Fredrik Lindström x 2 : Världens dåligaste språk; Jordens smartaste ord 9100101737 9100581828 [PDF]

Zitiervorschau

En e-bok från Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.com September 2004 Originalutgåva 2003 Original ISBN 91-0-010173-7 e-ISBN 91-0-058182-8 © Fredrik Lindström 2003 Omslagsformgivare Désirée Molinder Författarfoto Mattias Bardå E-boksredaktör Ulrika Junker Miranda E-boksproducent Christer Bengtsson, InterDoc Consultants AB

Innehåll Världens dåligaste språk Vem bestämmer egentligen över språket? Historien om det mänskliga tänkandet Talet och skriften – två helt olika språk Svenskan – ett av världens dåligaste språk? Om rätt och fel Hur lär sig barn egentligen språket? Den stora privatiseringen Om lånord Orden och mentaliteten Den mänskliga självunderskattningen Vidareläsningstips

Jordens smartaste ord 1 Jordens smartaste ord Blodomlopp och dammsugare Varför säger man sch? Lemurer och ansiktshattar Hur uppkom språket?

2 populära språkfrågor Nakenchock och kineslöv Kan man använda vilka ord som helst? Talfel och inomhusliv Vad är sanningen i svenska språkmyter?

3 Alla möjliga namn Emund Slemme och Socker-Conny Varför heter man egentligen något? Karl XVI Gösta och Laurentius Berghagen Ett och samma namn – eller tio olika?

4 Svenska egenheter Privatknullare och andra djävlar Varför svär vi svenskar så mesigt? Linsgryta och snuskhummer Var kommer skällsorden ifrån? Tjejkvinnor och ungdomliga gubbar Vart tar alla damer och herrar vägen?

Om Världens dåligaste språk+Jordens smartaste ord

Förord till samlingsutgåvan Den här boken riktar sig till vanliga, språkintresserade människor. Allt sedan jag 2000 kom ut med min första språkbok har jag fått många slående bevis på att det finns väldigt gott om sådana i Sverige. Och få saker kan glädja mig så mycket som när människor vågar använda sitt eget språk med lite mer glädje och större självförtroende. Språket är nämligen helt och hållet människans egen uppfinning – och hon är själv den stora mästaren i det. Det här är en samlingsvolym innehållande mina två böcker Världens dåligaste språk och Jordens smartaste ord. Den gemensamma nämnaren är att det handlar om språk i allmänhet, men allra mest om svenskan. Den förstnämnda är ett slags språklig programförklaring och ett försök att erbjuda ett alternativt synsätt till den gnälliga och pessimistiska språkpolishållning som härjar lite överallt i landet. I boken för jag ett resonemang om språkets mångtusenåriga utveckling för att visa hur orimlig tanken är att det är just den variant som man lärde sig i skolan för några decennier sedan som är den enda rätta. Jordens smartaste ord är en helt fristående fortsättning och innehåller ett antal uppsatser om olika språkfenomen, från skorrande r till hela språkets uppkomst. En del av resonemangen är utvecklingar av tankar från den första boken: När kan man säga att ett ord finns? Vad är sanningen bakom olika språkmyter? Hur och varför förändras ords betydelser? Osv. Bägge verken läses lämpligen enligt lustprincipen och utan pliktkänsla. Det går alldeles utmärkt att hoppa över partier som man inte är så intresserad av. Koppla av och låt er nyfikenhet leda er! 5

Fredrik Lindström x2

Tack till tålmodiga vänner och bekanta, samt tack till Sofia Wingren (Världens dåligaste språk) och Mette Hoffman-Bang (Jordens smartaste ord) för ovärderlig materialsökning – utan era insatser hade böckerna aldrig kommit till.

6

Fredrik Lindström x2

VÄRLDENS DÅLIGASTE SPRÅK

7

Fredrik Lindström x2

1 åtta miljoner förbundskaptener vem bestämmer egentligen över språket?

8

Fredrik Lindström x2

Om man frågar människor vem som äger det svenska språket så blir de ofta osäkra för ett ögonblick. Men så tar någon mod till sig och svarar: det är förstås vi själva. Det är nästan självklart, men ändå inte riktigt. Man måste fundera några sekunder: det är väl inte så att det är Svenska Akademien? Eller staten eller någon språknämnd? Efter en liten stund inser man att det skulle vara löjligt. Hela frågan är ju befängd, det är snudd på som att fråga: vem äger den svenska kulturen? Eller det svenska sexlivet? Ingen kan äga ett språk, inte ens ett enstaka ord. Man kan i och för sig registrera ett ord eller namn som varumärke och skydda det, men det gäller bara så länge det inte redan har eller utvecklar en mer generell betydelse i språket. Ord som ”grammofon”, ”jeep”, ”masonit”, ”dynamit”, ”galon” och ”tomtebloss” var från början varumärken, men deras betydelse har sedan blivit så allmän att det inte längre går att göra anspråk på dem. Ingen kan förbjuda människor att använda ett ord; de som äger varumärket ”Pucko” kan ingenting göra åt att folk använder det som ett skällsord. (Däremot tycks etablerade ord och fraser tendera att försvinna ur språket om någon skapar ett framgångsrikt varumärke av dem – vem använder idag längre ett uttryck som ”lätt och lagom”?) Men vem bestämmer över språket då? Här kan man genast bli ännu osäkrare och både akademien och olika språknämnder kliver fram som kandidater. Men så tänker man än en gång efter. Hur skulle de kunna bestämma över hur folk pratar och skriver? Det är ju helt orimligt. Vad skulle de göra när folk inte höll sig till deras bestämmelser? Skicka ut språkpolisen när folk säger ”ja ba” eller slarvar med kommateringen? Dagsböter? Villkorligt? Självklart kan ingen bestämma över språket, däremot är det många som vill. Och det är en helt annan sak. Men det är inte vare sig akademien eller språknämnden, för de vet sina uppgifter. Den som skriver ordböcker ska beskriva svenska 9

Fredrik Lindström x2

språket så som det är, inte försöka tala om hur det borde vara. Har majoriteten bestämt sig för att något är rätt så spelar det ingen roll om det egentligen är fel. Till exempel säger man idag ”knyta – knöt – knutit”, och alla ordboksförfattare rättar sig efter det. De försöker inte uppfostra nån att böja ”knyta – knytte – knytt”, som det faktiskt borde heta (det är egentligen ett svagt verb). Och språknämnden ger goda råd till den som undrar, men den som inte vill ha de goda råden kan blankt strunta i dem. Däremot är det, som sagt, många som vill bestämma över det svenska språket. Det verkar ligga i människans natur att vara lite besserwisser. Precis som landet svämmas över av ”förbundskaptener” vid varje större hockeyeller fotbollsturnering – och som vet exakt hur landslaget ska matchas – så finns det miljontals språkpoliser i det här landet som vill upprätta lag och ordning i sin omgivning utifrån vad de lärt sig i skolan och av sina föräldrar. Problemet är bara, liksom med förbundskaptenerna, att det kan finnas mer än åtta miljoner åsikter om vad som är rätt och fel. Och rätt och fel i språket handlar väldigt mycket om tycke och smak, det ska ni få se många exempel på i den här boken. Om man följer hur det egentligen heter skulle man i praktiken få återupprätta något slags medeltidssvenska – ett språk som skulle vara både obegripligt och osmidigt för de flesta. Däremot vill man ju inte hindra människor från att ha åsikter om språket. Alla får tycka vad de vill. Jag har inte skrivit den här boken för att uppfostra andra. Det finns sällan någon anledning att verkligen lägga sig i andra människors språk, undantaget är väl om de verkligen inte gör sig förstådda. Men det är intressant att reda ut vad som är sanning och vad som är myt när det gäller olika språkfrågor. Och det kan finnas många skäl att försöka ingjuta en smula självförtroende i människor inför deras eget språk. För de flesta svenskar verkar leva i föreställningen att de egentligen inte riktigt kan sitt eget modersmål.

10

Fredrik Lindström x2

Världens dåligaste språk Jag hörde en gång några killar stå och prata om det svenska språket. En av dem påstod att svenskan är ett av ”världens dåligaste språk”. Jämfört med exempelvis engelskan så är vårt språk helt underlägset; fattigt på ord, uttryck och synonymer. Det kunde de andra mycket väl tänka sig, men en av dem tog sikte på vad hans kompis just sagt. Det heter inte ”dåligaste” invände han, utan ”sämsta”. Och ingen opponerade sig. Med den inställningen kan nog svenskan bli ett av världens dåligaste språk, så småningom – om nu sånt går att mäta. Men att säga att svenska språket är dåligt är ungefär lika konstruktivt som att hävda att ”allt bara är det här jävla samhällets fel”. Det är bekvämt och lagom skrövligt, men rent sakligt förflyttar det oss inte framåt en centimeter. Det är dock inte ovanligt att höra svenskar kritisera sig själva. Vi har ofta en mycket självkritisk hållning; hos oss är ”osvensk” ett positivt begrepp och vi är aldrig sena att framhäva hur stela, inbundna och smått hopplösa vi är. Det här gäller också vårt språk: det är allmänt dåligt, med brister i ordförråd och uttrycksmöjligheter. Dessutom slarvar folk med det; de kan inte sitt eget modersmål och det blir bara värre och värre. ”Språkmissbruket i det här landet börjar bli ett ännu större problem än systembolagets öppettider”, säger lärarinnan Vera tidstypiskt i Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna. Att klaga på språkmissbruket kan vara ett sätt att hävda sig indirekt. Man låter då antyda att man själv är kultiverad och genomtänkt, vilket så att säga ska läsas emellan raderna. Dessutom höjer man ett varnande finger mot degenereringen och visar att man står på samhällets sida. De som ställer sig på människornas sida och försvarar talspråket är lätt räknade. Varför tror vi då själva att vi är så dåliga på att använda vårt språk? Varför tror vi alltid att de som rätttar oss har rätt? Vi känner oss ofta som man gör om man står i sin trädgård, och någon kommer och säger att man borde beskära körsbärsträden, 11

Fredrik Lindström x2

eller använda ett speciellt medel så att man inte får angrepp på sin rododendron. Vad har man att sätta emot? Rent sakligt kan man visst säga ”dåligaste”, det är helt logisk svenska: ”dålig – dåligare – dåligast”. Anledningen till att en del försöker förneka den formen är att ”sämre” och ”sämst” då blir utan huvudord i språket (något adjektiv som ”säm” har inte synts till på de senaste århundradena). Och eftersom man böjer ”dålig – sämre – sämst” får man för sig att man inte kan böja ”dålig – dåligare – dåligast”. Och i samma andetag kan man klaga på att svenska språket saknar synonymer! Den här boken kommer att handla mycket om det svenska språket och jag ska försöka besvara många av alla de frågor som ställs om vad som egentligen är rätt och fel, vad som är bra och dåligt, med mera. Men minst lika mycket kommer boken att handla om vår syn på oss själva, våra låga tankar om oss själva. För det som utmärker den moderna människan idag, och kanske särskilt oss svenskar, är just den stora självunderskattningen. Vi tycker att naturen är sinnrik och underbar och vi anser att den värld vi byggt är beundransvärd och enastående. Här finns tekniska konstruktioner för allt, datorer som kan utföra tusentals uträkningar per sekund och varje dag överraskas vi av nya bländande uppfinningar. Människan själv däremot har vi inte så stort förtroende för; hon slarvar och smutsar ner, sjukfuskar och svartjobbar. Hon är inte alltid någon idealisk medborgare i sin egen värld. Som vi kommer att se i boken så är samhällets intressen och människans egna inte alltid förenliga – och det märkliga är att vi i vissa typer av konfliktsituationer allt oftare tycks vara på samhällets sida, istället för på vår egen. Det här är i vissa avseenden en civilisationskritisk bok, vilket jag inte vill sticka under stol med. Men jag är inte ute efter att kritisera den skriftspråkliga kulturen i sig, jag vill bara återupprätta talspråkets rättmätiga värde. Dessutom hoppas jag kunna slå hål på så många som möjligt av de nedvärderande myter som cirkulerar kring vårt språk, och genom mängder av 12

Fredrik Lindström x2

exempel visa att svenskan i själva verket är ett innehållsrikt, fantasifullt och mångfasetterat språk. Eller åtminstone kan vara det – det är faktiskt upp till oss själva.

13

Fredrik Lindström x2

2 bollplank och tantsnusk historien om det mänskliga tänkandet

14

Fredrik Lindström x2

Samarbeta för att överleva Människan har två starka krafter i sig – om vi ser på henne rent biologiskt. Hon vill överleva. Och hon vill fortplanta sig. Allting vi gör och säger är ytterst på något sätt kopplat till dessa drivkrafter. Vissa saker är självklara: utbildning och arbete har i slutändan med överlevnaden att göra, kärleks- och sexliv och olika varianter av familjebildning hänger ihop med fortplantningsdriften. Men vi tänker knappast på att också hela vårt sociala liv och beteende styrs av såna krafter. Ändå präglar det oss hela tiden. En människa blir lätt deprimerad av för mycket ensamhet – varför? Jo, för att vi självmant ska söka oss till varandra, då har vi större chans att överleva. Människan är ett flockdjur; hon klarar sig bäst om hon samarbetar. Genom alla tider har hon bättre kunnat överlista naturens alla krafter, jaga, samla föda och skydda sina små knattingar om hon organiserat sig tillsammans med andra. Det har från början ingenting med förnuft att göra, utan är ett rent instinktivt beteende. Än idag är den instinkten oerhört stark, och vi kan se oräkneliga exempel på hur människor sluter sig samman i olika former av grupper och mer eller mindre sunda gemenskaper. Det är med den här drivkraften som bakgrund vi måste förstå uppkomsten av språket. Det antas allmänt att när våra förfäder började gå upprätt så ökade deras behov av en snabb kommunikation. Ju mer de samarbetade, desto större var deras chanser att överleva. Och ju snabbare kommunikationen löpte, desto effektivare blev samarbetet. Samarbete är något av ett nyckelord när det gäller människan och hennes språk. Ensam skulle hon aldrig kunnat utveckla det, varje ord och stavelse har krävt ett entusiastiskt samspel. Genom att samarbeta och pröva oss fram så har vi under åtskilliga årtusenden tillsammans konstruerat alla de sinnrika och komplicerade språk som finns på jorden. Människan är helt enkelt ett däggdjur som uppfunnit ett kommunikationsredskap 15

Fredrik Lindström x2

som ökat hennes möjligheter att överleva. Undan för undan har hon förfinat det här redskapet, så att det gett henne insikter att överlista naturen och inte behöva kämpa för sin överlevnad bland andra däggdjur. Hon kan lugnt sitta hemma och klaga på vad mycket smörja som visas på TV istället. Vad den nedärvda biologiska överlevnadsdriften förmodligen inte räknade med var att språket också skulle föra med sig ett självständigt tänkande. Ett tänkande där man kan ifrågasätta, resonera och fundera och komma fram till en massa olika saker. Som att ”nästa sommar borde bli betydligt varmare”, eller att ”GAIS måste förstärka på mittfältet om de ska ha någon chans att hänga kvar i allsvenskan”. Eller kanske just insikten om det faktum att man är en biologisk varelse som styrs av nedärvda drifter. Det är nämligen något som andra biologiska varelser inte har en aning om. Nyord 1930-tal: arvsanlag rasist sexualbrott tonåring övergångsställe snickarglädje porttelefon muck skyddsombud rakvatten Nyord 1940-tal: deckare plast folkmord flygvärdinna väskryckare barnvakt atombomb 16

Fredrik Lindström x2

bikini samtalsterapi rattfull fotomodell

En tillvaro utan språk Man kan alltså säga att människan är den enda biologiska varelsen som vet om att hon är en biologisk varelse. Om vi nu behövde definitioner på vad som skiljer oss från djuren? Det är väl ändå uppenbart. Hela vårt dagliga liv är ju så totalt väsensskilt, det finns inga andra arter på jorden som ens har ett fast arbete. Än mindre som hyr videofilmer, köper sushi på hemvägen eller flyger till New York och sitter 10 000 meter upp i luften och dricker kaffe. Vi har ett rent tekniskt och materiellt övertag, men vad bottnar det i? Föga överraskande är svaret språket. Man brukar prata om att människan är medveten om sig själv. När man vet om att man har fötts och att man en gång kommer att dö, då är man inget djur längre utan en människa. Språket, redskapet som egentligen bara var till för kommunikation, visade sig också utveckla själva intellektet hos människan. Först när man kan sätta ord på saker blir de realiteter i vår tankevärld. Människan kan tänka och skapa nya begrepp, som ”svågerpolitik” och ”tantsnusk”, vilket för henne allt längre bort från djuren. Vi kan å andra sidan aldrig få reda på hur djuren egentligen tänker och hur de upplever världen, men vår nyfikenhet kommer ständigt att spöka kring de frågorna. Hur fungerar ett tänkande utan ord? Hur uppfattar man tillvaron om man inte har något språk? Eller omvänt; hur stor betydelse har språket för vår världsuppfattning? Förmodligen mycket större än vi kan föreställa oss. En del rapporter ger hisnade perspektiv. I Chartres i Frankrike levde i början av 1700-talet en ung man, som hade varit döv sedan födseln. En dag gick han för nära några ringande 17

Fredrik Lindström x2

kyrkklockor, varpå ett under inträffade – han kunde höra för första gången i sitt liv (man misstänker ju här att han gått omkring med något slags kroniska vaxproppar). I alla händelser blev miraklet omtalat och den franska vetenskapsakademien blev ordentligt till sig, för nu ville man få svar på en av de frågor som flitigt diskuterades bland den tidens lärda: Har människan en medfödd föreställning om att det finns en Gud, eller är det bara ett påhitt vi lär oss av varandra? Vem skulle kunna svara på den frågan bättre än en person som gått omkring och varit döv och inte kunnat prata med sin omgivning (han hade inte tillgång till det välutvecklade teckenspråket som vi är vana vid). De svar man fick av den tidigare döve mannen var intressanta. Han hade absolut inte haft någon föreställning om någon Gud, trots att han gick i kyrkan med sin familj varje vecka. Ännu mer överraskande var att han inte hade förstått att döden fanns och att människor kunde dö, trots att han sett flera nära släktingar avlida och deltagit i deras begravningar. Hur han egentligen reagerat på deras avsomnande och bortgång är svårt att förstå, men uppenbart var att han inte reflekterat över det, och därmed inte heller kunnat ta in det. Man föreställer sig hans förspråkliga liv som en fullkomligt oreflekterad tillvaro som bara styrts av enkla basbehov, något som stämmer mycket väl med den situation som Helen Keller beskrivit. Hon var född dövblind men kunde så småningom få kontakt med omvärlden genom att lära sig ett slags teckenspråk som man tryckte i hennes handflata. Med detta förändrades hennes tillvaro fullständigt; med språket kom kontakten med omgivningen, innan dess hade hennes liv bara varit ett slött vegeterande. Utan språk är människan som art mycket lik vilket annat djur som helst. Då styr basdrifterna oss utan någon som helst förfining, och vi har inget självmedvetande. Civilisationens fernissa är tunn, och helt beroende av språket.

18

Fredrik Lindström x2

Nyord 1950-tal: hemmafru popcorn deodorant banta djupfryst extraknäck raggare påslakan nedringd påtänd flygrädd Nyord 1960-tal: miljöförstöring könsroll p-piller diskotek dator kändis postnummer klämdag popgrupp buskörning porrtidning stekfärdig ångestdämpande

Våra påhittiga förfäder Det finns idag ungefär 3 000 olika språk på jorden, fast de flesta talas bara av rätt små befolkningsgrupper. Vi vet inte mycket om deras tillkomst och vi kan egentligen bara gissa hur gamla de är. Vi vet inte heller om alla språk från början är släkt och stammar 19

Fredrik Lindström x2

från ett enda urspråk, eller om människan så att säga uppfunnit språket på flera olika håll, oberoende av varandra. När det gäller alla sådana frågor är det egentligen bara en fråga man kan besvara med hundraprocentig säkerhet: Vem har hittat på alltihopa? Jo, det är människan själv. Det mesta annat som är sinnrikt och komplicerat i vår värld, och som inte skapats av vetenskapen de senaste århundradena, det brukar höra till naturen – skapat av evolutionen, eller möjligen av Gud. Språken har människan själv uppfunnit. I många äldre folkliga kulturer finns föreställningar och myter om att människan fått språket av besökare från yttre rymden, men de ryktena kan vi utan problem avfärda idag. Det är vi själva som är ansvariga. Det här är förstås självklarheter, men i den tid vi lever i måste det trots allt strykas under. Vi går ändå i skolan för att lära oss vårt eget språk, slår upp i grammatikor och ordböcker för att få reda på om ord finns och förväntar oss att språknämnder ska ha svar på vad som är okej eller inte. Då kan det vara nyttigt att tänka på att språken i tiotusentals år klarat sig utmärkt utan alla sådana hjälpmedel, att människor på egen hand konstruerat alla grammatiska system och hittat på alla finurliga ord utan minsta tanke på att fråga någon annan om lov eller konsultera någon expert. Trots att språket till hela sin grund är rörligt och föränderligt, så uppfattar vi det idag ofta som någonting som finns, en gång bestämt hur det ska vara och styrt av regler och lagar som alltid ska gälla. Det är inte alls konstigt att vi ser det så, eftersom vi bara får en glimt av föränderligheten under vår korta levnad. På samma sätt som vi ur vår begränsade synvinkel inte kan se att jorden är rund, så kan vi under en livstid inte få en tillräcklig utblick över språkets föränderlighet. Språket framstår som konstant för oss, precis som jorden ser platt ut. Det är ungefär som en bit natur, en välbekant skogsbacke till exempel. Vi vet hur den ser ut, vi känner igen träd och växter där och i vår föreställningsvärld är det dess riktiga utseende. I själva verket förändrar den sig sakta hela tiden; landhöjningen 20

Fredrik Lindström x2

fortsätter, träd dör, nya växer upp, människor gör ingrepp, nya blommor etablerar sig. Det är självklart. Men föreställ er att vi anställde en trädgårdsmästare med uppgift att generation efter generation hålla skogsbacken oförändrad; att ta bort alla nya träd som slår rot, inte tillåta vitsippor att växa söder om stenen – helt enkelt försöka hålla allt så intakt som möjligt. Till en början skulle det gå bra, efter hand skulle det uppstå allt mer problem med träd som dog och andra växtlighetsförändringar, och till slut skulle situationen bli helt absurd – och uppdraget omöjligt. Naturen är föränderlig, så också språket. Men många människor kämpar idag med föreställningen att den språkliga skogsbacke som omger dem ska vara i stort sett identisk, därför att de har lärt sig i skolan hur det ska vara. Vi ska längre fram i boken diskutera vad det beror på. Vi kan bara tacka gudarna för att våra förfäder inte haft samma förvrängda syn på saken som många människor har idag, för då hade vi knappast haft något användbart språk nu. Många tror att vi har ett ansvar att bevara språket, men det vore riktigare att säga att vi har en skyldighet att förändra det. Inte som ett självändamål, men för att det hela tiden ska kunna täcka det vi behöver tänka, säga och skriva. För vi och vår värld förändras, vare sig vi vill det eller inte. Våra påhittiga förfäder har förändrat språket och ständigt hittat på nya ord. Därför står vi där vi står idag. Var står vi imorgon – om vi plötsligt slutar att förnya vårt språk? Ljudmålande ord: rajtantajtan halabalo tufsenufsing pillesnopp rajraj kuttrasju kussimurra konkarongen 21

Fredrik Lindström x2

momangen pilliknarkare faderullan kackalorum

Språkens grundstenar Språken på jorden är sinsemellan oftast ganska olika, och vilka ljud man använder sig av varierar mycket. Men allt är inte tillfälligheter, bland alla olikheterna anar vi språkets allmängiltiga system. Vokalerna bygger på motsättning, ”a” är den öppnaste, ”u” den rundaste slutna och ”i” den bredaste slutna (känn efter själv när du uttalar dem). De finns alltid med i alla språk och utgör själva grunden i systemet, och på den tydliga kontrasten bygger mängder av uttryck: tripp-trapp-trull, snick-snack, misch-masch, snipp-snapp-snut, tingel-tangel, kling-klang, ding-dong, piff-paff-puff, nippe-napp, tick-tack, ditt och datt, osv. Försök hitta några som bygger på motsättningen ”i” – ”y” – ”e”, och du kommer att leta förgäves – den är inte tillräckligt tydlig. Det är också tydligt att vokalerna har vissa symbolvärden som går tvärs över språkgränserna. Att ”a” ingår i de flesta ord för ”mamma” och ”pappa”, även om konsonanterna varierar, kan bero på att den är enklast för små barn att lära sig. Men det är slående att det öppna ”a”-ljudet (i svenskan även varianterna ”å” och ”ä”) så ofta används för stora vida saker (gapa, vräka, jätte, åbäke, massor, mastig, mäktig), medan ”i” och ”y”, som är ”smala” och sammanpressade ofta används i ord som har med tunnhet och litenhet att göra: fin, liten, ytte-pytte, strimma, rispa, pilla, lirka, eng thin, teeny-weeny. Känslan att de här ljuden symboliserar litenhet går också säkert igen i det faktum att vuxna gärna ”pratar” på ”i” när de pratar och gullar med små barn. Att ljud och ljudkombinationer kan bära symbolvärde märker 22

Fredrik Lindström x2

vi även tydligt bland konsonanter. Det är svårt att hitta några utpräglat positiva ord som börjar på ”str”, däremot ett antal tydligt negativa: sträng, straff, stryk, strikt, strunt, stropp, strul, streta, stram, strid. Liknande är det med ”gn”, fastän mer kopplat till småaktighet och enformighet: gnälla, gno, gnissla, gnöla, gnida, gnata, gnabbas, gneta, gny. Kombinationen ”skr” är kopplad till olika slags mer eller mindre högljudda mänskliga aktiviteter: skrika, skräna, skråla, skrocka, skryta, skratta, skrävla, skrämmas, skramla. Däremot ”fl” har gärna att göra med att saker hänger eller rör sig i luften: flyga, fladdra, flaxa, fluga, flock, flagga, flinga, flik, flärp. Med det explosiva ”bl” uttrycker man förakt (för brist på innehåll): blä, blask, blaha, blaj, bludder – medan ”kl” tydligt syftar på motsatsen till lätthet och smidighet: klantig, kladd, klafsa, klet, klampa, kloss, klägg, klubba, klimpig, klumpig, klabb. Liknande är det med ”fs”: tjafs, hafs, bjäfs, slafsa, rafsa, rufsa, tufsig, glufsa – den gemensamma nämnaren är något slags slarv eller ytlighet. Ibland finns det historiska förklaringar: att ”gl” inleder ett antal svenska ord med betydelse av att något öppnar sig (glo, glänta, glapp, glipa, glimt, glugg samt det underbara glöta, som egentligen betyder ’ta upp saker med händerna ur vätska’) verkar återgå på en historisk ordstam med just betydelsen ’öppna sig’. När det gäller alla ord på ”fj” som negativt syftar på någon form av ytlighet (fjant, fjams, fjompig, fjolla, fjäsk) så tycks ”fj” allmänt vara en ljudkombination som kan symbolisera lätthet (fjäder, fjun, fjärt). Ljudsymbolik kan man hitta mängder av exempel på. Alla språk har en fantastisk känsla för ljudsymbolik och ljudhärmande, det som på fackspråk kallas för onomatopoesi. Nästan alla ord i svenskan som beskriver ljud är från början skapade i ett försök att härma själva ljudet: vissla, susa, prassla, skrika, knastra, knaka, dundra, rassla, plumsa, snarka, kvittra. På det viset är språket en imitatör, och det gör att vi ständigt ska kunna benämna nya ljud och företeelser som dyker upp. Om någon säger ”Vad var det som knusprade?” så skulle vi, utan att någonsin ha hört just det ordet, direkt få en uppfattning om 23

Fredrik Lindström x2

ljudets karaktär (kanske lite kraftfullare och med mer ”kropp” än ett knaster). När grekerna mötte främmande folkstammar, ofta germaner norrut i Europa, så förstod de inte deras språk utan tyckte det lät ”bar bar bar”, och därför kallade man dem (och snart alla främlingar) för barbarer. Och det ordet har ju visat sig livskraftigt, liksom massor av andra ljudhärmningar. Om ljudhärmande och ljudsymbolik är en hörnsten i språket, så är liknelsen eller metaforen en annan. Vårt språk är så nerlusat med metaforer att vi ofta aldrig ens tänker på dem när vi använder dem. Om jag säger att en flicka är söt, så reflekterar jag inte över att jag egentligen liknar henne vid en frukt eller dylikt, ”som skulle smaka sött”, om jag åt den. På samma sätt kan vi beskriva en människa som sur, besk, salt, fin (eg. ’tunn’), rå, vass, rak, kylig, kantig, hård, mjuk, varm, stadig, sträv, öppen – utan en tanke på den konkreta betydelsen av orden. Det finns också oräkneliga fraser och uttryckssätt som bygger på en ursprunglig liknelse som man knappast tänker på idag: över huvud taget, sticka under stol med något, låtsas som det regnar, komma upp sig i smöret, röd tråd, rättesnöre, kalldusch, ha is i magen, sexträsk, osv. Något slags metaforiskt tänkande ligger också bakom uttryck som munhuggas, sjusnåret, plastsyskon, hårdkokt, bättringsvägen, högervriden, gastkramad och groggvirke (som man ”bygger” en grogg av). Vissa har en tendens att alltid hålla sin konkreta betydelse mer synlig, ofta då för att den är drastisk: få tummen ur arslet, bli tagen med byxorna nere, bli tagen på sängen, fastna med skägget i brevlådan. Metaforen är tidlös i språket. Många är gamla: bergets fot, slida (till kniven), nålsöga, stolsben, för att bara ta några exempel. Andra är nyare: flaskhals, bollplank, fallskärm, utgiftskostym. Dess ständiga användning visar att språket – och intellektet – har en fin känsla för symboler. Metaforen hjälper oss att fylla de tomrum som uppstår, när det befintliga språket inte räcker till för det vi vill säga. Om man konfronteras med en tanke eller föremål 24

Fredrik Lindström x2

som man inte vet vad det är eller heter, så liknar man det vid något som det påminner om. En mäklare förklarade en gång för mig att det tyvärr inte var några ”sexiga gårdar” som omgav det hus där en lägenhet var till salu. Det var ett enkelt och kortfattat sätt för honom att förklara att gården endast bestod av asfalt och cykelställ, ingen lummig grönska med syrenbersåer och hemtrevnad – och jag förstod givetvis vad han menade. Att använda ordet ”sexig” om innergårdar är exempel på en sinnesanalogi. Vi överför dimensionen ”sexighet” till något som inte alls har med sex att göra. Precis samma mekanism ligger bakom när man pratar om en ”sur människa” eller i musikvärlden till exempel om ett ”tillbakalutat” eller ”fett sound” (”om det här soundet var en maträtt, skulle den vara fet och mäktig”), eller när man omvänt lånar från musikvärlden och pratar ”emotionell tondövhet” eller att ett tv-program inte ”svänger”. Vi har en hög kapacitet att förstå metaforer; vi greppar dem även om de är nya för oss. På så vis får uttryck som ”höja och sänka ribban”, ”landa ett avtal” eller ”måla in sig i ett hörn” snabbt spridning. Vi kan också snabbt räkna ut vad det innebär att ha flyt, vara målkåt, släpa någon i smutsen, gå vilse i stereodjungeln – eller förstå ungefär vad någon menar när han kallar Café Opera för ett ”rödvinsdagis”, även om vi aldrig hört uttrycken tidigare. Ja, vi kan, utan att vara politiskt insatta, i stort skönja vad Stig Malm menar när han säger att ”arbetarrörelsen går med arslet före in i framtiden”. Uttrycken är genomskinliga, eftersom det mänskliga tänkandet lätt kan förflytta sig mellan konkreta och abstrakta sammanhang. Utan den talangen hade språkens utveckling gått ofantligt mycket trögare. Nyord 1970-tal: flygkapning pappaledig genteknik tågluffa 25

Fredrik Lindström x2

basplagg mansgris polisvåld barnkultur prylraseri samåka flummig Nyord 1980-tal: sommarland skogsdöd velourpappa köttberg bubbelpool sjukfuskare finansvalp datavirus gymping skinnskalle topless Nyord 1990-tal: klona dokusåpa hemsida minimjölk glastak mörkertal sexmissbrukare medlevare bikinilinje genmanipulerad nätporr

26

Fredrik Lindström x2

Språket och tanken Språken och den mänskliga tanken hänger så intimt ihop att man aldrig egentligen kan skilja dem åt. Det är förstås rätt givet; de har vuxit fram tillsammans, med hjälp av varandra. Varje tillstånd i människans utveckling hänger också ihop med ett ordförråd, som avspeglar hennes behov och intressen. Det är ingen tillfällighet att Svenska Akademiens ordlista upptar 51 (!) sammansättningar på ordet kaffe- (kaffetår, kaffepaus …) eller att orden ”vemod”, ”varsågod” och ”lagom” anses specifikt svenska och svåröversättliga (vittnar om tungsinne, konfliktundvikande och måttfullhet, månne?). Så länge folk bodde på landsbygden och pysslade med jordbruk så hade man många ord för redskap, djur och markbeskaffenhet som vi sällan får användning för idag. Vi har istället skaffat nya ord som skulle varit värdelösa för dem: snabbmat, kändistät, veckopendla, zappa. Ur ordens tillkomst kan vi hämta kunskap om människans utveckling på jorden; de avspeglar alltid kulturen de skapas i. Och de ord vi har avgör hur vi upplever omvärlden. För många kommer nog det här som något av en överraskning. Nog känner man igen färgen grön även om det inte finns något namn på den? Erfarenheten tyder dock inte på det. Det finns nämligen, som vi ska se här, språk som saknar ord för grönt, liksom för en massa andra färger. Om ett språk saknar ord för någonting, färgen grön exempelvis, kan vi tala om en språklig lucka (eller semantisk lucka, för den som så vill). Det är som ett hål i språket – det finns en betydelse men inget ord som täcker den. Orden skapas för att fylla sådana hål. Men för att man över huvud taget ska se hålet så krävs det att man uppehåller sig i närheten av det, i det här fallet håller på mycket med föremål som har olika färger. Det gör vi i vår kultur, men så är det inte överallt. Ta en vanlig svensk; hur många färger behärskar hon eller han? Utan tvekan svart, vitt, rött, grönt, blått, gult, skärt, brunt, 27

Fredrik Lindström x2

brandgult, beigt, vinrött och lila. Alla kan också utan problem skilja på ljusa och mörka varianter av de här färgerna (ljusgult, mörkbrunt osv.). En hel del av oss kan även vid inspirerade tillfällen till och med ge sig på att definiera krämgult, turkos och laxrosa. Ofta visar det sig att folk inte menar riktigt samma sak med en färg. Var gränsen går mellan rött och brandgult? Vad menar man egentligen med beige? Självklart varierar kunskapen med intresset. Jobbar man i modebranschen kan man slänga sig med oxblod, salt och peppar, mullvad, potatis, petrol, men exakta definitioner är lika otänkbara som att någon skulle ha fullständig klarhet över benvitt, gräddvitt, krämvitt, vintervitt, offwhite och naturvitt. Ofta kan samma färg medvetet kallas för olika saker, kanske av rent variationsbehov. Nåväl, vi tycker att orange, beige och vinrött ingår i baskunskaperna, men historiskt sett har de nyss varit överkurs. Dina förfäder på 1800-talet hade dem troligen inte i sitt ordförråd. Före 1700-talet skiljer man inte ens på brunt och lila i svenskan (såväl lila, violett och gredelin är lånord från franskan, en kultursfär som odlat den färgnyansen). Det är därför en lila blomma kan bära ett namn som brunkulla. Går vi ännu längre tillbaka, till medeltiden, görs inte alltid distinktionen mellan svart och mörkblått – färgade kallades för blåmän och en riddare som hade en morier (afrikan) på sin vapensköld fick tillnamnet Blåpanna. Det är inte ens självklart att man i en kultur har namn på de mest elementära grundfärgerna. Det finns språk som bara har två färgord: svart och vitt! Om de sedan har namn på en tredje färg är det alltid röd. Det finns faktiskt ett system för i vilken ordning man skiljer färgerna. Har man ord för gult i ett språk, betyder det att det också finns exempelvis rött, därför att röd kommer före gul i den här hierarkin. Men, hur är det nu: ser en person som bara har svart och vitt i sitt språk inte de andra färgerna? Herregud, tycker vi, vem som helst måste väl se att rött är en helt annan färg än blått eller gult? Ja, säkert, ungefär som vi kan lära oss att skilja på en mängd 28

Fredrik Lindström x2

beigebruna nyanser om vi är motiverade. I botten finns givetvis behov. I vissa kulturer är färger bara kuriosa. Nyanser som lavendel och oxblod är inte särskilt intressanta i en samlarkultur, för man har andra saker att tänka på. På sätt och vis är färgen en abstraktion som vi renodlar från något konkret, och det blir förstås intressant först när man har olika föremål som kan ha olika färger. Vi, i vår kultur, har tyger och möbler och diverse artiklar som kan ha färgen lavendel. Vi frigör därför själva namnet från den ursprungliga växten och gör den till ett begrepp (notera att i princip alla färger bortom grundfärgerna och några till har sitt namn från konkreta saker): orange (apelsin), turkos (en sten), rosa (ros). Så länge man inte kommer i kontakt med sådana tyger är färg och växt samma sak, vilket ju egentligen är helt riktigt. En människa med ett primitivt (dvs ursprungligt) språk kan se att oxblod och rödvin liknar varandra, men det intressanta för honom är skillnaden. Det ena är gott att dricka, men berusande; det andra kommer ur ett kraftfullt djur, är näringsrikt mm. Att gå på den abstrakta likheten och inte på nyttoaspekten är en lyx som följer med vår välbeställda kultur. Vår förmåga att se färger är alltså delvis beroende av språket. På samma sätt präglar det oss i en mängd andra avseenden, ofta utan att vi har en aning om det. Orden och den betydelse vi ger dem avspeglar hela tiden förändringarna i vårt psyke och vår världsbild. Också luckorna i språket skvallrar om vår mentalitet, vad som intresserar och hur vi uppfattar oss själva. Vi kommer längre fram i boken att återvända till förhållandet mellan ord och tanke, och vår benägenhet eller obenägenhet att fylla de språkliga luckorna. Innan vi nu börjar diskutera frågorna om svenska språket idag, så måste vi lära oss att det inte är fråga om ett språk, utan två helt olika: det talade och det skrivna. Modern mentalitet: livsstil utbränd 29

Fredrik Lindström x2

beslutsångest softa självförverkligande zappa glassig kroppsfixerad krisa deppvecka personkemi ätstörningar extremkrångla glidarjobb Omodern människosyn: familjeflicka frisksportare homofil tattare hedersknyffel bastard lantlolla matmamma slashas påläggskalv

30

Fredrik Lindström x2

3 sjampanj och pittsa talet och skriften – två helt olika språk

31

Fredrik Lindström x2

Om man frågar folk vilket som är äldst, talet eller skriften så händer det att en och annan tvekar. Det finns till och med enstaka som svarar skriften, även om det förstås är ogenomtänkt. Men det blir en smula skrattretande, ungefär som om man skulle påstå att Columbus kom före indianerna till Nordamerika. De mänskliga talspråken hade nämligen funnits i åtminstone tiotusentals år innan någon kom på idén med skriftspråket. Och som företeelse är den rätt exklusiv – av jordens cirka 3 000 språk är det bara ett hundratal som förekommer (eller förekommit) i skriven form. Tal och skrift är två helt olika språk. De har egentligen mycket mindre med varandra att göra än många tror. Om man vill spetsa till det hela kan man gott säga att talspråket är det riktiga språket, och skriftspråket bara en avläggare eller en blek kopia. Talet klarar sig nämligen utmärkt utan skriften, skriften däremot skulle aldrig ens kunna existera om det inte fanns ett talspråk. Men i vår kultur, med dess förkärlek för normer och förenklingar, så har skriftspråket fått en mycket högre status – och det är ett av mina huvudsyften med den här boken; att försöka förklara varför vi med vår mentalitet så lätt ser ner på talspråket. Om man skriver ner talat språk så uppfattar människor alltid det som mycket slarvigare och mer ovårdat än om de bara hörde det: nej … ja … eh uj … kan eh … ännu roliare … därför att vi … vi hadde ju allri hålli på mä … mä så … visste junte va … vem som gjorde vagnar elle nånting … så dä (harkling) … vi telegrafera till hållstajnsån … gå ner å skrapa bott … se om du kan hitta namne på dom gamla … å dä … å då åkte han ut till dä här sockerplantasche … å skrapade av rosten på navkapslana … 32

Fredrik Lindström x2

Det finns massor av saker man kan reagera på här. Meningar lämnas oavslutade, ord uttalas annorlunda än de stavas, grammatiska konstruktioner som är helt främmande för skriftspråket förekommer, osv. En enkel slutsats skulle vara: ”Usch, va slarvigt, människor borde verkligen skärpa sig och sluta slarva!” Det är å andra sidan ungefär lika meningsfullt som att be någon som gjort illa sig att sluta ha ont. För det är så här människor pratar. Exemplet ovan är inte ens hämtat från någon obildad kreti eller pleti, utan det är en utskrift från en TV-intervju med greve Carl Johan Bernadotte. Han är kungens farbror och tillhör den yppersta svenska aristokratin. Säkert vinnlägger han sig också om att tala ordentligt och korrekt eftersom det ska sändas i TV. Alla som såg programmet skulle rimligtvis också uppfatta honom som mycket bildad och hans språk som allt annat än ovårdat. Hade jag valt ett exempel med ett mer obildat talspråk hade ni tyckt att det var ännu mer iögonfallande. Så här ser alltså talspråk ut, när vi skriver ner det. Vi avslutar inte meningar annat än om det verkligen är nödvändigt, och vi kan glatt inleda en mening och sedan mitt i den gå över till en helt annan. Skulle man börja avbryta sig och be om ursäkt – ”jag avslutade visst inte den förra meningen och det blev ingen fullständig sats” – skulle folk omedelbart förutsätta att man var rubbad. Men varför tycker vi att det ser så slarvigt ut, om det är så här språket egentligen är? Anledningen till att vi reagerar är inte att talspråket är slarvigt; det bara verkar så när man är van vid skriftspråket, som är överdrivet korrekt och tydligt. Och det måste det vara. För de två språken har olika funktioner, och då har de också olika lagar. Att skriftspråket sedan kan vara mästerligt inom sitt begränsade område är en annan sak. När man en gång, för några tusen år sedan, skapade den första skriften så var det med speciella syften. Skriften har en enorm fördel – den kan föra över meddelanden mellan människor utan att de behöver träffas, de kan kommunicera trots att de skiljs åt av rum eller tid. 33

Fredrik Lindström x2

Talspråkets begränsning är ju att människor måste ses (eller åtminstone använda telefon). Skriften medförde helt nya möjligheter: de som en gång levde kan berätta saker för de efterkommande, trots att de själva sedan länge är döda. Det var givetvis en revolutionerande uppfinning. Och är det fortfarande. När det gäller sådant som att bevaras, flyttas och mångfaldigas så är skriften helt överlägsen. I övrigt har den inga som helst chanser att mäta sig med talets mångsidighet. Det finns egentligen inga meningar i talspråket Under det att vi talar med varandra är vi vana vid att hela tiden få bekräftelse av motparten (med ord, miner, blickar). På det sättet håller vi koll på att den andra förstår vad vi säger. Om vi inte får bekräftelse, så tar vi om eller försöker uttrycka oss på ett annat sätt. Det är därför människor känner sig stela och ofta tycker att det är obehagligt när de pratar med en telefonsvarare de första gångerna. Det är helt enkelt ovant att inte få någon reaktion eller återkoppling (”Lät det helt löjligt det där sista jag sa?” eller ”Jag råkade säga vi ’härs’ istället för vi ’hörs’, och nu vet jag inte om hon tror att jag är konstig”). När man skriver vet man att man inte kommer att få någon direkt återkoppling; den kommer först långt senare (svar på brev, reaktioner från läsaren) och därför måste man vara mycket tydligare. Vi kan säga att jämfört med talet är skriften handikappad. Den har precis samma värde, men på grund av dess begränsningar måste den behandlas annorlunda. Om man talar med en människa som hör bra kan man prata snabbt och sammandraget. Om däremot personen är nästan döv måste man artikulera oerhört noggrant och tydligt. Så är det med skriften; den är handikappad jämfört med talet eftersom den saknar alla dess direkta dimensioner och gensvar – och därför måste den vara övertydlig. Av det skälet har man i utvecklandet av skriftspråket byggt upp en struktur, ett slags grov förenkling av hur talet fungerar, för att öka tydligheten: hela meningar, huvudsatser och bisatser. 34

Fredrik Lindström x2

Bo Widerberg, som hade en makalös känsla för trovärdig dialog, lät inte skådespelarna använda bisatser, eftersom han menade att sådana inte existerade i naturligt talspråk. I stora drag hade han rätt. I talspråket finns egentligen inte ”meningar” på det viset, de är mest en konstruktion för skriftspråket. I den grad de finns i talspråket kan de vara uppbyggda på väldigt skiftande sätt: En mening som ”Lutfisk är jag inte säker på att de vet om att jag äter nuförtiden heller” är helt normal för talspråket (och begriplig, och därmed helt användbar). Men skriftspråket, med sina begränsningar, kan inte riktigt hantera den; den måste struktureras om, planeras – för att ”skapa” en ”mening” i mer konventionell betydelse av satsen. Hela vår föreställning att språket består av meningar är egentligen ett resultat av att vi påverkats av skriften. Den består av hela meningar, men inte talspråket. I skriften har vi möjlighet att skapa och fullända meningar, eftersom vi kan planera, rätta och skriva om. Men följden blir att vi tycker talspråk verkar slarvigt. I själva verket är det så språket ser ut ”på riktigt”, skriften ger en grov förenkling. Meningar ska inte alls alltid avslutas när man pratar, gjorde man det skulle den man pratar med känna sig idiotförklarad – eller åtminstone ordentligt underskattad. Och det med all rätt. Sätter man upp skriftens regler för talspråket så blir det stelt, fjärmat, kontrollerat. De reglerna är utformade för skrivet språk, inte för människans eget talspråk. Men det är inte bara återkopplingen man saknar i skriftspråket. När man pratar med en människa är det verbala språket bara en del av utbytet, man kommunicerar också väldigt mycket med gester, kroppsspråk, miner, betoningar, pauser, framhävanden av vissa ord, ibland t o m genom att inte säga någonting alls. Nästan ingenting av detta går att överföra till skriften – i slutändan blir det en handfull tecken, om än anspråksfulla. Punkt betyder längre paus, komma en lite kortare paus, utropstecken står för extra kraftig betoning. Och så vidare. Det är ändå blekt, trots en författares förmåga att ”skapa en röst” i texten. När vi talar kan vi i ett enda ord med vårt tonfall lägga in vädjan, glädje, ironi, 35

Fredrik Lindström x2

ömhet, kylighet, förakt, beundran och längtan. Den möjligheten existerar inte när vi skriver. Skriften präglar oss Skriften är alltså ett system, utvecklat just för sin uppgift: att läsas och skrivas. Men när man väl tagit del av detta system kommer det för alltid att prägla ens uppfattning om språket. Man kan efter det aldrig bli kvitt tanken att orden är kombinationer av bokstäver. Försök tänka på ordet ”stol”, själva ordet, inte kombinationen av ljud eller bokstäver. Du kommer snart att upptäcka att det inte går, i någon mån känns det alltid som ett ”s” och ett ”t” och så vidare. När vi lärt oss läsa, identifierar vi orden med skriftbilden. Det är därför vi reagerar så kraftfullt när vi ser ett ord stavat på ett annorlunda sätt. Om man stavar ljudlagsenligt, exempelvis ”sjampanj” och ”pittsa”, så upplever människor det som helt andra ord än ”champagne” och ”pizza”, på samma sätt med namn som Allis och Jeorj. Vi är så påverkade av skriftbilden att vi aldrig kan frigöra oss från den. Det är ungefär som att försöka tänka sig att inte kunna cykla. Hur man än försöker, så vet man hur man gör. Många typer av kunskap är av det slaget, när man väl har den så är man låst vid den, och man kan aldrig stå fri från den igen. Så är det med skriftspråket. Små barn och analfabeter kan ha ett direkt förhållande till orden, uppleva dem som helheter på ett sätt som är omöjligt för den som tagit del av systemet med vokaler och konsonanter. Ord och sak är i princip oskiljaktiga. En ”häst” är verkligen en ”häst” för dem – för oss är ”häst” bara ett ord som betecknar ett visst djur. När vi tar ordet, analyserar det, styckar ned det i sina minsta beståndsdelar får vi ett annat förhållande till det. Det är ungefär som om vi plockar sönder en leksak: vi behärskar den då och vet hur den fungerar, vi bestämmer och kan göra vad vi vill med delarna, men den har mist sitt egna liv, sin magi, sin värdighet eller vad vi nu vill kalla det. Och vi kan inte få tillbaka den relation vi hade till den innan vi ”avslöjade” den. 36

Fredrik Lindström x2

Om tecknad och otecknad film Eftersom vi alla vuxit upp i den kulturella föreställningen att skriftspråket nog ändå är det riktiga språket, är det inte lätt att köpa ett sånt här resonemang med en gång och vips byta perspektiv. Jag tänkte därför använda en annan liknelse, för att göra min tankegång måhända tydligare. Låt oss prata om tecknad film en stund. Förhållandet mellan den tecknade filmen och verkligheten påminner nämligen mycket om det mellan skriften och talet. Och strunta nu i vilken kvalitet man tycker tecknad film står för, för det här är ingen jämförelse mellan konstarter. Det intressanta är att den tecknade filmen innebär ett slags förenklad avbildning av världen, precis som skriften är en förenklad kopia av talet. Låt oss titta på hur de förhåller sig till sin förebild. När skriften ”avbildar” talet gör den det med olika begränsningar. Man måste förenkla; det går aldrig att vara så mångsidig och spontan som talspråket. På samma sätt tvingas den tecknade filmen förenkla; det skulle aldrig gå att avbilda världen exakt och därför sänker man ribban från början. Människor, hus och andra ting tecknas inte realistiskt utan på ett förenklat sätt. Man kan inte återge exakt hur en häst springer, men man tar sin utgångspunkt i det och har i detalj studerat hur den rör sig innan man tecknar ner den och börjar animera. På samma sätt som den tecknade filmen skapar skriftspråket sina ramar och håller sig sedan innanför dem. Här uppstår också vissa tydliga fördelar. Inom det avgränsade systemet kan man slipa på de olika möjligheterna, skapa nya sorters meningar som talet inte känner till, odla genrer och litterära stilar. Så är det även i den tecknade världen, där får hästen ett eget liv, den kan göra saker som den aldrig skulle kunna göra i verkligheten – flyga i luften, klättra upp i träd när den blir rädd, bli överkörd och platt som en pannkaka för att sedan resa sig upp oskadd sekunden därpå. På det viset kan den tecknade filmen överträffa verkligheten 37

Fredrik Lindström x2

och man skulle, om man inte visste annat, kunna säga att den är ”bättre”, därför att där kan hästar klättra i träd och flyga i luften och det kan de inte i verkligheten. Men den jämförelsen håller förstås inte, eftersom den tecknade filmen är tvådimensionell och underlägsen verkligheten på alla andra plan. På samma sätt kan skriften verka mycket bättre talet på ett ytligt plan, med sin struktur, överblickbarhet och tydlighet. Men den faller platt vid alla djupare jämförelser. Att jag gör en parallell med tecknad film är ingen tillfällighet. Bland nutida barn kan man ibland höra termen ”otecknat” om vanlig film med skådespelare, som exempelvis Emil i Lönneberga. Möjligen är det så att man ser så pass mycket tecknad film att man uppfattar den som det normala och behöver ett uttryck för det som avviker – det ”otecknade”. Det här är väldigt typiskt för människans sätt att tänka – hon tar sin utgångspunkt där hon är, dit hennes egen erfarenhet sträcker sig. För oss vuxna blir det komiskt, det är ungefär lika logiskt som att beskriva en människa som en robot, fast levande. Om man utgår från tecknad film så är förvisso all annan film otecknad – felet ligger i utgångspunkten, man ska inte utgå från tecknad film, som ju bara är en förenklad kopia av verkligheten. Vi är lika insnärjda i vår syn på språket. Precis som barnet uppfattar annan film som ”otecknad” uppfattar vi talspråket som ”oskrivet” – för vi tar vår utgångspunkt på helt fel ställe, och tror att det är skriftspråket som är det riktiga. Det finns många förklaringar till varför vi börjat tänka så. Vi har redan tagit olika exempel på varför skriften måste vara planerad och begränsad. Den styrs av regler och kan rättas och finslipas efter dessa, medan talet är och förblir direkt och spontant, utan alla såna reservationer. Allt detta gör att skriften verkar riktigare. Men om vi på djupet accepterar ett sådant synsätt är det ungefär lika vettigt som om barnet bestämde sig för att världen egentligen är tecknad, och alla figurer och föremål i den yttre världen bara är försök att efterlikna tingen såsom de egentligen ser ut, i den riktiga, tecknade världen. 38

Fredrik Lindström x2

Skriftspråket ger och tar Det finns många exempel på hur vi i vårt tidevarv fått konstiga perspektiv på saker och ting. Titta bara på berättandet. Allt mänskligt berättande är från början givetvis muntligt. Vartefter människor lärt sig skriva har berättelser också skrivits ner och så småningom har det växt fram speciella yrken som författare och journalister, som ägnar sig åt att producera alltmer litteratur, reportage och journalistik. När vi sedan utforskar främmande kulturer, där analfabeter fortfarande ägnar sig åt det urgamla mänskliga berättandet, så kallas det för muntlig litteratur. Det är precis som med den ”otecknade” filmen. All litteratur är från början muntlig; det är bara vi som på senare århundraden ägnat oss att skriva den. Men vi kan inte frigöra oss från det som vi tycker är det normala, nämligen att litteratur ska vara skriven. Att beskriva det genuina, mänskliga berättandet som muntlig litteratur är ungefär som att beskriva en häst som ”en bil utan hjul”. Nutidsmänniskan bär ofta på sådana perspektiv. Hon har sin utgångspunkt i sin egen tid, sina egna uppfinningar och skapelser. Och hon strävar hela tiden efter att förbättra och utveckla världen på det rent tekniska planet, och ju mer hon lyckas med det, desto lägre skattar hon sina egna rent mänskliga egenskaper. Se på synen på analfabeter. Begreppet används ofta med tydligt nedsättande ton, som om det inte handlade om en skillnad i kulturell kompetens utan ett slags mental efterblivenhet. Låt mig då bara påminna om att människan i sig själv är analfabet och har varit det under nästan hela sin historia. Alla jordens sinnrika språk är konstruerade av totala analfabeter. Vi uppfattar analfabetism som ett handikapp, eftersom vi har en stor skriftspråklig kultur som man då inte kan få inträde till. Men det är ur vårt perspektiv. I själva verket är det inte alls lika självklart vem som är handikappad. Analfabeter besitter andra kunskaper än vi; sådana som vi 39

Fredrik Lindström x2

gjort oss av med i och med att vi lärde oss läsa och skriva. Det kan komma som en nyhet för många i dagsläget. Vi uppfattar i regel ny kunskap som något man lägger till den tidigare, man plussar helt enkelt på och summan blir bara större och större ju mer man lär sig. Men i själva verket är många sorters kunskap så beskaffad, att när du lär dig den så tar den annan kunskap av dig i utbyte – och den kan du aldrig få tillbaka. Så går det till när man lär sig läsa och skriva. Vi lär oss nytt, men mister annat. Jag ska ta upp några exempel: För det första försämras vår detaljerade hörsel när vi börjar skolan. Hos förstaklassare kan man ofta hitta felstavningar som ”duv” (du), ”kfäll” (kväll) och ”daks” (dags). Såna skrivningar vittnar om att barn har ett mycket välutvecklat finfonetiskt öra; de hör till exempel det lilla labiala efterslaget (början till ett ”v”-ljud) som vi åstadkommer när vi säger ”du”, ”nu”. Men den som lärt sig skriva, och stava ”n-u” har betydligt svårare att höra samma sak, eftersom hon eller han redan har sin uppfattning klar: det finns inget ”v” där (även om den egentliga sanningen är att det finns åtminstone ett halvt ”v” där). Likaså tror de flesta svenskar att de säger ”kväll”, med ”v”-ljud, men i själva verket säger vi snarare just ”kfäll”, eftersom det är i princip omöjligt att prestera ett rent ”v”-ljud efter ett ”k”. Om man verkligen försökte skulle det låta som man snarare sa ”keväll” eller något liknande (rent tekniskt handlar det om att den tonande labiodentalen ”v” övergår till tonlös (f) på grund av att ljudet innan (k) är tonlöst). Barnens skrivningar vittnar om deras sinne för finare ljudanalys, en kunskap som de sedan byter bort mot annat som är mer användbart i vårt samhälle. För det andra så försämras kapaciteten för utantillärande dramatiskt när människor lär sig läsa och skriva. Enkelt uttryckt kan man säga att man inte behöver komma ihåg saker, eftersom man kan skriva upp dem istället. Människans egentliga möjlighet att lära sig saker utantill är hisnande, och det finns många exempel på den genom historien. De stora grekiska verken Iliaden och Odysséen, bägge långa som tegelstensromaner, berättades och fördes vidare muntligt i många generationer innan 40

Fredrik Lindström x2

de blev nedskrivna. Landskapslagarna i Sverige existerade bara i muntlig form, innan de blev böcker på 1200- och 1300-talet. Den som fick förtroendet att bli lagman lärde sig lagen utantill, och drog den sedan ibland på tinget (vilket borde ha tagit sina modiga timmar). Många av Shakespeares pjäser kunde ha gått förlorade för eftervärlden. När han dog visade det sig att endast få manuskript fanns bevarade. Man försökte då skriva ner dem efter diktamen från olika skådespelare som varit med och spelat. Ofta kunde de hela dramerna utantill, inklusive varenda rollfigur, trots att det ibland var åratal sedan de sist spelade dem. Det finns kulturer på jorden där det muntliga berättandet ännu lever i sina mer ursprungliga former, och undersökningar visar att dessa skalder bevisligen blir sämre på att memorera och återberätta långa dikter om de lär sig läsa och skriva. Men inte nog med att skriftspråket påverkar vårt utantillärande – det förändrar också vårt sätt att tänka. Skriftspråklig mentalitet Om du visar geometriska figurer för en analfabet ser han/hon alltid något konkret; en cirkel blir en tallrik, en sol, eller dylikt. En läskunnig människa blir istället gärna abstrakt, hon ser den runda formen, cirkeln, osv. Och att kunna abstrahera är utan tvekan en fördel för oss men sällan i äldre kulturer. När man undersökt mentaliteten i skriftspråkliga och ickeskriftspråkliga kulturer, så har man börjat förstå att en del egenskaper, som vi tidigare trott var medfödda hos människan, i själva verket kommit till genom ”de resurser som skrivandets teknologi ställer till det mänskliga medvetandet”, som talspråksforskaren Walter Ong uttrycker det. Det som vi idag konventionellt definierar som ”intelligens” har egentligen i stor utsträckning med skriftspråket att göra. Därmed skulle vi äga ett argument för skriftspråkets överlägsenhet, tycker kanske en del, men vi ska nog studera hur den intelligensen ser ut först innan vi kan dra några slutsatser. 41

Fredrik Lindström x2

När man i Ryssland på 1930-talet gjorde de första pionjärundersökningarna på mentalitet hos analfabeter, byggde testen på samma princip som Brasses lattjolajban-låda i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Ett typiskt test kunde se ut så här: Du har fyra föremål: en slägga, en stock, en yxa och en såg. Ett av dem ska bort – vilket? Vi skulle välja bort stocken, för den är inget verktyg. Det är ett logiskt tänkande, som egentligen inte har någon praktisk utgångspunkt. Försökspersonerna hade ett helt annat sätt att se det: Släggan ska bort, de andra tre hör ihop. Man utgår ifrån det praktiska och tar ingen hänsyn till att tre av dem är ”verktyg”, inte ens om det påpekas för dem. En typisk invändning är då: ”Ja, men även om vi har verktyg så behöver vi trä, annars kan vi inte bygga något.” Det här handlar inte så mycket om att man inte kan tänka logiskt, utan mera om att man inte är intresserad av det. Innan man, genom skriften, får tillgång till ett mer avancerat abstrakt tänkande så står man med bägge fötterna i den handfasta tillvaron. En person i testet blev ombedd att beskriva ett träd. Han blev avogt inställd och började istället ställa motfrågor: ”Varför skulle jag göra det, alla människor vet väl vad ett träd är, gå ut själv och titta på ett om du är osäker?” För oss är det ett bra test på abstrakt tänkande: att beskriva ett träd för någon som fiktivt aldrig sett ett; att helt frigöra sig från sin känslomässiga upplevelse av trädet och bara tala om dess egenskaper. Men mannen reagerade negativt och blev nästan arg över själva frågan; för honom blev den abstrakta vinkeln obehaglig. Detta exempel kan vara svårt att leva sig in i, men föreställ dig själv att någon frågade dig: Är det oartigt att mörda någon? Hur skulle du svara på den frågan? Du skulle snarare svara ja än nej – det är åtminstone inte artigt – men framför allt skulle du reagera på själva frågan. Den här människan har ju missuppfattat någonting i grunden; hela infallsvinkeln är galen. På samma sätt uppfattar analfabeten frågan om trädet provocerande idiotisk: den här människan har valt helt fel väg för att få reda på hur ett 42

Fredrik Lindström x2

träd ser ut, det är mycket enklare och bättre att gå ut och titta på ett. Den logiska intelligensen, som egentligen har mycket att göra med att frigöra sig från allt praktiskt tänkande, har länge varit högt skattad i vår kultur. Men samtidigt har den en tradition som i längden visar sig ohållbar: att tänka logiskt är ofta att bortse från det känslomässiga och praktiska. Idag talar man alltmer om emotionell intelligens och EQ. Och säga vad man vill om de traditionella intelligenstesten, där man exempelvis kan förväntas särskilja vilka ord som har possessiva pronomen inskrivna i sig eller hur olika figurer förhåller sig till varann (om A förhåller sig till C som F till H…) – det visar knappast på den typ av färdigheter som leder till att folk vare sig överlever i vildmarken eller löser cancerns gåta. Exemplen visar att skriftspråken inte bara ger, utan också tar något tillbaka. Jag är givetvis inte av den uppfattningen att jag tycker att det är dumt att människor lär sig läsa och skriva, men jag tror att det skulle vara bättre om det skedde utan att man uppfattade skriften som ett bättre och riktigare språk och istället såg den som vad den är: ett annorlunda språk, med andra syften. Dessutom faller det utanför den här bokens ramar att djupare diskutera människans livssituation, och de fördelar respektive nackdelar som de olika kulturerna för med sig. Vad jag vill väcka är medvetande; att vi ska kunna se objektivt på vår situation. Låt oss här bara konstatera: Vi är överlägsna analfabeten på vissa sätt, han är överlägsen oss på andra. I vår kultur är det ett handikapp att inte kunna läsa och skriva, i hans kultur är det kanske ett handikapp att kunna det. Ord med stort användningsområde: pryl grej greja jox grunka don 43

Fredrik Lindström x2

dona moj pyssla makapär Övertygande annonsord: byxmode lillsemester pälsbuss prischock räkfrossa mellanmålsromantik skaldjursfestival snyggbyxa dansweekend soldyrkare

44

Fredrik Lindström x2

4 ja ba och fethaja svenskan – ett av världens dåligaste språk?

45

Fredrik Lindström x2

Som vi redan tidigare konstaterat så finns det massor av myter och uppfattningar kring det svenska språket. Det är ”dåligt”, fattigt på ord och uttryck och vi slarvar med det. Och det finns inga som är så urusla som ungdomar. De har en fullständigt hopplös vokabulär, som i princip bara består av ”ja ba”, ”shit”, ”fethaja” och några uttryck till. Om det fortsätter såhär kommer samhället förmodligen att gå under. Mycket av det här är vanföreställningar, och jag ska i det här kapitlet visa er mängder av exempel på detta. Men först och främst kan man fråga sig var alla sådana idéer kommer ifrån. Föreställningen om att allt bara blir sämre och att det går utför med ungdomen verkar nästan vara medfödd i människan, eftersom den har härskat i alla tider. Det här är inte ett 1900-talsfenomen enkom, utan går mycket djupare i vår historia. Klagomål om att det var på väg utför med det svenska språket finns för övrigt omtalade redan på medeltiden. Tanken på att vi lever i ett tilltagande förfall där moral och seder håller på att upplösas finns i alla möjliga urgamla, mänskliga föreställningar. Alltsammans tycks vara varianter på det förlorade paradiset. Vi kommer från guldåldern, det sjunkna Atlantis och är på väg mot dekadens, samhällets och familjens upplösning, ett allmänt Sodom och Gomorra, där människor bara kommer att gå omkring och dra, förneka all form av moral och etik, knulla i buskarna och glatt slarva med språket utan att skämmas för det. Det är helt enkelt ett uttryck för ”det var bättre förr”mentaliteten hos människan. Den i sin tur bygger på det naturliga i att vara skeptisk till allting som är nytt och ovant. För oss blir det närmast komiskt att man för femtio år sedan ansåg jazzen farlig. När dansen Lambeth walk lanserades i Sverige 1938 blev det ramaskri på många håll och det pratades om förbud. Idag tillhör samma dans den gamla goda tiden, då det var lite stil på ungdomarna och de var hela och rena och hade bättre saker för 46

Fredrik Lindström x2

sig än att supa och knarka. Pippi Långstrump dömdes ut som anarkist och direkt olämplig för femtio år sedan av inflytelserika potentater, idag anses böckerna vara den yppersta barnlitteratur. I min barndom var det många vuxna och äldre som var direkt rädda för unga män med långt hår, idag finns säkert ett antal mammor till skinnskallar som inte önskar något hellre än att deras söner skulle ha längre hår. Vi har ett slags grundmentalitet som gör att vi i första hand ser de förändringar som gör oss osäkra. Och det som gör oss osäkra är skrämmande, och ger i sin tur alltid upphov till myter och vanföreställningar. Titta på alla ”råttan i pizzan”- historier som människor trott på och spritt på fullaste allvar till varandra. De flesta är uppbyggda kring nya och till en början ovana fenomen som pizzerior, kinarestauranger, charterresor, AIDS, osv. När Bengt af Klintberg i sina böcker redogjorde för den obefintliga sanningen bakom myterna så tittade alla människor generat upp och försökte låtsas att man egentligen aldrig hade trott på sådana rövarhistorier. Men sanningen var ju den att nästan alla hjälpt till att sprida skrönorna utan att på något sätt ifrågasätta sakligheten i dem. Så fungerar vi, därför att det lagom kusliga engagerar och roar oss. Överallt grasserar myter och rykten: Åker man tunnelbana i Stockholm kan man få en spruta i låret för någon vill att man ska bli knarkare. Om man blir anfallen av en grävling så biter den tills det knakar (därför ska man bryta en gren eller ha äggskal i stövlarna). Ofta är det sakligt rent nonsens. På samma sätt är det med språket. Många av de myter och påståenden som cirkulerar är i själva verket rena påhitt – de bygger snarare på gissningar än verklig kunskap. Låt oss därför gå till botten och ta reda på sanningen. Jag tänkte försöka bemöta följande omdömen: • Det slarvas mer och mer med språket, framför allt av ungdomen. • Folk talar sämre idag, förr talade man mer korrekt och var noggrannare med uttalet. • Svenska språket är outvecklat och fattigt på ord och uttryck. 47

Fredrik Lindström x2

Det slarvas mer och mer Att över huvud taget prata om slarv när det gäller språkets utveckling är vanskligt, för vad menar man egentligen? I regel brukar man syfta på reducerade uttal (”ba” för ’bara’) och grammatiska inkonsekvenser (”att säga ’jag såg han’ är typiskt exempel på slarv, det heter ju ’jag såg honom’ ”). Om man kallar det här för slarv får man omedelbart ett stort problem: hela språkets historia bygger på slarv! Det svenska språk som vi har idag, och som många vill värna om, är helt och hållet uppbyggt av århundraden av denna typ av slarv. Nästan varje ordform i språket är resultat av detta; ”Sverige” är en slarvig form av ’Svea rike’, ”slå” är en slarvig form av det äldre ’slaga’, ”bli” av ’bliva’, ”bror” av ’broder’, ”moster” är rent slarv för ’modersyster’ (eller ännu hellre ’modhirsystir’), ”bastu” av ’badstuga’, ”lördag” av ’lögaredag’, ”Lars” av ’Laurentius’, ”Karin” av ’Katarina’, osv. Så kan vi hålla på i all oändlighet och därmed tröska oss igenom halva Sveriges språkhistoria. Resonemanget om slarv är alltså helt ohållbart. Det är hela språkets grundväsen att reducera och förenkla, så har språken utvecklats i alla tider. Människan är ekonomisk, och ger inte ut mer än vad som behövs för att kommunikationen ska fungera. Är en stavelse överflödig, dvs man blir förstådd utan den, kommer den obönhörligen att försvinna. Det är det som gör att språken hela tiden utvecklas åt olika håll. För tusen år sedan talade svenskar och engelsmän med varandra och förstod varandras språk, sedan dess har det ”slarvats” en hel del, vilket har utvecklat de besläktade språken bort från varandra. Ett slarv som många säkert skulle lyfta fram ur dagens ungdomsspråk är när man använder ”bara” som anföringsmarkör, i regel uttalat ”ba”. Man har sällan hört så mycket klagomål på ett ord eller uttryck, få intresserar sig för vad det fyller för funktion i språket. När det gäller själva uttalet är det en naturlig reducering, precis som det sedan århundraden etablerade uttalet ”va” för ”vara”. Här faller ”r” gärna bort, 48

Fredrik Lindström x2

eftersom ljudet ofta är mycket svagt uttalat, särskilt i östra Mellansverige. (Prova gärna för dig själv att uttala ett ord som ”precis” eller en fras som ”ta kläder på dig” och lyssna på dig själv hur mycket ”r”-ljud du verkligen uttalar – i västra och södra Sverige är det annorlunda, där uttalas r- ljudet kraftfullt, om än på olika sätt.) Nå, varför använder ungdomar anföringsmarkören så mycket, och särskilt tjejer? Finessen tycks vara att den fungerar som ett slags ersättning till ett anföringsverb, i en fras som ”ja ba” kan det ersätta allehanda verb som sade, skrek, stönade, reagerade, vrålade, suckade, markerade, stånkade, protesterade, osv. Ofta används det för att anföra så pass ljudmålande och lite oklara ord att det nog skulle vara svårt att välja verb: ”ja ba … uöhh, han ba … sss.” Förutom att det fungerar som anföringsverb så lägger det en betydelse av drastiskhet till alltsammans: ’bara sådär, helt utan vidare, rakt upp och ner.’ Att tjejer använder det extra mycket är väl i så fall för att de är särskilt intresserade av att återberätta den här typen av händelseförlopp i de mänskliga relationernas värld. ”Jo, jo, det är nog möjligt”, säger vän av ordning inom språket, ”men, Fredrik, du kan väl inte förneka att människor ofta inte kan svenska, att de gör ständiga fel av olika slag och att de tillåter former och uttryck som egentligen är felaktiga att breda ut sig?” Nej, visst är det så i viss mån. Men med risk för att reta gallfeber på en och annan så måste vi först diskutera vad vi menar med fel. Antingen kan vi gå på vad som är egentligen riktigt, rent historiskt. Men då har vi också mängder av saker som är fel, trots att vi tror att de är rätt. Här är ett litet axplock: • Formerna ”ni” och ”på” är felaktiga, det ska egentligen heta ”i” och ”å” (de är felaktigt utlösta ur former som ”upp å slottet” och ”veten i”). Liknande är det med ”ropa”, som egentligen heter ”opa” men som fått en extra bokstav ur konstruktioner som ”Jerker opar” (i fornsvenskan slutade alla pojknamn på ”r” i grundformen). 49

Fredrik Lindström x2

• ”Skriva, skrev, skrivit” är felaktigt, likaså ”duga, dög, dugit”. Det är egentligen svaga verb som ska böjas ”skriva, skrivde, skrivt” respektive ”duga, dugde, dugt”. Enligt samma princip ”felböjs” idag t.ex. ”tiga”, ”knyta”, ”snyta”, ”hinna”, ”strida”, ”skryta”, ”dyka”, alla ursprungligen svaga. Likaså är den svaga böjningen av ”stjälpa”, ”svälla”, ”gälla”, ”bärga”, ”svälja”, ”tvinga” och ”värpa” oriktig; det är egentligen starka verb och ska böjas ”stalp, stulpit”, osv. • Orden ”tjusa, förtjust” är felstavade, kommer av fornnordiska ”kjusa” och betyder egentligen ’välja ut’ (samma som engelskans ”choose”). Omvänt är det med ”kärv”, som egentligen borde stavas ”tjärv”. • Formen ”rosor” är helt galen, historiskt riktigt är ”roser” och inget annat. (Det är bara tvåstaviga ord på ”-a”, typ ”tunna” och ”flicka”, som kan ha flertal på ”-or” i svenskan.) En form som ”rosor” är alltså lika korrekt som att böja ”en dam – flera damor”, ”en sak – flera sakor”. • En vanlig svensk mening som ”jag går och handlar” är egentligen helt galen grammatiskt sett. Historiskt heter det ”jag går att handla”, men eftersom orden ”att” och ”och” kommit att uttalas lika (”å”), har en talspråklig mening som ”ja går å handla” omtolkats och man har stoppat in ett ”och” av ren osäkerhet. • Om vi ser på betydelser kan vi konstatera att ”arg” egentligen betyder ’fjollig, homosexuell’, ”rolig” egentligen ’lugn’, ”dum” betyder ’stum’, ”sakna” ’skada sig’, ”hemsk” ’hemkär’, ”smörgås” ’klick smör’ … Men vad kan vi göra åt det idag? Listan kan bli oändligt mycket längre, men det är knappast meningsfullt. Dessutom är ju hela vårt grammatiska system felaktigt mot en historisk bakgrund, eftersom vi struntar i en massa böjningar (pluralböjningen: ”vi voro”, ”de komma”, skillnaden mellan maskulinum och femininum, den grammatiska skillnaden mellan nominativ, ackusativ och dativ som vi också ger attan i). 50

Fredrik Lindström x2

Självklart blir det här en meningslös diskussion. Vi kan inte gå på hur det egentligen heter; hur gärna vi än ville att det skulle finnas ett sådant facit till allt. Och vi kan inte heller tillsätta en diktatorisk myndighet att bestämma – det skulle stå i strid med alla demokratiska grundprinciper. Då återstår bara att gå på majoritetens språkkänsla. Hur mycket det än bär emot för många, så är det den bistra sanningen: det är vad allmänheten anser som riktigt som förr eller senare blir att betrakta som riktig svenska. Visst kan man argumentera och propagera för eller emot olika språkbruk. Men det är ändå som vid ett vanligt politiskt val – majoriteten avgör. Det här kan man förtvivla över, när man vill ha absoluta besked om vad som är riktigt. För att verkligen få det så skulle man behöva en databas, där alla svenskar var uppkopplade. Så fort man tvekade på något ord eller någon språkform, så skulle man göra en rundfrågning om vad normen är, alltså vad folk ansåg som mest neutralt. Det är förstås helt omöjligt. Dessutom förändrar sig normen hela tiden. Svenska Akademiens ordlista försöker pejla av normen och dess förändringar, och varje ny upplaga innebär många nyheter i språkbedömningen. Ser man den som en ”bestämmare”, och inte en rådgivare, så kan det bli hattigt att hålla koll på vad som gäller. Det sega talspråket Det finns också former som tvärtom är historiskt riktiga, men som idag uppfattas som felaktiga. Ibland är talspråket mer medvetet om svenskans ursprungliga grammatiska mönster än vad vår nutida skriftnorm är. Vi ska titta på ett exempel. Det klagas ofta över att folk säger ”han” istället för ”honom” i vardagligt talspråk, exempelvis ”jag såg han”. Det är felaktig svenska, och många människor verkar tro att det här är någonting som är på väg att breda ut sig. I själva verket är det tvärtom; det har varit mycket vanligare förr och är dessutom egentligen grammatiskt korrekt. I den fornsvenska grammatiken 51

Fredrik Lindström x2

kan vi hitta förklaringen till den här formen, liksom varför ”jag såg hon” inte alls är lika vanligt. Börja nu inte slita ert hår i förtvivlan över mina vansinniga åsikter (ni vet ju att det heter ”jag såg honom” och att allt annat är fel, fel, fel), utan följ istället med ett ögonblick till vår språkliga moder, fornsvenskan. (Den som vill kan gärna hoppa över denna övning fornsvensk grammatik, men kom då aldrig och säg att ni vet att det bara är slarv när folk säger ”jag såg han”.) Förr i världen hade vi ett annat system för böjningen av ord som ”han”, mer likt det som tyskan har. grundf ack dativ genitiv grundf ack dativ genitiv

Fornsvenska han han honom hans hon hana henne hennar

Nu han honom honom hans hon henne henne hennes

Ett ord som ”han” böjs i svenskan alltså ”han” (grundform), ”honom” (objektsform) och ”hans” (genitiv eller ägandeform). I fornsvenskan skilde man på två olika slags objekt, nämligen ackusativ- och dativobjekt – precis som i tyskan. Vi däremot har slagit ihop dem och använder nu allmänt i skriftspråket den gamla dativformen (”honom”). Men i talspråket lever den ursprungliga böjningen kvar. Man säger fortfarande ”jag såg han” (eller i många dialekter förkortat ”jag såg’en” eller ”jag såg ’an”) men däremot sällan ”jag såg hon”. Varför inte det? Titta i böjningschemat ovanför. Det har nämligen hetat ”jag såg han”, men aldrig ”jag såg hon”. På fornsvenska hette det ”jagh sågh hana”, och den formen är också mycket livskraftig, men i den förkortade formen ”na” – ”jag

52

Fredrik Lindström x2

såg’na” och ”han mötte’na” är normalt talspråk för många svenskar. Men dessa former etablerades aldrig i skriften – och klassas idag därför som ”felaktigt” talspråk. Visst kan man hitta dem på sina håll i text; i den första svenska bibelöversättningen 1541 står det exempelvis ”nepsan och sleppan” – alltså ”näpsa han och släppa han”. Paralleller finns på några andra håll och hade det blivit fler hade det kanske upphöjts till norm och idag varit den bästa svenska att skriva ”Jag ska möta’n och hjälpa’n”. (Det är inte märkvärdigare än att man i franskan skriver ihop en förkortad form av den bestämda artikeln och substantivet, ”l’œuvre”, eller i engelskan vissa centrala verb och negationen ”not” (”can’t”). Till det sistnämnda har vi för övrigt en hundraprocentig parallell i det svenska talspråkets ”kan’te” (”jag kan’te komma”), något som vi i vår konservatism aldrig ens tycks ha övervägt att acceptera i skrift.) Det handlar alltså inte om något slarv eller någon uppluckring av språket, utan visar snarare på hur segt och envist talspråket är. Att många uppfattar det här som något på utbredning beror snarare på att vi hör mer och mer privatspråk i medier och offentliga sammanhang. Den fornsvenska grammatiken har inte alls helt spelat ut sin roll, trots att den är formellt avfärdad sedan många hundra år. Vi använder fortfarande genitivform ihop med prepositionen ”till”: ”till lands”, ”till sjöss”, ”till skogs”, ”till fots”, ”till hands” – helt i enlighet med att ”till” styrde genitiv i fornsvenskan. Talspråket håller fast vid urgamla former och låter sig inte rubbas av så enkla skäl som att man genomför förenklingar i skriften. Att tala om slarv här när vi talar vårt eget anrika språk är ungefär lika konstruktivt som att säga att en invandrare slarvar när han/hon talar sitt hemspråk istället för svenska. Det svenska talspråket har ännu inte helt och hållet blivit utplånat av skriftspråksinflytandet, och det ska vi vara glada för. Om talspråkets livskraftiga förmåga vittnar många exempel, inte minst den halländska byn Stek, som genom en felskrivning på 1600-talet istället döptes om till Berg. Trots att byn i snart 53

Fredrik Lindström x2

fyrahundra år hetat Berg i alla officiella handlingar och att det står Berg på alla skyltar, så sade invånarna långt in på 1900-talet inget annat än Stek, vilket alltså är dess riktiga namn. Så fungerar talspråket. Det lever, eller ska åtminstone leva, sitt liv oberoende av skriften. Många människor behärskar skillnaden, de kan gå omkring ett helt liv och säga ”dän” (”ta dän den där”, som kommer av fornsvenska ”dädan”, vilket betyder ”därifrån”, i överensstämmelse med det ålderdomliga ”hädan”, som betyder ”härifrån”; ”vart ska du hän?”). Men de skulle aldrig få för sig att använda formen i skrift. Många saker som är självklara i skrift är ointressanta för talet. Hur uttalar man stor bokstav, till exempel? Och kommaterar inte människor väldigt illa när de pratar nuförtiden? Hur talade man egentligen förr? Pratar folk sämre svenska idag än man gjorde förr i världen? Det beror förstås på vad man menar med ”sämre svenska”, men innan vi diskuterar värderingsfrågor så kan vi gå in något på hur man verkligen pratade förr i världen. Sådana frågor kommer lätt upp när folk får reda på att man är språkhistoriker. Skulle man kunna prata med en människa från vikingatiden; skulle vi förstå varandra? Hur pratade man på Gustav Vasas tid; lät det som svenska eller mer som danska? Och pratade alla människor på 1940-talet som de gör i gamla långfilmer? Några detaljerade svar på såna frågor finns ingen möjlighet att ge i den här boken. Men vi skulle utan tvekan ha svårt att förstå en vikingatida svensk, däremot skulle vi ha hyggligare chans att föra ett samtal med Gustav Vasa. Vi skulle nog tycka att han pratade väldigt underlig dialekt (de syduppländska dialekter han bör ha tillhört har dött ut för länge sedan) men vi skulle nog ha lättare att förstå honom än han oss genom en viss passiv förståelse av alla föråldrade ord och uttryck som han använde. Och vad gäller 1940-talet så pratade vanligt folk inte alls som man gör i de gamla pilsnerfilmerna, men det ska jag återkomma till senare. 54

Fredrik Lindström x2

Tanken att förr uttalades orden som de stavades är helt lösryckt, åtminstone vad gäller de senaste 500 åren. Den svenska stavningen vilar i sina grundprinciper på medeltidssvenskan och började slås fast i och med bibelöversättningarna på 1500-talet. På medeltiden uttalades ännu ett slags ”g” i ”jag” och ”d” i ”bröd”, men eftersom bortfallet av dessa ljud gick olika fort i olika delar av landet (och på några håll inte alls) så var det för radikalt att vid den här tiden börja stava ”ja” och ”brö”. Hade stavningsnormerna satts på 1600-talet, när de uttalen blivit mer allmänna, så hade vi säkerligen stavat på det sättet då och än idag. Och som de uttalas alltmer idag, med bokstavsuttal ”jag” och ”bröd”, har de aldrig uttalats tidigare. På medeltiden, innan de föll bort, var det frikativt ”g” (gh) och ”d” (dh), ett slags läspljud som dagens svenskar är helt chanslösa att prestera. När det gäller ”jag” har nog ”g” bevarats mycket för att två av svenskans allra vanligaste ord hade sammanfallit i uttal – ”jag” och ”ja”. Det gav inga problem i talet, men i skrift är det praktiskt att kunna skilja dem åt. Men stavningar som uppkommit av praktiska skäl för 400-500 år sedan föranleder alltså människor idag att göra ordentliga ingrepp i sitt talspråk. Våra idéer att uttala orden såsom de stavas är i själva verket väldigt unga. Folk tror idag att man förr sa ”Öfre Östermalm” med ”f” om man var fin, men i själva verket hade det varit höjden av obildning, eftersom man i överklassen tyckte det var mycket obildat att uttala orden efter bokstaven. Hela idén med att uttala orden som de stavas har väsentligen vuxit fram under de sista 150 åren, och i en allt ökande takt. Fortfarande i början av 1900-talet reagerar Hjalmar Söderberg, som var en mycket korrekt herre, mot ett uttal av ”stadsfullmäktige” med långt ”a”. Alla människor säger ”stassfullmäktige” och något annat kan det inte heta, menar han. Går vi tillbaks till tiden kring 1800 så talade i stort sett alla, inklusive överklassen, ett talspråk som vi skulle uppfatta som mycket vardagligt och dialektpräglat. Följande språkprov är ur en komedi som handlar om en stockholmsk adelsfamilj vid den tiden, och ambitionen hos författaren är här att återge naturligt 55

Fredrik Lindström x2

talspråk. Det är friherrinnan som talar: Men dä ä ju synn å plåga di stackrana länger i da då dä ä så vackert väder. Ni kan gå å roa er en stunn mina barn tess Dansmästarn kommer. (---) När Trägålsmästaren va te stan förra gången sålde han rötter å persilja för tjugetvå plåtar. Ja ha låti Fredric räkna ut va dä gör om åre, å när ja unnantar vintern då man ingen ting kan sälja, så blir dä aderton hundra trettitre riksdaler. Det finns ingenting som tyder på att författaren överdrivit, tvärtom är det troligt att han på grund av sin vana att skriva skriftspråk missat ett och annat talspråksdrag. Troligen sade friherrinnan exempelvis ”vär” och inte ”väder”. Att man sedan i finare kretsar också behärskade ett mer läsorienterat uttal för högtidliga tal och ceremonier är en annan sak. Det var ingenting man använde till vardags, utan bara vid speciella tillfällen. Medelklassen och läsuttalen I själva verket har talspråksutvecklingen i Sverige de sista tvåhundra åren gått i en glasklar riktning: folk talar allt noggrannare och uttalar orden mer och mer såsom de stavas. I Svenska Akademiens språklära från 1836 tar man upp mängder av exempel på uttal och ordformer som då ansågs vanliga bland bildade svenskar, men som idag är helt okända för samma grupp: ”fren” – ’freden’, ”rånna” – ’rodna’, ”rebben” – ’revben’, ”bol” – ’bord’, ”gäle” – ’gärde’, ”sal” – ’sadel’, ”slaji’ – ’slagit’ och ”taji” – ’tagit’. Gemene man tror att det är tvärtom, och klagar ofta över att det är så många som säger ”flicker” nuförtiden, när det ju heter ”flickor”. Men sanningen är den att det aldrig varit så många som använder formerna med ”o” som idag. Och det är en ren läsprodukt, vilket avslöjas av uttalet med slutet ”o” (som i 56

Fredrik Lindström x2

”stor”). Det rör sig nämligen ursprungligen om ”å”-ljud stavat med ”o” (som i ”kol”); det skulle alltså i så fall heta ”flickår” (som det också fortfarande gör i vissa dialekter). Anledningen till att vi i svenskan kommit att stava med ”o” och inte med ”e”, som det uttalas i de flesta dialekterna, var från början kanske delvis politisk. På medeltiden var stavning med ”e” (både för ändelse ”-a” och i plural ”-or”) mycket vanlig, men under slutet av 1500-talet och framför allt i början av 1600-talet försvinner dessa alltmer. Man ville markera svenskhet i den norm som sakta växte fram och därför ratades ofta former med ”e”, som fanns i danskan, det språk som man nog allra mest ville profilera sig emot (man hade ju haft flera misslyckade unioner med danskarna). I skrift upplevdes former med ”o”, som åtminstone överensstämde med vissa av de uppsvenska dialekterna, säkert mer svenska, eller åtminstone ”svealändska”. Men vad kommer det sig då att svenskan utvecklats till ett så bokstavstroget språk? Hur har alltihopa egentligen satt igång? I många andra språk som franska och engelska gör man bort sig fullständigt om man uttalar orden som de stavas. Pröva gärna med ”le croissant” eller ”sunbeam” så får ni se vad jag menar. Men i svenskan tycks det vara tvärtom, och när ett läsuttal dyker upp, som ”till lags” (tidigare alltid ”till laggs”), så är folk nästan alltid benägna att hänga på och utgå från att alla människor de vuxit upp med varit felinformerade. Orsaken verkar ytterst hänga ihop med Sveriges politiska historia, återigen. Förenklat kan man säga att i länder som Frankrike och England (och många med dem) är det den självsäkra adelns språk som blivit riksspråk, i Sverige är det däremot den osäkra medelklassens. Och skälet är givetvis att denna grupp fick sån stor makt här, på ett helt annat sätt än i andra länder. Visserligen uppstod det i adelskretsarna redan under stormaktstiden ett slags talat riksspråk, men det berodde inte på att man ville skilja sig från böndernas dialektala språk, utan snarare på att adelsmän från hela landet bodde och arbetade tillsammans i olika råd och ämbeten i Stockholm, och därmed 57

Fredrik Lindström x2

slipade av sina dialekter mot varandra, så att ett mer enhetligt talspråk uppstod. På liknande sätt gick det till i England och Frankrike, och där fortsatte sedan människor i de lägre klasserna att härma adeln – naturligtvis ville man prata som de gör – och på så vis blev adelns talspråk också så småningom riksspråk. Men så blev det nu alltså inte i Sverige. Det adliga talspråket från stormaktstiden blev inte så mycket förebild för vårt riksspråk, som man hade kunnat vänta sig. Hur kommer nu det sig? Ja, det kan inte ges någon heltäckande förklaring så här i all korthet, men troligen har det haft en del att göra med att adeln i Sverige redan under 1700- och 1800-talet blev allt svagare. Innan deras talspråk hade börjat efterbildas ner i de lägre sociala skikten så hade nya grupper börjat få en starkare ställning i samhället – ämbetsmän, brukspatroner, industriägare och en alltmer växande medelklass. Adeln miste 1809 sina sista väsentliga förmåner och hade därmed inte något större praktiskt försprång i den sociala konkurrensen. Överallt i samhället dök det upp människor som inte hade sin bakgrund i den gamla adeln. Säkert var det också de, som i sin osäkerhet och vilja att vara fina, började uttala en massa bokstäver som tidigare hade varit stumma. De var inte fostrade med den gamla sortens lediga talspråk och hade inte föräldrar och vänner i överklassen och visste inte vad som gällde. Därför gick man mer och mer på ordens stavning, när man ville bort från de regionalt bundna språken i sin jakt efter en högre social status. Med en annorlunda utveckling så hade kanske svenskan liknat franskan i större mån, med olika ”stumma” bokstäver. För fortfarande under första hälften av 1800-talet så kunde en renommerad svensk språklära påpeka att ”t” är stumt i t ex ”huset” och att ”d” inte uttalas i ”bröd”, osv. Men sådana regler blev aldrig allmänna, eftersom ett annat språkbruk slog igenom. Förklaringarna till detta fenomen är givetvis många, man ska inte skylla allt på den osäkra och nitiska medel- och tjänstemannaklassen. Den nya folkskolestadgan med de boksynta stackars folkskolelärarna som ville visa lite stolthet i främmande bygder kan nog ha bidragit, liksom frånvaron av en genomtänkt 58

Fredrik Lindström x2

svensk språkpolitik. (Man diskuterade och velade kring en massa reformer under andra hälften av 1800-talet och till slut blev det ett västgötaklimax av alltihop: 1906 års stavningsreform där man beslutade om det radikala att stava ”v” med ”v” och inte med ”f” eller ”hv” och inte så mycket mer.) Det var dock hur som helst aldrig överklassen som drev på den utvecklingen. Tvärtom såg man ner på alltför stelt, omständligt och noggrant språk som kunde skällas för länsmanssvenska, kommunalordförandesvenska eller byggmästarsvenska. ”Att skriva som man talar är obildning, att tala som man skriver är halvbildning”, skrev E H Törnberg. Överklassen var trygg i sitt gamla språk, och det ledde till ett lustigt fenomen i svenskan. Under åtminstone första hälften av 1900-talet så kunde man iaktta att arbetarklassen och överklassen hade många gemensamma uttal, exempelvis ”körka”, ”böxer” och ”drånning” – former som saknades hos medelklassen. Är man intresserad kan man nog höra rester av det här än idag. Den gamla talspråksformen ”hant” (”hann”) har jag som inflyttad stockholmare träffat på hos såväl gamla östermalmare som äldre taxichaffisar, men aldrig hos någon i den stora stockholmska medelklassen. Det visar med all tydlighet vilken grupp som drivit på utvecklingen. Under 1900-talets senare del har sedan läsuttalen fortsatt att öka ännu kraftigare, något vi ska återkomma till. Men vi kan utan tvekan konstatera att de flesta talade mer talspråkligt och dialektalt förr, och att om man nu har skriften som mall för uttalet (som de flesta tycks ha) så har ingen generation svenskar pratat så ”bra” som dagens. ”Kriminalsvenska”: tjåla jiddra punda flumma torska stenad 59

Fredrik Lindström x2

uppåttjack, nedåttjack noja sprutluder gola Omoderna begrepp: flygmaskin bildrulle dragkedja lillvärdinna finåka sömmersketips rulla hatt datamaskin bondfångare TV-kanna rikssamtal halvfabrikat Astrid Lindgren-ord: spunk sprinta nussika tirritera sakletare kommandora mystikusar spring (i bena) rumpnisse fy bubblan stolleprov pilutta dej

60

Fredrik Lindström x2

Svenskan – ett fattigt språk? Att man ofta hör påståenden om att svenskan är ett fattigt språk är egentligen förvånande. Mycket tyder nämligen på att den är ovanligt ordrik. Vi har lättare att bilda sammansättningar än många andra språk, och vår verbbildning är enastående produktiv. En anledning till föreställningen kan vara den naturliga jämförelsen med engelskan, som i sin egenskap av världsspråk är världens kanske ordrikaste språk. Brist på ord hos enskilda människor handlar i och för sig väldigt lite om språket som sådant; det avspeglar snarare brist på erfarenhet, intressen och kunskap om människan, naturen och samhället. Men ordrikedom på ett övergripande plan avgörs givetvis mycket av var vi sätter gränserna för vårt språk. Om vi förnekar en massa vardagliga, dialektala, ovanliga, speciella eller sällsynta ord och säger: ”Det där är väl inte riktig svenska”, så begränsar vi utgångsläget ordentligt. Man kan inte utgå ifrån att hela ordförrådet i ett språk ska vara mera allmänt känt och använt. Av hela den rika engelska ordskatten är det bara en bråkdel som används aktivt av den genomsnittlige, engelske arbetaren. Svenskan är ett rikt språk, men bara om vi tillåter den att vara det. Det finns en enorm ordskatt att tillgå, men de flesta utnyttjar den inte, i brist på intresse eller bara av ren lättja. Går man till Svenska Akademiens ordbok – inte ordlistan som är utgiven i ett band, utan den stora, i över trettio band – då har man svårt att påstå att det skulle saknas uttryckskraft. Men ordboken har ingen begränsande uppgift; den redovisar det svenska språket i hela sin vidd, så som det förekommer eller har förekommit i skrift sedan 1500-talet. Ordbokens redaktion är inte smakdomare och diskuterar om ett ord finns eller inte. Har någon använt det i skrift och gjort sig förstådd med det så redovisas det. Om Ulf Lundell skriver om ”cityhålorna” eller Linda Skugge använder ett ord som ”hjärnslött”, så kommer de obönhörligt att komma med. Man tar 61

Fredrik Lindström x2

vara på den språkliga kreativiteten, istället för att fördöma den. Ta gärna en titt i denna ordbok, det är ett fantastiskt verk. Gemensamt för våra allra största författare, som August Strindberg och Astrid Lindgren, är ju också att de – och en skrälldus med författarkollegor – har ett oerhört rikt och brett ordförråd med många egna ordskapelser. En viktig nyckel till deras framgång ligger i att de utnyttjar det svenska språket optimalt. Att över huvud taget tala om svenskan som ett fattigt språk, där vi kan precisera sådana exakta betydelser som snuttifiera och skåpsupa, är närmast löjligt. Ett språk där man kan kånka, krafsa, hångla, skräna, kravla, glöta, pyssla, svassa, gruffa, dingla och roffa åt sig. Och där man kan få dåndimpen, bli hagalen, kväva kaffegäspen, lägga ut dimridåer eller ha hög mysfaktor. Ett språk där man kan vara lillgammal, nykissad, lättfotad, avbajsad, påflugen eller spritt språngande naken. Eller där man alltid kan dryga ut sitt ordförråd med gamla uttryck som buksvåger, varnagel, makapär, rådvill, sålunda, ingalunda, medelst och till yttermera visso. Och röra sig med såna begrepp som jazzskägg, blomkålsöron, lidingömelitta (en herrhatt av överklasstyp) och hängbröstvänstern. Ett språk som kan skapa ett begrepp som hängbröstvänstern kan aldrig beskrivas som fattigt. Nutida ungdomsspråk: tjafsa strula värsta (värsta kul) järnet (duscha järnet) kexig snubbe saggigt suger (det som är dåligt suger) glajda dissa grym (bra) fet, fett 62

Fredrik Lindström x2

Åskådliga ord: bylsig bibba drypa frukostera bulla (upp) gastkramad hatta gaffla formidabel purra futtig hagalen avgrundsvrål Ord från sexlivet: orgasmterapeut g-punkt trekant penisatrapp fickvagina mellangården knullsugen fontänorgasm raffset kärleksmussla

63

Fredrik Lindström x2

5 sjuk gymnast om rätt och fel

64

Fredrik Lindström x2

När ska man egentligen rätta? Många som läser den här boken får kanske uppfattningen att jag tycker att ingenting någonsin kan vara fel och att man aldrig kan eller får rätta andra människors språk. Så är det inte riktigt. Men begreppet ”fel” är ju, som vi sett, någonting mycket relativt. I alla händelser är det kanske bättre att ta sikte på vad som är bra eller dåligt. Dessutom måste man ju ta hänsyn till bland annat situationen och omständigheterna. Att exempelvis rätta en människas dåliga och barnsliga uttal när hon pratar med en bebis vore verkligen felriktat; ”Det heter inte ’en tån liten tötnosch’…” Hela idén med språket är ju att kommunicera, och att tala om ”fel” är därmed främst intressant när kommunikationen inte fungerar som den ska och budskapen inte når fram. Det finns också föreställningar om att man kan skada språket om man använder vissa ord, böjningar och uttryck, så låt oss ta en liten genomgång: När har man rättighet att rätta andras språk? Och när bör man göra det? Och i vilken utsträckning kan vi göra språket skada? Vi får då börja med att slå fast att vad som är rätt och fel varierar från situation till situation. Många regler som man använder i skriftspråket är helt ovidkommande och ogiltiga för talspråket. De som terroriserar sin omgivning utifrån föreställningen att så och så ska det heta när man talar för att ”så skriver man” eller ”så stavas det” har missförstått det mest elementära i språkets uppbyggnad. Om människor skulle ägna sin tid och energi åt att ideligen tänka efter och vara rädda för att inte använda rätt former så skulle samtalen flyta trögt och osmidigt. Dessutom är talet ett direkt uttryck för en människa, i det ska hon visa sin vilja, sina känslor och önskningar. Det finns egentligen aldrig någon riktigt försvarbar anledning att kritisera det talade språket i privata sammanhang, däremot ska man alltid vara tydlig med att ge gensvar och tala om när man inte förstår. 65

Fredrik Lindström x2

Det är ju det som är det viktiga i hela situationen – blir jag förstådd eller inte, går budskapet fram? Både när det gäller tal och skrift så kan former som vi är ovana vid göra att vi missar budskapet. Anledningen till att nyhetsuppläsare sällan pratar någon utpräglad dialekt, eller använder något personligt ordval, är ju att det skulle stjäla för mycket av koncentrationen på själva nyheterna. Av samma skäl får de inte ha för uppseendeväckande kläder eller frisyrer; det skulle vara olyckligt om vi satt och hakade upp oss på någon lustig ordbildning hos Jarl Alfredius eller skärskådade Anna Lindmarkers nya dreadlocks istället för att ta in den senaste utvecklingen i Azerbajdzjan. Om en människa i sitt språk använder former som gör att vi har svårt att koncentrera oss på budskapet, eller över huvud förstå det, kan det ha olika orsaker: 1. Hon kanske medvetet vill skapa en stilistisk eller språklig effekt genom att uttrycka sig originellt. – Då är det absolut inget vi ska eller kan göra åt saken, annat än att vara tydliga med om budskapet inte går fram. 2. Hon kanske inte behärskar något annat sätt, har en språklig brytning eller talar en helt annan dialekt än du. – I så fall är det inte heller mycket hon kan göra för att överbrygga klyftan, men vi kan givetvis försöka gå henne till mötes, samt tydligt visa när vi inte förstår. 3. Hon kanske inte vet om att ord eller former hon använder inte ingår i den vanliga normen, och att de skapar oönskade bieffekter i form av associationer, löje, osv. – Här kan det vara bra att få bistånd från sina medmänniskor, om man vill att de ska koncentrera sig på vad man säger, inte hur man säger det. Om en person uttalar ordet ”genre” bokstavstroget kan det vara schysst att upplysa henne om att det sedvanliga uttalet är ”schanger”. Det här är ett gemensamt rättesnöre för den respons man ger både på tal och skrift – att hjälpa folk att bli medvetna om vilken 66

Fredrik Lindström x2

effekt deras språk har på omgivningen. Oavsett om det är rätt eller inte. Om en människa böjer verbet ”hjälpa” med formerna ”halp, hulpit”, så är det förvisso historiskt riktigt, men det kan vara bra att veta att de av omgivningen säkert uppfattas som skrattretande och halvt obegripliga. Sedan är det upp till henne själv att analysera det och fundera på vad hon vill göra åt saken. Om talspråket är ett direkt uttryck för människan själv, så har skriftspråket snarare att göra med hennes kulturella identitet. Att kritisera det är givetvis inte lika intimt; det är inte som en del av hennes person utan mer som en inlärd färdighet eller ett hantverk. Det är ungefär som skillnaden mellan att bedöma en människas utseende eller inre egenskaper å ena sidan och hennes förmåga att kunna snickra, måla eller diska. Det senare är betydligt mindre känsligt. Dessutom hör det till saken att skriftspråket har en norm på ett helt annat sätt än talet. Som vi tidigare sett så har skriften talet som förebild men har ett starkt förenklat system. Därför finns det betydligt tydligare regler för hur man skriver. I vilken utsträckning man förväntas följa de reglerna beror förstås på i vilket sammanhang man skriver något, och vem som ska läsa det. När människor skriver små lappar, eller anteckningar, eller skickar e-post, kan man göra det lite som man har lust med. Om något inte skulle framgå klart kommer man snart att få reda på det och tvingas förtydliga sig. Samma enkelhet gäller inte när man skriver utskick i bostadsrättsföreningen eller menyn på kvarterskrogen. Och absolut inte om man arbetar på en dagstidning. Enkelt uttryckt: ju fler människor som ska läsa det man skriver, desto större anledning att följa de normer som är gemensamma för alla. Och möjligheterna att förtydliga sådant som läsarna inte förstått försämras ju fler man kommunicerat med. Givetvis skulle skriftspråket aldrig förändras om alla människor följde samma norm slaviskt hela tiden. Att medvetet göra ”fel” kan vara en viktig del av utvecklingen i ett språk; det krävs alltid ett visst mod för att få till förändringar. Former som ”har” och ”blir” var i början av 1900-talet radikala experiment hos unga 67

Fredrik Lindström x2

skribenter, som så småningom fick fler och fler efterföljare. Hade det inte varit för sådana pionjärer hade vi fortfarande skrivit ”haver” och ”bliver” idag. Så visst kan det finnas anledning att bryta mot normen, men man ska inte göra det utan att veta om det och ha ett syfte med det. Om vi nu tittar på olika språkfel, eller avvikelser från normen som jag egentligen skulle föredra att kalla det, så kan vi dela in dem i olika kategorier och studera vilken negativ effekt de kan ha, för språkbrukaren och för språket. • Fel som rör enskilda ord och uttryckssätt. Exempel: felstavning (”drikka”, ”stog”), felböjning (”skärde”), felaktig ändelse (”schlagers”, eng plural-ändelse på ett tyskt lånord) och liknande. Den negativa effekten är här rätt enkel att bedöma. Det finns ingen större risk att man skadar språket, risken att andra ska ta efter finns förstås, men det gäller då bara ett enstaka ord. Däremot är det lätt att uppmärksamheten flyttas från innehållet, vilket ju är till skada för en själv om man vill att budskapet ska gå fram. • Fel som rör förhållandet mellan flera ord och uttryck och dess betydelse. Exempel: sammanblandning av två ord –”Chansen att han skulle dö var inte särskilt stor.” I svenskan syftar ”chans” på positiva möjligheter, ”risk” på negativa. Använder man dem på omvänt sätt bidrar man till att beröva språket möjligheten att uttrycka den skillnaden. Den negativa effekten blir här alltså att man underminerar en enskild dimension i språket. Ett annat exempel är ”själv/ensam”. ”Jag bor själv i lägenheten”, säger folk gärna idag, när de menar ”Jag bor ensam i lägenheten”. Distinktionen mellan att vara ”ensam” och att göra något ”själv” (dvs jag och ingen annan) kan vi ha god användning av även i framtiden. Om de, liksom ”risk” och ”chans”, börjar betyda samma sak blir svenskan ett sämre och mindre precist redskap. • Fel som rör hela system i språket. Exempel: felaktig särskrivning av sammansatta ord – ”korv kiosk”, ”höst 68

Fredrik Lindström x2

bazar”. Det här är ett vanligt fel, som många svenskar gör, delvis efter engelskt inflytande. Icke desto mindre är det åt helsike, eftersom särskrivning eller hopskrivning är betydelseskiljande i svenskan (men oftast inte i engelskan och många andra språk). Titta på betydelsen av följande ord och jämför med att läsa ihop: ”sjuk gymnast”, ”sex filmer”, ”svensk älskare”, ”brun hårig man”, ”engelsk lärare”, ”kassa skåp”. Här riskerar man, förutom en hel del annat, att beröva språket en viktig distinktion, som ibland kan gå ner i de finaste detaljerna. Det sammansatta ordet står i regel för ett etablerat begrepp, medan det särskrivna är en mer tillfällig förbindelse. ”Små kakor” är inte riktigt samma sak som ”småkakor”; man kan baka flera små mjuka kakor som därmed inte blir ”småkakor” för det. I sådana här fall ligger betydelseskillnaden i att det sammansatta ordet står för ett etablerat begrepp, medan den särskrivna är en tillfällig förbindelse. Skillnaden mellan ”jesussandaler” och ”Jesus sandaler” är alltså att det första är en modell som ser jesuslik ut, medan det andra är hans egna skor. Vem som helst kan alltså ha jesussandaler på sig, men ingen går omkring i Jesus sandaler. En ”naken badare” är en person som endast vid det speciella tillfället badar utan badkläder (hon/han kanske inte hittade dem) medan en ”nakenbadare” är någon som gjort hela grejen till en livsstil. Det är viktigt att slå vakt om de små betydelsenyanserna i språket, för det är dem man har nytta av när man vill vara precis. Språkintresserade kan ibland fråga sig om inlagd sill är ”god” eller ”gott”? Sanningen är att bägge formerna kan vara riktiga, och det finns en betydelseskillnad mellan dem. Böjningen ”gott” kommer givetvis ur fraser som ”det är gott med inlagd sill”, och då syftar man på hela företeelsen att äta inlagd sill, med allt vad som hör till; färskpotatis, knäckebröd, öl och ev snaps. Pratar man om den inlagda sillen som ”god” är det bara själva sillen och dess kvalitet man yttrar sig om. Sedan finns det förstås alltid mängder av enskilda ting och 69

Fredrik Lindström x2

företeelser att diskutera. Själv kan jag tycka att det är bedrövligt att det relativt nybildade svenska ordet ”sambo” ofta böjs med engelsk flertalsform (”sambos”). Ordet är ju bildat av ”sam” (som i ”samkväm” och ”samlag”) och ”-bo” (som i ”Strängnäsbo” och ”stadsbo”). Böjningen är alltså lika logisk som att tala om ”Solnabos”. Men det viktiga här är kanske ändå att se till den bakomliggande orsaken; folk tycks tendera att identifiera ordet som ett anglosaxiskt lånord istället för en inhemsk bildning. Ordet är ju medvetet vitsigt bildat som likalydande med det afrikanska mansnamnet ”Sambo”, och det verkar påverka såväl betoning som böjning. Skällsord med oklara/oväntade efterled: larvpotta skitstövel fåntratt skvallerbytta mespropp bondlurk hoppjerka blekfis surpuppa snåljåp Skällsord med djur inkluderat: plugghäst latmask sjöbjörn landkrabba smilfink taskmört svinpäls mansgris sladdertacka luspudel kåtbock 70

Fredrik Lindström x2

Språket är inkonsekvent De regler vi kan ställa upp för språket är sällan absoluta. Och de är inte heller alltid konsekventa, något som ordentligt kan irritera ingenjören i oss. Men så måste det vara. För vårt språk är ett resultat av människors användning av det, inte av en akademis eller en nämnds planering. Därför finns det inkonsekvenser. Ett hus kan till exempel både ”brinna upp” och ”brinna ner”, och det betyder samma sak. Det kan vara högst personligt vad man menar med ”längre fram” och ”längre bak” i en bok eller tidning. Och det heter ”illa-värre-värst” (inte ”illare”), ”liten-mindre-minst”, osv. Ibland saknas en form helt: ”fåfärre-?” Språklagar kan också upphävas när ord hamnar i nya situationer; flertalsformen av ”gås” är ”gäss”, ändå heter det ”smörgåsar”, inte ”smörgäss”. Den formen fanns en gång i världen, men eftersom ordet allt mindre associeras med fågeln ifråga får det ett eget liv och en egen böjning. På samma sätt är det med ordet ”mus” som på senare år börjat användas i två nya betydelser. Om det syftar på en liten gnagare är pluralformen ”möss”, men om vi använder det överfört, om redskap till datorn eller kvinnans könsorgan, blir den böjningen plötsligt orimlig. ”Han hade testat olika möss till sin pc” – knappast. Ordet böjs som det var helt nybildat – en ”mus”, flera ”musar”. Om böjningen av ett ord ska klassas som riktig eller felaktig kan alltså bero på i vilken betydelse vi använder det. På det viset har språket ibland ett eget liv, som kan vara nog så komplicerat att greppa. Det kan finnas oskrivna lagar i språket som nästan alla iakttar utan att någon egentligen vet om dem. Först i sen tid upptäckte man att det fanns ett visst system i svenskan för hur man använder ”s” när man sammanbinder ord. Det inträder mellan andra och tredje ledet när man sätter ihop ord av tre led – ”järnvägskorsning”, men inte på samma ställe mellan bara två led; det heter ”vägkorsning” utan ”s”. (Det finns dock vissa avvikelser.) Där fanns ett system, det hade använts i 71

Fredrik Lindström x2

århundraden, nästan alla visste om det utan att veta om att de visste om det. Och hur många vet idag om att verbet ”smälta” egentligen är två olika, med olika böjningar – ett starkt och ett svagt? Om man utför en handling för att få något att ”smälta” är det svagt (”han smälte ner guldet”), om det handlar om den konkreta processen är det starkt (”glassen smalt i solen”). Jag har själv iakttagit den regeln hela livet trots att jag på ytan varit omedveten om den; jag skulle till exempel aldrig säga ”han smalt ner guldet”. Och det som jag länge trodde bara var fråga om något slags ”sörmländskt slarv” visade sig alltså vara en anrik kunskap i språket. Tidningsord (mest kvällstidningar): rasa slå larm kändisbaby sexpräst räntefälla spritfest folkstorm chockhöjning lägenhetsbråk lyxknark låglöneträsk mördarvirus radhushora TV-fest

Större än mig eller större än jag? Folk som anser sig veta bättre rättar gärna sin omgivning vid fraser av typen: ”Han är större än mig.” Denna böjning är felaktig; det ska heta ”Han är större än jag”, eftersom det är underförstått en förkortning av ”Han är större än jag är”. Den motiveringen är både logisk och historiskt riktigt, men frågan är 72

Fredrik Lindström x2

om den är så intressant. Vi har ju sett att det finns massor av saker som är historiskt riktiga, men ändå inte på något sätt tillämpliga idag. Vad kommer det sig då att folk sätter in ett ”mig” där? Jo, därför att man är van vid att det brukar vara objektsform sist i sådana meningar: ”Han lämnade boken till mig, efter en massa letande fick de syn på mig.” Därför säger vanan och språkkänslan oss: objektsform sist (och därför tycker också många att det låter knasigt när Christer Sandelin sjunger: ”Den hon vill ha, det är jag” – trots att det är grammatiskt fullt korrekt. Notera att satsen innehåller två subjekt, i sig inget konstigt, men vi är vana vid att de kommer i omvänd ordning: ”Jag är den hon vill ha”). De flesta tycker nog att man självklart ändå ska gå på det grammatiskt riktiga, och inte på folks språkkänsla. Men det är på sätt och vis en lönlös kamp man för; människors språkkänsla kommer man ändå aldrig att komma ifrån, den blir förr eller senare utslagsgivande. Vad man här vill överbrygga är det faktum att människor i stor utsträckning mist känslan att skilja på objekt och subjekt. Istället följer de alltmer var i meningen själva ordet är placerat. Det här verkar vara en naturlig utveckling, i många närbesläktade språk har man gått betydligt längre. I danskan heter det ”Det er meg” (”Det är jag”), på motsvarande sätt i norskan och i engelskan används objektsformerna inte bara genomgående när det är ”objektskänsla”, utan även i fraser som ”Me and you” (”Jag och du”). Självklart kan vi gå vår egen väg och försöka upprätthålla ett äldre, och historiskt riktigare, tillstånd i svenskan. Men det handlar då om att få människor att lära in något som de egentligen inte har språköra för. Det blir som ett slags konstgjord andning, och man kan väl fråga sig hur meningsfull den är i längden. Engelsmän och våra grannländare, som accepterat att de mist denna behärskning, klarar sig alldeles utmärkt ändå. Här finns också många paralleller. Enligt gängse svenska rekommendationer ska det heta ”Kungens av Danmark 73

Fredrik Lindström x2

bröstkarameller”, med genitivändelsen på huvudordet och inte i slutet av själva substantivfrasen. Ett sådant uttryckssätt är både konstlat och stendött för de flesta svenskar, vilka i sitt lediga talspråk utan att blinka kan använda konstruktioner som ”han som var sjuks cykel” eller ”hon som satt framför migs hatt”. Att strida för hur det egentligen borde vara, när detta går käpprätt emot de flesta människors spontana språkkänsla, måste vara en förfelad kamp. Gamla hederliga utrop: kors jösses jämrars åt pepparn åt pipsvängen järnspikar anacka anamma för böveln huggarn död och pina gå upp i limningen dra på trissor Moderna ord 1930-40-tal: styv käck klämmig alla tiders bussig kul tjusig lattjo pysa hyggligt nedrig 74

Fredrik Lindström x2

brallis rysligt kalaspingla tomtar på loftet

”Det där ordet har du själv hittat på” Det är inte ovanligt att människor, när de hör ett nytt ord, säger: ”Det där ordet finns inte, det är fel, det har du hittat på själv.” Här finns ett feltänk från första början, eftersom alla ord är påhittade av människor. Av alla dåliga kriterier man kan ha för att anmärka på andra människors språk, är det här nog den allra sämsta. Man kan tycka att ett ord är luddigt, obegripligt, felsyftande, konstigt använt, svåruttalat, eller vad som helst. Men man kan inte påstå att det inte finns. Ett ord finns nämligen från det ögonblicket som någon har sagt eller skrivit det. Sedan är det upp till omgivningen (dvs vi svenskar) om vi gillar ordet, har användning för det och det därmed blir etablerat. Blir det det, så kommer det vad det lider att tas upp i allehanda ordlistor. När folk rycker tag i den för att kolla om ett ord ”finns” så är de egentligen ute efter att se om det är etablerat eller inte. Inte om det existerar. Ett ord som man diskuterar finns alltid, annars skulle man inte kunna diskutera det. Föreställ er att man skulle driva den motsatta föreställningen till sin spets; ett ord finns bara om det står med i Svenska Akademiens ordlista. Det blir som ett slags moment 22, för var ska dessa redaktionskrakar få tag på orden? Då måste de själva hitta på alla nya begrepp vi behöver, eftersom ingen annan ”får”. Var tror man över huvud taget att alla svenska ord kommer ifrån? Tror man att det satt något slags svensk språknämnd på vikingatiden och hittade på ord åt folk när de behövde dem? Föreställ er att dagens inställning till språket funnits hos våra förfäder: en kvinna under järnåldern som behövde ett ord för ”bli gul” var sedan utifrån egen kompetens inne på att bilda det 75

Fredrik Lindström x2

inkoativa ”gulna”, men sedan hejdade hon sig: ”nej, men inte ska väl jag, jag vet ju inte om det blir rätt och det ska väl inte jag ta mig såna friheter…” Med den inställning som råder idag, blir det ibland rent parodiskt. Det påstås exempelvis ibland att motsatsen till ”överdrift” inte är ”underdrift”, utan ska heta ”understatement”. Det finns nämligen ingenting som heter ”underdrift”, hävdar man, trots att svenskar vid oräkneliga tillfällen spontant bildat ordet för att fylla en språklig lucka. ”Underdrift” är logiskt, begripligt, funktionellt, och det är bara att underdriva, bäst man vill. En invandrarstudent skrev att något var ”nackdelaktigt” för honom. De flesta skulle döma ut den formen som okänd, men vad tjänar vi på det? Det är en utmärkt synonym till det på sätt och vis krångligare ”ofördelaktigt”, som också kan få en mer markant betydelsenyansering. En infödd svensk skulle kanske aldrig våga bilda det idag, vilket visar att vi blivit allt osäkrare. På så vis kan barn och invandrare understundom vara skickligare språkbrukare än vi andra, eftersom de måste vara kreativa för att fylla sina egna luckor. Då ser man mer till möjligheterna än begränsningarna. Men ovanan ställer till mycket för oss. Resonemanget är lika ologiskt som när böjda former som ”orangt” (tyg) och ”beiga” (kläder) förnekas eller bedöms som felaktiga. Den enda anledningen till att vi reagerar på dem är ju att vi är ovana vid dem. Självklart kan man omskriva med ”beigefärgad” och liknande, men långt bättre är väl att vänja sig vid de här formerna, som språket verkligen behöver. Men många mindre vanliga böjningsformer av ord lyckas aldrig etablera sig i språket, eftersom de skapar en sådan osäkerhet hos människor. Hur böjer man ordet ”rädd” när det gäller ett barn – ”barnet är rätt”? Vad heter infinitivformen av ”måste” – ”det är tråkigt att måsta gå hem”? Hur komparerar man ”kul” – ”kulare, kulast”? Vad är den bestämda formen av ”sex” – ”sexet”? Alla de här formerna skulle funka utmärkt, det 76

Fredrik Lindström x2

krävs bara att några har mod att använda dem, så att de blir etablerade. Moderna ord 1950-tal: pangbrud toppen botten ragga ärtig böna gå på pumpen busenkel poppis pudding fina fisken knäpp Moderna ord 1960-tal: digga partaj toppmodern spola fläng dumburken deppa frän fräsig kompis ding Moderna ord 1970-tal: häftig banga simma lugnt stans, världens, jordens ge järnet 77

Fredrik Lindström x2

stel brud lägg av lägg ägg sune, sunig coola ner slut (i huvudet) mysig diskooffer uppleva

Nyhetens obehag Därmed har vi kommit in på en viktig fråga: Vad är det som gör att människor så lätt fördömer nya språkliga uttryck? Och varför tycker man nästan alltid att nya ord låter lite fåniga? När man annars i vår kultur pratar om nyhetens behag, får man när det gäller språket istället tala om nyhetens obehag. En konstruktion som jag ofta hört utskälld är typen ”vi var bara tre personal på jobbet”. Att tala om en eller flera personal anses vara en nyspråklig, förhatlig hybrid. Men givetvis finns det bakom detta ett praktiskt behov som drivit fram denna utveckling. Man behöver ett språkligt uttryck, ”anställda i tjänst” är alldeles för krångligt och har man inget generellt ord måste man specificera (”vi var bara två undersköterskor och ett vårdbiträde på jobbet”). Det blir långt och krångligt och flyttar dessutom fokus bort från den viktiga informationen (hur många man var som delade på arbetsbördan). Det nya bruket att använda ”personal” som en ändelselös pluralform är ännu inte accepterat, men kommer säkerligen att bli det, såvida inte någon kläcker ett bättre uttryck för motsvarande. Behoven styr språket. Annat som man hört fördömas är barn- eller ungdomsspråkliga ”skämmig”. Som bildning är ordet knappast överraskande. Visserligen finns redan ”pinsam” och ”genant” med ungefär samma betydelse, men för barn och tonåringar som 78

Fredrik Lindström x2

ofta skäms över sina föräldrars beteende är det ett centralt betydelsebegrepp (jämför gärna med hur andra centrala begrepp som ”pojke”, ”flicka”, ”pengar” och ”ha sex” ständigt förekommer i mängder av vardagliga synonymer). Ordet är direkt bildat till ”skämmas”, och är absolut inte liktydigt med ”skamlig”. Sedan ordet skam med samhällets utveckling blivit delvis föråldrat har ”skamlig” kommit att kopplats till grövre ting, ofta av sexuell natur. Men nya ord känns alltid ovana. Själv minns jag när tjugokronorssedeln lanserades på åttiotalet, hur det genast uppkom diskussioner om vad de skulle kallas. Det analogiska ”tjuga” (jfr ”femma”, ”tia”) var många tveksamma till, trots att det var väl underbyggt, inte minst genom den gamla vitsen ”Hellre en tia i handen än en tjuga i foten”. Det låter ju så fult, hävdade många, och lovade att de aldrig skulle använda det ordet. Alltsammans var förstås ett utomordentligt exempel på nyhetens obehag. Bara några decennier tidigare hade samma diskussion försiggått kring den nya tian – en femma var man van vid men en tia lät ju så konstigt… Man vänjer sig dock. Idag är bägge orden accepterade och väl använda, även om man kan notera att en och annan fortfarande undviker ”tjugan” och framför allt är osäker inför flertalsformen ”tjugor”. Och det visar på sitt sätt att det språkliga tillståndet blivit stelare och mer fruset på bara några årtionden. Nya ord är ofta alltså obekväma bara för att de är nya. De behöver en tillvänjningsperiod. Ibland räcker det med att de blir omdiskuterade och folk vädrar sina åsikter kring dem. Viktor Rydberg, 1800-talsförfattaren, lanserade till exempel ett ord, ”dryfta”, som han hittat i någon fornnordisk text. Det väckte mycket löje bland en del, men det fanns också de som gillade det. En viss debatt utbröt bland skribenter, journalister och andra tyckare. Efter en tid konstaterade någon att nu hade man ”dryftat” det här ordet så mycket att man lika gärna kunde börja använda det. På samma sätt har i modern tid ord som blivit indragna i någon diskussion ofta snabbt etablerats i svenskan – tänk bara på 79

Fredrik Lindström x2

”värstingar”, ”fittstim” och ”ståpäls”. Ett ord tycks ofta behöva ett slags tillvänjningskarantän, där det så att säga existerar, fast inom citationstecken, innan folk vågar använda det. Det är ungefär samma mekanism som ligger bakom fenomenet att låtar så ofta blir hittar sedan de lanserats i en reklamfilm. Här får de tillfälle att etablera sig med en långsam tillvänjning; folk får portionsvis ta dem till sig. Men det kommersiella stödet har givetvis inte nya ord som lanseras. I alla fall sällan inhemska bildningar. Amerikanska ord kan dock hårdlanseras om det finns kommersiella intressen någonstans i bilden: ”bungy jump”, ”airbag”, ”fastfood”, ”pan pizza”. Inhemska ord har svårt att slå igenom utan den uppbackningen. Många får aldrig hjälp nog att ta sig igenom den löjeväckande perioden. Redan på 1870-talet föreslogs ”snudd” som ett inhemskt ord för ”tangent”. Det kan verka fånigt idag, men det hade varit den normalaste svenska om det slagit igenom. 1987 föreslog ICA-Kuriren ”nuddare” för touchkontroll, men inte heller det har fått tillräcklig stöd för ett genombrott. Vi skulle behöva ett bra medialt forum i Sverige idag, där nya ord fick en chans att ”visa upp sig” för den stora publiken. Annars kan det bli svårt att hålla liv i den svenska ordbildningen. I det här sammanhanget vill jag också passa på att slå ett slag för ord om jag tycker man saknar i riksspråket. Det kan antingen bero att de är mer eller mindre dialektala eller begränsade till vissa kretsar, eller att de helt enkelt håller på att glömmas bort av yngre generationer. Nog skulle vi mer allmänt ha användning för ett ord som ”tyckmycken” (adj), ’som har mycket åsikter’. Det platsar in bra på betydelseskalan, mitt emellan ”kräsen, petig” och ”besserwisseraktig”. Nästan lika användbart är det i Sörmland vanliga ”påklådig” (adj), ’som hela tiden tar på, rör vid eller undersöker saker (oftast av nyfikenhet)’. Ifrån min värmländske morfar använder vi i familjen också ordet ”hypaté” (adj), vilket jag ideligen försöker lansera i rikssvenskan. Det betyder ’omåttligt entusiastisk, överdrivet upphetsad’ och motsvarar väl närmast det rikssvenska ’bli till sig’, ett uttryck 80

Fredrik Lindström x2

som det för övrigt också snålas med i onödan. Jag skulle dessutom gärna vilja att folk förstod det sörmländska ”söckert” (adj), som betyder ’vardagligt, enkelt, trist’ (det är bildat till ett äldre ord för ”vardag”, som återfinns i uttrycket ”helg och söcken”). Ett mycket användbart uttryck, som används norrut i landet, är ”ligga på aga”. Det betyder ’sova lätt (och oroligt), ofta för att man ska upp tidigt eller har något att passa’. Där har vi något som många gör, men som definitivt inte har ett motsvarande uttryck i standardsvenskan. Då och då kan man höra folk använda det gamla hederliga ”okynnes” (som i ”okynnesäta”, ’äta fast man inte är hungrig’), och det är verkligen ett ord som förtjänar sin plats (”okynnesröka”, ”okynnesdricka”, etc). Av nyare ord jag stött på, och gärna vill rekommendera, kan jag nämna: ”förkylningsunge” (’liten, obetydligare förkylning’), ”gnussa” (’gnugga näsorna mot varandra, eskimåpussas’, vilket antagligen är en kontamination mellan ”gnugga” och ”pussa”), ”villuppare” (”wannabe”), ”rödvinsdjup” (om person som gärna och ingående diskuterar existentiella frågor under inflytande av alkohol) samt ”kökspsykologisk” (egna psykologiska slutsatser på amatörbasis, enligt sunt förnuft-principen). En språklig lucka tycks också ha blivit täckt genom att barn idag talar om att ”ola”, dvs avgöra något genom räkneramsa. Bildningen måste rimligen komma från ”ole-dole-doff”, som väl inte hörs så ofta numera. Moderna ord 1980-tal: bit guld kanon precis trendig kitsch sitter bra inte helt fel inte ha en suck 81

Fredrik Lindström x2

lyft insnöad kalkon på g Moderna ord 1990-tal: klockren exakt kexig vara på och av varning typ (redan på 80-talet) mörka kod spejsad nörd sitta lite tajt kuka ur häng kvar sunkig

82

Fredrik Lindström x2

6 frysnoga och lamppigg hur lär sig barn egentligen språket?

83

Fredrik Lindström x2

För att bättre förstå hur vi fungerar med vårt språk, och varför vi beter oss som vi gör, ska vi nu återvända till alltings början: barndomen. Det är den intensivaste fasen i den mänskliga språkutvecklingen; det är där nästan allt händer. Och där kan vi lära oss mycket. När det gäller förnyelsen av språket och att hitta på nya ord så är barn nämligen helt överlägsna oss vuxna. När man som barn lär sig språket äntrar man sakta en annan värld. Det är ingen tillfällighet att de flesta människor har sina tidigaste barndomsminnen ifrån tre-fyra årsåldern. Det är nämligen då som man kommit så långt i sin språkutveckling att man kan sätta ihop hela meningar och börja göra sig förstådd. Då får man en tydligare upplevelse av världen, och – framför allt – man kan börja dela den med andra. Jag minns hur förbluffad jag själv blev när min dotter vid nyss fyllda tre konstruerade följande mening: ”Det är skönt att sitta med sin mamma och pappa på uterummet och äta efterrätt.” Det var i och för sig en hyfsat avancerad mening för en treåring, men det märkligaste var nog känslan av att hon kunde uttrycka sig; hon kunde kommunicera. Från att ha varit ett jollrande, gulligt koltbarn hade hon plötsligt blivit en egen individ, som förmedlade sina känslor och tankar på ett nytt effektivt sätt. Det är inte undra på att barn ofta får en hisnande känsla av sina egna och världens möjligheter när de i den åldern ”exploderar” och börjar behärska språket. Men vad är det då egentligen som gör att de kan lära sig språk? ”Hur kan små barn lära sig ett så svårt språk som exempelvis kinesiska?” tänker man ibland och är fullt medveten om att det är en korkad infallsvinkel, men man kan ändå inte låta bli att undra. Liksom att kittlas lite av tanken på att man själv skulle ha behärskat ryska eller arabiska till fulländning, om man bara vuxit upp i sådan miljö. Hur ser den kraft ut som gör att små barn kan lära sig tala det språk de hör omkring sig? Vad driver dem? Hur går det egentligen till? 84

Fredrik Lindström x2

Barndomsord: kalasbyxor ettagluttare blängsylta lånbytas sockiplast tjejlöss killbaciller gosedjur pyspunka puttersmälla fruktstund luktsuddis

Det innehållslösa härmandet Länge trodde man att alltihop handlande om härmande. Barn härmar sin vuxna omgivning, till en början ofta utan att ha en aning om vad saker och ting betyder, men sedan efterhand med bättre och bättre resultat. Det här är något som börjar tidigt; redan i jollret kan man urskilja ljud och stavelser ur föräldrarnas språk och som barnet på det sättet börjar bekanta sig med. Men långt upp i barndomen kan man höra barn slänga ur sig saker som de bara hört och egentligen inte alls menar någonting med. I samband med barn med förlossningsskada har jag hört termen cocktailsyndromet – de har förmåga att säga hela meningar och satser, men utan att de själva förstår dem eller menar något med dem (liknelsen bygger på den ytliga konversationen vid cocktailpartyn). Det här visar tydligt att formen ibland kommer före innehållet i den språkliga utvecklingen, och att barn med nedsättningar kan stanna vid den fas i utvecklingen när man bara härmar andra utan att förstå det man säger. Jag minns själv (antagligen eftersom det drog ned skrattsalvor) hur jag vid ett tillfälle i femårsåldern sa 85

Fredrik Lindström x2

till mina föräldrar: ”Jag ska bara ta två sömntabletter så åker vi till landet.” Jag är helt säker på att jag inte menade något särskilt med det; jag bara konstruerade en mening som jag tyckte lät vuxen och bra och som skulle vara intressant att pröva att säga. Bakom låg givetvis den starka drivkraften att härma, precis som man som barn lär sig tusentals andra saker genom att härma sina föräldrar och andra vuxna i beteende. Hos somliga lever den här principen också i vuxen ålder. Vi har väl alla varit med om att folk kommer hem från någon kurs eller annat inspirerande sammanhang med ett nytt ord eller uttryck i bagaget. Och hur de sedan en tid kan strö det omkring sig, i var och varannan mening, utan att ens riktigt veta vad det betyder: ”kontext”, ”paradigm”, ”kod”, ”logistik”… Barnet skapar själv sitt språk Men bara härmandet skulle aldrig räcka till. Idag vet vi att det finns en helt annan drivkraft också. På sätt och vis är det rätt givet, för om vi bara var programmerade att härma skulle nog vårt språk bli väldigt osjälvständigt. Det är svårt att över huvud taget tänka sig någon språklig utveckling och förändring i en värld där språket förs vidare mellan generationerna bara genom härmning. Den andra drivkraften är dock inte lika lätt att peka ut. Vi skulle med fina, teoretiska ord kunna prata om dynamik och kreativitet, men låt oss istället gå rakt på sak. Barnet uppfattar språket som något ofullständigt, som det själv måste vara med och skapa. Vi kan kalla det för medskapande. Det kanske låter flummigt, men är egentligen en helt avgörande punkt för det mänskliga intellektet. För barnet är språket ett ofullständigt bygge, som det själv är chef över. Låt oss ta ett exempel. Barn uppfattas ofta som söta och oemotståndliga när de själva ”hittar på” ord för olika saker. En flicka som inte kände till ”pakethållare” kallade den anordningen för en ”väsksättfast”, en pojke talade om skinnet på kycklingen som ”köttskal”. Ur samma genre kan hämtas mängder av 86

Fredrik Lindström x2

exempel, som ”frysnoga” (frusen), ”lamppigg” (så pass mornad att man får tända lampan). Ur ett vuxet perspektiv uppfattas sådant barnspråk ofta som lika rörande som komiskt, därför att man tänker sig att barnen tror att det faktiskt heter så. Men se, det gör de inte alls. I själva verket är de inte ens intresserade av om det heter så eller inte, och ska inte heller vara det. De är enbart intresserade av att bli förstådda, vilket är grunden till allt språk. Och den går före all ytlig garnityr av rätt och fel och språklig konvenans. Barnet går efter den enkla grundprincipen: Om jag har någonting att säga, men inte vet vad det heter, måste jag själv hitta på något som omgivningen kommer att förstå. Om det ordet finns eller inte är inte det väsentliga, utan att jag ska bli förstådd. Försök bara tänka er hur förödande det skulle vara i barnets språkutveckling om det inte vågade ”göra fel”. Föreställ er ett barn som misstrodde sig själv: ”Jag vet vad jag vill säga för något, men eftersom jag inte är säker på ordet för det så är det bäst att jag håller mun.” I själva språkinlärningen finns ingen plats för ”rätt” eller ”fel” i vår mening, det finns i själva verket bara ett slags fel: att inte bli förstådd. Därför visar också all forskning på att barn inte blir ett dugg bättre språkbrukare för att man rättar dem och säger: ”Det heter inte ’skärde’, du ska säga ’skar’.” Nu måste vi stanna upp ett ögonblick. ”Vad är det här för dumheter”, frågar sig vid det här laget en del läsare: ”Ska man inte rätta barn när de säger fel? Hur sjutton ska de då lära sig prata ordentligt?” Ja, här underskattar ni barnen grovt – de har genom hela den mänskliga historien lärt sig prata ordentligt, de allra flesta både utan rättelser från vuxna eller ens skolundervisning. I själva verket riskerar man faktiskt att göra barnet en björntjänst genom att rätta det. Om barnet sagt något som vi förstått så är det en framgång, något positivt, men som vi istället vänder till något negativt. Vi förstod precis vad det menade med ”skärde”, kommunikationen fungerade, men vi ger barnet signalen att kommunikationen var fel, fast vi förstod den. Det 87

Fredrik Lindström x2

enda vi kan åstadkomma med det är att barnet småningom tappar tilltron till sin egen språkliga förmåga, och därmed i värsta fall riskerar att avstanna i utvecklingen. Nödvändiga misstag Barnet måste alltså våga göra fel. Försök se det ur barnets synvinkel. När barnet upptäcker språket är det som om det hittade ett helt nytt instrument för att styra omvärlden utifrån sin vilja. Försök föreställa dig att du själv sakta men säkert upptäckte en ny dimension, där du, på ett sätt som du inte tidigare haft en aning om, kan börja påverka människor och styra deras handlingar. Helt plötsligt skulle du kunna få människor att ge dig saker, utföra olika önskningar, lyda din vilja. Tänk dej själv, du skulle bli uppslukad av det och ägna oändliga mängder energi åt att försöka förfina dina kunskaper i systemet. Precis i den situationen befinner sig barnet. Det har upptäckt att uttalandet av ett visst ord leder till att det får sin favoritmat, eller att det till exempel genom att säga ”nej” eller ”inte” kan påverka den som klär på kläderna, så att det slipper ha en stickig tröja som är plågsam. Alla såna erfarenheter ger barnet impulser att fortsätta att utveckla sitt språk, eftersom det här anar obegränsade möjligheter att driva igenom sin vilja. Och de möjligheterna måste givetvis prövas. De första orden och erfarenheterna är enstaka och barnet ser inget egentligt system bakom dem. ”Mamma” är mamma och ”bulle” är runt, sött bröd, osv. Men så småningom börjar barnet märka vissa tendenser och upprepningar. Om man lägger till ett ”s” på ”mamma” (mammas) så betyder det att det är en sak som tillhör mamma, och samma sak händer med ”han” (hans) och ”Vera” (Veras). Här anar barnet ett system; ett ”s” på slutet betyder tillhörighet, och utgår då ifrån att det går att sätta ”s” på alla substantiv och pronomen, och kan då bekymmerslöst prata om ”hons jacka” eller ”doms bil”. I själva verket är det helt logiska former, och orsaken till att det inte heter så ligger långt tillbaka i språkhistorien. 88

Fredrik Lindström x2

Om barnet inte uppfattade språket som ett system, där man själv drar övergripande slutsatser och sedan kan fylla ut alla luckor som uppstår på vägen – ja, då skulle det aldrig komma någon vart. Det här är en grund i hela språkets idé. Utan den hade språken aldrig kunnat vare sig uppstå eller föras vidare. Barnet testar sig framåt, och varje ord som det blir förstådd med är ett bra ord. Åtminstone tills vidare. Att de sedan inte fortsätter att använda ”doms”, ”väsksättfast” eller ”köttskal” livet igenom beror ju på att de snart får upp ögonen för att det finns andra uttryck för samma sak, som, milt uttryck, är mer allmänt kända och accepterade och som man därför har mycket större utsikter att bli förstådd med (i det här fallet ’deras’, ’pakethållare’ och ’skinn’). Högstadieord: rökruta mobboffer matapa mongo kalsonggreppet mupp vrålhångla långtradare fingerpulla cykelgäng mul(l)a tokvarva hatobjekt Ord på -is: dagis gnuggis doldis fräckis torris filmis 89

Fredrik Lindström x2

fjärris kondis dekis hemlis proffsmjukis

Språket stelnar när man slutar att växa Men en anledning till att människor talar så pass olika är att man går olika långt i sin personliga språkutveckling när det gäller att anpassa sig efter de ord och uttal som man uppfattar som de mest accepterade. Och det handlar om vilka människor man använder som måttstock. Karriäristen i storstaden har inte samma norm som den som bor på landsbygden och mest umgås med sina grannar. Egentligen handlar allt om en inlärningsprocess som pågår hela livet, men som är intensivast i barndomen. Människor fortsätter att lära sig nya ord livet igenom, och det händer att man ändrar sina uttal långt upp i vuxen ålder. Men för det mesta inträder inga drastiska förändringar efter puberteten. Som de flesta säkert vet har ju barn en enorm språklig anpassningsförmåga och kan exempelvis byta dialekt över ett sommarlov. När de kommer till ett nytt land kan de på några veckor lär sig grunden i ett helt nytt språk och börja förmedla sig med kompisar – resultat som en vuxen i samma situation med möda knappt skulle nå på flera år. Flexibiliteten är alltså stor hos barnen, men någonstans i 12–15-årsåldern avtar den kraftigt och språket börjar stelna. Det verkar som att när människan är färdigväxt har också hennes språkliga identitet på något sätt blivit mer fast. Om man flyttar före puberteten så byter man i regel dialekt och anpassar sig efter den nya ortens, efter puberteten behåller man däremot i regel i stor utsträckning samma dialekt resten av livet, hur mycket man än flyttar. Det här en tendens, den stämmer inte alltid – det finns viss 90

Fredrik Lindström x2

individuell variation. Stockholmare tycks ha en högre benägenhet att behålla sin dialekt, även om de flyttar i 10–12-årsåldern, vilket säkert beror på att den kan uppfattas som ett högstatusspråk på olika håll i landet. Men det finns ett mönster här, och det tycks också gälla när man lär sig ett helt främmande språk. När jag var tio fick vi en ny flicka i klassen. Hon var från Polen och kunde inte ett ord svenska, men lärde sig snart prata flytande och var innan mellanstadiets slut bäst i klassen på vårt modersmål. Tendensen är densamma här; flyttar man före puberteten kan man lära sig ett språk perfekt, sker det senare i livet kommer man i regel aldrig att kunna dölja sin brytning eller accent. Språkutvecklingen pågår alltså hela livet, men ens kapacitet till förnyelse är i vuxen ålder väldigt begränsad. Hur folk talar som vuxna handlar i stor utsträckning om hur långt de hade kommit i sin tal- och språkutveckling innan den någonstans i puberteten så att säga slog av motorn och började gå på sparlåga. Den omtalade sammanblandningen av kort ”u” och ”ö” kan exemplifiera detta (”Uppna funstret, göbbe!”). Distinktionen emellan de två ljuden hör till den finaste i svenskan, och är följaktligen bland det sista man lär sig i talutvecklingen. En del, särskilt bland arbetarklassen i storstäderna, fullbordar aldrig den här finputsningen, eftersom de uppenbarligen kan göra sig förstådda ändå. Uttalet av ”Schweiz” är ett annat bra exempel. Att människor ofta vänder på det och säger ”sveitsch” har sina orsaker. Kombinationen ”sche”-ljud och sedan ”v” existerar inte annars i svenskan, och tenderar därför att uppfattas som komplicerad och oviktig, särskilt av barn. Det är av samma orsak som vi inte tycker att det är något allvarligare fel att säga ”sykolog” och ”salm” istället för ”psykolog” och ”psalm” (vi har inte ”p” före ”s” i svenskan, och tenderar därför att uppfatta ”p:et” som betydelselöst). Därför kastar man om ljuden i ordet så att de stämmer bättre med de uttalsmönster man är van vid (”sv” är en vanlig ordinledning i svenskan, ”sche”- ljud sist är också frekvent). 91

Fredrik Lindström x2

Nåväl, här kan vi konstatera att många svenskar aldrig som vuxna blir tillräckligt motiverade för att ändra sitt uttal, och börja uttala Schweiz korrekt (alla förstår precis vilket land de menar ändå). De här fenomenen uppehåller sig gärna kring lite speciella ord – det är ju inte så ofta man pratar om det nämnda alpriket. Och på samma sätt kan en del fortsätta att säga exempelvis ”ressigör” hela livet, förutsatt att de inte har allt för intima kontakter med film- och teatervärlden. De här mekanismerna styr många uttals- och böjningsförändringar i vår språkhistoria. För några hundra år sedan hörde säkert former som ”hjälpte” och ”hjälpt” mest till barnspråket. Samma sak med ”simmade” och ”simmat”. Men successivt har de som behållit dessa ”logiska barnformer” blivit fler och fler, vilket gjort att böjningen ”sam, summit” börjat få en lätt högtidlig och föråldrad prägel. Eller är rent stendöda, som ”halp, hulpit”. Understundom kan man ibland idag höra vuxna människor säga ”strykte”, ”smörjde” och ”skärde” (”Jag har skärt upp tårtan” är inte helt ovanligt; formen finns för övrigt redan hos Bellman). Omgivningens bemötande blir här avgörande för om de blir motiverade att ändra sitt språk, eller om vi här ser de första tecknen på att ”strök”, ”smorde” och ”skar” kommer att kännas ålderdomligt inom några generationer. Ur barnspråket, eller det ej färdigutvecklade språket, kommer alltså många uttal och ordformer som så småningom lyfts in i standardspråket. Även namn som Maja, Kerstin, Lisa har viss bakgrund i barnspråk (för Maria, Kristina, Elisabeth). Barns väg in i språket går ju hela tiden genom anpassningar till deras egen nivå och kompetens. Fungerar dessa former sedan också, när de som vuxna kommunicerar med andra, finns inte längre någon motivation att förändra dem. Som vi sett är det i barndomen allt det viktiga händer, resten är sedan mest finputsning, komplettering och korrigering. Vid utgångspunkten är människans språkliga självförtroende makalöst. Det finns egentligen ingen begränsning för hennes kreativitet; hon är en omnipotent ingenjör som själv bygger sitt språk utan några som helst hämningar. 92

Fredrik Lindström x2

Efter hand kommer andra aspekter in. De sociala dimensionerna blir större, man bryr sig mer och mer om vad andra tycker och förväntar sig. Man mister mycket av den enorma kreativitet man en gång haft i sin iver att inte avvika för mycket från mängden. Därför blir man sämre och sämre på att uppdatera och förnya sitt språk. Vi kan också se hur den sociokulturella utvecklingen genom historien tenderar att göra allt hårdare åtskillnader mellan vad som betraktas som barnsligt och som vuxet beteende. Lekar och sagor var länge allmän egendom för alla åldersgrupper, idag är det sådant vi tycker tillhör barndomen. Samma sak har hänt med gåtor, och under de allra sista generationerna med roliga historier. Det tycks vara en del i en pågående, västerländsk civilisationsprocess, som hela tiden flyttar fram positionerna och skapar strängare normer för vad det innebär att vara vuxen. Om vi nu också börjar se på språklig kreativitet och nyskapande som något barnsligt, och inte generellt mänskligt, så är vi farligt ute. Att själv hitta på ord och fylla de språkliga luckor man möter i livet, för att på så vis göra sig förstådd av andra, kan av en del människor uppfattas som naivt. Särskilt om man ser på språket som något statiskt och för en gång fastlagt. Men det är i så fall en naivitet vi måste acceptera och hylla. För i den ligger nyckeln till språkets utveckling. Risken med dagens språksyn ligger i att den mesta förnyelse som överhuvudtaget tillåts kommer ”uppifrån”, det vill säga från kommersiellt språk, media och myndigheter och är i stor utsträckning lånord. Förnyelsen av språket måste komma minst lika mycket ”nerifrån” och ”inifrån” människorna själva. Dessutom behöver vi ständig ”träning” för att hålla oss så flinka som möjligt med vårt redskap. Vad gäller nästan alla mänskliga kunskaper är just repetition och träning en grundläggande förutsättning. Den kunskap man får i barndomen går förlorad om man inte använder sig av den. På många sätt har naturen försäkrat sig om att vi aldrig ska riskera att ”glömma”, och då särskilt inte det som är allra viktigast för oss. Se bara på fortplantningen; varje fertil man bygger upp en erektion 93

Fredrik Lindström x2

åtminstone 3–4 gånger per natt (därav fenomenet morgonstånd). Och på motsvarande sätt är det med kvinnans sekretutsöndring. Varför? Jo, för att ”träna”, helt enkelt. Naturen kan inte riskera att man glömmer bort hur man gör sig redo för fortplantning i händelse av att man kanske inte får tillfälle till utövning på flera år. Självklart kommer det att få konsekvenser för vår framtid om vi i vår kultur motarbetar den övning som det innebär att hela tiden skapa nya ord. Vi kan se många exempel på att människor är sämre på och mer obenägna till det idag. För att ta ett enkelt exempel kan vi se på sammansättningar. I äldre svenska finns ett effektivt system för att ta bort överflödig information när man sätter ihop två ord. Ofta innebär det att den sista vokalen faller bort i det första ordet: det heter ”skollov” (inte ”skolalov”) och ”trappuppgång” (inte ”trappauppgång”). Efterhand har man märkt en större osäkerhet i att tillämpa denna princip. När det gäller sammansättningar till ”nyare” ord tycks den nästan helt vara borta: ”dramalärare”, ”villaträdgård”, ”fikapaus” … ”Pizzabagare” skulle alltså med all säkerhet hetat ”pizzbagare” om det kommit till på 1700-talet. Det här förklarar också varför skolelever gärna säger ”svenskalärare” istället för ”svensklärare”, vilket den just nämnda yrkeskåren ofta brukar reta sig på. Ironiskt nog kan man ju här säga, att hade de och deras äldre kollegor varit mer insiktsfulla och stimulerat elevernas språkkreativitet – och drillat lite mindre pluskvamperfekt – så hade de säkert fått den övning som behövts för att förhindra fenomenet att uppkomma. Den nyare varianten, med bevarad vokal, fungerar den också, men är något otympligare. Vi går så att säga och släpar på en stavelse helt i onödan – och det går emot hela människans natur att bete sig så oekonomiskt. När djur beter sig på liknade sätt brukar det ofta bero på störningar i deras naturliga livsbetingelser. Tänk om vi successivt, om än nästan omärkligt, tappar alltmer av vår förmåga och blir språkligt impotenta. Gamla språk som exempelvis latinet, som hållits vid liv på litterär väg utan att 94

Fredrik Lindström x2

utvecklas ”naturligt”, har mist mycket av sin förnyelseförmåga. Ska samma sak hända med svenskan? Svenska begrepp: gubbrock tantsnusk raggarbralla gällivarehäng ikeaväder yuppienalle fluortant drulleförsäkring finnmerca (Ford Taunus)

95

Fredrik Lindström x2

7 insegel och fyllgrejer den stora privatiseringen

96

Fredrik Lindström x2

Människan som privat och offentlig Människor talar ofta om sitt privatliv och hur de är som privatpersoner. Som om hon kunde vara två olika personer – hon är givetvis en och samma hela tiden, men spelar olika roller. Det här är ett ganska ”nytt” fenomen, dvs folk i en mer ursprunglig kultur skulle inte förstå ett smack av vad vi menade. Men att skilja på människan som privat och offentlig varelse har varit en tongivande företeelse under de senaste århundradena. För att förstå det som händer i språket idag måste vi först betrakta detta fenomen. Vad menas då med privat och offentlig? För somliga är det kanske självklart, men låt oss ändå skapa en definition. Och tänk nu bort alla associationer ni får till privat och offentlig sektor och annat trist. Det här handlar om nåt helt annat. En enkel utgångspunkt: När en människa representerar sig själv är hon privat, när hon representerar någonting annat än sig själv, exempelvis ett företag, är hon inte längre privat (utan offentlig i någon form). Om du går in på Åhléns för att handla en pryl och ser ett biträde som är småberusat, som står och svär och muttrar för sig själv, då skulle du förmodligen reagera och tycka att det var märkligt. Men samma beteende från samma biträde sent en lördagsnatt i korvkioskkön skulle knappast väcka någon större uppmärksamhet. Varför det? Jo, för att vi har ett väl utvecklat system för att skilja på privat och offentligt i våra roller. Som biträde representerar personen givetvis Åhléns, när han är ledig på lördagskvällen bara sig själv. Därför bedöms sättet att bete sig som annorlunda. Lite hårdraget kan vi säga att om han är full och otrevlig på jobbet så är det inte han själv som är det, utan hela Åhléns. Historiskt är hela företeelsen med att kunna ha en offentlig roll något som vuxit fram i vår kultur under de senaste århundradena. De mer ursprungliga mänskliga kulturerna känner som sagt inte till den, åtminstone inte på vårt sätt. Där representerar en människa sig själv, helt enkelt. 97

Fredrik Lindström x2

Men förstadiet till de offentliga rollerna finns redan i de ursprungliga kulturerna. Om en person representerar sin stam och förhandlar med en annan stam har han en mer offentlig roll än annars, även om han inte på vårt vis skulle försöka lägga band på sina mer privata sidor. På samma sätt kan man säga att en medicinman eller schaman går ifrån sitt privata jag och representerar någonting annat när han utövar sina sysslor. I sig själv är alltså människan privat, allt annat är rollspel. Ju mer människor har med varandra att göra, ju mer avancerat samhället är och kommunikationen utvecklats, desto oftare får folk spela roller där de inte är sig själva. En självägande, arbetande bonde i Sverige på 1600-talet representerade sig själv 99 % av tiden. Bara i vissa specifika fall kunde han tänkas representera någonting annat, exempelvis sin by, socken eller böndernas stånd om han deltog i en riksdag. Under många århundraden ökade alltså skillnaderna mellan människans privatliv och hennes offentliga värld. Åtskillnaden blev större och fler och fler människor blev indragna i den. Men så är det inte längre. 1900-talet blev det århundrade när man istället successivt började gå åt andra hållet, och sudda ut allt fler gränser mellan det privata och det offentliga i människans värld. Man talar ofta om 1800-talets andra hälft (den viktorianska tiden, med en engelsk benämning) som ett slags höjdpunkt för en stel och konstlad syn på människan, full av förträngningar och förnekanden. Egentligen skulle man kunna säga att föreställningen om människans offentliga roll då vuxit sig så stark inom vissa samhällslager, att man helst ville förtränga att människan hade en privat sida också. Allt som rörde privatlivet – sexualitet och liknande – tystades ner, man blundade och blygdes inför det och skaffade längre, nedhängande dukar så att inte bordsbenen skulle ge frestande associationer. På det viset stod föreställningen om den tudelade människan på topp vid ingången till 1900-talet, även om stora delar av de fattigare befolkningslagren fortfarande levde ganska obekymrade om sådant. Men den officiella världen hade utvecklat massor av 98

Fredrik Lindström x2

etikett, regler och förhållningssätt som skulle hjälpa till att undanhålla människors privata sidor. Svenska personlighetstyper: fartdåren flumbullen manslukerskan stridspitten progghäxan häradsbetäckaren festprissen gratängkärringen prylbögen popsnöret

Vi blir allt privatare Undan för undan har under 1900-talet mängder av företeelser försvunnit, sådant som egentligen mest haft till uppgift att hjälpa folk att skilja på det privata och offentliga. Det är en 1900-talsföreteelse i allmänhet, men den har sin tyngdpunkt under efterkrigstiden med sina allra viktigaste landvinningar på 1960- och 70-talet, under du-reformens och den politiska samhällsomstörningens dagar. Låt oss ta exempel. Inom många yrkesgrupper har man lagt av sig uniformen; vi kan idag möta chaufförer, läkare, biträden, baroch serveringspersonal och bud som uppträder i samma kläder som de har privat. Vi uttrycker allt mindre av den här attityden, även om det också finns nystartade kedjor som använder uniform efter mer amerikanskt mönster. Om man tittar på en bild av en svensk regering på 30-talet så ser man en bunt mycket allvarliga herrar med mörk rock och hög hatt. Deras ansvarsfulla roll avspeglar sig i deras kläder. En motsvarande bild på Göran Perssons regering skulle kunna föreställa vilka privatpersoner som helst. Det kunde lika gärna 99

Fredrik Lindström x2

vara personalen på ett byggvaruhus eller en alkoholistanstalt på utflykt. Förändringen avspeglar att politiker idag i stor utsträckning framträder som privatpersoner. Tidigare visade politikern, liksom de flesta andra ledande personer i samhället, bara sin offentliga sida – deras privatliv var dolt för allmänheten. Vi kan se hur detta successivt luckrats upp. När Per-Albin Hansson öppnade för pressen i morgonrock på en födelsedag så var det uppseendeväckande eftersom människor fick en glimt av honom som privatperson. När Tage Erlander några decennier senare började berätta roliga historier i Hylands Hörna, och därmed uppträdde som vilken privatperson som helst, så var det ett stort steg i riktning mot att frångå den strikt offentliga rollen. Vilket inte gjorde honom mindre populär. Idag kan man se människor i reklamfilmer och på offentliga barer halsa, något som hade varit otänkbart bara för några årtionden sedan. De flesta typer av klädtvång är också borta – i sådan privatstass som jeans, gympadojor eller träningsoverall kommer man in nästan överallt. Likaså använder vi idag förnamn i en utsträckning som hade varit främmande bara en generation tillbaka. Då det förr var vanligt att presentera sig med efternamn används dessa av yngre nu bara vid högtidligare sammanhang. Jag har också märkt att man bland unga ytterst sällan lämnar sitt efternamn vid reservationer och taxibeställningar – man använder bara förnamnet. En önskan att komma bort från det stela och alltför formella drev också på du-reformen. Denna hade i sin tur föregåtts av en nu tämligen bortglömd ni-reform redan på 1910-talet; ett försök att förenkla i den besvärliga djungeln av titlar, vilket ansågs djärvt av samtiden. Min farfar, som var en grosshandlare av den gamla stammen, accepterade inte denna. Han tyckte att det var oartigt med ”det förbannade niandet” och skulle bli tilltalad som direktör Lindström, såvida det inte var inom familjen då man kunde få säga farbror Nils (något ”du” fanns givetvis inte ens på kartan, inte ens för de egna barnen). Men under seklets gång blev titlar allt oviktigare. I min barndom var det legio att folk hade sin yrkestitel i 100

Fredrik Lindström x2

telefonkatalogen, men så är det knappast längre. Det finns fortfarande många direktörer och ingenjörer i Sverige, men hur många använder de titlarna i sitt privatliv? Och min dotter får inga brev eller kort med titeln ”stud.”, som jag fick av mina äldre släktingar i min barndom. Vi gör det mysigt på kontoret Vi talar idag om privata saker, privatliv, privata affärer, osv, och menar då sådant som en enskild människa kan hålla för sig själv, utan att det övriga samhället egentligen har någon insyn. Att vi använder sådana ord och begrepp skvallrar en hel del om hur vi ser på oss själva. Utifrån detta kan vi säga att ju mer vi använder ordet ”privat”, desto tydligare tecken är det på att vi i grunden uppfattar oss som huvudsakligen offentliga – dvs att vi ska spela en roll inför andra. Att vara privat är undantaget, det som måste markeras. Nu kan man invända att det styrs av situationerna: när människor jobbar, håller föredrag, sitter i TV, så vet vi att de är i en offentlig situation. Och privatlivet är en stor del av en människas liv, inte alls något litet undantag. Men vi kan inte komma ifrån att vi mer och mer tar vår utgångspunkt i det yttre rollspelet. Och det är väl också därför som vår kultur genomgår denna stora ”privatisering”. Om vi uppfattar det som att vi måste leva i en offentlig värld, så försöker vi att ta in så mycket av avspänt beteende från privatlivet som det bara går för att göra det behagligare för oss. Vi är helt enkelt som en människa som fått anställning på ett kalt och trist kontor (den offentliga världen) och eftersom vi allt mer börjar uppfatta det som vårt hem så försöker vi göra det lite trevligare genom att ta dit blommor, tavlor, mattor, radio, tidningar och andra privatsaker hemifrån. Vi uppfattar oss som en del av det offentliga och vi försöker göra det offentliga privatare för att stå ut. Låt oss se hur den utvecklingen går igen i språket. 101

Fredrik Lindström x2

Svenska tillmälen: träskalle klantarsel ärthjärna skitstövel apskaft stolpskott dyngkuk emmel rugguggla

Tendenserna på 1900-talet Sammansmältningen mellan privat och offentligt språk är utan tvekan den helt dominerande tendensen i svenskans utveckling på 1900-talet. Och lustigt nog går den i båda riktningarna samtidigt: vi skriver mer som vi talar, och vi talar mer som vi skriver. På mängder av områden kan vi se exempel på hur gränserna mellan det privata och offentliga språket har luckrats upp. Nästan komiskt tydligt blir det om vi tittar på språket i långfilmer och journalfilmer från 1930-, 40- och 50-talen. Oavsett om det är Sven Jerring som refererar Barnens dag på Skansen, pilsnerfilmsskådisar eller Bergmans drillade aktörer, så har de en artikulation som är fullkomligt främmande för oss och deras nutida kollegor. De talar på ett stelt och onaturligt sätt, med ”tyska”, högt spända ”a”-ljud: ”Ahh, snälla fröken, kan inte jag få gå ut med er ikväll? – Nej, då får allt kandidaten lov att fråga min far först!” Många tror idag att så pratade folk förr i världen. Men se det gjorde de inte alls, i alla fall inte gemene man och knappast skådespelarna heller till vardags (möjligen undantaget Georg Rydeberg och någon mer). Det här var ett speciellt uttal som hade odlats fram just för att vara ett offentligt, sceniskt språk. 102

Fredrik Lindström x2

Det verkar ha haft sin uppkomst på teatern, där man var tvungen att tala i ett spänt röstläge och artikulera mycket noggrant för att publiken skulle höra allting. Det speciella ”a”-ljudet lär ha utvecklats just för att höras bättre till de bakersta bänkraderna. Det sedvanliga svenska är lägre och mycket dovare. Och att man pratade såhär i en massa offentliga sammanhang – film, radio, med mera – var inte bara slentrian från skådespelarens teaterutbildning. Man tyckte att människor som visade upp sig i offentliga sammanhang skulle prata ett bättre och högre språk än vad folk i allmänhet gjorde. Vår föreställning, att såna aktörer ska prata ungefär som vi själva gör, så att vi känner igen oss, den är ett resultat av en förändrad syn på hela film- och teaterkonstarten som kom huvudsakligen på 1960-talet. Det var då man på allvar blev intresserad av realism, att försöka visa människan sådan som hon är, och inte en tillrättalagd version (som man vill att hon ska vara). Successivt har sedan den gamla SF-svenskan försvunnit under de efterföljande årtiondena. Man kan alltjämt höra spår av den hos äldre skådespelare, eller trotjänare inom media som Arne Weise. Fortfarande har också nyhetsuppläsare och programpresentatörer i radio och TV ett något mer korrekt språk än gemene man, men man kan inte påstå att det är i något slags uppfostrande syfte, utan mest enligt principen att det ska vara neutralt och begripligt. Idealen har alltså förändrats. Det är också därför bibelöversättningen från 1917 snabbt blev så föråldrad (en del påstår elakt att den var föråldrad redan när den kom). Bibel 2000 avspeglar inte bara språkutvecklingen på drygt 80 år utan minst lika mycket förändrade värderingar. Idag ville man göra en översättning på det språk som folk själva talar – det hade man i ärlighetens namn knappt tänkt 1917. Språket skulle då visserligen gärna vara begripligt, men ceremoniellt, andaktsfullt och patriarkaliskt uppfostrande. Det var inte så att människor på den tiden i någon utsträckning gick omkring och sa ”begabba”, ”hugsvala”, ”grift” eller ”insegel”, utan orden tillhörde den högre ålderdomliga stil som ansågs lämplig. 1900-talets stora 103

Fredrik Lindström x2

förändringar kan alltså avspegla sig i språket, även om de allra mest försiggått på det mentala planet. Om vi ser till skriftspråket så har det under de sista hundra åren tagit in mycket talspråk. På liknande sätt har många ordformer från talspråket segrat och blivit standard under 1900-talet: ”ta” för ’taga’, ”ska” för ’skall’, ”bli” för ’bliva’, ”ha” för ’hava’, ”ge” för ’giva’, ”er” för ’eder’, ”finns” för ’finnes’. Många föreställer sig att dessa skriftformer också uttalades, men knappast så annat än i mycket högtidliga och officiella sammanhang – lika lite uttalades ”f” i ”öfre” eller ”Gustaf”, eller ”h” i ”hvarandra” och ”hvit”, det var bara en stavningsnorm (i bägge fallen uttalades ”v” såsom det gör idag). Alla de ovan exemplifierade ordformerna är sådana som varit de vanliga i talad svenska åtminstone sedan 1600-talet. Precis som när det gäller förändringarna av språket inom film, TV och teater så har nya konstnärliga ideal spelat en viktig roll. Det är knappast någon tillfällighet att det i många stycken är författarna som kommer fram på 1920–30-talet som börjar etablera former av det här slaget. I den generationen återfinns Karin Boye och Gunnar Ekelöf, vilka bägge var pionjärer när de gällde att använda den talspråkliga böjningen av verben i skrift. Den gamla flertalsböjningen (”jag gick” men ”vi gingo”, ”han stod” men ”de stodo”) försvann sedan under årtiondena kring 1900-talets mitt. Vi kan idag vara glada att denna reform kom till stånd – med det massiva inflytande som skriften fått över talet på senare årtionden hade det väl annars varit hög risk att folk idag börjat säga ”vi drogo vidare” eller ”de blevo sjuka”. Och därmed hade man i sin iver att prata korrekt återupptagit en böjning som i talspråket varit stendöd i många århundraden (en del dialekter i södra Sverige undantaget). Som jag tidigare nämnde har talspråket en mycket enklare meningsbyggnad än det traditionella skriftspråket. Den skrivna svenskan har under det senaste århundradet i alla avseenden närmat sig denna enkelhet. Det var inte ovanligt att meningar i fack- och tidningstext på 1800-talet kunde ha över hundra ord och mer än fem satser. I inledningen till Röda rummet finns en 104

Fredrik Lindström x2

mening innehållande 134 ord i 17 satser – och den är på intet sätt exceptionell för Strindberg! Men i skriven svenska efter 1950 saknas alla sådana tendenser. Antalet satser är som högst tre–fyra, men oftast bara en eller två, antalet ord i en mening överstiger ytterst sällan femtio. På det sättet har skriften gett upp lite av sin egenart, för att istället närma sig talspråkets kortare meningar och rakare meningsbyggnad. Samma trend går igen när ”inte” och ”bara” nästan helt slagit ut sina mer högspråkliga synonymer ”icke” och ”ej”, respektive ”endast” och ”blott”. För hundra år sedan var de senare formerna vanligast i all form av skriftspråk. Man sa ”inte” och ”bara”, men man skrev dem inte gärna – det var talspråkets former. Fortfarande i 1917 års bibelöversättning förekommer de bara undantagsvis. Idag är de helt dominerande, ”ej” och ”endast” används fortfarande då och då, oftast när man behöver variera med synonym. ”Icke” och ”blott” känns direkt föråldrade. Ur privatspråket kommer många ord som idag alltmer börjar få en neutral status. Det är en naturlig utveckling, som jag har skisserat orsakerna till ovan. Vi kan idag se mängder av exempel på hur vardagsord lyfts upp och får offentlig status genom att användas i exempelvis nyhetsspråk. Ur nyhetstext i dagstidningar från de senaste åren har jag hämtat: ”körd” (dum, hopplös), ”bränna” (göra av med pengar), ”macka”, ”flyt”, ”schizad” (schizofren eller dylikt), ”kulor (pengar). Det handlar här om olika slangartade förnyelser i språket som börjar få normalstatus, precis som ”tjej”, ”kille”, ”kul”, ”fixa”, ”ragga”, med flera, redan fått. I en DN-rubrik 2000 används ”fyllgrej” (Brott eller fyllgrej?), något som varit otänkbart tidigare. Även ”full” används istället för tidigare ”onykter” i samma tidning, också det ett trendbrott. I Expressen förekommer samma år ”spy” i en rubrik. Här handlar det inte om slang och nybildningar som slagit igenom, utan om ord som levt i talspråket i århundraden, men som tidigare aldrig släppts in i offentlig text. Dessa former bör ha varit de normala redan på medeltiden: den lärde munken Peder Månsson använder 105

Fredrik Lindström x2

i sin Bondakonst från sent 1400-tal genomgående formerna ”skita”, ”pissa”, ”spy”. Det är under senare århundraden som man börjat omskriva dessa synnerligen privata, kroppsliga yttringar för att göra dem mindre påtagliga (”vomera”, ”kasta upp”, ”kasta vatten”, ”urinera”, ”göra sina behov”, ”sköta magen”). På samma sätt är det med de sexuella beteckningarna, som fått sitt genombrott i media, allra tydligast under förra decenniet. Ord som ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” har varit normala i det privata ordförrådet, åtminstone sedan senmedeltiden (innan dess har vi nästan inga källor, men orden är förmodligen mycket äldre). De har använts av alla sorters människor genom historien, likväl av kungar, präster och andra högt uppsatta – men bara i privata sammanhang, inte i det offentliga. Det moderna samhället har alltså börjat acceptera ord som tidigare inte haft tillträde till språkets finrum – skriften! Att SAOL tog med många av dem i 1986 års upplaga hade säkert betydelse, men kan lika gärna ses som en eftergift för att de redan börjat bli allt vanligare. Ändå är det radikalt. För äldre svenskar måste det vara förbluffande att man kan sälja en bok med ett namn som Fittstim. Bara en generation tillbaka hade det varit lika delar moraliskt upprörande och ett skrattretande, kommersiellt självmord. På samma sätt måste det för många vara hårdsmält när ord som ”rövknullad” och ”avsugning” förekommer oförblommerat i skrift nuförtiden. Allt sådant har tidigare varit hänvisat till språkets privata bakgård, och förändringen har gått nästan halsbrytande snabbt. Därmed får vi ytterligare exempel på hur vi håller på att sudda ut gränserna mellan sådant som tidigare varit hårt åtskilt. Som vi sett lånar vi in privata beteenden i den offentliga världen för att göra den hemtamare. Visst finns det fortfarande stilskillnader, och många runda eller vardagliga ord hålls ännu utanför i flertalet sammanhang, men tendensen är tydlig. Hur länge den ska hålla i sig, eller hur långt den tänker gå, det vet ingen.

106

Fredrik Lindström x2

Strindberg-ord: bortnast maxa daskig barnskap (graviditet) skymla jolta urspårad (om person) idealistluder kardus törhända ordalek nattkvisten Ord för kroppsdel, frisyr m m: adamsäpple hockeyfrissa snorbroms ridbyxlår amorbåge päronstjärt stockholmslugg potatisnäsa kalaskula lårkaka

Den omvända trenden – läsuttalen I början av 1900-talet kunde talspråk i olika dialektala former aktivt motarbetas från statens och skolans sida. Somliga pratade klarspråk och ville utrota dialekterna, andra talade en smula mer inlindat om ”röst-” och ”uttalshygien”, eller om att i skolan åtgärda sådana dialektdrag som är ”ur fysiologisk synpunkt betänkliga, i det att de medverkar till uppkomsten av onaturliga 107

Fredrik Lindström x2

spänningar i talorganen” (givetvis såväl lögn som ren idioti). Men dessa värderingar råder inte alls längre från statens och skolans sida. Sedan många årtionden tillbaka är man fullt på det klara med individens rätt till sitt eget talspråk. Detsamma gäller den professionella språkvården, som dock ofta har svårt att nå ut tillräckligt med sin oftast liberala ståndpunkt. Nej, idag är det istället privatpersoner som adopterat den förlegade synen på talspråket, liksom det tycks vara vi enskilda som medvetet eller omedvetet fördömer olika talspråksdrag genom att med all tydlighet sträva bort ifrån dem. Svenskarnas uttalsvanor går nästan bara i en enda riktning: orden uttalas alltmer som de stavas. Vi har redan sett flera exempel på detta. Det blir allt vanligare att man säger exempelvis huset (istället för ”huse”), trevlig (”trevli”), röd (”rö”), kallade (”kalla”), barnen (”barna”), till (”te”) och flickor (”flicker”). Bland de yngsta kan man nu ofta höra extremt skriftspråkliga uttal som ”jag” och ”är” (tidigare endast ”ja” och ”ä”) även i de mest vardagliga sammanhang. Förklaringarna är givetvis flera. Det bör ju tex framhållas att kontakten med skrivet språk blivit allt större för varje generation. Dessutom visar alla undersökningar att vi samtalar allt mindre. Den genomsnittlige föräldern samtalar med sitt barn endast åtta minuter om dagen, vilket visar på en drastisk minskning de senaste femtio åren. En stor del av det talade språk vi idag möter kommer från TV och annan media (och är alltså mer eller mindre offentligt). Jag har också redan tidigare nämnt avsaknaden av en genomtänkt språkpolitik i Sverige – om de gamla uttalsvanorna hade normaliserats och avspeglats i en förändrad stavning hade utvecklingen inte kunnat ske. Men många av de nyckfulla beslut som tidigare tagits kring ordens stavning har idag blivit utslagsgivande. Hade man fått igenom stavningar som ”probläm”, ”systäm”, ”ärkänna” och ”ärhålla”, vilka föreslogs i slutet av 1800-talet, så hade dagens uttal med ”e” aldrig uppkommit. Hade vi behållit den äldre stavningen ”stadna” (”stanna”) så hade det idag med all säkerhet också kommit att 108

Fredrik Lindström x2

uttalas så (jämför med ”rodna” som förr allmänt uttalades ”rånna”). Gårdagens inkonsekventa stavningsregler blev absolut inte uppsatta med tanke på att vi skulle börja följa de i vårt uttal. Att vi skriver ”kallade” (och inte ”kalla”) är väl mest för att man i skrift ska kunna skilja dem från den likalydande infinitivformen. Annars har vi regel anpassat stavningen och tagit bort en sådan bortfallen ändelse: ”förklä” (förkläde), ”bastu” (badstuga), ”huckle” (huvudkläde). Vi har dock ännu inte fått något absolut förhållande mellan uttal och skrift; vi har fortfarande många ord som skulle te sig närmast absurda att uttala helt bokstavstroget – se på ”fyrtio”, ”samlag”, ”ljus”, ”stjärt”, ”Guds”, ”till havs”, ”riksdag” och ”dagsnyheter”. Men det är ingen tvekan om att hela tendensen handlar om att vi försöker anpassa oss efter vad vi uppfattar som en offentlig norm. Det är väl därför ord som är typiskt privatspråkliga, och sällan används i den offentliga normen, oftare lättare behåller sina traditionella uttal, såsom midsommar (”misommar”) och matsäck (”massäck”). Men mycket tyder på att det är en osäkerhet inför den offentliga normen, och inte minst då det faktum att alla undersökningar visar att det är välutbildade kvinnor i yngre medelåldern som går i bräschen för läsuttalen. Kanske kan man se en del av förklaringen i att denna grupp, som tidigare i historien ofta var hemmafruar, nu under 1900-talets andra hälft så att säga blivit inbjudna med armbågen i en offentlig yrkesvärld som tidigare varit helt dominerad av män och deras värderingar. Det måste naturligtvis föra med sig en hel del osäkerhet kring hur man ska hävda sig där, och man måste kanske ta till nästan alla till buds stående medel för att försöka bli accepterad. En allmän osäkerhet mellan privat och offentlig roll måste också ha gjort sitt till. Bland skådespelare talar man ofta om att man tar den andras tonläge eller temperament. Det innebär att om två skådespelare spelar mot varandra, och den ena har ett aggressivt, högljutt spel så blir hans motspelare också lätt 109

Fredrik Lindström x2

aggressiv och högljudd, även om han/hon egentligen ska vara lågmäld. Det anses som tecken på att man är skicklig om man fullständigt kan ignorera den andras tonfall, och spela helt i sitt eget temperament. För en vanlig människa, i hennes vardagliga rollspel, är det oftast helt ogörligt. När hon går på posten har hon egentligen ingen anledning att vara någon annan än sitt privata jag, men när hon möter postkassörskan (som inte får vara sitt privata jag, eftersom hon representerar Posten) är det lätt att hon dras med i det mer offentliga rollspelet. Egentligen får människor bete sig lite som de vill (inom vissa gränser) på Posten, i affären, hos myndigheter, osv. De representerar sig själva och sina privata behov, inget annat. Men eftersom de oftast uppfattar att den offentliga personen bestämmer var ribban ska ligga så anpassar de sig därefter. Läsuttalen sprider sig alltså antagligen mycket ifrån offentliga eller semioffentliga situationer alltmer ner i privatlivet. Det intressanta är väl dock att när en människa övergår från att säga ”rammlösa” till ”ramlösa”, som många svenskar gjort de senaste decennierna, så måste man göra den bedömningen att det talspråkliga uttalet man hört tidigare från exempelvis föräldrar och andra berodde på att de var felinformerade eller ”slarvade”. En sådan slutsats är kanske inte så häpnadsväckande när det gäller kulturprodukter som ovan nämnda, men vittnar om en tung misstro när det gäller mer centrala ord i språket: ”Min mamma har alltid sagt ’ja’ och ’go’ men det stavas ju ’jag’ och ’god’, så hon måste ju gjort fel hela tiden eftersom hon inte förstod, kraken.” När det gäller det svenska uttalet finns det egentligen bara en enda företeelse som bryter mönstren: de anglosaxiska lånorden. Trenden går där i en helt annan riktning, de uttalas ingalunda mer och mer efter skriften, utan istället alltmer efter de engelska uttalsreglerna. Att det handlar om en amerikanisering är ingen tvekan. Alla andra lånord, tex de franska, följer med den övriga trenden och uttalas mer och mer efter bokstaven (de är lätträknade idag som säger ”restårang”, ’restaurang’, eller ”refysch”, ’refug’). 110

Fredrik Lindström x2

När engelska lånord kom in före eller kring 1900 fick de fortfarande ofta ett mer anpassat, försvenskat uttal. Det heter räls (eng ”rails”), kex (eng ”cakes”), blazer (eng ”blazer”) och keps (eng ”capes”) med en förenkling av den engelska dubbelvokalen (diftongen). Jämför också med den svenska formen av det engelska ”baby” – ’bebis’, eller ’bäbis’. Senare inlån som ”strejk”, ”bacon” och ”grapefrukt” har dubbelvokalen bevarad. I vissa dialekter finns dock former som ”sträk” belagda. En sådan försvenskning ter sig orimlig idag; vi skulle då uttala till exempel ”aids” försvenskat som ”ädds”, eller något liknande. Tendensen är med andra ord tydlig: lånorden behåller sitt eget uttal och anpassas allt mindre till svenska uttalsregler. Det är också uppenbart att det massiva engelska inflytandet i kombination med att engelska blivit förstaspråk i skolan gynnat engelska uttal av lånord på bekostnad av mer försvenskade. I de yngre generationerna har det alltså blivit vanligt att uttala ord som cornflakes, sandwich, bacon och cocktail enligt de engelska uttalsreglerna (”kornflejks”, ”sändwitsch”, osv). Själv tillhör jag en mellangeneration i detta fallet, och från min uppväxt i Eskilstuna är jag van att säga ”kornfleks”, omväxlande ”kocktel” och ”kocktejl”, men skulle aldrig säga annat än ”bäjkån” om bacon (absolut inte ”bäkon”). Hemstadens begivenhet speedway uttalades för övrigt ”spidvaj”, som synes engelskt uttal i förledet och svenskt i efterledet. Om man uttalar ord som kex, kiwi och kidnappa enligt svenska regler, alltså med tje-ljud, uppfattas det idag som åtminstone regionalt uttal, i värsta fall rent löjeväckande. I äldre inlån uttalas ”k” före ”i”, ”y”, ”e” och ”ö” såsom det gör i alla gamla, svenska ord, nämligen som tje-ljud (kiosk, kilo, kyrka). Sådana här företeelser kan vi ta otaliga exempel på. Alltsammans visar på den enorma, närmast löjliga respekten vi har för det engelska (amerikanska) språket i vår kultur. Samma krafter ligger bakom att unga svenskar till och med ofta uttalar ”euro” i nya sammansättningar med engelskt uttal (”joro”) istället för svenskt. På samma sätt har förkortningen ”att” (”attesteras”) av yngre kommit att utläsas ”attention”. 111

Fredrik Lindström x2

8 manualer och avokadosar om lånord

112

Fredrik Lindström x2

Svenskan flödar idag nästan över av engelska lånord, och det gör en del människor oroliga. Är det farligt att låna in ord från andra språk? Som språkvetare ska man alltid svara nej på den frågan. Man ska säga att det går så bra, för vi har lånat massor från latinet, tyskan och franskan genom århundradena och det har inte försämrat vårt språk. En del menar till och med att det är utmärkt; ju fler ord som vi delar med engelskan, desto lättare kan vi klara oss internationellt. Om man har en restriktiv inställning till att ta in främmande ord i svenskan, så kan det lätt uppfattas som osunt och nationalistiskt. Debatten har pågått i flera århundraden i Sverige, och den har inte precis underlättats av att en och annan stuckit ut hakan och stollat sig utan att ha ett dugg på fötterna. Tegnér ville till exempel tvätta bort allt ”främmande smink” (läs: lånord) från svenskan, som han utnämnde till ”Ärans och hjältarnas språk!”. Det komiska är att han inte hade en aning om vad han pratade om, eftersom såväl ”ära” och ”hjälte” som ”språk” är lånord (från tyskan). Och man kan verkligen ifrågasätta hela idén med att rensa ut ord som hunnit etablera sig i språket, bara för att de har en annan härstamning. Ordet ”ansikte” är inte ett dugg sämre för att det egentligen är tyskt, det fungerar precis lika bra som det äldre svenska ”anlete”. Språket är i många avseenden en fri marknad, och det är bara att konstatera att tex det tyska ordet ”språk” haft större framgång på den marknaden än det inhemska ”tungomål”. Nej, den kritiska aspekten på lånorden kan ligga på helt andra nivåer. Till exempel den demokratiska. Idag måste man ha hyfsade kunskaper i engelska för att kunna tillgodogöra sig innehållet i en vanlig svensk dagstidning. En stor del av den äldre svenska befolkningen har inga eller endast mycket dåliga kunskaper i engelska (engelska var andra eller tredje utländska språk i skolan tills efter andra världskriget; många pensionärer 113

Fredrik Lindström x2

har alltså aldrig över huvud taget studerat språket). Det lägger givetvis ingen bra grund för rättvisa. Sedan kan det finnas ett visst problem med att få främmande ord att fungera i den svenska grammatiken, något som alla känner till som försökt böja ”avokado” i bestämd form – heter det ”avokadosarna”? ”Avokadona”? ”Avokadoerna”? Vi kan knappast vänta oss att vi ska hitta på ett eget ord för en så exotisk frukt, men när det gäller många andra svårböjda ord har vi större valmöjligheter. ”Ledarskap” är betydligt enklare att böja än ”management”, samma sak med ”formgivare” kontra ”designer”. Men ur övrig språklig synpunkt existerar det alltså inget farligt i att låna. Det farliga ligger i det vi inte gör när vi lånar, nämligen skapar nya ord och uttryck själva. Näringslivsspråk: uppstartfas branschglidning spjutspetskompetens framkant pitcha riskkapitalist coacha skattetryck stämma av casual Friday IT-språk: chatta internetmissbrukare rövprogrammering gränssnitt multitaska datakoma hänga sig fyllehacka 114

Fredrik Lindström x2

skärmsläckare e-postbombning

Varför lånar vi så mycket? Självfallet finns det områden där man behöver internationell terminologi, men de är ändå begränsade. Att folk slänger sig med så mycket engelskt språkgods idag har sällan med några sådana vällovliga syften att göra. Det handlar ofta om fåfänga, osäkerhet, slentrian och ibland till och med ren okunskap. Fåfängan ligger bakom att man snyltar på den internationella status som ett engelskt ord alltid har. Människor kan vilja framstå beresta, internationellt kompetenta och allmänt världsvana. Och eftersom vi, av osäkerhet, bemöter nästan alla sådana inslag som något positivt i Sverige, och ser det lokala, inhemska som torftigt så kan en sådan taktik ofta löna sig. Det märks allra mest när det gäller företagsnamn och yrkesbeteckningar – ”established” och ”controller” ger sken av mer internationella, spännande kontakter än vad ”etablerad” och ”styrekonom” gör. Självklart kommer dagens överdrivna flöde av engelska lånord se skrattretande och löjligt ut i framtiden. Precis som vi ler åt all franskan i 1700-talssvenskan kommer vi att göra det åt en del av dagens lånord. Glädjande nog kan man se vissa tendenser redan idag; butiksnamn som Rimbo Leisure Center och Stockholm Quality Outlet uppfattas av många som rätt fåniga, och det officiella namnet Stockholm Water Festival användes naturligt nog aldrig av gemene man, man talade istället om (eller oftare klagade på) Vattenfestivalen. Även i människors talspråk märks denna tendens. Att ideligen strö ”cosy”, ”nice” och ”fucking amazing” omkring sig skapar lätt ett stänk av billigt epa-raggande, liksom ett överdrivet bruk av ord som ”business”, ”brand value” och ”sales management” i affärsvärlden raskt kan ge intrycket av en misslyckad skrivbordsseglare. 115

Fredrik Lindström x2

Osäkerheten är också en viktig faktor. Man är inte säker på vad motsvarigheten heter på svenska, och därför använder man det utländska ordet. Och om det visar sig finnas en lucka i svenskan just där är det mycket få som ens skulle komma på tanken att försöka fylla den. Jag hörde en högt uppsatt bankchef bli tillfrågad om alla engelska termer han använde var nödvändiga. Han hävdade då att han letat efter inhemska synonymer, men att de saknades. Att han själv inte bara kunde, utan ju egentligen borde försöka översätta, skapa nya termer och lansera dem tycktes inte ha slagit honom. Och det är kanske inte undra på. Den offentliga och synnerligen skärskådande värld som omger många av de nya begreppen inom exempelvis affärsvärlden gynnar ju inte direkt en spontan ordbildning. Den fria konkurrenssituation där var och en själv försöker översätta en term och dessa sedan får tävla ett tag tills folkets favorit avgår med segern, den tycks aldrig uppkomma. Den förutsättningen skulle gynna språket, men den krassa, ekonomiska realiteten har inte tid och plats för ett sådant stöpande. När nya företeelser, saker och begrepp, som hör till olika fackområden kommer in, finns problemet att ingen kanske har ansvar för att översätta, och gemene man inte har tillräcklig koll på vad den nya grejen innebär och innefattar för att tillverka en bra term. Det gäller dock begränsade sektorer, och där det ska kunna finnas specialister på varje område – men det är viktigt att folk inom branschen, som behärskar och förstår uttrycken inte bara inser att de får översätta och skapa svenska motsvarigheter, utan att de också känner sig direkt manade till det. Mycket av den språkliga utvecklingen styrs idag av media; besluten där blir ofta avgörande och om de präglas av osäkerhet, okunnighet och lättja så blir det utslagsgivande. Deras intressen är i första hand kommersiella, inte kommunikativa. Att man exempelvis inte vågat eller bemödat sig att översätta sådana riktiga upplägg som ”refill” (”påfyll”, eller varför inte ”fyllpå”) och ”releaseparty” (”släppfest”) är ju närmast osannolikt slött och fantasilöst. Vi skulle av mängder av 116

Fredrik Lindström x2

anledningar behöva skapa en stämning där det betraktades som någonting högtstående att ha kommit på eller lanserat ett nytt ord. Slentrian eller ren okunskap kan det ofta vara fråga om då människor inte bryr sig om att översätta engelska ord till svenska motsvarigheter, trots att de finns. På så sätt håller engelska ”manual” på att utplåna det svenska ”bruksanvisning”. Inte för att det direkt är ett bättre ord, men det står manual på bruksanvisningarna som oftast är på engelska, och då ids man antingen inte att översätta, eller så känner man helt enkelt inte till det svenska ordet. På så sätt används många engelska ord helt onödigt i svenskan: ”highlights” – höjdpunkter, ”windsurfing” – brädsegling, ”kick off” – avspark, ”outstanding” – enastående, ”lookalike” – kopia, ”fastfood” – snabbmat, ”feedback” – återföring, -koppling, ”cv” – meritförteckning, ”hearing” – utfrågning, ”healing” – helande, ”headhunter” – huvudjägare, ”backgammon” – bräde (backgammon är ett spel som man spelar på ett bräde el. brädspel. Att kalla själva spelet för backgammon är ungefär lika riktigt som att kalla en kortlek för poker). Man kan ju också nämna bruket att säga ”inlines” istället för att använda det inhemska ”rullskridskor”. För de allra flesta samhällsmedborgare är det helt ointressant att skilja på en rullskridsko av inlinestyp och en av den gamla modellen med parallella hjul, inte minst pga att den förra idag utgör 98–99 % av marknaden. Det är som att kräva att man kallar vanliga bilar för bensinbilar för att skilja dem från dieseldrivna. Men här finns en stor ängslighet att göra fel och inte vara med sin tid, och det måste rimligen vara denna ängslan som bär skuld till att ett så otympligt och oböjligt lånord som ”inlines” för närvarande helt i onödan släpas runt i det svenska språket. Några av svenskans vackraste ord: rodna förliden understundom 117

Fredrik Lindström x2

kvällssol sällsam vårdagjämning svalka vemod afton midvinter len

Yttre orsaker när lånord slår ut inhemska När ett främmande ord ersätter ett liktydigt, som redan finns i svenskan, kan det också finnas yttre orsaker som påverkar. Om den tidigare konstaterade fåfängan och slentrianen utsätts för en praktisk, kulturell eller mental förändring så kan det vara tillräckligt för att det nya ordet tar över. Bruket av ordet ”snacks” har brett ut sig och det används oftare än det äldre ”tilltugg”, ”cocktailtilltugg”. I det här fallet har folk ändrat sitt beteende; det är inte längre på samma sätt fråga om ”tilltugg” i betydelsen ”något man tuggar på till drinken”, utan chipsen, eller vad det nu är, har fått en större självständighet. Nu har de mer en huvudroll och uppfattas inte som ett komplement; man köper en påse jordnötsringar som man trycker i sig framför TV:n med en öl eller dricka till det, inte tvärtom. I den grad folk fortfarande serverar små snittar eller pinnmat till en drink kan jag tänka mig att man fortfarande föredrar ”tilltugg” framför ”snacks”. ”Skateboard” är ett ord som lanserades i svenskan omkring 1980, i samband med själva åkandet blev en stor fluga bland ungdomar. Det äldre namnet var ”rullbräda”, men det var ett åkdon som man i stort sett bara sett på bild i Kalle Anka. Det är nog ganska typiskt att när man verkligen kom i kontakt med själva brädorna, så övertog man också ett nytt namn från den egentliga källan, dvs den amerikanska ungdomskulturen. Kopplingen till det som knattarna åkt omkring på var inte 118

Fredrik Lindström x2

tillräckligt stark för att det skulle framstå som ett enhetligt svenskt begrepp som kunde stå emot det amerikanska. Man kan ju också jämföra med hur ett antal sporter tappat sin svenska benämning och istället fått den engelska i samband med att de fått högre status och man börjat tävla i dem. Korgboll gick bra så länge det var något skolbarn lekte, sedan blev det basket. Kägelspel blev bowling när det flyttade in från nöjesfälten till speciella klubblokaler. Och så vidare. ”Trailer”, med andra ord en kort snutt som ger glimtar ur en kommande film eller TV-serie, har länge varit ett etablerat fackord, men börjar nu också bli vanligt bland allmänheten. Dess genomslag beror säkert på att svenskan hade flera olika alternativ i det här fallet, utan att något fick ordentligt fäste. Bland de ord man försökte med var ”glimtare” definitivt bäst, eftersom det illustrerar vad det är frågan om. Men det förekom även ”blänkare” och ”dragare” (sistnämnda är en direktöversättning av ”trailer” i ordagrann betydelse). Om man enhetligt lanserat ”glimtare” så hade det säkert kunnat stå emot ”trailer”, men det här är ett bra exempel på hur en splittring i svenskan gynnar ett lånord. Svenska motsvarigheter till lånord Det finns ett och annat lånord idag där vi utan tvekan skulle vinna på att göra någon form av översättning. Ord eller uttryck som ”allround”, ”deadline”, ”kill your darlings”, ”handsfree”, ”one night stand” och ”trainee” är alla svåra att inrymma i svenskt ordbruk och böjningsmönster. Dessutom behöver vi ju som sagt öva oss i ordbildning. Att resultaten sedan inte alltid blir så lyckade får inte avskräcka. Det i Sverige påhittade ”freestyle” (heter ”walkman” på engelska) sökte man ett svenskt ord för, och den utlysta tävlingen vanns obegripligt nog av det hopplösa ”bärspelare”, som naturligtvis inte fått något genomslag. Men många andra ord har tillkommit genom tävlingar, såsom ”bil” (automobil) och ”snabbköp” (supermarket). Sedan behöver det inte drivas in i absurdum. Vi 119

Fredrik Lindström x2

får i ärlighetens namn medge att jeanskulturen i Sverige nog fått en något annorlunda prägel om den äldre benämningen ”farmarkalsonger” avgått med segern. Icke förty finns det ofta goda skäl att lansera inhemska ord eller översättningar. För ”one night stand” (förhållande som bara varar en natt) har jag hört ”hemmamatch” resp ”bortamatch”. Inte dumma alls, men de tvingar oss till en sakdistinktion som inte alltid är av så stort intresse i fallet (precis som vi måste skilja på ”farbror” och ”morbror” i svenskan, där engelskan bara har ”uncle”). För modeordet ”peaka” (’nå sin höjdpunkt’) skulle jag gärna vilja föreslå ”toppa”, som är betydligt åskådligare (”Barnafödandet toppade i slutet av 80-talet, och har sen gått neråt”). För engelska ”Palm Pilot” har det utmärkta ”handdator” lanserats. Trenden börjar nu allt mer gå i riktning mot att man översätter exempelvis nya IT-termer, på så vis har vi fått nya utmärkta begrepp som ”bredband”, ”hemsida”, ”brandvägg”, ”mjuk-” och ”hårdvara”. Även om de bara är översättningslån så hjälper de till att hålla liv i språkets förnyelse. Nå, det viktiga är att vi behåller kapaciteten att kunna bilda orden när vi behöver dem. Det är villkoret för den mänskliga mentalitetens utveckling, att själv kunna benämna det man skapar. Vad hade ”astronaut” hetat om vi svenskar hade lett resorna till månen? ”Rymdman”, kanske? Eller ”rymdfarare”? Vad skulle vi kallat ”kidnappning”, om det dykt upp först hos oss? ”Barnsnattning”? Eller kanske ”bortrövande”, för att använda något som redan existerade. Så långt skulle vi nog klara det, men vad skulle vi kallat ”alkohol”? Där börjar fantasin sättas på hårdare prov. Pröva själv: ”medicin”, ”internationell”, ”cylinder”, ”cd”… Ord på -are: vinare höjdare syntare 120

Fredrik Lindström x2

bästsäljare gördetsjälvare solochvårare dökinteuppare förståsigpåare rackabajsare ettgreppsblandare blandmissbrukare nolltaxerare Ord på -ig: raffig mysig kramig damig jolmig klämmig sjavig hemtrevlig byxmyndig salongsfähig gåpåig Ord på -ing: fossing snygging fuling döing småtting vurping inföding uppkomling raring föredetting

121

Fredrik Lindström x2

9 köpsprit och livskvalitet orden och mentaliteten

122

Fredrik Lindström x2

Folk är i allmänhet rädda för att bilda nya ord, eftersom de då på något sätt tror att de gör intrång på ett område som egentligen borde styras av fackmän. De flesta nybildningar tillkommer därför inte med avsikten ”nu ska jag tillföra språket ett helt nytt och mycket användbart ord”, utan mer som ett slags tillfälligheter. Och det är ju språkets grundstrategi: man hittar på något för att bli förstådd för stunden. Om ordet sedan visar sig livskraftigt och användbart kommer det att stanna kvar. Ett exempel på spontan, omedveten ordbildning är alla nya, svenska verb. Det är lätt att hitta på verb i svenskan, långt lättare än i de flesta andra språk. En viktig orsak är nog att folk inte uppfattar det som att de bildar nya ord när de ”micrar”, ”faxar”, ”sms:ar” eller till och med ”tippexar” eller ”klorinar”. De ser det mer som att de bara böjer ett redan existerande ord, annars skulle de kanske inte vara så modiga. Men det här har utvecklat sig till en utmärkt egenskap i svenskan: genom att hänga på ett ”a” på i stort sett vilket ord som helst så får man ett nytt verb. I engelskan måste man ”do the dishes” eller ”put out the cigarette” – i svenskan ”diskar” och ”fimpar” vi. Det finns i stort sett ingen handling som inte får ett eget verb i svenskan. Vi kan: tälta, luncha, semestra, jula, dua, banda, klocka, grogga, strula, mörka, glassa, näcka, nischa, taka (över), flumma, lyxa, bila, softa, helga, maska, sega, öla, flexa, chefa, fika, chatta, smöra, trollbinda, sjukfuska, dammsuga, mansgrisa, ångkoka, smalfilma, matvägra, myspysa, samåka, småhångla, smygröka, våldgästa, halvligga, busköra och vinterbada. På samma sätt är det med många andra nyord, de bildas först i slang, dialekt eller annat privatspråk. Sedan kan de efterhand adopteras av det mer normativa språket. Yngre generationer uppfattar nog knappast ens den slangdimensionen i ord som ”kul”, ”tjej”, ”kille” och ”macka”. Och vem tänker idag på ”strul” som ett dialektord, vilket det var fortfarande för ett par årtionden sedan. 123

Fredrik Lindström x2

Mycket av de ordbildningsmönster som är som mest levande idag är också helt knutna till det privata talspråket: substantiv på -is (dagis, mjukis, doldis), -are (fixare, joggare), -ing (värsting, snygging, hemvänding), -a (hallåa, rygga, påa) samt de ändelselösa abstrakterna (flyt, drag, lyft) för att bara nämna några exempel. Självfallet är det så – ju längre bort vi är ifrån den offentliga rollen, desto mer lekfulla vågar vi vara i vårt språk. Det är där vi törs prata om ”skyllet” eller ”tänket”, det är där ord som ”nollkoll” och ”trendnisse” kommer till, det är där man råkar kalla någonting för en ”petmoj” och därmed ovetande kanske lanserar ett nytt ord. Det är också därför ordbildningen är så livaktig i samhällets periferier, exempelvis bland kåkfarare. De har länge haft sitt eget språkbruk, och många ordbildningar kan bära på häpnadsväckande kunskaper. Ta bara ett ord som ”gola” (’tjalla’), som mig veterligen inte är känt ifrån några andra kretsar. Det är en synnerligen avancerad bildning som går tillbaka på urgamla germanska språkmönster. I fornsvenskan (och urnordiskan) kan man bilda nya verb på preteritumformen av ett starkt verb. De får då betydelsen av att man förorsakar eller åstadkommer det som sägs i grundordet: till formen ”brann” (av ’brinna’) så bildar man ordet ”bränna”, ’få något att brinna’ (att det heter ”bränna” och inte ”branna” beror på omljud under medeltiden). Till ”for” (av ’fara’) bildar man ”föra”, ’få något att fara’, osv. ”Gola” tycks kunna vara bildat till ”gol” (av ’gala’), med en grundbetydelse ’få något att gala’ – dvs väcka tuppen, en symbolik för skvaller som har många paralleller. Benämningen på tjallare var dessutom länge ”goltupp” (idag lär det dock heta ”golbög”). Bildningen visar på vilken kontinuitet och kunskap i modersmålets lagar som kan leva på samhällets skuggsida. Bland ungdomar är den relativt sentida ordbildningen på ”-o” synnerligen produktiv idag (typ ”slemmo”, ”fetto”, ”miffo” och ”pretto”). Den kan ha ett visst inflytande från engelskan (”weirdo”) men bygger också med all tydlighet på inhemska mönster. Sedan gammalt är ju ”fyllo” etablerat, men även 124

Fredrik Lindström x2

”tjabo” (egentligen från romani, ”tjavo”), ”lallo” (’lallig person, fåne’) samt ”lyllo” (’lyllos dig’) och ”grino” (’flinande person’) har äldre belägg. Typen kan nu även förekomma i sammansättningar (såsom det illustra ”sexfulo”) eller i kortformer av adjektiv (”värdo” – ’värdelös’, ”aggro” – ’aggressiv’). Bland andra populära ändelser för adjektivbildning kan förstås nämnas -ig (skämmig, rockig) och -bar (ätbar, förlängningsbar). Den stundom bland män förkommande skabrösa förkortningen ”psb” om kvinnor lär för övrigt utläsas ”påsättningsbar”. De ovan diskuterade metaforerna ger också sitt aldrig sinande tillskott till förnyelsen av språket. Ofta kompletteras eller ersätts äldre med nyare: den som förr hade en skruv lös kan idag ha en härdsmälta, den som förr var ett jagat villebråd är det idag skottpengar på, det som för en tid sedan var hårfint kan det nu vara målfoto på. Sedan har vi ju en uppsjö av förstärkningsled i det svenska språket, och det tillkommer hela tiden nya eftersom det går ett slags mode i dem. På 1940- och 50-talet använde man gärna ”ur-” (urfånig), ”pang-” (pangnyhet) och ”jubel-” (jubelidiot). Lite senare kom ”topp-” (toppmodern) och ”jätte-” (jättetuff). På 70-talet slog ”super-” (superhäftig) igenom. I början av 80-talet kom ”as-” (asläcker), sedan ”kanon-” (kanonbra), ”rå- ” (råskön), ”mega-” (megastor) och ”fet-” (fetsnygg), vilka verkar vara livaktiga i vår tid. Rent tekniskt bildas de ur sammansatta ord, där förledet verkligen betyder någonting. Ord som ”jättestor” betydde ’stor som en jätte’ och ”asmager” ’mager som ett as’. På samma sätt med ”stenhård”, ”dödssjuk”, ”råstark”, osv. Sedan suddas förleden ut i sin betydelse och blir bara förstärkande. För den som fortfarande uppfattar en konkret betydelse i förleden blir uttryck som ”jätteliten”, ”skitgott” och ”asfet” helt ologiska. Men de flesta tycks ha lätt att acceptera dem som bara förstärkande och kan även skapa nya ur specifika begrepp som ”kardinalfel”, ”bautasten” och ”tvärstanna”. Vissa förstärkningsord tycks behålla sina metaforiska värden; 125

Fredrik Lindström x2

”spräng-” används exempelvis vad jag vet bara i sprängfull, sprängfylld, spränglärd och sprängkåt, alla med en logisk liknelse (’så full av något att man riskerat att sprängas’). Mer oöverskådligt blir det med ”sten-”, som vid sidan av stenhård lever i stenrik, stenkul och möjligen stenbra – men annars inte (stensnygg tycks avigt, likaså stensnabb, stengott, etc). Vad sådant beror på är svårt att säga, vissa led verkar kunna användas till att förstärka vadsomhelst, andra stelnar snabbt och begränsas till några enstaka ord. Traditionellt ska ju verb inte kunna kompareras, men det finns en allt starkare tendens i ungdomligt språkbruk att åtminstone bilda ett slags komparativformer: ”hångla” – vrålhångla, ”haja” – fethaja. Dessa kan ha visst mönster i mer etablerade former som kanske är utlösta ur substantiv: ”hårdbanta” (hårdbantning), ”storstäda” (storstädning). På senare år har förledet ”tok-”, som i det här fallet står för hängivenhet och reservationslöshet, blivit allt vanligare. I från min omgivning av stockholmare i yngre medelåldern har jag bl a hört tokäta, tokköra, tokhaja, tokfesta och toksova. Men bakgrunden till själva företeelsen kanske går att utröna. Varför har sådana här ord och uttryck haft en explosionsartad utveckling under 1900-talet? Enkelt uttryckt borde det ha med vår höjda levnadsstandard och vår ökade individuella frihet att göra. Det är ingen tvekan om att det är ungdomarna som driver på utvecklingen och inte heller någon tillfällighet att användandet av förstärkningsord skjuter fart på 1940- och 50-talet i samband med att den moderna ungdomskulturen föds. I vårt rörliga samhälle blir ungdomens situation präglat av val; man väljer utbildning, livsstil, klädattityd, konsumtion, musik med mera. För bara hundra år sedan var antalet sådana val mycket begränsat för de allra flesta. Man arbetade med samma sak som föräldrarna, anammade samma livsstil som de hade (den livsstil som nästan alla arbetare hade, en livsstil som huvudsakligen gick ut på att arbeta och överleva), man gick klädd som alla andra och lyssnade på den musik som fanns till hands. Och så vidare. 126

Fredrik Lindström x2

Idag har vi råd med individualism. Varje person kan – och måste – välja en livsstil (att avstå från att välja är också ett val). Man sätts därför i mängder av valsituationer, för att klara dem måste man skaffa sig värderingar och kunna motivera sina val. Och det är här förstärkningsleden kommer in. De ökar kraftigt, eftersom behovet av värdeord generellt blir så stort. Man måste kunna uttrycka den ställning man tar, motivera de val man gör. På samma sätt måste vi också förstå den allmänna ökningen och modet i värdeord, både positiva och negativa. Vi har en större frihet, och den för alltså enligt resonemanget ovan med sig ett större behov av värdeord. Säkert är det också förklaringen till den betydelseutveckling som ordet ”hata” håller på att genomgå – hos barn och unga idag betyder det ungefär bara ’inte tycka om’. Här kan man utan tvekan avläsa det faktum att barn idag får en allt större frihet. För friheten inbegriper ökade möjligheter att påverka vuxna och andra i omgivningen. Man vill slippa saker som man inte uppskattar, och då använder man ordet utan täckning (man hatar egentligen inte alls fläskkotlett, man är bara mer sugen på korv). Så slits ett ord ner, och bleknar i sin betydelse. Tänk bara på hur ”tjej” idag ofta betecknar kvinnor upp i 60-årsåldern, vilket givetvis avspeglar viljan att vara ung i vår kultur. Alla kvinnor över tjugo med lite anseende gjorde anspråk på att vara en ”dam” under 1900-talets första hälft. Sedan har ordet kommit allt mer på glid till förmån för ”kvinna” och framför allt just ”tjej”, och idag används det väl mest om ”gamla damer” (!). Förr eftersträvade unga tjejer att bli damer – idag är det precis omvänt. På liknande sätt kan man i många ord som slitits ner avläsa människors önskningar och vilja. Man frestas hela tiden att använda ord utanför deras egentliga betydelse, för att bättra på verkligheten. Titta bara på orden ”nog”, ”väl” och ”säkert” i meningar som ”Jag kommer nog …” eller ”De vill säkert köpa dina tavlor”. En gång har de alla betytt ’absolut säkert, med hundraprocentig visshet’. Men eftersom människor med sin 127

Fredrik Lindström x2

optimism och goda vilja använt dem långt utanför deras täckning betyder de idag ’antagligen, förmodligen’. Svenska förstärkningsled: as-, skit-, mega-, super-, jätte-, kanon-, sten-, pang-, rå-, ur-, dö-, döds-,världs-, genom-, toppen-, botten-, storm-, hyper-, ärke-, tvär-, svin-, bauta-, fet-, ultra-, rekord-, skandal-, snor-, riks-, hyper-, busFöråldrad barnuppfostran: odygdspåse framstjärt klåfingrig drullputte tala med små bokstäver torr bakom öronen uppstudsig lillturen lymmel slyngel odåga ögonaböj marsch pannkaka

128

Fredrik Lindström x2

Synen på arbete Därmed är vi inne på den intressanta avdelning som handlar om hur vi kan avläsa våra moderna, mentala förändringar i språkets utveckling. Vi berörde ju förhållandet mellan språket och tanken redan i början av boken. Nu är det dags att rannsaka vårt eget språk – vad kan det berätta om oss? Låt oss börja med att titta på orden ”arbete” och ”arbeta”. Det är nämligen ett begrepp som saknas i de flesta ursprungliga språk. ”Hur i helsike kan det komma sig”, undrar någon, ”arbetat har väl människan gjort i alla tider?” Ja, men man har inte haft den synen på det som vi har. I ett primitivt språk har man många olika ord för olika sysslor vilka för oss har med arbete att göra, som ”jaga”, ”samla”, ”gräva” och ”fläta”. Men man har inget sammanfattande ord för dessa sysslor, därför att man lever i en kultur där allt är arbete och samtidigt ingenting är det. Skillnaden mellan att göra något för sitt uppehälle till skillnad från det man gör för nöjes skull tycks av olika skäl intressant först i det bofasta jordbrukssamhället och dess efterföljande kulturer. Det är knappast någon tillfällighet att vårt ord ”arbeta” (lånord från tyskan) konkurrerat ut det äldre, svenska, liktydiga ”arvoda” just under medeltiden. Då förändrades och vidgades nämligen själva arbetsbegreppet med städernas och de mer borgerliga yrkenas framväxt. Allt arbete är då inte längre kroppsarbete. Det äldre ”arvoda” tycks ha haft mer med hårt slit att göra och är besläktat med ord för trälskap. Det här hänger också säkert samman med de stora förändringarna i 1900-talets arbetskultur att vi fått in ytterligare ett ord för själva företeelsen – nämligen ”jobba” (från engelskan). Just den här luckan i ett språk (ord för arbeta saknas) skvallrar om att man i en primitiv kultur lägger tonvikten på vad man gör, inte så mycket varför man gör det. Vi tenderar att se det precis omvänt. Samma faktiska handling, att exempelvis måla om en båt, kan hos oss vara såväl att arbeta som att hålla på med en fritidssyssla – det beror på vem som gör det och situationen, om 129

Fredrik Lindström x2

han får betalt, vems båten är. För oss är det ofta intressantare att särskilja med vilket syfte du gör något (arbetet som ett nödvändigt ont för att överleva) än vad du specifikt gör. När vi talar om att en människa måste arbeta exempelvis på julafton, så ligger den viktiga informationen egentligen på vad hon inte kan göra, nämligen vara ledig. Tillspetsat kan man säga att ”arbeta” i vår kultur ofta betyder ’inte vara ledig’. Ser man det så blir det också naturligare att det saknas i en ursprunglig kultur, där man på sätt och vis är ledig jämt (dvs man bestämmer själv när och hur mycket man arbetar). Vårt arbetsbegrepp och användande av orden pekar däremot tydligt på att arbetet inte är en naturligt integrerad del av våra liv, utan att vi uppfattar det som en pålaga utifrån. Och titta bara på hur hårt vi skiljer på arbete och fritid; invandrare som driver servicebutiker har gärna med sig familjen och umgås på jobbet eller tittar på TV, något svenskar i allt väsentligt undviker. Att arbetet för oss snarare innebär ett rollspel än ett tillstånd är något som indirekt avspeglas i vårt språkbruk. Vi ser inte längre arbetet som något självklart i vår natur, utan som ett slags samhällelig inrättning. Hade det verkligen varit en naturlig del av våra liv hade vi kanske inte heller haft något ord för det. Stryk och bestraffningar: smörj dagsedel rammelbuljong hårdhandskarna avbasning bastonad råkurr risbastu upptuktelse hurril

130

Fredrik Lindström x2

Man behöver inga ord för det självklara Man behöver nämligen sällan något ord för det som är självklart för en. Det brukar ofta pratas om att eskimåerna inte har något ord för ”snö”, men däremot typ 40 olika ord som betyder bland annat ’fallande snö’ och ’blöt snö’. Oavsett om det är sant eller inte, så är det ett bra exempel på hur språket avspeglar mentaliteten hos dem som använder det. I det här fallet skulle det visa på att eskimåerna tycker att det är intressant att beskriva olika konsistenser och varianter av snö, men att de inte har något behov av att tala om ”snö” i sig, eftersom den liksom är given. Det blir lika intressant som att tala om ”barmark” i Sahara. Det som alltså är det mest självklara, själva utgångspunkten, behöver man inget ord för. Om fisken hade ett språk skulle den knappast ha något ord för vatten. Detta – att man namnger det avvikande men inte det som man utgår ifrån – kan man hitta många och ganska fascinerande exempel på också i vår kultur. Ordet ”hemmafru” existerade inte under 1900-talets första hälft, när de flesta kvinnor var just hemmafruar. Ordet dyker upp först på 1950-talet, när ett stigande antal kvinnor börjat arbeta utanför hemmet. I mina uppväxttrakter, där i stort sett all sprit är köpt på Systembolaget, skulle man aldrig komma på tanken att kalla denna för ”köpsprit”. Däremot talar man om ”hembränt” som ett begrepp, trots att det är mycket ovanligt. På sina håll i landet kan man däremot understundom höra kommentarer som ”Åh, har du köpsprit?!” Samma mönster avspeglas när det gäller produktion av mer legala ting som bröd och bakverk. Äldre generationer svenskar kunde prata om ”köpebröd” som något extra fint. Man var van vid att allt bakades hemma, och det som inköptes från bageri eller konditori var speciellt. Under de senaste årtiondena, när nästan allt bröd blivit just ”köpebröd”, har ”hembakt” kommit att bli ett begrepp istället. Det finns nu en rent faktisk skillnad mellan ”hembakt” och 131

Fredrik Lindström x2

”köpebröd”; det är inte bara något som människan gör sig en föreställning om. Men ibland kan ett nytt ord markera en förändring som är nästan omärklig, åtminstone till det yttre. ”Promenera” betyder i princip samma sak som ”gå”, åtminstone rent praktiskt, men ändå markerar ordet en viktig mental skillnad: man går inte längre för att man måste, utan för nöjes skull. Jämför med hur ommålningen av båten kan vara såväl arbete som fritidsyssla, aktiviteten är densamma men benämns olika beroende på vilken inställning den som utför handlingen har. Hur vi själva ser på det vi gör kan alltså vara lika viktigt som den faktiska handlingen. Givetvis är det här dimensioner som bara kan uppkomma i en kultur där brödfödan i princip tas för given och där man fått ett allt större utrymme för människors känslor och attityder till saker och ting. Vi har alltså precis samma bakgrund här som till att värdeorden och förstärkningsleden ökat så kraftigt. Den här mentaliteten avspeglas också i ett modeord som ”uppleva” och i en av 1970-talets stora modefraser: ”Jag känner inte för det.” Jag minns hur oerhört provocerande den meningen kunde vara för en äldre generation; om man var ung så skulle man överhuvudtaget inte intressera sig för om man kände för något eller inte, utan utföra de handlingar som man blev tillsagd. För många framstod det som ett förhatligt språkligt uttryck, men givetvis var det den bakomliggande mentaliteten och den ökade friheten som man egentligen fördömde (eller avundades). Ordbildning med förnamn: skinnknutte slarvmaja grinolle drullputte lapplisa smörgåsnisse trendnisse charmknutte 132

Fredrik Lindström x2

bajamaja piplisa bollkalle tråkmåns turknutte

Vi avslöjar oss i vårt språk Det är nog ofta så att när nya språkliga uttryckssätt blir kritiserade är det mentaliteten bakom dem man egentligen vill åt. Men att då angripa språket istället för att analysera och kritisera de värderingar som ligger till grund för det – det är verkligen att rikta in siktet på fel mål. Istället borde vi glädja oss åt och dra nytta av att vi kan utläsa så mycket om oss själva i förändringen av våra ord och begrepp. Ta bara en sådan enkel sak som att vi har ett ord för ”egoist” men egentligen inget för motsatsen (skulle väl vara ”altruist” eller kanske ”filantrop” då, men vem använder det idag?). I princip skvallrar det om att vi i grunden förväntar oss att människan är god och osjälvisk, en nog så intressant utgångspunkt. Jag hörde för en tid sedan en äldre kvinna som reagerade mot uttrycket ”skaffa barn”, som blivit allt vanligare. I hennes ungdom sade man inte så, menade hon, och det är säkert alldeles riktigt. Hon ansåg att barn är väl inte bara något man skaffar, men uttrycket avspeglar att många i yngre generationer anser det. Man tar ett beslut att skaffa barn, och man utgår i stort sett från att det är ens rättighet att få det. I utgångspunkten finns också förväntningen att vid eventuell barnlöshet ska samhället/staten agera och lösa problemen åt en. Det är mycket i vår kultur som vi tycker att staten har ett visst ansvar för. Att synen på barnen förändrats från att vara en (Guds) gåva till en rättighet avspeglar sig med all tydlighet i språket. Tidpunkten då ord blir populära kan också vara av intresse. Att ”strul” blev ett vanligt ord under 1980-talet är säkert ingen 133

Fredrik Lindström x2

tillfällighet. Här hade länge funnits en lucka i språket, men först nu kom den att bli täckt. Många människor hade vid den här tiden kommit att leva med pressade tidscheman och små marginaler för att få det att gå ihop. Och när saker och ting går över styr kan det vara en mängd faktorer som är inblandade. Att då ha att samlingsnamn på ’trassel, oväntade problem och besvärliga omständigheter’ visade sig vara smidigt på flera sätt. På samma sätt är det ingen tillfällighet att ett ord som ”fritid” seglat upp och blivit populärt under 1900-talet, liksom att ”livsstil” de senaste årtiondena blivit ett allt frekventare begrepp. Och ett ord som ”livskvalitet” är förstås oerhört typiskt för vår situation idag. Vad innefattar det, vad betyder det egentligen? Vi förknippar ordet med ett stressfritt liv, själsligt lugn och koncentration, kontakt med en oförstörd natur, osv. Alltsammans är sådant som egentligen ingår i människans basutbud och ofta varit självklart för våra förfäder i äldre tid. Först när vi verkligen saknar det behöver vi ett ord för det. Just det här främlingskapet för vårt ursprung är tacksamt att ta sikte på. Det är inget nytt fenomen utan har långsamt vuxit fram under århundraden. Titta bara på begreppet ”naturen”. Man skulle av naturliga skäl tycka att det borde vara urgammalt, eftersom den alltid funnits och i ett längre perspektiv är tämligen oföränderlig. I själva verket är det ett ganska ”nytt” begrepp, det är inlånat från latinet där det från början betyder ’födelse’. I den äldre fornsvenskan finns inget ord med den här betydelsen. Ordet ”naturen” har i själva verket fått en ökad användning under de sista århundradena, absurt nog i takt med att människan själv avlägsnat sig från den. Så länge folk verkligen levde i naturen var de mer intresserade av att kunna benämna dess alla skiftande beståndsdelar, olika slags sjöar och markbeskaffenhet, växtlighet och väderförändringar. Det är inte säkert att de som levde i jägar- och samlarsamhället skulle förstå vad vi menade med ett sånt enormt vitt begrepp som ”naturen”. Eftersom den var självklar för dem, de levde ju mitt i den, så behövde de inget ord för den. Och vårt 134

Fredrik Lindström x2

språkbruk avslöjar oss; det skvallrar om att vi inte riktigt tycker att vi själva längre hör dit. Precis som med arbetet så uppfattar vi naturen som något utanför oss själva. Vi är frikopplade från den, och även om vi ofta hyllar den och längtar till den, så hör vi till någonting annat – samhället. Följ med till det avslutande kapitlet så ska jag förklara närmare vad jag menar. Sammansättningar av tre ord: alltiallo egnahemshus hemmahosreportage fullblodscyniker allvädersstövel helaftonsföreställning goddagspilt provrumspanik gåbortkostym gladprisresa

135

Fredrik Lindström x2

10 fiskgratänger och hemmablindhet den mänskliga självunderskattningen

136

Fredrik Lindström x2

Det finns många olika orsaker till det förhållande vi har till vårt språk idag. En hel del av dem har jag redan berört, men i det här avslutande kapitlet ska jag försöka peka ut de viktigaste orsakerna. Jag ska också försöka att på ett tydligare sätt visa på farorna i dagens situation. Som vi sett måste språket alltså alltid vara något föränderligt, som anpassar sig efter människans behov och följer hennes utveckling, både vad det gäller intellektet och det praktiska livet. Men i dagens samhälle tycks många anse att språket helst inte ska förändra sig alls. Det ska vara som vi har lärt oss i skolan och som det står i böcker, punkt slut. Rätt ska vara rätt och fel ska vara fel, och fel är till för att rättas. Vi ska inte ha nåt jäkla ”ja ba” eller ”han är större än mig”, utan folk ska lära sig att prata och skriva ordentligt – riktig svenska. Ser vi det historiskt blir det uppenbart vilken enorm mössa av övermod vi då sätter på vårt huvud. Språket (språken) har levt i minst 50 000, kanske flera 100 000 år, och ständigt utvecklats. Man kan ju med en dåres envishet försöka stanna den naturliga utvecklingen, men alla sådana försök är dömda att bli patetiska misslyckanden. Ändå försöker vi. Och då är det intressant att fråga sig varför. Hur har vi, som annars är så framstegsvänliga och helt och hållet präglade av det utvecklingsoptimistiska tänkandet, blivit så stockkonservativa på det här området? Vi är ovana vid kollektivt ägande Det finns flera förklaringsvägar. Men börja med att titta på vårt samhälle! Det är högt utvecklat på många plan. Det finns auktoriteter inom alla områden. Precis som det finns regeringar som styr över länder och chefer över företag, så finns det myndigheter som förutsätts bestämma över allt möjligt annat. Vi 137

Fredrik Lindström x2

förväntar oss att det finns auktoriteter på nästan alla håll i samhället eftersom vi själva bara är med på ett litet hörn av helheten. Vi tillverkar exempelvis inte vår mat själva, den framställs i olika stordrifter och säljs i affärer, och då utgår vi ifrån att det finns en myndighet som styr och kontrollerar den här verksamheten. Vi skulle bli mycket förvånade om man fick sälja någonting som kallades fiskgratäng utan att det innehöll någon fisk, eller om det var okej att dryga ut chokladkakor med hönsfoder. Vi förväntar oss att det finns lagar, bestämmelser och kontroll. Vi kan inte själva bära ansvaret för det; vi är ju bara en ynklig konsument i änden av en lång kedja. På samma sätt är det med lagar, förordningar och bestämmelser kring allting i vårt samhälle; vi har ansvar för oss själva och hur vi beter oss, men absolut inte för de stora systemen (det är ”samhällets” ansvar). Om ett hus är dåligt skött och kan skada människor med nedfallande delar är det ägarens ansvar. Om en hund anfaller små barn i en park är det samma sak. Vi förväntar oss att det finns en ägare, och om ägandet är mer kollektivt förväntar vi oss en myndighet. Men språket har ingen ägare. Och ingen chef eller myndighet som ska bestämma över det. För språket äger vi alla, kollektivt. Och vi är mycket ovana vid kollektivt ägande, det mesta i vårt samhälle ägs av enskilda, som kan pekas ut, eller av stat eller kommun. Förr i världen ägde man ofta jord och skog tillsammans i byarna, medan vi på sin höjd kanske har någon gemensam park och äng (som vi ändå tycker att kommunen borde ta ansvar för). Vi är nog över huvud taget lite konfunderade över att vi kan äga någonting på det viset tillsammans med alla andra, och liksom dela ansvaret. För det innebär ju i praktiken att det inte kommer att gå att kontrollera. Och allt som inte går att kontrollera blir i vårt kontrollsamhälle frustrerande. Vi vill att det ska gå att kontrollera saker och ting, vi vill att det ska finnas rätt och fel för det finns det på alla andra områden (att sälja fiskgratäng utan fisk är fel!). Härur hämtar språkrättaren sitt bränsle. Han eller 138

Fredrik Lindström x2

hon uppfattar sig som en ställföreträdande polis som hjälper till att upprätthålla ordningen. Och i brist på skrivna lagar tar han/hon sin egen språkkompetens som mall; allt som inte stämmer med den är fel. Och här är man nästan aldrig objektiv. Det finns en språklig hemmablindhet hos människan, som ofta kan vara skrattretande. När jag själv tecknade upp dialekt en sommar på åttiotalet så pratade jag med en gammal sörmländsk bonde som jag gärna ville göra en inspelning med. Han förklarade då för mig – på bred sörmländska – att det inte var någon större idé, eftersom de inte talade någon speciell dialekt just i den delen av landskapet. Om jag däremot gav mig iväg några mil norrut, eller västerut, eller öster- eller söderut, så talades det olika dialekter som kunde vara intressanta för mig att spela in. Och så är det förstås, det man är van vid tycker man är det självklara. Det är andra som avviker. Precis samma kortsiktiga resonemang ligger bakom åsikten, att folk som inte pratar som jag har lärt mig i skolan, de pratar fel. Med denna hemmablindhet försöker vi ställa upp som väktare för det vi tror är riktigt i språket. Utan att överdriva kan man säga att förutsättningarna inte är de bästa. Svensk mentalitet? Även om allt detta mycket har att göra med fenomen som allmänt hör till den moderna västvärlden, så är det frestande att se den hårdragna varianten av den här attityden som ett utslag av den svenska mentaliteten. Enligt alla tillgängliga fördomar är vi svenskar stela och underdåniga inför myndigheter, verkliga som imaginära. Och det finns en verklighet bakom de fördomarna. Är inte hela inställningen till vårt språk präglad av vår fantasilösa och nitiska tjänstemannasjäl? Vi är ju kända för att vilja ha ordning och reda, måttfullhet och en allmänt nedvärderande inställning till oss själva. Är inte den allmänna uppfattningen om språket bara ett utslag av denna stela och självkritiska hållning, som är välkänd från många andra håll i vår kultur? 139

Fredrik Lindström x2

Delvis är den kanske det. Den tydliga utvecklingen mot ett talspråk präglat av läsuttal är inte något generellt fenomen i västvärlden. Just den tendensen är, om inte unikt svensk, så åtminstone ovanligt kraftfull hos oss. Danskarna har den exempelvis inte – tvärtom sprider sig där det ganska hårt reducerade köpenhamnska uttalet alltmer utanför huvudstaden. Man ser lätt ett samband här med att danskarna är betydligt mer ”sig själv nog” än vad svenskarna är: de saknar mycket av vår ängsliga trendkänslighet och håller i stor utsträckning på sitt. (Något som tyvärr också tar sig osunda uttryck i inställningen till invandrare.) I Sverige är osvensk ett positivt begrepp – i Danmark är odansk något uttalat negativt. Det säger en hel del. Är brist på stolthet en av de bakomliggande faktorerna till den svenska språksynen – oavsett om man nu tycker att den bristen är av ondo eller inte? Det är frestande att uppfatta det så. Som vi tidigare sett så går den svenska talspråksutvecklingen i en tydlig riktning mot alltmer läsuttal – utom på en punkt: de anglosaxiska lånorden. De uttalas istället tvärtom – allt mindre efter bokstaven, alltmer som i amerikanskan eller engelskan. Det uppenbara lillebrorskomplexet går inte att dölja. Vi tycker i princip att allt uttal som inte går efter bokstaven är slarvigt – om det inte kommer USA/England. Då är det istället högst eftersträvansvärt. Tendensen visar inte bara hur präglade vi är av den amerikanska kultursfären. Vi ser också att vi som en följd av detta kan acceptera och eftersträva att följa deras talspråkliga tradition, samtidigt som vi, medvetet eller omedvetet, alltmer underkänner vår egen. Det är kanske farligt att dra för stora växlar på detta – det behöver ju inte vara samma människor som spär på bägge tendenserna (även om det inte är osannolikt). Men nog tycker man sig ana spåren av en ängsligt underdånig och överdrivet självkritisk hållning här – en hållning som vi svenskar i vår politiska korrekthet ofta finner mycket klädsam.

140

Fredrik Lindström x2

Samhället har andra intressen Den svenska mentaliteten och läsuttalen är en sak. Men den orättvisa värderingen mellan talspråk och skriftspråk är en global företeelse. Talspråket är människans eget – skriftspråket är i stor utsträckning samhällets. Och samhällets och människans intressen går inte alltid samma vägar, något många av oss säkert fått erfara på andra håll. På många sätt har samhället byggts upp så att den föränderlighet och ständiga utveckling, som är människans naturliga, blir till en belastning för samhället självt. Anledningen till att vi över huvud taget har ett svenskt riksspråk – liksom att alla andra länder har sina – är i stor utsträckning nationalpolitisk. Under medeltiden fanns bara ett antal besläktade dialekter som talades inom landets gränser, men vartefter den centralstyrda nationalstaten växte fram behövdes ett skrivet riksspråk. Och än idag är det en förutsättning för demokratin i varje land, att det finns ett gemensamt språk som alla kan ta del av och förstå varandra med. Ett språk som regering, riksdag och myndigheter kan förmedla sig till oss dödliga på, och vice versa. Självklart kan länder som Belgien och Schweiz fungera fast invånarna är splittrade på flera olika språk, men flerspråkigheten är en ekonomisk belastning för varje stat. Och dialekter och varianter kan inte beredas utrymme inom centralmakten, utan varje språk måste renodlas i en form. För att allt detta ska fungera behöver språket regleras, man måste slå fast vad som är exempelvis normal skriven svenska, det språk som vi skriver våra lagar på, osv. Ur det rent samhälleliga perspektivet kan man gott säga att den mesta språkliga utvecklingen är av ondo. Den ställer till komplikationer, risker för missuppfattningar, behov av ständiga omskrivningar, bearbetningar och uppdateringar, osäkerheter kring normer som hela tiden ändras liksom ords laddningar och värden. Listan kan göras lång. Ur det här perspektivet vore det mycket bättre om det rådde ett stillestånd i språket. Det skulle 141

Fredrik Lindström x2

spara tid, pengar och möda och göra saker mer rationella. Våra mänskliga grundbehov ställer alltså till problem för världens utveckling. I de kalkyler som ligger bakom olika framstegsprocesser har man kanske räknat med att vi ska kunna lägga band på vårt språkliga utvecklingsbehov, eller helt enkelt inte reflekterat över det. Många nya tekniska innovationer förutsätter eller föredrar åtminstone ett så statiskt tillstånd i språket som möjligt. Titta på hela den framväxande IT-världen, där varje alternativ stavning av ett ord kan vålla enorma problem. Ju mer fastlagt språket blir, desto bättre flyter hela det nya nätsamhället. Vi måste ha samma uppsättning bokstäver internationellt, vilket innebär att våra ”å”, ”ä” och ”ö” får offras – hur många nya företagsnamn tror ni i fortsättningen kommer innehålla de bokstäverna? Och moderna språkliga hjälpmedel, som stavningsprogram i datorn, bidrar i högsta grad till att sprida känslan av att språket är något bestämt och färdigt – varje exempel på språklig kreativitet eller oförutsägbarhet hälsas med en röd understrykning. För att vi maximalt ska kunna utnyttja många av de senaste årens landvinningar inom teknik och IT skulle det sitta perfekt med en närmast hundraprocentig permanentning av språket – som därmed indirekt skulle bromsa det mänskliga intellektets utveckling! Samhällets och människans intressen är alltså inte alltid förenliga, vilket kan vara allvarligt nog. Men det vi hela tiden skymtar i den här boken är ju att i konfliktsituationen mellan våra egna och samhällets intressen så väljer vi ofta att ställa oss på – samhällets sida! Det är ett irrationellt beteende och visar med all tydlighet var vår lojalitet tycks ligga. När vårt språk inte överensstämmer med det vi uppfattar som de samhälleliga intressena, försöker vi på olika sätt foga det därtill. Det finns en skrämmande logik i ett sådant beteende, ungefär i nivå med den berömda militärdevisen: ”Om terrängen och kartan inte överensstämmer, så gäller kartan.” Vi utgår inte ifrån den faktiska verkligheten, dvs våra mänskliga förutsättningar, utan ifrån vår samhälleliga idealbild av verkligheten och oss själva (vår karta!). Inom psykiatrin är just den här sortens beteende ett 142

Fredrik Lindström x2

tecken på ohälsa, att man förnekar den yttre verkligheten till förmån för en inre idealbild. I det här fallet kan det svenska beteendet och mentaliteten bara ses som en tillspetsad och extra tydlig illustration av en tendens som finns allmänt hos den moderna människan. Vi svenskar är kanske osäkrare än andra och då framträder det tydligare hos oss. Det faller utanför den här bokens ramar att på något djupare plan tolka den nutida människans problemkomplex, men låt mig bara som avslutning lite skissartat få antyda några mönster i vår moderna livssituation, som jag tror kan kopplas till det beteende jag diskuterat i boken. Den mänskliga självunderskattningen Låt oss tänka oss ett mänskligt självförtroende, som är kollektivt. Det har ingenting att göra med vars och ens individuella självförtroende. Det ska ses som summan av det förtroende som vi känner för våra rent mänskliga, nedärvda eller tidigt inlärda egenskaper i jämförelse med all den kapacitet som vårt omgivande samhälle visar. När det kommer till konfliktsituationer mellan mänskliga och samhälleliga intressen – hur stort är det mänskliga självförtroendet då? I vårt moderna, dagliga liv omger vi oss med olika tekniska hjälpmedel och uppfinningar (från skriftspråk till elektriska tandborstar och helelektroniska planeringskalendrar) som klarar av, eller åtminstone verkar klara av, saker bättre än vi själva. Samhället är idag oerhört avancerat och kompetent och inte alls lika mycket beroende av människan som hon är av samhället. Det är knappast någon tvekan om att det någonstans påverkar oss självförtroendemässigt. Ställt på sin spets behövs människan idag ibland inte till annat än att konsumera och finnas till, hennes överlevnad är ändå i stort sett säkrad. Det är då inte alls konstigt att man i olika sammanhang börjat prata om ”det unika” med människan, och att man på olika sätt försöker framhäva hennes mångsidighet för att höja hennes status. Människan tycks behöva 143

Fredrik Lindström x2

peppas i sitt självförtroende, för mer eller mindre omedvetet tvivlar hon nog lite på sig själv. Det är det som jag menar med den mänskliga självunderskattnigen. Det är en naturlig utveckling, eftersom ett högteknologiskt samhälle väldigt mycket är sig själv nog. Det är visserligen skapat för människan och hennes bekvämlighet, men när det väl satts igång är det så pass komplicerat att underhålla, övervaka och reglera att människan själv lätt ställs åt sidan. Men det är ändå ett förvånansvärt ouppmärksammat problem, detta att människan har så låg status i sitt eget samhälle. För vi lever i en värld där ”den mänskliga faktorn” är någonting negativt – inte något positivt som det väl rimligen borde vara. Än en gång tycks vårt språkbruk avslöja något centralt i vår mentalitet. Än en gång röjer vi att vi i mycket står på samhällets sida, den offentliga – inte på den mänskliga. Den mänskliga faktorn inträder när människan är mänsklig, helt enkelt. Att vi uttrycker det så antyder att vi på något obegripligt vis förväntar oss att hon egentligen skulle vara omänsklig. Den mänskliga faktorn gör sådana fel som människor normalt gör, och som vi inte tillräckligt noga garderat oss mot. Det verkar som vi accepterar att ha en värld där vi måste gardera oss mot mänsklighet. Att människan på detta vis sätter sig själv på pottkanten i sitt eget samhälle kan ingen enskild, inte ens ett helt kön, ges skulden för. Men nog är det frestande att se ett sammanhang med att det är männen, vilka är så skickliga i rationellt tänkande och i att hålla känsloargument stången, som i mycket styrt världsutvecklingen till den punkt vi idag står vid. Kanske har det aldrig slagit dem att det skulle finnas gränser för människans förmåga att anpassa sig efter allt nytt, liksom att hon rent mentalt skulle påverkas av att hamna i det underläge gentemot samhället som hon nu befinner sig i. Genom den största delen av historiens gång har människan litat på sina intryck och erfarenheter, på så vis har hennes värld och intelligens utvecklats. Vad som nu händer, om hon inte vågar tilltro sina egna sinnen, färdigheter och rent mänskliga 144

Fredrik Lindström x2

egenskaper, vet ingen. Men våra försök att anpassa vårt talspråk efter skriften visar egentligen på en skrämmande logik. Utvecklingsmässigt kan det jämföras med om vi först skapat en robot och konstruerat den så att den skulle gå så likt en människa som möjligt, men sedan själva försökte lära oss att gå som robotar istället, eftersom de går mycket jämnare och finare och inte lika slarvigt som människor. Och vi kan aldrig komma ifrån att det är det redskap som gett oss vårt intellekt, vår fria vilja och vår mänskliga kultur som vi nu väljer att försöka tygla, tämja och stympa. Om språket ska få fortsätta sin naturliga utveckling så måste mänskliga egenskaper och funktioner återta en del av de värden som de förlorat. Talspråket är bara ett av dessa. Om vi fortsätter att försöka omskapa oss själva för att bättre fungera i vårt samhälle, genom att exempelvis teknologisera vårt språk, så har vi valt väg. Då har vi valt att omforma människan efter samhället, istället för att forma samhället efter människan.

145

Fredrik Lindström x2

Vidareläsningstips

146

Fredrik Lindström x2

För den som vill fördjupa sig i någon av de diskuterade språkfrågorna bifogar jag här en litteraturoch vidareläsningslista. Allmänt och övergripande om språk finns många böcker, men jag rekommenderar i första hand Bertil Malmbergs utmärkta Språket och människan (1970). Här finns infallsvinklar på mängder av språkfrågor som rör språkens och semantikens grundväsen, vilka jag diskuterar i kapitel 2. Om språkens uppkomst allmänt (och även det svenska nationalspråkets dito) har Tore Janson skrivit i Språken och historien (1997). Ett allmänverk, om än mer inriktat på språkfrågor i svenskan idag, är också Margareta Westmans underhållande I språkets lustgård och djungel (1994). Ett annat verk som tar upp en hel del av den här bokens frågor är Ulf Telemans Språkrätt (1979). Där behandlas spörsmålet med det språkliga förhållandet emellan individ, samhälle, vem och vad som styr och har rätt att styra. En hel del sådant, om än ur sakligt annorlunda infallsvinkel finns i L G Anderssons lätttillgängliga Fult språk (1996). Specifikt om ägandet av språket, som jag diskuterar i kapitel 1, finns i en artikel av Arne Hamburger Sproget er folkets egendom i Språkvård 3 1991 samt i Martin Gellerstams uppsats Lexikografen som vakthund i Språket lever (1996), ett verk som också innehåller många andra intressanta språkuppsatser. När det gäller frågor om språkvård och värderingar i allmänhet kan jag bland många tipsa om följande verk: Karl-Hampus Dahlstedt Språkvård och samhällssyn i Språk, språkvård och kommunikation 1967, Ulf Telemans Svenskan och språkvården under 40 år i Språkvård 4 1984, Mats Thelanders Språk och värderingar i Språkvård 4 1982 samt Margareta Westmans Språkvården i framtidsperspektiv i Språkvård 4 1985. När det gäller talet och skriften (kapitel 3) så bygger jag mycket på Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur (1991), 147

Fredrik Lindström x2

som också är en utmärkt fördjupning för den som är intresserad. Om hur man talade förr, vilket berörs i kapitel 4, har Gun Widmark skrivit mycket om, bland annat i Boksvenska och talsvenska i Språk och stil 1 1991. I samband med svenska språkets långsiktiga utveckling förtjänar också det förnämliga verket Svenskan i tusen år (1996) att nämnas. Rätt och fel som diskuteras i kapitel 5 saknar några standardverk som tar sig an problemen ur den infallsvinkel jag här företräder (om man nu inte ser Ulf Telemans Språkrätt som ett sådant). Förutom självklara ordlistor od för praktiska besked om vad som anses som norm kan Gösta Åbergs förhållandevis nyanserade lilla uppslagsbok Hur ska det heta? (1994) nämnas. När det specifikt gäller särskrivning så finns tex en uppsats av Britta Eklund Om särskrivning av sammansatta ord i Språkvård 2 1986. När det gäller barns språkutveckling (kapitel 6) så finns standardverket Ragnhild Söderberghs Barnets tidiga språkutveckling, vilket jag här bygger på tillsammans med mina egna rön och slutsatser. Teorier om den moderna människans privata och offentliga roller (kapitel 7) återfinns i Jürgen Habermas storverk Borgerlig offentlighet (1998). Han koncentrerar sig huvudsakligen på ett äldre historiskt förlopp och mina teorier bygger dock bara i en begränsad utsträckning på hans tankar, som för övrigt inte alltid är helt lättillgängliga. Om detta finns också en del att läsa i Telemans bok. När det sedan gäller svenskans utveckling under 1900-talet har det skrivits mycket, men två uppsatser av Bertil Molde och Carl-Ivar Ståhle i boken 1900-talssvenska (1970) tar upp det viktigaste, men lämnar alltså av naturliga skäl de senaste 30 åren därhän. Bertil Molde har senare också skrivit Svenskan idag (1992). Mycket som är av intresse i sammanhanget tas också upp i antologin Studier i dagens svenska (red. Bertil Molde, 1971). Om lånord finns bland annat: L-E Edlund och B Henes Lånord i svenskan (1992), Judith Crystals Engelskan i svensk dagspress (1988), Ragnhild Söderberghs Om engelskans inflytande på svenskan i Svenska studier från runtid till nutid 148

Fredrik Lindström x2

1973. Specifikt om uttalet av dem har bla Gun Widmark skrivit i Om uttal och uttalsnormering i Ord och Stil 4 1972 och Rolf Hillman Förskjutningen av uttalet av främmande ord i svenskan i Svenska studier från runtid till nutid 1973. Om den svenska mentaliteten slutligen har Åke Daun skrivit en intressant bok med det passande namnet Svensk mentalitet (1998).

149

Fredrik Lindström x2

JORDENS SMARTASTE ORD

150

Fredrik Lindström x2

1 jordens smartaste ord

151

Fredrik Lindström x2

blodomlopp och dammsugare varför säger man sch?

152

Fredrik Lindström x2

Finns det något ord som används i alla språk? Något som heter samma sak över hela jorden? Så vitt jag vet finns det bara ett enda sådant ord. Man kan annars tycka att sådana grundläggande saker som mamma och pappa borde kunna heta ungefär samma sak. Men det gör de inte. Eller sådana där spontana utrop som aj, oj och bu. Men inte de heller. Vad är det då för ett ord som man gör sig förstådd med över hela världen? Jo, det är det som betyder ’tyst’: sch (på svenska ofta skrivet som hyssj eller hysch). Det tycks finnas i alla språk och betyda samma sak överallt på jorden. Vad kommer det sig? Hur är det möjligt? Det finns flera tusen olika språk i världen – vitt skilda från varandra – och vi vet inte ens om alla är släkt. Hur kan då ett enda ord, och bara just detta ord, finnas överallt och ha samma betydelse? Ord kan som bekant vara skapade på olika sätt. En del låter som de betyder; knastra t ex låter som ett knastrande ljud, hoa ungefär som det läte man ger ifrån sig när man hoar. Men sch låter väl knappast som tystnaden? Hur skulle man kunna härma tystnaden? Samma sje-ljud i hela världen Men själva ljudet tycks ändå innehålla något viktigt. Det är nämligen inte vilket sje-ljud som helst, utan i stort sett samma världen över. Vi använder alltid den lite ljusare och tunnare varianten (som i riksspråkets fors). Skåningar och andra sydsvenskar har över huvud taget inte det här ljudet i sitt språk – men de använder det ändå i betydelsen ’tyst’. Och finnar, som inte har något sje-ljud alls – vilket i sin tur förklarar varför de ofta säger typ ”su och suttifem” – använder också sch. Och likadant är det i andra språk som saknar sje-ljud. Vad är förklaringen till det här ljudet, som konstant manar fram 153

Fredrik Lindström x2

betydelsen ’tyst’ i alla världens språk? För att lösa denna gåta har forskare kastat ur sig alla möjliga mer eller mindre seriösa teorier. Skulle det ursprungligen kunna vara ett härmande av dinosauriernas väsande ljud, vilket från början använts vid jakt och sedan överförts till andra sammanhang? Fantasifullheten i en sådan teori är det inget fel på, men tanken är svår att ta på allvar, särskilt som dinosaurierna dog ut långt innan människan kom till. I själva verket måste vi söka förklaringen hos människan själv. Vad finns det för koppling mellan ljudet och tystnaden? Svaret är kanske enklare än man tänker sig. När min dotter var liten skulle vi testa en så kallad hjärtljudskudde till henne. Det är en liten bandspelare gömd i en kudde, ur vilken ljudet av en människas hjärtslag och blodomlopp strömmar. Den ska skapa samma trygga ljudbild för barnet som det vant sig vid under fostertiden i magen. När man sätter igång ”kudden” blir man genast förbluffad över hur lite själva hjärtslagen anas. De hörs – det är ju ändå en hjärtljudskudde – men mest som dova puffar i bakgrunden. Istället blir man varse det susande och brusande ljudet av blodomloppet; vätska i rörelse skapar som bekant ett sus. Det är detta, nästan havsliknande, sövande brus som helt dominerar ljudbilden i en människas inre. Då förstod jag hur gåtan med sch måste förklaras. Med det här ”susande” ljudet erinrar vi barnet om fostertidens ljudmiljö, vilket självklart har en sövande effekt. Det här är kanske människans äldsta imitation – och det är vårt eget blodomlopp vi härmar. Sch är förstås inte ett ord som skapats bara en gång och sedan förts vidare. Människan måste ha ”uppfunnit” det hundratusentals gånger! När en nybliven mamma eller pappa försöker söva sitt barn är det helt naturligt att man prövar sig fram för att hitta både kroppsställning, rörelser och ljud som kan skapa lugn och rofylldhet åt barnet. Man märker då vad som fungerar. Man upptäcker kanske att vissa rörelser är sövande. Så har säkert vaggandet uppkommit, som ett omedvetet 154

Fredrik Lindström x2

härmande av gungningarna i magen när mamman rör sig. Erfarna föräldrar vet ju också att barn knappast behöver vaggas just i sidled – allehanda varianter av skumpande brukar vara sövande. Även vi vuxna blir gärna pömsiga på bumpiga tågeller bilresor. På samma sätt märker man snart att ett speciellt ljud är sövande för barnet – det utdragna sch-andet. Det känns ju så självklart för oss – få skulle väl spontant pröva att morra eller att högljutt ”blubb-blubb-blubba” gentemot sitt nyfödda barn. Dessutom har man själv erfarenhet av att bli sömnig av susande ljud. Längtan till livmodern Idag vet man att ”miljöbytet” vid födseln åstadkommer en enorm chock. Det räknas som den mest stressfyllda händelsen i en normal människas liv. Vi har en gång blivit utkastade ur paradiset och det gör att allt som påminner om fostertiden inger en underbar trygghetskänsla. Över huvud taget går vi nog omkring och längtar tillbaka till livmodern lite i största allmänhet. Där var vi omgivna av vatten och livet igenom älskar vi att bada, helst i kroppstempererat vatten. Självklart påminner det om tiden i moderlivet då man lät kroppens behov styra. Ta bara det småtaskiga tricket med att föra ner fingret på en sovande person i 37-gradig vätska, vilket resulterar i att den sovande spontant kissar på sig. (Hur många längtar inte efter att släppa kontrollen? Låta kroppens behov bestämma?) Idag vet vi att barnet i magen också hör mycket, och redan långt före födelsen lär det sig känna igen mammans och andra närståendes röster. Det är därför naturligt att många uppfattar ljudet av röster ”på låg volym” som mycket sövande. Hur tryggt somnade man inte bak i bilen som barn när föräldrarna samtalade i framsätet? Hur många somnar inte framför TV:n av det monotona svamlandet? Min pappa brukade ofta sätta på ett tråkigt föredrag eller kulturprogram i P1 lågt i en hörsnäcka – 155

Fredrik Lindström x2

detta malande somnade han ofelbart till. Själv minns jag hur jag i min barndom när min mamma dammsög ofta fick impulsen att krypa upp i fosterställning i en närbelägen fåtölj eller soffa och bara somna i det varma, trygga suset. Samma idéer kan jag få i exempelvis varma fabriks- eller maskinhallar där de olika apparaterna åstadkommer ett jämnt brus. Och jag kan fortfarande sätta på en dammsugare, vattenkran, torktumlare eller dylikt om jag har svårt att sova. Även om många kanske inte skulle gå så långt, så kan de flesta intyga vilken lugnande och sövande effekt havsbrus och suset ifrån trädkronor har. En och annan kan också känna samma effekt av regn, suset i rörledningarna i ett hyreshus eller svagt trafikbrus på håll. Fungerar på alla däggdjur Det är alltså ingen tvekan om att sch-ljudet är lugnande och sövande. Det förklarar också varför det bara är just detta ljusa sje-ljud som kommer ifråga. Det bakre, mörkare ljud som t ex skåningar har, går knappt att hålla ut på; det formar sig lätt till en skrämmande harkling. Inget ont om ljudet i övrigt, men till att vyssja barn duger det inte. Men om vi nu verkligen hyfsat kan härma ljudet av blodomloppet så borde det väl fungera lika bra på alla däggdjur, som börjat sin levnad i en livmoder. Stämmer det? Blir hundar och kor också lugna av hyssjande? Ja, allt tyder faktiskt på det. Bland veterinärer, hästskötare och hovslagare används nämligen metoder som påminner mycket om vårt beteende gentemot småbarn. Det sedvanliga och mest effektiva sättet att skapa lugn och förtroende hos exempelvis en häst är nämligen att hyssja den svagt i örat. Det verkar fungera på alla däggdjur, även om man huvudsakligen har erfarenhet från de tamlevande. Det är ju väldigt svårt att pröva på en björn som man möter i skogen. För att nu inte tala om den begränsade erfarenhet vi har av myrslokar och bävrar… Det är sedan inte svårt att förstå att det ljud som används för 156

Fredrik Lindström x2

att söva småbarn (och ibland kanske även vuxna) också övergått till att bli ett språkligt uttryck för ’var tyst’. Man vyssjar ju barnet för att tysta det när det till exempel gråter. Ur den situationen, som ju också kräver tystnad från omgivningen, måste det ha kunnat få en allt vidare användning – mot större barn, mot vuxna osv. Ordet visar oss hur mycket nedärvd kunskap det kan ligga i vårt språk och beteende, utan att vi har en aning om det. Nå, då har jag väl gjort min poäng. Jag borde kanske sätta punkt här och inte ställa mig och dribbla på mållinjen. Men om vi nu har hittat ett ord som så tydligt har en funktion (och inte bara en symbolisk användning) att det till och med går att använda i kommunikationen med andra däggdjur, och det ordet dessutom tycks finnas i alla jordens språk – borde det då inte vara så gammalt att det kunde säga oss något om de äldsta ordens tillkomst? Kan vi med hjälp av detta finurliga härmande av blodomloppet kanske också närma oss en lösning på en av vetenskapens riktigt stora, olösta gåtor: språkets uppkomst? Nej, det kan jag säga med en gång, den nöten kommer vi inte att knäcka. Men frågan är så intressant att det kan vara roligt att ge sig på den ändå. Bara för nöjes skull.

157

Fredrik Lindström x2

lemurer och ansiktshattar hur uppkom språket?

158

Fredrik Lindström x2

Låt oss först klargöra några saker. Det sägs ju ofta att djuren också har ett språk och kan förstå varandra, fast det kanske är fördolt för oss människor. Vad är det då egentligen för unikt med människans språk – om vi inte är ensamma om det? Lugn, bara lugn! Vi är ensamma om det. Det ska ingen komma och tafsa på. Visst har många djur en förmåga att kommunicera, det är alldeles riktigt. De kan sända och förstå signaler. Men det är inte samma sak som att ha ett språk. Vi kan ta exemplet med lemurerna (ett slags halvapor), som ju är ganska nära släktingar till människan. De kan varna varandra för olika rovdjur som närmar sig. De här varningslätena kan låta olika beroende på vilket djur det gäller: ett för orm, ett annat för stora kattdjur och ett tredje för rovfåglar. Har lemurerna då inte ett språk? De kan ju ge ifrån sig ett skri som betyder akta er, nu kommer det en orm och de andra lemurerna i flocken förstår omedelbart innebörden. Och ett annat skri om det kommer en leopard. Det är väl ändå ett slags språk? Utan tvekan är lemurernas varningsrop ett slags föregångare till språkets uppmaningsord (imperativ). Men de har egentligen ingen förmåga att tala om något. De kan ge en speciell signal för en viss typ av fara – signalen innebär exempelvis: Fly upp i trädet. Det är egentligen fel att översätta exemplet med nu kommer det en orm, eftersom lemurerna är fullkomligt chanslösa när det gäller att uttrycka att det kommer något annat än de tre rovdjurstyperna. De kan inte ens säga nu kommer det en lemur, trots att de är lemurer själva. Språk kräver symboler De krav vi ställer på själva begreppet ”språk” innebär att kommunikationen ska vara betydligt mer avancerad än så. Den kan inte enbart bestå av vrål, skrin, gester och signaler av olika 159

Fredrik Lindström x2

slag. De olika ljuden måste användas på ett indirekt, symboliskt vis. Om jag skriker ööööööööö för att skrämma bort någon så är det en signal, men om jag använder samma ljud för att bygga upp ett ord, som snö – då är det språk. Ljuden används här bara symboliskt, s betyder inget i sig, n eller ö betyder inte heller något var för sig. Det är tillsammans – i ett system – som de får en ny, högre funktion. Det är först här vi kan prata om språk. Lemurerna har alltså inget språk, bara signaler. Men visst, de är mer avancerade i sitt signalsystem än många andra däggdjur. Det är kanske ingen tillfällighet att det är en släkting till dem – människan – som har byggt vidare på det här signalsystemet och skapat något riktigt avancerat av det. Så började det kanske – med specifika varningsläten. Men vi vet inte hur länge sedan det är. Vi måste gå åtskilliga miljoner år tillbaka för att nå den tidpunkt när våra förfäder och lemurerna gick skilda vägar. Inom forskarvärlden är man faktiskt totalt oense om hur gamla de mänskliga språken kan vara. Man verkar rent av kunna tänka sig allt mellan cirka 50 000 och upp till flera miljoner år. Givetvis handlar det bara om mer eller mindre kvalificerade gissningar – vi vet helt enkelt för lite. Men det beror också lite på vilka krav man ställer på begreppet ”språk”. Utvecklingen måste ju under lång tid ha gått mycket långsamt innan explosionen kom. Förenklat uttryckt kan man tänka sig att folk ibland fick klara sig i tiotusentals år med samma begränsade ordförråd innan det fylldes på med något nytt ord. Människan är alltså varelsen som hittat kopplingen mellan ett symbolsystem och ett kommunikationscentrum i hjärnan. Symbolsystemet hon använder sig av grundar sig på ljud som hon kan forma med läppar och tunga. Hon har också haft rent fysiskt goda möjligheter att prestera olika sådana ljud. En teori om varför hennes nära släktingar neandertalarna dog ut bygger på att de inte kunde prestera tillräckligt skilda ljud med struphuvudet för att kunna bygga ett språk. Men neandertalarnas seder att begrava sina döda tyder å andra sidan på att de haft 160

Fredrik Lindström x2

någon typ av världsuppfattning, vilket i princip förutsätter ett språk. Framgångscirkel Nåväl, människan har i alla fall tack vare sin upptäckt skapat en framgångscirkel. Framgång föder ju som bekant framgång, och det är ibland mycket svårt att säga vad som kommit först – hönan eller ägget. Ibland hamnar man i rena cirkelresonemang. Människan har nästan tre gånger så stor hjärna som sina kusiner bland människoaporna. Vad kommer det sig? Härstammar vi från en apa som utvecklat en större hjärna, och därmed var smartare och kunde skaffa sig ett övertag i naturen? För att hjärnan ska kunna bli större behövs proteiner, alltså får man äta mycket kött. För att få tag på kött behöver man vara en skicklig jägare. Ju större hjärna man har, desto mer uttänkt och analytisk kan man vara i sin jakt på köttet. Som ni märker går det runt.

Men som vi ser av cirkelresonemanget kan det hela också bli en framgångscirkel. Frågan är då bara vad som gjort att människan en gång slutit den goda cirkeln, till skillnad från sina släktingar. Ja, forskningen är idag alltmer överens om att det är den upprätta gången som startat det hela. För med den fick vi 161

Fredrik Lindström x2

händerna fria, och därmed mycket bättre möjligheter att tillverka enkla verktyg och liknande. Även apor använder verktyg emellanåt, fast mycket enkla. Men de glömmer bort dem när de använt dem, och nästa gång de behöver några måste de göra nya. Människan måste ha tagit sig in i framgångscirkeln delvis genom att hon med sin ökande hjärnvolym började ”komma ihåg” sina verktyg. Hon kunde använda dem igen, istället för att tröstlöst slarva bort dem och bli tvungen att göra nya hela tiden. Därmed blev det meningsfullt att lägga ner mer tid på dem, göra dem bättre, allt mer avancerade – även om vi med våra ögon tycker att människans äldsta verktyg ser påfallande torftiga ut. Inte sällan kan det vara svårt att skilja en ”yxa” från en vanlig sten. Det enda djur som kan sikta Man kan bara minnas om man har ett tidsbegrepp, och det har människan. Vi är det enda djur som egentligen vet om framtiden. Det är vår största styrka, eftersom vi kan planera för den och vidta alla möjliga åtgärder som gynnar oss. Men kanske är det också vår största svaghet; det gör att vi hela tiden kan skjuta upp saker och får nutidsmänniskans klassiska problem med att leva i nuet. Många människor går ju runt och planerar för sitt liv, och så vips är det över. Men det var inte det vi skulle diskutera här. En intressant teori om språkets uppkomst presenterades nyligen av lingvisten Derek Bickerton och beteendeforskaren William H Calvin. De tar sin utgångspunkt i människans förmåga att planera, som är helt avgörande för språket. Innan vi säger en mening har vi ju först planerat den i hjärnan. De bägge forskarna kopplar ihop det hela med en annan unik egenskap hos människan – siktandet. Vi kan peka och vi kan sikta när vi kastar, vilket har hjälpt oss oerhört som jägare. Bickerton och Calvin menar att denna förmåga styrs av en del i hjärnan, som även styr rumsligt planerande och de rörelse- och riktningsrelaterade delarna av språket (som verb och 162

Fredrik Lindström x2

prepositioner). Alltså, när vi tränade oss i att sikta började vi också använda en del av hjärnan som kunde hjälpa oss att utveckla språket. Det är alltså dessa områden i hjärnan som har stimulerats att växa. När väl det tidiga, primitiva språket började breda ut sig ökade möjligheterna för ett socialt liv mellan människorna. Ju mer man kan snacka, desto socialare kan man vara, helt enkelt. Calvin och Bickerton karaktäriserar det primitiva språket och det sociala livet som en ”muskelbyggarmaskin för hjärnan”. Självklart har också överlevnadskapaciteten ökat med språket. Om teorin om att kastandet och siktandet haft betydelse för språkutvecklingen är korrekt, måste denna process ha revolutionerat människan som jägare; hon blir skickligare på att fälla sitt byte samtidigt som hon kan organisera jakten med planering och effektiv arbetsfördelning. När väl det hela startat rullar det på genom snöbollseffekten. Det var alltså några goda omständigheter i människans historia som fick henne att resa sig allt mer upp på bakbenen och använda framfötterna som händer. Kanske var det en ren slump. Ännu större hjärna? Men låt oss stanna till ett ögonblick. Om nu människans framgång hänger på hennes stora hjärna – varför har inte våra hjärnor fortsatt att växa? Våra hjärnor är lika stora idag som de var hos våra förfäder för 20 000–30 000 år sedan. Varför nöjer sig evolutionen med detta? Varför nöja sig med en Volvo om man kan köra en Mustang? Om vi hade dubbelt så stora hjärnor jämfört med dem vi har, kanske vi kunde göra en massa spejsade saker: lära oss nya språk flytande på några månader, förstå universums uppbyggnad, uppfinna flygande bilar, förstå något av en ordinär lyrikrecension på DN:s kultursida eller begripa hur tyskarna på fullt allvar kan sitta och titta på Clint Eastwood eller Julia Roberts dubbade till tyska. Vad har då hindrat hjärnan från att växa? Det är förstås nästan omöjligt att svara på. 163

Fredrik Lindström x2

Men dels kan man säga att evolutionen sällan verkar se poängen i att förbättra saker som redan är tillräckligt bra. Evolutionen känner över huvud taget inte till att vi har några andra egentliga intressen än att överleva och fortplanta oss. (Och har vi det förresten? Resten är väl bara tidsfördriv?) Dels måste man väga in en del fysiska problem som det skulle föra med sig; det skulle inte minst bli tyngre att hålla upp nacken. Dessutom är det möjligt att vi redan nått en gräns med tanke på vår naturliga födelse. Om vi skulle ha större hjärnor måste vi också födas med större huvud, något som födande kvinnor knappast skulle uppskatta – de flesta tycker redan att det är en tillräcklig pärs, vissa har liknat det vid att försöka kissa ut en melon. I själva verket har utvecklingen åstadkommit en hel del kompromisser för vår redan stora hjärna. För att människan ska kunna gå på två ben måste hennes bäcken vara annorlunda konstruerat och smalare än apornas. Barnet måste då födas tidigt för att få sitt stora huvud genom den trånga bäckenkanalen – dvs långt innan det nyfödda barnet har någon som helst chans att klara sig själv. Om vi jämför med andra däggdjur är människan oerhört utlämnad som nyfödd; föl, kalvar och andra djurbarn reser sig självmant inom några timmar, de lär sig snabbt att gå och söka sig till födan. Vi är inte ens i närheten av den kapaciteten. Det finns faktiskt inget djur som har så liten chans att överleva i naturen som en nyfödd människa. Hon är helt beroende av att andra tar hand om henne, ger henne mat, skyddar henne från kyla. Det är alltså priset vi betalar för vår stora hjärna. Vi kompenserar den med ett kraftfullt beskyddande under de första åren. När man skämtsamt pratar om ”navelsträngen” mellan mammor och barn ligger det alltså ett visst mått av sanning i det. Vår tidiga barndom är egentligen en förlängning av fostertiden, fast ute i fria luften. Det finns andra i naturen som löst det på ett liknande sätt: känguru-ungar föds extremt outvecklade och får den första tiden sitta i en ficka på magen för att växa till sig. 164

Fredrik Lindström x2

Språkbegåvade apor Nå, tillbaka till vårt huvudspår. Vår stora hjärna är så viktig att vi är beredda att betala ett högt pris för den. Om det är den upprätta gången som startat alltsammans kan det också förklara varför inte aporna har skaffat sig ett talspråk. För de har egentligen väldigt goda förutsättningar – de är nämligen mycket språkbegåvade. Man har i USA mycket framgångsrikt experimenterat med att lära gorillahonan Coco ett teckenspråk. Hon har inte samma konstruktion som människan vad gäller fysiska organ, vilket gör att hon inte kan lära sig tala. Men teckenspråk fungerar utmärkt. Hon har ett ”ordförråd” på ungefär 600 ord som hon aktivt använder, och hon kan också bilda nya ”teckenord” när hon stöter på nya företeelser. Ett bra exempel på det var när en vårdare en dag dök upp med en mask för ansiktet. Coco hade aldrig sett en sådan och saknade därför tecken för den, men kunde genast hitta på ett genom att sätta ihop tecknen för ansikte och hatt. Hon bildade alltså ett teckenord som översatt till människospråk blir ansiktshatt. Det är precis som ett barn gör när det stöter på en lucka under språkinlärningen. Barnet fyller den med en egen nyskapelse för att bli förstådd – pakethållare kallas för väsksättfast osv. Gorillan Coco följer med andra ord samma språkliga och grammatiska princip som människan gör. Människan har alltså inte skapat grammatiken. Grunden till den är medfödd, finns redan i vår hjärna. Människan är bara den primat som börjat använda sig av den, först helt omedvetet men så småningom har hon också kunnat kartlägga och beskriva den, skriva läroböcker i ämnet och till slut också börjat anmärka när andra människor säger: ”Vart bor du?” Exemplet ansiktshatt visar oss i alla fall att djur som gorillor onekligen har ett visst abstrakt tänkande. Skillnaden mellan människa och djur är kanske inte förmågan att tänka abstrakt – den finns hos djur också, om än i mycket mindre utsträckning. 165

Fredrik Lindström x2

Nej, det är möjligheten att reflektera kring vårt eget tänkande som bara vi har, medvetenheten om oss själva. Homo sapiens sapiens betyder ju ’den tänkande människan som vet om att hon tänker’. Cogito ergo sum; ’jag tänker, alltså finns jag till’ var Descartes utgångspunkt och grundtes i tillvaron. Till ett sådant självmedvetande har Coco en bra bit kvar. Nyckeln till dörren Aporna har alltså redskapen; vi kan jämföra det med att ha en låst dörr och äga en nyckel till låset, men inte veta om det. Aporna äger nyckeln (språklig begåvning) till dörren bland en mängd andra föremål. De har en hel del vilja att försöka öppna dörren, men de förstår inte att nyckeln ska användas till att stoppas in i nyckelhålet. Det vill säga: de har en grammatisk struktur i hjärnan, men inte förmågan att kombinera den med något symbolsystem (tex ljud), vilket skulle ge oanade möjligheter. De använder kanske nyckeln till att fiska upp myror ur en trädstam, men har över huvud taget inte prövat att sätta den i låset. Människan var från början en apa som av olika skäl blev så pass motiverad att få upp dörren att den prövade alla tänkbara lösningar, och slutligen nyckeln (som i det här fallet alltså var att använda ljud symboliskt). Först bakvänt, uppochned osv – men till slut rätt. Och med den kunskapen kan man sedan lära sig att göra nycklar till snart sagt varenda låst dörr i hela världen. Det vill säga, hon kan tillverka nya ord för allt hon behöver uttrycka. Om våra släktingar bland aporna har en medfödd talang för språket (fast de knappt använder den), så borde väl den mänskliga språkfärdigheten vara så pass stark redan när vi föds att man kunde tänka sig att det liksom var förutbestämt att människan skulle uppfinna språket. Hur vi än lagt upp vår utveckling på jorden skulle vi förr eller senare ha börjat snacka med varandra. Kan det vara så? Som vi nämnde tidigare vet vi inte om alla de mänskliga 166

Fredrik Lindström x2

språken är släkt med varandra. Precis som hjulet kan ha uppfunnits av flera olika personer runt om i världen vid olika tillfällen, och tämjandet av elden kan ha skett på liknande sätt, så kan språket ha utvecklats på flera olika håll i världen, ungefär samtidigt. Man tror även att jordbruket kan ha uppstått parallellt i Främre Asien, Fjärran Östern och Sydamerika. Men tidsperspektivet gör det ändå sannolikt att jordens olika språk är besläktade. För vi människor är så ”nära” släkt med varandra – vi har en gemensam anmoder som levde för mindre än 200 000 år sedan. Det har man idag kunnat konstatera med DNA-teknik. Och även om den språkliga utvecklingen tycks kunna gå ganska fort måste man med all rimlig sannolikhet tänka sig att det har tagit längre tid än ett par hundratusen år för språken att utveckla sig från primitiva fåordssystem till de avancerade organismer som de är i modern, historisk tid. Om vi skulle ta en människa ur varje generation och ställa dem på led bredvid varandra, och vi började på Stortorget i Gamla stan i Stockholm och gick västerut, ja, då skulle vi träffa på vår gemensamma urmoder redan i förorten Bromma. Längre bort är det inte! (Lucy befinner sig någonstans mellan Örebro och Karlskoga, grovt räknat!) Det handlar alltså kanske om mindre än 10 000 generationer sedan vi skildes åt. Och även om varje generation lämnar viktiga bidrag till språkutvecklingen, så är det svårt att tänka sig att vi skulle ha gått från primitiva signaler till våra avancerade grammatiker på så ”begränsad” tid. Våra gemensamma förfäder, som med all sannolikhet bodde i östra Afrika, borde därmed ha kommit en bra bit på väg med språkutvecklingen innan deras ättlingar spred sig över jorden. Mycket tyder också på att det fanns flera konkurrerande människoliknande människoapor vid den här tiden, och vi kan inte utesluta att dessa också påbörjat en språkutveckling. Varför segrade då just våra förfäder? Vi kan bara gissa och spekulera. De kanske hade tagit något viktigt steg i sin språkutveckling, vilket gjorde att deras kommunikation blev mycket mer effektiv. Kanske härstammar 167

Fredrik Lindström x2

vi alla från de första hominider som upptäckte och började använda exempelvis pronomen. Men man är idag en gen på spåren som kan ha varit avgörande för människans fysiska språkförmåga. Genförändringen dateras preliminärt till någonstans mellan 100 000–200 000 år, så det kan finnas en rent genetisk förklaring. Fostret berättar vår historia I min förra språkbok, Världens dåligaste språk (2000), skrev jag om att barn egentligen inte lär sig språket, utan att de på sätt och vis uppfinner det en gång till. På samma sätt avspeglar barnets språkutveckling också processen som hela mänskligheten har genomgått när den har utvecklat språken. Det är mycket i naturen som går till så, mer än vi kanske tror. Under fostertiden avspeglas evolutionen på ett oerhört fascinerande sätt. Vi går i livmodern igenom allt det som våra förfäder en gång gjort för att utvecklas till människor. När spermien befruktat ägget bildas snart en liten fåcellig organism som växer genom celldelning. Den påminner mycket om de livsformer som en gång fanns i havet och som vi ytterst stammar ifrån. Några dagar in i utvecklingen liknar vi mer en liten fisk, vilket ju var nästa steg i evolutionsutvecklingen. Så småningom börjar man kunna se ett däggdjur. Då kan det för ett ovant öga vara svårt att skilja ett människoembryo från det som ska bli en gris. Vi har också till 96 % samma gener som grisarna (dvs det är bara 4 %, eller egentligen ännu mindre, som bär på informationen för att göra oss till människor). Sedan börjar vi likna en apa, vi får till och med en svans som sedan växer tillbaka in igen, och vi har under en tid också ett slags päls som kallas lanugohår och som försvinner efterhand. Fostret går igenom precis samma utveckling som människosläktet gjort. Om vi då inte visste något om vårt förflutna inom naturhistorien, skulle vi alltså kunna lära oss en hel del genom att titta på fostrets utveckling. Kan vi göra samma sak med språket? Går det att titta på barnets språkutveckling och från det 168

Fredrik Lindström x2

lära oss något om hur människan en gång uppfann språket? Ja, säkert! Många anser att den äldsta språkformen borde vara uppmaningsorden (imperativerna). Det stämmer mycket bra med vad som händer med barnet. De första orden är just uppmaningar – om än väldigt svårtolkade (fast de egna föräldrarna påstår hela tiden med en irriterande överlägsenhet att de förstår dem precis). Da eller liknande ’ord’ kan betyda i stort sett vadsomhelst: ’jag vill ha den där’, ’jag vill dit’, ’hämta den’ osv. Människan vill ha sina behov tillfredsställda. Språket har uppkommit i det här syftet – vår vilja är den självklara drivkraften. Vi vill ha saker, vi vill bli kliade, vi är hungriga, vi vill se ut genom fönstret för att kolla vad som händer, vi vill känna på den där konstiga mojen… Det är den viljan som tar varje barn igenom den enorma språkinlärningsprocessen. Man upptäcker att orden kan påverka och styra föräldrarnas och andras beteende. Var det likadant med den tidiga människan? Började hon också med uppmaningsord? Ja, egentligen har vi ju redan fått svaret från lemurerna, deras varningssignaler är just ett slags enkla uppmaningar. Imperativformen, nära besläktad med djurens läten, är den äldsta språkformen. Ord eller läte Sch är språkligt sett en imperativ. Men när det då finns i alla jordens språk, och inte följer deras normala ljudlagar – är det då ett ”ord”? På sätt och vis vore det riktigare att betrakta det just som ett läte. De som inte vill se människan som ett djur kanske blir skrämda av det faktum att vi fortfarande har läten – men det gör det inte mindre intressant. Hur som helst, det är ett läte med en framgångsrik funktion. Ett ”ord” för ”tyst” har givetvis varit oerhört användbart vid jakt och i kamp mot fiender – på en sekund signalerar man att tystnad råder! Därmed har den mänskliga kommunikationen tagit ett jättelikt kliv framåt. Ett litet obetydligt ord, men med stor praktisk betydelse. Det är som Neil Armstrongs ord vid 169

Fredrik Lindström x2

månlandningen: ”Ett litet steg för en människa men ett jättekliv för mänskligheten.” Och framgång föder framgång, det vet vi ju. Vi letade ju efter vad som gjort att människan förstått att sätta nyckeln i låset och öppna språkets dörr. Vad gav impulsen? Kan det helt enkelt ha varit några ljud eller läten som hon själv använde? Några som fått tydliga funktioner för henne och ökat hennes framgång och samarbetsförmåga påtagligt? Och som i sin tur motiverade henne att med tunga och läppar utveckla allt fler nya ljud. För någonting måste ju ha gett människan ”smak” för ljud. Hon kan inte komma på att använda dem symboliskt om hon inte först har dem och kan uttala dem. Hon måste först ha ett antal byggklossar, innan hon kan kläcka idén med att börja bygga något med dem. Ljuden måste alltså först haft en stor betydelse i människans värld, innan de kunde bli beståndsdelar i språket. Vad kunde ge dem den betydelsen? Självklart deras funktioner, möjligheten att påverka omgivningen på något sätt. Om jag med sch kan göra någon sömning och lugn, vad kan jag då inte göra med andra ljud? Därmed har vi börjat fumla med nyckeln i låset, och hoppas att andra ljud ska kunna tillfredsställa vår vilja på andra sätt. Och vi är på rätt väg. Många av de riktigt stor uppfinningarna har människan gjort genom att hon lärt sig av naturen och härmat dess lösningar på olika områden. Så började kanske också en gång språket, med medvetna och omedvetna imitationer av allt ifrån djurläten till blodomlopp. Sch och många andra ”läten” var kanske just det som en gång gav impulsen hos urmänniskan – att inte bara sätta nyckeln i låset, utan också vrida om.

170

Fredrik Lindström x2

2 populära språkfrågor

171

Fredrik Lindström x2

nakenchock och kineslöv kan man använda vilka ord som helst?

172

Fredrik Lindström x2

När man spelar Alfapet är det inte ovanligt att man hamnar i ändlösa diskussioner och smågräl. ”Finns verkligen det där ordet?” ”Sådär kan du ju inte lägga, det där har jag aldrig hört!” Folk försöker få igenom lite vadsomhelst, och hoppas att omgivningen inte är så språkkunnig och därmed inte vågar ge sig in i en diskussion. Jag har en god vän som ibland ringer till mig när han hamnat i gruff med familjen vid just ett parti Alfapet. Han försöker få igenom något dunkelt ord och vill att jag, som språkliberal, ska godkänna hans märkliga sammansättningar. De brukar i regel vara hejdlöst kryptiska, typ kineslöv eller älgjäst. Hans eget resonemang bygger på den enkla principen ”om det går att göra sig förstådd med ett ord så finns det”. Han kan veckla in sig i långa, komplicerade resonemang för att få till en hypotetisk situation där ordet kineslöv blir fullt begripligt: ”Tänk dig en internationell trädgårdsmässa, en kinesisk trädgård intill en japansk och en koreansk. En trädgårdsmästare har krattat upp löv och lagt dem i olika säckar. Plötsligt misstänker man något bladangrepp och börjar skärskåda innehållet i de olika säckarna: ’Får jag se på några av kineslöven?’ (det vill säga löven från den kinesiska trädgården).” Det råder ingen tvekan om att vi dagligen bildar sådana här ord och blir förstådda med dem. Om man köpt en påse Västeråsgurkor hos trädgårdsmästaren kan den utan tvekan passera som ”gurkpåsen”. Ett par som hånglar och blir avbrutna av ett telefonsamtal kan sedan återuppta sitt gosande där de var – innan ”hångelavbrottet”. Innebär det att det finns ord som gurkpåse och hångelavbrott i svenska språket? Nej, inte riktigt. Men om de inte finns så är de väl felaktiga? Inte alls, de är hur korrekta som helst. Hur sjutton hänger det ihop? För att förstå det måste vi lära oss att skilja på fasta begrepp och tillfälliga sammanfogningar. Kineslöv är precis som gurkpåse och hångelavbrott inte något 173

Fredrik Lindström x2

etablerat begrepp i svenskan, utan ett ord vi tillverkar för stunden, när vi behöver det. När sådana tillfälliga hopfogningar används ofta blir de fasta begrepp, som kinesmat, kulpåse och strömavbrott. Om människor börjar bära runt på speciella påsar med gurka jämt och ständigt kommer gurkpåse också att bli ett sådant begrepp. (Var har du din gurkpåse? Har du inte din gurkpåse med dig?) Alla orden finns, men det är bara de fasta begreppen som kommer in i ordböckerna. De ska ju vara uppslagsböcker över det etablerade svenska språket, inte det möjliga svenska språket. Skulle man göra en ordbok över alla ord som går att sätta ihop i svenskan skulle det aldrig ta slut. Hur många kan man inte göra bara med hjälp av ett perifert ord som muffins: muffinspåse, muffinsplåt, muffinsform, muffinsassiett, muffinsfat, muffinssmulor, muffinssugen, muffinsbak, muffinsfyllning, muffinsingrediens, muffinskrydda, muffinsglasyr, muffinskalas, muffinstrött, muffinssjuk, muffinsgalen, muffinsbanta, muffinsbulka, muffinsprovare, muffinsfik, muffinsexperiment, muffinsegenskaper, muffinsaktig, muffinsliknande, muffinsformad, muffinsarrangemang, muffinsinspirerad, muffinsorienterad, muffinsfixerad, muffinshakning, muffinsupptäckt, muffinsintresserad, muffinstillverkning, muffinstransport, muffinsdistribuering, muffinssmak, muffinspösig, muffinsfoto, muffinsrecept, muffinsaffisch, muffinsraseri… Det tar nästan aldrig slut! Och ändå finns det många tusen ord i språket som är vanligare än muffins, och som det till vart och ett går att göra långt fler sammansättningar. Om man nu får ta med alla sådana här lösa sammansättningar i Alfapet så blir det kanske lite för lätt. Poängen med sådana spel är ju att det finns regler och begränsningar, annars har alla rätt hela tiden och kan göra som de vill. Vinspråk: ekfatskaraktär blommigt 174

Fredrik Lindström x2

doft av badboll inställsamt elegant ungdomligt stor fruktighet hetsigt muskulöst smak av petroleum inslag av smörkola bra kropp

Alla ord finns Men i det vanliga livet är det givetvis annorlunda. Där är den princip min kompis hade i Alfapet den enda rätta – alla ord man kan bli förstådd med finns och gills. Vi sätter dagligen ihop nya ord utan att vi är medvetna om det. Och alla idag etablerade sammansättningar har en gång varit tillfälliga – popmusik, glödlampa, sommarställe. De ord vi gillar och använder ofta blir fasta begrepp. Om man är okunnig på ett område och inte vet vad olika föremål heter, får man hitta på tillfälliga namn som är begripliga: den där plåtplattan, upphängningsprylen. På så vis kommer vi vidare i samspråket med omvärlden och lär oss kanske de riktiga namnen på föremålen, om det finns några. Eller så kan våra tillfälliga bildningar bli användbara och föras vidare. Vi kan också göra tillfälliga bildningar för att förklara något på ett träffande och koncentrerat sätt. Om en vinrecensent tycker att ett vin är väl snällt, inställsamt och inte sticker ut på minsta vis, då kallar han det kanske för ett Lasse Berghagen-vin (det är faktiskt ett autentiskt exempel!). Vi kan lätt fatta vad han menar. Det innebär alltså inte att det finns ett ord i svenskan som heter Lasse Berghagen-vin (såvida inte Lasse Berghagen-viner blir ett begrepp, vilket verkar föga sannolikt). Det här är en tillfällig bildning som man använder sig 175

Fredrik Lindström x2

av för att göra sig förstådd i ett speciellt sammanhang. Precis som det något krystade kineslöv. Och man ska alltså inte komma undan med dem i Alfapet, enligt de officiella reglerna. Inofficiellt kan man dock tillåta de här orden – och ha väldigt roligt på kuppen. Matporr: ångkokad lufttorkad smörslungad på en bädd av lenrimmad lätt rosastekt sprödbakad gräddstuvad på hallonspegel rotfruktstimbal ostroncappuccino

Fasta och tillfälliga begrepp Det finns alltså en viktig skillnad mellan fasta och tillfälliga begrepp. Bägge ingår i språket, men de fasta begreppen är som permanentboende, medan de tillfälliga fogningarna mer är som hotellgäster, tillfälligt boende på genomresa. Och precis som hotellgäster kan komma tillbaka (nästa semester) så kan tillfälliga begrepp bildas om och om igen, så fort de behövs. Man kan också jämföra med skillnaden mellan mat lagad efter etablerade recept och sådant som man rör ihop utifrån vad man har i kylen. Vi skulle aldrig överleva om vi var tvungna att alltid följa recept. Många av oss kommer hem trötta efter dagens jobb, kokar lite pasta eller ris och rör ihop några grönsaker med lite köttstrimlor i en panna. Det är inte någon etablerad rätt, även om beståndsdelarna är det. Den här maträtten är precis som de tillfälliga sammansättningarna – den fyller sin funktion för 176

Fredrik Lindström x2

stunden. Blir den ovanligt lyckad – vi kanske råkar åstadkomma någon intressant smakbrytning – ja, då kanske receptet förs vidare. Rätten etableras genom att tas upp i kokböcker och spridas i mattidningar och receptregister. Då har den gått precis samma väg som vissa oräkneliga tillfälliga ordbildningar, såsom alltifrån linblond till fyllbult, som gjort succé och hamnade i ordböckerna och det etablerade språket. Det är oerhört viktigt att vi hela tiden skapar tillfälliga ordfogar, eftersom en del av dem är morgondagens fasta begrepp – och därmed de nya orden i framtidens svenska. De kan inte planeras i förväg. Det är först när våra liv och vår kultur förändras som vi märker vilka nya saker vi behöver prata om. Vi hamnar på ”platser” i betydelsesystemet där ingen riktigt varit tidigare, och där det alltså finns en lucka. Vi måste skapa eller hitta ett nytt ord för att täppa igen det hålet. Låt oss titta på ett exempel på en sådan lucka som upptäckts på senare år och snabbt och effektivt fyllts med ett nytt ord. De första som använde ordet strul visste garanterat inte att det skulle bli ett etablerat riksuttryck. Det var länge ett dialektord i delar av Västsverige med en ganska konkret betydelse: ’något tilltrasslat’, ’en härva’. I rikssvenskan har ordet etablerat sig under de senaste tjugo åren, men i överförd betydelse. Det har blivit oerhört flitigt använt, folk har strul här och där och det kan strula till sig med det mesta. Vad hette strul på svenska innan det här ordet fanns? Tja, frågan är om vi hade något ord för det. Visst kunde vi säga trassel eller problem, men det är ord som känns betydligt blekare. En mer exakt betydelse av strul kan låta så här: ’Extraordinärt jävliga omständigheter som man inte vill gå in på detaljerna kring.’ Hur kommer det sig då att vi i svenskan länge klarade oss utan ett sådant ord? Och varför började vi plötsligt behöva det i början av 1980-talet? Förklaringen är väl inte så svår att hitta. Under 1960- och framför allt 70-talet förändrades människors vardagsliv på många sätt. Man flyttade från landet till städerna och från innerstäder till förorter. Kvinnor kom ut på arbetsmarknaden och 177

Fredrik Lindström x2

barn började gå på dagis och fritis. Människor fick fler resor, förflyttningar och tider att passa i sitt vardagsliv. Vår tillvaro började fyllas av situationer där det kan bli strul: hämtningar, skjutsningar, lämningar, möten … När en förälder kommer en halvtimme för sent till dagislämningen kanske det ter sig hopplöst komplicerat att redogöra för den verkliga orsaken: man var lite sen först för att man väntade ett telefonsamtal från jobbet angående ett eventuellt flyttat möte, vilket gjorde att man skulle bli tvungen att ta 8.10-bussen, men då blev Oskar bajsnödig och sedan hittade inte Emilie sin mössa, vilket gjorde att man fick ta 8.18-bussen istället, vilken var sen på grund av en trafikstockning, som i sin tur berodde på ett fel i ställverket på … Det går inte! Man behöver ett sammanfattande ord istället, ett som gör att man slipper gå in på alla detaljer: det blev strul, helt enkelt. Näringslivsfloskler: landa ett avtal skräddarsydda lösningar sätta på kartan positiv dynamik gränssnitt humankapital drivkraft plattform komma på banan långbänk någonstans i det häradet Platsannonssvenska: spindeln i nätet högt i tak lagspelare frihet under ansvar social kompetens många bollar i luften 178

Fredrik Lindström x2

vi tror att du är… hungrig flexibel stresstålig

Vem ska skapa de nya orden? För att vi ska ha ett fullgott språk också i framtiden behöver vi alltså kunna bilda nya ord. Och vi måste bidra själva. Om vi hämtar orden från dialekterna, slangen eller från enskilda kreativa personer spelar mindre roll. Men det går inte att bara slappt plocka in allting från engelskan. Då blir vi språkligt sterila; bara ordanvändare och inga ordskapare. Vi blir att jämföra med en som kan genomföra ett samlag, men inte har någon möjlighet att fortplanta sig. För att ha någon chans att utveckla svenskan och själva utvecklas med den måste vi kunna nyskapa hela tiden. Tidigare generationer har oftast varit mästerliga och gett oss de ord vi har idag. Vi kan inte heller vänta oss att ordboksredaktörer, författare och mediaaktörer ska göra jobbet åt oss. Svenskan skulle bli ett alldeles för torrt språk om man bara överlät nyordbildningen på språkproffsen. Och författarna skapar de ord de själva vill briljera med, men de är ofta på nivån ”fingertoppssensualism”, ”utmuskig triangelluft” och ”trånsjuksbrinnande himlar” – inte mycket man har användning för i det vanliga livet där bilar pajar och möten flyttas hit och dit. Medierna, och särskilt kvällstidningarna, förser oss däremot med mängder av nya ord. Och jag kan säga det direkt: om det är de som ska hjälpa till med förnyelsen av svenska språket är vi riktigt illa ute. De gör mängder av tillfälliga sammansättningar, men använder dem som om de vore fasta begrepp (alltså ord som människor verkligen känner till och vet betydelsen av). Människor har oftast bara en vag aning om vad de betyder, som det numera klassiska ordet spritfest. Det förekommer ofta i 179

Fredrik Lindström x2

artiklar om misshandel och lägenhetsbråk, men skulle aldrig användas av vanligt folk i samtal (eller har jag fel?): ”Vi ska ha en liten spritfest på onsdag …” Det här är mycket typiskt för tidningsorden – de förekommer inte i människors vanliga språk (det vill säga de är inga etablerade begrepp) utan bara i tidningarna. Låt oss göra en betydelseanalys av ordet spritfest. Om vi synar ett antal artiklar där ordet förekommer så märker vi snart att dessa fester över huvud taget verkar ganska löst arrangerade, och att det huvudsakligen är män som deltar i dem. Det typiska scenariot är: ”31-åringen misshandlades av 46-åringen. Det hela föregicks av en spritfest hos 46-åringen.” Det kan alltså mycket väl röra sig om en så pass informell tillställning att det är två män med missbruksproblem som ställer fram ett helrör på bordet i köket en tisdagsförmiddag. Ingen normal människa skulle klassa det här som en fest. Det är inte ens i närheten! Ingen mat eller ens tilltugg, bara två personer och dessutom två karlar (var är brudarna?), kanske inte ens någon musik och absolut inte något tema, några dekorationer eller några små lustiga hattar. Det enda som finns är sprit. En fingranskning av betydelsen leder oss alltså till att det är stark tonvikt på första ledet, sprit, och en mycket svag på det senare ledet, fest. Eller för att uttrycka sig på ren svenska: spritfest betyder att det är en in i helvete massa sprit men väldigt lite fest. Det här är typiskt för den här sortens ord – det är det ena ledet som är starkt betydelsebärande, det andra är starkt underordnat. Men de skapar tillsammans något som i sin betydelsestruktur är så pass oförenligt och dunkelt att det bara genom sin blotta existens kan göra oss oroliga; ta exempelvis sexpräst, kändisbaby eller radhushora. Det mystiska men ofta förekommande sexpräst har en betydelsestruktur som erinrar mycket om spritfest. Precis som det krävs väldigt lite av begreppet fest så behövs det inte mycket sex för att en pastorsadjunkt eller komminister ska bli utpekad som sexpräst. Det räcker säkerligen med att ha tafsat på en församlingsassistent, surfat på en porrsajt på kyrkans dator eller 180

Fredrik Lindström x2

råkat få stånd på ett konfirmandläger. Präster i övrigt finns det gott om, de är inte särskilt intressanta i sig och säljer knappast några lösnummer. Kan vi däremot addera något av elementet sex till någon präst uppstår plötsligt ett oväntat och motsägelsefullt begrepp: religion och sex hör inte riktigt ihop, det här är något som inte stämmer, vi upplever det som ett brott i sig om det över huvud taget finns en sexpräst. Med den här typen av ordskapelser slår tidningarna två flugor i en smäll. Man komprimerar och förtätar och får därmed fram ord som i sig skapar sensation. Detta istället för att skriva betydligt utförligare och mer nyanserat: ”Prästen misstänks för att ha utnyttjat församlingens dator för att titta på nakna kvinnor på Internet.” Rätt oskyldigt, men om man förkortar lite blir det mer effektfullt – sexprästen! ”Han är ju mer sexpräst än de andra prästerna i landet, som inte ertappats med något liknande.” Som vi ser kan man alltså göra nästan vilka nyskapelser som helst, bara det ena ledet är sensationellt och det finns en viss oförenlighet mellan begreppen. Vi skulle själva med den här mallen lätt kunna hitta på en rad nya ord som skulle funka utmärkt i löpsedelsjournalistiken: knarkpräst, terroristchock, nakenkändis, lyxpedofil. Tidningarna har redan försett oss med sådana fnoskigheter som nakenchock och knarkbomb. Det sistnämnda kan man ju grunna på till döddagar vad det är för något. Knark som exploderar? Som sådana där partybomber som säljs på Buttericks, fast med hasch och amfetamin bland serpentinerna? Nakenchock användes när tjejgruppen Afro-Dite skulle uppträda i hudfärgade kroppsstrumpor i en schlagertävling. Man kan väl utan tvekan hävda att det då gått inflation i vad man menar med begreppet chock. Vi talar här inte om någon chock i medicinsk mening, en dylik klädsel kan ju på sin höjd leda till förvåning och upprördhet. Men att snylta på ett ords egentliga betydelse är lite av en specialitet i de här sammanhangen. Nakenöverraskning känns tamare och omständligt, för att nu inte tala om det betydligt mer sanningsenliga kroppsstrumpsöverraskning. 181

Fredrik Lindström x2

Samma sak gäller ett oklart begrepp som TV-fest (Bilaga: ”Den stora TV-festen – redan idag”). Eftersom ingen normal människa skulle använda ett sådant begrepp vet vi inte ens om TV-festen är det som äger rum bland dem som sänder ut programmen, eller hos dem som sitter hemma och tittar på något av de mer påkostade helgprogrammen. Om det är det senare, är det nog många svenskar som haft en och annan TV-fest utan att ha en aning om det. De skulle åtminstone bli förvånade om de fick reda på att när de satt hemma och såg säsongsavslutningen av På spåret med varsin kopp kaffe och några kex, innebar det att en så kallad TV-fest ägde rum hos dem. Missbrukade ord: glödhet världsklass färska råvaror guldregn fullträff segeryra mirakulöst lamslagen chockhöjning förädlad

Missbrukade ord På ett liknande sätt är kupp ett ord som kommit att missbrukas allt mer. Enligt ordböckerna är en kupp en djärv och överraskande handling. Det bör finnas något dramatiskt moment i det hela och den som utsätts för kuppen ska bli ordentligt ställd. I militära sammanhang innebär en kupp att man tar över ledningen av ett land, ofta på illegal eller odemokratisk väg. När en kvällstidning under fotbolls-VM 2002 hade en rubrik om ”Förbundskaptenernas kupp” i samband med Sveriges match mot Nigeria, var det väldigt svårt att i den aktuella 182

Fredrik Lindström x2

artikeln få någon klarhet i vad själva kuppen bestått i. Det gick i och för sig inte att utesluta att det handlade om att det svenska landslaget spelat matchen utifrån någon speciell taktik eller med någon laguppställning som inte offentliggjorts i förväg. Men det kan knappast betecknas som någon större kupp mot det nigerianska landslaget – så går alla matcher till. Med ännu större tydlighet framkom kvällstidningarnas urholkning av ordet när det skrevs om Carolas kupp mot Lasse Berghagen (ständigt denne Lasse) i Allsång på Skansen. Det var även där svårt att vara säker på vad som var själva kuppen – nu kan det dock klargöras: det var den lilla nalle som Carola hade fastsydd på ena byxbenet, vilken syftade på programledarens kända låt om Teddybjörnen Fredriksson. Hur pass ställd han blev framgick inte riktigt, men han kunde i alla fall fortsätta att leda programmet. Man skulle utan tvekan kunna säga att det här är att missbruka orden. Man använder dem långt under deras egentliga valör – det är som att skicka ett vanligt inrikesbrev med ett tjugokronorsfrimärke. Det här är inget unikt i språket, det är så här ords betydelsevalörer förändras. En gång betydde ordet ganska ungefär ’alldeles’, ’helt och hållet’. Nu betyder det snarare ’rätt så’, ’tämligen’. Varför det? Jo, för att man har snyltat på det, använt det när det inte funnits täckning för det. Man har sagt att det var ”ganska trevligt” när det egentligen bara var ”rätt så trevligt”; en oskyldig överdrift, men i längden urholkas ordet. Men då hör väl detta till språkets naturliga utveckling, och den motsätter jag mig väl inte? Eller? Nej, verkligen inte. Men det är stor skillnad på ett språk som förändras på grund av att människor använder det – i en ständigt föränderlig vardag – och ett språk som förändras på grund av kommersiella faktorer. Utgångspunkten för kvällstidningarna är att sälja lösnummer, och då använder man det språk som ger bäst säljeffekt, inte det som ger den bästa och riktigaste informationen. Man förmedlar inte nyheter, man skapar nyheter. Det är fullt i analogi med det som Maria-Pia Boëthius beskriver i sin utomordentliga bok om 183

Fredrik Lindström x2

mediasamhället: ”Sanningen är ju att medier inte speglar opinioner utan skapar opinioner” (Mediernas svarta bok, s. 21). Smaka på skillnaden! Kreativa barn Den naturliga språkanvändningen med dess nerslitning måste vi däremot självfallet acceptera. Den är en del av språkets värld. Sedan våra indoeuropeiska förfäder etablerade sig här i Norden har säkerligen tiotusentals ord slitits ut, blivit obrukbara eller fått en kraftigt ändrad betydelse. Som tur är finns det kreativa grupper som förser oss med nya. De allra mest uppfinningsrika är barnen. De skapar ständigt de ord de behöver för stunden och prövar om de blir förstådda med dem. På så vis täcker de varje lucka de stöter på med en tillfällig bildning. Ibland gör barn bildningar som vuxna inte skulle våga göra, på grund av att de vuxna är så insnärjda i sitt logiska tänkande. Min dotter gjorde till exempel vid fem års ålder en jämförelse mellan en släkting som var död, och en som var jättedöd. För oss ter det sig ologiskt, eftersom döden är ett absolut tillstånd: antingen är man död eller också är man det inte. I själva verket låg det en mycket intressant reflektion i hennes utsaga. Farfar, som var död sedan några år, var fortfarande påtagligt saknad. Det fanns mängder av konkreta spår av honom i form av ägodelar och kläder och liknande hos farmor. Gammelmormor däremot, som var jättedöd, hade varit borta i nästan tjugo år. Hennes hem var borta, lösöre skiftat och allt det praktiska runt henne var liksom avvecklat. Hon var mycket mer accepterad som upptagen bland de döda, medan farfar fortfarande hade ett påtagligt tomrum efter sig i vardagslivet. Han var alltså död, men kunde i praktiken ha varit bortrest för en lång tid. Han var inte helt avförd, han var inte jättedöd. På det viset kan olika sakförhållanden bryta mot logiken. Om en människa är naken, så när som på ett par skor eller stövlar, uppfattar vi henne som mer påtagligt naken än om hon inte haft 184

Fredrik Lindström x2

någonting på sig. Det är för övrigt det som gör att utvikningsbrudar ofta poserar med små löjliga klädaccessoarer – mindre plagg, som inte alls döljer könsdelar och liknande, framhäver snarare den övriga nakenheten och gör den mer påtaglig, inte minst genom att påminna oss om att människokroppen är något vi vanligen ser med kläder på. Det här gör att den känslomässiga upplevelsen av nakenhet inte stämmer med den logiska; en människa som är helt naken är mindre naken än den som faktiskt har någonting på sig, exempelvis ett par skor. Man skulle utan tvekan säga att den sistnämnda är jättenaken, fast den har mer på sig än den som är helnäck. På samma vis skulle vi kunna skapa ”ologiska” begrepp för att uttrycka våra känslomässiga upplevelser. En vän till mig refererade exempelvis till en väninna som jättegift (dvs hon var inte bara gift utan otroligt engagerad i sitt äktenskap, med småbarn, villaköp och allt som hör till). Logikern skulle säga att gift är ett absolut tillstånd, men människor är känslomässiga varelser och språket måste formas för att kunna uttrycka vår upplevelse av världen. Och emotionellt kan vi utan tvekan förstå sådant som jättebefriad, jättetyst, jätteavsågad och jätteglömd, för att bara ta några hypotetiska exempel. Vi har alltså mycket att lära av barnen. Barnens uppfinningsrikedom grundar sig på behov och tankar som ofta är gemensamma för många barn. Därför kan de göra samma uppfinningar – var och en på sitt håll. Det är säkert oräkneliga barn som talat om att få tänka sitt tänk, eller som sagt i övergår när de menat ’i förrgår’ (det heter ju i övermorgon). Även uttryck som näsdöv (’täppt i näsan’), underraska (motsatsen till överraska) och trädamm (’sågspån’) äger en viss naturlig logik. Barns tankebanor går ofta i gemensamma riktningar. Det blir därför lite komplicerat när man delar ut diplom till en tvåårig pojke för att han, som häromåret i Blekinge, uppfunnit ordet fickla (’lysa med ficklampa’). Genast kom det en massa protester från folk som ansåg att också de, eller deras barn, hade uppfunnit det ordet. Ibland så långt tillbaka som på 1950-talet. 185

Fredrik Lindström x2

Det är säkert helt riktigt, och händelsen illustrerar bara ett faktum som människor har lite svårt att till sig: språket är inte något som finns färdigt, utan något som uppfinns gång på gång. Barn lär sig ord, men de uppfinner också de ord de har användning av. Det är därför knappast förvånande att man gång efter annan uppfunnit ett ord för att lysa med ficklampa. Barn älskar ju ficklampor (tacka för det, en liten bärbar sol som man själv kan sätta på och stänga av och rikta vartsomhelst!). Ordkonstruktionen är helt logisk, och därmed kommer den att skapas gång på gång. Varför har då inte ordet blivit etablerat tidigare? Därför att de vuxna, som oftast avgör vilket språk som tas in i ordböcker, inte längre är lika intresserade av att lysa med ficklampor. För så är det: ens ordförråd och behov av ord ändras med åldern. Själv hade jag till exempel åtminstone fem olika ord med betydelsen spotta i mitt aktiva ordförråd som pojke, men klarar mig nu bra med ett (spottandet är av någon anledning inte lika betydelsefullt i det liv jag lever nu). Folketymologier: komframåsäj (konferencier) skärkötteri (charkuteri) undervisitet (universitet) ryggmatism (reumatism) lägga rabarber (lägga embargo) Gustav Jansson-sängar (gustavianska s) professoriskt (provisoriskt) situationstecken (citationstecken) läppsyl (lypsyl)

186

Fredrik Lindström x2

Ersättningsord för okända ting När livet förändras behöver man också andra ord. Vi har till exempel i den moderna svenskan fått ett överflöd av ord som nästan inte betyder någonting: pryl, moj, grej, grunka… Givetvis beror det på att vi idag lever i ett överflödssamhälle med massor av föremål, delar, maskiner, apparater och detaljer som man inte känner till namnet på (ofta heller inte själva funktionen). För att vardagslivet ska fungera måste man kunna be människor att flytta på den där mojen eller ge henne den röda grunkan. Man behöver alltså ersättningsord för okända saker. Ibland kan man höra de märkligaste ord i den här funktionen. Inte bara sådana oklara substantiv som jox, mög och don kan få täcka luckor, utan även ett ord som det numera rätt omoderna utropet tjosan kan dyka upp i de här sammanhangen: ”Han använde nån skum apparat-tjosan.” På liknande sätt används en rad ord för att omtala en person man inte känner närmre: typ, jeppe, lirare, figur, snubbe osv. Jag har även hört sådana specifika ord som polyp och prussilusk användas (prussilusk förstås efter Astrid Lindgrens Prussiluskan) – ”Vad heter han prussilusken där borta?” Många tycker att sådana här ord är för oklara till sitt innehåll, de känns okunniga och nästan lite slafsiga. Men det är i så fall bara det betyg vi får sätta på vårt samhälle. Vi lever i en värld med en massa föremål och människor omkring oss som vi inte har en rimlig chans att känna till. Informationstrycket är så högt att det är omöjligt att begära att folk alltid ska känna till det rätta ordet för allt runt omkring dem. Nyord: mobilblottare tokpiercad lådvin maxtaxa upplevelsecenter 187

Fredrik Lindström x2

öråd sjuknärvaro butiksby privatreligiös terroristchic beslutsimpotens stressexpert Mäklarsvenska: liten pärla måste ses flexibel planlösning toppskick sjöglimt yteffektiv bevarad charm milsvid utsikt i en klass för sig södervänd visst renoveringsbehov

Nya ord för nya företeelser Samhällets förändringar måste alltså nödvändigtvis leda till att vi får nya ord. När folk börjar trycka upp tårtor i ansiktet på politiker och andra kändisar måste vi kunna prata om det. Det är ju egentligen rent praktiskt samma handling som att mula någon, men man använder grädde, vaniljkräm, sylt och sockerkaka istället för snö. Eftersom man inte gör det för att vara lekfullt taskig utan för att markera en symbolisk protest, får handlingen ett annat värde – och ett nytt ord behövs. Ett förslag var att kalla detta för att betårta någon, vilket har en onödigt formell klang som också rimmar illa med själva företeelsen. Ordbildning med be- har sina rötter i tyska lånord, och är inte särskilt levande i nutida svenska. Betydligt smidigare 188

Fredrik Lindström x2

är att bilda ett verb direkt, att tårta någon, helt enkelt. Detta ord har också börjat användas, och till det logiskt nog även orden tårtning och tårtare (den som utför dådet; världsledande tårtare är för övrigt belgaren Noël Godin, som tårtat bland annat Bill Gates, Karl Lagerfeld och Kenny Rogers.) Med politiska handlingar och förändringar kommer förstås många nya ord. Från de senaste åren finns sådana nyskapelser som skurkstat och kravallturism. Det sistnämnda syftar förstås på kringresande ungdomar som protesterar mot orättvisorna i världsekonomin. Att betrakta dessa som turister är kanske ett försök att ta udden av det seriösa i deras protest. Nya begrepp som utbränd och stressexpert hänger förstås ihop med det överaktiva moderna livet. Jag har även hört åksjuk användas i överförd betydelse: när det helt enkelt går för fort omkring någon. På ett liknande sätt kan fartblind användas om personer som låter sig dras med i arbeten och projekt på ett sådant sätt att de helt tappar kontakten med omvärlden. Det här är logiska och lättbegripliga liknelser (metaforer), ungefär som när man talar om torrsim när man har teknisk repetition utan publik. Ett mycket talande ord för vår tid är mobilberoende. Det förekommer som ett etablerat begrepp bland yngre människor. För typer som hänsynslöst står och skriker ut sitt privatliv i mobiltelefoner i offentliga miljöer (på bussar, i snabbköp) har jag hört mobilblottare – ett nog så illustrativt ord. Idag säger vi mobil om mobiltelefonen – ett bra exempel på hur nya saker förkortas när de blir populära. Ord som används ofta behöver vara smidiga och relativt korta – fem stavelser är alldeles för mycket. Och risken att man skulle blanda ihop det med en sån där grunka som spädbarn har hängande över sängen är ju närmast mikroskopisk. Man säger inte heller e-mail i dagligt tal utan mejl och mejla. Och sms-skickandet, som bland yngre bekväma och lite blyga svenskar blivit kioskvältarpoppis över en natt, omtalas i dagligt tal som att messa. Talande är för övrigt det nu etablerade 189

Fredrik Lindström x2

begreppet sms-tumme, en åkomma som har sitt tydliga släktskap med musarmen. Även det populära tatuerandet har fått ett kort och effektivt vardagsord: gadda. Andra beteendemässiga förändringar som resulterar i nya ord är exempelvis solande, som i dagligt tal kallas pressa (”Åka ner till Mallis å bara ligga å pressa en vecka”). Ritualen inför en fest eller uteliv, med allt vad den nu kan innebära av duschning, hårfix, sminkning och klädprovning, har också fått ett nytt namn: piffa. Sedan tidigare har vi ju uttrycket ”piffa upp sig”, men nu används piffa som ett vanligt verb – ”Jag behöver minst en timme på mig för att piffa.” Stillsamma hemaktiviteter: softa mysa gona sig ta det lugnt slappa chilla ligga lågt dröna ligga på sofflocket pilla sig i naveln dega

Tänja på gränserna För att vi ska kunna uttrycka de nya dimensioner som uppstår i tillvaron måste vi tänja lite på språkets gränser. Det har till exempel under senare årtionden blivit allt vanligare att bilda kortord till verb, som åk (till åka). Här är det bara fantasin och våra behov som sätter gränserna – fix, lev, ljug, res osv. Flyt och oflyt har redan etablerat sig (från sportens värld) liksom släpp (skivsläpp, hjärnsläpp). Kreativa barn har också försett oss med det utmärkta tänk. Det är bara för oss att fylla på. 190

Fredrik Lindström x2

Jag hörde en person berätta att han haft ett sjunk, dvs en period präglad av motgångar och depressionstendenser. Det är mycket målande och begripligt! Förhoppningsvis blir det snart accepterat, liksom att prata om någons längt (ett konkretare ord än det till betydelsen vidare längtan). Jag vet att många ryggar här: längt, vad är det för ett fult ord!? Men det är helt i sin ordning. Ni ska tycka att det är ett fult ord, särskilt ni över femtio, för vi är alla av naturen konservativa, och det blir bara värre med åren. Men – alla ordformer har varit nya. Under första hälften av 1900-talet förfasade sig folk över groteska nyheter som blir och arton – allt annat än bliver och aderton var oacceptabelt. Språk är som nästan allting annat en vanesak. När det inte går att göra kortord får man använda en ändelse. Den utomordentliga Brita af Geijerstam skriver i en av sina barnverser om en flicka som haft två gråtningar samma förmiddag. Vi förstår omedelbart vad det är fråga om. På samma sätt kan man bilda nya ord efter behov: firningar, åkningar, kliningar (till klia). Nybildningar är också de utmärkta härvaro, därvaro med åtföljande verb: att härvara, skapade efter närvaro, frånvaro. Man kan också bilda nya ord genom att forma personord till verb: stekare är populärt bland ungdomar, hämtat från steka i betydelsen ’dumpa’, ’spola’. En stekare blir då en dryg och lite glassig person, ursprungligen alltså en som har makt och status att spola andra. Utifrån samma logik har jag hört strejkare, tråkare (som tråkar ut folk) och vägrare. Vi skulle också behöva en ordform för den som har blivit utsatt för lögner. Idag måste man använda krångliga omskrivningar som just ”utsatt för lögner” eller det inte helt lämpliga bedragen. Jag skulle här vilja föreslå ljugen. (”Han blev ljugen rakt i ansiktet.” ”Problemet är att hon inte förstår när hon blir ljugen.”) Den konservative kan reagera på en sådan form och skulle kanske i så fall föredra beljugen eller dylikt. Men det är en onödigt stel bildning – ordet är fullt förståeligt i sin kortare form 191

Fredrik Lindström x2

(”Vem har blivit ljugen?”). Ett alternativ skulle kunna vara lögnad, men jag tycker att ljugen är mer direkt och begripligt. Det har länge stört mig att man i svenskan måste säga den längst till höger istället för att bara säga den högraste. Att man idag i standardspråk inte använder former som högraste och vänstraste, beror bara på vanans makt. Vi har traditionellt inte komparerat de orden, därför är vi ovana vid sådana former. Det tycker jag vi skulle kunna komma överens om att strunta i. Precis som vi säger den yttersta eller den mellersta skulle vi mycket väl kunna låta det bli rumsren svenska att säga den vänstraste. Lån- och översättningsord: pojke (finska) alkohol (arabiska) hjärntvätt (kinesiska) sommarland (danska) hatkärlek (tyska) töväder (ryska) ansiktslyftning (engelska) ditt och datt (holländska) helikopter (grekiska) punsch (indiska)

Vuxendom och vuxenpoäng Jag vill här passa på att försöka lansera ett ord som jag tycker att man ofta saknar i svenskan: vuxendom (i analogi med barndom, ungdom). Det är ett ord som då och då spontant bildas, eftersom man behöver det i resonemang om livets olika åldrar och förutsättningar. Men det skulle behöva etablera sig. Det är en helt adekvat översättning av engelskans adulthood, som på svenska ofta får ersättas med haltande omskrivningar av typen mogen ålder. Engelskans terminologi är också allmänt mer detaljerad, man har även babyhood (vilket vi får översätta med 192

Fredrik Lindström x2

spädbarnsåldern) samt (de visserligen lite ovanliga och rätt litterära) boyhood och girlhood. De sistnämnda skulle alltså motsvaras av pojkdom och flickdom på svenska. Liknande ord har funnits förr: svendom och mödom – och de har ju sedan som alla vet utvecklat en specialbetydelse. I alla händelser är det här mycket användbara ord när man pratar om barndomen ur ett könsperspektiv. En flickdom innehåller betydligt mer fnitter, dagböcker och luktsuddisar än en pojkdom, vilken å andra sidan brukar präglas av en del längdspottning, haksmällar och cykelgäng. Behoven av ord som flickdom och pojkdom kan kanske vara mindre påtagliga, medan ordet vuxendom är något som allt mer saknats i takt med att kulturen förändras. Detta har att göra med förändringar i begreppen, vilka avspeglas tydligt i andra bildningar till ordet vuxen, som vuxentest, vuxenpoäng osv. Ordet vuxenpoäng är typiskt för sin tid. Det är relativt nytt men redan etablerat bland yngre. Saker som är typiskt vuxna kan helt enkelt mätas i vuxenpoäng. Att pensionsspara, pyssla i trädgården, handla mat på stormarknad eller ha inneskor med sig i en påse när man går på fest är sådant som ger hög vuxenpoäng. För att nu inte tala om att kunna ha godis hemma utan att äta upp det. Uttrycket bygger på en föreställning om att vuxenlivet är något slags spel, där man tilldelas poäng efter hur man lyckas. På det viset kan man tycka att uttrycket är välfunnet – för det är nog den inställning som många har till vuxenrollen idag. Vuxenrollen har förändrats kraftigt, vilket jag skriver mer om i kapitlet ”Tjejkvinnor och ungdomliga gubbar”. Förr räknades man som vuxen tidigare, ofta från fjorton– femtonårsåldern. I vår kultur drar man ut på ungdomen och skjuter det verkliga vuxenlivet, där man till exempel har fast jobb, bostad och sätter barn till världen, ganska långt framför sig. Därmed blir vuxendomen ett mer urskiljbart begrepp. Den betecknar inte hela livet med undantag av barndomen (det gamla vuxenbegreppet), utan idag en period som inträder delvis genom ett medvetet val. Man kan tycka att det är konstigt att vi har klarat oss så länge 193

Fredrik Lindström x2

utan det ordet. Men det är väl samma skäl till det som att vi inte behövde något ord för naturen så länge vi alla levde i den. Förr var de flesta tvungna att bli vuxna så snart som möjligt för att kunna arbeta och försörja sig. Idag är vuxenheten något mer relativt och individuellt. Den har med livsstil och vanor att göra, och även om den har en hel del av nödvändighet över sig så bär den också en prägel av lek. En lek där man äter parmiddagar och pussar på kinden. En lek som man kan göra poängsatta tester kring i veckotidningarna, för att komma fram till vem som är mest eller minst vuxen. Hela företeelsen är föremål för mängder av diskussioner. Ska vi kunna föra dem på ett smidigt sätt behövs ett namn på själva livsperioden: vuxendomen. Märkliga maträtter: gravlax kroppkakor havskatt rullmops kalvdans långfil fläskhare fattiga riddare änglamat fransyska

194

Fredrik Lindström x2

talfel och inomhusliv vad är sanningen i svenska språkmyter?

195

Fredrik Lindström x2

Det finns många myter om det svenska språket. Det sägs exempelvis att den bästa rikssvenskan talas i Nyköping. Dessutom kan man få höra att de surrande i- och y-ljud som ofta går under beteckningen ”Lidingö-i” bara finns på vissa öar. Och att skåningarnas och sydsvenskarnas skorrande r är en rest från den tid då landskapen tillhörde Danmark och inte Sverige. Vad av detta är egentligen sant? Jag tänkte att vi skulle ägna ett kapitel åt några av myterna om vårt språk. Låt oss börja med rikssvenskan. Vad är rikssvenska? Man hör ofta diskussioner om vad som är rikssvenska och vem som egentligen pratar det. Stockholmska är inte rikssvenska, brukar man slå fast. Nej, det är klart. Men vad är egentligen rikssvenska? Problemet är att det finns nästan lika många definitioner av det begreppet som det finns människor i landet. Men om vi plockar sönder ordet och skärskådar det? Vad betyder riks? Självklart har det något med ”hela landet” att göra, som i riksnyheter och rikstäckande. Att mer exakt avgöra vad det betyder kan vara lika svårt som att förstå namnet Riksost (”Ost som finns i hela landet?” eller ”Ost som bara får användas inom riket?” eller kanske ”En ost som angår hela riket?”). Tolkningarna av ordet rikssvenska kan vara lika många. Ett förslag är: ’Svenska som går att prata i hela riket.’ Den ska fungera lika bra överallt, i motsats till en massa lokala varianter. Men det räcker inte; man kan säkert klara sig landet runt på en lättare Göteborgsdialekt eller lite Gävlemål – men ingetdera skulle någon vilja kalla för rikssvenska. En bättre definition är i så fall: ’Rikssvenska är den svenska där man inte kan höra var personen kommer ifrån. Den är fri från 196

Fredrik Lindström x2

regionala specialiteter – det vill säga dialekt.’ Det låter ju jättebra. Då ska vi bara komma överens om vilka drag som är dialektala och vilka som inte är det. Det skulle vi nog kunna ägna ett par år åt att diskutera, så vi släpper det just nu. Lära oss av skåningar Vi går till det rent praktiska istället. Finns det verkligen några som pratar så att man absolut inte kan höra var de kommer ifrån? Inte har minsta pyttelilla dialekt? Ja, om en utlänning studerar svenska vid något universitet och lär sig prata helt flytande så kan han inte gärna ha några dialektdrag. Det finns även infödda svenskar som befinner sig i en sådan situation. De själva kan ha regional bakgrund men inte deras språk. Det låter kanske kryptiskt, men titta bara på namnkunniga skådespelare som Jan Malmsjö, Stellan Skarsgård och Björn Kjellman. De är alla skåningar från början, men har för sitt yrkes skull lärt sig ett riksgiltigt talspråk som de ska kunna använda framför filmkameran och på scenen. Varje skådespelare behöver ett neutralt uttal som inte stjäl någon uppmärksamhet från själva rollen. Spelar man Carl Hamilton på Göingemål eller Pelle Svanslös med Malmödialekt så får det ju en lite oönskad och förvirrande effekt. Det ska alltså inte höras var de kommer ifrån, det är hela poängen. Därför blir det intressant att studera vilka val de gjort. Hur har de bedömt att man ska prata så att publiken inte kan spåra det till någon speciell landsända? De skiljer till exempel på rev och räv, alltså är det (äldre) stockholmska ”sammanfallet” inte giltigt i rikssvenska. Däremot inte på lett och lätt – det uppfattar de som rikssvenskt. Och de har öppet ö-ljud före r, alltså ett annat ö i höra än i exempelvis hö. Att säga höra och smör med samma ö-ljud som i hö är alltså inte rikssvenskt.

197

Fredrik Lindström x2

Märkliga ord: brudnäbb kafferep portvinstå strumplästen kvällskvisten kullerbytta fönstershoppa tupplur brännvinsknäppning

Var pratar man dialektfritt? Finns det någon stad där man pratar dialektfritt? Innan vi svarar på det måste vi reda ut en vanlig missuppfattning. Många tror att från början (när nu det var!) talades det en enhetlig svenska i det här landet, men att folk slarvat och mest suttit och kurat med varandra i olika landsändar och sedan då övergett den ”rena” svenskan och börjat prata mer och mer dialekt. Men riktigt så är det inte. Det har nog aldrig funnits någon homogen svenska. Spår av dialektskillnader märker vi redan på runstenarna. I själva verket är det snarare så att man över hela Skandinavien har pratat olika lokala varianter av besläktade, nordiska språk som utgör den nordliga stammen på det germanska språkträdet. Någon ”svenska” är det ursprungligen inte tal om, utan ett antal skiftande varianter med vilka olika slags nordeuropéer såsom smålänningar, jyllänningar, anglosaxare, holländare, friser, östgötar, holsteinare, gutar, norrmän och skottar kunde göra sig förstådda med varandra – åtminstone med lite god vilja. De olika folk som på vår halvö alltmer började samarbeta politiskt och så småningom ”slog sig ihop” till ett gemensamt rike (Svea rike eller Sverige), hade ibland kanske mer språkligt gemensamt med nära grannfolk i områden som hamnade utanför Sveriges gränser. 198

Fredrik Lindström x2

Liksom idrott och politik går språk och politik alltså inte alltid att skilja åt, hur gärna man än vill. När en massa olika små folk tillsammans ska utgöra ett land, och därmed också får ett gemensamt skriftspråk, då infinner sig även tanken på ett talat riksspråk. Behovet av ett sådant måste i Sverige ha uppkommit åtminstone i slutet av medeltiden, när de flesta av de mer udda dragen i de svenska dialekterna hade kommit till. Men om vi tar med i beräkningen att svenskar och tyskar nog kunde förstå varandra hyggligt ännu vid den här tiden, kan vi också tänka oss att de krav man ställde på ett ”riksspråk” var rätt begränsade. Politiskt korrekta ord och uttryck: etnisk mångfald fördomsfri mångkulturell framtidsorienterad modern attityd öppna sinnen gränsöverskridande genusperspektiv nytänkande osvensk infrastruktur

Rikssvenskans historia Vår moderna rikssvenska bygger framför allt på två stora och viktiga talspråkstraditioner. Den första är det uppläsningsspråk som överallt i landet kunde höras vid allehanda högläsningar (i kyrkor, vid kungörelser, i domstolar, skolor och universitet). Det här språket har förstås varierat mycket från person till person, men säkert också utvecklat speciella egenheter och uttal som sedan spritts åt olika håll. Ett sådant lite högtidligt språk får gärna egna drag som sedan härmas av människor, medvetet 199

Fredrik Lindström x2

eller omedvetet, när de träder in i den ansträngda uppläsningssituationen. Vi kan jämföra det med det faktum att skånska och sydsvenska småtjejer oftast pratar ”rikssvenska” (eller uppländska, som det kan kallas) när de leker med sina dockor. Givetvis är det för att de imiterar förebilder till leken, bland annat från TV, och då lägger sig till med ett visst sätt att prata. Men det visar också tydligt att vissa situationer för med sig ett visst språk. Många skånska töser kan verka helt obevandrade i rikssvenska, men så plötsligt plockas den fram tillsammans med några Barbiedockor eller blunddockan Greta. På samma sätt tror jag att det svenska folket i en ökande takt kan ha känt till och praktiserat något slags högspråk vid speciella tillfällen. Att folk härmat och hållit på och larvat sig kan man utgå ifrån. Människan är sig lik och självklart har folk imiterat präster, lärare, ämbetsmän och andra jeppar som inte pratade som man själv gjorde. Och precis som en skånsk tjej som vill bli skådis kan få användning för det idiom hon i barndomen körde med sina dockor, så fick folk förr i världen säkerligen förr eller senare bruk för sina kunskaper i att härma lärda personer. Om inte annat när de hamnade i uppsträckta situationer eller mötte främlingar som inte helt förstod deras vardagliga dialekt. Den andra viktiga talspråkstradition som rikssvenskan vilar på är adelns och överklassens talspråk i Stockholmstrakten, från stormaktstiden och framåt. Ännu på Gustav Vasas tid verkar adelsfolket ha varit ganska regionala vad gällde seder och språkbruk. Gustav Vasa själv talade säkert till vardags ett språk som präglades av hans uppväxt i Täby–Vallentunatrakten. Men på 1600-talet började den svenska adeln förändras. Inte minst på så vis att många flyttade in till Stockholm och började arbeta på kanslier istället för att vara storbönder. Plötsligt umgicks upplänningar, västgötar, sörmlänningar och östgötar med varandra dagligen. Vid drottning Kristinas hov var det proppfullt av unga ädlingar från olika håll i landet, vilka skulle lära sig fäkta, dansa, filosofera och buga i konstfulla krumbukter. I de här kretsarna uppkom ett slags blandspråk, där man 200

Fredrik Lindström x2

gjorde olika kompromisser mellan dialekterna. Inte sällan gick de i götaländsk riktning. Uppsvenskarna slutar till exempel vid den här tiden att säga mäg och däg (”mig” och ”dig”) och lägger sig till med de götaländska mej och dej. Likaså började man överge sina besvärliga pluraländelser – runt Mälaren hette det kakur, ”kakor”, och limpår, ”limpor”. Götalänningarna hade ett enklare system med samma ändelse, som i saker. Överfört blev det kaker och limper, vilket det ju fortfarande heter på rikssvenska. (Idag uttalas orden dock allt oftare efter skriften, med o, vilket alltså snarast är ett missförstånd som härrör från den gamla, sedan medeltiden bevarade stavningen.) Såsom adeln pratade ville andra också prata, eftersom det ansågs fint. Följaktligen spreds det här blandspråket ut över Sverige, och fick sedan i sin tur kompromissa med den lästa högsvenskan på olika håll i landet. Det är i grova drag bakgrunden till dagens rikssvenska, men det är alltså ett språk som även det förändras. Lyssna bara på SF-journalerna från 1900-talets mitt – så låter inte rikssvenskan idag. Paradoxer: fulsnygg nygammal döpigg skitgott jätteliten långärmad t-tröja börja sluta (röka) göra ingenting resor till solen manlig sjuksköterska

201

Fredrik Lindström x2

Nyköpingsmyten Hur kommer då Nyköping in i bilden? Som vi nämnde var dialektskillnaderna rätt stora mellan Svealand och Götaland. Kanske har det sin bakgrund i att det från början var två olika riken som någonstans i historiens dunkel ingick en koalition. Det går i alla fall många dialektgränser tvärs över Sverige, ofta på snedden så att götamålsdragen tar sig betydligt längre norrut i västra Sverige (upp över Värmland) men kanske slutar redan i Småland eller Östergötland på den östra sidan. En viktig sådan gräns går på snedden genom Sörmland och längs Uppland–Västmanlandsgränsen, och den ger oss förklaringen till varför stockholmarna haft svårt att skilja på e och ä, men även kanske varför Nyköping ofta blir utpekat som riksspråksfäste. Norr om den här gränsen har man helt enkelt haft en helt annan uppdelning av e- och ä- ljuden än vi är vana vid. Vi ska absolut inte försjunka i en massa detaljer här, så tro mig: den är verkligen annorlunda. Bara ett exempel: det som i riks- och skriftspråk blivit till e (eld och leva) har på uppländska antingen blivit en diftong (jell) eller ä (läva); det förstnämnda förklarar exempelvis formen Jerker för Erik. Systemet, som säkert var vardagsmat för Gustav Vasa, har aldrig riktigt hävdat sig i rikssvenskan. Det har haft för många motståndare, såväl de flesta dialekter som skriftspråket. Men de flesta stockholmare hade förstås som alla andra ”östmälardalingar” den här ljudläran, innan e och ä under 1700och början av 1800-talet sammanföll (”Stockholms-e”) på grund av den höga inflyttningen till staden. Det är säkert en av de tyngsta orsakerna till att Stockholmsdialekten aldrig fått riksstatus, samtidigt som det också är här som Nyköping kommer in i bilden. Gränsen mellan de olika ljudsystemen går nämligen mellan Stockholm och Nyköping, fastän ganska omedelbart norr om den sistnämnda staden. Nyköping har alltså i sin naturliga dialekt haft ungefär samma 202

Fredrik Lindström x2

e- och ä-ljud som skriftspråket och rikssvenskan. Men Stockholm, och andra viktiga städer som Strängnäs, Södertälje, Sigtuna, Enköping eller Uppsala, har istället tillhört det område där man ”blandar ihop e och ä”. Då blir det svårt att göra anspråk på ”rikssvenska”. Nyköping var dessutom under medeltiden och ända in under stormaktstiden en betydande stad. Det är säkerligen därför det redan i början av 1600-talet nämns (i ett utländskt brev) att den som vill lära sig god svenska bör slå sig ner i Nyköping. Här fick man uppenbarligen en bra och lagom kompromiss mellan svenska dialekter. Man kom tillräckligt långt upp i Svealand för att undvika att lära sig något perifert Götalandsmål, men höll sig ännu så långt söderut att man inte smittades av de ”uppländska särdragen”. Alternativet skulle ha varit Västerås eller Arboga, men de två städerna har säkerligen haft alldeles för mycket inslag av västmanländska och bergslagsmål för att komma på tal. Myten om att rikssvenskan pratas bäst i Nyköping har alltså en viss naturlig förklaring i den svenska kultur- och dialekthistorien. Om man jämför internationellt är det annars vanligare att en bildnings- eller universitetsstad får bära stämpeln som riksspråkslikare, som Oxford i England (Oxford British). Det finns också en viss mytbildning kring lärdomsstäderna Uppsala och Hudiksvall, men den är inte lika utbredd som Nyköpingsmyten. Det ter sig ganska naturligt att ”riksspråksstaden” skulle bli en stad söder snarare än norr om Stockholm. Även då Finland tillhörde Sverige bodde huvudparten av landets svensktalande befolkning söder om Stockholm. Avståndet mellan Stockholm och Nyköping (ca 10 mil) är också fullt jämförbart med det mellan London och Oxford. Och även om Nyköping aldrig varit någon lärdomsstad var den ofta residens för hovet. Hertig Karl, sedermera Karl IX, hade till exempel sitt fäste där. I grunden har alltså nyköpingskan, på grund av sitt läge, i princip fått en liknande fördelning av svealändska och götaländska drag som rikssvenskan. Helt dialektfri är den dock inte, det kan vem som helst intyga som hört en Nyköpingsbo gå 203

Fredrik Lindström x2

och bjäla lite till vardags. Men rent statistiskt har den alltså haft fler likheter med rikssvenskan än vad stockholmskan haft. Det har räckt för att hålla liv i myten om att man hittar ”den bästa svenskan” i Nyköping. De sämsta finskorna lär för övrigt finnas i Oxelösund. Skenbara självklarheter: papperstidning klocktid köpsprit rökt böckling bo hemma Sverige-svensk gå till fots underklännings-klänning jeansbyxa spontansex

Stockholmska lät som norrländska Stockholmskan har alltså, som vi sett exempel på, fått kompromissa mycket med sydligare dialekter. Så även under 1800- och 1900-talet. Ett bra exempel på det är den välkända sloganen ”Ta’t lugnt, ta en Toy”. Formen ta’t, ’ta det’ (liksom ha’t osv), hör till götadialekterna och finns ursprungligen inte ens så nordligt som i Sörmland (där heter det istället ta’lä). Men så dyker formen ta’t upp i stockholmskan, uppenbarligen alltså ett ”fjärrlån” från Götaland, där många inflyttade stockholmare hade sina rötter. Huvudstadsdialekten som den talades på exempelvis Bellmans tid skulle nog ha gjort ett tämligen ”norrländskt” intryck på oss. Av Bellmans rimmande framkommer inte sällan spår av en nordlig betoning av orden (typ Drottninggátan) och ännu i mitten av 1800-talet klagas det på att stockholmska skolbarn ofta tappar sista stavelsen i ord, som int (för inte), precis som ännu i 204

Fredrik Lindström x2

norrländskan och finlandssvenskan. Den äldsta inspelningen av en mer genuint talande stockholmare (hamnsjåaren Per Ludvig Lindgren, född på 1860-talet, vars pappa jagade änder i en sjö där Medborgarplatsen nu ligger), brukar också förbrylla nutida öron. Skolelever gissar inte sällan på att gubben kommer från Gävletrakten eller södra Norrland. Lidingö-i Stockholmskan som vi hört den på 1900-talet har ju en hel del nasala drag, och det heter ofta att stockholmare talar ”i näsan”. Till de språkdrag som bidragit till den föreställningen hör väl de lite surrande och nasala i- och y-ljud som förekommer i de högre socialgrupperna i huvudstaden. Företeelsen är inte alls bara knuten till Lidingö, Östermalm och Djursholm, som en del tror, utan snarare ett generellt socialt språkdrag (det tycks i regel inte förekomma under en viss inkomstnivå). Sitt namn har det säkert fått därför att det finns i i namnet Lidingö, så att man på samma gång kan exemplifiera uttalet. Frågan är då var ljudet kommer ifrån. Att det skulle vara särskilt gammalt hos den stockholmska överklassen kan man nog utesluta. Men intressant är att samma ljudföreteelse finns i en del andra svenska dialekter, bland annat på Västkusten (i Bohuslän), i Närke och även i ett område i Medelpad. Och då är det inte alls något som tillhör socialgrupp ett – tvärtom. Det är mycket folkligt, för att inte säga bonnigt. I Närke kallas det ”Viby-i” efter en plats som sannerligen varken är någon metropol eller något överklassnäste, snarare en klassisk svensk ”håla”. Att det bara skulle finnas på öar kan vi alltså redan nu helt avfärda. Ett sådant rykte har säkerligen uppstått på grund av en tänkt koppling mellan öarna i Bohusläns skärgård och Lidingö. Och språkdrag kan vara intressanta och dunkla, men så mystiska är de inte att det finns ljud som bara uppstår för att folk bor på öar. Öbor kan visserligen vara egensinniga, men inte så till den milda grad. 205

Fredrik Lindström x2

Gåtfullt dialektdrag Varför det här draget dyker upp på så skilda håll i Sverige vet ingen. Då kommer man in på den svåra frågan om varför språk över huvud taget förändras och blir till olika dialekter, och vem kan svara på det? Det har föreslagits att grupper som har gemensamma intressen omedvetet strävar efter att med sitt språk skilja sig från andra. På så vis kan man ju direkt höra att en person kommer utifrån, och därmed kanske också representerar andra intressen än den egna gruppens. Och det kan nog vara en av orsakerna, men svaret är säkert mer komplicerat än så. Eftersom ljudet verkar vara gammalt i de olika landsortsdialekterna men rätt ungt i Stockholm, finns det skäl att misstänka att det kan ha lånats från landsorten. Ett förslag är att de välbeställda stockholmarnas barn och ungdomar tog med sig ljudet hem från sina sommarvistelser på platser som Marstrand och Koster i Bohuslän. Unga människor är ju väldigt påverkbara och kan byta dialekt över en sommar. Idén är inte dum alls, men knappast bevisad. Det är inte heller säkert att det behövs en specifik förklaring av det slaget. Stockholmarna har som sagt under 1900-talet utvecklat en särskild fäbless för att ”tala i näsan”. Det klassiska ”Stockholms-e:et” är idag på väg att försvinna, men höll under första halvan av 1900-talet på att bli ett prestigefyllt drag som gärna plockades upp av skådespelare och inflyttade. De surrande i- och y-ljuden skulle mycket väl kunna vara resultaten av en allmän förskjutning av de främre vokalerna mot ett smalare och nasalare uttal, helt i modell med e, som ansågs stockholmskt och lite fint. I så fall är det kanske förklaringen till att en del yngre stockholmare, främst inom de högre samhällsklasserna, även uttalar u mer smalt och nasalt. Det resulterar i ett slags diftong (dubbelvokal): ”han e helt sleut”, ”fan va keul”. Det påminner en del om gotländskan, som ju ligger geografiskt rätt nära och också har ett vokalsystem med ganska ”smala” vokaler. 206

Fredrik Lindström x2

Skorrande r – ett talfel? Varför skorrar sydsvenskar när de säger r? Det är väl inte någon allt igenom mytomspunnen företeelse, men ändå något många undrar över. Om jag säger att det kanske beror på någon inflytelserik fransman med talfel i slutet av 1600-talet, tror ni säkert att jag skojar. Men det är faktiskt den ledande hypotesen inom forskningen på området. Men hallå där: talfel?! Vad är det för en nedsättande syn på ett dialektdrag! Det är nu inte meningen att vara värderande, men faktum är att skorrande r också finns i de områden som har samma rullande r som i rikssvenskan. Men då uppträder det faktiskt som ett talfel, dvs en på ungefär tiotusen som inte kan säga ”vanligt” r ersätter det med ett skorrande. Kända exempel på detta är Anders Gernandt och, med en egen variant, journalisten Folke Rydén. Små barn har ju svårt att säga r (som görs med hjälp av en liten tungvrickning mot gomseglet) och det blir då lätt ”loligt” för roligt eller ”fjåga” för fråga och liknande. Kan man inte heller lära sig tungvrickningen som vuxen verkar det som om man hellre ersätter den med en liten harkling än med exempelvis l eller j. Nu menar jag inte att sydsvenskar inte kan säga rullande r, och därför skorrar istället. Det här är en högst frivillig förändring, ett språkligt drag eller mode om man så vill. Men vi kan konstatera att det inte alls är uråldrigt. När svenskarna och danskarna krigade i mitten av 1600-talet, och Skåne, Blekinge och Halland sedan blev svenskt, lär inte någondera sidan ha skorrat. Danskarna, och till en början framför allt köpenhamnarna, tycks ha börjat någon gång under 1700-talet. Inte förrän under början av 1800-talet tycks skorrningen ha brett ut sig ordentligt. Säkert kom den också till Malmö någon gång på 1700-talet och spred sig därifrån ut över den skånska landsbygden. Det är nämligen mycket som tyder på att det har börjat i städerna, och allra först i det kulturella Europas huvudstad – Paris. 207

Fredrik Lindström x2

Hela Sverige börjar skorra? Det skorrande r:et har under de senaste århundradena dykt upp över en stor del av Centraleuropa och Skandinavien, och tittar man på en karta pekar väldigt mycket på att fransmännens huvudstad är det ursprungliga spridningscentrumet. Det ser ut att ha börjat i Paris på 1600-talet, spritt sig ut över en stor del av Frankrike (en del dialekter i södra Frankrike har fortfarande rullande r) och ganska snart också till Berlin och andra tyska städer. Sedan har det alltså kommit till Köpenhamn och Malmö före 1800, och därifrån med stor framgång spritt sig över den omgivande landsbygden. Men det förvånar säkert många att det fortfarande en bra bit in på 1900-talet fanns ”språköar” i norra Skåne där det inte slagit igenom, och ännu idag ska det finnas små områden kring gränsen mot Blekinge där man har kvar ”vanligt” rullande r. Till Norge har skorrningen helt säkert kommit från Danmark och först ”intagit” Bergen och sedan fortsatt ut över stora delar av Vest- och Sörlandet. I vårt västra grannland är skorrningen fortfarande på viss frammarsch österut och norrut, medan den i Sverige tycks ha avstannat för flera generationer sedan. Man trodde ett tag på 1800-talet att hela Sverige skulle börja skorra. Det var i och för sig inte osannolikt med tanke på att det nya uttalet på bara kanske drygt hundra år hade lagt under sig södra Sverige en bra bit upp i Småland. På 1880-talet kom de skorrande r:en till Jönköping! Det finns det vittnen på (eller fanns åtminstone). Där som på andra håll började det hos barn och unga. Varför stannade det sedan någonstans i norra Götaland? Troligen mötte man här alltfler språkimpulser från det utjämnade ”riksspråk” som spritts alltmer från Stockholm. Huvudstaden måste ha haft betydelse eftersom skorrningen når betydligt längre norrut i västra Sverige, ända upp i Värmland. Men låt oss 208

Fredrik Lindström x2

nu gå tillbaka till vår första fråga: Var kommer skorrandet ursprungligen ifrån? Ett inomhusljud? Det har genom åren presenterats många teorier om skorrandets uppkomst. En forskare har på fullt allvar kommit med idén att det har att göra med att folk började vistas mer inomhus. Ljudet skulle då med sin praktiska placering bak i svalget vara tacksammare och enklare när man samtalar på lägre volym, vilket ju ofta blir fallet inomhus. Så länge folk var mer utomhus var det rullande r-ljudet lämpligare, får man tänka sig. Det är svårt att direkt bemöta en så fantasifull idé, men även om den verkar fnoskig så tror jag att den rymmer något korn av sanning. Inte så att folk byter konsonanter när de flyttar inomhus, men det är uppenbart att det gamla germanska riktigt rullande r- ljudet har stått sig dåligt när den moderna världen utvecklats under de senaste århundradena. Om man inte har börjat skorra har man ofta övergått till ett mycket slöare och mer vokaliskt r-ljud, som utmärker exempelvis engelskan, amerikanskan, gotländskan och i ganska hög grad den nutida stockholmskan. Det har helt enkelt visat sig möjligt att uttala ljudet på ett mindre ansträngande sätt. Om informationen går fram utan att man behöver ligga kvar och rulla med tungspetsen mot gommen, och istället bara behöver göra en liten planlös visit uppåt i munnen, väljer man kanske den enklare vägen. När barn lär sig språket måste de vara motiverade för att lära sig besvärliga ljud. Om det inte verkar vara helt nödvändigt vill de helst slippa. Får de smöret i gröten och sockerdrickan snabbt så ger de fan i att rulla med tungan, helt enkelt. Men de skulle inte komma på idén att forma budskapet med en skorrning om de inte träffat på den modellen någonstans i vuxenvärlden. Det måste finnas en impuls.

209

Fredrik Lindström x2

Vem började? Vem var det nu då som började skorra? Slutledningsförmågan säger oss att vi bör söka honom i Frankrike på 1600-talet. Det har föreslagits att det var någon av de mäktiga franska kungarna som skorrade, och att omgivningen följde kungens exempel för att inte göra honom generad över handikappet. Det är ingen dum tanke, men sanningen att säga skulle nog en skorrande kung bli rätt förbannad och snarare uppfatta sig som hånad. Föreställ dig själv att du läspade och började på en ny arbetsplats. Om då dina arbetskamrater också började läspa, av något slags förfelad lojalitet, är det väl tveksamt om du skulle uppskatta det. Hur väl de än menade skulle du nog känna dig mer utpekad och förlöjligad än stöttad. Men det kan finnas andra skäl än rena lojalitetsskäl till att man härmar en person. Man har föreslagit att det kunde vara någon vid Molières teatersällskap som skorrade, och att det därigenom blev ett mode. Tanken är tilltalande, och framför allt tror jag att man ska söka upphovsmannen (som vi givetvis aldrig kommer att finna i egen hög person) bland sådana som andra har en anledning att citera. Var och en kan väl intyga hur språkliga moden på ett lite lekfullt sätt tar plats i vardagen genom att man härmar eller citerar någon person – en komiker, politiker, skådespelare eller rocksångare. Människor kan lägga sig till med en jargong för att det roar dem, och sedan få den på hjärnan. Om språkdraget dessutom då innebär något slags lättnad i uttalet kan det börja spridas vidare. Sådana sjukor lämnar idag knappast några bestående spår i språket. Det är inte så att svenskan förändras av att folk härmar Dan Beckman eller Loket Olsson hit och dit. Men då måste vi tänka på att vi lever i en annan tid; vi har idag ett mer fastlagt språk, som vi hela tiden får påminnelser om genom TV och radio. Låt oss åtminstone gissa att det fanns någon i Frankrike som av olika skäl blev mycket härmad, citerad och som skorrade – 210

Fredrik Lindström x2

men skorrandet kanske inte alls behöver ha varit den direkta orsaken till att man härmade vederbörande. När något får status behöver det inte ha med själva funktionen att göra. Det viktiga är associationen. Den typ av takhimlar över matborden som adelsfolk i Sverige började använda på 1600-talet hade egentligen haft som funktion att skydda maten från nerfallande spindlar och liknande. Det var knappast något problem på svenska breddgrader – men det hade blivit associerat med fint folks liv. Det måste i alla händelser rätt snart ha börjat ses som tjusigt att prata franska med skorrande r. Den franska som blev ett modespråk bland lärda och kungahus i Europa på 1700-talet tycks ha uttalats skorrande. Man tror att skorrandet via detta fransktalande sedan spred sig till vissa större städer. Kanske fanns det folk i Gustav III:s Stockholm som även pratade svenska med skorrande r – de var månne bara för få för att det skulle slå igenom. Så även om det nu ursprungligen kanske är ett talfel så är det åtminstone ett franskt talfel. Och det är ju inte det sämsta!

211

Fredrik Lindström x2

3 alla möjliga namn

212

Fredrik Lindström x2

emund slemme och socker-conny varför heter man egentligen något?

213

Fredrik Lindström x2

Den isländska telefonkatalogen är inte sorterad efter efternamn – utan förnamn. Det är förstås för att islänningarna inte har några efternamn i vår mening, men varför har de inte det? Är de helt efterblivna? Nej, inte alls. Men för att förstå det måste vi börja från början: Varför har vi över huvud taget namn? Är det inte egentligen rätt absurt att varje människa heter någonting? Namn är ju bara ord, hur kan man binda dem vid en människa och påstå att hon har något med det ordet att göra? Vid närmare eftertanke är det snudd på obegripligt. Vad är det för ett ord egentligen – heter? Fundera en stund på att ni faktiskt heter Niklas eller Lotta, och ni kommer att börja känna er snurriga. Hur kan man ”sätta fast” ett ord på en människa på det sättet? Att man heter något – vad innebär det egentligen, annat än att man ska komma om någon ropar det ordet? Ja, för oss är det självklart att ha namn, inte bara på människor utan i stort sett på allting omkring oss. Och det räcker inte med sakerna i vår omgivning – vi namnger dinosauriearter som dog ut för miljontals år sedan och stjärnor som är så långt borta att vi bara kan räkna oss till att de finns. Allting ska ha ett namn! Men varför? Egentligen är det ju ett tvång i detta som är snudd på obehagligt. Stjärnorna och dinosaurierna har ingen som helst möjlighet att klaga, de får finna sig i att bli kallade Ursa Major eller Brontosaurus. Utan överdrift kan man säga att även vi människor blir påtvingade namnen. Man har nämligen inte rätt att vara namnlös, samhället kräver att vi ska heta någonting, minst ett för- och ett efternamn (eller släktnamn, med en riktigare term) – det är det lag på. Att allt och alla måste ha ett namn visar hur oerhört beroende vi är av språket. Namnet är liksom inträdesbiljetten till det språkliga systemet, eller kanske snarare vår representant där. Jag själv, liksom en rad svenska män, representeras av 214

Fredrik Lindström x2

bokstavskombinationen fredrik. Långt tillbaka har ordet haft en betydelse (’fredsfurste’), men för oss är det bara ett betydelselöst namn. Det är bärarna som ger det dess innehåll. Om jag inte hade mitt namn skulle ingen kunna prata om mig. Det skulle i alla fall bli mycket svårare: ”han där borta” eller ”den stora, ljusa killen”. Att ha ett namn förenklar saker väsentligt. Men eftersom det finns många ”fredrikar” i landet skulle jag ha svårt att klara mig med bara mitt förnamn. Man skulle blanda ihop mig med en massa andra. Därför måste man ha ett släktnamn också på var och en, på så vis blir jag inte förväxlad hit och dit med Fredrik Belfrage, Fredrik Ljungberg eller Fredrik Offrein. Vi tycker att det är rätt självklart, men det är inte så länge sedan man bara ersatte detta med någon typ av beskrivande tillägg, som tjock eller smålänning. Och vi behöver bara gå till vårt grannland Island för att hitta en kultur där man fortfarande helt och hållet utgår från förnamnen, precis som vi svenskar gjorde förr. Letar du efter en Patrikur Sigvardsson i den isländska telefonkatalogen så får du slå på Patrikur. Sigvardsson är bara en uppgift om vad hans pappa heter, för att vi ska kunna skilja honom från andra med namnet Patrikur. Islänningarna har helt enkelt bevarat det system som vår och alla andra mänskliga kulturer en gång hade, där släktnamn och efternamn i vår mening helt saknades. För att bevara det här är det faktiskt numera förbjudet på Island att ta ett släktnamn. En gammal tradition Hela idén med att man har ett namn är alltså att man ska ha en egen beteckning. Men redan långt tillbaka i historien har det på sina håll känts otillräckligt med bara ett förnamn. Rolf var exempelvis ett vanligt namn under vikingatiden. Därför möter vi en och annan som fått ett tillägg till det, som Rolf Krake eller Gånge-Rolf. Den förstnämnde brukade kanske ofta rida (krake betyder ’häst’) men den sistnämnde gjorde det garanterat inte. 215

Fredrik Lindström x2

Namnet fick han för att han var så tjock att hästar inte bar honom – han var tvungen att gå istället. Den här typen av binamn eller smeknamn är alltså mycket äldre än våra släktnamn. När vi kallar folk för Bus-Roffe eller Lill-Babs följer vi alltså en mer ursprunglig tradition än när vi använder de officiella formerna. Det går en obruten tradition från Gånge-Rolfs dagar via exempelvis Fet-Mats (legendarisk fetlagd arbetare i Falu koppargruva på 1600-talet) till våra dagars Socker-Conny eller min egen uppväxts Video-Vello (den första killen som hade video i grannskapet). Binamn, eller smeknamn som vi ofta säger, kan också stå som ett direkt tillägg till förnamnet, typ Emund Slemme. Det här är inte jämförbart med våra efternamn, eftersom binamnen inte gick i arv. Det var alltså Emund själv som var slem (det vill säga ’elak, beräknande’), det var inget som berörde hans släktingar. Magnus Minneskölds son kallades Birger Jarl, vars son i sin tur gick under namnet Magnus Ladulås. Det här hör till det charmiga med det medeltida Skandinavien, att inte bara vanligt folk utan till och med kungar kan heta saker som Harald Hårfager, Sven Tveskägg, Blotsven och Erik läspe och halte. Det är nu tyvärr inte säkert att den sistnämnde verkligen kallades så när han levde. Det fanns gott om Erikar på medeltiden, och det enda personliga vi vet om honom är just att han läspade och var halt – det står nämligen i ”Erikskrönikan”. Men både Läsper och Halt förekommer som binamn under medeltiden, så om han bar dessa binamn var han inte alls ensam om det. Men att han lyckades pricka in bägge lytena har förstås gjort honom till en prisvinnande namnprofil bland svenska medeltidskungar. Det svenska samhället kan inte ha varit så formellt om man kunde ha ett statsöverhuvud som gick under beteckningen läspe och halte. En annan kung, som hade litet huvud, kallades Ragvald Knaphövde (knap, ’liten’, ’knapp’). Det verkar för övrigt vara en rätt tidlös namngivningsgrund – en kille på min gymnasieskola som var påfallande småhövdad gick under namnet Äppelhuvet. 216

Fredrik Lindström x2

Vad ligger bakom namnet? Men det är inte alltid lätt att i efterhand lista ut orsakerna bakom ett medeltida smeknamn. När någon kallas för Olav Gravlax kan man tänka sig massor av olika förklaringar. Det minst sensationella är förstås att karln ifråga har ”sålt lax eller tyckt särskilt mycket om lax”, såsom personnamnsexperten Ivar Modéer, vilken skrivit en innehållsrik bok i ämnet, uttrycker det på sitt återhållet torra och småtrevliga sätt. Sanningen kan lika gärna vara att han misslyckats med att grava en lax eller glömt eller tappat bort en. Kanske åt han en gång en hel alldeles själv. Han kan också ha stulit en gravlax, satt sig på en, fått en i huvudet, somnat ovanpå eller varför inte halkat på en. Det får vi förstås aldrig veta. Men principerna för sådana här smeknamn är nog egentligen ganska tidlösa. Grunden är ofta en händelse som man pratar om och som sedan förknippas med personen ifråga. Ibland kan den vara någorlunda utläsbar av namnet. En klasskamrat till mig i gymnasiet lyckades med konststycket att kliva i samma hundskit tre gånger samma dag, och fick därefter heta Hundbajsar-Uffe. En annan kille fick en fet gäddwobbler av modellen Rappala i örat i samband med en fisketur, och kallades därefter Ove Rappala. En initierad hobbyfiskare skulle alltså kunna knäcka ett sådant namn, medan andra smeknamn är minst sagt omöjliga att se den bakomliggande orsaken till. En svensk skolelev på 1930-talet gick under namnet Diman – helt obegripligt om man inte har bakgrundshistorien: han hade under en tysklektion envist hävdat att det hette die man (alltså feminin böjning av ett uppenbart manligt ord). Mycket tyder på att principerna var ungefär desamma på medeltiden. Vi kan alltid spekulera om förhistorien, och namn som Blek, Gammal, Blind, Fet, Skelig (skelögd), Dyster, Galen, Glad och Grym kräver inte så mycket fantasi. Även binamn som Kruslock, Långnäsa och Flottskalle är fullt begripliga – fast man måste i det sistnämnda fallet förstås ha varit närmast osannolikt 217

Fredrik Lindström x2

fet i håret för att det skulle vara utmärkande i ett tidevarv när schampo inte ens var påtänkt. Att 1300-talskillen Simon Flaxöga troligen hade problem med ett alltför ymnigt blinkande är ingen vågad gissning; en kille med samma problem på min gymnasieskola kallades för Blinkfyren. Lite knepigare börjar det bli när folk heter sådant som Hjässa, Huvud, Käft, Nacke, Skalle, Tand, Fot och Hals. Oftast har väl kroppsdelen varit skadad eller inblandad i någon beryktad händelse, såvida den inte bara varit utmärkande för personen. Modéer menar att Per Olsson med axlarna (en stockholmare på 1400-talet) förmodligen hade ett par kolossala axlar. Man kan nog också tänka sig att han knappt hade några axlar alls. Ironi fanns redan på medeltiden. Svårförklarliga namn Utan bakgrundsfakta kan vi aldrig säkert förklara sådana riktigt färgstarka medeltida binamn som Kolben, Ödla, Mört, Broms, Skuta, Lås, Säck, Vadmal och Bastukvast (Karin Bastukvast bodde i Stockholm på 1500-talet). Vi kan här bara ana oss till folk som har glömt att låsa något viktigt, tagit fel på mört och annan fisk, ljugit om att de haft en skuta, haft ansvar för sopningen av bastun, glömt en säck eller gått omkring och rapat lök en hel dag – som kanske Harald Lök gjorde till omgivningens allmänna missnöje. För att nu bara komma med några hypotetiska förslag. Från någon händelse borde också namn som Olof Hand i säck (snyltat ur någon säck?) eller de senmedeltida stockholmarna Lasse Dyrtköp (förmodligen gjort någon riktigt dålig affär) och Anna Godemåltid komma. Vi ska inte glömma bort att sådana här namn också kan komma från personens favorituttryck. Säkert hade Laurens I Besta Matto (’på bästa sätt’) fått sitt namn så. En skogarbetare i Härjedalen i modern tid kallades Strannsatt, eftersom han brukade vigga pengar med motiveringen ”Ja ä alldeles strannsatt”. I min barndom hade vi en utomordentligt artig tobakshandlare som gick under namnet Tackar tackar, och han 218

Fredrik Lindström x2

tycks ha en och annan namne runt om i landet. Inför vissa namn pendlar man någonstans mellan nyfikenhet och avsmak. Hur hade det varit att stifta bekantskap med Magnus Surben, Elin hal i hand och Elin Katthjärna? Hur såg egentligen 1300-talssmålänningen Torsten Trollskalle ut? Och hur pass läcker var den korv- och inälvsmat som Sketna Gertrud Syltekona tillhandahöll i 1500-talets Stockholm? Fotbollsord: tåfjutt löpa i djupled luftpastej målspottare understöd med press strumprullare hänga tvätt göra sin motståndare skyttekung löpvillig nickskarv mittlås

Smeknamn på idrottsmän Som vi ska se börjar binamnen bli ovanligare i takt med att folk skaffar sig släktnamn. Ännu på 1600-talet kunde högadelsmän gå under namn som Grov-Johan (Johan Gyllenstierna, som var en allmänt storvulen och mäktig karl) och Resare-Bengt (Bengt Oxenstierna, Axels kusin, som gjorde långa resor och bland annat besökte Afrika – mycket ovanligt då). Och bland vanligt folk förekommer det långt in på 1700-talet att man figurerar i rättegångsprotokoll och liknande som Olof Långe, Lisbet Rödnacka eller Anders Nordan i gränd. Och som ni alla vet lever binamnen fortfarande kvar, de har bara fått en mycket mer informell prägel. När alla människor har 219

Fredrik Lindström x2

ett släktnamn behövs de inte längre i offentliga sammanhang, och då blir de undanskuffade till privatlivets olika skrymslen, där de dock ännu används friskt. Men en frizon har också utvecklats inom sportens värld. Ni har säkert själva en eller annan gång grunnat på varför det bland idrottare lever och frodas alla former av mer eller mindre underliga smeknamn och binamn. Det är inte särskilt konstigt. De moderna sporterna utvecklades mycket under 1800-talets slut och de första decennierna på 1900-talet. Då hade alla börjat bära släktnamn och binamnen hade egentligen blivit onödiga – såvida folk inte hade väldigt vanliga namn som Erik Johansson eller Sven Karlsson. Men den privata och informella känsla som odlades inom sportens och speciellt lagidrotternas värld (”kom igen nu, gubbar!”) verkar liksom kräva den här typen av mer spontana namn. Uppenbarligen är det en tradition som man tagit med sig från den ”gamla världen”, där saker och ting var lite mer informella. På sätt och vis är ju hela idrottsvärlden en rest av människans mer ursprungliga behov av kraftmätningar, kamp, lek och allmänna fysiska aktiviteter. Det gick inte an att ha folk som sprang omkring och stojade, kämpade och hetsade varandra i det moderna samhället utan man fick bygga speciella arenor, hitta på regler och sätta på dem särskilda dräkter för att få lite kontroll över det hela. Vi skapade helt enkelt en egen domän för kamplusten som vi kallar sport, och där ryms även det urgamla binamnsskicket – rätt oförändrat från Gånge-Rolf via Lill-Strimma till Kongo-Kim. Redan runt 1900 hade det blivit legio att sportsmän hade – ja, i det närmaste var tvungna att ha – ett binamn. Låt mig bjuda er på ett litet smakprov ur en förteckning över svenska idrottsmän från 1930-talet: Bagarn, Banken, Brandkårn, Budda, Cirkus, Den elektriska, Doktorn, Dubbel-Jerker, Farsan, Fransman, Greven, Gävle, Indianen, Japan, Knata, Kusken, Loppan, Målarn, Möss-Olle, Negern, Ribba, Rövarn, Skeppsmäklarn, Slaktarn, Småland, Spöket, Suggan, Sövar-Nisse, Tomten och Turken. Vi känner igen stilen, även om den här traditionen haft en 220

Fredrik Lindström x2

nedåtgående trend de senaste årtiondena. Men att de här namnen ofta fyller funktioner som annars våra släktnamn ska ha, bevisas väl av att de inte sällan går i arv (precis som släktnamn). Nils Buttis Johansson, fotbollsspelare i Skara, kallades så för han hade för vana att ”butta” in bollen med hjälp av huvudet. Hans söner kallades Leif Buttis och Hasse Buttis. Samma sak med Åke Kråka Johansson, vars barn fick bära faderns tillnamn – givetvis inte officiellt, men ändå. En tjej i min barndom hette allmänt Tåten, efter hennes far, en handbollsspelare som kallades så. Vi kan hitta hur många exempel som helst. Ibland har man till och med gjort det officiellt. Sven Tumba Johansson heter numera Tumba i efternamn, liksom hans barn. Utvecklingen till vår moderna situation, där alla har ett förnamn och ett efternamn, och smeknamnen blivit en parentes, hör förstås ihop med hela samhällets utveckling. Smeknamnen har ju egentligen inte försvunnit – nästan var och varannan har ett eller flera – det är bara utrymmet där vi använder dem som blivit mer inskränkt. (Om man nu inte tagit ut sitt smeknamn i offentligheten, som exempelvis Pugh Rogefeldt – egentligen Torbjörn – eller Loket Olsson – egentligen Leif.) Världen har växt, helt enkelt, och ju större världen blir, desto mer krav ställs det på att varje människa ska ha en ”formell beteckning”. Alltihop är en händelsekedja där ribban hela tiden höjs och där man till slut kommer fram till våra dagars personnummer. Vi ska snart återkomma till det. Men om nu alla människor från början bara hade förnamn, vem var det som började använda efternamn i vår mening, alltså namn som ärvdes av barnen? Adeln var först Utan tvekan hittar vi de äldsta exemplen bland adelsmän, och de kommer i enstaka fall redan på medeltiden. Men till en början ärvs de inte med någon regelmässighet, utan ungefär som de tidigare exemplen från idrottsvärlden. Det är ibland hopplöst svårt att förstå principerna. Thord Bonde på 1300-talet hade 221

Fredrik Lindström x2

exempelvis två söner, som bägge också bar detta namn. Thords bror Erengisle (!) kallade sig däremot inte Bonde, men den ene av hans två söner gjorde det (Peter Bonde) och sedan vidare alla hans ättlingar, medan den andra brodern gick under namnet Ragnvald Puke. Lätt obegripligt, men efternamn i vår mening är det knappast fråga om. Det var adelsmännen som först behövde ett extra namn eftersom de rörde sig mer och mer runt om i landet, och då var deras förnamn inte alltid tillräckligt unika. Den svenska adeln förändrades mycket under 1500- och 1600-talen, den blev mer berest, internationell och allmänt världsvan. Och på kontinenten, där folk levde tätare, hade många redan börjat lägga sig till med släktnamn. I Italien började det redan under tidig medeltid. Där var namnen ofta grundade i platsen man kom ifrån. I Sverige utvecklades däremot en annan tradition; våra gamla adelsnamn har oftast sin bakgrund i symboler som medeltidens riddare bar. De äldsta adelssläkterna hade då redan i flera hundra år haft sina symboler på skölden, men först under senare delen av 1500-talet började man så smått använda dem som namn. Namnet är då ett försök att i ord ”översätta” den bild eller det vapen som adelsmannens soldat bar på sin sköld. Släkten Vasa hade helt enkelt en vase (’sädeskärve’) på sin sköld, Bielke en träbjälke och Uggla just en sådan fågel. Den vakne läsaren kan då själv räkna ut vad familjer som Lejonhuvud, Rääf, Gyllenstjerna, Horn, Tre Rosor och Bååt hade på familjeskölden. Lite marigare kan det vara med vissa av de mer pittoreska gamla släktnamnen: Natt och Dag (hälften mörkblått, hälften ljusgult), Blåpanna (en afrikan) och Oxenstierna (ett oxhuvud; stirn, ’panna’ på tyska). Det kunde förstås hända att två skilda släkter, i olika delar av landet, haft samma symbol på skölden och därmed också fick samma namn. För att markera att de var olika släkter gjorde man då ett tillägg om var man kom ifrån, såsom Stråle af Ekna, Stråle af Sjöared. Detta af betyder helt enkelt ’från’ på äldre svenska, men kom i de här namnen att betraktas som ett adligt kännetecken. Därför användes det i nybildade namn på 222

Fredrik Lindström x2

1600-talet, som af Klingspor, af Klint osv. Där betyder det inte ett smack, utan är bara till för att se lite snyggt ut. Men det tar lång tid för släktnamnen att slå igenom mer allmänt, även inom adeln. Gustav Vasa (1496– 1560) kallas så av oss, men själv verkar han inte ha använt sitt adliga namn – när han undertecknar något är det som Göstaff Eriksson och liknande (alltså helt enligt samma princip som islänningarna använder än idag, Gustavs pappa hette Erik – och var för övrigt en riktig hårding). Gustav Vasa skulle alltså säkert ha blivit förvånad om han fått veta att han skulle gå till historien under ett namn han själv aldrig använde, och lika paffa skulle förmodligen Karl Knutsson Bonde och Katarina Stenbock ha blivit. Ännu under 1600-talet verkar förnamnet ha varit den absolut viktigaste och mest använda delen av namnet. Även riktigt höga höns som Per Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie omnämns i vardagslag med enbart förnamn och titel (Grev Peder, Grev Magnus). I det sammanhanget kan man lägga märke till att det heter Grev Turegatan i Stockholm efter Ture Bielke. Någon Ture Bielkegatan var det inte tal om, lika lite som någon de la Gardiegatan. Den gata som är uppkallad efter Magnus Gabriel de la Gardie heter Grev Magnigatan. På det här viset kan man faktiskt skilja ”gamla” gatunamn (som folk själva hittat på) från mer ”moderna” (som någon stadsplaneringsnämnd slagit fast). Torkel Knutssonsgatan och Wollmar Yxkullsgatan är namn från stadsregleringen i slutet av 1800-talet. Hade de varit gamla namn så skulle de ha hetat Marsk Torkelgatan och Herr Wollmargatan eller liknande. Först om det fanns två Grev Magnus i grannskapet och det började bli risk för sammanblandning, behövde man sitt släktnamn. Man använde dem alltså inte mer än nödvändigt – det gör inte heller vi med våra efternamn, och framför allt inte med våra personnummer. Vi vet att vi har dem, vi kan dem, men använder dem sällan i vardagslivet. Vi tilltalar inte folk med efternamnet – typ ”Hej, Fredrik Lindström!” – annat än om det handlar om något speciellt förtydligande. Och om någon skulle 223

Fredrik Lindström x2

presentera sig med sitt personnummer, skulle det klassas som helt rubbat. Jag tror att adeln till en början hade ungefär samma förhållande till sina släktnamn. Precis som vi uppger våra personnummer till försäkringskassan, kunde nog Grev Magnus pressa ur sig sitt släktnamn de la Gardie vid enstaka tillfällen, om det fanns anledning till det. Men det ingick inte i vardagslivet. Det har tagit lång tid för släktnamnen att verkligen bli en del av människors aktiva identitet. Man kan lägga märke till att den urgamla släkten Natt och Dag inte börjar använda sitt namn förrän en bit in på 1700-talet. Vid den tiden kan man också fortfarande se att släktnamnen inte sällan fungerade ungefär som ett binamn. Magnus Stenbock, som var med Karl XII i Ryssland och härjade, tycks allmänt ha kallats för Måns Bock i lite mer privata sammanhang. Och en del av de gamla adelsnamnen (de som inte kom från sköldar) har sin bakgrund just i binamn från medeltiden. De är alltså egentligen smeknamn på en person, som sedan börjat gå i arv (en direkt parallell till Sven Tumba, med andra ord). Det anrika namnet Trolle är exempelvis ett gammalt nidnamn som säkert betytt ungefär ’ful som ett troll’. Betydelsen verkar vara levande rätt länge; Anna Trolle, förnäm adelsfru i Stockholm i början av 1600-talet, tituleras Anna Trull (det vill säga ’troll’) i en skämtsam dikt till henne. En del av de här namnen är alltså inte särskilt smickrande i sin egentliga betydelse. Det tjusiga Sture betyder från början ’den sturige’, alltså ungefär ’tjurig, motsträvig’. Och Puke, exempelvis Erik Puke – en kompis till Nils Dacke, och alltså en av Gustav Vasas motståndare – betyder ’djävul’. Till den här kategorin hör säkert också Get och Gylta (det sistnämnda betyder ’sugga’) – bägge är binamn som blivit adelsnamn. Att det skulle ha varit några direkta hedersutmärkelser kan man i alla fall utesluta. Ibland vet vi inte något om orsaken till det ursprungliga binamnet. Det har ju ett visst underhållningsvärde att den anrika släkten Posse skulle heta Påse på modern svenska (namn bevarar 224

Fredrik Lindström x2

ofta en äldre stavning, jämför med namnen Bååt och Rääf). Man skulle ju gärna vilja veta vad det var för en typ av påse som deras anfader en gång glömde, fastnade i eller kanske envist släpade runt på. Prästerna följer efter Först på 1700-talet har alltså adelsfolk börjat använda sina släktnamn ”på riktigt”, och nu har också andra börjat följa efter. Prästerna hade börjat tidigt. De var precis som adeln ett rörligt skrå, som först studerade och sedan arbetade någonstans, ofta långt ifrån den egna hembygden. Då behövde man ett tillnamn, och de lärda unga prästerna började på 1500-talet att använda namnen på sina hemorter – fast på latin. Därmed fick man ett lämpligt namn som dessutom talade om var man kom ifrån. Var man ifrån Berg så kunde man kalla sig Montanius (’berg’ på latin), och om man var ifrån Nöbbelöv kunde man ”latinisera” sitt namn till Nobelius. Detta namn har sedan blivit känt i sin förkortade form – Nobel. De gamla prästnamnen fick ofta under 1700-talet sina krångliga ändelser avkortade efter franskt manér – på så vis har vi fått en del vanliga efternamnstyper: Corell (Corelius), Wallén (Wallenius) osv. Undan för undan hade de här namnen börjat fungera som släktnamn. Man kunde alltså kalla sig Nobelius utan att någonsin ha satt sin fot i Nöbbelöv – namnet var bara något man ärvt efter sin far. Samtidigt uppstod det en massa nya adelsfamiljer. Drottning Kristina adlade exempelvis så mycket folk under sina åtta år som regent att det är svårt att förstå hur hon fick tid över till något annat. Och de nya adelssläkterna hade nu inte någon gammal vapensköld att snegla på, utan de fick använda sin fantasi. Till en början låter de här nyskapade namnen ofta som något som skulle kunna ha funnits på en gammal sköld (Gyllenspetz, Lagercrantz) men ganska snart spårade det ur helt. Man använde huvudsakligen ord som kommit att förknippas med aristokratin: lager, palm, gyllen, silver, hjälm, stam, stolpe, stjärna, svärd – men vartefter de rimliga betydelserna ”tog slut” 225

Fredrik Lindström x2

blandade man och gav med allt mer orimligt innehåll: Hummerhielm, Leijonstedt, Gyllengranath osv. Lite mer pittoreska varianter som kan bära eko av det gamla binamnsskicket förekom också; von Tandenfeldt hade till exempel en stamfader som blivit skjuten i munnen och bar också tre tänder i sitt vapen. Borgarna och soldaterna När borgarna under 1600-talet så sakteliga börjar ta sig släktnamn är det egentligen mycket enligt samma princip som i södra Europa. Man tar helt enkelt namnet efter en plats, ofta den egna hemorten: Ekeberg (fr Ekeberget), Lindberg (Lindesberg), Widmark (Vebomark). Med utgångspunkt från detta så utvecklas ett system som uppenbart påminner om adelns i sina kombinationsmöjligheter. Men här är det istället naturnamn man pusslar med: gren, kvist, blad, blom, lund, dal, berg, mark, holm, vall. Från Almby utanför Örebro kommer på 1700-talet folk med namn som Almgren, Almlind, Almlund, Almlöf, Almkvist, Almstedt, Almström. Vår vän Strindbergs förfader kom från Strinne i Ångermanland. Så småningom, i praktiken under 1800-talet, tappar de här namnen i stort all anknytning till någon hemortsprincip . Det är inte alls ovanligt att folk tar sig efternamn av den här typen efter någon berömd karl i trakten eller kanske efter någon tjusig frikyrkopredik ant. Och namnen blir på ytan helt betydelselösa, vilket märks inte minst av att man kan heta så ologiska saker som Granlund, Grönros och till och med Granlöv i efternamn. Några som verkligen blev påprackade namn för att man skulle kunna hålla isär dem var soldaterna. De fick av sina befäl alla möjliga namn, oftast efter uppenbara egenskaper: Glad, Frisk, Stark, Lugn, Hurtig, Bråttom. Men också deras yrken, härkomst eller en rad andra faktorer kunde ge namnet: Bagge, Smed, Finne, Boja, Mässing, Fors. Dessa var från början inga släktnamn, utan bars bara av den indelte soldaten. Men vartefter 226

Fredrik Lindström x2

det under 1800-talet blev allt populärare med släktnamn började de ärvas i högre utsträckning. Det dröjde ett tag innan borgarna började med efternamn. I städerna klarade man sig länge med yrkestitlar, vilka skilde folk med samma förnamn från varandra. Man kan annars tycka att det även i en, med våra mått mätt, liten stad som Arboga eller Söderköping skulle bli en väldig massa Anders eller Anna att hålla reda på. Men man hade en jäkla massa olika arbeten. Även i en stad med mindre än tusen invånare fanns oftast 30–40 olika yrken representerade, bland dem sådana kuriösa jobb som vindragare (bar och flyttade vintunnor), bardskärare (barberare/ kirurg) och pipare (flöjtspelare). Det fanns kanske en handfull olika Anders i en stad, men det var nog bara en av dem som var skomakare eller borstbindare. Och råkade det finnas två fick den ene bli Långe Anders Borstbindare eller unge A B, eller något annat passande. Yrkestitlarna hade alltså under medeltiden och ofta långt fram i tiden samma funktion som efternamnen sedan fått. Inte helt förvånande har de också i många språk, framför allt i Mellaneuropa, utvecklats till rena efternamn. I England heter man gärna Smith (smed), Carpenter (snickare), Hunter (jägare), Glover (handskmakare ) eller Taylor (skräddare). De vanligaste tyska efternamnen är nästan alla gamla yrkesbeteckningar: Müller (mjölnare), Schultz (byfogde), Fischer (fiskare), Bauer (bonde), Schmitt (smed), Schenker (värdshusvärd). Man kan då fråga sig varför folk inte heter exempelvis Skomakare, Bagare eller Mjölnare i Sverige. Ja, det har vi inget säkert svar på. Delvis har sådana här saker med rena modenycker att göra. I Skandinavien har man helt enkelt gått en annan väg än på kontinenten; här har hantverkare och arbetare hellre sneglat på prästernas och adelns namnskick än låtit sina yrkesbeteckningar fungera som släktnamn. Det har säkert också haft betydelse att våra yrkesbeteckningar ofta är trestaviga eller längre (slutar på -are) – de ”liknar” därmed inte de oftast tvåstaviga efternamnen och känns därför mindre som namn. Det kan också ha att göra med att det är först mycket sent, när de 227

Fredrik Lindström x2

gamla yrkestitlarna är förlegade, som det blir ”obligatoriskt” med släktnamn hos oss. Redan på 1500-talet hade yrkesnamn börjat ärvas i åtminstone Tyskland. Släktnamnen Fram till mitten av 1800-talet kunde man klara sig bra med bara ett förnamn. Termen släktnamn dyker faktiskt upp i lagen för första gången 1901. Men inte ens då är det något obligatoriskt för alla, utan man anvisar att de som inte har något släktnamn får uppge sin faders namn med tillägget -son. Men de allra flesta hade redan börjat använda ett sådant här gammalt fadersnamn som släktnamn. Det är så alla son- namnen som utgör stommen bland de svenska efternamnen – (Karlsson, Johansson) – kom till. För det är först när de här namnen börjar ärvas som de blir släktnamn. Från början är ett tillägg som Eriks son (hopskrivet Eriksson) bara en saklig upplysning, ungefär som en yrkestitel (skomakare, ingenjör, programmerare). Egentligen är Eriks son lika mycket namn som Britta-Stinas son, Evas bror, Anders syster eller Martinas pappa. På 1800-talet hände det att folk kallade sig Britta-Stinasson, men eftersom man levde i ett traditionellt manssamhälle var det ingen som gjorde ett sådant namn till släktnamn. Det kan tilläggas att våra vanligaste efternamn väl avspeglar namnmodet i Sverige runt mitten av 1800-talet. Johan verkar ha varit det vanligaste mansnamnet (Johansson är vårt mest frekventa efternamn), tätt följt av Anders, Karl, Lars, Sven och Erik. Med vårt ökade krav på individualitet och profilering under 1900-talet, har de här efternamnen kommit att framstå som alltför vanliga, opersonliga och tråkiga. Man har då istället börjat bilda nya namn, oftast med utgångspunkt från hur de ”traditionella” borgerliga namnen är uppbyggda. Det är de namnen som idag klassificeras som ”tagna”, vilket ju är lite snett. Egentligen är i princip alla namn tagna, om vi bortser från 228

Fredrik Lindström x2

en del knektnamn och gamla adelsnamn. Precis som skedde med de nybildade adelsnamnen, och som vi snart ska se också med de forntida förnamnen, så spårade hela baletten ganska raskt ur. De flesta sammansättningar som människor idag skapar är tämligen ologiska. Vi tycks ha vant oss vid känslan av att namn helst inte ska betyda något konkret, utan mer bara ska ”kännas” som ett namn. Varför heter annars inga svenskar Sandstrand i efternamn? Eller Aftonkvist, Bergsskreva, Kvällssol, Sommarbris och Ladusvala? Nej, vi vill inte att det vi heter ska betyda något, det blir alldeles för påtagligt. Det ska ju bara vara ett namn. För den som är sugen på att ta sig ett nytt namn finns det något som heter ”Svenska efternamnsförslag” som man kan beställa från Patent- och registreringsverket. Där finns massor av namnförslag som i regel knåpats ihop av vanliga svenskar (det står vem som helst fritt att skicka in sina förslag dit). Och i stort sett alla namnen saknar någon som helst rimlig betydelse. Men det finns massor att välja på, och för att ni ska få en vink om det stora urvalet tänkte jag här bara återge ett litet smakprov. Det är namnförslag som börjar på det för oss fullkomligt betydelselösa Irm- (ljudkombinationen finns i flicknamnet Irma, som är en förkortning av tyska Irmgard, där ordledet lär betyda ’väldig’ eller liknande). Någon människa har alltså, av för oss helt dunkla anledningar, suttit och lyckats åstadkomma alla de följande alternativen. Det ligger något närmast aggressivt i hela företaget. Irmanius Irmberg Irmberger Irmblad Irmblom Irmbo Irmbom Irmborn Irmbro Irmby

Irmenstad Irmenstedt Irmensten Irmenstig Irmenstrand Irmenström Irmensund Irmentorp Irmenvall Irmenvik 229

Fredrik Lindström x2

Irmbäck Irmdal Irmdalen Irmebark Irmeberg Irmeblad Irmeblom Irmebo Irmebom Irmeborg Irmeborn Irmebro Irmeby Irmebäck Irmedal Irmefjord Irmefjärd Irmefors Irmefält Irmegran Irmegren Irmehag Irmehamn Irmehed Irmeholm Irmeholt Irmehult Irmeklev Irmeklint Irmekrans Irmekvist Irmeland Irmelid Irmelius Irmeljung

Irmenäs Irmered Irmerius Irmeros Irmerot Irmerud Irmerup Irmerus Irmeröd Irmesjö Irmeskog Irmeson Irmestad Irmestedt Irmesten Irmestig Irmestrand Irmeström Irmestål Irmesund Irmesved Irmeteg Irmetoft Irmetorp Irmetun Irmevall Irmevik Irmfors Irmfält Irmgran Irmgren Irmhage Irmhagen Irmhed Irmhede 230

Fredrik Lindström x2

Irmelund Irmelöv Irmenbark Irmenberg Irmenblad Irmenblom Irmenbo Irmenbom Irmenborg Irmenborn Irmenbro Irmenby Irmenbäck Irmendal Irmenfjord Irmenfors Irmenfält Irmengran Irmengren Irmengård Irmenhag Irmenhamn Irmenhed Irmenhem Irmenholm Irmenholt Irmenhult Irmenklev Irmenklint Irmenkrans Irmenkvist Irmenland Irmenlid Irmenlund Irmenlöv

Irmheden Irmholm Irmholt Irmhult Irminder Irmius Irmklint Irmkrans Irmkvist Irmland Irmlander Irmler Irmlid Irmlund Irmlöv Irmnäs Irmonius Irmrud Irmryd Irmselius Irmsenius Irmserius Irmsjö Irmskog Irmson Irmsonius Irmstad Irmstam Irmstedt Irmsten Irmstig Irmstrand Irmström Irmstål Irmsund 231

Fredrik Lindström x2

Irmenmalm Irmenmark Irmenmo Irmenmyr Irmensand Irmensjö Irmenskog Irmenson

Irmteg Irmtoft Irmtorp Irmung Irmunger Irmvall Irmvik

Annars är det mycket intressant att studera vad folk ansöker om att få heta i efternamn. En del av mina påståenden om att man inte vill heta begripliga, konkreta saker motsägs nämligen där. Kanske håller trenden på att vända, eller också är det bara enstaka utslag av mer excentriska intressen. Men man kan ju mycket väl tänka sig att namnmodet på den här punkten liksom så många andra moden kommer att bli allt mer individualistiskt i framtiden. Människors fantasi är det i alla fall inget fel på. Jag har gjort följande urval bland allehanda lustfyllda skapelser som svenskar ansökt om att få bära som efternamn under de senaste åren: Angelheart Aftonkrantz Atterlord Blomljus Brandamour Dunwinge Egyptson Fiskesund Flaxhage Fridstranden

Oxenblå Poppel Pussfält Rosbusk Saxare Silvertass Skarphake Skimmersten Skogsamil Smidesten Solehavn 232

Fredrik Lindström x2

Fyrvakter Godmo Grusland Guldkrona Gullsand Halväng Himmelsfjärd Håkanstam Kramare Kramenbjörn Lejonmåne Lillängen Lingonstierna Lärkälv Morgonberg Murare Måndroppe Måndröm Månljus Niceman Nilshav Nilstomt Olivkvist

Solstjärna Stentagg Stigfrände Stillhav Stingman Stjärnvinge Stolare Storewarg Stugu Svärdslilja Synnerbjörk Tigerson Timmerplan Tyrhandske Vargvinter Vargöga Vinnardag Vinterhav Vinteräng Västanhav Wintersparv Wärmare Äppeldahl Ödestrand Öå

233

Fredrik Lindström x2

karl XVI gösta och laurentius berghagen ett och samma namn – eller tio olika?

234

Fredrik Lindström x2

När det gäller våra svenska förnamn vet jag att det finns en viktig grundfråga för alla intresserade, som man absolut inte kommer förbi: Hur kan man egentligen heta sådant som Björn, Stig, Sten, Axel och Bo? Betyder de namnen verkligen vad de ser ut att göra? Och varför kan man i så fall inte också heta Räv, Älg, Sjö och Grop? Det är inte någon tvekan om att man på forntiden, och en bit in på medeltiden också, kunde heta väldigt konkreta saker. Ännu på 1300-talet kunde folk ha namn som Kol, Träl, Fot, Svart, Gammal, Luden, Sommar. Det är förstås namnmoden och rena tillfälligheter som avgjort vilka namn som levt kvar. I Danmark är Vagn fortfarande ett vanligt mansnamn. Det låter absurt i våra öron, men här handlar det som så mycket annat om vanans makt. Danskarna har för övrigt Søstir, ’syster’ (ofta förkortat Søs), som flicknamn; vi kan däremot heta Bror, som om det skulle vara ett dugg mer normalt. På medeltiden kunde man dessutom gå omkring och heta Fader och bara låtsas som det regnade. Det finns egentligen fler sådana här ”saknamn”, men på grund av omljud eller liknande uttalsförändringar lägger vi inte märke till dem. Vi tänker inte på att Arne innehåller det fornsvenska ordet för ’örn’, att Helge helt enkelt är ’(den) helige’ eller att Karl och karl är samma ord. På grund av att uttalen anpassat sig efter gammalstavningen med f så ser vi inte heller på Ulf (förr uttalat ulv, ’varg’) eller Alf (egentligen alv, ’litet sagoväsen’) som några konkreta namn. Ingen skulle spontant koppla ihop Alf Svensson med de där småfolken som dräller omkring i Sagan om Ringen. Bland kvinnonamnen är det ofta på samma sätt. Vem tänker på Ylva (femininum av ulv) som en varghona eller Åsa (bildat till samma ord som i ase, asatro) som en gudinna? Många av de här namnen är dock från början kortformer av längre namn, Björn kanske exempelvis av Styrbjörn eller Ingebjörn, Stig kan komma från Stigfast, Åsa av Aslög. De 235

Fredrik Lindström x2

vanligaste namnen på forntiden var nämligen de sammansatta. Ännu idag har vi ju namn som Torbjörn, Sigvard, Ingegerd med flera i vår namnflora. Det här är en tradition som vi delar med andra germanska folk, som tyskarna (Berthold, Gertrud) och engelsmännen (Edward, William). De två engelska prinsarna skulle alltså hetat Ödvard och Villhjälm om de bott i vårt land och de svenska motsvarigheterna till deras namn levt kvar här. Det fanns ett antal populära ord som användes när man skulle sätta ihop nya namn. Det första ledet kunde gärna ha med gudarna att göra (Gud-, As-, Tor-, Frö-, Inge-) men det kunde också exempelvis hänga ihop med strid (Gunn-, ’strid’, Ger-, ’spjut’, Sig-, ’seger’). Senare ledet i namnet var exempelvis en positiv egenskap (-fast, -djärv, -mar, ’berömd’, -vald, ’härskare’) eller något allmänt kraftfullt. Och det är förstås här våra Björn, Sten och Ulf kommer in i bilden. Ursprungligen har det säkerligen funnits en påtaglig logik i hur man byggde de här namnen. Med exempelvis Gudsten menade man verkligen någonting i stil med ’den av gudarna utvalde, som är hård som sten’. Men uppenbarligen spårade det hela ur efterhand, så att man kunde börja heta ologiska saker som Arnulf (’örnvarg’), Holmbjörn eller Bjursten (’bäversten’?!). I flicknamnet Gunhild betyder för övrigt båda orden egentligen ’strid’. Det blev alltså samma stillsamma betydelsekaos här som det har blivit i våra moderna efternamn. Och det bevisar egentligen bara, att ju mer civiliserade vi blir, desto mindre bryr vi oss om vad våra namn betyder. Eller som Bruce Willis rollfigur i Pulp Fiction uttrycker det när en flicka undrar vad hans namn betyder: ”I’m fuckin American! Our names don’t mean shit!” Ett namn – många former När Sverige blir kristet under den tidiga medeltiden förändras snart namntraditionen ganska kraftigt. Vi har inte så många Örnfast och Mäginvast (autentiskt kvinnonamn från en runsten) längre, eftersom den här namntypen i mycket ersattes av olika 236

Fredrik Lindström x2

namn som hängde ihop med den kristna kulturen. Dessa väller in under medeltiden och redan på 1300-talet är de i majoritet bland folk. När nya ord kommer från främmande språk får de ofta nya uttalsformer, anpassade efter den nya språkmiljön. Det är den här talspråkliga ”invänjningen” i snart sagt varje kristet land som gjort att vi fått så många former av ett och samma namn. Ta bara som ett enkelt exempel Johannes, som blivit John hos engelsmännen, ofta Jan bland tyskar, Jens hos danskarna och en massa olika saker hos oss, vilket vi strax ska se. Svenskan uttalas allt mer som den stavas. Förr i världen kunde avståndet mellan stavning och uttal vara ganska långt. Vi har fortfarande något enstaka exempel på det, som fyrtio (uttalas förrti). Sådana stora skillnader var alltså rätt regelmässiga förr, och inte minst när det gällde förnamn. En man kunde stå som Johannes i kyrkböckerna och också själv skriva sitt namn så (om han kunde skriva) – men han och hans omgivning kanske inte uttalade namnet som annat än Jöns. Och en kvinna som i kyrkböckerna hette Kristina kallades ofta inte annat än Kerstin privat. Idag betraktar vi sådana här varianter som olika namn. Förr var de bara uttalsvariationer, eller mer vardagliga former. I engelskspråkiga länder kallas ju ofta personer döpta till William för Bill, Robert för Bob osv. Och även om det förekommer att man idag döper till Bob och Bill, så uppfattas de ändå bara som varianter till sina grundformer. Bill Clinton heter egentligen William. Kort sagt: En William skulle förstå precis vem du menade om du kallade honom för Bill, medan en Johannes i Sverige skulle uppfatta det som närmast absurt om någon kallade honom Jöns (eller Jon, Hans, Johan eller någon av de andra varianterna på Johannes). För att nu inte tala om hur paff exempelvis en Jens skulle bli om man refererade till honom som Johannes. Att göra som de engelskspråkiga är vanligast internationellt sett. Man har en namnform som räknas som den officiella, men sedan har man en eller flera mer privata och vardagliga former av namnet (så kallade hypokorismer). Heter man Ivan i Ryssland 237

Fredrik Lindström x2

kallas man ofta Vanja i familjekretsar, samma sak gäller exempelvis Rudi för Rudolf bland tysktalande. Grundform

Konrad Laurentius Leonhard Magnus

Uttalsvariant m. egen namnstatus Alf Anders Bengt Börje Jerker Göran, Jörgen, Örjan Gösta Hannes, Hans, Ivan, Jan, Jens, Johan, John, Jon, Jönis, Jöns Kurt Lars, Lorens Lennart Måns

Martin Mattias

Mårten Mats

Nikolaus Olov Paul Petrus

Klas, Niklas, Nils Ola, Olof Pål Peder, Per, Peter, Petter Rolf Sören Stefan Ulf Agneta Sandra

Alv Andreas Benedictus Birger Erik Georg Gustav Johannes

Rolv Severin Staffan Ulv Agnes Alexandra

238

Utan egen namnstatus Alv, Affe Ante, Neas, Nanne Bengan, Benke Bigge, Bille, Birre Erki, Jerk, Jerka Jugge, Öje Gurra Hana, Hanseman, Hasse, Janne, Jempa, Jonte, Jösse Kurre Lasse, Labbe Lelle, Lenne, Nenne Mange, Mankan, Månsa, Måsse Mårta Matte, Mattis, Masse Klasse, Nicke, Nisse Olle Palle, Pålle Peddan, Pepa, Perra, Putte Roffe Steffe, Stiffe Uffe Anki, Neta Alex

Fredrik Lindström x2

Barbara Birgitta Elisabet Gabriella Gunhild Helena Katarina Kristina Louise Magdalena Margareta Maria Ulrika

Barbro

Babben, Babs, Babsan Berit, Berta, Birgit, Bitte, Bittan, Gittan Brita, Britt, Britta Lisa, Lisen, Elsa Bettan, Betty Ella, Ellen Gabbi, Gabbsan Gun, Gunilla, Gulli, Gunni, Gunta Gunnel Elin, Elna, Lena Karin, Katja, Kajs, Katta, Trina Katrina, Kajsa Kerstin, Krista, Kicki Stina, Tina Lovisa Isa, Lollo Lena, Madeleine, Madde, Magda, Malena, Malin Malla Greta, Margit, Maggan, Maggi Marit, Merete, Meta, Mette, Märta Maj, Maja, Marie Majsan Ulla Ullis, Rika

Vi använder också sådana här smekformer: Janne till Jan, Pelle till Per, Sussie till Susanne. Men i vår attityd till dem skiljer vi oss rätt mycket från den internationella modellen; det är ingen självklarhet att man lystrar till en sådan här form. Krister och Elisabeth kan mycket väl undanbe sig att få heta Krille respektive Bettan med motivationen: ”Jag kallas inte så.” Det är inte ens självklart att Bo är Bosse eller Lars Lasse om man börjar komma dem inpå livet. Hos oss handlar smekformer av namnen mer om individuella val än om något generellt system. Namn som Bosse, Janne och Pelle förekommer idag också som dopnamn, precis som Tilda och Tea (tidigare bara kortformer för Matilda respektive Dorotea). En del reagerar och

239

Fredrik Lindström x2

tycker att det är knasigt – det där är ju inga riktiga namn, det är bara smeknamn! Men vi är hemmablinda i vår egen tid. Ofta resonerar vi så här: att det som folk kunde heta och vara döpta till när vi gick i skolan är riktiga namn. Sådana former som däremot bara användes på rasterna, och i princip aldrig uttalades av läraren, är bara smeknamn. Vad som ses som ett riktigt namn är alltså något som skiftar mycket med tidevarv och kultur. En stor del av de namnformer som vi använder idag är från början förkortningar, uttalsvarianter eller smekformer till äldre namn. Om vi inte godkände det skulle vi få stryka till exempel Karin, Gunilla, Britta, Anders, Lars, Nils och många till ur vår kulturella namnskatt. Låt oss titta lite på några av våra vanligaste förnamn. Vilka är varianter av äldre namn? Varför betraktas en del förkortningar som smeknamn, medan andra inte gör det? Hur har de uttalats från början? Och varför heter de som de gör idag? Kunganamnen Gustav och Gösta är egentligen samma namn, det första är skrivformen och det senare uttalsformen. Uttalet Gösta (jösta) eller Göstaff stämmer möjligen bättre med namnets historia, om det nu är riktigt att det från början betyder ’götarnas stav’. Gustav Vasa kallas inte Gamle kung Gösta bara för skojs skull, utan för att han hette så. Ännu i början av 1700-talet kan vi se tydliga tecken på att Gösta är det vanliga uttalet för Gustav, men idag betraktar vi det alltså som två olika namn. Om någon kallade vår nuvarande kung för Karl XVI Gösta skulle det för de flesta vara både absurt och obegripligt. Man kan fråga sig hur gammal den här uppfattningen är. Mitt förslag är att Gustav III kan ha varit den förste som uttalade sitt namn Gustav. För det är just på 1700-talet som vi kan se de första tydliga tecknen på rena läsuttal av ord i svenskan. Till följd av Gustav II Adolfs ryktbarhet och framgång i 240

Fredrik Lindström x2

samband med trettioåriga kriget hade det här specifikt svenska namnet spritt sig över världen. Det är vid sidan av Erik ett av de få ursprungligen svenska, eller åtminstone nordiska, namn som blivit internationella och finns både i engelska, franska och tyska språkmiljöer. Uttalet där utgick förstås från den latinska formen med hårt g, och ingalunda från det svenska uttalet Gösta. Gustav II Adolf hette säkerligen Gösta (eller Gösta Adolf) privat, men utomlands blev han känd som Gustavus Adolfus eller liknande. Gustav III var internationell och bildad, dessutom en stor franskvän, som gärna pratade detta kulturspråk till vardags. Kanske blev det naturligt för honom att använda en bokstavstrogen form, som bättre stämde med den franska. Eller så fick han uttalet Gustav redan från barnsben från sina föräldrar, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, som ju inte var svenskar utan tyskar. När sedan uttalet jösta börjar bli populärt igen i slutet av 1800-talet, skrivs det alltid Gösta. Sedan 1907 hette kungen återigen Gustav (Gustav V). I folkmun titulerades han V-Gurra – alltså en ny smekform till Gustav sedan Gösta börjat ses som ett eget namn. När det gäller våra övriga kunganamn är Karl det allra vanligaste. Det är ett riktigt gammalt namn i den här delen av världen (samma som Charles i engelska och franska) och det betyder alltså kort och gott ’man’. När de två uttalen gått isär (vi uttalar ju karl utan l) vet man inte riktigt, men det har säkert inte skett före 1700-talet. Erik, det under medeltiden allra vanligaste kunganamnet, betyder från början ’ensam härskare’ eller dylikt, och har en gång i världen uttalats Aina-rikiar eller så. Ur den formen har Erik utvecklats i södra Sverige, medan det i Uppland med omnejd i regel blev till Jerker och på andra håll till Erk. Ännu i början av 1800-talet, och kanske ytterligare en tid, betraktas det som samma namn, men på 1900-talet blir den uppsvenska formen Jerker populär som ett eget namn, skilt från Erik. Det kan tilläggas att Erik är ett av våra få riktigt gamla namn som fortfarande används, och som hela tiden är poppis. I över 241

Fredrik Lindström x2

tusen år har namnet ständigt funnits med bland de 20 vanligaste i varje svensk generation, ofta till och med bland de fem eller tio mest populära. Inget annat namn kan skryta med det – Erik är i särklass det mest omtyckta pojknamnet i Sverige genom tiderna. På långt över ett årtusende har det faktiskt aldrig varit ”ute” att heta Erik. Till svenska kunganamn måste också Magnus räknas, ett namn som bygger på lite av en missuppfattning. Karl den store, frankernas kung som levde på 800-talet, heter Carolus Magnus på latin. I Norden uppfattades Magnus som ett namn och blev ett populärt dopnamn, men det är alltså ett epitet – ’den store’. Det gör ju i och för sig detsamma, många namn är ursprungligen epitet, men det är bara i Skandinavien man har använt det här som namn – varken fransmän eller tyskar heter Magnus. Ett sådant latinskt ord fick förstås varierande uttal uppe i Norden. På danska blev det Mogens, från Skåne och norrut var uttalet mer ihopdraget: Måns. I södra Sverige uttalas det fortfarande med långt å, annars med kort (Månns). Långt fram i tiden tycks alla personer som var döpta till Magnus heta Måns i dagligt tal (tidigare nämnde Magnus Stenbock, som levde i början av 1700-talet, kallades ju privat för Måns Bock). Eftersom det finns en hel del som heter Månsson i efternamn borde Måns och Magnus i stort ha betraktats som olika namn åtminstone i mitten av 1800-talet (när son-efternamnen i regel tillkom). Kristendomens namn Martin förekommer i Sverige redan under medeltiden, men blir vanligt först efter Martin Luther och reformationen på 1500-talet. Denne och alla andra ”martinar” kallades av svenskarna för Mårten, eftersom långt a blivit till å på 1400-talet. Mårten Luther stod det faktiskt i almanackan ända fram till 1904. När Martin sedan under internationell påverkan blir populärt igen på 1900-talet, betraktas Mårten redan som ett eget namn. 242

Fredrik Lindström x2

Väldigt många av de nya namn som kommer in under medeltiden har med kristendomen att göra, de är bibliska eller helgonnamn. Till de förstnämnda hör förstås Johannes, vilket står i en klass för sig när det gäller uttalsvarianter och kortformer: Hans, Hannes, Johan, Jon, Jan, Jens, Jöns, Jönis. Långt fram i historien var alla som lystrade till något av dessa namn alltså döpta till Johannes. Vasakungen Johan III skriver alltid själv Johannes och var alltså egentligen namne med Kung Hans (Johannes av Oldenburg) som regerade bara ett par generationer tidigare. Att formerna blivit så många beror naturligtvis på att de inte uppkommit samtidigt, och inte heller på samma ställe. När Johannes har uttalats har det dragits ihop, och den rena förkortningen Hans har utvecklats (formen Hannes är lånad från tyskan först på 1800-talet). Det långa a:et i dagens uttal är säkert ett rent läsuttal, från början har det förstås hetat Hanns som man ännu kan höra bland äldre trotjänare, särskilt i södra Sverige. Johan är hos oss närmast lånat från tyskan, och där betonas andra stavelsen (Johán, precis som i grundformen Johánnes. Den varianten har vi säkert haft i Sverige också (sammandraget har det blivit till Jon), och man kan fråga sig hur pass gammalt vårt uttal med betoning på bägge leden är. Kanske inte äldre än 1700-talet. Innan dess tycks det vanliga uttalet märkligt nog vara Jagan, åtminstone i hovkretsar. Även den formen är säkert tysk. Där har ju namnet ofta blivit till Jan, en form som kommer till Sverige redan under senmedeltiden. Namnen har skilts åt pö om pö. På 1600-talet växlar Jan och Johan exempelvis friskt (härföraren Jan Banér går under bägge) men verkar vara skilt från Johannes. Detta används dock ända in på 1800-talet som ”dopform” för de mest skiftande uttal, men åtminstone från mitten av 1700-talet har vi flera exempel på syskonskaror där en pojke heter Johannes, en annan Jöns eller liknande. Ett annat populärt bibliskt namn är Laurentius. Av det hopplöst krångliga namnet blir det Lars på svenska, eller Lasse, som vi uppfattar som ett smeknamn till Lars. Men det är det nog 243

Fredrik Lindström x2

inte, bägge två är snarare förkortningar av Laurentius, och Lasse kan till och med vara äldre än Lars. Det är också så folk har hetat i dagligt tal, och det har funnits vissa (rättmätiga) ansatser till att formen skulle få status som eget namn – man kan faktiskt heta Lasseson i efternamn, även om det inte är vanligt. Många såväl historiska personer som nu levande kallas ofta för Lasse även i officiella sammanhang: Lasse Lucidor, Lasse-Maja, Lasse i Gatan, Lasse Luta och inte minst Lasse Berghagen. Att Lasse nästan ses som ett eget namn kan hänga ihop med att Lars blivit så pass rumsrent; det finns till exempel flera församlingar som heter S:t Lars (bland annat i Uppsala och Linköping), men mig veterligen inga som heter till exempel S:t Nils. Då träder istället den officiella formen in (S:t Nikolai, församling i Stockholm, Uppsala mfl). Nils är alltså det vanligaste svenska uttalet av helgonnamnet Nikolaus. En nordligare variant är Niklas. Klas däremot är ett modernt lån från andra språk, närmast tyskan. Fast det förekommer långt in på 1700-talet att folk kyrkbokförs som Nikolaus (Laurentius försvinner långt tidigare). Precis som i många andra fall är det när Niklas blir ett modenamn på 1900-talet som det börjar betraktas som ett helt eget namn, skilt från Nils. Smekformen Nisse förekommer från 1600-talet. Den verkar inte ha funnits på medeltiden och det är kanske just det som gör att den aldrig hunnit få samma status som Lasse. Däremot har Nisse fått ett eget liv som ett slags sagoväsen, med samma betydelse som vårt nutida tomtenisse. Särskilt söderut tycks folktrons tomte ha lystrat till detta i bondesamhället vanliga namn. Lustigt nog är det bara en tillfällighet att det var kortformen av just Nikolaus, som ju är den internationella ”tomtens” förebild (Santa Claus, S:t Nikolaus etc), som användes. När den moderna ”tomten” gör entré får den svenska nissen leva kvar som tomtefars hjälpreda. Det är också i betydelsen ’liten hjälpreda’ som nisse får vidare fart på 1900-talet – via 244

Fredrik Lindström x2

smörgåsnisse (pojke som hjälper till på restaurang) till dagens mer moderna trendnissar. Kvinnonamn Jag har alltid tyckt att det är märkligt att Barbro och Barbara kan vara samma namn. Men Barbro är helt enkelt en svensk böjning av det gamla namnet (som sedan kommit igen i sin gamla form). Man böjde ofta namn förr, liksom finnarna gör än idag. Ett vanligt (böjt) uttal av Maria var Marjo, men den formen har inte som Barbro fått status som eget namn. Det beror förmodligen på att det fanns en så pass känd Maria (Jesu moder) att man hela tiden erinrades om namnets skriftform. Under medeltiden var namnet Maria ovanligt, det var först under protestantisk tid det började blomstra. Annars har ju Maria också gett upphov till formen Maja, som man misstänker från början är ett rent barnuttal av namnet (r är ju en svår bokstav som ofta lärs in sent). Maja börjar bli vanligt först på 1700-talet och har säkert spritt sig som en ny smekform sedan själva grunduttalet Maria börjat konkurrera ut det tidigare vanliga Marjo. Helgonnamnet Kristina, som mycket passande betyder ’den kristna’, blev under senmedeltiden ett populärt namn. Uppenbarligen hade man vissa problem med uttalet, och ville gärna flytta på r:et och istället säga Kirstina, Kirsten osv. Ur denna omkastning har den svenska formen Kerstin kommit, som rätt långt fram i tiden måste betecknas som det normala uttalet av namnet Kristina. Drottning Kristina hette privat Kerstin och omtalas ofta så i sin livstid. När hon abdikerade i Uppsala domkyrka 1654 antecknar den samtida adelsdamen Agneta Horn förstrött i sin dagbok att hon varit och tittat ”när drånning Kärstin dånkade av” (jämför med vårt vara avdankad – ’vara en föredetting’). Men det är först på 1800-talet som det verkligen börjar bli vanligt att man döper till Kerstin, och då får det givetvis status av eget namn. Ur den mer bokstavliga formen Kristina har sedan 245

Fredrik Lindström x2

förkortningarna Kristin respektive Stina utvecklats, den sistnämnda har huvudsakligen blivit dopnamn först under efterkrigstiden. Katarina har också gett upphov till en rad olika namnformer. Det sedvanliga uttalet var nog länge Karin, men man stod med största sannolikhet som Katarina i folkbokföringen. Växlingen mellan formerna kan verka ganska godtycklig, men i själva verket är den intressant. Det talspråkliga Karin används i visor och ballader (”Liten Karin”) men mycket sällan på officiella personer. Den enda jag kan erinra mig före 1800-talet är Karin Månsdotter, Erik XIV:s hustru. Och hon var just en kvinna av folket, en fattig knektdotter, som sålde nötter vid slottet. Hade hon hunnit etablera sig som drottning (de blev ju snabbt avsatta) hade hon säkert gått till eftervärlden som drottning Katarina – det namnet var ju självfallet hennes dopnamn. Formen Kajsa är lite märklig, men behöver inte ses som en förkortning av Karin, utan kan kopplas direkt till Katarina. Man kan tycka att formen är underlig – var kommer j och s ifrån? – men det finns faktiskt en del paralleller (exempelvis Babs och liknande för Barbro, eller Eje för Erik). Hur som helst är formen gammal, i skrift finns den belagd redan 1540 men den kan förstås vara mycket äldre än så. På 1700-talet börjar den alltmer användas som officiell namnform (ett exempel är Cajsa Warg) men dras långt in på 1900-talet ännu med ”stämpeln” att bara vara en smekform till Karin. Fler nya namn Som vi ser har den ökade läskunnigheten under de senaste tvåhundra åren fört med sig att en massa namn fått nya, bokstavstrogna uttal. Det är en process som fortfarande är igång. August Strindberg uttalade själv sitt namn Ågust (det stämmer med det franska uttalet). Det uttalet förekommer knappast idag, och även namn som till exempel Otto (tidigare alltid uttalat Åtto) och Artur (nu med långt a, förr alltid med kort) håller på att få nya uttal. Även ett namn som Olof tycks idag kunna uttalas med 246

Fredrik Lindström x2

f – egentligen är det gammalstavning för v (som i varianten Gustaf). Namnet uttalas fortfarande på sina håll Ola, vilket var allmänt förr, men idag betraktas som ett eget namn. Ett läsuttal med f har även namn som Ulf, Alf och Rolf fått. Ola, Niklas, Gösta, Mats, Anders, Lisa, Stina, Maja är alla exempel på gamla folkliga uttalsformer, vilka under slutet av 1800-talet och framför allt under 1900-talet blivit moderna och då börjat betraktas som egna namn. Man brukar ju säga att namn går runt på ett par, tre generationer, och i viss mån har man säkert namngett efter gamla eller döda släktingar som kallats så dagligen, men egentligen varit döpta till Gustav, Olof, Maria, Kristina osv. Som avrundning: några förnamnsönskemål från dagens Sverige – minst sagt fantasifulla … Godkända Jazz-Ture Mango Texas Te Rainbow Pelé Månstråle Sjö Peng

Icke godkända Hosianna Lakrits Rackartuss Kina Blomsterblomma Ikea Åskvigg

Jag frågade i inledningen av kapitlet: om man nu kan heta Sten – kan man då inte heta Sjö? Det kan man alltså uppenbarligen.

247

Fredrik Lindström x2

4 svenska egenheter

248

Fredrik Lindström x2

privatknullare och andra djävlar varför svär vi svenskar så mesigt?

249

Fredrik Lindström x2

Vi svenskar är ofta väldigt självkritiska. Det är sällan vi framhåller oss själva eller vår kultur som något föredöme. Men på ett område intar vi i alla fall en särställning som jag tror att många ”vänner av ordning” uppfattar som väldigt positiv: vi svär mesigast i hela världen! Och det är inget löst antagande, utan något som framgår tydligt vid en internationell jämförelse. Nu är denna kanske inte grundad på alla cirka 3 000 språk som finns på jorden, så rent teoretiskt kan det finnas några mindre folkgrupper som kan mäta sig med oss, men i en västerländsk kraftmätning har vi en given jumboplats. Eller så är vi segrare, beroende på hur man ser på saken. I alla händelser kan de könsord och grovheter som utgör svordomarna i många främmande språk få de mest förhärdade svenskar att blygas (ni ska snart få konkreta exempel för jag vet att ni är nyfikna, hur väluppfostrade ni än är – och kanske just därför!). I många kulturer är det exempelvis vardagsmat att smutskasta vederbörandes mammas sexualitet. Man kan till och med ge sig på mormor och vad hon kan tänkas ha gjort. Och mer därtill. Det är rätt avancerat med tanke på att vi växer upp i en värld där mammor och i ännu högre grad mormödrar inte antas befatta sig med sexualitet över huvud taget. Hur de sedan har kunnat bli föräldrar vill vi helst slippa fundera över. För de flesta är allt som har med föräldrarnas sexliv att göra oerhört laddat. För att nu inte tala om tanken på att mormor och morfar har legat med varandra! Det har de absolut inte! Hela tanken är självklart tabu! Men det är förstås detta tabu som utgör underlaget för svordomarna i andra kulturer. Svärandet ska beröra sådant som är tabu, det är därifrån svordomarna får sin kraft, från det förbjudna. En människa som just har missat ett tåg kan behöva slunga ur sig allt möjligt snuskigt och förbjudet för att få utlopp för sin ilska. Att man tar till sådant som man normalt sett inte 250

Fredrik Lindström x2

pratar om visar ju bara hur förbannad man är. Hur kan det då komma sig att vi svenskar i mångt och mycket undviker det? För våra svordomar är faktiskt rätt unika. Blir vi arga brukar vi nöja oss med att slentrianmässigt åkalla djävulen eller så. Det är väldigt blekt om man betänker att vi lever i ett avkristnat samhälle. Vi har full religionsfrihet och är upplysta moderna människor som anser att bara tanken på att det skulle finnas några onda makter är helfnoskig. Djävulen själv är till och med formellt avskaffad av Svenska kyrkan genom ett beslut häromåret. Hur ska vi kunna få ur oss alla våra aggressioner medelst en figur som är så passé? Och om vi nu prompt ska svära ur ett religiöst perspektiv, ska vi då inte åtminstone vara lite kontinentala och skända och sexskymfa Jungfru Maria, som man frekvent gör i katolska länder? Svordomarnas fem huvudgrupper För att hitta en förklaring till vårt beteende måste vi börja med själva grundfrågan: Varför svär man över huvud taget? Ja, det gör man väl för att man är arg?! Men riktigt så enkelt är det inte. Svärandet har inte bara med aggression att göra – en människa som är topp tunnor rasande får ofta inte annat än djuriska läten och avgrundsvrål ur sig. Ett smärtfyllt aaaaaghh är inget ord, och därmed inte heller någon svordom. Svärandet har en social dimension och tillhör de yttringar som kallas för emotiva, till skillnad från gallskrik och liknande som är emotionella (de är renodlat känslomässiga och hör alltså inte till språket – först när läten har något slags medvetet informationssyfte räknas de som språk). Den sociala funktionen hos svärandet är väl så viktig som den aggressiva, menar svordomsforskaren Magnus Ljung. Men det som skiljer vårt sätt att svära i Sverige (och i viss mån i Norden) från övriga Europa är från vilka motivkretsar vi hämtar våra svordomar. 251

Fredrik Lindström x2

Ljung delar in svordomar i fem huvudgrupper som berör olika ämnen: det religiösa motivet analmotivet könsorgansmotivet samlagsmotivet mammamotivet Generellt kan vi säga att svordomarna är ungefär lika grova över hela världen, men att norra Europa intar en betydligt försiktigare hållning. Ju längre norrut vi kommer, desto ”mildare”, eller mindre könsorgansinriktade, är svärorden. Denna tendens kulminerar alltså i Sverige. Svenskarna är nämligen i princip ensamma om att grunda sitt svärande bara på de två första motivtyperna. Det religiösa motivet, med de högfrekventa fan, jävlar, satan och helvete, är alltså det dominerande. Analmotivet används också ofta (skit, rövhål, arsel), fast i en lite mer begränsad utsträckning. Könsorgansmotivet förekommer däremot traditionellt inte alls hos oss. Visst kan det dyka upp i yngres svordomar, men då är det säkerligen efter utländsk förebild (som fitta också!). Utomlands däremot är könsorden ofta standard. Det är svårt för oss som är vana vid ”milda” svordomar att göra oss en föreställning om hur vardagliga och självklara sådana här uttryck kan vara på ”hemmaplan”. Låt oss ta några illustrativa exempel från Ljung: Finskans Fittornas vår! (Vittujen kevät) används ungefär som svenskans ’Det var värst’. Turkiskans konstruktion Den i fittan stoppade foten! (Amine koydigumun ayagi daha iylesmedi) skulle bli ungefär ’Jävla fot!’ på svenska. (Foten är här bara ett exempel, det går bra med vadsomhelst som man blir arg på).

252

Fredrik Lindström x2

Det spanska Gå till kuken! (Vete al carajo) får väl översättas med ’Dra åt helvete!’ Italienskans färgstarka En hård hästkuk i din mun! (Cazzo duro di cavallo nella tua bocca) har ungefär samma användningsområde som föregående.

Inga samlagsord I Sverige och Skandinavien svär vi alltså inte med könsorgansord. Men det verkligt unika är att vi i Sverige inte heller använder samlagsord. Varför denna försiktighet? Handlar det om ren prydhet? Exempel på samlagsmotivet finns till och med i våra grannspråk danskan och norskan (svenskans ’skitjobb’ förekommer som et forpulet job på danska och forpult på norska – alltså ’uppknullat’, jämför med engelskans fucked up). Sådana uttryck är inte lika vanliga hos våra grannfolk som nere på kontinenten, men det är bara i svenskan som de fram till modern tid har varit helt okända. I de flesta språk är ett ord motsvarande knulla själva grunden i svärandet. Ordet fuck är engelskans mest centrala svordom och långt mer frekvent än vad något av våra svenska kraftord är. Det berättas att fuck var så etablerat (och slitet) redan under första världskriget att ett befäl i de engelska skyttegravarna upptäckte att hans order blev snabbare utförda om han bara skrek Get your rifles! istället för det sedvanliga Get your fucking rifles. Ett slags ”mindre smakar mer”-effekt, följaktligen. I ryskan används ett flertal ord med samma betydelse som fuck nästan ännu mer frekvent. Med hjälp av dessa ord kan man – förutom att bilda sedvanliga svordomar – byta ut nästan vilket handlingsord som helst i språket för att skapa en förstärkande effekt. Meningar som Han tog boken från Ivan eller Han körde genom hela Frankrike i sin bil kan alltså i vardagsryskan bli Han 253

Fredrik Lindström x2

knullade boken från Ivan eller Han knullade hela Frankrike i sin bil. Det här motsvarar svenska uttryck som ’av bara helvete’ eller ’som fan’ och lär ha ungefär samma stilvalör. Det är alltså inte det grövsta språket, utan sådant som förekommer i vardagligt tal och även i halvoffentliga sammanhang, som en TV-debatt eller en politikerdiskussion. Föreställ er ett liknande språkbruk hos Göran Persson eller Bo Lundgren – otänkbart är bara förnamnet. Mammamotivet Samlagsord i svordomar finns alltså världen över. På många håll, inte minst i södra Europa, används de också med tacksam effekt tillsammans med det femte motivområdet – mammamotivet. Detta är vanligt i så gott som alla slaviska språk (inklusive ryskan), och i bl a turkiskan, grekiskan, ungerskan, arabiskan, kinesiskan och japanskan. Kinesiskan har till och med något av ett ”system” där man ger sig på mamma, mormor, mormorsmor osv och deras ”tillhörigheter”, allt beroende på hur grov man vill göra sin svordom. Om det inte räcker med vid din mammas sura fitta så kan man öka till vid mormors ännu surare fitta. Ilskan kan alltså graderas efter antalet släktled på anmödrarnas sida och efter pH-värdet i deras könsdelar. Sådant svärande lyser helt med sin frånvaro i norra Europa. Vi använder inte mammamotivet, och man skulle nu gärna vilja se detta som en följd av att vi har en öppnare och mer jämställd syn på sexualiteten. Mammors sexualitet (i praktiken kvinnors) är helt enkelt inte lika skam- och tabubelagd här. Visst vore det skönt om detta berodde på att vi i norra Europa helt enkelt är moderna, vettiga människor, medan folk i södra Europa och resten av världen är mer primitiva och gammaldags. Men vi kanske inte ska dra för snabba slutsatser. Förr i tiden var vi knappast särskilt jämställda och än mindre moderna – men vi svor på ungefär samma sätt även då. Vi får alltså vara försiktiga med att slå oss för bröstet, och kan bara hoppas att fredandet av mamma bygger på något slags tradition, som i sin 254

Fredrik Lindström x2

tur bäddat för dagens ingalunda helt jämställda men åtminstone hoppfulla situation. I alla händelser förstår vi oss inte på sådana här svordomar. En i många språk central skymfning som Jag har knullat din morsa blir rätt obegriplig för svenskar i allmänhet. I princip kan vi väl förstå att det är känsligt att hoppa på någons mamma. För med ens egna föräldrar är det väl lite som med judeskämt (vilka ju bara känns riktigt roliga om judar själva berättar dem): man kan gärna själv vara kritisk, men vill inte att någon annan ska vara det. Vem har inte i sin barndom hållit en utläggning av typen ”Gud, va min mamma är jobbig”, men sedan plötsligen tvärvänt när någon annan stämt in i klagokören: ”Ja, hon är verkligen jobbig din morsa” – ”Vadå, det är väl inget fel på henne, är du dum i huvudet?” Vi har alltså inga problem med att leva oss in i att det där med mamma kan vara ett känsligt kapitel. Men vi har svårt att tänka oss att någon skulle komma på idén att börja smutskasta hennes intimliv. Grundmeningen med en svordom som Jag har knullat din morsa är att utmåla någons mamma som en slampa, som vem som helst kan få lägra. Men den betydelsen går knappast hem hos en svensk. I värsta fall skulle man tolka den bokstavligt: ”Jaså, har du? Varför det? Jag trodde att du hade en flickvän. Jag visste faktiskt inte ens att du umgicks med min mamma. Innebär det att ni har ett förhållande nu? Och vet min pappa om det?” Det skulle alltså snarare falla tillbaka på den som sa det. Ett konkret exempel på en liknande missuppfattning är följande sanna händelse ur vardagslivet: En man med sydeuropeisk härstamning svor och hotade (alltså helt retoriskt) med att lägra vederbörandes mamma. Den tilltalade funderade en stund och svarade sedan med en sakligt svensk infallsvinkel: ”Det tycker jag verkligen du ska göra, det var nog länge sedan hon fick nåt.” När invandrarungdomar gör ett slags svordomsöversättningar från sina hemspråk (som det förekommande ”din morsa”) blir det ofta kryptiskt för svenskar och effekten blir inte sällan komisk. Om man på turkiska vill säga Vem fan har tagit min tandborste? måste man omskriva det till Vem, vars mor jag 255

Fredrik Lindström x2

knullat, har tagit min tandborste? Och den kinesiska svordomen Du är min son! skulle inte bli begriplig för många svenskar: ”Var i helsike får du en sån dum tanke ifrån? Vi är ju inte ens släkt!” Själva skymfningen i det sista fallet går ut på att påstå att din mamma varit så lösaktig att vem som helst, inklusive man själv, kan vara fadern. Om ni kan hitta två infödda svenskar som spontant skulle begripa det, vill jag gärna ha namn och adress på dem! Alla är horor Svordomar som den nyss nämnda är bara begripliga i ett samhälle där man mer eller mindre uppfattar den enskilda kvinnans sexliv som något som tillhör en man. Det gör vi gudskelov inte längre. Förr ansåg dock kyrkan att den på sätt och vis ägde kvinnans, och i viss mån även mannens, sexualitet. ”Hor” var ordet för äktenskapsbrott i bondesamhället, men det kunde även användas om sex och barnalstrande som skedde utan kyrkans välsignelse, det vill säga bland ogifta. På den tiden fungerade hora och horunge kanske inte som allmänna svordomar men ändå som nedsättande begrepp. Men när kvinnorna börjar få rätt till sin egen sexualitet blir det helt ointressant att använda orden på det gamla sättet. Hora får då en ny betydelse (i början av 1900-talet): det betyder enbart ’prostituerad’. (De som ’tog betalt’ i bondesamhället utövade ju också brottet hor, ’sex utan kyrkans välsignelse’, därav betydelseövergången.) Att ordet hora idag återigen håller på att bli ett frekvent skällsord bland unga, måste nog delvis ses mot bakgrund av hur motsvarande ord används i kulturer som många invandrare och flyktingar kommer ifrån. Tyvärr uppfostras unga män på många håll i världen än idag till att se kvinnor som själva råder över sitt sexliv som just – horor. På sätt och vis är det bara fråga om en betydelsedefinition; i den här användningen betyder hora ’en kvinna som själv 256

Fredrik Lindström x2

bestämmer över sin sexualitet’. Om man inte tycker att det är något fel i det så borde ordet inte heller vara fult. I så fall kunde ju alla svenska kvinnor resa sig upp och med en mun ropa: ”Vi är horor allihopa.” Då hade man tagit udden av ordet. Det går att avväpna nästan vilket skällsord som helst, inte minst genom att ta det till sig. Så har de homosexuella gjort med det engelska ordet gay; genom att själva använda det och identifiera sig med det har det förlorat mycket av sin position som nedsättande ord. Samma sak gäller när svenska invandrare själva börjat använda svartskalle och blatte. Ofta kan en rent saklig analys av innehållet i ett ord förta det nedsättande. Jag minns från min barndom en skolgårdsgåta: ”Är du PK?” Om man för säkerhets skull svarade ”nej” betydde förkortningen ’påklädd’ – ”Va, är du inte påklädd?” (trots att man uppenbarligen var det, i fula täckjacksbyxor, allvädersstövlar osv). Svarade man däremot ”ja” visade det sig att PK plötsligt betydde något helt annat – ’privatknullare’. Jag kommer ihåg hur förbryllad jag var av detta begrepp. Jag föreställde mig en privatdetektiv med förstoringsglas och Sherlock Holmes-mössa som gick runt och ”satte på” olika kvinnor istället för att lösa mystiska fall. Först som vuxen förstod jag att ordet var en omskrivning för ’onanist’. Jag har roat mig med att inför publik plocka sönder själva ordet – motsatsen till en privatknullare måste ju vara en offentlig knullare! Men vem gör sådana saker offentligt? Alla normalt funtade människor sköter ju sitt sexliv privat – följaktligen är vi alla privatknullare. Om man står för det man blir skälld för så finns det ingen poäng att hämta. Kvinnan har rätt till sin egen sexualitet. Om alla svenska kvinnor glatt kallade sig horor – vem skulle då kunna använda det som skällsord? Problemet är bara att hora för oss svenskfostrade utvecklat en specifik betydelse och syftar på ’prostituerad’. Verbet att hora innebär att sälja sig för pengar eller andra förmåner. Ett horjobb är ett jobb man gör utan minsta seriöst intresse, bara för att det är 257

Fredrik Lindström x2

bra betalt. Denna luddighet i själva betydelsen gör att en ”adoption” av ordet nog tyvärr är rätt orealistiskt att tänka sig. Onani: handtralla klia bäret privatknullare dra en blårök självbefläckelse fickpingis dra i struten ratta muffen skinnbanjo fingerpulla dra i veken polera pärlan

Vad gör orden fula? Det är inte så att svenskan saknar fula ord. Ordet knulla är i privatspråket ett av de mest centrala begreppen, men det har inte fått rollen av svordom som exempelvis engelskans fuck. Många föreställer sig nog att det här är ett otrevligt ord som några vanartiga ungdomar hittat på i modern tid, i takt med att seder och moral förfallit. Men som vi strax ska se hör sådana här ord snarare till de verkliga gamla trotjänarna i vårt språk. Innan vi går in på deras ålder och ursprung måste vi bara ställa frågan: Vad är det som gör fula ord så fula? En sak kan vi konstatera: det är inte orden i sig som är fula. Det har inget med deras ljud eller utformning att göra – balle och knulla är fula ord, knalle och bulla är det inte. Nej, det är självklart innehållet i orden, betydelsen, som är ful. Vi är uppfostrade till att uppfatta sådant som har med sexdrift och kroppstömningar att göra som tabu och närmast skambelagt. 258

Fredrik Lindström x2

Men så har människan inte alltid sett det. Det här är ju en del av vårt naturliga liv, och i de äldre kulturerna förknippade vi inte det med skam. Den lärde senmedeltida munken Peder Månsson använde genomgående orden skita, pissa och spy om tömningar, såväl hos människor som hos djur. Vi kan tycka att det är lite häpnadsväckande och ryggar nästan tillbaka när orden dyker upp i ett annars mycket vårdat språk. Men det är inte menat som något effektfullt stilbrott. De här orden är gamla; skit har sin motsvarighet i många besläktade språk (engelskans shit, tyskans Scheiss, holländskans schijt osv). Man tror att den urindoeuropeiska formen hette skitan och var bildad till en ordrot, skei, besläktad med vårt ord skilja och med samma grundbetydelse (alltså något man skiljer från kroppen). Vi talar här om ord som har rötter många tusen år tillbaka i tiden. Vi ska snart möta fler med ungefär samma aktningsvärda ålder. Sexord: sexslav sexturist sexgalning sexhjälpmedel sexweekend sexvägrare sexchock sexdrog sexmissbrukare

”Acceptabelt och trevligt” Jag minns när jag i min ungdom började arbeta på en dialektordbok i Uppsala; hur jag studsade när jag fick se allehanda grova ord i samlingarna. Jag kunde förstå att man samlade in ord för gamla skörderedskap, men ord för könsorgan! (Och att de gamla kullorna och stintorna kunde sådana osande 259

Fredrik Lindström x2

runda ord!) Men så insåg jag att det skulle vara forskningsmässigt helt ohållbart att hoppa över dem. Om man kartlägger en dialekt kan man ju inte säga: ”Det där ordet anser jag inte finns, för det står för något fult.” Då är det inte hela språket man undersöker, utan bara den sida av det som man tycker är ”acceptabel och trevlig”. Vi har länge präglats av idén om att bara släppa fram de sidor av människan som är just ”acceptabla och trevliga”. Man kan se civilisationen som en process som hela tiden pressar människan att ta avstånd från och kontrollera sina naturrelaterade funktioner. Vi pratar ofta om dessa som ”djuriska”, det vill säga något vi delar med djuren. Det innebär i praktiken att det är funktioner som har med överlevnad och fortplantning att göra. Man måste ju exempelvis äta, andas och sova för att kunna överleva, men man måste inte spela i rockband, vinterbada eller skatteplanera. Det är sådant man gör för att ha något kul att pyssla med när man inte behöver tänka på den akuta överlevnaden. På samma sätt som vi har svårt att tänka oss själva som djur (det känns primitivt och otäckt på något sätt) är det svårt att föreställa sig ett samhälle där man inte skäms över en del av de behov och egenskaper som man delar med djuren. De motsvarande orden är på grund av sina tabun starkt laddade, de sticker hela tiden ut. I en mening som Det där är en boll men det där är en fitta öppnar sig ett bråddjup mellan det näst sista och det sista ordet i satsen. Vår tabuföreställning kring de här orden och deras funktioner är uppbyggd så väl att vi tycks lagra dem för sig själva i hjärnan. Hur ska man annars förklara fenomenet med Tourettes syndrom, en sjukdom där det förekommer att människor i enstaka anfall tvångsmässigt upprepar just könsord och svordomar? Förskönande omskrivningar: kasta vatten gå bort lokalvårdare 260

Fredrik Lindström x2

pudra näsan kasta upp bekvämlighetsinrättning friställd överlevnadskonstnär lägga näsan i vädret kraftig benstomme Skräpord: skitsnack fickludd fuskpäls skräpfisk bajamaja skumrask krimskrams ordbajs geggamoja

När det fula var rumsrent De fula och runda orden har säkerligen alltid varit kraftfulla, men det är först under de senaste tvåhundra–trehundra åren som vi har blivit verkligt blyga och ansträngda inför dem. Allt tyder nämligen på att man innan dess hade ett, i våra ögon, påfallande avspänt förhållande till dem. Vårt samhälle har genomgått en kraftig omvandling sedan 1700-talet. Idag betonar vi mycket mer de ”trevliga sidorna” hos människan. Och trots att vi under senare decennier har varit med om en islossning vad gäller sexuell öppenhet och frispråkighet, har vi nog en bra bit kvar innan vi uppnår den naturlighet som tycks ha rått exempelvis före medeltiden. Det påstås i gamla folklivsskildringar att våra förfäder i det förkristna Sverige hade offentliga samlag i samband med vissa blot eller högtider, och att dessa påhejades med sånger med ett i 261

Fredrik Lindström x2

sammanhanget lämpligt textinnehåll. Visst kan fula visor och även offentliga samlag (så kallad liveshow på porrklubbar) förekomma i vår moderna kultur, men det handlar då om ytterst tabubelagda fenomen. Steget mellan oss och en kultur där publika påsättningar påkallas av de styrande i samhället känns närmast astronomiskt. Denna öppenhet inför det sexuella håller i sig länge. Ännu på 1600-talet är man uppenbart oblyg inför könsord. Många av de etablerade och respekterade författarna använder runda ord i dikter, verser och framställningar, även om det ofta handlar om skämtsamma omständigheter. Det är väl i och för sig inte helt överraskande att orden förekommer just i sådana sammanhang – i högstämda gravkväden eller filosofiska funderingar är det rent ämnesmässigt svårare att pressa in dem. Den svenska skaldekonstens fader, Georg Stiernhielm (1598–1672), använder hela den fortfarande mycket bekanta trion av runda ord i en översättning av en dåtida spansk dikt (”En fransk kuk och en spansk fitta / Lärd’ oss bäst på freden hitta / Gud gaf fred i wåra dagar / knulla må den som behagar”). I sammanhanget kan nämnas att Stiernhielm också får bruk för de klassiska benämningarna mus och basse i dikten. I domstolsreferat återges inte sällan uttalanden av samma art. Som Johan Fisks replik i Stockholms tänkebok från 1624: ”Iagh får knulla så ofta jagh will, och alla som willia, men du får ingen tull deraf.” Johan Ekeblad, en bildad gunstling som vistades mycket vid drottning Kristinas hov, skriver i ett brev till sin bror: ”monsieur Steenbärgh har knullat hans syster”. Men det var inte bara orden man var mindre blyg inför utan också själva sexualiteten och tillhörande kroppsdelar. I det gamla bondesamhället hade manslemmen (vilket fantastiskt ord!) en utpräglad symbolfunktion. I en by i Östergötland finns exempelvis en sten som uppenbarligen föreställer en fallos, vilken ska målas blå och röd varje år, annars kan skörden slå fel. Hur gammal den är vet ingen men den kan mycket väl ha förkristen bakgrund. Och traditionen har hållit i sig. Det kunde förr också förekomma att en kvinna skulle gå 262

Fredrik Lindström x2

bredvid mannen och hålla om hans tillhörigheter medan han sådde på åkrarna (detta för att det skulle bli bra skörd). Det rekommenderades även att en kvinna som fått slut på mjölken vid amning skulle låta en man rita runt bröstvårtan ”med sitt hemliga ting”, som det heter i en skildring, så skulle mjölken komma tillbaka. Och seden att lägga ”karlbyxor” över degen för att den skulle jäsa förekom långt in på 1900-talet. Självklart var inte heller orden i den sortens samhälle särskilt skambelagda. Men under 1700- och framför allt 1800-talet ägnade man sig åt en moralisk upprustning av människan. Man betedde sig som en osäker stackare som väntar främmande och frenetiskt städar undan allt som kan vittna om någon form av svaghet. De runda orden kunde man absolut inte ha ”stående framme”, de skyfflades undan från all offentlighet och dröjde bara kvar i olika privata skrymslen. På senare år har de dock tagits in i ordböcker och börjat ägnas ett visst intresse. Låt oss innan vi försöker hitta en förklaring till det svenska svärandet ta och kika på några av våra vanligaste ”fula ord”. Var kommer de ifrån? Hur gamla är de? Vad betydde de från början? Kroppsdelar: mungipan mellangården fotvalvet amorbågen näsvingen skrattgropen armhålan nästippen trumhinnan adamsäpplet douglasrummet Metaforer: kallhamrad gastkramad 263

Fredrik Lindström x2

helgjuten inpiskad renodlad tillbakalutad träsmak välsvarvad ryggradslös Roliga nutida särskrivningar: halv bror kassa skåp sjuk gymnast skum tomte brun hårig flicka engelsk talande person hand tvättas separat ingen vidare utbildning sjö nära tomt till salu

Kvinnans kön Många anser att fitta är det absolut fulaste ordet i det svenska språket. Men det finns också de som kämpat för att göra det rumsrent – det borde ju vara ett fint ord. Frågorna och oklarheterna kring ordets historia är många. Men låt oss börja med en för nästan alla central fråga: Hur kommer ortnamnet Fittja in i bilden? Är det rent av samma ord? Enligt en teori skulle det faktiskt kunna vara det. I fornsvenskan finns det nämligen ett ord som betyder ’låg, fuktig strandäng’, ’gräsbevuxen våtmark’ – fit. Det ordet återfinns antagligen i Stockholmsförortens namn, och orten ligger också vid en ganska låglänt sluttning ner mot Mälaren. Om det är samma ord vi har i fitta så är det en mycket vacker och närmast poetisk liknelse – kvinnans sköte liknas vid en fuktig strandäng. Men vi utgår då ifrån att könsorganet jämförs 264

Fredrik Lindström x2

med något i naturen; i själva verket är det omvända faktiskt mycket vanligare. Man jämför ofta naturen med kroppsdelar, till exempel: näs (’smal eller spetsig utskjutande landmassa’ – näsan som skjuter ut) landtunga (’bredare utskjutande landmassa’ – en utsträckt tunga) mynning (’där vattendrag, exempelvis en å mynnar ut’ – munnens öppning) Även när det gäller föremål går liknelserna alltid i den här riktningen: stolsben, kålhuvud, kroppkakor, möbeltassar. Men skulle man verkligen uppkalla saker och platser i naturen efter våra intimaste kroppsdelar? För oss är det kanske otänkbart, men några sådana spärrar hade uppenbarligen inte våra förfäder. Det finns i svenska dialekter och mer informellt talspråk solklara fall av föremål som har namn efter könsdelar, som hundballar (ett slags bär, i storlek som hundtestiklar), borrfitta (en anordning som stenhuggare lade runt borren för att inte flis och stenmjöl skulle stänka upp), hundsfott (egentligen ”hundfitta” – ett trångt och litet baksäte på en släde), blåkunta, ’blåeld’ (i Skåne), stampekodd (kodd = testikel, ett slags bomkran). För att nu bara ta några exempel. I alla händelser onekligen oblygt! Det gamla ordet fit, eller någon avledning till det, skulle alltså först ha kunnat syfta på kvinnans kön och i nästa steg på strandängar, som man tyckte hade en uppenbar likhet med kvinnosköten. Men det är inte på minsta vis säkert. Det finns tvärtom många forskare som anser att ordet har en helt annan bakgrund. Den lärde språkhistorikern Gösta Holm har föreslagit att ordet är lånat från den medeltida tyskan, som så mycket annat. Vårt nutida ord skulle i så fall komma från ett gammalt tyskt ord fütte eller fitte. (Att det sedan heter fitta och inte fitte beror på att ordet är uppenbart feminint och i äldre svenska måste sluta på a – bara maskulina ord kunde sluta på e.) Någon exakt grundbetydelse för det tyska ordet har jag inte 265

Fredrik Lindström x2

hittat, men flera besläktade ord används om könsorganet på kvinnor och hondjur. Kanhända är det riktigt. Den första gången vi träffar på ordet fitta i svenskan är 1617. I Stockholms stads tänkebok berättas att ”Mårten Andersson, quartermestare, wittnadhe att Isach klappade på porten och hustru Margareta kallade honom fitte schrifuere, och käringe bult”. (Felaktiga särskrivningar existerade som ni ser redan på den tiden – fittskrivare skulle det bli i en korrekt nutida form.) Men det kan förstås vara en ren tillfällighet att vi möter ordet först på 1600-talet, det finns ju väldigt lite talspråk nedtecknat från medeltiden. Det som kanske kan tala emot Holms förslag är att ordet i sin lånade form vittu är så etablerat i finskan (finnar ersätter f med v). Svenska lånord som är så pass etablerade i finskan är nämligen ofta mycket gamla. Ordet är alltså åtminstone från medeltiden, men kan vara ännu äldre. Det beror på vilken av teorierna man tycker verkar rimligast. När det gäller andra ord för kvinnoskötet är även det folkliga och klämmiga kutta (i en del dialekter kunta) mycket gammalt. Det är besläktat med latinets cunnus som betyder samma sak, och därmed borde rötterna till det gå tillbaka flera tusen år i vår europeiska språkhistoria. Det är också samma ord som på engelska heter cunt, vilket i princip är standardbegreppet vid sidan av pussy i vardaglig engelska. Även det något mer rumsrena mus tycks ha en lång tradition bakom sig. Det är vanligt att könsorgan liknas vid djur, nyssnämnda pussy betyder ju kattunge. Sporadiskt förekommer även ordet bäver i svenskan. Vi kommer att se fler exempel på djurliknelser framöver. Mus har sin motsvarighet både i tyskan och engelskan. Men varför just detta djur? Tja, man får förmoda att det handlar om likheten i storlek, form och pälsbeklädnad. Den trekantiga formen går ju onekligen igen en smula i musens spetsiga nos. Ordet finns som vi såg redan hos Stiernhielm på 1600-talet, men kan vara mycket äldre. 266

Fredrik Lindström x2

Ordet mutta, slutligen, är säkert en hopblandning (kontamination) av mus och kutta. Och det mycket illustrativa kussimurra tycks innehålla ett gammalt dialektord, kusa, ’vulva’, som målats ut i en fantasifull variation (man kan jämföra med ordformer som kissemiss, pluttenutt osv). Roliga ekivoka ord: nakenfis stjärtgosse förhud knullsugen petting vårtgård efterspel bullfitta knullgummi straffknulla

Mannens kön Det absolut populäraste runda ordet i detta sammanhang är ju kuk. Bengt Dagrin påpekar i sin Stora fula ordboken att ordet än idag är så pass känsligt att såväl bokstavskombinationen KUK som KYK, KUG, KUC, CUK och CUC anses omöjliga på nummerskyltar till bilar (och tas därför bort). Ordet är i alla händelser gammalt och av mycket omdiskuterat ursprung. I svenskan finns det belagt redan på 1300-talet och det verkar ha varit etablerat i sin nutida betydelse senast på 1500-talet. Den tidigare nämnde Stiernhielm ansåg i en vers att den som hade gott förstånd och en ”käck kuk” kunde klara sig bra ute i världen. Det kan man nog tänka sig. Men var kommer ordet ifrån? Engelskan har det ljudlika cock, som även betyder tupp. Är det samma ord? Antagligen inte. Men någon koppling kan det finnas. Tuppen, som dagarna i ända ägnar sig åt att sätta på hönor, är ju i sig en 267

Fredrik Lindström x2

typisk manlighetssymbol. Men även göken kan förekomma i de här sammanhangen; det finns exempel från svenska dialekter där ord för gök även har betydelsen ’penis’ (notera även ordet göka, ’ha samlag’, som jag återkommer till). Ordet gök liksom engelskans cuckoo och cock är från början utvecklade ur härmanden av fåglarnas läten. Även ordet kuk skulle kunna ha en sådan anknytning – tänk på att tuppen faktiskt säger kukeliku på svenska. Ordet skulle alltså kunna betyda ’tupp’ eller ’gök’ ursprungligen, men säkert är det inte. Vad bygger då själva liknelsen på? Vad har fåglarna gemensamt med manliga könsorgan? Sannolikt handlar det om deras ofta karaktäristiska framskjutande av huvudet. Tuppen har ju dessutom en stor röd kam. Men forskarna är inte alls överens. Gösta Holm räknar med att det i det germanska fornspråket funnits ett ord (keuk, som betyder ’utväxt’, ’klump’, ’knöl’), som vårt kuk skulle ha bildats från – alltså en avsevärt mindre poetisk förklaring än den vi laborerade med när det gäller den kvinnliga motsvarigheten. Gammalt är också ordet pitt, vars äldsta belägg är från 1642. Var det kommer ifrån eller vad det ursprungligen har haft för betydelse är inte helt klart. Det finns en rad liknande ord i gamla svenska dialekter (som pint, motsvarande det engelska pintel – som även det betyder ’penis’) och de är kanske också släkt med pinka, ’kissa’. Ett annat i sammanhanget populärt ord är det förhållandevis moderna och rumsrena snopp. Det har blivit vanligt först efter 1900-talets mitt och är i grund och botten ett gammalt ord som betyder ’stump’ eller dylikt. Man kan tala om snoppen på ett ljus eller på en jordgubbe (den del man tar bort när man ”snoppar”). Ordet används kanske mest om könsorganet på unga pojkar och anses som sagt inte lika fult som andra runda ord. Men det finns ändå gränser – Dagens Nyheter lär numera inte godkänna födelseannonser för pojkar med den smått klassiska formuleringen ”Flaggan i topp – det blev en med snopp!” Slutligen har vi balle och task, som i sina moderna betydelser 268

Fredrik Lindström x2

är resultaten av rena missuppfattningar. Task, eller taska, betyder egentligen ’väska’, ’påse’ (tyskans Tasche), och syftar i de här sammanhangen från början på pungen. Det urgamla ordet ball eller balle betyder från början ’testikel’. Det är samma ord som engelskans balls och det är släkt med ord som boll, bulle och bula, som också syftar på runda saker. Idag har balle genom missuppfattning blivit synonymt med kuk, vilket kanske inte är så konstigt. I situationer där intimdelarna är inblandade får man ofta inte så exakt information, utan man är tvungen att lägga till en del själv. Om en mansperson får en boll i skrevet och skriker: ”Aj, rakt på ballen!” kan yngre förmågor lätt göra en felaktig tolkning. Samma missuppfattning tycks för övrigt också ha skett på sina håll med det dialektala kodd, som är nära släkt med kudde och egentligen syftar på testikeln. Färgstarka tillmälen: knasputte gaphals kötthuvud rikspucko tramsbytta skränfock dårfink fläskfia prylbög fyllbult

Bakdelen Av någon anledning har inte det urgamla ordet stjärt blivit betraktat som fult. Det har däremot ars, likaså mycket gammalt och med samma betydelse, och som ingår i det alltjämt populära ordet arsel. Detta är egentligen en sammansättning mellan ett gammalt germanskt ord – samma ord som engelskans ass – och 269

Fredrik Lindström x2

vårt ord hål. Arsel borde alltså stavas arshål om det skulle vara riktigt (och har därmed samma betydelse som rövhål). Uttalet kommer nog från den bestämda formen arshålet som dragits ihop till arslet. En del människor säger idag ett arsle, vilket alltså är en missuppfattning som hänger ihop med den bestämda formen, ungefär som om man skulle tro att det hette ett varsle istället för ett varsel, bestämd form varslet. Sådana missuppfattningar sker gärna med ord som sällan förekommer i skrift. Formen balle är ett resultat av samma mekanism; från början heter det en ball (ballarna), bestämd form ballen. Att den här typen av ord ofta glider iväg i sina betydelser är inte ovanligt; vi såg ju nyss exemplen task och just balle. Ordet röv betyder egentligen ’hål’, det är besläktat med vårt ord riva och syftar äldst på öppningar som är gjorda med någon form av rivande. Skällsordet rövhål är alltså en riktig ”tårta-på-tårta”konstruktion. Roliga ord: kroppsstrumpa fläskläpp kranskommun betuttad hux flux bindgalen snorvalp byxmyndig korvglädje

Samlaget För att beskriva själva könsakten finns en rad fascinerande ord, där knulla blivit det vulgära standardbegreppet. Ordet kan knappast ha varit etablerat på medeltiden, för då lär följande rad ur Gustav Vasas Bibel från 1541 ha varit rätt orimlig: ”Iagh lät såsom een Trana och een Swala, och knullade såsom en Duffua.” 270

Fredrik Lindström x2

Onekligen magstarkt i Gamla testamentet, men det handlar här troligen om ett annat men likljudande ord som snarast betyder ’kuttra’ eller något liknande. När man moderniserade översättningen i början av 1700-talet bytte man ut ordet som säkert då börjat låta snuskigt. Den moderna betydelsen fanns ju som vi tidigare sett redan på 1600-talet. Etymologinestorn Gösta Holm menar att ordet kommer från en gammal indoeuropeisk orddel, gneu, som betyder ’trycka samman’. Den åsikten delar tydligen även Svenska Akademiens ordbok, som dock fick publicera sin utredning under ordet knulle, ’liten backe’, ’kulle’, eftersom ordet knulla var otryckbart fortfarande på 1940-talet (och därför inte fick någon egen artikel). Besläktade ord finns i svenska dialekter med betydelser som ’trycka sönder’, ’mosa’ (exempelvis knosa). Knulla skulle alltså ursprungligen ha betytt ’trycka på’, ’pressa’. Det verkar fullt rimligt, det är ju onekligen ofta fråga om en hel del tryckande och pressande. Hur som helst, ett riktigt gammalt ord är det sannolikt. Nog känns det nästan lite hisnande att kunna spåra ett av våra allra rundaste ord tillbaka ända till urnordiskan (före vikingatiden)! Fascinerande att tänka sig att denna grova vardagssvenska en gång i historiens dunkel har hetat knuslon (med ett slags tonande s, som sedan fallit bort). Men det finns förstås de som har en annan åsikt. Många tänker sig att citatet i Gustav Vasas Bibel kanske ändå innehåller samma ord. Där används det ju om en duva, och fågelsymbolik är ytterst vanlig när det gäller samlagsord. Vi har ord som göka, pippa och även det mindre vanliga, dialektala fågla (som har en direkt motsvarighet i tyskans vögeln). Varför använder man då så mycket fågeltermer för samlaget? Vi var inne på svaret redan när det gällde mannens könsorgan. Det har alltså säkert något att göra med fåglarnas ofta karaktäristiska rörelser med huvudet, som ju liksom juckar fram och tillbaka. I vissa fall rör de sig även in och ut ur hål (exempelvis i trädstammar). Slutligen måste jag ta upp ordet fjässa (som också kan heta fjäsa), vilket förr ofta betytt ’skynda sig, anstränga sig’. Vid 271

Fredrik Lindström x2

sidan om detta har det snart också fått bibetydelsen ’kurtisera, lägga an på kvinnor’. Vi kan ju bara jämföra med fjäska. Det är förstås det här som har lett vidare till nutida betydelsen, som kanske beror en del på missuppfattningar: Svenska Akademiens ordbok har exemplet ”Bli fjäsad av höga herrar”. Det är ju inte så lätt att veta vad som hänt då, hur långt själva uppvakningen gått och hur pass lyckad den varit. Kanske har också den som sagt att han fjässat fruntimmer varit lite antydande, så att man lätt skulle tro att han inte bara flörtat, utan fått ligga med dem också. Roliga samlagsord: pippa göka smälla på bola fågla kopulera sköta hälsan fjässa nuppa ha naturablandning dundra på byta kroppsvätskor

Tillbaka till svordomarna Våra fula ord är alltså ofta väldigt gamla. Därmed kan vi utesluta alla hypoteser om att vårt fridsamma svärande ska förklaras med en brist på fula ord. Vi har haft så det räcker, men vi har i regel skilt könsorden och svärorden från varandra. Det har inte varit helt vattentäta skott; fittskrivare förekom ju som skällsord i en uppgift från 1600-talet. Det finns säkert fler exempel på undantag, men det skymmer ändå inte den grundläggande tendensen: vårt svärande är väsentligen baserat på ord för djävulen. 272

Fredrik Lindström x2

Jag frågade mig i inledningen hur vi kan klara oss med denna begränsning, när man i de flesta andra språk har betydligt saftigare och mer osande svordomar. Även om vi inte kan få fram hela sanningen i den frågan kanske vi kan hitta åtminstone en delförklaring. Det finns nämligen en annan dimension som är intressant i det svenska svärandet. När vi svär följer vi ofta speciella uttalsregler, som inte alls stämmer med svenskan i övrigt. Det är exempelvis väldigt vanligt att man har ett annat ä-ljud i svordomar som jävla och jäklar än annars. Pröva själv och jämför ditt uttal av de här kraftuttrycken med exempelvis jävig och jäsa. Har du verkligen samma ä-ljud? Skillnaden och uttalet varierar förstås med dialekten. Vanligt är att man uttalar svordomarna med bredare ä-ljud, ungefär det som man i riksspråket annars bara har före r (lära, bära). Stockholmare som har sammanfall av e och ä säger ändå inte jevla. Det hela kan illustreras med en replik ur Ingmar Bergmans ”Gycklarnas afton” (uttalad på typisk 50-talsstockholmska): Djevulen, vad är det för en jäävel? Man har alltså ett mycket bredare och ”kraftigare” ä-ljud i svordomen än annars, ibland faktiskt så brett att icke svenskspråkiga uppfattar det som ett a istället – jaavlar!! Ungefär på samma sätt är det med fan och satan – bägge uttalas ofta (fan nästan alltid) med ett ljust och ”spetsigt” a-ljud, som vi annars inte använder i dagens svenska. Det påminner om det som finns i exempelvis finskan och tyskan och som också förekommer i SF-journaler och gammal skådespelarsvenska. Pröva själv och jämför ditt naturliga uttal av fan med fas. Det förekommer dock idag, särskilt bland kvinnor och i situationer där det inte finns någon direkt ilska inblandad, att man uttalar orden med ett vanligt a-ljud. Flera kvinnor jag frågat hävdar att ett ord som fan uttalat med ”standard-a” låter mindre grovt och inte lika fult. Därmed närmar vi oss pudelns kärna. Uttalen med avvikande ljudsystem låter alltså grövre och fulare i våra öron. Kan det vara så att vi på det här viset uttalsmässigt 273

Fredrik Lindström x2

kompenserar för det relativt försiktiga betydelseinnehållet i våra svordomar? Gamla tillmälen: hortuta hundsfott trollpacka klaffaretunga näslösa kåkstruken spinnhuskona kukevald käringbult långfinger byckiavalp

Utropen har en egen ljudlära Svordomar förekommer i språket i två olika huvudfunktioner, dels som utrop (Fan, vad ont det gjorde!), dels som förstärkande och målande led i vanlig meningsbyggnad (Då var det någon jävel som inte visste att det var fan så mycket enklare …). De speciella uttalen av svordomarna förekommer framför allt i den första funktionen. I den andra funktionen är det bara om man vill lägga kraftig betoning på något som man tar till ”specialuttalet”. Kanske är det inte svordomarna som har en egen ljudlära, utan helt enkelt alla utrop? Tänk bara på hur enstaviga namn oftast blir tvåstaviga när man ropar: Pä-är!! eller A-ann!! Det är ett uttal som skulle vara helt orimligt i något annat sammanhang. Föreställ er att någon skulle presentera sig som Pä-är Svensson – jag heter i alla fall så om man ropar på mej. Hur kommer det här sig? Säkert har det med hörbarheten att göra. Man har bara en stavelse på sig, och passar då på att lägga lite extra tryck i mitten för att öka chansen att bli hörd. Vips förvandlas det till något slags dubbelvokal. Lockrop och 274

Fredrik Lindström x2

liknande fördubblas ju ofta i allmänhet – kiss-kiss; kom, kom; hördudu … Om man tittar just på sådana här gamla lockrop och utrop (på fackspråk ”vokativer”) som finns i de svenska dialekterna och talspråket, ser man snart att de faktiskt verkar ha sitt eget ljudsystem. De har inte följt med i den vanliga ljudutvecklingen. I själva verket är det här vi kan hitta förklaringen till en del märkliga inkonsekvenser i svenskan. Vi säger ju kill, kill, kill (med hårt k) om vi kittlar någon, men själva ordet kittla med tje-ljud (lägg märke till att vi även har formen killa från kill-kill). Det som hänt i hela det övriga språket (k blir tje-ljud bland annat före i som i kista, kika osv) har inte alls skett i utropet kill-kill. Samma sak är det med lockropet till katter, kiss-kiss. Med association till detta har vi även k-ljud i det närstående ordet kisse. Det finns många fler exempel. Utropsorden står alltså vid sidan av språket och struntar i dess normala ljudlagar. Hur kommer det sig? Ja, ljudförändringar har förstås en orsak. De gör orden lättare att uttala, och de sker därför i första hand när orden är obetonade och man alltså inte anstränger sig så mycket utan kan uttala dem lite mer ”slarvigt”. Man gör då förenklingar. Eftersom i (liksom e, y och ö) uttalas långt fram i munnen, men k däremot en bit bak, flyttar man helt enkelt k-ljudet framåt för att det ska bli en lite mindre ansträngande förflyttning av tungan. Människan vill ju ha det så bekvämt som möjligt. Flyttar man k tillräckligt långt fram blir det till slut helt naturligt ett tje-ljud av det. Men utropsord uttalar man istället alltid med full betoning. Då gör man inga ”slarviga” och förenklade bekvämlighetsuttal av dem. När man betonar har man ju mer tid och dessutom ”ögonen på sig”. Svordomar uttalas av naturliga skäl nästan alltid betonade – de gamla uttalen kan alltså ha bevarats sedan mycket långt tillbaka. På medeltiden var också det långa a-ljudet i svenskan mycket ljusare – kanske är svordomsuttalen en rest av det. När det gäller ä-ljudet är det svårare, eftersom det nog varierat en hel del över landet. Men det riktigt breda ä-ljudet tycker de flesta idag låter bonnigt, och det undviks i all form av 275

Fredrik Lindström x2

mer bildad svenska (utom före r). Det har alltså varit mycket vanligare förr. Tänk också på att vi ibland, när någon är verkligt förbannad, faktiskt kan få höra själva d:et i exempelvis djävla uttalas, om än kanske svagt. Och det är väl om något ett tecken på att det kan vara gamla uttal som ”konserverats”. Ord som djur, djup, djärv osv har ju en gång uttalats som vi stavar dem, men man räknar med att det uttalet i stort sett var försvunnet runt sekelskiftet 1700 (i vissa dialekter finns det fortfarande kvar). Ordet djävla kommer av latinets diabolo och bör mer allmänt alltså ha uttalats med d ännu på 1500- och in på 1600-talet. Just på 1700-talet fick vi religionsfrihet i landet och sekulariseringen (avkristnandet) kom igång på allvar. Det är alltså vid den här tiden som våra svordomar borde ha börjat ”blekna” och kännas otillräckliga. Men kanske är det så att våra svenska svärord har kunnat bevara lite av den kraft de hade på medeltiden och under 1500och 1600-talen, därför att vi har fortsatt att uttala dem med ljuden från den tid då de verkligen var fula, då det faktiskt var något farligt att nämna djävulen vid namn. Vi konstaterade ju redan inledningsvis att man behöver bryta mot tabun för att få utlopp för sin ilska. Man ska nämna det onämnbara – helt enkelt bryta mot de regler som råder för den normala konversationen. Det gör vi svenskar också, fast kanske lite mer ”lagom” – vi bryter i all stillsamhet mot ljudlagar istället. Kapten Haddock-uttryck: Blötdjur Medisterkorv Bomber och granater Anfäkta och anamma Vid alla långsvansade skeppskatter Krevader och kanoner Plattfötter och luspudlar

276

Fredrik Lindström x2

Anamma och regera alla mörksens makter Råttsvansad australopithecusapa Snyltrot på ädel tistelstam

277

Fredrik Lindström x2

linsgryta och snuskhummer var kommer skällsorden ifrån?

278

Fredrik Lindström x2

Om vi nu svär snällast i världen – hur är det med våra övriga kraftuttryck, skällsorden? Det finns ju utan tvekan gott om dem, alltifrån inarbetade begrepp som viktigpetter och klantarsel till mer nyskapande varianter som finansvalp och börshaj. Utifrån samma resonemang som jag för i kapitlet ”Nakenchock och kineslöv” finns det många ord som blivit etablerade skällsord, men vi hittar också på mängder bara för stunden. Man fattar utan tvekan vad någon menar med exempelvis slarvnisse eller snålarsel, även om vi aldrig hört uttrycken förut. Vi använder skällsorden på två olika sätt. Vi kan dels tilltala folk med dem (”kom igen nu då, badkruka”), dels göra någon form av karaktärsbestämning med hjälp av dem (”han är en riktig fartdåre”). Det finns mängder av egenskaper som vi kan peka ut med sådana här ord – inte bara dumhet, lathet och snålhet. Det finns till och med speciella ord för sådana som dricker mycket kaffe (kaffemoster) eller blivit för hårt influerade av diskokulturen (diskooffer). Fantasifullheten kring hur man benämner folk är i alla händelser stor. Någon gång i mitten av 1970-talet skrev en tjej i tolvårsåldern till Barnombudsmannen i Expressen och berättade att hon brukade bli retad för ”glasögonorm” i skolan. Hon hade bestämt sig för att göra något åt saken och därför sparat ihop till kontaktlinser. Men när hennes klasskamrater fick reda på det började de kalla henne för ”linssoppa” istället. Så inpiskat elak kan man alltså vara när man är ung och osäker. De små mobbarna kan kanske förlåtas vid det här laget, men det tragikomiska scenariot kan ändå illustrera en princip när det gäller svenska skällsord: den ekonomiska återanvändningen. För glasögonorm är ingen liknelse – inte linssoppa heller, för den delen. När vi kallar en människa för glasögonorm har det egentligen inte med någon likhet med själva djuret att göra. Ormar brukar 279

Fredrik Lindström x2

betraktas som listiga, hala och slingrande – en tolvåring i ett par missklädsamma pilotbågar utmärker sig förmodligen inte för något av detta. Att de kallar henne för glasögonorm beror på att av ord som börjar på glasögon- är det helt enkelt det fulaste eller det som mest liknar ett skällsord. På samma sätt är det med det kreativa linssoppa. Det är en perifer maträtt, inte så vanlig i vårt land och på 70-talet tämligen okänd (förutom i proggkretsar). Ordet har förstås ingen koppling till kontaktlinser förutom att ordet lins i två olika betydelser ingår i båda orden. Man hade kunnat tänka sig att de kallat henne linsgryta, men soppan verkar mer tilltalande som skällsord. Soppa har i sig en lite negativ klang, det finns ju uttryck som ”vilken soppa”. Linssallad ter sig i sammanhanget närmast helt orimligt. Vi är alltså inte alltid så fantasifulla som vi tror. De små mobbarna orkade inte anstränga sig att hitta på ett helt nytt ord (linsapa, linsmonster, kontaktlinsarsel?). Istället använde de ett som de snappat upp någonstans och som kunde fylla funktionen. Det var de inte ensamma om. I själva verket är det den vanligaste typen av skällsord i svenskan. Vi tar gamla eller halvt okända ord och låter dem extraknäcka i en ny, nedsättande betydelse – då slipper vi anstränga oss att hitta på nya. Om vi håller den här återanvändningstypen för sig, kan vi dela in övriga sammansatta skällsord i tre huvudkategorier: Den rena liknelsen (asgam) Beskrivande epitet (bildrulle) Namnord (grinolle) Den rena liknelsen är grundprincipen för skällsord. En människa som är hård och vass liknas vid ett rivjärn, en som däremot lever på andra kan karaktäriseras som en asgam. En del av dessa liknelser kan vara ålderdomliga, såsom sillmjölke om en vek och kraftlös människa, ett uttryck som verkar ha varit inarbetat redan för ett par hundra år sedan, eftersom folk i det gamla bondesamhället åt sill mest varje dag och visste precis vad 280

Fredrik Lindström x2

sillmjölke var – nämligen en synnerligen mjuk och lealös inälvsblåsa med sädesvätska. Även uttryck som träskalle och ärthjärna får räknas till den här kategorin, även om de är ganska sökta. Men det finns förstås dockor med skalle av trä och djur som har en hjärna av en ärtas storlek. När det inte har funnits något träffande till hands att göra en liknelse med, har man fått sätta ihop ett specifikt ord som blir på något vis beskrivande. Ett exempel är blindstyre, som snarare borde heta blindstyr och helt enkelt betyder ’den som styr blint, dvs utan att se sig för’ (ordet styr, ’den som styr’, har inte levt vidare i svenskan, och därför har man ”associerat över” till det vanligare ordet styre). Också modernare ord som fartdåre och det underbara bildrulle är exempel på samma beskrivande ordbildning. Ett mindre ansträngande sätt har dock varit att bara ta egenskapen och sedan ett vanligt personnamn – grinolle, piplisa, slarvmaja, drullputte, lortpelle, viktigpetter. Vi ser att de stämmer rätt bra med de vanligare förnamnen på 1800-talet, när säkert många av dem etablerades. Vissa ord innehåller också så pass folkliga former av ett namn att vi knappast genomskådar det utan specialkunskaper. Även ord som slashas (Hans), snåljåp (Jakob) och dalmas, rumpmas (Mats, synnerligen vanligt i Dalarna förr) är alltså bildade till namn. Namnen har fått funktionen att vara ett slags betydelselöst efterled och används även till annat än skällsord: bollkalle, skinnknutte, hoppiland-kalle, bajamaja, smörgåsnisse. Jag tänkte göra en liten genomgång av de svenska skällsorden och försöka förklara sådana dunkla ordbildningar som snuskhummer och pundhuvud. Även om jag mest håller mig till dem som är hyfsat etablerade, så kan jag inte ens på det området göra anspråk på någon fullständighet. Ni kommer säkert att sakna en eller annan favorit – men kanske får ni också några nya.

281

Fredrik Lindström x2

Disneyord: flämt pust mansvalp skinntorr Långtbortistan Schabbilack läskeblask saftgobbel gröngöling svälj

Dumma personer De vanligaste skällsorden är förstås de som syftar på dumhet, och här finns oräkneliga varianter. Sedvanliga dumhuvud, dumskalle och galenpanna kräver knappast någon förklaring. Men pundhuvud är knepigare. Pund är ett gammal viktmått och pundhuvud användes om stora kålhuvuden, som vägde ett helt pund. Som skällsord måste man förstå det ungefär som ’stort huvud men med lika mycket förnuft som i ett kålhuvud’. Till det här ordet har sedan pundig med all sannolikhet börjat användas i betydelsen ’dum’. Det blev mycket populärt i början av 1970-talet, inte minst sedan John Blund i TV-programmet Halvsju ideligen använde ordet (hans röst tillhörde egentligen Lennart Swahn). Det har sedan utökats till att även inbegripa knarkare (punda, pundare), vilket väl är logiskt, eftersom man lätt blir lite dum när man är påtänd. Bakom varianten punchig ligger säkert det tidigare populära punchdrunk, vilket är en engelsk ordlek och boxningsterm. Det betyder ordagrant ’full på bål’, men punch betyder också ’slag’, alltså ’groggy, helt borta’. Jag har hört ordet punschknapp (egentligen samma sak som punschpralin, som har en knapps 282

Fredrik Lindström x2

storlek) lite skämtsamt användas som skällsord om en dum person. Förmodligen är också det en variant till orden pundig och punchig, på samma sätt som ordet pucko under 1970- och 80-talen började användas som skällsord (”han är ju helt pucko”, ”ett riktigt pucko”). Pucko är som bekant ett varumärke för en chokladdryck, och själva ordet puck verkar ha någon sorts koppling till choklad; glassar med benämningen puck är i regel chokladöverdragna – kanske erinrar den mörka och kompakta formen om en hockeypuck? Ordet pucko låter i alla fall som ett skällsord och ansluter fint till andra erinringar som fyllo, miffo, lallo. Även det likartade ordet purjo har jag hört användas sporadiskt på ungefär samma sätt. Dårfink och knäppgök kräver också en förklaring. Förr trodde man att fåglar, särskilt göken men även andra arter, hade förmågan att ”dåra” människor med sin sång, det vill säga göra dem galna. Det är därifrån ordet galen också kommer; det är bildat till gala och syftar alltså på att man blivit utsatt för fåglars galande och mist vettet. Dårfink är med all säkerhet ett sådant här ”pånyttfött” ord. Från början har det betytt ’fågel som kan göra folk galna’. Det ska tilläggas att fink ofta betyder bara ’fågel’ på äldre svenska. Knäppgök skulle kunna ha samma historia (’göken man blir tokig av’), men det är inte säkert – knäpp är nämligen ett rätt nytt ord i svenskan. Men associationen till fåglar borde på något sätt ha med den gamla folktron att göra. Jag har även hört knäppskata, som verkar rätt etablerat, men då om äldre kvinnor; skata används ju ofta om lite skräppiga och bedagade exemplar. Ett typiskt ”pånyttfött” ord till knäpp är däremot knäppkänga, vilket jag hört en och annan medelålders använda som skällsord. Det handlar här förstås egentligen om en känga med knäppning. Dummerjöns användes som översättning av H C Andersens saga ”Klods-Hans”. Men begreppet fanns säkerligen redan i svenskan vid mitten av 1800-talet. Ordbildning på namn har ju som vi redan sett varit vanlig länge, och det är kanske ingen 283

Fredrik Lindström x2

tillfällighet att bägge ”namnen” innehåller en folklig form av Johannes. Tokfrans innehåller namnet Frans. Eftersom det aldrig har varit något riktigt vanligt förnamn, misstänker man att Tokfrans kanske har funnits i verkligheten. Sådant finns det paralleller till. Kvinnor som förr stod och sålde bakverk på Stockholms gator kunde kallas för bakelsejeannor. Det var inte gripet ur luften utan de hade fått sitt namn efter en legendarisk kakmånglerska som faktiskt hette just Jeanna och under den folkliga beteckningen Bakelse-Jeanna stod och krängde hembakt på Drottninggatan med ett gigantiskt huckle på huvudet. Skansenord: fatburshustru visthusbod härbre mamsell ändalykten brudkista kyrkstöt skråpuk lösöre kråknedan gårdfarihandlare löskekona

Lathet, långsamhet och trötthet Bland skällsorden för lathet intar latmask den givna tätpositionen. Också det är ett ”pånyttfött” ord – den egentliga latmasken är numera en utdöd företeelse. Men den har å andra sidan heller aldrig riktigt funnits. Förr i världen ägnade man sig nämligen åt att skrämma små barn i uppfostrande och sedelärande syfte och hade då ett galleri av skräckinjagande personer och begrepp att laborera med. Vid sidan av till exempel 284

Fredrik Lindström x2

”maran”, ”skogstrollet” och ”källargubben” fanns ”latmasken”. Tanken var att denna var ett slags parasit som barnen hade i magen och som åt upp deras kraft inifrån – likt binnikemasken. Var de inte tillräckligt alerta kunde någon förälder eller lärare ställa upp och i ren välmening ”prygla latmasken ur kroppen på dem”. I vår tid har sådana vanföreställningar gudskelov upphört och vi återanvänder istället ordet som skällsord. Lata människor är numera latmaskar istället för att som tidigare ha dylika i magen. Det lite ovanligare slappsvans, som betyder samma sak, handlar förstås egentligen om kreatur som inte har styrsel i svansen. Slöfock är däremot bildat som ett rent skällsord. Efterledet är faktiskt besläktat med engelska fuck och har en grundbetydelse av något slags rörelse eller ”juckande”. Slöfock betyder alltså ursprungligen ’den som rör sig slött’ eller liknande. Även när det gäller långsamhet är återanvändningsprincipen vanlig. Såskopp är förstås egentligen en ’kopp att ha sås i’, vilket förr ingick i alla större serviser. Numera dukar vi ofta enklare, och ordet lever då ett andra liv som epitet på en sölig person. Utgångspunkten är givetvis en ordlek med såsig, ’långsam’ – segdragna rörelser liknas vid en trögflytande sås. Men själva epitetet såskopp handlar troligen inte om någon liknelse, eftersom det ju är såsen som är trög och inte koppen. Fast om man tänker på hur oerhört segt det kan vara att hälla ur en sådan där liten kopp kanske man ska reservera sig. Ordet sölkorv har också en konkret historia. Söl var förr i världen ett ord för rester, småkrafs och sådant som blev över i största allmänhet. Sölkorv var gjord på inälvor och lite av varje, i stil med pölsa och stångkorv – ”oxaslakt med sölkorv” kunde vara riktig festmat. Verbet söla har vid sidan av sin grundbetydelse (som är ungefär ’smutsa ned sig’) efterhand också börjat betyda ’vara långsam’, ’dra ut på tiden’. Det beror väl på att sölande (i sin ursprungliga betydelse) är något man ofta sysslar med istället för att göra något nyttigt, och att det till sin natur går långsamt. Folk 285

Fredrik Lindström x2

som geggar ner sig är ofta rätt koncentrerade på sitt sölande och kan därför knappast göra sig någon brådska. Man kan också jämföra med hur ordet slarv kunnat användas både om matrester (som i slarvsylta) och om ’oordentliga handlingar’. Sömntutan är däremot en växt. Det finns många slags tutor i växtriket, men den här heter så för att den drar ihop sig på kvällen och ”sover”. Mindre dagsaktuella begrepp ur den svenska lagboken: bolby vedbrand näverflät torvskyrd hjordavall notvarp lertäckt landbo tridjung kärreslått

Humör och pratighet När det gäller humör är surhet och ilska det som är vanligast att man klankar på. Typiskt nog finns det skällsord för ’arg kvinna’ (argbigga), men inte något etablerat ord för motsvarigheten hos män. Det har ju över huvud taget inte varit särskilt accepterat för kvinnor att visa humör. Argbigga är en liknelse, bigga eller bägga är en kvinnlig form av bagge. Det syftar alltså egentligen på en fårtacka som visar humör. En fullt genomskinlig liknelse är också surkart; äppelkart och annan omogen frukt är ju som bekant just påfrestande sur. När det sedan gäller surpuppa har puppa i äldre tid allmänt använts om ’liten flicka’, motsvarande ord på engelska (puppet) och franska (poupé) betyder ju ’docka’. Det märkliga ordet lipsill har jag inte hittat någon förklaring 286

Fredrik Lindström x2

till, men ordet behöver inte ha någon märklig historia. Sill kunde användas mer allmänt som skällsord (”april, april, din dumma sill”). Vardagsmaten hade ju något föga glamoröst över sig och även den andra standardfödan, potatisen, förekommer i skällsord (soffpotatis ’lat, stillasittande person’). Gnällspik är däremot antagligen en liknelse vid de spikar som ger ifrån sig ett sådant där märkligt, gnällande när de går genom träet – som skällsord finns redan på 1600-talet men kan vara ännu äldre i konkret betydelse. Pratighet och skvaller Vi svenskar verkar inte gilla pratighet något vidare. Det visar inte minst alla de skällsord vi har för folk som snackar och är högljudda: pratmakare, glappkäft, tjatmoster, snattrare, pladdermaja, gaphals, pratkvarn, frasmakare – säkert kan ni lägga till ytterligare ur era egna ordförråd. Alla de ovan nämnda är begripliga bildningar. Förklaring kräver väl däremot sladdertacka. Den äldre formen är sladdertaska, och har i efterledet alltså det ord som egentligen betyder ’väska, ficka’ men som redan på 1600-talet används som allmänt skällsord, kanske som association till ordet taskig, ’dålig’. Annars kan väskor och påsar användas för att tala om att någon är full av en viss egenskap. Ett märkligt ord i det fallet är snackpåse. Det är ett nyare ord, inte belagt före 1960-talet, men som vi sett förekommer faktiskt påse tidigare i skällsord, åtminstone i odygdspåse. Man kan ju här tänka sig grundbetydelse ’en påse full med snack’, även om det är lite långsökt. Men det skulle också kunna vara en ordlek med det engelska ordet snack, ’tilltugg’, som ju börjar dyka upp i svenskan vi den här tiden och som huvudsakligen säljs i påsar (chips, jordnötter). En kåseriespalt i Vecko-Journalen från mitten av 1960-talet hette Snack-baren med en uppenbar sådan ordlek (engelska snackbar, ’bar som serverar drycker, tilltugg och smårätter’). Personligen tror jag dock att ordet skrattpåse spelat in här. Det 287

Fredrik Lindström x2

var ett slags skämtartikel med en minibandspelare med skrattljud gömd i en tygpåse. Tjatighetseffekten var här uppenbar, vilket kan ha inspirerat till en parallell med folk som pratade med en maskinmässig tröttsamhet. Den största synden när det gäller snackande är givetvis skvallret. Gammalt men populärt är skvallerbytta, egentligen ett slags bytta som man gick runt och skramlade med för att föra larm och oväsen. Man kan tycka att den här kopplingen är lite konstig – att väsnas eller orsaka oljud är väl inte samma sak som att skvallra! Men om man för oväsen och därmed påkallar uppmärksamhet så att någon blir ertappad i samband med något fuffens, då är det ju i praktiken samma sak. Dessutom behöver man ju uppmärksamhet om man vill sprida nyheter eller ”skvaller”, och då kan det vara bra med allehanda buller och bång. Den kända versen ”Skvallerbytta bing-bång” blir ju också mer begriplig om man känner till den äldre, fullständigare versionen av texten: ”Skvallerbytta, rådstuklocka, bing-bång, bing-bång. Går i alla gårdar, slickar alla skålar.” I vår variant är rådstuklockan borttappad, vilket gjort bing-bångarna obegripliga. De syftar alltså på klockringning – precis som bankande på en bytta ett effektivt sätt att dra uppmärksamhet till de saftiga nyheter man ville sprida. Moral och attityd Förr hade man många ord för bristande moral hos folk. En vanlig liknelse var att man var ett fä, dvs ett djur. Dubbelt nedsättande blir då fähund, eftersom inte heller hunden (åtminstone inte språkligt) har någon vidare status. Det är alltså en typisk återanvändning – riktiga fähundar, eller vallhundar för att använda ett mer etablerat ord, är ju inte så vanliga längre. Någon verklig liknelse med den hund som drev och vallade djur är det knappast fråga om. 288

Fredrik Lindström x2

Om skitstövel är fråga om någon liknelse kan man också undra. Det är naturligt att man särbehandlar de kläder som används vid riktigt smutsigt arbete. Bland värmlänningar har jag ofta hört begreppen dretklä’r och dretstövler (dret = skit). Kanske var även ”skitstövlarna” ett begrepp innan de kom att användas om ur hedersynpunkt ”sketna” personer. Taskmört är däremot svårt att förklara. Kan det vara någon specifik fisketerm som kommit på drift? Mört har i och för sig aldrig varit någon fisk med vidare anseende och man kan ju jämföra med torsk och sill som skällsord. Snålhet har ju heller aldrig gjort någon populär. Vårt lustiga snåljåp innehåller alltså en sammandragning av namnet Jakob (som i talspråk ju lätt blir Jakåpp). Det var förr ett ganska vanligt namn, särskilt i svensktalande Finland, varifrån det här ordet möjligen kommer. Men snuskhummer då – var kommer det ifrån? Som bekant är det ett färgstarkt ord för att karaktärisera framför allt äldre män med läggning för sextrakasserier och liknande. Hummern kan här verka förvånande, men var förr ett vanligt slangord för ’handen’. På lite bedagad stockholmska kunde man mycket väl säga ”här har du hummern” när man räckte någon kardan. Snuskhummer skulle alltså kunna översättas med ’snuskiga händer’ (som kunde dyka upp lite varsomhelst), en direkt parallell till engelska ”dirty hands” . Sedan ska man inte glömma bort att humrar är kända för att kunna nypas, vilket också var utmärkande för den verkligt renommerade snuskhummern. Han satt gärna på krogen och nöp de förbipasserande servitriserna i baken (det lär förekomma enstaka exemplar som fortfarande utövar den här sysslan, men de bereds väl snart plats i en monter på Nordiska museet). Svinpäls är däremot ett återanvändningsord. Av alla nedsättande saker man kan tänka sig på svinet, så borde väl pälsen höra till det minst fula. Man kan tänka sig svintryne, svinöra, svinknorr osv. Men varför just svinpäls, grisar har ju dessutom knappast någon päls? Nej, men det hade de förr i världen. På medeltiden var den vanliga tamgrisen betydligt 289

Fredrik Lindström x2

hårigare, som ett mellanting mellan ett vildsvin och dagens skära, nästan hårlösa variant. Dålig attityd hos barn har ofta handlat om andra saker. Vad gäller busighet har vi ordet busfrö som helt enkelt är bildat till frö, som ju med betydelsen av ’något litet som kommer att växa och bli större’ är fullt begripligt i sammanhanget. Ungefär samma betydelse har det fantastiska men föråldrade odygdspåse. Det är säkert bildat direkt ungefär med betydelsen ’en hel påse full med dåligt uppförande’. Att näbbgädda länge använts om impertinenta unga flickor är uppenbart, redan i början av 1500-talet finns en Elin Näbbgädda omtalad i Stockholm. Det här kan alltså vara ett av våra äldsta återanvändningsord, eftersom det knappast kan vara någon direkt liknelse med fisken ifråga. Kopplingen beror förstås på ord som näbbig, bruka näbben och liknande, vilket länge har använts som liknelse för uppkäftighet. När det gäller mer idogt uppträdande och agerande har vi liknelserna arbetsmyra och arbetsnarkoman. Motsvarande för studier – plugghäst – är däremot ett äldre ord med en speciell historia. Det är nämligen från början ett slags skolbänk där man satt gränsle över en pall som nertill hängde ihop med själva bordsskivan – alltså ungefär som man sitter på en häst. Den här sortens bänk försvinner före förra sekelskiftet, men ordet lever fortfarande kvar i sin nya betydelse. Utseende, hygien och ålder Även när det gäller utseende går könsskillnaderna igen. Man tycker ju att det är gott om fula karlar lite varstans, men några specifika ord för dem känner åtminstone inte jag till (men jag tillhör ju inte den primära användargruppen). Från min barndom minns jag det könsneutrala fulhuvud. Även det från början rent sakliga missfoster, ’vanskapt barn’, kan ju användas på liknande sätt, och har dessutom fått en modern kortform: miffo. Annars är det i ett traditionellt manssamhälle gott om ord som användes om kvinnor med misshagligt utseende: hagga, skata, 290

Fredrik Lindström x2

häxa, dräp, apa mfl. Lite mer avancerade bildningar utgör ju stolpskott (som väl är en ren liknelse – ett ’misslyckat försök’, helt enkelt) samt rugguggla. Det sista är ett exempel på typisk återanvändning, ugglor kan ju ”rugga upp” sina fjädrar och det har inget att göra med ordet ruggig i den sentida betydelsen ’otäck’, ’skrämmande’. Det senare ordet är säkert en ordlek med det närliggande ruskig, som har samma betydelse. Om fetlagda personer används exempelvis tjocksmock, vars efterled säkert är hämtat från verbet smocka, ’slå’ (som i ”smocka till någon”). Inte särskilt sakligt, men det rimmar ju fint på tjock. Man kan jämföra det med det mer logiska långskånk, ’lång person’, där slutledet är samma ord som skank som ju betyder ’ben’ på många håll i landet (”rör på skankorna”). Fetknopp är däremot egentligen en växt, men förmodligen känd bara för folk med växt- och trädgårdsintresse. Man kan ju här tycka att knopp är ganska logiskt – den som är tjock har ju också för det mesta ett kraftigt huvud. Det känns i alla fall som ett vettigare val än att som skällsord använda existerande sammansättningar som fetvadd eller fetspad. Men det är säkert från början ett växtnamn, för det är belagt redan på 1600-talet. Namnet kommer av den fetaktigt blänkande ytan på de knoppformade blommorna. Även när det gäller bristande hygien finns det gott om återanvändningsord. Lusborste är förstås egentligen en borste som man borstar bort löss med. Givetvis blev en sådan full med dylika kvalster, så det kan inte uteslutas att det kan vara en liknelse. Om pudlar haft särskilt mycket löss, vilket skulle kunna förklara luspudel, vet jag inte. Trashank var från början en hank, alltså en hängare, som man samlade trasor på. Som skällsord för en illa klädd person har det använts i flera hundra år. Snorvalp och liknande ord behöver knappast någon förklaring. Det egenartade puttefnask (eller puttifnasker) är däremot lite svårare att genomskåda. Putte handlar här om ett äldre ord för ’liten’ som finns i många varianter, tex i pyttesmå och slickepott. Det har använts som smekord på barn och så småningom börjat 291

Fredrik Lindström x2

uppfattas som ett vanligt (smek)namn (”Putte, du är min ögonsten”). Och fnask har här ingenting med skörlevnad att göra, utan betyder på gammal svenska ’liten smula’. Ett puttefnask är med andra ord något mycket smått och obetydligt – man kan tacksamt jämföra med namnet på en liten föräldralös flicka, ”Elisabet Solegrand”, som fanns intagen på Stockholms barnhus i slutet av 1600-talet. Ett grand är något obetydligt (uttrycket litet grand) och ett solegrand uppenbarligen så litet att det bara syns när det träffas av solen, såsom dammpartiklar blir synliga när starkt ljus faller genom ett rum. Gubbstrutt slutligen innehåller ett ord som har med strutta, ’gå struttigt’, att göra. Den lite stappliga gången blir ju ofta utmärkande för äldre människor. Andra egenskaper I vissa fall finns det en logik bakom andraledet i ett skällsord. Själva krukan i badkruka får ofta symbolisera feghet, och går tillbaka på den gamle grekiske kungen Eurystheus som inte var vidare modig. Han bad Herkules att fånga ett vidunder omtalat som ”den erymanthyska galten”, och när denne lyckades och kom tillbaka med grisen levande dinglandes (ett av hans berömda storverk) blev kungen så rädd att han sprang och gömde sig i en stor kruka. Men det är sällan sådana goda historier döljer sig bakom konstiga epitet. På en rad områden används istället specifika termer och halvavlagda fackord som skällsord. När man kallar en sjövan person som i princip alltid längtar till havs för sjöbjörn, bygger det absolut inte på någon direkt jämförelse med djuret ifråga (ett pälsklätt stort säldjur). Verkliga sjöbjörnar längtar nämligen inte alls till havet eftersom de redan är där – de tillbringar nämligen sina dagar på klipphällar i kustbandet. Nej, men av ord som börjar på sjö- är sjöbjörn onekligen det lämpligaste, sjöko är för kvinnligt och sjöhästen, i den grad man känner till den, löjligt liten i sammanhanget (hej din gamla sjöhäst!). Sjölejonet var säkert det mest välkända av sjö- djuren, 292

Fredrik Lindström x2

men förknippades snarare med cirkuskonster. Att kalla en sjöbuss för sjöbjörn är ungefär samma logik som att kalla en person som levererar is för isbjörn. Ungefär på samma sätt förhåller det sig med ett ord som landkrabba, ’person som är ovan vid sjöliv’. Själva djuret landkrabba lever ju på stranden men rör sig inte sällan i vattenbrynet. Man skulle på rak arm kunna kläcka ett hundratal djurarter som är mer landorienterade och ovana vid vatten än just landkrabborna. Men dessa finns nu inte ens i Sverige, utan var bara ett ord utan större innehåll, och passade då ypperligt att använda som skällsord. Det märkliga ordet fåntratt är egentligen en förkortning av grammophontratt, alltså tratten på gamla trattgrammofoner. (Eller möjligen bildat till det äldre ordet phonogramtratt.) Under 30-talet började den här grammofontypen bli lite omodern och ersattes framgent av typer med högtalare istället för tratt. Från 1937 har vi också typiskt nog det första belägget på fåntratt, ’fånig person’, då stavat phontratt och givetvis en medveten ordvits med utgångspunkt från ljudlikheten mellan fån- och phon-. På logiknivå är det alltså ungefär jämförbart med att kalla en person som ringer mycket i telefon för ringmuskel. Ordet är fortfarande populärt, trots att den ursprungliga vitsigheten är helt dold för dagens generationer. Jämför med den roliga historien ”kom ketchup, så går vi!” där originalets hela poäng (”catch up!”) gått förlorad. Andra fackuttryck som används som skällsord är exempelvis råskinn (egentligen ’obearbetat, ogarvat skinn’) för brutalitet, och fylltratt och (äldre) spritlampa om ’suput’. Och så har vi torrboll, som förmodligen är ett annat ord för den typ av torra hårbollar som exempelvis katter kräks upp. Från alla dessa ord skiljer sig frögurka, ’fruktsam person’, eftersom det är en liknelse med en gurktyp som hela tiden ger mycket frukt. Ordet frö betyder för övrigt just ’fruktsam’ på äldre svenska. Ett antal färgstarka ord har jag inte kunnat hitta säkra förklaringar till: Var kommer proppen ifrån i mespropp? Och 293

Fredrik Lindström x2

läppen i bondläpp (syftar det på snusandet?) Likaså får man kanske undra länge över bullen i hurtbulle och flumbulle. Fascinerande medicinska begrepp: lårkaka brinnande vulva portvinstå skurgumsknän musarm elefantpung påssjuka hälsporre trattbröst diskbråck sms-tumme

Återanvändning eller nyproduktion? Som ni ser är återanvändningsorden i praktiken de vanligaste bland svenska skällsord. Vi har alltså tidigt fått en känsla av att det är i den första delen av skällsordet som själva betydelsen ligger. Faktiskt lite en parallell till kvällstidningsordet spritfest – det innehåller en kolossal massa sprit, själva festen är det däremot inte så noga med. Alla skällsord med namn (piplisa, trendnisse) bevisar också tydligt det hela. Det är inget nedsättande i att vara en lisa eller nisse, namnen fungerar egentligen bara som ordbildande (suffix som det så fint heter). Ungefär som -is i dagis, kompis, godis. Det vanligaste sättet att bilda nya skällsord bland yngre svenskar verkar också vara med suffix, men i det fallet -o: svetto, fulo, miffo, osv. Självklart har den här känslan uppkommit på grund av att gamla skällsord fortsatt att användas även sedan deras ”slutdel” blivit gammal och obegriplig (som i taskmört, slöfock, slashas). Därmed har man alltmer upplevt denna som betydelselös och tyckt att det känts allt mer naturligt att använda ord som torrboll 294

Fredrik Lindström x2

och fåntratt som skällsord, trots att boll och tratt i sammanhanget är helt ologiska. Det har skett delvis som ordlekar: de första som använt såskopp, sölkorv eller landkrabba i sina nuvarande betydelser har säkert gjort det skämtsamt. Vi kan ju jämföra med ordlekar som ett ögonlock (för ’ett ögonblick’), jämnt skägg (’jämnt upp’) och på rotmos/rotfläsk (utveckling av ’på rot’, som egentligen syftar på träd när man köper dem ofällda, dvs bokstavligt ”på rot”, men som sedan har blivit ’utan vidare’, ’omedelbart’). Man säger något som bokstavligt talat är nästan riktigt, men där man medvetet blandat ihop uttryck eller betydelser. Jag tror att var och en av er som läser det här kapitlet kan hämta privata exempel ur ert vardagsspråk, eller ur sådant ni lagt märke till i omgivningen. En del ord används ju bara i en liten krets, kanske till och med bara inom familjen. I många fall är vi omedvetna om när vi lånar facktermer och liknande. Jag minns från min ungdom att vi kunde använda ett ord som skallbas som en variant på dumskalle, utan att jag för min del hade en aning om att det var en ren anatomisk term (man kan tex mäta skallbasen på en människa). Flottmunk kunde man kalla någon som man tyckte var flottig, dvs överdrivet prålig eller skrytsam. Och vem tänker idag på att popsnöre (nuförtiden ’poppig och fåfäng person’) egentligen var ett skämtsamt namn på en speciell halsduk som var modern i början av 80-talet (i den legendariska filmen G förekommer exempelvis ett antal). Den här lekfullheten vill man ju gärna premiera och hylla som ett positivt drag i svenskan. Det är jag den första att skriva under på. Men jag måste ändå reservera mig en smula. Gör man en jämförelse med ett trettiotal vanliga skällsord i engelskan och franskan, visar det sig att återanvändningsord är mycket ovanliga där – jag kan faktiskt inte hitta ett enda säkert fall. I svenskan utgör de däremot bortåt hälften av vår nuvarande skällsordflora. Vad kommer det sig då att engelsmän och fransmän, bland många andra, skapar helt nya ord när de behöver kraftuttryck, medan vi hellre halvfegar och återanvänder gamla? Nog måste det väl ha en del att göra med den vanföreställning som spritt sig 295

Fredrik Lindström x2

i svenskan allt mer under senare generationer: att språket redan är färdigt! Många tror att svenskan är klappad och klar och bara går att slå upp i ordlistor. Nya ord lånar man från andra språk (läs: engelskan) eller så får man dem – motvilligt – från någon myndighet eller språknämnd. Vi har alltså ett helt annat motstånd mot att hitta på ord själva än vad man har i de flesta andra språk. Och vågar man inte vara med och uppfinna själv får man leta efter överblivet på språkets bakgård – och försöka återanvända. Och återanvändning är det sannerligen inget fel på, men nog behövs det en del nyproduktion också här i världen?

296

Fredrik Lindström x2

tjejkvinnor och ungdomliga gubbar vart tar alla damer och herrar vägen?

297

Fredrik Lindström x2

I kapitlet om nya ord försökte jag slå ett slag för ett speciellt ord: vuxendom (’perioden mellan ungdom och ålderdom’). Ett sådant ord behövs för att vi ska kunna diskutera våra olika skeden och perioder i livet, som sannerligen har förändrats en hel del med vår moderna livsstil. Vår värld präglas idag kraftigt av ungdomskulturen, ett begrepp som inte fanns för femtio år sedan. Vi förlänger ungdomen på olika sätt och genomsnittsåldern för en förstföderska har ökat från runt tjugo år till närmare tjugoåtta på mindre än hundra år (på Östermalm i Stockholm lär den ligga nära 37, en ålder när man inte sällan hade barnbarn förr i världen). Ord som tjej och kille, som nyss betydde flicka och pojke, används idag om människor i övre medelåldern och håller på att helt konkurrera ut de tidigare dam och herre. Och vårt självklara begrepp tonåring fanns över huvud taget inte en mansålder tillbaka. Jag tänkte här försöka förklara och resonera kring många av de förändringar som skett och som håller på att ske. Varför försvinner ord? Varför förändras betydelser? Är det orden eller vi själva som förändras? Låt oss börja från början. Barn och vuxna Ord som barn och vuxen kan verka självklara för oss, men de är inte alls några entydiga begrepp. Barn är bildat till bära och betyder ursprungligen ’den som blir buren’. Idag används det om folk ända upp i femtonårsåldern, trots att man då knappast blir buren av sina föräldrar (eller av någon annan heller, för den delen). Användningen av ordet har alltså vidgats – från: ’småbarn upp till treårsåldern’, till: ’alla som inte är vuxna’. Och vilka är då vuxna? 298

Fredrik Lindström x2

Ordet vuxen betyder ursprungligen ’färdigväxt’, alltså den som har vuxit men inte gör det längre. Med den utgångspunkten skulle man vara vuxen redan i tretton–femtonårsåldern, något som stämmer dåligt med vår moderna uppfattning, men ganska väl med äldre förhållanden. I det gamla Sverige räknades man som vuxen från konfirmationen (fjorton–femtonårsåldern) och fick arbeta som en sådan. I primitiva kulturer, där man har initiationsriter (alltså typ ”mandomsprov”) vid övergången mellan barn- och vuxendom, sker dessa ofta redan när barnen är i tolvårsåldern. Det äldre vuxenbegreppet utgår alltså ifrån de biologiska förutsättningarna. När kroppen vuxit färdigt och är redo för fortplantning, då har man tagit det definitiva steget ut ur barndomen. Och det känns ju rätt naturligt att räknas som vuxen när man själv kan alstra barn. Naturen har bedömt en vara mogen för det här ansvarsuppdraget; man får själv hantera effekten av att man kan bli kåt. Kan man verkligen vara ett barn om man själv kan bli mamma eller pappa? Ja, i vår kultur är könsmogen i alla fall inte lika med vuxen. Vi säger gärna om en mamma på sexton år att hon bara är ett barn. Och vi skulle tycka att det var absurt att klassa en tretton–fjortonåring som vuxen. Ett biologiskt vuxenbegrepp blir samtidigt ett som fokuserar på ansvar, att kunna ta ansvar för de liv man kan sätta till världen. Det är därför kanske inte så konstigt att vuxenbegreppet förändrats – de biologiska förutsättningarna spelar mindre roll, medan det sociala livet och samhällsansvaret har blivit allt viktigare. Vi skaffar barn nuförtiden, vi går inte bara och blir med barn. Vi bestämmer själva, naturen ska helst inte ha så mycket att säga till om. Dessutom är vårt samhälle så pass komplicerat att man inte alls är flygfärdig redan vid puberteten. Det anses idag att man bör vara minst tolv år för att vara mogen att cykla i vanlig stadstrafik (i Stockholm rekommenderas sexton år!). Även om vi tar den lägre gränsen, som gäller utanför huvudstaden, så är det alltså samma ålder som i de ursprungliga kulturerna ansågs vara 299

Fredrik Lindström x2

lämplig för inträdet i vuxengemenskapen! Först då får man här hos oss alltså över huvud taget börja röra sig fritt på egen hand. Vi blir vuxna senare och senare Förr, när samhället inte var så komplicerat, kunde man alltså bli vuxen tidigare. Det räckte med att man var könsmogen, kunde göra en vuxens arbete och att man lärt sig det regelsystem som gällde i den lokala värld där man vistades. Ju mer komplicerat samhället är, desto mer kunskap krävs för att man ska räknas som ansvarig. I dagens avancerade och globaliserade verklighet finns det många som passerat trettio och ännu är osäkra på om de är vuxna och i hemlighet blir förvånade när de får låna pengar på banken eller hyra en bil. Vi sätter myndighetsgränsen vid arton år, men först vid tjugo är man betrodd att handla alkohol. Och trots att vi pressar barnen genom drygt ett decenniums skolgång i regel – med otaliga spännande fakta om enkammarriksdagar, pH-värden och floder i Ryssland – så räknar vi knappast med att någon lever upp till samhällets förväntningar förrän han eller hon är en bit över tjugo. Det är klart att vuxenbegreppet då blir urholkat och luddigt. Förr fanns också synliga skillnader i klädsel och frisyrer. Pojkar fick ännu i mitten av 1900-talet oftast inte ha långbyxor (knälånga kortbyxor och yllestrumpor gällde!). Och det var först efter konfirmationen som flickor förr fick ha uppsatt hår och vissa typer av klänningar. Vi kan också bli förvånade när vi ser bilder från förra sekelskiftet, där ungdomar i artonårsåldern är klädda helt och hållet som vuxna damer och herrar. Men att se vuxen ut var ett sätt att bli tagen på allvar. Det var en nödvändighet, en inträdesbiljett i samhället. Det fanns ingen speciell klädstil för tonåringar eftersom den ungdomskultur som vi är vana vid ännu inte var uppfunnen. Man gick alltså, lite tillspetsat, direkt från barndom till vuxendom, medan vi i vår moderna kultur skjutit in ett mellanled – ungdomen. 300

Fredrik Lindström x2

Ungdomen – en nyhet! De första tecknen på en fristående ungdomskultur finns redan i början av 1900-talet. Men explosionen kom efter andra världskriget. Det ökade ekonomiska välståndet från 50-talet och framåt har förstås haft stor betydelse. Man var inte längre tvungen att gå direkt ut i arbetslivet efter skolgången och bidra till försörjningen därhemma. Istället kunde man förlänga den ansvarslösa barndomen, och man hade till och med lite fickpengar att göra av med. Samhället fick en ny sorts konsumenter – som snart blev målgrupp för nya varor. Till en början kanske tuggummi, läsk och biofilmer, men så småningom allt mer avancerade saker. Det mest omskakande med ungdomskulturen var egentligen att den totalt vände uppochner på en gammal värdeskala. Tidigare hade de äldsta haft den högsta statusen, nu blev plötsligt ungdomlighet i sig något utpräglat positivt och eftersträvansvärt. ”Ju ungdomligare, desto bättre!” Detta gällde till en viss gräns förstås, det har aldrig varit på modet att vara spädbarn. Dam och herre graderades på en skala som fram till dess hade varit den överlägset viktigaste – nämligen den sociala. Ju bättre socialt manér och anseende man hade, desto finare dam. Och samma sak med herrarna. Orden är från början lånade från franskan (dam) respektive tyskan (herre), och användes ursprungligen om högreståndspersoner. Vartefter de sedan fått vidare spridning ner i socialgrupperna har man använt olika förstärkningar för att markera högre klass – ”en riktig dam”, ”en fin dam”, ”en verklig herre”. När ungdomligheten kommer på modet smäller det inte längre högst att vara ”en fin dam”. På den skalan placerar sig istället de betydligt ungdomligare tjej och kille – slangord för bara någon generation sedan – riktigt högt.

301

Fredrik Lindström x2

Kontaktannonssvenska: tjejkvinna rök- och spritfri naturpromenader fullst diskretion mysiga hemmakvällar barn inget hinder mogen lekfullhet kramgo o skötsam vårdat yttre/känsligt inre busig nallebjörn ömsesidig respekt ej toa kanske vi två hoppfull i X-län god ekonomi ärlig och uppriktig gärna ett glas vin glimten i ögat

Ny värdemätare Nya ord kommer alltså med nya värderingar. Det är i vår kultur ofta mer gångbart att vara ung än att vara exempelvis välbärgad, världsvan och socialt ansedd – även om bäggedera är det mest maxade (enligt samma logik som ”hellre rik och frisk än fattig och sjuk”). Att vi befinner oss i något slags övergångsperiod eller generationsväxling framgår tydligt av osäkerheten i användningen av ord som tex dam och tjej. Ibland smäller det sociala högst, ibland det ungdomliga. Det här är både en långtgående förändring och något som vacklar från fall till fall. Självklart blir vi osäkra när vi ska använda orden. Fenomenet kan studeras inte minst i kontaktannonser, där människor 302

Fredrik Lindström x2

experimenterar med språket i hopp om att kunna ge en rättvis bild av sig själva. Där förekommer sådana kryptiskheter som tjej-kvinna, tjej/tant, ungdomlig gubbe och kille 60+. Förändringen har också luckrat upp den terminologi där dam och herre var de neutrala orden för ”man” och ”kvinna” ute i samhället. Vi har kvar det i mängder av benämningar: dam- och herrtoalett, dam- och herridrott, damskor, herrcykel, damavdelning, herrbastu, damunderkläder, herrmiddag, damstorlek, herrtidningar … Allt det här är gamla begrepp, precis som veckotidningsnamn som Damernas Värld och Svensk Damtidning. En tidning som startas idag skulle aldrig kunna heta så. Sedan 1970-talet bildas inga nya sådana ord på dam och herre längre. Istället använder man nu ofta de neutrala man och kvinna: kvinnogrupp, kvinnoroll, kvinnojour (damjour är helt orimligt att tänka sig), kvinnokämpe (smaka på damkämpe!). Det heter också mansläger, mansgris (herrgris skulle vara kryptiskt), mansjour, manssamhälle, mansroll … I mer privata och vardagliga sammanhang används gärna tjej och kille: tjejgäng, tjejträff, tjejkompis, killkläder, killintressen, killmusik. Ibland finns det en ambivalens som är lättförklarlig: till vardags heter det tjejfotboll men officiellt damfotboll, trots att sporten etablerades först i slutet av 70-talet. Det beror säkert på att damidrott, damtennis och liknande fanns långt tidigare. Den kvinnliga motsvarigheten till herrmiddag kallas tjejmiddag – och det är helt logiskt! Männens tradition är ju gammal, medan damerna förr knappast fick ha några egna middagar! Möjligen någon lite stel damlunch medan herrarna ägnade sig åt ”viktigare” saker! Skönhetsidealen Det skulle vara lätt att förklara övergången dam–tjej med att alla vill vara unga idag; vi lever helt enkelt i en ungdomsfixerad kultur. Man snyltar på ungdomen genom att frekventera och tänja på dess olika ord. Men det kan inte vara hela förklaringen, 303

Fredrik Lindström x2

eftersom ungdom i sig, det vill säga biologisk ungdom, alltid har varit något åtråvärt. Människan är ju en sexuell varelse och ur fortplantningssynpunkt signalerar ungdom maximal fruktbarhet. Man brukar säga att skönhetsidealen på jorden är föränderliga – att de varierar från kultur till kultur, från tidevarv till tidevarv. Det stämmer på sitt sätt. På 1700-talet var det fint och ”modernt” att vara blek eftersom solbränna skvallrade om att man var kroppsarbetare och tvingades vistas utomhus. När våra liv förändrades och folk började arbeta inomhus på fabriker och kontor blev det istället förknippat med ett sunt och privilegierat liv att kunna vistas mycket utomhus. Alltså blev det statusfyllt att vara solbränd. Asfaltskokarna råkade få ett mervärde på köpet. Men allt är inte så föränderligt. Många av våra skönhetsideal har sin grund i biologiska signaler och är därför mycket mer tidlösa. När det gäller kvinnan är exempelvis såväl stora ögon, fylliga läppar, slät hud som fasta och uppåtpekande bröst sådant som är utmärkande för de yngre, vilka också är de mest fruktsamma. Sådana kroppsliga attribut, som bevisligen attraherar män, blir sedan ideal för kvinnor långt upp i medelåldern. Med varierande resultat. Man ”härmar” alltså de yngre kvinnornas kroppar, eftersom det är sådana biologiska signaler som får omgivningen att reagera positivt. Vi är i högsta grad biologiska varelser, men vi försöker att frigöra oss från biologin – vi vill bestämma själva istället. De moderna preventivmedlen hjälper oss på traven, vi kan para oss utan att få barn. Naturen har gjort kvinnan klar för befruktning i femtonårsåldern, men hon väljer kanske att invänta rätt kille, lägenhet och utbildning och gör slag i saken först vid 42. Vi drar ut på den biologiska ungdomen Vi drar alltså ut på den biologiska ungdomen, tiden innan vi blir föräldrar och definitivt tar steget över till vuxensidan. Ungdomen får mer och mer betydelsen ’den tid när man inte är barn längre 304

Fredrik Lindström x2

men ännu inte fått några egna’. Det är förstås ett förenklat genomsnittsvärde; en del får aldrig några egna barn, de är inte ungdomar hela livet för det. För bara ett par, tre generationer sedan omfattade ungdomen (då bara de tidiga tonåren) kanske några procent av befolkningen – idag utgör den snart en fjärdedel. Och det är på sätt och vis den mest inflytelserika fjärdedelen, som inte behöver lägga sina pengar på blöjor och villaträdgårdar, utan kan göra av med pengarna på mindre livsnödvändiga (?) saker som kläder, krogbesök, musik och resor. Det är självklart att denna stora grupp, som styr trendväxlingarna i samhället med sina impulser, också drar med sig andra som vill snylta lite på den där sköna ”jag är ung och lite ansvarslös och öppen för sex-känslan”. Alltså – det finns både en biologisk och en kulturell förklaring till dagens ungdomsfixering. Men det är som sagt inte hela anledningen till att kvinnor idag kallar sig tjejer ända upp i sextioårsåldern. Det har minst lika mycket att göra med kvinnorollen. För den har förändrats, som så mycket annat i vårt samhälle. Dam – ett skällsord? Idag öppnas knappast några konditorier längre, men ofta kaféer eller coffee-shops. Den nya moderna (egentligen italienskt-amerikanska) kaffekulturen ser annorlunda ut. Ett konditori är ett ställe där man dricker vanligt bryggkaffe ur små koppar på fat och kanske äter en bakelse, några småkakor eller ett wienerbröd. Många kaffeserveringar har idag varken bakelser eller wienerbröd, eller ens kaffekoppar – man dricker istället caffe latte ur mugg eller glas (obegripligt för folk över 50) och äter en cookie eller ciabatta. Självfallet fungerar ordet konditori dåligt på ett sådant ställe. På samma sätt är det med ordet dam; det hänger också ihop med en äldre kultur som har en krympande skara anhängare. Och precis som en världsvan person skulle kunna hävda att han inte vill gå på något ”jäkla konditori”, eftersom han där antagligen 305

Fredrik Lindström x2

inte skulle kunna få någon espresso, så kan ordet dam idag till och med användas för att antyda att någon har ett förlegat beteende. Ett bra exempel på detta fick jag höra av min egen mamma. Hon berättade att hon av några yngre arbetskamrater i slutet av 80-talet hade blivit omtalad som ”en riktig dam”. Hon tog detta som en komplimang, eftersom hon växt upp i en generation där begreppet var positivt. Men hennes chef gick genast in och försvarade henne: hon var inte alls någon dam utan tvärtom en duktig yrkeskvinna! På bara några decennier hade ordet dam gått från kvinnoideal till möjligt skällsord. Omgivningen hade bytt infallsvinkel och därmed också värdering. På samma sätt som konditorierna förvandlats från att vara hägrande bakelseparadis till att ses som ställen där man kanske inte kan få vare sig en dubbel espresso eller en riktig focaccia, så har damen förlorat sin självklara status som fin kvinna och blivit till en person som kanske inte kan sköta ett riktigt arbete. Tacka fan för det – en dam skulle ju över huvud taget inte behöva arbeta. För femtio år sedan var idealet för de flesta kvinnor att få vara hemmafru. Chefens utgångspunkt, att en dam inte hör hemma i yrkeslivet, stämmer egentligen bra. Självständigt arbetande kvinnor var inga damer. En riktig dam Det är viktigt att betona att det inte är ordet dam (eller herre) som håller på att försvinna, utan damerna och herrarna själva. Den kvinnoroll som låg till grund för en dam anses helt enkelt förlegad. Hur skulle ni karaktärisera en riktig dam? För mig är det en kvinna som är formell, elegant, diskret och nästan lite högdragen. Hon är tystlåten och försiktig, absolut inte gapig och hon svär inte. Hon har en viss kulturell allmänbildning och världsvana, hon är alltid korrekt och mycket mån om sitt yttre och absolut inte sexuellt utlevande. Hennes högsta önskan som 306

Fredrik Lindström x2

ung var att bli gift och hon ser sig själv som ett slags bihang till sin man. Rent sakligt var det här i grova drag idealen för de flesta kvinnor med några ambitioner ännu vid 1900-talets mitt. Det här med bihang kan verka överdrivet, men notera att kvinnor förr ofta kunde tituleras med sin mans namn; när min farmor bjöds på middag var det ofta som Fru Nils Lindström. Självklart har ordet dam svårt att rimma med dagens kvinnoroll, där kvinnan är en självständig, frigjord, medveten och sexuellt bejakande jämlike till mannen. (Om då ordet kvinna känns lite kliniskt så ligger tjej nära till hands.) Till det yttre följer en riktig dam de mer tidlösa modeföreskrifter som gällde fram till mitten av 1960-talet. Hon kan givetvis ha långbyxor, men hellre kjol (som går nedanför knäet) och allra helst en dräkt i Jackie Kennedy-stil (damernas dam alla kategorier). Hon har gärna sjalar, handskar, handväska och givetvis – hatt! Till råga på allt har hon den på inomhus, åtminstone dagtid i mer formella sammanhang. Det här är ju ett känt fenomen som hör till de riktigt stora världsgåtorna vid sidan av tidens relativitet och universums utsträckning – varför sitter gamla tanter med hatten på inomhus? Jag hade som liten otaliga kontroverser med min mor (född 1930), som gärna behöll en stor, provocerande pälsmössa på när vi åt lunch på skidsporthotellet. Jag skämdes bottenlöst, medan hon hävdade, och fortfarande hävdar, att en dam behåller hatten på inomhus. Som med alla olösliga konflikter bygger problemet på att bägge parter egentligen har rätt. En dam behåller hatten på inne i dessa lägen, annars är hon ingen dam. Jag tillhörde då en generation som väl inte tyckte att det var så eftersträvansvärt att ha en dam till mamma, i alla fall inte om priset skulle betalas med stora, våmliga pälsmössor på lunchen. Samtidigt är jag fascinerad av fenomenet. Jag brukar då och då ta med min dotter till Bobergs matsal på NK i huvudstaden, för att hon ska få se lite gamla fina damer som sitter med hatten på, eftersom jag räknar med att när hon blir vuxen kommer det 307

Fredrik Lindström x2

inte att finnas många av dem kvar. Hatt-fenomenet förekommer nämligen säkrast bland dem som är födda före 1930. Är det hatten som bär skulden? Hatten är ett typiskt attribut som egentligen hör ihop med begreppen dam och herre. Bäggedera blir hopplöst ute runt 1970. Hatten hade innan dess varit helt obligatorisk för varje vuxen person med lite anspråk. Det hela sker så pass samtidigt att man kan frestas att se ett samband. Damen och herren hängde ihop med hatten; orden var svåra att använda om en barhuvad person. I själva verket var det något historiskt unikt när det hatt- och mösslösa modet slog igenom. Genom seklerna hade man alltid använt någon form av huvudbonad. Det gällde förstås inte bönder och kreti och pleti i vardagslag – men alla som ville räknas, alla som var någonting. Det hade helt enkelt aldrig varit modernt att vara barhuvad tidigare. Men det blev det nu. Det är inte förvånande att en så radikal modeväxling påverkar språket. Så här i efterhand kan vi förstås se att det var ett av de första tecknen på att modet skulle bli allt mer praktiskt, okonstlat och individualistiskt – man kunde ju fortfarande ha hatt, men det var inte på något sätt nödvändigt, tvärtom. Men de som hade börjat med hatt före 60-talets mitt fortsatte nog med det, som om de hade försvurit sig åt en hattsekt och sedan aldrig fick gå ur. Och så började de yngre förknippa ordet dam med en kvinna som hade eller brukade ha hatt. Och det mode som rått decenniet före 1960-talets mitt – dräkt eller mellanklänning och hatt – började att framstå som något av en uniform för damer. På samma sätt blev hatt och rock en uniform som hörde ihop med ordet herre.

308

Fredrik Lindström x2

Frisyrer: spraylugg svinrygg hårpiska hockeyfrilla slick stödpermanent mikrofonfrissa hövolm svärmorsmohikan bikupa ankstjärt golvmopp

Gumman försvann med hucklet Kan ord verkligen bli omoderna bara för att modet förändras? Utan tvekan! Vi kan hitta paralleller till det, inte minst i försvinnandet av ordet gumma. Det var ju länge ett klassiskt svenskt ordpar, gubbe och gumma. Men idag har de splittrats; män som blir gamla blir fortfarande gubbar, men kvinnor blir inte gummor. Visst kan begreppet skämtsamt förekomma – ”Än är det liv i gumman!” och liknande. Men det är ingen levande beteckning. Vi kan möta en gubbe på gatan, men knappast en gumma. I så fall någon i förkläde och huckle à la Den lilla gumman i Elsa Beskows saga. Sådana kan förekomma just i sagor, folklivsskildringar och möjligen på någon marknadsdag på Skansen. Men vi kan utan tvekan säga att gumman som levande person är helt utdöd, åtminstone bland svenskfödda (utomlands finns det däremot fortfarande gummor, särskilt i södra Europa). Hur kommer det sig? Låt oss göra en liten utvikning. I början av förra århundradet kom flera viktiga omvälvningar 309

Fredrik Lindström x2

för kvinnan. Frågorna om jämställdhet och kvinnlig rösträtt tog ordentlig fart i praktiken, särskilt efter första världskriget. Kvinnorna hade i viss mån kommit ut på arbetsmarknaden för att det rådde brist på manlig arbetskraft under kriget. Nu gick det inte bara att skuffa tillbaka dem till spisen igen. Man började också ifrågasätta alla de opraktiska dragen i kvinnoklädseln: de långa kjolarna, korsetterna, det långa håret, de bängliga kvarnhjulshattarna och mycket annat. Med världsfreden och begynnelsen av det glada och blomstrande 20-talet kom så den moderevolution som världen var mogen för: klänningarna blev rakare, mindre pråliga och framför allt mycket kortare, hattarna betydligt nättare och smidigare och så det största av allt – man klippte av sig håret! Inte någon gång i västerlandets historia så långt bak vi kan följa den har det varit modernt med kort hår för kvinnor. Männens frisyrer har skiftat mellan rätt extrema längder, medan kvinnor alltid haft åtminstone axellångt. Oftast har de haft håret utslaget som unga, men uppsatt i mer mogen ålder. 20-talets nya, shinglade frillor var alltså inte bara en modehistorisk revolution utan ett tecken på att kvinnan höll på att få en helt ny ställning. Det har ofta påpekats att förändringarna runt 1920 gjorde kvinnomodet ”manligare”: bort med de runda formerna, en slank kropp med små bröst var idealet, korta frisyrer. Det lär ha förekommit bröstoperationer redan då – men för att få mindre bröst. Men man kan nästan lika gärna se det som ett sätt att göra kvinnans uniform mer praktisk och lämplig för ett aktivt vardagsliv – turnyrer och krinoliner var nog bra så länge kvinnor var till för att behaga och ha fuktiga fantasier kring. Kläddetaljer: fadermördare skorstenskrage kvarnhjulshatt pillerburk pingvinärm 310

Fredrik Lindström x2

cigarettbyxa myggjagare allväderstövel popsnöre trumpetärm

De gamla behöll hårknuten Drastiska förändringar i modet innebär ofta en delning av befolkningen: är man en framtidsmänniska som anammar det nya, eller en bakåtsträvare som behåller det gamla? Hur man än bär sig åt måste man välja sida. Men det handlar inte alltid om något aktivt val. Titta bara på de som slickar frimärken och för handskriven kassabok i vår IT-ålder; de har inte ändrat något i sitt beteende, utan lever som de alltid har gjort. Självklart var det inte alla kvinnor som gick och klippte sig, men alla som hade anspråk på att vara moderna kvinnor. Alltså slog den nya, korta frisyren igenom helt bland yngre kvinnor i städerna. Var man femtio fyllda eller mer tycks det ha varit högst ovanligt att man övergav den gamla hårknuten, särskilt ute på landsbygden. Till den hörde också den obligatoriska sjaletten, vilken blev omodern samtidigt med de nya frisyrerna. Kvinnobefolkningen delades i två läger – behöll man hårknuten och sjaletten tillhörde man med all tydlighet den gamla stammen. Under många generationer hade gummorna sett ungefär likadana ut: långa kjolar, sjalett, hårknut och förkläde – precis som arbetarkvinnor i allmänhet. Det enda som gjorde dem till gummor var deras ålder. Den sista generation som upprätthöll den här uniformen var födda före ca 1870–80. Gumma var alltså ett ”åldersord”, inte ett ”uniformsord”. Ju längre in vi sedan kommer på 1900-talet, desto mer kuriös blir den här klädseln. Ordet gumma börjar sakta ändra betydelse, från ’äldre kvinna’ till ’äldre kvinna med speciell klädsel’ (och som ofta står på torget och säljer). När de shinglade flickorna 311

Fredrik Lindström x2

som varit unga på 20-talet började komma upp i ”gum-åldern”, blev de ändå inga gummor. För gumman var förknippad med hårknut och förkläde; en kvinna med kappa, hatt och ondulerat hår i tidigt 60-talssnitt var helt enkelt ingen gumma, hur gammal hon än blev. Gumma hade alltså övergått från att vara ett ”åldersord” till att bli ett ”uniformsord”. När två saker är utmärkande för något, blir det lätt missuppfattningar. Ordet malm betyder från början ’sandoch grusrik höjd’. Idag har det dock snarast övergått till att betyda ’förstad’, som i Södermalm och Östermalm och liknande i många städer (där de inte alls ligger på någon höjd). Det beror naturligtvis på att Stockholms bägge äldsta förstäder låg på varsin ”malm” (Norrmalm och Södermalm). Man tolkade då ordet malm som ’förstad’. På liknande sätt hade gummorna man sett haft en speciell ”uniform” som nu var på väg att försvinna. Man tolkade då ordet inte som ’gammal kvinna’ utan som ’(gammal) kvinna med speciell klädsel och frisyr’. Tvingas välja sida Att häftiga modeväxlingar delar folk i två läger, och tvingar dem att välja sida, har vi sett tidigare i historien. Peruk var ett måste 1700-talet igenom, men efter franska revolutionens omstörtningar runt år 1800 slutade unga män att bära löshår. De som redan var i medelåldern tycks ha behållit peruken livet ut. Därför blir peruken eller stångpiskan ett kännetecken för äldre gubbar och deras mer eller mindre bakåtsträvande inställning, såsom onkel Scrooge och andra i Dickens verk från 1840-talet. (Språkbruket att skälla en konservativ för gammal perukstock har givetvis sin bakgrund i den tidens motsättning – liksom stockkonservativ). Tanken att ordet gumma försvann med mode- och frisyrskiftet styrks av att gubbe lever kvar. Männen har nämligen inte varit med om någon lika drastisk modeförändring. När nästan alla medelålders och yngre var slätrakade runt 1900-talets mitt höll i och för sig skägget på att bli förknippat med gamla gubbar. Men 312

Fredrik Lindström x2

så började intellektuella unga män bära små skägg igen runt 1960 och sabbade därmed möjligheterna för skägget att för evigt kopplas ihop med ordet gubbe. En och annan kanske tycker att mitt resonemang glidit iväg en smula. Hör det här svamlet om hucklen, skägg och peruker verkligen hemma här? Diskuterade vi inte försvinnandet av orden dam och herre? Jovisst, men se nu den tydliga parallellen till ordet gumma. Modeförändringarna under 20-talet gjorde att gumman successivt försvann under det närmaste halvseklet. På samma sätt har 60-talets mode- och samhällsrevolution gjort att damen och herren nu, snart ett halvsekel senare, är på väg bort. När nyproduktionen av gummor, damer och herrar upphör så märks det inte omedelbart, utan gradvis mer och mer under de följande årtiondena. Sextioåriga tjejer Många kvinnor ända upp i sextioårsåldern föredrar idag att kalla sig tjej. Det är egentligen ett slangord för ’yngre flicka’ och kommer sannolikt från zigenarspråket romani. Kille är mer omtvistat, men verkar vara ett gammalt svenskt ord. De här orden avlöste pojke och flicka efter mitten av 1900-talet, precis när ungdomsidealen verkligen började göra sig gällande. ”Inflationen” i de här begreppen verkar naturlig, pojke och flicka hade en gång (1500-tal) avlöst de gamla dräng och piga, när dessa antagit sin ”moderna” betydelse. Precis som för damen finns väl en viss schablonbild för tjejen, men den är inte alls lika uniformsbetonad – modet har ju blivit så varierat och personligt nuförtiden. Den allra mest typiska tjejen har kanske hästsvans, blus och långbyxor – men hon kan se ut på rätt många sätt. Den avspända livsstilens uniform ’jeans och t-shirt’ hör definitivt ihop med ordet – liksom med den manliga motsvarigheten kille. Att fortsätta att vara tjej som man var när man var ung är ett sätt att markera att man orienterar sig utifrån de ”nya” idealen, de som slog igenom under 1960- och 70-talen. Ordet tjej har 313

Fredrik Lindström x2

givetvis till sitt innehåll kommit att präglas av dem som använt det och deras opposition mot det alltför damiga. Det behöver inte innebära något behålöst barrikadliv. En tjej kan vara en yrkesarbetande, självständig kvinna som inte har någon större brådska att gifta sig – eller till och med medvetet förblir ogift livet ut. Hårdrock på ålderdomshemmen Är det då bara ett snyltande när män och kvinnor i övre medelåldern kallar sig för tjej och kille? Man kan ju tycka att det är naturligt att kvinnor i sextioårsåldern idag har sina tjejgäng – de var ju tjejer när de började umgås. Det är inte konstigare än att man säkert kommer att spela hårdrock på ålderdomshemmen om ungefär fyrtio år, eftersom en del av den tidens åldringar kommer att ha vuxit upp med den musiken. Fast även det förvånar säkert en och annan. Lyssnar inte gamla människor på dragspelsmusik? Fördomen bygger förstås på att en del av de senaste decenniernas åldringar växte upp med dragspelsmusik. Att man byter musiksmak bara för att man blir pensionär är en vanföreställning – dragspel var sannerligen inget som associerades med gamla människor i början av 1900-talet. Jazz, som ju idag kan förekomma som pensionärsunderhållning, hade varit ett skämt på 1940-talet. Det var ju ungdomens musik! Men nu har swingpjattarna blivit gamla! Inom femton-tjugo år kommer de som gillade Elvis att börja flytta in, decenniet därpå de som växte upp med Beatles och Stones. Följaktligen kommer Black Sabbath och AC/ DC att ha gjort sitt inträde på hemmen senast runt 2040 (jag är själv 77 om jag lever då och kommer definitivt inte att ha gått över till dragspel). Entombed kommer en vacker dag att gigga på Solgården. Varför blir vi förvånade? För vi är hemmablinda i vår egen tid. Vi tror att det som är ungdomligt idag alltid kommer att vara det. Men så är det inte. Moden och företeelser är ungdomliga 314

Fredrik Lindström x2

snarast för att den generation som anammar dem är unga när trenden råder. Det varar dock inte för evigt. Ungdomarna tar med sig sin smak genom livet och gör den medelålders och så småningom ålderdomlig. Och även annat. Idag är det modernt att tatuera sig och det finns en hel generation unga tjejer där många har en liten delfin eller svala på ena skuldran, eller kanske något betydligt mer avancerat. Det är utmärkande för unga tjejer idag, men om inte det modet håller i sig i många decennier (och det brukar moden aldrig göra) så kommer en vacker dag, när de tjejerna blivit gamla, tatueringar att vara typiskt för gamla kärringar. Att vara tjej och kille var en gång ungdomligt. Det vill säga, det var rena åldersord. Men när i stort sett alla ansluter sig till idealen börjar orden sakta tömmas på sitt ungdomliga innehåll. Då blir de som idag mest bara könsskiljande (Tjejmilen är ett lopp som bara kvinnor får springa). Om våra beteendemönster genomgår en ny omstörtande förändring kanske framtida generationer kommer att ha svårt att identifiera sig med de lediga begreppen tjej och kille. Helt nya moden och attityder kanske gör att jeans, tatueringar och hästsvansar framstår som en uniform för gamla, räliga människor. Då kanske nya ord uppkommer bland de unga, vilket ytterligare förskjuter tjej och kille upp i åldrarna. En vacker dag kanske framtida svenskar i nostalgiska ordalag börjar förundras över att dessa ord håller på att försvinna, precis som vi idag förundras över dam och herre. Men än så länge har orden förstås en hel del ungdomlighet i sig. Om det bara beror på att de flesta av deras bärare inte hunnit bli gamla än – det återstår att se.

315

Fredrik Lindström x2

Om Världens dåligaste språk+Jordens smartaste ord

316

Fredrik Lindström x2

Fredrik Lindströms extremt framgångsrika språkböcker Världens dåligaste språk och Jordens smartaste ord har minst sagt bidragit till ett nyvaknat intresse för hur vi förhåller oss till vårt tal- och skriftspråk. Likaså blev TV-programmet Värsta språket med Fredrik Lindström som programledare en succé. Nu utkommer de båda språkböckerna tillsammans i en volym, med mängder av språkfrågor. ”Det är bara att tacka och ta emot. Bättre svenskamagister är svår att föreställa sig.” HELSINGBORGS DAGBLAD ”En djävel på att spåra upp remixer och heta hårdknutar i vårt trasiga tungomål.” KJELL ALINGE ”Jordens roligaste språkvetare.” FINANS VISION

317

Fredrik Lindström x2

Fredrik Lindström är född 1963 och påbörjade efter studier i litteraturvetenskap och nordiska språk sin doktorsavhandling i svensk språkhistoria. Men annat kom emellan, ståupp-framträdanden och Hassan i P3 bland annat, och han lade den akademiska karriären på is. Många är produktionerna som 318

Fredrik Lindström x2

Lindström sedan dess varit i hög grad delaktig i. Ett axplock: Ingesson och Detta har hänt på SVT, Pentagon på TV4, På minuten i radion och Vuxna människor på bioduken. Hans långfilm, Känd från TV, som delvis utspelar sig i förlagsmiljö, hade premiär september 2001. Böcker av Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk 2000 Vad gör alla superokända människor hela dagarna? 2001 Jordens smartaste ord 2002

319