Samhällsvetenskapernas logik 9789186320843, 918632084X [PDF]

Zitiervorschau

Jurgen Habermas Samhällsvetenskapernas logik

Jurgen Habermas

Samhällsvetenskapernas logik Med en inledning av Thomas McCarthy Översättning: Mikael Carleheden och Anders Molander (kap. 1)

DAIDALOS

Översättningen utförd med stöd från Erik och Gurli Hultengrens fond för filosofi

Jurgen Habermas: Samhällsvetenskapernas logik Originalet titel: Zur Logik der Sozialwissenschaften

© Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1970 © 1988, Bokförlaget Daidalos AB, Box 12 304, 402 43 Göteborg Omslagsfoto: © Isoide Ohlbaum Inledning: Thomas McCarthy Översättning: Mikael Carleheden och Anders Molander (kap. 1) Sättning: Berling

111I 3, 5

Tryck: MediaPrint AB, Uddevalla 1994 ISBN: 91 86320 84 x

Innehåll

Inledning av Thomas McCarthy ............................................... 7 Förord ...................................................................................... I3 L

Dualismen mellan natur- och kulturvetenskaper .......... I 7

II.

Om allmänna sociala handlingsteoriers metodologi ...... 65

III. Om meningsförståendets problematik inom de empirisk-analytiska handlingsvetenskaperna ...............

I I9

IV. Sociologi som samtidsteori ........................................... 2I3 Noter ..................................................................................... 235 Litteraturförteckning ........................................................... 256

Inledning av Thomas McCarthy

När den först kom ut 1967, ifrågasatte Samhällsvetenskapernas logik den dåvarande arbetsfördelningen mellan natur- och kulturvetenskaperna: "Medan natur- och kulturvetenskaperna kan leva i en ömsesidigt indifferent- om än inte helt fredlig- samexistens, så måste samhällsvetenskaperna rymma spänningen mellan divergerande ansatser under ett och samma tak" (s. 19). Vid den tiden dominerades diskussionerna om vetenskapens metodologi fortfarande av den logiska positivismen. Kuhns banbrytande arbete, som publicerades några år tidigare, hade inte mer än börjat göra sig gällande inom naturvetenskapens filosofi; inom samhällsvetenskapens filosofi var den, och skulle för en tid så förbli, bara ett avlägset mullrande. Habermas huvudsakliga intresse var därför att utmana hegemonin för de "empirisk-analytiska" föreställningarna om samhällsvetenskap och, i synnerhet, att visa att tillträdet till den sociala forskningens symboliskt strukturerade objektområde fordrar procedurer som i viktiga avseenden liknar dem som har utvecklats inom de texttolkande kulturvetenskaperna. För att påvisa detta kunde han redan då utnyttja insikter som utvecklats inom de fenomenologiska (Schiitz), etnometodologiska (Garfinkel, Cicourel), lingvistiska (Wittgenstein, Winch) och hermeneutiska (Gadamer) traditionerna, och på grundval av dessa bygga upp en argumentation som i allt väsentligt föregrep den kom7

mandenedgången för positivismen och uppgången för iden om en meningsförstående samhällsvetenskap. Om detta vore hela historien, skulle Samhällsvetenskapernas logik primärt vara av historiskt intresse, en slående antecipation av dagens utveckling. Men den är mer än så. Habermas argumenterade lika starkt mot att pendla över till den motsatta ytterligheten, till den 'bermeneutiska idealism" som sedan dess närmast har uppnått en mothegemoni inom samhällsvetenskapens filosofi (men naturligtvis inte inom samhällsvetenskaplig forskningspraxis). Poängen var- ochär-att föra in förklarande och tolkande ansatser "under ett och samma tak", något som redan Max Weber hade insett. Vi har således inte bara att göra med en antecipation av positivismens reträtt, utan en kritik-i-förväg av den absolutisering av tolkande ansatser som följde. Om samhällsforskning inte skall begränsas till att explicera, rekonstruera och dekonstruera mening, måste vi på något sätt få grepp om sociala handlingars objektiva relationer, de "innebörder" som de har bortom dem som aktörerna avser eller som är inbäddade i traditioner. Kort sagt måste vi betrakta kultur i relation till livets materiella villkor och dessa villkors historiska förändring. Med detta i åtanke fortsätter Habermas här med att undersöka funktionalistiska ansatser, i synnerhet Talcott Parsons strukturfunktionalism. Han finner att försöket att uppfatta det sociala systemet som ett funktionellt komplex av institutioner, i vilka kulturella mönster normativt binder handling, verkligen ger oss viktiga verktyg för att analysera objektiva handlingssammanhang; men det lider av en kortslutning av samhällsanalysens hermeneutiska och kritiska dimensioner: "Inom handlingsteorins -ram harmoniseras handlandets motiv med institutionaliserade värden ... Vi kan emellertid utgå från att dessa brännmärkta behov, vilka inte resorberas av de sociala rollerna, omsätts i motivationer och sanktioneras, likväl har sina tolkningar. Antingen skjuter dessa tolkningar över det bestående som utopiska föregripanden och betecknar en gruppidentitet som ännu inte har lyckats formera sig. Eller så tjänar de, omformade till ideologier, lika mycket till att rättfärdiga 8

instanser som undertrycker drifter, som den projektiva surrogattillfredsställelsen." (s. ns) Habermas menar att om analysen av sociala system helt skulle inbegripa dessa dimensioner, skulle den inte längre kunna förstås som en form av empiriskanalytisk vetenskap med biologin som modell; den skulle tvingas att transformeras till en praktiskt syftande historiskt orienterad samhällsteori. En sådan teori skulle ta formen av en "systematiskt generaliserad historia" som reflektivt fångar samhällets bildningsprocess som helhet. Den skulle rekonstruera den nuvarande situationen med blicken fäst inte bara på dennas förflutna utan också på dess praktiskt anteciperade framtid. Detta är i själva verket vad de klassiska samhällsteoretikerna var ute efter- från de skotska moralfilosofernas utläggningar om det civila samhällets naturhistoria, över Marx historiska materialism, till Webers rationaliseringsteori. Och ändå, hävdar Habermas, var de oförmögna att fånga den metodologiska specificiteten hos en sådan teoretiskt informerad och praktiskt orienterad historieskrivning; i stället försökte de gång på gång, och förgäves, att assimilera den med de strikt nomologiska naturvetenskaperna. Inom psykoanalysen finner Habermas den mest givande modellen för en rekonceptualisering och reintegrering av de förklarande och tolkande, funktionalistiska och narrativa element som samhällsteorin behöver. Han föregriper här den mer utförliga diskussionen av Freud i Erkenntnis undInteresse (som publicerades året därpå) och uppfattar psykoanalytisk teori som ett allmänt tolkningsschema för psykodynamisk utveckling, vars tillämpning på den narrativa rekonstruktionen av individuella livshistorier kräver en specifik kombination av tolkande förståelse och kausal förklaring, och vars bekräftelse i sista instans är avhängig dessa livshistoriers lyckade fortbildning. Den kritiska samhällsteorin vill, på ett analogt sätt, narrativt rekonstruera samhällets självbildningsprocess i perspek~ tivet av dess lyckade fortbildning: "I stället för ett självreglerat systems måltillstånd [Sollzustand] framträder en bildningsprocess' anteciperade sluttillstånd. En hermeneutiskt upplyst och historiskt orienterad funktionalism ... leds av ett emanci9

patoriskt kunskapsintresse som endast är inriktat på reflektion ... Även släktet som sådant konstituerar sig i bildningsprocesser som slår sig ned i samhällssystemens strukturella omvandling och som ur ett anteciperat perspektiv kan reflekteras, dvs. berättas systematiskt." (s. 232 f) Sedan publicerandet av Samhällsvetenskapernas logik har Habermas avsevärt breddat sig vad gäller en rad av dess centrala komponenter. Så har t.ex. symbolisk interaktionism och etnometodologi, funktionalism och systemteori behandlats mer utförligt i senare skrifter. Och även om Habermas 1982 kunde skriva att han fortfarande fann grunddragen i sin argumentation riktiga, har han förändrat sin position i flera viktiga avseenden. Iden att grunda samhällsforskningen i en språkteori, vilken redan fanns som embryo i Erkenntnis und Interesse, kom att dominera hans arbete om universalpragmatik och rationell rekonstruktion i slutet av sextiotalet och början på sjuttiotalet. Mot slutet av sjuttiotalet påbörjade han den vändning som kulminerade med Theorie des kommunikativen Handelns, en vändning som markeras av varningen att metodologi och kunskapsteori inte är någon kungsväg till samhällsteorin. Snarare är det så att frågor som rör samhällsforskningens logik kan ställas på ett fruktbart sätt bara i relation till substantiella frågor - teorin om kommunikativ handling är inte konstruerad utifrån ett metodologiskt perspektiv. Trots dessa förändringar och utvecklingar, och trots att de nuvarande diskussionerna inom samhällsvetenskapens filosofi förs inom en annan kontext, har Samhällsvetenskapernas logik på något sätt behållit sin kraft och fascination. Kanske beror det på att verket undviker den ensidighet som fortfarande utmärker huvudprotagonisternas synsätt, och till skillnad från dem finner något värdefullt, något värt att bevara och rekonstituera, i alla de betydelsefulla konkurrerande ansatserna inom samhällsforskningen, Kanske beror det på att Habermas här föregriper så många av de problem och teman som sysselsätter oss idag, och gör det med en skärpa som inte har överträffats. Eller kanske beror det på att Habermas tidigare utkast till en kritisk teori om nutiden - i form av en systematisk, generaliserad berättelse, konstruerad IO

med den praktiska avsikten att förändra saker till det bättre inte har förlorat något av sin dragningskraft, även när det betraktas i ljuset av hans senare, mer eftertryckligt teoretiska insatser.

II

Förord till nyutgåvan·

Denna litteraturöversikt om samhällsvetenskapens logik' skrevs i mitten av sextiotalet. Då behärskades sociologins självförståelse i det stora hela fortfarande av den analytiska vetenskapsteorin, vilken utgick från den bakomliggande iden om ett enhetsvetenskapligt program. Översikten medverkade till att denna kontext förändrades på ett grundläggande sätt under det följande årtiondet. Den begränsar sig inte till att fortsätta Adornos positivismkritik, utan riktar uppmärksamheten på det breda spektrum av ansatser som legat till grund för en, som Richard F. Bernstein 1 976 kunde fastställa,, "restrukturering av samhällsteorin"; dvs. den sene Wittgensteins lingvistiska filosofi, Gadamers hermeneutik och den fenomenologiska etnometodologin i anslutning till Alfred Schiitz. Tillägnelsen av hermeneutik och språkanalys övertygade mig den gången om att den kritiska samhällsteorin måste befria sig från den medvetandefilosofiska begreppsapparat som går tillbaka på Kant och HegeP. Det i trängre mening metodologiska resultatet av detta företag bestod i första hand i att jag kunde frilägga den dimension i vilken vi genom meningsförstående får tillgång till samhällsvetenskapens symboliskt förstrukturerade objektområde. 4 Denna rekonstruktion av den bortkastade herEnbart de delar av 1982 års förord som refererar till den här översatta titeluppsatsen har översatts. 1982 års upplaga omfattar nämligen inte enbart denna uppsats utan en rad av Habermas andra metodologiska arbeten. (Översättarens anmärkning.)

13

meneutiska dimensionen, som uppmärksammades på nytt i den analytiska vetenskapsteorins läger först som en följd av debatten mellan Kuhn och Popper 5, måste förvisso gå hand i hand med en avgränsning mot hermeneutikens universalitetsB anspr åk .... I de arbeten, där jag har befattat mig med metodologiska frågor, handlar det emellertid om bidrag till diskussioner, polemiska genmälen, samlingsrecensioner osv.; en monografi om dessa teman har jag aldrig skrivit. Denna kursoriska karaktär förklaras av att jag inte är specialist på dessa områden. För övrigt har forskningslogikens problem alltid endast intresserat mig i förhållande till samhällsteorins substantiella frågor. Visserligen var jag länge övertygad om att den kritiska samhällsteorin i första hand måste göra sig gällande metodologiskt och kunskapsteoretiskt. Den "språkteoretiska grundläggningen av samhällsvetenskaperna", som jag ställde i utsikt i 1970 års förord till detta verk, speglar forfarande denna övertygelse. sedan jag hamnade i en återvändsgränd vid försöket att införa teorin om kommunikativ handling ur ett metodologiskt perspektiv, håller jag inte längre fast vid denna föreställning ... Teorin om kommunikativ handling, som jag sedan dess har lagt fram 7 , är inte någon fortsättning av metodologin med andra medel. Den har brutit med kunskapsteorins primat och behandlar det förståelseorienterade handlandets presupposition oberoende av kunskapens transcendentala förutsättningar. Denna vändning från kunskapsteori till kommunikationsteori har gjort det möjligt att ge substantiella svar på frågor som från den metateoretiska synvinkeln endast kunde belysas som frågor och klargöras i sina förutsättningar; nämligen svar på frågan om en kritisk samhällsteoris normativa grundläggning, på frågan om förståendets objektivitet och enheten i livsformernas och språkspelens pluralism, på frågan om möjligheten av en 'bistoriskt inriktad funktionalism", och därefter om hur paradigmkonkurrensen mellan system- och handlingsteori skall övervinnas. Naturligtvis behåller samhällsvetenskapernas logik sitt berättigande som egen disciplin .... Mitt tvivel rör endast den 14

tysta premissen att metodologi och kunskapsteori är att rekommendera som via regia för analysen av samhällsteorins grundvalar .... . Miinchen i augusti 1982 JUrgen Habermas

15

I

Dualismen mellan natur- och kulturvetenskaper

Den en gång så livaktiga diskussionen om de metodologiska skillnaderna mellan natur- och kulturvetenskaplig forskning, som initierades av nykantianismen, är idag glömd. De problemställningar som utlöste diskussionen tycks inte längre vara aktuella. Ett scientistiskt medvetande döljer djupgående och alltjämt bestående skillnader i metodologisk ansats. Den positivistiska självförståelse som fortfarande dominerar bland forskarna har anammat tesen om realvetenskapernas enhet: den vetenskapsdualism som antogs vara forskningslogiskt grundad reduceras i det positivistiska perspektivet till en skillnad i utvecklingsnivå. Men samtidigt har den strategi som förordas av det enhetsvetenskapliga programmet lett till obestridliga resultat. De nomologiska vetenskaperna, som uppställer och prövar laghypoteser om empiriska regelbundenheter, sträcker sig redan långt utanför de teoretiska naturvetenskaperna till områden som psykologi och ekonomi, sociologi och statsvetenskap. Å andra sidan fortsätter de historisk-hermeneutiska vetenskaperna, som tillägnar sig och analyserar traditionsförmedlat meningsinnehåll, längs samma gamla banor. Det finns inga allvarliga tecken på att deras metoder helt skulle kunna integreras i de strikta erfarenhetsvetenskapernas modell. Varje föreläsningskatalog vittnar om denna faktiska uppdelning av vetenskaperna - det är bara i positivisternas läroböcker som den är ovidkommande.

17

Denna bestående dualism, som vi i forskningspraxis tar för given, diskuteras inte längre inom ramen för forskningslogiken. Den tas inte upp på vetenskapsteoretisk nivå; den kommer bara till uttryck i att två referenssystem existerar sida vid sida. Allt efter vilken typ av forskning som vetenskapsteorin utgår ifrån, har den tagit form av en allmän metodologi för de empiriska vetenskaperna eller en allmän hermeneutik för kulturoch historievetenskaperna. K. R. Poppers' och H-G. Gadamers undersökningar kan ses som de hittills mest avancerade uttrycken för denna specifikt inskränkta vetenskapliga självreflektion. Den analytiska filosofin och den filosofiska hermeneutiken tar ingen notis om varandra. Deras diskussioner går sällan utöver gränserna för de terminologiskt och regionalt åtskilda områdena: Analytikerna hänvisar de hermeneutiska disciplinerna till vetenskapens förgårdar, medan hermeneutikerna tillskriver de nomologiska vetenskaperna som helhet en beskuren förförståelse. Den kommunikationslösa samexistensen mellan analytisk vetenskapsteori och hermeneutisk grundvalsreflektion ifrågasätter inte den befästa självförståelsen hos någon av parterna. Enstaka försök att överbrygga klyftan har stannat vid goda intentioner.3 Det skulle inte finnas något skäl att röra vid den begravda frågan om vetenskapsdualismen om den inte på ett område ständigt ledde till symptom som väcker kravet på en analytisk lösning: på samhällsvetenskapernas område strider och korsas nämligen heterogena ansatser och målsättningar med varandra. Förvisso uppvisar de olika samhällsvetenskapernas nuvarande utvecklingsnivå en förbryllande ojämnhet. Därför ligger det också nära till hands att betrakta ouppklarade metodologiska frågor och olösta kontroverser som resultat av en förvirring som kan åtgärdas med hjälp av logisk precisering och ett enhetsvetenskapligt program. Således drar sig inte positivisterna för att göra tabula rasa. Efter att de traditionella samhällsvetenskaperna genomgått en reningsprocedur måste det, enligt deras postulat, uppstå en allmän och i princip enhetlig empirisk-analytisk beteendevetenskap, som till sin struktur inte får skilja sig från de teoretiska naturvetenskaper18

na. 4 Steg i denna riktning togs först inom psykologi och socialpsykologi. Den ekonomiska forskningen följer, såvitt den inte tillhör ekonometrin, en normativ-analytisk vetenskapsmodell som förutsätter hypotetiska handlingsmaximer. Sociologisk forskning håller sig för det mesta inom den strukturfunktionalistiska ramen med en teori om handlingar som varken kan reduceras till observerbart beteende eller rekonstrueras efter det ändamålsrationella handlandets mönster. slutligen är många sociologiska och statsvetenskapliga undersökningar historiskt inriktade och eftersträvar överhuvudtaget inte något samband med allmänna teorier. Dessa tre teoretiska ansatser kan, som jag skall visa, var för sig göra anspråk på en relativ rätt. De har inte, som positivismen antar, sitt upphov i bristande eller oklara metodologiska förutsättningar; inte heller kan dessa mer komplexa ansatser utan att lida skada reduceras till den plattform som en allmän beteendevetenskap skulle utgöra. Det är bara vid första anblicken som det handlar om en förvirring som kan upphävas genom klara distinktioner. De konkurrerande ansatser som utbildats inom samhällsvetenskaperna är snarare ett resultat av att samhället inte låter sig inordnas under en allmän teoriapparat på samma sätt som objektiverade naturprocesser. Medan natur- och kulturvetenskaperna kan leva i en ömsesidigt indifferent- om än inte helt fredlig- sam~ existens, så måste samhällsvetenskaperna rymma spänningen mellan divergerande ansatser under ett och samma tak. Här framtvingar själva forskningspraktiken en reflektion kring förhållandet mellan analytiska och hermeneutiska tillvägagångssätt.

1.

En historisk aktualisering

1.1. Rickert var den förste som på ett metodologiskt stringent sätt försökte göra reda för dualismen mellan natur- och kulturvetenskaper. Han inskränkte den kantska förnuftskritikens anspråk till att gälla de nomologiska vetenskaperna för att därigenom kunna bereda plats åt de kulturvetenskaper [Geistes-

19

wissenschaften] som Dilthey hade givit kunskapskritisk status.5 Detta försök höll sig inom transcendentalfilosofiska ramar. Medan fenomenen i enlighet med förståndets kategorier konstitueras som "natur" under allmänna lagar, bildas ''kultur" genom faktas relation till ett system av värden. Denna individualiserande värderelation ger de kulturella fenomenen en unik historisk innebörd. Rickert insåg att en strikt idiografisk vetenskap, som förespråkades av Windelband, var en logisk omöjlighet. 6 Han såg det som ett faktum att de förstående vetenskaperna åstadkommer något säreget: i uttryck som ofrånkomligen är allmänna, alltså inriktade på det som upprepar sig, fångar dessa den likväl unika innebörden hos historiska händelser. Men hans förslag förmådde inte tillfredsställande förklara detta faktum. I hemlighet utgår Rickert från den livsfilosofiska förutsättningen om irrationaliteten hos en verklighet, som helt och hållet ger sig till känna endast i den språklösa upplevelsen- i det identifierande medvetandets transcendentalt förmedlade grepp sönderfaller den i alternativa åsikter. De komplementära aspekter utifrån vilka verkligheten måste uppfattas- antingen i form av lagbunden kontinuitet eller i form av heterogena enskildheter - förblir åtskilda. Vid valet mellan motsvarande teoretiska referenssystem står vi inför ömsesidigt uteslutande alternativ. Utsagor i det ena systemet låter sig inte omvandlas till utsagor i det andra. Endast termen 'heterogent kontinuum" står för enheten hos den verklighet som det transcendentala perspektivet delat upp; mot den blott extrapolerade enheten svarar ingen syntes åstadkommen av det ändliga förståndet. Men hur skall en och samma verklighet, som inordnad under allmänna lagar uppfattas som natur, kunna individualiseras genom att relateras till värden, om dessa värdekategorier själva måste gälla som något logiskt allmänt? Rickert postulerar att värden inte kan ha samma status som klassbegrepp. Han försäkrar att kulturfenomen inte inordnas under sina konstitutiva värden på samma sätt som element är inordnade under en klass. 7 Men detta anspråk kan inte infrias inom ramen för den transcendentala logik som det reses inom. 20

Rickert är tvingad att blott skissera iden om en historisk totalitet, eftersom han misstror de dialektiska medel med vilka denna totalitet skulle kunna begripas. En kulturvetenskapernas logik som utgår från den transcendentala medvetandekritikens förutsättningar kan inte komma undan den dialektik mellan det särskilda och det allmänna som Hegel beskrev. Denna dialektik leder bortom Hegel till iden att kulturella fenomen är historiskt individuerade och kräver att bli identifierade just som icke-identiska. 8 Även själva värdefilosofin uppstår ur samma ambivalens i en ofullbordad övergång från Kant till Hegel. Rickert konstruerar till att börja med begreppet kultur på grundval av den transcendentala idealismen. Liksom kategorin natur har kategorin kultur, som inbegrepp av fenomen under ett system av gällande värden, en transcendental innebörd - den säger inget om föremålen utan bestämmer betingelser för den möjliga uppfattningen av föremål. Härtill svarar det optimistiska antagandet att ett värdesystem måste kunna härledas a priori ur det praktiska förnuftet. 9 Ganska snart måste Rickert ge upp denna ide.'o De s.k. värdenas materiella innehåll kunde bara dechiffreras utifrån· reella kultursammanhang, i vilka de historiska subjektens värdeorienterade handlande objektiverats - även om värdenas giltighet skulle vara oberoende av ett sådant ursprung. Om nu detta måste tillstås, drabbas naturligtvis det kantianska kulturbegreppet av den transcendental-empiriska tvetydighet som dialektiskt utvecklades i Hegels begrepp den objektiva anden, men som nykantianerna var tvingade att avvisa. Kulturvetenskaperna påträffar sitt objekt i en redan konstituerad form. De empiriskt gällande värdesystemens kulturella betydelser är resultat av värdeorienterat handlande. Sålunda har de värdeorienterat handlande subjektens transcendentalt förmedlade prestationer sugits upp och bevarats i de historiskt sedimenterade och traderade värdenas empiriska gestalt. Med historien förs en dimension in i vetenskapens objektområde, i vilken ett element av transcendentalt medvetande objektiverats tvärs igenom de handlande subjektens medvetanden, dvs. att en mening objektiverats som alltid bara 21

kan göra anspråk på giltighet i ett transcendentalt nätverk av värden. Med begreppet "transcendentalt böra" försöker Rickert göra rättvisa åt denna objektivitet hos historiskt reella betydelsesammanhang.'' Men detta· begrepp sammanfattar blott de motsägelser som de orubbliga distinktionerna mellan fakta och värden, natur och kultur, fåfängt försöker avlägsna. Eftersom Rickert inte vill ge upp transcendentalfilosofins bestämningar smulas dessa avsiktslöst sönder i hans händer. Genom bräschen "det transcendentala börat" tränger sig en restauration obehindrat in, som- i motsats till Rickert- öppet tillerkänner värdefilosofin något som hållit sig gömt hos denne: det ideala varats platta ontologi (Max Scheeler och Nicolai Hartmann). Vetenskapslogiken utgår idag inte längre från den kantska förnuftskritikens förutsättningar; den knyter an till de nomologiska och hermeneutiska vetenskapernas nuvarande självreflektionsnivå. Den analytiska vetenskapsteorin nöjer sig med regler för den logiska konstruktionen och valet av allmänna teorier. Den slår fast dualismen mellan utsagor och fakta och avstår från att begripa denna dualism transcendentalt.' 2 Den filosofiska hermeneutiken stödjer sig inte längre på ett kantianskt natur- och naturlagsbegrepp. Den avstår från att konstruera en värld av kulturella fenomen och nöjer sig med att klargöra hur traditionsförmedlad mening tillägnas. Ändå tror jag att en upprepning av Rickerts försök att reflektera över vetenskapernas dualism- om än utifrån icke-kantianska förutsättningar - ännu en gång skulle sätta igång den rörelse från Kant till Hegel som Rickert på ett säreget sätt varierade och sedan avbröt. Denna rörelse kan idag inte längre börja i medvetandekritiken utan måste börja med en transcendental språkkritik Hit nådde också nykantianismen- visserligen inte Heidelbergskolan, men däremot Marburgskolan - med Cassirers filosofi om de symboliska formerna. Ernst Cassirer undviker den tvetydiga värdekategorin, som vill fånga den empiriska innebörden hos historiskt realiserade betydelser utan att ge upp den transcendentala innebörden 1 .2.

22

hos något som är giltigt oberoende av sitt ursprung. Han undersökte i stället det logiska sammanhanget mellan symboliska former. Cassirer genomför på sitt sätt samma vändning från omdömeslogik till satsernas grammatik som företagits av den positivistiska språkanalysen. Men han begränsar sig inte till formella relationer inom de teckensystem som används i vardagsspråket eller av de empiriska vetenskaperna. Symbolskiktet intresserar honom som medium för transcendentala prestationer. Cassirer har läst Humboldt med blicken hos en Kant som inte stötts bort utan upplysts av Hamann. Det framträdande föremålet konstitueras inte längre omedelbart genom åskådningens och förståndets kategorier utan genom en transcendental prestation som själv är gripbar i sinnlighetens sfär: genom skapandet av systematiskt ordnade symboler som skänker objektivitet åt sinnesintrycken. Förståndet kan inte ensamt åstadkomma fenomenens syntes; först symboler gör spåret av ett icke-givet synligt i det givna. Det inom-världsliga blir närvarande för medvetandet i den utsträckning som medvetandet skapar former som kan representera en intuitivt otillgänglig verklighet. Verkligheten framträder genom att bli representerad. Representationen är det transcendentala medvetandets grundfunktion, och dess prestationer kan dechiffreras indirekt utifrån de symboliska formernas grammatiska relationer. Filosofin om de symboliska formerna, som avlöser kritiken av det rena förnuftet, syftar således till en logisk analys av språket i ett transcendentalt perspektiv. Självfallet är de symboliska formernas språk rikare än de teckensystem som konstruerats för erfarenhetsvetenskaplig användning. Det omfattar vid sidan av vetenskapen också myt, religion och konst. I likhet med Rickert vill Cassirer utvidga kritiken av den strikt erfarenhetsvetenskapliga kunskapen till en universell kritik av alla kulturella fenomen: 'Varje genuin medvetandefunktion har ett avgörande drag gemensamt med kunskapen, nämligen att den rymmer en ursprunglig formande och inte bara efterbildande kraft. Den uttrycker inte blott passivt något förhandenvarande, utan innesluter en självständig energi hos medvetandet genom vilken 23

fenomenens rena existens får en bestämd betydelse, ett särartat ideellt innehåll. Detta gäller för konsten liksom för kunskapen, för myten liksom för religionen. Alla hör de hemma i särartade bildvärldar som inte bara återspeglar ett empiriskt givet utan snarare frambringar detta enligt en självständig princip. Och så skapar också var och en av dessa sina egna symboliska former, som visserligen inte är likadana som de intellektuella symbolerna, men med avseende på sitt mentala ursprung ändå jämbördiga med dessa. Ingen av dessa former kan rätt och slätt reduceras till, eller härledas ur, de andra; var och en av dem betecknar ett bestämt mentalt uppfattningssätt och konstituerar i och genom detta samtidigt en egen aspekt av det verkliga." 13 De olika symbolsystemen reser i samma mån ett perspektiviskt giltighetsanspråk V etenskapen förlorar det specifika företrädet i fråga om sanning; filosofin behåller det för sig själv i en reflexivt begränsad form. "Sann" kunskap är nu bara möjlig med hänsyn till de transcendentala betingelserna för symbolisk representation, inte längre med avseende på det som representeras. Genom de bildvärldar som artikuleras i de symboliska formerna "får vi syn på, och kommer i besittning av, det som vi kallar 'verkligheten': ty deri högsta objektiva sanning som öppnar sig för medvetandet är till slut formen för dettas egen aktivitet. I totaliteten av sina egna prestationer och i kunskapen om den specifika regel genom vilken var och en av dessa bestäms ... åskådar medvetandet sig självt och verkligheten. På frågan om vad som vid sidan av denna helhet av medvetandefunktioner skulle vara det absolut verkliga ... får det förvisso inte längre något svar, annat än att det mer och mer lär sig att se den som ett felaktigt ställt problem, som en intellektuell förvillelse". 14 Med denna självreflexion hos det representerande förnuftet trodde Cassirer att han hade berett vägen för en ny kulturvetenskaplig filosofi. Cassirer gör en klar åtskillnad mellan de nivåer som naturoch kulturvetenskaperna befinner sig på. Rickert hade tillskrivit båda samma erfarenhetsvetenskapliga status; nu får kultur24

vetenskapen rang av metateori. De nomologiska vetenskaperna frambringar utsagor om verkligheten inom ramen för formellt definierade teckensystem. Såtillvida befinner de sig på samma nivå som myt, konst och religion, som inom sina specifika ramar likaså framställer en selektivt uppfattad verklighet. Kulturvetenskaperna sysselsätter sig däremot med de formella relationerna mellan symboliska former. De ger ingen information om verkligheten utan uttalar sig om redan given information. Deras uppgift är inte att empiriskt analysera delar av verkligheten som låter sig framställas, utan att logiskt analysera framställningsformen. Därmed undgår Cassirer svårigheterna i Rickerts teori: problemet att förmedla ett individuerat Särskilt med ett ickeklassifikatoriskt Allmänt uppträder inte så länge kravet endast är att ett givet symbolsammanhang skall analyseras ur formella aspekter. Även om ett bestämt symbolspråks grammatik ko~­ mer att visa sig vara en irreducibel totalitet, är Cassirer övertygad om att konstens och mytens, religionens och vetenskapens olika grammatiker arbetar med samma kategorier. Dessa kategoriers transcendentala allmänhet, som syntetiserar mångfald till enhet, kunde han i sin tur förklara utifrån den symboliska framställningen. Inte heller inordningen av kulturella fenomen blir något problem. Även om symboler som fysiska tecken sträcker sig in i sinnlighetens sfär, kan de inte jämställas med de empiriska fenomen som naturvetenskapen befattar sig med. De är snarare transcendentala betingelser för att en värld överhuvudtaget kan framträda för subjekten. Vetenskapen om de kulturella formerna går därför inte kausalanalytiskt utan formanalytiskt till väga; den inriktar sig på strukturella sammanhang mellan verk, inte på faktiska kopplingar mellan händelser. Den delar den transcendentala logikens reflexiva inställning, även om ett moment av historisk tradition och således empirisk aktualitet häftar vid de symboliska formerna. Detta moment utgör inte för Cassirer, som för Rickert, en oanalyserad restpost, eftersom han - på hegelskt vis - inte längre skiljer förnuftet från dess objektiveringar eller det transcendentala medvetandet från dess uttryck, vilka kan 25

gripas såväl transcendentalt som empiriskt. Därmed lyfter emellertid Cassirer kulturvetenskaperna till en nivå där de inte längre kan skiljas från en filosofi om de symboliska formerna. Han berövar dem karaktären av vetenskap. Tolkningen av vetenskapsdualismen inom ramen för en konstruktion av det representerande förnuftet har ett högt pris. De nomologiska vetenskapernas utsagor kan egentligen inte hävda sitt specifika giltighetsanspråk, eftersom de vetenskapliga språk som dessa utsagor är formulerade i principiellt befinner sig på samma nivå som myternas och sagornas språk. Vetenskapliga utsagors giltighet skulle således endast kunna legitimeras om Cassirer gav upp iden att de olika symbolsystemen är lika primära till förmån för en ide om det transcendentala medvetandets utvecklingshistoria. Men denna historiska dimension ingår inte i filosofin om de symboliska formerna. Kulturvetenskaperna delar denna brist. De berättar om de symboliska formernas allmänna grammatik; men den historiska process i vilken dessa former konstitueras, det traditionssammanhang i vilket kulturen förs vidare och tillägnas, alltså just den dimension i vilken kulturen utövar sin verkan, förblir stängd för kulturvetenskaperna. De går ohistoriskt till väga. De är strukturvetenskaper och förlorar historien ur sikte; de bevarar endast en morfologi av verkimmanenta former efter mönster av de wölfflinska· grundbegreppen. Historievetenskaperna, vilkas metodologiska status Rickert försökte göra reda för, faller igenom maskorna i Cassirers nät. ' 5 1942 tog Cassirer på nytt upp frågan om kulturvetenskapenas logik' 6, nu med utgångspunkt från uttrycksperceptionens fenomenologi och psykologi, vilken skulle ge den ursprungliga och enhetliga apperceptionen en ny dimension som ligger före förståndets prestationer' 7• Denna ansats skulle kunna vara av betydelse för frågan om den naturliga livsvärldens konstitution (och för första gången placera Husseris återvändande till Kant i rätt perspektiv), men den ger ingen menings[Heinrich Wölfflin (f. 1864) schweizisk-tysk konsthistoriker som tog fasta på konstens fornrutveckling. Ö.a.]

full grund för vetenskapslogiken. Cassirer vill återföra vetenskapstyperna på specifika erfarenhetskällor: det är polariteten mellan perceptionen av ting och av uttryck som antas vara ursprunget till den motsats som blir fullt utbildad i natur- och kulturvetenskapernas metodologiska struktur.' 8 Men denna synpunkt vore förenlig med filosofin om de symboliska formerna endast om specifika begrepps- och varseblivningsstrukturer kunde härledas från användningen av bestämda symbolsystem. Nykantianismens båda försök att göra reda för vetenskapsdualismen har inte fått några följder. Denna problemställning har försvunnit nästan lika fullständigt ur det filosofiska medvetandet som ur erfarenhetsvetenskapernas metodologiska självreflektion - med ett undantag. Max Weber anknöt till Rickert och överförde dennes metodologiska grundsatser på samhällsvetenskaperna på ett så effektivt sätt att diskussionen om Webers vetenskapslära pågår än idag.' 9 Detta är, filosofihistoriskt betraktat, en anakronism, men också ett tecken på att det problem som togs upp av Rickert och Cassirer fortfarande gör sig gällande inom samhällsvetenskapernas forskningspraxis - och det trots den positivistiska vetenskapslogiken. 1.3. Till skillnad från Rickert och Cassirer var Max Weber inte intresserad av förhållandet mellan natur- och kulturvetenskaper ur kunskapsteoretisk synvinkel. Det som oroade honom var inte vilken konsekvens 18oo-talets nya kulturvetenskaper kunde ha för kritiken av det till ett historiskt förnuft utvidgade rena förnuftet. Från de filosofiska undersökningar som allt sedan Dilthey ägnat sig åt denna fråga hämtade Weber endast de instrument som han behövde för att komma till klarhet om sin egen forskningspraxis. De nya samhällsvetenskaperna förstod han som kulturvetenskaper med ett systematiskt syfte. Uppenbarligen förenar samhällsvetenskaperna metodiska principer som filosoferna studerat hos motsatta vetenskapstyper: samhällsvetenskaperna måste jämka samman natur- och kulturvetenskapernas heterogena metoder, mål och förutsättningar. Weber analyserade framför allt kombinationen av förklaring 27

och förståelse. Förbindelsen mellan förklaring och förståelse implicerar emellertid helt olika regler beroende på om metoderna, målen eller förutsättningarna är i fokus. Det blir lättare att klart se Webers intrikata vetenskapsfilosofi om man håller isär dessa tre komplex. Definitionen i den första paragrafen i Wirtschaft und Gesellschaft gäller metoden: "Sociologi är en vetenskap som genom tolkning försöker förstå socialt handlande och därigenom orsaksförklara dettas förlopp och verkningar."20 Vi kan betrakta denna sats som ett svar på frågan: Hur är allmänna teorier om socialt handlande möjliga? Allmänna teorier tillåter att man härleder antaganden om empiriska regelbundenheter och sådana laghypoteser tjänar ett förklaringssyfte. Till skillnad från naturprocesser har det sociala handlandets regelbundenheter dessutom egenskapen att vara förståeliga. Socialt handlande hör till klassen av intentionena handlingar som vi uppfattar genom att rekonstruera deras mening. Sociala fakta kan förstås i termer av motiv. Optimal förståelighet hos ett socialt beteende under givna omständigheter är naturligtvis inte i sig ett bevis för hypotesen att det faktiskt föreligger ett lagbundet sammanhang. Hypotesen måste också bekräftas oberoende av den motivförstående tolkningens trovärdighet. Den logiska relationen mellan förståelse och förklaring kan därför föras tillbaka till det allmänna förhållandet mellan hypotes och empirisk prövning. Genom förståelse interpolerar jag ett rationellt eftersträvat mål som tillräckligt motiv för ett observerat beteende. Men först sedan det resulterande antagandet om ett regelbundet beteende under givna omständigheter prövats på ett empiriskt tillförlitligt sätt har motivförståelsen lett till en förklaring av en social handling. Denna logiska relation gör det också förståeligt varför Max Weber gav det ändamålsrationella handlandet ett metodologiskt primat. Det ändamål som interpolerats genom meningsförståelsen, den antagna intentionen, kommer i regel bara att leda till en empiriskt hållbar förklaring om ändamålet anger ett faktiskt tillräckligt motiv för handlingen. Detta är fallet när handlingen leds av intentionen att uppnå ett resultat som

realiseras genom ett ändamålsrationellt val av medel, alltså i den ändamålsrationella handlingstypen, vilken är inriktad på valet av lämpliga medel i förhållande till ett ur subjektiv synpunkt klart formulerat ändamål. Teorier som uteslutande tilllåter denna handlingstyp går, som den rena ekonomin, normativt-analytiskt tillväga. De kan leda fram till empiriskt innehållsrika hypoteser endast inom det begränsade område där de sociala processerna faktiskt motsvaras av den metodologiska principen om ändamålsrationalitet. Den avgörande frågan blir därför hur man kan nå fram till systematiska antaganden om förståeliga, men ur ändamålssynpunkt irrationella handlingar. Först sådana teorier förbinder förståelse och förklaring inom en empirisk-analytisk ram. Weber var själv av den uppfattningen att man inom en förstående sociologi bara kan undersöka ett ur ändamålssynpunkt irrationellt beteende som en "avvikelse" från en i jämförande syfte konstruerad ändamålsrationell handlingsmodelL Dessa svårigheter har givit upphov till frågan om huruvida samhällsvetenskaperna överhuvudtaget skall ta hänsyn till handlandets intentionalitet: ur metodologisk synpunkt förlorar förståelseproblematiken sin betydelse om antagandena om lagbundenheter -vare sig de nu kan göras evidenta genom motivförståelse eller inte - skulle kunna begränsas till ett samband mellan deskriptiva beteendevariabler. Även Weber räknade med möjligheten "att framtida forskning när det gäller ur meningssynpunkt besynnerliga beteenden kommer att uppdaga regelbundenheter som inte kan göras till föremål för meningstolkning"". Utan att uppfylla kravet på meningsadekvans skulle dessa ändå vara tillräckliga för att förklara socialt handlande. Weber uteslöt emellertid principiellt sådana lagar från samhällsvetenskapernas område. Samhällsvetenskaperna skulle annars ha status som naturvetenskaper om socialt handlande, medan de som vetenskaper inriktade på intentionelit handlande irite kan vara annat än nomologiska kulturvetenskaper. I sina vetenskapsteoretiska avhandlingar talar Weber ofta om att sociologin skall förstå sociala faktas kulturella betydelse och samtidigt förklara deras kulturella betingning. Här hän29

för sig sambandet mellan förklaring och förståelse till samhällsvetenskapernas mål. 22 Webers bestämningar är tvetydiga. Två intentioner står nämligen emot varandra. Å ena sidan betonade Weber alltid den empirisk-analytiska uppgiften att med hjälp av bekräftade laghypoteser förklara socialt handlande och uppställa betingade prognoser. I detta perspektiv producerar samhällsvetenskaperna, liksom alla nomologiska vetenskaper, informationer som kan omsättas i tekniska rekommendationer för ett ändamålsrationellt val av medel. De levererar ''kunskaper om hur man tekniskt, genom beräkning, skall kunna behärska livet, de yttre tingen lika väl som människans handlande" 23 • Tekniskt användbart vetande av detta slag vilar på kunskapen om empiriska regelbundenheter; sådan kunskap ligger till grund för kausala förklaringar som i form av betingade prognoser möjliggör teknisk kontroll över objektiva processer. Samhällsvetenskaplig kunskap som låter sig ledas av detta intresse skulle därför tvingas att utveckla och använda sina instrument endast i syfte att upptäcka tillförlitliga allmänna regler för socialt beteende. I den utsträckning objektet så kräver, kan denna analys förmedlas via en meningsförståelse av handlingar. Intentionen att förstå subjektiv mening kan dock bara öppna tillträdet till sociala fakta. Kunskap om dessa fakta uppnås först när analysen går utöver en propedeutisk förståelse och fångar deras lagbundna sammanhang i kausala termer. I värdeomdömesstriden intog Max Weber denna position, som bara tillerkänner den hermeneutiska intentionen en metodologiskt underordnad status. Men han hade dessutom ett annat kunskapsmål i åtanke. För Weber, som lärjunge till Rickert, kan det kulturvetenskapliga intresset inte bara bestå i att utforska empiriska regelbundenheter. Härledningen och prövningen av laghypoteser, ur vilka tekniska rekommendationer kan utvinnas, gäller därför i andra sammanhang som ett förarbete vilket inte som sådant leder "till den av oss eftersträvade kunskapen". Det överordnade kunskapsintresset är i stället hermeneutiskt till sin karaktär: 'Den andra uppgiften skulle vara att analysera och klassificera den vid varje tidpunkt givna individuella grupperingen av 30

dessa faktorer och deras konkreta samverkan, som betingas av just denna gruppering och har en unik betydelse, och framför allt att göra grunden till och arten av denna betydelse förståelig - en helt ny och självständig uppgift i förhållande till den första, även om den måste lösas genom att man tillgodogör sig detta förarbete."' 4 I detta schema för den samhällsvetenskapliga kunskapens utveckling avlöser kausalanalytiska och tolkande metoder varandra; men kunskapen mynnar alltid ut i explikationen av en mening, av en livspraktisk betydelse, alltså i att "något görs förståeligt". Med detta mål för ögonen är det nu förklaringen och inte meningsförståelsen som blir hänvisad till en metodologiskt underordnad position. Weber relaterade inte explicit de båda konkurrerande intentionerna till varandra. Snarare kunde han vilseledas i fråga om deras tvetydiga karaktär, eftersom han inte tillräckligt klargjorde de olika användningarna av kategorierna mening [Sinn] och betydelse [Bedeutung]. Weber skilde inte tillräckligt konsekvent mellan motivförståelsen, som rekonstruerar en social handlings subjektiva mening, och en hermeneutisk meningsförståelse, som tillägnar sig en betydelse som är objektiverad i ett verk eller en händelse. Motivförståelsen kan bevaras som ett metodiskt steg inom ramen för en empirisk-analytisk vetenskap som leder till en meningsfrämmande, dvs. hermeneutiskt oförståelig, nomologisk kunskap. Två motstridiga kunskapsintentioner uppstår inom samhällsvetenskapen av det skäl att kunskapssubjekten här är intitutivt förbundna med sitt objektområde. Den sociala livsvärlden utgör ett intentionelit sammanhang i lika hög grad som den samhällsvetenskapliga kunskapen själv; och det var just denna omständighet som den transcendentalfilosofiska tolkningen av kulturvetenskaperna kunde åberopa sig på. Den nomologiska kunskapen om samhälleliga processer kan i lika hög grad användas hermeneutiskt för att klargöra självförståelsen hos de kunskapssökande subjekten och deras sociala referensgrupper, som den kan omsättas i betingade prognoser och användas för att kontrollera administrerade samhällsområden. 31

Det omstridda förhållandet mellan forskningens metodologiska ram och forskningsresultatens användningsfunktion kan emellertid klargöras först när de kunskapsintressen som investerats i de metodiska ansatserna gjorts medvetna. Först då kan det ges ett precist svar på frågan om när samhällsvetenskapernas inre uppbyggnad motsvaras av en planerings- och förvaltningsintention och när den motsvaras av intentionen om självförståelse och upplysning. Max Weber klargjorde inte målens tvetydighet, men undertryckte den heller inte helt och hållet. I vart fall ville han inte, som sina positivistiska efterföljare, befria samhällsvetenskaperna från den gång på gång deklarerade uppgiften: att klargöra de sociala sammanhangens kulturella betydelse och därigenom göra den samtida samhälleliga situationen förståelig. 25 Den problematiska relationen mellan förklaring och förståelse hänför sig emellertid inte bara till samhällsvetenskapernas metoder och mål utan också till deras epistemologiska förutsättningar. Är samhällsvetenskaperna - som alla kulturvetenskaper- bundna till en explicit förförståelse vid avgränsningen av sitt objektområde? Weber använder sig av den av Rickert introducerade kategorin "värderelation" [Wertbeziehung] och använder den i en strängt transcendentallogisk mening: värderelationen omfattar inte bara urvalet av vetenskapliga problem utan också konstitutionen av möjliga objekt för den erfarenhet som är relevant för den kulturvetenskapliga forskningen. Nu kommunicerar emellertid inte forskaren med dessa objekt med blotta ögat. Han placerar dem oundgängligen åter i de värderelationer som hans egen kulturella situation är inbäddad i; han måste således förmedla de metodiskt bestämmande värderelationerna med de värderelationer som redan är realiserade i det förkonstituerade objektet. Rickert uppfattade inte denna förmedling som ett hermeneutiskt problem. 26 Max Weber analyserade det halvvägs och mötte det sedan med värdefrihetspostulatet. I naturvetenskaperna är den teoretiska ramen för en undersökning underkastad kontroll genom själva undersökningens resultat: den visar sig vara heuristiskt fruktbar eller oduglig för 32

att härleda användbara hypoteser. De metodiskt ledande värderelationerna förblir däremot transcendenta för den kulturvetenskapliga forskningen; de kan inte korrigeras genom resultatet av en undersökning. När det ljus som från värdeideerna fallit över de stora problemen drar sig undan, då förbereder sig också kulturvetenskaperna på att byta utgångspunkt och begreppsapparat och "följer de enda stjärnor som kan ge deras arbete mening och riktning" 27• De samhällsvetenskapliga teorierna är beroende av allmänna tolkningar som i sin tur inte kan bekräftas eller vederläggas av erfarenhetsvetenskapens immanenta kriterier. Förvisso kan sådana kritierier expliceras. Värderelationer är metodiskt ofrånkomliga, men inte objektivt bindande. Samhällsvetenskaperna är därför skyldiga att deklarera de teoretiska grundantagandenas beroende av sådana normativa förutsättningar. Det är detta som värdefrihetspostulatet handlar om. Idag råder däremot uppfattningen att teoribildningen följer samma regler i alla nomologiska vetenskaper. Värdefriheten säkras genom den logiska åtskillnaden mellan deskriptiva och normativa utsagor; endast urvalet av problem kan vara beroende av värderingar.'8 Värdefrihetspostulatet får i denna snävare formulering en vetenskapspolitisk status: vetenskapligt acceptabla är endast teorier vilkas grundantaganden är fria från en historisk förförståelse som måste klargöras på hermeneutisk väg och som därför kan införas konventionalistiskt. Därigenom neutraliseras Webers egen insikt. Han bestred ju att teoretiska grundantaganden utan värderelationer, alltså utan dessa historiskt bundna implikationer, alls är möjliga inom samhällsvetenskaperna. Inte bara valet av problem utan också valet av den teoretiska ram inom vilka de analyseras är, enligt W eber, bestämt av historiskt föreliggande värderelationer. Om man, som Weber, väl blivit övertygad om det metodologiskt konsekvensrika ömsesidiga beroendet mellan samhällsvetenskaplig forskning och det objektiva sammanhang som denna forskning är inriktad på och som den själv också befinner sig i, uppträder naturligtvis ytterligare en fråga. Kan inte dessa metodiskt bestämmande värderelationer-som ett reellt sam33

manhang som verkar på transcendental nivå- själva dras in i den samhällsvetenskapliga analysen? Kan inte det empiriska innehållet hos de principiella avgöranden som ligger till grund för valet av en teoretisk ram i sin tur klargöras i samband med samhälleliga processer? Mig förefaller det som om vi just i Webers vetenskapslära kan påvisa detta samband mellan metodologi och sociologisk samtidsanalys. Weber själv var dock, i linje med nykantianismen, tillräckligt positivistisk för att avhålla sig från denna typ av reflektion.

2.

Sociologi och historia: den samtida diskussionen

2.1. Erbjuder vår översikt av undersökningarna av metoddualismen bara en historisk tillbakablick eller aktualiserar den en ännu levande problematik? Den idag dominerande uppfattningen är att samhällsvetenskaperna har frigjort sig från kulturvetenskapernas hermeneutiska trollkrets och uppnått ett oproblematiskt förhållande till historien: de allmänna teorierna om socialt handlande korsar s.a.s. det historiska traditionssammanhanget. Sociologin, som det här framför allt handlar om, förhåller sig indifferent till historien. Den bearbetar sina data utan hänsyn till en specifik kontext: datas historiska status är från början neutraliserad. För sociologin har all historia blivit till samtid- men inte i betydelsen av en reflexiv aktualisering av en process som är omöjlig att vända eller upprepa. Snarare projiceras historien på ett plan av universell samtidighet och berövas så sin egentliga mening. Detta har de historiskhermeneutiska vetenskaperna själva skapat förutsättningen för. Historievetenskaperna har del i den historiska upplysningens dialektik, som genom att utvidga det historiska medvetandet vederlägger historiska traditioner: de historiska vetenskaperna frigör upplysta subjekt från beteendestyrande traditioners naturvuxna makt. Genom att relativera den egna historien i ett globalt sammanhang och objektivera historien som helhet som en mångfald av högkulturer, skapar de en ny

34

distans. Såtillvida markerar historismen upplösningen av enheten mellan historia [Geschichte] och historieskrivning [Historie], alltså avskaffandet av de historiska processer vars verksamma tradition vi är en del av. Joachim Ritter har satt denna funktion hos historievetenskaperna i samband det industriella samhällets uppkomst: "Så hör framväxten av vetenskaperna om historien och om människornas historiska, andliga värld till den reella process i vilken det moderna samhället i Europa, och nu överallt på klotet, konstitueras genom emancipationen från sina givna historiska ursprungsvärldar. Överallt där detta i loppet av moderniseringsprocessen blir till människans värld, gör det nödvändigtvis ... det historiskt tillblivna ... flytande. Därmed blir samhällets reella historielöshet synlig: det kan göra människan som människa till subjekt för rätten och staten och ge henne samhällelig existens endast genom att lösgöra henne från hennes i historia och ursprung förankrade existens." 29 Ritter nådde fram till denna insikt via en tolkning av Hegels rättsfilosofi.30 Inom ramen för den abstrakta rätten framträder det borgerliga samhället som ett behovssystem som uteslutande grundas på den naturliga viljan till självbevarelse och tillfredsställelsen av naturliga behov. Den teori som det borgerliga samhället skapar om sig självt som natur speglar på ett träffande sätt det moderna samhällets historielösa natur. Detta samhälles fara är subjektens totala församhälleligande. Frihet garanterar det bara som ett abstrakt samhälle, ett samhälle begränsat till en naturlig bas; bara i denna reducerade gestalt ger det nämligen en splittrad subjektivitet "rätten till sin särskildhet och sin frihet och därmed möjligheten att bevara sig". 3' Vårt intresse gäller i detta sammanhang inte Ritters liberala Hegeltolkning32 utan den historielöshetens dialektik som den leder fram till. Det industriella samhället lösgör sig från historiska traditioner och inriktar sig på att tekniskt förfoga över de naturliga substraten; i samma mån frigör det emellertid subjekten från den naturliga basens organiserade tvång och ger dem tillträde till en sfär av subjektiv frihet bortom samhället. Denna frihet kan vi endast bevara om vi kontinuerligt transeenderar samhäl35

let som helhet genom att bevara traditioner som förlorat sin bindande kraft och blivit objektiverade. Därigenom värjer vi oss mot hotet om ett totalt församhälleligande, mot den samhälleliga materiens herravälde över medvetandets strävan att hävda sig som subjektivitet. I detta hänseende blir de historiska vetenskaperna "ett organ för andlig kompensation". Vad de förstört som tradition, gör de på nytt tillgängligt som citat. 33 Helmut Schleskys utkast till en teori om vetenskaperna anknyter till Ritters teser, om än med en accentförskjutning. 34 Han väntar sig inte längre på allvar att de historiska vetenskaperna skall kunna transcendera sfären av socialt och tekniskt tvång genom att bevara utdöda traditioner. Deras uppgift begränsas till att genom exempel utvidga spelrummet för möjliga handlingsprojekt utöver den omedelbara samtidens horisont. I övrigt har de överlämnat den handlingsorienterande rollen till natur- och samhällsvetenskaperna. Den gräns som markerar vetenskapernas dualism går idag mellan de historiska kulturvetenskaperna å ena sidan och natur- och samhällsvetenskaperna å den andra. Handlingsvetenskaperna är ägnade att frambringa tekniker för att reglera socialt handlande på samma sätt som naturvetenskaperna frambringar tekniker för att behärska naturen. Båda blir de främsta produktivkrafterna i en tekniskvetenskaplig civilisation som utvecklar sig i global skala på den rensopade grund som en neutraliserad historia utgör. Samhällsvetenskaperna hör således, liksom alla andra discipliner som frambringar tekniskt användbart vetande, till posthistorien - även metodologiskt är de befriade från komplikationer som en gång tycktes härröra från att deras teorier var bundna till en historiskt förankrad situationsförståelse. De humanistiska vetenskapernas historiska medvetande har absorberat världshistoriens objektiverade innehåll och fråntagit denna kraften av att vara ett objektivt tvingande sammanhang. Världshistorien har upphört som verkningshistoria: "Genom att det förflutna, som i form av tradition omedelbart föreskrev handlingsriktningar för individer och kollektiv, av historievetenskaperna bringats på distans och blivit till en objektvärld som kan utforskas vetenskapligt och kritiskt, vinner den mo-

derna människan i förhållande till det förflutna den frihet som en öppen framtid innebär och som gör henne i stånd att med hjälp av vetenskapliga insikter omgestalta den naturliga och sociala omvärlden. De moderna samhällenas bistorielöshet', som kommer till uttryck i natur- och socialtekniker, skapas alltså först genom vetenskapliggörandet av det förflutna." 35 I denna historielösa civilisation övertar nomologiska vetenskaper, som av metodologiska skäl utesluter en relation till historien, rollen att "vägleda handlande och kunskap". Det moderna samhället "är underkastat lagarna för en rekonstruktion av världen med hjälp av de natur- och samhällsvetenskaper som blivit till teknik; den moderna industriella och vetenskapliga civilisationens konsolidering och egendynamik upphäver den ideledda personlighetens verkningsmöjligheter, liksom nödvändigheten att förstå den politiska och sociala aktiviteten historiskt." 36 Ritters och Schleskys arbeten reflekterar det historiska sammanhang som vetenskaperna idag fungerar inom. Om deras tes om historiens overklighet vore riktig, skulle värdet av deras egna reflektioner dras i tvivel. Ritters och Schleskys analyser hör till den kategori av undersökningar som kan förändra adressaternas självförståelse och som syftar till att vägleda deras handlande. Möjligheten att öva inflytande på det praktiska medvetandet beror emellertid inte på att de ingår i nomologiska vetenskaper och erbjuder tekniskt användbar information, utan endast på att de själva hör till den entledigade historiska reflektionen. Därmed sätts Ritters tes och Schleskys därpå grundade vetenskapsteori i fråga: de uttrycker bara epokens positivistiska självförståelse i stället för att begripa den. 37 Förvisso har historismen, sedan den naturvuxna giltigheten hos de handlingsvägledande värdesystemen en gång brutits, bidragit till att de beteendestyrande traditionerna inte längre bestämmer, eller kan bestämma, det moderna samhällets självmedvetande på ett naivt sätt utan endast i ett historiskt upplyst medvetandes dager. Men att den skulle ha lyckats med att föra samman en objektiverad världshistoria i ideal samtidighet till ett kosmos av fakta, motsvarar bara dess egen positivistiska 37

trosbekännelse. I själva verket hör de hermeneutiska vetenskaperna, som de alltid gjort, till det traditionssammanhang som de försöker klargöra. Vi måste tillstå att deras objektivistiska självförståelse inte varit utan konsekvenser: den drar undan ett steriliserat vetande från den reflekterade tillägnelsen av verksamma traditioner och sörjer för en musealisering av historien överhuvud. Därigenom blir en historiskt verksam kontinuitet möjligen förträngd, men inte suspenderad. På grundval av en vetenskapligt legitimerad förträngning av historien kan den objektiva illusionen uppstå, att livspraxis med hjälp av den nomologiska vetenskapen helt och hållet kan förvisas till det instrumentella handlandets funktionskrets. De forskningssystem som frambringar tekniskt användbart vetande har otvivelaktigt blivit till det industriella samhällets produktivkrafter. Eftersom de endast frambringar tekniker är de emellertid inte i stånd att vara handlingsorienterande. Socialt handlade är i första hand ett traditionsförmedlat samspel i vardagsspråklig kommunikation som kräver svar på praktiska frågor. Praxis skulle bara sammanfalla med instrumentellt handlande om det sociala livet reducerats till en existens i system av samhälleligt arbete och våldsam självhävdelse. De nomologiska vetenskapernas positivistiska självförståelse befrämjar utan tvivel tendensen att handlande förträngs av teknik. Om praktiska frågor, som förutsätter att man antar vissa måttstockar, undandras rationell diskussion, och om uteslutande tekniskt användbart vetande gäller som tillförlitligt, är det nämligen endast det instrumentalistiska värdet effektivitet som ingår i det som kvarstår av rationalitet. På produktivkrafternas nuvarande utvecklingsnivå kan relationen mellan tekniskt framsteg och sociallivsvärld inte längre etableras på samma "naturliga" sätt som tidigare. Varje ny framstöt i det tekniska kunnandet, som okontrollerat bryter in i gamla former av livspraxis, skärper konflikten mellan resultaten av den anspända rationaliteten och överspelade traditioner: detta kan framstå som den teknisk-vetenskapliga civilisationens frigörelse från själva historien. Denna illusions objektiva makt, som blivit ytterligare befäst genom alla vetenskapers

positivistiska självförståelse, döljer emellertid bara det intressesammanhang som oreflekterat bestämmer det tekniska framstegets riktning. Uppfattningen att det tekniska saktvånget blivit självständigt är ideologisk. Därmed uppkommer problemet hur man rationellt kan klargöra den praktiska användningen av tekniskt vetande i en historisk situationskontext, hur tekniskt vetande kan översättas till praktiskt vetande på ett legitimt sätt. Den därvid påkallade reflektionen, som tar i beaktande införingen av tekniska medel i den sociala livsvärlden, har två uppgifter: den måste analysera en situations objektiva betingelser, de tillgängliga och potentiella teknikerna liksom de bestående institutionerna och de verksamma intressena, och samtidigt tolka dessa betingelser inom ramen för en traditionsbestämd självförståelse som omfattas av sociala grupper. Därför ser jag ett samband mellan detta problem- en rationellt kontrollerad översättning av teknisk kunskap till praktiskt medvetande - och de metodologiska förutsättningarna för en samhällsvetenskap som integrerar analytiska och hermeneutiska förfaringssätt. Det som historiefilosofin anteciperat alltsedan 1700-talet har sedan mitten av vårt århundrade blivit verklighet: en värld där människorna dragits in i ett enda interaktionssammanhang. Därmed konstituerar sig historien som världshistoria. Dess bas är ett industrisamhälle som snart omspänner hela klotet. Det traditionsmedvetande som länge var bestämmande för högkulturerna, och där historieskrivning [Historie] och historia [Geschichte] utgjorde en "naturlig" enhet, upplöses i ett historistiskt medvetande. De olika systemen för industriell utveckling och kärnvapenrustning konkurrerar i en förändrad historisk totalsituation. Men de förvandlingar som historiens referenssystem genomgått måste också begripas historiskt. Så länge vi inte är beredda att avsäga oss reflektionen eller att berövas den till förmån för en stympad rationalitet, kan vi inte ostraffat hoppa över den dimension som utgörs av människosläktets utvecklingshistoria. Eftersom historien är den totalitet utifrån vilken vi måste begripa även en civilisation som skenbart träder ut ur historien, har vi också överskridit ett system när det 39

konceptualiserats historiskt. Schlesky, som förnekar historien som totalitet, måste till slut ta sin tillflykt till en transcendental historieteori för att infria den intention om att begripa som han håller fast vid. 38 Förvisso är det fråga om en underlig form av transcendentalism som förenar en epistemologisk och praktisk intention: den skall på samma gång klargöra betingelserna för en möjlig sociologi.och gränserna för det sociala självt. 39 Denna nya logik för samhällsvetenskaperna skulle samtidigt ha en substantiell problemställning, nämligen "människans frihet från samhället".40 Man kan inte bestrida att detta förslag är konsekvensrikt. Den sociologi som tror sig vara helt och hållet höjd över sitt historiska sammanhang blir ett offer för det beståendes immanens. Så kan Schlesky, som själv reflekterar denna situation och ändå inte vill bli "det socialas lantmätare och mekaniker", bara transcendera det bestående samhället genom att relativera samhället som sådant. Som sociolog fullföljer han detta mål via en transcendental begränsning av sociologin. Han förutser förvisso inte att han på denna reflektionsnivå inte återigen kan ta upp ett empiriskt substantiellt problem - annat än genom att låta sig involveras i just den dialektik som de historiska implikationerna av metodologiska beslut ger upphov till, och som han vill komma undan. Det är möjligt att dessa svårigheter tvingade Schlesky att revidera sitt förslag. I en senare studie4' utesluter han temat med "människans frihet från samhället" från en transcendental samhällsteori, ja från den vetenskapliga analysen och den filosofiska reflektionen överhuvudtaget. Schlesky definierar nu snarast denna problemställning i existentialistiska termer, som en fråga om praktiserad innerlighet: "Om 'bildning' är en andlig och etisk suveränitet i förhållande till världens och det praktiska livets tvång ... så kan den idag inte längre uppnås primärt och omedelbart via vetenskapen. Tvärtom: att själva det praktiska livet har blivit vetenskapligt medför att anspråket på att vara bildad idag innefattar uppgiften att distansera sig från vetenskapen, att höja sig över den, på samma sätt som humanistens och idealistens bildning en gång höjde sig över det praktiska livet. Personens bildning 40

ligger idag i det andliga övervinnandet av vetenskapen - framför allt i dess tekniskt-konstruktiva dimension. Men vi kan heller inte komma undan vetenskapen: genom att vetenskapen har blivit ett med världen och det praktiska livet, utgör den substansen för det liv som det gäller att bilda'. Först genom att gå vägen om det praktiska livet, om vetenskaperna, kan människorna uppnå den nivå där bildningsfrågan ställs på nytt. Men den kan inte längre besvaras inom vetenskapens dimension, vare sig i form av filosofi eller vetenskapssyntes, eftersom vetenskapen som konstruktion av världen har sprungit förbi allt vetenskapligt tänkande." 42 Schleskys diagnos av den vetenskapliga objektivismens faror är, enligt min mening, riktig. Den institutionaliserade natur- och samhällsvetenskapliga forskningen bidrar till människornas tilltagande vetenskapligtekniska självobjektivering, som Schlesky kallar "det nya självförfrämligandet".43 Men eftersom han tror på den positivistiska föreställningen att de historiska kulturvetenskaperna [Geisteswissenschaften] eliminerat historien och de nomologiska kulturvetenskaperna eliminerat medvetandet [Geist], tilltror han inte längre vetenskaperna den självreflektionspotential som skulle kunna möta detta främlingsskap i dess egen dimension. Åkallandet av bildningsprocesser som överskrider filosofi och vetenskap kan- om det inte samtidigt föregriper sin egen fruktlöshet - bara förlita sig på den odiskuterbara förhoppningen om en ny religiositet. Schlesky drivs dithän eftersom han alltför förbehållslöst tror på sociologins anspråk att vara en naturvetenskap om det sociala och inte ser att sociologin lika litet som det samhälle den studerar kan frigöra sig från historiens dimension. Schlesky förnekar inte vetenskapsdualismen; han accepterar den utan diskussion. Emellertid räknar han utan vidare samhällsvetenskaperna till de nomologiska vetenskaperna. Han fråntar dem tvetydigheten hos en nomologisk kulturvetenskap. Denna tes underbygger Schlesky inte med en metodologisk explikation. I stället analyserar han vetenskapernas funktion i det sociala sammanhang som utgörs av den teknisk-vetenskap2.2.

41

liga civilisationen. Industrisamhällets historielöshet motsvaras av avhistoriseringen av de handlingsvetenskaper som är integrerade i detta samhälle. Positivismen går mer radikalt till väga. Den förnekar själva vetenskapsdualismen. Den förnekar att sociologin har ett samband med historien som sträcker sig in i metodologin: det finns överhuvudtaget inte något genuint sätt att närma sig historien. Hermeneutiken är förvetenskaplig, och även de historiskt inriktade vetenskaperna är underkastade enhetsvetenskapens odelbara logik, som abstrakt relaterar utsagosystem till erfarenhetsdata. I mängden av fenomen kan metodologin inte göra en strukturell åtskillnad mellan natur och historia. 44 Ernst Topitsch angriper påståendet om en metoddualism genom att på ideologikritisk grund ifrågasätta åtskillnaden mellan natur och historia. 45 Han härleder den extatisk-katarsiska tron på själen från schamanernas förhistoriska tankevärld, i vilken själen uppfattades som en entitet som kan skiljas från kroppen. Denna ursprungligen magiska föreställning om en själ som är upphöjd till det gudomligas region och aktivt överlägsen världen har, via Platan, fått inträde i filosofin. Den är fortfarande närvarande i Kants begrepp om det intelligibla jaget. 46 I sin transcendentalfilosofiska ansats, som gör en konsekvent åtskillnad mellan naturens fenomenella sfär, vilken lyder under kausala lagar, och frihetens noumenala sfär, vilken lyder under moraliska lagar, förbinder Kant denna tradition med tvåvärldsläran av kristet-patristiskt ursprung. Denna moralmetafysiska föreställning återvänder i nykantianismen i motsatsen mellan natur och kultur och får sitt metodologiska uttryck i dualismen mellan natur- och kulturvetenskaper. Topitsch lämnar inget tvivel om att han betraktar denna motsats som lika ideologisk som schamanernas tro på själen. Jag kan här inte diskutera hans härledning av Kants systemansats47, men det går att visa att en ideologikritisk härledning av detta slag i princip inte kan underbygga den slutsats som Topitsch drar. Den skulle vara tvingande bara om man förutsätter ett bestämt ideologibegrepp, enligt vilket alla utsagor som inte tillfredsställer de positivistiska kraven på vetenskaplig tillför42

litlighet betraktas som meninglösa. Men då skulle vi implicit förutsätta det som skall bevisas: att en bestämd metodologisk uppfattning, som inte överensstämmer med den positivistiska, är falsk. Att uppställa ett meningslöshetskriterium för detta ideologibegrepp skulle för övrigt inte vara mindre hopplöst än det misslyckade försöket att nå fram till ett empiristiskt meningskriterium. Men om vi inte utan vidare kan härleda en värderingsmåttstock från det ideologibegrepp som positivismen lägger till grund, kan man inte utesluta möjligheten att en metodologisk åtskillnad träffar sanningsmomentet i de filosofiska, religiösa eller mytiska traditioner som den idehistoriskt kan föras tillbaka till. Vidare förbiser Topitsch att Rickert och Cassirer utvecklar sin metodologi i opposition till den kantska dualismen mellan naturvetenskap och moralfilosofi. Det var just Kants åtskillnad mellan den empiriska och den transcendentala sfären - en åtskillnad som ställde natur och medvetande i en oförsonlig konfikt-som ifrågasattes när de nya historisk-hermeneutiska vetenskaperna analyserade kulturen som ett faktum. Kulturvetenskapernas metodologi tar hänsyn till att det transcendentala medvetandet antar empirisk gestalt, vare sig det nu är i historiskt realiserade värden eller i symboliska former. Rickert betonar framför allt de objektiverade betydelseinnehåll som intentionelit handlande är orienterat mot; Cassirer betonar snarare det representationsmedium via vilket de handlande subjekten uppfattar sin värld. Båda förstår, var och en på sitt sätt, att fenomenen i den historiska världen förhåller sig till de naturliga fenomenen som metafakta till fakta: i de kulturella fenomenen har nämligen den transcendentala prestationen att åstadkomma en schematisk uppfattning av naturen tagit form av en empiriskt tillgänglig andra natur. I en annan terminologi kan detta också uttryckas så: naturvetenskapliga teorier utgör system av utsagor om sakförhållanden, medan de sakförhållanden som kulturvetenskaperna analyserar själva redan innehåller den komplexa relationen mellan utsagor och sakförhållanden. Mot fakta av första och andra ordningen svarar erfarenheter på en första och andra nivå: observation och 43

förståelse, varvid förståelsen innesluter varseblivningen av representerande tecken. Även den logiska anlysen av språket är inriktad på ett givet teckenmateriaL Eftersom vi i forrnalvetenskaperna själva sätter eller producerar dessa tecken, förleds vi ofta att bortse ifrån att även dessa är givna genom erfarenhet. Vi blir mer medvetna om detta erfarenhetsmoment när - som i kulturvetenskaperna - de symboliska relationer som vi uppfattar genom förståelse först måste expliceras ur osystematiska och icke-formaliserade ursagor, dvs. ur ett traditionsförmedlat meningsinnehålL Det finns inget systematiskt samband mellan å ena sidan åtskillnaden mellan nomologiska och hermeneutiska vetenskaper och å andra sidan den rnetafyiska motsatsställningen mellan natur och kultur. Så har George Herbert Mead nått fram till samrna insikter som Cassirer inom en evolutionistisk referensram och visat hur socialt handlande först kan ta form under förutsättning av språklig kornrnunikation. 48 Den specifika interaktion genom vilken människosläktet reproducerar sitt liv är bunden till språkets transcendentala roll. Mead känns inte vid motsatsen mellan kultur och natur; han känner bara det objektiva sammanhanget hos släktets naturhistoria. Men eftersom mänskligt beteende alltid är transcendentalt förrnedlat av en social livsvärld, får det en särställning inom klassen av observerbara händelser, som också motsvaras av en särskild metod för den vetenskaplig analysen. Detta argument var avgörande för principen om subjektiv tolkning, som Parsons i anslutning till Max Weber lade till grund för den teoretiska ramen för en handlingsteori. En ideologikritik av föreställningar om själen kan inte uträtta något på denna diskussionsnivå. Teser som ifrågasätter den metodologiska enheten mellan natur- och kulturvetenskap kan inte bestridas övertygande på detta sätt. Den som förnekar vetenskapsdualismen måste visa att de historisk-hermeneutiska vetenskaperna restlöst kan subsumeras under erfarenhetsvetenskapernas allmänna metodologi.

44

2.3. Karl Popper fastställer enheten mellan nomologiska och

historiska vetenskaper genom att hänvisa till vetenskapliga teoriers olika funktioner. Teorier gör det möjligt att härleda hypoteser om lagbundenheter: dessa tjänar syftet att förklara och att förutsäga. Aktiviteterna förhåller sig symmetriskt till varandra. Vid givna initialvillkor kan jag med hjälp av en lag sluta mig till ett resultat; vid ett givet sluttillstånd kan jag på grundval av en lag sluta mig till initialvillkoren. De båda händelserna kallar vi orsak och verkan, eftersom de ingår i ett naturlagsbundet sammanhang. Endast kunskapen om lagbundenheter möjliggör den betingade förutsägelsen av observerbara händelser eller deras kausala förklaring. De teoretiska vetenskaperna är intresserade av valet av teorier, alltså av att pröva den nomologiska kunskapen: de testar antaganden om lagar med hjälp av betingade förutsägelser. Historiska vetenskaper är däremot intresserade av att förklara specifika händelser: de förutsätter mer eller mindre triviala lagar och använder alltså teorier. "Detta perspektiv på historien klargör varför så många historiker hävdar att det är den enskilda händelsen som intresserar dem och inte några s.k. historiska lagar. Enligt vår uppfattning kan det inte finnas några historiska lagar. Generaliseringen hör helt enkelt till en annan intresseinriktning, vilken klart måste skiljas från detta intresse för specifika händelser och deras orsaksförklaring, som är historievetenskapens uppgt"ft .,49 Carl Hempel har preciserat denna uppfattning på följande sätt: "Förklaringen till att en specifik händelse E inträffar på en bestämd plats och vid en bestämd tidpunkt består, som det brukar heta, i att ange E:s orsaker eller bestämmande faktorer. Att hävda att en rad händelser -låt oss säga C,' C 2 ,...C n - orsakat den händelse som skall förklaras är nu detsamma som påståendet att en rad händelser av det nämnda slaget enligt vissa allmänna lagar i regel följs av en händelse av slaget E. En vetenskaplig förklaring av den ifrågavarande händelsen utgörs således av

45

I.

2.

en rad påståenden om att vissa händelser e1, ... en inträffar vid vissa tidpunkter och på vissa platser, en rad allmänna hypoteser, som är sådana att a) påståendena i båda grupperna är rimligt väl bekräftade av empiriska belägg, b) den sats som hävdar förekomsten av händelsen E kan härledas logiskt från de två grupperna av påståenden.

I en fysikalisk förklaring skulle grupp I beskriva initial- och randbetingelserna för att sluthändelsen inträffar; allmänt säger vi att grupp I fastställer de bestämmande villkoren för den händelse som skall förklaras. Grupp 2 innehåller de allmänna lagar som förklaringen grundas på; de implicerar påståendet att närhelst händelser av det slag som beskrivs i den första gruppen inträffar, så kommer en händelse av det slag som skall förklaras att äga rum." 5° Ernst Nagel påpekar i likhet med Hempel att historiska förklaringar knappast implicerar antaganden om allmänna lagar. Den premiss som används för att härleda orsaken har normalt form av en statistisk generalisering, som är av det slaget att man under givna omständigheter kan förvänta sig ett bestämt beteende med större eller mindre sannolikhet. Historikerna måste alltså nöja sig med probabilistiska förklaringar. 5 ' 'Den poäng som just gjorts med hjälp av ett exempel kan formuleras mer allmänt. Låt A, vara en specifik handling utförd av en individ x vid en tidpunkt t i syfte att uppnå ett mål O. Historiker försöker emellertid inte förklara utförandet av handlingen A, i alla dess konkreta detaljer, utan endast x:s utförande av en handling av typen A vars specifika former är A,, A,,. .. An. Låt oss vidare anta att x kunde ha uppnått målet O om han vid tidpunkten t hade utfört någon av handlingarna i undergruppen A,, A,,. .. Ak inom klassen av specifika former av A. Av detta följer, att även om en historiker skulle lyckas med att ge en deduktiv förklaring till det faktum att x utförde en handling av typen A vid tidpunkten t, så skulle han därmed inte ha lyckats med att deduktivt förklara att x utförde den specifika handlingen A, vid denna tidpunkt. Således kan histo-

rikerns förklaring på sin höjd visa att uncle~ de angivna villkoren är det troligt att x utför A, vid tidpunkten t." Dessutom är historikern i relevanta frågor nästan aldrig i stånd att förklara en händelse ur tillräckliga betingelser, dvs. att ge en fullständig förklaring. I regel begränsar han sig till att ange en rad nödvändiga betingelser. Det är en sak för historikerns omdöme att avgöra när det är meningsfullt att avbryta sökandet efter ytterligare "orsaker". Han är av metodiska skäl tvingad att träffa ett avgörande inom en marginal av principiell osäkerhet. Såvitt han inte träffar detta avgörande ointelligent, åberopar han sitt 'bistoriska omdöme". Rättfärdiganden av detta slag kan naturligtvis inte analyseras ytterligare inom en positivistisk ram. Historikerns omdömesförmåga tas också i bruk vid analysen av komplexa händelser eller aggregat, som inte kan subsumeras under en lag: "Historiker kan inte behandla en sådan händelse som en helhet, utan måste först dela upp den i ett antal konstituerande 'delar' eller 'aspekter'. Analysen företas vanligen för att visa att vissa 'globala' karakteristika hos den omfattande företeelsen är ett resultat av den särskilda kombination av komponenter som analysen försöker specificera. Historikerns främsta uppgift är emellertid att visa varför dessa komponenter faktiskt förelåg. Detta kan han bara göra i ljuset av (vanligen tysta) allmänna antaganden om några av de villkor under vilka dessa komponenter förmodligen uppträder. I själva verket är också analysen av en kollektiv händelse i hög grad styrd av sådana allmänna antaganden. Först och främst är avgränsningen av själva händelsen (valet av vissa karakteristika framför andra för att beskriva den och därigenom också för att sätta den i kontrast till tidigare tillstånd ur vilka den förmodligen utvecklats, samt valet av någon särskild tidpunkt eller omständighet för att fixera dess antagna början) delvis beroende av historikerns allmänna föreställning om de 'grundläggande' variabler med hjälp av vilka händelsen skall förstås. För det andra är de komponenter som en historiker urskiljer hos en händelse, när han steg för steg försöker förklara att den inträffar, vanligen sådana som har fått sina 'mest avgörande' bestämmande faktorer specificerade genom de generaliseringar som 47

han normalt gör om dessa komponenter, så att dessa bestämmande faktorer oftast är de som han försöker upptäcka i någon faktisk konfiguration av händelser som ägde rum före eller samtidigt med den kollektiva händelse som han undersöker. Kort sagt tycks någon form av generaliseringar vara en lika väsentlig del av förklaringspremisserna när det gäller aggregerade företeelser som när det gäller individuella handlingar." 5' Nagel tycks förbise att de selektiva synpunkter, utifrån vilka historikern urskiljer aspekterna av en händelse (och utifrån varje aspekt bestämda klasser av variabler), föregår de probabilistiska antagandena om en bestämd variabels samband med ett utvalt kännetecken och således inte är möjliga att kontrollera direkt. Dessa synpunkter hör till de "allmänna tolkningar" som Popper erkänner att de utgör ramteorier som föregår historikerns arbete och i princip är oprövbara. Sådana kvasiteorier etablerar allmänna tolkningssynpunkter och tycks motsvara de värderelationer som, enligt Rickert, först gör det möjligt att avgränsa ett specifikt objektområde. 53 Hur man än tolkar denna akt, så har historikerna även enligt positivistisk uppfattning ett spelrum för avgöranden, vilket bara genom historisk omdömesförmåga kan utfyllas på ett intelligent sätt. Omdömesförmågans logiska prestationer undandrar sig således den metodologi som binder den vetenskapliga analysen till en förklaringslogik som grundas på allmänna lagar. Dessa prestationer kan först förstås tillfredsställande inom ramen för en filosofisk hermeneutik. 54 Trots inskränkningarna i deras modell håller Popper, Hempel och Nagel strikt fast vid att historikerns arbete- såvitt det styrs av forskningens krav och inte av litterära framställningskriterier - resulterar i kausala förklaringar av händelser och tillstånd, varvid subsumtionen under allmänna lagar antas utgöra förklaringsschemat. William Dray, som är påverkad såväl av Collingwood som av filosofer i den språkanalytiska skolan55, bestrider användbarheten av "covering law"-modellen inom historisk forskning. Han vill visa att historiska förklaringar vanligen inte uppfyller villkoren för en subsumtion under

allmänna lagar och att de av principiella skäl inte heller behöver uppfylla dem. Dray illustrerar sin tes med hjälp av ett mindre lyckligt valt exempel: ''Ludvig XIV dog impopulär för att han hade fört en politik som skadade Frankrikes nationella intressen." Logikern kräver att den "lag" som historikern implicit stödjer sig på i denna förklaring skall formuleras explicit. Han föreslår kanske följande allmänna sats: 'Härskare som för en politik riktad mot sina undersåtars intressen blir impopulära." När historikern avvisar förslaget med argumentet att det bara gäller för en bestämd politik och under bestämda omständigheter, kommer logikern att specificera lagen och t.ex. ge den följande form: 'Härskare som invecklar sina länder i krig, förföljer religiösa minoriteter samt håller ett parasitärt hov blir impopulära." På detta sätt kommer logikern att försöka ta hänsyn till varje ytterligare invändning från historikern. Varje ny specificering av Ludvig XIV:s politik och av situationen i dåtidens Frankrike, liksom i Europa, kommer han att införliva i "lagen" som specifika betingelser. Vilken slutsats drar Dray av detta fiktiva samtal mellan logikern och historikern? "Covering law-teoretiker kommer naturligtvis att säga att dialektiken ådagalägger en rad tillräckliga villkor som faller under en täckande lag; för på varje nivå besvarar logikerns revision historikerns invändning att det lagen framställer inte behöver vara universellt sant. Men modellens kritiker kan mycket väl hävda att den räcka av mer eller mindre precisa lagar som historikerns invändningar påtvingar logikern är oändlig. Jag tror det är sant, att historikern som givit sin förklaring- i en viktig betydelse av behöver' - inte behöver acceptera någon av de särskilda kandidater som logikern formulerar. Det är alltid logiskt möjligt för förklaringen att vara just utom räckhåll varje gång logikern kniper åt sina klor. Om så är fallet, förblir logikernas meningsargument resultatlösa; för kombinationen av ett förklarande påstående och förnekandet av varje lag som kan föreslås är aldrig självmotsägande eller ens helt oförståelig. För att uttrycka det på ett annat sätt: oberoende av hur komplicerat det uttryck är med vilket vi kompletterar ett påstående av formen 'E 49

för att .. .', så hör det till 'logiken' hos sådana 'för att'-påståenden att tillägg till den förklarande satsen aldrig utesluts av vårt accepterande av det ursprungliga påståendet." 56 Historikern skulle först vara tillfreds med en formulering som inte längre uppfyller en lags logiska status: 'Varje härskare som genomför Ludvig XIV:s politik under exakt samma omständigheter förlorar sin popularitet." Denna sats innehåller ett personnamn och har därför inte status av ett lagpåstående. Den kan ses som uttryck för den absurda maximen att alla möjliga initialvillkor för en ofullständigt formulerad lag successivt skall införlivas med själva lagpåståendet som begränsande villkor. Uppenbarligen gäller den historiska förklaringen av Ludvig XIV:s popularitetsförlust som en deduktiv förklaring endast om den kan relateras till en sociologisk lag om popularitetsförlust för innehavare av maktpositioner i godtyckliga system eller till en socialpsykologisk lag på än högre generalitetsnivå. Ä ven om det funnes sådana lagar, skulle det naturligtvis vara tvivelaktigt om historikerns uppgift består i att som initialvillkor för en eller flera av dessa lagar formulera kännetecken hos Ludvig XIV:s politik, hans maktsystem och den franska befolkningen under denna tid. Snarare måste det egentliga historiska arbetet vara utfört redan innan man kan lyckas med att relatera den historiska kunskapen till nomologisk kunskap. Som exempel på en historisk förklaring nämner Popper uppklaringen av ett mord. Såvitt det handlar om att rekonstruera det observerbara gärningsförloppet är förklaringslogiken adekvat. Den omedelbara somatiska dödsorsaken, indirekta orsaker såsom användningen av ett dödligt vapen eller det kausala sammanhang av händelser som bestämde mördarens beteende i gärningsögonblicket-allt detta kan definieras som initialvillkor för de naturlagar som anförs i förklaringen. Men så snart händelsen uppfattas som resultat av en intentionell handling måste mördarens motiv förklaras så att vi "förstår" mordet. Kanske lyckas man klassificera handlingen som symptom på en somatiskt väl utforskad sjukdomsbild och att identifiera motsvarande organiska sjukdom hos gärningsman-

so

nen. I så fall faller förklaringen inom den naturvetenskapliga medicinens kompetensområde. Kanske lyckas man finna tillräckliga och tillförlitliga indicier på målrationellt beteende, så att mordet kan uppfattas som en handling som följer rena maximer. Så går deckarförfattare till väga: motiven är "uppenbara" och som sådana inte föremål för diskussion. Men vanligtvis kan inte motivet förklaras med hjälp av kausala lagar eller rena maximer. Det är här som historikerns arbete börjar. Först utforskar han gärningsmannens livshistoria. Dennes uppväxtsituation hänvisar i sin tur till mer komplexa sammanhang i omvärlden, både den omedelbara och den mer avlägsna omgivningen, och ytterst till traditioner som kan sträcka sig långt tillbaka. På relativt kort tid lyckades man rekonstruera mordet på president Kennedy och identifiera gärningsmannen; men om Oswalds motiv skriver först journalister sina reportage och senare historiker sina böcker. Sådana undersökningar leder långt utöver den individuella livshistoriens biografiska ram. På detta sätt förs flera förklaringar samman, och i dessa är, som i exemplet med popularitetsförlusten, allmänna utsagor implicerade. Men varje sådan utsaga kan bara göra anspråk på tentativ giltighet, eftersom den alltid förutsätter kvalificeringar som bara kan anges med hjälp av exempel och i övrigt måste förbli hänvisade till en komplex förförståelse av totalsituationer som kan expliceras, eller till komplexa referenser till totalsituationer som explicerats någon annanstans. Det visar sig att historiska förklaringar själva bara utgör steg i en principiellt oändlig räcka av möjliga explikationer. Dray nämner två synpunkter som kan kasta ljus över sådana "förklaringar". En historisk förklaring upprättar en relation mellan en händelse och nödvändiga betingelser för att denna händelse skall inträffa. Dessa betingelser är inte tillräckliga betingelser för att förutsäga händelsen; och som nödvändiga betingelser gäller de endast inom ramen för en given totalsituation. Den logiska relationen mellan explanandum och explanans kan således bara göra anspråk på empirisk giltighet i relation till ett system av betingelser som inte är analyserat. Förklaringen skulle inte ha någon mening om inte detta system 51

av betingelser kunde framställas i någon form, om så bara i sina huvuddrag. Ett första avgörande träffar historikern i och med avgränsningen av det system inom vilket han söker efter nödvändiga betingelser. Han väljer den ekonomiska, strategiska eller kulturella totalsituation inom vilken händelsen skall förklaras. Om totalsituationen har han en komplex kunskap, antingen genom en global förförståelse eller från tidigare explikationer. Den historiska förklaringen gäller sedan händelser som kan uppfattas som avvikelser från en totalsituation: krig och revolutioner är exemplariska händelser som drar till sig det historiska intresset. Likaså kan en totalsituations stabilitet, alltså att en förväntad händelse uteblir, kräva en historisk förklaring. Om en händelse y förklaras historiskt med hjälp av en händelse x, så påstår man att x i en given totalsituation är en nödvändig, om än inte tillräcklig betingelse för att y skall inträffa. Med en sådan "förklaring" säger historikern "att i denna särskilda situation skulle y, som faktiskt inträffade, inte ha inträffat om allt annat hade varit oförändrat; eller att y under alla omständigheter skulle ha varit annorlunda i väsentliga avseenden. Lagen 'endast om x så y' kan vara helt falsk utan att historikerns konklusion behöver förkastas. Det kan, t.ex., finnas en rad saker som Ludvig XIV kunde ha gjort för att göra sig impopulär vid sidan av att föra den politik som han faktiskt förde. Men frågan om huruvida effekten kunde ha framkallats på andra sätt är inte direkt relevant för historikerns omdöme att orsaken var nödvändig i den speciella situation som undersöks."57 Strängt taget kräver den historiska förklaringen alltid en kvalificering: "Den skulle inte lyda 'allt annat lika' utan 'situationen sådan den var'- för att antyda att andra nämnda och onämnda aspekter av den särskilda situationen har beaktats när man nått fram till den kausala slutsatsen." 58 Förvisso skulle historikerns anspråk på att alltid ha en totalsituation för ögonen knappast vara plausibelt om det implicerade att man analytiskt skulle fånga ett system av betingelser relaterade till observerade händelser. Ett sådant anspråk blir plausibelt först med hänsyn till den hermeneutiska utläggningen av ett meningssammanhang. Denna förutsätter nämligen

alltid från början en global förförståelse av totaliteten. Dray går inte in på denna problematik, men hans andra synpunkt på historiska förklaringar hänvisar till den. Historikern har att göra med ett händelsesammanhang som är förmedlat via handlande subjekts intentioner. Historikern anknyter därför till den subjektivt intenderade meningen, till traditionsförmedlade betydelseinnehåll, vilka artikulerar sociala livsvärldars och individuella livshistoriers självförståelse. Historiska förklaringar relaterar inte omedelbart en observerbar händelse till en annan observerbar händelse utan till ett intentionelit handlingssammanhang: de anger inte en kausal orsak utan en rationell grund. Förklaringen säger inte varför en händelse faktiskt har inträffat utan hur det var möjligt att ett subjekt handlade så och inte så. I denna mening skiljer Dray mellan hur-frågor och varför-frågor. Den ena gruppen av frågor kräver dispositonsförklaringar, den andra kausalförklaringar. Förklaringen genom subsumtion under allmänna lagar skulle i princip bara kunna relateras till historiska händelser i den mån som man bortsåg från deras intentionella innehåll. Den som, i likhet med Popper, inte vill underkasta historiska händelser under natursammanhangets logik och likväl vill förklara dem genom subsumtion under lagar, måste tydligt skilja mellan förklaringar på grundval av empiriska lagbundenheter och förklaringar som hänvisar till handlingsmaximer: 'Det är helt sant att 'skäl för handling' liksom 'villkor för förutsägelse' har ett slags generalitet eller universalitet. Om y är ett gott skäl för A att göra x, så skulle y vara ett tillräckligt gott skäl att göra x för var och en som är tillräckligt lik A. Men denna universalitet hos skäl skiljer sig från universaliteten hos en empiriskt bekräftad lag på ett sätt som gör det synnerligen riskabelt att säga att historikern genom att ge en rationell förklaring accepterar sanningen hos en motsvarande lag. För om man finner ett negativt belägg för en allmän empirisk lag, måste själva lagen modifieras eller förkastas, eftersom den hävdar att människor beter sig på ett visst sätt under vissa omständigheter. Men om man finner ett negativt belägg för ett allmänt påstående av det slag som kan utvinnas ur en rationell förklaring, skulle den senare inte 53

nödvändigtvis bli falsifierad. Påståendet skulle nämligen uttrycka ett omdöme av följande slag: När man befinner sig i en situation av typen C, ... Cn bör man göra x.' Den 'implicita lagen' i en sådan förklaring kallas lämpligen en handlingsprincip och inte en generalisering."59 Dray för sina reflektioner fram till den punkt där han skiljer mellan förklaringar som följer natursammanhangets logik och sådana som följer en handlingslogik. Denna synpunkt har A. C. Danto60 nyligen givit en ny vändning, som närmar den analytiska filosofin till hermeneutiken. Danto ställer den deduktiva förklaringen mot en narrativ förklaringsform. Vi förklarar en händelse narrativt när vi visar hur ett subjekt blir involverat i en historia. 6 ' Så kan vi förklara Ludvig XIV:s popularitetsförlust genom att berätta hur den franska befolkningens inställning till kungen, under inflytande av en serie händelser, förändrades från en initial situation med stor respekt till en slutsituation präglad av indifferens eller antipati. I denna historia uppträder individnamn, ty i varje historia handlar det om förändringar av den situation som ett subjekt eller en grupp av subjekt befinner sig i. Historiens enhet skapas genom identiteten hos en förväntningshorisont som kan tillskrivas dessa subjekt; ty berättelsen återger bara hur situationen förändras under inflytande av händelser som äger rum i en sociallivsvärld och erhåller mening för handlande subjekt. Med beteckningen "den franska befolkningen under Ludvig XIV:s regering" hänvisar man implicit till hela det värdesystem som konkret bestämmer den betydelse som kungens beteendesätt har för folket och därmed betingelserna för kungens popularitet. Med varje ny händelse som anförs för att göra popularitetsförlusten plausibel stödjer sig historikerns berättelse implicit eller explicit på antaganden om socialt bindande beteendeförväntningar och institutionaliserade värden. Individnamnen på berättelsens subjekt utgör s.a.s. anvisningar till adressaterna att ytterligare explicera det nämnda meningssammanhanget. Utifrån denna kontext kan man göra det historiska skeendet förståeligt med önskad grad av precision.

54

Man kan också översätta sådana narrativa förklaringar till deduktiva förklaringar. Explanandum måste då beskrivas med hjälp av allmänna uttryck; den nya beskrivningen av den historiska händelsen måste redan motsvara de universella explanansuttrycken. Denna reformutering har överraskande konsekvenser. Det visar sig nämligen att de värden och förväntningar som givits form av generella lagar står i ett mycket löst förhållande till de enskilda fall som "uppfyller" dessa lagar: "... varje sådan lag har med största sannolikhet en icke-homogen och öppen klass av olika fall [och] ... det är nästan omöjligt att specificera medlemmarna av denna klass. Att det är omöjligt beror kanske på att det alltid finns en möjlighet att den mänskliga uppfinningsförmågan kommer att finna ett nytt fall om vilket vi i efterhand kan erkänna att det tillhör klassen, men som vi inte kunde ha föregripit, även om vi- på ett allmänt plankunde ha förutsagt den allmänna beskrivning som detta fall sorterar under. Även om vi vet att en person är disponerad för att vara vänlig, och att en given situation är en situation i vilken han kan förväntas vara vänlig, så är det - på motsvarande sätt- inte alltid så enkelt att säga just vad slags vänlighet han kommer att visa. Att vara vänlig innebär att vara kreativ i sin välvilja, att vara omtänksam, att överraska människor genom att ens uppförande visar sig vara synnerligen passande. Att tillskriva en person en sådan disposition innebär således att ge rum för kreativitet, eftersom vänlighet inte är en rituell sak och det inte går att göra upp en lista på saker som uttömmer det sätt som dispositionen fungerar på ... Vi kan i efterhand erkänna dem som adekvata fall utan att vara i stånd att förutsäga dem." 62 När enskilda generella antaganden om regelbundna beteendereaktioner frikopplas från den kontext som utgörs av en språkligt artikulerad förväntningshorisont eller ett värdesystem, förhåller sig inte dessa universella lagar till sina initialvillkor på samma sätt som klasser förhåller sig till sina element. Ty beteendereaktionerna förmedlas alltid av de tolkningar utifrån vilka aktörerna uppfattar de "påverkande" händelserna mot bakgrund sin förväntningshorisont, dvs. inom sitt vardags-

ss

språks grammatiska ramar. I de universella uttrycken för allmänt formulerade lagar döljs den individuella eller konkreta generaliteten hos vardagsspråket och ett i detta artikulerat värdesystem. Denna generalitet bevaras däremot i enheten hos en historia som alltid berättar om situationsförändringar i en värld som hålls samman av jag-identiteten. Eftersom händelsernas "påverkan" på ett handlande subjekt är beroende av den specifika tolkningen, är också beteendereaktionerna förmedlade via en konkret meningsförståelse av givna situationer. Därmed aktualiseras en regeltillämpning som är styrd av en komplex förförståelse och som bringar det allmänna och det särskilda i ett dialektiskt förhållande till varandra. I efterhand visar sig därför de abstrakt-allmänt definierade lagarna bara vara regler som erbjuder ''kreativa möjligheter" - "ty den klass av händelser som dessa täcker är öppen i den meningen att vi i princip alltid kan föreställa oss ett fall som täcks av dem, men som inte på något uppenbart sätt behöver likna tidigare fall". 63 Själv urskiljer emellertid inte Danto några konsekvenser av dessa insikter. Med vissa reservationer anser han det vara möjligt att omvandla narrativa förklaringar till deduktiva, men han ser inte att just dessa reservationer spränger covering lawmodellen.64 Historikerns förklaringar kan naturligtvis inte begränsa sig till en handlingslogik som innesluter den hermeneutiska meningsförståelsen, ty det historiska sammanhanget är något mer än människornas ömsesidiga intentioner. De motiverade handlingarna är inflätade i en naturvuxen kontext som förmedlas, men inte skapas, av subjektivt intenderad mening. Därför kan historikern inte stanna vid 'bändelsernas insida", s~m Collingwoods idealistiska förslag vill ha det till. Han måste också analysera de kausala sammanhang som intentionerna är inbäddade i. Därmed har ett problem angivits, som varken positivisterna eller deras kritiker ställt på ett tillfredsställande sätt - och än mindre löst.

s6

2.4. Arbetsdelningen mellan nomologiska och historiska vetenskaper är inte så enkel och deras metodologiska enhet inte så oproblematisk som det tycks för positivismen. Om historikerns arbete vore begränsat till att förklara individuella händelser genom subsumtion under lagar, skulle det förhålla sig reciprokt till sociologens arbete, som består i att pröva kausala antaganden med hjälp av prognosticerade händelser. Men i själva verket är historikern tvingad att steg för steg explicera meningssammanhang. Förhållandet mellan de båda disciplinerna beskrivs inte på ett tillfredsställande sätt av den modell som gör de historiska vetenskaperna beroende av det nomologiska vetande som samhällsvetenskaperna tillhandahåller. Frågan är snarare om inte tvärtom valet av grundantaganden för sociologiska teorier alltid måste vara beroende av en historisk förförståelse av komplexa sammanhang. Under de senaste årtiondena har det, till att börja med i USA, utvecklats ett samarbete mellan historievetenskap och sociologi. För båda parters metodologiska självförståelse har Poppers, Hempels och Nagels modell varit avgörande. Bland de amerikanska historikerna kom receptionen av samhällsvetenskapliga problemställningar och metoder i gång mycket tidigt under inflytande av den analytiska vetenskapsteorin. Det visar volymen Theary and Practice in Histary, som utgivits av Committee on Historiography. 65 Bland sociologerna togs ett seriöst initiativ först i mitten av so-talet. Ett resultat av dessa ansträngningar är samlingsvolymen Sociology and Histary 66, som visar att också den avhistoriserade sociologins återvändande till historien vägleds av en positivistisk självförståelse. I dessa programmatiska uttalanden kommer emellertid inte den forskningspraxis som stimulerats av diskussionen om historievetenskap och sociologi till egentligt uttryck. Vad gäller historieskrivningens praxis har diskussionerna framför allt lett till en större noggrannhet i logiskt hänseende. Detta gäller för selektiva synpunkter och teoretiska antaganden som måste göras explicita, liksom för betingade generaliseringar som bara kan göra anspråk på giltighet inom ett definierat område. 67 Vidare har historikerna vågat sig på utsagor på en 57

relativt hög generalitetsnivå genom att låna kategorier från sociologin och använda sig av rollanalysens instrument. 68 slutligen har statistiska metoder fått genomslag också i historieskrivningen. Dessa öppnar antingen nya dataområden som hittills varit föga eller oprecist beaktade (statistiska data om väljarbeteende, inkomstfördelning, yrkesstruktur osv), eller så handlar det om forskningstekniker som tillåter en kvantitativt tillförlitlig utvärdering av data (t.ex. innehållsanalys av skriftliga dokument). 69 En på detta sätt sociologiserad historieskrivning skiljer sig emellertid inte vetenskapslogiskt från traditionell historia. Övergången från sociologiserande till sociologisk historieskrivning, alltså till historiskt inriktad sociologisk forskning, är flytande. I allmänhet samlar sociologer sina data utifrån mer abstrakta synpunkter och bearbetar dessa på en högre generalitetsnivå än historiker av facket. Deras tolkningar tar hänsyn till sociala strukturvariabler (såsom demografisk sammansättning, social skiktning, fördelning av maktpositioner, produktionssätt, kommunikationssystem). 70 Dessutom är sociologen mer observant på historiska nyckelhändelser som prejudicerar en långsiktig utveckling. Ett referenssystem som är inriktat på strukturella sammanhang kan fånga utgångspunkter för riktade processer, dvs. för den kumulativa förstärkningen av historiska resultat, på ett analytiskt mer tillfredsställande sätt. 7 ' Många undersökningar som tycks höra till den systematiska sociologin är i själva verket ett stycke systematiserad historia. Hit hör generella samhällsanalyser som syftar till en global samtidsanalys; t.ex. Fromms, Marcuses, Mills och Riesmans undersökningar av förändringar i sociala systems struktur och i personlighetsstruktur i de avancerade västliga industrisamhällena; vidare Arons och Perroux' undersökningar av interaktionen mellan de två stora industriella utvecklingssystemen; samt Dahrendorfs, Marshalls, Schumpeters och Stracheys undersökningar av kapitalismens och demokratins utveckling i Västeuropa. Hypoteser som uppställs i samband med sådan systematiskt syftande sociologisk historieskrivning, och som läggs till grund för tolkningen av komplexa utvecklingsförlopp,

ss

kräver nya forskningsansatser, nämligen longitudinella studier och tvärkulturella jämförelser av det slag som företagits inom den antropologiska forskningen. 72 Även de flesta sociologiska studier som behandlar ett samtida ämnesområde, och kan avstå från längdsnitt och jämförelser, är strängt taget också svar på historiska frågor. Vare sig det är fråga om social skiktning och mobilitet, om familjestruktur och socialkaraktär, om vetenskaplig produktivitet och arbetsorganisation, eller om undersökningen av en klass ideologi under en historisk period eller i bestämda regioner i samtiden -så handlar det alltid om analyser av ett individuellt fall. De antaganden med hjälp av vilka detta fall förklaras är ofta formulerade som universella satser, även om dessa implicit refererar till specifika betingelser i en komplex totalsituation och därför bara kan göra anspråk på giltigheten hos historiska generaliseringar. Principiellt annorlunda förhåller det sig först med systematiska försök att pröva allmänna teorier eller enskilda laghypoteser med hjälp av historiskt material. Man lämnar den sociologiska historieskrivningen först när historiska data används för att testa teoretiska antaganden på samma sätt som man använder experimentella data. Bildandet av historiska typer är ett första steg på vägen mot en strängare identifiering av kännetecken inom epokalt eller kulturellt avlägsna områden. Max Webers studier av urbanisering och byråkratisering, liksom Troeltschs studier av religiösa sekter, anger en intention som idag vägleder en mer specialiserad och teoretiskt ambitiös forskning. 73 De mer konsekventa försöken visar emellertid att teoretiska antaganden förlorar i empiriskt innehåll i samma mån som det är möjligt att finna historiska inititalvillkor som kan användas för en testning. Lika litet framgångsrika har hittills försök att utveckla allmänna teorier om social förändring varit. Sådana teorier skiljer sig inte till sin logiska struktur från andra sociologiska teorier. Medan historiska data kan anföras för att pröva sociologiska teorier i allmänhet, måste teorier om social förändring nödvändigtvis förhålla sig till historiskt observerbara regelbundenheter. 74 Den metodiska svårighet som 59

uppträder är att man i det kända historiska förloppet bara kan finna få fall som kan tjäna som prövningsinstanser för centrala antaganden om lagbundenheter. Detta visar försöken att formulera en revolutionsteori som måste innehålla antaganden om stablitetsbetingelserna för sociala system överhuvudtaget.7s En del författare menar att försöken att utveckla allmänna teorier om social förändring inte misslyckas av en tillfällighet utan stöter på principiella hinder. Det tycks vara så att historiskt informativa teorier alltid utgår ifrån ett referenssystem vars element bara kan klargöras mot bakgrund av förförståelsen av en bestämd historisk situation. Den kategoriram som vi använder för att formulera sociologiska laghypoteser motsvarar i regel den logiska strukturen hos allmänna teorier: grundantagandena innehåller inga individnamn och är inte begränsade till en bestämd period; inte desto mindre kan den innehållsmässiga tolkningen av grundpredikaten vara beroende av ett specifikt meningsinnehåll som måste expliceras hermeneutiskt utifrån en bestämd historisk situation. Detta ger R. Bendix ofrivilligt ett exempel på när han inför begreppspar för att etablera en historiskt informativ teoretisk ram. Dessa begreppspar avser att fånga in de mänskliga relationernas tvetydighet: 'De grundläggande sociologiska begreppen skall kunna användas på alla samhällen. Med hjälp av sådana begrepp skall vi vara i stånd att formulera utsagor som är sanna om människor i kraft av det faktum att de överallt och alltid har varit medlemmar av sociala grupper. För att uppnå en sådan generalitet skall dessa begrepp- på den adekvata abstraktionsnivån- omfatta hela spektrumet av mänsklig erfarenhet snarare än att urskilja något framträdande drag i denna erfarenhet och därvid lämna någon rest åt sidan." 76 Dessa villkor antas parbegrepp uppfylla som är kända från äldre teorier: status och kontrakt, "Gemeinschaft" och "Gesellschaft", mekanisk och organisk solidaritet, informella och formella grupper, primära och sekundära relationer, kultur och civilisation, traditionellt och byråkratiskt herravälde, rural och urban gemenskap, sakrala och profana associationer, militärt och industriellt samhälle, stånd och klass 6o

osv. C. W. Milis kan emellertid om en sådan lista av kategorier med rätta säga att det handlar om 'bistoriskt förankrade begrepp" som inte av en tillfällighet erbjudit sig vid analysen av det europeiska samhällets unika historiska övergång från feodalism till modern kapitalism. De ägnar sig för att fånga bestämda tendenser i denna historiska utveckling: urbanisering, byråkratisering, industrialisering osv.: "Även om en forskare hävdar att han arbetar icke-historiskt avslöjar han genom att använda termer av detta slag sitt beroende av historiska utvecklingslinjer och epokindelningar."77 På samma sätt är kategorier som roll och referensgrupp beroende av det industriellt framskridna samhällets självförståelse. Inga av dessa begrepp förlorar sitt situationsspecifika innehåll genom att generaliseras. Detta visar sig när en teoretisk ram, som är uppbyggd av historiskt mättade begrepp, används för att analysera historiskt avlägsna och kulturellt främmande kontexter: instrumentet blir vid en sådan överföring egendomligt stumt. Denna erfarenhet gör att man kan förmoda att det inom sociologin finns ett outtalat samband mellan allmänna teoriers kategoriram och en styrande förförståelse av den samtida totalsituationen. Ju mer teorierna avlägsnas från det samtidsanalytiska användningsområdet, desto mindre har hypoteserna att bidra med till förklaringen av mer avlägsna objekt, eftersom de utan det implicita samförstånd som skapas av den samtidsanalytiska referensen bidrar mindre till tolkningen, 'betyder" eller 'begripliggör" mindre. Med avseende på förhållandet mellan sociologi och historia avtecknar sig bland sociologer idag tre positioner. Den första är den positivistiska. Enligt denna måste två slag av forskning skiljas åt: å ena sidan den i sträng mening teoretiskt inriktade forskningen som syftar till att bekräfta antaganden om lagbundenheter; å andra sidan studier som är inriktade på historiska problemställningar utan att därmed ha en uttrycklig historisk referens, dvs. studier som fångar individuella sammanhang med hjälp av generaliseringar. A. Malewski, som företräder tesen om de två sociologierna78, vill räkna alla studier av det senare slaget till social- och kulturhistorien, medan han utan

närmare precisering vill införliva de i sträng mening sociologiska teorierna med beteendevetenskaperna. Detta förslag har inte bara ett terminologiskt syfte; det uttrycker en systematisk övertygelse. Som exempel på teoretiskt orienterad sociologi nämner Malewski uteslutande socialpsykologiska undersökningar som - likt Festingers, Hornans och Hopkins -hör till den experimentella smågruppsforskningen. Allmänna teorier om socialt beteende tycks bara vara möjliga på en abstraktionsnivå där de primära erfarenheterna i den sociala livsvärlden kan upplösas i samband mellan variabler som inte är åskådliga. Teorier vilkas grundpredikat fortfarande är så starkt relaterade till ett åskådligt identifierbart erfarenhetssammanhang att deras antaganden kan prövas mot historiskt material uppfyller inte dessa villkor för en rekonstruktion av verkligheten: på denna nivån kan man överhuvudtaget inte nå fram till strikt teoretisk kunskap. Den andra positionen, som idag dominerar inom sociologin, utgår emellertid just från detta antagande. Vid sidan av bidragen till en sociologisk historieskrivning är sociologins uppgift enligt denna position att bilda allmänna teorier om socialt handlande och inte om beteende överhuvudtaget, dvs. att bilda teorier på en abstraktionsnivå som gör det möjligt att förklara sociala skeenden i de historiska processernas dimension. Denna position avvisar positivismen, enligt vilken strikt teoretisk kunskap endast kan uppnås genom rekonstruktion av handlingssammanhang i form av observerbara beteendevariabler, alltså genom att man reducerar sociologin till socialpsykologisk beteendeforskning. En tredje position, slutligen, upprätthåller den klassiska ansatsen hos den äldre, utvecklingshistoriskt inriktade sociologin. Den är enig med den andra positionen om att sociologin inte kan låta sig berövas sitt egentliga ämnesområde. Med den första positionen delar den emellertid övertygelsen att historiskt informativa teorier endast skenbart kan ta form av allmänna teorier. Deras giltighetsanspråk är i själva verket bundna till epok- och kulturspecifika sammanhang. C. W. Milis företräder energiskt denna ståndpunkt: 'Varje sociologi värd

namnet måste vara en historisk sociologi". 79 Sociologin är ett systematiskt försök att rekonstruera samtiden utifrån det förgångna; den syftar till en historisk samtidsanalys. 80 Således hänför sig den teoretiska ramen till det strukturella sammanhang av utvecklingstendenser som gör det möjligt att förklara de avgörande konflikterna i det samtida systemet. Dessa konflikter är problem som ställs objektivt, dvs. upplevs som relevanta på ett förvetenskapligt plan, och som en historiskt orienterad sociologi analyserar i avsikt att förbereda en praktisk lösning. En gång utgjorde klasskonflikten i det borgerliga samhället den problematiska situation som teoribildningen utgick ifrån; idag är det konflikten mellan industriella utvecklingssystem. Konstellationen av betingelser för sådana konflikter visar sig i ett utvecklingshistoriskt perspektiv. Lagbundenheterna, som uttrycker de funktionella relationerna mellan institutionerna, refererar därför alltid till ett historiskt bestämt samhälle: 'Nu har, såvitt jag kan förstå, ingen samhällsvetare någonsin formulerat en 'lag' som är transhistorisk i den meningen att den gäller oberoende av specifika och tidsbundna strukturer. De 'lagar' som gör anspråk på större generalitet än så är antingen tomma abstraktioner eller förvirrade tautologier. Termer som 'samhällslagar' och 'sociala lagbundenheter' kan aldrig syfta på något utöver de 'principia media' som vi upptäcker eller, om man så vill, läser in i en given social struktur under ett givet historiskt skede. Några universella principer för historisk förändring känner vi inte. De förändringsmekanismer vi känner till varierar med den samhällsstruktur vi studerar. Historisk förändring är nämligen förändring av sociala strukturer. Och eftersom det finns en mångfald sociala strukturer, finns det också en mångfald principer för historisk förändring." 8 ' Det som Mills i anslutning till Karl Mannheim kallar "principia media" är ett annat uttryck för en samhällelig totalitets konkreta allmänhet. I den teoretiska ramens elementära bestämningar ingår ofrånkomligen så mycket av det specifika hos en unik epok att alla teoretiska utsagor inom denna ram bara gäller för ett specifikt samhällssystems socio-strukturella kontext. Mills har inte närmare undersökt logiken hos en histo-

riskt orienterad sociologi som i praktiskt syfte siktar till en samtidsanalys. Hans fåtaliga påpekanden kan knappast hålla stånd mot den kritik som Popper riktade mot de äldre samhällsteoriernas så kallade historicism. 8' Vi återvänder till denna diskussion först sedan vi klargjort metodologin för allmänna teorier om socialt handlande. 83

II Om allmänna sociala handlingsteoriers metodologi

Vår tillbakablick på Rickerts, Cassirers och Webers metodologiska undersökningar påminde oss om de argument som, inom ramen för en kantiansk kunskapskritik, talar för vetenskapernas dualism och som därmed också ger samhällsvetenskaperna en särskild status gentemot naturvetenskaperna nämligen som en nomologisk kulturvetenskap. Diskussionen om förhållandet mellan sociologi och historia kunde inte ge stöd åt den positivistiska mottesen om de teoretiska och historiska vetenskapernas logiska enhet. Frågan, huruvida samhällsforskningen till slut uppgår i en systematiserad historieskrivning eller om sociologin som sträng vetenskap till den grad kan renas från historiska inslag att natur- och handlingsvetenskaper från metodologisk synpunkt intar samma status, förblev öppen. Vi försöker därför nu klargöra hur allmänna teorier om socialt handlande är möjliga. Kan de formuleras oberoende av historiskt vetande eller inbegriper grundantagandena alltid en situationsbunden förståelse av mening som bara kan utvecklas hermeneutiskt? Teoriansatser som relaterar sig till det sociala handlandets empiriska likformigheter förekommer i alla samhällsvetenskapliga discipliner: i ekonomin, i sociologi och kulturantropologi och i socialpsykologin. statsvetenskapen använder sig, såvida den inte i snäv mening är historiskt eller idehistoriskt orienterad, av granndisciplinernas teoretiska ansatser. Var och en av dessa bildar förvisso allmänna teorier inom en specifik ram:

6s

antingen hör de till yeorierna om rena val, eller så håller de sig inom handlingsteorins kategoriella ram, eller så utgör de en del av den generella beteendevetenskapen. Jämförelsen mellan dessa tre teoretiska ansatser hjälper oss att undersöka tre problem. Först gäller det frågan om huruvida teorier, vars antaganden skall förklara intentionelit handlande, måste utgå från handlingsmaximer eller om vi kan avstå från denna normativa ansats till förmån för en empirisk analys av handlingssammanhang. Till detta anknyter ytterligare en fråga, nämligen om ett empirisk-analytiskt förfarande gör det nödvändigt eller ej att reducera intentionelit handlande till stimulerat beteende. När, vilket kommer att visa sig, icke-reduktionistiska sociala handlingsteorier emellertid måste avstå från den elementaristiska uppbyggnaden hos beteendevetenskapliga teorier till förmån för funktionalismen, kommer till sist den fråga som måste utredas att lyda: under vilka villkor kan en samhällsvetenskaplig systemforskning utöver preskriptivt vetande bidra till den empiriska analysen av samhälleliga sammanhang? Denna sista fråga reser på nytt diskussion om gränserna för allmänna sociala handlingsteorier. Paul Lazarsfeld klagade en gång över att metodologerna inte hjälper samhällsforskarna att lösa sina forskningspraktiska problem.' Han relaterar detta till att man ännu inte har lyckats utveckla en teori i sträng mening inom samhällsvetenskaperna: "Vad vi förfogar över är tekniker för forskning och ett antal generaliseringar på relativt låg abstraktionsnivå." Vetenskapslogikens programförklaring skulle därför gå över huvudena på praktikerna. Det förfaller mig som att denna tankegång innehåller felaktiga antaganden. Metodologin befattar sig med normer för forskningsprocessen, vilka på en gång gör anspråk på att vara logiskt bindande för saksammanhangen och faktiskt bindande för forskaren. Oberoende av om den, som i fallet fysik, utgör en efterföljande reflektion över en inlärd forskningspraxis eller, som i fallet sociologi, föregår forskningspraxis med rekommendationer, så utvecklar den alltid en programmatik som styr det vetenskapliga framsteget. Därför är det inte meningslöst att diskutera metodologiska krav, även om de

66

än så länge inte har infriats i praxis: de har likväl inflytande över artikulationen av vetenskapernas självförståelse. Metodologiska synpunkter fastställer dels måttstockar, dels anteciperar de allmänna mål; båda sammantagna fastställer det referenssystem inom vilket verkligheten metodiskt öppnas. Genom att reflektera över villkoren för möjlig forskning uppfyller vetenskapslogiken, avsiktligt eller omedvetet, uppgiften att på förhand tolka verkligheten. Förväntningen att metodologin själv skulle dela den vetenskapliga inställningen och överta funktionen av en hjälpvetenskap för forskningsstrategier speglar däremot redan en positivistisk fördom. Såvitt metodologin gör denna fördom till sin egen, erkänner den måttstocken för Lazarsfelds kritik och går instrumentalistiskt tillväga. Jag skulle däremot vilja undersöka metodologiska frågor med en reflekterande inställning.

3· Normativt-analytiska och empiriskt-analytiska ansatser inom samhällsvetenskaperna 3· 1 Den metodstrid som utspelade sig inom den äldre ekono-

min mellan Schmoller och Menger hade dragit upp frontlinjerna på ett felaktigt sätt. Den hade sitt ursprung i stridande uppfattningar om allmänna teoriers roll inom samhällsvetenskaperna. Medan "teoretikerna" insisterade på att ekonomin kan härleda antaganden om kvantifierbara varu- och penningströmmars funktionella sammanhang genom axiomatisktdeduktiva system av utsagor och på så sätt grundläggas som matematisk ekonomisk teori, begrep "historikerna" den ekonomiska processen som en faktisk samhällelig livsprocess, vilken skall förstås deskriptivt med hjälp av det ekonomiska handlandets institutioner. Medan den matematiska ekonomiska teorin sades kunna frambringa endast empiriskt innehållslösa modeller, ansågs en historiskt förstående samhällsekonomi fånga det faktiska händelseförloppet. Den historiska skolans motargument förbinder på ett suggestivt sätt två teser. Den första säger att ekonomin inte handlar om varumängders funktioner,

utan om ekonomiska handlingars ömsesidiga beroende; den andra tesen tycktes vara en följd av den första: då intentionelit handlande endast kan uppfattas med hjälp av förståelse, kan det inte finnas stränga, matematiskt formulerade ekonomiska teorier. "Förstå" tycktes vara detsamma som att historiskt uppfatta en konkret mening. Redan på trettiotalet försökte Ewald Schams (i: Schmollers Jahrbuch bd s8) upplösa konjuktionen mellan de båda påståendena genom att påvisa att just den matematiska ekonomiska teorin, vilken bortser från alla historiska egenheter, uppfyller villkoren för en så kallad "förstående" ekonomi. JUrgen von Kempski knyter an till dessa tankegångar och visar att den matematiska ekonomiska teorin "gör precis det som den förstående ekonomin skulle vara tvungen att göra, om den ville vara en teori om ekonomiska handlingar".' De matematiska uttrycken, som direkt refererar till relationer mellan varumängder och priser, framställer indirekt funktionerna av handlande subjekts beslut. Den ekonomiska teorin, som de uppträder i, är nämligen ett system av utsagor som vilar på grundantaganden om ekonomiskt rationellt handlande. Den utgår från att ekonomiskt handlande subjekt följer maximer; normalt sker detta i form av optimeringspostulat. De formaliserade ekonomiska teorierna gör intentionelit handlande systematiskt förståeligt genom att uppfatta relationer mellan mätbara storheter som funktioner av handlingar enligt maximer. Förståeligheten hänför sig till det rationella valets struktur, till valet mellan alternativa sätt att använda medel på grundval av angivbara preferenser. Den hänför sig alltså till strategiskt handlande. Denna form av intentionelit handlande kan på ett teoretiskt strängt sätt begripas inom en normativanalytisk ram. Ja, det tycks till och med vara så, att en allmän teori om socialt handlande endast är möjlig, om vi utgår från de grundantaganden som gäller för denna bestämda typ av förståeligt handlande. Ändamålsrationellt handlande kan avse användandet av lämpliga instrument. Beteendet rättar sig då efter tekniska regler. Men också valet av strategier kan vara ändamålsrationellt. Beteendet rättar sig då efter rena maximer, vilka 68

fastlägger vilka av de alternativa sätten att använda medlen som skall väljas. I idealfallet kan vi då bortse från medlens ändamålsrationalitet, alltså instrumentens lämplighet. Den ekonomiska teorins tillvägagångssätt tycks förutsätta att de ekonomiska subjektens strategiska handlande, alltså subjekt som väljer mellan alternativa utbuds- eller efterfrågebeslut, inte skulle ha någon teknisk aspekt. Kempski betonar därför att teorierna om strategiskt handlande klarar sig med de grundläggande begreppen för maximstyrt handlande i definierade lägen: "Vi uppfattar handlandet som ett sätt att omforma situationer. Detta omformande av en situation följer då en maxim, och i det ideala (dvs. det teoretiskt relevanta) fallet på ett sådant sätt att slutsituationen är fastlagd av utgångssituationen och den handlandes maxim. Inbegriper utgångssituationen flera personer, så kan slutsituationen tänkas som bestämd av alla deltagares maximer. ... Jag ville endast påpeka att ett mentalt moment ingår i handlingen, nämligen just det som jag kallar maxim." 3 Kempski är övertygad om att alla samhällsvetenskaper, men även rättsvetenskaper och etik4 , kan konstrueras som teorier om strategisk handling i enlighet med den matematiska ekonomiska teorins mönster. Till skillnad från de naturvetenskapliga teorierna stödjer de inte sina prognostiska utsagor på empiriska likformigheter, utan på hypotetiskt normativa handlingsregler. De bildar nomologiska kulturvetenskaper i den meningen att de härleder valhandlingar ur frihetslagar i stället för att förklara fenomen med naturlagar. Kempski står inte av en tillfällighet i den kantska traditionen. Kant hade ställt fenomenområdets naturlagar mot handlandets maximer i frihetens rike. Ur detta perspektiv skiljer också Kempski mellan naturoch samhällsvetenskaper: 'Den avgörande skillnaden mellan teoretisk samhällsvetenskap och fysik ligger i att det mänskliga beteende, som studeras av samhällsvetenskaperna, alltid förutsätts behärskas av vissa maximer, som människorna kan hålla sig till, men också inte hålla sig till. De samhällsvetenskapliga modellerna förutsätter alltid bestämda maximers 'giltighet'. Därför är samhällsvetenskapernas modellteoretiska undersök6g

ningar principiellt undersökningar om möjligt handlande, medan den teoretiska fysiken alltid hänför sig till den verkliga naturen, och att fastställa att det med denna förhåller sig på ett annat sätt än vad som kan förväntas av teorin är dödsbringande för fysikaliska teorier. En allmän handlingsteori är därför också problematisk på ett helt annat sätt än en allmän teori inom fysiken. Ty den frihet som människan har vad gäller sina handlingsmaximer tränger ofrånkomligen in i den allmänna handlingsteorin, som måste omfatta de möjliga modellerna. "s Kempskis besked om de allmänna handlingsteoriernas status är tvetydigt. Å ena sidan har de till uppgift att förklara faktiska handlingssammanhang, å andra sidan är de ändå inte i stånd att tillåta betingande prognoser för observerbart beteende. 6 Kempski lämnar inget tvivel om att de nomologiska kulturvetenskaperna analyserar handlingsmöjligheter, alltså informerar om hur handlingar i en given situation under en given maxim måste avlöpa för att uppfylla den strategiska ändamålsrationalitetens villkor. Och ändå tycks de ge informationer inte bara för preskriptiva utan också deskriptiva ändamål. Ty faktiska handlingsförlopp kan förklaras med hänsyn till det möjliga handlandets fält. Kempski följer därmed Max Webers förslag att uppfatta ur ändamålssynpunkt irrationella beteendemönster som avvikelser från idealtypen. Även den åtskillnad, som infördes av Felix Kaufmann, mellan å ena sidan teoretiska lagar som erhålls från idealiserande grundantaganden och som genom motsvarande klausuler undandras empirisk prövning, och å andra sidan empiriska lagar som under normala testbetingelser kan tillbakavisas av erfarenheten, är bara meningsfull om teorierna om strategisk handling på något sätt kan användas för empirisk analys, alltså kan bidraga till det deskriptiva vetandet. 7 Denna uppfattning erhåller endast under kantska förutsättningar en viss plausibilitet. Lika lite som det transcendentala förnuftets prestationer är likgiltiga för det empiriska medvetandet, lika lite är det praktiska förnuftets lagar, genom vilka jag som fri person bestämmer mina handlingar, likgiltiga för dessa handlingars följder i fenomenens 70

värld. Därför kan empiriska handlingars lagmässiga sammanhang inte analyseras utan hänsyn till att de handlande är intelligibla väsen, dvs. alltid måste handla med pretention på legitimation från förnuftet: de handlar under den tillskrivna frihetens tvång. Sådana överväganden förblir dock godtyckliga, så länge de inte förbinds systematiskt med de metodologiska antagandena. Den samhällsvetenskapliga normativismens svagheter ligger i öppen dag. Grundantagandena hänför sig till idealiserat handlande i enlighet med rena maximer; det går inte att härleda några empiriskt innehållsrika laghypoteser från dem. Antingen handlar det om deduktiva omformuleringar av analytiska utsagor, eller är villkoren, som skulle göra det möjligt att entydigt falsifiera härledningarna, bortkopplade genom ceteris-paribus-klausuler. Trots sina realitetsreferenser har den rena ekonomins utsagor om lagar ett litet, och för det mesta inget informationsinnehåll. 8 I den mån de rationella valhandlingsteorierna gör anspråk på empiriskt-analytiskt vetande, utsätter de sig för förebråelsen för modellplatonism. Hans Albert har ytterligare en gång sammanställt argumenten: 9 Den centrala punkten är förväxlandet av logiska förutsättningar med empiriska villkor. De införda handlingsmaximerna behandlas inte som prövbara hypoteser, utan som antaganden om ekonomiska subjekts principiellt möjliga handlande. Man begränsar sig till formella härledningar av implikationerna, med den ogrundade förväntan att likväl utvinna utsagor med empiriskt innehåll. Alberts kritik riktar sig i första hand mot tautologiserande förfaranden och mot alibi-formlers immuniserande roll. Denna kritik av normativt-analytiska förfaranden innebär att allmänna teorier om rationellt handlande köps för dyrt, nämligen till priset av empiriskt prövbart och deskriptivt meningsfyllt informationsinnehålL Uppenbarligen har Kempskis rättfärdigande av den matematiska ekonomiska teorin som en "förstående" ekonomi nonchalerat ett krav som också fanns i schmollers kritik av den rena ekonomins konstruktörer, nämligen hänsynstagandet till det faktiska sammanhang som de 71

ekonomiska subjektens institutionaliserade handlande utspelar sig i. Att rekonstruera det ekonomiska förloppet utifrån idealiserade handlingars hypotetiskt normativa sammanhang tillfredsställer inte detta krav. Gentemot den rena ekonomins nyare normativism gör Albert gällande den gamla synpunkten att en ekonomisk teori måste göra antaganden om sociala rollbärares handlingar. De bytesrelationer som den systematiskt fångar är personers interaktion i sociala grupper: '1 en mycket central mening är det ekonomiska tänkandets centrala ide en sociologisk ide: nämligen att produktionen och fördelningen av varor i ett system av kommersiella relationer mellan ett samhälles personer och grupper, ett system stöttat av bestämda juridiska sanktionsmekanismer, regleras kvasi-automatiskt på ett sätt som är relevant för behovstillfredsställelsen. Det handlar alltså om analysen av verkningarna av bestämda tillvägagångssätt i ett marknadsmässigt organiserat delområde av samhället. Man försöker då föra tillbaka alla relevanta tillvägagångssätt på de ekonomiskt handlande subjektens beslut, vilka följer vissa maximer .... Det handlar då framför allt om faktorer som motivstrukturer, attityder, värdeorienteringar såväl som de aktuella beteendesättens sociala kontext, även utanför de kommersiella relationernas fält .... Betydelsen av dessa faktorer tycks inte begränsa sig till speciella områden av samhället. I de rena teoretikernas modeller brukar emellertid sådana faktorer för det mesta inte ingå. Här postuleras snarare reaktionsfunktioner som uppenbarligen helt eller åtminstone i hög grad bör vara oberoende av personernas dispositionella egenskaper och av alla icke-kommersiella beståndsdelar i deras sociala mil... ,.o JO er. Systemet för bytesrelationer är i så ringa grad isolerat från samhället som helhet att de ekonomiska subjektens sociala beteende inte kan fångas oberoende av det institutionella sammanhanget, alltså utomekonomiska motivationsmönster: "Immuniseringen gentemot inflytande från så kallade utomekonomiska faktorer leder till en immunisering gentemot erfarenhet överhuvdtaget.""

72

Utifrån liknande resonemang drog E. Grunberg redan tidigt slutsatsen att den ekonomiska teorins ej bindande konstruktioner måste återvinnas med en empirisk-analytisk beteendevetenskap som grundval. 12 Som teoretisk erfarenhetsvetenskap kan ekonomin bara i form av en ekonomisk sociologi nå fram till empiriskt innehållsrika antaganden. Den skulle vidare vara tvungen att försöka föra tillbaka sociologiska lagbundenheter på den socialpsykologiska smågruppsforskningens lagar. Ja, Grunberg utesluter inte att en långtgående reduktion till utsagor om fysiologiska, kemiska och fysikaliska likformigheter kan visa sig vara nödvändig. 13 3.2 Även om vi bortser från sådana extrema varianter och begränsar oss till den måttfulla reduktionismens fordringar, är synen på ekonomin som en speciell typ av sociologi otillfredsställande. Å ena sidan går det inte att bestrida argumenten mot den samhällsvetenskapliga normativismen, å andra sidan fångar emellertid det alternativa förslaget, nämligen att infoga ekonomin i en sträng form av beteendevetenskap, inte egentligen den ekonomiska teorins intention. Denna vill uppenbarligen frambringa en annan sorts information än vad någon av de olika typerna av sociologi eller socialpsykologi förmår. Kritiken för empirisk innehållslöshet, som riktas mot den ekonomiska vetenskapens modeller, gäller egentligen en falsk självförståelse, inte den ekonomiska forskningens praxis. Kritiken blir grundlös så snart teorierna om ekonomiskt rationellt handlande överger det falska anspråket att informera om empiriska likformigheter. Redan Kempskis tydning av den rena ekonomin med hjälp av handlingsschemata i enlighet med rena maximer, kan uppfattas som ett försök att tolka den ekonomiska teorin beslutslogiskt. Man han ignorerar frågan huruvida normativtanalytiska vetenskaper om socialt handlande får likställas med empiriskt-analytiska. Normativt-analytiskt går de vetenskaper tillväga, i vilkas teorier det ingår grundantaganden om idealiserat handlande. Dessa antaganden om handlande i enlighet med rena maximer har inte karaktären av hypoteser som är betingade, alltså empiriskt prövbara. De gäller hypotetiskt ovill73

korligt och fastlägger därmed innebörden av det normativtanalytiska vetandets möjliga giltighet. Detta innehåller inga informationer om empiriska likformigheter - tekniskt brukbart vetande av första graden utan endast informationer om ett ändamålsrationellt val av strategier, vilket användandet av tekniskt vetande av första graden eventuellt förutsätter. Vi kan räkna sådana informationer till tekniskt vetande av andra graden. Sedan dess har G. Gäfgen lagt fram undersökningar om det rationella handlandets ekonomiska innebörd, vilka, i anknytning till den matematiska spelteorin som utvecklats av Neumann och Morgenstern, systematiskt har inlemmat den ekonomiska teorin i en allmän teori om strategiskt handlande.'4 Beslutsteorin handlar inte om adaptivt beteende. Visst kan varje beteende uppfattas som anpassning till ett givet läge. Men då är just det analytiska synsätt bortkopplat som kan bedöma ett beteende som strategiskt handlande, nämligen huruvida anpassningsrörelsen leder till ett optimalt tillstånd av tillfredsställelse för det handlande subjektet. Adaptivt beteende kan högst, vid sidan av de användbara teknikerna, ingå som ett externt villkor i beslutkalkylens databas. Denna kalkyl hänför sig endast till strategiskt handlande, vilket omformar en situation, bestående av den handlande och hans relevanta omgivning, till en ny situation genom att använda en definierad beslutsmaxim och ett värdesystem. Värdesystemet innehåller de preferensregler som anger hur de överskådliga konsekvenserna av den handlandes alternativa beslut bedöms. På grundval av en värdering av konsekvenserna av olika strategier anger beslutsmaximen hur man skall välja. Varje värdering motsvarar en annan maxim. Handlingens rationalitet, som beslutsteorin normativt inför, är rationaliteten i valet mellan alternativa vägar att realisera ändamål. Den är formell, eftersom den inte hänför sig till medlens teknologiska lämplighet. Och den är subjektiv, eftersom den mäts endast efter det system av värderingsregler och maximer som är bindande för den handlande själv.

74

Paretos förslag att avstå från att grunda den ekonomiska valhandlingen psykologiskt var den viktigaste förutsättningen för den beslutslogiska tolkningen av den ekonomiska teorin. Denna tolkning har förmånen att relativera de klassiska optimeringsantagandena som gränsfall på en skala av möjliga beslutsmaximer. Dessutom kan nu också valhandlingar beräknas för situationer där de ekonomiska subjekten är ofullständigt informerade, alltså bara har en del av variablerna under kontroll. De allmänna teorierna om rationell valhandling eller strategiskt handlande hänför sig till alla möjliga valsituationer i vilka en given mängd medel tillåter ett bestämt antal alternativa användningar av medel, varvid var och en av dessa alternativ fastlägger bestämda grader av uppfyllelse för olika mål. •s Den ekonomiska teorin kan uppfattas som en speciell beslutsteori, vilken refererar till ekonomiska valsituationer. Den kalkylerar individuella och kollektiva hushåll, kommersiella företags och ekonomisk-politiska organisationers marknadsrelevanta beteende.'6 Vad gäller de allmänna teorierna om ekonomisk strategisk handling avstår den beslutslogiska tolkningen av den rena ekonomin från det empiriskt-analytiska anspråket. Gäfgen undersöker än en gång den empiriskt-deskriptiva användningen av beslutsmodeller och kommer till det negativa resultatet "att beslutsteorin visserligen gör svaga empiriska utsagor om det enskilda ekonomiska beteendet, men att även dessa svaga utsagor bara kan ha begränsad empirisk giltighet".' 7 Den ger inget brukbart teknisk vetande av första graden. Likväl kan den ekonomiska teorin, som alla teorier om strategisk handling, användas för preskriptiva ändamål. Den tjänar då som en normativ hjälp för beslut och ger tekniskt brukbart vetande av andra graden. Informationerna som den möjliggör behöver inte empirisk prövning, då de överhuvudtaget inte kan vara "sanna" eller "falska" i betydelsen av empirisk precision. De har snarare status av villkorliga imperativ (påbuds-, förbuds- och tillåtelseutsagor) som är deduktivt "giltiga" eller "ogiltiga". Även om man därför måste avstå från en deskriptiv använding av teorin, ''kan man fortfarande använda teorin för att rekommendera 75

bestämda aktörer att handla efter modellen: genom att man kräver etisk (social) giltighet för de i modellen förutsatta handlingsmaximerna så som normer för riktigt handlande, kan man från dessa härleda böra-satser i stället för vara-satser". ' 8 Gäfgen uppfattar den ekonomiska teorin som en formaliserad konstlära, vilken på ett axiomatiskt-deduktivt sätt underbygger den ekonomiska rådgivningen.' 9 På samma sätt som empirisk-analytiskt vetande om lagar kan översättas till teknologiska rekommendationer och användas för att frambringa tekniker, så antar normativ-analytiska utsagor formen av strategiska rekommendationer, som vid givna tekniker, värden och mål kan bestämma möjliga strategier. Beslutsteorin är en allmän social handlingsteori. Den refererar visserligen till en extrem variant av handlingar - till handlande subjekts ändamålsrationella aktion och interaktion. Den är därför obrukbar för en empirisk analys. Följer därav att empirisk-analytiskt brukbara sociala handlingsteorier helt måste bortse från den handlandes intentionalitet och begränsa sig till stimulerat beteende? Utifrån den positivistiska ståndpunkten kan en teoretisk erfarenhetsvetenskap om social handling finnas endast under villkoret att lagmässigheterna uteslutande inbegriper samband mellan variabler för observerbart beteende. Den måste abstrahera från den subjektivt förmodade innebörden som den handlande orienterar sig efter. På detta sätt skulle en generaliserande beteendevetenskap rätta sig efter den historiska skolans kritik av den rena teorins empiriska innehållslöshet, men bara till priset av just det krav som en förstående teori om strategisk handling gick till mötes: nämligen till priset av tillträdet till sociala fakta genom förståelse.' 0 Men är den samhällsvetenskapliga reduktionismen en metodiskt tillräcklig grundval för deskriptivt användbara sociala handlingsteorier, vilka inte kan erhållas med den samhällsvetenskapliga normativismen som grundval?

4· Intentionelit handlande och stimulerat beteende 4· 1 Idag finns det två teoretiska ansatser till en strikt erfarenhetsvetenskaplig analys av samhälleliga processer: en generell beteendevetenskap, som har slagit igenom inom etologin och socialpsykologin, och en handlingsteori, som är förhärskande inom kulturantropologi och sociologi. Den behavioristiska ansatsen inskränker valet av teoretiska grundantaganden på ett sådant sätt att laghypoteser kan hänföras till ett samband mellan stimuli och beteendereaktioner, medan den aktionistiska ansatsen fastlägger en kategoriell ram för utsagor om intentionelit handlande. Inlärningsteorin (Skinner, Miller, Dollard), antaganden om kognitiva dissonanser (Festinger), teorier om smågruppsbeteende (Lippit) dokumenterar de första framgångsrika försöken att uppställa allmänna teorier av beteendevetenskaplig typ. Handlingsteorin betecknar däremot snarare en kategoriell ram (bl.a. Parsons, Merton, Shils) som tjänar som allmän orientering för samhällsforskningen och som hittills har lett till empiriska generaliseringar, men inte till egentliga teorier, inte ens av medelräckvidd. 2 ' Den handlingsteoretiska ansatsen formulerades redan av Max Weber. Socialt handlande begrep han som ett subjektivt meningsfullt beteende, dvs. ett beteende som är orienterat mot, och därigenom också motiverat av, en subjektivt föregiven mening. Det kan bara uppfattas på ett adekvat sätt i relation till de mål och värden som den handlande orienterar sig mot. Av detta följer den metodiska regel som har fastlagts av W. I. Thomas grundsats för den subjektiva uttydningen av sociala fakta: först det handlande subjektets föregivna mening öppnar på ett adekvat sätt vägen till ett beteende som rättar sig efter situationen som denna är tolkad av subjektet självt. Socialt handlande är inte oberoende av en samhälleligt bindande definition av situationen. Därför måste observerbart socialt beteende uppfattas ur den handlandes eget perspektiv, vilket inte är tillgängligt för omedelbar observation, dvs. det måste "förstås". 22 Den subjektiva tydningens grundsats, eller bättre, den förstående tolkningen, refererar till tillgången till sociala 77

fakta, till fastställandet av data. Symbolförståelsen ersätter den kontrollerade observationen, ty subjektivt föregiven mening finns endast inom symbolsammanhang. Denna grundsats definierar alltså handlingsvetenskapernas erfarenhetsbas. Erfarenheten är här inte bunden till den privata varseblivningen genom sinnerna, varsintersubjektivitet först garanteras i samband med en kontroll (vanligtvis genom experiment) av instrumentell handlingsframgång, utan till språklig kommunikation: "På förståendets nivå är vetenskaplig forskning i grund och botten en meningsfull kommunikationsprocess, t.o.m. när det är fråga om en ensidig process, t.ex. när objekten är döda. I princip vore det alltid önskvärt att objektet vore tillgängligt för intervjuer; skriftliga utsagor från eller rapporter om objektet är lämpligt först i andra hand- således vore det högst önskvärt att man kunde intervjua Brutus om Caesars död." 23 Om vi inom samhällsvetenskapen inte vill avstå från att ha intentionena handlingar som data, då utgör den språkliga kommunikationen, och inte den kommunikationsfria observationen, det erfarenhetssystem inom vilket dessa data är tillgängliga. Det finns visserligen ett gränsfall av intentionellt handlande, nämligen det strategiska, där den subjektivt föregivna meningen inte först behöver hämtas från den kulturella traditionen, inte behöver förklaras och förstås som konkret mening inom kommunikationen, alltså inte behöver "erfaras". Den mening som strategisk handling riktar sig mot kan alltid entydigt definieras som en regel för maximering eller optimering av mätbara eller åtminstone komparativt bestämbara storheter. Entydigheten garanteras här av utsagans form, som fastställer en ändamålsrationell handlingsmaxim, och av betydelsens universalitet, som utgör det eftersträvade målets semantiska innehåll. Strategiskt handlande riktar sig för det mesta mot rikedoms- och maktkategorier, som dock kan operationaliseras på olika sätt med hänsyn till den institutionella ramens måttstock. Rikedom kan mätas i priser och varor, dvs. i potentialer för behovstillfredsställelse. Makt kan mätas i valröster eller vapen, dvs. i potentialer för herraväldeslegitimation eller för

fysisk förintelse. Betydelseinnehållet hos de predikat som används för att formulera handlingsmaximerna, alltså innebörden av rikedom och makt, uttrycker uppenbarligen antropologiskt djupt rotade och därför universellt utbredda erfarenheter. Det gör att dessa uttryck inte måste klargöras från fall till fall, att de inte först måste klargöras i kommunikation med de handlande själva eller med traditioner som gör handlandet förståeligt. Gränsfallet strategiskt handlande har förtjänsten att den subjektivt föregivna meningen kan fastställas monologiskt. Den är "entydigt" förståelig, dvs. tillgänglig utan hermeneutisk ansträngning. Förståendets erfarenhetsbas har på detta område nästan helt löst sig från den vardagsspråkliga kommunikationens referenssystem. Det ser ut som om vi kan förvissa oss om den "introspektivt". I själva verket är emellertid också det strategiska handlandets "entydiga" mening en "förståelig mening" endast av det skälet att den när som helst kan ingå i kommunikation och att den av en partner genom tolkning kan tillskrivas andras observerbara beteende. Det strategiska handlandet är bara ett gränsfall av socialt handlande, vilket i normalfallet är orienterat mot en kommuniserbar mening. Denna mening är konkret, den har sitt ursprung i en kulturell traditions traderade meningsinnehåll och ingår, såvitt den motiverar socialt handlande, i definitionen av samhälleligt bindande normer. Durkheim uppfattade de samhälleliga normerna som moraliska regler (vars driftcensurerande funktion Freud klargör). G. H. Mead förstår däremot de samhälleliga normerna som sociala roller. I båda fallen har den orienterande meningen formen av en obligatorisk gruppförväntan om situationsspecifika beteendesätt. Socialt handlande innebär att följa normer. Handlingsbestämmande normer innebär kollektiva beteendeförväntningar. För det institutionaliserade handlandet är dessa förväntningar ett relevant utsnitt av den kulturella traditionen. Denna tradition är ett symbolsammanhang som fastställer en social grupps vardagsspråkligt artikulerade världsbild och därmed ramarna för möjlig kommunikation inom denna grupp. Socialt handlande finns därför endast i relation till systemet av traditionella kulturella mönster, 79

i vilket sociala gruppers självförståelse artikulerar sig. Handlingsvetenskapernas metodologi kan inte undgå problemet att förstå mening, den hermeneutiska tillägnelsen av den kulturella traditionen. På grund av detta föredrar positivismen en teoretisk ansats som gör grundsatsen om den subjektiva tolkningen av sociala fakta överflödig. När samhälleliga normer kan uppfattas som beteendeförväntningar, varför skulle då inte också dessa förväntningar kunna uttryckas i variabler av observerbart beteende? Då vore en språklig kommunikationsram inte nödvändig för att erfara sociala sakförhållanden. Det skulle vara tillräckligt med observation i stället för en problematisk meningsförståelse. 4.2 I en berömd artikel analyserar Theodor Abel motivförståelse.'4 Han utgår från en trivial observation: En kallnande aprildag reser sig en granne från sitt skrivbord, går till boden, hugger ved, för att sedan tända sin kamin och återuppta sitt arbete. Uppenbarligen gjorde grannen upp eld därför att han frös; så "förstår" vi hans beteende. Två händelser är direkt tillgängliga för observation: temperaturfallet och uppgörandet av elden i kaminen. Händelsernas yttre sammankoppling, som till att börja med endast är upprättad inom koordinatsystemet av tid och rum, gör vi förståelig genom att interpolera en beteendemaxim. Till att börja med översätter vi den första tilldragelsen (utgångsbetingelsen) till en subjektiv retning och den andra tilldragelsen (handlingsresultatet) till en reaktion på denna retning: till temparaturfallet räknas det "inre tillståndet" av frysande, till kaminens eld räknas ett tillstånd av värmande. Då räcker det att använda en beteendemaxim (t.ex. att en frysande person söker värme) för att tolka de båda observerade tilldragelserna som beståndsdelar av en ändamålsenligt verkande förändring av situationen, och för att "förstå" det observerade förloppets nexus, handlingen själv. "Genom att specificera stegen, som i vårt fall är implicita, har vi ådagalagt två omständigheter som är karaktäristiska för förståelseakten. Den ena är 'internaliseringen' av observerade faktorer i en given situation;

Bo

den andra är tillämpningen av en beteendemaxim som gör förbindelsen mellan dessa faktorer relevant. Vi 'förstår' alltså en given mänsklig handling om vi kan tillämpa en generalisering som bygger på personlig erfarenhet. Vi kan tillämpa en sådan beteenderegel om vi har förmågan att 'internalisera' situationens fakta." 25 Abel begriper förståendet som interpolationen av en beteendemaxim. Dessa maximer är på ett oproblematiskt sätt givna. De har formen av universella utsagor, men är på intet sätt empiriskt prövade lagar. De gör anspråk på evidens på grundval av självobservation. Vi vet helt enkelt att man söker värme om man fryser; att man värjer sig om man blir angripen; att man har en benägenhet att vara försiktig om man är rädd, att man hatar sina fiender, undviker skador, söker fördelar osv. osv. Förståelseakten tycks endast använda sig av sådana triviala regler och inte rikta sig mot dem. Mindre triviala regler kan vi däremot inte rätt och slätt förutsätta som evidenta. Det visar det andra exemplet som Abel diskuterar. Förhållandet mellan skörderesultat och giftermålsfrekvens i ett samhälle på landsorten under en bestämd tidsperiod blir förståeligt genom antagandet att en minskad inkomst väcker rädsla och att ängslan dämpar beredskapen att ingå nya förbindelser. I detta fall är beteendemaximen på intet sätt oproblematisk. Giftermålet behöver inte i första hand bedömas som en ekonomisk belastning; lika gärna skulle en egen familj som trygghetsutlovande intimgrupp kunna framstå som eftersträvansvärd just i situationer av osäkerhet. Hur lantbrukare beter sig vad gäller familjebildning vid missväxt beror dock uppenbarligen på de traderade värdeföreställningarna och de institutionaliserade rollerna. Sådana kulturella mönster och samhälleliga normer måste emellertid fångas deskriptivt. De tillhör inte klassen av beteenderegler som är skenbart introspektivt vissa. Vi försäkrar oss om deras semantiska innehåll genom hermeneutisk meningsförståelse. I sådana fall, där förståendet riktar sig mot de objektiverade betydelserna i symboliska sammanhang, talade Max W eber om värdetolkning. Först när gällande normers symboliska innehåll 81

öppnas upp genom meningsförståelse, kan. observatören, med hänsyn till dessa normer, uppfatta ett observerat beteende som subjektivt meningsfullt handlande. skillnaden mellan hermeneutisk meningsförståelse och motivförståelse gör klart att förståelseoperationen inte uttöms genom att man använder en beteendemaxim på ett beteende i en given situation. Ett sådant användande förutsätter snarare redan en explikation av den subjektivt föregivna meningen med hjälp av en kulturell tradition. Den hermeneutiska förståelsen av traderade meningsinnehåll är oberoende av om dessa också ingår i definitionen av samhälleliga normer och som sådana upptas i de handlande subjektens intentioner. Om så är fallet kan vi med hänsyn till den handlingsorienterade meningen också förstå handlandet självt som något meningsfullt motiverat. Om Abel hade valt handlingsexempel från främmande kulturer eller avlägsna epoker skulle det knappast ha undgått honom att den som förstår först måste förvissa sig om de icke-triviala beteendemaximerna innan han kan tillämpa dem på meningsfullt motiverat beteende. Beteendemaximerna är på intet sätt givna av något sådant som introspektion. De är snarare erfarenhetsobjekt på symbolförståendets nivå, på samma sätt som fysiska tilldragelser är det på den direkta observationens nivå. Det är emellertid inte av en tillfällighet som Abel inskränker valet av exempel. Han begränsar sin analys till beteendemönster som kan uppfattas som en behövande organisms anpassning till en omgivning och som således kan inordnas i ett schema av retning och reaktion. Utan diskussion uppfattas utgångsbetingelserna som ett stimulus, det manifesta beteendet som anpassningsreaktion och det slutliga tillståndet som resultatet av ett stimulerat beteende. Översättningen av händelserna till psykiska tillstånd interpolerar då endast den subjektiva uppfattningen av det spänningstillstånd som utlösts genom stimulus och den avspänning som uppnåtts genom adaption. Denna så kallade internalisering av en utgångsbetingelse och ett slutligt tillstånd tillåter att en beteendemaxim används på ett sådant sätt att samma händelseförlopp

som observeras som adaptivt beteende också kan uppfattas som ändamålsrationellt handlande: "Generaliseringarna som vi kallar beteendemaximer' sammanbinder två känslotillstånd till en enhetlig sekvens och innebär att ett funktionellt beroende råder mellan dem. Vi kan i de citerade fallen se att det funktionella beroendet utgörs av det faktum att det känslotillstånd, som vi tillskriver en given mänsklig handling, styrs av det känslotillstånd som vi förmodar är väckt av en retande situation eller händelse. Ängslan styr försiktighet; känslan av kyla styr sökandet efter värme; känslan av osäkerhet styr läng. tan e f ter nagot som skapar lugn. "'6 Beteendemaximernas trivialitet förklaras av att Abel endast räknar med adaptivt beteende, en form av beteende som också kan tydas som instrumentellt handlande. Den subjektivt föregivna meningen bestäms i dessa fall enligt stimulerbara behovsdispositioner som (tillsammans med tekniska regler) fastställer specifika metoder för tillfredsställelse. Abel reducerar följaktligen förstående till en operation med vars hjälp ett adaptivt beteende kan tydas; det kan gälla en ändamålsrationell organisation av medel (grannen skaffar ved och tänder kaminen för att värma sig) eller ett ändamålsrationellt val av strategier (lantbrukarna söker undvika ytterligare förpliktelser för att deras oro, som har väckts p~ grund av inkomstminskningar, inte ska växa). Denna reduktion missar uppenbarligen ett motivförstående riktat mot socialt handlande. Ty ändamålsrationella beteendemönster är endast gränsfall av kommunikativt handlande. Beteendemaximerna för en ändamålsrationell anpassning till givna situationer är därför också gränsfall av handlingsbestämmande normer i allmänhet. De kan uppfattas som sociala gruppers beteendeförväntningar, vilka inte alls är evident givna, utan som å sin sida behöver meningsförstående explikation innan de kan läggas till grund för en motivförståelse. Med sin analys avser Abel att kritiskt klargöra vad förstående egentligen förmår. Han utgår från att kulturvetenskapliga metodologier syftar till att rättfärdiga förståendet som ett substitut för förklaringen av handlingar. Denna tes är ohållbar,

ty motivförståendet är inget förfarande för att pröva antagandens empiriska giltighet; det kan på sin höjd leda till hypoteser. Varje maxim, som under givna omständigheter kan tillskrivas ett beteende, tillgodoser på samma sätt förståelighetens desideratum. Själva förståendet kan inte framtvinga ett val mellan konkurrerande tolkningar. Tolkningarna förblir godtyckliga så länge de inte på vanligt sätt har underkastats ett test. Redan Max Weber visade detta på otvetydigt sätt: "Uppdagandet av en handlings mening i en given situation ... är endast en hypotes som gjorts för tolkningens skull. Den behöver principiellt sett alltid empirisk verifering, hur säker den i tusentals fall än ter sig."'7 Abel går ett steg längre; eftersom han i grund och botten uppfattar socialt handlande i enlighet med mönstret för anpassningsbeteende, står den intentionella tolkningen i ett utvändigt förhållande till det observerade beteendet. Motivförståendet är inte något nödvändigt, utan ett kompletterande metodiskt steg som, frånsett den tillfredsställelse som skapas genom att vi kan införliva objektiva händelseförlopp i vår personliga erfarenhetshorisont, högst har en heuristisk mening. Genom att vi gör ett observerbart händelseförlopp förståeligt genom interpolation av en beteendemaxim, gör vi förmodanden som kan omsättas i prövbara hypoteser: motivförståendet aktiverar den hypotesskapande fantasin.' 8 Den kunskapspsykologiska tydningen får emellertid inte förväxlas med en metodisk. Detta argument är riktigt, men det är irrelevant så länge förståendet inte alls tas i anspråk för den kausala förklaringens skull, utan endast för att få tillgång till sociala fakta. Den meningsförstående explikationen av rollhandlande syftar, inom handlingsteorins ram, endast till att fastställa data: tagna för sig förklarar lantbrukarnas olika roller och äktenskapsinstitutionen i ett landsortssamhälle ingeting alls; de beskriver interaktioner. Antaganden om rollers empiriska sammanhang fordrar de vanliga testprocedurerna. Förståendets metodiska grundsats träffas först av en kritik som helt bestrider nödvändigheten av en subjektiv tillgång till sociala fakta. Den förstående sociologin, som använder sig av handlingsteorins katego-

riella ram, fordrar förstående för analytiska ändamål endast i den mån som formuleringen av lagantagandena måste ta hänsyn till förståeliga storheters samvariation - men vad gäller den logiska formen för analysen av den sociala handlingens lagbundenheter, har förståendeoperationen ingenting att tillföra. Det behavioristiska argumentet i trängre mening riktar sig mot att social handling fångas subjektivt. I etologin, forskningen om djurs beteende, har objektiva förfaranden gjort sig gällande; målinriktat adaptivt beteende kan uppfattas och analyseras utan referens till intentioner. Nagel betonar att beteendevetenskapernas teoretiska ansats inte utesluter existensen av "medvetande" eller av inre tillstånd. Men om mentala tillstånd och psykiska händelser förhåller sig adjektivistiskt eller adverbialt till fysiska tillstånd eller händelser, då erbjuder det manifesta beteendet en tillräcklig grundval för antaganden om socialt handlande i allmänhet. Intentionelit handlande behöver inte förnekas, men det räcker att undersöka det observerbara beteende som det manifesterar sig i. Nagel övertar bevisbördan för att subjektivt meningsfullt handlande inte nödvändigtvis måste uppfattas i självförståelsens kategorier, dvs. med hänvisning till handlingsorient€7rande reglers eller kulturella mönsters subjektivt föregivna mening. Han företräder mottesen att de kulturellt traderade meningsinnehållen eller värdeorienteringarna omvänt kan bestämmas entydigt endast i form av variabler om observerbart beteende: "Min poäng är att när man tillskriver ett samhälle ett visst värdeschema, då tillskriver man dess medlemmar vissa attityder. Men attityder är inte något som kan fastställas genom introspektion, varken våra egna eller andras. En attityd är en disponibel eller latent egenskap. Dess teoretiska status är jämförbar med viskositet eller elektriskt motstånd inom fysik, även om den, till skillnad från de senare, endast med statistiska termer kan definieras på ett för socialpsykologiska syften användbart sätt. I vilket fall som helst är begreppet kognitivt värdefullt endast i den mån det påverkar en systematisk organisation av manifesta data som förvärvats från synliga mänskliga responser på en variation

ss

av betingelser, och endast i den mån det gör det möjligt att formulera regelbundenheter för dessa responser." 29 Mot handlingsteorins tes att socialt bindande beteendeförväntningar måste förklaras av kulturella meningssammanhang, hävdar Nagel nödvändigheten av att uttrycka beteendenormer i termer av beteende: de samhälleliga normernas semantiska innehåll, som bestämmer det sociala beteendet, kan självt bara entydigt definieras med referens till beteendevariabler. 4·3 En transformation av utsagor om subjektivt föregiven mening till utsagor om objektivt beteende stöter emellertid på logiska svårigheter. Varje direkt försök att översätta intentionella utsagor av typen ''A menar att p" till ett empiristiskt språks uttryck är dömt att misslyckas. Ett empiristiskt språk är extensionellt: två predikat betyder samma sak, om de definierar klasser av samma omfång. En klass av mentala tillstånd blir inom denna ram synonym med den klass av beteendevariabler som regelmässigt ledsagar dessa tillstånd. Vidare uppfyller empiristiska språk villkoret för sanningsfunktionalitet: Satser får i mer komplexa satser endast uppträda som dessas sanningsbetingelse, dvs. de globala utsagornas sanningsvärde är bestämda av deras arguments sanningsvärden. Uppenbarligen kan emellertid intentionella utsagor inte konstrueras så att deras sanningsvärde endast följer av den logiska formen. Det intentionella föremålet i sådana utsagor (alltså det föregivna, avsedda, emotsedda, fruktade, yttrade, bestridda, ifrågasatta eller försvarade sakförhållandet) uppfyller inte utsagans sanningsbetingelser i sin helhet: det intenderade innehållets sanningsvärde är ju precis det som inte är avgjort. Om A R p är en sats S, varvid R omfattar klassen av alla intentionella uttryck, då uppträder p inte som argumentvärde i en sanningsfunktion för S. 30 Jag vill här inte gå in på den omfångsrika diskussionen om vilken status så kallade belief sentences har. De svårigheter, som en översättning av intentionellautsagor till ett empiristiskt språk stöter på, visar otvetydigt att satser

86

om händelser inte vetenskapslogiskt får likställas med satser om avsikter. Därav följer att de symboliska framställningarna av händelser inte får behandlas metodologisk på samma nivå som de empiriska händelserna själva. Det metafysiska antagandet att intentionelit innehåll och subjektivt föregiven mening kan föras tillbaks på mentala tillstånd och psykiska händelser, vilka entydigt korrelerar med den kroppsliga världen, är inte hållbart. Det som för nykantianismen utgjorde ett problem om värdens och symboliska formers (transcendentala medvetandeakters empiriska yttring) kunskapsteoretiska ställning, tvingar den nyare positivismen till en metodologisk användning av typteorin: de sakförhållanden, som intentionellautsagor refererar till, befinner sig inte på faktanivån, utan på nivån för satser om sakförhållanden. Erfarenhetsvetenskapliga teorier om kommunikativt handlande, vilka refererar till ett redan språkligt konstituerat objektområde, kan därför uppfattas som metaspråkliga teorier. Denna konsekvens dras visserligen först av den lingvistiskt inriktade filosofin, på grundval av positivismens självreflektion som Wittgenstein inledde. För att undgå denna konsekvens modifierade den yngre behaviorismen den äldres3 ' stränga krav. Medan tidigare en direkt översättning av intentionelit innehåll till utsagor om fysiska händelser skulle tillåta att de så kallade introspektiva erfarenheterna helt försummades, dras nu språkdimensionen själv, vilken försvårar reduktionen, in i objektområdet: 'Behaviorister accepterar idag i allmänhet inte introspektiva rapporter från experimentella subjekt som utsagor om subjektens privata psykiska tillstånd, utan som subjektens observerbara verbala responser under givna situationer; och i enlighet med det inkluderas introspektiva rapporter i de objektiva data som skallligga till grund för psykologiska generaliseringar." 3' Språklig kommunikation uppfattas som ett verbalt beteende som på ett empiriskt prövbart sätt är kausalt relaterat till organismens andra beteendemönster: användandet av språkliga symboler är en del av det adaptiva beteendet. Det beteendevetenskapliga programmet förutsätter därför en behavioristisk språkteori. Stödd på förarbeten av den pragmatiska (Peirce,

Dewey, Mead) och positivistiska (Carnap) skolan gav Morris ramarna för en sådan allmän teori om användandet av tecken och symboler.33 Morris begriper språklig kommunikation utifrån det funktionella förhållandet mellan symboler och det symbolstyrda beteendet. Detta symbolstyrda beteende härleder han från det teckenkontrollerade beteende som redan kan observeras hos djuren. Varbalt beteende hör därmed, från och med en bestämd nivå av den organiska utvecklingen, till det adaptiva beteendets funktionsområde och kan självt studeras i enlighet med strikt beteendevetenskapliga synsätt. Tecken har en beteendestyrande funktion för organismers anpassningsprocess till sin omgivning. Om i en given situation en händelse A regelmässigt framkallar ett adaptivt beteende på samma sätt som en händelse B, kallar vi A ett tecken för B. Den organism som reagerar på tecken är interpreten. Avgörande för tolkningen är de behovsdispositioner som låter organismen reagera på tecken och de beteendeschemata enligt vilka reaktionerna avlöper. Varje objekt, som passar som den utlösta reaktionens mål, tillhör klassen betecknade händelser. Alla empiriska betingelser, som är tillräckliga för att förutsäga en betecknad händelse, utgör tillsammans tecknets betydelse.34 De beteendekontrollerande tecknen är följaktligen substitut för naturliga utlösningsretningar till anpassning hos en självbevarande organism i en given situation. Naturliga tecken kallar Morris signaler. När interpreten själv åstadkommer tecken som ersätter naturliga tecken, talar vi om gester. Sådana gester erhåller en betydelse i semantisk mening först om de i en kommunikation har samma betydelse för den organism som alstrar gesterna som för interpreten. Sådana gester med identisk betydelse kallar G. H. Mead symboler. De har i Cassirers mening en framställande funktion. Ett språk består av tecken som språkgemenskapens alla parter kan producera, tolka på samma sätt oberoende av situation samt kombinera i enlighet med regler. Språklig kommunikation sammanfaller emellertid då med den ömsesidiga användningen av systematiskt ordnade symboler, som i en given grupp har konstanta betydelser. Därmed bestäms det semantiska innehållet av observerbara

88

beteendemönster, vilka är styrda av symboler. Alla reaktioner kan beskrivas som adaptivt beteende. Verbalt beteende kan därför undersökas som en funktion av det adaptiva beteendet och uttryckas i ett sådant beteendes variabler. Definitionen av betydelselika symboler blir emellertid problematisk. Betydelseidentitet kan nämligen inte föras tillbaka på den intersubjektiva samstämmigheten i en grupp. När några, godtyckligt vilka, av språkgemenskapens medlemmar på vissa symboler reagerar med samma beteendemönster, har dessa, inom språkbehaviorismens ram, redan samma semantiska innehåll. Kravet att alla samtalspartner, på den språkliga kommunikationsnivån, förbinder samma betydelse med de tecken som de frambringar, är redan uppfyllt när de under givna omständigheter reagerar på samma sätt på dessa tecken. Morris utgår från den modell som gäller för den enskilda organismens ensamma anpassningsprocess. Alla kommunikationsförlopp härleder han från dessa element. Han kan därför inte på ett plausibelt sätt skilja mellan likformiga monologiska svar på en symbol och den språkligt förmedlade interaktionen: "Det är tillräckligt att organismer utför responssekvenser från samma beteendefamilj, vilket vore fallet när två hundar båda letar efter mat utan att samarbeta i processen. Även om hundarna skulle tävla om mat, skulle vår analys tillåta uppkomsten av tecken för mat som kan produceras av endera organismen och ge upphov till liknande interpretanter oberoende av vilken organism som gjorde tecknet i fråga. Och även om organismerna vore tvungna att samarbeta för att få mat, är det inte ett socialt mål som är det väsentliga utan liknande responssekvenser (och därmed liknande individuella mål). Responssekvenser från samma beteendefamilj är nödvändiga för att säkra liknande teckenförmedlare och liknande interpretanter, men sådana responssekvenser är möjliga utan att det finns kooperativa sociala akter." 35 Detta argument vänder sig mot G. H. Meads språkteori. Han antog att förutsättningen för språklig kommunikation, nämligen symbolernas betydelselikhet, inte redan kan vara uppfylld genom reaktionernas likformighet i sig, utan först genom 8g

den ömsesidiga antecipationen av samma svarsbeteenden: "Språkets avgörande betydelse i utvecklingen av mänsklig erfarenhet ligger i det faktum att stimulus är sådant att det kan framkalla samma reaktioner hos den talande individen som hos den tilltalade." 36 En symbol har samma betydelseinnehåll för två individer om den talande kan föregripa den andres reaktion på samma sätt som den andre å sin sida kan föregripa den talandes antecipation. Det är inte de likformiga reaktionerna, vilka en observatör kan fastställa, som konstituerar betydelsernas identitet, utan förväntan om en beteendereaktion som samtalsparterna själva är överens om, dvs. beteendeförväntningarnas intersubjektivitet. Mead för tillbaka språklig kommunikation på rollinteraktion, varvid rollhandlande emellertid redan inbegriper intentionalitet. Att förstå en symbols betydelse innebär att överta en partners roll, att kunna föregripa dennes beteendereaktion. Men då är å andra sidan symbolstyrt beteende just inte teckenkontrollerat anpassningsbeteende i Morris mening, utan intentionelit handlande - närmare bestämt ett beteende som följer den andres antecipation. Det gör den andres roll till sin egen. Rollinteraktionen är korrelativ till den intersubjektivt föregivna innebörden av de handlandes delade reaktionsförväntningar. Symbolers betydelseinnehåll är definierat av beteendeförväntningar och inte av beteendemönstren själva. Därför kan användningen av symboler inte endast föras tillbaka på beteende. Morris vill däremot härleda verbalt beteende från stimulerat beteende och intentionelit handlande från verbalt beteende: språklig kommunikation möjliggör ett reciprokt handlande i enlighet med anteciperade roller; rollinteraktion är emellertid inte den språkliga kommunikationens villkor. "Ibland talar [Mead] som om rolltagaodet var en förutsättning för den signifikanta symbolen och ibland som om det möjliggjordes av sådana symboler. Tvetydigheten löses åtminstone delvis om vi lägger märke till rolltagaodets två innebörder: å ena sidan att en person helt enkelt som ett faktum reagerar på ett ljud han gör som andra reagerar, och å andra sidan av att en person identifierar den reaktion han ger på detta ljud som den typ av go

reaktion som en annan person ger. Rolltagande i den första innebörden har att göra med språktecken, men lägger inte någon ny faktor till vår tidigare redogörelse; rolltagande i den andra (och vanligare) innebörden tycks kräva komplexa tecken (och kanske till och med språk), eftersom det kräver den andra personens signifikation och tillskriver denna person en disposition att reagera på ett liknande sätt som interpreten själv. Distinktionen är viktig, eftersom det inte finns något bevis för att övertagandet av den andres roll i den senare betydelsen erfordras för att förklara uppkomsten av språktecken."37 Morris distinktion undanröjer inte de logiska svårigheterna som följer av att reducera språk till beteende, utan gör dem än tydligare. I överensstämmelse med Mead ställer han som kriterium för språklig kommunikation upp de symboliska betydelsernas konstans under skiftande omständigheter och deras identitet för godtyckligt valda medlemmar av språkgemenskapen. Vi erhåller detta kriterium från den inre kännedomen hos dem som redan deltar i sådana kommunikationer: som talande erfar vi normersintersubjektiva giltighet, vilken består i att vi gemensamt kan följa dem. Gemensamma intentioner eller obligationer är kommunikationens grundval; en betydelses identitet fastställs i förhållande till den intersubjektiva samstämmigheten i en symboliskt uttryckt förväntan på beteendereaktioner. Nu skall denna subjektiva version av betydelsernas identitet ersättas av en objektiv: rollernas intersubjektivitet, som för de handlande själva endast kan bekräftas genom en lyckad interaktion, ersätts nu av observerade beteendemönsters identitet. Om ett teckens betydelse tillräckligt väl kan fastläggas genom kriterier för teckenstimulerade beteendemönster, då uppfyller en symbol, på vilken olika organismer reagerar likformigt, betingelsen att ha samma betydelse för dessa interpreter. Strängt taget fastlägger denna definition emellertid endast en tolkning för observatören, som, eftersom han kan tala, i förväg vet vad betydelseidentitet betyder. Han kan enligt ett kriterium identifiera beteendemönster som likartade eller, vid tillräcklig likhet, som samma, eftersom han själv håller fast vid ett identiskt synsätt, dvs. kan följa en intersubjektivt gällande 91

regel. I observatörens tolkning ingår följaktligen redan en förförståelse, som på det tolkade beteendets nivå inte kan bekräftas. I en debatt med P. F. Strawson, som hade tagit Morris position38, utvecklar P. Winch detta argument på följande sätt: "Strawson argumenterar för att vi utan svårighet, som en logisk möjlighet, kan föreställa oss en invånare på en öde ö, som utan att någonsin ha blivit uppfostrad i ett mänskligt samhälle, hittar på ett språk för eget bruk. Vi kan också, säger han, föreställa oss att it:Iföra en observatör (B) som iakttar den som använder detta språk och som 'observerar ett samband mellan användningen av orden och satserna i språket, och talarens handlingar och hans omgivning .... Observatören B kan sålunda ställa upp hypoteser om ordens mening (deras regelmässiga användning) i talarens språk. Han kan med tiden lära sig tala det: och då kommer varderas praxis att fungera som kontroll av den andres praxis. Men skall vi säga att orden i språket inte hade någon mening, någon användning, innan detta lyckliga resultat hade uppnåtts (innan användningen av språket blivit en delad 'livsform')?' För Strawson ter det sig uppenbart absurt att säga något sådant. Att hans ståndpunkt ter sig så övertygande beror på att han verkar att ha lyckats med att ge en följdriktig beskrivning av en situatiqn, som enligt Wittgensteins principer borde vara omöjlig att beskriva eftersom den är otänkbar. Men detta är blott ett sken: Strawson argumenterar i själva verket i en cirkel. Hans beskrivning är redan från början ogiltig som ett bidrag till det problem som diskuteras genom att vissa av de termer den innehåller just är de vilkas tillämpbarhet frågan gäller: termer som 'språk', 'användning', 'ord', 'satser', betydelse'- och han kvalificerar dem inte ens genom att sätta dem inom citationstecken. Att säga att observatören B kan 'ställa upp hypoteser om ordens mening (deras regelmässiga användning) i talarens språk' är meningslöst om man inte kan tala om vad personen ifråga gör i termer av mening, språk, användning osv. Av det faktum att vi kan observera att personen utför vissa rörelser och yttrar vissa ljud- vilka, om de framställdes av någon annan i ett annat sammanhang, inom ett mänskligt samhälle, helt legitimt kunde beskrivas i dessa termer- följer inga-

lunda att hans aktiviteter legitimt kan beskrivas på detta sätt. Och det faktum att B skulle kunna ställa ifrågavarande persons praxis i relation till sin egen ger inte Strawson rätt." 39 Denna svårighet är återigen ett resultat av det reflexiva förhållande mellan teoretisk nivå och objektnivå som man just skulle eliminera genom att reducera språk till stimulerat beteende. Endast en väg leder ut ur denna logiska svårighet, nämligen att man inbegriper den metodologiska regeln i själva den empiriska undersökningen. Även forskarens kommunikation kan ju uppfattas som verbalt beteende, användandet av teorier om verkligheten kan innefattas i beteendeanalysens objektområde. Det vore en naturalistisk återkoppling av den beteendevetenskapliga språkteorin på beteendeforskarens egen kommunikation. På så sätt hade den behavioristiska ansatsen gjorts beroende av en fråga som kan avgöras empiriskt. Om vi accepterar detta förslag, fastställs den beteendevetenskapliga modellens värde inte längre av en forskningsstrategis framgångskriterier, utan underkastas ett test: modellen är meningsfull om det går att fånga språkets uppkomst kausalanalytiskt på ett sådant sätt att godtyckligt valda former av verbalt beteende, även den behavioristiska forskarens eget verbalt beteende, kan prognostiseras tillräckligt tillförlitligt. 4-4 B. F. Skinner försökte detta med hjälp av en inlärnings-

teoretisk språkteori. Den skall ange betingelserna för förvärvandet av reglerna för användningen av språktecken. 40 N. Chomsky påvisade i en utförlig kritik av Skinner att språkinlärningens process inte kan fångas på ett tillfredsställande sätt inom inlärningsteorins ram. Han visar att de beprövade begreppen inom beteendevetenskapen - retning och reaktion, belöning och straff, förstärkning och utsläckning förlorar sin operationella entydighet om de tillämpas på verbalt beteendet och i själva verket endast översätter den mentalistiska språkanalysens traditionella uttryck på ett vagt sätt. Skinner beaktar inte den syntetiska gärning som utförs genom de regler som språkets element organiseras efter. Just det misslyckade försöket att reducera språk till beteende gör de 93

grammatiska reglernas karaktäristiska roll tydlig: de manifesterar sig inte direkt i det observerbara verbalt beteendet och kan inte härledas från sekvensen av beteendereaktioner på externa retningar och motsvarande kombinationer av tecken. Den grammatik som vi behärskar gör oss kapabla att skilja riktigt konstruerade satser från falskt konstruerade, att i givna situationer frambringa eller förstå nya satser och att alstra eller upplösa det reflexiva, metaforiska eller ironiska språkbrukets tvetydighet. Denna kreativa förmåga hos språket kan analyseras med referens till en apparat av förinnerligade grammatiska regler, men inte härledas från kumulativa erfarenheter i enlighet med schemat "försök och misstag'': "Vi läser och hör ständigt nya sekvenser av ord, godtar dem som satser och förstår dem. Det är lätt att visa att de nya händelser, som vi accepterar och förstår som satser, inte är relaterade till dem som är bekanta för oss på grund av någon enkel föreställning om formell (eller semantisk eller statistisk) grammatisk likhet eller identitet. Att tala om generalisering i detta fall är helt poänglöst och tomt. Det visar sig att vi inte godtar något nytt som en sats därför att det på något enkelt sätt passar ihop med något bekant, utan därför att det genereras av den grammatik som varje individ på något sätt och i någon form har internaliserat."4' Chomsky begriper grammatiken utifrån dess syntetiska eller, som han uttrycker sig, generativa förmåga. Som ett förinnerligat system möjliggör den valet av regler för symbolanvändning och för nya symbolsammansättningar som är kompatibla med en lämplig sats. Från denna generativa synvinkel framstår grammatiken rentav som inbegreppet av "transcendentala gärningar': Den är visserligen själv produkten av en läroprocess, ty barn måste först växa in i sin omgivnings språksystem. Men uppenbarligen fastlägger först grammatiken, efter det att den en gång har internaliseras, å sin sida betingelserna för möjliga läroprocesser. Grammatiken förser den som behärskar den med möjliga former för tolkningen av verkligheten, alltså med schemata för världsuppfattning eller med läromodeller. Språkinlärning försiggår på en transcendental 94

nivå, vilken skiljer sig från nivån för de läroprocesser som redan är språkligt betingade (beteende, attityder). Ja, observationen att barn snabbt förvärvar utomordentligt komplicerade språkstrukturer föranleder Chomsky att anta att vi så att säga organiskt förses med ett system av "språk överhuvudtaget". Han antar "att den grammatiska struktur, som internaliseras av den som lär sig, till en för närvarande helt oväntad grad kan vara en reflektion av hans erfarenhets generella karaktär. Det verkar inte osannolikt att organismen bär med sig, som sitt bidrag till förvärvandet av ett särskilt språk, en högst restriktiv karaktärisering av en klass av generativa system från vilket språkets grammatik väljs på grundval av framlagda lingvistiska data." 42 I vilket fall som helst har en analys av beteendet hos personer som talar, förstår och lär sig språk inga utsikter att nå någon framgång utom att åberopa sig på språkets grammatiska regler, formulerade oberoende av en sådan analys. 'Det verkar naturligt att anta att undersökningen av en faktisk lingvistisk praxis endast kan bedrivas på ett seriöst sätt i den mån som vi har en god förståelse av den generativa grammatik som den som lär sig förvärvar och som talaren eller åhöraren använder" (ibid., s. 52). Chomsky avvisar här språkbehaviorismen med påpekandet: 'Den vanliga karaktäriseringen av språket som en uppsättning av 'verbala vanor' eller som ett 'komplex av förhandenvarande dispositioner till verbalt beteende, i vilket talare av samma språk nödvändigtvis har kommit att likna varandra' (Quine) är helt inadekvat. Ens kunskap om språket återspeglas inte direkt i lingvistiska vanor och dispositioner, och det är klart att talare av samma språk kan skilja sig enormt vad gäller dispositioner till verbal respons, beroende på personlighet, övertygelser och oräkneliga andra utom-lingvistiska faktorer." Språklig kommunikation kan inte på ett tillfredsställande sätt fångas endast på det stimulerade beteendets nivå. Det grammatiska mönstret lägger fast ramen för de läroprocesser som språkbehaviorismen vill härleda detta mönster från. Å andra sidan är regelsystemet, som spelar en slags transcendental roll, ingen naturkonstant. Det är självt underkastat den 95

sociala förändringen i de processer i vilka det förmedlar internaliseringen av regler och därmed församhälligandet av individerna. Försöket att reducera språk till beteende förblir problematiskt. Av principiella skäl går det inte att fullständigt uttrycka kommunikativt handlande med det adaptiva beteendets begrepp. J. Bennett kommer genom ett slags tankeexperiment fram till samma resultat. Han utgår från bidansens signalbeteende och inför steg för steg nya antaganden för att föra ett idealiserat bibeteende närmare det språkliga kommunikationsmönstret.43 I slutet av denna bifabel har författaren utrustat sina djur med språk. De regelmässiga beteenderektionerna, som kontrolleras av tecken och retningar, ersätts av normreglerade handlingar. Som kriterium för språkkommunikationen inför Bennett normvidrigt beteende. Först när fabelbina kan bryta mot de regler som symboliskt styr deras beteende, alltså när de kan handla i enlighet med maximer eller förväntningar, har uttrycket 'bispråk" en strikt innebörd. Fabelns noggrant konstruerade steg visar emellertid att bina inte kan nå detta stadium utan att framställningen blir tvungen att lämna vokabulären för observerbart beteende bakom sig. Till skillnad från teckenkontrollerat beteende förutsätter normativt styrt handlande regler vars giltighet inte är garanterad objektivt genom en naturlag, utan intersubjektivt genom de deltagande interpreternas erkännande. En interprets handlande enligt gällande normer kan därför inte härledas från en isolerad relation mellan beteende, signal och omgivning. Normer vilar alltid på gemensamt erkännande, förutsätter alltså en betydelseidentitet för alla deltagares universum, kontinuerligt över en tidsperiod: i denna mening konstanta betydelser, intersubjektivt och över tid giltiga, konstitueras endast som språk. Denna typ av överväganden vägleder också A. Maelotyre i hans kritik av å ena sidan uppfattningar hos Marx och Pareto och å den andra hos Max Weber. De tycks alla förutsätta att det i fråga om sociala handlingar finns en kausal relation mellan subjektiva övertygelser och manifest beteende. 44 Mellan de handlande subjektens ideer och beteende förutsätter de ett g6

empiriskt samband, sak samma om ideerna eller beteendemönstren uppfattas som den beroende variabeln: "övertygelser och ideer influerar socialt liv, och socialt liv influerar övertygelser och ideer". Maclntyre bestrider att den analytiska uppdelningen mellan dessa klasser av variabler är meningsfull för socialt handlande. Visserligen kan intentionell innehåll undersökas oberoende av de handlingar i vilka de ingår som orientering. Inom symboliska sammanhang har de nämligen en existens oberoende av handlingar. Det gäller emellertid inte omvänt. Handlingar kan inte uppfattas utan åberopande av de styrande intentionerna, de kan alltså överhuvudtaget inte undersökas oberoende av något sådant som ideer. En empirisk relation mellan handlingar och intentioner kan inte finnas, eftersom de inte är storheter som kan identifieras oberoende av varandra. De förhåller sig snarare till varandra som tecken och betydelse hos ord. Handlingar uttrycker eller, bättre, framställer intentioner på samma sätt som språksymboler framställer sina betydelser. Lika lite som tecken kan uppfattas utan symboliserat innehåll - kan handlingar uppfattas utan sina intentionella innehåll annars identifieras de inte längre som tecken eller som handlingar. Men om intentioner uppträder oberoende av handlingar endast i språkliga uttryck, då återger förhållandet mellan ide och beteende till att börja med endast relationen mellan symboliserad mening och ett observerbart beteende, ett beteende som vi antar kan tolkas som handlande. Denna relation är inte empirisk, utan intern. För att pröva om bestämda ideer och specifika beteendemönster "överensstämmer", utför vi operationer som snarare motsvarar det hermeneutiska än det empirisk-analytiska förfarandet. Vi prövar nämligen om den hypotetiskt antagna intentionen, vilken tillåter ett observerat beteende att förstås som handlande, kan formuleras i satser som stämm~r överens med de yttrade eller berättade ideerna. Vi prövar i denna mening beteendens och ideers ''konsistens": "Eftersom handlingar uttrycker övertygelser, eftersom handlingar förmedlar våra övertygelser, kan de beskrivas som konsistenta eller inkonsistenta med övertygelser uttryckta i bekännelser. Handlingar tillhör i lika hög grad som 97

yttranden, utsagornas, begreppens och övertygelsernas fält, och relationen mellan övertygelse och handling är inte extern och kontingent, utan intern och begreppslig." 45 Om det är så att handlande är så bundet vid intentioner att det kan härledas från satser som uttrycker dessa intentioner, då gäller också omvänt tesen att ett subjekt endast kan utföra de handlingar vars intention det principiellt kan beskriva. Handlandets gränser är bestämda av de möjliga självbeskrivningarnas spelrum. Detta spelrum är fastlagt av strukturerna hos det språk i vilket en grupps självförståelse och världsuppfattning artikuleras. Språkets gränser är således också handlandets gränser. Alla relevanta undersökningar, den logiska diskussionen av intentionella utsagor, den empiriska analysen av språkbeteendet, den lingvistiska analysen av språkinlärningen och den metodologiska undersökningen av förhållandet mellan ideer och beteendemönster kommer till samma resultat: en reduktion av intentionella handlingar till stimulerat beteende är inte möjligt. Detta motsägs emellertid av det faktum att det har gjorts framgångsrika beteendevetenskapliga analyser inom området för socialt handlande. Denna motsägelse kan klaras upp, om vi kan undvika att förväxla beteendevetenskapernas strategi med deras deklarerade självförståelse. Det beteendevetenskapliga programmet kräver att djurs och människors beteende analyseras enligt samma metodiska regler som naturförlopp inom fysiken, alltså med bortseende från förment blott introspektivt tillgänglig mening. Faktum är emellertid att restriktionen av förfarandet till observerbart beteende inte räcker för att uppfylla detta postulat. Ty obemärkt har ett föregripande av intentionella sammanhang smugit sig in i den teoretiska ansatsen. Beteendet självt definieras nämligen som förståeligt beteende, det är endast skenbart "objektivt". Beteende tolkas alltid inom ramen för en situation som vi interpolerar från egna erfarenheter. Klassen observerbara händelser, vilka vi kallar 'beteendemönster': skiljs från klassen av övriga händelser med hjälp av ett referenssystem som explicerar ett förståeligt sammanhang. Detta upprättar nämligen ett g8

funktionalistiskt samband mellan en organisms begynnelsetillstånd, dess omgivning (med existensbetingelser och stimulerande retningar) och organismens slutliga tillstånd. Dessa storheter förbinds genom en observerbar beteendereaktion. Detta samband är funktionalistiskt ur behovstillfredsställelsens synvinkel, vilken förblir otillgänglig för direkt observation. Vad det innebär att tillfredsställa ett behov vet vi redan; endast genom observation skulle vi aldrig lära oss att förstå det. Denna tolkning utifrån den egna erfarenhetens område läggs inte endast till. Den tillhandahåller på förhand kriteriet för avgränsningen av den klass av händelser som kan uppfattas som beteende. Dessutom tillåter först tolkningen teoretiska antaganden om den konstanta betydelsen av klasser av händelser för en given organism. På detta sätt räknar den biologiska beteendeforskningen med utlösande retningar som 'betyder" fiende, byte, avkomma eller kön. Inlärningsteorin räknar, oberoende av specifika driftorienteringar, åtminstone med två klasser av stimuli som organismen klart kan åtskilja som straff eller belöning. I båda fallen fungerar således beteende i ett intentionellt sammanhang.46 De beteendevetenskapliga hypoteserna kan inte referera till händelser som är helt renade från intentionelit innehåll. På djurbeteendets nivå har å andra sidan det intentionella momentet ännu inte skilts från beteendemönstren och inlemmats i symboliska sammanhang. Handlande blir möjligt först när de intentionella innehållen självständiggörs i språket. Ett mer eller mindre strängt driftsystem, som så att säga bakom ryggen på de berörda definierar artspecifika betydelser och binder dessa till utvalda miljöbetingelser, befrias först på den kulturella nivån från entydiga miljökorrelationer. Först då kan det å sin sida med hjälp av ett språksystem med variabla betydelser underkastas nya definitioner. Medan signaliserade betydelser är beroende av behovspositioner och endast indikerar på förhand utvalda driftsobjekt, har de symboliska betydelserna, som självständiggjorts inom språksystem, makten att också återverkande tolka behoven. Handlingsteorin stödjer sig på detta sakförhållanden i sitt antagande att ett handlingsförlopp 99

måste uppfattas utifrån den handlandes egen tolkning. Motivet för handling avancerar från driftssystemets nivå till den språkliga kommunikationens nivå. Beteendeforskningen utgår däremot från ett sätt att uppfatta social handling som gör att språkliga symboler åter måste uppfattas som signaler, symboliska motivationer åter som driftsmotivationer och intentionella handlingar åter som retningsstimulerade beteendemönster. Detta uppnås inte genom att helt och hållet suspendera mening och meningsförståelse, utan endast genom en, förvisso radikal, begränsning av den språkligt öppnade horisonten till ett fåtal element. På så sätt förblir även de reducerade beståndsdelarna principiellt bundna till den språkliga kommunikationens horisont. Om vi kallar abstraktionerna behovstillfredsställelse och behovsförnekelse för belöning och bestraffning, relaterar vi oss redan till ett system av giltiga värden. Hur elementära de driftorienteringar, vilka vi kvalitativt åtskiljer med hänvisningar till fiende, byte och kön än verkar för oss, når vi emellertid aldrig något sådant som språkligt otolkade drifter. Just den icke erkända, men oupplösliga förbindelsen mellan den behavioristiska ansatsen och en vardagsspråkligt artikulerad förförståelse av erfarenheter i vår sociala livsvärld gör också plausibelt varför beteendevetenskapliga teorier om mänskligt beteende är möjliga. Visserligen kan språk inte reduceras till beteende, men under förutsättning av en förförståelse av beteendens hemliga intentionalitet, vilken är bunden till språkkommunikation, kan vi analysera intentionelit handlande med en beteendevetenskaplig inställning. Eftersom beteendevetenskaperna metodiskt bortser från de moment som är specifika för den kulturella samlevnaden, är deras informationer emellertid endast meningsfulla inom angivbara gränser. Om vi inte vill betala detta pris för en reduktion av handlande till beteende, måste vi hålla oss till allmänna teorier om intentionell t handlande. Dessa måste skaffa sig tillgång till sociala fakta genom förståelse av mening.

100

s. Funktionalismens tre former 5.1 Fördelen med den behavioristiska ansatsen är att det inte uppkommer några principiella komplikationer i teoribildningen. Om vi har accepterat de beteendeteoretiska grundantagandena, kan vi gå tillväga på samma sätt som naturvetenskaperna. Här som där handlar det om att härleda och kontrollera antaganden om empiriska likformigheter: objektområdenas strukturella olikheter kommer inte i betraktande. Om objektområdet däremot betecknas som en klass av sociala fakta, vilka som intentionellahandlingar endast kan uppfattas genom meningsförstående tolkning, då förblir inte heller teoribildningen oberörd. Hur är allmänna teorier om kommunikativt handlande överhuvudtaget möjliga? Om vi begriper socialt handlande som handlande under gällande normer, då måste handlingsteorier referera till normsammanhang, vilka tillåter att vi förutsäger interaktionsförlopp. Då normer är givna i form av symboler, ligger det nära till hands att härleda handlingssystemet från den språkliga kommunikationens betingelser. Där språkets gränser definierar handlandets gränser, fastlägger språkets strukturer kanalerna för möjlig interaktion. För att analysera kommunikativa handlingssammanhang räcker då en systematisk utvidgning av den meningsförståelse som redan skaffar oss tillträde till sociala fakta. Vi kan då använda oss av språkanalysens eller språkhermeneutikens tillvägagångssätt. Lingvistiken inriktar sig på kommunikationens grammatiska regler i ett givet samhälle, hermeneutiken befattar sig därutöver med de traditioner som kulturellt har tillägnats inom ett samhälles lingvistiska ram. 47 Dessa procedurer är emellertid för vidlyftiga för en förstående samhällsvetenskap - på denna väg skulle sociologin tvingas att upplösas i idehistoria eller jämförande språkvetenskap. Ja, frågan är om språkanalys och språkhermeneutik överhuvudtaget täcker området för socialt handlande. Visserligen ingår alltid den kulturella traditionen som en komponent i definitionen av gällande normer, och kommunikationssammanhanget som styr interaktionen är förvisso fastlagt av en bindande 101

grammatiks regler. Men dessa traderade och systematiskt ordnade symbolsystem utgör uppenbarligen endast det material som till en del används för institutionaliseringen av handlandet. Om vi använder Max Webers språkbruk, som på grund av den amerikanska Weberreceptionen är utbrett inom dagens sociologi, kan vi säga att sociologin i en viss mening förutsätter de hermeneutiska vetenskapernas värdetolkning, men själv befattar sig med kulturell tradition och värdesystem endast i den mån som dessa har uppnått den normativa kraften att orientera handlandet- sociologin har endast att göra med institutionaliserade värden. Vi kan nu formulera vår fråga mer specifikt: hur är allmänna teorier om handlande enligt institutionaliserde värden (eller gällande normer) möjliga? Denna typ av allmänna teorier måste utgå från grundantaganden som varken är begränsade till observerbara händelsers empiriska sammanhang eller den symboliserade innebördens interna sammanhang. Ty gällande normer är å ena sidan institutionaliserade menningssammanhang som inte tillfredsställande kan uttryckas i det observerbara beteendets variabler; å andra sidan har de emellertid inte, som det strategiska handlandet, formen av rena maximer, utifrån vilka möjliga beslut skulle kunna deduceras. De teorier som erfordras måste tillåta antaganden om gällande normers empiriska sammanhang. Detta sammanhang överskrider å ena sidan den subjektivt föregivna meningen hos dem som handlar i enlighet med normer; som en real sammanfogning av normer delar det emellertid momentet av meningsfullhet med dessa normer. Sammanhanget är inte avsett av de handlande subjekten och likväl intentionellt. Vi kan också säga att den mening som är institutionaliserad i regler och roller är manifest, medan dessa rollers objektiva meningssammanhang förblir latent. Lagantaganden som är lämpliga som förklaring av kommunikativt handlande relaterar sig följaktligen till en samvariation av grammatiska regler, sociala roller och empiriska betingelser, vilka å sin sida är latent meningsfulla. Det följer av sociala faktas förståelighet. Den mening, som en handlande avser och som är objektiverad både i språk och handlingar, överförs från sociala fakta till 102

relationerna mellan fakta: det finns ingen empirisk likformighet inom området för sociala handlingar som inte är, om inte avsedd, så dock förståelig. Om emellertid de samvariationer som görs gällande i laghypoteserna skall vara meningsfulla i denna innebörd, måste de själva uppfattas som del av ett intentionelit sammanhang. Inom ramen för en vanlig elementaristiskt uppbyggd erfarenhetsvetenskaplig teori är de olika laghypotesernas inbördes sammanhang uteslutande logiskt. Ett sådant sammanhang uttrycker på intet sätt på egen hand ett realt sammanhang mellan de samvariationer som gjorts gällande i de enskilda lagarna. Det behövs därför nu ytterligare ett antagande om ett objektivt sammanhang, som gör att empiriska likformigheter framstår som meningsfulla. Det införs i form av ett funktionalistiskt antagande. Man utgår från att de allmänna teorierna om socialt handlande avser system i vilka element uppfyller angivbara funktioner för ett definierat tillstånd eller för en kontinuerlig förändring av systemets tillstånd. Det funktionalistiska antagandet görs inte endast i analytisk avsikt, utan utgår från ett systematiskt sammanhang i verkligheten själv. Det tillåter att det vanliga funktionella sammanhanget mellan enskilda variabler, formulerat i lagutsagor, dessutom tyds som meningsfullt från det övergripande funktionalistiska sammanhanget av ett systems upprätthållelse. Förslag till sådana objektivt-intentionella sammanhang känner vi till från historiefilosofin. De tillskrivs ett metasubjekts intention, vilket förverkligar sitt mål ovanför huvudena på de handlande individerna. Planen kan uppfattas teleologiskt; då ligger den instrumentella verksamhetens hantverksmodell till grund, dvs. hur ett ändamål kan realiseras med lämpliga medel. Planen kan också uppfattas dialektiskt; då ligger det kommunikativa handlandets scenmodell till grund, varvid en författare gör en erfarenhet transparent genom skådespelarens rollspel. Medan ett avslutat produktionsförlopps tillstånd kan identifieras genom observation, låter sig det dramatiska skeendets erfarenhet endast expliceras i samtal. Intentionen riktar sig i första fallet mot ett lyckat verk, i andra fallet mot det för103

lösande ordet. Båda intentionerna lämpar sig för historiefilosofiska tolkningar, men inte för en erfarenhetsvetenskaplig funktionalism. Den måste avstå från ett världshistoriskt subjekt. En annan modell härstammar från biologin: reproduktionen av varje enskild organism tycks garantera ändamålsenlighet utan ändamålsinriktad verksamhet. Det handlar alltså om ett objektivt-intentionelit sammanhang. Enligt denna förebild kan ett system uppfattas som en organiserad enhet, som under växlande omständigheter självregulativt upprätthåller ett definierat tillstånd. Det självreglerade systemets adaptiva beteende skulle också kunna tydas som instrumentellt handlande. Antagandet om ett handlande subjekt är emellertid överflödigt. Självbevarelsens intention är objektiv inte endast för elementen inom systemet, utan objektiv "i sig" ty den behöver inte rättfärdigas genom att hänföras till ett metasubjekt som agerar bakom ryggen på enskilda och grupper. Samhällsvetenskapen har tagit över denna funktionalistiska ansats från biologin. Detta tycks vara oproblematiskt eftersom det finns en modell inom det sociala handlandets område som motsvarar organismmodellen, nämligen organisationen. Samhälleliga organisationer kan visserligen planeras och ordnas, men sedan reproducerar de sig såsom självreglerande system. På samma sätt som strategiska spel tjänar som modell för beslutsteorins teoretiska ramar, tjänar samhälleliga organisationer som modell för systemforskningens ramar. Naturen tillhandhåller emellertid inte någon prototyp för samhällsspel på samma sätt som den tycks göra för organismens samhälleliga inrättningar. Efter den äldre tyska sociologins och Durkheims ansatser var det den engelska kulturantropologin (B. Malinowski, A. R. Radcliffe-Brown) som valde en funktionalistisk ram för empiriska analyser. 48 Att biologin står som förebild är tydligt: "Om vi tänker på någon återkommande del av livsprocessen (hos en organism), som andning, matsmältning, etc., så är dess funktion den roll den spelar för, det bidrag den ger till, organismens liv som helhet. Som termerna här används är en cell eller ett organ aktiva och denna aktivitet har en funktion. Det är sant att vi vanligtvis talar om avsöndringen av magsaft 104

som en 'funktion' hos magen. Som orden används här, bör vi säga att detta är magens 'aktivitet', vars 'funktion' är att förändra matens proteiner till en form i vilken dessa blir absorberade och fördelade av blodet till vävnaderna. Vi kan notera att en återkommande fysiologisk process' funktion således är en korrespondens mellan den och organismens behov (dvs. nödvändiga existensvillkor) .... För att övergå från organiskt till socialt liv: om vi undersöker ett samhälle som en afrikansk eller australisk stam, lägger vi märke till förekomsten av en social struktur. Enskilda människor, de väsentliga enheterna i detta fall, är sammanlänkade av en bestämd uppsättning sociala relationer till en integrerad helhet. Den sociala, liksom den organiska strukturens kontinuitet förstörs inte av förändringar hos enheterna. Enskilda kan lämna samhället, genom död eller på annat sätt, andra kan träda in i det. strukturens kontinuitet upprätthålls av den sociala livsprocessen, som består av de enskilda människornas aktiviteter och interaktioner samt av de organiserade grupper som dessa är förenade i. Samhällets sociala liv definieras här som den sociala strukturens fungerande. Funktionen hos någon återkommande aktivitet, som bestraffandet av en brottsling eller en begravningsceremoni, är den roll den spelar för det sociala livet som helhet och därmed det bidrag den ger till upprätthållandet av den strukturella kontinuiteten." 49 De primitiva samhällena, vilka kulturantropologerna huvudsakligen sysselsätter sig med, har fördelen att vara relativt lätt avgränsbara och förhållandevis statiska enheter. R. K. Merton och framför allt T. Parsons har däremot utarbetat den allmänna funktionalistiska ramen för samhällsvetenskapliga teorier. 50 Denna utveckling följer av en inre konsekvens, ty så snart vi uppfattar socialt handlande som intentionellt, är elementaristiskt uppbyggda allmänna teorier obrukbara. 5 ' Först när samhälleliga normer, vilka institutionaliserar kulturella mönster eller värden, uppfattas som strukturer i självreglerade system, kan samhälleliga processer analyseras på grundval av antaganden om organiserade beteendeförväntningars förståeliga empiriska sammanhang. De funktioner, som de då alltid har för 105

upprätthållandet eller förändringen av ett definierat systemtillstånd, är uttryck för det latent meningsfulla empiriska sammanhanget hos individers och gruppers manifesta, dvs. också subjektivt meningsfulla, handlingar. Utan funktionalistiska ramar vore antaganden om samhälleliga normers empiriska sammanhang endast möjliga under villkoret att dessa normer utslutande uttrycks i det observerbara beteendets variabler, att sociala handlingar alltså reduceras till beteende och kläs av sitt intentionella innehåll. Det skulle motsäga vår förutsättning. Parsons förstår samhälleliga system som institutioners funktionella sammanhang. I dem har kulturella värden, vilka liksom ovanifrån träder in i systemet, gjorts obligatoriska för socialt handlande. Reglers och rollers normativa giltighet, vilka definieras utifrån de kulturella traditionernas arsenal, säkras genom en tillräcklig integration av driftsenergier vilka tillsammans med personlighetsegenskaper så att säga underifrån träder in i systemet. Institutionerna förlikar de handlingsorienterande värdena med de tolkade behovsdispositionerna (värdeorienteringar med motivationskrafter respektive potens). Institutioner är sammansatta av de roller och normer som är bindande för grupper och individer. Institutioner är funktionellt relaterade, om de som ett system (med kontrollvärden och interna villkor) kan avgränsas från omgivningens externa villkor. I senare undersökningar använder sig Parsons redan av kybernetikens språk. 5' Kontrollvärdena definierar det tillstånd av jämvikt, inom vilket systemet vidmakthåller sig. De interna villkoren definierar den driftspotential som ett system måste bearbeta. De externa villkoren definierar den omgivning som ett system måste anpassa sig till, såvida det inte håller dessa villkor under kontroll. Varje system antas tendera att bevara eller uppnå ett måltillstånd [Sollzustand]. Varje system kan beskrivas med hjälp av värden som oberoende av varandra varierar i fyra dimensioner. Det handlar om mått för uppfyllandet av de fyra funktioner som är grundläggande för systemets upprätthållande - värden för graden av realisering av givna mål, värden för elasticiteten i anpassning till externa villkor, 106

värden för graden av integration och för mått på bestående institutionella mönsters stabilitet: 'De fyra imperativ, som ett handlingssystem är underkastat, är 'måluppfyllelse', 'adaption', 'integration' och 'mönsterbevarande'. Dessa är rumsdimensioner i den meningen att systemets tillstånd eller systemenheternas relationer till varandra på var och en av dessa dimensioner kan beskrivas som 'längre komna' eller 'mindre långt komna' i förhållande till tillfredsställande referenspunkter; en tillståndsförändring kan beskrivas som ökning eller minskning av värdet på var och en av dessa variabler." 53 Institutioner är funktionellt relaterade om förändringen av deras element kan mätas genom dessas verkan på ett systemtillstånd som är fastlagt av kontrollvärden. De styrningsmekanismer, med vilkas hjälp systemet håller sig i jämvikt, arbetar i enlighet med de kybernetiska reglernas modell: allmänna media såsom pengar i ekonomiska system, vilka själva är utrustade med ringa energimängder, styr system med väsentligt mer energi. Parsons försöker även begripa media som makt och offentlig mening som styrspråk på samma sätt som pengar. De reglerar förloppen inom institutionerna och förändringarna av institutionernas inbördes förhållande så att systemets kontrollvärden hålls. Dessa få påpekanden måste räcka för att karaktärisera den samhällsvetenskapliga systemforskningens funktionalistiska ansats. Parsons själv utarbetade den för det makroekonomiska kretsloppets och den politiska viljebildningens processer. 54 Uppenbarligen kan samhälleliga organisationsområden, liksom levande organismer, förstås och analyseras som självreglerande system. Om systemforskningens logik överensstämmer i de båda fallen och likheten mellan organisation och organism ur funktionalismens synvinkel inte är skenbar, då har Parsons visat villkoren för möjligheten av allmänna teorier om socialt handlande. Det bestrids på goda grunder från positivistisk sida. 55

107

5.2 Hempel och Nagel har undersökt den funktionalistiska förklaringens logiska form. Två förutsättningar måste alltid vara uppfyllda, nämligen en empiriskt tillförlitlig avgränsning av ett system och identifieringen av ett bestämt systemtillstånd, vidare antagandet att syste~et också vid förändrade externa betingelser tenderar att framhärda i detta jämviktstillstånd. Uppgiften för en funktionalistisk analys består i att fånga förhållanden mellan variabler som påverkar systemets jämviktstillstånd, för att sedan fastställa hur dessa samvarierande storheter hänger samman med andra variabler inom och utanför systemet. Om jämviktstillståndet karaktäriseras av en process P, då kan den funktion som ett element eller ett sammanhang av element A har för upprätthållandet av jämviktstillståndet uttryckas på följande sätt: 'Varje systemSmed organisation C och i omgivning O inlåter sig på process P; om Smed organisation C och i omgivning O inte har A, då inlåter sigSinte på P; följaktligen måsteSmed organisation C ha A." 56 Den funktionalistiska förklaringen möjliggör en utsaga om följder som en del av ett system har för upprätthållandet av ett bestämt systemtillstånd. Denna teleologiska utsaga kan också framföras i en icke-teleologisk form. Då ger den tillräckliga betingelser för ett systems karaktäriserade jämviktstillstånd. Båda utsagorna nås genom deduktion och är ekvivalenta. Båda fastställer samma, empiriskt prövbara kausala samband mellan identifierbara storheter. Såtillvida skiljer sig inte den funktionalistiska logiken från den kausala förklaringens logik. Trots denna ekvivalens kan den funktionalistiska ansatsen inte på ett godtyckligt sätt bytas ut mot den kausalanalytiska. Ty inte alla kroppsliga system är organiserade på ett sådant sätt att de håller sig till bestämda kontrollvärden. Särskilt levande väsens organisation ter sig lämpade för en analys som tar sin utgångspunkt i självregleringsmekanismer. Det funktionalistiska synsättet motsvarar alltså en bestämd klass av objekt som är organiserade i enlighet med mönstret för ändamålsenlighet utan ändamålsinriktad verksamhet: 'Med utgångspunkt i hypotesen att en teleologisk förklaring alltid kan översättas till en ekvivalent icke-teleologisk, vad gäller det som den explicit 108

påstår, så vill vi nu göra det mer explicit på vilket sätt två sådana förklaringar ändå skiljer sig åt. skillnaden tycks vara den följande: Teleologiska förklaringar fokuserar sin uppmärksamhet på specifika processers kulminationer och produkter, och särskilt på olika systemelements bidrag till bevarandet av systemets gobala egenskaper eller beteendemönster. De betraktar sakers operationer utifrån vissa utvalda 'helheter' eller integrerade system som sakerna tillhör. De befattar sig därför med systemelementens karaktäristika endast i den mån dessa delars egenskaper är relevanta för de olika komplexa egenskaper eller aktiviteter som antas vara utmärkande för dessa helheter. Icketeleologiska förklaringar, å andra sidan, leder i första hand uppmärksamheten till villkoren för specifika processers uppkomst och fortbestånd samt till de faktorer som bestämmer de löpande yttringarna av vissa inbegripna systemegenskaper. De försöker visa upp komplexa systems integrerade beteenden som resultatet av mer elementära faktorer, ofta identifierade som dessa systems konstituerande delar. De befattar sig därför nästan uteslutande med komplexa helheters egenskaper i den mån dessa egenskaper är beroende av de elementära faktorernas antagna karaktäristika. I korthet, skillnaden mellan teleologiska och icke-teleologiska förklaringar är, som redan har antytts, formuleringarnas betoningar och perspektiv." 57 Det som i detta sammanhang är avgörande för den positivist som företräder vetenskapernas logiska enhet är att de kausala relationerna mellan såväl ett självreglerande systems variabler som mellan systemet och dess omgivning kan analyseras utan avseende på en mening eller ett ändamål som är förankrade i själva realiteten. Teleologin är en formuleringssak och inte någon formulering av saken. Ur denna synvinkel förstår också Hempel funktionalismen som en givande forskningsstrategi, vilken hävdar sig heuristiskt genom hypotesbildningens fruktbarhet. Självreglerande systems moment av förståelighet, som vi kan tyda som ändamålsenligt i enlighet med det instrumentella handlandets förebild, förblir emellertid utvändigt i förhållande till det funktionalistiska förfarandet. 58 Detta gäller utan tvivel för biologisk forskning. Nagel och Hempel förbiser 109

emellertid att den funktionalistiska ansatsen lämpar sig för samhällsvetenskaplig analys just på grund av momentet av förståelighet. Vi har visat att den meningsfulla struktureringen av fakta, som den förstående sociologin befattar sig med, endast tillåter en allmän teori om socialt handlande även om relationerna mellan fakta är förståeliga. Under dessa omständigheter har den funktionalistiska konstruktionen inte endast en analytisk betydelse; den representerar snarare på en teoretisk nivå en egenskap hos objektområdet -nämligen det intentionella sammanhanget hos de samhälleliga systemen själva, vilket naturligtvis inte tillskrivs ett subjekt. Eftersom positivister är fixerade vid den beteendevetenskapliga modellen, är de blinda för detta sakförhållande, men deras logiska klargörande av funktionalistiska tillvägagångssätt uppenbarar en punkt som är kritisk för samhällsvetenskaperna. Inom biologin är det i allmänhet inte svårt att uppfylla de nämnda förutsättningarna för en funktionalistisk förklaring. Ett organiskt väsen är av naturen ett avgränsat system, och det är lätt att identifiera det tillstånd i vilket en organism reproducerar sitt liv, via en rad livsviktiga processer (ämnesomsättning). I sociologin är däremot dessa båda förutsättningar svåra att uppfylla eller kan inte uppfyllas överhuvudtaget. Avgränsningen av samhälleliga system gentemot deras omgivning handlar möjligen om en pragmatisk svårighet som kan klaras av genom fyndiga definitioner. Det verkar, enligt min mening, likväl tveksamt om systemforskning i sträng empirisk-analytisk mening är möjlig ifall systemenheterna inte bara införs genom definition utan rentav bildas därigenom. Den andra svårigheten, nämligen den tillräckligt tillförlitliga identifieringen av ett jämviktstillstånd, är av principiell natur. Det samhälleliga livets reproduktion är ju inte, som det organiska livets, fastlagt av värden som kan fångas deskriptivt. Den fysiska överlevnaden är en nödvändig, men under inga omständigheter tillräcklig betingelse för bevarandet av samhälleliga system. Lika lite finns det i samhälleliga processer livsviktiga funktioner som, i likhet organfunktioner hos levande väsen, är tillräckliga för att definiera systemets upprätthållande i 110

ett jämviktstillstånd. Svårigheten är uppenbar: måttstocken för historiskt liv och överlevnad är beroende av de tolkningar som är gällande i ett samhälleligt system. Dessa tolkningar ·är emellertid å sin sida återigen avhängiga systemets och dess omgivnings objektiva betingelser. Parsons begår felet att uppfatta samhälleliga system i sin helhet så som enskilda sociala fakta. Han antar att de kontrollvärden som definierar ett systems jämvikt är "givna" på samma sätt som de kulturella värden som fastlägger samhälleliga normer: "Vi kan säga att de styrande elementen primärt har normativ och kulturell referens." 59 I själva verket låter sig parametrar för ett samhälles måltillstånd inte utrönas på samma sätt som en organisms parametriskt bestämda jämviktstillstånd. Alltså kan de empiriska värden som kan utrönas för ett givet system i de nämnda dimensionerna inte relateras till ett optimalt värde. Sådana kontrollvärden "finns" inte. De skulle på sin höjd kunna "upptäckas" genom politisk viljebildning. Det vore emellertid endast möjligt under förutsättning av en allmän och offentlig diskussion bland de församlade samhällsmedlemmarna på grundval av informationer om systemets givna reproduktionsbetingelser. Då skulle en relativ samstämmighet om ett värdesystem kunna åstadkommas, som inbegriper de objektiva kontrollvärden som hittills undanhållits medborgarnas vetande och vilja. I en sådan kommunikation skulle de dittills erkända kulturella värdena inte endast kunna fungera som måttstock; de kulturella värdena själva skulle dras in i diskussionen. De skulle i konfrontation med disponibla tekniker och strategier, i betraktande av givna och föränderliga omständigheter, pragmatiskt prövas och renas från sina ideologiska beståndsdelar. De kontrollvärden för samhälleliga system, som Parsons inför, refererar inte till faktiska utan till möjliga funktionsbetingelser. De är nämligen avhängiga värderingsregler som först måste bildas i viljebildningens hypotetiskt bestämbara procedur. Utan dessa standardiserade mått saknas det referenssystem inom vilket de värden för måluppfyllelse, integration, adaption och mönsterbevarande, som faktiskt skall utrönas, skulle kunna jämföras med kontrollvärden för ett järnIII

viktstillstånd. Nagels kritik av samhällsvetenskaplig funktionalism verkar, enligt min mening, vara tvingande: "Konsekvensen blir att föreslagna förklaringar, som syftar till att visa upp funktionen av olika komponenter i ett socialt system vad gäller antingen bevarandet eller förändringen av systemet, inte har något substantiellt innehåll om inte det tillstånd som påstås bevaras eller förändras formuleras mer precist än som har varit vanligt. Konsekvensen blir också att de anspråk som funktionalister ibland ställer (i form av 'axiom' eller hypoteser som skall undersökas)- vad gäller sociala systems 'integrerande' karaktär eller 'funktionella enhet', producerad av systemelementens 'samarbete' med en 'tillräcklig grad av harmoni' och 'intern konsistens'; eller vad gäller den 'vitala funktion' och 'oumbärliga roll' som varje element i ett samhälle har i den 'arbetande helheten' - inte ordentligt kan bedömas som vare sig rättmätiga eller tvivelaktiga eller ens missriktade. Ty i frånvaron av tillräckligt precisa beskrivningar för en otvetydig identifiering av de tillstånd som förmodas bevaras i ett socialt system, kan dessa anspråk inte utsättas för empirisk kontroll. De är nämligen förenliga med varje tänkbar form av sakernas tillstånd och med varje resultat från empiriska undersökningar av faktiska samhällen." 60 D. Rtischemeyer6 ' drar konsekvenserna av dessa vetenskapslogiska invändningar. Han formulerar följande villkor för den funktionalistiska analysen: för det första måste gränserna för det samhälleliga system som det skall göras utsagor om vara empiriskt fastställda; för det andra måste det systemtillstånd som antas ha självbevarelsetendenser vara operationellt fastställt; för det tredje måste detta tillstånds funktionella behov kunna identifieras; för det fjärde måste alternativa processer kunna specificeras, som motsvarar samma behov. Rtischemeyer ser emellertid inte att villkor två och tre (och beroende därav villkor fyra) inom samhällsvetenskaperna endast kan uppfyllas genom ett normativt fastställande. Vi kan i avgränsbara samhälleliga system inte deskriptivt fånga ett jämviktstillstånd, utan på sin höjd fastlägga kontrollvärden för ett sådant systemtillstånd utifrån pragmatisk synvinkel. Så går systemforskning112

en på det ekonomiska området tillväga. När vi övergår från organismer till organisationer som inte är "fastställda" på samma sätt, måste vi avstå från funktionalismens deskriptiva anspråk. Därmed övergår emellertid det som Parsons i empiriskanalytisk avsikt föreslår till att vara en systemforskning som undersöker samhälleliga inrättningars funktionssätt vid normativt förutsatta systemändamåL Tekniska imperativ uppträder på den logiska plats som de hypotetiska maximerna intar i teorier om strategisk handling. Utsagorna, som har mer informationsinnehåll ju mer empiriska data som ingår i beräkningen, har i de båda fallen samma status: liksom beslutsteorin alstrar systemforskningen preskriptivt användbara informationer, alltså det som vi har kallat tekniskt vetande av andra graden. Man bör skilja den systemforskning i empirisk-analytisk avsikt, som sprider sig inom de biologiska vetenskaperna, från en systemforskning som i hänsyn till sitt objektområde måste gå normativt-analytiskt tillväga- vare sig den är medveten om det eller inte. 5·3 Det är otillfredsställande att logiskt begränsa funktionalistiska handlingsteorier till normativt-analytiska vetenskapers giltighet. Diskussionen om funktionalismens mening och gränser62 uppvisar, trots alla reservationer, en strävan att finna en empiriskt-analytiskt brukbar ram. Även den äldre, historiskt inriktade sociologin var en systemforskning med empirisk avsikt. Jag förmodar att om vi avstår från anspråket att ställa upp allmänna teorier om social handling, kan vi uppnå en historiskt innehållsrik funktionalistisk utforskning av samhälleliga system. Detta tillvägagångssätt överensstämmer inte bara med en omstridd vetenskaplig tradition, utan också en, visserligen inte särskilt utbredd, vetenskaplig praxis (jag tänker på arbeten av Mills, Marcuse, Riesman, Schelsky och Dahrendorf). Jag skulle, vad gäller denna punkt, endast vilja ställa två svårigheter till diskussion, vilka kan göra oss uppmärksamma på utvägen att rehistorisera samhällsanalysen. Den första svårigheten följer av att analysen av rollsystem förutsätter att vi fångar så kallade kulturella värdesystem. Den Il3

handlingsteoretiska innebörden av samhälleliga normer kommer ju från en tillhörande kulturell tradition. Visserligen har samhällsvetenskaperna endast att göra med traderat meningsinnehåll i den mån som detta ingår i institutioner. Men meningsförståelsens problematik kan inte därför i arbetsfördelningens namn skjutas undan till de historisk-hermeneutiska vetenskaperna. Den hermeneutiska problematiken skulle på så sätt inte elimineras, utan på sin höjd trängas undan till ickereflekterade utgångsnivåer. Om värdesystem skall fångas deskriptivt som fakta och inte som rena beteendemaximer, uppställer de metodiskt samma problem för samhällsforskaren som ett dokuments innebörd för historikern och en texts betydelse för filologen. Även de institutionaliserade värdena tillhör sociala gruppers världsbild, vilken traderas i vardagsspråklig form, är mer eller mindre artikulerad och alltid historiskt konkret. Genom det förenklande antagandet om en värdeuniversalism tar Parsons bort det problematiska med hur traderad mening uppfattas. De betydelseinnehåll som har objektiverats i värdesystem innefattas enligt detta inte i unika kulturer och traditioner, utan har snarare byggts upp av elementära värdebeståndsdelar som är de samma i olika kulturer och endast uppträder i olika kombinationer. 63 Detta elementaristiska antagande, tillsammans med antagandet om autonomi för institutionaliserade vetenskapers värdesystem, omintetgör möjligheter att fråga sig huruvida handlingsteorierna, i den ofrånkomliga dimensionen av en hermeneutisk tillägnelse av traderad mening, måste angripa det problem som Max Weber under namnet värdetolkning alltid hade beaktat. Återkopplingen av förståendet till det hermeneutiska utgångsläget är avhängig värdetolkningen, vilken utgående från den egna situationens ofrånkomliga värderelationer måste inrikta sig på historiskt objektiverade kulturbetydelser. En samhällsvetenskap, som inte helt enkelt vänder ryggen åt den inbrytande hermeneutiska problematiken, kan inte blunda för att det ofrånkomligen ingår en förförståelse av historiska situationer i dess teoriers grundantaganden. Det underlättar kanske identifieringen av samhälleliga system, men för identi114

fieringen av ett jämviktstillstånd är därmed ännu inte mycket vunnet. Ty de kulturella värdena tjänar inte bara styrningen av det samhälleliga systemet, inom systemet fungerar de också för mål som inte är reflekterade i värdena själva. Först om det skulle gå att skilja mellan de utopiska, de ur pragmatisk synvinkel ändamålsrationella och de ideologiska innehållen i värdesystemen, skulle vi kunna ange objektivt möjliga villkor för jämvikt inom ett givet system. Den andra svårigheten består alltså i att den ram som föreslagits av Parsons inte tillåter sådana åtskillnader. Inom handlingsteorins ram harmoniseras handlandets motiv med institutionaliserade värden, alltså med den intersubjektivt gällande innebörden av normativt bindande beteendeförväntningar. Icke-integrerade driftsenergier, vilka inte finner några godkända chanser till tillfredsställelse inom rollsystemet, uppfångas inte analytiskt. Vi kan emellertid utgå från att dessa brännmärkta behov, vilka inte resorberas av de sociala rollerna, omsätts i motivationer och sanktioneras, likväl har sina tolkningar. Antingen skjuter dessa tolkningar över det bestående som utopiska föregripanden och betecknar en gruppidentitet som ännu inte har lyckats formera sig. Eller så tjänar de, omformade till ideologier, lika mycket till att rättfärdiga instanser som undertrycker drifter, som den projektiva surrogattillfredsställelsen: alltså legitimationen av herraväldespositioner och den verkningslösa kanaliseringen av socialt oönskade driftimpulser, dvs. sådana som är obrukbara för den kollektiva självbevarelsen. Ett jämviktstillstånd skulle, med ledning av sådana kriterier, bestämmas efter huruvida ett samhälles herraväldessystem förverkligar de utopiska innehållen och upplöser de ideologiska innehållen till den grad som produktivkrafternas och det tekniska framstegets givna tillstånd objektivt tillåter. 64 Då kan emellertid samhället inte längre begripas uteslutande som ett självbevarelsesystem; det objektivt-intentionella sammanhanget bestäms då inte längre av det instrumentella handlandets eller det adaptiva beteendets ändamålsrationella lämplighet, alltså av teknisk rationalitet. Den mening som bestämmer samhälleliga processers 115

funktionalitet är nu snarare kopplad till iden om en kommunikation fri från herravälde. Hantverksmodellens funktionalism ger, utan att falla tillbaks i historiefilosofi, vika för scenmodellens.65 De båda ansatserna till en teori om socialt handlande är komplementära: det adaptiva beteendets nivå är för lågt anlagd, det kommunikativa handlandets för högt. Socialt handlande var, så långt vi historiskt kan se tillbaka, alltid bådaderadetta gäller det att begripa. Reduktionen av handlande till stimulerat beteende stöter mot den språkliga kommunikationens barriärer. Det går nämligen inte att spårlöst undanröja intentionaliteten. Men projektionen av beteendet på det intentionella handlandets nivå visar sig som ett föregripande som behöver korrigeras: det går inte att härleda handlande helt från den subjektivt föregivna meningen. Det empiriska sammanhang, som blir resultatet av handlingar som styrs av samhälleliga normer, överstiger intentionernas manifesta innebörd. De fordrar ett objektivt referenssystem i vilket funktioners latenta innebörd kan fångas, ty de handlandes orientering sammanfaller i slutändan ändå inte med deras motiv. Traderade meningsinnehåll eller kulturella värden blir, så heter det, institutionaliserade och erhåller därigenom den normativt bindande kraften för socialt handlande. Institutionaliseringen binder en tillräcklig andel energier och behov, vilkas tolkning överensstämmer med rolldefinitionens innehåll, till dittills så att säga frisvävande intentioner eller beteendeförväntningar. Institutionaliseringen av värden är ekvivalent med en motsvarande kanalisering av driftsenergier. Om vi inte utgår från ogrundat harmonistiska förutsättningar, är emellertid bindandet av driftsenergier till regler och roller alltid också kopplat till förträngningen av de tolkade behov som inte kan integreras i de erbjudna rollerna. Man får ett bra mått på institutionernas reflektionshämmande hårdhet i förhållandet mellan de integrerade och de undertryckta behoven. Om emellertid båda delar i samma grad motiverar beteende, då visar det sig att vi måste begripa institutionaliseringen av värden dialektiskt. I och med att denna institutionalisering ger intentionella bete116

endeförväntningar intersubjektiv giltighet och därmed motiverande kraft, omformas den förträngda delen av behoven såväl till stimuli för icke-intentionella beteendemönster och chiffrerade handlingar, som till en drömpotential som översvämmar de medvetna intentionerna. Därmed är det sociala handlandet en resultant av såväl reaktiva tvång som meningsfulla interaktioner. Förhållandet mellan handlande som bakifrån genom avspaltade motiv blott stimuleras och handlande som genom kommunikation intentionellt leds av mening, bestämmer det sociala handlandets frihetsgrader - graden av institutionernas uppmjukning och de enskildas individuering. Dessa kan avläsas i de olika aggregattillstånden under historiens gång. I dem avspeglas såväl människaartens emancipation från naturtvånget som reproduktionen av detta. Först om de avspaltade motiven och djupt internaliserade reglerna hade begripits utifrån sin objektiva förbindelse med å ena sidan det kollektiva självhävdaodets rationella tvång och å andra sidan de irrationella tvången från auktoriteter som blivit funktionslösa; först om de i de handlandes egna huvuden vore försonade med de subjektivt meningsfulla motiven, skulle socialt handlande kunna utvecklas till ett sant kommunikativt handlande. Men en teori, som överhuvudtaget inte tar till sig denna utvecklingsdimension, fäller oreflekterat avgöranden på förhand i en sak som vi a priori inte kan vara säkra på, nämligen metodologiska beslut om huruvida vi mest liknar djuren eller gudarna. De som förhastat har bestämt sig för gudalikheten, för dock i efterhand tillbaka sina heroer in i djurriket genom bakdörren, och plötsligt återfinner sig de handlande, vilka man har låtit behålla såväl intentioner som kulturella värden, satta inom system som endast lyder överlevaodets och den effektiva anpassningens biologiska grundvärden. Så mycket uppdrivet vetande måste positivismen ta i anspråk, innan den kan förbjuda sig själv och andra dimensioner av det vetbara.

117

III Om meningsförståendets problematik inom de empirisk-analytiska handlingsvetenskaperna

Metodologiskt sett blir meningsförståendet problematiskt när det handlar om att tillägna sig traderade betydelseinnehålL "Meningen", som skall expliceras, har då status av fakta, av något empiriskt befintligt. Oproblematiskt är förståendet av symboliska sammanhang som vi själva frambringar. Formaliserade utsagor, som matematiska satser eller rigorösa teorier, ställer oss inte, som traderade texter eller dokument, inför uppgiften att tolka hermeneutiskt. Till de formaliserade språken hör ju de metaspråkliga konstitutionsreglerna, med vars hjälp vi kan rekonstruera, dvs. än en gång frambringa givna utsagor. Det analytiska tänkandet ställs med rätta emot den hermeneutiska undersökningen.' Såvitt samhällsvetenskaperna går normativt-analytiskt tillväga, stöter de heller inte på meningsförståendets problematik. Beteendemaximerna (t.ex. måltillståndets värden inom systemforskningen) införs analytiskt. Teorin fastställer på förhand meningen med det sociala handlandet (eller systemelementens beteende). Meningen definieras på teoretisk nivå och behöver inte först fångas och expliceras på datanivå. - Såvitt samhällsvetenskaperna går empiriskt-analytiskt tillväga, kan meningsförståelse inte formaliseras på detta sätt. Om de följer beteendevetenskapernas modell, elimineras emellertid meningsförståendets problematik genom att data begränsas till 119

observerbara händelser. Visserligen lyckas behaviorismen, som vi har visat, inte fullständigt suspendera mening och meningsförståelse, men på grund av den radikala inskränkningen av den språkliga horisonten till få elementära och väl operationaliserade betydelser (behovstillfredsställelse, belöning och straff) behöver den förförståelse som tagits i anspråk överhuvudtaget inte tematiseras. -Såvitt de empiriskt-analytiska vetenskaperna inte accepterar den behavioristiska inskränkningen av deras objektområde, hänför sig deras teorier till det subjektivt meningsfulla handlandets objektivt meningsfulla sammanhang. Av detta följer teoribildningens funktionalistiska ansats. Inom denna ram kan meningsförståendets problematik inte längre elimineras, utan på sin höjd, vilket Parsons tes om värdeuniversalism är ett exempel på, trängas undan till icke-reflekterade utgångsnivåer. Sedan Dilthey är vi vana vid att se det specifika hos kulturvetenskaperna i att kunskapssubjektet refererar till ett objektområde som självt delar subjektivitetens strukturer. I anknytning till den idealistiska traditionen kan subjektets och objektets speciella ställning tydas som att anden möter sig själv i sina objektiveringar. Ännu Collingwood företräder denna uppfattning: Historiker och filologer befattar sig inte med objektiva händelsesammanhang, utan med en andes symboliska sammanhang som uttrycker sig i dessa händelser. En reflektion över vad de hermeneutiska vetenskaperna gör måste därför i förväg klargöra hur bildningsprocessen, i vilken det andliga objektiverar sig, och, komplementärt, hur förståendeakten som översätter det objektiverade tillbaka in i det inre, överhuvudtaget skall kunna tänkas. På så sätt sökte epistemologiska undersökningar om möjliga subjekts transcendentallogiska uppbyggnad av världen och om villkoren för förståendets intersubjektivitet överbjuda de i trängre mening metodologiska diskussionerna om teoriernas logiska uppbyggnad och teoriernas förhållande till erfarenheten. Uttrycksförståendets psykologi, som grundades i livsfilosofin, ersattes strax av meningsförståendets fenomenologi. Problematiken bands vid språklig kommunikation och utarbetades å ena sidan, via om120

vägen över den positivistiska språkanalysen, av lingvistisk filosofi, å andra sidan, i anknytning till Husserl och Heidegger, av den filosofiska hermeneutiken. Dessa diskussioner, som utan tvekan inte är mindre artikulerade och inte utförs på någon lägre nivå än den analytiska vetenskapsteorins diskussioner, har likväl inte haft några konsekvenser för de moderna samhällsvetenskapernas logik. Det beror för det första på de idealistiska förutsättningarna, vilka, särskilt i Tyskland, med en viss självklarhet lånades från reflektionsfilosofin: till detta hör modellen enligt vilken en ande finner sig själv i sina objektiveringar. För det andra hämmas receptionen av att de fenomenologiska, lingvistiska och hermeneutiska undersökningarna inte alls genomförs inom den enda dimension som enligt den positivistiska metodologiförståelsen är lämplig. Medan positivismen, i vetenskapernas direkta inställning, diskuterar metodologiska regler för uppbyggnaden och kontrollen av teorier som om det handlade om den logiska relationen mellan symboler, riktar sig de förra analyserna, i reflektionens brutna inställning, mot det kunskapsteoretiska sammanhang i vilket metodologiska regler uppfattas som regler för syntes och förstås i perspektivet av en konstitution av möjlig erfarenhet. Jag vill inte oförmedlat ta upp meningsförståendets problematik i denna transcendetallogiska ram, utan på en metodologisk nivå som inte ens genom förtida positivistiska beslut kan fås att försvinna. Som anknytningspunkt erbjuder sig A. Kaplans nyligen framlagda metodologi om handlingsvetenskaperna2, vilken tar instrumentalismens synpunkter i betraktande. Denna tradition, som går tillbaka till Dewey och Peirce, har fördelen att nära ansluta sig till den logiska analysen av forskning, utan att anta den positivistiska inskränkningen av metodologin till språkanalys. Pragmatismen har alltid förstått metodologiska regler som normer för forskningspraxis. Vetenskapslogikens referensram är därför forskarnas kommunikationssammanhang och experimentgemenskap, alltså ett nät av interaktioner och operationer som grundar sig på en språkligt säkrad intersubjektivitet. Kaplan skiljer därför från början 121

mellan användningslogik och rekonstruerad logik. Metodologin har uppgiften att reflektera reglerna för forskningspraxis genom att följa denna praxis egen intention, i stället för att omvänt böja forskningspraxis under de abstrakta grundsatser som gäller för den deduktiva uppbyggnaden av formaliserade språk. 3 Den pragmatiska vetenskapslogiken framhåller inte bara det deskriptiva momentet gentemot det konstruktiva. Den avhåller sig också från den positivistiska fördomen om de reglers status som forskningspraxis följer. De förstår inte dessa regler på förhand som grammatiska regler, utan vet att de från en annan synvinkel också liknar regler för socialt handlande. Den utesluter med andra ord inte en transcendental analys, naturligtvis utan att därför hemfalla åt den subjektiva idealismens fördom enligt vilken syntesens regler tillhör utrustningen hos ett invariant medvetande överhuvudtaget som är transcendent i förhållande till den verklighet som kan erfaras. Denna ansats är så liberal att meningsförståendets problematik kommer i blickfånget. Men inte ens inom denna ram uppdagas denna problematiks konsekvenser. På så sätt behåller olyckligtvis detta temakomplex något av skenet av en europeisk specialitet som tillhör den traditionella filosofins ogenomarbetade restbestånd och som inte på allvar kan göra anspråk på en plats inom vetenskapslogikens korpus. Denna problematik kan emellertid helt och fullt exponeras på, i trängre mening, metodologins nivå. Den är den port som metodologin måste igenom, om den positivistiskt förstelnade reflektionen åter skall väckas till liv.

6. Den fenomenologiska ansatsen 6.1 Handlingsvetenskapernas objektområde består av symboler och av symboler beroende beteendemönster vilka kan uppfattas som handlingar. Tillgången till data konstitueras här inte endast genom observation av händelser, utan även genom förståelsen av meningssammanhang. Vi kan i denna mening skilja 122

mellan sensorisk och kommunikativ erfarenhet. Naturligtvis är alla sensoriska erfarenheter tolkade; såtillvida är de inte oberoende av föregående kommunikation. Och omvänt är förstående inte möjligt utan observation av tecken. Den kommunikativa erfarenheten riktar sig emellertid inte, som observation, mot "nakna" utan mot förtolkade sakförhållanden: inte varseblivningen av fakta är symboliskt strukturerad, utan fakta som sådana. Så länge vi inte, som i beteendevetenskaperna, på ett konstlat sätt privilegierar det ena av de båda erfarenhetsmodus och i stort sett ignorerar det andra, uppkommer svårigheter som "inte blir mindre genom påståenden om den vetenskapliga metodens universella användbarhet". 4 Att handlingsvetenskapernas erfarenhetsbasis får vara obeskuren utesluter inte åtgärder för att säkra erfarenhetens intersubjektivitet. För att bekräfta strikt erfarenhetsvetenskapliga teorier tillåts inte godtyckliga, utan endast standardiserade observationer. Här räcker inlärda regler för mätoperationer som standardiserade mått. Kan den kommunikativa erfarenhetens intersubjektivitet på samma sätt tillfredsställande garanteras av standardiserade mått? Som namnet förråder har den kommunikativa erfarenheten sitt ursprung i ett interaktionssammanhang som förbinder åtminstone två subjekt inom ramen för ett språkligt skapat, intersubjektivt samförstånd [Verständigung] om konstanta betydelser. "Observatören" är då ursprungligen i lika hög grad deltagare som den "observerade". Det vittnar den deltagande observatörens situation om, lika tydligt som frågetekniken. Det utan tvekan ytterst komplexa och genom kunskapsrealistiska korrespondensantaganden alltför lättfärdigt bagatelliserade förhållandet mellan observerande subjekt och föremål ersätts av det mer komplexa förhållandet mellan subjekt och motspelare. Erfarenhet förmedlas här genom kommunikationen mellan de båda. Dess objektivitet hotas från bägge sidor: av "observatörens" inflytande, vars instrument förvränger svaren, lika mycket som av motspelarens reaktioner, som gör den deltagande observatören partisk. Om vi beskriver hoten mot objektiviteten på detta sätt, har vi naturligtvis redan intagit ett 123

perspektiv som frammanas av de välkända betingelserna för kontrollerad observation. Det verkar som om endast en motverkande irrealisering av de anspråk som snärjer in observatören i interaktionen skulle kunna rena den kommunikativa erfarenheten från subjektiva föroreningar. Men kanske är rollen som oengagerad observatör ett falskt mönster för kommunikationens erfarenhetsområde. Kanske är rollen som reflekterad medspelare lämpligare. Som reflekterad medspelare definierar därför även psykoanalysen terapeutens roll i samtalet med patienten. Överföring och motöverföring är inte mekanismer som betraktas som den kliniska erfarenhetsbasens felkällor och som därför bortkopplas, utan de härleds från teorin själv och betraktas som försöksanordningens konstitutiva beståndsdelar. Överföringsfenomenen kommer under kontroll genom att de systematiskt frambringas och tolkas. Samtalssituationen anpassas inte genom restriktiva åtgärder till det skenbart tillförlitligare mönstret för kontrollerad observation, utan teorin referar till betingelserna för erfarenhetens intersubjektivitet, vilka framgår av kommunikationen själv. Kaplan döljer inte dessa svårigheter, han utgår från dem: 'De flesta observationsproblemen inom beteendevetenskaperna (och även några av teoribildningens problem) härstammar från forskarens och hans föremåls gemensamma människanatur, eller snarare från de rikare och mer specifika gemensamheter som abstraktionen 'människonatur' pekar på." 5 Kaplan ser dessutom att samhällsvetenskapernas subjektivt strukturerade objektområde inte bara har konsekvenser på datanivå, utan också på teoretisk nivå. Han skiljer förutseende mellan act meaning, den "mening" som den handlande själv orienterar sig efter, och action meaning, den "mening" som en handling ur teoretisk synpunkt kan anta för forskaren. 6 Detta motsvaras av två förklaringskategorier: den semantiska förklaringen av subjektivt föregiven mening, som deskriptivt fångar sociala fakta; och den kausala respektive funktionella förklaringen, som framställer sammanhang av sociala fakta med referens till en laghypotes. Explikationen av handlingsorienterad mening refererar till datanivån, explikationen av subjektivt 124

meningsfulla handlingar till den teoretiska nivån. Frågan är emellertid om distinktionen mellan data och teori kan göras på vanligt sätt, när fakta själva redan är symboliskt förmedlade och förtolkade. Ty när teoribildningen måste anknyta till det kategoriala formandet av objektområdet, då är de teoretiska synpunkterna inte längre på samma sätt externa i förhållande till sociala fakta som hypoteser i förhållande till observerbara händelser, vilka kan falsifiera dem. Under dessa omständigheter är det oklart om inte även teoretiska förklaringar antar formen av en explikation av meningssammanhang, eller om rentav de semantiska tydningarna själva redan presterar vad annars är förbehållet de kausala förklaringarna: 'Många andra metodologiska problem vad gäller förklaringar inom beteendevetenskap härstammar från de komplexa inbördes förhållandena mellan de två sorterna av tolkning - av acts och actions. Det är lätt att förstå varför de så ofta blandas ihop. Särskilt beteendeforskaren använder sig ofta av vad som kan kallas tolkningscirkeln: acts meanings härleds från actions och används sedan i förklaringen av actions, eller actions tolkas utifrån acts och används sedan för att förklara acts. Därför har Collingwoood sagt om historikern att 'när han vet vad som hände, vet han redan varför det hände'." 7 Vi kommer att lära känna versioner av förstående sociologi som faktiskt är så upptagna av problemet med att pregnant beskriva symboliskt förmedlade beteendemönster, att förklaring av socialt handlande sammanfaller med förstående explikation. Vi ställs inför alternativen att meningsförståendets problematik antingen förblir accidentell för handlingsvetenskapernas metodologi och till slut inte berör forskningslogiken på något principiellt sätt, eller ändå har en sådan vikt att den inte utan tvång kan infogas i de rigorösa erfarenhetsvetenskapernas positivistiska modell. Om det skulle visa sig att vi, vad gäller de e m pi risk-anal y t iska handlingsvetenskapernas tillämpningsområde, måste ge upp tron på det allmänt förgivettagna förhållandet mellan teori och verklighet, då är vi hänvisade till kunskapsteorins traditionella väg, vilken transeenderar metodologins egentliga område. Då hjälper oss nämligen en diskussion 125

av forskningstekniker och databearbetning lika lite framåt som ett språklogiskt klargörande av hermeneutiska utsagor. Handlingsteoriers särskilda erfarenhetsbas skulle snarare allra först ha behövt undersökas utifrån den transcendentala synvinkeln, dvs. under vilka betingelser kommunikativa erfarenheter överhuvudtaget konstitueras. Utgångspunkten för sådana analyser är inte längre forskningssituationen, utan det interaktionsnät som också forskningspraxis ingår i. Det handlar då om de transcendentala betingelserna för intersubjektiviteten i språkförmedlade handlingssystem i allmänhet, alltså om den sociala livsvärldens logiska uppbyggnad. Denna livsvärld har en tvåfaldig status för forskningen. Å ena sidan är den forskningens objektområde; i detta hänseende lämnar en transcendental analys informationer om verklighetsstrukturer före varje empirisk analys. Å andra sidan är emellertid den sociala livsvärlden också grundval för forskningen själv; i detta hänseende möjliggör en transcendental undersökning de tillämpade metodernas självreflektion. Traditionellt förekommer tre ansatser till analyser av denna typ. Den fenomenologiska ansatsen leder till en undersökning av konstitutionen av vardaglig livspraxis. Denlingvistiska ansatsen koncentreras till språkspel, vilka samtidigt transcendentalt bestämmer livsformer. Den hermeneutiska ansatsen slutligen förstår det kommunikativa handlandets språktranscendentala regler utifrån en verkande traditions objektiva sammanhangdärmed har den transcendentallogiska ramen redan sprängts. Kaplan förnekar inte meningsförståendets problematik inom samhällsvetenskaperna, men menar ändå att den inte tvingar oss till en sådan reflektion. Åtskillnaden mellan semantiskt klargörande och kausal förklaring skall räcka för att rena teoribildningen från meningsförståendets problematik. Denna kan begränsas till datanivån och där bagatelliseras, om det visar sig att sociala fakta, oaktat deras förmedling via kommunikativ erfarenhet, kan fångas operationellt på samma sätt som observerbara händelser. Ty då har de metodologiskt sett samma status som alla övriga data. Problemet fokuseras alltså i frågan om och hur vi kan mäta sociala fakta.

Vi kan uppfatta mätning som inbegreppet av de tillvägagångssätt som tilllåter oss att tillskriva erfarenhetens objekt tecken i enlighet med en regel. Normalt handlar det då om talsystem, men att räkna är endast en typ av möjliga mätningssätt. Det räcker om vi överhuvudtaget tillordnar objekt till systematiskt ordnade tecken, så att varje erfarenhetselement entydigt och reversibelt motsvarar en symbol. Vi får förvisso inte förväxla mätandet med den logiska akten tillordning; det innefattar snarare den tekniska operation, på vars grund vi först kan företa tillordningen. Vid mätning tilllämpar vi en standard, varvid denna standard visserligen är en fråga om konvention, men den kan inte väljas godtyckligt.8 Mätningar kan logiskt aldrig vara bättre än vad de operationer tillåter som utförs. Dessa operationer förutsätter ofta redan kännedom om empiriska lagbundenheter. Då handlar det inte om elementära, utan om ''härledda" mätningar. Varje skala som vi använder som mätinstrument inom samhällsvetenskapen förutsätter teoretiska antaganden. Skalan är beroende av prövade laghypoteser och inte endast av konventioner; också spontaniteten hos den som framställer skalan går naturligtvis in i konstruktionen av sådana måttstockar. I metodologiskt hänseende fyller mätningar två funktioner. Mätta data har fördelen att kontroverser om elementära utsagors pregnans kan biläggas på ett tillförlitligt sätt; mätoperationer som principiellt kan upprepas garanterar erfarenhetens intersubjektivitet. Då är mätningar också av intresse för kategoribildningen. Mätta data har fördelen att genom operationer vara precist definierade; de standardiserade måtten tillåter subtila åtskillnader och därför mer precisa beskrivningar än vardagsspråket, även om de operationella definitionerna själva förblir hänvisade till att klargöras i vardagsspråket. Så länge vi bestämmer mätandets kriterier och förmåga på denna abstrakta nivå, är det inte möjligt att se varför sociala fakta inte alltid skulle vara tillgängliga för mätningar. Symboliskt förmedlade beteendemönsters struktur hindrar inte heller att de omvandlas till mätta data. Kaplan kan hänvisa till den empiriska samhällsforskningens rustkammare, som de se127

naste årtiondena berikats med ett överflöd av tekniker, när han påstår att "om vi kan mäta något beror det inte på saken, utan på hur vi har begreppsliggjort den, på vår kunskap om den, framför allt på den skicklighet och fyndighet som vi kan tillämpa i den mätningsprocess som vår undersökning kan sätta i verket .... Att säga om någonting att det inte kan mätas, är som att säga att det är vetbart endast fram till en viss punkt, att våra ideer om det ofrånkomligen måste förbli obestämda." 9 Att sociala fakta i princip är mätbara, säger naturligtvis ännu ingenting om hur de skall underkastas mätoperationer. Vi vet att det inte finns otolkade erfarenheter, varken i vardaglig livspraxis eller, i all synnerhet, inom ramen för vetenskapligt organiserad erfarenhet. standardiserade mått är regler enligt vilka de vardagsspråksmässigt tolkade vardagserfarenheterna omorganiseras och omformas till vetenskapliga data. En sådan tolkning bestäms aldrig tillräckligt av själva den erfarna materien. Det skulle emellertid kunna vara så att vi genom mätoperationer omformar sensoriska erfarenheter på ett annat sätt än kommunikativa erfarenheter. Kanske är transformationsvägarna inom handlingsvetenskaperna andra än inom fysiken, och kanske står därför data och teorier i de förra i ett annat förhållande till varandra än i den senare? P. Lorenzen har skisserat ramarna för fysikens ämnesområde i form av en protofysik, dvs. en icke-hypotetisk lära om rum, tid och massa. 10 Denna lära innehåller geometrins, kinetikens och mekanikens grundsatser. Den kan uppfattas som ett system av ideala krav som skall ställas på mätoperationer. Det handlar om mätning av rum, tider och massor. Dessa tre klasser av operationer tagna tillsammans möjliggör det som vi kallar fysikaliska mätningar. De kan nämligen alla föras tillbaka på mätningen av kroppar som rör sig. Protofysiken uppfattas som läran om rum, tid och massa och förutsätter inte något annat än aritmetik. Den explicerar den transcendentala förförståelsen av möjliga fysikaliska föremål. Den innehåller endast härledningar från satser som uttrycker det idealiserade förhållandet mellan vardagligt inlärda mätoperationer. Vi kan också

säga: protofysiken är utarbetandet av ett bestämt språkspels grammatik, ett språkspel vi kallar "fysikalisk mätning". Alla fysikaliska teorier formuleras så att deras uttryck direkt eller indirekt refererar till detta språkspeL För varje test kan mätanvisningar härledas från teorin. Inom samhällsvetenskaperna finns inte detta kontinuum. Det finns nämligen ingen protosociologi som på protofysikens sätt skulle explicera en enhetlig transcendental förförståelse av sitt objektområde. Det abstrakta kravet att mäta sociala fakta motsvarar inte något faktiskt inlärt språkspel som teoriernas uttryck skulle kunna referera till. Mätteknikerna konstrueras i efterhand från fall till fall. Operationaliseringen av teoretiska uttryck står i ett utvändigt förhållande till teorin själv. Den kräver ytterligare tolkningssteg. Först genom denna tolkning omformas kommunikativa erfarenheter till data, vilket inte har någon motsvarighet inom de exakta naturvetenskaperna. Även inom fysiken definierar de operationella begreppen endast tilllämpningsbetingelserna för teorier vilkas teoretiska grundpredikat inte omedelbart refererar till erfarenhet och vilkas semantiska innehåll inte uttöms i tilllämpningens operationella betingelser. Mellan teoretiska och operationella uttryck finns likväl en deduktiv relation. Framför allt Carnap har analyserat denna relation mellan det teoretiska språket och det observationsspråk i vilket laghypoteserna måste vara formulerade. Inom de empirisk-analytiska handlingsvetenskaperna finns inte detta kontinuum mellan kategoriell ram, standardiserade mått och erfarenhetsbas. Här väljer vi mätinstrumenten ad hoc, utan att veta om de antaganden som impliceras av dessa instrument överhuvudtaget har någon systematisk relation till de teorier som skall prövas. A. V. Cicourel har energiskt utvecklat denna punkt: "Vår brist på metodologisk sofistikering betyder att beslutsprocedurerna för att kategorisera sociala fenomen begravs i implicita, common sense-artade antaganden om aktören, om konkreta personer och om observatörens egen syn på vardagslivet. Procedurerna tycks intuitivt 'riktiga' eller 'rimliga' eftersom de är rotade i vardagslivet. Forskaren börjar ofta sin klassifikation 129

med endast breda dikotomier som han förväntar sig att hans data skall 'passa'. Han utvecklar sedan dessa kategorier om de uppenbart stöds av hans 'data'. Till slut kan han använda klassifikationsprocedurer som rättar sig efter den progression (från nominella skalor och ordningsskalor till intervall- och kvotskalor) som omnämns av Lazarfeld och Barton. Ä ven om det finns vissa 'regler' för att avgränsa varje klassifikationsnivå, så tillåter sällan vår nuvarande kunskap en förbindelse mellan kategori och sak i enlighet med teoretiskt och substantiellt rättfärdigade härledningar. I stället baseras ofta kopplingen mellan kategori och observation på vad som anses vara 'självklara' 'regler', enligt vilka varje 'intelligent' kodare eller observatör 'lätt' kan inkoda och avkoda. Varje klassifikationsnivå blir en mer förfinad mätanordning för att omvandla vardagliga uppfattningar och implicita teoretiska föreställningar till acceptabel 'evidens'. Det successiva tillämpandet av klassificerande operationer producerar 'data' som antar formen av konventionella mätskalor."" ''Bristen på utvecklad social teori tvingar alla forskare i sociologi att bruka vardagliga begrepp som återspeglar en allmän kunskap som är känd för både sociologer och de 'vanliga' medlemmarna av samhället. Genom att man från början antar att samhällsvetaren och föremålen för hans forskning formar en gemensam kultur, som båda förstår på mer eller mindre samma sätt, kommer de 'självklara' innebörder hos frågeformulärets operationaliseringar, som indikatorerna baseras på, att inkorporera egenskaper som endast är vagt definierade inom samhällsteorin, men som inte desto mindre tas för givna såsom varande relevanta för forskningsprojektet."'' Cicourel ryggar inte tillbaka för den radikala slutsatsen: 'Det faktum att vi inte kan demonstrera en precis eller garanterad korrespondens mellan existerande mätsystem och våra teoretiska och substantiella begrepp, utan måste upprätta kopplingen genom påbud, innebär att vi inte kan ta forskningsprocedurer och därmed de slutsatser som är baserade på dem för givna."' 3

130

Nu kan det vara så att denna otillfredsställande situation inte speglar principiella svårigheter, utan teoribildningens otillfredsställande tillstånd. Om det förhöll sig så, då skulle vi endast behöva försöka utveckla analytiska referenssystem som överensstämmer med de naturvetenskapliga teorierna i den meningen att numeriska egenskaper som motsvarar bestående standardiserade mått kan erhållas från grundpredikaten själva. Om vi accepterar Lorenzens förslag, har inom fysiken överensstämmelsen mellan kategoriell ram och erfarenhetsbas säkrats på förhand genom en protofysik, dvs. en lära om rum, tid och massa i vilken regler för elementära mätoperationer uppträder som axiom: den fysikaliska mätningens språkspel bestämmer transcendentalt området för den vetenskapligt relevanta erfarenhetens möjliga föremål. Ä ven inom handlingsvetenskaperna finns en förutvarande korrespondens mellan erfarenhetsbas och analytisk ram; denna skapas emellertid genom helt andra språkspel, nämligen oberoende av möjliga mätoperationer genom vardagsspråksmässigt inlärda tolknioger av vardaglig livspraxis. Den sociologiska begreppsbildningen knyter oförmedlat an till kommunikativa erfarenheter som är förvetenskapligt strukturerade. Mätoperationerna måste i efterhand anpassa sig till ett transcendentalt samförstånd som har bildats inom de sociala livsvärldarnas kulturella självförståelse helt utan hänsyn till mätpraktiken, dvs. en praktik för tekniskt förfogande. Därför kan det inte finnas någon handlingsvetenskapernas protofysik. Strängt taget skulle en sådan motsvara en analys av de regler som transcendentalt bestämmer sociala livsvärldars uppbyggnad. Då dessa regler förvisso inte sammanfaller med ideala krav på mätoperationer, är missförhållandet mellan teorier och data inte en tillfällighet och i varje fall inte avhängigt framsteg inom teorin själv. Operationaliseringarnas godtycklighet kan möjligen begränsas om vi gör oss medvetna om den process där mätförfarandet i efterhand anpassas till en förvetenskapligt förankrad korrespondens mellan sociologiska begrepp och kommunikativa erfarenheter. Av detta skäl återvänder A. V. Cicourel till Husseris fenomenologiska analys av livsvärlden, vilken han finner i Alfred Schiitz tolkning. 131

6.2 Problematiken med att mäta sociala fakta hänger samman med oroformandet av kommunikativa erfarenheter till data. Denna problematik hamnar därför i bakgrunden i samhällsvetenskaper som inte är hänvisade till hermeneutisk meningsförståelse. Såvitt dessa går normativt-analytiskt tillväga, kan mätta data entydigt definieras inom teorins referensram. Det relevanta beteendet, som antingen direkt kan observeras eller indirekt mätas i form av rörelser (som kan tillskrivas ett beteende, t.ex. varuströmmar), tolkas i enlighet med teoretiskt fastställda regler som rationellt valbeteende, alltså som index på beslut. Måttstockarna motsvarar förvetenskapligt institutionaliserade uträkningar (alltså måttstockar för rationaliserad ekonomi, byråkratisk makt eller teknologiserad rustning). Det är inte svårt att operationellt bestämma preferenser i dimensioner som makt och rikedom, eftersom de handlingssystem som skall kalkyleras (ekonomiskt utbyte, politisk tävlan, militär kamp) redan är etablerade som institutionella områden för ändamålsrationellt handlande. Teorierna kan uppta och idealisera de standardiserade mått som redan har utvecklats i objektområdet (t.ex. priser, valröster, vapen). Sådana standardiserade mått kan sedan också tjäna som kriterier för avgränsningen av objektområdet: beteendemönster som uppfyller dessa standardiserade mått är identifierbara som relevanta föremål för forskningen. Här fastställer således reglerna för mätoperationer en transcendental ram på ett liknande sätt som i protofysiken. Förvisso står mätta data inte för sig själva, utan är symboler för beslut inom ett teoretiskt fastlagt system. Mätningar inom de exakta beteendevetenskaperna skapar inte heller några större problem, men inte på grund av att mätta data endast skulle vara index på interna relationer, vilket är fallet inom beslutsteorin, utan omvänt på grund av att denna typ av data står nära de observerade händelserna inom fysiken. De symboliska relationerna mellan händelser och en subjektiv mening kan i varje fall inskränkas på ett sådant sätt att dessa residuala betydelser utan besvär kan standardiseras. När kategorier som 'belöning" och "förnekelse" upptas i den teoretiska ramen, då är de experimentellt framkallade retningarna, som 132

av en given organism tolkas som belöning och förnekelse, säkerligen inte några data utan mening. Men om vi känner det normala näringsbehovet kan vi emellertid på ett tillförlitligt sätt mäta 'bungerns" subjektiva mening utifrån näringsförlust per tidsenhet. Hos djuren har betydelsehorisonten ännu inte språkligt självständiggjort sig gentemot det tolkande driftsystemet, den har ännu inte blivit historiskt variabel. Även vid försök på personer kan den språkliga horisonten begränsas på ett sådant sätt att vi kan företa tillskrivningar med analog säkerhet. Mätning av retningsreaktivt beteende tycks förbli oproblematiskt så länge det går att eliminera intentionelit handlande som intentionelit handlande. Men så snart observerade beteedemönster måste tolkas i relation till förväntningar, då är inte längre handlandets betingelser givna abereande av den handlandes egna tolkningar. Mellan stimulus och beteendereaktioner finns tolkningsschemata som måste utforskas som sådana, eftersom de preformerar världsuppfattningen såväl som behoven. I sociologin är detta välbekant sedan W. L Thomas på nytt klart utarbetade detta sakförhållande: "Om människor definierar situationer som verkliga, är de verkliga i sina konsekvenser."' 4 Den handlingsorienterande meningen är endast tillgänglig inom kommunikativ erfarenhet. Att försöka fastställa den på förhand med hjälp av kriterier för observerbart beteende leder i en cirkel. Ty vi stöter endast på handlandets symboliska innehåll eftersom den oförmedlade koordinationen av retning och reaktion blir oskarp på det intentionella handlandets nivå: samma retningar kan framkalla olika reaktioner, om de tolkas olika av den handlande. Likväl måste vi kunna hänföra mätta data till de handlingsteoretiska begrepp som passar denna symboliska förmedling av beteendemönster. Härvidlag saknar vi fasta regler eftersom mätoperationerna inte är förankrade i själva den teoretiska ramen. De standardiserade mått som vi utvecklar för intervjuer, deltagande observation och experiment för att framställa ordnade data (beteendemönster och symboler), fastställer inte någon transcendental ram. Reglerna som bestämmer området för möjliga objekt har konstituerats 133

före all mätning inom vardagens kommunikativa erfarenhet. Vi tolkar en följd observerbara händelser som socialt handlande eller som beståndsdelar av en handlingssituation, när de kan identifieras som meningsfulla element av ett inlärt interaktionssammanhang och följaktligen klarar den kommunikativa handlingens förvetenskapliga prövning. För handlingsvetenskaperna finns därför ingen teori om mätning som i förväg explicerar den möjliga erfarenhetens relevanta utsnitt, såsom protofysiken gör vad gäller naturen. Vad gäller samhället är denna explikation förvetenskapligt och informellt redan utförd, utan att entydigt ta hänsyn till mätaodets operationer. Vi kan därför först i efterhand upprätta relationen mellan, å ena sidan, föremål som inom kommunikativ erfarenhet har blivit identifierade som något och, å andra sidan, mätta data. Denna relation i sig definieras inte av mätoperationerna. Det har metodologer ofta betonat, särskilt med syfte på skaleringsförfaranden: "Vi kan kalla detta mätning genom påbud. Vanligtvis är denna beroende av förutsatta släktskap mellan observationer och det begrepp som är av intresse. Hit hör de index och indikatorer som så ofta används i samhälls- och beteendevetenskaperna. Det är troligt att denna typ av mätning förekommer när vi har ett förvetenskapligt begrepp eller vardagsbegrepp som på aprioriska grunder tycks vara viktigt, men som vi inte vet hur vi skall mäta på ett direkt sätt. Följaktligen mäter vi någon annan variabel eller vägt genomsnitt av andra variabler som förutsätts vara relaterade till det. Som exempel kan nämnas mätandet av socio-ekonomisk status, eller av känslouttryck genom användning av GSR, eller av läraktighet genom antalet försök och antalet fel som behövs för att nå upp till ett visst kriterium på kunskap."' 5 C. Coombs har av detta skäl utarbetat en Theory of Data. Den skall begränsa det ofrånkomliga spelrummet för förmodanden för den sociolog som inte kan härleda de standardiserade måtten från sin egen teoretiska ram. Redan för många år sedan förklarade Coombs motiven bakom sitt projekt: "Analysmetoden definierar således vad informationen är, och kan eller kan inte förse denna information med vissa egenskaper. En 134

'stark' analysmetod förser data med egenskaper som tillåter att informationen i data används för att t.ex. konstruera en endimensionell skala. Från det faktum att en sådan skala är en nödvändig konsekvens av analysmetoden kan man uppenbarligen inte sluta sig till att den är karaktäristisk för beteendet i fråga. - Därför bör man studera metoder för datainsamling med avseende på den mängd och typ av information som varje metod innehåller om beteendet i fråga, till skillnad från det som är tillfört. Man bör studera de olika metoderna att analysera data vad gäller de karaktäristika eller egenskaper som varje metod tillför informationen i data som en nödvändig förberedelse för att erhålla den."' 6 Coombs tycks utgå från att vi kan fastställa mätningars adekvansgrad för givna objekt: Vi kan så att säga förhöra data om huruvida de tillkommit genom ren pådyvling eller genom ett rikligt bruk av standardiserade mått. ' 7 Detta alternativ är dock inte meningsfullt. Ty utan transformation av erfarenheter kommer data överhuvudtaget inte till stånd. De fysikaliska mätningarna tycks tvångsfriare än den empiriska socialforskningens mätningar, eftersom de pratafysikaliska mätreglerna samtidigt fastställer de transcendentala villkoren för möjlig erfarenhet överhuvudtaget. Eftersom detta inte gäller för empirisk-analytiska handlingsvetenskaper, tyngs mätoperationerna här av en efterföljande rekonstruktion. De rymmer ett moment av våld som inte kan avlägsnas från dem. Detta har Cicourel förstått: 'Den sociologiska metodens nuvarande tillstånd gör det svårt att ansluta sig till Coombs tidigare påpekanden om att ordna data i enkla eller starka mätsystem, eftersom korrespondensen mellan mätskala och observerade och tolkade objekt eller händelser tillförs utan att vi är i stånd att fråga - ännu mindre bestämma - om den är lämplig. Väl tillförd 'översätter' eller 'transformerar' mätningens konstruktion vardagssvaren till 'data'. Mätoperationernas logik tryggar den nödvändiga transformationen för producerandet av den önskade produ kten. ... s Cicourels förtjänst är att han inte har skjutit undan de svårigheter som uppkommer vid dataundersökningar till en forsk135

ningsteknisk nivå, utan fört upp dem på en kunskapsteoretisk. Han ser att vi (i stället för en protofysik, som inte kan finnas vad gäller handlingsvetenskapernaJ behöver en teori som explicerar strukturerna i vårt dagliga umgänges vardagsspråkligt artikulerade livsvärld. Eftersom vi inte kan veta vad vi överhuvudtaget fångar med mätoperationer utan att anknyta till den sociala livsvärldens förförståelse, måste vi i förväg reflektera över den kommunikativa erfarenhetens transcendentala ram, inom vilken vi relaterar mätta data till teoretiska begrepp. Om vi inte längre ska famla i blindo måste det socialas protofysik lämna plats åt en kulturteori. Cicourel tycks inte helt vara på det klara med att en sådan livsvärldsteori endast kan ha status av en lära om de transcendentala villkoren för konstitutionen av sådana livsvärldar: den "theory of culture" vi behöver får inte förväxlas med en empirisk kulturvetenskap. Med detta förbehåll är Cicourels program otvetydigt och konsekvent: 'Vilka är de lämpliga grundvalarna för mätande inom sociologi? Den ovan diskuterade litteraturen innebär att exakt mätning (i den bokstavliga mening som uppnås vid användandet av explicit teoretiska system) av sociala processers egenskaper på vår nuvarande kunskapsnivå inte kan uppnås inom sociologin. Att precist mäta social processer kräver att man först studerar problemet med mening i vardagslivet. Den sociala undersökningen börjar med att referera till det vardagliga livets föreställningsvärld. De innebörder som kommuniceras vid användningen av det vanliga vardagsspråkets kategorier och gemensamma icke-lingvistiska kulturella erfarenheter, informerar varje social handling och förmedlar (på ett sätt som kan vara begreppsligt bestämt och empiriskt observerat) den korrespondens som krävs för precis mätning. Mätningen av sociala handlingar i bokstavlig mening (vilket innebär att begreppsliga strukturer genererar numeriska egenskaper som korresponderar med existerande eller konstmerbara mätsystem) kräver att lingvistiska och icke-lingvistiska innebörder används som inte kan tas för givna utan måste betraktas som studieobjekt. Mätning förutsätter med andra ord ett integrerat nätverk av gemensamma innebörder, dvs. en kulturteori. Medan fysikern

själv definierar sitt observationsfält, börjar inom samhällsvetenskapen diskursen vanligtvis med studieobjektets redan i förväg utvalda och tolkade kulturella innebörder. Eftersom observatör och studieobjekt delar de kulturella innebörder som är sammanvävda med det språksystem som de båda använder för kommunikation, formar de gemensamma vardagsinnebörderna och det särskilda språk som används av sociologen en grundläggande beståndsdel av mätandet av sociala handlingar. 'Reglerna' som används för att tilldela objekt och händelser och deras egenskaper signifikans bör vara de samma, dvs. språksystemen borde stå i något slags korrespondens till varandra. Men i sociologisk diskurs är 'reglerna' sällan explicita även om man är angelägen om precisa definitioner och operationella kriterier. 'Reglerna' som styr användningen av språk och innebörder och som förmedlas av lingvistiska och icke-lingvistiska yttranden och gester är oklara och är fortfarande ett närmast oberört problem för empirisk forskning. Om 'reglerna' som styr användandet av språk för att beskriva objekt och händelser i vardagslivet och i sociologisk diskurs är oklara, då kommer också tilldelandet av nummer till objektens och händelsernas egenskaper, enligt något relativt kongruent regelsystem, att avspegla denna brist på klarhet."' 9 De regler som Cicourel griper tillbaka på är inte språkspelsgrammatiska regler: liksom Alfred Schutz har han snarare fundamentala regler i sikte, regler som vardagslivets kommunikativa handlande i sin helhet rättar sig efter: 'Dessa 'regler' och egenskaper är invarianta i förhållande till det faktiska innehållet och typen av 'normer' som styr socialt handlande i särskilda situationer. Studiet av dessa 'regler' och egenskaper tillhandahåller ett experimentellt fundament för mätandet av meningsstrukturer som är grundläggande för alla sociologiska händelser."'o Inom den sociologiska forskningsteknikens olika områden granskar Cicourel de svårigheter som ständigt uppkommer på nivån för dataundersökning på grund av att objektområdet är förtolkat av de handlande själva. Han kan påvisa att forskaren, från innehållsanalyser och utfrågningar, över tekniken för del137

tagande observationen och den sociografiska undersökningen till experimentet, inte helt kan stiga ur rollen som kommunicerande medspelare." De ofrånkomliga grundvalarna för kommunikativ erfarenhet, som bakifrån sammanbinder subjekt och objekt, är den sociokulturella världens självklarheter överhuvudtaget. Den primära livsvärlden har alltid invarianta egenskaper och konstitutiva regler, vilka tas i anspråk som betingelser för möjlig kommunikation utan att ifrågasättas. Dessa gäller det att fenomenologiskt medvetandegöra. Genom att på så sätt fånga vardagsvärldens strukturer hoppas Cicourel att göra ett referenssystem explicit som implicit alltid redan bestämmer omformningen av kommunikativa erfarenheter till mätta data." Först mot bakgrund av Alfred Schiitz livsverk blir detta program helt förståeligt. Den sociala livsvärldens transcendentala uppbyggnad sysselsatte Schiitz redan på tjugotalet. 1932 publicerades Der sinnha/te Aujbau der sozialen Welt. 23 Schiitz gör där ett systematiskt försök att frigöra den förstående sociologins grundproblem, så som de hade formulerats av Max Weber, från de rickertska ramarna, och föra in dem inom horisonten för en livsvärldsfenomenologi som nära ansluter till Husserl. När man blickar tillbaka ger överensstämmelsen med den sene Husseris verk, särskilt med de cartesianska meditationerna, ett falskt intryck. Schiitz kunde vid den tiden endast anknyta till det inre tidsmedvetandets fenomenologi och utifrån det extrapolera en rekonstruktion av vardagsvärlden som också föregriper betraktelsesättet i Husseris livsvärldsanalyser. Webers metodologiska begrepp subjektiv mening ger riktlinjen för ett fenomenologiskt klargörande av den presterande subjektiviteten och av tillgången till det sociala handlandets in tersubjektiva värld: ''Endast en sådan explikation av det samhälleliga varats hittills inte tillräckligt analyserade urfenomen kan garantera att man precis får fatt i de samhällsvetenskapliga tillvägagångssätten." 24 Det emfatiska åberopandet av medvetandets fenomenala fakta klingar idag en aning gammaldags; men ännu i verkens främmande anglosaxiska kontext (de uppstod i emigration) känner man utan svårighet igen de gamla

grunddragen och till och med Husseris terminologi. Visserligen lärde sig Schiitz mycket av kontakten med den pragmatiska traditionen, framför allt av Dewey, och han behandlade mycket seriöst Parsons handlingsteori, i vilken den stora europeiska sociologin är införlivad. Men ser man närmare efter finns konstitutionsanalysen av livsvärlden kvar där i stort sett oförändrad. >s Schiitz börjar med intersubjektiviteten i den vardagliga interaktionens värld. På den intersubjektiva nivån riktar vi oss till andra människor som subjekt. Vi relaterar oss inte till dem som till naturliga ting, utan finner oss själva talande och interagerande med varandra inom samma kommunikationssammanhang av ömsesidigt sammanflätade perspektiv och reciproka roller. Sociologin kan heller aldrig helt frigöra sig från denna inriktning mot kommunikativ erfarenhet, såvida den inte helt prisger den meningsförstående tillgången till sina data. Den kan inte isolera sitt objektområdes fakta från den intersubjektiva nivå som dessa konstituerar sig på. Inte heller ger ett samhälle som av forskningsskäl identifierats med natur helt upp sin identitet. Objektområdet är i sig förstrukturerat av de sociokulturella världarnas intersubjektiva sammanhang. De samhälleliga subjekten tolkar på förhand sitt handlingsområde. Deras manifesta beteende är bara ett fragment av det kommunikativa handlandet som helhet. Av detta följer metodologiskt kravet på en subjektivt inriktad tolkning. De vetenskapliga begreppen måste anknyta till de handlandes egna tolkningsscheman. De begreppsliga konstruktionerna på en samma gång både utgår ifrån och rekonstruerar det traderade förvetandet, vilket leder och tolkar vardagspraxis. De vetenskapliga konstruktionerna är konstruktioner av andra graden.'6 Utgångspunkten för rekonstruktionen av livsvärlden är den biografiska situationen. Denna är jagcentriskt uppbyggd av Härets och Därets, det förtrognas och det främmandes, det ihågkommnas, nuvarandes och förväntades flerdimensionella referenssystem. Jag finner mig själv i dessa levnadshistoriska koordinater, bland samtida och mitt i traditioner som överlämnats till oss av förfäder och som vi lämnar vidare till efterkom139

mande. Som barn växer vi in i dessa traditioner, för att med hjälp av dem med specifika förväntningar gestalta vår individuella livsplan på grundval av ackumulerade erfarenheter och perspektivistiskt uppbyggda och utvalda ihågkomster. Det vardagsvetande som traditionerna förser oss med utrustar oss med tolkningar av personer och händelser som finns i vår omedelbara eller potentiella räckvidd. 27 Schiitz talar om "det förråd av kunskap som är för handen", om en "common sense-kunskap" som uppfyller "vardagslivet". Det vardagsspråkligt traderade förvetandet är intersubjektivt: i det konstituerar sig den värld i vilken jag kan överta den andres perspektiv. Det består av föreskrifter som säger vad jag i umgänge med andra och i kamp med den naturliga omgivningen normalt sett kan förvänta mig. Det orienterar mig också om beteendens och händelsers relevans. På så vis artikulerar sig livsvärlden i kulturellt bestämda och differentiellt fördelade betydelsesammanhang. Dessa kringskär det spelrum för intentionaliteten inom vilket socialt handlande kan utföras. De bestämmer spelrummet för möjliga handlingsprojekt och faktiskt motiverande tolkningsschemata. Den förstående sociologins typbegrepp måste ansluta till detta grundförråd av typiseringar. Den teoretiska ramen får lika lite som undersökningstekniken göra våld på den fenomenologiskt synliggjorda uppbyggnaden av den sociala världen.'8 6.3 En fenomenologisk grundläggning av den förstående sociologin spränger ramarna för en allmän erfarenhetsvetenskaplig metodologi. Detta hänger inte samman med särskilda tillvägagångssätt för dataundersökning: den förstående sociologin vill ju inte utesluta det adekvata mätaodet av sociala fakta, utan göra det möjligt. Sociologin förvärvar emellertid nu en egen status gentemot natur- och beteendevetenskaperna. Den står principiellt på samma nivå som transcendentala undersökningar; vad den fångar empiriskt är nämligen relationerna mellan de ömsesidigt sammanflätade sociala livsvärldar som förstrukturerar objektområdet. Social verklighet är inbegreppet av de händelser som utspelar sig på den intersubjektiva nivån.

I en diskussion med Nagel och Hempel påminner Schiitz om att denna intersubjektivitetsnivå upplöses i händerna på positivismen, samtidigt som den utgör en oproblematiserad förutsättning för positivismen på teoribildningens nivå: "Alla former av naturalism och logisk empirism tar helt enkelt den sociala verklighet för given som är samhällsvetenskapens egentliga objekt. Intersubjektivitet, interaktion, interkommunikation och språk är helt enkelt förutsatta som den icke klargjorda grundvalen för dessa teorier. De liksom antar att samhällsforskaren redan har löst sitt grundläggande problem innan den vetenskapliga undersökningen börjar. Förvisso betonar Dewey, med en klarhet värdig denna framstående filosof, att all undersökning börjar och slutar inom den sociokulturella matrisen; och förvisso är professor Nagel helt medveten om det faktum att vetenskap och dess självkorrigerande process är ett socialt företag. Men postulatet att man skall beskriva och förklara mänskligt beteende utifrån kontrollerbar sensorisk observation gör halt inför beskrivningen och förklaringen av den process med vars hjälp forskare B kontrollerar och verifierar forskare A:s observationsresultat och slutsatser. För att kunna göra det måste B veta vad A har observerat, vad målet för hans undersökning är, varför han trodde att det observerade faktumet var värt att observeras, dvs. relevant för det aktuella vetenskapliga problemet, etc. Denna kunskap kallas vanligtvis förståelse. Att förklara hur en sådan ömsesidig förståelse mellan människor kan uppkomma är samhällsforskarens uppgift." 29 Det som bakom ryggen på de empirisk-analytiska vetenskaperna förutsätts av forskningsprocessens deltagare såsom basen för deras ömsesidiga förståelse, det gör den förstående sociologin anspråk på som sitt egentliga område. Forskarens kommunikationssammanhang och experimenterande gemenskap opererar på det vardagsspråkligt artikulerade förvetandets intersubjektivitetsnivå. De strikta erfarenhetsvetenskaperna stannar inom denna icke-ifrågasatta horisont; att tematiskt fånga denna är sociologins uppgift. Den kan därför inte på samma sätt skilja den språkimmanenta nivån av inlärda interaktioner, på vilken teoretiska antaganden skisseras, diskuteras 141

och kontrolleras, från den språktranscendenta faktanivån: denna transcendentala nivå är samtidigt dess datanivå. Med den fenomenologiska ansatsen förnyas den paradoxala slutsats som redan nykantianismen såg sig tvingad till. En kulturvetenskap som den förstående sociologin har att göra med objektiveringar i vilka ett transcendentalt medvetandes presterande subjektivitet har avyttrat sig. Även om dessa fakta är symboliskt förmedlade, skapas de inte i enlighet med logiska regler, utan påträffas först kontingent. En sociologi som inte objektivistiskt projicerar sina fakta på naturhändelsernas nivå måste därför kunna genomföra en empirisk analys med transcendental inställning. Schiitz fann i Amerika lärjungar som tog upp hans konstitutionsanalyser av livsvärlden utan att bekymra sig om deras transcendentallogiska nivå; de underkastade hans teorier experimentiell prövning. Cicourel rapporterar om test som framför allt går tillbaka till H. Garfinkel. 30 Garfinkel förstår livsvärldsstrukturerna som de allmänna tolkningsregler enligt vilka den handlande definierar vardagssituationen och sig själv. Dessa regler är lika stabila och flytande som den värld som den församhälleligade individen lever i. Vi kan uppfatta dem som de transcendentala villkoren för en levnadshistorisk situations sociala ordning. De fastställer den individuella knutpunkt enligt vilken händelsernas norrnalitet uppskattas. Den transcendentala uppbyggnaden av en persons sociala livsvärld visar sig i det som för denna person gäller som "vedertaget" [perceived normal]: ''Föreställningen om vedertagna händelser leder forskarens uppmärksamhet mot (1) vardagshändelsernas typiskhet och sannolikheten för deras inträffande, (2) de sätt på vilka dessa jämförs med händelser i det förgångna och antyder hur framtida händelser kan bli uppskattade, (3) hur den handlande tillskriver händelser kausal signifikans, (4) de sätt händelser passar en handlandes eller ett samhälles typiska mål/medelförhållanden, och (s) de sätt händelser anses vara nödvändiga för en handlandes eller ett samhälles naturliga eller moraliska ordning. Hur den handlande uppfattar sin omgivning är rotat i en kulturellt definierad värld. Praktiserade och sanktionerade

normer eller regler för beteende skulle variera med typiskhet, jämförbarhet, sannolikhet, kausal signifikans, mål/medel-schemata samt den naturliga eller moraliska ordningens natur." 3 ' Den försöksstrategi som Garfinkel genomför för att isolera den sociala livsvärldens stabilitetsgaranterande grundmönster är enkel. Han utgår från situationer som antingen informellt av varadagserfarenhet eller formellt av spelregler (schack eller bridge) är angivna som normala, och förändrar systematiskt villkoren tills situationer uppkommer som för försökspersonerna först är abnorma, sedan desorienterande och till slut kaotiska: en världs kontrollerade sammanbrott skall avslöja dess stabilitetsbetingelser. För att kunna bedöma dessa märkvärdiga experiments logiska status måste man erinra sig den funktion som de är tänkta att ha. Cicourel hoppas på detta sätt kunna komma åt diskrepansen mellan sociala fakta och de mätinstrument som påförs dessa för att därmed kunna tillfredsställa den kommunikativa erfarenhetens immanenta anspråk. Om det går att blottlägga världens konstitutiva ordning, vilken försökspersonerna har att tacka sina egna tolkningsregler, då kan nämligen översättningsprocessen mellan dem och observatören falla bort. Experimentatorn kan då från första början använda dessa regler för att definiera försöksanordningen: "Om de experimentella variationerna inte accepteras eller inte uppfattas av föremålet för forskningen såsom experimentatorn hade menat, kan ändå en gemensam grundläggande ordning för experimentator och föremål förutsättas vara verksam. Denna gemensamma ordning finns där före experimentet, 'överges' eller 'upphävs' tillfälligt under experimentet, och återupptas efter det att experimentet är avslutat. Om den experimentella ordningen är en simulation av den gemensamma ordningen, då kan den förra endast förstås genom referenser till egenskaper hos den senare. Den konstitutiva ordningen eller regelsamlingen tillhandahåller den handlande grundvalen för tillskrivandet av meningsstrukturer så att han kan förstå vad som har hänt eller händer." 32 Cicourel gör det expermentiella fångandet av livsvärldars transcendentala uppbyggnad till förutsättningen för varje 143

form av tillförlitligt mätande socialforskning. Han snärjer därvidlag in sig i en cirkel. Ty det är svårt att förstå hur det biografiska grundmönstret skall kunna mätas adekvat, när först dessa mätningar kan frambringa kriterier för mätinstrumentens lämplighet. Dessutom frågar man sig vilka områden en förstående sociologi fortfarande behöver mäta, när den förberedande uppgiften att beskriva godtyckligt valda sociokulturella världar väl är löst. I sådana motsägelser straffar sig den bristande förståelsen av den fenomenologiska ansatsen, vilken hämtar sin kraft från den reflexiva aktualiseringen av den presterande subjektiviteten och vilken inte experimentellt. kan vändas utåt. Om fenomenologisk beskrivning har en metodologisk mening, så är det otvivelaktigt att den kan prövas genom individuell meditation, men inte testas intersubjektivt. Garfinkels experiment skulle fylla sitt syfte om alla försökspersoner vore skolade fenomenolager som under varierande villkor kunde bli medvetna om sina tolkningsregler - då vore emellertid också testet överflödigt; och vi skulle kunna återvända till Husseds privata tillvägagångssätt. Han krävde att varje fenomenolag skulle vara sin egen experimentator och med hjälp av kontrollerad fantasi variera en situations villkor. Å andra sidan kan ingen på allvar förvänta sig att en empirisk vetenskap kan vara lika med meditationer över den sociala världens transcendentala uppbyggnad. En sociologisk undersökning som utgår från en intersubjektiv nivå kan uppenbarligen inte genomföras i den klassiska formen av en transcendental, låt vara nykantiansk eller fenomenologisk, medvetandeanalys. Eftersom de transcendentala regler som en förstående sociologi måste klargöra ändrar sig under empiriska betingelser, eftersom de inte längre kan gälla som invarianta egenskaper hos ett transcendent medvetande överhuvudtaget, kan de göras tillgängliga för empirisk undersökning. Därför är Garfinkels intention inte falsk som sådan. För att inlösa den måste han lämna de fenomenologiska förutsättningarna och övergå tilllingvistikens område. Han skulle då kunna uppfatta dessa tolkningsregler, enligt vilka den handlande definierar sin

144

situation och sin självförståelse, som det som de är- som regler för handlingsstyrande kommunikation. Den fenomenologiska ansatsens gränser blir tydliga om vi reflekterar över de båda uppgifter som en konstitutionsanalys av livsvärlden är tänkt att överta åt sociologin. Den första har vi redan nämnt: den skall undanröja de svårigheter som uppträder vid mätningen av sociala fakta. Om vi exakt vet hur händelser och personer tolkas i försökspersonernas värld, kan vi anpassa våra standardiserade mått efter det. Circourels undersökning har sin grund i detta antagande. Livsvärldsanalysen skall skapa förutsättningarna för mätförfarandets objektivitet, vilken är ouppnåelig så länge vi smugglar undan subjektivitetens filtreringsskikt. Denna tankegång leder vilse. Ty outtalat utgår den ifrån att livsvärldsanalysen inte är bunden vid just den översättningsprocess som med dess hjälp skall hoppas över. Nu har fenomenologer alltid utgått från erfarenheten av sin egen individuella livsvärld för att genom abstraktion och generalisering nå den meningsstiftande subjektivitetens prestationer. På denna väg kan livsvärldens konstitution möjligtvis undersökas i sin abstrakta allmänhet. Men på så sätt stöter vi inte på en enda historiskt konkret livsform, det skulle i så fall vara fenomenologernas egen. Möjligen kan vi fenomenologiskt beskriva att det generellt sett endast kan finnas livsvärldar som är oförytterligt individuella. Men detta abstrakta fastställande hjälper oss inte över den barriär som skiljer en fenomenologisk beskrivning av den sociala livsvärldens allmänna uppbyggnad från att fånga varje möjlig individuelllivsvärld, vare sig en enskilds eller en social grupps. I detta fall räcker inte längre en generalisering av den egna erfarenheten, som Schiitz som god Hussedlärjunge alltid stannade vid. Nu måste i stället den fenomenologiskt inriktade sociologen tala med sin medspelare. Han måste inlåta sig på en kommunikation som förbinder honom med en annan och som, om detta med livsvärldens individualitet äger någon riktighet, också är den enda vägen att påträffa det särskilda via allmänna kategoriers förmedling: ty det talade språket, i vilket vi fasthåller vår och den andres identitet, är det enda medium i vilket det allmännas och det särskil145

das dialektik äger rum i vardagen. Vi tillfredsställer inte den kommunikativa erfarenhetens metodologiska betingelser genom att vi fenomenologiskt undviker dem. Om denna erfarenhet genom skenbar objektivering inte skall skäras av alltför snart, kräver den inskolning i en redan konstituerad intersubjektiv ram inom vilken subjekt lever och interagerar med varandra; den kräver alltså att konkreta språkmönster lärs. Konstitutionsanalysen av livsvärlden kan alltså inte uppfylla det som Cicourel tror att den metodologiskt utlovar. Den sociolog som upplysts genom att reflektera över det som vardagspraktiken lagt fast kan inte längre naivt pålägga sociala fakta sina standardiserade mått. Men reflektionen över den kommunikativa erfarenhetens betingelser kan inte befria oss från denna kommunikations eget metodiska tvång, vi kan i bästa fall metodologiskt anpassa oss efter det. Vi förstår individuella livsvärldars uppbyggnad endast med hjälp av socialt hemvanda kommunikationer. Deras bestämda regler kan man emellertid endast lära sig genom att systematiskt spela med, och inte, som Schi.itz antar, genom fenomenologisk åskådning eller, som Cicourel med Garfinkel antar, genom fenomenologiskt vägledda experiment. Att anknyta sociologin till fenomenologin har inte endast funktionen att rättfärdiggöra den så kallade subjektiva ansatsen gentemot de vanliga tillvägagångssättens objektivism. Det skall också medverka till att differentiera denna ansats så att den förstående sociologin kan reda sig utan en funktionalistisk ram, utan att för den skull vara tvungen att uppgå i kulturhistoria. Beskrivningarna av kulturella värden och analyserna av roller är inriktade på explikation av subjektivt föregiven mening. Men då rollanalyser uppenbarligen inte räcker till för att kausalt förklara eller förutsäga sociala handlingars faktiska förlopp, tycks det vara ofrånkomligt att antingen inskränka sig till en systematisk kulturhistoria eller att återvända till en objektivt inriktad analys. En funktionalism, som räknar med icke-normativa betingelser och vill framställa rollsystem i deras objektiva sammanhang, går denna väg. I motsats till detta tycks fenomenologin vara ägnad att rädda den subjektiva

ansatsens anspråk på ensamrätt inom samhällsvetenskaplig analys. Rollanalysen antar att socialt handlande är motiverat av referensgruppers sanktionerade beteendeförväntningar. Vad som hos gruppen är institutionaliserat som typiskt förväntat framstår för individen som en förpliktelse. För att nu förklara det aktuella beteendets avvikelse från beteendenormen, något som vi alltid måste räkna med, räcker det att skifta betraktelseperspektiv: i stället för att gripa tillbaka på objektiva sammanhang, vilka omformar eller genomkorsar den subjektivt föregivna meningens motiverande kraft, behöver vi endast, så verkar det, fördjupa analysens subjektivt inriktade ansats. Om vi skiljer rollen som social norm från det aktuella rollspelet, då ger den biografiska situtionen nyckeln till förklaringen av den oundvikliga inkongruensen. Så snart vi analyserar rollbeteende utifrån de handlandes perspektiv vilka relaterar sig till egna roller, kan normavvikelserna fenomenologiskt klargöras. Erving Goffman, som genom sina sinnrika studier egentligen först gjorde den fenomenologiskt skärpta blicken respekterad inom sociologin och som därför gäller som en av representanterna för denna nya 'West-Coast Approach" 33, har i denna mening skilt role från role performance eller role enactment: "Roll kan nu definieras, i denna korrigerade version, som individers typiska respons i en specifik position. Typisk roll måste naturligtvis skiljas från en konkret individs verkliga rolluppträdande [role performance] i en given position. Mellan typisk respons och verklig respons kan vi vanligtvis förvänta oss en skillnad, om så endast på grund av att en individs position, med de termer som nu används, i någon mån kommer att bero på hur han uppfattar och definierar sin situation. Där det finns en normativ ram för en given roll, kan vi förvänta oss att de komplexa krafter som påverkar individer i den relevanta positionen kommer att garantera att typisk roll i någon mån kommer att avvika från den normativa modellen, trots benägenheten i socialt liv att omvandla vad som vanligtvis görs till vad som borde göras. Generellt sett måste alltså en distinktion göras mellan

147

typisk roll, rollens normativa aspekter, och en särskild individs verkliga rolluppträdande." 34 Roller är situerade i de handlandes sociala livsvärldar. Den situerade rollen täcks inte av rollnormen. 35 Goffman undersökte denna inkongruens framför allt med hjälp av begreppet roll distans. 36 Vid stor rolldistans behärskar vi repertoaren av beteendeförväntningar suveränt: vi kan då jonglera med roller, vi kan använda dem manipulativt, spela ut dem, ironisk bryta mot dem eller dra dem tillbaka; vid starkare rollidentifikation är vi däremot beroende, vi är knappast rollerna vuxna, vi lever under deras diktat. Cicourel nämner andra dimensioner av de sociala rollernas inbäddning i livsvärldskontexten. I alla fallen bestämmer den subjektiva tolkningen av handlingssituationen rollövertagandet [role-taking]. Rollens situering, och därmed betingelserna för omsättandet av gällande normer i handlingsmotivation, kan därför ånyo endast klargöras av livsvärldsanalyser: vi måste från de sanktionerade beteendeförväntningarnas typiskt föregivna mening fråga oss tillbaka till de tolkningsregler, enligt vilka den handlande definierar sin situation och sin självförståelse. "Responsmönster kan sätta oss i stånd att sluta oss till normers existens och substantiella egenskaper, men dessa mönster talar inte om för oss hur den handlande uppfattar den andres roll och sedan formar sin själv-roll därefter. De förklarar inte den differentierade varseblivningen och tolkningen av normer och deras praktiserade och sanktionerade karaktär i vardagslivet .... 'Typiska' och ofta outtalade föreställningar om vad som är lämpligt och förväntat förser den handlande med en implicit modell för att bedöma och deltaga i (praktiserat och sanktionerat) normativt beteende. En empirisk fråga som sociologi knappast har vidrört är hur den handlande klarar diskrepanserna mellan de formellt uttalade eller skrivna reglerna, hans förväntningar på vad som är förväntat eller lämpligt, och både uttalade och outtalade reglers praktiska och sanktionerade karaktär." 37 Cicourel vidhåller uppdelningen mellan 'beteenderegler" och "vardagslivets grundläggande regler": de transcendentala reglerna, enligt vilka en individs sociala livsvärld byggs upp, får

på så sätt status som transformationsregler för omsättning av gällande normer i handlingsmotiv. De bestämmer den handlingssituation i vilken normerna "tas över". Nu bildar emellertid dessa tolkningsregler inte den individuella levnadshushållningens invarianta utrustning för enskilda och grupper; de ändrar sig ständigt med livsvärldens strukturer, ibland med omärkligt kontinuerliga förskjutningar, ibland språngartat och revolutionärt. De görs uttryckligen anspråk på som föremål för empirisk forskning. De är inte en sista grund, utan å sin sida en produkt av samhälleliga processer vilka det gäller att begripa. Uppenbarligen är de empiriska betingelser under vilka transcendentala regler formerar sig, och fastlägger en livsvärlds konstitutiva ordning, själva resultatet av socialisationsprocesser. Jag kan därför inte se hur dessa processer kan begripas utan referens till samhälleliga normer. Om det förhåller sig så kan emellertid dessa tolkningsregler principiellt inte skiljas från den sociala handlingens regler. Utan tillbakagripande på samhälleliga normer skulle varken uppkomsten eller omvandlingen av en livsvärlds 'konstitutiva ordning' kunna förklaras, och ändå är denna i sin tur grundvalen för den individuella omsättning av normer i handlingar i vilka vi först avläser vad som gäller som norm. Utan tvekan är den analytiska åtskillnaden mellan tolkningsregler och samhälleliga normer meningsfull. Men de båda kategorierna av regler kan inte analyseras oberoende av varandra; båda är moment i samma samhälleliga livssammanhang. Om livsvärldsanalysens prioritet- något som ju endast kan tillkomma en i sträng mening transcendentallogisk undersökning faller bort, då är dessa bakomliggande tolkningsregler ingenting annat än ett språks grammatiska regler, i vilkas kategorier den handlande definierar sin situation och sin självförståelse. I det obskyra förhållandet mellan "grundläggande regler" och 'beteenderegler" känner vi igen förhållandet mellan internaliserat vardagsspråk och rollsystem. I kommunikativt handlande är de båda, språk och praxis, förenade. Wittgenstein kallar det relationen mellan språkspel och livsform.

149

Den fenomenologiska ansatsen stannar inom medvetandeanalysens gränser. Därför kan inte heller Cicourel och Garfinkel ta det närliggande steget från analysen av livsvärlden, vars logiska status förblir dubiös inom en empirisk vetenskaps ram, till språkanalys. De kan i medvetandestrukturerna inte känna igen språkspelsgrammatikens gripbara regler. Hos Schiitz är den systematiska grunden för denna hämning lätt att påvisa. 38 Ban beskriver den symboliska struktureringen av livsvärlden i nära anslutning till Cartesiaruka meditationer och Er/ahrung und Urteil. Livsvärlden konstituerar sig på alla nivåer som hänvisningssammanhang, vari vi uppfattar varje varseblivet element inom en krets av medföljande, men inte omedelbart åskådade element. Det givna appercipieras inom det blott medföljandes horisont. ''Erfarenhet genom appresentation har en särskild form av bekräftelse: varje appresentation bär med sig sina särskilda appresenterade horisonter, vilka refererar till ytterligare fullbordande och bekräftande erfarenheter, till välordnade indikationssystem, innehållande nya synteser som är potentiellt möjliga att bekräfta och nya ickeintuitiva antecipationer." 39 Eftersom den primära erfarenheten på detta sätt är präglad av appresentationens relationer, kan det finnas teckensystem som på symbolernas nivå självständiggör sig till språk. Liksom språk, som ett teckensystem bland andra, hos Cassirer är grundlagt i medvetandets framställningsfunktion, och medvetandets strukturering å sin tur inte är härledd från språkkommunikationen, så är också hos Husserl och Schiitz de språkliga symbolerna grundade i det transcendentala jagets omfattande appresentationsprestation. Monaderna spinner den språkliga intersubjektiviteten av helt egna trådar. Ännu har språket inte förståtts som den väv i vars trådar subjekten hänger och bildas som subjekt.

7. Den lingvistiska ansatsen 7.1 Idag har språkproblematiken tagit den traditionella medvetandeproblematikens plats: den transcendentala kritiken av språket har avlöst den transcendentala kritiken av medvetandet. Wittgensteins "livsformer", vilka motsvarar Husseris '1ivsvärldar", följer inte längre syntesreglerna för ett medvetande överhuvudtaget, utan grammatiska regler för språkspel. Därför begriper den lingvistiska filosofin inte längre, som fenomenologin, förhållandet mellan intention och handling utifrån en konstitution av meningssammanhang, alltså inom de transcendentala ramarna för en värld som byggs upp genom medvetandeakter. Sammankopplingen av intentioner, som också undersökningen av intentionelit handlande stöter på, klargörs inte längre av "meningens" transcendentala genesis, utan genom en logisk analys av språkliga betydelser. Den lingvistiska ansatsen leder, i likhet med den fenomenologiska, till att en förstående sociologi grundläggs som undersöker socialt handlande på intersubjektivitetens nivå. Intersubjektiviteten skapas emellertid inte genom de ömsesidigt sammanflätade och virtuellt utbytbara perspektiven inom en livsvärld, utan är given med de symbolstyrda interaktionernas grammatiska regler. De transcendentala regler enligt vilka livsvärldar struktureras blir nu språkanalytiskt gripbara i reglerna för kommunikationsprocesser. Förskjutningen av den analytiska ansatsen betalar sig i en förflyttning av undersökningsnivån: sociala handlingar kan nu analyseras på samma sätt som de interna relationerna mellan symboler. Det paradoxala kravet på en empirisk undersökning i transcendental inställning behöver inte längre leda till missförstånd, utan kan enkelt infrias genom språkanalys. Ty de lingvistiska regler enligt vilka symboler binds samman är å ena sidan som deskriptivt gripbara sakförhållanden tillgängliga för en empirisk analys, men är å andra sidan data av högre ordning, vilka inte konstitueras på faktanivån utan på nivån för satser om fakta. Lingvistiska undersökningar har alltid varit empiriskt inriktade logiska analyser. Nu blir också den förstående 151

sociologin hänvisad till denna nivå, vilket har fördelen att den blir entydigare. Det finns inte längre något behov av att knyta an till transcendentallogiska procedurer, vilka hitintills har varit förbehållna filosofin och endast legitima inom en bestämd tradition. En förväxling av denna reflektionsnivå med nivån för experimentellt kontrollerbara satser är utesluten. Språkanalysen är såsom begreppsanalys otvetydigt åtskild från en prövning av laghypoteser. Den lingvistiska ansatsen har den extrema kontrasten till behaviorismen att tacka för denna entydighet. Medan den senare identifierar samhälle med natur genom att reducera handlande till beteende och inta en beslutsamt agnostisk inställning gentemot objektområdenas strukturella olikheter, avlägsnar lingvistiken all natur från de symboliskt förmedlade beteendemönstren och sublimerar idealistiskt samhälle till ett symbolsammanhang. Den för helt över sociala fakta på teckensystemens sida. Båda positioner åberopar samma grundval för sociologin som erfarenhetsvetenskap: den strikta åtskillnaden mellan satser och fakta. De interna relationerna mellan tecken är logiska, de externa relationerna mellan händelser är empiriska. Precis som den behavioristiska ansatsen gör anspråk på sociala handlingar för den ena sidan, så gör den lingvistiska ansatsen samma sak för den andra - båda förhåller sig i detta avseende komplementärt. Om den lingvistiska filosofin uppfattade språk endast som ett teckensystem skulle förvisso identifikationen av samhälleliga förhållanden med interna relationer vara än mindre övertygande än det positivistiska likställandet av dem med externa relationer. Det språkanalytiska sättet att vinna tillgång till området för social handling är endast plausibelt om de interna relationerna mellan symboler alltid redan implicerar relationer mellan handlingar. Då vore ett språks grammatik enligt sin immanenta innebörd ett regelsystem som fastställer förhållandet mellan kommunikation och möjlig praxis: "Sedan man insett att själva de logiska relationerna mellan satser beror av sociala relationer mellan människor kommer det att framstå som mindre egendomligt att sociala relationer har en likhet med logiska relationer mellan satser." 40

Språkanalysen kunde bli relevant för den förstående sociologins metodologi först efter det att den logiska positivismen hade genomgått två stadier av självkritik. Båda reflektionsstadierna är utstakade av Wittgenstein. Tractatus logico-philosophicus gör oss medvetna om det intenderade vetenskapliga universalspråkets transcendentala status. Filosofiska undersökningar avslöjar att det transcendentala "språket överhuvudtaget" är en fiktion och upptäcker i den vardagsspråkligt inlärda kommunikationens grammatik de regler enligt vilka livsformer konstituerar sig. Vi kan skilja det transcendentala reflektionsstadiet från det sociolingvistiska. Vid vändpunkten i den wittgensteinska biografin blir en systematisk övergång märkbar, som inte framträder i den analoga utvecklingen av fenomenologin hos Schtitz. Denna kastar ljus över problem som hade uppkommit om en sociologiskt fruktbar fenomenologi blivit lika principiellt medveten om klyftan mellan den transcendentala analysen av livsvärlden i allmänhet och analyserna av befintliga livsvärldar. Den tidige Wittgensteins språktranscendentalism är, som redan Stenius såg klart och som Apel utförligt har visae', i många avseende analog med Kants transcendentala medvetandefilosofi: det transcendentala medvetandet överhuvudtaget motsvaras av det världsavbildande universalspråket. Detta språks logiska form fastställer a priori betingelserna för möjliga utsagor om sakförhållanden. Såvitt de existerar, är sakförhållanden fakta; alla faktas inbegrepp är världen eller, för att tala med Kant, fenomenvärlden. Åskådningens och förståndets kategorier, de transcendentala betingelserna för objektivitet hos all möjlig erfarenhet och kunskap, motsvaras av det vetenskapliga universalspråkets syntax, vilket fastställer de mönster och gränser inom vilka empiriskt meningsfulla utsagor om vad som är fallet är a priori möjliga. Denna språktranscendentalism inlöser språkkritiskt kritiken av det rena förnuftet. Den slutför samtidigt den gamla nominalistiska språkkritik som återupptagits av neopositivismen. Språkkritiken ägnade sig åt att precisera vardagsspråket, denna stötesten för de rena tankarna. Dess förutsättning är 153

skillnaden mellan tankens form och det vardagsspråkliga uttryckets struktur. Den sene Wittgenstein räknar utan omsvep med ett transcendentalt sken, vilket uppkommer på grund av att vi använder språkliga kategorier bortom det logiska sammanhang inom vilket de kan ha mening. Kritiken av det rena förnuftet antar på språkkritikens nivå formen av en ''kamp mot den förhäxning av vårt förstånd som vårt språk åstadkommer". I motsats till sin senare uppfattning är Wittgenstein i Tractatus övertygad om att förståndets logiska form, vilken anger måttstocken för språkets riktiga arbete, inte skall sökas i vardagsspråkens hemvanda grammatiker: "Det är mänskligt omöjligt att därur [vardagsspråket] omedelbart framdra språklogiken. Språket förkläder tankarna. Och närmare bestämt så att man från klädselns yttre form icke kan sluta sig till de påklädda tankarnas form; emedan klädslens yttre form danats enligt helt andra syften än att uppenbara kroppens form." 4' De vardagsspråkliga formuleringarna kan emellertid bedömas i enlighet med ett världsavbildande idealspråks måttstock. Dettas logiska uppbyggnad fastställer universumet för möjliga empiriskt meningsfulla utsagor. För varje traderad sats finns det alltså en och endast en fullständig analys, och den är liktydig med rekonstruktionen av satsen i vetenskapens logiskt genomskinliga språk. Alla naturliga satser som inte går att transformera på detta sätt kan elimineras såsom meningslösa. För det vetenskapliga enhetsspråket är Principia Mathematica mönsterbildande. Universalspråket är atomistiskt uppbyggt: varje komplex sats kan föras tillbaka på elementära satser. Det är sanningsfunktionellt: satsernas sanningsvärde är beroende av deras arguments sanningsvärde. Det korresponderar mot verkligheten genom en avbildsfunktion: varje elementär sats är kopplad till ett faktum. Wittgensteins egenartade radikalitet visar sig inte så mycket i att han för fram ett sådant universalspråk, utan snarare i reflektionen över dess status. Medan positivismen bedriver språkanalys i metodologiskt syfte och utvecklar den till en formell vetenskap, gör Wittgenstein, i motsats till tendensen hos det reduktionistiska tänkandet, rättvisa åt den kunskapsteoretiska frågan om hur 154

språk gör kunskap om verkligheten möjlig. Med denna synvinkel visar sig enhetsspråkets logiska syntax vara en transcendentallogik i sträng mening. Utgångspunkt är den nominalistiska uppfattningen, som utesluter språkets reflexivitet: 'lngen sats kan utsäga något om sig själv, eftersom satstecknet icke kan vara en beståndsdel av sig självt." (3.332) Wittgenstein tilllämpar kunskapsteoretiskt Russells typteori på universalspråket: "Satsen kan framställa den totala verkligheten, men den kan icke framställa det, som den måste ha gemensamt med verkligheten för att kunna framställa den - den logiska formen. För att kunna framställa den logiska formen måste vi med satsen kunna ställa oss utanför logiken, dvs. utanför världen .... Det som uttryckes i språket kan vi icke uttrycka genom detta." (4.12, 4-121) De satser som är tillåtna i universalspråket korresponderar uteslutande med sakförhållande som, om de existerar, är fakta i världen. Satser, som i likhet med satserna i Tractatus är tänkta att uttrycka den logiska form som gör det möjligt att på ett meningsfullt sätt framställa sakförhållanden, refererar reflexivt till universalspråk som sådant och kan därför inte tillhöra det. De uppfyller inte de logiska villkoren för empiriskt meningsfulla utsagor. Genom att de formulerar det osägbara uppmärksammar de språkets transcendentala status. Liksom Hussed använder sig Wittgenstein av horisontanalogin: allt som optiskt kan varseblivas är givet inom ett synfält. Det seeende ögats kroppscentriska utsnitt, perspektivet, ser vi emellertid inte som sådant - det visar sig i det varseblivnas horisonter. Så förhåller det sig också med språkets logik; samtidigt med den logiska formen för alla tänkbara utsagor om det inomvärldsliga fastställer den också strukturerna för världen själv: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser." (s.6) Dessa metaspråkliga satsers sanning visar sig emellertid i deras logiska omöjlighet: eftersom språklogiken på ett transcendentalt nödvändigt sätt fastlägger ramen för vår uppfattning av det inomvärldsliga, alltså vad världen som sådan är, kan detta inte uttryckas i detta språk självt. "Logiken uppfyller världen; världens gränser är också dess gränser. I logiken kan vi alltså 155

icke säga: Det och det finns i världen, men icke det. Det skulle nämligen skenbart förutsätta, att vi utesluter vissa möjligheter, och detta kan icke ske, eftersom logiken i så fall måste sträcka sig utanför världens gränser; endast därigenom kunde den nämligen betrakta dessa gränser också från andra sidan ... Vi kan alltså icke heller säga vad vi icke kan tänka." (5.61) Wittgenstein undanhåller sig Hegels föreställning om en gränsens dialektik, eftersom han endast med självkritisk brytning upprepar Kants kritiska begränsning av förnuftanvändningen till förståndskunskap: hans egen transcendentalfilosofis språk är inte längre affirmativt. Grundsatsen att logiken bör förstås transcendentalt utvecklar Wittgenstein med satsen: "Logiken är ingen lära utan en spegelbild av världen." (6.13) Det betyder inte att den skulle kunna formuleras som ett system av satser som avbildar världen i sin helhet, så som elementära satser avbildar enskilda fakta - en lära är just vad den inte är. Snarare är det så att vid användandet av satser så avspeglar sig på samma gång i den logiska formen världens struktur som något samtidigt givet, och detta något visar sig i talet, men kan inte uttryckas i satser. I denna anda av språklös spekulation heter det ännu i Philosophische Bemerkungen, som förbereder övergången till den sena filosofin: 'Vad som tillhör världens väsen låter sig nämligen inte sägas. Och filosofin, om den kunde säga något, måste beskriva världens väsen. Språkets väsen är emellertid en bild av världens väsen; och filosofin som grammatikens förvaltare kan faktiskt fånga världens väsen; men inte i språkets satser, utan i reglerna för detta språk, vilka utesluter teckenförbindelser utan mening." 43 Genom att påvisa de metafysiska satsernas meningslöshet gör språkkritiken oss medvetna om att det som inte låter sig sägas mycket väl kan visa sig: 'Den antyder det osägbara genom att klart framställer det utsägbara." (4.1 15) I överensstämmelse med mystiska traditioner rekommenderar Wittgenstein övning i språkkritik som en exercis som låter den förstummade se världens outsägliga väsen. Han är tillräckligt mycket positivist för att i förståndets namn obevekligt fortsätta utdrivningen av

reflektionen och inte låta något finnas mellan å ena sidan den deduktiva framställningen med dess tvingande karaktär och å andra sidan den oförmedlade åskådningens patos. Ä ven den tidige Wittgenstein har emellertid brutit så mycket den positivistiska förtrollningen att han kommer underfund med att språklogiken måste betraktas som ett transcendentalt nät som spänts runt hopen av fakta. Han märker att språkkritikens purgativa ansträngningar själv måste använda sig av ett språk som är lika metafysiskt som det som det riktar sig emot och likväl indicerar erfarenheter som inte är ingenting. På denna väg, den indirekt talande mystikens självnegerande väg, upprepar Wittgenstein den transcendentalfilosofiska insikten: "Subjektet tillhör icke världen, utan det är en gräns för världen." (5.632) Detta transcendentala subjekts enhet bryts sönder med universalspråkets enhet. Det program som Wittgenstein grundlade kunskapsteoretiskt i Tractatus och som på en metodologisk nivå översattes till enhetsvetenskapens program, visade sig ogenomförbart. Jag behöver här inte ännu en gång rekapitulera de principiella svårigheter som ställer sig i vägen för den reduktiva analysen av språkliga uttryck. 44 En bas av oavhängiga elementära satser går inte att finna; uppenbarligen är också språkets elementära beståndsdelar meningsfulla endast som delar av ett system av satser. Kravet på sanningsfunktionalitet kan bara infrias till priset av fysikalism. Det är emellertid inte möjligt att ange regler med vars hjälp intentionella utsagor kan översättas till ett extensionelit språk. slutligen har enhetsspråkets avbildsfunktion genomskådats som ett metafysiskt antagande. Den nominalistiska språkuppfattningen, som endast tillåter en deskriptiv sammankoppling av tecken och sakförhållanden, gör uppenbarligen inte rättvisa åt språkformernas oreducerbara mångfald. Det finns inte ett privilegierat sätt att använda satser på verkligheten: 'Det finns otaliga sådana ... sätt att använda allt det som vi kallar 'tecken', 'ord', 'satser'. Och denna mångfald är inte något fast avgränsat, något en gång för alla givet, utan nya typer av språk, nya språkspel, kan man säga, uppstår och andra föråldras och blir bortglömda .... Det är intressant att jämföra mångfalden av språkliga verktyg och deras 157

användningar, mångfalden av ord- och satsarter, med vad logikerna har sagt om språkets byggnad. (Och också författaren till Tractatus logico-philosophicus.r 5 Benämningen, vilken är den enda form för deskriptiv tillordning som nominalismen vill tillåta, är dessutom ett härlett modus: 'Vi kan också säga: Endast den frågar på ett meningsfullt sätt efter benämningen som redan vet vad han skall göra med den." 46 Avbildningsfunktionen förutsätter redan elementära sätt att använda språket, vilka varierar med språket självt: "Befalla, fråga, berätta, småprata tillhör vår naturhistoria likaväl som gå, äta, dricka, leka." 47 Det idealspråk som en gång hade föresvävat Wittgenstein framgår inte på ett deskriptivt tvingande sätt ur ett transcendentalt 'språk överhuvudtaget'. Vi kan på sin höjd framställa precisionsspråk i enlighet med konventionella regler. Carnap fortsätter språkanalysen genom att på detta sätt konstruera vetenskapsspråk. Språkanalysen nöjer sig då med statusen av hjälpvetenskap för metodologi. Från den transcendentallogiska reflektionsnivå som Tractatus uppnådde leder emellertid inte längre någon väg tillbaka till positivismen. Också hierarkin av möjliga formaliserade språk förutsätter vardagsspråket som oundvikligt sista metaspråk. Den reflekterande språkanalysen tar sig an detta residuala skikt och försöker göra det som Tractatus hade förklarat stå utom mänsklig makt: att utvinna språklogiken ur vardagsspråket självt. "Så besynnerligt", heter det redan i Philosophische Bemerkungen, "om logiken skulle befatta sig med ett idealt språk och inte med vårt. Ty vad skulle detta ideala språk uttrycka? Nog borde det väl vara det som vi nu uttrycker i vårt vanliga språk; då måste logiken alltså undersöka detta. Eller något annat: men hur skall jag då överhuvudtaget veta vad detta är? -Den logiska analysen av något som vi har, inte av något som vi inte har. Den är alltså analysen av satser som de är. (Det vore besynnerligt om det mänskliga samhället hade talat fram till nu utan att sätta samman en riktig sats)." 48 Först med denna vändning får språkanalysen betydelse för grundläggandet av en förstående sociologi.

7.2 Utarbetandet av universalspråket hade metodologiskt endast implicerat "tvister om gränserna för naturvetenskapers område" (4.1 13). Med hänsyn till vetenskaperna hade Tractatus endast ställt filosofin inför den purgativa uppgiften att sörja för "att icke säga något annat än vad som låter sig sägas, alltså satser i naturvetenskapen - alltså något som icke har något med filosofi att göra" (6.53). Innebörden av språklogiskt tillförlitliga satser bestämdes enligt de naturvetenskapliga satsernas modell. Språkanalysen, som har till uppgift att eliminera nonsens, förblir därför negativt relaterad till naturvetenskapen. I slutet av Tractatus finns en egenartad betraktelse som framlägger denna ide ytterligare en gång. Då satser som transeenderar möjliga fakta inte är tillåtna, kan det inte finnas meningsfulla etiska satser: "Satser kan icke uttrycka något högre." (6.42) Etiska satser har en normativ mening; i världen finns inga fakta som motsvarar sådana normer. Postulat riktar sig till handlande subjekts vilja; dessa har emellertid inte karaktären av något inomvärldsligt. På så sätt kan etiska satser möjligen karaktärisera en värld i sin helhet. Om en etik skulle finnas, vore den transcendental: "Om det goda eller onda viljandet ändrar världen, så kan det endast ändra världens gränser, icke fakta; icke det som kan uttryckas genom språket. Kort sagt, världen måste därigenom överhuvudtaget bli en annan. Den måste så att säga som helhet avta eller tillta. Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges." (6.43) Dessa hypotetiska överväganden har status av ett tankeexperiment, som med exemplet etiska satser ytterligare en gång skall klargöra gränserna för universalspråket och därmed för meningsfullt tal i allmänhet. Etiska satser fastlägger en normativ ordning. De kan inte ha någon mening i ett språk som endast tillåter utsagor om fakta. På transcendental nivå skulle de kunna få mening, om den etiskt utarbetade ordningen samtidigt skulle erhålla den bindande kraften av en grammatiskt nödvändig ordning. Denna tanke är absurd så länge avbildsrelationen en gång för alla ontologiskt fastlägger förhållandet mellan språk och verklighet. Först om denna förutsättning faller bort, blir en dimension synbar i vilken användningen av språ159

ket på verkligheten kan ändra sig samtidigt med språkets grammatik. Språkets transcendentalism blir då i en viss mening etisk; grammatiken erhåller makten att själv fastlägga de principiellt föränderliga gränserna för min värld. När Wittgenstein blev tvungen att ge upp iden om ett enhetsspråk och en värld av fakta som positivistiskt avbildade sig i detta språk, gjorde han allvar av detta tankeexperiment. Om de empiriska språken likväl fastlägger olika och variabla världsuppfattningar på ett transcendentalt bindande sätt, då förlorar en språkligt fixerad värld sin uteslutande teoretiska inn~­ börd. Förhållandet mellan språklogik och verklighet blir praktiskt. Den grammatiskt bestämda världen är nu den horisont inom vilken verkligheten tolkas. Att tolka verkligheten på olika sätt betyder inte att ge olika selektiva tydningar av beskrivbara fakta inom samma referenssystem; det betyder snarare att föreskriva olika referenssystem. Dessa bestäms inte längre enligt en teoretisk måttstock som gäller teckens korrespondens med sakförhållanden. Snarare fastlägger varje referenssystem praktiskt en inställning som prejudicerar den bestämda relation som tecknen har till sakförhållandena: det finns lika många typer av 'sakförhållanden' som det finns grammatiker. Att tolka verkligheten olika betyder på denna språktranscendentala nivå just inte att 'endast' tolka den. Det betyder att integrera verkligheten i olika livsformer. I Wittgensteins sena filosofi lämnar det oskadliggjorda naturvetenskapliga monopolspråket plats för en pluralitet av naturliga språk, vilka inte längre behärskar verkligheten teoretiskt inom ramen för en enda världsuppfattning, utan praktiskt inom olika livsvärldar. Dessa språkspelsregler är grammatiker för såväl språk som livsformer. Mot varje etik eller livsform svarar en egen logik, nämligen ett bestämt och icke reducerbart språkspels grammatik. Inte heller nu kan etiska satser uttalas; men grammatiken, som jag genom språkanalys kan klargöra, är nu själv etisk: den är inte längre logiken för ett enhetspråk och ett universum av fakta, utan konstitutiv ordning i en sociallivsvärld. Därmed når den positivistiska språkanalysen den andra nivån, den sodalingvistiska självreflektionens nivå. Språkkritiken 160

fullbordar övergången från kritiken av det rena förnuftet till kritiken av det praktiska förnuftet. Ja, med identifieringen av språk och livsform blir det praktiska förnuftet universellt: även det naturvetenskapliga språket konstitueras nu inom de livspraktiska ramarna för ett språkspel bland andra. På denna nivå förlorar språkanalysen den vetenskapslogiska betydelse som den kunde göra anspråk på i Tractatus: den fastställer inte längre gränsen för naturvetenskapens omtvistliga område. I stället erhåller den en speciell betydelse för samhällsvetenskaperna: den fastställer inte endast gränserna för området av socialt handlande, den ger tillträde till. Det logiska klargörandet av universalspråket kunde för forskningen endast ha den propedeutiska uppgiften att med hjälp av reglerna för ett empiristiskt språk avgränsa området för möjliga empiriskt meningsfulla utsagor. Den logiska analysen av vardagsspråket påträffar däremot själva objektområdet för samhällsvetenskaperna i livsformernas grammatik. Som "grammatikens förvaltare" fångar filosofin världens väsen, om än endast indirekt. Denna värld var en gång naturens värld; fakta i världen var naturhändelser, alltså föremål för naturvetenskaperna. Dessa berör det inomvärldsliga, inte 'världens väsen'. Efter att ha vänt sig från Tractatus befattar sig språkanalysen med många grammatiker; i dessa speglar sig världars väsen. Om emellertid samhället konstitueras av sådana livsvärldar, då är dessa själv de 'fakta' som sociologin måste referera till. Därför har sociala fakta en annan status än naturhändelser, och samhällsvetenskaperna en annan status än naturvetenskaperna. Medan språkanalysen tidigare endast kunde och skulle klargöra de transcendentala förutsättningarna för naturvetenskaperna, vilka identifierades med vetenskap i allmänhet, sammanfaller den nu enligt sin struktur med en förstående sociologi. Båda analyserar regler för språkspel som former för sociala livsvärldar. Detta är utgångspunkten för Peter Winchs försök att i anslutning till Wittgenstein grundlägga en förstående sociologi lingvistiskt. "Kunskapsteoretikerns utgångspunkt skiljer sig visserligen ganska mycket från sociologens, men om Wittgen-

steins argument är riktiga, är det just något som han förr eller senare måste befatta sig med. Detta innebär att förhållandet mellan sociologi och kunskapsteori måste vara ett annat, och att de står varandra mycket närmare, än man vanligen föreställer sig .... Tvärtom hör det centrala problemet inom sociologin, dvs. att redogöra för de samhälleliga fenomenens allmänna natur, självt till filosofin. Uttryckt i klartext är denna del av sociologin verkligen en missriktad kunskapsteori. Jag säger 'missriktad' därför att dess problem i stor utsträckning missuppfattats, och följaktligen felbehandlats, som ett slags vetenskapliga problem." 49 Vi kan från regler som orienterar handlande skilja objektiva regelbundenheter som gör det möjligt att underordna ett beteende, även t.ex. det retningsstimulerade beteendet hos en dresserad hund, under en naturlag. Regelstyrt handlande av denna typ är alltid kommunikativt handlande, eftersom det inte kan finnas några privatregler för enskilda. De måste gälla intersubjektivt för en livsform som delas av minst två subjekt. Ett handlande som styrs av normer är inte detsamma som ett beteende som är determinerat av naturlagar och på motsvarande sätt förutsägbart. Mot en norm kan man bryta, mot en naturlag principiellt inte. Med hänvisning till en rådande norm kan en handling vara felaktig eller korrekt; en naturlag vederläggs av felaktiga prognoser: "Gentemot detta vill jag hävda att det som avgör om en människas handlingar utgör en tillämpning av en regel inte är om hon kan formulera regeln, utan om man meningsfullt kan skilja mellan ett riktigt och ett oriktigt sätt att göra det hon gör. Där detta meningsfullt låter sig göras måste det också vara meningsfullt att säga att hon tillämpar ett kriterium i sitt handlande, också om hon inte formulerar och kanske inte kan formulera detta kriterium." 50 Tillämpningen av ett kriterium fordrar inte endast att samma beteende (eller tecken) reproduceras under jämförbara omständigheter, utan att nya beteendemönster produceras i enlighet med en regel. Vi går syntetiskt och inte blott repeterande tillväga. "Det är bara när prejudikat måste tillämpas på en ny typ av fall som regelns vikt och natur blir uppenbara.

Domstolen måste ställa sig frågan vad det tidigare beslutet gick ut på, och det är en fråga som inte har någon mening om inte beslutet meningsfullt kunde betraktas som en, om än aldrig så oreflekterad, tillämpning av en regel. Detsamma gäller även för andra former av mänsklig verksamhet än juridiken, fastän reglerna på andra håll kanske aldrig görs så explicita. Det är bara därför att mänskliga handlingar exemplifierar regler som tidigare erfarenheter kan sägas ha relevans för vårt aktuella beteende. Om det bara var en fråga om vanor kunde vårt aktuella beteende visserligen vara påverkat av hur vi har handlat förut, men i så fall skulle det bara röra sig om en kausal påverkan. Hunden reagerar nu på Ns befallningar på ett visst sätt på grund av det som tidigare har hänt den. Om jag uppmanas att fortsätta serien av naturliga tal efter 100 fortsätter jag på ett visst sätt på grund av den träning jag fått. Uttrycket 'på grund av' används emellertid på olika sätt i dessa båda situationer; hunden har tränats så att den är betingad att reagera på ett visst sätt, medan jag vet det rätta sättet att fortsätta på grundval av vad jag har lärt mig." 5' Det räcker förvisso inte att endast tillskriva en följd observerbara beteendesekvenser en regel. Vi är säkra på att ha identifierat ett regelstyrt beteende först när vi själva i stället för den handlande kan fortsätta beteendeserien utan att hamna i motsägelser. Huruvida vi verkligen har funnit den styrande regeln, kan vi endast sluta oss till av de deltagandes reaktioner. Iden om "att följa en regel" innefattar reglers intersubjektiva giltighet. Kontrollen av regelstyrt handlande är därför endast möjlig på intersubjektiv nivå: 'Det visar att man förutom den persons handlingar vars beteende antas falla under kategorin regelföljande, också måste beakta hur andra reagerar på det han gör. Närmare bestämt gäller att endast i en situation där det är meningsfullt att anta att någon annan i princip kunde upptäcka den regel jag följer kan det begripligt sägas att jag överhuvudtaget följer en regel." 5' Från den lingvistiska ansatsen drar Winch metodologiska slutsatser som i hög grad överensstämmer med fenomenologins. Handlingar konstituerar sig i språkligt förmedlade inter-

aktionssammanhang på ett sådant sätt att en intersubjektivt gällande mening 'förkroppsligas' i de observerbara beteendemönstren. En förstående sociologi går därför väsentligen språkanalytiskt tillväga: den begriper de handlingsstyrande normerna utifrån regler för vardagsspråklig kommunikation. Därav följer återigen teoribildningens beroende av de handlandes självförståelse. Liksom Schiitz betonar Winch den logiska skillnaden mellan natur- och samhällsvetenskaper. "Mills ståndpunkt är att förståelsen av en samhällelig institution består i att man observerar regelbundenheter i de medverkandes beteende och beskriver dessa regelbundenheter i form av generaliseringar. Om nu samhällsforskarens ställning (på det hela taget) kan betraktas som logiskt jämförbar med naturvetarens, måste följande gälla. De begrepp och kriterier enligt vilka samhällsforskaren bedömer att samma sak har hänt i två situationer, eller att samma handling har utförts, måste förstås i relation till de regler som styr samhällsforskningen. Men här stöter vi på en svårighet; medan vi i fråga om naturvetaren har att göra med bara en uppsättning regler, nämligen de regler som styr själva den vetenskapliga undersökningen, gäller här att det som samhällsforskaren undersöker, och inte enbart själva undersökningen, är en mänsklig verksamhet och därför utförs i enlighet med vissa regler. Och det är dessa regler som bestämmer vad som skall räknas som 'att göra detsamma' i relation till en verksamhet av detta slag, inte de regler som styr samhällsforskarens undersökning." 53 Winch återkommer till påpekandet att forskarens förhållande till objektområdet inom sociologin måste upprättas på just den intersubjektiva nivå som naturvetaren metodologiskt tar i anspråk när han kommunicerar med andra som deltar i forskningsprocessen.54 Winch tänker andlöst radikalt: han upplöser sociologi i en speciell språkanalys. Och han sticker inte under stol med den idealism som blir följden. Människorna handlar som de talar, därför är de samhälleliga relationerna av samma slag som relationerna mellan satser: "Om sociala relationer mellan människor bara existerar i och genom deras ideer så måste alltså, eftersom relationer mellan ideer är interna rela-

tioner, sociala relationer likaså vara ett slags interna relationer."55 Men förvisso är dessa interna relationer inte endast teckensystems symboliska sammanhang. Det som vi kan rekonstruera i formella språk är redan en abstraktion som just bortser från att språk som symboliska sammanhang samtidigt är en framställning av empiriska sammanhang. De grammatiska reglerna är alltid också regler för inlärd kommunikation, och dessa i sin tur förverkligas enbart inom livsformers sociala kontext. Förhållandet mellan språkspel och livsform är därför centralt för det språkanalytiska grundläggandet av en förstående sociologi. Påståendet att de symboliska relationerna inom ramen för inlärda språkspel samtidigt är de samhälliga interaktionernas objektiva relationer, behöver förvisso grundläggas. Winch måste logiskt kunna påvisa att språkkommunikation hänvisar till socialt handlande. Förhållandet mellan språk och praxis uppfattas på samma sätt som i den pragmatiska språkanalysen av kommunikativt handlande inom rollsystem. Men den lingvistiska analysen väljer den motsatta vägen. Den utgår inte genetiskt från organiska anpassningsbeteenden, som Meads språkpragmatism, utan försöker logiskt härleda språkets inbäddning i samhälleliga institutioner. Winchs analys leder via frågan om hur en betydelse kan identifieras till problematiken med tilllämpningen av kriterier och slutar med Wittgensteins begrepp regelstyrt beteende. Bortom lingvistiska reglers intersubjektiva giltighet leder den emellertid inte; förhållandet mellan grammatik och livsform förblir dunkelt. Winch kunde ha tagit upp en bättre ledtråd hos Wittgenstein, ehuru denne inte uttryckligen behandlar detta komplex. 7·3 Wittgenstein förstår språkspel som ett komplex sammansatt av språk och praxis. Att den ena parten utropar ord och den andra handlar i enlighet med dessa, uppfattar han som ett primitivt sätt att använda språk: "Barnen uppfostras till att utföra dessa aktiviteter, att därvid använda dessa ord och att reagera på detta sätt på andras tal." (Fil. u. 6) Språkspelsmodellen sätter språk i relation till kommunikativt handlande: till

detta hör användningen av symboler, reaktionen på beteendeförväntningar och en beledsagande konsensus om infriandet av förväntningar som, om den störs, fordrar att det bristande samförståndet korrigeras. Annars avbryts och upplöses interaktionen. Då fungerar språkspelet inte längre. Wittgenstein definierar: "Jag kommer också att kalla helheten, som består av språket och de därmed sammanvävda aktiviteter, för 'språkspelet'." (Fil. u. 7) Vore Wittgenstein den pragmatist som han för betraktare med ytliga eller förutfattade meningar emellanåt framstår som, skulle han vara tvungen att empiriskt härleda den tråd som förbinder språk och praxis från förhållandet mellan beteende och teckenanvändande och inte logiskt från betingelserna för själva språkförståendet. I skenbar överensstämmelse med pragmatismen fordrar Wittgenstein åter och åter igen att man skall studera språk utifrån dess olika användningssätt och att man bör härleda ordbetydelserna från satsernas funktion. Men det funktionssammanhang som Wittgenstein har i tanke är ett språkspel i vilket symboler och verksamheter alltid redan är förbundna genom den reciproka kontrollen från en åtföljande konsensus mellan alla deltagare. Den inre relationen mellan språk och praxis kan logiskt påvisas utifrån en karaktäristisk implikation av meningsförståendet. För att 'förstå' ett språk måste vi 'behärska' det. Att förstå betyder då: förstå sig på något, kunna eller behärska något som man har övat in och lärt sig: "Grammatiken för ordet 'veta' är tydligen nära besläktad med grammatiken för orden 'kunna', 'vara i stånd till'. Men också nära besläktad med den för ordet 'förstå'. (Att behärska' en teknik.)" (Fil. u. xso) Att förstå ett språk och att kunna tala, hänvisar till att man har förvärvat färdigheter, lärt sig att utöva verksamheter. Det upprepade uttrycket 'behärska en teknik" är dock vilseledande, eftersom Wittgenstein inte tänker på instrumentellt handlande. Med tekniker menar han snarare spelregler, alltså regler för kommunikativt handlande. Hur som helst har språkförstående omisskännligt en praktisk innebörd. Det lägger Wittgenstein redan tidigt märke till: 'Märkvärdigt nog har problemet med att förstå språk att göra med problemet med viljan. Att förstå en be166

fallning innan man utfört den, har släktskap med att vilja en handling innan man utför den." (Phil. Bern. 13) Att förstå har att göra med det virtuella föregripandet av handlingar, vilka å sin sida förutsätter läroprocesser. Språkförstående hänvisar till handlingsförmåga, varvid detta kommunikativa handlande förvisso självt är knutet till en symboliserad beteendeförväntan: språk och handlande är moment av samma språkspelsmodelL De båda momentens förhållande till varandra kan fångas i den typ av läroprocesser som meningsförstående är bundet till: förstå innebär att ha lärt sig att praktiskt förstå sig på något. Inom språkförståendets horisont finns det inte något sådant som en 'ren' symboluppfattning. Endast formaliserade språk, som är uppbyggda monologiskt, närmare bestämt i form av kalkyler, kan förstås abstrakt utan beaktande av praktiska läroprocesser. Ty förståendet av kalkylspråk fordrar reproduktionen av teckenföljder i enlighet med formella regler, ett ensamt opererande med tecken som i många hänseenden liknar det monologiska användandet av instrument. Det specifika med att förstå vardagsspråk är just att man sätter sig in i en kommunikation. Vi använder då inte tecken per se, utan vi följer reciproka beteendeförväntningar. De processer, med vilkas hjälp man lär sig tala, innefattar därför att lära sig handla. Dessa processer är, som alla processer för införlivande av normer, förbundna med ett stycke repression. Wittgenstein talar om ett dresserande: ''Att utlära språket är ... inte att förklara utan att träna." (Fil. u. s) Att språk i enlighet med sin immanenta innebörd är beroende av praxis framträder i detta moment av våld inom talinlärningens processer - förutsatt att det verkligen finns en logisk förbindelse mellan att förstå språk och lära sig tala, mellan att fånga den symboliserade innebörden och att dresseras till korrekt användning av symboler. Enligt Tractatus kunde vi uppfatta traderade satser som oanalyserade uttryck. Allt som överhuvudtaget kan sägas, kan sägas med fullkomlig klarhet. Språkförstående begränsar sig under dessa förutsättningar till reduktiv språkanalys, dvs. till att man omformar till universella språkliga uttryck. Förhållan-

det till själva idealspråket berodde endast på förståelsen av dess grammatik. Denna kunde återges i metaspråkliga anvisningar för tillåtna teckenoperationer. Wittgenstein själv tvivlade förvisso på betingelserna för möjligheten av ett metaspråk. Därför drog han tillbaka den deskriptiva giltigheten av det språk som språkanalysen använde sig av. Han förlitade sig emellertid på detta oegentliga metaspråks evokativa kraft, i vissheten om att detta skulle göra de grammatiska reglerna evidenta. Detta problem lämnar vi nu därhän. Avgörande är att de grammatiska reglerna för idealspråket överhuvudtaget skulle vara förståeliga på nivån för 'rent' symboliska sammanhang: antingen så som Wittgenstein den gången antog, att denna syntax är intuitivt tillgänglig, att den samtidigt av sig själv fenomenologiskt 'visar' sig, eller så som Carnap sedan föreslår, att den frambringas operativt och därför också är fullkomligt transparent. Den reduktionistiska formen av språkanalys implicerar ingen som helst praktisk mening. Just denna implikation blir emellertid logiskt ofrånkomlig så snart det enhetsspråkliga referenssystemet måste uppges. Utan bindande idealspråk kan språkförstående inte längre ersättas genom reduktion. Det kan inte längre finnas något sådant som en slutgiltig analys av våra språkformer. Försöket att till varje pris formalisera uttryck genomskådas som ett positivistiskt missförstånd: '"Inexakt', det är egentligen ett klander och 'exakt' ett beröm. Och det betyder ju: det inexakta uppnår inte sitt syfte lika fullkomligt som det exaktare. Då beror det alltså på vad vi kallar för 'syftet'. Är det inexakt om jag inte anger solens avstånd från oss på metern när, och inte ger snickaren bordets bredd på tusendelen av en millimeter? Det existerar inte ett noggranhetsideal; vi vet inte vad vi skulle mena med det- om du inte själv bestämmer vad som skall kallas så." (Fil. u. 88) Det kan varken handla om att upptäcka ett universalspråk som garanterar exakthet eller att i dess ställe konstruera formella språk: "Å ena sidan är det klart ... vi eftersträvar inget ideal; som om våra vanliga vaga satser ännu inte hade en helt tadlig mening och ett fullkomligt språk först måste konstrue168

ras av oss. - Å andra sidan förefaller det klart: där mening finns, måste fullkomlig ordning finnas.- Alltså måste den fullkomliga ordningen gömma sig också i den vagaste sats." (Fil. u. g8) Språkförstående innebär då analysen av denna immanenta ordning hos det naturliga språket. Den består uppenbarligen av grammatiska regler. Men denna syntax är inte längre tillgänglig, dvs. 'förståelig', på samma nivå som enhetsspråkets grammatik. Vardagsspråket kan vi inte formalisera och sedan metaspråkligt definiera utan att förstöra det som vardagsspråk. Inte heller kan vi förlita oss på ett oegentligt metaspråk som för oss fram till det intuitiva förståendets tröskel. Detta är nämligen plausibelt endast med hänvisning till ett transcendentalt 'språk överhuvudtaget' som tillskrivs artsubjektet som helhet. Språkanalysen har nu berövats ett metaspråk i båda dess gestalter. Den faller tillbaka på det reflexiva språkbruket och kan endast analysera ett traderat språk med detta språks egna uttryck. Språkförståendet är emellertid då fångat i en cirkel; det måste alltid redan ha förstått kontexten. Den reduktiva vägen är spärrad för den reflexiva språkanalysen. Att analysera ett oklart uttryck kan då inte innebära att omforma det och rekonstruera det till ett precist språk. Den logiskt tillförlitliga förbindelse som en gång tycktes bestå mellan traderade språkformer och ett fullkomligt transparent språk har brutits. Varje språk bär nu inom sig den ordning som skall göras transparent som naturlig grammatik. Dessa grammatiker kan endast klargöras 'inifrån', dvs. genom att man tillämpar dessa grammatiker själva. Just denna cirkel hänvisar på ett logiskt tvingande sätt till språkets förbindelse med praxis. Ty hur kan under dessa omständigheter grammatiska regler och semantiska betydelser överhuvudtaget expliceras? Genom att vi föreställer oss möjliga situationer för användningen av symboler: "Tänk dig att du som forskare komme till ett okänt land med ett för dig alldeles obekant språk. Under vilka omständigheter skulle du säga att människorna där gav befallningar, förstod och åtlydde befallningar, revolterade mot befallningar, osv.? Det gemensamma 169

mänskliga handlingssättet är det referenssystem med vars hjälp vi tolkar ett främmande språk." (Fil. u. 206) Förvisso räcker det inte att observera beteendemönster. Antropologen som kommer till ett land där ett obekant språk talas, tillskriver observerade interaktioner en regel på grundval av sin egen språkliga förförståelse. Han kan endast pröva denna förmodan genom att, åtminstone virtuellt, deltaga i den observerade kommunikationen, för att se om det fungerar när han handlar efter denna regel. Kriteriet för riktigheten i antagandet är endast det lyckade deltagandet i en redan inlärd kommunikation. När jag kan bete mig så att interaktionen inte störs, då har jag förstått regeln. Endast inom själva kommunikationen kan jag förvissa mig om detta: 'Det är vad människorna säger som är riktigt och falskt; och i språket stämmer människorna överens. Detta är ingen samstämmighet i åsikter utan i livsform." (Fil. u. 241) Riktigheten, som måste bekräfta sig i den en tyst konsensus mellan de gemensamt handlande, refererar på en gång till att ett samspel mellan symboler och verksamheter "fungerar" och att de regler som inte bara organiserar åsikter utan också en livsform "behärskas". Försöket att explicera språkliga regler leder mig på ett immanent tvingande sätt till grundvalen för en livspraxis. Vi analyserar ett oklart uttryck genom att överväga olika tänkbara användningssituationer. Tänkbara användningssituationer måste vi återkalla i minnet, vi kan inte helt enkelt projektera dem. I sista instans leder denna ihågkomst oss tillbaka till den situation i vilken vi själva lärde oss uttrycket i fråga. Språkanalysen upprepar på sätt och vis lärosituationen. För att göra ett uttryck förståeligt återför denna analys undervisningsförfarandet, inlärningsproceduren till medvetande: "I sådana bryderier skall du alltid fråga dig: Hur har vi egentligen lärt oss betydelsen av detta ord (. ..)? Genom vad slags exempel; i vilka språkspel?" (Fil. u. 77) Den logiska analysen av språkförståendet visar således att vi kan förvissa oss om ett vardagsspråks grammatiska regler endast genom att påminna oss om den träning som gjort att vi själva lärt oss dessa regler. Språkförstående är den virtuella 170

upprepningen av en socialisationsprocess. Av denna anledning inför Wittgenstein termen 'språkspel' med referens till talandets läroprocesser: "Vi kan också tänka oss, att hela användningen av ordet ... är ett av de spel genom vilka barnen lär sig sitt modersmål. Jag kommer att kalla dessa spel 'språkspel', .... " (Fil. u. 7) I språkspel kan symbolisk giltighet inte logiskt skiljas från innebördens genes. De grammatiska reglerna, enligt vilka en traderad språkforms 'fullkomliga ordning' bestäms, har nämligen en egenartad status. De är nämligen inte metaspråkliga regler för sammansättningen av symboler, utan didaktiska regler för språkundervisningen. Strängt taget innehåller språkspelens grammatik de regler som skolar in barn i en bestående kultur. Eftersom vardagsspråket är det slutgiltiga metaspråket, innehåller det självt den dimension inom vilken det kan läras. Det är emellertid just därför som det inte 'enbart' är språk, utan också praxis. Detta sammanhang är logiskt nödvändigt, annars vore vardagsspråk hermetiskt tillbommade, de skulle inte kunna traderas. Detta sammanhang kan påvisas logiskt genom att ta språkförståendets implikationer i betraktande. Men när de grammatiska reglerna inte bara fastlägger förhållandet mellan symboler, utan också de interaktioner som gör inlärandet av detta förhållande möjligt, då måste en sådan syntax hänföra sig till "... helheten, som består av språket och de därmed sammanvävda aktiviteter, ... " (Fil. u. 7)-" ... att föreställa sig ett språk är att föreställa sig en livsform." (Fil. u. 1 g) 7·4 Winch undvek att försöka visa det interna förhållandet mellan språkspel och livsformer med hjälp av en sådan logisk analys av språkförståendet. Hade han gjort det hade han nämligen själv blivit tvungen att reflektera över betingelserna för möjligheten av en sociologi som går språkanalytiskt tillväga. Språkanalys är ju endast en explicit form av språkförstående. Om varje utsaga är meningsfull endast inom sitt språkspel, om å andra sidan språkanalysen gör de monadiska språkspelen genomskinliga genom att ta deras familjelikheter under övervägande, då är frågan vilket språkspel denna analys själv använ171

der sig av. Wittgenstein kunde inte konsekvent besvara denna fråga om språkanalysens metaspråkspeL Wittgenstein behöver emellertid inte besvara den, han kan avvisa den. Vi kan nämligen endast fråga på detta sätt om vi tilltror språkanalysen ett deskriptivt värde. Enligt Wittgenstein har den endast terapeutiskt värde. Den är nämligen ingen lära, utan en verksamhet. Dess "resultat" kan strängt taget inte uttalas utan endast utföras, dvs. användas som hjälp för att se ett bestämt språkspels arbete eller tomgång. Det upphävande av de egna satserna, med vilka Wittgenstein avslutar Tractatus, gäller även Filosofiska undersökningar. För Winch är denna utväg stängd. När han för en transcendentalt orienterad språkspelsetnografi, för en förstående sociologi såsom han förstår den, rekommenderar språkanalys, då måste han utsätta sig för översättaodets problematik. Winch ställer ett teoretiskt anspråk. För honom är alltså ett metaspråk möjligt, i vilket jag kan beskriva ett språkspels grammatik som en livsvärlds struktur. Hur kan detta språk vara möjligt, när det påträffade språkspelets grammatik kräver en strängt immanen~ utläggning och utesluter att olika språkspels grammatiker förs tillbaka på ett allmänt regelsystem? Winch inleder sin undersökning med ett motto som han hämtar ur Lessings Anti-Goeze: "Även om det är sant att moraliska handlingar som sådana alltid förblir de samma, hur olika de tidsåldrar och folk där de förekommer än är, bär dock ifrågavarande handlingar inte alltid samma namn, och det är orätt att ge en handlig ett annat namn än det hade i sin egen tid och bland sitt eget folk." I denna sats har det följande århundradets historism redan föregripits. En lingvistisk version av Dilthey tycks föresväva Winch. Från en fritt svävande position kan språkanalytikern i efterhand glida in i varje språkspels grammatik, utan att själv vara bunden till ett eget språkspels dogmatik, som skulle vara förpliktigande för språkanalysen som sådan. Winch förlitar sig lika naivt som Schtitz på möjligheten av ren teori. Även fenomenologen knyter an till de tydningsschemata med vilkas hjälp de handlande subjektens livsvärldar jagcentriskt byggs upp. 172

Han själv är emellertid inte bunden vid en social omvärld. Växlingen av inställning från perspektivet hos en medagerande som är fångad av sin omvärld, till perspektivet hos observatören av en social gemensam värld, är själv förvetenskapligt inlärd. Denna växling blev därför aldrig problematisk för Schiitz. Lingvisten borde emellertid inte längre behöva dela denna oskuld, efter det att Wittgenstein så ingående har analyserat betingelserna för kommunikativ erfarenhet. När vi bedriver språkanalys i deskriptiv avsikt och uppger den terapeutiska självbegränsningen, då måste vi bryta oss igenom språkspelens monadiska struktur och reflektera över det sammanhang i vilket språkspelens pluralism konstituerar sig. Då kan heller inte analytikerns språk helt enkelt sammanfalla med objektspråket i fråga. Mellan de båda språksystemen måste en översättning komma till stånd på samma sätt som mellan de analyserade språkspelen sinsemellan. Wittgenstein bestämmer uppgiften som ett analyserande av likhet eller familjesläktskap. Språkanalysen måste se gemensamheter och urskilja olikheter. Men om denna sysselsättning inte längre skall omformas i terapeutiskt riktning, behövs det systematiska referenspunkter för jämförelsen. I rollen som jämförande interpret måste språkanalytikern alltid förutsätta ett koncept för språkspel överhuvudtaget och en konkret förförståelse i vilken olika språkspel konvergerar. Interpreten förmedlar mellan olika socialisationsmönster. Vid denna översättning stöttar han sig samtidigt på det mönster i vilket han själv blev socialiserad. Den reflexiva språkanalysen utför egentligen en kommunikation mellan två olika språkspeL Exemplet med antropologen i ett land med främmande kultur och språk är inte valt av en tillfällighet. Wittgenstein analyserar det inte tillräckligt när han endast synliggör det virtuella upprepandet av en socialisation inom andra livsformer. Att sätta sig in i en främmande kultur är endast möjligt om översättningen mellan denna och den egna kulturen lyckas. Därmed öppnar sig det hermeneutiska fält, som Wittgenstein aldrig beträdde. Winch, som vill grundlägga den förstående sociologin i form av en speciell språkanalys, skulle endast 173

under ett villkor kunna undvika såväl språkanalysens som den förstående sociologins hermeneutiska självreflektion, nämligen om han för teorin skulle finna ett metaspråk som varje vardagsspråks grammatik, godtyckligt vilket, kunde översättas till. Då skulle översättningen av det aktuella primärspåket till analytikerns språk, och därmed översättningen av de analyserade språken sinsemellan, kunna formaliseras och företas efter allmänna transformationsregler. Cirkeln, som reflexiviteten hos vardagsspråket som slutgiltigt metaspråk snärjer in oss i, vore då bruten. Språkanalysen skulle inte längre vara bunden till språkspelens praxis, utan skulle i teoretisk inställning också kunna göras fruktbar för sociologin, utan att behöva hermeneutiken. Fodor och Katz har i anknytning till arbeten av Chomsky utvecklat ett program för en metateori om språk. 56 Till att börja med handlar det endast om utvecklingen av en ide som förvisso inte är mindre anspråksfull än Wittgensteins program för ett enhetsspråk. Medan neopositivismens universalspråk skulle framställa ett språksystem som fastlägger de formella betingelserna för empiriskt meningsfulla utsagor med den bindande kraften av en grammatik, föreställer sig Fodor och Katz en erfarenhetsvetenskaplig teori som förklarar det faktiska språkbeteendet med referens till lingvistiska regler. Transformationsgrammatiken måste vara oberoende av varje vardagsspråkligt bunden grammatik. Det är fråga om ett allmänt system i betydelsen av en universalgrammatik, inte ett universalspråk. Beskrivningarna av alla syntaktiska och semantiska regler, som man behärskar när man kommer överens i ett av de traderade språken, måste kunna härledas från teorin. De lingvistiska reglerna är syntesregler som för den som har internaliserat dem gör det möjligt att förstå och själv framställa en obestämd mängd satser. Vi förstår och bildar inte endast satser som vi har hört och lärt oss, utan vi förstår och bildar satser som vi aldrig förut har hört så länge som de är formade i överensstämmelse med inlärda regler. Beskrivningarna av sådana generativa regler bildar teorins objektområde. Denna teori kan vi kalla en metateori om språket, eftersom dess föremål själva är gram174

matiker eller teorier: ''Lingvistisk teori är en metateori som handlar om de lingvistiska beskrivningarnas egenskaper i naturliga språk. Lingvistisk teori befattar sig i synnerhet med allt som sådana beskrivningar har gemensamt - med lingvistiska beskrivningars universalier." 57 Förvisso måste Fodor och Katz då förutsätta teorispråkets systematiska oberoende av språkspelens partikularism, vilka detta teorispråk skall kunna förklara. Detta antagande diskuteras inte. Fodor och Katz visar endast att en allmän lingvistik, som oberoende av ett traderat språk, dvs. med rent teoretiska uttryck, tillåter att en deskriptivt lämplig grammatik härleds för varje möjligt vardagsspråk, skulle kunna undgå den konstruktiva och terapeutiska språkanalysens komplementära svårigheter: "Den vardagsspråkliga och den positivistiska ansatsen lägger fram oförenliga uppfattningar om språkets natur och sättet att studera det. Positivister påstår att det naturliga språkets struktur påminner om ett logistiskt systems struktur på ett klargörande sätt och förordar att naturliga språk studeras genom att man konstruerar logistiska system. Vardagsspråksfilosofer förnekar att ett logistiskt system kan fånga det naturliga språkets rikedom och komplexitet. Språk, påstår de, är en extremt komplicerad form av socialt beteende och borde studeras genom en detaljerad analys av enskilda ord och uttryck. Positivister tenderar således att betona behovet av en rationell rekonstruktion eller reformutering precis på de punkter där vardagsspråksfilosoferna är som mest benägna att insistera på språkbrukets fakta.'' 58 Och vidare: 'Meningsskiljaktigheter mellan positivister och vardagsspråksfilosofer övergår till skillnader i betoningen av olika punkter. Sålunda har vardagsspråksfilosofer i det stora hela tenderat att sysselsätta sig med att studera användning av ord, medan positivister primärt har ägnat sig åt satsanalys och satsers logiska relationer. Denna skillnad är inte bara ett uttryck för oenighet vad gäller forskningsprioriteringar. Snarare speglar den vardagsspråksfilosofens intresse för språkets funktion i konkreta interpersonella situationer, i motsats till positivistens intresse för 175

den logiska syntaxens struktur hos det vetenskapliga språket. Konflikten bakom denna skillnad står mellan övertygelsen att språk bör betrakas som ett artikulerat system med uttryckbara regler och övertygelsen att språk i grund och botten är en obegränsat stor och skiftande uppsättning talepisoder." 59 Den allmänna teorin om vardagsspråket skulle förena båda synpunkterna: på teoretisk nivå föredrar den ett formaliserat språk och på datanivå respekterar den de naturliga språkspelen. Det handlar inte om en formalisering av vardagsspråket, ty vid en rekonstruktion skulle det likvideras som vardagsspråk. Avsikten är snarare en formaliserad framställning av vardagsspråket, dvs. en deduktion av de regler som ligger till grund för möjlig kommunikation i ett givet språk. Den konstruktiva språkanalysen har hittills haft Principia Mathematica som förebild och frambringat exempel på kontextfria språk som ibland är lämplig för framställningen av erfarenhetsvetenskapliga teorier, men principiellt inte för framställningen av vardagsspråkliga grammatiker. Den terapeutiska språkanalysen, å andra sidan, avstår från teori överhuvudtaget. Den begränsar sig till att differentiera de vardagsspråkliga intuitionerna. Den har något tillfälligt över sig, ty den kan endast från fall till fall klargöra om ett språkbruk under konkreta omständigheter bryter mot institutionaliserade kommunikationsregler eller inte. Fodor och Katz tar följaktligen till sig båda sidors motargument: "Vardagsspråksfilosofen hävdar korrekt gentemot positivisten att en formalisering endast är en avslöjande teori om ett naturligt språk i den mån dess struktur speglar språkets struktur. Vad som behövs är en teori som är baserad på och som representerar ett naturligt språks hela strukturella komplexitet, inte en som speglar den relativt enkla strukturen hos något godtyckligt valt artificiellt språk." 6o Och omvänt godkänner de också den komplementära invändningen: 'Man måste vara överens med positivisten i hans anklagelse gentemot vardagsspråksfilosofen att varje betraktelse av ett naturligt språk som underlåter att ge en specifikation av dess formella struktur ipso facto är otillfredsställande. De generativa principer som bestämmer ett naturligt språks syn-

taktiska och semantiska karaktäristika är nämligen beroende av denna struktur. Dessa principer bestämmer hur varje sats i språket struktureras och hur satser och uttryck förstås. Det är hans underlåtande att inse signifikansen av de kompositionella egenskapernas systematiska karaktär hos språken, som förklarar varför vardagsspråksfilosofen ignorerar att studera satser och satsstruktur." 6 ' Hur plausibelt påpekandet om de båda språkanalytiska ansatsernas komplementära svagheter än är, kan det på sin höjd motivera varför en allmän vardagsspråksteori är önskvärd. Ett argument för detta programs genomförbarhet ger det emellertid inte. De bidrag till en transformationsgrammatik som hittills är förhanden kan jag här inte diskutera. Det verkar som om de är av större betydelse för operationaliseringen av antaganden inom området för jämförande språkvetenskap och sociolingvistik. Det är tveksamt om en sådan ide kan empiriskt infrias och inte endast skisseras och beläggas exemplariskt. Detta försök rör vid det relativitetsteorem som först uppställdes på en humanhistorisk nivå inom historismen och idag på nytt på en lingvistisk nivå, som en följd av arbeten av Sapir och Whorf. 62 Förblir inte också metateorins språk bundet till bestämda vardagsspråks grammatik? Eller går d~t att finna en ram oberoende av kultur som inte endast tillåter korrekta beskrivningar av språkstrukturer, utan som möjliggör identifieringen av den uppsättning formella egenskaper som systematiskt skiljer varje traderat språk från en godtycklig eller tillfällig följd av strukturbeskrivningar? Jag vill nämna en principiell svårighet som är av intresse i vårt metodologiska sammanhang. En allmän teori om vardagsspråkliga strukturer kan inte gå behavioristiskt tillväga, vilket Chomsky på ett övertygande sätt har visat Qfr avsnitt 4-4 ovan). En sådan teori är nämligen hänvisad till data som endast är givna i kommunikativ erfarenhet. Lingvistiken måste först ha stöd för sina konstruktioner i de intuitiva erfarenheterna hos de genomsnittligt socialiserade medlemmarna av en språkgemenskap. De "infödda" talarnas språkkänsla ger de kriterier med vars hjälp korrekt formade satser skiljs från grammati177

kaliskt avvikande. Med hjälp av samma språkintuitioner måste i sin tur också de teoretiska antagandena testas: 'Det antas ibland att operationella kriterier har en speciell och privilegierad position i denna förbindelse, men det är säkerligen ett misstag. För det första kan vi vara ganska säkra på att det inte kommer att finnas några operationella kriterier för annat än de mest elementära begreppen. Vidare måste operationella test, precis som förklarande teorier, komma ett villkor till mötes för att överhuvudtaget vara relevanta, nämligen korrespondera med den introspektiva bedömningen." 63 Förvisso är erfarenhetsbasen inte tillräckligt bestämd genom "språkintuition" och "introspektiv bedömning". I själva verket handlar det om erfarenheten av kommunikationsreglers intersubjektiva giltighet. Bedömningen av språkformers "korrekthet" inom ramen för traditionella språkgemenskaper stödjer sig på en specifik erfarenhet, nämligen huruvida de är delar av fungerande språkspel och garanterar ett störningsfritt interaktionsförlopp. De "infödda" talarnas så kallade språkintuitioner är ingalunda privata erfarenheter, ty i dessa intuitioner slår sig den kollektiva erfarenheten av konsensus ned, som outtalat beledsagar varje fungerande språkspeL Kommunikationsreglernas intersubjektiva giltighet rättfärdigas genom handlingars och förväntningars reciprocitet. Huruvida reciprociteten inställer sig eller misslyckas kan endast erfaras av de medverkande parterna själva; men de gör denna erfarenhet intersubjektivt: en oenighet om detta kan inte förekomma, eftersom denna erfarenhet först bildas i parternas samstämmighet om interaktionens framgång eller misslyckande. Därmed har just den dimension beskrivits som den reflexiva språkanalysen rör sig inom. Men när konstruktion och prövning av en allmän lingvistik är beroende av beslut inom denna dimension, kan den svårligen hoppa över den reflektionsgång som Wittgenstein har föreskrivit. Denna fara ser Fodor och Katz helt tydligt: "En av de största farorna som uppkommer i konstruktionen av regler för en lingvistisk teori är att de kan formuleras på ett sådant sätt att de är brukbara endast när lingvistisk intuition åberopas. Med andra ord, för att reglerna skall

kunna tjäna sitt avsedda syfte måste en 'infödd' talare praktisera sina lingvistiska förmågor som vägledning för deras tillämpning. Detta bildar då en ond cirkel. Reglerna är nämligen tänkta att rekonstruera den 'infödda' talarens förmågor, men ändå är de oförmögna att utföra denna funktion utan att talaren använder dessa förmågor för att tillämpa dem. Så mycket av talarens förmågor som behövs för tillämpningen av reglerna, lika mycket, minst, misslyckas reglerna själva att rekonstruera." 64 De båda författarna ser inte endast faran utan också dess källa, men deras avstyrande av faran blir inte särskilt plausibelt: "'Infödda' talares intuitioner bestämmer de data som en lingvistisk teori måste göra reda för. ... Sådana intuitioner fastställer en uppsättning klara fall, nämligen grammatikaliskt välformade ordserier å ena sidan, och ogrammatikaliska serier å den andra. Klara fall, intuitivt bestämda, förser konstruktionen av lingvistisk teori med empiriskt tvingande omständigheter. Att åberopa lingvistisk intuition är att anta vad som skall bevisas i det fall intuitioner ersätter väldefinierade teoretiska konstruktioner i ett artikulerat system av beskrivningar, eller när intuitioner tillåts att bestämma tillämpningen av regler. Intuition i sin lämpliga roll är oumbärlig för studiet av språk, men missbrukas den, förvanskar den en sådan studie." 65 Eftersom Fodor och Katz inte blir på det klara med vad som gömmer sig bakom namnet "intuition': den så kallade språkkänslan, förlitar de sig naivt på att de empiriska vetenskapernas verktyg på något sätt får bukt med detta. Språkintuitioner ställer emellertid inte endast prövningen av språkteorier inför ett allmänt problem, som skulle lösas forskningstekniskt, utan det handlar om ett problem som systematiskt sammanhänger med själva uppbyggnaden av teorin. Då de teoretiska uttrycken inte är formulerade i primärspråket, behövs det allmänna tillämpningsregler. Vanligtvis har de formen av mätanvisningar. Nu är de data med vars hjälp en allmän lingvistik måste visa sin riktighet endast givna i den kommunikativa erfarenheten hos de parter som medverkar i ett språkspeL Den som vill pröva teorins strukturbeskrivningar måste åberopa sig på denna erfarenhet. Mätinstrumenten kan därför inte utesluta att varje 179

"infödd" talare som tillfrågas, själv översätter teorispåket till det egna språket. Han håller sig emellertid då till sitt eget språks grammatik. Följaktligen går det inte att förhindra att "språkintuitionen även bestämmer tillämpningsreglerna".

8. Den hermeneutiska ansatsen 8.1 Den allmänna lingvistiken är förvisso inte det enda alternativet till en språkanalys som går historiskt tillväga och som försjunker i språkspelens pluralism utan att kunna rättfärdiga analysens eget språk. Om vi följer Chomsky behöver vi inte lämna vardagsspråkets dimension för att bryta igenom individuella språktotaliteters barriärer. Inte endast ett teoretiskt språks avstånd till primärspråken säkrar det analytiska förnuftets enhet i språkspelens pluralism. Uppenbarligen rymmer varje vardagsspråksgrammatik redan själv möjligheten att också transcendera det språk som det har fastlagt, dvs. möjligheten att översätta till och från andra språk. Översättandets kval gör oss förvisso med särskild tydlighet medvetna om språkstrukturens och världsbildens objektiva sammanhang, enheten av ord och sak. Att finna gehör för en text på ett främmande språk kräver ofta nog en ny text, snarare än en översättning i gängse mening. Sedan Humboldt står även språkvetenskaperna under inflytande av iden att påvisa det nära sambandet mellan språkform och världsbild. Men även detta påvisande av språkuppbyggnadens individualitet, även resignationen inför de traderade vändningarnas "oöversättbarhet': stödjer sig ju på den dagliga erfarenheten att vi aldrig är instängda i en enda grammatik. Det förhåller sig snarare så att vi redan genom den första grammatik, som vi lär oss att behärska, även blir kapabla att träda ur den och tolka det främmande, göra det oförstådda förståeligt, att till de egna orden assimilera det som först undandrar sig dem. De språkliga världsbildernas relativism och språkspelens monadologi är båda i lika hög grad sken. Ty med hjälp av vardagsspråkens grammatik blir vi också medvetna om just de gränser som denna grammatik har dragit kring oss. 180

Hegels föreställning om en gränsens dialektik formulerar översättarens erfarenhet. Begreppet översättning är självt dialektiskt. Endast om det saknas transformationsregler som tillåter att en deduktiv relation mellan språk framställs genom substitution, och en exakt "översättning" är utesluten, behövs den typ av tolkning som vi i allmänhet kallar översättning. Den uttrycker ett sakförhållande i ett språk som inte bokstavligt kan uttrycka det, men som likväl kan återge det "med andra ord". Denna erfarenhet, som ligger till grund för hermeneutiken, kallar H. G. Gadamer den hermeneutiska erfarenheten: 'Den hermeneutiska erfarenheten är det korrektiv med vars hjälp det tänkande förnuftet undkommer det språkligas trollmakt, och den är själv språkligt konstituerad.... Förvisso ställer mängden av språk, vilkas mångfald språkvetenskapen intresserar sig för, också en fråga till oss. Men denna fråga är endast frågan om hur det kan komma sig att varje enskilt språk, trots alla avvikelser från de andra språken, kan vara kapabelt att säga allt det vill. Att varje enskilt språk gör det på sitt eget sätt lär oss språkvetenskapen. Från vårt perspektiv ställer vi frågan om hur det kommer sig att samma enhet av tänkande och talande likväl överallt visar sig i denna mängd av uttryckssätt, nämligen i den meningen att varje skriftlig tradition kan förstås." 66 Hermeneutiken bestämmer sin uppgift i kontrast till de språkvetenskapliga beskrivningarna av olika grammatiker. Men den bevarar inte förnuftets enhet i språkens pluralism genom en metateori för vardagsspråkliga grammatiker, vilket programmet för en allmän lingvistisk fordrar. Den litar inte på en mediatisering av vardagsspråken och lämnar inte deras dimension. Den använder sig i stället av den tendens till självtranscendering som är anlagd i språkpraxis. Språken själva innehåller potentialen till ett förnuft som visserligen uttrycker sig i en bestämd grammatiks särskildhet, men som samtidigt speglar dess gränser och negerar dem som särskilda. Förnuftet, som alltid är bundet till språk, är också alltid redan bortom sina språk. Enbart genom att förnuftet förintar egenheterna i språken, i vilka det förkroppsligas, lever det i språket. Förvisso kan det endast rena sig från den ena särskildhetens slagg i övergången

till en annan särskildhet. Denna intermitterande allmänhet intygas av översättningsakten. Formellt speglar den sig i det drag som alla traderade språk har gemensamt och som ansvarar för deras transcendentala enhet, nämligen att de principiellt kan översättas till varandra. Wittgenstein, logikern, uppfattade "översättandet" som en transformation enligt allmänna regler. Men eftersom språkspelens grammatiker inte kan rekonstrueras i enlighet med allmänna regler, förstod han språkförståelse från socialisationens synvinkel som inlärningen i en kulturell livsform. Det är meningsfullt att föreställa sig inlärningen av ett "språk överhuvudtaget" efter detta mönster. Men språkförståendets problem kan vi först studera utifrån en mindre fundamental förebild, nämligen inlärningen av ett främmande språk. Lära sig ett språk är inte identiskt med att lära sig tala. Det förutsätter att vi redan behärskar åtminstone ett språk. Med detta primärspråk har vi lärt oss regler som inte endast gör det möjligt att göra sig förstådd inom ramen för denna enda grammatik, utan också att göra främmande språk förståeliga. Genom att lära oss ett bestämt språk har vi samtidigt lärt oss hur man lär sig språk överhuvudtaget. Vi tillägnar oss främmande språk genom översättning. Visst, så snart vi kan dem, behöver vi inte längre översättningen. Översättningar är endast nödvändiga i situationer där samförståndsprocessen är störd. Å andra sidan uppkommer förståelsesvårigheter också vid samtal i det egna språket. En kommunikation utförs enligt regler som de deltagande samtalsparterna behärskar. Dessa regler möjliggör emellertid inte enbart konsensus, de inbegriper också möjligheten att undanröja situationer där samförståndsprocessen har störts. Tala med varandra innebär bådadera, att överhuvudtaget förstå varandra och i förekommande fall kunna göra sig förståelig. Samtalspartens roll innehåller virtuellt också interpretens roll. Interpreten rör sig inte endast inom ett språk, utan kan också framkalla ett samförstånd mellan olika språk. Interpretens roll är inte principiellt olik tolkens. Översättningen är endast den extrema varianten av en prestation som varje normalt samtal måste förlita sig på: ''Fallet översättning gör oss alltså medvet-

na om språkligbeten som mediet för samförstånd, genom att detta först konstfullt måste frambringas genom en uttrycklig åtgärd. En sådan konstfull åtgärd är förvisso inte typiskt för ett samtal. Översättning är heller inte typiskt för hur vi förhåller oss till ett främmande språk .... När någon verkligen behärskar ett språk behövs inte längre någon översättning, ja varje översättning verkar omöjlig. Att förstå ett språk är i sig ännu inte alls något verkligt förstående och innefattar inte något tolkningsförfarande, utan är ett utövande av livet. Ett språk förstår man genom att man lever i det- en sats som, som bekant, inte bara gäller för levande utan också för döda språk. Det hermeneutiska problemet är alltså inte ett problem som handlar om det riktiga behärskandet av ett språk, utan om det rätta sättet att nå samförstånd om något som sker i språkets medium .... Först om det är möjligt att språkligt nå samförstånd genom att tala med varandra, kan förståendet och samförståndsprocessen överhuvudtaget bli till problem. Att vara anvisad till tolkens översättning är ett extremfall som fördubblar det hermeneutiska förfarandet, samtalet: å ena sidan tolkens med motsidan, å den andra det egna med tolken." 67 Det hermeneutiska gränsfallet översättning, som samtidigt är modellfallet för den vetenskapliga tolkningen, uppenbarar en form av reflektion som vi outtalat utför i varje språklig kommunikation. Den förblir visserligen dold i det naiva samtalet, ty förståendet i tillförlitligt institutionaliserade språkspel vilar på en oproblematisk grundval av uppnått samförstånd det är "inget tolkningsförfarande, utan ett utförande av livet". Wittgenstein analyserade endast denna dimension av språkspelet som livsform. För honom är förstående begränsat till att i efterhand virtuellt genomgå den dressyr som socialiserar de "infödda" talarna in i deras livsform. För Gadamer är detta språkförstående ännu inte alls något "verkligt förstående': eftersom den beledsagande reflektionen över tillämpningen av språkliga regler blir ett tema först om ett språkspel problematiseras. Först när språkreglernas intersubjektiva giltighet är störd kommer en tolkning i gång som återställer en konsensus. Wittgenstein skilde inte detta hermeneutiska förstående från

språkinlärningens primära förlopp. Detta motsvaras av hans övertygelse att inlärningen av ett främmande språk har samma struktur som att växa in i modersmålet. Han tvingas till denna identifikation eftersom han saknar ett dialektiskt begrepp om översättning. Detta begrepp handlar nämligen inte om en transformation som tillåter att utsagor i ett språksystem reduceras till utsagor i ett annat. Vad översättningsakten poängterar är snarare att språket alltid gör dem som behärskar dess grammatiska regler kapabla till en specifik produktiv prestation - att kunna assimilera det främmande och att därigenom fortbilda det egna språksystemet. Det händer dagligen i situationer där samtalsparterna först måste finna ett "gemensamt språk". Detta språk är resultatet av en samförståndsprocess, som till sin struktur liknar en översättning: '~tt uppnå samförstånd i samtal, inbegriper att parterna är beredda på detta och försöker låta det främmande och motsatta göra sig gällande hos sig själva. När det sker ömsesidigt och varje part på en gång håller fast vid de egna grunderna och överväger de grunder som talar emot, kan man slutligen i en omärklig och ovillkorlig ömsesidig överföring av synpunkter (vi kallar det utbyte av åsikter) nå fram till ett gemensamt språk och ett gemensamt utslag. Precis så måste översättaren hålla fast vid sitt modersmåls rätt, alltså det språk som han översätter till, och ändå låta det främmande, ja till och med det fientliga i texten och dess uttryckssätt göra sig gällande hos sig. Denna beskrivning av vad en översättare gör är kanske redan alltför förkortad. Till och med i sådana extrema situationer som när något skall överföras från ett språk till ett annat kan knappast saken åtskiljas från språket. Endast en översättare som i språket framställer den sak som texten visat honom, kommer att efterbilda sanningsenligt. Det innebär emellertid att finna ett språk som inte endast är anpassat till det egna språket utan också till originalets."68 Gadamer ser inte endast institutionaliserade livsformer i de grammatiska reglerna, utan också begränsningar av horisonter. Horisonter är öppna, och de förskjuter sig. Vi vandrar in i dem och de rör sig i sin tur med oss. Detta hussedska begrepp läm-

par sig för att göra språkets assimilatoriska och generativa kraft gällande gentemot dess strukturerande förmåga. De livsvärldar som språkspelens grammatik fastlägger är inte några slutna livsformer, en slutsats som ligger nära till hands om vi skulle utgå från Wittgensteins monadologiska uppfattning. Wittgenstein visade hur reglerna för språklig kommunikation implicerar betingelserna för möjligheten av deras egen tillämpning. De är samtidigt regler för den undervisningspraxis genom vilka de kan internaliseras. Men Wittgenstein ser inte att samma regler också inbegriper betingelserna för möjligheten av deras tolkning. Till ett språkspels grammatik hör inte endast att den definierar en livsform, utan också att den definierar en livsform i förhållande till andra livsformer som den egna gentemot främmande. Eftersom varje språkligt artikulerad värld är en totalitet, spänner ett språks horisont också över det som språket inte är - språket visar sig som något särskilt bland särskildheter. Därför är inte heller världens gränser, vilka språket definierar, oåterkalleliga. Av den dialektiska konfrontationen mellan det egna och det främmande följer, för det mesta omärkligt, revisioner. ÖVersättningen är det medium i vilket dessa revisioner äger rum och språket permanent fortbildas. Den rigida reproduktionen av språk och livsform på de omyndigas nivå är endast ett gränsfall. Ett traderat språk är nämligen ständigt utsatt för en elastisk förnyelse genom att de som redan behärskar det överbryggar störd kommunikation, svarar på nya situationer, assimilerar det främmande - och finner ett gemensamt språk för divergerande tungor. Översättning är inte endast nödvändig på en horisontell nivå mellan konkurrerande språkgemenskaper, utan likaså mellan generationer och epoker. Traditionen som det medium i vilket språk fortplantar sig, realiserar sig som översättning, närmare bestämt som överbryggandet av avstånd mellan generationer. Traditionsförloppets minsta enhet är den socialisationsprocess med vars hjälp den enskilda växer in i sitt språk. Utifrån denna bakgrund ser vi det begränsade perspektiv som Wittgenstein föll offer för. De ungas språkspel är nämligen inte endast reproduktioner av de gamlas praxis. Med de första funda-

mentala språkreglerna lär sig barnet inte endast betingelserna för möjlig konsensus, utan samtidigt betingelserna för en möjlig tolkning av dessa regler. Detta ger barnet möjligheten att övervinna och därmed också att uttrycka ett avstånd. Det hermeneutiska förståendet, som artikuleras först i en situation där samförståndsprocessen är störd, ligger lika mycket till grund för språkförståendet som det primära samförståndet. Den hermeneutiska självreflektionen överträffar den sociolingvistiska nivå av språkanalys som märktes ut av den sene Wittgenstein. När den transcendentala konstruktionen av ett språk överhuvudtaget bröt samman, erhöll språk med språkspelspluralismen ytterligare en dimension. En språkspelsgrammatik reglerar inte längre endast förbindelsen mellan symboler, utan samtidigt deras institutionaliserade användning i interaktioner. Wittgenstein fångar emellertid fortfarande denna dimension på ett alltför inskränkt sätt. Han ser endast symbolers och verksamheters invarianta sammanhang och är blind för att tillämpningen av regler inbegriper att de tolkas och fortbildas. Wittgenstein var förvisso den förste som, mot den positivistiska fördomen, klargjorde att tillämpningen av grammatiska regler inte i sin tur kan definieras på symbolisk nivå i enlighet med allmänna regler, utan endast kan läras in som ett komplex av språk och praxis och internaliseras som en beståndsdel av en livsform. Han förblev emellertid positivistisk nog för att tänka sig denna läroprocess som en reproduktion av fasta mönster - som om de socialiserade enskilda vore subsumerade under språkets och verksamheternas helhet. Språkspelet stelnar i hans händer till en ogenomskinlig enhet. I själva verket är språkkretsarna inte monadiskt tillslutna utan porösa, såväl inåt som utåt. Ett språks grammatik kan inte innehålla något stelt tillämpningsmönster. Den som har lärt sig att tillämpa dess regler har inte endast lärt sig att uttrycka sig i ett språk, utan också att tolka detta språks uttryck. Utåt måste i princip översättning vara möjligt, i det inre tradition. De grammatiska reglerna implicerar med sin möjliga användning samtidigt nödvändigheten av en tolkning. Det såg inte Wittgenstein. Därför uppfattade han också språkspelens praxis 186

ohistoriskt. Hos Gadamer berikas språket med en tredje dimension. Grammatiken reglerar nämligen en tillämpning av regler som å sin sida historiskt fortbildar regelsystemet. Språkets enhet, som gick under i språkspelspluralismen, återställs dialektiskt i traditionens sammanhang. Språk existerar endast som traderat. Ty tradition speglar i huvudsak den livslånga socialisationen av enskilda i sitt språk. Trots uppgivandet av föreställningen om ett idealspråk har språkspelskonceptet fortfarande formaliserade språk som en icke erkänd förebild. Den vardagsspråkliga kommunikationens intersubjektivitet kopplade Wittgenstein till grammatiska reglers intersubjektiva giltighet. Att följa en regel innebär att tillämpa den på identiskt sätt. Vardagsspråkets mångtydighet och dess reglers inexakthet är sken. I varje språkspel råder en fullkomlig ordning. Denna kan språkanalytikern förlita sig på som måttstock för sin kritik. Även om vardagsspråket inte kan rekonstrueras i formellt språk utan att förstöras som sådant, är dess grammatik inte mindre exakt och entydig än en kalkyls. Detta antagande är endast plausibelt för den som mot Wittgensteins egen intention sysselsätter sig med formaliserade språks tongivande roll. För den som knyter språkanalys till vardagsspråkets självreflektion är motsatsen uppenbar. Kalkylspråkens entydighet är köpt till priset av deras monologiska uppbyggnad, dvs. av en konstruktion som utesluter samtal. Strängt deduktiva sammanhang tillåter härledningar, inte någon kommunikation. Dialoger ersätts på sin höjd av förmedling av information. Endast samtalsfria språk har en fullkomlig ordning. Vardagsspråk är ofullkomliga och garanterar ingen entydighet. Därför är den vardagsspråkliga kommunikationens intersubjektivitet alltid bruten. Den består eftersom samförstånd principiellt är möjligt, och den består inte eftersom en samförståndsprocess principiellt är nödvändig. Det hermeneutiska förståendet sätter an vid brottställena. Det kompenserar intersubjektivitetens brutenhet. Den som utgår från den typiska språksituationen och inte har precisionsspråket som mönster begriper med detsamma vardagsspråkets öppna struktur. En gällande grammatiks

obrutna intersubjektivitet skulle förvisso möjliggöra betydelseidentitet och därmed konstanta förståenderelationer, men skulle samtidigt förinta jagidentiteten i kommunikationen med andra. Klaus Heinrich har undersökt den vardagsspråkliga kommunikationen med utgångspunkt i faran av en fullständig integration av den enskilda.69 Språk som inåt inte längre är porösa och som fastnar i stela system utplånar intersubjektivitetens brytningar och samtidigt det hermeneutiska avståndet mellan individerna. De möjliggör inte längre den sårbara balansen mellan separation och förening, i vilken varje enskilt jags identitet måste övas in. Problemet med en jagidentitet som måste framställas endast genom identifikation, dvs. just genom identitetens avyttrande, är samtidigt problemet med en språklig kommunikation som möjliggör den räddande balansen mellan språklös samvaro (Einssein) och språklöst fjärmande (Ent/remdung), mellan uppoffrande av individualitet och den ensamställdes isolering. Erfarenheter av hotande identitetsförlust hänvisar till erfarenheter av förtingligande av språklig kommunikation. I den bevarade icke-identiteten i en lyckad kommunikation kan den enskilda bilda en prekär jagidentitet och bevara den gentemot riskerna av såväl förtingligande som gestaltlöshet. Heinrich analyserar framför allt den ena sidan, nämligen betingelserna för en protest mot ett samhälle som förstör sig självt genom att försjunka i indifferens och som genom tvångsintegration förintar avstånden mellan individerna. Det är det tillstånd av dikterad språkreglering och obruten intersubjektivitet som upphäver tillämpningens subjektiva spelrum. Så måste det som Wittgenstein koncipierade som språkspel realisera sig. Ty det reglementerade språket, som inåt förseglar alla fogar, måste utåt monadiskt sluta sig. Det protesterande talet är därför den andra sidan av det hermeneutiska förståendet, vilket överbryggar den fasthållna distansen och förhindrar att kommunikationen avbryts. I översättningen huserar försoningens makt. I den hävdar sig språkets förenande kraft gentemot sönderfallet i många separata språk, vilka i sin isolering skulle ha dömts till en oförmedlad samvaro.70 188

8.2 Gadamer använder bilden av en horisont för att karaktärisera varje konkret språks hermeneutiska grundrag. Deras gränser är så öppna att de i princip kan införliva allt språkligt främmande och från början oförståeligt. Nu lever emellertid de parter mellan vilka en kommunikation först måste bli till inom var sin horisont. För Gadamer framstår därför den hermeneutiska samförståndsprocessen som en horisontsammansmältning. Det gäller lika mycket på en vertikal nivå, när vi genom förståelse övervinner ett historiskt avstånd, som på en horisontell nivå, när samförståndsprocessen förmedlar ett språkgeografiskt eller språkkulturellt avstånd. Det förstående tillägnandet av en tradition följer översättningens modell. Samtidens horisont utplånas inte, utan sammansmälter med den horisont från vilken traditionen stammar. "Att förstå en tradition fordrar ... helt visst en historisk horisont. Men det kan inte handla om att man vinner denna horisont genom att man försätter sig i en historisk situation. Snarare måste man alltid redan ha en horisont för att kunna försätta sig i en situation. Ty vad innebär försätta-sig? Förvisso inte helt enkelt: bortse-från-sig. Naturligtvis behövs detta, så till vida som att man verkligen måste få upp ögonen för den andra situationen. Vad som emellertid krävs är just att man tar med sig själv in i denna andra situation. Först det ger den fulla innebörden av försätta-sig. Försätter man sig t.ex. i en annan människas situation, då kommer man att förstå henne, dvs. bli medveten om annanbeten [Andersheit], ja den andras oupplösliga individualitet, just genom att man försätter sig i hennes läge. - Ett sådant försätta-sig är varken en individualitets inlevelse i en annan eller en underkastelse av den andre under de egna måttstockarna, utan betyder alltid uppnåelsen av en högre allmänhet som inte endast övervinner den egna partikulariteten utan också den andres. Begreppet borisont' ligger här nära till hands eftersom det ger uttryck för den överlägsna vidsyn som den förstående måste ha. Vinna horisont betyder alltid att man lär sig se bortom det nära och alltför nära, inte för att se bort från det, utan för att se det bättre inom en större helhet och ge det rimligare proportioner. Det är inte en riktig beskrivning av det 189

historiska medvetendet när man med Nietzsche talar om de många växlande horisonterna som detta medvetande lär sig att försätta sig i. Den som på ett sådant sätt bortser från sig själv är just den som inte har någon historisk horisont .... Det krävs utan tvekan en egen ansträngning för att förvärva sig historisk horisont. I skräck och förhoppning tar vi alltid till oss det som ligger närmast och möter under sådana förutsättningar det förgångnas vittnesmål. Det är därför en ständig uppgift att hämma den förhastade assimileringen av det förgångna till de egna förväntningarna av mening. Endast då kommer man att höra traditionen så som den i sin egen andra mening förmår göra sig hörbar .... I och med att vi ständigt måste pröva alla våra fördomar, förstår vi i själva verket samtidens horisont i konstant bildning. Till en sådan prövning hör inte minst mötet med det förgångna och förståendet av den tradition som vi kommer ifrån. Utan det förgångna kan samtidens horisont således överhuvudtaget inte bildas. Lika litet som det finns en samtidshorisont för sig, finns det historiska horisonter som väntar på att förvärvas. Snarare är förstående alltid en process där sådana horisonter, som förment är för sig, smälter samman." 7 ' Denna sammanflätning av horisonter kan inte metodiskt undanröjas, utan hör till betingelserna för själva det hermeneutiska arbetet. Det visar sig i det cirkulära förhållandet mellan förförståelsen och explikationen av det förstådda. Vi kan nämligen endast dechiffrera delarna av en text om vi anteciperar en, om än aldrig så diffus, förståelse av helheten, och omvänt kan vi endast korrigera detta föregripande i den mån vi explicerar enskilda delar. "Cirkeln är således inte av formell natur. Den är varken subjektiv eller objektiv, utan beskriver förståendet som ett samspel mellan traditionens rörelse och interpretens rörelse. Antecipationen av mening, vilken styr vår förståelse av en text, är inte subjektivitetens handling, utan bestäms av den gemenskap som förbinder oss med traditionen. I vårt förhållande till traditionen skapas emellertid denna gemenskap ständigt på nytt." 72 Interpreten är ett moment av samma traditionssammanhang som sitt föremål. Han tillägnar sig en tradition utifrån en för190

väntningshorisont som redan i förväg har formats av denna tradition. Därför har vi på sätt och vis alltid redan förstått traditionen som vi konfronteras med. Och därför är horisonten, som med interpretens språk är given, inte endast något subjektivt som vanställer vår uppfattning. I motsats till den teoretiskt inriktade språkanalysen håller hermeneutiken fast vid att vi lär oss att förstå ett språkspel utifrån horisonten av det språk som redan är bekant för oss. På sätt och vis upprepar vi virtuellt den läroprocess som socialiserade in den infödda i sitt språk. Men vi dras inte in i denna läroprocess på ett oförmedlat sätt, utan genom förmedling av de regler som vi internaliserat under vår egen socialisationsprocess. Förmedlingen mellan det som interpreten för med sig och det som han tillägnar sig förstår hermeneutiken som en fortbildning av samma tradition som interpreten har att tillägna sig. Hermeneutiken hamnar inte som språkanalysen i förlägenheten att inte kunna rättfärdiga sitt eget språkspeL Den utgår nämligen från att ett språkspel aldrig kan läras in på ett abstrakt sätt, utan alltid endast på grundval av ett språkspel som interpreten redan behärskar. - Hermeneutiskt förstående är utläggning av texter med kännedom om redan förstådda texter. Det leder till nya bildningsprocesser utifrån redan genomförda bildningsprocessers horisont. Det är ett stycke ny socialisation som anknyter till en redan genomgången socialisation. I och med att det tillägnar sig traditionen, för det den vidare. Eftersom det hermeneutiska förståendet självt tillhör det objektiva sammanhang som reflekteras i det, skall övervinnadet av tidsavståndet inte begripas som en konstruktion utförd av det uppfattande subjektet. Traditionens kontinuitet har faktiskt alltid redan överbryggat interpretens avstånd till sitt föremål. Ur den hermeneutiska självreflektionens synvinkel närmar sig det fenomenologiska och det lingvistiska grundläggandet av en förstående sociologi historismen. Liksom denna förfaller de i objektivism, ty den fenomenologiska observatören och språkanalytikern gör anspråk på en rent teoretisk inställning, trots att de endast är förbundna med sitt objektområde genom kommunikativ erfarenhet och därför inte längre kan göra anspråk 191

på rollen som utanförstående. Saklighet garanteras endast av ett reflekterat deltagande, alltså av kontrollen av utgångssituation, av den resonansbotten som det hermeneutiska förståndet inte kan lösgöra sig från. Erfarenhetens möjliga objektivitet äventyras just i den mån som interpreten av objektivismens sken förleds att dölja den metodiskt oupplösliga bindningen till det hermeneutiska utgångsläget. Gadamers storartade kritik av kulturvetenskapernas objektivistiska självförståelse drabbar inte endast historismen, utan också det falska medvetandet hos de fenomenologiska och lingvistiska förvaltarna av dess kvarlåtenskap. Livsvärldarnas och språkspelens pluralism är endast ett avlägset eko av den pluralism av världsåskådningar och kulturer som Dilthey projicerade på en fiktiv nivå av samtidighet. I andra delen av sitt verk diskuterar Gadamer hermeneutikens romantiska inlevelseteori och dess tillämpning på historien: Schleiermacher och Droysen. Han använder Dilthey för att påvisa de aporier som ett historiskt medvetande snärjer in sig i - ett medvetande som visserligen har övervunnit det psykologiska förståendet av uttryck till förmån för en analys av betydelsesammanhang, men som förblir fångat av den bedrägliga genialiteten hos en allförstående reproduktion av meningsinnehåll, vilka endast har objektiverats på något sätt. Mot Schleiermachers och Diltheys estetisering av historien och mot deras anestetisering av den historiska reflektionen, gör Gadamer Hegels lika subtila som obevekliga insikt gällande, nämligen att en restitution av förgånget liv endast är möjlig som en rekonstruktion av samtiden i perspektivet av dess förgångna. En skenbar reproduktion av det förgångna .ersätts av dess reflexiva förmedling med det samtida livet: ''Att det efterföljande förståendet besitter en principiell överlägsenhet gentemot den ursprungliga produktionen och därför kan formuleras som ett bättre-förstående, beror inte så mycket på det efterföljande medvetandegörandet, vilket leder till ett likställande med upphovsmannen (som Schleiermacher menade), utan beskriver tvärtom en outplånlig differens mellan interpreten och upphovsmannen, vilken följer av det historiska

avståndet. Varje tid måste förstå en traderad text på sitt sätt, ty texten tillhör traditionens helhet, vilken varje tidsålder har ett sakligt intresse av och i vilken den söker förstå sig själv. En texts verkliga mening, hur den tilltalar interpreten, är just inte beroende av det tillfälliga som författaren och hans ursprungliga publik utgör. Meningen är åtminstone inte uttömd med det. Ty den bestäms också alltid av interpretens historiska situation och därmed också av hela historiens objektiva gång. En författare som Chladenius, som ännu inte förskjuter förståendet in i det historiska, gör detta på ett helt otvunget och naivt sätt rättvisa. Han menar att en författare inte själv behöver uppfatta sin texts sanna innebörd och att interpreten därför kan och måste förstå mer än denne. Detta har emellertid grundläggande betydelse. En texts innebörd överträffar dess författare inte endast då och då, utan alltid. Därför är förstående inte endast reproduktivt, utan också alltid produktivt."73 Objektivismen döljer det verkningshistoriska sammanhang som det historiska medvetandet självt är en del av. Principen för en texts verkningshistoria erhåller hos Gadamer rangen av en metodisk grundsats för utläggningen av texten själv. Den är inte en hjälpvetenskap som tillhandahåller ytterligare information, utan grundforskning för tolkningen som sådan. Ty verkningshistorien är endast en kedja av förflutna tolkningar som objektivt förmedlar interpretens förförståelse med hans föremål, även om det skulle ske bakom hans rygg. Traderade dokument och historiska händelser erhåller inte den "innebörd", som det hermeneutiska förståndet bemödar sig om att fånga deskriptivt, oberoende av händelser och tolkningar som följer. Innebörd är ett aggregat av avlagrade betydelser som oupphörligt framkommer ur nya tillbakablickar. Därför är en traderad innebörd principiellt ofullständig, nämligen öppen för sediment från framtida tillbakablickar. Historiker och filologer, som reflekterar verkningshistoriskt, räknar med att meningshorisonten inte kan slutas. De anteciperar att händelsernas fortgång kommer att framvisa nya betydelseaspekter hos deras föremål. Den filologiska erfarenhetens rationella kärna är att 193

traderade texters innehåll är "outtömliga". 74 Detta motsvaras av historikerns erfarenhet att principiellt inte kunna ge en tillräcklig beskrivning av någon händelse: 'A.tt fullständigt beskriva en händelse är att lokalisera den i alla rätta historier, och det kan vi inte göra. Vi kan inte eftersom vi med tanke på framtiden är tidsligt provinsiella." 75 A. C. Danto bekräftar Gadamers princip om verkningshistorien genom en analys av historiska utsagors form. Den historiska framställningen använder sig av narrativa utsagor. De kallas narrativa eftersom de framställer händelser som element av berättelser. Berättelser har en början och ett slut, de hålls samman av en handling. Historiska händelser rekonstrueras inom ramen för en berättelse. De kan inte framställas utan relation till andra, tidsligt efterföljande händelser. Narrativa utsagor karaktäriseras i allmänhet av att de refererar till minst två händelser med olika tidsindex, varvid den tidigare av dessa händelser är beskrivningens tema. Satsen "Trettioåriga kriget började 1618" förutsätter åtminstone det händelseförlopp som är relevant för detta krigs historia fram till den westfaliska freden, händelser som ingen observatör skulle kunna ha beskrivit vid krigsutbrottet. Alltefter kontext betyder emellertid uttrycket "trettioåriga kriget" inte. endast ett krigsförlopp som sträckte sig över tre årtionden, utan det tyska rikets politiska sammanbrott, fördröjandet av den kapitalistiska utvecklingen, motreformationens slut, ämnet för ett W allensteindrama osv., osv. Predikaten som narrativt framställer en händelse kräver att senare händelser, i vars ljus händelsen framstår som en historisk händelse, uppträder. Den historiska beskrivningen av händelser blir därför med tidens gång rikare än vad den empiriska observationen tillåter när de inträffar. Inom erfarenhetsvetenskapliga teoriers refere~sram beskrivs händelser endast i sådana kategorier som tillåter att även en observation av denna händelse kan protokollföras. En vetenskapligt prognostiserad händelse kan endast identifieras av ett observationsspråk som är neutralt i förhållande till tidpunkten för inträffandet. En historisk framställning av samma händelse, till exempel en solförmörkelse, måste referera till de tolk194

ningsspråk som talas av alla dem som händelsen har fått en historisk betydelse för, dvs. relevans inom ramen för en berättelse. Skulle historikern vilja beskriva händelser så som astronomen eller fysikern och välja ett tidsneutralt observationsspråk, då måste han inta den ideale krönikörens roll. Danto inför denna fiktion. Han ställer en maskin till historikerns förfogande, som vid varje tidpunkt protokollför alla händelser och lagrar dem för senare bruk. Detta ideala ögonvittne antecknar i ett observationsspråk allt som historiskt inträffar och hur det inträffar. Likväl vore denna sagolika maskin närmast värdelös för vår historiker. Ty de perfekta ögonvittnesberättelserna vore meningslösa om de inte vore konstruktioner av åtminstone ett enda levande ögonvittne som kunde använda sig av narrativa utsagor. Den ideale krönikören är ur stånd att beskriva intentionella handlingar, ty det skulle förutsätta antecipationen av händelser bortom tidpunkten för observationen. Han är inkapabel att framställa kausala relationer, ty då måste en händelse kunna beskrivas retrospektivt. Observationen av en händelse som följer i tiden är nämligen den nödvändiga betingelsen för att en föregående händelse skall kunna identifieras som dess orsak. Krönikören kan inte berätta en enda historia, eftersom relationer mellan händelser med olika tidsindex undandrar sig hans observation. Han kan inte se ett handlingssammanhangs början, kris och slut, eftersom det fattas ett perspektiv för möjlig tolkning. Naturligtvis måste även det ideala ögonvittnets beskrivningar vara tolkningar. Ett tidsneutralt observationsspråk utesluter tolkningar av en observerad händelse som en historisk händelse. Endast inom handlande subjekts retrospektiva referensram, vilka värderar samtida tillstånd utifrån anteciperade framtida tillstånd, kan två på varandra följande historiska händelser förstås utifrån en föregången samtids relation till en förgången framtid. När vi talar om trettioåriga krigets utbrott, då uppfattar vi händelserna år 1618 utifrån det retrospektiva perspektivet av det trettio år senare avslutade kriget. 1618 skulle detta uttryck endast kunna ha en prospekterande betydelse. Vi beskriver alltså händelsen i kategorier som skulle ha 195

varit relevanta för en samtida, inte som observatör utan som handlande som kan antecipera det framtida. Att framställa händelser historiskt, dvs. i form av narrativa utsagor, innebär att vi uppfattar dem enligt mönstret av möjligt handlande. Förvisso begränsar sig historikern därvidlag till den handlandes faktiska intentioner. Eftersom han är född senare har han nämligen alltid redan transeenderat historiehorisonten så som den framstår för den handlande. Så snart de icke-intentionella beståndsdelarna och bieffekterna av intentionella sammanhang träder in i en efterkommandes historiehorisont, blir emellertid även de uppfattade från den möjliga intentionalitetens ståndpunkt. På denna punkt har Gaelamer demonstrerat övergången från den psykologiska. till den hermeneutiska grundläggningen av kulturvetenskaperna: "Det historiska problemet är inte hur sammanhang i allmänhet kan upplevas och uppfattas, utan hur även sådana sammanhang skall kunna uppfattas som ingen har upplevt som sådana." 76 Danto diskuterar detta förhållande mellan subjektivt menad och objektiv innebörd utifrån exemplet att man i efterhand upptäckte romantiska drag i klassicismens verk: "För denna upptäckt behöver vi begreppet romantik och kriterier för att identifiera det romantiska. Men begreppet romantik kan naturligtvis inte ha varit tillgängligt under klassicismens glansdagar .... Vad som i de klassiska skrifterna visar sig falla in under begreppet romantik har utan tvekan lagts in i dessa verk intentionellt. Men de var inte intentionella enligt beskrivningen 'lägga in romantiska element', ty författarna saknade detta begrepp. Det är en viktig begränsning av användningen av begreppet förstående. Det var varken Aristarchos intention att antecipera Kopernicus eller Petrarcas att påbörja renässansen. Att göra sådana beskrivningar kräver begrepp som var tillgängliga. först vid en senare tidpunkt. Av detta följer att inte ens tillgång till tankarna hos de människor vars handlingar den ideale krönikören beskriver, skulle göra det möjligt att inse dessa handlingars innebörd." 77 Historikern observerar inte ur den handlandes perspektiv. Han beskriver händelser och handlingar från en historisk erfarenhetshorisont som överskrider den handlandes 196

erfarenhetshorisont. Men den innebörd som på detta sätt retrospektivt tillfaller händelserna, framkommer endast av mönstret för möjlig handling, nämligen som om denna innebörd, med de efterkommandes vetande, hade intenderats. Det språk i vilket historikern framställer händelser uttrycker därför inte primärt observationer, utan förhållandet mellan tolkningar på olika stadier. Samtida observatörers tolkningar är det sista steget på en trappa av tolkningar. Dess första steg är historikerns referensram, som, såvida han själv är ett handlande subjekt, inte kan vara oberoende av hans förväntningshorisont. Själva trappan är det traditionssammanhang som förbinder historikern med hans objekt. Detta sammanhang bygger på de efterkommandes retrospektiva projektioner, vilka som bättre vetande har rekonstruerat det som blivit till enligt mönstret för möjligt handlande. Historikern är ingen krönikör som inskränker sig till observation. Han gör kommunikativa erfarenheter. Ett utanförstående protokollförande ersätts av det hermeneutiska förståendets verksamhet. På den historiska framställningens nivå visar det sig vara meningslöst att överhuvudtaget vilja skilja tolkning från något sådant som en krönikörs beskrivningar. Danto kritiserar en sådan uppfattning, "som, på sätt och vis, accepterar en imitation av det förflutna som ideal, men som insisterar på att det finns något bortom redovisningar, även perfekta redovisningar, av det förflutna, eller delar av det förflutna, vilket också är historieämnets uppgift. Förutom att göra sanna utsagor om det förflutna, sägs historiker vara intresserade av att tolka det förflutna. Och även om vi hade en perfekt redovisning, skulle uppgiften att tolka återstå. Att endast befatta sig med beskrivningsproblemet tillhör en blygsammare del av historiskt arbete - det är verkligen krönikörers arbete. Detta är en åtskillnad som jag inte kan acceptera. Jag vill nämligen vidhålla att historia är gjord av ett stycke. Den är gjord av ett stycke i den meningen att det inte finns något som man skulle kunna kalla ren beskrivning i kontrast till något annat som skall kallas tolkning. Att överhuvudtaget bedriva historiskt arbete är att bruka någon slags överbryggande föreställ197

ning som går bortom det som är givet. Och att se detta, det är att se att historia som en imitation eller fördubbling av det förflutna är ett omöjligt ideal." 78 En följd av händelser erhåller berättelsens enhetliga karaktär endast utifrån en ståndpunkt som inte kan vara hämtad från dessa händelser själva. De handlande är insnärjda i sina berättelser. När de berättar sina egna historier blir även de först i efterhand medvetna om den ståndpunkt som möjliggör att händelserna kan anta en historias sammanhang. Innebörd har historien förvisso endast för någon som överhuvudtaget kan handla. Samma händelser kan ingå i andra berättelser och erhålla nya betydelser så länge nya utgångspunkter uppkommer. En definitiv och fullständig beskrivning av en historisk händelse kan vi först ge om vi kunde vara säkra på att nya ståndpunkter inte uppträder, om vi således kunde antecipera alla relevanta ståndpunkter som uppkommer i framtiden. I denna mening anteciperar historiefilosofin den ståndpunkt som skulle kunna vägleda den siste historikern efter historiens slut. Då vi inte kan antecipera den framtida utvecklingen, saknar vi grunder för en antecipation av den siste historikerns ståndpunkt. Men utan historiefilosofi kan å andra sidan ingen historisk händelse framställas på ett fullständigt sätt: "Varje redovisning av det förflutna är i en väsentlig mening ofullständig, dvs. den är i en väsentlig mening ofullständig, om dess fullbordande skulle kräva uppfyllandet av ett villkor som helt enkelt inte kan uppfyllas. Och min tes blir att en fullständig redovisning av det förflutna skulle förutsätta en fullständig redovisning av framtiden. Man kan alltså inte åstadkomma en fullständig historisk redovisning utan att också utveckla en historiefilosofi. Så om det inte kan finnas en legitim historiefilosofi, kan det heller inte finnas en legitim och fullständig historisk redovisning. För att parafrasera ett berömt resultat inom logiken kan det, kort sagt, följdriktligen inte finnas en fullständig historisk redovisning. Vår kunskap om det förflutna är med andra ord begränsad av vår kunskap (eller okunskap) om framtiden. Och

198

detta är den djupare förbindelsen mellan substantiell historiefilosofi och vanlig historia." 79 Beskrivningens ofullständighet är ingen brist så länge valet av deskriptiva uttryck är fastlagt inom en teoretisk referensram. Eftersom historiker emellertid, till skillnad från erfarenhetsvetenskaperna, inte förfogar över sådana teorier, är deras ofullständiga beskrivningar i princip också godtyckliga. '~tt beskriva en händelse fullständigt är att lokalisera den i alla rätta berättelser, och det kan vi inte. Vi kan inte eftersom vi är tidsligt provinsiella med hänseende till framtiden. Vi kan inte, av samma skäl som vi inte kan utveckla en spekulativ historiefilosofi. Den fullständiga beskrivningen förutsätter alltså en narrativ organisation, och en narrativ organisation är något som vi gör. Och inte bara det, ty påbudet om en narrativ organisation blandar logiskt sett in en ofrånkomlig subjektiv faktor. Det finns ett moment av ren godtycklighet i det. Vi organiserar händelser på ett sätt som är relativt i förhållande till några händelser som vi finner betydelsefulla i en mening som vi inte har berört här. Det är en form av betydelse som emellertid alla berättelser har gemensam och som är bestämd av den eller den människans aktuella intressen." 80 Dessa slutsatser är emellertid plausibla endast om vi uppfattar den fullständiga beskrivningens ideal som meningsfullt för historieämnet. Danto utvecklar denna ide om alla tänkbara historier med hjälp av en sista historikers hypotetiska roll. Likväl gäller för den sista historikern, som för varje historiker före honom, att följden av förgångna händelser kan formera sig till en historia endast utifrån en ståndpunkt som han inte hämtar från dessa händelser själva. Endast om han själv handlar inom en förväntningshorisont, kan han utarbeta den sista av alla möjliga referensramar för framställningen av historiska händelser. Så snart historikern emellertid överhuvudtaget handlar, producerar han nya förhållanden som utifrån en ny tillbakablick sammanfogar sig till en vidgad historia. Därigenom vore den definitiva och fullständiga historien återigen underkastad en revision. För den historiska framställningen av historien i sin helhet skulle följaktligen en kvalifikation krävas som per se är 199

oförenlig med historiens slut. Den fullständiga beskrivningens ideal kan man inte på ett konsekvent sätt föreställa sig. Det påbördar historieskrivningen ett anspråk på kontemplation som den inte bara inte kan infria, utan som snarare är illegitimt som anspråk. Varje historiker befinner sig i rollen som sista historiker. Hermeneutiska överväganden om meningshorisontens outtömlighet och framtida generationers nya tydningar förblir tomma. De har inga som helst följder för det som historikern måste göra. Ty han organiserar inte alls sitt vetande efter den rena teorins mått. Allt vad han historiskt kan veta, kan han omöjligen fånga oberoende av den egna livspraxisens ram. För denna existerar det framtida endast inom horisonten av förväntningar. Och dessa förväntningar utvecklar hypotetiskt den hittillsvarande traditionens fragment till den förförstådda universalhistoriens totalitet. I dess ljus kan varje relevant händelse principiellt beskrivas så fullständigt som det är möjligt för en social livsvärlds praktiskt verksamma självförståelse. Implicit använder sig varje historiker av det tillvägagångssätt som Danto vill förbjuda för historiefilosofen. Med hjälp av praktiska ståndpunkter anteciperar han slutliga tillstånd, vilka obesvärat strukturerar händelsernas mångfald till handlingsorienterande historier. Just historiens öppenhet, alltså den handlandes situation, tillåter det hypotetiska anteciperandet av historien som helhet, som i sin tur också möjliggör framställningen av delarnas retrospektiva betydelse. Det såg redan Dilthey: "Vi fångar betydelsen av ett moment av det förflutna. Detta moment är betydelsefullt i den mån som det upprättades en förbindelse inom det med framtiden, genom en handling eller en yttre händelse .... det enskilda momentet (har) betydelse genom sitt förhållande till helheten, genom förhållandet mellan förflutet och framtid, mellan enskild existens och mänsklighet. Men hur skall nu egenarten hos detta förhållande mellan del och helhet inom livet förstås? Det är ett förhållande som aldrig helt fullbordas. Man skulle vara tvungen att invänta levnadsloppets slut och skulle först i dödsögonblicket kunna överblicka den helhet som skulle kunna fastställa förhållandet 200

mellan delarna. Man skulle vara tvungen att invänta historiens slut för att besitta hela materialet för bestämningen av historiens betydelse. Å andra sidan är det hela ändå endast tillgängligt för oss i den mån det blir förståeligt utifån delarna. Förståendet svävar alltid mellan de båda betraktelsesätten. Ständigt skiftar vår uppfattning om livets betydelse. Varje levnadsplan är ett uttryck för hur vi begriper livets betydelse. Det som vi sätter som mål för vår framtid, betingar bestämningen av det förgångnas betydelse." 8 ' Förvisso är målsättningarna, dvs. hermeneutiska föregripanden rotade i livspraktiska intressen, inte godtyckliga. Ty de kan endast göra sig gällande i den mån som sakförhållandena inte undandrar sig deras grepp. Därutöver är det det hermeneutiska förståendets särskilda bedrift att det, i relation till det lyckade tillägnandet av traditioner, också klargör hur de fördomar som är knutna till interpretens utgångsläge kommit till inom ramen för en tradition- och på så vis tas upp i reflektionen. 8.3 Historiska framställningar som har formen av narrativa utsagor kan framstå som principiellt ofullständiga och godtyckliga endast om de bedöms efter ett felaktigt beskrivningsideal. Erfarenhetsvetenskapliga utsagor tillfredsställer lika litet detta krav på kontemplativt begripande och korresponderande framställning. Deras korrekthet visar sig med hjälp av kriterier som fastlägger giltigheten av tekniskt användbart vetande. Om vi på ett motsvarande sätt prövar hermeneutiska utsagors giltighet inom en lämplig ram, den för praktiskt betydelsefullt vetande, då visar sig det som Danto måste uppfatta som en brist, vara en transcendental betingelse för möjlig kunskap: endast genom att vi skisserar en referensrams preliminära konturer inom horisonten av en livspraxis, kan såväl tolkningarna av händelser, vilka kan organiseras till en historia utifrån det projicerade slutet, som tolkningarna av delarna, vilka inom ramen för en föregripen totalitet kan dechiffreras som brottstycken, överhuvudtaget ha ett informationsinnehåll för denna livspraxis. Gadamers egentliga bedrift är, enligt min mening, 201

hans påvisande av att det hermeneutiska förståendet på ett transcendentalt nödvändigt sätt är relaterat till artikuleringen av en handlingsorienterande självförståelse. Exemplen teologi och juridik visar förståelsens och tillämpningens immanenta samband. Såväl utläggningen av bibeln i predikan som utläggningen av positiv rätt i domen tjänar samtidigt som utläggning av tillämpningen av faktiska förhållanden i en given situation. Den praktiska livsreferensen till adressaternas självförståelse, kyrkaförsamlingen eller rättsgemenskapen, läggs inte till tolkningen i efterhand. Snarare fullbordas utläggningen i själva tillämpningen. Gadamer vill inte låta detta konstitutiva sammanhang endast gälla för bestämda traditioner, vilka, som en kanonisk traditions heliga texter eller den positiva rättens gällande normer, redan besitter en institutionellt bindande kraft. Han vill inte endast utvidga det till tolkningen av konstverk eller utläggandet av filosofiska texter. Han övertygar oss om att det förstående som är verksamt vid tillämpningen av framstående traditioner, försedda med auktoritativa anspråk, ger oss mönstret för hermeneutiskt förstående överhuvudtaget: 'Den nära samhörighet, som ursprungligen band samman den filologiska hermeneutiken med den juridiska och teologiska, berodde på att tillämpningen erkändes som ett integrerande moment i all förståelse. Spänningsförhållandet mellan den förutsatta texten, lagen eller förkunnelsen, och den innebörd som uppnås i tillämpningen av texten i det konkreta utläggningsögonblicket, i domen eller i predikan, är ju konstitutivt såväl för den juridiska som den teologiska hermeneutiken. En lag är inte tänkt att förstås historiskt, utan gällande rätt skall konkretiseras genom utläggningen. Likaså är en religiös förkunnelsetext inte tänkt att uppfattas som blott ett historiskt dokument, utan skall förstås på ett sådant sätt att den har helande verkan. I båda fallen inbegriper detta att texten, vare sig det är lagen eller det heliga budskapet, i varje ögonblick, dvs. i varje konkret situation, måste förstås på ett nytt och annorlunda sätt, om den skall förstås på ett adekvat sätt, dvs. enligt det anspråk som den ställer. Förstå är här alltid redan tillämpning.- Nu utgick 202

vi ifrån kunskapen att det förstående som utövas i kulturvetenskaperna i en grundläggande mening är historiskt, dvs. att även där förstås en text endast om den varje gång förstås annorlunda. En historisk hermeneutiks uppgift kännetecknas just av att den reflekterar det spänningsförhållande som består mellan den gemensamma sakens identitet med sig själv och den växlande situation i vilken samma sak skall förstås." 82 Gadamer förtydligar det tillämpningsvetande, som det hermeneutiska förståendet leder fram till, med hjälp av Aristotels bestämningar av praktiskt vetande. 83 Det hermeneutiska vetandet har tre moment gemensamt med det politisk-etiska vetande som Aristoteles i lika hög grad skiljer från vetenskap som teknik. 84 Till att bärja med har det praktiska vetandet en reflexiv form, dvs. det är samtidigt ett 'sig-vetande'. Därför erfar vi misstag på det praktiska vetandets områden hos oss själva. Felaktiga åsikter har den habituella gestalten av ett falskt medvetande. Felande insikt har förblindelsens objektiva kraft. Det andra momentet hänger samman med detta. Praktiskt vetande är nämligen internaliserat. Det har kraften att fixera drifter och forma lidelser. Tekniskt vetande förblir däremot externt. Vi glömmer tekniska regler så snart vi tappar vanan. Praktiska regler, en gång bemästrade, blir däremot till en beståndsdel av personlighetsstrukturen. Därför kan praktiskt vetande inte heller, som teoretiskt vetande, förutsättningslöst förvärvas. Det måste nämligen anknyta till en fördomsstruktur. Endast den åhörare, som på grund av tillägnade traditioner och upplevda situationer redan har förvärvat ett förvetande, kan lära av föreläsningar i praktisk filosofi. Praktiskt vetande anknyter till en socialisationsprocess och fortbildar denna. Utifrån detta blir också det tredje momentet förståeligt. Praktiskt vetande är globalt. Det refererar inte till partikulära ändamål som kan bestämmas oberoende av medlen för deras realisering. De handlingsorienterande målen är, liksom vägarna som kan leda till deras realisering, moment av samma livsform (bios). Denna är alltid en social livsform, bildad av kommunikativt handlande. Det praktiska vetandet orienterar genom interaktionsregler. Dessa traderade regler är 203

inlärda, men de historiskt växlande användningsbetingelserna kräver en tillämpning som å sin sida fortbildar reglerna genom tolkning. Om de hermeneutiska vetenskaperna intar samma position till traditionen som en praktisk filosofi som, lärd av historisk medvetenhet, har avstått från ontologiskt grundad naturrätt, då kan också hermeneutiken ta Aristoteles bestämningar i anspråk: 'Den interpret som har att göra med en traderad text söker tillämpa den på sig själv. Men inte heller här innebär det att texten skulle vara given och förstådd som något allmänt och först därefter tas i bruk för särskilda användningar. Snarare vill interpreten ingenting annat än att förstå detta allmännatexten- dvs. förstå vad traditionen säger, vad som utgör textens mening och betydelse. För att förstå det kan han emellertid inte bortse från sig själv och den konkreta hermeneutiska situation som han befinner sig i. Han måste relatera texten till denna situation om han överhuvudtaget vill förstå." 85 Enligt sin struktur är det hermeneutiska förståendet avsett att med hjälp av traditioner klargöra en möjlig handlingsorienterande självförståelse för sociala grupper. Det möjliggör en form av konsensus som kommunikativt handlande är beroende av. Det förhindrar farorna för kommunikationsavbrott i två riktningar: vertikalt inom den egna traditionen och horisontellt i förmedlingen mellan olika kulturers och gruppers traditioner. Om dessa kommunikationsströmmar avbryts och samförståndsprocessens intersubjektivitet antingen stelnar eller förfaller, då förstörs en elementär överlevnadsbetingelse, nämligen möjligheten till tvångsfritt enande och våldsfritt erkännande. Dialektiken mellan allmänt och särskilt, som också slår igenom i tillägnandet av traditioner och den motsvarande användningen av praktiska regler, visar återigen intersubjektivitetens brutenhet. Att det överhuvudtaget finns något sådant som traditioner inbegriper ett moment av flexibilitet. Traditionen måste också kunna revideras, annars skulle det icke-identiska i den bevarade gruppidentiteten förintas. Jag-identiteter bildas och fasthålls i språklig kommunikation i relation till en grupp204

identitet. Det kan endast ske om den senare å sin sida kan konstituera sig gentemot det egna förflutnas kollektiva andra som något samtidigt identiskt med och olikt från detta andra. Därför kräver praktiska reglers globala allmänhet en konkretiserande användning, med vars hjälp den först i den givna situationen bestäms till ett konkret allmänt som gäller intersubjektivt. En teknisk regel är abstrakt allmän. Den kan jämföras med en teoretisk sats, vars användningsbetingelser är allmänt formulerade. Intersubjektivitet framställs på den teoretiska nivån genom en föregående definition av grundpredikat och på den operationella nivån genom invariabla användningsregler. Identifieringen av sakförhållanden som satsen kan tillämpas på berör inte dess semantiska innehåll. Därmed kan vi subsumera fall under en abstrakt allmänhet. Det förhåller sig annorlunda med praktiska regler. Vi jämför dem med traderade meningsinnehåll som först har blivit förstådda när vi har åstadkommit en konsensus om deras betydelse. Först då har de intersubjektiv giltighet i en social grupp. Förståendet blir i detta fall ett problem, eftersom två saker fattas: grundpredikatens bindande definition och invariabla användningsregler. En förförståelse dirigerar vårt sökande av sakförhållanden med vars hjälp innebörden kan preciseras. Men denna identifiering av användningsområdet kvalificerar å sin sida det semantiska innehållet. Det globalt allmänna, vilket vi redan diffust måste ha förstått, bestämmer det subsumerade särskilda endast i den mån som det självt först konkretiseras av detta särskilda. Endast på så sätt uppnår det intersubjektivt erkännande i en given situation. Det är bundet till denna situation. En ny situation kräver en förnyelse avintersubjektiviteten genom upprepat förstående. Den uppkommer inte godtyckligt, utan är ett resultat av den tänkande förmedlingen mellan det förflutna och det nutida livet. Hegel kunde förvisso i detta sammanhang med större rätt tala om tänkande än Gadamer. Oberoende av reflektionens absoluta rörelse är det svårt att bestämma momentet av insikt i det hermeneutiska förståendet. När traditionssammanhanget i 205

sin helhet inte längre kan uppfattas som en produktion av ett förnuft som fångar upp sig självt, kan inte heller traditionens fortbildning, som det hermeneutiska förståendet uppfattar sig som, eo ipso gälla som förnuftig. Förhastad vore emellertid en kritik som redan med anledning av utläggningens logiska beroende av tillämpningen och sammanflätningen av normativa föregripanden med kognitiva erfarenheter bannlyste det hermeneutiska förståendet från den solida forskningens och den möjliga kunskapens område. På det hermeneutiska förståendets nivå har det rörliga förhållande som överhuvudtaget möjligör kunskapsprocesser ännu inte avstannat: bildande av standardiserade mått och beskrivning i enlighet med standardiserade mått. Det är först erfarenhetsvetenskapernas metodologi som sliter isär de båda: de teoretiska konstruktionerna och de observationer som kan falsifiera dem. De båda momenten är emellertid på förhand koordinerade inom en transcendental ram. Protofysiken gör en tolkning av verkligheten bindande. Denna har med begreppet möjliga föremål på förhand konstituerat tekniskt förfogande. Därmed är reglerna för teoretiska satsers tillämpning på föreliggande fakta på förhand avgjorda. Inom vetenskaperna är de därför problemlösa. Tillämpningen är problematisk och kan som sådan inte skiljas från tolkningen, närhelst en transcendental ram som koordinerar satser och fakta inte en gång för alla prejudicerar utan befinner sig i ombildning och måste fastställas ad hoc. Tillägnelsen av traderade meningsinnehåll sker på nivån för beslutsschemata för möjliga världsuppfattningar. Ett beslut fattas inte oberoende av om ett sådant schema kan göra sig gällande i ett givet och förtolkat läge. Det är därför meningslöst att klassificera det hermeneutiska förståendet som teori eller erfarenhet; det är bådadera och inte helt något av dem. Det som vi kallat kommunikativ erfarenhet utspelas i regel inom ett språk vars grammatik fastlägger sådana schematas sammanhang. Men den brutna intersubjektiviteten gör den kontinuerliga anpassningen till ett gemensamt schema till en permanent uppgift. Först i extrema fall blir denna osynliga 206

permanenta ombildning och fortbildning av transcendentala världsuppfattningschemata till en uppgift som explicit måste bemästras genom hermeneutiskt förstående. Sådana fall uppträder när traditioner upphör eller möter främmande kulturer -eller när vi analyserar förtrogna traditioner och kulturer som främmande. En kontrollerad distansering kan höja förståendet från en förvetenskaplig övning till rangen av ett reflekterat förfarande. På detta sätt träder hermeneutiska tillvägagångssätt också in i samhällsvetenskaperna. De är ofrånkomliga så snart data samlas på den kommunikativa erfarenhetens nivå. Lika viktiga är de vid valet av kategoram, om vi vill undvika ett naivt förhållningssätt gentemot den ofrånkomligt historiska karaktären hos till och med de allmännaste kategorierna. Gadamer kommer förvisso den positivistiska nedvärderingen av hermeneutiken ofrivilligt till mötes. Han är överens med sina motståndare i uppfattningen att den hermeneutiska erfarenheten "går utanför den vetenskapliga metodens kontrollområde."86 I förordet till andra upplagan av sitt verk sammanfattar Gadamer sin undersökning i tesen "att det verkningshistoriska momentet i allt förstående av traditionen är verksamt och förblir verksamt också där de moderna historiska vetenskapernas metodik har tagit plats och gör det historiskt tillblivna, historiskt traderade till 'objekt' som det gäller att 'fastställa' så som ett experimentellt resultat- som om tradition vore främmande och, mänskligt sett, oförståelig på samma sätt som fysikens föremål." 87 Denna riktiga kritik av en falsk objektivistisk självförståelse kan emellertid inte leda till att man upphäver den metodiska distanseringen från föremålet, vilken skiljer ett reflekterande förstående från vardagens kommunikativa erfarenhet. Konfrontationen av "sanning" med "metod" borde inte ha förlett Gadamer att på ett abstrakt sätt ställa den hermeneutiska erfarenheten mot den metodiska kunskapen som helhet. Den är nu en gång de hermeneutiska vetenskapernas grund, och även om det skulle gå att helt avlägsna kulturvetenskaperna från vetenskapens område, så skulle handlingsvetenskaperna inte kunna undvika att förbinda empiriskt-analytiska tillvägagångssätt 207

med hermeneutiska. Anspråket som hermeneutiken legitimt gör gällande gentemot absolutismen i erfarenhetsvetenskapernas allmänna metodologi, vilken också har praktiska konsekvenser, friställer oss inte helt och hållet från metodologins syssla. Faran är att om anspråket inte blir verksamt i vetenskaperna, så blir det det inte alls. Den heideggerianska förståelse av hermeneutiken som Gadamer ger uttryck för i det omnämnda förordet gör enligt min mening inte saken rättvisa: "Jag ville inte utveckla ett system av konstregler som skulle kunna beskriva eller till och med leda kulturvetenskapernas metodiska förfarande. Min avsikt var inte heller att utforska de teoretiska grundvalarna för det kulturvetenskapliga arbetet, för att sedan använda den erhållna kunskapen praktiskt. Om de här föreliggande undersökningarna har någon praktisk konsekvens, så har det i varje fall inte att göra med ett ovetenskapligt 'engagemang', utan med den 'vetenskapliga' redligheten att erkänna det verksamma engagemanget i allt förstående. Mitt egentliga anspråk var och är emellertid ett filosofiskt: Frågan är inte vad vi gör eller borde göra, utan vad som sker med oss ovanför vårt viljande och görande." 88 Denna tes motiveras med satsen: "Själva förståendet skall inte så mycket tänkas som subjektivitetens handling, utan som indragningen i ett traditionsskeende där förflutet och samtid oavbrutet förmedlas. Det är vad som måste göras gällande i den hermeneutiska teorin. Den alldeles för mycket behärskad av iden om ett förfarande, en metod." 89 Gadamer uppfattar det som att de levande traditionerna och den hermeneutiska forskningen smälter samman i en enda punkt. Mot detta står insikten att den reflekterade tillägnelsen av traditionen bryter traditionens naturvuxna substans och förändrar subjektets ställning i den. Gadamer vet att de hermeneutiska vetenskaperna först utvecklas som en reaktion på traditionernas försvinnande giltighetsanspråk När han likväl betonar att det historiska medvetandet inte gör traditionerna maktlösa (s. XV), då bortser han från den berättigade kritiken av historismens falska självförståelse, utifrån den oberättigade förväntan att historismen skulle vara utan följder. 208

Visst är Schelers tes90 att de historiska traditionerna förlorar sin naturvuxna verkan på grund av vetenskapliga objektiveringar metodologiskt sett falskt grundad. Visst behåller den hermeneutiska insikten, att ett nog så kontrollerat förstående inte bara kan hoppa över interpretens traditionssammanhang, sin riktighet gentemot detta. Men förståendets strukturella samhörighet med traditioner, vilka det genom tillägnelse också fortbildar, innebär inte att traditionens medium inte på ett djupgående sätt förvandlas av vetenskaplig reflektion. Även i en oavbrutet verksam tradition är inte blott en auktoritet i arbete som är lösgjord från insikt och som blint skulle kunna göra sig gällande. Varje tradition måste vara tillräckligt stormaskigt vävd för att tillåta tillämpning, dvs. en klok omsättning med hänsyn till förändrade situationer. Den metodiska utbildningen av klokheten i de hermeneutiska vetenskaperna förändrar emellertid balansen mellan auktoritet och förnuft. Gadamer misskänner den reflektionskraft som utvecklar sig i förståendet. Den är här inte längre bländad av skenet från något absolut som måste kunna grundlägga sig själv för att infrias, och lösgör sig inte från den kantingenta grund där den påträffar sig själv. Men genom att den genomskådar uppkomsten och ursprunget till den tradition som reflektionen härstammar från och vänder sig tillbaka till, skakas livspraktikens dogmatik. Gadamer vänder insikten i förståendets fördomsstruktur till en rehabilitering av fördomen som sådan. Men innebär det hermeneutiska föregripandets ofrånkomlighet eo ipso att det finns legitima fördomar? I sin övertygelse att sann auktoritet inte behöver vara auktoritär drivs Gadamer av den första generationens konservatism, av den impuls av Burkes typ som ännu inte var riktad mot I]Oo-talets rationalism. Sann auktoritet skiljer sig, enligt Gadamer, från falsk genom erkännande, "ja, i första hand har auktoritet alls ingenting med lydnad att göra, utan med kunskap". 9 ' Denna den hårdaste av satser uttrycker en filosofisk övertygelse som inte har täckning i hermeneutiken, utan möjligen av dess absolutifiering. Gadamer tänker sig en typ av bildningsprocess genom vilken det som ärvts genom generationer omsätts till individuella 209

läroprocesser och tillägnas som tradition. Uppfostrarens person legitimerar här fördomar som med auktoritet inpräntas hos den som ska lära sig, och det betyder, hur vi än vänder och vrider på det: under potentiellt hot och med utsikt till belöning. Identifikationen med förebilden åstadkommer den auktoritet som möjliggör förinnerligandet av normer, alltså sedimenteringen av fördomar. Fördomarna är å sin sida betingelserna för möjlig kunskap. Denna kunskap upphöjs till reflektion om den själv gör den normativa ramen transparent, genom att röra sig i den. Hermeneutiken medvetandegör på detta sätt också det i de inpräntade traditionerna som alltid redan är historiskt förstrukturerat i förståelseakterna. På ett ställe karaktäriserar Gadamer hermeneutikens uppgift på följande sätt: den måste gå tillbaka den väg som Hegel tog i Phänomenologie des Geistes och på ett sådant sätt att den i all subjektivitet påvisar den substantialitet som bestämmer den. 92 Likväl förblir det historiskt föregivnas substantialitet inte oberörd av att upptas i reflektionen. Den fördomsstruktur som har gjorts transparent kan inte längre fungera på fördomens sätt. Precis det tycks emellertid Gadamer vilja påstå. Att auktoritet och kunskap konvergerar skulle betyda att traditionen, som verkar bakom ryggen på uppfostraren, legitimerar de fördomar som har inpräntats i det uppväxande släktet. Dessa fördomar skulle då endast kunna bekräftas i det uppväxande släktets reflektion. Genom att den som mognar förvissar sig om fördomsstrukturen, skulle han nu reflekterat överföra det ursprungligen ofria erkännandet av uppfostrarens personliga auktoritet till traditionssammanhangets sakliga auktoritet. Men det skulle likväl förbli auktoritet, ty reflektionen skulle endast kunna röra sig inom traditionens faktiska gränser. Erkännandeakten, som förmedlas genom reflektion, skulle inte på något sätt förändra det faktum att tradition som sådan förblev den enda grunden för fördomars giltighet. Gadamers fördom till förmån för de fördomars rätt som utpekas av en tradition bestrider reflektionens kraft. Men denna kraft gör sig gällande genom att den också kan avvisa traditioners anspråk. Substantialitet upplöses i reflektionen, eftersom 210

denna inte bara bekräftar utan också bryter dogmatiska krafter. Auktoritet och kunskap konvergerar inte. Visst är kunskap rotad i faktiska traditioner. Den är bunden till kontingenta betingelser. Men reflektionen sliter inte spårlöst ut sig på de traderade normernas fakticitet. Den är dömd till att komma i efterhand, men tillbakablickande utvecklar den återverkande kraft. Vi kan vända tillbaka till de förinnerligade normerna först efter det att vi under yttre påverkan lärt oss att följa dem blint. Men reflektionen påminner om det auktoritära sätt som språkspelsgrammatiker dogmatiskt lärdes in, som regler för världsuppfattningen och handlandet. På så sätt kan auktoriteten frigöras från det som var blott herravälde och upplösas i insiktens och det rationella beslutets våldsfriare tvång. Denna erfarenhet av reflektion är det bestående arv som den tyska idealismen har överlåtit åt oss från 1700-talets anda. Man är frestad att använda Gadamer mot Gadamer och hermeneutiskt påvisa för honom att han ignorerar detta arv, eftersom han har övertagit ett odialektiskt upplysningsbegrepp från det tyska x8oo-talets begränsade perspektiv, och med det en affekt som har gjort ett farligt anspråk på vår överlägsenhet och skilt oss från den västliga traditionen. Men så enkelt är det inte. Gadamer förfogar över ett systematiskt argument. Reflektionens rätt fordrar den hermeneutiska ansatsens självbegränsning. Det kräver ett referenssystem som överskrider traditionssammanhanget som sådant. Endast då kan traditionen också kritiseras. Men hur skall ett sådant referenssystem i sin tur kunna legitimeras, annat än utifrån tillägnelsen av tradition?

211

IV. Sociologi som samtidsteori

Wittgenstein underkastade språkanalysen först en transcendental och sedan en sociolingvistisk självreflektion. Gadamers hermeneutik betecknar ett tredje steg: det historiska, vilket innebär att både interpreten och hans föremål är moment av samma sammanhang. Detta objektiva sammanhang framstår som tradition eller verkningshistoria. Genom det, som ett medium av språkliga symboler, fortplantar sig kommunikationer historiskt. Vi kallar denna process historisk eftersom härkomstens kontinuitet i stort endast värnas genom översättning, genom en filologi som genomförs på ett naturvuxet sätt. Den vardagsspråkliga kommunikationens intersubjektivitet bryts och måste intermittent gång på gång återvinnas. Denna produktiva bedrift, som det hermeneutiska förståendet utför implicit eller explicit, är å sin sida i förväg motiverad av traditionen, som på så sätt fortbildar sig. Traditionen är inte en process som vi lär oss att behärska, utan ett traderat språk som vi lever i: 'Traditionens vara-art är förvisso inte sinnligt omedelbar. Den är språk, och åhöraren som förstår det, inlemmar dess sanning i sitt eget språkliga världsbeteende genom att utlägga texter. Den språkliga kommunikationen mellan samtid och tradition är, som vi har visat, det skeende som drar fram i allt förstående. Den hermeneutiska erfarenheten måste ta till sig allt som den möter som äkta erfarenhet. Den har inte frihet att i förväg välja ut och förkasta. Den kan emellertid inte heller hävda en fullständig frihet i detta låta-vara-där-det-är, som tycks specifikt för förståendet av det förstådda. Det skeende, som denna erfarenhet är, kan den inte göra ogjort."'

213

Språkanalysens hermeneutiska självreflektion övervinner den transcendentala uppfattning som Wittgenstein hade hållit fast vid även i ljuset av språkspelsgrammatikernas mångfald. Som tradition omfattar språk alla bestämda grammatiker och stiftar enhet i de transcendentala reglernas empiriska mångfald. På den objektiva andens nivå blir språk ett kontingent absolut. Som absolut ande kan det inte längre uppfatta sig; endast för det subjektiva medvetandet gör språket sig kännbart som absolut makt. I den historiska ombildningen av den möjliga erfarenhetens horisonter blir denna makt objektiv. Hegels erfarenhet av reflektion skrumpnar ihop till medvetenheten om att vi är utlämnade till ett skeende, självt irrationellt, i vilket rationalitetens betingelser ändrar sig efter tid och plats, epok och kultur. Den hermeneutiska självreflektionen går emellertid endast vilse i denna irrationalism om den gör den hermeneutiska erfarenheten till något absolut och inte erkänner den transcenderande kraften hos reflektionen, vilken också arbetar i den. Förvisso kan reflektionen inte längre överskrida sig själv och övergå till ett absolut medvetande, som den därefter själv gör anspråk på att vara. För ett transcendentalt medvetande som är hermeneutiskt brutet och som störtat tillbaka i traditioners kontiogenta sammanhang, är vägen till den absoluta idealismen spärrad. Men måste det därför fastna i en relativistisk idealism? Objektiviteten i ett traditionsskeende som bildats av symbolisk mening är inte objektiv nog. Hermeneutiken stöter så att säga inifrån på traditionssammanhangets väggar. Den kan, så snart dessa gränser erfars och uppfattas, inte längre absolut sätta kulturella traditioner. Det finns goda skäl att uppfatta språk som ett slags metainstitution, som alla samhälleliga institutioner är avhängiga av. Ty socialt handlande konstituerar sig endast i vardagsspråklig kommunikation.' Men språkets metainstitution är som tradition uppenbarligen å sin sida avhängig av samhälleliga processer, som inte kan reduceras till normativa sammanhang. Språk är även herraväldets och den sociala maktens medium. Det tjänar legitimationen av organiserade 214

våldsrelationer. Såvitt legitimationerna inte uttalar det våldsförhållande vars institutionalisering de möjliggör, såvitt det endast kommer till uttryck i legitimationerna, är språket även ideologiskt. Då handlar det inte om bedrägerier i ett språk, utan om bedrägeri med språket som sådant. Den hermeneutiska erfarenhet, som upptäcker att det symboliska sammanhanget är bereoende av de faktiska förhållandena på ett sådant sätt, övergår i ideologikritik De icke-normativa krafter som sträcker sig in i språket som metainstitution härstammar inte endast från system av herravälde utan också från samhälleligt arbete. På detta instrumentella område av framgångskontrollerat handlande organiseras erfarenheter som uppenbarligen kan motivera språkliga tolkningar och under operationellt tvång ändra traderade tolkningsmönster. En förändring av produktionssättet drar med sig en omstrukturering av den språkliga världsbilden. Detta kan till exempel studeras i det profana områdets utbredning i primitiva samhällen. Visst är omvälvningarna av det materiella livets reproduktionsbetingelser å sin sida språkligt förmedlade. Men en ny praxis sätts inte endast i gång av en ny tolkning, utan gamla tolkningar angrips och omkullkastas också 'underifrån' genom en ny praxis. 3 På grund av erfarenhetsvetenskapernas institutionaliserade forskningspraxis har idag en tillströmning av information säkrats, som förut förvetenskapligt ackumulerades i system av samhälleligt arbete. Denna information bearbetar naturliga eller provocerade erfarenheter som konstituerar sig i det instrumentella handlandets funktionskrets. Jag förmodar att de institutionella förändringar, som det vetenskapligt-tekniska framsteget framtvingar, utövar samma typ av indirekt inflytande på språkliga schemata för världsuppfattningar som förändringar i produktionsätt gjorde förut. Ty vetenskapen har blivit till den främsta av produktivkrafterna. Erfarenhetsvetenskaperna bildar emellertid inte ett godtyckligt språkspeL Deras språk tolkar verkligheten ur ett perspektiv som är antropologiskt djupt förankrat, nämligen ur perspektivet möjligt tekniskt förfogande. Genom det tränger de naturliga livsom215

ständighetemas faktiska tvång in i samhället. Visserligen hänvisar även de erfarenhetsvetenskapliga teoriernas system av utsagor å sin sida till vardagsspråket som sista metaspråk. Men systemet av verksamheter som de möjliggör, teknikerna för förfogandet över naturen, verkar omvänt också tillbaka på samhällets institutionella sammanhang som helhet och förändrar språket. En förstående sociologi, som hypostaserar språket till livsformens och traditionens subjekt, binder sig till den idealistiska förutsättningen att det språkligt artikulerade medvetandet bestämmer livspraktikens materiella vara. Det sociala handlandets objektiva sammanhang är emellertid inte det samma som den intersubjektivt antagna och symboliskt traderade meningens dimension. Samhällets språkliga infrastruktur är moment av ett sammanhang som, hur det än förmedlas symbolisk, också konstitueras genom realitetstvång: genom den yttre naturens tvång, som tränger in i tillvägagångssätten för tekniskt förfogande, och genom den inre naturens tvång, som speglar sig i repressionen inom samhälleliga våldsrelationer. Båda kategorierna av tvång är inte endast föremål för tolkningar. Bakom ryggen på språket inverkar de också på de grammatiska regler med vars hjälp vi tolkar världen. Det objektiva sammanhang, som gör sociala handlingar begripliga, konstituerars på en gång av språk, arbete och herravälde. Systemen av arbete och herravälde relativerar det traditionsskeende som en självständiggjord hermeneutik bemöter som en absolut makt. Sociologin får därför inte låta sig reduceras till en förstående sociologi. Den kräver ett referenssystem som å ena sidan inte på ett naturalistiskt sätt underskattar den symboliska förmedlingen av socialt handlande till förmån för ett blott teckenkontrollerat och retningsstimulerat beteende, men som å andra sidan lika lite förfaller till en idealism av språklighet och helt sublimerar samhälleliga processer till kulturell tradition. Ett sådant referenssystem skulle inte längre kunna lämna tradition obestämd som det allomfattande, utan skulle göra tradition begriplig som sådan och i dess förhållande till andra moment i det samhälleliga livssammanhanget. Därmed skulle 216

vi kunna ange betingelser utanför traditionen, vilka gör att transcendentala regler för världsuppfattning och handlande empiriskt ändrar sig. Gadamer, som härstammar från Marburgskolans nykantianism, hindras av den rest av kantianism som finns kvar i Heideggers existentialontologi att dra den slutsats som ändå ligger hans analyser nära. Han undviker övergången från de transcendentala betingelserna för historicitet till den universalhistoria som dessa betingelser konstituerar sig i. Han ser inte att han i traditionsskeendets dimension alltid redan måste tänka sig att det som enligt den ontologiska differensen inte är i stånd att förmedlas ändå är förmedlat, nämligen de språkliga strukturerna och de empiriska betingelser under vilka dessa historiskt förvandlas. Därför kan Gadamer också dölja för sig själv att den livspraktiska bindningen av förståendet till den förståendes hermeneutiska utgångsläge nödvändiggör det hypotetiska föregripandet av en historiefilosofi med praktisk avsikt. 4

g. En språkförstående sociologis gränser g.x Såvitt jag vet finns det inte några sociologiska undersökningar som uttryckligen åberopar en språkanalytisk eller språkhermeneutisk grundval. Under det senaste årtiondet har det emellertid från den symboliska interaktionismens skola, som går tillbaka på C. H Cooley, W. l. Thomas och framför allt G. H. Mead5, framkommit intressanta arbeten och som senare tog upp impulser från den emigrerade Cassirer, som faller inom ramen för en språkförstående sociologi. Framför allt Anselm L. Strauss6 har så strängt renat språkpragmatismen från dess behavioristiska ursprung att den idag skulle kunna tas i anspråk för det vetenskapsprogram som Winch ställde upp och som kunde differentieras i anslutning till Gadamer. 7 Strauss förstår socialt handlande inom ramen för en följd av tolkningar. Varje ny tolkning ger, i ljuset av en anteciperad framtid, en reviderad bild av det förflutna. Den individuella levnadshistorien framkommer ur perspektivet av en ständigt 217

upprepad hermeneutisk ansträngning. Nya situationer och problematiska händelser kräver en förändrad användning eller utvidgning av det traderade språket. Därvidlag måste den nya vokabulären bekräftas i förhållande till referenspersoner. Omvänt kräver också en förändring av referenspersoner och grupptillhörighet att det sker en anpassning till nya terminologier. Inom ramen för nya terminologier omtolkas den handlandes situation och hans egen identitet. Vändpunkter i socialisationsprocessen kännetecknas av terminologiernas omvandling och ansträngningen att ersätta tolkningar som blivit otillförlitliga med rimligare tolkningar. Förlusten av ett språk innebär förlusten av en värld. Det är det lingvistiska alienationsbegrepp som socialpsykologiskt motsvaras av en störning av jag-identiteten: ''Under vissa sociala omständigheter kan en människa genomgå så många eller så riskfyllda erfarenheter för vilka konventionella förklaringar verkar inadekvata, att hon börjar ifrågasätta stora delar av den förklarande terminologi som hon har lärt sig. I den inre retoriska strid som blir följden kan hon uppfatta det som att hennes opponenter ljuger eller manipulerar händelser till deras egen fördel, att de har fel eller är duperade. Men en människa kan inte ifrågasätta sin egen grundläggande terminologi utan att ifrågasätta sina egna syften. Om hon i stor omfattning förkastar de förklaringar som hon en gång trodde på, då har hon alienerats och förlorat en värld. Hon har blivit 'spirituellt berövad'. Om hon antar en uppsättning motförklaringar eller hittar på en uppsättning egna, då har hon återvunnit världen, ty världen är inte endast 'där ute' utan också det som hon gör den till." 8 Det samma gäller även för sociala grupper vars identitet är hotad: "Alienation och återtillägnelse är tilldragelser som inte endast drabbar enskilda, utan särskilda sektorer av populationen samtidigt. Vissa alienerade personer upptäcker till slut att andra står inför liknande problem och erfarenheter, och de nya terminologier som uppkommer ur dessa upptäckter är gemensamma produkter. De tar formen av nya filosofier, nya tolkningar av världen, av situationer, personer och handlingar.

218

En sådan radikal omvärdering motsvarar en ny vision, ett nytt sätt att se livets mening och syfte." 9 Samhälleliga processer skall kunna analyseras som språkförändring. Denna förändring själv skall uppfattas som outgrundlig. Strauss tycks räkna med en språkskapande spontanitet hos jaget, som svarar på oförutsedda situationer med att framställa nya terminologier. Därvidlag kan han anknyta till Meads åtskillnad mellan de båda instanserna 'T' och 'Me". ''Ett sådant nytt svar på den sociala situation som innefattas i den organiserade uppsättningen attityder, utgör 'I' i motsats till 'me'. Me' är en konventionell, vanemässig individ. Den finns där alltid. Den måste ha dessa vanor, dessa responser som alla har; annars skulle individen inte kunna vara en medlem av samfundet. Men en individ reagerar ständigt på ett sådant organiserat samfund genom att uttrycka sig själv, inte nödvändigtvis hävda sig själv i stötande mening, men uttrycka sig själv, vara sig själv i en sådan kooperativ process som hör till varje samfund. De attityder som är inblandade hämtas från gruppen, men individen inom vilken de organiseras har möjlighet att ge dem ett uttryck som kanske aldrig har åstadkommits tidigare."'o Men samhället framstår i så hög grad som ett motståndslöst medium för nya språkprojekt och lekfulla revisioner av världsbilder att denna förstående sociologis idealism påminner om en sociolingvistisk avläggare till Sartres existensfilosofi. Huruvida nu traditionssammanhanget uppfattas som aggregatet av församhälligade individers språkkreativa prestationer eller huruvida deras produkter å sin sida är fortbildningar av traditioner som genom den enskildas levda hermeneutik förmedlar sig med sig själva- absolutifieringen av språket är densamma; och densamma förblir också irrationalismen. En språkförstående sociologi är lika med språkanalys. Samtidigt måste den emellertid, eftersom den förbjuder sig att överskrida de traderade symbolernas dimension, avstå från förklaringar till språkförändring. Maktens rörelse, som ju rör allt, undandrar sig på så sätt efterforskning. Den språkförstående sociologins gränser är dess motivationsbegrepps gränser. Den förklarar socialt handlande med 219

motiv som sammanfaller med den handlandes egna situationstolkningar, alltså med den språkligt artikulerade innebörd som denne orienterar sig efter. Den subjektiva ansatsen, vare sig den grundas fenomenologiskt, lingvistiskt eller hermeneutiskt, utesluter därför en åtskillnad mellan observerbara beteendefragment och de handlandes tolkningar: "Vad är då skillnaden, om någon, mellan ett motivationelit påstående och det öppna handlande som följer? Det är klart att de inte är separata enheter, som en hand som kastar en boll. Det verbala (talat till en själv eller, vanligare, endast tänkt) påståendet är en integrerad del av hela aktiviteten. Handlingen börjar inte med sitt öppna uttryck, som om det motivationena påståendet endast skulle föregå eller medfölja de synliga rörelserna. Bedömningar av situationer, personer och självet ingår i organisationen av en handling och är en del av dess struktur."" Nya terminologier skapar därför nya motivationer: "Motivbekännelse och motivtillskrivning är inte två radikalt skilda handlingar. De skiljer sig åt endast genom att motiv tilldelas mig själv eller andra. Men de enda motiv som kan tillskrivas är de som jag själv kan förstå. Jag kan inte tillskriva andra, lika lite som mig själv, motiv som ingen har drömt om. Inte heller kan jag tillskriva någon motiv som jag inte tror på,· som t. ex. förbund med djävulen eller hemlig besatthet av andar. Vi använder de motivvokabulärer som vi har lärt oss att använda såväl på oss själva som på andra. När en människa kommer i kontakt med grupper som är nya för henne och således lär sig nya terminologier, påverkas hennes motivbestämningar. Hon lär sig att nya typer av motivation finns, om inte för henne själv så för andra. Har man accepterat att sådana grunder för handling finns, är det ofta endast ett litet steg att tillskriva dem sig själv."., En sociologi, som uppfattar handlingsmotivationer på detta sätt, måste begränsa sig till en förstående explikation. De förklaringar som den kan ge motsvarar lingvistisk beskrivning och hermeneutisk utläggning; kausala förklaringar måste den avstå från. Att framställa motiv är inte det samma som att identifie-

220

ra orsaker. Den språkförstående sociologin är inte någon nomologisk vetenskap. A. J. Ayer har kritiserat den uppdelning mellan motiv och orsaker som har inspirerats av framför allt Wittgenstein. ' 3 Han upprepar till att börja med de viktigaste argumenten för denna åtskillnad: 'Det enklaste av dem är att motiv opererar a fronte medan orsaker opererar a tergo; för att uttrycka det grovt: orsaker stöter medan motiv drar. Ett mer sofistikerat argument säger att orsak och verkan är skilda tilldragelser. Så om motivet för en handling orsakade den, måste det vara en separat händelse som föregick handlingen eller i varje fall medföljde den. Men i många, kanske i de flesta fall av motiverade handlingar, kan sådana separata händelser inte upptäckas. Specificeringen av motivet är en del av beskrivningen av handlingen, inte en referens till något utanför denna och med all säkerhet inte en referens till någon åtskild händelse."- "Till sist görs en poäng av.det faktum att motiverat handlande ofta består i att följa eller i att försöka följa en regel, det vill säga att handlingen är något som normativa kritierier skulle kunna tillämpas på. Frågan uppkommer om den har blivit korrekt utförd. Detta innebär emellertid, så lyder argumentet, att vi på något sätt försvagar motivet om vi betraktar det endast som en orsak."' 4 Ayers motargument går ut på att kringgå beteendets intentionalitet genom att gå tillbaka till dispositioner som kan bestämmas som självreglerade systems måltillstånd. Det är en moderniserad version av det gamla fysikalistiska förslaget att inte karaktärisera motiv med hjälp av antagen mening, utan med hjälp av behov som som vi mäter i relation till organiska tillstånd. Under denna förutsättning kan vi till att börja med beskriva det beteende som skall analyseras utan att referera till motivet. Motivet, som också representeras av observerbart beteende, kan sedan uppfattas som utgångsbetingelse för en laghypotes och identifieras som det motiverade beteendets orsak. Jag ser emellertid inte hur de organiska tillstånd, de behov eller de systemtillstånd som framställer bör-värden, alltså motiv, överhuvudtaget skall kunna beskrivas på den sociala handlingsnivån utan referens till traderad mening. Då också 221

beskrivningen av det motiverade beteendet implicerar denna mening, kan beskrivningen inte ges oberoende av motivet. Den fordrade åtskillnaden mellan beteendemotiv och själva det motiverade beteendet förblir problematisk. Ayer räknar förvisso inte på allvar med den sociala handlingsnivån. För honom har sociala fakta samma status som händelser inom naturvetenskapens objektområde. Också de är i sista instans kroppars rörelser. En teori som tillåter att handlingssammanhang förklaras kausalt går därför reduktionistiskt tillväga. Den beskriver handlingar inom en analytisk ram som inte räknar med handlingar som sådana, t.ex. inom en fysiologisk terminologi. Det regelstyrda handlandets koncept är obrukbart för den samhällsvetenskapliga kausalanalysen. När vi beskriver beteendesätt med referens till normer, då väljer vi en framställningsform som inte tillfredsställer vetenskapliga kriterier. Vi kan förstå sociala fakta med tanke på deras normativa innehåll. Vi kan emellertid också göra dem till föremål för en kausal förklaring- det ena har lika litet att göra med det andra som ett estetiskt omdöme om regnbågen har att göra med den optiska analysen av regnbågens våglängder. En handrörelse kan i olika sociala referenssystem ha olika betydelser (som trafiksignal, som hälsning, avsked, avvisning osv.). Fördenskull behöver den emellertid inte förklaras med referens till normer. Om och till den grad dessa reglers kontext determinerar beteendet, kommer kontexten att ingå i den handlandes motivation, vilken kan analyseras oberoende av normativa innehåll: "Om motiven som driver människor att handla är, låt oss säga, projektioner av deras hjärnors tillstånd, finns det ingen anledning till att detta inte skulle vara tillämpligt på deras sociala responser lika mycket som på något annat. Men inte kan väl en rent fysiologisk betraktelse vara en adekvat beskrivning av en handling. Naturligtvis inte; även om en studie av aktörens hjärna kunde ge oss all den information som vi behövde utöver observationen av hans fysiska rörelser, skulle vi fortfarande vara tvungna att dechiffrera det. Men detta är inte en invändning mot att handlingar kan förklaras med hjälp av denna terminologi, mer än det faktum att resonemanget om vågläng222

der inte är någon beskrivning av färger skulle utgöra en invändning mot optiken som vetenskap."' 5 Problemet som teorin kan avlastas ifrån genom valet av ett fysikaliskt språk återkommer på datanivån. Ayer ser att serien av fysiska rörelser, som en sådan teori tillämpas på, fortfarande l måste dechiffreras som sociala handlingar. Den dåliga analogin mellan observationen av färgkvaliteter och förståendet av symboliska innehåll döljer den egentliga svårighet som Ayers framställning ofrivilligt förråder. Att föra tillbaka kvalitativ observation på kontrollerad observation kan helt enkelt inte jämställas med att att översätta kommunikativ erfarenhet till observation av mätta data. Nödvändigheten av en ytterligare dechiffreringsprocess visar att objektområdet tidigare chiffrerades med de teoretiska grundantagandenas terminologi. Om vi analyserar regnbågens färger med fysikaliska uttryck, kan vi svårligen tala om en chiffrering av det egentliga sakförhållandet; en händelse som från början hade erfarits kvalitativt analyserar vi nämligen i perspektivet av möjligt tekniskt förfogande. Om vi med samma avsikt tolkar ett socialt sakförhållande inom en fysikalisk ram, är däremot ett sådant uttryckssätt meningsfullt. Användningen av en teori som går reduktionistiskt tillväga på det sociala handlandets område kräver översättning fram och tillbaka, och precis kring detta hade meningsförståendets problematik blossat upp. Ayer avslutar diskussionen vid den punkt där Cicourel påbörjade den (jfr ovan, avsnitt 6.2). Det positivistiska förfarandet att ersätta motiv med orsaker är inte det enda alternativet till den språkförstående sociologin. Freuds koncept om det omedvetna motivet tillåter en utvidgning av den subjektivt meningsförstående ansatsen, utan att beteendets intentionalitet behöver ignoreras och att inriktningen på symboliskt innehåll som sådant behöver förbigås. Omedvetna motiv har, liksom de medvetna, formen av tolkade behov. De är därför givna i symboliska sammanhang och kan förstås hermeneutiskt. Drömanalysen eller tydningen av hysteriska symptom och tvångshandlingar går ju hermeneutiskt tillväga. Å andra sidan är sådana motiv inte givna för det handlan223

de subjektet självt, utan är genom repression avskurna från medvetandet. Därför behöver patienten en läkare som gör de omedvetna motiven medvetna för honom. Omedvetna motiv är å ena sidan objektivt meningsfulla, de kan tolkas. Å andra sidan har sådana motiv orsakens status eftersom de verkar bakom ryggen på subjekten. De är dispositioner som har förvärvats under den tidiga barndomen i situationer som präglats av svek och konflikter. Beteendet som analyseras kan därför beskrivas utan att man refererar till underliggande motiv. Det är först analytikern som etablerar denna relation. Så snart de tolkningar som till en början endast finns för läkaren också erkänns av patienten som riktiga, kan det omedvetna motivet upplösas. Omedvetna motiv är liksom förklädda som orsaker; men endast i denna förklädnad har de motiverande kraft. g.2 Maclntyre har undersökt relationen mellan motivforskning och kausal förklaring i en studie om Freuds teori om det omedvetna. ' 6 Han försöker rena Freuds begrepp om det omedvetna motivet från vilseledande konnotationer och föra tillbaka det på den vanliga betydelsen av "motiv". Ett omedvetet motiv består, som motiv i allmänhet, av handlingsorienterande mening. Det är föremål för en lingvistisk analys, inte för en kausalanalys. Också vid normala beteendesätt kan den handlande till en början avvisa motivtillskrivningar. Om han tillstår motivet, uppfattar vi det som en bekräftelse; om han förnekar det, uppfattar vi det fortfarande inte som en tillräcklig falsifikation. Det räcker om adressaten överhuvudtaget och i princip kan förmås att erkänna det som tillskrivs honom. Det tycks inte förhålla sig på något annat sätt med de omedvetna motivationer som Freud har undersökt. "Såvida patienten inte till sist erkänner sin intention anses analytikerns tolkning av patientens beteende vara felaktig. 'Till sist' är en fras som täcker den mångfald av närmast ändlösa vändningar och vridningar som en analys består av. Naturligtvis är det karaktäristiskt för psykaneurosen att patienten till en början kommer att förneka, och ofta häftigt förneka, analytikerns tolkningar av hans beteende. Ibland fortgår detta förnekande mycket länge. Och det finns 224

misslyckade analyser. Att patienten faktiskt skulle erkänna tolkningens korrekthet inom någon bestämd tidsperiod, kan således psykoanalytikern inte göra till ett nödvändigt kriterium för en korrekt tolkning av en handlings motivation. Men med en korrekt tolkning av en handling menar psykoanalytikern en tolkning som patienten skulle erkänna om bara de rätta omständigheterna var för handen. Vilka dessa omständigheter är beror på karaktären av patientens sjukdom och dess etiologi. En patients intention eller avsikt med sitt neurotiska beteende är således både något som förråds av hans beteende och något som han skulle erkänna om han inte hade hindrats av sin sjukdom. Innebörden av 'intention' belyses således av en kategorial referens till beteende, kompletterad av en hypotetisk referens till erkännanden. Det är på detta sätt begreppet intention och besläktade begrepp borde förstås inom det normala för-freudianska språkbruket."' 7 Maclntyre anser att Freuds identifikation av omedvetna motiv med orsaker är en ren förväxling. I själva verket skall psykoanalysen tjäna till att omvärdera det hittills rådande sättet att tolka levnadshistorien. Läkaren erbjuder patienten en ny terminologi. Inom dess ram framgår nya sätt att tyda den levnadshistoriska situationen, och nya motivationer kan mogna fram: "Så vad analytikern sörjer för är ett sätt att ordna det förflutna som är acceptabelt för nutiden. Han erbjuder inte så mycket en förklaring som en identifikation och sedan en klassifikation. Och det 'omedvetna' fungerar här som en klassificerande etikett, som en kategori som många av de livsaspekter som nu patienten gjorts uppmärksam på kan hänföras til1."' 8 Maclntyre är överens med Ayer om att intentionelit handlande endast kan förklaras kausalt genom en reduktion inom ramen för allmänna teorier: 'Neurofysiologerna kommer en dag att ge oss sina fullständiga förklaringar, vilka själva kommer att vara reducerbara till en uppsättning kemiska och till sist fysiska förklaringar."' 9 Men han ser till skillnad från Ayer att till och med omfattande förklaringar av detta slag, hur mycket de än utvidgar vår tekniska förfogandemakt över det mänskliga beteendets oförstådda processer, inte har ett dugg 225

med den mening att göra, med vars hjälp vi orienterar oss i livspraxis. För detta ändamål behöver vi inga tekniskt användbara informationer om naturlagar, utan "ett annat slags redogörelse, den typ av skildring som romanförfattaren snarare än forskaren ger oss". 20 Ur språkanalytisk synvinkel framstår psykoanalysen som en hermeneutisk utforskning av omedvetet motiverat beteende. Den har mer att göra med den kritiska utläggningen av texter än med erfarenhetsvetenskap. Konsekventare än Winch vidhåller Maelotyre den blott terapeutiska innebörden av språkanalys. Men en psykoanalys förringad till språkanalys måste då också berövas si t t teoretiska anspråk. Det överensstämmer emellertid dåligt med den kategoriram som Freud själv utvecklade. Den syftar förvisso till att rekonstruera levnadshistorier, men till att rekonstruera särskilda levnadshistorier enligt ett generellt bindande mönster. Det är detta mönster som gör att psykoanalysen ser ut som en allmän teori. I själva verket är den en systematiskt generaliserad historieskrivning. Freuds teori ger stommen till en berättelse som narrativt framställer barnets psykodynamiska utveckling från födelsen fram till mognaden som ett handlingsförlopp: med en typisk rollfördelning, successivt uppträdande grundkonflikter; återkommande interaktionsmönster, med faror, kriser och lösningar. Viktigt är framför allt att spelet kan förlöpa normalt eller avvikande. Definitionen av konflikter föreskriver de riktiga lösningarna. Maelotyre misskänner den systematiska referensramen hos den freudianska hermeneutiken, som följaktligen också är mer än endast hermeneutik. Interpreten prövar sin hermeneutiska förförståelse på texten och korrigerar den tills de båda ''horisonterna sammansmälter", alltså tills tolkningen lyckas inom ramen för ett språk som är gemensamt för det traderade och honom själv. Freud fastslog däremot en gång för alla en sådan tolkningsram i sin metapsykologi. Man kan kanske betrakta denna ram som resultatet av ofta upprepade kliniska erfarenheter som själva har ackumulerats genom det mer elastiska förfarande som utgörs av cirkulärt bekräftade hermeneutiska föregripanden. Den en gång fastställda tolkningsramen tillåter inte längre sådana 226

korrekturer. I gengäld erbjuder den fördelen av en funktionalistisk ram. Metapsykologin uppfattar utvecklingshistorien som en lagmässig följd av systemtillstånd på ett sådant sätt att alla levnadshistoriska variabler kan analyseras som beroende av systemet som helhet. Levnadshistoriens objektiv-intentionella sammanhang är förvisso inte funktionalistiskt i vanlig mening. De elementära processerna framträder inte ur ett instrumentellt perspektiv som en ändamålsrationell organisering av medel eller som organismers adaptiva beteende. Det funktionella sammanhanget uttyds snarare i enlighet med scenmodellen: de elementära processerna framträder som delar av ett interaktionssammanhang genom vilket mening realiseras. Denna typ av mening kan vi inte likställa med ändamål som förverkligas med hjälp av medel. Det handlar inte om en kategori av mening som tillhör det instrumentella handlandets funktionsområde, som t.ex. upprätthållandet av ett systemtillstånd under växlande externa betingelser. Det handlar om en mening som bildas genom kommunikativt handlande och som artikuleras som levnadshistorisk erfarenhet. Den konstitueras inom ramen för bildningsprocesser. Vi talar ju också om den "mening" som framträder i ett drama. I en bildningsprocess är vi dock både skådespelare och kritiker. Till slut måste vi som är insnärjda i levnadshistoriens drama på ett kritiskt sätt bli medvetna om processens själva mening. Till slut måste subjektet också kunna berätta sin egen historia, ty en bildningsprocess' sluttillstånd är inte uppnått förrän subjektet erinrar sig den följd av identifikationer och alienationer genom vilka det har konstituerat sig. I en bildningsprocess lär vi endast så mycket om världen som vi samtidigt erfar hos oss själva som lärande subjekt. Denna dialektik av världskännedom och självkännedom är den re/lektionser/arenhet, vars väg Hegel tecknade i Phänomenologie des Geistes. På samma sätt framställde Freud den individuella levnadshistorien som reflektionserfarenhetens väg. Freuds tolkningsram kan vi uppfatta som en narrativ bakgrund, med vars hjälp den avbrutna bildningsprocessen kan göras till en fullständig historia. Det metapsykologiska utveck227

lingsmönstret gör läkaren kapabel att sätta samman de fragmentariska informationer som han har erhållit ur det analytiska samtalet på ett sådant sätt att han virtuellt kan föregripa den reflektionserfarenhet som patienten inte är mäktig. Han ger tolkningsförslag till en historia som patienten till en början inte kan berätta, men som först verifieras då patienten berättar den som sin egen historia. Varje falltolkning bekräftas av den lyckade fortsättningen på en avbruten bildningsprocess. Däremot vederläggs den inte definitivt av ett misslyckande. Den allmänna tolkningsramen prövas förvisso av fördelningen av klinisk framgång och motgång. Men framgångskriterier kan inte operationaliseras. Framgång och motgång är inte, som undanröjandet av symptom, in tersubjektivt fastställbar. Reflektionserfarenheten bekräftas endast genom reflektionens utförande: genom detta bryts ett omedvetet motivs objektiva kraft. Reflektionserfarenheten är en instans som kan göra att falska hypoteser strandar. Men den är varken liktydig med kontrollerad observation eller med kommunikativ erfarenhet. Psykoanalytiska antaganden är därför underkastade andra logiska falsifikationsbetingelser. Antagandena relaterar sig ofrånkomligen till betingelserna för suspenderingen av just den erfarenhet som ändå måste bekräfta dem. När den uteblir är tolkningen antingen falsk eller terapin utan verkan; kanske kan terapin inte ta sig igenom de riktigt diagnostiserade motstånden. Betingelserna för terapeutisk motgång måste kunna förklaras teoretiskt; då har emellertid redan teorins empiriska bekräftelse antagits. Enstaka hypoteser kan lösgöras från den metapsykologiska tolkningsramen och prövas för sig. Det krävs då en översättning till de stränga erfarenhetsvetenskapernas teoretiska ram. Denna översättning eliminerar förvisso det specifika sammanhang där samvariationer mellan observerbara händelser inte betyder en naturlagmässig nexus utan en relation som kan upplösas genom reflektion, alltså en naturvuxen nexus. Likväl innehåller den freudska teorin antaganden som kan tolkas som laghypoteser i sträng mening. Det betyder att den också omfattar kausala relationer. Den skall inte förstås som en handlingsmotivens

hermeneutik, vilket Maclntyre påstår. Visst är psykoanalysen snarare ett allmänt tolkningsmönster än en allmän teori. Delarnas funktionalistiska förhållande till helheten bestäms inte av kausalitet och växelverkan som i modellen för självreglerande system, utan av reflektionsrelationen mellan omedveten och medveten motivation som i scenmodellen. Men den omedvetna motivationen framställer korrelationer mellan händelser och beteendemönster som otvunget kan uppfattas som kausala. Det omedvetna är inte endast en etikett under vilken beståndsdelar av en levnadshistoria, som endast kan framträda i ljuset av en ny terminologi, kan subsumeras. 'Det omedvetna' betecknar snarare klassen av alla motiverande tvång som utgår från de samhälleligt icke godkända behovstolkningarna och som är påvisbara i kausala förbindelser mellan situationer av förnekelse och abnorma beteendemönster. Mängden och vikten av de kausala handlingsmotivationer, som ur ett psykoanalytiskt perspektiv visar sig i den vuxna patientens beteende, är ett mått på den analyserade bildningsprocessens störning och avvikelse. Freud kunde endast tillämpa den språkförstående sociologins handlingsmodell på beskrivningen av det tillstånd där bildningsprocessen når sin fullbordan, inte på processen själv. Först i en reflekterad bildningsprocess sluttillstånd faller alla handlingsmotiv samman med den mening som den handlande själv orienterar sig efter, alltså med de intersubjektivt gällande handlingsnormerna. I dem är de behov tolkade vars tillfredsställelse är socialt tillåten. Därjämte finns det emellertid tolkade behov vars tillfredsställelse inte är institutionellt säkrad. Vi talar då om att tolkningarna av dessa behov undertrycks. De är underkastade censur. Den bild som Freud har till hands för detta repressionsförlopp är "förträngningen" av de förbjudna tolkningarna in i det omedvetna. Nu berövas behoven därigenom inte sin motiverande kraft: de motiverar handlingar, men dessa får inte visa sig under de tillhörande tolkningarna. De maskeras. De undertryckta tolkningarna och de fragmentariserade behoven framträder inte längre på den kulturellt erkända traditionens och de gällande normernas nivå, utan sätter 229

sig liksom fast bakom ryggen på de handlande subjekten som omedvetna motiv. De är fortfarande motiv, alltså handlingsmotiverande mening, men verkar nu på samma sätt som externa orsaker. Repressionens sociala tvång, en driftförnekelse under auktoritet, omsätter sig i de omedvetna handlingarnas psykologiska tvång: i virtuella drömhandlingar, i rationaliserade felhandlingar, i tvångsneurotiska ersättningshandlingar, i somatiserade handlingar, dvs. psykosomatiska störningar, eller i den regressiva upprepningen av beteendemönster som fixerats i den tidiga barndomen. Alla dessa handlingar förstås subjektivt utifrån en annan kontext än den som faktiskt motiverar dem. Språkanalysen, som dechiffrerar de undertryckta tolkningarna som omedvetna motiv21 , överskrider den subjektivt förmenta meningens och den kulturella traditionens dimension. Den träder ut ur språket, såvitt det tjänar kommunikationen, och häftar fast sig vid de kausala förhållandena mellan traumatiska erfarenheter och abnorma beteendemönster. Som kausalanalys tränger den sig in i dimensionen av ett språk som, eftersom det genom repressionen är undandraget från den offentliga kommunikationen, reagerar med ett komplementärt tvång och böjer det intentionena handlandet under en andra naturs kraft. De undertryckta intentionerna förvandlar sig till orsaker som underkastar det kommunikativa handlandet de naturvuxna förhållandenas kausalitet. Denna kausalitet härskar med hjälp av andens symboliska medel. Därför kan den också betvingas av reflektionens kraft. Maclntyre ser att de kausala relationerna, som psykoanalysen spårar upp, uppstår med förträngningen av behovstolkningar: ''En avsikt är omedveten inte endast om den saknar erkännande (endast det skulle endast göra den förmedveten) utan om patienten är oförmögen att erkänna den på normalt sätt. Det är denna oförmåga hos patienten som för in ett genuint kausalt element i förklaringen av beteendet i o n22 f raga. Han är emellertid ur stånd att i sådana förträngningsakter identifiera det herravälde som inte endast finner gehör genom språket, utan som genom förbudet av tvångsfri diskussion även 230

förtrycker själva språket. Det är detta herravälde som spaltar av den fria kommunikationens traderade mening och vanställer den till demonisk naturkraft.

10.

Öppna frågor

Den språkförstående sociologins gränser hänvisar oss tillbaka till funktionalismen. En funktionalistisk ansats har fördelen att på ett systematiskt sätt- fånga objektiv-intentionella sammanhang. Det objektiva sammanhang som kan göra det sociala handlandet begripligt utan uppgivande av intentionaliteten, vävs inte endast med den traderade innebördens och den språkligt artikulerade traditionens trådar. Arbetets och herraväldets dimensioner får inte ställas åt sidan till förmån för subjektivt antagna symboliska innehåll. En funktionalistisk ram kan också göra icke-normativa betingelser rättvisa. Den kulturella traditionen förlorar här det sken av absoluthet som en självständiggjord hermeneutik felaktigt tilldelar den. Traditionen kan hänvisas till sin plats inom helheten, den kan begripas i förhållande till det samhälleliga arbetets och det politiska herraväldets system. På så sätt blir det möjligt att fånga funktioner som den kulturella traditionen tar hand om inom systemet som helhet, utan att de uttalas i det och som sådana alltså ideologiska sammanhang. Språket som ideologi motsvaras av det exkommunicerade språk som har degraderats till demonisk naturkraft. Funktionalismen tillåter, med ett ord, analysen av handlingssammanhang ur ett dubbelt perspektiv: som subjektivt bestämd mening och objektiv mening. Parsons har utarbetat en differentierad ram för en funktionalistisk handlingsteori. Eftersom han är upptagen av att postulera en allmän metodologi för erfarenhetsvetenskaperna, skymmer han problematiken med den meningsförstående tillgången till sociala fakta. Han ser inte vad den kommunikativa erfarenheten implicerar för teoribildningen. Han vill använda funktionalismen i samhällsvetenskaperna i anologi med hur biologerna använder den. På så sätt blir han mot sin vilja tvung-

en till en blott normativ-analytisk ansats. Ett socialt systems måltillstånd kan nämligen inte fångas deskriptivt, de måste fastställas genom definitioner. Om vi likväl håller fast vid att fånga systemet empiriskt-analytiskt, då måste vi befatta oss med kommunikativ erfarenhet och acceptera en kategoriram som principiellt kan anknyta till de handlande subjektens självförståelse och som också på nytt kan ingå i denna självförståelse. Under denna förutsättning kan emellertid funktionella sammanhang inte längre uppfattas instrumentalistiskt. I stället för ett självreglerat systems måltillstånd framträder en bildningsprocess' anteciperade sluttillstånd. En hermeneutiskt upplyst och historiskt orienterad funktionalism syftar inte till allmänna teorier i de stränga erfarenhetsvetenskapernas mening, utan till en allmän tolkning av det slag som vi har undersökt med psykoanalysen som exempel. De klassiska samhällsteorierna från Marx och Comte fram till Franz Oppenheimer och Max W eber har mer eller mindre outtalat följt denna intention. Dessa äldre samhällsteorier, som reflekterar en samhällelig bildningsprocess som helhet och som rekonstruerar sina samtida kollektiva handlingssituationer utifrån förflutna interaktionssammanhang, har på ett lättfärdigt sätt identifierats med erfarenhetsvetenskap, även av sina upphovsmän. Om man anlägger denna måttstock träffas de med rätta av Poppers kritik.' 3 Men att underkasta dessa samhällsteorier denna måttstock är orättvist. De behöver inte utsättas för jämförelsen med stränga erfarenhetsvetenskaper. De har heller inte några skamfläckar att dölja. Ty den historiskt orienterade funktionalismen syftar överhuvudtaget inte till tekniskt brukbara informationer, utan leds av ett emancipatodskt kunskapsintresse som endast är inriktat på reflektion och som fordrar upplysning om den egna bildningsprocessen. Oberoende av om sociologin erkänner detta intresse eller inte, så följer den det ännu idag, såvitt den inte blir liktydig med socialpsykologisk beteendevetenskap, systemforskning eller kulturhistorisk hermeneutik. Det vittnar de substantiella arbetena från Riesman, Milis, Lispet, Perroux, Friedmann, Darhendorf, Marcuse och andra om. 232

Man har förebrått Parsons för att hans arbete slutar i begreppsfetischism. Och om man tar hans intention på allvar finns verkligen ett löjeväckande missförhållande mellan den uppblåsta massan av tomma kategoriella behållare och det spensliga empiriska innehåll som de härbärgerar. Men dessa kategorier framträder i ett annat ljus om vi inte uppfattar dem som förarbeten för formulerandet av stränga teorier. Att hittills inte en enda teori kunnat utvecklas inom denna analytiska ram kanske dock inte endast beror på pragmatiska svårigheter. Det är nämligen överhuvudtaget inte möjligt, om det verkligen skulle handla om en allmän tolkningsram. Då skulle den så kallade handlingsteorins kategoriella stomme inte endast kunna gälla som ett förslag på en analytisk nivå. Den skulle snarare fånga resultatet av långvariga hermeneutiska erfarenheter och en redan utprovad förförståelse av processer för församhälligande. Ur denna synvinkel vore det som framstår som en förberedande kategoriförklaring redan självt en teori, förvisso en som inte erkänner sin sanna karaktär och som därför är otillfredsställande också enligt en teoretiskt generaliserad historieskrivning. Jag ser det som meningsfullt att undersöka om inte de brukbara elementen i Parsons system är så brukbara att de lämpar sig för en rekonstruktion av de samhälleliga systemens historia. Även släktet som sådant konstituerar sig i bildningsprocesser som slår sig ned i samhällssystemens strukturella omvandling och som ur ett anteciperat perspektiv kan reflekteras, dvs. kan berättas systematiskt. En historia har en början och ett slut. Början kan endast rekonstrueras antropologiskt som människosläktets början utifrån de varaktiga betingelserna för församhälligade individers existens.' 4 Slutet kan endast föregripas situationsbundet utifrån reflektionserfarenheten. Därför behåller den allmänna tolkningsramen ett hypotetiskt moment, hur den än har mättats av tidigare hermeneutiska erfarenheter och hur mycket den än har bekräftats av enskilda tolkningar. Den historiskt orienterade funktionalismens sanning bekräftas inte tekniskt, utan endast praktiskt i den lyckade fortsättningen och fullbordandet av en bildningsprocess. 233

Därmed förnyas problemet med detta egenartade förhållande mellan teori och praxis som sedan 1700-talet har ställt sig varhelst forskningslogiken implicerar upplysningens intention. (Manuskriptet avslutades i april 1966.)

234

Noter och anmärkningar

Noter till förordet Vad gäller recensionerna se R. Görtzen, Jurgen Habermas, en bibliogra-

fi, Frankfurt/Main 1982, 35 f. 2

R. F. Bernstein, The RestruetuTing of Social and Political Theory, New York 1976.

3

Albrecht Weilmer kallade senare detta den kritiska teorins '1ingvistiska vändning": ''Kommunikation und Emanizipation. Oberlegungen zur sprachanalytischen W ende der Kritischen Theorie", i: U. Jaeggi & A. Honneth (utg.), Theorien des Historischen Materialismus, Frankfurt/ Main 1977, 465 ff.; tidigare på engelska i: H. P. Byrne (red.), Critical Theory, Philosophy and Social Theory, Stony Brook Studies in Philosophy, vol. 1 1974, 74 ff.

4

Jämför den utmärkta dokumentationen av R. Dallmayr & Th. A. McCarthy, Understanding and Social Inquiry, Notre Dame 1977·

s

W. Diederich (utg.), Beiträge zur diachronischen Wissenschaftstheorie, Frankfurt/Main 1974.

6

Om min debatt med Gadamer se antologin: Hermeneutik och Ideologikritik, Frankfurt/Main 1971; vidare P. Ricreur, ''Ethics and Culture, Habermas and Gadamer in Dialogue", i: Philosophy Today, vol. 2, 1973, 153 ff.; J. Mendelsohn, 'The Habermas-Gadamer Debate", i: New German Critique, 1979, 44 ff.; D. Misgeld, "Gadamer's Hermeneutics", i: Philos. Soc. Science, g, 1979, 221 ff; A. R, How, 'The Habermas-Gadamer Debate", i: Journ. Brit. Soc. Phenom, vol II, 1g8o, 131 ff.; U. Nassen, 'H. G. Gadamer und J. Habermas: Hermeneutik, Ideologiekritik, Diskurs", i: U. Nassen (utg.), Klassiker der Hermeneutik, Parlerbom 1982, 301 ff.

7

J. Habermas, Theorie des kommunikativen Handelns, 2 bd., Frankfurt/ Main 1981.

235

Noter till kaptitel I Dualismen mellan natur- och kulturvetenskaper För kritik av den popperska vetenskapslogiken, som jag här inte kan gå in på systematiskt, se Wellmer, Methodologie als Erkenntnistheorie, Frankfurt am Main 1967. 2

Undantag är bl. a. H. Skjervheim, Objectivism and the Study of Man, Oslo 1959 (norsk översättning: Objektivismen og studiet av mennesket, Oslo 1974); K.-0. Apel, 'Die Entfaltung der sprachanalytischen Philosophie und das Problem der Geisteswissenschaften" (1965), i Philosophisches Jahrbuch, årg. 72, Munchen 1965, s. 239-289 (också i Transformation der Philosophie, bd 2, Frankfurt am Main 1973).

3

J. v. Kempski, "Bruckenschlag aus Missverständnis", i: Brechungen, Hamburg 1964, s. 221-234.

4

Detta intresse förenar de två samlingsvolymerna H. Albert, Theorie und Realität, Tubingen 1964; E. Topitsch, Logik der Sozialwissenschaften, Köln 1965.

s

W. Dilthey, "Einleitung in die Geisteswissenschaften" (1883), Ges. Schriften, bd 1; "Abhandlungen zur Grundlegung der Geisteswissenschaften" (1875-1900), Ges. Schriften, bd 5· De senare (1907-10) tillkomna uppsatserna och fragmenten om 'Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswisssenschaften", Ges. Schriften, bd 7, står redan under inflytande av Husseris Logische Untersuchungen. De har frigjort sig från en kantiansk vetenskapslogisk ansats och bildade för Heidegger utgångspunkten för en filosofisk hermeneutik.

6

W. Windelband, Geschichte und Naturwissenschaft, Freiburg 1894.

7

Se 'Die vi er Arten des Allgemeinen in der Geschichte", appendix till 5· upp!. av Die Grenzen der naturwissenschaftlichen Begriffsbildung, Tubingen 1929, s. 739 ff., särskilt s. 749 f.

8

Se K.-H. Haag, 'Das Unwiederholbare", i: Zeugnisse, Frankfurt 1963, s. 152-161: "Identitet är den princip som konstituerade subjektivitet och objektivitet och relaterade dem till varandra. Men den är det bara genom att ur den existerande naturen skapa det allmänna som blir till såväl människornas som tingens själ. Den stora europeiska filosofin förklarar att identiteten- i egenskap av det begreppsligt fattbara- är det egentligt existerande, medan det icke-identiska, tingens singularitet, som undandrog sig begreppslig fixering, reduceras till intet. I tänkandets och varats urhistoria nås identiten till priset av det icke-identiskas innehållsliga betydelselöshet. Sedan antiken har det icke-identiska inte längre något innehåll i sig, utan kan få det endast genom att underordnas under det allmänna ... Detta offrande av det särskilda, som människan tvingar sig att göra i övergången från den för-identiska till den identiska världen, är emellertid en förlust som samtidigt är produktiv.

Abstraktionen från det individuella var förutsättningen för att människorna skulle kunna identifiera sig själva och naturen. Utan denna abstraktion skulle människorna förblivit oförmögna att varsebli det individuella som sådant. Det individuella får betydelse först som det negativa, utifrån vilket människorna reflekterar över sig själva" (s. 152 f). Se vidare Th. W. Adorno, Negative Dialektik, Frankfurt am Main 1966. 9

Denna position intog Rickert i sin första avhandling, Kulturwissenschaft und Naturwissensi:haft, Freiburg 18gg.

IO

Den förändrade positionen visar sig i den första systematiska utarbetningen av teorin i Die Grenzen der naturwissenschaftlichen Begriffsbil-

Il

Se Der Gegenstand der Erkenntnis, 3· upp!., Tubingen 1915, s. 237 ff.

dung. 12

Detta gäller också för Wittgensteins transcendentala språklogik (nedan avsnitt III, 2). Se också G. Patzigs uppsats "Satz und Tatsache", i: Argumentationen: Festschri/t for J. König, Göttingen 1964, s. 170 ff. Patzig förstår fakta som propositioners uppfyllda sanningsbetingelser. Olika klasser av möjliga sanningsbetingelser, som var och en kan tolka som en transcendental ram för möjlig erfarenhet, tar han emellertid inte i betraktande.

IJ

Philosophie der symbolischen Formen, bd 1 (1923), Darmstadt 1956, s. g.

I4

Ibid., s. 48.

IS

En analog svårighet kan man idag påvisa i den franska strukturalismen; se L. Sebag, Strukturalismus und Marxismus, Frankfurt am Main 1966.

FunfStudien zur Logik der Kulturwissenschaften, Darmstadt 1961. [Ursprungligen i Göteborgs Högskolas Arsskrift 1942. Ö.a.] I]

Jfr Philosophie der symbolischen Formen, bd 3 (1929), Darmstadt 1959, s. g ff och 125 ff.

Logik der Kulturwissenschaften, s. 39 och 56 ff. IQ

Se förhandlingarna från de femtonde tyska sociologdagarna: Max W eber und die Soziologie heute, Tubingen 1965.

20

Wirtschaft und Gesellschaft, § 1; sv. övers. Ekonomi och samhälle, Argos

21

Wirtschaft und Gesellschaft, §

1983. 1,

4, sv. Ekonomi och samhälle, modif.

övers. 22 23 24 25

Aufsätze zur Wissenschaftslehre, Tubingen 1922, s. 189, 193. Wissenschaftslehre, s. 591. Sv. övers.: 'Vetenskap som yrke", i M. Weber, Vetenskap och politik, Göteborgs 1977, s. 33· Ibid., s. 174 f. Sv. övers.: "Samhällsvetenskapernas objektivitet", i Vetenskap och politik, s. 123. Ibid., s. 171.

237

Grenzen der naturwissenschaftlichen Begriffsbildung, s. 693 ff. Wissenschaftslehre, s. 214. H. Albert, 'Wertfreiheit als methodisches Prinzip", i E. Topitsch (utg.), Logik der Sozialwissenschaften, s. 181 ff.- Till skillnad från den positivistiska uppfattningen diskuterar W. G. Runciman värdeomdömesproblemet i den dimension som Max Weber placerade det i. Han kritiserar värdefrihetspostulatet för att inte vara adekvat utifrån Webers egna förutsättningar. W. G. Runciman, Social Science and Political Theory, Cambridge 1963, s. sg: 'Vi har sett att Weber- till skillnad från den extrema positivistiska uppfattningen - menar att samhällsvetenskaperna är artskilda från naturvetenskaperna. Även om vi bortser ifrån problemet med olika grundsynpunkters villkorlighet, innebär historiska sekvensers unika karaktär och det mänskliga beteendets meningsfullhet att samhällsvetaren alltid har ett tolkningsutrymme som naturvetaren lyckligtvis är besparad. Att Webers försök att hantera denna situation slår slint beror inte på att han misslyckas med att inse att en sociologisk undersökning inte kan genomföras i värdeneutrala termer, utan på att denna insikt inte ger så stor immunitet mot de återstående problemen som han tror. Man kan inte bara erkänna ståndpunkternas villkorlighet i det ursprungliga valet av termer, efter vilket undersökningen - med denna enda begränsning- sedan kan hållas värdefri. Värdenas inblandning kan inte förpassas till de frågor som ställs och på så vis helt och hållet hållas borta från de svar som ges. De värderande termerna måste användas i undersökningar där det - och det är min poäng- alltid kommer att finnas ett tolkningsutrymme, hur rigorösa valideringstekniker som än må tillämpas." Runciman genomskådar värdeomdömesproblemets samband med problemet att välja ett teoretiskt språk som är adekvat för ett objektområde som i sin tur är språkligt strukturerat: "Poängen är naturligtvis densamma som den som ligger till grund för Webers ståndpunkt i fråga om 'värderelationen' och som härrör från den fundamentala skillnaden mellan personer och handlingar å ena sidan och objekt och händelser å den andra. Men det faktum att vi, som Weber såg, alltid står inför ett val av termervare sig det handlar om en filosofisk eller sociologisk diskussion- behöver inte implicera att varje sådant val till sin natur är omöjligt att argumentera för. Det är detta tilläggsantagande hos Weber som jag vill ifrågasätta. Det är faktiskt möjligt att angripa eller försvara användningen av bestämda termer på ett givet fall på ett sådant sätt att den ena eller andra parten i diskussionen kan fås att ändra uppfattning. Dessutom kräver detta att man åberopar både de sociologiska beläggen och de filosofiska förutsättningar som ligger till grund för den uppskattning eller det fördömande som beläggen antas framkalla" (s. 173). 29

J. Ritter, 'Die Aufgabe der Geisteswissenschaften in der modemen Gesellschaft", i Jahresschrift 1961 der Gesellschaft zur Förderung der

Westfälischen Wilhelmsuniversität zu Munster, s. u-39, s. 31 f (urspr. 1957). 3°

J. Ritter, Hegel und die französische Revolution, Frankfurt am Main 1964.

JI

Jbid., S. 44·

32

Se härom min avhandling 'Hegels Kritik der französischen Revolution", i Theorie und Praxis, Neuwied 1963, s. 89 ff.

33

Ritter, 'Die Aufgabe der Geisteswissenschaften", s. 34·

34

H. Schlesky, Einsamkeit und Freiheit, Hamburg 1963, s. 222-228; 278295; se också Schleskys "Entwurf der Grundziige einer neuen Universität", i Mikat och Schlesky, Grundziige einer neuen Universität, Giitersloh, s. 35-70.

35

Schlesky, Einsamkeit und Freiheit, s. 280.

36

lbid., s. 225.

37

Om det följande, se min uppsats: ''Erkenntnis und Interesse", i Merkur, december 1965 (också i Technik und Wissenschaft als 'Ideologie', Frankfurt am Main 1968).

38

Schlesky, Ortsbestimmung der deutschen Soziologie, Diisseldorf 1959, s. 8g-109.

39

lbid., s. 67.

4°

Subjektivitetens räddning undan institutionernas tvång är f.ö. ett tema som härstammar från Gehlen, men som Schlesky nu vänder mot sin lärare. Jfr Ortsbestimmung, s. 105.

41

H. Schlesky, Der Mensch in der wissenschaftlichen Zivilisation, Arbeitsgemeinschaft fiir Forschung des Landes Nordrhein-Westfalen, nr 96, Köln 1961.

42

lbid., s. 37·

43

Einsamkeit und Freiheit, s. 299; jfr också min uppsats "Vom sozialen W andel der akademischen Bildung" i Merkur, maj 1963.

44

Den vetenskapliga metoden är indifferent i förhållande till sina objekt. skillnader mellan olika objektområden återspeglas bara i vokabulären men inte i utsagornas logiska form.

45

'Das Verhältnis zwischen Sozial- und Naturwissenschaft", i: E. Topitsch (utg.), Logik der Sozialwissenschaften, Köln 1965, s. 57-96.

46

Jfr följande uppsatser: "Seelenglaube und Selbstinterpretation" och ''Motive und Modelie der Kantischen Moralmetaphysik", i E. Topitsch, Zwischen Sozialphilosophie und Wissenschaft, s. 155-200 och 201-234.

47

Se min recension: 'Der befremdliche Mythos: Reduktion oder Evokation?", i Philosophische Rundschau, 1958, ärg. 6, s. 215 ff.

239

G.H. Mead, Mind, Self and Society, Chicago 1948 (7. uppl.); sv. övers. Medvetandet, jaget och samhället, Argos 1976. 49

K. R. Popper, The Open Societyand its Enemies, vol. II (Princeton 1960), s. 264; sv. övers.: Det öppna samhället och dess fiender, Stockholm 1981. Se också Popper, 'Naturgesetze und theoretische Systeme", i H. Albert (utg.), Theorie und Realität, a.a., s. 87-102.

so

C. Hempel, 'The Function of General Law in History", i H. Feigl och W. Sellars, Readings in Philosophical Analysis, New York 1949, s. 459-471. Ett anmärkningsvärt försök att pröva denna tes i förhållande till historikernas framställningar gör P. L. Gardiner, The Nature of Historical Explanation, Oxford 1952. Däremot innehåller inte V. Krafts avhandling, "Geschichtsforschung als strenge Wissenschaft", i E. Topitsch, Logik der Sozialwissenschaften, s. 72-84, några nya synpunkter.

51

E. Nagel,. The Structure of Science, London 1961, kap. 15: Problems in the Logic of Historical lnquiry, s. 545 ff.- Till skillnad från Nagel anser M. Scriven att det inte är möjligt att vid givna verkningar härleda utsagor om orsaker från probabilistiska antaganden med trivialt innehåll. Antaganden av detta slag, som vi av pragmatiska skäl måste nöja oss med i stället för allmänna utsagor om lagar, kan på sin höjd användas för att kritiskt rättfärdiga förklaringar. Se M. Scriven, 'Truisms as Grounds for Historical Explanations", i P. Gardiner (utg.), Theories of History, Glencoe 1959; densamme, ''Explanations, Predietians and Laws", i: G. Maxwell (utg.), Scientific Explanation, Spaceand Time, Minneapolis 1962, s. 170 ff.

53

Popper, a.a., s.

54

Jfr H.-G. Gadamer, Wahrheit und Methode, Tubingen 1960, s. 290 ff.

ss

Om Collingwood, se A. Donagan, The Later Philosophy of R. G Collingwood, Oxford 1962, framför allt s. 173-209.

s6

Dray, Laws and Explanations in History, Oxford 1964, s. 35·

57

Dray, a.a., s. 102 f.

ss

Dray, a.a., s. 104.

59

Dray, a.a., s. 132. Tillämpat på exemplet med popularitetsförlusten innebär det: "Styrkan i den förklaring av Ludvig XIV:s popularitetsförlust som hänvisar till att hans politik var till skada för franska intressen står sannolikt att finna i den detaljerade beskrivningen av strävanden, uppfattningar och problem bland Ludvigs undersåtar. Givet dessa människor och deras situation, Ludvig och hans politik, var deras ogillande av kungen ett adekvat svar" (Dray, s. 134).

6o

Analytical Philosophy o/History, Cambridge 1965.

Nagel, a.a., s. 570 f.

Denna ansats liknar den fenomenologiska ansatsen hos Wilhelm Schapp, In Geschichten verstrickt: Zum Sein von Mensch und Ding, Hamburg 1953. Danto, a.a., s. 230 f. Danto, a.a., s. 226. Jfr Danto, a.a., kap. XI, s. 233 ff. "A Report of the Committee on Historiography", i Social Science Research Council Bulletin 54, New York 1946; jfr också 'The Social Sciences in Historical Study. A Report of the Committee on Historiography", i Social Science Research Council Bulletin 64, New York 1954.

66

W. J. Cahnmann och A. Boskoff, Sociology and History, Glencoe 1964.

67

Jfr. L. Gottschalk (utg.), Generalization in the Writing of History, A Report of the Committee on Historical Analysis, Social Science Research Council, Chicago 1963.

68

Th. C. Cochran, 'The Historian's Use of Social Role", i Gottschalk, a.a., s. IOJ ff.

6g

Kritiska synpunkter, se Hofstadter, 'History and the Social Sciences", i: F. Stern (utg.), The Vaneties o/History, New York 1956, s. 359 ff.; för motsatta synpunkter, se D. M. Potter, 'Notes on the Problem of Historical Generalization", i: Cahnmann och Boskoff, Sociology and History.

70

Se t ex bidragen av Birnbaum, Heberle, Baltzell, i: Cahnmann och Boskoff, Sociology and History.

71

Max Webers studier av kapitalismen är ett exempel på detta. SeR. W. Green (utg.), Protestantism and Capitalism: The Weber Thesis and its Critics, Boston 1959 samt F. v. Hayek (utg.), Capitalism and the Historians, Chicago 1954.

72

Se S. M. Lipset, ''Bemerkungen zum Verhältnis von Soziologie und Geschichtswissenschaft", i: Topitsch (utg.), Logik der Sozialwissenschaften, s. 477; och mer utförligt: Lipset, Trow och Coleman, Union Democracy, Glencoe 1956, s. 17-32,339-400.

73

Se bl.a. bidragen av Gilmore, Firey, Marsh och framför allt Jacobs i: Cahnmann och Boskoff, Sociology and History.

74

Zollschan och Hirsch (utg.), Explorations in Social Change, London 1 96 5 .

75

Willer och Zollschan, "Prolegomenon to a Theory of Revolutions", i: Zollschan och Hirsch, a.a., s. 125 ff., samt R. Dahrendorf, ''Elemente einer Theorie des sozialen Konflikts", i: Gesellschaft und Freiheit, Miinchen 1961, s. 197 ff. Bendix och Berger, "Images of Society and Concept Formation in Sociology", i: L. Gross, Symposion on Sociological Theory, New York 1969, s. 92 ff, här s. 97 f.

C. W. Mills, Den sociologiska visionen, Stockholm 1971, s. 169. A. Malewski, 'Two Models of Sociology", i: H. Albert (utg.), Thearie und Realität, Tubingen 1964, s. 103 ff. 79

Mills, a.a, s. 162.

Bo

Jfr också B. Moore, Political Power and Social Theary, Cambridge 1958, och l. L. Horowitz (utg.), The New Sociology, New York 1964. Mills, sv. s. 165-66. K. R. Popper, The PovertyofHistaricism, London 1957. Se nedan, avsnitt IV.

Noter till kapitel II Om allmänna sociala handlingsteoriers metodologi P. F. Lazarsfeld, 'Wissenschaftslogik und empirische Sozialforschung", i: Topitsch (utg.), Logik der Sozialwissenschaften, a.a., s. 37 ff. 2

J. v. Kempski, 'Handlung, Maxime und Situation", i: H. Albert (utg.), Thearie und Realität, a.a., s. 233 ff., här s. 235.

3

J. v. Kempski, 'Der Aufbau der Erfahrung und das Handeln", i: Brechungen, Hamburg 1964, s. 295 ff., här s. 299 f.

4

Jfr Brechungen, a.a., s. 231; jfr också J. v. Kempski, Recht und Politik: Studien zur Einheit der Sozialwissenschaft, Stuttgart 1965.

s

Kempski, "Zur Logik der Orqnungsbegriffe", i: H. Albert (utg.), Thearie und Realität, s. 209 ff., här s. 230.

6

Jfr. Kempski, 'Die Logik der Geisteswissenschaften und die Geschichte", i: Brechungen, a.a., s.79 ff. särskilt s. 96 ff.

7

F. Kaufmann har 1944 låtit publicera en fullständigt omarbetad engelsk version av sin Methodenlehre der Sozialwissenschaften (Wien 1936): Methodology of the Social Science, 2. upp!., N. Y. 1958, jfr särskilt kap.

8

9

10

VI, X, XVII. L. Robbins pekar redan i An Essay on the Nature and Significance of Economic Science(2. upp!., London 1946) på den analytiska form som utsagorna om lagar har inom den rena ekonomin. H. Albert, 'Modellplatonismus: Der neoklassische Stil d~s ökonomischen Denkens", i: E. Topitsch (utg.), Logik der Sozialwissenschaften, a.a., s. 406 ff.; jfr också H. Albert, "Probleme der Theorienbildung", inledning till: H. Albert (utg.), Thearie und Realität, a.a., särskilt s. 2238. H. Albert, 'Modellplatonismus", a.a., s. 421 f.

II

H. Albert, ibid., s. 422; jfr. också T. Parsons, 'The Motivation of Economic Activities", i: Parsons, Essays in Sociolcgical Theory, Glencoe, IL: 1958, s. so-68.

12

E. Grunberg, "Notes on the Verifiability of Economic Laws", i: H. Albert (utg.), Theorie und Realität, a.a., s. 137 ff.

13

Grunberg, ibid., s. 149.

14

G. Gäfgen, Theorie der wirschaftlichen Entscheidung, Tubingen 1963, jfr också O. Morgenstern, 'Die Theorie der Spiele und des wirtschaftlichen Verhaltens", i: A. E. Ott (utg.), Preistheorie, Köln 1965, s. 437 ff.

15

Gäfgen, Theorie der wirtschaftlichen Entscheidung, a.a., s. 46: 'Därvidlag är målen emellertid inte enbart förbundna genom den sakliga begränsningen av deras uppfyllelse, utan också direkt genom att uppfyllelsen av ett mål kan stegra (komplementaritet) eller sänka (målens substitutivitet) betydelsen av ett annat."

16

Det visar sig att enbart mikroekonomiska teorier kan framställas i den allmänna formen av en teori om strategiskt handlande. Denna är däremot inte lämplig för teorier om det ekonomiska kretsloppet i sin helhet. Om systemforskning som använder sig av en funktionalistisk ram, jfr. nedan avsnitt 5.2.

17

Ibid. s. 63.

18

Ibid. s. 51.

19

Jfr också utgivarens inledning till samlingsbandet: G. Gäfgen (utg.), Grundlagen der Wirtschaftspolitik, Köln 1966.

20

I det följande bryr jag mig inte om ett intressant försök att förbinda det normativa konceptet ändamålsrationellt handlande med det empiriska konceptet styrt pyskologiskt beteende: Miller, Galanter och Pribram, Plans and the Structure of Behaviour, N. Y. 1960. Författarna ersätter reflexbågemodellen för stimulus och respons med återkopplingsmodellen för 'Test-Operate-Test-Exit". Ett observerbart beteende uppfattas som resultatet av utförandet av en plan. Ett givet värdesystem bestämmer valet mellan de planer som står till förfogande för en bestämd situation. Se framför allt kap. 4: 'Values, Intentions, and the Execution of Plans", a.a., s. 59 ff. Jag ser visserligen inte hur denna "subjektiva behaviorism" empiriskt kan identifiera värdesystemen och planerna, alltså beteendets intentionella stomme, utan att samtidigt veckla in sig i den handlingsteoretiska ansatsens hermeneutiska svårigheter. Vad gäller detta jfr nedan avsnitt III.

21

R. K. Merton, Social Theory and Social Structure, Glencoe 1957, framför allt kap. Il, s. 8s ff.

22

W. l. Thomas, The Unadjusted Girl, Boston 1927.

23

T. Parsons, 'Wertgebundenheit und Objektivität in den Socialwissenschaften", i: Max Weber und die Soziolcgie heute, a.a., s. so.

243

T. Abel, 'The Operation called Verstehen", i: H. Albert, Theorie und Realität, a.a. s. I77 ff. Abel, ibid., s. I8I. Abel, ibid., s. I84. 27 28

M. Weber, Aufsätze zur Wissenschaftslehre, a.a., s. Ioo. Abel, ibid., s. I86: 'Det är ett accepterat faktum att vi, när vi formulerar hypoteser, börjar med någon 'föraning' eller 'intuition'. Det förefaller då som högst troligt att de föraningar, som ledde oss till vissa hypoteser vad gäller mänskligt beteende, härstammar från tillämpningen av den operation vi kallar Verstehen."

29

E. Nagel, 'Problems of Concept and Theory Formation in the Social Sciences", i: H. Albert (utg.), Theorie und Realität, a.a., s. IS9 ff., här s. I72i jfr också Nagel, Structure o/Science, a.a., kap. I3, IV, s. 473 ff.

30

Jfr. A. Pap, Analytische Erkenntnistheorie, Wien I9SS, s. I3 ff.; R. Carnap, "On Belief Sentences", i: McDonald (utg.), Philosophy and Analysis, Oxford I9S4, s. I29 ff.; i förhållande till Wittgensteins Tractatus: K.0. Apel, 'Die Entfaltung der sprachanalytischen Philosophie", a.a., s. 24I-249; med hänsyn till den fenomenologiska ansatsen: H. Skjervheim, Objectivism and the Study of Man, Oslo I 9S9, särskilt kap. s: 'The thesis of extensionality".

3I

Jfr J. B. Watson, Behaviorism, N. Y. I930.

32

Nagel, Structure of Science, a.a., s. 477·

33

Ch. Morris, Signs, lAnguage and Behaviour, N. Y. I9SSi vad gäller Morris jfr K.-0. Apel, "Sprache und Wahrheit", i: Philos. Rundschau, ärg. I9S9, S. I6I ff.

34

Morris, a.a., s. I7.

35

Morris, a.a., s. 44·

36

Mead, Mind, Self, Society, a.a., s. 69. På svenska; I976, s. 68.

37 38

Morris, a.a., s. 4S f.

39

P. Winch, Samhällsvetenskapens ide, Stockholm: Thales I994, s. 42f.

P. F. Strawson, "Critical Notice", i: Mind, vol. LXIII, s. 84 ff. B. F. Skinner, Verbal Behaviour, N. Y. I9S7· De sedan dess förfinade inlärningsteoretiska hypoteserna om språkbeteendet går tillbaka till Millers och Dollards grundläggande undersökning från I94I (Social Learning and Imitation).

41

244

N. Chomsky, "A Review of B. F. Skinners Verbal Behaviour"', i: Fodor och Katz (utg.), The Structure of lAnguage, Englewood Cliffs 1964, s. S47 ff., här s. s76. N. Chomsky, "Current Issues in Linguistic Theories", i: Fodor och Katz, a.a., s. so ff., här s. I I3.

43

J. Bennett, Rationality, London I964.

44

A. Maclntyre, "A Mistake about Causality in Social Science", i: Laslett och Rundman (utg.), Philosophy, Politics and Society, Oxford I 964, s. 48 ff. Jag går inte in på den problematiska tydning av Marx, Pareto och M. Weber som författaren gör.

45

Maclntyre, ibid., s. 52; jfr också nedan IV, 9.2.

46

Jag bryr mig här inte om skillnaden mellan de två konkurrerande beteendeanalytiska ansatserna: å ena sidan instinktsteoretiker, å den andra behavioristiska inlärningsteoretiker. Stimulus/responsteoriernas psykologiska referenssystem är innehållsmässigt fattigare och tillåter därför en från reduktionistisk synpunkt mer långtgående forskningsstrategi. Det biologiska referenssystemet är mer specifikt avfattat. Det vilar på evolutionsteoretiska antaganden och tar uteslutande hänsyn till läroprocesser som tjänar artens bevarande. Jfr D. S. Lehrmann, 'Problems raised by Instinct Theories", i: Quarterly Review of Biology vol. 28, I9S3, s. 337-365; mot detta K. Lorenz, ''phylogenetische Anpassung und adaptive Modifikation des Verhaltens", i: Lorenz, Ober tierisekes und menschliches Verhalten, Ges. Abhandlungen, bd Il, Miinchen I965, s. 30 I -358, dens., Evolution and Modi/ication of Behavoir, Chicago I 965.

47

Jag kommer tillbaka till detta i nästa kapitel. En "reader" utgiven av D. Hymes förmedlar på ett föredömligt sätt kunskaper om relevansen av och bredden hos lingvistiska undersökningar i kulturantropologi och sociologi: Language in Culture and Society, N. Y. och London I964. Vidare C!. Levi-Strauss, Anthropologie strukturale, Paris I958.

48

B. Malinowski, 'The Functional Theory", i: A Scienti/ic Theory ofCulture, Chapel Hill I944; A. R. Radcliffe-Brown, Structure and Function in Primitive Society, London I952.

49

Radcliffe-Brown, ibid., s. I79 f.

so

T. Parsons, The Social System, Glencoe I964 (I9SI); R. K. Merton, Social Theory and Social Structure, Glencoe I964 (I949); Parsons och Shils (utg.), Toward a General Theory of Action, N. Y. I962 (I9SI).

SI

I anslutning till Weber, Mannheim och Myrdal ger John Rex ett förslag till analytisk ram för en icke-funktionalistiskt uppbyggd handlingsteori: Key Problems ofSociological Theory, London I96I, särskilt kap. V, s. 78 ff. Rex övertygar mig inte om att allmänna teorier om ickerationella handlingar är möjliga inom denna ram.

52

T. Parsons, "An Approach to Psychological Theory in Terms of the Theory of Action", i: S. Koch (utg.), Psychology, A Study of a Science vol. 3, N. Y. I959, s. 612-712; dens., "On the Concept of Influence", i: Public Opinion Quarterly, Spring I963, s. 37 ff.; dens., 'Die jiingsten Entwicklungen in der strukturell-funktionalen Theorie heute", i: Kölner Zeitschrift /Ur Soziologie und Sozialpsychologie I964: I, s. 30 ff.; vidare:

245

Beiträge zur soziologischen Theorie, Neuwied 1964, med en inledning av D. Riischemeyer. 53

Parsons, i: Koch, a.a., s. 631.

54

Jfr Parsons och Smelser, Economy and Society: A Study in the Integration of Economic and Social Theory, London 1956; Parsons, 'Voting and the Equilibrium of the American Political System", i: Burdick och Brodbeck (utg.), American V oting Behaviour, Glencoe 1959, s. So ff.

ss

Jag bryr mig inte här om de invändningar som har anförts mot den funktionalistiska ansatsen från sociologiskt håll (Dahrendorf, Lockwood, Rex) eftersom de enbart har indirekt metodologisk betydelse. Tesen att samhälleliga konflikter och sociokulturella omvandlingar inte kan analyseras tillräckligt inom den funktionalistiska ramen kan svårligen upprätthållas. Det kritiska påpekandet om en ogrundad inskränkning som Parsons företar sig är förvisso viktigt: han för nämligen i princip tillbaka störningar i systemets jämvikt på externa betingelser och utesluter endogena orsaker till tillstånds dysfunktionalitet. Jfr R. Mayntz, "On the Use of the Equilibrium Concept in Social System Analysis", Transactions of the sth World Congress of Sociology, bd N 1964, s. 133 ff.

s6

E. Nagel, The Structure of Science, a.a., s. 403.

57

E. Nagel, The Structure o/Science, a.a., s. 421 f.

sB

C. G. Hempel, 'The Logic of Functional Analysis", i: L. Gross (utg.), Symposion on SociologicaJ Theory, a.a., s. 271 ff., särskilt s. 299 f.

59

Parsons, 'Die jiingsten Entwicklungen in der strukturell-funktionalen Theorie heute", a.a., s. 37·

6o

E. Nagel ibid., s. 530. Jfr den analoga kritiken hos W. G. Runciman, Social Science and Political Theory, a.a., s. 109 ff. och J. Rex, Key Problems o/Sociological Theory, a.a., kap. IV, s. 6o ff. I förordet till T. Parsons, Beiträge zur soziologischen Theorie, a.a., s. 20. Jfr nu senast Don Martindale (utg.), Functionalism in the Social Sciences: The Strength and Limits of Functionalism in Anthropology, Economics, Political Science and Sociology, Philadelphia 1965; vidare l. C. Jarvie, The Revolution in Anthropology, London 1964; R. Brown, Explanation in Social Science, London 1963, särskilt kap. IX, s. 109 ff. Utgångspunkterna för klassificeringen av vilka som helst värden hämtar Parsons från de mönster för värdeorientering som är fundamentala för varje social handling (mönstervariabler). Tesen om värdeuniversalism kräver att man kan påvisa att denna tablå över grundorienteringar är fullständig. Parsons försöker göra detta genom att framställa en systematisk relation mellan de fyra grundorienteringarna (universalism/ specificitet; prestation/affektivitet; partikularism/diffushet; kvalite/ neutralitet) och ett självreglerande systems fyra funktioner (adaption,

måluppnåelse, integration, mönsterbevarande). Det stora tekniska uppbådet kan dock inte skymma det faktum att sammanfogningen av fundamentala värdeorienteringar och nödvändiga systemfunktioner förblir godtycklig. Parsons utvecklar dessa tankar under titeln ''Fattern Variables Revisited" i ett svar till: R. Dubin, ''Farsons' Actor-Continuities in Social Theory", i: American Sociological Review vol. 25, 1g6o, s. 457 ff. Vidare Parsons slutord i: M. Black (utg.), Social Theories of T. Parsons, N. Y. IQ6I, s. 3I I ff. 64

Jfr H. Marcuse, Den endimensionella människan, Stockholm Ig68.

6s

Jfr nedan avsnitt IV, 3·

Noter till kapitel III Om meningsförståendets problematik inom de em p irisk-analytiska handlingsvetenskapern J fr Oskar Becker, Gröfie und Grenze der mathematischen Denkweise, Freiburg och Miinchen IQ59i för en kommentar se O. Pöggeler, 'Bermeneutische und semantische Phänomenologie", i: Philosopische Rundschau, I3. årgången häfte I, IQ65, s. I ff. 2

A. Kaplan, The Conduct of Inquiry: Methodology for Behavioural Science. San Francisco I 964.

3

Jfr. Kaplan, a.a., s. 10: 'Denna rekonstruktion har varit hållbar för en tid, huvudsakligen i tillämpningen på de mer avancerade delarna av fysiken, men i några få fall även på biologisk beteendevetenskap. Men i själva verket är en rekonstruerad logik själv en hypotes. På samma sätt som med andra hypoteser kan det efter en tid bli alltmer vanskligt att 'anpassa' hypotesen till fakta -här, fakta konstituerade av tillämpad logik. Det handlar inte om huruvida fakta kan konstrueras, utan snarare om det fortfarande är värt att göra det, huruvida rekonstruktionen i fråga fortsätter att kasta ljus på de sunda operationer som faktiskt utövas. Den bypotetiskt-deduktiva rekonstruktionen misslyckas att göra delar av den tillämpade logiken rättvisa, och omvänt har delar av den rekonstruerade logiken ingen motsvarighet i det som faktiskt görs. Hypotesbildningen behandlas som om den till stor del ägde rum utanför logiken. Å andra sidan påträffas formella deduktioner så sällan i postulationssystem att logikern uppfodras att konstruera sådana system själv, för att förse sina rekonstruktioner med ett innehåll."

4

Kaplan, a.a., s. I36.

5

Kaplan, a.a., s. I36.

6

Kaplan, a.a., s. 32.

7

Kaplan, a.a., s. 362.

247

8

Kaplan, a.a., s. 186 f.

g

Kaplan, a.a., s. I76.

lO

P. Lorenzen, 'Wie ist Objektivität in der Physik möglich?" i: Metodisehes Denken, Frankfurt I968, s. I42 ff.

Il

A. V. Cicourel, Method and Measurement in Sociology, Glencoe I 964, s. 2I f.

12

Cicourel, a.a., s. I9.

IJ

Cicourel, a.a., s. I8.

14

W. l. Thomas, The Child in America, N. Y. I928, s. 572; dens. Social Behavior and Personality, red. Volkart, N. Y. I95I, s. 8o ff .. R. K. Merton har kallat denna grundsats om den subjektiva tydningen av socialt handlande för 'Thomas-teoremet".

W. Torgerson, Theoryand Method o/Scaling, N. Y. I958, s. 2I f. C. Coombs, 'Theory and Methods of Social Measurement", i: Festinger och Katz, Research Methods in the Behavioral Sciences, N. Y. I 953, s. 4 7 I f. C. Coombs, A Theoryo/Data, N. Y. I964.

Cicourel, a.a., s. 22. 19

Cicourel, a.a., s. I4.

20

Cicourel, a.a., s. I7I.

21

ÖVerföringsfenomen tycks inte helt kunna uteslutas ens under extrema objektiveringsbetingelser. Även experimentatorn interagerar med försökspersonerna. Frånsett att själva mätinstrumenten förutsätter en in tersubjektivitet mellan forskaren och hans objekt vad gäller traderade symboler och inlärda tolkningar, är också den situation i vilken mätinstrumenten används del av en kulturell värld som delas av båda sidor. Experimenten om experiment, som framför allt Rosenthal och hans medarbetare har genomfört, bekräftar detta. Man vet sedan länge att experimentatorns sociokulturellt bestämda uppfattning om kön, rastillhörighet, konfession, social status och personlighetsdrag påverkar försökspersonernas prestationer ['experimenter attributes effects'). Överföringsfenomenens subtilitet visar sig emellertid framför allt i subjektiva variablers inflytande. Försökspersonernas prestation är nämligen lika mycket beroende av experimentatorns förmåga att själv lösa de experimentella uppgifter som han har ställt ("experimenter modeling effects'), som de förväntningar och önskningar som experimentatorn hyser om försökets utgång ("experimenter expectancy and data desirability effects'). Rosenthal avslutar sin rapport 'The Effect of the Experimenter on the Results of Psychological Research" {i: B. A. Mahler, utg., Progress in Experimental Personality Research, N. Y. och London I964, s. 8o ff.) med satsen: 'Den kanske mest tvingande och mest generella slutsats som skall dras är att människor kan inlåta sig i

högst effektiv och inflytelserik oprogrammerad och oavsiktlig kommunikation med varandra. Denna kommunikations subtilitet är sådan att kausal observation av mänskliga relationer inte gärna kan avslöja denna kommunikationsprocess natur" (a.a., s. I I I). Vad som närmast undandrar sig observation är uppenbarligen det ytterst finmaskiga rastret av kulturellt bindande uppfattningsscheman som ger de mest oansenliga händelser symboliskt innehåll. Jfr också Rosenthal, Kohn m.fl., 'Data Desirability, Experimenter Expectancy and the Results of Psychological Research", i: Journal of Personality and Social Psychology III: I, I g6o, s. 20 ff. 22

Jfr Cicourel, a.a., s. 223: 'Den sociologiska observatör som underlåter att konceptualisera elementen av common sense-handlingar i det dagliga livet använder därför en implicit aktörsmodell som är förvirrande, ty hans observationer och slutsatser interagerar, på okända sätt, med hans egen biografiska situation inom den sociala världen. Själva förutsättningarna för att förvärva data fordrar att han använder typiska motiv, antydningar, roller, etc., och de typiska innebörder han tillskriver dessa. Likväl är strukturerna hos dessa common sense-artade handlingsförlopp föreställningar som den sociologiska observatören tar för givna och behandlar som självklara. Men det är just dessa föreställningar sociologen måste analysera och studera empiriskt om han eftersträvar noggrann mätning. Fördelningen som han nu konstruerar förpassar sådana föreställningar till en status av självklarhet eller till något latent kontinuum. Observationerna som krävs för fördelningen av, säg, typer av städer, svar på frågeformulär eller kategorier för yrkesprestige är därför endast halva bilden. Fördelningen representerar enbart den 'yttre' horisonten av det som operationella procedurer är tänkta att fånga. Fördelningens 'mening' vilar emellertid på den vardagliga kunskap som inkluderar observatörens typifikation av världen sådan som den är grundad i hans egen biografiska situation, och hans formalisering av aktörens typifikation som är ofrånkomligt invävd i hans svar. Båda uppsättningarna av typifikationer måste bli föremål för sociologisk undersökning. - Den inre horisonten av idiomatiska uttryck, handlingsförloppets motiv (cuurse-ofaction motives), institutionellt och innovativt språk, och liknande, kvarstår som oförklarade i sociologens fördelningar. Observationerna som kodas till dikotomier, fyrfältstabeller, ordinalskalor, noll-korrelationer och fördelningar avslöjar enbart halva historien. Den 'undre halvan' har tagits för given, förpassad till ett 'latent kontinuum'. Ändå informerar den observatörens beskrivning och slutsatser om den 'övre halvan', vilken representeras av 'noggranna' mätanordningar. Det är bristen på explicit konceptualisering och observation av den 'undre halvan' som gör mätningen inom sociologi metaforisk och inte bokstavlig. Svårigheten står att finna i bristen på adekvat konceptualisering och användandet av mätaxiom som inte svarar mot det sociala handlandets struktur."

249

23

Wien, 1932, 2. oförändrade upplagan 1960. Det fjärde avsnittet, som innehåller de viktiga analyserna om social omvärld, medvärld och förvärld, finns i Th. Luckmanns översättning nu även på engelska: 'The Dimensions of the Social World", i: Collected Papers, vol. Il, Haag 1964, s. 20 ff. Schutz, Wien 1932, s. III; jfr också W. E. Muhlmann, Max Weber und die rationale Soziologie, Tubingen 1966, s. 21 ff.; dens., "Wertfreiheit' und phänomenologische Reduktion im Hinblick auf die Soziologie", i: Festschri/t/Ur K. Holzamer, Tubingen 1966, s. 457 ff.

25

Jfr. de avhandlingar som samlats Collected Papers, vol. I, Haag 1962, framför allt "Common-sense and Scientific Interpretation of Human Action", "Concept and Theory Formation in the Social Sciences" och "Symbol, Reality and Society". I det andra bandet (Den Haag 1964) finns ett intressant stycke som förhåller sig till Parsons: 'The Social World and the Theory of Social Action". Jfr Collected Papers, vol. I, s. s f.: "Om, enligt detta synsätt, alla vetenskapliga konstruktioner är formade för att ersätta common sensetänkandets konstruktioner, då blir en principiell skillnad mellan naturoch samhällsvetenskapen uppenbar. Det är naturvetamas uppgift att bestämma vilken sektor av naturens universum, vilka fakta och händelser inom detta universum, och vilka aspekter av dessa fakta och händelser som är aktuella och tolkningsmässigt relevanta för deras syften. Dessa fakta och händelser är varken försorterade eller förtolkade, de avslöjar inte inre relevansstrukturer. Relevans är inte inneboende i naturen som sådan, utan resultatet av människans selektiva och tolkande aktivitet i naturen eller observation av naturen. De fakta, data och händelser som naturvetaren har att göra med är just fakta, data och händelser inom hans observationsfält, men detta fält 'innebär' ingenting för molekylerna, atomerna och händelserna inom detta fält. -De fakta, händelser och data som samhällsvetaren har framför sig har en helt annan struktur. Hans observationsfält, den sociala världen, är inte till sitt väsen strukturlöst. Det har en särskild innebörd och relevansstruktur för de människor som lever, tänker och handlar i det. De har försorterat och förtolkat denna värld genom serier av common senseartade konstruktioner av den dagliga världens verklighet, och det är dessa tankeobjekt som bestämmer deras beteende, definierar deras handlingssyften, medeln som står till förfogande för att uppnå dem kort sagt, som hjälper dem att orientera sig inom den naturliga och sociokulturella omgivningen och komma överens med den. De tankeobjekt som har konstruerats av samhällsvetaren refererar till och är grundade på de tankeobjekt som har konstruerats av människans common sense-artade tänkande när hon lever sitt dagliga liv bland sina medmänniskor. Konstruktionerna som används av samhällsvetaren är således, så att säga, konstruktioner av andra graden, nämligen kon-

struktioner av de konstruktioner som har gjorts av de aktörer på den sociala scenen, vars beteende forskaren observerar och försöker förklara i enlighet med sin vetenskaps förfaringsregler." 27

För en kritik av Schutz, jfr E. Voegelin, Anamnesis, Munchen 1966, s. 17-60. P. L. Berger och Th. Luckmann (The Social Construction of Reality, New York 1966) har i anknytning till Schutz fenomenologi om vardagsvärlden och med införlivande av Meads socialpsykologi om jag-identitet givit sig i kast med det anspråksfulla försöket att i form av en kunskapssociologi skissera grunddragen för en antropologiskt grundad samhällsteori.

29

Collected Papers l, s. 53·

3°

H. Garfinkel, 'The Perception of the Other: A Study in Social Order", doktorsavhandling, Harvard University, 1952, och dens. "A Conception of and Experiments with Trust' as a Condition of Stable Concerted Action", i: O. J. Harvey (utg.), Motivation and Social Interaction, N. Y. 1963. Rapporten finns hos Cicourel, a.a., s. 165-170 och s. 204-208.

31

Cicourel, a.a., s. 207.

32

Cicourel, a.a., s. 169.

33

Jfr Asylums, Essays on the Social Situation of Mental Patients and other Immates, N. Y. 1961; Encounters, Indianapolis, 1961; Stigma: Notes of the Management ofSpoiled Identity, Englewood Cliffs, 1963.

34

Encounters, a.a., s. 93·

35

I Tyskland har H. P. Bahrdt ('Zur Frage des Menschenbildes in der Soziologie", i: Archives Europeennes de Sociologie II, 196I, nr I, s. I ff.) i en dispyt med Dahrendorfs Homo Sociologicus-modell framfört liknande synpunkter. Bahrdt hör till det fåtal som håller fast vid en fenomenologisk ansats. Vad gäller rollproblematiken jfr nu också H. Popitz, 'Der Begriff der socialen Rolle", i: Recht und Staat häfte 33I/332, Tubingen I967.

36

"Role Distance", i: Encounters, a.a., s. 85 ff.

37

Cicourel, a.a., s. 202 f.

38

Jfr "Symbol, Reality and Society", i: Collected Papers l, s. 287 ff.

39

Schutz, a.a., s. 296.

4° 41

P. Winch, Samhällsvetenskapens ide, a.a., s. I I7. E. Stenius, Wittgenstein's Tractatus, Oxford I96o, kap. XI: 'Wittgenstein as a Kantian Philosopher", s. 2I4 ff; vidare: K.-0. Apel, 'Die Entfaltung der sprachanalytischen Philosophie und das Problem der Geisteswissenschaften", i: Philosphisches Jahrbuch, 72. årgången, Munchen 1965, s. 239 ff.; dens. 'Wittgenstein und das Problem des hermeneutischen Verstehens", i: Zeitschn/t /Ur Theologie und Kirche, 63.

årgången, I 966: I, s. 49 ff. Min tolkning av Wittgenstein vilar i hög grad på Apels undersökningar. Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus, Stockholm I962, 4.002. 43

Ludwig Wittgenstein, Philosophische Bemerkungen, 54·

44

Jfr J. O. Urmson, Philosophical Analysis, Oxford, 4· upplagan I96s, särskilt S. I30 ff. Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, Stockholm I992, 23. Ibid., 31. lbid., 25.

Philosophische Bemerkungen, 3· Winch, a.a., s. 49 f.

so

Winch, a.a., s. 62.

51

Winch, a.a., s. 65 f.

52

Winch, a.a., s. 40.

53

Winch, a.a., s. 8s.

54

'Det måste snarare vara analogt med naturvetarens samverkan med sina medarbetare i vetenskapliga undersökningar" (Winch, a.a., s. 86.).

ss

Winch, a.a., s. IIS.

s6

Jfr den filosofiska inledningen till J. A. Fodor och J. J. Katz, The Structure of IA.nguage, a.a., s. I ff.; de artiklar av utgivarna som bandet innehåller är bidrag till en metateori för grammatik (s. 400 ff.) och för semantik (s. 479 ff. och SI9 ff.).

57

Fodor och Katz, a.a., s. I9.

ss

Fodor och Katz, a.a., s. I f.

59 6o

lbid. s. 3·

6I

lbid.

62

Jfr P. Henle, IA.nguage, Thoughr and Culture, Ann Arbor I958, s. 1-24; och D. W. Brown, 'Does Language-Structure Influence Thought?" i: E1C. A Review o/General Semantics, vol. I7, I96o, s. 339-363.

lbid. s. 4· S.

II.

N. Chomsky, "Current Issues in Linguistic Theory", i Fodor och Katz, a.a., s. 8o. Fodor och Katz, a.a., s.I7 fotnot. lbid. H.-G. Gadamer, Wahrheit und Methode, 2. uppl., Tubingen I965, s. 380. Gadamer, a.a., s. 362 f.

68 6g

Gadamer, a.a., s. 364. K. Heinrich, V ersuch iiber die Schwierigkeit nein zu sagen, Frankfurt/M. 1964.

70

Om Heinrich, jfr min recension i Philosophisch-politische Profile Frankfurt/M. 1981, s. 445 ff. I denna undersökning visar det sig att språkets hermeneutiska självreflektion otvunget går över i en dialektisk språkteori. En sådan teori utlovar Bruno Liebrocks planerade sexbandsverk Sprache und Bewusstsein. Hittills är band I Einleitung und Spannweite des Problems (Frankfurt/M. 1964) och band II Sprache (Frankfurt/M. 1965) utgivna. Liebrocks kritik av Gehlens antropologi är viktig för handlingsvetenskapernas metodologi (band I, s. 79 ff.). Eftersom Liebruck förutsätter ett begränsat praxisbegrepp, som han inskränker till ett instrumentellt handlande, kommer han förvisso fram till en abstrakt motsättning mellan språk och handlande. Det egenartade förhållande mellan språk och handlande, som Wittgenstein och Mead utarbetade i anslutning till språkspelens och det kommunikativa handlandets symboliskt förmedlade interaktion, kommer i de nu föreliggande delarna inte helt till sin rätt.

71

Gadamer, a.a. s. 288 f.

72

Gadamer, a.a. s. 277.

73

Gadamer, a.a., s. 280.

74

Jfr. Gadamer, a.a., s. 355·

75

A. C. Danto, Analytical Philosophy o/History, a.a. s. 142.

76

Gadamer, a.a., s.

77

Danto, a.a., s. 169.

78

Danto, a.a., s.

79 8o

Danto, a.a., s. 17 f.

81

W. Dilthey, Gesammelte Schriften band VIII (Der Aujbau der geschichrlichen Welt in den Geisteswissenschaften), s. 233.

211.

115.

Danto, a.a., s. 142.

Gadamer, a.a., s. 292. Jfr framför allt Nikomachiska etiken VI, 3-10. Jämförelsen mellan phronesis och techne får en särskild aktualitet sedan vetenskap, som en gång var förbehållen åt kontemplationen, har blivit förpliktigad att inta teknikerns inställning. 8s

Gadamer, a.a., s. 307.

86

Gadamer, a.a., inledning.

87

Gadamer, a.a., s. XIX.

88

Gadamer, a.a., s. XIV.

253

8g

Gadamer, a.a., s. 274 f.

go 91

som Ritter och Schelsky tar upp, jfr ovan avsnitt 2.1.

92

Gadamer, a.a., s. 286.

Gadamer, a.a., s. 264.

Noter till kapitel IV Sociologi som samtidsteori Gadamer, a.a., s. 439· 2

Denna synpunkt är vägledande för K.-0. Apels kritik av Gehlens institutionalism. Jfr Apel, "Arnolds Gehlens Philosophie der Institution", i Philosophische Rundschau, 10. årgången 1962, s. 1 ff.

3

Jfr J. O. Hertzler, A Sociology of l.Angutlge, N. Y. 1965, särskilt kapitel VII, "Sociocultural Change and Changing Language".

4

Det såg W. Pannenberg: 'Det är ett egenartat skådespel att uppleva hur en författare som både är skarp- och djupsinnig har fullt upp med att avhålla sina tankar från att ta den riktning som finns anlagd i dem. Detta skådespel erbjuder Gadamers bok i sitt bemödande att undvika den hegelska totalförmedlingen av den samtida sanningen genom historia. Detta bemödande är mycket väl grundat genom hänvisningen till ändligheten hos den mänskliga erfarenheten, som aldrig kan upphöjas till absolut vetande. Men märkvärdigt nog drivs de fenomen som Gaelamer beskriver åter och åter igen i riktning mot den universella historiekonception som han - med det hegelska systemet för ögonen - just vill undvika." 0/V. Pannenberg, 'Hermeneutik und Universalgeschichte", i Zeitschrift /Ur Theologie und Kirche, 6o. årgången 1963, s. go ff.) l den nyare evangeliska teologin har, såvitt jag ser, receptionen av Blochs verk givit impulsen till att övervinna historiskhetens ontologi (Bultmann, Heidegger) genom reflexion över hur de transcendentala betingelserna för förstående är beroende av universalhistoriens objektiva sammanhang. Förutom Pfannenbergs arbeten, se också J. Moltmann, Theologie der Hoffnung, 1964.

s

Jfr Don Martindale, The Nature and Types of Sociological Theory, London 196I, s. 285 ff.

6

Mirror and Masks: The Searchfor Identity, Glencoe 1959.

7

Denna tendens visar sig också i det urval från G. H. Meads skrifter som Strauss har gjort: On Social Psychology, Chicago 1956.

8

Strauss, Mirror and Masks, a.a., s. 38.

9

lbid., s. 38 f.

10

G. H. Mead, Mind, Self and Society, s. 197 f. På svenska 1976, s.147·

254

Il

Strauss, a.a., s. 51.

12

Ibid., s. 52.

13

A. J. Ayer, Man as a Subject for Science, 1964.

14

Ayer, a.a., s.

15

Ayer, a.a., s. 24.

16

A. C. Maclntyre, The Unconscious, London 1958.

12

och s.

13.

Maclntyre, a.a., s. 56 f. Maclntyre, a.a., s. 87. 19

Ibid., s. 97 f.

20

Ibid., s. 98.

21

När omedvetna motiv kopplas till privatiserade symboler, alltså sådana som har avskilts från vardagsspråkets offentliga kommunikation, då har den psykoterapeutiska språkanalysen uppgiften att återföra de förträngda symbolerna in i deras offentliga kontext och på så sätt bringa patientens privatspråk i överensstämmelse med vardagsspråket. Dr. A. Lorenzer (Sigmund-Freud-Institut, Frankfurt) har i ett föredrag förklarat den språkanalytiska uppfattningen om den terapeutiska processen med hjälp av det exempel om en liten pojkes hästfobi som Freud har rapporterat om.

22

Maclntyre, a.a., s. 61.

23

K. R. Popper, The Poverty of Historicism, a.a.

24

I Toward a Science of Man in Society (Haag 1961) ger K. W. Kapp ett förslag till en kategoriram som är värt att uppmärksammas. Den för in det utvecklingshistoriska perspektivet och beaktar synpunkter från såväl den filosofiska antropologin som från kulturantropologin. Kapps funktionalism är varken på förhand inplacerad i ett enhetsvetenskapligt program eller baserad på grundsatserna för en allmän metodologi: 'För det första kräver användandet av människa och kultur som integrerande ramar redan från början ett explicit erkännande av de utmärkande skillnaderna mellan å ena sidan fysiska och biologiska processer och å den andra sociala processer. Istället för en latent eller implicit antropologi tvingas social analys att föra fram sina antaganden om människan och samhället i ljuset, och inte längre operera med stillatigande förutsättningar vad gäller påstådda strukturella likheter mellan livlös materia, levande organismer och mänskliga samhällen. Det sociala, som en kategori, kommer således att finna sitt slutliga erkännande och etablera de sociala disciplinerna som distinkta men ändå relaterade undersökningsfält vid sidan av de fysiska och biologiska vetenskaperna. Så länge som de sociala disciplinerna misslyckas eller vägrar att erkänna de sociala processernas unika karaktär, riskerar de inte enbart sina generaliseringars giltighet utan också sin status som ett distinkt fält för vetenskaplig undersökning." (Ibid. s. 179 f.)

255

Litteraturhänvisningar H. Albert (red.), Theorie und Realität, Tubingen I964.

A. J. Ayer, Man as a Subject for Science, London I 964. J. Bennet, Rationality, London I964. W. J. Cahnman och A. Boskoff (red.), Sociology and History, Glencoe I964. A. V. Cicourel, Method and Measurement in Sociology, Glencoe I964. A. C. Danto, Analytical Philosophy of History, Cambridge I 965. W. Dray, lA,ws and Explanation in History, Oxford I964. J. A. Fodor och J. J. Katz (red.), The Structure of lA,nguage, Englewood Cliffs I964. H.-G. Gadamer, Wahrheit und Methode, 2. uppl., Tubingen I963. G. Gäfgen, Theorie der wirtschaftlichen Entscheidung, Tubingen I963. G. Gibson, The Logic o/Social Enquiry, London I96o. E. Goffman, Encounters, Indianapolis I961.

L. Gottschalk (red.), Generalization in History, Chicago I 963. K. Heinrich, Versuch aber die Schwierigkeit nein zu sagen, Frankfurt/M. I964. A. Kaplan, The Conduct oflnquiry, San Francisco I964. K. W. Kapp, Toward a Science o/Man in Society, Haag I961. A. C. Maclntyre, The Unconscious, London I958. D. Martindale, Funktionalism in the Social Sciences, Philadelphia I965.

C. W. Milis, The Sociological lrnt~gination, New York I959·· E. Nagel, The Structure o/Science, London I96I. T. Parsons, Beiträge zur soziologischen Theorie, Neuwied I964. A. Schutz, Collected Papers, Haag, bd I I962, bd II I964, bd III I966. O. Stammer (red.), Max Weber und die Soziologie heute, Tubingen I965. A. L. Strauss, Mirrors and Masks, Glencoe I959· E. Topisch (red.), Logik der Sozialwissenschaften, Köln I965. E. Topitsch, Sozialphilosophie zwischen Ideologie und Wissenschaft, Neuwied I961. P. Winch, Samhällsvetenskapens ide, Stockholm: Thales I994· (Ytterligare litteratur i texten)