Svensk folkmusik och folkdans [PDF]

Zitiervorschau

SVENSK FOLKMUSIK OCH FOLKDANS AV

T O B I A S

N O R L I N D F IL . D R

S T O C K H O L M B O K F Ö R L A G E T

N A T U R

O C H

K U L T U R

Serien gru n dad av Professor K n u t Kjellberg.

R E D A K T I O N S K O M M I T T É : F r e d r i k H j e l m q v i s t , fil. dr, stadsbibliotekarie. G ö r a n L i l j e s t r a n d , med. dr, professor. B r i e m , teol. och fil. dr, professor (för t-eligions vetenskapliga arbeten). I w A N B o l i n , fil. lic., (sekreterare), adress: Ä ppel­ viken. Tel. 4 2 5 . *

E fr aim

Copyright hy Bokförlaget N a tu r och K u l t u r £ yyM M % E ^ z

CENTRAL­

BIBLIOTEKET

P rin ied in Sivcdcn

KURT

STOCKHOLM 1930. LINDBERG, BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG.

F

ö

r

e

t

a

/

A tt skildra den svenska folkmusiken genom tider. / j ^ n a har ännu aldrig förut försökts. Ämnet kan ju synas tämligen lätt att behandla, då ju special­ undersökningarna äro relativt många och källorna till stor del äro lättillgängliga. Den som vill all­ sidigt belysa hela stoffet stöter dock tämligen snart på stora svårigheter. Det är ej blott luckorna i de förhandenvarande studierna i ämnet som hindra. De kunna ju dock utfyllas med egna förstahandsforskningar. Men stoffets art att till största delen vara under sista århundradet tillvarataget material lägger hinder i vägen för en historisk, exakt behand­ ling. Gissningar måste ha något så när bevisande kraft för att ej verka som rena hugskott. A tt i en kort översikt^ som den här föreliggande boken, läg­ ga fram hela bevismaterialet för en uttalad sats, är naturligtvis uteslutet. A tt ständigt hänvisa till origi­ nalkällor skulle hindra översikten och måste .därför även undvikas. Det återstår d ä rfö r endast en utväg att antyda beviskedjan och väcka läsarens lust att själv forska vidare. Om jag vågat mig på en så svår uppgift som att skildra hela den svenska folkmusikens historia, beror detta dels därpå, att jag förut gjort ej så få specialundersökningar (till vilka hänvisas), dels d ä r­ på att jag under mina forskningar efter källor rö­ rande andra grupper av svensk musik stött på en mängd uppgifter som kunna belysa även folkmusi­ ken. A tt behandla musiken utan att taga hänsyn till det litterärt textliga kan ju synas som en brist, men 3

så vitt det gäller den avgjort viktigaste gruppen inom den vokala musiken, nämligen folkvisorna, har denna lucka redan fyllts genom Sverker E ks för­ träffliga översikt av »Den svenska folkvisan» i Natur- och Kulturserien (n r 29). Jag har därför fattat mig så kort som möjligt i kap. 4 och endast vidrört de rent musikaliska frågorna. Jag överlämnar min skrift åt den för folkmusik och folkdans intresserade allmänheten med en vän­ lig bön om att överse med bristerna. Kanske någon kan sporras till att bringa fram ännu mera belysande stoff. Skulle jag ha uttalat förmodanden, som före­ falla osannolika, är det min innerliga önskan, att problemen ställas under förnyad prövning. Kanske kan forskningen på detta sätt bringas ett gott stycke vidare. Jag hoppas emellertid att även folkmusik­ vännen, som varken har tid eller lust att forska, skall få ämnet på ett sådant sätt belyst, att han kan stärkas i sitt intresse för svensk folkmusik och folk­ dans.

Tobias Norlind.

4

K a p .

I.

M

u s i k e n

i f o I k t r o n

V

ill man lära känna ett folks musikaliska begåv­ ning, är det ej nog att blott höra melodierna, man måste också lyssna till vad människorna tänka om musiken. Sägnerna ge ofta bättre än tonerna själva uttryck för folkets innersta längtan och träng­ tan efter musik. Svenska folket äger en mycket rik skatt av musiksägner, vilka synnerligen väl åter­ spegla folksjälen. E tt naturfolk ställer sig först inför musiken utan all reflektion och behärskas helt av tonernas yttre verkningar. Den primitiva m än­ niskan blir i ordets bokstavliga menirig gripen av musiken, d. v. s. avväpnad, fången, förlorar sin egen vilja. Än är det den veka, klagande melodien som förtrollar, hon blir sorgsen eller, som det ofta kallas på folkspråket, »underlig», än den glada, livliga me­ lodien som uppjagar och eggar henne, hon tvingas mot sin vilja att dansa och kan ej upphöra därmed, förrän musiken tystnat. Hon måste tro, att en främ­ mande makt bor i musiken. Så uppkommer före­ ställningen om ett andeväsen, som är musikens herre. Svensken kallar detta väsen Näcken. Äldre forska­ re, som iakttagit den viktiga ställning denne gud haft i folkmedvetandet, identifierade honom med Odin själv. Även om hans makt ej är så stor, är han dock påtagligen en mycket mäktig gud. M an fö r­ nimmer hans ande, vart man går. H an visar sig för oss såväl under vardagens id som i festens vimmel. Det finns otaliga beskrivningar på hans utseende. 5

Vanligen är han en gubbe med vitt skägg, grå tröja och röd toppmössa. Endast sällan visar han sig som en skön yngling. H a n kan visserligen skapa sig till vad han vill, så att man aldrig kan veta, när han är närvarande, men man kan ana, vem han är, på hans säregna utseende. Särskilt vid bäckar och strömmar visar han sig ofta i hästgestalt. Några ha sett honom som man med hästfot. »Näcken är en fuling, som en aldrig riktigt kan förstå sig på; an­ tingen är han människa eller något annat; han är djur ibland, och människa ibland», sade en gumma med stor livserfarenhet. Näcken bor vid vattensamlingar. Vanligast är han i insjöarna. Näckrosorna tillhöra honom. N am ­ net näck återkommer i en mängd sammanställningar. Djupa, mörka sjöar få hans namn. Så finnas : Näck­ sjön, Näcktjärn, Näckungen, Näckkalven m. m. Gungflyn kallas ofta näckabrunnar eller näckahål; de underliga försteningarna, som inom geologien få namnet marlekar, kallas av folket näckabröd; växten stäckran (Cicuta virosa) kallas näckerot. Sjöråna ha näcken till spelman; de välja gärna sin dansplats nära stranden, ty där spelar näcken till dans. I bäckar och forsar visar han sig ofta och kallas därför strömkarlen. H a n söker gärna upp kvarnarna och kallas därför även kvarngubben. Kvarnhjulen stanna, därför att näcken sätter sig på dem. Wallensteen påstår för 150 år sedan, att näc­ ken t. o. m. visat sig i N orrström i Stockholm. H an vistas gärna, där pilbuskar och alar luta sig ut över vattnet. Mest håller han till under, broarna. Om man lägger en svartkonstbok under en bro, råkar man i näckens våld. Näcken lockar människorna 6

till sig med musik. H an sjunger, så att man faller i vattnet. Mestadels är han spelman, och hans spel lockar till dans. U nder broarna kan man höra hans musik. • Vill en spelman lära sig spela av näcken, måste han hänga sin fiol under en bro. I dans­ salarna infinner näcken sig ofta och sp elar; han dra­ ger då alla med sig ned i en sjö, så att de drunkna. N är näcken spelar, kan ingen hålla upp att dansa. Näcken lär bort sin konst åt spelmän. M an kan byta fiol med näcken, eller o ffra till honom, eller nedsänka fiolen i ett källdrag; näcken kommer se­ dan och stämmer fiolen. H a r man lärt att spela av näcken, kan man spela »Näckens polska», som tvingar alla att dansa. I regel ä r det ej hela pol­ skan, som har magisk makt, utan en viss repris, än den i i :te, än den I2:te m. m. Ibland är det fiolen själv, som har makten. E n uppländsk spelman spe­ lade, så att bord och stolar dansade; han kunde ej själv lägga ifrån sig fiolen, utan andra måste taga den från honom; men inte ens detta hjälpte; fiolen spelade alltjämt, där den låg på en säng (Uppl. spelm.-tävlan; Ldm. 1910 s. 10). O fta stegras mak­ ten alltefter hand som reprisernas antal stiger. Vid ett bröllop i Skåne spelade två spelmän, som sökte överbjuda varandra. Till slut grep den ene till »Älva­ leken». »Först stodo alla häpna och hörde på; se­ dan började de röra på benen; han spelade en repris, han spelade två, tio, elva och började på den tolfte. Då skall jag säga, blev det en dans, brud, brudgum, alla gästerna, spelman, prost och talesman, alla dan­ sade de ut u r stugan, och efter dem dansade kock, tappare, rännare, pigor, bord, stolar, grytor, pannor, ja, allt vad löst sonr fanns i huset. Och alla och 7

E rnst Josephson, Ström karlen.

8

allt dansade ned mot ån med spelmannen i spetsen, och hade där icke till all lycka kommit en man gå­ ende, som hade vett att avskära strängarna på fio­ len, så hade de alla dansat ned i ån och blivit till älvor» (E. Wigström, Fkdiktn. II s. 184). Den magiska makten visar sig på mångahanda sätt. E n melodi väcker sorg, en annan glädje, en tredje söver. Hos andra folk ha melodierna ännu större makt. I Indien kunde en melodi rädda landet från torka. Regnet flöt i strömmar, när tonerna ljödo. H ä r var det en särskild »regnmelodi» ; med en »nattmelodi» kunde man få mörker att utbreda' sig på ljusan dag; en »eldmelodi» hade till följd, att flammor bröto ut från spelmannens kropp. I Birmä hjälpte en melodi den spelande upp för ett högt berg. I Sverige tillskriver man ej musiken så stor makt, men den birmanska tron återkommer dock någon gång. Enligt Leffler (Nyckelh. s. 39) omtalas frå n Uppland, att en spelmans hästar ej orkade draga ett lass upp för en backe; spelmannen tog då sin nyckelharpa och spelade, »så att lasset gick upp». Om en annan spelman berättas det, att han spelade ett hölass in till Uppsala, sedan hästarna tröttnat (Uppl. spelmanstävl.; Ldm. 1910 s. 8). I »Svenska låtar» I meddelas ett stycke (1282), som en spel­ man »med övernaturliga gåvor» utfört för att få en såg i gång. I Eddan heter det, att Gunnar spelade alla ormarna i ormgropen i sömn (så när som på en). Saxo omtalar en märklig händelse från E rik E j egods regering (1095— 1103). E n spelman hade för konungen yvts över sin underbara förmåga, och kungen tvingade honom därför att spela. »Först spelade han ett stycke, som var så allvarligt, att de, 9

som hörde det, strax uppfylldes av sorg och be­ drövelse; därefter spelade han ett glatt stycke, som gjorde dem alla glada, så att deras sorg förvand­ lades i lustighet, som de gav luft åt i allehanda språng och sk ra tt; till sist blev hans spel våldsam­ mare och drev dem från sans och samling, så att de' i sitt raseri utstötte höga rop.» Utomstående, som ej hört musiken från början, grepo nu in, men ko­ nungen hade råkat i sådant raseri, att han dräpte fyra av sina hirdmän. Denna spelmanssägn åter­ kommer i svensk folklig uppteckning från 1880-talet (Landsm. II s. L X X V II I ). H är är det en spel­ man Jakob, som kan mer än andra: »Kungen hade inbjudit alla spelmän i riket till spelmanstävlan i L in­ köping för att utröna vem som vore den bäste spel­ mannen. Då alla spelat, kom Jakob fram. Han hade till fiol bara en träbit, som han spänt fyra häst­ tagel på. Kungen frågade litet hånfullt: 'Skall du fram nu gubbe.’ Jakob drar till på fiolen, så him­ mel och jord kunnat fröjda sig åt det. Det var ett spel, som ingen i hela Europa hade hört maken till... Först spelade han så omänskligt sorgligt, så drott­ ningen grät, som om de hade piskat henne med eneris. Sedan spelade han så fröjdefullt, så kungen skrattade, så kindtänderna syntes på honom, ja, så storgubbarna måste knäppa ihop bägge händerna och klämma sig på magen, för att inte den skulle spricka — det var ett annat spel det... så drog han till med näckens polska, och så blev det en dans, som en skall tro inte var dålig. Kungen dansa, så rockskörten slängde i halsen på dem. ’Nu skall ni få betalt, för det ni var högfärdiga och gjorde narr av mig och min fiol’, tänkte han för sig själv, och io

så drog han till med stråken, så svetten lackade. Så kom han till den fjortonde reprisen, och då slutade han med spelningen.» I en folkvisa om Inga lilla vallpiga (el. Gundela), som av S. E k (Otto Andersson, Festskr. 1929) pla­ cerats bland 1300-talets, är det en vallpiga, som sjun­ ger eller »spelar gullharpa» för konungen: F ö rsta slaget hon på gullharpan slog, K onungens h jä rta det lekte och log. A n d ra slaget hon på gullharpan lät, K onungens h jä rta v ar n ära det grät. T re d je slaget, som på gullharpan klang, F ö r henne dansade alla konungens hovmän. F jä rd e slaget hon på gullharpan m ånd’ slå, F ö r henne så dansade båd’ stickor och strå.

(G. A. 60 :2.)

Samma motiv återkommer även i visan »Den un­ derbara harpan», där harpans toner till sist röja ett dråp, som begåtts. E fter all sannolikhet är denna visa utbildad i Sverige, fastän varianter förefinnas i flera andra länder. Om näckens musik på detta sätt lämnat upphov till flera sägner och visor, har den även lämnat mo­ tiv till den svenska formen av en av senare medel­ tidens mest populära tyska sägner: Tannhäuser. Den tyske minnesångaren, som varit i Venusberget och sedan sjungit till sin harpa den världsliga kärlekens lov, hade som ångrande syndare kommit till påven, som vägrat honom förlossning. »Förr skall denna torra stav grönska, än du få förlossning.» Undret sker, och staven grönskar. Den sista utformnin­ gen av den tyska sägnen (visan) hade tillkommit vid reformationstidens början (se härom Vedel, Tannh.). I Sverige torde sägnen ha inkommit under 150011

talet. Harpospelaren Tannhäuser var emellertid en figur, för vilken folket saknade intresse. Men man kände en annan harpospelare, näcken, och så blev den tyska riddarsägnen en svensk näcksägn. Tron på näcken var ju en hednisk föreställning, och prästerskapet hade därför såväl under medel­ tiden som reformationstiden velat inpränta hos fol­ ket, att han vore en ond ande, ja rent av djävulen själv. Den goda musiken hade dock stämt folket milt mot detta andeväsen. Visserligen vore han hed­ ning, men han ville så gärna bli salig. »Näcken sjunger om Frälsarens uppståndelse, hans lidande och död och om den nytta, som en stackars själ kan ha av denna hans uppståndelse; han sjöng medan han spelade» (Hallender, Sägner fr. Levendetrakten; Ldm II s. L X X V I). Den syenska Näcksäg­ nen handlar nu om, hur Näcken sjunger psalmen: »Jag vet, att min förlossare lever»; prästen hör ho­ nom och -förvägrar honom förlossning. »Förr skall denna stav grönska, än du får förlossning.» När prästen kommer hem, grönskar staven, och han skyndar till Näcken och utlovar honom frälsning. Den stora mängd av varianter, som finnas i Sve­ rige till denna sägn, utvisar tydligt, hur folket ställt sig gentemot näcken. Musikens gode ande fick ej vara en ond hedning. H an måste kristnas, så att man fortfarande kunde tro på honom. H ans makt kände man ju fortfarande. Ännu var han lika le­ vande som i forna dagar. Så fick näcken längre än alla andra naturväsen bo hos det svenska folket, och så länge toner kunna tala, skall hans ande förnim­ mas över landet.

12

K a p .

I I

P

r i m

i

t i v

s å n g

sången hos lapparna yttrar A. Launis (LapO mpische Jouigos-Melodien s. V ) : »Lappen vaktar på tundrorna sina renar, och med det vida panoramat av sjöar och blånande berg för ögat tänker han på en god vän eller spinner han ont mot en fiende. Min­ net kläder sig i ord och toner och så uppstår en melodi på föremålet. Eller, när han med välbehag överblickar sin ståtliga renhjord, skaffar hans till­ fredsställelse sig luft i form av sång, och under det han för sig själv uttalar orden 'vacker hjord, vacker hjord’, uppstår en melodi om renhjorden. Eller när han måste tänka på ett berg, en sjö eller någon plats, där måhända något särskilt hänt honom, gör han en sång om den orten. I ensamheten upprepar han som tidsfördriv åter och åter melodien, kanske timvis utan att bli trött av den, ty under det han sjunger, kunna tankarna fritt sysselsätta sig med annat, då sången icke särskilt starkt tager hans upp­ märksamhet i anspråk. Till text behöver han i flesta fall blott personens, djurets eller föremålets namn eller en enda betydelselös stavelse; detta namn eller denna stavelse upprepar han utan bestämt system och blott då och då, liksom reflekterande högt för sig själv i avhuggna satser sina funderingar över föremålet.» Man får tänka sig den primitiva sången ha upp­ stått även annorstädes på samma sätt. E n enkel föreställning får en musikalisk form och en text, 13

som i och för sig som begrepp är betydelselös. Det individuella är alltid tonen, orden betyda ingen­ ting. Melodi är knappast det rätta ordet på en så elementär musikalisk idé, snarare skulle den kunna kallas ett motiv eller en motivdel med några få in­ tervaller. Genom den ständiga upprepningen får den lilla musikaliska tanken ett individuellt liv, blir en organism. Vad som först tillkommit som im­ provisation i ett enda ögonblick har blivit en ton­ skapelse, en jouigos, en sång, som lever sitt liv en längre tid framåt. Varje sådan musikalisk enhet är en bestämd persons egendom, som han med konst­ närens rätt kan kalla för sin. Många sådana till­ fälliga skapelser ha intet värde och förmå ej leva så länge. Andra åter äro niera markanta och locka andras intresse. Det kommer an på personens konst­ närliga instinkt, om han skall skapa något mera be­ tydande, som kan väcka en större krets’ uppmärk­ samhet. Skall den musikaliska tanken bli något mera än en tillfällig förströelse, måste den ha något allmän­ giltigt som kan intressera andra. Är det en per­ son, som melodien är gjord över, måste det vara en förmögen man, eller herreman, eller karakteristisk personlighet, som av en eller annan anledning dragit uppmärksamheten till sig. Mera än alla personer, djur, berg, sjöar etc. kan en händelse, en upplevelse väcka intresse. Redan den lapp, som skapar me­ lodien, befinner sig i en högre, ovanligare stämning och ger något mera än det vardagliga, när hans upp­ märksamhet på detta sätt spännes. Naturmänniskan har i allmänhet skarp blick för det komiska. En per­ sons eller flera personers sätt att röra sig väcker 14

uppmärksamhet, genast är lappen färdig att i en kort fras karakterisera. Kan denna jouigos väcka munterhet, har den ju genast ett högre inneboende värde. H a r en 'lapp lidit någon oförrätt, vill han hämnas — en smädemelodi uppstår. U nder långa tidsperioder uppstå en oändlig mängd jouigos, många dö bort hastigt, andra leva längre, några bli kvar på en ort, andra föras från trakt till trakt. De bästa efterbildas, typformer uppstå, som i sin tu r varieras. Typerna kunna sedan ordnas i grupper, familjer, serier m. m. Utvecklingen kan gå i två riktningar, den musikaliska tanken kan bliva rikare, fylligare, av motivet kan bli satser, satserna perioder — en visa har up p stått; eller textinnehållet blir klarare, ordet blir en intellektuell tanke, tanken klädes i konstnärlig form — en dikt har skapats. Av dessa två utvecklingslinjer följer lappen helst den förra, den musikaliska. Endast mera sällan blir av en jouigos en dikt, däremot är lappens intresse stän­ digt riktat mot tonen och tonkombinationen. S är­ skilt är han en mästare i att härma ljud, vare sig det gäller ett djurs läte eller ett föremåls buller. E n fågels sång, en hästs gnäggande, en ångmaskins pustande, ja t. o. m. en persons tonfall och uttrycks­ sätt efterhärmas med en förvånande noggrannhet och precision. Rytmen är en mycket viktig sida av en jouigos och tjänar som fast stöd för minnet. F ör att kunna tydligt skilja de olika formerna från varandra, måste rytmen särskilt skarpt markeras och varje jouigos så mycket som möjligt ha olika rytm. Denna koncentration omkring rytmiken har till följd, att mestadels melodiken blir enkel med en not för varje stavelse. Melismatisk sång är därför 15

J o u i g o s

o c h

V a l l r o p .

1. A . Launis, Jouigos nr 448, 706. — 2. D ybeck, Vallvisor nr 8. — 3. Dybeck, Vallvisor nr 12. — 4. D ybeck, F km el. nr 65. — 5. Dybeck, Fkm el. nr 23. — 6. A ndersson, Sv. låtar, Dal. nr 131.

sällsynt. Launis har ej ett enda exempel på dylik bland alla de 712 melodier han meddelar. Dock äro från andra håll även melismatiska sådana uppteck­ nade, och särskilt i södra Lappland torde sådan ko­ loratursång ej vara sällsynt. Med avseende på den 16

melodiska gestaltningen i övrigt ä r dur-treklangens toner avgjort övervägande. Stora tersen och kvar­ ten är särskilt vanlig; här och där kan spåras en dragning åt pentatonik (t. ex. g-a-c-e). Även halv­ toner förekomma dock. Tvenne exempel på jouigossången meddelas här ( I : i a, b). Någon motsvarig­ het till jouigos-sången finnes knappast i det övriga Sverige. Vallskogen har samma yttre förutsättnin­ gar att skapa en sång till förströelse för ögonblic­ ket, under det djuren vaktas, men ändå ha fäbod­ vallarna en annan musik, framsprungen ur andra sysselsättningar. I och för sig har jouigosmusiken ur rent praktisk synpunkt föga betydelse. Men ett visst gagn kan den dock ha. Lappen måste sjunga för att hålla vargarna på avstånd, och även i övrigt utgör sången ett bevis på att den vaktande är upp­ märksam. Just i detta hänseende kan jouigossången ofta antaga karaktären av rop. Ropet, speciellt lockropet, är otvivelaktigt vallmu­ sikens första form, vare sig detta rop är en varning eller en kallelse. I regel är det korna (getterna), som anropas, och innehållet i texten är en maning till djuren att komma. Även anropas människorna. Alla dessa musikaliska former ha framsprungit ur det rena praktiska behovet. Mycket tidigt måste människan ha upptäckt, att en ton går längre än ett buller. Vill man ropa, kan man med vanlig röst ej nå mer än till den allra närmaste omgivningen. Tonen går däremot vida längre. Även vinner man med sången, att de melodiska figurerna bli igenkänningstecken, signaler, som kunna uttrycka ett visst givet innehåll. Ej blott människorna förmå iakttaga skillnaden och fatta innebörden i olika me2. —

Folkmusik och Folkdans.

17

lodier utan även djuren. Formen kan bäst belysas med några exempel (se I, 2, 3, 4). Även rörande dessa locktoner är det oegentligt att tala om melo­ dier. Liksom de lappska jouigos äro de lösryckta motiv, men under det att de lappska endast äro upprepningar av motivet, äro lockropen mestadels varierade eller vidare utbildade till satser. I flera fall kan man även tala om fullt avrundade melo­ dier med försats och eftersats och bestämd tonika. De enstaka motiven i detta senare fall framträda dock tydligt som för sig fristående bildningar, vilka endast tillfälligtvis inordnats under en allmän melodibildningslag. Av locktonerna uppstå lätt vallvisor, vilka ofta ha bibehållit karaktären av rop. I de flesta fall är vall­ visan en växelsång, således ett slags rop med svar av en annan ropande. En* av de enklaste formerna är följande värmländska sång med melodi närmast som de förut meddelade: 1.

Låla A nna, och låla m ig; och är du min vän, så svarar du mig. N u lålar jag dig!

2.

Låla Sven och låla m ig; Och är du min vän, så sv arar du mig. N u lålar jag dig.

Av dessa samtal uppstå sedan allmänna berättelse­ sånger. E n av de vanligaste handlar om en gosse och en flicka, som tillsammans ha ett barn, som de ha dolt i skogen. De vårda barnet växelvis och ropa till v arand ra: 1.

18

K ersti lilla, K ersti lilla! bort i skogen.

Lille sover i skogen, långt

2.

Tulleri lull, tulleri Hill! L ever han än, långt bort i skogen ? 1. Ja men, gör han, jo men, gör h a n ; Lille ligger i vaggan sin, L ångt b ort i skogen. T a ' av dej skon, ooh m jölka kon och ge den lille go-dricka. 2. T ulleri lull, tulleri lu ll! Lever han än, långt bort i ooh harvar. 1. V inden blåser och björka går och lille gråter i vag­ gan sin, K ersti, K ersti lilla ! 2. Ja, vädret blås och björka g å r; Ja g f å r ’nte’ vyssia den lille 1 1. V ädret blåser och björka går, och lille sover så snällt ändå, långt, långt bort i sk o g e n !

E tt av de vanligaste enkelropen i visform är ne­ danstående, som handlar om en vallflicka, som gri­ pits av rövare och ropar på hjälp: K ulleri tova Tolv män i skoga; T olv m än äro de, tolv svärd bära de, S v a rt’oxen hänga de, skällko flänga de, Mej ville de bortlocka. K ulleri to v a !

Melodierna till dessa båda äro av samma typ som de förut meddelade. Vad som kan bevisa en rätt hög ålder för dessa vallvisor är, att de i flesta fall äro hos alla folk åter­ kommande. »Tolvmänsropet» återkommer i tämligen konstant form över hela Europa. Melodien är emel­ lertid ej alltid lika, ehuru grundm otiven: e-c-a och h-d-h-c-a även kunna anträffas utanför Sverige. Grundidéen till alla vallkväden är ropet, vare sig det gäller kreaturen 6om lockas, eller det gäller sam­ talet mellan två på avstånd. Till innehållet kunna variationerna ej bli många. Melodiskt sett äro ej heller olikheterna så stora. De nyss citerade former­ na äro de vanligaste. Som ett sista exempel kan meddelas följande vallvisa (I, 5), som trots sin fullt 19

utbildade melodiform bär vallropets grundkaraktär. Melodien är så till vida märklig, som det är den äldsta upptecknade i Sverige (omkr. 1675) men ej som vallmusik utan som »daldans» (se T. Norlind, Sv. fkv. o. fkdanser, Ldm. 1906 s. 75). Ropets karaktär av musikalisk improvisation med här och där långt uthållna toner har låtit melodiken bli mer rytmiskt fri och oberoende än jouigossången. De långa tonerna bli starkare markerade ge­ nom att omspinnas med koloratur. Så långt som till tyrolarnas jodlingar har ej nordbon kommit, men rätt tydlig tendens åt koloraturkadenser finnes dock. Särskilt gärna användas ekoverkningar med forte­ sång hastigt åtföljd av pianoupprepning. E tt exem­ pel på koloratursång meddelas (I, 6). Vallropets närmaste släkting är väktarropet, och man må ju därför ej förvåna sig över att återfinna samma melodityp. Som exempel kan tjäna följan­ de från Östergötland och Västergötland (II :i, 2). Andra kunna återfinnas i Strindberg, Gamla Stock­ holm (3. uppl. s. 123) och Landtmanson, Fkmus. i Vgötl. (s. 58 ff). Gatropen synas ej ha haft någon nämnvärd betydelse i Sverige, men i utlan­ det äro de ytterst vanliga, särskilt i storstäder som Paris och London. E tt exempel på sådan sång från Stockholm, en »sotare-ton», meddelas här (II, 3). Som ett slags rop till barnet att sova, kan vagg­ visan anses vara. Även denna visa har vallvisans allmänna tongångar. Den allbekanta melodien till »Vyssa lulla litet barn» behöver här blott anty das: a-e-e-c-h; d-e-c-h-a. Att den sammanfaller med ovanstående vallmelodier, behöver ej påpekas. Även den mest vanliga harnvisan »Ro, ro, åt fiskar20

V ä k t a r r o p och arbetssånger. 1. B randvaktsfop. A . F. Lindblad, S g r I, Östberg. — 2. Brandvaktsrop. Landtm anson, Västerg. — 3. Sotareton. Strindberg s. 3. — 4. Pålkranston. Strindberg s. 14. — 5. Grundläggarens ton. Strindberg s. 25.

skär» (e-f-e-c-h; c-a-h-c-d-c-h) är- blott en ny me­ lodisk gestalt av vallvismotivet. F rån vaggvisorna är steget ej långt till barnvisorna. De vanligaste känna vi alla: »Liten flicka gick i by», »Rida ran­ ka», »Klappa kaka», »Sko, sko min lille häst». Mera dramatiska och därför även till en del recitativiska äro de många »piplekarna» (»Det kommer en liten

mus» etc.). Alla ha musikaliskt sett en tämligen enhetlig prägel. Rörande lapparnas sång betonades särskilt natur­ människans skarpa blick för det komiska. Att här­ ma och efterbilda var hans högsta fröjd. Den svenska allmogen har i allmänhet haft stor lust att göra något lustigt av allvarliga situationer. Ej ens kyrkan och gudstjänsten har gått fri. Då prästen och klockaren sjöngo mot varandra — under äldre tid på latin — satt folket undrande och hörde på. Vad kunde de väl ha att säga varandra? Genast var humorn framme, och en sång som den här med­ delade var då snart skapad ( I I I : i ) . Melodiken har föga av det kyrkliga recitativets karaktär, liknar däremot så mycket mera vallskogens många växel­ sånger. Det finns dock andra varianter, där man även efterbildar psalmoditonen. De torde vara täm­ ligen ålderdomliga och återkomma med små olik­ heter i flera landskap. Härmning av naturljud är ett ej blott för lap­ pen utmärkande drag. Det finnes även många exem­ pel på motsvarande hos allmogen i Sverige. De flesta efterbildningarna av fågelsången äro dock ej fristående utan förekomma i sånger eller instrumen­ tala låtar och ha således fått en konstmässig prägel (t. ex. gök- och svanpolskor). Mera ursprungliga äro härmningarna av klockklangen. H ä r tillkom­ mer ett tydningsmoment. Ljudet får en underlagd text — klockorna ropa något ut till människorna. Även här är humorn genast färdig med sin fina ironi, även om själva klangen borde mana till all­ varligare begrundanden. N är kyrkklockorna ringa över en rik mans död, sjunga de: »Far åt himla! 22

Far åt himla!» (vanligen tonerna: e-h eller e-c) ; när de ringa över en fattig: »Ryk åt helvete! Ryk åt helvete!» (samma toner). Mera profan är »välling­ klockan». Där tänker man mer på maten, som skall ätas. Därför sjunga klockorna: »Sur välling, sur frtxsfck.

fr o m , - 7*10, ? ^ C L ,^ a ^ S e ^ € flk c ir v r r ia * jja /r u ja jn c l2 S .

hos