Sydafrika i världen 9171061495 [PDF]

Zitiervorschau

Nordiska afri kainstitutet, Uppsala

Sydafrika i världen

Sydafrika i världen Åke Magnusson

Nordiska afrikainstitutet, Uppsala 1979

O Ake Magnusson 1979 ISBN 91-7106-149-5 Offsetcenter ab, Uppsala 1979

Innehåll Förord 1. Studien 2.

Sydafrikas utrikespolitik 1910-1960

3.

Sydafrikafrågan i FN:s generaldebattkonfliktens internationalisering

4.

Isoleringsstrategin vinner fotfäste

5.

Sydafrika och internationella organisationer

6.

Södra Afrika: Gerillakrigens framväxt

7.

Sydafrikas utrikespolitik under sextiotalet

8.

Sydafrikas motåtgärder: Propaganda och rustning

9.

Ekonomiska förbindelser och immigration

10. Sydafrika i världen Kall- och litteraturförteckning Summary Tabell- och diagramförteckning

Förord I föreliggande skrift redovisas huvudresultatet av det arbete som alltsedan å r 1973 bedrivits inom Södra Afrikaprojektet vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Statens råd för samhällsforskning och Nordiska afrikainstitutet samt Arbetsmarknadsstyrelsen och Göteborgs universitet skapade i olika avseenden de nödvändiga materiella förutsättningarna för forskningsarbetet. Många enskilda personer medverkade var och en på sitt satt till att det över huvud taget blev anledning att har skriva ett förord. De dryga åren underlättades i själva verket av en talrik skara personer, men alldeles särskilt av Eva Beijer,

Eva Bernbro, Berit Moe-Dahl, Lilly Drouge och Liss-Karin Gedda samt Sören Holmberg, Folke Johansson, Mietek Lidert, Leif Magnusson, Claes-Olof Olsson, L a r s Strömberg och Jaak Talvend. Jörgen Westerstahl bidrog aktivt på skilda satt till arbetet. Trots att professorsrollen på grund av den förda utbildningspolitiken successivt belastats med en uppsjö förvaltningsärenden av rutinkaraktar, ägde Jörgen Westerstahl förmågan att i det för mitt arbete kritiska skedet mobilisera krafter och tid, intresse och inspiration. Tacket till Jörgen Westerstahl blir av dessa skal mycket djupt och personligt. Mest har emellertid mina föräldrar betytt. Därför a r denna skrift tillägnad just Lisbeth och Abel. Göteborg i december 1977 Åke Magnusson

"Apartheid ä r en absolut garanti för att omvärlden inte kommer att lämna oss i fred"

Alan Paton i På Lång sikt

Studien Två klyftor efter etniska linjer har alltsedan Sydafrikanska Unionen bildades i början av innevarande sekel satt sin prägel på landets politik och förhållande till omvarlden. F r å n början och fram till andra världskrigets slut v a r det klyftan mellan boer och engelskspråkiga vita som utåt dominerade uppmärksamheten. Denna klyfta h a r sedan dess i hög grad överbryggats inför sprängkraften från den andra klyftan, den som g å r mellan vita och svarta invånare. Båda dessa klyftor h a r det gemensamt att de inte bara berör Sydafrikas inrikesförhållanden. De h a r också utlöpare till den övriga världen. Motsättningen mellan boer och engelskspråkiga vita knöt länge an till den europeiska stormaktspolitiken.

Den nu

aktuella raskonflikten i Sydafrika ä r , i koncentrerad form, en återspegling av vad som hände i internationell skala genom avkolonialiseringen och tredje världens framväxt.

T r e huvudfrågeställningar bildar den sammanhållande ramen för föreliggande studie, som r ö r f r ä m s t tiden 1960-1972. Ett första frageområde gäller sådana externa omständigheter och krav samt i omvarlden iscensatta aktioner som påverkat eller syftat till att påverka den sydafrikanska apartheidpolitiken.

Här eftersträvas således en

analys av i vilken mån och på vilka sätt landets omgivning sökt utöva inflytande över samhällsutvecklingen i Sydafrika, eller annorlunda uttryckt: I vilken utsträckning h a r sydafrikafrågan föranlett uppmärksamhet utanför landets egna g r ä n s e r ? Vilka a r därvid de bedömningar och krav på åtgärder som framförts?

Då en stat utsätts för yttre påverkan vidtas åtgärder for att bibehålla rådande sam-

hallsskick i sina väsentliga drag. Sådana ltförsvarsreaktionerllkan vara av skilda slag, men gemensamt syftar de till att avvärja alla krav om m e r grundläggande förändringar. Ett viktigt område ä r h ä r det ~itrikespolitiska,d v s det som r ö r hur man a g e r a r i förhållande till yttervärlden, För Sydafrika undersöks denna aspekt genom föl iande huvudfrågeställning: På vilka sätt reagerade Sydafrika utåt på omvärldens framstötar om ändringar av samhallsskicket och den förda politiken?

Ett tredje huvudområde a v s e r Sydafrikas faktiska förbindelser med omvarlden under tidsskedet ifråga. Det a r h a r av vikt att kartlägga landets internationella ställning i exempelvis ekonomiska hanseenden.

På s å satt f å r man

grund för att studera i

vilken utsträckning kraven på åtgärder mot Sydafrika vinner anslutning i praktiskt handlande.

Frågeställningen galler alltså:

H I vilken mån förändrades under undersökningsperioden Sydafrikas inter nationella stallning med avseende på de "faktiska omvarldsforbindelserna"? I synnerhet den andra nämnda huvudfrågan d r a r uppmärksamheten till en väsentlig inskränkning.

Tonvikten i analysen laggs vid Sydafrikas utrikespolitiska agerande och

internationella stallning s n a r a r e an på göranden och låtanden som ä r inrikesbetonade. Har uppstår ett kausalitetsproblem. Ett visst sätt att förhålla s i g på utrikesarenan kan, givetvis, harledas på skilda satt, d ä r landets inre situation och yttre omgivning utgör två huvudförklaringar.

På samma satt kan påverkan från omvarlden föranleda åtgärder som kan ge upphov till llmotåtgarderllpå inrikesområdet likaväl som på den utrikespolitiska arenan. P efterföljande analys tas väsentligen fasta på de områden som ligger nara eller helt inom utrikespolitikens traditionella revir. Inskränkningen motiveras delvis av resultaten från andra liknande studier av Sydafrika s a m t från m e r generella undersökningar rörande omvärldsagerande i syfte att påverka enskilda länder.'

Ett kort-

fattat resonemang om den yttre påverkans följder för Sydafrikas inhemska situation återfinns likväl på sina stallen, särskilt i framställningens avslutande kapitel.

Tidsmässigt omspänner analysen som mest en period om femton å r , eller å r e n från slutet a v femtiotalet till i början a v sjuttiotalet. 1960-1972.

En koncentration s k e r till tidsskedet

Denna avgränsning bottnar i att det ä r under denna tid som extern på-

verkan i s t o r utsträckning förekommer, vilket konstaterades i ett tidigt skede genom den utförda specialundersökningen av FN:s generaldebatt ( s e diagram 3:3, s. 65). Resultaten från den analysen låg i hög grad till g r u o j för denna studies avgränsning bakåt i tiden, Huvudföremål i analysen a r Sydafrikanska Republiken och dess apartheidpolitik, fortsättningsvis ofta refererad till som "sydafrikafråganfr. sydvästafrika, sedermera Namibia, stod under tidsskedet alltjämt under sydafrikansk överhöghet, aven om FN å r 1966 formellt fråntog Sydafrika uppgiften att förvalta det forna mzndatområdet. I huvudsak utesluts denna mycket utdragna och starkt rattsbetonade konflikt från undersökningen.

Avgränsningen h a r i första hand en praktisk bakgrund, nämligen ambi-

tionen att omfångsmassigt hålla framställningen inom en rimlig ram.

Diagram 1 :l STUDIENS KAPITELDISPOSITION

internationa-

'kapitel 4 Internationella k r a v och aktioner mot Sydafrika kapitel 2 Utrikespolitiken 19101960 Apartheid,politiken

kapitel 7 Sydafrikas utrikespolitik under sextiotalet

'ka p itel 8 Sydafrikas motåtgärder

1

nella organisationer och

Sakerhetspolitiska situationen i Södra IAfrika

I

-

kapitel 9 "Utfallet" a v omvärldens strävan a t t påverka Sydafrika

kapitel 1 0 Sydafrika i -världen 1960-1972 I

FRAMSTALLNINGENS DISPOSITION

Studien sönderfaller i fyra delar.

Uppdelningen anknyter till det bakomliggande syn-

sättet. Till en början redovisas Sydafrikas internationella stallning och agerande i ett historiskt perspektiv. Därefter undersöks hur omvarlden under främst sextiotalet på olika satt börjar reagera mot apartheidpolitiken.

Som ett resultat av detta "yttre

tryck u vidtar den sydafrikanska regeringen motåtgärder på olika plan. Sådana mått och steg presenteras i en tredje avdelning i studien. Slutligen följer s å ett försök a t t m e r systematiskt uppskatta llutfalletll av omvärldens aktioner. I förgrunden s t å r därvid landets internationella förbindelser, ty i hög grad a r det dessa som man under tidsskedet söker påverka. Grundföreställningen a r alltså i föreliggande undersökning att Sydafrika blir föremål för ett "yttre tryck M , vilket i sin tur g e r upphov till vissa motreaktioner. I största möjliga utsträckning används kvantitativa tekniker för att inom helhetsramen belysa skilda frågor.

Genom en något fylligare presentation av innehållet i de olika

kapitlen framgår tydligare hur de skilda delarna bildar en sammanhållen helhet.

Sydafrikas utrikespolitik och internationella ställning under tiden från första varldskriget f r a m till i början av sextiotalet a r det ena ledmotivet i kapitel 2, det första egentliga sakkapitlet. Har anges några viktiga historiska förutsättningar för utvecklingen.

Återstoden av kapitlet agnas å t en kort orientering om apartheidpolitiken,

d e s s bakgrund och samhalleliga återverkningar. Vad beträffar den senare aspekten skildras den materiella valfardsfordelningen vid två tidpunker, nämligen omkring å r 1960 och vid sjuttiotalets början.

Denna tidsperiod motsvarar det skede som berörs

i den samlade framställningen.

Följande fyra kapitel agnas å t att undersöka förhållandet mellan omvarlden och Sydafrika.

Gemensam nämnare a r d a r sådana aktiviteter som på olika satt avser

a t t externt påverka det sydafrikanska samhället.

Först undersöks uppmarksamman-

det av sydafrikafrågan på ett internationellt plan, nämligen det globala konfliktläget sådant det över tid projiceras i FN:s generaldebatt. Härigenom blir det möjligt att analysera sydafrikafrågan med hansyn till förändringar under en längre tidsperiod. Därutöver kan frågans internationella betydelse i förhållande till andra konflikter studeras. I kapitel 3 görs även ett försök att fastställa hur olika s t a t e r s e r på sydafrikafrågan. I kapitel 4 undersöks vilka krav och åtgärder sydafrikafrågan g e r upphov till i FN:s generalförsamling.

Detta forum a r det enda d a r det a r möjligt att undersöka

h u r regeringarna i världen förhåller s i g till konkreta förslag i sydafrikafrågan. Analysen inriktas främst på olika metoder för att påverka den sydafrikanska

Sydafrikas utrikespolitik 1910-1960 Sydafrikas utrikespolitik och stallning i varlden a r alltsedan kolonisationen i mitten av 1600-talet nara förbunden med Europa.

Också efter den formella självständigheten

från Storbritannien å r 1910 spelar detta land en mycket väsentlig roll för de sydafrikanska utrikesförbindelserna.

Politiskt försämras emellertid förhållandet till omvarl-

den efter andra varldskriget. Den förda inrikespolitiken utsatts internationellt för allt kraftfullare fördömanden. Två ting s t å r i förgrunden i detta kapitel.

Båda bildar en viktig bakgrund till

den fortsatta framställningen. Sydafrikas förbindelser med yttervärlden under halvseklet 1910-1960 ä r det ena området som avhandlas. Därefter redovisas några grunddrag i det sydafrikanska samhället. Detta andra'huvudavsnitt beskriver kort apartheidpolitiken, d v s den fråga som särskilt under sextiotalet vinner s t o r uppmarksamhet i omvarlden.

PÅ IMPERIETS GRUND I samband med F ö r s t a varldskriget trädde Sydafrika fram på den världspolitiska a r e nan. Även om omvarlden, främst Europa, bevittnat och på sina håll deltagit i det dramatiska förspelet till statens bildande tet

- v a r det först

- genom

det s k Boerkriget kring sekelskif-

nu som Unionen utåt gjorde sin stamma hörd. Under en lång följd

av å r därefter innehade Sydafrika ett internationellt anseende och inflytande vida överstigande landets storlek och b e f ~ l k n i n g s n u m e r ä r , Detta ~ berodde i hög grad på den statsmannastallning också utanför landets gränser som general Jan Smuts kom att upprätthålla. Två frågor dominerade utrikesscenen under tidevarvet mellan varldskrigen. Unionens position inom det brittiska imperiet v a r den ena, medan den andra rörde landets expansionistiska avsikter i Afrika. Unionens stallning i varlden Det brittiska imperiet, sedermera brittiska samväldet och s å småningom samväldet, bildade som sagt under avsevärd tid en yttre r a m för Sydafrikas ställning i varlden. Nar Storbritannien inträdde i Första varldskriget befann s i g således ipso facto också Unionen i krigstillstånd.

Man hade ratt att på egen hand besluta om former för och

storleken av s i n insats, men frågan om vilken sida man skulle stödja och om utfardandet av krigsförklaring var genom imperiemedlemskapet på förhand avgjord.

2

Vid fredsförhandlingarna i P a r i s uppträdde Sydafrika på en relativt jämbördig fot med de övriga s t a t e r som medverkat till Tysklands krossande. Den sydafrikanska delegationen gjorde en aktiv insats vid utarbetandet a v versaillesfördraget, men endast mycket motvilligt accepterade man den slutliga utformningen a v detta. Villkoren för Tyskland ansågs alltför hårda och de utgjorde ingen grund för en varaktig 3 stabilitet i Europa. Sydafrika i likhet med andra s t a t e r inom imperiet åstundade en vidgad självständighet gentemot Storbritannien under bibehållande a v den gemensamma yttre ramen. En aktiv insats i världskriget vid llmoderlandetsllsida fick till följd att kraven på förändringar växte s i g starka. Mellankrigstiden medförde också att sådana anspråk tillmötesgicks.

Vid Imperiekonferensen å r 1926 avgav brittiska kronan s i n s k

Balfourdeklaration.

Genom denna samt efterföljande lagstiftning, kodifierad i Statute

of Westminster från å r 1931, erhöll dominierna en formellt m e r likaberättigad stall4 ning. Sydafrika liksom andra dominier blev sålunda: autonomous communities within the British Empire, equal in status, in no way subordinate one to another in any aspect of their domestic o r external affairs.. Equality of status s o f a r a s Great Britain and the Dominions a r e concerned is thus the root principle governing our inter-imperial relations.

.

Utåt manifesterades Sydafrikas m e r jämbördiga ställning genom att man å r 1927 inrättade ett eget utrikesdepartement. Vidare upprättades direkta diplomatiska förbindelser med flera s t a t e r under tiden 1929-1934: USA, Holland, Italien, Frankrike, Tyskland, Sverige, Belgien och Portugal.

Regeringssamarbetet inom imperiet fick

alltmer karaktär av ömsesidiga konsultationer. Generalguvernören i respektive dominion fick sin maktställning kringskuren och den brittiske kronrepresentanten 6 uppbar fortsättningsvis endast rollen som konstitutionellt statsöverhuvud. T r o t s de stegvisa förskjutningarna inom imperiet kvarlevde i mångt och mycket Storbritanniens nyckelroll. Kontakterna mellan Sydafrika och flertalet länder i omvärlden handhades följaktligen via brittiska ambassader och vid återkommande Imperiekonferenser formades det övergripande och gemensamma internationella agerandet.

Ända f r a m till slutet av 1940-talet förhöll det s i g på det sättet, att

väsentligare utrikesfrågor, om än endast informellt, avgjordes i London s n a r a r e än i Pretoria eller Kapstaden.

8

Imperietillhörigheten gav sålunda den yttre ramen f ö r Sydafrikas position i världen. Dartill fanns andra grundläggande omständigheter som förstärkte orienteringen mot Storbritannien.

Genom att Natal och Kapprovinsen under lång tidsrymd v a r brittiska

besittningar, existerade en s t o r andel engelskorienterade vita i unionen. f r å n boerna,

eller afrikaanerna,

Till skillnad

hade dessa vita kommit att ägna s i n uppmärksamhet

samhällsordningen. Vidare granskas hur enskilda länder vid olika tidpunkter ställer s i g till de krav och åtgärder som aktualiseras.

Ett särskilt avsnitt i kapitlet ägnas

å t säkerhetsrådets agerande i sydafrikafrågan. Enligt FN:s stadga ä r det detta organ som har det avgörande ansvaret för organisationens säkerhetspolitiska aktioner. I vilken utsträckning tillhör Sydafrika den växande floran av internationella sammanslutningar? Och i vilken mån blir sydafrikafrågan i sådana sammanhang föremål för uppmärksamhet och åtgärder? Dessa båda frågor bildar ramen for framställningen i kapitel 5. Genom en kartläggning av den internationella organisationstillhörigheten och förändringar d ä r i , kan den första huvudfrågeställningen för studien belysas (se s

9). I den brevenkät som tillställdes 560 icke-statliga organisationer återfinns också ett underlag for att partiellt besvara ännu en av huvudfrågorna, nämligen den om Sydafrikas ställning i varlden. De t r e nu nämnda kapitlen vidrör, om än u r skilda synvinklar, hur omvarlden framställer krav och vidtar åtgärder i sydafrikafrågan. Också i ett fjärde kapitel (kapitel 6) ä r det landets omgivning som s t å r i centrum. Här analyseras de förändringar som äger rum i Sydafrikas geografiska närhet, främst då i regionen Södra Afrika.

En

ökad militarisering och en växande inblandning från utomstående staters sida i denna del av varlden h a r betydelse for Sydafrikas säkerhetspolitiska situation. I de två följande kapitlen ändras perspektivet. världen i förgrunden.

Nu s t å r inte längre skeendet i om-

Istället ligger tyngdpunkten vid det sydafrikanska agerandet,

vilket betyder a t t s v a r söks på undersökningens andra huvudfrågeställning (se s 9). En sådan analys av Sydafrikas utrikespolitik under sextiotalet presenteras i kapitel 7. Här skildras huvuddragen i försöken att motverka landets internationellt försämrade anseende och ställning.

Sydafrikas strävanden att förbattra kontakterna med Afrika

utgör en viktig del av den helhetsbild som behandlas. I nästföljande kapitel, d v s det åttonde, undersöks m e r utförligt två slags motåtgärder.

Den statliga informationen till utlandet och den militära rustningen ä r två

områden som kan ge en anvisning om

motoffensiv ens^ karaktär och omfattning.

I vilken mån h a r omvarlden någon m e r påtaglig framgång i sin strävan att påverka Sydafrika? Svaret på denna fråga måste sökas på skilda plan. I kapitel 9 granskas Sydafrikas förbindelser med yttervärlden. Två typer av interaktioner analyseras.

På det ekonomiska området uppmärksammas särskilt i vilken utsträckning bojkotter, eller ekonomisk krigföring, praktiskt iscensätts och med vilka resultat. Det andra området som avhandlas r ö r invandring.

Även har skildras det faktiska utbytet mellan

Sydafrika och omvärlden samt försök att påverka detta. Kapitlet ifråga rymmer emellertid också inslag som belyser de sydafrikanska motåtgärderna under sextiotalet. Det finns således i några hanseenden en förbindelsegång

mellan föregående två kapitel och det nionde som alltså behandlar "utfallet" av omvärldens aktioner. I det tionde och s i s t a kapitlet f o r s en sammanfattande diskussion om Sydafrika i

varlden under undersökningsperioden, alltså å r e n 1960-72.

Har återvänder vi bl a

till den fråga som utgör ledmotiv i kapitel 9, fast nu uppmärksammas m e r de forändringar som kan r e g i s t r e r a s på inrikesscenen. Vidare b e r ö r s några förklaringar till varför sydafrikafrågan Överhuvud taget internationaliseras.

Orsakerna till skiljaktig-

heter i s t a t e r s inställning och agerande vidrörs likaså.

I flera fall ligger specialanalyser till grund for framställningen, Av utrymmesskal lämnas en närmare redovisning a v fyra sådana delundersökningar i särskilda appendix. Dessa bihang h a r sammanförts till en separat skrift, som kan beställas direkt från institutionen för statsvetenskap i Göteborg (Åke Magnusson: Sydafrika i varlden. Fyra appendix till en undersökning om apartheidpolitiken i ett internationellt perspektiv. Göteborg 1977).

NOTER 1. Exempel harpå ä r Vandenbosch, Barber och Cockram.

Vad beträffar m e r generella undersökningar hänvisas till litteraturen om internationella sanktioner; s e t ex Wallensteen 1971 s a m t Doxey.

2. I några delanalyser ( s e främst kapitel 3 och 4) h a r dock tidsavgränsningen varit något snävare. Framställningen täcker d ä r utvecklingen f r a m till och med å r 1970. Denna inskränkning bottnar i att undersökningarna ifråga påbörjades under å r 1972. Vid denna tid fanns inte analysunderlag tillgängligt för längre tid an till och med 1970. En utvidgning av de redan mycket arbetskrävande analyserna bedömdes senare inte praktiskt möjlig. Det finns emellertid mycket lite som talar for att en utsträckning a v berörda analyser till att omfatta också å r e n 1971 och 1972 i några väsentliga hanseenden skulle påverka de huvudresultat som presenteras i denna studie.

främst åt stadsnäringarna, t ex hantverk, industri och råvaruutvinning.

En allmän

probrittisk hållning återfanns således hos många i det ekonomiskt bärande skiktet i Unionen, Mellan de två länderna existerade emellertid inte endast en llhistorisk gemenskap" och välvilliga attityder. I hög grad länkades staterna samman a v ett ömsesidigt ekonomiskt beroende.

upptäckten a v diamanter och guld under slutet a v 1800-talet resul-

terade i att främmande kapital och utländsk arbetskraft sökte sig till Sydafrika.

Har

spelade brittiska intressen en nyckelroll. Bolag och finanshus i detta land fick genom sina investeringar en dominerande ställning i den sydafrikanska gruv- och tillverkningsindustrin.

Beträffande affarer i sydafrikanska värdepapper hade anda f r a m till sextio-

talet börsen i London en likvärdig ställning med den i Johannesburg.

Av vikt var också d e nya immigranternas ursprungsnation.

1o

Alltsedan utvinning-

en av diamanter och guld påbörjades, blev invandringen av européer ett viktigt inslag i samhallsbilden. Sydafrika.

Åren 1924-1943 sökte s i g omkring 106 000 personer till

48 procent a v denna bruttoinvandring hade brittiskt ursprung.

För

delperioden 1924-1928 härrörde nära sex a v tio av alla invandrare från det forna moderlandet, vilket framgår av tabell 2:l. En granskning av utrikeshandeln understryker på ett liknande satt beroendeförhållandet mellan de två länderna.

Den sydafrikanska exporten destinerades under

lång tid till Övervägande del till den brittiska marknaden.

Å r 1926 och 1937 gick

exempelvis, som visas i tabell 2:2, 57 respektive 63 procent a v totalexporten till detta land.

I sig v a r detta Förhållande inte något förvånansvärt, ty det v a r ju i

s t o r omfattning brittiska företag som exploaterade och internationellt marknadsförde Sydafrikas rikedomar.

Nejt~alJtgto -

@ -kgg

Det allt spändare läget i trettiotalets Europa fick politiska återverkningar också i Sydafrika.

Meningsskiljaktigheterna rörde sig om hur man skulle förhålla sig

till Tyskland och Storbritannien.

Doktor D F Malan, ledare f ö r det högerextrema

nationalistpartiet, motionerade å r 1936 i parlamentet om att Sydafrika generellt skulle motsätta sig användandet av militära och ekonomiska tvångsåtgärder for att slita internationella tvister.''

Vidare föreslogs att landet skulle förhålla s i g

neutralt i alla sådana krig d ä r man inte blev direkt indragen.

Udden i detta för-

s l a g var riktad mot det proengelska regeringspartiet. Regeringen, som sedan å r 1933 utgjordes a v ett 'Iförenat parti 1' företrädande engelskspråkiga likaväl som afrikaanstalande vita, understödde till skillnad från d e högerextrema malaniterna kraftfullt d e åtgärder som Nationernas Förbund vidtog mot Italien.

Sydafrika blev det första land som förklarade s i g berett att

Tabell 2:l INVANDRING TILL SYDAFRIKA 1924 - 1943 Bruttoimmigration f ö r resp. femårsperiod Totalt antal invandrare

Därav f r å n Storbritannien Antal invandrare

Andel a v samtliga (i procent)

m:John Stone: Colonist o r

uitlander? A Study of the British Immigrant in South Africa, s. 276 f.

Tabell 2:2 DEN SYDAFRIKANSKA EXPORTENS DESTINATION Procent av totalexporten under respektive å r USA

Storbritannien

Frankrike

m:P e t e r Wallensteen: Structure and War. 1920-1968.

S

214 ff.

Tyskland

On International Relations

praktiskt omsätta organisationens beslut från å r 1935 rörande ekonomiska sanktioner mot Rom.

Hartagningen av Abessinien fördömdes skarpt och den sydafri-

kanske representanten i N F beklagade den ovilja som fanns bland medlemmarna 12 att vidta verkligt effektiva sanktionsåtgärder. Neutralitetsfrågan v a r inrikespolitiskt synnerligen kanslig.

Ända f r a m till

kort före krigsutbrottet dominerade uppfattningen att landet borde hålla sig utanför en eventuell europeisk militär konfrontation.

Redan å r 1938 polariserades

emellertid opinionen genom att general Smuts i samband med den tyska annekteringen a v Tjeckoslovakien sade s i g slutat tro på Hitlers förklaringar om att inte lägga under s i g Europa.

Om Storbritannien råkade i krig var det, dekla13 r e r a d e Smuts vid samma tillfalle, givet på vems sida Sydafrika måste stå. Storbritanniens krigsförklaring i september 1939 mot Nazityskland medförde a t t Sydafrika oförsonligt splittrades. en knapp s e g e r i parlamentet.14 inrikespolitiska

konsekvenser.

General Smuts proengelska hållning vann

Krigsinträdet på de allierades sida fick flera P å sikt viktigast var att de två nationalistpar-

tierna under Hertzogs respektive Malans ledning gick samman.

På det utrikes-

politiska området var det nya partiet klart protyskt och man drev mycket starkt kravet på republik.

I synnerhet det senare var .ett utslag av en "klassisk" boer-

ambition att fjärma sig Storbritannien.

Deltagandet i kriget stärkte afrikaanernas

sammanhållning och grunden lades för ett viktigt inslag i nationalistpartiets efterkrigspolitik, nämligen strävan att minska orienteringen mot Storbritannien. Expansionistiska strävanden Planer på territoriella landvinningar utmärkte tidigt Sydafrikas utrikespolitik. Långt före Unionens tillkomst frodades expansionistiska tankegångar och dessa påverkade tidigt i hög grad utvecklingen i denna del av Afrika. första årtiondena av sin existens delavsnitt

-

-

Under de fyra

vilket a r den period som behandlas i detta

sökte Sydafrika införliva flera angränsande länder och territorier.

Mandatområdet sydvästafrika blev emellertid har den enda direkta framgången som kunde bokföras. Till det yttre låg skilda drivkrafter bakom expansionsstravandena. Cecil Rhodes storslagna imperiedrömmar från slutet av 1800-talet tillhörde ingalunda en forgången tid.

De utgjorde nu liksom tidigare den 'ideologiska ramen' för expan-

sionspolitiken.

Vid upprepade tillfallen deklarerade sålunda sydafrikanska stats-

män att målet var upprättandet av ett stort sammanhängande rike, vars kärna skulle bestå av det egna landet, 15 som sin uppfattning :

Å r 1 9 2 9 uttryckte exempelvis general Smuts

that we should always move northwards, so that the term 'South will fall away, and a great federation of British states a r i s e .

Africa'

Visionen rymde en statsbildning vilken inte endast omfattade till Unionen gränsande t e r r i t o r i e r , utan därtill områden under i första hand brittisk överhet norr om Zambesifloden, t ex Östafrika. En enhetlig raspolitik inom det brittiska Afrikaimperiet betraktades av Pretoria som en nödvändighet for Unionens fortbestånd under en vit minoritetsledning. Därest de svarta utanför landets g r ä n s e r erhöll en m e r liberal behandling, beväpnades och kanske t o m fick ett vidgat politiskt inflytande, kunde på sikt Sydafrikas inhemska undertryckningspolitik äventyras.

Ett nära samband förelåg alltså

mellan expansionstankegången och det egna privilegiesamhällets fortlevnad.

16

Expansionssträvandena, som inte omfattades a v alla vita i Unionen, uppbars tillika vid denna tid av en bland eliten djupt rotad förestallning om den europeiska 17

kulturens välsignelsebringande följder for den 'svarta världsdelen'.

Ekonomiska och strategiska Överväganden dikterade mycket av Sydafrikas omedelbara agerande gentemot de mest näraliggande territorierna.

Inte sällan ut-

trycktes de imperialistiska avsikterna h ä r som nödvändiga av geopolitisk hansyn. Det gällde att skapa ett naturligt sammanhangande land, som ägde strategiska och ekonomiska förutsättningar att överleva. Om tankarna rörande området n o r r om Zambesifloden v a r uttryck for vittsträvande och svårforverkligade planer, fanns det också m e r praktiska och näraliggande mål for expansionssträvandena. Sydv&gQi&a Första världskriget gav Sydafrika tillfälle att militärt besätta sydvästafrika, som alltsedan mitten a v 1880-talet utgjort en tysk koloni.

I juli 1915 besegrades den

tyska garnisonen och vägen låg öppen for en sydafrikansk ockupation av området. 1 8 Också före kriget hade ledande sydafrikaner förklarat att sydvästafrika borde införlivas med Unionen.

19

Avsikten att även de jure annektera sydvästafrika stötte på patrull därigenom att Woodrow Wilson i sitt 14-punktersprogram motsatte sig att krigets s e g r a r e i egentlig mening inlemmade de slagnas kolonier med sina besittningar.

Istället

skulle enligt slutuppgörelsen enskilda länder på det internationella samhallets vägnar av Nationernas Förbund g e s i uppdrag att förvalta de områden som genom fredsslutet avträddes.

sydvästafrika tilldelades Unionen såsom C-mandat, vilket

innebar att man ägde att administrera området som en de facto integrerad del av det egna landet.20 Förbund.

Rapporter skulle emellertid årligen lämnas ~ i l lNationernas

Grundprincipen för mandatsystemet var att ursprungsbefolkningens

intressen och välfard skulle vägleda mandatarmaktens åtgärder. Omedelbart efter krigsslutet påbörjade Sydafrika arbetet att ekonomiskt och politiskt kolonisera sydvästafrika.

Utvandring av vita till territoriet stimulerades

genom att praktiskt taget obegränsade jordarealer tilldelades nybyggarna.

Mellan

1914 och 1925 fördubblades således den vita befolkningen och detta trots att drygt 6 000 tyskar repatrierades. 21 femte provins i Unionen.

Mandatområdet förvaltades från första stund s å s o m en

-Mocambiqug ---Portugal betraktades sedan slutet av 1800-talet av många samtida länder som e n usel kolonisatör.

Genom hemliga avtal ingångna runt sekelskiftet klargjorde britterna att

man ansåg s i g ha 'förstahandsrätten' till Mocambique, Lissabons östafrikanska besittning. 22 Sammanbrottet f ö r portugisernas herravälde bedömdes har enbart som en tidsfråga.

Också Sydafrika sällade s i g till de s t a t e r som under 1900-talets första å r -

tionden önskade införliva kolonin med eget område.

Dessa expansionssträvanden kom

till ytan särskilt vid tiden för första världskriget, då f l e r a sydafrikanska propåer härom framfördes.

Avsikten v a r att lägga under s i g f r ä m s t den s ö d r a delen av Mocam-

bique och på s å s ä t t vinna kontroll över hamnen i Lourenco Marques (nuvarande Maputo). Sydafrikas aktiva deltagande i den östafrikanska kampanjen mot tyskarna å r 1916 och framöver, dikterades således i hög grad av tanken på a t t därigenom underlätta genomdrivandet av en delning av Mocambique vid fredsförhandlingarna. 23 Resultatet av de 24 s e n a r e blev emellertid att Portugal bibehöll ett oinskränkt herravälde över kolonin. Britternas s t a r k a motstånd förhindrade a t t de sydafrikanska expansionsplanerna förverkligades. Ett snarlikt, ehuru m e r indirekt, annekteringsforsök företogs vid ytterligare ett tillfalle, nämligen å r 1921 i samband med de inledande överläggningarna rörande konventionen som reglerade det sydafrikanska nyttjandet av Delagoa Bay s a m t rätten a t t i landet r e k r y t e r a arbetskraft till Transvaals näringar. 25 Sydafrika drev har e n hård linje.

Man krävde bland annat a t t få långtidshyra en del av hamnen i Lourenco

Marques och alltså på egen hand få sköta export- och importverksamheten via Mocambique. 26 Över förhandlingarna, s o m blev mycket segdragna och pågick under s t ö r r e delen av 1920- talet, vilade ett sydafrikanskt hot om en väpnad intervention i kolonin. Portugiserna tillbakavisade Sydafrikas försök att vinna direkt eller indirekt kontroll över kolonin.

Det blev P r e t o r i a som gick förlorande u r striden och man tvingades

till betydande eftergifter som ekonomiskt gagnade Portugal och Mocambique. Rhodesia Rhodesia blev ett tredje mål för de sydafrikanska expansionssträvandena.

Grann-

landet i n o r r hade till konferensen å r 1909 rörande Unionens bildande sänt t r e delegater.

Detta v a r ett yttre tecken p5 ett på ömse håll försfintligt intresse f o r at1

Rhodesia, om än först något s e n a r e , skulle anslutas till den nya staten. 27 Under slutet av 1910-talet ägde i Rhodesia en intensiv debatt r u m rörande landets framtida

konstitutionella ställning. 28 Vita inbyggare motsatte s i g att British South Africa Company genom avtal med Storbritannien fortfor att, som skett alltsedan kolonisationens första tid, styra landet. T r o t s de höga kostnader som självstyre obönhörligen skulle medföra, fanns det hos de drygt 30 000 vita rhodesierna många som föredrog en sådan lösning hellre an en anslutning till Sydafrika. Skälen härtill var flera.

Man fruktade allmänt den

växande boernationalismen i Sydafrika, vilken sågs med särskilt oblida ögon av de oftast starkt engelskorienterade vita rhodesierna. En anslutning till Unionen skulle exempelvis, menade man, innebara införandet av afrikaans utöver engelska som 29 officiellt språk. Brittiska kronan likaväl som general Smuts i Sydafrika förespråkade ett samgående. Den sistnämnde såg Rhodesias inlemmande i Unionen som ett steg i riktning mot skapandet av en vidsträckt och av vita dominerad statsbildning i Afrika söder om ekvatorn (se s 19). Möjligheten att förverkliga sådana sedan länge djupt rotade planer på landvinningar fick den sydafrikanska regeringen att - trots motstånd från Unionens mest nationalistorienterade afrikaaner - satsa hårt inför den rhodesiska folkomröstningen i frågan 1922.

Pretoria sökte genom att utlova förmånliga anslut-

ningsvillkor övertyga den vita valmanskåren om att rösta för ett samgående. rhodesier lade sin röst för självstyre och 6 000 däremot.

8 800

Flertalet inbyggare före-

drog således ett Rhodesia utan formell anknytning till grannen i söder. Åter en gång torpederades de sydafrikanska visionerna om ett 'vitt' imperium. Protektoraten - - Bechuanaland (numera Botswana) , Basutoland (Lesotho) och Swaziland utgjorde alltsedan föregående århundrades senare del brittiska protektorat, vilka bland annat geografiskt och näringsmässigt i praktiken var integrerade i Unionen. Storbritannien vidmakthöll emellertid suveränitet över de t r e områdena, trots intensiva anstangningar under fyra årtionden från Sydafrikas sida att införliva dem med Unionen. U r Pretorias synvinkel fanns flera skal som talade för en inkorporering. 30 Till en början dominerade strävan efter ytterligare jungfrulig jord, men efter det att man å r 1919 erhållit Sydvästafrika minskade betydelsen av denna drivkraft.

P å 1920-talet v a r det istället

järnvägsbyggandet och på trettiotalet mineralprospekteringen som utgjorde de omedelbara motiven för annekteringspolitiken.

Politiska s n a r a r e an ekonomiska förhållanden

fanns dock hela tiden i botten för Sydafrikas många skilda propåer till Storbritannien om ett införlivande. Att protektoraten styrdes från London och inte från Pretoria var något som störde den nationella självstandighetskanslan hos ledande statsman. Särskilt nationalistpartiet och dess föregångare såg den brittiska närvaron med oblida ögon. Merparten av den vita befolkningen i de t r e protektoraten harrörde från Syd31

afrika och på s å sätt utvecklades ett intimt ekonomiskt samarbete.

Storbritanniens tveksamhet inför ett överlämnande av de t r e territorierna grundades till en början på föreställningen om att en liberalisering av den sydafrikanska raspolitiken v a r att vänta. 32 Man gjorde den bedömningen, att Kapprovinsens liberala anda med tiden skulle fortplanta s i g och genomsyra Unionens samlade raspolitik.

När det

sedermera konstaterades att en sådan uppmjukning ingalunda kommit till stånd, anFör-

vände britterna en rad andra förevändningar för att tillbakavisa framstötarna.

handlingar å r 1938 och påföljande å r i en brittisk-sydafrikansk kommission ledde ingen vart i transfereringsfrågan, även om båda parter v a r överens om vikten av ett närmare ekonomiskt samarbete mellan de fyra staterna i regionen. Vid mitten av trettiotalet intog Sydafrika en aggressiv hållning och hotade med motåtgärder därest en inkorporering inte genomfördes.

Dylika hårda tongångar förmådde emellertid lika lite nu,

som vid tidigare och senare tillfallen, ändra den brittiska politiken.

Motståndet från

territoriernas svarta invånare och den brittiska tveksamheten inför Unionens inhemska raspolitik lade under ett halvsekel hinder i vägen för förverkligandet av Sydafrikas annekteringsplaner vad beträffar de t r e "enklaverna". APARTHEIDS UTRIKESPOLITIK General Smuts och hans parti, United P a r t y , erhöll ett starkt stöd i parlamentsvalet å r 1943. Efter krigsslutet sjönk emellertid den nu legendariske statsmannens anseende i hemlandet och utgången av 1948 å r s val banade väg för ett regimskifte.

Boer-

nationalismens långvariga politiska mobiliseringsarbete och rasistiska vallöften bar slutligen frukt.

En annan bidragande orsak till Smuts nederlag v a r ironiskt nog just

hans internationella engagemang. 3 3 I Förenta Nationerna, v a r s tillkomst Smuts mycket aktivt understött, förekom redan vid de första sessionerna talrika angrepp på Sydafrika. Såväl Unionens behandling av den asiatiska befolkningen som NF-mandatet sydvästafrika föranledde kritiska omdömen i generalförsamlingen.

Att den

organisation som Smuts energiskt arbetat for tidigt blev en plattform för attacker mot landets inrikespolitik, medverkade onekligen till att på hemmaplan skada generalens politiska renommé och det parti han företrädde. Femtiotalets Sydafrika v a r starkt inriktat på inrikespolitiska frågor.

En allt

rigidare rasåtskillnad såg dagens ljus och nationalistregeringen agnade s t o r uppmärksamhet åt att introducera och konsolidera

*

undertryckningspolitik. 34 Sanno-

likt fick vid fiera tillfallen utrikesfrågor stå tillbaka för de överskuggande problemen förenade med landets llrasproblemv. Maktskiftet i slutet av fyrtiotalet påverkade långsiktigt utrikesområdet också i andra hänseenden.

Nationalistpartiet hade uttalat

en m e r negativ inställning till samväldet och Storbritannien än föregående regeringar. Genom maktskiftet i Union Buildings, regeringssatet, kom delvis nya intressegrupper i samhället att utöva inflytande över utrikesförvaltningen. 35 Sålunda minskade bland

annat det jämförelsevis liberalt orienterade näringslivets direkta påverkan.

Istallet

ökade inflytandet från nationalistiska grupper, vilka representerade en långt driven antikommunistisk linje och som saknade kansla för omvärldens negativa reaktioner på ett ökat politiskt förtryck.

Sydafrikas omvärld förändrades påtagligt under efterkrigstiden.

En följd harav

blev att landet konfronterades med en efter hand väsentligt annorlunda internationell miljö än tidigare. Samväldet ändrade sålunda mot slutet av fyrtiotalet karaktär genom Indiens, Pakistans och Sri Lankas inträde som suveräna stater. 36 Den tid v a r snart svunnen då denna globala sammanslutning v a r ett uttryck för vita europeers världshegemoni. Samväldet förvandlades successivt till en plattform för Överläggningar och praktiskt samarbete mellan länder med skiftande samhallssystem, olika r a s e r och varierande synsätt på internationella frågor. F N speglade på liknande sätt den förskjutning som ägde rum på den varldspolitiska

arenan. De typer av sakfrågor man d ä r tog s i g an, medlemssammansättningen och de uttalade syftena bakom verksamheten skapade ett långt karvare internationellt klimat än någonsin för Sydafrika.

Människors likaberättigande oaktat r a s , avkolonisering,

underutveckling och minoriteters behandling blev frågor, vilka tillsammans steg för steg skapade ett allt mindre utrymme for ett ideologiskt accepterande av Unionens inrikespolitik.

37

I relationerna med yttervärlden fick Pretoria under femtiotalet erfara sambandet

mellan in- och utrikespolitik. Förbindelserna med omvärlden påverkades nu tydligare än någonsin av den förda inrikespolitiken. 38 De starka motsättningarna mellan öst och väst, det kalla kriget,inverkade också på landets ställning i världen. I ett kortsiktigt perspektiv medförde denna stormaktskonfrontation att landets position stärktes. F ö r västsidan utgjorde Sydafrika en möjlig bundsförvant man inte ansåg sig kunna avvara i en konfrontation med kommuniststaterna.

Mer långsiktigt kunde emellertid

femtiotalets hårda politiska sammanstötning mellan de två huvudlägren få negativa följder för Pretoria. karaktär.

Västs barande argument för sin sak ägde en s t a r k ideologisk

Ett demokratiskt folkstyre ställdes i kontrast till fåtalsväldet och ofrihet

i öst. En sådan ståndpunkt innebar ett principiellt tillbakavisande av en samhallsordning som den sydafrikanska. Samtidigt, och till del sammanliörande med nämnda ideologiska konfrontation, ägde ytterligare en förändring rum på del varldspolitiska planet. Koloniala imperier började s å sakta att upplösas.

Embryot till en framväxande nord/syd-dimension i

det globala sammanhanget kunde skönjas under femtiotalet.

Sydafrika kunde lätt

förutse att en sådan förskjutning i en framtid ingalunda var till gagn for ett land, vars styrelseskick grundades på ett vitt fåtalsvälde. Tillsammantaget kunde man således i Pretoria vid denna tid inregistrera m e r eller mindre omedelbara förändringar i den internationella omgivningen.

Även om inrikespolitiken stod m e r i förgrunden under femtiotalet än tidigare, saknades det inte viktiga inslag i Pretorias agerande gentemot omvärlden.

I rege-

ringsställning nedtonades nationalistpartiets traditionella krav på införandet av republik (vilket betydde en formell brytning med England) samt minskat reellt beroende av Storbritannien. 39 Ett av skalen harför var ängslan inför en växande internationell ideologisk isolering. Värdet av Samväldet och goda relationer till Storbritannien betonades gång efter annan i avsikt att bibehålla en bredast möjlig internationell kontakt40

yta. Sydafrikas bild av världsskeendet knöt an till tanken på den internationella kommunismen som en påträngande fara för den fria världen. Inom det egna landet och hos staterna i det västliga lägret borde åtgärder vidtas som utrotade denna politiska kräftsjukdom. Sydafrika v a r , enligt ett uttalande å r 1952 av regeringschefen Malan, målet 41

for utländsk subversiv verksamhet och:

Non-europeans in this country a r e being incited and deliberately incited and this is not being done by communists alone but by liberalists and i s being done from overseas. Föreställningen om en konspiration mot Sydafrika utnyttjades av Pretoria som en förevändning för att kväsa ett inre motstånd mot landets politik.

Också utåt, gentemot

andra länder, kom konspirationsteorin väl till pass. Sydafrika framställdes som en 42 bricka i ett s t ö r r e spel: The crucial point for South Africa i s the coincidence in time of the ideological contest between the west and the Communist States and the problem of race relations - the coincidence of the cold war and the ending of colonialism. South Africa's policies a r e already a card in a game played for much stakes than white domination in the Republic. If the circumstances of the game change so that this card becomes a trumph, it will be played without regard to South Africa's interests . . - the danger for South Africa i s that she may be the last straw in the wind of change.

.

T r o t s anknytningen till den ideologiska konfrontationslinjen var det ett väsentligt faktum att Sydafrika vid denna tid icke, till skillnad från många andra s t a t e r . v a r omedelbart inblandat i en urladdning mellan öst-väst. 43 Landet befann s i g väsentligen utanför konfliktzonerna for femtiotalets konfrontationspolitik. T r e m e r konkreta frågor kan utskiljas på den sydafrikanska utrikesscenen under femtiotalet, nämligen: @ Afrikapolitiken (inklusive frågan om de t r e protektoraten)

@ FN:s agerande i Sydvastafrikafrågan samt kritik av apartheidsysteinmet

@ Relationerna till samväldet.

Afrikapol itiken Afrikapolitiken präglades under femtiotalet av politisk och ekonomisk västorientering, av en uttalad antikommunism samt av medvetandet om en förestående avkolonisering i varldsdelen. Tillsammans med nationalistpartiets ideologi om vit överhöghet, d v s föreställningar som om än i annan tappning sedan 1910 underbyggt landets utrikespolitik, blev denna ram bestämmande for Unionens agerande.

En betydande

taktiskt betingad omorientering ägde emellertid rum i mitten av årtiondet. Under nationalistpartiets inledande å r forharskade i stort den sedan länge i P r e toria etablerade synen på och politiken gentemot Afrika.

Brittiska kolonier och Syd-

afrika borde nära samordnas, även om de storslagna planerna på en enhetlig statsbildning inte var lika framträdande som under mellankrigstiden. Någon form av intimt samarbete i varldsdelen ansågs likväl som Önskvärt. Sydafrikas roll som ' l k ä r n l a n d ~i ~en sådan samverkan betraktades nu liksom tidigare för något givet.44 Doktor Malan, premiärminister och utrikesminister fram till å r 1954, representerade kolonialismens djupt rotade patriarkaliska syn. Den vita civilisationen uppbar enligt honom ett särskilt ansvar for den ilsvarta världsdelenii. I likhet med de europeiska kolonialmakterna hade Sydafrika en viktig mission att fylla i Afrika, . ~ ~ Pretorias horisont tedde sig därför vilket bland annat betydde i ~ l e d a r s k a ~ i iUtifrån den nya brittiska afrikapolitiken som f ö r k a ~ t l i g . Det ~ ~ sydafrikanska motståndet mot Londons emancipationspolitik motiverades med att denna politik var en direkt invit till kommunismen.

Afrika kunde, enligt Malan, snabbt förvandlas till en oroshärd

och i värsta fall även till en spjutspets riktad mot de ideal och samhallssystem som Sydafrika och Storbritannien representerade. I oppositionsställning under och s t r a x efter kriget hade nationalisterna förespråkat en linje vilken syftade till att bibehålla Afrika som en av vita kontrollerad sfsr i världen.

En konkretisering av medel och mål for en sådan politik återfanns i Malans

IiAfrican Charter" från å r 1945. Har fastlades fyra viktiga punkter:

47

Sydafrika, europeiska kolonialmakter och F N måste samarbeta i syfte att skydda Afrika från främmande, enkannerligen asiatisk, infiltration. Afrika måste s e s som hemvist for svarta likaväl som for vita människor

@ Ansträngningar måste komma till stånd for att bibringa Afrika den västerlandska civilisationen @ Kommunistisk infiltration i Afrika måste förhindras

@ En militarisering av varldsdelen måste undvikas.

iiProgrammetll,som hade sin förebild i Atlantic Charter, syftade till att ännu en tid säkerställa fortsatt vit hegemoni i Afrika.

Malan betraktade avkoloniseringen som

ett direkt hot mot Sydafrikas ställning och politik. Avsikten var att 'YAfrican Charterlf

skulle vinna bifall från och d e s s punkter garanteras av berörda nationer. Särskild vikt faste Sydafrika vid tillkomsten av försvarspolitiska överenskommels e r , vilka syftade till militärt samarbete vid krigsutbrott och vid andra f o r m e r av hot. Å r 1951 avhölls konferenser i Kenya och Senegal rörande bildandet av en afri48 kansk försvarsorganisation, som skulle inrymma Sydafrika och kolonialmakterna. De senares intresse för en m e r formaliserad försvarspakt förblev emellertid mycket ljumt. Däremot undertecknade Storbritannien och Sydafrika ett avtal om gemensamt militärt samarbete på den marina sidan. 1955 å r s s k Simonstown-avtal blev det enda påtagliga resultatet a v Pretorias strävan att förverkliga intentionerna bakom ett "African Charter".

Framgången begränsades sålunda till viss sjömilitär samverkan

vid försvaret av sydatlantiska sjöfartsrutter. Runt mitten a v femtiotalet skedde en omsvängning i Sydafrikas afrikapolitik. Man övergav slutligt tanken på att avkoloniseringsprocessen kunde förhindras.

Vidare

hade strävan att få medlemskap i NATO s a m t att bilda en försvarspolitisk sammanslutning för Afrika slagit slint. I detta läge ändrade, åtminstone utåt, Sydafrika sin gängse patriarkaliska hållning. E r i c LOUW,landets dåvarande utrikesminister, for49

mulerade å r 1957 en väsentlig grund för nyorienteringen:

South Africa must accept its future role in Africa a s a vocation, and must in all respects play its full part a s an African power. Inflytandet över handelseutvecklingen i Afrika skulle inte längre upprätthållas genom en direkt maktutövning utan s n a r a r e genom samarbete på vad som kallades lika villkor mellan jämställda afrikanska s t a t e r , varav Sydafrika utgjorde en. Ett uttryck för denna omsvängning var Unionens strävan att intensifiera det tekniska och vetenskapliga utbytet i Afrika. Genom sammanslutningar såsom Commission for Technical Co-operation South of Sahara och Scientific Council for Africa sökte Pretoria vidga samarbetet med det framväxande svarta Afrika, d ä r dock ännu kolonials t y r e f ö r det mesta v a r förhärskande (se s 131). Den nya afrikapolitiken vann ringa framgång.

Visserligen förekom symboliska

landvinningar, t ex Överläggningar med svarta ledare i s jalvständiga eller semisjälvständiga afrikanska s t a t e r , men konkreta och bestående resultat nåddes ej. 51 Sydafrikas rasistiska samhallsordning, kontinentala stormaktsambitioner och förlitan till kolonialmakterna (som inte ännu gjort sitt uttåg) utgjorde en s p ä r r mot fördjupade kontakter med ett framväxande antikolonialt och mot rasförtryck kämpande s v a r t Afrika.

-Protektoraten ------Medan tanken på en annektering a v exempelvis Mocambique v a r helt död efter andra världskriget, s å förhöll det sig annorlunda med de t r e "enklavernaff (se s 22). Vid

Malans besök i London å r 1949 togs frågan om en överlåtelse av protektoraten å t e r upp. 52 Nationalistregeringen torde emellertid tidigt insett a t t s t r ä v a n a t t införliva de t r e områdena v a r s v å r att förverkliga. Liksom vid f l e r a tilwallen tidigare framhöll icke desto mindre P r e t o r i a under femtiotalet, a t t protektoraten utgjorde naturliga d e l a r a v Unionen och d ä r f ö r borde inkorporeras.

Publiceringen a v den s k Tomlinson-

rapporten å r 1954 gav ny näring å t Sydafrikas krav. I den d i g r a rapporten, s o m r ö r d e d e afrikanska r e s e r v a t e n i landet och utvecklingen a v d e s s a , utgick man f r å n a t t protektoraten s n a r a s t skulle införlivas.

Efter britternas nederlag i samband med Suez-

k r i s e n å r 1956 och e f t e r några å r s negativa erfarenheter a v Centralafrikanska Federationen (skapad å r 1953 genom sammanslagning av Syd- och Nordrhodesia s a m t Nyasaland), började London utforma s i n slutliga politik gentemot protektoraten. F ö r Sydafrika torde denna hållning som sagt inte v a r i t oväntad, då Storbritannien ända sedan 1910 i denna f r å g a drivit en i'antisydafrikansk linje".

Ändock begärde den

sydafrikanska regeringen s å sent som å r 1963 a t t t e r r i t o r i e r n a i varje fall indirekt skulle ställas under P r e t o r i a s istället f ö r Storbritanniens beskydd.

Framställan.

s o m väckte f l e r a internationella p r o t e s t e r , visade h u r den sydafrikanska statsledningen fundamentalt felbedömde tidsskedets allmänna anda, d e s s sociala k r a v och inställning till rasförtryck. FN och Sydafrika E n e f t e r hand allt ihärdigare, om ä n ofta ganska hovsamt formulerad, kritik a v Sydafrika växte f r a m under femtiotalet.

FN utgjorde det huvudsakliga internationella

forum d ä r Unionens samhällsordning och agerande skarskådades. T v å f r å g o r dominerade debatten och besluten. Båda d e s s a gav upphov till försök a t t utifrån söka förä n d r a Unionens politik. Raspolitiken ----Vid 1946 å r s s e s s i o n begärde, under hänvisning till stadgans artikel 9 och 1 4 , den indiska regeringen a t t världsorganisationen skulle t a s i g a n a s i a t e r n a s , f r ä m s t d å indiernas, ställning till Sydafrika. 53 Man ansåg a t t Unionen diskriminerade den d ä r boende indiska befolkningen. Som bevis h ä r f ö r anfördes l a g a r vilka inskränkte folkgruppens f r i a vistelse- , Iörvärvs- och äganderätt, s ä r s k i l t Pegging Act, antagen å r 1946. 54 Sydafrikas kränkande behandling bröt, enligt Indien, mot ett avtal mellan d e två länderna, det s k Cape Town-avtalet f r å n å r 1927. Mot detta hävdade den sydafrikanska delegationen a t t FN enligt stadgans a r t i k e l 2:7 saknade behörighet a t t överhuvud uppta frågan till behandling. 55 Generalförsamlingen avvisade emellertid en sådan tolkning.

I sakfrågan anförde Sydafrika, a t t

Cape Town-avtalet förpliktade regeringen a t t genom "scheme of a s s i s t e d emigration to Indian minska antalet indier i landet. 56 Människor s o m inte kunde återvända till

Indien skulle i görligaste mån genom ifapplication of "uplift' measuresil bli lTassimilated to Western standards of life'!. 57 Men, havdade Sydafrika, den indiska regeringen hade på skilda satt motverkat repatrieringen och som en följd harav ökade s n a r a r e än minskade antalet asiater i landet. Detta hade gett upphov till nödvändiga åtgärder syftande till att bevara goda rasrelationer. Ett medel harför v a r just de lagar som Indien anfört, ty genom bland annat dessa kunde man boendemassigt och i andra viktiga hanseenden undvika slitningar och tvister. Indierna i Sydafrika ä r inte, fortsatte landets delegat, utsatta för diskriminering. Bevis harpå utgör det faktum att människorna föredrar att stanna i Sydafrika framför att repatrieras.

Genom lagstiftning

å r 1946 hade vidare indierna för första gången tillerkants hemortsrätt i landet och två platser i Provincial Council i Natal hade tilldelats dem. Vid första generalförsamlingsmötet framlades skilda förslag till beslut i frågan. I ett utkast, framlagt av Sverige, Storbritannien och USA, krävdes sålunda att Internationella domstolen i Haag skulle pröva ifall den av Indien upptagna frågan !'vasentligen faller inom vederbörande stats egen behörighet!'. 58 I slutskedet vann emellertid 59 en annan resolution generalförsamlingens bifall och i denna uttrycktes: Att p g a indiernas behandling i Sydafrika h a r förbindelserna mellan två medlemsstater skadats, och att en lösning måste nås om inte ytterligare försämringar skall ske Att det ä r generalförsamlingens viljeyttring att behandlingen av indierna i Sydafrika skall ske i enlighet med ingångna avtal mellan staterna och enligt tillämpliga bestammelser i FN-stadgan Att det a r generalförsamlingens begäran att de två berörda regeringarna vid nästa församlingsmöte rapporterar i ärendet vidtagna åtgärder Under en rad efterföljande sessioner gav generalförsamlingen uttryck för en likartad bedömning och man framförde samma enträgna anmodan om förhandlingar mellan de två länderna. Inga Överläggningar av betydelse kom dock till stånd, trots att generalförsamlingen tekniskt sökte medverka härtill. Under hela femtiotalet förekom vidare praktiskt taget ingen öppen motsättning vid omröstningarna på resolutionerna i ärendet. Vid den sjunde generalförsamlingen, alltså å r 1952, fick sydafrikafrågan en vasentligt vidgad innebörd i FN.

Dittills hade ärendet gallt behandlingen av indier i Unionen,

men nu uppfördes som särskild dagordningspunkt "Frågan om raskonflikt i Sydafrika". De tretton afroasiatiska länder som påyrkat detta, anförde som skal därför en allt allvarligare situation i landet. Man pekade på ett flertal nya raslagar. Båda dagordningspunkterna behandlades under återstoden av årtiondet som separata frågor. Gemensamt för dem v a r att generalförsamlingen, trots uteblivna resultat, framhärdade i sin tilltro till förhandlingar och till vädjanden till den sydafrikanska

regeringens förnuft. Det föreföll som om man trodde sig kunna påverka Sydafrika genom blotta påpekandet av skevheter, genom uppmaningar till förhandlingar samt 6O genom vädjanden om en mänskligare behandling av icke-vita medmänniskor.. sydvästafrika -----En tilltagande internationell kritik riktades också mot Unionens förvaltning av Sydvästafrika.

Även h a r aktualiserades frågan redan under den första sessionen i FN.

General Smuts förklarade att "the Union of South Africa was legitimately concerned in securing the annexation of that territoryqq.

Som stöd androgs en rådfrågning

som hade visat att ett Överväldigande flertal av inbyggarna var positiva till ett införlivande av territoriet. 62 Generalförsamlingen biföll inte den sydafrikanska framställningen, utan uppmanade landet att inordna sydvästafrika under det nya förvaltarskapssystemet. Unionen tillbakavisade alla tankar härpå.

Man meddelade emeller-

tid sin avsikt att inte fortskrida med annekteringsplanerna och man skulle som hittills fortsätta att förvalta sydvästafrika som ett mandat. Under femtiotalet blev Sydvästafrika föremål för betydande uppmärksamhet i FN. En rad försök gjordes såväl genom förhandlingsinviter till Sydafrika som genom utlåtanden från Internationella domstolen, att få territoriet inlemmat i förvaltarskapssystemet. 63 Sydafrika motsatte s i g detta kategoriskt och vidtog å sin sida åtgärder som stärkte sambandet mellan mandatområdet och Unionen. Generalförsamlingen tog vid varje session under årtiondet del av en eller flera rapporter rörande sydvästafrika.

Då dessa behandlades kom de i allt högre grad

att tas som en utgångspunkt för en övergripande kritik av den sydafrikanska raspolitiken. Konsekvenser ------Sydafrika motsatte sig skarpt FN:s synsätt och beslut rörande de två frågorna.

Rege-

ringschefen Malan karaktäriserade vid ett partimöte å r 1953 världsorganisationen i 64

hatska formuleringar och uttalade att FN var:

a failure, a cancer eating the peace and tranquility of the world, and unless radically reformed, it should disappear from the face of the earth. Vid upprepade tillfallen under femtiotalet hotade Unionen att utträda u r organisationen. Åren 1956 samt 1957 bojkottade man i praktiken all verksamhet inom organisationens ram. T r o t s den allmänt tilltagande kritiken under årtiondet beslöt Unionen å r 1958 att å t e r delta i FN-arbetet. Skalet harför var att man genom aktivt medlemskap kunde få ett inte särskilt ofta återkommande tillfälle att i ett internationellt uppmärksammat sammanhang tillbakavisa kritiken.65 Stod man utanför organisationen bjöds givetvis inte denna möjlighet. länders diplomater.

Vidare gav medlemskapet i FN utrymme för kontakt med andra

I åtminstone t r e hanseenden fick FN:s arbete under femtiotalet i sydafrikafrågan betydelse for nästkornmande årtionde: @ Världsorganisationens behörighet att befatta sig med raspolitiken i Unionen

och med frågan om mandatet Sydvästafrika erkändes av nästan alla stater. Pretorias försök att under hanvisning till stadgan avföra ärendet om raspolitiken från dagordningen misslyckades alltså @ FN:s arbete med sydafrikafrågan medförde att information om Unionens

förhållanden fortlöpande och i tilltagande utsträckning spreds. Harigenom blev regeringar och massmedier successivt allt battre upplysta, vilket i sin tur ledde till ett ökat avståndstagande från Sydafrikas politik

@ Femtiotalets erfarenheter visade att Sydafrika näppeligen kunde påverkas genom vädjanden, rekommendationer och forhandlingsinviter. Inte på någon enda viktig punkt efterkom Sydafrika under årtiondet de resolutioner som antogs i FN.

F ö r att påverka den sydafrikanska politiken måste kraft-

fullare metoder användas Samväldet Nationalistpartiets negativa hållning till Samväldet och brittiska kronan ersattes efter makttillträdet å r 1948 av en åtminstone utåt sett tämligen positiv inställning.

Man

betonade sin vilja att samverka inom Samväldet och den öppna kritiken av Storbritannien avtog markant.

Drivkraften bakom denna förändring v a r att Samväldet bedöm-

des utgöra en betydelsefull kontaktyta och även ett potentiellt stöd i ett för Sydafrika allt ovänligare internationellt klimat.

67

Samväldet förändrade karaktär under efterkrigstiden.

Detta tilltalade inte Sydafrika,

d ä r man hade svårt att acceptera som likaberättigade de "icke-vita v s t a t e r vilka efter självständighet från Storbritannien vann inträde i sammanslutningen. 68 Malan motsatte s i g sålunda under lång tid samväldets utveckling från ett av vita dominerat forum 69 till en organisation bestående av både rasmässigt och ideologiskt skilda medleminar. Under femtiotalets samväldeskonferenser förekom en ökande kritik av Sydafrika. 70 Detta i kombination med den brittiska avkoloniseringspolitiken medverkade till att under femtiotalet påtagligt minska det aktiva sydafrikanska intresset for organisationen.

Vid 1960 å r s konferens återfanns överlag en starkt kritisk inställning till

Unionen, vilket främst var ett utslag av Sharpeville-handelserna samma å r . Krav om en uteslutning av Sydafrika hade framförts, men apartheidfrågan blev denna gång aldrig föremål for någon formell behandling. Frågan om införandet av republik i Sydafrika avgjordes genom en folkomröstning å r 1960.

Flertalet vita lade därvid sin röst for en formell brytning med Storbritan-

nien och uttalade alltså att nationalisternas traditionella republikkrav nu skulle

förverkligas.

Samtidigt fanns en Överväldigande opinion for ett fortsatt medlemskap

i samväldet.

Indien, liksom andra länder, hade drygt tio å r tidigare visat att ställ-

ningen soni republik inte uteslöt medlemskap i Samväldet. I m a r s 1961 diskuterade Samväldets regeringschefer den sydafrikanska anhållan om att få kvarstå i sammanslutningen också efter det att republik införts. Härvid förekom omfattande angrepp på landets raspolitik.71

Utgången av överläggningarna

blev att Sydafrika drog tillbaka sin ansökan. I praktiken innebar detta att Sydafrika genom for landet oantagbara medlemsvillkor uteslutits u r Samväldet, Kravet på en samhallspolitik som i varje fall långsiktigt syftade till jämställdhet mellan raserna v a r oacceptabelt for Pretoria. Man valde istället att utträda u r Samväldet och därigenom också en ökad internationell isolering. Förändringarnas vind Sydafrikas första halvsekel som oberoende stat innebar, sammanfattningsvis, en strävan mot ökad självständighet på utrikesområdet. Denna skulle emellertid i stort utövas inom ramen for en samhörighet med Storbritannien och de övriga dominierna.

Ända fram till i början av femtiotalet v a r den politiska anknytningen till det

f d moderlandet påtaglig. Sedan länge hade sydafrikanska statsmän åstundat tillkomsten av en bred statsbildning inneslutande Unionen samt flera av de flbrittiskaflområdena i Afrika. Sydafrikas expansionistiska ambitioner stötte emellertid på patrull. Härvid v a r det främst den nära bundsförvanten Storbritannien som tidigt lade hinder i vägen genom att i praktiken vägra överlämna de t r e protektoraten samt genom att med tystnad förbigå förslagen om upprättandet av en s t ö r r e afrikansk statsbildning.

Från

brittisk sida var under tiden före femtiotalet det främsta motivet for denna återhållsamhet maktpolitiskt.

Ett inte alltför starkt Sydafrika passade ekonomiskt och poli-

tiskt val in i Londons globala intressepolitik.

Senare dikterades Storbritanniens

återhållsamhet m e r a utifrån en avog inställning till apartheidpolitiken samt en lyhördhet inför de internationella fördömandena av Sydafrika. Länkarna till västvärlden blev som framgått tidigt betydelsefulla.

lin

csteringar

och invandrare härrörde i allt väsentligt från denna del av varlclcii ( s < s) 00). Utrikeshandeln dominerades likaså helt av ett fåtal stater i detta läger. gjorde att Sydafrika i båda världskrigen slöt upp på den allierad?

:::i,i:~ii si~i:iii.

gemenskap

Vid andra

världskrigets utbrott fanns emellertid många vita som förordade at1 Sydafrika skulle forhalla s i g neutralt. Här bakom doldes en m e r eller mindre uttalad protysk hållning, som politiskt representerades av skilda nationalistgrupper. Vid det första efterkrigsvalet vann nationalistpartiet en knapp seger, som förde partiet i regeringsställning.

Under lång tid hade partiet och dess föregångare krävt

en mindre probrittisk utrikespolitik, men väl i regeringsställning nedtonades detta inslag.

Ekonomiska men också i hög grad politiska Överväganden medverkade hartill.

Till de senare hörde behovet av "allierade" i ett efter hand försämrat internationellt klimat för Sydafrika. Allt f a r r e s t a t e r trädde under femtiotalet öppet f r a m till landets försvar.

Man hade nämligen att ta politisk hansyn till det faktum, att nya nationer

såg dagens ljus som en produkt av de globala förskjutningar som inleddes i och med att gamla imperier upplöstes. En successiv omvandling av världens nationskarta förändrade kanske inte den grundläggande globala maktfördelningen. Likväl fick utvecklingen i två direkta hanseenden följdverkningar för Sydafrikas internationella ställning. F ö r det första representerade under femtiotalet och påföljande tioårsperiod de nytillkomna länderna ideologiskt en antisydafrikansk linje. Minoritetsstyre och rasåtskillnad v a r något som man har nominellt just utrotat eller stod i fard att inom en nära framtid avskaffa. Flertalet av dessa stater hade på ett nationellt likaväl som internationellt plan forbundit s i g att bekampa sådana företeelser. För det andra, d e nya ländernas stora antal och uttalade avsikter medförde att sydafrikafrågan hamnade i ett nytt läge i flera internationella sammanslutningar.

I

F N blev sålunda den afrikanska världsdelen inom några få å r en betydande maktgruppe-

ring, som en bit in på sextiotalet förfogade över omkring en tredjedel av alla r ö s t e r i generalförsamlingen.

Detta innebar att Afrika såväl omröstningsmässigt som all-

mänt politiskt erhöll en nyckelroll inom organisationen.

Åtskilligt av detta speglas

i den analys som genomfors i de efterföljande kapitlen. Diagram 2 : l

J/ ......

Övriga

m Östeuropa Västeuropa

BLatinamerika

m Asien m Afrika Kalla: Appendix A, tabell 9

P å tröskeln till sextiotalet befann s i g sålunda Sydafrika i ett politiskt långt mindre fördelaktigt internationellt läge ä n tidigare.

Kritiken mot samhällsordningen hade

under femtiotalet successivt tilltagit. Också Sydafrika traditionellt närstående s t a t e r hade börjat inta e n k r i t i s k hållning. Då den brittiske p r e m i a r m i n i s t e r n vid s i n rundtur i Afrika å r 1960 besökte Sydafrika, pekade han på de nya politiska strömningar man hade a t t ta hansyn till. 72 I s i t t tal, hållet i kapparlamentets anrika middagssal, sammanfattade p r e m i a r m i n i s t e r n inte b a r a sitt utan också många andra 73

l ä n d e r s utgångspunkt f ö r det stundande sextiotalets agerande i sydafrikafrågan:

to c r e a t e a society which r e s p e c t s the rights of individuals - a society in which m e n a r e given the opportunity to grow to their full stature, and that m u s t in o u r view include the opportunity of a n increasing s h a r e in political power and responsibility; a society finally in which individual m e r i t , and individual m e r i t alone, is the c r i t e r i o n f o r a man's advancement, whether political o r economic.

Analysen i denna skrift grundas på a t t Sydafrikas omvärld r e a g e r a r på detta lands inrikespolitiska förhållanden. Vad utgör då karnan i denna konflikt mellan r a s e r n a , h u r påverkas den faktiska samhallsbilden a v den förda politiken? Föreliggande avsnitt s ö k e r k o r t belysa d e s s a frågor.

74

Samhallet omdanas Mot slutet a v föregående århundrade inträffade avgörande förändringar i den sydafrikanska ekonomin. 75 Upptäckten a v diamanter och guld ledde till en snabb omdaning a v ekonomin. E n utveckling började f r å n en jordbruksdominerad ekonomi mot det moderna industrisamhallet. förde s t o r t behov a v arbetskraft.

Utvinningen a v d e nyfunna rikedomarna med-

Detta tacktes a v ett snabbt växande antal invand-

r a d e a r b e t a r e f r å n Europa s a m t genom en vidgad rekrytering a v afrikaner runt o m 76 i Södra Afrika. Gruvproduktionens tillväxt påverkade hela samhällsekonomin.

Transportväsen-

det utbyggdes, service- och handelssektorerna expanderade och jordbruket inriktad e s m e r ä n tidigare på stadsbefolkningens behov.

E f t e r hand och s ä r s k i l t några

årtionden in på 1900- talet började också tillverkningsindustrin utbyggas.

77

Utländskt kapital liksom en ökad internationell handel v a r två viktiga förutsättningar f ö r den beskrivna utvecklingen. 78 Förvandlingen f r å n bondesamhälle till modern industrination speglas i sammansättningen a v nettonationalprodukten ö v e r tid.

Jordbrukets relativa betydelse minskade d ä r s t a r k t under 1900-talet. Samma

förhållande gällde f ö r gruvnäringen, vilket f r a m g å r a v tabell 2:3.

Under innevarande

århundrade blev det istället tillverkningsindustrin s o m erhöll e n a l l t m e r framskjuten ställning. Den privata tillverkningsindustrin s v a r a d e således 1912 f o r 7 procent a v nettonationalprodukten.

Motsvarande andel v a r ett halvsekel s e n a r e 28 procent.

Genom statsmakternas medvetna ansträngningar hade denna andel successivt ökat.

79

Tabell 2:3 NETTONATIONALPRODUKTENS RELATIVA SAMMANSATTNING 1912-1964 I procent Jordbruk

1

Gnivnäring

T i l l v e r k - Handel ningsindus t r i 2 (privat)

Övrigt

Totalt

%

Milj R

1 . Inklusive fiske och skogsbruk 2. Statliga företag ingår h a r i posten "övrigt i1

Kalla: D Hobart Houghton: T h e South African Economy, s 243.

Tabell 2:4 T ASORT SBEF OLKNI NGEN 1904-1960 Procentantal i respektive grupp boende i tatort

Vita

53

56

75

84

A f rika ner

13

15

24

32

46

61

68

31

7l

85

'L)

47

Farga de Indier

46

Hela b e f o l k ningen

25

Kalla: David -

25

Welsh: T h e Growth of Towns, s 173. 1 Moiiica Wilson och Leonard Thompson: T h e Oxford History of South Africa. I1,South Africa 1870- 1966.

En sida av samhällsförändringen kan avläsas i befolkningsstatistiken.

Som en

följd av den ekonomiska utvecklingen ökade den tätortsboende befolkningen. I början av 1900-talet åter fanns var fjärde och å r 1960 uppemot varannan invänare i tatorter (tabell 2:4). En granskning av siffrorna ger vid handen att landets icke-vita befolkning i hög grad berördes av denna omflyttning.

Var tionde afrikan levde kring sekel-

skiftet i tatorter, vilket a r liktydigt med llvita" områden i Sydafrika.

Andelen hade

å r 1960, enligt den officiella statistiken, vuxit till drygt 30 procent. 80 Om man därutöver inräknar de afrikaner som finner sin utkomst inom det vita jordbruket och som ~ ~ g ä s t a r b e t a r ie ~ exempelvis l gruvindustrin, erhålls en än tydligare bild a v hur afrikanerna inlemmas i de lfvitall områdena. En viktig ryggrad i den ekono81 miska expansionen utgjordes av lågavlönade svarta arbetare. Förhållandet mellan vita och icke-vita kännetecknades alltsedan den ursprungliga kolonisationen vid mitten a v 1600-talet av de förras överhöghet. 82 Eftersom den vita ekonomin i jordbrukssamhallet likaväl som i det moderna industrisamhallet i väsentlig grad baserades på svart arbetskraft hade frågan om kontrollen över den svarta befolkningen redan från början varit central. 83 1948

- apartheidpolitikens

födelse

1948 å r s parlamentsval utgjorde något av ett vagskal, där frågan gällde vilken m e t od de vita skulle använda för att också fortsättningsvis bevara sin överhöghet.

United

Party, det regerande partiet, angreps hatskt av National Party. 84 Utformningen av den framtida raspolitiken var den enskilda sakfråga som i hög grad präglade valrörelsen. Regeringen beskylldes för slapphet i detta hänseende.

Från nationalisthåll

havdades att de vitas ställning äventyrades ifall ett skifte vid makten inte kom till stånd. Som en skugga över valet vilade vitas rädsla inför de svartas allt s t ö r r e närvaro i arbetslivet och i städerna.

Under det just avslutade världskriget hade

icke-vita snabbare än på länge infogats i de "modernaii näringarna. Samtidigt hade detta i hög grad gett upphov till att dessa grupper börjat organisera sig och även ställa krav på ett rättvisare samhälle.

Nationalistpartiet anvisade nu en väg som

man menade skulle förhindra all icke önskvärd integration mellan vita och svarta. Under beteckning apartheid, åtskillnad, förde man sin "lösningii till torgs. I praktiken var det svårt att s e någon avgörande skillnad mellan den sittande regeringens faktiska raspolitik och den som nationalisterna förespråkade. 85 Skillnaden var ideologisk och gällde målsättningen på sikt. Valet resulterade i en framgång för National Party, som bildade regering. 86 Viktigaste uttalade ingrediensen i apartheidpolitikens ideologi ä r uppfattningen att Sydafrika består av flera skilda folkgrupper. De har alla sina särdrag, vilka kan föras tillbaka på historiska och k~dturellaomständigheter. Människor a r olika, men därför inte nödvändigtvis battre eller sämre. Enligt apartheids arkitekter och

ingenjörer skall varje distinkt folkgrupp, som sammanfaller med en sedan lång tid tillbaka etablerad rasindelning, ha ratt till sin egen "identitet och utveckling^^. Därigenom skall ingen behöva underordna sig något främmande livsmönster. Genom en social, politisk och boendemassig åtskillnad skall man försäkra sig mot att en folkgrupp inte förlorar sin frihet genom att utplånas av en annan.

Mot integration ställs

apartheid. Det a r i första hand den "vita nationenT1 som äger ansvar för utvecklingen.

I kraft

av sin mer framskridna och civiliserade stallning skall de vita idag tillse att åtgärder genomförs som i varje fall på sikt leder till rasernas separata utveckling.

Apartheid-

politiken får inte, fortfarande enligt dess förespråkare, uppfattas som en överhöghetsfilosofi. Inte heller r ö r det sig om att definitivt bryta alla kontakter mellan folkgrupperna.

Tvärtom föreligger ett beroendeförhållande av största vikt:

87

Det kommer alltid att existera ett stort mätt av förbindelser mellan folkgrupperna vilket a r till gagn för alla. I själva verket kan vårt handlingsprogram bast beskrivas som politiskt oberoende (for folkgrupperna) parat med ekonomiskt samspel. Bakom talet om ekonomiskt samspel döljer sig apartheidpolitikens ideologiska ihälighet.

Medan iden om att bevara de olika folkgruppernas identitet och särprägel

h a r motsvarigheter på åtskilliga andra håll och kan förenas med jämlikhet, a r det ekonomiska samspelet av speciell natur: det skall ske på de vitas villkor.

I sin

praktiska tillämpning representerade apartheiddoktrinen knappast något egentligt nytänkande i det sydafrikanska samhällslivet.

Den innebar ett fullföljande av en vit

överhöghetspolitik, nämligen att bevara ett folkmindertals fullständiga kontroll över 88 landet. Att apartheid som ledstjärna för den vita politiken nu utkristalliserades, hörde samman med olika omständigheter. Afrikanernas närvaro i de "vita" områdena ökade efter hand s å pass märkbart att vita invånare började fråga sig vart en sådan utveckling ytterst skulle leda. Den demografiska statistiken utvisade att den vita befolkningsandelen sjönk successivt. I början av århundradet bestod befolkningen till en dryg femtedel av vita, medan prognoserna angav att 100 å r senare endast var tionde människa skulle komma att ha denna hudfarg. Inför ett sådant perspektiv var en längsiktig politisk lösning nödvändig. Apartheid, och darmed sammanhörande åtskilda politiska institutioner och territoriell segregering, anvisade har vad man såg som en framkomlig vag. Vidare kunde, trodde man, en vaxande kritik i omvärlden tillbakavisas genom en hanvisning till doktrinens föreställning om lika utveckling för landets alla folkgrupper.

Tabell 2: 5 SYDAFRIKAS BE FOLKNING Andel i procent av totalbefolkningen respektive å r

2196

2098

1794

10,7

Färgade

8,6

89 1

994

1592

Indier

294

295

299

2,7

67,4

68,6

70,5

7114

Vita

Af rikaner

1 O0

1 o0 Befolkning i milj inv

51 2

1 O0

1114

2197

1 O0 56,0

1. Prognos

Källa: South Africa 1974, s 68 samt Åke Magnusson: Sydafrika i Dokument, s 12.

Apartheid i praktiken Väl vid makten började nationalispartiet att verkställa sina planer.

Man mötte 89

harvid ett betydande motstånd från vita såväl som icke-vita grupper i landet.

Fackliga och politiska organisationer fick efter en tid inte längre rätt att ha sina medlemmar från skilda etniska grupper.

De rudimentära politiska rättigheter

som en del icke-vita tidigare haft avskaffades.

Överlag skärptes kontrollen över

den f r i a åsiktsbildningen. 92 Svarta sammanslutningar, som med icke-våldsmetoder protesterade mot det existerande samhallet, förbjöds. 93 Därvid utnyttjade regeringen den omfattande säkerhetslagstiftning som antogs på femtiotalet och s o m i hög grad hade motiverats i antikommunistiska tongångar. Man inskränkte vidare starkt de enskildas, främst afrikanernas, f r i a vistelse-, boende- och äganderätt. 94 Syftet v a r att genomföra en segregering, dock utan att därför minska flödet av svart arbetskraft till 1~vita"områden.

I snart sagt alla hanseenden infördes alltså under femtio- och sextiotalet en strikt a r e rasåtskillnad än förut. En anvisning om konfliktens Farna erhålls vid en belys95 ning av den faktiska välfardsfördelningen på några områden. Utbildning utbildningsväsendet apartheidpolitiken.

präglades av

och ingick som ett viktigt led i fulländandet av

Rasåtskillnad karaktäriserade även tidigare det av vita kon-

trollerade skolsystemet i landet. 97 En långtgående reorganisering av undervisningen

under femtiotalet medförde emellertid att regeringen fick ett fastare grepp om den. E n allt rigorösare tillämpning a v apartheids principer gjorde sig gällande på utbildningsområdet.

På tal om afrikanernas hittillsvarande och framtida skolsituation

deklarerade å r 1954 nationalistpartiets dåvarande minister för Native Affairs, d r 99 Hendrik Verwoerd: The curriculum (to a certain extent) and the teaching methods, by ignoring the segregation o r apartheid policy, could not offer preparation for service within the Bantu community. By simply blindly producing pupils who were trained in European ideas the idle hope was created that they could occupy positions in the European community in spite of the country's policy. This i s what i s meant by the unhealthy creation of white-collar ideals and the creation of wide-spread frustration among the so-called educated Natives.

..

This brings m e . to the general a i m s of the Bantu Education Act. The general aims of the Bantu Education Act a r e to remove the above-mentioned defects by transforming education for Natives into Bantu Education; by transforming a service which only benefits a section of the Bantu population and consequently results in alienation and division in the community into a gener a l service which will help in the building up of the Bantu community. Utbildningen ä r numera helt rassegregerad på alla nivåer. 'O0

Statsmakten h a r

vidare ett omedelbart ansvar for och en direkt kontroll över verksamheten. Skiljaktigheterna mellan folkgrupperna ä r i utbildningshänseende påtagliga. Ett grovt mått utgör den andel av respektive folkgrupp som ä r över 1 5 å r och som inte fått 1o1 någon som helst skolutbildning. Drygt hälften av alla afrikaner över 15 å r saknade å r 1970, vilket n ä r m a r e visas i tabell 2:6, varje slag av formell utbildning. Vid samma tid var motsvarande andel for den vita befolkningsgruppen nätt och jämnt 1 procent.

Färgade och a s i a t e r bildade en mellangrupp.

Under sextiotalet minskade

överlag denna andel for respektive folkgrupp. Under en tioårsperiod sjönk andelen afrikaner över 15 å r i avsaknad a v varje form av skolgång från 62.5 procent till 51, 8 procent. Eftersom denna folkgrupp uppvisar en snabb numerär tillväxt, räckte dock inte utbyggnaden av undervisningen till för att minska det absoluta antalet afrikaner utan utbildning. Skaran av h e l t outbildade afrikaner ökade med ungefar en halv miljon människor.

I övriga befolkningsskikt krympte daremot antalet formellt

out bildade. Vitas barn ä r ålagda skolplikt i åldersgrupperna sju till sexton å r . 'O2

Icke-vita

ungdomar h a r däremot under sextiotalet inte skyldighet utan i bästa fall förmånen att gå i skola. 'O3

Under 1960-talet utbyggdes grundskolan kraftigt. Antalet iiafrikanskalf

skolplatser fördubblades. 'O4

Också vad beträffar den fgrgade och asiatiska befolk-

ningen skedde förbattringar i undervisningshinseende. 'O5

I tabell 2:7 redovisas upp-

gifter rörande elevantalet i förhållande till respektive etnisk grupps storlek.

T a b e l l 2:6

FRANVARO

AV SKOLUTBILDNING 1960 och 1970

1960 Folkgrupp

A n t a l person e r över 15 å r utan skolgång

Färgade

276 joo

Asiater

75 900 3 995 100

Afrikaner

1970

Andel över 15 å r u t a n sko lgån4

(%) 31,4'

A n t a l person e r över 15 å r utan skolgång

($1

259 700

23,6

61 600

16,7

2897 6295

Andel över 15 å r u t a n skolgång

4 469

51 98

700

1. H a r k o r r i g e r a t s då e t t uppenbart räknefel f ö r e l i g g e r i ursprunglig tabell.

K i l l a : F r a n z E . Auerbach, T h e S t a r 1974-05-13. Åter g iven i Survey 1974. s. 340.

Tabell 2:7 ELEVER I GRUNDSKOLAN 1960 OCH 1972/73

Folkgrupp

Vita

Antal e l e v e r

Andel a v folkgruppen i grurids k o l a ($)

692 416

22,2

432 859

2297

1 506 203

15,2

Antal elever

Andel a v folkgruppen i grunds k o l a ($)

845 303

21,4

3 079 507

1990

Färgade Asiater Afrikaner

Kalla: Underlaget f r å n Survey 1974. s. 292 f f och South African S t a t i s t i c s 1964, kolumnerna E 11. E 1 4 och E 16. S i f f e r m a t e r i a l e t d ö l j e r e m e l l e r t i d e n viktig aspekt.

Den afrikanska elevgruppen

befinner s i g till helt Överväldigande del i grundskolans lägstadium, medan vita barn i långt h ö g r e utsträckning å t e r f i n n s i mellan- och högstadiet.

Å r 1960 gick sålunda

nära 97 procent a v de afrikanska eleverna i årskurserna 1 till 7 (med betoning på F ö r vita skolbarn v a r motsva-

1-3) och å r 1970 v a r andelen s t r a x över 95 procent. rande siffra 67 procent respektive 63 procent. 'O6

Innebörden ä r att vita ungdomar

fick en längre utbildning och som en följd a v detta i långt högre grad ä n icke-vita 107 kom att inneha formella kvalifikationer for exempelvis eftergymnasiala studier. Myndigheternas anslagspolitik gynnar p2 ett påfallande sätt de vitas utbildning.

Å r 1953 var årskostnaden i genomsnitt I i 18 för ett afrikanskt barn i grundskolan. medan beloppet f ö r en vit elev uppgick till R 128. Detta betyder en kostnadsrelation för vit/svart på 7:l.

Femton å r senare v a r genomsnittskostnaden, som

framgår a v tabell 2:8, f ö r en vit och en afrikansk elev R 461 respektive R 25. Kostnadsrelationen ändrades därigenom till 18,5:1.

Den skeva fördelningen blev

således under perioden ä n markantare. Å r 1973/74 fördelades den totala kostnaden f ö r all utbildningsverksamhet i Sydafrika på följande sätt. Av d e sammanlagt R 789 000 000som anslogs avsåg 70,4 procent utbildning av vita. medan resterande 109 29,6 procent skulle tacka kostnaderna för landets icke-vita folkflertal.

Tabell 2:8 UTBILDNINGSKOSTNADER PER CAPITA 1953 OCH 1971/72 Offentliga utgifter i rand p e r elev i grundutbildning, dvs e j universitet och liknande Folkgrupp

V ita Färga de

Asiater Afrikaner

Kalla: Survey 1961, s. -

1953

1971/72

Relativ ökn.

(R)

(R)

1953-1971/72

127,84 40943 40943 17999

461 ,O0 94,41

261 134

124940

208

25,31

41

($1

228 och Survey 1973, s. 293.

Undervisningsväsendet karaktäriseras också a v innehållet i utbildningen. Skolan förmedlar samhälleliga nomer. barnen via skolan. sofin som naturlig.

Apartheidpolitikens värderingar bibringas sålunda

Eleverna påverkas tidigt att betrakta den vita överhöghetsfilo110

Även om icke-vita i någon mån erhållit en förbattrad utbildningssituation under nationalisternas styre, h a r klyftorna mellan vita och icke-vita ökat. Den ekonomiska

utvecklingen med ett vidgat behov a v utbildad arbetskraft var tillsammans med sagda politiska Överväganden, de viktigaste orsakerna till myndigheternas s t ö r r e satsningar.

Utbildningens omfattning och inriktning bestämdes dock ytterst av den

roll som tilldelats landets olika folkgrupper. Arbete och löner 1 det sydafrikanska arbetslivet avtecknas den ojämna välfärdsfordelningen inom landet.

Löner, allmänna anställningsvillkor och arbetslivsrättsliga regler v a r i e r a r

med arbetarens hudfgrg. 'l1 Regeringen h a r alltsedan 1920-talet öppet vinnlagt sig om att föra en l'civilized labour policyii, vilket i Sydafrika inneburit att säkerställa d e vita arbetarnas privilegierade ställning. 'l2 Successivt har produktionens tillväxt medfört ett ökat utnyttjande av icke-vit arbetskraft,'l3 men i denna process 114

h a r hela tiden primärt den vita arbetskraftens intressen tillvaratagits.

Landets samlade privata kopkraft ä r ojämnt fördelad mellan befolkningsgrupperna. Hushållens köpkraft for tidpunkten 1959/60 och 1967/68 kan illustrera olikheterna i levnadsstandard.

Strax över 69 procent av den totala privata konsumtionsformågan

återfanns å r 1959/60 i vita hushåll.

Å r 1967/68 hade de vitas andel, som framgår

av tabell 2:9 vuxit till drygt 73 procent.

Under sagda period sjönk den afrikanska

folkgruppens andel från 23 procent till 18,8 procent.

Vid båda tillfallena utgjorde

den afrikanska befolkningen vid pass 68 procent av landets invånarantal. De vitas relativa Överläge gentemot afrikanerna stärktes (i p e r capita-hänseenden) från en 1 0 , 6 till 1 3 , 9 gånger s t ö r r e kopkraft. Inom guldgruvnäringen, som ä r central for landets ekonomi, var lönerelationen vit:afrikan å r 1911 9:1.'l5

Ett drygt halvsekel senare, å r 1969, hade den vite a r -

betarens försprång v u i t kraftigt. kanens.

Hans lön var då närapå 18 gånger högre an afri-

Under å r e n 1972 till 1974 h a r dock lönerna for svart gruvarbetskraft,

varav lejonparten kommer från angränsande länder, förbittrats. 'l6 I maj 1974 tjänade således i genomsnitt for hela gruvsektorn en vit R 521 i månaden och en afrikan R 38, dvs en lönerelation om 13,7:1. 117 Löneskillnaderna inom tillverkningsindustrin h a r likaså en i'historisk förankring". I privatägd tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet var relationen vit:afrikan å r 1935 5,4:1 och å r 1953 uppgick den till 5 , l : l samt å r 1961 till 5,2:1. På det hela taget v a r således under dessa 25 å r löneklyftan konstant. 'l8 Under sextiotalet vidgades emellertid gapet å t e r , från 5,O:l å r 1962 till 5,8:1 å r 1970. Den i statistiska t e r m e r uttryckta löneklyftan överbryggades, som framgår av tabell 2:10, något under sjuttiotalets t r e inledande å r . Om man resonerar kring skiljaktigheterna i reda pengar erhålles, vilket likaså framgår i nämnda tabell, en m e r talande bild av utvecklingen.

Mellan å r e n 1962 och 1973 erhöll vita arbetare i tillverknings-

industrin i medeltal R 220 i lönelyft. Afrikanen däremot endast R 38.

Följden

blev att den absoluta skillnaden mellan vita och afrikaner ökade f r å n R 130 i månaden till R 312, varför gapet således m e r an fördubblades på 10 å r . Tabell 2:9 DEN TOTALA KÖPKRAFTENS FORDELNING

I SYDAFRIKA 1954 OCH 1968

1959/60

1967/68

Bef o l k ningsgrupp

Milj.

Vita

2 58796

6991

83798

4 134,O

7394

1 141

27291

597

14095

306,O

5,4

165

73,s

2,O

75497

z94

85795

23,O

7895

233 82

Färga de Asiater A frikaner Totalt

H

3 731,O

$

P e r Capita R

1o090

Milj.

R

?%,O

%

P e r Capita R

1 061,0

18,8

5 648,O

100,O

Kalla: G. M.E. Leistner: Non-Whites in the South African Economy, s. 284. I Nic Rhoodie (ed. ): South African Dialogue. Johannesburg 1972.

2:10 Tabell LÖNEDIFFERENSER I TILLVERKNINGSINDUSTRIN 1962, 1970 OCH 1973 Månadslön i rand 1962

1970

1973

Förändring 1962-1971 i rands

V i t s l ö n , genomsnitt, a n t a l rand

163

278

38 5

+

220

A f r i k a n s l ö n , genoms n i t t , a n t a l rand

33

48

71

+

38

Lönerela t i o n vit:afrikan

5,O:I

5,8: 1

5,4:1

Löneskillnad i a n t a l rand

130

2 30

31 2

+

182

Källa: Survey 1963. s , 200, Survey 1970, s. 101 och Survey 1974, s. 262.

Ungefar 1 , 4 miljoner afrikanska lantarbetare ä r anställda på vita gårdar och plantager. 'l9 Formerna för ersättning för utfört arbete skiftar. Lönenivån 122 ä r dock överlag mycket låg, 12' Lönelyft h a r förekommit under 1960-talet , men klyftan mellan vita och afrikaner anställda i jordbruket har inte förändrats 123 under detta årtionde. T r o t s förekommande löneökningar h a r huvudparten av afrikanerna en inkomst som ä r helt otillräcklig.

Naringslivsorganisationer och vetenskapliga institut i

Sydafrika har sökt beräkna skilda o r t e r s existensminimum, Poverty Datum Lines. Mätmetoderna och d e r a s bakomliggande värderingar kan starkt kritiseras. man accepterar PDL som

124

Om

ett sätt att få en uppfattning om läget ä r bilden den följan-

de. I Sydafrika lever en Överväldigande majoritet av den icke vita befolkningen, och

då i synnerhet afrikanerna, på en materiell standardnivå under eller s t r a x vid den nominella svältgränsen.

I de sex största staderna i landet beräknades sålunda

79 procent av de afrikanska arbetarna ha lägre löner än vad llpoverty datum linel1 s ä t t e r som nedersta gräns. 127 De skriande sociala orättvisorna fick den dåvarande 128 inrikesministern, Theo Gerdener, att å r 1971 förkunna: Det h a r bevisats av historien att sådana gigantiska skillnader i levnadsstandard som vi h a r att göra med i Sydafrika kan förvandla god grannsämja till fiendskap och t o m förorsaka hat. Det kan bli än m e r allvarligt. Det kan leda till mord och våld, ty den mindre privilegierade av de två kan inte längre tolerera sin grannes underbara rikedom, bekvämlighet och välstånd. Hälso- och sjukvård Hälsotillståndet hos en befolkning beror på flera omständigheter, varav de viktigaste ä r allmän levnadsstandard, tillgång till vård och existensen av förebyggande åtgärd e r mot sjukdomar. 12' Färgade, a s i a t e r , afrikaner och vita har olika villkor i dessa t r e avseenden. Som en följd härav skiftar i s t o r utsträckning halsoläget beroende på folkgrupp.130 Detta hör ytterst samman med apartheidsamhällets själva uppbyggnad och politik. 131 Spädbarnsdödligheten, vilket uttrycks som antalet döda under första levnadsåret p e r 1 000 levande födda barn, utgör en av de basta indikatorerna på halsotillständet i ett land.132

I tabell 2:11 belyses skillnaden i detta hänseende mellan t r e folkgrup-

p e r i Sydafrika. Särskilt iögonfallande ä r har värdena för fargade och vita, vilka utvisar att å r 1971 v a r spadbarnsdödligheten sex gänger högre för fargade än för vita.

Under sextiotalet halverades spädbarnsdödligheten bland asiater och vita,

medan den förblev på s a m m a höga nivå vad beträffar den fargade befolkningen. Liknande systematiska uppgifter saknasför landets afrikanska folkflertal. Tillgängliga, om än knapphandiga, informationer g e r dock vid handen att spadbarnsdödligheten

h ä r a r s t ö r r e ä n för fargade.

En studie a v förhållandena å r 1968 i Johannesburg 133 angav spädbarnsdödligheten för vita till 1 9 , 4 och f o r afrikaner till 1 0 1 , l . F ö r afrikaner boende i hemländerna v a r vid samma tidpunkt spadbarnsdödligheten väsentligt högre. I Transkei uppgick den t ex till drygt det dubbla, eller 216, jamfört med Johannesburg.

134

Tabell 2:11 SPÄDBARNSDODLIGHET

AR

1960 OC H 1971

Antal döda under första levnadsåret p e r 1 000 levande födda barn

Vita Far ga de

Asiater Källa: Survey 1961, s . 262 och WHO, s. 4.

I Transkei beräknas att åtminstone 40 procent av alla afrikanska barn d ö r f ö r e 10 å r s ålder. 135 F ö r landsbygden i s i n helhet uppskattas det att 30-50 procent a v d e afrikanska barnen inte f å r uppleva sin femte födelsedag. 13' Detta saknar varje motsvarighet med förhållandena inom den vita delen a v befolkningen. Den materiellt s ä m s t lottade delen av den sydafrikanska befolkningen a r också den som ä r mest exponerad för olika sjukdomar. Tuberkulos, förorsakad bland annat a v eländiga sociala förhållanden,137 drabbar i 1 5 gånger högre utsträckning afrikaner an vita. Uppgifterna, vilka närmare redovisas i tabell 2:12, g e r dock troligtvis en alltför ljus bild vad r ö r afrikanerna. Många fall a v tuberkulos upptacks inte bland den icke-vita, främst h ä r hoslandsbygdsboendeafrikanska befolkningen.138

Under å r e n 1962 till 1973/74 h a r uppenbarligen ansträngningarna f ö r

att bekampa farsoten TBC gett resultat.

Därvid kunde den största proportionella

minskningen noteras f ö r den vita befolkningen. Fel- och undernäring kännetecknar den icke-vita befolkningen, medan d e vita 139 däremot h a r kunnat befria sig från detta gissel:

... it i s today generally conceeded by nutritionists that malnutrition i s a major problem in the Republic and assumes serious proportions in the younger non-White age groups.

Tabell 2:12 RAPPORTERAD FOREKOMST AV NYA TUBERKULOSFALL 1962 OCH 1973/74

1973/74

1962 Antal fall Vita

1 261

Per 100 000 invåna r e 3996

Antal fall

769

P e r 100 000 invånare

1a93

Far ga de Asiater Afrikaner

Källa: Survey 1963, -

s. 247 och Survey 1974, s 382.

Det ä r svårt att skaffa sig en fullgod bild av fel- och undernäringens omfattning i Sydafrika.

Uppgifter av systematisk karaktär saknas återigen. Då och då lämnad

lägesrapportering pekar emellertid ständigt åt s a m m håll. Icke-vita, och i synnerhet afrikanerna, drabbas hårt av en ofullständig näringsdiet. Kwashiorker, en av de två viktigaste protein- och kaloribristsj~kdomarna,~~~ förekommer i långt högre grad hos afrikaner än hos vita. Å r 1967 rapporterades således 7 nya fall av kwashiorker bland vita, 1 046 bland fargade och 12 bland a s i a t e r samt 9 765 sådana hos den afrikanska befolkningen. 141 En annan undersökning visade vidare, att åtminstone 142 80 procent av de afrikanska skolbarnen i Pretoria led av fel- och undernäring. Hälsovården i Sydafrika ä r m e r utbyggd för vita än den ä r för afrikaner.143 Det finns t ex väsentligt f l e r läkare och sjuksystrar bland de förra än hos övriga folkgrupper. 144 Många vita arbetar visserligen i sådana institutioner som sköter vården 145 a v icke-vita men ovannämnda grundskillnad mellan folkgrupperna kvarstår likväl. Apartheidpolitikens praktiska konsekvenser förklarar en väsentlig del av skiljaktig146 heterna mellan Eargades, vitas, asiaters och afrikaners halsostandard.

NOTER 1.

S pence 1971, s. 484.

2.

Olivier. s. 286.

3.

Vandenbosch, s. 36.

4.

Mansergh, s. 33.

7.

C o c k r a m , s. 10.

9.

Arkin, s. 135.

10.

Houghton, s. 220.

11.

Vandenbosch, s. 93.

12.

Ibid. s. 94.

13.

Ibid, s. 99.

14.

Ibid, s. 103.

15.

Ibid, s. 67.

16.

Webb, s. 440.

18.

Denoon, s. 158.

20.

W a l k e r- E A , s. 592 ff.

22.

A b s h i r e , s. 74 f.

General S m u t s tillhörde d e m s o m förde f r a i n tanken på ett mandatsystem, vil24. ket skulle möjliggöra a t t kolonier s t ä l l d e s under 'internationell förvaltning', Sydaa f r i k a syftade till a t t f å d e portugisiska besittningarna in i detta s y s t e m , vilket skulle underlätta P r e t o r i a s s t r ä v a n a t t de facto annektera exempelvis Mocambique. T v ä r t emot Sydafrikas avsikt kom det a l l t s å istället vid fredsförhandlingarna a t t bli d e tyska kolonierna s o m inlemmades i NF:s mandatsystem. 25.

Walker - EA, s. 599 f .

26.

Hyam, s. 53.

27.

Thompson 1960, s. 150 f.

28.

Walker, s. 594 ff.

29.

Vandenbosch, s. 62.

30.

Hyam, s. 72 ff.

31.

Thompson 1966 a , s. 67.

32.

Spence 1971, s. 498 ff.

33.

Heard, s. 31.

34.

B a r b e r , s. 45 f.

35.

Munger, s . 16.

36.

Heard, s. 30.

37.

Olivier, s. 290.

38.

Spence1965, s. 4 f .

39.

Vandenbosch, s. 128.

40.

Webb, s . 433.

41.

Assembly Debates, 1952-01-25, column 227. Citerad hos B a r b e r , s. 54.

42.

Lawrie, s. 52.

43.

Hudson, s. 681.

44.

Webb, s. 440.

45.

Olivier, s . 323.

46.

Spence 1965, s . 69.

47.

Olivier, s. 323.

48.

Nolutshungu, s. 61 ff.

49.

Webb, s. 441.

50.

Ibid.

51.

Nolutshungu, s. 72 ff.

52.

Hyam, s. 188 ff.

Artikel 1 0 i FN-stadgan f ö r e s k r i v e r a t t generalförsamlingen 'äger dryfta v a r j e 53. samt äger f r å g a e l l e r angelägenhet, s o m f a l l e r inom r a m e n f o r denna stadga

...

. ..

framlägga förslag i dylika frågor eller angelägenheter for Förenta Nationernas medlemmar e l l e r f ö r säkerhetsrådet e l l e r för bådadera'. Artikel 14 g e r generalförsamlingen rätt att 'föreslå åtgärder för fredligt tillrättaläggande a v varje sakläge, oavsett d e s s ursprung som församlingen anser vara ägnad att skada den allmänna välfarden eller d e vänskapliga förbindelserna nationerna emellan'. Pegging Act förbjöd fastighets- och marktransaktioner i Natal mellan folk54. grupperna. Lagens spets v a r riktad mot indierna i främst Durban, d ä r det växande antalet indier medförde bostadsbrist för denna grupp. Den andra nämnda lagstiftningen genomfördes av Smuts- regeringen och syftade likaså till att begränsa indiernas rätt att inneha jord- och markegendomar. Vidare föreskrevs att folkgruppen skulle erhålla indirekt representation i parlamentet och en direkt sådan i provinsrådet. Den senare delen a v lagen omsattes dock aldrig praktiskt. 55. I stadgans artikel 2:7 heter det: 'Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta Nationerna att ingripa i frågor, som väsentligen faller inom vederbörande stats egen behörighet, eller kräva, att medlemmarna hanskjuter sådana frågor till lösning enligt denna stadga. Denna grundsats skall dock e j utgöra hinder f o r vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt kapitel VII'. 56.

YUN 1946/47, s. 145.

57.

Ibid.

58.

Artikel 2:7 i FN-stadgan; s e not 55.

59.

GARE 44.

60. Den intressanta frågan ä r huruvida man i generalförsamlingen verkligen ansåg att Sydafrika kunde påverkas genom dylika uppmaningar och vädjanden. Vid denna tid v a r FN:s kompetens i säkerhetspolitiska spörsmål ett mycket ömtåligt ämne. Knappast någon stormakt kunde tänka sig en m e r påtaglig utvidgning av världsorganisationernas rätt att befatta sig med s t a t e r s inre angelägenheter. Det kunde således mycket väl förhålla s i g på det sättet att ingen part hyste en egentlig tilltro till värdet a v uppmaningarna till Sydafrika om att ändra samhallspolitiken. Samtidigt fanns av ovan nämnda skäl inte något verkligt underlag f ö r att i FN skapa en global institution med befogenhet att medelst t ex tvångsåtgärder tillrättavisa en enskild stat. I detta läge fanns endast kvar utrymme f ö r vädjanden och anmodanden. 61.

Vandenbosch, s. 208.

62.

Olivier, s. 301 ff.

63.

Magnusson 1970 a, s. 24 ff.

64.

The Times 1953-10-22, Citerad hos Barber, s. 73.

65.

Barber, s. 74 f.

66.

Webb. s. 433.

67.

Spence 1962, s. 144.

68.

Olivier, s. 292.

69.

Webb. s. 434.

70.

Vandenbosch. s. 177.

71.

Miller, s. 56 ff.

72.

Barber, s. 121 ff.

73.

Ibid, s. 123.

74. Avsikten i det följande ä r således inte a t t söka g e en utförlig skildring a v det sydafrikanska apartheidsamhallet. Istallet inskränks ambitionen till några grunduppgifter, vilka tillsammans g e r en bild a v konfliktens substantiella innehåll. I litteraturförteckningen till den samlade studien återfinns flertalet av d e "standardverk" som särskilt analyserar apartheidpolitiken. 75.

Houghton, s. 13 ff.

Enligt Houghton ( s e not 75) uppgick således den europeiska (inklusive Kanada) 76. invandringen till Sydafrika mellan å r e n 1890 till och med 1913 till inte mindre ä n 24 000 personer p e r å r . Motsvarande siffra v a r å r 1841 endast 130, vilket skall jämföras med den brittiska utvandringen samma å r till Kanada om 23 950 personer och till Australien 14 552. 77.

Houghton, s. 112 ff.

79.

Thion, s. 21 ff.

80. Sannolikt ä r detta en alltför låg siffra, ty myndigheterna inräknar inte systematiskt de afrikaner som tillhör kategorin 'gästarbetare i i vita" områden'. 81. Andra element utgjordes, vilket ofta nedtonas i den allt rikligare litteraturen om arbetarna och ekonomin i Sydafrika, av vita yrkesarbetare (ofta invandrare) samt en driftig företagsledargrupp. 82.

Ngubane, s. 2 f.

83.

C a r t e r 1962, s. 282 ff.

84.

Ibid, s. 36 f.

General Smuts avgav i semptember 1948 i underhuset något a v en program85. förklaring vad beträffar den raspolitik man företrätt under United Partys regeringstid. B1 a anförde Smuts som följer: Our policy h a s been European paramountcy in this country. Our policy has been not equal rights. We have never had any truck with equal rights. It is a n abstraction forced upon us by our opponents. We stand and have always stood f o r European supremacy in this country. We have said that we have a position of guardianship, over the non-European peoples in the country, and we must c a r r y out that trust in the true spirit of exploitation but in a way which will justify our claim to be guardians of these people. We have never been in favours of equal rights. We have always stood and we stand f o r social and residential separation in this country, and f o r the avoidance of all racial mixture. (Citerad hos Kriiger, s 426).

Nationalistpartiet (i allians med ett mindre högerparti) vann en majoritet a v 86. parlamentsplatserna. men hade inte e n majoritet a v unionens vita väljarkår som stöd. B1 a valsystemets utformning (majoritetsval i enmanskretsar) gjorde en s e g e r möjlig. Valet behandlas ingående i vetenskapliga t e r m e r hos Heard, s. 30 ff. 87.

Utrikesminister Hilgard Muller.

Citerad hos LO/TCO, s. 16.

88. Se exempelvis Magnusson 1975 b, s. 32. D ä r c i t e r a s bl a u r Hendrik F 'Hålla Verwoerds anförande den 25 januari 1963: "Vi vill hålla Sydafrika vitt det vitt' kan endast innebara en sak, nämligen vit dominans - inte 'ledarskap', inte 'vägledning', utan 'kontroll' och 'överhöghet'".

...

89.

S e not 83.

F r ä m s t genom Industrial Conciliation Act, 1956, section 8:6 (c-d) och P r o 90. hibition of Political Interference Act, 1968, section 2 (a-c). 91. Vid nationalistpartiets makttillträde 1948 fanns således ett begränsat antal icke-vita som hade rösträtt i Natal och särskilt i Kapprovinsen. Rösträttskvalifikationerna (inkomst- eller/och förmögenhetsspärr) v a r emellertid s å utformade att folkflertalet aldrig kunde utöva något egentligt inflytande via valurnorna. I Representative of Natives Act, 1936, bestamdes att unionens afrikanska medborgare inte skulle tillhöra och formellt jämstallas med det vita elektoratet, varför fortsättningsvis särskilda röstlängder förelåg. Afrikanerna ägde mellan å r e n 1936 och 1959 att genom val utse fyra vita ledamöter i senaten (1:a kammaren) och t r e representanter i House of Assembly (2:a kammaren) i unionens parlament. Dessa rättigheter - om ä n hela tiden obetydliga - avskaffades definitivt 1959. Kapprovinsens fargade hade under lång tid i princip haft rösträtt. Återi g en v a r den i olika hOnseenden begränsad och utan s t ö r r e betydelse i den !'liberalt sinnade11 Kapprovinsen. A r 1951 beslöt nationalistregeringen medelst llvanlig lagstiftning" (enkel majoritet vid parlamentets omröstning i frågan) att d e fargade skulle placeras på särskild röstlängd och framgent enbart ha rätt att utse fyra vita representanter i House of Assembly. Regeringens agerande resulterade i en författningskris, ty beslut av detta slag krävde 2/3 majoritet vid gemensam omröstning med de två kamrarna. Nationalistregeringen hade inte en sådan erforderlig majoritet, varför man genom att utse "trognaI1 ledamöter till senaten under första halften av 1950-talet skaffade s i g en sådan. 1956 kunde 1951 å r s beslut s legalisera^^^. Tio å r s e n a r e avskaffades de fargades rätt att utse fyra vita ledamöter. T r o t s att afrikanernas och d e fargades rösträtt aIdrig haft någon s t ö r r e betydelse i det vita Sydafrikas beslutsfattande institutioner, h a r nationalistpartiet således systematiskt avskaffat också d e s s a rudimentara och formella rättigheter. 92. Analyser a v dagspressens och tidskrifters förhållanden i bl a detta hänseende återfinns hos C a r t e r 1962, s. 37 ff, Handbook, s. 429 ff, Thompson 1966 b, s. 121 ff, UNESCO, s 243 f f , Brown, s. 120 ff samt Ginwala, s. 1 ff.

Å r 1960 förbjöds African National Congress och Pan- African Congress. 93. Dessa två organisationer representerade det militanta motstbndet vid denna tid. Boende- och vistelserätten vad beträffar icke-vita a r reglerad i en mångfald 94. lagar. Kärnan i denna s li influx control utgörs a v Native (Urban Areas) Act f r å n 1945 (med flera s e n a r e tillägg). Andra lagar i detta vittomfattande komplex ä r : (1) Bantu Labour Act, 1965, (2) Bantu Labour Regulations (Bantu A r e a s ) , 1968, och (3) Regulations Governing the Control and Supervision of a n Urban Bantu Residential Area and Relevant Matters of 14th June, 1968. En utmärkt sammanfattning av och kommentar till lagkomplexet finns hos Black Sash

95. E n är varde fördelnings ansats^ innebar h a r att framstallningen t a r fasta på distribution a v materiell välfard och därigenom lamnas å t sidan m e r statsvetenskapligt betonade, och r a t t ofta ofruktbara, beskrivningar a v formella samhallsinstitutioner. En relativt givande diskussion om vardeansatsen återfinns hos Nordenstam, s. 9 f. Nationalistpartiets utbildningspolitik baseras i hög grad på sitt å r 1948 publi96. cerade manifest o m 'Christian National Education'. H a r fastslås bl a rassegregeringen som en barande huvudprincip:l'We will have nothing t o do with a mixture of languages, of culture, of religion, of racev (Marquard 1969, s. 197). 97.

MacMillan, s. 14.

98.

Keesing's, s 56 f och Horrell 1968, s. 8 ff.

99.

Verwoerd 1966, s. 67.

100. F ö r s t å r 1959 infördes formell segregering på universitetsnivå. De tidigare öppna universiteten i Kapstaden, Witwatersrand och i viss mån det i Natal, fick genom Extension of University Act, 1959, i princip inte längre fritt skriva in ickevita studenter. F e m särskilda sa svarta^^ universitet finns idag, yarav t r e a r avsedda för afrikaner, och ett vardera f ö r a s i a t e r respektive fargade. A r 1973 studerade 1 655 icke-vita vid vita^ universitet enligt särskilt tillstånd i ämnen som inte kunde erbjudas vid "icke-vita" universitet. 101. Måttet ä r grovt och kanske vilseledande då det inte a l l s t a r hänsyn till d e kvalitativa aspekter s o m ä r fundamentala i sammanhanget, t ex individers antal studieår, examinationsresultat och drop-out-fenomenet. J a g använder måttet t r o t s sådana berättigade invändningar, ty det utvisar ändå på ett direkt och näraliggande sätt diskrimineringen på detta samhällsområde. 102.

MacMillan. s. 25.

103. Sprocas 1971 a , s. 20 f. 104. Hos Rose, s. 38 ff och Horrell 1968 lamnas elementära men goda översikter rörande den afrikanska utbildningen. 105. Se Rose, s. 90 ff. 106. South African Statistics 1972, s. E-14, E-27, E-32 och E-39 s a m t Ibid 1964, S. E-22, E-24 och E-25-26. 107. Drop-out-fenomenet a r mycket framträdande vad beträffar den icke-vita skolgången. Se Sprocas 1971 a , s. 21 ff. 108. Kostnadsuppgifterna a v s e r den genomsnittliga utgiften p e r elev i grundskolan. Eftersom relativt få afrikaner i jämförelse med vita g å r på mellan- och högstadiet, och kostnaden sannolikt a r l ä g r e på lågstadiet an för högre a r s k u r s e r , måste måttet hanteras med v i s s försiktighet. Skiljaktigheterna a r dock fortfarande stora aven om kostnaderna jämföres för respektive å r s k u r s . 109. Survey 1974, s. 339. 110. UNESCO, s . 58 ff. 111. I andra sammanhang h a r jag haft tillfalle att behandla arbetsmarknads- och lönepolitiken i Sydafrika, f r ä m s t i Magnusson 1974 a och LO/TCO.

112.

Houghton. s . 146 ff.

113. LO/TCO, s. 31 ff. 114.

Hepple, s. 1 ff.

115. Wilson, s. 66. 116. Survey 1974, s . 281 ff. 117. Ibid, s . 282. 118. Steenkamp, s . 113 f. 119. Survey 1974, s. 278. 120. Carstens. s. 16. 121. Ainslee, s . 1 5 f. 122. Survey 1974, s. 279. 123. Ibid. 124. Hos Edwards/Horner förtecknas 228 sådana studier a v llfattigdomeni' i Sydafrika (och i viss utsträckning också i Rhodesia). Flertalet av studierna a r genomförda under 1965-1974. 125. Min allvarligaste invändning mot PDL-måtten a r att de m e r e l l e r mindre bygger på en oacceptabel vardepremiss med i korthet följande innebörd: Man uppskattar vilka ting (mat, transporter, skolkostnader, o s v) en afrikan gän ri

o

.d

iY

3

4 om A

b

;E d g e

a,

k

+ cd

z 4 2

huruvida frågan skall betraktas som "viktigil eller e j , dvs ifall regeln om 2/3-dels majoritet ä r tillämplig eller inte. specifik karaktär uteslutits.

Vidare h a r vissa lfdirekta" resolutioner av mera

På s å satt undviks att alltför olikartade sakfrågor förs

samman till skenbart homogena grupper. I denna undersökning ä r ja-röstning liktydigt med att man tillstyrker föreslagna åtgärder syftande till att påverka den sydafrikanska apartheidpolitiken. ifråga kan vara a v flera skilda slag.

Åt g ärderna

En del ä r således riktade gentemot den vita re-

geringens agerande i ett bestämt avseende. Andra å t e r r ö r m e r allmänt hur omvärlden skall medverka till genomgripande omdaningar av samhallsordningen, t ex genom bojkotter och stöd till motståndsgrupper.

Fortsättningsvis rubriceras ja-röstning

som "antisydafrikaii och nej-röstning som llprosydafrikati. Beroende på sammanhanget används också andra analoga beteckningar. Det ä r emellertid inte alltid givet att röstningsbeteendet kan ges en entydig innebörd.

Förhåller det sig verkligen på det sättet att ett avslagsyrkande på en resolution

ä r liktydigt med att staten ifråga ä r positiv till den sittande vita regimen och dess apartheidpolitik? Självfallet inte.

Nej-röstning kan exempelvis betingas av ett prin-

cipiellt avståndstagande från bojkottåtgärder. Oaktat den yttersta bevekelsegrunden för sättet att rösta, h a r emellertid h a r voteringsbeteendet tolkats i t e r m e r av stöd eller e j till den rådande samhällsordningen i Sydafrika. Utgångspunkten h a r varit att om en stat r ö s t a r nej t. ex. på ett förslag om införandet av sanktioner, s å ä r konsekvensen härav att man i den bestämda situationen de facto bistår den regering som driver en rasåtskillnadspolitik. Särskilda svårigheter möter tolkningen av de beteenden som täcks av rubriken iiavs t å r i i eller llfrånvarandew. Dessa kan inte i analysen helt lämnas å t sidan (Frågan berörs i ett senare sammanhang, s e s. 106). Graden av motsättning vid voteringar i sydafrikafrågan registreras medelst ett enkelt index enligt följande: (Antalet nej- röster) t (antalet ja- och nej- röster) x 100. Måttet anger med andra ord den relativa andelen s t a t e r som yrkar avslag och där procentbasen utgörs av antalet s t a t e r som i formell mening deltar i omröstningen, dvs röstar ja eller nej.43 Ett värde från noll till hundra kommer på detta sätt att karaktärisera varje resolution.

Nollpunkten betyder att ingen stat r ö s t a r emot före-

slagen resolution. Stigande värden utvisar att motståndet ökar, dvs allt fler länder motsätter sig beslutet. Ett indexvarde om 100 ä r detsamma som att samtliga vid omröstningstillfallet deltagande länder öppet t a r avstånd från resolutionen. En innehållsmässig klassificering av de analyserade resolutionerna h a r genomförts. Därest flera sakfrågor ryms i en enskild resolution, faller det dominerande inslaget utslag.44 Samtliga 36 resolutioner kan på detta sätt hanföras till endera av s e x innehållskategorier enligt tabell 4:5.

Tabell 4:5 KLASSIFICERING AV "DIREKTA" SYDAFRIKARESOLUTIONER 1958-1970

Antal resoIv-tioner

Kategori

Grad a v m o t s ä t t n i n g v i d omröstning (medelvärde)

Procedurbetonade f r å g o r

2

?,'i

Information

1,6

Bistånd

3 6

Rekommenda t i o n s g i v a n d e

9

l,8

l,6

Behandling a v a s i a t e r E ' r i g e f a n s l a d e , o. l i k n . Avskaffa r a s p o l i t i k e n Aktioner f ö r a t t andra raspolitiken Isoleringsförespråkande

3 13

15,9

Fullmaktsfrågan Vapenembargo UNCTAD-ut e s 1u.t n i n g Sanktioner

56

Totalt 1)

E j a n t a g e n (1968)

2)

Varav t v å e j antagna (1960 och 1961). Inom p a r e n t e s a n g e s v ä r d e t f ö r g r a d a v öppen m o t s ä t t n i n g d ä r e s t d e t v å e j b i f a l l n a r e s o l u t i o nerna u t e s l u t s .

K a l l a : Appendix D

Två huvudslag av resolutioner kan urskiljas i tabell 4:5, nämligen sådana som r ö r olika f o r m e r av isoleringsåtgärder respektive övriga å t g ä r d e r i sydafrikafrågan. Av d e sammanlagt 36 resolutionerna a r det dock några s o m näppeligen l å t e r s i g inordnas i denna tudelning.

resolutioner, I f ö r s t a hand gäller detta d e två ~lprocedurbonadeT~

vilka behandlar en censurering a v den sydafrikanske delegatens anförande (vid 16:e sessionen) s a m t ett förslag rörande a r b e t s f o r m e r , m m f o r den särskilda apartheidkommittén (vid 25:e forsamlingsmötet). Sammanlagt nio resolutioner konstituerar " s a n k t i o n s g r ~ p p e n ' ~ .I tabellen ovan återfinns d e s s a under rubriken "isoleringsförespråkande". i denna huvudkategori a r relativt specifika till s i n karaktär.

Övriga fyra resolutioner Beslutet rörande vapen-

embargot a r sålunda endast en uppmaning till medlemsländerna a t t efterfölja

s ä k e r h e t s r å d e t s rekommendationer i ärendet,

Omröstningarna i fullmaktsfrågan

och UNCTAD r y m m e r principiella inslag, v a r f ö r d e s ä r r e d o v i s a s i den efterföljande analysen. Resolutioner beträffande övriga å t g ä r d e r i sydafrikafrågan s a m l a s med ett undantag n ä r i gruppen Ificke-sanktioner".

I denna s e n a r e r y m s beslut på informations- och

biståndsområdet s a m t skilda slag a v rekommendationer riktade till den sydafrikanska regeringen. 1 8 resolutioner under å r e n 1958-1970 inbegrips totalt i huvudgruppen ifråga. En särskild typ a v resolutioner utgörs av " aktioner f ö r a t t ändra raspolitiken'!. D e s s a h a r e j infogats i någon nämnd grupp. H ä r påyrkas inte stadgeenliga sanktioner, utan medlemsländerna ombeds i tämligen vaga formuleringar a t t enskilt e l l e r kollektivt vidta å t g ä r d e r i syfte a t t ända apartheidpolitiken.

T r e resolutioner ingår i denna

kategori och d e h ö r alla tidsmässigt hemma under början av sextiotalet. Vad beträffar graden a v motsättningar i omröstningarna kan man omedelbart kons t a t e r a a t t det g å r en skiljelinje mellan sanktionsresolutioner och icke- sanktionsgruppen. nare.

De förstnämnda g e r upphov till s t ö r r e motsättningar ä n vad fallet ä r med d e se-

I det följande a n a l y s e r a s d e s s a spänningar m e r i detalj.

E n antisydafrika-linje vinner t e r r ä n g En antisydafrika- linje vinner ett Överväldigande stöd i generalförsamlingen under sextiotalet.

Motsättningarna vid omröstningar i sydafrikafrågan ä r begränsade och

i v i s s a fall nastan obefintliga.

Detta ä r huvudbilden a v generalförsamlingens agerande

i anslutning till apartheidpolitiken under tidsperioden.

I början av årtiondet s a m t aven

på enskilda punkter d ä r e f t e r föreligger dock s t a r k a meningsskiljaktigheter, vilka trä d e r i d a g e r vid d e enskilda omröstningstillfallena. Förslagen om internationella bojkotter a v Sydafrika föranleder till en början strid i generalförsamlingen.

Under sessionerna 15-17 ä r motståndet betydande.

Vid det

förstnämnda tillfallet, a l l t s å å r 1960, r ö s t a r 45 procent a v d e i omröstningen deltagande s t a t e r n a (ja- s a m t nej- röstande) mot förslaget. motsättningen stor.

Ocksä nästkommande å r ä r

N ä r m a r e fyra a v 1 0 deltagande länder avger en nej- röst.

Vid

båda sessionerna f å r detta till följd a t t sanktionskraven inte bifalles, då nödvändig 2/3-dels majoritet saknas. Vid den 17:e sessionen m i n s k a r emellertid det direkta avståndstagandet och förslaget om sanktioner g ö r s f ö r f ö r s t a gången till generalförsamlingens beslut ( s e s. 91). Knappt en femtedel a v d e i omröstningen deltagande länderna m o t s ä t t e r s i g denna gång öppet bojkottlinjen, vilket f r a m g ä r a v diagram 4:l. Under återstoden a v sextiotalet försvinner nastan alla motsättningar i sanktionsfrågan. Sålunda ä r det vid 20-23:e sessionen endast två m e d l e m m a r som i generalförsamlingens plenaromröstningar intar en prosydafrikansk hållning. Å r 1969 och 1970 ö k a r emellertid motsättningarna något genom a t t det då ä r fem respektive s e x s t a t e r s o m öppet a v v i s a r sanktionslinjen.

Diagram 4:l

1958-1970: GRAD AV MOTSATTNING VID PLE-

-. -. -.

Medelvärde f ö r samtliga roll call-omröstningar

- Sanktionsresolutioner ..........

Icke- sanktionsresolutioner UNCTAD Fullmaktsfrågan 8 Aktioner for a t t a n d r a apartheidpolitiken

A

Beträffande icke-sanktionsresolutioner ä r bilden en och densamma under sextiotalet.

Öppna motsättningar ä r blygsamma.

En eller ett par stater t a r i genomsnitt

vid varje session avstånd från åtgärder som inbegrips i dessa resolutioner. Liknande ringa motsättning kan inregistreras vad angår "aktioner för att ändra apartheidpolitikenit.

Å r 1960 och 1961 ä r sådana åtgärdsförslag i praktiken alternativet

till de samtidigt föreliggande sanktionsresolutionerna (se s. 90).

45

Under andra hälften av sextiotalet ä r således de öppna motsattningarna föga framträdande i sydafrikafrågan.

Härifrån finns dock t r e viktiga undantag, vilket

likaså framgår a v ovanstående diagram. Vid 20:e och 25:e sessionen underkanns den sydafrikanska delegationens fullmakter, vilket emellertid inte betyder att landet miste ratten att delta i organisationens verksamhet. Drygt fyra av tio stater motsätter sig vid omröstningen förslaget, men för godkannande kravs endast enkel majoritet.

Ett betydande motstånd gör sig även gällande å r 1968 då krav framstalls

om att Sydafrika skall uteslutas u r världshandelsorganet UNCTAD. Vad ä r då skalet för att dessa t r e resolutioner s å starkt avviker från den gängse bilden i generalförsamlingen vid denna tid? Mest troligt ä r att förslagen aktualiserade viktiga principiella frågor; bland dessa i första hand universalitetstanken.

Enligt den senare,

som främst torde förfaktas av industrinationerna, skall i F N och dess närstående organ alla stater finnas företrädda oaktat politiskt system.

De t r e nämnda resolu-

tionerna i sydafrikafrågan bröt bjärt mot denna princip. Vad förklarar då en minskad motsättning i sydafrikafrågan under åren 1958-1970 som kan utläsas u r voteringssiffrorna? En övergripande förklaring kunde ha att skaffa med en allmän utveckling vad beträffar omröstningar i generalförsamlingen. Förhåller det sig på det sättet att motsattningarna överlag ä r små och a t t de minskar över tid? Därest svaret a r jakande, skulle alltså utvecklingen i Sydafrikafrågan enbart spegla en generell förändring i generalförsamlingen. Någorlunda lättillgängliga ä r endast uppgifterna om s k roll call-omröstningar, dvs sådana voteringar som företas medelst ett förfarande där varje lands ställningstagande registreras.

46

I diagram 4:l visas medelvärdet för motsattningarna i de 721 voteringar av detta

slag, som förekommit vid de ordinarie sessionerna under tidsperioden. 47 Kurvan som där avtecknar sig återger emellertid sannolikt en något större grad av motsättning än den som blir fallet om underlaget utgjorts av samtliga förekommande omröstningar (ty roll call-omröstningar uppvisar vanligtvis s t ö r r e Xonfliktladdning', 48 högre andel nej, än övriga slag av voteringar). Omröstningarna i sydafrikafrågan avviker särskilt efter å r 1962 från den genomsnittliga nivån av motsättningar i generalförsamlingen.

Visserligen minskar i viss

mån den senare över tid, men om syd af rika omröstningarna" ligger - bortsett från

sanktionsresolutionerna under åren 1960 och 1961 genomsnittets.

- på en nivå väsentligt lägre än

Uppgifterna i diagram 4:1 medför alltså att man måste a w i s a tanken

att graden av motsättningar i sydafrikafrågan generellt skulle samvariera med en allmän utveckling av sättet a t t rösta i generalförsamlingen. Två ytterligare tänkbara förklaringar kan h ä r tillbakavisas. Den första innebar a t t sydafrikafrågan skulle få ett över tid allt l~mjukarellinnehåll, varför det öppna motståndet mot resolutionerna ifråga sjunker. Den tidigare analysen g e r inte det ringaste stöd för en sådan tankegång. Tvärtom h a r det påvisats att de substantiella åtgärder som beslutas blir allt m e r långtgående efter hand (se s. 94). En andra förklaring ä r av statistisk natur. Eftersom antalet medlemmar i F N starkt ökar under perioden, g e r sättet att beräkna motsättningen en delvis missvisande bild (om beräkningsbasen ökas och antalet nej- röster hela tiden a r konstant, minskar indexets värden 1~automatisktll). Inte heller på rent statistisk grund kan emellertid någon hållbar förklaring till förändringarna lämnas: även det absoluta antalet nej- röster s junker. Motstånd genom icke-deltagande

- - - - - - - - v - v - - - - - - -

Vid omröstningar äger medlemsstat att förklara att man llavstårllfrån att delta. Olika :notiv kan ligga bakom valet av detta alternativ. Ett motiv kan vara att man i själva verket ä r motståndare till det aktuella förslaget men valjer att avstå istället för att rösta nej, därför a t t en ilavståröstning11 uppfattas som mindre utmanande. skiftar över Andelen s t a t e r som avstår från a t t delta i fisydafrikaomröstningarfl tid likaväl som den ä r beroende på omröstningens karaktär. Det senare ä r viktigt, ty h a r rymmes en anvisning om den egentliga innebörden i avstår.

Benägenheten att

icke delta i omröstningar rörande sanktionsresolutioner ä r vasentligt s t ö r r e än den för icke-sanktionsresolutioner. Diagram 4:2 belyser detta. Avståndet mellan de ä r betydande under tidsperioden. Mellan en femtedel två llomrösti~ingskurvorna~ och en tiondel av alla röstberättigade avstår från att delta i voteringar som r ö r sanktioner.

Motsvarande andel för det andra slaget av resolutioner ligger vanligtvis

kring ett p a r procent. Eli h ä r inregistrerad skillnad mellan de två huvudgrupperna av åtgärder röjer, att man i generalförsamlingen använder llavstårll som ett sätt att agera då m e r långtgående åtgärder förordas i sydafrikafrågan. Denna utväg kan givetvis vara betingad av att en stat principiellt a r emot att generalförsamlingen flövertarllsäkerhetsrådets uppgift vad angår åtgärder enligt kapitel VII i stadgan. Samtidigt vill man inte inta en till synes prosydafrikansk hållning genom att rösta för avslag i plenarsammanhanget.

I det läget valjer man att avstå. Men lika gärna kan ifavståriidölja situa-

tioner d a r ett land verkligen hyser en prosydafrikansk installning och h a r en avvisande hållning till en inblandning i denna stats angelägenheter. På samma gång önskar man inte i generalförsamlingen komma på kant med eller öppet provocera tredje världens länder, varför ett icke-deltagande ligger nära till hands.

D i a g r a m 4:2

SYDAFRIKAFRAGAN

I GENERALFORSAMLINGE N 1958-1970: A N D EL

AVSTAR'

VID PLENAROMR~STNINGAR

0 Aktioner f ö r a t t a n d r a apartheidpolitiken A UNCTAD

1 Fullmaktsfragan -.-.- Medelvärde f o r icke- sydafrikaresolutioner

..........

Session

13

14

15

16

17

18

19

Sanktionsresolutioner Icke- sanktionsresolutioner

20

21

22

23

24

25

O -2

Perspektivet i analysen förskjuts i det följande från att karaktarisera resolutioner/ omröstningar som sådana till att beskriva hur enskilda s t a t e r r ö s t a r i sydafrikafrågan. Övergången kräver ett skifte av analysenhet. Istallet f ö r den samlade omröstningsbilden på varje resolution a r det fortsättningsvis voteritgsmatrikeln för d e enskilda länderna som s t å r i centrum. ningar för analysens genomförande.

Inledningsvis redovisas några förutsatt-

Därefter undersöks på två skilda satt s t a t e r s

röstning i sydafrikafrågan under å r e n 1958-1970. Analysens förutsätt-ningar En granskning a v enskilda s t a t e r s omröstningsagerande måste utgå från sådana resolutioner d ä r voteringen företogs medelst roll call-förfarande.49

Endast för

detta slag av beslut finns varje lands ställningstaganden protokollfört. Följden harav blir att underlaget f ö r analysen inskränks. Liksom tidigare tudelas resolutionerna och de på s å sätt erhållna två grupperna bildar en a v grundvalarna för framstallningen.

F ö r att inte erhålla ett alltför begränsat antal resolutioner i vardera gruppen

innesluts nu i några fall också indirekta resolutioner i analysen, varför ett klargörande av de två kategoriernas sammansättning ä r på s i n plats. Sammanlagt 1 0 resolutioner konstituerar vad som h ä r benämns uisoleringsgruppeni1. Sex resolutioner r ö r sanktioner varav två utgör de av generalförsamlingen inte bifallna åtgärdsförslagen vid 15:e och 16:e sessionen (se s.102). Därutöver innesluts två "indirektall resolutioner antagna å r 1968 (se s. 99). I båda fallen galler det sådana delparagrafer som uttryckligt a v s e r mått och steg i syfte att öka Sydafrikas internationella isolering.

Ena resolutionen uppmanar Världsbanken att d r a

tillbaka lån'beviljade Sydafrika, då detta ekonomiska samarbete sägs starka regeringens möjligheter att bedriva en rasåtskillnadspolitik. 50 I den andra resolutionen 51 krävs att omvärldens förbindelser med Sydafrika skall avbrytas. Vidare ingår ytterligare två resolutioner i l'isoleringsgruppen~, men dessa ä r av ildirektfl karaktär.

Förslaget vid den 23:e sessionen om att utesluta Sydafrika u r

UNCTAD h a r tidigare exkluderats från analysen (se s.103). Även om omröstningen r y m m e r ett principiellt inslag utöver ställningstagandet i själva sydafrikafrågan, medtas resolutionen i efterföljande analys.

Oaktat bevekelsegrunden för staternas

ställningstagande, utvisar nämligen omröstningsresultatet i vilken mån kraven om Sydafrikas isolering utåt sett vinner gehör. Slutligen, resolutionen om ett vapenembargo innebar en uppmaning att efterleva säkerhetsrådets beslut i ärendet under å r 1970. 52 Tidigare inneslöts inte denna resolution i analysen ( s e s. 102). Av liknande skal som vad beträffar UNCTAD ingår emellertid fortsättningsvis ifrågavarande resolution i underlaget. sammansättningen i s i n helhet a v isoleringsgruppen framgår a v nedanstående diagram 4:3.

O b 0, rl

I

w

U3 Q,

rl

o R

H

!4

2

:Frio ; I

3 EW 0

E

Fri

,-,

0

b D

d

S1 W

ffi

;5

z> :o x

Gruppen 11Övriga resolutioner 1 r y m m e r f l e r a olika aktioner syftande till a t t utifrån f

komma till r ä t t a med den sydafrikanska apartheidpolitiken.

Viktigaste avvikelsen

gentemot tidigare ä r a t t utöver en del "icke-sanktions resolutioner^ h ä r nu ingår två förslag rörande Aktioner f o r a t t a n d r a apartheidpolitiken(se s.103). I allt 1 0 resolutioner bildar slutligt denna huvudgrupp, v a r s sammansättning f r a m g å r i diagram 4:3. Det jämförelsevis ringa antalet resolutioner i respektive grupp i kombination med en något skev fördelning a v observationspunkterna ö v e r tid utgör ett problem vid analysen.

F l e r t a l e t isoleringsresolutioner hanför s i g sålunda till a n d r a halften

a v sextiotalet, medan förhållandet ä r det omvända f ö r l1Övriga resolutioner t1 .

Harpå

finns ingen tillfredsställande lösning. E n analys ö v e r tid l å t e r s i g knappast göras. Fortsättningsvis behandlas d ä r f ö r d e tolv s e s s i o n e r n a tillsammantagna och därigenom f ö r l o r a s tidsdimensionen u r sikte. Det a r säkerligen s å a t t man s o m en följd g å r m i s t e om en del förskjutningar i enskilda s t a t e r s s ä t t a t t förhålla s i g i sydafrikafrågan. S t a t e r s röstningsbeteende s k i l d r a s i det följande utifrån två olikartade utgångspunkter. Till en början b a s e r a s analysen liksom tidigare på en indelning i ländergrupper. 53 En översiktlig bild av.röstningsbeteendet e r h å l l s därigenom. s t e g innebar a t t agerandet undersöks m e r förutsättningslöst.

Nästa

I den analysen bestäms

sålunda s t a t e r n a s llhemvistif av den faktiska röstningen och utan hansyn till på förhand fastställda landergrupper. Ländergrupper och sydafrikafrågan Nara nio a v tio möjliga ställningstaganden på a n d r a resolutioner a n sådana s o m r ö r e n internationell isolering, g å r under tidsperioden i antisydafrikansk riktning.

En

Överväldigande majoritet i generalförsamlingen stödjer s å l e d e s skilda s l a g a v åtgärd e r f ö r a t t komma till skott mot apartheidpolitiken.

Endast två a v etthundra avlam-

nade r ö s t e r uttrycker under s a m m a tid en prosydafrikansk hållning, vilket f r a m g å r a v diagram 4:4.

D e s s a iakttagelser s v a r a r direkt mot vad s o m framkom i den före-

gående analysen. Bilden avviker s t a r k t o m man istället betraktar isoleringsresolutionerna.

Benä-

genheten a t t öppet understödja olika bojkottaktioner ä r väsentligt mycket lägre. Knappt s e x av tio möjliga ställningstaganden på detta s l a g a v resolutioner kan k a r a k t a r i s e r a s s o m antisydafrikanska.

Samtidigt a r det direkta avståndstagandet f r å n sådana aktio-

n e r betydande. E n klart prosydafrikansk hållning f r a m t r ä d e r således, enligt diagram 4:5, vid närapå en sjättedel a v alla tänkbara ställningstaganden.

En annan tydlig skillnad mellan de två slagen a v resolutioner kan o b s e r v e r a s . Vid omröstningar om isoleringsaktioner väljer s t a t e r n a i hög g r a d a t t avstå f r å n

D i a g r a m 4:4 FORDELNING AV STALLNINGSTAGANDEN VID PLENAROMROSTNINGAR 1958-1970: 'ÖVRIGA RESOLUTIONER'

Frånvarande Prosydafrika Avstår Antisydafrika

m:Appendix D,

punkt 4

Diagram 4:5 FORDELNING AV STALLNINGSTAGANDEN VID PLE NAROMROST NINGAR 1958-1970: ISOLERINGSRESOLUTIONER

n

Frånvarande

Avstår

mAntisydafrika

K a l l a : Appendix D , punkt 4

att överhuvud taget delta. I det närmaste 18 procent av alla förekommande stallningstaganden utgörs h a r a v ifavstårii. Motsvarande andel f ö r flövriga resolutionerit a r m e r an t r e gånger lägre, eller s t r a x över fem procent. Denna skillnad h a r med s t o r säkerhet sin upprinnelse i åtgärdsförslagens materiella innehåll, vilket ber ö r t s tidigare. I vilka hänseenden åtskiljer sig dä landergrupperna? Ett underlag för att belysa denna fråga återfinns i diagram 4:4 och 4:5. Totalt antal ställningstaganden for respektive landergrupp fördelas d ä r på möjliga fyra alternativ, dvs prosydafrika, avstår, antisydafrika och frånvarande. Staplarnas längd utvisar den samlade betydelse, iftyngdit,som respektive ländergrupp h a r vid omröstningstillfallena ifråga. Vad beträffar ifövriga resolutionerll framträder två poler bestående av Östeuropa och Vasteuropa.

Förstnämnda block sluter s å gott som helt upp bakom förslagen.

Knappt sju av tio ställningstaganden i den senare landergruppen g å r i samma riktning. Vasteuropa skiljer sig från övriga landergrupper genom ett jämförelsevis prosydafrikanskt agerande samt en s t o r andel itavstärti. Asiens och Afrikas stater beter s i g ganska likformigt genom en Överväldigande uppslutning bakom resolutionerna samt ett relativt måttligt "icke-deltagandeu(avstår och frånvarande). En snarlik karaktäristik galler också for den latinamerikanska landergruppen. Eftersom Västeuropa såpass starkt bryter av mot den dominerande bilden, undersöks landergruppen nedan något m e r utförligt. Hälften av staterna i den västeuropeiska gruppen intar en klar antisydafrikansk hållning vid omröstningar på "Övriga resolutioner". Åtminstone nio av tio ställningstaganden h a r d a r en sådan innebörd.

Återstoden av staterna s v a r a r tillsammans

för landergruppens pro-sydafrikahållning samt for t r e fjärdedelar av allt ffavståendeff. Portugal, Spanien, Frankrike och Storbritannien motsätter sig vid tv5 eller f l e r tillfallen öppet detta slag av ätgarder i sydafrikafrågan. Kanada uppvisar med sina åtta bifall till resolutionerna den i undergruppen mest markerade antisydafrikanska inställningen, vilket framgår av tabell 4:6. I den senare visas ocksä att stallningstagandet "avstårit tillsammantaget a r lika vanligt som tfbifallfibland berörda tio stater. Skillnaderna mellan s t a t e r s inställning i sydafrikafrågan tecknar sig skarpare an tidigare då isoleringsresolutionerna betraktas.

Detta framgår av diagram 4:5

ovan. Återigen uppträder Östeuorpa som det mest enade blocket; nio av tio ställningstaganden utgör stöd för de skilda isoleringsåtgarderna.

Oclisä Afrika visar en

tämligen homogen bild, d a r nara åtta av tio ställningstaganden a r antisydafrikanska. Samtidigt utgör iiickedeltagandet" ett m e r markant inslag an vid omröstningar på iiövriga resolutioner . ff

Omkring en femtedel av världsdelens ställningstaganden

rörande isoleringsaktioner innebar sälunda "avstårlf eller Iifrånvarande". Motsvarande andel for det andra slaget av resolutioner a r endast strax över sju procent.

Tabell 4:6 TIO VASTSTATER SOM PÅ A PROSYDAFRIKANSK

Ö

~RESOLUTIONER'INTAR ~ ~ ~ A EN

HALLNING

S t a t e r med mindre ä n 90 procent frja-röstning!'; absoluta tal. Angående definition a v "prosydafrika", s e s. 101.

Land

1

AntiProAvst%r sydafrika sydafrika

3

1

5

Belgien

5

1

4

Kana da

8

Finland

6

Frankrike

4

Luxemburg

6

Nederland erna

4

Australien

Frånvarande

Totalt

1

1O

2 2

4 4

1O 1O

5

4

Spanien

4

3

3

1O

Storbritannien

3

2

5

1O

43

14

41

Portugal

Totalt antal stallningstaganden

1

2

1O

1O 0

1 ) Malta ar e j medlem v i d å t t a o m r ö s t n i n g s t i l l f a l l e n samt a v s t å r v i d två.

Ett liknande förhållande f r a m t r ä d e r då m a n s k a r s k å d a r Asien och Latinamerika. Vad g ä l l e r det öppna motståndet finns dock en viktig skillnad mellan staterna.

AV

d e latinamerikanska s t a t e r n a s totalt 220 ställningstaganden ä r 40 stycken, e l l e r 18 procent, prosydafrikanska.

Motsvarande andel f ö r Asien a r väsentligt mindre,

knappt 3 procent. Som f r a m g å r a v diagram 4:5 åtskiljer s i g d e två ländergrupperna också med avseende på fördelningen a v ställningstaganden i övriga hanseenden. Härvid ä r den viktigaste skillnaden den, att 65 procent a v de asiatiska stallningstagandena a r antisydafrikanska mot endast 40 procent a v de latinamerikanska. Väl hälften a v Västeuropas alla ställningstaganden används f o r a t t öppet söka förhindra isoleringsresolutionernas godkannande. a t t inan a v s t å r f r å n a t t delta i omröstningarna.

E n ytterligare fjärdedel innebar

Endast 1 5 procent a v stallnings-

tagandena g å r ut på a t t understödja isoleringsstrategins formella antagande i generalförsamlingen.

Vasteuropa, Latinamerika och Asien uppvisar således betydande skillnader i voteringarna om de två slagen av resolutioner som h ä r ä r föremål för analys. Vad beträffar Övriga s t a t e r , vilka inte redovisas i diagram 4:5 f r a m s t å r Kuba, Israel och Kina (Taiwan) som mest ffisoleringsvänliga~.Israel r ö s t a r ifråga vid sex tillfallen och en gång mot. 7 - 3 respektive 5

-

2.

för resolutionerna

Bilden för Kuba och Kina (Taiwan) ä r

Sydafrika t a r öppet avstånd från nio resolutioner och a r

frånvarande vid en omröstning, medan USA i sju fall r ö s t a r nej och avstår vid de t r e återstående voteringarna. Analysen på ländergruppsnivån utvisar, sammanfattningsvis, att väsentliga skiljaktigheter föreligger mellan s t a t e r s inställning till föreslagna åtgärder i sydafrikafrågan. Afrika och Östeuropa f r a m s t å r därvid som mest uttalat antisydafrikanska, medan Vasteuropa uppvisar den jämförelsevis klaraste prosydafrikanska hållning. Asien och Latinamerika, aven om man kan registrera skillnader dessa ländergrupper emellan, intar ett mellanläge. Sättet att h a r belysa s t a t e r s omröstningsagerande a r emellertid grovt, vilket illustreras av den ovanstående diskussionen rörande Vasteuropa och ffÖvrigaresolutionerff. Dar visades att de på förhand givna ländergrupperna kan rymma en högst betydande inomvariation. Empiriska omröstningsblock I det följande prövas att med hansyn till sydafrikafrågan sammanföra enskilda stater

i grupper med likartad installning.

Två omständigheter motiverar att s å s k e r . Som

redan påpekats ovan kan detta vara en vag att undvika de nackdelar som ä r förenade med 2 priori fastställda ländergrupper (se s. 58). Vidare, och för det andra, kan analysen på s å sätt m e r systematiskt an hittills innesluta de fem länderna i gruppen Övriga stater. Inledningsvis redovisas de viktigaste förutsättningarna för analysens genomförande.

-Analysens - - - - - förutsättningar -------Undersökningen begränsas till att omfatta de tio resolutioner soin avser olika isoleringsåtgarder och som varit föremål för roll call-omröstning i generalforsamlingen. Urvalet ä r detsamma som då voteringsagerandet tidigare undersöktes på ländergruppsnivå. 54 Skalet att utesluta 1fÖvriga resolutioner" ä r tvåfaldigt, nämligen att dessa resolutioner föranleder jämförelsevis ringa motsättningar (se diagram 4:4) och att ett medtagande av dessa resolutioner leder till att en långt mindre entydig sakfrågedimension föreligger. Nasta förutsättning r ö r skall mätas.

graden av överensstämmelser i röstningsbeteendet

Utgångspunkten i den fortsatta analysen a r därvid Lijpharts index,

vilket grundas på parvisa jämförelser mellan två stater. 55 T r e skilda situationer kan uppträda:

(1)Båda staterna röstar helt identiskt, dvs bifall, avslag eller avstår (2) Länderna röstar delvis identiskt, vilket betyder att det ena röstar bifall

eller avslag medan det andra landet avstår (3) Staterna röstar diametralt motsatt, dvs om en stat bifaller s å röstar den

andra emot (och vice versa). Indexet har två inbyggda egenskaper som har bör uppmärksammas.

Stallnings-

tagandet llavstårll uppfattas som liggande mellan bifall och avslag. Vidare, "delvis identiskt" röstande enligt ovan vags in i indexet med halva den vikt som ges åt "helt identiskt".

Bakom ett sådant förfarande ligger ett intervallskaleantagande, vilket

i sammanhanget inte ä r helt utan invändningar. Är det verkligen rimligt att utgå från att ett land som avstår från att delta i en omröstning, h a r lika hög sannolikhet for att rösta for bifall som for avslag därest man inte hade avhållit sig från att delta? För det andra, vad beträffar "frånvaroll grundas indexet likaså på ett bestämt antagande. 56 Vid de parvisa jämförelserna utesluts sådana omröstningar där en (eller båda) stat(er) ä r frånvarande.

På s å sätt utelämnas från analysen fall då

stater använder frånvaro som utväg for att slippa ett öppet ställningstagande i sakfrågan. Det tycks emellertid rimligt att man s å förfar, ty det g å r svårligen att fastställa den närmare innebörden av detta slags stallningstagande. Indexets varden kan variera mellan noll och ett, d ä r noll betyder att de två landerna ständigt röstar helt motsatt och värdet ett att identiskt omröstningsbeteende föreligger.

På s å sätt g e r indexet en anvisning om avståndet, eller om man s å vill

olikheterna, mellan länderna, Den tredje och slutliga förutsättningen för analysen har att skaffa med villkoren för en datorbaserad k l u ~ t r i n ~ s a n a l y s ~ senare ~ ~ ~ einnebär n att stater sammanförs i grupper med Överensstämmande omröstningsbild.

Hur s t o r likhet i röstningshän-

seende måste minst föreligga för att en stat skall tillhöra ett bestämt kluster, eller grupp? I undersökningen har detta gränsvärde fastställts till 0,7, vilket betyder att stater i ett och samma kluster måste ha en minsta överensstämmelse motsvarande indexvärdet 0,7 enligt Liljpharts mått (se ovan). Kravet innebar att länder som kommer att ingå i ett och samma kluster uppvisar en betydande likhet i sitt röstnings58

agerande.

Sex empiriska block Sex distinkta grupper av stater framtonar då omröstningsbeteendet under åren 19581970 undersöks med avseende på isoleringsresolutioner. 59 Länder i ett och samma kluster har röstningsmassigt ett mycket nära samband.

Genomsnittlig samman-

hållning uppgår för fem grupper till mellan 0 , s - 0,9 enligt Liljpharts index. I ett sjatte fall ä r sammanhållningen fullständig.

Bilden domineras av två gr~ipperingar. 72 FN-medlemmar tillhör en grupp som kan benämnas "Tredje varlden och Ö s t e u r o p a ~ ,medan I1V5stliga industristater11 rymmer 21 nationer. diagram 4:6. Afrika'!.

Andra grupper kan likaså identifieras, vilket utvisas i

Portugal och Sydafrika uppträder som ett eget block, lfVitzSödra 60

Här föreligger fullstandig överensstämmelse u r röstningssynvinkel.

En fjärde urskiljbar gruppering utgörs av fem s t a t e r , vilka utmarks av en betydande vastmaktsorientering under tidsperioden ifråga. I IWistorienterade landerif ingår Israel, Kina (Taiwan), Turkiet, Malaysia och Libanon. Återstående två klust e r rymmer olika latinamerikanska stater. Länder tillhör olika grupperingar beroende på sättet att förhålla s i g till kraven om en internationell isolering av Sydafrika. Varje inregistrerat kluster kan sålunda ordnas efter dimensionen prosydafrika

- antisydafrika.

Bakom detta finns samma

slags antagandensom ovan (se s.101). Skalvärdet ett betyder att man ä r helt prosydafrika, dvs öppet motsätter s i g att generalförsamlingen fattar beslut om isoleringsåtgärder.

P å motsvarande satt innebar värdet t r e en fullstandigt antisydafrikansk

hållning. Stigande värde utvisar följaktligen en allt positivare inställning till en internationell isolering av Sydafrika. Skalvardet för respektive kluster anges i diagram 4:6 i övre högra hörnet. Två poler framträder. "Vita Södra Afrika" a g e r a r ständigt prosydafrikanskt, vilket knappast ä r ägnat att väcka förvåning. Den andra ytterligheten representeras av "Tredje varlden och 0steuropa1l, som g e r isoleringskraven ett i det närmaste fullstandigt stöd.

"Västliga industristater"

intar en mycket återhållsam inställning till förslagen om en avspärrning och skalvärdet 1,57 utvisar detta förhållande.

De två urskiljbara och distinkta latinameri- .

kanska grupperingarna befinner sig i en mellanposition, 'vars numeriska innebörd kan översättas till att man i genomsnitt ligger kring 'lavstårff. iVästorienterade länder!' bildar den på sätt och vis kanske mest intressanta grupperingen. Allmänt karaktäriseras dessa stater av en, om än skiftande, positiv inställning till och samhörighet med västvärldens industrinationer. I sydafrikafrågan r ö s t a r emellertid de fem länderna m e r a likt det s t o r a antisydafrikanska blocket, bestående bland annat av Tredje varlden. Sådana iakttagelser g e r en anvisning om att omröstningsagerandet i FN bestämmes av komplicerade och stundom motstridiga faktorer. I vilka hänseenden h a r då den har genomförda analysen gett resultat som komp-

l e t t e r a r eller avviker från sådana erhållna i det föregående? F r ä m s t två områden förtjänar därvid uppmärksamhet. F ö r det första h a r empiriskt genererade ländergrupper erhållits. Till skillnad mot tidigare grundas dessa grupper på inbördes likheter i det faktiska voteringsbeteendet. I sina huvuddrag åtskiljer sig de empiriska grupperna inte särskilt

w m N

s

a

s 'w r

s s..-o m = W > C C w.+ m w 3 vi m v, . - w o s s m E ~ ~ , C S G I Y ~ m m 0 w : m . ~ u mW L n - m- E > w L m w 7 3 s O ' IO'VY C.4 m ~ a r r m + 1 1 >

r

-

.-L-

C

w

w Y VI

.

3 Y

L U-

m

c>

w.-.-=m L - C L L~ w - i o u DL s m 3 ws;

~

~

u

m Y 7 m c s m 2 0 2 m m . w m .-Cm x.-mmm.s .-m m g s m w ~ m o ~ U w W mL L V ~ L ~ S Y~ I - O W . ~ o w o o s c w h m w h m . - O L w w c w ~ m m ~ o . ~ c s ; ~ ~ m.. ~ E n s ~ n n yL - L m m m c (U E V C m c m m - E L mrm c 3 m w o.-.m m m m.-.r w.- o m o 3 m m m >

22.: ~ s a u

~

w

w

~

~

~

Y

~

~

A

~

~

s w

n m V O V ) m m c o m U U U O E .r ,r c m ,r u w m c un,y.-c> E ' - O L r X m

rn2P;:

s w

.

I

E

n

s W W w w SL-0 vi m o c r s a s w * a m s m O L a w c - v, m m E w .- o VI o m m m.m~ h a - o u o s au s m V- 3 ( U % . - s c m o a m . - r

L

-W C

.r

.-

< M U U L - - A I ~ ~ L ~ +

a

.-

-

(U

w o m < s m w.- m m ErnL.7 mrno>.L

z

L

u m m-a m 3 ~ m c w w m>.-w m N E w E L m s Y ' a 3 0 - m m m w O V IW S (U L - O. - rS m V .-L m O E U > n U u n Z W 6 0

Y

z

c

C c>

m

s s .r 4 w W C Y E S o s m .r.rww a w u x C mu.-,.h E L m m 3 3 V L m w O L L 3 m hh W?-,--u",",",

o

I

m

.F

7

-0

O

A

m

I 2:

C

.F

o

m

w

s

U1 S S

u

Y S - 0 ..-:m c ~ ~ m Y

r

L-

s

w * u .

'L.-

m w 7.s (Ur ~ w

L D Y N

w Y m w L ~ w ~ ~ v

(

C

3

~

m

~ u .E 7

m c>

n cd

b

2 w

P;

M

s. -

R; Pii: ma, FITZ

g m

R .d d

2 z

m

cd

F.'

m FIP m o

3:

.d

,T .h

$ 2

a * :o2 rnh

FI ai -P

m M ai G

.d

a,

e

.r(

m

i : a,

E-i

C

a

"*2 :cd m >

+m aF,

.M

u

c0

-3 ..i

C M

Em $

FI

3

-

H

E

Pi

2

och ny materiel vilka tecknats före hösten 1964.'01

Som en följd härav l e v e r e r a d e s

exempelvis under å r e n 1964-1966 sammanlagt tio Wasphelikoptrar, s o m uppgavs v a r a avsedda f ö r utbåtsbekampning. Ett kontrakt på 22 Buccaneer- och Canberraplan fullföljdes likasä under d e s s a t r e är. 'O2

Viss utrustning, t ex radaranläggningar, inne-

slöts inte heller i den brittiska embargopolitiken v a r f ö r försäljning a v sådan materiel fortsatte utan avbrott. Särskilt besvärlig blev situationen f ö r britterna å r 1967.

Den sydafrikanska rege-

ringen tillkannagav då s i n avsikt att placera en o r d e r på vapensystem värd omkring 200 milj oner pund i landet. O3

Betalninssbalansen v a r vid denna tid mycket dålig

f ö r Storbritannien. J ä t t e o r d e r n , s o m dock inte v a r likontraktsfardigTi, skall s e s s o m ett sydafrikanskt försök a t t unyttja Storbritanniens p r e k a r a betalningsläge f ö r att bryta det några å r tidigare införda vapenembargot.

Efter en intensiv diskussion i den brittis-

ka regeringen, s o m närapå också öppet splittrats i fragan, förbjöds slutligt ett accep104 terande a v beställninqar av detta slag. N a r den konservativa regeringen å r 1970 tog s a t e i Downing Street, meddelades a t t Storbritannien å t e r skulle s ä l j a krigsmateriel till Sydafrika.lo5 Även om man a v s å g utrustning s o m inte p r i m ä r t kunde brukas gentemot landets befolkning, blev reaktionen pä manga hall i världen mycket negativ.

Sålunda beklagade USA liksom

en rad länder i t r e d j e världen principbeslutet och detta fördömdes i s k a r p a ordalag. Den sydafrikanska regeringen välkomnade inte oväntat den brittiska vitboken i ärendet 106 liksom det päföljande beslutet. F r a n s k krigsmaterielexport till Sydafrika inneslöt under å r e n 1963 till 1972 i f ö r s t a hand flygplan, helikoptrar, r a k e t e r och robotsystem s a m t t r e utbåtar i D a p h n e - k l a s sen. 'O7

F r a n s k vapenindustri blev den f r ä m s t a leverantören a v utrustning till det

expanderande sydafrikanska luftförsvaret.

I början a v sjuttiotalet beslutades, s o m tidi-

g a r e framgått, o m licenstillverkning av Mirageplan i Sydafrika. Under a n d r a halften a v sextiotalet hade nära 50 procent av landets vapenimport franskt ursprung. Sydafrika blev e f t e r hand ett a v de viktigaste länderna f ö r Frankrikes blomstrande export a v k r i g s m a t e r i e l . l o 8 I oktober 1970 förklarade emellertid president Pompidou a t t Frankrike inte avsåg a t t förnya v i s s a sydafrikanska kontrakt på helikoptrar.

Man

skulle dessutom s e ö v e r s i n politik vad beträffar övrig rnaterielför~äljning.~~~ Åtminstone f r a m till och med å r 1972 kunde dock inte någon ändrad fransk exportpolitik registreras. vapenförsäljningen f r å n Italien till Sydafrika bestod i f ö r s t a hand a v ett l ä t t a r e skolflygplan, s o m b e r ö r t s ovan ( s e s. 228). Under perioden 1965-1969 mottog Sydafrika drygt en tredjedel av all italiensk krigsmaterielexport till iiicke-industrialis e r a d e l ä ~ i d e r Andelen ~ ~ . ~ ~sjönk ~ till omkring 1 0 procent i början a v sjuttiotalet.

Namnda t r e länder levererade lejonparten av Sydafrikas internationella beställningar under sextiotalet. Det fanns också andra s t a t e r som i m e r begränsad omfattning sålde krigsmateriel. Till denna grupp hörde USA och Sovjetunionen. sistnämnda land försåg Sydafrika med en del verktyg, elektronisk testutrustning och sprängämnen.

111

FN-embargot på vapenförsäljning och överföring av militär teknologi, t ex genom licensrättigheter, inskränkte således inte nämnvärt Sydafrikas möjligheter att utoinlands inhandla det man ansåg sig behöva I början av sjuttiotalet bidrog en brist på personal och pengar till att minska landets internationella upphandling av militär 112

materiel.

Internationell militär samverkan Öppen militär samverkan mellan Sydafrika och omvärlden förekom sparsamt under sextiotalet.

Mest påtagligt v a r sådant samarbete med de minoritetsstyrda grannsta-

terna i Södra Afrika. d ä r sydafrikanska trupper och rådgivare deltog i en antigerillakrigföring (se s. 171). Något formellt avtal om militär samverkan fanns endast med Storbritannien. I det s k Simonstown Agreement från å r 1955, och å t e r konfirmerat å r 1967, stipulerades att Storbritannien i såväl freds- som krigstid ägde rätt att utnyttja örlogsbasen Simonstown. 'l3 Enligt överenskommelsen påtog s i g vidare Sydafrika och Storbritannien ett gemensamt ansvar för försvaret av sjöleden runt Kap. Regelbunden samträning skulle därför ske mellan de två ländernas flottor. Slutligen föreskrev avtalet att Storbritannien skulle försälja viss utrustning till Sydafrika i 114

och för s jödefensivt syfte.

Betydelsen av avtalet mellan de två länderna minskade avsevärt under sextiotalet. Gemensamma marina övningar avhölls, men Storbritannien vägrade att leverera hela den volym av krigsmateriel som Sydafrika ansåg sig behöva och som enligt landets uppfattning ställts i utsikt genom Simonstown-avtalet. I synnerhet efter labourregeringens tillträde å r 1964 intog Storbritannien en mycket reserverad hållning.

Man kom

på detta håll att tolka samarbetsavtalet snävare. Regeringsskiftet å r 1970 medförde en ökad betoning av Storbritanniens förpliktelser enligt Simonstown-avtalet. Heathministären underströk Sydafrikas strategiska stallning i försvaret av Kaprutten liksom rollen som bundsförvant för att balansera den sovjetiska militära uppbyqgnaden 115 i Indiska Oceanen. Sydafrikas strävan att under sextiotalet erhålla en öppen fast anknytning till västvärldens försvarsorganisationer, enskilda länders (Portugal i några avseenden undantaget) eller de kollektiva sakerhetsarrangeinangen, misslyckades.

Man sökte över-

tyga västvärlden om Sydafrikas strategiska värde. Inga öppna och formaliserade samarbetsavtal slöts.

Försöken att mot slutet av årtiondet tillsammans med Australien,

Nya Zeeland och några latinamerikanska s t a t e r bilda en försvarspakt gick likaså om intet, även om Sydafrika, Argentina och Brasilien något ökade sitt marina samarbete. 116

I riktning mot karnvapen? Särskilt under sextiotalets andra hälft lade Sydafrika grunden for ett framtida eventuellt medlemskap i den exklusiva k r e t s av s t a t e r som förfogar över nukleara stridsmedel.

Karnforskningen utbyggdes successivt under årtiondet.

första forskningsreaktorn i bruk:l7

Å r 1965 togs den

Riklig tillgång på uran i kombination med väst-

världens snabbt ökade behov av denna råvara, medverkade allmänt till att %eSydafrika en internationellt fördelaktig ställning på området.l18 Den intensifierade forskningen bedrevs delvis i samverkan med USA, Frankrike och V ä ~ t t y s k l a n d . Å~ r~1970 ~ kungjorde den sydafrikanska regeringen att man förfogade över en helt ny anrikningsmetod, vilken skulle innebara ett revolutionerande steg vid utvinningen a v uran. I början a v sjuttiotalet ägde Sydafrika tillgång till sådan teknologi och till övriga förutsättningar f ö r att påbörja ett praktiskt utvecklingsarbete rörande nukleara vapen. Det ä r svårt att utröna vilka mått och steg som vid denna tid faktiskt vidtagits för att rent militart söka utnyttja karnenergin. information.

Man hemligstämplade praktiskt taget all

Vidare undertecknade inte Sydafrika icke-spridningsavtalet från å r 1968, 120

vilket bland annat medförde att en internationell insyn inte blev möjlig.

Mycket talar emellertid for att steget v a r långt till produktion a v nukleara strids medel.

F ö r s t mot senare hälften a v årtiondet beräknades erforderliga kvantiteter

plutonium finnas till hands. 12' Ett annat problem för Sydafrika bestod d ä r i att man inte förfogade över något lämpligt vapenbärarsystem.

Ekonomiska och politiska

s n a r a r e än strikt militära Överväganden torde därför ha dikterat satsningen på kärnenergiområdet.

Ur ekonomisk synvinkel kunde man vinna en framtida billig energi-

källa, men också exporttillfallen för uran och på sikt kanske också for karnkraftsteknologi.

Politiskt innebar en framskjuten plats på denna sektor att man lättare

kunde erhålla bundsförvanter runt om i världen.

Om Sydafrika intimt samarbetade

med västvärlden på kärnenergiområdet, skulle benägenheten från detta håll att efterkomma kraven på en avspärrning av landet minska. Även militärt torde det haft betydelse att Sydafrika i början av sjuttiotalet ägde förutsättningar att utveckla ett förintelsevapen utan motstycke i historien. Även om steget till användbara karnvapen framstod som tidskrävande och dyrbart, utgjorde själva den potentiella förmågan att frambringa nukleara stridsmedel något som måste beaktas. Ett kritiskt läge skulle kunna leda till att Sydafrika beslutade s i g f o r att skaffa karnvapen. Enbart vetskapen om denna utväg gjorde sannolikt flera s t a t e r benägna att tona ner sina krav på militära åtgärder riktade mot landet. Ett årtionde av militär upprustning I början av sextiotalet ägde Sydafrika en jämförelsevis oansenlig krigsmakt.

Utrust-

ningen v a r s å gott som helt inhandlad utomlands och i flera fall hade den hunnit bli

föråldrad.

En intensiv moderniserinq och f ö r s t ä r k n i n ~av landets militära kapacitet

genomfördes emellertid under årtiondet.

Drivkraften h ä r bakom v a r det hot mot re-

gimens fortbestånd som den vita befolkningen upplevt och som fanns både innanför och utanför landets gränser. Inköpen av krigsmateriel från utlandet ökade särskilt under andra halften av sextiotalet. säkerhetsrådets vapenembargo fick uppenbarligen inte avsedd verkan.

Samtidigt uppbyggdes den egna rustningsindustrin som i växande

grad kunde förse krigsmakten med erforderlig materiel.

Embargopolitiken fick i

praktiken en motsatt verkan än den avsedda; Sydafrika blev i högre grad än tidigare militärt självförsörjande. Försvarspolitiken förändrades i viss utsträckning; under årtiondet ifråga. Till en början l å g tyngdpunkten vid att upprätthålla den inre stabiliteten samt vid att avvärja ev. utifrån kommande angrepp genom ~~konventionelll~ krigföring. Senare tycks betoningen på antigerillakrigföring ha ökat. I synnerhet efter å r 1967 framhävdes också starkare betydelsen av försvaret av den s. k. Kaprutten. Upprustningen under sextiotalet gjorde Sydafrika till den u r militär synvinkel ojämförligt mäktigaste staten i Södra Afrika.

Endast ett fåtal länder i det övriga

Afrika kunde vid sjuttiotalets inledning överhuvud mönstra en krigsmakt likvärdig den sydafrikanska.

NOT ER

I fortsättningen används Ilstatlig information" och "propaganda1' som synonyma 1. beqrepp. Det finns t r e huvuddimensioner som kan användas för att klassificera kommunicerade meddelanden, nämligen ett budskaps kalla, bakomliggande avsikt s a m t det faktiska innehållet. I föreliggande framställnino; h a r jag valt att betrakta kallan som den primära utgångspunkten. Jag undersöker aspekter på statlig verksamhet. Meddelanden från denna kalla betecknar jag som propaganda eller statlig information. Användningen av det omstridda propagandabegreppet betyder inte att jag nödvändigtvis t a r ställninq till huruvida den sydafrikanska propagandan ä r sann eller falsk, bra eller dålig, manipulerad eller uttryck för hur man verkligen s e r på s a k e r och företeelser. 2. Den parlamentariska oppositionen, vilket främst innebar United Party, ansåg vid denna tid att den internationella kritiken hade sin viktigaste grund i de orimliga förhållanden som uppkommit genom landets apartheidpolitik. Regeringspartiet såg däremot kritiken utomlands i llkomplottermerfloch som ett uttryck för ovilja att verkligen söka förstå landets specifika problem. F r å n nationalisthåll tillskrevs vidare den inhemska engelskspråkiga pressens förhållandevis öppna kritik av följderna av apartheidpolitiken en viktig roll, ty genom dessa tidninyars attacker på samhallsordningen fick utlandet information om och ifmoraliskt11 stöd för sin kritik av Sydafrika. 3.

Assembly Debates 1 9 6 2 , c01 1878 f.

Syftar på den Private Motion s o m 1962-03-02 behandlades i parlamentets House 4. of Assembly, Imotionen, framlagd a v nationalistpartiets B Coetzee, föreslogs att församlingen uttalar s i t t starka gillande av regeringens beslut att upprätta ett Department of Information. Vidare skulle man enligt motionen uttala, att Iiall South Africans defend the good name of South Africa a t all timeslf.

... 5.

McKay, s . 43 f.

Ibid, s. 44 (angående 1949) och Annual Report Information 1971. Narmare 6. uppgifter f o r respektive å r under 1960-talet saknas med undantag för 1966-1972. Enligt berättelserna for berörda å r förekom följande ökningar under sistnämnda period:

Personalkategori Administrative Professional Clerical Technical General B Not c l a s s i f i e d Totalt

7.

Ibid.

8.

Handbook, s. 457.

9.

South Africa, s. 208.

10.

Ibid.

1966 11

11

169 43 25

168 45 19 126 29

1969 9 179 47 17 136 33

186

398

421

22

116

1968

1971

1972

9 200 18 144 42

9 200 51 18 148 40

464

468

51

Cirkulär utsänt 1954 till mottagarna a v Digest of South African Affairs. 11. r a t hos South African Digest 1962-10-04. 12.

Annual Report Information 1963 och 1972.

13.

Magnusson 1972, s. 2.

14.

Sanders, s. 8.

Cite-

I informationsdepartementets ärsberattelse f ö r 1972 uppges sålunda a t t man 15. h a r sammanlagt 48 periodiskt utkommande tidskrifter/tidningar, varav hälften produceras i Sydafrika och återstående vid informationskontor och ambassader utomlands. Upplagorna skiftar från 300 till 107 000 exemplar. Varje periodisk skrift med m e r an en språkedition, raknas som separat tidskrift/tidning, vilket reducerar antalet egentliga periodiska skrifter till 39 stycken. Av dessa a r f l e r a , .uppskattningsvis något m e r an en tredjedel, avsedda f r ä m s t för inhemsk publik. Aven om engelska och afrikaans a r de i dessa periodica förhärskande språken, s å utses tidskrifter aven på exempelvis zulu-, tsonga- , herero- och xhosaspråken. 16. Beräkningen grundas pä uppgiften i 1972 å r s verksamhetsredogörelse om att antalet tillgängliga filmtitlar i sammanlagt 24 länder som mest uppgår till 108 i ett enskilt land (Storbritannien). Jag antar, att en informationsfilm äldre a n tio-tolv å r knappast kan a n s e s vara aktuell a t t användas, varför siffran om ett hundratal nyproducerade filmer under årtiondet förefaller rimlig.

17.

Handbook. s. 458.

18.

Magnusson 1976, s. 42.

McKay, s. 45. I Sechaba, Vol 9. No 3, 1975 l ä m n a s e n redovisning ö v e r lik19. nande kampanjer under 1974 och 1975. 20.

South Africa. s. 208.

Den sydafrikanska propagandasandarens tillkomst, utveckling och programpolitik 21. h a r jag behandlat i ett s ä r s k i l t sammanhang; s e Magnusson 1976. Föreliggande delavsnitt bygger på denna studie och nothanvisningar förekommer d ä r f ö r endast undantagsvis. 22.

Assembly Debates, 1965-05-21. c01 6484 f.

23.

Annual Report SABC 1966, s. 29.

24.

Annual Report SABC 1972, s. 41.

26.

Annual Report SABC 1968, s. 36,

27.

Annual Report SABC 1967, s. 50.

28.

Ibid, s. 49.

29.

Annual Report SABC 1970, s. 37.

30.

Magnusson 1976, s. 36.

31.

Annual Report SABC 1970, s. 37.

Sådana u n d e r s ö k n i n ~ a rsaknas i allt väsentligt. Hos Lindahl utvecklas tanke32. gångar kring analytikerns möjligheter a t t få kunskap o m sändarens intentioner och avsedda målgrupper genom a t t studera auditoriet. Utifrån ett empiriskt material bestående av d e i sändningarna upplästa lyssnarbreven a n a l y s e r a r Lindahl sammansättningen a v det svenska auditoriet f ö r t r e kommunistiska kortvågsstationer i Östeuropa. Hos Smith redovisas en experimentell undersökning syftande till a t t mata påverkanseffekter i vad r ö r sovjetiska kortvågssändningar till Nordamerika. Smith v i s a r a t t det finns m ä t b a r a effekter. J a g redovisar i m i n studie a v Voice of South Africa (Magnusson 1976). en helt annan teknik f o r att grovt uppskatta e n s ä n d a r e s ~lgenomslagskraft~'.De popularitetsundersökningar s o m DX-klubbar runt om i världen genomfor kan - i b r i s t på a n d r a komparerande undersökningar - användas f o r att få e n grov bild av e n s ä n d a r e s stallning. Ett problem a r emellertid h ä r a t t aktiva DX- are troligtvis utgör ett alldeles specifikt autidorium, s o m tillämpar k r i t e r i e r f ö r ifpopularitetii som avviker f r å n de breda l y s s n a r s k a r o r n a s . (Se vidare Masnusson 19'76, s. 38 ff). Framhållandet a v missförhållanden i andra l ä n d e r ä r sålunda ovanliga inslaz 33. i den sydafrikanska propagandan, vilket avviker f r å n en lång rad a n d r a nationers s a t t att utforma s i n utlandspropaganda. Undantag h ä r i f r å n f ö r e k o m m e r , vilket kan i l l u s t r e r a s med ett exempel f r å n den sydafrikanska radions inrikessändningar. I C u r r e n t Affairs - ett c a fem minuter långt dagligt 1i.egeringstrogetU aktualitetsprogram via e t e r n - förekom 1966-08-21 ett inslag o m Sverige. H a r beskrivs valfardsstaten i negativa t e r m e r . Man pekar på vaxande dryckenskap, egendomsstölder och omoraliskt

leverne. Kontentan a r a t t ffsecurityand the elimination of struggle a r e not the formula for a healthy and vigorous societyl'. T r o t s omvärldsbeskrivningar av detta och liknande slag, a r emellertid åtminstone den utåtriktade propagandan ganska lite karaktäriserad av direkta svartmålningar av andra länder. 34.

Fakta o m Sydafrika, s. 16.

35.

Why Apartheid, s. 8.

36.

P r o g r e s s , s. 37.

37. Den analys av bildmaterial som redovisas i detta delavsnitt utfördes inom ramen för Södra Afrikaprojektet under å r 1973. Undersökningens uppläggning. genomförande och resultat presenteras närmare i följande projektpromemorier och proseminarieuppsatser: Om analys av bilder i South African Digest 1963-1970. 1973-03-07 Kodningsregler för bildanalys av SAD. 1973-04-09 1974-05-08 Den sydafrikanska bilden. Bengt-Arne Falk: Bildanalys av South African Digest, årgångarna 1963 och 1968. Göteborg 1973. Eivor Petersson: Bildanalys av South African Digest. Årgån g arna 1965 och 1970. Göteborg 1973. Monica Rydh: Bildanalys av South African Digest, År g ångarna 1966 och 1971. Göteborg 1973. Fortsättningsvis lämnas h a r en kortfattad redogörelse för i sammanhanget relevanta delar av den genomförda analysen. Bildanalysens frågestallningar Svårigheterna med lejonparten av alla bildanalyser h a r att skaffa med analysteknikernas bristfallighet s a m t med i grunden oklara frågestallningar f o r undersökningarna. 1 medvetande om dessa b r i s t e r , erfarna genom andra liknande studier, h a r jag sökt anpassa frågeställningarna till vad som analysmässigt a r rimligt och möjligt att undersöka. Härvid a r en given utgångspunkt det förhållande, a t t propagandisten a r b e t a r i och a r en produkt a v ett starkt rasstratifierat samhälle. I väsentliga hänseenden g å r med andra ord gränslinjen \ samhället utefter hudfarg på invånarna. Detta förhållande g ö r a t t en bildanalys kan vara ett möjligt verktyg för att undersöka propagandistens satt att utåt framställa samhallet. Två grundläggande frågestallningar h a r styrt undersökningens utformning: .I vilken utsträckning skildras vita respektive icke-vita (indier, coloureds och afrikaner) i bildmaterialet i den officiella propagandan? .Hur återspeglas i bildmaterialet det förhållandet a t t vita medborgare h a r en politiskt, ekonomiskt och socialt högre rang a n folkflertalet? Analysens - - - - - underlag ----

~ n d e r l a g e t T ö ranalysen ä r hämtat från den officiella och varje vecka utkommande South African Digest, v a r s upplaga under undersökningsperioden ökat från omkring 25 000 till styvt 100 000 exemplar. Bildmaterialet i denna tidskrift a r rikhaltigt; mellan 4-5 bilder p e r sida förekom under 1963-1 971 i de nummer som genom urvalsförfarande ingick i analysen. Antalet tidskriftsenheter nedbringades till ett rimligt antal på s å sätt att inom respektive årgång utvaldes vartannat nummer, vilket praktiskt genomfördes s å a t t nummer 1, 3, 5 osv inbegreps i analysunderlaget. Bildernas karaktär och motiv skiftar. Man kan tanka sig att besvara frågorna ovan medelst analys av flera bildtyper. Rena personbilder förefaller emellertid

särskilt lämpliga, ty andra slag av motiv ä r väsentligt svårare att någorlunda entydigt klassificera. Kvantitativt utgör personbilder en s t o r del av totalmaterialet, vilket närmare framgår av nedanstående diagram.

PERSONBILDER I SOUTH AFRICA DIGEST (procenttal anger andel personbilder av totala bildmaterialet)

personbilder

Klassifikation och kodning 2 691 personbilder kom slutlict att innefattas i analysen. Det visade sig därutöver svårt att registrera sammanlagt 79 bilder, enär personernas etniska g&pptillhörizhet h a r inte gick att fastställa, Bildmaterialet klassificerades utifrån t v i aspekter, vilka båda knyter an till frågeställningarna ovan. F ö r det första registrerades varje bild med avseende på vilken eller vilka personer som förekom. Har användes i huvudsak t r e kategorier, nämligen bilder som (1) enbart rymmer vit(a) person(er), (2) enbart hyser ickevit(a) person(er) och (3) återger vita och icke-vita människor på en och samma gång, llmixedll-bilder. Genom detta förfarande erhölls ett underlag för att b e s v a första frågeställningen, vilken hor samman med den rent kvantitativa förekomsten av i etniskt hänseende olika slags personbilder. Att bestämma de återgivna personernas samhallsposition virade sig förenat med inte obetydli~aproblem. Skalet härför a r uppenbart. Man kan inte annat an i undantagsfall avgöra social/ekonomisk stallning genom att iaktta bildens motiv som sådant. Til1vae;agångssattet blev mot den bakgrunden följande. F ö r olika samhallsomräden uppgjordes en lista över personers tänkbara positioner. Inom respektive sektor bestämdes fyra nivåer. I efterföljande tabell anges grundstrukturen i schemat.

Sektor

Position

A POLITIK

1 . Regeringsmedlem 2. Partiledare, partichef 3. Politisk rollinnehavare på lokal nivå, t ex borgmästare, Chief 4. Val j a r e

Sektor

Position

B EKONOMI

1. N a t i o n e ll talesman(mini s t e r , o r d f ö r a n d e f o r ekonomisk f o r e t i i n g , e t c . ) 2. Företags1 edare 3. Förman 4. A r b e t a r e

C KULTUR

1. 2. 3. 4.

N a t i o n e l l talesman, t ex regeringsledamot I n s t . chefer, regissör, o dyl Skådespelare, k o n s t n ä r , f ö r f a t t a r e S t a t i s t e r , scenarbetare

D SPORT OCH IDROTT

1. 2. 3. 4..

Förbundsordförande, r e g e r i n g s 1 edamot Representant f ö r e n s k i l d f ö r e n i n g I d r o t t s f o l k , utövande Fun k t i o n ä r e r

E FRITID OCH HOBBY 2.

Org. l e d a r e , f ö r e n i n g s o r d f ö r a n d e

3 ' Utövare

4. F KOMMUNIKATION

1. 2. 3. 4.

Minister GeneraldirektGr Stationsförest., arbetsledare L o k f ö r a r e , f l y g v ä r d i n n a , " a r b e t a r e " ,passagerare

G MILITAR OCH POLIS

1. 2. 3. 4.

Försvarsmini s t e r , O dyl Höga c h e f e r Officerare i övrigt Manskap

H VETENSKAP, TEKNIK OCH FORSKNING

1. 2. 3. 4.

Regeringstalesman Institutionschefer, projektledare Forskare F ä l t a r b e t a r e , studerande, b i t r ä d e s p e r s o n a l

I UTBILDNING

1. 2. 3. 4.

Regeringstalesman P r o f e s s o r e r och andra prominenta i u t b . s t r u k t u r Lärare i ö v r i g t Studenter, e l e v e r

K INTRESSEORGANISATIONER

1. 2. 3. 4.

Förbundsordförande, f e d e r a t i o n s c h e f Enskild fackförbundsledare e t c Ombudsman, e t c , ombud v i d kongress, e t c E n s k i l d medlem

L SAMHALLELIG OCH SOCIAL SERVICE

1. Regeringstalesman 2. K l i n k f ö r e s t å n d a r e , c h e f i ö v r i g t f o r vårdinstitution, läkare 3. Vårdpersonal 4. P a t i e n t e r , k l i e n t e r e t c

M RELIGION

1. 2. 3. 4.

Regeringstalesman Biskop Präster, missionärer Församlingsmedlem, vaktmästare e t c

O TURISM

1. 2. 3. 4.

Regeringstalesman Turistchef Färd1edare, g u i d e r Turister

( i c k e i d e n t i f i e r b a r a samt f r u a r till män som r e g i s t r e r a t s ovan)

positionsbestämning enligt redovisat förfarande företogs i vad r ö r de 89 flmixedifbilderna, ty det ä r detta slags bilder som vid jämförelsen mellan de etniska gruppernas samhallsställning (enligt den andra frågeställningen) utgör analysunderlaget. Vid positionsbestämning användes också bildtexter och i några undantagsfall även förekommande artikeltext. I huvudframställningen h a r en dikotomisering företagits vad betraffar positionsvariabeln. Tudelningen innebar att som ffhögtiposition betraktas positionerna 1 och 2 inom angivna sektorer, medan Itlåg11 konstitueras av positionerna 3 och 4. Kategorin Övriga har uteslutits från den egentliga analysen. 38. Även andra förklarinsar till den ökande andelen *lmixed"-bilder kan tänkas. En sådan ä r att det inte alls r ö r s i g om en medveten manipulering vid bildurvalet. Istället beror förändringen på att det faktiska samröret mellan vita och svarta intensifierades under perioden ifråga och en dylik utveckling bryter naturligt nog igenom i South African Digests oftast nyhetsbetonade rapportering (och på s å sätt även på illustrationssidan). En bestämd och slutlig tolkning av undersökningsresultaten låter sig näppeligen göras ,i detta sammanhang. E n dylik analys ä r förenad med svårigheter och Förutsätter sannolikt ett m e r omfattande underlag än det h ä r återgivna. Skalet till detta kan underbyggas med ett exempel. I tabell 8:5 anges en endast obetydlig förändring vad betraffar andelen bilder av slaget ilenbart svartall. Vid i varje fall en första anblick ä r detta förvånande. I en situation då man internationellt attackerar Sydafrika för d e s s underkuvande a v det svarta folkflertalet borde ett f ö r den vita propagandisten bestämt tillvägagångssätt ligga nära till hands, nämligen att textoch bildmässigt ge ett klart ökat utrymme åt denna folkmajoritet i de olika tryckalstren. Att s å inte skett i nämnvärd omfattning i South African Digest kan haflera orsaker, varav en h a r att skaffa med läsekretsens ~tkontrollfunktion~1.Eftersom tidskriften ifråga sprids såväl inom som utanför landet ä r propagandistens handlingsram inte utan restriktioner. Hur r e a g e r a r exempelvis den vita sydafrikanen ifall tidskriften agnar ett väsentligt, kanske huvuddelen, utrymme åt a t t skildra de svartas förehavanden i en positiv anda?

Fakta om Sydafrika, s . 1.

39.

Delavsnitt grundas på den analys jag utfört rörande omvärldsrapportering i 40. South African Digest 1960-1970. Analysens syfte och genomförande berörs utförligt i flera promemorior, av vilka de mest centrala samlats i ett enda sammanhang; South African Digest - En undersökning av utbyten mellan Sydafrikanska Republiken och omvarlden 3960-1970, Göteborg 1972. Rapportering av interaktioner med omvarlden upptar en betydande del av utrymmet i South African Digest, vilket framgår av nedanstående tabell: \

Ar

Andel av tozalutrymrnet agnat at interaktioner ('/j)

1961 1962

2790

I966

1499 22,4 74,l 79,a

1967 1965 1970

20,O

Diagram 8:3 anger fördelning på regioner/enskilda länder i vad angår rapporterade aktörer i interaktionsmönstret. Underlaget för diagrammet återfinns i nedanstående tabell.

SOUTH AFRICAN DIGESTS I~VARLDSBILD~~ 1967-1 970 Antal omnämnanden

A n d e l a v samtl i g a (%)

ils i e n V a s t e v -r o p a Latinamerika

Övriga A f r i k a Södra A f r i k a Östeuropa

777

Nordamerika ~ u s t r alien/^ Z e e l a n d Övrigt

324

337

4 930

1597

6,6 6,8 l00

$ 7

V a r j e artikel e l l e r notis om utbyte med omvärlden r e g i s t r e r a d e s innehållsmässigt utifrån två dimensioner, nämligen (1) typ a v utbyte och (2) p a r t med vilken utbytet förekom. Vad betraffar typ a v utbyte anges huvudkategorierna i tabell 8:7 på sidan 219 i framställningen. Aktörsregistreringen - dvs p a r t med vilken interaktion ägde r u m - tillgick p å s å s ä t t att artikeln (eller notisen) fördes till någon avföljande kategorier: Internationella a r e n a n 1. Internationella organisationer/samarbete 2. Regionala organisationer/samarbete 3. Internationella tävlingar, utställningar och liknande 4. Multinationella företag 5 . Icke- specificerad omvärld (t ex regioner som Europa, Asien och Afrika) Enskilda l ä n d e r ( S a m t l i ~ laä n d e r r e g i s t r e r a d e s separat). Övrigt 1. Nationaliströrelser 2. T.nternatione11 kommunism 3. Ovriga

Dubbelkodningar kan inte förekomma vad betraffar interaktionstyp, medan däremot f l e r ä n en a k t ö r kan r e g i s t r e r a s f o r e n och s a m m a artikel. Det u r tidssynvinkel omfattande kodninssarbetet utfördes till Övervägande del a v J a n Lingborg inom r a m e n f o r verksamheten i Södra Afrihaprojektet. Av r e s u r s skal h a r hittills m a t e r i a l e t endast bearbetats och anal\,sci.:it s för den begränsade tidsperioden 1967-1970. 41.

G e r b e r , s. 1 ff.

42.

Presidential Address 1960, s. 5.

43.

I verksamhets berättelsen f o r 1965 (s. 10) anförs sålunda följande:

ffWhyis the organization n e c e s s a r y ? Because t h e r e is a systematic, we11 organized, we11 financed attack on South Africa, conducted on a world scale. Because the facts of South Africa's achievements and formidable problems resulting f r o m a unique racial situation a r e generally misrepresented. Because economic p r e s s u r e on South Africa through boycotts and sanctions may eventually lead to military action against the Republic. f

f

Hos G e r b e r , tidigare direktör f ö r South Africa Foundation, s k i l d r a s i n t e r alia 44. organisationens etablering a v kontakter och kontor i utlandet.

45.

Se exempelvis Assembly Debates, 1962-03-02, c01 1 899.

46.

Se kapitel 2 , s. 38.

SAPA- telegrammet 1972-10-06 o m informationsministerns uttalande rörande 48. ifindustrial s p i e s " f ö r m ä l e r bland annat: fiHe had had enough of these investigations (om utländska företags i Sydafrika lönepolitik) and in fututre he would refuse to admit such personsfi. Detta uttalande m o d e r e r a d e s s e d e r m e r a i väsentliga avseenden, men det utgör likaväl en god illustration till tekniken beskriven i huvudframställningen. 49.

Economic and Social, s. 8.

Se exempelvis resonemang h a r o m hos Singer, s. 380 ff s a m t Boulding, s. 50. 422 ff. Angående sanktionspolitiken i F N , s e kapitel 4. Ett genomförande a v en effektiv 51. blockad hade med s t o r sannolikhet e r f o r d r a t en omfattande m i l i t ä r övervakning och i detta läge hade sannolikheten f o r konfrontationer ökat, s e L e i s s , s. 145 ff. 52.

White P a p e r 1969, s. 1.

53.

Handbook, s. 732 ff.

55.

Assembly Debates 1963-03-20.

56.

White P a p e r 1969, s. 1.

57.

UN Statistical Yearbook 1961, s. 539 s a m t 1972, s. 669.

Citerad hos Survey 1963, s. 33.

Variationerna mellan enskilda å r ä r sålunda betydande, vilket delvis f ö r k l a r a s 58. a v a t t storbeställningar a v m a t e r i e l inte s k e r och e j heller budgeteras v a r j e å r . 59.

White P a p e r 1965-67, s. 1.

60.

White P a p e r 1973, s. 5.

61.

Handbook, s. 744.

62.

A r m s T r a d e , s. 675.

63.

Military and P o l i c e , s. 13.

64.

Ahmad, s. 11.

65.

Gann, s. G G .

66.

Survey 1969, s. 33.

67.

Ibid.

68.

Incendiary Weapons, s. 68.

69.

White P a p e r 1965-67, s. 1 s a m t White P a p e r 1969, s. 5 f .

70.

Gann, s. 63.

71.

Hall, s. 237.

72.

Spence 1970. s , 28 f.

73.

Ibid.

74.

Defence Review, s. 233.

75.

H i e m s t r a , s. 79 ff.

76.

Burrell, passim.

77.

L i t t l e , s. 79 ff.

78.

P e t e r s e n , s. 302.

79.

Military and P o l i c e , s. 2.

80.

Survey 1967, s. 29.

81.

P e t e r s e n , s. 302 f.

82.

Handbook, s. 748.

83.

Ahmad, s. 4.

84.

P e t e r s e n , s. 302.

85.

Handbook, s. 743.

86,

Ahmad, s. 11.

87.

Military and P o l i c e , s. I l .

88, Hos V e n t e r , p a s s i m s a m t L a n d g r e n (s. 117 ff) l ä m n a s r e d o g ö r e l s e r f ö r utrustningen inom den sydafrikanska krigsmakten. 89.

W e i s s , s. 67.

90.

C o c k r a m , s. 112.

91.

World S t r a t e g y , s. 14.

92.

Ibid.

94.

T h e C h r i s t i a n Science Monitor 1969-05-12.

Hos ~ a n d g r e n ( s .1 4 2 ff) a n a l y s e r a s utvecklandet a v detta fransk- sydafrikanska 95. robotsystem. 96.

Handbook. s. 746.

97.

Ahmad, s. 17. C o c k r a m , s. 110 och Venter, s. 547.

98.

W e i s s , s. 68.

99.

Stanley, s. 176 f.

100. Inom Södra Afrikaprojektets r a m h a r T ö r n e r a n a l y s e r a t f r ä m s t d e n b r i t t i s k a underhusdebatten i vad a n g å r vapenförsäljningen till Sydafrika. Resultatet a v undersökningen publicerades i f o r m a v e n p r o s e m i n a r i e u p p s a t s (C-nivån); s e I n g e m a r T ö r n e r : frågan o m b r i t t i s k vapenexport till Sydafrika i F N och underhuset 1963-197011, Göteborg 1971. 101.

T ö r n e r , s. 8.

102.

R e g i s t e r s , s. 93.

103.

Shaw, s. 43.

104.

Lipton, s. 433.

106.

T i m e s 1971-02-06.

107.

R e g i s t e r s , s. 92 ff.

108.

Ibid, s. 154 f .

109. Stanley, s. 172. 110.

R e g i s t e r s , s. 158.

111. Enligt George Thayer: T h e W a r B u s i n e s s , London 1969. 1969-10-23.

112.

Citerad h o s T i m e s

T i m e s 1970-08-04.

113. Denna nyttjanderätt gällde även i fall av a t t Sydafrika inte deltog i konflikten; s e A r m s T r a d e . s. 677. 114. Spence 1975, s. 9 ff. 115. Ibid.

116.

Minty, s. 20 f och Martin, s. 234.

117.

Landgren, s . 147 ff.

118. Spence 1975, s. 68 ff. 119.

Landgren, s. 148.

120. Ibid, s . 147. 121.

Financial T i m e s 1970-10-22.

122. Utrustningen framstod som Föråldrad i en strikt vapenteknologisk mening, men inte nödvändigtvis med hansyn till statsmaktens bedömning a v vad som erfordrades f ö r a t t militärt hantera de vid denna tidpunkt tänkbara situationer som kunde uppstå.

Ekonomiska förbindelser och immigration E n majoritet av världens s t a t e r ansluter s i g under sextiotalet till tanken att Sydafrika genom olika aktioner skall påverkas utifrån. Som en följd h'arav vidtar de sydafrikanska myndigheterna motåtgärder, a v vilka många just syftar till att förhindra att de livsviktiga förbindelserna med yttervärlden avskärs. I föregående kapitel framkom beträffande det militära området att Sydafrikas samarbete med vastvarlden successivt ökade, dvs att landet i detta hänseende ingalunda isolerades. Ekonomiska omvärldsförbindelser och invandring av arbetskraft granskas i föreliggande kapitel. Syftet ä r att utifrån dessa två centrala omvärldsrelationer m e r systematiskt belysa i vilken mån isoleringsstrategin rönte någon praktisk framgång.

EKONOMISKA OMVARLDSFORBINDELSER Sydafrikas produktion ä r nära länkad till vastvarldens ekonomiska system. En första belysning härav kan erhållas genom några uppgifter om de multinationella företagens etableringsmönster.

Å r 1970 tillhörde Sydafrika ett av de viktigaste värdländerna

för sådana koncerners dotterbolag.

I Latinamerika, Afrika och Asien fanns vid denna tid inte något enskilt land som hyste f l e r filialer till utländska företag än Sydafrika. 3

Om enbart den afrikanska världsdelen tas i betraktande, v a r förhållandet följande. Av de omkring 3 000 utländska dotterbolagen på denna kontinent återfanns 852, eller 29 procent, i ~ y d a f r i k a ,Samtidigt ~ hyste detta land ungefar sex procent av världsdelens folkmängd. Internationella koncerner med förgreningar till Sydafrika har sina ägare och ledningar i vastvarldens huvudstäder. Storbritannien, USA, Västtyskland, Nederländerna och Frankrike ä r harvid dominerande, vilket framgår av diagram 9:l. Ett skärskådande av handel, utländska investeringar och turism förstärker denna bild.

Ett nät-

verk av ekonomiska relationer förbinder landet med de politiska demokratierna i vastvarlden, vars liberala ekonomiska politik möjliggjort de multinationella koncernernas framväxt och expansion över statsgränserna. Mot den bakgrunden ä r det

följdriktigt att privatägda danska @K och finanshuset Rotschild, svenska statens Svetab och brittiska Barclay S Bank tillhör de företag som på olika sätt samverkar Lika naturligt ä r att ett sådant samarbete

med sydafrikanska näringslivsintressen.

kan skapa en intressegemenskap över gränserna. vilket tydligt framskymtar i det multinationella företagets annons: 71SouthAfricans have a big stake in Siemens

...

6

Siemens has a big stake in South A f r i c a ~ ~ , Diagram 9:l MULTINATIONELLA FORET AG OCH SYDAFRIKA 197 0 Antal dotterbolag i Sydafrika för multinationella företag och viktigaste ursprungsländer.

Antal dotterbolag i Sydafrika Ursprungsland

10

Belgien

@B

Danmark

Dl

20

30

40

50

60

F rankrike

m

Italien Nederländerna Sverige Schweiz Storbritannien USA Totalt

Kalla: Underlag från Yearbook of International Organizations 1970-71, s. 1032.

Utländska investeringar Främmande kapital h a r under avsevärd tid sökt s i g till Sydafrika (se s . 1 7 ) . I själva verket ä r landets ekonomiska utveckling alltsedan andra halften av 1800-talet nära förbunden med utländska finansintressen.

Också under sextiotalet h a r sådana in-

vestericgar haft både poli tisk och ekonomisk betydelse, vilket kan sammanfattas i några punkter:

8

@ Det ekonomiska livet, främst industrin, ä r under stark utveckling. Härför behovs friskt investeringsvilligt kapital, annars försvåras uppfyllandet av utvecklingsplanerna.

Ytterst kan låg tillväxt få politiska konsekvenser som

äventyrar regeringens rasåtskillnadspolitik @ Företag som etablerar sig i Sydafrika tillför landet teknologiskt kunnande.

Moderna tillverkningsprocesser blir harigenom snabbt tillgängliga för det 1o sydafrikanska näringslivet @ Sydafrika h a r traditionellt ett underskott i sin handelsbalans.

Man importerar

m e r varor än man s ä l j e r utomlands. Denna brist kompenseras till s t o r del genom försäljning av guld samt av utländskt kapital som strömmar in i landet. Det främmande kapitalet bidrar alltså till att förbattra betalningsbalansen Många av de utländska företagen ä r filialer till världsomspännande multinationella koncerner. Harigenom får landet naturliga kontakter med andra marknader.

De utländska investeringarna stimulerar således Sydafrikas

handelsutbyte med omvärlden Utländska investeringar ä r politiskt betydelsefulla för Sydafrika. Att placera kapital i landet

- är

-

trots FN:s generalförsamlings bojkottrekommendationer

ett uttryck för en tilltro till Sydafrika.

På sikt binds investerarnas

hemländer också politiskt, då få regeringar vill äventyra det egna landets utlandsetableringar.

En följd härav kan bli en tveksamhet inför att vidta

sanktioner riktade mot Sydafrika, De utländska företagen kan med andra ord medverka till att binda sina hemmaregeringar. Även om det utländska kapitalet fyller viktiga funktioner, har dess direkta betydelse efter hand minskat i åtminstone ett hanseende. Tillväxten i den sydafrikanska ekonomin har medfört att en ökande andel av de samlade investeringarna finansieras genom ett inhemskt sparande.

Under de sex åren 1965-1970 utgjorde nettoinflödet

a v utländskt kapital 11 procent av landets bruttoinvesteringar. I'

Motsvarande andel

beräknades vara betydligt mindre under första hälften av sjuttiotalet. l 2 En följd 13

härav ä r att Sydafrika blivit mindre s å r b a r t för ekonomiska bojkotter. Kapitalflödet ------

Det a r svårt att m e r i detalj fastställa innebörden av kapitalrörelser över gränserna. Nettoflödet över tid g e r dock en god utgångspunkt for en granskning av Sydafrikas internationella ekonomiska förbindelser under sextiotalet.

Huvudtrenden ä r att landet

i början av årtiondet upplevde ett nettoutflöde av kapital, vilket senare förbyttes i ett kraftigt nettoinflöde. I diagram 9:2 åskådliggörs denna utveckling.

Diagram 9:2 NETTOKAPITALFLODE MELLAN SYDAFRIKA OCH OMVARLDEN 1960-1972

INFLODE T1 L L SYDAFRIKA

UTFLÖDE

FRAN

SYDAFRIKA

Kalla: Ake Magnusson: Sverige - Sydafrika. E n studie av en ekonomisk relation, s. 70, samt The Conditions of the Black Worker, tabell 9.

F l e r a omständigheter orsakade det minskade kapitalinflödet vid årtiondets begynnelse. Politiska förhållanden spelade harvid den mest framträdande rollen och 14

gav upphov till de utländska kapitalägarnas sjunkande förtroende f ö r Sydafrika.

Inrikespolitiska rasoroligheter, främst manifesterade i händelserna i Sharpeville i m a r s 1960, var h a r utslagsgivande.

Sydafrikas beslut å r 1961 att utträda u r Samväl-

det medförde vidare att flera formella kontakter med Storbritannien ändrade karaktär, 15 exempelvis gällde detta relationerna mellan börsen i Johannesburg och den i London. Viss inverkan hade onekligen också det förhållande a t t man särskilt under å r e n 1962 och 1963 i omvärlden diskuterade frågan om ekonomiska sanktioner. Slutlio;en,den politiska oron i landet vid denna tid medförde att en del rika sydafrikaner placerade sina tillgodohavanden utomlands. Nettoutflödet a v kapital från landet ansågs som något mycket allvarligt. endet f ö r landet sviktade.

Förtro-

En rad motåtgärder vidtogs därför på olika plan.

Officiell 16 kontroll över och tillståndsgivning för alla externa kapitalrörelser infördes. Styrningen a v utrikeshandeln skarptes, d ä r ett viktigt inslag blev en importpolitik som framtvingade en ökad etablering a v utländska företag i Sydafrika. l7 Lån upptogs i utlandet, exempelvis i Världsbanken.

Företag, främst amerikanska, annonse-

rade snart i internationell p r e s s om sitt förtroende for det sydafrikanska samhället. 1 8 Bolag och banker bidrog tillsammans till att tillströmningen a v kapital å t e r sköt fart.

Viktigast v a r emellertid h ä r att myndigheterna i Sydafrika lyckades undertrycka

de oppositionella krafterna varigenom omvärlden fick intryck av lugn i landet. Resultatet blev att man å r 1965 ånyo kunde bokföra ett nettoinflöde av utländskt kapital. I s jälva verket ökade, som framgår av diagram 9:2, inflödet kraftigt, till en nivä som saknade motstycke i landets historia.

-Motiv - - -för - -att - -investera ---F l e r a motiv fanns för att placera utländskt kapital i Sydafrika. Avkastningen på kapital ä r i ett internationellt perspektiv god i Sydafrika. 20 Under sextiotalet kunde exempelvis brittiska kapitalägare konstatera, att gjorda investeringar i detta land förräntade sig mycket hyggligt; långt battre än placeringar på många andra håll i världen. 21 Tabell 9:l visar emellertid inte att avkastningen i några enskilda länder (utöver USA) v a r av samma storleksordning eller överträffade den för Sydafrika.

22

Tabell 9:l AVKASTNING PÅ BRITTISKA UTLANDSINVESTERINGAR 1965 och 1968'

Avkastning i procent av bokförda investeringar Avkastning ($)

1965

1968

Sydafrika Australien

EEC U SA Kana da -

Världsgenomsnitt

-

915

1O72

1 . Se not 23.

Kalla: John Kane-Berman: The Rich get richer - Foreign Investment in South Africa. I Reality, July 1972.

En gynnsam vinstprofil gäller även för andra nationers tillsammantagna investeringar i den sydafrikanska produktionsapparaten, vilket dock inte utesluter stora variationer mellan enskilda branscher och enskilda företag. 24 Sydafrikas ekonomiska politik h a r , som vidrörts ovan, i synnerhet alltsedan början av sextiotalet inneburit en restriktiv importpolitik.

En följd härav ä r att många företag som velat sälja på 25

landets expansiva marknad h a r måst förlägga tillverkningen där.

Tillgång på billig arbetskraft, en stabil och konfliktfri arbetsmarknad samt närhet till viktiga råvaror ä r andra drivkrafter bakom utländska företags etablering i landet.

Den utländske kapitalägaren h a r i fallet Sydafrika likaväl som i fråga om andra investeringsländer att företa en riskbedömning. Utifrån såvdl politiska som ekonomiska grunder bedöms lönsamhet och andra dithörande förhållanden, exempelvis sannolikheten för konfiskering av egendom.

Under senare halften av sextiotalet växte uppen-

barligen investerarnas förtroende for Sydafrika. I borjan av sjuttiotalet ansågs på sina håll landet u r placeringssynvinkel vara lika tilltalande som exempelvis USA, Kanada och Japan.

Enligt en undersökning tillhörde sålunda Sydafrika vid denna tid 26

d e tio mest llinvesteringsstabilal' staterna i världen.

-Kapitalets - - - - - nationalitet -----En fördubbling, räknat i löpande p r i s e r , av de utländska tillgodohavanden i Sydafrika ägde rum mellan å r e n 1960 och 1970.

Utlandets ökade tillgångar berodde på dels det

samlade nettoinflödet av kapital, dels att utländska bolag i landet återinvesterade rörelseresultat. 27 I växande utsträckning sökte sig det utländska kapitalet till tillverkningsindustrin.

Placeringarna i gruvnäringen, som tidigare dominerat, fick en

ytterligare minskad andel.

28

Tabell 9:2 UTLANDSKA TILLGODOHAVANDEN I SYDAFRIKA 1960 och 1970

Ursprungsregion

1960 Milj. Andel ($) rand

Sterlingomradet

1

1970 Plilj. Andel rand ($1

911

63

4 371

58

203 426

123 855

2

428

7 14 14

56

2

Dollarområdet

1 Intern. org Övriga 2 Vasteuropa ~vriga

I 406 61

75 24 1 -

3 024

100 $

5

818

1. Världsbanken och n2,rslutna institutioner. 2. Exklusive Storbritannien. ?:alla:

South African Statistics 1972, s. 1-2.

100 $

sterlingområdet, dvs vasentligen Storbritannien, s v a r a d e å r 1960 f o r 63 procent a v de utländska tillgodohavandena i Sydafrika. I absoluta tal ökade visserligen de brittiska investeringarna kraftigt under tidsperioden, men t r o t s detta sjönk den relativa andelen a v de totala tillgodohavandena till 58 procent å r 1970. USA, s o m i tabell 9:2 s å gott s o m helt uppfyller dollarom området, övrigall, s a t s a d e ansenligt i det sydafrikanska näringslivet under s a m m a period.

Den m e s t iögonfallande ökningen kunde

emellertid r e g i s t r e r a s for Västeuropa (exklusive Storbritannien).

Kontinentala

EG- länder, bland d e s s a f r ä m s t Vasttyskland, m e r ä n tredubblade sina tillgodohavanden i Sydafrika under sextiotalet. 29 Till skillnad f r å n vad s o m gäller f ö r USA bestod denna ökning i f o r s t a hand a v indirekta investeringar, dvs banklån och köp a v aktie30 portföljer i Sydafrika. Internationellt handelsutbyte Storbritannien, USA, Vasttyskland och Japan s v a r a d e i början a v sjuttiotalet tillsammans f o r drygt 65 procent a v Sydafrikas totalimport och samtidigt mottog d e s s a länd e r n ä r a 54 procent a v hela varuexporten.

Det övriga handelsutbytet försiggick,

s o m visas i tabell 9:3, vasentligen med andra västeuropeiska s t a t e r och Afrika (Afrikahandeln behandlas utförligare i annat sammanhang, s e s.195). Utrikeshandeln, återigen i löpande p r i s e r , tredubblades under å r e n 1960-1973. Huvudsakliga utbytesl ä n d e r v a r på det hela taget desamma vid båda tillfallena. Japan och Vasttyskland fick dock mot slutet a v perioden e n m e r framskjuten stallning a n tidigare. Tabell 9:3 SYDAFRIKAS UTRIKESHANDEL 1960 OCH 1973 (Exklusive guld) S y d a f r i k a s i m p o r t Pr%n 1960 1973

($1 s milj.^)

s milj.^) 314 111 213 41 II 24 16 27 12 16 39 2I 77 169 1 l

28, j 10,0 19,2 3,7 2,8 2,2

632 h07 528 581 121 125

294 l91

69 91 69 41 56 791 I17

l 94

3 9 4

I,5 119 699 5

5

l@@

55

j 283

S t a t e r n a rangordnade e f t e r ($) t o t a l a u t b y t e t 1973 l9,5 Storbritannien 18,5 Vasttyskland 1 6 , l USA 11,6Japan 3,7 I t a l i e n 3,8 Frankrike 1,7 Belgien 2 , l Holland 2,8 Australien 2 , l Schweitz 1 , 5 Kanada 1,7 Sverige 5,8 Afrika, t o t a l t 9,6 övriga

-

100

$ Totalt

K a l l a : Sydafrika. Svart a r b e t s k r a f t

Sydafrika s export t i l l 1960 s milj.^) ($1 ( m i l j . R) 223 35

28,O

55

699 398 39 4 3,5

30 27 28 32 16 1O 2 7

5 142 183 798

-

2,o j,3 0, 3 099 0, 6 17,8 2393

700 190 164 248 80 69 121 60 24 31 57 II 342 332

$

2 427

49 4

4,o

I00

s v e n s k t k a p i t a l , s. 26 f.

($1 28,8 798 69 8 10,l 393 2,8 5,o

2,5 1,o l93 294 O9

5

14,1 1397 100

'$

Sydafrikas utrikeshandel uppvisade sedan lång tid tillbaka ett betydande underskott. Försäljning a v guld och nettotillströmning av utländskt kapital h a r dock skapat en för landet någorlunda tillfredsställande betalningsbalans. 31 Under sextiotalet gav den växande importen, i första hand av kapitalvaror, upphov till problem.

Myndigheterna

h a r , ofta i samverkan med näringslivet, sökt komma tillrätta med svårigheterna. Utöver nämnda importreglering satsade man på att bygga ut importersattande tillverkning i landet.

Den på sikt viktigaste åtgärden ansågs emellertid vara en ökning av

den sydafrikanska exporten, då flertalet importreglerande åtgärder s t r i d e r mot de frihandelsprinciper som tillämpas av landets utbytesländer. 32 Mot slutet av sextiotalet framstod Storbritanniens tilltänkta anslutning till EG-blocket alltmer som ett akut problem för Sydafrika, enär den stora sydafrikanska exporten till detta land åtnjöt en preferensbehandling. Sydafrika började vid denna tid söka påverka EG i syfte att erhålla förmånliga villkor för sin i utrikeshandeln s å dominerande europamarknad. 33 Ett annat led i handelspolitiken utgjorde strävan att öppna nya marknader, främst Latinamerika och Afrika.

Framgångarna förblev h ä r blygsamma, aven om 34 man lyckades etablera visst utbyte med flera latinamerikanska länder. Sydafrikas guldproduktion, utgörande lejonparten av världsutvinningen utanför

kommuniststaterna, gav inte enbart direkta inkomster. Guldet medförde också att landet spelade en viktig roll i det internationella monetära sammanhanget, d ä r man 35 trots flera försök inte lyckats eliminera guldets ställning. Utländska besökare Ekonomiska omvärldsrelationer innefattar inte enbart handel och investeringar. Turism utgör en annan global utbytesform, vars omfattning ökar snabbare än världens varuexport. 36 Sydafrika inregistrerade en kraftig uppgång i antalet utländska besökare. Har märktes numerärt sett främst turister, men också en växande skara av affarsmän. sistnämnda kategori ökade, som framgår av diagram 9:3 med inte mindre än omkring 250 procent mellan å r e n 1957 och 1970. Detta förhållande speglar självfallet landets utvidgade affarsförbindelser med omvärlden under årtiondet ifråga. Turistnäringen i Sydafrika fyller på samma satt som den i andra länder en funktion jämförbar med exportindustrins, nämligen att tillföra landet utländsk valuta. Å r 1969 uppgavs sålunda turismen ge Sydafrika ett valutatillskott om 100 miljoner rand, vilket å r 1974 beräknades ha ökat till 250 miljoner rand. 37 Därutöver fanns betydande politiska landvinningar att göra. Ett växande antal européer och nordamerikaner f å r vid sitt besök uppleva ett till synes harmoniskt och välmående land som ingalunda präglas av taggtråd och poliser som ständigt övervakar svarta förtryckta. 38 Sett på lite längre sikt bör inte en dylik politisk effekt underskattas.

Diagram 9:3 UTLANDSKA BESOKARE I SYDAFRIKA 1962 O C H 1 9 7 2

1. Se not 39.

Kalla: State of South Africa 1972, s. 287 och South Africa 1974, s. 910.

Statsägda turistorganet Satour, upprättat å r 1947, spenderade årligen s t o r a summ o r på att internationellt sälja riturist-Sydafrika'!, och

f apan.^'

främst dock i Nordamerika, Europa

Framgångarna h a r inte uteblivit. Ofta kunde man notera årsökningar

som vida översteg andra turistländers. Särskilt iögonfallande var, vilket framgår a v tabell 9:4, den s t o r a strömmen av besökare från Europa och Nordamerika. Mellan å r e n 1963 och 1972 ökade således antalet semesterfirare från Vasttyskland nära nog sjufaldigt, från Schweiz med över 600 procent och ökningen från USA uppgick till omkring 450 procent. Ekonomiska omvärldsrelationer under 1960-talet Allmänt sett innebar sextiotalet att Sydafrikas ekonomiska förbindelser med andra länder på ett avgjort sätt förbattrades.

Problemen på utrikeshandelns område be-

rodde i första hand på egenskaper hos landets ekonomiska struktur s a m t på en stark exportkoncentration till några få marknader. I början av årtiondet registrerades ett nettoutflöde a v kapital beroende på minskat förtroende f ö r Sydafrika.

F r å n mitten

på 1960-talet förbyttes detta utflöde i ett nettoinflöde a v kapital, vilket speglade en ny tilltro till landet som placerin~smarknad. Sydafrikas ekonimiska politik betingades under sextiotalet av flera omständigheter, till vilka också hörde behovet a v att stärka landets krisberedskap. Införandet a v

Tabell 9:4 UTLANDSKA BESOKARES URSPRUNG 1963 OCH 1972 Ursprungsländer

1967

AFRIKA

172 158

Ökning m e l l a n

därav: Sydrhodesia Zambia Mopambique

EUROPA

176 320 94 345 j1 016 28 019

152 521 16 508 39 654

37 235

därav: Storbritannien Frankrike Vasttyskland Holland Skandina v i e n 1 Schweiz

61

60 -47 62

172 451 20 542 1 270 3 127 2 5la 964 970

419 89 765 7 355 25 898 9 594 4 292 6 537

157 479 678 281

145 618

ASIEN

1

120

10

284

818

NORD- OCH SYDAMERIKA

8

496

57 445

506

därav: USA Brasilien

7 274 129 1

OCEkNIEN

79 770

996

därav: Australien

22 756 1

1

447 544

1

091

2 121

491

I

040

17 759

217 005

515 258

146%

1 . Da-mark, F i n l a n d , Norge o c h S v e r i g e .

Källa: S o u t h A f r i c a 1974, s. 911.

ekonomiska sanktioner utgjorde s ä r s k i l t under f ö r s t a hälften av årtiondet en eventua l i t e t s o m P r e t o r i a inte kunde negligera. höjdes på f l e r a områden.

Landets ekonomiska försvarsberedskap

Exempel härpå v a r lagringen a v o1 ja ( s e vidare s. 183).

Redan å r 1944 fattade den indiska regeringen ett principbeslut, s o m genomfördes två å r s e n a r e , om a t t bojkotta all handel med s y d a f r i k a 4 '

Bevekelsegrunden v a r

det vita Sydafrikas behandling; a v människor i Natal med asiatiskt ursprung. kottaktionen misslyckades.

Boj-

Exporten a v jutevävnad avbröts visserligen, men Pakistan

övertog s t r a x Indiens tidigare

Indiska produkter såldes i v i s s omfattning

också fortsättningsvis till Sydafrika, fast då i hemlighet via Australien.

Krigsslutet

medförde vidare att Sydafrika fick tillgång till andra importalternativ f ö r jute. Under åren 1958 till 1960 inititerades flera bojkottaktioner mot Sydafrika.. AllAfrica Trade Union Federation vädjade sålunda i november 1959 till Afrikas folk, Internationella fria fackföreningsrörelsen och alla demokratiska regeringar om en bojkott av sydafrikanska varor. Sjömän och hamnarbetare uppmanades att sluta a r beta i företag som idkade handel med ~ y d a f r i k a . Påföljande ~~ å r kravdes vid allafrikanska möten på såväl statlig som icke-statlig nivå att förbindelserna skulle avskaras mellan Sydafrika och dess omvärld. F l e r a afrikanska regeringar, några i Latinamerika och ett fåtal i Asien vidtog å r 1960 bojkottåtgärder riktade i första hand mot import av sydafrikanska varor. Kretsen av länder som infört Ilenskilda sanktionerii omfattade å r 1963 46 stater.44 Vid denna tid gällde diskussionen i FN inte främst enskilda länders frivilliga bojkotter. I centrum stod istället stadgeenliga sanktioner. säkerhetsrådet belsutade således å r 1963 om ett vapenembargo och å r e t dessförinnan hade generalförsamlingen för första gången 45 antagit rekommendationer om en rad isoleringsåtgärder. Också på det icke-statliga planet diskuterades och genomfördes bojkottaktioner. Fackföreningsrörelsen och nybildade anti-apartheidgrupper i Västeuropa v a r har de mest aktiva.46 På våren 1960 inscensattes i exempelvis Sverige och Storbritannien en av den fackliga rörelsen driven varubojkott, vilken tidsbegränsades till ett par månader.47 I huvudsak fick aktionerna på icke-statlig nivå en begränsad anslutning och de varade endast en kort tid. Vilka ekonomiska effekter uppnåddes då med de inledda statliga bojkotterna? Det ä r lätt att konstatera att aktionerna fick blygsamma följder för Sydafrikas ekonomiska läge, även om återverkningarna ingalunda helt uteblev. Skalet harför var i första hand att Sydafrikas viktigaste utbytesländer inte alls deltog i den påbörjade ekonomiska krigföringen. Endast några procent av den sydafrikanska utrikeshandeln ägde rum med s t a t e r som officiellt förklarat s i g medverka i bojkotten.48 Flertalet länder, inklusive Folkrepubliken Kina och östeuropeiska kommuniststater, fortsatte sålunda 49 sitt utbyte med Sydafrika. Smärre problem uppstod icke desto mindre för en del enskilda sydafrikanska ex50 portörer, men alternativa marknader kunde efter en tid utvecklas. Mer kännbar för landet blev den vidsträckta aktion som innebar att sydafrikanska flygplan och fartyg inte fick ta i bruk eller ens passera svarta s t a t e r s territorium. 51 Denna transportbojkott fick emellertid på lite sikt begränsade direkta följder. Kommunikationerna mellan Sydafrika och omvärldens viktiga centra stryptes ingalunda under sextiotalet, vilket framgår av tabell 9:5.

F ö r några av de i bojkottaktionerna del-

tagande afrikanska länderna uppträdde inte obetydliga kostnader. Det gällde exempelvis för Ghana och Tanzania som tidigare haft en positiv handelsbalans med 52 Sydafrika.

Tabell 9:5 INTERNATIONELL FLYGTRAFIK MELLAN SYDAFRIKA OCH OMVARLDEN 1958-1970 Antal flygningar till Sydaf rika År

Antal flygningar till S y d a f r i k a

Ökning f r a n f ö r e gående t i d p u n k t ($)

1 . ö k n i n g f r å n 1955. Kalla:

S t a t i s t i c a l Yearbook 1964, s. P-15 och S o u t h A f r i c a n S t a t i s t i c s 1972, S . Q-11.

Ekonomiskt fick alltså bojkotterna inte någon namnvard betydelse. Sydafrikas forbindelser med omvärlden forändrades inte i den riktning som isoleringslinjens föres p r å k a r e tänkt sig.

Politiskt saknade, vilket berörs ytterligare på s.122, emellertid

åtgärderna inte betydelse.

Det kan, om än hypotetiskt, även havdas att Sydafrikas

marknadsexpansion i Afrika inskränktes. Endast med angränsande minoritetstyrda länder s a m t BLS-staterna byttes v a r o r och tjänster i någon namnvard omfattning under sextiotalet ( s e s. 195).

INVANDRINGEN TILL SYDAFRIKA I början av sextiotalet pånyttföddes den aktiva invandringspolitiken i Sydafrika. Alltsedannationalistregerinyens tillträde å r 1948 hade nämligen immigrationen till-

delats en undanskymd roll. Invandringens roll Immigrationen till Sydafrika a r nära förbunden med det vita minoritetsstyrets möjligheter a t t på sikt fortbestå. 53 Under sextiotalet v a r immigrationen betydelsefull särskilt i följande fyra avseenden:

Invandringen, som sedan lång tid tillbaka uteslutande ä r förbehållen vita människor, medverkar till att skapa en demografiskt gynnsammare situation för det folkmindertal som besitter makten i landet. 54 Utan ett immigrationstillskott skulle den vita minoritetens andel av totalbefolkningen minska snabbare an vad som nu ä r fallet. @ Tillströmningen av immigranter ä r viktig för att tillgodose den stora efter-

frågan på kvalificerad vit arbetskraft. F ö r perioden 1965-1970 angav således utvecklingsplanen, att en invandring om minst 48 500 personer per å r var nödvändig ifall tillväxtmålet 5 , s procent årlig BNP-ökning skulle kunna upp55

fyllas.

Förhållandet att människor från t ex Europa beger sig till Sydafrika för att d a r vinna sin stadigvarande utkomst kan av regeringen internationellt likaväl som inom landets gränser anföras som tecken på politisk tillit till rådande statsskick. 56 T r o t s vädjanden från exempelvis FN mot slutet av årtiondet om att enskilda länder borde förhindra all utvandring till Sydafrika, förekom en oförminskad kraftig ström dit. Detta ökade givetvis det rent politiska värdet av immigrationen Utvandringen bidrar till att skapa politiska och kulturella band mellan Sydafrika och domvärlden. n 3 7 5 fram en inte obetydlig skara människor, som har direkta släktskapsrelationer 58 till sydafrikaner. Härigenom stärks Sydafrikas internationella stallning Under en s t o r del av 1900-talet intog invandringspolitiken en central plats i den utdragna kraftmätningen mellan de två vita folkskikten. 59 Åren närmast andra världskrigets slut upprättade Smutsregeringen ett statsunderstött program för invandring, 60 men efter nationalistpartiets seger i 1948 å r s val fick detta niidastöten. Man önskade från nationalisthåll dampa all immigration, enär att den i första hand förstärkte den engelskspråkiga befolkningsgruppen i Sydafrika. Invandringspolitiken

Å r 1961 kungjorde den sydafrikanske presidenten i sitt lltrontalllvid parlamentets öppnande att en aktiv rekrytering av invandrare skulle återinföras: 61 A further contribution towards clsrifying the Republic position in the world community will be made by the greater emphasis that will be placed in future on the distribution of information, a s we11 a s on the enrichment of the population by immigration. The latter can also contribute to a better understanding in other countries of conditions and policies in South Africa.

Bakom regeringens helomvändning i immigrationsfrågan l å g flera omständigheter. En v a r att nationalisterna vid denna tid inte längre räknade med att invandringen kunde fä några avgörande politiska konsekvenser. Det fanns dock under särskilt årtiondets s e n a r e del nationalistsympatisörer vilka tog avstånd f r å n en immigrationspolitik som man menade kulturellt, religiöst och politiskt gynnade landets engelskspråkiga De nyss anförda skälen f ö r en aktiv rekrytering av invandrare

vita folkgrupp.

framstod ändå som långt s t a r k a r e än de inrikespolitiska motiven däremot. Vidare registrerades vid denna tid, alltså i början av årtiondet, ett endast obetydligt tillskott av invandrare och å r 1960 t o m en nettoutvandring.

Samtidigt rapporterades om

ytterligare ett negativt förhållande för de vita invånarnas vidkommande.

Födelse-

talen f ö r denna del a v befolkningen v a r vikande, vilket betydde att proportionerna mellan vita och icke-vita förändrades snabbare ä n man beräknat till de vitas förfäng. Också m e r omedelbara politiska motiv förklarade kursändringen, De inhemska likaväl som internationella protesterna mot apartheidsystemet aktualiserade på ett abrupt sätt de vitas ställning.

Händelserna i exempelvis Sharpeville å r 1960 fram-

kallade en kansla bland de vita av att man befann s i g i en "back to the wallfl-situation. I detta läge föddes skilda slag a v motåtgärder, d ä r en aktiv immigrationspolitik utgjorde en. Snäva politiska Överväganden tillsammans med m e r långsiktiga ekonomiska och demografiska bedömningar ledde således till att nationalistregeringen övergav s i n sedan lång tid tillbaka djupt rotade negativa inställning till en aktiv immigration. Ett nytt särskilt departement f ö r immigrationsärenden blev ett synligt uttryck för 64 den vikt som fastes vid invandringspolitiken. E n upprustning ägde ocksä rum vad beträffar utlandsrepresentationen.

F ö r e departementets upprättande å r 1961 fanns

s e x avdelningskontor i främmande länder, nämligen i Bern, Haag, Hamburg, Köln, London och i

om. 65

Under perioden därefter och f r a m till 1972 öppnades ytterligare

åtta fasta invandringsbyråer, vilka förlades till Bryssel (1962), Aten (1962), Lissabon (1962), P a r i s (1965), Milano (1965), Wien (1965), Munchen (1967) och till Glasgow (1970/72).

Under sextiotalet s t ä r k t e s således rekryteringsoro;anisationenoch

kraftsamlingen till Europa framträdde k l a r a r e än någonsin. Ökad immigration Sextiotalets invandringsöverskott översteg mångdubbelt det för de tidigare efterkrigså r e n s . Under tidsperioden 1961 till 1971 bokfördes sålunda en nettoinvandring av nästan 295 000 personer, medan siffran för å r e n 1945-1960 v a r knappt 88 000. Sextiotalets höga siffra berodde på en starkt ökad invandring i kombination med en jämfört med tidigare å r sjunkande (eller i varje fall inte ökad) utvandring.

63

Diagram 9:4 INVANDRING TILL OCH UTVANDRING

FRAN

SYDAFRIKA 1945-1971

Källa: Se not 67. Kring skiftet mellan femtio- och sextiotalet v a r läget kritiskt i migrationshanseende, vilket f r a m q å r av diagram 9:4.

Olika f a k t o r e r , f r ä m s t politisk osäkerhet i

landet, bidrog till a t t skapa en a l a r m e r a n d e situation d ä r år 1960 utvandringen översteg invandrinqen med nära 3 000 personer.

En aktiv rekrytering a v immigran-

t e r , en minskad öppen spänning i Sydafrika och det jämförelsevis dåliga utkomstläget i f l e r a europeiska l ä n d e r medverkade till sextiotalets s t o r a invandring. Endast vita p e r s o n e r tilläts bosätta s i g i Sydafrika och kontrollen v a r r i g o r ö s i syfte att förhindra a t t icke-vita vann tillträde till landet, som i lockande folders utmålades som ?'Land of Sunshinell. 68 I huvudsak beviljades vidare endast utbildad a r b e t s k r a f t invandringstillstånd.

En annan grundprincip innebar att ingen immi-

grant skulle t a jobbet f r å n någon i landet redan verksam vit person.70 Invandrare skulle dessutom ha "good character" och bedömas s o m iilikely to become readily 71

assimilated with the European inhabitantsv.

Sedan lång tid tillbaka utgjorde Storbritannien det förnämsta enskilda ursprungslandet f ö r emigrationen till Sydafrika.

Under sextiotalet ökade den brittiska invand-

ringen markant vilket kan utläsas a v tabell 9:6.

Myndigheternas rekryteringskampan-

jer i detta land gav således god avkastning. 72 Hartill bidrog i hög grad det i Storbritannien rådande jämförelsevis låga inkomstläget.

E n beräkning gav således vid

handen att reallönen omkring å r 1970 i f l e r a sydafrikanska s e k t o r e r a v näringslivet 73 v a r i det närmaste dubbelt s å s t o r som i Storbritannien.

Tabell 9:6 IMMIGRANTERNAS URSPRUNGSLANDER 1955-197 0 I procent; basen utgörs a v totala antalet invandrare r e s p , ä r Ursprungsland

1955

1960

1965

1970

Rhodesia

11,2 8,9 2774 17,9 11,6 9,5 8,7

22,l 18,l 2394 4,9 8,7 6,9 999 2,o 0, 5 1,2 2,3

9,l 1990 31,5 395 914 3,6 1799 l94 2,1 1,9 0, 9

7,1 8,2 51 14 5,3 7,2 2,3 15,3 1,7 093 2,5 0,7

Övriga A f r i k a Storbritannien Holland Vasttyskland Italien Övriga Europa Nordamerika

290

Sydamerika

0,3

~ u s t r a l i e n / ~ Z~eae l a n d Asien

191

193

K a l l a : Union S t a t i s t i c s f o r F i f t y y e a r s s a m t p e r i o d i s k t u t g i v n a s t a t i s t i s k a årsböcker f ö r Sydafrika.

Vid årtiondets begynnelse hade invandringen f r ä n 110vriga Afrika" e n relativt framträdande plats, vilket till s t o r del hörde s a m m a n med avkoloniseringsprocessen. Styvt hälften a v alla invandrare under å r e n 1961 och 1962 härstammade således f r å n l ä n d e r och t e r r i t o r i e r på den afrikanska kontinenten. 74 Motsvarande andel f ö r tiden 75 1970-1972 uppgick till knappt 14 procent. Rekryteringen a v invandrare medförde a t t katolska l ä n d e r säsom Italien och Portugal under sextiotalet blev allt viktigare, vilket ledde till v i s s o r o i s t a r k t konservativa vita k r e t s a r i Sydafrika. Alltför al art fram man de^^ immigranter s å g s på detta håll med oblida ögon.

Mot slutet a v årtiondet betonade även regeringen vikten av en

ökad invandring f r å n l f s t a m l a n d e ~ fd, v s f r å n Storbritannien, Holland, Frankrike 76 och Västtyskland. Sextiotalets migration Betydelsen a v den aktiva immigrationspolitiken f r a m g å r a v a t t antalet invandrare under detta årtionde ö v e r s t e g t o m antalet i landet födda vita barn. 77 Vidare kunde 36 procent a v hela nytillskottet a v vit arbetskraft under å r e n 1963 till 1969 tillskrivas

immigrationskontot.

Drivkraften bakom utvandringen till Sydafrika v a r väsentligen

a v ekonomisk k a r a k t ä r , vilket i l l u s t r e r a s a v uppgifterna i tabell 9:7. Tabell 9:7 BRITTISKA IMMIGRANTERS UPPLEVELSE AV SKILLNADER MELLAN STORBRITANNIEN OCH SYDAFRIKA Svarsfördelning i procent a v samtliga tillfrågade

Levnadsstandarden i Sydafrika jämfört med den i Storbritannien Piycket högre

Inkomsten i Sydafrika jämfört med den i Storbritannien

37

35

1

2

Högre Samma Lägre Mycket lägre Vet ej Totalt

Kalla: John Stone: Colonist or Uitlander? A Study of the British Immigrant in South Africa, s. 186,

Rekryteringen a v i m m i g r a n t e r försiggick på olika sätt.

Förutom kampanjer

genom annonser och via den under sextiotalet utbyggda utlandsorganisationen, deltog de sydafrikanska myndigheterna i Intergovernmental Committee f o r European Migration, ett organ s o m praktiskt s ö k e r underlätta mi g ration. 79 Sydafrika medverkade sålunda i ett a v regeringarna i västvärlden upprättat s a m a r b e t e på migrationsområdet och man kunde d r a fördelar härav. I mitten a v sextiotalet började man i brittiska kyrkokretsar p r o t e s t e r a mot den

omfattande utvandringen till Sydafrika, varvid föreslogs e n iiapartheid tax i1 på alla biljetter avseende e m i g r a n t e r till Sydafrika. 80 E f t e r hand begynte allt f l e r internationella organisationer, t ex FN:s generalförsamling å r 1968, a t t fördöma den s t r i d a invandringen till Sydafrika e n ä r denna bl a ansågs medföra a t t s v a r t a inv"nnare undanhölls kvalificerade arbetsuppgifter s a m t de högre löner s o m industrins efterfråga på a r b e t s k r a f t skapade. 81 F ö r s l a g o m a t t regeringar och fackliga organisationer skulle

motverka utvandring till Sydafrika vann emellertid i praktiken inget gehör i d e betydelsefulla emigrantländerna.

Än mindre v a r det aktuellt a t t vidta å t g ä r d e r f o r a t t

stoppa utvandringen till Sydafrika.

NOTER Bakgrunden till och karaktären hos d e multinationella företagen behandlas hos 1. Koncentrationsutredningen, Tugendhat, T u r n e r och Vernon. De uppgifter s o m h a r ligger till underlag f o r framställningen ä r hamtade f r å n 2. sammanställningen i Yearbook of International Organisations 1970/71, s. 1 028 ff. I årsboken redovisas 1 5 västeuropeiska och nordamerikanska s t a t e r s multinationella företag och d e r a s internationella etableringar å r 1970. I nedanstående tabell anges antalet multinationella företags filialer i skilda 3. världsdelar s a m t d e två viktigaste etableringsländerna i respektive region.

Multinationella företags filialer i olika regioner 1970 Region

Totalt antal etablerade MBF-f i l i a l e r

De två (antalsmassigt v i k t i g a s t e etableringslanderna i r e g i o n e n

Europa

1 3 801

Af r i k a

2 964

Sydaf r i k a Nigeria

La t i n a m e r i k a

3 455

Mexico Brasilien

Asien

1 907

Indien Japan

Andel a v t o t a l t ant a l MNF i r e g i o n e n ($)

Storbritannien Vas t t y s k l a n d

9 58

USA Australien

Anta l FTNF

1 110

K a l l a : U n d e r l a g f r a n Yearbook o f I n t e r n a t i o n a l O r g a n i z a t i o n s 1970/71, s . 1028 f f .

De nästefter Sydafrika tio viktigaste, u r n u m e r ä r synvinkel, etableringsländerna f ö r multinationella företag i Afrika v a r å r 1970 följande:

4.

-Land

Nigeria Marocko Rhodesia Kenya ZarnLis Zaire Algeriet Tanzania Tunisien Ghana

A n t a l ?DTFfilialer 21 7 196 195 754 746

146 103 70

68 67

Andel a v t o t a l t a n t a l (%) 793

6,6 6,6

LO/TCO, s. 81, Magnusson 1974 a , s. 83 ff, Cowles, s. 232, Magnusson 1975 5. a , passim. 6.

T o the Point, s. 49 (annons).

7.

Houghton, s. 1 3 ff och Horwitz, passim.

8.

Magnusson 1977, s l f.

1971 konstaterade sålunda South African R e s e r v e Bank: Iiin the long r u n South 9. Africa h a s to a l a r g e extent been dependent on foreign capilal f o r development purposes v och "it i s still highly dependent on foreign capital, particularly r i s k capital, to achieve a relatively high r a t e of growthif. Citerad hos Kane- Berman. 10. Teknologifaktorns centrala roll ä r den viktigaste tesen hos Suckling, vilken bel y s e s med en mycket intressant analys. 11.

Kane- Berman, s. 2.

13. Det bör emellertid framhävas a t t en inte obetydlig del a v d e n inhemska kapitalbildningen h ä r r ö r just f r å n utlandsagda företag s o m i landet r e i n v e s t e r a r r ö r e l s e resultatet. Vidare ä r tendensen a t t värdet a v f f u t l a n d s k a p i t a l e tofta ~ ~ underskattat a v myndigheterna i Sydafrika, därigenom a t t beräkningsunderlaget utgörs a v företagets officiella bolagshandlingar. 14.

Scope, s. 5 , Horwitz, s. 362 f och Church investments, s. 18.

15.

Horwitz,

16.

Ibid.

17.

Ibid.

18.

Church investments, s. 18.

19.

Ibid.

20.

Foreign investment, s 23 f f.

21.

Industrialization, s. 58 ff.

S.

363.

22. Således beräknar Kane- Berman avkastningen a v brittiska investeringar under 1960-65 i Ghana till 1 2 . 3 O/o mot 12.1 % i Sydafrika under s a m m a tidsperiod, och i Malysia till 15. 9 %. 23. Det finns f l e r a liknande beräkningar och vissa variationer mellan dem föreligger. Beräkningsgrunderna s k i l j e r s i g sannolikt å t , t e x med avseende på om enbart direkta investeringar på den privata sidan t a s med e l l e r om också indirekta s a m t offentliga investeringar inbegrips i berakningsunderlaget. Skiljaktigheter till trots k v a r s t å r s a m m a huvudbild, nämligen a t t avkastningen i Sydafrika a r i vad a n g å r utländska investeringar jämförelsevis hög. 24. Se t ex Financial T i m e s (om branschvariationer i början a v sjuttiotalet) och Magnusson 1974 a , s. 79 (om svenska företags vinstsituation).

25. Innes, s. 127 ff. J a g h a r i annat sammanhang vad beträffar svenska SKF:s etablering av tillverkning i Sydafrika belyst h u r denna politik på ett konkret plan tog s i g ut, s e Magnusson 1974 b, s. 23 ff. Mulder, s . 41, r e f e r e r a r till ett 'Business Environmental Risk Index' utvecklat 26. vid Department for Business Administration, Delaware University, USA. J a g h a r genom brevkontakt med d e ansvariga bakom ifBERI-måttetlfe r f a r i t , att riskindexet a r tillkommet i sina huvuddrag på följande satt. En internationell panel a v experter, sannolikt bestående a v ett hundratal ekonomer i skilda länder, gör tid efter annan bedömningar a v länders wstabilitetff, vilket a r liktydigt med säkerhet u r utländska inv e s t e r a r e s synvinkel. Omkring tio olika dimensioner förekommer utifrån vilka lgnderna granskas. En poanggradering s k e r med avseende på respektive land och dimension. Därefter s u m m e r a s totala poängen f o r ett land och tydligen viktas dimensionerna in något olika i slutomgången. Hos Suckling, s. 47 f , redovisas ytterligare ett s l a g a v riskindex, men d e s s konstruktion a r i princip identisk med 'BERI-måttets': 27. Återinvesteringarna svarade i själva verket f ö r en betydande del a v f l e r a länders vaxande tillgodohavanden i Sydafrika under perioden. Enligt Foreign investment, s. 22, utgjorde reinvesteringarna 70 % a v ökningen i USA:s direkta investeringar i landet for tiden 1960-68. 28.

F i r s t 1972 a, s. 124 ff.

29.

F i r s t 1972 b, s. 3 f.

30.

Suckling, s. 25 ff.

31.

Handbook, s. 644 ff och Industrialization, s. 38 ff.

32.

Innes. s. 137 f.

33.

Ibid, s. 140 ff.

34.

Se Bhatt angående Argentina, Brasilien och Venezuela.

35.

Bouveng, s. 172 ff.

36.

Ibid, s. 69 f.

37.

State of South Africa, s. 286 och South Africa, s. 905.

38.

Se D e r Spiegel 1973-02-12, s. 125 f.

39.

Underlag for diagrammet ä r följande absoluta fördelning:

Besökskategori

1962

1972

Turister Affärsbesök Studenter

177 337 16 037 8 798

464 271 55 684 13 941

202 168

533 898

-

Totalt 40.

-

Rand Daily Mai1 1974-10-25.

Hos Raj, s. 197 ff, analyseras den indiska sydafrikabojkottens uppkomst och 41. fall.

I oktober 1964 förbjöd Pakistan all export till Sydafrika s a m t utfardade instruk42. tioner om att inga pakistanska fartyg skulle angöra sydafrikanska hamnar; s e Hance, s. 99. 43.

Survey 1959-60, s. 274.

44.

Hance. s . 9 9 f .

45.

Se kapitel 4 , s . 91.

46.

Survey 1959-60, s. 276.

47. I annat sammnhang h a r jag analyserat svenska ttfrivilligbojkottert',. vilka utöver nåqra månader under 1960 kom att omfatta å r e n 1963-1969; s e Magnusson 1974 c. 48.

Wallensteen 1971. s. 92.

49.

Ibid, s. 35.

50.

Survey 1959-1960, s. 276 och Survey 1962, s. 228.

51.

Survey 1964, s. 120 f.

52.

Sanktioner, s . 64.

53.

Vandenbosch. s. 20.

54.

Hattingh, s. 55 f.

55.

Development 1965-70, s. 32.

Omvänt gäller a t t en del av utvandringen f r å n Sydafrika likaså a r politiskt 56. betingad, dvs ett uttryck for att människor i skiftande grad ogillar den rådande samhallsordningen. Utöver s v a r t a som Iiillegaltli lämnat landet f ö r att utomlands genomgå gerillatraning och liknannde, h a r under sextiotalet bevisligen en rad personer av politiska skäl "legalt'f utvandrat. Detta gäller exempelvis akademiker och journal i s t e r . Mer systematiska uppgifter om betydelsen a v den politiskt betingade utvandringen saknas. 57.

White Migration, s . 14.

Det a r s v å r t att m e r strikt och definitivt fastlägga betydelsen a v denna faktor, 58. men icke desto mindre a r den relevant. Detta illustreras genom ett uttalande av Lord George-Brown, tidigare brittisk utrikesminister, vid dennes besök i Sydafrika å r 1975: fiWe want you (South Africa) to work out your problems and become Leader of the African continent. South Africa i s a tremendously important place f o r us trade- wise (and) there a r e a n awful lot of family and kinship ties (between our two countries) t f Citerad hos South African Digest 1975-11-14.

.

59.

Carter. s. 52 ff.

60.

Cockram, s. 89 f.

61,

Assembly Debates, 1962-01-19, col. 11

62.

Gurzynski, s. 218.

64.

Immigration 1961-1968, s . 3.

F ö r e 1961 s o r t e r a d e invandringsfrågorna, och då också de s e x utlandskontoren, 65. under inrikesdepartementet. 66.

Immigration 1961-1968, s . 4 s a m t Immigration 1970-1972, s . 7.

67. I nedanstående tabell redovisas det n ä r m a r e underlaget, v a r s ursprungskalla a r Immigration 1961-1968, s . 1 s a m t Immigration 1970-1972, s. 3 , for diagrammet. År

Invandrare (antal)

Utvandrare (antal)

Invandringsöverskott

-

68.

Titel på folder utgiven av Department of Immigration, december 1972.

69.

Employment P r o s p e c t s , s. 2.

70.

Immigration Into, s. 2.

71.

Immigration 1961-1968, s, 8.

Hos F i r s t 1972 a (s. 243 ff) analyseras den sydafrikanska rekryteringsverk72. samheten i Storbritannien.

Beräkningar rörande reallöneskillnader mellan l ä n d e r a r s v å r a a t t genomföra 73. på e t t helt tillfredsställande satt. Nedanstående tabell g e r en anvisning om köpkraftsskillnader för timlönen i några l ä n d e r . Denna tabell utgör det enda systematiska forsök s o m jag s e t t vad beträffar e n m e r s t r i k t beräkning. GENOMSNITTLIGA TIMERSATTNINGENS KÖPKRAFT I FEM LANDER (Timlönens köpkraft i respektive intaktsland uttryckt i rand) Sydafrika Austra(vita) lien

Italien

Storbr.

USA

Tillverkriingsindustri

1975

1,50

096j

0,97

1990

Byggnadsverksamhet

l,87

1,57

9,Gj

0,Yl

Gruvnäring

2,lO

l ,el

0970

Järnvagsvasendet

1,80

1,50

...

...

2,55

1912

29 30

Källa:

Dudley K e s s e l : SA Workers

-

How t h e y f a r e ( R M ~1972).

74.

Immigration 1961-1968, s. 8.

75.

Immigration1970-1972, s. 4.

76.

Cockram, s . 94 f.

77.

B a r b e r , s . 219.

78.

Immigration 1968-1970, s . 5.

79.

Kailembo, s. 21.

80.

Emigration, s. 5.

81.

White Immigration, s. 11 f s a m t Two F a c e s , s. 9 ff.

2,50

Sydafrika i varlden Mellanstatliga relationer liksom tillståndet i andra länder diskuteras m e r och m e r i moraltermer.

Man gillar eller förkastar. Man eftersträvar en överensstämmelse

mellan det etiskt Önskvärda och det faktiska handlandet.

Allt som oftast bryts dessa

två linjer mot varandra. I förbindelserna mellan länder tycks denna motsättning bli allt m e r aktuell. Sydafrikanska Republiken och dess internationella stallning å r 1960 och framåt utgör redan vid en första anblick ett exempel på hur omvärldens inoralprinciper i stor utsträckning f å r stå tillbaka för ekonomiska och strategiska Överväganden. Med tiden h a r sålunda praktiskt taget varje stat i varlden uttalat ett skarpt fördömande av apartheidpolitiken, men likafullt fortsätter de flesta att ha förbindelser med landet. Än m e r påträngande blir fråsan om moral och praktiskt handlande, då man betänk e r att starka rekommendationer att avbryta alla förbindelser med Sydafrila i huvudsak förklingat ohörda, alltsedan de i början av sextiotalet vann majoritetens bifall i FN:s generalförsamling.

En undersökning om Sydafrikas internationella ställning

under sextiotalet blir därför ytterst en studie av den bristande kongruensen mellan världssamvetet, världsekonomin och världsstrategin, mellan etiska handlin,~ s n o r m e r och iirealpolitik". I detta kapitel återfinns en sammanfattande redovisning av Sydafrikas ställning i varlden under å r e n 1960-1972.

Här uppmärksammas även några fö rklarinyar till

västvärldens ovilja, eller ofömåga, att efterkomma kraven på tvångsaktioner riktade mot Sydafrika. En annan fråga som berörs ä r i vilken mån ett Ilyttre tryck11 leder till ändringar i den förda apartheidpolitiken.

INTERNATIONALISERINGE N I långt s t ö r r e utsträckning än tidigare kom den afrikanska kontinenten efter sextiotalets inträde att uppmärksammas i världspolitiken. Avkoloniseringen och nya s t a t e r s svåra födslovåndor utgjorde ett skal härtill.

En annan förklaring v a r Södra

Afrika, d a r vita minoritetsregimer beslutsamt varnade sin stallning i en tid då världsdelen i övrigt frigjordes från främmande styre. Konflikten i Sydafrika, en av flera oroshardar i regionen, blev här tidist föremål för internationell uppmärksamhet.

Under första halften av sextiotalet dominerade denna konflikt omvarldens engagemang i denna del av varlden. Efter hand påkallade andra förhållanden i regionen ett ökat intresse, vilket medförde att sydafrikafrågan under ett skede fick stå tillbaka för den dramatiska utvecklingen i de portugisiska kolonierna och i viss utsträckning också för handelserna i Rhodesia och Namibia. a v andra I själva verket blev emellertid sydafrikafrågan inte ~~utkonkurreradf~ konflikter i Södra Afrika. Efter en inledande period med högljudda protester mot rasförtrycket, följde allt m e r målmedvetna strävanden från omvärldens sida att påverka förhållandena i landet. Inom Förenta Nationerna kunde en sådan utveckling tydligt inregistreras.

Några å r in på sextiotalet hade sydafrikafrågan blivit ett

bestående inslag i organisationens verksamhet. Till skillnad mot flertalet andra konflikter som uppmärksammats i FN under tidsskedet, fick sydafrikafrågan alltså en permanent karaktar.

Kritiken mot Sydafrika blev allt kraftigare och uppslutningen

bakom kritiken allt bredare.

Konflikten hade internationaliserats.

Olika omständigheter medverkade till denna internationalisering.

En förutsättning

var att under slutet av femtiotalet och början av sextiotalet den klassiska kolonialismehs avveckling banade väg för nya nationalstater. Inte minst den afrikanska kartan omdanades harigenom. Marseljäsen, God Save the Queen och La Brabanconne avlöstes i snabb takt inte enbart av nyvordna svarta staters självständighetssymboler, utan också av nya röster i den internationella politiken. Det svarta Afrika blev på kort tid en maktfaktor i varlden.

FN:s sammansättning speglade denna förändring: å r

1958 hörde således endast en av tio medlemmar hemma i Afrika, medan motsvarande

andel ett årtionde senare uppgick till en tredjedel. De nyblivna afrikanska staterna hade vidare ett viktigt gemensamt arv, nämligen en avsky för främmande folks exploatering av Afrika.

Ett tydligt uttryck harför

utgjorde stadgan for den å r 1963 bildade afrikanska enhetsorganisationen OAU: Utrotandet av kvardröjande kolonialism i hela världsdelen var en huvuduppgift för sammanslutningen. Vid denna tid, alltså i början av sextiotalet, blev frågan om raskonflikter även i övrigt ett vanligt inslag i den internationella debatten, Motsättningar efter dessa linjer vann ökad uppmärksamhet på bekostnad av den tidigare centrala klyftan mellan västdemokrati och kommunism.

Palestinalronflikten engagerade alltfler och ras-

motsättningarna i USA fördes fram i rampljuset. I USA vann de svartas medborgarrättsstravanden successivt terräng. Sydafrika framstod i detta perspektiv som en utmaning där ett system av konsekvent rasdiskriminering öppet försvarades. Sydafrika framträdde som sin tids mest utpräglade exempel på en moraliskt förkastlig samhallsordning.

Minoritetsstyret, rasforestallningarna och förhållandet att det

harskande skiktet utgjordes av vita, skapade tillsammans helt avgörande förutsättningar för sydafrikafrågans internationalisering.

En ytterligare faktor a v betydelse var det förändrade stormaktsläget. Sovjetunionen och dess satelliter började vid denna tid överge sin legalistiska och återhållsamma hållning i fråga om FN:s rätt att blanda sig i staters inre angelägenheter. I mindre utsträckning än tidigare behövde man frukta att ett USA-dominerat FN skulle ta upp frågan om östs inrikespolitiska förhållanden.

Maktförskjutningarna inom

världsorganisationen gick i detta avseende i kommunistländernas favör. Eftersom det i huvudsak var västvärlden som ekonomiskt och politiskt ägde intressen i Sydafrika, hade Sovjetunionen inget att förlora på att sydafrikafrågan internationaliserades.

Man hade h ä r i själva verket propagandamassigt mycket att vinna, då frågan

erbjöd tillfallen att demonstrera sin solidaritet med de förtryckta folken i världen. Att sydafrikafrågan snabbt internationaliserades berodde alltså på en rad omständigheter vid början av sextiotalet.

Man kunde också konstatera att Sydafrikas vita

inte lat sig påverkas av kritiken. De svartas motstånd tilltog och myndigheterna ingrep på ett brutalt sätt mot de människor som protesterade.

ISOLERINGSSTRATEGIN Under sextiotalet utvecklades en strategi för extern påverkan av Sydafrika som vann successivt vidgad terräng. Sydafrika skulle tvingas till förändringar genom att landet isolerades från omvärlden. Därest en verklig avspärrning kom till stånd skulle, menade man, forutsattningar skapas for en genomgripande omdaning av det sydafrikanska samhället. Föreställningen bakom isoleringsstrategin hamtade sin näring från den internationella politikens moderna historia, men mer omedelbart från själva stadgan för Förenta Nationerna. I den anvisades vägar for att komma tillrätta med en stat som äventyrar internationell fred och säkerhet.

Ekonomiska sanktioner var det ena

huvudalternativet, militära aktioner det andra. Mer än Nationernas Förbund präglades FN av tanken på ett kollektivt internationellt säkerhetssystem. Man sökte emellertid vid utformningen av detta ta till vara de erfarenheter som vunnits under mellankrigstiden.

Ett resultat härav blev att

säkerhetsrådet, och i praktiken främst de fem permanenta medlemmarna, fick ett avgörande ansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.

En annan

viktig skillnad bestod däri att grunden for ett samfallt internationellt agerande inte längre enbart var ett faktiskt brott mot freden.

FN-stadgan fastlade att redan ett

hot mot freden kunde vara tillräckligt for att utlösa kollektiva åtgärder. Säkerhetsrådets ställning i sammanhanget innebar emellertid att stormakterna måste vara överens om de åtgärder som skulle vidtas inom ramen for det kollektiva säkerhetssystemet. talet.

Denna regel fick en avgörande betydelse för sydafrikafrågan under sextio-

Kring skiftet mellan femtio- och sextiotalet ägde en väsentlig förändring rum med avseende på det internationella agerandet i sydafrikafrågan.

ånga s t a t e r

deklarerade vid denna tid öppet att de inte trodde att Sydafrika kunde påverkas genom vädjanden och förhandlingar. Uppfattningen om nödvändigheten av direkta tvångsåtgärder vann snabbt terräng i FN och ar 1962 antog for första gången en församlingsmajoritet krav om ett kollektivt internationellt agerande enligt kapitel VII.

Under

återstoden av årtiondet skärptes efter hand dessa krav. Förändringen i början av sextiotalet bottnade också i en ny syn på det internationella regelsystemet. Tidigare dominerades de internationella frågornas behandling av en legalistisk hållning, som i första hand bars upp av industrinationerna. Den innebar bland annat en snäv och försiktig tolkning av internationella överenskommels e r . Tredje varldens frigörelse ledde emellertid till krav på en väsentligt vidare tolkning av FN-stadgan. En strikt legalism skulle ersättas av en m e r politiskt betingad uppfattning om tillämpningen av reglerna för internationellt samarbete och kollektivt agerande.

Ett uttryck härför var att man från tredje varldens sida inom

FN karaktäriserade enskilda s t a t e r s inhemska förhållanden som varande ett hot mot internationell fred och säkerhet.

På s å sätt sökte man skapa nödvändiga stadge-

mässiga förutsättningar för ett agerande från säkerhetsrådet sida. Stödet för kraven på såväl kollektiva som enskilda aktioner växte successivt under sextiotalet. Anhängarna till isoleringsstrategin utgjordes främst av s t a t e r i tredje världen samt av kornmunistvärlden.

Några internationella sanktioner mot Sydafrika

grundade på bindande beslut i FN:s säkerhetsråd genomfördes emellertid aldrig, även om starka rekommendationer om ett vapenembargo antogs av rådet redan å r 1963.

Varför kom då aktioner enligt stadgans kapitel VII aldrig till stånd?

Med ett visst mått av förenkling kan man säga, att de länder som aktivt understödde isoleringsstrategin också var sådana vilka för egen del inte hade något att rent materiellt förlora på saken. Ett Överväldigande flertal av dessa stater hade sålunda inget nämnvärt ekonomiskt, teknologiskt, militärt eller idrottsligt utbyte med Sydafrika. Däremot uppvisade s t o r a delar av västvärlden ett dylikt utbyte. Det var i detta l ä g e r man främst kunde inregistrera motståndet mot tankarna på en internationell avspärrning. Storbritannien, USA och Frankrike tillhörde dessutom säkerhetsrådet ~vetomedlemmari'. Dessa länder använde under sextiotalet de facto s i n maktposition för att förhindra att isoleringsstrategin genom rådsbeslut omsattes i praktisk handling. Västvärldens negativa inställning till ekonomisk krigföring gentemot Sydafrika stöddes med olika argument. Givetvis fanns det skiljaktigheter mellan västvärldens stater. Sju argument eller satt att resonera, vilka låg på olika plan och också ägde skiftande giltighet beroende på nation och tidpunkt, kan h a r särskiljas:

(1) Frihandelsdoktrinen

Västvärldens ekonomiska förbindelser med utlandet styrdes

av ett utpräglat frihandelstänkande. Varuhandel likaväl som utlandsetablering av företag försiggick under minimal formell reglering från regeringars sida. Oaktat de politiska förhållandena i Sydafrika och hemmaregeringarnas uppfattning om dessa, kunde således enskilda företag vidga sina kontakter med detta land. De politiska beslutsfattarna var obenägna att i ett enskilt fall göra avsteg från frihandelsdoktrinen, ty denna utgjorde en av grundvalarna för staternas ekonomiska system och välståndstillväxt. (2) Den strategiska faktorn .Det internationella läget i början a v sextiotalet, alltså

vid den tid då en ekonomisk krigföring mot Sydafrika började föras på tal, utmärktes av osäkerhet. Sett u r västvärldens synvinkel framstod utvecklingen i det svarta Afrika som ett frågetecken.

En snabb avkolonisering skapade ovisshet

om den framtida stabiliteten i denna världsdel.

På samma gång fanns på många

håll farhågor om att Afrika skulle utvecklas till en arena d ä r femtiotalets stormaktsmotsättningar skulle göra s i g gällande.

Ett sådant perspektiv medförde att Syd-

afrika åtminstone kortsiktigt sågs som en strategisk tillgång. Landets uttalade vastvärldsanknytning och antikommunism samt regimens relativa stabilitet utgjorde en garant för inte alltför omvälvande förändringar i denna del av Afrika. Ett direkt säkerhetspolitiskt samarbete förelåg mellan Storbritannien och Sydafrika. De två länderna hade påtagit s i g ett gemensamt ansvar för försvaret av Kaprutten. (3) Tvång ingen väg

. I de västliga demokratierna förelåg en stark och folkligt för-

ankrad uppfattning om att internationella likaväl som nationella konflikter borde lösas på annat satt än genom tvångsåtgärder, t ex genom militär och ekonomisk krigföring. Denna ideologiskt betonade syn på internationell konfliktlösning medverkade allmänt till a t t minska de berörda regeringarnas vilja att inom världsorganisationens ram tillgripa kollektiva tvångsåtgärder.

I det konkreta fallet

skulle vidare mycket omfattande internationella arrangemang erfordras för att praktiskt organisera en effektiv blockadpolitik. Slutligen ställde man sig frågande till om tvångsåtgärder av det slag som föreslagits i sydafrikafrågan överhuvud taget skulle kunna leda till önskade förändringar i rasåtskillnadspolitiken. (4) Nedslående erfarenheter

.

Vid sidan av en i grunden negativ principinställning;

till tvångsåtgärder i FN:s regi, fanns tämligen nedslående erfarenheter av ekonomisk krigföring. I början av sextiotalet hade således många västländer nyligen kunnat summera sin erfarenheter från den främst av USA uppburna embargopolitiken gentemot Sovjetunionen. Den under drygt 1 0 å r förda avspärrningspolitiken hade inte varit framgångsrik.

FN:s omdiskuterade insats i f d Belgiska Kongo

ägde rum under sextiotalets första halft. Denna aktion ledde till djupgående

meningsskiljaktigheter bland medlemmarna, vilket knappast fick annat ä n ett negativt inflytande på viljan att låta FN ånyo spela en m e r aktiv och direkt roll i Afrika.

Mot slutet av årtiondet hade man vidare vunnit erfarenheter från de

ekonomiska sanktioner som säkerhetsrådet iscensatt efter Rhodesias s jalvständighetsförklaring å r 1965. Också här framstod resultatet av FN:s agerande som allt annat än uppmuntrande. Den rhodesiska utbrytarstaten påverkades inte riämnvärt av de internationella sanktioner som påbjudits. Alla föreliggande erfarenheter av ekonomiska sanktioner tydde sålunda på att denna väg var vansklig och i praktiken knappast framkomlig.

.

(5) Sydafrika i stadgans mening inget hot En nödvändig forntsattning för infórandet av FN-sanktioner var, enligt stadgan, att säkerhetsrådet fastslog att ett hot mot internationell fred och säkerhet förelåg. De s t a t e r som i generalförsamlingen stödde isoleringsstrategin uttalade å r 1965 och vid efterföljande sessioner att Sydafrika utgjorde ett sådant hot. säkerhetsrådet kom dock inte att inta en liknande ståndpunkt. Har s k i r p t e s visserligen kritiken av Sydafrika under årtiondet, men man gick aldrig s å långt som generalförsamlingen.

Västvärldens företrädare

i generalförsamlingen och i säkerhetsrådet hyste i huvudsak den uppfattningen, att Sydafrika i stadgans mening ingalunda kunde betraktas som ett verkligt hot mot internationell fred och säkerhet. Åtgärder enligt kapitel VII i stadgan skulle, enligt dessa s t a t e r , tas i bruk då krigsrisk förelåg eller faktiskt krig utbrutit mellan två eller flera stater.

Man anammade således inte den vidgade tolkning

av stadgan som tredje världen successivt drev f r a m i generalförsamlingen. (6) säkerhetsrådet kontra generalförsamlingen

. I generalförsamlingen avvisade

flertalet stater i vastvarlden isoleringsstrategin. Ett av skälen härför hade att skaffa med kompetensfördelningen mellan församlingen och säkerhetsrådet.

Under

sextiotalet förekom stridigheter om de två organens ställning och ansvarsområden. Västvärlden intog väsentligen den hållningen att säkerhetsrådet ägde huvudansvaret för den kollektiva säkerhetens upprätthållande och man v a r h ä r inte benägen att acceptera förskjutningar till generalförsamlingens förmån.

För sydafrikafrågans

vidkommande innebar detta att man gång efter annan underströk att det v a r rådet och inte församlingen som hade till uppgift att Överväga och besluta om åtgärder på sanktionsområdet. (7) Isolerade aktioner verkningslösa

.

Generalförsamlingen rekommenderade redan i början av sextiotalet världens nationer att på egen hand vidta åtgärder som syftade

till en isolering av Sydafrika. Oaktat vad säkerhetsrådet skulle komma att företa sig, borde således staterna, enskilt eller kollektivt, besluta om aktioner riktade mot rasåtskillnadspolitiken. Runt om i vastvarlden rådde en negativ inställning

till att länderna skulle agera isolerat.

P å s å sätt skulle den kollektiva säkerhetens

grundide äventyras. Än viktigare var sannolikt att man bedömde isolerade aktioner som verkningslösa. Särskilt de mindre staterna hade svårt att s e hur enstaka länders "privatsanktionerii på något avgörande sätt skulle påverka Sydafrika. Om man exempelvis avbröt handeln med Sydafrika, skulle resultatet knappast bli annat än att andra nationer tog över handelsutbytet.

MOTASGARDER

OCH FORANDRINGAR

Sydafrika mötte ett politiskt hårdnande klimat med beslutsamma motåtgärder. Dessa utvisade att den vita minoriteten inte ämnade ge vika för varken inre e l l e r yttre krav på grundläggande samhällsförändringar. ter.

Motåtgärderna spände över ett brett regis-

Här återfanns åtgärder som först på lite längre sikt likaväl som sådana vilka

redan på kort sikt höjde beredskapen. Till de åtgärder som praktiskt taget omgående gav resultat hörde den skärpta valutapolitiken och lagringen av strategiska produkter. Som m e r långsiktiga framstod däremot de ökade satsningarna på militär rustning, statlig information och invandring. De långsiktiga motåtgärderna dominerade. Sydafrika i slutet av femtiotalet v a r s å gott som helt oförberett på de yttre hot som bara något eller några å r s e n a r e s å starkt framträdde. Egentligen ä r det märkligt att den vita regeringen inte tidigare förutsåg att landets internationella ställning starkt skulle försämras inom en s n a r framtid. En tänkbar förklaring kan vara att man underskattade takten i och konsekvenserna a v avkolonialiseringen i Afrika. Kolonialmakterna bestämde sig på kort tid för att ge Ilsinait afrikanska t e r r i t o r i e r självständighet. Vidare felbedömde man i Pretoria sannolikt den vikt som det oberoende svarta Afrika faste vid sydafrikafrågan. Den inåtriktade nationalistregeringen underlät alltså att registrera och ta hänsyn till de strömningar i tredje världen som åtminstone efter Bandungkonferensen å r 1955 gjorde sig tydligt märkbara. Vidare påräknade man troligtvis ett m e r helhjärtat stöd från vastvärlden än vad dessa länder sedermera visade sig beredda att ge. Först vid tiden för Sharpeville-handelserna i m a r s 1960 började Sydafrikas vita inse att samhällsordningens fortbestånd var hotad.

P å det inrikespolitiska planet

följde under detta och några följande å r nya brutala undertryckningsåtgärder mot den svarta folkmajoriteten, vilka i sin tur ledde till att den internationella kritiken av rasåtskillnadspolitiken snabbt växte. De motåtgärder som vidtogs till följd av ett vaxande "yttre tryck!, fick flera följder. Gentemot omvärlden stärktes landets potential för att motstå direkta eller indirekta påtryckningar. Detta gällde exempelvis den militära rustningen.

Den senare med-

förde emellertid även att regimens ställning inom landet kraftigt stärktes, vilket

onekligen v a r ett av syftena bakom den s t o r a militära satsningen. Samma förhalande kan iakttas vad betraffar förstärkningen av propagandaresurserna. Mobiliseringen på denna sektor ökade både inom och utanför landet slagkraften i det politiska försvaret for den rådande samhallsordningen. Ett utmärkande drag for flera motåtgärder var sålunda att de stärkte regimen både på utrikessidan och på hemmaplan.

I en del fall

kunde för övrigt åtgärder på inrikesarenan helt eller delvis s e s som ett led i strävan att internationellt förbättra landets ställning. Sambandet mellan de två planen ä r viktigt. Den tidigare genomförda analysen har emellertid i huvudsak berört förhållandet till omvärlden. Omfattningen av de motåtgärder som vidtogs t e r sig i det begränsade sydafrikanska sammanhanget som drastisk. Eftersom Sydafrika före å r 1960 var jämförelsevis dåligt rustat på en rad områden framstod landet inte i en jämförelse med andra industrinationer som en på det militära eller ekonomiska området särskilt mäktig stat. Däremot saknade Sydafrika varje motsvarighet vad gäller takten i de Förstärkningar som gjordes alltsedan årtiondets begynnelse. Om Sydafrikas maktmedel darvid ställs i relation till det övriga Afrikas under denna tid, s å utfaller jämförelsen helt klart till Sydafrikas fördel. Såväl ekonomiskt som militärt förfogade landet över vida s t ö r r e r e s u r s e r ä n varje annan enskild stat i världsdelen. Förändringar under sextiotalet De ekonomiska kontakterna mellan Sydafrika och dess omvärld intensifierades på sextiotalet, även om det under årtiondets första halft fanns stora problem till exempel genom ett nettoutflöde av kapital. Sedd i ett helhetsperspektiv innebar emellertid utvecklingen att landets interntionella ställning klart forbattrades vad beträffar det materiella utbytet.

Bilden var den rakt motsatta om man s e r till den politiska bedöm-

ningen i världen. Praktiskt taget varje nation i landets omgivning uttalade således sin moraliska förkastelsedom över rasåtskillnadspolitiken.

Inte ens de stater som

upprätthöll och intensifierade sitt materiella utbyte med Sydafrika underlät att m e r eller mindre öppet ta avstånd från den förda inrikespolitiken.

Efter hand framstod

landet som ideologiskt mycket isolerat. Man kan dock inte reservationslöst anamma Ejrestallningen att Sydafrika blev föremål för en total ideologisk isolering under tidsperioden ifråga.

Hur kom det

sig exempelvis att 1 0 000-tals européer årligen under samma tid sökte sig till landet i och för stadigvarande bosättning d ä r ? En rimlig slutsats ä r att Sydafrika bland många enskilda människor i västvärlden ingalunda v a r ett avskräckande exempel på r a s i s m och andra samhalleliga orättvisor.

Man brydde sig i breda folklager inte om

regeringars avståndstagande från Sydafrikas politik eller betraktade den som ett uttryck för dubbelmoral.

Ett liknande resonemang kan föras utifrån ytterligare ett av de empiriska analysresultaten. Sydafrika utökade kraftigt sitt medlemskap i icke-statliga internationella organisationer mellan å r e n 1962 och 1971, dvs under en tidsperiod då det externa politiska trycket snabbt växte i styrka och isoleringsstrategin vann terräng. Man kan ha olika förklaringar till hur detta v a r möjligt.

Ytterst måste det väl ändock förhålla

sig på det sättet, att medlemsmajoriteten, oftast företrädande västvärldens elitskikt, inte alls önskade utesluta Sydafrika och kanske helt enkelt inte var lika kritiska mot landet som de officiella deklarationerna. Den vidsträckta bojkottaktion gentemot Sydafrika som efterlystes av majoriteten i FN:s generalförsamling alltsedan å r 1962, förverkligades aldrig. Istället kunde alltså P r e t o r i a särskilt under andra halften av sextiotalet bokföra ett starkt utvidgat utbyte med främst västvärlden, däribland Japan.

Man öppnade likaså nya kontakter med

exempelvis några latinamerikanska och afrikanska länder. I några fall torde emellertid den växande politiska isoleringen haft en negativ återverkan på utvecklingen av bytesrelationerna. Sydafrika förmådde under senare delen av sextioatlet att göra en del inbrytningar i det svarta Afrika. En viktig förklaring hartill v a r att man kunde erbjuda materiella fördelar åt de svarta staterna, t ex kapital, produktionsteknologi och handelsutbyte. Onekligen fanns det mot slutet av årtiondet ett betydande intresse hos flera länder att låta sådana aspekter väga tyngre än den ideologiskt motiverade isoleringsstrategin. Detta visade s i g i vissa svarta s t a t e r s förslag om att en iidialog11 skulle inledas med det åtminstone på ett deklaratoriskt plan s å förhatliga Sydafrika.

Under å r 1972

stod det emellertid klart att sådana närmanden saknade varje utsikt att vid denna tid vinna en bred afrikansk anslutning. Trycket från majoriteten av de svarta staterna i Afrika mot varje form av bilaterala överenskommelser med Sydafrika var alltför starkt. Också i ett m e r omedelbart hänseende fick den allt starkare politiska isoleringen en följd för Sydafrikas omvärldsförbindelser. Man uteslöts e l l e r avstängdes från medverkan i ett flertal internationella organisationer.

På det statliga området gällde

detta organisationer inom "FN-kretsen11 samt ett p a r samarbetsfora på den afrikanska kontinenten.

I det icke-statliga sammanhanget blev man avlägsnad från något tiotal

sport- och idrottssammanslutningar, varav några tillhörde verksamhetssektorns förnämsta. Aktionerna i de båda nämnda slagen av internationella organisationer utgjorde knappast något allvarligt avbräck för Sydafrika. Likväl var utestängningen i ett längre perspektiv oroväckande, då det m e r än något annat förkroppsligade innebörden av isoleringsstrategin.

På åtminstone två områden medförde alltså en ökad ideologisk isolering inskränkningar i det faktiska eller potentiella utbytet med yttervärlden. Detta förändrade

emellertid inte i någon s t ö r r e utsträckning helhetsbilden för åren 1960-1972. Sydafrikas förbindelser till utlandet blomstrade som aldrig förr, man upplevde till en helt Övervägande del allt annat än en avspärrning. På en rad områden fördjupades i själva verket kontakterna med andra länder och i en del fall tillkom också helt nya marknader. Inrikesplanet Åskilliga förändringar ägde naturligt nog rum inom Sydafrika under å r e n 1960-1972. Det ä r svårt att renodla den roll som utifrån kommande påtryckningar spelade i den inhemska förändringsprocessen.

Några viktiga förändringar skall dock h a r helt

kort uppmärksammas. Sextiotalet innebar att den vita härskareliten åtminstone på kort sikt befaste sin stallning i landet. Man förmådde tillbakavisa alla krav som syftade till en genomgripande omdaning av samhallsordningen. I s å måtto var den sydafrikanska minoriteten i stånd att föra en framgångsrik politik. Genom en blandning av undertryckningsåtgärder, "kontrollerade reformerT1och utfastelser om en framtida politisk delning av landet kunde man beharska sextiotalets internationellt likaväl som nationellt nya situation. Allmänt gäller att Sydafrika under årtiondet blev långt m e r it försvars inriktat^^ än någonsin tidigare.

Viljan och förmågan att med resoluta åtgärder snabbt möta

föränderliga situationer ökade i påfallande utsträckning. Den vita minoritetens agerande både på in- och utrikesarenan fick successivt en stark karaktär av en kamp för överlevnad. De två vita huvudfraktionerna i landet bilade i mångt och mycket sina öppna meningsskiljaktigheter som en följd av de inre och yttre krav som restes under sextiotalet. Exempel härpå utgjorde den fram till i början av sextiotdet partiskiljande invandringspolitiken.

Har gjorde national istpartiet en heloriivliiitl~iinggoch man kom att

satsa på en aktiv immigrationspolitik. Också i övrig:> ffiigor av vitalt intresse för den vita minoritetens förtlevnad som privilegierad sniiihlillsklass, rådde efter hand en betydande samstämmighet. Två övergripande väsentliga samhällsförandriiigar kunde under ifrågavarande tidsskede iakttas.

Båda hörde m e r eller mindre direkt samman med de nationella och

internationella scenväxlingarna. En markant skärpning av undertryckningspolitiken gjorde sig gällande i Sydafrika under sextiotalet. I främsta rum utdelades ett drápslag mot de organisationer och personer som enligt regimen hotade själva grundvalen för styrelseskicket, dvs den vita befolkningens elionomislia och politiska maktställning.

Man upplöste effektivt

under första delen av årtiondet praktiskt taget alla sådana sammanslutningar och

tillkomsten a v nya förhindrades. Genom en kraftigt utvidgad samhallskontroll sökte regimen inte utan framgång uppnå t r e omedelbara mål, nämligen: @ Ett direkt hot mot samhallsordningen undanröjdes.

Genom att tysta de

revolutionärt (t ex ANC och PAC) och m e r reformistiskt (Liberala partiet) inriktade krafterna slogs marken undan för en bred och organiserad rörelse syftande till att avlägsna det vita privilegiesamhallet

O Ett skenbart lugn återställdes, vilket positivt påverkade omvärldsförbindelserna. Den våldsamma urladdningen kring skiftet mellan 50- och 60-talet föranledde internationella protester mot rasåtskillnadspolitiken.

En utvidgad

samhallskontroll gav som resultat att man på en del håll i omvärlden fick intryck av att lugn och ordning återigen rådde i landet. Detta medförde i sin tur exempelvis a t t utländskt kapital å t e r sökte sig till landet När det inre motståndet tystnade, minskade också informationen om vad som sig tilldrog i landet. Flertalet motståndsorganisationer hade vid sidan av sin egentliga uppgift tjänat som informationskanaler gentemot yttervärlden. Myndigheternas ingripanden mot dessa sammanslutningar begränsade omvärldens möjligheter att få information om vad som skedde i landet Vid sidan a v den skärpta undertryckningspolitiken aktualiserades under sextiotalet ytterligare en förändring av s t o r betydelse. Här gällde det en deklarerad politisk ansats s n a r a r e än en faktiskt genomförd omdaning.

Långtgående planer på en upp-

styckning av Sydafrika i en vit och ett antal afrikanska nationer framställdes. Det utsagda syftet h a r bakom var att på längre sikt ge landets afrikaner respektive vita medborgare helt egna och politiskt självständiga territorier inom det existerande Sydafrikas gränser.

Grundvalen för denna s k bantustanpolitik utgjordes av den

sekelgamla indelningen a v landet i f%xEödingsre~ervat'~ och vita områden. E n viktig drivkraft bakom bantustanpolitiken hade att skaffa med den hårda internationella kritiken av den förda inrikespolitiken. Genom att tillskapa 8-9 svarta ifstaterfrsåg den vita regimen en möjlighet att på ett ideologiskt plan gå till mötes kraven på politiska rättigheter för folkflertalet, Samtidigt som afrikanerna erhöll egna områden och institutioner skulle emellertid den vita minoriteten genom bantustanpolitiken tillförsäkras merparten av landets a r e a l liksom s å gott som alla kända naturtillgångar och existerande produktionsanläggningar. Efter hand fick bantustanpolitiken en allt fastare förankring i regeringspartiets politik och i den vita väljarkårens medvetande. T r o t s att den officiella oppositionen i parlamentet motsatte sig tanken på en uppdelning av landet, stod det med tiden klart att flertalet vita såg upprättandet av bantustans som en framtida utväg. I ett

längre historiskt perspektiv utgjorde sextiotalets delningsplaner, och sedermera d e r a s förverkligande, något helt avgörande. Indirekt tillerkändes på detta satt det svarta folkflertalet en tidigare förnekad principiell ratt och också förmåga till politisk verksamhet.

Utsatt for ett starkt internationellt och inhemskt tryck s å g sig

den vita regeringen således tvingad till sådana eftergifter. vilka inte kan uppfattas som annat an en högst betydande ideologisk kursändring. I andra fall visade nationalistregeringen att den inte alls tog hansyn till den internationella opinionens krav.

Exempel harpå a r att regeringen till synes helt oberört

fullföljde sin hårda segregationslinje beträffande t ex boendeforhållanden och arbetslivet. Man kan svårligen finna något konkret exempel på att inrikespolitiken verkligen liberaliserades till följd av yttre påtryckningar. Möjligtvis kan det havdas att en del regelandringar på idrottssektorn i början av sjuttiotalet skedde som ett resultat av yttervärldens fördömanden a v den starkt rasorienterade idrotts- och sportutövningen. Här mildrades i viss mån några av de mest absurda lagarna och d e r a s tillämpning. På s å sätt sökte man blidka den opinion som gjorde s i g gällande i ett flertal internationella idrotts- och sportsammanhang.

SYDAFRIKAFRAGANS,BETYDELSE

I OMVARLDEN

Vilka följder fick då sydafrikafrågans internationalisering i omvarlden? Redovisningen kan sammanfattas i fyra punkter. Gemensamt f ö r dessa a r att de, om an i varierande grad, alla pekar å t ett och samma håll. Sydafrikafrågans internationalisering bildar upptakten till ett långvarigt engagemang från omvärldens sida, d a r den i denna studie undersökta tidsperioden med all sannolikhet endast utgör en inledande fas. Mycket talar vidare för att det vita Sydafrika under 70- och 80-talet kommer att möta ett långt hårdare internationellt klimat och m e r kannbara åtgärder an tidigare. @ Under sextiotalet vann en efter hand allt starkare avsky f ö r den sydafrikanska

rasåtskillnadspolitiken faste i omvarlden.

Man vande sig i skarpa ordalag

mot i landet rådande förtryck. Också s t a t e r som inte anslöt sig till de föreslagna internationella aktionerna mot apartheidpolitiken, uttalade en moralisk förkastelsedom över Sydafrika och dess hårdnackade raspolitik. Sydafrikas vita tvingades i ideologiska t e r m e r kamoflera sin rasgrundade samhällspolitik @ En viktig följd av det internationella agerandet blev att den svarta befolk-

ningens i Sydafrika ratt att på allt satt bjuda motstånd legitimerades. I

början av sjuttiotalet framstod således den väpnade kampen allt tydligare som en sista utväg. Internationellt godtogs också detta och FN:s generalförsamling uppmanade omvärlden att på olika sätt ge stöd for en sådan kamp. Inom ett årtionde ändrades sålunda radikalt den a v varldssamfundet godtagna vägen för att nå förändringar i Sydafrika @ Som en följd a v sydafrikafrågans internationalisering växte det afrikanska

blockets sammanhållning. Många frågor splittrade denna världsdel, men ifråga om undanröjandet a v kolonialism och fåtalsvälde stod man i regel enade. Sydafrika blev en symbol för sådana kvardröjande orättvisor och

på s å satt ägde denna fråga en grundbetydelse för den svarta kontinentens allmänna politiska samarbete, exempelvis f o r den samverkan som alltsedan å r 1963 skedde inom ramen for OAU Sydafrikafrågan skapade en på längre sikt ohållbar situation för vastvarlden, dvs för de länder som ekonomiskt och politiskt i s t o r utsträckning ansågs möjliggöra apartheidregimens fortbestånd. Allt tydligare framtonade att västs faktiska förbindelser med Sydafrika stred mot den moral och de frihetsideal som just dessa s t a t e r sade sig representera. Inte minst från tredje världens sida påtalades ofta detta vaxande gap. Särskilt det svarta Afrika kunde på sikt kräva överensstämmelse mellan ord och handling i sydafrikafrågan. Om en sådan uteblev, hotade möjligheten av ekonomiska och politiska vedergällningsaktioner mot vastvarlden.

Kall- och litteraturförteckning LITTERATUR David M Abshire

Abshire

F r o m the Scramble f o r Africa to the "New State". I David M M Abshire och Michael A Samuels (ed): Portuguese Africa - A Handbook. New York 1969.

W A C Adie

Adie

China's Revived Interest in Africa. I Colin Legum och John Drysdale (ed): Africa Contempor a r y Record. Annual Survey and Documents. London 1969.

Africa Publications T r u s t

Malawi

Malawi dialogue and development. London 1973.

Barakat Ahmad

Ahmad

South Africa's Military Establishment. Notes and Documents No 25/72. Unit on Apartheid. New York 1972.

Roslynde Ainslee

Ainslee

Wages and Conditions of F a r m L a b o u r e r s in South Africa. I Sechaba, vol 7 , no 6 , 1973.

Chadwick F Alger

Alger

Non-resolution Consequences of the United Naions and T h e i r Effect on International Conflict. I Rosenbaum: Readings on the International Political System. New J e r s e y 1970.

Hayward R Alker och Bruce M Russel1

Alker

World Politics in the General Assembly. New Haven 1965.

L e e F Anderson, Meredith W Watts och Allen R Wilcos

Anderson - LF

Legislative roll-ca11 Analysis. Evanston 1966.

P e r r y Anderson

Anderson

Portugal och kolonialismens sammanbrott. Ystad 1964.

Douglas Anglin

Anglin

Reorientation of Zambia's External Relations - Disengagement from Southern Africa and Integration with E a s t Africa: A T r a n s action Analysis. P a p e r presenter a t vid Workshop on Southern Africa, Halifax 1973.

E Apparthurai

Apparthurai

Permanent Missions to the United Nations. I International Journal (Canadian Institute of International Affairs) vol XXV, no 2, Spring 1970. Toronto 1970.

-

282 M a r c u s Arkin

Arkin

T h e South African Economy. I Denis W o r r a l l (ed): South Africa - Government and Politics. P r e t o r i a 1971.

P e t e r R Baehr

Baehr

T h e Role of a National Delegation in the General Assembly. Occasional P a p e r Number 9. Carnegie Endowment f o r International Peace. New York 1970,

Sydney D Bailey

Bailey

T h e General Assembly of the United Nations. A Study of P r o c e d u r e and P r a c t i c e . London 1960.

James Barber

Barber

South A f r i c a ' s F o r e i g n Policy 1945-1 970. New York 1973.

John B a r r a t t

B a r r a t t 1971 a

T h e Department of Foreign Affairs. I Denis W o r r a l l (ed): South Africa - Government and Politics. P r e t o r i a 1971.

John B a r r a t t

B a r r a t t 1971 b

Dialogue in Africa. T h e South African Institute of International Affairs. Johannesburg 1971.

John B a r r a t t

B a r r a t t 1972

South Africa's Outward Policy: F r o m Isolation t o Dialogue. I Nic Rhoodie (ed): South African Dialogue.

David V J Bell

Bell

R e s i s t a n c e and Revolution. Boston 1973.

M a r y Benson

Benson

South Africa and World Opinion. I C u r r e n t History, vol 4 6 , no 271, 1964.

Uddav Deo Bhatt

Bhatt

Recent Developments concerning relations of Governments and P r i v a t e i n t e r e s t s with South Africa. Unit on Apartheid, no 42/71. New York 1971.

Black Sash

Black Sash

Memorandum on the Application of the P a s s L a w s and Influx Control. Johannesburg 1972.

R Bodenmuller

Bodemuller

Botswana, Lesotho and Swaziland: T h e i r Externa1 r e l a t i o n s and policy and Attitudes towards South Africa. P r e t o r i a 1973.

Richard Booth

Booth

T h e A r m e d F o r c e s of African S t a t e s , 1970. Adelpi P a p e r s , No 67. London 1970.

Kenneth E Boulding

Boulding

National I m a g e s and International Systems. I J N Rosenau (ed): International Politics and Foreign Policy. New York 1969.

Carl- John Bouveng och Agneta Söderman

Bouveng

Världsmarknaden. Internationell arbetsfördelning och nationellt beroende. Stockholm 1974.

L a r r y W Bowman

Bowman 1968

The Subordinate State System in Southern Africa. I International Studies Quarterly, vol 1 2 , no 3, 1968.

L a r r y W Bowman

Bowrnan 1971

Portugal and South Africa. I Steven L Soiegel och Kenneth N Waltz (ed): Conflict in World Politics. Cambridge (USA) 1971.

Willy Brandt

Brandt

Fredspolitik i Europa. borg 1970.

J a y O'Brien

O 'Brion

Portugal and Africa: A Dying Imperialism. I Monthly Review, vol 26, no 1 , 1974.

T r e v o r Brown

Brown

F r e e P r e s s F a i r Game f o r South Africa's Government. I Journal i s m Q u a r t e r l y , vol 48, 1971.

British Council of Churches

Emigration

Emigration to Southern Africa. Department of International Affairs of the British Council of Churches and T h e Conference of .British Missionary Societies. London 1973.

R M Burell och Alvin J Cottrell

Burell

T h e Indian Ocean. A Conference Report. T h e Center f o r Strategic and International Studies. Washington 1971.

Julian Burgess

Burgess

Dialogue i s dead - long live Africa. I African Development, feb 1973.

P e t e r Carstens

Carstens

T h e South African F a r m Labourer: Full Employment f o r the Majority? I Manpower and Unemployment r e s e a r c h i n Africa, vol 1, no 1, 1968.

Gwendolen M C a r t e r

Carter

T h e Politics of Inequality. South Africa since 1948. New York 1962.

Väners-

284 Zdenek Cervenka

Cervenka

Rhodesiakrisen på s i t t nionde å r . I Zdenek c e r v e n k a (ed): Vit Makt i Zimbabwe. En r a s i s t r e g i m i s ö d r a Afrika. Uppsala 1974.

A M Chambati

Chambati

Africans and the Struggle f o r their Rights in Rhodesia, 1923-1972. I S E Wilmer (ed): Zimbabwe Now. London 1973.

J a m e s C Charlesworth (ed)

Charlesworth

Contemporary Political Analysis. New York 1967.

Ronald H Chilcote

Chilcote

Mozambique: T h e African Nationalist Response to Portuguese I m p e r i a l i s m and Underdevelopment. 1 Christian P Potholm och Richard Dale (ed): Southern Africa in Perspective. New York 1972.

Christian Institute

White Immigration

White Immigration to South Africa. T h e Christian Institute's Viewpoint. Johannesburg 1974.

Inis L Claude

Claude

T h e Changing United Nations. Nem York 1967.

Gail- Maryse Cockram

Cockram

Vorster's Foreign Policy. P r e t o r i a 1970.

P e t e r Cooper

Cooper

T h e need f o r doctors in South Africa. Cape Town 1974.

Carol Ann Cosgrave

Cosgrave

Quasi- Universal Institutions a s International Actors. I Carol Ann Cosgrave och Kenneth J Twitehett (ed): T h e New International Actors: T h e UN and the EEC. Bristol 1970.

Virginia Cowles

Cowles

T h e Rothschilds. A family of Fortune. London 1973.

Robert W Cox

Cox

P e r s p e c t i v e s and Problems. Introduction. I Robert W Cox (ed): International Organization: World Politics. Studies in Economic and Social Agencies. London 1969.

Richard Dale

Dale

Botswana. I Christian P Potholm och Richard Dale (ed): Southern Africa in Perspective. New York 1972.

Basil Davidson

Davidson 1970

Sydafrikas Iinperiedröm. I Världspolitikens dagsfrågor, No 1 , 1970.

Basil Davidson

Davidson 1972

Angola. Ett folks kamp f o r s i n frihet. Uddevalla 1972. International Nationalism. T h e extra- territorial relations of Southern Rhodesian nationalists. London 1967.

John Day

Donald Denoon

Denoon

Southern Africa since 1800. London 1972.

J a m e s E Dougherty och Robert L Pfaltzgraff, Jr

Dougherty

Contending T h e o r i e s of International Relations. Philadelphia 1971.

Margaret P Doxey

Doxey

Economic Sanctions and International Enforcement. London 1971.

J a m e s Duffy

Duffy

Portugal in Africa. Harmondsworth 1962.

Jan Edwards och Dudley Horner

Edwards/Horner A s e l e c t bibliography on the poverty datum line in South Africa Johannesburg 1974.

Asbjörn Eide

E ide

T h e Role and Functions of the General Assembly. I T h e Struct u r e , Role and Functions of the UN System. P a r t II. Uppsala 1969.

Yassin El-Ayouty

El-Ayouty

T h e United Nations and Decolonization: The Role of Afro-Asia. Haag 1971.

P e t e r Enahoro

E nahoro

Die Befreiungskriege in Portugiesischen Afrika. I J J Vianney (ed): Politische Perspektiven Afrikas. Bonn 1972.

Financial T i m e s

Financial Times

Foreign Money. Artikel i tidningens Survey ang. Sydafrika 1975-02-25. London.

Ruth F i r s t . Jonathan Steele och Christabel Gurney

F i r s t 1972 a

T h e South African Connection. Western Investment in Apartheid. London 1972.

Ruth F i r s t

F i r s t 1972 b

Foreign Investment in Apartheid. South Africa. Unit on Apartheid. No 21)72. New York 1972.

Lewis H Gann

Gann

T h e Military Outlook. South Africa. I Military Review, juni 1972.

Louis G e r b e r

Gerber

Friends and Influence. T h e Diplomacy of P r i v a t e Enterprise. Cape Town 1973.

286

sean Gervasi

Gervasi

Industrialization. foreign capita1 and forced labour in South Africa. United Nations ST/PCSA/ S e r A/10. New York 1970.

Richard Gibson

Gibson

African Liberation Movements. Contemporary struggle against white minority rule, London 1972.

F r e n e Ginwala

Ginwala

T h e P r e s s in South Africa. Unit on Apartheid, Notes and Documents 24)72. New York 1972.

T h o m a s H Greene

Greene

Comparative Revolutionary Movements. New J e r s e y 1974.

Kenneth W Grundy

Grundy 1970

Host Countries and the Southern African Liberation Struggle. I Africa Quarterly (New Delhi), vol 1 0 , no 1 , 1970.

Kenneth W Grundy

Grundy 1973

Confrontation and Accomodation in Southern Africa. T h e Limits of Independence. Berkeley 1973.

Adrian Guelke

Guel k e

Africa as a Market f o r South African Goods. I Journal of Modern African Studies, vol 12, no 1 , 1974.

F r a n c i s d e Guingand

Guingand

South Africa and i t s Importance to the Western World. I NATO's Fifteen Nations, Aug-sept 1969.

T e d Robert G u r r

Gurr

Why Men Rebel.

Z S Gurzynski

Gurzynski

T h e Role of Immigration in South Africa. I International Migration, no 5. Haag 1967.

Richard Hall

Hall

T h e High P r i c e of Principles. Kaunda and the White South. Harmondsworth 1969.

John G Hadwen och Johan Kaufmann

Hadwen

How United Nations Decisions A r e Made. Leyden 1960.

John Halpern

Halpern

South Africa's Hostages. Basutoland, Bechuanaland and Swaziland. Harmondsworth 1965.

Hidipio L Hamutenya och Gottfried H Geingob

Hamutenya

African Nationalism in Namibia. I Christian P Potholm och Richard Dale (ed): Southern Africa in Perspective. New York 1972.

New J e r s e y 1972.

Hance

Efforts to a l t e r the future: Economic Action. I Amelia C L e i s s (ed): Apartheid and United Nations. Collective Measures. An Analysis. New York 1965.

Hand book

A r e a Handbook f o r the Republic of South Africa. Washington 1970.

J H Hattingh

Hattingh

I m m i g r a s i e e n Immigrante inburgering in Suid-Afrika. I Die J e n g S e Aandell I n R a a s e E n Volksverhoudinge. Deel III. Jaarboek van die Suid- Afrikaanse Buro v i r Rasse- Angeleenthede. P r e t o r i a 1973.

Kenneth A Heard

Heard

General Elections in South Africa 1943-1970. London 1974.

L a r s Hellström

Hellström

s ä k e r h e t s r å d e t , Sanktioner och Sydafrikanska Republiken. P r o seminarieuppsats. Statsvetenskapliga institutionen. Göteborg 1973.

Alexander Hepple

Hepple

South Africa: W o r k e r s under Apartheid. London 1971.

R C Hiemstra

Hiemstra

T h e Strategic Signficance of South Africa. I South Africa in the World. L e c t u r e s delivered at the annual general meeting of the Suid- Afrikaanse Akademie v i r Wetenskap en kuns . July Cape Town 1970. 1969 i P r e t o r i a .

A l i s t a i r Hill

Hill - A

F u r t h e r large- scale South African penetration of Madagascar is expected. I African Development, m a j 1971.

Christopher R Hill

Hill

UD1 and South African Foreign Policy. I Journal of Commonwealth Studies, vol VII, no 2, 1969.

Muriel Horrell

Survey

A Survey of Race Relations in South Africa 1959-1972.

Muriel Horrell

Horrell l 968

Bantu Education to 1968. ~ o h a n n e s b u r g1968.

Muriel Horrell

Horrell 1973

South Africa: Basic facts and figures. Johannesburg 1973.

William A Hance

28 8 Ralph Horwitz

Horwitz

T h e Political Economy of South Africa. London 1967.

D Hobart Houghton

Houghton

T h e South African Economy. Cape Town 1969.

George M Houser

Houser

Nationalist Organizations in Angola: Status of the revolt. I John A Davis och J a m e s K B a k e r (ed): Southern Africa in Transition. London 1966.

T h o m a s Hovet, Jr.

Hovet 1960

Block Politics in the United Nations. Cambridge (Massachusetts) 1960.

T h o m a s Hovet, Jr.

Hovet 1963

Africa in the United Nations. Northwestern University P r e s s 1963.

G F Hudson

Hudson

How Unified Is the Commonwealth? I Foreign Affairs, vol 33, no 4 , 1955.

Anthony Hughes

Hughes

Malawi and South Africa's coprosperity sphere. I Zdenek Cervenka (ed): Land-locked Co~zntriesof Africa. Uppsala 1973.

Bo Huldt

Huldt

Sweden, the United Nations and Decolonization. A Study of Swedish Participation in the Fourth Committee of the General Assembly 1946-1969. Lund 1974. T h e F a i l u r e of South African Expansion 1908-1948. London 1972.

Ronald Hyam

Duncan Innes

Innes

T h e Role of Foreign T r a d e and Industrial Development in South Africa. I Foreign Investment. T h e Economic F a c t o r . Uppsala 1975.

Philip E Jacob, Alexine L Atherton och A r t h u r M Wallenstein

Jacob

T h e Dynamics of International Organization. Georgetown, Ontario 1972.

H K Jacobson

Jacobson

New States and Functional International Organizations: A preliminary report. I Robert W Cox (ed): International Organization: World Politics. Studies in Economic and Social Agencies. London 1969.

Anders Johansson

Johansson

Andrew Kailembo

Kailembo

Sydafrika-offensiv mot norr. Aktuell debatt No 9. S u r t e 1970. Immigration to South Africa. No 295, January 1975. B r y s s e l 1975.

I F r e e Labour World. John Kane- Berman

Kane- Berman

T h e Rich get r i c h e r - Foreign investment in South Africa. I Reality, July 1972. P i e t e r maritzburg 1972.

Leonard T Kapungu

Kapungu 1973 a

T h e United Nations and Economic Sanctions Against Rhodesia. Lexington 1973.

Leonard T Kapungu

Kapungu 1973 b

T h e Organization of African UnityS Support f o r the Liberation of Southern Africa. P a p e r vid 16th Annual Meeting of the African Studies Association, Syracuse, October 1973.

David A Kay (ed)

K ~ Y

T h e United Nations Political System. New York 1967.

Keesing's R e s e a r c h Report

Keesing 's

Africa Independent. A study of political developments. New York 1972.

Robert Owen Keohane

Keohane

Political Influence in the General Assembly. I International Conciliation, no 557. New York 1966.

C W d e Kiewiet

Kiewiet

Loneliners in the Beloved Country. I Foreign Affairs , vol 42 no 3 , 1964.

Koncentrationsutredningen

Koncentrationsutredningen

Internationella koncerner i Industriländer. Samhallsekonom i s k a aspekter. Betänkande a v Koncentrationsutredningen. SOU 1975:50. Stockholm 1975.

J R L Kotsokoane

Kotsokoane

Lesotho and h e r Neighbours. I African Affairs, a p r i l 1969.

D W Kruger

Kriiger

South African P a r t i e s and Policies 1910-1960. A Select Source Book, Cape Town 1960.

Ulrich Kröll

Kröll

T h e P e r s k a n t o a r van het Algemeen Nederlandsch Verbond' i n Dordrecht - An international propaganda Centre during the Anglo-Boer War. I Gazette, vol XM, no 1, Deventer 1973.

290 Signe Landgren- Backström

Landgren

Southern Africa. T h e Escalation of a Conflict. A politico-military study. Uppsala 1976.

Landsorganistionen o c h Tjänstemannens Centralorganisation

LO/TCO

Sydafrika. S v a r t Arbetskraft Svenskt Kapital. Rapport f r å n LO/TCO-delegationens besök i Sydafrika 1975. Uddevalla 1975.

Brian Lapping

Lapping

Oil sanctions against South Africa. I Ronald Segal (ed): Sanctions against South Africa, Harmondsworth 1964.

John Lawrence

Lawrence

The Seeds of Disaster. A guide to r e a l i t i e s , r a c e policies and worldwide propaganda campaigns of the Republic of South Africa. London 1968.

G G Lawrie

Lawrie

South Africa's World Position. I Journal of Modern African Studies, vol 2, no 1, 1964.

Colin Legum

Legum

Independent Africa and the Liberation of the South. I Africa Quarterly (New Delhi), vol 1 0 , no 1, 1970.

Amelia C L e i s s

Leiss

Efforts to A l t e r the Future: Military Measures. I A C L e i s s (ed): Apartheid and United Nations Collective Measures. An A n d y s i s . New York 1965.

G M E Leistner

L e i s t n e r 1970

South Africa's Development Aid to African States. Occasional P a p e r s of the Africa Institute. No 28. P r e t o r i a 1970.

G M E Leistner

L e i s t n e r 1972 a

South Africa's Economic I n t e r e s t s in Africa. I South African Journal of African Affairs, vol 2, 1972.

G M E Leistner

L e i s t n e r 1972 b

Non-Whites in the South African Economy. I Nic Rhoodie (ed): South African Dialogue. Contrasts in South African Thinking on Basic Race Issues. Johannesburg 1972.

Arend Lijphart

Lijphart

T h e Anaiysis of Block Voting in the General Assembly: A Critique and A Proposal. I American Political Science Review, vol 57, 1963.

Auditoriestudier. En undersökning kring den bild a v sitt svenska auditorium s o m v i s s a utländska propagandasändare förmedlat i s i n a radiosändingar på svenska under e n tolvmånadersperiod 1970-71. Statsvetenskapliga institutionen. Göteborg 1971.

Rutger Lindahl

M e r l e Lipton

Lipton

B r i t i s h a r m s f o r South Africa. I The World Today, oktober 1970.

Ivor C Little

Little

Sea T r i a l s f o r South Africa. I US Naval Institute Proceedings, december 1972.

J A Lombard, J J Stadler och P J van d e r Merwe

L o m bard

T h e Concept of Economic Cooperation in Southern Africa. P r e t o r i a 1968.

R G Macmillan

Macmillan

T h e Education of Whites i n South Africa. I Brian Rose (ed): Education in Southern Africa London 1970.

Åke Magnusson

Magnus son 1970 a

sydvästafrika. E n studie a v handelsrelationer och agerande i FN. Proseminarieuppsats. Statsvetenskapliga institutionen. Göteborg 1970.

Åke Magnusson

Magnus son 1970 b

Undervisning i Moqambique. SDF's dokumentserie n r 11. Göteborg 1970.

Åke Magnusson

Magnusson l 9 7 2 South African Digest. E n undersökning o m utbyte mellan Sydafrikanska Republiken och omvärlden 1960-1970. Stencil. Göteborg 1972.

Åke Magnusson

Magnusson 1973 a

Åke Magnusson

Magnusson 1973 b

Åke Magnusson

Åke Magnusson

Magnus son 1974 a

Magnus son 1974 b

Afrika. I Åke Magnusson m fl: Regionala Organisationer i T r e d j e Varlden. Lund 1973. Mocambique. Köpenhamn 1973. Sverige- Sydafrika. E n studie a v e n ekonomisk relation. Uppsala 1974. Swedish Investments in South Africa. Scandinavian Institute of African Studies. R e s e a r c h r e p o r t No 23. Uppsala 1974.

292 Åke Magnusson

Magnusson 1974 c

Konsumentbojkott - ett användbart vapen? Om kooperationen och Sydafrikafrågan. I Kooperativ information 5/74. Stockholm 1974.

Åke Magnusson

Magnusson 1975 a

Svenska Bromsbandfabriken och s a m r ö r e med Sydafrikaforetag. (Internt memorandum rörande Svetab och SBF:s samverkan med Sydafrikaägt bolag). LO/TCOdelegationens sammanträde 1975-12-16.

Åke Magnusson

Magnus son 1975 b

Sydafrika i Dokument. Stockholm 1975.

Åke Magnusson

Magnusson l 9 7 6 Sydafrikas Röst. E n studie a v Sydafrikas utlandsinformation via radiosändaren Voice of South Africa. Beredskapsnämnden f o r psykologiskt försvar. Rapport No 73. Stockholm 1976.

Åke Magnusson

Magnusson 1977 Svenska F ö r e t a g i Sydafrika. E n preliminär version a v e n rapport utarbetad på uppdrag a v Svenska ekumeniska nämnden. Stencil. Göteborg 1977.

Philemon T Makonese

Makonese

Z A P U and the Liberation of Zimbabwe. I Africa B u a r t e ~ l y (New Delhi), vol 1 0 , no 1, 1970.

Nicholas Mansergh

Mansergh

T h e Commonwealth and the Nations. London 1968.

George Martelli

Martelli

Confiict in Portuguese Africa. I David M Abshire och Micha.el A Sainuels (ed): Portuguese Africa. A Handbook. New York 1969.

Lawrence Martin

Martin

A r m s and Strategy. An International Survey of Modern Defence. London 1973.

L e o Marquard

Marquard 1969

T h e Peoples and Policies of South Africa. London 1969.

L e o Marquard

Marquard 1971

A federation of Southern Africa. London 1971.

Medical Association of Southern Africa

MASA

T h e T r u e F a c t s about hledicine in SA. I Report f r o m South Africa, vol 1 2 , no 5 , 1974. London 1974.

Carolyn McMaster

McMaster

Malawi. Foreign Policy and Development. London 1974.

Vernon McKay

McKay

South African Propaganda: Methods and Media. I Africa Report, febr, 1966.

J D B Miller

Miller

South Africa's Departure. I Journal of Commonwealth Political Studies, vol 1, no 1, 1961.

Abdul S Minty

Minty

South Africa's Defence Strategy. London 1969.

E shamael Mlambo

Mambo

Rhodesia. T h e Struggle f o r 'a Birthright. London 1972.

Robert Molteno

Molteno

Africa and South Africa. T h e implications of South Africa's ~ o u t w a r d l o o k i n gpolicy. ~~ London 1971.

Eduardo Mondlane

T h e Struggle f o r Mozambique. Harmondsworth 1969.

C P Mulder

South Africa - New Perspectives. Anförande a v informations minister Mulder, L o s Angeles World Affairs Council, 6 June 1975. I Report f r o m South Africa. London 1976.

Edwin S Munger

Munger

Notes on the formation of South African Foreign Policy. Pasadena 1965.

Abe1 Muzorewa

Muzorewa

Zimbabwe - Rhodesien: Warum d e r Afrikanische Nationalrat (ANC) d i e britisch- rhodesischen Vorschlage f u r d i e Unabhangigkeit ablelint. I J J Vianney (ed): Politisclie Perspektiven Afrikas. Boiiii 1972. United Republic of Tanzania. I Sydney W Head (ed): Broadcasting in Africa. A Continental Survey of Radio and Television. Philadelphia 1974.

Graham L Mytton

National Council of Cliiirclios

Cliurcli investments

Church investments , Corporations and Southern Africa. New York 1973.

J o r d a n K Ngubane

Ngubane

South Africa's Race C r i s i s : A Conflict of Minds. Heribert Adam (ed): South Africa. Sociological Perspectives. London 1971.

2 94 H G Nicholas

Nicholas

T h e United Nations a s a political institution. London 1962.

S a m C Nolutshungu

Nolutshungu

South Africa in Africa. A study of ideology and foreign policy. Bristol 1975.

Gunnar R Nordenstam

Nordenstam

Att granska vardefördelningen. I Gunnar R Nordenstam. m fl: Varde, välfard och jämlikhet. Lund 1972.

P e t e r R Odell

Odell

Oil and World Power. Background to the oil c r i s i s . Harmondsworth 1974.

G e r r i t Olivier

Olivier

South African Foreign Policy. I Denis Worrall: South Africa Government and Politics. P r e toria 1971.

John P a r k e r

Parker

Expanding Guerilla Warfare. I Colin Legum och John Drysdale (ed): Africa Contemporary Record. Annual Survey and Documents. London 1969.

René P é l i s s i e r

Pélissier

Angola. I Douglas L Wheeler och René P é l i s s i e r : Angola. London 1971.

Charles W P e t e r s e n

Petersen

T h e Military B l a n c e in Southern Africa. I Potholm och Dale (ed): Southern Africa in Perspective. E s s a y s in Regional Politics. New York 1972.

J a n Powell

Powell

Zambia and Southern Rhodesia. I Sydney W Head (ed): Broadcasting in Africa. A Continental Survey of Radio and Television. Philadelphia 1974.

Donald J a m e s Puchala

Puchala

International Politics Today. New York 1971.

K N Raj

Raj

Sanctions and the Indian experience. I Ronald Segal (ed): Sanctions against South Africa. Harmondsworth 1964.

Inez Smith Reid

Reid - I S

African Nationalism in South Africa and Zimbabwe. I Christian P Potholm och Richard Dale (ed): Southern Africa in P e r spective. New York 1972.

J V O Reid

Reid

-

J V O

Malnutrition. Topical Talks No 22. Johannesburg 1970.

Eschel Rhoodie

Rhoodie 1968

T h e Third Africa. 1968.

Eschel Rhoodie

Rhoodie 1972

Southern Africa: T o w a r d s a New Commonwealth? I Christian P Potholm och Richard Dale (ed): Southern Africa in Perspective. New York 1972.

William H Riker

Riker

A Method f o r Determining the Significance of Roll Calls in Voting Bodies. I Wahlke och Eulau: Legislative Behaviour. A Reader i n Theory and Research. Glencoe 1959.

P e t e r Robson

Cape Town

Economic Integration i n Southern Africa. I Journal of Modern African Studies, vol 5, no 4 , 1967.

Brian R o s e

Rose

T h e Education of the Bantu in South Africa. I Brian Rose (ed): Education in Southern Africa London 1970.

E r i c Rosenthal

Rosenthal

South Africa's Oil S e a r c h down the y e a r s . Cape Town 1970.

Ruth B Russell

Russell

T h e General Assembly. P a t t e r n s , P r o b l e m s , P r o s p e c t s . New York 1970.

J L Sadie

Sadie

An Economic C,ommission f o r Southern Africa. I South Africa International, vol 1, no 4 , 1971.

Michael A Samuels

Samuels

T h e Nationalist P a r t i e s . I David M Abshire och Michael A Samuels (ed): Portuguese Africa. A Handbook. New York 1969.

Douglas P Sanders och Sanford H Bederman

Sanders

International Image-making: T h e Case of South Africa. I South African Propaganda. Unit on Apartheid. No 26/71. New York 1971.

N M Shamuyarira

Shamuyarira

Inter- Penetration of the Southern African State System. P a p e r p r e s e n t e r a t vid IPSA IXth World Congress. Montreal 1973.

T M Shaw

Shaw

South Africa's Military Capability and the F u t u r e of Race Relations. I A A Mazrui och H H Patel (ed): Africa in World Affairs. T h e Next T h i r t y Years. New York 1973.

296 John Seiler

Seiler

South African P e r s p e c t i v e s and Responses to Externa1 P r e s s u r e s . I Journal of Modern African Studies. vol 1 3 , no 3 , 1975.

Adrienne Sichel

Sichel

Man to Man. Artikel o m South Africa Foundation. I P a n o r a m a , vol 20. no 7. P r e t o r i a 1975.

J David Singer

Singer

Inter- Nation Influence: A Forma1 Model. I J N Rosenau (ed): International Politics and Foreign Policy. New York 1969.

Richard L Skiar

Sklar

Zambia's response to the Rhodesian unilateral declarat ion of independence. I William Tordoff (ed): Politics in Zambia. Barkeley 1974.

Don D Smith

Smith

Some Effects of Radio Moscow's North American Broadcasts. I Public Opinion Quarterly, Winter 1970-1971.

SIPRI

Arms Trade

The A r m s T r a d e with the Third World. Uppsala 1971.

SIPRI

lncendiary Weapons

Incendiary weapons. A SIPRI Monograph. Stockholm 1975.

SIPRI

Oil and Security Oil and Security. A SIPRI Monograph. Solna 1974.

SIPRI

Registers

A r m s T r a d e R e g i s t e r s . Stockholm 1975.

Inrene Sjögren, Bo Vahlqvist och Gunnar Engsner

Sjögren

Malnutrition and the Infantile Brain. Uppsala 1972.

J E Spence

Spence 1962

Tradition and Change in South African Foreign Policy. I Journal of Commonwealth Political Studies, vol 1, no 2, 1962.

J E Spence

Spence 1965

Republic under P r e s s u r e . A Study of South African Foreign Policy. London 1965.

J E Spence

Spence 1970

T h e Strategic Significance of Southern Africa. London 1970.

J E Spence

Spence 1971

South Africa and the Modern World. I Monica Wilson and Leonard Thompson (ed): The Oxford History of South Africa II. South Africa 1870-1966. Oxford 1971.

J E Spence

Spence 1975

The Political and Military Framework. Foreign Investment in South Africa. Study Project Paper No 4. Uppsala 1975.

Sprocas

Sprocas 1971 a

Education beyond Apartheid. Report of the Sprocas Education Commission. Johannesburg 1971.

Sprocas

Sprocas 1971 b

Some implications of Inequality. Sprocas publication No 4. Johannesburg 1971.

Sprocas

Sprocas 1972

Power, Privilege and Poverty. Report of the Sprocas Economics Commission. Johannesburg 1972.

John Stanley och Maurice Pearton

Stanley

The International T r a d e in Arms. London 1972.

W F J Steenkamp

Steenkamp

Bantu Wages in South Africa. I South African Journal of Economics, vol 30, no 2, 1962.

Olav Stokke

Stokke

Sbr-Afrikas dialogpolitikk: Ekspans jon mot nord. Uppsala 1973.

Olav Stokke och Carl Widstrand (ed)

Southern Africa 1

Southern Africa. Programme of Action and Conference Proceedings. The UN-OAU Conference. Oslo 9-14 April 1973. Uppsala 1973.

Olav Stokke och Carl Widstrand (ed)

Southern Africa 2

Southern Africa. P a p e r s and Documents. The UN/OAU Conference. Oslo 9-14 April 1973. Uppsala 1973.

John Stone

Stone

Colonist o r Uitlander? A Study of the British Immigrant in South Africa. Oxford 1973.

Arne Ström

Ström

Botswana. Landanalys. Stockholm 1972.

John Suckling

Suckling

The Nature and Role of Foreign Investment in South Africa. I Foreign Investment in South Africa - The Economic Factor. Uppsala 1975.

Tambo

Ca11 To Revolution. I Alex La Guma (ed): Apartheid. A collection of Writings on South African Racism by South Africans. London 1972.

SIDA.

298 Yashpal Tandon

Tandon

T h e Organization of African Unity and the Liberation of Southern Africa. I Christian P Potholm och Richard Dale (ed): Southern Africa in Perspective. New York 1972.

S e r g e Thion

Thion

Den sydafrikanska kapitalismen. I Rolf Gustavsson (ed): Kapital i s m e n s Utveckling i Afrika. Studier i Afrikas Moderna Ekonomiska Historia. Volym 2. Staffanstorp 1971.

L M Thompson

Thompson 1960

T h e Unification of South Africa. 1902-1910. Oxford 1960.

L M Thompson

Thompson 1966 a

South Africa's Relations with Lesotho, Botswana and Swaziland. I African F o r u m , vol 2, no 2 , 1966.

L M Thompson

Thompson 1966 b

T h e Republic of South Africa. Boston 1966.

Songa Tondo

Tondo

W e need support f o r o u r development p r o g r a m m e s . Anförande. I Olav Stokke och C a r l Widstrand (ed): Southern Africa I. Prog r a m m e of Action and Conference Proceedings. T h e UN-OAU Conference , Oslo 9-14 April 1973. Uppsala 1973.

T o the Point

T o the Point

T o the Point. 2 J u n e 1973.

Christopher Tugendhat

Tugendhat

De Multinationella. 1972.

Louis T u r n e r

Turner

Storföretagen t a r makten. Multinationella företag och den moderna världen. Stockholm 1971.

Ingemar T ö r n e r

Törner

F r å g a n o m brittisk vapenexport till Sydafrika i FN och underhuset 1963-1970. Proseminarieuppsats. Statsvetenskapliga institutionen. Göteborg 1971.

UNESCO

UNESCO

Apartheid. I t s Effects on Education, Science, Culture and Information. P a r i s 1967.

Union Acceptances

Scope

T h e Scope f o r investment in South Africa. Utgiven a v Union Acceptances Limited. Johannesburg 19 64.

Falköping

Allmänna Ekonomiska Sanktioner mot Sydafrika, Stencil. Stockholm 1966.

Utrikes- och handelsdepartementen

Sanktioner

E A Walker

Walker

P G Walker

Walker - P G

Commonwealth Secretary. I Journal of Commonwealth Political Studies, vol 1 , no 1 , 1961.

Immanuel Wallerstein

Wallerstein

Africa - T h e Politics of Unity. An Analysis of a Contemporary Social Movement. New York 1969.

P e t e r Wallensteen

Wallensteen 1971

Ekonomiska sanktioner. 1971.

P e t e r Wallensteen

Wallensteen 1973

Structure and War. On international Relations 1920-1968. Östervåla 1973.

A m r y Vandenbosch

Vandenbosch

South Africa and the World. T h e Foreign Policy of Apartheid. Lexington 1970.

Colin Webb

Webb

The Foreign Policy of the Union of South Africa. I Black och Thomson (ed): Foreign Policies in a World of Change. New York 1963.

Joseph Wechsberg

Wechsberg

T h e Merchant Bankers. York 1968.

Ruth Weiss

Weiss

T h e Role of Para-statals in South Africa's Politico-Economic System. I Foreign Investment in South Africa. T h e Economic Factor. Uppsala 1975.

L G Wells

Wells

Health, Healing and Society. Johannesburg 1974.

A J Venter

Venter

South Africa's Military/Industrial Complex. I International Defence Review, december 1971.

C h r i s Vermaak

Vermaak

South West Africa. T h e Case f o r "Narnibia". I Rey Shay och C h r i s Vermaak: T h e Silent War. T h e Fight f o r Southern Africa. Salisbury 1971.

Raymond Vernon

Vernon

S jalvstandigheten hotad. Nationerna och d e multinationella f öretagen. Stockholm 1972.

-E

A

A History of Southern Africa. Hong Kong 1972.

Halmstad

New

300

H F Verwoerd

Verwoerd 1963

C r i s i s in W o r l d C o n s c i e n c e . A n f ö r a n d e d e n 3 s e p t e m b e r 1963. D e p a r t m e n t of I n f o r m a t i o n . P r e t o r i a 1963.

H Verwoerd

V e r w o e r d 1966

Verwoerd Speaks. Speeches 1948- 1966. J o h a n n e s b u r g 19GG.

Douglas L Wheeler

W h e e l e r 1969

T h e P o r t u g u e s e A r m y in Angola. I J o u r n a l of M o d e r n A f r i c a n S t u d i e s . vol 7 , no 3 , 1969.

Douglas L Wheeler

Wheeler 1972

P o r t u g a l in Angola: A Living Colonialism. I Christian P P o t h o l m o c h R i c h a r d D a l e (ed): S o u t h e r n A f r i c a in P e r s p e c t i v e . New Y o r k 19.72.

Paul M Whitaker

Whitaker

A r m s and the uxtionalists. W h e r e and on what t e r m s d o t h e y obtain t h e i r s u p p o r t and hon7 i m p o r t a n t i s e x t e r n a 1 aid to their revolution? I A f r i c a R e p z r t , h l a j 1970.

Kaye W h i t e m a n

Whiteman

F r a n c e ' s Y e a r in A f r i c a . I Africa Conteinporary Record 1969- 1970. London 1970.

World Health Organization

WHO

Health i m p l i c a t i o n s of Apartheid. S t e n c i l EB 55/3 Add 1. Génkve 1975.

F r a n c i s Wilson

Wilson

L a b o u r o n the South A f r i c a n Gold hfines 1911- 1969. C a m b r i d g e 1972.

B J Vorster

Vorster

South A f r i c a ' s O u t w a r d P o l i c y . A n f ö r a n d e vid Suid- Afrikaanse Akademie v i r Wetenskap en Kuns. P r e t o r i a 1969.

Olle Wastberg

Wastberg

Angola.

Torsten Örn

örn

F N - världspolitiken s spegel S t o c k h o l m 1969.

Stockholm 1970.

OFFICIELLT SYDAFRIKANSKT TRYCK Department of Information. 1960-1973. P r e t o r i a .

Annual Reports

Annual Report Information (år)

Economic Development P r o g r a m m e for the Republic of South Africa 1965-1970.

Development 1965-70

Employment P r o s p e c t s in the Republic of South Africa. Utgiven a v Department of Immigration. P r e t o r i a 1972.

Employment P r o s p e c t s

Fakta o m Sydafrika. Utgiven a v Department of Information. P r e t o r i a 1969.

Fakta om Sydafrika

Report of the Department of Immigration f o r the period 1 April 1961 to 30 June 1968. P r e t o r i a 1969.

Immigration 1961-1968

Report of the Department of Immigration f o r the period 1 July 1968 to 30 June 1970. P r e t o r i a 1971.

Immigration 1968-1970

Report of the Department of Immigration f o r the period 1 July 1970 to 30 June 1972. P r e t o r i a 1973.

Immigration 1970-1972

P a r l i a m e n t a r y Debates, House of Assembly 1960-1972. Government P r i n t e r . P r e t o r i a .

Assembly Debates ( å r )

P a n o r a m a 1960-1973. Utgiven a v Department of Information. P r e t o r i a .

Panorama

P r o g r e s s through Separate Development. South Africa in Peaceful Transition. Utgiven a v Department of Information. New York 1968.

Progress

South Africa 1974. Official Yearbook of the Republic of South Africa. Johannesburg 1974.

South Africa

South African Broadcasting Corporation. Annual Reports 1964-1973. P r e t o r i a .

Annual Report SABC ( å r )

South African Broadcasting Corporation: Welfare State Sweden. Utskrift a v p r o g r a m i SABC:s Current Affairs 1966-02-21. Johannesburg.

C u r r e n t Affairs

South African Digest 1960-1 973. Utgiven av Department of Information. P r e t o r i a ,

Digest

South Africa in World Strategy. Special Survey. Utgiven a v Department of Information. P r e t o r i a u. (sannolikt 0.1970).

World Strategy

a.

South African Statistics 1972. tisk årsbok. P r e t o r i a 1974.

Officiell statis-

State of South Africa. burg 1972.

Yearbook 1972. Johannes-

State of South Africa

Statistical Yearbook 1964. Officiell statistisk årsbok. P r e t o r i a 1965. White P a p e r on Defence 1964-65. P r e t o r i a 1964.

White P a p e r 1964-65

White P a p e r on Defence 1965-67. P r e t o r i a 1967.

White P a p e r 1965-67

White P a p e r on Defence and Armament P r o duction. P r e t o r i a 1969.

White P a p e r 1969

White P a p e r on Defence and Armament P r o duction. P r e t o r i a 1973.

White P a p e r 1973

Why Apartheid. Utgiven a v Department of Information. P r e t o r i a u. å.

Why Apartheid

FN-TRYCK Förenta Nationernas stadga och stadga f ö r den Internationella Domstolen. New York 1969. T h e Nature and techniques of South African r a c i s t propaganda. Memorandum dated 24 June 1968 f r o m the Anti- apartheid Movement, London. A/AC. 115/L. 226/Add 1/Rev 1. New York 1968. Rules of P r o c e d u r e of the General Assembly. A/520/Rw 11. New York 1972. Economic and Social Consequencies of the A r m s r a c e and of Military Expenditures. New York 1972.

Economic and Social

Foreign investment in the Republic of South Africa. UN Document ST/PSCA/SER.A/ll. New York 1970.

Foreign investment

General Assembly Resolutions. I Yearbook of the United Nations. New York.

GARE

Immigration Into T h e Republic of South Africa. ST/PSCA/SER. A/8. New York 1969.

Immigration Into

Industrialization. foreign capita1 and forced labour in South Africa. UN Document ST/PSCA/ SER.A/lO. New York 1970.

Industrialization

Military and P o l i c e F o r c e s i n the Republic of South Africa. New York 1967.

Military and Police

Security Council Resolutions 1958-1970. I Yearbook of the United Nations. New York.

SCRE

South Africa: T h e two f a c e s of Migration. A report by the International Labour Office. Unit on Apartheid. No 23/74. New York 1974.

Two F a c e s

Statistical Yearbook.

New York.

Yearbook of the United Nations 1946-1970. New York.

YUN

White Migration to Southern Africa. A European Study. Unit o n Apartheid. No 7/75. New York 1975.

White Migration

Africa Contemporary Record. Annual Survey and Documents. (ed: Colin Legum och John Drysdale).

ACR

Africa R e s e a r c h Bulletin

ARBP (Politiska s e r i e n ) ARBE (Ekonomiska s e r i e n )

Keesing's Contemporary Archives

KCA

The Military Balance Yearbook of International Organizations (ed: R A Hall) World Radio T V Handbook

ORGANISATIONSTR YCK South Africa Foundation. Annual Reports 1960-1972. Johannesburg. South Africa Foundation. Presidential A d d r e s s e s 1962-1972. Johannesburg.

Summary The present study i s devoted to three main issues and largely concerns the period 1960-1972. The first issue concerns the South African apartheid policy and such externa1 circumstances and demands, together with actions in other countries, that have influenced o r been designed to influence this policy. An attempt i s made to analyse the extent and the way externa1 forces have sought to exert influence on social development in South Africa, o r , in other words:

M To what extent has the South Africa question attracted attention outside the country itself? What a r e the judgements and demands for action in this respect ? When a state i s subjected to externa1 pressure certain measures a r e taken to ensure retention of the main features of the current social order. These defences reactions a r e of different kinds, but all aim a t warding off demands for more fundamental alterations.

Foreign policy i s an important area in this respect, i . e . how one acts

in relation t o the r e s t of the world. In this respect the following issue is studied with regard to South Africa: In what way did South Africa react in the foreign policy area to demands for social reform and policy changes? A third major issue concerns South AfricaS factual links with the r e s t of the world during the period studied. Here i t i s of particular importance to map the country's international stance in economic matters. This provides

base for study of the

extent to which externa1 demands for reform in South Africa lead to practical measures being taken. The question asked is thus: To what extent does South Africa's position with regard to factual links with other countries change during the period investigated? Time, period and limitations The present study has been confined primarily to a r e a s within o r close to the traditional sphere of foreign policy. This confinement i s motivated to some extent by results of similar studies on South Africa and by more general investigations into

efforts to influence individual countries by external forces. Brief discussions on the consequences of externa1 influence on the domestic situation in South Africa a r e found in various chapters, particularly in the final chapter of the section on Presentation. The analysis covers a span of 15 years, from the late fifties to the early seventies. Most attention i s given to the period 1960-1972, since the period saw intensive efforts to exert externa1 influence, a s witnessed early by the special investigation conducted by me on the articulation of conflict issues in the General Assembly of the United Nations. The primary objective in the analysis is the Republic of South Africa and i t s policy of apartheid. South West Africa, later Narnibia, was still under South African sovereignty a t this time, even though the United Nations had formally annulled South Africa's mandate in 1966. This lengthy and intensely judicial conflict i s largely excluded from the present analysis, primarily in order to keep the bulk of the material within reasonable limits. Disposition and results South Africa's foreign policy and international stance during the period after the F i r s t World War and until the early 1960s i s the main theme of Chapter 2. A number of the more important changes in foreign policy a r e discussed, the most important being the increasing ideological/political isolation experienced by South Africa since the Second World War. The analysis explains various attempts by South Africa during the 1950s to adjust foreign policy to changes taking place in the world. A new policy towards Africa was introduced but remained without practical importance. The re-orientation was closely linked with expressed anti-communism, Africa's liberation and South Africa's efforts to win an approved position in the western world. The four subsequent chapters (3-6) focus on the relationship between South Africa and the r e s t of the world. An analysis is first made of the increasing international awareness of the South Africa issue, namely, the global conflict situation a s projected over time in the General Assembly of the United Nations. The analysis i s founded on a quantitative content analysis method and gives a detailed picture of the increasing internationalization of the South Africa issue during the 1960s. The role of the Sree' Africa in this process i s clearly seen. Furthermore, the international

importance of the South Africa issue i s examined in relation to other conflicts observed by the nations of the world. The following chapter (4) is primarily devoted to measures endorsed by the UN General Assembly a s means of internationally infiuencing South African apartheid policy. Here i t is demonstrated that a strategy of isolation successively gained a foothold. The position of different countries with regard to this strategy is analysed and the strong opposition of the western world to sanctions i s shown. South Africa's position in the world during the period studied i s analysed further in Chapter 5, where results of an investigation into international non-governmental organizations and the South Africa issue a r e presented. For example, analysis of 560 of these organizations demonstrates that a considerable number have observed

the South Africa issue. At the same time, it is noted that South Africa on the whole increased her membership in international non-governmental organizations during the sixties. These three chapters (3- 5) consider, although from different angles, in what way the world made demands and took action in the South Africa issue. Chapter 6 also primarily deals with externa1 forces. Here an analysis i s made of the changes that took place during the sixties in the geographical neighborhood of South Africa, primarily in the Southern African region. Increased militarization and growing interference by externa1 states in this part of the world became of importance to South Africa's security. The next two chapters examine the issue from another perspective. The emphasis i s no longer laid on reactions in the outside world but i s now centred on the actions of South Africa herself, which implies that an answer is sought to the second of the investigation's main questions. An analysis of South Africa's foreign policy during the sixties i s presented in Chapter 7 , where the main events in attempts to counteract the worsening reputation and position of the country a r e described. South Africa's efforts to improve contacts with Africa form an important part of the picture . Chapter 8 contains a more detailed investigation of two kinds of countermeasure: governmental information for use overseas and military armament. To what extent did the world register more noticeable success in efforts to infiuence South Africa by means of isolation? The answer must be sought on two different levels.

Chapter 9 examines South Africa's links with the world. Two

types of interaction a r e analysed. In the economic sector particular attention i s paid to the extent to which boycotts, or economic warfare, a r e introduced and to the results achieved. The other sector investigated involves immigration.

Here

the factual exchange between South Africa and the r e s t of the world is described, a s we11 a s attempts to influence it. However, Chapter 9 also includes illustrations of South African countermeasures during the sixties. In some respects there is a link between the two previous chapters and Chapter 9, which thus deals with the result of external action. In the tenth and final chapter a summarizing discussion i s made on South Africa in the world during the period under examination, 1960-1972. Here we return to the issue forming the theme of Chapter 9, but now with more emphasis on domestic changes. A number of explanations for why the South Africa issue has become internationalized a r e also touched upon. Reasons for differences in attitude and action taken by states a r e also discussed. In several cases the presentation is based on special analyses. More detailed accounts of four Sub-investigations'are given in an appendix, which has been prepared a s a separate publication (in Swedish) and can be obtained from the Department of Political Science, University of Gothenburg (Åke Magnusson: S&afrika i världen. Fyra appendix till en undersökning om apartheidpolitiken i ett internationellt perspektiv. South Africa in the world. Four appendixes to an investigation on apartheid in an international perspective, Göteborg, 1977).

Tabell- och diagramfirteckning TABELLER 2: 1

I n v a n d r i n g t i l l S y d a f r i k a 1924- 1943

2:2

Den s y d a f r i k a n s k a e x p o r t e n s d e s t i n a t i o n

2:3

N e t t o n a t i o n a l p r o d u k t e n s r e l a t i v a sammansättning 1912-1964

2:4

T ä t o r t s b e f o l k n i n g e n 1904- 1960

2: 5

S y d a f r i k a s be£ o l k n i n g

2:6

F r å n v a r o av s k o l u t b i l d n i n g l 9 6 0 o c h l 9 7 0

2:7

E l e v e r i g r u n d s k o l a n 1 9 6 0 o c h 1972173

2:8

U t b i l d n i n g s k o s t n a d e r p e r c a p i t a 1953 o c h 1971172

2:9

Den t o t a l a k ö p k r a f t e n s f ö r d e l n i n g i S y d a f r i k a l 9 5 4 o c h 1968

2:10 L ö n e d i f f e r e n s e r i t i l l v e r k n i n g s i n d u s t r i n 1962, 1970 och 1973 2 : l l S p ä d b a r n s d ö d l i g h e t å r 1960 o c h 1971 2: l 2 R a p p o r t e r a d f ö r e k o m s t av nya t u b e r k u l o s f a l l 1962 o c h 1973174 3: 1

Konf liktomnämnande i G e n e r a l d e b a t t e n 1959-1970

3:2

R e g i o n e n s ö d r a A f r i k a i G e n e r a l d e b a t t e n 1959- 1970

3: 3

30 kon£ l i k t e r omnämnda i G e n e r a l d e b a t t e n 1959-1970

3: 4

S y d a f r i k a f r å g a n i G e n e r a l d e b a t t e n 1959-1970

3:5

F ö r d e l n i n g av omnämnanden av S y d a f r i k a f r å g a n 1959- 1970

3:6

S t a t e r v i l k a omnämnt S y d a f r i k a f r å g a n v i d s e x e l l e r f l e r G e n e r a l d e b a t t e r 1959-1970

3:7

Analysenheternas f ö r d e l n i n g på ländergrupper

3: 8

Beskrivning av Sydafrikakonf l i k t e n

3:9

I vilken r i k t n i n g går utvecklingen i Sydafrika

3:10 Lämnade h a n d l i n g s r e k o m e n d a t i o n e r 3:11 Omnämnda i c k e - s y d a f r i k a n s k a a k t ö r e r 3:12 TV; h u v u d p e r s p e k t i v p å S y d a f r i k a f r å g a n 3:13 S y d a f r i k a f r å g a n s r a n g p l a t s b l a n d k o n f l i k t e r omnämnda i G e n e r a l d e b a t t e n 1959- 1970 4:1

Två o m r ö s t n i n g a r r ö r a n d e s a n k t i o n e r gentemot S y d a f r i k a

4:2

V i k t i g a r e i n s l a g i i s o l e r i n g s s t r a t e g i n 1965- 1970

4:3

s ä k e r h e t s r å d e t s bedömning a v S y d a f r i k a u n d e r sextiotalet

4:4

"Direkta" och "indirekta" resolutioner i Sydafrikafrågan 1958-1970

4:5

Klassificering av "direkta" sydafrikaresolutioner 1958-1970

4:6

Tio vaststater som på 'Övriga Resolutioner' intar en prosydafrikansk hållning

5:l

Icke-statliga organisationers numerära tillväxt 1956-1971

5:2

Enkätens mottagare

5:3

Sydafrikas relativa anslutning till icke-statliga internationella organisationer 1962163 och 1970171

5:4

Sydafrikas modifierade relativa anslutningsgrad 1970171

5:5

Sydafrikas erhållna och avslutade medlemskap i internationella icke-statliga sammanslutningar 1962-1971

5: 6

Förekomst av diskussion rörande Sydafrikas medlemskap 1969-1973

5:7

Förekomst av Sydafrikaverksamhet

5:8

Samband mellan indikatorer 'medlemskap diskuterat' och 'Sydafrikaaktivitet'

5:9

Avslutade sydafrikanska anslutningar till icke-statliga internationella organisationer 1962-1973

5:lO Tidpunkt för ändrad relation mellan sportsammanslutningar och Sydafrika 5:11 Klassificering av organisationer utifrån tre indikatorer på ' Sydafrikauppmarksamhet' 6: 1

Befrielserörelser i Angola

6:2

Befrielserörelser i södra Afrika

7:l

Södra Afrikas stater

7:2

BLS-staterna och Sydafrika

7:3

Afrikanska stater vilka vid OAU-mötet år l971 inte tog avstånd från dialogpolitiken

7:4

Sydafrikas afrikaexport

8:1

Anslag till statlig informationsverksamhet 1958-1972

8:2

Sydafrikanska informationskontor i utlandet

8:3

Målområden 1967 och 1971

8:4

Deltagare i radiokurs i afrikaans

8:5

Bildmaterial i South African Digest 1963-1971

8: 6

283 personers samhällsposition

8:7

Rapporterat slag av utbyte med omvärlden 1967-1970

8:8

Statsbudgetens och försvarsanslagens relativa höjning 1957-1972

8:9

Krigsmaktens personal 1961 och 1970

8: 10 Sydafrikas internationella vapeninköp 1950-1973 9:l

Avkastning på brittiska utlandsinvesteringar 1965 och 1968

9:2

Utländska tillgodohavanden i Sydafrika 1960 och 1970

9:3

Sydafrikas utrikeshandel 1960 och 1973 (exklusive guld)

9:4

Utländska besökares ursprung 1963 och 1972

9:5

Internationell flygtrafik mellan Sydafrika och omvärlden 1958-1970

9:6

Immigranternas ursprungsländer 1955-1970

9: 7

Brittiska immigranters upplevelse av skillnader mellan Storbritannien och Sydafrika

1:l Studiens kapiteldisposition 2:l

Andel av FNs medlemmar

3:l

Generaldebattens olika funktioner

3:2

Undersökningens huvudvariabler

3:3

Sydafrikafrågan i FNs Generaldebatt 1950-1970

3:4

Fördelning av paragrafmängd ägnad regionen södra Afrika 1959-1970

3:5

Andel regionen södra Afrika för respektive ländergrupps samtliga omnämnda konflikter

3:6

Relativ fördelning av paragrafutrymmet ägnat Sydafrikafrågan 1959-1970

4:l

Sydafrikafrågan i generalförsamlingen 1958-1970: grad av motsättning vid plenaromröstningar

4:2

Sydafrikafrågan i generalförsamlingen 1958-1970: andel 'avstår' vid plenaromröstningar

4:3

Isolerings- och övriga resolutioner i FN:s generalförsamling 1958-1970

4: 4

Fördelning av Ställningstaganden vid plenaromröstningar 1958-1970: 'övriga resolutioner'

4:5

Fördelning av ställningstaganden vid plenaromröstningar 1958-1970: isoleringsresolutioner

4:6

Klusteranalys av voteringar rörande isoleringsresolutioner i FN: s generalförsamling 1958-1970: empiriska länd ergrupper

4:7

Initialt stöd för resolutioner framlagda i generalförsamlingen 1958-197 O

5:l

Rika och fattiga nationer i den internationella organisationsstrukturen 1970

Fördelning på svarsalternativ Staters tillhörighet till internationella icke-statliga sammanslutningar 1970 Förändringar i den sydafrikanska anslutningen till organisationsstrukturen 1962-1971 South African Panaorama 1962-1972 Inbjudna gäster från utlandet 1966-1969 och 1971-1972 South African Digest och omvärlden 1967-1970 Multinationella företag och Sydafrika 1970 Nettokaplitalflöde mellan Sydafrika och omvärlden 1960-1972 Utländska besökare i Sydafrika 1962 och 1972 Invandring till och utvandring fr ån Sydafrika 1945-1971

Mer än någonsin tidigare står Sydafrika idag i den internationella politikens centrum. Detta är ett resultat av att rasåtskillnadspolitiken i landet alltsedan 1960-talets början tilldragit sig omvärldens ökade uppmärksamhet. Kraven på att sanktionsåtgärder i FNs regi skall vidtas mot Sydafrika gör sig idag starkt gällande. Denna bok behandlar Sydafrikafrågans internationalisering främst under åren 1960-1972, dvs den tidsperiod då apartheidpolitiken blir en första rangens internationell konflikt. Studien redovisar hur man särskilt efter Sharpeville-året 1960 från omvärldens, särskilt tredje världens, sida mer och mer uppmärksammar Sydafrikafrågan och ställer krav på påtryckningsåtgärder gentemot Sydafrikas vita minoritet. Vidare granskas de olika motåtgärder landets regering vidtagit för att bevara samhällsskicket intakt och undvika internationell isolering. Militär rustning och statlig propagandasatsning mot omvärlden är två slag av motgärder som analyseras. Betydelsen av Sydafrikas ekonomiska omvärldsförbindelser och invandringen av arbetskraft från Europa är ett annat centralt tema som avhandlas i boken.

Nordiska afrikainstitutet Box 2 126 750 02 UPPSALA

ISBN 91 -7106-149-5