mäktigaste konung. Och därav följer, att de kristna skall bildas efter Kristi exempel och bringas dit, att de, upplysta till sitt förstånd, må vara heliga i sitt samvetes strävanden och mäktiga i sina gärningar, envar i sitt kall. Ty först då bli våra skolor i sanning kristliga, då de så långt möjligt gör oss lika Kristus. 17. Det är därför en olycksalig skilsmässa, då dessa tre inte hålls samman med oslitliga band. Olycksalig den undervisning, som ej leder till goda seder och fromhet! Ty vad är boklig bildning utan sedlighet? Den som gör framsteg i kunskaper men går tillbaka i seder går mera tillbaka än framåt, säger ett gammalt ordspråk. Vad Salomo säger om en skön kvinna utan vett, gäller också om en sedeslös lärd: en gyllene ring i svinets tryne är lärdomen hos en människa utan dygd (Ordspr. 11 :22). Och såsom man inte innefattar ädelstenar i bly utan i guld och såsom både ädelsten och infattning då skiner i klarare glans, så bör kunskapen inte heller vara förenad med sedeslöshet utan med dygd, då de ömsesidigt förhöjer varandra. Kommer så ytterligare fromheten till de båda, så är fulländningen uppnådd. Ty såsom Herrens fromhet är vishetens bygynnelse och ända, så är den också lärdomens höjdpunkt och krona, när vishetens fullhet är att frukta Herren (Ordspr. l; Syrak l, och annorstädes). 18. Vi vill nu sammanfatta det sagda. Då hela det övriga livet beror på ungdomstiden och handledningen under densamma, så är allt förlorat, om inte alla redan då förbereds för livets alla förhållanden. I moderlivet får ju alla blivande människor likadana lemmar, och varje individ får allt på sin lott: händer, fötter, tunga o.s.v., även om inte var och en blir konstnär, kapplöpare, skrivare, talare. På samma sätt bör i skolan alla lära allt, som angår människan, även om sedermera den ene får mer nytta av ett, den andre av ett annat.

101

Elfte kapitlet

Hittills har vi inte haft några skolor, som fullkomligt motsvarat sin uppgift l. Jag verkar väl alltför förmäten i detta mitt djärva påstående. Men jag åberopar mig på saken själv och gör dig, läsare, till domare; själv vill jag endast vara åklagare. En fullkomligt motsvarande skola kallar jag en sådan, där i sanning människor bildas: där lärjungarnas förstånd inympas med vishet till att snabbt kunna genomtränga allt uppenbart och fördolt (som det heter i Vish. bok 7:17), där sinnelaget och dess böjelser utvecklas till full harmoni mellan dygderna och där hjärtat lockas och, så att säga, berusas av himmelsk kärlek. Då skulle alla, som överlämnades till skolan för att invigas i sann vishet, lära sig leva ett himmelskt liv redan här på jorden. Med ett ord, jag menar en sådan skola, där alla allsidigt lära sig allt. 2. Emellertid - vilken skola har i denna grad av fulländning uppställt detta program för att nu inte säga förverkligat det? Men det får inte se ut som om jag jagade efter platonska ideer eller drömde om en fullkomlighet, som inte finns någonstans och som man väl inte får hoppas på här i livet. Därför vill jag på annat sätt bevisa, att skoloma måste vara sådana men hittills inte varit det. 3. Luther uttalar (1524) i sitt upprop till rikets städer att upprätta skolor bl. a. följande tvenne önskningar. För det första borde skolor inrättas i alla städer, köpingar och byar i och för gossarnas och flickornas undervisning. Hur detta skall ske, har vi visat ovan, nionde kap. Till och med hantverkare och jordbrukare skulle dagligen besöka skolan ett par timmars tid och undervisas i nyttiga kunskaper, goda seder och gudsfruktan. För det andra borde undervisningen bedrivas efter en förenklad metod, så att barnen inte skulle avskräckas från allt vad studier heter, utan dras dit, som om det är fråga om något roligt. De unga skulle finna inte mindre nöje i studierna, än om de tillbringade hela dagar med barnsliga lekar, bollspel, kapplöpningar och skämt. Så säger Luther. 102

4. I sanning, ett förståndigt råd, värdigt en så stor man! Men vem inser inte, att det hittills stannat vid fromma önskningar? Ty var finnas dessa allmänna skolor? Vad har det blivit av den tilltalande metoden? 5. Vi ser allestädes raka motsatsen, i det på flera håll skolor ännu inte anlagts i köpingar och byar. 6. Men där läroanstalter finnas, står de inte öppna för allmänheten utan endast för vissa klasser, nämligen de förmögnare. Eftersom skoloma är kostsamma, får fattigare barn tillträde dit endast i sällsynta undantagsfall, genom någon välgörares barmhärtighet. Men det är mycket troligt, att utmärkta begåvningar bland dessa understundom blivit förbigångna och gått förlorade, till stort men för kyrka och stat. 7. Vidare användes vanligen en så sträng metod vid ungdomens undervisning, att skoloma allmänt anses vara skräckinrättningar för pojkar och tortyrkamrar för hjärnor. Och så har lärjungarna till stor del, leda vid allt vad studier och böcker heter, tagit sin tillflykt till hantverkarnas arbetsplatser eller sökt sitt levebröd på annat sätt. 8. De åter, som stannat kvar - om de nu tvingats av föräldrar och målsmän eller om de lockats av hoppet att med tiden, tack vare sina kunskaper, nå höga värdigheter eller om de möjligen drivits av fri håg för dessa ädla ting - på deras utbildning har inte nedlagts tillräckligt med allvar och varsamhet, snarare har allt gått bakvänt. Ty vad som företrädesvis borde inplantas, det har försummats, nämligen religiös och sedlig uppfostran. Härom har man föga bekymrat sig i skoloma - och inte stort mer vid universiteten, där de dock borde stå på höjden av mänsklig bildning. Och följden har blivit den, att de flesta, som slutat skolan, varit inte fromma lamm utan vildåsnor, obändiga, bångstyriga mulor, och hela uppfostran har inte givit annat resultat än en ytlig glättning av sederna, anspråksfull, utländsk klädedräkt samt ögon, händer och fötter väl förfarna i världslig dårskap - detta i stället för en på dygd inriktad natur. Ty hos 103

hur många av dessa människobarn, som förfinats genom långvariga studier i språk och vetenskaper, har väl den tanken uppstått, att de borde vara mönster för sina medmänniskor i måttlighet, kyskhet, ödmjukhet, vänlighet, ståndaktighet, tålamod, självbehärskning o.s.v.? Och varför inte? Jo, skoloma har alls inte frågat efter ett mönstergillt liv. Detta bevisas av den dåliga disciplinen i nästan alla skolor, vidare av de lösa sederna inom alla folkklasser och slutligen även av många frommas oavlåtliga klagan, suckan och gråt. Skulle någon ännu vilja försvara skolomas tillstånd? En från våra stamföräldrar nedärvd förblindelse behärskar oss, så att vi vänder oss bort från livets träd och endast när ett tygellöst begär efter kunskapens träd. Ställande sig i detta tygellösa begärs tjänst har skoloma till dags dato endast jagat efter kunskaper. 9. Men på vad sätt, med vilken framgång har man också här gått till väga? Jo man har använt 5, 10 och flera år på vad det mänskliga förståndet skulle kunna tillägna sig på mindre tid än ett år. Vad som kunnat bibringas på angenämaste sätt, har hårdhänt trumfats in. Det som kunnat läggas i dagen åskådligt och tydligt har framställts dunkelt, oredigt och invecklat såsom i idel gåtor. 10. Jag vill för tillfället ej nämna, att lärjungarna knappt någonstans fått nära sin själ med tingens verkliga kärna, utan de har för det mesta proppats fulla med skal: glosor och tomt papegojmässigt sladder samt med agnar och bara luft: lösa påståenden utan grund. 11. Enbart studiet av latinet - för att i förbigående ta det som exempel - milde himmel, vad det var oredigt, benigt och långrandigt! I sanning, det går fortare för marketentare, trosspojkar och hantverkslärlingar att i köket, i fålt och i andra låga hanteringar lära sig inte blott ett utan två, tre främmande språk, än det för våra skolgossar med yttersta ansträngning och hur god tid de än har går att hinna med enbart latinet. Och med vilka olika resultat! Redan efter några månader pladdra de förra sina språk flytande, då däremot de senare efter 15 a 20 år knappt förmår att med hjälp av grammatik och lexika frambringa något 104

latin - och inte ens då utan att tveka och stappla. Vad kan nu annat än en felaktig metod vara skulden till ett så bedrövligt slöseri med tid och arbete? 12. Härom har den berömde Rostockprofessorn teol. dr. Eilhard Lubinus med rätta skrivit som följer: »Den vanliga undervisningsmetoden i skoloma synes mig rent ut vara så beskaffad, som om man ivrigt och enträget givit någon i uppdrag att utarbeta en metod, enligt vilken såväl lärare som lärjungar skulle bibringa, respektive bibringas, kunskap i latin endast med oöverskådligt arbete, oerhörd leda, oändligt besvär och först efter en mycket lång tidsrymd. Städs när jag tänker därpå och motvilligt saken betraktar, bliver av bävan jag fylld och upprörd djupt i mitt hjärta. Och kort därefter yttrar han: »Under sådana förhållanden får jag tillstå, att jag mer än en gång rent av kommit på den tanken, att någon ondskefull och avundsam ande, en mänsklighetens fiende, måste ha infört den metoden i skolorna)). Jag anför endast Lubinus bland de talrika vittnena av första rang. 13. Dock, vad utmärker vårt behov av vittnen? Så många av oss har besökt skolor och universitet och knappt berörts ens av en fläkt utav verklig lärdom. Bland många tusen är jag själv en, ett stackars människobarn, vars livs skönaste vår, ungdomens blomningstid, ömkligen förnötts med skolfuxkonster. Ack, hur ofta sedan jag kommit till en bättre insikt, har inte minnet av den förlorade tiden frampressat suckar ur mitt bröst och tårar ur mina ögon samt gjort mig beklämd i hjärtat! Hur ofta tvang mig inte smärtan häröver att klagande utbrista (Vergilii Aeneid VIII:560): »Gåve mig Jupiter blott de förlorade åren tillbaka!» 14. Men fåfäng är dessa böner. Den dag, som flytt, kommer inte åter. Ingen av oss, vars år förrunnit, får bli ung på nytt för att börja livet från början igen och rusta sig med bättre förutsättningar därför, det kan nu inte hjälpas. Blott en möjlighet står åter; att så långt vi kan, hjälpa våra efterkommande. Vi måste

105

först visa, hur våra lärare störtade oss i villfarelser, och sedan, hur dessa villfarelser kan undvikas. Detta skall ske i Hans namn och under Hans ledning, som ensam förmår räkna våra brister samt räta, vad som är krokigt (Pred. 1:15).

106

Tolfte kapitelt

Skolorna kan omskapas till det bättre l. Att bota sjukdomar, som blivit kroniska, är svårt och vanskligt; ja, det anses nästan omöjligt. Men om någon utlovade ett verksamt medel, skulle kanske den sjuke tillbakavisa det? Skulle han inte istället önska, att ett ingrepp gjordes så snart som möjligt, helst om han märkte, att läkaren lät sig ledas inte av godtyckliga antaganden utan av tungt vägande grunder. Så långt måste vi alltså komma i vårt djärva förehavande, att det blir tydligt vad vi lovar, och från vilka förutsättningar vi utgår. 2. Vad vi lovar, är ett skolväsen, baserat på följande grunder: l. Samtliga unga, med undantag av dem, som Gud vägrat förstånd, skall undervisas. Il. De skall undervisas i allt, som gör människan vis, rättskaffens och from. III. Undervisningen skall, såsom en förberedelse för livet, vara avslutad före den mognare åldern. IV. Den skall bedrivas utan hugg och slag, stränghet och tvång, så lätt och angenämt som möjligt och liksom av sig själv. (Organismen tillväxer ju, utan att dess leder behöver spännas och dras. Den tilltar i storlek och styrka så småningom och oförmärkt, bara man när, vårdar och övar den förståndigt. Nu menar jag, att om näring, vård och övning på ett förståndigt sätt ges själen, så skall detta leda till vishet, dygd och fromhet.) V. Skolbildningen skall inte vara bländande utan sann, inte ytlig utan gedigen. D.v.s., den förnuftiga varelsen, människan, skall vänjas att låta sig ledas inte av andras utan av sitt eget förnuft; hon skall angående tingen inte blott läsa och förstå andras åsikter ur böcker eller fasthålla och återge dem i minnet, utan hon skall självständigt gå till botten av tingen samt lära sig rätt förstå och bruka dem. Detsamma måste fasthållas angående gedigenhet i sedlighet och fromhet. VI. Undervisningen skall ej vara tröttsam utan så lätt som möjligt. Endast 4 timmar om dagen skall anslås till de 107

offentliga övningarna. Metoden skall vara sådan, att en enda lärare räcker till för hundratals lärjungar åt gången utan att dock behöva lägga ned mer än en tiondel av det arbete, som nu förbrukas på varje lärjunge. 3. Men vem skall tro allt detta, innan han ser det? Det är en egendomlighet hos människorna, att innan någon viss uppfinning blivit gjord, så undrar de, om det är möjligt; men när den väl gjorts, så förundrar de sig över att det inte skett för länge sedan. Arkimedes blev utskrattad, då han lovade kung Hiero att med en hand dra ner till havet ett stort skepp, som hundra man inte förmådde rubba ur stället. Men de fick dock till sin häpnad se det. 4. Då Columbus antog nya öar i väster, ville ingen av de tillfrågade konungarna höra på honom eller ge honom det lilla, som behövdes för att utföra experimentet, med undantag av konungen av Kastilien. Ja, historien berättar, att hans följeslagare ombord, upprepade gånger bragta till förtvivlan, sånär störtat honom i havet och återvänt med oförrättat ärende, och dock var det han, som upptäckt denna så oerhört stora Nya värld, och vi förvånar oss blott över att den så länge kunnat vara okänd. I detta sammanhang kan vi även nämna den komiska tilldragelsen med Columbi ägg. Eftersom han var italienare, missunnade spanjorerna honom äran av en sådan upptäckt och ansatte honom under måltiden med hånfulla tillmälen. Bl.a. fick han höra, att den andra jordhalvan upptäckts inte tack vare hans konst utan av en slump; någon annan hade lika väl kunnat finna den. Då gav Columbus dem en kinkig uppgift: hur kan man ställa ett hönsägg på den spetsiga ändan utan att använda stöd? Sedan alla förgäves försökt detta, stötte han ägget lätt mot tallriken, tryckte in skalet litet och fick så ägget att stå. De andra skrattade och ropade, att det hade de också kunnat. »Ni kan det», svarade han, »när ni sett att det är möjligt, men varför kunde ingen det före mig?» 5. Detsamma tror jag skulle ha varit fallet, om Johan Faust, boktryckarkonstens uppfinnare, kungjort, att han kände ett medel, varigenom en enda man blev i stånd att kopiera flera böc108

ker på en vecka, än tio av de skickligaste skrivare på ett år; vidare att böckerna skulle bli särdeles prydliga, ålla exemplar lika från början till slut och alla alltigenom felfria, om bara ett exemplar var korrekt o.s.v. Vem hade väl skänkt honom tilltro? Vem hade ej detta förefallit såsom en gåta eller som tomt fåfängt skryt? Och nu vet varje barn, att saken förhåller sig så. 6. Eller ponera, att Barthold Schwarz, skjutvapnens uppfinnare, tilltalat bågskyttama i låt oss säga följande ordalag: »Era bågar, kastmaskiner och slungor duger ingenting till. Jag vill ge er ett verktyg, som slungar sten och järn, utan att ni behöva använda någon muskelstyrka. Det skall ske enbart med eldens hjälp. Och detta vapen skall nå längre, träffa säkrare och anställa större förödelse». Vem skulle ha skrattat åt sådant? Så vanligt är det att anse det, som är nytt och ovanligt, för underbart och otroligt. 7. Och infödingen kan säkerligen inte föreställa sig möjligheten att meddela, vad som rör sig inom honom, utan att tala, utan att använda tolk, blott medelst en liten papperslapp, något som även de dummaste hos oss vet är den enklaste sak. Så är det överallt och i allt: Nu finnar vi blott löjligt det som förr uppfattades som ett under. 8. Att detta mitt förehavande inte skall bemötas annorlunda, förutser jag lätteligen, ja, delvis har jag redan erfarit det. Det väcker både undran och anstöt hos många, att det finns folk, som beskyller de skolor, böcker och metoder som används, för ofullkomligheter samt är förmätna nog att utlova Gud vet vad för nyhetsmakerier, som övergår all trovärdighet. 9. För mig är det visserligen lätt att, så visst jag litar på Gud, åberopa mig på utgången såsom det sannfärdigaste framtida vittnet. Men eftersom jag skriver detta antecipationsvis, inte för den råa hopen utan för förståndigt folk, så måste det föras i bevis, att det är möjligt att undervisa samtliga de unga i kunskaper, goda seder och gudsfruktan förutan de ledsamheter och 109

svårigheter, som enligt hittills gällande metoder både lärare och lärjungar överallt får vidkännas. 10. Den enda men fullkomligt tillräckliga grunden för denna bevisföring är följande. Varje väsen låter sig inte bara lätteligen ledas mot det mål, dit dess natur visar, utan det hastar t.o.m. frivilligt ditåt med en viss lust, så att motstånd skulle vålla smärta. 11. Ty det behövs förvisso ingen yttre påstötning för att få en fågel att flyga, en fisk att simma eller ett vilt djur att springa. De gör detta av egen inre drift, så snart de känner, att de för dessa förrättningar avsedda organen är tillräckligt utvecklade. Det behövs inget tvång för att få vatten att rinna utför, att få eld att brinna, sedan bränsle och luft tillförts, inget besvär för att en rund sten skall rulla ner eller en fyrkantig ligga kvar. Och inte heller behöver ögat eller spegeln vid ljus tvingas att uppta föremål, eller ett frö vid fuktighet och värme tvingas att gro. Allt stävar i själva verket frivilligt att utföra sin naturliga bestämmelse. Med aldrig så obetydlig hjälp försätts det i verksamhet. 12. Nu såg vi emellertid i femte kapitlet, att kunskap, dygd och fromhet som naturanlag finnas hos alla människor; - om missfoster tala vi inte. Därav följer med nödvändighet, att här inte behövs annat än en lätt påstötning och skicklig ledning. 13. Men, säger någon, inte av vad trä som helst kan man skära ut en Merkurius. J ag svarar: Av varje människa kan man göra en människa, om blott fördärvet uteblir. 14. Men inte desto mindre, invänds det, är våra inre krafter försvagade sedan syndafallet i mänsklighetens barndom. Jag svarar: men dock inte förintade. Visserligen är våra kroppskrafter försvagade, men genom att gå och springa, genom att öva oss i konstfärdigt arbete kan vi dock återställa dem till deras ursprungliga styrka. De första människorna kunde gå, tala och tänka, så snart de var skapade. Det kan däremot inte vi, förrän vi genom vanan lärt oss det. Men därav följer ingalunda, att det inte kan läras annat än oredigt, med mycken möda och osäkert 110

resultat. Ty utan större svårighet lär vi oss de kroppsliga förrättningarna, att äta, dricka, gå, springa, utföra handarbeten o.s.v. Varför skulle det då förhålla sig annorlunda med själens förrättningar? Blott den rätta ledningen inte saknas. Jag vill tillägga ännu en sak. En hästdressör lär inom några få månader sin häst att gå i trav, hoppa, löpa runt, utföra rörelser på en vink med piskan. Den okunnige konstmakaren lär björnen dansa, haren slå på trumma, hunden plöja, fäkta, ge orakelsvar o.s.v. Skröpliga gummor lär papegojor, skator eller korpar att härma efter mänskliga ljud och tonfall o.s.v. Och allt detta mot naturens drift och på kort tid. Och människan skulle inte blott med lätthet kunna undervisas i de stycken, som inte blott är henne tillgängliga utan dit hennes natur drar henne all makt! Må vi blygas att på allvar påstå något sådant, på det att dessa djurtämjare inte kan hälsa oss med skallande skrattsalvor. 15. Men ämnenas egen svårighet, invänder man, gör, att var och en inte fattar dem. Jag svarar: Vad för svårighet? Finns i naturen någon kropp av så otydlig färg, att spegeln ej är i stånd att återge dess bild, blott den bringas i rätt belysning. Finns det något, som ej låter sig framställas i bild, om man blott förstår att måla? Ges det ett frö eller en rot, som jorden ej skulle kunna uppta och föra till groning med sin värme? -för så vitt nämligen någon är närvarande som begriper, när, var och hur fröt eller roten skall sättas. Jag tillägger ytterligare: Det finns i världen ingen klippa, inget torn av sådan höjd, att ej envar kan bestiga det, såvida man ej rent av är utan ben. Man behöver bara sätta upp ordentliga stegar eller i klippan hugga ~n bestigbara trappsteg, i rätt riktning och på behörigt avstånd från varandra, varjämte ledstänger skulle skydda passagerarna från att ramla ner. Nu uppnår visserligen endast ett litet fåtal vetenskapens höjder, ehuru så mången med glad och vetgirig håg griper sig an med vandringen uppåt, och de, som nå målet, är utmattade, andfådda och yra i huvudet och de fumla och halka. Men allt detta kommer sig inte därav, att något skulle vara otillgängligt för det mänskliga förståndet. Utan orsaken är den, att trappstegen är illa anordnade, bristfälliga, söndervittrade och förfallna, d.v.s. metoden är förvänd. Säkert är, att envar kan

111

föras upp på vad höjd som helst med hjälp av riktigt anordnade, i gott stånd varande, fasta och säkra trappsteg. 16. Vidare säger man: Men det finns dock sådana träskallar, att det inte är möjligt att få något i dem. Jag svarar: Näppeligen kan man träffa på en spegel, som är så smutsig, att den inte i någon mån reflekterar, och knappast är en skrivtavla så skrovlig att man ej på ett eller annat sätt kan skriva någonting därpå. Om spegeln förorenats av damm eller fläckar, så måste den först göras ren. Tavlan måste glättas, om den är skrovlig. Då skall de ej neka sin tjänst. Om på liknande sätt de ungas kantigheter avslipas och deras förmögenheter skärps, då skall de säkerligen skärpa och avslipa varandra ömsesidigt, så att alla till sist begriper allt. (Orubbligt håller jag fast vid mitt påstående, när grunden inte låter sig rubbas.) Såtillvida framträder ändå en skillnad, som de mindre begåvade inser, att de kommit till skäligen blygsamma resultat; de mer begåvade åter behöver med ständigt stegrad vetgirighet gå djupare och djupare in i tingens väsen så att de lägger upp rikhaltiga förråd av nya och nyttiga iakttagelser. Till sist: det kan finnas individer, som är fullkomligt oemottagliga för all bildning, liksom kvistigt trä för sniderier mitt påstående äger icke dess mindre giltighet för normalbegåvningarna, och sådana finns genom Guds nåd i riklig mängd. Andligen mycket svaga individer är för övrigt lika sällsynta som människor med av naturen felande lemmar. Ty säkert är blindhet, dövhet, lamhet, kraftlöshet sällan medfödda utan ådragna genom eget förvållande. På samma sätt förhåller det sig även med utomordentlig själsslöhet 17. Vidare gör man den invändningen: Många saknar inte fallenhet för läsning utan snarare lust, och att tvinga dessa motspänstiga är lika tråkigt som lönlöst. Svar: Det berättas visserligen om en filosof, som hade två lärjungar, en oläraktig och en slarvig, att han körde bort båda två. Ty den ene ville inte, vad han kunde, den andre kunde inte, vad han ville. Men om nu lärarna är skuld till denna motvilja mot studier? Aristoteles säger uttryckligen, att människan är född med vetgirighet. Och att det är så, har vi sett i femte och elfte kapitlen. Men ibland kan klemande efterlåtenhet från föräldrarnas sida fördärva barnens 112

naturliga böjelser, ibland lurar lättfärdiga kamrater de unga till det orätt är. Eller kan gossarna själva vara upptagna av borgerliga sysselsättningar eller ridderliga övningar, eller har något av yttre art dragit dem bort från det, som ursprungligen hägrade för sinnet. Vare därmed hur som helst, följden blir i alla fall den, att ingen längtan efter det okända är för handen och att de unga har svårt att samla sig. (Ty då tungan har inympats med en viss smak, har den svårt att urskilja en annan, och så är det också med själen: då den tagits i anspråk på ett håll, riktar den inte lätt sin uppmärksamhet åt ett annat.) Hos sådana måste man ordna så att den utifrån påkomna slappheten avlägsnas och naturen förs tillbaka till sin ursprungliga friskhet. Då skall säkert också vetgirigheten inställa sig. Men hur många bland dem, som griper sig an med ungdomens fostran, tänker på att först göra de unga mottagliga för denna fostran? Svarvaren hugger ut trät med yxan, innan han svarvar det; smeden mjukar upp järnet, innan det hamras; vävaren måste rensa, skölja och karda ullen, innan den går att spinna, varpa och väva; skomakaren bereder lädret, innan han sätter det på lästen, och han glättar det, innan han syr ihop skon. Men vem tänker på att en lärare på samma sätt måste väcka sin lärjunges kunskapstörst, innan han börjar med föreskrifter i och för hans utbildning, att han måste göra honom mottaglig därför och redo att i allt följa sin lärares anvisningar? Nästan varje lärare tar itu med lärjungen, sådan han finner honom. Så blir det ett svarande, stötande, häcklande, dunkande; läraren använder sin egen måttstock, och ett tu tre skalllärjungen vara fix och färdig. Och utfaller inte proceduren efter önskan - och var god och säg, hur den skulle kunna det! så blir läraren förargad, råkar i vredesmod och raseri! Och ändå undrar man över att det finns folk, som tillbakavisar och skyr sådan utbildning. Underligt är snarare att någon kan stå ut med den. 18. Här är tillfälle att säga något om anlagens skiljaktighet. Somliga är nämligen skarpsinniga, andra slöa, somliga veka och eftergivna, andra hårda och oböjliga, somliga har utpräglad håg för studier, då däremot andra finner nöje i mekaniska sysslor. Och av denna två gånger trefaldiga art följer en sexfaldig beskaffenhet av de naturliga anlagen. 113

19. I främsta rummet sätter vi de skarpsinniga, vetgiriga, bildbara, som framför andra lämpar sig för studier. Dem behöver man endast bjuda vishetens näring. Då växer de av sig själva, likt ädla plantor. Men man måste vara försiktig och tillse, att de inte skjuter alltför fort i höjden samt därigenom i förtid utmattas och bli ofruktbara. 20. Andra är skarpsinniga men långsamma, likväl fogliga. Dessa behöver endast sporras. 21. I tredje rummet kommer de, som är skarpsinniga och vetgiriga men tillika trotsiga och oböjliga. Sådana är vanligen ogärna sedda i skolorna och anses för det mesta som hopplösa. Dock blir det i regel de största männen av dem, bara de behandlas riktig. Ett exempel härpå ger historien i Temistokles, den store atenske fåltherren. Denne hade som yngling ett obändigt kynne; hans lärare sade till honom: »Gosse, något medelmåttigt blir du aldrig, du kommer att lända staten antingen till stor lycka eller till stor olycka!» Då någon senare undrade över hans förändrade väsen, brukade han säga: »Av vilka fålar blir de bästa hästarna om de uppfostras på rätt sätt». Så var det med Alexander den Stores ostyriga häst Bukefalos. Då Alexander såg, att hans fader, Filip, ansåg denna häst, som inte tålde någon ryttare, vara obrukbar och de därför ville göra sig av med den, utropade han: »Vilken häst mista icke dessa människor, när de i sin oskicklighet inte kan använda den!» Och sedan han med beundransvärd skicklighet och utan att använda piskan fått bukt på djuret, hade han det till den grad i sin makt, att det både då och senare lät sig ridas av Alexander; och man kunde icke i hela världen träffa på en ädlare och sin store herre värdigare springare. Detta berättar Plutarchos och anmärker: »Denna häst påminner oss om, att många goda begåvningar går under till följd av sina lärares felgrepp. Dessa gör nämligen åsnor av hästar, när de ej förstår att behärska självmedvetna och fria varelser». 22. För det fjärde finns det fogliga och vetgiriga människor, som emellertid också är långsamma av sig och har svårt att 114

fatta. Men dessa kan träda i de föregåendes fotspår. Och för att de skall kunrta detta, måste man sänka sig till deras låga andliga nivå, inte pålägga dem några svåra uppgifter, inte bedöma dem hårt utan alltid vara fördragsam, stödja, stärka och uppmuntra, så att de inte fäller modet. Låt så vara, att sådana kommer senare till målet; de härdar ut desto bättre, liksom sena frukter brukar. Och såsom bly visserligen gör större motstånd mot prägeln men bevarar den desto längre, så är dessa vanligen mer livskraftiga än de begåvade, och vad de en gång tillägnat sig, går inte så lätt förlorat igen. Därför får de ingalunda hållas borta från skolan. 23. För det femte är några obegåvade, dessutom några håglösa och tröga. Ä ven dessa kan bättras, om inte omedgörlighet är för handen. Men här behövs stor klokhet, mycket tålamod. 24. Slutligen finns det obegåvade, vilkas natur också är bakvänd och dålig och som vanligtvis inte står att rädda. Men det är säkert, att läkemedel mot det fördärvliga överallt låter sig finnas i naturen; - träd t.ex., som av naturen är ofruktbara, kan bli fruktbara genom lämplig behandling. Därför får man inte heller här ge upp hoppet helt och hållet, utan man måste se till, hur åtminstone trögheten kan bekämpas och arbetas bort. Går inte det, först då kan man ge upp det förvridna och knotiga virket, varav man fåfängt hoppas att kunna skära en Merkurius. »Alltför karg mark skall man inte odla och inte komma sin hand vid», säger Cato. Så abnorma människor fmns emellertid knappast en på tusen, vilket är ett förträffligt bevis på Guds godhet. 25. Innehållet av det sagda kan sammanfattas i Plutarchos utsago: »Hurudana barnen födas, ligger inte i någon människas hand. Däremot står det i vår makt att genom en riktig undervisning föra dem till goda människor». Märk väl! Han säger »i vår makt». Ty säkert är, att trädgårdsmästaren kan få ett träd ur vad rotstock som helst, i det han alltjämt använder samma konstgrepp vid omplanteringen.

115

26. Möjligheten att trots deras så skiljaktiga anlag undervisa och bilda samtliga de unga, efter en och samma metod, denna möjlighet framgår ur följande fyra grunder: 27. l) Alla människor skall föras fram till samma mål: vishet, sedlighet och fromhet. 28. 2) Alla människor, hur olikartade deras anlag än är, har dock samma mänskliga, med samma organ utrustade natur. 29. 3) Skiljaktigheten i anlag är endast en avvikelse från, en brist i den naturliga harmonin, på samma sätt som sjukdomar är kroppens avvikelser med avseende på fuktighet eller torka, värme eller köld. Skarpsinne t. ex., vad är det annat än finhet och rörlighet hos livsandarna i hjärnan, en rörlighet, som med största hastighet genomlöper sinnesorganen och på det snabbaste tränger in i de sinnliga objekten? Om denna rörlighet inte tyglas på ett eller annat sätt, kan det hända, att själen blir splittrad och hjärnan förlamas eller förslöas. Därför ser vi brådmogna begåvningar antingen dö i förtid eller fördummas. Vad är däremot slöhet annat än trögflytande seghet och ogenomskinlighet i hjärnan hos andra, som därför måste fördelas och bringas till klarhet genom flitig rörelse? Obändighet och övermod, vad är det, om inte ett övermått av oböjlighet och mod, som måste dämpas genom uppfostran? Och vad är tröghet annat än alltför stor förslappning av modet, som därför behöver stärkas? Nu är ju för kroppens vidkommande de läkemedel hälsosammast, som inte lägger motsats till motsats - därigenom underblåses striden ytterligare - utan utjämnar motsatserna, så att det inte uppstår brist på ett håll och övermått på ett annat. På samma sätt blir det verksammaste medlet mot människosjälens skröpligheter en sådan metod, varigenom övermått och brister i karaktären utjämnas samt hela bringas i harmoni och skön överensstämmelse. I enlighet härmed är denna vår metod anpassad efter normalbegåvningarna - dessa utgör ju det stora flertalet. På så sätt kommer inte hämsko att saknas för de mera kvicktänkta, som behöver hållas tillbaka för att inte utmattas i förtid, och inte heller kommer sporre att utebli för de trögare, som behöver drivas på. 116

30. 4) Varje övermått eller brist i anlagen kan lättare botas, så länge de ännu är färska. I krig brukar nybörjare stickas in bland veteranerna, svaga bland starka, långsamma bland snabba och de får strida under samma fanor och ledas av samma befallningar, så länge den ordnade striden varar. Men sedan seger vunnits, förföljer var och en, så långt han vill och kan, i det man gör byte efter behag. I det vetenskapliga fälttåget bör det vara likadant: tröga och snabba, svaga och skarpsinniga, envisa och eftergivna skall blandas om varandra och ledas med samma föreskrifter och exempel så länge de behöver ledning. 31. Med denna blandning förstår jag emellertid inte bara en enkelriktad sådan; jag tänker snarare på ömsesidig hjälp. Om t.ex. läraren märker en mer begåvad lärjunge, kan han låta denne läsa med två eller tre mindre försigkomna. Har han funnit någon elev av redbar karaktär, kan han anförtro mindre välartade gossar åt hans ledning och uppsikt. Så är det väl sörjt för båda parterna, om läraren ytterligare ger akt på att allt går planmässigt till. Men nu är det på tiden, att vi äntligen griper oss an med den rent sakliga utredningen.

117

Trettonde kapitlet

Grundvalen för alla skolreformer är sträng ordning i allt l. Om vi undersöker vad det är som håller universum vid makt in i minsta detalj, så skall vi finna, att det är ordningen, nämligen den planmässiga indelningen i tidigare och senare, högre och lägre, större och mindre, likt och olikt med avseende på rum, tid, tal, mått och vikt, sådana dessa bestämningar tillkomma varje ting. I följd härav har någon lika vackert som slående kallat ordningen för tingens själ. Ty det som är ordnat, äger bestånd och håller sig oförändrat, så länge det har ordningen kvar. Det slappa vacklar och förfaller om det ger upp ordningen. Härpå erbjuder natur och konst talrika exempel.

2. Ty vad gör världen till värld? Vad åstadkommer, att den består i sin fullständighet? Saken är den, att varje ting i enlighet med naturens föreskrift håller sig strängt inom sina egna skrankor. Genom att ordningen i smått bevaras, upprätthålls den universella ordningen. 3. Vad är det, som gör, att tidsrymderna i så god ordning och utan all rubbning förflyter i år, månader och dagar? Ingenting annat än himmelens oföränderliga ordning. 4. Hur kommer det sig, att bin och spindlar kan utföra arbeten av sådan finhet, att människosjälen finner mer att förundra sig över än att efterhärma? Det beror på deras medfödda skicklighet att i arbetet framhålla ordning, tal och mått. 5. Vad gör människokroppen till ett så beundransvärt verktyg, att den räcker till för nästan oräkneliga förrättningar, fastän den inte är utrustad med oräkneliga organ? Med sina få lemmar kan den ju utföra så underbart mångfaldiga värv och behöver inte önska sig nya eller annorlunda beskaffade organ. Detta beror obestridligt på den visa jämvikten såväl inom varje särskild lem som mellan alla lemmar tillsammans. 118

6. Vad gör, att en enda, i kroppen boende själ räcker till att behärska hela kroppen och samtidigt utföra så mån~a handlingar? Bara den ordning, i kraft varav alla lemmar står i obruten ömsesidig förbindelse och låter sig sättas i rörelse av en från själen utgående första påstötning. 7. Hur kan en enda människa, en konung eller kejsare, regera hela folket? Ä ven om det finns lika många sinnen som huvud, så måste dock alla tjäna denne endes syften, och blott om han gör sin sak väl, går allt bra. Detta beror endast och allenast på ordningen. Genom denna - nämligen genom lagarnas och lydnadens band - hålls alla samman och blir alla denne ende styresman underdåniga - närmast de, som står omedelbart under fursten, så åter andra, som regeras av dessa, och så vidare ända till den siste. Det är som en kedja, där den ena länken griper in i den andra, så att alla rör sig, om den första länken sätts i rörelse, men alla står stilla, om den första står stilla. 8. Vad var det, som satte Hiero i stånd att alldeles ensam efter godtycke förflytta en tyngd, som hundra man förgäves sökt rubba ur dess läge? En liten sinnrik maskin, sammansatt av cylindrar, block och strängar på sådant sätt, att delarna befordrade varandras verksamhet och resultatet blev ett krafternas mångfaldigande. 9. De fruktansvärda verkningarna av skjutvapen, varigenom murar sprängs, tom störtas och härar sträckas till marken, orsakas endast genom en viss tingens ordning och genom aktiva beståndsdelars anslutning till passiva, nämligen genom salpeterns riktiga blandning och svavlet (alltså det kallaste med det hetaste), genom vapnens härför anpassade beskaffenhet, genom tillräcklig laddning med krut och kulor och slutligen genom skicklig inriktning på målet. Brister något av dessa stycken, då är hela inrättningen till ingen nytta. 10. Boktryckarkonsten, genom vilken böcker mångfaldigas snabbt, prydligt och felfritt, vad har fört den till fulländning? Utan tvivel ordningen i att skära ut, gjuta och glätta typerna, i 119

fördelningen på stilkast, i sättning, pressning o.s.v. samt i papperets beredning, fuktande, uppläggning o.s.v. 11. Och för att också anföra något frän det.mekaniska området, hur kommer det sig, att en vagn, detta trä och järn, varav den består, med sådan lätthet följer de förspända hästama och så väl lämpar sig att fortskaffa människor och frakter? Det beror endast av träets och järnets konstrika anordning i hjul, axlar, tistelstänger, ok o.s.v. Skulle en av dessa delar gå sönder, är hela verket obrukbart. 12. Hur vägar människor bestiga ett stycke trä och anförtro sig åt det stormiga havet? Hur kan de komma ända till antipoderna och ätervända helskinnade? Alltsammans beror på en riktig anordning hos fartyget, av köl, master, rår, segel, åror, roder, ankare, kompass och dylikt. Förstörs någon av dessa väsentliga delar, är fara för översvämning, skeppsbrott och undergäng för handen. 13. Hur kommer det sig slutligen, att i instrumentet för tidmätning, uret, på olika sätt påsatta jämstycken framkallar självständiga rörelser och likmätigt ange minuter, timmar, dagar, månader, kanske t.o.m. är? Och detta inte endast för synen utan även för hörseln, så att vi även på avstånd och i mörker får veta, vad tiden lider. Och vad beror det på, att ett dylikt instrument på bestämt klockslag väcker oss och därtill tänder ljus, så att den nymornade genast kan se; vad är orsaken till att det som en kalender anger ny- och fullmåne, planetemas banor, förmörkelse i sol och måne? Vad är väl häpnadsväckande, om inte detta är det, att en metall, ett i sig livlöst ting, kan alstra sädana levande, ihållande och regelbundna rörelser? Innan sädana uppfinningar blivit gjorda, har de månne inte ansetts lika omöjliga, som om någon påstod, att träd kan gå och stenar tala? Att sådant emellertid går för sig, betygar våra ögon. 14. Men genom vilken förborgad kraft kommer detta till stånd? Genom ingen annan än ordningens uppenbara, här allt behärskande kraft, nämligen kraften i en sådan fördelning efter tal, mätt och anordning av allt, som här löper samman, så att varje 120

ting har sitt utstakade mål, sina på detta mål inriktade medel jämte givna verkningssätt för dessa medel: det enskilda står i noggrannaste måttförhållande till det övriga, den ena delen griper på behörigt sätt in i den andra, och ömsesidiga lagar råder för kraftmeddelande och kraftöverföring. Så fungerar det hela punktligare än någon besjälad organism. Men om något går sönder, brister, hämmas eller böjs, är det än det minsta hjul, axel eller skruv, strax skulle hela verket stanna eller åtminstone komma att gå orätt .. Så uppenbart visar det sig här: allt beror endast och allenast på ordning~n. 15. Det enda som erfordras för konsten att undervisa är således en konstnärlig anordning av tid, stoff och metod. Lyckas vi åstadkomma en sådan, blir det inte svårare att undervisa en aldrig så talrik skolungdom i allt än att medelst tryckpressen dagligen betäcka tusen ark med den prydligaste text eller att med hjälp av Arkimedes maskin flytta hus, torn och hur stora tyngder som helst eller att segla över oceanen och besöka Nya världen. Och det hela skulle gå lika bra som ett urverk, vars gång regleras av pendeln. Det skulle vara lika angenämt och trevligt, som en sådan automatisk anordning är angenäm och trevlig att se på, och gå lika säkert som något sådant sinnrikt instrument. 16. Så må vi då i den Allra högstes namn söka åstadkomma en skolreform, som noga motsvarar ett urverk av sinnrik konstruktion och sirligt utrustat med mångfaldiga anordningar.

121

Fjortonde kapitlet

Ett väl genomfört skolväsen skall hämta sina mönster från naturen och vara sådant, att det ej låter sig omintetgöras av några hinder l. I Guds namn vill vi söka den grund, varpå undervisningsoch studiemetoden kan uppföras som på en fast klippa. Vi får inte söka den annorstädes än i naturen, om vi vill finna botemedel för naturens brister. Ty det står fast, att konsten inget förmår, om den ej efterbildar naturen. 2. Detta låter sig bevisas med exempel. Vi ser en fisk simma i vattnet; det är naturligt för fisken. Vill en människa göra på samma sätt, måste hon nödvändigt använda liknande redskap och rörelser. Hon måste sträcka ut armarna och benen, såsom fisken sträcker ut fenorna och stjärten, och hon måste göra efter fiskens rörelser. Ja t.o.m. fartyg kan byggas endast efter detta mönster. I stället för fenor träder då åror eller segel, i stället för stjärt ett roder. - Vi ser en fågel flyga i luften; det är naturligt för fåglarna. Då Daidalos skulle göra som fåglarna, måste han lägga sig till med vingar (som orkade med hans tunga kropp) samt röra dem. 3. Hos djuren frambringas ljud med hjälp av luftrören. Dessa består av broskringar och är försedda upptill med ett slags ventil, struphuvudet, och nedtill med en blåsbälg, lungan. Efter denna förebild konstrueras flöjter, säckpipor och andra blåsinstrument. 4. Man har funnit, att det som i molnen alstrar åskskrällar och slungar ut eld och stenar är salpeter, som antänts med svavel. Sammansätter man svavel och salpeter efter detta mönster, får man krut. I det man antänder krutet och fyrar av, åstadkommer man på konstlad väg åskväder med blixt och dunder. 5. Man har iakttagit, att vattnet strävar att bilda en fullkomligt jämn yta, som äger bestånd, även om vattnet befinner sig i ett kärl med två på visst avstånd befintliga öppningar. Så har man 122

försökt sig på vattenledningar medelst rör, och det har visat sig, att vattnet stiger till vad höjd som helst, blott dat på motsvarande sätt sjunker på den andra sidan. Detta har man åstadkommit genom konst, men det är dock naturligt. Att det sker just så, beror på konst; att det över huvud sker, beror på naturen. 6. Man har betraktat himlavalvet och funnit, att det ständigt roterar och genom stjärnornas olika rörelser framkalla den för världen så angenäma växlingen mellan årstiderna. Efter samma mönster har man konstruerat ett instrument, som framställer himmelens dagliga rotation och som mäter timmarna. Och detta av hjul sammansatta redskap är så inrättat, att inte blott det ena driver det andra, utan rörelsen kan fortsättas i oändlighet. Men detta instrument måste som universum självt sammansättas av rörliga och orörliga delar. Mot den fasta grunden i universum, mot jorden, svarar sockel, pelare och infattningar, mot stjärnornas rörliga banor diverse hjul. Men vi har inte kunnat befalla något hjul att vrida sig och dra andra med sig - såsom Skaparen förlänade stjärnorna kraft att röra sig och andra med sig - och därför har vi ur naturen måst hämta den drivande kraften, nämligen tyngdkraften och elasticiteten. Ty antingen hängs en tyngd vid huvudhjulets cylinder; då tyngden dras nedåt, vrider sig cylindern, dess hjul sätts i rörelse och genom detta andra hjul. Eller man tar en stålfjäder och tvingar den samman i spiral omkring cylindern; då den strävar att återgå till sitt ursprungliga läge och sträcker ut sig, sätter den cylinder och hjul i rörelse. Men för att denna återgående rörelse inte skall ske alltför hastigt utan med himmelens lugna takt, har man infogat andra småhjul, av vilka det sista, som drivs med endast två kuggar och knäpper till för varje halvvarv, representerar växlingen mellan dag och natt. Vid de delar åter, som skall ange timme och kvart, är sinnrika spärrhakar eller bromsar fogade, som efter behov åstadkommer regelbundna spärrningar, på samma sätt som naturen genom himlakropparnas rörelser låter årstiderna vinter, vår, sommar och höst, delade i månader, avlösa varandra. 7. Av allt detta framgår, att den ordning vi vill ha till allmänt mönster för konsten att meddela och inhämta allt inte får och 123

inte kan hämtas annorstädes än från naturen, vår läromästare. Hålls denna ordning fast och med tillräcklig bestämdhet, så kommer det med konst föreslagna att gå lika lätt och ledigt för sig som det naturliga. Ty slående säger Cicero: »Låter vi oss ledas av naturen, råkar vi aldrig på avvägar», och vidare: »Under naturens ledning är det omöjligt att gå vilse». Detta hoppas även jag, och sedan vi givit akt på hur naturen går till väga vid sin verksamhet på skilda håll, vill jag anbefalla därmed analoga tillvägagångssätt. 8. Nu kunde man visserligen bemöta oss och den förhoppning, vars förverkligande vi ställer i utsikt, med Hippokrates ord: »Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, vårt omdöme om saker och ting vanskligt». Här anför han alltså fem omständigheter, som hindrar så många att komma upp på vetenskapens höjder nämligen: I. Livets korthet, som gör, att vi vanligen rycks bort, när vi som bäst förbereder oss för livet. II. Den förvirrade mångfalden av ämnen, som erbjuder sig till undersökning. Därigenom blir det oändligt mödosamt att intvinga allt inom vår kunskaps gränser. III. Bristen på tillfällen att lära sig nyttiga kunskaper, eller om sådana erbjuder sig, deras plötsliga försvinnande. (Ty ungdomsåren, som lämpar sig bäst för att odla själen, leks vanligen bort. Som nu sakerna står för oss människor, ger de följande åren alltid mer tillfälle till fåfänglighet än till allvarliga sysselsättningar. Eller om ett gynnsamt tillfälle någon gång yppar sig, så är det borta, innan man hunnit gripa det.) IV. Trögheten i vårt förstånd och oklarheten i vårt omdöme. Vi stannar vid ytan och går inte till botten av tingen. V. Slutligen den omständigheten, att om någon vill nå fram till tingens sanna väsen genom långvariga iakttagelser och ofta upprepade experiment, så är detta oerhört mödosamt och tillika bedrägligt och osäkert. (Ty så invecklat, som allt är, kan mycket undgå även den skarpsinnigaste - och ett enda misstag är nog för att bringa hela undersökningen i osäkerhet.) 124

9. Om allt detta är sant, hur vågar vi då ställa i utsikt en så allmän, säker, lätt och grundlig studieväg? Svar: att det är mycket sant, visar erfarenheten, men att det finns mycket verksamma botemedel däremot, framgår inte mindre ur erfarenheten lika väl som ur förnuftsgrunder. Gud, tingens allvise styresman, har ställt det så, men till vårt bästa. Med varsamt lirkande låter det sig därför vändas till godo. Gud har givit oss en så kort livstid, när vi i vårt nuvarande fördärvade tillstånd inte förstår att göra rätt bruk av livet. Ty om vi, som redan vid födelsen är bestämda att dö, som redan i vår begynnelse hotas av slutet, om vi ändå hänger oss åt dårskaper, vad skulle inte då ske, om vi hade hundra- eller tusentals år till vårt förfogande? Gud har således förunnat oss endast så mycket tid, som han aktade nödigt såsom en förberedelse till ett bättre liv. För detta bruk är livet således tillräckligt långt, om bara vi förstår att utnyttja det. l O. Tillvaron av en mångfald ting har Gud likaledes velat med tanke på vårt bästa, för att vi nämligen på mångfaldigt sätt skall sysselsättas, övas och bildas. 11. Tillfället har Gud gjort flyktigt, med hår endast i pannan, för att vi, så snart vi upptäckt det, skall gripa det, där det bäst grips. 12. Erfarenheten är bedräglig, för att uppmärksamheten skall får spelrum och för att vi skall tvingas att så mycket grundligare sätta oss in i ämnena. 13. Slutligen är vårt omdöme vanskligt, för att vi skall tvingas till sorgfällighet och till ihärdighet på den väg, vi valt. Men detta till den ändan, att Guds överallt dolda vishet må till vår högre njutning bli mer uppenbar. Ty som Augustinus säger, om allting läte sig begripas utan svårighet, skulle vi varken så ivrigt söka sanningen eller erfara sådan glädje, då vi finner den. 14. Därför måste vi se till, på vad sätt vi med Guds hjälp kan avlägsna dessa hinder, som den gudomliga försynen ställt upp utanför oss för att egga vår verksamhet. Det kan endast ske på följande sätt: 125

I.

Livet måste förlängas, så att det räcker till för det utstakade loppet. Il. Lärostoffet begränsas, så att det motsvarar livslängden. III. Tillfället bör gripas, så att det inte obrukat glider oss ur händerna. IV. Förståndet skall göras mottagligt, så att det med lätthet kan genomtränga tingen. V. En orubblig grund, som inte kan bedra, måste fastslås i stället för ytliga iakttagelser. 15. Det är alltså vår uppgift att efter naturens fingervisning undersöka: I. Hur livet förlängs, för att allt nödvändigt skall hinna läras. II. Hur lärostoffet förkortas, för att undervisningen skall gå fortare. III. Hur tillfället grips, för att undervisningen skall bli säker. IV. Hur förståndet görs mottagligt, för att undervisningen skall bli lätt. V. Hur omdömet skärps, för att undervisningen skall bli grundlig. Dessa olika punkter skall behandlas i olika kapitel; frågan om lärostoffets begränsning sparar vi dock till sist.

126

Femtonde kapitlet

Grundsatserna för livets förlängning l. Vad livets korthet beträffar, så klagar Aristoteles och Hippokrates däröver och förebrår naturen, att hon förlänat hjortar, korpar och andra förnuftslösa varelser en rundlig livstid men dragit så snäva gränser, då det gäller människan, som dock är född för en så hög uppgift. Vist säger emellertid Seneca: »Vi har inte mottagit ett kort liv, utan vi gör det kort. Vi har ingen brist på liv, men vi slösa därmed. Livet är långt, blott man förstår att begagna det». Och på ett annat ställe: »Vårt liv är långt nog och räcker till för de allra största företag, om vi bara använder det rätt».

2. Om detta är sant (som det i själva verket är), så är det alltså vårt eget fel, om vårt liv inte räcker till för de allra största företag. Vi förslösar nämligen själva vårt liv, i det vi dels långsamt döda det, så att det måste slockna i förtid, dels förbrukar återstoden på värdelösa ting. 3. Åtminstone skriver en inte obetydlig författare (Hippolytus Guarino) och anför grunder för sitt påstående, att t.o.m. en människa med mycket ömtålig konstitution, som föds utan något fel, sitter inne med så mycken livskraft, att hon kan hålla ut ända till 60 år; är man därmed särskilt kraftigt byggd, bör man kunna leva till 120. Dör någon dessförinnan - som bekant dör många i barndomen, ungdomen och mannaåldern - sker detta genom människors förvållande, i det dessa genom utsvävningar av alla möjliga slag och genom försumlighet i att tillgodose livets krav förstör hälsan och påskyndar döden både för sig själva och för de barn, de har att fostra. 4. Men att också en kort livstid (50, 40, 30 år t. ex.) kan räcka till för de största resultat, blott man förstår att utnyttja den rätt, det bevisar tillvaron av människor, som redan före sin fulla mannaålder nått dit andra inte ens under loppet av ett mycket långt liv försökt komma. Alexander den store dog i sitt 33:e levnadsår och hade inte endast en grundlig vetenskaplig bildning 127

utan hade även besegrat jordkretsen, den han gjort sig underdånig inte så mycket med vapenmakt som fastmer genom visas rådslag och en underbar snabbhet i handling. Giovanni Pico della Mirandola nådde inte en gång denna ålder, men genom sina filosofiska studier spände han över allt, vad mänskligt skarpsinne förmår genomtränga, till den grad, att han ansågs ·som sin tids under. 5. Och för att inte nämna något annat, så dröjde ju vår Herre Jesus Kristus endast 34 år på jorden och fullbordade sitt stora återlösningsverk. Detta tveklöst för att ge oss ett exempel - allt hos honom har ju en mystisk betydelse - att vilken levnadsålder som än blir en människa beskuren, så hinner hon dock vidta nödvändiga förberedelser för evigheten. 6. Här måste jag anföra ett gyllene ord av Seneca (ur 94:e brevet) med denna innebörd: »Jag har träffat många, som varit rättvisa mot människor, men få, som varit det mot Gud. Dagligen beklagar vi vårt öde o.s.v. Vad betyder det, hur snart man skiljs hädan, då man i alla fall måste bort? Livet är långt, om det är fullt. Men fullt blir det, om själen låtit sin egendom komma sig till del, om hon egenhändigt övertagit makten över sig själv». Och vidare : »Jag besvär dig, min Lucilius, må vi sträva därefter, att vårt liv som en dyrbar klenod icke må ha stort omfång men vara av fullödig vikt. Må vi mäta det efter vad som hinns med, icke efter tidenb> Och kort därefter: »Låt oss därför prisa den man och räkna honom till de lyckligas tal, som väl använt sin tid, hur kort den än blev honom tillmätt. Ty han har skådat det sanna ljuset; han var icke en ur hopen; han har levt och verkat». Återigen: »Som en fullkomlig människa kan rymmas i en obetydlig kroppshydda, så också ett fullkomligt liv inom en begränsad tidsrymd. Livslängden hör till det yttre. Du frågar, vilket levnadslopp som är längst. Att leva, tills vi förvärvat vishet. Den som kommit därhän, har nått inte blott det avlägsnaste utan det högsta målet». 7. Mot klagomålen över livets korthet står därför följande två medel till buds för oss och våra barn (följaktligen också för skolorna). Man må såvitt möjligt se till, 128

l) Il)

att kroppen skyddas mot sjukdom och död; att själen sätts i stånd att vist utföra allt som sig bör.

8. Kroppen skall bevaras för sjukdomar och olycksfall, för det första, enär den är själens boning och därtill dess enda boning. Blir den förstörd, måste själen genast lämna denna världen. Blir den småningom undergrävd, så att den ena eller andra delen tar skada, blir huset slutligen obeboeligt för den gäst, själen, som skulle vistas där. Om vi alltså önskar bo så länge och så bekvämt som möjligt i världen, vari vi införts genom Guds godhet, måste vi bära vislig omsorg om vår kropp. För det andra: kroppen är inte blott danad till en bostad för den förnuftiga själen; den är också ämnad att vara hennes verktyg, utan vilken hon inte är i stånd att höra, se, tala, handla eller ens tänka. Ty eftersom inget finns i förståndet som inte förut funnits i den sinnliga varseblivningen, så får själen stoffet till alla tankar uteslutande från sinnena och utför tankeakten endast genom ett slags inre varseblivning, d.v.s. genom att betrakta de bilder, som avgivits av tingen. Därvid kommer det sig, att vid skador i hjärnan nedsätts även föreställningsförmågan, och om kroppens delar inte befinner sig väl, så angrips också själen. Med rätta heter det därför: Bed till Gud, att sund din själ må få bo i en sund kropp! 9. Kroppen hålls emellertid vid hälsa genom ett sunt levnadssätt. Att yttra sig härom tillkommer läkaren. J ag vill blott ge några korta antydningar, knutna till bilden av ett träd. För att hålla sig friskt genom långa år behöver ett träd tre ting: l) ständig fuktighet, 2) ymnig utdunstning och 3) vissa perioder av vila. Fuktighet behöver det, enär det annars vissnar och torkar. Men det måste vara måttlig fuktighet, ty vid ett övermått därav ruttnar rötterna. Så behöver också kroppen näring; av hunger och törst tynar den bort. Men näringen får inte vara för riklig, det försvårar och undertrycker matsmältningen. Ju måttligare man intar föda, desto säkrare och grundligare försiggår matsmältningen. Men om man vanligtvis inte aktar därpå, så förstör de flesta människor krafter och liv genom övernäring. Ty död kommer av sjukdom, sjukdom av fördärvade vätskor, dåliga vätskor av dålig matsmältning, dålig matsmältning av alltför riklig näring: man tillför magen så mycket, att den inte kan 129

smälta det utan måste avge näringen i halvsmält tillstånd till lemmarna. Och då måste naturligtvis sjukdom inställa sig. »Omåttlighet», säger Syrak (37 :31) »har blivit mångas död, men den försiktige förlänger sitt liv». 10. För att bevara en sund hälsa fordras emellertid inte bara måttlig utan även enkel kost. Är trädet aldrig så ömtålig, så vattnas det ändå inte med vin eller mjölk utan med den för alla växter gynnsamma vätskan, vatten. Föräldrar får därför akta sig, så att de inte vänjer barnen vid läckerheter, i synnerhet inte de söner som studerar eller skall studera. Ty inte för intet berättas, att Daniel och hans kamrater, gossar av kungligt blod, som skulle ägna sig åt studier, på en kost av grönsaker och vatten befanns duktigare och kraftigare och vad mera är intelligentare än alla gossar som åt fina rätter vid det kungliga bordet (Dan. 1:12 o. f.). Mer om detta utförligare senare. 11. Utdunstning behöver trädet vidare och mångfaldig härdning genom vindar, regn och frost. Annars mister det lätt sin spänstighet och torkar bort. Så behöver också människokroppen rörelse, verksamhet och övningar, både av allvarlig och av enbart underhållande art. 12. Slutligen behöver trädet också tid efter annan vila. Det kan inte oavbrutet framalstra skott, blom och frukt utan måste av och till få bedriva ett inre arbete, bereda safter och på så sätt stärka sig. Så lät också Gud vinter följa på sommar för att bereda lugn åt allt växande på jorden och därmed också åt jorden själv, såsom han även i en lag förordnade att marken skulle hålla högtid vart sjunde år (3 Mos. 25). På liknande sätt har han bestämt, att människan - och övriga levande varelser - genom sömn såväl som genom lemmamas vila om natten skulle hämta nya krafter i stället för de under dagen förbrukade. Men även efter en timmes förlopp måste själen såväl som kroppen vila ut, för att inte svåra, naturvidriga tillstånd skall inställa sig. Därför är det lämpligt att låta dagens mödor omväxla med vilostunder av något slag, förtroligt samtal, skämt, lek, musik och sådant, som verkar uppfriskande på de yttre och inre sinnena. 130

13. Den som iakttar dessa tre punkter (måttlig, kost, kroppsövningar och vila enligt naturens krav), måste nödvändigt bevara liv och hälsa i det längsta - bortsett endast från olycksfall, som beror av en högre makts ledning. Ett riktigt skolväsen kommer därför att till god del bestå i en behörig fördelning av arbete och vila, av verksamhet och fritid. 14. Detta följer av en klok användning av den övriga, för arbetet behövliga tiden. 30 år - det låter obetydligt och lätt att säga. Men 30 år är många månader, ändå flera dagar och ett mycket stort antal timmar. Den som över huvud rör sig, om det också går långsamt, kan säkert komma ganska långt under så pass lång tid. Att så är, ser vi hos träden. De växer så långsamt, att man ingenting märker, om man aldrig så noga ger akt på dem, ty det sker långsamt och oförmärkt. Dock ser man för varje månad, att plantan skjutit ett stycke i höjden, och efter 30 år finner man att den vuxit upp till ett vittförgrenat träd. På samma sätt är det med vår kroppsliga tillväxt. Vi ser inte, att vi växer men vi märker att vi har vuxit. Och att det går till så, även då själen tillägnar sig vetande, lär oss följande bekanta verser: Foga litet till litet, och är det än aldrig så litet, Skall inom kort du få se, att berg sig torna i höjden.

15. Den som känner framåtskridandets kraft inser enkelt detta. På ett träd växer ju per år endast ett skott, en kvist fram ur varje öga, och ändå får det på 30 år tusentals grenar, större och mindre, samt blad, blommor och frukter utan tal. Och skall man anse det omöjligt, att mänsklig verksamhet under en tid av 20 a 30 år utvecklar sig till vad djup och bredd som helst? Vi vill betrakta saken litet närmare. 16. Den naturliga dagen har 24 timmar. Om vi för deras utnyttjande i livets tjänst dela dygnet i tre delar, så tillfaller 8 timmar sömnen, lika mycket kan ägnas åt yttre angelägenheter (som hälsans vård, måltider, av- och påklädning, vila, ärbar förströelse, sällskapligt umgänge o.s.v.), under det likaledes 8 timmar blir kvar för allvarligt arbete, som emellertid måste utföras med glädje och utan motvilja. Varje vecka kommer alltså

131

att innehålla 48 arbetstimmar var sjunde dag anslås helt och hållet till vila - varje år 2496; hur mycket då under en tidsrymd av 10, 20, 30 år. 17. Om man för varje timme lärde sig, om så blott en enda sats ur någon vetenskap, en enda regel inom någon konst eller något hantverk (artificiosre operationes), en enda liten upplysande anekdot eller ett tänkespråk - och det skulle naturligtvis gå utan all ansträngning - vilken skatt av bildning skulle då ej bli vår! 18. Träffande säger därför Seneca: »Om vi vet att nyttja livet rätt, är det långt nog och räcker till även för de största företag. Det måste blott helt och hållet användas väl». Det rör sig blott därom, att vi måste förstå konsten att använda hela livet väl. Detta skall i det följande undersökas.

132

sextonde kapitlet

Allmänna krav på undervisnings- och studiesätt Eller: hur undervisning och studier skall bedrivas på ett tillförlitligt sätt, så att resultat inte uteblir l. I Evangelium läser vi följande sköna liknelse av Jesus Kristus: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet. När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty» etc. (Mark. 4:26 o. f.).

2. Frälsaren visar här, att det är Gud, som verkar allt i allo, att människan endast har att med troende hjärta anamma lärarens sädeskorn och att över huvud taget allt måste gro och växa av sig självt, utan att människan märker, hur det sker. Det enda ungdomens lärare har att iakttaga är därför, att de på rätt sätt sår ut vetandes sädeskorn i själarna och omsorgsfullt vattnar Guds små telningar. Men att telningarna trivs och växer, det kommer ovan efter. 3. Att det emellertid fordras en viss konst och erfarenhet för att så och plantera, det måste envar inse. Om en oerfaren trädgårdsmästare planterat en trädgård, så brukar större delen av de unga telningarna vissna bort, och lyckas man med några, beror detta mera på slumpen än på konst. Men den förståndige förrättar sitt arbete med skicklighet och vet vad som skall göras och låtas, när, var och hur allt skall ske, så att inget skall misslyckas. Visserligen kan det också ibland slå fel för den erfarne det är människan knappast möjligt att så uppmärksamt dra försorg om allt, att inget felgrepp på något sätt förekommer någonstans. Men här är inte tal om förtänksamhet och tillfållighet utan om konsten att genom försiktighet förebygga tillfälligheternas spel.

133

4. I själva verket har undervisningsmetoden hittills varit så obestämd, att knappast någon vågat säga: Jag vill på så och så många år föra den gossen så och så långt, lära honom det och det o.s.v. Därför måste vi nu se till att denna andliga planteringskonst låter sig ställas på en säker basis, och att den ger säkert resultat och inte bedrar oss.

5. Denna basis kan emellertid inte vara någon annan, än att vi såvitt möjligt anpassar konstens tillvägagångssätt efter de lagar naturen följer (såsom vi ovan, kap. 14, sett). Låt oss därför som ett exempel på naturens vägar ta en fågel, som ruvar ut sina ungar och undersöka detta fall. Och sedan vi sett, med vilket lyckligt resultat trädgårdsmästare, målare, byggmästare följer naturens spår, skall vi inse, att också ungdomens fostrare har att slå in på hennes väg. 6. Skulle detta förefalla någon alltför smått, banalt, utslitet, så må han komma ihåg, att jag nu har för avsikt att ur dessa alldagliga, för alla bekanta processer, som förlöper med så gott resultat inom natur och konst (utom skolan), härleda de mindre bekanta förfaringssätt, varpå mina strävanden är inriktade. Och i sanning, om mönstret för mina föreskrifter är bekant, så vågar jag hoppas, att mina slutledningar blir så mycket klarare.

Första grundsatsen 7. Naturen iakttar den lämpliga tiden. Fågeln t. ex., som skall föröka sitt släkte, skrider inte till verket om vintern, då allt är fruset och bundet, inte om sommaren, då allt glöder och smäktar, och slutligen inte heller om hösten, då alla väsens livskraft tillika med solen är stadd i nedgång och en mot späda varelser fientlig vinter är i antågande. Utan den inväntar våren, då solen på nytt ger kraft och liv åt allt och alla. Och det hela framskrider allt eftersom. Ty under det temperaturen ännu är tämligen låg, avlar och hägnar fågeln äggen i sin kropp, där de är skyddade för kyla. Då luften blir ljummare läggs de i boet, och slutligen, då den varma årstiden kommer, 134

kläcks de ut, för att de späda varelserna så småningom skall vänjas vid ljus och värme. 8. Så strävar också trädgårdsmästaren att göra allt i rätt tid. Han planterar inte om vintern, när saven står stilla i roten och inte skulle stiga upp och nära den unga plantan; inte heller om sommaren, då solen är jämnt fördelad bland grenar och kvistar, lika litet som om hösten då saven åter drar sig tillbaka till roten. Utan han väljer våren, då fuktigheten börjar sprida sig från roten samt ge näring åt växtens övre delar. Men också för den följande skötseln av det unga trädet måste han känna till den gynnsamma tiden, alltså rätta tiden att gödsla, beskära, klippa o.s.v. Ja, trädet självt skjuter ju skott, grönskar, blommar och ger frukt på bestämda tider. Och på samma sätt bör en sakkunnig byggmästare avvakta rätta tidpunkten för att fälla träd, bränna tegel, lägga grunden, uppföra och rappa väggarna o.s.v. 9. Mot denna grundsats gör skoloma fel i dubbel mening. l. De väljer inte rätta tiden för förståndsutvecklingen. II. Vidare anordnas inte övningarna så omsorgsfullt, att det hela förlöper ofelbart i sina bestämda stadier. Ty så l änge gossen ännu är späd, kan han inte undervisas, eftersom kunskapsförmågans rötter ännu inte skjutit skott. Att undervisa en människa på gamla dagar är för sent, eftersom förstånd och minne då är i avtagande. Under mannaåldern är det näppeligen möjligt, eftersom förståndskraften, splittrad genom mångahanda ting, då svårligen låter sig samlas. Därför måste man akta på ungdomstiden, då livskraft för förståndsskärpa är i tilltagande. Då gror allt och skjuter djupa rötter. 10. Härav följer: l. Uppfostran skall börja i livets vår, d.v.s. i barndomenbarndomen liknar nämligen våren, ungdomen sommaren, mannaåldern hösten och ålderdomen vintern. II. Morgontimmarna är de för studier lämpligaste - ty morgonen motsvarar våren, middagen sommaren, aftonen hösten och natten vintern.

135

m.

Allt som skallläras måste anpassas så efter de skilda åldersstadierna, så att ingen uppgift läggs fram, som överstiger fattningsförmågan.

Andra grundsatsen 11. Naturen bereder stoffet, innan hon ger det form. Fågeln t.ex., som alstrar en ny likadan varelse, avlar först embryot ur en droppe av sitt blod, bygger sedan boet och lägger ägget däri, ruvar tills ungen är fårdigbildad och kryper fram. 12. På samma sätt är det med en skicklig byggmästare. Innan han börjar bygga ett hus, lägger han upp förråd av trä, sten, kalk, järn och annat, som fordras för att arbetarna inte längre fram skall bli försenade av brist på material och arbetets gedigenhet bli lidande. Så förfar också målaren, som skall måla en tavla. Han skaffar duk, spänner den i ramar, lägger på grundfärg, löser upp färgerna, ordnar penslarna, så att de är till hands, och så målar han. Likaså trädgårdsmästaren. Innan han börjar plantera, ordnar han att trädgård, avläggare, ympkvistar och alla slags verktyg är i ordning, för att han skall slippa söka efter det erforderliga under arbetets gång och därigenom fördröja detta. 13. Mot denna grundsats försyndar sig skoloma på följande sätt. De ser inte till att allt slags undervisningsmaterial, böcker, tavlor, modeller, bilder o.s.v., finns i full beredskap till ögonblicklig anv~ndning. Utan när man behöver det ena eller andra, blir det först att söka överallt, sätta ihop, diktera, skriva av o.s.v. Och om en oskicklig eller slarvig lärare- och sådana är alltjämt majoriteten - får detta på sin lott, då går det erbarmligt till. Det är som om en läkare, först när medicinen skall tas in, skulle springa i trädgårdar och skogar, samla örter och rötter, koka, destillera o.s.v ., då det däremot är tillbörligt, att läkemedel finns på lager för varje förekommande fall.

136

14. I de böcker, som används i skolorna, iakttas inte den naturliga ordningen, enligt vilken stoffet går före och formen följer efter. Nästan överallt sker motsatsen. Tingens ordning ställs före tingen själva, fastän det ju är omöjligt att ordna, innan det finns något att ordna. Jag vill belysa detta med ett fyrfaldigt exempel. 15. (l) Man läser språk, innan man börjar med de reala ämnena. I flera år är lärjungarna hänvisade till språkstudier, och först senare - Gud vet när - får de börja med realia, med matematik, fysik o.s.v. Och ändå är ju tingen det väsentliga, orden det tillfälliga; tingen är kroppen, orden kläderna; tingen är kärnan, orden skal och hylsa. Båda delarna skall bjudas förståndet, men först det sakliga, som ju är föremål för både förståndet och språket. 16. (2) Vidare är också inom själva språkundervisningen förfaringssättet bakvänt, eftersom man inte börjar med någon skriftställare eller med en väl uppställd lärobok utan med grammatiken. Och ändå är det ju skriftställarna (på sitt sätt också ordböckerna), som ger det språkliga stoffet, nämligen orden, då genom grammatiken endast formen bifogas, nämligen reglerna för ordens bildning, anordning och förknippning. 17. (3) På det sammanfattande eller encyklopediska området förutskickar man överallt språk- eller instrumentalkunskaper (artes) samt låter de positiva vetenskaperna (scientias) och praktiska insikter (prudentias) följa långt efter, eftersom de förra ger oss formen, de senare saken. 18. (4) Slutligen låter man regler i abstrakt form gå före och belyser dem först efteråt med bifogade exempel, fastän ju ljuset borde gå före det som skall belysas. 19. Resultatet av den föregående undersökningen blir att för en grundlig reform av metoden erfordras följande: l. Böcker och alla slags undervisningsmaterial skall finnas i beredskap. II. Först skall förståndet och därefter språket utbildas. 137

III. Inget språk skallläras ur grammatiken utan ur lämpliga skriftställare. IV. De reala lärofacken skall gå före de formala. V. Exemplen före reglerna.

Tredje grundsatsen 20. Naturen väljer för sin verksamhet ett lämpligt föremål eller bereder det på behörigt sätt, så att det blir lämpligt. Vi tar ett exempel: fågeln lägger inte vad som helst i boet och ruvar därpå, utan ett sådant föremål, varur en unge kan kläckas ut, nämligen ett ägg. Skulle en liten sten eller något annat råka komma in, kastas den ut såsom onyttig. Vid ruvningen värmes det i ägget inneslutna ämnet, det vänds och formas, tills ungen blir i stånd att krypa fram. 21. Så låter byggmästaren fälla det bästa möjliga timret; sedan torkar och kvistar han det och sågar de.t i stycken; därefter järnnar han byggnadsplatsen, städar den och lägger antingen ny grund eller förbättrar och fullständigar den gamla, så att den duger att använda. 22. På samma sätt målaren. Om duken eller grunden inte passar för hans färger, så söker han först och främst att, så väl han kan, avhjälpa detta, genom att han stöter och utjämnar färgerna och på allt sätt gör dem lämpliga för användning. 23. Likaså trädgårdsmästaren. l) Han väljer från en fruktbar stam en så fruktbar avläggare som möjligt. 2) Han tar den med in ·i trädgården och planterar den omsorgsfullt i jorden. 3) Han anstränger den inte genast med ympkvistar utan låter den först slå rot. 4) Och innan han ympar in det nya skottet, avlägsnar han först de tidigare grenarna, ja, sågar av stammen ett stycke, så att inget av saven får gå åt till annat än till att stärka ympkvisten. 24. Mot denna grundsats syndar skolorna. Inte så mycket genom att stå öppna för de höga och dumma - enligt vår mening 138

skall ju samtliga unga ha tillträde till skoloma - utan snarare på följande sätt: I. De unga plantorna inflyttas inte i trädgården, d.v.s. de anförtros inte så helt åt skolorna, att alla, som skall utbildas till människor, inte släpps ut ur verkstaden, förrän deras utbildning blivit avslutad. Il. Man försöker för det mesta ympa in vetandets, sedlighetens och fromhetens ädla skott, innan stammen själv slagit rot, d.v.s., innan lusten att lära väckts hos sådana, som inte av naturen glöder av iver efter kunskap. III. Man avlägsnar intesido-och rotskott före ympningen, d.v.s. man rensar inte bort alla obehöriga tankevanor, genom att man skickligt tuktar dem och tvingar dem till ordning. 25. Därför bör: I. Envar, som överlämnas åt skolan, hålla ut. II. Innan man griper sig an med ett ämne, vilket det nu må vara, skall först lärjungarna göras mottagliga därför (utförligare i följ. kap., grundsats 2). III. Alla hinder skall röjas ur vägen för lärjungarna. Ty det tjänar ingenting till att ge föreskrifter, om man inte först avlägsnar de hinder, som står i vägen för föreskrifterna, säger Seneca. Mer om detta i följande kapitel.

Fjärde grundsatsen 26. Naturen går inte planlöst till väga i sina verk; strängt håller hon isär alla enskildheter, i det hon skrider framåt. När naturen t.ex. bildar en fågelunge, så formar hon ena gången anlag till knotor, ådror och senor, en annan gång förtätar hon köttet, så täcker hon djuret med hud, vidare bekläder hon det med fjädrar, och slutligen lär hon det flyga o.s.v. 27. Byggmästaren, som lägger grunden, reser inte samtidigt upp väggarna, ännu mindre läggar han på taket, utan allt sker i sin tid och på sin plats. 139

28. Så gör också målaren. Han arbetar inte på 20 a 30 tavlor på en gång utan är upptagen av en enda. Ty om han också tid efter annan gör utkast till andra eller eljest befattar sig med annat, så har han dock alltid blott ett, som väsentligen upptar hans tid och tankar. 29. På samma sätt trädgårdsmästaren. Han planterar inte flera sticklingar på en gång utan en och en, den ena först och den andra sedan, för att han inte själv skall ta miste och fördärva naturens verksamhet. 30. I skoloma har alltså rått ett tillstånd av oreda, i det man vill bibringa lärjungarna allt möjligt på en gång, t.ex. latinska och grekiska grammatikan, retorik och poetik, och vem kan räkna upp allt? Ty vem vet inte, att ämnena för lektioner och övningar i de lärda skoloma växlar nästan för varje timme dagen om? Nu frågar jag, vad oreda betyder, om inte just ett sådant sakernas tillstånd. Det är, som om en skomakare tog sig för att förfårdiga sex, sju skor på en gång och tog den ena efter den andra i sin hand och lade bort den igen. Eller som om en bagare hade en massa bröd som han än sköt in i ugnen, än tog ut, som om det var nödvändigt, att varje bröd togs ut och in flera gånger. Men vilken av dem skulle vara så tokig? Innan skomakaren har en viss sko fårdig, rör han inte ens vid någon annan. Bagaren sätter inte in några nya bröd, förrän de som är i ugnen är fårdiggräddade. 31. Låt oss göra som de och se till, att vi inte tvingar dialektik på dem, som studerar grammatik, eller kommer med retorik och stör en lärjunge, som just odlar sitt vett med dialektikens studium. På samma sätt får grekiskan vänta, medan vi befattar oss med latinet o.s.v. Annars inverkar de olika studierna hämmande på varandra. Ty om man riktar sin uppmärksamhet åt flera håll samtidigt, minskas blicken för detaljer. Detta insåg den lärde Josef Scaliger23 mer än väl. Om honom berättas att han - måhända på faderns inrådan - aldrig befattade sig med mer än ett ämne åt gången men ägnade sig åt detta studium med 23

Josef Justus Scaliger (1540-1609) professor honoratius iLeiden

140

hela sin förståndsskärpa. Resultatet blev, att han i tur och ordning kom att behärska inte bara 14 språk utan även färdigheter och vetenskap till en sådan omfattning, som människoanden kan omfatta, och i allt föreföll han mer bevandrad än de, som endast studerar ett enda ämne. Och var och en som försökt gå i hans fotspår har inte gjort det förgäves. 32. Det måste alltså komma därhän också i skolorna, att lärjungarna sysselsätts med endast ett ämne åt gången.

Femte grundsatsen 33. Naturen börjar alltid sin verksamhet inifrån. Hos fågeln t.ex. formar hon inte först klor eller fjädrar eller hud utan de inre delarna och därefter i sinom tid de yttre. 34. Så inympar inte heller trädgårdsmästaren ympkvisten löst i barken eller i ytan av trät där innanför. Utan han gör en skåra tvärsigenom stammen ända in i märgen och sticker in den väl beredda ympkvisten så djupt som möjligt, och fogarna stoppar han igen så väl, att saven ingenstans kan tränga ut, utan den skall genast gå in i ympkvisten och meddela all sin kraft till dess stärkande. 35. Trädet, som får sin näring av himmelens regn och markens safter, tillägnar sig inte denna sin näring genom barkens yttre delar utan genom porerna i sitt inre. Därför vattnar trädgårdsmästaren inte grenarna utan rötterna. Och till att förarbeta födan begagnar djuren inte de yttre lemmarna utan magen, som bereder den och fördelar den över hela kroppen. På sådant sätt skall också ungdomens fostrare alldeles särskilt rikta sig· mot förståndet, vetandets rot. Då skall dess livskraft meddela sig till stammen, som är erinringsförmågan, och slutligen skall blommor och frukter springa fram, nämligen en språklig och en praktisk fårdighet. 36. I detta avseende felar de lärare som vid utbildningen av den ungdom de fått i sin vård, tror sig göra nog, om de dikterar och 141

ger långa utanläxor men underlåter att flitigt gå till grunden, tingen. Vidare de, som i sin strävan att förklara inte iakttar en viss måtta; de vet inte, att röttema varsamt skall blottas och att vetandets skatt likaledes skall inympas försiktigt. Så pinar de lärjungarna på samma sätt som om någon skulle göra ett snitt i en växt med en påk eller slägga i stället för med fin kniv. 37. Därför gäller följande: l. I första hand skall förståndet utbildas, därefter minnet, i tredje rummet språk och hand. Il. Läraren skall utnyttja allt, som kan göra lärjungarnas förstånd mottagligt, och han skall gå till väga på lämpligt sätt. (Se nästa kapitel.)

Sjätte grundsatsen 38. Naturen utgår vid all formgivning från det allmänna och arbetar sig fram till det enskilda. Ett exempel: Då hon alstrar en fågel ur ett ägg, så skapar eller bildar hon inte först huvudet, ett öga, en fjäder, en klo. Utan hon värmer äggets hela massa, sätter den därigenom i rörelse och leder ådror genom det hela. På så sätt dras till att börja med grundlinjerna till hela fågeln - anlag till huvud, vingar, fötter o.s.v.- och först sedan utbildas och fulländas så småningom de enskilda delarna. 39. Byggmästaren förfar på samma sätt, då han först av byggnaden skapar en allmän bild i huvudet eller på papperet eller utför en modell av trä. Därpå lägger han grunden, uppför väggar och täcker det hela med ett tak. Först nu lägger han ner arbete på de detaljer, som hör till ett fårdigt hus: dörrar, fönster, trappor o.s.v. Och allra sist kommer utrustningen med målning, snidning, tapeter o.s.v. 40. Så gör också målaren, som skall måla av ett ansikte. Han tecknar och målar inte först öra, öga, näsa, mun utan skisserar enkelt först ansiktsdragen - eller hela gestalten - med kol. Och om han ser, att det hela har riktiga proportioner, fixerar han 142

detta utkast med lätta penseldrag, men ännu alltjämt helt allmänt. Därefter antyder han fördelningen av ljus och skugga, och slutligen utför han i tur och ordning de olika partierna samt lägger på alla möjliga vackra färger. 41. Bildhuggaren som skall utföra en staty gör på samma sätt. Han tar ett obearbetat block, hugger ur det runtomkring, först grovt, så finare, tills det småningom återger huvuddragen av någon bild. Till sist utarbetar han de olika partierna så noggrant som möjligt och drar över det hela med färger. 42. Också trädgårdsmästaren tar endast allmänbilden av ett träd, nämligen ett skott. Detta får snart lika många grenar, som det har ögon. 43. Härav följer, att det är falskt att meddela kunskap i brottstycken utan att förutskicka ett enkelt och allmänt utkast av allt, som skall läras. Vidare att ingen kan undervisas så, att han är utlärd i en viss vetenskap utan att han fått insikt i andra ämnen. 44. Inte mindre falskt är det att undervisa i färdigheter, vetenskaper och språk utan att förutskicka de första grunderna. Jag kommer ihåg, att det brukade gå till på följande sätt, då vi började med dialektik, retorik, metafysik. Från första stund överlastades vi med långrandiga regler, med kommentarer och utläggningar av kommentarerna, med jämförelser mellan olika författare och med deras dispyter. Likaledes genomfördes latinet med dess oregelbundenheter och grekiskan med dess dialekter, medan vi stackare stod där helt handfallna utan att veta vad det var fråga om. 45. Dessa missförhållanden bör avhjälpas på följande sätt: l. Skall de unga studera, så måste deras allmänbildning grundläggas redan vid början av studietiden, d.v.s. materialet måste så fördelas, att de följande åren inte verkar bringa något nytt utan endast ge en vidare utveckling i detalj av det föregående. Så uppstår inga nya grenar på ett träd, om det så blir 100 år, utan de ursprungliga breder ut sig i alltjämt nya förgreningar. 143

II.

Varje språk, vetenskap eller färdighet måste först meddelas i vissa de allra enklaste grunddrag, så att lärjungen får en överblick över ämnet. För att ytterligare fullständiga bilden ges därefter regler och exempel, så en systematisk framställning med bifogande av undantag och oregelbundenheter och slutligen kommentarer - om sådana över huvud taget är av nöden. Ty den, som begriper en sak från grunden, behöver sällan kommentarer; snarare blir han själv inom kort i stånd att kommentera.

Sjunde grundsatsen 46. Naturen gör inga språng utan går stegvis framåt. Så försiggår bildandet av den lilla fågeln i stadier, som varken kan överhoppas eller uppskjutas, intill dess fågelungen senare spränger sitt fängsel och kryper fram. När detta skett, låter fågelmamman ungen inte genast flyga och söka näring - det skulle ju inte heller lyckas -utan hon matar den och befordrar dess fjäderväxt genom att värma den med sin kropp. Den fjäderklädda ungen åter driver hon inte genast ut ur boet för att flyga, utan hon vänjer den så småningom därvid, låter den till en början breda ut vingarna i själva boet, så sätter den sig på kanten av boet och rör på dem, vidare gör den små flygförsök utanför boet men fortfarande i dess närhet och slutligen flyger den omkring från kvist till kvist, från träd till träd, från kulle till kulle. Till sist kan hon anförtro den åt fria luften. Var och en av dessa detaljer fordrar sin givna tid, sitt givna stadium, ja, en obruten serie av stadier. 47-. Så fortskrider också den, som bygger ett hus. Han börjar inte med takåsen eller väggarna utan med grunden. Och när grunden är lagd, lägger han inte först på taket utan reser upp väggarna. Med ett ord: i den ordning, delarna ömsesidigt betinga varandra, på så vis och inte annorlunda måste de förknippas sinsemellan. 48. Så måste också trädgårdsmästaren iaktta den givna ordningsföljden i sitt arbete. Först skall en stam väljas ut, grävas

144

upp, planteras om och beskäras; en skåra görs däri, ympkvisten sätts in, fogarna stoppas igen o.s. v. Och man kan inte hoppa över något av allt detta eller kasta om ordningsföljden. Görs det efter konstens regler i behörig ordning, så är det knappast möjligt, ja, det är omöjligt att det misslyckas. 49. Det är därför helt galet, om inte lärarna för sig själva och sina lärjungar fördelar lärostoffet så, att inte blott det ena beständigt följer på det andra utan även att varje parti nödvändigtvis avslutas inom en viss bestämd tid. Ty om man inte sätter mål, anger medel för att uppnå dem och ordnar medlen sinsemellan, så blir lätt det ena eller andra förbigånget, bakvänt eller fört i oreda. 50. Därför bör följande iakttagas: I. Samtliga studiekurser måste omsorgsfullt fördelas på klasser, så att det föregående överallt banar väg för det efterföljande och belyser det. Il. Tiden måste noggrant indelas, så att varje år, månad, dag och timme får sitt pensum. III. Denna tidens och arbetets reglering måste iakttas ytterst noga. Inget får förbigås, inget skall göras i orätt ordning.

Åttonde grundsatsen 51. Då naturen griper sig an med något, upphör hon inte,förrän hon fört det till slut. När fågeln, ledd av· sin instinkt, börjar ruva på sina ägg, !!pphör den inte, förrän ungarna krupit fram. Ty avbröt den sitt arbete, om än blott för några timmar, skulle fostret i ägget kallna och gå under. Utkläckta skyddas de små oavbrutet under moderns vingar, intill dess de, livskraftiga och väl fjäderklädda, kan utnyttja luften. 52. Också målaren, som påbörjat en tavla, gör bäst i att oavbrutet fortsätta på den. Ty då utjämnas färgerna bättre sinsemellan och sitter säkrare kvar. 145

53. På samma sätt är det också bäst att utan avbrott fullfölja ett husbygge ända till slutet. I annat fall fördärvas arbetena av sol, regn och vindar, och det, som sedan fogas till, blir inte tillräckligt stadigt. Så uppkommer skröpligheter, sprickor och skavanker överallt. 54. Och trädgårdsmästaren, som en gång lagt handen vid en planta, gör klokt i att inte dra den tillbaka, förrän han avslutat sitt arbete. Ty om han förhalar tiden, skulle saven torka i stammen eller ympkvisten och plantan fördärvas. 55. Det måste därför vara skadligt att sätta barn i skolan för vissa månader eller år och dessemellan förhindra deras skolgång genom andra sysselsättningar. På samma sätt, om läraren börjar än på det ena, än på det andra med skolbarnen, utan att på allvar avsluta något. Slutligen också, om han inte bestämt sig för en uppgift för varje timme och utför denna uppgift, så att en märkbar tillväxt gör sig gällande i alla stycken. Där ett sådant nit saknas, mattas allt av. Ty det heter inte för ro skull: »Man skall smida, medan järnet är varmt». Låter man det kallna, går det nämligen inte att hamra. Man måste då på nytt till elden och det säkerligen med förlust av både tid och järn. Ty ju oftare det kommer i elden, desto mer går förlorat av massan. 56. Därav följer: I. Den, som går i skolan, måste hållas kvar där tills han blivit en bildad, hyfsad och gudfruktig människa. Il. Skolan skallligga på ett lugnt ställe, avsides från larm och störande inflytande. III. Det, som enligt föreskriven ordning skall göras, bör göras utan att avbrott tillåts. IV. Ingen bör har tillstånd att under vad förevändning som helst skolka eller slå dank.

146

Nionde grundsatsen 57. Naturen undviker omsorgsfullt det som är vidrigt eller skadligt. Fågeln, som ligger och ruvar på sina ägg, låter varken råa vindar eller regn och hagel komma in i boet. Den driver också bort ormar, rovfåglar och andra fiender. 58. På samma sätt förvarar byggmästaren om möjligt virke, tegelsten, kalk på ett torrt ställe och låter inte de redan uppförda partierna av byggnaden skadas och förfalla. 59. Så gör även målaren som aktar sin nya tavla för kalla vindar, stark värme, damm och obehöriga händer. 60. Och för att getter och harar inte skall komma och bita sönder eller riva upp den unga plantan, omger trädgårdsmästaren den med stängsel eller något slags flätverk. 61. Det är därför en dårskap att redan vid början av ett studium framlägga omtvistade frågor för ungdomen, d.v.s. väcka tvivel angående just det, som skall begripas. Vad är väl det annat än att oroa en späd planta, som vill slå rot? Mycket sant skriver Hugo: »Ingen kommer till en vetenskaplig insikt om sanningen, genom att man börjar hans undervisning med att väcka tvivel», likaledes: »i de fall då ungdomen inte hålls fjärran från dåliga, lögnaktiga, hållningslösa böcker, såväl som från fördärvat umgänge». 62. Följande är därför att tillråda: I. Lärjungarna får inte använda andra böcker än de, som är bestämda för den skolklass han tillhör. II. Dessa böcker skall vara sådana, att de med full rätt kan sägas vara brunnar, varur vishet, sedlighet och fromhet flöda. III. Sedeslöst kamratskap skall inte tillåtas i skoloma eller deras närhet.

147

63. Iakttas allt detta noggrant är det knappast möjligt att skolorna misslyckas med att nå sitt mål.

148

sjuttonde kapitlet

Grundsatser om lätthet i undervisning och studier l. Vi har således tagit i övervägande, med vilka medel ungdomens fostrare med säkerhet kan nå sitt mål. Nu vill vi se hur dessa medel bör anpassas efter de ungas själar, så att tillämpningen blir lätt och angenäm. 2. Om vi undersöker naturens vägar, kommer det emellertid att visa sig, att ungdomens undervisning kan bedrivas med lätthet, där den äger rum under följande förutsättningar: l.

Den skall börja tidigt, innan det naturliga förståndet hunnit grumlas. Il. Den skall börja med nödvändig förberedelse av de själsliga förmögenheterna. III. Den skall fortskrida från det allmänna till det enskilda och IV. Från det lättare till det svårare. V. Ingen skall tyngas med ett övermått av uppgifter. VI. Överallt skall man gå långsamt fram. VII. Lärjungarna skall inte tvingas till något, som de inte frivilligt vill och som inte står i överensstämmelse med deras ålder och med ett metodiskt förfaringssätt. VIII. All undervisning skall bedrivas åskådligt. IX. Nyttan skall alltjämt hållas i sikte. X. En och samma metod skall användas överallt. Så, menar jag, måste det gå till för att allt som lärs skall glida in i själen lätt och angenämt. Men nu må vi åter beakta naturens vägar.

149

Första grundsatsen 3. Naturen börjar med att rensa bort det obehöriga. Fågeln ruvar endast nylagda ägg med alltigenom rent innehåll. Om fågelungen redan förut börjat bildas, får man förgäves vänta på resultat. 4. Så måste arkitekten, som vill uppföra en byggnad, ha en tom plats. Om han skall bygga där ett hus redan står, måste detta först raseras. 5. Också målaren målar bäst på en ren duk. Men har det kommit färg eller fläckar på duken, eller har den blivit förorenad på ett eller annat sätt, måste den först göras ren och jämn. 6. Om någon ämnar gömma dyrbara salvor, måste han ha tomma eller åtminstone efter föregående bruk väl rengjorda kärl. 7. Så planterar trädgårdsmästaren likaledes helst unga träd. Tar han äldre, måste han först skära av grenarna och så förhindra träden att splittra sina safter åt obehörigt håll. Det var just därför Aristoteles räknade utrensningen, omformningen (privatio) till tingens principer. Han ansåg det nämligen omöjligt att ge ett ämne ny form, innan den gamla utplånats. 8. Härav följer för det första, att det är bäst, att i vishetens studium inviga späda sinnen, som ännu inte är vana att låta sig förströs av andra sysselsättningar. Och ju senare uppfostran börjar, desto större svårigheter kommer den att vålla, emedan nämligen själen då förstörs av andra saker. För det andra: ett barn kan inte med gott resultat undervisas av flera lärare samtidigt. Det är ju knappast möjligt, att de alla iakttar en och samma form, och så splittras de ungas själar åt olika håll samt förhindras i sin utbildning. För det tredje är det oklokt av sådana, som tar emot större gossar och ynglingar till utbildning, att inte börja med deras moraliska fostran, så att deras lidelser tämjs och de på så vis bli mottagliga för det övriga. Hästtämjare måste också börja med hästen i tyglar av järn och tvinga den till lydnad, innan de utbildar dess gångart på det ena eller andra sättet. Med rätta sä150

ger därför Seneca: »Lär dig först goda seder, sedan vishet, enär sådan näppeligen kan läras utan sedlighet.» Och Cicero yttrar: »Etik gör själen mottaglig för utsäde» o.s.v. 9. Alltså, säger vi: I. Ungdomens uppfostran måste börja tidigt. Il. En lärjunge skall i ett och samma ämne ha endast en lärare. III. Sederna måste framför allt bringas till harmoni efter uppfostrarens anvisning.

Andra grundsatsen 10. Naturen bereder stoffet, så att det begärligt mottar formen. Då fågelungen i ägget är tillräckligt utbildad och längtar efter större fulländning, sätter den sig i rörelse och spränger skalet eller bryter igenom det med näbben. Löst ur sitt fängsel låter den sig gärna värmas och näras av modern, spärrar begärligt upp gapet och slukar den föda, som bjuds. Den gläder sig, då den ser himmelen, den gläder sig, då den övas till flykt och kort därpå verkligen får flyga. Kort sagt: begärligt men i lagbunden ordning skyndar den att utföra sina naturliga funktioner. 11. Så måste också trädgårdsmästaren se till att plantan frodas och växer, i tillräcklig grad försedd med väta och värme. 12. Det är därför missriktad omtanke om barnens väl a.tt tvinga dem att studera mot deras vilja. Ty vad kan man väl till sist vänta härav? Om magen inte mottar föda med aptit och man ändå tillför den sådan, vad blir följden annat än äckel och kräkningar eller åtminstone dålig matsmältning och illamående? Om man däremot tillför en hungrig mage näring, tar den begärligt emot smälter den hastigt samt förvandlar den omsorgsfullt till mjölksaft och blod. Därför säger lsokrates: »Den som älskar vetande, blir mångkunnig», och Quintilianus yttrar: »Ivern att lära beror på en vilja, som inte kan tvingas».

151

13. Alltså: I. Begäret att veta och att lära måste på allt sätt underblåsas hos barnet. II. Lärometoden måste minska studiemödan, så att inget väcker de ungas anstöt och avskräcker dem från att fullfölja sina studier. 14. Begäret att lära tänds och närs emellertid hos de unga av föräldrarna, lärarna, skolan, själva ämnena, metoden och myndigheterna. 15. Från föräldrarnas sida sker detta om de i barnens närvaro ofta lovordar bildningen och de bildade; om de uppmuntrar barnen till flit och lovar dem fina böcker, kläder eller något annat vackert; om de rekommenderar läraren (i synnerhet den åt vars ledning de små skall anförtros) såväl för hans förträffliga undervisning som för hans humanitet mot lärjungarna kärlek och beundran är nämligen de känslor, som starkast inpräglar härmningslusten - och till sist, om de ibland skickar barnen tillläraren i något ärende, med någon liten present o.s.v. Genom allt detta kommer barnen att känna varmare både för undervisningen och för läraren själv. 16. Från lärarens sida sker det, om de har ett vänligt och vinnande sätt och inte genom att vara barska stöta barnen ifrån sig utan drar dem till sig med en faders sinnelag, åtbörder och ord; om de rekommenderar de studier, som de unga griper sig an med, såsom förträffliga, trevliga och lätta; om de ibland berömmer de flitigare (samt delar ut äpplen, nötter o.s.v. bland de mindre gossarna); om de bjuder barnen till sig och då eller vid den offentliga undervisningen förevisar planscher till vad som en gång skall läsas, optiska och geometriska instrument, himmelsglober och liknande saker, som väcker deras beundran; vidare om de genom barnen emellanåt underrättar föräldrarna om ett eller annat. Med ett ord: om de behandlar barnen vänligt, skall de lätteligen vinna dessas hjärtan, så att de kanske hellre vill vara i skolan än hemma.

152

17. Skolan själv skall vara en angenäm plats, som tar sig prydlig ut både inuti och utanpå. Inuti skall den utgo'\"s av en ljus, snygg sal med tavlor överallt: porträtt av berömda män, kartor, historiska bilder eller ornament av något slag. Vad åter det yttre beträffar, skall en öppen plan för promenad och lekar ligga framför skolhuset (sådant får till intet pris nekas ungdomen, såsom nedan i sinom tid skall visas) och dessutom en trädgård, dit barnen ibland får komma in och njuta anblicken av träd, blommor och örter. Blir det så ordnat, skall barnen sannolikt gå till skolan lika gärna som ut på marknaden, där de alltid får se och höra något nytt. 18. Ämnena själva lockar ungdomen, om de motsvarar ifrågavarande ålders fattningsförmåga, framställs åskådligt och ibland beledsagas av en lustig eller åtminstone mindre.allvarlig anmärkning. Det är att förena det nyttiga med det angenäma. 19. Själva metoden måste för att väcka intresse för studier för det första vara naturlig. Ty det som är naturligt går av sig självt. Vattnet behöver inte tvingas för att det skall komma att flyta utför; avlägsna blott vad som håller det tillbaka, och det rinner fram omedelbart. Inte heller behöver fågeln uppfordras att flyga ut - man behöver blott öppna buren - eller ögat och örat att uppmärksamma en vacker tavla, en behaglig melodi. I sådana fall får man snarare hålla tillbaka. Men vad en naturenlig metod kräver, framgår av föregående kapitel och av de regler, som följer. För det andra måste metoden för att vara tilldragande kryddas på ett klokt sätt, så att allt, även det allvarliga, framställs trevligt och tilltalande, nämligen i form av samtal, som t. ex. en ordstrid med gåtor eller slutligen i liknelser och fabler. Men härom mera senare. 20. Myndigheterna och skolstyrelsen åter kan sporra lärjungarna genom att personligen övervara varje offentlig akt - det kan vara frågaom-övflingar, såsom deklamation och diskussioner, eller om examina och uppflyttningar - och ge de flitigare vitsord och premier - naturligtvis utan avseende till person. 153

Tredje grundsatsen 21. Naturen utgår alltid från en början, som är obetydlig till sin storlek men stark till sin inneboende kraft. Det ämne, varur fågeln skall bildas, är sammanträngt i en droppe och omgivet med ett skal, så att det lätteligen kan bäras i modersskötet och värmas vid ruvningen. Likväl innehåller det potentiellt hela fågeln i sig, emedan fågelns kropp senare bildas därav i kraft av den däri inneslutna livsgnistan. 22. I ympkvisten innesluts också ett än aldrig så stort träd; såväl fruktkärnan som grenspetsen ligger däri. Planteras kärnan eller skottet i jorden, så växer ett helt träd upp därifrån, tack vare den inneboende kraften hos kärnan respektive skottet. 23. Mot denna grundsats syndar skoloma vanligen oerhört. De flesta lärare lägger ned mycket arbete på att sätta fårdiga plantor i stället för frön och träd i stället för telningar: de meddelar nämligen ett kaos av olika slutledningar, ja, fullständiga texter i stället för de första grunderna. Och dock, så visst som världen är sammangjuten av de fyra elementen, om också i skiftande former, lika säkert vilar undervisningen på mycket få principer, men från dessa utgår - blott man lär känna de olika arterna - en obegränsad mängd följdsatser, alldeles som på ett träd hundratals grenar, tusentals blad, blommor och frukter kan utvecklas från den kraftiga roten. O, att Gud ville förbarma sig över vår tid och öppna själens ögon på någon, så att han rätt genomskådade sakernas sammanhang och klarlade det för de övriga. Med Guds hjälp är jag betänkt att i översikten av den kristliga allvisheten (Pansophire Chrisianre Synopsis) ge ett prov på vad jag åsyftar, i den ödmjuka förhoppningen, att det skall bidra till att Gud i sinom tid genom andra bringar mer i dagen. 24. Emellertid bör vi betänka tre satser: l. Varje läroämne måste sammanfattas i så korta och exakta regler som möjligt. II. Varje regel måste uttryckas i möjligast korta och klara ordalag. 154

III. Talrika exempel skall bifogas varje regel, så att det med tillräcklig tydlighet framgår, hur långt regelns tillämpning sträcker sig.

Fjärde grundsatsen 25. Naturen fortskrider från det lättare till det svårare. Bildandet av ägget t. ex. börjar inte med det hårdare partiet, skalet, utan med gulan. Denna omsluts i början endast av en hinna men sedermera av det hårdare skalet. Fågeln, som skall lära sig flyga, vänjer sig först vid att stå på benen, så rör den vingarna, flaxar, lyfter sig genom kraftigare svängningar av vingarna och vågar slutligen anförtro sig åt fria luften. 26. Så lär sig timmermannen först att fålla virke, därefter att tillyxa och sammanfoga det och slutligen att uppföra fullständiga byggnader o.s.v. 27. Det är därför upp och nedvända världen att i skolan meddela nya kunskaper genom något likaledes obekant, vilket sker i följande fall: I. Då regler på latin meddelas nybörjare i latinet, vilket är detsamma, som om man ville förklara hebreiskan på hebreiska och arabiskan på arabiska. II. Då man ger samma nybörjare till hjälp ett lexikon från latin till modersmålet, då likväl motsatsen borde äga rum. Det mål, de har i sikte, är ju inte att lära sig modersmålet med hjälp av latinet; latinet är det, som skallläras genom förmedling av det redan bekanta modersmålet. (Om det olämpliga häri vidare kap. 22.) III. Då man anställer utländska lärare, som inte talar barnens språk. Ty om lärare och elever saknar det gemensamma meddelelsemedlet och endast munhuggs genom antydningar och gissningar, vad kan det bli annat av än en babylonisk förbistring? IV. Man avlägsnar sig också från det rätta förfaringssättet, när man använder samma grammatiska regler - t. ex. Melanchthons eller Rarnus - vid skolundervisningen i alla 155

länder, t. ex. i Frankrike, Tyskland, Böhmen, Polen, Ungern o.s.v. Men varje språk intar ju sin särskilda, i viss mån egendomliga ställning till latinet, och denna måste klargöras, om man vill göra latinets egenart lättbegriplig för de unga. 28. Dessa brister avhjälps under följande förutsättningar: Lärare och lärjungar talar samma språk. n. Alla sakliga förklaringar ges på det kända språket. III. Grammatik och lexikon anpassas efter det språk, med vars hjälp det nya skallläras (t. ex. latinska grammatiken efter modersmålet, grekiskans efter latinet o.s.v.). IV. Studiet av ett nytt språk skall försiggå steg för steg. Först skalllärjungen lära sig förstå språket (det är nämligen lättast), därpå skriva det (varvid han får tid på sig att först tänka efter) och slutligen tala (det är svårast, emedan det sker ex tempore). V. Då latinet förbinds med modersmålet, skall det senare såsom mera bekant gå före och latinet följa efter. VI. Själva lärostoffet skall alltjämt anordnas så, att lärjungarna först gör bekantskap med det närmast liggande, därpå med det längre bort liggande och sist med det mest avlägsna. Första gången reglerna- t.ex. i logik, retorik o.s.v.framställs, skall de därför inte belysas med exempel, som ligger fjärran från lärjungarnas fattningsförmåga, såsom t eologiska, politiska, poetiska o.s. v. Exemplen skall i stället vara hämtade från vardagslivets förhållanden. Annars förstår de unga varken regeln eller regelns tillämpning. VII. Först skall sinnena övas (det är nämligen det lättaste), så minnet, därpå förståndet och slutligen omdömet. Så kommer nämligen det hela att förlöpa i en ordnad serie. Ty allt vetande har sitt upphov i sinnlig åskådning och går sedan genom föreställningsförmågan över i minnet; genom induktion eller slutledning från det enskilda uppkommer därpå insikten om det allmänna, och då man tillräckligt klart begripit tingen, framträder omdömet och ger kunskapen säkerhet.

I.'

156

Femte grundsatsen 29. Naturen betungar sig inte utan är nöjd med litet. Hon låter inte två fågelungar komrna ut ur ägget; hon är nöjd, om en enda lyckligt och väl kommer till världen. På en och samrna stam inympar trädgårdsmästaren inte flera kvistar utan på sin höjd ett par, om han tycker den är särskilt kraftig.

30. Det är därför en splittring av sinnena att ge lärjungarna allt möjligt till livs under en och samrna tid, t. ex. grammatik, dialektik, kanske också retorik, poetik, grekiska o.s.v. under loppet av ett år.

Sjätte grundsatsen 31. Naturen brådskar inte utan går långsamt fram. Fågeln lägger inte äggen i elden för att få dem snabbt utkläckta utan ruvar helt långsamt ut dem med naturlig värme. Ej heller överlastar hon efteråt ungarna med föda för att få dem att växa fortare (då kunde den ju snarare kväva dem), utan hon ger dem försiktigtvis blott så mycket åt gången, som deras svaga matsmältningsorgan är i stånd att bearbeta. 32. Inte heller uppför byggmästaren brådstörtat väggarna på grunden eller lägger genast taket över väggarna. Ty om grunden inte torkat och blivit tillräckligt fast, skulle den sjunka under tyngden och huset störta samman. Därför kan större byggnader av sten inte fullbordas under loppet av ett år. Man måste anslå tillbörlig tid. 33. Trädgårdsmästaren begär ej heller, att en planta skall växa ut efter en månad eller ge frukt efter ett år. Därför lägger han inte dagligen hand vid växterna, vattnar dem inte varje dag eller värmer dem vid eld eller med osläckt kalk. Han är nöjd med den väta himmeln ger, och den värme solen består. 34. Det har därför varit en tortyr för de unga, när man praktiserat följande: 157

I.

II.

De har varit upptagna 6, 7 a 8 timmar dagligen av offentliga lektioner och övningar samt därtill ytterligare av privatundervisning. De har överhopats ända till leda, ja till vansinne med att skriva efter diktamen, med att skriva temata, tal o.d. samt med de vidlyftigaste minnesläxor. Det har vi nog sett mer än en gång. Och det lilla kärlet med den rånga mynningen - med ett sådant kan bamasjälen jämföras om man vill fylla det på en gång i stället för droppvis, vart bär det hän? Säkerligen rinner det mesta över och vida mindre upptas, än om man gick långsamt till väga. Rent av vanvettigt handlar den, vars arbete går ut på att lära barnen inte så mycket, som de kan fatta, utan så mycket som han själv önskar. Ty krafterna behöver stödjas och får ej pressas och ungdomens fostrare är i likhet med läkaren naturens tjänare, inte dess herre.

35. På följande sätt underlättas studierna och göras angenämare för de unga: I. Lärjungarna skall var upptagna så få timmar som möjligt, vanligen 4 timmar dagligen, av offentlig undervisning och få lika lång tid på sig för enskilt arbete. II. Minnet skall tyngas så litet som möjligt och endast med det huvudsakliga; det övriga däremot får minnas eller glömmas allteftersom det faller sig. III. Det hela skall ordnas i förhållande till fattningsförmågan, som tillväxer av sig själv alltefter fortkomsten i ålder och studier.

Sjunde grundsatsen 36. Naturen bringar inte fram något, som inte efter inre mognad strävar att bryta sig fram. Hon tvingar inte fågelungen att lämna ägget, innan dess lemmar behörigen formats och stadgats. Hon tvingar den inte att flyga, innan den fått fjädrar; hon driver ej ut den ur boet innan hon ser att den kan flyga o.s.v. 158

Så skjuter inte trädet skott, innan den ur roten uppstigande saven driver fram sådana. Inte heller får knopparna slå ut förrän de blad och blommor, som bildats av den i knopparna inneslutna saften, strävar efter att utveckla sig friare. Blommorna fälls inte, förrän den däri gömda frukten överdragits med en hinna och frukten inte förrän den är mogen. 37. Man gör alltså våld på barnens förmögenheter i följande fall: I. Då man tvingar dem till saker, som överstiger deras ålder och fattningsförmåga. Il. Då man låter dem lära något utantill eller göra något utan föregående tillräcklig utredning eller undervisning. 38. Av det sagda följer: I. Man bör inte med ungdomen göra något, som inte tillåts och rent av fordras av dess ålder och begåvning. II. Man må inte låta de unga lära något utantill, som inte fattats riktigt med förståndet. Inte heller bör man fordra något av minnet som man inte säkert ser att det kan behärska. III. Man får inte låta dem göra något, innan man till fyllest klarlagt förebildens form och givit tillräckliga regler för dess efterbildande.

Åttonde grundsatsen 39. Naturen skaffar sig hjälp på det sätt den kan. Ägget saknar inte egen livsvärme, men att den understöds av solvärmen och den ruvande fågelns fjädrar, därom bär Gud, naturens fader, försorg. Också den utkläckta ungen värms av modern, så länge det behövs, och utbildas och härdas på mångfaldigt sätt för sina livsförrättningar. Detta kan vi studera hos storkarna, då de hjälper sina små; de t.o.m. tar dem på ryggen och bär dem kring boet, under det att ungarna slår med vingarna. Så bistår sköterskor hjälplösa spädbarn på alla möjliga sätt. De lär dem att lyfta upp huvudet, sitta, stå rätt upp, röra fötterna för gång, ta ut stegen, så flyttar de på sig lite, därpå gå 159

fritt omkring, varefter de slutligen också är i stånd att springa. Då de lär dem tala, säger de före och visar med handen, vad orden betyder. 40. Det är därför en grym lärare, som ger lärjungarna en uppgift utan att tillfyllest förklara, vad den handlar om, utan att visa hur den skall utföras, och utan att på ringaste sätt bistå dem i deras försök; som istället låter dem svettas och våndas och råkar i vredesmod om de inte lyckas så väl. Är inte allt detta att tortera de unga? Det är precis som om en vårdarinna skulle tvinga det lilla barnet, som ännu inte törs stå på benen, att gå omkring utan något stöd, och då det inte kunde, gick lös på den lille med hugg och slag. Annat lär oss naturen, nämligen att ha fördrag med svagheten, så länge kraften saknas. 41. Härav följer: l. Då det är fråga om studier, får inte hugg och slag användas. (Om undervisningen inte ger något resultat, vems fel är det om inte lärarens, som endera inte kan eller inte förmår göra lärjungen läraktig?) II. Vad eleverna skalllära sig, skall framställas och utredas på ett klart sätt, så att de har det på sina fem fingrar. III. Och för att det hela skall inpräglas så mycket lättare, skall sinnena såvitt möjligt tas i anspråk. 42. Så måste hörseln alltjämt förbindas med synen, språket med handen. Det som skall vetas skall inte blott berättas, så att det går in i öronen, utan det skall ges i bild, så att det med ögonens hjälp inpräglas i fantasin. Lärjungarna åter skall snart lära sig att ge uttryck åt det de vet, med både mun och hand, så att man inte lämnar någon sak, förrän den tillräckLgt upptagits av ögon, öron, förstånd och minne. Och till den änd:;n är det lämpligt att på skolsalens väggar avbilda eller avskriva allt, som brukar behandlas i en klass, det må nu vara lärosatser och regler eller tavlor och bildverk, belysande för det ämne, som just behandlas. Går man så till väga, underlättas inpräglaodet i otrolig grad. Så är också fallet, om eleverna anmodas att införa i sina dag- och anteckningsböcker allt, vad de hör och läser. Härigenom under160

stöds också föreställningsförmågan, och man har lättare att dra sig det genomgångna till minnes.

Nionde grundsatsen 43. Naturen frambringar intet, vars nytta inte snart blir uppenbar. När hon t.ex. bildar en fågelunge, framgår det snart, att vingama är ämnade till flygning, benen till gång o.s.v. Så är det också med trädet; allt som växer på det är till nytta ända till skalet och det fjun, som täcker frukterna. Alltså: 44. Man underlättar skolbarnens arbete, om man, samtidigt som man lär dem något, visar vilken användning detta har i det dagliga livet. Med ett ord, denna synpunkt måste överallt" has för ögonen, i språkundervisningen, i dialektiken, aritmetiken, geometrin, fysiken o.s.v. Lämnar man den ur sikte, kommer de saker man framställer, att te sig som underdjur från en obekant värld; huruvida de tillhör den faktiska verkligheten och hur de är beskaffade, därom bekymrar sig en skolgosse föga; det blir en trossak för honom snarare än föremål för vetande. Men visar man honom, vad bestämmelse varje ting har, så ger man honom det rent av i hand: han blir medveten om sitt vetande och längtar efter att få handla. 45. Man bör därför inte undervisa om annat än det, som är av påtaglig nytta för eleven (ad usum prresentem).

Tionde grundsatsen 46. Naturen begagnar samma form i all sin verksamhet. Som en fågel, så alstras samtliga fåglar, ja över huvud alla djur; avvikelser äger rum endast med avseende på biomständigheter. Så är det också hos växterna. Såsom en viss ört spirar upp ur sitt frö och växer, som ett visst träd planteras, skjuter skott, slår ut i blom, på samma sätt är det med alla, överallt, ständigt. Och 161

såsom ett visst blad på trädet är gestaltat, sådana är alla blad; sådana de är ett år, sådana blir de följande år och alltid. 47. En vacklande metod förvirrar därför de unga och tilltrasslar studierna i hög grad. Det är ej nog med att olika författare framställer ämnena på olika sätt, utan samma skriftställare är ofta inkonsekvent. Så t. ex. tillämpas en metod i språkläran, en annan i dialektiken, när båda kunde framställas likformigt, enligt det helas överensstämmelse och det ömsesidiga förhållande och sammanhang, som råder mellan sak och ord. 48. Följande måste man därför för framtiden ta i betraktande. l. En och samma metod bör tillämpas i alla vetenskaper, en och samma i alla färdigheter, en och samma i alla språk. Il. I samma skola bör alla övningar ordnas och ledas på samma sätt. III. Läroböckerna i ett visst ämne skall såvitt möjligt vara av samma upplaga. På så sätt skall allt förlöpa lätt och utan stockning.

162

Adertonde kapitlet

Grundsatser rörande undervisningens och studiemas grundlighet. l. Ofta klagas det över att det är så få som erhåller en gedigen bildning i skolorna; de flesta har knappast en ytlig anstrykning av bildning. Och verkligheten ger de klagande rätt. 2. Orsaken till denna företeelse är tvåfaldig. Antingen sysslar skolorna själva med obetydliga och värdelösa ting och försummar de gedignare. Eller glömmer eleverna, vad de lärt, eftersom det mesta gick in genom ena örat och ut genom det andra. Den sistnämnda bristen är emellertid så vanlig, att det finns endast få som inte klagar däröver. Ty om allt, vad vi läst, hört och tillägnat oss, genast var till hands i minnet, hur lärda skulle vi då ej vara, vi, som minsann haft tillfälle att erfara både ett och annat! Men eftersom så inte är fallet, är det säkert, att vi liksom öser vatten med såll. 3. Men ges då inget medel mot detta onda? Jo visst, bara vi återigen sätter oss i skola hos naturen och tar reda på hur hon går tillväga för att frambringa det, som skall äga bestånd. Jag vågar påstå, att vi skall finna ett förfaringssätt, enligt vilket var och en sätts i stånd att veta, inte blott vad han läst, utan mer än han läst: Han skall nämligen inte blott kunna obehindrat återge, vad han inhämtat av lärare och böcker; han skall också vara mäktig att bedöma tingen fråil grunden. 4. Detta skall vi åstadkomma, om vi iakttar följande: I. Endast sådant får förekomma, som leder till den grundligaste nytta. II. Det som är av denna art skall meddelas utan avprutning. III. I allt skall en gedigen grund läggas. IV. Denna grund skallläggas upp. V. Allt det följande skall vila på denna grund. VI. Överallt, där delar låta sig särskiljas, skall en sorgfällig uppdelning företas. VII. Varje senare del skall grundas på en tidigare. 163

VIII. Allt, som står i inbördes samband, skall alltjämt förknippas. IX. Allt skall ordnas efter förståndets, minnets och språkets måttstock. X. Allt skall befästas genom fortlöpande övningar. Låt oss nu ta de olika punktema i närmare skärskådande.

Första grundsatsen 5. Naturen tar inte uti med något onödigt. Då hon börjar forma en fågelunge, styr hon inte ut den med fjäll, fenor, gälar, horn, fyra fötter eller annat, som den sedan inte kommer att behöva, utan hon ger den huvud, hjärta, vingar o.s.v. Likaledes bildas på trädet inte ögon, öron, dun, hud, utan bark, bast, märg, rötter o.s.v.

6. Den som vill ha fruktbara åkrar, vinberg och trädgårdar, planterar likaledes inte ogräs, nässlor, törne och tistel utan frön och plantor av ädel sort. 7. Så också byggmästaren, som vill uppföra ett hus. Han lägger inte upp förråd av halm, strö, lera och vidjor utan av sten, tegel, ekvirke och liknande material av gedigen och fast beskaffenhet. 8. I skoloma skall alltså l. Inget bedrivas, som inte är av verkligt gagn för detta livet och det tillkommande, i synnerhet det senare. (Här på jorden skall vi lära oss sådana saker, manar Hieronymus, att kunskapen om dem äger fortvaro i himmeln.) Il. Om mångt och mycket måste bibringas ungdomen för detta livets skull (vilket ju verkligen är fallet), skall det vara av den arten, att de himmelska angelägenheterna inte lida något avbräck därigenom, på samma gång som det är av verklig nytta för jordelivet.

164

9. Ty vartill gagnar tomt strunt? Vad tjänar det till att lära in sådant, som varken gagnar den som kan det eller skadar den, som inte kan det, och som man vid tilltagande ålder antingen glömmer eller slår ur hågen vid fyllandet av livets uppgifter. Vårt korta liv har mer än nog av det, varmed det helt kan utfyllas, även om vi inte förbrukar det på bagateller. Skolorna måste därför låta sig angeläget vara att sysselsätta ungdomen med allvarliga saker. (Ty hur också lek och förströelse bör ledas över till allvar, detta spörsmål skall vi i sinom tid ta upp till behandling.)

Andra grundsatsen 10. Naturen underlåter inget, som hon aktar gagneligt för den skapelse, hon har för händer. När hon formar fågelungen, glömmer hon inte huvud, vingar, ben, klor, hud, ögon eller något, som hör till en bevingad varelse (av denna djurklass). 11. På samma sätt måste skolorna, om de bildar människor, bilda dem fullständigt, så att de görs dugliga för detta livs uppgifter och t.o.m. för evigheten, målet för våra viktigaste strävanden. 12. Därför bör skoloma meddela inte blott kunskaper utan även goda seder och fromhet. Den bokliga bildningen skall utbilda förstånd, språkförmåga och hand, så att människan på ett förnuftigt sätt kan betrakta, uttrycka och utföra allt, som är nyttigt. Skulle något av detta utelämnas, uppstår en lucka, vilket inte endast är en brist i bildningen utan undergräver det helas gedigenhet. Ingenting kan ju vara gediget, som inte alltigenom har sammanhang.

165

Tredje grundsatsen 13. Naturen bedriver intet utan grundval eller rötter. Innan en växt skjutit rot nedåt, kan den inte spira uppåt. Försökte den det, skulle den vissna och dö. Därför planterar en skicklig trädgårdsmästare inte det träd, vars stam han inte fmner ha skjutit rötter. Hos fågeln och hos alla djur motsvaras roten av inälvorna (de vitala kroppsdelarna), som därför alltid brukar bildas först, liksom var de hela kroppens grundval. 14. Så uppför inte arkitekten en byggnad, förrän han lagt en gedigen grundval. Annars skulle det hela förfalla. På samma sätt ger målaren sina fårger en grund, då de utan en sådan kan falla bort eller nötas eller blekna. 15. Att ge sin undervisning en dylik grund underlåter lärarna i följande fall: l) då de inte först strävar efter att få eleverna läraktiga och uppmärksamma; 2) då de inte på förhand skisserar en allmänbild av det ämne, de griper sig an med, så att eleverna får en exakt föreställning om vad som görs och skall göras. Men om eleverna läser utan tanke, utan uppmärksamhet och utan att begripa vad de läser -kan man under sådana förhållanden vänta någon gedigen kunskap? 16. I enlighet härmed uppställer vi följande krav: I. Vilket ämne som än påbörjas, måste lärjungarna lära sig att älska på allvar, i det grunder anförs för dess förträfflighet, den nytta och nöje det ger och mera sådant. Il. Ett allmänbegrepp om språket eller annat ämne (bestående i ett utkast hållet så allmänt som möjligt men likväl omfattande alla delar av ämnet) måste bibringas lärjungarna, innan man övergår till ämnets speciella behandling. På så sätt skalllärjungarna redan från första början kunna överblicka såväl dess mål och gränser som dess inre gestaltning. Ty som skelettet är hela kroppens stomme, så är ett ämnes grundlinjer basis och stomme för hela skolämnet.

166

Fjärde grundsatsen 17. Naturen driver rötterna djupt. Så har hon hos djuren förlagt inälvorna till kroppens inre. Och ju djupare trädet flätar sina rötter, desto stadigare står det. Breder det ur dem endast på ytan, rycks det lätt upp. 18. Av detta följer, att läslusten på allvar måste väckas hos de studerande och att de bärande begreppen grundligt inskärps. Man får inte ta itu med en mera systematisk framställning av ett ämne, ett språk, förrän det står fast, att grundlinjerna är fullkomligt klart uppfattade och grundligt inpräntade.

Femte grundsatsen 19. Naturen frambringar allt från roten och utgår aldrig från något annat. Alla trädets delar, ved, bark, blad, blommor, frukter, har nämligen inget annat ursprung än roten. Ty fastän regnet faller ovanifrån och trädgårdsmästaren vattnar nedtill, så måste dock allt uppsugas genom roten och fördelas till stam, grenar, kvistar, blad och frukter. Fastän trädgårdsmästaren hämtar ympkvisten från annat ställe, måste han likväl inpassa den i stammen, så att den liksom införlivas med densamma och sätts i stånd att uppta närande safter från samma rot, och med dennas hjälp utvecklas den sålunda. Från roten får trädet allt, och blad och kvistar behöver ej hämtas annorstädes ifrån och fåstas på det. På samma sätt är det, när fågeln skall beklädas med fjädrar. De tas inte från någon annan fågels avlagda fjäderskrud utan alstras fram ur den egna kroppens innersta delar. 20. Den insiktsfulle byggmästaren bygger på sådant sätt, att allt står stött på sin egen grund och vilar på egna bjälkar utan yttre stöd. Ty behöver en byggnad yttre stöttor, så bevisar detta, att den inte är färdig och att den hotar störta samman. 21. Och den som anlägger en fiskdamm eller en brunn låter ej hämta vatten från något annat ställe; ej heller väntar han på 167

regnvatten. Utan han borrar sig fram till en källåder och leder vattnet genom kanaler och underjordiska rör in i sin behållare. 22. Av denna sats följer, att det inte är att undervisa de unga på rätt sätt, om man stoppar i dem ett brokigt virrvarr av glosor, fraser, sentenser och meningar från olika författare. En rätt undervisning består däri, att man lär dem förstå tingen, så att deras kunskap aldrig sinar, liksom vattenbäcKar kvälla fram från ett ymnigt källsprång, eller på samma sätt som knopparna på ett träd slår ut till blad, blommor och frukt, under det att följande år en ny liten kvist med nya blad, ny blom och ny frukt i sin tur kommer fram ur varje öga. 23. I detta avseende har det hittills brustit i skolorna. Lärarna har inte vant eleverna att likt unga telningar utveckla sig från egna rötter. Snarare har man lärt dem att hänga på sig annorstädes plockade grenar och så lysa med lånta fjädrar, som kråkan i Aisopos fabel. Man har mindre bemödat sig om att borra sig fram till kunskapsförmågans dolda källsprång än att vattna de unga telningarna med vatten från främmande rännilar. D.v.s. lärarna har inte visat dem tingen själva i dessas uppkomst och väsen, utan blott vad den förste, andre, tredje, tionde tänker och skriver därom - det har nämligen ansetts som höjden av lärdom att ha reda på en mängd skriftställares sinsemellan avvikande åsikter om det ena och andra. Följden har blivit, att de flesta inte gör annat än letar i författarna efter fraser, sentenser och åsikter samt gör vetenskapen till ett lappverk. Till dem ropar Horatius: »0 Ni efterapare, Ni trälaktiga boskapsdjur!» Ja i sanning trälaktig boskap, endast van att bära andras bördor! 24. Men vad tjänar det då till att låta sig distraheras av vad alla möjliga författare tänker om vissa saker, då det som fordras ändå är insikt i tingens sanna väsen? Har vi ingenting annat att göra här i livet än att trampa andra i hälarna kors och tvärs och passa på, då någon viker av från vägen eller snavar eller kliver galet? O, Ni människor, låt oss skynda mot målet och göra ett slut på detta planlösa irrande! Har vi ett fast och tillräckligt klart mål, varför inte sträva raka vägen dit? Varför hellre använda andras ögon än egna. 168

25. Men att skoloma gör detta - att de lär en att se med andras ögon och veta med andras förstånd - det visas av metoden i alla ämnen. Där lärs inte att öppna källsprång och att från dem leda rännilar, utan man påvisar blott de flöden som rinner upp i bäckarna och går utmed dem tillbaka till källorna. Ty ordböckerna - åtminstone för så vitt jag känner till dem, kanske med undantag av Cnapius; men också han lämnar mycket i övrigt att önska, som skall visas nedan, kap. 22 - ordböckerna lär oss att tala utan att förstå; knappast någon grammatik ger anvisning om hur sammanhängande tal bildas, de bara löser upp; och ingen fraseologi anger, hur man på ett konstfullt sätt fogar orden samman och bringar omväxling i talet; de bjuder endast på ett virrvarr av fraser. Nästan ingen undervisar i fysik på ett åskådligt sätt och med experiment, utan alla återger texter ur Aristoteles och andra. sedlighet söker ingen skapa genom inre omgestaltning av affekterna; man blott antyder dess väsen helt ytligt genom definitioner och indelningar av dygderna. Detta förhållande kommer att framträda tydligare vid färdighetemas och språkens speciella metodik och ännu mer, om Gud vill, vid skisseringen av pansofin. 26. Det är verkligen underligt, att de gamle här inte varit mera skarpsynta, och ändå underligare är det, att deras missgrepp inte för länge sedan rättats av senare tiders barn, då det är visst, att här ligger i sanning orsaken till det tröga framåtskridandet. Hur så? Är det kanske genom att rasera hus, som timmermannen lär sin lärling, hur man bygger? Visst inte. Snarare är det vid byggandet han visar honom ·vad virke som skall väljas, och hur man mäter ut, hugger till, ställer och lägger samt fogar ihop o.s.v., allt på sin rätta plats. Ty kan man blott bygga upp, är det ingen konst att riva ner, alldeles som det inte är någon konst att sprätta sönder ett klädesplagg, när man kan sy ihop det. Men hittills har ingen lärt till timmerman genom att riva hus eller till skräddare genom att ta sönder kläder. 27. Och i sanning: det olämpliga eller rättare sagt skadliga hos en sådan metod ligger i öppen dag. l. I många för att inte säga de flesta fall utgörs hela bildningen av en ren nomenklatur, 169

d.v.s. eleverna kan visserligen rabbla upp de fackmässiga termerna och reglerna men inte göra en riktig tillämpning av dem. 2. Bildningen höjer sig i inget fall till universellt vetande, som stöder, befäster och utvidgar sig av sig självt, utan den blir endast ett slags lappverk, som lånar ett stycke här och ett stycke där och ingenstans hänger ordentligt samman eller ·ger något gediget resultat. Ty detta vetande, som plockats ihop av skiftande utsagor och meningar, liknar den majstång, som brukar resas vid lantliga fester. Visserligen är den klädd på alla möjliga sätt med påhängda kvistar, blommor och frukter, ja med girlander och kransar, men all denna grannlåt kan varken växa eller hålla sig frisk, då den inte härstammar från roten utan är yttre påhäng. Ett sådant träd kan ju inte bära frukt, och lövverket, som är bundet kring det, vissnar och faller ned. Men en man med grundlig lärdom är ett träd med egna rötter, som när sig av sina egna safter och därför ständigt står i sin fulla kraft starkare för varje dag - samt grönskar, blomstrar och bär frukt. 28. Resultatet av det hela blir således: Så långt det någonsin är möjligt, måste människorna lära sig att hämta sitt vetande inte från böcker utan från himmel och jord, från ekar och bokar. D.v.s. de måste lära känna och utforska tingen själva, inte blott andras iakttagelser och skildringar om och av dem. Och så förs man tillbaka i spåren av forntidens vise, om man inte hämtar kunskapen annorstädes än från urtyperna, från tingen själva. Därför måste följande vara gällande lag: l. Allt måste härledas från tingens oföränderliga principer. II. Inget skall inläras på grundval av blott auktoritet, utan allt skall meddelas genom åskådlig och tillika förnuftsenlig framställning. III. I inget ämne får den analytiska metoden uteslutande användas; snarare bör den syntetiska tillämpas överallt.

170

Sjätte grundsatsen 29. Naturen gör sin skapelse mer sammansatt, i samma mån hon tillämnar den vidsträckt användning. Ju fler leder ett djurs lemmar har, desto mer utvecklade är dess rörelser; man jämför t. ex. hästen med nötkreaturen, ödlan med snäckan o.s.v. Såstår också det träd säkrare och ser vackrare ut, vars grenar och rötter breder sig vida. 30. Ungdomens undervisning måste därför bedrivas så, att alla ämnen på det noggrannaste delas upp i partier, så att både lärare och lärjungar lätt och ledigt inser, var de är och vad de skall göra. Mycket kommer alltså att bero på, om alla böcker, som införs i skolorna, är avfattade enligt denna naturens fingervisning.

Sjunde grundsatsen 31. Naturen är stadd i ständigt framåtskridande och står aldrig stilla; hon inlåter sig inte på något nytt med åsidosättande av äldre verk, utan hon fortsätter det en gång påbörjade samt avrundar och fulländar det. Det huvud, den fot, det hjärta som först uppkom vid fosterbildningen blir kvar och når blott ytterligare utveckling. Det en gång planterade trädet fäller inte de grenar som det först fick utan det fortfar sorgfälligt att tillföra dem livssaft, så att de årligen skall kunna utveckla nya grenar och kvistar.

32. I enlighet härmed skall följande iakttas i skolorna: I. Studiema ordnas så, att det senare alltid vilar på det tidigare, det tidigare åter befästs genom det senare. Il. Allt som framställs och riktigt fattas av förståndet skall också inpräglas i minnet. 33. Ty eftersom - enligt denna naturliga metod - allt föregående skall tjäna det efterföljande till grundval, så måste det hela byggas på ett gediget sätt. Men grundligt inpräglas blott det, som behörigt förstås och noga bevaras i minnet. Riktigt anmärker Quintilianus: »All undervisning beror på minnet. till

171

ingen nytta undervisas vi, om något undgår oss av det vi hör eller läser.» Och Ludvig Vives yttrar: »l barndomen måste minnet övas, ty genom utbildning stärks det. Mycket måste anförtros däråt och det sorgfälligt och ofta. Ty vid den åldern känner man inte mödan, eftersom man inte tänker på den. Så v.idgas minnet utan möda och bekymmer samt blir utomordentligt omfångsrikt» (Bok III av De tradendis disciplinis (0 m undervisningen i skolämnena)). Och i inledningen till arbetet »Sapientia» säger han: »Minnet får inte vila. Det finns ingen förmåga som så gärna anstränger sig och därigenom befordras. Anförtro dagligen någonting åt minnet; ju mer man så gör, desto trognare skall det bevara det anförtrodda. I motsatt fall nedsätts dess godhet.» Och att det är rena sanningen, det ser vi av exempel från naturen. Ju mer fuktighet ett träd upptar, desto starkare skjuter det i höjden, och ju kraftigare det växer, desto mer fuktighet drar det till sig. Ju bättre matsmältning ett djur har, desto mer tilltar det i storlek, och å andra sidan: då det blir större, fordrar det mera näring och smälter mera. På samma sätt tilltar allt i naturen genom sin egen inre växt. Därför får man i detta stycke inte vara skonsam mot små barn (blott det sker med förstånd): därigenom grundläggs ett säkert framåtskridande.

Åttonde grundsatsen 34. Naturen håller samman allt i ständig förening. När hon t. ex. bildar fågelungen, förbinder hon led med led, knota med knota, sena med sena o.s.v. alltigenom. Hos trädet uppstår stammen ur roten, från stammen kommer grenar, från dessa kvistar, från kvistarna knoppar, ur dem blad, blommor och frukt och slutligen nya skott - även om grenarna, kvistarna, bladen, frukterna är tusen gånger tusen, så är det dock allt ett och samma träd. Om en byggnad skall äga bestånd, måste likaledes väggama passa till grunden, taket till väggarna, och på samma sätt måste allt, det största som det minsta, ej blott passa ihop utan fogas in i vartannat, så att det hela hänger fast samman och utgör ett enda hus. 172

35. Härav följer: I. Studiema under hela livet måste anordnas så, att de bildar ett sammanhängande helt, där allt stammar från samma rot och allt intar sin rätta plats. Il. Allt som framställs måste stödjas med grunder, så att anledning inte lätteligen ges till vare sig tvivel eller glömska. Grunderna är nämligen de spikar och krampor, som gör att saken sitter fast och inte lossnar eller faller. 36. Men att befåsta något med grunder innebär att meddela allt genom dess orsaker, d.v.s. inte bara visa hurdant något är utan även varför det inte kan vara annorlunda. Att veta är nämligen att känna en sak genom dess orsaker. Det är t. ex. fråga om, i vilken utsträckning det är riktigare att säga »totus populus» eller »conctus populus». Om läraren endast sade: »Conctus populus är riktigt», utan att ange någon grund, skulle eleverna snart glömma det igen. Säger han däremot: »Conctus' är sammandaget av 'conjunctus' (= förbunden) och användes därför helst om ett kollektiv som här, under det 'totus' avser någonting enskilt» - ja, då är det knappast möjligt, att någon lärjunge glömmer det, såvida han ej är synnerligen inskränkt. Vi vill därför, att lärjungarna noggrant och tydligt lär känna ordens etymologi, lagarna för alla fraser eller konstruktioner, grundvalarna för alla' regler i de olika facken (de vetenskapliga lärosatserna skall nämligen befåstas inte genom förnuftsgrunder eller aprioriska hypoteser, utan genom att föremålen själva görs åskådliga och påtagliga). Utom att detta är mycket tilltalande för eleven, är det också synnerligen nyttigt. Det banar nämligen väg för den mest gedigna bildningen: lärjungarnas ögon öppnas, i det den ena kunskapen ger den andra, framkallande den ur sig själv. 37. Därför måste i skoloma allt läras genom att dess orsaker anges.

173

Nionde grundsatsen 38. Med hänsyn till kvalitet och kvantitet visar naturen jämvikt mellan rot och grenar. Allteftersom roten utvecklar sig starkare eller svagare under jorden, i samma grad, varken mer eller mindre, breder grenarna ut sig ovan jord. Och det måste vara så. Ty om trädet endast växte på höjden, skulle det inte kunna hålla sig upprätt; det stöds nämligen av roten. Men växte det enbart på djupet, skulle det inte vara till någon nytta, ty det är grenarna och inte roten, som bär frukt. Så tilltar också hos djuren de yttre organen i proportion till de inre. Om de inre befinner sig väl, blir också de yttre i gott skick. 39. Så förhåller det sig också med bildningen. Ur kunskapens inre rot måste den först uppstå, ansas och stärkas, och på samma gång får man se till, att den i det yttre breder ut sig i synbart gren- och lövverk, d.v.s. att man sätts i stånd att muntligt återge och praktiskt utföra eller tillämpa, vad man lärt sig förstå; och omvänt. 40. Alltså: I. Då man tillägnat sig något, måste man också tänka efter, vad användning det kan ha, så att inget inlärs till ingen nytta. II. Vad man tillägnat sig, skall man meddela vidare till andra, så att man inte har kunskaper till ingen nytta. Ty i denna bemärkelse är följande sats riktig: »Ditt vetande är ett intet, om ingen annan vet, att du vet.» Ingen vetandets källåder skall öppnas, utan att vattenbäckar genast flödar fram. Härom mera i följande fundamentala påstående.

Tionde grundsatsen 41. Naturen hämtar liv och kraft ur oavbruten rörelse. Så inte blott värmer fågeln sina ägg under ruvningen, utan hon vrider och vänder på dem dagligen, för att värmen skall fördelas jämnt. (Detta kan man lätt iaktta hos gäss, höns och duvor, 174

som i tamt tillstånd kläcker ut sina ägg.) Men när ungen väl kommit ur skalet, underkastas den upprepade övningar. Den får sträcka på näbb, ben och vingar, röra och lyfta dem samt göra talrika gång- och flygförsök, tills den kommit till styrka. Likaledes skjuter trädet upp så mycket snabbare, ju oftare det rörs av vinden, och det slår desto djupare rötter. Ja, det bekommer alla växter väl att påverkas av regn, hagel, åska och blixt. Därför lär de trakter, som är synnerligen utsatta för storm och oväder, frambringa starkare virke. 42. Så förstår också byggmästaren att låta sol och vind torka och befästa hans anläggningar. Och smeden, som skall härda järn och göra det skarpeggat, utsätter det gång på gång för eld och vatten och behandlar det på så sätt genom omväxlande köld och hetta, så att det skall bli desto hårdare genom den upprepade uppmjukningen. 43. Av detta följer, att bildningen inte kan bringas till gedigenhet utan möjligast ideliga och tillika väl anlagda repetitioner och övningar. Men vilket slags övningar som är bäst, det ser vi av de naturliga rörelser, som i en levande organism står i näringens tjänst, nämligen den upptagande, den smältande och den fördelande rörelsen. Ty hos djuren Ua, även hos växten) söker varje kroppsdel näring som den kan få smälta; den smälter näring såväl för att underhålla sig själv - i det den behåller och assimilerar en del av det bearbetade - som också för att ge de närbelägna lemmarna del därav till det helas vidmakthållande; - lemmarna tjänar ju varandra ömsesidigt. På motsvarande sätt skall man öka sina kunskaper genom att l) uppsöka och uppta andlig näring; Il) uppsöka och smälta det upptagna; III) under utbyte med andra fördela det, som blivit smält. 44. Dessa tre punkter finns uttryckta i verserna: Utforska mycket, bevara i minnet och meddela andra dessa tre ting ställer lärjungen långt framom mästaren.

175

Utforskandet äger rum i det man av lärare, kamrater, böcker begär upplysningar angående en sak, som man inte känner. Att bevara är att lägga på minnet vad man lärt eller förstått, eller till yttermera visso skriva upp det - alla är ju inte lyckliga nog att i allt kunna lita på minnet. Meddelandet till andra sker då man till sina medlärjungar eller vem man nu är tillsammans med återberättar allt, som man tillägnat sig. De båda första förfaringssätten är kända i skoloma men inte tillräckligt det sista. Det skulle emellertid vara i hög grad gagneligt, om det infördes. Ty den satsen är mycket sann: >>Den som lär andra, lär sig själv.» Och det inte blott för att man blir säkrare på sin sak genom att upprepa vad man tillägnat sig, utan också för att man får tillfålle att tränga djupare in i ämnet. Därför intygar den högt begåvade Joakim Fortius,24 att vad han enbart hört eller läst, det hade gått förlorat igen efter en månad, men vad han lärt andra, det hade han på sina fem fingrar, och det trodde han, att blott döden skulle kunna ta ifrån honom. Därför anbefaller han den studerande, som vill göra stora framsteg, att skaffa sig lärjungar - om han än skulle få betala dem - så att han dagligen fick meddela, vad han inhämtat. Det är bättre, säger han, att dra in litet på den yttre bekvämligheten, blott man har någon, som vill höra på en, då man studerar - det är då man gör framsteg. 45. Men detta skulle gå lättare och bli säker fördel för ett större antal, om läraren i varje klass införde detta utomordentliga slags övningar bland sina lärjungar. Saken kunde ordnas på följande sätt. Sedan läraren givit en kortfattad framställning av ämnet och tydliggjort ordens innebörd, kan en av eleverna få resa sig och - nu själv såsom en lärare åt de andra - i samma ordning återge, vad läraren sagt, förklara reglerna i samma ordalag och visa deras tillämpning med samma exempel; så snart han misstog sig, borde han rättas. Sedan kan en annan uppfordras att resa sig och prestera detsamma, medan de övriga lyssnar; därpå en tredje och fjärde och så många, som behövs för att det skall visa sig, att alla begripit saken och kan återge eller framställa den. J ag ville rekommendera, att ingen annan

24 Joakim Fortius Ringelberg, död 1536. Matematiker ock språkman.

176

ordning iakttas än den, att de mer begåvade uppropas först - de trögare kan härigenom bli säkrare och får lättare att följa med. 46. Ett sådant förfaringssätt skulle medföra utomordentlig nytta ur följande fem synpunkter: l. Läraren får ständigt lärjungarna uppmärksamma. Då nämligen envar när som helst kan bli uppfordrad att resa sig och återge hela lektionen och alla sitter i spänning för sig själva och de andra, så måste de med eller mot sin vilja spetsa öronen för att inget skall undgå dem. En sådan påpasslig uppmärksamhet, som befästs genom årslånga övningar, kommer att göra de unga vakna för alla uppgifter som de möter i livet. II. Läraren får större visshet om allt han framställt också verkligen uppfattats riktigt av alla. Om inte, måste han omedelbart fullständiga framställningen, såväl i eget som i lärjungarnas intresse. III. Om en och samma sak upprepas så ofta, måste till sist också de trögaste fatta den och kunna hålla jämna steg med de övriga, under det de skickligare får glädjen att begripa synnerligen lätt och säkert. IV. Genom att ämnet på så sätt upprepas flera gånger å rad bli alla mera förtrogna därmed, än om de aldrig så länge suttit och mödats därmed i ensamheten, och de skall få se, att om · de efteråt läser igenom det än en gång på morgonen eller kvällen, har det fastnat i minnet så lätt som en lek. V. Då lärjungen härigenom på sätt och vis får uppträda som lärare emellanåt, får han en viss andlig spänstighet och studiegång, och han kommer att på ett otvunget och trohjärtat sätt kunna yttra sig bland folk om vilket anständigt ämne som helst - och detta är synnerligen nyttigt i livet. 47. På detta sätt kan skolbarnen också utanför skolan, då de står i grupper eller promenerar tillsammans, ta upp till behandling vad de mer eller mindre nyligen läst eller också något nytt ämne. Om de kommer tillsammans i större antal, kan de till den änden - genom lottkastning eller omröstning - ur sin krets välja en ställföreträdare för läraren att leda förhandlingarna. Om den

177

som kamraterna väljer avböjer uppdraget, så bör han allvarligt näpsas. Ty det bör vara en undantagslös regel, att envar inte bara håller sig framme vid de erbjudna tillfållena att lära sig själv och andra utan även griper dem begärligt. Om skriftliga övningar - likaledes en verksam hävstång för framåtskridandet - skall vi tala vidare vid skildringen av folkskolan och lärdomsskolan, kap. 27, 28.

178

Nittonde kapitlet

Grundsatser om korthet och snabbhet i undervisningen l. Allt detta är besvärligt, säger någon, och alldeles för vidlyftigt. Så många lärarkrafter och bibliotek och så mycket arbete en sådan allomfattande undervisning kommer att ta i anspråk! Jag svarar: Ja, för all del, låter sig inte förkortningar göras, är uppgiften utomordentligt svår och mödosam nästan utan all gräns. Ty konsten är lika lång, vid och djup som själva det världsallt som skall göra anden underdånig. Men var och en vet, att också vidlyftiga ämnen kan sammanfattas och omfångsrika saker meddelas i utdrag. Vem känner inte till, att vävaren hastigt och lustigt slår samma tusen sinom tusen trådar och åstadkommer mönster av beundransvärd omväxling? Och vem har inte reda på att mjölnaren utan svårighet mal sönder tusen sinom tusen sädeskom och utan all ansträngning skiljer kliet från mjölet med yttersta noggrannhet? Vem vet inte, att mekanikern med icke synnerligen omfångsrika maskiner och så gott som utan varje kraftansträngning är i stånd att lyfta och förflytta oerhörda tyngder? Och att folk som väger kan hålla flera skålpund i jämvikt med ett enda lod, som anbringas tillräckligt långt från besmanets stödjepunkt? Att uföra storverk beror ibland mer på skicklighet än på styrka. Skulle nu endast de lärda sakna skicklighet att utföra sina värv med klok beräkning? Nå, i så fall måste vi för skams skull ta efter de andras uppfinningsrikedom och se till, hur vi kan råda bot på de svagheter, varmed skolväsendet hittills varit behäftat. 2. Men sådana botemedel finner vi inte, om vi inte först upptäcker sjukdomarna och deras orsaker. Vad kan det väl vara, som skapat en sådan stockning i skolarbetet och dess resultat, att de flesta inte ens under hela sin skoltid hunnit gå till botten med vetenskaper och färdigheter, ja, att somliga inte ens stiftat ytlig bekantskap med dem? 3. Följande låter sig fastslås som de troligaste orsakerna till detta tillstånd. För det första: 179

Inga fasta gränser var dragna, dit lärjungarna måste föras för varje år, månad, dag. Utan allt var svävande och obestämt. 4. För det andra hade man inte utstakat de vägar, som ofelbart fört fram till dessa gränser. 5. För det tredje: Det som hörde ihop av naturen behandlades inte i ett sammanhang utan plottrades sönder. Man undervisade t.ex småskolebarnen endast i läsning och uppsköt skrivningen några månader. I latinskolan fick gossarna flera år å rad brottas med ord utan innehåll och förnötte så sin ungdom med grammatikstudier, under det filosofin sparades till mognare år. Likaledes fick barnen endast lära in, aldrig meddela något, när i själva verket allt detta - läsning och skrivning, ord och innehåll, inhämtande och meddelande - borde bedrivas samtidigt, alldeles som man både lyfter och sätter ned foten, då man går, som man talar och svarar i ett samtal, kastar och tar lyra vid bollspel. 6. För det fjärde. Språk och vetenskaper fick man till livs i brottstycken och nästan aldrig i systematiskt sammanhang. Så kom de att te sig för lärjungarna som en bräd- eller rishög, utan förnuftigt sammanhang. Följden blev, att den ena uppsnappade ett, den andre ett annat, men ingen satt inne med en allsidig och därigenom grundlig bildning. 7. För det femte användes skiftande och olikartade metoder, en för varje skola. Ja, varje lärare hade sin egen metod, såvida inte rent av en och samma lärare hade en särskild metod för varje ämne, varje språk! Och allra värst var, att de inte var konsekventa i en och samma sak - eleverna visste nästan aldrig riktigt, vad det var fråga om. Så råkade det hela i stockning, man stod och stampade på samma fläck och kände leda och missmod inför nya läroämnen, innan man ännu kommit till dem. Och så blev det en hel hop ämnen, som många ej ens ville lukta på. 8. För det sjätte visste man inte, hur man skulle bära sig åt för att undervisa alla barn i klassen på en gång; man stretade med en och en i sänder. Om det nu var bra många barn i en klass, fick lärarna ligga i som lastdjur. Barnen åter satt endera med 180

händerna i kors, eller leddes och våndades de, 011\ de emellanåt fick något att göra. 9. För det sjunde. När det fanns fler lärare, blev det ny oreda, eftersom nästan varje timme kom att bjuda på något nytt - för att inte tala om att de många lärarna, liksom de många böckerna, måste verka splittrande på uppmärksamheten. 10. För det åttonde och sista stod det lärjungarna fritt att såväl i som utom skolan fördjupa sig även i andra böcker, utan att lärarna hindrade det. Man trodde, att ju fler olika skriftställare som lästes, desto fler tillfållen gavs till förkovran, då det i själva verket endast ytterligare avledde uppmärksamheten. Det var därför inte så underligt, att endast få kunde inhämta alla undervisningsämnen; snarare var det väl märkvärdigt, att någon alls kunde ta sig ut ur dylika irrgångar - vilket för övrigt endast lyckades de högst begåvade. 11. I framtiden måste således dylika hinder röjas ur vägen, och det som leder raka vägen till målet måste tas i akt utan någon avvikelse, eller, som den vanliga regeln lyder: till det som kan uträttas med små medel bör man ej använda någon vidlyftig apparat. 12. Naturen ger oss ett storslaget föredöme i solen på himmeln; låt oss ta henne till mönster. Hon utför ett mödosamt och nästan obegränsat arbete, i det hon sprider sitt sken över hela jorden och förlänar ljus, värme, liv och kraft åt alla element och deras sammansättningar, åt mineraler, växter och djur och deras talrika arter och individer - och likväl räcker hon till för allt och fullgör förträffligt alla sina plikter år ut och år in. 13. Vi vill därför skärskåda de olika arterna av hennes verksamhet och därvid ta hänsyn till de ovan nämnda arterna av verksamheten i skolorna. I. Solen låter sig inte tas i beslag av enstaka föremål, som ett djur, ett träd, utan hon lyser och värmer hela jorden. II. Med samma strålar upplyser hon allt, genom samma förtätning och därpå följande förskingring av molnmas181

sorna vattnar hon allt, med samma vindar genomfläktar hon allt, med samma värme och köld härdar hon allt. III. Genom att skapa vår, sommar, höst och vinter låter hon hela landsträckor sprira, blomstra eller bära frukt på en och samma gång -varvid inget hindrar, att mognaden inträder förr eller senare alltefter varje trakts egendomliga natur. IV. Hon iakttar alltid samma ordning, densamma dag från dag, år från år, oförändrat och alltid samma form i fråga om samma slags föremål. V. Hon framalstrar varje organism ur dess frö, inte ur något annat. VI. Vidare frambringar hon på en gång, det som samtidigt skall äga bestånd: veden med bark och märg, blomman med blad, frukten med skal, stjälk med kärnor. VII. Hon för fram allt i given ordningsföljd, så att det ena banar väg för det andra, det ena följer det andra. VIII Slutligen frambringar hon inget onödigt. Uppkommer händelsevis något sådant, förbränner och förkastar hon det. 14. För att ställa oss dessa exempel till efterrättelse måste vi iaktta följande: I. En enda lärare leder varje skola eller åtminstone varje klass. II. Endast en författare läses i varje ämne. III. Ett och samma arbete ges hela klassen. IV. Alla ämnen och språk meddelas efter en och samma metod. V. Allt behandlas från grunden, kort och kärnfullt, så att förståndet öppnas liksom med en nyckel och läroämnet reder ut sig självt inför det. VI. Allt som inbördes hänger samman meddelas i sammanhang. VII. Allt meddelas i fast ordningsföljd, så att det som läres en viss dag befäster det som inhämtades under gårdagen och banar väg för morgondagens pensum. VIII. Slutligen utsöndras allt onödigt. 182

15. Är man nu i stånd att genomföra dessa reformer i skolorna, låter det sig lika litet betvivlas, att vetenskapernas krets, lätt och ledigt över all förväntan, blir fulltalig, som vi ser solen årligen fullborda sitt kretslopp runt världen. Därför går vi nu till saken själv och ser till huruvida och med vilken lätthet dessa rådslag kan förverkligas.

Första problemet Hur kan en enda lärare räcka till för ett aldrig så stort antal lärjungar? 16. Jag vågar inte endast påstå, att det är möjligt, att en enda lärare leder några hundra lärjungar; jag bedyrar, att så måste ske, såsom varande mest ändamålsenligt för både lärare och lärjungar. Läraren kommer utan tvivel att förrätta sitt arbete med större lust, ju större skara han ser framför sig - alldeles som det kittlar i händerna på bergsmän, då de ser ett givande järnbrott-och ju mer upptänd han själv är, desto livligare får han också sina lärjungar. Den större tillslutningen kommer likaledes att bereda lärjungarna mer trevnad och nytta. Det är en fröjd för envar att i arbetet ha kamrater. Vidare eggar och hjälper de varandra ömsesidigt, ty redan vid deras ålder innebär tävlan något sporrande. Om läraren endast har få åhörare, kan dessutom ett och annat undgå allas uppmärksamhet. Men har han flera, uppsnappar var och en vad han kan, och vid de följande repetitionerna kommer alla detaljerna tillbaka igen, och det hela kommer var och en till nytta, tack vare denna växelverkan, då det gäller att begripa eller att minnas. Kort sagt: liksom bagaren bakar många bröd men knådar degen och uppeldar bakugnen blott en gång eller som tegelbrännaren bränner många tegel eller boktryckaren med en enda sats typer trycker av hundra eller tusen exemplar böcker - på samma sätt måste läraren kunna gagna ett betydande antal skolbarn genom samma vetenskapliga övningar, och det utan omak. Vi ser ju, hur en enda stam är nog att uppbära ett aldrig så grenrikt träd och tillföra det närande safter och hur solen räcker till att ge liv åt hela jorden. 183

17. Men hur går nu detta till? Låt oss se, hur naturen går till väga i de nyss anförda exemplen. Stammen löper inte ut i alla de yttersta grenspetsama; den står där den står, och fördelar safterna till de stora grenarna, som omedelbart hänger samman med den; dessa åter för dem till andra och så vidare ända till trädets yttersta och minsta delar. Så sänker ej heller solen sig ner till varje träd, ört eller djur särskilt; från sin upphöjda plats sänder hon ut sina strålar och upplyser hela jordklotet på en gång, varvid de enskilda varelserna tillgodogör sig hennes ·ljus och värme. Men härvid är att märka, att en orts läge befordrar solens inverkan på densamma; de i dalsänkor samlade strålama uppvärmer i högre grad den kringliggande nejden. 18. Om sakerna alltså ordnas på följande sätt, så skall en enda lärare rätteligen räcka till för ett mycket stort antal elever. I. Skaran indelas i lag, t.ex vart och ett på 10 man; i spetsen för dem ställs ordningsmän, över dessa åter andra o.s.v. ända upp till högsta ledningen. Il. Läraren undervisar aldrig en lärjunge ensam: varken privat utom skolan eller under de ordinarie lektionerna utan alla samtidigt och på en gång. Han kommer alltså inte att gå fram till någon särskilt och inte heller att tåla, att någon särskilt kommer fram till honom. Han blir sittande i katedern, där alla kan se och höra honom, liksom solen gjuter sina strålar över alla. Alla lärjungar har ögon, öron och tankar riktade på honom och uppfattar vad han meddelar i sitt föredrag eller visar med handen eller på planscher. Så slår han inte bara två utan många flugor i en smäll. 19. III. Det enda som fordras är konsten att få alla och envar uppmärksamma och att inge dem den föreställningen, att lärarens mun är en källa - som den också i själva verket är - från vilken strömmar av vetande flödar ut över dem. De måste vänjas att, så ofta de ser denna källa öppna sig, hålla fram sin uppmärksamhets skålar, så att inget går förlorat. Vad läraren framför allt får lägga sig vinn om, blir således att inte säga något, om inte alla hör på, och inte meddela något, om inte eleverna är uppmärksamma. Ty här om någonsin gäller Senecas 184

ord: »Man borde aldrig säga något till någon annan än den, som vill höra på.» Och kanske också Salomos: »Den vettige är hovsam i sitt tal» (Ordspr. 17:27),- d.v.s. han pratar inte i vädret utan talar för lyssnande öron. 20. Men denna uppmärksamhet väcks och underhålls inte endast av ordningsmännen (och andra, åt vilka tillsynen delvis uppdragits)- fastän dessa ju flitigt skall ge akt på de andra- utan ännu mer av läraren själv och detta på 8-faldigt sätt. l. Han bör bemöda sig att alltid föredra något inför dem, som är underhållande och nyttigt, ty därigenom förmås eleverna att lyssna ivrigt och uppmärksamt till vad han har att meddela. 2. Då man börjar med något arbete, skall han anbefalla det föreliggande ämnet till lärjungarnas bevågenhet, eller så kan han egga deras intresse genom skickligt ställda frågor. Det hela kan ske i samband med det redan meddelade, så att man genom sakernas eget sammanhang kommer till det ifrågavarande ämnet eller också i samband med det som skall meddelas, så att lärjungarna inser sin okunnighet och sporras att med desto större iver motta förklaring över saken. 3. Stående på en upphöjd plats skallläraren blicka omkring sig och se till, att ingen har något annat för händer utan att allas blickar i sin tur är fåsta på honom. 4. Han skall understödja uppmärksamheten genom att vädja till åskådningen, så ofta det går för sig, som vi ovan, kap. 17, påvisat (åttonde grundsatsens regel III). Detta underlättar inte endast uppfattningen; det gagnar även uppmärksamheten. 5. Han bör upprepade gånger avbryta sitt föredrag med ett »vad var det, jag sa nyss?» »Upprepa den meningen!» »Hur har vi kommit till denna slutsats?» och liknande, beroende på klassens ståndpunkt. Ertappas någon med att inte ha följt med, skall denne tas i upptuktelse eller omedelbart straffas. På detta sätt skärps uppmärksamheten i alla avseenden. 6. På samma sätt om han givit någon en fråga och denne står och stammar, bör han genast övergå till den andre, tredje, tionde, trettonde och fordra svar utan att upprepa frågan. Detta för att alla skall bemöda sig om att höra på, vad som sägs till en av dem, och dra nytta därav. 185

7. Det kan också gå så till, att då den ene eller andre inte vet en sak, så frågar han hela klassen. Den som då svarar först och bäst får beröm inför alla kamraterna, så att hans exempel må mana till efterföljd. Svarar någon oriktigt, skall han rättas och anledningen till misstaget (som en skarpsinnig lärare inte har svårt att leta ut) avslöjas och undanröjas. Detta blir en otroligt stor vinst för ett snabbt framåtskridande. 8. Efter lektionens slut får lärjungarna lov att fråga läraren om allt vad de vill, ifall något tvivel uppstått hos dem under timmen eller förut. Privata frågor får inte förekomma; den som behöver får offentligen rådfråga läraren, antingen personligen eller (om denne inte kan hjälpa honom) genom sin ordningsman. Därigenom kommer såväl frågor som svar alla till godo. Om någon ofta bringar nyttiga ämnen på tal, bör han ofta få beröm. Så kommer de övriga inte att sakna föredömen i flit eller eggelser därtill. 22. En sådan daglig träning av uppmärksamheten kommer att gagna de unga inte endast för ögonblicket utan för hela livet. Har de genom flera års oavbruten övning blivit vana att tänka på vad som händer, så kommer de alltjämt att med uppmärksamhet sköta sina åligganden utan att avvakta påminnelser eller påstötningar av andra. Och är skolorna sådana - kan man då inte räkna med den rikligaste ränta i form av duktiga människor? 23. Men den invändningen kan göras: Man måste ändå ha uppsikt över varje lärjunge för sig för att se till, att alla håller sina böcker snygga, att de skriver in det dikterade korrekt, att de lär sig ordentligt utantill. Är det nu ett stort antal lärjungar, så måste detta ta mycket tid i anspråk. J ag svarar: Man behöver inte förhöra alla eller se i allas böcker. Ty då läraren har ordningsmännen till hjälp, får dessa, var på sitt håll, se till, att alla sköter sig ordentligt. 24. Läraren själv kan endast som högste ordningsman rikta sin uppmärksamhet på än den ene, än den andre, huvudsakligen för att pröva deras vederhäftighet, som han inte riktigt litar på. Utantillläxan t.ex uppläses av en och annan och en tredje och så

186

många, som får frågan, den ene före och den andre efter, de må sitta först eller sist, och hela klassen hör på. Alla• får alltid vara beredda på att komma upp, då ingen är säker på att inte bli förhörd. Eller om läraren ser, att någon börjar läsa flytande, och han är övertygad, att resten skulle gå bra, kan han också låta någon annan fortsätta. Går det lätt även för denne, kan åter en annan få läsa tredje satsen eller paragrafen o.s. v. Så kan han efter att ha prövat endast några få vara obekymrad för alla. 25. På samma sätt bör det gå till vid skrivning efter diktamen, i fall sådan förekommer. En eller annan eller, om så behövs, flera får läsa upp det skrivna med klar och tydlig stämma och med uttryckligt angivande av de olika satserna. Under tiden följer de övriga med i sina böcker och gör rättelser. Ibland kan också läraren se i boken hos den ene eller den andre; den som då ertappas med slarv bör straffas. 26. Att rätta skriftliga uppsatser tycks erfordra mera tid. Men också här skall man finna på råd, om man går tillväga på samma sätt. Vid översättningar från ett språk till ett annat kan man t.ex förfara på följande vis. Sedan det konstaterats, att alla i ett lag har sitt arbete färdigt, får någon resa sig och efter behag utse en opponent. Sedan också denne rest sig, läser den förre upp sin öve~sättning, mening för mening, medan alla uppmärksamt hör på och läraren (eller åtminstone ordningsmannen) står bredvid på vakt - om inte för annat så för att kontrollera rättskrivningen. När lärjungen läst en mening, gör han en paus, och opponenten får säga ifrån, om han märkt något felaktigt. Så får de övriga i laget och därpå hela klassen avge sitt omdöme, och slutligen gör läraren anmärkningar, om något ytterligare behövs. Under tiden ger alla akt på sina egna böcker och rättar, om de finner liknande fel, utom opponenten, som måste låta sitt arbete undergå granskning, innan han gjort några ändringar. Då första meningen blivit genomgången och vederbörligen rättad, så går man vidare till den andra o.s. v. ända till slut. Då får opponenten på samma sätt föredra sitt opus, och den som uppfordrade honom får se till att han inte läser upp rättelserna i stället för den ursprungliga texten; ordval, uttryck och meningar nagelfars därefter på samma sätt som förut. Så får ett 187

annat par och så många som tiden tillåter uppträda på samma sätt. 27. Ordningsmännen skall emellertid se till, att alla är fårdiga, innan man tar itu med rättelserna. Under rättelserna skall de se till, att kamraterna rättar sina egna fel med ledning av de andra. 28. Resultatet av detta blir följande: I. Läraren får mindre arbete. II. Ingen blir försummad; alla får del av undervisningen. III. Uppmärksamheten skärps över lag. IV. Det som på ett eller annat sätt sägs till en kommer alla tillgodo i lika mått. V. Uttryckens skiftande mångfald, av vilka den ene väljer ett, den andre ett annat, kommer på ett förträffligt sätt att utbilda och befästa såväl det sakliga omdömet som språkbruket. VI. Sedan äntligen det första, andra och tredje paret fått sätta sig, skall det visa sig, att de övriga har få eller inga fel kvar. Därför kan den återstående tiden användas i allas intresse; de som har något tvivelaktigt i sin uppsats eller anser sig har löst sin uppgift omsorgsfullare än de övriga får yttra sig och motta sin dom. 29. Det som här exempelvis sagts om översättningsövningar kan lätt tillämpas på stilistiska,. retoriska, logiska, teologiska, filosofiska och andra övningar.

30. Så har vi nu sett, hur en lärare kan räcka till för hundratals ~~~~~fu~~~än~~~~w~

Andra problemet Hur är det möjligt att undervisa alla med samma böcker? 31. Att en mångfald föremål splittrar sinnena, vill ingen förneka. Det blir därför en utomordentligt tidsvinst, om för det första lärjungarna endast tillåts att använda de böcker, som är avsedda för den klass, där de går - för att det ord ständigt må 188

tillämpas, som hos de gamla tillropades dem, som förrättade kulthandlingar: sköt endast detta! Ty ju mindre andra böcker tar ögonen i anspråk, desto mera skall det fåtal böcker ta ögonen i anspråk, desto mera skall det fåtal böcker, som är avsedda för klassen, sysselsätta sinnena. 32. För det andra bör all dylik undervisningsmateriel- tavlor, förskrifter, elementärböcker, lexika, översiktstabeller o.s.v. finnas till hands. Ty när läraren först måste sammanställa bokstavstabellerna, skriva skönskrift för elevernas kopiering, diktera regler, texter, textöversättningar o.s.v., hur mycket tid går inte då förlorad! Det torde därför vara praktiskt att ha ett tillräckligt antal tryckta exemplar av samtliga de böcker, som begagnas i de olika klasserna. De som skall översättas till modersmålet bör vara försedda med översättning. Den tid, som annars skulle gå åt till diktamen, skrivning, översättning, kan nämligen med vida större utbyte ägnas åt förklaringar, repetitioner och efterbildningsförs ök. 33. Inte heller behöver man vara rädd för att härigenom uppamma lärarens lättja. Predikanten, som föreläst en text ur bibeln, utlagt och tillämpat den för åhörarna - till undervisning, uppmuntran, tröst o.s.v.- måste ju anses ha gjort sin plikt, även om han in~e själv verkställt översättningen från grundtexten utan hämtat den färdig ur annan källa. Detta är nämligen alldeles likgiltigt för åhörarna. På samma sätt betyder det inte det ringaste för eleverna, om läraren själv eller någon annan ordnat undervisningsmaterialen, blott det erforderliga finns till hands och läraren sorgfälligt framvisar dess använding. Det är tvärtom en fördel att ha det nödvändiga i beredskap, ty man kan då vara mer säker för fel, och det blir mer tid för praktisk tilllämpning. 34. I enlighet med våra lagar för lätthet, gedigenhet och tidsbesparing i undervisningen måste följaktligen för alla skolor sådana böcker avfattas, som fullständigt, grundligt och samvetsgrann framställer allt och som ger en fullkomligt trogen bild av hela universum, som ju skall avtecknas i lärjungarnas medvetande. Det är min bestämda önskan och oavlåtliga strävan, 189

att ämnena framställs lättfattligt och populärt, så att böckerna blir de studerandes ljus och lykta, som hjälper dem att även utan lärare förstå allt av sig själva. 35. Till den ändan skulle jag önska, att böckerna företrädesvis avfattades i samtalsform. På så vis vann man följande: 1). Det blev möjligt att anpassa innehåll och form efter barnens uppfatbling, så att de slapp föreställa sig saker, som är omöjliga eller alltför tröttsamma eller svåra för dem. Ty ingenting är hemtrevligare och naturligare än samtalsformen; med den kan människan så småningom och oförmärkt föras vart som helst. I den formen framlade komediförfattarna sina iakttagelser av det rådande sedefördärvet, för att folket skulle betänka, vad de hade att säga. Den formen· använde Piaton i samtliga sina filosofiska arbeten, Cicero i talrika skrifter samt Augustinus i hela sin teologi - allt för att lämpa sig efter läsamas uppfattning. 2). Samtal väcker uppmärksamheten, sätter fart i den och håller den vid liv. Detta beror på om~äxlingen mellan frågor och svar, på de olika motiv, som föranleder dem, de skiftande former, vari de ställs och ges, samt de lustiga anmärkningar, som finns instuckna här och var. Ja, tack vare den inbördes olikheten hos de samtalande personerna avlägsnas inte endast all olust, utan man vill bara höra mer. 3). Det som meddelas fasblar lättare i minnet. Ty såsom vi säkrare kommer ihåg en tilldragelse, vartill vi varit åsyna vitble, än en, som vi blott hört talas om, på samma sätt förhåller det sig med vad vi inhämtar under skådespelets eller samtalets form: då vi här tycker oss både se och höra, fäster det sig i minnet på ett helt annat sätt, än vad vi hör läraren berätta i en torr framställning. Detta är en erfarenhetssats. 4). Då vårt liv till största delen består i umgänge med människor och samtal med dem, går det så fort och lätt att handleda de unga därhän, om de inte endast får nyttiga lärdomar till livs utan också vänjs vid att yttra sig däröver på ett omväxlande, uttrycksfullt och flytande sätt. 5). Dialogerna lämpar sig slutligen bättre för återupprepning också privat lärjungarna emellan.

190

36. Vidare är det väl, om böckerna är av samma upplaga, så att sida, rad och allt stämmer överens. Detta för att underlätta eventuella citat och det optiska minnet och för att inget dröjsmål skall behöva inträda på vägen. 37. Men till detta skulle också väsentligen bidra, om innehållet i samtliga klassens böcker finns meddelat i sammandrag på skolsalens väggar, än i form av ett kortfattat och kärnfullt textutdrag, än i bilder och utkast. Härigenom skulle sinnena, minnet och förståndet få en daglig träning. Ty det var inte så orätt, vad de gamla berättade, att recept på alla slags läkemedel stod att läsa på väggarna i JEsculapius tempel, vilka recept Hippokrates skrev av, då han stulit sig ditin. Gud har överallt fyllt världens stora skådebana med tavlor, statyer och bilder- liksom även med levande avtryck av sin vishet, och han vill undervisa oss genom dem. (Om dessa avbildningar yttras mera vid den speciella behandlingen av klasserna.)

Tredje problemet Hur är det möjligt, att alla skolbarn har samma sysselsättning på en gång? 38. Uppenbarligen är det till nytta, om ett och samma ämne på samma gång bedrevs av alla i klassen. Det skulle lända till mindre besvär för läraren och till större utbyte för eleverna. Ty först då sporrar den ene den andre, när allas tankar rör sig kring samma sak och underkastats samma övningar och de sedan rättar varandra under ömsesidig jämförelse. Läraren måste i allt bära sig åt som befälhavaren. Denne ordnar inte särskilda övningar för de olika rekryterna, utan han för ut hela manskapet på en gång på exercisplatsen samt visar dem vapnens bruk och handhavande. Och om han även någon gång skulle exercera särskilt med någon, så får de övriga ändå göra på samma sätt, ha sin uppmärksamhet riktad på förmannen och försöka samma grepp.

191

39. För att möjliggöra detta måste följande iakttagas: l. Kurserna skall börja blott en gång om året, liksom solen börjar sin verksamhet inom växtvärlden endast en gång om året (på våren). Il. Allt som skall göras fördelas så, att varje år, månad, vecka, dag, ja varje timme får sitt bestämda pensum. Så skall alla utan något hinder föras fram mot målet. Härom närmare i sinom tid.

Fjärde grundsatsen Hur är det möjligt att meddela allt efter samma metod? 40. I kap. 20, 21 och 22 visas, att det ges endast en naturlig metod för alla vetenskaper liksom för färdigheterna och språken. Ty eventuella avvikelser eller skiljaktigheter är alltför obetydliga för att berättiga oss att uppställa någon ny art. De har inte sin grund i saken själv utan beror på vad läraren finner lämpligt. Och detta åter beror på särskilda hänsyn till språkens eller ämnenas inbördes ställning samt lärjungarnas fattningsförmåga och andliga ståndpunkt. Att den naturliga metoden således tillämpas överallt, innebär en tidsvinst för lärjungarna, liksom för vandringsmannen en enda enkel väg, som ingenstans delar sig. Särskilda avvikelser skall tas i lämpligt skärskådande vid en mera speciell behandling, då det allmänna och gemensamma redan står obestridligen fast.

Femte problemet Hur kan man i få ord göra många saker begripliga? 41. Att proppa i någon böcker och ord i massor tjänar ingenting till. Ty säkert får vår mage mer näring av en beta bröd och en klunk vin, än om den fylldes med agnar och avfall. Ett enda litet guldmynt i börsen är mer värt än hundra av bly. Och om vetenskapliga och andra regler säger Seneca uttryckligen: »De skall utsås som frön, det behövs inte många, endast utvecklingsbara.» Det äger alltså gällande kraft, vad vi klargjort i kap. 5: människan, denna värld i smått, innefattar i sig allt; man behö-

192

ver endast tillföra ljus, för att hon genast skall se. Men vem vet inte, att en människa, som arbetar om natten, får tillräckligt lyse också av en sparsam liten ljuslåga? Därför måste handböcker i de olika ämnena och språken väljas eller avfattas, de bör utmärkas av ringa omfång men med stor brukbarhet, de bör ge en summarisk framställning av ämnet och innehålla mycket i få ord, d.v.s. framlägga grunderna, sådana de är, med få men väl valda och möjligast lättfattliga satser och regler; utifrån dem bör allt det övriga begripas av sig självt.

Sjätte problemet Hur skall man ställa sig för att genom en och samma verksamhet lösa en dubbel eller trefaldig uppgift?

42. Naturen ger exempel på att olikartade syften kan uppnås på samma gång och med samma arbete. Trädet utvecklas ju samtidigt nedåt, uppåt och åt sidorna. Dess ved, bark, blad och blommor tillväxer på samma gång. Detsamma kan iakttas också hos djuren, vilkas alla lemmar samtidigt tilltar i styrka. Men en och samma lem har flera förrättningar. Benen t.ex håller människan upprätt, stödjer henne, rör henne framåt och bakåt på olika sätt. Munnen är både kroppens dörr och en kvarn och en trumpet, som ger ljud, så ofta man vill. Med samma andedrag förmår lungan både svalka hjärtat, lufta hjärnan och frambringa toner o.s.v. 43. På samma sätt är det inom konst och hantverk. På soluret kan samma visare med samma skugga ange tiden, det tecken i djurkretsen i vilket solen befinner sig, dagens och nattens längd, datum m. m. På vagnen tjänar tistelstången till att styra, vända, bromsa. En god talare eller diktare undervisar, griper och roar på samma gång, fast detta är tre olika saker. 44. På samma sätt bör också ungdomens uppfostran ordnas så, att varje möda bär mer än en frukt. Här gäller som huvudregel, att två ting, som står i relation till varandra, alltid och överallt får följas åt, t.ex ord och sak, läsning och skrivning, lek och allvar, och vad man vidare kan hitta på. 193

45. Ord skall alltså meddelas och inhämtas endast i samband med sakerna, alldeles som man köper, säljer och forslar vinet tillsammans med fatet, värjan och slidan, veden med bark och frukten med skal. Ty vad är ordet annat än ett hölje, en slida kring saken? Vid iniärandet av ett språk, även modersmålet, måste därför de med orden betecknade sakerna förklaras. Å andra sidan måste eleverna lära sig att genom språket uttrycka, vad de ser, hör, känner eller smakar, på det att språket alltjämt må utvecklas och fullkomnas parallellt med förståndet. Det är därför så gott som en regel detta: så mycket man begriper, bör man också vänja sig att uttrycka, och omvänt, vad man säger, måste man också lära sig förstå. Ingen har rätt att säga något, som han inte förstår, lika litet som man kan sägas förstå, vad man inte kan uttrycka. Ty den som inte kan ge uttryck åt vad han tänker, är ett beläte; den som pratar utan att begripa, är en papegoja. Men vi uppfostrar människor och vi vill göra det fort, och detta sker, om det språkliga och det sakliga, det sakliga och det språkliga överallt håller jämna steg. 46. I kraft av denna lag skall alla de författare bannlysas ur skolan, som lär endast ord utan att bifoga nyttig sakkunskap. Ty åt det särskilt utmärkta skall man ägna särskild omsorg. >>Vi måste se till», säger Seneca i nionde brevet, »att vi står i tjänst hos förnuftiga tankar och icke hos tomma ord.» Skall sådant läsas, bör det ske utom skolan, flyktigt och fort, utan långa och tröttsamma förklaringar och utan ängslig strävan att göra efter. Ty den tiden kan bättre användas på viktigare saker. 47. Likaledes bör läs- och skrivövningar i skicklig avkortning alltjämt följas åt. Ty också för de små, som lär sig alfabetet, kan man knappast tänka sig en verksammare sporre eller lockelse, än om de får lära sig bokstäverna genom att skriva dem. Det är ju barnen rentav medfött att de vill rita, och därför finner de dessa övningar roliga; fantasin befordras också kraftigare genom två sinnen. När de sedan lär sig läsa flytande, kan de få öva sig med ett ämne, som en annan gång skall läras in, t.ex något som bibringar kunskap om naturen, sedlighet eller fromhet. På samma sätt kan man förfara, då de lär sig läsa latinsk, grekisk och hebreisk skrift. Det blir då en vinst att om och om igen läsa 194

och skriva deklinationer och konjugationer, till dess man äqtligen blir säker på läsning och skrivning och ordens betydelse samt inhämtat ändelsemas bildning. Här har man alltså ett fyrfaldigt resultat av ett och samma arbete. En dylik synnerligen nyttig tidsbesparing kan emellertid genomföras över studiemas hela område; så att det som inhämtas under läsning förvandlas till kött och blod genom pennan, som Seneca säger, eller att vi, såsom Augustinus tsäger: Skriv, under det vi förkovrar oss, och förkovra oss medan vi skriver. 48. stilövningar brukar ges så gott som utan all sovring av stoffet och utan inre sammanhang i ämnet. Så kommer det sig, att de blir uteslutande stilövningar och ge förståndet liten eller ingen näring. Det händer, att saker som utarbetats med mycken flit efteråt bli makulatur och inte bringar något nytta för livet. Den stilistiska förmågan måste därför utbildas med material från den vetenskap eller övning varmed förståndet utbildas i klassen. Som uppsatsämnen skulle man då ge endera berättelser (om den ifrågavarande konstens uppfinnare, tiden och landet för deras huvudsakliga verksamhet och liknande) eller referat eller efterbildningsförsök. Härigenom skulle stil och förstånd och vid uppläsningen även det muntliga föredraget samtidigt övas. 49. Att vad man lär sig, snart kan meddelas andra, visade jag i slutet av kap. 18. Då detta befordrar inte endast grundligheten utan även ett snabbt framåtskridande, bör det omnämnas även här. 50. Slutligen skulle det vara synnerligen tidsbesparande, om de lekar, varunder de unga får hämta nya själskrafter, ordnades i den riktningen, att de på ett levande sätt framställde livets allvår. Hantverk kan nämligen antydas genom vissa redskap. Detsamma är fallet med lantbruk, politiska värv, militärväsen, b~ggnadskonst och annat. Också för läkarens kall kan de unga förberedas, i fall man om våren för dem in i en trädgård eller på öppna fältet, visar de olika växtfamiljerna och låter dem tävla om vem som känner till de flesta. Såframträder den som har håg och fallenhet för botanik och lusten väcks också tidigt. För att ytterligare egga kan man kalla den som kommer längst 195

för medicine doktor, licentiat eller kandidat. Likaså i andra övningar. De t.ex som är särskilt framstående i krigsväsendet tituleras imperator, tribuner, kaptener, fanbärare. De som utmärker sig i politiken får heta konung, rådsherre, kansler, marskalk, sekreterare, sändebud o.s.v. samt konsul, senator, borgmästare, rådmän o.s.v. Allt detta är väl barnsligheter, men det leder över till allvar. Och så uppfyller vi Luthers önskan, »därigenom att vi hos skolungdomen ingjuta en sådan håg för allvarliga studier, att den inte finner mindre glädje däri, än om de fick tillbringa hela dagen med lek och glam». Först så blir skolan ett förspel för livet.

Sjunde problemet Hur kan man i allt gå gradvis tillväga?

51. Tillvägagångssättet härvidlag har jag utrett i kap. 15, femte, sjätte, sjunde och åttonde grundsatserna, och i kap. 18, femte, sjätte och sjunde grundsatserna. Till den änden bör för latinskolorna avfattas böcker, vilka tillika innehåller pedagogiska vinkar för läraren med avseende på böckernas rätta och lätta handhavande, på det att bildning, sedlighet och religiositet gradvis må föras fram mot fulländningen.

Åttonde grundsatsen Hur dröjsmål avlägsnas och undviks.

52. Inte utan skäl har det sagts: »Det finns intet haltlösare än att lära och veta mycket utan att har någon nytta därav», och »Icke den som vet mycket, utan den som vet vad nyttigt är, är vis.» I enlighet härmed kan skolornas arbete underlättas också därigenom, att man knappar in lite även på lärostoffet. Detta sker, om man lämnar utan avseende I) det oväsentliga, Il) det oss främmande, III) det alltför speciella.

196

53. Oväsentligt är det som varken gagnar religiositet eller sedlighet och varförutan bildningen likväl kan bestå. Hit hör namn och myter, som avser de hedniska gudomligheterna och religionsbruken. Vidare skämtsamma alster av skalder och komediförfattare av lättfärdigt, ofta även osedligt kynne och liknande. Är någon mycket angelägen att få läsa sådant hos sina författare, så må han då göra det. Men i skolan, där visheten skall grundläggas, tjänar det ingenting till att bringa sådant å bane. »Det är för galet», säger Seneca, »att lära sig överflödiga saker, då man har så ont om tid!» Därför skall inget läras uteslutande för skolan utan för livet, så att det inte förflyktigas, då vi lämnar skolan. 54. Främmande är det, som inte ligger för den ene eller den andre. Den naturliga beskaffenheten är olikartad hos örter, träd och djur, och somliga vill behandlas på ett sätt, andra på ett annat, och allt låter sig inte användas på ett och samma vis. Så är det också med de mänskliga anlagen. Det saknas visst inte lyckliga begåvningar, som slår igenom överallt. Men det saknas inte heller sådana, som i vissa ämnen visar häpnadsväckande svaghet och begreppströghet. Är någon en öm i de spekulativa vetenskaperna - för praktiska värv ägnar han sig lika litet som en åsna för lutspel. En annan kan lära sig allt utom musik, vilket åter i andra fall gäller matematik, poesi, logik o.s.v. Vad är att göra här? Att vilja tvinga naturen, dit den inte syftar, är att strida mot naturen och tjänar inget till. Antingen uträttar man ingenting alls, eller får man i varje fall inte valuta för besväret. Om alltså läraren är naturens tjänare och inte dess herre, om han kan forma men inte omgestalta naturen, så får han inte driva på, då någon elev griper sig an med en sak, som absolut inte ligger för honom. Han får hoppas, att luckan kan utjämnas på något annat ställe - och så brukar ju också ske. Ty om man bryter eller skär en gren av ett träd, så reser sig de övriga grenarna så mycket starkare, eftersom all livskraft flödar dit. Och om ingen av eleverna mot sin vilja tvingas till något, så skall ingenting behöva väcka leda och verka- förlamande på den andliga spänstigheten. Obehindrat bör var och en gå vidare på den väg dit han - i enlighet med den himmelska försynens vilja 197

- dras av sin naturs dolda krav. Och han skall en gång på sin rätta plats tjäna både Gud och samhället med nyttigt arbete. 55. Likaledes om någon ville gå in på de allra mest speciella detaljer (t.ex. alla arter inom växt- och djurriket, alla förrättningar inom hantverksvärlden, benämningarna på verktygen och liknande), så skulle detta vålla den ledsammaste vidlyftighet och oreda. I skolan är det således tillräckligt att fullständigt och grundligt gå igenom de olika släktena med angivande av de viktigaste (likväl verkliga) egenskaperna (arterna); om tillfålle yppar sig, kommer man att begripa det övriga av sig själv. Den som vill vinna en snabb seger över fienden förhalar inte tiden med att erövra allehanda mindre orter utan går lös på krigets viktigaste plats. Ty han vet, att blott han vunnit seger på öppna fåltet och intagit de mest betydande fåstningarna, så skall det övriga landet frivilligt övergå till honom. Så bör det ske också här: förståndet får bearbeta det väsentliga och bisakerna följer efter av sig själva. Dylika dröjsmål åstadkoms av ordförteckningar och lexika, som skall vara fullständiga, i det de upptar alla ord i hela språket. Men då en stor del av dem aldrig kommer till användning, varför betungar vi då lärjungarna med att läsa in dem och gå och bära dem? Detta om förkortningar i undervisning och studier.

198

Tjugonde kapitlet

Speciell framställning av vetenskapernas metod l. Vi vill nu till praktiskt bruk sammanfatta våra spridda anmärkningar om hur man på ett konstförfaret sätt kan meddela vetenskaper, färdigheter, språk, moral, religiositet. Med konstförfaret menar vi lätt, grundligt och snabbt. 2. Då vetenskap eller sakkunskap inte är annat än ett inre betraktande av tingen, så är vid dess uppkomst samma tre faktorer verksamma som vid uppkomsten av yttre iakttagelse eller seende, nämligen öga, föremål och ljus. Är dessa givna, så inträder seendet. Den inre synens öga är emellertid tänkandet eller intelligensen. Men som vid det yttre seendet ett visst förfaringssätt är av nöden, då vi vill se sakerna, sådana de är, så behövs också här en bestämd metod, varigenom tingen inställer sig för intelligensen på sådant sätt, att denna säkert och snabbt fattar och genomtränger dem. 3. I enlighet härmed ställer vi i det stora hela ett fyrfaldigt krav med avseende på den yngling, som vill tränga in i vetandets hemligheter. l. Hans andliga öga skall vara rent. II. Föremål skall föras i hans närhet. III. Hans uppmärksamhet måste vara vaken. IV. Efter en lämplig metod skall det ena utvecklas ur det andra och framläggas till hans betraktande. Då kommer han att fatta allt säkert och lätt. 4. Vilken naturlig begåvning som blir oss till del, ligger inte i mänsklig förmåga att bestämma. Efter sitt eget gottfinnande har Gud delat ut dessa själens speglar, dessa inre ögon. Men det står i vår makt att förhindra att dessa speglar fördunklas av damm och att deras glans göms i mörker. Sådant damm utgörs av fåfänga, meningslösa, tomma tankar. Ty vår själ är stadd i beständig verksamhet som en löpande kvarnsten. De yttre sinnena, själens ordinarie tjänare, tillhandahåller ständigt från alla håll sammanrafsat och - då förnuftet, högste uppsyningsmannen, 199

inte är påpassligt - vanligen innehållslöst stoff: agnar, halm, sand, sågspån, o.d. i stället för kom och säd. Och så går det som med kvarnen, att alla vinklar och vrår fylls med damm. Denna inre kvarn, den tänkande själen - som också är en spegel - bevaras från att dammas ned, om man håller ungdomen fjärran från tomma sysselsättningar och visligen vänjer den vid ärbara och nyttiga ting. 5. Att spegeln återger föremålen väl beror för det första på föremålens gedigenhet och tydlighet och vidare på att de ställs inför sinnena. Ty dimbilder och annat sådant av obetydlig täthet är föga skönjbart och avtecknar sig alltför otydligt i en spegel. Föremål åter, som inte är närvarande, avtecknas inte alls. Vad som erbjuds ungdomen till kunskap, måste därför vara föremål, inte skuggor av föremål; det måste vara gedigna, verkliga, nyttiga föremål, som tar sinnen och fantasi i anspråk. Sinnen och fantasi sätts i rörelse då föremålen förs så nära att de kommer i kontakt med dem. 6. Av detta följder den gyllene regeln för lärare: allt skall så mycket som möjligt visas fram inför sinnena. Nämligen det som är synligt inför synen, hörbart inför hörseln, det som luktar inför luktsinnet, det som smakar inför smaksinnet, och det som kan beröras inför känseln. Om något kan uppfattas av flera sinnen samtidigt, bör det föreläggas dem samtidigt, i enlighet med vad som sagt ovan, kap. 17, åttonde grundsatsen. 7. För detta finns en trefaldig grund. l. Begynnelsen till kunskap måste alltid utgå från sinnena (eftersom inget finns i förståndet, som inte förut varit för handen i den sinnliga varseblivningen). Följaktligen måste vi fråga om inte undervisningen bör inledas och utgöras av saklig åskådning i stället för uppräknande av föremål via ord? Och först då, sedan det konkreta föremålet ställts fram, bör ord tillkomma och ge vidare förklaringar. 8. Il. Sanning och visshet i vetandet beror på samma sätt endast av sinnenas vittnesbörd. Ty tingen etsar sig först och omedelbart in i sinnena och sedan med sinnenas hjälp också in i för200

ståndet. Bevis härför är, att man sätter tro till sinneskunskap i och för sig, men vid förnuftsslut eller andras vittnesbörd går man tillbaka till sinnena för att få full visshet. Ty vi litar inte på en förnuftssats med mindre den kan bevisas genom ett noggrant anförande av exempel (vilkas trovärdighet sinnena förmedla). Men ingen låter sig väl övertygas av vad andra påstår, så att han tror något i strid med det egna sinnets erfarenheter. Därför är vetandet så mycket vissare, i den mån det vilar på sinnlig varseblivning. Följaktligen, om man vill bibringa de studerande säkert och tillförlitligt vetande om tingen, så måste man först och främst se till, att allt inlärs genom autopsi (självsyn) och åskådlig framställning. 9. III. Eftersom sinnet är minnets trognaste hovmästare, kommer detta klarläggande av tingen genom sinnena att leda till, att ens vetande också blir varaktigt. I sanning: har jag en gång smakat socker, sett en kamel, hört en näktergal, varit i Rom och sett denna stad uppmärksamt, så sitter dessa varseblivningar fast i minnet och kan inte glömmas. Därför ser vi, hur lätt barn har att lära bibliska och andra berättelser genom bilder. Det ligger i öppen dag, att envar av oss lättare och varaktigare kan föreställa sig en noshörning, om han sett en sådan i verkligheten eller åtminstone avbildad, och att man har bättre reda på en tilldragelse, där man själv varit närvarande, än om man så hundra gånger fick sig berättelsen därom till livs. Därav Plautus utsago: »Ett ögonvittne gäller mer än tio öronvittnen.» Och Horatius: Trögare fatta vi städs, vad vi genom örat förnimma, än de ting, som bragts inom spanande ögonens synkrets och som vi själva skådat.

Den som en gång varit med om dissekeringen av en människokropp och sett noga på kommer likaledes att förstå och minnas alltsammans vida säkrare, än om han endast läst än så utförliga redogörelser i ämnet. Därför heter det också, att vad man sett med egna ögon, det har beviskraft. l O. Men om man ibland saknar tillgång till själva föremålen, kan man ersätta dem med kopior eller bilder, som förfårdigats i pedagogiskt syfte. Så brukar författare i botanik, zoologi, geo201

metri, fältmätning och geografi till mycket gagn illustrera sina skildringar. Så borde det vara också med böcker i fysik och annat. Människokroppens ryggrad t.ex skulle enligt min åsikt inläras grundligt och åskådligt, om man hade ett skelett av människoben - sådana brukar finnas på universiteten; eller kunde man ha ett av trä. Detta skulle utrustas med muskler, senor, nerver, vener och artärer, tillverkade av läder och uppstoppade med ull. Sedan skulle man lägga in inälvor, lungor, hjärta, mellangärde, lever, magsäck och tarmar, allt i dess naturliga läge och i riktiga proportioner. På varje organ skulle stå skrivet namn och funktion. På en sådan modell skulle en lärjunge, som studerar biologi, nästan på lek begripa allt och förstå sin kropps byggnad, om han fick detaljerade förklaringar och beskrivningar. Dylikt åskådningsmaterial (d.v.s. kopior av saker, som inte stå att få i original) borde förfärdigas för alla studieämnen och alltid finnas till hands i skolan. Och om än också tillverkningen vållade kostnader och besvär, skulle det dock i eminent grad löna mödan. 11. Här kanske någon uttalar tvivelsmål, om på detta sätt allt kan bringas i kontakt med sinnena, också andliga och avlägsna saker (vad som är och sker i höjden, i djupet eller på andra sidan havet). Denne får då inte glömma, att Gud skapat allt i ömsesidig överensstämmelse, så att det överjordiska i varje avseende låter sig framställas genom det jordiska, och likaså det avlägsna genom det närliggande, det osynliga genom det synliga. Detta framgår med tillräcklig tydlighet ur Robert Flutts25 Makromikrokosmos, som konstrikt åskådliggör uppkomsten av vind, regn och åska. Och otvivelaktigt kan detta förfaringssätt bringas till ändå större åskådlighet och bekvämlighet. 12. Detta om en åskådlig framställning av tingen. Om ljuset, som vi nu skall behandla, är att säga, att saknades det skulle man förgäves föra föremål inför ögonen. Detta vetandets ljus är uppmärksamheten, i kraft varav lärjungen upptar allt med samlad och liksom törstande håg. Alldeles som man i mörker eller med slutna ögon inte kan se ett föremål, även om det är aldrig 25

Robert Flutts (1574-1637), fysiker, medicine doktor i England.

202

så nära inpå en, så går det också, om man säger eHer visar något för en ouppmärksam: det går hans sinnen förbi. Detta kan vi iaktta hos sådana, som är andligen frånvarande och inte lägger märke till mångt och mycket, som försiggår i deras närvaro. Som den som nattetid vill visa någon något måste tända ljus och ofta putsa det, för att det skalllysa klart, så måste också läraren, som genom vishet i tingen vill upplysa de i okunnighetens mörker fångna lärjungarna, först väcka deras uppmärksamhet till liv, så att de ivrigt och begärligt tar emot, vad han har att meddela. Men hur detta sker, har jag redan visat i sjuttonde kapitlets grundsatser och i nittonde kapitlets första problem. 13. Så mycket om ljuset. Nu har vi att orda om sättet eller metoden att framställa föremålen för sinnena på sådant sätt, att intrycket blir starkt. Hur vi här skall gå till väga, förstår vi lätt med ledning av den yttre synprocessen. Vill man riktigt se något, måste detta l) ställas inför ögonen, 2) inte för långt bort utan på lämpligt avstånd, 3) inte på sidan utan mitt för ögonen, 4) så att föremålets front är rättvänd och inte står upp och ner eller fram och bak, 5) så att blicken först överskådar hela föremålet och sedan 6) betraktar detaljerna var för sig, och detta 7) i ordning från början till slut samt 8) dröjer så länge vid varje detalj, tills 9) allt blivit riktigt uppfattat i sina egendomligheter. Iakttas allt detta noga, försiggår seendet på rätt sätt. Faller något av dessa stycken bort, går det inte alls eller i varje fall endast dåligt. 14. Om någon t.ex fått ett brev från en vän och villläsa det, måste han l) hålla det till ögonen (ty hur skulle han kunna läsa utan att se?); 2) hålla det lagom långt från ögonen (på alltför stort avstånd förmår synkraften inte mer urskilja något); 3) hålla det mitt framför sig (vad man ser från sidan, ser man otydligt); 4) hålla det rätt (ty vem kan läsa ett brev eller en bok upp och ner eller bakfram?); 5) först tar vi en allmän översikt över brevet och ser efter, vem som skrivit det, till vem, varifrån och när det skrivits (utan dessa kunskaper skulle vissa detaljer i brevet knappast vara begripliga); 6) sedan läser vi allt utan att hoppa över något (i annat fall fick han inte veta allt och förstod kanske inte huvudsaken); 7) allt måste läsas i den ord-

203

ning, där satserna följer på varandra (om man snappar upp en sats här och en där, så blir meningen sönderplockad och oredig); 8) vid de särskilda delarna måste man dröja så länge, tills man förstått dem (om man hastigt ögnar igenom, kan något av vikt lätt undgå en); 9) då man tagit kännedom om allt, måste man slutligen se på skillnaden mellan det mer och det mindre viktiga. 15. Ur dessa iakttagelser följer nio mycket betydelsefulla regler för dem, som undervisar i läroämnen. l. Vad som är nödvändigt att veta måste meddelas. Ty om man inte meddelar lärjungen, vad han bör veta, varifrån skall han få veta det? Läraren får därför akta sig för att dölja något för lärjungarna, vare sig med avsikt, såsom de avundsamma och pliktförgätna brukar göra, eller av slarv, som de har för sed att göra, som tar sin uppgift lätt. Plikttrohet och flit är här av nöden. 16. II. Det som meddelas måste meddelas såsom verkligt och ägande en viss användning. Lärjungen skall se, att vad han lär sig inte härstammar från utopier eller är hämtat från platonska ideer utan rör realiteter, sådana de omger oss på alla sidor, och att en sann kunskap om dessa realiteter bringar sann nytta för livet. Så skall de unga skrida till verket med större arbetsglädje och finare urskiljning. 17. III. Det som meddelas skall meddelas direkt och inte på omvägar. D.v.s., man måste se rakt fram och inte skela, varvid man mindre ser föremålen än bestämt snuddar vid dem med blicken. Därför måste ämnet framställas för eleverna enligt sitt innersta väsen, enkelt och rättframt och inte utstofferat med massor av ord, med anspelningar, bildliga och överdrivna uttryck. Sådana kan vara på sin plats, då man talar om redan bekanta saker, som man vill ge starkare eller svagare betoning, rekommendera eller klandra, men som alldeles inte passar, då man har att göra med nybörjare. Då måste man gå rakt på sak.

204

18. IV. Det som meddelas måste meddelas sådant det är och uppstår, d. v. s. i enlighet med sina grunder. Ty den kunskapen är den bästa, att man känner en sak sådan den är. Annars är det inte kunskap utan villfarelse. Men varje sak är sådan, som den uppstått. Är den annorlunda, anses den förfalskad. Nu uppstår varje ting ur sina grunder. Alltså: att framlägga grunderna till något är att bibringa sann kunskap därom i enlighet med satsen: att veta är att förstå en sak ur dess grunder. Och: grunden, orsaken, är förståndets vägvisare. Bäst, lättast och säkrast uppfattar man därför tingen, om man ser, hur de uppstått. Då någon villläsa något, visar man honom bokstäverna i samma ordning, vari de skrivits. Däremot är det svårt att läsa från ett upp och nedvänt eller bakvänt blad. Och om man förklarar en tilldragelse på samma sätt, varpå den hänt, kommer den att begripas lätt och säkert. Men går man stick i stäv mot den naturliga ordningsföljden och späckar tilldragelsen med bålstora överdrifter, så kommer man endast att skapa oreda. Alltså: undervisningsmetoden skall följa det faktiska förloppet: det tidigare först, det senare efteråt. 19. V. Det som föreläggs till kunskap måste föreläggas först i allmänhet, sedan i sina särskilda delar. Detta har motiverats redan i kap. 16, sjätte grundsatsen. Att i allmänhet förelägga ett ämne till kunskap vill säga att påvisa det väsentliga och det tillfälliga däri. Det väsentliga påvisas i anslutning till frågorna om väsen, beskaffenhet och orsak. Till frågan om väsen hör namn, släkte, funktion och bestämmelse. Beskaffenheten handlar om sakens form, eller det sätt, varpå den är lämpad för sin bestämmelse. Till orsaken åter hör den verkande kraften, varigenom föremålet görs lämpligt för sin bestämmelse. Vill jag t.ex. bibringa lärjungen den allmänna sanna kunskapen om människan, säger jag: Människan är l) den fullkomligaste av Guds skapelser, bestämd att härska över de andra, 2) ett viljande väsen, som väljer och handlar fritt, 3) ett förnuftigt väsen, som kan välja och handla klokt. Detta är således den allmänna och grundläggande kunskapen om människan och innesluter i sig allt väsentligt. Vill man tillägga något av mindre vikt eller av allmännare art, så kan det ske såsom svar på frågorna »Varav?», »Varifrån?», »När?» o.s.v. Från dessa 205

utgångspunkter kommer man till de delar, som människan består av, till kropp och själ. Kroppen skall analyseras enligt organismens anatomi, själen åter förklaras genom de krafter, varav den består - allt i behörig ordning. 20. VI. Alla delar av ett ämne måste inhämtas, också de mera underordnade, utan att något får utelämnas; detta bör ske med hänsyn tagen till inbördes ordning, läge och sammanhang. Ty intet är till förutan sin bestämmelse. Och understundom beror de större delamas kraft också på den minsta lilla delen. Om så bara en enda plugg bröts, knäcktes eller kom ur sitt läge, skulle säkerligen hela maskineriet stanna. I den levande kroppen skulle borttagandet av ett enda organ medföra döden. I talets sammanhang kan ofta den minsta lilla partikel (preposition eller konjunktion) förändra eller förvanska hela meningen. Och så överallt. Fullständig kunskap om ·en sak förvärvas således blott genom kunskap om alla delar, deras väsen och bestämmelse. 21. VII. Allt skall meddelas i följd, och endast en sak i sänder. Blicken är inte i stånd att ägna sig åt två, tre föremål åt gången, såvida det ej sker förstrött och obestämt; förvisso kan den, som läser i en bok inte se på två sidor på samma gång, ja, inte ens på två rader, de må ligga än så nära varandra, eller två ord eller bokstäver; han måste se det ena först och det andra sedan. På samma sätt kan inte heller själen begrunda mer än en sak åt gången. Med tydligt särskiljande får man därför gå från ett till ett annat, i annat fall tröttas själen. 22. VIII. Man skall dröja vid varje sak, till dess den blivit begripen. Inget sker på ögonblicket, emedan det som sker sker genom en rörelse; men rörelsen äger rum så småningom. Man måste därför uppehålla sig med eleven vid varje parti av läroämnet, till dess han lärt känna det fullständigt och är säker på sitt vetande. Detta sker genom inpräntning, förhör och repetition, till dess säkerhet nåtts, såsom vi visat i tionde grundsatsen, kap. 18.

206

23. IX. skiljaktigheterna mellan tingen måste noga anges, så att all kunskap får fasta konturer. Bra mycket ligger dolt i slagordet »Den som har god blick för skiljaktigheter är en god lärare». Ty mängden av föremål nedtynger eleven, den skiftande mångfalden åter förvirrar honom, såvida ej motverkande åtgärder vidtagas. I förra avseendet måste ordning införas, så att man går från det ena till det andra; i det senare ett uppmärksamt skärskådande av skiljaktigheterna, så att det överallt blir tydligt, varigenom det ena skiljer sig från det andra. Ty endast härigenom vinns tydliga, klara och säkra kunskaper, emedan tingens skiftande mångfald och deras konkreta tillvaro beror av deras skiljaktigheter, såsom vi berört ovan, kap. 18, sjätte grundsatsen. 24. Men där det inte är allom givet att med sådan skicklighet utöva lärarens kall, blir det nödvändigt att ordna alla i skolan förekommande undervisningsämnen i enlighet med dessa metodiska regler, så att för framtiden ingen så lätt förirrar sig från målet. Ty om dessa regler fastslås och följs, så skall en yngling, som sänds ut på världens skådebana, bli i stånd att skarpsinnigt genomtränga tingens hela apparat och som en i sanning seende röra sig bland Guds och människors verk - med samma lätthet, varmed någon, som släpps in i ett kungligt slott, inom en given tid kan bese allt vad där finns, målningar, sniderier, draperier och andra prydnader.

207

Tjugoförsta kapitlet

Metoden att vinna fårdigheter l. »Teorin är lätt och kort och bjuder endast nöje; praktiken däremot är besvärlig och vidlyftig men av underbar nytta», säger Vives. Under sådana förhållanden gäller det att sorgfälligt studera det förfaringssätt, varigenom ungdomen lätteligen ledes till det praktiska utnyttjande av tingen, som är innebörden i alla färdigheter. 2. För att utöva en konst fordras framför allt tre saker. l) Ett mönster eller en förebild, i viss mån en yttre form, som konstnären eller den konstidkande ser på och söker återge. 2) Stoffet eller det, åt vilket den nya formen skall ges. 3) De verktyg, med vilkas hjälp arbetet utförs. 3. När så redskap, stoff och förebild är givna, vill undervisningen lära eleven att använda dem l) riktigt, 2) skickligt och 3) under idelig övning. D.v.s. eleven skalllära sig, var och hur det ena eller andra skall användas, och under användningen skall han lära sig att inte göra något på ett oriktigt sätt eller, om så dock skulle ske, att rätta det. Han får inte missta sig eller tröttna på att låta sig rättas, förrän han kan arbeta felfritt, säkert och lätt. 4. Här har man att märka elva regler: sex angående bruket av mönster, stoff och verktyg, tre angående ledningen och två angående övningen. 5. ·I. Det som skall utföras måste läras genom praktik. Hantverkarna uppehåller inte lärlingama i sin konst med funderingar, utan sätter dem genast till arbete, så att de får lära smide genom att smida, gravering genom att gravera, målning genom att måla, dans genom att dansa o.s.v. Såskall också skolbarnen lära skrivning genom att skriva, språk genom att tala, sång genom att sjunga, räkning genom att räkna o.s.v. Då bli skolorna rätt och slätt verkstäder, ivrigt upptagna av arbete. Så skall alla 208

i sin egen framgångsrika verksamhet erfara sanningen i ordet: Genom att bilda, bildas vi. 6. II. För det som skall utföras måste alltid en bestämd form och norm vara för handen. Denna skall nämligen lärjungen efterbilda; han skall liksom följa i dess spår. Ty den som ännu inte vet vad som skall göras och hur det skall ske, kan inte åstadkomma något självständigt. Han måste således ha ett mönster. Annars är det ju grymt att tvinga någon till något, då denne inte vet, vad det är fråga om, t.ex begära, att han skulle dra räta linjer, rita räta vinklar eller cirklar utan att man givit honom linjal, vinkelmått och passare och visat honom hur de används. På fullt allvar måste vi därför arbeta på att det finns formulär, skisser, mönster för allt, som skall göras i skolan. Dessa material skall vara riktiga, tillförlitliga, enkla och lätta att förstå och efterbilda, vare sig det nu är teckningar och utkast av föremål eller det är föreskrifter och arbetsprov. Då först blir det inte oresonligt att begära, att den som fått ljus skall se, att den som kan stå på benen skall gå, att den som har verktyg i händerna skall arbeta. 7. III. Verktygens bruk skall visas i sak snarare än i ord, d.v.s. genom exempel snarare än regler. Quintilianus sa en gång: »Lång och besvärlig är vägen genom regler, kort och framgångsrik genom exempel.» Men ack, hur lite begrundar inte våra vanliga skolor denna vink! Med föreskrifter och regler och undantag från reglerna och inskränkningar av undantagen överhopar de redan de första nyl?örjarna i grammatik till den grad, att dessa rakt inte vet, vad som är å fårde, utan de står där handfallna i stället för att begripa något. Hantverkare däremot ger inte sina lärlingar på förhand en massa regler. De för dem in i verkstäderna, låter dem se på arbetet, oc:_h då lärlingarna genast vill göra efter - människan är av naturen fallen för att göra efter - ger de dem verktyg och visar, hur dessa skall hållas och användas. Förekommer då fel, påvisas och rättas de, men ofta mer genom exempel än ord, och erfarenheten visar, att de unga snart förstår att göra efter. Ty det är fullkomligt sant, som ett betecknande tyskt ordspråk säger: »Goda föregångare får goda efterföljare.» och Terentius ut209

tryck: »Gå före, jag följer dig» är här likaledes på sin plats. På detta sätt, endast genom efterbildning och utan tröttande anvisningar, ser vi småbarn lära sig gå, springa, tala och utföra olika lekar. Ty reglerna är i själva verket törnen för själen och fordrar uppmärksamhet och skarpsinne; med exempel hjälps även de trögaste framåt. Genom endast föreskrifter har ingen tillägnat sig det väsentliga av ett språk eller en konst men däremot genom praktik utan alla regler. 8. IV. Övningen skall utgå från de första grunderna, inte från avslutade arbeten. Timmermannen lär nämligen inte sin lärling direkt i början att bygga tom och fästningar. Han lär honom att hantera yxan, fålla timmer, hugga till bjälkar, borra hål, slå in spik, foga samman virke o.s.v. Och målaren uppdrar inte genast åt sin elev att måla porträtt. Först undervisar han honom i fårgblandning, penselföring, linjedragning. Sedan låter han honom försöka sig på teckningar av helt konstlös art. Den som lär ett barn att läsa, ger inte hela boken till läxa på en gång utan börjar med skriftens element, först bokstäverna var för sig, så stavelser, ord, satser o.s.v. Därför bör också nybörjare i grammatiken först få enstaka ord att böja med, så två och två att förbinda, därpå ger man dem enkla satser och sedan satsbindningar bestående av två eller tre led, därefter kommer man till periodbyggnader och slutligen till sammanhängande text. Så bör de också i dialektiken först lära sig särskilja tingen och deras begrepp efter släkten och arter; därefter samordna dein i enlighet med deras ömsesidiga växelförhållanden (sådana består i viss mån mellan alla); därpå definiera och logiskt indela; sedan bedöma tingen och deras begrepp i större sammanhang: vad som skall sägas, varöver man skall tala, varför det bör ske; och i varje fall, om det är nödvändigt eller blott tillfälligt. Då de är övade häri, går man äntligen över till slutledningar (hur något skall härledas ur vissa givna eller antagna premisser) och vidare till utredningar eller givna ämnens fullständiga logiska handläggning. På liknande sätt kunde man också lätteligen förfara i retoriken. Först någon tid övar man lärjungen i att söka upp synonymer; därefter lär man honom ge substantiv, verb och adverb närmare bestämningar, vidare får han belysa dessa genom deras motsat210

ser och uttrycka en sak på många olika sätt genom omskrivning, därefter byta ut de egentliga beteckningarna mot bildliga, ordna de sammanhörande orden i klangfull skönhet, förvandla de enkla satserna till allsidigt utsmyckade. Först då lärjungen är tillräckligt hemma i allt detta - men inte förr - får han utarbeta sammanhängande prosa. Går man gradvis till väga i någon konst eller färdighet, skall snabba och goda framsteg inte utebli. Grunden till det här sagda har behandlats i kap. 17, fjärde grundsatsen. 9. V. Nybörjarens första övningar skall utföras i bekant material. Denna regel gavs redan i nionde grundsatsen av kap. 17 och tillägget till fjärde grundsatsen på samma ställe. Dess innebörd är: man skall inte betunga lärjungen med saker, som ligger utom räckhåll för hans ålder, hans fattningsförmåga och hans behov för ifrågavarande tid; man bör inte tvinga honom att möda sig med väsenslösa skuggor. När t.ex en polsk gosse lär sig läsa och skriva, går det inte an att förelägga honom latinska, grekiska eller arabiska texter. Han skall ha böcker på modersmålet, så att han förstår vad det är fråga om. Och en gosse, som skalllära sig begripa tillämpningen av de dialektiska reglerna, får ingen behållning av citat från Vergilius och Cicero eller av exempel från teologi, politik, medicin. Undervisningen skall anknytas till saker, som ligger inom hans sfår, t. ex en bok, kläder, ett träd, ett hus, skolan o.s.v. Härigenom vinns, att genom de exempel, varmed den första regeln belystes, blir det redan bekanta fasthållet vid det övriga. Så tar man t. ex. i dialektiken »trädet» och påvisar i avseende på detsamma släkte, art, orsaker och verkningar, under- och samordnade begrepp o.s.v., definition, logik, indelning o.s.v .; vidare anger man, på hur många sätt något kan utsägas om trädet, och man ådagalägger slutligen, hur ännu mera kan vinnas och påvisas enligt en bestämd slutledning, dragen från det som redan blivit sagt om trädet o.s. v. Sedan regelns tillämpning på så sätt blivit belyst genom två eller tre bekanta exempel, blir det lätt för lärjungen att göra på alldeles samma sätt i alla andra fall.

211

10. VI. Efterbildningen skall hålla sig strängt till den föreskrivna formen; längre fram kan den inta en friare ställning därtill. Ty ju mer man vid formandet av ett nytt föremål håller sig till mönstret, desto mer och sorgfålligare återges mönstrets form. Så kommer de mynt, som präglas med samma stämpel, att i samma grad likna stämpeln och varandra. Så är det också med böcker, som trycks med typer; så även med föremål, som är gjutna i gips, vax, metall o.s.v. Såvitt möjligt bör därför också i annat arbete kopian (åtminstone den första) ansluta sig omedelbart till modellen, till dess hand, förstånd och tunga vunnit stadga och vana att röra sig friare och att självständigt bringa till stånd därmed likartade föremål. Den som lär sig skriva kan ta ett tunt, något genomskinligt papper och lägga över den skrift, han vill efterlikna; på så sätt kan han lätteligen teckna efter de genom pappret synliga bokstäverna. Eller också kan man med någon svag fårg, t.ex gul- eller brunaktig, trycka av fårgskriften på rent papper och låta lärjungen med bläck och penna fylla i dessa antydningar och vänja sig vid att efterbilda bokstävernas linjer i samma form. Under stilövningarna kan man likaledes förelägga en konstruktion, en sats, en period ur någon skriftställare och bilda liknande efter detta mönster. Då det t.ex heter »rik på medel», får gossarna efterbilda »rik på mynt, på pengar, på boskap, på vinberg» o.s.v. Och vad inom logiken beträffar den disjunktiva slutledningen »antingen är det dag eller natt; nu är det natt, följaktligen icke dag», så kan lärjungen efterbilda den genom att ställa olika motsatser mot varandra, t.ex »antingen är han ohyfsad eller bildad; nu är han ohyfsad, följaktligen är han icke bildad» eller: »antingen var Kain from eller gudlös; nu var han icke from» o.s.v. 11. VII. Mönstren för det som skall återges måste vara så fullkomliga som möjligt, så att den, som fullständigt återger dem, kan anses vara fulländad i sin konst. Ty efter ett felaktigt original kan inga goda kopior åstadkommas, lika litet som man kan dra räta linjer med hjälp av en krokig linjal. Man måste därför arbeta på så sätt, att för allt, som skall göras i skolan, ja, i hela livet finns det mönster, som är riktiga, säkra, enkla och lätta att efterlikna, det må sedan 212

vara bilder, målningar, utkast eller föreskrifter, regler, blott de är i största möjliga mån korta och tydliga, självklara och undantagslöst riktiga. 12. VIII. Det första försöket att efterbilda måste vara fullkomligt troget och får ej ens i minsta detalj avvika från mönstret (i den mån detta är möjligt). Detta är nödvändigt. All början är liksom en grundval för det, som följer efter. Ligger grunden fast, kan det övriga uppföras säkert över densamma; vacklar den, vacklar också det övriga. Och liksom enligt läkares iakttagelse rubbningar i matsmältningsprocessens första stadium inte kan botas i det andra eller tredje, så förhåller det sig med alla förrättningar: de första avvikelserna verkar hämmande på allt det följande. Därför begärde musikern Timoteus ett dubbelt honorar av de lärjungar, som på annat ställe inhämtat de första grunderna av konsten; han brukade nämligen säga, att det blev dubbelt arbete för honom, om han först måste arbeta bort, vad de lärt sig dåligt, och sedan undervisa dem riktigt. Man måste därför vinnlägga sig om att eleverna lär sig bemästra de första grunddragen av sin konst genom sorgfälliga efterbildningsförsök. Ty är den svårigheten övervunnen, viker de övriga av sig själva; liksom en stad, vars portar man bemäktigat sig, redan är i segrarens händer. Man får därför akta sig för att ha för bråttom; man får inte övergå till något nytt, innan det gamla ännu är tillräckligt omsorgsfullt fastslaget. Den skyndar tillräckligt, som aldrig viker från vägen. Och ett dröjsmål, som föranledes av att man riktigt fastslår grunderna, är inget dröjsmål utan en utomordentlig tidsvinst för ett lätt, snabbt och säkert tillägnande av det följande. 13. IX. Fel skall rättas av läraren personligen; dock bör han anföra de iakttagelser, som kallas regler och undantag från reglerna. Att fårdigheter meddelas mer genom exempel än genom föreskrifter, har jag visat och tillägger ytterligare: Föreskrifter och regler skall anknytas till praktiken för att ge ledning i arbetet och förebygga felgrepp. Detta sker, i det man ingående visar, vad som finns i mönstret utan att synas; var utförandet skall 213

börja, vart det skall föras hän, hur det skall fortlöpa och varför det och det skall göras just så och så. Först detta förlänar fast insikt i fårdigbeten samt självtillit och säkerhet i utförandet. Men dessa föreskrifter måste vara mycket kortfattade och klara, så att man ej behöver öda tid på dem, utan då man en gång begripit dem, har man ständigt nytta av dem, och det även då de beteckna ett öveiVunnet stadium. Så är benskenor nyttiga för ett barn, som lär sig gå, varemot de sedan inte kommer till användning. 14. En fullständig undelVisning i fårdigheter består av analys och syntes. Att ett stort rum här tillkommer syntesen, har visats ovan (kap. 17, femte grundsatsen) i exemplen från naturen och hantverken. De ger samtliga vid handen, att i de flesta fall syntetiska övningar måste föregå, och det av följande skäl: l) Överallt bör man börja med det lättare, vi förstår lättare det egna än det främmande. 2) Konstnärerna döljer avsiktligt sin konst, så att lärlingarna vid första anblicken näppeligen eller inte alls kan genomskåda den. De skall emellertid tillägna sig den betydligt snabbare, om de först övat sig på mera konstlösa saker av egen tillverkning. 3) Vad som företrädesvis avses, måste företrädesvis bedrivas. Nu avser vi att vänja konstens ämnesvänner vid att söka åstadkomma något nytt och inte endast utnyttja det redan förefmtliga (se härom kap. 18, femte grundsatsen). 15. I allt måste emellertid noggrann analys av andras uppfinningar och verk bifogas. Men endast den har tillräcklig kännedom om en väg, som flera gånger gått den fram och tillbaka och blivit bekant med alla dess förgreningar och krökar. Dessutom kan saker och ting förhålla sig på så många, ja i viss mån otaliga sätt, att allt omöjligen kan inneslutas i regler och rymmas i en enda hjärna. Åt flera tillsammans ges mera: och detta blir vårt, endast om vi flitigt undersöker och lär oss det samt lagar, att vi i anslutning till de givna mönstren kan frambringa det, som liknar dem.

214

.. o. Vad jag önskar är därför följande. Att fullständiga och fullkomliga urbilder eller mönster skall upprättas inom varje konst för allt vad som skall, kan och brukar presteras inom densamma. Därjämte skall antydningar och regler bifogas, vilka synliggör förfaringssättet för vad som gjorts eller skall göras, ge handledning i försöken att göra efter, förebygga fel och rätta redan begångna misstag. Så bör nya och åter nya exempelläggas fram för lärjungen, dem han har att anpassa efter mönster exemplen och bilda till likhet med dem. Slutligen bör verk av andra (men endast av erkända mästare) tas i skärskådande och jämföras med de förut meddelade föreskrifterna och reglerna, dels för att bättre åskådliggöra deras tillämpning, dels för att bibringa lärjungen konsten att dölja tekniken. Och genom fortsatt övning av detta slag blir han så i stånd att bedöma konstprodukter och deras korrekthet - de må vara skapelser av honom själv eller någon annan. 17. Liknande övningar skall fortsättas, tills de antar konstens prägel, då »övning allena ger färdighet».

215

Tjugoandra kapitlet

Språkens metod l. Språk studeras inte som om de skulle bestå av en beståndsdel av bildningen eller visheten, utan som ett medel att vinna och meddela bildning. Därför skall inte alla språk studeras, eftersom det är omöjligt; inte heller många, ty det är onödigt - det skulle nämligen inkräkta på den för de sakliga ämnena nödvändiga tiden - endast de nödvändiga bör man lära. Nödvändigt är modersmålet - för det dagliga livet - och grannspråken - för umgänge med grannfolken - vidare latin, de bildades gemensamma egendom - för läsningen av lärda verk - slutligen behöver läkare och filosofer känna till grekiska och arabiska och teologer grekiska och hebreiska. 2. Dessa språk skall man emellertid inte lära sig att behärska fullständigt, utan det är tillräckligt att äga de insikter, som är av behovet påkallade. Det är inte nödvändigt att kunna tala grekiska och hebreiska flytande på samma sätt som sitt modersmål - det finns ju ingen att tala med på dessa språk; det är nog att tillägna sig så mycket, att man kan läsa och förstå böcker. 3. Språkstudiet måste löpa jämsides med sakstudium, i synnerhet i ungdomen. Man skall nämligen lära sig förstå och uttrycka det sakliga lika väl som det språkliga. Ty vi uppfostrar människor och uttrycker det sakliga lika väl som det språkliga. Vi uppfostrar människor och inte papegojor (såsom vi påpekade i kap. 19, sjätte grundsatsen). 4. Härav följer för det första, att tingens beteckningar inte skall läras isolerade. Ty tingen existerar inte isolerade och kan inte heller så förstås; de existerar och begrips, endast för så vitt de är förenade, förekommer här eller där, har den eller den verkan. Denna betraktelse blev för mig anledning att skriva »Janua linguarum» (Ingången till språken), där orden, sammanfogade till satser, på samma gång uttrycker sakernas sammanhang, och det, som jag tror, inte utan lyckligt resultat. 216

5. Vidare följer härav, att fullständig förtrogenh~t med något språk inte är absolut av nöden för någon. Att vilja förvärva sådan vore helt enkelt löjligt och orimligt. Inte ens Cicero, sitt språks störste mästare, begrep latinet helt och hållet; han erkände, att han inte kände till hantverkarnas termer, han hade aldrig umgåtts med skoflickare och andra arbetare, så att han varken sett allt vad de gjorde eller lärt sig beteckningarna därför. Och varför skulle han ha gjort det? 6. Detta beaktades inte av dem, som utvidgat min Janua [ingång] som de proppat full med alldeles obrukliga ord, därtill beteckningar av ting, som ligger fjärran från barnens fattningsförmåga. En »ingång» skall vara ingång rätt och slätt; vad som ligger längre in får sparas till längre fram, i synnerhet sådant som antingen aldrig förekommer eller, om det förekommer, kan slås upp i handböcker (glosböcker, lexika, antologier o.s.v.). Därför har jag helt och hållet upphört med arbetet på en »Bakdörr tilllatinets studium», som jag började sammanställa av föråldrade och mindre brukliga ord. 7. För det tredje följer av detta, att på samma sätt som förståndet bör också språket hos barnen utbildas företrädesvis med barnsliga ämnen; det som rör mannen får sparas till mognare ålder. Det är därför ett missgrepp att för skolpojkarna framlägga Cicero och andra stora skriftställare, som går över barnets fattningsförmåga. Och om de inte förstår det rent sakliga, hur skall de då kunna förvärva konsten att kärnfullt uttrycka detta? Med vida större fördel används denna tid på blygsammare saker, så att språk och förstånd endast gradvis utbildas. Naturen gör inga språng, inte heller konsten, då den efterbildar naturen. Barnet måste lära sig gå, innan det kan dansa, rida på käpphäst, innan det får sitta upp på den präktigt munderade springaren, jollra förr än tala, tala förr än hålla tal; Cicero säger ifrån, att han inte kan utbilda den till talare som inte kan tala rent. 8. Vad beträffar tillägnandet av flera olika språk, så skall följande metodiska tillvägagångssätt, som vi nu sammanfattar i åtta regler, påskynda och underlätta detsamma. 217

9. l. Varje språk måste studeras ensamt för sig. Först naturligtvis modersmålet; sedan det språk, som skall nyttjas i dess ställe, t.ex grannfolkets (de moderna språken bör enligt min mening föregå de lärda); så latinet; därefter grekiska, hebreiska o.s.v., alltjämt i tur och ordning, aldrig flera på en gång, ty då blandar man ihop det ena och det andra. Sedan emellertid språken vunnit behörig stadga genom övning, kan senare med fördel jämförelser anställas med hjälp av flerspråkiga ordböcker och grammatikor. 10. Il. För varje språk måste en viss tid anslås. Man får visserligen inte göra bisak till huvudsak och spilla ord på den tid, som är nödvändig för sakstudium. Då modersmålet ansluter sig till föremål, som förståndet småningom tilllägnar sig, så kräver det nödvändigtvis flera år - en åtta, tio år, d.v.s. hela barndomen och en del av gosseåren. Därpå kan man övergå till något annat modernt språk. Varje sådant kan utan olägenhet tillräckligt inhämtas under loppet av ett år, medan latinet bör medhinnas på två år, grekiskan på ett år, hebreiskan på en termin. 11. III. Varje språk måste inhämtas genom övning mer än genom regler. Det gäller att höra, läsa och åter läsa, översätta samt skriftligt och muntligt söka efterbilda, allt i så stor utsträckning som möjligt. Se reglerna I och XI i förra kapitlet! 12. IV. Dock skall regler underlätta övningarna och ge dem en fast stomme. Jämför det som sagts i regel II i förra kapitlet. Detta gäller alldeles särskilt de lärda språken, som vi måste hämta ur böcker, men det gäller även de nyare. Även italienska, franska, tyska, bömiska, ungerska kan innefattas och har redan innefattats i regler. 13. V. Språkreglerna skall vara grammatiska, inte filosofiska. D.v.s. de får inte alltför djupgående fråga efter förnufts- och ursprungsgrunder för ord, fraser och konstruktioner, utan de skall med vanligt sunt förstånd förklara »vad» och »hur». Ett 218

synnerligen ingående och noggrant forskande efter ursprung och sammanhang, likheter och olikheter, analogier och anomalier hos ting och ord tillhör filosofens forskningsområde, men det upptar språkmannens tid till ingen nytta. 14. VI. Då regler uppställs för ett nytt språk, måste ett redan bekant språk gälla som norm, så att endast och allena ömsesidiga skiljaktigheter påvisas. Ty att upprepa det gemensamma är inte endast överflödigt utan rent av skadligt. Det verkar avskräckande, eftersom det låter påskina större vidlyftighet och flera avvikelser än som i själva verket är för handen. I grekiska grammatiken t.ex. behöver inte substantiv och verb, kasus och tempus defmieras på nytt. Inte heller behöver man återupprepa syntaktiska regler, som ej innehåller något nytt; man får förutsätta, att de redan begrips. Man skall endast påvisa, vari grekiskan avviker från det redan bekanta latinska språkbruket. Och så låter sig hela grekiska grammatiken sammanfattas på några blad, och allt blir tydligare, lättare, fastare. 15. VII. De första övningarna i något främmande språk skall anknytas till redan kända ämnen. Förståndet skall inte tvingas att inrikta sig på föremål och ord samtidigt; detta skulle verka splittrande och försvagande. Det skall inriktas blott på orden för att de skall tillägnas lättare och fortare. Material erbjuder katekesen, bibliska historien eller också något annat, som är tillräckligt bekant. (Kanske kunde man också begagna min »Vestibulum» [Förgård] och min »Janua» [Ingång], när de till följd av sin korthet mer lämpar sig för utantillläsning, då däremot de förutnämnda böckerna passar bättre för innantillläsning - detta eftersom samma ord så ofta upprepas där, varigenom de blir lättare att förstå och minnas.) 16. VIII. Alla språk kan följaktligen inhämtas efter en och samma metod, nämligen genom praktik och härtill knutna möjligast enkla regler (som endast anger avvikelserna från redan kända språk) och övningar som ansluter sig till känt material.

219

Om de språk, som skallläras fullständigt. 17. Att inte alla språk, som studeras, skall inhämtas med samma noggrannhet, sade jag redan i början av detta kapitel. På modersmålet och latinet skall man lägga en alldeles särskild vikt, så a~t man lär sig behärska dem fullständigt. Ett språkstudium av detta slag skall fördelas på fyra åldersstadier, nämligen:

det förstal det and~a , ålde~sdet tredjej stad1et det fjärde

r

l c

l

.. den tid1ga, stammande barndomen mn den växande gosseåldern , dl~r sfg den bloms~ande tala ungdomstiden den kraftiga mannaåldern

j

r

l

hursom helst; rikti t·

c

smak~llt

(retoriskt); med eftertryck (logiskt)

18. Ett rätt framåtskridande kan nämligen inte äga rum annat än gradvis; i annat fall blir allt oredigt, osammanhängande, brustet, vilket vi bäst kan se hos oss själva. De som studerar språk förs emellertid enkelt genom dessa fyra stadier, om hjälpmedlen för den språkliga undervisningen är valda med urskiljning; kortfattade och metodiska bör de läroböcker vara, som sätts i elevernas hand, lika väl som de anvisningar och råd, som skall utarbetas tilllärarens bruk. 19. Läroböckerna skall i överensstämmelse med åldersstadierna vara fyra: I. Förgården (Vestibulum). Il. Ingången (Janua). III. Palatset (Palatium). IV. Skattkammaren (Thesaurus). 20. »Förgården» skall ge material till ett barnsligt hållet språk, nämligen några hundra ord, sammanfattade till små meningar, varjämte bifogas deklinations- och konjugationsparadigm.

220

21. »Ingången» skall innehålla alla brukliga ord i språket cirka 8000- sammanfogade till korta satser, som ger ett enkelt uttryck åt det rent sakliga. Härtill fogas korta och klara grammatiska regler, som verkligen ger anvisning på det riktiga och naturliga sättet att skriva, tala, bilda och konstruera. 22. »Palatset» skall innehålla talrika utläggningar av alla möjliga ämnen, med skiftande uttryckssätt och smakfulla vändningar; därutöver görs små anteckningar om de författare från vilka det och det hämtats. I slutet skall regler ges om hur man på tusen olika sätt kan förläna omväxling och »fårg» åt sina uttryck och utsagor. 23. »Skattkammare» kallar vi de klassiska skriftställarna själva, vilka med kraft och eftertryck behandlat olika ämnen. Här bör emellertid förutskickas regler, som gör det lättare att uppmärksamma och komma ihåg källoma och som påvisar, hur språkegendomligheter på ett träffande sätt skall översättas; det senare är särskilt viktigt. Bland dessa skriftställare skall ett urval göras för att läsas i skolorna. Över de övriga kan man göra en översikt, så att man, om man senare får tid och lust att gå igenom hela litteraturen i det och det ämnet, inte behöver sväva i okunnighet om vilka författare den tar upp. 24. Handböcker är sådana arbeten, som underlättar ett bekvämare och mer givande bruk av de nämnda läroböckerna. De är: l) En till »Förgården» fogad ordbok från modersmålet till latin och från latin till modersmålet. 2) En etymologisk ordbok till »Ingången», från latin till modersmålet, som utvecklar stamorden i deras avledningar och sammansättningar och som ger besked om ordens olika betydelser. 3) En fraseologisk ordbok till »Palatset», avfattad på modersmålet för modersmålet och på latin för latinet (och om så behövs även på grekiska för grekiska texter). Här sammanfattas de olika uttryck, distinkta synonymer och omskrivningar, som spridda förekommer här och där i »Palatset», varjämte man ger anvisningar på de ställen. där sådana förekommer. 221

4) Till »Skattkammaren» hör som hjälp och supplering en allmän uppslagsbok, som redogör för ordförrådet i båda språken (modersmålet och latinet, senare latinet och grekiskan), och som gör det så noggrant, att det i dessa språk inte finns något ord, som man ej kan leta upp i detta lexikon. Och allt måste stämma överens på ett hår, så att egentliga uttryck översätts egentligt, bildliga bildligt, skämtsamma skämtsamt, ordspråk som ordspråk o.s.v. Ty det är osannolikt, att något folks språk är så vanlottat, att det inte endera har ett tillräckligt förråd av glosor, vändningar, tanke- och ordspråk (blott de med urskiljning ordnas och anpassas efter latinet) eller åtminstone kunde ha det (om blott man ägde förmågan att efterbilda eller nybilda per analogiam). 25. En dylik uppslagsbok har hittills saknats. Den polske jesuiten Gregor Cnapius har visserligen givit ett förträffligt, särskilt för hans nation avsett arbete i sin Polsk-latinsk-grekiska skattkammare. Men hos detta förtjänstfulla verk finner jag en trefaldig brist. För det första är inte på långt när alla polskans ord och vändningar samlade där. För det andra är de inte ordnade på det sätt, jag nyss uttalade såsom önskvärt (nämligen så, att enskildheterna alltid stämmer överens: egentliga betydelser med egentliga, bildliga med bildliga, föråldrade uttryck med föråldrade), i den utsträckning detta låter sig genomföras; på så sätt skulle bägge språkens egendomligheter och skönhet samt deras rikedom framträda i lika mått. Arbetet i fråga fogar till varje ord och talesätt i polskan en stor mängd latinska; återigen önskar jag en i detalj genomförd motsvarighet, så att de latinska uttryckens alla fina skiftningar överfördes till vårt språk (polskan). Härigenom skulle denna uppslagsbok bli en sannskyldig guldgruva, då det gällde att översätta vare sig från latin till polska eller omvänt. För det tredje saknar jag i Cnapius Skattkammare en större noggrannhet vid utarbetandet av talesättens ordningsföljd. Jag vill nämligen inte att de stuvas ihop hur som helst, utan början skall göras med formler för enkel historisk framställning, därefter lämpligen mer högstämda oratoriska uttryckssätt, därpå det poetiska språkbrukets ädlare eller stelare eller ovanligare vändningar samt slutligen föråldrade ord och uttryck. 222

26. En fullständig anvisning, hur en sådan allmän uppslagsbok skulle anläggas, uppskjuter vi emellertid till ett senare tillfälle. Inte heller vill vi här inlåta oss på det särskilda sätt, varpå »Förgården», »Ingången», »Palatset», »Skattkammaren» skall planläggas för att ofelbart förverkliga vårt syfte: språklig fulländning. Vid den speciella behandlingen av anordningen i klasser blir det på sin plats att häruti ingå på detaljer.

223

Tjugotredje kapitlet

Metod för den sedliga bildningen l. Vi har hittills talat om hur undervisning och studier i vetenskaper, fårdigheter och språk kunnat underlättas. Här kan vi lämpligen erinra om Senecas ord (ur 89:e brevet): »Sådana skall man icke lära sig utan redan kunna»; de är nämligen blott en förberedelse för något större, eller som han säger: »De är blotta medel, icke mål». Vad är då målet? Att beflita sig om sådan vishet, som höjer och stärker och förädlar. Detta är, vad vi ovan önskat under benämningen sedlighet och fromhet. Först genom sedlighet och fromhet blir vi i sanning höjda över den övriga skapelsen och förda närmare Gud. 2. Vi måste därför så långt möjligt se till att denna konst verkligen bibringar sann sedlighet och gudsfruktan och att sådan noggrant bestäms och införs i skolorna, så att dessa, som det heter, helt blir verkstäder, där människorna bildas. 3. Den sedliga bildningens konst har sexton huvudregler. Den första lyder: I. Alla dygder utan undantag skall inplantas hos ungdomen. Av det som är rätt och ärbart kan inget saknas, utan att en lucka uppstår och harmonin störs. 4. Il. Framför allt gäller detta de grundläggande s.k. kardinala dygderna: klokhet, måttlighet, tapperhet och rättrådighet. Det går nämligen inte an att uppföra en byggnad utan grundvalar; delarna skulle då endast hänga bristfälligt samman och inte få tillräckligt stöd underifrån. 5. III. Klokheten skall framgå ur en god undervisning, i det man lär sig känna dels de verkliga skiljaktigheterna tingen emellan, dels deras olika värden. Ty ett riktigt omdöme om tingen är all dygds rätta grundval. Klokt säger Vives: »Sann vishet är att oförvillat bedöma tingen, så att vi uppskattar vart och ett, sådant det verkligen är; inte eftersträvar det värdelösa, som om det var värdefullt, eller för224

smår det värdefulla, som om det skulle sakna värde; inte anmärka på det prisvärda eller prisa det klandervärda. Denna förvanskning av det sunda omdömet, att man inte ger var sak dess rätta värde, är upphovet till alla logiska misstag, till alla sedliga felsteg; det ges inget fördärvligare här i livet än att göra så. Människan måste därför, fortsätter han, redan från barndomen lära sig att hysa riktiga meningar om tingen, så att meningarna växer i mognad allt efter som hon blir äldre. Hon bör göra till sitt det som är rätt och fly det som är orätt, så att vanan vid ett riktigt handlande blir så gott som hennes andra natur.» 6. IV. Att iaktta måttlighet i mat och dryck, i sömn och vaka, arbete och vila, i tal och tystnad, det skall eleverna lära sig och det skall de vänjas vid under hela utbildningstiden. Här skall de unga alltjämt påminnas om den gyllene regeln »lagom är bäst» (»Nihil nimis» ), så att de ibland håller upp innan övermättnad och leda inställer sig. 7. V. Tapperhet skall de lära sig i självövervinnelse, att de betvingar sin lust att springa omkring i otid eller utöver den anslagna tiden och tyglar häftighet, grälsjuka och vrede. Grunden till detta läggs, om man vänjer dem att göra allt med förnuft i lidelse och överilning. Ty människan är ett förnuftigt väsen; därför bör hon vänja sig vid att låta sig ledas av förnuftet och vid varje handling tänka efter, vad, varför och hur något är rätt handlat - då blir hon i sanning sina gärningars herre. Nu är väl inte - åtminstone inte i allmänhet - barn mäktiga ett så väl överlagt och förnuftigt tillvägagångssätt, och därför ~r det av utomordentlig fördel vid deras uppfostran till styrka och självbehärskning, om de vänjs att göra andras vilja mer än sin egen, d.v.s. att i alla stycken på det beredvilligaste hörsammar dem som de har över sig. »Den som föder upp goda hästar>>, säger Lactantius, »lär dem först att lyda tygeln; den som vill göra folk av pojkar bör på samma sätt först vänja dem vid ögonblicklig lydnad.» Skulle vi inte ha rätt att vänta, att all befintlig förvirring i människolivet skall återföras till ett bättre tillstånd, om människorna lär sig att ömsesidigt ge efter för varandra och ändå i allt handlar efter egen övertygelse - och detta redan från tidigaste ungdomen? 225

8. VI. De unga skall lära sig rättrådighet, så att de inte sårar någon; de bör ge var och en sitt, sky lögn och bedrägeri samt visa sig tillmötesgående och vänliga. Härtill liksom till de förut nämnda dygderna skall de bildas, på så sätt som föreskrivs i de följande reglerna. 9. VII. Den slags tapperhet, ungdomen framför allt behöver, är dels ädel frimodighet i umgänge med människor, dels uthållighet i arbetet. Eftersom livet skall ägnas åt umgänge med människor och åt handling, måste gossarna läras att uthärda både människors blickar och varje slags ärbart arbete, så att de inte blir ljusskygga människohatare, inte heller lättingar, som till ingen nytta trampar jorden. Dygden ger sig tillkänna i handling, inte i ord. 10. VII. Ädel frimodighet förvärvas genom flitigt umgänge med anständiga människor och genom att givna uppdrag utförs i deras närvaro. Aristoteles hade uppfostrat Alexander, så att han vid 12 års ålder ledigt umgicks med alla slags människor, med konungar och med sändebud från konungar och folk, med lärda och olärda, borgare och hantverkare, och han kunde både tala och svara på ett passande sätt i varje förekommande ämne. Nu vill vi med vår universaluppfostran sätta alla i stånd att framgångsrikt göra på samma sätt, och därför måste regler för umgänget ges och praktiskt tillämpas, i det barnen i all anspråkslöshet får vara tillsammans med lärare, kamrater, föräldrar, tjänstefolk och andra och dagligen samtala om olika ämnen; lärarna skall se till, att den som ertappas med lättja, tanklöshet, tölpaktighet, framfusighet eller dylikt blir tillrättavisad. 11. IX. Uthållighet i arbetet förvärvar de unga, om de alltid har något för händer, det må vara lek eller allvar. Vad som görs eller i vad avsikt det görs, är likgiltigt, det viktiga är att något alls görs. Också i leken kan något läras, som gagnar i allvarets stund, då tid och omständigheter så fordrar. Då nu all verksamhet lärs genom att göra (som vi ovan sett), så lärs också arbete genom arbete: oavlåtlig - om än måttfull sysselsättning till kropp och själ övergår till verksamhetslust och 226

gör slutligen slö overksamhet odräglig. Så besannas Senecas ord: »Arbete är ädla själars livsluft». 12. X. Den med rättrådigheten besläktade dygden samt den glada beredvilligheten att hjälpa andra måste framför allt bibringas de unga. Vid vår fördärvade natur är häftat ett avsevärt fel, egenkärleken, i kraft varav man fordrar, att hänsyn tas så gott som uteslutande till en själv, utan att man bryr sig om vad som händer andra. Det är källan till mycken förbistring människor emellan, detta, att envar går helt upp i sina egna angelägenheter utan att ta någon hänsyn till det för allas bästa. Vi måste därför flitigt inskärpa hos de unga, vad·som är meningen med vårt liv, nämligen att vi inte blivit till för oss själva utan för Gud och nästan, dvs för det mänskliga samhället. Allvarligt övertygade om detta skall de redan från barndomen vänja sig att handla såsom Gud, änglarna, solen och alla högre skapelser: nämligen dikta och trakta efter att tjänande få gagna så många som möjligt. Så skulle vi nå ett tillstånd av lycka för såväl det enskilda som det offentliga livet: alla skulle samverka för det allmännas bästa samt kunna och vilja bistå varandra i allt. Men det kan och vill de, som rätt uppfostras därtill. 13. XI. Man måste börja med att utbilda dygderna, innan själen ännu tillägnat sig sedliga lyten. Ty även om man inte sår gott utsäde på en åker, frambringar den örter, men hurdana? Jo, ogräs av varjehanda slag. Har man emellertid för avsikt att bruka sin jord, så gör man det lättare och kan säkrare räkna på skörd om man plöjer, sår och harvar redan tidigt på våren. Över huvud taget är en_ i barndomen inplantad vana av ofantligt stor betydelse. Ty: Nytt kärl behåller länge den smak, varmed det är inpyrt.

14. XII. Dygderna lär man sig genom att alltid göra det, som är rätt. Vi såg i kapitlen 20 och 21, att vi genom att använda vår kunskapsförmåga inhämtar det, som är föremål för kunskap, och genom praktik lär oss det, som skall utföras i praktiken. Liksom 227

barn lär sig gå genom att gå, tala genom att tala, skriva genom att skriva, så skall de också lära lydnad genom att lyda, avhållsamhet genom att vara avhållsamma, sannfårdighet genom att tala sanning, uthållighet genom att hålla ut osv. De behöver endast föredömen i ord och exempel. 15. XIII. I föräldrar, sköterskor, lärare, kamrater måste barnen ha ständiga föredömen för ett ordentligt levnadssätt. Barn kanjämföras med små apor. Vad deser-gott som ontdet gör de gärna efter - även obedda. Och därför lär de sig att härma innan de begriper. Jag tänker nu lika mycket på levande exempel som på sådana, vilka hämtas ur berättelser; ja, jag tänker alldeles särskilt på de levande, eftersom de berör oss innerligare och starkare. Om alltså ärbara föräldrar samvetsgrant vakar över den husliga tukten, om lärarna, en andlig överklass, är mönster i goda seder, blir detta ett utomordentligt medel att kraftigt befordra ett sant sedligt liv hos lärjungarna. 16. XIV. Emellertid måste föreskrifter och levnadsregler följa med exemplen. Härigenom skall efterbildningsförsöken· beriktigas, fullständigas, få ökad stadga (jfr kap 21:IX). Sådana levnadsregler fås ur den Heliga skrift liksom även ur de vises utsagor. Exempel: Varför och hur skall man akta sig för avund? Hur skall man bepansra sitt bröst mot smärtor och livets alla olyckor? Hur skall man kunna iaktta måtta i glädjen, tygla vreden, bannlysa otillåten kärlek och dylikt? Allt måste likaväl anpassas efter ålder och andlig ståndpunkt. 17. XV. Vidare måste barnen samvetsgrant aktas för dåligt umgänge, så att de inte besmittas. Ty till följd av vår fördärvade natur fastnar det dåliga lätt och är så svårt att utrota. Därför måste varje tillfålle till förförelse med all makt hållas fjärran från de unga, eftersom det finns så gott om dåliga kamrater, orent tal, fadda och intetsägande böcker. Onda exempel är gift för själen, de må insmyga sig genom ögon eller öron. Farlig är även sysslolösheten: genom att gå sysslolösa lär sig unga vad dåligt är, eller så förfaller de till andlig slöhet. Det är därför av 228

vikt att ständigt sysselsätta dem, det må vara med allvarliga eller roliga saker. De får därför inte tillåtas att gå och slå dank .. 18. XVI. Och då vi näppeligen ser nog skarpt för att inte låta något ont smyga sig in, så är sträng tukt för visso av nöden som motvikt mot sedeslösheten. Ty vår fiende satan vakar, inte bara då vi sover utan också då vi är vakna, och när vi sår gott utsäde i själens åker, nästlar han sig in och strör ut sitt ogräs där också. Och slutligen erbjuder han sig också fördärvade natur frivilligt åt, så att det rent av blir nödvändigt att göra våldsamt motstånd mot det onda. Men sådant motstånd sker genom disciplin, dvs bannor och upptuktelse, ord och aga, alltefter omständigheterna, men alltid på bar gärning, så att det spirande sedliga lytet kvävs redan i sin brodd eller än hellre rycks upp med roten. Sträng tukt måste därför råda i skolorna, med hänsyn till uppförandet snarare än till kunskaperna; behandlade efter den riktiga metoden är de snarare ett nöje och en förlustelse. Om disciplin vidare i kapitel 26.

229

Tjugofjärde kapitlet

Metoden att ingjuta fromhet l. Fromheten är visserligen en Guds gåva och ges från ovan av mästaren och läraren, den Helige ande. Men i regel verkar Anden genom vanliga medel samt har utkorat föräldrar, lärare och kyrkans tjänare till sina medhjälpare, för att de med trogen omsorg skall vårda och vattna de små paradistelningarna (l Kor. 3:6-8). Under sådana förhållanden är det rätt och billigt att låta dessa Andens medhjälpare känna arten av sina förpliktelser. 2. Vi har redan ovan visat, vad som förstås med »fromhet». Sedan innebörden av trons och religionens föremål blivit klar, skall vårt hjärta veta att överallt söka Gud, den Skriften kallar fördold (Jes. 45:15), en osynlig konung (Hebr. 11:27), Gud, som dolt sig i sina verk såsom tillit till Guds ord; de hårdaste prov en människa kan utsättas för, osynligt närvarande i allt synligt, osynlig styr allt. Och sedan vi funnit honom, skall vi följa honom och då vi nått honom, ha vår glädje i honom. Det första är förståndets sak, det andra viljans, det tredje det tillfredsställda samvetets. 3. Vi söker Gud, då vi ger akt på gudomlighetens spår i allt skapat. Vi följer Gud, då vi helt överlämnar oss åt hans vilja, så att vi gör och säger det som behagar honom. Vi gläds i Gud då vi finner sådan ro i hans kärlek och nåd, att inget i himmel och på jord synes oss mer åtråvärt än Gud själv, inget skönare än kunskap om Gud, inget ljuvare än att prisa honom, ända till dess hjärtat löses upp av kärlek till Gud. 4. Vi har en trefaldig källa, varur vi öser en dylik sinnesförfattning. Det sker på tre sätt, som betecknar tre stadier. 5. Dessa källor är den Heliga skrift, världen och vi själva. Här har vi respektive Guds ord, hans verk och hans omedelbara ingivelse. Att kunskap om Gud och kärlek till honom står att hämta ur Skriften, är utom allt tvivel. Att fromhet kan väckas till liv även genom världen och ett vist betraktande av Guds 230

underbara verk i densamma, det betygar t.o.in .. hedningarna, som endast genom att betrakta världen fördes att vörda gudomen. Exempel härpå är en Sokrates, en Platon, en Epiktetos, en Seneca och andra, hos vilka denna känsla av kärlek var ofullkomlig och missvisande, som ju måste vara fallet med människor, som inte hade någon särskild gudomlig uppenbarelse att lita till. Men att de, som lät sig angeläget vara att söka gudskunskap ur hans ord och verk i förening, att de gripits av glödande kärlek till Gud, det ser vi hos Job, Elihu, David och andra fromma män. Hit syftar också betraktelsen av Guds särskilda försyn gentemot oss själva - hur underbart han skapat oss, hur han hittills uppehållit oss, hur han leder oss - så som David (Ps. 139) och Job (kap, 10) visar. 6. Sättet att hämta fromhet ur dessa källor är likaledes trefaldigt: eftertanke, bön och prövning. Dessa tre stycken gör teologen, säger Luther. Men de gör också den kristne i allmänhet. 7. Eftertanke, meditation, är att gång på gång uppmärksamt och andäktigt betrakta och betänka Guds verk, ord och välgärningar: hur allt beror blott på hans välbehag (han kan nu handla med oss eller låta oss handla själva), och på vilka underliga vägar den gudomliga viljans alla rådslut når, dit de syftar. 8. Bönen är vår flitiga, ja i viss mån beständiga längtan till Gud, den är vår bevekliga vädjan, att han i sin barmhärtighet måtte bistå oss och leda oss med sin Ande. 9. Prövning slutligen innebär, att vår tillväxt i fromhet oavlåtligen undersöks - antingen av oss själva eller av andra. Människors, djävulens och Guds strävanden syftar ditåt fastän på olika sätt. Ty också sig själv skall människan emellanåt pröva, för att få klarhet, huruvida hon står kvar i tron (2 Kor. 13:5) och hur nitiskt hon fullgör Guds vilja. Även av människorvänner som fiender- måste vi prövas. Detta sker, då våra ledare i fromhet genom vaken uppmärksamhet, genom öppna och hemliga efterforskningar söker få reda på hur långt vi fortskridit, och då Gud vid vår sida ställer en vedersakare, som lär oss att ta vår tillflykt till Gud och som visar oss, hur pass stor hans 231

kraft är i oss. Slutligen brukar Gud också skicka djävulen själv på oss, liksom denne även själv upphäver sig mot människan, för att det skall bli uppenbart, vad som finns i vårt hjärta. Allt detta måste vi därför lära den kristna ungdomen, så att de alla vänjer sig vid att i allt som är, sker och kommer att ske, upplyfter sina hjärtan till honom, som är den förste och den siste, och att i Honom allena finna ro till sina själar. 10. Den speciella metoden härför låter sig sammanfattas i 24 bud. l. Bibringaodet av fromhet måste ta sin början redan i späda barndomen. Det tjänar nämligen ingenting till att uppskjuta detta värv; tvärtom är detta rent av skadligt. Att det första skall göras först, det viktigaste med mest eftertryck, säger oss sunda förnuftet. Men vad går före fromheten, vad är viktigare än den? Utan den är varje övning till intet nyttig, då däremot gudaktigheten medför löften för detta liv och det tillkommande (l Tim. 4:8). Detta är det enda nödvändiga (Luk. 10:42), längtandet efter Guds rike; - om någon har omsorg därom, skall allt annat därjämte tillfalla honom. Men ett uppskov är farligt: fylls inte barnasjälen med kärlek till Gud och får livet levas en tid framåt utan någon hänsyn till det gudomliga, så kan en stillatigande missaktning för Gud liksom ett världsligt sinne lätteligen insmyga sig; att sedermera motverka denna brist på vördnad, denna världslighet, blir synnerligen svårt och det går i många fall inte alls. Därför säger profeten, då han klagar över gudlöshetens fruktansvärda fördärv hos sitt folk: Ingen är övrig, som Gud kan undervisa, utom de avvanda, som blivit avtagna från brösten; det vill alltså säga de små barnen (Jes. 28:9) Om de andra yttrar en annan profet, att de icke kunna bättras, så att de kunna göra något gott, vana som de är, att göra det onda (Jer. 13:23). 11. Il. Så snart de små kan bruka ögon, tunga, händer och fötter, skall de således lära sig att blicka mot himmeln, upplyfta sina händer, åkalla Gud och Kristus, böja knä för Guds osynliga majestät samt vörda det. Så oläraktiga i dessa stycken är ingalunda de små barnen som de föreställer sig, vilka är försumliga i denna viktiga sak och 232

som inte behjärta, hur nödvändigt det är att rädda oss undan djävulen, världen och oss själva. Kanske förstår Cte små till att börja med inte vad som görs, eftersom deras förstånd är tämligen outvecklat. Men det är av största vikt, att de får veta, att det de hålls till att göra, det måste göras. Ty sedan de genom att göra det lärt sig det, som skall göras, blir det lättare att bibringa dem det sedan följande, och de skall börja förstå, vad och varför det görs samt hur det görs riktigt. Allt förstfött - så bestämmer Gud - skall helgas åt honom; varför då inte också förstlingama av våra tankar, vårt barnsliga tal, våra rörelser och handlingar? 12. III. Då nu barnen kan utbildas redan som små, måste vi framför allt lära dem, att vi inte är till för detta livet, att evigheten är vårt sista mål, att jordelivet blott är en övergång, på det vi, väl förberedda, må värdigt få ingå i de eviga boningarna. Detta kan lätt meddelas och belysas med så alldagliga exempel, som hur barn i mer eller mindre späd ålder, hur ynglingar och gubbar rycks bort av döden och försätts till ett annat liv. Det måste upprepade gånger framhållas, så att de betänker, att ingen här kan få någon varaktig stad. 13. IV. De måste också upprepade gånger påminnas om att förnämsta målet för vår strävan här på jorden bör vara att rätt förbereda oss för det tillkommande livet. Det är dårskap att upptas av vad man snart åter måste lämna och försumma det, som följer oss ända in i evigheten. 14. V. Sedan kan man lära dem, att människorna härifrån ingår i ett dubbelt liv, ett saligt med Gud och ett osaligt i helvetet; båda är de eviga. Detta kan belysas med berättelsen om Lasams och den rike mannen; den enes själ fördes av änglar till himmeln, den andres av onda andar till helvetet. 15. VI. Vidare lär vi dem, att sådana är lyckliga, ja trefalt, fyrfalt lyckliga, som inrättar sig så, att de befinns värdiga att komma till Gud. 233

Ty utan Gud, ljusets och livets källa, finns blott mörker, fasa, kval och en evig död - som dock ej är död. För dem, som avviker från Gud och störtar sig huvudstupa i det eviga fördärvets avgrund, vore det bättre att aldrig ha blivit till. 16. VII. Vidare lär vi dem, att sådana skall åter komma till Gud, som här vandrat med honom. (Såsom Enok och Elias, medan de ännu levde; andra först efter döden; l Mos. 5:24 o. s. v.). 17. VIII. Att vandra med Gud är att ha honom för ögonen, frukta honom och hålla hans bud. Och detta är huvudsumman (Pred. 12:13); det är det, varom Kristus säger: »Ett är nödvändigt» (Luk. 12:42). Det skall alla kristna lära sig att ha för ögonen och i hjärtat, på det de aldrig med Marta må helt uppgå i detta livets bekymmer. 18. IX. Allt det de ser, hör, känner, gör och lider måste de följaktligen vänjas att omedelbart eller medelbart sätta i samband med Gud. Detta måste belysas med exempel. De som ägnar sig åt vetenskapligt arbete och ett kontemplativ liv bör göra detta så, att de betraktar Guds överallt uppenbarade makt, vishet och godhet och härigenom upptänds av kärlek till honom samt i denna kärlek förenas allt innerligare med honom, så att de aldrig i evighet kan slitas från honom. Kroppsarbetare åter, åkerbrukare, hantverkare o.d. skall sörja för bröd och övriga behov, så att de får sin bärgning. Men sin bärgning skall de ha därför, att de lugna och glada till mods må kunna tjäna Gud och täckas honom samt vara evigt förenade med honom. De som gör något i annat syfte, avviker från Guds vilja och från Gud själv. 19. X. De skall från barndomen lära sig att så mycket som möjligt syssla med sådant, som omedelbart för till Gud: att läsa den Heliga skrift samt utföra religiösa övningar och yttre goda verk. Bibelläsning väcker och befordrar tanken på Gud; religiösa övningar gör Gud närvarande för människan och förenar henne med Gud. Goda verk åter befäster detta förbund eftersom de 234

visar att vi i sanning vandrar efter Guds bud. Dessa tre stycken skall allvarligt anbefallas åt alla som är ämnade att blir Guds barn - och det gäller ju hela den genom dopet helgade kristna ungdomen. 20. XI. Därför är den heliga skrift A och O i alla kristna skolor. Det som Hyperlus säger, att teologen föds i skriften, det utför aposteln Petrus vidare, då han säger: »Guds barn födas av oförgängligt säde, Guds levande ord, som förbliver evinnerligen» (l Petr. l :23). I de kristna skolorna bör därför denna Guds bok stå framför alla andra böcker, på det (efter Timoteus föredöme) alla, alla kristna ynglingar, som från barndomen känner den Heliga skrift, må bli förda till frälsning (2 Tim. 3: 15) och näras av trons ord (l Tim. 4:6). Detta ämne har redan Erasmus vackert utvecklat i sin Paraklesis, eller uppmuntran till studium av den kristna filosofin: »Den heliga skrift anpassar sig lika efter alla. Den nedlåter sig till barnen och fogar sig efter deras ståndpunkt, i det den när dem med mjölk, hägnar och stöder dem och gör allt för dem, tills de blivit vuxna i Kristus. Men å andra sidan, såsom den icke försummar de ringaste, så är den också underbar för de högsta: för de små är den enkel, för de stora åter stor utöver alla mått. Ingen ålder, intet kön, intet stånd eller yrke avvisar den; - solen är inte så gemensam och allom uppenbar som Kristi lära. Den håller över huvud taget ingen på avstånd, utom den, som en ovän till sig själv håller sig på avstånd.» Han tillägger: »0, att bibeln dock finns översatt till alla folks alla tungomål, så att inte endast skottar och irer; utan även turkar och saracener kunde läsa och lära känna den! Må det så ske! O, att lantmannen vid plogen tog upp ett bibelord, att vävaren sjöng något ur Skriften i takt med sina inslag, att vandringsmannen förkortade vägens mödor med bibliska berättelser och att de kristnas alla ord var hämtade ur bibeln! Ty vi är i regeln sådana, som det tal vi föra i vardagslag. Må envar fullfölja, vad han kan, och uttrycka, vad han förmår. Den som är efter må ej avundas den som går före; den som har försprång må uppmuntra den, som kommer efter men icke förakta honom. Varför inskränka vi till några få den bekännelse, som är allas gemensamma egendom?>> Och mot slutet säger han ytterligare: 235

»Må vi alla, som i dopet svurit på Kristi ord- om blott vi svurit av hjärtat! - smekta av våra vårdarinnor! Ty intet blir så djupt och fast rotat som en ännu oberörd själs första intryck. Kristi namn borde vara det första, som barnet säger på sitt jollrande språk; ur evangelierna borde det få sin första bildning; och Kristus borde så framställas för de små, att de får honom kär. Med sådant skall de befatta sig, till dess de under tyst väckande har mognat till kraftiga män i Kristus. Lycklig den, som döden överraskar under sådan läsning! Må vi därför av allt vårt hjärta åtrå denna läsning, älska den, beständigt dröja därvid, hylla den ömt samt slutligen dö däri och förvandlas därtill; ty vår sedliga hållning ger ju prägeln åt våra studier.» Samme Erasmus säger i sitt kompendium i teologi: »Enligt min mening var det icke oriktigt att lära de heliga skrifterna ordagrant utantill, även om man ej begriper dem, såsom Augustinus förmenar» o.s.v.- Inte Aristoteles, utan Moses, David, Kristus skall ljuda i de kristna skolorna. Och vi får ombesörja, att bibeln blir lika tillgänglig som alfabetet för den åt Gud helgade ungdomen. Alla kristnas barn är heliga (l Kor. 7:14). Ty liksom hela vårt språk är sammansatt av ljud och bokstäver så är de gudaingivna skrifterna det material, varav religionens och gudsfruktans hela byggnad är uppförd. 21. XII. Det som inlärs ur Skriften skall ställas i samband med tron, kärleken och hoppet. Ty dessa tre är de högsta kategorier, till vilka allt det skall hänföras, som Gud värdigats uppenbara genom sitt ord. Ty somligt uppenbarar han, därför att vi skall veta det; somligt befaller han, på det vi skall göra det, och somligt slutligen lovar han oss, på det vi skall förvänta det av hans godhet i detta och det tillkommande livet. Och vi möter i Skriften inget, som ej kan ses ur en av dessa huvudsynpunkter. Att begripa detta skall alla lära sig, så att de förstår att klokt umgås med Guds ord. 22. XIII. Tro, kärlek, hopp skall bibringas i och för praktisk övning. Ty vi skall bilda praktiska och inte teoretiska kristna, och detta från första början, om vi vill ha barnen till att bli i sanning kristna. Religionen är liv, inte form. Dess livskraft kom236

mer därför till synes i dess frukter, liksom livsdugligt utsäde snart gror, då det anförtros åt en bördig jordmån. Därför.fordrar Skriften en verksam tro (Gal. 5:6) -motsatsen kallas död tro (Jak. 2:20) - och den kräver även ett levande hopp (l Petr. l :3). Därav kommer också det i lagen ofta förekommande ordet, att det som uppenbaras uppenbaras av Gud, på det vi må utföra det. Och Kristus säger: »Om I veten detta, saliga ären l, om I det gören» (Joh. 13:17). 23. XIV. Tro, kärlek och hopp bibringas lämpligen för praktiskt bruk, om man lär barnen - alla utan undantag - att orubbligt tro allt, vad Gud uppenbarar, att göra allt, vad han bjuder, och att hoppas allt, vad han lovar. Det är viktigt och måste flitigt inskärpas hos de unga, att om de önskar, att Guds ord blir en Guds kraft till salighet för dem, så skall de bära fram ett ödmjukt och hängivet hjärta, beredda att alltid, överallt och i alla stycken underordna sig Gud, ja redan underordnande sig honom. Solen uppenbarar med sitt ljus inget för den, som inte vill öppna ögonen, och framsatta rätter mätta ej den, som vägrar att äta därav; på samma sätt skulle också det gudomliga ljus, som bjuds själen, de befallningar, som givits för våra handlingar, ja med ett ord den salighet, som utlovats åt dem, som frukta Gud - allt skulle vara fåfängt, om vi inte omfattade det med beredvillig tro, glödande kärlek och fast hopp. Abraham, de troendes fader, trodde så också på det till synes otroliga och satte tillit till Guds ord; de hårdaste prov, en människa kan sättas på (att lämna sitt fädernesland och offra sin son) utförde han lydigt; och han hoppades, där det i.nte fanns något hopp - allt i trygg förtröstan på Guds löften. Och en sådan levande, verksam tro räknades honom till rättfärdighet. Alla som ger sig åt Gud, skall föras därhän, att de erfar detta hos sig själva och ständigt ger akt därpå. 24. XV. Allt som jämte den Heliga skrift meddelas den kristna ungdomen (alltså vetenskapen, konst, språk o. s. v.), skall behandlas som underordnat Skriften, så att de unga blir i stånd att överallt märka och klart inse, att allt, som ej har med Gud och det eviga livet att göra, är tomt sken. 237

Av de gamla prisas Sokrates, eftersom han förde filosofm från tomma och spetsfundiga spekulationer in på moralens område, och apostlarna bekänner, att de vill dra de kristna tillbaka från spetsfundiga, småaktiga undersökningar av lagen till Kristi ljuva kärlek (l Tim. 1.5-7 o. f.). Så har också några fromma teologer i nyare tid gjort; de har kallat sina samtida bort från intrasslade stridsfrågor (som varit mer nedbrytande än uppbyggande för kyrkan) och i stället har de hänvisat dem till samvetsvärd och praktisk kristendom. Om ändå Gud ville förbarma sig över mig och låta mig finna en allmängiltig metod, enligt vilken vi verksamt kunde lära de unga, hur allt som jämte Gud tar det mänskliga förståndet i anspråk skall föra över till Gud, hur alla jordelivets bestyr, vari världens barn invecklar och gräver ner sig, skall leda till ivrig strävan efter det eviga livet! Det blev en helig stege: genom allt, som är och sker, kunde själen på den fritt stiga uppåt till alltings högste och evige styresman, till urkällan för sann lycksalighet. 25. XVI. Att i yttre och inre måtto på det samvetsgrannaste betyga sin vördnad för religionen det skall alla lära sig, så att inte den inre känslan av vördnad må svalna genom frånvaro av yttre ceremonier eller genom att den yttre gudstjänsten inte genom frånvaro av hjärtats delaktighet bör urarta till hyckleri. Den yttre gudstjänsten är predikan om Gud, läsning och åhörande av hans ord, tillbedjan med böjda knän, psalmsång, sakramentens bruk och andra heliga offentliga eller enskilda handlingar. Den inre gudstjänsten åter innebär, att vi ständigt tänker på Guds närvaro, håller gudsfruktan och kärleken till Gud vid liv, försakar oss själva samt överlämnar oss i Guds hand, så att vi alltid är redo att göra och låta alldeles så, som Gud täckes. Yttre och inre måste förenas och får inte skiljas åt, och det inte blott därför, att det är rätt, att Gud prisas i vår kropp och vår ande, som ju är hans (l Kor. 6:20), utan därför, att ett åtskiljande är förknippat med fara. Yttre tjänst utan inre sanning avskyr Gud och säger: Vem fordrar dylikt av era händer (Jes. l: 13 m. fl. ställen)? Eftersom Gud är en ande, vill han tillbedjas i anda och sanning (Joh. 4:24). Men då vi inte är rent andliga väsen utan kroppsliga och timliga, så är det å andra sidan nödvändigt att våra sinnen understundom i yttre måtto 238

uppfordras att göra, vad som invärtes måste ske i anda och sanning. Och därför har Gud, då han mest fordrar det inre också instiftat det yttre och han vill se det iakttaget. Då nu Kristus själv befriat den nytestamentliga kulten från ceremonier och lärt människorna att tjäna Gud i anda och sanning, så bad han dock till Fadern med böjt huvud och framhärdade i sådant bedjande hela nätter igenom, besökte fromma sammankomster, åhörde och frågade de skriftlärda, predikade ordet, sjöng lovsånger o.s.v. Om vi således uppfordrar ungdomen till religion, måste detta ske helt, i inre såväl som yttre måtto, så att vi varken bilda hycklare (d. v .s. ytliga, förmenta, låtsade gudsdyrkare) eller svärmare (som frossa i drömmerier och som genom sitt förakt för den yttre gudstjänsten upplöser kyrkans ordning och anseende) och ej heller likgiltiga (hos vilka det yttre icke är någon sporre för det inre eller hos vilka det inre ej ger liv åt det yttre). 26. XVII. Vid de yttre verk Gud påbjudit skall vi träget vänja barnen, så att de sedan vet, att det är sann kristendom att visa fram sin tro i gärningar. Sådana verk är övningar i hovsamhet, rättvisa, barmhärtighet, tålamod, och de får aldrig underlåtas. Ty om vår tro inte bär sådana frukter, visar den sig vara död (Jak. 2). Men skall den bringa frälsning, så måste den vara levande. 27. XVIII. De skall också lära sig noga skilja mellan Guds välgärningar och hans domar, så att de förstår att rätt bruka allt och att ej missbruka något. Fulgentius indelar (i andra brevet till Gallas) Guds välgärningar i tre grupper. Några, säger han, skall vara i evighet, andra tjänar till evighetens förvärv, åter andra är avsedda endast för detta livet. Av första slaget är kunskapen om Gud, glädjen i den helige ande samt den våra hjärtan genomsyrande kärleken till Gud. Till andra slaget räknar man tro, hopp och barmhärtighet mot nästan. Till det tredje åter hälsa, rikedom, vänner och allt annat yttre som i och för sig gör en människa varken lycklig eller olycklig. Så kunde man också lära, att Guds domar eller tillrättavisningar är av tre slag. Några (som Gud beslutat skona i 239

evigheten) blir här på jorden hemsökta och får sitt kors att dra, på det de må renas och luttras (Dan. 11:35, Uppb. 7:14). En sådan var Lazarus. Andra skonas här för att straffas i evigheten, såsom den rike mannen. Hos åter andra börjar straffen här för att fortsätta i evighet, såsom fallet var med Saul, Aniokus, Herodes, Judas m.fl. Människorna skall därför lära sig att noga särskilja allt, så att de inte låter sig bländas av den jordiska lyckan och inte föredra det, som blott har betydelse för denna tid; de skall inte bäva så mycket för jordiska olyckor som fastmer för helvetet; de skall inte rädas mest för dem, som endast kan dräpa kroppen och som sedan inte har makt att göra något mera, utan i stället rädas för den, som sedan han dräpt, också har makt att kasta själen till helvetet (Luk. 12:4, 5). 28. XIX. De skall även erinras om att den säkraste vägen tilllivet är korsets väg; därför har Kristus, ledare in i livet, gått före på denna väg och han bjuder de andra att följa efter, och dem han älskar mest för han in på den vägen. Vår frälsnings hemlighet är fullbordad i korset och består i korset. Ty genom korset dödas den gamle Adam, på det att en ny efter Gud skapad människa må leva. Den Gud har kär, tuktar han därför och liksom korsfäster med Kristus, på det han må uppväckas med Kristus och sitta på Guds högra hand i höjden. Detta tal om korset, som är en Guds kraft till frälsning för dem som tror, är likväl en dårskap och en förargelse för köttet (l Kor. 1:18), vadan det är en bjudande nödvändighet att omsorgsfullt inprägla det hos de kristna. De måste inse, att de inte kan vara Kristi lärjungar, om de inte försakar sig själva, tar på sig Kristi kors (Luk. 14:27) och hela livet igenom är redo att följa, vart Gud vill föra dem. 29. XX. Man måste emellertid se till, att under det dessa lärdomar meddelas, inget av motsatt art kommer störande i vägen. D.v.s. man måste träffa anstalter, så att barnen inte ser och hör hädelser, falska eder, missbruk av Guds namn och andra gudlösheter. Vart de vänder sig skall de i stället överallt bevittna vördnad för en gudomlig ledning, aktning för religionen och omsorg om ett gott samvete. Går det annorlunda till, hemma eller i skolan, bör de bli varse, att det ej får passera os240

traffat utan att det allvarligt beivras. Ty om det är belagt med strängare straff att våldföra sig på Guds namn än att ej riktigt kunna regel hos Priscianus eller begå någon annan ytlig förseelse, så förstår barnen nog, vad de företrädesvis och i all synnerhet bör akta sig för. 30. XXI. Då vi i följd av världens och naturens fördärvade tillstånd aldrig uträttar så mycket som vi borde, och i fall vi åstadkommer en liten smula, vårt syndiga kött blott alltför lätt förfaller till självbelåtenhet och andligt högmod, så löper vår frälsning alltjämt den allra största fara - Gud står de högfårdiga emot - och alla kristna måste i tid få veta, att våra strävanden och goda verk (ofullkomliga, som de är) var ett intet, om icke Kristus - detta Guds lamm, som borttager världens synd, sonen, i vilken ensam fadern funnit ett gott behag - om inte_ Kristus kommer oss till hjälp med sin fullkomlighet. Honom allena måste vi därför anropa och lita till. Så skulle vi då ha bragt i säkerhet vårt hopp om vår egen och de våras frälsning, om vi bygger det på Kristus, hörnstenen, honom, som betecknar höjdpunkten av all fulländning i himmel och på jord och som tillika är trons, hoppets och vår frälsnings ende begynnare och fullkomnare. Honom sände fadern från himmeln, på det han - en Immanuel, en gudamänniska - skulle återförena oss med Gud. I mänsklig skepnad, levande ett heligt liv, skulle han ge ett föredöme i gudomlig vandel. I sin oförskyllda död skulle han försona världens skuld genom sig och med sitt blod rentvå oss från våra synder. Slutligen skulle han i sin uppståndelse visa, att han besegrat döden genom döden; och uppstigen till himmeln skulle han därifrån sända ned den Helige ande, underpanten på vår frälsning. Genom Anden bor han inom oss, som om vi var hans tempel; genom den styr han oss och för oss till frälsning, medan vi ännu kämpar härnere, till dess han en gång uppväcker oss till nytt liv och tar oss till sig, att vi må vara, där han är, och skådar hans härlighet. 31. Denne ende, allas evige återlösare jämte Fadern och den Helige Ande vare lov, ära, pris och härlighet från evighet till evighet. Amen. 241

32. Hur emellertid detta allt i detalj skall genomföras i klass efter klass, skall vi nu framställa.

242

Tjugofemte kapitlet

Om vi vill en fullständig reformering av skoloma enligt den sanna kristendomens sanna normer, måste hedningarnas böcker antingen helt och hållet slopas eller åtminstone behandlas med större försiktighet än hittills l. En oavvislig nödvändighet bjuder mig att vidare fullfölja ett ämne, som i föregående kapitel berördes blott i förbigående. Om vi nämligen vill ha sant kristna skolor, måste vi avsätta den stora skaran av hedniska lärare. Jag vill först ange de tvingande orsakerna härtill och sedan visa, vilken försiktighet vi bör använda gentemot dessa världens vise, så att icke desto mindre allt vad skönt de tänkt, sagt och gjort, också kommer oss till godo. 2. Det är kärleken till Guds ära och människornas välfärd, som vållar min nitälskan i detta avseende. Jag ser ju de yppersta kristna skoloma till namnet bekänna sig till Kristus men i övrigt endast ha sin lust i Terentius, Plautus, Cicero, Ovidius, Catullus, Tibullus, i sång- och kärleksgudinnor. Så kommer vi att känna världen bättre, än vi känner Kristus, och vi får i själva kristenheten leta efter kristna, eftersom alla bildade, t.o.m. mästarna i vetenskapen om gudomliga ting, teologerna, endast bär Jesu yttre drag, medan däremot Aristoteles och hela svärmen av hedningar gått dem i blodet och själen. Detta är ett fruktansvärt missbruk av den kristliga friheten och en skändlig profanering av densamma samt därtill en sak av stor fara. Och det av följande skäl. 3.1. Våra barn är födda för himmelen och pånyttfödda genom den Helige ande. Till medborgarskap i himmeln skall de därför alla bildas, och vi skall först och främst bibringa dem förtrogenhet med himmelska ting, med Gud, Kristus, änglarna, Abraham, lsak och Jakob o.s.v. Och det är välbetänkt, att detta sker före allt annat och att de övriga tills vidare sätts åt sidan. Ty dels är ju vårt liv så osäkert, och vi måste se till, att ingen till äventyrs rycks bort oförberedd, dels är de första intrycken de 243

starkaste, och de blir, i fall de är av helig natur, en säker grund för alla uppgifter, som senare möter livet. 4. II. Gud, som i så rikt mått drog försorg om sitt utkorade folk, hänvisade det likväl ej till någon annan skola än sina tempelhallar, där han själv skulle vara läraren, vi lärjungarna och profetiornas utsagor läroämnet. Så talar han genom Moses: »Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp.» (5 Mos. 6:4-7). Och genom profeten Jesaja: »Jag är Herren, din Gud, den som lär dig, vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra.» (Jes. 48:17). Vidare: »Skall icke ett folk fråga sin Gud?» (Jes. 8:19). Och Kristus säger: »l rannsakan skrifterna!» (Joh. 5:39). 5. III. Detta Guds ord är ett skinande ljus för vårt förstånd och det fullkomligaste rättesnöre för våra handlingar samt i båda fallen ett mer än tillräckligt stöd i vår skröplighet. Att så är, har han till fullo betygat i följande ord: »Se, jag har lärt eder stadgar och rätter... I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola de säga: >l sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk»> (5 Mos. 4:5, 6). Och hos Josua säger han: »Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både dag och natt ... Ty då skola dina vägar vara lyckosamma, och då skall du hava framgång.» (Josua. 1:8). Och hos David: >>Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen; Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis.» (Ps. 19:8). Aposteln slutligen säger, att all skrift, av Gud ingiven, är nyttig till undervisning, o. s. v., på det Guds människa måste vara fullbordad (Tim. 3:16, 17). Detta har också de visaste bland människor - nämligen de i sanning upplysta kristna- erkänt och bekänt. Såsäger Chrysostomos: »Vad som bör läras och icke läras, det ser vi i Skriften.» Och Cassiodorus: »En himmelsk skola, en undervisning för livet, en sanningens lärosal, en förvisso enastående vetenskap är Skriften. Den gri244

per lärjungarna med fruktbärande tankar istället för tomt och fagert tal.» 6. IV. Gud förbjuder emellertid uttryckligen sitt folk hedningarnas läror och bruk, då han säger: »I skolen icke vänja eder vid hedningarnas sätt» (Jer. 10:2), och: »Är det därför att ingen Gud finnes i Israel, som I gån åstad och frågen Baal-Sebub, guden i Ekron?» (2 Kon. 1:3) »Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de levande? Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet! Så skola förvisso en gång de nödgas mana, för vilka nu ingen morgonrodnad fmnes» (Jes. 8:19, 20). Och varför? Ja då all vishet är av Herren och förblir hos honom evinnerligen. »För vem har vishetens rot blivit röjd?» (Syr. l: l, 6.) »Nya släkten föddes och bodde på jorden, men klokhetens väg lärde de inte känna, de förstod inte hennes stigar. Man har aldrig hört om henne i Kanaan, inte sett henne i Teman. På samma sätt med Hagars ättlingar, köpmännen från Midjan och Teman: de sökte jordisk visdom, liksom legendberättarna och forskarna, men vishetens väg lärde de inte känna, de brydde sig aldrig om hennes stigar. Men han som vet allt känner henne ... Han utforskade vishetens hela väg och öppnade den för sin tjänare Jakob, för Israel, som hade hans kärlek.» (Baruk 3:20-23, 32, 37). »Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke.» (Ps. 147:20). 7. V. Ibland avföll hans folk från hans lag och lät sig lockas av människokonster. Då förehöll han dessa människor inte endast deras förblindelse- att de övergivit vishetens källa (Baruk 3:12) -utan även deras tvåfaldiga synd: att de »övergivit en källa med friskt vatten, och de hava gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten» (Jer. 2:13). Och genom Hosea klagar han över att hans folk lever i alltför stort samförstånd med hedningarna och tillägger: »Om jag än skriver mina lagar för honom i tiotusental, så räknas de ju dock för en främlings lagar.» (Hos. 8:12). Men vad annat gör väl dessa kristna, som dag och natt läser hedningarnas böcker men inte bryr sig om Guds heliga lag, som om den var något främmande, något som inte angår dem? Det är dock inget tomt ord detta, som ostraffat kan försummas, utan det är vårt liv; det betygar Gud (5 Mos. 32:47). 245

8. VI. Därför har den sanna kyrkan och Guds sanna dyrkare aldrig begärt någon annan skola än den, som vilar på Guds ord - och därur ösa de rikaste mått den sanna gudomliga visheten, som övergår all världslig. David vittnar: »Visare, än mina fiender äro, göra mig dina bud, ty de tillhöra mig för evig tid. Jag är klokare än mina lärare, ty jag beundrar dina vittnesbörd.» (Ps. 119:98, 99). Även Salomo, den visaste av dödliga, bekänner: »Ty Herren är den som giver vishet; från hans mun kommer kunskap och förstånd.» (Ords. 2:6). Syrak betygar i inledningen till sin bok, att hans vishet förvärvats genom läsning av lagen och profeterna. Därför de heligas jubel, då de ser ljus i Guds ljus (Ps. 36:10). »Saliga är vi, mitt folk Israel, ty vi vet vad som behagar Gud.» (Baruk 4:4). »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.» (Joh. 6:68). 9. VII. Alla tiders exempel visar, att så ofta kyrkan avvikit från dessa Israels källor, så har därigenom vållats splittring och villfarelser. Om den israeliska kyrkan är detta tillräckligt bekant genom profetemas klagorop. Vad angår den kristna, så framgår av historien, att så länge apostlarna och de apostoliska fådema enbart la sig vinn om evangeliets lära, led trons renhet intet avbräck. Men så översvämmade hedningarna i massor kyrkan; den ursprungliga glöden och nitälskan att skilja rent och orent svalnade, och därmed började hedningarnas skrifter läsas, till en början visserligen blott privat men snart också offentligt. Vilken oreda och förbistring i lärosystemet följde inte då! Kunskapens nyckel tappades bort, och det just av dem, som berömde sig av att uteslutande ha den i sin ägo. Så skapades i stället för trosartiklar stelnade tankebilder utan all ända. Härav söndring och stridigheter, vilkas slut vi ännu inte ser. Och i följd härav åter har kärleken svalnat och tron slocknat, och så har hedendomen under kristendomens namn levt upp på nytt och sitter nu vid styret. Ty Herren Jehovahs hotelse måste gå i fullbordan, att de som inte inser det angelägna i att tala efter Guds ord skall inte se morgonrodnaden (Jes. 8:20). »Ty Herren har utgjutit över eder en tung sömns ande och har tillslutit edra ögon ... och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i en förseglad bok» o.s.v., då de fruktat Gud efter människors bud och läror (Jes. 29:10-14). Det slår till punkt och pricka in på dem, 246

vad den helige ande säger om de hedniska fllosoferna, nämligen att de »förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.» (Rom. 1:21). Och därför, om kyrkan skall renas lyckosamt från ogräs, är bästa sättet att vi lämnar de vilseledande människopåfunden, återvänder till Israels källor, som är de enda rena, och överlämnar oss själva och våra barn åt Guds och hans ords lära och ledning. Då skall den förutsägelsen gå i fullbordan, att alla kyrkans barn skall vara lärda av Herren (Jes. 54:13). 10. VIII. Vi kristna, som genom Kristus blivit Guds barn, ett kungligt prästerskap och arvingar till det kommande riket, vår värdighet tillåter sannerligen inte, att vi och våra barn till den grad vanhedrar oss, att vi brukar så intimt umgänge med profana hedningar och finner behag hos dem. Ty visst brukar man ge konungars och furstars söner värdiga, visa och fromma män till lärare, inte snyltgäster, narrar och taskspelare. Och vi blygs inte för att låta sönerna av konungars konung, Kristi bröder, arvingarna till evigheten, fostras av gycklaren Plautus, den slipprige Catullus, den okyske Ovidius, den gudlöse hädaren Lucianus, den smutsige Martialis med flera av dessa herrar, som inte känner, inte fruktar den sanna guden? De, som själva levde utan hopp om ett bättre liv och endast vältrade sig i detta livs dy, de kan inte annat än dra ned också dem i smutsen, som ger sig i lag med dem. Ni har gått långt nog och övernog, Ni kristna; här måste till sist en gräns dras. Ty Gud kallar oss till något bättre, och det är rätt och billigt att hörsamma hans kallelse. Kristus, Guds eviga vishet, har i sitt hus öppnat en skola för Guds barn. Där är den helige ande själv ledare och högste styresman; lärare är profeterna och apostlarna, dessa sant visa, dessa heliga, som alla i ord och exempel klart visar vägen till sanning och frälsning; lärjungar är allena Guds utkorade, mänsklighetens förstfödda, köpta åt Gud och lammet, uppsyningsmän åter och väktare är änglar och ärkeänglar. Och allt vad där bjuds innesluter en vishet, som är sann, säker och fullkomlig vida utöver det mänskliga förståndets alla slutledningar och omfattar allt, som är till nytta för detta och det tillkommande livet. Ty Guds mun allena är den källa, varur den sanna vishetens alla flöden kväller fram; Guds ansikte allena är den

247

fackla från vilken det sanna ljuset utstrålar, Guds ord allena är den rot, varifrån kunskapens sanna grodd spirar upp. Saliga därför de som skåda Guds ansikte, som lyssnar till hans mun och upptar hans ord i sina hjärtan! Ty detta är den enda rätta och säkra vägen till sann och evig vishet; utom den ges ingen annan. 11. IX. Vi får inte med tystnad förbigå, hur allvarligt Gud förbjudit sitt folk att befatta sig med hedniska kvarlevor och vad som drabbat dem som lämnat denna hotelse utan avseende. »Och Herren, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig» etc. »Deras gudabeläten skolen I bränna upp i eld. Du skall icke hava begärelse till det silver och det guld som finnes på dem och icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må snärjas därav; ty en styggelse är det för Herren, din Gud. Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det att du icke också själv må bliva given till spillo.» (5 Mos. 7:22, 25, 26). »När Herren, din Gud, har utrotat de folk ... tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter deras gudar, så att du säger: På vad sätt höllo dessa folk sin gudstjänst? Så vill också jag göra. Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra. Du skall icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.» (5 Mos. 12:29, 30, 32). Efter segern påminde väl Josua dem härom och rådde dem att skaffa undan de främmande gudarna (Josua 24:23). Men de lydde icke, och så blev de hedniska kvarlevorna dem till en snara, så att de beständigt förföll till avguderi ända till båda rikenas undergång. Skall vi då icke låta varna oss av deras exempel och taga vårt förnuft till fånga? 12. Men böckerna är ju inga avgudabilder, kanske någon säger. Jag svarar: De är rester efter dessa hedningar, som Gud utrotat inför sitt kristna folk, alldeles som i Israel, men de är farligare ändå. Ty då lät de sig blott snärjas, vilkas hjärta blev dåraktigt (Jer. 10:14). Nu kan t.o.m. de visaste bedras (Kol. 2:8). Då var det blott verk av människohänder - såsom Gud brukar säga, då han förehåller avgudadyrkarna deras dårskap nu gäller det verk av mänsklig intelligens. Då fångades blicken av glansen från guld och silver; nu bländas själen av den världsliga vishetens 248

behag. Och någon förnekar fortfarande, att hedningarnas skrifter är avgudabilder? Vem gjorde då kejsar Julianus avfållig från Kristus? Vem slog påven Leo X med vanvett, så att han höll historien om Kristus för en dikt? I vad anda avrådde kardinal Bembo Sadoletus från att läsa bibeln (»Sådana barnsligheter passar inte för en stor man»)? Och vad är det som den dag i dag är kastar så många lärda italienare och andra i armarna på ateismen? Att det i en reformerad Kristi kyrka skall finnas människor, som låter sig lockas av den dödande stanken från en Cicero, en Plautus, en Ovidius o.a.! 13. Om nu någon skulle säga, att missbruk inte beror på saker utan på personer - det finns också fromma kristna, som inte tar någon skada av att läsa hedniska författare - så svarar jag med aposteln: »Vi vet visserligen, att ingen avgud finnes till i världen ... Dock, icke alla hava denna kunskap ... Sen likväl till, att denna eder frihet icke tilläventyrs bliver en stötesten för de svaga.» (l Kor. 8:4, 7, 9). Då Gud, i sin barmhärtighet bevarat många från fall, står vi likväl inte att ursäkta, om vi med vett och vilja fördrar sådana där lockelser till synd - jag menar dessa påfund av människors hjärna och av satans list - med deras fernissa av skarpsinne och skönhet. Ty det är dock visst, att många, ja de flesta, därigenom blivit förda från sina sinnen och snärjda i djävulens gam. Låt oss istället vara Gud hörsamma och inte låta avgudarna komma in i våra hus, icke ställa Dagon bredvid förbundsarken, icke förorena den vishet, som är ovanefter, med tillsatser av den jordiska, som är djurisk och djävulsk - med ett ord, icke reta Gud till vrede mot våra barn. 14. Kanske belyses detta av en liknelse, som Moses berättar. Nadab och Abihu, Arons söner, var nyblivna präster och hade kanske ännu inte blivit fullt hemmastadda i sin tjänst. Så tog de i stället för den heliga elden främmande, d.v.s. vanlig, eld i sina rökelsekar och bar fram för Herren. Men de blev slagna av Guds eld och föll döda ner inför Herren (3 Mos. 10:1 o.f.). Men vad är de kristnas barn annat än ett nytt andligt prästerskap, redan invigt att offra Gud andliga offer? (l Petr. 2:5). Om vi fyller deras rökelsekar, d.v.s. deras hjärtan, med främmande eld, prisger vi dem inte då åt Guds häftiga vrede? Eller är inte, 249

måste inte allt vara kristenheten främmande, som ingivits av en annan ande än Guds? Sådant är emellertid, enligt apostelns vittnesbörd, det mesta av de hedniska filosoferna och diktamas galenskaper (Rom. l :21, 22; Kol. 2:8, 9). Och diktkonsten har Hieronymus inte utan skäl kallat ett djävlamas vin, varmed satan berusar oförsiktiga sinnen, försänker dem i dvala och invaggar dem i vidunderliga meningar, farliga frestelser och avskyvärda lustar. För sådana djävulens trolldrycker bör vi följaktligen ta oss till vara. 15. Om vi inte följer den Gud, som ger oss dessa säkra råd, så skall i domen uppstå emot oss dessa efeser, som, så snart den gudomliga vishetens ljus strålade dem till mötes, brände alla sina förvetna böcker, då de såsom kristna inte längre hade något att lära av dem (Apg. 19:19). De gamla grekerna gäller väl för världens visaste folk och har lämnat efter sig filosofiska verk och diktalster avfattade på ett konstrikt språk. Och ändå har våra dagars grekiska kyrka vid äventyr av bannlysning förbjudit sina anhängare att läsa dem. Detta är orsaken till att Gud allt hitintills bevarat den grekiska kyrkan från antikristliga villfarelser, då den annars till följd av barbaremas inbrott, skulle råkat i stor okunnighet och vidskepelse. I detta stycke är den verkligen ett föredöme för oss. Må vi på samma sätt söka skingra det villfarelsemas mörker, som dröjer kvar efter hedendomen. Men därjämte måste ett vidgat studium av de heliga skrifterna införas. Ty endast »i Guds ljus se vi ljus» (Ps. 36:10). »l av Jakobs hus, kommen, låtom oss vandra i Herrens ljus.>> (Jes. 2:5). 16. Vi vill därför undersöka, med vilka argument det mänskliga förståndet, slingrande sig som en orm, uppreser sig häremot för att slippa fångas under trons lydnad och överlämna sig åt Gud. Invändningar av följande slag kan göras: 17. (l) »Stor är den vishet, som finns nedlagd i filosofers, talares och diktares skrifter.» Jag svarar: Värdig mörkret är den, som vänder sina ögon från ljuset. För nattugglan förefaller visserligen skumrasket, som det skulle vara ljusa dagen, men de för ljuset skapade varelserna uppfattar saken annorlunda. Du dåre, som söker det klara ljuset i mänskliga spekulationers 250

mörker, rikta blicken uppåt! Från himmeln kommer det sanna ljuset, från ljusets fader. Om något glänser och lyser här i världen så är det gnistor, som väl skimrar och tycks vara något för dem, som bor i mörkret. Men vad är sådana gnistor för oss som fått brinnande facklor, Guds klart strålande ord, i händerna? Ty behandlar de naturen, så berör de endast kärlet med sina läppar, men innehållet kommer de inte åt. Men i den Heliga skrift avslöjar naturens behärskare själv sin skapelses stora hemligheter när han framlägger de första och sista grunderna för allt skapat, synligt såväl som osynligt. Talar filosoferna om moral, så gör de på samma sätt som de fåglar, vilka fått vingarna bestrukna med lim; de rör sig, men med stor ansträngning och de kommer inte ur stället. Men Skriften har dels äkta beskrivningar på dygderna, dels skarpa förmaningar, som går genom märg och ben, dels levande exempel för allt. Dem som hedningarna skall lära fromhet, dem lär de i stället vidskepelse - de har ju ingen sann kunskap vare sig om Gud eller hans vilja. »Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig.» (Jes. 60:2). Låt det därför stå ljusets barn fritt att ibland gå till mörkrets barn, på det de må se skillnaden och själva gladare vandra ljusets väg men beklaga de andras mörker. Men det är en förblindelse, som ej får tålas, det är en hädelse mot Gud och våra egna själar att föredra dessa människors gnistor framför vårt ljus. »Vad tjänar det att tillta i världslig lärdom och försvagas i gudomlig, att jaga efter bräcklig påfund och försmå de himmelska undren? Vi bör ta oss till vara för sädana böcker och undvika dem av kärlek till den Heliga skrift, dessa böcker, som på ytan utmärker sig för ett glänsande språk men invärtes saknar dygd och vishet», säger !sidor. Det betyget får de böckerna! De är skal utan kärna. Filip Melanchthon bedömer dem på följande sätt: »Vad lär oss i allmänhet filosoferna - även de bästa av dem - annat än att hysa förtroende och kärlek blott till vår egen person. I sin skrift: De finibus bonorum et malorum (Om det högsta goda och onda), värderar Cicero allt slags dygd efter kärleken till oss själva. Vad det finns mycket svulst och högfärd hos Platon! Det förefaller mig, som om själen lätteligen skulle kunna ta skada av den platonska äregirigheten, om den, som redan av naturen är högtflygande och lidelsefull, hänger sig åt att läsa Platon. Aris251

toteles lärosätt utmärker sig över huvud taget för en viss grälsjuka, till följd att vi inte ens anser honom värd den högsta platsen bland författarna i moralfilosofi o.s.v. (Kompendium i teologi, avdelningen om synden). 18. (2) Vidare säger man: »Om också de hedniska skriftställarna icke undervisa riktigt i teologi, så lär de oss dock filosofi; och sådan får vi ej i bibeln, vars mål endast är vår frälsning.» Jag svarar: »Guds ord är vishetens brunn; och det eviga budet är hennes källa» (Syr. l :5 *). Sann filosofi är ingenting annat än sann kunskap om Gud och hans verk och den kan vi inte inhämta bättre någonstans än ur Guds mun. Därför säger Augustinus, i det han lovprisar den Heliga skrift: »Här finns filosofi, då ju allt skapat har sin grund i Gud, skaparen. Här finnes logik, ty sanningen, den förnuftiga själens ljus, är Gud allena. Här finnas också ypperliga regler för statens välfård, ty staten bevaras bäst på grundvalen av förtroende och fast endräkt, när det allmänna goda hålls i helgd; men det högsta och sannaste goda är Gud.» Ja, det har i våra dagar blivit sagt, att grunden till alla filosofiska vetenskaper och läroämnen framställs sannare i Bibeln än annorstädes. Vi måste därför beundra den helige ande såsom lärare: då han först och främst söker undervisa oss om det osynliga och eviga, så avslöjar han samtidigt grunderna för natur och konst och ger normerna för allt vist tänkande och handlande. Av allt detta finns knappast en skymt hos hedningarnas filosofer. Om alltså mången teolog mycket riktigt skriver: Salomos härliga vishet berodde på att han införde Guds lag i hemmen, skolorna och palatsen, varför skulle vi inte hoppas, att den salomonska (d.v.s. den sanna och himmelska) visheten skulle hålla sitt intåg även hos oss, i fall vi hos de unga inskärpte Guds lag i stället för hedningarnas skriverier och i fall vi ifrån den härledde regler för alla livets skiften? Vi vilja därför sätta in våra krafter på att allt, som kan göra oss visa, finns till hands för oss, även i denna yttre så att säga borgerliga vishet, som kallas filosofi. Ty visst var det bittra tider, då Israels barn måste fara ner till de filisteerna, när de ville ha sina plogbillar och hackor slipade, eftersom ingen smed fanns i hela Israel (l Sam. 13:19 och 20). Men måste israelerna alltid förbli i sådant trångmål och betryck, helst som 252

detta medför åtminstone en olägenhet: liksom filisteerna väl satte israelernas redskap i stånd men ingalunda gav dem några svärd, så förser också den hedniska filosofm oss med allbekanta förnuftsslut och oratoriska blomster men inte med svärd och spjut för att bekämpa gudlöshet och vidskepelse. Låt oss istället önska tillbaka Davids och Salomos tider, då filisteerna låg slagna till marken och Israel härskade och gladdes över sitt goda. 19. (3) »Men de som studerar latin måste åtminstone för stilens skull läsa Terentius, Plautus m. fl.» Härpå svarar jag för det första: Skall vi således föra omkring våra barn på krogar och bordeller och sådana kloaker, för att de skall lära sig tala? Ty vart för Terentius, Platutus, Catullus, Ovidius m.fl. de unga annat än till dylika smutsiga ställen? Och vad skildrar de annat än upptåg och gyckel, gillen och dryckeslag, kättja och otukt, vrede och svek och sådant, som en kristen varken borde se eller höra, även om det händelsevis kom i hans väg. Inbillar vi oss kanske, att människan inte redan är tillräckligt fördärvad i sig själv, så att vi utifrån måste visa henne bilder av alla slags styggelser, ge henne fnöske och pust i hand och liksom med berått mod störta henne i fördärvet, då vi kommer åt?- Man säger: »Icke allt är dåligt hos dessa författare.» Jag svarar: Men det onda fastnar alltid lättare. Det är därför synnerligen farligt att släppa ungdomen dit, där gott och ont förekommer om vartannat. Ty de som vill bringa någon om livet brukar inte skänka i giftet obemängt, och de kunde väl inte heller så ge sin ovän det, utan de blandar in det i den läckraste mat och dryck, men giftet utövar likväl sin verkan och dödar den, som tar in det. Alldeles så behöver också den gamle mandråparen, om han vill snärja någon, listigt sockra sina avgrundsgifter med poesi och fagert tal, och vi, som vet, att så är, skulle icke vi korsa hans skändliga planer! -Man invänder: »Icke alla är uslingar. Cicero, Vergilius, Horatius m. fl. är ärbara och allvarliga.» Jag svarar: Och ändå är även de blinda hedningar, som vänder läsarnas hjärtan från den sanne guden till sina gudar och gudinnor, till Jupiter, Mars, Venus, Fortuna och vad de nu heter, dessa uppdiktade gudomligheter. Gud har ju sagt till sitt folk: »Och andra gudars namn skolen I icke höras i din mun.» (2 Mos. 23:13). Vidare, vilket 253

kaos finns inte där av vidskepelse, villfarelse och världsliga begär, allt i brokig motsägelse inbördes! Med en helt annan ande än Kristi fylla de sina lärjungar. Kristus kallar bort från världen, dessa försjunka i världen; Kristus lär oss självförnekelse, de åter självkärlek; Kristus manar till mildhet, de anbefalla stolthet; Kristus söker de saktmodiga, de gör människan hård; Kristus anbefaller duvoenfald, de lär förslagenhet på tusen sätt; Kristus råder till blygsamhet, de frossar i tvetydiga skämt; Kristus älskar de enfaldiga, de är misstänksamma, stridslystna och halsstarriga. Och för att sluta med dessa få ord av aposteln: »Vilken gemenskap har ljus med mörker? Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror?» (2 Kor. 6:14, 15). Träffande säger också Erasmus (i sina Liknelser): »Från vissa blommor avhåller sig bina. Så skall man inte heller röra vid en bok, där stinkande åsikter uttalas.>> Och på ett annat ställe: »Alldeles som det är säkrast att ligga i klöver, eftersom inga ormar brukar gömma sig där, så bör man befatta sig endast med sådana böcker, där man ej behöver frukta något gift.» 20. (Andra svaret.) Men för övrigt: På vad sätt utmärker sig dessa profana skriftställare framför våra religiösa? Förstår de sig ensamma på ett väl valt uttryckssätt? Den mest fulländade språkkonstnären är den som ingivit språket, är Guds ande, vars ord är ljuvare än honung, skarpare än ett tveeggat svärd, starkare än elden, som smälter metallen, tyngre än den hammare, som krossar klippblock, vilket allt Guds heliga erfar och förkunnar. Förtäljer hedningarna ensamma tänkvärda berättelser? Vår bok är rågad av mera sanna och utom all jämförelse mera underbara berättelser. Innehåller kanske blott de troper, bildliga uttryck, anspelningar, allegorier, gåtor och kärnspråk? Höjdpunkten i allt detta är nådd hos oss. Det är osund inbillning att föredraga Abana och Parpar vid Damaskus framför Jordan och Israels vattenflöden (2 Kon. 5:12). Skumögd måste den vara som finner större välbehag i åsynen av Olympen, Helikon och Paroassus än av Sinai, Tabor, Hermon och Oljeberget. Okänsligt för välljud måste det öra vara, som tjusas mer av Orfevs, Homeros, Vergilius lyra än av Davids harpa. Fördärvad den gom, där nektar och ambrosia och den kastaliska källans vatten sma254

kar bättre än sann himmelsk manna och Israels källor. Förvänt det hjärta, som gudars och gudinnors, musers och gratiers namn bereda större glädje än de tillbedjansvärda, mångåkallade benämningarna på Gud, vår Frälsare och den Helige andes mångahanda gåvor. Blint måste det hopp vara, som hellre vandrar på Elysiums fält än i Paradisets trädgårdar. Ty å ena sidan är allt blott en myt, en skugga av sanningen, å den andra är allt verklighet, själva sanningen. 21. (Tredje svaret.) »Men antag, att hedningarna har en konstnärlig form, lämplig att övertas av oss, att de har oratoriska uttryck, ordspråk och vackra moraliska sentenser; bör vi inte för dessa stilistiska förtjänsters skull låta våra barn läsa dem? Är det inte tillåtet att plundra egyptierna och frånta dem deras prydnader? Det är inte endast tillåtet utan rent av påbjudet av Gud (2 Mos. 3:22). Ty med rätta tillhör all hedningarnas egendom kyrkan. Vi måste därför gå och ta den. Jag svarar: Manasse och Efraim gick med vapen i hand för att erövra hedningarnas land åt Israel, men endast männen gick åstad; de icke vapenföra lämnade de hemma på en säker plats (Josua 1:14). Detsamma skall vi göra. Vi vuxna män, som redan är stadgade i bildning, omdöme och kristlig gudsfruktan, vi åtar oss att beröva de hedniska författarna deras vapen. Men ungdomen vill vi inte utsätta för en sådan fara. Ty hur vore det om fienderna nedgjorde eller sårade vårt unga manskap eller förde det bort i fångenskap? Tyvärr ser vi sorgliga exempel på hur många den hedniska filosofin dragit bort från Kristus och störtat i gudsförnekelse. Säkrast vore alltså att sända ut väpnade förposter, som fråntar de av Gud förbannade allt deras guld och silver och vad värdefullt de har samt fördelar det bland Herrens arvtagare. Måtte Gud uppväcka hjältar, som samlar alla formskönhetens blomster i dessa ödemarker och omplantera dem i den kristna filosofins örtagårdar, så att vi här hemma inte får något övrigt att önska. 22. (Fjärde svaret.) Om slutligen en eller annan av hedningarna själva skulle få tillträde, så må det vara Seneca, Epiktetos, Platon och sådana lärare i dygd och sedlighet, hos vilka inte så mycket av villfarelse och övertro finns. Detta råd gav den store Erasmus, som talade för att den kristna ungdomen borde upp-

255

fostras i själva de heliga skrifterna, och som slutligen bifogade: »Vill man befatta sig med profana skrifter, skulle jag önska att man företrädesvis sysselsatte sig med dem, som har största frändskapen med de heliga» (Kompendium i teologi). Men det vore lämpligt att inte sätta dem i händerna på de unga, förrän själarna blivit stadfåsta i kristendomen och böckerna underkastats en sovring, i det gudanamn och allt, som smakar vidskepelse, avlägsnas. Gud tillät nämligen Israels barn att äkta hedniska jungfrur på det villkor, att dessas hår rakades och deras fingernaglar klipptes (5 Mos. 21:12). Må man därför inte missförstå mig. Jag förbjuder inte genom lag de kristna att läsa, vad hedniska författare skrivit, som om jag inte kände till den himmelska företrädesrätt, i kraft varav Kristus tillförsäkrar sina trogna - men väl att märka endast de redan troende! - att oskadda kunna umgås även med ormar och gift (Mark. 16:18). Utan jag vill blott, att försiktighet skall iakttas, och jag ber och besvär, att Guds små barn, som ännu är svaga i tron, inte må prisges åt dessa ormar samt att man inte i tanklös tillförsikt må ge dem tillfälle att ösa gift. Med Guds ords rena mjölk skall Guds barn näras, säger Kristi ande (l Petr. 2.2, 2 Tim. 3:15). 23. (4) Vidare säger de som tanklöst för satans sak mot Kristus: »Bibelns böcker är för svåra för de unga. Därför bör de få läsa annat, tills deras omdöme hunnit mogna.» (Första svaret.) De som talar så känner varken Skriften eller Guds godhet, vilket jag vill bevisa på trefaldigt sätt. För det första: Bekant är historien om den berömde musikern Timoteus. Mer än en gång skall det ha hänt, att då han antog någon ny lärjunge, frågade han först, om denne redan lärt sig de första grunderna hos någon annan. Svarade lärjungen nej, åtog han sig honom mot ett billigt honorar. Svarade han däremot ja, fördubblades priset av det skäl, att mästaren fick dubbelt upp att göra: både arbeta bort det som var felaktigt inlärt och ge den sanna konsten. Nu har vi ju Jesus Kristus, läraren och mästaren för hela mänskligheten, den enda vi får söka, och han säger: »Låten barnen komma till mig och förmena dem det icke» (Mark. l 0:14). Och vi skulle ändå envisas att mot hans vilja leda dem till andra? Är vi kanske rädda att Kristus har för litet att göra, att det är alldeles för lätt för honom att lära männi256

skobarnen sin moral? Och skall vi därför först släpa dem till och från andra anstalter och som jag nyss sa ut och in på krogar och lastens nästen och sedan kasta de sålunda fördärvade och nersmittade i armarna på Kristus, för att han skall göra om dem? Men vilka blir lidande på det, om inte just dessa stackars unga, som till på köpet är utan skuld till sin olycka? Antingen får de kämpa hela livet för att glömma det, som bibragtes dem i barndomen, eller också förskjuts de helt enkelt av Kristus och överlämnas åt djävulen i och för vidare undervisning. Ty det som är invigt åt Molok, måste inte det vara en styggelse för Gud? Det är förfårligt men blott alltför sant. Vid Guds barmhärtighet ber jag, att den kristna överheten och kyrkans styresmän äntligen på allvar vidtar åtgärder för att den kristna ungdomen, som är född åt Kristuts och genom dopet helgat åt Kristus, inte vidare må offras åt Molok. 24. (Andra svaret.) Det är falskt, vad man ständigt får höra, att Skriften är alltför hög och övergår barnaårens fattningsförmåga. Kanske Gud inte förstod, hur hans ord skulle anpassas efter vårt förstånd? (5 Mos. 31:11, 13). Betygar inte David, att Herrens ord gör de enfaldiga (märk väl: de enfaldiga!) visa? (Ps. 19:8). Säger inte Petrus, att Guds ord är mjölk för Guds nyfödda barn (l Petr. 2:2), på det de därigenom må växa och tillta? Den finaste, bästa och hälsosammaste himlamjölk, himmelsk näring för Guds nyfödda är Guds ord! Varför skall vi då säga emot Gud? Hedningarnas läror är ett hårt tilltugg, som fordrar tänder och som även ibland förstör dem. Därför inbjuder den Helige ande genom David de små till sin skola: »Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder Herrens fruktan» (Ps. 34:12). 25. (Tredje svaret.) Slutligen tillstår jag gärna, att det verkligen finns djup i Skriften, men det är sådana djup, där elefanter går under men lamm simmar, som Augustinus så vackert säger, då han vill ange skillnaden mellan å ena sidan denna världens visa, som förmätet kastar sig på Skriften, och å andra sidan Kristi barn, som går tillläsningen därav med ödmjukt och läraktigt sinne. Och inte behöver man väl genast ge sig ut på öppna havet! Man kan vidga färden så småningom. Först kan man hålla 257

sig utmed katekesens kuster, sedan vada omkring på grund, i det man läser bibliska berättelser, sedespråk och sådant, som inte går över ens förstånd utan som förbereder för det större, som komma skall. Ty därefter bli de unga i stånd att segla ut efter trons hemligheter. Så skall de som sedan barndomen blivit undervisade i Skriften lättare kunna bevaras undan världsliga förföljelser samt visas till salighet genom tron på Jesus Kristus (2 Tim. 3:15). Ty hos den, som hänger sig åt Gud och sittande vid Jesu fötter lyssnar till visheten från ovan, hos honom skall förvisso nådens ande dra in för att tända den sanna kunskapens ljus och visa frälsningens väg i strålande klarhet. 26. Jag förbigår med tystnad, att de nämnda hedniska författama (Terentius, Cicero, Vergilius m.fl.), som man trugar på den kristna ungdomen i stället för bibeln, just är sådana, som bibeln utropas för att vara, nämligen svåra och föga begripliga för de unga. Ty de är inte skrivna för barn utan för människor med moget omdöme, tillhörande det offentliga livets skådebana. Det ligger därför i sakens natur, att de ej kan gagna andra än sådana. En vuxen man med den vuxnes intressen får därför säkerligen mer behållning av ett enda stycke i Cicero, än en skolgosse skulle ha, om han aldrig så noga lärde sig hela Cicero utantill. Varför då inte uppskjuta studiet av dessa författare till lämplig tid, om de nu över huvud skall studeras? Det måste emellertid tas i noggrant övervägande, vad jag redan sagt, nämligen att de kristna skoloma skall bilda medborgare för himmeln och inte för denna världen samt att lärarna därför måste vara i stånd att bibringa mera himmelskt än jordiskt, mera heligt än profant. 27. Jag slutar därför med änglaorden: »Ett mänskligt hus kan inte bestå på den plats, där den högstes stad begynner att visa sig» (4 Esra 10:54•). Och om Gud vill, att vi skall vara rättfärdighetens träd och en Jehovas plantering, honom till pris (Jes. 61:3), så måtte väl inte våra barn behöva stå som telningar i Aristoteles, Platons, Plautus eller Ciceros plantskola. För övrigt har jag redan citerat bibelspråket: »Var planta, som min • 4 Esra finns ej i den luterska bibelöversättningen men i Vulgata 3-14 ingående i Sions klagan.

258

himmelske Fader icke har platerat, skall ryckas upp med röttema.» (Matt. 15:13). Bäva därför, eller sluta med att prata och uppresa dig mot Guds kunskap (2 Kor. 10:5).

259

Tjugosjätte kapitlet

Om disciplinen i skolan l. Fullt riktigt är ett i Böhmen brukligt ordspråk: »En skola utan disciplin är som en kvarn utan vatten». Ty berövar man en kvarn vattnet, stannar den. Saknas disciplin i en skola, råkar likaledes allt i stockning. Och som ett för skörden fördärvligt ogräs växer upp i en åker, om den inte rensas, så går det även med unga träd som inte beskärs: de förvildas och skjuter onyttiga rotskott. Därav följer emellertid inte, att skolan skall vara ett hemvist för gräl och hugg och slag, men där skall förefinnas vaksamhet och uppmärksamhet från både lärares och lärjungars sida. Vad är nämligen disciplin a1mat än det osvikliga medlet att verkligen få lärjungarna till att vara lärjungar?

2. Det är därför på sin plats, att ungdomens fostrare lär känna disciplinens mål, dess föremål och dess form, så att de får veta varför, när och hur en tillbörlig stränghet efter konstens regler skall tillämpas. 3. Först och främst torde alla vara ense om att disciplin skall tillämpas mot dem, som gör sig skyldiga till felsteg. Detta dock ej på grund av det, de redan företagit sig - vad som är gjort, kan inte göras ogjort - utan för att så ej mera skall ske. Den måste därför utövas utan vrede, häftighet eller hat; i stället bör den övas enkelt och naturligt, så att den, mot vilken den används, märker, att det sker till hans bästa och i följd av ett faderligt sinnelag hos hans överordnade; - då skall han även ta emot den som den sjuke ett av läkaren ordinerat bittert läkemedel. 4. En strängare skoldisciplin skall emellertid tillämpas med hänsyn inte till kunskaperna utan till uppförandet. Ordnas studierna riktigt, är de i sig själva en lockelse - det har vi redan visat - och genom sin egen sötma drar de alla till sig (med undantag blott av de abnorma). Sker det annorlunda, så är det lärarnas, inte lärjungarnas fel. Och kan vi inte fängsla de ungas intresse, så vädjar vi säkerligen förgäves till våldsamheten. Hugg och 260

slag förmår inte bibringa kärlek till kunskaper, men de alstrar motvilja och avsmak därför. Om därför de unga kanner leda vid studierna, bör denna sjukdom snarare hävas genom diet och därpå följande välsmakande läkemedel än ytterligare skärpas genom bittra medel. Himmelens sol ger oss exempel på sådan klokhet. Hon gjuter inte redan tidigt på våren sina strålmassor över de unga, späda plantorna; hon ansätter och förbränner dem inte från första början med sin glöd. Utan hon värmer dem. sakta och oförmärkt. ger dem stadga och styrka, och först sedan de vuxit upp och när frukt och frö är stadda i mognad, då bestrålar hon dem med sin fulla kraft. Liknande omtanke lägger trädgårdsmästaren i dagen, i det han behandlar unga och späda träd mera skonsamt och ömt och inte använder skrapjärn, skära och kniv på dem, innan de tål skåror. Och då lutans, harpans eller lyrans strängar är ostämda, slår inte musikern till dem med knytnävarna eller något annat tillhygge, och ej heller kastar han dem i väggen, utan han använder sin konst, till dess harmonin är återställd. På samma sätt måste vi förhålla oss till de själar, som skall bringas till harmoni och till att älska studierna, såvida vi inte vill göra de likgiltiga motsträviga och de slöa rent av till idioter. 5. Om det ändå ibland behövs en eggelse, kan en sådan åstadkornmas mycket bättre på andra vägar än genom stryk: än genom skarpare ord eller offentligt klander, än genom att berömmande visa hän på andra: »Se, vad den och den är uppmärksam! Hur han uppfattar allt riktigt! Men du sitter och slöar.» Ibland måste man sätta fart i de tröga genom att skratta åt dem: »Ack, du enfaldige, begriper du inte något så enkelt? Är du andligen frånvarande?» Man kan också för varje vecka eller åtminstone varje månad anordna tävlingar om första platsen eller högsta betyget, något som jag på annat ställe angivit. Man får blott se till, att detta inte urartar till enbart lek och att det följaktligen blir resultatlöst; kärlek till beröm samt fruktan för klander och nerflyttning måste över lag sporra ivern. Därför är det av vikt, att läraren är närvarande, så att det hela går allvarligt och ärligt till, och att de, som befunnits försumliga, blir klandrade och nerflyttade men de ordentliga får beröm inför klassen. 261

6. En mera sträng och hänsynslös disciplin måste emellertid utövas gentemot dem, som i sedligt avseende råkat på avvägar. Sådana fall är: l) Varje slag av gudlöshet, som hädelse, okyskhet och vad som eljest begås i uppenbar strid mot Guds bud. 2) Motspänstighet och hårdnackad elakhet, ifall nämligen någon lämnar lärarens eller någon annan förmans förordningar utan avseende samt med vett och vilja underlåter, vad han bör göra. 3) Högmod och stolthet eller avundsamhet och lättja - om t.ex någon blir ombedd av en kamrat att hjälpa honom med en läxa men vägrar. 7. Ty förseelser av första slaget kränker Guds majestät. De av andra slaget förstör grundvalen för alla dygder: ödmjukhet och hörsamhet. Tredje sortens förseelser åter hämmar och fördröjer snabba framsteg i studierna. Det som är mot Gud är en skändlighet, och det måste sonas med den strängaste disciplin. Vad någon förbryter mot människor och sig själv, det är en obillighet och måste tillrättavisas med skarpt klander. Det som strider mot Priscianus är däremot en fläck, som kan torkas bort med uppsträckningens svamp. Med ett ord: skoldisciplinen skall avse att hos alla och i allt väcka tillliv vördnad för Gud, tjänstaktighet mot nästan och raskhet i alla livets värv samt att stadfästa dessa vackra egenskaper genom ständig övning och tillämpning. 8. Det bästa slaget av disciplin lär oss solen på himmelen, som ständigt åt det växande bjuder ljus och värme, ofta ger regn och vind, sällan blixt och åska - fastän också det sista är till nytta, då det kommer. 9. Skolans ledare gör på samma sätt, i det han håller de unga till plikttrohet på följande sätt: l) Genom ständiga föredömen i allt, som de skalllära sig, i det han själv framstår som ett levande exempel. Därförutan är allt annat förgäves. 2) Genom undervisande, förmanande, stundom också bestraffande ord. Emellertid får läraren med all makt låta sig angeläget vara att- vare sig han nu undervisar, förmanar, befaller eller klandrar - lägga i dagen, att allt detta görs med faderligt sinnelag och i syfte att uppbygga envar och inte bringa 262

någon på fall. Märker inte läraren ett dylikt sinnelag och är han inte fullt och fast övertygad därom, så leds han Hitteligen till att förakta disciplinen och förhärda sig mot densamma. 3) Har någon emellertid en så olycklig läggning, att dessa enklare medel inte räcker till, måste man gripa till. kraftigare, på det intet må lämnas oförsökt, innan man anser någon vara hopplös och innan man överger honom som en fullkomligt obrukbar mark. Kanske skulle man än i dag kunna tillämpa det gamla ordspråket: »Av en frygier gör man en människa blott genom stryk.» Och om en sådan hårdhänt disciplin inte heller skulle gagna den agade själv, blir den likväl till nytta för de övriga, i det den injagar fruktan. Man får blott akta sig för att i tid och otid gripa till dessa ytterlighetsmedel, som är avsedda för ytterlighetsfall och inte får användas i onödan. 10. Summan av vad som blivit sagt, och som är att säga, må vara följande. Disciplinens mål bör vara, att vi hos dem, som vi uppfostrar för Gud och kyrkan, utbildar och genom nitisk omvårdnad befäster ett sinnelag sådant som Gud fordrar av sina åt Kristi skola anförtrodda barn: de bör »fröjda sig med bävan» (Ps.2:11) »med fruktan och bävan arbeta på sin frälsning» (Fil.2: 12), »fröjda sig i Herren alltid» (Fil.4:4 ), d. v.s. de skall veta och förmå att älska och vörda sina fostrare och inte blott beredvilligt låta sig föras fram mot målet utan fastmer åstunda detta med iver. En sådan sinnesstämning kan ej åstadkommas på annat sätt, än som redan antytts, nämligen genom gott föredöme, vänliga ord samt en uppriktig och öppen välvilja. Någon gång kan en häftigare urladdning vara på sin plats men endast i undantagsfall och så, att strängheten om möjligt löper ut i kärlek. 11. Ty - för att belysa det sagda med ett exempel - vem har någonsin sett en guldsmed åstadkomma en konstrik bild blott genom hammarslag? Säkerligen ingen. Sådant får man genom gjutning bättre än genom hamring. Om något överflödigt eller onödigt blir kvar, så går den förfarne konstnären inte lös därpå med klubban, utan han bultar försiktigt av det med en liten hammare eller filar bort det eller nyper varsamt och försiktigt av det med tång, och till sist glättar och polerar han det alltid. 263

Vi får aldrig tilltro oss att med blint våld kunna bilda ett förnuftigt väsen, en avbild av den levande Gud! 12. Och fiskaren, som· har för avsikt att fiska med en större not på djupare vatten, hänger inte mer bly på nätet än så, att det sjunker och släpar på botten. Tvärtom sätter han på också lätta korkstycken som lyfter andra kanten av nätet upp till vattenytan. Så måste också den förfara, som med de unga ger sig ut på ett dygdernas fiskafange. Å ena sidan måste han genom stränghet pressa till fruktan och ödmjuk lydnad, å den andra genom vänlighet åter lyfta till kärlek och glad arbetslust. Lyckliga de mästare, som har ett sådant sinnelag! Och lycklig den ungdom, som står i sådana fostrares vård! 13. Här kan vi lämpligen anföra ett uttalande av en betydande man, teologie doktor Eilhard Lubinus. Det förekommer i förordet till hans grekisk-latinsk-tyska utgåva av nya testamentet och berör en reformation av skolorna. »För det andra skola de uppgifter, som föreläggas de unga i enlighet med deras fattningsförmåga, så avfordras dem, att de inte göra något motvilligt och tvunget utan såvitt möjligt beredvilligt och gärna, med en viss inre glädje. Därför är jag fullkomligt av den meningen, att riset och käppen, dessa verktyg för slavar och följaktligen inte för friborna människor, inte bör förekomma i skoloma utan helt bannlysas därifrån samt användas endast på slavar och slavsinnade odågor. Dessa röja sig tidigt i skoloma genom sina givna kännetecken, nämligen inte blott en viss naturens tröghet, som för det mesta är utmärkande för slavsjälar, utan även en i regeln därmed förenad karaktärens ruttenhet. Använder någon käppen och riset i vetenskapens tjänst, så skola de förvandlas till oduglighetens vapen; i en rasandes hand bli de svärd, varmed han mördar sig själv och andra. Men det finns andra slags straff, som bör tillämpas ibland friborna barn och fritt tänkande människor.»

264

Tjugosjunde kapitlet

Om fyrdelningen av skolan i enlighet med lärjungarnas ålder och andliga ståndpunkt l. Hantverkare fastslår för sina lärlingar en viss tid - två, tre eller fler, ibland ända till sju år, beroende på yrkets svårigheter och omfattning - inom vilken tid ifrågavarande yrke .skall grundligt läras, varefter envar, som är fullärd i konsten, befordras från lärling till gesäll och senare till mästare. Så borde det också gå till vid skolundervisningen. Vissa perioder borde fastslås för färdigheter, vetenskaper och språk, så att allt vad till uppfostran hör hinnes med under ett visst antal år och verkligt kunniga, sedliga och så att säga gudfruktiga människor utgår från dessa verkstäder för sann bildning. 2. För att nå detta mål fordrar jag för den andliga utbildningen hela ungdomstiden alltifrån barndomen till mannaåldern, således ända till 24 år, fördelade på vissa perioder. (Ty här gäller det ju att bli hemmastadd ej blott i en enda konst utan i samtliga de fria konsterna, i alla vetenskaper jämte några språk.) Naturen ger själv fingervisningar härvid. Erfarenheten visar nämligen, att människokroppen växer ungefär till 25 :e levnadsåret men inte längre. Sedan tilltar den i styrka. Däremot når stora djurs så mycket omfångsrikare kroppar sin fulla utveckling under några månader, på sin höjd ett par år. Det långsammare växandet måste vi då anse att en gudomlig försyn tilldelat vår natur, för att människan skall få mera tid att bereda sig för livets uppgifter. 3. Dessa den uppåtgående levnadsålderns år vill vi nu fördela på fyra stadier om sex år: den späda barndomen, gosseåldern, den tidiga och den mognare ungdomen. Åt vardera av dessa åldrar hänvisar vi en särskild skola. I. åt den späda barndomen: modersskolan; Il. åt gosseåldern: folkskolan; III. åt den tidigare ungdomen: latinskolan eller gymnasium; IV. åt den mognare ungdomen: universitet och resor. 265

En sådan modersskola bör finnas i varje hem, folkskola bör förekomma i varje församling, köping och socken, gymnasium i varje större stad, universitet i varje land eller större provins. 4. Dessa olika skolor bör emellertid inte ha skilda uppgifter utan ett och samma mål, även om arbetet utförs på olika sätt: i dem skall alla nämligen undervisas i allt, som är i stånd att i sanning bilda människor, kristna och lärda: men arbetet bör rätta sig efter åldern och underbyggnaden samt alltjämt syfta högre och högre. Ty enligt denna naturliga metod skall undervisningsämnena inte hållas åtskilda utan drivas alla på en gång, som trädet i sin helhet i fråga om tillväxt håller jämna steg med de enskilda partierna, år ut och år in, om det så levde i hundra år. 5. Emellertid kommer en trefaldig skillnad att göra sig gällande. l. I de lägre skoloma hålls undervisningen mera allmän och elementär; i de följande får man specialisera sig och fördjupa sig i detaljer, alldeles som trädet för varje år skjuter nya grenar och kvistar och tillika blir kraftigare samt bär mera frukt. 6. II. Följande arbetsfördelning äger rum. I modersskolan övas företrädesvis de yttre sinnena, så att de vänjs att rätt umgås med sina respektive objekt och särskilja dem. I folkskolan tränas dels de inre sinnena: föreställning och minne, dels de utövande organen: hand och tunga, genom läsning, skrivning, teckning, sång, räkning, mätning och vägning samt genom att inpränta i minnet olika saker. På gymnasiet lär man sig förstå och bedöma allt det av sinnena uppsamlade; hjälpmedel är därvid dialektik, grammatik och retorik jämte övriga reala, på fakta och orsakssammanhang grundade vetenskaper och konster. Universiteten slutligen skall företrädesvis utbilda det, som står i samband med viljan. Fakulteterna bibringar nämligen förmågan att uppehålla jämvikten eller vid rubbningar återställa den; teologins föremål är själen i sin helhet, filosofins föremål är förståndet, medicinens de kroppsliga livsfunktionerna, juridikens de yttre ägodelarna. 266

7. Och detta är den sanna metoden för en framgångsrik utbildning, att först föremålen själva framställs för de yttre sinnena, med vilka de kommer i omedelbar kontakt. Därefter skall de i vibrering försatta inre sinnena lära sig att reproducera och aktualisera de sakföreställningar, som tillförts genom yttre förnimmelse och detta såväl i inre måtto, genom minnet, som i yttre, med hand och tunga. Sedan man till sist kommit dit, får förståndet tillträde: under sorgfällig prövning anställer det ömsesidiga jämförelser och avvägningar för att grundligt lära känna, hur allt förhåller sig; och ur denna process bildas ett verkligt begripande av tingen jämte förmågan att bilda omdöme om dem. Slutligen skall viljan - det mänskliga väsendets medelpunkt och ledaren av alla dess handlingar - vänja sig att, som sig bör, sträcka ut sin härskarmakt över alla områden. Men att söka bilda viljan före förståndet (liksom förståndet före föreställningsförmågan och denna åter före sinnena), det är bortkastad möda. Så gör emellertid de, som undervisar barn i logik, poetik, retorik och etik, innan dessa gjort bekantskap med det rent sakliga och sinnliga. Men detta är som att ge danslektioner åt en tvååring, vars darrande fot knappast vågar ett enda steg. För oss står det fast, att naturen i allt är vår ledsagare, och att det gäller att främja naturens krafter i dess egen ordning. 8. III. Den tredje skillnaden består däri, att de lägre stadierna, hemmet och folkskolan, uppfostrar all ungdom av båda könen, då däremot latinskolan företrädesvis har att utbilda ynglingar, vilkas strävan är inriktad på något högre än ett hantverk; universiteten åter utbildar blivande lärare och sådana, som skall handleda andra, på det kyrka, skola och stat aldrig må behöva sakna lämpliga män på sina ledarposter. 9. Dessa fyra slag av skolor kunde man med full rätt jämföra med de fyra årstiderna. Modersskolan skulle då motsvara den hulda våren med dess rikedom av spirande brodd och välluktande blommor. Folkskolan är sommaren med fulla ax och en del tidiga frukter. Gymnasiet liknar hösten, som skördar de mogna frukterna på fält och vinberg och i trädgårdar och som samlar dem i själens lador. Universitetet slutligen är en bild av vintern, som bereder de samlade frukterna för användning av

267

allehanda slag, så att det skall finnas något att Jeva av under den övriga livstiden. 10. Man kunde också åskådliggöra en sådan noggrann uppfostringsmetod med en bild lånad från trädgårdsskötseln. De små sexåringarna, som blivit så väl uppfostrade under fars och mors rättrådiga ledning, liknar späda träd, som omsorgsfullt planterats och slagit rot och just börjat breda ut sina små grenar. Tolvåringarna i sin tur liknar unga träd, som numera fått grenar och skjuter skott- vad dessa innehåller, syns ännu inte riktigt, men det är snart att vänta. De adertonånga ynglingarna, som redan sitter inne med kunskap i språk och färdigheter, är som trädet i dess högsta flor, då det bjuder en vacker anblick och angenäm doft samt lovar säkra frukter. De unga männen slutligen på 24 a 25 år, vilkas uppfostran avslutats genom akademiska studier, liknar träd, dignande under frukter, för vilka tiden är inne att de plockas och används till olika bruk. Detta vill vi nu framställa utförligare.

268

Tjugoåttonde kapitlet

Modersskolans grundlinjer l. Sina förnämsta grenar framalstrar ett träd redan under de första åren, vad de sedan endast behöver är att växa. Så måste vi redan med denna första undervisning inplantera allt, varmed vi önskar utrusta människorna för hela livet. Detta skall visa sig möjligt, om vi går igenom arterna av det, som man bör veta. Det vill jag helt kort antyda, i det jag sammanfattar allt i 20 huvudpunkter.

2. I. Den s.k. metafysiken börjar i varje fall redan här. Omvärlden ter sig i början för de små med allmänna, oklara konturer. Tillvaron av det de ser, hör, smakar, berör, varseblir är nog klar för dem, men de olika föremålen särskiljer de inte; först senare tillkommer i någon mån förmågan av urskiljning. De börjar således att förstå dessa allmänna begrepp, »något», »inget»; »vara», »icke vara»; »Så», »annorlunda»; »var», »när» o.s.v.; »likhet», »olikhet» o.s.v. - över huvud metafysikens grundbegrepp. 3. Il. På naturkunnighetens område kan barnet under denna sexåriga period komma så långt, att det känner till vatten, jord, luft, eld, regn, snö, is, sten, järn, träd, örter, fågel, fisk, oxe o.s.v. Vidare bör det i avseende på åtminstone sina yttre kroppsorgan lära känna benämning och funktion. Detta inhämtas lätt på detta åldersstadium, och det bildar begynnelsen till naturvetenskaperna. 4. III. I optiken får den lille reda på grunderna, då han börjar igenkänna och namnge ljus och mörker, skugga samt de olika huvudfårgerna: vitt, svart och rött. 5. IV. En första början i astronomi är det, om han vet, vad det är som kallas himmel, sol, måne och stjärnor, och om han märker, att de dagligen gå upp och ner.

269

6. V. En inledning till geografien får barnen, om de lär sig förstå vad ett berg, en del, ett fält, en flod, en by; en köping, en stad är för något, allteftersom den lilles egen boningsort ger tillfälle till det ena eller andra. 7. VI. Kronologin grundläggs när barnet förstår vad som menas med timme, dag, vecka, år o.s.v., sommar, vinter o.s.v. samt begrepp som »igår», »i förrgår», »i morgon», »i övermorgon» o.s.v. 8. VII. En begynnelse till historia görs, om barnet kan komma ihåg och återberätta något som nyligen tilldragit sig, hur den och den bar sig åt då och då - låt vara, att det än sker på ett barnsligt sätt. 9. VIII. Aritmetiken slår sina första rötter hos barnet, när det börjar inse, vad som menas med mycket och litet; då det kan räkna t.ex. till 10; då det inser, att 3 är mer än 2 och att l plus 3 är 4 o.s.v. 10. IX. Geometriens element fattar barnen, då de vet vad man kallar stort och litet, långt och kort, brett och smalt, tjockt och tunt; likaledes vad en linje, ett kors, en cirkel är, och då de ser, hur man mäter det och det med tum, meter o.s.v. 11. X. Ä ven i statiken kan en början göras, då de ser saker vägas med våg eller då de lär sig att med hjälp av handen bedöma, om något är lätt eller tungt. 12. XI. I mekaniskt arbete invigs de, om man alltid låter dem göra något och man ger dem anvisningar, t.ex bära en sak dit och dit, anordna, bygga upp eller riva ner, sätta ihop eller ta sönder på ena eller andra sättet, vilket alla barn gärna gör vid den åldern. Då detta inte är annat än en verksam naturs försök att med konst åstadkomma vissa saker, så skall man hindra dessa förehavanden utan man bör sporra därtill och ge klok ledning. 13. XII. Förståndets dialektiska förmåga ger sig redan nu till känna, och den spirar upp, genom att barnet hör samtal komma 270

till stånd genom frågor och svar och genom att det lär sig framställa och besvara frågor. De små skall blott tillåtas att fråga förståndigt och svara omedelbart; därigenom vänjs de att hålla sig till ämnet och inte avvika därifrån. 14. XIII. Barnets grammatik består i att tala modersmålet rent, d.v.s. att tydligt uttala ljud, stavelser och ord. 15. XIV. Retorikens grunder består däri, att oegentliga och bildliga uttryck, som förekommer i det familjära talet, efterbildas, men i synnerhet består de i en talares lämpliga åtbörder jämte en betoning, som motsvarar beskaffenheten hos det talade (nämligen så, att man vid en fråga höjer rösten vid de sista stavelserna, vid ett svar sänker den o.d.). Sådant faller så gott som av sig självt, och eventuella fel kan lätteligen avhjälpas genom kloka anvisningar. 16. XV. En försmak av diktkonsten ges, om de små redan tidigt får lära sig verser utantill, som företrädesvis bör vara av moraliskt innehåll. De bör sedan i enlighet med respektive språkbruk vara rimmade eller orimmade. 17. XVI. Musikens första grunder består i att barnet lär några enklare psalmer och hymner, vilket kan ske i samband med den dagliga husandakten. 18. XVII. Hemvetenskapens (»ekonomins») första grunder bibringas, då barnet kommer ihåg benämningarna på de personer, varav familjen består, alltså far, mor, tränarinna, dräng, daglönare. Likaså namnen på husets delar: förstuga, kök, sängkammare, stall o.s.v ., dessutom på husgeråden: bord, nyckel, kniv, kvast. Därutöver bör det veta, vartill de används. 19. XVIII. Om samhällslära (»politik») är svårare att ge en föreställning, då förståndet vid den åldern knappast går över hemmets gränser. Men det går i alla fall, då de kommer underfund med att i staden en del herrar samlas på rådhuset, att dessa kallas rådmän, att en viss av dem är borgmästare, en annan åklagare, en tredje sekreterare o.s.v. 271

20. XIX. Men sedeläran, etiken, bör här framför allt annat få en tillförlitlig grundläggning, om vi vill ha en väluppfostrad ungdom, som liksom insupit dygderna med modersmjölken. Några exempel: l) Måttlighet. Barnet skall känna efter, hur mycket magen tål, och inte äta mer, än som behövs för att stilla hunger och törst. 2) Sorgfällig renlighet skall iakttas vid måltiderna och i klädedräkten ävensom i fråga om dockor och leksaker. 3) Tillbörlig vördnad skall visas gentemot föräldrar och målsmän. 4) Lydnad mot bud och förbud skall iakttas glatt och punktligt. 5) Samvetsgrann sanningsenlighet måste råda i allt, som sägs, och barnet får aldrig tillåtas att ljuga och narras, vare sig på skämt eller allvar; ty dåliga skämt kan omsider urarta till allvarliga förseelser. 6) Rättrådighet lär barnen, om de inte rör, tar, kvarhåller eller gömmer andras egendom emot ägarens vilja, inte gör någon något för när, inte avundas någon o.s.v. 7) De skall också lära sig kärlek, så att de är snara att dela med sig av sitt, så ofta någon nödställd vänder sig till dem, ja t.o.m. av egen fri vilja. Detta är nämligen denna allra kristligaste dygd, som Kristi ande ålagt oss; i synnerhet i den iskalla ålderdom, vari världen nu befinner sig, var det kyrkan till båtnad, om den lågan tändes i människornas hjärtan. 8) De måste vidare vänjas vid arbete och oavlåtlig sysselsättning, det kan vara av allvarlig art eller på lek, så att de inte kan fördra sysslolöshet. 9) Så måste de lära sig att inte prata jämt och säga allt, som kommer för dem. De skall kunna tiga förståndigt, då så fordras, nämligen då andra talar, då någon ansedd person är närvarande eller då omständigheterna fordrar tystnad. 10) I synnerhet måste de emellertid under dessa år tränas till tålamod-- sådan behövs livet igenom. Innan lidelserna bryter fram desto häftigare och slår rot, skall de tämjas och de små vänjas att låta sig ledas av förnuftet och inte av ögonblickets ingivelse, vänjas att undertrycka vreden och inte ge den rum o.s.v. 272

11) Tjänstaktighet och beredvillighet att hjälpa andra är en vacker prydnad för ungdomen, ja, för alla åldrar. Därför skall de redan under denna första sexårsperiod övas häruti, så att de tar varje tillfälle i akt, då de se sig kunna göra en tjänst. 12) Vi tillägger ytterligare ett hyfsat uppförande. Barnen får inte bära sig tölpaktigt och drumligt åt utan skall alltid skicka sig höviskt. Hit hör formerna för sällskapligt umgänge, sättet att hälsa, artiga förfrågningar då man behöver något, tacksägelser för visade välgärningar, sirliga bugningar och nigningar, handkyssar och annat sådant. 21. XX. Vad slutligen beträffar inpräglaodet av religion och fromhet, så kan sexåringarna föras dit, att (för så vitt deras ålder medger det) lära in katekesens huvudstycken, kristendomens grunder, vilka de även skall börja förstå och tillämpa i praktiken. Helt fyllda av känslan av Guds höghet skall de vänjas att överallt skönja Guds närvaro. I det de fruktar honom såsom den rättfärdige hämnaren av allt ont, skall de inte låta något ont komma sig till last. Å andra sidan skall de älska, ära, åkalla och lova honom såsom allt det godas allgode belönare samt vänta barmhärtighet i liv och död av honom; de skall inte underlåta att göra något gott, som de vet är honom välbehagligt, och så liksom lever inför Guds ögon och - för att tala med Skriften vandrar på Herrens vägar. 22. Så skall det kunna sägas om de kristnas barn, som evangelisten säger om Kristus själv: »Han växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.» (Luk.2:52). 23. Detta är alltså modersskolans mål och uppgifter. Att här gå mera in på detaljer och sätta upp tabeller över vad och hur mycket som kan hinns med per år, månad och dag (som jag kommer att rekommendera för folkskolan och gymnasiet), det låter sig inte göras på samma sätt som angående de följande skolformerna, och det av två skäl. För det första är det inte möjligt för föräldrarna att i sina husliga bestyr iaktta ordningen lika noggrant, som man gör i skolan, vars enda uppgift är de ungas fostran. För det andra kommer förstånd och läraktighet 273

till synes hos de små mycket oregelbundet: ibland tidigare, ibland senare. En och annan 2-åring talar redan fullkomligt flytande och är vaken för allt. Andra kan vid 5 års ålder knappast mäta sig med sådana. Därför måste den första undervisningen på det första åldersstadiet helt och hållet överlämnas åt föräldrarnas urskiljning. 24. Men två ting kan här med fördel göras. Dels bör en handbok för föräldrar och sköterskor utarbetas, så att de inte förblir i okunnighet om sina åligganden. Där skall ges korta framställningar av allt det barnen nödvändigtvis bör lära sig; vidare skall där finnas anvisningar dels på de lämpliga tidpunkterna för och det bästa tillvägagångssättet vid de olika undervisningsövningarna. En sådan bok med titel lnformatorium för undervisningen i modersskolan ämnar jag författa. 25. Det andra, som skulle vara till nytta för dessa hemövningar, är en bilderbok, som barnen själva då och då skulle få titta i. När sinnena här företrädesvis skall övas att uppta intryck från yttervärlden och när synen är vårt förnämsta sinne, så skulle vi nå detta mål, om de första grunderna av fysik, optik, astronomi, geometri presenterades i en här förut antydd ordning. Här kunde nämligen avbildas berg, dal, träd, fågel, fisk, häst, oxe, får samt människor av olika åldrar och kroppsbyggnad; likaledes himmeln med solen, månen, stjärnor och moln; de förnämsta färgerna; vidare husgeråd och hantverkares redskap: krukor, fat, krus, hammare, tång o.s.v.; slutligen skulle yrken och värdigheter framställas i bild: kungen med krona och spira, soldater under vapen, bonden vid plogen, formannen med sin vagn, postbudet i full karriär. Överallt skulle det stå skrivet vad varje bild föreställde: häst, oxe, hund, träd o.s.v. 26. En sådan bok skulle vara till nytta i tre avseenden. l. Den skulle, som redan sagts, underlätta intrycken från yttervärlden. 2. Den skulle egga de små att i vad böcker som helst söka efter sådant, som de tycker om. 3. Den skulle bli en hjälp vid innanläsningen. Då nämligen varje bild var försedd med namn på vad den föreställde, förmedlades här en första början i innanläsning. 274

Tjugonionde kapitlet

Grundlinjer till folkskolan l. Att all ungdom av båda könen bör sättas i de offentliga skoloma, sa vi i kap. 9. Jag vill nu tillägga, att all ungdom först skall hänvisas till folkskolan. Vissa personer är av en annan mening. Så rekommenderar Zepper (Den kyrkl. staten, bok l, kap. 7) och Alsted (Skolastik, kap. 6), att folkskolan blott borde vara för flickor och för sådana gossar, som ämnar ägna sig åt något hantverk; de gossar åter, som enligt föräldrarnas beslut eftersträvar en fullständigare bildning, skall inte sättas i folkskolan utan skickas direkt till gymnasiet. Alsted tillägger: »Den som vill, må hysa en annan mening; jag anger de mått och steg, som jag önskar se vidtagna av dem jag unnar den bästa undervisningen.» Min pedagogiska grundåskådning för dock med nödvändighet mig till en annan mening.

2. (l) För det första åsyftar jag en allmän utbildning till allt mänskligt, given åt alla, som är födda till människor. Såvida det är möjligt, måste de därför undervisas tillsammans, så att alla ömsesidigt skall kunna uppmuntra och sporra varandra. (2) Jag vill, att alla skall uppfostras till alla dygder, även till anspråkslöshet, endräkt och ömsesidig tjänstaktighet. Därför bör de unga inte skiljas åt så tidigt; inte heller bör man ge vissa barn tillfälle att anse sig för mer än de andra och se ner på dem. (3) Att vilja avgöra, vad en sexåring passar för: vetenskaplig verksamhet eller ett hantverk, det förefaller förhastat. Varken begåvning eller böjelse framträder här med tillräcklig tydlighet, under det båda delarna kommer bättre till synes längre fram. På samma sätt kan man inte i en trädgård, så länge plantorna ännu är späda, se, vilka som bör utgallras och vilka som skall få stå kvar; det syns först då de vuxit upp. Inte heller är de rikas, adelns och de högre ämbetsmännens barn uteslutande födda tillliknande värdigheter, så att latinskolan skulle stå öppen blott för dem, under det de övriga skulle åsidosättas, som om de vore nästan hopplösa varelser. Vinden blåser vart den vill och den börjar inte alltid på bestämda klockslag. 275

3. (4) En fjärde grundval för min mening är den, att min universahnetod inte endast lägger an på latin - detta språk, som i alhnänhet är föremål för en så utomordentlig tillbedjan- utan den söker att få alla folks modersmål likmätigt utformade (på det varje ande mer och mer må kunna lova Herren). Och detta förehavande får inte hindras och störas genom att man så godtyckligt hoppar över modersmålet. 4. (5) Att vilja lära barnet ett främmande språk, innan det behärskar sitt eget, det är som om en pojke skulle lära sig rida innan han kan gå. Det är bäst att ta itu med var sak för sig (som vi visat i kap. 16, fjärde grundsatsen). Som Cicero förklarar, att han icke kan göra en vältalare av den, som inte kan tala, så säger också min metod ifrån, att den inte är i stånd att lära sig latin, som inte kan sitt modersmål. Latinet måste enligt min metod vila på modersmålet. 5. (6) Slutligen fordrar jag en real bildning, och i enlighet därmed är det jämväl lätt för eleverna att införas i den sammas utanverk genom att använda böcker på modersmålet som fullständigt anger föremålens namn. Är detta gjort, så skall de så mycket lättare lära sig latinet: de endast anpassar de nya benämningarna på redan kända föremål, och i regelrätt stegring fogar de till kunskapen om tingens beskaffenhet (»Vad?») ytterligare undersökningar över deras ursprung eller orsakssammanhang (»Varför?»). 6. Då alltså vår grundtanke om skolans fyrdelning står fast, vill vi nu teckna folkskolan i dess grunddrag. Dess mål och omfattning skall vara att bibringa samtliga de unga sådant, som de har nytta av under hela sitt liv. Närmare utför vi det på följande sätt. l.

Il.

276

De skall kunna läsa flytande allt som är tryckt och skrivet på modersmålet. De skall skriva: i början ordentligt, sedan snabbt och slutligen självständigt, enligt reglerna för modersmålets grammatik. Dessa bör framställas för dem på möjligast lättfattliga sätt och i samband med övningar.

III.

Vidare att räkna med siffror eller räknepengar, allt efter behov. IV. De skall efter alla konstens regler kunna mäta längd, bredd, avstånd o.s.v. V. De skalllära sig sjunga de vanligaste melodierna; de mera musikaliska kan även börja öva mera konstfulla sångs tycken. VI. De bör kunna utantill flertalet av de psalmer och hymner, som brukas överallt i kyrkorna. Uppfostrade i Herrens lov skall de så veta - för att tala med aposteln - att lära och uppmuntra sig själva med psalmer och lovsånger och andliga visor och tacksamt sjunga till Gud i sina hjärtan (Ef. 5:19; Kol.3:17). VII. Utom katekesen skall de noga känna till de viktigaste berättelserna och språken ur bibeln samt kunna återge dem. VIII. De skall känna till sedeläran, sammanfattad i regler och belyst med exempel, som är lämpade efter barnens fattningsförmåga; de bör förstå den och börja tillämpa den i praktiken. IX. Av hem- och statslära (»ekonomi och politik») skall de lära så mycket som de behöver för att förstå de alldagliga tilldragelserna i hemmet och staten. X. Vidare skall de lära sig det allmännaste av världshistorien, skapelsen, syndafallet, återställelsen och den gudomliga vishetens styrelse intill denna stund. XI. Likaledes det viktigaste av läran om världsalltet: den välvda himmeln, det i dess mitt svävande jordklotet, världshavets utsträckning, sjöars och floders olikartade krökningar, världsdelarna, Europas förnämsta stater samt alldeles särskilt fäderneslandets städer, berg och floder och vad mera som kan vara av vikt. XII. Slutligen skall de lära känna det mesta om hantverken, allt i allmänhet taget, dels för att inte vara i alltför grov okunnighet om vad som försiggår i det mänskliga livet, dels för att det sedermera lättare skall komma tillsynes, vart var och en mest dras av sin naturliga böjelse.

277

7. Om nu allt detta behörigt undanstökades i folkskolan, skulle inte bara de ynglingar, som kommer in på gymnasium, utan även de, som ägnar sig åt lantbruk, handel och näringar, inte möta något så fullkomligt nytt, att de inte redan fått en aning därom. Och allt vad de sedan sysslade med i sitt yrke, vad de hörde i predikningar och annorstädes eller vad de läste i böcker, det skulle endast utförligare belysa eller vidare utreda, vad de redan förut kände till. Och de skulle i själva verket bli skickligare att förstå, utföra och bedöma alla mötande uppgifter. 8. För uppnående av detta mål skall följande medel användas. I. Folkskolans lärjungeantal, som skall sysselsättas 6 år med dessa uppgifter, skall fördelas på sex klasser. Dessa bör om möjligt arbeta i skilda lokaler för att inte störa varandra. II. Varje klass skall ha sin särskilda bok, som utförligt behandlar allt, vad klassen behöver veta i avseende på sakkunskap, moral och religion. Så länge eleverna går kvar i respektive klasser, skall de följaktligen inte behöva några andra böcker, men de böcker, som de har, skall ofelbart föra dem fram till det utstakade målet. Ty dessa böcker måste uttömmande behandla också hela modersmålet, bland annat alla de förnämsta och brukligaste talesätten samt alla benämningar på de ting, som barnen vid den åldern mäktar fatta. 9. I motsvarighet till antalet klasser blir det sålunda sex sådana böckersom företer skiljaktigheter mera med avseende på formen än på innehållet. Ty alla skall de behandla allt. Men de lägre klassernas böcker skall ge det allmännare, det mera bekanta, det lättare; de högre skall föra fram till det mer speciella, det mindre kända, det svårare; eller skall de ange nya synpunkter på samma ämnen, ägnade att bereda själen ny förnöjelse. Vi skall snart visa det närmare. 10. Man måste nämligen se till, att allt här anpassas efter barnasinnet, som i enlighet med sitt väsen lockas av allt, som är glatt, muntert och roligt men som nästan avskräckes av det, som är allvarligt och strängt. För att få dem att lära sig allvarliga saker, som de en gång på allvar skall ha nytta av, och för att

278

lära dem det på ett angenämt och lätt sätt, måste därför nyttigt och angenämt alltid förenas, så att hågen dras liksom med ständiga lockmedel och förs dit vi önskar. 11. Dessa böcker skall ha titlar, som verkar tilldragande genom sin vackra klang och på samma gång betecknande ange innehållet. Jag tänker mig, att sådana titlar kunde hämtas från olika slags trädgårdsanläggningar, vilket ju är det angenämaste de känner. Ty om man liknar skolan vid en trädgård, varför skulle inte första klassens bok få heta Violrabatten, andra klassens Rosenhäcken, tredje Gröngräset o.s.v.? 12. Om dessa böcker, om deras innehåll och form, skall vi emellertid yttra oss utförligare längre fram. Här vill jag blott tillägga följande. Då de författas på modersmålet, måste också alla tekniska termer uttryckas på detta språk och ej på latin eller grekiska. Skäl: l) Vi vill få de unga att begripa allt på ögonblicket. Men främmande ord måste förklaras, innan de begrips, och inte ens sedan de förklarats, förstår man dem, utan tror bara, att de betyder, vad de betyder, och man kvarhåller dem med möda i minnet. Då på modersmålet inget annat behöver förklaras än den med ordet betecknade saken, så begrips detta lätt och inpräntas snabbt i minnet. 2) Dessutom vill vi också se modersmålet utbildat, men inte på samma sätt som franskan, vilken upptagit en mängd latinska och grekiska beteckningar, som är obegripliga för gemene man (och som därför klandras av Stevin). Utan modersmålet bör så utbildas, att vi uttrycker allt genom sådana ord, som allmänt förstås. Detsamma rekommenderar Stevin åt sina belgare (Geol. 1:1), och han genomför det ypperligt i sin Matematik. 13. Man kunde invända, och man gör det också, att icke alla språk är så rika, och att grekiska och latinska uttryck därför låter sig lyckligt återgivas i deras dräkt. Och vidare: även om det gick, skulle inte de lärda, som vant sig vid dessa uttryck, uppge dem. Slutligen vore det bättre, att elever, som ändå skulle läsa latin, vande sig vid de lärdas språk från början för att sedermera slippa lära in konstuttrycken på nytt.

279

14. Dessa invändningar bemöter jag sålunda: Det är inte språkens utan människornas fel, om ett språk är för dunkelt, knappt och ofullständigt för att uttrycka det nödvändigaste. På samma sätt måste romare och greker först skapa glosor, innan dessa upptogs i allmänt bruk; och deras bildspråk var till en början otympligt och dunkelt; därför tvivlade de själva på huruvida deras språk över huvud taget kunde förädlas. Men sedan orden väl vunnit burskap, är de ju synnerligen betecknande. Man tänkte t.ex. på sådana uttryck som »entitet», »essens», »substans», »accidens», »kvalitet», »kvantitet» m.fl. Ingen brist skulle finnas i något språk, om inte människorna brustit i flit och ihärdighet. 15. Vad den andra invändningen beträffar, må fackmännen gärna ha sitt för sig. Men då vi skall bibringa okunniga barn en föreställning om de fria konsterna och vetenskaperna, så går det givetvis inte att tala till dem på utländskt tungomål. 16. De elever slutligen, som sedermera skall lära språk, har lika liten olägenhet av att kunna de tekniska termerna på modersmålet som av att åkalla Gud Fader på sitt eget språk förrän på latin. 17. III. Till sist fordrar vi en lätt metod för att göra de unga förtrogna med sina böcker. Angående denna påpekar jag följande. l. Endast fyra timmar per dag bör anslås åt den offentliga undervisningen: två på förmiddagen och två på eftermiddagen. Den övriga tiden kan med fördel användas på sysslor i hemmet (i synnerhet av de fattigare) och på vissa förströelser. 2. Morgontimmarna skall anslås åt att utbilda förstånd och minne, eftermiddagstimmarna däremot åt att öva hand och tunga. 3. Under morgonlektionerna skall läraren i enlighet härmed läsa upp och läsa om igen pensum för innevarande lektion. I fall något tarvar förklaring, skall han ge sådan i så lättfattlig form som möjligt, så att allt med nödvändighet begrips. Därefter får eleverna i tur och ordning på nytt läsa igenom ämnet. Under det en av dem föreläser klart och tydligt, skall de andra tyst följa 280

med i sina böcker. Sedan man hållit på så en halvtimme eller därutöver, får de försöka återge det lästa utan bo'k: först de mer begåvade, så också de trögare. Uppgifterna skall vara tämligen korta, lämpade efter de ungas fattningsförmåga och efter tiden: -en timme. 4. Dessa kunskaper kan ytterligare befästas under eftermiddagslektionerna. Då bör man inte ta itu med något nytt utan endast repetera det på förmiddagen inhämtade. Detta skall ske dels genom att skriva av ur samma tryckta böcker, dels genom att tävla om vem som bäst minns och bäst kan återge det genomgångna, vem som kan skriva, sjunga, räkna säkrast och vackrast o.s.v. 18. Inte utan grund rekommenderar jag, att alla lärjungar egenhändigt skriver av sina tryckta böcker och det så snyggt som möjligt. (l) Härigenom kommer allt att bättre inpräntas i minnet, då sinnet längre sysselsätts med ett och samma ämne. (2) Genom dessa dagliga skrivövningar förkovrar sig de unga i skön-, snabb- och rättskrivning - fårdigheter, som är av största vikt för fortsatta studier och i livet mötande göromål. (3) Det blir för föräldrarna det tydligaste beviset, att skolan verkligen arbetar på sin uppgift; och vad barnens framsteg angår, kan föräldrarna lättare bedöma, hur lyckligt de själva överträffas av de unga. 19. Alla detaljer spar jag till en annan gång. Jag vill blott ytterligare nämna ett. Skall någon läsa moderna språk, kan det ske här, vid ungefär 9, 10, 11 år, d.v.s. på gränsen mellan folkskolan och gymnasiet. Det låter sig lätteligen göras, om vederbörande skickas till en trakt, där man talar det språk, som skall läras, och om folkskolans böcker, som de ju redan kan i avseende på innehållet, läses, skrivs av och lärs in på det nya språket samt bearbetas under sådana muntliga och skriftliga övningar, som hämtats därur.

281

Trettionde kapitlet

Grunddragen av latinskolan l. Som mål för latinskolan fastslår vi, att samtliga de fria konstema jämte fyra språk uttömmande behandlas, så att de ynglingar, som ordentligt genomgått dess klasser, får insikter i foljande ämnen. 1.. Grammatik. De unga skall vara i stånd att återge reglerna för allt språkligt: i latin och modersmålet fullständigt, i grekiska och hebreiska endast det nödvändiga. II. Dialektik. De skall framvisa full säkerhet i att definiera, distingera och argumentera samt i att upplösa bevisen. III. Retorik. De skall kunna hålla regelrätta föredrag över givna ämnen. IV. Aritmetik och V. Geometri. Detta dels med avseende på det praktiska livets mångahanda krav, dels då dessa vetenskaper alldeles särskilt sporrar och skärper förståndet för nya uppgifter. VI. Musik, praktisk och teoretisk. VII. Astronomi, åtminstone dess första grunder. De bör nämligen känna till den sfäriska astronomin och kunna utföra erforderliga beräkningar, då i annat fall såväl fysiken och geografien som en stor del av historien förblir dunkel för eleverna. 2. Detta skulle alltså vara de beprisade »sju fria konsterna»; kunskap i dem anses vanligen framvisad genom godkända prov för filosofie magistervärdigheten. Men våra ynglingar skall komma längre än så och känna till även följande ämnen. VIII. Naturvetenskap. De skall förstå universums byggnad och sammansättning, elementeroas kraft, djurens arter, örternas och metallernas krafter, människokroppens byggnad m.m. Och de skall begripa, hur tingen enligt sin art förhåller sig sinsemellan liksom också i sin användning i människans tjänst; därigenom kommer läkemedelslära, jordbrukslära m.fl. tillämpade vetenskaper att genomgås. 282

IX. Geografi. De skall känna väl till kartorna över jorden, • över hav och öar, floder, länder o.s.v. X. Kronologi. Tidernas växlingar från världens begynnelse, enligt de olika perioderna. XI. Historia. Viktigare tilldragelser i mänsklighetens, de förnämligare rikenas och kyrkans utveckling, folks och enskildas seder och öden - allt tämligen fullständigt. XII.Etik. Förmåga att under logiska former noggrant uppdela dygder och laster, att fly lasten och sträva efter dygden; det senare bör de göra med hänsyn till såväl dess allmänna natur som dess speciella tillämpning på ekonomiskt, politiskt och kyrkligt liv. XIII.Slutligen önskar jag även, att de studerar teologi; de bör ej endast känna till trons grundläror utan även kunna bevisa dem ur Skriften. 3. I alla dessa ämnen fordrar jag att ynglingarna efter avslutad sexårig kurs skall äga en solid grundval för fortsatta djupare studier, även om de inte skulle bringats till fulländning däri. Ty fulländning medges inte av deras ungdom, då det fordras en längre tids erfarenhet för att befästa teorierna genom praktik; ej heller är det möjligt att under en enda sexårsperiod uttömma bildningens hela ocean. 4. För en sexårig utbildning i lämplig ordning fordras sex klasser, som nerifrån och uppåt kan benämnas på följande sätt: l. Il. III. IV. V. VI.

Den grammatiska klassen Den fysiska klassen Den matematiska klassen Den etiska klassen Den dialektiska klassen Den retoriska klassen

5. Att jag låter grammatiken gå främst ungefår som en dörröppnare (nyckelbärare), det kommer säkerligen ingen att inlägga gensaga mot. Men sådana som inte har någon annan lag än vanan förundrar sig kanske över att jag ställer dialektik och retorik så långt efter de reala vetenskaperna. Men det är bara så 283

det skall vara. Ty vi har redan visat och låter oss ej rubbas därifrån, att föremålens faktiska tillvaro måste behandlas före det sätt, varpå de är till (d.v.s. stoffet före formen), och att endast denna metod är ägnad att åstadkomma snabba och gedigna framsteg. Vi måste få undervisning i konkret sakkunskap, innan man bjuder oss att med skärpa bedöma tingen eller tala över dem i glansfulla ordalag. Och även om man satt inne med hela tekniken i fråga om logisk utredning och vältalighet men saknade material att undersöka eller övertyga om, vad skulle man då undersöka och övertyga om? Som en jungfru ej kan föda utan att ha avlat, så kan ej heller någon tala förnuftigt över en sak utan att på förhand vara invigd i kunskap om den. Tingen är i och för sig vad de är, även om intet system eller språk anknyter sig till dem. System och språk åter rör sig endast om ting och beror av dem; utan ting skulle de upplösas i tomma intet, de skulle bli ljud utan mening eller bli något dåraktigt och löjligt. Då således systematisering och språk vilar på en saklig basis, är det en nödvändig fordran, att denna grundvalläggs först. 6. Att emellertid naturvetenskaperna bör ställas före etiken även om många anlägger motsatt ordningsföljd - därför har de lärde framlagt slående grunder. Så skriver Sipsius (i sin Fysiologi 1:1) som följer: »Jag tilltalas av och instämmer i den av stora auktoriteter uttalade åsikten, att naturvetenskaperna skall behandlas först. Denna del av filosofin bereder mera njutning då den är ägnad att locka och fängsla. Den åtnjuter också större anseende, och den glans, som utgår därifrån, ingiver mer beundran. Slutligen förbereder och utbildar naturvetenskaperna för ett framgångsrikt studium av etiken.» 7. Kan man angående den matematiska klassen vara i tvivel, huruvida den bör komma efter eller före den fysiska? De gamle började visserligen sina undersökningar av yttervärlden med matematiska studier, varför de också gav dessa namnet vetenskap (också på grekiska), och Platon ville inte att någon som inte kunde geometri (grekiska igen) skulle beträda hans akademi. Anledningen ligger i öppen dag. Dessa vetenskaper, som rör sig om tal och storheter, är mer fixa till sitt innehåll och därför lättare och tillförlitligare; de verkar samlande och bil284

dande på föreställningslivet, och slutligen förbereder och eggar de till andra ting, som ligger längre från den sinnliga åskådningen. 8. Det är i det stora hela riktigt. Emellertid vill jag ta också något annat i skärskådande. l. Jag har nämligen rekommenderat att redan i folkskolan öva sinnena och egga studieglädjen samt att göra det genom åskådning och även genom noggrann undervisning i räkning. Mina elever kan således inte just sägas vara »okunniga i geometri». 2. Min metod framskrider steg för steg. Innan man går över till abstrakta undersökningar över storheter, är det lämpligt att ägna sig åt läran om konkreta ting kroppar. Denna blir då en förberedelse för dessa mer abstrakta och subtila undersökningar. 3. I den matematiska klassens lärokurs innesluter jag det mesta av konstindustrin, vars grunder knappast kan inhämtas lätt och exakt utan insikter i naturkunnighet; sådana bör därför gå före. Där andras teoretiska grunder eller praktiska erfarenhet ibland givit något annat vid handen, är det ej min avsikt att ta upp någon strid. Jag bara fastslår den ordning, som motsvarar mina grundsatser. 9. Sedan man så med hjälp av »Vestibulum» (Förgården) och »Janua» (Ingången), åt vilka jag anslår första klassen, inhämtat hjälplig färdighet i latin, föreslår jag, att vi för in våra elever i vetenskapens mest allmänna grunder, i vad man kallar »den första filosofin» eller vanligen >>metafysiken». (Riktigare vore enligt mitt förmenande profysik eller hypofysik, förberedelse eller underlag för naturvetenskapen). Denna vetenskap avslöjar naturens första och yttersta grundvalar, d.v.s. alltings nödvändiga krav, egenskaper och arter jämte de mest allmänna lagarna för allt. Dessutom definitioner och axiom, begrepp och system. Sedan insikter häri förvärvats - vilket går mycket lätt enligt min metod - så kan ämnenas olika sidor betraktas och det på ett sådant sätt, att de tycks vara till största delen redan bekanta och att inget kommer att förefalla så alldeles nytt - utom tillämpningen av det allmänna på vissa enskildheter. Åt detta allmänna bör omkring tre månader anslås; det inhämtas mycket lätt, eftersom det är så att säga rena förståndsgrundsatser, som var och en erkänner utan vidare, tack vare det medfödda förnuftet.

285

Därifrån kan man sedan övergå till undersökningar av den synliga världen, så att de i profysiken antydda naturens under nu först får sin klarare belysning genom speciella exempel. Detta studium skall utgöra den fysiska klassen. 10. Från tingens väsen kommer vi så till de tillfålliga egenskaper som fordrar ett noggrannare skärskådande. Detta kallar vi den matematiska klassen. 11. Så framförs inför lärjungarnas blickar människan själv, så att säga yttervärldens herre, med sina frivilliga handlingar. Så lär de sig se, vad som är och inte är vår härskarmakt underdånigt och hur det hela skall styras enligt de universella lagarna. Detta meddelas fjärde året i den etiska klassen. Men allt detta framställes inte bara historiskt, faktiskt (som vid den elementära undervisningen i folkskolan) utan pragmatiskt, så att eleverna numera lär sig rikta sin uppmärksamhet på tingens orsaker och verkningar. Emellertid får man inte införa någon omtvistad fråga i dessa fyra första klasser. Det sparar vi till den femte, som nu följer. 12. För den dialektiska klassen uppställer jag följande fordringar. Sedan kortare regler för förnuftsslut förutskickats och inflikats, skall man genomgå de naturvetenskapliga, matematiska och etiska lärokurserna, och alla viktigare tvistefrågor inom den lärda världen skall här omsider behandlas. Här bör således meddelas, vad som föranlett tvisten, på vad punkt den står, vad som påstås i det ena och andra lägret samt med vilka sanna eller sannolika grunder de stridiga åsikterna förfäktas. Sedan kan man röja falskheten i ena partens påstående, påvisa dels anledningen till villfarelsen, dels bedrägligheten i argumenteringen samt, vad den riktiga satsen vidkommer, ådagalägga bevisgrundernas styrka o.s.v. Har båda åsikterna någon sanningshalt, får man medla. Så vinner man med ett och samma arbete en synnerligen angenäm repetition av det föregående och en lika nyttig utredning av det, man förut ej förstått. Och så meddelas genom allmängiltiga exempel samt på ett sammanträngt, kortfattat och verksamt sätt konsten att dra slutsatser, att uppsöka det obekanta, förklara det dunkla, avgöra tvivelsmål, begränsa

286

det allmänna, med sanningens egna vapen försvara det sanna, tillintetgöra ·det falska och slutligen bringa ordning i det orediga. 13. Den sista klassen är den retoriska. Här skall övningarna avse att på ett riktigt, lätt och angenämt sätt i praktiken omsätta allt, som dittills meddelats. Härav skulle framgå, att eleverna verkligen lärt sig något och att deras skolgång inte varit förgäves. Ty i enlighet med Sokrates ord: » Tala, att jag må se dig», vill vi nu utforma de ungas språk till vis vältalighet - hittills har vi företrädesvis bildat deras själar till vishet. 14. Sedan man således också här givit kortfattade och klarast möjliga regler för vältalighet, skall man övergå till praktiska övningar i konsten, d.v.s. söka efterbilda dess största mästare. Men man får inte stå och stampa på samma fläck, utan man måste åter och åter göra utflykter på alla sanningens och den skiftande tillvarons områden, på den mänskliga idoghetens ängder och den gudomliga vishetens lustgårdar: allt vad sant och gott, nyttigt, angenämt och hederligt, som eleverna lär känna, skall de då också veta och kunna framställa i ord på ett vackert sätt samt kunna försvara det kraftigt, om så behövs. Härför är de redan rustade med en apparat, som ingalunda är att förakta, nämligen grundliga insikter i alla ämnen samt ett ganska rikhaltigt förråd av glosor, talesätt, ordspråk, sentenser, anekdoter o.s.v. 15. Men härom skall jag, om så behövs, yttra mig utförligare på annat ställe. Ty i praktiken följer det övriga av sig självt. Blott ett vill jag ytterligare påpeka. Då kunskaper i historia är bildningens skönaste del och liksom ett hela livets öga, anser jag, att detta ämne bör fördelas på alla sex klasserna, på det våra barn må bli förtrogna med allt m~rkligt, som gjorts och sagts under hela forntiden. Detta studium borde emellertid ordnas så klokt, att det i stället för att öka skolbarnens arbete snarare blir en lindring däri och en krydda på de allvarligare studierna.

287

16. Jag tänker mig detta ordnat på följande sätt. Varje klass kan få sin särskilda bok med ett visst slag av historia. Följande kurser kan genomgås i de olika klasserna: i klass I: II: II: IV: Il

Il

Il

Il

Il

Il

Il

Il

Il

Il

bibliska historien i sammandrag; naturalhistoria; konstemas och uppfinningamas historia; moralens historia med särskild hänsyn till utmärkta representanter för de olika dygderna; V: kulturhistoria, om folkens olika ceremonier och bruk m.m. VI: allmän världshistoria, om hela världen och de mera framstående folken men särskilt fäderneslandet, det hela summariskt utan att dock något väsentligt utelämnas.

17. Om den speciella metod, som skall tillämpas i denna skola, vill jag tills vidare endast säga följande. De fyra ordinarie lektionerna önskar jag så fördelade, att de båda förmiddagstimmarna (efter morgonandakten) ägnas åt den vetenskap eller konst, efter vilken klassen är uppkallad, under det första eftermiddagslektionen upptas av historia, den andra av övningar i skriftlig och muntlig framställning samt i handens arbete, i enlighet med de olika årskursernas fordringar.

288

Trettioförsta kapitlet

Om universitetet l. Ända dit sträcker sig visserligen inte min metod. Dock är det ingenting som hindrar mig att antyda, i vad riktning mina önskningar går härvidlag. Jag har förut sagt, att alla vetenskapers fulländning och avrundning samt alla högre läroämnen med rätta höra hemma i universiteten. 2. Mina önskemål angående universiteten är således följande: I. Verkligt universella studier skall bedrivas, så att allt, som faller inom vetenskapens och den mänskliga vishetens område, här står att få. II. Lättare och tillförlitligare metoder skall användas för att bibringa dem, som kommer till universitetet, en grundlig bildning. III. Endast de skall utmärkas med offentliga värdigheter, som lyckligt nått sitt mål samt är värda och lämpliga att ledningen av mänskliga angelägenheter tryggt överlåts åt dem. Vad dessa olika önskemål verkar fordra, vill jag i korthet antyda. 3. För att de akademiska studierna skall bli universella, fordras dels professorer, som behärskar alla vetenskaper, konster, fack och språk och likt levande lexika kan meddela alla allt ur sitt eget inre förråd; dels fordras även ett utvalt bibliotek till offentligt bruk, representerande olika skriftställare. 4. De akademiska studierna skall fortgå lättare och ge lyckligare resultat, om, för det första, endast de mer utvalda begåvningarna, blomman av mänskligheten, sänds till universitetet och om de övriga skickas till plogen, verkstaden eller hantverkslivet, för så vida de har anlag ditåt. 5. För det andra, om envar ägnade sig åt det studium, somnaturen efter allt att döma bestämt honom för. Ty som den ene har större naturliga anlag än den andre för musik, diktkonst,

289

vältalighet, naturforskning, så passar också den ene bättre än den andre för teologiska eller medicinska eller juridiska studier. Men i detta sammanhang syndas alltför ofta, i det vi efter godtycke vill snida en Merkurlus av vad trä som helst, obekymrade om huruvida naturen vill eller ej. Därav kommer det sig, att vi, som utan inre kallelse ägnar oss åt det och det studiet, inte presterar något berömvärt och att vi ofta utför ett bättre arbete i en bisyssla än i det kall, vi valt oss. Det vore därför tillrådligt, att rektorerna anställde en offentlig prövning vid avgången från latinskolan och att de fick avgöra, vilka av ynglingarna som skall skickas till universitetet, och vilka som skall hänvisas till andra yrken. Likaledes borde man undersöka, vilka som skall studera teologi, statskunskap, medicin o.s.v., allteftersom de naturliga anlagen ger sig till känna eller allteftersom kyrkans eller statens behov påkallar det. 6. För det tredje måste de stora begåvningarna sporras till allsidighet, så att det inte råder brist på män, som vet och kan mycket, ja allt. 7. Man får emellertid se till, att universiteten endast fostrar flitiga, sedesamma och idoga människor. Studerande endast till namnet, som förslösar tid och pengar i sus och dus och ger kamraterna farliga föredömen - sådana får ej tålas. Ty där ingen farsot går, där föreligger ingen smittofara, i fall nämligen alla uppmärksamt sköter sina åligganden. 8. Vid universiteten, sade jag, måste alla slags författare gås igenom. Men för att detta inte skall vålla alltför mycket besvär och ändå vara till gagn, vore det lämpligt, om den studerande ungdomen fick vända sig till lärda män, filologer, filosofer, teologer, medicinare o.s.v., i och för samma ynnestbevis, som geograferna ger dem, vilka studerar geografi: de innesluter ju länder, världsdelar, ja hela jorden i kartböckerna och förevisar i en enda blick de mest omfattande sträckor av land och hav. Ty alldeles såsom tecknare framställer länder, städer, hus och människor i miniatyr men naturtroget - varför skulle man inte kunna på samma sätt framställa Cicero, Livius, Platon, Aristoteles, Plutarchos, Tacitus, Gellius, Hippokrates, Galenus, Celsus, Au290

gustinus, Hieronymus m.fl.? Man får inte nöja sig med ett urval av satser och talesätt (såsom skett i vissa fall), utan man måste ge fullständiga om också ytterst sammanfattade system. 9. Dylika utdrag ur klassikerna skulle vara till utomordentlig nytta. För det första för dem, som inte har tid att studera dem i deras fulla utsträckning, enär de på så sätt ändå kan få en överblick över de mest skilda författare. För det andra för dem, som enligt Senecas råd vill bli närmare förtrogna med en viss författare - allt passar inte för alla - då de lättare och med insikt träffar ett urval, sedan de smakat på litet av varje och därvid kommit under fund med vad som tilltalar dem mest. För det tredje ger de dem, som vill läsa auktorerna fullständigt, en översikt, som kommer dem utomordentligt väl till pass i och för fruktbringande studier; alldeles som en resande har nytta av att förut på kartan ha gjort bekantskap med den trakt, han bereser: blicken skärps för alla detaljer, som kommer i hans väg, och det hela går lättare, blir grundligare och intressantare. Slutligen skulle dessa kortfattade översikter gagna alla vid snabba repetitioner, då alltid något fastnar och går in i blodet. 10. Till bruk för de fattigare och för sådana, som saknar tillfålie att själva läsa de stora folianterna, kan emellertid dylika översikter över auktorerna ges ut separat och bifogas vederbörande auktor, så att den studerande genast från början kan överblicka det hela. 11. Vad så de akademiska övningarna beträffar, så. torde det vara högst ändamålsenligt att i undervisningen införa på allmän bekostnad anskaffade samlingar av aktstycken efter mönster av Gellius kollegium. Detta innebär, att vad än professorn offentligen föreläser över, skall han åt de studerande utdela de förnämsta författare, som skrivit i det ämnet; lärjungarna får sedan läsa dem på egen hand. Vad professorn på förmiddagen föreläst offentligt i ämnet, det kan eftermiddagen samma dag diskuteras inför hela auditoriet. De studerande framkastar nämligen frågor, vare sig t ex. någon inte tillräckligt fattat en viss sak eller betänkligheter uppstått eller någon hos sin auktor funnit en sats, som innehåller något avvikande eller motsägande, enligt grun291

der, som skall anges. Här står det nu envar fritt att besvara spörsmålet, dock alltjämt med iakttagande av en viss ordning; de övriga får bedöma och yttra sig, huruvida spörsmålet fått tillfredsställande lösning; professorn, som ordförande, åligger det till sist att avsluta diskussionen. Så tycks allt, vad de många läst, kunna samlas till ett, ej blott genom att det hela blir till nytta för alla, utan också så, att det kraftigt inskärps hos alla och att det åstadkommer verkligt gedigna framsteg i vetenskapernas teori och praktik. 12. Tack vare dessa gemensamma övningar tycks det lätteligen kunna bringas därhän, att endast de värdiga släpps fram till att vinna offentliga värdigheter - en önskan som jag nyss uttalade och som delas av alla rättänkande. Såvitt jag förstår, skulle detta låta sig genomföras, ifall saken blev beroende inte av den enes eller andres privata godtycke utan av allas offentliga samtycke och vittnesbörd. En gång om året bör därför universiteten inspekteras av kungliga eller regeringskommissarier, alldeles som de lägre skolorna av sina visitatorer. Då skulle undersökas, vad flit som ådagalagts av lärare och studerande; de som framför andra utmärkt sig för nit och skicklighet skulle tillerkännas det offentliga vittnesbördet om sin duglighet, doktors- eller magisterhatten. 13. För att undvika tomt spegelfäkteri vore det vidare synnerligen lämpligt, om i stället för att avhålla en disputation för förvärvande av akademisk grad, kandidaten (eller kandidaterna) fick ta plats mitt i hörsalen (utan att någon förde ordet) och att de mest lärda, i praktiken redan förfarna männen, fick opponera mot honom i alla sådana stycken, som de aktade nödigt, för att utröna hans teoretiska och praktiska framsteg. Man kunde exempelvis uppta åtskilliga frågor ur texten - bibeln, Hippokrates, Corpus juris o.s.v. -och fråga, var det och det står skrivet; hur kandidaten ställer sig till den och den frågan; om han känner någon skriftställare, som uttalar en avvikande mening, och i så fall vilken; vilka grunder han har att anföra däremot; i vad riktning lösningen måste ske o.s.v. På det praktiska området åter kan olikartade fall - samvetskonflikter, sjukdomar, rättstvister - framläggas för examinanden och denne tillfrågas, hur 292

han skulle förfara i det och det fallet och varför han skulle handla just så. Man kan ävenledes, genom att anföra en rikedom av obestämda fall, försöka att sätta honom på prov, tills man ser, att han är i stånd att bedöma klokt och med riktiga utgångspunkter. Kan man inte hoppas, att de som vet att de skall undergå en sådan offentlig, allvarlig och sträng prövning också skall nedlägga största möjliga omsorg på sina studier? 14. Om resorna- som fått sin plats under denna sexårsperiod eller efter dess förlopp - är det knappt nödvändigt att säga något. Det skulle då möjligen vara, att Platons omdöme tilltalar mig och sammanfaller med mina principer. Han säger nämligen, att de unga inte bör släppas ut på resor förr än de brusat ut och förvärvat den klokhet och smidighet, som är behövlig, då man reser. 15. Det behöver inte påpekas, hur nödvändigt det vore, att en skolomas skola, ett »collegium didactium» (undervisningskollegium) upprättades någonstans. Finns ingen utsikt att få ett sådant till stånd bör åtminstone de lärda, vilkas uppgift det är att också på detta sätt främja Guds ära, var i sin stad i helig plikttrohet sörja för en sådan gemenskap av rent andlig art, även om all yttre organisation måste undvaras. Deras förenade krafter måste inriktas på att mer och mer genomforska vetenskapernas grunder, på det vishetens ljus må lysa med renare glans och stråla över människosläktet med lyckligare resultat samt kulturen höjas genom nya nyttiga uppfinningar. Ty vill vi inte alltjämt förbli i de gamla hjulspåren eller rent av glida tillbaka, så måste vi vara betänkta att föra varje god ansats vidare. Härtill förslår inte en enda människa eller en enda mansålder, utan mångas förenade krafter måste så småningom fullborda det påbörjade. Ett sådant allmänt kollegium skulle för de övriga skoloma bli, vad magen är för kroppens organ: en livets verkstad, som tillför dem all must och liv och kraft. 16. Låt oss emellertid återgå till vad som ännu är att säga om våra skolor.

293

Trettioandra kapitlet

Om fullt genomförd, universell skolordning l. Om nödvändigheten av en skolreform och tillvägagångssättet därvidlag har jag utförligt yttrat mig. Det torde dock inte vara ur vägen att sammanfatta mina önskningar och förslag. Det skulle lyda på följande sätt. 2. Jag önskar, att lärometoden bringas till en sådan fulländning, att mellan å ena sidan den vanliga, den hittills brukliga undervisningsformen och å andra sidan denna nya metod samma skillnad blir rådande som med avseende på konsten att erhålla flera exemplar av en bok: antingen genom avskrivning för hand eller också genom den numera allmänt tilllämpade uppfinningen av rörliga typer. Visst har även boktryckarkonsten sina svårigheter och den fordrar mera pengar och arbete än det gamla förfaringssättet, men så mångfaldigas också boken snabbare, säkrare och prydligare. På samma sätt förhåller det sig också med den nya metoden. Till en början kanske den avskräcker genom allahanda svårigheter, men har den väl slagit igenom, så blir resultatet det, att vida flera lärjungar kommer att både göra säkrare framsteg och finna mer intresse i studierna, än vad fallet varit under den gångna tiden med dess frånvaro av all metod. 3. Man kan lätt tänka sig, hur opraktiska den förste skrivtypsuppfinnarens experiment skulle förefalla i jämförelse med det hävdvunna bruket av pennan, som hanteras så fritt och obehindrat. Den faktiska erfarenheten visar emellertid, vilka stora fördelar denna uppfinning medför. För det första den, att två unga män medels typer kan kopiera flera exemplar av en bok än kanske två hundra med pennan under samma tid. Vidare företer de handskrivna böckerna alltid olikheter med avseende på antal, form och läge av blad, sidor och rader. De tryckta däremot stämmer till punkt och pricka med varandra, samtliga exemplar liknar varandra som bär, och detta tar sig mycket prydligt och vackert ut. För det tredje är det mycket ovisst, om de skrivna böckerna är korrekta, såvida man inte in i minsta detalj genom-

294

går, jämför och rättar dem allesammans, vilket inte låter sig göras utan mycken möda och förtret. Om ett exemplar av en tryckt bok befrias från fel, blir hela upplagan i och med detsamma felfri - gick den så ut i tusentals exemplar. Detta kan förefalla den i konsten oinvigde otroligt, men det är rena sanningen. För det fjärde duger inte allt slags papper att skriva på för hand; blott fastare papper, som ej släpper igenom bläcket, kan användas. Men under tryckpressen kan man lägga också billigt och tunt papper, bomullspapper o.d.; typerna lämnar ändå tydliga avtryck. Tack vare boktryckarkonsten kan slutligen också de, som skriver dåligt, åstadkomma prydliga böcker, emedan de inte använder den egna handen utan för ändamålet tillverkade typer. 4. Något liknande skulle komma till synes, om allt, som hör till denna nya allmänna undervisningsmetod, redan vore färdigt Uag påstår visst inte, att min metod är sådan; jag endast lovprisar allmetoden). l) Ett mindre antallärare skulle undervisa vida flera lärjungar än enligt nu brukliga förfaringssätt. 2) Lärjungarna skulle få en sannare bildning. 3) Utbildningen skulle glättas och få en tilltalande form. 4) Denna fostran skulle vara tillgänglig också för mindre lyckligt lottade och klenare begåvade barn. 5) Slutligen skulle även sådana, som saknar särskild fallenhet för lärarkallet, kunna undervisa med gott resultat; ty man hämtar ur egen fatabur, varken vad man skall meddela eller hur man bör undervisa; bildningen finns färdig på lager och bibringas de unga i större eller mindre portioner genom likaledes färdiga medel, som läraren handhar. En musiker spelar vilket stycke som helst direkt från bladet, fast han kanske varken kan komponera det eller sjunga det utan ackompanjemang eller spela det ur minnet. Varför skulle inte på samma sätt en lärare kunna meddela allt, om han hade allt, som skulle meddelas, jämte alla för undervisningen nödiga hjälpmedel liksom sammanfattade på notblad? 5. Jag vill emellertid fasthålla den en gång gjorda jämförelsen med boktryckarkonsten, och med hjälp av denna jämförelse vill jag utförligare klargöra förfaringssättet enligt den nya metoden. Det skall då visa sig, att vetande inpräglas i hjärnorna, nästan på 295

samma sätt som i materiellt avseende något trycks på papperet. Av detta skäl skulle den nya undervisningskonsten inte utan fog kunna kallas didakografi (skrift medelst undervisning), en benämning bildad i analogi med typografi (skrift medelst typer). Jag vill framställa saken i detalj. 6. Boktryckarkonsten har sitt eget material och sina givna arbeten. Materialet består företrädesvis av papper, typer, trycksvärta och tryckpress. Arbetena är att skära till papperet, sätta typerna enligt manuskriptet, överdra dem med trycksvärta, korrigera det satta, trycka, torka o.s.v. -förrättningar, som var och en fordrar sitt särskilda förfaringssätt, vilket måste iakttas, om arbetet skall förlöpa obehindrat. 7. Inom didakografin - jag vill nu en gång behålla detta uttryck - förhåller det sig på samma sätt. Papperet är lärjungarna, i vilkas hjärnor vetandets skrivtecken skall tryckas. Typerna är läroböckerna och annat undervisningsmaterial, varigenom lärostoffet lättare bibringas. Trycksvärtan är lärarens talade ord, som överför meningen i lärostoffet från böckerna till åhöramas hjärnor. Pressen är disciplinen, som förbereder och tillhåller lärjungarna att ta upp det sagda. 8. Papperet duger, av vad beskaffenhet det än månde vara, men ju snyggare det är, desto prydligare kommer det att upptaga och återge trycket. Så ger visserligen denna metod tillträde åt alla slags begåvningar, men lyckligare resultat ger den blott med avseende på de mera framstående. 9. Metalltypernas väsen företer en vacker likhet med våra läroböcker (sådana vi önskar dem). Ty såsom typerna först måste gjutas, glättas och anpassas efter sin bestämmelse, innan böckerna börjar tryckas, så måste också den nya metodens hjälpmedel förberedas, innan vi kan börja tillämpa densamma. 10. Av typer fordras ett så stort förråd, att det räcker till för arbetena. Detta gäller också läroböcker och undervisningsmaterial; det vore besvärligt, förtretligt och skadligt att börja på

296

med ett arbete men hindras från att fortsätta av brist på hjälpmedel. 11. Ett fullständigt tryckeri har alla slags typer; ingenting, som kan komma att behövas, får där saknas. Så måste också våra böcker uttömmande behandla allt, som ingår i en fullständig bildning, på det var och en ur dem bör kunna lära sig allt, vad man behöver veta. 12. För att finnas till hands för varje bruk får typerna inte ligga huller om buller, utan man ordnar dem omsorgsfullt i lådor och fack. Så får ej heller våra böcker innehålla lärostoffet i oredig blandning- allt måste samvetsgrant fördelas på år, månader, dagar och timmar. 13. Ur facken tas bara de typer, som är oundgängliga för det i gång varande arbetet. De övriga får ligga kvar. Så skall endast de böcker ges barnen som behövs i den ifrågavarande klassen, och inga andra böcker får avleda och grumla uppmärksamheten. 14. Till sist, för att intet skall överskrida det givna utrymmet, har boktryckaren sin sättareram, varmed han sammanfogar bokstäverna till ord, orden till rader och raderna till spalter. Så bör också ungdomens fostrare ha normer till hands, som de mäter sina arbeten efter, d.v.s. handledningar måste utarbetas till deras bruk, där det anges var och hur det och det skall göras, så att inget misstag insmyger sig. 15. Läroböckerna skall alltså vara av två slag: sakliga för eleverna och pedagogiska för lärarna, så att dessa personkategorier på rätt sätt vet att använda respektive boksorter. 16. Lärarens ord vid undervisningen skall som sagt vara att förlikna vid trycksvärtan. Ty tryckte man med typerna torra, sådana de i sig själva är, skulle endast tomma märken bli kvar i papperet för att sedan åter försvinna. Är de emellertid överdragna med svärta, uppstår fullkomligt tydliga och nästan outplånliga avtryck. Det som böckerna, dessa stumma lärare, erbjuder eleverna är i själva verket stumt, dunkelt, ofullkom297

ligt. Men så tillkommer lärarens ord; läraren förklarar allt på ett begripligt sätt och efter barnens fattningsförmåga samt tilllämpar allt - då blir det levande och etsar sig in, så att barnen också verkligen förstår, vad de lär sig. Men såsom trycksvärtan skiljer sig från bläck därigenom, att det tillverkas av olja och inte av vatten (de som vill få rykte om sig som särskilt skickliga boktryckare, använder omsorgsfullt renad olja och pulvriserat kol av valnötter), så måste också lärarens ord och med dem innehållet tränga in i själen såsom den finaste olja - tack vare en tilltalande och lättfattlig undervisningsmetod. 17. Pressens uppgift i tryckerierna slutligen motsvaras i skolorna endast och allenast av en disciplin, kraftig nog att bibringa var och en bildning. Ty som i tryckerierna allt det papper, som skall bli till en bok, måste gå under pressen - fastän hårdare papper pressas mer än mjukare - så måste också den, som ger sig till skolan för att få bildning, underkasta sig den allmänna skoltukten. Denna har sina grader. För det första: beständig uppsikt. Ty då man aldrig med full trygghet kan lita på barnens uppmärksamhet och oskuld (de är ju Adams barn), så måste man ha ögonen på dem, vart de vänder sig. För det andra: klander, varigenom de, som frånträder en god ordning, genast återförs till förnuft och lydnad. För det tredje: aga, om de inte låter sig ledas av anvisningar och förmaningar. Men allt bör ske förståndigt och endast i syfte att sporra envar till att handla samvetsgrant i allt. 18. Jag sa, att tryckningen också fordrar vissa arbeten, som skall utföras på ett visst sätt. Låt oss i hast betrakta dessa. 19. Så många exemplar man vill ha av en bok, lika många ark tar man för var gång och trycker samma text och samma skrift på dem alla. Detta arkantal bibehålls från början till slutet av boken och det varken ökas eller minskas. Annars skulle några exemplar bli ofullständiga. På samma sätt fordrar vår lärometod att hela den lärjungekrets, som skall undervisas av samma lärare och i samma ämnen, på samma gång lämnas i dennes vård för att så småningom föras fram från början till slut. Ingen bör tas in i skolan, sedan läsåret börjat, eller få avgå före dess slut. 298

Så kan man åstadkomma, att en enda lärare räcker till för ett större antal skolbarn och alla likvällär allt, fullständigt och utan luckor. Det blir således av nöden, att alla offentliga skolor börjar och sluta en gång om året (vissa skäl talar för att dessa borde äga rum på hösten snarare än på våren eller någon annan årstid), så att varje klass hinner med sitt pensum under året. Sedan samtliga på en gång nått målet, skall de - såvida inte några särskilt klena begåvningar lägger hinder i vägen - på en gång flyttas upp i följande klass, alldeles som man i tryckerierna övergår till andra arket, då det första är färdigtryckt för alla exemplar. Sedan övergår man till det tredje, fjärde, femte o.s.v. 20. Bättre tryckta böcker har tydligt avskilda kapitel, kolumner, avdelningar med bestämda marginaler och mellanrum mellan raderna (påkallade av nödvändigheten eller för överskådlighetens skull). Så måste också lärometoden har sina perioder av arbete och vila jämte vissa tider för ärbara förströelser. Den har nämligen givna uppgifter för varje år, månad, dag och timme; iakttas dessa riktigt, måste varje klass årligen fullborda sitt lopp och nå målet. Det kan på goda grunder rekommenderas, att inte mer än 4 timmar dagligen anslås åt den offentliga undervisningen, två på förmiddagen och två på eftermiddagen. Om eftermiddagslektionerna bortfaller på lördagen och hela söndagen ägnas åt andaktsövningar, så gör detta per vecka 22 timmar, per år åter omkring 1000 (de årliga ferierna frånräknade). Hur mycket skulle inte hinna meddelas och inhämtas på dessa timmar, bara man gick metodiskt till väga. 21. Sedan skriften blivit satt, tar man pappersbalarna och breder ut dem arkvis, för att de snabbt skall vara till hands och inget fördröja arbetena. På samma vis sätter läraren eleverna framför sig för att kunna se alla och själv också ses av alla. Hur detta skall gå till, har jag visat i kap. 19, första frågan. 22. För att papperet lättare skall uppta skriften, brukar man fukta eller mjuka upp det. I skolan bör likaledes eleverna alltjämt hållas till uppmärksamhet genom medel som jag angivit på samma ställe. 299

23. När detta är gjort, bestrykes satsen med svärta, för att de upphöjda partierna skall ge tydliga avtryck. Så skall läraren förklara lektionsuppgiften med sitt föredrag: han föreläser, läser åter och lägger ut, så att han kan uppfattas tydligt. 24. Sedan läggs arken, det ena efter det andra, under tryckpressen, så att den massiva metallformen ger ett avtryck på vart och ett. Så även i skolan. Sedan läraren förklarat meningen och genom några exempel visat, hur lätt det är att göra efter, fordrar han detsamma av de enskilda lärjungarna, så att de bemödar sig att följa efter, där han går före, och att bli kunskapsrika i stället för åhörande. 25. Därefter utsätts det tryckta papperet för luftdrag, för att det skall torka. I skolan bör elevernas kunskaper ventileras genom repetitioner, prov och tävlingar, tills man är säker på att det genomgångna sitter säkert i minnet. 26. Sedan papperet gått igenom pressen, tas slutligen alla tryckta ark och ordnas i följd, så att exemplaren blir fullständiga och kan säljas, försändas, bindas och begagnas. Samma verkan har de offentliga prövningarna vid läsårets slut. Inspektor skall se till, om lärjungarna gjort grundliga och allsidigt sammanhängande framsteg, och han skall ta reda på om kurserna verkligen blivit genomgångna. 27. Detta må nu vara sagt i allmänhet. Det mera speciella sparar vi för speciella tillfällen. Det är nu tillräckligt att ha visat, att så, som böckerna, bildningens verktyg, förökats genom uppfinningen av boktryckerikonsten, så kan, tack vare uppfinningen av didakografin eller universalmetoden, även antalet av bildade ökas. Och detta skulle innebära en avsevärd utveckling till det bättre för människosläktets välbefinnande, såsom det heter: »Nej, att många blir visa är världens räddning.» (Vish. bok 6:24 ). Och eftersom vi strävar efter att höja den kristna bildningen för att inplanta gudsfruktan jämte kunskaper och goda seder i alla åt Kristus vigda själar, så kan vi hoppas, vad den gudomliga profetian bjuder oss att hoppas: » .. .landet skall vara

300

fullt av Herrens kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet. (Jes. 11 :9).

301

Trettiotredje kapitlet

Nödvändiga krav för universalmetodens praktiska genomförande l. Det finns väl ingen, som inte (efter allsidigt övervägande av vårt ämnes särskilda punkter) lägger märke till hur lyckliga våra kristna riken och stater skulle vara, om där fanns sådana skolor, som vi önskar. Därför görs här ett tillägg, angående vad som behövs för att dessa betraktelser inte skall förbli blotta betraktelser utan en gång leda till något resultat. Ty inte utan grund visar Johannes Crecilius Fre y både förundran och harm över att ingen under så många århundradens lopp vågat råda bot på de barbariska sederna vid skolor och universitet.

2. Visserligen har sedan mer än hundra år klagomål förts fram angående skolomas och metodens bristfälliga tillstånd. I synnerhet under de senaste 30 åren har man ivrigt diskuterat, hur det onda skall avhjälpas. Men med vilket resultat? Skolorna har förblivit sig lika alltigenom. Gjorde någon något på egen hand, eller i någon särskild skola, så vann han alltför ringa framgång. Antingen möttes han av hån från de fåkunniga, eller blev han föremål för illvilligas avund; eller, utblottad på hjälpmedel, dukade han kanske under för arbetsbördan. Och så har hittills allt runnit ut i sanden. 3. Man måste således söka ett förfaringssätt att med Guds hjälp få i gång denna maskin, som är så vällämpad för rörelse eller åtminstone så lätt kunde bli det. Och så måste man klokt och eftertryckligt undanskaffa det, som hittills hindrat rörelsen och som även framdeles kan hindra den, såframt det ej avlägsnas. 4. Åtskilliga sådana hinder kan iakttas, t.ex. först och främst bristen på metodiker, som sedan skolor överallt upprättats, kunde leda dem med den osvikliga framgång som vi åsyftar. Också angående min »janua» (Ingång) som redan införts i skoloma, klagar en särdeles omdömesgill man i brev till mig, att något mycket viktigt fattas på de flesta ställen: lämpliga män, som kan pränta in den hos de unga. 302

5. Och även om det fanns sådana lärare eller om man förde det därhän, att de samtliga lätt och ledigt skötte sitt kall enligt utarbetade planer, var skulle man få lön åt dem, om de skulle underhållas i alla städer och byar och överallt där människor föds och fostras åt Kristus? 6. Vidare: Vilka anstalter skall träffas, för att också de obemedlades barn skall få tillfålle till skolgång. 7. Det allra farligaste tycks emellertid vara inbilskheten och det hårdnackade motståndet hos de lärde av traditionell kaliber, som gladeligen driver sitt machverk enligt gammal slentrian och högdraget förkastar allt nytt - annat av mindre betydelse att förtiga. Dock, mot sådant är det lätt att finna bot. 8. En sak är utomordentligt viktig och kan göra hela maskineriet obrukbart, om den saknas, men å andra sidan också sätta det i gång, om den finns. Jag menar ett tillräckligt förråd av allmän-metodiska skrifter. Nu, då vi har boktryckerikonsten, är det ju lätt att finna män, som kan och vill utöva den, och vidare även att finna personer, som för en billig penning köper dessa böcker, där de är billiga men av stor nytta. Och fanns universalmetodikens hjälpmedel väl till hands, skulle den nog lika lätt få gynnare, befordrare och hjälpare. 9. Sakens kärna är således endast utarbetandet av universalmetodiska böcker, något som i sin tur är beroende av huruvida ett större antal begåvade lärde, som inte fick sky några ansträngningar, kunde förena sina bemödanden och samarbeta för detta heliga mål. Ty det verket är den enskilde inte i stånd att utföra, allra minst då han tas i anspråk av andra uppgifter och ej äger kännedom om allt, som panmetoden måste uppta. Kanske skulle ej ens en hel livstid förslå, om allt skulle bringas till högsta fulländning. Det behöves således en kollegial sammanslutning. l O. Men för att få en sådan till stånd fordras en konungs, furstes eller stats auktoritet och frikostighet; vidare krävs även en bortom sorlet belägen plats, ett bibliotek och vad mer, som kan behövas. Och ingen fick understå sig att motarbeta ett företag 303

som är kringgjutet av sådan helgd och som fromt syftar att befordra Guds ära och människornas välfård. Måtte i stället envar trakta efter att bli medarbetare i den gudomliga nåden, som är redo att rikare delges oss på nya sätt. 11. Ni käraste föräldrar, i vars vård Gud anförtrott sina dyrbaraste skatter, sina levande avbilder, måtte Ni upptändas av helig glöd, då Ni hör dessa hälsosamma rådslag avhandlas. Måtte Ni inte förtröttas att anropa Gud den allsvåldige om en lycklig utgång och samtidigt hos denna världens stora och lärda yrka därpå genom era böner och önskningar, meningsyttringar och bestormanden. Uppfostra under tiden fromt era barn i Herrens fruktan, och bered på så sätt värdigt vägen för denna allsidiga bildning! 12. På samma sätt Ni, ungdomens lärare, som insatt er trägna flit på att plantera och vattna de små paradistelningarna - bed allvarligt, att denna lindring i era mödor må komma till stånd ju förr dess hellre och bli allmänt utbredd. Ty för er, som är kallade att plantera himmeln och grunda jorden (Jes. 15:16), vad kan för er vara angenämare än att få se ert arbete bära den rikaste skörd? Denna er himmelska kallelse - liksom även den tillförsikt föräldrarna hysa för er, i det de anförtror er underpanterna på sin kärlek - skall vara en eld i era lemmar, som ingen ro unnar er och genom er andra, till dess hela fäderneslandet flammar och strålar av glädje i elden av detta ljus. 13. Ni övriga lärde, som Gud utrustat med vetande och omdömesskärpa, så att Ni förmår döma över dylika ting och genom kloka rådslag bättre ordna, vad Ni väl genomtänkt - kommer oförtövat med gnistor, ja, med facklor och bloss och underblåser denna heliga eld! Må envar betänka Kristi ord: »Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke, att den redan brunne!» (Luk. 12:49). Om han vill, att hans eld skall brinna, ve den, som i någon mån kunde underblåsa dess lågor och dock inte åstadkommer annat än till äventyrs avundens, illviljans och motsträvighetens rykande! Kom ihåg, vilken belöning som utlovas åt de goda och trogna tjänare, som förvaltar sina pund, så att de vinner andra pund och vilket

304

straff som hotar de försumliga, som gräver ner sina pund! (Matt. 25) Akta er alltså för att ensamma vara bildade; led också andra med all kraft därhän! Måtte Senecas exempel vara er en sporre, då han säger: »Allt vad jag vet, önskar jag att jag kunde överföra till andra», och: »Om vishet gavs mig blott under den betingelsen, att jag slöt den inne och inte meddelade någon den, så skulle jag visa den tillbaka» (Brev 27). Undanhåll då ej allt kristet folk visheten och kunskapen! Säg i stället med Moses: »Ack att fastmer allt Herrens folk bleve profeter!» (4 Mos. 11:29.) Ty att rätt dra försorg om ungdomen innebär tillika att utbilda och nybilda kyrka och stat; och vi, som vet detta, skulle vi stå där sysslolösa, medan andra lägger hand vid verket? 14. Måtte vi alla endräktigt besjälas av en sådan anda, att ingen underlåter att ivrigt verka för Gud och eftervärld, i den mån han genom råd, varning, uppmuntran, rättelser, eggelser kan bidra till detta allmännyttiga, gagneliga syfte! Och må ingen tro, att saken inte angår honom. Ty även om någon inte tror sig född för skolan eller om han förhindras av sitt teologiska, politiska eller läkarekall, så gör han dock orätt, om han förmenar, att detta fritar honom från det allmänna arbetet på en skolreform. Ty är det ditt uppsåt att lägga din plikttrohet i dagen mot kallet och mot den, som kallat dig, samt mot dem, till vilka du blivit sänd, så är du helt visst förpliktad att inte blott själv tjäna Gud, kyrka och fädernesland utan också att förutseende sörja för att andra gör detsamma efter dig. Det lände Sokrates till pris, att han föredrog att ägna sig åt ungdomens fostran, då han likväl kunnat göra staten en viktig tjänst genom att åta sig ett offentligt ämbete. Han menade nämligen, att den gjorde staten en större tjänst, som uppfostrade många dugliga statsmän, än den, som själv styrde staten. 15. Jag ber så bevekligt i Guds namn, att inte någon höglärd föraktar dessa skriverier, för att de härrör från en ostuderad man. Ty det händer ibland, att »en som planterar kål, kan säga förståndiga saker. Kanske till sist en åsna vet, vad själv du ej visste.»

305

Så säger Chrysippos. Och Kristus säger: »Vinden blåser, vart han vill, och du hör väl hans röst, men du vet inte, varifrån han kommer och vart han far.» Jag bedyrar inför Guds ansikte, att jag drivs till detta företag inte av tillit till eget snille eller av ärelystnad eller för att vinna någon enskild fördel. Utan kärleken till Gud och önskan att förbättra människornas lott, i det allmänna såväl som i det enskilda, eggar mig, så att jag ej kan tiga stilla med vad som inifrån oavlåtligt bjuds mig. Om därför någon, som kan befrämja mina önskningar, strävande och företag, i stället förhindrar och motarbetar dem, så bör denne veta, att han förklarar krig inte mot mig utan mot Gud, sitt samvete och hela naturen. 16. Också till er vänder jag mig, Ni teologer, ty jag förutser fullväl, att det i hög grad kommer att bero på er auktoritet om mitt företag främjes eller hämmas. Vill Ni hellre det senare, så går den helige Bernbards ord i fullbordan: »Kristus har inga argare fiender, än dem han har omkring sig, och de, som inta främsta rangen bland dem». Men jag hoppas av er ett bättre handlingssätt, som mera stämmer med er värdighet. Väl bör Ni betänka, att Kristus anförtrodde Petrus ej allenast sina får utan även sina lamm att vårda, ja först och främst lammen (Joh. 21:15). Helt naturligt för övrigt då fåren är lättare att vårda än lammen, ty tack vare ordningen i hjorden och tack vare tuktens herdestav har de förra redan hunnit vänjas vid livets betesmark. Och om någon föredrar helt obildade åhörare, så röjer denne i sanning grov dåraktighet. Vilken är den guldsmed, som ej skattar sig lycklig, då han erhåller fullkomligt rent guld ur smältdegeln? Vilken den skomakare, som ej vill ha väl garvat, smidigt läder? Må därför också vi vara ljusets barn, kloka i våra stycken och önska, att skoloma ger oss grundligt bildade åhörare. 17. Men avund får ej stiga upp i hjärtat hos någon av er, levande Guds tjänare. Ty Ni skall föra de andra till den kärlek, som inte förtörnas, inte uppblåses, inte söker sitt, inte tänker något argt o.s.v. Se därför inte med sneda blickar på att andra göra något, som ej fallit er in. Låt oss istället ta exempel av 306

varandra och alla söka att, som Gregorius säger, uppfyllda av tro lovsjunga Gud, så att vi utgör sanningens instrument. 18. Till er kommer jag nu, som i Guds namn förestår de världsliga inrättningarna, folkens behärskare, politiska överheter. Till er i synnerhet riktas mina ord. Ty Ni kan förliknas vid Noak: under denna världsoredans gräsliga syndaflod har Gud givit er i uppdrag att bygga arken för att rädda den heliga säden (l Mos. 6). Ni är de furstar som framför andra skall bidra till helgedomens uppbyggande, så att de inte förslappas i sina verk, dess konstnärer, som Gud fyllt med sin Ande, så att de kan skapa konstverk (2 Mos. 36). Ni kan förliknas vid David och Salomo: er åligger att tillkalla byggnadsmän för att uppföra Herrens tempel och att ymnigt tillhandahålla det erforderliga (l Kon. 6; l Krön. 29). Ni är de hövitsmän, som Kristus skall älska, om Ni älskat hans barn och byggt skolor åt dem (Luk. 7:5). 19. Jag ber er i Kristi namn, jag besvär er vid våra efterkommandes välfärd (om sådana beskärs oss): -lyssna noga! En allvarlig, blott alltför allvarlig sak är det som i sig inbegriper Guds ära och folkens gemensamma väl. Ni, fosterlandets fäder, jag är övertygad om er fosterlandskärlek. Ställde någon i utsikt, hur alla våra städer skulle kunna befästas med lindriga kostnader, hur hela den manliga ungdomen kan utbildas i krigskonsten, hur samtliga våra floder kan göras segelbara samt hur fartygen kan lastas med varor och rikedomar eller slutligen hur samhället och den enskildes tillstånd på ett eller annat sätt kan bringas till större blomstring och säkerhet - Ni skulle inte endast lyssna till en sådan rådgivare, Ni skulle också vara honom tacksamma, för att han sörjde så troget för ert och andras väl. Men här gäller det något större. Här anvisas en väg, den sanna, säkra, vissa vägen, hur sådana män kan fås i mängd, hur den ene efter den andre kan gagna fosterlandet i det oändliga genom uppfinningar av nämnda och liknande art. När därför Luther, salig i åminnelse, i ett upprop till Tysklands städer att upprätta skolor, så sant skriver: »För varje dukat, som används till att uppföra städer, borgar, minnesmärken och tyghus, borde hundra dukater användas till att rätt undervisa en enda yngling, som då han blivit man kan bli andra en ledare till vad gott är. Ty en 307

god, vis man är den dyrbaraste skatten i hela staten, mer värd än prunkande palats, än högar av guld och silver, än portar av koppar och reglar av järn.» När Luther skriver så och vi anser det vara vist sagt, att inga kostnader få sparas för att rätt uppfostra om det så är blott en enda yngling, vad skall man då säga, när möjligheter öppnas till en allsidig och grundlig bildning för alla - när Gud lovar, att låta sina håvor strömma ner över oss inte droppvis utan i ymnigt mått - när hans frälsning tycks komma så nära, att hans härlighet bor bland oss på jorden? 20. »Höjen, I portar, edra huvuden, böjen eder, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin.» (Ps. 24:7.) Bringa Herren, Ni söner av de väldige, bringa Herren ära och pris! Må envar av er göra som David, som »svor herren en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; Jag skall icke gå in i den hydda, där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, jag skall icke unna mina ögon slummer, förrän jag har funnit en plats åt Herren, en boning åt den Starke i Jakob.» (Ps. 132:1-5). Se inte på obetydliga kostnader; ge Herren, och han skall tusenfalt återgälda er. Ty också han står på sin rätt, då han säger: »Ty mitt är silvret, och mitt är guldet» (Haggai 2:9), så tillägger han likväl i sin godhet (då han uppmanar folket till tempelbygget): »Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse.» (Mal. 3:10). 21. Men du, Herre vår Gud, ge oss en glad önskan att tjäna din ära, så långt var och en förmår. Ty din är högheten och makten och äran och segern. Allt i himmel och på jord är ditt, ditt Herre är riket, och du är över alla furstar. Din är rikedomen, din är äran, kraften och makten. Du förmår göra en sak stor och stark. Ty vad är vi, som mottar allt endast ur din hand? Främlingar och gäster är vi inför dig, liksom alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden och har ingen varaktighet. Herre vår Gud, vad vi gör i ditt heliga namn, det är allt av din hand. Ge dina furstar ett rättskaffens hjärta, så att de gör det, som länder till din ära (l Krön. 30) Stadfäst, o Herre, vad du verkat i oss! (Ps. 68:29.) Ut dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn! Och till sist: Herren vår Guds huldhet kom över oss och främja för oss våra 308

händers verk (Ps. 90:16, 17). På dig förtröstar vi, Herre, och kommer i evighet inte på skam. Amen.

Efterskrift Jag hade för första gången nedskrivit detta och givit ett fåtal av mina landsmän del därav samt stillatigande gömt det för kommande bruk, så att det inte skulle vara gjort förgäves. Under tiden började jag att enligt här meddelade principer utarbeta de likaledes här angivna speciella handböcker, så att allt skulle vara redo, då Gud lät lyckligare tider randas för vårt fädernesland. Jag började således skriva: l. Först regler för modersskolan, i och för barnens bättre fostran i hemmet genom föräldrarna och som en förberedelse för de offentliga skolorna. Il. Vidare: böcker för folkskolan, avsedda att bibringa hela folket, även de breda lagren, nyttiga kunskaper, sann gudsfruktan och goda seder. III. Slutligen: material för latinskolan, på det latinet, detta för oss europeer så nödvändiga språk, måtte meddelas och in hämtas lättare och bättre. »Modersskolan» (Schola infantire, innehållande för föräldrarna avsedda råd) översattes från bömiska till tyska år 1633, då greve Raphael i Lissa, kunglig ståthållare i Belz, ville reformera skolväsendet i sin provins. Den trycktes också därstädes och dedicerades åt samma höga gynnare; det var under hans beskydd och på uppdrag av honom, som mina pedagogiska arbeten började ges ut, för att kort därpå åter tryckas i Thorn och Leipzig på polska och år 1653 komma ut i latinsk översättning till bruk för ungrarna. Fastän jag nu, då jag läser om dessa arbeten, mer än väl inser, att mycket kunde ha givits fullständigare - var dag lär en ju något nytt- så offentliggör jag dem dock, sådana de en gång blivit, då jag ändå vågar hoppas, att de även i sitt nuvarande skick kan göra någon nytta. Något måste bli över för andra att behandla, utvidga och förbättra.

309

Exempel på skrifter om Comenios på svenska: Berg, F. (1992): Johan Amos Comenius. Uppfostringslärans och folkskaletankens fader. Sveriges Allmänna Folkskollärarförenings Småskrifter. Franzen, J. (1892): Folkslolans andlige fader. Svensk Läraretidning Nr 12:1892. Hodin, J. P. (1944): Jan Amos Comenius och vår tid. Verdandis småskrifter 461. Lundgren, F. (1902): Bilder ur pedagogikens historia. Stockholm: Norstedts förlag. Nilsson, R. (1958-59): Amos Comenius och Sverige. Tidskriften Antropos Nr 4. Nordström, S. G. & Sjöstrand, W. (1957): Comenius självbiografi. Årsböcker för Svensk Undervisningshistoria 131. Föreningen för Svensk undervisningshistoria 1975. Paulson, J. (1892): Johan Amos Comenius. Pedagogisk Tidskrift 1892:5, 6. Salomon, O. (1892): Johan Amos Comenius. Slöjdundervisningsbladfrån Nääs, No 4, 5:1892. Wennerstedt, W. (1942): Montaigne- Comenius. Pedagogisk tidskrift 1942.

Exempel på Comenius-bibliografier: Andersson, A. (1898): Svensk Comenius-bibliografi. Blekastad, M. (1969): Comenius. Oslo: Universitetforlaget Pilz, K. (1967): Die Ausgaben des Orbis Sensualium Pictus. Selbstverlag der Stadtbibliothek Ntimberg.

311

Klassisk filosofi Aristoteles: Den nikomachiska etiken Aristoteles: Om själen Bacon: Essäer Fichte: Första inledningen till vetenskapsläran. Vägen till ett saligt liv Hegel: Förnuftet i historien Hume: Om det mänskliga förståndet Kant: Grundläggning av sedernas metafysik Schelling: Föreläsningar om metoden för akademiska studier Seneca: Om livets korthet Spinoza: Etik

Modern filosofi och samhällsteori Adorno, Benjamin, Fromm, Horkheimer, Löwenthal, Marcuse, Neumann: Kritisk teori- en introduktion Arendt: Människans villkor. Vita activa Bengtsson: Sammanflätningar. Fenomenologi frän Husserl till Merleau-Ponty Descombes: Modem fransk filosofi 1933-1978 Gadamer: Förnuftet i vetenskapens tidsålder Gulyga: Immanuel Kant Haag: Filosofins väg Heller: En bekännelse till filosofin Horkheimer - Adorno: Upplysningens dialektik Horster: Ernst Bloch - en introduktion Husserl: Fenomenologins ide Johansen: Tid är makt- tid är pengar Kosik: Det konkretas dialektik Krause-Jensen: Nomadfilosofi. Aktuella tendenser i fransk filosofi Larsen - Thyssen: Den fria tanken - en introduktionsbok i filosofi Månson: Frän Marx till marxism Nergård: Socialpraktik-en socialfilosofisk utmaning Olofsson: Urfantasin och ordningen. Om begäret, det heliga och det moderna samhället.

Pedagogiskt bibliotek Comenius: Stora undervisningsläran. Didactica magna. Hartwig: Grymheten i bild. Skräck och fascination i gamla och nya media. Hermansson: Fristadens barn. Om ungdomars livsstilar, kulturer och framtidsperspektiv i 80-talets Sverige. Kroksmark: Didaktiska strövtåg. Didaktiska ideer frän Comenius till fenomenografisk didaktik. Willis: Fostran till lönearbete

lDAIDALOS DISTRIBUTION, BOX 12 304, 402 43 GÖTEBORG