Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent [PDF]

Zitiervorschau

Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent

DET ÄR VÅR BESTÄMDA UPPFATTNING ATT OM INGENTING GÖRS NU KOMMER DET ATT VARA FÖRSE Andreas Malm / Atlas

9

Förord

13 23 35 41 49 53 63 77 85

1:1 1:2 1:3 1:4 1:5 1:6 1:7 1:8 1:9

1 Den som skapar sig själv En grön eld Den globala nedkylningen Värmens byggmaterial, och livets Det förträngda kolet Skapad av den stora ingenjörens hand En andra revolution från år 1917 Det stora flätverket Katalysatorn i katedralen

107 115 131 137 159 165 183 195 201 209 235

2:10 2:11 2:12 2:13 2:14 2:15 2:16 2:17 2:18 2:19 2:20

2 Det förträngda kolets återkomst En spiral, från sval till glödhet Blind mekanik En sandhög som rasar Kritiska lägen Två jättar i en vattenrutschkana Brittvinter Vippande spegel Himlen över våra huvuden Det onaturliga urvalet Nodlinjernas tid

251 263 279

3:21 3:22 3:23

3 Forskare i alla länder, zooma ut! Att avgöra en evighet Fästningen faller

289 293 333

Tack Noter Litteratur

LIVETS HISTORIA: NÅGRA HÅLLPUNKTER

Fanerozoikum Proterozoikum Arkeikum Eoner:

0 ÅR 100 MILJONER ÅR 200 MILJONER ÅR 300 MILJONER ÅR 400 MILJONER ÅR 500 MILJONER ÅR 600 MILJONER ÅR

0

20

ilj

m

er

er

on

on ilj

m

. år

. år

. år

su

as M

n ta Bo

0 44

e

d en

ö td

ka is

4

24

ilj

m

er

33

er

er

on ilj

m on ilj

s.

.

n.

på

n.

liv

. år

d oi

. m iu vic do or

er st

-a

-T

An

.K

år

n de io er vp

. en rd jo

ta te

vo de

rm pe

ia tr

m

n

de io

65

on

er vp

ta te

lu

l.

ko

n de io

er

vp

ta

te lu

is

is

av

n de

rio pe

n io

av

kt

du

t te

lu

ro

is

vp

i ns

de

. en

lu is

av

e es nt

en

y os

e nd öe td su as M

on

. år

si lo

er

n. e on

sp

år

ot

. er ot ry ka eu

si o pl

av

ta

rf ne in

s ör

pf up

.F år

a

er

n er

en

ex

on ilj m

ka

a ilj

rd

lg

år sp

is br m Ka

p ex

n öe

te in

e nd öe td

su

as M

: on

rb

ka

. år

n

de io

er

er on

on

td su as .M år er on

er rp

ilj

ilj

ilj m

m

m

fö

1

25

rt

0

5

3 54

ta rs

m

na rö åg

8 3,

Bl

Fö

n. ne tio lu vo re

r. rå

r. å er

de

d ar

ar ilj

ilj m

m

as rg Sy

42

36

ta

.S år

. us ec ith op al tr us n. A r. n. n ce la ce to . de i de lo is år in e on ho st m pl ilj en en n pp ho m tid k , ,u ke 0 av is po lis ka 50 po n e e r e bi is st de re år de ha nn fö p na an . ä o s un rt is m se r t. n ta d ta om t å va s e e e r H t lte ru .S tp n . m r äk Fö ha dö år s lu in l d r i a r. rå s ck i . S för x rn ne tä io rå ne a år t e ld jo st rie is 0 ar ljo r n l t i i kt sa jo fö Ko 00 s m r l m h . i n 8 ou ta 5 12 oc m år 1, in 2, de :d en

er on ilj

m

r. rå de ar ilj m

5

35

3 2,

6 2,

5 3,

Till Jonatan

0:0 FÖRORD

Det här är en bok om värme. Det är en bok om den värme som nu sänker sig över jorden och om de skred den hotar utlösa. Men det är också en bok om hur vetenskapen in i det sista har underskattat farorna: Läget är betydligt mer akut än vad vi i allmänhet tror. Uppvärmningen av jorden sätter vår syn på naturen på svåra prov, och därför är det här, inte minst, en bok om vilka lärdomar som kan dras av det som nu sker och hur vi bäst kan förstå den framtid vi går till mötes. Den är inte skriven av en fackman, men ambitionen har varit att förankra alla centrala påståenden i den senaste, bärkraftiga forskningen. Källorna redovisas i fotnoter. De vetenskapliga begreppen har hållits till ett minimum, men många har varit svåra att undvika; avsikten har då varit att introducera dem så lättfattligt som möjligt. Sifferexercis – ett vanligt fenomen i klimatlitteratur – har likaledes pressats till minsta möjliga nivå. Innan vi går in på uppvärmningen måste vi förstå vad det är som står på spel. Därför ska vi börja från början.

9

1

1:1 DEN SOM SKAPAR SIG SJÄLV

Allt börjar med solen. Inuti dess buktande eldkropp, aldrig stilla i sig själv, utan fasta gränser som en klipplanet, under den virvlande ytan av gasströmmar och partikelmoln som slungas ut ur massan, allra längst in i en blint vitglödande explosionsstad, där hettan uppgår till 15 miljoner grader Celsius, pågår sedan nästan fem miljarder år kärnreaktioner. De frigör energi. Från innandömet arbetar sig energin långsamt ut genom solens lager, kolliderar med gas och stöts tillbaka, behöver 20 000 år, 20 miljoner år eller 50 miljoner år för att till sist nå fram, slita sig lös från gasen och fly ut som ljus. Genom rymden strålar sedan den frigjorda solenergin, obehindrad, oförtunnad, tills den efter åtta minuter möter jordens atmosfär. Där blockeras en del av strålningen, men tillräckligt mycket tar sig ned till skorpan för att värma upp mark och luft, fördunsta vatten till regnmoln, sätta atmosfären och oceanerna i rörelse och efter gryningen lysa upp den samlade scenen, planeten, för de seende varelserna.1 Solen ger liv. Men innan den gav liv var den, vid tiden för sin egen födelse, för 4,6 miljarder år sedan, en nebulosa. I solnebulosan kretsade starkt koncentrerade stoftmoln, stenblock, klipprojektiler som attraherades till varandra genom gravitationskraften, kolliderade, slogs ihop, smälte samman till en växande klump som vann över fler kroppar till sin sida så att en ny planet, inte långt efter solens egen födelse, under en förlossning som varade i på sin höjd hundra miljoner år, slet sig loss och gick in i en egen bana: jorden. Som färsk legering av någon miljon objekt från solnebulosan var jorden ännu smältande het. Där kunde inget liv uppstå. Inte heller kunde liv fortleva någon längre tid så länge ”det tunga bombardemanget” pågick: granater från rymden som fortsatte att slå ner på jordens yta. Men någon gång för 3,9 miljarder år sedan tog ammunitionen slut. Det tunga bombardemanget upphörde, jorden var färdigbildad, stabil i sina konturer och avsvalnad och nu dröjde det inte länge, med geologiska tidsrymder mätt, innan liv dök upp,

13

14

hallstämpeln för just den här planeten, det som skiljer ut den från alla andra som vi känner, vilket omedelbart ställer oss inför en fundamental fråga: vad är liv? 2 Du är vid liv. En bakterie är vid liv. Den minsta cell som existerar fritt har en diameter på 0,0001 millimeter, så liten att den knappt går att föreställa sig som ting, och ändå delar den säng i universum med människan, blåvalen, det 80 meter höga sekvojaträdet. Frågan om livets definition är frågan om varför de här varelserna hör ihop, om vad de har gemensamt, om vad som krävs för att vi ska kunna gå tillbaka till den minimala uppenbarelse – den som blev till någon gång efter det tunga bombardemangets slut – och slå fast den är vid liv och sedan fortsätta fram till de högsta däggdjuren, till människan själv, och av samma skäl säga: också hon är vid liv. Vad skiljer ut livet från stenen, den döda berggrunden, den svarta fonden av ett livlöst solsystem? Frågan har länge förföljts av en obotlig oenighet. Fysiker, kemister och biologer har tävlat med dussintals egna favoritkandidater till en heltäckande definition, så resultatlöst att vissa till slut har tröttnat och argumenterat för att man inte behöver bry sig om att definiera liv, eftersom alla ändå vet vad det är. Men om vi vill förstå hur naturen fungerar har vi inget val. Vi måste ge oss i kast med frågan.3 Ur definitionen vecklar sedan hela dramat ut sig. Den moderna vetenskapen om livets uppkomst grundlades i sovjetiska laboratorier under 1920-talet, av biokemisten Alexander Oparin. Han lekte med tanken på en ”grön gubbe”, en utomjording som en dag landstiger på jorden, utsänd från en avlägsen galax för att ta reda på vad livet på jorden är. Med sig har han en lista över saker som han vet existerar på planeten: flugor, radioapparater, koraller, träd, robotar, spädbarn, papper, mulor … I ett snöigt vinterlandskap stöter den gröna gubben på en bonde. Han bjuds in i stugvärmen, förklarar sitt ärende, räcker över listan och ber bonden kryssa för det som är levande. Bonden löser uppgiften på ett ögonblick: ingenting kunde vara enklare. När den gröna gubben, imponerad av hans säkerhet och snabbhet, frågar vad de förkryssade företeelserna har som de andra saknar svarar bonden först ”rörelse”: de som lever kan röra sig. Men den gröna gubben undrar om trädet rör sig, eller korallen, och hur är det egentligen med ett papper i vinden? Det rör ju sig – betyder det att pappret lever? För att inte tala om en igångsatt robot! Bonden vrider på sig, tänker efter en stund. Så utropar han: ”Energi! Levande varelser kan ta in mat och annan energi och sedan sätta sig i rörelse!” Men den gröna gubben har hört talas om bilar och undrar om inte de tankas med bensin, just för att de sedan ska röra sig. Bonden slokar igen – och flyger upp från stolen: ”Reproduktion! Alla som har

fått kryss kan sätta nya exemplar till världen!” Men inte heller nu låter sig den gröna gubben övertygas; allt mer misstrogen mot bonden pekar han på den sterila mulan och på spädbarnet som, i likhet med en åldring, inte kan få barn – är de alltså inte vid liv? Nu blir bonden beklämd. Han lägger huvudet i händerna och sitter tyst, trevar i tankarna. Ska han inte klara av att lösa denna simplaste av gåtor? Han går upp till fönstret, tar stöd mot blecket och ser ut över sin snöklädda trädgård, letar i den värld han känner och – ! ”Trädet, trädet! När det blir vår slår det ut nya blad! De kommer av sig själva, inifrån trädet!” Bonden känner förvånad på sitt skägg, som är nyrakat men hinner bli grov stubb till nästa morgon. De klippta fåren blir ulliga igen. Nyss hade bonden en sjuk gris som slutade äta och magrade, tills den blev frisk och åt igen och snabbt fick tillbaka sitt hull: alla som lever, tänker han högt, växer inifrån sina egna kroppar. Ivrigt far bonden med fingret över listan. Han pekar på radioapparaten, den har tillverkats av någon annan, om den går sönder måste den lämnas in för reparation och likadant med roboten, den har konstruerats och kan bara lagas av en ingenjör, så också med pappret, det kan inte läka om det rivits sönder, med månen, klippan, vattnet i hinken … Nu ler den gröna gubben. Tillsammans sätter sig de båda med listan framför sig och skriver ner en gemensam nämnare: levande organismer är de som skapar och återskapar sig själva. De tar in energi och näring utifrån för att bibehålla sina kroppar och ersätta det som går förlorat, i en ständig byggprocess som de sköter av egen hand.4 Nästa genombrott, efter Oparin, kom under 1970-talets första år, när två chilenska biologer lyfte fram en ny skärpa i definitionen. Francisco Varela och Humberto Maturana skådade närmare in i den allra minsta levande enheten, anfadern och urmodern till allt annat liv: cellen. De fann en mycket speciell organisation. Om vi för enkelhetens skull väljer en cell med kärna ser vi, för att ta ett tydligt exempel, hur den molekyl som kallas DNA, cellens arvsmassa, ritningen som ligger inkapslad i kärnan, innehåller koderna för hur varje komponent i cellen ska produceras. För att produktionen ska gå rätt till skickar DNA-molekylen, från sitt kontor inne i kärnan, ut små kopior av sig själv, budbärare, arbetsledare som går under beteckningen RNA. När en RNA-molekyl kommer fram till fabrikerna ute i cellen visar den upp instruktioner för hur proteiner ska tillverkas. Bland de proteiner som nu spottas fram finns en grupp enzymer, katalysatorämnen vars uppgift är att identifiera skador hos, reparera och återskapa – DNA. Processen har gått i en cirkel. DNA skapar RNA, som skapar proteiner, som skapar DNA. Det är ett exempel på de otaliga slingor som löper runt i cellkroppen och förbinder

15

16

dess olika delar med varandra i ett unikt, paradoxalt organisationsmönster: cellen producerar de komponenter som producerar cellen.5 Vi säger det igen: cellen är producerad av sina komponenter och producerar komponenterna – något helt annat än den organisation man finner vid exempelvis tillverkningen av en bil, där några arbetare producerar en kaross, andra säten, ytterligare en grupp motorn, varpå samtliga komponenter monteras till en färdig produkt, men ingen har ännu sett en kaross tillverka en motor. Inget fabrikskontor har byggts av en ratt. Komponenterna till bilen plussas ihop som klossar, men den ena tillverkar inte den andra; produktionen går längs ett rakt löpande band – inte i en cirkel. Den komponent som kanske har allra störst betydelse för cellen är membranet. Det är cellens fysiska gräns, det som skiljer den från omvärlden; först med membranet lösgör sig cellen ur bakgrunden och blir en egen, urskiljbar enhet. Om de molekyler som finns inne i cellen skulle spillas ut på jordens yta, inte längre inbundna, skulle de inte längre tillhöra livet. Den levande cellen konstitueras genom sin gräns och är lika otänkbar utan den som en bubbla utan hinna, en låda utan sidor, en container utan sina väggar. Det är membranet som gör cellen till en kropp i världen, med egen identitet – och vem producerar detta membran? Ingen annan än cellen själv. Cellens komponenter, proteinerna bygger membranet inifrån, i ställningar som står direkt lutade mot gränsen. Produktionen av cellen och av membranet kan inte skiljas åt, varken i tid eller rum, det ena förutsätter det andra och ytterst syftar därmed proteinernas arbete – naturligtvis utan att de vet om det – till att skapa och upprätthålla cellens identitet. Vi kan nypa oss i skinnet och få fatt på samma princip. Människans gräns mot omvärlden är huden och den produceras inte utifrån, knackas inte av en plåtslagare och vävs inte av en vävare, utan skapas inifrån, av kroppen själv, som installerar nya hudceller i en produktionstakt av 100 000 per minut.6 Maturana och Varela fotade sina insikter i cellens organisation på den nya tankeströmning som växt fram inom naturvetenskapen sedan 1960-talets slut, under ledordet ”självorganisering”. Något är självorganiserande om det skapar sin egen ordning, sina beteenden, sina komplexa mönster av sig själv, inte under kommando eller kontroll från utanförstående krafter. Men Maturana och Varela ville ha något mer. De sökte en term som förkroppsligade den särskilda organisationsform de ansåg sig ha upptäckt, och när de inte hittade något befintligt begrepp gick de tillbaka till grekiskan för att mynta ett nytt. Auto betyder ”själv”. Poiesis har samma rot som ”poesi” och betyder ”födelse”, ”skapande”, ”produktion”. Voilá: autopoiesis.7 Det är livets princip.

För att närmare förstå vad som utmärker autopoiesis kan vi återigen jämföra med bilfabriken: den producerar bilar. Den smattrar ur sig långa rader av glänsande nya modeller, fordon som försvinner från platsen, fraktas till handeln och tar plats i någons vardagsliv. Fabriken tillverkar något annat än sig själv. Om fabriken ska resas, repareras, utvidgas krävs en annan slags produktionsprocess; byggarbetare måste kallas in. Men till och med den simplaste bakteriecell äger förmågan att inuti sig själv frambringa alla de komponenter den behöver, kontinuerligt byta ut dem, förnya dem, laga sitt membran, bevara sin fysiska integritet, organisera det kemiska arbete som gör den till en kropp och det är denna förmåga, oerhörd om man tänker efter, som är autopoiesis. Den innehas av bakteriecellen och spädbarnet, av mulan och trädet, vilka de konkreta molekylerna och materialen än är, om det så är löv som slår ut eller ett barn som får sina första tänder. Till och med om liv påträffades på andra planeter skulle det troligen visa sig följa denna basala bio-logik, medan däremot, för att bara ta ett exempel, en eldsvåda saknar dess mest elementära ägodel: inre organ med funktionen att säkra sin egen fortlevnad. Livet är, säger Varela och Maturana, ”sitt eget verk”. Det ”lyfter sig självt i håret”. 8 Riktigt sant är nu inte detta. I själva verket kan ingen cell leva på sig själv. Det vore döden. Cellen måste för sitt liv ta in energi och näring. På denna punkt liknar den fullt ut bilfabriken; båda är avhängiga ett inflöde av råvaror, men endast den ena för att bygga sig själv. Bondens sjuka gris som inte åt slutade att växa. För sin självförnyelse var den, som varje levande varelse, beroende av föda utifrån som – i ordets bokstavliga bemärkelse – måste införlivas. Om membranet vore ett ogenomträngligt pansar skulle cellen falla tillbaka ut i sin omgivning. För att fylla sin funktion måste membranet vara poröst, genomträngligt och selektivt; det måste avskilja cellen mot omvärlden och härvidlag hålla dörren stängd, men samtidigt öppna för de ämnen som är oumbärliga för autopoiesis. Gränsen är inte bara en demarkationslinje mot omvärlden, utan lika mycket en navelsträng som står i fast relation till den, som håller livet ut och klipps av i samma stund som döden infaller. Tänk på en bakterie som rör sig genom socker. In i sin mikrokropp suger den, via membranet, det druvsocker som gör det möjligt för den att fortsätta leva, vad den saknar innanför sin gräns hämtar den utifrån, den bevarar sin autonomi genom beroendet till sin miljö i den paradox, själva den spänning i vilken allt liv har att operera.9 För att producera sig själv måste således organismen forma sig mindre som en container och mer som en tratt. Råvarorna kommer in, i trattens virvel används de som byggstenar i självbyggnationen; på undersidan rinner de

17

18

ut, förbrukade. Detta är vad vi kallar ämnesomsättning, eller metabolism. Organismen absorberar energi och näring utifrån, omsätter dem i sina inre kemiska processer, utnyttjar dem tills de inte har något värde och stöter ut dem i degraderad form. Processen i sin helhet, samtliga de kemiska reaktioner som här aktiveras går under namnet metabolism, som alltså inte ska definieras som ”energiupptag” eller ”energiupptag för rörelse” – maskiner och döda naturfenomen uppvisar båda – utan som energiupptag för inre kroppskonstruktion.10 Det betyder att organismen, likt en tratt, måste genomforsas av ett obrutet flöde, och så är verkligen fallet: utan att ta rast sätter cellen samman sina beståndsdelar och löser upp dem, vävnader och organ ersätter sina celler i cykel efter cykel, människokroppen intar luft, vatten, mat för att inte ömsningen av bukspottsceller, hjärnceller, vita blodkroppar ska avstanna. Att vara vid liv är att bli, att producera. Men samtidigt behåller den levande organismen sin identitet, oavsett vilka material som strömmar genom den; den cirkulära organisationsformen består, liksom en tratt förblir rund hur mycket vätska som än passerar.11 Också trattanalogin har dock sina gränser. En tratt är en passiv mottagare av flödet; en organism är väsentligen på jakt. Se på bakterien i sockerlösningen. Vad gör den? Den rör sig för att, som det heter, ”skaffa mat”. Den simmar genom omgivningen för att uppnå något, för att få tag på något som den saknar; den förhåller sig till omgivningen som ett upplag där den plockar ut vissa beståndsdelar för sin egen autopoietiska räkning. I en mycket rudimentär mening är den därmed ett subjekt. Det kan förefalla i överkant generöst att kalla en bakterie för subjekt, men något annat ord finns knappast för att markera denna gräns som löper genom naturen: en klippa är ett föremål för yttre krafter som förändrar den, men utan att den själv på något sätt handlar. Den är overksam, den riktar sig inte mot något utanför sig själv, den jagar inte i omgivningen efter råvaror. Den är helt och hållet objekt. Men om både socker och gift finns tillgängligt i omgivningen kommer bakterien att röra sig bort från giftet, i riktning mot sin föda: en handling som följer instinktivt, oförmedlat ur organismens strävan efter att upprätthålla sig själv, men icke desto mindre just en handling. Bakterien agerar för att öppna sig för metabolismens flöde, och redan här statueras en distinktion i naturen, en första linje mellan subjekt och objekt. Fritjof Capra, uttolkare av teorin om autopoiesis, framhåller att man kan sparka en sten och den far iväg, men om man sparkar en hund kommer den att reagera.12 Om en organism enbart ägnade sig åt att reagera vore den emellertid dödsdömd. Den måste uppvisa en grundläggande driftighet och införskaffa

de resurser den behöver, och inte bara det: avfallsprodukterna från metabolismen riskerar att ansamlas till förstoppning om de inte aktivt drivs ut. För att leva måste organismen ha kapacitet att, i båda leden, framför munnen och bakom ändtarmen, förhålla sig till omvärlden som till ett objekt. Genom sin metabolism agerar den mot miljön. Av detta följer också något som ska visa sig fullständigt omvälvande: organismen förändrar den yttre omgivningen. Tänk på en ko i en hage. Den inmundigar gräs, idisslar, fyller sedan hagen med stora kokor. Gräset betas av i hagen, dyngan sprider sig. Vid båda punkterna i sin metabolism förnyar kon sin hage, modifierar, förändrar, skapar den. Likadant med en människa som skaffar mat, lägger den på tallriken, äter och använder födoupptaget till att producera sin egen kropp och sedan avför de oanvändbara resterna. Denna metaboliska process syftar till autopoiesis, men människan kan inte undgå att samtidigt inverka på sin miljö så att den, om än i aldrig så liten grad, blir en annan än vad den annars skulle ha varit. Därtill måste en organism, förutom att ta in energi och näring och returnera dem, uppehålla sig någonstans, välja vistelseort, habitat, bostad, vilket oftast inbegriper något slags bruk av resurser och alltid förskjuter den lokala omgivningen. Till och med den sista handling en organism kan utföra – att dö – lägger, genom den döda kroppen, en ny lack på miljön. Allt detta åstadkommer organismen vare sig den vill det eller inte, enbart genom att finnas till.13 Vi ska inom kort se vilka oerhörda konsekvenser detta får. Men vi behöver ett namn för det. Denna aspekt av livet på jorden försummades länge, som vi också ska se, av den moderna naturvetenskapen, och den har inte heller tillmätts sin rätta plats i teorin om autopoiesis. Därför ska vi göra som Maturana och Varela och mynta ett nytt ord, eller snarare: prägla den andra sidan av deras mynt. Autopoiesis, produktionen av sig själv, motsvaras med nödvändighet av produktionen av det yttre. Det grekiska prefixet för det som finns utanför är exo. Ingen autopoiesis utan exopoiesis. Autopoiesis utan exopoiesis är lika omöjligt som det är att gå på en sandstrand utan att sätta spår. På en sandstrand går man, i normalfall, inte för att sätta spår, men spåren är en ofrånkomlig effekt av att man går där. Exopoiesis är autopoiesis utsida; inte livets innersta definition men dess första attribut. Medvetet låter vi exo stå för någonting obestämt yttre, för vad som helst som finns utanför organismen; efterhand ska vi se mer specifikt vad det är som organismerna, genom att producera sig själva, sina väggar, dörrar och innandömen också tillverkar utomhus.14 Den definition av liv som vi har anslutit oss till här är, som sagt, långt ifrån den enda föreslagna. En huvudrival är evolutionen. Biologer som håller hårt

19

20

på den renläriga darwinismen sätter ofta evolutionen främst, i likhet med den amerikanska rymdstyrelsen Nasa, vars bestämning är en av de mest berömda och populära: ”Livet är ett självupprätthållande kemiskt system som är kapabelt till Darwinsk evolution.” Livet skulle alltså vara liv endast om det kan föröka sig, om avkommorna varierar i arvsanlag och om naturen väljer vilka anlag som ska föras vidare. Den gröna gubbens invändningar håller än: ”Jag vill veta vad som gör en individ levande, den här eken, den här myran, den här hunden som skäller framför mig. Men det verkar som att de flesta av dem behöver vara två för att föröka sig”. Än mindre är en ensam individuell organism förmögen till evolution; för det krävs en population av organismer. Och om en varelse som inte kunde föröka sig eller undergå Darwinsk evolution påträffades på någon främmande planet, skulle man då säga att den var död? Anhängarna av evolutionen som kriterium på liv spänner kärran före hästen. Som Varela och Maturana framhåller: ”För att kunna reproducera någonting måste enheten först konstitueras som enhet, med en organisation som definierar dess existens. Det är vanligt sunt förnuft.”15 Det ontologiskt primära är livets särskilda organisationsform, som även den mest anspråkslösa cell uppvisar: autopoiesis. Å andra sidan skulle en enda cell som poppade upp efter det tunga bombardemanget, bara för att dö utan efterkommande, ha satt föga avtryck på vår planet. Inte heller två, inte heller tre, inte hundra engångsceller som band sina membran och sprack till döds skulle ha fört livet vidare i historien. Vi kan återigen jämföra med bilar. En bil känns igen på sin speciella organisationsform, på hur de olika komponenterna – hjul, ratt, motor, säten – fungerar tillsammans. Det är allt som krävs för att vara en bil. Men för att kunna tala om bilism som samhällsfenomen, för att bilen ska etableras som transportsätt krävs mer än ett exemplar: det fordras mångfaldigande på löpande band. Livet som fenomen i jordens historia förutsätter på samma sätt förmågan till reproduktion, men – till skillnad från i bilarnas fall – reproduktion av sig själv och först när de tidiga cellerna lärt sig tekniken för detta fick de fotfäste, överskred de enskilda individernas livstid, länkade samman generationer till växande koncentrat av liv och inledde, som vi ska se, den process som omvälvde planeten: evolutionen. I den skiftar livets modeller. Bilindustrin har designat variant efter variant från sent 1800-tal till idag, utan att bilens organisationsform förändrats och på samma sätt med livet från dess uppkomst till idag – inga jämförelser i övrigt.16 Faktum är nu – åtminstone så nära man kan komma fakta om denna tilldragelse – att de första cellerna uppkom av sig själva, utan större besvär. De tros ha sprungit fram vid mängder av enstaka tillfällen, och vissa forskare

menar rentav att celler måste ha fötts också på andra himlakroppar. Så lätt hänt är det. Det förhållande som gör självorganiserad cellbildning till en möjlighet snarare än ett mirakel är tillgången på de ingredienser, de kemiska föreningar som celler bygger sina kroppar av. Universum är som ett råvarulager för livet. Där finns, framför allt, grundämnenas grundämne, den lera som en cells alla byggstenar – DNA-molekylerna, proteinerna, det energifyllda sockret – måste innehålla. Där finns kol. Allt kol i universum härstammar från hyperreaktionerna i åldrande röda jättestjärnor. Av naturliga skäl fladdrar därför gardiner av kolföreningar genom rymden, inuti interstellära moln och, i packad form, i kometer och asteroider. Den revolutionerande idé som Alexander Oparin lade fram var att kol, tillsammans med vatten, kväve och några andra grundämnen, bildade en ”soppa” på den avsvalnade jorden. Ur soppan bubblade cellerna. Molekyler kombinerades till föreningar, som i sin tur kombinerades till nya föreningar; utan hjälp från någon yttre hand kedjade sig molekylerna till varandra, steg för steg, i strukturer av tilltagande komplexitet, tills de första cellerna bildades: bakterier. Deras metabolism bestod i att sörpla ur den skål av energi och näring som blivit över från rymden. Men vid något skede måste de ha närmat sig botten. Soppan var ändlig; efter några hundra miljoner år fanns bara slattar av energi kvar. Livet stod vid sitt slut, så som det, om man får tro de optimistiska astrobiologerna, måste ha ändat på en rad andra planeter. Men det tog inte slut. Bakterierna fann en annan källa till energi, utanför soppskålen. De blickade tillbaka mot den eldkropp där allt började.17 De såg in i solen. Från denna punkt skulle livet på jorden ta verklig fart, jorden skulle aldrig mer bli sig lik, och aldrig mer skulle den likna någon annan planet.

1:2 EN GRÖN ELD

”Cyanobakterie”. Smaka på ordet. Det fräter kallt, blått, som ett gift i munnen. Cyanid, bakterie. Men cyanobakterien har inget med gift att göra, och den är ingen mördare; snarare en moder till allt fortsatt liv. Någon gång under de tre hundra miljoner åren efter det stora bombardemangets slut utvecklades cyanobakterier i grunda vatten vid landmassans rand. De tillhör gruppen prokaryoter, organismer som består av endast en cell, en cell av allra enklaste typ, utan inre kärna. En enskild cyanobakterie blir synlig för människoögat först i ett mikroskop. Men som kollektiv lever cyanobakterierna i kolonier, i slemmiga, gelatinartade mattor som kan blomma upp så färgstarkt att de är synliga från rymden.18 Det hade funnits noviser redan tidigare. Lärlingsbakterier hade experimenterat med samma konst, men aldrig nått längre än till grunderna. Den art som förde in konsten i dess sofistikerade stadium var just cyanobakterierna: någon gång för omkring 3,5 miljarder år sedan uppfann de den moderna fotosyntesen. Foto är grekiska för ”ljus”, syntes för ”sätta samman”. Fotosyntes är en radikal form av autopoiesis, där organismen inuti sig själv producerar sin egen föda. De enda råvaror som behövs utifrån är vatten, luft och, framför allt, ljus. Upp till 50 miljoner år – i genomsnitt kanske snarare 40 000 år – efter att fotonerna, de elektromagnetiska strålarnas farkoster, små sprängfyllda laddningar av energi har borrat sig ut från solens kärna, åtta minuter efter att de flytt från solytans grepp fångar cyanobakterien in dem och förädlar deras energi till föda inom loppet av en enda sekund. De fotoner som lämpar sig för ändamålet ligger i det spektrum av solljuset som är synligt, det som faller in över jorden med störst intensitet, mitt emellan det kortvågiga ultravioletta ljuset, som är alltför skarpt i sin energiladdning, och det långvågiga infraröda som är för slött. Med hjälp av det gröna pigmentet klorofyll, av grekiskans chloros för ”grön”, kan cyanobakterien rikta in de rätta fotonerna i sin

23

24

mikrokropp. Därinne blir de till en energiklinga, så vass att den påminner om röntgenstrålning. Utrustad med den lyckas cyanobakterien med konststycket att klyva en molekyl som in i det sista stålhårt motsätter sig delning: vatten. Bakterien har sugit i sig vattenmolekyler och skär nu med solljuset längs deras sömmar; ur H2O skiljs å ena sidan ett O, en atom av ämnet syre, och å andra sidan två H:n, atomer av väte. De frigjorda väteatomerna blir under klyvningen ”upphetsade”, dallrande, närmast elektrifierade av den energi som fotonerna burit med sig från solen. Därmed har cyanobakterien avverkat det första steget i sin självproduktion. Den besitter nu en kemisk energiladdning, konverterad från solens elektromagnetiska strålar. Men för att den ska bli till föda krävs något mer. De elektrifierade väteatomerna måste paras ihop med någon slags kol. Det hör nu till jordens födelsevillkor att atmosfären innehåller kol, kol i sin gasformiga gestalt: koldioxid. Cyanobakterien behöver bara öppna sig mot den omgivande luften eller vattnet, där gasen mixats ut, för att rekvirera den råvara som krävs för att fullborda operationen. Med de elektrifierade väteatomerna kan koldioxiden bindas till fast kol, prepareras och paketeras till organiskt material, till socker och livets andra molekyler: föda för kroppen. Ett ackord i bakteriens autopoiesis har nått sitt slut.19 Uppfinningen av den moderna fotosyntesen har kallats ett litet steg för bakterien men ett jättekliv för livet på jorden, och verkligen: med vändningen mot solen överskred livet de snäva gränser som soppskålen av energirester satte. Det skaffade sig direkt tillgång till ett närmast ändlöst uppbåd av energi, som inte blir mindre för att livet solar sig i det; ljuset förnyas varje morgon likt Särimner och minskar inte om konsumtionen ökar. I mer sentida termer skulle man kunna uttrycka det som att cyanobakterierna kopplade upp sig på solljuset och laddade ner energi från en outtömlig server. Till skillnad från många andra nya förmågor i evolutionen, som den att se eller att flyga, uppfanns konsten att klyva vatten med solens hjälp och para ihop väte med koldioxid en enda gång. Ingen annan art har lärt sig den på egen hand; alla som utövar den har ärvt hantverket från cyanobakterierna. Deras innovation var den största sedan själva livets uppkomst.20 Av detta kan man inte dra någon annan slutsats än att fördomarna mot mikroorganismer om att de, i avsaknad av hjärna, skulle utgöra någon slags biologiska barbarer, utan människans eller däggdjurens raffinemang, är direkt felaktiga. Cyanobakteriernas avancerade skapande är och förblir grunden för livet på jorden.21 För att hedra dem ska vi därför lägga oss av med namnet ”cyanobakterie”, som leder så fel i associationerna, och i stället återta deras ålderdomliga, akvarellklingande namn: blågrönalger. Visserligen

är det inte fråga om alger, utan om just bakterier, men de är blå som vattnet de lever i och gröna som det pigment som fångar solen. Människan är van vid att tänka på tid i enheter som ryms inom hennes liv, hennes släkts liv eller kanske hennes lands. För att greppa om den tid som spänts över jorden sedan dess uppkomst måste hon transcendera alla sådana horisonter och i stället försöka se framför sig inte bara tusen år, eller tiotusen, eller miljoner utan miljarder år. De relevanta enheterna är inte längre år, sekel, millennier, utan den geologiska tidens epoker, perioder, eror och – den längsta tidskategorin av alla – eoner. Under de två första eonerna, arkeikum och proterozoikum, som tillsammans sträckte sig från jordens tillblivelse till 543 miljoner år före vår tid, dominerades jorden av blågrönalgerna. Annorlunda uttryckt: blågrönalgerna var dominerande livsform under nära fem sjättedelar av livets historia. Inte förrän vid inbrottet av den senaste, nuvarande eonen, fanerozoikum, drevs de ut till skuggorna i jordens ekosystem under trycket från mer komplexa livsformer. Men än idag är de allestädes närvarande och återfinns i snart sagt varje nisch, både i vatten och på land. De har knappt utvecklats alls under de senaste två miljarder åren, i ett mästarprov på konservatism; å andra sidan är de flexibla nog att leva under salta och sura, varma och kalla, torra och våta förhållanden.22 Men det kanske mest anmärkningsvärda är att blågrönalgerna har flyttat in i de organ som vi idag närmast förknippar med fotosyntesen: växternas blad. En växtcell är en eukaryot. Det betyder att den är mer sammansatt än den enkla prokaryoten. Medan prokaryoten saknar avgränsade delar har eukaryoten en cellkärna och en rad inre organ, eller organeller, som var och en omvälvs av sitt eget membran. Den del av växtcellen som ansvarar för fotosyntesen, så att säga den inre fabriken för produktion av föda, kallas kloroplast. Plast är grekiska för ”entitet”, och denna entitet är, till sitt ursprung, inget annat än en blågrönalg. Under evolutionens gång inkorporerades blågrönalger i växtceller, ungefär som om Jona skulle ha växt in i den val som slukade honom och levt vidare som kroppsdel i valen och sedan återfötts som samma kroppsdel i valens unge. Någon gång mot slutet av den förra eonen svaldes blågrönalger av eukaryota celler och blev symbiotiska delar av dem, med uppgift att mata sina värdar inifrån; sedan dess har de integrerats helt i växternas kroppar.23 Det är kloroplasten som gör bladet grönt. Den har ”antenner”, hundratals eller tusentals flimrande små pigment som står på tå på bladtaket och sträcker sig mot solen. De infångade fotonerna leds, precis som i blågrönalgens ensamma liv, in i ett reaktionscentrum, där de får träffa två andra råvaror: vatten, som växten pumpat upp ur marken, och koldioxid. Koldioxiden har

25

26

kommit in genom växtens klyvöppningar, små, ovala ventiler som hålls öppna mot luften runtom för att detta ämne som varken syns eller doftar, som inte är särskilt rikt förekommande men som svävar i luften som en tunn gas, ska kunna sugas in. Samma uråldriga produktionsprocess äger rum även här; vattnet spjälkas och vätet sätts ihop med kolet, i nya föreningar som är laddade med mer energi än vad vattenmolekylen och koldioxidmolekylen hade tillsammans. Det extra energitillskottet kommer, naturligtvis, från solen. Man kan tänka sig kloroplasterna som textilfabriker som väver med solljuset som varptråd, tvinnar in kolet och matar fram ett tyg som är elektriskt: det dallrar av insydd energi. När sedan materialet lämnas över till konsumtion i second hand har det fortfarande kvar sin elektriska karaktär.24 Mer vetenskapligt benämns materialet organiskt, av organikos, ”frambragt med verktyg”, men verktygen är inga andra än bladets inre organ. Produktionsprocessen är snillrik, men inte särskilt effektiv. Snarare slösar och slarvar bladet med råvarorna. Antennpigmenten förmår inte fånga upp mer än någon ynka procent av det infallande solljuset; en växt i regnskogen kan komma upp i tre procent, men genomsnittet håller sig runt en. Vatten läcker ut genom samma klyvöppningar som måste hållas öppna för att koldioxid ska komma in, koldioxid blåser bort när växten själv andas och dessutom krävs, för att växten ska växa, en rad andra näringsämnen från jorden; kväve, fosfor, svavel. Likafullt är fotosyntesens produkter stapelföda för allt liv på jorden. All föda härleds direkt eller indirekt ur de omkring tio miljarder ton kolhydrater som fotosyntetiska organismer för närvarande årligen framställer. Blågrönalger, växter på land och plankton i haven hör till den kategorin, den sorts organismer som själva förmår producera den näring och energi de behöver. De går under namnet autotrofer, av trophia för ”näring”. Alla de övriga, insekter och amfibier, fåglar och fiskar, kräldjur och fyrfota djur – och människor – är heterotrofer, av heteros för ”annan”: för sin ämnesomsättning måste de inta annat liv. En heterotrof kan inte av egen kraft infånga solenergi. Den måste införskaffa det bränsle som autotroferna har berett. Om så födan är packad i form av växter, eller djur som ätit växter, eller djur som ätit djur som ätit växter, så kommer energin till heterotrofernas metabolism i sista hand från solen. Det är solens energi, tillagad av autotroferna, som vi människor använder i allt vi tar oss för, när vi rör oss, tänker, lever.25 Sommaren 1917 låg en kemist i gräset i Ukraina och märkte inte de myggor som bet honom. Så fascinerad var han av allt det gröna som slog emot honom, den ”gröna eld” som flammade upp i skogar, under vattenytan och på stäppen: den fotosyntes som tände världen. Vladimir Vernadskij ska snart

bli en av huvudpersonerna i denna bok. En av hans främsta syner var just den gröna elden, som tar emot den gula från solen och planterar den på jorden, sprider den över klotet i lager ovanpå lager och förändrar allt: ”i kraft av sitt inflytande är den ett fenomen av kosmisk-planetär rang.” 26 Den kan inte skiljas från livet. Det är levande materia – den totala summan av jordens levande organismer – som transformerar solens strålningsenergi till biosfärens aktiva, kemiska energi. Levande materia skapar otaliga nya kemiska föreningar genom fotosyntesen, och utsträcker biosfären i ofattbar takt som ett tjockt skikt av nya molekylära system.27

27

Den gröna elden slocknar inte, den är en oavbruten rörelse, ”en rörlig mekanism mer perfekt än någon som frambringats av vår vilja och intelligens”, men ytterst hålls den vid liv, upptändes en gång och nytänds och kommer återigen att antändas av solen: ”oavsett företeelse är den energi som frigörs av organismer principiellt (och måhända i sin helhet) att betrakta som solstrålning”.28 Allt börjar med solen. En ny karaktär inympas på planeten genom denna mäktiga kosmiska kraft. De strålningar som flödar över jorden får biosfären att anta egenheter som är okända på livlösa planeters ytor, och därigenom omvandlar de jordens anlete. Aktiverad av strålningen samlar biosfärens materia in solenergin, omfördelar den och konverterar den till fri energi som är kapabel till arbete på jorden. (…) Biosfären är lika mycket en skapelse av solen som ett resultat av processer på jorden. Den uråldriga religiösa intuitionen att varelserna på land, i synnerhet människan, är barn av solen kom långt närmare sanningen än de som betraktar varelserna som efemära skapelser av materiens och krafternas blinda, tillfälliga spel.29

Men fotosyntesens bedrifter hänför sig inte uteslutande till autopoiesis. Någonting försvinner till utsidan. Låt oss betrakta hela processen igen, i sin mest grundläggande reaktion: H2O + CO2 + solljus  (CH2O) + O2, där (CH2O) är den enklaste formeln för organiskt material. Vad händer nu med O2 på andra sidan pilen? Vart tar den molekylen vägen? De två syre-

28

atomerna som skiljts från sina vätepartners i vattenmolekylen med solljusets klinga blir över. De skärs av utan att vidare bearbetas. Likt slaggtrådar släpps de ut ur textilfabriken när bladet eller bakterien andas ut och blir, i luften, i gasform, till fritt syre. Detta syre är inte syftet med den fotosyntetiska produktionsprocessen. Det är bara en kemiskt oundviklig effekt av den, eller, som det med rätta har kallats, det mest värdefulla skräp som någonsin har kastats.30 När jorden just hade hårdnat saknade den atmosfär. Efter några hundra miljoner år började gaser långsamt pysa ut från dess inre, som senkomna ångor i en smedja, och lade sig så småningom i ett hölje runt jorden: atmos för ”ånga” eller ”dunst”, sphaira för ”klot”. Den tidiga atmosfären var full av, i fallande ordning, koldioxid, kväve och vattenånga. Men av syre fanns bara tunna fläktar, om ens något alls; enligt den rådande uppskattningen innehöll atmosfären under arkeikum ungefär en miljondel syrgas. Om man hade fått en miljon molekyler ur denna den äldsta av jordens atmosfärer i sina händer och silat dem genom fingrarna skulle alltså en enda syrgasmolekyl ha fastnat. För dagens atmosfär är motsvarande siffra 208 500, tvåhundraåttatusenfemhundra. Under tidig arkeikum fanns inte ens en promille syre i luften, idag håller syret 21 procent.31 Vad hände däremellan? Blågrönalgerna släppte ut sitt avfall. Röken från deras fotosyntes bolmade ut små moln av gasen. En enda blågrönalg gör naturligtvis ingen skillnad på ett jordklot, men när oräkneliga kollektiv av mattor fått verka tillräckligt länge i tysthet över årmiljonerna kom atmosfären till slut att förändras. Denna händelse går under namnet syrgasrevolutionen. Det är den största kemiska förändring som jorden har upplevt. Den inträffade för omkring 2,3 miljarder år sedan, när blågrönalgerna redan varit verksamma i en miljard år, inte som en släpig stegring av atmosfärens syrehalt utan just som en revolution, ett plötsligt överslag – inte i människotid räknat, men i den geologiska tid under vilken jorden har framlevt sina dagar. Halten av syre sköts från noll till omkring fem procent. Det är fortfarande långt ifrån dagens nivåer; revolutionen var ofullbordad, men den var tillräckligt omskakande för att förändra villkoren för allt levande på jorden. Pionjärbakterierna, blågrönalgernas föregångare kände hur atmosfären fylldes med ett ovant ämne. De tålde det inte. För dem var syret en förorening, ett arsenik i luften som drev ner dem till jordens syrefria kloaker där de än idag håller till, i träsk, magsäckar, tarmkanaler och inte minst havsbottnar, gömda från den syrerika luften ovanför. Där fortsätter de att andas ut en annan gas ur sina kroppar, som bildas utan att syre finns till hands, som restprodukten av en syrefri metabolism: metan.32 Senare i vår berättelse ska de, under namnet ”metanogener”, komma upp till ytan igen.

Efter syrgasrevolutionen vidtog så blågrönalgernas guldålder, när deras mattor behärskade jorden i upphöjt majestät, väl anpassade till sitt eget verk: en atmosfär med syre. Det var en tid av stiltje. Syrehalten låg där den låg. Drygt fem procent av atmosfären bestod av syre i hela en miljard år framåt, en transportsträcka i den geologiska historien som ibland kallas ”den långtråkiga miljarden”.33 Blågrönalgernas modesta autopoiesis fortskred som vanligt, inte över dagar och år utan över eror och perioder, men i det tysta byggde de samtidigt brädor för livets kommande språng. Det syre de gav ifrån sig kom att fylla tre livsavgörande funktioner. För det första räddade syrgasrevolutionen vattnet på jorden. Solen kan av egen kraft, utan omvägen över en autotrof, med sina ultravioletta strålningsvapen klyva vattenmolekyler på en planet, i självgående reaktioner som kräver oändligt lång tid för att avsätta resultat. Men sådan tid finns i universum. På våra nära grannar Venus och Mars räckte den för att oceanerna skulle förintas: vattnet klövs, syreatomerna reagerade bort sig i skorporna, vätgasen lyfte ut ur gravitationens kraftcentrum och försvann. Vatten är en förutsättning för liv. Just på jorden finns det kvar, tack vare att blågrönalgerna lärde sig fotosyntes och efter revolutionen fyllde atmosfären med syre. Syre har nämligen förmågan att förvandla sig själv till ett annat ämne, en molekyl där syreatomerna grupperar om sig och i stället kombinerar sig i trekanter, en ljusblå, på nära håll starkt doftande, i ren form högexplosiv gas: ozon. Allteftersom syret fyllde luften, lämnade jordens yta och bolmade högre upp i atmosfären inträffade allt fler sådana omgrupperingar. Atmosfären fick sitt ozonlager. Som bekant råkar nu ozonet ha egenskapen att blockera just de ultravioletta strålarna i solljusets spektrum, som därmed inte längre kunde komma åt vattnet på jorden: oceanerna bevarades för all överskådlig framtid.34 Nyttan av ett ozonlager för liv på jorden är större ändå. Om organismer exponeras ohöljt för ultravioletta strålar kan självaste DNA och RNA, cellernas ritningar och arbetsledare, svetsas sönder med livsfarliga mutationer som följd. För de tidiga blågrönalgerna var inte detta något problem – de skyddades av det översta vattenskiktet – men liv på land är omöjligt utan en solid brandvägg av ozon.35 För det tredje, och slutligen, är syret i luften en nödvändig råvara för flercelliga heterotrofers metabolism. I denna kategori finner vi oss själva. Om vi slutar andas in syre dör vi inom loppet av minuter, som i kvävning, strypning, drunkning: skräcken är att dörren stängs för syret. Vårt blod är ett transportväsende för utförsel av syre till kroppens alla miljoner och åter miljoner celler, som för sin funktion kräver ett obrutet tillskott av den molekyl som ensam förmår spjälka upp det organiska materialet, och därigenom, i förbränningen

29

30

– en process som är nära släkt med elden – frigöra den energi som autotroferna har vävt. Cellerna måste ha syre för att tillgodogöra sig födan, för att bygga sig själva, för att bedriva den autopoiesis som ger kroppen liv. Syretillgång är lika nödvändigt för stora kroppar som vatten för fisk.36 När syrehalten stigit har livet tagit nya språng. Syrgasrevolutionen för 2,3 miljarder år sedan räckte för att stimulera evolutionen av eukaryoter: omedelbart efteråt spred sig de encelliga men kärnförsedda varelserna över jorden.37 De var sedan blågrönalgernas följeslagare genom den långtråkiga miljarden. Mycket lite hände. Prokaryoter och eukaryoter hade haven för sig själva. Det encelliga livet gick sin gilla gång och så plötsligt briserade en kakafoni av djur, av ringmaskar och armfotingar, av leddjur och blötdjur, av nässeldjur och tagghudingar som rusade fram genom oceanerna med sådana för oss självklara innovationer som hårda kroppsdelar, skal och skelett: för 543 miljoner år sedan utbröt den kambriska explosionen. I geologiska sediment över hela världen från Kina till Kinnekulle uppträder den som först ingenting, sedan ingenting och därefter, som i en Big Bang av djurliv: fossiler av färdigutbildade djur ur snart sagt varje släkte. Länge hölls denna explosion för en hägring. Den ansågs framkallad av de äldre sedimentens ökenlika innehållsfattigdom. Men under de senaste decennierna har en rik prekambrisk fossil uppdagats på alla kontinenter, och det visar sig mycket riktigt att de encelliga varelserna sprudlade av liv, men utan sällskap av mer komplexa varelser; gränsen vid 543 miljoner år före vår tid löper som en kritvit startlinje genom världens jordlager. Först därpå, efter ett anlopp som varade i något dussintal miljoner år, uppträder de första flercelliga djuren värda namnet; djur som skulle kunna ses av ett naket, mänskligt öga.38 Hårdhet var bara en av innovationerna. Bland de bjälkar som burit djurlivet sedan den kambriska explosionen märks inte minst – eller snarare: märks inte alls, så fullkomligt självklar är den för oss – den så kallade bilaterala symmetrin. Om man skär itu en hund på längden sönderfaller den i två hälfter som ser ut som varandras spegelbilder. Likadant med en fjäril, en skorpion, en människa. Det är en grundläggande planlösning för det komplexa livet, som lämpar sig för utbyggnad med nervsystem, alla slags organ och bihang och vissa typiska kanaler för metabolism: mun och anus. I den kambriska fossilen återfinns likaså det första djuret med ryggsträng, en förlaga till ryggraden. Denna art, Pikaia gracilens, är den äldsta kända anatomiska länken till arten människa.39 Det som gör den kambriska explosionen så exempellös i livets historia är att praktiskt taget samtliga djurstammars kroppskonstruktioner föll på plats inom loppet av ett geologiskt ögonblick. Sedan dess har livets byggnadskonst

ägnat sig åt att anlägga bågar, tinnar och kupoler på samma bas. Aldrig mer, under de drygt femhundra miljoner år som förlöpt, har innovationer av motsvarande betydelse uppenbarats. Under den kambriska explosionen infann den sig abrupt, inte som ett successivt crescendo utan som ett cymbaliskt dån ur tystnaden, ett spontant upplopp av kreativitet. Än märkligare blir händelsen när man betraktar de fossiler som inte passar in i några av våra nu levande djurgrupper. Där trängs surrealistiska varelser med fem ögon, snablar med taggiga käkar, fenor och tuber och tentakler i alla möjliga och omöjliga skepnader. Där finns konstruktioner som följer genuint främmande mönster, men som levde dagssländeliv och snart försvann för gott. Det tycks som om evolutionen i detta ögonblick betedde sig som en flicka som river ut alla leksaker på en gång, håller varje låda upp och ned, öser ut lego och playmo och bilar på golvet och sedan sysselsätter sig med bara tre eller fyra leksaker resten av kvällen. Alla andra ligger bortglömda.40 Den fråga som inställer sig är förstås: hur var en sådan alla tiders explosion möjlig? Den idag etablerade förklaringsmallen säger att potentialerna för den anatomiska rikedomen existerade redan innan. Tre miljarder års evolution måste ha sammanställt en verktygslåda av gener som väntade på sin chans. Men för att de skulle kunna realiseras krävdes vissa förändrade förhållanden i den omgivande miljön. Två faktorer utpekas som centrala. Den ena är syret. Timmarna innan explosionen – översatt till vår tidsskala – fullbordades syrgasrevolutionen. I en andra puls drevs halten upp till nära 20 procent. Den lägre nivån från den långtråkiga miljarden hade verkat som en oöverkomlig barriär mot anlag till flercellighet och bilateral symmetri. Man kan pröva effekten själv: andas in långsamt och fyll lungorna med luft (gener från tre miljarder år), sätt handen i ett strypgrepp (den låga syrenivån), släpp greppet och en stark utandning följer (den kambriska explosionen). När väl grundstommarna var på plats rullade sedan evolutionens dynamik av sig själv. Så möjliggjorde exempelvis den höjda syrehalten en effektiv förbränning av organiskt material inte bara från autotrofer, utan också från andra djurkroppar: i den kambriska explosionen framträdde de första rovdjuren. De sporrade sina villebråd att utveckla hårda kroppsdelar som skydd, vilket i sin tur nödvändiggjorde vassare vapen – och så vidare, ut genom nischerna, som tillsammans bildade de första ”moderna” ekosystemen.41 Den andra faktorn är klimatet. Jorden blev kallare. Alldeles innan explosionen sjönk medeltemperaturen. Vi ska strax återkomma till denna faktor. För ögonblicket nöjer vi oss med att konstatera att det syre som bidrog så starkt till att utlösa först eukaryoter-

31

32

nas uppkomst och sedan, mer spektakulärt, den kambriska explosionen var en effekt av de encelliga mikroorganismernas fotosyntes. Faktum är att evolutionen inte tog något av sina tidiga språng utan att syrehalten först höjdes, att varje höjning av syrehalten följdes av utbrott av nyskapande, att utvecklingen stod förhållandevis stilla när syrehalten stelnat.42 Den gröna elden var, annorlunda uttryckt, en stubintråd genom epokerna, som till slut antände det komplexa livets explosion. Idag är det mesta av livet på jorden anpassat till ozonlager och hög syrehalt och utelämnade till deras fortsatta existens, men en gång i tiden fanns de inte. Ozonet och syret har uppstått under en produktionsprocess av svårgreppad tidslängd, där ingen annan än livet självt agerat producent. Men varken ozonlager eller syrehalt har varit målet för de produktiva organismerna: fotosyntes är en strategi för autopoiesis. Av vissa naturliga skäl har blågrönalgerna och de andra autotroferna bara råkat avge fria syremolekyler till sina utsidor, efterhand har syret svävat ut, och den sfär som välver sig över planeten och ger de kemiska villkoren för allt liv har fyllts av gasen: jordens atmosfär. Det är historiens mest storslagna exempel på exopoiesis. Det fortgår än idag. Autotroferna förnyar ständigt atmosfärens lager av syre och ozon genom att producera sig själva; därigenom reproduceras villkoren för våra liv. Om den gröna elden släcktes skulle syret reagera bort, atmosfären skulle tömmas och alla luftrör täppas till inom några millennier.43 Vladimir Vernadskij, den ukrainska kemisten från år 1917, noterade sina intryck: I global skala måste vi se till det totala resultatet av andningen, snarare än till den enskilda organismens andning. Alla levande organismers andning måste erkännas som en del av biosfärens mekanism. (…) Det fria syret i biosfären är uteslutande frambringat av de gröna växternas gasutbyte och utgör den huvudsakliga källan till fri kemisk energi i biosfären. (…) Det fria syre som är nödvändigt för uppkomsten av ozon frambringas i biosfären uteslutande genom biokemiska processer och skulle försvinna om livet upphörde. Livet skapar både det fria syret vid jordens skorpa och det ozon som skyddar biosfären från himlakropparnas skadliga strålning.44

Än idag finns också blågrönalgerna mitt ibland oss, både som självständiga varelser och som kloroplaster: det är de som står för lejonparten av produktionen. Bör vi se dem som livets bas?

Kanske är en annan bild bättre. Blågrönalgerna har, under evolutionens gång, bildat en ringmur. Allt annat liv har uppförts som hus innanför muren, allt annat liv har flyttat in därför att det passat mot murstrukturen. Allt annat liv behöver den som skydd.45

1:3 DEN GLOBALA NEDKYLNINGEN

Allt börjar med solen som sitter där den ska, exakt, det varaktiga livets nödvändiga villkor kunde knappast ha uppfyllts bättre, solen är inte så långt borta att allt vatten fryser och inte så nära att det dunstar bort och just denna stjärna är varken för stor och intensiv eller för liten och svaglysande, den kommer inte plötsligt att explodera, den kommer inte att åldras för snabbt, i eoner framöver kommer den att ha kvar tillräckligt med väte i sitt innandöme för att rulla jorden i ljus. Jorden sitter på ett spett. Den rör sig hela tiden, roterar, men solens massa släpper den inte ur fästet; med sin dragningskraft håller den livets planet i precis rätt bana.46 Solen och jorden står i en fast relation till varandra. Den förra förser den senare med energi som, bland annat, håller den varm. Vid ingången till atmosfären levererar solen varje sekund under dagtid omkring 1370 watts energi till varje kvadratmeter på jorden, eller nästan 23 vanliga 60-wattsglödlampor för varje skrivbordsstor yta. Omkring en tredjedel av detta solljus avspisas emellertid och återspeglas genast till rymden, men de övriga två tredjedelarna når ner till jorden och värmer den. När de har värmt upp jorden lämnar de planeten igen och far ut i rymden. Exakt hur varm jorden blir under tiden – det vill säga: vilken temperatur planeten får – bestäms i en balansakt. Jorden måste sända tillbaka exakt samma mängd energi som kommer in. Om den återkastade mindre energi än vad som kastas in skulle den värmas upp, grillas bränd, tills en ny jämvikt slutligen upprättades. Det mesta av den energi som faller in över jorden kommer längs det synliga ljusets våglängder, det tas emot, omvandlas till värme och sänds sedan tillbaka längs en annan våglängd, i den osynliga utstrålning av värme som man kan känna om man för handen mot en grillugn: uttåget från jorden är infrarött. Solljusets energi kommer alltså in mot jorden, värmer upp den och återvänder i infrarött, och längs vägen sätts klotets temperatur. Men detta

35

36

balansvärde kan lägga sig på skiftande nivåer. Jorden kan ställas in på att behålla en stor del av instrålningen eller skaka av sig det mesta; planeterna i solsystemet kan vara permanent brännheta som Venus, vars temperatur vid ytan håller sig över 450 grader Celsius, eller nedfrusna som Mars med ett genomsnitt på -50. Förenklat avgörs jämviktsläget av framför allt två variabler: hur starkt solen strålar och hur mycket av värmen som himlakroppen håller inne under sitt gashölje, sin atmosfär.47 Den första variabeln skruvas upp över eonerna, långsamt, som i en kosmisk grillugn, solen må vara ypperlig men den är underkastad alla stjärnors levnadslag och går från svag strålningsstyrka till stark. Kärnreaktionerna i explosionsstaden accelererar över eonerna. En dag, om närmare fem miljarder år, kommer solen att bli en röd jätte med fem tusen gånger starkare ljus än idag, innan den plötsligt krymper till en vit dvärg och dör. Omvänt betyder det att den lyste matt under sin, och jordens, barndom. Vid tiden för livets uppkomst gav solen 30 procent mindre strålning till jorden än idag. Det är ingen liten skillnad. Det är nästan en tredjedel mindre energi och om detta var den enda styrande variabeln, vars förändringar slog igenom fullt ut, skulle balanstemperaturen på jorden ha legat långt under fryspunkten i mer än två miljarder år: inget flytande vatten, inget rörligt liv skulle ha varit möjligt, allt skulle ha avstannat i en djupfryst sten under en alltför blek nybörjarstjärna.48 Men som vi har antytt var jordens atmosfär vid denna tid full av koldioxid. Detta gasämne har en egenskap som kväve, väte, även syre saknar. Det släpper igenom de strålar som är synliga och låter dem nå jordens yta, men när de sedan återkommer som infraröd värme spärrar det vägen. Koldioxiden stoppar de infraröda strålarna och sänder in dem igen, visar tillbaka dem. Den kan inte hålla dem inspärrade för alltid, förr eller senare tar sig strålarna igenom och spiller ut i det större universum, men koldioxiden orsakar en fördröjning, tvingar värmen att ta ytterligare ett eller flera varv till jorden innan den kan passera. Följden blir, förstås, att temperaturen vid jordens yta blir högre än den annars skulle ha varit. Funktionen kan liknas vid den som man nyttjar i en sovsäck, under ett täcke, bakom ytterkläder – alla fungerar de som vägspärr på värmens utfart – men den parallell som fått ge det allbekanta namnet åt effekten är i stället växthuset, vars glas är genomskinligt för ljus men håller inne värme. Detta är förklaringen till att liv kunde spira trots en klen sol: koldioxidhalten var omkring tusen gånger högre än vid 1800-talets inbrott. 49 Trots en tredjedel svagare sol var medeltemperaturen under tidig arkeikum minst 80 grader Celsius. Det betyder, å andra sidan, att om koldioxid-

halten hade stannat på den nivå som då rådde samtidigt som solljuset tilltagit i styrka skulle jorden ha hettats upp till eldnivåer. Det var så det gick för Venus. Där hade atmosfären en gång ungefär samma utgångsläge som jorden, men koldioxid rasade ut i atmosfären och sparkade igång en skenande växthuseffekt som blev så övermäktig att planeten nu, trots att nästan inget solljus längre förmår penetrera de svavelsyremoln som omger den, är ett mördande rött aggregat. Under jordens historia har instrålningen skruvats upp så kraftigt som med nära en tredjedel. Varför har då ingen likadan, skenande växthuseffekt utlösts här? 50 Den gröna elden tuggar i sig täcket runt jorden. Blågrönalgerna, planktonen i havet, växterna på land behöver bara gapa för att få tag på koldioxiden och sy in den i sina kroppar, i utväxling mot fritt syre. Produktionen av organiskt material genom fotosyntes konsumerar koldioxid. Men det här är bara en del av sanningen. Om vi tänker efter ser vi att det koldioxid som autotroferna tuggar i sig snart är tillbaka i atmosfären igen. Den andas ut, inte bara av autotroferna själva, utan också av heterotrofer sådana som människor. Låt oss se på vår egen förbränning igen. Vi inhalerar syre som spjälkar upp det organiska materialet och frigör den inneboende energin, i en process vars grundläggande reaktion är: O2 + (CH2O)  H2O + CO2 + värme, där H2O står för vattenånga. Som vi ser är detta den perfekta negationen av fotosyntesens process. När syret har klippt upp de kolhydrater, fetter och proteiner som autotroferna vävt åt oss fäster sig de lösgjorda kolatomerna på syret: CO2 bildas igen. Vår förbränning, eller vår respiration, av latinets spiritus för ”ande”, slutar med att vi återskapar koldioxiden, andas ut utgångspunkten, den råvara med vilken produktionsprocessen en gång startade. Om fotosyntes växlar in koldioxid mot syre växlar förbränningen tillbaka igen, och samma sak sker, som vi snart ska gå närmare in på, när organiskt material bryts ned och förmultnar. Så varför tar inte det ena ut det andra? Hur kan fotosyntesen över geologisk tid ha producerat höjd syrehalt och sänkt koldioxidhalt? Svaret är att allt organiskt material inte återutsänds som koldioxid. Vissa produkter äts inte upp och bryts inte ned. De begravs i stället intakta i mark och sediment – en del av dem blir vad vi kallar fossila – och tar då med sig kolet till livet efter detta i jordskorpan. Ju mer organiskt material som begravs på det sättet, ju mer kol som undgår respiration och nedbrytning, desto mer kol lagras i jorden, desto mer koldioxid viras ned från atmosfären,

37

38

desto mer syre får finnas kvar. Detta är exopoiesis på dödsbädden, eller spöklik exopoiesis. Genom att låta sig dö och begravas på ett visst sätt producerar organismerna den allmänna huvudtendensen i jordens atmosfär, sett över geologisk tid, från begynnelsen till den innevarande eonen: mer syre, mindre koldioxid. Annorlunda uttryckt bestäms utvecklingens riktning av hur stor andel organiskt material som gäckar nedbrytarna med osynlighetsdräkt och når fram till jordskorpan, i ett netto av exopoiesis.51 Härifrån är det inte svårt att räkna ut att båda de urhistoriska megapulserna av syrgas, den som föregick eukaryoternas utveckling och den som föregick den kambriska explosionen, till stor del utlöstes av en accelererad begravning av organiskt material. Särskilt intressant är det senare fallet. Under hela den långtråkiga miljarden låg syrehalten stilla; det organiska material som bildades nära vattenytan bröts omgående ned av bakterier i de lägre skikten. Men så utvecklades de första varelserna med något som liknar förmågan att bajsa. De förhållandevis tunga bajsprickarna måste ha sjunkit snabbt mot havsbotten och slunkit förbi de ännu ouppmärksamma nedbrytarbakterierna, och när avföringen nådde ned till sedimenten bäddades den in med kolet orört. Något så tarvligt som utvecklingen av bajs gav därmed ett avgörande bidrag till den kraftiga ackumulation av syre i atmosfären, som i sin tur utlöste den påföljande evolutionskarnevalen. Så kan exopoiesis se ut. En annan följdsats av detta är att de båda syrepulserna sammanföll – var identiska – med lika kraftiga reduktioner av atmosfärens koldioxidhalt. Om den under tidig arkeikum var tusen gånger högre än vid 1800-talets inbrott föll den till hundra gånger högre vid tiden för syrgasrevolutionen och någonstans mellan tio och tjugo gånger högre före den kambriska explosionen. Det gav inte bara höjd syrehalt, utan också svalare klimat på jorden. Inflytandet från den minskade koldioxidhalten var så mäktigt att tendensen till starkare solstrålning över eonerna inta bara neutraliserades, utan jorden blev också kallare i absoluta grader.52 Det var absolut vitalt för livets utveckling. Ju mer komplext livet blir, desto kyligare klimat krävs för att det ska överleva. De första encelliga organismerna på jorden var ”termofiler”, värmeälskare, rentav hypertermofiler som trivdes med temperaturer mellan 80 grader Celsius och kokpunkten. Något annat slags liv var inte möjligt i tidig arkeikum. Blågrönalger, i sin tur, står ut med 70 grader. En eukaryot har organeller – kärna och kraftstationer, mitokondrier och kloroplaster – som är arrangerade i en högre form av funktionell komplexitet: den kan inte hålla sig vid liv någon längre tid om värmen överstiger 60 grader. Flercelliga organismer med specialiserade vävnader, centrala nervsystem, invecklad inre cir-

kulation av vatten och luft är snäppet mer komplexa och än känsligare för värme: de klarar inte ihållande temperaturer över 47 grader.53 Över 47 grader utbryter en kris i djurets syreupptag. För att förbränningen av föda ska fungera fordras nu mer syre än vad organismen klarar av att inhalera (tänk en flåsande, hyperventilerande hund i högsommarsolen). I hettan skriker de processer som upprätthåller kroppen – för att inte tala om tillväxt och reproduktion – efter så mycket syre att djuret inte förmår tillfredställa dem, och det är nu en fråga om veckor, dagar, timmar innan det dör. Kroppen som helhet är gjord för att syrebehov och – upptag ska matcha varandra under en viss temperaturgräns: när den överskrids är klockan slagen. Hur långa eoner evolutionen än har på sig kan inte organismen anpassa sig till värre värme. Gränsen är omutlig.54 Komplext liv var, följaktligen, omöjligt i planetens heta ungdom. Men undan för undan sjönk temperaturerna, trots starkare solstrålning, och de hinder som höll tillbaka evolutionen röjdes bort: för 3,5 miljarder år sedan hade genomsnittstemperaturen på jorden sjunkit till 70 grader och blågrönalgerna klumpade ihop sina första mattor, för 2,6 miljarder år sedan var den nere på 60 grader och strax därefter – det vill säga: några hundra miljoner år senare – uppstod de första eukaryoterna, för en miljard år sedan passerades 50-gradersstrecket och den kambriska explosionen blev möjlig. Trenden höll i sig. I människans moderna tidsålder har genomsnittstemperaturen hittills hållit sig på 15 grader. Denna globala nedkylning över geologisk tid, från en jord som var nära att koka till en där polerna är täckta med is, öppnade de arenor av klimat som krävdes för evolutionens språng.55 Men det är inte bara fotosyntesens förtjänst. Den första nedkylningen – den som släppte fram blågrönalgerna – var ett resultat av att hettan från det stora bombardemanget lyfte. Sedan vidtog en mångfacetterad uppsättning processer som går under samlingsnamnet förvittring: kemiska reaktioner i klipporna när de under lång tid utsätts för vädrets makter. En sådan reaktion inleds med att regnvatten plockar med sig koldioxid från atmosfären i sitt fall. När vattnet dunsar mot klippar har det en svag surhet som, om den får verka över tid, attackerar och löser upp kiselmineraler och i stället bildar så kallade karbonater. Ordet karbonat kommer av latinets ord för kol, carbo, och de nya mineralerna är just förstenade former av kol som nu bakas in i sediment och, så småningom, i berggrunden. Så dräneras koldioxid automatiskt ur atmosfären.56 Men vid närmare betraktande håller livet i reglaget också här. Blågrönalgerna var de första levande varelser som täckte jordens nakna klippor, och deras gelatinartade mattor anfrätte dem, löste upp dem så att förvittringen

39

accelererade. De följdes av andra alger, av lavar och mossor med samma ouppsåtliga funktion – att minska klippornas motståndskraft mot regnet – och längre in i evolutionen formades det avgörande fenomenet jord. Jord är en stor tvättsvamp av regnvatten från ovan och mineraler från de undre klipporna: en perfekt studio för förvittring. Genom sina rötter pumpar växterna in kolsyresekret i jorden, leder ned regnvatten, ökar genomträngligheten, och när mikroorganismer, svampar, djur rör om därinne intensifieras processen ytterligare.57 Undan för undan, under evolutionens gång, griper livet allt djupare in i förvittringen. Så beräknas dräneringen av koldioxid från atmosfären gå minst 100 gånger snabbare på en jord med liv än en utan. Särskilt verksamma är just träd, som driver upp reaktionerna genom sina förbindelser i jorden. Dessutom producerar träd väldiga mängder organiskt material, blad, stammar, trassliga rotsystem som kan gravsättas i marken. I ytterligare ett markerat fall, för runt 400 miljoner år sedan – det var då växterna koloniserade klipporna på land och träden utvecklades – föll sålunda koldioxidhalten till mindre än fem gånger högre än vid 1800-talets inbrott.58 Genom begravning av organiskt material, och genom livets inblandning i mötet mellan klippa och atmosfär, sänks genomsnittstemperaturen. Utan detta universalverk av exopoiesis skulle klimatutrymmet för komplexa organismer aldrig ha uppstått. Allt må börja med solen, och allt kommer en dag att sluta med solen när den blivit till en röd jätte, men under eonerna däremellan är det livet som styr: Livet bäddar sin egen säng med ett tunt täcke.

1:4 VÄRMENS BYGGMATERIAL, OCH LIVETS

När atmosfären först bildades regerade död kemi de pysande gaserna. Efter livets uppkomst har de kemiska faktorerna detroniserats och livet självt tagit deras plats. De två dominerande gaserna i atmosfären är nu kväve med 78 procent och syre med 21; båda är kopplade som dropp till livet på jorden och återpumpas därifrån – om de inte var indragna i detta omlopp skulle de upplösas och försvinna. Atmosfärens sammansättning betingas av de levande organismernas metabolism, av vad organismerna gör med substanserna, av hur mycket de tar ner, av hur länge de behåller dem eller, med ett annat ord, av en viss slags cykler.59 Vilka cykler? Frågan kan besvaras med en annan fråga: Hur stor är sannolikheten för att någon av de kvävemolekyler Julius Caesar flämtade fram i sitt sista andetag på Pompejus teater kommer att följa med in i dina lungor när du, efter nästa utandning, drar in ny luft? Enligt en färsk beräkning är sannolikheten lika med 0,995.60 Med andra ord: var säker, var så gott som fullständigt förvissad om att du insuper kväve som var med när Caesar låg där under senatorernas knivar och som det är med kväve, så är det också med syre, svavel, fosfor och, med några få obetydliga undantag, alla andra fasta, flytande och gasformiga ämnen på jorden: de har varit med sedan begynnelsen. Under eonerna har de gått runt. De befinner sig i rörelse, driver genom sina reservoarer, från den ena till den andra till den tusende och tillbaka om igen, genom din kropp och alla andras i processer som rör sig som på hjul, cykliskt, mellan tre sammanbundna jordiska sfärer: litosfären, klotets klippa och mark, hydrosfären, alla dess samlingar av vatten, och atmosfären, det stora höljet runtom.61 Den cykel som kanske är lättast att se framför sig är den hydrologiska, även känd som vattencykeln. Det havsvatten som vi i ett givet ögonblick, låt säga en varm sommardag doppar oss i har dunstat, kondenserat, regnat och via floder och grundvatten runnit ut i oceanerna varv efter varv, fler än

41

42

någon kan räkna. Men den cykel som mer än någon annan bär livet på sina hjul är inte vattnets. Det är kolets. Allt liv är, som vi nämnt, sammansatt av kol, som med sina egenskaper är särskilt lämpat som byggmaterial. Väte har en, syre har två, men en kolatom har fyra elektroner att dela med andra och ingår därför lätt bindningar med atomer såväl av den egna arten som av främmande. Kvickt krokar den ihop sig med andra, men släpper inte taget lika snabbt. Kolet håller föreningarna stabila, i två- eller tredubbla bindningar; så har det kallats en enhet av motsatta karaktärsdrag, en ovanlig syntes av lättrörlighet och fasthet. De långa, kedjeformade molekyler som kolatomerna gärna formar möjliggör infångning och lagring av energi. De är det tegel varmed livet bygger upp sig självt, och vattnet har här närmast funktionen av murbruk, det medel som får kolet att fästa; det organiska livets allmänna formel är kol-i-vatten.62 Kolcykelns bransch är alltså fraktandet av byggmaterial för autopoiesis, livets bärande lergods, i tiotals miljarder ton, ut till alla manifestationer av liv och med så gott som all cirkulerande materia på jorden inblandad på ett eller annat sätt längs de allestädes korsande vägarna. Atmosfären är cykelns lertag. Fotosyntesen är inkörsport till livet, och idag reser den sig inte bara över haven, utan också över land. För 465 miljoner år sedan – vid det laget gav ozonlagret tillräckligt med skydd – inledde växterna sin kolonisation av jordens landmassor och inte långt därefter, med start för 425 miljoner sedan, sprängde sig evolutionen fram igen. Det var botanikens motsvarighet till den kambriska explosionen. När den var över hade landväxterna lärt sig att bygga sina kroppar efter en ny planslöning, växtvärldens svar på den bilaterala symmetrin, det fotosyntetiska superorganet: bladet. Det har en genial arkitektur. En platt yta fångar upp solstrålarna – en spetsig topp går miste om det mesta – medan utskjutande konsoler från en mittbjälke levererar vatten till kloroplasterna och håller bladet starkt nog att motstå gravitationen, men samtidigt böjligt nog att vaja i vindarna. Den evolutionära förhistorien känns igen. Potentiella anlag för bladbildning fanns redan tidigare, men hindrades av barriärer i omgivningen. I detta fall handlade det inte om brist på syre, utan om överflöd på koldioxid. När atmosfären är full av råvaran klarar sig en växt med några få klyvöppningar för att suga i sig de kvantiteter den behöver, och ju färre klyvöppningar, desto mindre vatten går förlorat. Under de fyra första årmiljarderna pressade den koldioxidrika atmosfären jordens växter att hålla ihop sina kroppshyddor till ett minimum för att inte gå miste om det dyra vattnet. Om inte annat stängde de höga temperaturerna av alla möjligheter till bladbildning: vid 50 grader skulle löven ha börjat koka.

Men när atmosfären innehöll mindre koldioxid och klimatet hade svalnat inverterades incitamenten. Nu gällde det för växter att bygga så många klyvöppningar som möjligt för att komma över den tunnare gasen: växterna aktiverade varje gen som kunde veta något om bladets ingenjörskonst. Till blad krävdes också ett vattenförsörjningssystem, rötter och stammar blev en logisk tillbyggnad och när väl barriärerna var ute ur bilden löpte den evolutionära dynamiken i sprinterfart, en växt med blad överskuggade en annan som måste veckla ut större blad och resa högre stammar för att kunna sola sig i ljuset så att grannen måste höja insatserna ytterligare, hela lövverk slog fram och så vidare, ut genom de ekologiska nischerna.63 Så hämtas idag koldioxid ur atmosfärens lertag och pressas till organiskt material i vidsträckta klungor av träd, framför allt i tropiska regnskogar men också i barrskogarna; tillsammans, som kategorin världens alla skogar, förkroppsligar de 75 procent av den kol som binds i växtlighet.64 Men kolet har inte kommit för att stanna. Det uppehåller sig i växternas vävnader för en tid och transporteras sedan vidare; all växtlighet möter sin död, antingen genom att fastna i munnen på en heterotrof eller genom att självdö och falla till marken. Det senare är vanligast. I vissa skogar kan mer än 90 procent av biomassan leva tills den dör naturligt. Då äts den upp av maskar, myror och termiter, av steklar, flugor och påfågelspinnare, av bladloppor, hoppstjärtar, bönsyrsor men framför allt, utan att människors ögon kan se dem, av svampar och bakterier, encelliga mikroorganismer som, med ett ord, arbetar som nedbrytare. I sista ledet är det de som tar hand om lämningarna av det vävda kolet. De hämtar energi till sin egen blygsamma metabolism ur tegelstenarnas smulor och bryter ned dem med syre. Som en bieffekt av deras födoinhämtning lossas kolet och återförs till atmosfären som koldioxid. Nedbrytarna har här samma funktion som respirationen: de upphäver fotosyntesen. Samtidigt är deras verksamhet ett villkor för fortsatt fotosyntes. De lastar ut kolet i sitt lertag, fyller på dagbrottet; återskapar den råvara som krävs för en förnyad cykel. I varje givet läge har atmosfären koldioxid för några år framåt på lager, och om det bara funnes fotosyntes, utan några nedbrytare, utan konsumenternas respiration, skulle råvaran helt enkelt ta slut och det värmande täcket runt jorden ryckas bort. Nu är varje konsumtionsakt samtidigt en produktionsakt. Produktionen av bundet kol förutsätter konsumtionen, de båda momenten fullbordas i motsatsen mellan sig; tillväxt och förfall är båda lika avgörande för att hjulen ska rulla vidare.65 Likadant är det alltså för det kol som inte självdör utan spedieras genom näringskedjan, stuvas in i heterotrofernas kroppar, ger värme och vävnad som i sin tur kan bli föda för andra. När organismerna i kedjan andas ut ryker det

43

44

koldioxid ur dem: påfyllning till atmosfären. Varje heterotrof, varje djur och människa är en förbindelse, en sträcka, en tillfällig sänka i kolets rörelse och för oss, som består av organiskt kol och varje dag måste mata våra ugnar med mer, är processen omöjlig att skilja från vad det är att fysiskt vara till.66 En sänka är den vetenskapliga termen för en plats där kolet sänks ned och stannar upp, tillfälligt: en rastplats i cykeln. Skogen är en sänka. Balansen mellan nedsänkning och utsläpp, mellan fixering och lösgörande av kol beror på vilken fas av livet en skog befinner sig i. En ny skog som växer ut över fältet är en starkt verkande sänka, en mogen skog som varken växer eller krymper står i jämvikt, en döende skog ger ifrån sig mer än den tar upp. Rörelsen har en dimension i tiden, över ekosystemets historia, samtidigt som den, i tempererade områden, växlar riktning med årstiderna: skogar binder kol under våren, som de sedan löser ut under hösten när den gröna elden blir röd som en solnedgång och flagnar över marken. I de klassiska mätningar av atmosfärens koldioxidhalt som bedrivits från observatoriet vid toppen på berget Mauna Loa på Hawaii uppträder denna årstidsväxling som en minskning av halten under sommarhalvåret och en ökning under vintern, i en regelbundet hackig kurva. Kolatomernas uppehåll i skogen är sällan långa. Omslagstiden i sänkan är kort: i genomsnitt stannar atomerna i ett decennium.67 Men allt kol som rullar vidare efter sin rast i biomassan lättar inte tyngdlöst i atmosfären. Som vi har sett undslipper visst kol nedbrytning och jordfästs i stället i marken. I ett skikt på ungefär en meters djup, under skogar, savanner och åkrar, packas lik från levande kolföreningar, växtavfall, djurben, rötter, människoskelett som blir till slam, mull, torv. Det som lagras här skingras inte lätt. Kolet i marken är insnärjt och lyfter inte, som från den levande biomassan, efter några tiotals år; omslagstiden i denna sänka, denna kolgrift, vilstad för organiskt material, är betydligt längre. Trots att förhållandevis lite grävs ner här per år innehåller marksänkan inte mindre än fem gånger mer kol än all levande biomassa tillsammans. Särskilt hårdbevakat, praktiskt taget helt utan chans att slippa ut till ett nytt liv i frihet, hålls kolet i den bistra typ av mark som aldrig tinar, som alltid är genomfrusen som is: permafrost.68 Ytterligare en del organiskt material förflyttas till en ännu mer avskild avdelning, till själva litosfären. Rester av växter, skal och skelett muras in i jordens berg. Vi talar här återigen om de döda klipporna. Också de är genomkorsade av förkolnat liv; utspridda i kalksten, granit och andra bergarter finns jordens överlägset största reservoarer av organiskt kol. Men också det ska en gång försättas på fri fot. Här är emellertid det naturliga omslaget så trögt att just denna reservoar räknas som en värld för sig, en kolcykel vid sidan av, en cirkulationsprocess som utageras över andra, ärkelånga tidshori-

sonter och – i normalfall – knappt kommer i kontakt med den övriga cykeln under tidsenheter som är greppbara för människor.69 En flyktväg för litosfärens kol kan öppnas av vatten. När mark vittrar och bäckar eller underjordiska vattensystem nystar upp lagren i kanterna fritas kol. Det spolas ut till större vattendrag, till floder som sedan för kolet i riktning mot världshaven, som täcker 71 procent av jordklotet med sina jättelika bassänger, sina miljarder och åter miljarder ton vatten: mer än summan av det vatten som skulle gå åt om varje människa på jorden under en och samma dag fick motsvarigheten till hela Nilen att bada i, ensam. I sin väldighet är oceanerna – litosfären undantaget – den största sänkan. De rymmer tio gånger mer kol än alla aktiva landsänkor, mark och växtlighet, tillsammans. Floderna är överfartsleder som förbinder sänkorna på land med dem till havs: så dumpar Amazonas 70 miljoner ton vid kusten varje år. En inte obetydlig del slammar igen i sediment och går ner sig i litosfären, men liksom från världens övriga floder rinner också kol, via denna undervattenskanal, rakt ut i havet.70 Till havet kommer också kol direkt från atmosfären. Fotosyntesen blommar vid ytan. Autotrofer, organismer som varierar i storlek mellan en tusendels millimeter och en normal insekt på land, alger och framför allt plankton genomför här samma produktionsprocesser som växterna på land. Plankton – av grekiskans planktos för att ”glida”, ”driva med strömmen” – kan inte röra på sina kroppar utan bara lifta med vattnets egna rörelser, men deras kollektiva kapacitet är enorm: en vanlig dag binder de mer än etthundra miljoner ton koldioxid. De har i regel mycket kort levnadstid. Det mesta av den kol de binder i sina små kroppar bubblar tillbaka till atomsfären inom en vecka. En del bryts ned av bakterier, ytterligare en del förs vidare i näringskedjan till fisken, medan små fragment på kanske en eller två procent av det bundna kolet långsamt regnar ned mot havsbottnarna. Om det bäddas ner i de verkliga djupen kan det vara borta från transportlederna i hundratusentals år. Biomassan i haven motsvarar i varje ögonblick inte mer än en eller en halv procent av biomassan på land, men den höga produktiviteten i den remsa där havet badar i ljus gör ändå att den sänker ned betydande mängder kol till havsdjupen: en mekanism som fått namnet ”den biologiska pumpen”. Den biologiska är en av två pumpar som sänker ned koldioxid till havet. Den andra styrs inte av livet, utan av de kemiska lagarnas slaviska verkan. Koldioxid löser sig i kontakt med vatten. I vattnet bildas, som vi redan snuddat vid, en sur förening som alla har känt stinga och spraka i gommen: kolsyra. I mötet mellan vattenyta och atmosfär pågår så en ständig överföring av kol, som intensivast när vågorna sträcker sina tungor i atmosfären och slick-

45

46

ar i sig koldioxiden i ett flöde, en lösningspump som drivs inte av levande organismer, utan av motsatser i tryck mellan vatten och atmosfär. När motsatserna är som störst, i kallt vatten – på vintern – löser sig koldioxidens molekyler snabbt. Ned i havet brusar kolsyran. Lösningspumpen betingas alltså av vattnets temperatur. Den varierar över jorden. Vid ekvatorn strålar fyra gånger mer solenergi ned i havet än nära polerna, samtidigt som utflödet av infraröd värme från oceanerna är förhållandevis jämnt, oavsett latitud. Det betyder att solenergin omfördelas i oceanerna, från ekvatorn mot polerna, och mekanismen för detta är, naturligtvis, oceanströmmar. Från ekvatorn i söder drivs varmt, lätt, inte särskilt salt vatten mot Arktis i norr. Kopiösa partier solenergi fraktas norrut, inte minst i den mekanism vi känner som Golfströmmen, men när vattnet kommer nära Arktis isar blir det kallt. Ytan kyls. Det ökar takten i lösningspumpen, så att Nordatlanten, i synnerhet haven utanför Skandinavien och Kanada, suger i sig enorma backar kolsyra i kallt, salt vatten med hög densitet. Backar av kol sänks nu ned i djupet, driver längs med bottnen mot söder tills de når ekvatorn, där vattnet åter värms, höjer sig och havet rapar upp kolsyran. I de varma vattnen är trycket sådant att mer koldioxid pustas ut än sugs in. Om Nordatlanten pumpar kolsyra och vatten nedåt går pumpen här åt motsatt håll, och under hela kolets färd, som kan ta decennier eller sekel i anspråk, från den norra pumpen till den södra, från de regioner där havet sväljer till de där det rapar kol, befinner sig utbytet mellan yta och atmosfär i ickejämvikt; först när backarna drivit hela vägen och kommit upp igen återställs jämvikten bara för att sedan upphävas på nytt.71 Samma grundläggande reaktion – kolets syrabildning i vattnet – har, som vi sett, en central roll i förvittringens processer. Med livet i haven har de slagit in på en ny bana. När klippornas mineraler löses upp av regnvattnet omvandlas en del av dem till bikarbonat, som bär kolet från regnet inom sig. Det spolas ut till haven, via floder och andra vattenvägar, och där brukar organismer just detta bikarbonat till att bilda ämnet kalciumkarbonat och armera sina hårda kroppsdelar: skal och skelett. Det kol som började som svagt kolsyrat regn petrifieras, i de minst nedbrytbara av kroppsdelar, som efterhand deponerar flisor i sedimenten på havens botten – och så har ytterligare en kontingent koldioxid förpassats till litosfären. Också detta nedgrävda kol ska, förstås, en dag återvända hem till atmosfären. Det ombesörjs av vulkaner och erosion, av rörelser i glaciärer och kontinentalplattor, av upplyftning och omvandling av bergrunder som utlöser de omvända kemiska reaktionerna och oxiderar kolet. Här är det litosfären som andas ut. Men det kol som andats in kan stanna i tiotals eller hundratals mil-

joner år i jordskorpans djupa lungor innan det blåses ut i atmosfären igen och balansen återupprättas. Detta är just den passiva delen av kolcykeln, den transhistoriska, den som i normala fall rör sig över huvudet på människor. Processerna är ogreppbart långsamma, men de bär på en ohygglig tyngd. Idag existerar omkring 26 000 gånger mer kol i litosfären än i atmosfären.72 Om man betänker att koldioxidhalten var den faktor som drev jordens medeltemperatur från nära kokpunkten till behagliga 15 grader får man en föreställning om vilka potentialer för förändringar av livets villkor som sitter inlåsta i den undre världen. Detta är den moderna kolcykeln, så som den etablerats under fanerozoikum. Vi har framställt den ytterst schematiskt, och ändå har den inte varit lätt att följa: kolcykeln är, till själva sin natur, ett närmast oöverskådligt tilltrasslat nät av ringleder och tunnelsystem. Låt oss för enkelhetens skull rekapitulera de viktigaste rutterna:

47

Koldioxid Kolcykeln:

Förvittring

Respiration

Fotosyntes

Organismer LAND

Fotosyntes: Den biologiska pumpen Lösningspumpen

Organismers Nedbrytning organiskt respiration av material

Dött organiskt material MARK

LITOSFÄREN

OCEANER

Kol, olja, naturgas: ”Fossila bränslen”

Vulkanutbrott Erosion Kontinentalplattors rörelse

Passiv cykel Aktiv cykel

Den främsta skiljelinjen går mellan de aktiva och de passiva, de korta och de långa delarna av cykeln. De förra, de som rör sig genom växter, övre marklager, floder och oceaner, gör sina varv på en skala från fotosyntesens sekunder till tiotusentals år. De senare sitter i litosfären: lithos är grekiska för ”sten”. Här tar varven många miljoner år.73

Men alla delar av kolcykeln är förbundna med varandra, via den bro som är atmosfären. Omkring en femtedel av den koldioxid som atmosfären innehåller lassas ned i sänkorna varje år. I kraft av denna genomströmning står den hela tiden i rörelse, aldrig i stillestånd, aldrig i absolut jämvikt; atmosfären är en öppen överfart som lasterna passerar på sin flackande färd. En kolatom som för 240 miljoner år sedan satt fast i klippan i superkontinenten Pangea kan år 1707 ha befunnit sig ovanför Galiléen, växt in i ett olivträd, vid en måltid i lunden förflyttats in i kroppen på ett barn, andats ut i atmosfären, lösts upp i Nordsjön, färdats till ekvatorn för att återigen via atmosfären skickas norrut till en dunge av norrbottniska björkar som flammade upp i maj 1907 och fick sina löv begravda i oktober samma år och där ligger atomen fortfarande, väntande, i en etapp på en resa som aldrig tar slut.74 I cykeln måste en relativ jämvikt råda. Lika mycket kol måste tas upp och släppas ut. Jämvikten uttrycks i halten av koldioxid i atmosfären. Den kan förändras över den geologiska historien, om ett nettoöverskott av upptag eller utsläpp etableras och befästs, men i varje tid sammanfattar halten utbytet mellan kolcykelns kolumner och sätter jordens temperatur.75 Autopoiesis regerar kolcykeln. Den infogar de icke-biologiska eller abiotiska länkarna – lösningspumpen, vulkanutbrotten, erosionen – i de huvudfåror där kol i gasform byggs in i livet. Samma kol är också värmens byggmaterial. Förvisso är koldioxid inte den enda atmosfäriska gasen med växthusfunktion. Där finns metan, ozon, kväveoxid och inte minst den mäktiga vattenångan, vars närvaro kan svänga i tvära kast, ibland från vecka till vecka. Men koldioxiden dominerar vid spärren mot de infraröda strålarna och agerar längs vissa avsnitt som befäl; vattenångan infinner sig och varierar efter dess order.76 Samtidigt är koldioxiden livets byggmaterial: Klimatets utvecklingen fjärrstyrs av livet.

1:5 DET FÖRTRÄNGDA KOLET

Vi har inte uttömt litosfären än. Den rymmer fler diken där kolcykeln slängt av sig laster. Hur det gått till tidigare i den geologiska historien kan fortfarande iakttas vid träsk och torvmarker i Indonesiens och Malaysias regnskogar, där trädstockar viker sig och faller över varandra, där grenverken flätas in i den gyttjiga dyn, alltmer död vegetation sjunker ned i härvor och bäddar av organiskt material. I den vattendränkta marken kommer inte luften åt. Utan syre kan inte nedbrytarna smula sönder materialet; i stället paketeras det relativt oförstört, travas upp och pressas nedåt, hamnar under slammet, blir till torv. En del av materialet trycks sedan än länge ned, in mot klotets inre, där jordvärmen börjar göra sig gällande och blåser ut vattnet ur växtresterna så att de hårdnar, blir till kol, först brunkol, sedan den stenkol som vi till vardags benämner kol. En gång var kontinenterna täckta av sådana processer. Närmare bestämt: efter den botaniska explosionen härskade numera utdöda växtslag, jätteormbunkar och gigantisk träd, varelser av nästan otäck reslighet – ”växtvärldens monster”, har de kallats. Det var en följd av att landväxterna sporrat sig själva att expandera, vilket i sin tur ökade begravningen av organiskt material och sänkte koldioxidhalten så att växterna var tvungna att växa än mer, tills de slutligen uppnådde jättestatus. Samtidigt var klimatet fuktigt och terrängen utplattad i långsträckta flodslätter. Nedbrytarsvampar hade halkat efter i evolutionen och ännu inte lärt sig hantera trämassa. Med andra ord: förhållandena var idealiska för balsamering av kol i massgravar och mycket riktigt: av jordens kolreserver hänför sig 90 procent till denna period som motsvarar två procent av jordens historia. Dess välförtjänta namn är karbon. Det krävs nu ingen avancerad slutledning för att inse att syrehalten sköts upp med katapult under karbon, till omkring 35 procent, samtidigt som koldioxidhalten föll handlöst. Det var en extrem tid. Sedan justerades förhållandena av kolcykelns långsamma hjul, och halterna av de båda gaserna i atmo-

49

50

sfären förflyttades mot de trakter där de rört sig sedan dess: en syrehalt på 21 procent, en koldioxidhalt som räknas i tusentals eller hundratals miljondelar.77 Men kol från karbon blev kvar under marken. En stor del kastades ut ur den rullande cykeln och förträngdes, glömdes bort, i omkring 300 miljoner år. En motsvarande förträngningsprocess har ägt rum i oceanerna. I de regioner där haven kastar upp sina djupa strömmar till ytan ansamlas sällsynta mängder näringsämnen. Där frodas plankton. Om de, i synnerhet djurplanktonen, dör och glider ner i djupen breder de ut sig som organiska mattor över havsbottnen. Över dem anhopas i sin tur slam och sand som floderna stjälper ut från land: de bildar tunga, tryckande skikt som manglar mattorna och tränger dem nedåt. Om jordmånen råkar vara gynnsam kan det nu hända att de organiska mattorna trycks in i hålrum under havet, där värmen är så hög att de börjar koka. Hålrummen fungerar då som en slags tryckkokskammare, med en temperatur på mellan 100 och 135 grader men inte mer, i högre temperaturer förstörs och förgås de långa kedjemolekyler som nu håller på att bildas eller blir till gas, närmare bestämt naturgas; för att kammaren ska ge frukt måste förhållandena vara exakt justerade. Då blir de kokande planktonresterna till olja. När transformationsprocessen är fullbordad uppstår ett nytt problem. Oljan är lättare än grundvattnet och söker sig därför uppåt, genom varje spricka eller pipa i klipporna sipprar den ut, förflyktigas i havet som triljoner fat olja måste ha gjort under historien. Endast om klipptaken är tillräckligt solida för att stå emot trycket kan kamrarna korkas igen och oljan buteljeras.78 Så uppstår de naturens hemliga vinkällare där kolet lagras som svart, flytande olja efter en process där pressarna och kokarna råkar ha fungerat perfekt, så att promillen av promillen av den energi som planktonen bundit i sig själva jäst och komprimerats som den yppersta årgången av energi, en process som med sin oerhörda ineffektivitet, sitt ständiga spill endast kan ha varit lyckosam tack vare ett överflöd av tid: så sträcker den sig också tillbaka till den förra eonen, proterozoikum. Den har inte bara arbetat med materialet från plankton, utan också från alger och blågrönalger. I princip kan processen återupprepas, olja kan tänkas bildas igen liksom kol i Indonesien och Malaysia om rätt omständigheter infinner sig, men mycket lite talar för att den kommer att göra det i samma omfattning som under de gångna geologiska epoker då jorden såg helt annorlunda ut, och nyproduktionen kommer, i så fall, att vara av ynkliga mått. I teorin är oljan förnyelsebar. I praktiken är den en gång given. Den har slängts av från kolets vidare kretslopp och utslocknat som i ett gravschakt: ”Efter förstörelsen av en organism återvän-

der de flesta av dess atomer omedelbart till levande materia, men en liten andel lämnar den vitala processen för lång tid framöver”, skrev Vladimir Vernadskij.79 För honom var kolet och oljan inget annat än uråldrigt, jäst och anrikat solljus. Tillsammans med det kol som försvinner in i själva klipporna representerar de ”den långsamma penetrationen av solens strålningsenergi in i jorden. Genom denna process omvandlar den levande materien biosfären och skorpan. Ständigt avsöndrar den delar av de element som passerar genom den och skapar en kolossal massa av mineraler som är unik för livet, liksom den genomtränger biosfärens döda stoff med det fina pulvret från sina egna spillror.” 80 Samtidigt såg Vernadskij en ny tendens under solen. Den civiliserade mänskligheten har introducerat förändringar i jordremsans struktur som saknar motsvarighet (…). Dessa förändringar utgör ett nytt fenomen i den geologiska historien, och kommer att få kemiska konsekvenser som återstår att fastställa. (…) Endast människan bryter den etablerade ordningen.81

1:6 SKAPAD AV DEN STORA INGENJÖRENS HAND

Det vi har sagt hittills pekar i en viss riktning. Det frontalkolliderar med hur naturen i allmänhet förstås under det kapitalistiska produktionssättet. Därför ska vi stanna upp innan vi går vidare. Vi ska spara bilderna av livet, fotosyntesen och kolcykeln, gå över i idéernas värld och fråga: hur föreställer vi oss naturen? Hur kan vi ge dess processer rättvisa? Vilka redskap krävs för att vi ska kunna förstå något sådant som förändringar i klimatet? Det borgerliga samhällets förhärskande natursyn kan knytas till två namn framför andra. Det ena är Descartes, det andra Darwin. René Descartes var filosofen som satt vid sin pulpet och beslöt sig för att ifrågasätta allt han tog för givet om sig själv, krossa sin spegel, bryta sönder den i minsta möjliga beståndsdelar och sopa bort de skärvor som kunde betvivlas, som var det allra minsta osäkra, för att på så vis få syn på den flisa som blev kvar, den fasta punkten, existensens diamanthårda kärna om vilken fullständig visshet måste råda. Denna punkt var satsen cogito ergo sum, ”jag tänker, alltså finns jag”. 82 Den spred ljus över Descartes pulpet, tillät honom att åter samla ihop skärvorna och sätta ihop dem till en ny spegel i vilken han, förvissad om sanningen, kunde betrakta sig själv, världen och Gud i säkert format. För sin tankemetod uppställde Descartes några tumregler. Det gällde att avfärda allt som framkallade tvivelsmål, att ”uppdela varje fråga, som jag skulle undersöka, i så många delar, som det var nödvändigt för att bekvämt kunna lösa dem”. Tankarna kan endast bringas i ordning om man ser till att ”börja med de enklaste och lättfattligaste för att så småningom liksom gradvis stiga till kännedomen om de mera invecklade”. När Descartes mot slutet av sin Discourse, på svenska Om metoden att rätt bruka sitt förstånd och utforska sanningen i vetenskaperna, övergick från Jaget till naturen följde han samma regler, men först gav han läsaren rådet att pröva dem själv, med kniven i hand, genom att ”dissekera hjärtat av ett stort djur”. Läsaren borde

53

skära sig fram till kamrarna, beskåda artärerna, ”noga låte visa sig de elva små hudarna”. Så skulle han (eller hon) kunna se och förstå hur hjärtat fungerar, nämligen: som en maskin. Hjärtkammaren som pumpar blod mot hjärnan följer ”mekanikens lagar, vilka äro desamma som naturlagarna”, nerverna, musklerna, lemmarna i kroppen är klaffar, remmar, kugghjul i en maskin – ja, själva naturen som sådan är inget annat än en sinnrikt arrangerad maskinvärld.

54

Detta kan ingalunda synas underligt för dem, som veta, huru mångfaldiga de rörelser äro, som av människokonst framställda maskiner kunna utföra endast med tillhjälp av vissa hjul eller andra hjälpmedel, vilkas antal är försvinnande litet i jämförelse med den nästan obegränsade mängd ben, muskler, nerver, artärer, vener och alla andra organiska delar, som finnas i varje djurkropp; de skola betrakta den mänskliga organismen som en maskin, som har blivit gjord av Guds händer, och vilken är ojämförligt bättre inrättad och utför mycket underbarare rörelser än någon av de maskiner, som kunna framställas av människokonst. 83

I princip vore det möjligt för människan, menade Descartes, att konstruera maskiner, automater som i allt liknade ”en apa eller något annat djur utan förnuft”, och de skulle då på intet sätt skilja sig från originalen. Ett djur i naturen är som en klocka, ”ett ur, som består av endast hjul och vikter”. Materiens krafter, såväl i den yttre naturen som i levande organismer och människan själv, är strikt separerade från själen, Jaget, cogito; de saknar förmåga att tänka, skapa, att subjektivt handla, de är objekt som vilka maskindelar som helst. Kroppen hos en organism kan ”röras på olika sätt, helt säkert icke av egen kraft men genom något annat, varav den röres och mottager impulser”. 84 Organismen är ett verk av en främmande hand. Gud eller en profan ingenjör kvittar lika, de är väsentligen utbytbara, analoga. Organismen är ett passivt väsen. Maskinmodellen har fler implikationer. Richard Lewontin, en amerikansk biolog som snart kommer att få en framträdande roll i vår undersökning, frilägger fler synvinklar på naturen som följer av att man ser den som en maskin. Man betraktar organismen som om den ”kan brytas ner i delar, vars identiteter är oproblematiska och förbinds i en tydlig kedja av orsakssamband som generar egenskaperna hos helheten”. Om jag är en biolog som ser livet som en maskinell klocka kan jag

analysera den kedja av krafter som driver och reglerar klockan genom att flytta, ändra eller peta i kugghjulen och fjädrarna. Hela min förklaring kommer att läggas upp i termer av hur fjädern överför rörelsekraft till ett kugghjul som vidarebefordrar den till ett annat kugghjul och så vidare till ett tredje. (…) Kedjan av orsaker och verkan mellan maskinens på förhand definierade fysiska element är uppenbar,

och inte bara uppenbar, utan framför allt enkelriktad. Så är det också i Descartes natur. Hos honom råkar det vara Gud som skapat naturvärldens ovanligt raffinerade maskinpark, men funktionssättet är här väsentligen detsamma som i en fabrikshall: dra i en spak och ett rör börjar ryka, tryck på en knapp och axlarna roterar, orsak A utlöser den specifika verkan B. Kausaliteten i en maskin följer en linje. När spaken har dragits in kommer röken, det förra är orsak och det senare verkan, om två händelser har ett samband kommer alltid den ena först och den andra efteråt i en linjär sekvens från en punkt till en annan och aldrig tvärtom: röken drar inte i spaken. Orsak och verkan är separerade om än sammankopplade och de två byter inte plats; de behåller sin plats i ledet. Kausaliteten spelar inga spratt.85 Naturen följer, som Descartes slog fast, en uppsättning ”mekaniska lagar”. Och hur når man kunskap om en maskin? Genom att plocka isär naturen, genom att lära känna ”kraften och verkningarna av elden, vattnet, luften, stjärnorna, himlen och alla övriga kroppar, som omgiva oss, likaså väl som man känner våra hantverkares olika yrken” skola vi, människorna, ”lära oss att använda dem till allt, som de lämpa sig för, och sålunda göra oss till naturens herrar och ägare.” 86 Från denna manual har ett cartesianskt paradigm utgått i naturvetenskapen. ”Paradigm” är egentligen ett för svagt ord för att fånga manualens inflytande; paradigm kommer och går inom naturvetenskapen men cartesianismen består, som själva det syre med vilket forskare kan tillgodogöra sig kunskap, en gas som tas för given, ett självklart villkor för att bryta ned den yttre världen. Ett bättre ord vore kanske metaparadigm, men för enkelhetens skull håller vi oss till den vedertagna terminologin. Det cartesianska paradigmets första tumregel är just att reducera större helheter till mindre delar, inte bara för att det är en ”bekväm” väg till kunskap, utan också för att det korresponderar med hur verkligheten faktiskt ser ut: maskinen plockas isär inte bara för att det är enkelt, utan för att maskinen till sitt väsen är just en sammansättning av komponenter och det cartesianska paradigmet, så som det har utvecklats, är därför en ontologi lika mycket som en metod: De minsta delarna, elementarpartiklarna av allt är varats primära nivå.

55

56

Klockan börjar som lösa kugghjul, hakar, drivfjädrar. De ligger i urmakarens lådor, spridda eller sorterade, som komponenter med en existens i sig själva; de finns till före klockan. Sedan sätts de ihop, vilket, enligt den cartesianska ontologin, betyder att delen föregår helheten. För en forskare som vill närma sig en värld som är sammansatt på det sättet gäller det att krossa alla större helheter i så små smulor som möjligt, bryta sönder dem i sina minsta beståndsdelar, i atomer, kvarkar, gener, placera dem under mikroskopet och studera dem närmare. Delarna behåller sina egenskaper även om de rycks loss från helheten, på samma sätt som ett kugghjuls kuggar förblir raka eller snedskurna även efter att det skruvats loss från sitt fäste. Det gäller att komma åt delarnas egenskaper, för det är de egenskaperna som lånas ut till helheten: klockan får sin förmåga till exakta tidsangivelser av kugghjulen, hakarna, drivfjädrarna och arrangemanget mellan dem. Helheten är summan av delarna. ”Jag”, skrev Descartes, ”har beskrivit denna jord och i allmänhet hela den synliga världen som om den vore blott en maskin där ingenting behöver beaktas annat än formerna och rörelsen hos dess delar”. En mer formell definition av detta paradigm, som sällan bär sin faders namn utan oftare kallas reduktionism, lyder: ”system på en nivå analyseras i sina beståndsdelar, och de högre nivåernas beteenden förklaras av delarnas egenskaper, beteenden och arrangemang”. 87 Descartes är förstås inte ensam upphovsman till denna natursyn. Den vidareutvecklades av Isaac Newton och många andra och blev förhärskande på 1700-talet därför att den artikulerade de praktiska intressena hos den uppåtstigande, progressiva bourgeoisien. Det borgerliga samhällets mäktiga resultat i produktionen smattrade fram ur just en maskin. Men det främsta skälet till att mekaniken och reduktionismen blivit den luft den moderna vetenskapen andas är att de grundlagt en enda makalös succé. Med den feodala samhällskroppen som styrande bild gjordes inga större vetenskapliga framsteg. Med maskinen, med uppdelningen i mindre enheter har forskningen öppnat ögon för hur naturfenomen kan förstås, förutsägas och, inte minst, manipuleras. Reduktionism är i allmänhet inget skällsord, utan en stolt etikett på vetenskapliga triumfer. Den kanske mest storslagna av dem alla, som upptog det mesta av den västerländska biologins tid under 1900-talet, är kartläggningen av människans och andra organismers genetiska koder, en förklaring av hur information om proteinernas strukturer lagras i cellen med oanade möjligheter till praktisk manipulation. Men genombrotten har radat upp sig även inom fysiken och kemin, i disciplin efter disciplin, och om paradigmet visat sig framgångsrikt på ett område har det fallit sig naturligt att applicera det på nästa: om DNA är svaret på

proteinstrukturernas gåta, varför inte också på medvetandets? I sina institutioner, i akademins själva uppbyggnad, har vetenskapen som det mest självfallna i världen delat in sig i allt mer specialiserade nischer där forskarna, helt i Descartes anda, sysselsätter sig med skärvor av verkligheten.88 Men vissa aspekter av naturen låter sig inte behandlas på det sättet. Darwin var gentlemannen som upptäckte evolutionens grundlagar. De följer ur tre premisser, i vad som har kallats för darwinismens ”syllogistiska kärna”. 89 För det första avger organismerna frön, ägg, yngel och ungar över alla breddar. De ställer hela tiden upp ett alltför brett startfält av avkommor, fler än vad som kan få plats på banan; de kan inte låta bli att reproducera mer liv än vad som kan överleva. För det andra kommer varje liten syster och bror att ha någon udda egenskap. Den må vara aldrig så obetydlig, men avkommorna kommer att uppvisa någon egenhet, någon liten variation i beteende eller kroppsbyggnad. För det tredje kan sådana variationer gå i arv till nästa generations startfält. Därav följer, som Darwin konkluderade redan i sitt förord till Om arternas uppkomst, ”att varje individ som kan visa upp någon variation som är till någon liten fördel för den själv under dess komplicerade och ibland växande livsbetingelser, måste få en ökad chans att överleva och alltså gynnas av det naturliga urvalet.” 90 Det naturliga urvalet är kransutdelaren. På banan trängs för många unga organismer, de mindre dugliga pressas åt sidan, loppet är alltid jämnt men vissa individer visar sig varje gång något mer lämpade och har näsan först vid målsnöret. De vinner överlevnadens krans och, därmed, chansen att reproducera sig. Till nästa uppställning kommer därför de redan framgångsrika variationerna att överföras. Det sker inte över en omgång – tvärtom, det kräver lopp efter lopp, generation efter generation, en ständigt upprepad tävling för att det naturliga urvalet ska kunna sortera fram de anlag som gör organismerna ”utsökt” anpassade till sin arena, men om det bara får fortsätta blir designen till slut optimal.91 Den lära som Darwin iakttagelse för iakttagelse, anteckning för anteckning, nästan mot sin vilja hade seglat fram till var revolutionär. Den var rentav mer revolutionär än för Darwins eget bästa: för att inte riskera anseendet i sin klass sköt han i det längsta upp offentliggörandet av sina undersökningar. Idén att människan härstammade från apan ansågs vid denna tid ha en våldsam sprängkraft, som socialrevolutionärer stod redo att begagna för sina nivelleringssyften. Men Darwin kunde inte komma till någon annan slutsats än att jordens varelser kom från ”en enda ursprungsform”. Han suddade ut alla platonska idealbilder över arterna, alla övernaturliga ingripanden. I stället drog han ner planscher över självgående urvalsprocesser. Hans lära var en lära om

57

rörelse; arter gick in i och ut ur tiden, all förestelning i naturen var upplöst, varje status quo filades ned i det osynliga, av variationer som var för små för att upptäckas av blotta ögat men förr eller senare måste grunda nya riken.92 I två andra av lärans drag var Darwin mer trångsynt. Det ena ska vi återkomma till. Det andra gällde just anpassningen, den fortgående acklimatiseringen av arten till sin arena, till den omgivning där avkommorna tar sig fram, den yttre miljö där kanske ingen annan faktor har så stor betydelse som klimatet.93

58

Jag skulle tro att periodiskt återkommande tider av sträng kyla eller torka rentav är naturens allra starkast verkande medel i detta avseende. (…) Vid första ögonkastet kan det ju verka som om klimatet inte alls skulle ha med kampen för tillvaron att göra. Men i den mån klimatet åstadkommer ökad knapphet på föda, föranleder det därmed en mycket hård kamp mellan de individer som lever på denna föda, de må sedan vara av samma eller olika art. Och till och med när klimatet drabbar individerna direkt, till exempel genom en mycket sträng kyla, blir det alltid de minst livskraftiga, eller de som lyckats skaffa sig minst näring under den framskridande vintern som drabbas hårdast.94

Det allra bästa ”sättet att förstå hur det naturliga urvalet fungerar”, slog Darwin fast, ”är att föreställa sig en region som genomgår någon direkt fysisk förändring, till exempel en klimatväxling.” 95 Då byggs arenan om. De organismer som inte passar in längre slinter och faller bort, medan de som händelsevis är rätt rustade för de nya omständigheterna rycker ifrån. I sådana tider arbetar det naturliga urvalet som intensivast; ingenting omstöper arterna med samma kraft. Organismen är ett rö för klimatet. I Om arternas uppkomst återkom Darwin gång på gång till denna tanke. Han exemplifierade med en bonde som sår vete av olika variteter, låter fröna blandas med varandra och ser hur de som bäst lämpar sig för ”klimatet på orten” gror. Han följde arternas spridning över klimatzonerna, diskuterade hur den senaste istiden skickat ut djuren på vandringar och spekulerade i om deras organ valts ut av väderförhållanden.96 Efter honom har exemplen mångfaldigats. Den syremättade atmosfären har – så heter det i evolutionsteorins skolböcker – drivit organismerna att utveckla syreanpassade andningsorgan. När Australiens inre blev hetare och torrare förändrades uppbyggnaden hos växter och djur så att de stod ut. Om en miljö av ljusa skogar, med lövträd och lavtäckta stammar, sotas ned med kolutsläpp kommer de exemplar av fjärilsarten björkmätare som har mörka vingar att kamouflera sig

mer effektivt mot den nya, svartnade bakgrunden än de med ljusa vingar, arter som har björkmätare till föda kommer att äta upp de ljusvingade och snart har den sotvingade varianten, carbonaria, helt tagit över. Miljöförändringar i allmänhet och klimatförändringar i synnerhet skapar selektionstryck. De inför en ny press i det naturliga urvalet, smalnar av löpbanan, belönar organismerna utifrån stränga måttband.97 Här härskar, som vi ser, en absolut dikotomi mellan subjekt och objekt. Apropå klimatväxlingarnas effekter skriver Darwin: ”Naturens anlete kan jämföras med en eftergivande yta, där tiotusen vassa kilar sitter inpressade tätt intill varann och drivs in med ständiga slag, slag som ena gången drabbar en av kilarna och nästa gång en annan, och då kanske med större kraft.” 98 Men klimatet är bara det främsta exemplet. Darwin såg den raka linjen från subjekt till objekt som en portalparagraf i evolutionen: Man skulle kunna säga att det naturliga urvalet dagligen och stundligen är sysselsatt med att världen över skärskåda envar förändring, också de obetydligaste, och förkasta vad ont och dåligt är, men bevara och addera samman det goda. Överallt där tillfälle bjuds arbetar det naturliga urvalet tyst och oförmärkt med att förbättra envar organism och göra den bättre lämpad för sin organiska och oorganiska miljö.99

Organismerna är kugghjul. De mejslas ut för att passa in i de fästen som är deras miljö, och om miljön ändras måste formerna anpassas på nytt: passa in eller dö. Det naturliga urvalet är ingenjören, eller, som den ortodoxa darwinismens moderna maestro Richard Dawkins uttrycker det, ”den blinde urmakaren”; han designar organismerna och trimmar dem efterhand. Varierande anlag hälls ut på bänken, testas mot miljön och monteras ihop. Detta ingenjörskap är i längden ofelbart. Vi kan, skriver Darwin, med en viss förtröstan se fram mot en trygg framtid med samma otroliga längd som det förflutna. Och eftersom det naturliga urvalet hela tiden arbetar genom och för varje varelses bästa, måste utvecklingen alltså sträva mot fulländningen på både det fysiska och det psykiska planet.100

Miljön är orsak, organismen verkan, och det naturliga urvalet den mekanism som säkerställer övergången däremellan. Arenan har i urvalet en anställd kransutdelare, en exekutor, men orsakskedjan utgår från miljön. Den är ett problem att övervinna, en yttre faktor som gör sig gällande gentemot organismen i dess strävan efter överlevnad.101

59

60

Här var Darwins lära perfekt anpassad till det cartesianska paradigmet, och till det mogna borgerliga samhället traderade den en syn på organismerna som passiva objekt under skapelsens gång. I den ”moderna syntesen”, 1900-talets kodifiering av darwinismen till en heltäckande evolutionsteori, kunde evolutionen sammanfattas i satser som: ”Livet beror av den miljö i vilken det har utvecklats och till vilken den har anpassat sig”, eller: ”Anpassningen är alltid asymmetrisk; organismerna anpassar sig alltid till sin miljö, aldrig vice versa”, eller rentav: ”Evolution är progressiv anpassning, och den består inte av någonting annat”. 102 Ingen har drivit linjen från Descartes till sin spets lika framgångsrikt som just Richard Dawkins. I Den själviska genen från 1976 radikaliserade han den moderna syntesen och lade fram en nyputsad bild av evolutionen som satte standarden för kommande decennier. Fokus ställdes nu in på generna, själva de arvsanlag som avgör hur en kropp ska byggas och som genom sina kombinationer, variationer, mutationer ger det naturliga urvalet ett material att vraka ur. Generna strävar efter att kopiera sig själva, från generation till generation, och de som premieras av det naturliga urvalet kan fortsätta att kopiera sig i miljontals år. Hos Dawkins deklasseras organismerna till ett ännu lägre stående objekt. De är underkastade inte bara den yttre miljön, utan också sina egna gener: de är ”passiva förvaringskärl för generna”, ”överlevnadsmaskiner”, ”robotartade bärare, som blint har programmerats för att bevara de själviska molekyler som kallas gener.” 103 Efter den kambriska explosionen har generna ”nått märkliga framgångar inom överlevnadsmaskintekniken, nykonstruktioner som till exempel muskeln, hjärtat och ögat.” De leder tillverkningen av överlevnadsmaskiner inom ”ett gemensamt företag”, där ”varje bestämd gen har olika effekter”: ”varje bestämd del av en kropp formas av många olika gener i samarbete, och varje bestämd gens verkningar är beroende av samspelet med många andra gener. En del gener har en överordnad funktion och styr en hel klunga andra geners sätt att fungera.” 104 Dawkins har följt med i teknikens utveckling. Han förklarar att överlevnadsmaskinerna har passerat ”de stadier som representeras av excenterkammen och hålkortet” och i stället ”har mer gemensamt med den elektroniska datorn”, men kontinuiteten över seklerna, tillbaka till Descartes där han satt vid sin pulpet som den särplockande maskiningenjören är – minus Gud – likväl slående: ”Hjärnornas viktigaste bidrag till överlevnadsmaskinernas framgångar är deras förmåga att styra och samordna muskelkontraktionerna.” Styrningen sker via ”en serie kablar”, och:

De sensoriska nervsystemens prestanda är speciellt imponerande, ty de kan åstadkomma långt mer raffinerade prestationer på mönster-, struktur- och teckenavkänningens område än också de allra finaste och dyrbaraste maskiner som har tillverkats av människan.105

Fabriks- och datormetaforer är, i Dawkins efterföljd, ständigt återkommande inom huvudfåran av molekylärbiologi och evolutionsteori som bilder för hur cellen, hjärnan, organismen fungerar. Sådana liknelser är inte fel i sig. Som Richard Lewontin har påpekat är det omöjligt att bedriva naturvetenskap utan att tillgripa metaforer. De föremål som studeras ligger ofta utanför vår normala erfarenhetsvärld och måste liknas vid något inuti den: vi kan inte se molekyler, vi kan inte varsebli universum, inte ta på elektromagnetism eller omedelbart greppa komplexiteten i en organisms utveckling. Allt sådant behöver metaforer för att bli begripligt. När pigmenten på ett blad kallas ”antenner” av biologerna är det inte för att de faktiskt är antenner, utan för att bilden möjliggör ett närmande till det okända och just maskiner, fabriker, datorer är ”naturliga” metaforer i ett borgerligt samhälle: de hör till vardagens referensramar. Vi har redan liknat kloroplasterna vid textilfabriker, kolcykeln vid en infrastruktur för transport, ozonlagret vid en brandvägg och vi kommer att nyttja effekten igen.106 Problemet uppstår inte när industriella analogier används för att försöka ringa in vad som utmärker ett föremål i naturen, utan när man, på andra sidan en tunn gräns, gör gällande att naturen fungerar maskinellt. Med Lewontins ord: ”Medan vi inte kan avstå från metaforer när vi tänker på naturen finns det likafullt en stor risk i att förväxla metaforen med de ting vi intresserar oss för. Vi slutar att se världen som om den vore lik en maskin och tar den för att vara en maskin.” 107 Hos tänkare som Descartes, Darwin och Dawkins har denna gräns passerats. Synen på naturen i allmänhet och livet i synnerhet som faktiska maskiner kännetecknas av föreställningen att helheten inte är något mer än den adderade summan av modulerna, att kausaliteten är linjär och, framför allt, att organismerna är passiva objekt. Kanske är det ingenstans så tydligt som hos Dawkins. I hans värld är miljön lika utifrån given som världsmarknadens konkurrenstryck för den företagstekniker som har till uppgift att utveckla bättre maskiner, en effektivare produktionsordning. Det betyder inte – inget av detta betyder – att alla eller ens de flesta av den dominerande evolutionsbiologins rön är felaktiga, ovidkommande, ideologiskt förfalskade till värdelöshet: här har lika många framsteg skett som överallt annars där det cartesianska paradigmet varit förhärskande.108

61

Men bara ett öga hålls öppet. Vi ska i fortsättningen argumentera för att denna natursyn måste upphävas till förmån för en annan, i en bemärkelse av ordet ”upphäva” som inte ska stå klar förrän mot slutet. Vi ska argumentera för att det behövs något mer. Den sedan två, tre sekel förhärskande natursynen förmår inte ge en adekvat, färgmättad återgivning av sådant som fotosyntes, kolcykel och atmosfär, den motsäger några av de mest fundamentala egenskaperna hos livet som sådant och bryter mot de verkliga grundlagarna för relationen mellan liv och miljö. Därmed är den också djupt olämplig för att förstå och hantera klimatförändringar. Vi behöver ett annat staffli att ställa våra bilder på. Var kan vi hämta det? Till att börja med hos en tänkare framför andra: Vladimir Vernadskij.

1:7 EN ANDRA REVOLUTION FRÅN ÅR 1917

Vladimir Vernadskij föddes 1863 i tsarrikets huvudstad St. Petersburg. Hans far var av god ukrainsk börd, upplyst, liberalt sinnad professor i nationalekonomi, innehavare av en bokhandel och ett mindre tryckeri. Morbrodern, naturälskare och amatörencyklopedist, förde under Vladimirs gymnasieår ut honom på upptäcktsfärder i naturen, och där fann han sitt livselement. Som 18-åring skrev han in sig vid St. Petersburgs naturvetenskapliga fakultet. Ofrivilligt drogs han in i en strömvirvel av underjordisk samhällsomstörtande verksamhet: en dag var en av hans medstudenter, en ung biolog som nyss samlat gråsuggor som alla andra, deltagit i de gemensamma litteraturdiskussionerna och vistats i Vernadskijs lägenhet, plötsligt bortförd. Han anklagades för att planera ett attentat mot tsaren. När arresteringen blev känd slog det Vernadskij att studenten i fråga hade lämnat en anonym koffert i hans ägo, som en vän till en annan vän, han skyndade sig till facket där väskan förvarades, rev upp den och såg förfärad ned på luntor med dynamit. I skydd av natten rodde han ut i floden Neva och lät kofferten sjunka till botten. Den unge medstudenten, vars aktiviteter Vernadskij varit ovetande om, var ingen annan än Aleksander Uljanov, även känd som Sasja, stor idol för sin lillebror, som snart skulle bli betydligt mer känd: Lenin.109 När Vernadskij lät dynamiten plumsa ner i Neva var det inte bara ett sätt att rädda sitt eget skinn, utan också ett symboliskt förkastande av den väpnade revolutionen. Han hörde till de studenter som tydde sig inte till nihilismen, anarkismen eller marxismen, utan till liberalismen; han var inte den sortens Manchesterliberal som prisade den privata egendomens dygder, men en fast anhängare av folkbildning, tankefrihet, representativ demokrati. 1903, samma år som Lenin bröt ut sin bolsjevikfraktion ur det socialdemokratiska partiet, var han med om att bilda en organisation för fredlig reformering av den ryska monarkin. När tsarväldet drabbades av sin första kollaps två år senare jublade Vernadskij. Hans lägenhet blev till en surrande bikupa av libe-

63

64

rala framtidsvisioner och uppbyggnaden av ett nytt trosvisst parti: Konstitutionella demokratiska partiet, mer känt som kadetterna, den frisinnade borgerlighetens röst i Ryssland under de kommande åren.110 Men Vernadskij var politiker i andra hand. I första hand var han vetenskapsman; politiken tvingade sig på honom som en polisavspärrning runt universitetet, som en räd mot studentkåren, som en ständig inkräktare som rev runt i den fria tankeverksamheten. Vernadskijs sanna element var naturen. Han samlade in mineraler och undersökte dem i universitetets laboratorier. Efter avancerade studier i Västeuropa, bland annat tillsammans med det mytomspunna paret Curie vid Sorbonne, hade han redan år 1902 befordrats till professor vid universitetet i Moskva och hållit sina första föreläsningar om behovet av att se naturen som ett sammanhängande helt.111 Han kom i kontakt med geokemin, vetenskapen om hur grundämnena fördelas i malmer, vatten och jordar, men ingenstans kunde han hitta svaret på en stor fråga: ”Vilken betydelse har hela den organiska världen, tagen som en helhet, i det allmänna schemat av kemiska reaktioner på jorden?” 1908 skrev han, i ett brev till sin son: Mina tankar är upptagna med ett nytt område: det gäller omfattningen av den levande materien och dess relation till icke-levande materia. Med viss bävan och brist på förståelse rör jag mig in på detta fält, ty det tycks mig som att jag ser sidor av ett problem som ingen ännu har sett. Jag närmar mig ett nytt fenomen.112

Några år senare avgick Vernadskij från sin professur i protest mot tsarens strypning av akademin. Därmed fick han tillfälle att dra sig tillbaka till naturen, vandra på Krimhalvön, klättra i berg, bo i datjor och samla anteckningar ”med ett exceptionellt vittgående projekt i tankarna.” Fotografier av honom från denna tid visar en man med ostyrigt svart hår över en hög, blek panna, små kornögon bakom ovala glasögon, blicken fast, men mest iögonenfallande: en snårig mustasch och skäggbuske som skyler munnen som på en Riesenschnauzer. Målmedvetenheten kan avläsas i hans ansikte. Så, i februari 1917, öppnade sig marken under tsarregimens fötter. Där blottlades en gapande avgrund av misär, av knapphet, epidemier, hungersnöd, av alla slags störningar i samhällets förhållande till naturen och av kaotiska försök att ställa sakerna till rätta. Allt detta skärpte Vernadskijs tankar. Politiken ryckte visserligen återigen i hans rockärm; efter februarirevolutionen kallades han till St. Petersburg för att tjänstgöra som biträdande utbildningsminister i den provisoriska regeringen, med särskilt ansvar för akademin, men

han räddades undan kabinettsgöromålen av en tuberkulossmitta. På sin doktors inrådan drog han sig åter tillbaka till naturen, och medan landet rasade allt djupare ned i den revolutionära krisen vandrade han fritt i Ukrainas skogar. Inte minst fascinerades han av ett fenomen som bönderna i området kallade ”vattnets blomstring”. När värmen var tillräckligt hög fylldes tjärnarna och källorna av alger som, nästan över en natt, förökade sig till en tjock blomväv vid vattenytan. Morgonen därpå var skogen som förvandlad.113 Under sommaren 1917 låg Vernadskij i gräset och begrundade konceptet ’levande materia’ som totaliteten av levande organismer, oupplösligt förbunden med biosfären, en oskiljaktig del och funktion av den. (…) Jag började skriva i en känsla av upphetsning. Det tycks mig nu som om detta enkla, nya koncept av levande materia som totaliteten av levande organismer som jag introducerat i geokemin har räddat mig från de komplikationer som vidlåder den samtida biologin, där livet framställs som fundamentalt motsatt icke-organisk materia.114

Om denna period skrev en av Vernadskijs sovjetiska biografer: ”det han författade i [den ukrainska byn] Shishaki, på fyrtio rutade pappersark, lade grunden för en ny vetenskap, en ’ny världsbild’ som revolutionerade det traditionella tänkandet”. 115 Senare skulle biografen komma att få mer rätt än han, eller för den delen Vernadskij, kunnat ana. När buden om oktober till slut bröt igenom hans febriga rus drabbades Vernadskij av skräck. Skälen var goda. Kadetterna ansvarade för den gamla ordningen, och under de kommande åren skulle tusentals av dem gå under i fängelser, i strider, framför exekutionsplutonerna. Samtidigt såg Vernadskij hur det parti han själv varit med om att grunda urartade till en klunga blodhundar, storryska chauvinister, vita styrkor som kastade ut det redan sargade landet i inbördeskrig. Han kunde inte längre se något skäl att stanna i partiet, begärde utträde och tog slutgiltigt farväl av politiken men fann ingen annan råd än att fly, först till Ukraina och senare, mot inbördeskrigets slut, till Krimhalvön, där general Wrangels kontrarevolutionära styrkor regerade.116 Röda arméns framryckning var ohejdbar. I november 1920 bröt Krimhalvöns försvarslinjer samman. General Wrangel evakuerade sina styrkor, med dem följde Vernadskijs son Georgi till en karriär vid det amerikanska Yaleuniversitet men själv, som förlamad, dessutom sjuk i tyfus, stannade han för att möta sitt öde. Han beredde sig på det värsta. De röda soldaterna ställde i ordning en egen järnvägsvagn åt honom. De hade fått order att visa Vernadskij den största hövlighet, av ingen annan än Lenin själv. Åter i Moskva arres-

65

66

terades Vernadskij några månader senare av tjekan, men släpptes efter tre dagar, vilket under denna period var att betrakta som ett smärre mirakel: sovjetstatens ledare hade än en gång personligen ingripit för hans sak.117 Under Lenins vingars skydd kunde så Vernadskij återuppta 1917 års arbete. 1922 trycktes i Leningrad de första två tusen exemplaren av Biosfera, ”Biosfären”, Vladimir Vernadskijs naturfilosofiska traktat, ett resonemang i 159 koncentrerade, empiriskt underbyggda men suggestiva paragrafer. Han höll sig i fortsättningen utanför, ovanför politiken, skaffade aldrig kommunistisk partibok men uttalade sin respekt för den unga sovjetstatens högaktning av vetenskapen. Akademin lämnades ännu fri – värnad av Lenin själv, i motsatsställning till vissa vänsterkommunisters försök att styra forskningen politiskt.118 Vernadskij var allmänt känd som en före detta liberal men lämnades i fred med sitt arbete, reste fritt till konferenser i Västeuropa, tilldelades ledande akademiska poster och nådde snart en ställning som sitt lands starkast skinande vetenskapliga ljus. Hans tankar närdes av den dallrande energin i sovjetisk forskning under 1920-talet, en del av revolutionens radioaktiva, hyperinnovativa kulturklimat. De banbrytande idéer han lade fram blev, i sin tur, det kraftverk som elektrifierade ett specifikt sovjetiskt sätt att se på evolutionen och naturen, ett ”ryskt paradigm” som skulle visa sig kraftfullt nog att överleva Sovjetunionen. Svårare blev tiderna när det stalinistiska enväldet etablerades. En död hand lades över allt tänkande. Nature och Science anlände månader för sent till Vernadskijs hem, med sidor utrivna av censuren; fler kollegor och studenter än han kunde räkna fördes bort och publiceringen av hans egna skrifter fördröjdes. Likafullt förblev Vernadskij landets naturvetenskapliga nestor. Han fick återigen anledning att kritisera statens inblandning i akademin, vände sig med hetta mot marxism-leninismens anspråk på allsmäktighet, återupptog samma strid för tankens fria oberoende som han fört på 1910talet, men som kanske ingen annan fick han hållas: inte ens under utrensningarnas kulmen kröktes ett hår på Vernadskijs huvud. Hur han än skällde på den förblev han en källa till stolthet för Sovjetstaten och belönades rentav med Stalinpriset.119 Fotografier av Vernadskij från denna tid visar ett vitnat skägg. Hårets vågor ligger fortfarande lika oordnade, men ögonbrynen har dragits upp i bekymrade veck och blicken har nu något frånvarande, inåtvänt över sig, som om han levde i en lång efterchock, i ett andra liv där han fått chansen att utveckla sitt ”exceptionellt vittgående projekt” men där han ändå på något sätt var en förlorare. När Vladimir Vernadskij dog, strax innan andra världskrigets slut, var han

ett monument. Under 1980-talet återuppstod han som kultfigur för fritänkande intellektuella, samtidigt som Gorbatjov skrev förordet till en samlingsvolym med hans texter, 1988 enades den sammanfallande nationen i ett jättefirande av hans 125-årsdag och än idag kan man gå på Vernadskij Prospekt i Moskva, kliva av vid en tunnelbanestation med hans namn, se hans porträtt på ryska frimärken och minnesmynt och statyer och bland allt som bär hans namn märks också ett geologimuseum, en gruva i Sibirien, ett forskningsfartyg, flera bergstoppar och bergskedjor, en halvö på östra Antarktis, en undervattensvulkan, en art av kiselalg och en krater på baksidan av månen: liksom allmänbildade västerlänningar kan namnet på Descartes och Darwin, Einstein och Linné, Pasteur och Watt har ryssar i allmänhet ett hum om Vernadskij.120 Och i väst? Under en kort period på 1920-talet övervägde Vernadskij att omlokalisera sin forskning till västvärlden. Han sökte kontakt med den amerikanska akademin, skickade in essäer, förslag, förfrågningar. Han ratades.”Hans idéer förtjänar knappast den uppmärksamhet han vill ge dem”, snäste en framstående amerikansk kemist, och ungefär så löd vetenskapssamhällets samfällda svar. Besviket konstaterade Vernadskij att ”ingen betydelse fästs vid livet som fenomen” i den västerländska akademin, medan omåttlig respekt och ekonomiska resurser tillställdes hans forskning i Sovjetryssland. Han stannade.121 I väst glömdes han bort som en utsuddad fotnot. Tiden var inte mogen: basen för Vernadskij hade ännu inte lagts ut. Som alla originella tänkare knöt Vladimir Vernadskij samman linjer från föregångares verk. En sådan linje kom från Peter Kropotkin, den ryske anarkisten, till yrket geograf, upphovsman till teorin om ”inbördes hjälp”. Enligt den gör organismerna i naturens arena bäst i att avstå från att tävla med varandra. Det är ett slöseri med energi. I den stora kampen för tillvaron – för största möjliga livskvalitet och livsintensitet med minsta energiuppoffring – söker det naturliga urvalet jämt efter medel att så mycket som möjligt undvika konkurrens. (…) ’Konkurrera inte – konkurrens är alltid skadlig fört arten, och du har gott om utvägar att undvika den!’ Det är naturens strävan, inte alltid fullt förverkligad, men den finns där alltid. Det är den paroll, som möter oss ur snår, skogar, floder, hav.122

Ju mer extremt klimatet är, menade Kropotkin, desto mer tvingande är parollen. I vargaväder förgås den art som inte håller samman inåt, men om organismerna lär sig att samarbeta överförs solidaritetsinstinkten till deras avkommor och arten kan anpassa sig till ett liv även i den mest avvisande

67

68

arena. Naturens verkliga utmaning består inte i tävlan mellan individerna, utan i gruppens strid mot miljön; det är i detta krig arternas mest livskraftiga anlag adlas. Idén om att evolutionen driver utvecklingen mot samarbete, mot godhet och ömsesidigt givande var ny i vetenskapen, och för den har Kropotkin helgonförklarats i den frihetligt socialistiska traditionen. Men i flera avseenden höll han sig nära den förhärskande natursynen, trots, eller kanske på grund av, sin anarkistiska utopism. Han ville lyfta fram avhängigheten, det ömsesidiga beroendet mellan varelserna, allas behov av alla men såg sådana relationer endast på artnivå, som ett ”gemensamt försvar bland djur som hör till samma art eller åtminstone till samma samhälle”.123 Men framför allt rubbade han inte det minsta på dikotomin mellan organism och miljö. Även hos Kropoktin talade miljön till organismerna, påbjöd dem en viss sorts anpassning, gav dem order som de hade att fogligt följa; relationen mellan subjekt och objekt var densamma, bara nu med idylliska förtecken. Vallen bröts, vid ett avsnitt, av Kropotkins efterföljare Rafail Rizpolozhenskij. Också han var geograf, men han grävde där han stod, i marken, gav sig ner i jordlagren och studerade mikroorganismerna där. De förändrar sin livsmiljö, konstaterade han. När de diar jorden på näringsämnen bökar de runt i myllan. På andra sidan sin ämnesomsättning avger de avfallsämnen ”som i sin tur kan användas som föda för andra samhällen eller organismer”, i en kedja av ”matförberedelser” som sträcker sig över artgränserna. Också andra slags organismer är indragna: ”genom att utnyttja dessa resurser” – jordens näringsämnen – ”hjälper en växt eller ett djur oavsiktligt till med att preparera födan för en annan levande organism.” 124 Här såg Rizpolozhenskij sin läromästares ”inbördes hjälp”, fördjupad. I mullen utsträcks beroendet till relationer mellan arter, och gränsen mellan organism och miljö luckras upp. Det var ett av de tidiga bidragen till den ryska traditionen av mikrobiologi, vars stora namn runt sekelskiftet var Sergej Vinogradskij, som i större detalj påvisade hur de nedbrytande mikroorganismerna, detta naturens osynliga, destruktiva subproletariat, är ett nödvändigt skikt för allt liv. Om de inte fanns där i jorden, om de inte bröt ned organiskt skorv och återupplivade sådana substanser som kol skulle inte nästa generation liv vara möjligt: det skulle utbryta brist på kol, livshjulen skulle stanna och alla mer komplexa varelser dö ut. Sammansättning och nedbrytning, föda och avträde, skapelse och förstörelse förutsätter varandra, produktionen i den ena kolumnen måste motsvaras av konsumtion i den andra så att cykeln av näringsämnen ”stängs” och själva denna cykel, menade Vinogradskij, är ”den enda entiteten, en gigantisk organism.” 125

En liknande tankebana drogs upp av en svensk kemist, vars namn alla studenter vid Stockholms universitet passerat förbi: Svante Arrhenius. Tillsammans med kollegan Arvid Högbom var han den förste att teckna grunddragen för hur kol rör sig mellan sänkor och källor, håvas in till jorden av förvittring och fotosyntes och hälls ut i atmosfären av vulkanutbrott och nedbrytning. Samtidigt förstod Arrhenius att koldioxid var det ämne i atmosfärens mix som mer än något annat avgör jordens temperatur. År 1896 spaltade han upp den första primitiva klimatmodellen i tabellform, förde längder, kalkylerade och lekte med tanken på en fördubblad halt av koldioxid: vad skulle hända med medeltemperaturen då? Den skulle stiga med mellan fem och sex grader. Nu noterade Arrhenius och Högbom att människan var i färd med att ösa ut just koldioxid ur sina fabriksskorstenar. Om förvittringen är den process som över geologisk tid fört in mest koldioxid i jordskorpan motsvaras den numera ”av en motsatt effekt med samma magnitud, som förorsakas av vår tids industriella utveckling och måste betraktas som tillfällig”. Vagt medveten om vilket riskabelt samband han närmat sig backade Arrhenius, undersökte inte saken vidare utan koncentrerade sig i stället på den vetenskapliga fråga som motiverade hans forskning: hur kunde det komma sig att ”de länder som nu åtnjuter den högsta civilisationen [en gång i tiden] var täckta med is”? Arrhenius ansåg sig ha funnit lösningen på denna istidernas gåta: eftersom koldioxiden blandas ut i atmosfären har variationer i halten förmågan att kasta hela jorden mellan is och värme. Men han såg ingen anledning till oro för en människodriven uppvärmning. En sådan skulle kräva minst ett par tusen år av fortsatta utsläpp.126 Detta var några av de linjer som Vernadskij, otvunget hemmastad i den senaste internationella forskningen, hade framför sig när han skred till verket. Men han ämnade göra något som ingen hade gjort förut. Ingen har behandlat biosfären som en helhet, och ingen har betraktat den så som den kommer att betraktas här: som en singulär, ordnad manifestation av funktionerna i klotets översta region, jordens skorpa. Få vetenskapsmän har insett att biosfären följer bestämda lagar. Emedan livet på jorden har betraktats som ett tillfälligt, sekundärt fenomen har dagens vetenskap inte förstått att rätt värdera livets inflytande i varje led i jordens processer. Forskarna har antagit att det inte finns någon relation mellan utvecklingen av livet på jorden och biosfärens formation. (…) Låt oss se alla empiriska fakta i perspektivet av en holistisk mekanism som förenar planetens alla delar i en odelbart helhet.127

69

70

Så inledde Vernadskij förordet till Biosfera. 1875 hade en österrikisk geolog vid namn Eduard Suess, liksom i förbigående, i en studie om Alpernas uppkomst, från de syrefattiga fjälltopparna kastat ur sig en förnimmelse av att man nere vid marken, där djur och människor vandrar, i skärningsytan mellan atmosfär och litosfär kan urskilja en särskild zon: ”en självständig biosfär”. Efter fem decennier i någon av den vetenskapliga utvecklingens bergssprickor togs begreppet upp igen, av Vernadskij.128 Liv existerar såvitt vi vet bara inom ett specifikt utrymme i universum. Detta utrymme, denna ”domän där livet manifesterar sig” är av en unik natur som måste förstås och, först och främst, benämnas.129 ”Biosfär” bildas av grekiskans bio för liv och sphaira för, som vi har sett, klot eller klotyta. Biosfären är alltså enklast uttryckt det rum runt jordklotet där livet vistas. Men medan Suess hade sett endast det rum där växter och djur reser sig från marken, en definition som uteslöt såväl mikroorganismerna i jorden som allt marint liv – godtyckligt och orimligt – inkluderade Vernadskij de platser där alla former av liv uppträder, så högt som de kan flyga i luften, så djupt som de kan sänka sig i skorpan och allting däremellan. Vart exakt går då gränserna? Var finns biosfärens golv, och var dess tak? Vernadskij lade ner stor möda på att besvara frågan, men lämnade den ändå väsentligen öppen: De yttersta gränserna för livet i biosfären sammanfaller förmodligen med organismernas absoluta livsvillkor. Gränserna nås när något av villkoren lämnas ouppfyllt, till den grad att det blir olidligt för organismerna; det kan gälla temperatur, kemisk sammansättning, mediets jonisering eller strålningens våglängder. Sådana definitioner kan inte vara slutgiltiga, eftersom anpassning ger organismerna en oerhörd förmåga att skydda sig mot skadliga omgivningar. Anpassningens gränser är okända, men expanderar över tid i planetär skala.130

En gräns som organismerna inte överskrider med livet i behåll är ozonlagret, bortom vilket de ultravioletta strålarna härjar fritt; hit upp förirrar sig bakterier, sporer, pollen och virus, men antingen dör de eller också återvänder de snart till de drägligare förhållandena närmare jorden. Vernadskij slöt sig till att ”endast ett tunt lager av atmosfären, vanligtvis mindre än 100 meter tjockt, kan betraktas som innehållande liv”. 131 Så nära jorden kryllar luften av insekter och fjäderfän. Men kondorer och andra alpina rovfåglar kan, som Vernadskij själv noterade, iakttas från världens högsta bergsmassiv och 1973, i det ännu gällande världsrekordet, kolliderade ett flygplan på 11 000 meters höjd med en örn.

Nedåt i jordskorpan sätts de yttersta hindren av ”temperaturer som gör existensen och utvecklingen av organismer omöjlig”. 132 Sedan Vernadskijs tid har ingen gräns skjutits fram så långt som denna. Med ”mark” avsåg Rizpolozhenskij och de andra klassiska ryska mikrobiologerna de decimeterdjupa skikt där organismer ombildar jorden; idag inkluderas skikt tiotals meter under ytan. På 1980-talet påträffades de första levande bakterierna i djupa formationer, nära 300 meter ned, men bakteriesamhällen beräknas leva mellan fem och sju kilometer in mot jordens kärna, några av dem troligen släktingar i rakt nedstigande led från de allra tidigaste pionjärbakterierna, från tiden före fotosyntesen och syret, gömda över eonerna i de mest avlägsna kloaker. I oceanernas avgrunder, 11 000 meter under ytan, i en svart lera dit inget ljus kan nå, har liv påträffats av förarlösa undervattensfarkoster. Rester från valkadaver kan få örtgårdar av hundratals arter att blomma på de djupaste havsbottnar.133 Golven och taken är definitionsmässigt flytande; exakt var de ligger är av underordnad betydelse. Det intressanta om man vill förstå biosfären är vad som håller ihop dem, hur detta levande rum, inskjutet mitt i ett dött universum, kan fungera: det är mellan gränserna som biosfären tar gestalt. Den är, definierade Vernadskij, ”livets domän, men också, och mer fundamentalt, den region där förändringar kan äga rum till följd av inkommande solstrålning”. 134 Allt börjar med solen. Solen har fullständigt omvälvt jordens ansikte genom att penetrera biosfären, som i sin tur har förändrat vår planets historia och öde genom att konvertera strålarna till nya, varierade former av energi. Samtidigt är biosfären en produkt av denna strålning. (…) Biosfären kan betraktas som en region av transformatorer som omvandlar kosmisk strålning till aktiv energi i elektriska, kemiska, mekaniska, värme- och andra former.135

Fotosyntesen har en särställning i biosfären. Utan den skulle rummet slå igen, som en övergiven hall i rymden. Livet på jorden är ett enda flöde, en enda rörelse av energi som utgår från fotosyntesen, stickkontakten i relationen mellan liv och sol: ”livets helhet är kopplat till denna sin gröna del genom en direkt och obrytbar länk”, så att ”alla koncentrationer av liv är intimt förbundna med varandra, och omöjligen kan existera självständigt”. Visserligen påverkas livet också av energin från jordens glödande inre, men det är solstrålningen som oavbrutet strömmar genom rummet och väcker livet till liv. ”Levande materia som helhet – totaliteten av levande organismer

71

– utgör därför ett unikt system, som genom omvandlingen av solstrålning ackumulerar fri kemisk energi i biosfären.” 136 Vernadskij brydde sig aldrig om att definiera minsta levande organism, på det sätt som vi tidigare gjort. Men ingenting står i vägen för att kombinera vår definition av livet med hans biosfär. Tvärtom passar de utmärkt in i varandra. Det speciella med Vernadskijs behandling av fenomenet, hans vision från sommaren 1917 i de ukrainska skogarna, var livet inte som individ eller som art utan som total massa av levande materia, ett geologiskt stratum för sig, med egenskaper som ingen annan känd materia uppvisar: 137

72

De levande organismernas aktivitet är förbunden med deras födointag, andning, förfall och död, eller, med andra ord, med de vitala processer varigenom kemiska element träder in i dem och lämnar dem. När elementen tar plats i levande organismer möter de ett medium som inte liknar något annat på vår planet. (…) Efter organismens död absorberas det stoff av vilket den består genast av andra organismer, eller också flyr det till atmosfären som gasformiga produkter. Dessa biogenetiska gaser, O2, CO2, H2O, N2, NH3 [syre, koldioxid, vatten, kväve, ammoniak], absorberas omedelbart i den levande materiens gasutbyte.138

Det är organismernas metabolism som förbinder och skapar biosfären. Genom att organism A tar in substanser och släpper ut dem till organism B som tar in dem och släpper ut dem till organism C och så vidare bildas ett arbetslag som langar energi och näring, en levande materia som genom den obrutna räckan av sina kroppar underkastar substanserna en permanent kemisk förändring: med Vernadskijs ord går en ”virvelvind av molekyler” över jorden. Stoffet nyttjas och stöts vidare, jagas genom rummet från den ena framträdelseformen till den andra, från bunden form till gas, från organism till organism, ”livet släpper inte ifrån sig livets stoff ” och det är denna ständiga rundgång som konstituerar biosfären som entitet.139 Materien får inte springa sin väg. Den måste hållas fast och skickas runt. För sin existens kräver biosfären en funktionell mångfald, en arbetsdelning; där måste finnas autotrofer och nedbrytare. En ensam cell gör ingen biosfär. Snarare grundades biosfären under arkeikum när prokaryoterna utvecklades till skilda gillen, till å ena sidan skapar-skapare och å andra sidan förstörarskapare, den ringmur innanför vilken all senare evolution har utspelat sig. Som process betraktad har därmed evolutionen ett drag av vad man kunde kalla för komplementär addition: de arter utvecklas som kan inta sin plats i redan etablerade cykler. Efter prokaryoterna kom eukaryoterna, som för-

längde näringskedjorna avsevärt; efter dem djuren, som efter den kambriska explosionen fann sig till rätta i cyklerna och samtidigt omvandlade dem, som i fallet med skal och skelett; efter dem landväxterna, som efter sin explosion gav kolcykeln dess välkända gröna ansiktslager. Både eukaryoter och djur kunde träda in genom biosfärens port först när värmen på jorden hade minskat. En långsiktig tendens till mer tätbefolkade och komplexa cykler, med fler krokvägar och vindlingar, passager och återvändsgränder för substanserna, är oskiljaktig från en tendens till lägre halter av koldioxid i atmosfären, lägre medeltemperatur.140 I den ringlande biosfären etableras sedan – inte i Kropotkinsk mening, men i kraft av deras faktiska funktioner – ett grandiost samarbete mellan arterna. Utmaningen måste därför vara, menade Vernadskij, att försöka se biosfären som en totalitet. Med avsmak kastade han ifrån sig Descartes dissekeringskniv, den som bara skär nedåt, i en ”överförenklande analytisk inställning som förstör varje begrepp om fenomenens komplexitet.” 141 Dikotomin mellan organism och miljö, och reduceringen av den förra till ett passivt objekt, är en pulpetkonstruktion: I de flesta arbeten där biologer studerar levande organismer bortser de från den oupplösliga förbindelsen mellan den omgivande miljön och den levande organismen. Genom att studera organismen som någonting väsensskilt från miljön, från den kosmiska miljön (…), studerar de ingen naturlig entitet utan en ren produkt av deras eget tänkande.142

Om igen poängterade Vernadskij att biosfären inte är ett rum iordningställt för livet, utan av livet. Det gäller inte bara i atmosfären, utan också i marken, i skogarna, havet, jordskorpan med dess mineraler; med undantag för formeringen av kontinenter, berg och havsbottnar – rummets cementgrund, veckat av krafter inuti klotet – har biosfärens uppbyggnad tillkommit genom bearbetningen av solenergi.143 Livet ger upphov till naturens färger och former, djurens och växternas föreningar, och den civiliserade mänsklighetens skapande arbete, och ingår likaledes i jordskorpans många kemiska processer. Det finns ingen avgörande kemisk balans vid skorpan som inte bär de uppenbara spåren av livets inflytande. Livet är följaktligen inget externt eller tillfälligt fenomen på jordskorpan. Det är oupplösligt förbundet med skorpans struktur, deltar i dess mekanism och uppfyller funktioner av absolut vital betydelse. Utan livet skulle inte mekanismerna på skorpan existera.144

73

74

Liv och kemi kan inte separeras. Vi har sett det i kolcykeln, i kvävecykeln, i vattencykeln och den som först såg det, över jorden som helhet, var Vernadskij: för att inpränta sin insikt slog han ihop orden för liv och jord och bildade begreppet biogeokemi. Kol, kväve, vatten och en lång rad andra grundämnen migrerar genom biosfären i biogeokemiska cykler. Under denna analys arbetade på 1920- och 30-talet hundratals sovjetiska vetenskapsmän i en ny skola, en akademisk disciplin som inte på många decennier än skulle hitta ett hem i väst. De ingick i det avantgarde som utformade ett specifikt sovjetryskt paradigm i naturvetenskapen.145 Vernadskij gav fotosyntesen huvudrollen i biosfären. Ändå ville han inte rangordna de biogeokemiska cyklerna. Det var i stället den excentriske bolsjeviken Alexander Bogdanov, ett annat av de för tidigt födda genierna i det ryska 1920-talets kuvöser, som i denna fråga – under Vernadskijs inflytande – formulerade preciseringen: Hela livets domän kan betraktas som ett enda system av motsatser, baserat på rotationen av koldioxid. Denna rotation utgör basen för växelförhållandena mellan livet som helhet – ’biosfären’ – och jordens gashölje – ’atmosfären’. Stabiliteten i den atmosfäriska sammansättningen upprätthålls av biosfären, som från atmosfären hämtar materialet till sin inkorporering.146

Den idag kanske främste ryska vetenskapsmannen i Vernadskijs tradition, mikrobiologen G. A. Zavarzin, slår likaledes fast: ”Biosfärens historia är historien om organiskt kol”. 147 Av detta följer en slutsats som vänder Darwin ut och in: Livet skapar klimatets parametrar. Som de flesta originella tänkare begick Vladimir Vernadskij ett uppenbart tankefel. Han vägrade kännas vid tanken på livets uppkomst. Den samtida Oparins idé om en historisk begynnelseprocess där livet steg upp ur död materia var för honom otänkbar. Livet och jorden framstod som lika sammanväxta i biosfären som ryggen och ryggraden; den ena kan inte finnas utan den andra. Livet saknar början, eller snarare: frågan om dess uppkomst är ”främmande för vetenskapens empiriska principer” och hör i stället hemma i ”den religiösa och filosofiska spekulationen”. Likt den unge Wittgenstein placerade Vernadskij frågan utanför det som kan omtalas. Några empiriska spår av livets mirakulösa uppkomst ur icke-livet finns inte, det enda vi kan varsebli är att liv förutsätter liv och således saknar också biosfären historia: ”till sina karaktäristiska drag har biosfären alltid sett ut på samma sätt”, ”processen har pågått väsentligen oförändrad i fyra miljarder år”, ”den

jordiska omgivningen har under alla tider gynnat existensen av levande materia, och förhållandena har alltid varit ungefär desamma som idag.” 148 Vi vet nu att denna uppfattning är falsk. I själva verket är biosfären obegriplig som något annat än resultatet av den historia som inleddes med det första livets uppkomst. Tanken på biosfären som en evighet, med varken slut eller början, en alltings ständiga återkomst utan att någonting någonsin förändras är – om något – icke-empirisk. Dessutom motsäger den grundtankarna i Biosfera. Hur kan livet vara ett skapande subjekt om inte dess skapelse växer fram över tid, från ett utgångsläge där det som senare skapades ännu inte fanns? Hur kan allt vara i rörelse och ”oförändrat i fyra miljarder år”, hur kan, för att ta ett exempel, fotosyntesens konstruktion av atmosfären förstås som något annat än ett förlopp? Vernadskij talade själv, i paragraf efter paragraf i Biosfera, om funktioner som förutsätter historia och sensmoralen i texten, själva den frågeställning som Vernadskijs gärning utmynnade i, var djupt historisk. Den kan formuleras som en fråga: Hur ska människan, som senkommen art i historien, förhålla sig till de cykler som varit i rullning i hundratals miljoner år före hennes ankomst? Vilken plats intar hon i dem? 149 Under sin livstid kunde inte Vernadskij undgå att lägga märke till omvandlingen. Samma år som han dog konstaterade han: ”Mitt framför våra ögon håller människan på att bli en mäktig och oavbrutet växande geologisk kraft.” 150 Människan är, som vilken bakterie, vilken ek, vilket valkadaver som helst integrerad i biosfären. Men hon – och ingen annan än hon – kan, konstaterade Vernadskij, spränga biosfärens gränser: Människan, utrustad som hon är med förstånd och förmåga att styra sin vilja, kan nå platser som är utom räckhåll för alla andra organismer. (…) Den region som är tillgänglig för människan förstoras med flygnavigeringens utveckling, och sträcker sig nu bortom ozonlagret. (…) Endast sedan människan trätt fram har den levande materien tagit ett väldigt steg mot erövringen av hela atmosfären.151

Redan år 1922 utfärdade han sin varning: Planetens ansikte – biosfären – undergår skarpa kemiska förändringar som framdrivits av människan, medvetet men i huvudsak omedvetet. Människan omvandlar, fysiskt och kemiskt, atmosfären och alla naturens vattendrag. Som

75

ett resultat av den mänskliga kulturens tillväxt under 1900-talet förändras stränderna och delar av världshaven i allt häftigare takt. Människan måste nu vidta åtgärder för att bevara till framtida generationer de rikedomar (…) som inte tillhör någon.152

Intill slutet förblev den revolutionära idén om biosfären som totalitet instängd bakom järnridån, utan asyl i det kapitalistiska väst, vars fortlöpande ”mekanisering av världsbilden” stängde öronen för eventuella rykten om flum, romantiska fantasier, högflytande gissningar i öst.153 Först vid tiden för millennieskiftet, när biosfäriska klockor närmade sig tolvslaget, märktes en ändrad attityd. Vi ska se prov på hur förödande utestängningen varit, på vilken olycklig roll det cartesianska paradigmet spelat i förhållande till den mest ödesmättade process i biosfären som den moderna människan har upplevt: förändringen av klimatet. För att gripa oss an den behöver vi en så skarp teori om biosfären som möjligt. Vi ska därför vika längre in i idéernas värld, ta med oss Vernadskijs natursyn men höja skärpan i den, genom att uppsöka ett par äldre tänkare, men framför allt några av de främsta evolutionsbiologerna i vår tid.

1:8 DET STORA FLÄTVERKET

”Naturen är i sig själv en levande totalitet.” Så inleds paragraf 195 i Hegels Encyklopedi om de filosofiska vetenskaperna, den tyske titanfilosofens svep genom det tidiga 1800-talets vetenskap och uppvisning av sin egen filosofiska metod: dialektiken. Vad är en totalitet? Tänk på en myra. En ensam myra är en relativt okomplicerad varelse. Den har ett simpelt nervsystem, en liten hjärna, en föga imponerande repertoar av beteenden. Om den möter en annan myra kan den sända ut högst ett halvdussin olika kommunikationssignaler. Men bevittna nu hur en myrstack reser sig intill stigen, med upp till 20 miljoner individuella invånare, som plötsligt inrangerar sig i ett häpnadsväckande sofistikerat mönster av arbetsdelning. Vissa myror odlar svamp, andra mjölkar bladlöss, en tredje grupp arbetar som slavar; ut från stacken löper motorvägar av myror som hämtar hem föda eller släpar på byggmaterial och om nästet blir angripet rusar de till kollektivt försvar. Individerna uppvisar beteenden som de aldrig skulle kunna utveckla i ensamhet: beteenden som uppträder i stacken som totalitet. Ryck sedan ut en myra ur sammanhanget och se hur den trippar runt på måfå, hur den äter och vilar med skadligt ojämna intervaller, förvirrad – men återför den till kolonin och den intar genast sin plats i koordinationen.154 Eller tänk på vattnet i ditt badkar. Du har badat färdigt. Du reser dig upp och drar ut proppen. När badvattnet strömmar ned mot avloppet bildas en virvel, som löper mellan ytan och hålet och inordnar allt vatten i ett spiralmönster. De egenskaper som vattnet nu uppvisar lyser med sin frånvaro i den enskilda vattenmolekylen: den kan omöjligen virvla på egen hand. Likadant med vattenmassan i en flod, som flyter, väter kanterna, har en viss volym, ett tryck och en strömhastighet som ingenstans kan iakttas i en enda vattenmolekyl, och inte heller i en lös anhopning av molekyler: de uppstår först i floden som totalitet. Men om man studerar en vattenmolekyl, H2O,

77

78

finner man att också den har unika egenskaper som återfinns varken hos väte- eller syreatomen, utan infaller först när de båda slås ihop till en högre, komplex enhet.155 Eller tänk på en hjärna. En enskild neuron är inte medveten. Endast genom sammankoppling av miljarder neuroner, som var och en har minst tusen förbindelser med andra likar, uppstår medvetande, men hjärnan är inte en summa av neuronerna, de kan inte adderas, mekaniskt plussas ihop som när man bygger lego: hjärnan försätter neuronerna i ett system av relationer som i sig konstituerar medvetandet.156 Hos Hegel var begreppet totalitet grovkornigt. Den tyske filosofen var inte känd för de mest pregnanta definitionerna. Men om man i efterhand hjälper honom med modern vetenskap och filosofi kan begreppet få skarpare upplösning. Med en teknisk term, en klumpig anglicism som dessvärre saknar elegantare svensk motsvarighet, talar man idag om emergens, av engelskans ”emerge” för växa fram, uppstå, dyka upp. En totalitet präglas av emergens: den har kvaliteter som inte existerar hos delarna. Arbetsfördelningen i myrstacken, strömhastigheten i floden, medvetandet hos hjärnan saknas på komponentnivå; de är nya kvaliteter som dyker upp i totaliteten. I dagligt tal säger man att ”helheten är mer än summan av sina delar”, eller – i bildlig bemärkelse – att myrstacken ”lever sitt eget liv”. Det är enklare sätt att uttrycka att helheten, inte den enskilda komponenten, inte additionen av modul A + modul B + modul C och så vidare utan just helheten som sådan uppvisar nya kvaliteter. De tillhör inte komponenterna – rotationsmönstret tillkommer vattenvirveln i sin helhet, inte vissa delar av den – och kallas därför i vetenskaplig terminologi ”globala”. Ett mer korrekt sätt att uttrycka emergensen är därmed att helheten inte är mer, utan något annat än summan av sina delar.157 Filosofer och vetenskapsmän som sedan studentben skolats i det cartesianska paradigmet har snabbt viftat bort idén om emergens. De har tyckt sig se en dimma av mystik i tanken att något nytt kan ”dyka upp” bara så där. I stället har de insisterat på att alla ting i sista hand verkligen är sina delar, på samma sätt som ett stycke text är meningar som består av ord som satts ihop av bokstäver; förespråkarna för emergens har, menar de, förväxlat svårförklarlighet med verklighet. Det kan vara svårt att härleda myrstackens system ur den enskilda myran, men av det följer inte att stacken faktiskt alstrar nyheter, utan att man måste anstränga sig hårdare för att förklara den kausala gången från individ och uppåt.158 Men detta är ett defensivt försök att hålla nere rullgardinen runt paradig-

mets kammare. Vad är mystiskt med nyheter? En blivande fågel lyfter från marken, en stjärna bildas i rymden, en blågrönalg bedriver för första gången fotosyntes och släpper ut syre: emergens tycks vara själva sinnemärket för utveckling i naturen. Det är en ontologisk realitet, inte en fråga om förklaringens svårighetsgrad. Strömmen i floden kan mycket väl förstås, kartläggas i detalj med hjälp av de lagar som gäller inte för vattenmolekyler, men väl för en vattenmassa i rörelse – och när den väl har förklarats är den inte mindre emergent för det.159 Ytterligare ett exempel, från den enklaste geometrin, kan skänka klarhet. Tänk på en rak linje i form av en list. Se framför dig hur två lister läggs mot varandra. Nu uppstår en vinkel, en kvalitet som inte existerade så länge listen var ensam. Se sedan framför dig hur vinkeln läggs mot en annan vinkel, i fyra lister som sätts kvadratiskt mot varandra, och vi får en yta. Föreställ dig slutligen hur tolv lister kombineras i en kub och vi får volym, den sista emergenta kvaliteten i en serie övergångar mellan ting och det finns inget ockult med detta: varje ny kvalitet uppstår i de materiella objekten, längs en grad av stigande komplexitet. Så är inte heller medvetandet i hjärnan någon själ eller ande som nedsänks från ovan, eller svävar för sig själv, utan en emergent kvalitet i den fysiska kroppen; ta bort hjärnan och medvetandet försvinner. De nya kvaliteterna kan omöjligen uppstå ur ingenting. Egenskaperna från tingens enklare nivåer bevaras och förs upp till de mer komplexa nivåerna, där processer äger rum – myrornas interaktion, vattenmolekylernas ström, signalutbytet i hjärnan – och det är just de processerna som ger upphov till egenskaper utöver delarna.160 Vi ska återkomma närmare till hur det kan ske. En totalitet utmärker sig alltså, för det första, av emergens. För det andra ser vi hur rörelseschemat i helheten efterhand bestämmer hur den enskilda myran agerar, hur molekylen i badkaret snurras av virveln, hur vätet och syret i vattenmolekylen, när de väl har bundits samman, får andra laddningar än de hade som fristående atomer. Eller för att ta ett mer välbekant exempel: när en individ bildar familj och blir pappa kommer denna nya egenskap, en funktion av familjen som totalitet, också att förändra mannens individuella identitet. De emergenta kvaliteterna sänder ut orsaksfaktorer till delarna. De präglar delarna, ordnar in, betingar, omgestaltar dem i enlighet med sina lagar. En totalitet uppvisar i regel, för det andra, en nedåtgående kausalitet. 161 Ingen ingenjör säger åt myrorna hur de ska bygga sin stack. Koordinationssystemet är inte designat efter yttre regler, inte påfört av en utanförstående intelligens. Det är ett resultat av ensemblens inre lagar: stacken är själv-

79

80

organiserad. På samma sätt med vattenvirveln, eller hjärnan, eller en svärm av fåglar som flyger över himlen i formation, i ett regelbundet mönster där individerna med jämna mellanrum byter plats utan att någon ledarfågel håller i trådarna. Naturens självorganiserade system tycks sakna centrum, de förefaller veckla ut sina lagar utan en specifik plats där lagstiftningen är lokaliserad: du kan inte gräva fram en kommandocentral ur myrstacken. Men det avgörande draget hos självorganisering är just att kvaliteterna skapas enligt självskrivna lagar. Det utesluter sådant som klockor och datorer.162 Om vi nu knyter ihop de tre baskriterierna för en totalitet – emergens, nedåtgående kausalitet och självorganisering – ser vi att livet är en totalitet. Den minsta levande bakteriecellen, på den nyss svalnade jorden, representerade något ontologiskt nytt. ”Livet”, skrev Oparin, ”framträder som en särskild, ytterligt komplicerad form av materia i rörelse, och stiger upp med sina nya egenskaper vid ett visst skede i materiens allmänna utveckling”. Den emergenta kvaliteten liv är en global egenskap; den finns inte hos det ena eller det andra proteinet, inte hos nukleinsyrorna, inte hos en specifik kemisk reaktion utan hos organismen som helhet. Livet inträffar först på totalitetsnivå; livet, skrev Hegel, existerar först när organismen ”assimilerar ickelevande ting genom att konsumera dem och förstöra deras karaktäristiska kvaliteter, det vill säga när luft inträder i respirationen och huden, vatten i törstsläckningen, och de olika varianterna av jord i stillandet av hungern. Livet är subjektet hos denna totalitet av moment.” 163 Samma tre kriterier uppfylls av biosfären. Den grundlades, för att tala med Vernadskij, som ny kosmisk domän av blågrönalgerna och deras medprokaryoter. En av de senare i biosfärens långa rad av emergenta kvaliteter är att den möjliggör liv för sådana komplexa livsformer som däggdjur, inklusive människor. Den nedåtgående kausaliteten syns inte minst i de biogeokemiska cyklerna: framtiden för en enskild kolatom i ett olivträd betingas av dess medlemskap i den totala cirkulationen av kol. Olivträdet kan existera som autotrof endast i energiflödets rum. Det besitter inte sina egenskaper, sina fotosyntetiska funktioner på förhand, likt en modul innan det förs in i maskinen; det är biosfären som ger det liv, färg, doft.164 Slutligen är biosfären en självorganiserad skapelse av livet, från cellens uppkomst till idag. Självorganiseringen har ett treenigt signum över geologisk tid: höjd syrehalt, sänkt temperatur: sänkt koldioxidhalt.165 Men häremellan reser sig oerhörda rymder. Mellan den första bakterien och den senfanerozoiska biosfärens rum, mellan en planktonorganism i havsytan och kolcykeln i dess fulla vidd ryms myriader av livsformer och naturföreteelser. De bildar en mångfald eller hierarki av totaliteter. ”Natu-

ren”, skrev Hegel, ”är ett system av nivåer där var och en nödvändigtvis övergår i en högre nivå”. 166 Begrunda följande serie: molekyl  cell  flercellig organism  population  näringskedja  lokalt ekosystem  biogeokemisk cykel  biosfär. Den liknar en rysk babusjka-docka. Eller för att ta en mer alldaglig bild: den liknar serien från rum till lägenhet till hus till kvarter till stadsdel till stad. Här har alla nivåer sina väggar, sina specifika gränser och sin inre rumslighet, men nivåerna går över i varandra i en progression, en succession av helheter där sovrummet, som i sig själv är en helhet, på lägenhetens nivå är en del. Likadant är det i naturen. Varje totalitet, från cell till biosfär, har emergenta kvaliteter och följer sina egna lagar; varje totalitet är relativt autonom, men har de lägre totaliteterna som sina egna delar och blir själv en del av de högre. Tänk, om inte annat, på lövet, trädet, klungan, skogen …167 Denna dialektiska ontologi är ett grundskott mot den cartesianska ontologin och metoden. Varat i naturen kan inte reduceras till sina elementarpartiklar. Det är ett brott mot hur verkligheten är beskaffad. Tänk återigen på olivträdet i Galiléen: kan man fånga dess väsen genom att dissekera fram atomerna? Visserligen är atomerna en del av trädet, men om man stirrar på dem kommer man att stå blind för de kvaliteter som reser sig på varje ny nivå, i olivträdets celler, i dess korkvävnad, ledningsvävnad och märg och, inte minst, i organismen som helhet. Lika lite kan man förstå vattenmolekylens egenskaper genom att sönderdela den i väte och syre. Gener kan inte kartläggas som själviska, kriminella eller homosexuella, eftersom detta är egenskaper hos människoorganismer med socialt liv. Inte ens Descartes eget favoritexempel – hjärtat med de ”elva små hudarna” – kan uttömmas med reduktionism: för att förstå hjärtat krävs analys av organismen som helhet, dess livscykel (ung eller gammal person?), individuella historia (rökare eller motionär?), sociala position (ensamstående förtidspensionär eller framgångsrik familjefar?).168 Biosfären kan inte förstås reduktionistiskt. Detta kan låta som ett försök att slå in öppna dörrar. Finns det verkligen någon som förhåller sig så här närsynt till verkligheten? Är Descartes något mer än en fågelskrämma? Dessvärre inte. Manualen är fortfarande i bruk på fält efter fält, som i nationalekonomin, vars grundpostulat är att lagarna för ett samhälles ekonomi kan härledas ur individernas preferenser på en marknad, inom fysiken, där tron att all materia i sista hand kan förklaras med fysikens grundlagar lever kvar, inom sociobiologin, numera omdöpt till evolutionspsykologi, vars vetenskapliga mission är att identifiera genetiska anlag bakom hela registret av mänskliga beteenden, från våldtäkt till givmildhet.

81

82

Det reduktionistiska felslutet upprepas om och om igen i sådana populära övertygelser som att samhället är en hop individer, språket en uppsättning satser, människan ett djur, mannen en jägare, organismen en påse atomer, snöflingan ett knippe H2O-molekyler …169 Senare ska vi se hur biosfären behandlats på samma sätt. I opposition till detta paradigm har dialektiken framhärdat i att en myra visserligen kan kidnappas från sin stack och sättas i burk, men bara i en akt av verklighetsförminskning, av abstraktion, rentav idealism. Den materiella verkligheten, myrans naturliga sammanhang är en konkret totalitet. ”Sanningen är alltid konkret”: ”sanningen är det hela”, sade Hegel. Hans kanske mest skarpsynta efterföljare, totalitetskategorins filosof framför andra, Georg Lukács, slog fast att den konkreta totaliteten är ”verklighetens fundamentala kategori”, först när enskilda fakta infogas i den blir ”en kunskap om verkligheten möjlig” och det är denna strävan, kanske mer än något annat, som särskiljer dialektiken som metod.170 Det betyder inte att sönderdelande analys är något fel, fult, förkastligt. Tvärtom. Det är lika omöjligt att omedelbart greppa biosfären som det är att omfamna yttervärlden. Distinkta data måste skiljas ut i form av en abstraktionsprocess, av latinets abstrahere för ”dra ifrån, rycka loss”: tänk på totaliteten som en innergård. För att få en överblick över den kan du se ut genom ett fönster i någon av de lägenheter som vetter mot gården. Det ger dig en vinkel, som låter dig upptäcka en ljuskägla, en arkitektonisk finess, en gömd leksak i sandlådan. Om du sedan flyttar över till ett annat fönster varseblir du andra beskaffenheter hos gården. Så kan totaliteter undersökas genom att delar isoleras; så kräver en fullgod bild av biosfären noggrann insyn i allt från ozonmolekylerna i stratosfären till kollagren i Sibiriens permafrost. Men för att förstå innergårdens struktur måste man i slutändan, efter att ha spanat ut genom de enskilda fönstren, ta med sig intrycken ned i trappen, slå upp dörren och kliva ut i det öppna rummet.171 Abstraktionerna har sin givna plats i dialektikens vetenskapliga metod, om de ger kunskap om helheten, om de hjälper oss att ställa frågor om den, om de kombineras och kompletteras i infallande synvinklar från olika håll. Men abstraktionen är tillfällig, en avstickare från den reellt existerande verkligheten, en omväg som måste leda tillbaka ut i totaliteten. Under sönderdelningens gång hör dialektikern hur tinget i naturen ”skriker och sparkar när det rycks ut ur sin kontext, och det kan ta sin hämnd på oss genom att leda oss vilse”, som den amerikanske biologen Richard Levins – snart en närmare bekantskap – uttrycker det.172 Eller med Lukács ord:

Visserligen är den abstraherande isoleringen av enskilda element oundviklig, såväl inom hela forskningsområden som när det gäller enskilda problemkomplex eller begrepp inom ett forskningsgebit. Men det avgörande är om denna isolering endast är ett medel att vinna kunskap om helheten, d.v.s. införlivas med det korrekta, totala sammanhang som isoleringen förutsätter och fordrar, eller om den abstrakta kunskapen om isolerade specialområden bevarar sin ’autonomi’ och blir självändamål.173

Det senare är just den fälla som den reduktionistiska vetenskapen gått in i, och förälskat sig i. Men den farligaste, mest uppenbara risken är att reduktionisten missar de emergenta kvaliteterna. Descartes hade en försmak för skärvor, men om det är en mosaik man studerar måste man förr eller senare höja blicken för att få syn på mönstret.174 Att biosfären är en totalitet, med emergens, nedåtgående kausalitet och självorganisering, betyder också – med all aktning för Vernadskij – att den har en historia. Men historien ligger inte i det förflutna. Den är i biosfären. Syret är ett arv från arkeikum. Stenkolen kommer från karbon. Det organiska materialet i Sibiriens permafrost sitter inspärrat sedan epoken pleistocen, som föregick holocen, den mänskliga civilisationens bråkdel av den geologiska tiden som också den sett förvandlingar av jordens landskap och allt detta är närvarande samtidigt som processer som fälls ut över skilda historiska skalor. Alla bestämmer de, tillsammans, biosfärens funktioner. Forskare uttrycker det som att biosfären äger ett ”minne” som, till stor del, avgör hur den reagerar på påfrestningar i nuet. Den är vad den har varit och vad den blir.175 Under evolutionen har de mest varierande arter och organismer blandats in i de biogeokemiska cyklerna som när ett nät får många tusen fler öglor; därtill går de olika cyklerna över i varandra, som när kväve är ett nödvändigt näringsämne för fotosyntesen, eller när floder fungerar som transportleder för kol. Tendensen över geologisk tid, sett från jordens bildande, är ett allt mer intrikat flätverk av liv. En händelse som lade grunden för detta flätverk var den kambriska explosionen, men på den följde växternas och djurens kolonisation av land, djurens invasion av luften och många andra evolutionära språng, som alla fött fram nya deltagare i biosfären, nya noder i nätet.176 Detta får inte förväxlas med den vulgära uppfattningen av evolutionen som en trappa som leder upp till människan som den högsta pinnen, på något sätt mer utvecklad och bättre anpassad än amfibier, fåglar, andra däggdjur. Det är inget sådant Vernadskij eller den moderna biosfärforskningen avser, utan, med den förres ord, en ”långvarig evolution av samband” som

83

generat en långt framskriden komplexitet, eller, på mer teknisk terminologi, en ”interaktiv densitet”. 177 Enklare uttryckt: allt hänger tätare ihop. Sedan tiotals, hundratals, tusentals miljoner år ligger biosfärens delar inslingrade i, omslingrade runt varandra. Till vad syftar då allt detta? Till kunskap om hur totaliteten också kan rasa samman.

1:9 KATALYSATORN I KATEDRALEN

Under större delen av 1900-talet var evolutionsteorin ett fridsamt, saktmodigt forskningsfält. Men på 1970-talet började det ryka av damm, trumslagare hördes, fanor vecklades ut, de första krutdoftande salvorna avlossades och sedan dess har slamret av principer som slås mot varandra vägrat att tystna: i mer än tre decennier har teorin varit ett slagfält. Dawkins Den själviska genen från år 1976 ingick i den ena sidans generaloffensiv. Länge såg den ut att avgå med segern. Mot sig hade den en mindre trupp av radikalt sinnade evolutionsbiologer, vars tre anförare satt förskansade i professurer vid det amerikanska prestigeuniversitetet i Harvard: Richard Levins, Richard Lewontin och Stephen Jay Gould. Efter att ha befunnit sig på defensiven i ett decennium gick Levins och Lewontin år 1985 till motoffensiv. De laddade ett eget program för hur naturen bör förstås: The Dialectical Biologist. Det träffade den numerärt och resursmässigt överlägsna motståndarsidan rakt i hjärtat, och idag ser stridslyckan ut att ha vänt. Flanken öppnades för ett nytt sätt att förstå och studera evolutionen, som nu tycks ha det intellektuella övertaget; Levins och Lewontins förstärkningar står för de djärvaste avancemangen hittills under 2000-talet. Några av det cartesianska paradigmets mest upphöjda befästningsverk är på väg att falla till dem.178 Levins och Lewontin gick ut hårt redan på försättsbladet. The Dialectical Biologist tillägnades ”Friedrich Engels, som hade fel många gånger, men som hade rätt där det räknades”. Friedrich Engels? Det kan låta som ett urmodigt och trubbigt vapen att komma dragandes med så här sent i historien.179 Men faktum är att det var just med hjälp av en tankegång från Engels som Levins och Lewontin banade väg för den nya teorin. De gick tillbaka till ”Arbetets andel i apans förvandling till människa”, ett essäutkast som slutar mitt i en mening, ett av fragmenten i Engels postuma verk Naturens dialektik – en efterlämnad hög med papperslappar, små betraktelser över färska rön i fysik,

85

86

biologi eller astronomi, reflektioner efter det senaste numret av Nature, nedpräntade i all hast i Hegels dialektiska anda. Den fråga som sysselsatte Engels i ”Arbetets andel i apans förvandlig till människa” var, som titeln antyder, människans evolution. Hur skiljde hon ut sig från apan? Särskilt intresserade sig Engels för hur människans hjärna hade utvecklats. Vid denna tid – slutet av 1800-talet – och under många decennier framöver var den vedertagna teorin att människan först hade fått sin hjärna, sedan sin upprätta gång, sina händer, sin förmåga till arbete och sitt språk. Engels vände på ordningen. Han menade att historien måste ha börjat med att ”en stam människoliknande apor” vande sig av ”med att använda händerna när de förflyttade sig på marken” och i stället antog ”en upprätt gång.” Det var det avgörande steget: ”Handen hade blivit fri.” I stället för att svinga sig fram i lianer och över grenar stod nu människoapan på marken, raklång, med två tomma händer framför sig; lösta från den fyrfota gångens fjättrar kunde de fara fram över stenar, nöta och klyva dem. Människoapan kunde tillverka redskap. Inledningsvis, under vad som måste ha varit hundratusentals år av nybörjarträning, var verktygen ännu primitiva, men efterhand övade den fria handen upp sig och förvärvade ”ständigt nya färdigheter”, blev rörligare, böjligare ”och den böjlighet som sålunda hade förvärvats gick i arv och förbättrades från generation till generation”. Människan hade satt igång en spiral, som skulle leda henne från förhistoriska grottor till renässanspalats: Endast genom arbete, genom anpassning till ständigt nya sysslor, genom nedärvning av den på detta sätt uppnådda, särskilda utvecklingen av muskler, senor och på längre sikt också ben och genom ständigt förnyad användning av denna ärftliga förfining, för nya och ständigt mer komplicerade sysslor, har människohanden nått den höga grad av fullkomning som kunnat trolla fram Rafaels målningar, Thorvaldsens statyer, Paganinis musik.180

Ty ”handen var inte ensam. Den var bara en lem i en högst invecklad organism”, ett organ i en anatomisk totalitet, i en oupplöslig kroppshelhet: handen måste dra med sig andra delar på sin frihetsflykt. Det gällde särskilt struphuvudet och hjärnan. När stammen av människoapor börjat gå upprätt och tillverka redskap hade de ”kommit till den punkt där de hade något att säga till varandra. Behovet skapade det nödvändiga organet. Apans outvecklade struphuvud utvecklades långsamt men säkert”, omformades, vred muskler och stämband i riktning mot de andra individerna: ”munorganen lärde sig efterhand att uttala den ena artikulerade bokstaven efter den andra.”

Därur följde nästa emergenta kvalitet: medvetandet. När människoaporna producerade verktyg och pratade med varandra måste deras hjärnor växa. Arbetet och språket var ”de två viktigaste drivfjädrar under vilkas inflytande apans hjärna så småningom förvandlades till människans”, men – och detta var Engels mest nydanande tanke – orsakskedjan var inte enkelriktad. Den var dubbelriktad. Arbetets och språkets återverkan på hjärnans utveckling och de sinnen som hör ihop med den, den ökande klarheten i medvetande, abstraktionsförmåga och slutledningskonst i arbete och språk, gav ständigt nya impulser för språkets och arbetets vidareutveckling.181

87

Här bröt Engels med mekanikens uppfattning om kausalitet. Det var inte handen som orsakade redskapstillverkningen, som när någon drar i en spak och rök stiger ur röret. Inte heller var det arbetet som orsakade handen: båda orsakade varandra. Den frigjorda handen möjliggjorde tillverkning av redskap, som i sin tur övade upp handen, som därmed kunde ta nya grepp, förfina motoriken, utföra mer avancerade arbetsmoment som ytterligare förhöjde precisionen i fingrarna och kraften i näven, så att än effektivare verktyg kunde tillverkas: handen är ”inte bara arbetets organ, utan också dess produkt”. Det fanns ingen linje från den ena punkten till den andra, bara ett ständigt hoppande mellan dem; ett tunt streck i den ena riktningen fylldes i av ett annat åt motsatt håll. Effekten mångdubblades av att också struphuvudet och hjärnan drogs med i – och drog fram – utvecklingen. När den ena stammedlemmen berättade för den andra hur hon slagit av en flintsten spreds kunskapen över händerna, som gjorde nya framsteg; båda måste tänka abstrakt för att kunna diskutera lärdomen och så vidare, fram och tillbaka, genom en återkoppling i den totalitet som var den tidiga människan. Sådan återkoppling känns igen från det vardagliga livet. Efter ett avgörande viljebeslut börjar man gå på gym, från början med slappa, magra lemmar. När man pressat, hävt och lyft veckor i sträck börjar musklerna sakta växa. Tyngderna kan nu höjas, armkraften sväller – och så vidare, till den punkt där själva frågan framstår som absurd: kan du lyfta så här tungt för att du har stora muskler, eller har du stora muskler för att du kan lyfta så här tungt? Är din styrka förutsättning för prestationerna, eller deras resultat? Svaret är, naturligtvis, både och: kroppen har genomgått en process, en utvecklingsspiral där kausaliteten är dubbelriktad. Det finns nu en avgörande skillnad mellan en arts evolution och en enskild människa som går på gym. En art utvecklas inte genom att indivi-

88

derna aktivt tränar upp egenskaper. Engels var inte på det klara med detta; han hade, som i många andra partier i Naturens dialektik, helt enkelt fel i sak. Han förföll till lamarckism, den överspelade evolutionsteori som gjorde gällande att om en giraff lär sig att sträcka huvudet högt så kommer ungarna att födas med längre hals. Ärftlighet fungerar inte så. Hur mycket du än går på gym, hur tungt du än lär dig lyfta kommer det att ha noll och intet inflytande på vilka muskler ditt barn har när det föds. Själva arvsanlagen är oåtkomliga. De rullar runt inne i tombola, kombinerar sig, varierar och muterar utan att någon levande organism kan peta in armen. Utanför tombolan väntar i stället det naturliga urvalet: när avkomman trillar fram är det ingen annan än denna kraft som värderar generna och avgör vilka som får gå vidare till nästa generation. Om en population av insekter efter en tid blir resistent mot ett bekämpningsmedel beror det inte på att den, som lamarckismen skulle tro, har vant sig vid medlet, utan på att de exemplar som fötts med något större anlag till stryktålighet har överlevt medan de känsliga gasats ihjäl. Vad som har hänt är att bekämpningsmedlet har skapat ett nytt selektionstryck – det naturliga urvalet väntar med nya kriterier framför samma tombola – och sådan är en gång evolutionens mekanism. Men om Engels hade fel i det konkreta innehållet kan han likväl ha haft rätt i form. I The Dialectical Biologist förde Levins och Lewontin, professorer vid Harvard och två av vårt tids främsta populationsgenetiker, över Engels historieskrivning till rätt ärftlighetsteoretisk grundval och drog följande slutsats: 182 Om vi ersätter det direkta orsakssammanhanget med det naturliga urvalet förblir kärnan i resonemanget giltigt: den arbetsprocess varigenom människans förfäder bearbetade naturliga objekt för att göra dem passande för mänskligt bruk var i sig det unika inslag i livsföringen som styrde urvalet av handen, struphuvudet och hjärnan i en positiv återkoppling som omvandlade arten, dess miljö och formerna för dess interaktion med naturen.183

Nedstigningen från träden var begynnelsepunkten. Därefter var förmågan att bearbeta sin omgivning med handen en fördel för den upprätta hominiden, ”människoapan”. En flink hand höjde chanserna att skaffa föda och, som en följd därav, framgångsrikt avsätta nya generationer. De hominider som råkade födas med anlag för finlemmade händer, med långt avstånd mellan tumme och fingrar och kraft i greppet, var mest lyckosamma i att föra sina arvsanlag vidare, i nästa led gynnades de som bar på genvariationer för ännu något mer finlemmade händer, och så vidare: när arbetet etablerats

som mänsklig praktik drev det evolutionsspiralen uppåt och stimulerade inte bara handen, utan också språket och medvetandet. Eller som Stephen Jay Gould uttryckt det: arbetet satte ”ett starkt selektionstryck på intelligensen”, i sista hand som ”svar på den enorma potential som skapades då händerna frigjordes för manufaktur.” 184 Sålunda putsade de tre radikala darwinisterna, Levins, Lewontin och Gould, fram en ädelsten ur Engels dödsbo. Med de två förstnämndas ord: Trots, eller kanske på grund av, sin lamarckistiska läggning fångade Engels den mänskliga evolutionens utmärkande drag: den mycket starka återkopplingen mellan vad människor har gjort och hur de förändrats. Han såg ’miljö’ inte som en selektionskraft utanför organismen, utan som en produkt av den speciella mänskliga aktiviteten, människans egen nisch, det produktiva arbete och samarbete som kanaliserade handens och hjärnans evolution. (…) ’Miljö’ kan inte förstås enbart som omgivningar, om än aldrig så dynamiska. Miljö är också ett sätt att leva; genom sin aktivitet riggar organismen scenen för sin egen evolution.185

Gäller detta enbart för människan? Är hon den enda som riggar sin egen scen? En av grundarna av den ortodoxa 1900-talsdarwinism som så länge höll forskningsfältet stilla, George Gaylord Simpson, ansåg det: ”Han [sic] är så gott som det enda djur som verkligen utövar någon betydande grad av kontroll över miljön.” 186 Engels såg i stället samma fenomen hos andra djur, som getter: Greklands getter som betar av alla buskar innan de hunnit växa sig stora har betat alla landets berg kala. Denna djurens ’rovdrift’ spelar en betydelsefull roll i arternas fortlöpande förändring, då den tvingar dem att anpassa sig till annan föda än de är vana vid. Härigenom får deras blod en annorlunda kemisk sammansättning och hela deras kroppskonstitution undergår en gradvis förändring, medan arter som är fixerade dör ut.187

Levins och Lewontin svepte med blicken genom djurvärlden och såg mönstret gå igen: fiskar och gäss, ankor och pingviner har organ som är perfekt avpassade för ett liv i vatten. Men vid närmare eftertanke ”framstår det som ren mysticism att anta att simning var ett överhängande ’problem’ som hölls framför ögonen på alla de här djuren, innan de faktiskt var tvungna att lära sig klara rörelse i vatten.” 188 I stället måste organismerna själva ha rört sig mot vattnet, identifierat någon relevant fördel där och formulerat för sig

89

själva ett simningsproblem. De måste ha valt tryckskapande miljö. Till en början existerade simningsproblemet någonstans i utkanten av deras tillvaro, med bara svaga ryckningar i organen och små krav på anpassning, men efterhand, när organismen befäste sitt val över generationerna, stärktes det metaboliska behovet av vatten. Sjölejon är ett exempel:

90

För att förstå sjölejonets evolution från sin primitiva köttätarsläkting måste vi anta att vattnet inledningsvis endast var en biotop i marginalen som bara ställde marginella krav på djuret. En obetydlig evolution för att möta kraven där fick så småningom vattenmiljön att uppta en mer betydelsefull del av protosjölejonets energibudget, så att ett selektionstryck riktades mot formen på dess lemmar. Varje förändring i djuret gjorde sedan vattnet till en större del av miljön, och varje framkallad förändring i miljön ledde till fortsatt evolution av arten.189

Fram emot 1900-talets mitt, efter upptäckten av kranier från Australopithecus – ett upp till fyra miljoner år gammalt släkte mellan apa och människa, vars hjärna var en tredjedel så stor som vår men vars gång var upprätt – skrevs den evolutionshistoriska ordning som Engels föreslagit om till skolboksvetenskap. Men det är inte det som intresserar oss här. Det är just formen, själva det dialektiska sättet att se på naturen vi är ute efter. Det fästes för första gången som blänkande bajonett på den moderna evolutionsteorin i The Dialectical Biologist, ett verk som idag vördas som en klassiker inom vida vetenskapliga kretsar. Men liksom Levins och Lewontin gav Engels värde genom att vidareutveckla honom, så måste de också själva bli vidareutvecklade för att få verkligt värde.190 År 2003 publicerade två brittiska biologer och en amerikan studien Niche Construction – The Neglected Process in Evolution. De ville ta Levins och Lewontins ”originella idé och utveckla den till ett praktiskt, empiriskt forsningsprogram”, till ett system, ett paradigm för erövring av fältet – och mycket riktigt: Niche Construction hälsades med fanfarer. I Science, den mest ärevördiga av vetenskapliga tidskrifter vid sidan om Nature, beskrevs boken som ”kulmen på 1900-talets evolutionsteori så väl som inledningen på dess projektion in över 2000-talet”, ”ett avgörande genombrott”, en framryckning i vår förståelse av evolutionen som bara väntar på att budet ska bäras till en bredare krets.191 De tre författarna hette F. John Odling-Smee, Kevin N. Laland och Marcus W. Feldman, men för enkelhetens skull ska vi glömma deras namn och i stället kalla dem ”de tre anglosaxarna”. De tre anglosaxarnas utgångspunkt har vi redan gjort till vår egen. Bara

genom att finnas till producerar en organism sin miljö. Den levande organismen ägnar sig åt vad de kallar ”nischkonstruktion”, åt att ”modifiera sina egna och/eller andras nischer genom sin metabolism, sina aktiviteter och sina val”, åt att skapa ekologiska nischer enbart genom att sträva efter att uppbringa tillräckligt med ”energi och materiella resurser för att kunna överleva och reproducera sig”. Detta är inte bara allmänmänskligt. Det är allmänt för alla levande ting. ”Eftersom metabolism hör till livets väsen, och eftersom all metabolism åstadkommer kemiska förändringar i den lokala miljön, följer att nischkonstruktion är ett universellt fenomen.” 192 Betänk en bäver. En bäver hugger ned träd. Den föser stammar och grenar framför sig fram till boplatsen, där den bygger en hydda med lergolv och undervattensentré; för att underlätta transporterna och utvidga sin tillgång till föda röjer den upp kanaler. Vattennivån runt hyddan höjs med en damm. När hösten närmar sig avverkar bävern unga träd och sänker ned dem i dammens lerbotten för att ha dem nära till hands under vintern; intill boet gömmer den ett proviantlager. Inget av detta har något självändamål. Hyddan är ett skydd mot rovdjur och en bostad som upprätthåller kroppsvärmen, inget bävern lever för att bygga utan bygger för att leva. De andra konstruktionerna följer ur samma baspuls: att behålla livet. De är projekt som ingår i bäverns genetiska program för metabolism. Men en miljö där bävrar lever liknar ingen annan. Den nordamerikanska bävern Castor canadensis, med en population på upp till tolv miljoner individer eller tjugo gånger fler än den euroasiatiska Castor fiber, är en enastående landskapsarkitekt: en damm kan vara 700 meter lång, en hydda fem meter hög och ”sannerligen, en betydande del av landskapet i nordöstra USA har skapats av bävrar”, som redan Levins och Lewontin påtalade. Men också i Skandinavien sätter bävrarna sina tydliga spår, med upp till tre meter höga hyddor och dammsystem som kan sträcka sig över milslånga flodpartier.193 Bävern är välkänd. Är den unik? En myrart, Atta sexdens, har påträffats med en stack som mätte 22 kubikmeter, vägde 44 ton och innehöll tusentals knytnävsstora kammare för jästodling. Så gott som alla kända 9 500 myrarter och 2 000 termitarter bygger stackar, noggrant ritade för att reglera temperatur, fuktighet och luftvärden. Där finns bina med sina kupor, spindlarna med sina nät, fjärilarna med sina kokonger, där finns fågelbon, gryt och tunnelsystem, iden och stigar, anordningar för att stänga ute ljus och för att komma åt ljus, för att skydda avkommor och förvara vatten och bara genom att flytta in eller ge sig av förändrar en organism sin lokala miljö.194 Återigen: organismer måste förändra omgivningen för att överleva. Det är på sätt och vis en trivial iakttagelse, någonting ingen kan ifrågasätta, men

91

92

som George Orwell uttryckt det, i en formulering som är mottot för de tre anglosaxarnas bok: ”Att se vad man har framför näsan kräver en ständig kamp”. Hittills har den motarbetats av den ortodoxa darwinismens kardinaldogm: att organismerna ensidigt anpassar sig till miljön. Men om miljön till stor del är deras egen produkt? Om det ligger en djupgående sanning i att organismerna modifierar miljön genom sin existens – hur kan i så fall miljön vara ensam orsak till evolution, självständig, aktiv, likt en örn som svävar över sina offer på marken? Tvärtom måste i så fall det naturliga urvalet – rent logiskt – ha ”riggats” av organismernas utveckling i lika hög grad som tvärtom. Genom att ställa frågan ”vem har skapat miljön?” anfaller anglosaxarna den ortodoxa darwinismen i ryggen, och den kollapsar.195 För att förstå processen kan vi leka med tanken på ett tyngdlyftarpar som lider av en morbid galenskap. De vill försäkra sig om att också deras barn, deras barnbarn och deras barnbarnsbarn blir muskulösa, tills släkten besitter en medfött överlägsen styrka. De vet att de inte kommer ett tum närmare målet hur mycket de bygger sina egna muskler, men antag nu att de föder en katolsk klunga barn – säg tolv stycken – inom loppet av några få år och för alla tolv tillämpar den obarmhärtiga principen att fästa tyngder vid varje objekt som de måste flytta på eller använda sig av för att inta föda. De barn som inte orkar låter de svälta ihjäl. De barn som överlever är därmed de som har fötts med störst anlag för kroppsstyrka: deras gener går vidare, och om de i sin tur fostrar sina barn som de själva blivit fostrade sker samma urvalsprocess i nästa generationsled, och om de lyckas hitta andra par med samma läggning och bildar ett samfund där barnen måste föröka sig med varandra ökar chansen att generna snabbt slår igenom. Detta är, får vi anta, ingenting som kan hända i verkligheten, men det illustrerar skillnaden mellan lamarckistiskt arv av förvärvade egenskaper, som inte existerar, och konstruktion av selektionstryck som förekommer i högsta grad. Om organismerna förändrar sin miljö förändrar de också det selektionstryck de själva är utsatta för. Detta är uppenbart logiskt sant, men det kräver att de modifierande aktiviteterna permanentas. Om de är tillfälliga nycker (tyngdlyftarparet avslutar experimentet efter en vecka), om de inte står emot upphävande krafter i omgivningen (personal från socialen tränger in och tar bort tyngderna), om de inte är tillräckligt starka i sitt tryck mot avkommorna (barnen smyger upp på natten och äter direkt ur kylskåpet, eller skaffar barn med svaga människor) kommer föräldrarnas aktiviteter att blåsa bort ur miljön. För att förskjuta selektionstrycket måste de upprepas och upprepas och upprepas igen, generation efter generation, tills arvsanlagen hunnit påverkas.196

En faktor som garanterar en sådan utveckling kan vara generna själva: antag att en art besitter gener som föreskriver en viss form av nischkonstruktion. Sina gener kan arten inte fly ifrån eller lägga åt sidan, de blåser inte bort. Därmed kommer selektionstrycket verkligen att förskjutas över generationernas lopp, och det kommer i sin tur att inverka på generna – och så vidare, i en process som de tre anglosaxarna vill fånga med ett enda ord: ”feedback”, återkoppling. Det som i ena skedet är orsak är i nästa skede verkan och tvärtom; organismerna deltar i en spiral. Så har generation efter generation av spindlar byggt nät därför att deras gener talar om för dem att göra så. Varje gång ett nät har rivits har de byggt ett nytt, nätet har konsoliderats som en genbetingad del av spindlarnas miljö och som sådan har det också förändrat selektionstrycket: spindlar i nät blir lätt offer för flygande rovdjur. Därför har de tvingats utveckla anlag för att undgå upptäckt, för att känna av vibrationerna i nätet eller rentav, som i fallet med den afrikanska Cyclosa-spindeln, bygga falska skennät för att lura fåglarna. Vissa har lagt sig till med en särskild oljig substans runt benen för att inte själva fastna i sitt nät, andra kommunicerar genom att knacka ut meddelanden över nätet, många spinner silke för att håva in sina byten; de från början simpla nätkonstruktionerna har efterhand blivit allt mer förfinade. Här har uppenbarligen spindlarnas genbetingade nischkonstruktion satt agendan för genernas egen fortsatta utveckling, i ett klockrent fall av återkoppling.197 Samma utvecklingsspiral, igångsatt av en ursprunglig rudimentär praktik, återkommer i en lång rad arter som ägnar sig åt någon form av bobygge. Grodor som gräver hål i marken har utvecklat näsor med formen av en skyffel. Mullvadar har nästan helt förlorat synen men lärt sig samla daggmaskar. Bävrar har anpassat sina klor till arbete i vatten och snickrar ständigt på sina dammar likt byggarbetarnarkomaner, lämlar upprättar latriner mitt emot sina nästen, fågelbon har material som kamouflerar på utsidan och isolerar på insidan och termiternas hela biologi, beteenderepertoar så väl som anatomi, har utvecklats ur det mikrouniversum de skapar åt sig själva. Den äldsta kända, ännu levande myrarten anlägger simpla stackar med färre än 100 medlemmar, jagar i ensamhet och har bara två signaler för kommunikation. Men under evolutionens gång har stackbyggnaden satt selektionstryck på sig själv, tills senare myrarter spridits över världen med sina mångskiftande talanger för hyperkoordination och byggnadskonst, inklusive förmågan att inreda särskilda barnkammare och avpassa stackens lutning för maximalt inflöde av solljus.198 Utvecklas arterna under trycket av miljön? Ja, men miljön utvecklas också

93

94

under trycket av arternas egna aktiviteter: den ortodoxa darwinismens blinda fläck. Det krävs emellertid inte i förväg anpassade gener för att sätta igång ett nytt, bestående selektionstryck. Den viktigaste alternativa utvecklingsvägen ska vi återkomma till inom kort, men här kan vi nämna att sociobiologerna har vederlagts på punkt efter punkt: människans arbetspraktik kan vara fri från genstyrning, men mäktig nog att styra gener. Så var det med de första boskapsskötare som höll sig med mjölkdjur. Det fanns ingen gen som talade om för dem hur man vallar eller mjölkar getter, men när praktiken väl hade satt sig utvecklade de gener för laktostolerans i vuxen ålder. Bofast jordbruk utsatte människan för nya smittosjukdomar. I gengäld utvecklades immunförsvaret. Människan är inte heller ensam om att kunna vandra sådana vägar. De sedan Darwin berömda finkarna på Galápagos-öarna lärde sig en gång att hacka i barken efter insekter genom att hålla i en kaktustagg, likt en hackspett utan spetsig näbb. Det visade sig vara en framgångsrik strategi som öppnade upp nya matlager för finkarna, metoden traderades över generationerna och pressade efterhand fram en anpassning av finkarnas näbb till uppgiften att manipulera det lilla verktyget. Organismer, i synnerhet fåglar, fiskar och däggdjur, kan förvärva genfria erfarenheter under sina liv, lärdomar från sin ständiga strävan till självproduktion, och de kan sedan fortplantas över generationsgränserna – inte som lamarckistiska arv, men väl som stabila selektionstryck inom ramen för det naturliga urvalet. Alla föräldrar, galna eller normala, arrangerar den miljö i vilken deras avkommor har att leva.199 Men de tre anglosaxarnas yttersta bevis för den ortodoxa darwinismens enögdhet är syret. När blågrönalgerna fyllde atmosfären med fritt syre skapade de det mäktigaste selektionstryck den geologiska historien skådat, ett tryck som nödvändiggjorde ”aerobisk respiration” – andning och förbränning med syreluft – och produktionen av enzymer som skyddar cellerna mot syrets nedbrytande verkan, så kallade antioxidanter; vi har sett vilka blomstrande kungadömen av liv det stampade fram ur marken. Ett särskilt pikant exempel är effekterna av den syrgaspuls som följde på karbon. Halten sköts tillfälligt upp till omkring 35 procent. En så syremättad luft har en tredjedel högre densitet än luft med dagens syrehalt och gör det avsevärt mycket lättare att flyga: sålunda framkallade detta sista utbrott av extremistisk syrgasrevolution en fauna av gigantiska insekter och fjärilar, trollsländor med mer än en halv meter mellan vingspetsarna, groteska flygande varelser som skulle ha ingett skräck i en människa som fått syn på dem, där de flög mellan de lika monstruösa träd som de facto var deras jordemödrar.200

Samma princip gäller för temperaturen på jorden. Eftersom dessa båda faktorer, syre och svalka, som egentligen är en enda faktor – en sjunkande halt av koldioxid – kanske mer än något annat har betingat livets evolution måste den ortodoxa darwinismen slutgiltigt dömas ut som undermålig. Atmosfären är uppfälld över människan, som en skärm som hon lätt uppfattar som den ultimata kulissen, när själva dess textur i själva verket är en produkt av de levande aktörernas inristningar. I vardagslivet går det an, men vetenskapen kan inte ta atmosfärens sammansättning för given, ty som Vernadskijs konstaterade ”skapas biosfärens fria syre uteslutande av de gröna växternas gasutbyte”, av deras ”andning” i ”förbindelse med fotosyntesen, den kosmiska energifaktorn”.201 Men här når samtidigt de tre anglosaxarnas analys sin gräns. Här går det inte längre att tala om ”nischkonstruktion”. Atmosfären kan inte i någon rimlig innebörd sägas vara blågrönalgernas ”nisch”. Den är ingens ekologiska nisch: den är ett nödvändigt villkor för allt liv. Det mest ovederläggliga exemplet på den process som de tre anglosaxarna vill ringa in motsäger deras egen begreppsapparat, och dessutom gäller det som en allmän lag att effekterna av organismernas miljöproduktion är större ju längre bort från deras egen nisch de sträcker sig, ju fler arter de når ut till, ju mer vittomfattande biotiska och abiotiska länkar de smider om.202 Kritiker har påpekat att det är något skumt med anglosaxarnas terminologi på denna punkt. Kan man verkligen bunta ihop bävrars dammar och blågrönalgers syre i samma kategori, eller måste man definitivt skilja dem åt? Begreppsförvirringen löser sig om vi vänjer oss av med ”nischkonstruktion” och i stället återvänder till våra ursprungliga termer: autopoiesis och exopoiesis. Det förra är något som varje organism under varje sekund av sitt liv ägnar sig åt, i enlighet med sitt genetiska program och sina förvärvade erfarenheter. Autopoiesis sker genom metabolism, genom ett trattförhållande till den yttre miljön som också oundvikligen förändrar den. Följer så exopoiesis, en produktion inte bara av en egen nisch utan av yttre miljö i allmänhet, det må så vara en damm eller en koldioxidfattig atmosfär. Produkten sätter sedan villkor för det fortsatta livet.203 Men likafullt tycks det finnas en skillnad. Bäverns damm och blågrönalgens atmosfär är inte likvärdiga. För att förstå hur de skiljer sig åt, och vilka roller deras kategorier har i biosfären, ska vi återvända till en av de larmande bataljerna under 1970-talets evolutionsteoretiska krig: till år 1979, när Richard Lewontin och Stephen Jay Gould i en av det förra århundradets mest omstridda uppsatser gick till frontalangrepp på adaptionismen. ”Adaptionism” bildas av engelskans ord för anpassning och syftar på föreställning-

95

96

en att en organism kan sönderdelas i skilda egenskaper, som alla har snidats fram av det naturliga urvalet för optimal anpassning till miljön. Lewontin och Gould jämförde syrligt adaptionismen med Dr Pangloss, den blåögda läraren i Voltaires Candide som upprepar att världen ”inte kan vara annorlunda än den är. (…) Allt är skapat för bästa ändamål. Våra näsor skapades för att vi ska kunna ha glasögon, och därför har vi glasögon. Avsikten med ben var uppenbarligen knäbyxor, och mycket riktigt har vi knäbyxor.” 204 För att bryta igenom de befästa tankestrukturerna vände nu Levins och Lewontin sina läsares blickar mot något så fjärran från evolutionen som San Marco-katedralen i Venedig, närmare bestämt den centrala kupolen i denna väldiga dom från tidig medeltid, där blickfånget domineras av mosaiker föreställande de fyra evangelisterna. Tänk dig en kupol. Den reser sig över valvbågar. Valven är fyra till antalet och står rektangulärt mot varandra. Mot golvet är valven smala pelare, men längre upp, där de rundas och bär upp kupolen, breddas utrymmet mellan dem. Här uppstår en lätt triangelliknande yta, som pekar nedåt och välver sig inåt, och det är just här de fyra evangelisterna i San Marco-katedralen sitter: i varsin triangel mellan valven, under det latinska mottot Sic actus Christi, describuunt quatuor isti, ”sålunda beskrev de fyra Kristi gärningar”. Under fötterna på varje evangelist, ned mot golvet, rinner en av Edens fyra floder. Man skulle nu lätt kunna tro, om man stiger in i kyrkan och ser sig omkring, att byggnaden måste ha ritats just för att ge konstnärerna de anslående fasader där deras evangelister skiner av kristen symbolik. Men i själva verket är de en slump. De triangellika ytorna är en arkitektonisk nödvändighet som infinner sig, vare sig man vill det eller inte, om man fäster en kupol på valv: de är svicklar, på engelska ”spandrels”. Det går inte, av rent geometriska skäl, att resa en kupol på valv utan att svicklar infinner sig. I fallet med San Marco-katedralen finns också ett enkelt bevis för att arkitekternas syfte var själva kupolen: det dröjde inte mindre tre hundra år efter att kyrkan stod klar innan man tog svicklarna i bruk för mosaiker.205 När de sedan skulle målas dikterade den befintliga arkitekturen konstnärernas val av motiv. Fyra svicklar lämpar sig illa för att illustrera treenigheten eller de fem moseböckerna. De tio budorden kan knappast delas upp i två och en halv per svickel. I 1600-talskyrkan i Milano valde konstnärerna att ornamentera de likaså fyra svicklarna med den berömda trippeln ”tro, hopp och kärlek”, men eftersom också den fjärde svickeln krävde utsmyckning krystade de fram ett extra honnörsord: ”religion”, i ett klart misslyckat försök till symmetri. I San Marco-katedralen, däremot, sätter de perfekt placerade evangelistmosaikerna sin prägel på den visuella helheten. Den

≤ Svickel

Från Gould (2002), s. 1252.

fortsatta målningen uppe i den runda kupolen har delats upp i en fyrfaldig symmetri, med änglar, lärljungar och dygder indelade i kvadrater som strålar ut från mittpunktens Kristus, ned mot de bildmässigt bärande evangelisterna.206 Utifrån exemplet med San Marco-katedralen avlossade Lewontin och Gould sin projektil mot adaptionismen. Den har fortfarande inte hämtat sig. De egenskaper hos en organism som framstår som de mest emblematiska kan ha hamnat där utan den Store Konstnärens, den allvetande urmakarens eller ingenjörens avsikt. Även om de idag är ”adaptiva”, även om de fyller ett eller annat anpassningssyfte kan dragen likafullt ha ett icke-adaptivt ursprung; hur vackert de än är målade kan de ha tillkommit av en arkitektonisk nödvändighet, eller – vilket är samma sak ur ett annat perspektiv – av en tillfällighet. När det naturliga urvalet arbetar med organismen förskjuter den dess arkitektur. Som sekundära effekter uppstår då ytor, former, fysiska drag som sedan kan tas i bruk för något annat. Livet är fullt av sådana svicklar. Rodnad dekoreras över ett ansikte med blodets röda färg, men denna färg är en kemisk faktor som bara råkar finnas till hands: det naturliga urvalet har inte tagit fram blod för att det ska vara rött. Hjärtat slår så att det låter, och hjärtslagen kan användas för att bedöma hälsotillstånd, men ingen annan än Doktor Pangloss skulle tro att hjärtat finns för att låta. Hakan sitter där den sitter för att den är den enda brygga som kan sammanfoga människans käkben, vars funktion för organismen är uppenbar – att möjliggöra födointag – men hakan som sådan har aldrig varit föremål för naturligt urval. Den saknar adaptivt ursprung. På samma sätt med skelettets vita färg – eller med mannens bröstvårtor, vars anpassningssyfte kanske har upptagit fler panglossianska pubsamtal än något annat. Den troligaste lösningen på gåtan om mannens bröstvårtor är att de helt enkelt är svicklar från kvinnans anatomi, där de fyllt ett visst biologiskt syfte: de är

97

98

arkitektoniska rester från en evolutionär utveckling som följt en enda ritning för människan som enhet. Om ovanstående exempel saknar större betydelse för Homo sapiens vidare utveckling – varken rodnad, hjärtljud, vita skelett eller manliga bröstvårtor har fört in den i nya banor – är det annorlunda med sniglar. Alla sniglar som växer genom att lägga en tub i ringlar runt en axel måste generera ett cylindriskt utrymme längs axeln. De flesta snigelarter gör ingenting alls med denna cylinder, men några använder den som rum för att ruva sina ägg: i sin reproduktion använder de en svickel. Innan ögat uppstod i evolutionen var den optiska genomskinligheten hos vissa proteiner en ren bisak, men när de upptogs i ögats lins blev denna deras egenskap vital för synen. Människans hjärna utbildades för att fylla vissa behov hos jägar–samlare i Östafrika, inte för att tänka ut kolgruvor, designa oljeriggar eller simulera klimatutveckling i datorer, men sådana svicklar på den cerebrala strukturen har sedan länge överglänst de ursprungligen adaptiva funktionerna i betydelse för den fortsatta historien.207 Läran om svicklar säger: allt är inte anpassning. Mycket är sidosprång. Men om ett fenomen i evolutionen från början var ett sidosprång snarare än en anpassning så kan det likafullt, med Goulds ord, ”sätta sin prägel på totaliteten”. Konsekvenserna kan bli oöverblickbara. Tendensen över geologisk tid är att svicklar blir mer frekventa, ju mer komplex arkitektur organismerna har: bygg om en prokaryot och inte mycket kan hända, men bygg om en människokropp på en enda punkt och oavsiktliga anatomiska effekter uppkommer i andra, tredje, fjärde hand.208 Lewontins och Goulds begrepp är i sig själv en svickel, såtillvida som forskare stått i kö för att låna dem till andra teoretiska syften än de ursprungliga. Vi kan låna dem till att förstå exopoiesis. Detta fenomen sönderfaller i två huvudkategorier: adaptiv och icke-adaptiv exopoiesis, produkter och biprodukter, kupoler och svicklar. Bäverns damm hör till den förra kategorin, blågrönalgernas syre till den senare. Dammen är ett adaptivt, genkodifierat objekt utanför bävern som ingår i dess metabolism, men syret som stiger ur blågrönalgens andning är en kemisk svickel. Distinktionen är, som vi nu ska se, avgörande.209 För att få syn på den kan vi titta närmare på just bävern, som visar sig vara byggherre till långt mer än bara kupoler. Bävern omstuvar den lokala vattencykeln. Strömkraften i en flod med bäverdammar sänks, risken för översvämningar reduceras; flödet jämnas ut mellan årstidernas ytterligheter. Vattnet nära en bäverdamm tenderar att värmas upp. Det fylls av bävrarnas framsläpade råvaror, av organiskt material från skogarna runtom; slam lagras i bingar.

Det kan öka tillgången på kväve tusenfalt, en berikning som ger våldsam stimulans för fotosyntesens primärproduktion, och liknande effekter gäller för ämnet kol. Nu träder mosaikmålarna in i katedralen. Flugor svärmar över bäverdammar, vissa av dem för att utnyttja den ruttnande bark som bävern lämnar efter sig. Paddor och grodor förökar sig ymnigt, i Nordamerika tillkommer sköldpaddor, fåglar flockas till uppbådet av proteiner och kalcium, tickor växer på stubbarna efter avgnagda träd, svanar och kanadagäss bygger bon ovanpå bäverns hyddor, ansamlingarna av dött trä är som gjorda för hackspettar, på vintrarna drar uttrar nytta av de hål bävern borrat i isen, rådjur hittar föda i trädresterna, harar finner skydd och vargar byten. Alla placerar de ut sig i de arkitektoniska taksprången, använder dem för sin egen metabolism, målar dit sina nyanser och bidrar till den rikedom i färg och form som strålar ut från ekosystemet. Också bäverns frånfälle producerar svicklar. Övergivna bäverdammar kan växa igen till ypperligt näringsrika ängar, så kalla ”bäverängar”. Frånfället av hackspettar från upphackade trädhål skapar likaledes – i sin tur – svicklar för ekorrar, möss, fladdermöss som kan ta dem i besittning. Men bäverns produktion är också en destruktion. Träd dödas när bävern ställer dem i vatten upp till knäna. Vissa trädslag hemsöks av de insekter som bävern attraherar, salamandrar ogillar miljön och drar sig undan, musslor på flodens botten hotas till livet. Mest talande av allt: bävern kan äta bort sina egna favoritträd tills de har ersatts av eländiga buskar, så att de tvingas flytta till en annan trakt. Men vare sig effekterna är av konstruktiv eller destruktiv natur igångsätter bävern, genom sin exopoiesis, en dynamik med återkopplingar som skjuter ut som spiraler från mittpunkten. I allmänhet leder bäverns närvaro till mer biomassa och mer biologisk mångfald, och förutom de ekologiska effekterna finns där också evolutionära: bävern sätter selektionstryck på grodan i riktning mot ökad tolerans för varmt vatten, men också på sin egen population, eftersom bävern regelbundet utsätter sina avkommor för miljöer med en viss, självförvållad, kemi.210 Ingenting av detta är avsikter som finns inprogrammerade i bäverns gener. Ofta framhålls bävern som en unik landskapsarkitekt. I stället ser vi nu hur nära släkt den är med allt annat liv, som blågrönalger. Båda förändrar oavsiktligt de biogeokemiska cyklerna, bävern i huvudsak lokalt, blågrönalgen globalt. Båda skapar selektionstryck genom sina svicklar. På nivåerna mellan dem finns oräkneliga exempel: spår efter däggdjur har fått ormar att utveckla strategin att gömma sig bakom spår i väntan på byte, bins pollineringsfunktioner har sporrat blommor att locka till sig bin, antiloper migrerar

99

100

tillsammans med zebror för att de äter bort det grövsta gräset och blottlägger det finare gräs som antiloperna vill åt, och så vidare. Träden skapar skogens ”mikroklimat”. Fuktigheten, temperaturen och luftens sammansättning under grenarna bestäms av hur stora träden är, hur snabbt de växer, vilken struktur de har.211 I samtliga fall gäller här att de band de levande organismerna knyter till andra levande organismer från början har ett icke-adaptivt ursprung, som utväxter på deras metabolism. I fråga om atmosfärens syre rör det sig om en biprodukt från ofattbara mängder mikroorganismer, medan bäverns avtryck är många gånger större räknat per capita. Men principen är densamma, och den gäller också när ett träd fungerar som kolsänka, när en mikrob bryter ner kol, eller när plankton dör och singlar ned till havsbotten för att kokas till olja.212 Döden är en svickel. Utgångspunkten för utvecklingens kaskader är sålunda organismens strävan efter att bibehålla sitt liv, att utvinna tillräckligt med energi och näring ur miljön. Sådana aktiviteter är, förvisso, till stor del förhandsinformerade av generna, och generna är framselekterade av det naturliga urvalet. Men å andra sidan föregås allt naturligt urval av reellt existerande organismer som ägnar sig åt autopoiesis, och därmed också åt exopoiesis; de senare fenomenen måste – som vi redan konstaterat – rent logiskt, ontologiskt ha primat. Som processer i den historiska evolutionen är de inte av mindre betydelse än den passiva anpassningen. Organismerna har två evolutionära positioner, som aktiva producenter av miljö och som föremål för naturligt urval; arvet löper längs två linjer, via nedärvd miljö och nedärvd DNA-kod: evolutionsteorin måste öppna också sitt andra öga.213 Arenan bygger organismerna och organismerna bygger arenan. Det naturliga urvalet är och förblir kransutdelaren, men den kan vara anställd av icke-adaptiva arrangörer. Allting i arenan är i rörelse. Genom sin autopoiesis lämnar organismerna yttre spår efter sig, och ett enkelt överslag ger vid handen att de flesta och mest betydelsefulla spåren måste vara svicklar: tänk bara på statusen för avfall inom kolcykeln. Organism A skapar de miljömässiga betingelserna för organism B. Ju fler svicklar den avsätter i miljön, desto fler ytor eller faktorer har B att förhålla sig till, att reagera på och utveckla sig gentemot. Exopoietisk svickelproduktion har därmed en inneboende tendens att driva fram genetisk diversifiering, evolutionär mångfald, ekologisk komplexitet, eller annorlunda uttryckt: ju fler svicklar, desto större möjligheter för mosaikmålarna att variera motiven.214 Mest effektfulla är svicklarna när de förgrenar sig långt bortom producent-

organismens egen nisch: se återigen på blågrönalgen. Som planetär byggherre utklassar den bävern. Vad vi närmar oss här är ingenting mindre än mekanismen för biosfärens självorganisering. Engels råkade formulera en grundläggande insikt i hur den fungerar: Som redan antytts omgestaltar djuren genom sin verksamhet den omgivande naturen på samma sätt som människan, men inte i lika stor omfattning, och dessa förändringar av omgivningen omvandlar som vi sett också de djur som är upphov till dem, ty i naturen sker ingenting isolerat. Allting påverkar något annat och omvänt och det är till största delen glömska av denna allsidiga rörelse och växelverkan, som hindrar våra naturforskare att se klart i de enklaste ting.215

Biosfären är den största katedralen. Den har rest sig själv genom att svicklar har växt in i och över i varandra, i korsvisa relationer som gått allt längre ned på djupet i parternas metabolism. Atmosfären sattes samman av slaggprodukter, men integrerades i jordelivets själva arkitektur. Nu är den en överallt svävande dom. Efter fyra miljarder år av evolution är frågan om det över huvud taget existerar några abiotiska länkar som inte också är förbindelselänkar inom livet. De levande organismerna har hakat fast sig vid varandra genom att passa in mot varandras exopoiesis, och ingenting har på samma sätt präglat den biosfäriska totaliteten.216 När en växt fixerar kol gör den det för sin egen ämnesomsättnings skull, så att den kan växa, överleva och reproducera sig men i samma ögonblick som någon annan plockar kolet, när det dråsar ut i näringskedjan och inmundigas av heterotroferna skiftar det status i förhållande till växten: kolet är nu en biprodukt. Det har spelat ut sin roll för den första organismen, kolproducenten, som kanske inte ens lever längre. När autotroferna är döda blir de till värdefull stoppning i jord, torv, fossila bränslen. Eller tänk på träden som genom att utdunsta ånga skapar sitt eget klimat, blåser upp regnmoln ovanför. Har de utvecklat sin utdunstningskapacitet med detta som ändamål? Nej: de släpper av bara farten ut ånga när de öppnar sina klyvöppningar för att fånga in koldioxid till sin metabolism. I alla dessa fall, och man skulle kunna räkna upp många fler, uppförs biosfären genom exopoietisk produktion av svicklar. Biosfären är självorganiserad också i den meningen att katedralbyggandet driver på sig självt. Tänk på förhållandet mellan växter och maskar. De förra strör ut sina blad över marken, i en ömsning av skinn som tillhör den egna ämnesomsättningens gång (på marken är bladen svicklar), men de blir till

101

102

föda för maskarna. När maskarna äter sig fram genom mullen bearbetar de samtidigt den så att den blir förmånligare för växterna att växa i. En självgående spiral rullar nu fram. Mer växter betyder mer föda för maskarna som skapar bättre mark för växterna som blir fler … så att livet, genom organismernas ömsesidiga bruk av varandra, fungerar som sin egen katalysator. Detsamma gäller när en biogeokemisk cykel har stängts, när nedbrytare förnyar lagret av råvaror för autotrofer. Då kan organismerna multiplicera varandra och erövra världen i blitztakt, fylla ut varje ledigt utrymme tills det stöter emot någon oöverstiglig gräns, i en tendens hos livet som Vernadskij liknade vid ”spridningen av en gas”. 217 Det vetenskapliga begreppet för detta fenomen är autokatalys. Livet är sin egen katalysator. Det rör sig framåt i spiralform, i vad som i dagligt tal kallas ”en positiv spiral”, där verkan blir orsaken till nästa snurr. Vi har sett gott om exempel på hur det kan fungera, hur exopoiesis skapar selektionstryck som i sin tur betingar fortsatt exopoiesis, hur orsak och verkan tumlar om varandra och en anledning till att vi ägnat så mycket utrymme åt detta är att vi idag, inför det hot som tornar upp sig, måste träna oss i att tänka kausalitet på ett nytt sätt. Det rör sig inte längre om en rak linje från punkt A till punkt B, som när en kropp stöter till en annan i mekaniken. Det rör sig om växlingar från a till b till a till b till till till A till B. Niche Construction har kallat till ännu en drabbning i den naturvetenskapliga fejd som pågått sedan 1970-talet. Som de tre anglosaxarna själva konstaterar utgörs ”kontroversens kärna av frågan om kausalitetens natur i evolutionen”. Hittills har det dominerande lägret hållit den enkelriktade kausalitetens standar över fältet, och general Dawkins, ärrad av decenniers strider mot de radikala biologerna, rycker åter ut till dess försvar. I ett häftigt replikskifte om nischkonstruktion i tidskriften Biology and Philosophy år 2004 förklarade han att ”’cyklisk kausalitet’ gör mig kall”. Dawkins stoltserade med ståndpunkten att gener är de enda orsaker som avfyrar pilar, att ”utvecklingens pil endast går i en riktning”, att ”försöken att argumentera för en pil i den omvända riktningen återkommer genom biologins historia, och de misslyckas alltid, utom i betydelselösa undantagsfall”. 218 Detta är verkligen det normala sättet att se på orsak och verkan. Orsak kommer först, verkan kommer sedan, punkt. Det kräver ett stort mått av övning för att spräcka denna mentala tvångströja, kliva ur den och se naturen i hela dess mångriktade komplexitet. Det gäller, för att använda det dialektiska begreppet, att tänka i former av växelverkan, där orsak och verkan ”oupphörligt byter plats så att det som i ett visst sammanhang uppträder som verkan i ett annat sammanhang framstår som orsak och tvärtom”. 219

a b

I biosfären är inte den levande organismen ett passivt subjekt, varken för sina gener eller sin miljö. Den är i stället både subjekt och objekt, i ena momentet subjekt, i nästa objekt, sedan subjekt igen. Kausaliteten är inte enbart uppåtgående, och inte uteslutande nedåtgående; den går i båda riktingarna och sluter cirkeln om biosfären.220 Här överskrider dialektiken det olidliga arvet från cartesianismen. Den överger på intet sätt darwinismen, men öppnar den för det som den hittills blundat för. Med Levins och Lewontins ord: ”Det är synen på organismen som de yttre krafternas alienerade objekt som skiljer cartesianismen hos Darwin från den dialektiska synen att organismen och miljön går över i varandra, så att båda är på samma gång subjekt och objekt i den historiska processen.” 221 Eller med ett ord: organismen är biosfärens subjekt-objekt. Som sådan kan den också sätta spiralen i rullning åt andra hållet.

2

2:10 DET FÖRTRÄNGDA KOLETS ÅTERKOMST

Koldioxidens fall fortsatte. Det var inte jämnt, tvärtom: det avbröts av stegringar. Om man ritade en kurva över alkoholintaget hos en alkoholist som arbetar hårt på avvänjning och emellanåt drabbas av okontrollerade återfall men ändå, på lång sikt, lyckas väl och till slut når en stabil, hälsosam nivå på ett glas vin i veckan skulle den likna tendensen till fallande koldioxid, i vår nuvarande eon fanerozoikum. Även efter växternas kolonisering av land höll fallet i sig. Klimatet följde med, ned mot svalare temperaturer (lika säkert som familjefrid följer tillnyktring). Men under merparten av de senaste 500 miljoner åren har ändå genomsnittstemperaturen varit alltför hög för att tilllåta något som vi har lärt oss att ta för givet: isfält.222 Vändpunkten i detta avseende kom för lite drygt 40 miljoner år sedan. Efter ett särskilt extremt återfall i hög koldioxidhalt och flimrande värme föll halten igen, brant, från 2 000 miljondelar till omkring 700. När denna nivå hade etablerats, för omkring 33 miljoner år sedan, var kylan tillräcklig för att – under loppet av en enda geologisk vintertimma – förvandla Antarktis från en frodig, grön kontinent till ett vitt, vindpinat fält av is som sträcker sig längre än något öga kan nå. Det var ett fundamentalt skifte i jordens klimat, in i polarisarnas tidsålder. Den varar in i denna dag. Skiftet drevs på av havens plankton, som sprudlade av produktivitet och tog med sig allt mer organiskt material i graven, och av kontinentalplattorna, som pressade fram en helt ny bergskedja i Asien – Himalaya – där förvittringen fick världens mest tacksamma klippor att arbeta med.223 Men fallet fortsatte ändå. För 24 miljoner år sedan hade atmosfärens halt av koldioxid nått under 500 miljondelar.224 Där har den stannat sedan dess. Under hela fanerozoikum har perioder av ovanlig värme varit perioder av återfall, medan tillfälliga, extrema istider följt på absolutistisk undanträngning av koldioxiden, ofta efter någon stor evolutionär innovation. Antalet faktorer som verkar i biosfären är fler än kornen på en sandstrand: ändå är

107

108

korrelationen mellan just hög medeltemperatur och hög koldioxidhalt osviklig. Så här långt bakåt i den geologiska historien är emellertid forskarna hänvisade till att utläsa temperatur och halt ur sådana indirekta tecken som syrets isotoper och bladens klyvöppningar, men en miljon år före vår tid och vi är framme vid ett arkiv med högsta tänkbara upplösning: isen på Antarktis. Snö som viner över vidderna bär med sig luft. När snön landar på glaciärerna blir den till is som efterhand pressas ned under nya lager, och med sig i djupet tar den små luftbubblor där gasmolekyler har stängts inne. Under Antarktis yta finns ett skåp med små flaskor av förfluten luft. Vad som helst som blåst med i vindarna kan återfinnas där, och vad gäller just koldioxid har denna gas en förmåga att blanda ut sig jämnt i hela jordens atmosfär, oavsett från vilket hörn den har släppts ut: det är bara att öppna flaskan för att få reda på exakt vilken halt som fanns i luften när snön föll. Samtidigt kan temperaturen avläsas i vätets och syrets isotoper, lika säkert som åldern på ett träd kan studeras i ringarna.225 På 1990-talet insåg klimatforskare vilken kunskapskälla som dolde sig under Antarktis och började borra frenetiskt i glaciären, lösgöra cylindrar av is från de verkliga djupen, hala upp dem och undersöka deras sammansättning i laboratorier. År 1999 kunde ett forskarlag som borrat mer än 3 000 meter ned, vid den ryska stationen Vostok i östra Antarktis, publicera ett rekonstruerat arkiv över 420 000 års klimathistoria. Det var ett av de främsta vetenskapliga genombrotten – alla kategorier – under de senaste decennierna, och det har lagt en säker grund till vår aktuella kunskap om klimatet.226 Vostokarkivet visade två kurvor. De dansade upp och ner som på EKG, ryckigt och slängigt men i exakt samma takt. Den ena kurvan föreställde medeltemperaturen. Den sjönk i taggiga hack över drygt 70 000 år, för att sedan stiga upp till en högre nivå som varade i knappt 30 000 år. Sådana vågor upp och ned, som sammantaget sträckte sig över 100 000 år, upprepades fyra gånger i arkivet, och varje gång såg de likadana ut: en lång period av nedkylning, följd av en kortare period av snabb uppvärmning. Detta var istidscykeln. Jorden rör sig först in i en utdragen istid som kopplar ett frostgrepp om stora delar av kontinenterna och flyttar fram isfältens positioner, för att sedan vända om mot ”interglaciära” tider av tö, smältande is och knoppande värme. 1800-talets vetenskapsmän fick en chock när de första gången insåg att USA, norra Europa, stora delar av Asien så sent som för 20 000 år sedan låg under kilometertjock is, men denna den senaste istiden var bara kulmen på en regelbundet återkommande cykel, den senfanerozoiska jordens normala klimatrytm. Vi lever i epoken efter istidens slut, i en behagligt varm dal mellan kylans toppar där människans civilisation har växt fram: i holocen.227

Vostokarkivet över de senaste 420 000 årens istidscykel. Överst: koldioxidhaltens variationer i miljondelar (skala till höger). Underst: medeltemperaturens svängningar från genomsnittet (skala till vänster). Jfr Petit et al. 400 25

20

300

15

109 10

5 200

0

-5

100

-10 400 000

300 000

200 000

100 000

0

Den andra kurvan visade koldioxidhaltens utveckling. Mönstret var identiskt. Den ena foten, koldioxidhalten, rörde sig i takt med den andra, temperaturen: halten var som högst när värmen stod på sin topp och tvärtom. Till yttermera visso uppvisade alla fyra vågor nästan exakt samma värden för koldioxidhalt och temperatur i de olika faserna. Halten var nere på 180 miljondelar när den globala midvintern var som mest isande och nådde upp till 280, någon gång 300, när den 30 000 år långa sommaren stod i sin högsta blom men aldrig gick den utanför de gränserna. Likadant med genomsnittstemperaturen: den svängde, vid jordens yta, inom ett spann av 8 grader Celsius. Också de övriga växthusgaserna – allra tydligast metanet – följde den inbitna vanan att variera innanför en bestämd radie. Detta rörelsemönster

110

hos klimatet har liknats vid det hos en rattfyllerist som hasar fram och tillbaka över vägen men innanför fasta räcken, räcken som hålls på plats av de djupt förankrade tyngderna från kolcykelns upptag och utsläpp.228 Och vägbanan är smal: Vostokarkivets variationer, på mellan 180 och 300 miljondelar, kretsar runt en tusendel av halten i jordens begynnelse. På senare år har klimatforskarna borrat sig än djupare ned. Under det ursprungliga Vostokarkivet framträder istidscykler som sträcker sig 220 000 år längre bak i tiden, och i dem har koldioxiden svängt med bara 80 miljondelar. En annan frapperande stabil epok är – holocen. Sedan istiden slutgiltigt släppte för 11 000 år sedan har jorden upplevt en tid av angenäm värme som är unik i Vostokarkivet i längd, varaktighet och stadighet: koldioxidhalten stannade mellan 260 och 285 miljondelar i många tusentals år och vek aldrig ut mot räckena, som om fylleristen helt nyktrat till.229 Fram till 1800-talet. Då upptäckte vissa människor vilken ovärderlig skatt av buteljerad solenergi som fanns i kolcykelns dike, låste upp de schakt där kolet och oljan legat utslängda i hundratals miljoner år ”och den döde kom ut med armar och bindlar och med ansiktet täckt av en duk” och skyfflades in i den levande cykeln.230 Det förträngda kolet släpptes ut. Organismer av arten människa grävde fram likresterna från andra organismer, som under sin begravningsprocess anrikats till ett extremt höggradigt destillat av solenergi: vad människan har lärt känna som fossila bränslen. När fossila bränslen – kol, olja, naturgas – förbränns utlöses den lagrade energin. De långa kolkedjorna bryts upp. Atomerna av kol frigörs, genom att två syreatomer från luften kniper tag om var och en av dem, och tillsammans bildar de, i den negation av fotosyntesen som vi känner så väl igen, CO2. Syre växlas ut från atmosfären, och växlas in mot organiskt kol från litosfären. Effekten blir att kolcykelns sänkor belastas med nya legioner av flackande koldioxid. Så gott som hela den totala utsläppsmängden har skyfflats ut efter år 1850. Detta år var ännu normalt. Sedan tidig medeltid hade halten stillsamt trippat runt 280 miljondelar, under 1830 och 40-talen låg den någon tiondel under eller över 284, men på 1850-talet inleddes en markant stegring som bara blivit brantare sedan dess; på senare år närmast lodrätt. Fram till 1970-talet ökade halten med 50 miljondelar. Sedan dess har den ökat med lika mycket, på en fjärdedel så lång tid. Bara mellan 1995 och 2005 steg halten med 20 miljondelar och i skrivande stund, sommaren 2007, säger de senaste siffrorna att den varelse som andas på jorden får med sig 383 molekyler koldioxid i lungorna för varje miljon molekyler luft.231 När FN:s klimatpanel ett halvår tidigare släppte sin fjärde rapport om

läget i jordens klimat hann den registrera att koldioxidhalten överträffar allt som står att läsa i isen för de senaste 650 000 åren, eller annorlunda uttryckt: den utklassar allt som skådats i sex istidscykler. Visserligen visar Vostokarkivet att halten har stigit med upp till 120 miljondelar när jorden tagit sig ut ur en istid och in i värmen, men vår tids ökning utgår från den fas i cykeln där halten redan står i zenit, och denna ökning har åstadkommits på 150 år i stället för, som brukligt, 5 000.232 Räckena runt vägen är bortsprängda. Ingenting tyder på att trenden saktar ned. Tvärtom ser koldioxidhalten ut att när som helst passera den nivå som gällde för tre miljoner år sedan – när människoapan just ställt sig på bakbenen – och sedan fortsätta i maxfart mot 500 miljondelar, en siffra som jorden inte har varit i närheten av på 24 miljoner år.233 Vad vi bevittnar, i vår egen korta levnadstid, är ingenting mindre än en omorganisering av kolcykeln av geologiska proportioner. Den vilande, passiva cykeln har kopplats in på den rullande, aktiva. Förgasningen av kolet i litosfären löpte vid millennieskiftet omkring 100 gånger snabbare än under naturliga processer av vulkaner och erosion: som aldrig förr har gränsen mellan passiv och aktiv cykel suddats ut. Atmosfären lastats med kol som den, om naturen fick följa sin egen takt, över huvud taget inte skulle bära.234 Det krävs inte heller nu någon avancerad slutledning för att räkna ut att syrehalten därmed måste sjunka. Och verkligen: vi drar in allt mindre syre i våra lungor. Halten minskar rentav snabbare än koldioxiden ökar; för varje molekyl koldioxid som produceras vid förbränningen av fossila bränslen går det i genomsnitt åt 1,4 syremolekyl per kolatom. Är vi på väg att kväva oss själva till döds? Troligen inte. Fonderna av syre har byggts upp till en så överflödande rikedom att uttagen fortfarande knappt märks. Enligt en beräkning skulle det ta 70 000 år av nuvarande förbränningstakt för att förbruka syret, men långt innan dess kommer människan att skrapa emot bottnen i fossilbränslenas schakt.235 I stället är det spärren mot den infraröda värmen som omedelbart rustats upp. Satelliter som avläst värmestrålningen från jorden sedan 1970-talet visar att allt mer strålning i det infraröda spektrat stängs inne. Resultatet, fram till millennieskiftet, sammanställdes 1999 med hjälp av data från is, koraller och historiska dokument i en graf som blivit världsberömd som ”hockeyklubban”: norra hemisfärens medeltemperatur löper, i stora drag, som en rak linje från tidig medeltid och framåt, likt skaftet på en klubba utlagd på isen. Men i början på 1900-talet sticker den plötsligt av uppåt, som klubbans blad. Än tvärare är avvikelsen under 1900-talets senare del, och hittills under 2000-

111

112

talet har bladet växt nästan stuprätt i förhållande till det jämnhuggna, horisontella skaft som sträckte ut sig i 900 år.236 Återigen: mellan 1850 och 1915 hände inte mycket. Men fram till andra världskrigets slut – starkast under 1930-talet – värmdes jorden upp med 0,3 grader Celsius, för att sedan kylas av under efterkrigstiden, tills den stora övergången ägde rum 1976: på bara ett år steg medeltemperaturen plötsligt med 0,3 grader. Detta är entrén till den globala uppvärmningen. Jorden gick in, och det är som om portarna har slagit igen bakom den och vägen framåt bara leder åt ett enda håll; 1976-77 är före-efter. Efteråt har medeltemperaturen vid jordens yta stigit med i genomsnitt 0,2 grader Celsius per decennium. Uppvärmningstakten har varit dubbelt så hög som under genomsnittet för 1900-talet och det går bara fortare, takten överflyglar de vildaste bedömningarna, FN:s fjärde klimatpanel hann notera att 2005 var det varmaste året sedan mätningarna inleddes år 1850, näst varmast var 1998 – då väderfenomenet El Niño sände en extraordinär värmestöt över jorden – följt av 2004, 2003, 2002 och så vidare ner i 1990-talet, det hittills varmaste decenniet som utan tvekan kommer att ställas i fläktande skugga av det innevarande. Av de tolv varmaste åren sedan 1850 radar elva upp sig efter 1996. Nya rekord bokförs ständigt. Vintern 2007 var den varmaste i Europa så långt bakåt som det finns säkra arkiv. Den totala uppvärmningen sedan år 1900 var då 0,8 grader, och jorden som helhet var varmare än någon gång under holocen.237 Allt detta är helt i sin ordning, enligt det bumeranglika orsakssamband som första gången träffade Svante Arrhenius i huvudet i laboratoriet på Frescati. Det kan uttryckas i fyra enkla satser: 1.) Koldioxid finns i atmosfären. 2.) Koldioxiden i atmosfären bidrar till att göra jorden varmare än vad den annars skulle ha varit. 3.) Ju mer koldioxid i atmosfären, desto starkare uppvärmningseffekt. 4.) När människan förbränner fossila bränslen kommer atmosfären att inrymma mer koldioxid: jorden blir varmare.238 Tendensen gäller inte en augustivecka väster om Stockholm eller en vårdag i östra Antarktis utan genomsnittet över ett år på hela jorden, ett medelvärde där alla lokala variationer, över dagar och årstider, har jämnats ut. Vädret ser verkligen olika ut i Atlanten och Stilla Havet, det utvecklas inte på samma sätt i Bolivia och Bangladesh, men vad den höjda genomsnittstemperaturen indirekt anger är, som vi snart ska se, ett överskott av energi i biosfären. De värmespärrar som fått oväntad förstärkning från det förträngda kolet håller inne allt mer solenergi, allt mer värme. Överskottet märks nu i alla biosfärens delar, på land, i oceanerna, i atmosfärens övre skikt.239 Vi ska snart se vilka konsekvenser det får. En bekvämare förklaring vore, naturligtvis, en förändring i den andra pri-

märvariabeln: instrålningen av värme. Om det bara rörde sig om naturliga variationer – den eviga besvärjelsen från de individer som med dårars envishet förnekar eller bagatelliserar den globala uppvärmningen – skulle det inte finnas mycket att göra. Det skulle inte vara människans fel. Vi kunde alla fortsätta som förut, som vore vi passiva objekt, döda klippor utelämnade till vädrets obetvingliga makter. Och naturliga fluktuationer i solens magnetfält förekommer verkligen. Från tidig medeltid och framåt spelade de upp och ned, ackompanjerade av vulkaners utbrott, som de två faktorer som tillsammans satte tonen för just klimatets naturliga variationer, och de hängde med in på 1900-talet. Men under 1900-talets gång kom klimatet att rycka ifrån naturens ensemble, lämna den bakom sig och i stället dansa efter skorstenspipan från antropogena, människoskapade faktorer. Enligt den senaste forskningen slutade de olika indikatorerna på solstrålningens styrka att peka uppåt år 1976. Efter år 1987 har de pekat nedåt. Utvecklingen efter 1970-talet låter sig omöjligen förklaras med solens växlingar – eller med något annat naturfenomen – hur högt man än spänner modellerna. Tvärtom ger modeller över jordens klimat vid handen att genomsnittstemperaturen skulle ha stigit med 0,2 grader till år 1950, om naturen ensam fått råda, och därefter skulle den ha sjunkit med en tiondels grad fram till 2000-talets början. Inte heller är uppvärmningen, som man fortfarande så ofta kan höra, summan av en ”kombination” av naturliga faktorer och antropogena: något inflytande från de förra kan över huvud taget inte observeras. Efter inträdet i den globala uppvärmningen har fönstren mot solens fluktuationer täckts över och jorden letts in på ett spår enkom utlagt av människor.240 Och de andra växthusgaserna? Flera av dem är mer potenta än koldioxiden. Vid spärrarna mot de infraröda strålarna återförvisar en molekyl av metan ungefär 22 gånger mer värme till jorden. Procentuellt sett har människan åstadkommit en ännu kraftigare ökning av metanhalten, från en miljondel år 1800 till två vid millennieskiftet: en fördubbling. Men den mest anabola värmevakten är en mystisk gas med det frånstötande namnet trifluormetylsvavelpentafluor. Gasen upptäcktes år 2000 av forskare som sände upp ballonger i atmosfären från bland annat Kiruna, och den överträffade deras värsta föraningar: trifluormetylsvavelpentafluor är upp till 10 000 gånger effektivare i blockeringen av infraröd värme än koldioxid. Ännu så sent som på 1960-talet var den obefintlig. Sedan dess har produktionen av den accelererat, så att halten av trifluormetylsvavelpentafluor nu är 0,12 triljondelar. Igen: noll komma tolv triljondelar. Detta är skälet till att de många mindre kända gaserna står i andra ledet. Deras samlade effektstyrka är, trots de indi-

113

viduella prestationerna, så många gånger mindre än koldioxidens att de ännu bara ger svaga avtryck i biosfärens energibalans.241 Likafullt är det farligt att stirra stint på koldioxiden. Metan står för 18 procent av den antropogena växthuseffekten och kväveoxid för sex; de fyller ett betydande utrymme vid spärren. Å andra sidan håller koldioxiden en majestätisk – och växande – andel på 63 procent. Efter ungefär ett decenniums tjänstgöring i spärren avviker metanmolekylen och löser upp sig i koldioxid och vattenånga, och detsamma gäller kväveoxid och freoner, som båda har lång livstid i atomsfären men till slut, per automatik, undanröjs av kemiska reaktioner. Koldioxiden kan inte upplösa sin identitet på det sättet; den får aldrig frisedel av den automatiska kemin. Den är dömd att stanna tills någon kallar hem den till jorden. Den uppehåller sig på den ort som bestäms av kolcykeln. Den är stab och merpart av de meniga vid värmespärren, i kraft av sin position i biosfärens centrala cirkulation – och detta är skälen till att vi, i denna bok, låter den stå i första ledet.242 Att koldioxiden är en del av kolcykeln betyder emellertid att den när som helst kan bindas igen. Ingenting håller fast den i atmosfären. Så borde då inte sänkorna helt enkelt suga upp den extra koldioxid som människan har tillfört? Om en strävan efter balans finns inbyggd i cykeln, måste inte tillskottet i så fall återvända till jorden? Kommer upptagen av koldioxid – om de bara får verka fritt – att ställa jämvikten till rätta och på nytt säkra klimatets rörelser med vägräcken? Sannerligen: också koldioxiden är, på det hela taget, ett försvinnande svagt stråk i atmosfären. 383 miljondelar motsvarar 0,0383 procent. En ännu mindre andel upptas av de koldioxidutsläpp som kommer från människans förbränning av fossila bränslen. Inte bara klimatförnekare har skäl att fråga: Kan något så litet ställa till några större problem? 243

2:11 EN SPIRAL, FRÅN SVAL TILL GLÖDHET

När en egensinnig amerikansk meteorolog vid namn Gilbert Plass på 1950talet tog upp tråden från Svante Arrhenius, ägnade kvällarna efter sitt dagsverke på Lockheeds missillaboratorier åt att, av eget personligt intresse, räkna på effekterna av människans koldioxidutsläpp och, likt Arrhenius, kom fram till att de kunde utvecklas till ”ett allvarligt problem för framtida generationer” var svaret från omgivningen lättsinnigt: det löser sig! Oceanerna kommer att svälja den extra koldioxid människan öser ut! 244 Svalget leder till gigantiska magasin. Det är där, i världshavens djup, som koldioxiden har förvarats under istiderna, när kylan stått på sin topp och halten på sin botten. Vad som händer när människan kastar ut nya legioner koldioxid är att de omedelbart enrolleras i kolcykelns löpande operationer, sprids ut över fälten, sätts i direktkontakt med de olika sänkorna och mycket riktigt: en stor del sugs ned i världshaven. 30 procent av den koldioxid som tillförts atmosfären finns nu där. Ytterligare 25 procent befinner sig på land. Bara knappt hälften – 45 procent – av den antropogena koldioxiden stannar tills vidare i atmosfären, vid spärrarna mot den infraröda strålningen; bara knappt hälften av människans utsläpp omsätts i högre halt, medan resten förläggs till jordens sänkor. Förbränningen av fossila bränslen har fördubblats och fördubblats igen, men den andel av koldioxiden som tar plats i spärrarna – den ”luftburna” andelen – har stått still.245 Fram tills nyligen. Fram tills nyligen fungerade kolsänkorna som frikostiga härbärgen som tålmodigt tog emot samma lass från den överflödande koldioxiden och dämpade klimateffekterna av de antropogena utsläppen och dessutom tycktes lova – om de bara fick tillräckligt med tid – att bereda plats även för den hälft som ännu väntade i atmosfären: detta var länge en källa till hopp. Sänkorna, resonerade man, kommer att neutralisera överflödet per automatik. Förhoppningen gällde inledningsvis just världshaven, men har på senare tid gått upp på land.

115

116

Mer koldioxid i luften kan spinnas in i mer fotosyntes. Ju högre halt av koldioxid i atmosfären, desto större råvarulager för fotosyntesen, som därmed kan utöka sin produktion – tänk på en textilfabrik som plötsligt får tillgång till mer bomull – varför människans koldioxidutsläpp har en gödningseffekt. Att förbränna fossila bränslen är, i synnerhet i norr, som att gödsla vegetationen med sin viktigaste råvara för expansion. Den utsläppta koldioxiden kommer att bindas i biomassa. Därtill gäller, som vi minns från förhistorien till den botaniska explosionen, att klyvöppningarna inte behöver stå på vid gavel i tider av hög koldioxidhalt för att dra in de mängder som behövs. När öppningarna bara står på glänt slinker mindre vatten ut. Vattenförlusterna minskar och produktionens effektivitet ökar, varpå växten väver in mer kol per enhet och växer till sig än mer: som en textilfabrik där det stora slöseriet och produktionsbortfallet har upphört. Under 1970- och 80talen rådde i det närmaste vetenskapligt konsensus om att denna effekt garanterade att mer koldioxid sänks ned ju mer människan släpper ut, jämvikten återställs, det löser sig. Höjdpunkten för hypotesen inföll så sent som under 90-talets slut.246 Men sedan har nya rön gjorts. Gränser för hur mycket gödningseffekten kan åstadkomma har uppenbarats. Vissa av dem följer av sunt förnuft, som att själva rummet sätter gränser för hur mycket biomassa en skog – och jordens skogar som helhet – kan bygga, medan atmosfären har en gränslös kapacitet att inrymma koldioxid. När träd växer mer och tätare skärps konkurrensen mellan dem om solljuset; ett tak för tillväxten sätts. Men framför allt är fotosyntesens ekonomi mer motsägelsefull än vad hypotesen om gödningens räddning antar. Jämför återigen med en textilfabrik. Ökad tillgång på bomull kan stimulera högre output en tid, men om bomullen fortsätter att öka och öka och öka inträder vid någon punkt en mättnad där fabriken har vad den behöver. Det råder inte längre brist på bomull, utan överflöd; i detta överflöd har inte ytterligare tillskott av bomull någon stimulerande effekt. Detsamma gäller fotosyntesens förhållande till koldioxid. Experiment med koldioxidgödsling över växter i det fria visar att effekten är stark – ibland häftig – på låga nivåer, men efter en kontinuerlig höjning av halten – ibland efter två år, ibland efter tio – upphör den helt. Vissa experiment tyder rentav på att växterna vänjer sig vid den högre halten och så småningom återgår till de lägre produktionsnivåerna, så att effekten i praktiken kan negligeras: på lång sikt är den ingen effekt.247 Premissen för hypotesen om gödningens räddning är att fotosyntesens variabler betingas av koldioxidhalt, temperatur, fuktighet, och vi har redan iakttagit sådana beroenden i biosfärens avlägsna historia, som just inför den

botaniska explosionen. När koldioxidhalten ännu var hög tillverkade växterna små blad, om ens några; de behövde inte många klyvöppningar för att få i sig vad fotosyntesen krävde. Det var ett hinder för den explosion av biomassa som sedan detonerade, när halten väl hade sänkts. Att växter håller sina klyvöppningar stängda längre tider kan således etablera ett incitament för mindre blad, och dessutom medför det att mer vatten stannar i marken, mindre andas ut till luften: produktionen av nederbörd minskar. Vattenförlust via klyvöppningar är ett typexempel på exopoietisk produktion av svicklar. Växterna vill det inte, de försöker stå emot så gott de kan men vatten rinner ur dem och ångar upp i atmosfären och upptas i moln, som bildar regnväder, som återbördar vattnet till skogen. Tillslutna klyvöppningar bryter omloppet. Den lokala miljön vattnar inte längre fotosyntesen i samma utsträckning som förr: produktionen försvåras, jorden blir torrare, temperaturen stiger.248 Antag vidare att en textilfabrik får ett tillskott av bomull, men samtidigt lider brist på arbetskraft och maskiner. Då kan inte den extra bomullen generera högre output, eftersom produktionen är begränsad av annat. På samma sätt är det med fotosyntesen. Den måste ha koldioxid, men också vatten och näringsämnen, varav det mest avgörande är kväve: brist på kväve är oftare en hämsko än brist på koldioxid. Kolet kan bara bindas om kvävet bistår processen, den ena cykeln beror av den andra, och om inte kvävet ökar med lika mycket blir det den som sätter gödningstakten.249 Nu råkar det vara så att människan skyfflat ut ännu mer kväve i sin cykel än koldioxid i kolcykeln, genom förbränningsmotorer och, inte minst, konstgödning i det mekaniserade jordbruket. Vi är väl bekanta med resultatet i Sverige, från övergödning i skog och mark och algblomning i Östersjön. En parallell, hämningslös gödningseffekt tycks alltså pågå i kvävecykeln, så att de båda råvaruboomerna skulle kunna ta varandras händer och med gemensamma krafter föra världens vegetation in i den blomstertid nu kommer – men samma problem återfinns här. Också kväveupptag begränsas av tillgången på andra biämnen. Överflöd av kväve skapar mättnad. Överflöd av kväve kan rentav, som i våra svenska exempel, få förödande effekter för balansen i lokala ekosystem, som kan kollapsa och ta med sig nivåer av biomassa i sitt fall. Då har det föga betydelse om vissa växter eller alger blommar som aldrig förr. Om människans överbelastning av kvävecykeln kan bidra till att dämpa hennes överbelastning av kolcykeln förblir en öppen, outredd fråga.250 Klart står däremot, sedan sommaren 2007, att den eventuella gödningen från kväve motarbetas av ett annat ämne, som tenderar att infinna sig på samma platser, från samma slags center för industriell produktion: ozon.

117

118

Ozon har inte bara egenskapen att utestänga ultravioletta strålar från biosfären. Den bär också växthusuniform, och dessutom tar den sig in genom klyvöppningarna, fräter på växterna, skadar dem inne i cellerna, tvingar dem att allokera mer resurser till att reparera sina blad och reducerar fotosyntesen. Det är på atmosfärens högsta hylla, i stratosfären, som ozonet spelar sin brandväggsroll. Där väntar ozonlagret fortfarande på tillräckligt med material för att fylla igen det hål som slagits upp av människans freoner. Men på den lägsta hyllan, den som smeker utmed jorden, i troposfären, svävar ozonmoln som aldrig förr. När människan förbränner sina bränslen på jordens yta ställer sig metan, kolmonoxid, kväveoxid och vissa organiska föreningar i det fria solljuset, reagerar med varandra och frammanar den månghövdade gasen: troposfäriskt ozon är i dag den tredje mäktigaste spärrvakten i växthuset. Därtill fungerar den alltså som ett gift i närkontakt med växter. Halten av troposfäriskt ozon har fördubblats sedan 1800-talet, och i närheten av många industriella centra ligger den redan över 40 biljondelar, den nivå där skadorna på bladen blir synliga för det mänskliga ögat. Ozonbildningen väntas tillta de kommande decennierna. Den kastar in syra i textilfabrikerna och saboterar just den produktionsprocess som var tänkt att ta hand om koldioxiden. Sommaren 2007 presenterade en forskargrupp de första siffrorna över resultatet: fram till år 2100 kommer upp till en fjärdedel av den globala fotosyntetiska produktionen från de senaste 200 åren att förstöras, minst en tredjedel av den beräknade gödningseffekten går om intet, genom sitt intrång i kolcykeln fördubblar det troposfäriska ozonet sin påverkan på jordens klimat.251 Och då har vi ännu inte kommit fram till det största problemet med hypotesen om gödningens räddning. Vi vet sedan tidigare att det enda som kan hålla nere koldioxidhalten mer än över en natt är begravningen av organiskt material, förskjutningen av kol från den dagliga cirkulationen, utförsel från cykelns aktiva del till den passiva. Om koldioxiden är tillbaka i atmosfären igen nästa morgon är ingen minskning av halten vunnen. Det är här som de fossila bränslena har sin essens: de är döda varelser, utplacerade i ”en klipphåla med en sten för öppningen”. 252 För att gödningseffekten ska kunna neutralisera utsläppen helt eller delvis krävs följaktligen att den leder kolet tillbaka in i en grav som den inte slipper ur. Det förutsätter i sin tur att fotosyntesen sporras att producera snabbare än respirationen och nedbrytningen hinner konsumera, så att produkter blir över för begravningen. Problemet är bara att även respiration och nedbrytning betingas av klimatet. Heterotrofernas metabolism går upp i spinn när temperaturen stiger. De håller kortare tid om det kol de satt i sig, öppnar ventilerna, andas gas.

Mikroorganismerna skruvar upp sin nedbrytning av det organiska materialet. Experiment i det fria visar att en hög andel av det extrakol som binds efter intensiv koldioxidgödsling inom kort är nedbruten – ibland 70 procent efter bara två år – och tillbaka i atmosfären, och om värmen stiger på fältet kan mikroorganismerna rentav komma igång så till den grad att de också ger sig på äldre kol, så att den samlade effekten av mer koldioxid och högre temperatur blir kortare förläggningstid i marksänkan. Denna nedbrytningsfrossa är inte längre ett fenomen i artificiella experiment. Marken i England och Wales förlorade mellan 1978 och 2003 i genomsnitt 0,6 procent av sitt kol per år. Takten var jämn under alla vegetationstyper, oavsett vad den brittiska skogsförvaltningen gjorde med dem, vilket fick forskarna att som direkt orsak identifiera medeltemperaturens stigning med en halv grad, och under de flesta trädslag i Europa har det likaledes visat sig att mikroorganismerna luckrar upp kolet allt snabbare och svettar ut det ur marken; särskilt känsligt för höjda temperaturer har, paradoxalt nog, de djupast försänkta, i princip minst labila marksänkorna visat sig vara. Medan fotosyntesen tidigt blir mätt på koldioxid finns det ingen gräns för hur mycket värmen kan driva upp nedbrytningen. Sluteffekten av höjd halt är därmed inte ökad begravning, utan ökad återfödsel av kolet på jorden som koldioxid i atmosfären.253 Sommaren 2003 anställdes ett kontinentalt experiment i uppvärmningens konsekvenser för fotosyntesen. Europa genomlevde den värsta kombinerade torkan och värmeböljan sedan åtminstone 1370, med nederbörder på mindre än hälften av normen och medeltemperaturer upp till 6 grader högre än regeln. En glödande lie gick genom Europas skogar. Den skar djupast där torkan var som värst, men svepte över hela kontinenten och reducerade den totala fotosyntetiska produktionen med nära en tredjedel. Produkterna från fyra års bindning av koldioxid glödde bort över en sommar. Det var den största kris som kontinentens vegetation upplevt sedan 1900-talets början eller ännu längre, den syntes från rymden – Europa blev gulare – och såren från skadade träd och mobiliserade kolreserver blödde länge efteråt. Allt detta följde de välkända lagarna för fotosyntesen. När det råder brist på vatten måste växterna hålla sina klyvöppningar stängda för att inte den ånga de har ska läcka ut, men då kommer inte heller någon koldioxid in, produktionen saktar ned för att till sist, om torkan blir akut, slå över i sin motsats och just detta var det mest skrämmande med sommaren 2003: Europas skogar var inte längre sänkor i kolcykeln.254 De var källor. Vad händer då om torka och hetta blir allt vanligare? Vi återkommer till den möjligheten.

119

120

När fotosyntesen bygger upp en kolsänka tar den gott om tid på sig. Mossan, barken, grenarna växer i sakta mak. Den gröna elden flammar upp i ultrarapid över århundraden, sävlig och saftig. Plötsligt kan den förbytas i en knastrande röd brand: på några få timmar går all den kol som det tagit femtio, ett hundra, tre hundra år att fixera upp i rök: ett härbärge av halm, förkolnat på ett ögonblick. Skogsbränder utrymmer kolsänkorna. De har alltid varit en naturlig del av kolcykeln, men deras funktion förändras om de blir vanligare, kraftigare, långvarigare och det är just vad de blir när temperaturen stiger, när snötäckena drar sig tillbaka tidigare på våren och dröjer på hösten, när snön överger till och med högt belägna skogar, när vatten och fukt dunstar i gassande sol: marken torkar ut, de gröna träden gulnar till höstackar som under den förlängda sommaren bara står och väntar på en tändande gnista. Under andra halvan av 1900-talet, och i synnerhet under de sista två decennierna, brann det allt oftare i USA. Mellan 1986 och 2006 fyrdubblades det genomsnittliga antalet stora skogsbränder i landets västra delar, jämfört med under de 16 föregående åren. Den nedbrända arealen mer än sexdubblades; skogsbrandssäsongen utsträcktes med 78 dagar. Där en brand tidigare slocknat efter i genomsnitt 7,5 dagar pågick den nu i 37,1, från lite drygt en vecka till mer än en hel månad. Trendernas direkta orsak var medeltemperaturen i regionen, som under vår och sommar höjts med 0,9 grader Celsius. I Nordamerika som helhet mer än tredubblades den årligen nedbrända ytan mellan 1970 och 2000 och på andra sidan Barents hav, i Sibirien, där den årliga genomsnittstemperaturen steg med 3 grader Celsius mellan 1960 och 2005, orsakade eldsflammorna bara under sommaren 2003 lika mycket koldioxidutsläpp som Kyotoavtalet ålagts att reducera i hela världen fram till år 2012. Längre somrar borde också betyda längre halvårsskift av fotosyntetisk produktion, och i exempelvis Kanada ökade verkligen upptaget av kol – fram till åren runt millennieskiftet, då den ökade brandrisken hann ikapp och landets skogar slog över från sänka till källa.255 Det är brandfaktorns oerhörda innebörd. Vid en viss punkt orsakar torkan och den höjda temperaturen en brännbarhet som vid minsta retning kan ödelägga hela skogar och deras funktion inverteras då, från en minuspost till en pluspost i koldioxidhaltens budget, från en sänka till en källa: frälsning  förbannelse. Indonesiens torvmark är, som vi minns, en levande utställning över perioden karbon. Skogsavfall täcker marken. Det är för blött för att det ska ruttna. Det är för genomdränkt av vatten för att nedbrytarna ska kunna oxidera materialet. Det är, sedan tusentals år, ett museum av uppstoppat kol och

under 1997 och -98 rasade så mäktiga bränder över den indonesiska arkipelagen att de åt sig ner till den tolv meter djupa botten, torven brann, människorna i staden Palangkaraya kunde inte se mer än en meter framför sig i tre månaders tid, båtar kolliderade och smogen klädde, som även en svensk tevetittare torde kunna erinra sig, stora delar av Sydostasien i grå askdräkt. Eldstaden täckte bara ett litet hörn av världen, men härifrån utlöstes på bara några månader lika mycket kol som all biomassa på land binder på ett år, eller upp till 40 procent av de årliga utsläppen från fossila bränslen, eller – kanske mest anmärkningsvärt – den största ökning av koldioxidhalten på ett enda år som dittills hade registrerats sedan mätningarnas start år 1950. Efter detta inferno har bränder i de indonesiska regnskogarna och torvmarkerna pyrt upp med regelbundna mellanrum. Varje gång en torka lägrar sig tenderar torven att fatta eld igen. När den en gång har urlakats på vatten kan också mikroorganismerna påbörja sin nedbrytning, så att kol nu frigörs även mellan brandsäsongerna.256 Bränder i torvmarker är särskilt ödesdigra, men totalt sett återfinns de stora riskerna i vanliga skogar. Mest studerad är situationen i rikare, nordligare länder. En grupp forskare som räknade på konsekvenserna av en fördubbling av koldioxidhalten från år 2004 till år 2070 kom fram till att antalet dagar med hög brandrisk i västra USA ökar med upp till tre veckor, främst till följd av minskad fuktighet. En annan grupp undersökte hur brändernas karaktär i norra Kalifornien förändras av en haltfördubbling. Varmare och blåsigare väder gör lågorna hetsigare och svårare att kontrollera: andelen vilda, okontrollerbara bränder ökar med 51 procent i San Francisco Bay Area, 125 procent i Sierra Nevada, upp till 143 procent i Amador. Fler eldar ger fler eldar. När det brinner ofta missgynnas skogsvegetation, som kräver lång ro för att mogna, medan buskar och gräs hinner slå ut innan nästa eld – men de är också mer lättantändliga. En tredje grupp konkluderade att den årligen nedbrända arealen i Kanada kan öka med upp till 118 procent under ett scenario av tredubblad koldioxidhalt fram till år 2100, men slängde in en brasklapp om att ”vi upplever vår bedömning som konservativ”. Redan under de gångna 40 åren har koldioxidutsläppen från brinnande skog i Kanada motsvarat en femtedel av dem från fossila bränslen, och när snöfallet var exceptionellt litet under vintern 2007 slogs på nytt rekord på rekord runtom i landets provinser. För Nordamerika som helhet går en skarv vid övergången från 1970- till 80-tal. Både den totala mängden nedbränd skog och den andel som brann ned i storbränder fördubblades under seklets två sista decennier.257 Rekonstruktionen av äldre klimatväxlingar visar att brandfrekvensen tätt följer temperaturen. Optimisten skulle nu invända att människan den här

121

122

gången kan lära sig att släcka bränder mer effektivt: hon har tekniken. Den gör förvisso framsteg på sina håll, men samtidigt blir, som vi har sett prov på, bränderna kraftigare och mer svårsläckta när de utsträcks till månadslånga eldstormar. I den amerikanska västern betraktas nu branden i Yellowstone Park år 1988 som invigningen på den nya eran: 25 000 brandmän misslyckades med att få bukt med eldsvådorna, trots tre månaders kamp, innan den fallande vintersnön till sist släckte dem. Skogsbränder från Australien till Grekland har blivit ett stående nyhetsinslag de senaste åren, kampen allt ojämnare, bilderna på stugor som måste evakueras från de framryckande lågorna allt mer fyllda av panik; intrycket från nyhetskonsumtionen stöds av statistiken. För att släcka en brand behövs också – vatten. I den globala uppvärmningens tid kan tillgången på denna släckningsteknikens basvara inte längre garanteras.258 Två kategorier av gnistor kan tända en brand i naturen. Människan kan kasta ut en cigarrett eller något annat brinnande föremål; en blixt kan slå ned. I en uppvärmd biosfär blir åska allt vanligare.259 Bränder stör molnbildningen och den atmosfäriska cirkulationen, bränder torkar ut marken, bränder släpper ut de ämnen som ombildas till ozon i troposfären. Bränder minskar jordens albedo. Vad är det? Det är den tredje variabeln, vid sidan om solinstrålningen och växthuseffekten, som avgör hur mycket värme biosfären tar emot och sänder ut, var jämvikten i energiutbytet hamnar. Tänk på nyfallen snö, eller vitpudrad is. De är kristallklara speglar som reflekterar solens strålning. Man kan känna det mot huden i en skidbacke en strålande vinterdag: solen speglar sig i snön som inte smälter utan återblänker strålarna till vinterbleka kinder och, framför allt, till rymden. Färsk snö och is reflekterar, i ett genomsnitt över de synliga våglängderna, upp till 90 procent av strålningen: detta är deras albedo, av det latinska ordet för vit, som i ”albino”, ”albatross”, ”Alperna”. En mörk yta, å andra sidan – som i en svart t-shirt en stekhet sommardag – suger åt sig strålarna, håller inne värmen. Ljusa ytor har hög albedo, mörka har låg, och vad som händer när skogar står i brand är att den gröna elden blir svart, marken absorberar mer av solens värme.260 Grönt är, å andra sidan, mörkare än vitt. Det slår spiken i kistan för hypotesen om att gödningseffekten kan rädda människan från sina egna utsläpp: gödslingen kommer att vara mest verksam längst i norr, där tundra då invaderas av barrskog. En tundra är ofta isig eller täckt av ett jämnt skikt av snö; en skog är grön och skakar av sig det mesta av snön från grenarna. I samma grad som gödningseffekten fungerar kommer den följaktligen att minska albedon så att mer solenergi bibehålls vid jordytan, och till skillnad från upp-

åttjacket för fotosyntesen är inte albedoreduktionen snabbt övergående. Den håller i sig. Beräkningar ger vid handen att albedoeffekten överväger till den grad att slutresultatet av skogens avancemang norrut blir negativt: uppvärmningen förvärras.261 Albedo är förstås ytterligare ett exempel på exopoiesis, men kanske är inget exempel mer magnifikt än Amazonas. Den lummiga vegetationen, sammanväxt i etage under de högsta trädens markisväv, andas ut väldiga volymer vattenånga, som ombildas till moln i atmosfären och sedan sköljer djungeln i regn. Hälften av Amazonas nederbörd genereras under den egna väven – i vissa regioner tre fjärdedelar – och en vattenmolekyl som faller över regnskogen kretsar upp och ned i genomsnitt fem gånger innan den slutligen droppar ut över Atlanten. Här rymdes år 2007 en fjärdedel av världens alla arter, en tiondel av dess fotosyntetiska produktion, kolmängder som motsvarade mer än ett decenniums förbränning av fossila bränslen; enbart de brasilianska delarna innehöll vid samma tid nära 15 procent av världens samlade biomassa på land.262 Som vi har sett får ökad koldioxidhalt växterna att andas ut mindre ånga. Djungeln blir torrare. Vatten fattas växtligheten, produktionstakten faller, skogen torkar ut ytterligare, mikroklimatet vacklar och samtidigt, från Atlanten, kan varma vindar strömma in. Det var det som hände sommaren 2005. I den värsta torkan på mer än ett sekel sjönk vattnet i Amazonas floder, lerbankar höjde sig, båtar strandade, fisk ruttnade i hettan. Förhoppningen att detta var ett undantag som infinner sig någon gång per sekel kom på skam när torkan upprepades redan påföljande sommar och så här ser, enligt allt mer samstämmig forskning, framtiden ut för Amazonas regnskog, klämd som den är mellan sin egen avtagande nederbörd och en allt varmare ocean. Ungefär samtidigt arrangerade en grupp forskare en artificiell torka för att testa trädens gränser. Över en hektar i östra Amazonas spände de upp plastpaneler som avledde regnet innan det föll till marken; sedan studerades händelseutvecklingen från torn och diken och jämfördes med en fri hektar intill. Det visade sig att Amazonas träd kan stå ut med två års torka utan större besvär. De sträcker sina rötter djupare i marken och sänker takten i sin metabolism för att spara in vatten. Men ett tredje år blir för mycket. De högsta träden dör först, både i experimentet och i de verkliga torrperioder som drabbat Amazonas på senare år: det betyder att markisen rullas in. Inget solskydd bevarar fukten vid marken, de varma strålarna kan ta sig direkt ner till de nedre etage där löven från de uttorkade träden samlas. Under det tredje året i forskarnas experiment betecknades den fria hektaren som lättantändlig

123

124

i tio dagar, medan den täckta befann sig i samma tillstånd i tio veckor; den förvarade nu mindre än en tredjedel så mycket kol. Om en brand utbryter ökar risken för en ny. Rök torkar ut omgivande skogspartier. Omedelbart efter branden fäller träden än mer material, bränsle lagras på marken och torkas, nästa gång är eldslågorna än mer brutala i sin framfart samtidigt som chanserna minskar för att skogen ska kunna växa till sina forna höjder igen. Ju vanligare bränderna blir, desto vanligare blir bränderna. Avgrundsscenariot är att påfrestningarna från värmen vid en viss punkt tippar ut Amazonas i en megahärd. De mer sårbara östra regionerna skulle, lyder prognosen, torka ut först, bryta vattenångans cykel och sprida fnösken västerut tills Amazonas i sin helhet är så försvagad att en enda total brand kan storma fram obehindrat. När träden ersatts av ett svartnat hygge av aska och rykande stubbar skulle sedan marken stekas under solen, tills världens mest praktfulla regnskog förvandlats till öken, eller – om det vill sig väl – till en savann av buskar och gräs. Allt högre sannolikhet tillskrivs scenariot. Om människan fortsätter att släppa ut koldioxid i samma takt som nu, i vad som kallas ”business-asusual”, beräknas medeltemperaturen i Amazonas stiga med mer än 9 grader under det tjugoförsta århundradet och bringa fotosyntesen på knä; nederbörden tros minska med 64 procent. I bästa fall kan regnskogen bestå till seklets mitt, men den kommer obönhörligen att förlora sin hållbarhet när vattenångan – själva dess definitionskomponent – försvinner. De mest avancerade klimatmodellerna förutspår naken mark över Amazonas någon gång innan nästa sekelskifte. ”Låsanordningen har brutit samman”. Så kommenterade Deborah Clark, en av de främsta Amazonasexperterna, den situation som rådde redan sommaren 2006: det är fritt fram för atmosfären att återinkalla kol ur regnskogens förråd. Det är ett hot av ett helt annat slag än människans skogsavverkning, som i jämförelse liknar ett trubbigt gnagande i barken; efter århundraden av nedsågning har Amazonas fortfarande mest naggats i kanterna. En megahärd, däremot, kan utradera regnskogen i ett slag. Redan 2005 var den yta som brann ned fem gånger större än den som avverkades. Vid sidan om allt det bränsle som, i en sådan pågående framtid, kastas rakt ut i uppvärmningselden medför den minskade nederbördsproduktionen också mindre regn i andra världsdelar. Hälften av den vattenånga som genereras i Amazonas går i normalfall på export, till övriga Latinamerika, södra Afrika, Europa. Om den ställs in blir effekterna kännbara världen över.263 Men inte heller i Amazonas är det endast den levande biomassans kol som

riskerar att återföras till atmosfären. I marken pågår en analog process. När värmen stiger, och i synnerhet om solen strilar genom revorna i regnskogens väv, höjs temperaturen även i marken, en jordbastu slås på, det ryser i invånarna, mikroorganismerna: koldioxiden ångar ur hällen. Samma sak sker i permafrosten. Permanent frost är en bur mot nedbrytning. Den nekar mikroorganismerna, syret och vattnet åtkomsten till kolet. Inte mindre än en fjärdedel av den norra hemisfärens areal upptas av permafrost – betrakta ytorna i norra Kanada, Ryssland, Alaska på en världskarta – och totalt inryms här mer kol än i hela jordens atmosfär. Om den i ett slag släpptes ut och oxiderades skulle dagens halt fördubblas. Den mest högoktaniga sänkan återfinns i norra Sibirien, vars tysta, frusna, stillastående isjord, som går under namnet ”yedoma”, utgör knappt åtta procent av den globala permafrosten men innehåller hälften av dess kol. Som vi redan nämnt är den – händelsevis första gången utforskad av Vladimir Vernadskij – en kvarleva, i ordets mest bokstavliga bemärkelse, från pleistocen, då hordar av bisonoxar, mammuthar och vildhästar betade på stäppen innan människans jaktvanor och uppvärmningen vid istidens slut tillsammans utrotade dem. I nära 20 000 år har sedan organiskt material från ben och rötter och slamsor av växtlighet och djur suttit internerade i Sibirien, men på ett enda sekel – det tjugoförsta – kommer det enligt allt mer detaljerade beräkningar att försättas på fri fot när frosten släpper, marken töar, torv, myrar, mossar ställs i dagen, förmultning och nedbrytning tar fart när syret sveper in. Mikroorganismer regeras av temperaturen, och när den stiger väcks de till liv igen, som när Aslan andas på isstatyerna i Narnia; utan att vänta sätter de igång med att återföra kolet till atmosfären.264 Temperaturhöjningen råkar vara särskilt kraftig hos permafrosten. Det beror inte minst på albedoeffekten av att snön och isen i norr drar sig tillbaka: jorden drar åt sig mer värme, snön och isen smälter mer, mer värme stannar i marken och så vidare, i en egenhändig spiral vars resultat är en lokal uppvärmning som löper fortare än det globala genomsnittet. Processen kan observeras i alla den norra hemisfärens permafrostområden. I Alaska steg medeltemperaturen med mellan 2 och 4 grader från 1880-talet till 1980-talet och med 3 grader från 1980-talet till 2005, snarlika siffror inrapporteras från Kanada – och från Sibirien.265 År 2006 presenterade en grupp forskare resultatet av omfattande experiment på yedoma. De hade kapslat in bitar av isjorden i tuber, transporterat dem till laboratorierna i amerikanska universitet och töat upp innehållet. Det visade sig att kol med en ålder på mellan 21 000 och 24 000 år pustades ut ur tuberna efter bara några månader av plusgrader.266

125

126

Omständigheterna vid frigivningen avgör vilken form kolet antar i atmosfären. Om marken torkar ut samtidigt som den tinar kan huvudfållan av mikroorganismer rusa in och bryta ned kolet till koldioxid, men om i stället vattnet från den smältande isen fyller ut jorden och bildar saggiga sjöar med det ogästvänliga namnet ”termokarst” uteblir syret. Då infinner sig i stället mikroorganismerna från kloakerna: pionjärerna, de första bakterierna, de som två miljarder år efter syrgasrevolutionen fortfarande är inställda på liv utan syre. De är metanogener, vilket betyder att de omvandlar kolet till metan. Denna process pågår nu, den kan iakttas, den kräver bara en uppvärmning som lyfter yedoman till -3 grader för att sätta igång. När isen smälter sjunker marken, marken dränks av vatten och vattnet tenderar att röra sig i sidled, rekrytera organiskt material från hålorna i yedoman och samla ihop det utmed botten i en termokarst-sjö. Ett litet hål i isen ovanpå sjön räcker för att kolet ska bubbla upp som metan, 22 gånger mäktigare vid spärren än koldioxiden, och pelare av metanbubblor kan nu observeras från så gott som samtliga sjösystem i norra Sibirien: små svarta perforeringar i den vita isens marginaler. Kolet som kommer upp är från pleistocen, upp till 43 000 år gammalt. Mellan 1974 och 2000 accelererade bubblingen; metanutsläppen från norra Sibirien ökade med 58 procent.267 Den permafrost som först ger upp sin sista suck är den som befinner sig närmast värmelinjen, några få grader från plus, ofta söder om polcirkeln. I delar av den kanadensiska provinsen Manitoba sjunker gränsen för permafrosten med 30 centimeter per år; träden viker sig som druckna efter att den frusna markens socklar har släppt. I lappländska myrar har metanutsläppen ökat med 47 procent sedan 1970. I vissa regioner av Himalaya har 36 procent av permafrosten redan töat bort, i Alaska hälften – denna delstat är nu en aktiv kolkälla – och sibirisk permafrost dras på samma sätt med, i synnerhet efter de varma somrar då bränder går genom taigan.268 Detta är bara början. Om människans utsläpp av koldioxid fortsätter – enligt business-as-ususal kommer 90 procent av världens permafrost att ha töat år 2100. Rivningen av kolförvaret accelererar skarpt under 2000-talets första decennier. ”Vi drar ut sladden till frysen i norr. Allt som bevarats där kommer att börja ruttna”, som en forskare uttrycker det. Eller, som ett annat forskarlag skriver: ”den stora, alltjämt nedfrusna reservoaren av pleistocengammal kol i Sibirien är att betrakta som en potentiell tidsinställd bomb av metan.” 269 En annan konvertering av mark som väntar i uppvärmningens släptåg är ökenspridning. När öken ockuperar stäpp, savann eller odlingsmark så gott som utraderas jordens kapacitet för produktion av biomassa och det kol som

sedan tidigare är nedsänkt görs fritt. Omkring 200 000 kvadratkilometer i norra Kina har ockuperats sedan 1950, i spåren av att särskilt vinter- och natttemperaturer höjts: analys av jorden visar att den nu har kvar mindre än 10 procent av sin ursprungliga produktionskapacitet. Nästan 50 procent av markens organiska material har lämnat markens yta. För närvarande belägrar den nordkinesiska öknen ytterligare 300 000 kvadratkilometer mark.270 Men människans främsta återlösare så här långt har, som vi sett, inte varit sänkorna till land, utan de till havs. Till deras förfogande står, som vi erinrar oss, två pumpar, varav den kvantitativt mest betydande är lösningspumpen: koldioxidens automatiska upplösning som kolsyra i vatten. Den fortgår ständigt, så länge det finns mer koldioxid i atmosfären än i havsytan. Lösningspumpen strävar, med andra ord, efter jämvikt mellan luften och vattnet; halten av koldioxid i vattnet jämnas ut i relation till luften senast ett år efter att en obalans har uppstått. Men bara vid ytan. För att havet verkligen ska kunna svälja kolsyran måste den pressas ned i djupen, och det är en betydligt långsammare och trängre passage, allmänt kallad oceanernas ”flaskhals”. Syran i havsytan kan bara hålla samma takt som atmosfärens koldioxidhalt om vidaretransporten via flaskhalsen flyter smidigt, vilket i sin tur förutsätter att ytvattnet är kallt och salt: endast då har det tillräcklig densitet för att ta sig igenom. Men en av de första effekterna av att jordens medeltemperatur stiger är att havsytan blir varmare. Pressen från yta mot flaskhals avtar.271 Dessutom rekapitulerar vi att havet sväljer mer kol i kyligare vatten och rapar i varmare. Ogillar du kolsyra? Ta ut läsken ur kylen, öppna den och ställ fram den i middagssolen: sakta lämnar syran flaskan, tills det inte längre finns några bubblor som kan spraka i din gom. Av detta följer en enkel slutsats. Generellt varmare havsyta betyder generellt lägre takt i lösningspumpen: mindre koldioxid tar sig ner i oceanens backar. Mer pyser ut. Hittills har dubbelt så mycket kol sväljts i haven runt Arktis och Antarktis som vid ekvatorn – men det är just här, vid de höga latituderna, som uppvärmningen nu är som mest intensiv. De motsatser som driver lösningspumpen genom världshaven är på väg att slätas ut.272 Så höll oceanerna jämn takt med den ökade koldioxidhalten fram till slutet av 1900-talet, men sedan började en nedgång märkas. I norra Stilla havet, under observation från Hawaii, sjönk upptaget avsevärt mellan 1989 och 2001. I de södra delarna av världshaven tappade lösningspumpen fart från 1981 och framåt och hann inte längre med att trycka ner den ständigt stigande koldioxidhalten; starkare vindar – till följd av uppvärmningen – fick haven att rapa allt mer. Till detta ska läggas att även oceanernas kolsyretörst

127

128

efterhand mattas, så att de blir allt trögare i sin mottagning av koldioxid från ovan ju mer de redan svalt. Forskarnas fruktan är att delar av världshaven helt ska hoppa av från sin sänkfunktion någonstans längs seklets horisont.273 Men hittills har alltså lösningspumpen arbetat för högtryck och sugit i sig 30 procent av den antropogena koldioxiden, och mer kolsyra i havet betyder surare hav, försurning, sjunkande ph-värde. Vad som pågår under trycket från den stigande koldioxidhalten är ingenting mindre än en total remix av oceanernas kemiska miljö. Om ph-fallet fortsätter som nu kommer det inom några århundraden att ha sjunkit till en nivå lägre än någon som registrerats i arkiven över de senaste 300 miljoner åren. Det får konsekvenser för havens liv. Plankton, flytande sniglar, foraminiferer och andra havsorganismer lagrar kolämnet kalciumkarbonat i sina kroppar, eller närmare bestämt: i sina hårda kroppsdelar, sina skal. Lagringen försvåras av försurning. Kalciumkarbonatet kan inte stelna om vattnet är för surt; i stället löser skalen upp sig. År 2005 visade ett forskarlag bilderna från en resa till framtiden: de hade tagit ett fartyg till havet nära Antarktis, fångat upp plankton av arten Clio pyramidata och sänkt ned dem i bassänger med vatten av samma kemi som förväntas råda om koldioxidhalten fördubblas från den förindustriella utgångspunkten, upp till 560 miljondelar. Inom några timmar syntes vita repor i skalen. Inom 48 timmar var de upplösta. Tidigare hade man räknat med att skalupplösningen skulle sätta in först vid en fyrdubbling av halten, men de nya rönen pekar på att processen kan gripa omkring sig i världshaven inom 50 år om business-as-ususal fortsätter.274 Minst lika förödande för den biologiska pumpen är konsekvenserna av att haven skiktas, att flaskhalsen smalnar av, att strömmarnas cirkulation upp och ned i vattenkolumnen saktar in när ytan värms upp och lägger sig som en lätt bräda ovanpå det tunga, kalla vattnet i djupen. Också planktonen är beroende av ett högt flöde i havets inre mixer, som förutom kolsyra förflyttar och öser upp de näringsämnen som behövs för fotosyntes: kväve, fosfat, järn. När ytan värms upp hackar mixern. Havet ”stratifieras”. Resultatet kunde häpnadsväckande nog observeras från rymden redan i början av 2000-talet: från båtar syns inte skillnaden, men satelliter avläser varje nyansförskjutning i havsytans palett och fotograferade nu en minskad produktivitet hos världens plankton från 1999 och framåt. Fiskar försvinner från haven för att människor fiskar upp dem, men plankton exploateras inte kommersiellt; om deras närvaro plötsligt minskar måste det bero på en förändring i miljön. Mycket riktigt följde produktivitetsfallet uppvärmningen av havsytan.275

Vad som här står på spel är själva basen för den biogeokemiska cirkulationen av kol i haven. Under tidigt 1990-tal återkallade biosfärens kolsänkor allt mer koldioxid från spärrarna mot den infraröda strålningen. Den luftburna andelen föll, främst till följd av ett jättelikt utbrott år 1991 i den filippinska vulkanen Pinatubo, som kastade ut så mycket stoftpartiklar i atmosfären att ett parasoll mot solstrålning vecklades ut och jordens medeltemperatur sjönk – tillfälligt. Inte många år dröjde innan huvudtendensen tog över igen.276 En första anomali antecknades 1997. Efter bränderna på Indonesien steg koldioxidens luftburna andel. Det gav, som vi noterat, den största ökningen av koldioxidhalten på ett enda år, men rekordet varade bara till 2003, då torkan i Europa och USA och bränderna i Sibirien fick halten att hoppa upp mer än två miljondelar från ena året till det andra. Tendensen syns nu tydligt i observatoriet vid Mauna Lao: fortfarande sänks halten på sommarhalvåret, då fotosyntesen på norra hemisfären har högsäsong, men sedan 1990-talets mitt blir effekten något mindre för varje sommar som går.277 Tecknet är här. I motsats till den tro som kommer till uttryck i hypotesen om gödningseffektens vederkvickelse löser sig inte problemet av sig självt. Tvärtom: atmosfärens ökade koldioxidhalt utlöser av sig själv en fallande tendens i sänkornas kapacitet att omhänderta det kol som människan släpper ut. I synnerhet gäller det fotosyntesen på land. Den visar tydliga tecken på att svaja under kolet från den passiva cykeln, främst genom att fatta eld.278 Faktum är att den koldioxid som människan släppt ut idag helt dominerar kolcykelns utveckling. Den har startat en spiral som nu rullar av sig själv: från att ha varit behaglig sval blir biosfären allt hetare. Eller, kanske mer precist uttryckt: den antropogena koldioxiden är en smällare som tänts på och kastats in i ett lager med fyrverkerier. Sådana samband har satt det cartesianska paradigmet på svåra prov.

2:12 BLIND MEKANIK

Fram tills nyligen höjde vetenskapssamhället sitt gamla krucifix mot den anstormande uppvärmningen. Den besvärjde den mekaniskt. Modellen för att beräkna konsekvenserna var klassiskt enkelriktad: om utsläppen av koldioxid ökar med X så  förstärks växthuseffekten med Y och  jordens temperatur stiger med Z. Inget eko från livet själv hördes. Om någon hänsyn över huvud taget togs till hur koldioxidhalten i sin tur påverkade naturen skickades mekanikens lillebror fram: jämviktstänkandet, i vars mallar den ena pistongen sjunker om den andra stiger, liksom i gödningseffekten.279 Som om det mekaniska tänkandet utgjorde den mänskliga intelligensens övre gräns.280 En bredare insikt om vilken form av kausalitet som i stället gäller i den reellt existerande biosfären daterar sig till år 2000. Då publicerade forskare från det ledande brittiska Hadley-centret, i tidskriften Nature, den banbrytande uppsatsen ”Acceleration of global warming due to carbon-cycle feedbacks in a coupled climate model”: acceleration av den globala uppvärmningen till följd av feedbacks i kolcykeln i en sammankopplad klimatmodell. Det var en revelj till nya ritualer. I vetenskapssamhället inleddes ett intensivt sökande efter en mer realistisk förståelse av klimatet, metoder som kunde göra det möjligt att se uppvärmningen rakt i ögonen. Den visade sig nu fylld med oanad fara. Den beteendekod som forskningen försökt dechiffrera sedan dess är just ”feedbacks”. Man skiljer på två typer. Om X sänder en impuls till Z kan Z stegra impulsen och sända tillbaka den till X, som i sin tur förhöjer den ytterligare tillbaka mot Z och så vidare, som när en tekniker skrapar emot mikrofonen, skrapljudet sänds in i en högtalare som råkar stå placerad precis intill mikrofonen som ger ifrån sig ett skriande ljud som går in i högtalaren … tills publiken håller för öronen. En sådan ”feedback”, som förstärker den ursprungliga impulsen, kallas ”positiv”. En som tvärtom fungerar motver-

131

kande och lägger band på impulsen, mildrar den tills resultatet är plus minus noll, som när en sjöman reagerar på att båten glidit åt babord med att gira åt styrbord för att hålla kursen rak, betecknas ”negativ”. 281 När sambanden artar sig enligt mönstret

ökad brandfrekvens

höjd temperatur skogar sänder ut koldioxid

132 höjd temperatur

förstärkt växthuseffekt

ökad brandfrekvens

skogar sänder ut mer koldioxid

talar man på engelska om en positive feedback-loop, ibland torftigt översatt till svenska som ”kedjeeffekter”. 282 Vi väljer att tala om den som en återkopplingsspiral. Vad vi nu har sett i kolcykelns reaktion på de antropogena utsläppen av koldioxid är att en högre halt gör trycket på sänkorna tyngre. En större andel av utsläppen stannar i atmosfären. Det lägger i sin tur ny sten på bördan, sänkorna dignar under uppdraget att ta upp den koldioxid som är i svang och blir fullbelagda, avvisande, tills de får nog och en dag slår om: kol kastas ut. Sänkor omvandlas till källor. Än mer koldioxid tornar upp sig i atmosfären, så att det blir svårare för de infraröda strålarna att slingra sig igenom, temperaturen på jorden stiger, sänkorna sviktar ytterligare och närmar sig sammanbrottets gräns medan hettan tilltar i en ond cirkel… Den ledande spiralforskaren Peter Cox, huvudförfattare till uppsatsen från år 2000, skriver tillsammans med två kollegor: ”Kärnan i problemet, om man klär av det inpå bara kroppen, är att CO2 påverkar den globala temperaturen, medan tempe-

raturen samtidigt påverkar koncentrationen av CO2. (…) Kausaliteten mellan temperatur och växthusgashalter går i två riktningar.” 283 Sänkorna styr klimatet, klimatet styr sänkorna. Eller: livet betingar miljön, miljön betingar livet, livet betingar miljön.284 Det nya synsättet har haft svårt att slå igenom. Motståndet har inte rests av förtrupperna vid forskningsfronten – de har avancerat framåt – men däremot har letargin efter århundraden av cartesianskt metaparadigm visat sig svårartad i vissa vetenskapliga huvudfåror. Främst bland dem är FN:s klimatpanel, Intergovernmental Panel on Climate Change, eller IPCC. Denna institution inrättades år 1988 – samma år som branden i Yellowstone Park – för att, likt ett orakel i klimatvetenskapens Delfi, var femte år träda fram med en samlad prognos för världen. Förberedelserna består i att hundratals forskare plöjer igenom den vetenskapliga litteraturen, utvinner en snittbedömning av läget på de olika fronterna och sammanställer vad som i praktiken är en utförligt kommenterad bibliografi. Inför den fjärde femårsrapporten år 2007 var författarna 600 till antalet; inte mindre än 30 000 kommentarer på utkasten samlades in från recensenter. IPCC har fått rykte om sig som källan till sanning i klimatfrågor. Det är inte oförtjänt, men rapporterna uttrycker ett konsensus som har jämnats ut i kanterna. De filtreras genom en omfattande vetenskaplig byråkrati, som å ena sidan garanterar att tvivelaktiga rön sorteras ut, å andra sidan tyglar rönen från fronten och, i praktiken, släpar efter den. Oraklet i Delfi talade dunkelt för att alltid få rätt vad som än hände, troligen under inflytande av en svärm av rådgivare; liknande drag framträder understundom hos panelen. Det gäller inte minst synen på uppvärmningens kausalitet. Ännu så sent som i den tredje femårsrapporten, utgiven år 2001, inkluderades blott en antydan till att återkopplingar i klimatcykeln av sig själva höjer den höjda temperaturen. Modellerna för hur mycket människan kommer att värma upp planeten uteslöt effekter på kolsänkorna. I den fjärde rapporten, släppt våren 2007, erkände IPCC sina tidigare brister, förklarade dem med att de ”sammankopplade” modellerna över klimatets utveckling var nya år 2001 – vilket de var – och upplät ett kapitel åt dem. Men i jämförelse med hur mycket utrymme återkopplingsspiralerna vid denna tid fick vid forskningens framkant rörde det sig fortfarande om en stump. Till följd av de sena upptäckterna är vissa spiraler fortfarande helt frånvarande – kanske farligast av allt: de spiraler som nu rullar genom permafrosten – och i somliga partier trippar panelen hyperförsiktigt på tå. Ändå är den otvetydig om principen. Mellan 2001 och 2007 har insikten tagit sig in i IPCC:s konsensus: ”det är väl fastlagt att nivån av koldioxid i atmosfären, som direkt påverkar jordens

133

134

temperatur, står i ett avgörande beroende till nivåerna av kolupptag på hav och land, som också är beroende av klimatet”. 285 Denna cykliska kausalitet gjorde inte bara Dawkins kall. Under 2000talets första decennium ställde den till väldiga problem för klimatvetenskapen, som inte visste hur den skulle hanteras. ”I återkopplingsspiraler förlorar det bekväma konceptet orsak och verkan sin mening, och försök att peka ut dem slutar vanligtvis i frustration”, som en forskare uttryckte det. En annan – däggdjursexperten och Sydney-professorn Tim Flannery, som också råkar vara en av de mest populära och bäst säljande klimatskribenterna i världen – sammanfattade för sin del erfarenheten: ”Jordens klimatsystem är så genomkorsad av återkopplingsspiraler att våra vanliga föreställningar om orsak och verkan inte längre håller.” 286 Klimatvetenskapen har vaknat till växelverkans kategori. Men detta är ingen akademisk fråga om kausalitetens väsen. Tyngderna i vågskålen är liv och död. Om människan frågar sig vilka konsekvenserna blir av att hon förbränner en viss mängd fossila bränslen kan hon få två skilda svar. Om hon (eller oraklet) endast räknar utsläppens inverkan på jordens temperatur kan det kännas tryggt att förbränna dem, men om hon inkluderar återkopplingens inverkan på temperaturen blir faran av samma mängd utsläpp genast större. Framtiden blir hetare. I den politiska diskussionen om vilka utsläppsnivåer som är godtagbara – naturligtvis många gånger trögare i mottagandet av forskningsrön än någonsin IPCC – har den mekaniska räknemetoden behållit sin dominans, men den ödesfråga som därmed förbigås är, med panelens egna ord: kommer biosfärens kolsänkor att ”växa eller minska över tid, eller rentav slå om till nettokällor av CO2?” 287 Vi har formulerat en rörelselag: ökad koldioxidhalt utlöser av sig själv en fallande tendens i sänkkapaciteten. Som alla rörelselagar har den motverkande tendenser. Gödningseffekten är, tidigt i utvecklingen, en. En annan är isens reträtt från havet, som öppnar nya domäner för både lösningspump och biologisk pump; en tredje att snötäcken isolerar den underliggande marken från kyla och, paradoxalt nog, håller den så varm att respirationen i jorden kan fortgå, men när täcket dras bort stelnar marken av kyla och mindre koldioxid ångar ut.288 Det finns fler motverkande tendenser. Föga tvekan råder om att de saknar förmåga att rå på eller ens fördröja lagen; den fallande sänkkapaciteten har, som vi sett, redan satt ut sina tecken. Vad Peter Cox och de andra forskarna från Hadley-centret sade i sin artikel år 2000 var nu detta: vi har underskattat uppvärmningen grovt. De lät en mekanisk modell över business-as-usual snurra fram till år 2100, intill en ”sammankopplad” med spiraler inräknade. Där den förra stannade på 700

miljondelar koldioxid i atmosfären tickade den senare in på 980, motsvarande en och en halv grad större höjning av jordens medeltemperatur. Men det kanske mest uppseendeväckande i den sammankopplade modellen var att biosfärens samlade vegetation år 2050 slog om till en källa, till följd av Amazonas död. Växtligheten slutade vid denna tid att dra åt sig koldioxid och tömde i stället sina upplag.289 Sedan dess har alltså klimatforskare räknat och räknat, byggt ut sina modeller och fört in fler parametrar, satt dem i mer komplexa förhållanden till varandra, räknat fram och tillbaka och tillbaka igen och konstaterat att osäkerheten är stor: vi vet inte exakt hur kolcykeln kommer att reagera. Därför är resultaten varierande. En studie drog slutsatsen att återkopplingen av egen kraft skulle få koldioxidhalten att stiga med 48 procent om jorden blev 8 grader varmare. En annan utgick från ett scenario där människan kastar business-as-usual överbord och faktiskt stabiliserar sina utsläpp, likväl finns då en liten risk att uppvärmningen överstiger 2 grader Celsius till år 2100 och den risken tredubblas när spiralerna räknas med. En tredje studie fann att återkopplingen ökar uppvärmningen med mellan 15 och 78 procent, en fjärde flyttade fram vegetationens totala omslag från sänka till källa från 2050 till 2090, medan en femte summerade fram samma siffra som de första Hadleyforskarna: om människan fördubblar den förindustriella halten kommer temperaturen att stiga, och den kommer att stiga med en och halv grad mer – eller två – om man inkluderar spiralerna.290 IPCC lade sig längs en mumlande mittlinje. Återkopplingen, skrev panelen i sin fjärde rapport, kommer av egen kraft att öka koldioxidhalten med mellan 20 och 224 miljondelar. Det är ett tämligen stort spann, men IPCC konstaterade också att samtliga modeller ger en entydig bild av att den andel av människans utsläpp som atmosfären måste bära på sina axlar ökar under det tjugoförsta århundradets gång.291 Men det verkligt ödesavgörande är inte återkopplingsspiralernas kvantitet; den är per definition omöjlig att infånga. Det är i stället spiralens kvalitet. En linjär effekt kan stanna, men en återkopplingsspiral saknar naturligt slut: den drivs vidare av sina egna inre krafter. Högre temperatur utlöser påfrestningar på kolcykeln som orsakar ännu högre temperatur, varv på varv och när spiralen väl kommit igång kan människan bara stå och se på, som när en häst slitit sig och skenar. I det läget upphör förbränningen av fossila bränslen att vara en aktiv orsak. Amoklöpningen fortsätter av sig själv.292

2:13 EN SANDHÖG SOM RASAR

Växelverkan är inte den enda beteendekod hos den globala uppvärmningen som förbryllar. Vi har anat en ombytlig läggning. Det klimat som förändras tycks ha en tendens till oväntade utbrott, till överslag som plötsligt välter sedan länge etablerade, lugna tillstånd; en liten retning tycks nog för att väcka odjur. Tänk på skogsbranden. Asp, tall, svartgran står tryggt sedan decennier, eller rentav sekel, någonstans i Klippiga bergen. I år kommer våren och smälter bort snön en dag tidigare. Det gör ingen skillnad. Skogen mår som vanligt ändå. Nästa år kommer våren två dagar tidigare, en liten förändring som inte sätter några märkbara spår och det gör inte heller tre dagars tidigareläggning, eller ett par tiondelars Fahrenheit högre sommartemperatur, eller en halv veckas senare ankomst för vintersnön. Men om utvecklingen fortgår i samma riktning medför ytterligare en dags tidigare snösmältning, ytterligare en tiondel Fahrenheit i värme, ytterligare ett uteblivet regn att skogen vid en viss punkt frasar som tidningspapper och träffas av ett åskväder och fattar eld, lågorna omfamnar asp, tall, svartgran och på ett ögonblick kastar hela skogen om från att sänka till att släppa ut kol: en liten förändring lockar fram en ohygglig. Själva orsaken till branden – uppvärmningen med sina olika manifestationer – är inte ny. Den har travats upp under lång tid, utan att något har hänt. Men en dag har de små tillsatserna lagrats på varandra till den grad att skogen vid ännu en liten påstötning spricker som en bubbla och själva dess funktion i kolcykeln, utövad i årtionden, byts ut: från sänka till källa. På samma sätt i Amazonas, där en extra brand i något hörn varken gör från eller till men där bränderna i ett visst läge kan mötas och omvandla hela regnskogen till någonting fullständigt annat. En tysk expert på taigan konstaterar att ”vid någon punkt, även om vi inte vet när, kan de sibiriska skogarna drabbas så hårt av påfrestningarna från värmen att de dör”. 293 Så här ska det inte gå till, enligt den mekaniska världsbilden. Där sker förän-

137

138

dringar i jämn takt. För Descartes var det logiskt att se inte bara organismen som en maskin, utan också själva universum: all materia sattes i tidernas begynnelse noggrant samman av den Store Ingenjören, som skruvade upp den likt en klocka och sedan lämnade den att följa sina mekaniska lagar för sig själv. En klocka går och går, men den kommer inte till dörren. Descartes föreställning om universum som ett urverk utvecklades under 1700-talets sista decennier av James Hutton, en gentleman i Edinburgh, jordägare, god vän med två av det unga kapitalistiska produktionssättets nyckelfigurer: James Watt, känd som ångmaskinens upptäckare, och Adam Smith, den borgerliga nationalekonomins grundare, mest berömd för sin teori om hur marknaden regleras av en ”osynlig hand”. Till sin mission valde Hutton att beskriva jorden som maskin och, närmare bestämt, hur ”varaktighet och stabilitet anskaffats maskinen”. Han ville visa hur planeten fungerade pålitligt, utan kriser eller katastrofer. Jorden som den såg ut, med sina skiftande bergarter och landskap, sina flodsystem och dramatiska fjälltoppar, hade inte vecklats fram av vulkaner eller nedfallande objekt från himlen eller någon annan bankande slägga, utan av regnvatten, bränningar, rörelser i jordskorpan som förflöt och verkade så långsamt att de krävde den mest skärpta blick för att upptäckas; ”kaos och förvirring får inte föras in i naturens ordning.” Jorden kan inte ens åldras: ”tidens gång kan på intet sätt slita ut eller förstöra en maskin som konstruerats med så stor visdom”. Som Huttons kollega och popularisator John Playfair förklarade ”kan ingenting iakttas bortom den nuvarande ordningens fortsättning; inget latent frö av ondska hotar helheten med slutgiltig förstörelse, och rörelser som är så perfekta kan aldrig av sig själva ta slut”. Jorden som perpetuum mobile och därtill fulländad sådan: den bästa av alla möjliga planeter, omöjligen ett offer för krafter som lurar i dess inre. Som en följd av detta ”regelsystem av höjder och försänkningar, kullar och dalar, bäckar och floder” kan jorden bara, med Huttons egna ord, operera ”extremt långsamt”. Den är ingenting annat än en gigantisk klocka. Hutton förklarade sålunda att den enda riktiga metoden för att avläsa jordens historia och förflutna var att göra det här och nu: att identifiera den väldiga maskinens små sekundvisare och följa deras rörelser. När vi undersöker nuvarande ting får vi data, från vilka vi kan resonera oss fram till det som har varit; och från det som faktiskt har varit får vi data för att sluta oss till vad som kommer att hända härefter. Utifrån antagandet om att naturens förehavanden är likformiga och jämna finner vi i naturen en metod för att bestämma hur mycket tid som måste förflyta för produktionen av de händelser vars effekter vi ser.294

För denna princip har Hutton adlats till den moderna geologins grundare. Han följdes av en engelsman som dubbats till det vetenskapliga förnuftets riddare: Charles Lyell. Några årtionden in på 1800-talet drog Lyell ut i strid mot sin rival på andra sidan kanalen, Georges Cuvier, en geolog som danats i franska revolutionens anda. Cuvier studerade jorden i dalgångarna runt Paris och fann att den bestod av olika skikt, ömsom ”krita” och ömsom ”slam”, skarpt åtskilda men lagrade ovanpå varandra. Det kunde inte förklaras på något annat sätt än att havsnivån under vissa perioder stigit våldsamt, och under andra lika våldsamt dragit sig tillbaka. Cuvier pekade även på de mammutkadaver som nyligen dragits fram ur frusna marker i norra Europa – oruttna! – och tog dem till intäkt för att denna art överfallits av en dödlig förändring i klimatet. Sådana plötsliga förändringar kallade Cuviers révolutions. Livet på jorden har ofta störts av fruktansvärda händelser. (…) Levande organismer har varit offren för katastrofer. Vissa har drunknat i störtfloder, andra har torkat ut när havsbottnen plötsligt rest sig; deras arter har nått sitt eviga slut, och det enda de lämnat efter sig är spillror i klipporna som naturalisten svårligen förmår identifiera.295

Mot denna franska ”katastrofism” sänkte nu Lyell sin engelska lans och red ut för principen om gradualism. Den kan enklast definieras som föreställningen att även de största fenomen skapas genom ackumulation av de mest vardagliga pyttefaktorer; inte genom att den loja rytmen höjs, utan genom att den agerar över oerhörd tid. Jorden är i balans. Varje händelse i det förflutna kan förklaras med orsaker som är i verkan även idag, ty maskinen rullar i samma takt även över de mest svindlande geologiska tidsperioder: ”det har aldrig inträffat”, skrev Lyell, ”någon störning av de fysiska händelsernas uniforma ordning”. Visserligen har – det kunde han inte gärna förneka – jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar och andra katastrofer ägt rum, men de har alltid varit lokala, alltid ovanliga, alltid obetydliga i sina effekter, medan de globala, vanliga och väldiga operationerna i jordens maskinsystem är diminutiva. De empiriska belägg för omkastningar i jordens äldre klimat som katastrofisterna fäste vikt vid avfärdade han som tecken på ”okunskap om naturens lagar, inte på revolutioner i hennes ekonomi”. Lyell förkastade allt tal om ”plötsliga och våldsamma revolutioner på jorden”, om ”allmänna katastrofer och en serie översvämningar”, om ”nedfrysningen av planeten, om den plötsliga utrotningen av hela raser av djur och växter och andra hypoteser som återupplivar den uråldriga andan av spekulationer

139

140

och en önskan att hugga av, snarare än tålmodigt knyta upp, den gordiska knuten.” Liksom Hutton hävdade han det nödvändiga i att ”förklara tidigare förändringar i jordytan med hänvisning till orsaker som nu är i verkan”. Vi ser vattendroppen falla på stenen; om vi tänker oss oändligt många droppars fall över ett berg, över tillräckligt lång tid, inser vi hur de holkat ur dalen. Eftersom de rörelser som kan iakttas idag är ytterligt gradvisa måste det också gälla alla förändringar i historien: ”nuet är nyckeln till det förflutna”, löd Lyells stridsrop. Vill du veta hur visarna röde sig igår? Öppna klockan idag. Processerna inne i maskinen är uniforma.296 En av Charles Lyells anförvanter var Charles Babbage, uppfinnare till en räknemaskin, anfadern till den moderna datorn. En annan var Charles Darwin. I sina båda vänners hem hörde Darwin ständigt upprepas att världen följde inprogrammerade lagar, eftersom Gud hade skapat den så att den kunde klara sig på egen hand, utan hans ingripande. När Darwin seglade fram mot sin teori var Lyells bok Geologins principer hans färdkost, och när han gick i land på Galápagosöarna och samlade finkar på de olika atollerna såg han hur den ena arten skilde sig från den andra i ytterst små avseenden, likt prickar i ett obrutet spektrum. I London studerade han djuruppfödarnas metoder, gick med i en duvavelsförening, prövade själv att korsa duvor och insåg möjligheten att, om man bara var tillräckligt tålmodig, odla fram ”önskat huvud och näbb”.297 Det var några av de intryck som fick honom att dra följande slutsats: Det naturliga urvalet kan bara verka genom att det bevarar och ackumulerar mängder av oändligt små ärftliga förändringar, som var och en är till fördel för den varelse det gäller. Och på samma sätt som den moderna geologin numera nästan helt bannlyst sådana uppfattningar som den att en väldig dal skulle ha kunnat grävas ut av en enda syndaflod till stormvåg, så kommer också denna lära om det naturliga urvalet, om den är sann och riktig, att bannlysa förställningen om en kontinuerlig skapelse av nya organismer eller om att det skulle kunna inträffa stora och plötsliga modifikationer i deras kroppsbyggnad.298

Loppet är alltid jämnt. Det är en kamp på mållinjen mellan avkommorna. Deras inbördes skillnader är en fråga om millimeter, om nedärvda fördelar som är så hårfina att ingen i publiken på arenan skulle kunna urskilja dem: just därför är kransutdelaren så betydelsefull. Blott det naturliga urvalet, som står vid den trånga målgången, har skarpa ögon nog att döma. Det är innehavet av denna roll som gör det naturliga urvalet till evolutionens enda krea-

tiva kraft. Om loppen i stället började med att en av de tävlande tilldelats ett jättelikt försprång till följd av exempelvis en ”plötslig modifikation” i kroppsbyggnaden skulle det naturliga urvalet i stället deklasseras till en åskådare och allt vore avgjort i förväg, i de processer där anlagens variationer bildas – inte där de selekteras. För att inte tala om hur överflödig kransutdelaren vore för tävlingarnas gång om en ny art oanmäld marscherade in på arenan. Varje organism springer ett levnadslopp som snart är över, men arternas historia kan bara ses i ljuset av ”de ofattbart väldiga tidrymder som förflutit på denna vår jord”, och under strålkastarna från denna geologiska tid måste ”förändringsprocessen” skrida fram ”synnerligen långsamt.” 299 Med denna syn på det naturliga urvalet försvor sig Darwin till gradualismen. Som ed hämtade han, närmast från Linné, den antika devisen natura non facit saltum: ”naturen gör inga språng.” Eftersom det naturliga urvalet fungerar enbart genom att det ansamlar små och på varandra följande gynnsamma variationer, kan det inte åstadkomma några stora och plötsliga förändringar; det fungerar bara i mycket korta, långsamma steg. Härav detta rättesnöre Natura non facit saltum, som bara bestyrks allt mera av varje nytt tillskott till vårt vetande, och som stämmer så väl överens med denna teori.300

Eden svors gång på gång i Om arternas uppkomst: Natura non facit saltum. (…) Varför har naturen inte i stället tagit språng från den ena strukturen till den andra? Teorin om det naturliga urvalet ger klart besked om varför naturen inte gör detta. Det naturliga urvalets enda möjlighet att arbeta är att utnyttja de många små, på varandra följande variationerna, det kan aldrig ta några språng utan går vidare med ytterst korta och långsamma steg.301

Darwin menade att gränsen mellan den ena arten och den andra var flytande, att hela naturen var som en slemklump som ”alltid måste fungera mycket långsamt” men som alltid var stadd i rörelse i samma monotona tempo. ”Antalet mellanformer och övergångar mellan alla nu eller tidigare levande varelser” måste, följaktligen, ha varit ”direkt ofattbart stort”. 302 Det fanns ett problem med denna teori. Den saknade stöd i verkligheten. Fakta, så som de låg tillgängliga vid naturalisternas fötter, talade ett helt annat språk. Darwin föreställde sig att det naturliga urvalet hade trätt anpassningsreformerna efter varandra i ett sammanhållet band av enastå-

141

ende längd, men något sådant kunde inte lirkas upp ur jorden. De fossiler som vittnade om livets förflutna var fragmentariska, avklippta, uppbrutna i skarpt åtskilda släkten; nya arter låg fullmogna ovanpå varandra, färdigutvecklade från början med kroppskonstitutioner som knappt uppvisade några förändringar under miljoner år – tills de dog ut lika plötsligt som de kom. Av Cuviers studier var det, för att bara ta ett exempel, känt att tre släkten av elefanter – den afrikanska, den indiska och mammuten – utvecklades samtidigt, vid en tidpunkt som vi numera förlägger fyra miljoner år bakåt i tiden, genom att grena ut sig från den gemensamma förfadern Primelephas. Sedan dess har de två överlevande släktena knappt förändrats alls.303 Darwin vred på sig. 142 Om denna lära alltså hävdar försvinnandet av en mångfald av förenande länkar, både mellan världens nu levande och utdöda invånare och i var och en av de geologiska perioderna mellan dessa redan utdöda och än tidigare utdöda arter, varför är då inte varenda geologisk formation alldeles fullproppad med sådana former? Varför finner man inte säkra och entydiga bevis för den gradvisa mutation som gäller för alla livsformer i varenda fossilsamling? Några sådana bevis finns inte, och detta är den uppenbaraste och kanske också starkaste av alla de många invändningar som kan anföras mot min teori.304

Särskilt plågsam för Darwin var den kambriska explosionen. Han kunde omöjligen förlika sig med den. Att ”hela grupper av arter plötsligt dyker upp i vissa formationer” kan bara inte vara en sann bild av verkligheten: det skulle vara ”ett dödsbringande slag” mot teorin om det naturliga urvalet. ”Om min teori är riktig”, våndades Darwin, måste spåren av explosionen vara falska, och under de kambriska lagren måste ”världen ha myllrat av levande varelser”. 305 Men den förhoppningen löste inte hans problem: att tillgängliga fakta motsade teorin. Så hur hanterade Darwin problemet? Inte genom att korrigera teorin, utan genom att underkänna fakta. De fossila samlingarna var helt enkelt ofullständiga. Sediment bäddar in och bevarar fossiler till framtiden om djur lever i havet, om havsnivån rör sig över dem, om fossillagren överlever ”de enorma härjningar tiden åstadkommer”. Därav följer, resonerade Darwin, att jordens yta inte får ”betraktas som ett välfyllt museum, utan snarare som en mycket dålig samling, sammanställd på måfå och med långa mellanrum”. Genom att själv fylla i luckorna kunde man rekonstruera den gradvisa evolution som måste ha ägt rum sedan långt före kambrium. Resonemanget var bestickande, men Darwin krävde att läsaren ansträngde sig till det yttersta

för att nonchalera data: ”Att de geologiska vittnesbörden är ofullständiga, det medges ju av alla. Men däremot lär väl få vara benägna att acceptera att de verkligen är så ofullständiga som min teori kräver.” 306 Det skulle dröja mer än hundra år innan problemet fick en tillfredställande lösning. Med Darwin satte sig gradualismen slutgiltigt i det cartesianska paradigmets högsäte, intill reduktionismen och den mekaniska kausaliteten. Dess starka sida var inte empirin. Dess starka sida var i stället en djup kongenialitet med det ethos som genomsyrade den framväxande kapitalismen. Betänk exempelvis följande typiska, tekniska definitioner av vad en maskin är för ett slags ting: Varje maskin består av ett antal delar, förbundna med varandra så att om en del sätts i rörelse överförs rörelsen till alla andra delar i varierande former, beroende på hur varje del är förbunden med den första delen. Varje enskild maskindel har på ett alltmera genomtänkt sätt blivit ansluten till övriga delar, så att möjligheten att utföra någon annan rörelse än den önskade successivt uteslutits. Denna begränsade effekt har med tiden gjorts mer och mer komplett, och efterhand som den fulländats har maskinen blivit mera mekaniskt fulländad. Detta resulterar i en absolut och kontinuerlig kontroll av maskinens rörelser.307

En maskin non facit saltum: i så fall går den sönder. En maskin rör sig monotont; om takten höjs eller sänks är det för att maskinisten reglerar den, men själva regulariteten försvinner inte. En liten mängd a utlöser alltid en liten mängd b, och en stor mängd A en motsvarande stor mängd B; effekten står i proportion till orsaken, enligt ett mönster som är linjärt. Lyssna till en symaskin: den tar inga språng. Maskinens tid är symmetrisk, repetitiv, delbar i lika stora enheter som smattrar fram på band; den kännetecknas av varaktighet, periodicitet, jämna intervaller. I den existerar inga kvaliteter; plötsliga taktförändringar är larm om dysfunktion.308 Den maskin som mer än någon annan förkroppsligar denna slags tid är, naturligtvis, klockan. Dess regemente i den industriella revolutionens fabriker utplånade livets skiftande rytmer och krävde punktlighet och exakthet dag ut och dag in, år ut och år in. Till detta ska läggas de kapitalistiska entreprenörernas bild av sig själva som sparsamma, flitiga män som uppnått sina rikedomar genom att samla små, små vinster på hög över lång tid av effektivitet: ”Eftersom vår Tid är återförd till en Guldmyntfot, och Guldtackan för Dagen är präglad i Timmar, vet de Idoga hur man bäst nyttjar varje Del av

143

144

Tiden till sin verkliga Fördel”, som Benjamin Franklin uttryckte det. Det viktorianska England seglade fram i säkert stäv mot framsteg och glans, och – kanske viktigast av allt – den rispa i tiden som fruktades över allt annat var revolution.309 De två sistnämnda faktorerna bidrog mer än andra till att försvära evolutionsteorin åt gradualismen. Darwins första lojalitet var inte, som en närmare analys av hans gärning visar, det naturliga urvalet. Före den kom övertygelsen att varje förändring förlöper gradvis. För denna tro, och för tesen om jordens amnesi, var Darwin beredd att sätta sitt livsverk på spel: ”Den som avvisar denna syn på de geologiska vittnesbörden kommer med all rätt att avvisa hela min teori”. Skälet till att hans gradualism vann allmän acceptans var inte dess inneboende styrka, vare sig i fråga om empiri eller – som vi ska se – logik, utan att den uppfattades som ett nödvändigt villkor för evolutionen och passade så utomordentligt väl in i den borgerliga tiden. Att Hutton umgicks med Watt och Smith, och Lyell och Darwin med Babbage, kan möjligen avfärdas som tillfälligheter, men knappast så med Alfred Marshall, som skrev 1900-talets mest spridda lärobok i nationalekonomi, där den liberala, neoklassiska läran stadfästes för generationer, och till maxim på försättsbladet valde: natura non facit saltum.310 En av förhoppningarna i Om arternas uppkomst infriades sålunda under 1900-talet. Sökande efter katastrofala förändringar i naturen ”bannlystes”. Lyell befordrades till högsta rangens förkämpe för rationalitet och empiricism, medan Cuvier låstes in i en fuktig håla som tillbedjare av övernaturliga krafter med en osund böjelse för fantasi. Gradualismens dominans över den västerländska naturvetenskapen var – i synnerhet under efterkrigstiden, då kapitalismen gick som en maskin – total. Den moderna syntesen gick om möjligt ännu längre än sin fader; så menade Ernst Mayr, en av tidens främsta evolutionsbiologer, att själva föreställningen om åtskilda arter var en teoretisk villfarelse som emanerade ur det fossila arkivets missvisande glapp. Allt flyter samman utan övergångar; ”all evolution”, skrev Mayr, och formulerade därmed den moderna syntesens credo, ”beror av ackumulationen av små genetiska förändringar, styrd av det naturliga urvalet”. 311 Under hela denna tid fanns en tankeströmning som förde fram en diametralt motsatt syn på förändringar i naturen. Oppositionens grundare var Hegel. Han förkastade natura non facit saltum och ställde devisen på huvudet: naturen rör sig framåt genom ”kvantitetens övergång i kvalitet”. En sådan övergång tar inte formen av en ”gradvis skeende verksamhet”, utan just av ”ett språng”. 312 Ett av Hegels mest bevingade exempel är vattnet som sätts på en panna. Det värms upp från noll grader till en, till två, till 50, bubblorna

breder ut sig som avlägsna mynt längs botten, singlar slant upp till ytan, värmen stiger, det börjar mullra, bubblorna gör allt snabbare piruetter men håller fortfarande ihop tills en brytning sker vid 100 grader Celsius, då molekylerna flyger isär och vattnet spontant antar en ny kvalitet, kokar, blir till ånga. Motsvarande omslag äger rum under noll grader, där vattnet i stället fryser, blir fast, till is. När vatten kyls ner hårdnar det inte gradvis, likt gröt som successivt tjocknar och stelnar, tills det slutligen får konsistensen av is: det övergår plötsligt till fast form, allt på en gång. Vattnet kan förbli tämligen flytande även runt fryspunkten om det får stå stilla, tills en liten stöt av kyla kastar över det i hårdhetens tillstånd. (…) Än en gång: när vattnets temperatur förändras blir det inte bara mer eller mindre varmt, utan övergår från sin flytande till sina fasta eller förångade tillstånd, som inte framträder successivt; tvärtom uppenbarar sig varje tillstånd som ett språng som plötsligt avbryter temperaturförändringens gradvishet. Varje födelse och död, långt ifrån att vara en tilltagande förändring, är ett språng från kvantitet till kvalitet.313

Ur denna tankeströmning steg år 1972 den unge paleontologen Stephen Jay Gould. Tillsammans med sin kollega Niles Eldredge vände han sig till sitt skrå, vars uppgift är att undersöka arternas faktiska lämningar, och sade: i mer än hundra år har vi dammsugit jorden. Vi har närstuderat fossil från havsbottnar och bergsformationer, från svårtillgängliga raviner och bortglömda platåer, från avlägsna öar och kontinenternas inre, vi har utvidgat samlingarna hundrafalt och tusenfalt sedan Darwin levde och fortfarande finner vi inga mjuka skiftningar mellan arterna. När vi gräver oss ner i jorden ser vi dem i stället dyka upp utan förvarning, utan länkar till förfäder i de äldre lagren, och längre upp, i färskare lager, går de hädan spårlöst och barnlöst. Mellan ankomst och frånfälle, över miljoner år, i kolumner med välbevarad och riklig fossil uppvisar de nästan ingen morfologisk förändring: tvärtom ser de snarlika ut när de infinner sig och försvinner: stabilitet är det genomgående mönstret. Vi känner alla till detta. Vi paleontologer vet, efter decennier av skrapande och petande, att abrupt uppdykande följt av stillastående utveckling och abrupt försvinnande är regel, inte undantag, och ändå skäms vi varje gång vi finner den bekräftad i ännu en art, ty vi har låtit oss indoktrineras med gradualism. Vi har lärt oss att evolution per definition är detsamma som omärkligt långsamma övergångar från den ena arten till den andra och när vi återigen fått motsatta resultat har vi rodnat och stuvat undan dem, skylt över, bortförklarat dem. Det låter sig möjligen göras för

145

146

övergångarna mellan arter – här kan man, som Darwin, hävda att data måste saknas – men hur förklarar man de överflödande mängder positiva data som visar stabilitet? I stället för att ljuga för oss själva och världen och söka det som inte finns i empirin är det hög tid att erkänna kejsarens nakenhet och korrigera teorin.314 Gould hade egen erfarenhet av landsnäckor, Eldredge av de sedan länge utdöda trilobiterna. Men deras avgörande insats bestod inte i fältstudier, utan i formuleringen av en teori som träffade gradualismen som en murbräcka. I själva verket måste arternas uppkomst ske i språng. Antag att en gynnsam genförändring uppkommer i en arts huvudpopulation, säg mitt på det savannområde där hjordarna av urelefanten Primelephas betar. Risken är stor att den drunknar i mängden. Huvudpopulationen besitter en genetisk tröghet; så många individer reproducerar sig på savannen att chansen för att en gynnsam innovation ska slå igenom är närmast obefintlig. Men antag nu att en hjord hamnar vid sidan av. Postulera att den migrerar utanför artens hembygd eller söker upp en avskild nisch för sin metabolism, bakom en bergskedja eller en stor sjö. Denna subgrupp kommer då att ha en genpool som avviker något från det utslätade genomsnittet, och om en morfologisk innovation bärs med hit eller inträffar här har den betydligt större möjlighet att sprida sig genom de få, tätt samlade individernas fortplantning. Selektionstrycket är dessutom starkast vid överlevnadens rand, utanför den trygga hembygden, och om subgruppen utsätts för nya miljöer kan utvecklingen ytterligare skyndas på. Följaktligen är det hos gränsvarelserna, hos organismerna utan säkert fotfäste, de avknoppade och isolerade populationerna som genförändringar kan vinna insteg tills en kvalitativt ny art visar upp sig.315 Utifrån denna bild av artbildningen, som redan målats upp i ett hörn av den moderna syntesen, av den nyligen citerade Ernst Mayr, drog Gould och Eldredge slutsatsen att jordytans museum faktiskt väsentligen återger verkligheten. De gav den ett namn: avbruten jämvikt. I den avbrutna jämvikten växer inte en art successivt fram ur en annan utan skjuter ut ur sitt eget skott, splittrad från den gamla huvudgrenen. Händelsen utspelar sig, uppskattade Gould, inom loppet av kanske 40 000 år: så lång tid tar det för en art att födas, och den lever sedan i genomsnitt fyra miljoner år innan den – liksom 97 procent av jordens hittills existerande arter – dör ut. Den procentuella andel av artens livstid som tillbringas i fosterstadiet är därmed lika kort som hos en människa. I geologisk tid rör det sig om en plötslig brytning av status quo som, så flyktig att den knappt kan förnimmas, de fossila lämningarna minns lika lite som en vuxen människa minns tiden i livmodern och det kan inte vara annorlunda; den nya arten hinner avsätta fossil först som mogen.

Om två besläktade arter, säg en afrikansk elefant och Primelephas, återfinns i samma kolumn bör alltså den ena vara skarpt åtskild från den andra, eftersom födelsen inträffat vid sidan av och den nya arten sedan återvänt till föräldrahemmet – exakt så som fynden i regel ser ut.316 Natura facit saltum. Inte på organismens mikronivå, där det naturliga urvalet arbetar enligt de lagar Darwin identifierade, men väl på makronivå, när något verkligt stort – en ny art – ska utvecklas. Med teorin om avbruten jämvikt lät Gould och Eldredge sitt skrå komma ut ur garderoben. Genast störtade paleontologerna tillbaka till sina samlingar, som de nu var fria att betrakta inte som frånvaro av utan en källa till information; i en guldrusch av forskning vaskade de fram nya data. Trots hånropen från väktarna av den ortodoxa darwinismen, främst ibland dem Richard Dawkins, bekräftades teorin: artbildningen sker inte långsamt. Avbruten jämvikt är regeln. Beläggen har under de senaste decennierna staplats på varandra och de kommer inte bara från fossil: den lilla afrikanska Nabugabosjön skars av från Viktoriasjön av en sandbarriär för omkring fyra tusen år sedan men har redan närt fem unika ciklidarter vid sin barm. Darwins egna Galápagos-finkar har befunnits ha koncipierats under obetydliga tidrymder, för att sedan utvecklas ytterst lite. Detsamma gäller Homo sapiens sapiens och dess föregångare, vars verktygskulturer ofta var märkbart stillastående så länge de varade. Men teorin om avbruten jämvikt ska inte tolkas som motsatt den om nischkonstruktion och organismen som subjekt-objekt – den förra teorin handlar om takten i evolutionära förändringar, den senare om hur selektionstryck skapas – och inte heller som ett alternativ till det naturliga urvalet. Vad teorin i stället har gjort är att grunda en kunskap om evolutionen som aldrig skulle ha erhållits så länge gradualismens censurfilter satt på. Men viktigast är kanske allmängiltigheten. ”Vi måste överge vår föreställning om konstant förändring, makligt opererande över omärkliga grader, som det normala tillståndet för en entitet i utveckling”, skrev Gould. Sådant förutsätter att världen är friktionsfri, rentav tom. Om världen i stället är full av redan existerande fenomen är det högst troligt att ett nytt fenomen stöter på ett bromsande motstånd, som först vid en viss punkt ger vika så att nyheten får sitt genombrott. Gould förklarade att synsättet med de språngvisa förändringarna oftare och på ett riktigare sätt än konkurrenterna kan kartlägga takten i de biologiska och geologiska förändringarna – om inte annat så därför att stabila komplexa system är både vanliga och mycket motståndskraftiga mot förändringar. Som min brittiske kollega, geologen Derel V Anger, skriver till stöd för den språngvisa synen

147

på de geologiska förändringarna: ’Historien för varje enskild del av jorden består, liksom livet för en soldat, av långa perioder av tråkighet och korta perioder av fasa.’ 317

148

Med den avbrutna jämvikten gjorde tankefiguren om kvantitetens överslag i kvalitet en framstöt djupt in i den moderna naturvetenskapen. Den var en av flera murbräckor – vi ska återkomma till andra – som med start i början av 1970-talet slog upp gapande hål i gradualismen: ut klev forskare, ovana vid det skarpa ljuset. Trevande sökte de efter termer och analysmetoder för att ringa in det slags förändringar, den form av kausalitet som så länge stängts ute. Men om den förhärskande vetenskapen tills nyligen saknat ord för kvalitativa språng är det vardagliga språket desto rikare på idiom: vi talar om droppen som får bägaren att rinna över. Vi talar om den tändande gnistan, om ketchupeffekten. Vi säger att en god vän är nära bristningsgränsen, att missnöjet på en arbetsplats befinner sig vid kokpunkten, att hon är nära att gå in i väggen medan det dröjde länge för honom innan polletten trillade ned och för mig blev det vändpunkten, ”det hänger på en skör tråd”, ”nu är det nog”, ”det här är bara för mycket”. På engelska har vi the tipping point, that put the lid on it, the straw that broke the camel’s back, this country is on the brink och en rad andra ordstäv; troligen återfinns liknande uttryck i varenda mänskligt språk.318 Den franske matematikern René Thom föreslog i början av 1970-talet att man helt enkelt borde tala om ”katastrofer”. Om ett stabilt system ställs under påfrestningar kommer, resonerade han, orsaken inte att ta sig uttryck i en proportionerlig verkan. Systemet kommer att streta emot och förbli sig likt in i det sista. Under tiden stegras påfrestningen – tills en katastrofal justering inträffar och ett nytt stabilt system uppkommer. I fysiken talar man om ”fasövergångar” och ger Hegels omslag från flytande vatten till is eller ånga som standardexempel. Inom den nya termodynamik som utvecklades på 1970talet använder man hellre ”bifurkationspunkter” som namn på de instabila korsningar där en aldrig så liten kraft kan knuffa ett system in på en ny väg, medan ekologer sedan några år studerar de ”regimskiften” där små långsamt verkande variabler plötsligt kastar hela ekosystemet över ända.319 Ytterligare ett allmänt begrepp, som måhända röjer vetenskapens känsla av att det här är fråga om något lätt monstruöst, är ”icke-linjaritet”. Klockans cirklar speedas upp, mekanikens ekvationer sväller: ett system är icke-linjärt när ”en given påverkan får en oproportionerlig reaktion”. Det är ett icke-, en avvikelse från hur tingen normalt beter sig.320

Makten i den icke-linjära matematiken är välkänd sedan tidigare. Den återberättas i en kinesisk legend om hur en kejsare spelar schack med sin konkubin. Hon ber ödmjukt att få en hög ris om hon vinner partiet. Hon vill ha ett riskorn för den första rutan på schackbrädet, två för den andra rutan, fyra för den tredje, sedan åtta, sexton, trettiotvå och så vidare. Kejsaren godtar roat hennes begäran, förlorar partiet och upptäcker att han inte äger tillräckligt med ris för att betala skulden; den intellektuellt överlägsna konkubinen blir kejsarinna och kejsaren munk. Det vi är ute efter är nära besläktat med denna logik, men det tycks avvika på en punkt från den expanderande rishögen. Tänk igen på vår skog i Klippiga bergen: den fattar eld när blixten slår ner och omvandlas från källa till sänka i ett förlopp som inte håller ihop från början till slutet, varken gradvis eller med exponentiell hastighet, utan knäcks på mitten.321 Hegel kallade detta för ”nodlinjen”. Nodlinjen skär den kvantitativa förändringens linje. På dess andra sida uppträder den nya kvaliteten; när vi säger att omslaget sker ”vid en viss punkt” är det nodlinjen vi avser. För vattnet på pannan är nodlinjen under normaltryck 100 grader Celsius. 47 grader är nodlinjen för flercelliga organismers värmetolerans. Det finns ett visst värde av vattenbrist, uttryckt som ”~0,4 i relativt utvinningsbart vatten”, där en växt faller offer för torkan, stänger sina klyvöppningar och suspenderar den fotosyntetiska produktionen. Varje människa som upplevt en orgasm vet instinktivt vad en nodlinje är. ”Avgörande förändringar i våra liv”, skriver Stephen Jay Gould, ”äger oftare rum som snabba övergångar än som gradvis tillökning”.322 Uppenbarligen rör det sig här om en närmast obegränsad mängd företeelser. Har de över huvud taget något gemensamt? Och vilket av alla namn som föreslagits åt dem ska vi i så fall välja? Det förefaller som det vi är ute efter verkligen skiljer sig från det som går och går och aldrig kommer till dörren, från maskinen som står på, från tåget som rullar och fågeln som flyger från en punkt till en annan och mängder av andra ting, både artefakter och naturliga, som när de en gång satts i rörelse följer en slags räls och skiftar läge men inte tillstånd eller väsen. Men lika mycket skiljer det sig från gradvisa, dröjande metamorfoser, som – för att ta ett klassiskt filosofiskt exempel – när en gubbe blir skallig. Vad vi talar om här är processer som påbörjas och fortsätter men möter något slags tröghet i det redan existerande, varpå en motsättning etableras, krafterna prövas mot varandra tills – vid en viss linje – det gamla ger efter. Linjen garanterar att orsak och verkan är två olika storheter som inte går i fas med varandra; före linjen får orsaken ringa verkan om ens någon alls, vid linjen ger samma orsak i ytterligare en liten mängd omstörtande effekter.323

149

150

I enlighet med principen om att kalla ett hjul som redan har upptäckts för hjul och inte rundskiva ska vi hålla fast vid Hegels ”nodlinje” för att beteckna denna linje.324 Men vad är det som händer vid nodlinjen? Ta den kambriska explosionen. Efter att två barriärer för evolution av flercelliga organismer – alltför låg syrehalt, alltför hög värme – till slut, omkring tre miljarder år efter det första livets uppkomst, hade röjts undan realiserades de vilande genetiska potentialerna.325 Det var inte följden av någon långsam Darwinsk anpassningskonkurrens, utan av att en nodlinje överskreds, varefter organismer uppenbarade sig på en högre nivå, med kvaliteter som inte existerade på den lägre nivån. Nodlinjen var födelseögonblicket för emergens. Detsamma gäller syrgasrevolutionen. Länge framstod den som en gåta. Varför dröjde det så lång tid från blågrönalgernas uppfinning av fotosyntesen (för 3,5 miljarder år sedan) till den puls då atmosfärens sammansättning kastades om (för 2,3 miljarder år sedan)? Varför genererade inte fotosyntesen i stället en svagt stigande kurva av ökad syrehalt, varför förblev den resultatlös innan atmosfären plötsligt – i geologisk tid – blev syremättad? Gåtan löstes av tre forskare år 2006; fallet är instruktivt för nodlinjernas roll i biosfärens historia. Efter att fotosyntesens hjul börjat rulla samlades syrgas i vad som kallas ”syreoaser”, men som lättare kan föreställas som syrefyllda luftkupor tätt över de vattenskikt där blågrönalgernas produktivitet var som störst. En obetydlig ökning av atomsfärens syrehalt ägde rum, i omedelbar anslutning till produktionsplatserna. Man kunde nu vänta sig att fotosyntesen, genom att bara rulla på som vanligt över årmiljonerna, sakta skulle fylla på med mer syre. I stället tog det stopp.326 Det fanns en barriär för syrgasreformer. Längre upp, ovanför kuporna, revs syret bort ur atmosfären. Över denna tidiga jord strålade nämligen ultravioletta solstrålar utan att stöta på något hinder, och när sådana skarpa strålar får tag i syremolekyler förbrukar de dem genast, genom att utlösa en kemisk reaktion med en annan gas: metan. Den var välrepresenterad i denna tidiga atmosfär, utandad, som vi minns, av metanogenerna, blågrönalgernas föregångare. Utan skydd mot de ultravioletta strålarna försvann alltså syret i en tvångsreaktion med metan så fort det kom ovanför kuporna, och ett stabilt, syrefattigt status quo bibehölls, trots fotosyntesen, fram till för 2,3 miljarder år sedan – då nodlinjen spräcktes. När blågrönalgerna hade producerat tillräckligt mycket syre – eller snarare: när tillräckligt mycket kol hade begravs i litosfären – blev kuporna så kraftiga att de kunde stå emot reaktionstrycket från de ultravioletta strålarna och metanet. Syret reste sig från

vattenytan, allt högre upp i troposfären, där atomerna grupperade om sig till sin triangelmolekyl: ozon. Det första troposfäriska ozonlagret hade bildats. Inflödet av ultravioletta solstrålar motades och i ett slag avbröts reaktionerna med metanet, jordens atmosfär hade begåvats med en övre kupa, blågrönalgernas syre kunde strömma ut genom atmosfären och förstärka ozonlagret så att ännu mer fritt syre kunde strömma ut … På ett geologiskt ögonblick hoppade så atmosfären från syrelös till syrefylld sammansättning, i den första revolutionen. Det kan ha räckt med att begravningen av organiskt material ökade med så lite som tre procent. En sådan andel kan inte spåras idag: när atmosfären väl befann sig vid nodlinjen var den sista avgörande orsaken så liten att den omöjligen kunde sätta sin signatur i kolcykelns urkunder. Existensen av en nodlinje, en barriär – de kemiska reaktioner som rev bort syret så länge ett ozonlager saknades – garanterade att påfyllningen av syre i atmosfären först var så olidligt långsam att den knappt existerade och sedan så våldsamt, gåtfullt snabb. (Nodlinjens exakta uttryck skrivs här: vid 10-5 av dagens syrenivå produceras tillräckligt med ozon för att ett troposfäriskt ozonlager ska uppstå.) 327 De tre forskarnas slutsats löd: ”Jordens historia har karaktäriserats av en serie avgörande övergångar, åtskilda av långa perioder av relativ stabilitet.” Biosfären är en bok där varje nytt kapitel skrivits genom kvantitetens övergång i kvalitet, som i det första livets uppkomst, uppfinningen av fotosyntesen, syrgasrevolutionen, den kambriska explosionen, bildningen av nya arter genom avbruten jämvikt, kapitel efter kapitel.328 I samtliga fall rör det sig här om emergens. Kvantiteter som ansamlas blir i ett visst skede havande med något annat, med en ny totalitet, men omslaget dit sker i språng. Det är sådana omslag som traditionellt har lyfts fram av tänkare i den dialektiska traditionen, i metaforer som ”stegen” eller ”trappan”, där de nya kvaliteterna inträder på nästa avsats. Men de är bara den ena klassen av omslag. Där finns också en annan. Där finns droppen och bägaren, bristningsgränsen och den sköra tråden. Djuret som dör över 47 grader Celsius tar inte ett språng till en högre nivå. Växten som torkar ihop ger inte upphov till nya kvaliteter. Den som klättrar uppåt kan också hasa nedåt, trilla i stup, falla från avsats till avsats. Det var en grupp nyfikna fysiker som i slutet av 1980-talet och början av 90-talet råkade komma över lagarna för den andra klassens omslag. De bildade ett internationellt forskarkollektiv runt den danske fysikern Per Bak, senare äktenskapligt förenad med en av sina mest framstående kollegor, Maya Paczuski. I fikarum, laboratorier och konferenssalar utvecklade de en teori

151

152

som slog upp ett nytt fönster till världen. Deras ursprungliga intresse var ett fenomen som trollbundit fysiker och matematiker sedan det första gången, i mitten av 1970-talet, fick ett namn: ”fraktaler”. Fraktaler är inte svåra att upptäcka. Om du har ett skogsparti nära dig är det bara att promenera ut och leta upp en ormbunke. Knipsa av ormbunken vid roten och håll den rakt framför dig: du ser att den är bredast på mitten och smalnar av i spetsen, lite som en gran. Knipsa nu av ett av de blad, upp till 10 centimeter långa, som skjuter ut på båda sidor om stjälken, håll det framför dig intill den stora ormbunken och du ser att den ser exakt likadant ut i formen, bara förminskad till flera gånger mindre skala. Ta sedan försiktigt loss en av de fransar, högst en centimeter långa, som i sin tur skjuter ut från bladets stjälk och håll den bredvid de andra två: den är en lilleputtbunke, likadant formad men krympt till den minsta skalan (om du inte kan upptäcka fler med förstoringsglas). Ormbunken är ett exempel på de frekvent förekommande fraktala mönstren. Grenen på en åskvigg ser i sig själv ut som en blixt, i fjällen liknar klipporna små berg, en molnformation består av bullar rundade som moln, en norsk fjord rymmer dussintals minifjordar. Sådana ting uppvisar en självlikhet, där samma geometriska former upprepas över olika skalor. Vi finner att fenomenet är nära släkt med de hierarkier i biosfären vi tidigare talat om; också här är den ryska babusjka-dockan den närmaste parallellen. Men de fraktala mönstren förekommer inte bara i rummet, utan också i tiden. En bil som åker i en trafikstockning måste ta ständiga uppehåll, vissa korta och andra långa; en människa drabbas av många förkylningar under en livstid, de flesta hanterliga men några riktigt svåra – händelser av samma slag men i olika skala, självlika över tid. Också detta är ett frekvent förekommande mönster. Vad Bak-kollektivet nu intresserade sig för var hur fraktalerna kan uppkomma. Samtidigt rörde de sig i ett tillstånd av närmast euforisk inspiration från Stephen Jay Gould, vars avbrutna jämvikt de likaledes tyckte sig se överallt, i alla naturliga system.329 Kollektivet konstruerade en modell över en sandhög. Sandkorn släpps ut ett efter ett, sakta men säkert, regelbundet över ett bord. Först lägger sig kornen platt utmed skivan. De stannar på den punkt där de landat i en jämn ytformation, var och en för sig, utan att påverkas av vad som händer längre bort på bordet. Så småningom börjar en hög ta form. De nya korn som hälls ut inrättar sig ovanpå de som redan ligger. De sorterar sig i lutande, allt brantare sluttningar: en sandhög organiserar sig själv. Ett och annat korn snavar och glider utmed sidorna, tar kanske med sig några i fallet men stannar snart upp; raset är kortvarigt, lokalt, ett naturligt led i den fortgående organiseringen av kornen.

Ju högre högen reser sig, ju mer pyramidlik den blir, desto mer komplext är nu systemet. Lägespositionen för varje enskilt korn, ovanför de lägsta nivåerna, är beroende av de övriga kornens lägespositioner, om de så befinner sig i andra änden av högen. Kornen står på varandras axlar och håller varandra i handen, i en hyperorganiserad konstruktion. Till slut, när den inte kan växa sig högre, är den också hyperkänslig för stötar. Om uthällningen av sandkorn fortsätter träffar de en hög som nu befinner sig vid sin yttersta gräns: ett enda korn kan utlösa ett skred. Det kan få stora sjok av högen att rasa, i laviner av alla storlekar; det kan rentav, detta enda korn – just för att systemet är så extremt komplext – utlösa ett katastrofalt skred som förstör hela högen.330 Vad som händer under självorganiseringens gång är att energi byggs upp och lagras. Gravitationen laddar varje sandkorn ovanför bordsskivan med potentiell rörelseenergi, och ju högre, ju brantare högen blir desto större den inbyggda laddningen. På andra sidan kraftmätningen står sandhögens ordning, upprättad tack vare den friktion som varje korn bereder för varje annat: utan friktion skulle ett korn utsläppt från ovan omedelbart glida iväg mot golvet men kornen stannar varandra, det ena tar tag i det andra och det är denna kollektiva ordning som står emot gravitationen. Till sist, när ordningen är maximal, kastas plötsligt styrkeförhållandena om, gravitationen övermannar ordningen och den potentiella rörelseenergin frigörs i skred som vinner mer kraft ju längre de rullar, tills inget korn kan stå emot. Resultat: kaos. Ordningen läggs i grus, högen faller ihop i oformliga ruiner, motsättningen mellan de två krafterna har agerats ut och gravitationen regerar oinskränkt.331 Inte heller denna dynamik är svår att upptäcka. Alla har väl som barn någon gång suttit i en bil mitt i ett skyfall och fascinerat följt hur regnvattnet bildat forsande floder på fönsterrutan. Efter Bak-kollektivets exempel provade en annan grupp fysiker att sätta en glaskupa över en vattenslang, vattendroppar stänktes upp i innertaket på kupan, dropparna gick samman och samlade på sig massa och bildade flodmönster tills gravitationen blev för stark och floderna störtade utför kanten: till spillo. Försök att pressa ett piano över ett trägolv. Du sätter din tyngd mot pianot men först händer ingenting, friktionen mellan piano och golv är för stark, det tunga pianot står stilla tills du tar spjärn och det plötsligt hoppar fram ett stycke – spänningen mellan piano och golv frigörs – och sedan stannar igen. Om det inte fanns friktion skulle pianot kana framåt gradvis, som på is, i exakt samma takt som du applicerade din styrka. Eller det kanske enklaste fallet: en jordbävning. Två tektoniska plattor som ligger intill varandra sätts i rörelse, men till följd av friktionen och förbindelserna mellan de båda kan inte rörelsen realiseras, den hämmas, hålls tillbaka i många år så att en oerhörd potentiell energi

153

154

byggs upp längs skarven tills motståndet inte längre kan hålla emot och allt släpps fram i ett skalv som varar någon minut.332 För att förklara alla dessa företeelser och många fler skapade Bak och hans kollektiv en teori, och till arketypisk modell tog de just sandhögen. De kallade den situation som råder ögonblicket innan de förödande skreden, lugnet före stormen, för självorganiserad kritiskhet. Högen har organiserat sig själv. Ingen har byggt den medvetet; dess enda förutsättning är ett tillflöde av energi utifrån, i form av neddroppande sandkorn. En extern drivkraft har fått högen att aktivera en egen intern dynamik: bygget av en ordning. Den representerar en ny kvalitet som aldrig skulle kunna härledas ur någon av sina komponenter eller identifieras genom att man placerade en av dem under ett mikroskop; sandkornen har ömsat sin individuella existens och blivit delar av en större, global helhet som nu – med nedåtgående kausalitet – bestämmer deras fortsatta öde. Kornen har ingått i nät av interaktiv densitet, blivit allt känsligare för varandra.333 Vi känner här igen alla de drag som utmärker en totalitet. Men, och det är detta som är kärnan i teorin: totaliteten driver sig själv mot sammanbrottet. Under den externa energikällan har den rest en skapelse som lagrat allt mer energi, i allt komplexare länkar, så att den till slut kan raseras av en skenbart obetydlig påfrestning: ett enda sandkorn! Flätverket mellan delarna, deras ömsesidiga avhängighet av varandra skapar en ömtålighet; enade vi stå öppnar i sig för att söndrade vi falla. När högen till slut faller för sin egen lagrade energi kan ”signalen” omedelbart spridas genom hela totaliteten, den når ut till alla korn samtidigt, de störtar utför och energin förspills som värme. Innan skredet inträffar är högen kritisk. Den organiserar sig själv till detta stadium, men bara om inflödet av energi är långsamt; endast då hinner högen dominera förloppet genom sin egen dynamik. Om all sand hälldes ut på en gång skulle det aldrig bildas någon pyramidformad hög. Följaktligen har totaliteten en historia, inplacerad som ett minne i dess struktur; det är i denna historia som sandhögen har drivits ut ur den initiala jämvikten och sannolikheten för ett megaskred har höjts, från 0,00 vid bordsskivan till 1,00 vid den spetsigaste toppen.334 Men det som ytterst betingar skredet är existensen av en nodlinje. Den fungerar, återigen, som en barriär som hindrar rörelseenergin från att realiseras. Experiment med glatta, runda riskorn har visat att inga motsvarande högar bildas om man droppar dem över en skiva, kornen saknar tillräcklig friktion och rullar iväg ett och ett, ingen nodlinje pressas upp i mötet mellan motsatta krafter: inga skred äger rum. I sandhögen, däremot – eller i en hög

med långa riskorn – besitter den etablerade ordningen en motståndskraft. Små ras i kanterna har länge marginella effekter. Totaliteten äger en rigiditet, en resistens mot att raseras som för den mot högre höjder, tills förändringen kommer oväntat och då kan den vara total: ingen gradvis nedmontering, utan ett fruktansvärt ödeläggande ras. Just existensen av en nodlinje mellan hög och ruin, mellan totalitet och skred, mellan ordning och kaos garanterar att orsak och verkan separeras i fråga om proportion och tid.335 Men alla skred är inte nödvändigtvis apokalyptiska. Tvärtom uppvisar högen i det kritiska tillståndet ett mönster vi känner igen som fraktalt: extra sandkorn kan utlösa små skred, mellanstora skred, stora skred och det sista skredet. Alla liknar de varandra. De inträffar efter mellanrum av stillhet – som i den avbrutna jämvikten – inte gradvis utan stötvis, inte parallellt med orsaken utan efter sin egen spänningsfyllda dynamik. Här har genomsnittsvärdet inte mycket att säga; situationen definieras av de fraktala skreden.336 Ett av dem kan vara fatalt. Teorin om den självorganiserade kritiskheten förklarar det som för det mekaniska tänkandet framstår som så besynnerligt: hur något mycket litet kan orsaka ett universalskred. Tänk på Monty Pythons sketch med den groteskt feta mannen i restaurangen. Han äter sig proppmätt, men servitör John Cleese fortsätter att servera honom den ena rätten efter den andra, gallan och matsörjan rinner från mungiporna på honom, tills Cleese till slut kommer ut med en mintkaka på en assiett. ”Den är tunn”, lockar han förföriskt. Den är så liten att den nästan inte syns. Men när mannen till slut låter mintkakan petas in i munnen på honom exploderar hans mage som en kanon och hela restaurangen stänks ned med kräks och matrester och magsaftsörja (varpå den förvandlas till en fraktal inrättning av äcklade besökare som ger ifrån sig spyor i olika storlekar). Det är en sketch om kausalitet i ett tillstånd av självorganiserad kritiskhet. Enligt samma logik räckte det med ett skott i Sarajevo för att världsfred skulle förbytas i världskrig, en bilolycka i Gaza för att den första intifadan skulle bryta ut och likadant med de flesta massupplopp i samtidshistorien, på samma sätt antända av alldagliga, rentav banala incidenter: misshandeln av Rodney King, olycksdöden för två barn i en fransk förort. Det sista sandkornet är, till sin natur, inte ett gram större än alla de andra. Men när denna kausalitet uppträder i verkligheten uppstår lätt en förvirring kring orsak och verkan, eftersom det förutsätts att så stora skred inte kan orsakas av sådana petitesser. Ett desperat sökande efter orsaker utanför totalitetens relationer tar vid, eller en tro på slumpen. Teorin om självorganiserad kritiskhet avvisar slumpen: här är det inte tal om en fjäril som flaxar till i yttre Mongoliet och utlöser en storm i Småland. Något sådant kan inte ske,

155

156

om inte stormens moln redan har samlats och packat skyn så full att minsta skrapa räcker för att öppna den. Den utlösande faktorn måste ta plats i en redan pågående dynamik; i ett tomrum har fjärilens vingslag noll och ingen verkan, den kan bara starta skred om den överskrider redan hårt ansträngda gränser likt det sista greppet om ketchupflaskan.337 Men det betyder också att skredet är svårt att förutsäga. Eftersom den utlösande faktorn till sin natur är en vardaglig detalj, oförarglig i sig själv, tenderar utbrottet, dess tidpunkt och plats att komma som en överraskning. Nodlinjen låter sig inte enkelt säkerställas.338 En krypande oro kan få de invånare som vet att katastrofen förr eller senare kommer att famla. När Per Baks kollektiv upptäckt den självorganiserade kritiskheten startade en rusning ut över vetenskapens fält; sandkornsmodellen gick segertåg genom disciplinerna. Den har använts för att skänka ljus över krig och upplopp, mässlingsutbrott, jordbävningar, börskrascher och samhällens undergång i historien, svältkatastrofer, solfläckar, snölaviner och landskapsformering, vulkanaktivitet, trafikstockningar, hjärnfunktioner och flodsystem. I synnerhet inom fysiken fick kollektivets appell ett översvallande gensvar. En eruption av kreativ forskning som söker sin like många decennier bakåt i tiden – kanske ända till kvantfysikens genombrott under 1900-talets början – bröt ut; fysiker lekte med grov sand och fin sand, med kort ris och långt, med pendlar och datorer, i laboratorier och landskap, i experiment som om och om igen bekräftade huvuddragen om än inte detaljerna i den ursprungliga modellen. Begeistringen har varit så stor att franska fysiker på fullt allvar föreslagit att europeiska raketer borde ta med sig sandhögar för att undersöka effekterna av varierande gravitation i rymden.339 Bak och hans kollektiv drog, med rätta, stora växlar på sina fynd. De menade sig ha vederlagt Lyell, krossat gradualismen, dragit ett löjets skimmer över föreställningen att ”en stor verkan måste komma från en stor orsak”. I stället kan den självorganiserade kritiskheten, skrev Bak, ”betraktas som den filosofiska grundvalen för katastrofismen”: Cuviers gamla revolutionsspöke. ”Mönstret med avbruten jämvikt, som först iakttogs av Gould och Eldredge, är gemensamt för alla komplexa, dynamiska system”: perioder av stillestånd ”avbryts stötvis med utbrott av aktivitet”. 340 Men kollektivet, och i synnerhet Per Bak, gick ett steg längre. De ansåg sig ha förklarat ”hur naturen fungerar”, som den oblyga titeln på Baks magnum opus lyder. De gjorde anspråk på att ha knäckt de kanske mest fundamentala naturlagar som över huvud taget står inskrivna i tingens fysik, inklusive hur fraktaler uppstår, hur landskap bildas, hur hjärnan är funtad; om bara veten-

skapen såg till att formalisera den självorganiserade kritiskheten i matematiska ekvationer skulle den skaffa sig ”en allmän fenomenologi för hanteringen av tillfällighet och komplexitet i naturen”. Teorin är, i sina upphovsmäns och -kvinnors händer, en allomfattande världsbild, rentav ett slutgiltigt svar på frågan: ”Kvalitet framträder på något sätt från kvantitet – men hur?” 341 Det är att sväva för högt. Teorin har, av goda skäl, kritiserats för att inte leva upp till sina pretentioner, för att i hänryckning lansera sig som slutförklaringen av universum. Långt ifrån alla totaliteter befinner sig i stadier av självorganiserad kritiskhet. Många av dem kan hantera sina inre motsättningar, balansera krafterna och stå ut med ankomsten av ny energi; nästa sandkorn tar plats i dem, eller rinner av dem. De totaliteter som uppnått det kritiska stadiet har en gång varit förkritiska, eller, som Bak-kollektivet uttrycker det, ”stationära”. 342 Vad teorin har identifierat är i själva verket de allmänna rörelselagarna för en huvudklass i kvantitetens övergång i kvalitet. Denna klass är motsatsen till sprången, till emergensen. Här rör det sig om plötsliga processer som raserar befintliga kvaliteter. Inget nytt uppkommer: något gammalt förstörs. Skreden siktar inte uppåt, de går nedåt; det tillstånd som efterträder nodlinjen utmärker sig för att de emergenta kvaliteterna har tillintetgjorts. Istället för ordning: kaos. Vissa har velat kalla detta, med en ännu fulare anglicism, för ”submergens”. Man skulle kunna tala om produktiv respektive destruktiv dialektik. Oavsett vilket begreppspar man väljer är det avgörande att skilja på de två klasserna, även om de ofta uppträder som moment i en och samma historiska sekvens; de följer skilda logiska rörelser.343 Vi ska välja att kalla dem ”språng” och ”skred”. Vad vi nu har, i början av 2000-talet, är en biosfär som tyngs av ett inbyggt överskott av energi. Det har en siffra. År 2005 lagrade jorden omkring 0,85 watt mer energi per kvadratmeter än den sände ut i rymden. Överskottet växer.344

2:14 KRITISKA LÄGEN

I den andra generationens modeller över självorganiserad kritiskhet, efter den arketypiska sandhögen, är ingen populärare än skogsbranden. När en skog är ny på jorden och består av glest sly och späda ungträd på behörigt avstånd från varandra är risken liten för att en brand ska sprida sig. Men när den gröna elden har verkat långsamt och stadigt över tiden är skogen tätbefolkad, grannarna är instuckna i varandra och det räcker att ett träd fattar eld för att alla ska göra det: varje träd växer med varje annat och brinner med varje annat. En cigarettfimp slängd från bilfönstret kan förinta skogen som helhet; effekten blir varken större eller mindre än om en dunk bensin hälls ut i skogskanten och en fackla kastas in.345 Bränder är, som vi redan konstaterat, en naturlig del av skogarnas liv, men mot slutet av 1900-talet blev de allt våldsammare. Den första förklaringen, som präglade fysikernas tidiga modeller, var att skogsvårdsmyndigheter med överdriven nit hade släckt minsta antydan till brand. Eftersom det aldrig fick brinna i skogarna, löd resonemanget, lagrades enorma mängder biomassa till en veritabel vedstapel, och när en brand väl bröt ut hade den så mycket att ta i att den slet sig från myndigheterna i en oregerlig utlevelse.346 Det är en faktor i brandstatistikens utveckling. Där finns också en annan, som forskningen på senare år vaknat till: uppvärmningen. Oavsett myndigheternas skötselfilosofi lagrar nu uppvärmningen potentiell energi i jordens skogar, från Indonesien till Kalifornien; under förlängda somrar preparerar hetta och torka det organiska materialet till allt större brännbarhet, lättantändlighet. Skogarna når, under uppvärmningens sakta stekande sol, ett tillstånd av självorganiserad kritiskhet. Under nodlinjen kan bränderna fortfarande vara begränsade, men vid den är risken för infernon överhängande, för bränder som blåser ur sig den orsak som ackumulerats över lång tid: här har genomsnitt, normalfördelning, linjära beräkningar föga betydelse. Skogen kan vara försvunnen från en dag till en annan. Försvinnandet kan, i all prak-

159

160

tisk mening, vara irreversibelt; har skogen väl förvandlats till ett svart fält av rykande stumpar kan det krävas hundratals år för att den ska återuppstå, om den inte i stället – som i prognosen för Amazonas – växer upp som ett annat slags ekosystem. I en uppvärmd skog ökar en brand risken för nästa, som ökar risken för nästa, men efter kataklysmen tar det slut. Megabränder kan inte fortsätta för evigt när bränslet väl har förtärts. I ett längre tidsperspektiv rör det sig här om ett övergångsfenomen, en engångshändelse på väg från pyramidtoppen till bordsskivan, ett skred pådrivet av ett energiöverskott och sedan är det över.347 En liknande logik kan iakttas i permafrosten. ”Permafrost utgör ett komplext, integrerat svar på energibalansen vid jordens yta”, skriver en forskare: ”permafrosten är dynamisk, och dess distribution, tjockhet och sammansättning har varierat kraftigt över geologisk tid”. Hittills under holocen har frosten fungerat som en barriär för det organiska materialet. Nodlinjen är uppenbar. ”När jordens temperatur stiger till nära 0° C börjar isen i marken att smälta. Inom 50 år har nästan allt fruset vatten blivit flytande. Utan isen som barriär sker avrinningen av vattnet genom markkolumnen enklare”, med två forskares ord. Ihållande värme eller uppmjukande regn fungerar här som de droppande sandkornen som försätter permafrosten i tillstånd av självorganiserad kritiskhet, tills skreden kommer. De är, återigen, ett övergångsfenomen; när det organiska materialet väl har glidit ut mellan markens fingrar kan det inte fångas in igen. Gabriella Walker, vetenskapsjournalist på Nature och specialist på is: ”Några få verkligt heta somrar kan bryta igenom isbarriären.” Ytterligare en forskare: ”Det är svårt att driva permafrosten över tröskeln till tö. Men när den väl har tippats över går den av sig själv.” 348 Nodlinjerna tycks rentav vara allestädes närvarande i den globala uppvärmningen. Det förefaller som om återkopplingarna vid varje avsnitt i sina spiraler måste överskrida en nodlinje. Detta har varit en sen upptäckt för klimatvetenskapen. I den hittills mest ingående krönikan, The Discovery of Global Warming, skildrar Spencer Weart de barriärer som länge spärrade vägen för Svante Arrhenius hypotes, däribland föreställningen om Naturens Balans. Vid Arrhenius tid betraktade vetenskapen – han bar själv dess glasögon – naturen som stabil, harmonisk, ytterligt aktsam och dröjande i alla förändringar. Om något ingav fruktan var det kylans återkomst, ty norra Europa hade trots allt bevisligen täckts av is tills alldeles nyss i den geologiska historien. Så sent som 1976 tillkännagav Business Week att ”den dominerande skolan [inom klimatforskningen] hävdar att världen blir kallare”, och några få domedagsröster menade rentav att

människan genom sina utsläpp av sotpartiklar blockerade instrålningen av solljus och bringade en förtida istids olycka över sig. Sådana scenarier avfärdades i allmänhet, som av generalsekreteraren för Storbritanniens prestigefyllda Meteorological Office i mitten av 1970-talet: ”klimatsystemet är så robust att människan har lång väg kvar att gå innan hennes inflytande blir så stort att det kan orsaka allvarliga avvikelser”. Också Arrhenius, minns vi, såg det som omöjligt för människan att driva in jorden i en uppvärmning med mindre än ett par tusen år av konstanta utsläpp.349 Klimatet non facit saltum. Under sent 1960-tal, skriver Weart, ”fortsatte många experter att tro att det var ren spekulation att föreställa sig att hela världens klimat skulle kunna förändras på mindre än ett tusen år eller liknande”. I IPCC:s andra rapport från år 1995 förpassades risken för ”oväntade, omfattande och snabba förändringar av klimatsystemet” till en bisats – uppvärmningen var en snigel – och åtta år senare, år 2003, varnade ett klimatvetarkollektiv för att ”nästan all forskning hittills har utgått från scenarier med långsamma och gradvisa förändringar”. 350 Vi ska se att gradualismen än idag kan sticka huvuden i sanden. Men mot slutet av 1900-talet, i en process som är påfallande analog med den inom evolutionsbiologin, banade sig nya klimatvetenskapliga rön väg genom denna ”fördom i den västerländska tanken”, för att tala med Gould.351 Från flera håll sprack verkligheten igenom. Om forskare blev beredda att skänka en tanke åt att det globala klimatet skulle kunna förändras avsevärt inom loppet av bara ett århundrade berodde det på att pusslets bitar tycktes passa bättre och bättre ihop. Plötsliga krängningar hade envist framträtt ur de rudimentära väder- och klimatmodeller som utvecklats på 1950- och 60-talen. (…) Forskarna skulle ha kunnat avfärda modellerna som alltför grova för att kunna säga något pålitligt – men historiska data visade att föreställningen om en radikal instabilitet i klimatet när allt kom omkring inte var absurd. (…) Mars och Venus, ökat sotdis och flygplansmoln, katastrofal torka, fluktuerande lager av is och mull längs havsstränderna, datakalkyler över planeternas omlopp, energibudgetar och kollapsande istäcken: allt detta berättade om klimatsystem med benägenhet för fruktansvärda omslag. Varje berättelse – bisarr i sig själv – framstod som mer rimlig i ljuset av de andra.352

Under i synnerhet det senaste decenniet har en livaktig forskning om abrupta klimatförändringar sprungit fram. Där talar man om ”trösklar”.

161

’I tekniska termer inträffar en abrupt klimatförändring när klimatsystemet passerar någon tröskel, vilket utlöser övergången till ett annat tillstånd i en takt som bestäms av klimatsystemet självt och som är högre än den ursprungliga orsaken.’ Även en långsam påfrestning kan utlösa en abrupt förändring, och påfrestningen kan mycket väl vara kaotisk och så liten att den är omöjlig att upptäcka.353

162

Eller: ”Den sammantagna effekten av klimatförändringar och andra mänskliga störningar ger avgörande förändringar i ekosystemen [på land] som tycks äga rum abrupt när en kritisk tröskel överträds.” 354 Som vi ser är innebörden av ”tröskel” närmast identisk med nodlinjens, men tröskel kan, åtminstone på svenska, vara en lätt missvisande metafor. En tröskel är något man aktivt, medvetet måste höja sig över, lyfta foten för att passera, men det som åsyftas här är den punkt där ett system inte tål ytterligare addition av en liten påfrestning. Vi kan därför se ”tröskel” och ”nodlinje” som väsentligen utbytbara men föredra den senare, mer neutrala termen. Det som kommer efteråt kan vi kalla klimatskred. Vad gäller just teorin om självorganiserad kritiskhet har klimatforskningen varit ovanligt sen med att ta den till sig: den första högprofilerade studien publicerades 2007. Det har suttit långt inne hos klimatforskare att analysera långsiktiga förändringar som tvära kast, liksom i dagsprognosen från en fjällvädersmeteorolog, och de forskare som velat tillämpa teorin – den idag längst utvecklade för analys av abrupta förändringar i naturliga system – har hävdat att just de discipliner som studerar klimatet utmärker sig för särskilt rigorös gradualism.355 Men självorganiserad kritiskhet är det stadium där en uppvärmd biosfär står och väger. Vi ska fortsätta att använda oss av modellen, inte som allegori eller analogi, utan som teoretiskt analysverktyg som kan bidra till att förklara vart uppvärmningen driver oss. Utgångspunkten är enkel. Allt börjar med solen, vars energi är den primära variabel som betingar biosfären. Den har inte höjts av ”naturliga variationer”, men väl av upprustningen av spärrarna mot den infraröda strålningen: ett överskott av energi har ackumulerats. Detta överskott kan endast vara under en, i geologisk skala, begränsad tid; jorden måste återställa sin balans till rymden, så att den sänder ut lika mycket energi som den får in. Men under tiden driver överskottet en uppvärmning av jorden, en omställning av biosfärens processer på vägen mot ett en ny balans. Övergångsperioden sträcks ut och målet för omställningen skjuts fram: trögheten i havens inre

mixer gör att extravärme under lång tid magasineras i ytskikten innan den fördelas ut i biosfären, medan människans fortsatta koldioxidutsläpp garanterar att överskottet ständigt fylls på.356 Liksom i sandhögen lagras och stegras i biosfären en potentiell energi. När delar av den realiseras stiger medeltemperaturen, över år och decennier som följer på varandra, men denna höjda medeltemperatur utlöser återkopplingar och tenderar därmed att i sig förlänga processen genom att ytterligare spä på energiöverskottet: en drivkraft ur drivkraften. Detsamma gäller drivmedlet, själva koldioxiden. Både temperatur och koldioxid står i maximalt interaktiva relationer till livet på jorden; när de höjs når signalerna ut överallt och utlöser av egen kraft nya processer som spirallikt rullar ut ur de redan pågående. Följden blir att sandhögen reser sig allt högre, allt spetsigare, än så länge sammanhållen av den etablerade ordningen, av motståndskraften i de biogeokemiska cyklernas mönster: Biosfären organiserar sig själv kritiskt. I denna situation inträffar klimatskred av alla storlekar. De följer sin egen lokala logik; biosfären är en ultrakomplex totalitet som, likt den största tänkbara babusjka-docka, rymmer oräknade totaliteter. Konkreta faktorer styr vad som sker från fall till fall, med nodlinjer som ritats upp i det specifika ekosystemet, men ur biosfärens perspektiv är processen en och densamma. Ett stigande överskott av energi rasar ut över jorden.

2:15 TVÅ JÄTTAR I EN VATTENRUTSCHKANA

Tarfaladalen, sensommaren 2006. Stenarna dallrar som het asfalt. Himlen lyser i en enda klarblå ton över branta sluttningar, vilda stup och spetskammar som välver sig runt ett landskap av morän. Kullar av jökelgrus rullar över i varandra. Krosstenen ligger utströdd överallt, i svart och grått, i kratrar, ryggar, blockhögar. Vissa stenar är smyckade med roströd eller havsgrön lav, jokkarna rinner högljutt fram på botten, partier av mjuk mossa vilar här och var och luften är klingande hög och klar och tusen meter upp pågår en historisk händelse som tycks unik: ett land byter högsta topp. Kebnekaise smälter. Bergets sydtopp – den som alla Sveriges skolbarn får lära sig höjden på – består av en snöklädd glaciärklätt. Den har alltid varierat i höjd, stigit och sjunkit med årstidernas och årens växlingar, men det senaste decenniet har tendensen varit rät. Från ett normalt genomsnitt på 2117 meter över havet är Kebnekaises sydtopp nu nere på 2105. Nio meter till – ett halvdussin år på sin höjd, enligt prognoserna – och den fjällprofil vi känner som ”Kebnekaise” ligger under sin systertopp i norr.357 Tarfala är amfiteater för några av Sveriges mest spektakulära glaciärer: Storglaciären, Isfallsglaciären, Kebnepakteglaciären. De hänger ner i kilometervida issjok från fjälltopparna. Värmen dansar genom dem: sedan förra sekelskiftet har genomsnittstemperaturen här stigit med en grad och glaciärerna samfällt dragit tillbaka sina fronter. De retirerar uppåt, blottar mer sten. När ”Lilla istiden” kopplade ett sista frostgrepp om Sverige i slutet av 1800talet avancerade de, tills greppet lossnade i början av 1900-talet och de började återvända till sitt utgångsläge. Men de gjorde inte halt där. De fortsatte i vad som för glaciärer – sinnebilder för stillastående tid i människors ögon – ter sig som en panikreträtt: Storglaciären har förlorat 500 meter eller en sjättedel av sin ursprungliga längd sedan 1910, under 2000-talet har Tarfalas glaciärer gett vika som aldrig förr och det värsta året hittills, ska det visa sig, är 2006.358

165

166

Om man knackar på issköldarna svarar de inte. Isen tycks stum och hård, men under den rinner bäckar som tar emot ett regn av droppar, löser upp glaciären och för den med sig nedåt: bäckarna dånar. En av glaciärerna ser ut som en dörrmatta, full med avskrapat slask och grus. Nedanför bildas pölar som växer till sjösystem. I centrum av Tarfalas mäktiga scen tronar just sjöarna, med sitt märkliga, närmast overkliga vatten, blankt stilla och turkosa som i en badort; att döma av färgen skulle delfiner kunna simma här. Flera av sjöarna existerade inte för hundra år sedan. Vandringsleden ner mot dalgången löpte då alldeles intill isens front. Världens bergsglaciärer lever under en kristallklar nodlinje – smältpunkten – och tendenser till förändringar i deras storlek är, följaktligen, en säker indikator på förändringar i jordens klimat: en glaciär är som en klick saliv på en fingertopp i vinden. Den blåser åt samma håll överallt. I Alaska drar sig 98 procent av glaciärerna tillbaka; turister och amerikanska dignitärer flockas för att hinna få en skymt. I Alperna har två tredjedelar av glaciärvolymen dunstat sedan 1800-talets mitt, varav hälften efter 1970-talet. Bara under värmeböljan 2003 utplånades 8 procent av Alpernas is; till följd av de återkopplingar som de utlöser räcker det med fem liknande somrar för att slutgiltigt avskaffa områdets glaciärer. I Anderna är dussintals glaciärer döende, från Colombia till Chile, eller som en forskargrupp uttrycker det: ”Vissa glaciärer har redan nått den tröskel där de är förutbestämda att försvinna fullständigt; för många andra kan tröskeln nås inom de kommande 10-20 åren.” 359 Allra snabbast går det i Himalaya. Sommaren 2007 ställde en expedition från Greenpeace ut sina bilder från glaciärerna runt Mount Everest, intill svartvita foton från samma platser tagna av kinesiska forskare på 1960-talet: parker av blänkande isskulpturer, torn och tinnar i alla möjliga och omöjliga former hade burits bort av värmen och ersatts med gråbrun grusöken. Isfallet, den mytomspunna glaciärmassa som Everests segrare måste genomkorsa på vägen upp från baslägret, med hacka, stegjärn och rep över de bråddjupa sprickorna, runt de blanka obeliskerna och upp för blockens konkava sidor, är snart ett minne blott; fem kilometer is har avlägsnat sig mätt från den plats där Edmund Hillary först anträdde glaciären år 1953. (Men så blir det också allt lättare att bestiga Everest. Bland de nya historiska noteringarna i maj 2006 märktes den första benlösa och dubbelt protesförsedda; den äldsta – sjuttio år, sju månader och tretton dagar – och den första Playboy-bunnyn på toppen; en svensk åkte skidor ner.) På den tibetanska sidan av Himalaya befann sig hälften av glaciärerna mellan 1950 och 1980 på reträtt. Andelen steg till 90 procent på 80-talet, till 95 procent på 90-talet. En av mastodonterna, den tills nyligen 30 kilometer långa glaciären Gangotri på den indiska

sidan, ryggade tillbaka med en fart av 7,3 meter årligen mellan 1842 och 1935; i slutet av 1900-talet var den uppe i 27 meter. År 2007 förutspådde IPCC att fyra femtedelar av Himalayas glaciärer kommer att vara eliminerade år 2035 – ”kanske tidigare” – om uppvärmningen fortsätter som nu.360 Skredet på jordens bergsglaciärer är universellt. Det inleddes efter första halvan av 1970-talet, då balansen i deras totala massa stod vid plus minus noll; sedan dess har den varit negativ. Skredet accelererar. Under åren 20012004 lämnade dubbelt så mycket vatten varje år sina fasta hem på jordens glaciärer som under de sista tre decennierna av 1900-talet.361 Före-efterbilderna är enformiga: glaciärtungan som sträcks ut i en dalgång före uppvärmningen, den svartgrå moränen efter att värmen skurit av den. Sådana bilder, och de lika enahanda uppgifterna från satelliter, isprover och glaciärstationer, samlas i databaserna hos World Glacier Monitoring Service, som i sin senaste rapport, för perioden 1995-2000, konstaterar att ”det definitivt inte längre är fråga om det som från början föreställdes vara ’glaciärernas periodiska variationer’.” Tendensen är ”av icke-cyklisk natur.” Den fortsatta krympningen av bergsglaciärerna i mer än ett sekel har blivit uppenbar i många delar av världen och kan förnimmas universellt. Dessutom är smältning av snö och is vid varma temperaturer en grundläggande vardagserfarenhet som gör det enkelt att kvalitativt fatta den fysiska principen bakom denna frapperande miljöutveckling. Genom att betrakta tillståndet för bergens glaciärer kan kommande generationer bedöma vilket klimatscenario som har förverkligats.362

Vad som gör det så ”enkelt att kvalitativt fatta” är temperaturens raka streck genom bergstrakterna: över noll grader smältning, under noll grader frysning. Om en glaciär krymper eller växer beror på hur länge, och hur långt, temperaturen ligger över eller under noll grader. Ansamling av is under vinterhalvåret ställs mot förlusterna under sommarhalvåret i en enkel, linjär matematik, som visar i vilken riktning vinden blåser. Förrädiskt enkel som en glaciärspricka: detta är inte den enda faktor som spelar in. Där finns också dynamik. Om man kikar under issköldarna längs amfiteaterns väggar i Tarfala ser man bäckarna som rinner fram: under glaciärerna finns en dold värld av flytande vatten. Genom små sprickor i deras ytskikt – några millimeter räcker – kan smältvatten kila ned över hundra meter genom isen, från ytan till klippgrunden. Där förenar sig vattnet i vad Tarfalaforskare kallar ”ett nätverk av hydrauliskt länkade sprickor”. 363 Hydraulik, av

167

168

grekiskans hydor för vatten och aulos för rör, är namnet på vattnets förmåga att snabbt bära hårda ting: tänk på hur det känns att åka i en vattenrutschkana. Vattnet under din kropp upphäver friktionen från kanans material. Vattnet som slickar glaciärer underifrån kan få stora sjok att rasa på ett sätt som de aldrig skulle göra om de låg direkt mot berget, och ju mer is som smälter desto mer smälter; skred sker genom växelverkan. På glaciärerna hänför den sig främst till albedon, som ju är starkast hos färsk snö och is, där upp till 90 procent av solljuset reflekteras. Vid ytan är snön och isen färsk, men för varje skikt som skrubbas bort av värmen ådagaläggs äldre och mörkare islager, albedon sjunker, mer värme stannar och sedan 1970-talet är detta vad som hänt i världens glaciärer: grövre, grusigare is tar över från den gnistrande, klarblå.364 Nedanför kanterna formas sjöar. De bassänger som en glaciär evakuerar fylls av smältvatten. Gradvis stiger det turkosa vattnet uppför de moränryggar som stänger av sjön, likt väggen i en damm. Trycket från moränen håller ännu tillbaka trycket från vattnet, men sjön rycker hela tiden åt sig mer vatten, tar sig in under kanten på glaciären och får den att ”kalva” isblock ut i sjön, vattenytan stiger allt högre mot moränryggen, samlar allt större kraft, en oerhörd potentiell energi lagras tills ytterligare ett isblock kalvas, ytterligare ett glaciäravsnitt smälter eller ännu en sten plumsar ner: en våg genereras i sjön, slår ett sista slag mot moränryggen och glaciärsjön exploderar. Tusentals eller miljoner kubikmeter vatten spränger i ett slag fram genom den brustna väggen. De har makten att slita med sig moränmaterial och flyttblock med en vikt på hundratals ton när de, likt infallande väggar, störtar nedför dalar och branter i upp emot 100 kilometer i timmen, i sex våningar höga fronter som kan mäta fem hundra meter i bredd: fjällvärldens tsunamis.365 När en glaciärsjö blivit kritisk kan det lagrade sprängmedlet utlösas av en till synes obetydlig påfyllning, eller av att moränryggen långsamt försvagats av sipprande vatten tills den inte längre står emot trycket. Vi talar här om droppen som får bägaren att explodera. För de människor som bor längs flodens väg ned mot den platta skiva där skredet dör ut handlar det om plötslig akut livsfara, ibland omöjlig att förutsäga, ofta sprungen från en glaciärsjö som ingen tidigare visste fanns; sjöar kan bildas inom loppet av år och månader. Den värsta explosionen i modern tid inträffade i Peru år 1970 när en jordbävning uppväckte en störtflod som dödade nära 20 000 människor. Sedan 1980-talet har glaciärerna i den peruanska bergskedjan Cordillera Blanca – med den största koncentrationen av tropiska glaciärer i världen, känd som ”den eviga isen” – smält dramatiskt och antalet glaciärsjöar stigit i motsvarande takt, från 223 sjöar år 1953 när den första inventeringen gjordes

till 374 år 1997; senare siffror saknas. I mars 2003 missade en sjöexplosion staden Huarez med en hårsmån. Minnet från katastrofen 1941, då 5 000 invånare i Huarez dödades när samma glaciärsjö sprängdes, satt ännu i hos lokalbefolkningen; länge efteråt sov människor med kläderna på sig och värdesakerna packade i små väskor. Än ohyggligare risker ruvar i Himalaya. I Nepal har 26 högrisksjöar hittills identifierats, de flesta i anslutning till Mount Everest; den farligaste sjön sexdubblades i storlek på ett halvsekel och innehöll år 2004 omkring 100 miljoner kubikmeter vatten. Riskerna är störst under heta somrar. De växer med värmen.366 Runt bergskedjor som Anderna och Himalaya representerar sjöexplosionerna i bokstavlig mening ett övergångsfenomen. De är ett tecken på övergången från en tid med för mycket vatten till en med för lite. Himalayas 15 000 glaciärer fungerar som vattentankar på taket för närmare en sjättedel av mänskligheten. Genom stuprännor som leder ut i Ganges, Indus, Brahmaputra och hundratals mindre kända floder har de alltid avgett ett troget flöde av smältvatten till de låglänta jordbruksområdena, även under den torra årstid när inget annat vatten kommer; glaciärerna har samlat på sig massa under monsunperioden och silar ut den när marken annars vore knastertorr. Den första effekten av smältningen är stigande vattennivå i floderna. År 2005 var det årliga flödet från glaciärer i Kina lika stort som det i Gula floden. Under denna tid är riskerna framför allt översvämning som i sjöexplosionerna kan stegras till de katastrofer där vattentanken rasar in men sedan kommer en evinnerlighet utan vatten. Eller snarare: denna sjättedel av mänskligheten blir utlämnad till regnet, de gamla megafloderna blir instabila årstidsfenomen, vattentillflödet går från trygghet till växlande nåd. Lite drygt en grad Celsius fortsatt uppvärmning bör räcka för att förvandla Peru till isfri öken.367 I stället för i tankarna hamnar bergsglaciärernas vatten i världshaven. De senaste 3 000 åren, eller ungefär sedan kung Davids regenttid, har världshavsnivån legat still, men i slutet av 1800-talet började oceanerna höja sig. Tendensen följde sedan samma mönster som uppvärmningen i stort: en stigande våg från 1930-talet till efterkrigstiden, sedan stillestånd, sedan en ny stigande våg som sedan 1990-talets början accelererat. Den genomsnittliga havsnivåhöjningen under 1900-talet låg på 1,7 millimeter per år; under det sista decenniet var den uppe i lite drygt 3. Totalt steg världshaven med knappt 20 centimeter mellan 1870 och 2004: allt snabbare mot slutet av perioden. Knappt hälften av tendensen förklaras av att vatten sväller när det värms upp, växer i volym och faller i densitet, medan den andra hälften kom-

169

170

mer från jordens glaciärer: båda faktorerna kommer att få havet att häva sig högre ju varmare jorden blir.368 I detta avseende är emellertid bergens glaciärer en spott i havet. Jordens verkliga massor av is befinner sig på Grönland och Antarktis. Om de smälte skulle havet stiga med otänkbara 70 meter och förvandla en god del av den mänskliga civilisationen till ett senmodernt Atlantis (för att inte tala om de kustnära ekosystemen). En avgörande fråga inom klimatvetenskapen – den avgörande frågan, enligt somliga – är därmed: hur snabbt kan isen på Grönland och Antarktis smälta? Det är ingen överdrift att säga att vetenskapen fram tills alldeles nyligen gett sitt svar genom att luta sig tillbaka mot en ultragradualism. Ismassorna är så oändliga i sin vidd, lyder resonemanget, att de omöjligen kan röra sig ur fläcken över en tidsperiod fattbar för människor. Med två forskares ord: Enligt skolböcker i glaciologi svarar glaciärer på klimatförändringar över tidsskalor som varierar från ett decennium eller mer för glaciärerna utanför polerna till millennier för polernas isfält. Sådana storheter har lurat vetenskapssamhället att tro att medan små glaciärer genomgår snabba förändringar anpassar sig de stora isfälten i maklig takt.369

Eller: ”Isfält har tagit tiotusentals år att forma, och vi har vant oss vid den konservativa synen att de bara kan förändras med evig långsamhet.” 370 Polarisen non facit saltum. Till yttermera visso är denna glaciärgradualism alltjämt förhärskande: den lägger sin tunga hand över munnen på IPCC:s fjärde rapport, anno 2007. Varken Grönland eller Antarktis kommer att ge något bestående bidrag till havsnivåns höjning, enligt panelen. Visserligen observerade panelen motsatsen – båda isfälten har ”mycket sannolikt” bidragit till höjningen mellan 1993 och 2003 – men enligt modellerna kommer sådana trender ”i stort sett försvinna över nästa millennium”. Följaktligen valde IPCC att skriva ner sin prognos för det tjugoförsta århundradet. I sin tredje rapport, anno 2001, bedömde IPCC att havet på sin höjd skulle kunna stiga med 0,89 meter till år 2100, om gasen trycktes i botten för förbränningen av alla slags fossila bränslen: detta i-värsta-fall-scenario reviderades nu till mer betryggande 0,59 meter. Medianprognosen lades på 0,34 meter, eller bara en knapp fördubbling av den höjning som åstadkommits av människan mellan 1870 och 2004, och fortsatta utsläpp enligt business-as-usual förväntades höja den genomsnittliga takten med ytterst moderata 1 (en) millimeter, till 4 millimeter om året i stället för nuvarande 3.371

Det är gradualism mot bättre vetande. Grönland har kolossala depåer av is i sitt inre. De rymmer en tiondel av jordens totala ismassa och skulle ensamma höja nivån med sju meter om de landade i havet. De har lika svårt att förflytta sig med hela sin tyngd som ett sjukligt överviktigt fettomonster i någon amerikansk film. Under deras enorma tyngd pressas å andra sidan is från de centrala delarna ut mot kusterna, där så kallade isbankar – flytande is som skjuter ut ett stycke i havet – eller stötdämpande tungspetsar håller emot vid utloppet; rörelserna är flegmatiska. I normalfall. Varm luft innehåller mer vattenånga än kall – se hur immigt och molnigt det blir i badrummet efter en het dusch – och enligt glaciologernas förväntningar ska därför en varmare atmosfär bilda mer moln och släppa ut mer snöfett över glaciärerna i det inre av Grönland. De har besannats, och ännu så sent som på 1990-talet växte depåerna så mycket att Grönland som helhet befann sig i massbalans.372 Men sedan har saker hänt. Den största utloppsglaciären, Jakobshavn Isbrae – händelsevis den största källan till världens mest berömda isberg: det som sänkte Titanic – låg i stort sett helt stilla under andra halvan av 1990talet. År 2000 började isbanken vid kusten spricka upp. Tre år senare var den borta. Fritt fram för gravitationskraften: efter år 2003 hasade tolv kilometer glaciär ut i vattnet årligen eller mer än dubbelt så mycket som på 1990-talet. Två andra mammutglaciärer, en med det tungvrickande namnet Kangerdlugssuaq och den andra med det mer fornnordiska Helheim, var i det närmaste orörliga fram till år 2002 när de plötsligt började kasta sig ut i vattnet med flera kilometer per år, samtidigt som de magrade betänkligt allt längre inåt land. Mellan 2003 och 2005 fördubblades deras takt igen och Kangerdlugssuaq slog nytt rekord på 14 kilometers isdumpning om året, eller en och en halv meter i timmen, synligt för blotta ögat och snabbast i världen. Också här föregicks utvecklingen inte av minskande snöfall eller ökande smältning, utan av dynamiska förändringar vid kusterna: glaciärernas tungspetsar och isbankar gav vika.373 Varför gör de det? Därför att den ackumulerade värmen i världshaven slår in mot Grönlands kuster och biter av bankarna och tungspetsarna. Vad blir effekten? Som när proppen dras ur ett badkar. Det är numera de havererande marginalerna i Grönlands issystem som sätter takten för inlandets rörelser, inte inlandet själv, dess flegma eller snömottagning vid ytan. Havets värmedyningar förskjuter styrkeförhållandena mellan glaciärernas tunga påtryckningar inifrån bergen och kustfronternas motståndskraft: när de senare överväldigas kan skredet börja. Liksom i Tarfala tar sig också vatten in under glaciärerna. När isytan smälter bildas sjöar, som växer ut över isen, organise-

171

172

rar sig kritiskt och till slut, när de finner en spricka, skickar ned sitt vatten mellan glaciär och klippa, lägger sig där som lubrikationsmedel och får jättarna att glida fram. Relationen mellan spricka och vatten på den smältande glaciären är som den mellan spricka och magma i en bubblande vulkan, ett annat system av självorganiserad kritiskhet: sprickan är en explosionskanal. En av de främsta experterna på isens rörelser, Richard Alley, förklarar: ”Vi brukade tro att det skulle ta 10 000 år för smältning vid ytan att borra sig ned till isfältens botten. Men om en sjö uppstår på ytan och en spricka öppnar sig och vattnet far ner i sprickan tar det inte 10 000 år – det tar tio sekunder.” Över perioden 1992-2005 växte de arealer där minst en dag av issmältning äger rum årligen med drygt 40 000 kvadratkilometer per år. Under tre dagar i slutet av juni 2002 inträffade en ”extrem smältningshändelse” när temperaturen höll sig över noll grader över större delen av öns yta, men följderna av en sådan paroxysm kan bli bestående: det rinnande vattnet har arbete att utföra. Snön må sedan yra på vintern, eppur si muove.374 Rörelserna kan höras i jordskorpan. När ett glaciärstycke lossnar från sitt fäste och brakar utför mot havet kan kraften bli så stor att den sänder ut seismiska vågor som mäts på Richter-skalan. Sådana ”glaciärbävningar” är vanligast på sommaren: mellan 2000 och 2005 fördubblades deras antal. En glaciärbävning varar mellan 30 och 60 sekunder.375 Summan av all denna dynamik är en våldsam acceleration av Grönlands isförluster. 1996 var öns totala massbalans bruten och 91 kubikkilometer is hälldes ut i havet, upp till 138 kubikkilometer år 2000, vidare till 224 år 2005; förlusten mellan 2004 och 2006 var två och en halv gånger större än under de föregående två åren. Huvudförklaringen till den sistnämnda accelerationen var de spasmiska rycken hos Kangerdlugssuaq och Helheim. En jämförelse som möjligen kan ge en vag känsla av hur mycket vatten det handlar om: år 2005 gav Grönland ifrån sig nästan 3 000 gånger mer vatten än vad Stockholms invånare konsumerade på samma tid.376 En fältforskare på Grönland vittnar: ”Hela det hydrologiska systemet på Grönland har blivit mer energiskt, närmast hyperaktivt. Svaret på den globala uppvärmningen är synnerligen icke-linjärt, med exponentiella ökningar i förlusterna av is. Jag har sett det med egna ögon, men bara för fem år sedan hade vi ingen kunskap om detta.” Eller med Alleys ord: ”Grönland är en annan varelse än vad vi trodde för några år sedan. Fortfarande antas det ta århundraden för isen att försvinna, men om saker går fel kan det ta decennier. Allting pekar i en riktning, och det är ingen hoppfull riktning.” 377 Men Grönland är, i sin tur, en dvärg jämte isen på Antarktis. I november 2001, när sommaren nalkades vid Sydpolen, klev ett team med

argentinska glaciologer ut på Larsen B, en 220 meter tjock isbank som flöt ut i vattnet från den antarktiska halvön, den långa, böjda spets som sträcker sig upp mot Kap Horn. Under fötterna kände de att något inte stämde. Isen slog dova trumslag. Vårtemperaturerna var ovanligt höga. Teamet drog sig tillbaka, sände ut larm och återkom med helikopter för att bevittna hur Larsen B – fasthakad vid Antarktis glaciärer under hela holocen, uppkallad efter en norsk fartygskapten som passerade år 1893 – kapade förtöjningarna, släppte loss från kontinenten, splittrades i en armada av tusentals isflak och seglade ut på öppet hav. Kollapsen fullbordades på 35 dagar. Klimax sträckte sig över blott tre dagar då större delen av strukturen rasade. En isdocka i en av halvöns många hamnar, lika stor som Gotland, med 720 miljarder ton is eller motsvarande tolv triljoner fulla 10-kiloskassar, gav sig av efter 12 000 år till den internationella expertisens samlade bestörtning: ”Vi visste att det som var kvar till slut skulle kollapsa, men hastigheten är förbluffande. Det är svårt att tro att 500 miljarder ton is har upplösts på mindre än en månad”, sade en brittisk forskare medan dramat gick mot sin sista akt. En glaciolog vid Nasa drog lärdomen att den antarktiska halvöns isfält är ”närmare gränsen än vi trodde”. 378 Enbart Västantarktis glaciärer skulle höja havsytan med sex meter. De vilar i en vagga vars morängolv till största delen ligger under havsytan. Där tar de emot det ymnigaste snöfallet i denna del av världen, infogar snön i sin massa och pressar ut mot kusterna, genom smala bergspass, över låga platåer, i fåror som ofta fortsätter att löpa under havsytan tills de passerar den ”grundlinje” där isen simmar ut från bottnen och övergår i de flytande bankarna. Om det inte vore för dem skulle glaciärerna strömma rakt ut, men bankarna fungerar friktionsskapande, återhållande. Runt Västantarktis, inte minst på alla sidor om den tarmsmala halvön, kretsar världshavens södra strömmar som värms upp snabbare än genomsnittet.379 Efteråt visade radarbilder från satelliter att Larsen B tunnades ut gradvis mellan 1992 och 2001, med tre decimeter om året. Havsströmmar med en temperatur endast en halv grad över smältpunkten bearbetade isbanken under nio års tid och åt av den underifrån, samtidigt som luften ovanför halvön värmdes upp, mer is smälte, pölar av vatten bildades på Larsen B, rann ner i springor och satte sig som bräckstänger i ismassan. Varmt vatten underifrån och smältvatten ovanifrån placerade banken i ett städ: motståndskraften försvagades. Men forskare i området märkte ingenting förrän veckorna alldeles innan, så låg var larmsignalen och sedan gav Larsen B vika för trycket i ett skred som fick sin egen kraft; sommarens smältning – med

173

174

pölarna som bildades på ovansidan – tycks ha fungerat som det sista sandkornet.380 Om två isbitar smälter i ditt vattenglas ökar inte mängden vatten i glaset. Bitarna ligger där sedan innan. På samma sätt har det ingen direkt inverkan på havsnivån om isbankar spricker och löses upp; de har alltid flutit i havet. Men de kan dra med sig fler isbitar över kanten, och då riskerar ditt glas att flöda över: utloppshastigheten hos de glaciärer som var kopplade till Larsen B ökade två- till åttafaldigt efter kollapsen. Effekterna var påtagliga en mil inåt land. Samma dynamik återkommer varje gång, Larsen B var bara det mest spektakulära skredet i samma område, föregått av systern Larsen A, som gav upp 1995, och en isbank vid namn Wilkins 1998; varje gång har snabb acceleration registrerats i de tillflödande glaciärerna. Med andra ord: Västantarktis glaciärer är sårbara för skred mot havet om deras proppar dras ut, oavsett vilken snömängd de själva samlar på sig; mer fetma ökar tyngden. En annan slutsats, framförd av två forskare, är att ”även små isbankar kan orsaka avgörande förändringar i flödet”. Förändringarna tycks vara irreversibla och hålla i sig så länge det finns material att ta av.381 Sedan 1950 har en femtedel av all flytande is runt Antarktis försvunnit. På den antarktiska halvön ägde ett markant skifte rum under 1960-talet, varefter 87 procent av glaciärfronterna förtunnats i en närmast exakt synkronisering med den lokala uppvärmningen. Från forskningsstationen ”Vladimir Vernadskij” på halvöns västra sida rapporterades år 2006 den snabbaste temperaturhöjning i troposfären som någonstans uppmätts: mer än en halv grad per decennium sedan förra seklets mitt, totalt cirka 3 grader. Uttunningen fortsätter. En hotspot i skrivande stund är Pine Island Bay, en bukt intill hjärtat av Västantarktis, söder om halvön, som vetter ut mot Amundsen-sjön och ensam håller i fördämningarna till en meters höjning av jordens havsnivå. Satellitsensorer visar att bankarna i bukten tunnar ut okontrollerat, från 1994 till 2004 med fem och en halv meter per år, flödesglaciärerna trycker på med större kraft medan issprickor migrerar uppåt land och detta är, som en forskare torrt konstaterar, ”det mönster som förväntas av en isfältskollaps”. Det är havets värme som bär huvudansvaret. Den stiger. Den har övertagit makten over Antarktis framtid som hädanefter, med en annan forskares ord, ”kommer att vara starkt avhängig isbankarnas utveckling.” Liksom Grönland tjocknar isen i det inre av Antarktis när mer snö faller: liten tröst om propparna samtidigt krackelerar.382 Liksom på Grönland verkar också hävstänger under Antarktis glaciärer, inne på land, i det fördolda, åtkomliga endast genom den mest avancerade mätutrustning. Nyligen avläste lasermätare från Nasas satelliter ett system av

145 glaciärsjöar under kontinentens ismassa. Sjöarna rör sig häpnadsväckande snabbt, transporterar vatten mellan sig och har en benägenhet för explosioner som frigör så mycket energi att isväggarna kan sprängas, taken lyftas och glaciärerna skjutas framåt. Sjöarna samlar på sig vatten, sjöarna växer hittills under 2000-talet, sjöarna är kritiska. De mäter sina krafter mot isens tryck från ovan. Explosioner kan utlösas av bristningar och kanalöppningar som är så små att de inte syns på lasermätarnas kartor; om den frigjorda energin är tillräckligt stor kan de underjordiska strömfloderna leta sig ända ut till kusten och släppa sin last i havet. Gigantiska högrisksjöar, i synnerhet en under forskningsstationen Vostok, har identifierats.383 Östra Antarktis skiljer sig från västra. Här finns jordens största packhus med is, motsvarande drygt 50 meter havsnivåhöjning; här snöar det mindre, klippgrunden ligger ovanför havsytan, rörelserna mot kusten är gravitetiska. I normalfall. Östantarktis är inte immunt mot den globala uppvärmningen. Till följd av forskningens koncentration på kontinentens västra delar är de östra till stor del fortfarande terra incognita, information om trender och tendenser i isen är knapphändig, men exempel på den karaktäristiskt kritiska kustdynamiken har observerats även här. Mer snöfall har samtidigt noterats. När forskare tog hjälp av Nasa-satelliter för att fastställa den totala massbalansen för Antarktis under 2000-talets första år fann de luddiga plustecknen och minustecknen i öster, men uppskattade och avrundade till en minskning på fyra kubikkilometer om året. Desto mer otvetydig var balansen för de västra delarna: de överlämnade, mellan 2002 och 2005, 148 kubikkilometer is till världshaven per år. Den totala förlusten på 152 kubikkilometer motsvarade därmed nästan 2 000 gånger Stockholms vattenkonsumtion, eller 0,4 millimeters havsnivåhöjning per år; dubbelt så mycket som IPCC angett för Antarktis i sin tredje rapport.384 I maj 2007 tillkännagav så Nasa att man dokumenterat en härdsmälta i det inre av Västantarktis. Under en sommarvecka i januari 2005 stod termometern på flera plusgrader ”i många skilda regioner, inklusive långt inåt land, vid höga latituder och höga höjder, där smältning tidigare betraktats som osannolik”. En av de drabbade regionerna var Ross Ice Shelf, den väldigaste isbanken i Västantarktis, slussporten för fem meters havsnivåhöjning.385 Med en formulering från Chris Rapley, chef för British Antarctic Survey: ”den slumrande jätten har vaknat”. 386 Men IPCC tror inte att Grönland och Antarktis kommer att ge något bidrag till havsnivåhöjningen under detta århundrade. IPCC räknar inte med det. IPCC räknar mekaniskt. Smältning på sommarhalvåret ställs mot

175

snöfall på vinterhalvåret i en rak linje som helt enkelt bortser från dynamiken i glaciärerna, från de utdragna propparna, lubrikationen, sjöexplosionerna. I den ”sammanfattning för beslutsfattare” där den tusensidiga första delrapporten, om mittlinjen i klimatvetenskapen, kokades ner till ett format som anses intagligt för världens politiker inflikade IPCC följande brasklapp: ”De modeller som hittills har använts inbegriper varken osäkerheter i återkopplingen mellan klimat och kolcykel eller de fulla effekterna av förändringar i istäckenas flöden, eftersom grundval saknas i den publicerade litteraturen.” Längre in i rapporten återfinns följande byråkrattorra förklaring:

176

Dynamiken i den trögrörliga isen och i isbankar är förhållandevis väl förstådd och kan modelleras adekvat, men det gäller inte för snabbgående isströmmar och utloppsglaciärer. Fram tills nyligen (inklusive IPCC, 2001) antogs att hastigheten i dessa utloppsglaciärer och isströmmar inte kan förändras snabbt, och effekterna av klimatförändringar bedömdes primärt som förändringar i snöfall och ytsmältning. Färska observationer visar [nu] att farten i utloppsglaciärer och isströmmar kan förändras snabbt, av orsaker som fortfarande är under utredning. Följaktligen kommer denna bedömning inte att adekvat kvantifiera sådana effekter.387

Det minsta man kan säga om panelens prognos för havsnivån är, följaktligen, att den har mycket lite att skaffa med verkligheten. Så utbröt också, i svallvågorna efter den fjärde lägesrapporten, den svåraste interna krisen hittills i klimatvetenskapens unga historia. Forskarprofil efter forskarprofil, havsnivåexpert efter glaciärexpert avfärdade med illa dold vämjelse panelens pryda diplomati. ”IPCC har varit överdrivet försiktigt i att inte ge några högre värden för framtida havsnivåhöjningar”, sade en forskare till Science; en annan framhöll att ”all fakta finns där” men att politikersammanfattningen ändå inte band samman ”fakta till en sammanhängande riskbedömning som kan göra det möjligt att fatta välunderbyggda beslut”; en tredje – Chris Rapley, chefen för British Antarctic Survey – kallade panelen ”återhållen på gränsen till vilseförande”. Nasas James Hansen, en av världens mest prominenta klimatvetare, krävde, i vad som i partipolitiska sammanhang skulle uppfattas som en splittringsdeklaration, att en ny vetenskaplig panel sammankallades för att ta fram en mer verklighetstrogen bedömning.388 ”Allt som inte ryms innanför modeller”, fortsatte en, är i IPCC:s ögon ”ren spekulation”. Detta var också panelens huvudsakliga ursäkt för att nonchalera de upptäckter som vetenskapssamhället presenterat sedan 2001: modellerna klarar inte att hantera dynamiken. Plus-och-minus-räknedosor är inte

gjorda för konkreta totaliteter. Men att ta det till reell intäkt för den prognostik panelen ägnat sig åt är som att säga: vi har inga modeller för hur jätten beter sig när han vaknar, så vi utgår från att han fortfarande sover och delar ut våra instruktioner därefter.389 Modellerna över polarisarnas beteende må fortfarande vara mekaniskt fattiga, men det råder ingen brist på empiriskt material. Det sitter bland annat i koraller. Om man lägger rätt kategori koraller bredvid Vostokarkivet kan man utläsa att havsnivån, när istiderna brutits och vänts mot interglaciära epoker, har stigit med mellan en och två centimeter per år. Inte tre eller fyra millimeter per år: en eller två centimeter. Men just den senaste istidens slutsmältning var än lättare på foten. Utgångsläget var ett världshav som låg 120 meter lägre än idag, efter att vattencykeln förflyttat sin råvara från havens flytande form till de fastfrusna ismassorna i norr och söder, där de lagrats i tiotusentals år: nu slängdes de ut och havet steg med mellan tre och fem meter per sekel.390 Senast människan levde i dalen mellan två istider, för omkring 130 000 år sedan, innan den senaste istiden tog sin början, var havsnivån mellan fyra och sex meter högre än idag. Både Grönland och Antarktis bidrog till det höga vattenståndet; den förra iskupolen, mer bräcklig och ostadig, med minst tre meter. Om man antar att business-as-usual fortsätter kommer Grönland innan seklets slut att vara lika varmt som – eller varmare än – för 130 000 år sedan. Om analogin gäller betyder det minst tre meters havsnivåhöjning enbart från Grönland.391 Scenarier med olika nyanser av fortsatt business-as-usual, oftast med en fördubbling av den förindustriella koldioxidhalten, landar i allmänhet kring en höjning av jordens medeltemperatur med tre grader Celsius. Arkiven tyder på att havsnivån tidigare i historien har stigit med mellan tio och trettio meter per grad Celsius. Om dynamiken inte går trögare denna gång ger det ett minimivärde för business-as-usual på trettio meters havsnivåhöjning, ett maximivärde på en total smältning av all is på jorden eller över 70 meter högre hav – frågan är då bara hur lång tid ett sådant skred kräver för att riva med sig all is och nå botten.392 Ingenstans i de paleoklimatiska samlingarna finns stöd för tesen att polarisarna skulle ta millennier på sig för att reagera på en uppvärmning. Snarare tycks de största förändringarna ske över sekel och – när slutskredet väl kommer igång – decennier. Hur kan det gå så fort? Vi har redan sett vilka potentialer för dynamik som ligger förborgade i de båda isdomerna. Till dem kommer, återigen, albedons återkopplingsspiral: när värmen har ersatt en viss mängd spegelblank is med grov is eller vattenpölar absorberas så mycket

177

178

solenergi att smältningen plötsligt skjuter iväg. James Hansen och hans Nasa-kollegor uttrycker risken: ”En forceringskraft i klimatet som ’flippar’ albedon på en tillräcklig andel av ett isfält kan avfyra en kataklysm.” En sådan kraft måste verka konstant i ”maximalt ett århundrade, troligen mindre” för att nodlinjen ska uppnås och avtryckaren gå av. All denna dynamik förklarar ett asymmetriskt mönster som vi redan iakttagit i Vostokarkivets cykel: istiderna är mer än dubbelt så långa som de varma pauserna dem emellan. Smältning av världens isar är en ”blöt process”, men uppbyggnaden, när cykeln väl har vänt, är torr. Den ”begränsas av snöfallet i de kalla regionerna”. 393 Det tar längre tid att klättra upp till en vattenrutschkana än att åka ned. Hur relevant är då historien som underlag för profetior? Måhända inte särskilt. Forceringskraften i klimatet utövar idag ett våld som inte återfinns någonstans i de förhållandevis högupplösta arkiven över de senaste två, tre miljoner åren av senfanerozoisk klimathistoria, och där har ändå Antarktis och Grönlands isar växt och krympt i dussintals cykler med påföljande variationer på över 100 meter i havsnivå. Måttet på ”forceringskraft” är det överskott av solenergi som en agent åstadkommer i biosfären, och detta överskott, vet vi, är idag exceptionellt. Det är potent. Om jorden hade absorberat 1 watt mer energi per kvadratmeter än den strålat tillbaka under de senaste 10 000 åren i en ständig obalans skulle det ha räckt för att smälta is motsvarande en kilometers havsnivåhöjning – om så mycket is hade existerat – och höja temperaturen i oceanernas ytskikt med mer än 100 grader. År 2005 stod det lagrade, ännu inte realiserade överskottet som vi sett på 0,85 watt per kvadratmeter. Det rör sig med andra ord om en kraft som forcerar fram uppvärmning med fruktansvärd energi, ohållbar över längre tidsperioder, okänd i sin hastighet i de paleoklimatiska samlingarna.394 Det kan gå ännu snabbare den här gången. FN: klimatpanel framstår, efter skärskådningen från Hansen och hans kollegor, som mer räddhågsen och förträngningsbenägen än någonsin Darwin i sina värsta kval: En global uppvärmning på omkring 3°C förutsägs av så gott som alla modeller för en tillväxt av växthusgaser enligt ’business-as-usual’. Ändå förutspår IPCC en havsnivåhöjning under det tjugoförsta århundradet på bara en bråkdel av en meter under business-as-usual-uppvärmning. Deras analys postulerar en letargi hos isfälten som, menar vi, är inkompatibel med paleoklimatiska data och oförenlig med observationer av deras aktuella beteende. (…) Trots dessa tidiga varningar om en sannolik framtid av icke-linjära, snabba svar fortsätter

IPCC, åtminstone implicit, att förutsätta ett linjärt svar på forceringskraften hos business-as-usual. Och ändå överträffar den all kraft i sen paleoklimatisk historia.395

Återigen: här är inte envigen mellan gradualism och katastrofism av akademisk natur. Få vetenskapliga debatter har haft högre insatser. Nasas James Hansen igen: IPCC noterar att de är oförmögna att bedöma möjliga dynamiska svar hos isfälten och följaktligen att räkna med några ’snabba dynamiska förändringar i isflödet’. Men att utfärda sådana speficika [låga] värden för havsnivåhöjningen får, helt förutsägbart, allmänheten att uppfatta det som att den förutspådda höjningen är lindrig, och mindre än i den tredje rapporten från 2001. Ja, otaliga rapporter i media har talat om ’nedskrivna’ havsnivåprognoser och kommentatorer har baktalat tanken att utsläpp enligt business-as-usual kan orsaka en höjning i storleksordningen flera meter. [I Sverige var Svenskt Närlingslivs chefsekonom Stefan Fölster snabb med att slå mynt av nedskrivningen.] Men om IPCC:s prognoser uppfattas som förutsägelser av den faktiska havsnivåhöjningen – så som de uppfattats av allmänheten – förutsätts att isfälten mirakulöst kan överleva forceringen från business-as-ususal under ett millennium eller ännu längre.396

Gradualismen är en antirealism. Knappt hade så utskriftsbläcket torkat från IPCC:s fjärde rapport förrän ett ångerfullt och stridbart konsensus vid forskningsfronten vände sig mot glaciärgradualismen i allmänhet och panelens metoder i synnerhet. Studierna av den galopperande Grönlandsisen visar, enligt en forskartrio i en Science-artikel i mars 2007, att ”variationer i utloppsglaciärerna kan generera stora utloppsanomalier under loppet av några få år”, sporrarna kan vara ”små störningar i tjockheten” men konsekvenserna likafullt bli ”långvariga trender”. Skolböcker och modeller har behandlat isen som en odifferentierad klump, som antingen smälter eller inte smälter vid ytan, varför två andra forskare medgav att de senaste ”resultaten har haft ett genomgående element av överraskning i sig, vad gäller tidsskalorna. Utan undantag inträffar processerna snabbare än vad man tidigare trodde var möjligt.” De senaste observationerna ”riktar ljuset mot bristerna i vår förståelse av relevanta fysiska processer” och pekar mot att ”utloppssystemen från isfälten beter sig som de mindre [bergs]glaciärerna”. Eller ännu mer frankt: ”Vi kände inte till processen tidigare, men jag tror att vi ser den nu. Och den är inte gradvis.” 397

179

180

Men varningarna fanns där redan tidigare. År 1968 föreslog en amerikansk glaciolog vid namn John Mercer, känd för sina nudistiska böjelser och en gång dömd för att ha joggat naken runt sitt universitet, att ”industriell förorening av atmosfären” kunde få isbankarna på Västantarktis att bryta samman och utlösa en katastrofal havsnivåhöjning med fem meter, inom loppet av ett enda sekel. Mercer fokuserade på just den inneboende dynamiken i polarisarna; hans analyser väckte visst intresse under 1970-talet, men på 80-talet var spekulationerna utdömda från glaciologin.398 Längre tillbaka i vetenskapens annaler, på 1920-talet, utbröt en besläktad debatt i USA. En geolog vid namn J. Harlen Bretz tittade närmare på ett hörn av landet som länge konfunderat vandrare och geologer: de så kallade ”Scablands” i delstaten Washington, ett sällsamt landskap av raviner och kanjoner, vattenfall och skarpt utskurna flodkanaler. Hur hade de bildats? Genom – föreslog Bretz – att glaciärer smälte i slutet av pleistocen och bildade sjöar som exploderade med sådan kraft att störtfloderna kunde karva fram ett helt nytt landskap ur klippan. I en av sina böcker beskriver Stephen Jay Gould hur kåren av amerikanska geologer höll hårt på troheten till Lyell, vägrade ”föreställa sig något sätt att smälta is så snabbt” och viftade bort Bretz som en rättshaverist, tills bevisen för en serie sjöexplosioner blev alltför överväldigande och förklaringen i slutet av 1960-talet godtogs som sann. Idag räknar man till 40 detonationer som utlöste några av de kraftigaste störtfloderna i jordens historia och skapade Scablands.399 Tillfällen till omvärderingar har funnits förr. Men, som Gould så ofta påpekat: gradualismen är djupt inrotad i det västerländska tänkandet. Den har aldrig fått sina meriter från empirin – tvärtom, från första stund, från Lyells kamp mot Cuvier och Darwins mot de paleontologiska samlingarna har den ägnat sig åt att säga emot dess tydligaste vittnesmål. Gradualismens styrka ligger på andra plan. I kamp mot fördomen har nu de senaste årens bilder av bergsglaciärerna, Grönland och Antarktis börjat framkallas och klarna. Det visar sig att de är komplexa totaliteter; händelser vid kusterna vibrerar in i ismassornas djup. I deras delsystem etableras tillstånd av självorganiserad kritiskhet, som följer samma grundlagar, om det så rör sig om glaciärsjöar, smältvatten i sprickor, uttunnade isbankar eller albedospiraler: en motsättning uppstår mellan en rådande ordning och en indroppande potentiell energi. Systemen organiserar sig kritiskt, i riktning mot sina respektive nodlinjer; med oanad fart rör sig världens ismassor mot skred. Hur högt kommer då världshaven att stiga under en himmel av businessas-usual? Sedan 1990-talets början har det stigit högre än i IPCC:s prognoser,

och det är ingen vågad extrapolering att tro att detsamma kommer att gälla också för resten av århundradet. Dynamiken underifrån glaciärerna har tagit över från mekaniken vid ytan, inte minst på de bergsglaciärer som accelererat så kraftigt på senare år.400 Exakta prognoser är emellertid inte möjliga. Det hör till kvaliteten hos tillstånd av självorganiserad kritiskhet att skred inte kan förutsägas med säkerhet. Realistiska modeller över ”icke-linjär” dynamik är notoriskt svåra att uppställa; de mest verklighetstrogna bedömningarna blir av nödvändighet, till följd av situationens själva karaktär, spekulativa. James Hansen går in till kejsarens hov och sätter sig att räkna som konkubinen: 181 Låt oss anta att isfältens bidrag är 1 cm under decenniet 2005-15 och att det sedan fördubblas varje decennium tills isfälten på Västantarktis är i stort sett tömda. En sådan tidskonstant ger en havsnivåhöjning i storleksordningen 5 meter detta århundrade. [Minns chocken i kejsarens min när han ser summan av riskorn på den sista rutan.] Naturligtvis kan jag inte bevisa att mitt val av en tio års fördubblingstid för ett icke-linjärt svar är riktigt, men jag är säker på att det ger en långt bättre uppskattning än antagandet om att isfälten svarar linjärt på forceringskraften från business-as-usual. En avgörande poäng är att det icke-linjära svaret lätt kan fara iväg bortom all kontroll, till följd av positiva återkopplingar och trögheter i systemen.401

”En tröskel” – skriver ett annat forskarlag – ”som utlöser många meters havsnivåhöjning kan komma att överskridas långt före slutet på detta århundrade.” 402 Det hör till accelerationers natur att de ökar, men ett sannolikt scenario är, som Hansen och hans kollegor konstaterar, att den stigande kurvan avbryts av ”pulser” av havsnivåhöjning när nya sektorer av Grönland och Antarktis efterhand slits med i dynamiken.403 Skred kommer att följa på skred, så länge det finns is som kan rasa. Och följderna? En halvmeter räcker för att dränka centrum av den egyptiska civilisationen. Nilens delta, ut mot Medelhavet, är en madrass av mark vid flodens mynning, uppstoppad av slam och sand, låg, flack, utsträckt. Ingenstans är gränsen mellan hav och land så flytande som i ett delta. Här ligger flera av Egyptens största städer. Här finns de viktigaste hamnarna, basen för industrin, det bästa fisket, den mest fertila jordbruksmarken. En halvmeters höjning av havsnivån och en tredjedel av Alexandria, Egyptens näst största stad,

pressas under vatten och en och en halv miljon människor spolas undan; samma halvmeter mer än femdubblar antalet människor i världen som riskerar att drabbas av översvämningar och rövar bort en tiondel av Bangladesh. I det sistnämnda landet steg vattnet vid kusten under sommaren 2007, Ganges och Brahmaputra svämmade över sina breddar och monsunen vräkte ut vatten: minst 300 människor dödades, åtta miljoner blev hemlösa. ”Människor i Bangladesh är medvetna om att klimatmönstret förändras, även om de inte alltid förstår hur, och många är oroliga”, sammanfattar den brittiska biståndsorganisationen Christian Aid sina enkäter på den bangladeshiska landsbygen. ”’Förr kunde min far förutspå hur floden skulle ändras under årens gång. Men nu händer det för snabbt för att vi ska kunna förutsäga någonting’, säger Mazeda.” 404 För att då inte tala om en havsnivåhöjning på två meter, som skulle dränka eller fördriva ungefär 60 miljoner människor enbart från Calcutta, 40 miljoner från Shanghai. För att då inte tala om fyra meter, om sex meter, om tolv meter …405 Om överackumulationen av solenergi i biosfären får fortsätta lever vi i förrummet till framtiden. Men det förutsätter, som alltid, business-as-ususal.

2:16 BRITTVINTER

Gradualismen må ha genomsyrat den västerländska naturvetenskapen in i våra dagar, men den gör sig inte på film. I öppningscenen till The Day After Tomorrow står hjälten, paleoklimatvetaren Jack, tillsammans med två kollegor på Larsen B. De turas om att hålla i borren, halar upp cylindrar ur de historiska djupen och är meter från att dödas när isbanken utan förvarning bryter sig loss, en avgrundsdjup spricka öppnar sig bakom Jack, han gör ett omöjligt hopp över den för att rädda cylindrarna, snavar, hänger från ena handen och dinglar över sprickan men häver sig upp och klarar sig – och han har cylindrarna i behåll. Halten av växthusgaser i isen tyder på abrupta förändringar i det förflutna. Jack drar slutsatsen att en ny istid kommer att sänka sig över Nordamerika och Europa inom något hundratal år. Men klimatet har redan börjat urarta, snö faller över New Dehli, japanska pendlare fälls till marken av hagel stort som gatsten, en tornadoarmé går bärsärkagång genom Los Angeles och smular sönder Hollywood-skylten och händelserna står som spön i backen och från Nordatlanten kommer uppgifter om ett plötsligt fall i vattnets temperaturer på 13 grader från en dag till en annan. Det har börjat. Grönlandsisen har smält och forsar nu ut i havet. Golfströmmen stängs av, det som inte skulle hända på hundra år händer på några dagar, världshaven får hysteriska utbrott och piskar igång isorkaner som suger ner kall luft från atmosfärens övre skikt till ”superstormar” som sänker temperaturen med 10 grader i sekunden, drar över Västeuropa och, till Jacks förfäran, tar sikte på New York, där Frihetsgudinnan snart förvandlas till en froststod med is upp till midjan och Jacks son stängs inne i ett bibliotek. Amerikaner flyr över gränsen till Mexiko. Manhattan blir ett nytt Antarktis. Men Jack är van vid den extrema kylan, han har överlevt förr och ger sig av för att rädda sonen … I storfilmen från 2004 dramatiserades den synbarligen uråldriga västerländska skräcken för kylan: istiden kommer igen, det blir omöjligt att leva i

183

184

norr. Lika älskad som den var av filmpubliken, lika konsekvent sågades The Day After Tomorrow av klimatvetarna, som med en mun slog fast att ”superstormar” som återinför istiden inom loppet av dagar är fysiskt omöjliga. Men filmen tjänade till att konsolidera den centrala ställningen i det allmänna – västerländska – medvetandet för ett visst potentiellt klimatskred: en kollapsande Golfström. Golfströmmen är, som vi erinrar oss, en av mekanismerna för omfördelning av värme från ekvatorn mot polerna. Det är i världshaven den mesta solstrålningen slår ned. Oceanerna täcker 70 procent av jordens yta, och bär därmed ansvaret för att distribuera lejonparten av solenergin ut genom biosfären. Om inte värme togs från de regioner som har för mycket och gavs till dem som ingen har skulle biosfären slitas sönder i ytterligheter; tropikerna skulle vara för varma och de höga latituderna för kalla för mänskligt liv. Nu fungerar i stället ekvatorn som en generator som sänder ut solenergi till övriga världen, tack vare sådana kablar som Golfströmmen. Från Indiska Oceanen och södra Atlanten släpar Golfströmmen med sig omkring 100 gånger mer energi än vad mänskligheten för närvarande gör av med per år. Under några månaders färd forslas den norrut. På sin väg släpper Golfströmmen värmen till atmosfären ovanför, som i sin tur blåser in den över Nordamerika och Europa – i synnerhet under hösten och vintern – tills all värme är utdelad och strömmen når sina två slutstationer. Mellan Grönland och Norge i öster, och i Labradorhavet i väster, har vattnet kylts ned till den grad att det sjunker, formar underjordiska vattenfall som är tiotals gånger större än Amazonasfloden, dyker mot havsbotten och styr söderut igen. När det kalla vattnet på så vis dras ner från ytskikten bildas ett tomrum som ständigt måste fyllas på söderifrån, med mer varmt vatten, och så går strömmen runt, runt, i ett system som lockat fram en sant högindustriell metafor: amerikanska forskare har liknat Golfströmmen vid varubandet i kassan på en supermarket som rullar fram livsmedlen till konsumenterna från nordpolens förgårdar.406 Livsmedlen består i högre temperaturer; Västeuropa skulle vara mellan 5 och 8 grader kallare om inte värmen från Golfströmmen drev i land. Alaska och nordöstra Sibirien ligger på samma breddgrad som Island och Svealand, men där är medeltemperaturerna just mellan 5 och 8 grader lägre: Stilla Havet saknar varuband. I Atlanten sker ett oavlåtligt cirkulerande utbyte – värme norrut, kyla söderut – som bäddar in östra Nordamerika och västra Europa i mild och fuktig grönska. Det är för detta Golfströmmen blivit känd. Men den är en del av ett system av atmosfäriska och oceaniska processer; den är kopplad inte bara till ekvatorn, utan också till Amazonas, Sydasien,

Antarktis, via ett globalt trassel av klimatkablar. De kan inte, om man vill analysera Golfströmmen, klippas upp. Vi står här inför ett praktexempel på emergenta kvaliteter. Golfströmmen är en del av en självorganiserad totalitet som måste analyseras som sådan, i all sin komplexa växelverkan, och det ger, som vi ska se, resultat långt från Manhattan och Frihestgudinnan.407 Det som får vattnet att sjunka vid de två norra slutstationerna är den höga densiteten. Den kommer sig, som vi har sett, av kylan i vattnet; detta är samma tyngd som driver lösningspumpen. Men kylan är inte den enda tyngden i Nordatlanten. Det kalla vattnet är också salt. Saltets effekt i vatten kan enkelt beskådas genom att man häller en tesked salt i ett glas: det störtar till botten. Saltvattnet är avgörande för att lasta djupströmmarna i norr, pressa dem mot nedre däck och sända dem söderut igen, så att strömmarna fortsätter att snurra; i Stilla havet är vattnet inte lika salt och når inte den tyngd som krävs för att falla mot djupen, och det är därför ett varuband saknas där. Bandet hålls rullande av skillnaderna i densitet. Det betyder att totaliteten är känslig. Det salta vattnet kan bli sött. Om sött vatten skulle strömma ut i Nordatlanten i tillräckligt stora mängder skulle saltlösningen späs ut, vattnet skulle bli lättare, strömmarna skulle inte längre sjunka mot botten, ingen attraktionskraft skulle locka södern att exportera sin värme: varubandet skulle stanna. Men varifrån skulle sådant sötvatten komma? Från de smältande isarna på Grönland. Det är denna möjlighet som ligger till grund för skräckfantasin om hur den globala uppvärmningen slår en saltomortal och blir till istid i väst. Följaktligen har en betydande datakapacitet vigts åt modeller och simulationer av hur Golfströmmen kan tänkas reagera på ett inflöde av sötvatten från Grönland. Det tycks som om varubandet har tre möjliga lägen. Man kan tänka sig dem som att kassörskan kan 1.) köra bandet som vanligt, 2.) köra bandet på halvfart, halvvägs och tvinga kunderna att flytta närmare eller 3.) stoppa bandet och stänga kassan. I Golfströmmens första tillstånd, det normala on-läge som råder idag, bildas de nordliga djupvattenströmmarna i höjd med Island och Labradorhalvön. I det andra tillståndet, ett mellanläge mellan on och off, förflyttas slutstationerna för Golfströmmen söderut, och djupvattenströmmarna formas i stället någonstans i höjd med Frankrike och Québec; norrutöver fryser vattnet i stället för att sjunka och de nordliga länderna nås inte längre av värmen. När off-knappen trycks in dör systemet helt. Alla tre är möjliga jämviktstillstånd för Golfströmmen, likt ett varuband som kan ställas in på tre lägen men har svårt för någonting däremellan.408 Hur sker då växlingen från ett tillstånd till ett annat? Modellerna pekar i en bestämd riktning. De sammanfattas i en överblick i Nature:

185

Ökad inströmning av sötvatten i Nordsjön kommer inledningsvis endast att försvaga cirkulationen långsamt. Men när en viss tröskel har nåtts kan cirkulationen abrupt hoppa över i ett nytt tillstånd, med ringa eller inget flöde av hetta mot norr. Systemet är synnerligen icke-linjärt, och kommer inte omedelbart att växla tillbaka till det varma tillståndet när sötvattenströmmen sedan avtar.409

186

Dagens Golfström är en ordning. Den vilar på motsatserna i densitet mellan varmt vatten och kallt-salt; så länge motsatserna är stabila upprätthålls ordningen. Men så flyter sötvattnet ut över Golfströmmen, det flyter ut i flera decennier och i flera decennier sjunker salthalten i Nordatlanten, motsatserna närmar sig varandra; Golfströmmen svarar till en början svagt, försvagas med några procent per decennium tills den når sin nodlinje. Den har nu organiserat sig själv kritiskt. Ytterligare en portion sötvatten och ”en abrupt förändring med en amplitud som inte längre har samma skala som störningen inträffar om tröskelvärdena passeras.” Strömmen kollapsar: halveras eller slås av.410 Händelsen har i forskningen liknats vid en annan situation av självorganiserad kritiskhet. Om du lutar dig lite åt sidan i en kanot kommer den att kantra en aning. Den håller sig ännu upprätt på sjön. Du lutar dig lite mer åt sidan, lite mer – och så plötsligt slår hela kanoten om och du fäktar i vattnet. På samma sätt står Golfströmmens etablerade ordning emot störningen från sötvattnet, så länge motsatserna i densitet består till en viss nivå, men när de har utjämnats alltför mycket slår den överstyr ”till ett kvalitativt annorlunda cirkulationssätt”. Det är inte en förändring i störningens styrka som sätter tidpunkten för strömavbrottet utan systemets inneboende dynamik; annars vore det kritiska läget förvisso inte självorganiserat.411 Liksom en kanot som ligger upp och ner är det svårt för Golfströmmen att komma på rätt köl igen. Risken är stor att den går in i en antiordning och slår sig till ro med att inte längre transportera någon värme norrut. Ett sådant beteende benämns hysteresis: även om sötvatteninflödet skulle avta förblir strömmen liggande upp och ned, sötvattnet stannar vid ytan och det krävs enorma krafter i oceanerna för att få igång systemet igen. Tills vidare är kollapsen att betrakta som irreversibel. Den tidigare ordningens kvaliteter har förstörts, och det som kommer i stället är förstörelsens förlängning; Golfströmmen har välts för hundratals eller tusen år framåt.412 Levins och Lewontin formulerar de allmänna lagarna för dynamiken:

Motsatta krafter utgör basen för vår fysiska och biologiska verklighet. Tingen förändras till följd av motsatta krafters inverkan på dem, och tingen är som de är till följd av den tillfälliga balansen mellan krafterna. (…) Om ett systems parametrar stannar inom föreskrivna gränser kommer externa händelser att avsätta blott små spår, som snart utplånas av stabila systems processer för självreglering. (…) Men i verkligheten är parametrarna, även om de behandlas som konstanter i de matematiska modellerna, själva objekt för förändring. Förr eller senare kommer någon av dem att drivas över en tröskel, bortom vilket det ursprungliga systemet inte kan förbli vad det en gång var.413

Detta är skräckscenariot i modellerna. Hur förhåller de sig till verkligheten? Genom att veckla ur sjöbottnar och havssediment, iscylindrar och planktonfossil, trädringar och glaciärer och alla andra tänkbara arkiv framför sig har palekoklimatvetarna fått syn på ett mönster. Det upprepas gång på gång. I centrum står – glaciärsjöar som exploderar. Senast var för 8 200 år sedan, när istiden tog ett sista dånande farväl av Nordamerika. I tusentals år hade smältvatten från de isfält som en gång täckte dagens Kanada och norra USA väntat i sjöar. Deras väg mot havet hade spärrats av is, närmare bestämt is i Hudson Bay, den gigantiska bukt som sitter som en havsblå provins mitt i Kanada. Vad som nu hände var att isen i bukten successivt släppte, sjöarna på inlandet tryckte på och grävde kanaler i den kapitulerande barriären, vatten flödade in, ur själva det turbulenta inflödet uppstod värmeenergi som grävde allt snabbare och djupare tills det sista av isen brast: i ett slag tömdes den sista postglaciala poolen i Nordatlanten. Golfströmmen slaknade till hälften. Inom fem år hade Grönland blivit 5 grader kallare, de brittiska öarna 1 grad, Sverige 1 och Estland 2. Glaciärer avancerade i Sydnorge, tundra fällde skog i Kanada och vegetationstyper skiftade plats i Alperna: dagen efter imorgon, i naturrealistisk tappning.414 Men signalen sträcke sig längre. Afrika drabbades av hetta och torka, från Maghreb till Darfur och Kilimanjaro. Venezuela, Colombia, Costa Rica gömmer ärr efter träffen från samma plötsliga slag, det värsta under holocen. I Persiska viken och Indus syns siluetten från en vacklande monsun. Några decennier senare var ”8k-händelsen”, som den kallas på fackspråk, i stort sett över. Golfströmmen hade visserligen kollapsat abrupt, men inte värre än att den kunde starta om på nytt; inflödet var kraftigt men kortvarigt och sötvattnet kunde så småningom blandas ut.415 Samma sak, men i större skala, inträffade för omkring 12 700 år sedan. Då hade polarisarnas kanter droppat smältvatten i 7 000 år, världen var på väg ut ur istiden, allt högre latituder lapade sol och värme, södra Sverige var frilagt

187

188

och termometern pekade stadigt uppåt: plötsligt föll klimatet bakåt. En ofantlig glaciärsjö över den region där USA:s och Kanadas Stora sjöar idag ligger exploderade ut i Nordatlanten. Denna gång saktade inte Golfströmmen in: den tvärnitade. I mer än 1 200 år framöver stod den på off, och redan något år efter att knappen tryckts in var jorden tillbaka i istiden, den lilla vita fjällrosen Dryas intog områden som skogen övergett och det är från denna blomma perioden fått sitt namn: Yngre Dryas. På Grönland blev vintrarna 28 grader kallare än idag. Isen återerövrade stora delar av södra Sverige; de brittiska öarnas medeltemperatur sjönk med 5 grader. Och återigen: i Afrika lämnades himlen ensam, sjöar krympte, Sahara bredde ut sig över nyligen bördig mark. Tio år efter glaciärsjöns explosion hade Venezuelas vegetation torkat ut.416 Lika abrupt som Yngre Dryas föll över jorden, lika plöstligt återstartades Golfströmmen; istidens sista brittvinter tog slut och avlöstes av holocen. Men liknande händelser återkommer i arkiven, både tidigare och senare. Minst tre gånger under den senaste istiden växte isfälten över Nordamerika till en bristningsgräns där de inte längre kunde hålla ihop alla sina isberg, några av dem måste pressas ut över kanten och ner i Nordatlanten där Golfströmmen lagenligt dog. Sådana ”Heinrich-händelser” tycks ha inträffat med ett mellanrum av 10 000 år, möjligen styrda av en inneboende cykel där isfälten blev kritiska, genomgick ett skred och byggdes upp igen. För att göra mönstret ännu mer komplext – ja, ännu mer fraktalt – inrymdes 24 mindre svängningar i den senaste istiden, samtliga med en nedkylande och en uppvärmande fas. Var och en av nedkylningarna hängde samman med överflöd av sötvatten i Nordatlanten. På andra sidan gränsen till holocen återfinns svaga återklanger, som under Lilla istiden, inledd någon gång under medeltiden och avbruten vid 1800-talets mitt: Themsen frös på vintrarna och Karl X Gustav kunde tåga över Stora Bält, ty Golfströmmen var omkring tio procent svagare än idag.417 Det har, således, hänt förr. Injektioner av sötvatten i Nordatlanten tycks ofelbart bromsa Golfströmmen, effekten låter inte vänta på sig och den sprids över stora delar av jordklotet. Om is rasar ner i Hudson Bay kan regnet utebli i Indien. Sådana långväga samband kallas ”teleförbindelser” – tele som i telefon, telepati, television – och återkommer i varierande styrka i 8k och Yngre Dryas, i Heinrich och Lilla istiden.418 Mekanismerna är två. Vad händer med värmen vid ekvatorn när den inte längre exporteras norrut? Den stannar och värmer upp de redan varma. Varmvattnet fastnar i Indiska Oceanen och Sydatlanten, och samtidigt – för det andra – förflyttas regnmolnens banor. När atmosfären över Nordatlan-

ten blir kyligare kan den inte längre hålla lika mycket vattenånga. Det band runt ekvatorn där monsunerna uppstår pressas därmet söderut, så att regnmolnen faller ur sin bana över stora delar av tropikerna och lämnar dem utan vatten. Effekten av plötslig kyla i den norra hemisfären blir sålunda plötslig värme och torka i den södra, i ett mönster som helt enkelt kallas gungbrädan: när den ena stiger faller den andra. När sedan saltet återtar dominansen över det söta vattnet i Nordatlanten och Golfströmmen återstartar slår gunbrädan över; värme i norr ger svalka och regn i söder. De empiriska arkivstudierna och datormodellerna är i detta avseende rörande överens. Sötvatteninflöde i Nordatlanten och saktande eller nitande Golfström korresponderar med uppvärmning och torka i Afrika, Mellanöstern, södra – i synnerhet sydöstra – Asien och norra Latinamerika. Det har hänt förr, varje gång. Ingenting tyder heller på att teleförbindelserna i biosfärens totalitet skulle sitta lösare idag; tvärtom ger simulationerna vid handen att mönstret skulle upprepas exakt, rentav förstärkt: monsunen skulle missa den indiska subkontinenten, Centralamerika och Medelhavsområdet skulle torka ut, än mer regn skulle dras undan Amazonas och mattan rullas ut för en ny öken, Västafrika och Australien skulle båda plågas av skogsdöd.419 Inte bara Hollywood är besatt av platser som New York. En av de främsta experterna noterar lakoniskt att ”de först etablerade institutionerna för paleoklimatisk forskning har befunnit sig i närheten av Nordatlanten, och en viss partiskhet kan inte uteslutas.” Två andra drar slutsatsen att konsekvenserna av ett strömavbrott, i synnerhet så som de sprids genom omläggningen av den globala vattencykeln, inte alls skulle vara värst på nordliga breddgrader: De stora potentiella förändringarna i ekosystemens struktur och funktion är inte koncentrerade till den Nordatlantiska regionen, där temperaturen är mest känslig för Golfströmmen, utan är störst i övriga världen, till följd av teleförbindelser i klimatsystemet. (…) En försvagning av Golfströmmen, som ofta betraktas som ett europeiskt problem, tycks ha vidare globala konsekvenser för biosfären.420

Här, långt ifrån den amerikanska östkusten och norra Europa, lever de människor som kommer att ta emot de hårdaste slagen från en saktande eller nitande Golfström. Endast en totalitetsanalys kan visa på sådan vidd. Men inte nog med detta: en nedläggning av Golfströmmen skulle också nå till Antarktis. När värmen inte längre exporteras norrut hamstras den i Sydatlanten, som till slut sätter den i rullning mot Antarktis isar. Isarkiven

189

190

därifrån visar rentav att samtliga plötsliga uppvärmningar under de senaste 800 000 åren har varit direktkopplade till försvagningar i Golfströmmen. Den ”biopolära gungbrädan” förefaller felsäker.421 Vad något sådant skulle betyda för dagens isfält på Antarktis är inte svårt att räkna ut. Sålunda gick kalla kårar genom forskarsamhället när de första rapporterna inkom: Golfströmmen har försvagats! Först ut, i april 2004, var Nasa, som presenterade satellitdata över en kraftig sänkning av cirkulationstakten. Därefter beskrev brittiska oceanfysiker hur de på sina ubåtsfärder runt Grönland fram tills helt nyligen kunnat iaktta ”gigantiska pelare av kallt vatten med hög densitet som sjunker från ytan till havsbottnen 3 000 meter ner, men nu har de nästan helt försvunnit”, och så, i december 2005, den mest sensationella studien: flödet av värme till norra Atlanten har sjunkit med 30 procent sedan 1957. ”Vi är nervösa över resultaten. De har kommit som en smärre chock”, förklarade ledaren för det sistnämnda forskningsteamet och istidsskräcken återuppväcktes än en gång, med spekulationer om en nära förestående förfrysning i västeuropeisk media.422 Falskt alarm. Slutsatserna om ett tredjedelsavbrott visade sig vara förhastade. Det sistnämnda forskningsteamet blev år 2004 först i historien med att lägga ut bojinstrument i Golfströmmen som var känsliga nog att registrera variationerna i strömkraften från månad till månad, och efter fortsatta mätningar insåg forskarna att det stora gap som upptäckts i november 2004 troligen var en ”naturlig variation”. Men det är inte säkert. Inga äldre arkiv existerar, och ingen vet därför om något liknande tredjedelsavbrott inträffat tidigare under ett enda år. I augusti 2007 konkluderade teamet att mätningarna behöver fortsätta i ”ytterligare tio år” innan några långsiktiga trender kan säkerställas.423 Under tiden fortsätter Grönland att smälta. Denna gång är inte heller is den enda källan till sötvatten. En annan process reglerar vattentillflödet: fotosyntesen. När halten av koldioxid i atmosfären stiger kan, som vi minns, bladen hålla sina klyvöppningar slutna längre tid och ändå få i sig den mängd av råvaran som de behöver. Fördelen för växten är att den då inte förlorar lika mycket vattenånga ur samma klyvöppningar, och följaktligen inte behöver pumpa vatten ur marken lika hårt: mer vatten stannar i marken ju högre koldioxidhalten blir. Svinnet reduceras, men därmed andas också växterna ut mindre av den vattenånga som ombildas till regnmoln. I stället för att cirkulera i det lokala mikroklimatet förblir vattnet tillgängligt i marken, tills ett ombud för någon flod samlar upp det och fraktar det genom sina rör, mot utspolning i världshaven. Sedan 1960-

talet har denna logik, vars enda nödvändiga villkor är en höjd halt av koldioxid, ökat utflödet av sötvatten från samtliga kontinenter, inte minst till Arktiska ishavet. De sex största floder som har sitt utlopp där ökade sin vattenavstjälpning med 7 procent från 1936 till 1999 och kan komma att öka den med ytterligare upp emot 70 procent till år 2100. Rören sticker ut alldeles ovanför Golfströmmens stationer för bildandet av djupvatten.424 Hittills har det ökade tillflödet från floderna varit den största källan till färskvatten i Nordatlanten. Till det kommer smältningsprocessen på glaciärerna i närheten, och den vattenbrunn som fram tills nu varit igenfrusen: permafrosten, också den en av Golfströmmens grannar. Själva uppvärmningen av havsvattnet i norr rubbar likaledes motsatsernas balans. Hittills har, som vi flera gånger märkt av, medeltemperaturen stigit snabbare vid höga latituder än vid ekvatorn, och varmare vatten har mindre densitet än kallt. En följd av den globala uppvärmningen tycks därmed bli att Nordatlantens vatten förlorar i densitet i förhållande till vattnet söderifrån, som inte värms upp lika snabbt, i ännu en spiralsväng som ökar påfrestningen på systemet.425 Risken är att Golfströmmen någonstans under vågorna organiserar sig själv kritiskt. Vi vet att inflödet av sötvatten ökar, från smältande Grönlandsis och glaciärer, från slutna klyvöppningar och töande permafrost. Sedan 1970-talet kan en tydlig trend till sötare vatten förmärkas i Labradorhavet och Nordsjön: exakt där djuphavsstationerna ligger. Men, som IPCC noterar, det påföljande fallet i densitet har ”ännu inte lett till en signifikant försvagning” av Golfströmmen.426 Ännu inte: sandkornen fortsätter att falla. Sedan sin andra femårsrapport har IPCC:s skrivit ned risken för ett sammanbrott i Golfströmmen före år 2100; det betraktas som en av klimatförändringens högoddsare. Men de flesta modeller förutsäger en försvagning av strömmen till något slags mellanläge, många visar att ett totalavbrott under detta århundrade inte kan uteslutas; somliga sätter sannolikheten till mellan 40 och 50 procent, givet business-as-usual.427 Det enda verkligt pålitliga resultatet tycks vara att oförutsägbarheten ökar ju närmare Golfströmmen kommer sin nodlinje. Ju mer sötvatten som redan har flödat in över de norra stationerna, desto sårbarare blir de för ytterligare sötvatten, desto svårare att veta hur strömmen reagerar; vid nodlinjen kan nästa påfyllning utlösa ohämmade fluktuationer. Golfströmmen blir ”ytterst känslig för små störningar bara genom att närma sig men inte överskrida den kritiska tröskeln till en kollaps”. 428

191

192

Ju mörkare hotets skugga blir, desto svårare att se den. Här visar sig en avgörande skillnad mot 8k, Yngre Dryas och Heinrich. De utlöstes alla av en fruktansvärd engångsutsjälpning av sötvatten. Mycket tyder på att Golfströmmen opererade i närheten av sin nodlinje under stora delar av istiden; den tycks ha befunnit sig i självorganiserad kritiskhet även innan sjöarna exploderade eller isbergen hivades ut. Men när off-knappen väl tryckts in försvann fingret. Denna gång, i den antropogena uppvärmningens tidsålder, trycks i stället fingret sakta in mot knappen, först mjukt, sedan något hårdare, sedan ännu hårdare; under business-as-usual kommer fingret aldrig att fällas in. Orsaken till Golfströmmens paleokollapser var förbi efter månader. Nu verkar orsaken över sekel.429 Denna skillnad kan tolkas på två sätt. Optimisten skulle säga att chockkraften hos en engångsutsjälpning är ett nödvändigt villkor för att välta Golfströmmen, men inte mycket stöd har presenterats för en sådan tolkning. Pessimisten skulle i stället säga att det faktum att forceringskraften hos höjd koldioxidhalt och påföljande uppvärmning är konstant accelererande ökar risken inte bara för att Golfströmmen knuffas över sin nodlinje, utan också för att effekterna förlängs och förvärras. En sådan prototyp som 8k-händelsen skulle i så fall representera en miniminivå för vad världen kan komma att uppleva.430 Det finns här också en annan metod för spekulation: icke-linjär matematik. I Yngre Dryas avstängdes Golfströmmen av ett plötsligt inflöde från Nordamerika som har uppskattats till 9 500 kubikkilometer sötvatten. Grönland gav år 2006 ifrån sig jämförelsevis futtiga 248 kubikkilometer. Men utstjälpningen hade då stigit från 91 kubikkilometer år 1996: en procentuell ökning med 272,5 procent. Om vi nu leker konkubin och antar att accelerationen fortsätter, så att mängden sötvatten som lämnar Grönland för Nordatlanten ökar med 272,5 procent vart tionde år, finner vi att vattenmängden från Yngre Dryas överträffas omkring år 2040.431 Men detta är, återigen – av nödvändighet – ren spekulation. Säkert är däremot, enligt samstämmiga modeller, att risken för ett strömavbrott ökar med forceringskraften: ju snabbare överskottet på solenergi ackumuleras, desto större sannolikhet att systemet kollapsar. (En kollaps skulle vara ett sätt för biosfären att, genom sina nästan outgrundligt trassliga kablar, omdistribuera just detta överskott i sökandet efter en ny balans). Denna möjlighet, där Golfströmmen under trycket från forceringskraften plötsligt och spontant växlar över till ett annat läge, sätter – liksom havsnivåhöjningens utveckling – en främmande ram för ”den politiska processen, eftersom den tyder på att konventionella antaganden om jämna förändringar är ogiltiga för många system, i synnerhet när de forceras snabbt eller utsätts för omfattande störningar.” 432

Vi tangerar här ett ämne som vi ska återkomma till längre fram: klimatpolitik nära nodlinjen. Hur skulle då världen se ut dagen efter imorgon? Vi lever i en värld som blir varmare: skulle ett strömavbrott alls märkas? Eller skulle det verkligen, liksom under Yngre Dryas, backa oss tillbaka till utgånspunkten, eller rentav ännu längre? I en simulation av jordens klimat där Golfströmmen articifiellt stängs av år 2050 blir resultatet att temperaturen i norra hemisfären sjunker med 1,7 grader under de första tio åren, tillräckligt – om inte uppvärmningen hunnit längre – för att återföra förindustriell tid: en brittvinter, is på sjöarna och haven, innan huvudtendensen några decennier senare får överhanden igen. Men redan under 2050-talet är, enligt samma modell, sommarhalvåret varmare än förr. Andra modeller tyder på att den nedkylning som strömavbrottet i sig genererar mer än väl uppvägs av den globala uppvärmningen, så att det snarare skulle registreras som ett kortvarigt andningsuppehåll där takten i temperaturhöjningen bara avtar något.433 Men närmare ekvatorn, och i södra hemisfären, skulle strömavbrottet slå igenom fullt ut, ty där går effekterna i samma riktning som den globala uppvärmningen: åt dem som har skall varda givet.434 Vi anar här möjligheten av en biosfär som slits i ytterligheternas stycken: å ena sidan en nordlig region som backar ut ur eller mildrar sin lokala uppvärmning, å andra sidan en värld i söder som, med dubblad fart, kastas in i en allt mer extrem torka och värme. Hur de världsomspännande biotiska och abiotiska länkarna skulle hålla ihop i ett sådant kaos är – naturligtvis – omöjligt att veta. Allt detta utspelar sig inuti kolcykeln. Denna gång är det den – inte istidscykelns naturliga variationer – som håller i hinkarna med sötvatten, och det är i relation till den som ett strömavbrott skulle få några av sina värsta konsekvenser. Modellerna talar för att den fotosyntetiska produktionen skulle bringas ned brutalt. På den indiska subkontinenten skulle den minska med 36 procent och i Centralamerika med 109 – den skulle hamna på minus: dagens vegetationstyper skulle dödas – och Amazonas övergång till öken eller savann påskyndas. Samtidigt med Golfströmmen skulle lösningspumpen i Nordatlanten sakta in; ingen hög densitet skulle längre pressa kolsyran mot havets botten, och när havet i norr inte längre lastas kallt, salt och tungt, när djupa strömmar inte bildas för att sedan komma upp till ytan i söder skulle gödslingen med näringsämnen minska och planktonen drabbas av råvarubrist, så att också den biologiska pumpen skulle stå inför sin nedgång.435 Biosfären kan ge yrsel: Allting påverkar allting annat och omvänt.

2:17 VIPPANDE SPEGEL

Norr om Golfströmmen och Grönland ligger Arktiska ishavet. Under kalla kriget stationerade de två blocken ut sina militära varningssystem här: nu sänder isen nödsignal. Varje sommar överlever allt mindre is solens strålar. Varje september sedan 1979 vänder solen hem från Arktis efter att ha klippt bort ännu en remsa av ishavet; minimirekord slår minimirekord. Mellan 1979 och 2000 krympte sommarisen med 8,6 procent per decennium. En kraftigare trend inleddes i början av 1990-talet, och igen i början av 2000-talet. I september år 2005 var isen 24 procent mindre än genomsnittet för 19792000, från 7 miljoner kvadratkilometer till 5,3, en förlust på 1,7 miljoner kvadratkilometer eller mer än den sammanlagda ytan av Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien. Nytt rekord nästa år igen; mellan 2005 och 2006 gick ytterligare 14 procent förlorade.436 Det börjar bli ett emblem för den globala uppvärmningen: den vita sommarhättan, längst upp på den mörkblå planeten, för varje år en storlek mindre. Men sedan år 2005 är inte det längre bara sommarisen som krymper. Detsamma sker nu under polarnattens svarta himmel, då solens vassa saxar inte kommer åt; 2005 och 2006 skars ändå 6 procent bort från vinterisen varje år. Likaså blir Arktis tunnare. Under de två sista decennierna av 1900-talet – i synnerhet efter 1987 – förtunnades den centrala, föregivet stabila, hållfasta ismassan med 40 procent.437 En inuitledare i kanadensiska Inuvik vid namn Duane Smith förklarade i mars 2007 för Nature: ”Vi får inte längre någon kyla att tala om, våren kommer mycket tidigare och förhållandena på isen blir allt mer oförutsägbara, till den grad att folk faller igenom och drunknar.” En inuitaktivist vittnade senare på året för Guardian om sin granne som fått sina ben amputerade. ”Han föll genom isen och hittades två eller tre dagar senare när benen hade frusit. Han var en erfaren jägare, men ändå kunde han inte läsa isen. Vad som

195

196

syns på ytan kan se ut som det man lärt sig sedan decennier, men isen är annorlunda nu, för havet är varmare.” 438 Mindre, tunnare, skör som tråden: Arktis betingas av den enklaste nodlinjen. Med det tekniska språkbruket hos ett forskarlag: ”den abrupta tröskeln och fasövergången från is till vatten vid 0 grader styr en mångfald biofysiska processer, som opererar längs flera rumsliga och tidsmässiga skalor”. Arktis befinner sig från början närmare denna nodlinje än det djupare nedfrysta Antarktis. Regionen har följaktligen varit snabbare med att organisera sig själv kritiskt, och den successiva uppvärmningen interpunkteras av plötsliga frakturer som sprider sig i isen likt sprickor i en glasskiva; flak splittras i skärvor. Ett sådant skred – från en dag till en annan – tvingade i februari 2004 en grupp forskare att hals över huvud, nästan som i öppningsscenen i Day After Tomorrow, evakuera forskningsstationen Nordpolen 32. Men isen är inte ensam. Den påverkar allting annat; Arktis uppvisar, med det ovan citerade forskarlagets ord, en utomordentlig komplexitet: De arktiska biologiska, klimatologiska, hydrologiska delsystemen och deras värmeregimer är fullständigt sammankopplade och kan inte förstås eller isoleras individuellt. (…) Ekosystemet återkopplar i sin tur till både det lokala klimatet och hydrologin på en rad olika sätt. Ingen enskild del av systemet är oberoende, och för att förstå ens en liten del måste vi förstå helheten.439

Till skillnad från Antarktis och Grönland och bergsglaciärerna runtom är uppklippningen av Arktiska ishavet ofarlig för havsvattennivån: isen är angjord direkt i havet. Här är det isbitar i oceanernas glas som smälter. Har då Arktis kris betydelse enbart för de människor och andra varelser som befolkar systemet? Nej: i biosfären är ingen ö en ö, och som vi ska se gäller det även för en isö; Arktis står i förbindelse med resten av totaliteten. Det är också därifrån värmen kommer. Arktis är en enslig ändhållplats för den solenergi som jorden mottar vid ekvatorn, och under senare tid har en viss kraftledning fört dit allt mer värme: Atlantens strömmar. Visserligen har det mesta av värmen redan avyttrats när Golfströmmen når sina slutstationer, men ju varmare oceanerna blir, desto större rester blir över och kan flyta in i ishavet via två passager, Barents hav och Framsundet mellan Grönland och Spetsbergen. Värmens svallvågor kan rulla in plötsligt. I februari 2004 såg forskare långt ut i Kanadas arktiska arkipelag hur temperaturen i vattnet steg med 0,4 grader över en enda dag: det var en värmedyning från Atlanten, som sju månader efteråt kretsade i ishavets kittel innan den efterträddes av nästa, lika abrupta puls. Det är först efter 1990 sådana anomalier

har iakttagits i Arktis och de spelar, som vi ska se, en stor roll i det som nu sker.440 En annan ledning som leder överskottet av solenergi mot Arktis löper genom själva atmosfären. När den blir varmare håller den mer vattenånga. Vid sydligare latituder fylls atmosfären av vattenånga, ångan kondenseras till moln, vindarna virvlar molnen norrut, in över Arktis vars polarklara atmosfär i normalfall har ytterst lite ånga i sig och är desto känsligare för att bolstras upp: denna import förklarar omkring hälften av den arktiska uppvärmningen. Men vattenångan har också en annan funktion. Den är, som vi erinrar oss, en mäktig, fullständigt naturlig växthusgas. När ångmolnen sveper in över Arktis skapar de ett förstärkt växthus, i den lokala yttringen av ännu en av uppvärmningens återkopplingsspiraler – enligt vissa bedömningar den allra farligaste: på en varmare jord fördunstar vattnet snabbare, atmosfären inrymmer mer ånga, spärrarna mot de infraröda strålarna befästs. Vissa modeller gör rentav gällande att koldioxidens forceringskraft fördubblas eller tredubblas om man räknar in dess förmåga att inkalla vattenångan, som på plats ökar värmen på jorden, som i sin tur lägger sig tungt över kolcykeln och vattencykeln …441 De två kraftledningarna söderifrån animerar nu också, i samverkan med den allmänt globala uppvärmning som naturligtvis även når Arktis, en annan lokal återkopplingsspiral som vid det här laget är välkänd för oss: den minskande albedon. Tjock is har högre albedo än tunn, och när isen är så tunn att den till slut lämnar plats för öppet hav byter Arktis från vit t-shirt till svart; öppet hav har en albedo på mellan 5 och 10 procent. När solen klipper upp fållarna på isfältet under sommaren lagras följaktligen solenergi i vattnet. Till hösten blir det då svårare för isen att övervinna värmelagret och sy sitt vintertäcke över Arktis, det blir tunnare än vanligt, och när våren sedan kommer är det ännu lättare för solen att riva bort den spröda isen så att ytterligare mörka värmekärl blottas inför nästa höst… år efter år. Det är, som vi vet, denna återkopplingsspiral som gör att uppvärmningen springer före vid polerna. Men den har naturligtvis också – Arktis är en del av jorden – betydelse för den totala energibalansen: när speglarna i norr slås sönder stannar mer värme kvar i planeten. Albedospiralen i Arktis drar det globala genomsnittet mot högre temperaturer. Den är ingen bagatell. Vid en fördubbling av koldioxidhalten beräknas 20 procent av den påföljande uppvärmningen stiga upp ur minskningen av jordens albedo. Issmältning är inte heller den enda faktorn i spiralen som har en bas i Arktis; vegetationens långa offensiv mot Nordpolen bidrar likaså.442 Allt detta sammantaget har gett en uppvärmning på närmare 4 grader

197

198

norr om polcirkeln sedan 1950, eller flera gånger snabbare än genomsnittet för den övriga jorden. Men den arktiska isens vittring har också – mer anmärkningsvärt – utklassat modellernas prognoser för regionen själv, inklusive de som IPCC använder i sin fjärde rapport. Mellan 1953 och 2006 var isförlusten tre gånger större än den mediantrend som klimatpanelens modeller simulerar fram för Arktis, ingen av modellerna kommer upp i den observerade hastigheten: Arktis sönderfall ligger nu 30 år före den förväntade tiden.443 Forskare letar efter tillräckligt starka ord: ”Över en geologisk tidsskala genomgår nu Arktis extremt abrupta förändringar. Det finns ingen historisk analogi som kan tala om för oss vad som kan komma att hända”, säger en.444 Orsaken till underskattningen i modellerna tycks, återigen, vara en mekanisk blindhet för växelverkan och skred. De varma svallvågorna och vindpustarna från söder har utlöst albedospiraler som, i skarpt markerade ras, har knäckt den linjära kurvan av smältning och uppvärmning. Farhågan bland forskarna är nu att Arktis närmar sig en regional nodlinje. En av dem har hittat ännu en bild för situationen: ”Om ett glas långsamt tippas med ett finger når det till slut en punkt där dess upprätta jämvikt blir instabil och det snabbt övergår till en ny stabil, liggande jämvikt”. Isens ordning mäter sin kraft mot värmens, isen blir allt magrare, värmeansamlingen i vattnet allt större; när den senare överstiger den förra sker ett slutskred. Mer tekniskt uttryckt: ”Om isen förtunnas till ett mer sårbart tillstånd kan en ’kick’ som orsakas av naturliga klimatvariationer resultera i snabb förlust av sommaris till följd av återkopplingen mellan is och albedo. (…) Sådana abrupta övergångar [beräknas] i typfallet vara fyra gånger så snabba som de [hittills] observerade trenderna.” Eller enklare uttryckt: ”När smältningen och tillbakadragandet väl har börjat finns ingen återvändo”.445 Vissa Arktisauktoriteter menar att nodlinjen redan har passerats. En tipping point ska ha inträffat år 1989. Systemet var då, på forskarnas eget språk, ”i ett tillstånd där tillfälliga förändringar i den externa påtryckningen framkallade ett stort internt svar som inte längre är direkt beroende av den externa påtryckningen och svår att vända” – på vardagsspråk: det går av sig själv. Den stigande vintertemperaturen ”speglar en uppvärmningssignal som omöjliggör en återgång till den gamla regimen”. Hysteresis, det är redan för sent. Men denna slutsats tycks ha stöd av en minoritet av auktoriteterna; de flesta menar att den arktiska totaliteten ännu står och vippar framför nodlinjen. En studie skjuter fram den till en medeltemperatur över -5 grader och lugnar med att det krävs en uppvärmning på ytterligare 13 för att nå dit. En annan förutser att ett plötsligt slutskred utbryter år 2024, inom loppet av ett

drygt decennium likviderar återstoden av isen och förvandlar Arktis till ett öppet hav i september. Men den förutsägelsen bygger på antagandet att sommarisen håller sig stabil på 6 miljoner kvadratkilometer ända fram till 2024.446 Verkligheten tycks alltid hinna före vetenskapen: Veckorna innan denna bok gick till tryck, i september 2007, krossades minimirekordet igen. Den 16 september var isen nere på 4,13 miljoner kvadratkilometer, som om fem Storbritannien av is slitits bort från 2005 års gamla rekord. Enligt ett annat sätt att räkna var isen snarare nere på 3 miljoner kvadratkilometer. Än en gång tappade forskarsamhället hakan: ”Det är ofattbart. Arktis har fallit från en klippa och vi förlorar fortfarande is”, sade Mark Serreze på US National Snow and Ice Data Centre i början av september; ”Jag blir chockad varje dag när jag ser på kartorna”, sade Marika Holland från US National Center for Atmospheric Research, och tillade: ”Modellerna tycks konservativa i jämförelse med observationerna.” Öar som ingen människa sett trädde fram i det öppna havet. Himlen var klar, varma vindar blåste in söderifrån. Isen var 50 procent tunnare än 2001: hälften borta på sex år.447 Inte ens de konservativa modellerna lämnar plats för tvivel om att business-as-usual kommer att göra helt slut på den arktiska sommarisen någon gång under detta århundrade; tendenserna och underskattningarna hittills talar för att det sker senast inom två eller tre decennier. Det skulle i så fall vara första gången på minst en miljon år som ishavet, inklusive de talrika sunden mellan öarna i den kanadensiska arkipelagen, inte har någon is. Vad skulle det betyda för omvärlden? För det första att isens sötvatten har flutit ut i Golfströmmen. Redan nu transporteras som aldrig förr isberg och smältvatten genom passagerna söderut; vintern 2005-2006 skeppades inte mindre än 40 procent av packisen ut genom Farmsundet. Arktis är en dominobricka över Golfströmmen, som är en dominobricka över Amazonas, som är en dominobricka … Men ett strömavbrott skulle naturligtvis, i en av de paradoxala vändningar som biosfären ävenledes är fylld av, minska exporten av värme till Arktis. Modellerna ger vid handen att det skulle vara en senkommen räddning, att den lokala spiralen skulle fortsätta att rulla ändå, rentav att ekvatorialvärmen skulle hitta andra vägar som leder längre in mot nordpolen, inte minst för att själva den krympande isen bjuder svagare motstånd mot den värme som strålar.448 För det andra skulle Grönland omgärdas av nya värmekretsar. Somliga menar att Grönland omöjligen skulle överleva ett isfritt Arktis; vad det betyder för havsnivån i världen vet vi redan. För det tredje skulle vågorna på det öppna ishavet äta fritt av permafrosten längs kusterna – erosionen ökar redan nu – och för det fjärde skulle de plankton som bedriver fotosyntes i

199

isens porer och kanaler fråntas sin livsmiljö; motverkande trender i den regionala kolcykeln tros bli klena.449 För det femte skulle biosfären förlora en av sina klaraste ljusspeglar. ”Arktis inkarnerar den globala klimatsituationen”, skriver James Hansen och hans kollegor vid Nasa. ”Kanske har vi fortfarande en liten chans att undvika katastrofala klimatförändringar.”Det är en sliten kliché i klimatlitteraturen, men det ironiska värdet i den ligger i att den kommer från just de gångar där de första fossila bränslena grävdes fram: kolgruvearbetare bar med sig en kanariefågel i en bur. Om fågeln dog visste de att explosiva gifter fanns i närheten. Arktis är, som många forskare har påpekat, den döende kanariefågeln i den globala uppvärmningens tid.450

2:18 HIMLEN ÖVER VÅRA HUVUDEN

En tropisk cyklon virar havets energi runt sitt finger. Den måste doppa fingertoppen i vatten över 26 grader för att ångan ska stiga upp, kondenseras och låta sig lindas som molnvajrar av solenergi i en sprängkraftig virvel; oceanens upptagna värme släpps sedan ut i atmosfären. Men på vägen dit upp roterar den runt cyklonens finger, och ju kraftigare den roterar desto mer energi drivs upp i virveln så att fingret, när det kommer in över land, är så starkt att det kan vispa i bebyggelse och natur lika lätt som vore de grädde. Sedan dör det ut. Det är för att de kräver så varma vatten som tropiska cykloner inte bildas på våra latituder. De lever i tropiska Atlanten, Stilla havet, Indiska oceanen; sina främsta födelseorter har de längs ekvatorn, varifrån de kan dra in mot andra, näraliggande breddgrader. I olika delar av världen kallas de omväxlande för ”orkaner”, ”tyfoner” eller ”tropiska stormar”, men vi ska hålla oss till ”tropiska cykloner”. Det vatten cyklonfingrarna doppar sig i blir allt varmare. Under 1900-talet steg ytvattenskiktens medeltemperatur i Atlantens och Stilla havets tropiska regioner med 0,7 respektive 0,3 grader. I båda fallen drevs förändringen av människor.451 Under ett vanligt år mellan 1855 och 1900 bildades mellan sju och nio tropiska cykloner på norra sidan av Atlanten. Fram till 1930 sjönk antalet till i genomsnitt sex. 1931 växlade de tropiska cyklonerna upp en nivå, till omkring tio om året; där låg de till 1995. Då lades en ny växel in. Under perioden fram till 2005 var genomsnittet femton om året men nivån har, till skillnad från tidigare, inte stabiliserats: de tropiska cyklonerna blir fler.452 Så sönderfaller det senaste dryga seklet i ett mönster av skarpt avbruten jämvikt: ”de tropiska cyklonerna i Nordatlanten har sedan 1900 befunnit sig i tre distinkta klimatregimer, karaktäriserade av långa perioder av stadig aktivitet”, medan övergångarna mellan dem har varit ”extremt snabba, avklarade på ett eller två år”. Varje gång har de föregåtts av stigande ytvattentem-

201

202

peraturer. Omkring 0,4 grader efter första världskrigets slut drev den första uppväxlingen, omkring – hittills – 0,4 grader efter 1970-talets mitt drev den andra. I det förra fallet var cyklonfrekvensens nya växel 50 procent högre än den gamla, i det senare – hittills – närmare 60 procent högre. I båda fallen kom vattenuppvärmningen före växlingen; medan uppvärmningen gick långsamt och gradvis var ”fasövergångarna” plötsliga.453 År 2005 petade så cyklonerna vetenskapen i ögat med en aldrig tidigare skådad styrka: 27 system nådde över födelsegränsen 17 meter i sekunden och döptes därför av ansvariga myndigheter, men det engelska alfabetet räckte inte till alla. 14 av dem roterade med större kraft än 33 sekundmeter och klassades därmed som tropiska orkaner, varav tre i sin tur sattes i kategorin ”orkan 5”: blinkande lampor, största potentiella förödelse. Samtliga noteringar utgjorde rekord. Till dem kom också den kraftigaste tropiska cyklonen någonsin, döpt till Wilma, den mest intensiva någonsin i mexikanska gulfen, Rita, den mest kostsamma – och uppmärksammade – någonsin, Katrina: en trio i det växande stallet av affischnamn för den globala uppvärmningen, destruktiva dagssländor som kan bli rent mordiska om de tillbringar sin sista tid över land.454 År 2005 uppmättes också nya rekord för ytvattenvärmen i cyklonernas atlantiska födelseregioner. Men alla ville inte erkänna sambandet. Den amerikanska orkanmyndigheten utfärdade på hösten, efter säsongens slut, en formell kungörelse om att årets katastrofer uteslutande var ett resultat av ”naturliga variationer” och inte hade något med människodriven uppvärmning att göra. Det var också tesen i en rad vetenskapliga uppsatser som gick till attack mot den betydligt längre serie av artiklar där ledande forskare insisterade på sambandet. I efterhand ser det ut som klimatförnekarnas sista strid på den vetenskapliga respektabilitetens fält; debatten har, i skrivande stund, avgjorts till deras nackdel. De har avklätts som tendentiösa i sin databehandling och själmotsägande i sin argumentation: så har de hävdat att arkiven är högupplösta och tillförlitliga nog för att urskilja naturliga variationer, men inte för att identifiera andra slags trender som är lika stora eller större.455 De tropiska cyklonerna har inte bara blivit fler. Mellan 1970 och 2005 ökade den andel som kom upp i kategorierna ”orkan 4” och ”orkan 5”, i alla de tropiska uppväxtområdena, från 20 till 35 procent. Ett annat index för de tropiska cyklonernas hårdhänthet är ”ackumulerad cyklonenergi”, där deras styrka och längd läggs ihop: i Atlanten var detta index två och en halv gånger högre för perioden 1995-2005 än för 1970-1994. Ett snarlikt index mäter ”den totala förspillda energin” under cyklonernas livstid; det har, likaledes, mer än fördubblats under perioden 1975-2005, i Atlanten såväl som Indiska oceanen.

Korrelationen mellan destruktivitet och uppvärmning vid vattenytan är närmast perfekt, men det gäller inte för någon annan faktor som kan förlösa cykloner.456 De rör i nya territorier. 2004 mottog Brasilien den första tropiska cyklon som uppstått på Atlantens södra sida. 2005 föddes för första gången en cyklon utanför Kanarieöarna, som sedan snuddade vid Spanien. Tropiska cykloner kommer att bildas inuti Medelhavet under innevarande sekel om business-asusual får höja ytvattnets temperatur över nodlinjen, mot beräknade 30 grader. I Nordatlanten kan, under samma scenario, cyklonerna komma upp i 2025 om året inom ett halvsekel: upp till fyra gånger så många som vid 1900talets början. Övergången till en ny, global cyklonregim är långt ifrån över, områden som aldrig beträtts i den dokumenterade historien återstår att beträda; små förändringar i vattentemperaturen räcker för att cyklonerna ska kunna sno än mer energi runt sig och utvecklas till järnhänder: Ju mer solenergi i havens yta, desto värre ras vid jordens kuster.457 Hittills har tropiska cykloner varit ett gissel framför allt i Karibien, Centralamerika och södra Nordamerika. I jordens avancerade kapitaliststater skördar en annan slags naturkatastrof långt fler människoliv: värmeböljor. Vad är en värmebölja? Enligt Bonniers svenska ordbok en ”period av mycket varmt väder”, enligt American Meteorological Society ”en period av abnormt och obehagligt varmt och vanligtvis fuktigt väder” eller, mer specifikt, minst tre dagar under vilka den högsta dagstemperaturen ligger över 32,2 grader – knappast abnormt eller ens obehagligt i Iran eller Libyen – medan World Meterological Oranization angett en mer universalistisk och historiskt medveten definition: minst fem dagar med maxtemperaturer som med fem grader överstiger genomsnittet under samma årstid för perioden 1961-90. Fler definitioner har föreslagits. Vad som är farligt med värmeböljor är mindre omtvistat: en värme som människokroppen inte är van vid. Särskilt illavarslande är värmen om den inte sjunker påtagligt under natten, då kroppen i normalfall ska få chansen att vila ut. Det kan leda till hypertermi, ett tillstånd där huden är blossande röd och torr, där svetten uteblir, urinen gulnar och delirier sätter in; om kroppens temperatur överstiger 42 grader börjar cellernas proteiner koka likt äggvita. Hjärtat förmår inte pumpa ut tillräckligt med blod. Kroppen skriker efter syre, men i stället uppstår syrebrist, musklerna slutar arbeta och hjärnan dör – eller också förvärrar den abnorma värmen andra hälsobesvär, eller ger värmeslag, uttorkning, proppar och infarkter när det överansträngda hjärtat pumpar ut tjockare blod.458 Vi talar här om ett av de mest fundamentala villkoren för komplext liv på jorden:

203

204

Döden är ett skred. Så skar 2003 års glödande lie inte bara genom Europas skogar, utan också genom drygt 30 000 människokroppar i vad den brittiske regeringens vetenskaplige rådgivare Sir David King kallade ”den största naturkatastrofen i Europa någonsin”. Enbart i Frankrike, det värst drabbade landet, dog 15 000; hundratals Parisbor återvände från semestern till uppgiften att identifiera sina anhöriga i det fryshus som gjorts om till bårhus.459 Värmeböljor är ett brinnande exempel på att själva genomsnittet i en global uppvärmning har mindre effekter än ytterligheterna, de skred som tar vid efter vissa nodlinjer. När genomsnittet stiger ökar också risken för ytterligheterna, men inte proportionerligt: de ökar mer, i en tendens mot extremistiskt väder. I en studie av sommartemperaturernas utveckling i Schweiz, ett land nära 2003 års epicentrum, delades arkiven in i två perioder: 1864-1923 och 1941-2000. Medeltemperaturen var 0,8 grader högre i den andra perioden, men månader med en temperaturanomali på 3 grader – det vill säga ett genomsnitt 3 grader högre än normalt: en typisk definition på en värmebölja – var dubbelt så vanliga. Små förskjutningar i mitten kan få skreden att rasa i väg många gånger mer.460 Sedan slutet av 1970-talet är tendensen uppenbar på mer än sju tiondelar av jordens yta och detta är vad vi har att se fram emot, under en himmel av business-as-usual: väder med vildare ytterligheter. Men de svänger inte åt alla håll. Frostdagar och köldknäppar kommer att bli mer sällsynta, och i detta avseende blir förändringen ingenstans så stor som i Skandinavien. Extremiteterna på värmens medelkropp kommer däremot att slänga häftigare: värmeböljorna blir intensivare, långvarigare, mer frekventa under de kommande två decennierna. Mot slutet av århundradet är själva genomsnittet på sommaren 4 grader högre i Nordeuropa, mellan 6 och 9 grader högre i Sydeuropa. Sannolikheten för nya värmechocker av 2003 års typ kommer att öka hundrafalt under de kommande fyra decennierna. Enligt en beräkning kommer vid århundradets slut varannan sommar i Europa att vara lika varm som eller varmare än 2003; enligt en annan kommer snarare en 2003-sommar uppfattas som abnormt kall. Man kunde tänka sig att Europa ska acklimatisera sig till värmen, så att invånarnas kroppar efterhand blir vana, men det karaktäristiska för en uppvärmning är att ”baslinjen” av vardagstemperaturer stiger, med ytterligheterna ständigt ett steg före.461 Särskilt sårbara är i själva verket de regioner som redan är brända av solen. Länderna runt Medelhavet vilar på en knivsegg mellan öknen i söder och skogen i norr, med stora variationer över årstiderna – ökentorka på sommaren, skogsregn på vintern – och känslighet för bruten jämvikt. De som redan

idag blir mest ökenlika sommartid kommer att lida under de mest extrema svängningarna, när värmen ytterligare bränner bort vattenångan i jorden och ökar fördunstningen i en stark återkopplingsspiral. Totalt kommer business-as-usual som minst tredubbla och som mest femdubbla risken för ”värmestress” i Medelhavet, med överlägset flest ”antal dagar som uppvisar farligt eller extremt farligt värmeindex” vid de södra och östra stränderna: i Palestina, Syrien, Egypten. Minst lika illa ser det ut för Afrika söder om Sahara, där medeltemperaturen kan stiga med 7 grader i Kongo och Sahel till år 2025 med åtföljande ultraytterligheter.462 De relativa lagarna för värmeböljor kan komma att vändas upp och ned. De som idag är mest vana vid värme får känna på den mest ovanliga värmen.463 Samma tendenser gäller nederbörden. De områden som vilar på eggen till torka löper störst risk att falla ned, utstötta från en prekär jämvikt av spiralen mindre regn  döende vegetation  mindre vattenånga som bildar moln  torka. Studier av kraftiga förändringar i nederbörd under 1900-talets gång tyder på att fallen kommer abrupt: övergången till torka inträffar i regel över en tidsperiod som är mindre än en fjärdedel så lång som torkan sedan varar, i ett icke-linjärt förhållande till långsamt stigande temperaturer. Sådana plötsliga tillbakadraganden av regnmoln från himlen ägde rum i början av 1930-talet i USA, runt 1970 i Sahel, på 1980-talet i södra Afrika och i ytterligare ett trettiotal regioner som redan tidigare var nära nodlinjen; sandkornen rasar där motståndet är minst. Allt talar därmed för att de redan torra eller halvtorra regionerna i världen – Mellanöstern, Maghreb, centrala och södra Afrika – kommer att förlora fästet i skred som leder mot sandhav. Sannerligen, processen förnims redan i torra strupar: Tchad-sjön var en gång världens sjätte största innansjö men har krympt till en tiondel av sin forna storlek under de senaste 40 årens gassande sol. De västra delarna av södra Afrika genomlider sedan millennieskiftet den värsta torkan på 100 år; under 2004 torkade Oranjefloden mellan Namibia och Sydafrika ut så gott som fullständigt. Många är de städer som nu står inför en förlust av minst halva sitt årliga vattenflöde om business-as-usual fortsätter ytterligare några decennier. Afrika är det första offret för de haverier i vattencykeln som överbelastningen av kolcykeln orsakar.464 Det är inte svårt att räkna ut hur allt detta, allt mer frekventa tropiska cykloner, värmeböljor och torrperioder kommer att återkoppla till kolcykeln. Å andra sidan kommer himlen att falla ned över organismernas huvuden när den väl har ånga i sig: ju varmare klimat desto mer fördunstning, desto

205

206

större kapacitet hos atmosfären att inrymma ångan, desto tyngre skyar som faller. Ett skyfall är ett typiskt skred, eller som det uttrycks i en av de få artiklar som applicerat teorin om självorganiserad kritiskhet på klimatet: ”Atmosfärens vattenmängder betingas av dunstningen från oceaner och transport inom atmosfären. Efter en viss uppehållstid i atmosfären frisläpps vattnet i en lavinliknande händelse.” Den generella trenden i en biosfär under uppvärmning är därmed längre och mer extrem torka avbruten av kraftigare, mer extrema skyfall. ”Stormarna kommer att generera mer regn eftersom nederbördsmängden primärt kontrolleras av den mängd ånga som ansamlas i stormens bas” samtidigt som torkan däremellan kopplar ett obändigt grepp; så visar långtidsprognoserna för Medelhavsregionen, Mellanöstern, Afrika att de genomsnittliga nederbördsnivåerna sjunker men, framför allt, sprids ut i inget regn, inget regn, inget regn och sedan plötsligt allt. Tendensen kan iakttas nu. I Indien har de kraftiga regnen ökat med i genomsnitt 10 procent per decennium sedan 1950, de mycket kraftiga regnen har mer än fördubblats över samma tid medan de lätta regnen samtidigt – i synnerhet efter 1970-talet – har minskat i frekvens. I Stilla havet, över låglänta ögrupper som Fiji och Tuvalu, känsligast av alla för översvämningar, har den totala nederbördsmängden minskat under samma tid, men den mängd som släpps ut i skyfall har ökat: torka interfolierad av dränkande hällregn, himlens ombildning till ketchupflaska.465 Inte själva genomsnittet, men dess ytterligheter skapar katastrofer. När allt regn faller på en gång över en sprucken jord förmår den inte ta upp nederbörden, mer vatten hälls över marken än den kan svälja: i stället spyr den floder. De kan bli explosiva, som i Venezuela i december 1999 när det tropiska regnet vräkte ned, vägrade hålla upp och slutade inte att vräka ned, tills berget Avila norr om huvudstaden Caracas exploderade på morgonen den 16 december och störtade ned mot kusten i ett skred av lera, bergsfragment, bostadsområden och vatten vatten vatten: mellan 15 000 och 20 000 dog, 100 000 blev hemlösa. Nya skred och översvämningar, om än med mindre dödlig kraft denna gång, steg med sin bruna välling under landets sulor i februari 2005. Återigen visar det sig att små förändringar i medeltemperaturen kan sätta igång extrema fall; enligt en bedömning räcker det med en halv grads höjning av den globala genomsnittstemperaturen för att en femtedel av jordens befolkning, hittills förskonad, ska flyttas in i riskzonen för översvämningar.466 Översvämning är också ankomstentrén för den havsnivå som stiger så högt att bebodd mark läggs under vatten. Mest berömd i detta sammanhang är önationen Tuvalu nordöst om Nya Zeeland. Där höjer sig den högsta

punkten blott fem meter över havsytan; det mesta av öarnas land ligger som surfbrädor i havet. Havsnivån stiger långsamt, evakueringen av de 15 000 invånarna förbereds redan men det är inte de gradvisa, dagliga effekterna som är mest påtagliga, utan den ökade styrkan i ”kungsfloderna”, de årligen återkommande vågor som översvämmar öarna inifrån genom att stiga upp ur deras porösa berggrund. I början av 1980-talet var de fortfarande ett bakgrundsfenomen i tillvaron på Tuvalu. Nu slår de ut i enorma vågor som slänger omkring koraller, skräp och sjögräs och lägger allt större delar av öarna under sig.467 Den havsnivåhöjning som utgör ett skred i geologisk tidsskala kan manifesteras i lokala skred inom ramen för människoliv. Enligt en sammanställning av återförsäkringsbolaget München Re har de extrema väderhändelserna, alla kategorier inräknade, femdubblats i antal sedan 1950-talet. De har överträffat datorsimulationerna.468 Ändå är den stående reaktionen från moderata meteorologer och klimatkommentatorer efter ännu ett skred: ingen enskild händelse kan förklaras med den globala uppvärmningen. Gudrun hade sin orsak och Mitch sin. Värmeböljan X berodde på att vindarna var ovanligt lätta, luften varm, himlen klar eller någon annan udda rubbning och samma sak för den tropiska cyklonkatastrofen P, skyfallet Y, översvämningen Q. Det är som om invånarna i sandhögen skulle säga att skredet vid punkt Z inte orsakades av de nedfallande kornen utan av att lutningen var särskilt brant just den dagen, av att en liten fåra hade bildats, av att den platta som stagade upp högen just där hade blåst bort.469 Så låter missförståndet inför kausalitetens karaktär i ett tillstånd av självorganiserad kritiskhet: skredens mönster kommer att vara fraktalt. Skreden kommer att inträffa över alla skalor, i stort som smått, som en anekdotisk händelse i det egna livet – det var svårt att gå genom skogen när stormen fällt alla träd, eller värmen var nära att ta död på oss i tåget genom Bulgarien, eller minns du den dagen ovädret slet upp asfalten på Odengatan – upp till de högsta biosfäriska nivåerna: tö i permafrosten, brand i Amazonas, omslag i kolets cykel. Illusionen är ofta reell. Det kan de facto vara svårt att observera ett direkt samband mellan ankomsten av ytterligare ett sandkorn vid pyramidens topp och fallet för ett annat i det sydöstra hörnet. Extrema väderhändelser kan, i varje enskilt fall – åtminstone principiellt – härledas till någon lokal variabel. Men då missar man det fundamentala förhållandet. Ett tillstånd av självorganiserad kritiskhet är, som Bak-kollektivet uttrycker det, ”en otrevlig plats att vara på”, inte minst för att de ”normala” lagarna för orsak och proportionerlig verkan har fallit ur sina gängor.470 En forskargrupp som analy-

207

serat ett annat system i ett sådant tillstånd – överbelastade elnät i Nordamerika – menar att frågan om orsaken till just det här enskilda strömavbrottet är fel ställd: Var och en för sig kan avbrotten tillskrivas specifika orsaker, så som blixtar, isstormar, brister i utrustningen, nedfallande träd, alltför stor efterfrågan från konsumenterna, eller ovanliga operationsvillkor. Men ett exklusivt fokus på sådana individuella orsaker bortser från den globala dynamiken i ett komplext system där upprepade sammanbrott från ett stort uppbåd av källor är så gott som givna.471

Överackumulation av energi i biosfären ger förödande, självlika skred. Men överackumulationen äger – liksom bygget av en pyramidspetsig sandhög – rum över en lång historia som den som flyr undan cyklonvindarna eller torkar sig i pannan eller står med vatten upp till knäna inte omedelbart ser: häri består uppgiften. De skred vi på slutet har talat om utspelar sig i biosfärens abiotiska länkar. Isen, världshaven, atmosfären är inte vid liv. Men vid närmare geohistorisk eftertanke är också de fullkomligt impregnerade av liv till sin själva existens: polernas istäcken är, som vi minns, en skapelse av koldioxidhaltens fortsatta minskning under sen fanerozoikum, oceanerna skulle inte finnas kvar utan ozonlagrets skydd; atmosfärens komposition har skrivits av organismer. Allt som inträffar där inträffar innanför de ramar som byggts av blågrönalger och annat liv. Kanske kan man förstå skreden i de abiotiska länkarna genom att här tänka sig biosfären som ett jättelikt festivaltält, där tältpinnarna är vid liv och duken abiotisk. När pinnarna börjar röra på sig och vandra ut från sina fästen måste duken falla ned. Men livet självt är lika drabbat.

2:19 DET ONATURLIGA URVALET

Det är för att vintern kommer som bävern bygger sin damm. Den behöver dess slammiga botten för att förankra vedförrådet inför de kalla månaderna. Först när kölden sätter in flätar bävern färdigt taket på sin hydda, med kvistar och strån och lera, som snart fryser till flera decimeters isolerande, skyddande tegel. Det är för att vintern kommer som bävern fullbordar sin boning. Endast genom att stanna inomhus kan den hålla kroppstemperaturen i balans och slippa attacker från rovdjur; när vattnet har fryst kan bävern inte längre fly angripare genom att simma undan, utan måste gömma sig under tak. Den målade guldsköldpaddan Chrysemys picta vaknar till liv när värmen stiger. I början av sommaren lägger honorna ägg, och vilken temperatur som råder över boet avgör avkomlingarnas kön: varmare juli ger fler honor, kallare fler hanar. Värmen väger tungt när träd och växter väljer datum för att knoppa och blomma och fälla ut blad, när fåglar flyttar och häckar och björnar vaknar ur sin dvala: alla arter lever i relation till ett visst klimat. De är, i regel, inställda på att följa dess växlingar som en danspartner en annan; vissa övre och nedre gränser för temperatur och nederbörd lägger ut det golv där de rör sig.472 Så vad gör då organismerna när det klimat de varit vana vid så länge deras arvsanlag kan minnas plötsligt värms upp som en platta? Det första de gör är att, i mån av förmåga, följsamt lägga om sina steg genom livet, i vad som på fackspråk kallas ”fenologisk plasticitet”. Fåglar har de snabbaste reflexerna. På 1990-talet kunde forskare konstatera att talgoxen häckade 10 dagar tidigare i Tyskland och Storbritannien än 1970; brittiska fågelägg lades i genomsnitt 9 dagar tidigare medan kanadagäss i Arktis ställt fram sin häckningstid med över 30 dagar sedan seklets mitt. Träden är släpigare. De rör sig åt samma håll: en japansk art av körsbärsträd som människan hållit ett öga på sedan 1400-talet började vid 1900-talets mitt blomma

209

210

tidigare på våren och blommade sedan tidigare på våren år efter år, decennium efter decennium, i en trend som aldrig skådats under de föregående fem århundradena. I den amerikanska delstaten New York kunde man höra de första grodorna kväka två veckor tidigare i slutet av 1900-talet än vid dess början; i England hade grodorna på ett snittdecennium tidigarelagt sina parningssessioner med mellan en och tre veckor; insekter, plankton och fjärilar, mollusker och gräs visade samma mönster och när forskare år 2003 gick igenom rapporter om hur tusentals arter världen över betett sig under 1900talets andra hälft fann de ett universellt genomsnitt: växter och djur flyttade fram sina våraktiviteter med 5,1 dag per decennium.473 Vi talar då om en uppvärmning på drygt 0,6 grader. Fenologisk plasticitet är de rörelser en levande varelse förmår utföra innanför sina gener och sin livstid. Om klimatet förändras bortom det hon är van vid har hon ingen annan resurs till sitt förfogande; hon måste spänna sin flexibilitet till det yttersta. Men ingen är oändligt plastisk. Toleransnivån ligger fast. Vid stigande värme växer och fortplantar sig insekter allt snabbare, tills värmen når den punkt där den är direkt skadlig: nodlinjerna är, innanför givna gener och livstider, orubbliga.474 Så vad tar sig arterna till om de överskrids? Det första de gör är inte att anpassa sig. Det är att sätta sig i rörelse. Om golvet börjar brännas under dina fötter i en lokal är inte din spontana impuls att vänja dig utan att gå ut, att söka upp en plats där temperaturen känns normal och en människa som inte har mat för dagen försmäktar inte på ort och ställe utan föredrar att fly och likadant i den övriga artvärlden: djuren följer efter sitt invanda klimat om det flyttar, växternas frön förs till en plats där de slår rot. Migration är andrahandsvalet när de inte tål mer. Så migrerade norra hemisfärens arter söderut och norrut, söderut och norrut igen allteftersom istiderna genomlöpte sina cykler under pleistocen. När istäckena lade under sig allt mer av Eurasien och Nordamerika dog eller flydde de nordligaste populationerna, och i stället sträckte arterna ut sig söderut, antingen genom att deras södra spetsar växte eller genom att de koloniserade ny terräng. De mest värmekrävande djuren och växterna tvingades ta sin tillflykt till avlägsna, kringskurna fristäder och vice versa i de interglaciära epokerna, då de arter som trivdes i kyla trängde ihop sig runt bergstoppar eller i Arktis. Den sista köldchocken i pleistocen återförde, som vi redan varit inne på, den lilla vita fjällrosen Dryas till länder som Irland och Danmark. Under de första millennierna efter Yngre Dryas slut, när den varma holocen etablerades, begav sig i stället träden norrut, i enorma flyttlass med en normalhastighet på mellan 200 och 400 meter per år. Som i ett dragspel trycktes arterna

ihop och drogs ut, ihop och ut igen, till takten av hundratusenåriga temperatursvängningar på 5, 6 grader, över hundratals mil i den norra hemisfären; i den södra rörde de sig i huvudsak upp och ned för bergen.475 Nya arter, eller genetiska nymodigheter som avvek från spektrat av tidigare sortiment, lyser med sin frånvaro i istidernas spår. I stället för att stanna i en arena som blivit iskall eller sandstrandsvarm och låta det naturliga urvalet kröna nya anlag tågar arterna ut och letar upp den arena som passar. Darwins föreställning om att klimatets växlingar i första hand intensifierar närkampen mellan organismerna, så att arterna snabbt utvecklar mer livskraftiga anlag, har visat sig felaktig; migrationens primat är fastlagd. Den är en av de mekanismer som upprätthåller det evolutionära stillestånd Gould och Eldredge såg breda ut sig i de fossila samlingarna, mellan de språnglika episoderna av avbruten jämvikt. Arternas nodlinjer i fråga om klimat är stabila – i stället rör sig arterna geografiskt.476 Sålunda är vår tids artvärld stadd i jäktad rörelse. I Kanada breder rödräven ut sig mot norr medan fjällräven backar mot Nordpolen. År 2000 intogs Florida av tropiska trollsländor från Kuba och Bahamas. Den afrikanska tigerfjärilen Danaus chrysippus tog sig över Gibraltars sund år 1980 och hade tio år senare en omfattande exilbefolkning i Spanien, samtidigt som den sotiga kopparfjärilen Heodes tityrus, som så sent som på 1920-talet blomstrade i Katalonien, fann en asyl i Estland; 2006 stod den vid Östersjöns strand. I Storbritanniens nordligaste delar har fjärilsarter retirerat sex, sju, åtta mil norrut sedan 1970, medan en undersökning av 60 av landets fågelarter gav vid handen att de i genomsnitt flyttade sina boplatser två mil norrut mellan 1970-talets och 1990-talets början. Här, liksom i Sverige och Finland, följde fåglarna 1900-talets värmetrender: norrut fram till andra världskriget, söderut under efterkrigstiden, allt längre norrut sedan 1970. I Nordsjön kom värmeanpassade arter som ansjovis och sardiner att frodas under 1900-talets gång och simma norrut med så mycket som en mil om året. Sjöborrar och lavar, buskar och örter vandrar med svalkan mot norr och när forskare år 2003 gick igenom rapporter om hur tusentals arter världen över rört sig under det senaste seklet fann de ett universellt genomsnitt: växter och djur flyttade sina utbredningsområden med 6,1 kilometer norrut per decennium.477 Allt detta låter gott. Fenologisk plasticitet och migration tyder på att livet klarar sig. Autopoiesis kan fortsätta i sina hekatomber av oförstörda former i en annan takt, någon annanstans. Men autopoiesis är bara ena sidan av livet. Organismerna är också kupoler och, framför allt, svicklar för varandra. De bedriver, vare sig deras gener

211

212

har det för avsikt eller ej, exopoiesis, och från denna sida sett sker ingenting i naturen isolerat; allting påverkar något annat och omvänt. Stora komplikationer kan därför uppstå när organismerna reagerar på uppvärmningen utifrån vad som är bäst för den egna metabolismen. Något annat är inte möjligt.478 Generna talar om för bävern hur den ska tolka klimatets signaler, hur den ska bygga sin damm och när den ska färdigställa taket inte utifrån vad som är bäst för flugorna eller grodorna eller rådjuren, men väl med bäverns egna autopoietiska behov för ögonen. Det hör till exopoiesis väsen. Likafullt kan alla de nämnda djuren vara beroende av bäverns genbestämda damm och hydda – också det hör till exopoiesis väsen. Så hur går det för dem om bävern ser vintern flytta norrut och bestämmer sig för att följa med? Eller om de känner ett tvingande behov av att lägga om sina egna livsrytmer, medan bävern obekymrad fortsätter som vanligt? Vinterfjärilar föder sina larver med ekars blad. De lägger ägg innan knopparna brister, men de måste passa tiden exakt: om de första larverna kommer innan eken fällt ut sina blad svälter de ihjäl, om de kommer för sent får de hålla till godo med blad som blivit unkna. En studie i Holland visade att vinterfjärilarna under senare år har förlagt sin reproduktion allt tidigare på våren, i takt med den stigande värmen, men ekarna har inte reagerat lika snabbt – det finns ingen genetisk koordination mellan de båda – så att larverna nu feltajmas och inte längre har tillräckligt att äta. Talgoxar, i sin tur, föder ungarna med fjärilslarver. Studier från samma land visar att talgoxarna tycks ha blivit gravt förvirrade av klimatets förändringar: i vissa delar av Holland förskjuter de sin fortplantning ännu mer hektiskt än vinterfjärilarna, i andra ligger de efter men i båda fallen tenderar de att missa den larvsäsong de måste pricka in. Ännu svårare att tajma födotillgången har flyttfåglar. De kan ge sig av när temperaturen hemmavid – eller solljuset, en faktor som inte påverkas av uppvärmningen – nått en viss nivå och landa på en plats hundratals mil bort där klimatet är ett helt annat än väntat, så att de kommer för sent till sina maskar och insekter – eller tvärtom. Sådana felsteg rapporteras allt oftare.479 Träd drar upp rötterna och lunkar norrut med enters hastighet. Också reptiler kravlar långsamt, medan djur som springer eller flyger hinner genomkorsa provinser på samma tid. Inte heller reagerar populationerna i ett visst ekosystem likadant på en given klimatsignal: somliga följer temperaturen mer lyhört än andra, somliga lyssnar till hur det regnar eller snöar, vissa träffar sina livsval på hösten medan andra bestämmer sig på våren. Men alla har de, innan signalerna börjat ljuda, varit svicklar och kupoler för varandra. De ömsesidiga relationerna i ett lokalt ekosystem gäller inte heller

bara födointag, utan också indirekta förbindelser i de biogeokemiska cyklerna. Det är på denna nivå av ekosystemens totaliteter – fulla av emergens – som reaktionerna på den globala uppvärmningen får sin största betydelse: avgörande är inte hur bävern eller fjärilen eller eken själv rör sig, utan hur det påverkar alla andra. Märkligt nog tycks emellertid en reduktionistisk inställning prägla även studiet av uppvärmningens ekologi, för medan rapporterna om fenologiska förändringar och migration hos enskilda populationer eller arter räknas i tusental uppgår studierna av de störda relationerna till några dussin.480 Men faran står klar. När uppvärmningen driver växter och djur framför sig, i riktning mot vintermånader och nordliga breddgrader, finns det ingen som helst garanti för att de håller ihop och rör sig i följen. Chansen för att de ska flytta i samma takt och även i fortsättningen tajma varandra är i själva verket så liten att den är ett tursamt undantag, som när det inträffar bekräftar regeln: katedralerna plockas isär. Det som nyss var en centralt placerad svickel i ett ekosystem kan plötsligt befinna sig bortom räckhåll för mosaikmålande populationer. Parterna splittras, delarna bärs bort åt olika håll, och de som stannar i katedralen kan plötsligt höra rösterna från främlingar som tränger in söderifrån: konkurrenter, rovdjur, smittobärare som för in en ny arkitektur. Också det djur A eller den växt B som inte omedelbart låter sig påverkas av uppvärmningen står med största sannolikhet i relation till en växt C eller ett djur D som lägger om sina vanor, eller drar upp sina bopålar, så att uppvärmningen indirekt, genom växelverkan, sprider sina effekter över totaliteten: den skingras av värmen.481 Fortsatt global uppvärmning kan, med två forskares ord, annullera ”strukturen och funktionen hos de flesta – om inte alla – av världens ekosystem.” Som totalitet kommer inte ett lokalt ekosystem att reagera linjärt. Troligare är att när tillräckligt många av de ingående parternas privata nodlinjer för värmetålighet har överskridits och de har bytt schema eller gett sig av bryter det lokala ekosystemet samman i ett skred.482 Man kan likna det vid en spelare som under lång tid, med största tålamod, lagt ut en komplicerad patiens och låtit den ligga över bordet tills plötsligt fönstren slås upp och en stormby väller in, korten åker ner på golvet huller om buller och upp och ned och spelaren måste nu samla ihop dem, blanda dem igen och börja om – med den skillnaden att den spelare som organiserar ekosystemen är korten själva. Och att fönstret inte stängs. Med en global uppvärmning enligt businessas-usual kommer stormvindarna att fortsätta blåsa in och förstärkas, vilket, naturligtvis, försvårar formationen av nya stabila system. Modellerna för det

213

214

tjugoförsta århundradets klimat har först på senare tid blivit så högupplösta att de kan ta sig ner på regionnivå och förutsäga effekterna där, och det visar sig att stora delar av världen – under business-as-usual – kommer att berövas sina lokala klimat och få helt nya: en regnskog blir något annat än en fuktig och prunkande regnskog, en tundra byter skepnad. Störst beräknas omvälvningarna bli i de mest vördnadsbjudande katedraler jorden känner, Amazonas, Himalaya, södra Afrika. Om de monteras ned finns det inte mycket som talar för att de kan byggas upp någon annanstans. Under olika nyanser av business-as-usual tros mellan 10 och 50 procent av jordens regioner få nya klimat innan år 2100, så att djur och växter stöts ut i en osäker flykt: en biosfär i kaos.483 När vandrande populationer stöter på varandra kan de ingå nya relationer. Sådana ekosystem kallas i formell terminologi ”icke-analoga”: de saknar tidigare motsvarighet. Arternas möjliga kombinationer är fler än i kortlekar av kortlekar och om man inkluderar skiftena av lokala klimat, om man räknar med totaliteternas inre relationer blir det så gott som omöjligt att utfärda rimligt välunderbyggda prognoser om tillstånden i jordens ekosystem efter ett sekel av fortsatt uppvärmning. Faran ökar i samma grad. Fjärilens omläggningar skulle inte vara något problem om den levde ensam, lösryckt ur sitt sammanhang på en cartesiansk pulpet, men allt den eller någon annan organism gör sker i en totalitet. Det gäller även om populationerna stannar på fläcken. Under en följd av fem vårar hällde ett forskarlag i Kalifornien ut regnvatten över gräsplättar på en öppen äng, i de mängder som väntas falla när värmen stiger i området. Spänt följde de utvecklingen. De första två åren reagerade de olika gräsarterna med att växa snabbare på våren och fixera mer kväve, men när de nya massorna av årsgräs dog och lagrades på varandra i ett allt tjockare skikt av växtavfall undertrycktes andra arter, som försvann från plättarna – ekosystemen kollapsade. Det var inte en följd av individernas enskilda reaktioner, utan av dynamiken på helhetens nivå. Sensmoralen av experimentet var att ingen kan veta om ekosystem överlever när uppvärmningens kaskader släpps lösa.484 Den uppmärksamme läsaren har nu räknat ut att detta måste ha hänt förr. Om höjda temperaturer får växter och djur att gruppera om sig i icke-analoga ekosystem måste det ha inträffat vid exempelvis den senaste istidens slut. Och verkligen: över istidscykelns svängningar lade arterna ut sina patienser, blandade sig och lade ut sig igen i gåtfulla lösningar som inte längre existerar. Europas och Nordamerikas skogar innehöll vid istidens maximum träd i kombinationer och proportioner som inte finns någonstans på vår dags jord. När isen drog sig tillbaka reagerade träden individualistiskt, ek och gran och

starrgräs flyttade runt och slog ihop sig till nya ekosystem som nu är okända men bara en enda trädart dog ut: alla de andra överlevde, genom att röra sig ut från sina hem och ta plats i nya hybridbildningar. Begreppet ”den nomadiska nischen” har myntats för att göra upp med föreställningen om ekosystem som något fast och i stället framhålla den flytande, ständigt rörliga ekologin i istidscykeln. Men nomadiska nischer återfinns också längre bakåt i tiden, som i de föreningar av foraminiferer som avsatt sina växlande kombinationskoder över tiotals miljoner år vid den nordamerikanska Atlantkusten.485 Katedralerna må plockas isär och populationerna tåga ut i öknen, men de bär med sig tabernaklet och när de kommit fram bygger de nya katedraler, okända, nyskapande, utan att fördenskull gå under. Så vad är problemet? Artvärldens utsikter i den globala uppvärmningen avviker på flera punkter. Ett nödvändigt villkor för att de pleistocena arterna skulle kunna migrera och hitta nya hemvister var flyktvägar. Inga avspärrningar skiljde klimatzonerna åt; biotoper och utbredningsområden överlappade sömlöst varandra. Idag riskerar många arter att ställas mellan Farao och Röda havet. På deras väg norrut, eller uppåt, kan bondgårdar och monokulturella jordbruksfält breda ut sig, eller städer och motorvägar, industrizoner och oljeraffinaderier … I synnerhet de arter som isolerats i fragment av habitat, i skogar och naturreservat som kringränts av ogästvänlig bebyggelse eller vegetation – de mest exotiska och sårbara arterna – kommer att ha svårast att hitta en flyktväg till sitt invanda klimat. Men det gäller även alldagliga arter. En studie av centrala Belgiens skogsväxter visade att 85 procent av arterna skulle ha ”extremt liten framgång” vid försök att migrera, eller med andra ord: det skulle krävas mirakel.486 En annan skillnad är att uppvärmningen vid holocens begynnelse tog vid där istiden slutade, men den globala uppvärmningen tar avstamp i en interglaciär epok som redan är varm och som i stället, om naturen fick råda, borde bereda sig på att sjunka ned i kyla. Det skapar särskilda svårigheter för de köldanpassade arter som hållit ut sedan förra istiden i trånga, ytterligt artrika enklaver i närheten av fjäll. Noaks ark från pleistocen strandade på Ararattoppar som sticker upp ur de varma lågländernas hav, fulla av sluttningar och klipphyllor där de övervintrade djuren och växterna kan njuta av utsökta mikroklimat. De tenderar, som en forskare uttrycker det, att ta ett djupt andetag innan de gör något nytt. Men de är överkänsliga mot hetta. Om den stiger dem åt huvudet måste de migrera, uppåt, vertikalt, tills de når den nodlinje som står skriven i sten.487 Under 1900-talets fyra sista decennier försvann populationerna av fjärils-

215

216

arten Apollo från alla franska platåer som är lägre än 850 meter över havet. De förblir vid god hälsa på platåer över 900 meters höjd. 16 undersökta fjärilsarter i den spanska bergskedjan Sierra de Guadarrama klättrade mellan 1970-talets början och 2004 i genomsnitt 212 meter mot topparna; en tredjedel av deras tidigare utbredningsområden övergavs. Alpernas pittoreska fjällblommor klamrar sig fast allt högre upp i branterna. Den marsvinsliknande, rosaörade pikan trivs bäst bland vindpinade stenblock på bara bergsväggar och kan dö av en enda dag med 25-gradig värme: populationerna stupar utför, från Kina till USA. I Australien är de kyliga oaserna mellan bergstoppar och trädgränser knappt större än djurparker, men de rymmer ett myller av pygmépungråttor och unika arter som ännu inte beskrivits; nu pressar inflyttande harar och katter dem mot ovan.488 Världen över står djuren och växterna i de isolerade bergshörnen bokstavligen vid avgrundens rand. Om inte den smygande värmen av egen kraft driver dem högre kan plötsliga värmeperioder inträffa mitt i vintern, främmande rovdjur invadera eller – skenbart oskyldigt – trädgränsen tränga närmare. Det händer även i Sverige, skogen sätter sina stavar allt högre upp mot våra berg, på Åreskutan har buskar och träd avancerat upp till 350 meter, i genomsnitt 150 meter sedan 1900-talets mitt och, i synnerhet, sedan 1990.489 Allt detta utspelar sig i takt med uppvärmningen. Lika känslig är situationen för de tigrar, hornfåglar, orangutanger som trängt ihop sig på Sydostasiens öar, på flykt från den havsnivå som steg när istäckena smälte i holocens början. Men inte heller migration mot nordligare breddgrader kan fortsätta för evigt: förr eller senare har fjällräven backat ända till (den möjligen isfria) Nordpolen. Ändå är inte flyktens utgångsläge den största skillnaden. Det är den fart som avkrävs migranterna. Till följd av forceringskraften i koldioxidhaltens höjning kommer växter och djur, om de ska hinna följa med sitt klimat, att tvingas röra sig många gånger snabbare än någonsin förr. Under istidscyklerna avverkade jordens träd i medeltal mellan 20 och 40 kilometer på ett sekel. Enligt prognoserna för det tjugoförsta århundradets uppvärmning åläggs de att flytta norrut med mellan 300 och 500 kilometer. Även de ledande sprinterlöparna från pleistocen, som kunde komma upp i 150 kilometer, måste förhöja sina prestationer med åtminstone det dubbla. Redan under 1900-talet överträffade uppvärmningen många arters förmåga; vid 26 bergstoppar i schweiziska Alperna klev de nio bäst dokumenterade växterna uppåt med mellan en och fyra meter om året, men för att följa temperaturens stigning borde de snarare ha hunnit med mellan åtta och tio.490 Migrationen kommer inte att förlöpa lika smärtfritt som vid förra istiden.

I kaoset kommer arter att fastna och halka efter. Hur ska de då kunna överleva? Här ställs de inför sitt tredjehandsalternativ, vad Stephen Jay Gould kallat ”den sista utvägen” vid dramatiska förändringar i miljön: anpassning genom naturligt urval. En art som varken kan töja sin plasticitet eller migrera i den utsträckning som krävs för att stanna under nodlinjen har inget annat val än att underkasta sig evolution.491 Vad detta betyder är ingenting mindre än att människan, genom att förbränna fossila bränslen, etablerar ett selektionstryck av oerhörd kraft. För att trycket ska kunna avla fram anpassning till ett nytt klimat måste några villkor uppfyllas. För det första måste det finnas ett genetiskt material att arbeta med, eller mer precist uttryck: de egenskaper som gör det möjligt för arten att uthärda värme måste redan existera hos vissa av organismerna, som sedan kan gynnas systematiskt av urvalet tills egenskaperna överförts till arten som helhet. Detta är ett fullt tänkbart scenario. Om en art breder ut sig över hundratals mil från norr till söder uppvisar populationerna längst i söder sannolikt en större tålighet för värme, på ett enda fält av vildvete kan en individ vara mindre känslig för hetta, torka eller solljus än grannen någon meter bort; vissa organismer mår bäst kalla år, andra varma. Variationerna finns där, och det uppdrag det naturliga urvalet nu har att fullfölja, för att säkra artens överlevnad, är att lyfta fram de värmeanpassade anlag som ligger i träda och kultivera dem en masse.492 För det andra måste gener kunna flyta obehindrat mellan populationer, över en sammanhängande yta.493 På 1980-talet började en spräcklig, orangesvart nätfjäril byta växtart som värd för sina ägg i ett av sina nordamerikanska utbredningsområden. Det gräs som fjärilen hittills lagt sina ägg på tynade bort under de allt torrare, varmare somrarna. Men de individer som nu i stället valde ett annat, främmande, värmetåligare gräs, som förblev ätbart för de nyfödda larverna även under svår torka, hade större reproduktiv framgång: följaktligen genomförde nätfjärilspopulationen ett dietskifte inom loppet av två decennier. Experiment på flugor och myggor visar att varmare klimat på samma sätt, genom det naturliga urvalets klassiska mekanismer, snabbt kan sätta avtryck på gennivå, och ute i den verkliga naturen tycks selektionstrycken göra sig gällande överallt. De talgoxindivider som bäst justerar sin häckning till fjärilslarvernas nya datum får flest avkommor; också fenologiska förändringar kan sätta sig i generna. De pollen som färdas genom luften och ger frukt i en för trädarten ny domän belönas för sina lämplighet i miljön; migration kan i sig driva på anpassning. De organismer som stannar i en katedral som först blir folktom och sedan fylls på med nya invånare, lika väl som de som bygger upp en kate-

217

218

dral från grunden tillsammans med andra flyktingar, utsätts alla för en mångfald av nya selektionstryck.494 Koldioxidhaltens höjning utlyser, i ett påbud från biosfärens allra högsta nivåer – ett klockrent fall av nedåtgående kausalitet – intensiva, dödligt allvarliga mästerskapstävlingar på de lokala arenorna. Skillnaderna mellan vinst och förlust skiftar. För en art kan det handla om att byta diet, för en annan om att stålsätta sig mot ett okänt virus. Men några allmänna principer för den globala uppvärmningens selektionstryck kan identifieras: de vinner överlevnadens krans i biosfärens kaos som är mest flexibla, mobila, rotlösa och öppna för allt, som inte håller fast vid sina traditionella specialiteter och kräver en viss plats, en viss nisch, en viss delikatess för att leva: opportunism är den allmänna profil som uppvärmningens selektionstryck gynnar.495 Men liksom för den fenologiska plasticiteten och migrationen står snäva gränser uppställda framför den evolutionära anpassningen, livets tredje och sista val. Organismen är inte en klocka. Inte heller är den en robot eller en dator. Det naturliga urvalet kan inte öppna den likt en ingenjör, lossa på en ofördelaktig gen, sätta dit en annan, stänga organismen och låta den rulla igen, nu optimalt anpassad till högre värme. Organismen är en totalitet, generna är delar av totaliteten, en gen står i relation till andra som hörnstenarna och bjälkarna i en komplex arkitektur: om den ena flyttas kan den andra ändra position. Antag att X är en gen för större värmetålighet. Antag att den står i relation till Y, som är en gen för låt oss säga nedsatt syn. Om uppvärmningens selektionstryck verkar för att X ska gynnas kommer de mest värmetåliga individerna också att se sämre än de andra, och därför ha en lika stor nackdel som fördel. Loppen på det naturliga urvalets arena står förvisso mellan organismerna som entiteter; ingen har någonsin sett en ensam gen löpa mot en annan. Sådana relationer i arternas genetiska arkitektur – de kan anta otaliga former – har redan visat sig sänka takten för anpassning till den globala uppvärmningen. Ett exempel är fågeln halsbandsflugsnappare, vars gener för tidigareläggning av äggkläckning (adaptivt i uppvärmningens tid) hänger samman med gener för större ägg (icke-adaptivt i en osäker tid). Därför uteblir ett adekvat svar på det varmare klimatet.496 Transporterna av arvsanlag inom en art kan, numera, ha lika många terminaler att ta sig igenom som artvärldens flyktingar. Fragmentering medför å ena sidan ett starkt selektionstryck på isolerade populationer, men minskar å andra sidan deras chanser att föra in de anlag de behöver: ett industribälte kan skilja dem från mer värmetåliga fortplantingspartner. I samband med teorin om avbruten jämvikt såg vi att nya arter lättast uppkommer just i getton i diasporan, men endast under exceptionellt fördelaktiga omständigheter

– det är därför artbildning är undantag och stillestånd regel – över perioder på omkring 40 000 år, helt andra tidshorisonter än den handfull decennier till år 2100 som forskarna talar om; i alla händelser följer artbildningens makroevolution andra lagar än den mikroevolutionära anpassning vi här är ute efter. Isoleringens huvudeffekt i vår tid är att segregera genpooler just när arterna behöver dem som mest.497 När en art väl har bildats förblir den sig i stort sett lik över miljoner av år. Den genomlever sin tid i den geologiska historien som en arkitektonisk paketlösning som i sig sätter gränser för den fortsatta evolutionen. Arternas stabilitet över istidsscyklerna antyder – den öppna migrationen oaktad – att grundläggande anpassningar till klimatförändringar sitter långt inne. Så saknar också forskningen om de evolutionära konsekvenserna av det senaste seklets uppvärmning exempel på att arter har förändrat sin i denna nya kontext mest avgörande egenskap: absolut klimattolerans. De observerade anpassningarna är i allmänhet små, men nodlinjerna för högre värme och skiftande nederbörd tycks, återigen, ligga fast.498 In över dem stormar nu klimat som kan vara så måttlösa att arterna aldrig har upplevt något liknande, så extrema att anlag för att genomlida dem helt enkelt inte finns. Vår tids artvärld tycks väl anpassad att klara de växlingar som förknippas med istidscykeln. Det är en garanti som inte längre gäller i en tid av force majeure: om en människa har åkt berg- och dalbana tio gånger kommer hon troligen att klara en elfte, men det betyder inte att hon skulle må bra av att man hängde henne upp och ned i ett rep och skakade det timme ut och timme in: den klimatbana som vår tids artvärld har satts på är av en annan art än tidigare. Koldioxidhalten är på väg att passera den nivå som gällde för tre miljoner år sedan, eller ungefär samtidigt som tropikernas biotoper – savann, lövskog och regnskog – antog sina moderna former. Den tycks sedan predestinerad, givet business-as-usual, att nå 500 miljondelar, eller en halt som jorden inte erfarit de senaste 24 miljoner åren under vilka ett stort antal arter kommit till. En gängse uppskattning är att det tjugoförsta århundradets globala uppvärmning kommer att gå tio gånger snabbare eller mer än något som våra växter och djur har varit med om. Det betyder att även om genetiska anlag för höjd klimattolerans existerar, även om anlagen kan röra sig fritt, även om anpassning faktiskt äger rum är det inget säkert skydd: takten måste hållas, evolution må vara på väg hos talgoxen men den bommar ändå och om en art väl har anpassat sig till en högre värme följer sedan nästa fas av högre värme.499 Om inte den fenologiska plasticiteten räcker till, inte migrationen och inte heller anpassningen – vad återstår då?

219

220

Att dö. Vid vissa nodlinjer slår uppvärmningens selektionstryck om till ett utrotningstryck. Hanarna var guldfärgade. Den som hade turen att få en skymt av dem, när mörkret lagt sig över bergens högt belägna skogar, under den korta tid på året då de kravlade upp ur sina underjordiska lyor för att para sig med honorna, bländades av skenet. ”Samlade omkring ett antal små pölar nedanför vindpinade, förkrympta träd syns över hundra gyllenorange, nästan självlysande paddor, stilla som statyer, påminnande om gnistrande juveler mot bakgrund av den mörkbruna leran”, rapporterade en biolog år 1987. Hon tillhörde en grupp fältarbetare som studerade hur den nya arten några veckor varje år samlades i pölarna för att kopulera, i form av stora guldklimpar av hanar som krälade runt en hona; sådana skådespel kan beskådas även i svenska skogar.500 Men utan den säregna färgen. 1989 siktades en ensam hane där det tidigare funnits en vattenpuss. Stilla som en stod spejade han, förgäves, efter en partner. Det var det sista iakttagna exemplaret av den gyllene paddan Bufo periglenes, vars öde ställts ut i världens bokhyllor genom Tim Flannerys bästsäljare Vädermakarna. Den gyllene paddan levde i den costaricanska regnskogen Monteverde, ”Grönt berg”. Berget har hållits grönt av vattenånga som sveper in från Atlanten och Stilla havet, blåser uppför sluttningarna tills luften kallnar, ångan kondenserar och kransar av dimma och moln knyts runt djungeln, sänker sig ned och uppfyller den. Sedan 1970-talet har temperaturen i regionen stigit 18 gånger snabbare än genomsnittet för en andisk regnskog under den 8 000 år långa övergången från istid till holocen. Parallellt därmed har ytvattnet i de omgivande oceanerna – som vi vet – blivit allt varmare. Resultatet av myntets båda sidor är att kondensationspunkten för molnkransarna har stigit, upp mot topparna, tills de i ett visst skede förlorade markkontakt och svävade fritt i luften. Dimfria perioder i Monteverdes mossklädda, fuktiga djungel höll sällan i sig i mer än två dagar under 1970-talet, men sedan dess har de blivit allt mer frekventa, allt mer ihållande, så att de i början på 2000-talet kunde vara i tre veckor och något särskilt hände 1987, med Tim Flannerys ord, vars innebörd vi känner så väl igen: Under torrtiden 1987 hade antalet dimfria dagar i följd passerat någon sorts kritisk tröskel. Den hade tydligen varit föga uppseendeväckande, för forskarna på berget hade inte lagt märke till den. Ändå hade övergången lett till att hela bergstoppens ekosystem råkat i kris. Dimman förde nämligen med sig

livsviktig fukt, och utan denna torkade skogen ut så mycket att det uppstod ett skred av katastrofala förändringar som svepte med sig bergsfåglar, anolisödlor, gyllene paddor och andra groddjur.501

Efter vederbörlig obduktion visade det sig att detta var den direkta dödsorsaken hos arten Bufo periglenes, den gyllene paddan: utan drypande ånga i skogen bildades inga vattenpussar på marken, utan vattenpussar kunde inte paddorna utföra sin årliga akt, äggen hade inget vatten att ruva i och ynglen inget att simma i: utan avkomma dog de sista exemplaren ut. De hade ingen chans att vare sig vidta fenologiska justeringar, migrera – molnen hängde ovanför bergen! – eller, minst av allt, genomgå evolution till ett liv utan vatten. Bufo periglenes har gått till historien som den första art som tvivelsutan utrotats av den globala uppvärmningen. Men den var inte ensam. I det skred som inleddes på Monteverde år 1987 försvann också paddans kusin, en lokal harlekingroda av släktet Antelopus, en amfibie i miniatyr målad med en palett av gult, rött och svart, invånare i skogen sedan någon miljon av år. Men inte heller harlekingrodan på Monteverde var ensam: inte mindre än 67 procent av de 110 arter i släktet som befolkat de amerikanska tropikerna har dött ut sedan 1987. Forskare frågade sig länge vad som kunde ligga bakom en sådan massdöd, vände blickarna mot skogsavverkning och mänskliga virus, tills ett forskarlag med de främsta experterna på regionens ekologi i januari 2006 presenterade lösningen i Nature. Åtta av tio arter siktades sista gången året efter ett onormalt varmt år. Men uppvärmningen mördade inte direkt. I stället sände den ut en assassin i djunglerna, i form av en giftig svamp som slår ut grodornas förmåga att suga upp vatten ur sitt skinn: de dör av uttorkning. Svampen blir dödlig när värmen klättrar över 20 grader Celsius. Under de senaste decennierna har de båda klättrat tillsammans uppför djunglernas sluttningar. Forskarlagets ledare förklarade: ”Sjukdomen var kulan som dödade grodorna, men klimatet tryckte in hanen. Förändra klimatet och du förändrar sjukdomarnas dynamik.” 502 Outgrundliga äro uppvärmningens vägar genom totaliteten. ”Vi kan slå fast att den globala klimatförändringen redan förorsakar utrotningen av arter”, avslutade forskarlaget sin presentation i Nature. Men utrotningen av en art är likt det första raset av sandkorn från pyramidens topp: det kan riva med sig fler. Efter harlekingrodans död krympte populationerna av ormar på Monteverde. Grodan hade varit näring för dem, liksom för quetzalen, den centralamerikanska regnskogens maskot, mayafolkets och aztekernas ceremoniella symbol, känd som världens vackraste fågel; den saknar nu sin viktigaste källa till kalcium och protein. I möjligheten till sådana

221

222

växelverkande skred bor en fundamental osäkerhet om framtiden, eller som samma forskarlagledare konstaterar: ”Vi vet redan att alla möjliga sorters sjukdomar svarar på klimatförhållanden. Vi vet också att interaktionen mellan arter, i synnerhet rovdjur och parasiter, kan komplicera ekvationen – vilket är något som datormodeller över klimatet inte räknar med. Det gör konsekvenserna av klimatförändringen svåra att förutsäga, men troligen långt mer allvarliga än man kunnat föreställa sig.” Slutsats: ”Jag tror att amfibierna bara är första vågen.” ”Förlusterna förebådar en massutrotning i planetär skala som nu är i vardande.” 503 Vägarna är – som sagt – outgrundliga, vilket inte minst beror på alla de ytor som uppstår genom exopoiesis: Centralamerikas djungelgrodor bygger sina lyor under högar av fallna löv. Sådana högar tenderar att bli mindre när temperaturerna stiger; träden bildar magrare blad och håller kvar dem längre på sina grenar. Från ett annat costaricanskt regnskogsområde, La Selva, rapporterade forskare sommaren 2007 att stigande temperaturer sedan 1970talets mitt successivt har minskat lövhögarnas storlekar. Grodpopulationerna tycks ha gått in i kritiska tillstånd: de har inte dött ut gradvis i takt med minskningen, utan i krascher som varat högst sex månader. 75 procent av den totala populationen i La Selva har försvunnit i skov sedan 1970, till följd av lövhögssvicklarnas nedmontering. Remarkabelt nog är detta ett naturreservat där den direkta mänskliga påverkan är minimal, men just sådan är utrotningstryckets logik i uppvärmningens tidsålder: arter kan gå bort utan att människan satt sin fot i närheten. Det gör att mörkertalet med nödvändighet är stort – de minst besökta skogarna är också de där kartläggningen av grodorna är mest bristfällig – men en vedertagen uppskattning säger att mer än 120 arter dött ut sedan 1980. En tredjedel av dem som återstår väntar på att deras dödsdomar ska verkställas.504 Ännu tydligare är den exopoietiska logiken i korallreven, världshavens blomstrande lustgårdar, naturens oöverträffliga akvarier, med plats för uppskattningsvis en miljon arter växter, djur och eukaryoter på en total yta av 400 000 kvadratkilometer, eller mindre än Sverige. Men det mest vidunderliga med korallreven är att de blomstrar i tropiska hav som är utfattiga på näring. Ändå livnär sig här havsanemoner och tagghudingar, musslor och krabbor, snäckor och sjöborrar, papegojfiskar och piggsvinsfiskar och sebrafiskar, läppfiskar, blåsfiskar, koffertfiskar, sköldpaddor och hajar. Korallrevens hemlighet är de närmast hermetiskt slutna cykler som håller kvar råvarorna inom systemet och delar ut dem till envar. Stommen i reven är, naturligtvis, stenkorallerna, som över hundratusentals år byggt upp sina skelett

med kalciumkarbonat, sand och skalrester från andra organismer men, framför allt, genom att upplåta sina armar åt miljoner alger av arten Symbiodinium. Det är algerna som bedriver fotosyntes åt korallerna. De matar dem med det kol och syre de behöver och målar över dem med brun, grön eller röd bakgrundsfärg. Symbiosen mellan alger och koraller är revens bas.505 Om temperaturen i havets ytskikt överstiger maxgenomsnittet för en normal sommarmånad med 1 grad Celsius, under minst tre veckors tid, inställer algerna sin fotosyntes. De kan inte fortsätta. Vid ekvatorn ligger nodlinjen någonstans runt 31 grader, vid högre latituder närmare 26, men resultatet är ett och detsamma: cirkulationen av näringsämnen avstannar. Korallerna målas dödskallevita. Sådana episoder av ”korallblekning” var så gott som okända före 1970-talet; katedralerna har sett likadana ut och samma orkestrar av arter spelat i dem under minst en halv miljon år. I Karibien inträffade den värsta blekningen hittills år 2005, samtidigt med den säsong av tropiska monstercykloner som vi redan stött på: mellan 60 och 80 procent av regionens korallrev spacklades vita. Den direkta orsaken var, naturligtvis, havstemperaturer som hånskrattade åt alla de som bokförts i ett detaljerat 136årigt arkiv, oförklarliga, ja omöjliga utan den höjda koldioxidhalten. För att en gång blekta korallrev ska kunna återhämta sig, återknyta symbiosen mellan sten och alg och på nytt blomma upp krävs minst fem års paus utan skadliga temperaturer. Om den globala uppvärmningen fortsätter som beräknat och värmeböljor blir allt vanligare kommer korallrevens nodlinjer att överskridas och 2005 års händelser upprepas i global skala vartannat eller varje år redan under 2030-talet.506 Kan korallerna migrera till kallare vatten? De har rotat sig över tusentals år och uppfört konstruktioner som inte enkelt låter sig omplaceras. Enklare är det för vissa av fiskarna, som kan lämna reven bakom sig för att följa sitt klimat – och därmed gå miste om sin miljö. Kan korallerna anpassa sig? Det finns en strimma av möjlighet till partnerbyte, en övergång till en annan stam av Symbiodinium som inte är lika värmekänslig och klarar att hålla igång sin fotosyntes vid något högre temperaturer. Sådana byten har iakttagits i vissa rev som blekts. De har en avigsida: de mer värmetåliga algerna viger mer av sin energi åt att skydda sig mot sol och hetta och har därför en lägre fotosyntetisk produktivitet än de som stenkorallerna hittills har levt med. Koraller som byter till dem får därför i sig mindre föda. Därtill kommer att stenkorallernas genetiskt betingade preferenser förefaller statiska över tid; de är sävligt växande varelser, reproducerar sig på andra sätt än sexuellt och är allt annat än kända för tvära mikroevolutionära kast.507 Ju mer havsvattentemperaturen stiger, desto närmare lever världens

223

224

korallrev sina nodlinjer. Värmen tar, som vi sett, vägen över algerna, men också över de allt vildare cykloner som svingar sina spikklubbor genom haven och slår sönder reven. Sist men inte minst kommer också den försurning som försvårar bygget av skelett. De skred korallreven står inför hotar inte bara dem själva som ekosystem. Själva existensen av de många tusentals arter som tillbringat sina geologiska liv i deras akvarier, med sin unika sammansättning av arter och näringscykler – utan att känna till något annat – står på spel.508 Ett annat tecken på att det inte står rätt till i världens marina ekosystem är den globala manetexplosionen. Fiskare i mexikanska gulfen kan vittna om att de ”nästan kan gå på vatten – på maneterna”, japanska kärnkraftverk har fått sina vattenledningar igenslammade, sommaren 2004 kunde ”några fiskare i Fiskebäckskil inte starta motorn för att maneterna täppte till”, lagren längs Västkusten var tjocka, sommaren 2007 fylldes de på med en planktonslukande manetart som hittills levt i värmen längs den amerikanska västkusten och hotade västsvenska fisken; den som under senare år badat här har doppat sig i det världsvida fenomenet.509 Världshavens planktonpopulationer agerar allt mer svajigt. Mönstret från land går igen: planktonens årstidscykler förskjuts, ibland så mycket som tio, elva veckor, men inte i koordination mellan olika arter. Autotrofiska och heterotrofiska plankton glider ifrån varandra, som om musikerna i en orkester som lärt sig spela en symfoni intill perfektion plötsligt skulle falla in i egna melodier eller tonarter (en ny dirigent har kommit in). Migrationen är i full gång; vissa planktonsamhällen har flyttat upp till hundra mil de senaste decennierna. En övergång från stora köldanpassade till små värmeanpassade plankton ägde rum i Nordsjön vid 1980-talets mitt, i ännu ett ”snabbt skifte mellan alternativa tillstånd”: från en marin biotop till en annan. Även plankton har, i högsta grad, förmågan att utlösa skred, genom ”trofiska kaskader” av den typ som förskräckta fågelskådare på Shetlandsöarna iakttog 2004: tiotusentals fågelpar som häckade vid klipporna misslyckades med att avla mer än en handfull ungar. De fiskar som fåglarna lever på har försvunnit, eftersom de plankton som fiskarna lever på har försvunnit med kylan; sedan 1970-talets mitt har fågelpopulationerna runt Skottland rasat med 70 procent. Fenologiska förändringar och migration kan på egen hand försätta populationer i livsfara och specialiserade, unika, hårt trängda arter har inte råd att förlora dem om de ska överleva som sådana. Men även havens multituder av plankton kan få svårt att anpassa sig till de förhållanden som väntas, senare under 2000talet: vi har sett vad som kan hända med skalbärande plankton i surare hav. Det naturliga urvalets kapacitet att rädda dem bedöms som liten.510

Den målade guldsköldpaddan Chrysemys picta är en av de arter där avkommans kön inte bestäms i konceptionsögonblicket, utan av värmen. Den temperatur som ruvar äggen avgör om det blir hane eller hona. En ovanligt kall juli kan enbart hanar kläckas, en ovanligt varm enbart honor; en konstant höjd medeltemperatur på 2 grader för juli månad räcker för att rubba könsbalansen svårt. Efter 4 grader alstras inte längre några hanar. Äggen kan då inte längre befruktas, vidare reproduktion är omöjlig. Sköldpaddor är harars motsats; de har svårt att migrera i takt med klimatet. Temperaturkänsligheten är en antik och djupt konservativ egenskap som inte varierar inom arten, och djur som blir så gamla som sköldpaddor har minst möjlighet av alla att anpassa sig till snabba växlingar i miljön: återstår artdöd. Samma framtid väntar havssköldpaddan Caretta Caretta, som har en av sina största populationer i Florida. Där är honor redan nu kraftigt överrepresenterade, och deras enda chans är ostörd kurtis med hanarna längre norrut vid kusten, men en viss barriär skjuter in sig mellan dem: fastighetsmarknaden längs Floridas stränder. För Caretta Caretta gör en 3-gradig höjning av medeltemperaturen att värmen ruvar alla ägg till döds.511 Under de veckor då den söta isbjörnsungen Knut på Berlins zoo stod i världsmedias rampljus var arten troligen världens mest kända. Isbjörnar är, som namnet antyder, björnar som inte kan leva utan is. Den havande honan bygger sin vinterlya i djupa snölager på marken eller direkt på havsisen; när hon kliver ut på våren med sina nyfödda ungar har hon inte ätit på ett halvår och måste jaga. Stadiga isflak är rampen för hennes jakt. Utan dem – om isen smälter tidigt – minskar hennes förmåga att föda sig själv och sina ungar. I de södra delarna av Arktis har isbjörnshonor på senare år förlorat så mycket vikt att de närmar sig den gräns där de inställer hela reproduktionen. Artens möjlighet att anpassa sig till ett liv utan is och fortsätta att existera som art är obefintlig; isen är dess andra syre. I september 2007 förutspådde således US Geological Survey att den arktiska isens skred kommer att riva med sig två tredjedelar av den nuvarande populationen på 22 000 djur inom fyra decennier. Samma framtid har inletts för valrossen, och för de sälarter som är lika beroende av havsisen för alla sina aktiviteter – boende, reproduktion, vila, näringsintag. ”Alla infödda arter är på något sätt bundna till isen.” Inte bara den försvinner. Ett självklart inslag i arktiska biotoper sedan istidens slut, bekant för alla fjällvandrare, är de grunda sjöar som välsignar karga landskap med sina vattenhål. Av dem lever mikroorganismer, växter, sjöfåglar, insekter och insektsätare och de karaktäristiska däggdjur – lo, räv, ren – som kommer för att lapa vatten. Men grunda sjöar över hård klippgrund är känsliga för utdra-

225

226

gen torka och värme. I juli 2007 rapporterade forskare att sjöar som länge bevakats i kanadensiska Arktis efter de sista årens uppvärmning torkat ut helt: ”En central tipping point har passerats: arktiska sjöar som var permanenta vattentäkter i millennier är nu efemära. De ekologiska konsekvenserna är sannolikt svåra och kommer att spridas som kaskader genom det arktiska ekosystemet.” 512 På Arktis, men ännu mer på Antarktis, är faunan anpassad till den kyla som lägrat sig över polerna sent under fanerozoikum. Toleransen för några grader högre värme är här kanske den lägsta i världen. Så svälter nu Antarktis kejsarpingviner – kända från storfilmer – när krillpopulationerna kraschar, när planktonen inte blommar som förr; primärproducerande plankton kan dra med sig hela kedjor av djur till havets botten om de faller. Men det som i allmänhet gör den relativa värmen så farlig är att den överskrider de gränser där Antarktis flercelliga organismer kan matcha behov och upptag av syre: fysiologin försämras av bara något högre temperaturer. Samma rävsax klipper nära nodlinjerna hos fiskar i Nordsjön och Östersjön.513 Skreden är, återigen, fraktala, betingade av lokala faktorer, outhärdliga i kraft av sin konkretion. Men rasdynamiken utgår från atmosfärens koldioxidhalt, och den är global: ”Vi ser problem från pol till pol, vi ser dem i oceanerna och vi ser dem på land. Det finns ytterst få system jag kan tänka på som är oberörda av klimatförändringen”, med ord från Lara Hansen, Världsnaturfondens chefsforskare.514 Som vi redan sett prov på är det inte bara medeltemperaturen som skapar problem; många arter knockas av ytterligheter snarare än snitt. Fjärilen Euphydryas editha i Kalifornien har utvecklat ett förhållande till sina värdväxter som sätter den ”på gränsen till sin ekologiska toleransnivå” och en sommar av torka, eller en plötslig frostnatt på senvåren, har visat sig räcka för att blåsa ut populationerna likt ljus. Extremismen i vädret sätter artvärlden på minst lika svåra prov som den allmänna uppvärmningen: den upprättar ett selektionstryck för vad som, att döma av inträffade populationskollapser, i många fall är en ouppnåelig plasticitet.515 Som vi likaledes redan sett prov på rullas nu varma mattor ut för sjukdomsbärande organismer; de är skyldiga också till den polynesiska trädsnäckans död, till de afrikanska vildhundarnas nedgång, till krisen för skogsfåglar på Hawaii. En normal vinter avlivar mer än 99 procent av jordens totala population av sjukdomsbärande organismer. Högre värme, mildare vinter: fler av dem klarar sig oskadda till följande år. I denna våning av artvärlden är det allergi för kyla som begränsar tillväxten, i en motsats till större varelser som återspeglar den evolutionära och geologiska historien. Följaktligen kan

infektionssjukdomar samla på sig större livskraft än tidigare, expandera från tropikerna, bestiga berg och attackera arter som aldrig tidigare stött på dem: ”när temperaturerna stiger kan klimatfluktuationerna överskrida trösklar för vissa sjukdomsbärande organismer och utlösa epidemier. Många sjukdomar förväntas bli mer dödliga, eller spridas snabbare, när jorden värms upp.” 516 Selektionstrycket är hårdare än en ångvält; skoningslöst kör det över de populationer som inte uppfyller uppvärmningens krav. Själva forceringskraften tenderar därmed, i samma mån som anpassningen är framgångsrik, att utplåna den genetiska mångfalden hos arterna. I långt skonsammare skala hände samma sak när arterna migrerade norrut vid holocens begynnelse: de mest nordliga populationerna uppvisar fortfarande en lägre genetisk mångfald än de som lever kvar i kärnområdena längre söderut. När agnarna skiljs från vetet av ett onådigt naturligt urval måste arternas totala genetiska rikedom reduceras, ibland till den grad, enligt studier och experiment på växter, att följden blir inavel och missanpassning. Den genetiska utarmningen riskerar att ta ifrån arterna sådana latenta anlag som vid ett senare tillfälle skulle kunna resas som sköld mot extrema väderhändelser eller okända sjukdomar: en skoningslöst framtvingad anpassning försvårar nästa anpassning, eller annorlunda uttryckt: den globala uppvärmningens selektionstryck äter sina barn. Visserligen gynnar trycket egenskaper som flexibilitet, mobilitet och opportunism, men ju framgångsrikare det är i detta ärende, desto våldsammare utplånas specialiteterna, varieteterna, särdragen – just det genetiska smörgåsbord som är materialet för all evolution och så aktiveras ännu en mekanism för selektionstryckets omslag till utrotningstryck.517 När en art eller population dör ut får det konsekvenser för andra. Så kan nu inuiter i det inre av Alaska klaga över stora skogsbränder som gjorde att ”det inte fanns någon bäver under en period, för all björk och vide som bävern lever på var fullständigt nedbränd. Så de dog ut; bisamråttorna dog ut; fiskarna i sjöarna dog ut.” I ett närmast övertydligt exempel på exopoiesis sköter navelsvinen i peruanska Amazonas de största trädens distribution av sina fröplantor: svinen äter upp dem, bär dem i sin mage som vore den en fröpåse och placerar ut dem i klickar runt om i djungeln. Under de perioder då navelsvinspopulationerna har fallit i skogen har också trädens återväxt avstannat; liknande exempel på vad som händer när större däggdjur slås ut rapporteras från en rad andra ekosystem.518 Men den största chockattacken mot arternas evolutionära profiler inträffar naturligtvis när deras hemvanda klimat upphör att existera. Kanske är skreden, om de inträffar, ingenstans så slutgiltiga och oåterkalleliga som när isen vid polerna smälter.

227

228

Det tog lång tid för forskningen att se vidden av faran. 1992 kunde en sammanfattning om läget i artvärlden inledas: ”i slutändan har troligen klimatförändringar störst potential för att förändra jordsystemets funktion”, men ”icke desto mindre ligger deras stora konsekvenser i framtiden, medan andra [problem] redan sätter sina spår”. Andra problem. Biologer ville in i det längsta tro att kriserna berodde på annat, på avverkning av skog, på utfiskning eller habitat-fragmentering, men inte på den globala uppvärmningen som sådan.519 På något decennium har sedan realiteterna sköljt över dem. Fortfarande återstår stora kunskapsluckor, inte minst på grund av att den överväldigande majoriteten av studier – vilket framgått av denna översikt – utförts bland växter och djur i USA, Västeuropa eller deras omedelbara närhet; Afrika och Asien är vita fläckar i jämförelse. Uppvärmningens skuld kan också vara svår att fastsälla just på grund av sin verkan genom ombud, via omvägar. Ändå står det bortom allt tvivel att processen sätter avtryck nu, i vår livstid, under de här timmarna, på alla nivåer av ekologisk organisation i samtliga delar av biosfären. Alla arter har ännu inte känt uppvärmningen flåsa dem i nacken – en uppskattning talar om 41 procent – men de lever troligen granne med någon annan som har gjort det, och om processen får fortsätta är det en tidsfråga innan de gör sina egna erfarenheter. Men mest sensationellt är att all denna dynamik utlösts av en uppvärmning på 0,8 grader – vad ska då följa vid 1, 2, 3 grader? – och när forskare år 2004 gick igenom rapporter om vilken framtid något tusental växter och djur går till mötes fann de ett universellt hot: under business-as-usual har 37 procent av alla arter på jorden utrotats till år 2050.520 Det är mer än en tredjedel. Fyra decennier från nu. (Hur gammal är du då? Hur gamla dina barn?) Forskarna utgick från arter i Mexiko, Sydafrika, Europa och australiska Queensland. De noterade att scenarierna varierar med möjligheterna till migration – 33 procents utrotning med migration, 58 procents utan, givet business-as-usual – och konstaterade att vi rör oss in i ett mörker, famlande: Osäkerhet råder även om vilka arter som kommer att bebo de delar av världen som förutsägs få klimat till vilka inga aktuella motsvarigheter existerar. Lika viktigt är att alla delar av världen kommer att ha koldioxidhalter utan motstycke i historien, och de kommer att påverka arter och ekosystem (…) med nya sammansättningar och interaktioner mellan arterna som resultat.521

För Darwin var tanken på katastrofala massutdöenden inte mindre stötande än den kambriska explosionen. Lika oacceptabla som tecknen på att ”talrika arter tillhörande samma släkten eller familjer verkligen skulle ha börjat sina liv samtidigt”, lika vederstygglig var tron att de skulle kunna dö samtidigt, men ”den gamla föreställningen om hur alla vår jords invånare skulle ha sopats bort under på varandra följande katastrofperioder”, lugnade sig Darwin, ”har ju numera i stort sett uppgivits helt.” Han hade starka teoretiska motiv också till dessa skygglappar. Ett katastrofalt massutdöende, idag enklast definierat som ”utplåningen av en betydande andel av jordens animaliska och växtliga liv under en geologiskt obetydlig tidsrymd”, kan bara ske på ett sätt: genom att miljön förhärjas. För att hela spektrum av arter ska kunna tillspilloges i samma stund måste de slås av ett svärd som är så skarpt, så urskillningslöst, så obegränsat i sin räckvidd att det fullständigt överväldigar det naturliga urvalets förmåga att framavla anpassning; inför det blir mikroevolutionen lika maktlös som amalekiterna inför Herrens order till Saul om att utrota dem och ”skona dem inte, utan döda både män och kvinnor, både barn och dibarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor”. 522 För att det naturliga urvalet ska kunna vara evolutionens enda kreativa – och destruktiva – kraft måste i stället utdöendet ske långsamt. Det måste förlöpa droppvis, parallellt med nya arters födelse. Teorin om det naturliga urvalet bygger på föreställningen om att varje ny varietet, och så småningom varje ny art, alstras och bevaras därigenom att den äger något som ger en fördel i konkurrensen med andra former, och att detta nästan oundvikligen leder till att mindre gynnade former så småningom dör ut. (…) Man har all orsak att tro att arter och artgrupper (…) försvinner gradvis, den ena efter den andra, först från en plats, sedan från en annan och slutligen från hela planetens yta.523

I ett katastrofalt massutdöende har konkurrensen ingen betydelse: alla, eller nästan alla, förlorar livet. Resultaten åstadkoms inte genom anhopningen av små tillsatser av vardag, utan genom att vardagen vänds upp och ned, inte genom extrapolering och uppförstoring av de småskaliga trenderna över lång geologisk tid, utan genom plötslig intervention från himmel, land eller hav. Arenan rasar in. Det underminerar, med Goulds ord, ”den centrala tron på framsteget i hans [Darwins] kultur”; följaktligen måste Darwin insistera på att katastrofala massutdöenden aldrig inträffat. Istället är ”artens eller gruppens fullständiga utdöende normalt en långsammare process än en ny

229

230

arts födelse”. Ett mer adekvat begrepp för deras uttåg ur historien borde vara ”utslocknande”. 524 Med doktrinen om natura non facit saltum var tanken att naturen skulle kunna falla bakåt omöjlig att tänka. Katastroferna beredde om möjligt än större problem för Darwin än avsaknaden av mellanformer som konturlöst gled över i varandra, ty om de senare kunde bortförklaras som en negativ brist i sedimentformationerna var de förra positiva signaler. Han medgav själv att ingen ”paleontologisk upptäckt verkat så överraskande som det faktum att livsformerna förändras nästan samtidigt över hela världen”. Han var fullt införstådd med att samlingarna vältaligt berättade om de ”plötsliga försvinnandena av hela familjer eller ordningar, som i fråga om trilobiterna mot slutet av den paleozoiska eran eller ammoniterna vid den mesozoiska erans slut”. Men återigen tillgrep han, föga förvånande, de paleontologiska samlingarnas ofullständighet: sedimenten måste ha missat att registrera arternas omärkliga utslocknanden. Efter att Darwin nedstigit med budorden negligerade sedan evolutionens teoretiker under ett sekels tid de plötsliga katastroferna och insisterade på att ingen episod av ovanligt höga dödstal bland arterna kan ha ägt rum över mindre än någon miljon av år. Om klimatet eller någon annan dimension av den yttre miljön förändrats i dödlig riktning kan det bara ha tjänat till att intensifiera den normala konkurrensen mellan organismerna – inte att kasta den över ända – eller som George Gaylord Simpson uttryckte det: ”episoderna ingår i en lång och väsentligen kontinuerlig process”. 525 Denna vitala del av gradualismen träffades på 1980-talet av en komet. Två forskare, en far och en son Alvarez, bestämde sig för att undersöka hur det kunde komma sig att ett lerlager i jordskorpan, inte tjockare än några millimeter, med en ålder av 65 miljoner år, mellan de två perioderna krita och tertiär, kan skilja en värld full av planktonforaminiferer, skelettbärande guldalger vid namn coccolitoforider och – mest berömt – gigantiska dinosaurier från en där de alla var borta. Vad hade hänt? Till sin förvåning upptäckte Alvarez en extremt hög halt av metallen iridium i lerlagret: omkring trettio gånger högre än i jorden ovanför och i jorden nedanför. Iridium är ett av de mest ovanliga grundämnena på jorden, men det finns i koncentrerad form i asteroider. 1980 framkastade så Alvarez hypotesen att massutdöendet mellan krita och tertiär orsakats av en asteroid som träffat jorden, med en diameter av 10 kilometer, med en kraft som fick 60 gånger så mycket stenmassa att flyga ut i atmosfären och svepa in jorden i ett moln av klippulver som blockerade solljuset, sänkte ett mörker över biosfären, slog ut fotosyntesen. Mörkret varade i bortåt ett år. Det räckte för att svinga ett svärd genom livet; ja, expe-

riment visar att planktonpopulationer kan kollapsa av några dagars kraftigt reducerat solljus. Men vad hypotesen ännu saknade var en krater. 1990 upptäcktes en krater, med precis rätt storlek och ålder, längst ut på den mexikanska Yucatán-halvön. Under den häftiga debatt som fördes på 1980-talet reste naturvetenskapens ledande gradualister ragg och hårt motstånd, men kraterfyndet beseglade deras nederlag: idag är det en vedertagen sanning, uppspikad på naturhistoriska museer världen över, att dinosuarierna och de andra olyckliga arterna dog av en asteroid som i ett slag upphävde fotosyntesen, och möjligen också utlöste enorma skogsbränder, sura regn och vulkanutbrott, men som utan tvekan överföll evolutionen utifrån.526 Språng och skred strålar fram ur jordens samlingar av data.527 Katastrofen mellan krita och tertiär, på fackjargong ”K-T-händelsen”, är det mest berömda massutdöendet. Asteroiden förintade 70 procent av de arter som då befolkade jorden (däribland 97 procent av alla koraller som levde i symbios med fotosyntetiska alger). Det är en av fem stora massutdöenden som inträffat efter den kambriska explosionen, fem stora katastrofer som skakat evolutionens träd så hårt att dess frukter, såväl nyutvecklade som hundratals miljoner år gamla och övermogna, rasat ned: den första ägde rum i slutet av perioden ordovicium för omkring 440 miljoner år sedan, den andra under yngre devon för omkring 360 miljoner år sedan, den tredje vid slutet av perm för 251 miljoner år sedan, den fjärde vid slutet av trias för omkring 200 miljoner år sedan och, slutligen, K-T-asteroiden. Jordens biologiska mångfald har stigit allt sedan kambrium, i en generell tendens som sträcker sig över fanerozoikum, men vid var och en av de ”fem stora” har livet fallit bakåt, legat på rygg i miljoner år, berövats minst halva sin mångfald och lidit förluster omöjliga att läka; inga dinosaurier har någonsin mer synts till.528 Vi ska återkomma till de andra katastrofernas orsaker. Efter att far och son Alvarez släppt sin K-T-bomb har forskningen om massutdöendena exploderat, och mot slutet av förra seklet vann en radikalt ny syn insteg i evolutionsteorin, sammanfattad av Gould: ”massutdöenden är mer frekventa, snabbare, intensivare och mer varierande i sina effekter än vad paleontologerna hade trott och Lyellisk geologi och darwinistisk biologi kunnat tillåta”. Massutdöendena skörtar upp evolutionen.529 K-T-händelsen är ett ypperligt exempel. Plötsligt släcktes solljuset och fotosyntesen stannade. Det knäckte dinosaurierna, som med sina väldiga kroppar var beroende av ett stort, oavbrutet intag av växtlighet; den minoritet av dinosaurier som åt växtätare bland sina egna släpades med i en kollapsande kedja. Bättre gick det för de arter som åt as, kött eller rester av växter och djur. De små däggdjur som levde vid denna tid kunde lättare klara sig

231

232

på mindre föda eller krypa ned under jord och gömma sig undan domedagsmiljön, djur som levde i sjöar vars näringskedjor baserades på upplösta rester från land överlevde i allmänhet, skott till nya generationer av växter bidade sin tid i jorden och de planktonarter som anpassat sig till liv i polarnätter kunde stå ut med att ljuset släcktes, allt medan dinosaurierna vrålande rusade mot sin död. Ända fram till asteroidens nedslag hade de dominerat jorden just i kraft av sin respektinjagande storlek. Däggdjuren hade varit skygga decimetervarelser som fört en osäker tillvaro på deras nåd. Med dånet från Yucatán vände lyckan: just de egenskaper som varit dinosauriernas största styrka, just de drag som anpassat dem till sin miljö och säkrat herraväldet i 130 miljoner år blev deras undergång. Inget naturligt urval hade kunnat förbereda och anpassa dem för denna blixt från klar himmel. Däggdjuren, däremot, fann sig leva i en ny miljö där den största svagheten i kampen mot dinosaurierna – litenheten – blev deras räddning. Asteroiden valde sina offer utan hänsyn till vad som varit nyckeln till framgång i den geologiska vardagens konkurrensarenor, strök med ett penndrag de etablerade spelreglerna och införde nya; de första skola bliva de sista.530 Detta är skillnaden mellan selektionstryck och utrotningstryck. Också utrotningstrycket är selektivt, men på ett annat sätt; ibland omtalas det som ”destruktiv selektivitet”. Hänsynslöst sorterar det bland de arter som finns, dömer vissa till död och andra till liv, inte som när två vana schackspelare går över till roulett men som när de knuffas upp i ringen och måste thaiboxas tills den ena ligger död: vem som går segrande ur striden har ingenting med schackkompetens att göra. Ödet i katastrofens stund avgörs inte av adaptiva egenskaper – sådana som gör en art välanpassad till sin miljö – utan av miljöförändringens nyckfulla måttstockar.531 Om den ortodoxa darwinismen haft svårt att förklara eller ens acceptera förekomsten av massutdöenden var en annan skola kvick med att ta dem till sitt hjärta: Bak-kollektivet, med sin självorganiserade kritiskhet. Entusiastiskt såg Bak och hans kollegor hur 1980-talets mest dristiga paleontologer urskiljde ett frakalt mönster i artdödens historia. Många smärre, några mellanstora, fem verkligt katastrofala hädanfärder kunde framkallas ur samlingarna; enligt en uppskattning har 5 procent av jordens arter utrotats med en intervall av en miljon år under fanerozoikum, medan de ”fem stora” händelserna, som tagit med sig omkring 65 procent av alla arter, inträffat med upp emot hundra miljoner års mellanrum.532 Hänförda av den geometriska likheten med sina sandhögar skred Bak och hans kollegor till verket: de fäste sig vid de kedjor som binder arterna till

varandra. Inget djur lever i ensamhet. Det är anpassat i relation till andra organismer. Evolution i den reellt existerande biosfären är, närmare bestämt, en samevolution där den ena arten får sin duglighet genom funktionella förhållanden till sina andra; de har letat sig fram till en ömsesidig finjustering. Om nu en enstaka art dör ut är det inte säkert att det har någon betydelse. Kanske är det en exotisk enstöring som, med sina små populationer, inte upprätthåller särskilt många kontakter. Kanske river den bara med sig några få andra. Men om ytterligare en art dör ut, och ytterligare en och ytterligare en så kommer turen mycket snart att komma till någon av alla de arter som är bundna till många andra arter – och vad händer om den faller ned död? Samma sak som när ett sammanbundet klätterlag faller i en spricka. ”Plötsligt tippar utrotningen av en viss art balansen, så att en avgörande förskjutning äger rum i dugligheten hos andra arter som varit beroende av den”: ett ”samevolutionärt skred bryter ut”. Oavsett arten hos den sista utlösande faktorn kan ett sådant skred inträffa endast för att ”scenen har arrangerats av den föregående evolutionära historien, som försatt den globala ekologin i ett kritiskt tillstånd.” Det intrikata flätverket bäddar för katastrofen. ”Om nätverksförhållanden är viktiga kan förändringen i en art fortplanta sig genom systemet på ett högst icke-linjärt, oförutsägbart sätt”. Så kännetecknas den fanerozoiska historien av många små skred i kanterna och några få – hittills fem – megaskred.533 Bak-kollektivets modell för massutdöendets logik är grov, schematisk, kontroversiell. Kanske passar den sämst in på just K-T-händelsen. Asteroidens dammoln skar tvära snitt genom arterna, skonade vissa och benådade andra, utan något tydligt skredmönster. Å andra sidan var det just relationerna mellan dinosaurier och autotrofer som förseglade de förras öde; döden kom för att hämta de som var beroende av dagsaktuellt solljus eller färska fotosyntetiska produkter. Enligt vissa analyser ansattes också kritaperiodens ekologi redan innan nedslaget av inre spänningar.534 Vi ska återkomma till de andra katastroferna, men först ska vi konstatera att det länge har talats om en sjätte, men med uppvärmningen råder inte längre något tvivel: Vi står på nodlinjen till det sjätte stora massutdöendet. Vi känner lukten från den första massutrotning som egenhändigt skapats av en av jordens arter. Under de senaste två eller tre seklen, eller ungefär så länge som industrikapitalismen existerat, har människan utrotat djurarter som aldrig förr. Enligt en uppskattning har takten i arternas utdöende fördubblats omkring tusen gånger om sedan 1700-talet. Skogar har avverkats, savanner exploaterats, djur jagats till döds och fiskarter fiskats ut, främmande arter har intro-

233

ducerats i ekosystem och industriella kemikalier förorenat biotoper. Allt detta har skurit artvärlden i kanterna. Allt detta är slött intill uppvärmningens svärd. Koldioxidhalten når dit ingen avverkningsmaskin eller gevärskula når, till alla utbredningsområden på jorden, oavsett om människor bor nära eller långt bort. Liksom molnet efter K-T-asteroiden är uppvärmningens biosfäriska effekter sant globala, forceringskraften är rasande och det står den fritt att ingå växelverkan med de andra uppräknade faktorerna, som redan sårat många levande arter och nedsatt deras motståndskraft; synergierna kan, efter ännu en påfrestning, driva dem över nodlinjen.535 Men föga tvekan råder om vilken process som kommer att härska. Givet att business-as-usual gäller: Den globala uppvärmningen dominerar den evolutionära processen under kommande sekel. Den gör det inte främst genom sitt selektionstryck, utan genom att selektionstrycket slår över i ett utrotningstryck, som väljer sina offer efter känslighet för varmare klimat. Isbjörnens säljakt från isen har, fram tills nu, varit ett förnämligt adaptivt beteende, liksom den gyllene paddans parning i vattenpussar, pikans trivsel i kyla, korallernas symbios med alger. Sådana regler gäller inte längre. Vem som helst som i någon av sina livsvariabler visar sig ömtålig för uppvärmningen kan slås ut ur historien. Liksom asteroiden följer dock den globala uppvärmningen vissa principer: långlivade arter har svårare att hinna ta fram anpassade gener än kortlivade. Stora djur med små populationer – läs: däggdjur – har sämre chanser än små med stora, som insekter. De mest generalistiska opportunisterna (tänk råttor, flugor, ogräs) klarar sig bättre.536 Inga av principerna stiger upp ur det naturliga urvalet: de stiger ned från atmosfären. Den globala uppvärmningen går för snabbt för att evolutionen ska hinna med, men tillräckligt långsamt för att ekosystemen ska hinna organisera sig själva kritiskt. Samevolutionära skred av alla storlekar kan bryta ut när frånfället av en exopoietiskt betydande art utlöser bortgång för andra. Uppvärmningen är en nyckfull dödsängel, men det första dödandet kan fortplanta sig genom totaliteternas inneboende logik. Att säga vilken art som kommer att överleva nästa sekelskifte, under antagande om business-as-usual, är följaktligen svårt, eller omöjligt. Men det behöver knappast påpekas att artvärldens skred rör sig under fötterna på människan.537

2:20 NODLINJERNAS TID

Att leva som människa i en biosfär med ett överskott av solenergi är som att bo i ett hus med en pyroman i källaren. Man vet att han finns där. Man vet att han gör i ordning sina tändhattar. Kanske i natt, kanske om ett halvår kommer han att släppa lös sin drift på huset; man vet inte exakt var nodlinjen i hans instabila psyke går, men redan nu kan doften kännas av hur det pyr i flera utrymmen på vinden. Från den tid då jorden göts till ett klot fram till idag har biosfären genomgått en enastående utveckling. Den har, över eonerna, organiserat sig själv till ett allt mer intrikat flätverk av liv, av ämnesomsättning och biogeokemiska cykler, där biomassan prunkar, där arterna ringlar fram i ringdanser och allt beror av allt. Denna totalitet har kunnat produceras och vidmakthållas tack vare inflödet av energi från en lysande källa: solen. Under senare delen av fanerozoikum har biosfären förmått hålla sina strängar stämda – och människan har kunnat spela på dem – genom att vissa exakta parametrar inte har överskridits. Men genom att en förträngd form av solenergi släppts ut i atmosfären, där den stänger inne en annan form av solenergi, har parametrarna sprängts och energikonstruktion vuxit mot höjden likt en hög med sand. För mycket av den energi som är biosfärens yttersta förutsättning tornar nu upp sig, inte sedan solen lagt om sina strålar, inte sedan en rymdkropp kolliderat med jorden, utan för att energin hälls ut inifrån biosfären själv. Sidorna blir allt brantare. Den globala överackumulationen av energi vänder sig nedåt, i orsakssamband från den högsta nivån till den lägsta, anekdotiska. Varje människa, varje art, varje landskap är ett sandkorn i biosfärens konstruktion och träffas förr eller senare av rörelsen. Men biosfären är en så överdådig och mångskiktad metatotalitet att den inte rasar samman i ett enda skred, så som den ojämförligt mycket simplare sandhögen; den består av delsystem, av babusjka-lika inre totaliteter, av biotiska processer och abiotiska länkar som opererar över

235

236

skilda tidsskalor, men som var och en står inför sitt kritiska tillstånd. De har inga inbyggda brandvarnare. Medan de organiserar sig själva kritiskt fungerar de ännu normalt.538 Vi lever, med andra ord, i nodlinjernas tid. De kommer att överrumpla oss. Risken finns att biosfärens delar flammar upp medan vi sover, och exakt var nodlinjerna löper kan vara svårt att veta, eftersom så lite krävs för att pyromanen ska tända sina bränder: ytterligare en miljondel koldioxid, ytterligare en tiondels Celsius kan störta ännu ett delsystem över gränsen. De skeptiker som ropar att vi inte behöver bry oss eller anstränga oss, eftersom vi ännu inte förutsagt vid vilket klockslag det ena eller andra rummet kommer att fatta eld, har missförstått, alternativt förnekar medvetet sakens natur. Exakta förutsägelser är per definition omöjliga. I en ledare i den prominenta tidskriften Climatic Change år 2007 skrev tre forskare, med en ton av förtvivlan: Villkoren för att skapa gångbara modeller som kan leverera tillförlitliga och precisa förutsägelser om nära förestående överskridanden av trösklar är i huvudsak okända. (…) Försöken att lokalisera trösklarna, uppdaga deras tidsramar och fastsälla de potentiella konsekvenserna är ofta ’utforskande eller spekulativa’. (…) Trösklarna i klimatsystemet skapar svåra intellektuella utmaningar vid skärningspunkten mellan ren och politiskt relevant vetenskap.539

Nodlinjernas tid är en annan slags tid än den mekaniska klocktiden. Den är inte linjär, som i den borgerliga världsbilden, och inte heller cyklisk som i feodalismen. Klimatskred uppvisar i detta avseende nära likheter med revolutioner. Tidsteoretikern Barbara Adam skriver: I tider av revolution vet alla vad som har varit. Ingen vet vad som kommer, och till och med det som har varit betyder inte längre samma sak när rött inte längre är rött och sanningen är föremål för omksrivning. Tider av sociala omvälvningar och naturkatastrofer levs och erfars på ett annat sätt en den dagliga rutinen.540

Genomsnitt är här av föga betydelse, annat än som pyromanens steg genom huset; i många av systemen är de mest skickelsedigra händelserna de mest ovanliga, atypiska, de som bara inträffar en gång. Konsekvenserna kan vara desto längre: emergenta kvaliteter som bäddat in livet riskerar att raseras. Det kan hända att de är oersättliga, oförlikneliga. När skreden väl är förbi kas-

tar de sålunda sin skugga över en framtid utan synligt slut, i kraft av själva sin negativitet: en jord utan is på Grönland, utan skog i Amazonas. Men det mest förrädiska med nodlinjerna är den långa tid som kan leda fram till dem. Överskottet av solenergi i biosfären stod år 2005 på 0,85 watt per kvadratmeter. Detta var det inbyggda lagret av överskottsenergi; skillnaden mellan vad en genomsnittlig kvadratmeter tog emot från solen och sände tillbaka. Det kan jämföras med ett överskott på 0,2 watt år 1950. Men koldioxidens totala forceringskraft har sedan 1800-talets slut varit högre. Den har varit 1,8 watt. Knappt en watt har realiserats, i den uppvärmning på 0,7 grader som registrerades mellan 1880 och 2003; så långt hann biosfären ställa om sig till en ny balans i energiutbytet med kosmos. Det betyder att det resterande överskottet återstår att förverkliga i fortsatt uppvärmning, senkommen, eftersläpande till följd av tungroddheten i havens inre cirkulation. Om människans koldioxidutsläpp skulle klippas av som en kabel i denna sekund skulle medeltemperaturen på jorden fortsätta att stiga i omkring 100 år. Om kabeln hade klippts av år 2000 skulle jorden ha varit dömd att bära oket av en uppvärmning med 0,4 grader till seklets slut: idag står samma ok på 0,5 eller 0,6 grader.541 Pyromanen drar stubintrådar genom huset och ställer in dem på antändning vid en framtida tidpunkt som bara han känner till. Den överskottsvärme som dallrar i ytskikten kommer efterhand att föras ned i djupen och mixas ut genom världen; oceanerna kommer att fortsätta svälla i volym, av den värme som nu ligger på jäsning, och slicka isbankarnas kanter med allt hetare tunga. Om koldioxidkabeln skulle klippas av idag skulle havsnivån därmed fortsätta att stiga, enligt vissa bedömningar i tre, fyra sekel. Omvänt drivs dagens dynamik vid polarisarna av överskottsenergi som lagrats tidigare under koldioxidutsläppens historia. Nodlinjerna kan, med andra ord, överskridas långt efter att de olycksbringande utsläppen faktiskt ägt rum. Det gäller samtliga de potentiella klimatskred som vi har beskrivit, och därtill kan en del av systemen fortsätta att rulla mot nodlinjen av egen vattenkraft, som Golfströmmen: ”ett plötsligt sammanbrott för Golfströmmen kan äga rum tusentals år efter att uppvärmningen har upphört. (…) Övergången från en aktiv till en kollapsad cirkulation kan inträffa långt efter att den initiala störningen har avbrutits”. 542 Varje givet koldioxidutsläpp i vår tid sår en draksådd som kommer att skördas längre fram. De många återkopplingsspiralerna tjänar naturligtvis till att förlänga och förvärra den, som det heter, ”förpliktelse” till fortsatt uppvärmning som

237

238

varje utsläpp ålägger jorden. Det gör det ytterst vanskligt att bedöma vilken medeltemperatur en given koldioxidhalt till slut stannar vid. Det vedertagna måttet på jordens ”klimatkänslighet” var tidigare omkring 1,5 grader högre medeltemperatur vid en fördubbling av den förindustriella halten – den vanligaste nyansen av business-as-usual – men senare studier av spiralernas krafter, både nu och i det geologiska föflutna, visar att det är ett högst osannolikt slutresultat: mer realistiskt är 2,8 grader. Fullt möjligt är mer än 11. Lagren av fossila bränslen skulle enligt en modest bedömning räcka till att höja medeltemperaturen med 12 grader, enligt en annan med 16 men alla prognoser av det här slaget är till sin natur hala, glider en ur händerna eftersom ingen vet exakt vilka spiraler som tar över stafettpinnen exakt var, och exakt hur långt ut i hettan de kan springa.543 Vi har i huvudsak uppehållit oss vid sådana effekter av koldioxidutsläppen som kan förnimmas inom ramen för ett enda människoliv – ett oerhört fenomen, med tanke på att det rör sig om processer som normalt opererar över geologisk djuptid – eller stannat vid det godtyckliga årtalet 2100. Men de utdragna stubintrådana kan sträcka sig längre. Under oceanernas botten, hundratals meter ned i sedimenten, i en av biosfärens djupaste kloaker lever metanogenerna sitt arkaiska liv utan syre. Till sin autopoiesis nyttjar de flingor av organiskt material från växter och djur. Den gas de ger ifrån sig på andra sidan metabolismen är, som vi vet, inte koldioxid, utan metan, men det höga trycket och kylan i vattnet låter inte gasen bubbla ut, utan fångar den och fryser in den med vatten i hårda kristaller som går under namnet ”metanhydrater”. I världshavens botten, i synnerhet nära kontinenternas kuster där gott om flingor når metanogenerna, skimrar ofantliga gömmor av kristallen: ett av de största kollager biosfären äger. Det uppskattas vara lika stort som det totala återstående lagret av fossila bränslen. Om värmen når dit ned kan metanet tina. Det tar miljoner år för kristallerna att formas, men de kan upplösas inom loppet av minuter. När de smälter till bubblor ökar volymen, sedimenten pressas uppåt under trycket tills jordskred utbryter och slår upp locket till de lokala lagren, i en självgående process vars allmänna lagar vi nu känner väl. Metanbubblorna tar sig upp genom vattenkolumnen och lämnar ytan som en vit dimma som kan fatta våldsam eld om det antänds. Detta scenario har inspirerat den kanske yttersta dystopi som människan förmår måla upp inom ramen för sina klimatvetenskapliga spekulationer: kristallerna tinar, ett metanmoln bildas över haven, en gnista kastas in och projektilen far ut över världen med en atombombs dödlighet. Återkopplingen är populärt känd som världshavens ”metanrapar”. Som alla andra har den en nodlinje: en 3-gradig uppvärmning av världsha-

vets bottenskikt skulle räcka för att destabilisera 85 procent av metanhydratlagret, vilket i sin tur skulle räcka för att fylla på atmosfären med många gånger mer forceringskraft än vad människans koldioxidutsläpp har åstadkommit. Ja, gömmorna är så väldiga att om bara tio procent av dem smälte under några år skulle det vara liktydigt med en tiodubbling av en trolig halt av koldioxid i atmosfären.544 Som 22 gånger starkare spärrvakt än koldioxiden har metanet en fasansfull förmåga till klimatexplosioner om det inkallas. Efter omkring ett decennium omvandlas det till den svagare koldioxiden, men koldioxiden stannar å andra sidan på sin post. Kapaciteten för förvärrade återkopplingar är därmed närmast ofattbar; känsligast är de metanhydrater som inte ligger på särskilt djupt vatten, i synnerhet i Arktiska ishavet. Där går uppvärmningen snabbt. Normalt ska det ta tusentals år för värmen att nå ned till metanhydraterna, men här kan det snarare handla om hundra. Domedagsscenariot är därmed, som en av de främsta experterna skriver, att smältningen hettar upp jorden till ett växthus utan besinning: ”Metanhydraternas potentialer för planetär ödeläggelse tycks jämförbar med den destruktiva potentialen från en atomvinter eller ett asteroidnedslag.” Ett lugnande besked – om man håller sig till korta tidshorisonter – är att de största lagren troligtvis måste vänta i millennier innan uppvärmningen har nått fram till dem.545 En annan forskare skriver: ”Den långsamt brinnande stubinen till vår egen globala uppvärmningsbomb har tänts på, och den följer ett tempo som sätts av den djupa havscirkulationens oskyndsamma rörelser”.546 Ond, bråd död anläggs i biosfären, med en sådan skrämmande logik av stubintrådar genom fyrverkerilager med gömda atombomber inuti att vissa skibenter snuddat vid tanken på att jorden kan gå samma öde till mötes som en gång Venus. En skenande växthuseffekt förvandlar den till ett obeboeligt eldklot. Universums enda kända biosfär, tillintetgjord. Det är ett högst otroligt scenario. Även om jordens medeltemperatur mot all förmodan skulle drivas ut ur fanerozoikum och hela vägen tillbaka till nivåerna under arkeikum skulle inte allt liv dö: blågrönalger och andra prokaryoter har varit med förr. De är extremofiler, de skulle klara sig även efter en uppvärmning med orimliga 45 grader; deras auto- och exopoiesis kan människans bränsleförbränning och de återkopplingar den aktiverar knappast rå på. Detsamma gäller, vid något lägre nivå, för eukaryoter.547 Men om allt detta är science fiction gäller icke desto mindre att en amoklöpande uppvärmning – vi ska återkomma till det inom kort – kan generera ett klimatkaos, en antiordning efter den senfanerozoiska ordningen, som till slut får flera av biosfärens högsta våningar att brinna ner. Det är de

239

våningar där människan och andra komplexa, flercelliga varelser gjort sig hemmastadda. Eller för att återgå till en annan bild: om en eldspil skjuts över prokaryoternas och eukaryoternas ringmurar kan själva murarna klara sig, men staden kan likafullt läggas i aska: jorden kan, med ord från James Hansen och hans Nasa-kollegor, bli ”en annan planet”. ”Den senaste tidens utsläpp av växthusgaser placerar jorden farligt nära en dramatisk klimatförändring som kan löpa bortom all kontroll, med stora faror för människor och andra varelser.” 548 Och allt detta för några hundra miljondelar koldioxid. Som det heter i en gammal engelsk ramsa: 240

For the want of a nail, a shoe was lost For the want of a shoe, a horse was lost For the want of a horse, a rider was lost For the want of a rider, a battle was lost For the want of a battle, a kingdom was lost … … and all for the want of a nail.549 Ungefär: När en spik saknades gick en hästsko förlorad När en hästsko saknades gick en häst förlorad När en häst saknades gick en ryttare förlorad När en ryttare saknades gick ett slag förlorat När segern saknades gick kungariket förlorat … … och allt för att det saknades en spik. Spiken är, förstås, några hundra miljondelar koldioxid: tunna pustar i stråk av luft. De har hällts ut av människan – eller för att vara exakt: av vissa människor – sedan 1800-talets mitt, då vissa människor tog sig in i biosfärens dolda schakt och etablerade ett dittills okänt produktionssätt, ett nytt sätt att organisera sin metabolism med naturen. På ett och ett halvt sekel har sedan människan utfört den ultimata akten av exopoiesis. Som en enda arts subjektiva kreation är den jämförbar endast med blågrönalgernas produktion av en atmosfär mättad med syre.550 Men syftet har inte varit att fylla atmosfären med koldioxid: den globala uppvärmningen har inte varit någon människas avsikt. Utsläppen har varit, och är, en svickel på produktionssättet, vars effekter kommit som en fundamental överraskning. Sådana återkommande, chockerande överraskningar för människan är

bara möjliga för att hennes metabolism trätt ut ur arvsanlagens styrelseskick och in i en egen historia. Där är det inte generna, utan människorna i deras relationer till varandra som styr vilken energi och näring som tas in utifrån, hur de omsätts i kemiska processer, utnyttjas och stöts ut igen. Blågrönalgerna kan inte bedriva sin fotosyntes på något annat sätt än med solljus, vatten och koldioxid som råvaror, organiskt material som produkt och syrgas som avfall; samma formel har de nu följt i mer än tre miljarder år. Människans produktionssätt avlöser varandra. Inga gener kommenderar henne att använda brons eller olja. Hon kan ta upp ett material och lägga ifrån sig ett annat, utveckla en ny teknik och ge den i direktarv till nästa generation att bygga vidare på samtidigt som en äldre teknik skrotas; som ingen annan kan hon fatta medvetna beslut om hur hon ska organisera sin autopoiesis. Men lika mycket som människan, i kraft av dessa egenskaper, är unik i biosfären, lika mycket är hon – som mest synligt i de överraskande effekter samma egenskaper kan ge upphov – som vilken annan varelse som helst. Varje ingrepp i den yttre naturen etablerar en mänsklig makt över den, men till följd av vidden i naturens komplexitet kan den aldrig nå längre än en eller några få variabler. Allt där bortom förblir naturens suveräna angelägenhet. Det slutgiltiga resultatet av varje mänskligt koloniseringsförsök bestäms av hur naturen själv reagerar, vilken växelverkan som aktiveras, vilka dynamiska processer som igångsätts och hur de regleras och kanaliseras i riktning mot ett resultat som mycket väl kan komma som någonting fullkomligt annorlunda än det avsedda. En klassisk överraskning i modern tid var brittiska Antarktisforskares upptäckt att freoner från något så oskyldigt som sprejburkar och frysar, på den tiden vardagsprodukter i västerländska badrum och kök, hade öppnat ett hål i ozonlagret. Den globala uppvärmningen är en liknande chock, bara så mycket väldigare och mer mångfacetterad. Så har vi sett hur dess olika aspekter kommit som förbluffande slag efter slag för forskningen, från en annan sida av ozonet – ”ingen har tidigare tänkt på vilka skadliga effekter ozonet har på växterna”, med en av upptäckarnas ord – till metanbubblorna i de sibiriska sjöarna, isbankarnas proppfunktioner runt Grönland och Antarktis och allting däremellan. Uppvärmningen lär ha fler chocker i beredskap längre fram, när den ena efter den andra delen av biosfären slits sönder. Vi kan inte – i så fall vore de inte överraskningar – på förhand veta vilka de är, men vi kan sluta oss till att ju mer våldsam forceringskraften är, desto större risk för plötsliga hål i flätverket.551 Sedan människan drabbats av insikten om de hotande följderna av sin förbränning av fossila bränslen har hon kontemplerat vid vilken nivå den

241

242

blir farlig. Det internationella klimatsamarbetet vägleds alltsedan FN:s konferens i Rio 1992 av målsättningen att ”förhindra en farlig antropogen störning av klimatsystemet”. Och när blir den farlig? Det specificerade inte FN. Tystnaden på denna punkt ledde under de kommande åren till intensiva diskussioner om var en global nodlinje, för biosfären i dess helhet, kan tänkas gå. Den kan uttryckas i temperatur eller miljondelar koldioxid; 450 miljondelar har varit ett populärt förslag. Så småningom har 2 graders uppvärmning från den förindustriella utgångspunkten samlat bredast stöd. Förslagen har naturligtvis ifrågasatts. James Hansen och hans kollegor har drivit tesen att 440 miljondelar koldioxid, eller 1 grad ytterligare uppvärmning räknat från år 2000, markerar den punkt där skreden sliter sig från människans tyglar och fortsätter av sig själva.552 Kanske är sökandet efter en enda, heltäckande nodlinje utsiktslöst. Klimatsystemets undersystem lägger ut dimridåer över markerna; den som tror sig ha hittat fram till Linjen inser ofta att hon gått vilse och måste backa. Mer än 2 grader Celsius har länge ansetts nödvändigt för att utlösa de värsta återkopplingarna, som kollaps för Amazonas och Golfströmmen, blekning av 97 procent av korallreven, väldiga skogsbränder i Afrika, Kanada, Sibirien, men klimatvetenskapen tenderar att flytta sina hållpunkter likt en talgoxe på våren. Numera anser många att 1,5 grader – eller 0,7 mer än den hittillsvarande uppvärmningen, eller en eller två tiondelar mer är den vi redan förbundit oss till – räcker för att utlösa slutskredet på Grönland och korallernas blekning; somliga menar, som vi har sett, att Arktis är förlorat. Osäkerhet, lär oss teorin om självorganiserad kritiskhet, är sammanbrottens järtecken. Vissa nodlinjer har förvisso redan överskridits. Från cyklonsäsongerna i Karibien till trädlinjens avancemang på Åreskutan har vi sett effekter av 1970-talets regimskifte i det globala klimatet. Från lösningspumpen till skogsbränderna har vi konstaterat att återkopplingsspiralerna glöder. Från de allt torrare delstaterna i sydvästra USA till det tillfälligt översvämmade Bangladesh står regioner och tippar vid sina nodlinjer och allt detta tycks, av strömningen inom vetenskapen att döma, gå snabbare än någon kunnat tro.553 En obekväm slutsats förefaller oundviklig: Den farliga uppvärmningen är inte i framtiden. Den är nu, men som boende i ett hus med en pyroman i källaren kan man välja mellan olika förhållningssätt. Man kan låtsas som att han inte finns. Man kan leva sitt liv som vanligt. Man kan höja ljudet på teven när det obehagliga knastrandet hörs. Man kan tänka att vi släcker elden när den väl är igång – det sparar tid och kraft – eller man kan ge upp och anta sitt öde eller man

kan intala sig att någon annan ska lösa problemet, jag kan inget göra, vad skulle hända med mig om jag försökte och för övrigt vattnar jag växterna på gården regelbundet. Man kan ta emot nyheten om att hyresvärden slutit ett nytt kontrakt med pyromanen och bjudit in ytterligare en och fråga sig om någonting ändå inte är fel här, men likafullt gå upp till sig och stänga dörren. Tillsammans med de andra boende i huset kan man, även om han redan hunnit montera vissa tändhattar, med alla nödvändiga medel se till att pyromanen försvinner omedelbart utan dröjsmål. Man kan förstås också flytta därifrån, men det kan man inte från biosfären. År 2000 inleddes en skarp acceleration av människans utsläpp av koldioxid. Tillväxttakten i utsläppen var 1,0 procent per år mellan 1990 och 1999, och 3,3 procent mellan 2000 och 2004: mer än det tredubbla. Takten överflyglade de mest pessimistiska scenarierna för utsläppens utveckling i IPCC:s andra och tredje rapporter och flög högt ovanför de projektioner som, om de realiserats i politiska beslut, skulle ha kunnat leda i riktning mot en kommande stabilisering av utsläppsnivåerna, eller med andra ord: accelerationen förde jorden längre bort från en möjlig inbromsning. Koldioxidutsläppens ökning kom från förbränningen av fossila bränslen och representerade mer än 90 procent av den totala förstärkningen av värmespärren under samma tid.554 Mellan 1977 och 2007 samlade koldioxidhaltens forceringskraft på sig 70 procent mer i styrka. För varje decennium har halten stigit, inte främst för att den luftburna andelen växt – den effekten är ännu liten – utan för att förbränningen har ökat. Uttryckt i måttet gigaton: 1980-talet: 5,4 gigaton kol förbrändes varje år, 1990-talet: 6,3 gigaton, år 2005: 7,9. Uttryckt i termer av mänskliga generationer om 25 år var: generationen mellan 1975 och 2000 stod för mer än hälften av de totala koldioxidutsläppen sedan 1800-talets mitt. Den nuvarande generationen tycks bli ännu värre och redan ansvarar den, tillsammans med den förra, för två tredjedelar av den totala uppvärmning som hittills förorsakats av koldioxiden. En som ökade sina utsläpp mellan år 2005 och 2006 var den svenska industrin, med 500 000 ton kol.555 Detta är business-as-usual in action. Krossa business-as-usual. Det finns inga fysiska, biologiska, genetiska skäl till att business-as-usual fortsätter, därför kan business-as-usual krossas och business-as-usual måste krossas om man erkänner den brännande risken för skred i biosfären, om man räknar med återkopplingsspiralerna, överraskningsfarorna, tidsfördröjningen. Ju länge business-as-usual fortsätter, desto fler nodlinjer kommer att överskridas, spiraler igångsparkas, överraskningar utlösas; desto större förpliktelse till fortsatt uppvärmning kommer att häng-

243

244

as över jorden.556 Vi har inte, som man ofta hör, till 2015 på oss att stoppa utsläppens ökning och påbörja minskningen. Det måste ske nu. Ingen politiker säger detta. Ingen politiker i Sverige eller i vår närhet tar bladet från munnen, återger det akuta allvaret i vetenskapen och uttalar vad som måste göras, men låt det bli känt: den olja, kol, naturgas som fortfarande ligger kvar i litosfären måste stanna där. Den aktiva kolcykeln klarar inte mer. Målet kan inte vara att stabilisera utsläppen, utan att stabilisera koncentrationen av koldioxid i atmosfären, vilket förutsätter att bruket av fossila bränslen avskaffas så låt det bli känt: inte bara världens största regnskog, inte bara världens väldigaste ismassor med en ålder av miljoner år, inte bara en tredjedel och mer av jordens arter kan förstöras.557 Också den tekniska infrastruktur och de sociala relationer som har byggts för förbränningen av fossila bränslen kan, i sin helhet, förstöras. Detta är den enda rimliga, rationella, akuta målsättningen om vetenskapen tas på allvar. Är den politiskt realistisk? Vi lever i ett nödläge. Politiskt undantagstillstånd, där normalrealistiska mått och steg inte längre gäller, måste utlysas. Men förvisso reser sig ett oerhört motstånd mot målsättningen. Låt oss återigen begagna Goulds och Lewontins begreppsapparat, i ett annat sammanhang än den tillkom för, och se vårt produktionssätt som en katedral, där förbränningen av fossila bränslen är en svickel som bär upp den centrala kupolen och ger underlag för de mest förgyllda mosaikerna. Det tar, för det första, viss tid att riva en katedral för att sedan resa en annan. Där kan, för det andra, finnas grupper av människor som låtit uppföra katedralen till sin vinning och för sina intressens skull motsätter sig en avveckling, även efter att det visat sig att svickeln är katastrofal. Detta är två av många fler motståndskrafter i ett system, i en social, ekonomisk och teknisk totalitet, som en klimatkamp måste utmana i en mätning mellan krafter. Som en av de främst klimatvetarna skriver: Kanske är det bäst att föreställa sig det socioekonomiska systemet som ett system som även det innehåller tipping points [nodlinjer]. En sådan punkt skulle då utgöras av en icke-linjär övergång till en ekonomisk regim där fossila bränslen ersätts av fossilfria energikällor som basteknologi. (…) Den bästa politiken för att undvika tipping points i klimatsystemet är måhända en som främjar en tipping point i det socioekonomiska systemet.558

Mot skreden: ett språng. Hur språnget gestaltas beror i första hand på hur lång tid det tar innan

motståndet ger vika. Hittills har de olika förslagen om former för övergången till en fossilfri ekonomi utgått från att vi har tid på oss innan faran är här. Idéerna om en skatt på koldioxidutsläpp förutsätter att åtgärden kan verka över en utsträckt övergångsperiod, där prissignaler på marknaden har tid att smärtfritt förlösa omställningen till annan teknik, men om inte biosfärens egna processer redan har sprungit ifrån en sådan lösning tycks de göra det vilken sekund som helst: ”åtgärder långt utöver en koldioxidskatt måste allvarligt övervägas”, som ett forskarlag sammanfattar läget.559 En radikalare idé, som tar större intryck av fakta om klimatet, är att förse varje nation och varje individ med rättvist fördelade ransoner för koldioxidutsläpp. De krymps sedan år för år, samtidigt som aktörerna kan sälja och köpa dem sinsemellan så att processen blir så effektiv och smidig som möjligt. Ransonering som språng till en fossilfri ekonomi går i princip att genomföra såväl i slow-motion som över en eller några få mandatperioder, men även det tycks förutsätta att motståndet mycket snart ger vika och katastrofskreden återstår. Ju snabbare motståndet övervinns, desto större utrymme finns för den typen av lösningar. Ju längre det dröjer, ju längre människorna väntar med att ta sin metabolism i egna händer och styra över den i fossilfri riktning, desto mer brutala är de åtgärder som återstår, så att det till slut inte tycks finnas något annat kvar än statsmaktens straffsanktionerade förbud mot förbränningen av fossila bränslen. Men det här är ämnen för andra böcker än denna. Har vi då över huvud taget något utrymme att spela på? Är det inte redan för sent, har uppvaknandet till pyromanen varit så slött att huset inte längre går att rädda, är det mest rationella beteendet snarare att låta Rom brinna och spela fiol under tiden, att njuta av det fossilbaserade livet så länge det går och sedan, med ett leende på läpparna, gå sin kremering till mötes? År 2005 presenterade redaktören för den klimatvetenskapliga första delen av IPCC:s fjärde rapport, Susan Solomon, tillsammans med en annan framstående forskare en enkel uppskattning av vilka valmöjligheter nuvarande och kommande generationer har. Det finns tre huvudalternativ att välja mellan. För det första kan koldioxidutsläppen minskas till noll. Detta är det enda alternativ som kan få koldioxidhalten att stanna upp i sin ökning – varje fortsatt förbränning av ett enda fat olja, en last kol, en tub naturgas höjer halten ytterligare – och så smångingom, efter några decennier, om biosfärens kolsänkor fortfarande är intakta, kan få den att falla. (Men fallet kommer inte, som vi snart ska se, att nå tillbaka till utgångspunkten; en god del av den antropogena koldioxiden stannar i atmosfären för alltid.) För det andra kan utsläppen stabiliseras på en konstant nivå. Det garanterar att hal-

245

246

ten fortsätter att öka, linjärt om man bortser från återkopplingar. För det tredje kan utsläppen – som nu, i enlighet med business-as-usual – växa: en absolut garanti för att halten ökar icke-linjärt. Om människan år 2000 hade implementerat det första alternativet och klippt av alla kolkablar skulle koldioxidhalten en bit in på århundradet inleda sitt fall, och till nästa sekelskifte skulle den, enligt uppskattningen, vara tillbaka på nivån från 1975; uppvärmningen skulle fortgå med ytterligare några tiondelar men sedan avstanna. Detta har inte inträffat. En liknande kontrafaktisk historia säger att om varje generation sedan 1850 skulle ha avslutat sin 25-årsperiod med att klippa utsläppen till noll skulle halten ha stannat på i tur och ordning 287, 291, 297, 306, 328 och (notera glappet!) 383 miljondelar. Vår generation står inför samma val nu. Om vi avstår från business-asusual – ett alternativ som har så extrema konsekvenser att Solomon och hennes kollega inte ens räknar på det – och i stället håller utsläppsnivån konstant, på samma nivå som tidigare generation, fram till år 2025 då vi klipper den till noll så kommer halten att slå i ett tak någonstans runt 440 miljondelar och sedan återvända till 382 lagom till nästa sekelskifte. Om de resterande generationerna seklet ut, om vi och våra barn och deras barn och barnbarn i stället bestämmer sig för konstanta utsläpp enligt 2000 års nivå kommer koldioxidhalten att stå på närmare 600 miljondelar vid seklets slut. Skillnaden mellan genomförd nollvision år 2025 och oförändrade utsläpp på 2000-nivå seklet igenom är alltså omkring 200 miljondelar, eller dubbelt så mycket som den hittillsvarande haltökningen. I termer av temperatur: fast nollpolitik från och med år 2025 ger 1,3 graders uppvärmning år 2100, fortsättningspolitik ger 2,9. Det är en differens på 1,6 grader eller – återigen – dubbelt så mycket som den hittillsvarande uppvärmningen.560 Det här är försynta beräkningar. Siffrorna är låga, återhållna. Om återkopplingsspiralerna skulle räknas med fullt ut – om det vore möjligt – skulle varje enhet utsläppt koldioxid generera en allt större enhet värme ju längre tiden går. Ändå ger generationsaritmetiken en fingervisning om vad två andra forskare kallar ”den osäkerhet som kan ses som mänsklighetens fria vilja inför framtida klimatförändringar”. Innanför denna fria vilja ryms med största sannolikhet många nodlinjer. Nollpolitik nu eller senast 2025 – igen: noll utsläpp av koldioxid nu eller 2025 – skulle troligen förhindra att Grönland smälter, rädda så stora delar av Arktis att isen kanske kan återbildas, ge ett nionde liv åt korallreven och kraftigt reducera risken för kollaps i Golfströmmen, olidlig hetta i Mellanöstern, försurning av haven, landsänkans överslag till källa, massutrotning av arterna. Ju snarare mellan nu och 2025

som kablarna klipps, desto större chans att Skreden med nöd och näppe undgås.561 Och om det inte går så väl? Om inte motståndet gett vika, om inte nollvisionen slagits fast i praktisk politik senast 2025? Då är det lika rimligt, rationellt och akut, seklet ut, att kämpa för noll utsläpp och göra det med ännu större desperation i kraften: om du törstar i öknen tillsammans med dina sex barn, ett av dem har dött och ett annat är döende drar du inte slutsatsen att de lika gärna kan dö allihop: än mer förtvivlat letar du efter en väg ut. Om de första, för biosfären som totalitet tveklöst farliga nodlinjerna passeras ökar i samma grad nödvändigheten av att avbryta all antropogen forceringskraft som bidrar till att också nästa eller nästnästa linje forceras. I klartext, som en kontenta inte av hur man ser på samhället, utan av vetenskapen om klimatets rörelser: vi har väntat för länge redan, och ju längre vi väntar, desto nödvändigare att angreppet på de fossila bränslena blir kompromisslöst: en revolution.562

3

3:21 FORSKARE I ALLA LÄNDER, ZOOMA UT!

Vetenskapen har spelat en tvetydig roll i förhållande till pyromanen. Å ena sidan är det den och ingen annan som först ringt i larmklockan. Å andra sidan skulle man kunna förvänta sig att den vaket sniffat upp hotet och utan att slumra det minsta på sin post identifierat riskerna i hela deras livsfarlighet, men i stället har röklukten under lång tid filtrerats bort av det ymniga näshåret från en åldrad normalvetenskap. Låt oss börja med det förstnämnda. Det är vetenskapen som bokstavligen baxat upp frågan om klimatet på den politiska dagordningen – inte stater, inte fack, inte företag, partier, folkrörelser eller gerillor, utan forskningen ensam. Den har fört en utdragen kamp för att vinna de sömndruckna aktörernas lystring: hallå, det bor en pyroman i vårt hus men än idag upprätthålls myten om dess misshällighet; så sent som år 2006 ansåg 64 procent av amerikanerna att det rådde ”omfattande” vetenskaplig oenighet i frågan om huruvida människan påverkar klimatet. Endast en tredjedel trodde att den pågående uppvärmningen ”i huvudsak orsakas vad människor gör”. Som så ofta har återberättats är detta en villfarelse som inte har någonting med det faktiska läget i forskningen att göra: år 2004 publicerade vetenskapshistorikern Naomi Oreskes en berömd genomgång av 928 artiklar om klimatförändringar i vetenskapliga tidskrifter och fann att noll (0) ifrågasatte teorin om människans kausala ansvar. Men, som Oreskes, senare kommenterade, ”så snart forskarsamhället började enas i klimatvetenskapen inleddes motreaktionen.” 563 I den här boken har vi emellertid uppehållit oss vid de lock för öronen som vetenskapen själv har burit och som, in i det längsta, stängt ute de mest framsynta forskarnas brandkårssirener. Vi har lärt känna två sådana lock: den linjära kausalitetsuppfattningen och gradualismen, frånvaron av kategorierna växelverkan och språng/skred. Men under 1900-talets andra halva var kanske ingen faktor mer blockerande än reduktionismen: frånvaron av totali-

251

tetskategorin. I The Discovery of Global Warming kartlägger Spencer Weart i detalj hur Svante Arrhenius hypotes från 1896 under seklets gång måste bana sig väg genom det cartesianska paradigmets institutionella cementering, genom specialiseringen, uppdelningen av vetenskapen i särskilda discipliner och subdiscipliner, alltid på väg nedåt mot den minsta enheten. Han beskriver läget i mitten av 1900-talet:

252

Det hade aldrig funnits något kollektiv av forskare som studerade klimatförändringar. Studierna utövades uteslutande av individer med ett eller annat specialintresse som, under några års tid, riktade deras uppmärksamhet mot någon särskild aspekt av ämnet. En astrofysiker som studerade förändringar i solenergin, en geokemist som studerade rörelserna i radioaktivt kol och en meteorolog som studerade den globala vindcirkulationen hade mycket lite kunskap och expertis gemensam. Till och med inom varje fält segregerades forskare som kanske kunde ha haft något att lära av varandra. Sannolikheten var liten för att de skulle träffas på en vetenskaplig konferens, läsa samma tidskrifter eller ens känna till varandras existens. (…) Som en klimatexpert anmärkte 1961: ’Det faktum att det är så många discipliner inblandade, som meteorologi, oceanografi, geografi, hydrologi, geologi och glaciologi, växtekologi och vegetationshistoria – för att bara nämna några – har gjort det omöjligt att arbeta … med gemensamma och väletablerade definitioner och metoder.’ 564

När vetenskapen efterhand vaknade till uppvärmningen var det, per definition, ett uppvaknande till totaliteten. Det tilldrog sig under den märkvärdiga period i västvärldens idéhistoria som inleddes i slutet av 1960-talet och stod på sin höjdpunkt några år in på nästa decennium: Weart igen: Omloppsförändringar, vindmönster, smältande istäcken, oceancirkulation – allt föreföll interagera med allt. Inte bara bland klimatforskare utan också inom andra vetenskapliga fält, och hos allmänheten likaså, växte under 1960talet en insikt om att planetens miljö var en ofantligt komplicerad struktur. Nästan vilken egenskap som helst hos luften, vattnet, marken eller biologin tycktes känslig för förändringar i vilken annan egenskap som helst. Vetenskapsmän började bli skeptiska mot det traditionella förfarandet, där varje expert drev sin egen favorithypotes om någon speciell orsak till klimatförändringar och skyllde varje variation på, säg, stoftet från vulkaner eller mängden solljus. Det tycktes sannolikt att många faktorer samverkade.565

I början av 1970-talet hämtades ärendet hem till Stockholm, under ledning av Bert Bolin, den internationella klimatforskningens genius. Forskare från hela världen bjöds till en konferens år 1971, öppningsakten i en aldrig sinande serie internationella sammanträden om klimatet. Men, skriver Weart, ju mer vetenskapsmän betraktade klimatsystemet ur ett internationellt perspektiv, desto oftare lade de märke till ännu fler och än mer komplicerade komponenter, som knappt studerats alls. De började upptäcka belägg för att Afrikas skogar, Sibiriens tundra och andra levande ekosystem på något sätt var essentiella delar av klimatsystemet. Hur passade de in? Ytterst lite var känt om sambanden mellan planetens biomassa och atmosfären.566

Den första praktiska åtgärden, nödvändig för vidare framsteg, var att slå ut specialiseringens bås. Forskarna måste träffas ute på fältet, allihop, experter på stratosfären, världshaven och den nya datatekniken; endast genom kollektiva ansträngningar i ett överskridande samarbete kunde klimatet studeras inte som ”regionala vädermönster, utan som hela planetens ’klimatsystem’ där allt från mineraler till mikroorganismer ingår”. Akademins väggar var inte lätta att slå ut. I slutet av 1980-talet fanns fortfarande inte fler än ett par hundra forskare i hela världen som på heltid ägnade sig åt att studera klimatförändringar och de var utspridda, instoppade i en rad olika fack. Denna typiskt reduktionistiska specialisering utgjorde, enligt Weart, den enskilt mest nedsövande faktorn under ett 1900-tal av uppvärmning.567 Men under seklets sista decennier växte alltså tvivlet framför brasan, och under processens gång upptäckte den västerländska vetenskapen ett namn som varit bortglömt i decennier, om alls någonsin bekant: Vladimir Vernadskij. 1990 publicerades den första biografin på engelska. 1998, 76 år efter tryckningen i Leningrad, blev The Biosphere tillgänglig för en internationell publik. Den försågs med ett förord, undertecknat av tolv framstående forskare från Japan till Mexiko, främst ibland dem biologen Lynn Margulis, rennomerad för sin revolutionerande upptäckt av hur eukaryoter uppstod genom att prokaryota celler ingick symbios. De tog till kraftord för att rehabilitera den ryske kemisten: Vernadskij lär oss att livet, inklusive det mänskliga livet, har omvandlat vår planet över eonerna, genom att använda synlig ljusenergi från vår stjärna solen. Han upplyser oss om skillnaden mellan en livlös, mineralogisk syn på

253

jordens historia och den oändligt dynamiska bilden av jorden som livets domän och produkt, i en utsträckning som vi ännu inte har förstått. (…) Vad Charles Darwin gjorde för allt liv i tiden gjorde Vernadskij för allt liv i rummet. Liksom vi alla är sammanlänkade till gemensamma förfäder i evolutionen, så är vi alla [genom biosfären] förenade i rummet.

254

Eller som Vernadskij-kännaren Jacques Grinevald slog fast i sin introduktion: ”Växande kretsar av intellektuella betraktar Vernadskijs The Biosphere som ett klassiskt verk av vetenskapligt tänkande i full paritet med Darwins Om arternas uppkomst”.568 Begreppet ”biosfär” existerade förvisso i västerländsk terminologi redan tidigare. Det letade sig in från Vernadskijs tänkande via två glipor i 1900talets järnridå: på 1920-talet, innan stalinismen nedsänkte sitt reseförbud även över honom, höll Vernadskij en serie föreläsningar vid Sorbonne. De bevistades av flera av den tidens främsta naturvetenskapliga intellektuella som snappade upp och förde vidare termen. Ett annat indirekt genomslag för ordet kom via sonen Georgi – han som följde med general Wrangels vita styrkor när de evakuerade Krimhalvön och landade vid Yale-universitet. Där blev han en ledande expert på rysk medeltidshistoria, men han behöll den djupa vördnaden för sin fars ekologiska teori och fungerade, så småningom, som dess emissarie. Vid Yale-universitetet arbetade också George Evelyn Hutchinson, en av 1900-talets främsta amerikanska ekologister. Han och namnen Georgi blev vänner, och år 1970 publicerade Scientific American ett numera klassiskt temanummer om biosfären, introducerat av Hutchinson med orden ”det är i allt väsentligt Vernadskijs biosfärbegrepp vi idag accepterar”. 569 ”Biosfär” blev ett honnörsord i det tidiga 1970-talets nymornade miljödiskurs; en nyfikenhet inför den ryske kemisten väcktes. Men det var ett kort mellanspel. Snart vände strömmarna, 1970-talets naturvetenskap gick in i Dawkins, sociobiologins och genforskningens tidevarv och högstämd ”holism” hade inte längre någon plats, åtminstone i mittfåran. Under fejden med Dawkins och skisseringen av en alternativ teori om livet i naturen åkallade Levins och Lewontin Vernadskijs namn. Men det var först under 1990talet, när Sovjetunionen föll men Vernadskij bestod, firad även av ryska liberaler, som intresset i väst vaknade definitivt. Idag studeras kolcykeln och de andra biogeokemiska cyklerna med de koncept som han utarbetade; biosfär är en standardterm i talet om miljö.570 Följaktligen har anhängare proklamerat ”den vernadskistiska revolutionen”. Med Grinevalds ord:

Den vetenskapliga medvetenhet som uttrycktes av Vernadskij och andra glömda naturalister var länge frånvarande från mainstreamvetenskapen, och fram tills nyligen var den ingen ’global fråga’ i nationernas eller världssamfundets politik. Men i den nya intellektuella och internationella kontexten har Vernadskijs revolution trätt ut ur dimman från sina tidiga manifestationer. Den revolutionära karaktären hos den vernadskistiska vetenskapen om biosfären hölls länge gömd under vår tids reduktionistiska, överspecialiserade och uppsplittrade kunskap, men inte nu längre.571

Det betyder inte att Vernadskij fått den berömmelse hans idéer förtjänar: långt därifrån. I ett utmärglat språkområde som det svenska omnämns han inte en enda gång i det moderna standardverket om biologins idéhistoria, men tillerkänns hela en mening i en 800-sidig dito om naturtänkandets utveckling. I det offentliga samtalet i väst rör han sig fortfarande inkognito i biosfärbegreppets klädnad.572 I gengäld har Vernadskij blivit andlig fader för en ny vetenskaplig disciplin. Den föddes ur våndorna av den försenade upptäckten av klimatets förändringar och går under namnet earth system science, eller ”jordsystemvetenskap”. Termen jordsystem präglades av forskare vid Nasa år 1983. Att det skedde just där var ingen tillfällighet: Nasa bar ansvaret för en i mänsklighetens historia fullkomligt omtumlande sinnesförnimmelse. 1960 kablade rymdstyrelsen ut den första gryniga, lågupplösta bilden på jorden som planet, tagen av en satellit som ännu inte lyckats ställa sig särskilt långt bort från objektet. Den följdes under årtiondets lopp av allt bättre porträtt, tagna från allt längre avstånd, mest världsberömt av Apollo 11 på sin väg till månen. Jorden visades upp som en blå, grön och vitfläckig smaragd, en liten gnistrande prick av liv mot bakgrund av ett ändlöst, svart intet. För första gången hade människan skådat livet på jorden i helfigur, i färgstarkast tänkbara kontrast till omgivningen. Visserligen hade Vernadskji redan år 1922 skrivit: Sedd från stjärnornas rymd framträder jordens anlete med ett unikt utseende, olikt alla andra himlakroppar. (…) Livet framträder som en odelbar och oupplöslig helhet, vars alla delar är sammanbundna både med varandra och med biosfärens icke-levande stoff. I framtiden kommer denna bild tvivelsutan ställas på precis och kvantitativ grund.573

255

256

Men det var geniets intuition, fritt svävande från marken, verkningslös. Först fyrtio år senare, när Nasa presenterade bildbevisen, spreds intrycket av att livet på jorden var av en kosmisk egenart, en sfär för sig, bräckligt unik i en rymd av kretsande kranier. Kanske har inget annat fotografi någonsin haft en sådan inverkan på mänsklighetens självbild. Hos Nasa döptes föremålet till ”jordsystemet”, en av halvdussinet kandidater till beteckning på den totalitet som upptäckts. En annan är ”ekosfären”, en tredje ”jorden som komplext adaptivt system”. ”Biosfären” brukas emellanåt i mer begränsad innebörd, som namnet på den specifika våning där livet bor och utspelar sig, åtskild från exempelvis atmosfären, men begreppsförvirringen är större ändå; termerna byts ofta ut mot varandra. För enkelhetens skull ska vi här använda ”jordsystemet” och ”biosfären” som utbytbara begrepp, i enlighet med den biosfärdefinition som redan givits.574 Nasas panorama över planetens plats i universum var just vad som behövdes för att gå utanför den cartesianska reduktionismens närsynthet. Det följdes av en lång räcka av Nasa-satelliter som framkallade bilder först av en atmosfär i rörelse, sedan av jordens vegetation – så kunde den globala fotosyntesen för första gången kartläggas i grova drag – därefter av befolkningscentra, ökenutbredningen, polernas istäcken och, runt millennieskiftet, av planktonens produktivitet, isens inre rörelser på Antarktis, jordens totala albedo. Ständigt allt fler dimensioner av jordsystemet fångas med satelliternas hjälp. Den teknik som en gång framtagits i syfte att bedriva spionage på den kommunistiska fienden transformerades efterhand, likt en svickel, till vetenskapliga produktivkrafter av oanad kraft: satelliterna blev en av de tre hörnpelarna för en jordsystemvetenskap.575 Den andra pelaren var datatekniken. Med papper, penna och räknedosa kunde inte 1900-talets forskare komma klimatet inpå livet. För att höja den vetenskapliga statusen måste studieföremålet underkastas någon form av experiment, men den levande jorden kunde inte föras in i laboratorier och inte sänkas ned i tuber. Också här kom kalla kriget till opåtänkt undsättning, när de amerikanska planerings- och spionagestaberna beordrade sina bästa universitetstekniker att ta fram slagkraftiga datamaskiner; 1949 konstruerades de första modellerna över regionala väderfenomen. De var, naturligtvis, hopplöst primitiva och förblev så under 1960-talet och större delen av 70-talet. Kalkyleringsprogrammen kunde då fortfarande – trots att deras kapacitet ökat tusenfalt sedan krigsslutet – stå på veckor i sträck utan att lyckas spotta ur sig bilder som något så när liknade det verkliga klimatet.

Men datateknikens utveckling sedan dess är välkänd historia; efter 1970-talet har superdatorernas hastighet fördubblats en miljon gånger. Idag utförs ständiga experiment på jorden, helt virtuellt, utan att riskera mer än en datakrasch. Ambitionen med datormodellerna är, med jordsystemvetaren David Beerlings ord, ”ingenting mindre än att beskriva systemet jordens operationer med de matematiska ekvationer som styr fysiken och kemin i oceanerna och atmosfären, och de väsentliga biologiska processerna i den levande världen”. Alla sådana modeller har som sin startpunkt solens strålning, som tillsammans med jordens rotation driver de globala mönstren av väder och klimat. Modellerna utsträcks över hela planetens yta, från marknivå upp till stratosfären; de delar upp rummet i paket eller rutnät om några hundra kvadratkilometer – avgränsade i latitud, longitud och höjd över havet – som ständigt utväxlar gas, partiklar och energi och rör sig i relation till sina grannar.576

Ingen annan mänsklig teknik har en sådan kapacitet att återskapa jordsystemets dynamik. Hur verklighetstrogna modellerna är kan avgöras på ett genialt enkelt sätt: låt jorden rulla från exempelvis år 1900 och se om datorn, med alla variabler på plats, av sig själv kan simulera fram den utveckling som vi vet har ägt rum. Om den spottar ur sig rätt resultat för år 2007 förmår den troligen också animera framtiden. Jordens respons på tänkbar utveckling i olika variabler kan därmed testas med en knapptryckning: mer ånga i atmosfären, mindre albedo, högre koldioxidhalt – vad händer då? Att närma sig den outsägliga komplexiteten i studieföremålet har varit en tusenmilavandring som accelererat till en marsch i löptakt och avverkat längder som ingen kunnat föreställa sig; idag återfinns naturvetenskapens mest avancerade datamodeller inom klimatforskningen. Den största utmaningen har varit återkopplingsspiralerna. Först under 1990-talets sista år inkorporeras de, som vi har sett, i ”de allmänna cirkulationsmodellerna”, eller ”de sammankopplade cirkulationsmodellerna” som de hädanefter kallades; nu kan miljoner variabler pumpas in i simulationer som fortlöper av sig själva i tre dimensioner där allt påverkar allt. Tekniken har genererat en geometrisk tillväxt i kunskapen om livet under olika klimat. Icke desto mindre kan den aldrig bli mer än ungefärlig. Vi har sett vilka svårigheter återkopplingarna fortfarande bereder forskningen, som varken infångat dem empiriskt eller konceptuellt, och det flerskaliga, mångdimensionella, historiebemängda systemet är kryptiskt i sin självorganisering: nu dessutom i ett kritiskt tillstånd.577

257

258

En annan möjlig metod för att inhämta kunskaper om biosfärens funktionssätt är att helt enkelt uppföra en biosfär i miniatyr. I det berömda experimentet ”Biosphere II”, finansierat av en excentrisk Texasmiljardär, skapades i början av 1990-talet en ”nanoplanet” vid en ort med det passande namnet Oracle i Arizonas öken, komplett med mikrooceaner och korallrev, mangroveträsk och savanner, öken och atmosfär under skydd av hermetiskt tillslutna växthus. Där kunde instängda forskare – ”bionaturer” – följa biosfärens utveckling framför sina ögon. Men experimentet bröt samman i anklagelser om fusk, interna konflikter mellan bionauterna, stigande koldioxid- och fallande syrehalt och kris för växtligheten; mat måste föras in utifrån för att undsätta de svältande. Metoden att bygga miniatyrbiosfärer har komprometterats, och är av långt mindre betydelse än satelliterna och datorerna.578 Den tredje hörnpelaren för jordsystemvetenskapen är i stället själva den biosfäriska krisen. Disciplinen påminner om upptäckten av en ny art i det ögonblick den drabbats av en livshotande sjukdom. ”Att förstå jordsystemet, i hela dess fascinerande komplexitet, är det viktigaste vetenskapliga äventyret i vår tid”, som en jordsystemvetare skriver: förnimmelsen av överhängande fara driver fram en andlös höghastighetsforskning.579 I en essä i Nature år 1999, i vad som måste vara en av vår tids mest visionära vetenskapliga texter, ett manifest för en ny modernitet, sammanfattade en av jordsystemvetenskapens främsta utövare, H. J. Schellnhuber, vad som hittills åstadkommits. Han proklamerade revolution. När upplysningen kom var dess slutgiltiga triumf bokstavligen baserad på ljus, på möjligheten att rikta strålning mot objekt av särskilt intresse. Uppfinningen av det operationella mikroskopet 1608 av den holländska glasögonmakaren Zacharias Jansen (…) var en vändpunkt i vetenskapens historia. För första gången kunde det mänskliga ögat överskrida sina naturliga gränser och börja utforska undren i mikrokosmos. (…) Den nya revolutionen kommer på sätt och viss att vara en omkastning av den förra: den kommer att göra det möjligt för oss att se tillbaka på vår planet och förnimma en enda, komplex, energitransformerande, dynamisk entitet, långt från termodynamisk jämvikt – ’jordsystemet’. 580

Mikroskopet och teleskopet, som båda tillät människan att zooma in objekt, lade ut den materiella basen för den kopernikanska revolutionen, Descartes, upplysningen, klockmetaforen, den enslige individen som dissekerar naturen i matematiska ekvationer, ja, för hela den moderna vetenskapen. De har nu, hävdade Schellnhuber, kompletterats med makroskopen. Det

är de instrument inom satellit- och datateknologin som för första gången låter människan zooma ut. För att jämställa denna revolution med den kanske mest betydande i hela naturvetenskapens historia – den som fick människan att förstå att jorden inte är världsalltets centrum, utan kretsar runt solen – utropade Schellnhuber ”den andra kopernikanska revolutionen”. Den har ett bestämt syfte. ”En avgörande drivkraft bakom den andra kopernikanska revolutionen är insikten att ekosfärens funktioner kan vara på väg att förändras kvalitativt av mänsklig inblandning. Makroskopet är därmed ett instrument för diagnos, som tar fram de bevis som krävs för medicinsk behandling.” 581 Jordsystemvetenskapen är ung. Den är ett barn av det sena 1990-talet, knappt ännu vuxen, men som sin profetiske anfader räknar den Vladimir Vernadskij. Dess viktigaste institution är The International Geosphere-Biosphere Programme, IGBP, ett nät av kommittéer, paneler och arbetsgrupper som satts samman av vetenskapsakademier från 50 länder, med spindeln placerad hos Kungliga Vetenskapsakademin i Stockholm. Projekt under IGBP:s auspicier har gått längst fram i forskningen om allt från korallrevens överlevnadskamp till ånghalten ovanför tropikerna: ”slöjor av okunskap lyfts i alla riktningar”, med Schellnhubers betydelsemättade ord – eller med IGBP:s egna ord: vi tar ”kvantsprång i förståelse”. 582 I Sverige pågick denna verksamhet i anonyma korridorer, tills den på hösten 2006 damp rakt ner i vardagsrummen i form av teveserien Planeten. Med suggestiv musik, klippteknik och en estetik hämtad från videokonst visualiserades IGBP-forskares och andra jordsystemvetares torrt sakliga utläggningar om biosfärens kritiska tillstånd. De fyra avsnitten inleddes med flimrande bilder på jorden och de understrukna orden: ”När en grupp forskare började se planeten som en helhet och la samman resultat från sina olika områden trädde en helt ny bild av jorden fram”. Programmen framkallade panik. Där började klimatdebatten i Sverige. Mest hysterisk i sin reaktion på Planeten var dock borgerlig media. I Expressen bespottade PM Nilsson serien som ett ”belysande exempel på den så självklara vänsterismen inom miljörörelsen”: ”Förra gången var det klasssamhället som skulle bekämpas, nu är det växthuseffekten. Socialismen är tillbaka med full kraft”. Timbro kallade Planeten ”en antikapitalistisk saga om klimathotet i fyra delar”, magasinet Neo gav den ”rekord i tendentiös rapportering per satsad licenskrona” (sic) medan Susanna Popova levererade följande djuplodande kritik i Svenska Dagbladet: ”Ok. Massutrotning av djurarter … Somliga försvinner, nya upptäcks. Vem har uppdaterad lista? Människan har blivit en geologisk kraft. Que? (…) Växthuseffekten? Glaci-

259

260

ärerna har aldrig smält så fort – mätproblem.” Tendensen att i samma andetag ifrågasätta eller bagatellisera den globala uppvärmningen och klandra klimatvetenskapen för socialistiska böjelser har länge varit legio. En av de ledande kilmatförnekarna, Patrick Michaels vid universitetet i Virginia, satte tonen i en artikel i Washington Post 1989 när han förklarade att ”apokalyptisk miljöideologi” är den ”mest populära religion som uppstått sedan marxismen”. Vi ska inte här gå in närmare på de randiga skälen till vissa aktörers oförmåga att handskas avslappnat med klimatvetenskap i allmänhet och jodsystemvetenskap i synnerhet, utan bara konstatera: deras spröt är känsliga.583 ”Levande organismer är aktiva deltagare, inte bara passiva adressater”, med IGBP:s ord. Jordsystemvetenskapen är häftigt antireduktionistisk: Alla komplexa system trotsar rent mekanisk analys. För att förstå de aspekter av jordsystemets funktionssätt som människans överlevnad och livet i allmänhet är beroende av krävs undersökningar på systemnivå. (…) Klassisk analytisk vetenskap som isolerar individuella variabler och bestämmer deras separata effekter individuellt kan inte klara de utmaningar som jordsystemvetenskapen uppställer. (…) Det är fortfarande användbart att identifiera orsak-verkan-kedjor, men de är inbäddade i komplexa system där synergier, interaktioner och icke-linjariteter gäckar den klassiska metoden.584

Vad har då jordsystemvetenskapen att sätta i den klassiska metodens ställe? Fyra tumregler destilleras fram: ”föränderlighet i rum och tid, livets egen roll, sammanlänkning över rum och tid samt beaktandet av trösklar, ickelinjaritet och abrupt förändring”. Vad gäller det senare understryker IGBP att ”i verkligheten är ytterligt få processer i naturen linjära”. ”Icke-linjärt beteende är allestädes närvarande i naturen; det är sannerligen svårare att finna exempel på linjära än på icke-linjära processer”. 585 Sedan det nya millenniets inträde är återkopplingar den axel på vilken jordsystemet sägs röra sig. Vi känner igen allt detta: det här är inte första gången hjulet uppfinns. Men framför allt utgör jordsystemvetenskapen en väldig och våldsamt expansiv bas av fakta om biosfären. Under varje utsaga av typen ”förra året var det varmaste någonsin på jorden” eller ”kolsänkorna visar försvagad kapacitet” eller ”koralldjurens lagring av kalciumkarbonat hotar att minska” ryms isberg av vetenskapligt arbete, av monoton avläsning av mätinstrument, dag och ut och dag in, utförd av hundratusentals entusiaster världen över. På ett sätt som inga reduktionistiska discipliner kommer i närheten av representerar jordsystemvetenskapen och dess klimatsyster ett slags allmänt

intellekt, en förtätning, en objektivering av ett kollektivt, världsomspännande kunskapsarbete. Den gör det med stolthet; i Det Ensamma Geniets ställe sätter den paneler, nätverk och globala samarbeten.586 Inte minst handlar det om övervakning av kolcykeln. Förståelsen av kolcykeln försvårades länge av en strävan efter att dela in den i mindre delar, och det är först sedan 1990-talet som kvantitativa metoder tagits fram – med hjälp av satelliter, databaser och vanlig tålmodig fältobservation – för att beräkna flödena i deras helhet, den nivå som är ödesmättad. Arméer av bärplockare öser nu sina laster i de centrala datorerna. Arbetet utgår från det vernadskistiska postulatet att ”planeten inte i sig själv är stillastående, utan ständigt förflyttar stoff genom systemet”. 587 En amerikansk ekolog beskriver utvecklingen under sin egen yrkesverksamma tid: När jag var forskarstudent på tidigt 1970-tal handlade ekologi om organismer. (…) Fokus låg på antalet individer och arter som återfanns i naturen, deras reproduktionstakt och de underbara anpassningar som möjliggjorde för dem att framhärda i sina naturliga habitats. Forskningen utfördes vanligtvis vid fältstationer; var och en av oss valde en idyllisk plats där vi kunde tillbringa sommaren med att studera hur naturen sätts samman. Idag ser vi en stark betoning på ett bredare synsätt: vad har livet för effekter på jorden? Vilka förändringar påtvingar vi, som planetens dominerande art, alla andra arters habitats, och hur påverkar vi utsikterna för framtida liv på jorden? (…) Vad som har störst betydelse för de organismer vi undersökte så flitigt för 30 år sedan är inte hur de uppträder på naturens scen, utan om scenen alls kommer att finnas där för dem.588

Så låter skymningsstämningen inom jordsystemvetenskapen. Ändå andas den optimism inför möjligheterna att lära känna sitt objekt. Men samtidigt gör objektets ständigt undflyende komplexitet att disciplinen måste iklä sig en ödmjukhet; den är, som vi redan varit inne på, medveten om att den aldrig kan komma längre än till en ungefärlig kunskap. Inte ens de mest skickligt utförda diagram eller simulationer kan nå ända fram i sina försök att ”återge den dynamiska karaktären hos totaliteten av alla delarnas interaktioner på ett verklighetstroget sätt”. 589 Men kanske är det ändå inte de kvantiteter, de fakta, de siffror den nya vetenskapen tar fram som är mest nydanande, utan kvaliteten: själva sättet att se på naturen och människans relation till den. Under intrycket av uppvärmningen har jordsystemvetenskapen klippt sönder det tvångströja till

261

paradigm som hittills, under det kapitalistiska produktionssättets historia, styrt synen på naturen. Will Steffen, huvudpersonen i Planeten, är koncis: ”Den stora upptäckten är att planeten jorden i allmänhet inte ägnar sig åt gradvis förändring. Den är betydligt mer rå och otäck.” Den materiella revolution som biosfären skriker efter har redan börjat i ideell form, inom vetenskapen. Jordsystemvetarna utgör idag ett allt mer självmedvetet, om än löst sammanhållet, globalt forskarsamhälle. De ägnar sig åt mycket annat än klimatvetenskap; de studerar gärna relationerna mellan biogeokemiska cykler, hur kol, vatten, kväve vecklar in sig i varandra, och framhåller ofta med emfas att uppvärmningen måste ses i samband med andra biosfäriska krishärdar. Men det är klimatet som står i fokus. Med sin framsynthet, sin öppenhet och sitt oerhörda empiriska basarbete utgör jordsystemvetenskapen den förtrupp som driver klimatvetenskapen framåt.590 Ett gott stycke bakom släntrar FN:s klimatpanel IPCC. Oraklet producerar, med formuleringen från en forskare som själv varit huvudförfattare till ett kapitel, ”en konsensusrapport som växer fram över nästan tre år. Det betyder att den inte är den ledande – eller blödande – fronten i vetenskapen.” Vi har sett att IPCC gjort sig skyldigt till grov underskattning av den globala uppvärmningens faror, tydligast i frågan om havsnivån men återkommande på snart sagt alla områden. Vi har sett att bristerna i huvudsak är två: sen upptäckten av växelverkan, oförmåga att konceptualisera skred. Den kunskap om spiralerna som tagits med i den fjärde rapporten är fortfarande så liten att ”återkopplingar mellan land och luft kan resultera i att långt mer koldioxid hamnar i atmosfären än vad som förutspås”, enligt en översikt i Nature; ”vi går blint in i framtiden”, med en annan forskare ord. Direktören för Hadleycentret i Storbritannien – verkligt ledande i utvecklingen av flerdimensionella, sammankopplade klimatmodeller – fällde en hård dom efter den fjärde rapporten: ”IPCC:s strukturer och processer är långt förbi sina bästföredatum. (…) Panelen behöver underställas en fullständig översyn”.591 I denna tvetydiga roll brottas vetenskapen med pyromanen.

3:22 ATT AVGÖRA EN EVIGHET

Klimatet har, som vi sett, länge hållit sig inom vissa parametrar. Trånga vägräcken har stått uppställda under en miljon år av istidscykler. Längre bakåt i tiden, kanske ända sedan arkeikum, har klimatet kört genom hisnande kosmiska bergspass utan att livet någonsin åkt av. Hur har det varit möjligt? Det ser ut som om det måste ha funnits en autopilot, någon slags mekanism som under tidigare geologiska perioder stabiliserat klimatet: motverkande tendenser som satt in och fångat upp systemet när det varit på väg att haverera. Låt oss tänka den allra enklaste formen av biosfär. Vi antar att koldioxidhalten är den enda variabel som betingar temperaturen på jorden. De två – halt och temperatur – styr i sin tur fotosyntesens produktivitet; hög halt ger hög produktivitet och tvärtom, alltför extrem värme eller kyla hotar den till livet. En given andel av det kol som binds i fotosyntesen bäddas, antar vi, alltid ned i sediment och förs ut i den passiva kolcykeln, för att långt senare återbördas till atmosfären genom vulkanutbrott. Om nu de fotosyntetiska producenterna är hyperaktiva och fixerar enorma mängder kol kommer koldioxidhalten att sjunka. Det leder till en nedkylning av planeten, tills den nästan täcks av is. Men nedisad planet och bottenlåg koldioxidhalt innebär att mindre fotosyntes är möjlig: produktiviteten sjunker. Under tiden som fotosyntesen sänker takten på sina hjul – en typisk motverkande tendens – hostar vulkanerna upp det sedimenterade kolet till atmosfären. Efter en viss period måste då koldioxidhalten åter stiga och planeten värmas upp – tills allt börjar om igen. Så skulle biosfären kunna ha en förmåga till självreglering, självkorrigering, en inbyggd mekanism som hejdar alla urspårningar lika effektivt som när den fria marknaden ser till att varor utan efterfrågan sjunker i pris tills de blir önskvärda igen. Detta är en aspekt av biosfärens funktionssätt som inte kan förnekas: den kollektiva metabolismens input och output tenderar att ta ut och balansera varandra. Vi har sett att kolcykeln måste etablera en jäm-

263

264

vikt. Vi har sett samma fenomen i avvägningen mellan solenergi som strålar in och ut från jorden, och i oceanströmmarnas lösningspump; i alla tre fallen rör det sig om det slags jämvikt som, med Vernadskijs ord, ”endast motsatta krafter av oerhörda magnituder kan skapa”. Jämvikten manifesteras i varsitt balansvärde: i atmosfärens koldioxidhalt, i jordens medeltemperatur, i oceanernas ph-värde. Stabiliserande räcken runt klimatet är en del av biosfärens historia. Men bara en del. Vid närmare betraktande är det ingen egendomlighet att parametrar infinner sig i en självorganiserad totalitet. Redan en sandhög håller sig, så länge den är i ett stationärt tillstånd, inom visa ramvärden: korn hamnar i högen och glider ut mot bordet i jämna proportioner. Mekanismer för att upprätthålla viss stabilitet är ett måste i naturen. Förutan dem skulle himlakroppar flyga som planlösa projektiler, neuroner fara runt som flipperkulor, myror dansa som drogade, havet växla från saltvatten till sötvatten, floder kasta sig över sina bäddar i ena stunden för att i nästa krympa till rännilar. Uppenbarligen förekommer stabilitet i det som rör sig: ”det vilar i omvandling”, med Herakleitos ord. I regel tycks sådan stabilitet – som i vår förenklade biosfärmodell – uppstå just när motsatta krafter drar åt olika håll och installerar en balans likt tyngder i en våg.592 Men all jämvikt är endast relativ och temporär.593 Den är en produkt av historiska förhållanden, och ingenting säger att den varar för evigt, allting talar för att den är föränderlig och som vi har sett kan de tre balansvärdena koldioxidhalt, medeltemperatur och ph-värde skifta våldsamt över tid. Därtill kommer att reaktionerna i ett dynamiskt system som biosfären lika gärna kan vara återkopplingsspiraler. Det har varit ett återkommande tema i vår undersökning, men vi har ännu inte berört det kanske starkaste beviset: Vostokarkivet. Som vi minns visar det hur temperatur och koldioxid rör sig upp och ned i samma takt, men om man tittar riktigt noga på kurvorna ser man att en av variablerna byter riktning alldeles före den andra, som sedan följer tätt efter. Först i istidscyklerna svänger temperaturen. Den har träffats av en mjuk armbåge i sidan från variationer i jordens bana runt solen: ungefär var hundratusende år sträcker den cirkelrunda omloppsbanan ut sig och blir mer oval. Det leder till att något mindre solstrålning når det norra halvklotet på sommaren. Denna förändring, ytterligt liten i sig själv, knappt märkbar, stöter till temperaturen som sjunker lika lite – men det som händer nu, i varje cykel som finns registrerad i det förlängda Vostokarkivet, är att koldioxidhalten sätter fart nedåt. När det blir något kallare i havet pumpar lösningspumpen något snabbare, mer koldioxid lagras i oceanernas magasin, temperatu-

ren sjunker ytterligare och så vidare in i den djupa istiden tills omloppsbanan rullar ihop sig i en cirkel igen och temperaturen får en mjuk armbåge i andra sidan, värmen stiger en aning och koldioxidhalten sätter fart uppåt av skäl som vi nu känner till väl. Cyklerna mellan istider och interglaciära epoker petas visserligen igång av förskjutningarna i jordens omloppsbana, men de är alldeles för svaga för att själva åstadkomma den väldiga rullningen.594 I stället är det biosfärens egna processer som förstärker den ursprungliga signalen till globala, synkroniserade, heltäckande klimattillstånd. Den tidigare citerade Richard Alley, tillika en av de främsta isborrarna och istidsexperterna, skriver: Klimatet kan vara tämligen stabilt om ingenting får det att förändras, men när klimatet ’pushas’ eller tvingas till en förändring hoppar det i regel plötsligt över i helt annorlunda förhållanden snarare än att förändras gradvist. Man kan tänka på klimatet som ett fyllo: när det lämnas i fred sitter det stilla, när det sätts i rörelse vinglar det.595

Liksom för ett fyllo kan inte vinglingen förklaras av den initiala rörelsens kraft, utan av snurrigheten hos fyllot själv; i biosfärens fall heter ruset koldioxid. Redan Svante Arrhenius kalkylerade med att istidscyklernas temperatursvängningar kräver att koldioxidhalten varierar med omkring 40 procent. Det har visat sig stämma nästan kusligt väl. Men koldioxiden är inte den enda växthusgas som dansar med temperaturen; också halterna av metan och kväveoxid stiger när värmen spinner igång mikroorganismerna i sumpmarker, och även de sjunker när det kylnar. En tredje återkopplingsspiral är den bekanta albedon: kallare klimat  mer is  högre albedo  kallare klimat. Det ökar de spasmiska dragen i fyllots vinglingar; när livet för drygt 40 miljoner år sedan sänkt koldioxidhalten tillräckligt mycket för att istäcken skulle cementeras över Antarktis smugglades ett särskilt destabiliserande moment in i biosfärens dynamik.596 Den avgörande lärdomen av Vostokarkivet, både i teori och praktik, är att biosfärens egna återkopplingar förstärkte och drev vidare vågorna i istidscykeln.597 De vägräcken som höll klimatet på sin trånga bana var visserligen förankrade i den senfanerozoiska kolcykelns djupt grundade massor av upptag och utsläpp, men en minst lika viktig stötfångare tycks ha varit själva förskjutningarna i jordens omloppsbana som – helt oberoende av biosfärens inre dynamik – med jämna mellanrum puttade tillbaka klimatet. Innanför istidscyklernas tidsskala har återkopplingsspiralerna övertrumfat de motver-

265

266

kande tendenserna, så att det som kunde ha stannat vid knycker i banan runt solen förlängts och intensifierats till varaktiga klimattillstånd. Biosfärens inre krafter har gjort istid av förkylning och heta dalar med högt vattenstånd av små pustar värme. Ovanpå Vostokarkivet ligger så alla de abrupta klimatförändringarna under istidscykeln: Heinrich, Yngre Dryas, 8K och de många andra resultaten av färskvatteninjektioner i Nordatlanten. För att fånga den extremt labila karaktären hos detta klimat, som på 1990-talet fiskades upp ur polernas isarkiv, kan forskare nästan slå knut på metaforiken: den ovan citerade Alley frammanar bilden av en människa som åker berg- och dalbana (den hundratusenåriga istidscykeln), samtidigt hoppar bungy-jump upp och ned från vagnen (Heinrich-händelserna) och leker med en jojo (de 24 mindre svängningarna i den senaste istiden). Sedan isarkivstudierna multiplicerat människans kännedom om jordens klimat har bilden av dess stabilitet spruckit från kant till kant. Lärdomen att klimatet liknar ett fyllo skär direkt in i vår generations val, eller med bilden från en annan auktoritet på fältet: ”Det är uppenbart att jordens klimatsystem har visat sig vara ett ilsket odjur. När det knuffas till är det kapabelt till ett våldsamt svar.” Men människan ger det inte en mjuk armbåge i sidan, som omloppsvariationerna under den senaste årmiljonen: snarare sparkar hon det fulla odjuret på pungen.598 Ändå kommer ingenting av det som framträder ur isarkiven i närheten av äldre händelser. För 251 miljoner år sedan, alldeles i slutet av perioden perm, var livet en hårsmån från att dö. Livet i perm var yppigt, mångfaldigt, högt utvecklat. Amfibier och reptiler hade byggt upp lika komplexa katedraler på land som dagens däggdjur, sabeltandade gorgonopser åt växtätare, en rikedom av flora erbjöd varierande nischer. I haven levde foraminiferer, koraller och mängder av förhistoriska arter; de marina sedimenten från perm är genomkorsade av hål och gångar från djur som grävt ut sina boningar. På andra sidan är det tomt. Efter händelsen är sedimenten svarta, orörda, fyllda av kis. Själva marken har, på många platser, gett sig av från land; ekosystemen har ersatts av svampar. 94 procent av alla arter dog ut i massutrotningen i slutet av perm i den största olycka som inträffat under de flercelliga organismernas geologiska levnadstid, den kambriska explosionens baksida och nemesis: en snudd på total atomvinter.599 Permkatastrofen var länge en gåta och en nagel i ögat på den gradualistiska vetenskapen, som i vanlig ordning hade svårt att förlika sig med att så gott som hela artvärlden var försvunnen från en klippsektion till en annan: ”Plötsligheten och omfattningen av massutdöendet antyder en dramatisk

orsak, kanske en asteroid eller ett vulkanutbrott. Traditionellt har forskare dragit sig för att acceptera sådana katastrofala modeller.” In på 1990-talets sista år var orsakerna höljda i dunkel – vissa spekulerade i att en istid hade lagt livet på dödsbädden – och själva dateringen av händelsen förblev osäker, men sedan dess har kunskapen även på detta område tagit kvantsprång. Någon krater likt den utanför Yucatán har inte hittats. I stället kommer röken från ”de sibiriska trapporna”, ett väldigt, trappformat landskap av den mörka vulkaniska bergarten basalt. Trappornas ålder har fastställts till 251 miljoner år, eller, mer exakt, alldeles före massutdöendet inleddes. Förloppet klarnar: vulkaner i Sibirien måste ha lyft enorma skopor av kol ur litosfären och under några hundra tusen år av eruptioner täckt regionen med lava, fyllt atmosfären med koldioxid och utlöst en global uppvärmning. Men de kan inte ensamma förklara hur det kunde gå så långt.600 När vulkanernas värme stigit tillräckligt mycket för att nå ned i havens djup smälte lagren av metanhydrater. Oceanerna började bubbla av metan. Gasen nådde ut i atmosfären, och oxiderades efterhand till den mer uthålliga spärrvakten koldioxid. Medan vulkanutbrotten tog runt en halv miljon år på sig – en långsam uthällning av sandkorn – nådde smältningsprocessen klimax efter omkring tio tusen år och kopplade på en helt ny kraft på uppvärmningen, som slog över i ett utrotningstryck: ”Någon slags tröskel nåddes troligen, som ledde bortom den punkt där de naturliga mekanismer som normalt reducerar koldioxidhalterna kunde fungera effektivt. Systemet gick in i en okontrollerbar spiral, som ledde till den största kraschen i livets historia.” I temperaturtermer var resultatet en global uppvärmning på 6 grader, eller precis så mycket som jorden värms upp till 2100 enligt IPCC:s mest pessimistiska scenarier. Livet stod inte ut. Vegetationen darrade till och sjönk död ned, ekosystemen på land föll ihop, dittills fuktigt klimat blev hett och torrt och havsvattnet så varmt att det inte längre kunde innehålla tillräckligt med syre, men kanske mest påfallande av allt: själva döendet släppte ut ännu mer kol till atmosfären, och så vidare. De enda arter som trivdes på land var svampar, som njöt nedbrytningsorgier på den döda växtligheten.601 Så har forskare på rätt sida om 2000-talet utarbetat en ”modell över förändring där normala feedbackprocesser inte orkade med och atmosfärens och oceanernas balans föll ut i ett katastrofalt sammanbrott”. Effekterna höll i sig i miljoner av år. Permkatastrofen initierade en fundamental omorganisering av kolcykeln: begravning av organiskt material upphörde så gott som helt på land, haven var för livlösa för att kompensera minskningen och koldioxidhalten sköt iväg – och syrehalten nära halverades – in i trias, epoken efter perm, tills förvittringen och lösningspumpen slutligen nått en ny, högre

267

268

jämvikt. Under tiden var alltså livet nära att helt rotas ut från jorden, knappt 6 procent av arterna hade turen att ta sig igenom utrotningstryckets nålsöga, anförda av små opportunister; först många miljoner år in på trias var katedralerna lika komplexa igen.602 Den avgörande lärdomen av permkatastrofen: ”Kanske borde vi fundera över hur mycket global uppvärmning som kan drivas vidare innan den amoklöpande växthuseffekten sätter in.” Men även denna parallell haltar. Människan lyfter skopor av kol med en hastighet som överträffar de sibiriska vulkanerna tusenfalt.603 Samma logik återfinns i nästa i raden av fem stora massutrotningar, vid slutet av trias, för omkring 200 miljoner år sedan. Den här gången kammade dödsängeln hem 80 procent av alla arter, däribland 95 procent av den större floran i dagens Europa och Nordamerika och samtliga jordens korallrev. Kulan sattes i rullning av vulkaner. Deras mynningar identifierades 1999, händelsevis samma år som forskare kom fram till att koldioxidhalten tredubblades parallellt med de hundratusenåriga utbrotten, från över 500 till över 1 500 miljondelar – men inte heller denna gång agerade vulkanerna i ensamhet. Det dödliga skottet avlossades abrupt, av andra krafter, samtidigt över hela världen. Metanhydraterna smälte. Snötäcken på kontinenterna försvann och tog albedon med sig. De försurade haven blev fattigare på skal, skelett och koraller samtidigt som tilltagande syrebrist sköt mot hjärtat i de marina ekosystemen; på land klarade sig växternas blad med färre klyvöppningar och krympte, vegetationen krökte rygg som en åldring, bara de minsta träden överlevde in i den kroniska värmeböljan och i sina sista andetag gav biomassan upp koldioxidmoln som ytterligare förstärkte återkopplingsspiralerna tills halten låg över 2 500 miljondelar. Medeltemperaturen steg med mellan 6 och 8 grader. Under processens gång fungerade själva värmen som akut dödsorsak: den steg ”bortom många organismers absoluta toleransnivå” och kunde slå ut populationer ”inom loppet av veckor eller månader”. 604 Den värsta dödsepisoden efter K-T-händelsen, som visserligen inte kvalar in bland de ”fem stora” men likafullt inympat fruktan i klimatvetenskapen, sammanfaller med det senaste stora återfallet i hög koldioxidhalt under fanerozoikum, en plötslig uppvärmning med minst 5 grader för 55 miljoner år sedan: samma förlopp igen. Vulkaner som lägger en stubintråd ner till metanhydraternas djup, biomassa som dör på land och i hav, ett skott av uppvärmning som avfyras på några tusen år men ekar i hundratusentals. Den totala mängd kol som släpptes ut under denna episod motsvarar nästan exakt vad IPCC förutspår som det mest sannolika – business-as-usual – över de kommande hundra åren. Två forskare skriver: ”I geologisk kontext utgör

den accelererande värmen på jorden en abrupt förändring som möjligen saknar motstycke sedan händelsen för 55 miljoner år sedan. (…) Människan tycks ha möjligheten att på samma sätt driva jorden förbi en tröskel och kanske säkerställa att den plötsliga antropogena uppvärmningen överträffar allt som tidigare förekommit i livets historia.” 605 Hur många stenar forskarna än har vänt på har ingen asteroid uppenbarat sig under någon annan av de ”fem stora”. K-T-asteroiden tycks ha varit en sann deus ex machina som fullständigt oanmäld landat på den evolutionära scenen, i ett enda fatalt inhopp: klimatet, däremot, återkommer gång på gång, i de klassiska massutrotningarna såväl som i smärre episoder. Den första av de fem stora, under perioden ordovicium för omkring 440 miljoner år sedan, inleddes med omfattande isbildning runt jorden, havsnivån sjönk när vattnet sögs upp i istäcken, organiskt material från tidigare havsbottnar exponerades av det retirerande havet, materialet bröts ned, koldioxidhalten steg och kylan slog en volt in i en förödande global uppvärmning; 80 procent av arterna gick hädan. I den andra av de fem, under yngre devon, tycks snarare nedkylning bära skulden, men å andra sidan återkommer uppvärmningen även i K-T-händelsen: när dammolnet från asteroiden skingrats efter något år stannade koldioxiden från de sprängda klipporna kvar i tusentals år och upprätthöll utrotningstrycket från atmosfären. Fallen – stora som små, i ett fraktalt mönster – är fler. Vi har sett vulkanutbrotten återkomma på de anklagades bänk. Men som ensamma galningar är de oförmögna till världsomfattande dåd; i regel skjuter de inte ifrån sig koldioxid snabbare än att de motverkande tendenserna hinner ta sig fram och släcka i tid. Men om de får med sig koldioxid från andra källor kan katastrofen sprida sig så våldsamt att de motverkande tendenserna överrumplas och brinner inne: återkopplingarna tar makten. Biosfären övertänds. Om någon allmän logik kan vittjas fram ur massutrotningarnas trassliga orsaksnät tycks det vara denna.606 Vissa skulle nu svara: men livet har aldrig dött. Vad som än hänt, hur stora katastrofer som än inträffat så har livet alltid repat sig. Detta är ett credo i den synnerligen inflytelserika Gaia-teorin – som vi inte ska gå närmare in på här – eller med dess grundare James Lovelocks ord: ”vi vet från de sedimentära arkiven att klimatet under de tre och en halv senaste eonerna aldrig, inte ens under en kort period, har varit helt ofördelaktigt för liv”. Liten tröst för allt det liv som dött. Oaktat att ekosystemens pånyttfödelse efter massutrotningarna i allmänhet tagit miljoner år i anspråk – för att bara ta ett exempel: världens flora behövde tio miljoner år efter K-T-asteroiden innan den stod på benen igen – är det som faktiskt betyder något för livet, när det står med foten på

269

katastrofernas tröskel, att biosfärens dynamik inte ger något skydd. Tvärtom tycks det vara just den som ser till att nodlinjen överskrids. Den geologiska historiens massutrotningar är, skriver David Beerling, ”naturliga ’experiment’ som öppnar ett fönster mot livets sårbarhet inför globala miljöförändringar” – i synnerhet, kunde man tillägga, inför koldioxidhaltens höjningar.607 Ingen gud eller gudinna garanterar optimala förhållanden på jorden, mätt med det reellt existerande livets mått. Med IGBP:s ord:

270

Jordsystemets beteende utmärker sig inte för stabil jämvikt som typiskt läge, utan för starka icke-linjariteter, varigenom relativt små förändringar i någon påverkansfaktor kan driva systemet över en tröskel och leda till abrupta förändringar i nyckelfunktioner. Vissa av variationerna bär på potentialer för ytterst skarpa, plötsliga förändringar som inte kan förutses, till följd av de utlösande faktorernas obetydlighet. (…) Det är osannolikt att statisk jämvikt är en del av Systemet över någon som helst tidsskala, och i synnerhet inte för de senaste 400 000 åren.608

Levins och Lewontin formulerar de generella principerna för sådana system som klimatet. Motverkande tendenser [’negativa feedbacks’] är en nödvändighet för stabilitet: ett systems fortbestånd förutsätter vägar till självnegation [d.v.s. korrigering av överdrifter]. Men det är ingen garanti för stabilitet, och under vissa omständigheter kan systemet kastas in i vilda svängningar. (…) Det kan bryta samman. Delar, som själva får sin mening endast i helheten, kan förlora sina identiteter som delar och ge upphov till ett kvalitativt nytt system. Till yttermera visso kan parametrarnas förändring vara en konsekvens av just de mekanismer som normalt fungerar stabiliserande och som lagt grunden för systemet.609

En mer fundamental fråga är om livets produktion av sin egen miljö tjänar till att stabilisera eller destabilisera den. Ledtrådar kan inhämtas från växters exopoiesis. Under första halvan av holocen var Sahara helt täckt av gräs och buskar, av skogar, sjöar och våtmarker. Vegetationen upprätthöll ett fuktigt klimat genom sin utdunstning av vattenånga, som cirkulerade upp och ned genom ekosystemet. Men för omkring 9 000 år sedan smög sig en svag förskjutning in i jordens omloppsbana runt solen, något mer solljus strålade de kommande millennierna in mot Sahara – och så plötsligt, för 6 000 år sedan, slog

regionen över i öken. Exakt samma processer som tidigare upprätthållit det fuktiga klimatet i Sahara tjänade nu till att upphäva det. När det blev något varmare och torrare minskade nederbörden något – från början nästan omärkligt lite – vilket ledde till något minskad vegetation, som då andades ut mindre vattenånga. Vid en viss nodlinje blev återkopplingen så stark att den svaga, linjära effekten av omloppsförskjutningen stjälpte över i ett totalt sammanbrott, närmare bestämt i två faser: den första varade i drygt tusen år, den andra i omkring 400 år, under vilka populationerna av människor slutgiltigt fördrevs av den ofruktbara hettan. Själva vegetationens exopoiesis grundlade en instabilitet i Sahara, ett läge där två Sahara var möjliga: ett grönt och ett gult, ett med fukt och ett utan. Möjligheten av att växternas miljöproducerande spiral kunde byta riktning förvärrade osäkerheten i systemet, och när riktningen väl byttes – när en nodlinje överskreds – måste övergången till öken bli abrupt i förhållande till den oansenliga, initiala orsaken.610 Samma mönster återfinns i Sahelregionen, som på 1970-talet kastades från ett tillstånd av ihållande fukt till ett av lika ihållande torka. Tidigare höll perenner kvar regnvattnet i de övre jordlagren, där de kunde suga upp det med rötterna, men så fort en liten stöt av värme sänkte några av dem – så fort deras exopoiesis saktade ned – sjönk nederbörden djupare ned i jorden, rötterna fick svårare att nå vattnet, växternas blad krympte och dunstade ut mindre vatten till atmosfären, mer växtlighet dog, jorden eroderade och på några år var stora delar av Sahel så karga och ökenlika att växter inte längre förmådde slå rot. Växterna skapade fukten: icke-växterna skapade icke-fukten. Mönstret går igen i den västafrikanska monsunens växlingar, i barrskogens avancemang över tundran som sänker albedon och höjer den värme som gynnar barrträden, i skogssjöar som hålls klara som glas av sina bottenväxter tills övergödningen med kväve ”passerar en kritisk tröskel” och sjön plötsligt blir dyig och grumlig. I samtliga fall tenderar överslaget att vara irreversibelt. En regnskog av Amazonas typ är ett klargörande exempel: utan de träd som producerar skogens ångande regn, ingen möjlighet för regnskogens träd att växa. Den cykliska kausaliteten – det faktum att en viss miljö kräver sitt liv för att existera – förvandlas till ett moment 22. Utan träd, inget vatten, utan vatten inga träd. Medan små stötar räckte för att utlösa katastrofen krävs extrema påstötningar utifrån om systemet ska kunna ställas på fötter igen.611 Liknande förhållanden gäller på biosfärisk nivå. Livet på jorden skapar kolsänkor som pressar koldioxidhalten. Om halten stiger fungerar sänkorna som dämpande buffertar, stigningen hålls nere, konsekvenserna förblir ännu svaga tills sänkorna bryter ihop och uppvärmningen slår igenom med fruktansvärd kraft. På en jord utan livets sänkor skulle varje höjning av halten

271

272

däremot manifesteras direkt, i en linjär uppvärmning som löper exakt parallellt med halthöjningen. Existensen av ett liv som skapar sin egen miljö garanterar att förändringen blir icke-linjär: den tar formen av skred.612 Den skenbara stabiliseringen bidrar samtidigt till en fundamental destabilisering: Livet är självproduktivt och självdestruktivt. Livets autokatalys kan föda och döda. Kanske kan man likna biosfäriska katastrofer av den globala uppvärmningens typ vid ett självmord. Självmordet är livets negation, men fördenskull är inte livet ett hinder för självmordet, utan dess nödvändiga förutsättning: självmord kan inte inträffa utan liv, och det är livet som – under vissa omständigheter – driver sig självt att ta sig av daga. Biosfärisk harakiri är en inneboende möjlighet i systemet. Vad det gäller är att inte aktivera den. Över huvud taget saknas skäl att tro att exopoiesis måste vara konstruktiv: minns Engels getter. De omskapade sin egen miljö genom att förstöra den, i en besinningslös rovdrift, och när bergen betats kala tvingades de lära sig överleva på nytt. Plundring är inte sällsynt när organismerna griper in i miljön. Plankton tömmer oceanernas ytskikt på näringsämnen som fosfat och kväve, utarmar sin miljö om och om igen. Lewontin pekar på ogräset som spirar i vägrenen, på kalhygget, i dungen efter en brand. Det förnyar och återupplivar marken så att andra växter, men inte de själva – växtlivets gamar – kan reproducera sig på samma plats; ogräset har skjutit sig i foten och måste hitta ett nytt ekologiskt as att leva på. Ur en viss vinkel kan varje organism rentav betraktas som destruktivt lagd, i det att den förbrukar lokala resurser och släpper ut dem som skräp. Vi finner här, enligt Lewontin, ”en allmän princip i den historiska utvecklingen av varje slags system: de omständigheter som en gång tillät systemets uppkomst avskaffas senare av detsamma”. 613 Mer specifikt handlar det inte här om produktion av kupoler, utan om produktionen av svicklar. De är inte – likt bäverdammen – tillkomna i ett bestämt syfte, och därför kan de lika gärna vara förstörande som uppbyggliga. Subjektet har ingen kontroll över sin svicklar. De kan, som i fallet med Engels getter, få katedralen att rasa in över subjektets huvuden. Än mindre kan man ta för givet att en organisms svicklar gynnar andra organismer: vi har sett hur bäverns vattenkanaler dränker träd, tränger ut salamandrar och dödar musslorna på bottnen. Men blir då inte biosfären, med detta synsätt, ett fullkomligt absurt osannolikt fenomen, så fabulöst att det snarast måste betraktas som omöjligt i ett kosmos av överallt lurande död? Vi måste här introducera en sista term ur de dialektiska biologernas begreppsapparat: kontingens. Låt oss ta ett enkelt

exempel för att belysa det. En pojke får en istapp i huvudet. Han avlider. Händelsen är resultatet av en så gott som ogripbar mångfald av orsaker: var i staden pojken befann sig, hur snabbt han gick, den senaste veckans väder, läget i motsättningen mellan gravitationskraften och sammanhållningen i istappens kristaller, husägarens ansvarstagande för uppröjningen av taket, vindens kraft, pojkens allmänna hälsotillstånd … En sådan händelse skulle omöjligen ha kunnat förutsägas: den är kontingent. En uppsjö av faktorer, variabler, motsatta krafter har tumlat om varandra i produktionen av händelsen. Eller tänk på utseendet hos en strand: det betingas av universella lagar för hur vågor rör sig och sediment bildas, men också av vilka växter som bor på stranden, vilka stormar som nyligen farit fram, hur vattenståndet utvecklats i sjön, vilka djur som besöker stranden, om människor går dit och vad de i så fall gör … 614 Kontingensens teoretiker framför andra är Stephen Jay Gould. I sitt kanske mest inflytelserika verk, Livet är underbart, om fossilerna från den kambriska explosionen, formulerar han de allmänna principerna för kategorin: Varje steg har en orsak, men inget slutresultat kan förutsägas från början, och ingen väg skulle kunna följas en andra gång, eftersom var och en av dem består av tusentals osannolika steg. Om man ändrar någon händelse aldrig så lite, kommer evolutionen att ledas in på en helt annan väg. (…) Små nycker i början, som sker utan någon speciell orsak, leder till en kaskad av konsekvenser, som får en viss framtid att i efterhand verka oundviklig. Men en aldrig så liten tidig knuff för oss in på ett annat spår, och historien tar en annan rimlig riktning, som ständigt divergerar från den ursprungliga.615

Om pojken hade svängt till vänster vid kvarteret före istappen skulle den inte ha fallit i hans huvud; om tanten på stranden hade glömt bajspåsarna hemma skulle fekalierna från hennes hund vara nästa besökares huvudintryck. Så avgjorde den kambriska explosionens eftermäle all senare evolution. Om den lekande flickan i kambriums bestiarier av någon anledning skulle ha slängt bort Pikaia gracilens, det första djuret med ryggsträng, men i stället behållit Opabania med fem ögon på huvudet, snabel med gripklor och tredelad stjärt, eller Hallucigenia som gick på havets botten med sju par ben, skulle evolutionen ha satts på ett annat spår. Ett mer vedertaget exempel på samma princip kommer från K-T-asteroiden. Om den inte hade fallit ned, om asteroiden hade missat jorden på sin väg genom rymden skulle människan med största sannolikhet inte existera. Gould igen:

273

274

Dinosaurierna förblev dominerande och dog troligtvis ut som ett nyckfullt resultat av en av de mest oförutsägbara av alla händelser – ett massutdöende som föranletts av en himlakropps kollision med jorden. Om dinosaurierna inte dött ut vid detta tillfälle skulle de troligen fortfarande vara dominerande bland stora ryggradsdjur, liksom de varit så länge och så framgångsrikt, medan däggdjuren fortfarande skulle vara små djur i springornas värld. Denna situation rådde under hundra miljoner år – varför inte i sextio till? Eftersom dinosaurierna inte utvecklade påtagligt större hjärnor, och eftersom en sådan utveckling kanske ligger utanför reptilers möjligheter, måste vi anta att medvetandet inte skulle ha utvecklats på vår planet om inte en kosmisk katastrof drabbat dinosaurierna. Vi kan bokstavligt talat tacka stjärnorna för vår existens som stora och tänkande däggdjur.616

De utrotningstryck som gång efter annan skörtat upp evolutionen har inte bara utplånat liv. De har också, genom att tömma ekosystemen och bränna upp de gamla spelreglerna, röjt plats för nya livsformer. Under själva katastrofernas gång sker så gott som ingen evolution – därtill är utrotningstrycket alltför hårt – men när dödsängeln drar sig tillbaka och lugnet återinträder efter några miljoner år kan arterna springa fram; så inträffade evolutionshistoriens mest blossande kreativa period, näst den kambriska explosionen, efter megakatastrofen i slutet av perm. Evolutionen har inte gått på räls. Snarare har katastroferna lyft tåget likt en väldig orkan och kastat det mellan rälsar, så att de arter vi lever med i dag har en essens av kontingens. Det gäller, inte minst, människans många evolutionära förfäder: ”Vi var så här nära (placera tummen och pekfingret ungefär en millimeter isär) att utplånas, tusentals och åter tusentals gånger.” Om evolutionens videoband skulle spolas tillbaka, skriver Gould i sin kanske mest berömda metafor, skulle troligen något helt annat spelas upp, eftersom små stötar i endera riktningen kan skriva om kapitel som måste följas av nya kapitel i berättelsen.617 Vi kan nu enkelt se att kontingens måste vara en central ingrediens även i biosfärens historia. Inga mekaniska funktioner räddar livet om döden går för långt; ingen inbyggd autopilot skulle med säkerhet ha förhindrat permkatastrofen från att ta med sig också de sista 6 procenten av artvärlden. En framstående forskare drar slutsatsen: Det finns absolut inget skäl att åkalla särskilda processer för att förklara det faktum att jordens biosfär har överlevt i omkring fyra miljarder år; det kan vara ett slumpmässigt resultat av ett system som a priori inte kunde ha förväntats vara så länge. (…) Livet har ofta inverkat på jordens miljö genom att

stabilisera och reglera, men vid andra tillfällen lika mycket genom att störa och destabilisera. Även om systemet har överlevt i fyra miljarder år tyder ett övervägande av de potentiella katastrofer som kunde ha inträffat på att det helt enkelt har varit en häpnadsväckande tur.618

Med facit i hand framstår biosfärens varaktighet som nödvändig, eftersom detta är det enda som faktiskt har hänt. Ingen skulle kunna skriva eller läsa eller säga något om biosfären eller över huvud taget andas in luft om något annat hade inträffat, om en asteroid många gånger större än K-T-asteroiden förintat vår planet eller om permkatastrofen fortsatt ända till slutet. Vi skulle inte kunna befolka biosfären om det hade gått på något annat sätt; dess existens är förutsättningen för allas vår existens. Men det faktum att berättelsen tagit lyckliga vändningar hittills är ingen garanti för ett kommande lyckligt slut.619 Exopoietiska svicklar måste nu, ur en synvinkel, betraktas som inkarnationen av kontingens. De blågrönalger som råkade träda fram ur det begynnande livet råkade uppfinna fotosyntesen som råkade avge fria syremolekyler till sin utsida. Å andra sidan inträffar även kontingenta händelser inom ramen för vad universella naturlagar tillåter, och ur detta perspektiv kunde knappast fotosyntes med koldioxid, vatten och solljus som råvaror resultera i något annat än syre. Vi ställs här inför den förvirrande möjligheten att de kontingenta händelser som inträffat i biosfärens historia är både slumpmässiga och lagbundna. I alla händelser står det klart att kontingenta fenomen som fotosyntesens uppkomst så att säga har murats in i biosfären, förstenats och lagt grunden för all senare arkitektur.620 ”Sanningen är alltid konkret”, som Hegel sade. Detta synsätt, där all teleologi har ersatts med kontingent och konkret historia, tar på intet sätt ifrån biosfären dess skönhet. Det var i ett resonemang om kontingens som Charles Darwin satte punkt, i den klassiska sista meningen i Om arternas uppkomst: Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklats vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet.621

Men den avgörande lärdomen av kontingensens kategori är att vi har den fria makten över biosfärens kommande öde. Om vi, för att parafrasera Gould,

275

276

”ändrar någon händelse aldrig så lite, kommer biosfären att ledas in på en helt annan väg”; små sandkorn i maskineriet kan få ”en kaskad av konsekvenser”. Här, i vår nuvarande generations vägval, avgörs vilken framtid som i efterhand kommer att verka oundviklig.622 Hur långt sträcker sig en sådan framtid? Kommer spåren av en katastrofal, antropogen uppvärmning att, efter en viss tid, sopas igen? Kommer jorden någonsin att glömma? Det finns ett skäl till förhoppningar om biosfärisk amnesi. Det är förvittringen. Vi rekapitulerar: regn som bär med sig koldioxid från atmosfären har en svag surhet. De attackerar kiselmineraler i klipporna och utlöser bildandet av karbonater, som låser in en del av kolet i bergen. En annan del tar plats i bikarbonater, som rinner ut till haven, där organismerna tar emot ämnet och använder det för att armera skal och skelett som sedan kan sedimenteras. Detta är de två processer av förvittring som har störst betydelse under fanerozoikum; båda åderlåter atmosfären på koldioxid och utlokaliserar gasen till litosfären. Det hoppingivande ligger nu i att förvittringen liknar en termostat: ju varmare temperaturer, desto snabbare förlöper de kemiska reaktionerna, ju högre koldioxidhalt desto mer surhet att ta av. Förvittring är en motverkande tendens i den passiva kolcykeln, i den del av cykeln som utageras över geologiska tidsskalor: de träder i kraft efter några hundra tusen år. Återkopplingsspiralerna må – lyder förhoppningen – ta makten i kupper över kort tid, men över lång tid återvänder de motverkande tendenserna och återtar kontrollen, så att jorden efterhand sopar igen spåren efter de antropogena utsläppen, glömmer vad människan har gjort och ställer allt till rätta igen.623 Jämvikt i kolcykeln måste återupprättas över geologisk tid. Men ingenting säger att den nya jämvikten måste återgå till ”baslinjen”, till just den nivå där människan började störa cykeln. Troligare är att jämvikten lägger sig på en ny, högre nivå. Skälen är flera. Försurningen gör, som vi vet, att havets organismer får allt svårare att tillgodogöra sig bikarbonater och bilda skal och skelett; snarare tenderar deras hårda kroppsdelar att fräta sönder, och därtill kan det allt surare vattnet leta upp och angripa den karbonat som hittills legat säkert inlåst i kistorna på havets botten. Samtidigt leder landväxternas kris i ett varmare klimat till att bindningen av koldioxid i berglager tappar takt; vi minns att träden med sina rötter accelererar förvittringen, om de lever. Också den passiva kolcykelns processer skjuts in i nya lägen av människan så att den nya baslinjen, när balans en gång inträder, någon gång efter den antropogena uppvärmningens slut, enligt de senaste bedömningarna kommer att lägga sig minst 50 procent ovanför den förindustriella nivån. Ju mer fossila bränslen som förbränns, desto högre kommer den att ligga.

600 miljondelar koldioxid i flera hundra tusen år är en färsk prognos.624 Det har visat sig svårt för människan att tänka sig effekter av den globala uppvärmningen bortom år 2100. Drygt 90 år: en synnerligen kort horisont ur biosfärens perspektiv. Men kanske går det ändå, med minnet av istider alltjämt närvarande i västvärldens kollektiva psyke, att föreställa sig en framtid där istidscykeln inte längre rullar. Just det blir följden av den höga koldioxidhaltens varaktighet: ingen istid kommer att inträffa de närmaste 50 000, 100 000 eller, enligt vissa beräkningar, 500 000 åren. Om halten stannar över 290 miljondelar, vilket den med största säkerhet gör, kommer inte variationerna i jordens bana runt solen att kunna rå på värmen och sända ut isfält över klotet; i stället fordras att halten på något sätt minskas till under 210 miljondelar för att cykelns hjul ska rulla igen. En jord utan is på Arktis, Grönland och Antarktis kan förbli isfri i hundratusentals år, instängd i ett växthus som upprätthåller sig självt. Epoken holocen är då över och en ny geologisk period stundar, där ”ingen varm period i det förflutna kan fungera som analogi, eftersom de mekanismer som en gång genererade dem mycket väl kan ha varit fulltsändigt annorlunda än de som opererar nu.” 625 I diskussionen om förvaringen av kärnavfall förekommer ett tidsperspektiv som sträcker sig bortom 2100, ut över tusentals år i framtiden, men av någon anledning härskar snäva horisonter ännu i klimatfrågan, från IPCC:s prognoser till rapporteringen i media: så här ser Sverige ut om 50 år, max om 100. Och om 500 år? Om tusen? Fattar vi våra beslut utifrån målsättningen att svenska och andra ekosystem ska fungera till år 2100 – sedan kvittar det hur de ser ut? Den antropogena koldioxid som stannar i atmosfären över geologisk tid kommer att ha gott om tid att knyta nya spiralrelationer till jordens yta, och med högre baslinjer i den passiva kolcykelns jämvikter är äldre termostatfunktioner utslagna. Den främsta auktoriteten på beräkningar av fossilbränsleförbränningens geologiska konsekvenser konkluderar: ”Eftersom koldioxidhalten aldrig återvänder till sin förindustriella nivå är den genomsnittliga atmosfäriska livstiden för den koldioxid människan släpper ut strängt taget oändlig.” 626 En evighet. Det är vad som avgörs nu.

3:23 FÄSTNINGEN FALLER

Den globala uppvärmningen är en universalkris utan like i mänsklighetens historia, den ändrar alla förutsättningar, ingenting existerande fritar den från tvivel, på det samhälle som bär ansvaret för detta dåd som sträcker sig bortom vår fattningsförmåga, fäller sig framåt i tiden, horisontlös, tvärstupande, etsar den in frågetecken: biosfären är allt levandes premiss. Omställningen, omprövningen måste omfatta de förstockade institutionerna, de mest inlärda positionerna och först att rannsaka sig själv, dra slutsatser av sin senfärdighet är den som satts att vaka över naturen: naturvetenskapen. Den är i kris. Uppvärmningen brinner under fötterna på det cartesianska paradigmet. Vi har sett hur förblindande fixeringen vid den minsta isolerade enheten har varit. Vi har sett hur orimlig separationen mellan organism och miljö har visat sig, hur demobiliserande dogmen om gradvis förändring fungerat, hur den mekaniska kausalitetsuppfattningen avslöjat sig som endimensionell och man skulle här kunna säga som Kopernikus om astronomerna före hans egen revolution: Med dem är det som om en konstnär skulle samla händer, fötter, huvud och extremiteter från olika modeller, varje del utsökt tecknad, men inte relaterade till en enda kropp och eftersom de inte passar ihop blir resultatet ett monster snarare än människa.627

Men uppvärmningen har, för att parafrasera Georg Lukács, tvingat de delar av vetenskapen som står vänd mot den att träffa ett val: ”antingen att betrakta biosfärens utveckling som totalitet och därefter teoretiskt och praktiskt bemästra sig uppvärmningens fenomen – eller att undvika denna uppgörelse genom att inskränka sig till specialvetenskapernas undersökningar av enskilda moment”. Valet går i den förra riktningen.628 Klimatvetenskapens skälvning uttrycker därmed en paradigmkris för den

279

280

västerländska vetenskapen, i Thomas Kuhns klassiska bemärkelse. En paradigmkris är en revolutionär situation där ”de motsättningar som undergräver den etablerade vetenskapliga traditionen inte längre kan undvikas”, ”en period av stark osäkerhet hos forskarna”, en signal om ”en nära nog fullständig förändring av paradigmet och metoderna”: ”det är dags att utveckla nya verktyg”. 629 Krisens indikatorer är fler. Ja, eftersom det rör sig om ett metaparadigm, så övergripande och allomfattande att det svårligen låter sig skiljas från den västerländska vetenskapens historia som sådan, måste krisen utspela sig längs många olika fronter, i utdragna kraftmätningar, varav vi bara berört några. Ändå har vi sett hur ett antal tungt vägande ”anomalier” – observationer av att naturen på centrala områden uppträder på sätt som paradigmet inte tillåter – har flugit in som katapultstenar under de senaste decennierna. En av de första var Stephen Jay Goulds och Niles Eldredges återupptäckt av arternas plötsliga språng, ett empiriskt faktum som omöjligen kunde förenas med gällande förväntningar. I den furiösa konfrontation som inleddes på 1970-talet brakade ansatserna till nytt paradigm in i den konservativa försvarslinjen som, under general Dawkins befäl, höll fast vid att det inte behövdes några fler verktyg för att förstå evolutionen. Som vi har sett rasar striden fortfarande, men redan 1993 blickade Gould och Eldredge ut över fältet och tyckte sig se att ”den moderna vetenskapen längs vida fronter har ersatt tidigare övertygelser om gradvis, framstegsvänlig, förutsägbar determinism med föreställningar om obestämbarhet, historisk kontingens, kaos och avbrott”. K-T-asteroiden var en kanske ännu större sten, och mot slutet av 1980-talet vann anloppet kraft från ett nytt hörn när Bak-kollektivet sköt fram sin teori om självorganiserad kritiskhet. Om någon av de två klassiska världsbilderna idag leder vetenskapen framåt är det inte gradualismen utan katastrofismen, inte Lyell utan Cuvier, inte ett banér med texten ”nuet är nyckeln till det förflutna” utan insikten om att det förflutna, med alla sina ärr, är nyckeln till framtiden. Själva naturen, som så länge betraktats som det evigt bestående – hur många sociala strukturer har inte försökt försvara sig och förlänga sig med påståendet att de är ”naturliga”? – visar sig skaka i sina fogar.630 Den globala uppvärmningen skänker nytt ljus över detta allmänna vetenskapliga slagfält. Den visar vad som står på spel och koncentrerar styrkorna mot en punkt av ojämförlig praktisk betydelse. Där måste den cartesianska fästningen falla. Ett paradigm är, enligt Kuhn, som en kontinentalplatta. Det står emot förskjutningar och håller sig kvar, tills en fas av kritiskhet inträder, där trycket blir för stort och ”forskarens värld inte bara blir kvantitativt förändrad” utan också ”genomgår en kvalitativ förändring”. Det gamla paradigmet spricker,

intas av framvällande krafter, destrueras; på dess ruiner vidtar sedan en ”rekonstruktion av hela fältet från nya fundamentala principer”. 631 Vilka principer? Ekologin har länge skrikit efter ett nytt batteri, ett alternativt paradigm som kan möta utmaningarna i den biosfäriska krisen. Jordsystemvetenskapen befinner sig i en fas av sökande efter ”de allmänna principerna för biosfären”. Klimatet tarvar nya, skarpa verktyg för förståelse. Vi har hävdat, i Levins, Lewontins och Goulds efterföljd, att dialektiken tillhandahåller de bästa ritningarna till ett alternativ. Det handlar här inte om att framhäva dialektikens överlägsenhet i efterhand, att insinuera att vetenskapen skulle ha vaknat till uppvärmningen vid minsta nyans av röklukt om den haft ett dialektiskt sinnelag: det skulle vara krank blekhet, förmäten spekulation. Om detta kan vi inget veta. Det är inte ens meningsfullt att fördöma normalvetenskapens vana att värja sig mot abnorma företeelser; sådant hör till all kunskapsinsamlings gilla gång, där varje observation måste tolkas genom en förhärskande teoris linser – tills det blir omöjligt.632 I stället handlar det om att dra de fulla lärdomarna av den pågående krisen och påbörja det konstruktiva bygget av ett paradigm som kan vara till praktisk nytta. Det bör ha samma ”metapotential” som cartesianismen, samma allmänna tillämplighet, men till skillnad från sin föregångare bör det också ha ett starkt drag av böjlighet, av anti-rigiditet, låt oss rentav kalla det flexibilitet. Som Levins och Lewontin påpekar har det cartesianska paradigmet genom hela sin moderna historia förföljts av en tronpretendent med egna legioner, ett alternativ som i vissa gestalter – från Hegel till Gould – trätt fram i full synlighet, men som oftast förberett sitt övertagande i det undanskymda. Detta alternativ erbjuder forskningen tre fundamentala kategorier: totalitet, växelverkan och språng/skred. Kanske kan man tillägga, som en fjärde kategori, kontingensen. Med deras hjälp har vi försökt skissera en dialektisk teori om biosfären i synnerhet och den globala uppvärmningen i allmänhet. Där är livet inte odödligt, utan ett motsägelsefullt, för alltid föränderligt, historiskt framsprunget subjekt-objekt; där är biosfären sårbar för störningar som sprids genom det närmast outgrundligt komplexa systemet; där möter Vernadskijs rum den avbrutna jämviktens och den självorganiserade kritiskhetens tid. Vi har sett hur kategorierna liksom av sig själva har satt sig i händerna på vetenskapen. Det gäller i synnerhet den som har att hantera klimatet, och allra tydligast i fråga om totalitetskategorin. År 2001 utropade jordsystemvetaren Stephen Schneider seger i Science: ”det tycks som att kriget för att se jorden som ett system är över.” Samma sätt att se har brutit igenom på ett sådant skenbart fristående fält som fysikens teori om självorganiserad kri-

281

282

tiskhet. Där betraktas världen i skikt av totaliteter, var och en resultatet av ”långa utvecklingsprocesser i historien”; teorin har rentav kallats ”historisk fysik”. De strukturer som tas för mest självklara och eviga befinner sig i själva verket, säger teorin i sin mest provokativa tes, på sammanbrottets rand: ”varje samhälle måste erfara tumultartade revolutioner, händelser som ser ut att komma från ingenstans”, ja, ”de flesta förändringar i ett system är förknippade med stora, katastrofala händelser”. 633 Syftet är inte att kasta ut barnet med badvattnet, utan att torka det; en dialektisk biosfärteori gör sig inte av med reduktionens alla väl beprövade verktyg för faktainsamling. Den behåller mikroskopet intill makroskopet. Newtons mekanik har, även efter Einstein och kvantmekaniken, kvar sin tillämpning på de flesta av vardagens områden: den har upphävts i dialektisk mening, där det tyska ord som Hegel använde, aufheben, förutom ”att upphäva” har bibetydelserna ”att lyfta upp”, ”att vara i goda händer”. Relationen mellan dialektik och reduktionism måste vara likadan. Den har liknats vid relationen mellan film och stillbild: den förra ger en mer trogen bild av verkligheten i dess rörelse men den senare har sin plats, sin funktion och sitt värde, inte minst genom att möjliggöra den förra, i vilken den är aufgehoben.634 Därmed handlar det inte heller på något sätt om att lämna Darwin. Hans evolutionsteori är vad atomteorin är för fysiken och kan bara utvidgas, fördjupas, kompletteras: upphävas. Den dialektiska biologi som utarbetats av Levins, Lewontin och Gould avlägsnar sig aldrig från Darwin; den erkänner anpassningens betydelse på mikroevolutionär organismnivå, men den erkänner också organismernas aktiva skapande av miljön. Darwins uppbrott från skapelsetro och vaga konkurrerande evolutionsläror var – på sin tid – ett rymdkliv för förståelsen av naturen. Lewontin klargör vår tids behov av att upphäva Darwin, i positiv bemärkelse: [hans] fjärmande av utsidan från insidan var ett absolut avgörande steg i utvecklingen av den moderna biologin. Utan den skulle vi fortfarande vältra oss i gyttjan från den obskuranta holism som smält samman det organiska och det icke-organiska i en helhet, omöjlig att analysera. Men de villkor som är nödvändiga för framsteg vid ett historiskt stadium blir till barriärer mot vidare framsteg i ett annat. Tiden har kommit då vi bara kan gå framåt i vår förståelse av naturen om vi tänker om relationen mellan insida och utsida, mellan organism och miljö.635

– Så låter ett synopsis för vetenskapen i uppvärmningens tidsålder. Till sist har så också den process inletts där Vladimir Vernadskji tas till heder som en

av 1900-talets allra främsta tänkare, med fler insikter om vad som ligger framför oss än de flesta. Upphävandet av tidigare principer, infogandet av stillbilderna i den rörliga filmen, gäller även för biosfärens dimensioner i tid. Den klassiska selektionens lagar opererar i organismernas tid, men i tiden för arternas uppkomst, levnad och död opererar den avbrutna jämviktens tilläggsparagrafer. Hos artvärlden i stort infinner sig sedan, med långa geologiska tidsintervaller, utrotningstryck som ger historien en ny färdriktning. Likaledes kan katastrofismen omöjligen förneka att spänningsfri lunk och snigeltakt förekommer, eftersom katastrofer inte skulle vara katastrofer om de försiggår ständigt: vardagen pågår, men den bryts av skred och språng.636 Det betyder att dialektiken måste vara just flexibiliteten själv. Så kritiserade Engels Hegel för att han påtvingade naturen och historien sina lätt högtravande dialektiska lagar, som om ”världen skall inrätta sig efter ett tankesystem vare sig den vill eller ej”; så förfäktade Stephen Jay Gould en pluralism i förklaringarna av evolutionen, en metod som tar hänsyn till fler mekanismer än det gradvisa urvalet.637 I samma anda poängterar Levins och Lewontin att dialektiken tillhandahåller en överblick och en uppsättning varningssignaler mot vissa sorters dogmatism och trångsynthet. Den säger oss: ’Kom ihåg att historien kan lämna viktiga spår. Kom ihåg att varande och blivande är två aspekter av naturen. Kom ihåg att villkoren förändras och att de villkor som är nödvändiga för att starta en process kan förstöras av just denna process. Kom ihåg att vara uppmärksam på de verkliga föremålen i tid och rum och inte förlora dem i ohjälpligt idealistiska abstraktioner. Kom ihåg att de kvalitativa följderna av interaktion i konkreta sammanhang kan gå förlorade när fenomen isoleras.’ Och viktigast av allt: ’Kom ihåg att alla de här förbehållen är minneslappar och varningssignaler vars tillämplighet på olika förhållanden i den verkliga världen varierar.’ 638

Ödmjukhet krävs för att studera något så i grunden oåtkomligt och överväldigande som biosfären. Också på denna punkt ligger dialektiken i linje med det som jordsystemvetenskapen redan säger, men det finns ett värde i att tala ur skägg, att göra det omedvetna medvetet. I den dialektiska metoden är inte heller föränderlighet, plötslighet, uppkomst och sammanbrott för stora system något icke-, några abnormiteter, irritationsmoment, stötestenar: de är vad man kan förvänta sig. Därmed kan dialektiken, likt andra revolutionära paradigm i historien, få vetenskapen att uppleva det som om den

283

284

”plötsligt hade försatts till en ny planet där välbekanta objekt syns i ett nytt ljus samtidigt som de får sällskap med obekanta ting. (…) Vad som var ankor i forskarens värld före revolutionen blir till kaniner efteråt.” 639 Under 1900-talet blev dialektiken känd som ”revolutionens algebra”. För dess ovänner – den stora majoriteten av forskare och intellektuella – har det, å andra sidan, framstått som den största skändlighet att sökandet efter kunskap gått hand i hand med kamp för politisk förändring. Detta var Dawkins och de andra ortodoxa darwinisternas främsta anklagelsepunkt mot Gould, Levins och Lewontin: de hade låtit sin uppfattning om fakta färgas av sina samhällsomstörstande böjelser. Än mer perversa blev dialektikerna i mekanikernas ögon när de blottade sig öppet och sade ja, vi forskar utifrån vår vilja att förändra samhället! År 2005 höll Richard Levins en bejublad självbiografisk föreläsning vid en biologikonferens i Kanada kallad ”Att leva den elfte tesen”. Titeln syftade på Karl Marx elfte tes om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men vad det gäller är att förändra den.” 640 Klimatforskarna och jordsystemvetarna har bara tolkat biosfären på en rad olika sätt, men vad det gäller är att rädda den. Handling är, mer än något annat, vad dialektiken erbjuder och anbefaller inte bara vetenskapen, utan människor i den globala uppvärmningens tidsålder. Där har handlingen hittills varit en extrem bristvara. Visserligen har klimatfrågan baxats upp på den politiska dagordningen av vetenskapen, men det hör till dess hittills dominerande natur att den har fostrats till stillsamma samtal i elfenbenstornet: inte till att ropa i megafon. Ingen klimatforskare har uttryckt större vånda över sin kårs blyghet än James Hansen. Han konstaterar att forskare i allmänhet är mer rädda för misstaget att ”ropa på vargen” än att ”spela fiol medan Rom brinner” och ger handfasta exempel inifrån korridorerna: finansiärer ger hellre medel till forskare som tonar ned uppvärmningens faror. Jag uppfattar att det finns ett tryck på forskare att vara återhållsamma. Artiklar antas mer beredvilligt för publicering om de inte går för hårt fram utan späckas med förbehåll. Förbehåll är essentiellt för vetenskapen, född som den är i skepticismens anda, som i sin tur är essentiell för processer av undersökning och verifiering. Men det finns grader. En tendens till ’gradualism’ medan nya bevis kommer fram i ljuset kan vara olämplig för kommunikation [med allmänheten] när det gäller ett fenomen med kort stubintråd. (…) I ett sådant fall som havsnivåhöjning ligger faran i överdriven försiktighet. Vi kan komma att ångra tystlåtenheten, om den visar sig medskyldig till framtida katastrofer.641

De forskare som sysslar med biosfären har, slår Hansen fast, ett ”ansvar för att varna allmänheten om de potentiella konsekvenserna av mänskliga aktiviteter”. Kanske är så klimatvetenskapens största underlåtelse att den dragit sig så länge för att rekommendera åtgärder vars radikalitet motsvarar insamlade fakta: appeller till omedelbar aktion är ett brott mot den fördialektiska kutymen. Lika lite kan den ortodoxa darwinismen, med sin passiva anpassning till yttre omständigheter, inspirera till handling. Jordsystemvetenskapen är annorlunda. Den har samlat fakta till en högre nivå och identifierar nu sig själv som en aktivistisk akademisk disciplin. Dialektiken är en ansiktsmålning – en stridsmålning – som framhäver dess naturliga drag: I den globala uppvärmningens tid är förbindelsen till den politiska handlingen dialektikens största styrka. I en dialektisk teori om biosfären, där organismerna skapar, bygger och raserar sin miljö, är direkt aktion ett naturligt imperativ. För att ett paradigm nu ska kunna vara till hjälp måste det vara handlingsinriktat. Dess vetenskapliga nytta måste motsvaras av en lika stor politisk. Det medför ockå ett nytt förhållningssätt till tidens vetenskap. Under 1900-talet och i synnerhet dess senare hälft var det långa tider på mode att leta efter impulserna till dialektiska uppgörelser med samtiden inom kulturen, inom konsten, litteraturen, teatern. Idag kommer de i stället från växande segment av naturvetenskapen. Blickarna ditåt och sannerligen: chansen att du hör det sägas från en teaterscen, i en betydande roman eller på någon av de större teaterscenerna, annat än som fadd nostalgi, är försvinnande liten, men om du idag öppnar ett nummer av Nature kan du mycket väl få läsa att ”insikten växer i att problemen är systematiska – att lösa dem kommer att kräva förändringar i hur samhället fungerar, i det grundläggande kapitalistiska systemet.” 642 Sanningen är revolutionär. Det gäller i synnerhet sanningen om tillståndet för biosfären. Den som först kommit i kontakt med den är naturvetenskapen, och därav följer att de mest förutseende delarna av den är revolutionär, om så enbart i kraft av att de talar om hur sakerna förhåller sig. Vi befinner oss i en situation som liknar den för en grupp människor på en buss. Säg att de är fyra vuxna passagerare. De har med sig varsitt barn. Det är sommar. De har klivit på bussen som flera gånger förr, de ska åka till den badort dit de alltid åker på sommaren; det här är en vanlig utflykt. Dagen är lång och varm, men bussen är bekväm, luftkonditioneringen fungerar och teven visar tecknad film. Färden går som den ska, barnen är i stort sett nöjda. Efter ett par timmar ser passagerarna att något inte stämmer. Bussen har svängt in i ett landskap de inte känner igen. Det är flackt, torrt, en lång

285

utsträckt platå. Vid horisonten skymtar berg. Bussen kör nu direkt i terrängen, det börjar skumpa en aning men underlaget är platt. Sikten är lång. Till en början rycker de flesta passagerarna på axlarna: föraren vet väl vad han gör, han måste ha tagit en ny väg. Men snart anar de att den flacka, allt mer ökenlika platån vid någon slags gräns går över i branta bergsväggar. Passagerarna ser det allt klarare och vad är det här, vart är vi på väg pulsen börjar slå, de vänder sig om i sätena, en kvinna går ut i gången och skyndar fram till föraren för att fråga – han går inte att få kontakt med. Bussen accelererar. Sandmoln sprutar upp mot fönstren, kvinnan längst fram skriker till de andra att föraren inte svarar, hastighetsmätaren slår i taket, nu hoppar och kränger bussen och barnen gråter tills det blir uppenbart för alla vad de har framför sig: en avgrund. Vad gör nu passagerarna? Tänker de att föraren inte kan ha så fel? Tänker de att bussen är bekväm? Tänker de att de inte har råd att offra den, att den är för exklusiv för att gå förlorad? Nej. I samma ögonblick som de vuxna passagerarna får panik över vart de är på väg, bortom sin egen kontroll, agerar de direkt: någon bryter sig in i förarsätet, river ut föraren, öppnar dörrarna och de kastar sig ut ur bussen, landar på den steniga marken, slår sig, någon bryter foten. Bussen går inte att stoppa. De tittar över kanten och ser vraket brinna i ravinens botten. I behåll har passagerarna sina liv. Om bussen är vårt nuvarande produktionssätt och dess processer, på väg i högsta fart mot en avgrund i biosfären, är forskningsfronten våra ögon. Vi ser hur allt hänger ihop, hur spiralerna höjer farten och skreden rycker allt närmare. Forskarna har länge varit försiktiga, men nu framgår det allt klarare vad de försöker säga oss: det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent.

TACK

Att skriva tacktext är ungefär som att tala in telefonsvararmeddelanden: alla vet vad som kommer att sägas. Men den här gången har det verkligen varit omöjligt att skriva utan vänner som hjälpt till på alla tänkbara sätt. Tack till Peter Rosén och Tisse Jarlsvik, som när som helst delat med sig av sina encyklopediska kunskaper om allt från mikroorganismer till determinism. Peter, filosof i Göteborg och undersköterska i Alingsås, har tagit sig igenom två versioner av manus och kommit med ovärderlig kritik; lyckligt lottad är den som får slipa sina resonemang mot hans skarpa intellekt. Tack till Jesper Grip, som upptäckte Gould och den radikala biologin och insisterade på klimatfrågans överordnade betydelse medan jag fortfarande var uppslukad av annat; även han har gett ovärderliga synpunkter på ett tidigare manus. Daoud al-Walad, a.k.a. David Jonstad, har ett brinnande klimatengagemang som få andra. I denna ödesfråga krävs det koppling till ett kraftverk som honom för att inte förlora hoppet: tack för gemenskapen, tipsen, diskussionerna och, framför allt, organiseringen. Sverker Lenas är en ständig källa till stimulerande samtal. Varje bok har sin kontingenta tillkomsthistoria, och i det här fallet råkade Sverker få in mig på ett kort vik på DN Kultur i tid för en sommarserie om klimatet: det var första gången på många år som jag började tänka och skriva ekologi. Sedan dess har jag varit fast. Tack för utbytet om allt från himmel till jord. Rikard Warlenius har en osviklig blick för politisk dynamik, och klimatkampen i Sverige fick ett stort tillskott när han gick in i frågan med hela sin skärpa; tack för alla diskussioner under åren. Rebecka Bohlin har varit generös i egenskap av personalchef och underbar i egenskap av kollega; över huvud taget är Arbetarens redaktion en arbetsplats bokstavligen utan dess like, ett motväxthus som snabbt och rörligt låter impulser och idéer växa och sprider plantorna inte bara till den här boken, utan till mycket av det som händer på klimatfronten i Sverige när detta skrivs.

289

Tack till Richard Herold på Atlas, vars entusiasm och tro på det här projektet varit fullständigt avgörande. En blockerad landningsbana för ett enda inrikesflyg betyder mer för klimatet än tusen ord: tack till kamraterna i Klimax, som gett Sverige sin första radikala klimatrörelse. Innan den kändes allt som en ökenvandring; skrivande utan rörelse hänger i luften. Tack till Al-Hajj a.k.a. Simon och till Rad a.k.a. Foad för kamratskapet. Tack till mamma och pappa för att er dörr alltid står öppen, även när en son störtar in med fyra väskor böcker och artiklar och ett maxat asocialt beteende; tack för att så mycket kan delas med er så kravlöst. Shora Esmailian. Min sparv och superaktivist, min sarfejoui och sine qua none, mitt syre och mitt kol. Varje storm reder vi ut, varje front är tom utan dig, från Nahr al-Bared till Stockholms gator vill jag ha dig vid min sida in action ya hayati, inti ’omri, inti rohi. Ana bhabik. Samtliga nämnda personer måste också tackas för att de (förhoppningsvis) inte tröttnat på mig trots att jag varit allt annat än en trevlig människa under den senare fasen av det här arbetet. Lika självklart som det är att den här boken inte hade kunnat skrivas utan andra, lika givet är det att jag ensam bär ansvaret för varje fel och misstag i den.

Noter

Om notsystemet. För att begränsa mängden fotnoter har referenserna i regel samlats i en slutnot till varje stycke. Referenserna anges sedan i regel i den ordning de använts i stycket. Sidangivelser anges i princip inte för kortare vetenskapliga artiklar, förutom vid citat, men däremot för längre artiklar som används vid ett flertal olika tillfällen och för monografier. KAPITEL 1:1 1. Smil, s. 95-103; Beerling, s. 174. 2. Westall & Drake, s. 58-59; Brownlee; Staley & Orians, s. 37. 3. Resonemanget ansluter sig till Luisi, s. 4-5, 17-20; Boden; uppgiften om den minsta cellen från Jantsch, s. 107. Jfr Smil, s. 28-30; Lenton et al. (2004b), s. 112-113. För exempel på tesen att jakten på en definition av liv tills vidare är meningslös, se Cleland & Chyba. De båda menar att vi måste invänta konstruktion av levande system i laboratorier eller upptäckt av utomjordiskt liv för att, via jämförelser med det liv vi är bekanta med, först därefter nå insikt i vad som utmärker det levande. Cleland & Chyba bortser dock av någon anledning från den hittills klaraste definition som föreslagits: den som vi, i Maturanas och Varelas efterföljd, ansluter oss till här. 4. Luisi, s. 21-25. 5. Maturana & Varela, s. 39-40; Bitbol & Luisi; Zeleny, s. 123-124; Capra, s. 96-98, 158; Jantsch, s. 41; Franck & Zavarzin, s. 78-79; Smil, s. 37-4. Exemplet från Capra, s. 161-162. 6. Maturana & Varela, s. 44-47, 51; Luisi, s. 29-30, 157-158, 179; Boden; Bitbol & Luisi; Arnoldi; Capra, 98-99, 163, 202-203, 213. 7. Teorin sammanfattas i Maturana & Varela, s. 39-52. Om dess tillkomsthistoria, se ibid., s. 11-13; Capra, s. 95-98. Om definitionen av självorganisering, se t ex Schwartzman, s. 158. 8. Varela; Luisi 86-87; 158-160, 179; Boden; Maturana & Varela, s. 46. 9. Varela; Luisi, s. 165; Staley & Orians, s. 31; Bitbol & Luisi; Zeleny, s. 133; Jantsch, s. 107, 185; Capra, s. 159. 10. Fischer-Kowalski & Weisz; Boden. Om metabolismens centralitet för fenomenet liv, se J. Brown et al.; Boden. 11. Maturana & Varela, s. 42-49; Capra, s. 154-158, 163-167, 213; Jantsch, s. 31-33; Bitbol & Luisi; Zeleny, s. 124. I en exposé över livsdefinitionernas idéhistoria återvänder Pier Luigi Luisi, framstående autopoiesis-teoretiker och, än mer, -praktiker i de kemiska laboratorierna, till den förste som lyckades formulera en hållbar definition, ”förvånansvärt skarpsinnig”, särskilt med tanke på att personen i fråga inte var utbildad biolog och talade om saker som ingen vid denna

293

tid – 1800-talet sista fjärdedel – ännu hade någon närmare kunskap om: ”Liv är proteinernas existensform, och denna existensform består framför allt i den oavbrutna självförnyelsen av dessa ämnens kemiska beståndsdelar.” Upphovsmannen till denna one-liner var, med Luisis ord, ingen annan än ”F. Engels (ja, som i Engels och Karl Marx)”. Luisi, s. 20. Passagen återfinns i Engels (1971), s. 112; den svenska översättaren använder det ålderdomliga ”äggviteämnen” som här har bytts mot ”proteiner”. Engels fulla definition är förvisso – det är svårt att förneka – kongenial med autopoiesis-teorin och märkligt pregnant: ”Vari består dessa överallt, hos alla levande väsen, regelbundet förekommande livsyttringar? Framför allt däri, att proteinerna ur sin omgivning upptar andra lämpliga ämnen, assimilerar dem, medan andra, äldre delar av ämnet upplöses och utstötes. Andra, icke levande ämnen förändras, upplöses eller sammansättes under tingens naturliga kretslopp, men därmed upphör de att vara vad de från början var. Klippan, som förvittrar, är inte längre någon klippa, metallen, som oxiderar, övergår till rost. Men vad som hos den döda materien leder till förintelse, det är hos proteinet tillvarons

294

grundbetingelse. Från det ögonblick, då denna oavbrutna omsättning av beståndsdelar i proteinet, denna pågående växling av näringsupptagande och avsöndring upphör, från det ögonblicket upphör proteinet att existera, det upplöses, d.v.s. dör. Livet, proteinernas existensform, består alltså framför allt däri, att det i varje ögonblick är sig självt och på samma

gång något annat. Och detta inte till följd av någon process som påtvingas det utifrån, vilket ofta är fallet i fråga om den döda materien. Livet, den ämnesomsättning som försiggår genom näringsupptagande och avsöndring, är tvärtom en sig själv fullbordande process.” Engels (1971), s. 113. De två senare kursiveringarna är mina. 12. Capra, s. 214. Exemplet med sockerbakterien från Rose et al., s. 20. Jfr Maturana & Varela, s. 52; Bitbol & Luisi. Maturana och Varela går mycket långt i sin förståelse av även den minsta levande enhetens subjektivitet: så långt att de tillskriver den kognition. Merparten av deras teoriproduktion, efter definitionen av liv, består just i att beskriva de naturliga grundlagarna för fenomenet kognition och att utveckla en starkt relativistisk, konstruktivistisk teori om medvetandet: organismen ser inte den yttre miljön så som den faktiskt är, utan så som den väljer att se. De filosofiska grunderna för denna teori hämtar Maturna och Varela från Kant och, framför allt, Husserl, Heidegger och annan existensialistisk fenomenologi. Teorin är högst kontroversiell, och vi saknar ännu goda skäl att se ”kognition” som ett rimligt begrepp för vad en metaboliserande varelse ägnar sig åt. Här är dock inte plats att diskutera den autopoietiska kognitionsteorin närmare; se andra halvan av Maturana & Varela; Boden; Varela; Bitbol & Luisi; Arnoldi; Capra, s. 167-171, 257-264, 297-300. 13. Resonemanget utgår från framför allt Odling-Smee et al., s. 1, 5, 19, 36, 168-175, men också Kauffman & Clayton; J. Brown et al.; Luisi, s. 29, 159, 165-167, 173; Sterelny; Varela; Boden; Lewontin, s. 125. 14. Exopoiesis får inte förväxlas med det som ibland kallas ”heteropoiesis”, ibland ”allopoiesis”, och som syftar på den typ av produktionsprocess som pågår i exempelvis bilfabriken: fabriken producerar något annat än sig själv. Se t ex Zeleny, s. 135; Jantsch, s. 33. Denna process är inriktad mot att tillverka en output, som har en av fabriken oavhängig existens. Det är motsatsen till autopoiesis. Exopoiesis, å andra sidan, är just en effekt av självproduktionen. Det närmaste terminologiska alternativet till exopoiesis är det som i modern evolutionsteori kallas ”nischkonstruktion”; för skäl till detta begrepps otillräcklighet, se nedan. Inte heller duger Maturanas och Varelas begrepp om ”strukturell koppling” för relationen mellan organism och miljö. Maturana & Varela, s. 75-80, 102. Denna term benämner inte med någon tydlighet organismens aktiva subjektsroll i produktionen av miljön, utan den växelverkan

som senare uppstår mellan de båda; se vidare nedan. De termodynamiska aspekterna av livet som företeelse kommer att behandlas vid ett annat tillfälle. 15. Maturana & Varela, s. 57-58. Jfr Cleland & Chyba. Nasas definition citerad i Luisi, s. 21. 16. Bitbol & Luisi; Capra, s. 96, 215-216; Luisi, s. 21-23, 129-132, 265; Boden. Evolutionsteori är inte autopoiesis-teoretikernas starka sida, vilket framgår av behandlingen i Maturana & Varela, s. 56-117. Ingenting säger dock att en syntes mellan dem skulle vara omöjlig, eftersom de rör sig på komplementära nivåer: autopoiesis handlar om vad livet på jorden är, evolution om hur det utvecklas över tid. 17. Skildringen bygger på Smil, s. 52-55, 67; Luisi, s. 38-39, 47-49; Westall & Drake, s. 54-55, 63; Lenton et al. (2004a); Brownlee, s. 17-23; Staley & Orians, s. 30. Med det sagda menas naturligtvis inte att livets uppkomst är en banal historia: den är och förblir närmast outgrundligt komplex. Efter Oparin har den moderna forskningen ägnat sig åt att försöka imitera den kemiska evolutionen, återuppsätta hela övergången från en ensam molekyl till fullbordad cell genom en ändlös serie experiment vid laboratoriernas arbetsbänkar. Här har framsteg skett. Men ännu har ingen nått ända fram: många detaljsteg återstår. För läget vid forskningsfronten, se Luisi. Jfr Staley & Orians, s. 30-31; Smil, s. 51; Capra, s. 194, 202-204. KAPITEL 1:2 18. Sergeev et al.; Zavarzin; Dobretsov et al.; Canfield (2005); Smil, s. 56, 67. 19. Skildringen, som naturligtvis har förenklats grovt, bygger på Allen & Martin; Lane, s. 131136; Smil, s. 65-67. En av förenklingarna är att syreatomen aldrig är ensam. En sammanfattning av hur grunderna för fotosyntesen upptäcktes återfinns i Beerling, s. 173-175. 20. Allen & Martin; Dobretsov et al.; Lane, s. 145; Jantsch, s. 111-116; Canfield (2005). 21. Om fördomar mot bakterier, se Lane, s. 30-32, Capra, s. 210-211, och framför allt de lysande resonemangen om deras ställning i evolutionen i Gould (2002), s. 898-900; Gould (2004). 22. Sergeev et al.; Smil, s. 57-58, 67. 23. Zavarzin, s. 426; Capra, s. 237-239; Lane, s. 49-50. Jona-bilden är utbroderad från Lane. 24. Skildringen av växternas fotosyntes, också den naturligtvis förenklad, bygger på Wilkinson, s. 82-86; Vermaas; Smil, s. 114-116; Staley & Orians, s. 35, 46-47; Pleijel, s. 11-20; Dukes. 25. Engel; Smil, s. 7, 41, 71, 115-116. 26. Vernadsky, s. 80. Vernadskijs uttryck ”den gröna elden” citeras i Piqueras, s. 165. Det används inte i hans huvudverk The Biosphere, Vernadsky. 27. Vernadsky, s. 50. Kurs. i original. 28. Ibid., s. 78, 55. 29. Ibid., s. 44. Kurs. i original. 30. Allen & Martin. 31. Kasting & Howard; Holland; Lane, s. 16, 23; Westall & Drake, s. 60. Åsikterna om den tidiga atmosfärens sammansättning går fortfarande isär (men inte vad gäller syrets frånvaro). Koldioxid, kväve, vattenånga i fallande ordning tycks vara medianåsikten i den nuvarande forskningen. 32. Dobretsov et al; Holland; Canfield (1999); Canfield (2006); Goldblatt et al; Smil, s. 48-66, 100-101, 131; Pleijel, s. 27-29; Lovelock (2000b), s. 90, 95-97, 114-118, 122-126, 145; Brownlee, s. 25-26; Staley & Orians, s. 33-34, 43; Lane, s. 16. 33. Holland. 34. Lane, s. 25-26. Om det fanns minimala spår av syrgas på jorden före fotosyntesens genombrott härstammade den troligen från solljusets klyvning av vattenmolekyler.

295

Schwartzman, s. 120-121. Frånvaron av ozon var inte den enda faktorn bakom oceanernas försvinnande på Venus. En annan var den skenande växthuseffekten som fick vattnet att koka bort. Se Watson, s. 77; nedan. 35. Beerling, s. 65-70; Westall & Drake, s. 60; Schwartsman, s. 134. 36. Lane, s. 1-2, 16-18, 163-168; Smil, s. 76-80; Wilkinson, s. 86-87, 93-95; Canfield (2005); Staley & Orians, s. 43; Pleijel, s. 12. 37. Detaljerna i denna grova historieskrivning är förstås omtvistade och osäkra. Vissa tecken tyder på att eukaryota organismer uppträdde redan för 2,7 miljarder år sedan, men de första oomtvistliga fossilerna daterar sig till 2,1 miljarder år och en första veritabel explosion av eukaryota arter tilldrog sig för 1,8 miljarder år sedan. Lane, s. 152-153. För vidare diskussion om denna process, se ibid., s. 43-50. 38. Knoll & Carroll; Marshall; Gould (1981), s. 97-109; Gould (1989); Gould (2002), s. 11551160; Gould (2004); Conway Morris (2000); Conway Morris (2006). I sin helhet anses den

296

kambriska explosionen ha utsträckt sig över 40 miljoner år, men den evolutionärt signifikanta kulmen beräknas till spannet 543-530 miljoner år sedan. Conway Morris (2000), s. 4426. Det gåtfulla undantaget från regeln om det flercelliga livets frånvaro i prekambrium är den ediacariska faunan, en uppsättning organismer som inte liknar några andra, pannkaksplatta, mjuka, hinnaktiga; synbarligen misslyckade experiment i evolutionen som försvann lika snabbt som de kom. Se Gould (1989), s. 54-56, 320-322; Gould (2002), s. 1157-1158; Conway Morris (2000); Conway Morris (2006), s. 1071-1072; Knoll & Carroll, s. 2129-2130, 2135; Marshall, s. 359-361, 376-377. Forskningen om den kambriska explosionen fortgår ständigt och trenderna i tolkningen av denna milstolpe i livets historia skiftar. Försöken att sudda ut explosionen genom att med hjälp av den så kallade molekylklockmetoden härleda vissa DNA-uppsättningar till prekambrisk tid tycks på senare år ha slagits tillbaka. Se Conway Morris (2006); Marshall, s. 360-361; jfr Gould (2002), s. 1155-1161. 39. Om Pikaia gracilens, se Gould (1989), s. 330-332. 40. Detta är den (förvisso kontroversiella) tolkning av den kambriska explosionen som kanoniserats av Gould (1989). Se s. 75-207 för den ljuvliga skildringen av fossilen i den kambriska guldgruvan Burgess Shale, s. 208-243, 299-332 för de principiella resonemangen. Sammanfattningar av den moderna explosionsforskningen (som förvisso ligger nära Goulds tolkning) ges i Knoll & Carroll; Marshall. 41. Marshall; Lane, s. 21, 52-74; Holland; Gould (1989), s. 231-238; Conway Morris (2000); Conway Morris (2006); Knoll & Carroll. 42. Lane, s. 74. 43. Smil, s. 51; Vermaas; Lovelock (2000a), s. 65-66; Lovelock (2000b), s. 124; Staley & Orians, s. 29-30; Charlson et al., s. 506. Hälften av dagens syreproduktion ombesörjs av planktonens fotosyntes. Karl et al. 44. Vernadsky, s. 70, 120. Kurs. i original. 45. Resonemanget utgår från Zavarzin; Franck & Zavarzin, s. 79, 86-87; Dobretsov et al. Jfr Odling-Smee et al., s. 52-55. KAPITEL 1:3 46. Smil 41-43, 96-101; Brownlee, s. 27. Det finns naturligtvis fler nödvändiga planetära villkor för liv på jorden, som plattektonik, frånvaro av alltför kraftiga vindar, av alltför frekventa vulkanutbrott, alltför många infallande meteoriter – Jupiter agerar sköld mot dem – för att nämna några. Se Westall & Drake; Brownlee, s. 15, 27; Smil, s. 45-48.

47. Följer Solomon et al., s. 96-97; Alley (2000), s. 132-134; Smil, s. 47, 103-106, 111; J. Houghton, s. 15. Vi återkommer till en tredje avgörande variabel nedan. 48. Schwartzman, s. 32-34, 132, 182; Franck & Zavarzin, s. 74; Brownlee, s. 17. 49. Smil, s. 49-50, 105, 108-112; Schwartzman, s. 113; Lovelock (2000a), s. 17-19; J. Houghton, s. 16-17. Huruvida växthuset är en adekvat parallell kan dock diskuteras, eftersom ett verkligt växthus har till funktion att hålla inne den uppvärmda luften. Weart, s. 3. Ytterligare en metafor för växthuseffekten, med klara pedagogiska poänger, är liknelsen med ett badkar: solstrålningen är en vattenkran som står på, jordens värmeutstrålning är vattnet som spiller över kanten, och för att vattenytan ska vara jämn måste lika mycket spilla ut som droppar ner. Vad halten av växthusgaser i atmosfären avgör är badkarets storlek, det vill säga hur mycket vatten – värme – som kan inrymmas. Pleijel, s. 25-26; jfr Weart, s. 4. En annan variabel vid jordens barndom, som i jämförelse med instrålning och växthuseffekt emellertid var obetydlig för yttemperaturerna, var högre värme inuti det nytillverkade klotet. 50. Kasting & Howard; Brownlee, s. 26; J. Houghton, s. 21-23; Smil, s. 107; Lovelock (2000a), s. 17-18; Weart, s. 87-88. 51. Jfr Canfield (2005), s. 17-24. Odling-Smee et al. talar om ”spöklik nischkonstruktion”,

ghost niche construction. Odling-Smee et al., s. 170. 52. Lane, s. 69-70; Smil, s. 49-50; Schwartzman, s. 41. Jfr Kasting; Knoll & Carroll; Holland. 53. Följer Pörtner; Schwartzman, s. 94, 103-105, 121-123, 181. 54. Pörtner; Pörtner & Knust. 55. Schwartzman, s. 1-2, 103, 119-125, 142-144, 191; von Bloh et al.; Volk (2004); Schwartzman & Lineweaver; J. Brown et al.; Lenton (2002); Gould (1982), s. 108; Wilkinson, s. 114. 56. Se t ex Schwartzman, s. 21-22, 34; Montgomery et al. 57. Schwartzman, s. 21-22, 38, 44-57, 66-79, 83-87, 95, 128, 133-140, 167, 182-185, 191. Även när bergskedjor pressas upp ur kontinenterna och utsätts för kontakt med luft och regn accelerar förvittringen. Se emellertid ibid., s. 61-64. 58. Berner (1998); Kump et al.; Berner & Beerling; Montgomery et al.; Beerling, s. 31-33, 45-46; Lovelock (2000b), s. 127-128. Siffran över koldioxidhaltens fall från Schwartzman, s. 41; Kump et al, s. 654. Enligt en beräkning skulle atmosfärens koldioxidhalt idag femtondubblas utan växter som drev på förvittringen. Beerling, s. 207. Jfr dock Kump et al., s. 633. KAPITEL 1:4 59. Staley & Orians, s. 29, 48, 52; Charlson (2003a), s. 132, 143, 156; J. Brown et al., s. 1772. 60. H. Janzen, s. 399-400. 61. Jacobson et al. (2003b), s. 3-4, 10. I ett än längre tidsperspektiv har förstås atomerna cirkulerat genom universums stjärnor i vindlande astronomiska cykler. Se Brownlee, s. 19. 62. Staley & Orians, s. 31-32; Holmén, s. 282-283; Smil, s. 11, 28-30, 131; Wilkinson, s. 9. 63. Följer Beerling, s. 15-34. Se även Berner & Beerling. Inom loppet av 40 miljoner år av botanisk explosion fördubblades den maximala bladvidden 25 gånger; stammarnas diameter växte från tre millimeter till en och en halv meter och deras höjd från några få centimeter till omkring 30 meter. Ibid., s. 1304. 64. Sabine et al., s. 22; Kondratyev et al., s. 98. 65. Lekevicius; Kondratyev et al., s. 126, 214; H. Janzen; Smil, s. 130-131; Staley & Orians, s. 48; Lovelock (2000b), s. 73, 121; Pleijel, s. 16-17; Lewontin, s. 55.

297

66. J. Houghton, s. 29; H. Janzen. 67. Magnani et al.; H. Janzen; Smil, s. 135; Steffen et al., s. 46; Gruber et al., s. 54; Holmén, s. 293, 300. 68. Gruber et al., s. 57-60; Kondratyev et al., s. 87-89, 101; Zimov et al. 69. Holmén, s. 297-300; Berner (2003), s. 325; Beerling, s. 31; Schwartzman & Lineweaver. 70. Sabine et al., s. 25; Steffen et al., s. 57; Ruttimann; Holmén, s. 298; Beerling, s. 44. Floderna kan också upplösa kol till koldioxid som sedan släpps ut direkt i atmosfären, se Raymond. 71. J. Murray, s. 232-253; Steffen et al., s. 39-44, 51-55; Rhamstorf; Behrenfeld et al.; Dybas; J. Houghton, s. 34-36; Sabine et al., s. 23, 30-31; Kondratyev et al., s. 90-91, 99, 167-171; Smil, s. 133; Falkowski et al., s. 292; Holmén, s. 288-290, 301; Solomon et al., s. 514. 72. Berner (1998); Lane, s. 24-25; Kump et al. Berner talar om processerna som ”georespiration”. I jämförelse rymmer oceanerna 50 gånger mer kol än atmosfären, marken två eller tre gånger mer och landvegetationen lika mycket. R. A. Houghton, s. 315-316. Något andra

298

siffror ges av Schwartzman, s. 17-20. 73. R. A. Houghton, s. 314; Berner (1998), s. 75. 74. J. Houghton, s. 30-31, Steffen et al., s. 52; H. Janzen; Kondratyev, et al., s. 125; Brownlee, s. 26-28; Charlson (2003b), s. 439-440. För mer ingående kvantitativa scheman över de olika kolsänkorna – med något varierande siffror – jfr Holmén, s. 283; Kondratyev et al., s. 88. 75. Jfr Schwartzman, s. 17, 23. 76. Jfr Kump; Smil, s. 107-108. KAPITEL 1:5 77. Berner (1998); Berner (1999); Smil, s. 131-134; Freese, s. 3, 18-21; Dukes; Lane, s. 84-85; Holland; Beerling, s. 42-56; Kondratyev et al., s. 88; Lovelock (2006), s. 71-72; Sabine et al., s. 37; Pleijel, s. 17. Den intensiva kolproduktionen sträckte sig, för att vara exakt, in över tidig perm. 78. Dukes; P. Roberts, s. 33-35, 50-51, 70-71; Goodstein, s. 23-24, 45; Berner (2003). 79. Dukes, s. 38-39; Vernadsky, s. 87. 80. Vernadsky, s. 88. 81. Ibid., s. 143, 79. KAPITEL 1:6 82. Descartes (1918), s. 43-44. 83. Ibid., s. 32, 55-63. Min kurs. 84. Descartes (1950), s. 111. 85. Lewontin, s 71-72; Fuchs, s. 218; Ollman, s. 18; Swenson; Levins & Lewontin, s. 1-2; Brunner & Klauninger. 86. Descartes (1918), s. 68. Min kurs. 87. Levins & Lewontin, s. 1-2, 269-272; Rose et al., s. 13, 18, 53; Swenson; Brunner & Klauninger; Davies; Dusek; Kauffman & Clayton. Descartes citerad i Lewontin, s. 3-4; D.L. Hull citerad i Segerstråle (2000), s. 284. Levins och Lewontin kallar det ”alienerad vetenskap”. Ovanför den individuella organismens nivå blir systemen allt mer komplexa, men ”den västerländska vetenskapen har visat sig dysfunktionell i studiet av komplexitet”, den klarar bara att ”fånga in utarmade skuggor av de verkliga relationerna mellan fenomenen och bryr sig endast om multidimensionella objekt när de hämtats ned till de förenklade dimensionernas fastlagda nivåer”. Detta är alienationen: att sysselsätta sig med en styckad verklighet. Levins & Lewontin, s. 159, 271.

88. Scofield, s. 156-158; Fuchs, s. 200; Rose et al., s. 46, 53, 65; Lewontin, s. 72-73; Bunge, s. 130-132, 139; Morris, s. 5; Silberstein & McGeever; Swenson; Lekevicius. 89. Gould (2002), s. 125-126. 90. Darwin, s. 4. Kurs. i original. 91. Se ibid; exegesen i Gould (2002), s. 93-146. 92. Darwin, s. 368; Levins & Lewontin, s. 82; Foster, s. 179-180; Gould (1981), s. 10-11; Gould (2002), s. 100-101. 93. Analysen följer Levins & Lewontin, s. 3-4. 94. Darwin, s. 54-55. Det ska dock tilläggas att Darwin i många andra passager gör gällande att det viktigaste i konkurrensen inte är de yttre omständigheterna, som klimatet, utan kampen

mellan organism och organism inom givna villkor (den så kallade biotiska konkurrensen). 95. Ibid., s. 64. 96. Se ibid., t ex s. 55, 60-61, 104, 279-284, 310. 97. Exempel från Jacobson et al. (2003b), s. 6; Sterelny, s. 22; Gould (1987), s. 159; Uddenberg (2003b), s. 110; Morris, s. 38-39. 98. Darwin, s. 53. Min kurs. 99. Ibid., s. 66. 100. Darwin, s. 372. Min kurs. Jfr Foster, s. 188-189. 101. Resonemanget följer Levins & Lewontin, s. 25, 51, 66-67, 75, 87-88, 97-98; Lewontin, s. 42-44; Gould (2002), s. 161-162. 102. Citat från Lovelock (2004), s. 1; Laland & Sterelny, s. 1751; Palmer, s. 88. Se även Gould (2002), s. 577-579. 103. Dawkins (1983), s. 79, 11. Se vidare det utvidgade försvaret för tesen om genen som selektionsenhet i Dawkins (1982). Om hur Dawkins evolutionsteori blivit ortodoxi, se Morris, s. 75-77. 104. Dawkins (1983), s. 47-48. 105. Ibid., s. 82-84. Min kurs. Jfr Morris, s. 90. 106. Lewontin, s. 3, 10-11, 74-75; Rose et al., s. 66-67. 107. Lewontin, s. 4. Kurs i original. Jfr Bak, s. 50. 108. Levins & Lewontin, s. 23-25, 66-67, 73, 84, 275; Lewontin, s. 47; Morris, s. 81-83; Lekevicius. KAPITEL 1:7 109. Incidenten beskrivs i Bailes, s. 32-33. 110. Ibid., s. 30, 51-52, 81-84, 105-111. 111. Ibid., s. 41-43, 64-65, 71-75, 97 m fl s.; Smil, s. 2-5. 112. Citerad i Bailes, s. 121. 113. Ibid., s. 141, 184-186. 114. Citerad i ibid., s. 186. Min kurs. 115. Citerad i ibid. 116. Vernadskijs syn på politiken tycks vid denna tid ha präglats av sorg över sitt lands öde, med jämn fördelning av skulden: ”Både frivilligarmén [d.v.s. de vita] och bolsjevikerna utförde mängder av orena dåd, och i slutändan visar det sig att ingen av dem är bättre än den andra.” Citerad i ibid., s. 143. 117. Ibid., s. 142-147; Smil, s. 9-10. 118. Bailes, s. 156-161.

299

119. Ibid., s. 35, 163-167, 175-178. 120. Ibid., s. ix-x, 179-181; Lapo; Lekevicius; Margulis et al., s. 14-15; Grinevald, s. 21-22, 29. 121. Bailes, s. vi, 161, 169, 187-188. 122. Krapotkin, s. 63-64. Kurs. i original. Jfr Lapenis; Borrello. 123. Se Krapotkin, s. 22, 27. 124. Citerad i Lapenis, s. 382-383. För en modern analys, se t ex Krone & Guan. 125. Citerad i Lekevicius, s. 4; jfr Zavarzin, s. 431-432. 126. Arrhenius. Flera av de centrala resonemangen i artikeln består av långa excerpter från Högbom. Citatet om den industriella utvecklingen är Högboms formulering, s. 271. Citatet om istiderna är Arrhenius formulering, s. 267. Jfr Weart, s. 5-8; Jacobson et al. (2003b), s. 5-6. Arrhenius krympte tio år senare tidsramen för eventuell mänsklig påverkan på atmosfären till ”några århundraden”. Sörlin, s. 474. Varje klimatbok med idéhistorisk självaktning innehåller således ett omnämnande av svensken Svante Arrhenius, vars internationella berömdhet kan

300

förväntas öka exponentiellt de närmaste decennierna. Se t ex J. Houghton, s. 17; Simms, s. 1419; Beerling, s. 165-166. Ett kuröst exempel är Pearce, som tror att Arrhenius forskade i Stockholms midnattsol och sollösa polarvinter. Pearce, s. 3-6. 127. Vernadsky, s. 39-40. Han tycks dock ha ärvt mottot från sin lärare V.V. Dokuchaev, som redan 1899 skrev: ”Om vi tittar närmare på den mänskliga kunskapens stora upptäckter, upptäckter som kan sägas ha vänt vår natursyn upp och ned, i synnerhet efter insatserna från Lavoisier, Lyell, Darwin, Hemholtz och andra, är det omöjligt att inte slås av en högst reell och avgörande brist. (…) De har främst studerat åtskilda kroppar – mineraler, gruvlager, växter och djur, och individuella fenomen – eld (vulkanism), vatten, jord, luft, varigenom – jag upprepar – vetenskapen har åstadkommit häpnadsväckande resultat, men inte deras relationer, inte de inneboende, ständiga och alltid ordnade förbindelser som existerar mellan krafter, kroppar och fenomen, mellan icke-levande och levande natur, mellan växternas, djurens och mineralernas rike å ena sidan och människan, hennes dagliga liv och rentav andliga värld å den andra. Men det är inget annat än dessa relationer, dessa interaktioner och deras lagar som utgör essensen av en kunskap om naturen, kärnan i en sann naturfilosofi – den största och högsta vetenskapliga bedriften.” Citerad i Bailes, s. 20. 128. Suess citerad i Smil, s. 1. År 1910 möttes han och Vernadskij i Wien. Bailes, s. 123-124. 129. Citatet från Vernadsky, s. 40. 130. Ibid., s. 118. 131. Ibid., s. 122. 132. Ibid., s. 123. 133. Fakta från Smil, s. 156-179. 134. Citat från Huggett, s. 426. Jfr Grinevald, s. 25. 135. Vernadsky, s. 47-48. Min kurs. De termodynamiska aspekterna av detta kommer att behandlas mer ingående vid ett annat tillfälle. 136. Ibid., s. 47, 58. Jfr s. 72, 148. Kurs. i original. 137. Bailes, s. 122, 185-186, 190. 138. Vernadsky, s. 98, 144. 139. Vernadsky, s. 86. Citatet om virvelvinden från Bailes, s. 191. Jfr Franck & Zavarzin. Biosfären är en evig rörelse. Den befinner sig ”i ett tillstånd av oupphörlig förändring”, ofta omärklig för människan: ”Trots att denna rörelse ideligen pågår runt omkring oss märker vi den knappast, utan uppfattar bara de allmänna resultat som naturen håller fram för oss: skönheten och mångfalden i former och färger. Vi betraktar fälten och skogarna med deras flora och fauna,

och sjöarna, haven och marken med deras sprudlande liv, som om rörelsen inte existerade.” Vernadsky, s. 61. Bilden av naturen som en spegelblank sjö, en vykortsyta, en ek som stått på samma plats i 500 år är en synvilla. Men om människan blir varse rörelsen uppstår nästa problem: ”Det är svårt för sinnet att greppa om de ofantliga mängder levande materia som skapas och bryts ned varje dag, i en dynamisk jämvikt av död, födelse, metabolism, tillväxt. Vem kan räkna ut antalet individer som i ett givet ögonblick blir till och går ur tiden? Det är svårare än Arkimedes problem att räkna ut sandens korn – hur kan de ens teoretiskt räknas när deras antal varierar ,och växer över tid?” Ibid., s. 72. Det är inte svårt att finna filosofiska snäckor som ljuder av samma tanke. Lägg örat till den gåtfulle Herakleitos fragment: ”Vattnet föds av jordens död och luften föds av vattnets död, och av luften eld och omvänt.” ”För själar är det död att bli vatten, för vatten är det död att bli jord, men ur jord blir vatten, och ur vatten själ.” ”Och denna ordning, densamma för alla, skapades inte av gud, inte av människa, utan den var alltid, är och skall vara en evigt levande eld, uppflammande enligt mått och falnande enligt mått.” Herakleitos, s. 162, 86, 73. Se vidare t ex s. 22, 132, 133, 170, 182, 250. Hegel för sin del vinkade från sin professorsparnass i Berlin till den österländska mystiken: ”Till denna förändringens kategori knyter sig genast en annan sida, nämligen att ur döden nytt liv uppstår. Detta är en tanke som österlänningarna har gripit, kanske deras största tanke och den högsta i deras metafysik. I föreställningen om själavandringen är den innesluten med avseende på det individuella; allmännare bekant är dock också bilden av Fenix, naturlivet som ständigt bereder sin egen eld och på den förtär sig själv, så att ur dess aska ständigt det nya, föryngrade, friska livet framgår.” Hegel, s. 112. Med särskilt Herakleitos i tankarna skrev Engels: ”Därmed har vi återvänt till den ståndpunkt som intogs av den grekiska filosofins stora grundläggare: uppfattningen att hela naturen, från dess minsta till dess största element, från sandkorn till solar, från de enkla proteinerna till människan, existerar som en evig ström av tillblivelse och förgänglighet, i rastlös rörelse och förändring. Endast med den väsentliga skillnaden, att det som hos grekerna varit genial intuition hos oss uppträdde som resultat av strängt vetenskaplig, empirisk forskning och därmed också så mycket klarare.” Engels (1975), s. 20. Jfr Engels (1971), s. 30; Ollman, s. 64; Haug. 140. Resonemanget utgår från Zavarzin; Dobretsov et al; Franck & Zavarzin; Rothman. 141. Vernadsky, s. 52. 142. Citatet från en essä på franska från 1924, återgivet i Grinevald, s. 30. 143. Smil, s. 110-111, 116-121, 170; Margulis et al., s. 15; Vernadsky, s. 56, 97, 100, 112; Lewontin, s. 56. 144. Vernadsky, s. 53, 57-58. Kurs. i original. 145. Bailes, s. 170-174, 185-186; Lovelock (2000b), s. 29; Lekevicius. Jfr J. Brown et al.; Stepin. Om definitionen av biogeokemiska cykler, se Charlson et al., s. 504. Begreppen biosfär och biogeokemi föregick det västerländska ”ekosystem”, men tanken är besläktad: individerna står och faller med näringskedjorna. 146. Citerad i Zeleny, s. 122-123. Bogdanov räknas idag som den moderna systemvetenskapens stora föregångare, se Gare; Capra, s. 43-46, 78-79. 147. Zavarzin, s. 426. Anslaget i denna mening är snarlikt den berömda första meningen i det Kommunistiska Manifestet: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.” 148. Vernadsky, s. 40-41, 88-89, 148, 56, 55. Jfr s. 106-107. På denna punkt argumenterade Vernadskij snarlikt Arrhenius; Louis Pasteur var en annan framstående vetenskapsman som förnekade tanken på livets uppkomst ur död materia. Mot slutet av sitt liv tänkte dock Vernadskij om och närmade sig en acceptans av Oparins teori. Bailes, s. 192-193.

301

149. Jfr Albrecht, s. 401. 150. Citerad i H. Janzen, s. 402. Jfr Bailes, s. 179. 151. Vernadsky, s. 158, 122. 152. Citerad i Bailes, s. 196, från en rysk utgåva av Biosfera. 153. Citat från E.J. Dijksterhuis återgivet i Grinevald, s. 28. KAPITEL 1:8 154. Morris, s. 8, 125-126; Luisi, s. 123-124; Levins; Woods & Grant (2003a), s. 52-53. 155. Morris, s. 126-127; Luisi, s. 114; Woods & Grant (2003a), s. 122; Capra, s. 164-167. 156. Turcotte & Rundle; Bak, s. 1-2, 175-176. För fler exempel, se Luisi, s. 123-124. 157. Solé & Bascompte, s. 11; Bunge, s. 3, 12-15; Luisi, s. 112; Silberstein & McGeever; A. Roberts; Peterson; Jantsch, s. 121-124. 158. Vad gäller frågan om myrornas gener, se nedan.

301

159. Bunge, s. 5, 13-14, 21; Luisi, s. 118-119; Kauffman, s. 51; Morris, s. 126. I filosofisk terminologi är detta distinktionen mellan ontologisk och epistemologisk emergens. Vi argumenterar här för existensen av den förstnämnda. Se Silberstein & McGeever. 160. Luisi, s. 115-116, 175; Bunge, s. 14-18, 30-31; Silberstein & McGeever. 161. Lukács (1971), s. 71; Ollman, s. 140; Fuchs, s. 197; Luisi, s. 119-120; Boden, s. 131; Kauffman & Clayton; Rose et al.; 274-278; Silberstein & McGeever. 162. Varela, s. 10-11; Luisi, s. 86-87, 100-106, 124. En fascinerande tanke, som följer av detta, är att en människas jag är en emergent och självorganiserad kvalitet, som uppstår i totaliteten av känslor, minnen, tankar och erfarenheter men utan centrum. Jaget, identiteten är ett centrumlöst mönster: ”vi kommer aldrig”, skriver Francisco Varela, ”att upptäcka en neuron, en själ eller någon särskild kärnessens som konstituerar det emergenta självet hos Francisco Varela eller någon annan person”. Varela talar om detta som ”det självlösa självet”. Luisi 124125; Varela, s. 11. 163. Resonemanget utgår från Luisi, s. 35-36, 93, 125-126, 160, 266; Varela, s. 10; Kauffman & Clayton; Westall & Drake, s. 53-54. Oparin citerad i Woods & Grant (2003b), s. 124; Hegel citerad i Foster & Burkett, s. 410. Den sista kursiveringen är min. 164. Levin (1998); Borchers, s. 42. 165. Jfr Schwartzman, s. 159, 167-169, 174-176. 166. Citerad i Borchers, s. 11. 167. Om hierarkier i naturen, se t ex Solé & Bascompte, s. 4-6; Davies, s. 10; Luisi, s. 113, 173; Bunge, s. 15-16, 27, 130; Jantsch, s. 33, 239-240, 247-248; Peterson; Levin (1999), s. 13; Capra, s. 204-205; Levins & Lewontin, s. 139, 288; Levins. Men högst över alla diskussioner om hierarkier i naturen reser sig Stephen Jay Goulds teori om hierarkisk selektion, d.v.s. om hur evolutionen opererar på olika nivåer (i huvudsak organismer och arter). Detta är huvudtemat i Gould (2002); jfr nedan. 168. Luisi, s. 3, 116-121, 126, 173; Rose et al., s. 273; Morris, s. 126; Kauffman & Clayton; Bunge s. 129-130, 139-140, 149-158; Wilkinson, s. 6; Silberstein & McGeever; Davies, s. 5; Lewontin, s. 78-79. Likaledes kan man inte förstå självmord som fenomen om man uteslutande utgår från autopoiesis: det är, ur autopoiesissynpunkt, otänkbart att en organism som hela tiden strävar efter att bevara sin identitet kan ta livet av sig. Men självmord uppkommer i ett nytt sammanhang med emergenta fenomen: det mänskliga psyket och samhället. Boden, s. 130. 169. Levins; Bunge, s. 86, 129-130, 141-143, 149-167; Luisi, s. 116. Richard Dawkins teori om organismen som genernas ”passiva förvaringskärl” har sannolikt varit det mest inflytelserika

reduktionistiska programmet i modern vetenskap. Jfr Morris, s. 76. För ingående kritik av sociobiologin, se t ex Rose et al.; Gould (1987). Debatten skildras från en pro-sociobiologisk ståndpunkt i Segerstråle (2000). Reduktionistiska felslut förekommer förstås också i andra tankeströmningar, som i de vulgära varianterna av psykoanalys, enligt vilka en människas alla beteenden kan förklaras med hennes barndomsupplevelser eller libido, eller i den vulgärmarxism som framställer alla politiska skeenden som direkta avspeglingar av företags profitintressen. 170. Hegel citerad i Woods & Grant (2003a), s. 78; Albrecht, s. 405. Lukács-citatet från Lukács (1971), s. 49-50. Jfr s. 46, 53-54, 72, 98; Ollman, s. 2, 24-25, 139. 171. Innergårdsbilden är hämtad och vidareutvecklad från Ollman, s. 140. Jfr s. 60-62, 111, 142. 172. Levins, s. 743. Resonemanget om abstraktion följer ibid. 173. Lukács (1971), s. 72. Min kurs. Det är på denna Lukács kritik av abstraktionernas reifikation som Levins och Lewontin bygger sitt metodologiska program. Jfr Levins & Lewontin, t ex s. 149-150. 174. Skillnaden mellan reduktionistisk och dialektisk metod ligger alltså inte, som det kan vara lätt att tro, i mängden empiriskt material, utan i den senares strävan att specificera de lagar som gäller på den aktuella nivån, i motsats till den förras ständiga fixering vid elementarpartiklarna. 175. Steffen et al., s. 63. Jfr s. 7, 23. Det allmänna resonemanget om totalitet och historia följer Ollman, s. 4, 28-29, 65, 69; Borchers, s. 19-20; Fuchs, s. 203; Bunge, s. 12. 176. Jfr Marshall, s. 363. 177. Citerad i Stepin, s. 99. KAPITEL 1:9 178. Striden skildras bland annat i Segerstråle (2000) och Morris. Den förra har en slags kittlande paparazzi-känsla över sig: Segerstråle redogör i detalj för intrigerna inne på Harvarduniversitetet, där Dawkins främste allierade, sociobiologins fader Edward O. Wilson också arbetade. (Skälet att han utelämnas här, till förmån för Dawkins, är att hans arbete låg på ett något annorlunda plan – försöken att härleda kulturella företeelser till genetiska anlag – medan Dawkins representerar evolutionsteorins moderna ortodoxi i allmänhet. För en kritisk analys av Wilson, se Rose et al., s. 229-260.) Segerstråle är dock framför allt intresserad av att solka ned radikalerna med intellektuell ohederlighet; hennes verk framstår som en 400-sidig nidteckning av i synnerhet Richard Lewontin. Morris är en mindre partisk introduktion till de sakfrågor som diskuterades. 179. Om Engels betydelse som inspiration för modern jordsystemvetenskap, jfr förordet i Schwartzman. 180. Engels (1975), s. 107-113. Kurs. i original. Engels var här inspirerad av Ernst Haeckel, se Gould (1981), s. 173-177. Sakfrågorna kommer att diskuteras närmare vid ett senare tillfälle. 181. Engels (1975), s. 110-111. 182. Även vetenskapen är dömd att vara ”en evig ström av tillblivelse och förgänglighet”. Det gäller många, kanske rentav de flesta av de data som Engels lånade från sin tid och lade in i

Naturens dialektik. Om detta var Engels själv hälsosamt medveten: ”Ett allomfattande, en gång för alla avslutat kunskapssystem om naturen och historien står i motsättning till det dialektiska tänkandets grundlagar – något som emellertid ingalunda utesluter utan tvärtom förutsätter att den systematiska kunskapen om hela den yttre världen kan göra ofantliga framsteg från generation till generation.” Engels (1971), s. 36. Jfr s. 53-54. Värdet av hans arvegods, det som

303

inspirerat Levins, Lewontin och Gould till genombrott i de biologiska vetenskaperna, och det som är användbart för oss i föreliggande arbete ligger i första hand på ett annat plan: metoden, de finslipade redskapen för att söka upp tingen i deras konkreta verklighet. Så är det med dialektik. I fråga om Marx skrev Lukács: ”Ty om man antar – även om man inte anser att det förhåller sig så – att den nya forskningen invändningsfritt hade lyckats bevisa att Marx i alla enskilda påståenden i sak haft fel, så skulle varje allvarligt sinnad, ’ortodox’ marxist kunna erkänna dessa nya resultat utan förbehåll och förkasta alla Marx enskilda teser – utan att för ett ögonblick behöva ge upp sin marxistiska ortodoxi. Ortodox marxism innebär alltså inte ett kritiklöst anammande av resultaten av Marx forskning, inte en ’tro’ på den eller den tesen, inte en exeges av en ’helig’ bok. Ortodoxi i marxistiska frågor rör i stället uteslutande metoden.” Lukács (1971), s. 39. Kurs. i original. 183. Levins & Lewontin, s. 58. Min kurs. 184. Gould (1981), s. 175.

304

185. Levins & Lewontin, s. 253, 58. Min kurs. 186. Citerad i Laland & Sterelny , s. 1753. 187. Engels (1975), s. 112, 115. 188. Levins & Lewontin, s. 79. 189. Ibid., s. 105. Min kurs. Jfr s. 70. 190. Om den Engelska versionen som skolboksvetenskap, se t ex Arp; Gould (1987), s. 107112; Wiesendanger. En av de främsta auktoriteterna på området, Richard Leaky, menar att övergången till tvåbenthet är en av de största anatomiska förändringar som över huvud taget ägt rum i evolutionen, själva inbegreppet av mänsklighet, ”en händelse som var så fylld av evolutionär potential – som att frigöra armarna för att manipulera föremål – att dess betydelse borde noteras i vårt språkbruk”. Leaky, s. 27. Jfr s. 12-13, 26, 36-37, 45, 65. Om kultstatusen hos

The Dialectical Biologist, se t ex Vandermeer, s. 472; Grönfeldt Winther. För en fientlig bedömning av The Dialectical Biologist, se Segerstråle (2000), s. 188-190, 345-350. 191. Det första citatet från Laland et al. (2005), s. 53. Tributerna till framför allt Lewontin (han är och var den store tänkaren av de två) är genomgående i Odlings-Smee et al.. Jfr Laland et al. (2004); Laland & Sterelny, s. 1751. Science-citaten från Vandermeer, s. 472, 474. Jfr Sterelny; Okasha; Taylor; Silver & Di Paolo. Ett ortodoxt alternativt till teorin om nischkonstruktion är Dawkins om ”den utvidgade fenotypen”, som i korthet säger att generna hos en organism beordrar den att skapa vissa artefakter i miljön; bävern är ett av hans exempel. Se Dawkins (1982). Skillnaden mellan teorierna ligger i Dawkins linjära, mekaniska kausalitet: han räknar över huvud taget inte med att de artefakter som organismerna skapar utanför sig själva återinverkar på dem och andra organismer, etablerar selektionstryck eller förändrar miljöbetingelserna på ett bestående sätt. Odling-Smee et al., s. 17, 30, 191; Sterelny. Dawkins själv begråter det faktum att hans teori på denna punkt inte fått något som helst genomslag i forskningen, se Dawkins (2004). 192. Citat från Laland & Sterelny, s. 1751; Odling-Smee et al, s. 381; Laland & Sterelny, s. 1759. Min kurs. 193. Rosell et al.; Odling-Smee et al., s. 62-63; Wilkinson, s. 68. Citatet från Levins & Lewontin, s. 100. Längre bakåt i tiden fascinerades Kropotkin av bäverns livsstil, men bara som belägg för sin tes om att naturlivet är en idyll av sämja och samarbete. Se Kropotkin, s. 45-46. 194. Odling-Smee et al., s. 1-5, 36, 45, 61-67, 123. 195. Ibid., s. xi, 1, 68, 227, 367, 372. 196. Ibid., s. 2, 8-9.

197. Ibid., s. 9, 17-19, 69, 78-80, 85, 100, 376. 198. Ibid., s. 69-100; Laland & Sterelny. Att myrornas gener kommenderar dem att uppföra sig kollektivt förändrar inte resonemanget ovan om stacken som ontologiskt emergent totalitet. 199. Odling-Smee et al., s. 9-10, 13-16, 21-27, 62, 113-114, 248-258, 342-347, 372, 377; Laland & Sterelny; Laland et al (2005); Sterelny. Jfr Levins och Lewontin: ”Organismen anpassar på kort sikt miljön efter sina egna behov genom att exempelvis bygga bon, men på lång sikt måste organismen anpassa sig till en miljö som förändras, och som delvis förändras just genom organismens egna aktiviteter, unika för dess art.” Levins & Lewontin, s. 69. 200. Odling-Smee et al., s. 12, 31, 54-55; Laland et al. (2005), s. 43; Laland & Sterelny, s. 1755. Om gigantismen, se Beerling 40-60; Lane, s. 76-105; Berner (1999); Holland, s. 911. En annan aspekt av den postkarbonska megafaunan är att högre syrehalt möjliggjorde större kroppsstorlekar. Med lägre syrehalt gör temperaturkänsligheten – jfr ovan – att organismen måste hålla nere sin kroppsstorlek för att matcha sin syreefterfrågan mot tillgången, men med högre halt ökar utrymmet för större kropp. Pörtner, s. 748-749. Vad gäller aerobisk respiration ska noteras att den idag anses ha existerat som förmåga redan innan syrgasrevolutionen. Se t ex Canfield (2005), s. 2-3; Schwartzman, s. 120. 201. Vernadsky, s. 70, 87, 98. Kurs. i original. 202. Jfr Silver & Di Paolo, s. 398. 203. Kritiken av Odling-Smee et al. på denna avgörande punkt framförs av Okasha. Jfr deras svar i Laland et al. (2005). De tre anglosaxarna snuddar vid den allmänna lagen i Odling-Smee et al., s. 217. Deras formella definition av nisch lyder: ”summan av alla naturliga selektionstryck för vilken en population exponeras”. Detta måste emellertid sägas vara en definition färgad av syftet: att förklara hur organismernas miljöproduktion påverkar deras egen evolution. OdlingSmee et al., s. 40. Ytterligare ett begrepp som förekommer i trevandena efter ny teori är ”ekosystemingenjörskap”. 204. Citerad i Lewontin & Gould, s. 583. Om den skandal som uppsatsen väckte, se Segerstråle (2000), s. 107-122; Morris, s. 110. Uppsatsens namn var ”The spandrels of San Marco and the Panglossian paradigm: a critique of the adaptionist program”. Ett av de mer hånfulla inläggen i debatten parafraserade titeln till ”The spaniels of St. Marx and the Panglossian paradox”. Queller. Tesen i denna artikel var alltså att Lewontin och Gould var Karl Marx spaniel-hundar, i enlighet med lagen om att endast de som ifrågasätter den förhärskande ideologin döms ut för att ha ideologiska drivkrafter. 205. Ett annat begrepp för samma sak är pendentiv. 206. Gould (2002), s. 1250-1257. 207. Lewontin & Gould; Gould (2002), s. 1259-1266; Gould (1997); Lewontin, s. 77-78. Hjärtexemplet från Kauffman & Clayton, s. 503. Striden på denna punkt var inte utan sina stunder av fraternisering: Dawkins sträckte ut en hand till adaptionismens kritiker i vissa partier av The Extended Phenotype och strök själv under deras poänger. Se Dawkins (1982), t ex s. 35-38. 208. Gould (2002), s. 87, 1247-1248, 1258, 1263-1264. Citatet från Gould (1997), s. 10754. 209. De tre anglosaxarna medger att distinktionen är principiellt nödvändig men fäster ingen analytisk vikt vid den. Se Laland et al. (2005), s. 41. 210. Fakta om bävern är hämtade från Rosell et al. Jfr analysen i Odling-Smee et al., s. 213215, 226-227; Laland & Sterelny. 211. Exempel från Odling-Smee et al., s. 105-112; Lewontin, s. 44, 49, 53; Levins & Lewontin, s. 54-58, 278-279. De flesta av de tre anglosaxarnas uppräknade exempel på ”nischkonstruktion”

305

bland bakterier, protister, svampar, växter och djur faller in i kategorin exopoietiska svicklar, som är en mer exakt angivelse än det begrepp de använder; det gäller även växternas status som kolsänkor. Jfr Odling-Smee et al., s. 51-52, 58. Om bävern som kreatör av biogeokemiska cykler, se Rosell et al., s. 254. 212. Om betydelsen av ”biproduktsmutualism”, jfr Laland et al. (2005); om betydelsen av dött organiskt material, jfr Odling-Smee et al., s. 192. 213. Följer Odling-Smee et al., s. 1-2, 19, 177-193, 370; Laland & Sterelny. 214. Detta resonemang bygger på Taylor; Silver & Di Paolo. 215. Engels (1975), s. 112, 115. Min kurs. 216. Odling-Smee et al., s. 224. Jfr resonemangen om förhållandet mellan ekologi och evolution i ibid., s. 194-195, 202-228, 332-335; Levin (1999). 217. Wilkinson, s. 57-61; Vernadsky, s. 60-68; Krone & Guan; Jantsch, s. 31, 55-56, 186-187. 218. Anglosaxarna citerade i Laland et al. (2004), s. 609; Dawkins i Dawkins (2004), s. 378.

306

Se vidare Odling-Smee et al., s. 116-117, 171, 192, 239, 280, 371, 380, 383; Laland & Sterelny, s. 1751-1752; Genkai-Kato. 219. Engels (1971), s. 33. Min kurs. Jfr Marx: ”Ömsesidig växelverkan äger rum mellan de olika momenten. Detta är fallet i alla organiska helheter”, Marx (1993), s. 100. Växelverkan, i dialektisk mening, innebär inte bara att två kroppar båda stöter till varandra, utan att de också griper in i och förändrar varandra. Lukács var noga med att betona detta: ”Om växelverkan uppfattades blott som en ömsesidig, kausal inverkan på varandra av två i övrigt oföränderliga objekt, så skulle vi inte komma kunskapen om den sociala [vi skulle säga naturliga] verkligheten ett enda steg närmare än den vulgära materialismens entydiga kausalkedjor (…). Växelverkan äger ju också rum när t ex en stillaliggande biljardboll träffas av en som befinner sig i rörelse: den förra kommer i rörelse och den senare kommer på grund av stöten att rubbas ur sin ursprungliga riktning, osv. Den växelverkan som här avses måste gå utöver det ömsesidiga inflytandet mellan i övrigt oföränderliga objekt. Och det är just i sitt förhållande till helheten som den gör det.” Lukács (1971), s. 54-55. Kurs. i original. 220. Jfr Solé & Bascompte, s. 6, 13. 221. Levins & Lewontin, s. 4. Kurs. i original. Jfr s. 58, 89, 274-277; Lewontin, s. 55, 67; Rose et al., s. 272. Lukács framhåller att den upplösta dikotomin mellan subjekt och objekt är dialektikens själva signum. Den mest avgörande insikten är att den historiska ”processen, upplösningen av stela formers stela motsättningar, till sitt väsen äger rum mellan subjekt och

objekt.” Lukács (1971), s. 212-213. Kurs i original. Jfr s. 42, 189, 240; Lukács (2000), s. 112. KAPITEL 2:10 222. Schwartzman, s. 41; Solomon et al., s. 441, 449; Royer. 223. Pagani et al. (2005); Zachos et al; Pearson & Palmer; Royer; Bowen; Solomon, s. 440; Smil, s. 108-113. Isen på Antarktis bildades inom loppet av 300 000 år. Antarktis nedisning föregicks också av kontinentaldrift. Royer menar att koldioxidhalten redan nu är högre än någon gång de senaste 25 miljoner åren. Royer, s. 5671. 224. Pagani et al. (2005); Pearson & Palmer. 225. Royer; Retallack; Alley (2000), s. 12-13, 71, 77; Solomon et al., s. 137-139. 226. Petit et al. Isforskningens metoder beskrivs i detalj i Alley (2000), s. 17-79. 227. Petit et al.; Solomon et al., s. 444-449; Weart, s. 73-76, 130, 186. 228. Petit et al.; Solomon et al. s. 444-449; Cuffey & Brook, s. 459-466; J. Houghton, s. 66-69; Steffen et al., s. 3-4; Siegenthaler et al.

229. Siegenthaler et al.; Petit et al.; R. A.Houghton, s. 319; Solomon et al., s. 448, 459-460; Lenton (2006). Hösten 2006 kunde 800 000 års isarkiv från 2500 meter djup bärgas från Vostokregionen. Steig. Men isforskningen fortsätter djupare och siktar nu på luftbubblor med en ålder av 1,5 miljoner år. Jones. 230. Johannes 11:14. 231. Solomon et al., s. 137; R. A. Houghton, s. 318; National Oceanic & Atmospheric Administration, Earth System Research Laboratory: ”Trends in Atmospheric Carbon Dioxide: Global”, www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/ (axess 2007-08-04). Siffrorna för 1800-talet från Carbon Dioxide Information Analysis Center: ”Historical CO2 record derived from a spline fit (20 year cutoff) of the Law Dome DE08 and DE08-2 ice cores”, http://cdiac.ornl.gov/ftp/trends/co2/lawdome.smoothed.yr20 (axess 2007-08-04). En andra mänsklig källa till ökad koldioxidhalt är, förstås, avverkningen av skog, som står för ungefär en femtedel. Den kommer att behandlas vid ett senare tillfälle. Vid sidan om koldioxiden finns naturligtvis också de andra växthusgaserna, vars forceringskraft ofta översätts till ”koldioxidekvivalenter”. Med denna variabel låg den totala halten av koldioxidekvivalenter (koldioxid + övriga växthusgaser) på 430 miljondelar. Se t ex Orr. 232. Solomon et al., s. 447, 465, 511. 233. Kriegler; Pagani et al. (2005); Solomon et al., s. 441-442. 234. Berner (2003); Holmén, s. 286. 235. Manning & Keeling; Solomon et al., s. 139; Beerling, s. 46. En annan konsekvens av förbränningen av fossila bränslen är dock att vegetationen på jorden blir mer oxiderad, det vill säga består till en högre andel av syre. Randerson et al. (2006a). 236. Harries et al.; Mann et al. Jfr Osborn & Briffa; J. Houghton, s. 65; Solomon et al., s. 467, 481. 237. Solomon et al., s. 237-253, 259-263, 679-680; Tsonis et al.; Baines & Folland; Rhamstorf et al.; Luterbacher et al; Osborn & Briffa; Hansen et al (2006); Mann (2007). 238. Monbiot, s. 4. 239. Se t ex Barnett et al.; Vinnikov & Grody. I atmosfärens översta skikt, termosfären, översätter välkända fysiska mekanismer uppvärmningen underifrån till en lokal nedkylning. Det lägsta skiktet, troposfären, värms däremot upp snabbare än jordytan – helt i enlighet med modellernas förväntningar. Lastovicka et al; Solomon et al., s. 237, 252. 240. Lockwood & Fröhlich; Ammann et al; Solomon et al., s. 188-192, 204-209, 681-690. Om solen har haft något inflytande på klimatets utveckling under de senaste decennierna är det följaktligen att dämpa den antropogena uppvärmningen, genom instrålningens försvagning. Schiermeier (2007c). Solstrålningshypotesen var – tillsammans med teorin om den marxistiska vänsterns sammansvärjning för att pådyvla allmänheten sin antikapitalistiska agenda – käpphästen i klimatförnekarnas stund i rampljuset år 2007, när brittiska Channel 4 sände dokumentären ”The Great Global Warming Swindle”. I Sveriges sändes den av TV4. 241. Sturges et al.; Shine & Sturges. 242. Solomon et al., s. 144-152, 513. Metanets roll tycks ha skrivits upp på senare tid. Å andra sidan har utsläppen av gasen avstannat helt sedan åtminstone början av 1990-talet, i stor kontrast mot koldioxiden. Se ibid.; jfr Shine & Sturges; Beerling, s. 164-169. För en insiktsfull analys av övriga växthusgasers roll, se Beerling et al. 243. Också detta framfördes som ett tungt vägande argument i ”The Great Global Warming Swindle”. Jfr not 240.

307

KAPITEL 2:11 244. Weart, s. 25. 245. Baker; Takahashi; Turley et al; Zeng et al (2004); Solomon et al., s. 138-139, 501, 511515, 533; J. Houghton, s. 30-32. IPCC räknar med att 50 procent av det antropogena tillskottet av koldioxid i atmosfären försvinner därifrån inom 30 år, ytterligare 30 procent försvinner inom några århundraden, och återstoden – 20 procent – stannar i många tusentals år. Solomon et al., s. 514. Denna beräkning utgår från hur kolcykeln fungerar idag. Se dock nedan. 246. Steffen et al., s. 30, 157, 242; Sabine et al., s. 29; Solomon et al., s. 526-527; Long et al.; Weart, s. 100-101, 179; Pearce, s. 71-73. För en gödningshypotes som utgår från värme i stället för koldioxidhalt, se Melillo et al. 247. Long et al.; Matthews (2007); Heath et al; Meir et al; Solomon et al., s. 520, 527; R. A. Houghton, s. 335; Gruber et al., s. 54-55; Friedlingstein; Friedlingstein et al. (2001); Scholze et al. 248. Notaro et al.

308

249. Pataki et al.; Solomon et al., s. 527; R. A. Houghton, s. 326. 250. Magnani et al.; Solomon et al., s. 527; Matthews (2007); R. A. Houhgton, s. 336. 251. Sitch et al.; Hopkin; Solomon et al., s. 513, 527, 547-548. Den uppmärksamme läsaren har räknat ut att den successiva tillslutningen av klyvöppningarna i en atmosfär med koldioxidhalt måste minska inflödet i bladet även av ozon. Denna motverkande effekt är inkluderad i kalkylerna hos Sitch et al. Troposfäriskt ozon är förhållandevis kortlivat och stannar bara några dagar eller veckor i atmosfären: detta är skälet till att det koncentreras så starkt runt de direkta utsläppskällorna, i huvudsak centra för industri. 252. Johannes 11:38. 253. Schwendenmann & Veldkamp; Bellamy et al.; Heath et al.; Knorr et al. (2005); Davidson & Janssens; Pataki et al.; Aerts; Solomon et al., s. 536-537; Cox et al. (2004). 254. Ciais et al.; Baldocchi; Reichstein et al.; Friedlingstein, s. 218-220. Reichstein et al. betonar särskilt torkans effekter, snarare än värmens. De presenterar data som visar att även respirationen saktade ned under sommaren 2003. 255. Körner; Westerling et al.; Running; Schiermeier (2005); T. Brown et al., s. 365; Kondratyev, s. 96; ACIA, s. 11; Gruber et al., s. 54-55; Steffen et al., s. 32. 256. Schimel & Baker; Page et al.; Aldhous; van der Werf et al. Bränderna 1997 utlöstes av den extrema El Niño som då drabbade jorden, men har sedan återkommit även utan denna faktor. Utsläppen -97 sköt upp Indonesien till en tredjeplats på listan över de nationer som släpper ut mest koldioxid – om det nu är rimligt att räkna med skogsbränder. Reuters: ”No. 3 on greenhouse gas list is a surprise”, MSNBC, 2007-06-04. 257. T. Brown et al; Fried et al.; Flannigan et al.; Kasischke & Turetsky; ACIA, s. 56; Jonathan Spicer: ”Dry winter setting off Canada forest fires”, Reuters, 2007-06-04. Jfr även Randerson et al. (2006b). 258. Running; Gruber et al., s. 55; Westerling et al. 259. Solomon et al., s. 550; T. Brown et al., s. 70; Flannigan et al., s. 13. T. Brown et al. anger en ökning av blixtfrekvensen på mellan 30 och 50 procent för fördubblad CO2-halt. 260. Beerling, s. 190; Solomon et al., s. 513; Bony et al.; J. Houghton, s. 95; Charlson (2003b), s. 451; Walter et al. (2007). Pearce uppger att en tiondels minskning av jordens nuvarande totala albedo skulle ha samma effekt som en femdubbling av koldioxidhalten. Pearce, s. 103. 261. Betts; ACIA, s. 34-35, 48; Bala et al.; Matthews (2007); Matthews & Keith; Meir et al. Om resultatet av att gödningseffekten subtraheras, jfr dock Matthews (2006a), s. 598; Friedlingstein et al. (2006), s. 3346.

262. Bunyard; Woods Hole Research Center: ”Amazon Ecology Program”, www.whrc.org/southamerica/index.htm (axess 2007-01-16). 263. Giles (2006); Ometto et al; Cowling et al.; Salazar et al.; Cochrane et al.; Aragão et al.; Stokstad; Cox et al. (2004); Hutyra et al. 264. Zimov et al.; Smith et al.; Wagner et al.; Walter et al. (2007); Lawrence & Slater; Schiermeier (2005); Walker (2007); Steffen et al., s. 63; Kondratyev et al., s. 11-12. Permafrosten innehåller omkring 950 gigaton kol; atmosfären ungefär 750. Om ödet för den pleistocena megafaunan, se t ex Palmer, s. 311-312. 265. Tarnocai; Nelson. 266. Dutta et al.. 267. Walter et al. (2006); Walter et al. (2007); Wagner et al; Walker (2007). 268. Walker (2007); Nelson; Hinzman et al.; Davidson & Janssens; Solomon et al., s. 370-372. 269. Lawrence & Slater. Det första citatet är Phil Camill i Walker (2007), s. 718; det andra Walter et al. (2007), s. 1668. Detta är ett exempel på hur koldioxiden agerar befäl vid spärren mot de infraröda strålarna: genom sin egen högre halt kallar den upp metan. 270. Feng et al. 271. Visbeck; McNeil et al.; Solomon et al., s. 528; R.A. Houghton, s. 324. 272. Alley (2000), s. 105-106; R.A. Houghton, s. 333-334. 273. Dore et al.; Turley et al.; Le Quéré et al.; Baker; Kondratyev et al., s. 7-10; Sabine et al., s. 32. Jfr Solomon et al., s. 403-405. IPCC:s antagande om att ökade vindstyrkor i allmänhet höjer takten i lösningspumpen har fått en svår knäck av Le Quéré et al; jfr Solomon et al., s. 528. 274. Orr et al.; Turley et al.; Ruttimann; Gruber et al., s. 60-66; Falkowski et al., s. 292-293. (Bilderna ingår i Orr et al.) 275. Behrenfeld et al.; Doney; Buesseler et al. IPCC tillägger att mindre järn tros blåsa ut över haven i dammoln när uppvärmningen intensifieras. Solomon et al., s. 532-533. 276. Solomon et al., s. 517, 521-524. En faktor i den växande landsänkan under 1900-talets sista decennier var skogarnas återintåg på avvecklad jordbruksmark i Europa och USA: unga skogar utgör, som vi vet sedan tidigare, en aktiv sänka för koldioxid. Vad som händer när de väl mognat säger sig självt. Jfr R.A. Houghton, s. 337. 277. Knorr et al. (2007); Buermann et al; Bousquet et al; Francey; van der Werf et al.; Simmonds et al.; R. A. Houghton, s. 329-331. Vad som styr sådana drastiska variationer i koldioxidhalten från år till år är alltså inte – kan inte vara – förändringar i takten hos människans förbränning av fossila bränslen, utan händelser i utbytet mellan atmosfär och kolsänkor. Bousquet et al., s. 1342; Knorr et al (2007), s. 1. 278. Friedlingstein et al. (2006); Knorr et al (2007); van der Werf et al.; R. A. Houghton, s. 317; Solomon et al., s. 514. Jfr Scholes & Noble. KAPITEL 2:12 279. Jfr t ex Meir et al.; Matthews (2006a); Cox et al. (2004); R.A. Houghton, s. 331, 338; Kump. 280. Mekaniken har, skrev Engels, vant vetenskapen vid att uppfatta ”tingen i deras isolering men inte i deras sammanhang, i deras existens men inte i deras uppkomst och försvinnande, i deras vila men inte i deras rörelse; den ser inte skogen för bara träd.” Engels (1971), s. 31-32. Jfr Hegel, s. 67; Lewontin, s. 99-100. 281. Exemplen från Alley (2000), s. 87; Capra, s. 57. Artikeln är Cox et al (2000). 282. Se t ex Flannery (2006), s. 161-162. Ang. spiralen som kausalitetsform, jfr Borchers, s. 56-57.

309

283. Scheffer et al. (2006), s. 1-2. Min kurs. ”Orsak och verkan opererat åt båda hållen, d.v.s. uppvärmning släpper ut växthusgaser och växthusgaser orsakar uppvärmning.” Hansen & Sato, s. 16112. ”Klimat och vegetation interagerar dubbelriktat [bidirectionally] längs många skalor i tid och rum.” Salazar et al., s. 1. Jfr Gruber et al., s. 52; Friedlingstein et al. (2001), s. 1546; Friedlingstein, s. 220. 284. Det är här frestande att gå tillbaka till den dialektiska ”filosofin om interna relationer”. Den säger att varats minsta nivå inte är tinget, utan relationen. Den cartesianska ontologin föreställer sig ting som något som har sina identiteter i sig själva: ett kugghjul är ett kugghjul, en växt är en växt. I Logikens vetenskap invände Hegel: ”När t. ex. på frågan: vad är en planta? svaret ges: en planta är – en planta, så kommer sanningen i en sådan sats att omedelbart medges av hela samhället – vem den än må prövas på – och lika enstämmigt kommer det samtidigt att sägas, att man därmed inte sagt något.” Om man vill förstå plantans verkliga bestämning måste man se den i relation till solen. Dess själva identitet är en ”olikhet i ett

310

förhållande”. Hegel, s. 86-87. Kursiv i original. Samma ontologiska grundprincip – allt vara har sitt vara inte i sig självt, utan utanför sig självt, i relation till sitt icke-vara – återfinns överallt: ”De trivialaste exempel som över och under, höger och vänster, far och son osv. i det oändliga, innehåller alla motsatsen i en enhet. Över är vad under inte är; över bestäms endast av det som inte är under och är endast om ett under är och omvänt; i den ena bestämningen ligger dess motsats. Fader är sonens andra och son faderns andra och var och en är endast sitt andra som detta andra.” Hegel, s. 96. Kursiv i original. På samma sätt med klimatet: temperaturen är

kolcykelns andra och kolcykeln temperaturens andra. Enligt den dialektiska filosofin existerar inte å ena sidan tingen och å andra sidan deras relationer. Tingen är sina relationer och om de senare förändras får de förra nya attribut. Engels (1975), s. 155; Ollman, s. 5, 15, 25-26, 38, 69-73; Fuchs, s. 200; Woods & Grant (2003a), s. 62-64, 94, 149-151. Huvudinvändningen mot detta synsätt är att relationer inte kan tänkas om inte de ingående parterna postuleras som i någon mening oberoende av varandra. På det finns åtminstone två svar: 1.) Parterna kan föreställas var och en för sig – i abstraktionsprocessen, som subtraherar från verkligheten, som omväg för att bättre få syn på den: vad det gäller är att aldrig stanna där. Ollman, s. 73. 2.) Hittills har ingen partikel ännu observerats som inte står i någon relation till någon annan. Lika lite är en absolut ensam människa tänkbar. Sådana empiriska fakta tyder på att relationer verkligen är varats minsta nivå. Bunge, s. 85. Samma argument är särskilt starka i frågan om klimatet. 285. Jones et al.; Scheffer et al. (2006); Torne & Harte; Notaro et al.; Walker (2007); Solomon et al., s. 503, 515-517, 533-536, 50. Kapitlet är 7. De modeller som sammanfattas kort på s. 533535 är, i original, Friedlingstein et al. (2006). Ett exempel på vad som nu framstår som en överdrivet försiktig formulering är: ”Den luftburna andelen [av den antropogena koldioxiden] föll avsevärt under genomsnittet i början av 1990-talet, och preliminära data pekar på att den kan ha stigit över genomsnittet mellan 2000 och 2005.” Solomon et al., s. 517. Min kurs. Försiktigheten är ingenting att klandra IPCC för; den är helt i sin ordning, från panelens uppdrag betraktat. Men den visar också på IPCC:s begränsningar som källa till de mest avancerade och sanningsenliga bedömningarna av uppvärmningens utveckling. 286. Kump, s. 189; Flannery (2005), s. 162. Det kan vara värt att återge, som exempel på att också de som vaknade tidigt i själva verket vaknade sent, att Sciences recensent av Flannerys The Weather

Makers noterade: ”Liksom många av oss hälsade Flannery varningarna om global uppvärmning i slutet av 1980-talet med skepsis. (…) Först senare, år 2001, när vetenskapen insisterade allt kraftigare på en global uppvärmning insåg han (…) att han ’måste lära sig mer’”. Chameides.

287. Torn & Harte; Matthews (2006a); Jones et al. Solomon et al., s. 526. IPCC syftar i denna passage på sänkorna på land, men resonemanget är tillämpat även på de till havs. Min kurs. 288. Solomon et al., s. 532; Monson et al. Den kanske mest betydande motverkande tendensen (som dock inte härrör ur feedbacks i kolcykeln) är ”den globala fördunklingen”. De aerosoler, sotpartiklar, som följer med koldioxiden upp i atmosfären när människan bränner av fossila bränslen har en förmåga att stänga ute solinstrålning (men också förmågor av motsatt effekt på den totala energibudgeten). Vi kommer att behandla denna faktor vid ett senare tillfälle. 289. Cox et al. (2000). Jfr Cox et al. (2004); Cox et al. (2006). 290. Govindasamy et al.; Matthews & Keith; Scheffer et al. (2006); Lenton et al (2006); Torn & Harte. För en mer konservativ – och kraftigt avvikande – bedömning, se Fung et al. En typisk bedömning, från en utsiktspunkt några år in på det nya millenniet, inleddes: ”För att summera: sänkpotentialen i den levande biomassan på land är under de kommande 20 åren modest”. Med siktet inställt på hela det tjugoförsta århundradet fortsatt den: ”Nettoeffekten på kolreservoarerna är svår att uppskatta, men det är mer sannolikt att de kommer att utgöra en

källa än en sänka, och den totala skogsarealen kommer snarare att krympa än expandera”. Min kurs. Det som omtalas här – utbytet av kol mellan landyta och atmosfär – representerar ett årligt flöde minst tio gånger större än de antropogena koldioxidutsläppen och detta flöde, denna del av cykeln kan alltså komma att vända om, växla riktning: ”Vår analys av kolpoolernas sårbarhet på land och till havs visar att en betydande kvantitet kol riskerar att mobiliseras och släppas ut i atmosfären.” Gruber et al., s. 56-57, 69. Min kurs. Oceanernas motståndskraft antas vara större, hålla något längre, kanske till nästa sekelskifte, men också de genomgår förr eller senare samma omslag. Cox et al. (2006); Schiermeier (2005); Heath et al.; Steffen et al., s. 243. En modell över återkopplingar i Sverige, som måste betraktas som konservativ och snäv i sin tro på gödningseffektens välsignelser, säger att den fotosyntetiska produktionen ökar avsevärt under hela 2000-talet, förutom i södra Sverige som slår om från sänka till källa mot slutet av århundradet, när den ökade respirationen springer om fotosyntesen. Kocha et al. 291. Solomon et al., s. 533-538. Jfr Friedlingstein et al. (2006). 292. Jfr R.A. Houghton, s. 332; Matthews (2006a); Torn & Harte. Detta påminner om keynesianismens kristeori, där arbetslöshet gör att färre har råd att handla varor vilket får företagen att säga upp fler så att krisen ökar ytterligare, och om keynesianismens motrecept, multiplikatoreffekten, där en statlig satsning på exempelvis bostadsbyggande leder till att nationens byggarbetare får mer pengar i plånböckerna, deras hushåll ökar sin konsumtion, företagen investerar för att möta efterfrågan och nyanställer arbetare och så vidare, så att statens initiala stimulans av ekonomin får ett många gånger större slutresultat. Men till skillnad från uppvärmningens återkopplingsspiral avtar multiplikatoreffekten av sig själv, ebbar ut, åtminstone enligt keynesianismen; dess borgerliga vedersakare skulle säga att processen slutar med överhettning. KAPITEL 2:13 293. Schiermeier (2005), s. 733; van der Werf et al. 294. Gould (2001), s. 61-97; Palmer, s. 14-22. Citatet från Hallam, s. 12. Hallams kursivering. Den teologi som Descartes, Hutton och Lyell alla anslöt sig till var förstås deismen. 295. Palmer, s. 23-35; Hallam, s. 8-13. Citaten från Gould (2001), s 79, 94, 82-83; Hallam s. 12. 296. Gould (2001), s. 99-179; Palmer, s. 45-53; Hallam, s. 11-14; Gould (2002), s. 479-484. Citaten från Gould (2001), s. 108, 131; Hallam. 297. Palmer, s. 61-66; Darwin, s. 16-25.

311

298. Darwin, s. 75. ”Arterna alstras och dör ut igen på grund av långsamt verkande, fortfarande existerande orsaker, och inte genom mirakulösa skapelse- och katastrofhandlingar”, inskärpte Darwin. Ibid., s. 370. 299. Ibid., s. 239. Resonemanget om gradualismens ställning i Darwins teoribygge följer Gould (2002), s. 94, 143-151. 300. Darwin, s. 358. Analogin med en mänsklig djuruppfödare, eller bomullsodlare, eller rentav en trägen uppfinnare av maskiner var uppenbar: ”På samma sätt som människan kan nå mycket omfattande resultat genom att bara addera små individuella olikheter som alla verkar i en och samma riktning, borde ju naturen kunna göra samma sak, och det mycket lättare, eftersom den har så ojämförligt mycket längre tid till sitt förfogande.” Ibid., s. 65. Av någon anledning har den svenska översättaren här ersatt originalets ”ackumulate”, ackumulera, med det mer neutrala ”addera”. Jfr t ex s. 158-159, 350. 301. Ibid., s. 150.

312

302. Ibid., s. 85, 215. Jfr Gould (2002), s. 149-153. 303. Palmer, s. 70-71. 304. Darwin, s. 352. Jfr s. 215. 305. Ibid., s. 230-234. Jfr Conway Morris (2006); Gould (1989), s. 51-56, 276-277; Gould (2002), s. 154-155. 306. Darwin, s. 133, 370, 354. Darwins mest kända metafor för detta argument var direkt lånad av ”Lyells liknelse, naturens geologiska vittnesbörd som en mycket ofullständigt bevarad världshistoria, skriven på en dialekt som då och då förändras; och av denna historia äger vi bara det sista bandet, och bara den del av detta som behandlar allenast två eller tre länder. Av detta band har bara ett kort kapitel här och där bevarats, och av varje sida i dessa kapitel finns det bara kvar några rader här och var.” Ibid., s. 236-237. Jfr Gould (2002), s. 152, 757-758. Om betygelserna till och bruket av Lyell, se Darwin t ex s. 215-216, 366. Vad gäller den kambriska explosionen gav dock Darwin tills vidare upp: ”Saken måste för närvarande betraktas som oförklarlig och kan otvivelaktigt framföras som ett tungt vägande argument mot de synpunkter som framläggs här.” Ibid., s. 235. En given invändning i sak mot arkivargumentet är att om det är så bristfälligt kan det ju lika gärna ha missat att registrera plötsliga, katastrofala händelser; flegmatiska sedimenteringsprocesser kan få det som hände snabbt att framstå som långsamt. Jfr White, s. 2967. 307. Robert Willis och Abbot Payson Ushers citerade i Braverman, s. 161. Min kurs. 308. Adam. 309. Ibid.; Thompson; Gould (2002), s. 168, 969. Franklin citerad i Thompson, s. 89, min kurs. ”Det ursprungliga kapitalet bildades genom att 10.000 p.st. satsades. Varifrån hade ägaren fått den summan? Genom sitt eget och sina fäders idoga arbete! svarar oss i korus den politiska ekonomins talesmän, och deras påstående verkar vara det enda, som stämmer med varuproduktionens lagar.” Marx (1997), s. 511-512; jfr s. 628. En annan parallell är Rosa Luxemburgs kritik av Eduard Bernstein, som tror att det blir ”allt mera osannolikt att kapitalismen kommer att bryta samman, eftersom å ena sidan det kapitalistiska systemet utvecklar sig i riktning mot en allt större anpassningsförmåga” – ”helt i enlighet med det mekaniska uppfattningssätt, som kännetecknar hela anpassningsteorin”. Luxemburg, s. 27, 60. 310. Palmer, s. 70; Gould (1987), s. 154-155; Gould & Eldredge (1972); Gould (2002), s. 146148, 154-155, 756, 956-957. Darwin citerad i Gould (1987), s. 155. 311. Palmer, s. 10, 16, 24, 30-34, 43-44, 55, 59, 82, 90-104, 115; Hallam, s. 11-17. Mayr citerad i Palmer, s. 103.

312. Hegel, s. 75-80. Jfr Woods & Grant (2003a), s. 55, 78, 142. 313. Hegel, s. 75-80, 82. Jfr Engels (1971), s. 173; Fuchs, s. 212; Lewontin, s. 126. I modern vetenskap kallas detta ”Bénard-instabilitet”, se t ex Davies, s. 6. 314. Gould & Eldregde (1972); Gould (2002), s. 745-784. 315. Gould & Eldredge (1972); Gould (1981), s. 51-53; Gould (1987), s. 156-163; Morris, s. 103109. I teorin finns tydliga spår inte bara av marxismen, utan också av den judiska diasporaerfarenheten; dess betydelse för Stephen Jay Gould – och Levins och Lewontin, på samma sätt häftigt engagerade i kampen mot all genforskning som doftar rastänkande – ska inte underskattas. Jfr Segerstråle (2003), s. 475. Om (det lätt självutplånande) förhållandet mellan teorin om avbruten jämvikt och marxismen, se Gould (2002), s. 1017-1018; Dusek; Shermer. 316. Palmer, s. 151-154; Gould & Eldredge (1972); Gould (2002), s. 755-784; Gould (1987), s. 109-112; Kazansky. Mot slutet av sin levnad, avbruten år 2002, modifierade Gould den teoretiska grundvalen för avbruten jämvikt. Mayrs ”allopatriska artbildning” (allopatri=annan plats) övergavs för en mer allmän snarlik teori om att genetiska innovationer visserligen kan uppstå även i stora populationer men kräver ett isolerat substrat för att ”låsas in” i en ny art. Skillnaderna är dock hårfina och knappast av intresse för andra än fackmän och -kvinnor. Se Gould (2002), s 796-802. 317. Gould (2002), s. 782; Gould (1987), s. 158. Min kurs. I försvaret mot mekanikerna hänvisade sedan Gould och Eldredge till Hegel och den dialektiska traditionen, eller med Goulds egna ord, knappast opportuna i det kalla krigets 1980-tal: ”Om gradualismen mer är en produkt av det västerländska tänkandet än ett faktum ur naturen, borde vi överväga alternativa förändringsfilosofier som spränger gränserna för våra förutfattade meningar. I till exempel Sovjetunionen skolas forskarna i en helt annan förändringsfilosofi, enligt de så kallade dialektiska lagarna, som Engels omformulerade ur Hegels filosofi. De dialektiska lagarna talar tydligt om en språngvis skeende utveckling. De talar till exempel om ’omformningen av kvantitet till kvalitet’. Detta kan låta som fikonspråk, men det antyder att förändringarna sker i stora språng som följer på en långsam ansamling av belastningar, som systemet motstår tills det nått brytpunkten. Värm vatten och det kokar till slut. Förtryck arbetarna mer och mer och revolutionen kommer som ett brev på posten. Eldredge och jag blev fascinerade när vi fick veta att många ryska paleontologer stöder en modell som påminner om vår avbrutna jämvikt.” Gould (1987), s. 157-158. Jfr Dusek. För Hegels behandling av natura non facit saltum, se Hegel (1973), s. 82. 318. Jfr Ollman, s. 20; Woods & Grant (2003a), s. 43. 319. Palmer, s. 149; Hallam, s. 17-18; Solé & Bascompte, s. 23, 34-42, 144; Jantsch, s. 46-48; Capra, s. 134-135, 186; Genkai-Kato. 320. Definitionen från Steffen et al., s. 64. 321. Berättelsen återges i Luisi, s. 130-131. Jfr Bak, s. 131; Brunk (2002); Fuchs, s. 218; Phillips (2003a); Capra 123, 187. 322. Ciais et al., s. 529; Phillips (2003a), s. 11; Gould (2002), s. 957. Jfr Levins & Lewontin, s. 39; Lewontin, s. 61-62. I svensk översättning har Hegels begrepp blivit det mer banala ”knutlinje”. Se Hegel, t ex 79-80. 323. Jfr Phillips (2006), s. 734. Kvantitetens övergång i kvalitet är alltså bara ett rörelsemönster i naturen, liksom gradvisa förändringar de facto existerar (se nedan). Jfr Timpanaro, s. 90; Engels (1975), s. 200-201. 324. ”Förmodligen kommer samma herrar, som hittills har kallat kvantitetens övergång i kvalitet för mysticism och obegriplig transcendentalism nu att förklara att det i grund och

313

botten är något helt självklart, trivialt och vardagligt som de känt till sedan långliga tider och så har de inte blivit lärda något nytt. Men att för första gången ha formulerat en allmän lag som gäller naturens, samhällets och tänkandets utveckling i en allmängiltig form, det förblir för alltid ett världshistoriskt dåd [som tillkommer Hegel].” Engels (1975), s. 59. 325. Jfr Conway Morris (2006), s. 1078; A. Roberts s. 454-455. 326. Holland; Kasting & Howard; Lane, s. 19; Canfield (1999); Goldblatt et al.; Kasting. De tre forskarna är Goldblatt et al. 327. Goldblatt et al. 328. Ibid., s. 683. Jfr Lenton et al. (2004a), s. 30-44; Brunner & Klauninger, s. 24; Bak, s. 131. Engels antyder, i en märklig passus, att sprången är störst i jordens tidiga historia för att efterhand i det närmaste försvinna: ”Inom livets område blir sedan sprången ständigt mer sällsynta och omärkliga.” Engels (1971), s. 92. Vad som skulle kunna underbygga en sådan teori står inte klart. Snarare tycks mönstret med avbruten jämvikt vara inneboende hos alla

314

historiska system: det är under perioderna av relativt stillestånd som deras ”minne”, struktur och motståndskraft byggs upp och under sprången/skreden som förändringarna inträffar. Se Bak & Boettcher. 329. Om fraktaler i rum och tid, se Bak, s. 12-23, 37; Capra, s. 136-140; Solé & Bascompte, s. 127-134, 144-156. En välkänd borgerlig fördom är att vetenskapliga upptäckter utförs av ensamma genier á la Descartes; verkligheten är kollektiv. Jfr Buchanan, s. 58. Arbetet med upptäckten beskrivs i Bak, s. 33-48. Det står inte helt klart i vilket skede inspirationen från Gould blev avgörande; i den första artikeln av Bak och två kollegor nämns han inte vid namn, men där var å andra sidan teorin ännu underutvecklad och den senare så berömda sandhögsmodellen undanskymd bakom den första, primitiva pendelmodellen. Bak et al. (1987). Flera medlemmar av kollektivet tycks ha fört in impulserna från Gould, som blev avgörande för modellens vidare utsträckning till en generell teori om avbruten jämvikt. Jfr Bak, s. 29, 117, 157, 162-163. Forskarlaget inledde så småningom ett direkt samarbete med Gould, se t ex Sneppen et al. Goulds inflytande på Per Bak framgår med all önskvärd tydlighet i Bak. Om Goulds egen syn på gruppens tolkning av den avbrutna jämvikten och upphöjande av den till allmän lag, se Gould (2002), s. 924-927. 330. Bak, s. 1-3, 49-61; Bak & Paczuski; Brunk (2002), s. 205-206; Buchanan, s. 11-13; Flyvbjerg; Dhar; Jensen, s. 9-11. Den ursprungliga sandhögsmodellen konstruerades i en dator, men följdes sedan upp med långa serier av experiment med verkliga högar av otaliga slag. Se Bak, s. 65-80; Buchanan, s. 95-100. 331. Jensen 4, 16-17, 126-127; Ricotta et al. 332. Jensen, s. 3-4, 13, 23-26; Bak, s. 99-100. 333. Bak, s. 1-2, 60, 176; Jensen, s. 1-5; Turcotte & Rundle; Brunk (2002); Ricotta et al. ”En holistisk metod är ibland nödvändig, ty vissa processer uppstår endast på systemnivå.” Brunk (2002), s. 219. Jfr s. 197-198, 208. Den mekaniska analogi som bäst förklarar varför de täta relationerna ger upphov till det kritiska tillståndet är ”dominoeffekten”. Ett antal brickor placeras ut med så små avstånd mellan sig att om den första brickan faller faller alla. Skillnaden är att dominoledet ställs upp och knuffas till av ett medvetande, medan sandhögens uppgång och fall är funktioner av totalitetens självorganiserade inre relationer. 334. Bak, s. 31-32, 49-51, 61, 143; Buchanan, s. 16; Jensen, s. 3-5, 126-127; Solé & Bascompte, s. 165-167; Bak & Paczuski; Brunk (2002), s. 198, 209-211, 220; Bartolozzi et al.; Pascual & Guichard; Phillips (2003a); Phillips (2006). ”Frasen ’man kan inte förstå nuet utan att förstå det förflutna’ antar här en djupare, mer precis innebörd.” Bak, s. 31. I kravet på långsam

process före skreden syns en paradoxal, men i grunden skenbar, likhet med Darwins krav på långsamma genetiska förändringar; likheten ligger i identifikationen av den kreativa kraften, men olikheten i fråga om förändringens tempo kvarstår. 335. Jensen, s. 4, 16-19, 127; Bak, s. 69-75; Dickman et al. Jfr Ollman, s. 145; Gould (2002), s. 923, 957-960. En följdsats av detta är att the action kommer att koncentreras till de punkter där nodlinjens barriär är svagast (jfr den gamla leninistiska tanken om imperialismens svagaste länk). Jensen, s. 68-69. 336. Jensen, s. 6-7, 12, 129; Malamud & Turcotte; Brunk (2000); Phillips (2006). De ickeapokalyptiska skreden formar också fraktala mönster i själva sanhögen: de karvar ut rännor som liknar varandra. Bak, s. 57. 337. Buchanan, s. 1, 14-15; Bak, s. 32, 159; Brunk (2002). Demoniseringen av de islamistiska terroragitatorerna som ormar i det liberaldemokratiska paradiset är naturligtvis det primära exemplet för dagen. 338. Bak, s. 59, 61; Jensen, s. 129; Dessai & Walter; Brunk (2002), s. 212-213; Bak & Paczuski. Om samma slags oförutsägbarhet i icke-linjära system i allmänhet, se Capra, s. 122, 177-178; Solé & Bascompte, s. 42-45. 339. Bak, s. 65-104, 175-198; Jensen, s. 2, 13-16; Buchanan, s. 17, 87, 212; Solé & Bascompte, s. 166; Turcotte & Malamud; Dhar; Mohanty & Dhar; Frigg; Paczuski & Hughes; Bartolozzi et al.; Malamud & Turcotte; Phillips (2003a); Phillips (2006); Carreras et al; Ito. Sandhögsmodellen har visat sig besitta en stor metaforisk kraft. Bak själv har föreslagit att det beror på att modellen rör vid en upplevelse som den moderna människan bär med sig sedan barnsben: tornet i sandlådan som plötsligt gick sönder. En annan arketyp som gör sig påmind i sammanhanget är Babels torn. Det kan vara intressant att notera att forskning om den självorganiserade kritiskheten utövats intensivt i Danmark och Norge, men Sverige tycks hittills inte ha gett något betydande bidrag till det växande fältet. 340. Bak, s. 131; Bak & Boettcher; Bak & Paczuski; Adami. Självorganiserad kritiskhet är, enligt teorin, något som alla totaliteter har gemensamt som ett oundvikligt öde. Vissa framgångsrika system förmår visserligen skjuta det framför sig genom att, planmässigt, bygga in stötdämpare, men risken är att det i slutändan ökar känsligheten för oförmodade chocker. Stick in små skivor i sandhögen på de punkter där den lutar betänkligt, i tron att den kan stagas upp, och efter en kortvarig räddning blir resultatet ännu brantare sandkolonner som spjärnar mot skranken. Platta ut rasrisken på en sida av högen och raset inträffar på den andra. Ju mer nödvändigt, välordnat, perfekt uppstaplat systemet ter sig desto hårdare bultar kaos på dörren. Bak, s. 43, 52, 61; Buchanan, s. 9-10, 166; Brunk (2002). 341. Bak & Paczuski, s. 6691; Bak, s. 7. Om den matematiska formaliseringen av teorin om självorganiserad kritiskhet, se Jensen, s. 29-124. Jfr Boettcher & Paczuski. 342. För denna kritik mot teorin, se Frigg. Jfr Phillips (2003a), s. 2; Jensen, s. 1, 7, 125-128; Levin (1999), s. 54-55; Gould (2002), s. 927. Al Gore menade rentav i Earth in the Balance att sandhögsmodellen förklarade hans liv och personliga utveckling, vilket till och med Per Bak ansåg var att gå ett steg för långt i uttöjningen. Bak, s. 62. Tesen om modellens allsmäktighet drivs mest radikalt i Buchanan. 343. Så talar Thomas Kuhn om de vetenskapliga revolutionerna som ”destruktivtkonstruktiva paradigmförändringar”, medan Bakunin förklarade att ”lusten att förstöra är också en skapande lust”. Förra citatet från Kuhn, s. 62. 344. Hansen et al. (2005).

315

KAPITEL 2:14 345. Sinha-Ray & Jensen; Malamud et al.; Drossel; Pascual & Guichard; Brunk (2000), s. 28; Dickman et al.; Buchanan, s. 87-91; Jensen, s. 65-68. Det empiriska beviset för självorganiserad kritiskhet i skogar anses vara brändernas power law distribution, enklast översatt till det vi här har kallat fraktala mönster: bränderna varierar över olika skalor, och många små motsvaras av några få enorma. Jfr Pueyo, s. 138-148. 346. Se t ex Buchanan, s. 87-91. 347. Pueyo. 348. Nelson, s. 1673; Lawrence & Slater, s. 3; Walker (2007), s. 720. Om permafrosten som ett system i självorganiserad kritiskhet, se Yu. Jfr Pearce, s. 77-85. 349. Weart. Citat från ibid., s. 115, 93. 350. Ibid., s. 72, 186; Alley et al. (2003), s 2 007. 351. Gould (1981), s. 102.

316

352. Weart, s. 78, 89. 353. Alley et al. (2003), s. 2 005. Jfr t ex s. 802; Field et al., s. 6; Sabine et al., s. 34; Steffen et al., s. 146. 354. Pueyo, s. 159. ”Om en sådan tröskel existerar och korsas förlorar landsänkorna spontant kol till atmosfären, vilket leder till en växthuseffekt som är tillräckligt stark för att själv driva processen vidare, även utan antropogena utsläpp.” Cox et al. (2006), s. 158. 355. Pueyo, Dessai & Walter; Andrade et al. Den första högprofilerade studien är Pueyo. 356. Hansen et al. (2005). Jfr Solomon et al., s. 392-393. KAPITEL 2:15 357. Naturvårdsverket; Britt-Louise Malm: ”Krymper Kebnekaise?”, Tvärsnittet, 2006-03-21. 358. Intervju med Peter Jansson, professor vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet, och forskningsansvarig för stationen för glaciärforskning i Tarfala. 359. Solomon et al., s. 339-344, 356; Kääb et al.; Thompson et al.; Molnia; Dan Glaister: ”Visitors rush to glimpse vanishing glaciers”, The Guardian, 2005-08-22; WGMS, s. 40-77; German Watch, s. 9; Zemp et al.; Casassa et al; Bradley et al. Citatet från Bradley et al., s. 1756. 360. Guanli Wang: ”Expedition documents melting Himalayan glaciers: G8 meets as glaciers melt on World Environment Day”, Greenpeace, http://www.greenpeace.org/international/news/himalayan-glacial-melt#, 2007-06-05; Jonathan Watts: ”Everest ice forest melting due to global warming, says Greenpeace”, The Guardian, 2007-05-30; WWF, s. 2-3, 17-18, 29-61; Martin Wainwright: ”A double amputee, several grandparents and a Playboy model … it’s been a busy week on Everest”, The Guardian, 2006-05-20; Cyranoski; Parry et al., s. 493. 361. Kaser et al.; Nogués-Bravo et al.; Meier et al.; WGMS, s. 77-79; Solomon et al., s. 357. 362. WGMS, s. 9; WWF, s. 2. Klimatförnekarna gjorde tidigare en stor poäng av att vissa glaciärer i Norge i slutet av 1980- och början av 1990-talet inte krympte, utan växte. Ökad nederbörd – möjligen kopplat till rörelser i golfströmmen – fick dem att avancera, och vände även tillfälligt den negativa trenden för vissa av glaciärerna i Tarfala. Men det var ett kortvarigt undantag som bekräftade den globala regeln: nu befinner sig även de norska glaciärerna på reträtt och Skandinavien har berövat klimatförnekarna ett av deras sista argument. Uppgifter från intervju med Peter Jansson (se not 358). 363. Fountain et al.

364. Kaser et al. 365. Richardson & Reynolds; Kattelman; Quincey et al.; German Watch. 366. Carey; Kattelman; Quincey et al; WWF, s. 24-26; UNEP: ”Global warming triggers glacier lakes flood threat”, UNEP Press Release, 2002-04-16; UNEP & International Center for Integrated Mountain Development: ”Inventory of glaciers, glacial lakes and glacier lake outburst floods monitoring and early warning systems in the Hindu Kush-Himalayan region Nepal”, www.rrcap.unep.org/issues/glof/, 2002. Sjöexplosioner förekommer även i Alperna, vid sidan om de klipplaviner – floder av sten – som blivit allt vanligare med glaciärernas reträtter. Det franska samlingsnamnet för fenomenet är débacle. Chiarle et al. Efter katastrofen 1970 skapade den peruanska regeringen en institution med ansvar för sjösäkerhet i Cordillera Blanca; under 1980-talet drabbades den av nedskärningar, och i slutet av 1990-talet lades den ned. År 2004 arbetade fem personer med sjösäkerhet i Peru. Carey, s. 125. 367. Parry et al., s. 483, 493; WWF, s. 2-28; 5-9, 27; Cyranoski; Nogué-Bravo et al; Bradley et al; WGCCD, s. 17; Warren, s. 96, 98. 368. Church & White; Cazenave; Solomon et al., s. 409-414, 419-420. 369. Truffer & Fahnestock, s. 1508. Jfr t ex Kerr (2006a); Joughin. 370. Rignot, s. 1637. 371. Solomon et al., s. 13-14. Jfr Kerr (2007a). 372. Lutchke et al.; R. Thomas et al. (2006). 373. Joughin et al.; Howat et al.; R. Thomas et al. (2006); Dowdeswell. 374. Bindschadler (2006a); Vaughan & Arthern; Clarke; Rignot & Kanagaratnam; Dowdeswell; Shepherd & Wingham; Alley et al. (2005), s. 458; Lutchke et al., s. 1289; Schiermeier (2004); Tedesco. Alley citerad i Pearce, s. 42. ”Eppur si muove”, ”och ändå rör den sig”: Galileos viskande ord, enligt legenden, efter att inkvisitionen tvingat honom att avsäga sig sin kopernikanska övertygelse offentligt. 375. Ekström et al.; Joughin. 376. Rignot & Kanagaratnam; Chen et al.; Velicogna & Wahr (2006a); T. Murray; Howat et al.; Lutchke et al.; Alley et al. (2005), s. 457. Uträkningen av förhållandet till Stockhoms stads vattenkonsumtion: Stockholms stad konsumerar varje år 77 miljoner kubikmeter vatten (personlig uppgift från Per Tennemar, chef för faktureringsenheten på Stockholm Vatten, siffran för 2005-2006). 224 kubikkilometer = 224 000 miljoner kubikmeter vatten. 224 000 miljoner dividerat med 77 miljoner = 2 909. 377. Jason Box och Alley citerade i Pearce, s 44-45. 378. Rapley, s. 25-27; Pearce, s. 46-47. National Snow and Ice Data Centre: ”Larsen B ice shelf collapses in Antarctica”, NSIDC Press Release, 2002-03-18, British Antarctic Survey: ”Satellite spies on doomed Antarctic ice shelf”, BAS Press Release, 2002-03-19; University of Colorado/Science Daily: ”Antarctic ice shelf collapses in largest event of last 30 years”, Science Daily, 2002-03-19; Nicola Jones: ”Giant Antarctic ice sheet breaks off”, New Scientist, 2002-0319; BBC: ”Antarctic ice shelf breaks apart”, 2002-03-19; British Antarctic Survey, s. 12. Citerade forskare: David Vaughan och Ted Scambos, i BBC respektive Science Daily. 379. Bindschadler (2006b); de Angelis & Skvarca; Dupon & Alley; Anderson. 380. Scambos et al.; Sheperd et al. (2003); Shepherd et al. (2004); Pritchard & Vaughan; Rignot, s. 1642. 381. R. Thomas et al (2004); Angelis & Skvarca; Scambos et al.; Rignot, s. 1642, 1649; Alley et al. (2003), s. 458. Citatet från Dupont & Alley, s. 1. 382. Curran et al.; Cook et al.; Turner et al.; Pritchard & Vaughan; Scambos et al.;

317

Oppenheimer & Alley; Bindschadler (2006b); Shepherd et al. (2004); Rignot. Citaten från Bindschadler (2006b), s. 1601; Rignot, s. 1649. Se i synnerhet Rignot. 383. Smith et al.; Clarke; Fricker et al.; Wingham et al; Evatt et al. Sjöexplosioner äger rum även vid glaciärernas yta. Ett fall från februari 2005 dokumenteras i Sone et al. En sjö på västantarktiska James Ross Island steg tills randen översvämmades och gav vika; ett stort antal sjöar har identifierats över halvön och bedöms ha förmågan att öppna nya kanaler för glaciärerna, ut mot kusten. Ibid. 384. Velicogna & Wahr (2006b); Rignot; Pritchard & Vaughan. 385. Cooperative Institute for Research in Environmental Sciences: ”NASA, CU-Boulder study shows vast regions of West Antarctica melted in recent past”, CIRES News and Events, 2007-05-15; MSNBC: ”Study: Big area of Antarctica melted in ’05”, 2007-05-16. Citatet från CIRES. Om den omdiskuterade, osäkra balansen på Ross Ice Shelf, jfr National Snow and Ice Data Centre: ”Larsen B ice shelf collapses in Antarctica”, NSIDC Press Release, 2002-03-18;

318

Bindschedler (2006b). 386. British Antarctic Survey: ”West Antarctic ice sheet: waking the sleeping giant?”, Press Release, 2006-02-19. 387. Solomon et al., s. 14, 361. Min kurs. 388. Stefan Rahmstorf och Michael Oppenheimer citerade i Kerr (2007c); Chris Rapley i Alister Doyle/Reuters: ”Islands emerge as Arctic ice shrinks to record low”, Environmental

News Network, 2007-08-21; Hansen (2007). Jfr Kerr (2007a); Kerr (2007b); Alley (2003); den uppropsliknande texten Rahmstorf et al. 389. Stefan Rahmstorf citerad i Kerr (2007c). Om modellernas fattigdom, se Smith et al.; Howat et al.; Alley et al. (2005); Rahmstorf (2007); Shepherd & Wingham. Exempel på en gradualistisk modell för Grönlands fullständiga smältning, som här beräknas ta 3 000 år, är Ridley et al. 390. Overpeck et al. (2006); Clark et al. (2004); Hansen et al. (2007a), s. 1926-1933, 1937, 1949; Alley et al. (2005), s. 456. Jfr Hallam, s. 69-70. 391. Overpeck et al. (2006); Overpeck & Cole, s. 16-17. 392. Rahmstorf (2007). Om Antarktis variationer under de senaste 40 miljoner åren, se Zachos et al., s. 690-691. 393. Hansen et al. (2007a). Citaten från s. 1925, 1935, 1948. Jfr Gildor & Tziperman; Hansen et al. (2005); Hansen (2007). En annan återkopplingsspiral består i havsnivåns egen höjning: högre vattenstånd runt polariserna hakar loss isbankar från sina fästen. Hansen et al (2007a), s. 1949. Ytterligare en uppstår när ismassorna tunnas ut och sjunker mot lägre höjder, där det är

varmare. Hansen (2007), s. 4. 394. Hansen et al. (2007a); Hansen et al. (2005). 395. Hansen et al. (2007a), s. 1936. Jfr t ex s. 1950. 396. Hansen (2007), s. 4. Mina kurs. Stefan Fölster: ”Miljörörelsen driver växthuseffekten”, Svenska Dagbladet, 2007-03-01. (Måste vara århundradets rubrik.) 397. Citat från Howat et al., s. 1561; Truffer & Fahnestock, s. 1509; Kerr (2006a), s. 1698 (Robert Bindschadler). Jfr t ex Shepherd & Wingham; Vaughan & Arthern; Meier et al.; Cazenave; Overpeck & Cole, s. 17; Alley et al. (2005). ”’Inga av modellerna [över glaciärflöden] förutspår att förändringar skulle kunna ske så snabbt’, säger glaciologen Ian Joughin vid University of Washington, Seattle. ’Om du tittar i en skolbok ser du att svarstiden hos isfält är tusen år eller mer.’ Det är för att modellerna ’behandlar isfälten som en stor klump av is’, säger han. De smälter, eller de smälter inte.” Kerr (2006a), s. 1699. 398. Oppenheimer & Alley; Pearce, s. 49-50. ”Jag hävdar att en omfattande katastrof – en

snabb avisning av Västantarktis – kan vara under uppsegling (…) inom 50 år”, sade Mercer 1978. Pearce, s. 49. 399. Gould (1987), s. 166-173; Evatt et al., s. 1769. Bretz ursprunliga hypotes om en störtflod har dock visat sig vara felaktig; de var, som han själv senare slöt sig till, flera. 400. Rahmstorf et al.; Rahmstorf (2007); Meier et al. 401. Hansen (2007), s. 4. Min kurs. Jfr de mer beskedliga beräkningarna i Rahmstorf (2007), som dock öppnar för mer än en meters höjning till år 2100 om dynamiska processer dominerar. 402. Overpeck et al. (2006), s. 1750. 403. Hansen et al. (2007), s. 1948-1949. 404. El-Raey et al.; Agrawala et al. (2004); Ericson et al.; Nicholls et al; Mirza et al.; Mirza; Agrawala et al. (2003); Christian Aid, s. 33. 405. Shindell. KAPITEL 2:16 406. Alley (2000), s. 63, 135, 140-158, 164; T. Murray; Rahmstorf (2002); Higgins & Vellinga; Higgins et al.; Schiermeier (2006), s. 256-257; Quadfasel. Den korrekta, otympliga termen för Golfströmmen är ”termohalina cirkulationen”, term för värme, halin för salt. 407. Stocker & Marchal; Higgins et al. Analysen av Golfströmmen som emergent fenomen betonas emfatiskt i Higgins et al. 408. Higgins & Vellinga; Stocker & Marchal; Schlesinger et al.; Walker (2006); Alley & Ágústdóttir, s. 1 133-1 134; J. Murray, s. 245-246; Alley, s. 149-153. 409. Quadfasel, s. 566. 410. Citat från Stocker & Marchal, s. 1 362. Jfr t ex Wood et al. (2003). 411. Citat från Knutti & Stocker, s. 179; kanotliknelsen i Alley et al. (2003). 412. Alley (2000), s. 149-150; Stocker & Marchal; Alley et al. (2003). 413. Levins & Lewontin, s. 280-283. Min kurs. 414. Alley & Ágústdóttir; LeGrande et al; Overpeck & Cole, s. 10-11. 415. Alley & Ágústdóttir; Gupta et al. 416. Broecker (2003); Broecker (2006); Stocker & Marchal; Hughen et al.; Alley (2000), s. 110117; Overpeck & Cole, s. 4. På senare tid har den vedertagna förklaringen om Lake Agassiz explosion som ensam källa till sötvattnet ifrågasatts, och enligt en bedömning bör omkring hälften av inflödet till Nordatlanten ha kommit via Arktiska ishavet, från isfält längre norrut i Nordamerika och i Eurasien. Tarasov & Peltier. Enligt vissa bedömningar var inte heller Golfströmmen fullständigt avstängd under Yngre Dryas, utan verksam till omkring 20 procent av dagens nivå. Stocker & Marchal, s. 1362. Yngre Dryas föregås, längre tillbaka i istiden, av en Äldre och en Äldsta Dryas. 417. Alley & Ágústdóttir, s. 1123-1124; Alley (2000), s. 115-118, 154-156; Alley (2007); EPICA Community Members; Rahmstorf (2002); Broecker (2003); Broecker (2006); Stocker & Marchal; Lund et al. De 24 mindre svängningarna, de så kallade ”Dansgaard-Oeschger”-händelserna, hade en periodicitet på 1 500 år. Fader till paradigmet om abrupta klimatförändringar som utgår från färskvatteninjektioner i Nordatlanten är den amerikanska geokemisten W. S. Broecker som, helt naturligt, var inspirerad av Goulds teori om avbruten jämvikt. Pearce, s. 145. Så tidigt som 1985 argumenterade han: ”Fram till nu har vårt tänkande om förflutna och framtida klimatförändringar dominerats av antagandet att reaktionen på en gradvis påfrestning kommer att vara jämn. Men om (…) systemet har mer än ett kvasistabilt operationsläge är situationen mer komplex.” Citerad i Alley (2007), s. 244.

319

418. Teleförbindelserna tycks vara kortare i räckvidd i Dansgaard-Oeschger-svängningarna, men jfr not 421; Clark et al. (2004). 419. Chiang & Koutavas; Sirocko; Schulz et al.; Gupta et al.; Goswami et al.; LeGrande et al.; Lund et al.; Alley & Ágústdóttir; Schlesinger et al.; Wood et al. (2003); Wood et al. (2006); Vellinga & Wood; Higgins & Vellinga; EPICA Community Members. Det band som flyttas söderut kallas på fackspråk ”den intertropiska konvergenszonen”. 420. Stocker (1998), s. 61; Higgins & Vellinga, s. 127, 140. 421. EPICA Community Members; Jouzel et al. Jfr Stocker & Marchal; Overpeck & Cole, s. 56; Vellinga & Wood, s. 7. I detta fall är korrelationen med Dansgaard-Oeschger-svängningarna exakt. 422. NASA: ”Satellites record weakening north atlantic current”, 2004-04-15; Quadfasel; Schiermeier (2006); Bryden et al. Jonathan Leake: ”Britain faces big chill as ocean current slows”, The Sunday Times, 2005-05-08; Fred Pearce: ”Failing ocean current raises fears of mini

320

ice age”, New Scientist, 2005-11-30. Under inflytande av de nya rönen framfördes åsikten att Golfströmmens betydelse för det nordligt västerländska klimatet är överdriven: om den minskat med en tredjedel, varför lever vi inte då i någon istid? Seager. Detta var alltså ett förfelat argument. 423. Cunningham et al; Kerr (2006b). 424. Gedney et al.; Matthews (2006b); Peterson et al. (2002). 425. Peterson et al. (2006); Rennermalm et al.; Lawrence & Slater; Higgins et al., s. 648. 426. Solomon et al., s. 395-399. 427. Vellinga & Wood; Lenton et al. (2006); Schlesinger et al.; Wood et al (2006); Zickfeld et al. 428. Knutti & Stocker. Citatet från s. 181. Min kurs. 429. Clark et al. (2002), s. 866; Alley & Ágústdóttir. 430. Detta är den tolkning som anförs i Alley & Ágústdóttir. 431. Det hör till den icke-linjära matematikens natur att den är hyperkänslig för minsta ändring, varför uträkningen gjorts utifrån den exakta procentuella ökningen på 272,52747 procent. 91 kubikkilometer vatten år 1990 x 2.7252747 = 248 kubikkilometer vatten år 2006. 248 x 2.7252747 = 675.86813 för år 2016, och så vidare: 2026: 1841.9263, 2036: 5019.7551, 2046: 13680.212. Siffran 9 500 från Broecker (2003); 248 från Velicogna & Wahr (2006a). 432. Higgins et al.; Knutti & Stocker, s. 184; Alley (2000), s. 183-184. Citatet från Higgins et al., s. 654. 433. Vellinga & Wood; Wood et al.; Higgins & Vellinga; Meehl et al. (2006); Alley & Ágústdóttir, s. 1140. En möjlighet som faktiskt kunde göra vintrarna kallare skulle vara att Golfströmmen väcker en omvänd, lokal albedospiral till liv: något större istäcke över norra hemisfären ökar albedon, och så vidare. En modell säger att medeltemperaturen över de brittiska öarna skulle minska med mellan 3 och 5 grader det första decenniet efter avbrottet, vilket kan jämföras med den genomsnittlinga minskning på 0,5 grader som räckte för hålla igång Lilla istiden. Det skulle då verkligen röra sig om ett återvändande till istidslika klimat. Wood et al. (2003), s. 1963. 434. Se Vellinga & Wood. 435. Wood et al. (2003); Higgins & Vellinga; Stocker & Marchal; Clark et al. (2002); Visbeck; McNeil & Matear; Stocker (2002); Schlesinger et al.; Steffen et al., s. 245-247. Alley & Ágústdóttir uppskattar att den totala fotosyntetiska produktionen på jorden skulle minska med 5 procent. Alley & Ágústdóttir, s. 1139. En svag motverkande tendens skulle vara den minskande produktionen av metan från våtmarkerna i de regioner som drabbas av torka.

KAPITEL 2:17 436. Serreze et al.; Hansen (2005); Chapin III et al.; Schiermeier (2007b); Solomon et al., s. 351-354; Serreze & Francis. 437. Comiso; Lindsay & Zhang. 438. Schiermeier (2007c), s. 135; Louise Johncox: ”We’re in meltdown”, The Guardian, 2007-08-23. 439. Citatet från från Hinzman et al., s. 252-253. Om evakueringen av forskningsstationen och Arktis som ett system i självorganiserad kritiskhet, se Chmel et al.; Chmel & Smirnov. 440. Polyakov et al. 441. McGuire et al.; Bony et al. 442. Lindsay & Zhang; Serreze et al.; Hinzman et al.; Bony et al.; Betts; Chapin III et al.; Wilkinson, s. 74-75. 443. Stroeve et al. 444. David Barber, citerad i Schiermeier (2007b). 445. Winton, s. 1; Serreze et al., s. 1535-1536; Mark Serreze citerad i Walker (2006), s. 802. 446. Lindsay & Zhang; Holland et al.; Winton. 447. Daniel Cressey: ”Arctic sea ice at record low”, Nature News, www.nature.com, 2007-0918; National Snow and Ice Data Center, University of Colorado: ”Arctic sea ice news fall 2007”, NSDIC, http://nsidcc.org/news/press/2007_seaiceminimum/20070810_index.html (axess 200709-22). Det andra sättet att räkna: Polar Research Group, University of Illinois: ”Polar sea ice cap and snow”, The Cryosphere Today, http://arctic.atmos.uiuc.edu/cryosphere/ (axess 200709-22). Uppgiften om öarna från Alistair Doyle/Reuters: ”Islands emerge as Arctic ice shrinks to record low”, Environmental News Network, 2007-08-21. Serreze citerad i David Adam: ”Ice-free Arctic could be here in 23 years”, The Guardian, 2007-09-05; Holland i Cressey. 448. Stroeve et al.; Schiermeier (2007b); Serreze et al.; Solomon et al., s. 397; Holland et al.; Bitz et al. 449. Serreze & Francis; Hansen et al. (2005); McGuire et al. 450. Hansen et al. (2007), s. 1943; ACIA, s. 24. KAPITEL 2:18 451. Santer et al. Jfr Anthes et al.; Mann & Emanuel. 452. Holland & Webster. 453. Ibid. Citat från s. 9, 8. 454. Ibid., s. 1-2; Anthes et al. 455. Santer et al.; Anthes et al. Om debatten, se Witze; Kerr (2005). För artiklar som förnekar sambandet, se Klotzbach; Landse; Nyberg et al. Se även Elsner. För dissekering av förnekarna, se Holland & Webster. 456. Webster et al.; Hansen et al. (2007b), s. 2297; Emanuel; Sriver & Huber; Hoyos et al.; Mann & Emanuel; Anthes et al. 457. Gaertner et al.; Holland & Webster; Anthes et al. Om hur orkaner kan knäcka träd en

masse och därmed frigöra stora mängder kol, se Li et al. 458. Poumadère et al.; Smoyer-Tomic et al. 459. Alok Jha: ”Boiled alive”, The Guardian, 2006-07-26. 460. Schär et al; Beniston & Stephenson. 461. Tebaldi et al.; Alexander et al.; Frich et al.; McBean; Meehl & Tebaldi; Shiogama et al; Schär et al.; Stott et al.

321

462. Goubanova & Li; Diffenbaugh et al.; Paeth & Thamm; Bou-Zeid & El-Fadel. Citaten från Diffenbaugh et al. I Afrika är även en annan faktor av stor betydelse för övergången till torrare och hetare klimat: skogsskövlingen. Se Paeth & Thamm. 463. Meehl & Tebaldi. 464. Narisma et al.; de Wit & Stankiewicz; Shindell; Overpeck & Cole, 11-15. 465. Andrade et al.; Dessai & Walter; Kleinen & Petschel-Held; Wilcox & Donner; Wentz et al.; Tebaldi et al.; Greene et al.; Goubanova & Li; Paeth & Thamm; Goswami et al. (2006). Citaten från Andrade et al., s. 559; Wilcox & Donner, s. 54. Min kurs. 466. Gott, s. 150-156; Reuters: ”Eight killed in third day of Venezuelan floods”, ABC News, 2005-02-10; Kleinen & Petschel-Held. 80 människor dog i de skred som inträffade i Venezuela och Colombia i februari 2005. World Meteorological Organization: ”WMO statement on the status of the global climate in 2005”, WMO Press Release No 743, 2005-12-15. 467. Patel.

322

468. Monbiot, s. 9; Tebaldi et al. 469. Jfr Bak, s. 61. 470. Sneppen et al., s. 5213. 471. Carreras et al., s. 1733. KAPITEL 2:19 472. F. Janzen; Hawkes et al.; McCarty; Root & Hughes; Lewontin, s. 61-62. 473. Parmesan (2006); Cleland et al.; McCarty; Thomas; Root & Hughes; Root et al. 474. Jump & Peñuelas. 475. Bush & Hooghiemstra; Huntley; Davis & Shaw; Botkin et al. 476. Parmesan (2006); Gould (2002), s. 880-881; Davis & Shaw; Lovejoy & Hannah (2005b). 477. Parmesan (2005a); Parmesan (2006); C. Thomas et al. (2006); Parmesan & Yohe. 478. Jfr Hannah et al.; Visser & Both. 479. Visser & Both; Cotton; Stenseth & Mysterud; Root & Hughes. 480. Hannah et al.; Fox; Boogert et al.; Walther (2003); Visser & Both; Walther (2007); Suttle et al. Samma problem utvecklas i planktonens näringskedjor, se Edwards & Richardson. 481. Visser & Both; Stenseth & Mysterud; Fox; Root & Hughes. Charles Darwin, som ägnade stort utrymme åt migrationerna i samband med istidernas växlingar, tänkte sig tvärtom att de vandrande arterna ”helat iden också hållit ihop i grupp. Följaktligen kan deras ömsesidiga kontakter inte ha störts speciellt svårt”. Darwin, s. 280. 482. Williams et al. Citatet från Root & Hughes, s. 64. 483. Williams et al. 484. Suttle et al.; Araújo & Rahbek; Walther (2007); Walther (2005); Lensing & Wise. Jfr Voigt et al. 485. Davis & Shaw; Hewitt & Nichols; Bush & Hooghiemstra; Fox; Huntley; Roy & Pandolfi. 486. Hannah et al.; Hewitt & Nichols; Malcolm et al. (2006); Davis & Shaw; Honnay et al. 487. Krajick. 488. Ibid.; Parmesan (2006); C. Thomas et al. (2006). 489. Kullman. En kort respit kan ges de alpina arterna när glaciärerna smälter och öppnar upp nya näraliggande områden för kolonisation. 490. Davis & Shaw; Pearson; Malcolm et al. (2005); McCarty. 491. Etterson & Shaw; Hewitt & Nichols; Gould (2002), s. 881. 492. Thomas; Huntley; Jump & Peñuelas.

493. Jump & Peñuelas. 494. Bradshaw & Holzapfel; Thomas; Hewitt & Nichols; Davis & Shaw. 495. Thomas; van Vliet & Leemans. 496. Lewontin, s. 71-82, 113-114; Etterson & Shaw; Both & Visser; Gould & Lewotin. 497. Jump & Peñuelas. 498. Parmesan (2006). 499. Huntley; Bush & Hooghiemstra; Roy & Pandolfi; Overpeck et al. (2005); Bradshaw & Holzapfel; McCarty. 500. Citat ur Flannery (2006), s. 120. 501. Pounds et al. (2005); Pounds et al. (2006); Flannery (2006), s. 121-122. 502. Pounds et al. (2006); Pounds et al. (2007); Alford et al.; Rosa et al.; Blaustein & Dobson. J. Alan Pounds citerad i Mac Margolis: ”Frogs: global warming’s first victims”, Newsweek, 200610-16. Inte alla arter har förvisso förärats en dödsruna i världens främsta nyhetstidning, inklusive helfigursporträtt på omslaget; om den gyllene paddan sattes i bokhyllorna strålade Monteverdes harlekingroda en sista gång från tidningsstånd över hela världen, från Amman till Tokyo. Talande kuriosa är att svampen, som bär namnet Batrachochytrium dendrobatidis, inte existerade i Amerika före 1900-talets mitt. Den bars av en afrikansk grodart som upptäcktes i södra Afrika år 1938. På 1950-talet började denna grodarts vävnad användas som råvara i tillverkningen av graviditetstest, och nu spreds svampen med världshandelns vindar. Blaustein & Dobson. 503. Citat från Mac Margolis: ”Frogs: global warming’s first victims”, Newsweek, 2006-10-16; Pounds et al. (2007), s. 6. 504. Whitfield et al.; Wake. 505. Hoegh-Guldberg. 506. Donner et al. (2005); Donner et al. (2007); Lesser; Roy & Pandolfi; Turley et al.; Ruttimann. 507. Lesser; Hoegh-Guldberg; Donner et al. (2005); Donner et al. (2007). 508. Hoegh-Guldberg. 509. Dybas; Jill Sjölund: ”Manetinvasion färgar havet rött”, Göteborgs-Tidningen, 2004-07-06; Ingrid Persson: ”Kammaneter hotar fisket på västkusten”, Svenska Dagbladet, 2007-08-22. 510. Hays et al.; Dybas; Lanchbery; Parmesan (2005a). 511. Clarke et al.; Pörtner & Knust. 512. Smol & Douglas. ”Alla infödda arter är på något sätt bundna till isen”: Jacqueline Grebmeier citerad i Schiermeier (2007), s. 134. En av de delar av Arktis som redan genomgått ett totalt ekosystemskifte är området runt Barents hav, se Grebmeier et al. Om ödet för lämlar, renar och flyttfåglar i Arktis, se ACIA, s. 69-70, 45. 513. F. Janzen; Hawkes et al. 514. Citerad i Mac Margolis: ”Frogs: global warming’s first victims”, Newsweek, 2006-10-16. 515. Parmesan (2005b); Jump & Puñuelas. 516. Harvell et al. Citatet från Pounds et al. (2006), s. 161. 517. Jump & Peñuelas; Thomas; Hewitt & Nichols. 518. WWF: ”Witnessing climate change: native voices from the heart of Alaska”, http://assets.panda.org/downloads/audioslideshow_transcript.pdf (axess 2007-082-5); Bush & Hooghiemstra; Silman et al. 519. Parmesan (2006); C. Thomas et al. (2006); van Vliet & Leemans; McCarty. Citat från Parmesan (2006), s. 639. 520. Parmesan (2006); Thomas et al. (2004). Jfr Araújo et al.

323

521. C. Thomas et al. (2004), s. 147. Malcolm et al. sätter siffran till 39-43 procents utrotning i världens mest artrika områden, främst i tropikerna, till år 2100, givet en fördubbling av den förindustriella koldioxidhalten. 522. Resonemanget utgår från Gould (2002), s. 1 298-1 300. Citat från Darwin, s. 230-231, 242; Hallam, s. 19; Första Samuelsboken 15:3. 523. Darwin, s. 244. 524. Gould (2002), s. 1299; Darwin, s. 242-243. 525. Darwin, s. 245-246; Gould (2002), s. 1 298-1 305; Palmer, s. 133-134, 146-148; Hallam, s. 30. George Gaylord Simpson citerad i Palmer, s. 148. 526. Palmer, s. 215-243; Hallam, s. 39-64; Gould (2002), s. 1 304-1 311. 527. Jfr Beerling, s. 93. 528. Hallam, s. 30-33; Benton. Siffran 70 procent från Palmer, s. 269; siffran 97 procent från Jablonski. Massutdöenden tros ha förekommit även i prekambrium, men i avsaknad av

324

organismer med hårda kroppsdelar har de inte satt några identifierbara spår. 529. Gould (2002), 1 313. Kurs i original. 530. Gould (2002), s. 1313-1320; Palmer, s. 220-221, 244; Hallam, s. 55-57; Beerling, s. 97. 531. Gould (2002), s. 162, 1316-1320; Jablonski; Palmer, s. 250-251, 367; Hallam, s. 1, 53, 171-173, 183. Uttrycket ”destruktiv selektivitet” används av Jablonski. 532. Hallam, s. 149-160; Palmer, s. 283; Gould (2002), s. 1324. 533. Bak, s. 120-127, 135-143, 153, 161-171; Sneppen et al.; Bak & Sneppen; Solé et al.; Kovalev et al.; Fernandez et al.; Gleiser et al.; Bartolozzi et al.; Buchanan, s. 113-125; Hallam, s. 182-183. Citat från Jensen, s. 27-28; Bak, s. 153; Solé et al., s. 159. Detta gäller även långväga, indirekta – biogeokemiska – relationer mellan arter. Se Gleiser et al. 534. Se Gould (2002), s. 926-927; Hallam, s. 57, 149, 183. 535. Solé & Bascompte, s. 171-172; Hannah; Malcolm et al.; C. Thomas et al. (2004); Roy & Pandolfi. 536. Thomas; Schwartz et al.; Jump & Peñuelas; Hallam, s. 150-153. ”Tänk råttor, flugor, ogräs”: Hallam, s. 200. 537. Jfr Myers. KAPITEL 2:20 538. Jfr Scheffer et al. (2001); Keller et al. 539. Keller et al. Jfr Schneider (2004); Alley et al. (2003); Bony et al.; Walker (2006); Steffen et al., s. 266-267; Bak, s. 6; Buchanan, s. 68; Dessai et al. 540. Adam, s. 181. 541. Meehl et al. (2006); Hansen (2005); Hansen et al. (2005); Tsutsui et al. 542. Wigley; Meehl et al. (2005); Meehl et al. (2006); Friedlingstein & Solomon; Hansen et al (2005); Hansen et al. (2007a), s. 24; Lenton (2006); Lenton et al. (2004a), s. 48; Solomon et al., s. 266. Citat från Knutti & Stocker, s. 183. 543. Torn & Harte; Royer et al.; Lenton et al. (2006); Stainforth et al.; Schneider (2004), s. 246; J. Houghton, s. 135; Lenton (2006); Pierrehumbert; Steffen et al., s. 143-144, 168. 544. Buffet & Archer; Archer & Buffet; Archer (2007); Beerling, s. 106-114; Solomon et al., s. 544; Hansen et al. (2007b). För atombombscenariot, se Lynas, s. 255. Varje år omvandlas en procent av den fotosyntetiska totalprodukten till metan. Thauer & Shima. Det mest välkända jordskredet av denna art inträffade för omkring 8000 år sedan (dock utan fastlagd relation till 8k-händelsen); spåren av den syns i sediment som kastades upp längs Skottlands kuster.

Metanjordskred har alltså förmågan att utlösa tsunamis, vilket nu ingår i det dystopiska scenariot för framtida smältning. Se Archer (2007); Pearce, s. 94-96. 545. Buffet & Archer; Archer & Buffet; Archer (2007). Citatet från Archer (2007), s. 537. 546. Beerling, s. 114. 547. Om Venus, se t ex Lynas, s. 219; Simms, s. 1-5. Om prokaryoternas och eukaryoternas värmetolerans, se Schwartzman, t ex s. 168-171. 548. Hansen et al. (2006), s. 14293; Hansen et al. (2007a), s. 1925. 549. Woods & Grant (2003a), s. 127; Weart, s. 61. 550. Människan är den ”ultimata nischkonstruktören”. Jfr Odling-Smee et al., s. 28. 551. J. Houghton, s. 135-136; Steffen et al., s. 235-236; Schneider (2004); Schneider & Lane; Warren. Stephen Sitch citerad i Hopkin. ”Det tycks som att ju mer metanet studeras, desto fler överraskningar upptäcker vi.” Walter et al. (2007), s. 1658. 552. Schneider & Lane; Hare; Harvey; Meinshausen; Hansen et al. (2005); Hansen et al. (2006); Hansen et al. (2007a); Hansen et al. (2007b). 553. Scholze et al.; Warren; Keller et al.; Levin & Pershing; Seager et al.; Tsonis et al.; Pittock. Jfr Baines & Folland. 554. Raupach et al.; Hansen & Sato. Avskogningen är som bekant en annan källa till koldioxidutsläpp; den har legat stilla hittills under 2000-talet. År 2005 kom 1,5 gigaton kol från avskogningen, att jämföra med 7,9 från förbränningen av fossila bränslen. Vid sidan om förbränningen kommer 3 procent av koldioxidutsläppen från cementproduktion. Raupach et al. 555. Raupach et al.; Hansen & Sato; R.A. Houghton, s. 322; Solomon et al., s. 139; Friedlingstein & Solomon; Jonas Fröberg: ”Industrin fri att släppa ut mer”, Svenska Dagbladet, 2007-05-16. 556. För detta resonemang, se t ex Schneider (2005); Alley et al. (2004); Ruttimann; Friedlingstein et al. (2001), s. 1545; Gruber et al., s. 69; Hansen et al. (2005); Hansen et al. (2006). 557. Om 2015 som gräns, se t ex Lynas, s. 273-276. För forskares krav på att ”alla fossilbränsleförbrännande fordon, flygplan och elektricitetsgenererande anläggningar” måste fasas ut, se t ex Hannah et al., s. 12; Orr. Sannerligen, om koldioxhalten ska utvecklas åt något håll från och med nu så ska den minska, genom utveckling och implementering av teknik för att dränera atmosfären på koldioxid och lagra den under jord. Se t ex Matthews (2006); Broecker (2007); Huntingford & Lowe. 558. Lenton (2007). 559. Citatet från Schlesinger et al., s. 45. 560. Friedlingstein & Solomon. 561. Se t ex Lenton et al. (2006); Diffenbaugh et al.; Lesser. Citatet från Cox & Stephenson, s. 208. 562. Man kan vara Jacques Chirac och förstå detta. ”Nu är inte tid för någon halvmesyr. Det är dags för en revolution”, sade den franske presidenten när IPCC släppte sin första delrapport 2007. Citerad i Giles (2007). Om att vi redan nått den farliga klimatförändringen och de reduktioner som krävs, jfr Harvey; Meinshausen. KAPITEL 3:21 563. Oreskes; Walther et al. (2005); Sharon Begley: ”Global-warming deniers: A well-funded machine”, Newsweek, 2007-08-13. Oreskes citerad i Begley. År 2007 visade Newsweeks egen opinionsundersökning att 39 procent av amerikanerna ansåg det finnas ”omfattande oenighet mellan klimatforskare” om huruvida planeten blir varmare; 42 procent ansåg att omfattande

325

oenighet gällde frågan om människans orsaksstatus och endast 46 procent menade att uppvärmningens effekter kan erfaras idag. Ibid. 564. Weart, s. 33-34. Jfr s. 31. 565. Ibid., s. 64. 566. Ibid., s. 100. 567. Ibid., s. 148, 157, viii. 568. Bailes; Margulis et al., s. 18-19; Grinevald, s. 31. Min kurs. Symptomatiskt nog uppehåller sig Bailes biografi från 1990 mer vid Vernadskijs förhållande till den ryska revolutionshistorien och syn på vetenskapens roll i samhället än vid innehållet i hans ekologiska teorier: den är skriven innan intresset för biosfärteorin exploderade. 569. Bailes, s. 162; Schwartzman, s. 16; Smil, s. 11-13, 17-18; Grinevald. Hutchinson citerad i Grinevald, s. 20. Om temanumret: ”Det var första gången jag såg en integrerad vetenskap som betraktade vår planet som ett slutet ekosystem där fotosyntetiska organismer fångar in solljus

326

och möjliggör ett överflöd av andra livsformer.” Schlesinger, s. 348. 570. Lekevicius; Levins & Lewontin, s. 47; Lapo; Margulis et al. 571. Grinevald, s. 27. 572. Uddenberg (2003a), (2003b); Sörlin, s. 553. Jfr Lapo; Lapenis; Schwartzman, s. 15-16. 573. Vernadsky, s. 43, 148. 574. Vår – Vernadskijs – definition av biosfären stämmer synnerligen väl överens med IGBP:s definition av jordsystemet: ”Det är ett materiellt stängt system som har en primär extern energikälla: solen. De främsta dynamiska delarna av jordsystemet är en svit av länkade fysiska, kemiska och biologiska processer som cirkulerar (transporterar och transformerar) material och energi längs komplexa vägar inom systemet. Orsaker och återkopplingsspiraler inom systemet är minst lika viktiga för dess funktion som externa drivkrafter. Biologiska, ekologiska processer är integrerande delar av jordsystemets funktionssätt, och inte endast mottagare av förändringar i det fysisk-kemiska systemet.” Och, naturligtvis, den mest laddade punkten: ”Människan, hennes samhällen och deras aktiviteter är en integrerad komponent av jordsystemet, och inte en utanförstående kraft som stör ett annars naturligt system.” Steffen et al., s. 7. 575. Smil, s. 2, 17-22; Schellnhuber; Steffen et al., s. 2, 270; Weart, s. 110, 149; Lovelock (2004), s. 2. 576. Beerling, s. 158. 577. Om datormodellerna och deras historia, se Schellnhuber; J.Houghton, s. 78-81, 95-103, 109-111; Smil, s. 26; Steffen et al., s. 3, 279-281; Weart, s. 57-60, 84-86, 108-113, 135-137, 169-172, 178-181; Whitfield; Rignot; Meir et al.; Alley (2000), s. 7-8; Solomon et al., s. 112-118. 578. Schellnhuber; Margulis et al., s. 16-17; Fischer-Kowalski & Weisz, s. 239. 579. Kirchner (2002), s. 406. 580. Schellnhuber, s. 19-20. Om krismedvetandet som incitament för jordsystemvetenskapen, jfr Smil, s. vii, 2; Jacobson et al. (2003b), s. 3. 581. Schellnhuber, s. 20. Jfr Steffen et al., s. 3; Beerling, s. 193. 582. Den grannlaga uppgiften för IGBP är, enligt statuterna, att ”beskriva och förstå de interaktiva fysiska, kemiska och biologiska processer som reglerar det totala jordsystemet, den unika miljö det tillhandahåller för livet, de förändringar som äger rum och det sätt på vilket människan påverkar dem.” IGBP:s bok Global Environmental Change and the Earth System är det internationella forskarsamhällets monumentala sammanfattning av ett decennium av

jordsystemvetenskap. Steffen et al. Om jordsystemvetenskapen framväxt och Vernadskij, se Smil, s. 14-17, 22-25; Steffen et al., s. 2, 8, 25, 72; Jacobson et al. (2003b); Schellnhuber; Schellnhuber et al.; Lawton; Schwartzman; Schlesinger; Falkowski et al. 583. PM Nilsson: ”Rött är inte grönt”, Expressen, 2006-12-03; Michael Moynihan: ”USA, krigen, televisionen”, Timbro (axess 2007-08-30); Bengt Kriström: ”Varning för alarmismen”,

Neo, nr 1/2007, Susanna Popova: ”Okritiskt hyllande av tunn klimatsoppa”, Svenska Dagbladet, 2006-11-13. Michaels citerad i Sharon Begley: ”Global-warming deniers: A well-funded machine”, Newsweek, 2007-08-13. Jfr not 240. 584. Steffen et al., s. 2. Jfr Schneider (2004); Higgins et al.; Smil, s. vii; Field et al., s. 4; Lenton (2004); Jacobson et al. (2003b), s. 4-6; Charlson (2003b), s. 442-443; Falkowski et al. 585. Steffen et al., s. 69, 64, 266. Vad gäller ”livets egen roll” skulle man kunna tänka sig omfattande hänvisningar till och diskussioner av Levins och Lewontin. De är dock undantag. För ett sådant, se Wilkinson, s. 132. 586. Weart, s. 121, 194; Solomon et al., s. 95-112, 252. 587. H. Janzen; Canadell et al.; Falkowski et al.; Jacobson et al. (2003b); Kondratyev, et al., s. 300-304; Holmén, s. 303; Gruber et al., s. 71. Citatet från Jacobson et al. (2003b), s. 3. 588. Schlesinger. 589. Charlson (2003b), s. 441. Jfr s. 456-457; H. Janzen, s. 414. ”Vi har gjort avsevärda framsteg på vägen mot att reda ut jordsystemets komplexiteter, men vad vi vet står fortfarande i skuggan av allt det vi inte vet.” Kirchner (2003), s. 42. 590. Steffen citerad i Pearce, s. 21. Jfr Smil, s. 26. 591. Kevin Trenberth respective Richard Bellerby citerade i Schiermeier (2007c); Mike Hulme citerad i Giles (2007). Jfr Levin & Pershing. KAPITEL 3:22 592. Herakleitos, s. 175. Jfr följande fragment: ”Det i sig självt isärgående samstämmer: motspänd fog, som hos bågen och lyran.” Ibid., s. 116. Jfr Volk (2006); Volk (2003); Wilkinson, s. 79; Schwartzman, s. 63. 593. Engels (1975), s. 193. 594. Crowley; Shackleton; Petit et al.; Kump; Alley (2000), s. 84-85, 102-108, 159-160; Alley (2003). 595. Alley (2000), s. 83. Jfr t ex s. 13. 596. Beerling, s. 156-157; Gildor & Tziperman. 597. Hansen et al. (2007a), s. 1943, 1946. Jfr Rial. 598. Alley (2000), s. 118, 126-128, 182; Solomon et al., s. 106-107, 405. Citatet från Broecker (2003), s. 1522. 599. Benton & Twitchett; White; Berner (2002); Palmer, s. 262-264. 600. Benton & Twitchett; White; Berner (2002). Citatet från Benton & Twitchett, s. 359. 601. Benton & Twitchett; White; Berner (2002); Hallam, s. 122-124, 161-163. Citatet från Benton & Twitchett, s. 362. 602. Benton & Twitchett; White; Berner (2002). Citatet från Benton & Twitchett, s. 358. 603. Jfr Lynas, s. 252-254. 604. Huynh et al.; Beerling, s. 95-112; Palmer, s. 267. Citaten från Huynh et al., s. 239, 235. 605. Nunes & Norris; Wing et al.; Bowen et al.; Pagani et al. (2006); Zachos et al.; Hallam, s. 120-122; Solomon et al., s. 442. Citatet från Overpeck & Cole, s. 19. 606. Hallam, s. 49-50, 58-64, 160-163; Palmer, s. 260-261, 367; Beerling, s. 103-105, 108-109.

327

Curtis Mayfield var den enda soulsångare som paralyserades av att scenställningen plötsligt föll över hans huvud, men åtskilliga var de som paralyserades av berusningsmedel. En annan, inte obetydlig dödsorsak som sammanhänger med perioder av uppvärmning är stigande havsnivå : hela ekosystem drunknar, men kanske framför allt: det syrefattiga vattnet i oceanernas djup tenderar att stiga upp mot de ytor och marginaler där livet hittills blomstrat i syre. Se Hallam, s. 72-107; jfr Bush & Hooghiemstra, s. 133-134. Ytterligare ett exempel på utdöende som orsakats av uppvärmning är, som vi snuddat vid ovan i samband med permafrostens tillkomst, den pleistocena megafaunans kollaps vid den senaste istidens slut (i kombination med människors jakt). Se Palmer, s. 310-312. Andra nära-döden-upplevelser i biosfären, som ägt rum vid åtminstone vid två tillfällen i den äldre geologiska historien (en av dem strax före den kambriska explosionen), är de så kallade ”snöbollsjordar”, genom vilka albedospiralen urartat så till den grad att hela planeten täckts av glaciärer med undantag för en räddande remsa längs ekvatorn. Se t ex Donnadieu et al.

328

607. Lovelock (2000a), s. 17-18; Beerling, s. 94. Jfr Jablonski. En ingående kritik av Gaiateorin kommer att presenteras vid ett senare tillfälle. 608. Steffen et al., s. 71, 12. Jfr s. 7, 64, 72; Weart, s. 50-52. 609. Levins & Lewontin, s. 282. Deras egna exempel hämtas långt bort från biosfärens nivå: ”Negativa feedbacks är mest välkända. Njurens sensorer läser av om blodtrycket stiger och sätter igång processer som sänker det. Om en vara på marknaden produceras i fler exemplar än vad som kan säljas sjunker priset och överskottet reas ut medan företaget skär ner på produktionen; om det tvärtom råder brist stiger priset och företaget bygger ut. Eller om ett spädbarn gråter, så signalerar det till den ansvarige vuxne att något är fel, och han eller hon vidtar åtgärder för att göra spädbarnet nöjt. I varje fall är ett visst tillstånd i systemet – högt blodtryck, överproduktion, gråt – självupphävande i det att en ökning av en variabel initierar processer som leder till dess egen minskning. Men system innehåller också positiv feedback: högt blodtryck kan skada de tryckmätande strukturerna så att höjningen underskattas och de homeostatiska mekanismerna själva höjer trycket ytterligare, överproduktion kan leda till friställningar som minskar köpkraften och därför ökar det relativa överskottet på varor, spädbarnets gråt kan utlösa aggressioner, och misshandeln av barnet resulterar då i ännu mer högljudd gråt.” Ibid., s. 281-282. 610. Claussen et al.; Higgins et al. 611. Zeng et al. (1999); Scheffer et al. (2001); Higgins et al.; Solé & Bascompte, s. 27-30; Taylor et al.; Genkai-Kato. 612. Se Watson, s. 82-85. Jfr Kleidon. 613. Odling-Smee et al., s. 1, 47-48, 118-119; Lewontin, s. 59-60, 67; Wilkinson, s. 123; Sterelny. Citatet från Lewontin, s. 60. 614. Luisi, s. 9-15; Phillips (2006), s. 737. Jfr Phillips (2003b). 615. Gould (1989), s. 47, 330. Jfr Gould (1981); Gould (1987); Gould (2004); Luisi, s. 9-15; Rose et al., s. 258-259; Dusek; Shermer; Morris, s. 80-81, 119-121. 616. Gould (1989), s. 327. Jfr Gould (2002), s. 1316-1320; Palmer, s. 244-245; Benton. 617. Gould (1989), t ex s. 9, 28, 40-44, 237, 329; Palmer, s. 244-251, 265-266; Jablonski. Citatet från Gould (1989), s. 295. 618. Watson, s. 80, 86. 619. Detta är den så kallade ”antropiska principen”: de mänskliga jordobservatörernas existens förutsätter precis den jord som gör det möjligt för dem att observera. Se Watson, Levin (1999), s. 29-30.

620. Watson; Levin (1999), s. 23, 47, 57; Gould (2002), s. 1246; Schwartzman, s. 180; Wilkinson, s. 129. Jfr Engels (1975), s. 162. 621. Darwin, s. 372. KAPITEL 3:23 622. Det finns här en påtaglig kongenialitet mellan begreppet kontingens hos Stephen Jay Gould, det sena 1900-talets störste marxist på naturvetenskapens områden, och begreppet ”den subjektiva faktorn” hos Ernest Mandel, det sena 1900-talets störste marxist inom samhällsvetenskapen. Dialektikens innersta kärna är förvisso människans möjlighet att ingripa i sitt eget öde. 623. Kump et al. (2000); Beerling, s. 31-34; Alley (2000), s. 86; Montgomery et al., s. 190; Schwartzman, s. 22. 624. Archer (2005); Tyrrell et al. 625. Loutre & Berger; Archer & Ganopolski; Tyrrell et al.; Crowley. Citatet från Loutre & Berger, s. 61. 626. Tyrrell; Archer (2005). Citatet från Archer (2005), s. 4. 627. Citerad i Kuhn, s. 74. 628. Lukács talar här om hur ”den ekonomiska utvecklingen under den imperialistiska epoken har gjort skenangreppen på det kapitalistiska systemet och den ’vetenskapliga’ analysen av dess – i den objektiva och exakta vetenskapens’ intresse – i isolering studerade fenomen alltmer omöjliga”, och originalformuleringen lyder: ”Och valet var detta: antingen att på marxistiskt vis betrakta samhällets utveckling som totalitet och därefter teoretiskt och praktiskt bemästra sig imperialismens fenomen – eller att undvika denna uppgörelse genom att inskränka sig till specialvetenskapliga undersökningar av enskilda moment.” Lukács (1971), s. 74-75. 629. Kuhn, s. 18, 63, 69. 630. Jfr Palmer, t ex s. 365-371; Gould (2002), t ex s. 88, 755, 922-923, 970, 1304; Bak, s. 120; Morris, s. 11, 105; Segerstråle (2003); Smil, s. 89. Citatet från Gould & Eldredge (1993), s. 227. David Beerling noterar de frigörande effekterna av Goulds och Eldredges uppgörelse: ”paleontologerna har troligen lärt sig mer under de senaste två decennierna än under de två föregående seklen”. Beerling, s. 91. För exempel på den avbrutna jämviktens genomslag i den allmänna bilden av evolutionen, se Staley & Orians, s. 37, 41. Paradigmets motståndskraft har redan undergrävts av ett 1900-tal med svåra kriser på hemmaplan: tingens allra minsta enhet. Den moderna fysiken har visat att elementarpartiklarna, så undflyende pyttesmå att de tycks vistas i ett universum för sig själva, saknar given identitet och fast substans, de är samtidigt ett och ett annat, växlar oupphörligt mellan motsatta tillstånd, existerar endast i relation till varandra i en roterande, pulserande rörelse. David Bohm, en av kvantfysikens fäder, skrev att studiet av kvarkarna ”klargjort att till och med minsta enkroppsenhet har en icke-mekanisk karaktär, i den meningen att den och dess miljö måste förstås som ett odelbart helt, där den klassiska analysen av kropp plus miljö inte längre kan tillämpas”. I stället talar man om elementarpartiklarnas ”icke-individualitet” och ”processkaraktär”, samtidigt som gener allt mer studeras som komplexa helheter där egenskaperna inte finns hos den eller den enskilda genen, utan uppstår först på relationernas nivå. Myteri på den cartesianska borggården. Bohm citerad i Woods & Grant (2003a), s. 121. Jfr s. 42, 54-55, 61-66, 92-93, 101-108, 140; Woods & Grant (2003b), s. 163-171, 185; Fuchs, s. 198, 202; Brunner & Klauninger, s. 32; Steffen et al., s. 265-267; Silberstein & McGeever; Morris, s. 128-136; Bunge, s. 45, 283.

329

631. Kuhn, s. 20, 75. Jfr t ex s. 61, 81, 84, 104. Om Kuhns teori som en teori om avbruten jämvikt, se Gould (2002), s. 960-967; om hans teori som en teori om självorganierad kritiskhet, se Buchanan s. 175-187. 632. Citatet från Volk (2002), s. 423. Jfr Kuhn, t ex s. 32, 59-61, 125; Swenson; Naveh; Luisi, s. 123; Morris, s. 104-105. Man kan tillägga att den lilla men stolta marxistiska traditionen i naturvetenskapen, krönt av Gould, Levins och Lewontin, inte har gett några större bidrag till klimatforskningen; undantaget är Schwartzman. Däremot är det, som torde ha framgått av den här boken, uppenbart att flera av de mest nydanande inslagen i de senaste decenniernas framväxande protoparadigm kan härledas till revolutionära strömningar som flödat genom vetenskap och samhälle, i synnerhet under 1960- och 70-talen. En klassisk bok som gjorde ett första försök att sammanfatta protoparadigmet är Jantsch. (Om dess status, se Capra, s. 110111). Där framgår ännu med all önskvärd tydlighet betydelsen av de revolutionära influensern; boken inleds med en ananlys av ”den relativt korta period mellan 1960-talets mitt och 1970-

330

talets början” som ”upptar en speciell plats i vårt århundrades historia”. Men idag framstår vissa av influenserna som lätt frånstötande: ”den kinesiska kulturrevolutionen bröt upp förstelnade strukturer; Mao Tse-Tung var den enda statsman som välkomnade denna dynamik av självorganisering [sic]”. Jantsch, s. 1. 633. Citat från Schneider (2001), s 1907; Bak, s 5, 32, 61; Buchanan, s 16, 196-200, 189. En dialektisk biosfärteori klargör, med Lukács ord, ”att fakta inte är någonting annat än delar, lösgjorda, artificiellt isolerade och förstelnade moment av den totala processen” och ser till att ”stelheten hos tingen upphävs”: det gäller att fånga dem i flykten, i deras egen konkreta rörelse. Jfr Lukács (1971), s. 263, 215. Jfr Lukács (2000), s. 118; Lukács (1971), s. 53; Engels (1975), s. 184, 217; Engels (1971), s. 34-35; Ollman, s. 59; Swenson, s. 15. Man skulle kunna säga att om det cartesianska paradigmet förhållit sig till biosfären som slottsparken i Versailles till växtligheten så strövar dialektiken i en urskog, iakttar dess rörelser, söker historiens kontingenta organisering av sig själv. Här korsar stigarna varandra: i dialektiken, till skillnad från i mekaniken, är flera utvecklingsvägar alltid möjliga. En sådan väg är det totala sammanbrottet, men det är inte förutbestämt. 634. Jfr Woods & Grant (2003b), s. 174-175, 189; Fuchs, s. 205, 211-212; Stepin, s. 108; Arshinov & Fuchs (200Xb), s. 7-9. Analogin är Trotskijs. Se Woods & Grant (2003b), s. 89. Jfr Hegel, s. 68-69. Först och främst måste det nya paradigmet förefalla att lösa något väsentligt och allmänt känt problem som inte kan lösas på något annat sätt. För det andra måste det nya paradigmet kunna bibehålla en relativt stor del av den problemlösningsförmåga som vetenskapen fått från dess föregångare. (…) Så trots att nya paradigm sällan eller aldrig har alla tidigare paradigms egenskaper så behåller de vanligen en större del av de mer konkreta tidigare landvinningarna samtidigt som de alltid dessutom ger nya konkreta problemlösningar. Kuhn, s. 139. 635. Lewontin, s. 47. Jfr Levins & Lewontin, s. 53. Så är Goulds drygt 1300-sidiga magnum opus (sällan har ett opus varit så magnum), The Structure of Evolutionary Theory, utformad som en lång exeges av Om arternas uppkomst. Gould (2002). Jfr Hallam, s. 175. 636. Om att katastrofism omöjligen kan innebära permanenta katastrofer, se Palmer, s. 149. 637. Citat från Engels (1975), s. 53. Se Gould & Lewontin; Rose et al., s. 261; Segerstråle (2000), s. 40, 275-277; Dusek; Morris, s. 119. Svårigheterna med att tillämpa just Hegels dialektik i ren, oförmedlad form på klimatfrågan visar sig i en amerikansk doktorsavhandling i filosofi från 2006, som försöker läsa den globala uppvärmningen genom Hegels Logiken. Försöket måste anses misslyckat, just för att det framstår som stolpigt, stelbent, ansträngt i sin

strävan att ställa Hegels ultraabstrakta dialektik och den konkreta uppvärmningen bredvid varandra. Se Borchers. Dialektiken måste vara rörlig som den flytande floden själv. 638. Levins & Lewontin, s. 191-192. Min kurs. Om ödmjukhet och dialektik, jfr Grönfeldt Winther, s. 709. 639. Kuhn, s. 96. 640. Händelsen återges i Grönfeldt Winther, s. 703-704. Levins förklarade att ”snarare än att se ett problem i att kombinera aktivism och akademiska studier skulle jag ha haft ytterst svårt att hålla isär dem”. Ibid. Som vetenskaplig ledstjärna argumenterar Levins för vad som kanske kunde översättas till ”partisanpostulatet”, the postulate of partisanship: ”Alla teorier är felaktiga som förespråkar, legitimerar eller tolererar orättvisa. (…) Det [postulatet] talar inte om hur teorierna är felaktiga: det säger inget om misstag i begreppsapparat, i observation, i validering, i tolkning och applicering. Men det är en mäktig tumregel som kan vägleda vår forskning.” Levins, s. 749-750. Om Dawkins och kompanis anklagelser, se Segerstråle (2000), t ex s. 222-234. 641. Hansen (2007). Jfr t ex Swenson, s. 13-14; Weart, t ex s. 90-93; Lawton. 642. Costanza. För exempel på aktionsappeller från forskare, jfr Orr; Speth.

Litteratur

ACIA (Arctic Climate Impact Assessment) (2004): Impacts of a Warming Arctic, Cambridge University Press. Adam, Barbara (1996): ”Beyond the present: nature, technology and the democratic ideal”,

Time and Society, vol. 5., s 319-338. Adami, C. (1995): ”Self-organized criticality in living systems”, Physics Letters A, vol. 203, s. 29-32. Aerts, R. (2006): ”The freezer defrosting: global warming and litter decomposition rates in cold biomes”, Journal of Ecology, vol. 94, s. 713-724. Agrawala, Shardul, Annett Moehner, Mohammed El Raey, Declan Conway, Maarten van Aalst, Marca Hagenstad & Joel Smith (2004): Development and Climate Change in Egypt: Focus on

Coastal Resources and the Nile, OECD. Agrawala, Shardul, Tomoko Ota, Ahsan Uddin Ahmed, Joel Smith & Maarten van Aalst (2003):

Development and Climate Change in Bangladesh: Focus on Coastal Flooding and the Sundarbans, OECD. Albrecht, Glenn (2000): ”Directionality theory: neo-organicism and dialectical complexity”,

Democracy and Nature, vol. 6, s. 401-419. Aldhous, Peter (2004): ”Borneo is burning”, Nature, vol. 432, s.144-146. Alexander, L. V., X. Zhang, T. C. Peterson, J. Caesar, B. Gleason, A. M. G. Klein Tank, M. Haylock, D. Collins, B. Trewin, F. Rahimzadeh, A. Tagipour, K. Rupa Kumar, J. Revadekar, G. Griffiths, L. Vincent, D. B. Stephenson, J. Burn, E. Aguilar, M. Brunet, M. Taylor, M. New, P. Zhai, M. Rusticucci & J. L. Vazquez-Aguirre (2006): ”Global observed changes in daily climate extremes of temperature and precipitation”, Geophysical Research Letters, vol. 111, doi:10.1029/2005JD006290, s. 1-22. Alford, Ross A., Kay S. Bradfield & Stephen J. Richards (2007): ”Global warming and amphibian losses”, Nature, vol. 447, s. E3-E4. Allen, A. P., J. F. Gillooly & J. H. Brown (2005): ”Linking the global carbon cycle to individual metabolism”, Functional Ecology, vol. 19, s. 202-213. Allen, John F. & Martin, William (2007): ”Out of thin air”, Nature, vol. 445, s. 610-612. Alley, Richard B. (2003): ”Palaeoclimatic insights into future climate challenges”, Philiosophical

Transactions of the Royal Society A, vol. 361, s. 1831-1849. Alley, Richard B. (2007): ”Wally was right: predictive ability of the North Atlantic ’conveyor belt’ hypothesis for abrupt climate change”, Annual Review of Earth and Planetary Science, vol. 35, s. 241-272.

333

Alley, Richard B., J. Marotzke, W. D. Nordhaus, J. T. Overpeck, D. M. Peteet, R. A. Pielke Jr., R. T. Pierrehumbert, P. B. Rhines, T. F. Stocker, L. D. Talley & J. M. Wallace (2003): ”Abrupt climate change”, Science, vol. 299, s. 2005-2010. Alley, Richard B. (2000): The Two-Mile Time Machine – Ice Cores, Abrupt Climate Change, and

Our Future; Princeton University Press. Alley, Richard B. & Ágústdóttir, Anna Maria (2005): ”The 8k event: cause and consequences of a major Holocene abrupt climate change”, Quaternary Science Reviews, vol. 24, s. 1123-1149. Alley, Richard B., Peter U. Clark, Philippe Huybrechts & Ian Joughin (2005): ”Ice-sheet and sealevel changes”, Science, vol. 310, s. 456-460. Ammann, Caspar M., Fortunat Joos, David S. Schimel, Bette L. Otto-Bliesner & Robert A. Tomas (2007): ”Solar influence on climate during the past millennium: results from transient simulations with the NCAR Climate System Model”, Proceedings of the National Academy of

Science U.S.A., vol. 104, s. 3713-3718.

334

Anderson, John B. (2007): ”Ice sheet stability and sea-level rise”, Science, vol. 315, s. 1803-1804. Andrade, R. F. S., H. J. Schellnhuber & M. Claussen (1998): ”Analysis of rainfall records: possible relations to self-organized criticality”, Physica A, vol. 254, s. 557-568. Anthes, Richard A., Robert W. Corell, Greg Holland, James W. Hurrell, Michael C. MacCracken & Kevin E. Trenberth (2006): ”Hurricanes and global warming – potential linkages and consequences”, Bulletin of the American Meteorological Society, May 2006, s. 623-628. Aragão, Luiz Eduardo O. C., Yadvinder Malhi, Rosa Maria Roman-Cuesta, Sassan Saatchi, Liana O. Anderson & Yosi Edemir Shimabukuro (2007): ”Spatial patterns and fire response of recent Amazonian droughts”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2006GL028946, s. 1-5. Araújo, Miguel B., Robert J. Whittaker, Richard J. Ladle & Markus Erhard (2005): ”Reduced uncertainty in projections of extinction risk from climate change”, Global Ecology and

Biogeography, vol. 14, s. 529-538. Araújo, Miguel B. & Rahbek, Carsten (2006): ”How does climate change affect biodiversity?”,

Science, vol. 313, s. 1396-1397. Archer, David (2005): ”Fate of fossil fuel CO2 in geological time”, Journal of Geophysical

Research, vol. 110, doi:10.1029/2004JC002625, s. 1-6. Archer, D. (2007): ”Methane hydrate stability and anthropogenic climate change”,

Biogeosciences, vol. 4, s. 521-544. Archer, David & Buffet, Bruce (2005): ”Time-dependent response of the global ocean clathrate reservoir to climatic and anthropogenic forcing”, Geochemistry, Geophysics, Geosystems, vol. 6, no. 3, s. 1-13. Archer, David & Ganopolski, Andrey (2005): ”A movable trigger: fossil fuel CO2 and the onset of the next glaciation”, Geochemistry, Geophysics, Geosystems, vol. 6, no. 5, s. 1-7. Arnoldi, Jakob (2006): ”Autopoiesis”, Theory, Culture and Society, vol. 23, s. 2-3. Arshinov, Vladimir & Fuchs, Christian (red.) (2003): Causality, Emergence, Self-organisation, INTAS/NIA-Piroda. Arp, R. (2006): ”The environments of our human ancestors, tool-usage, and scenario visualization”, Biology and Philosophy, vol. 21, s. 95-117. Arrhenius, Svante (1896): ”On the influence of carbonic acid in the air upon the temperature of the ground”, Philosophical Magazine and Journal of Science, series 5, vol. 41, s. 237-276. Bailes, Kendall E. (1990): Science and Russian Culture in an Age of Revolutions – V.I. Vernadsky

and his Scientific School 1863–1845, Indiana University Press.

Baines, Peter G. & Folland, Chris K. (2007): ”Evidence for a rapid global climate shift across the late 1960s”, Journal of Climate, vol. 20, s. 2721-2744. Bak, Per (1997): How Nature Works – The Science of Self-Organized Criticality, Oxford University Press. Bak, Per, Chao Tang & Kurt Wiesenfeld (1987): ”Self-organized criticality: an explanation of 1/f noise”, Physical Review Letters, vol. 59, s. 381-384. Bak, Per & Sneppen, Kim (1993): ”Punctuated equilibrium and criticality in a simple model of evolution”, Physical Review Letters, vol. 71, s. 4083-4086. Bak, Per & Boettcher, Stefan (1997): ”Self-organized criticality and punctuated equilibria”,

Physica D, vol. 107, s. 143-150. Bak, Per & Paczuski, Maya (1995): ”Complexity, contingency, and criticality”, Proceedings of the

National Academy of Science U.S.A., vol. 92, s. 6689-6696. Baker, David F. (2007): ”Reassessing carbon sinks”, Science, vol. 316, s. 1708-1709. Bala, G., K. Caldeira, A. Mirin, M. Wickett, C. Delire & T. J. Phillips (2006): ”Biogeophysical effects of CO2 fertilization on global climate”, Tellus, 58B, s. 620-627. Baldocchi, Dennis (2005): ”The carbon cycle under stress”, Nature, vol. 437, s. 483-484. Barnett, Tim P., David W. Pierce, Krishna M. AchutaRao, Peter J. Gleckler, Benjamin D. Santer, Jonathan M. Gregory & Warren M. Washington (2005): ”Penetration of human-induced warming into the world’s oceans”, Science, vol. 309, s. 284-287. Bartolozzi, M, D. B. Leinweber, A. W. Thomas (2006): ”Symbiosis in the Bak-Sneppen model for biological evolution with economic implications”, Physica A, vol. 365, s. 499-508. Beerling, David (2007): The Emerald Planet – How Plants Changed Earth’s History, Oxford University Press. Beerling, David J. & Berner, Robert (2005): ”Feedbacks and the coevolution of plants and atmospheric CO2”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 102, s. 1302-1305. Beerling, David J., C. Nicholas Hewitt, John A. Pyle & John A. Raven (2007): ”Critical issues in trace gas biogeochemistry and global change”, Philosophical Transactions of the Royal

Society London A, doi:10.1098/rsta2007.2037, s. 1-14. Behrenfeld, Michael J., Robert T.O.’Malley, David A. Siegel, Charles R. McClain, Jorge L. Sarmiento, Gene C. Feldman, Allen J. Milligan, Paul G. Falkowski, Ricardo M. Letelier & Emmanuel S. Boss (2006): ”Climate-driven trends in contemporary ocean productivity”,

Nature, vol. 444, s. 752-755. Bell, Robin E., Michael Studinger, Cristopher A. Shuman, Mark A. Fahnestock & Ian Joughin (2007): ”Large subglacial lakes in East Antarctica at the onset of fast-flowing ice streams”,

Nature, vol. 445, s. 904-907. Bellamy, Pat H., Peter J. Loveland, R. Ian Bradely, R. Murray Lark & Guy J. D. Kirk (2005): ”Carbon losses from all soils across England and Wales 1978-2003”, Nature, vol. 437, s. 245-248. Beniston, Martin & Stephenson, David B. (2004): ”Extreme climatic events and their evolution under changing climatic conditions”, Global and Planetary Change, vol. 44, s. 1-9. Benton, M. J. (1995): ”Diversification and extinction in the history of life”, Science, vol. 268, s. 52-58. Benton, Michael J. & Twitchett, Richard J. (2003): ”How to kill (almost) all life: the end-Permian extinction event”, Trends in Ecology and Evolution, vol. 18, 358-365. Berner, Robert A. (1998): ”The carbon cycle and CO2 over Phanerozoic time: the role of land plants”, Philosophical Transactions of the Royal Society of London B, vol. 353, s. 75-82.

335

Berner, Robert A. (1999): ”Atmospheric oxygen over Phanerozoic time”, Proceedings of the

National Academy of Science U.S.A., vol. 96, s. 10955-10957. Berner, Robert A. (2002): ”Examination of hypotheses for the Permo-Triassic boundary extinction by carbon cycle modelling”, Proceedings of the National Academy of Science

U S A., vol. 99, s. 4172-4177. Berner, Robert A. (2003): ”The long-term carbon cycle, fossil fuels and atmospheric composition”, Nature, vol. 426, s. 323-326. Betts, Richard A. (2000): ”Offset of the potential carbon sink from boreal forestation by decreases in surface albedo”, Nature, vol. 408, s. 187-190. Bindschadler, Robert (2006a): ”Hitting the ice sheets where it hurts”, Science, vol. 311, s. 1720-1721. Bindschadler, Robert (2006b): ”The environment and evolution of the West Antarctic ice sheet: setting the stage”, Philosophical Transactions of the Royal Society of London A, vol. 364,

336

s. 1583-1605. Bitbol, Michel & Luigi Luisi, Pier (2004): ”Autopoiesis with or without cognition: defining life at its edge”, Journal of the Royal Society of London – Interface, vol. 1, s. 99-107. Bitz, C. M., P. R. Gent, R. A. Woodgate, M. M. Holland & R. Lindsay (2006): ”The influence of sea ice on ocean heat uptake in response to increasing CO2”, Journal of Climate, vol. 19, s. 24372450. Blaustein, Andrew R. & Dobson, Andy (2006): ”A message from the frogs”, Nature, vol. 439, s. 143-144. Boden, Margaret A. (2000): ”Autopoiesis and life”, Cognitive Science Quarterly, vol. 1, s. 117-145. Boettcher, Stefan & Paczuski, Maya (1997): ”Broad universality in self-organized critical phenomena”, Physica D, vol. 107, s. 171-173. Bony, Sandrine, Robert Colman, Vladimir M. Katsov, Richard P. Allan, Christopher S. Bretherton, Jean-Louis Dufresne, Alex Hall, Stephane Hallegatte, Marika M. Holland, William Ingram, David A. Randall, Brian J. Soden, George Tselioudis & Mark J. Webb (2006): ”How well do we understand and evaluate climate change feedback processes?”, Journal of Climate, vol. 19, s. 3445-3482. Boogert, Neeltje J., David M. Paterson & Kevin N. Laland (2006): ”The implications of niche construction and ecosystem engineering for conservation biology”, BioScience, vol. 56, s. 570-578. Borchers, Scott (2006): Hegel’s Logic and Global Climate Change, Dissertation in Philosophy, Vanderbilt University. Borrello, Mark E. (2004): ”’Mutual aid’ and ’animal dispersion’ – an historical analysis of alternatives to Darwin”, Perspectives in Biology and Medicine, vol. 47, s. 15-31. Both, Christian & Visser, Marcel E. (2005): ”The effect of climate change on the correlation between avian life-history traits”, Global Change Biology, vol. 11, s. 1606-1613. Botkin, Daniel B., Henrik Saxe, Miguel B. Araújo, Richard Betts, Richard H. W. Bradshaw, Tinas Cedhagen, Peter Chesson, Terry P. Dawson, Julie R. Etterson, Daniel P. Faith, Simon Ferrier, Antoine Guisan, Anja Skjoldborg Hansen, David W. Hilbert, Craig Loehle, Chris Margules, Mark New, Matthew J. Sobel & David R. B. Stockwell (2007): ”Forecasting the effects of global warming on biodiversity”, BioScience, vol. 57, s. 227-236. Bousquet, Philippe, Philippe Peylin, Philippe Ciais, Corinne Le Quéré, Pierre Friedlingstein & Pieter P. Tans (2000): ”Regional changes in carbon dioxide fluxes of land and oceans since 1980”, Science, vol. 290, s. 1342-1346.

Bou-Zeid, E. & El-Fadel, M. (2002): ”Climate change and water resources in Lebanon and the Middle East”, Journal of Water Resources and Management, vol. 128, s. 343-355. Bowen, Gabriel J. (2007): ”When the world turned cold”, Nature, vol. 445, s. 607-608. Bowen, G. J., T. J. Bralower, M. L. Delaney, G. R. Dickens, D. C. Kelly, P. L. Koch, L. R. Kump, J. Meng, L. C. Sloan, E. Thomas, S. L. Wing & J. C Zachos (2006): ”Eocene hyperthermal event offers insight into global warming”, EOS Transactions – American Geophysical Union, vol. 87, s. 165-169. Bradley, Raymond S., Mathias Vuille, Henry F. Diaz & Walter Vergara (2006): ”Threats to water supplies in the tropical Andes”, Science, vol. 312, s. 1755-1756. Bradshaw, William E. & Holzapfel, Christina M. (2006): ”Evolutionary response to rapid climate change”, Science, vol. 312, s. 1477-1478. Braverman, Harry (1982): Arbete och monopolkapital – Arbetets degradering i det tjugonde

århundradet, Rabén & Sjögren. British Antarctic Survey (2005): British Antarctic Survey Annual Report 2004-2005, www.antarctica.ac.uk. Broecker, W. S. (2003): ”Does the trigger for abrupt climate change reside in the ocean or in the atmosphere?”, Science, vol. 300, s. 1519-1522. Broecker, Wallace S. (2006): ”Abrupt climate change revisited”, Global and Planetary Change, vol. 54, s. 211-215. Broecker, Wallace S. (2007): ”CO2 arithmetic”, Science, vol. 315, s. 1371. Brown, James H., James F. Gillooly, Andrew P. Allen, Van M. Savage & Geoffrey B. West (2004): ”Toward a metabolic theory of ecology”, Ecology, vol. 85, s. 1771-1789. Brown, Timothy J., Beth L. Hall & Anthony L. Westerling (2004): ”The impact of twenty-first century climate change on wildland fire danger in the western United States: an applications perspective”, Climatic Change, vol. 62, s. 365-388. Brownlee, D. E. (2003): ”The origin and early evolution of the earth”, s. 14-27 i Jacobson et al. (2003a). Brunk, Gregory (2000): ”Understanding self-organized criticality as a statistical process”,

Complexity, vol. 5, s 26-33. Brunk, Gregory (2002): ”Why do societies collapse? – A theory based on self-organized criticality”, Journal of Theoretical Politics, vol. 14, s. 195-230. Brunner, Klaus & Klauninger, Bert (2003): ”An integrative image of causality and emergence”, s. 23-35 i Arshinov & Fuchs. Bryden, Harry L., Hannak R. Longworth & Stuart A. Cunningham (2005): ”Slowing of the Atlantic meridional overturning circulation at 25°N”, Nature, vol. 438, s. 655-657. Buchanan, Mark (2000): Ubiquity – The Science of History … Or Why the World is Simpler than

We Think, Weidenfeld & Nicolson. Buermann, Wolfgang, Benjamin R. Lintner, Charles D. Koven, Alon Angert, Jorge E. Pinzon, Compton J. Tucker & Inez Y. Fung (2007): ”The changing carbon cycle at Mauna Loa Observatory”, Proceedings of the National Academy of Science U.S A., vol. 104, s. 42494254. Buesseler, Ken O., Carl H. Lamborg, Philip W. Boyd, Phoebe J. Lam, Thomas W. Trull, Robert R. Bidigare, James K. B. Bishop, Karen L. Casciotti, Frank Dehairs, Marc Elskens, Makio Honda, David M. Karl, David A. Siegel, Mary W. Silver, Deborah K. Steinberg, Jim Valdes, Benjamin Van Mooy & Stephanie Wilson (2007): ”Revisiting carbon flux through the ocean’s twilight zone”, Science, vol. 316, s. 567-570.

337

Buffet, Bruce & Archer, David (2004): ”Global inventory of methane clathrate: sensitivity to changes in the deep ocean”, Earth and Planetary Science Letters, vol. 227, s. 185-199. Bunge, Mario (2003): Emergence and Convergence – Qualitative Novelty and the Unity of

Knowledge, University of Toronto Press. Bunyard, Peter (2004): ”Climate and the Amazon – A Gaian System?”, s. 335-351 i Schneider et al. Bush, Mark B. & Hooghiemstra, Henry (2005): ”Tropical biotic responses to climate change”, s. 125-137 i Lovejoy & Hannah (2005a) Canadell, Josep & Noble, Ian (2001): ”Challenges of a changing earth”, Trends in Ecology and

Evolution, vol. 16, s. 664-666. Canadell, Josep G., Philippe Ciais, Peter Cox & Martin Heimann (2004): ”Quantifying, understanding and managing the carbon cycle in the next decades”, Climatic Change, vol. 67, s. 147-160. Canfield, D. E. (2005): ”The early history of atmospheric oxygen”, Annual Review of Earth and

Planetary Science, vol. 33, s. 1-36.

338

Canfield, Don E. (2006): ”Gas with an ancient history”, Nature, vol. 440, s. 426-427. Canfield, D. E. (1999): ”A breath of fresh air”, Nature, vol. 400, s. 503-504. Capra, Fritjof (1996): The Web of Life – A New Synthesis of Mind and Matter, Flamingo/Harper Collins. Carey, Mark (2005): ”Living and dying with glaciers: people’s historical vulnerability to avalanches and outburst floods in Peru”, Global and Planetary Change, vol. 47, s. 122- 134. Carreras, Benjamin A., David E. Newman, Ian Dobson & A. Bruce Poole (2004): ”Evidence for self-organized criticality in a time series of electric power system blackouts”, IEEE

Transactions of Circuits and Systems, vol. 51, s. 1733-1740. Casassa, Gino, Andrés Rivera, Wilfried Haeberlib, Gerry Jones, Georg Kaser, Pierre Ribstein, Christoph Schneider (2007): ”Current status of Andean glaciers”, Global and Planetary

Change, doi:10.1016/j.glopacha.2006.11.013, s. 1-9. Cazenave, Anny (2006): ”How fast are the ice sheets melting?”, Science, vol. 314, s. 1250-1252. Chameides, Bill (2006): ”Humanity usurps nature”, Science, vol. 311, s. 1379. Chapin III, F. S., M. Sturm, M. C. Serreze, J. P. McFadden, J. R. Key, A. H. Lloyd, A. D. McGuire, T. S. Rupp, A. H. Lynch, J. P. Schimel, J. Beringer, W. L. Chapman, H. E. Epstein, E. S. Euskirchen, L. D. Hinzman, G. Jia, C.-L. Ping, K. D. Tape, C. D. C. Thompson, D. A. Walker, J.M. Welker (2005): ”Role of land-surface changes in arctic summer warming”, Science, vol. 310, 657-660. Charlson, Robert J. (2003a): ”The atmosphere”, s 133-158 i Jacobson et al. (2003a). Charlson, Robert J. (2003b): ”The coupling of biogeochemcial cycles and climate forcings, feedbacks, and responses”, s. 438-458 i Jacobson et al. (2003a). Charlson, Robert J., Gordon H. Orians & Gordon V. Wolfe (2003): ”Human modification of the earth system: global change”, s. 496-507 i Jacobson et al. (2003a). Chen, J. L., Wilson, C. R. & B. D. Tapley (2006): ”Satellite gravity measurements confirm accelerated melting of Greenland ice sheet”, Science, vol. 313, s. 1958-1960. Chiang, John C. H. & Koutavas, Athanasios (2004): ”Tropical flip-flop connections”, Nature, vol. 432, s. 684-685. Chiarle, Marta, Sara Iannotti, Giovanni Mortara & Philip Deline (2007): ”Recent debris flow occurences associated with glaciers in the Alps”, Global and Planetary Change, vol. 56, s. 123-136. Chmel, A., V. N. Smirnov & M. P. Astakhov (2005): ”The Arctic sea-ice cover: fractal space-time domain”, Physica A, vol. 357, s. 556-564.

Chmel, A. & Smirnov, V. (2007): ”The Arctic sea-ice cover: problem of forecasting”, Physica A, vol. 375, s. 288-296. Christian Aid (2006): The Climate of Poverty – Facts, Fears and Hope, www.christianaid.org.uk. Church, John A. & White, Neil J. (2006): ”A 20th century acceleration in global sea-level rise”,

Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2005GL024826, s. 1-4. Ciais, Ph., M. Reichstein, N. Viovy, A. Granier, J. Ogée, V. Allard, M. Aubinet, N. Buchmann, Chr. Bernhofer, A. Carrara, F. Chevallier, N. De Noblet, A. D. Friend, P. Friedlingstein, T. Grunwald, B. Heinesch, P. Keronen, A. Knohl, G. Krinner, D. Loustau, G. Manca, G. Matteucci, F. Miglietta, J. M. Ourcival, D. Papale, K. Pilegaard, S. Rambal, G. Seufert, J. F. Soussana, M. J. Sanz, E. D. Schulze, T. Vesala & R. Valentini (2005): ”Europe-wide reduction in primary productivity caused by the heat and drought in 2003”, Nature, vol. 437, s. 529-533. Clark, Brett & York, Richard (2005): “Dialectical nature: reflections in honor of the twentieth anniversary of Levins and Lewontin's The Dialectical Biologist”, Monthly Review, vol. 57, no. 1, s. 13-22. Clark, Peter A., Nicklas G. Pisias, Thomas F. Stocker & Andrew J. Weaver (2002): ”The role of the thermohaline circulation in abrupt climate change”, Nature, vol. 415, s. 863-869. Clark, Peter U., A. Marshall McCabe, Alan C. Mix & Andrew J. Weaver (2004): ”Rapid rise of sea level 19,000 years ago and its global implications”, Science, vol. 304, s. 1141-1144. Clarke, Garry K. C. (2005): ”Subglacial processes”, Annual Review of Earth and Planetary Sciece, vol. 33, s. 247-276. Clarke, Andrew, Eugene J. Murhpy, Michael P. Meredith, John C. King, Lloyd S. Peck, David K. A. Barnes & Raymond C. Smith (2007): ”Climate change and the marine ecosystem of western Antarctic Peninsula”, Philosophical Transactions of the Royal Society London B, vol. 362, s. 149-166. Claussen, Martin, Claudia Kubatzki, Victor Brovkin, Andrey Ganopolski, Philipp Hoelzmann & Hans-Joachim Pachur (1999): ”Simulation of an abrupt change in Saharan vegetation in the mid-Holocene”, Geophysical Research Letters, vol. 26, s. 2037-2040. Cleland, Carol E. & Chyba, Christopher F. (2002): ”Defining ’life’”, Origins of Life and Evolution of

the Biosphere, vol. 32, s. 387-393. Cleland, Elsa, Isabelle Chunie, Annette Menzel, Harold A. Mooney & Mark D. Schwartz (2007): ”Shifting plant phenology in response to global change”, Trends in Ecology and Evolution, vol. 22, s. 357-365. Cochrane, Mark A., Ane Alencar, Mark. D. Schulze, Carlos M. Souza Jr., Daniel C. Nepstad, Paul Lefebvre & Eric A. Davidson (1999): ”Positive feedbacks in the fire dynamic of closed canopy tropical forests”, Science, vol. 284, s.1832-1835. Comiso, Josefino C. (2006): ”Abrupt decline in the Arctic winter sea ice cover”, Geophysical

Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL027341, s. 1-5. Conway, Declan (2005): ”From headwater tributaries to international river: Observing and adapting to climate variability and change in the Nile basin”, Global Environmental Change, vol 15, s 99-114. Conway Morris, Simon (2000): ”The Cambrian ’explosion’: slow-fuse or megatonnage?”,

Proceedings of the National Academy of Science U S A., vol. 97, s. 4426-4429. Conway Morris, Simon (2006): ”Darwin’s dilemma: the realities of the Cambrian ’explosion’”,

Philosophical Transactions of the Royal Society of London A, vol. 361, s. 1069-1083. Cook, A. J., A. J. Fox, D. G. Vaughan & J. G. Ferrigno (2005): ”Retreating glacier fronts on the Antarctic peninsula over the past half-century”, Science, vol. 308, s. 541-544.

339

Costanza, Robert (2007): ”Avoiding system failure”, Nature, vol. 446, s. 613-614. Cotton, Peter A. (2003): ”Avian migration phenology and global climate change”, Proceedings of

the National Aacademy of Science, vol. 100, s. 12219-12222. Cowling, Sharon A., Richard A. Betts, Peter M. Cox, Virginia J. Ettwein, Chris D. Jones, Mark A. Maslin & Steven A. Spall (2004): ”Contrasting simulated past and future responses of the Amazonian forest to atmospheric change”, Philosophical Transactions of the Royal Society of

London A, vol. 359, s. 539-547. Cox, Peter M., Richard A. Betts, Chris D. Jones, Steven A. Spall & Ian J. Totterdell (2000): ”Acceleration of global warming due to carbon-cycle feedbacks in a coupled climate model”,

Nature, vol. 408, s. 184-187. Cox, P. M., R. A. Betts, M. Collins, P. P. Harris, C. Huntingford & C. D. Jones (2004): ”Amazonian forest dieback under climate-carbon cycle projections for the 21st century”, Theoretical and

Applied Climatology, vol. 78, s. 137-156.

340

Cox, Peter M., Chris Huntingford & Chris D. Jones (2006): ”Conditions for sink-to-source transitions and runaway feedbacks from the land carbon cycle”, s. 155-161 i Schellnhuber et al. (2006). Cox, Peter & Stephenson, David (2007): ”A changing climate for prediction”, Science, vol. 317, s. 207-208. Crowley, Thomas J. (2002): ”Cycles, cycles everywhere”, Science, vol. 295, s. 1473-1474. Cuffey, Kurt M. & Brook, Edward J. (2003): ”Ice sheets and the ice-core record of climate change”, s. 458-495 i Jacobson et al. (2003a). Cunningham, Stuart A., Torsten Kanzow, Darren Rayner, Molly O. Baringer, William E. Johns, Jochem Marotzke, Hannah R. Longeworth, Elizabeth M. Grant, Joel J.-M. Hirschi, Lisa M. Beal, Christopher S. Meinen & Harry L. Bryden (2007): ”Temporal variability of the Atlantic meridional overturning circulation at 26.5°N”, Science, vol. 317, s. 935-938. Curran, Mark A. J., Tas D. van Ommen, Vin I. Morgan, Katrina L. Phillips & Anne S. Palmer (2003): ”Ice core evidence for Antarctic sea ice decline since the 1950s”, Science, vol. 302, s. 1203-1206. Cyranoski, David (2005): ”The long-range forecast”, Nature, vol. 438, s. 275-276. Darwin, Charles (2005): Om arternas uppkomst – Genom naturligt urval, Natur och Kultur. Davidson, Eric A. & Janssens, Ivan A. (2006): ”Temperature sensitivity of soil carbon decomposition and feedbacks to climate change”, Nature, vol. 440, s. 165-173. Davies, Paul (2003): ”Introduction: Toward an Emergentist Worldview”, s 3-16 i Gregersen (red.). Davis, Margaret B. & Shaw, Ruth G. (2001): ”Range shifts and adaptive responses to quaternary climate change”, Science, vol. 292, s . 673-678. Dawkins, Richard (1982): The Extended Phenotype – The Gene as Unit of Selection, Freeman. Dawkins, Richard (1983): Den själviska genen, Tiden. Dawkins, Richard (2004): ”Extended phenotype – but not too extended. A reply to Laland, Turner and Jablonka”, Biology and Philosophy, vol. 19, s. 377-396. de Angelis, Hernán & Skvarca, Pedro (2003): ”Glacier surge after ice shelf collapse”, Science, vol. 299, s. 1560-1562. Descartes, René (1918): Om metoden att rätt bruka sitt förstånd och utforska sanningen i

vetenskaperna, Björck & Börjesson. Descartes, René (1950): Descartes – I urval och med inledning av Paul Valéry, Albert Bonniers. Dessai, Suraje & Walter, Martin E. (2000): ”Self-organized criticality and the atmospheric sciences: selected review, new findings and future directions”, workshop paper, Extreme

Events: Developing a Research Agenda for the 21st Century, Columbia University/National Center for Atmospheric Research.

Dessai, Suraje, Karen O’Brien & Mike Hulme (2007): ”On uncertainty and climate change”,

Global Environmental Change, vol. 17, s. 1-3. Dhar, Deepak (2006): ”Theoretical studies of self-organized criticality”, Physica A, vol. 369, s. 29-70. de Wit, Maarten & Stankiewicz, Jacek (2006): ”Changes in surface water supply across Africa with predicted climate change”, Science, vol. 311, s. 1917-1921. Dickens, Gerald R. (2004): ”Hydrocarbon-driven warming”, Nature, vol. 429, s. 513-515. Dickman, Ronald, Miguel A. Muñoz, Alessandro Vespignani & Stefano Zapperi (2000): ”Paths to self-organized criticality”, Brazilian Journal of Physics, vol. 30, no. 27, s. 1-23. Diffenbaugh, Noah S., Jeremy S. Pal, Filippo Giorgi & Xuejie Gao (2007): ”Heat stress intensification in the Mediterranean climate change hotspot”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2007GL03000, s. 1-6. Doney, Scott C. (2006): ”Plankton in a warmer world”, Nature, vol. 444, s. 695-696. Donnadieu, Yannick, Yves Goddéris, Gilles Ramstein, Anne Nédélec & Joseph Meert (2004): ”A ’snowball earth’ climate triggered by continental break-up through changes in runoff”,

Nature, vol. 428, s. 303-306. Donner, Simon D., William J. Skirving, Christopher M. Little, Michael Oppenheimer & Ove Hoegh-Guldberg (2005): ”Global assessment of coral bleaching and required rates of adaptation under climate change”, Global Change Biology, vol. 11, s. 2251-2265. Donner, Simon D., Thomas R. Knutson & Michael Oppenheimer (2007): ”Model-based assessment of the role of human-induced climate change in the 2005 Caribbean coral bleaching event”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 104, s. 5483-5488. Dore, John E., Roger Lukas, Daniel W. Sadler & David M. Karl (2003): ”Climate-driven changes to the atmospheric CO2 sink in the subtropical north Pacific Ocean”, Nature, vol. 424, s. 754-757. Dowdeswell, Julian A. (2006): ”The Greenland ice sheet and global sea-level rise”, Science, vol. 311, s. 963-964. Drossel, Barbara (1996): ”Self-organized criticality and synchronization in a forest-fire model”,

Physical Review Letters, vol. 76, s. 936-939. Dobretsov, N. L., N. A. Kolchanov & V. V. Suslov (2006): ”On the early stages of the evolution of the geosphere and biosphere”, Paleontological Journal, vol. 40, s. 407-424. Dukes, Jeffrey S. (2003): ”Burning buried sunshine: human consumption of ancient solar energy”, Climatic Change, vol. 61, s. 31-44. Dupont, T. K. & R. B. Alley (2006): ”Role of small ice shelves in sea-level rise”, Geophysical

Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2005GL025665, s. 1-4. Dusek, Val (2003): ”Steve Gould: Marxist as Biologist”, Rethinking Marxism, vol. 15, s. 451-465. Dutta, Koushik, E. A. G. Schuur, J. C. Neff & S. A. Zimov (2006): ”Potential carbon release from permafrost soils of northeastern Siberia”, Global Change Biology, vol. 12, s. 2336-2351. Dybas, Cheryl Lyn (2006): ”On a collision course: ocean plankton and climate change”,

BioScience, vol. 56., s 642-646. Edwards, Martin & Richardson, Anthony J. (2004): ”Impact of climate change on marine pelagic phenology and trophic mismatch”, Nature, vol. 2808, doi:10.1038/nature02808, s. 1-3. Ekström, Göran, Meredith Nettles & Victor C. Tsai (2006): ”Seasonality and increasing frequency of Greenland glacial earthquakes”, Science, vol. 311, s. 1756-1758. El Raey, M., Kh. Dewidar & M. El Hattab (1999): ”Adaptation to the impacts of sea level rise in Egypt”, Climate Research, vol. 12, s 117-128. Elsner, James B. (2007): ”Tempests in time”, Nature, vol. 447, s. 647-649.

341

Emanuel, Kerry (2005): ”Increasing destructiveness of tropical cyclones over the past 30 years”,

Nature, vol. 436, s. 686-688. Engel, Andreas (1998): ”A crystal clear view”, Nature, vol. 396, s. 221-222. Engels, Friedrich (1971): Anti-Dühring, Arbetarkultur. Engels, Friedrich (1975): Naturens dialektik, Bo Cavefors. EPICA Community Members (2006): ”One-to-one coupling of glacial climate variability in Greenland and Antarctica”, Nature, vol. 444, s. 195-198. Ericson, Jason P, Charles J. Vörösmarty, S. Lawrence Dingman, Larry G. Ward & Michel Meybeck (2006): ”Effective sea-level rise and deltas: Causes of change and human dimension implications”, Global and Planetary Change, vol 50., January, s 63-82. Etterson, Julie R. & Shaw, Ruth G. (2001): ”Constraint to adaptive evolution in response to global warming”, Science, vol. 294, s. 151-154. Evatt, G. W., A. C. Fowler, C. D. Clark & N. R. J. Hulton (2006): ”Subglacial floods beneath ice

342

sheets”, Philosophical Transactions of the Royal Society of London A, vol. 364, s. 1769-1794. Falkowski, P., R. J. Scholes, E. Boyle, J. Canadell, D. Canfield, J. Elser, N. Gruber, K. Hibbard, P. Högberg, S. Linder, F. T. Mackenzie, B. Moore III, T. Pedersen, Y. Rosenthal, S. Seitzinger, V. Smetacek, W. Steffen (2000): ”The global carbon cycle: a test of our knowledge of earth as a system”, Science, vol. 290, s. 291-296. Feng, Qi, Wei Liu, Zhang Yanwu, Si Jianhua, Su Yonghong, Chang Zun Qiang & Xi Haiyang (2006): ”Effect of climatic changes and human activity on soil carbon desertified regions of China”,

Tellus, vol. 58B, s. 117-128. Fernandez, J., A. Plastino & L. Diambra (1995): ”Self-organized criticality in coevolving interacting systems”, Physical Review E, vol. 52, s. 5700-5703. Field, Christopher B. & Raupach, Michael R. (red.) (2004): The Global Carbon Cycle – Integrating

Humans, Climate and the Natural World, Island Press/SCOPE. Field, Christopher B., Michael R. Raupach & Reynaldo Victoria (2004): ”The global carbon cycle: integrating humans, climate and the natural world”, s. 1-13 i Field & Raupach. Fischer-Kowalski, Marina & Weisz, Helga (1999): ”Society as hybrid between material and symbolic realms: toward a theoretical framework for society-nature interaction”, Advances

in Human Ecology, vol. 8, s. 215-251. Flannery, Tim (2005): The Weather Makers – How Man Is Changing the Climate and What It

Means for Life on Earth, Grove Press. Flannery, Tim (2006): Vädermakarna – Människan och klimatet, Norstedts. Flannigan, M. D., K. A. Logan, B. D. Amiro, W. R. Skinner & B. J. Stocks (2005): ”Future area burned in Canada”, Climatic Change, vol. 72, s. 1-16. Flyvbjerg, Henrik (1996): ”Simplest possible, self-organized critical system”, Physical Review

Letters, vol. 76, s. 940-943. Foster, John Bellamy (2000): Marx’s Ecology – Materialism and Nature, Monthly Review Press. Foster, John Bellamy & Burkett, Paul (2000): ”The dialectic of organic/inorganic relations”,

Organization & Environment, vol. 13, s. 403-425. Fountain, Andrew G., Robert W. Jacobel, Robert Schlichting & Peter Jansson (2005): ”Fractures as the main pathways of water flow in temperate glaciers”, Nature, vol. 433, s. 618-620. Fox, Douglas (2007): ”Back to the no-analog future?”, Science, vol. 316, s. 823-825. Fracchia, Joseph (2005): ”Beyond the human-nature debate: human corporeal organisation as the ’first fact’ of historical materialism”, Historical Materialism, vol. 13, s. 33-61.

Francey, Roger J. (2005): ”Recent record growth in atmospheric CO2 levels”, Environmental

Chemistry, vol. 2, s. 3-5. Franck, S.A. & Zavarin G.A. (2004): ”What are the necessary conditions for origin of life and subsequent planetary life-support system?”, s. 73-90 i Schellnhuber et al. (2004). Freese, Barbara (2003): Coal – A Human History, Perseus. Frich, P., L. V. Alexander, P. Della-Marta, B. Gleason, M. Haylock, A. M. G. Klein Tank & T. Peterson (2002): ”Observed coherent changes in climatic extremes during the second half of the twentieth century”, Climate Research, vol. 19, s. 193-212. Fricker, Helen Amanda, Ted Scambos, Robert Bindschadler & Laurie Padman (2007): ”An active subglacial water system in West Antarctica mapped from space”, Science, vol. 315., s. 15441547. Fried, Jeremy S., Margaret S. Torn & Evan Mills (2004): ”The impact of climate change on wildfire severity: a regional forecast for northern California”, Climatic Change, vol. 64, s. 169-191. Friedlingstein, Pierre (2004): ”Climate-carbon cycle interactions”, s. 217-224 i Field & Raupach. Friedlingstein, Pierre & Solomon, Susan (2005): ”Contributions of past and present human generations to committed warming caused by carbon dioxide”, Proceedings of the National

Academy of Science U.S.A , vol. 102, s. 10832-10836. Friedlingstein, Pierre, Laurent Bopp, Philippe Ciais, Jean-Louis Dufresne, Laurent Fairhead, Hervé LeTreut, Patrick Monfray & James Orr (2001): ”Positive feedback between future climate change and the carbon cycle”, Geophysical Research Letters, vol. 28, s. 1543-1546. Friedlingstein, Pierre, P. Cox, R. Betts, L. Bopp, W. Von Bloh, V. Brovkin, P. Cadule, S. Doney, M. Eby, I. Fung, G. Bala, J. John, C. Jonesw, F. Joos, T. Kato, M. Kawamiya, W. Knorr, K. Lindsay, H. D. Matthews, T. Raddatz, P. Rayner, C. Reick, E. Roeckner, K.-G. Schnitzler, R. Schnur, K. Strassmann, A. J. Weaver, C. Yoshikawa & N. Zheng (2006): ”Climate-carbon cycle feedback analysis: results from the C4MIP model intercomparison”, Journal of Climate, vol. 19, s. 3337-3353. Frigg, Roman (2003): ”Self-organized criticality – what it is and what it isn’t”, Studies in History

and Philosophy of Science, vol. 34, s. 613-632. Fuchs, Christian (2003): ”Dialectical philosophy and self-organisation”; s. 195-244 i Arshinov & Fuchs. Fung, Inez Y., Scott C. Doney, Keith Lindsay & Jasmin John (2005): ”Evolution of carbon sinks in a changing climate”, Proceedings of the National Academy of Sciences U.S.A , vol. 102, s. 11201-11206. Gaertner, M. A., D. Jacob, V. Gil, M. Domínguez, E. Padorno, E. Sánchez & M. Castro (2007): ”Tropical cyclones over the Mediterranean Sea in climate change simulations”, Geophysical

Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2007GL029977, s. 1-5. Gare, Alan (2000): ”Aleksandr Bogdanov and systems theory”, Democracy and Nature, vol. 6, s. 341-359. Gedney, N., P. M. Cox, R. A. Betts, O. Boucher, C. Huntingford & P. A. Stott (2006): ”Detection of a direct carbon dioxide effect in continental river runoff records”, Nature, vol. 439, s. 835-838. Genkai-Kato, Motomi (2007): ”Regime shifts: catastrophic responses of ecosystems to human impacts”, Ecological Research, vol. 22, s. 214-219. GermanWatch (2004): Glacial Lake Outburst Floods in Nepal and Switzerland – New Threats

Due to Climate Change, GermanWatch. Gildor, Hezi & Tziperman, Eli (2003): ”Sea-ice switches and abrupt climate change”,

Philosophical Transactions of the Royal Society of London A, vol. 361, s. 1935-1944.

343

Giles, Jim (2006): ”The outlook for Amazonia is dry”, Nature, vol. 442, s. 726-727. Giles, Jim (2007): ”From words to action”, Nature, vol. 445, s. 578-579. Gleiser, Pablo M., Francisco A. Tamarit & Sergio A. Cannas (2000): ”Self-organized criticality in a model of biological evolution with long-range interactions”, Physica A, vol. 275, s. 272-280. Goldblatt, Colin, Timothy M. Lenton & Andrew J. Watson (2006): ”Bistability of atmospheric oxygen and the Great Oxidation”, Nature, vol. 443, s. 683-686. Goldman, Erica (2002): ”Even in the high Arctic, nothing is permanent”, Science, vol. 297, s. 1493-1494. Goodstein, David L. (2004): Out of Gas – The End of the Age of Oil, W.W. Norton. Goswami, B. N., V. Venugopal, D. Sengupta, M. S. Madhusoodanan, Prince K. Xavier (2006a): ”Increasing trend of extreme rain events over India in a warming environment”, Science, vol. 314, s. 1442-1445. Goswami, B. N., M. S. Madhusoodanan, C. P. Neema & D. Sengupta (2006b): ”A physical

344

mechanism for North Atlantic SST influence on the Indian summer monsoon”, Geophysical

Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2005GL024803, s. 1-4. Gott, Richard (2005): Hugo Chávez and the Bolivarian Revolution, Verso. Goubanova, K. & Li, L. (2007): ”Extremes in temperature and precipitation around the Mediterranean basin in an ensemble of future climate scenario simulations”, Global and

Planetary Change, vol. 57, s. 27-42. Gould, Stephen Jay (1981): Alltsedan Darwin – Tankar kring evolutionen, Alba. Gould, Stephen Jay (1987): Pandans tumme – Naturhistoriska essäer, Ordfront. Gould, Stephen Jay (1989): Livet är underbart – Om femögda djur och naturens slumpmässiga

historia, Ordfront. Gould, Stephen Jay (1997): ”The exaptive excellence of spandrels as a term and prototype”,

Proceedings of the National Academy of Science U S A., vol. 94, s. 10750-10755. Gould, Stephen Jay (2001): Time’s Arrow, Time’s Cycle – Myth and Metaphor in the Discovery of

Geological Time, Harvard University Press. Gould, Stephen Jay (2002): The Structure of Evolutionary Theory, Belknap/Harvard University Press. Gould, Stephen Jay (2004): ”The evolution of life on earth”, Scientific American Special Edition, vol. 14, s. 92-100. Gould, Stephen Jay & Lewontin, Richard (1979): ”The spandrels of San Marco and the Panglossian paradigm: a critique of the adaptionist psrogram”, Proceedings of the Royal

Society of London B. 205, s. 581-598. Gould, Stephen Jay & Eldredge, Niles (1972): ”Punctuated equilibria: an alternative to phyletic gradualism”, s. 82-115 i TJM Schopf (red.): Models in Paleobiology, Freeman, Cooper & Co. Gould, Stephen Jay & Eldredge, Niles (1993): ”Punctuated equilibrium comes of age”, Nature, vol. 366, s. 223-227. Govindasamy, B., S. Thompson, A. Mirin, M. Wickett & K. Caldeira (2005): ”Increase of carbon cycle feedback with climate sensitivity: results from a coupled climate and carbon cycle model”, Tellus, vol. 57B, s. 153-163. Grebmeier, Jacqueline M., James E. Overland, Sue E. Moore, Ed V. Farley, Eddy C. Carmack, Lee W. Cooper, Karen E. Frey, John H. Helle, Fiona A. McLaughlin & S. Lyn McNutt (2006): ”A major ecosystem shift in the northern Bering Sea”, Science, vol. 311, s. 1461-1464. Greene, J. Scott, Bryan Paris & Mark Morrissey (2007): ”Historical changes in extreme precipitation events in the tropical pacific region”, Climate Research, vol. 34, s. 1-14.

Gregersen, Niels Henrik (red.) (2003): From Complexity to Life – On the Emergence of Life and

Meaning, Oxford University Press. Grinevald, Jacques (1998): ”Introduction: the invisibility of the Verdnadskian revolution”, s. 20-32 i Vernadsky. Gruber, Nicolas, Pierre Friedlingstein, Christopher B. Field, Riccardo Valentini, Martin Heimann, Jeffrey E. Richey, Patricia Romero Lankao, E.-Detlef Schulze & Cheng-Tung Arthur Chen (2004): ”The vulnerability of the carbon cycle in the 21st century: an assessment of carbonclimate-human Interactions”, s. 45-76 i Field & Raupach. Grönfeldt Winther, Rasmus (2006): ”On the dangers of making scientific models ontologically independent: taking Richard Levins’ warnings seriously”, Biology and Philosophy, vol. 21, s. 703-724. Gupta, Anil K., David M. Anderson & Jonathan T. Overpeck (2003): ”Abrupt changes in the Asian southwest monsoon during the Holocene and their links to the North Atlantic ocean”,

Nature, vol. 421, s. 354-356. Hallam, Tony (2005). Catastrophes and Lesser Calamities – The Causes of Mass Extinctions, Oxford University Press. Hannah, Lee, Thomas E. Lovejoy, Stephen H. Schneider (2005): ”Biodiversity and climate change in context”, s. 3-14 i Lovejoy & Hannah (2005a). Hansen, James (2005): ”A slippery slope: how much global warming constitutes ’dangerous anthropogenic interference’?”, Climatic Change, vol. 68, s. 269-279. Hansen, J. E. (2007): ”Scientific reticence and sea level rise”, Environmental Research Letters, vol. 2, doi:10.1088/1748-9326/2/2/024002, s 1-6. Hansen, James & Sato, Makiko (2004): ”Greenhouse growth rates”, Proceedings of the National

Academy of Science U.S.A , vol. 101, s. 16109-16114. Hansen, James, Larissa Nazarenko, Reto Ruedy, Makiko Sato, Josh Willis, Anthony Del Genio, Dorothy Koch, Andrew Lacis, Ken Lo, Surabi Menon, Tica Novakov, Judith Perlwitz, Gary Russell, Gavin A. Scmidt, Nicholas Tausnev (2005): ”Earth’s energy imbalance: confirmation and implications”, Science, vol. 308, s. 1431-1435. Hansen, James, Makiko Sato, Reto Ruedy, Ken Lo, David W. Lea & Martin Medina-Elizade (2006): ”Global Temperature Change”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 103, s. 14288-14293. Hansen, James, Makiko Sato, Pushker Kharecha, Gary Russell, David W. Lea & Mark Siddall (2007a): ”Climate change and trace gases”, Philosophical Transactions of the Royal Society

of London A, vol. 365, s. 1925-1954. Hansen, J., M. Sato, R. Ruedy, P. Kharecha, A. Lacis, R. Miller, L. Nazarenko, K. Lo, G. A. Schmidt, G. Russell, I. Aleinov, S. Bauer, E. Baum, B. Cairns, V. Canuto, M. Chandler, Y. Cheng, A. Cohen, A. Del Genio, G. Faluvergi, E. Fleming, A. Friend, T. Hall, C. Jackman, J. Jonas, M. Kelley, N. Y. Kiang, D. Koch, G. Labow, J. Lerner, S. Menon, T. Novakov, V. Oinas, Ja. Perlwitz, Ju. Perlwitz, D. Rind, A. Romanou, R. Schmunk, D. Shindell, P. Stone, S. Sun, D. Streets, N. Tausnev, D. Thresher, N. Unger, M. Yao & S. Zhang (2007): ”Dangerous humanmade interference with climate: a GISS model study”, Atmospheric Chemistry and Physics, vol. 7, s. 2287-2312. Harries, John E., Helen E. Brindley, Pretty J. Sagoo & Richard J. Bantges (2001): ”Increases in greenhouse forcing inferred from the outgoing longwave radiation spectra of the earth in 1970 and 1997”, Nature, vol. 355-357. Harvell, C. Drew, Charles E. Mitchell, Jessica R. Ward, Sonia Altizer, Andrew P. Dobson, Richard

345

S. Ostfeld & Michael D. Samuel (2002): ”Climate warming and disease risks for terrestrial and marine biota” Science, vol. 296, s. 2158-2162. Harvey, L. D. Danny (2007): ”Allowable CO2 concentrations under the United Nations Framework Convention on Climate Change as a function of the climate sensitivity probability distribution function”, Environmental Research Letters, vol. 2, doi:10.1088/1748-9326/2/1/014001, s. 1-10. Haug, Wolfgang Fritz (2005): ”Dialectics”, Historical Materialism, vol. 13, s. 241-266. Hawkes, L. A., A. C. Broderick, M. H. Godfrey & B. J. Godley (2007): ”Investigating the potential impacts of climate change on a marine turtle population”, Global Change Biology, vol. 13, s. 923-932. Hays, Graeme C., Anthony J. Richardson & Carol Robinson (2005): ”Climate change and marine plankton”, Trends in Ecology and Evolution, vol. 20, s. 337-344. Heath, James, Edward Ayres, Malcolm Possel, Richard D. Bardgett, Helaina I. J. Black, Helen Grant, Phil Ineson, Gerhard Kerstiens (2005): ”Rising atmospheric CO2 reduces

346

sequestration of root-dervied soil carbon”, Science, vol. 309, s. 1711-1713. Hegel, G.W.F. (1973): Hegel – I urval av Kurt Wickman, Gidlunds. Heimann, Martin, Christian Rödenbeck & Manuel Gloor (2004): ”Spatial and temporal distribution of sources and sinls of carbon dioxide”, s. 187-204 i Field & Raupach. Herakleitos (1997): Fragment, Kykeon. Hewitt, Godfrey M. & Nichols, Richard A. (2005): ”Genetic and evolutionary impacts of climate change”, s. 176-192 i Lovejoy & Hannah (2005a). Higgins, Paul A. T., Michael D. Mastrandrea & Stephen H. Schneider (2002): ”Dynamics of climate and ecosystem coupling: abrupt changes and multiple equilibria”, Philosophical

Transactions of the Royal Society of London B, vol. 357, s. 647-655. Higgins, Paul A. T. & Vellinga, Michael (2004): ”Ecosystem responses to abrupt climate change: teleconnections, scale and the hydrological cycle”, Climatic Change, vol. 64, s. 127-142. Hinzman, Larry D., Neil D. Bettez, W. Robert Bolton, F. Stuart Chapin, Mark B. Dyurgerov, Chris L. Fastie, Brad Griffith, Robert D. Hollister, Allen Hope, Henry P. Huntington, Anne M. Jensen, Gensuo J. Jia, Torre Jorgenson, Douglas L. Kane, David R. Klein, Gary Kofinas, Amanda H. Lynch, Andrea H. Lloyd, A. David McGuire, Frederick E. Nelson, Walter C. Oechel, Thomas E. Osterkamp, Charles H. Racine, Vladimir E. Romanovsky, Robert S. Stone, Douglas A. Stow, Matthew Sturm, Craig E. Tweedie, George L. Vourlitis, Marilyn D. Walker, Donald A. Walker, Patrick J. Webber, Jeffrey M. Welker, Kevin S. Winker & Kenji Yoshikawa (2005): ”Evidence and implications of recent climate change in Northern Alaska and other Arctic regions”, Climatic Change, vol. 72, s. 251-298. Hoegh-Guldberg, Ove (2005): ”Climate change and marine ecosystems”, s. 256-273 i Lovejoy & Hannah. Holland, Heinrich D. (2006): ”The oxygenation of the atmosphere and oceans”, Philosophical

Transactions of the Royal Society of London B, vol. 361, s. 903-915. Holland, Marika M., Cecilia M. Bitz & Bruno Tremblay (2006): ”Future abrupt reductions in the summer Arctic sea ice”, Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL028024, s. 1-5. Holland, Greg J. & Webster, Peter J. (2007): ”Heightened tropical cyclone activity in the North Atlantic: natural variability or climate trend?”, Philosophical Transactions of the Royal

Society of London A, doi:10.1098/rsta.2007.2083, s. 1-22. Holmén, Kim (2003): ”The global carbon cycle”, s. 288-321 i Jacobson et al. (2003a). Honnay, Olivier, Kris Verheyen, Jan Butaye, Hans Jacquemyn, Beatrijs Bossuyt & Martin

Herman (2002): ”Possible effects of habitat fragmentation and climate change on the range of forest plant species”, Ecology Letters, vol. 5, s. 525-530. Hopkin, Michael (2007): ”Carbon sinks threatened by increasing ozone”, Nature, vol. 448, s. 396-397. Houghton, John (2004): Global Warming – The Complete Briefing, Cambridge University Press. Houghton, R. A. (2007): ”Balancing the global carbon budget”, Annual Review of Earth and

Planetary Science, vol. 35, s. 313-347. Hoyos, C. D., P. A. Agudelo, P. J. Webster & J. A. Curry (2006): ”Deconvolution of the factors contributing to the increase in global hurricane intensity”, Science, vol. 312, s. 94-97. Howat, Ian M., Ian Joughin & Ted A. Scambos (2007): ”Rapid changes in ice discharge from Greenland outlet glaciers”, Science, vol. 315, s. 1559-1561. Hugget, R. J. (1999): ”Ecosphere, biosphere, or Gaia? What to call the global ecosystem”, Global

Ecology and Biogeography, vol. 8, s. 425-431. Hughen, Konrad A., Timothy I. Eglington, Li Xu & Matthew Makou (2004): ”Abrupt tropical vegetation response to rapid climate changes”, Science, vol. 304, s. 1955-1959. Huntingford, Chris & Lowe, Jason (2007): ”’Overshoot’ scenarios and climate change”, Science, vol. 316, s. 829-830. Huntley, Brian (2005): ”North temperate responses”, s. 109-125 i Lovejoy & Hannah (2005a). Hutyra, L. R., J. W. Munger, C. A. Nobre, S. R. Saleska, S. A. Vieira & S. C. Wofsy (2005): ”Climatic variability and vegetation vulnerability in Amazonia”, Geophysical Research Letters, vol. 32, doi:10.1029/2005GL024981, s. 1-4. Huynh, Tran T. & Poulsen, Christopher J. (2005): ”Rising atmospheric CO2 as a possible trigger for the end-Triassic mass extinction”, Palaeogeography, Palaeoclimatology, Palaeoecology, vol. 217, s. 223-242. Ito, Keisuke (1995): ”Punctuated-equilibrium model of biological evolution is also a selforganized-criticality model of earthquakes”, Physical Review E, vol. 52, s. 3232-3233. Jablonski, David (2001): ”Lessons from the past: evolutionary impacts of mass extinctions”,

Proceedings of the National Academy of Science U S A., vol. 98, s. 5393-5398. Jacobson, Michael C., Robert J. Charlson, Henningh Rodhe & Gordon H. Orians (red.) (2003a):

Earth System Science – From Biogeochemical Cycles to Global Change, International Geophysics Series/Academic Press. Jacobson, Michael C., Robert J. Charlson & Henning Rodhe (2003b): ”Introduction: biogeochemical cycles as fundamental constructs for studying earth system science and global change”, s 2-14 i Jacobson et al. (2003a). Jantsch, Erich (1980): The Self-Organizing Universe – Scientific and Human Implications of the

Emerging Paradigm of Evolution, Pergamon. Janzen, Frederic J. (1994): ”Climate change and temperature-dependent sex determination in reptiles”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A , vol. 91, s. 7487-7490. Janzen, H. H. (2004): ”Carbon cycling in earth systems – a soil science perspective”, Agriculture,

Ecosystems and Environment, vol. 104, s. 399-417. Jensen, Henrik Jeldtoft (1998): Self-Organized Criticality – Emergent Complex Behaviour in

Physical and Biological Systems, Cambridge University Press. Jones, Chris D., Peter M. Cox & Chris Huntingford (2006): ”Climate-carbon cycle feedbacks under stabilization: uncertainty and observational constraints”, Tellus, vol. 58B, s. 603-613. Jones, Nicola (2007): ”Buried treasure”, Nature, vol. 446, s. 126-128. Joughin, Ian (2006): ”Greenland rumbles louder as glaciers accelerate”, Science, vol. 311, s. 1719-1720.

347

Joughin, Ian, Waleed Abdalati & Mark Fahnestock (2004): ”Large fluctuations in speed on Greenland’s Jakobshavn Isbrae glacier”, Nature, vol. 432, s. 608-610. Jouzel, J., V. Masson-Delmotte, O. Cattani, G. Dreyfus, S. Falourd, G. Hoffmann, B. Minister, J. Nouet, J. M. Barnola, J. Chappellaz, H. Fischer, J. C. Gallet, S. Johnsen, M. Leuenberger, L. Loulergue, D. Luethi, H. Oerter, F. Parrenin, G. Raisbeck, D. Raynaud, A. Schilt, J. Schwander, E. Selmo, R. Souchez, R. Spahni, B. Stauffer, J. P. Steffenson, B. Stenni, T. F. Stocker, J. L. Tison, M. Werner & E. W. Wolff (2007): ”Orbital and millennial Antarctic climate variability over the past 800,000 years”, Science, doi:10.1126/science.1141038. Jump, Alistair S. & Peñuelas, Josep (2005): ”Running to stand still: adaptation and the response of plants to rapid climate change”, Ecology Letters, vol. 8, s. 1010-1020. Karl, David M., Edward A. Laws, Paul Morris, Peter J. leB. Williams & Steven Emerson (2003): ”Metabolic balance of the open sea”, Nature, vol. 426, s. 32. Kaser, G., J. G. Cogley, M. B. Dyurgerov, M. F. Meier & A. Ohmura (2006): ”Mass balance of

348

glaciers and ice caps: consensus estimates for 1961-2004”, Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL027511, s. 1-5. Kasischke, Eric S. & Turetsky, Merritt R. (2006): ”Recent changes in the fire regime across the North American boreal region – spatial and temporal patterns of burning across Canada and Alaska”, Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL025677, s. 1-5. Kasting, James F. (2006): ”Ups and downs of ancient oxygen”, Nature, vol. 443, s. 643-645. Kasting, James F. & Howard, M. Tazewell (2006): ”Atmospheric composition and climate on the early Earth”, Philosophical Transactions of the Royal Society of London B, vol. 361, s. 1733-1742. Kattelmann, Richard (2003): ”Glacial lake outburst floods in the Nepal Himalaya: a manageable hazard?”, Natural Hazards, vol. 28, s. 145-154. Kauffman, Stuart (2003): ”The emergence of autonomous agents”, s 47-71 i Gregersen. Kauffman, Stuart & Clayton, Philip (2006): ”On emergence, agency, and organization”, Biology

and Philosophy, vol. 21, s. 501-521. Kazansky, Alexander B. (2004): ”Planetary bootstrap: a prelude to biosphere phenomenology”,

AIP Conference Proceedings, vol. 718, s. 445-450. Keller, Klaus, Gary Yohe & Michael Schlesinger (2007): ”Managing the risks of climate thresholds: uncertainties and information needs”, Climatic Change, doi:10.1007/s10584006-9114-6. Kerr, Richard A. (2005): ”Is Katrina a harbinger of more powerful hurricanes?”, Science, vol. 309, s 1897. Kerr, Richard A. (2006a): ”A worrying trend of less ice, higher seas”, Science, vol. 311, s. 16981701. Kerr, Richard A. (2006b): ”False alarm: Atlantic conveyor belt hasn’t slowed down after all”,

Science, vol. 314, s. 1064. Kerr, Richard A. (2007a): ”Scientists tell policymakers we’re all warming the world”, Science, vol. 315, s. 754-757 Kerr, Richard A. (2007b): ”Global warming is changing the world”, Science, vol. 316, s. 188-190. Kerr, Richard A. (2007c): ”Pushing the scary side of global warming”, Science, vol. 316, s. 1412-1415. Khokhlov, V. N., A. V. Glushkov & N. S. Loboda (2006): ”On the nonlinear interaction between global teleconnection patterns”, Quarterly Journal of the Royal Meteorological Society, vol. 132, s. 447-465.

Kirchner, James W. (2002): ”The Gaia hypothesis: fact, theory, and wishful thinking”, Climatic

Change, vol. 52, s. 391-408. Kirchner, James W. (2003): ”The Gaia hypothesis: conjectures and refutations”, Climatic Change, vol. 58, s. 21-45. Kleidon, Axel (2002): ”Testing the effect of life on earth’s functioning: how Gaian is the earth system?”, Climatic Change, vol. 52, s. 383-389. Kleinen, Thomas & Petshcel-Held, Gerhard (2007): ”Integrated assessment of changes in flooding probabilities due to climate change”, Climatic Change, vol. 81, s. 283-312. Klotzbach, Philip J. (2006): ”Trends in global tropical cyclone activity over the past twenty years (1986-2005)”, Geophysical Research Letters, vol. 22, doi:10.1029/2006GL025881, s. 1-4. Knoll, Andrew H. & Carroll, Sean B. (1999): ”Early animal evolution: emerging views from comparative biology and geology”, Science, vol. 284, s. 2129-2136. Knorr, W., I. C. Prentice, J. I. House & E. A. Holland (2005): ”Long-term sensitivity of soil carbon turnover to warming”, Nature, vol. 433, s. 298-301. Knorr, W., N. Gobron, M. Scholze, T. Kaminski, R. Schnur & B. Pinty (2007): ”Impact of terrestrial biosphere carbon exchanges on the anomalous CO2 increase in 2002-2003”, Geophysical

Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2006GL029019, s. 1-6. Knutti, Reto & Stocker, Thomas F. (2002): ”Limited predictability of the future thermohaline circulation close to an instability threshold”, Journal of Climate, vol. 15, s. 179-186. Kocha, Deniz, Benjamin Smith & Martin T. Sykes (2006): ”Modelling regional climate change effects on potential natural ecosystems in Sweden”, Climatic Change, vol. 78, s. 381-406. Kondratyev, Kirill Ya., Costas A. Varotsos & Vladimir F. Krapivin (2003): The Global Carbon Cycle

and Global Climate Change, Springer. Kovalev, O. V., Y. M. Oismak & V. V. Vechernin (1997): ”Self-organized criticality in the model of biological evolution describing interaction of ’coenophilus’ and ’coenophobus’ species”,

Europhysics Letters, vol. 40, s. 471-476. Krajick, Kevin (2004): ”All downhill from here?”, Science, vol. 303, s. 1600-1602. Krapotkin, Peter (1978): Inbördes hjälp, Federativs. Kriegler, Elmar (2007): ”On the verge of dangerous anthropogenic interference with the climate system?”, Environmental Research Letters, vol. 2, doi:10.1088/1748-9326/2/1/011001, s. 1-5. Krone, Stephen M. & Guan, Yongtao (2006): ”Spatial self-organization in a cyclic resourcespecies model”, Journal of Theoretical Biology, vol. 241, s. 14-25. Kuhn, Thomas S. (1992): De vetenskapliga revolutionernas struktur, Thales. Kullman, Leif (2002): ”Rapid recent range-margin rise of tree and shrub species in the Swedish Scandes”, Journal of Ecology, vol. 90, s. 68-77. Kump, Lee R. (2002): ”Reducing uncertainty about carbon dioxide as a climate driver”, Nature, vol. 419, s.188-190. Kump, Lee R., Susan L. Brantley & Michael A. Arthur (2000): ”Chemical weathering, atmospheric CO2, and climate”, Annual Review of Earth and Planetary Science, vol. 28, s. 611-667. Kääb A., M. Chiarle, B. Raup. & C. Schneider (2007): ”Climate change impacts on mountain glaciers and permafrost”, Global and Planetary Change, vol. 56, s. vii-ix. Körner, Christian (2003): ”Slow in, rapid out – carbon flux studies and Kyoto targets”, Science, vol. 3 000, s. 1242-1243. Laland, Kevin N., John Odling-Smee & Marcus W. Feldman (2004): ”Causing a commotion”,

Nature, vol. 429, s. 609.

349

Laland, Kevin N., John Odling-Smee & Marcus W. Fledman (2005): ”On the breadth and significance of niche construction: a reply to Griffiths, Okasha and Sterelny”, Biology and

Philosophy, vol. 20, s. 37-55. Laland, Kevin N. & Sterelny, Kim (2006): ”Seven reasons (not) to neglect niche construction”,

Evolution, vol. 60, s. 1751-1762. Lanchbery, John (2006): ”Climate change-induced ecosystem loss and its implications for greenhouse gas concentration stabilisation”, s. 143-146 i Schellnhuber et al. (2006). Landsea, Christopher W., Bruce A. Harper, Karl Hoarau & John A. Knaff (2006): ”Can we detect trends in extreme tropical cyclones?”, Science, vol. 313, s. 452-454. Lane, Nick (2003): Oxygen – The Molecule that Made the World, Oxford University Press. Lapenis, Andrei G. (2002): ”Directed evolution of the biosphere: biogeochemical selection or Gaia?”, The Professional Geographer, vol. 54, s. 379-391. Lapo, Andrei V. (2001): ”Vladimir I. Vernadsky (1863-1945), founder of the biosphere concept”,

350

International Microbiology, vol. 4, s. 47-49. Lastovicka, J., R. A. Akmaev, G. Beig, J. Bremer & J. T. Emmert (2006): ”Global change in the upper atmosphere”, Science, vol. 314, s. 1253-1254. Lawrence, David M. & Slater, Andrew G. (2005): ”A projection of severe near-surface permafrost degradation during the 21st century”, Geophysical Research Letters, vol. 32, doi:10.1029/2005GL025080, s. 1-5. Lawton, John (2001): ”Earth System Science”, Science, vol. 292, s. 1965. Leaky, Richard (1999): Hur människan blev till, Natur & Kultur. LeGrande, A. N., G. A. Schmidt, D. T. Shindell, C. V. Field, R. L. Miller, D. M. Koch, G. Faluvegi & G. Hoffmann (2006): ”Consistent simulations of multiple proxy responses to an abrupt climate change event”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A , vol. 103, s. 837-842. Lekevicius, Edmundas (2006): ”The Russian paradigm in ecology and evolutionary biology: pro et contras”, Acta Zoologica Lituanica, vol. 16, s. 3-19. Lensing, Janet R. & White, David H. (2006): ”Predicted climate change alters the indirect effect of predators on an ecosystem process”, Proceedings of the National Academy of Science

U S A., vol. 103, s. 15502-15505. Lenton, Timothy M. (2002): ”Testing Gaia: the effect of life on earth’s habitability and regulation”,

Climatic Change, vol. 52, s 409-422. Lenton, Timothy M. (2004): ”Clarifying Gaia: regulation with or without natural delection”, s. 1525 i Schneider et al. Lenton, Timothy M. (2006): ”Climate change to the end of the millennium”, Climatic Change, vol. 76, s. 7-29. Lenton, Timothy M. (2007): ”Tipping points in the earth system”, Research Pages, http://researchpages.net/ESMG/people/tim-lenton/tipping-points/, (axess 2007-08-23). Lenton, T. M., K. G. Caldeira & E. Shathmáry (2004a): ”What does history teach us about the major transitions and role of disturbances in the evolution of life and of the earth system?”, s. 29-52 i Schellnhuber et al. (2004). Lenton, T. M., K. G. Caldeira, S. A. Franck, G. Horneck, A. Jolly, E. Rabbow, H. J. Schellnhuber, E. Shathmáry, F. Westall, G. A. Zavarzin & H. Zimmermann-Timm (2004b): ”Group report: long-term geosphere-biosphere coevolution and astrobiology”, s. 111-140 i Schellnhuber et al. (2004). Lenton, T.M., M. S. Williamson, N. R. Edwards, R. Marsh, A. R. Price, A. J. Ridgwell, J. G.

Shepherd, S. J. Cox & The GENIE team (2006): ”Millennieal timescale carbon cycle and climate change in an efficient earth system model”, Climate Dynamics, vol. 26, s. 687-711. Le Quéré, Corinne, Christian Rödenbeck, Erik T. Buitenhuis, Thomas J. Conway, Ray Langenfelds, Antony Gomez, Casper Labuschagne, Michael Ramonet, Takakiyo Nakazawa, Nicolas Metzi, Nathan Gillett & Martin Heimann (2007): ”Saturation of the Southern ocean CO2 sink due to recent climate change”, Science, vol. 316, s. 1735-1737. Lesser, Michael P. (2007): ”Coral reef bleaching and global climate change: can corals survive the next century?”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 104, s. 52595260. Levin, Simon A. (1998): ”Ecosystems and the Biosphere as Complex Adaptive Systems”,

Ecosystems, vol. 1, s. 431-436. Levin, Simon A. (1999): Fragile Dominion – Complexity and the Commons, Helix/Perseus. Levin, Simon A. (2005): ”Self-organization and the emergence of complexity in ecological systems”, BioScience, vol. 55, s.1075-1079. Levin, Kelly & Pershing, Jonathan (2007): ”Climate science 2006: major new discoveries”, WRI

Issue Brief, March 2007, s. 1-19. Levins, Richard (2006): ”Strategies of Abstraction”, Biology and Philosophy, vol. 21, s. 741-755. Levins, Richard & Lewontin, Richard (1985): The Dialectical Biologist, Harvard University Press. Lewontin, Richard (2000): The Triple Helix – Gene, Organism, and Environment, Harvard University Press. Li, Jiahong, Thomas L. Powell, Troy J. Seiler, David P. Johnson, Hans P. Anderson, Rosvel Bracho, Bruce A. Hungate, Charles R. Hinkles & Bert G. Drake (2007): ”Impacts of Hurricane Frances on Florida scrub-oak ecosystem processes: defoliation, net CO2 exchange and interactions with elevated CO2”, Global Change Biology, vol. 13, s. 1101-1113. Lindsay, R. W. & Zhang, J. (2005): ”The thinning of Arctic ice sea ice, 1988-2003: have we passed a tipping point?”, Journal of Climate, vol. 18, s. 4879-4894. Lockwood, Mike & Fröhlich, Claus (2007): ”Recent oppositely directed trends in solar climate forcings and the global mean surface air temperature”, Proceedings of the Royal Society of

London A, doi:10.1098/rspa.2007.1880, s. 1-14. Long, Stephen P., Elizabeth A. Ainsworth, Andrew D. B. Leakey, Josef Nösberger, Donald R. Ort (2006): ”Food for thought: lower-than-expected crop yield stimulation with rising CO2 concentrations”, Science, vol. 312, s. 1918-1921. Loutre, M. F. & A. Berger (2000): ”Future climatic changes: are we entering an exceptionally long interglacial?”, Climatic Change, vol. 46, s. 61-90. Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2005a): Climate Change and Biodiversity, Yale University Press. Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (2005b): ”Global greenhouse gas levels and the future of biodiversity”, s. 387-395 i Lovejoy & Hannah (2005a). Lovelock, James (2000a): Gaia – A New Look at Life on Earth, Oxford University Press. Lovelock, James (2000b): The Ages of Gaia – A Biography of Our Living Earth, Oxford University Press. Lovelock, James (2004): ”Reflections on Gaia”, s. 1-5 i Schneider et al. Lovelock, James (2006): The Revenge of Gaia – Why the Earth is Fighting Back, and How We Can

Still Save Humanity, Penguin/Allen Lane. Lowe, Jason A., Jonathan M. Gregory, Jeff Ridley, Philippe Huybrechts, Robert J. Nicholls & Matthew Collins (2006): ”The role of sea-level rise and the greenland ice sheet in

351

dangerous climate change: implications for the stabilisation of climate”, s. 29-36 i Schellnhuber et al. (2006). Luisi, Pier Luigi (2006): The Emergence of Life – From Chemical Origins to Synthetic Biology, Cambridge University Press. Lukács, Georg (1971): Historia och klassmedvetande, Bo Cavefors. Lukács, Georg (2000): A Defence of History and Class Consciousness – Tailism and the Dialectic, Verso. Lund, David C., Jean Lynch-Stieglitz & William B. Curry (2006): ”Gulf Stream density structure and transport during the past millennium”, Nature, vol. 444, s. 601-604. Luterbacher, Jurg, Mark A. Liniger, Annette Menzel, Nicole Estrella, Paul M. Della-Marta, Christian Pfister, This Rutishauser & Elena Xoplaki (2007): ”Exceptional European warmth of autumn 2006 and winter 2007: historical context, the underlying dynamics, and its phenological impacts”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2007GL029951, s. 1-6.

352

Lutchke, S. B., H. J. Zwally, W. Abdalati, D. D. Rowlands, R. D. Ray, R. S. Nerem, F. G. Lemoine, J. J. McCarthy & D. S. Chinn (2006): ”Recent Greenland ice mass loss by drainage system from satellite gravity observations”, Science, vol. 314, s. 1286-1289. Luxemburg, Rosa (1966): Jag var, jag är, jag blir, Bo Cavefors. Lynas, Mark (2007): Six Degrees – Our Future on a Hotter Planet, Fourth Estate. Magnani, Federico, Maurizio Mencuccini, Marco Borghetti, Paul Berbigier, Frank Berninger, Sylvain Delzon, Achim Grelle, Pertti Hari, Paul G. Jarvis, Pasi Kolari, Andrew S. Kowalski, Harry Lankreijer, Beverly E. Law, Anders Lindroth, Demis Loustau, Giovanni Manca, John B. Moncrieff, Mark Rayment, Vanessa Tedeschi, Riccardo Valentini & John Grace (2007): ”The human footprint in the carbon cycle of temperate and boreal forests”, Nature, vol. 447, s. 848-850. Malamud, Bruce D., Gleb Morein & Donald L. Turcotte (1998): ”Forest fires: an example of selforganized critical behavior”, Science, vol. 281, s. 1840-1842. Malamud, Bruce D. & Turcotte, Donald D. (2000): ”Self-organized criticality applied to natural hazards”, Natural Hazards, vol. 20, s. 93-116. Malcolm, Jay R., Adam Markham, Ronald P. Neilson & Michael Garaci (2005): ”Migration of vegetation types in a greenhouse world”, s. 252-255 i Lovejoy & Hannah (2005a) Malcolm, Jay R., Canran Liu, Ronald P. Neilson, Lara Hansen & Lee Hannah (2006): ”Global warming and extinctions of endemic species from biodiversity hotspots”, Conservation

Biology, vol. 20, s. 538-548. Mann, Michael E., Raymond S. Bradley & Malcolm K. Hughes (1999): ”Northern hemisphere temperatures during the past millennium: inferences, uncertainties, and limitations”,

Geophysical Research Letters, vol. 26, s. 759-762. Mann, M. E. & Emanuel, K. A. (2006): ”Atlantic hurricane trends linked to climate change”, EOS

Transactions – American Geophysical Union, vol. 87, s. 233-244. Mann, Michael E. (2007): ”Climate over the past two millennia”, Annual Review of Earth and

Planetary Science, vol. 35, s. 111-136. Manning, A.C. & Keeling, R. F. (2006): ”Global oceanic and land biotic carbon sinks from the Scripps atmospheric oxygen flask sampling network”, Tellus, vol. 58B, s. 95-116. Margulis, Lynn, Mauro Ceruti, Stjepko Golubic, Ricardo Guerrero, Nubuo Ikeda, Natsuki Ikezawa, Wolfgang E. Krumbein, Andrei Lapo, Antonio Lazcano, David Suzuki, Crispin Tickell, Malcolm Walter, Peter Westbroek (1998): ”Foreword to the English-language edition”, s 14-19 i Vernadsky.

Marshall, Charles R. (2006): ”Explaining the Cambrian ’explosion’ of animals”, Annual Review of

Earth and Planetary Science, vol. 34, s. 355-384. Marx, Karl (1993): Grundrisse, Penguin. Marx, Karl (1997): Kapitalet – Kritik av den politiska ekonomin, Arkiv/Zenit. Matthews, H. Damon (2006a): ”Emissions targets for CO2 stabilization as modified by carbon cycle feedbacks”, Tellus, vol. 58B, s. 591-602. Matthews, H. Damon (2006b): ”The water cycle freshens up”, Nature, vol. 439, s. 793-794. Matthews, H. Damon (2007): ”Implications of CO2 fertilization for future climate change in a coupled climate-carbon model”, Global Change Biology, vol. 13, s. 1068-1078. Matthews, H. Damon & Keith, David M. (2007): ”Carbon-cycle feedbacks increase the likelihood of a warmer future”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2006GL028685, s. 1-5. Maturana, Humberto R. & Varela, Francisco J. (1998): The Tree of Knowledge – The Biological

Roots of Human Understanding, Shambala. McBean, Gordon (2004): ”Climate change and extreme weather: a basis for action”, Natural

Hazards, vol. 31, s. 177-190. McCarty, John P. (2001): ”Ecological consequences of recent climate change”, Conservation

Biology, vol. 15, s. 320-331. McGuire, A. David, F.S. Chapin III, John E. Walsh & Christian Wirth (2006): ”Integrated regional changes in Arctic climate feedbacks: implications for the global climate system”, Annual

Review of Environmental Resources, vol. 31, s. 61-91. McNeil, Ben I. & Matear, Richard J. (2007): ”Climate change feedbacks on future oceanic acidification”, Tellus, vol. 59B, s. 191-198. Meehl, Gerald A. & Tabaldi, Claudia (2004): ”More intense, more frequent, and longer lasting heat waves in the 21st century”, Science, vol. 305, s. 994-997. Meehl, Gerald A., Warren M. Washington, William D. Collins, Julie M. Arblaster, Aixue Hue, Lawrence E. Buja, Warren G. Strand, Haiyan Teng (2005): ”How much more global warming and sea level rise?”, Science, vol. 307, s. 1769-1772. Meehl, Gerald A., Warren M. Washington, Benjamin D. Santer, William D. Collins, Julie M. Arblaster, Aixue Hu, David M. Lawrence, Haiyan Teng, Lawrence E. Buja & Warren G. Strand (2006): ”Climate change projections for the twenty-first century and climate change commitmen in the CCSM3”, Journal of Climate, vol. 19, s. 2597-2616. Meier, Mark F., Mark B. Dyurgerov, Ursula K. Rick, Shad O’Neel, W. Tad Pfeffer, Robert S. Anderson, Suzanne P. Anderson & Andrey F. Glazovsky (2007): ”Glaciers dominate eustatic sea-level rise in the 21st century”, Science, doi:10.1126/science.1143906, s. 1-4. Meinshausen, Malte (2005): ”On the risk of overshooting 2°C”, Defra, Avoiding Dangerous

Climate Change, www.stabilisation2005.com/14_Malte_Meinshausen.pdf. Meir, Patrick, Peter Cox & John Grace (2006): ”The influence of terrestrial ecosystems on climate”, Trends in Ecology and Evolution, vol. 21, s. 254-260. Melillo, J. M., P. A. Steudler, J. D. Aber, K. Newkirk, H. Lux, F. P. Bowles, C. Catricala, A. Magill, T. Ahrens & S. Morrisseau (2002): ”Soil warming and carbon-cycle feedbacks to the climate system”, Science, vol. 298, s. 2173-2176. Mirza, M. Monirul Qader (2002): ”Global warming and changes in the probability of occurence of floods in Bangladesh and implications”, Global Environmental Change, vol. 12, s. 127-138. Mirza, M. Monirul Qader, R. A. Warrick & N. J. Ericksen (2003): ”The implications of climate change on floods of the Ganges, Brahmaputra and Meghna rivers in Bangladesh”, Climatic

Change, vol. 57, s. 287-318.

353

Mohanty, P. K. & Dhar, Deepak (2007): ”Critical behavior of sandpile models with sticky grains”,

Physica A, vol. 384, s. 34-38. Molnia, Bruce F. (2007): ”Late nineteenth to early twenty-first century behavior of Alaskan glaciers as indicators of changing regional climate”, Global and Planetary Change, vol. 56, s. 23-56. Monbiot, George (2006): Heat – How to Stop the Planet Burning, Allen Lane/Penguin. Monson, Russell K., David L. Lipson, Sean P. Burns, Andrew A. Turnipseed, Anthony C. Delany, Mark W. Williams & Steven K. Schmidt (2006): ”Winter forest soil respiration controlled by climate and microbial community composition”, Nature, vol. 439, s. 711-714. Montgomery, David R., Darlene Zabowski, Fiorenzo C. Ugolini, Rolf O. Hallberg & Henri Spaltenstein (2003): ”Soils, watershed processes, and marine sediments”, s. 159-198 i Jacobson et al. (2003a). Morris, Richard (2002): The Evolutionists – The Struggle for Darwin’s Soul, Henry Holt.

354

Murray, James W. (2003): ”The Oceans”, s 230-278 i Jacobson et al. (2003a). Murray, Tavi (2006): ”Greenland’s ice on the scales”, Nature, vol. 443, s. 277-278. Myers, Norman (1996): ”Environmental services of biodiversity”, Proceedings of the National

Academy of Science U.S.A , vol. 93, s. 2764-2769. Narisma, Gemma T., Jonathan A. Foley, Rachel Licker & Navin Ramankutty (2007): ”Abrupt changes in rainfall during the twentieth century”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2006GL028628, s. 1-5. Naturvårdsverket (2005): Fjäll i förändring, Naturvårdsverket. Naveh, Z. (2004): ”Multifunctional, self-organizing biosphere landscapes and the future of our total human ecosystem”, World Futures – The Journal of General Evolution, vol. 60, s. 469-502. Nelson, Frederick. E. (2003): ”(Un)frozen in time”, Science, vol. 299, s. 1673-1675. Nicholls, Robert J., Frank M.J. Hoozemans & Marcel Marchand (1999): ”Increasing flood risk and wetland losses due to global sea-level rise: regional and global analyses”, Global

Environmental Change, vol. 9, s. 69-87. Nicholls, Robert J. & Lowe, Jason A. (2006): ”Climate stabilisation and impacts of sea-level rise”, s. 195-202 i Schellnhuber et al. (2006). Nogués-Bravo, D., M. B. Araújo, M. P. Errea & J. P. Martínez-Rica (2007): ”Exposure of global mountain systems to climate warming during the 21st century”, Global Environmental

Change, doi:10.1016/j.gloenvcha.2006.11.007, s. 1-9. Notaro, Michael, Steve Vavrus & Zhengyu Liu (2007): ”Global vegetation and climate change due to future increases in CO2 as projected by a fully coupled model with dynamic vegetation”,

Journal of Climate, vol. 20, s. 70-90. Nunes, Flavia & Norris, Richard D. (2006): ”Abrupt reversal in ocean overturning during the Paleocene/Eocene warm period”, Nature, vol. 439, s. 60-63. Nyberg, Johan, Björn A. Malmgren, Amos Winter, Mark R. Jury, K. Halimeda Kilbourne & Terrence M. Quinn (2007): ”Low Atlantic hurricane activity in the 1970s and 1980s compared to the past 270 years”, Nature, vol. 447, s. 698-702. Odling-Smee, John F., Kevin N. Laland & Marcus W. Feldman (2003): Niche Construction – The

Neglected Process in Evolution, Princeton University Press. Okasha, Samir (2005): ”On niche construction and extended evolutionary theory”, Biology and

Philosophy, vol. 20, s. 1-10. Ollman, Bertell (2003): Dance of the Dialectic – Steps in Marx’s Method, Illinois University Press.

Ometto, Jean Pierre H. B., Antonio D. Nobre, Humberto R. Rocha, Paulo Artaxo, Luiz A. Martinelli (2005): ”Amazonia and the modern carbon cycle: lessons learned”, Oecologia, vol. 143, s. 483-500. Oppenheimer, M. & Alley, R. B. (2004): ”The west Antarctic ice sheet and long term climate policy”, Climatic Change, vol. 64, s. 1-10. Oreskes, Naomi (2004): ”The scientific consensus on climate change”, Science, vol. 306, s. 1686. Orr, David W. (2007): ”One hundred days of climate action”, Conservation Biology, vol. 21, s. 907-911. Orr, James C., Victoria J. Fabry, Olivier Aumont, Laurent Bopp, Scott C. Doney, Richard A. Feely, Anand Gnanadesikan, Nicholas Gruber, Akio Ishida, Fortunat Joos, Robert M. Key, Keith Lindsay, Ernst Maier-Reimer, Richard Matear, Patrick Monfray, Anne Mouchet, Raymond G. Najjar, Gian-Kasper Plattner, Keith B. Rodgers, Christopher L. Sabine, Jorge L. Sarmiento, Reiner Schlitzer, Richard D. Slater, Ian J. Totterdell, Marie-France Weirig, Yasuhiro Yamanaka & Andrew Yool (2005): ”Anthropogenic ocean acidification over the twenty-first century and its impact on calcifying organisms”, vol. 437, Nature, s. 681-686. Osborn, Timothy J. & Briffa, Keith R. (2006): ”The spatial extent of 20th-century warmth in the context of the past 1200 years”, Science, vol. 311, s. 841-844. Overpeck, Jonathan & Cole, Julia (2006): ”Abrupt change in earth’s climate system”, Annual

Review of Environmental Resources, vol. 31, s. 1-31. Overpeck, Jonathan, Julia Cole & Patrick Bartlein (2005): ”A ’paleoperspective’ on climate variability and change”, s. 91-108 i Lovejoy & Hannah (2005a). Overpeck, Jonathan T., Bette L. Otto-Bliesner, Gifford H. Miller, Daniel R. Muhs, Richard B. Alley & Jeffrey T. Kiehl (2006): ”Paleoclimatic evidence for future ice-sheet instability and rapid sea-level rise”, Science, vol. 311, s. 1747-1750. Pachauri, Rajendra (2006): ”Avoiding dangerous climate change” s. 3-6 i Schellnhuber et al. (2006). Paczuski, M. & Hughes, D. (2004): ”A heavenly example of scale-free networks and selforganized criticality”, Physica A, vol. 342, s. 158-163. Paeth, Heiko & Thamm, Hans-Peter (2007): ”Regional modelling of future African climate north of 15°S including greenhouse warming and land degradation”, Climatic Change, vol. 83, s. 401-427. Pagani, Mark, James C. Zachos, Katherine H. Freeman, Brett Tipple & Stephen Bohaty (2005): ”Marked decline in atmospheric carbon dioxide concentrations during the Paleogene”,

Science, vol. 309, s. 600-603. Pagani, Mark, Ken Caldeira, David Archer & James C. Zachos (2006): ”An ancient carbon mystery”, Science, vol. 314, s. 1556-1557. Page, Susan E., Florian Siegert, John O. Rieley, Hans-Dieter V. Boehm, Adi Jaya & Suwido Limin (2002): ”The amount of carbon released from peat and forest fires in Indonesia during 1997”,

Nature, vol. 420, s. 61-65. Palmer, Trevor (2003): Perilous Planet Earth – Catastrophes and Catastrophism Through the

Ages, Cambridge University Press. Parmesan, Camille (2005a): ”Biotic response: range and abundance changes”, s. 41-55 i Lovejoy & Hannah (2005a). Parmesan, Camille (2005b): ”Detection at multiple levels: Euphydryas editha and climate change”, s. 56-60 i Lovejoy & Hannah (2005a). Parmesan, Camille (2006): ”Ecological and evolutionary responses to recent climate change”,

Annual Review of Ecology, Evolution, and Systematics, vol. 37, s. 637-669.

355

Parmesan, Camille & Yohe, Gary (2003): ”A globally coherent fingerprint of climate change impacts across natural systems”, Nature, vol. 421, s. 37-41. Parry, Martin, Osvaldo Canziani, Jean Palutikof, Paul van der Linden & Clair Hanson (red.) (2007): Climate Change 2007: Impacts, Adaptation and Vulnerability – Contribution of

Working Group II to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC/Cambridge University Press. Pascual, Mercedes & Guichard, Frédéric (2004): ”Criticality and disturbance in spatial ecological systems”, Trends in Ecology and Evolution, vol. 20, s. 87-95. Pataki, Diane E., David S. Ellsworth, R. Dave Evans, Miquel Gonzalez-Meler, John King, Steven W. Leavitt, Guanghui Lin, Roser Matamala, Elise Pendall, Rolf Siegwolf, Chris van Kessel & James Ehleringer (2003): ”Tracing changes in ecosystem function under elevated carbon dioxide concentrations”, BioScience, vol. 53, s. 805-818. Patel, Samir S. (2006): ”A sinking feeling”, Nature, vol. 440, s. 734-736.

356

Pearce, Fred (2007): With Speed and Violence – Why Scientists Fear Tipping Points in Climate

Change, Beacon. Pearson, Richard G. (2006): ”Climate change and the migration capacity of species”, Trends in

Ecology and Evolution, vol. 21, s. 111-113. Pearson, Paul N. & Palmer, Martin R. (2000): ”Atmosperic carbon dioxide concentrations over the past 60 million years”, Nature, vol. 406, s. 695-699. Peterson, Garry D. (2000): ”Scaling ecological dynamics: self-organization, hierarchical structure, and ecological resilience”, Climatic Change, vol. 44, s. 291-309. Peterson, Bruce J., Robert M. Holmes, James W. McClelland, Charles J. Vörösmarty, Richard B. Lammers, Alexander I. Shiklomanov, Igor A. Shiklomanov & Stefan Rahmstorf (2002): ”Increasing river discharge to the Arctic ocean”, Science, vol. 298, s. 2171-2173. Peterson, Bruce J., James McClelland, Ruth Curry, Robert M. Holmes, John E. Walsh & Knut Aagaard (2006): ”Trajectory shifts in the Arctic and Subarctic freshwater cycle”, Science, vol. 313, s. 1061-1066. Petit, J. R., J. Jouzel, D. Raynaud, N. I. Barkov, J.-M. Barnola, I. Basile, M. Benders, J. Chappellaz, M. Davis, G. Delaygue, M. Delmotte, V. M. Kotlyakov, M. Legrand, V. Y. Lipenkov, C. Lorius, L. Pépin, C. Ritz, E. Saltzman & M. Stievenard (1999): ”Climate and atmospheric history of the past 420,000 years from the Vostok ice core, Antarctica”, Nature, vol. 399, s. 429-436. Phillips, Jonathan D. (2003a): ”Sources of nonlinearity and complexity in geomorhpic systems”,

Progress in Physical Geography, vol. 27, s. 1-23. Phillips, Jonathan D. (2003b): ”Divergence, sensitivity, and nonequilibrium in ecosystems”,

Geographical Analysis, vol. 36, s. 369-383. Phillips, Jonathan D. (2006): ”Evolutionary geomorphology: thresholds and nonlinearity in landform response to environmental change”, Hydrology and Earth System Sciences, vol. 10, s. 731-742. Pierrehumbert, R. T. (2006): ”Climate change: a catastrophe in slow motion”, Chicago Journal of

International Law, vol. 6, no. 2, s. 1-24. Piqueras, Mercè (1998): ”Meeting the biospheres: on the translations of Vernadsky’s work”,

International Microbiology, vol. 1, s. 165-170. Pittock, Barrie (2007): ”Are scientists underestimating climate change?”, EOS Transactions –

American Geophysical Union, vol. 87, s. 340-341. Pleijel, Håkan (2003): Ekologiboken, Avdelningen för tillämpad miljövetenskap, Göteborgs universitet.

Polyakov, Igor V., Agnieszka Beszczynska, Eddy C. Carmack, Igor A. Dmitrenko, Eberhard Farhbach, Ivan E. Frolov, Rudiger Gerdes, Edmond Hansen, Jurgen Holfort, Vladimir V. Ivanov, Mark A. Johnson, Michael Karcher, Frank Kauker, James Morison, Kjell A. Orvik, Ursula Schauer, Harper L. Simmons, Oystein Skagseth, Vladimir T. Sokolov, Michael Steele, Leonid A. Timokhov, David Walsh & John E. Walsh (2005): ”One more step toward a warmer Arctic”, Geophysical Research Letters, vol. 32, doi:10.1029/2005GL023740, s. 1-4. Poumadère, Marc, Claire Mays, Sophie Le Mer & Russell Blong (2005): ”The 2003 heat wave in France: dangerous climate change here and now”, Risk Analysis, vol. 25, s. 1483-1494. Pounds, J. Alan, Michael P. L. Fogden & Karen L. Masters (2005): ”Responses of natural communities to climate change in a highland tropical forest”, s. 70-74. Pounds, J. Alan, Martín R. Bustamante, Luis A. Coloma, Jamie A. Consuegra, Michael P. L. Fogden, Pru N. Foster, Enrique La Marca, Karen L. Masters, Andrés Merino-Viteri, Robert Puschendorf, Santiago R. Ron, G. Arturo Sánchez-Azofeifa, Christopher J. Still & Bruce E. Young (2006): ”Widespread amphibian extinctions from epidemic disease driven by global warming”, Nature, vol. 439, s. 161-167. Pounds, J. Alan, Martin R. Bustamante, Luis A. Coloma, Jamie A. Consuegra, Michael P. L. Fogden, Pru N. Foster, Enrique La Marca, Karen L. Masters, Andrés Merino-Viteri, Robert Puschendorf, Santiago R. Ron, G. Arturo Sánchez-Azofeifa, Christopher J. Still & Bruce E. Young (2007): ”Pounds et al. reply”, Nature, vol. 447, s. E5-E6. Pritchard, H. D. & Vaughan, D. G. (2007): ”Widespread acceleration of tidewater glaciers on the Antarctic Peninsula”, Journal of Geophysical Research, vol. 112, doi:10.1029/2006JF000597, s. 1-10. Prothero, Donald R. (1992): ”Punctuated equilibrium at twenty: a paleontological perspective”,

The Skeptic, vol. 1, no. 3, s. 38-47. Pueyo, Salvador (2007): ”Self-organised criticality and the response of wildland fires to climate change”, Climatic Change, vol. 82, s. 131-161. Pörtner, H. O. (2002): ”Climate variations and physiological basis of temperature dependent biogeography: systemic to molecular hierarchy of thermal tolerance in animals”,

Comparative Biochemistry and Physiology Part A, vol. 132, s. 739-761. Pörtner, Hans O. & Knust, Rainer (2007): ”Climate change affects marine fishes through the oxygen limitation of thermal tolerance”, Science, vol. 315, s. 95-97. Quadfasel, Detlef (2005): ”The Atlantic heat conveyor slows”, Nature, vol. 438, s. 565-566. Queller, David C. (1995): ”The spaniels of St. Marx and the panglossian paradox: a critique of a rhetorical programme”, The Quarterly Review of Biology, vol. 70, no. 4. Quincey, D. J., S. D. Richardson, A. Luckman, R. M. Lucas, J. M. Reynolds, M. J. Hambrey & N. F. Glasser (2007): ”Early recognition of glacial lake hazards in the Himalaya using remote sensing datasets”, Global and Planetary Change, vol. 56, s. 137-152. Rahmstorf, Stefan (2002): ”Ocean circulation and climate during the past 120,000 years”,

Nature, vol. 419, s. 207-214. Rahmstorf, Stefan (2007): ”A semi-empirical approach to projecting future sea-level rise”,

Science, vol. 315, s. 368-370. Rahmstorf, Stefan, Anny Cazenave, John A. Church, James E. Hansen, Ralph F. Keeling, David E. Parker & Richard C. J. Somerville (2007): ”Recent climate observations compared to projections”, Science, vol. 316, s. 709. Randerson, J. T., C. A. Masiello, C. J. Still, T. Rahns, H. Poorter & C. B. Field (2006a): ”Is carbon

357

within the global terrestrial biosphere becoming more oxidized? Implications for trends in atmospheric O2”, Global Change Biology, vol. 12, s. 260-271. Randerson, J. T., H. Liu, M. G. Flanner, S. D. Chambers, Y. Jin, P. G. Hess, G. Pfister, M. C. Mack, K. K. Treseder, L. R. Welp, F. S. Chapin, J. W. Harden, M. L. Goulden, E. Lyons, J. C. Neff, E. A. G. Schuur & C. S. Zender (2006b): ”The impact of boreal forest fire on climate warming”,

Science, vol. 314, s. 1130-1132. Rapley, Chris (2006): ”The Antarctic ice sheet and sea level rise” s. 25-28 i Schellnhuber et al. (2006). Raupach, Michael R., Gregg Marland, Philippe Ciais, Corinne Le Quéré, Josep G. Canadell, Gernot Klepper & Christopher B. Field (2007): ”Global and regional drivers of accelerating CO2 emissions”, Proceedings of the National Academy of Science U S.A., doi:10.1073/0700609104. Raymond, Peter A. (2005): ”The age of the Amazon’s breath”, Nature, vol. 436, s. 469-470.

358

Reay, Dave (2006): ”A Silent Spring for climate change?”, Nature, vol. 440, s. 27-28. Reichstein, M., P. Ciais, D. Papale, R. Valentini, S. Running, N. Viovy, W. Cramer, A. Granier, J. Ogée, V. Allard, M. Aubinet, Chr. Bernhofer, N. Buchmann, A. Carrara, T. Grunwald, M. Heimann, B. Heinesch, A. Knohl, W. Kutsch, D. Loustau, G. Manca, G. Matteucci, F. Miglietta, J. M. Ourcival, K. Pilegaard, J. Pumpanen, S. Rambal, S. Schaphoff, G. Seufert, J.-F. Soussana, M.-J. Sanz, T. Vesala & M. Zhao (2007): ”Reduction of ecosystem productivity and respiration during the European summer 2003 climate anomaly: a joint flux tower, remote sensing and modeling analysis”, Global Change Biology, vol. 13, s. 634-651. Rennermalm, Asa K., Eric F. Wood, Stephen J. Déry, Andrew J. Weaver & Michael Eby (2006): ”Sensitivity of the thermohaline circulation to Arctic Ocean runoff”, Geophysical Research

Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL026124, s. 1-4. Retallack, Gregory J. (2002): ”Carbon dioxide and climate over the past 300 Myr”, Philosophical

Transactions of the Royal Society London A, vol. 360, s. 659-673. Rial, J. A. (2004): ”Abrupt climate change: chaos and order at orbital and millennial scales”,

Global and Planetary Change, vol. 41, s. 95-109. Richardson, Shaun D. & Reynolds, John M. (2000): ”An overview of glacial hazards in the Himalayas”, Quaternary International, vol. 65/66, s. 31-47. Ricotta, Carlo, Giancarlo Avena & Marco Marchetti (1999): ”The flaming sandpile: self-organized criticality and wildfires”, Ecological Modelling, vol. 119, s. 73-77. Ridley, J. K., P. Huybrechts, J. M. Gregory & J. A. Lowe (2005): ”Elimination of the Greenland ice sheet in a high CO2 climate”, Journal of Climate, vol. 18, s. 3409-3427. Rignot, Eric (2006): ”Changes in ice dynamics and mass balance of the Antarctic ice sheet”,

Philosophical Transactions of the Royal Society of London A, vol. 364, s. 1637-1655. Rignot, Eric & Kanagaratnam, Pannir (2006): ”Changes in the velocity structure of the Greenland ice sheet”, Science, vol. 311., s. 986-989. Roberts, Alan (2000): ”Can we start to understand emergence?”, Democracy and Nature, vol. 6, s. 447-461. Roberts, Paul (2005): The End of Oil – On the Edge of a New Perilous World, Houghton Mifflin. Root, Terry L., Jeff T. Price, Kimberly R. Hall, Stephen H. Schneider, Cynthia Rosenzweig & J. Alan Pounds (2003): ”Fingerprints of global warming on wild animals and plants”, Nature, vol. 421, s. 57-59. Root, Terry L. & Hughes, Lesley (2005): ”Present and future phenological changes in wild plants and animals”, s. 61-69 i Lovejoy & Hannah (2005a).

Rosa, Ines Di, Francesca Simoncelli, Anna Fagotti & Rita Pascolini (2007): ”The proximate cause of frog declines?”, Nature, vol. 447, s. E4-E5. Rose, Steven, Leon J. Kamin, Richard C. Lewontin (1986): Inte i våra gener – Biologi, ideologi och

människans natur, Bokskogen. Rosell, Frank, Orsolya Bozsér, Peter Collen & Howard Parker (2005): ”Ecological impact of beaver Castor fiber and Castor Canadensis and their ability to modify ecosystems”, Mammal

Review, vol. 35, s. 248-276. Rothman, Daniel H. (2001): ”Global biodiversity and the ancient carbon cycle”, Proceedings of

the National Academy of Science U.S.A., vol. 98, s. 4305-4310. Rowell, David P. (2005): ”A scenario of European climate change for the late twenty-first century: seasonal means and interannual variability”, Climate Dynamics, vol. 25, s. 837-849. Roy, Kaustuv & Pandolfi, John M. (2005): ”Responses of marine species and ecosystems to past climate change”, s. 160-175 i Lovejoy & Hannah (2005a). Royer, Dana L. (2006): ”CO2-forced climate thresholds during the Phanerozoic”, Geochimica et

Cosmochimica Acta, vol. 70, s. 5665-5675. Royer, Dana L., Robert A. Berner & Jeffrey Park (2007): ”Climate sensitivity constrained by CO2 concentrations over the past 420 million years”, Nature, vol. 446, s. 530-532. Running, Steven W. (2006): ”Is global warming cause more, larger wildfires?”, Science, vol. 313, s. 927-928. Ruttimann, Jacqueline (2006): ”Sick seas”, Nature, vol. 442, s. 978-980. Sabine, Christopher L., Martin Heimann, Paulo Artaxo, Dorothee C. E. Bakker, Chen-Tung Arthur Chen, Christopher B. Field, Nicolas Gruber, Corinne Le Quéré, Ronald G. Prinn, Jeffrey E. Richey, Patricia Romero Lankao, Jayant A. Sathaye & Riccardo Valentini (2004): ”Current status and past trends of the global carbon cycle”, s. 17-44 i Field & Raupach. Salazar, Luis F., Carlos A. Nobre & Marcos D. Oyama (2007): ”Climate change consequences on the biome distribution in tropical South America”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2007GL029695, s. 1-6. Santer, B. D., T. M. L. Wigley, P. J. Glecker, C. Bonfils, M. F. Wehner, K. AchutaRao, T. P. Barnett, J. S. Boyle, W. Bruggemann, M. Fiorino, N. Gillett, J. E. Hansen, P. D. Jones, S. A. Klein, G. A. Meehl, S. C. B. Raper, R. W. Reynolds, K. E. Taylor & W. M. Washington (2006): ”Forced and unforced ocean temperature changes in Atlantic and Pacific tropical cyclogenesis regions”,

Proceedings of the National Academy of Science U S A., vol. 103, s. 13905-13910. Scambos, T. A., J. A. Bohlander, C. A. Shuman & P. Skvarca (2004): ”Glacier acceleration and thinning after ice shelf collapse in the Larsen B embayment, Antarctica”, Geophysical

Research Letters, vol. 31, doi:10.1029/2004GL020670. Scheffer, Marten, Steve Carpenter, Jonathan A. Foley, Carl Folkes & Brian Walker (2001): ”Catastrophic shifts in ecosystems”, Nature, vol. 413, s. 591-596. Scheffer, Marten, Victor Brovkin & Peter Cox (2006): ”Positive feedback between global warming and atmospheric CO2 concentration inferred from past climate change”, Geophysical

Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2005GL025044, s. 1-4. Schellnhuber, H. J. (1999): ”’Earth system analysis and the second copernican revolution”,

Nature, vol. 402, C19-C23. Schellnhuber, Hans Joachim, Paul J. Crutzen, William C. Clark, Martin Claussen & Hermann Held (red.) (2004): Earth System Analysis for Sustainability, MIT Press/Dahlem Workshop Reports. Schellnhuber, Hans Joachim, Wolfgang Cramer, Nebosja Nakicenovic, Tom Wigley & Gary Yohe (red.) (2006): Avoiding Dangerous Climate Change, Cambridge University Press.

359

Schiermeier, Quirin (2004): ”A rising tide”, Nature, vol. 428, s. 114-115. Schiermeier, Quirin (2005): ”That sinking feeling”, Nature, vol. 435, s. 732-733. Schiermeier, Quirin (2006): ”A sea change”, Nature, vol. 439, s. 256-260. Schiermeier, Quirin (2007a): ”What we don’t know about climate change”, Nature, vol. 445, s. 580-581. Schiermeier, Quirin (2007b): ”The new face of the Arctic”, Nature, vol. 446, s. 133-135. Schiermeier, Quirin (2007c): ”No solar hiding place for greenhouse sceptics”, Nature, vol. 448, s. 8-9. Schimel, David & David Baker (2002): ”The wildfire factor”, Nature, vol. 420, s. 29-30. Schlesinger, William H. (2006): ”Global change biology”, Trends in Ecology and Evolution, vol. 21, s. 348-351. Schlesinger, Michael E., Jianjun Yin, Gary Yohe, Natalia G. Andronova, Glen Harris & Michael Vellinga (2006): ”Assessing the risk of a collapse of the Atlantic thermohaline circulation”,

360

s. 37-48 i Schellnhuber et al. (2006). Schneider, Stephen H. (2001): ”A goddess of earth or the imagination of man?”, Science, vol. 291, no. 5510, s. 1906-1907. Schneider, Stephen H. (2004): ”Abrupt non-linear climate change, irreversibility, and surprise”,

Global Environmental Change, vol. 14, s. 245-258. Schneider, Stephen H., James R. Miller & Eileen Crist (red) (2004): Scientists Debate Gaia – The

Next Century, MIT Press. Schneider, Stephen H. & Lane, Janica (2006): ”An overview of ’dangerous’ climate change”, s. 7-24 i Schellnhuber et al. (2006). Scholes, R. J. & Noble, I. R. (2001): ”Storing carbon on land”, Science, vol. 294, s. 1012-1013. Scholze, Marko, Wolfgang Knorr, Nigel W. Arnell & I. Colin Prentice (2006): ”A climate-change risk analysis for world ecosystems”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 103, s. 13116-13120. Schulz, Hartmut, Ulrich von Rad & Helmut Erlenkeuser (1998): ”Correlation between Arabian Sea and Greenland climate oscillations of the past 100,000 years”, Nature, vol. 393, s. 54-57. Schwartz, Mark W.; Louis R. Iverson, Anantha M. Prasad, Stephen N. Matthews & Raymond J. O’Connor (2006): ”Predicting extinctions as a result of climate change”, Ecology, vol. 87, s. 1611-1615. Schwartzman, David (1999): Life, Temperature and the Earth – The Self-organizing Biosphere, Columbia University Press. Schwartzman, David & Lineweaver, Charles H. (2005): ”Temperature, biogenesis, and biospheric self-organization”, s. 207-221 i A. Kleidon & R. D. Lorenz (red.): Non-Equilibrium

Thermodynamics and the Production of Entropy – Life, Earth and Beyond, Springer. Schwendenmann, Luitgard & Veldkamp, Edzo (2006): ”Long-term CO2 production from deeply weathered soils of a tropical rain forest: evidence for a potential positive feedback to climate warming”, Global Change Biology, vol 12., s. 1878-1893. Schär, Cristhop, Pier Luigi Vidale, Daniel Luthi, Christoph Frei, Christian Häberli, Mark A. Liniger & Christoph Appenzeller (2004): ”The role of increasing temperature variability in European summer heatwaves”, Nature, vol. 427, s. 332-336. Scofield, Bruce (2004): ”Gaia: the living earth – 2,500 years of precedents in natural science and philosophy”, s. 151-159 i Schneider et al. Seager, Richard, Mingfang Ting, Isaac Held, Yochanan Kushnir, Jian Lu, Gabriel Vecchi, HueiPing Huang, Nili Harnik, Ants Leetma, Ngar-Cheung Lau, Cuihua Li, Jennifer Velez & Naomi

Naik (2007): ”Model projections of an imminent transition to a more arid climate in southwestern North America”, Science, vol. 316, s. 1181-1184. Seager, Richard (2006): ”The source of Europe’s mild climate”, American Scientist, July-August. Segerstråle, Ullica (2000): Defenders of the Truth – The Battle for Science in the Sociobiology

Debate and Beyond, Oxford University Press. Segerstråle, Ullica (2003): ”Stephen Jay Gould: intuitive Marxist and biologist of freedom”,

Rethinking Marxist, vol. 15, s 467-477. Sergeev, V. N., L. M. Gerasimenko & G. A. Zavarzin (2002): ”The Proterozoic history and present state of cyanobacteria”, Microbiology, vol. 71, s. 725-740. Serreze, Mark C. & Francis, Jennifer A. (2006): ”The Arctic on the fast track of change”, Weather, vol. 61, s. 65-69. Serreze, Mark C., Marika M. Holland & Julienne Stroeve (2007): ”Perspectives on the Arctic’s shrinking sea-ice cover”, Science, vol. 315, s. 1533-1536. Shackleton, Nicholas J. (2000): ”The 100,000-year ice-age cycle identified and found to lag temperature, carbon dioxide, and orbital eccentricity”, Science, vol. 289, s. 1897-1901. Shepherd, Andrew, Duncan Wingham, Tony Payne & Pedro Skvarca (2003): ”Larsen ice shelf has progressively thinned”, Science, vol. 302, s. 856-859. Shepherd, Andrew, Duncan Wingham & Eric Rignot (2004): ”Warm ocean is eroding West Antarctic ice sheet”, Geophysical Research Letters, vol. 31, doi:10.1029/2004GL021106, s. 1-4. Shepherd, Andrew & Wingham, Duncan (2007): ”Recent sea-level contributions of the Antarctic and Greenland ice sheets”, Science, vol. 315, s. 1529-1532. Shermer, Michael (2003): ”The punctuated politics of Stephen Jay Gould: science and culture in evolutionary theory”, Rethinking Marxism, vol. 15, s 501-514. Shindell, Drew (2007): ”Estimating the potential for twenty-first century sudden climate change”,

Philosophical Transactions of the Royal Society London A, doi:10.1098/rsta.2007.2088, s. 1-20. Shine, Keith P. & Sturges, William T. (2007): ”CO2 is not the only gas”, Science, vol. 315, s. 18041805. Shiogama, Hideo, Toru Nozawa & Seita Emori (2007): ”Robustness of climate change signals in near term predictions up to the year 2030: changes in the frequency of temperature extremes”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2007GL029318, s. 1-5. Siegenthaler, Urs, Thomas F. Stocker, Eric Monnin, Dieter Luthi, Jakob Schwander, Bernhard Stauffer, Dominique Raynaud, Jean-Marc Barnola, Hubertus Fischer, Valérie MassonDelmotte, Jean Jouzel (2005): ”Stable carbon cycle-climate relationship during the Late Pleistocene”, Science, vol. 310, s. 1313-1317. Silberstein, Michael & McGeever, John (1999): ”The search for ontological emergence”, The

Philosophical Quarterly, vol. 49, s. 182-200. Silman, Miles R., John W. Terborgh & Richard A. Kilite (2003): ”Population regulation of a dominant rain forest tree by a major seed predator”, Ecology, vol. 84, s. 431-438. Silver, Matt & Ezequiel Di Paolo (2006): ”Spatial effects favour the evolution of niche construction”, Theoretical Population Biology, vol. 70, s. 378-400. Simmonds, P. G., A. J. Manning, R. G. Derwent, P. Ciais, M. Ramonet, V. Kazan & D. Ryall (2005): ”A burning question. Can recent growth anomalies in the greenhouse gases be attributed to large-scale biomass burning events?”, Atmospheric Environment, vol. 39, s. 2513-2517. Simms, Andrew (2005): Ecological Debt – The Health of the Planet and the Wealth of Nations, Pluto. Sinha-Ray & Jensen, Henrik Jeldtoft (2000): ”Forest-fire models as a bridge between different paradigms in self-organized criticality”, Physical Review E, vol. 62, s. 3215-3218.

361

Sirocko, Frank (2003): ”What drove past teleconnections?”, Science, vol. 301, s. 1336-1337. Sitch, S., P. M. Cox, W. J. Collins & C. Huntingford (2007): ”Indirect radiative forcing of climate change through ozone effects on the land-carbon sink”, Nature, doi:10.1038/nature06059, s. 1-5. Smil, Vaclav (2002): The Earth’s Biosphere – Evolution, Dynamics, and Change, MIT Press. Smith, A. M., T. Murray, K. W. Nicholls, K. Makinson, G. Adalgeirsdóttir, A. E. Behar & D. G. Vaughan (2007): ”Rapid erosion, drumlin formation, and changing hydrology beneath an Antarctic ice stream”, Geology, vol. 35, s. 127-130. Smith, L. C., G. M. MacDonald, A. A. Velichko, D. W. Beilman, O. K. Borisova, K. E. Frey, K. V. Krementski, Y. Sheng (2004): ”Siberian peatlands a net carbon sink and global methane source since the early Holocene”, Science, vol. 303, s. 353-355. Smol, John P. & Douglas, Marianne (2007): ”Crossing the final ecological threshold in high Arctic ponds”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 104, s. 12395-12397. Smoyer-Tomic, Karen E., Robyn Kuhn & Alana Hudson (2003): ”Heat wave hazards: an overview

362

of heat wave impacts in Canada”, Natural Hazards, vol. 28, s. 463-485. Sneppen, Kim, Per Bak, Henrik Flyvbjerg & Mogens H. Jensen (1995): ”Evolution as a selforganized critical phenomenon”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A , vol. 92, s. 5209-5213. Solé, Ricard V., Susanna C. Manrubia, Michael Benton, Stuart Kauffman & Per Bak (1999): ”Criticality and scaling in evolutionary ecology”, Trends in Evolution and Ecology, vol. 14, s. 156-160. Solé, Ricard V. & Bascompe, Jordi (2006): Self-Organization in Complex Ecosystems, Princeton University Press. Solomon, Susan, Dahe Qin, Martin Manning, Melinda Marquis, Kristen Averyt, Melinda M.B. Tignor, Henry LeRoy Miller Jr. & Zhenlin Chen (red.) (2007): Climate Change 2007: The

Pysical Science Basis – Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC/Cambridge University Press. Sone, Toshio, Kotaro Fukui, Jorge A. Strelin, Cesar A. Torielli & Junk Mori (2007): ”Glacier lake outburst flood on James Ross Island, Antarctic Peninsula region”, Polish Polar Research, vol. 28, s. 3-12. Speth, James Gustave (2007): ”All for one: on the immediacy of fighting climate change”,

Conservation Biology, vol. 21, s. 914. Sriver, Ryan & Huber, Matthew (2006): ”Low frequency variability in globally integrated tropical cyclone power dissipation”, Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL026167, s. 1-5. Stainforth, D. A., T. Aina, C. Christensen, M. Collins, N. Faull, D. J. Frame, J. A. Kettleborough, S. Knight, A. Martin, J. M. Murphy, C. Piani, D. Sexton, L. A. Smith, R. A. Spicer, A. J. Thorpe & M. R. Allen (2005): ”Uncertainty in predictions of the climate response to rising levels of greenhouse gases”, Nature, vol. 433, s. 403-406. Staley, James T. & Orians, Gordon H. (2003): ”Evolution and the bioshpere”, s 29-61 i Jacobson et al. (2003b). Steffen, W., A. Sanderson, P.D. Tyson, J. Jäger, P.A. Matson, B. Moore III, F. Oldfield, K. Richardson, H.J. Schellnhuber, B.L. Turner II & R.J. Wasson (2005): Global Change and the

Earth System – A Planet Under Pressure, International Geosphere-Biosphere Programme/Springer. Steig, Eric J. (2006): ”The south-north connection”, Nature, vol. 444, s. 152-153. Stenseth, Nils Chr. & Mysterud, Atle (2002): ”Climate, changing phenology, and other life history

traits: nonlinearity and match-mismatch to the environment”, Proceedings of the National

Academy of Science U.S.A , vol. 99, s. 13379-13381. Stepin, Vyachelsav (2003): ”Evolutionism, the anthropic principle, and a new rationality”, s. 85130 i Arshinov & Fuchs. Sterelny, Kim (2005): ”Made by each other: organisms and their environment”, Biology and

Philosophy, vol. 20, s. 21-36. Stocker, Thomas F. (1998): ”The seesaw effect”, Science, vol. 282, s. 61-62. Stocker, Thomas F. (2002): ”North-south connections”, Science, vol. 297, s. 1814-1815. Stocker, Thomas F. & Marchal, Olivier (2000): ”Abrupt climate change in the computer: is it real?”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 97, s. 1362-1365. Stokstad, Erik (2005): ”Experimental drought predicts grim future for rainforest”, Science, vol. 308, s. 346-347. Stott, Peter A., D. A. Stone & M. R. Allen (2004): ”Human contribution to the European heatwave of 2003”, Nature, vol. 432, s. 610-614. Stroeve, Julienne, Marika M. Holland, Walt Meier, Ted Scambos & Mark Serreze (2007): ”Arctic sea ice decline: faster than forecast”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2007GL029703, s. 1-5. Sturges, W. T., T. J. Wallington, M. D. Hurley, K. P. Shine, K. Sihra, A. Engel, D. E. Oram, S. A. Penkett, R. Mulvaney & C. A. M. Brenninkmeijer (2000): ”A potent greenhouse gas identified in the atmosphere: SF5CF5”, Science, vol. 289, s. 611-613. Suttle, K. B., Meredith A. Thomsen & Mary E. Power (2007): ”Species interactions reverse grassland responses to changing climate”, Science, vol. 315, s. 640-642. Swenson, R. (1997): ”Autocatakinetics, evolution, and the law of maximum entropy production: a principled foundation towards the study of human ecology”, Advances in Human Ecology, vol. 6, s. 1-47. Sörlin, Sverker (2004): Världens ordning – Europas idéhistoria, 1492-1918, Natur & Kultur. Takahashi, Taro (2004): ”The fate of industrial carbon dioxide”, Science, vol. 305, s. 352-353. Tarasov, Lev & Peltier, W. R. (2005): ”Arctic freshwater forcing of the Younger Dryas cold reversal”, Nature, vol. 435, s. 662-665. Tarnocai, Charles (2006): ”The effect of climate change on carbon in Canadian peatlands”,

Global and Planetary Change, vol. 53, s. 222-232. Taylor, Tim (2004): ”Niche construction and the evolution of Complexity”, s 375-380 i J. Pollack, M. Bedau, P. Husbands, T. Ikegami & R. Watson (red.): Artificial Life IX – Proceedings of the

Ninth International Conference on the Simulation and Synthesis of Living Systems, MIT Press. Taylor, Arnold H.; J. Icarus Allen & Paul A. Clark (2002): ”Extraction of a weak climatic signal by an ecosystem”, Nature, vol. 416, s. 629-632. Tebaldi, Claudia, Katherine Hayhoe, Julie M. Arblaster & Gerald A. Meehl (2006): ”Going to the extremes: an intercomparison of model-simulated historical and future changes in extreme events”, Climatic Change, vol. 79, s. 185-211. Tedesco, Marco (2007): ”Snowmelt detection over the Greenland ice sheet from SSM/I brightness temperature daily variations”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2006GL028466, s.1-6. Thauer, Rudolf K. & Shima, Seigo (2006): ”Methande and microbes”, Nature, vol. 440, s. 878-879. Thomas, Chris D. (2005): ”Recent evolutionary effects of climate change”, s. 75-90 i Lovejoy & Hannah (2005a). Thomas, Chris D., Alison Cameron, Rhys E. Green, Michael Bakkenes, Linda J. Beaumont,

363

Yvonne C. Collingham, Barend F. N. Erasmus, Marinez Ferreira de Siqueira, Alan Grainger, Lee Hannah, Lesley Hughes, Brian Huntley, Albert S. van Jaarsveld, Guy F. Midgley, Lera Miles, Miguel A. Ortega-Huerta, A. Townsend Peterson, Oliver L. Phillips & Stephen E. Williams (2004): ”Extinction risk from climate change”, Nature, vol. 427, s. 145-148. Thomas, Chris D., Aldina M. A. Franco & Jane K. Hill (2006): ”Range retractions and extinction in the face of climate warming”, Trends in Evolution and Ecology, vol. 21, s. 415-416. Thomas R., E. Rignot, G. Casassa, P. Kanagaratnam, C. Acuña, T. Akins, H. Brecher, E. Frederick, P. Gogineni, W. Krabill, S. Manizade, H. Ramamoorthy, A. Rivera, R. Russell, J. Sonntag, R. Swift, J. Yungel & J. Zwally (2004): ”Accelerated sea-level rise from West Antarctica”,

Science, vol. 306, s. 255-258. Thomas, R., E. Fredercik, W. Krabill, S. Manizade & C. Martin (2006): ”Progressive increas in ice loss from Greenland”, Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL026075, s. 1-4.

364

Thompson, E. P. (1967): ”Time, work-discipline, and industrial capitalism”, Past and Present, no. 38, s. 56-97. Thompson, Lonnie G., Ellen Mosley-Thompson, Henry Brecher, Mary Davis, Blanca León, Don Les, Ping-Nan Lin, Tracy Mashiotta & Keith Mountain (2006): ”Abrupt tropical climate change: past and present”, Proceedings of the National Academy of Science U.S.A., vol. 103, s. 10536-10543. Timpanaro, Sebastiano (1975): On Materialism, Verso. Torn, Margaret S. & Harte, John (2006): ”Missing feedbacks, asymmetric uncertainties, and the underestimation of future warming”, Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2005GL025540, s. 1-5. Truffer, Martin & Fahnestock, Mark (2007): ”Rethinking ice sheet time scales”, Science, vol. 315, s. 1508-1510. Tsonis, Anastasios A., Kyle Swanson & Sergey Kravtsov (2007): ”A new dynamical mechanism for major climate shifts”, Geophysical Research Letters, vol. 34, doi:10.1029/2007GL030288, s. 1-5. Tsutsui, Junichi, Yoshikatsu Yoshida, Dong-Hoon Kim, Hideyuki Kitabata, Keiichi Nishizawa, Norikazu Nakashiki & Koki Maruyama (2007): ”Long-term climate response to stabilized and overshoot anthropogenic forcings beyond the twenty-first century”, Climate Dynamics, vol. 28, s. 199-214. Turcotte, Donald L. & Malamud, Bruce D. (2004): ”Landslides, forest fires, and earthquakes: examples of self-organized critical behavior”, Physica A, VOL. 340, S. 580-589. Turcotte, Donald L. & Rundle, John B. (2002): ”Self-organized complexity in the physical, biological, and social sciences”, Proceedings of the National Academy of Science U S A., vol. 99, s. 2463-2465. Turley, C., J. Blackford, S. Widdicombe, D. Lowe, P. D. Nightingale, & A. P. Rees (2006): ”Reviewing the impact of increased atmospheric CO on oceanic pH and the marine ecosystem”, s. 65-70 i Schellnhuber et al. (2006). Turner, J., T. A. Lachlan-Cope, S. Colwell, G. J. Marshall & W. M. Connolley (2006): ”Significant warming of the Antarctic winter troposphere”, Science, vol. 311, s. 1914-1917. Tyrrell, Toby, John G. Shepherd & Stephanie Castle (2007): ”The long-term legacy of fossil fuels”,

Tellus, doi:10.1111/j.1600-0889.2007.00290.x, s. 1-9. Uddenberg, Nils (2003a): Idéer om livet – En Biologihistoria. Band I, Natur & Kultur. Uddenberg, Nils (2003b): Idéer om livet – En Biologihistoria. Band II, Natur & Kultur. Vandermeer, John (2003): ”The importance of a constructivist view”, Science, vol. 303, s. 472-474.

van der Werf, Guido R., James T. Randerson, G. James Collatz, Louis Giglio, Prasad S. Kasibhatla, Avelino F. Arellano Jr., Seth C. Olsen & Eric S. Kasischke (2004): ”Continentalscale partitioning of fire emissions during the 1997 to 2001 El Niño/La Niña period”, Science, vol. 303, s. 73-76. van Vliet, Arnold & Leemans, Rik (2006): ”Rapid species’ responses to changes in climate requires stringent climate protection targets”, s. 135-141 i Schellnhuber et al. (2006). Varela, F. J. (1994): ”Autopoiesis and a biology of intentionality”, s 5-14 i B. McMullin & N. Murphy (red.): Autopoiesis and Perception, Dublin City University Press. Vaughan, David G. & Arthern, Robert (2007): ”Why is it hard to predict the future of ice sheets?”,

Science, vol. 315, s. 1503-1504. Velicogna, I. & Wahr, J. (2006a): ”Acceleration of Greenland ice mass loss in spring 2004”,

Nature, vol. 443, s. 329-331. Velicogna, I. & Wahr, J. (2006b): ”Measurements of time-variable gravity show mass loss in Antarctica”, Science, vol. 311, s. 1754-1756. Vellinga, Michael & Wood, Richard A. (2007): ”Impacts of thermohaline circulation shutdown in the twenty-first century”, Climatic Change, doi:10.1007/s10584-006-9146-y, s. 1-21. Vermaas, Wim (1998): ”An introduction to photosynthesis and its applications”, The World and I, March 1998, s. 158-165. Vernadsky, Vladimir I. (1998): The Biosphere, Copernicus/Springer. Vinnikov, Konstantin Y. & Grody, Norman C. (2003): ”Global warming trend of mean tropospheric temperature observed by satellites”, Science, vol. 302, s. 269-272. Visbeck, Martin (2007): ”Power of pull”, Nature, vol. 447, s. 383. Visser, Marcel E. & Both, Christian (2005): ”Shifts in phenology due to global climate change: the need for a yardstick”, Proceedings of the Royal Society of London B, vol. 272, s. 2561-2569. Voigt, Winfried, Jörg Perner & T. Hefin Jones (2007): ”Using functional groups to investigate community response to environmental changes: two grassland case studies”, Global Change

Biology, vol. 13, s. 1710-1721. Volk, Tyler (2003): ”Natural selection, Gaia, and inadvertent by-products”, Climatic Change, vol. 58, s. 13-19. Volk, Tyler (2004): ”Gaia is life in a wasteworld of by-products”, s. 27-36 i Schneider et al. Volk, Tyler (2006): ”Real concerns, false gods”, Nature, vol. 440, 13 April 2006, s. 869-870 Wagner, Dirk, Andreas Gattinger, Arndt Embacher, Eva-Maria Pfeiffer, Michael Schloter & André Lipskis (2007): ”Methanogenic activity and biomass in Holocene permafrost deposits of the Lena Delta, Siberian Arcitc and its implication for the global methane budget”, Global

Change Biology, vol. 13, s. 1089-1099. Wake, David B. (2007): ”Climate change implicated in amphibian and lizard declines”,

Proceedings of the National Academy of Sciences U.S.A., vol. 104, s. 8201-8202. Walker, Gabrielle (2006): ”The tipping point of the iceberg”, Nature, vol. 441, s. 802-805. Walker, Gabrielle (2007): ”A world melting from the top down”, Nature, vol. 446, s. 718-721. Walter, K. M., S. A. Zimov, J. P. Chanton, D. Verbyla & F. S. Chapin III (2006): ”Methane bubbling from Siberian thaw lakes as a positive feedback to climate warming”, Nature, vol. 443, s. 71-75. Walter, Katey M., Laurence C. Smith & F. Stuart Chapin III (2007): ”Methane bubbling from northern lakes: present and future contributions to the global methane budget”,

Philosophical Transactions of the Royal Society A, vol. 365, s. 1657-1676. Walther, Gian-Reto (2003): ”Plants in a warmer world”, Perspectives in Plant Ecology, Evolution

and Systematics, vol. 6, s. 169-185.

365

Walther, Gian-Reto (2007): ”Tackling ecological complexity in climate impact research”, Science, vol. 315, s. 606-607. Walther, Gian-Reto, Lesley Hughes, Peter Vitousek & Nils Chr. Stenseth (2005): ”Consensus on climate change”, Trends in Ecology and Evolution, vol. 20, s. 648-649. Warren, Rachel (2006): ”Impacts of global climate change at different annual mean global temperature increases”, s. 93-131 i Schellnhuber et al. (2006). Watson, Andrew J. (1999): ”Coevolution of the Earth’s environment and life: Glodilocks, Gaia and the anthropic principle”, s. 75-88 i Craig, G. Y. & Hull, J. H. (red.): James Hutton – Present

and Future, Geological Society, London, Special Publications. Weart, Spencer R. (2003): The Discovery of Global Warming, Harvard University Press. Webster, P. J., G. J. Holland, J. A. Curry & H.-R. Chang (2005): ”Changes in tropical cyclone number, duration, and intensity in a warming environment”, Science, vol. 309, s. 1844-1846. Wentz, Frank J., Lucrezia Ricciardulli, Kyle Hilburn & Carl Mears (2007): ”How much more rain

366

will global warming bring?”, Science, vol. 317, s. 233-235. Westall, F. & Drake, F.D. (2004): ”Is life an unavoidable planetary phenomenon given the right conditions?”, s. 53-72 i Schellnhuber et al. (2004). Westerling, A. L., H. G. Hidalgo, D. R. Cayan, T. W. Swetnam (2006): ”Warming and earlier spring increase western U.S. forest wildfire activity”, Science, vol. 313, s. 940-943. WGCCD (Working Group on Climate Change and Development) (2006): Up in Smoke? Latin

America and the Caribbean – The threat from climate change to the environment and human development, www.neweconomics.org. WGMS (World Glacier Monitoring Service) (2005): Fluctuations of Glaciers 1995-2000, IUGG (CCS) – UNEP – UNESCO. White, Rosalind V. (2002): ”Earth’s biggest ’whodunnit’: unravelling the clues in the case of the end-Permian mass extinction”, Philosophical Transactions of the Royal Society London A, vol. 360, s. 2963-2985. Whitefield, John (2005): ”Order out of chaos”, Nature, vol. 436, s. 905-907. Whitfield, Steven M., Kristen E. Bell, Thomas Philippi, Mahmood Sasa, Federico Bolaños, Gerardo Chaves, Jay M. Savage & Maureen A. Donnelly (2007): ”Amphibian and reptile declines over 35 years at La Selva, Costa Rica”, Proceedings of the National Academy of

Science U.S.A., vol. 104, s. 8352-8356. Wiesendanger, Mario (1999): ”Manual dexterity and the making of tools – and introduction from an evolutionary perspective”, Experimental Brain Research, nr 128, s 1-5. Wigley, T. M. L. (2005): ”The climate change commitment”, Science, vol. 307, s. 1766-1779. Wilcox, Eric M. & Donner, Leo J. (2007): ”The frequency of extreme rain events in satellite rain-rate estimates and an atmospheric general circulation model”, Journal of Climate, vol. 20., s 52-69. Wilkinson, David M. (2006): Fundamental Processes in Ecology – An Earth Systems Approach, Oxford University Press. Williams, John W., Stephen T. Jackson & John E. Kutzbach (2007): ”Projected distributions of novel and disappearing climates by 2100 AD”, Proceedings of the National Academy of

Sciences U.S.A., vol. 104, s. 5738-5742. Wing, Scott L., Guy J. Harrington, Francesca A. Smith, Jonathan I. Bloch, Douglas M. Boyer & Katherine H. Freeman (2005): ”Transient floral change and rapid global warming at the Pelocene-Eocene boundary”, Science, vol. 310, s. 993-996. Wingham, Duncan J., Martin J. Siegert, Andrew Shepherd & Alan S. Muir (2006): ”Rapid discharge connects Antarctic subglacial lakes”, Nature, vol. 440, s. 1033-1036.

Winton, Michael (2006): ”Does the Arctic sea ice have a tipping point?”, Geophysical Research

Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL028017, s. 1-5. Witze, Alexandra (2006): ”Bad weather ahead”, Nature, vol. 441, s. 564-566. von Bloh, Werner, Christine Bounarma & Sigfried Franck (2003): ”Cambrian explosion triggered by geosphere-biosphere feedbacks”, Geophysical Research Letters, vol. 30, doi:10.1029/2003GL017928, s. 1-5. Wood, Richard A., Michael Vellinga & Robert Thorpe (2003): ”Global warming and thermohaline circulation stability”, Philosophical Transactions of the Royal Society of London A, vol. 361, s. 1961-1975. Woods, Alan & Grant, Ted (2003a): Reason in Revolt – Dialectical Philosophy and Modern

Science Vol. I, Algora. Woods, Alan & Grant, Ted (2003a): Reason in Revolt – Dialectical Philosophy and Modern

Science Vol. II, Algora. WWF (World Wildlife Fund) (2005): An Overview of Glaciers, Glacier Retreat, and Subsequent

Impacts in Nepal, India and China, www.panda.org. Yu, Zicheng (2006): ”Power laws governing hydrology and carbon dynamics in northern peatlands”, Global and Planetary Change, vol. 53, s. 169-175. Zachos, James, Mark Pagani, Lisa Sloan, Ellen Thomas, Katharina Billups (2001): ”Trends, rythms, and aberrations in global climate 65 Ma to present”, Science, vol. 292, s. 686-693. Zavarzin, G. A. (2006): ”Microbial biosphere”, Paleontological Journal, vol. 40, s. 425-433. Zeleny, Milan (1996): ”On the social nature of autopoietic systems”, s. 122-144 i Elias L. Khalil (red.): Evolution, Order and Complexity, Routledge. Zemp, Michael, Wilfried Haeberli, Martin Hoelzle & Frank Pual (2006): ”Alpine glaciers to disappear within decades?”, Geophysical Research Letters, vol. 33, doi:10.1029/2006GL026319, s. 1-4. Zeng, Ning, J. David Neelin, K.-M. Lau & Compton J. Tucker (1999): ”Enhancement of interdecadal climate variability in the Sahel by vegetation interaction”, Science, vol. 286, s. 1537-1540. Zeng, Ning, Haifeng Qian & Ernesto Munoz (2004): ”How strong is carbon cycle-climate feedback under global warming?”, Geophysical Research Letters, vol. 31, doi:10.1029/2004GL020904. Zickfield, Kirsten, Anders Levermann, M. Granger Morgan, Till Kuhlbrodt, Stefan Rahmstorf & David W. Keith (2007): ”Expert judgements on the response of the Atlantic meridional overturning circulation to climate change”, Climatic Change, doi:10.1007/s10584-007-9246-3, s. 1-30. Zimov, Sergey A., Edward A. G. Schuur, F. Stuart Chapin III (2006): ”Permafrost and the global carbon budget”, Science, vol. 312, s. 1612-1613.