Etniska relationer i vård och omsorg
 9144013639 [PDF]

  • 0 0 0
  • Gefällt Ihnen dieses papier und der download? Sie können Ihre eigene PDF-Datei in wenigen Minuten kostenlos online veröffentlichen! Anmelden
Datei wird geladen, bitte warten...
Zitiervorschau

Finnur Magnusson (red.)

Etniska relationer i vård och omsorg

kopieringsförbund

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 7 2 8 2 ISBN 9 1 - 4 4 - 0 1 3 6 3 - 9 © Författarna och Studentlitteratur 2 0 0 2 Omslagslayout: BrandtDesign Printed in Sweden Studentlitteratur, Lund Webbadress: www.studentlitteratur.se Tryckning/år

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

I

2006

05

04

03

02

Innehåll

Författarpresentation 7 Inledning 9 Finnur Magnusson Kulturmöten 9 Bokens uppläggning 13 Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi 17 Tom 0'Dell Kontexter och gränser 19 Upptäckten av etnicitet 24 Biologisk eller kulturell skillnad? 28 Kulturbegreppet - en koloss föds 32 Essentialism och etnisk identitet 37 Nationell eller etnisk identitet: identitetens politik 41 Hybriditetens komplexitet och transnationalitetens politiska terräng 43 Noter 52 Referenser 55 Äldre invandrare 61 David Gaunt Definitionsproblem 62 Hur många? 63 Invandrarna utgör ingen enhetlig grupp Invandringen 67

66

3

Arbetskraftsinvandringen 69 Flyktinginvandringen 71 Särskilda vårdformer för invandrare 73 Forskning 74 Praxis 77 Referenser 79 Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare Linda Lill "Äldre invandrare" 86 Begreppsanvändning i praktiken 88 Äldre invandrare i två olika grupper 90 Kategori eller individ? 91 Att få en ansökan 92 Myndighetsutövning och makt 93 Att använda fackspråk 95 Tolken som ett arbetsredskap 95 Att kunna känna sig trygg i tolksituationen 96 Situationer då tolksituationen inte är tillfredsställande 97 Tiden är nödvändig 100 Mötet 101 Behovsbedömning och kulturalisering 103 Avslutning 103 Referenser 105

85

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder 107 Ulla Bohlin Den dubbla utsattheten 109 Undersökningen 110 Anpassningar 114 Vad är sjukdom och handikapp? 117 Mikroperspektiv respektive makroperspektiv 119 Ordet "handikapp" kan vara ett skällsord 124 Att tala om barnets handikapp 126 4

Skammen, vad står den för? 127 Att få den hjälp man behöver 130 När familjen inte nås av hjälpen 134 Det livslånga dilemmat - att inte kunna återvända hem 138 Möjligheter till omorientering 140 Referenser 142 Patienten som kulturellt objekt 147 Ingrid Fioretos Böckernas uppbyggnad 149 "Baskunskaper" 152 Att förstärka olikheter 155 Att generalisera mångfalden 157 Att problematisera stereotypa föreställningar 160 Implicita budskap som påverkar attityden 164 Språket som nyckel 169 Avslutning 173 Noter 175 Referenser 176 Kulturkongruent omvårdnad 181 Kerstin Gebru och Ania Willman Vårdens utveckling kräver helhetssyn och vetenskaplighet 181 Sverige - ett mångkulturellt samhälle 182 Individuell omvårdnad syftar till hälsa 185 Kulturkongruens - ett krav för att uppnå helhetssyn "Culture Care"-teorin - en teori för att uppnå helhetssyn 191 Referenser 198

186

Sakregister 201

5

Författarpresentation

Redaktör Finnur Magnusson är docent i etnologi och lektor vid Avdelningen för socialt arbete på Malmö högskola. Han har under en längre tid arbetat med frågor rörande åldrandet ur ett kulturellt perspektiv. Övriga författare Ulla Bohlin är socionom, vårdlärare och doktorand vid Institutionen för Socialt arbete i Lund. Hon är verksam som universitetsadjunkt vid Avdelningen för Socialt arbete vid Malmö högskola. Ulla Bohlin undervisar i handikappvetenskap och socialt arbete med speciell fokus på etnicitet och funktionshinder. Thomas 0'Dell är docent i etnologi och lektor vid Institutionen för Service Management/Turism, hotell och restaurang, Lunds universitet/Campus Helsingborg. Thomas 0'Dell har under senare tid varit engagerad inom forskningsfältet etnicitet. Ingrid Fioretos är doktorand i etnologi vid Lunds universitet. Hon arbetar med en avhandling vars syfte är att analysera ideal och praxis i mångkulturell sjukvård. David Gaunt är professor i historia vid Söderns högskola. Han har tidigare varit forskningsledare för Stockholms FoU-byrå. David Gaunt har länge varit engagerad i forskningen kring äldre i allmänhet och äldre invandrare i synnerhet. 7

Kerstin Gebru är leg. sjuksköterska, vårdlärare och har en filosofie licentiatexamen. Hon arbetar som adjunkt vid Malmö högskola, Hälsa och samhälle och är för tillfället projektledare för en studie rörande kulturanpassad vård i livets slutskede. Linda Lill har social omsorgsexamen. Hon har bland annat arbetat som biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Linda Lill har bedrivit studier i Internationell migration och etniska relationer vid Malmö högskola. Hon är nu doktorand vid Arbetslivsinstitutet i Malmö. Ania Willman är leg. sjuksköterska, vårdlärare och filosofie doktor. Hon arbetar som lektor vid Malmö högskola, Hälsa och samhälle och är chef för Enheten för evidensbaserad omvårdnad. Hon är sedan flera år ordförande för Riksföreningen för omvårdnadsteorier inom praktik, utbildning och forskning samt chefredaktör och ansvarig utgivare för den vetenskapliga tidskriften Theoria, Journal of Nursing Theory. Ania Willman har tidigare varit ordförande för Socialstyrelsens expertgrupp i omvårdnad samt under flera år ledamot av SBU:s vetenskapliga råd.

8

Inledning Möten med det annorlunda Finnur Magnusson

De senaste decenniernas utbyggnad och organisation av svensk vård och omsorg har inneburit en framväxt av nya, kulturellt mycket särpräglade miljöer. På avdelningar, kliniker och mottagningar av skilda slag, har man på olika sätt formgivit den yttre miljön med hjälp av möbler, annan inredning och bilder, men framför allt skapat vanor och rutiner för hur människor skall bemötas och vårdas.

Kulturmöten Inom hälsosektorn i stort möts inte bara människor med olika arbetsuppgifter, rang och kompetens, utan här träffar också människor som exempelvis präglats av det tidiga 1900talets närmast förindustriella villkor de unga som vuxit upp med högteknologin som en självklarhet. Dessutom har nya kategorier "vård- och omsorgskonsumenter" blivit allt fler invandrarna. Dessa kulturmöten inom vård och omsorg har på senare år börjat ses som ett problematiskt förhållande som pockar på lösningar. Varje dag besöks svenska vårdcentraler, kliniker och vårdinstanser av olika slag av människor med olika etnisk bakgrund. För vårdpersonalen innebär detta vardagliga och ständigt upprepande möten med vårdtagare och anhöriga som antas ha en kulturspecifik syn på hälsa och sjukdom. Ser man kulturmöten utifrån personalens synvinkel 9

Finnur Magnusson

möter vi exempel på agerande och uppfattningar som kolliderar med gällande organisatoriska och medicinska normer och värderingar. Inte sällan kan här uppstå missuppfattningar som bygger på att personalen drar den felaktiga slutsatsen att de representerar en organisation vars världsbild bygger på en objektiv och rationell uppfattning. Patientens/ klientens uppfattningar blir i det läget subjektiva och felaktiga - i vissa fall kan de till och med ses som utslag för gammalmodiga värderingar som inte har någon plats i ett industrialiserat samhälle. Att arbeta med invandrare inom vården kan innebära att man konfronteras med olika släktsystem, relationer mellan kön, auktoritet, barnuppfostran etc. För den enskilde vård/omsorgsanställde kan dessa möten locka till olika slags tolkningar som leder till kategoriseringar. Forskningen kring vårdens och omsorgens kulturmötesfrågor har drivits inom skilda vetenskapliga discipliner, och på det hela taget lämnar denna forskning efter sig en mängd data av olika slag om exempelvis invandrares hälsotillstånd, vårdens tillgänglighet, kultur- och religionsspecifika spörsmål och språkbarriärernas betydelse. Denna kunskap omfattar även skilda etniska minoriteters olika krav. En tendens i diskussionen har ofta varit att problematisera kulturmötena, göra dem till svårigheter som löses genom upplysning och information. Skillnader i attityder till hälsa och ohälsa ses som ett problem som det är upp till vårdpersonalen att lösa. Vanliga önskemål från vårdpersonalens sida handlar om behovet av att få information om: "Hur andra kulturer vill ha det". Vilken mat man vill äta och så vidare. Här fokuseras vårdens svårigheter med att anpassa sig till de nya krav som invandringen har fört med sig. En angelägen forskningsuppgift blir då att se vården och hälsoapparaten ur ett subjektorienterad perspektiv som fokuserar vårdtagarens erfarenheter, förväntningar och krav. Men här finns fortfarande en rad kunskapsluckor. För en invandrare kan mötet med en vårdoch omsorgsapparat som genom sin uppbyggnad ger rätt till 10

Inledning

olika slags tolkningsföreträden vara problematiskt. Vårdens komplexa uppbyggnad, exempelvis ett specialkomponerat språkbruk kan upplevas som både hotfullt och främmande. Den moderna vården och omsorgen griper ibland direkt in i människors liv, inte bara den enskildes utan även de närståendes. Den kanske allra viktigaste konsekvensen av en vårdtagarfokuserad forskning av detta slag är just de allmängiltiga resonemangen. Vem har tolkningsföreträdet, vem eller vilka definierar vad som ur hälsosynpunkt är rätt eller fel, sunt eller osunt? På så vis aktualiserar invandrarnas möte med vården några av vård- och omsorgsarbetets ständigt aktuella frågor. Detaljkunskapen om kulturmöten av olika slag inom svensk sjukvård är betydande. Detta är ett faktum även i internationella sammanhang. Ibland talas det till och med om en "mättnad" i forskningsmöjligheterna. Den frågan är naturligtvis helt fel ställd. Vad som däremot behövs är en djupare insats som förmår avtäcka nya och viktiga områden. Internationaliseringen av vård- och hälsoapparaten har exempelvis lett till att begrepp som hälsa och sjukdom har fått en relativistisk utgångspunkt. Detta har länge varit en given utgångspunkt för kulturvetenskapliga forskningsansatser. Vi ser spår av detta både inom svensk etnologi och svensk och internationell antropologi. I dessa studier lyfter man fram kulturspecifika sammanhang som har stor betydelse för hur smärta eller ohälsa av något slag upplevs. Denna forskning har inte haft etnicitetsrelaterade frågor som sitt främsta mål, utan har sökt ett bredare, mer allmängiltigt perspektiv. Här kan det även handla om hur sjukdom eller biomedicinskt relaterade frågor hanteras i vardagliga sammanhang, hur sjukdom förmedlas och framför allt hur förmedlingen tolkas och tas emot. Ett centralt tema i denna forskning har varit att diskutera vården i ett slags maktens sammanhang. Det är exempelvis ett välkänt fenomen att vården eller omsorgen har en förmåga att placera kroppsliga åkommor, smärta och sjukdom i en institutionaliserande dimension, vilket för den 11

Finnur Magnusson

enskilde individen - invandrare såväl som svensk - kan upplevas som både hot och hinder. I detta sammanhang är det därför väsentligt att inte ensidigt förklara friktioner eller dispyter som enbart etniskt relaterade. Andra dimensioner är väl så viktiga. Att vara man, kvinna, gammal, ung, sjuk eller handikappad kan i mötet med hälsosektorn ha mycket stor betydelse. De sociala skillnaderna som uppstår när en libanesisk lågutbildad kvinna möter en svensk läkare kan vara endast skenbart större än när samma läkare möter en småländsk sågverksarbetare, bortsett från eventuella språkbarriärer. Här kan ålder, utbildning och social erfarenhet vara viktiga förklaringar. Om man därför ser på kulturmöten utifrån ett mera allmängiltigt perspektiv öppnar sig nya möjligheter. Detta förutsätter dock att begreppet etnicitet inte ges den statistiska innebörd som det kan få. I en forskningsinriktad analys krävs en nyanserad syn på etnicitet. En annan förutsättning är att man inte sätter likhetstecken mellan etnicitet och begreppet kultur. Att förklara äldre invandrares beteende i vården med hänvisningar till olika gruppers kulturer som markörer för agerande kan lätt utvecklas till klyschor som saknar förklaringsvärden. Risken finns att man späder på myter och antaganden om invandrares beteenden i vård- eller omsorgssituationer. Vården och omsorgen har självklart påverkats av förändringens vindar, och med den utgångspunkten finns det en risk att kulturmötesproblematiken antingen negligeras på grund av tidsbrist eller uppförstoras och ses som symptom på brister som kanske har andra orsaker än etnicitet. Vård- och omsorgstagare har en mängd olika erfarenheter, och det är i dessa som både forskning och vardaglig vård- och omsorgspraxis måste med nödvändighet ha sin utgångspunkt. Oavsett resurstilldelningar, besparingar eller personalpolitiska strategier, finns det en rad områden som förefaller angelägna i etnicitetsforskningen med utgångspunkt i vård och 12

Inledning

omsorg. Jag har tidigare tagit upp problemet med avstamp i begrepp som etnicitet och kultur, som vore det något som människor ständigt gick och bar på och aktualiserade i alla situationer. En angelägen forskningsuppgift är då att närmare problematisera etnicitet. I vilka situationer kolliderar en etnisk identitet med andra identiteter som bygger på sociala eller könsmässiga erfarenheter? Med andra ord, när blir etnicitet en tillfällig konstruktion, och när blir etnicitet en faktisk erfarenhet? Forskningsområden som inom etnicitet och vård tycks därmed vara otaliga.

Bokens uppläggning Denna antologi syftar till att utifrån olika perspektiv diskutera och presentera några omsorgs- och vårdområden där etnicitet och vård och omsorg aktualiseras. Dessa områden gäller allt ifrån de läromedel som används på omvårdnadsutbildningarna till hemvårdsinspektörens möte med den äldre invandraren. Alla bidragen har det gemensamt att de pläderar för ett perspektiv på etnicitet som är problematiserande till sin karaktär. Etnicitet är för författarna något utöver kategoriseringar och snäva förklaringsmallar. Först ut är etnologen Tom 0'Dell som resonerar kring etnicitetsbegreppets utveckling och innebörder. Förutom att diskutera begreppets utveckling vill författaren betona kopplingen av själva begreppet till de olika kontexter där det kan förekomma. Med andra ord; när man talar om etnicitet talar man indirekt om andra fenomen som exempelvis kan ha att göra med biologi eller platsens betydelse och hur dessa kan kopplas till identitetskonstruktioner. I början av 1990-talet fokuserades de äldre invandrarnas hälsa och behov av vård och insatser. Det var främst olika 13

Finnur Magnusson

företrädare för politiker och administratörer inom den svenska vård- och omsorgssektorn som stod för denna fokusering. Tanken att invandrarna skulle ställa krav på en annorlunda vård/omsorg än de tidigare haft tillgång till började då gro. Detta är temat för historikern David Gaunts kapitel, som tar upp de äldre invandrarnas situation utifrån ett historiskt perspektiv, och ett internationellt jämförande perspektiv. En av de saker Gaunt pekar på är att det från omsorgens sida tycks finnas ett behov av att bejaka de äldre invandrarnas kulturella olikhet. Ser man detta ur den äldre invandrarens perspektiv kan förhållandena bli mera problematiska än så, men som Gaunt mycket riktigt påpekar i en genomgång av forskningsfältet är detta ett område där vår kunskap i dagsläget är otillräcklig. De äldre invandrarna är ett tema som Linda Lill, doktorand vid arbetslivsinstitutet i Malmö, spinner vidare på. I sin artikel använder hon sig av ett grepp som skiljer sig från de två föregående författarna. Hon håller sig till samma tematik tendensen till en kategorisering av invandrare - men hon fokuserar detta genom att belysa en konkret situation som uppstår i mötet mellan en hemvårdsinspektör och äldre invandrare. Utifrån detta möte diskuterar författaren sedan olika aspekter på etnicitetsbegreppet och hur detta kan bli problematiskt i det aktuella mötet. En av de frågor som väcks i i hennes bidrag är om tendensen att betrakta gamla invandrare som en särskild kategori med särskilda behov som skiljer sig från äldre svenskar kan leda till att de får ett annat bemötande som bottnar i osäkerhet och brist på kunskap. I sitt bidrag för oss socionomen Ulla Bohlin in på ett annat empiriskt fält, nämligen de problem invandrare kan uppleva som föräldrar till barn med funktionshinder. Artikeln utgår från en intervjustudie av flyktingfamiljer, och därmed kan vi säga att den öppnar för ett perspektiv som fokuserar brukaren. Det är flyktingars berättelser om mötet med omsorgen, deras ställningstaganden till olika syn på sjukdom, handi14

Inledning

kapp och hälsa som här lyfts fram. Detta skall ses mot bakgrund av att föräldrar till barn med komplicerade funktionshinder får inrikta sig på ett liv som präglas av ständiga kontakter med den svenska vård- och omsorgsbyråkratin. Kapitlet rör sig mellan generella resonemang och informanternas egna berättelser om mötet mellan omsorgsapparaten och det egna hemlandets syn på sjukdom och funktionshinder. Antologins två sista bidrag fokuserar ett helt annat fält kring förhållandet mellan etnicitet och vårdfrågor; de utbildningsmässiga sammanhangen. Etnologen Ingrid Fioretos nalkas tre läroböcker som ofta används på hälso- och sjukvårdsutbildningar. Utifrån kulturanalytiska ståndpunkter diskuterar hon texternas budskap som en slags paradoxal förstärkning av vanliga stereotypa föreställningar kring de andra, där individuella erfarenheter och förhållningssätt inte får komma till tals. Fioretos påpekar att denna föreställning har sina rötter i ett essentialistiskt synsätt på kultur, det vill säga ett kulturbegrepp som betonar det statiska, avgränsade och inringningsbara. Så påpekas riskerna med att särskilja invandrarpatienters behov från andras genom hänvisningar till kultur som något gemensamt överenskommet. En av författarens poänger är att synsätt som detta kan leda till en slags "omvänd" rasism. Kerstin Gebru och Ania Willman arbetar utifrån något annorlunda förutsättningar. De utgår från det faktum att sjuksköterskan behöver en bred kunskap om individuella värderingar och strategier bland de allt fler invandrargrupper som söker vård och omsorg. Här diskuteras kulturkongruent omvårdnad, som definieras som den omvårdnad som sjuksköterskan anpassar till patientens värderingar och livsstil. Här utgår författarna från Madeleine Leiningers forskning kring transkulturell omvårdnad, som från början bottnade i en kombination av ett antropologiskt inspirerat kulturbegrepp och omvårdnadsforskning. Istället för det statiska eller

Finnur Magnusson

katalogiserande kulturbegrepp som vi så ofta möter betonas här kultur som ett både dynamiskt och föränderligt fenomen. Så kan man säga att författarna här tar fasta på den komplexitet som är inbyggd i sjuksköterskans möte med invandrarpatienter.

16

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi Den glokala identitetens politik Tom 0'Dell

Något av det mest intressanta med intervjuer är att man aldrig vet i vilken riktning de kommer att utvecklas eller hur de ska sluta. Så var det för mig en dag i december 1997, när jag intervjuades i direktsändning i ett morgonprogram i riksradions kanal P4. Anledningen till intervjun var att jag just hade givit ut en bok om amerikaniseringens och globaliseringens effekter på det dagliga livet i Sverige. I slutet av samtalet frågade programledaren mig om jag längtade hem ibland. Detta var den första personliga fråga han ställde och den överraskade mig. Jag tvekade ett ögonblick och medgav sedan att det gjorde jag faktiskt inte. Frågan stannade kvar i mina tankar efter intervjuns slut. Jag hade då bott i Lund i sju år. När jag tänkte tillbaka på de sju år som föregått min flyttning till Lund (och Sverige) insåg jag att jag hade flyttat sexton gånger och tillryggalagt ett avstånd som bokstavligt talat skulle ha fört mig jorden runt, om jag hade förflyttat mig i en rak linje! Om jag efter sju år i Lund inte känner mig hemma, kommer jag då någonsin att göra det, undrade jag. Ett par år senare stod jag efter en föreläsning och pratade med en kvinnlig student i tjugoårsåldern. Under samtalets gång log hon plötsligt och blev sedan allvarlig. Så sa hon: "Det är litet konstigt tycker jag. Folk frågar mig alltid var jag kommer ifrån och jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Jag är född här i Skåne. Mina föräldrar kommer från Kroatien, så 17

Tom 0'Dell

delvis kommer väl jag också därifrån, men jag är född i Sverige. Och därför undrar jag om folk kommer att ställa samma fråga till mina barn, när jag en gång får några." Kärnan i hennes fråga, liksom i journalistens fråga till mig, är det viktiga spörsmålet om vem som är svensk och därmed implicit "hemma" och vem som inte är det. Och om man inte är svensk, vad är man då, och kan man någonsin bli svensk? Idag, vid ingången i det tjugoförsta århundradet, domineras den offentliga debatten av ämnen som multikulturalism, globalisering och immigration. Bakom dessa teman ligger en rad djupt rotade antaganden om kulturens och etnicitetens natur. I de flesta fall innehåller emellertid dessa begrepp vissa implicita innebörder som vi kanske bara delvis är medvetna om. Om vi till exempel slår fast att turkar, chilenare eller somalier har sina respektive etniska identiteter, ska vi då också tala om en svensk eller amerikansk etnicitet? Varför gör vi sällan det, och vad skulle vi syfta på om vi började tala om svensk eller amerikansk etnicitet? I detta kapitel ska jag diskutera dessa frågor genom att studera begreppet etnicitet. Jag kommer emellertid att anlägga ett något annorlunda perspektiv än de flesta av bokens övriga författare. Etnicitet beskrivs och diskuteras ofta som ett slags lokalt fenomen som berör specifika individer i relation till andra grupper som de har kontakt med. Här kommer jag att fokusera mer på komplexiteten i själva begreppet, det sätt på vilket det har utvecklats i förhållande till andra begrepp, och det sätt på vilka det har politiserats. Jag ska börja med en kort reflektion över några olika konkurrerande sätt att förstå och definiera etnicitet. Därefter placeras begreppen etnicitet och kultur i ett något vidare perspektiv, där de betraktas som moderna komponenter i en större transnationell kontext. Slutligen problematiseras begreppet etnicitet genom en sammanlänkning med konkurrerande synsätt på biologi och kultur, och med den politiska betydelse som olika identitetsformer kan ha för människor idag. Ett centralt tema, som vi 18

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

kommer att återvända till flera gånger i kapitlet, är frågan om identitet och i vilken grad olika former av identitet uppfattas som flexibla och formbara eller statiska och stabila.

Kontexter och gränser Att definiera begreppet etnicitet är inte alldeles enkelt, och på ett plan är detta tämligen förvånande, eftersom begreppet i sig inte är särskilt gammalt. Thomas Hylland Eriksen påpekar mot bakgrund av andras arbeten att ordet "etnicitet" faktiskt inte dök upp i Oxford English Dictionary förrän år 1972 (Eriksen 1998, s. 12). Begreppets sena uppträdande i de engelska ordböckerna säger dock inte hela sanningen. Långt innan termen fanns upptagen i någon ordbok hade samhällsvetarna både talat om och studerat fenomenet i fråga, även om man då ofta använde uttryck som "etniska grupper" eller "etnisk kultur". Typiskt för dessa begrepp är hur som helst att de har använts för att beteckna det som är unikt för en specifik grupp människor. Antropologen Fredrik Barth, som är en av de främsta experterna på ämnet etnicitet, har påpekat att en etnisk grupp traditionellt har definierats som något som: 1

a) i stor utsträckning är biologiskt självupprätthållande, b) delar vissa grundläggande kulturella värderingar, vilka förverkligas i öppen sammanhållning i kulturella former, c) bildar ett kommunikations- och interaktionsfält, d) har medlemmar som definierar sig själva, och identifieras av andra, som en kategori som kan särskiljas från andra kategorier av samma ordning (Barth 1981, s. 200). Den traditionella definitionen har sina fördelar och nackdelar, och i detta kapitel kommer jag gång på gång att återvända till de problem som skapas av denna typ av förståelse av

Tom 0'Dell

etniska grupper. För att börja med en fördel med definitionen ovan, är det värt att notera hur den alluderar till etnicitetens nära koppling till kulturella identitetsprocesser. Detta är något som människor lär sig att identifiera under sitt liv. De lär sig att de tillhör en specifik grupp, och de lär sig att det finns en uppsättning kulturella attribut eller symboler som kan framkallas för att slå fast deras etniska associationer. Dessa attribut och symboler utgörs ofta av ett specifikt språk, en gemensam historia, gemensamma religiösa övertygelser, eller säregna traditioner inom områden som musik, dans, konst eller andra former av högtider. Utöver detta räcker det emellertid inte att en grupp människor identifierar sig själva som en social enhet. För att vi ska tala om en etnisk grupp måste gruppen också identifieras och erkänns av andra som en definierbar grupp med sina specifika gemensamma kulturella attribut. Detta är några av de starka sidorna hos den traditionella definition av etnicitet som beskrevs ovan, och som bör hållas i minnet under diskussionens gång. En av svagheterna med definitionen är att den skapar en statisk illusion om etnicitet, genom att den i viss mån tonar ned komplexiteten i den process där etniska identiteter konstrueras. Illusionen förstärks av det problematiska refererandet till etniska grupper som "biologiskt självupprätthållande". Definierad på detta sätt riskerar etniciteten att förknippas med ett visst mått av oföränderlighet som överförs biologiskt från generation till generation. Definitionen fokuserar dessutom på det interna konstruerandet av gruppen i relation till andra i nuet, och saknar det historiska perspektiv som skulle kunna klargöra i vilken mån synen på etnicitet kan förändras över tid och från en kontext till en annan. Kort sagt skymmer denna syn på etnicitet det faktum att en grupps etnicitet inte är så enkel att fastslå och definiera en gång för alla. Även om en etnisk grupp kan hänvisa till specifika kombinationer av kulturella attribut som gör den unik måste vi 20

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

ändå komma ihåg att gruppens syn på sig själv ofta inte stämmer helt och hållet med andra människors syn på gruppen. En grupp kroater kan till exempel mycket väl erkännas såsom en distinkt etnisk grupp av en grupp bosnier, men detta betyder inte automatiskt att kroaternas syn på sig själva är identisk med bosniernas uppfattning om dem. Om vi går ett steg längre med detta hypotetiska exempel, finner vi kanske att kroaterna talar om sig själva på ett sätt - att de lyfter fram vissa specifika kulturella attribut - när de definierar sig i relation till bosnier, men beskriver sig något annorlunda när de definierar sig i relation till en specifik grupp svenskar. Detta förhållande har även framhållits av Barth. I stället för att se etnicitet som någon sorts grundläggande, given primitiv kulturell identitet, hävdar Barth att: Man har tenderat att tänka på det som olika människor med olika historier och kulturer, som möts och anpassar sig till varandra, vanligen i en kolonial kontext. För att vi ska kunna föreställa oss de grundläggande krav som måste uppfyllas för samexistens mellan olika etniska grupper, föreslår jag att vi i stället frågar oss vad som krävs för att etniska olikheter ska uppstå inom ett visst område ( 1 9 8 1 , s. 2 0 6 ) .

Enligt Barth är etnicitet mer än bara en lista över gemensamma kulturella attribut och insikten om att man tillhör en definierbar grupp. Utöver detta uppmärksammar Barth det faktum att etniska gränser slås fast och aktiveras i specifika situationer. I stället för att betrakta etnicitet som ett på förhand givet, oföränderligt fenomen, uppmanar Barth oss att fokusera på den specifika situation där den etniska gränsen skapas. För att understryka betydelsen av denna insikt vill jag ta ett exempel från en föreläsning som en kollega till mig ombads hålla vid en tandläkarhögskola i Sverige. Min kollega skulle för ett auditorium bestående av unga tandläkarstuderande berätta om det bästa sättet att sköta framtida professionella

Tom 0'Dell

kontakter med patienter av turkiskt ursprung, bosatta i Sverige. Den professor som hade bjudit in min kollega hoppades på en en timmesföreläsning på temat "hur turkar är". Problemet med detta är att alla turkar inte beter sig på samma sätt. Tandläkare har att göra med individer, inte med en hel etnisk grupp. En del turkar är gamla, andra är unga, några är starkt religiösa, andra är mycket sekulariserade, en del är män, en del är kvinnor, somliga är välutbildade, andra är det inte. Framför allt är det inte säkert att "turken" som kommer till tandläkarens mottagning överhuvudtaget upplever sig som en "turk"; han eller hon kanske bara ser sig som en person som har tandvärk. Frågan är: uppfattar sig patienten som en person med en etnisk identitet eller som en patient? Om det förstnämnda är rätt, och etnicitet alltså är en relevant kategori i detta möte mellan två individer, kan nästa fråga vara: "Vilken typ av etnisk identitet aktualiseras i den specifika situationen?" Det är här, i den specifika situationen som individens uppfattning av sin egen etniska identitet kan framträda, men när den gör det, gör den det inte som en abstrakt kategori, utan som en reaktion på den/de person(er) som vederbörande möter. Detta konstruktivistiska perspektiv på etnicitet kontrasterar mot ett mer essentialistiskt synsätt som kommer att diskuteras längre fram i kapitlet. Det konstruktivisterna framhåller är att individens uppfattning av sin egen etnicitet kan ha sitt ursprung i en gemensam källa av symboler (centrerad kring specifika övertygelser, erfarenheter, uppfattningar om gruppens gemensamma historia etc), men att den konstrueras utifrån behoven i den specifika situationen, inte på ett stelbent, stereotypt sätt (se Alsmark 1997, s. 11; Berg 1994, s. 36 ff.). Det är detta som gör etnicitetsaspekten så komplex. Etnicitet är inte bara en given, statisk kategori, även om den vanligen konstrueras inom parametrarna för vissa specifika strukturer. Därför kan man inte vara svenskamerikan på vilket sätt som helst; man måste aktivera vissa specifika symboler (hissa 2

22

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

en svensk flagga, tala svenska, äga en dalahäst, osv.) På samma gång vore det emellertid naivt att förvänta sig att alla svenskamerikaner uppträder och tänker på samma sätt. Å ena sidan opererar våra (etniska) identiteter på olika sätt i olika situationer; å andra sidan uppfattas vi inte på samma sätt av alla människor. Vi formar våra identiter, men vi har aldrig full kontroll över hur andra människor upplever oss, och våra reaktioner styrs alltid av omständigheterna i den givna situationen. Hur subtilt detta kan ske illustreras av en ung informant med bosniskt ursprung, som reflekterar över språkets roll när det gäller att särskilja olika grupper från före detta Jugoslavien. Han säger: Jag kommer ihåg a t t . . . jugoslaver har lite olika betoningar beroende på var de kommer ifrån. Bosnier säger "bola", kroater säger "kay" och serber säger "bre". Det är sådana här fyllnadsord som man säger i väntan på något, "öhhhh", typ. Beroende på var man kommer ifrån. Jag kommer ihåg ett tillfälle jag sa "bre", eller var det Miki som sa "bola". Hans mor påpekade det. Det var nog första gången jag hörde det. Hans mor påpekade det att jag är bosnier, jag säger "bola" och Miki, han är serb, han säger "bre". 3

Citatet ovan belyser bland annat hur etnicitet, som en form av kulturell identitet, inte bara existerar, utan framträder ständigt, om och om igen, i detta fall i form av att någon noterar en olikhet. Informanten själv hade aldrig tidigare reflekterat över denna olikhet. Före incidenten hade gränsdragningen inte existerat i hans medvetande; efteråt förändrade den på ett subtilt sätt betingelserna för hur hans egen identitet potentiellt kunde konstrueras - ännu en liten symbolisk komponent lades till den repertoar av identifierbara kännetecken som han hade gemensamt med en grupp av människor men inte med andra. Det handlade om en obetydlig olikhet, om det ljud man ger ifrån sig medan man funderar över vad man ska säga härnäst, men den kunde vara betydelsefull. Även om den var obetydlig noterades den uppenbarligen av 23

Tom 0'Dell

andra (i detta fall en mamma med en annan etnisk bakgrund). Därför är det viktigt att vara medveten om hur etnicitet kan uppstå och förändras från den ena kontexten till den andra, på samma gång som den innehåller en viss form av kontinuitet. Frågan om hur etnicitet uppstår bör inte underskattas. För att komma vidare kan det vara värdefullt att reflektera över i vilken grad etniciteten i sig har vuxit fram och uppstått som en integrerad aspekt av den moderna världsordningen. Innan vi går vidare i våra försök att förstå begreppet etnicitet bör vi fundera över var begreppet etnicitet kommer ifrån och varför det idag är på allas läppar, från akademiker och politiker till journalister och programledare i TV. Som jag kommer att hävda i det följande, är det inte av en slump som etnicitet kommit att utvecklas till ett viktigt begrepp under slutet av 1900-talet. För att förstå detta, måste vi först studera några av de andra begrepp och debatter som har påverkat den förståelse vi idag har av etnicitetsbegreppet.

Upptäckten av etnicitet ... Det finns representationer av globalitet som inte har erkänts som sådana eller som är omdebatterade. En sådan representation är invandringen med sin åtföljande mångfald av kulturella miljöer, vilken ofta inordnas under begreppet etnicitet (Sassen 1 9 9 8 , s. xxxi).

Till att börja med är det viktigt att hålla i minnet att det intresse för etnicitet som idag finns i Sverige är intimt förknippat med utvecklingen av nya och växlande mönster för internationell migration. Kopplingen mellan etnicitet och immigration är ibland subtil, ibland iögonfallande, men ständigt lika närvarande i dagens offentliga debatt. I en insändare 24

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

i Dagens Nyheter i mitten av 1990-talet kunde man till exempel läsa följande: Sverige har hittills haft en enhetlig kultur med grundläggande värderingar som omfattats av det stora flertalet. Detta har varit en stor tillgång som nu håller på att raseras. Att ett mångkulturellt samhälle med en mängd olika värderingar skulle vara bättre och därför eftersträvansvärt kan knappast vara grundat på erfarenheter från andra länder ... Det är hög tid, inte minst med hänsyn till massarbetslösheten, att begränsa invandringen så att inte etniska hatdueller urartar till terrordåd också i vårt land (K.A. Modig).

Uttryckt på detta sätt kan kopplingen mellan etnicitet och invandring kanske bidra till illusionen att det transnationella flödet av människor är ett relativt nytt europeiskt (och svenskt) fenomen - lika nytt som etnicitet och det mångkulturella samhället är som debattämne i Sverige. Så är emellertid inte fallet. Migration och fysiska förflyttningar kan snarare hävdas vara två av de äldsta globaliseringsprocesserna. Sedan urminnes tider har människor överallt på vår jord befunnit sig i rörelse och kommit i kontakt med andra folkgrupper (Held et al. 1999, s. 286 ff.). Under 1990-talet förekom visserligen ett inflöde av tusentals flyktingar och invandrare till Sverige, men det är lätt att glömma bort att svenskarna själva har deltagit i de transnationella migrationsmönstren. Under 1800-talets sista decennier och det första decenniet av 1900-talet utvandrade över en miljon svenskar (Östergren 1988). Många åkte till Nordamerika och Australien men andra sökte bättre utkomstmöjligheter i grannländer som Danmark och Tyskland (se Sassen 1999, s. 57). Denna typ av förflyttning var emellertid inte unik för Sverige. Hela Europa har varit en geografisk arena för komplexa folkförflyttningar, och det är lätt att glömma bort hur behovet av säsongsrelaterad arbetskraft förde polacker, italienare och judar - liksom svenskar - till Tyskland före det första världskriget. I Frankrike sökte man under hela 1800-talet och 25

Tom 0'Dell

långt in på 1900-talet motverka sjunkande nativitetssiffror genom att ta emot invandrare. Italien var å sin sida ett emigrationsland: under hundraårsperioden 1876-1976 utvandrade 5,7 miljoner italienare till USA, 4,1 miljoner till Frankrike, 2,97 miljoner till Argentina, 2,4 miljoner till Tyskland, 1,46 miljoner till Brasilien, 1,2 miljoner till Österrike och omkring en halv miljon till Australien respektive Kanada (Sassen 1999, s. 52 ff.). Dessa migrationer omfattade ibland stora geografiska förflyttningar, så att människor med mycket olika seder och bruk kom att sammanföras. Den typ av arbetsinvandring som nämndes ovan innebar emellertid i många fall att människor rörde sig inom vissa regioner, där man talade samma eller likartade språk, hade samma religion och åt samma typ av mat. Icke desto mindre är det intressant att notera att oavsett varifrån de kom betraktades immigranterna vanligen som främlingar, som annorlunda, och behandlades därefter (Sassen 1999, s. xvi), även om detta inte betyder att alla främlingar som kom in i ett nytt samhälle behandlades exakt på samma sätt. Svenska gästarbetare i Tyskland behandlades till exempel annorlunda än sina polska arbetskamrater. Kolonialismens herraväldesstrukturer innebar dessutom att européer som reste eller arbetade i kolonialområdena i världen ofta hade en privilegierad och överlägsen ställning som vanligen inte tillkom andra regionala migranter. Ingen talade heller någonsin om etnicitet i anslutning till engelsmännens närvaro i Afrika. Som Hylland Eriksen och andra har påpekat, fick begreppet etnicitet inte någon relevans förrän efter andra världskrigets slut, en period som förde med sig en ny ekonomisk struktur som ledde till utvecklingen av två olika typer av migration. Den första, som sträckte sig från 1945 till 1973, kännetecknades av det västeuropeiska behovet av arbetskraft. Den drog människor från Europas utkanter till Västeuropa, från koloniserade länder till deras kolonisatörer och från Europa (och så småningom) Asien och Latinamerika till Nordamerika och 26

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

Australien. I Sverige var detta den period då kultur och etnisk identitet fick ökad relevans som begrepp, eftersom de samtidigt kopplades till frågan om arbetsinvandring (Skovdahl 1996). Kopplingen cementerades under den nästföljande perioden (som sträcker sig från mitten av 1970-talet fram till idag), då invandringen till europeiska länder till stor del har dominerats dels av återförenande av familjer, dels av traumatiska omflyttningar av människor i samband med krig och andra väpnade konflikter (Castles & Miller 1998, s. 66 ff.). Förflyttningen av människor har hela tiden inneburit möten, konfrontationer och förenande av tänkesätt, normer och värderingar. Det har därför blivit nödvändigt att finna en vokabulär för dessa kulturella skärningspunkter. Här vill jag påpeka att mötena har tagit sig olika former vid olika tidpunkter (se även Svanberg & Tydén 1999, s. 10 ff.). I Sverige medförde exempelvis hotet från emigrationen vid 1900-talets början att den offentliga debatten fokuserade på tillståndet hos sådant som det svenska folklynnet, varvid man tog utgångspunkt i föreställningar om en nationell psykologi eller mentalitet (jfr von Heidenstam 1920). Andra konservativa röster basunerade också ut påståenden om det svenska folkets "natur" eller "folkkaraktär". I detta sammanhang kunde man höra uttalanden som: "I den svenska folkkaraktären ligger redan af naturen ett starkt drag af lynnestyngd, sammanhängande med det stränga klimatet, folkets isolering i de avlägsna trakterna och den ofta hårda kampen för tillvaron" (Molin 1910, s. 26). Bakom dessa ord ser vi ett resonemang som var mycket vanligt vid denna tid, och som man kan än idag stöta på i något annorlunda form. Det bygger på antagandet att det finns en specifik egenskap, en "svenskhet", som existerar biologiskt (eller "af naturen") inpräglad i kärnan hos det folk vars rötter sträcker sig långt bakåt i den svenska nationens historia. Detta sätt att resonera var inte på något vis unikt för Sverige utan förekom i olika former över hela Europa, den 27

Tom 0'Dell

amerikanska kontinenten och stora delar av världen i övrigt. Gradvis började man emellertid ifrågasätta värdet av sådana biologiskt relaterade förklaringar till de kulturella, ekonomiska och politiska olikheterna i världen. Utvecklingen av begreppen kultur och etnicitet måste därför förstås i relation till ett av de primära begrepp som de var avsedda att motverka, nämligen ras.

Biologisk eller kulturell skillnad? I detta syfte har Robert Young påpekat att mötena mellan européer och den övriga världen ledde till utveckling av en rad (ofta evolutionsrelaterade) teorier som syftade till att förklara den enorma mängd av kulturella olikheter som existerade runt vår jord. Hierarkier av kulturella, politiska och ekonomiska framsteg etablerades i syfte att förstå den mänskliga kulturens utveckling. Det är knappast överraskande att det blev de normer, värderingar och politiska system som förekom i Europa som ansågs representera utvecklingens höjdpunkt, medan allt annat inordnades på olika nivåer under den europeiska standarden (Young 1995, s. 3 4 ) . Mot bakgrund av detta resonemang kunde man lätt rättfärdiga kolonialmakternas roll i avlägsna delar av världen med tal om spridande av upplysning, moralisk förbättring och frälsning (Dyer 1997, s. 23 ff; Kincheloe & Steinberg 1998, s. 5 ) . Mot denna bakgrund blev ras faktiskt ett av de begrepp som användes flitigast för att särskilja mellan olika folkgrupper (Young 1995), när det utvecklades under 1800-talet och långt in på 1900-talets första hälft. Särskiljandet mellan grupper på basis av ras kunde ske subtilt, genom att man refererade till sådana pseudo-psykologiska begrepp och egenskaper som "lynne" och "nationalkaraktär". I andra fall skedde det mer 4

5

28

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

rakt på sak, i form av diskussioner om olika raser och deras respektive sedvänjor och mentalitet. I början av 1900-talet ledde detta till utvecklandet av ett helt nytt forskningsfält: rasbiologin. De flesta av de ledande forskarna inom detta område var fysiska antropologer som strävade efter att påvisa biologiska skillnader mellan olika folkgrupper. De utförde systematiska mätningar av kraniets form och storlek hos olika människor och noterade formen på näsa, mun, ögon och genitalia samt färger och nyanser på hud, hår och ögon (Broberg & Tydén 1991; Pratt 1998). Många av de forskare som var verksamma inom detta område trodde att om man kunde mäta och påvisa fysiska olikheter mellan olika folkgrupper genom nära studium av människors yttre kännetecken, skulle det underlätta nästa steg - att uttala sig om deras inre olikheter. Grupper av människor som kunde påvisas ha fenotypa likheter med varandra, men som var annorlunda än andra grupper, kunde med andra ord även tänkas skilja sig från dem i "mentalt" avseende. Detta skulle i sin tur förklara de kulturella, ekonomiska och politiska skillnaderna mellan dem. Idéhistorikerna Ingvar Svanberg och Mattias Tydén har följande att säga om fenomen: "Rasbiologer och äldre tiders antropologer bemödade sig om att urskilja och klassificera folkgrupper, och att till dessa knyta igenkännbara kulturella särdrag" (1999, s. 24). Även om många fysiska antropologer ägnade sig åt rasbiologi är det emellertid en förenkling att, som Svanberg och Tydén, ställa gamla tiders rasbiologer och antropologer sida vid sida och till synes sätta likhetstecken mellan deras aktiviteter. Många antropologer betraktade de rasbiologiska teorierna som mycket bräckliga och farliga. En av de som tidigt protesterade mot rasrelaterade förklaringar till kulturella skillnader i världen var antropologen Franz Boas, som var född i Tyskland men verkade i USA. Boas försökte energiskt tillbakavisa de antaganden som låg till grund för de allmänt accepterade rasrelaterade teorierna och 29

1

Tom 0'Dell

hävdade att: "Oavsett ur vilket perspektiv vi ser på kulturen, är dess former inte relaterade till ras" (1986, s. 60). Hans terminologi och ordval kan te sig främmande, och vissa av hans argument kan framstå som missriktade och till och med felaktiga idag. Kampen mot rasism var emellertid ett tema som Boas ständigt återvände till. I sina skriftliga arbeten mot rasismen argumenterade han bland annat för den kulturrelativistiska filosofin, som slår fast att alla kulturer, hur unika eller avvikande de än är, måste förstås mot bakgrund av sina egna regler och värderingar. Han försökte också utrota den utbredda uppfattningen att kultur, nationaldrag och mentalitet på något sätt skulle vara ärftliga: 6

7

... förekomsten av ärftliga mentala särdrag hos stora folkgrupper, i synnerhet i grupper med en stark gemenskap, har aldrig kunnat påvisas på ett tillfredsställande sätt. Icke desto mindre finns det en envis föreställning om att en specifik typ och en relaterad specifik mentalitet är karakteristiska komponenter hos de många former som bildar en population med gemensamma kulturella och lingvistiska särdrag ( 1 9 8 6 , s. 8 3 ) .

Han fortsätter: ... antagandet om ett nära samband mellan ras och kultur har slagit rot överallt där den germanska eller anglosaxiska typen eller vad den nu ska kallas - dominerar. Även om européerna har börjat förstå att varje nationalitet omfattar många olika typer av individer, finns det alltjämt en utbredd uppfattning om att det i denna blandning förekommer vissa rena typer, vars egenskaper gör dem till äkta bärare av den nationella kulturen ( 1 9 8 6 , s. 8 4 ) .

Det problem som Boas pekar på är att mänskliga populationer inte är rasmässigt distinkta. Människor har alltid rört på sig, vilket har medfört att vår arvsmassa också har spridits från population till population. Med den moderna genetikens hjälp har man kunnat slå fast att rasrelaterade attribut inte kontrolleras av en specifik gen, utan av en serie gener. Det är 30

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

därför omöjligt att dra några klara genetiska gränser mellan "svarta", "vita" och andra "raser". Hudfärg omfattar många olika nyanser från ljust rosa-gula till mörkbruna toner - de är aldrig rent svarta eller vita. Mycket mörkhyade människor kan ha rakt, ljust hår, liksom mycket ljushyade personer kan ha lockigt, mörkt hår och bruna ögon. Mot bakgrund av detta kan ras inte längre ses som en enkel biologisk kategori. Det är en social och kulturell konstruktion (Molina 1997, s. 57). Som sociologen Robert Miles säger: "... varje analytiskt tilllämpande av begreppet "ras" överskyler det faktum att begreppet har skapats av människor under specifika historiska och materiella omständigheter" (1993). Detta betyder att vi "läser in" vissa fenotypa särdrag hos en person och därefter ger dem en biologiskt orienterad status. Uttryckt på annat sätt: människor "tillhör" inte en "ras"; de är underkastade vissa kulturellt, politiskt och ekonomiskt relaterade "rasialiseringsprocesser" som tilldelar dem en rasstatus. Detta framstår ännu tydligare när populäruppfattningar om ras ses i ett historiskt perspektiv. Det är först när vi tittar i historiens backspegel som vi tydligare ser hur rasbeteckningar har förändrats över tid. Som exempel kan vi ta beteckningen "svart". I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hävdades det på somliga håll att irländare var svarta; att de utgjorde en europeisk gren av en folkgrupp som hade sina rötter i Afrika. Idag är det svårt att förstå hur man kunde påstå något sådant. Ett annat exempel är att många tyskar under 1930- och 1940-talen kallade judar för svarta. Om man idag skulle kalla en judisk invånare i New York för "svart", skulle han/hon förmodligen inte ha en aning om vad det betyder. Sett i detta perspektiv får man en bild av hur rasbeteckningen "svart" har varierat över tid och mellan olika kontexter. Boas var medveten om många av problemen i anslutning till rasbegreppet, och insåg behovet av att utveckla nya sätt att se på den kulturella mångfalden i världen. Han och några av hans antropologkolleger spelade en viktig roll, inte bara för kull8

9

31

Tom 0'Dell

kastandet av de rasistiska teorierna, utan också för etablerandet av begreppet kultur som ett viktigt konkurrerande forskningsfält.

Kulturbegreppet - en koloss föds Andra världskrigets utbrott innebar att rasbegreppet gick sitt öde till mötes i stora delar av Europa. Konfrontationen med de fruktansvärda illgärningar som nazisterna begått i rasismens och rasrenhetens namn medförde att större delen av Europa fick ett kulturellt klimat som bannlyste rasaspekter från alla legitima debattarenor, alltifrån den offentliga politiska debatten till vardagssamtal (Stolcke 1995). Detta tvingade européerna att revidera sitt sätt att diskutera likheter och skillnader mellan folkgrupper och att söka efter en ny vokabulär som kunde användas när de talade om sådana likheter och skillnader. Detta var ett av skälen till att klassificeringarna etnicitet och kultur blev så vanliga under efterkrigstiden. Förändringen var emellertid inte problemfri, och allt fler forskare påpekar att den förändring i språkbruket som ägde rum under efterkrigstiden inte nödvändigtvis speglar en fullständig förändring av människors syn på skillnader mellan folkgrupper. Frågan är: när vi talar om kultur och etnicitet, vilka sanningar tar vi för givna om dessa abstrakta begrepp? Låt oss som exempel ta det enkla påstående som regelbundet förekommer i såväl dagstidningar som i vardagliga samtal: "Det är först på senare tid som Sverige har blivit en mångkulturell nation." Variationer av detta påstående förekommer ständigt (se t.ex. den ovan citerade insändaren av Modig) och tycks ha blivit upphöjda till självklara sanningar. Dessvärre grundar de sig på delvis felaktiga antaganden beträffande kulturens natur. I den mån kultur förstås som en väsentlig aspekt 32

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

av etnicitet, kommer problem med vår förståelse av det förstnämnda begreppet (kultur) att direkt inverka på vår syn på det senare (etnicitet). Först och främst uppfattas kultur ofta som ett avgränsat fenomen, som något som är möjligt att beskriva och som bildar en sluten helthet. Om vi ska kunna tala om "olika kulturer" måste vi kunna peka på den skiljelinje där den ena kulturen slutar och den andra tar vid. Detta kan ibland liknas vid ett kartografiskt projekt där olika kulturer kartläggs och binds - åtminstone i våra föreställningar - till specifika geografiska territorier. De flesta svenskar skulle utan svårighet kunna peka ut gränserna för den svenska kulturen: den anses sammanfalla med statens/nationens politiska gränser. Utifrån detta perspektiv förstås kultur som ett avgränsat fenomen, förankrat i ett specifikt geografiskt territorium som är mer eller mindre oförändrat. De människor som föds inom detta geografiska territorium förmodas också födas in i den rådande kulturen i området och bli fullständigt genomsyrade av den. Svenskar blir svenskar genom att födas in i den svenska kulturen och vara omgivna av svenskar. Detta är de grundläggande principer på vilka alltför många diskussioner om kulturmöten baseras. Enligt dem förmodas kulturen ofta vara statiskt bunden till två saker: territorier och människor. Ett land som Sverige blir därmed mångkulturellt när andra människor med andra kulturer kommer till Sverige. Dessa andra för med sig sin kultur. I den bemärkelsen kan kulturen liknas vid ett klibbigt klädesplagg som är omöjligt att skaka av sig. Kulturer flyttar när människor flyttar, men annars förmodas de stanna på sina platser. Problemet är att verkligheten är mer komplicerad än så. Under de senaste etthundrafemtio åren har det i Sverige förts en ständig debatt om den amerikanska kulturens inflytande på den svenska. Liknande debatter har rasat i hela Europa, och fransmännen har gått så långt att de har kvoterat det tillåtna antalet amerikanska tv-program i den franska televisionen - allt för att 33

Tom 0'Dell

skydda den franska kulturen från amerikanisering. Denna form av "kulturmöte" har ägt rum utan att en enda amerikan har behövt komma till Sverige eller Europa. Exemplet är en påminnelse om det faktum att kultur inte är bunden till ett visst område, och att den faktiskt flödar mycket väl utan att någonsin behöva vara knuten till människor och deras fysiska förflyttningar. Men hur är det med länken mellan kultur och enskilda individer? Hur stabil är den länken och i vilken omfattning är människor kulturbärare? Det råder givetvis inget tvivel om att vi alla, från den dag vi föds, socialiseras in i ett kulturellt sammanlänkat system av normer, värderingar, smakriktningar, uppfattningar och övertygelser. Detta är emellertid inte liktydigt med att vi bär med oss våra kulturer. Problemet ligger i att enskilda individer ständigt tvingas anpassa sig till och reagera på varje ny kontext de möter. Jag kan ta mig själv som exempel. När jag kom till Sverige hade jag svårt att vänja mig vid den svenska normen att man tar av sig skorna när man besöker någons hem. Som antropolog och intellektuell kunde jag förstå och acceptera de skäl svenskarna angav när de förklarade varför de tog av sig skorna inomhus. Det var praktiskt, sa man, och så drogs det inte in så mycket grus och smuts i huset så snart det kom folk på besök. Trots detta upplevde jag det som lite obehagligt att dra av mig mina cowboystövlar. I USA var jag van vid att torka av skorna omsorgsfullt innan jag gick in i någons hem, men stövlarna behöll jag på. Att ta av dem i den svenska kontexten - i närvaro av människor som jag knappt kände - kändes alltför intimt. I början upplevde jag det nästan som att ta av mig byxorna. Jag tittade besvärat på mina fötter, hoppades att strumporna matchade varandra och brukade till sist försöka gömma fötterna under ett bord eller någon annan möbel. Ur värdfolkets synvinkel var det kanske praktiskt att jag tog av mig skorna, men för mig kändes det besvärande intimt. 34

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

Det var då. Idag besöker jag ständigt och jämt olika människors hem, och tar av och sätter på mig mina cowboystövlar utan att ens tänka på det. När jag för ett par år sedan hälsade på mina föräldrar i Boston reagerade jag starkt när en god vän som kom på besök bara klev rakt in huset med skorna på. Jag skickade tillbaka honom till dörren och sa till honom att "tänka på min stackars mamma som måste städa upp efter dig". Något förvånad gjorde han som jag bad honom, men mumlade något om att jag var "så svensk". Detta slog mig som ironiskt. I Sverige brukar folk vara snabba med att påpeka hur "amerikansk" jag är. Exemplet kan kanske tyckas trivialt, men det pekar på vissa mer djupgående aspekter. För det första bär människor helt enkelt inte med sig sina kulturer som en sköldpadda bär sitt skal. De påverkas av sin kulturella bakgrund, men som individer förändras de ständigt och anpassar sig till sina aktuella omständigheter. Varje ny erfarenhet innebär en möjlighet för individen att antingen bekräfta eller utmana sina normer, värderingar och övertygelser. Individen är inte en slav under sina traditioner. Vissa traditioner kan bli viktigare i den nya, svenska miljön, andra kan gradvis bli mindre relevanta, samtidigt som nya traditioner kan utvecklas eller införlivas från det omgivande samhället. I vilket fall som helst förblir traditionerna sällan helt oförändrade. Ur detta perspektiv är "kultur" inte något fristående fenomen. Den är inte bunden; den är inte ett ting (som man kan ha), och därför kan den inte heller hållas fast eller ställas på bordet. Den är en process, något som sker, och den befinner sig i ständig utveckling. Den står aldrig stilla, och den blir aldrig färdig. Antropologen Ulf Hannerz har liknat kulturen vid en flod. När man ser en flod på avstånd ter den sig som en blå strimma vid horisonten, som något oföränderligt som alltid har funnits där. Men när man kommer närmare och observerar den på nära håll ser man att den faktiskt befinner sig i rörelse, att den aldrig stannar upp, att den ständigt virvlar och genomgår små föränd10

35

Tom 0'Dell

ringar. Den innehåller element av kontinuitet - den har funnits där mycket länge - men också av förändring (därav det gamla talesättet att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger) (Hannerz 1992, s. 4). Även om jag är amerikan är jag således inte samma person som för tio år sedan, när jag lämnade USA och bosatte mig i Sverige. Många människor som kommit till Sverige från andra nationella kontexter kan identifiera sig med min upplevelse av att varken vara svensk eller amerikan (Ålund 1997, s. 87). I den svenska miljön får vi ofta höra att vi är amerikaner (iranier, greker, etiopier, osv.), men när vi återvänder till den kulturella kontext vi en gång kommit ifrån får vi ofta höra att vi har blivit svenskar. Vi har förändrats, på samma gång som vi i viss mån förblir desamma (Donnan & Wilson 1999, s. 114 ff). Vi har utvecklat hybrididentiter som är delvis svenska och delvis annorlunda, men aldrig fullt ut det ena eller det andra. När man talar om etnicitet är det viktigt att förstå fenomenets komplexitet. I slutänden var det delvis därför som jag hade så svårt att svara programledaren i P4 (som jag nämnde i inledningen till detta kapitel), när han frågade mig om jag längtade hem. Hans fråga indikerade implicit att jag var på fel plats och befann mig utanför "min" kultur (mitt hem). Faktum är att jag i hög grad känner mig hemma i Lund, även om det finns andra horisonter som jag också upplever som "hemma" - men dessa platser och kulturella kontexter har förändrats lika mycket som jag själv har förändrats under de tio år som gått. Exemplet är kanske subtilt, men programledarens fråga speglar en sida av den kvardröjande synen på kultur som ett statiskt, slutet fenomen, som är bundet till, förankrat i och begränsat till specifika människor och platser (Gupta & Ferguson 1997, s. 39 ff). Andra yttringar av detta sätt att betrakta kultur återfinns i bruket av termer som "kulturmöte", "kulturkrock" och till och med "multikulturell" eller "mångkulturell". Om "kultur" verkligen skulle ses som en process, i stäl36

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

let för ett holistiskt fenomen, skulle uttryck som dessa snabbt förkastas såsom irrelevanta. För att ett "möte" eller en "krock" ska äga rum måste det ju existera två klart avgränsade fenomen som kan mötas eller krocka. Lika omöjligt är det att tala om multipla kulturer om man inte utgår från antagandet att det är möjligt att prydligt definiera och särskilja olika kulturer från varandra. Slutligen är alla påståenden om det hot som olika grupper av invandrare och flyktingar utgör mot "vår" (svenska) kultur djupt rotade i föreställningen om existensen av någon sorts unik, klart definierbar och ren svenskhet.

Essentialism och etnisk identitet Situationen blir än mer komplicerad och problematisk när den offentliga debatten mer uttalat bygger på antaganden om att människor som kommer från samma plats ingår i något som liknar en organisk förening, som om det funnes en enda nyckel som kunde förklara beteenden, övertygelser och värderingar hos samtliga individer i en grupp. Ett exempel på detta synsätt förekom i samband med byggandet av Öresundsbron under slutet av 1990-talet. Dagstidningarna i Sverige var fulla av artiklar där man sökte definiera de väsentliga skillnaderna mellan danskar och svenskar. Stereotyper hopades ständigt på varandra: Danskarna är gemytliga, men svåra att göra affärer med, medan svenskarna är reserverade men effektiva ... åtminstone innan de hittat vägen till krogarna i Nyhavn eller Helsingör. Sådana påståenden (om än vanligen välmenta) är exempel på essentialism, genom att de bygger på antagandet att det existerar vissa kulturellt betingade egenskaper som delas av en hel folkgrupp och som är unika för just den gruppen (och därmed särskiljer den från andra grupper), som om de vore biologiskt nedärvda inom 37

Tom 0'Dell 11

familjen eller den slutna gruppen. Alla de där tidningsartiklarna byggde på det bakomliggande antagandet att det existerar någon form av dold essens som gör danskar och svenskar i grunden olika varandra. I anslutning till sin diskussion av etnicitetens betydelse bland andra generationens turkiska ungdomar i Göteborg använder etnologen Magnus Berg benämningen etnisk absolutism för denna sammansmältning av människor, platser och kultur. Han ser den som ett perspektiv, "... på jakt efter det etniskt absoluta och svårföränderliga, efter de kulturella särdrag som distinkt skiljer ut en etnisk grupp från andra" (1994, s. 35). Förpackad på detta sätt kan etnicitet förstås som en form av identitet med en lång varaktighet. I enlighet med de essentialistiska tankegångar som beskrivits ovan förmodas den ofta vara något som människor i specifika grupper mer eller mindre föds med. Berg påpekar att det är typiskt att etnisk absolutism både kan projiceras på en annan grupp och användas av denna grupp för att hävda den egna särarten i relation till andra grupper. Oavsett vilket är det viktigt att vara klar över hur etnisk absolutism grundas på, förvandlar och reifierar sådana föreställningar om kulturella skillnader som tidigare fanns inbyggda i rasbegreppet och dess användning. I en kommentar rörande situationen i Storbritannien sammanfattar Paul Gilroy problemet på följande sätt: 12

Kultur uppfattas i enlighet med etniskt absoluta linjer, inte som ett flytande, föränderligt, instabilt och dynamiskt fenomen, men som en bestående egenskap hos sociala grupper snarare än ett relationellt fält där m a n möter varandra och lever ut sociala, historiska relationer ( 1 9 9 3 , s. 2 4 ) .

I den offentliga debatten i Europa idag refererar man i allmänhet inte explicit till biologiska attribut för att förklara olika gruppers särart, på det sätt som skedde före andra världskrigets slut. Etnicitetsaspekten uppträder nu förklädd 38

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

till en medfödd, bestående och oföränderlig kärna, som det är omöjligt att skaka av sig eller förändra. Den ses som ett bestående skal som omsluter individen lika fast som vår hud. Diskussionen fokuserar alltför ofta på "mentaliteten" hos en specifik grupp, i sökandet efter den centrala essens som, likt blodet (eller en genetiskt överförd psykologisk disposition), delas av medlemmarna i gruppen. Gilroy med flera (Ålund 1997, Sander 1995) kallar fenomenet för "nyrasism" (eller "kulturell rasism"), och påpekar att även om ordet "ras" vanligen inte används när man talar om kulturella skillnader, så är det en rad "biologiska föreställningar som ger ordet (kultur) sin innebörd" (Gilroy 1993, s. 2 3 ) . Gilroy säger vidare: 13

Före den moderna vetenskapliga rasismens uppkomst på 1 8 0 0 talet användes ordet "ras" som liktydigt med "kultur". Det är därför inte förvånande att efterkrigstidens avståndstagande från fascismen har medfört att ordet åter fått en explicit kulturell, snarare än biologisk, klang ( 1 9 9 3 , s. 2 3 ) .

Under efterkrigstiden har den etniska absolutismen, liksom andra essentialistiska teorier om kultur och etnicitet, alltför ofta åstadkommit föga mer än att förse oss med nya sätt att diskutera essentialiserade särdrag utan att någonsin behöva använda ordet "ras". Antropologen Verena Stolcke går direkt till kärnan när hon refererar till detta sätt att åberopa kultur och etnicitet som "rasism utan ras" (Stolcke 1995, s. 4). Det är emellertid viktigt att minnas att förändringar faktiskt har ägt rum under efterkrigstiden. Gilroy med flera hävdar behovet av insikt om att nyrasismen skiljer sig från sin föregångare i ett viktigt avseende. De äldre formerna av rasism (som alltjämt finns inlagrade i nynazistiska och ultrakonservativa ideologier) strävade efter att etablera, upprätthålla och legitimera socioekonomiska statushierarkier. I enlighet med detta har rasistiska ideologier ständigt hävdat vissa gruppers överlägsenhet i förhållande till andra. De essentialiserade föreställningarna om kultur och etnicitet 14

39

Tom 0'Dell

söker inte etablera moraliska eller sociala hierarkier; de fungerar på ett sätt som reifierar skillnaderna som fakta (Gilroy 1993, 2000; Stolcke 1995). Mitt syfte här är inte att förneka att olikheter existerar. För den som reser mycket är det omöjligt att inte lägga märke till den stora kulturella mångfald som förekommer överallt på vår jord. Detta är ju faktiskt en av drivkrafterna bakom en stor del av turismen idag. Lyhördhet för olikheter är en sak; en helt annan är att hävda att ett specifikt kulturellt särdrag är en generell egenskap hos en hel folkgrupp. På samma gång är det inte säkert att diskussioner kring utvecklingen av nyrasism i Europa är tillräckligt för att förklara det klimat av misstro och fientlighet som i stor utsträckning präglar västvärlden idag (Gilroy 2000). Stolcke (1995) har närmat sig den moderna europeiska kontexten ur ett annorlunda perspektiv. Hon har fokuserat på främlingsfientlighet och det politiska klimat som skapar en grogrund för detta fenomen. Stolcke noterar problemets kraftiga ökning sedan 1970-talet och identifierar en något annorlunda trend som hon kallar för "kulturell fundamentalism". Den kulturella fundamentalismen bygger i viss utsträckning på äldre former av kulturell relativism. Den undviker oftast alla tendenser till att hävda av den ena "kulturens" överlägsenhet över den andra, men reifierar samtidigt den absoluta åtskillnaden mellan olika kulturer. Därför förstärker den inte bara föreställningarna om människor som kulturbärare, utan framhäver även att "... mänskligheten består av en mångfald av distinkta och oförenliga kulturer, där relationerna mellan de respektive medlemmarna är konfliktpräglade eftersom det ligger i människans natur att misstro främlingar" (1995, s. 7). Enligt detta synsätt består problemet inte i att olika etniska grupper har olika kulturer. Man kan faktiskt hävda att detta är ganska positivt, eftersom det gör det intressant att resa omkring i världen. Problemet är emellertid delvis politiskt, genom att det uppstår när människor på olika platser på jor40

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

den emigrerar (eller flyr) från sitt hemland i avsikt att stanna längre perioder i det nya och kulturellt främmande landet. Dessa människor, som bär sin "kultur" med sig, uppfattas som ett hot mot nationens homogenitet, sammanhang och välfärd. Integration eller samexistens kommer inte på fråga eftersom de skilda kulturerna uppfattas som fundamentalt annorlunda och helt oförenliga. Situationen kompliceras av att människor påstås vara "naturligt" etnocentriska och främlingsfientliga - och att det inte bara är vi som misstror de främlingar som kommer till vårt land utan att främlingarna i sin tur misstror oss, eftersom vi i deras ögon också är främlingar. Enligt den essentialistiska logiken i den kulturella fundamentalismen kan detta bara resultera i fientlighet och konflikter. Det finns bara två möjliga lösningar: uteslutande av dessa Andra ur nationen eller fullständig assimilering in i det nationella projektet... om detta är möjligt. Den kulturella fundamentalismen ser inte hybriditet som ett reellt alternativ. Etnicitet blir en markör av potentiell kulturell, social och politisk turbulens. Den är problematisk och farlig, och de människor som identifieras som etniska har bara två valmöjligheter: att demonstrera sin underkastelse (genom assimilering) eller att lämna landet. 15

Nationell eller etnisk identitet: identitetens politik När diskussionen förskjuts i denna riktning får etniciteten ökad betydelse och politisk relevans genom att den ställs sida vid sida med olika synsätt på den nationella identiteten och dess politiska förgreningar. Det är i detta spänningsfält som vi finner en annan hierarkisk differentieringsstruktur - en struktur som är annorlunda än mellankrigstidens hierarkiska rasis41

Tom 0'Dell

tiska struktur, men icke desto mindre en ny hierarki med nya implikationer. När man reflekterar över skärningspunkten etnicitet/nationalitet måste man gå tillbaka till en av de viktiga frågeställningar som jag presenterade inledningsvis: Varför finns det en större benägenhet i samhället att tala om etnicitet i anknytning till vissa grupper än andra? I hela detta kapitel har jag i diskussionen av etnicitet medvetet nämnt många olika folkgrupper: turkar, svenskar, danskar, greker, iranier, osv. Representerar dessa kategorier verkligen etniska identiteter, eller är några av dem snarare nationella identiteter, och hur skiljer man i så fall mellan dem? Är inte exempelvis turkar en nationell grupp? Och, om så är fallet, varför talar vi om dem som en etnisk grupp när vi diskuterar deras dagliga liv i Sverige? Detta är en ganska knepig fråga eftersom nationella och etniska identiteter liknar varandra i många avseenden. Bägge är gruppidentiteter som skapas och återskapas över tid. Och bägge inbegriper dynamiska processer som gör det möjligt för enskilda individer att anpassa sina definitioner av sig själva och kollektivet till omgivningens krav. Etnologen Orvar Löfgren påpekar att "nationell identitet... liksom etnisk identitet... kan vara både latent och manifest: aktiverad i speciella situationer, konfrontationer eller miljöer, slumrande i andra" (1989, s. 9). Han säger vidare att den nationella identiteten kan luta sig kraftigt mot den etniska identiteten i syfte att förstärka och understödja nationalistiska strävanden och mål. Å andra sidan är etnicitet, utnyttjad på detta sätt, ett tveeggat svärd som kan leda till nationens undergång, något som tydligt demonstrerats av händelserna i det forna Jugoslavien. En av de viktigaste skillnaderna mellan nationell och etnisk identitet är att nationella identiteter betingas av frågor rörande stat och statsbyggande (Donnan & Wilson 1999, s. 6, Gellner 1983; Löfgren 1989). Ännu viktigare att notera är emellertid att i Sverige, liksom i de flesta andra länder i västvärlden, tillerkänns etniska iden16

42

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

titeter inte samma status eller värdighet som nationella identiteter. Med andra ord tas nationell identitet ofta för en given norm, mot vilken De Andra identifieras som underordnade etniska grupper. Denna identifikationsprocess integreras samtidigt in i ett större maktfält vilket leder till att etnicitet ofta förknippas med minoritetsfrågor (Eriksen 1998, s. 12 ff.). Som Rex och Guibernau hävdar: "... det framhålls ibland att termen 'etnisk grupp' bara får användas för att klassificera minoritetsgrupper och underlägsna personer, medan majoriteter och dominerande grupper överhuvudtaget inte upplever sig som etniska" (1999, s. 4). Kort sagt kan man utifrån den svenska majoritetsgruppens perspektiv hävda att etnicitet är något av en andra ordningens identitet, något som är bra att ha, men som förväntas förbli underordnat nationaliteten. Vid sidan av nationaliteten kan personer som betecknas som bärare av någon form av etnicitet hamna i underläge, i en position där de definieras som icke-normala, och där de alltför ofta tvingas rättfärdiga och förklara sig själva och sina tankar och handlingar. Den dominerande gruppen i samhället har inte bara makt att definiera sig som "naturlig" och "korrekt" i enlighet med det egna värdesystemet, utan ger sig till och med rätten att ifrågasätta De Andras normer, värderingar och uppfattningar. Även om detta i de flesta fall inte är en avsiktlig process får den inskränkande effekter för personer som ständigt tvingas rättfärdiga sin livsstil i smått och stort.

Hybriditetens komplexitet och transnationalitetens politiska terräng Situationen speglar spänningen mellan behovet av det nationella projektet för att upprätthålla en homogen front och en illusion av sammanhang gentemot världen utanför, och oron 43

Tom 0'Dell

för att globala processer ska tvätta bort (och späda ut till utplåningens gräns) allt som är (eller tros vara) utmärkande för nationen. Sett ur detta perspektiv blir mångfald genom globalisering ett hot mot nationens integritet. Den nationella oron underblåses av de många förutsägelserna om att globalisering skulle leda till kulturell homogenisering av världen eller utveckling av den globala byn. Vad vi idag ser i världen runt omkring är emellertid inte bara homogeniseringsprocesser som orsakas av att människor rör sig geografiskt, utbyter tankar och uppfattningar och för med sig bitar av sin egen livsstil till oss. I mötet med dessa processer uppstår också ett behov hos individer och grupper att hävda sina kulturella identiteter, vilket upprätthåller eller till och med förstärker den rådande mångfalden. Detta bereder vägen för en globalisering på gräsrotsnivå som vi ännu inte riktigt förstår (Appadurai 2000). I många avseenden tycks det som om hävdandet av etnicitet och särpräglade gruppidentiteter är minst lika viktiga idag som någonsin tidigare. När människor flyttar runt på jorden, antingen tillfälligt eller mer permanent, visar sig etniska identiteter ha en betydelse som knappast kan avfärdas eller ignoreras. Detta är grunden för utveckling av nya kulturella gemenskaper. För många människor utgör dessa viktiga baser, utifrån vilka de kan ta till sig de kulturella normer, värderingar och övertygelser som dominerar det omgivande samhället. Över hela Europa omvandlas tidigare (nationellt) homogena bostadsområde till nya multi-etniska landskap som genererar nya former av kritisk medvetenhet. Religiösa och politiska rörelser grundas allt oftare i sådana nya områden, och dessa utvecklas därmed till strategiska platser för politiskt och kulturellt motstånd och förnyelse (Castles & Davidson 2000). I detta sammanhang får kultur, historia och etnicitet en ökad betydelse, när de utnyttjas på nya sätt som svar på de politiska spänningarna i den nya omgivningen. Lisa Lowe påminner oss om att: 17

44

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

Om den politiska arenan vare sig kan lösa eller undertrycka ojämlikhet kommer denna att explodera i kultur. Eftersom kultur fungerar som förvaringsplats för minnet och för historien, är det via kultur snarare än regeringen som vi föreställer oss alternativa former av subjektivitet, kollektivitet och offentligt liv (1996, s. 2 2 ) .

Några teoretiker har hävdat att vårt dagliga liv är uppbyggt kring en ny kulturell dominant där historien har förlorat sin betydelse (Jameson 1986). Den utveckling som ägt rum inom svenska bostadsområden, såväl i storstäder som på mindre orter, tycks emellertid tyda på motsatsen. I dessa områden av samhällslivet ser vi människor som kämpar för att hävda sina identiteter genom att åberopa sin historia och sitt kulturarv. För många människor har den starka känslan av etnisk och kulturell identitet blivit ett viktigt avstamp för det dagliga livet i det svenska samhället. I den globala kontext som vi lever i idag är detta inte en fråga om "essens" - eller ett slaviskt åberopande av den egna identiteten och det egna ursprunget - utan om att placera sig på den politiserade arena som det dagliga livet utgör (Hall 2000, s. 24). Insikt om denna process gör det lättare att förstå att det finns många människor som Yasmin från Borås. Så här beskriver hon komplexiteten i den svenska vardagen: 18

Jag är 20 år nu och en mogen kvinna. De [hennes far och bröder] har svårt att se mig som en vuxen människa, de skämmer bort mig och skyddar mig som man gör i vår kultur. M a m m a är den som förstår att jag måste få vara självständig. Jag vill inte bara bli en bortgift kurdisk flicka som mina väninnor. De gifter sig när de är tonåringar och har redan barn ... Jag vill vänta minst fem år. Innan jag gifter mig ska jag bli något (från Albons & Kantor 1 9 9 6 ) .

Så berättar hon att hon siktar på att bli designer, ett yrke där hon är väl medveten om att det är svårt att få arbete.

45

Tom 0'Dell

Det är svårt att få arbete som designer, ändå vet jag att jag kommer att lyckas. Fast det hänger inte bara på mig. Svenskarna måste börja se oss som individer, inte som en hop invandrare som det antingen är synd om eller som bara lever på bidrag (ibid.).

Yasmins ord speglar inte bara en insikt om vilken betydelse hennes bakgrund har för hur hon behandlas av sin familj, de avslöjar också hur mycket hon har påverkats av den svenska miljön. Därmed belyser de hur nya transnationella lojaliteter all oftare blir grogrunden för utveckling av nya dynamiska hybridrum, varifrån människor ifrågasätter många givna normer, värderingar och politiska ståndpunkter - inte bara det nya hemlandets utan också det gamla landets (Bhabha 1994). Yasmin har en ny form av identitet, delvis svensk, delvis kurdisk (precis som min egen svensk-amerikanska identitet), som både förlitar sig på och utmanar båda sidorna om skiljelinjen. Den gör anspråk på ett nytt utrymme - ett tredje rum - som är placerat i skärningspunkten mellan det svenska och det Andra, och från detta rum utmanar den både det som är svenskt och det som är kurdiskt. Men detta rum är inte enbart uppbyggt kring etnicitetsaspekten. Det påverkas också av genusbundna strukturer. Yasmins krav på att bli behandlad som en individ och inte som en "invandrare" ger oss en påminnelse om den betydelse genus strukturerna kan ha som en oskiljbar aspekt av etnicitet och identitet (Haraway 1991, s. 155). Yasmin är inte bara kurdisk eller svensk, hon är också kvinna. Och hon vill inte bli behandlad som den formlösa massa som döljer sig bakom rubriker av typen "Invandrarkvinnor mår sämst" (Olsson 2000). Yasmin har uppenbart en uppfattning om hur hon vill att hennes liv ska se ut, och hon är medveten om att denna inte nödvändigtvis sammanfaller med förväntningarna hos många av hennes närmaste. Hennes ord tvingar oss att komma ihåg att vi måste vara uppmärksamma på hur etnicitet kan komma till uttryck och få

46

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

olika betydelser beroende på hur den påverkas av de genus kodade strukturer som finns i skilda kontexter. Beträffande det svenska samhället bör det noteras att artikeln säger väldigt lite om hennes kontakter med svenskar och hur dessa kontakter påverkas av de genus kodade strukturerna. Artikelns berättande struktur och innehåll är emellertid värd att studeras närmare, då den inte utgör en neutral presentation av fakta. Tvärtom följer den en väletablerad genusbunden stereotyp, narrativ struktur, där invandrarmän ofta skildras som konservativa, repressiva, dominerande och överbeskyddande gentemot familjens kvinnliga medlemmar, vilka i sin tur beskrivs som förtryckta offer. Det är också typiskt att kvinnors konfrontation med dessa (etniskt grundade) familjestrukturer ses som positiva tecken på framsteg. Mellan raderna bidrar berättelsen även till att befästa legitimiteten och moralen hos det dominerande samhällssegmentets normer och värderingar. I detta perspektiv fungerar Yasmins berättelse på många plan som en utmaning till oss att ständigt vara lyhörda för etnicitetens olika funktioner och innebörder när den formas kring olika genus- och maktstrukturer i olika miljöer (Hall 1998, s. 31; Haraway 1991, s. 155 ff). Exemplet med Yasmin påminner oss om att etnicitet bara är en av de faktorer kring vilka hybrididentiteter formas. Den behöver inte vara den viktigaste, och ibland kan den till och med vara av underordnad betydelse. Om vi fokuserar alltför skarpt på etnicitet och kulturrelaterade skillnader, riskerar vi inte bara att glömma genus strukturernas roll i konstruktionen av identitet, utan även hur sådana faktorer som klass och socioekonomisk status spelar in och formar människors liv och syn på sig själva (liksom andras syn på dem). Liksom andra forskare har påpekat lever vi i en tid med en stark tendens att diskutera de sociala problem som påverkar flyktingar och invandrare i ljuset av etnicitet och kultur, när vi kanske borde koncentrera oss mer på diskriminerings- och margina47

Tom 0'Dell

liseringsprocesser och utvecklingen av nya klassstrukturer (Clifford 1997, s. 258; Ålund 1997, s. 31). Det finns tendenser att ofta tillskriva flyktingar och invandrare kulturrelaterade problem som hämmar deras "integration" och som kan förklara deras beteende, medan problem bland svenskar vanligen beskrivs i socioekonomiska termer (Ålund 1995, s. 58). Risken är att etnicitet blir ett bekvämt fokus som förser oss med en etikett på många av de problem som omger oss - och därmed flyttar över skulden (och i viss mån ansvaret) för dessa problem från majoritetssamhället till mer utsatta grupper. När vi fortsätter att utforska etnicitetens betydelse idag måste vi vara medvetna om hur mycket begreppet styr vår uppmärksamhet i specifika riktningar och mot specifika sociala och kulturella problem - och därmed bort från andra. Lika viktigt är att vi skärper vår uppmärksamhet på hur etnicitetsbegreppet förstås och formuleras på olika sätt i olika kontexter. I USA motsätter sig exempelvis somliga begreppet helt och hållet, eftersom de menar att det smälter samman och likställer den europeiska transatlantiska erfarenheten med alla andra. Omi och Winant säger följande om detta: Omfattande kritik har riktats m o t etnicitetsskolan för att den behandlar rasmässigt definierade minoriteter som etniskt definierade minoriteter, och konsekvent nonchalerar rasaspekten i sig. Dessa argument pekar på immigrantanalogins begränsningar när det gäller att angripa vad som i många fall var en kvalitativt annorlunda historisk erfarenhet - en erfarenhet som inbegrep slaveri, kolonialism, rasbaserat utestängande och, i fråga om de nordamerikanska indianerna, mer eller mindre utrotning ( 1 9 9 4 , s. 2 0 ) .

Utifrån detta perspektiv framstår etnicitetsbegreppet i ett tvivelaktigt ljus i den vetenskapliga diskursen. Förespråkare för detta synsätt är benägna att hävda att européer som kommer till Nordamerika är etnicitetsbärare, medan människor som härstammar från Afrika, Asien, och i viss mån Latin Amerika 48

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

och Mellan Östern (såväl som amerikanska indianer) konfronteras med mycket annorlunda förhållanden och maktstrukturer som måste särskiljas från den transatlantiska erfarenheten i Europa (Anthias & Yuval-Davis 1996; Omi & Winant 1994). I Sverige är givetvis situationen en annan, eftersom lagstadgat slaveri av den typ som förr i tiden praktiserades i USA aldrig har förekommit här. Vad man bör hålla i minnet är emellertid att upplevelsen av etnicitet kan växla avsevärt från en grupp människor till en annan - vilket medför att begreppet i vissa fall blir mycket problematiskt. För Sveriges vidkommande finns det alltjämt behov av att problematisera denna aspekt av etnicitetsbegreppet. Detta inbegriper ett ifrågasättande av den roll som etnicitet - som en tänkt och icke-specificerad markör av annorlundahet - spelar i de alltför ofta förekommande retoriska (och massmediala) beskrivningarna av invandrare som en enda homogen grupp, som är lätt att definiera i förhållande till "svenskar". Rubriker som "Invandrare är en köpstark grupp" och "Nu har det vänt för invandrarna" speglar den omfattning i vilken vi uppfattar begreppet "invandrare" som en meningsfull klassificering. I texterna till dessa rubriker namnges olika människor, till exempel Rola Hermez, Bozo Klaic och Tareq Alsaody, och artiklarna är ofta försedda med foton av dem. I denna värld av etiketter, namn och foton (som är en viktig komponent i den offentliga debatten om invandrare) förekommer sällan vita protestanter från Nordamerika, Danmark, Norge, England eller Tyskland. Den mur av texter, ord och bilder som träder fram vid ett närmare studium av denna debatt vittnar om att alla invandrare inte uppfattas och klassificeras på samma sätt, trots att de alla skulle kunna inordnas under en och samma rubrik, nämligen som "invandrare". När allt kommer omkring framstår vissa människor ibland som "mer" invandrare än andra. 19

20

Denna inställning kan belysas med ett avslutande exempel hämtat från Dagens Nyheter. I en rubrik i fetstil får läsarna veta 49

Tom 0'Dell

att "Invandrare föreslås få bli blodgivare" (Folcker 2000). Skälet till att en del människor inte fick lov att lämna blod uppgavs "bland annat" vara risken för spridning av malaria via smittat blod. Alla invandrare är emellertid inte utestängda från möjligheten att lämna blod. Artikeln förklarar att: "Idag stoppas personer från en rad länder. Att de är friska spelar ingen roll - blodcentralerna gör inga tester utan reglerna är generella" (Folcker 2000). Frågan om blod och blandandet av blod från olika grupper av människor har en symbolisk laddning, något som rubriken också spelar på. Rubriken informerar inte bara läsaren om den aktuella frågan, den skapar en omedelbar bild av invandraren - av vem han/hon är. Malaria är ju faktiskt inte något särskilt stort västeuropeiskt eller nordamerikanskt problem. Implicit, bakom texten och den grovt generaliserade användningen av ordet "invandrare", ligger en rad komplicerade associationer till föreställningar om nationell och etnisk identitet. Utan dessa associationer skulle ordet "invandrare" (och hela tidningsartikeln) inte ha någon mening. Det är därför viktigt att vi får en bättre förståelse för hur man i den allmänna debatten tillskriver "invandraren" en implicit fenotypisk (och geografiskt avgränsad) profil, baserad på spänningen mellan nationell och enisk identitet, en spänning som samtidigt förstärks av vårt sätt att se och använda biologi som en kulturell markör. Detta förutsätter ett mer kritiskt studium av hur begreppen etnicitet och kultur kan vävas samman och införlivas i föreställningar med anknytning till de framväxande (och etablerade) svenska formerna av kulturell fundamentalism, rasism och nyrasism. Globaliseringsstudier (Appadurai 1986; 1997; Hannerz 1996; 0'Dell 1997) - i synnerhet med avseende på transnationella kulturflöden - har visat att tänkesätt och värden knutna till olika fenomen förändras när de rör sig genom det globala såväl som över tid. Mot denna bakgrund vore det inte överraskande att finna att detsamma gäller även sådana abstrakta begrepp som etnicitet (så som det används i folk50

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

mun), kulturell fundamentalism och nyrasism. Den empiriska forskningen måste ägna större uppmärksamhet åt dessa frågor och deras olika implikationer för de människor som lever i Sverige. I inledningen till sin bok om etnicitet säger Guibernau och Rex att etnicitetsbegreppet under 1960-talet användes för att beskriva en positiv känsla av gemenskap, medan det efter Sovjetunionens fall på 1990-talet började väcka allt starkare negativa associationer till frågor som intolerans, fientlighet, våld och folkmord (1999, s. 1). Idag ställer vi oss kanske mer skeptiska till etnicitetsbegreppet än på 1960-talet, men jag skulle ändå dra mig för att dela in historien i perioder av mer eller mindre positiva associationer. En sådan klassificeringsstruktur missar etnicitetsbegreppets komplexitet. Begreppet är på gott eller ont i högsta grad levande idag, men jag skulle vilja hävda att det aldrig har varit politiskt oskyldigt. Vad jag har försökt belysa här är att när vi talar om etnicitet, talar vi ofta om en rad olika saker som berör "naturen" hos fenomen som kultur, biologi och plats och deras roll i konstruktionen av identitet. Jag har presenterat några olika vetenskapliga definitioner av och sätt att se på etnicitet, men har samtidigt sökt illustrera hur folkliga uppfattningar om etnicitet inte kan inordnas under en enda definition. Både svenskar och andra kan använda etnicitetsbegreppet för att beteckna antingen en extremt statisk eller en mycket flexibel identitet. Ibland kan begreppet vara mycket relevant som identitetsdefintion, andra gånger och för andra människor kan det helt sakna mening. I vilket fall som helst är det viktigt att vi är medvetna om att det är ett mycket politiserat begrepp i en era av omfattande global rörlighet. I denna era tycks vissa människor betraktas (åtminstone i den allmänna debatten och av de svenska messmedierna) som mer etniska än andra. Vad vi nu behöver göra är att fortsätta vår strävan för att förstå implikationerna av detta fenomen och hur etnicitetsbegreppet infor51

Tom 0'Dell

meras av (och impliceras i) andra begrepp. Samtidigt behöver vi ifrågasätta den innebörd vi lägger i begreppet etnicitet i olika sammanhang, och det sätt på vilket begreppet gör oss blinda för de processer som ligger bakom etnicitetsproblematiken i sig. Vi behöver bli mer medvetna om kraften i och implikationerna av hybriditeten och hur den berör alla våra liv när olika handelsvaror, tänkesätt, föreställningar och människor rör sig globalt, kommer i kontakt med varandra och förändrar varandra. Här kan etnicitetsbegreppet visa sig vara allt mer otillräckligt som förklaring till den identitetens politik som berör oss alla.

Noter 1 Under årens lopp har antropologer, sociologer och andra samhällsvetare presenterat dussintals olika definitioner av detta begrepp. Här finns inte utrymme för en heltäckande diskussion av alla dessa olika perspektiv på etnicitet. Detta borde inte heller behövas, eftersom flera skriftliga arbeten på detta tema har publicerats under senare år (se exempelvis Eriksen 1 9 9 8 ; Guibernau & Rex 1 9 9 9 ) . 2 Själv förespråkar jag en mer nyanserad förståelse av etnicitet som överensstämmer med det konstruktivistiska perspektivet. Jag är starkt kritisk till den essentialistiska ståndpunkten, m e n kommer ändå att diskutera några av dess former här, då jag tror att det bästa sättet att bemöta den är att förstå den. 3 Det citerade intervjumaterialet samlades in av tre av mina studenter, Hynek Pallas, Nihad Pasalic och J o h a n Thorén i samband med författandet av essän Mormors hus är bombat: Identitetsproblematik och andragenerations bosnjaker i det senmoderna ( 1 9 9 9 ) . Jag vill här passa på att tacka dem för att jag fick ta del av deras material. 4 Se också Services diskussion av L H Morgans niostegs evolutionsteori om samhällsorganisationens utveckling från promiskuitet till monogami (Service 1 9 8 5 , s. 35 ff.). 5 Det bör även noteras att Sveriges deltagande i kolonialprojektet skilde sig från andra europeiska länders, bland annat Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Italien. Att deltagandet var annorlunda betyder emellertid inte att Sverige stod utanför det inflytelserika kolonialsystemet och dess dehumaniserande syn på Andra folkgrupper. Detta understryks av M o h a m m a d Fazlhashemis studie av svenska offi-

52

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

6

7

8 9

10

11

12

cerare på uppdrag i Persien under 1910-talet ( 1 9 9 9 ) . Att detta synsätt förekom även i Sverige framgår av att de rasistiska tankegångar som finns inbyggda i kolonialismen kom till mycket klart uttryck vid Rasbiologiska institutet, som inrättades vid Uppsala Universitet år 1 9 2 2 . Han kritiserar till exempel föreställningen om rasrenhet, m e n använder strax efteråt rasbegreppet på ett sätt som indikerar att det finns klart urskiljbara raser, när han talar om sådant som "de stora raserna" ( 1 9 8 6 , s. 60), eller "de mänskliga rasernas historia" ( 1 9 8 6 , s. 3 0 ) . Jag emellertid vill betona inriktningen på hans vetenskapliga arbete och hans sätt att upphöja kulturen till ett analytiskt begrepp. Se till exempel essäsamlingen i Race, Language, and Culture ( 1 9 8 8 ) , för ett smakprov på några av Boas sätt att försöka undergräva många av de antaganden som omfattades av andra forskare, vilka förlitade sig på rasbundna modeller för att förklara den kulturella mångfald som existerar i vår värld. Se Miles ( 1 9 9 3 ) och Anthias och Yuval-Davis ( 1 9 9 6 , s. 12 ff), för en mer heltäckande diskussion av rasialiseringsprocessen. För en närmare diskussion av exemplen, och av raskategoriernas växlande natur, se Bonnett ( 1 9 9 9 , s. 2 0 2 ) , Dyer ( 1 9 9 7 ) och Hartigan ( 1 9 9 9 , s. 1 8 4 ) . Detta demonstreras och diskuteras i den ena studien efter den andra. Se till exempel (för att bara n ä m n a några) Berg ( 1 9 9 4 ) , Lindqvist ( 1 9 9 1 ) , Hobsbawn och Ranger ( 1 9 9 3 ) , Ronström ( 1 9 9 2 ) samt Ålund ( 1 9 9 7 ) . Etnologen Billy Ehn tar utgångspunkt i denna förståelse av essentialism och understryker också att essentialismen "betonar ett koncentrat av härstämning, endogami, primär identitet och kulturell särprägel" (1993, s. 68). Mellan detta essentialiserade perspektiv och ett mer konstruktivistiskt/ processorienterat perspektiv (som jag här förespråkar), finner vi något som andra forskare har betecknat som den "primordialla" (ursprungliga) synen på etnicitet, som går ut på att etnicitet är den unika matris som ligger till grund för identitetens struktur. Till skillnad från många andra former av identitet, påstås den ursprungliga etniciteten kännetecknas av "ett kraftfullt emotionellt och icke-rationellt drag (Rex 1 9 9 9 , s. 2 7 ) . Ett av de största problem med denna ståndpunkt är hur betonandet av etnicitet som en kulturell dominant överskuggar andra aspekter av identiteten, såsom kön, ålder, ekonomisk status, religion etc. Dessa aspekter kan i många fall vara viktigare för människor i det dagliga livet än deras etniska ursprung (Se Rex 1 9 9 9 , diskussionen, för en närmare beskrivning och kritisk granskning av denna ståndpunkt).

13 Det bör noteras att definitionen av rasism, och dess användning i det svenska samhället är ett hett debattämne. En närmare redogörelse för debatten ligger tyvärr utanför ramarna för denna artikel. Se Lange ( 1 9 9 2 ) och Skovdahl ( 1 9 9 6 ) för en kritisk granskning av denna och andra liknande åberopanden av begreppet rasism i det svenska samhället, och Molina ( 1 9 9 7 ) för en motsatt ståndpunkt.

53

Tom 0'Dell

14 I enlighet med den diskussion om rasbegreppet som har presenterats tidigare är det viktigt att minnas att föreställningar om rasism är historiskt kopplade till politiska ekonomier, vilka varierar med tid och plats (Essed 1 9 9 6 , s. 2 1 ) . De är inte statiska utan ständigt föränderliga. Jag menar att det är nödvändigt med en bättre förståelse av hur syner som är knutna till rasbegreppet på ett subtilt sätt har kopplats till andra, mer allmänt accepterade begrepp. Gilroy ( 1 9 9 3 , 2 0 0 0 ) påpekar att 1 9 9 0 talets rasism inte bara är en enkel motsvarighet till 1930-talets rasism. Philomena Essed har på liknande sätt betonat det faktum att dessa processer fungerar på annat sätt i USA och Nederländerna (1991). Här är det viktigt att k o m m a ihåg att den svenska kontexten inte är exakt den samma som den vi finner i Storbritannien, Nederländerna eller USA. Därför ska vi inte heller vänta oss att skärningspunkten mellan biologi och kultur ska komma till uttryck på exakt samma sätt hos oss som där. Det räcker således inte att direktimportera teorier från dessa samhällen och vänta att de ska förklara den rådande situationen i Sverige idag. Mycket återstår dessvärre att göra inom detta forskningsområde i Skandinavien, och vi måste nu studera detta fält grundligare och mer kritiskt, pröva befintliga teorier och utveckla nya teorier som bättre förklarar sambandet mellan biologi och kultur i Sverige när vi går in i det tjugoförsta århundradet. 15 Båda dessa alternativ utvecklades till folkliga stridsrop i Sverige på 1 9 9 0 talet. Detta resulterade i mer restriktiva immigrationslagar, en förändring som stöddes av flera av de större politiska partierna. Nya partier som Ny Demokrati utvecklades och kom, åtminstone tillfälligt, i maktpositioner, genom att rida på den populistiska vågen av kulturell fundamentalism och driva dess logik på ett explicit och extremt sätt. Som Stolcke ( 1 9 9 5 ) hävdar, rådde (och råder) en liknande situation i många andra europeiska länder. 16 Se Bergs ( 1 9 9 4 ) diskussion för exempel på detta. 17 Paradoxalt nog är det intressant att notera hur etnisk särprägel i sig håller på att utvecklas till ett standardiserat globalt fenomen. Var man än rör sig i världen idag, verkar det som om alla vet hur de ska representera och tala om sin unika etniska särprägel. Detta förutsätter en repertoar av globalt accepterade symboliska markörer som folkdräkter, danser, musik och konst, såväl som en egen historia i bästa fall kompletterad med ett eget språk och dialekter. 18 Utöver de arbeten som tar upp vikten av traditioner, och som anges i not 10 ovan, se även de mer generella diskussionerna kring betydelsen av historia och kulturarv i Gable, Handier och Lawson (1992), Kirshenblatt-Gimblett ( 1 9 9 8 ) och Rosaldo ( 1 9 9 3 , s. xxii). 19 Björklund och Kakuli ( 2 0 0 0 : C l ) . 2 0 Jacobsson ( 2 0 0 0 : C l ) .

54

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

Referenser Appadurai, A. (1986). Introduction: Commodities and the Politics of Value. I Arjun Appadurai (Red.). The Social Life ofThings: Commodities in Cultural Perspective, s. 3-63. London: Cambridge University Press. Appadurai, A. (1997). Modernity at Large: Cultural Dimensions ofGlobalization. Minneapolis: University of Minneapolis. Appadurai, A. (2000). Grassroots Globalization and the Research Imagination. Public Culture, 1: 1-19. Albons, B. & Kantor, J. (1996). 'Vi är individer - inte en hop invandrare'. Dagens Nyheter 20 maj: B14. Alsmark, G. (1997). Skjorta eller själ? Kulturella identiteter i tid och rum. Lund: Studentlitteratur. Anthias, F. & Nira, Y.-D. (1996). Racialized Boundaries: Race, nation, gender, colour and class and the anti-racist struggle. London: Routledge. Barth, F. (1981). Ethnic groups and boundaries. I Kuper, A. (Ed.), Process and form in social life: Selected essays of Fredrik Barth. Volume I, s. 198-227. London: Routledge & Kegan Paul. Berg, M. (1994). Seldas andra bröllop. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige. Bhabha, H. (1994). The Location of Culture. New York: Routledge. Björklund, M. & Kakuli, A. (2000). Invandrare är en köpstark grupp. Dagens Nyheter, 6 september: Cl Boas, F. (1986). Anthropology and Modern Life. New York: Dover Publications, Inc. Boas, F. (1988). Race, Language, and Culture. Chicago: University of Chicago Press. Bonnett, A. (1999). Constructions of Whiteness in European and American Anti-Racism. I Torres, R.D., Mirön, L.F. & Inda, I.X., Rodolfo, D., Torres, L., Mirön, F. & Xavier, J. Inda 55

Tom 0'Dell

(Red.), Race, Identity, and Citizenship: A Reader, s. 183-199. Malden: Blackwell Publishers, Inc. Broberg, G. & Tydén, M. (1991). Oönskade i folkhemmet: Rashygien och sterilisering i Sverige. Stockholm: Gidlunds. Castles, S. & Davidson, A. (2000). Citizenship and Migration: Globalization and the Politics ofBelonging. London: Macmillan Press Ltd. Castles, S. & Miller, M. (1998). The Age of Migration: International Population Movements in the Modern World. London: Macmillan Press Ltd. Clifford, J. (1997). Routes: Travel and Translation in the Late Twentieth Century. Cambridge: Harvard University Press. Donnan, H. & Wilson, TM. (1999). Borders: Frontiers of Identity, Nation and State. Oxford: Berg. Dyer, R. (1997). White. London: Routledge. Ehn, B. (1993). Kultur och erfarenhet: Aktuella teman i svensk etnologi. Stockholm: Carlssons. Eriksen, T.H. (1998). Etnicitet och nationalism. Nora: Nya Doxa. Essed, P. (1991). Understanding Everyday Racism: An Interdisciplinary Theory. London: Sage Publications. Essed, P. (1996). Diversity: Gender, Color and Culture. Amherst: University of Massachusetts Press. Fazlhashemi, M. (1999). Kolonialt medvetande utan kolonier: Svenska officerare på uppdrag i 1910-talets Persien I Berg, M. & Trépagny, V. (Red.), / andra länder: Historiska perspektiv på svensk förmedling av det främmande. En antologi, s. 111-134. Lund: Historiska Media. Folcker, A. (2000). Invandrare föreslås få bli blodgivare. Dagens Nyheter 13 april: A6. Gable, E., Handier, R. & Lawson, A. (1992). On the uses of relativism: fact, conjecture, and the black and white histories at Colonial Williamsburg. American Ethnologist, 19(4): 791-805.

56

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

Gellner, E. (1983). Nations and Nationalism. Ithaca: Cornell University Press. Gilroy, P. (1993). Small Acts: Thoughts on the politics of black cultures. London: Serpenfs Tail. Gilroy, P. (2000). The Crisis of "Race" and Raciology. I P. Gilroy, AgainstRace: Imagining Political Culture beyond the Color Line, s. 11-53. Cambride: The Belknap Press of Harvard University Press. Guibernau, M. & Rex, J. (1999). The Ethnicity Reader. Nationalism, Multiculturalism and Migration. Cambridge: Polity Press. Gupta, A. & Ferguson, J. (1997). Beyond "Culture": Space, Identity, and the Politics of Difference. I Gupta, A. & Ferguson, J. (Red.), Culture, Power, Place: Explorations in Critical Anthropology, s. 3 3 - 5 1 . Durham: Duke University Press. Hall, S. (1998). What is this "Black" in Black Populär Culture? I Dent, G. (Red.), Black Populär Culture, s. 21-36. New York: The New Press. Hall, S. (2000). Cultural Identity and Diaspora. I Nicholas Mirzoeff (Red.), Diaspora and Visual Culture: Representing Africans and Jews, s. 21-34. London: Routledge. Hannerz, U. (1992). Cultural Complexity: Studies in the Social Organization of Meaning. New York: Columbia University Press. Hannerz, U. (1996). Transnational Connections: Culture, People, Places. London: Routledge. Haraway, D. (1991). Simians, Cyborgs, and Women: The Reinvention of Women. London: Routledge. Hartigan Jr., J. (1999). Establishing the Fact of Whiteness. I Torres, R.D., Mirön, L.F. & Xavier, J. Inda (Red.), Race, Identity, and Citizenship: A Reader, s. 183-199. Malden: Blackwell Publishers Inc. Heidenstam, V. von (1920). Svenskarnas lynne. Stockholm: Skolan för bokhantverk.

57

Tom 0'Dell

Held, D. et al. (1999). Global Transformations: Politics, Economics and Culture. Stanford: Stanford University Press. Hobsbawn, E. & Ranger, T. (1993). The Invention of Tradition. Cambridge: Cambridge University Press. Jacobsson, C. (2000). Nu har det vänt invandrarna. Dagen Nyheter 18 oktober: C l . Jameson, E (1986). Postmodernismen eller senkapitalismens kulturella logik. I M. Löfgren (Red.), Postmoderna tider?, s. 260-325. Stockholm: Norstedts. Kincheloe, J.L. & Steinberg, S. (1998). Addressing the Crisis of Whiteness: Reconfiguring White Identity in a Pedagogy of Whiteness. I Kincheloe, J.K., Steinberg, S.R., Rodriguez, N.M. & Chennault, R.E. (Red.), White Reign: Deploying Whiteness in America, s. 3-30. London: Macmillan Press Ltd. Kirshenblatt-Gimblett, B. (1998). Destination Culture: Tourism, Museums, and Heritage. Berkely: University of California Press. Lange, A. (1992). Reflektioner kring rasism. Stockholm: CEIFO. Lindqvist, B. (1991). Drömmar och vardag i exil: Om chilenska flyktingars kulturella strategier. Stockholm: Carlssons. Lowe, L. (1996). Immigrant Acts: On Asian American Cultural Politics. Durham: Duke University Press. Löfgren, O. (1989). The Nationalization of Culture. Ethnologia EuropeaXIX, 1: 5-24. Miles, R. (1993). Racism after 'race relations'. London: Routledge. Modig, K. (1995). Hög tid att begränsa invandringen. Dagens Nyheter 4 september: A: 6. Molin, A. (1910). Emigrationsutredningen. Svenska Vetenskapsmän. Bila XVIII: 21-37. Stockholm: P A Norstedt & Söner. Molina, I. (1997). Stadens rasifering: Etnisk boendesegregation i folkhemmet Uppsala: Uppsala Department of Social and Economic Geography.

58

Kopiering

påbjuenStudentter

för

alla

Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi

0'Dell, T. (1997). Culture Unbound. Americanization andEveryday Life in Sweden. Lund: Nordic Academic Press. Olsson, C. (2000). Invandrarkvinnor mår sämst. Helsingborgs Dagblad 27 april: 16. Omi, M. & Winant, H. (1994). Racial Formation in the United States from the 1960s to the 1990s. New York: Routledge. Östergren, R. (1988). A Community Transplanted: The TransAtlantic Experience of a Swedish Immigrant Settlement in the UppeMiddle West, 1835-1915. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Pallas, Hynek, Pasalic, Nihad & Thorén, J. (1999). Mormors hus är bombat: Identitetsproblematik och andragenerations bosnjaker i det senmoderna. Särtryck. Malmö: IMER. Pratt, M.L. (1998). Imperial Eyes: Travel Writing and Transculturation. London: Routledge. Rex, J. (1999). The Nature of Ethnicity in the Project of Migration. I Guibernau, M. & Rex, J. (Red.), The Ethnicity Reader: Nationalim, Multiculturalism and Migration, s. 269-282. Cambridge: Polity Press. Ronström, O. (1992). Att gestalta ett ursprung: En musiketnologisk studie av dansande och musicerande bland jugoslaver i Stockholm. Stockholm: Institutet för folklivsforskning. Rosaldo, R. (1993). Culture and Truth. The Remaking of Social Analysis. Boston: Beacon Press. Sander, Å. (1995). Rasismens varp och trasor. I Rasismens varp och trasor: en antologi om främlingsfientlighet och rasism, s. 132-167. Norrköping: Staten invandrarverk. Sassen, S. (1998). Globalization and its Discontent: Essays on the New Mobility ofPeople and Money. New York: The New Press. Sassen, S. (1999). Guests andAliens. New York: The Free Press. Service, E. (1985). A Century of Controversy: Ethnological Issues from 1860 to 1960. New York: Academic Press, Inc. Skovdahl, B. (1996). Skeletten i garderoben: Om rasismens idéhistoriska rötter. Tumba: Mångkulturellt centrum.

59

Tom 0'Dell

Stolcke, V. (1995). Talking Culture: New Boundaries, New Rhetorics of Exclusion in Europé. Current Anthropology, 1: 1-24. Svanberg, I. & Tydén, M. (1999). I nationalismens bakvatten: Om minoritet, etnicitet och rasism. Lund: Studentlitteratur. von Heidenstam, V. (1920). Svenskarnas lynne. Stockholm: Skolan för bokhantverk. Young, R. (1995). Colonial Desire: Hybridity in Theory, Culture and Race. London: Routledge. Ålund, A. (1995). Ungdomar, gränser och nya rörelser. I Rasismens varp och trasor: en antologi om främlingsfientlighet och rasism, s. 54-75. Norrköping: Statens invandrarverk. Ålund, A. (1997). Multikultiungdom: Kön, etnicitet, identitet. Lund: Studentlitteratur.

60

Äldre invandrare David Gaunt

I början av 1990-talet kom de äldre invandrarnas hälsa, vårdbehov och bemötande att få hög prioritet inom politiska och administrativa kretsar. En del forskning initierades och kvalificerade utredningar gjordes för att ge planeringsunderlag. I storstadsområden började äldre med invandrarbakgrund dyka upp som patienter och vårdtagare. Den fråga som ställdes var om dessa människor behövde andra former av vård och service. I början på 1999 fanns i Sverige omkring 130 000 personer som var äldre än 65 år och som var födda i utlandet. De utgjorde nästan 9 procent av alla äldre och kom från 146 olika länder. Antalet så kallade äldre invandrare ökar ständigt på grund av att stora grupper invandrare som kom till Sverige under 1950- och 1960-talen nu håller på att uppnå pensionsåldern. En mindre, men betydelsefull grupp, är de äldre personer som invandrar till Sverige. Normalt rör det sig om föräldrar till personer som kommit till Sverige som flyktingar. Situationen i Sverige liknar den i många andra länder. I exempelvis USA, Kanada, Storbritannien och Australien är också en stor andel av ålderspensionärerna invandrade eller tillhör erkända minoriteter. I Israel är långt över 90 procent av alla äldre personer födda utomlands.

61

David Gaunt

Definitionsproblem Den problematik som dessa länders invandrare har gemensamt är "att åldras i en väsentlig annorlunda kultur". Men den gemensamma problematiken definieras olika. I Sverige används begreppet "äldre invandrare" eftersom invandringen och invandrarpolitiken länge har varit i fokus. I länder som har en lång tradition av immigration står inte invandringspolitiken i fokus, utan istället minoriteter. I USA ägnas äldre från minoritetsgrupper stor uppmärksamhet. Dessa grupper kan vara uppbyggda på olika sätt, t.ex. ras när det gäller svarta och indianer, eller språk, t.ex. när det gäller spansktalande, eller religion, t.ex. när det gäller judar (jfr Murguia et al. 1984; Jackson 1980 & Gefland 1994). Diskussioner om dessa personer gör mycket liten skillnad på om personen är född i USA eller har invandrat, men man utgår ifrån att det kan förekomma kulturella skillnader i åldrandet. Personer som invandrar till USA från kulturer som inte betecknas som "minoriteter" får liten uppmärksamhet (Hayes et al. red. 1986; Guttmann 1987). De inordnas under samlingsbegreppet den "vita" majoriteten. I England fokuseras intresset för kulturella skillnader i åldrandet på en grupp som där kallas svarta, vilken inrymmer personer från Afrika och de karibiska öarna, tillsammans med dem från Pakistan, Indien och Sri Lanka (Squires 1991; Askham et al. 1995). I Australien koncentreras uppmärksamheten på de äldre som inte kan tala engelska (Australian National Health Strategy 1993). I Israel ägnas mest intresse åt de äldre som nyligen anlänt till landet och man betraktar dem som kommit för länge sedan såsom tämligen problemfria. Man gör dock en skillnad mellan personer med öst- och central-europeisk bakgrund och äldre med rötter i mellanöstern och Afrika (Harel et al. 1994). Inom EU finns det lobbygrupper som företräder äldre från "etniska och religiösa minoriteter", men inga lobbygrupper som företräder äldre "invandrare". 62

Äldre invandrare

Definitionsskillnaderna beträffande äldre med "annan kultur" gör att man måste vara mycket försiktig vid jämförelser mellan länder. Jämfört med många andra länder är den svenska kategorin "äldre invandrare" troligtvis alltför omfattande och inrymmer många personer som inte anser sig vara representanter för en väsentligt annorlunda kultur. Negativt är också att begreppet inte tar hänsyn till kulturella skillnader inom inhemska minoriteter såsom samer, romer, finsktalande och dem som inte tillhör svenska kyrkan. Begreppet har däremot vissa fördelar eftersom det koncentrerar problematiken på graden av integration i det svenska samhället. Flera andra länder är mer intresserade av rasproblematiken. Man bör hålla isär resultat som egentligen hör samman med rasskillnader i åldrandet, från resultat som hänger ihop med åldersskillnader i integrationen av invandrare. Dessutom bör man vara försiktig med att jämställa rasskillnader och integrationsskillnader och sätta likhetstecken mellan dem och "kulturskillnader". Rasskillnader kan bero på många generationers diskriminering. Integrationsskillnader kan bero på när och hur en person kom in i ett nytt land. Dessa ting påverkas i hög grad av hur befolkningsmajoriteten behandlar rasminoriteter och nya immigranter.

Hur många? Den svenska befolkningsstatistiken kategoriserar personer efter det land där de föddes. Följande tabell tar upp de tolv största invandrarländerna vad gäller personer som är äldre än 65 år. Siffrorna gäller 1998-12-31 (Bergh 1999). I Sverige fanns vid denna tid nära 130 000 äldre personer som var födda i utlandet. Detta är nästan en tredubbling sedan 1981, då samma befolkningsgrupp uppgick till 54 000 (Landgren & Lagervall 1983). 63

David Gaunt

Ursprungsländer för äldre invandrare i Sverige. Antal och andel i de 12 största grupperna. Rang

1

Land

Antal över 65 år

Procent av alla äldre invandrare

Finland

36 000

28 %

2

Norge

14 400

11 %

3

Tyskland

12 000

9%

4

Danmark

11 900

9%

5

Estland

6 000

4,5 %

6

Polen

5 500

4,2 %

7

f.d. Jugoslavien

5 500

4,2 %

8

Bosnien

3 500

2,6%

9

USA

3 300

2,5%

10

Ungern

3 200

2,4%

11

Turkiet

2 500

1,9%

12

Iran

2 400

1,8%

Summa 1-2

106 200

81,5 %

Således är tolv länder tillsammans ursprungsland för mer än 80 procent av alla dem som formellt klassificeras som äldre invandrare. De stora grupperna kommer från Europa. Nästan hälften kommer från de nordiska länderna, vilket är naturligt med tanke på att en gemensam nordisk arbetsmarknad bildades i mitten av 1900-talet. Det är inte givet att alla dessa nordbor automatiskt finner sig i att ens bli kallade "invandrare" eller bli föremål för uppmärksamhet såsom bärare av en "främmande" kultur. Beträffande den stora grupp som är född i Finland visar intervjuundersökningar att omkring 20 procent av invandrare i Stockholm var finlandssvenskar (Heikkilä 1994). En del av de finlandsfödda som nu pensioneras kom till Sverige som krigsbarn. De stora grupperna som är födda i Norge och Danmark har i regel varit i Sverige sedan andra världskriget och gifta med svenskar. 64

Äldre invandrare

En annan grupp som det är tveksamt att beteckna som äldre invandrare är de som är födda i USA. Oftast rör det sig om personer med svenskt påbrå vars föräldrar återvänt till Sverige efter Amerikavistelsen. De flesta ester flydde till Sverige hösten 1944 och har således levt här i över 50 år (Karupää). Från Ungern kom många som flyktingar 1956, från Polen flydde många efter 1968, från Iran kom många efter revolutionen i slutet av 1970-talet och från Bosnien kom många efter krigsutbrottet 1992. Inom den grupp som härstammar från Turkiet och f.d. Jugoslavien finns både personer som kommit till Sverige för att arbeta samt flyktingar från krig och förtryck i hemlandet. När det gäller några länder bör man vara försiktig med att ange etnisk tillhörighet. Alla som är födda i Turkiet eller Iran är inte turkar eller perser. Ibland tillhör de minoriteter som är i konflikt med befolkningsmajoriteten i hemlandet. Vissa äldre personer som kommer från Turkiet är kurder eller assyrier/syrianer. Från Iran finns äldre som tillhör folkgrupper som armenier, azeri, baluchier, kurder och dessutom några som tillhör den i Iran förföljda religionen Ba'hai. Mer än 80 procent av de gamla invandrarna har kommit från tolv huvudsakligen europeiska länder. Det betyder att de återstående 20 procenten äldre födda utomlands är splittrade i 130 grupper från huvudsakligen icke-europeiska länder. Några grupper är tämligen stora t.ex. 1 400 äldre personer född i Chile, 1 000 från Irak, 600 från Syrien; mellanstora grupper utgör 260 från Somalia och 180 från Etiopien; smågrupper utgör 41 från Kuba, 32 från Mexiko, 49 från Uganda; och många enstaka individer från Georgien (3), Jemen (1), Burma (4), Kap Verde (7), Zimbabwe (4), Papua Nya Guinea (2), Surinam (2) m.m.

65

David Gaunt

Invandrarna utgör ingen enhetlig grupp De äldre invandrare som nu lever i Sverige utgör ingen enhetlig grupp i social, etnisk eller ekonomisk bemärkelse. De har kommit till Sverige vid olika tidpunkter och har olika erfarenheter av landets invandrings- och invandrarpolitik. Oftast skiljer man mellan invandringspolitik, som utformas för att bestämma vem som får flytta till Sverige, och invandrarpolitik, som formas för att reglera livet efter ankomsten. Invandringspolitiken har pendlat fram och tillbaka mellan restriktivitet och öppenhet. Politiken har också varierat beroende på vilka ursprungsländerna har varit. Invandrarpolitiken var fram till 1960-talet föga utvecklad men har gradvis ökat i omfattning med detaljerade program för språkstudier, sysselsättning, bosättning, föreningsstöd och "integration". En vanlig fråga som ställs är om äldre invandrare har andra "behov" av sjukvård, omsorg och andra sociala insatser än äldre svenskar. Det är inte lätt att svara på denna fråga utan att beskriva hur villkoren varierar beroende på när individerna kom till Sverige. Detta avgör i hög grad vilken situation de har senare i livet. Följande resonemang är allmänt, så det kan finnas undantag. I regel skiljer sig invandrarnas genomsnittliga fysiska hälsa inte från jämnåriga svenskars. I några åldersgrupper är hälsan t.o.m. bättre därför att människor med dåliga hälsa sällan emigrerar, och om de gör det händer det att de vägras inresetillstånd (Ringbäck Wetoft et al. 1998). Ett undantag i Sverige är inflyttningen från de nordiska grannländerna eftersom den gemensamma arbetsmarknaden och de korta avstånden underlättarar flyttning. Men ju längre personer bor i det nya landet, desto mer minskar den genomsnittliga bättre hälsan hos invandrare. Forskare i USA har funnit att invandrarnas fysiska hälsa är bättre än jämnåriga infödda, men att skillnaden minskar ju längre de vistas i det nya landet (Lipson & Meleis 1999; Hull 1979; McKinley 1975). I England har man runnit att invandrare från Polen, 66

Äldre invandrare

Italien och Västindien, har bättre genomsnittlig hälsa men invandrare från det närliggande Irland har sämre hälsa en genomsnittet (Hjern 1995). När det gäller den psykiska hälsan är läget mera svårbedömt. Invandrare utsätts för stress i samband med flyttning, kriser i hemlandet, ibland krig och fattigdom tillsammans med behovet av att lära sig en ny kultur och det innebär att de upplever många fler livskriser än jämnåriga svenskar (Antonovsky 1979).

Invandringen Sverige tog emot många av invandrare under medeltiden och stormaktstiden. Men under 1800-talet var landet en av de stora utvandrarländerna i Europa. Vid 1900-talets början gjordes många försök att få utvandrarna att stanna kvar i landet, dock utan framgång. Under 1900-talet och fram till andra världskriget var det mycket få personer som invandrade till Sverige utan att ha tidigare anknytning till landet. De få utländska medborgare som kom kallades "utlänningar". 1930 fanns 61 500 personer som var födda utanför Sverige, och av dem var 10 500 utländska medborgare och 51 000 svenska medborgare. Att det fanns så många utrikesfödda som var svenska medborgare berodde på att många personer som var födda i Amerika av svenska emigrantföräldrar senare återvände till Sverige (Hammar 1964). Under 1930-talet och i början av andra världskriget ökade strömmen av asylsökande - men den statliga politiken var restriktiv och offentliga opinionsyttringar mot i synnerhet judiska flyktingar är välkända. I samband med vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941 mellan Finland och Sovjetunionen och den tyska 67

David Gaunt

ockupationen av Norge och Danmark öppnades dock Sveriges gränser för flyktingar från dessa länder. Detta utgjorde ett trendbrott, och i nordismens tecken öppnades landet för dem som flydde från de ockuperade grannländerna (Runblom 1990). Relativt snart blev Sverige asylort för flyktingar, oavsett etnisk eller religiös bakgrund, från de flesta länder i norra och östra Europa samt Centraleuropa. Stora flyktinggrupper anlände hösten 1944 från andra sidan Östersjön, framförallt från Estland och Lettland. I krigets slutskede överfördes tusentals personer från uppsamlingsplatser och koncentrationsläger för vård i Sverige. Vid krigets slut fanns 195 000 flyktingar i riket (Soydan 2000). De äldre invandrare som kommit till Sverige under åren kring andra världskriget var då i regel unga vuxna och en del var barn. En del gamla kom också t.ex. i båtarna från de Baltiska länderna, men dessa lever inte längre. De som idag är gamla har bott här i över femtio år, mer än halva deras liv. De är i allmänhet välintegrerade i det svenska samhället i den bemärkelsen att de har blivit svenska medborgare, har haft ett långt arbetsliv, byggt upp egna hem, haft möjlighet till att skapa sig förmögenheter och samla ATP-poäng, kunnat lära sig svenska och haft tillgång till svenskt sjukvård. Beträffande denna grupp bör deras ekonomiska och hälsomässiga förhållanden motsvara jämnåriga svenskars. En del personer hämtades från koncentrationslägren för att tillfriskna i Sverige. Vid ankomsten var de utmärglade och hade allvarliga sjukdomar. Men den grupp som återhämtade sig har sedan levt länge. Flera överlevare hade, på grund av sin fysik och unga ålder, redan valts ut av fångvakter för tvångsarbete istället för förintelse. I allmänhet utgör flyktingar från krig och läger ett slags "naturligt" urval av kroppsligt starka individer, medan de svagaste dukar under av alla prövningar. Medan kroppen mycket väl kan vara stark har överlevande emellertid många gånger symtom på psykiska besvär (sömn- och koncentrationssvårigheter, depressioner), 68

Äldre invandrare

vilka ibland kan förvärras under ålderdomen. Kliniska psykiatriker berättar om typiska fall av överlevare som aldrig talar om vad som hänt dem, som går upp i sitt yrke och karriär, som är framgångsrika i arbetslivet, men som har svårt att etablera och upprätthålla relationer till andra människor. Mot slutet av livet plågas de av obearbetade minnen och känslor. Ibland kan situationen förvärras när de måste flytta till en vårdinrättning och på sina håll i världen har särskilda vårdanstalter inrättats just för överlevande (Kaplan & Shore 1993).

Arbetskraftsinvandringen Med början några år efter andra världskrigets slut inleddes en unik period i den svenska invandringens historia. Fram till slutet av 1960-talet var landets gränser öppna för vad som kallades arbetskraftsinvandring. Mot slutet av perioden kunde uppemot hundratusen invandrare anlända varje år. Det startade i liten skala med import av manliga yrkesarbetare för några av de största verkstadsindustrierna, som ASEA (numera en del av ABB), SKF, Kockums, Sandvik, Atlas-Copco. Arbetarna rekryterades från flyktingläger i Centraleuropa eller genom annonsering i dagstidningar i norra Italien (Ponzio 1996). I många länder låg industrin i ruiner och många gick arbetslösa, men den svenska industrin var intakt och efterfrågan på dess produkter var till synes obegränsad. Importen av yrkesarbetare var reglerad - företag fick ansöka, de som anmälde sig skulle genomgå hälsokontroller. Termen "gästarbetare" motsvarade bäst behandlingen, de fick inte ta med sig sina familjer, levde i baracker och utgjorde ibland egna arbetslag med mycket små krav på att lära sig svenska språket eller svenska seder. Många av dessa arbetare såg perioden som en chans att spara pengar som de skulle använda efter åter69

David Gaunt

komsten till hemlandet. De planerade inte att vara kvar i Sverige under ålderdomen. 1954 etablerades den nordiska arbetsmarknaden och nordiska medborgare kunde röra sig inom Norden. Stora skaror av finländare flyttade till Sverige. Antalet växlade beroende på den ekonomiska situationen och var högst under lågkonjunkturer i Finland och från regioner där småjordbruken befann sig i kris. När konjunkturen förbättrades flyttade några tillbaka till Finland och strömmen av arbetssökande till Sverige avtog. Arbetskraftsinvandringen sammanföll med en lång och stabil tillväxtperiod för den svenska ekonomin. De invandrare som anlände hade lätt att få jobb framför allt i okvalificerade arbeten inom industrin - montering, livsmedel- och textilproduktion eller inom servicenäringar som sjukvård, restaurang, städning och samfärdsel. Fackföreningarna höll ett vakande öga över situationen för den invandrade arbetskraften - i synnerhet över lönerna. De oroades av tanken att invandrarna skulle pressa ned lönenivån. För att minimera den risken kom invandrare att få samma löner som svenskar och följde med i löneutvecklingen, vilken då var mycket positiv. Arbetskraftsinvandringen omfattade inte bara nordbor utan många kom från Medelhavsregionen: Grekland, dåvarande Jugoslavien, Turkiet, Italien och Spanien. Många förverkligade drömmen om att återvända till hemlandet - så har varit fallet för greker och italienare. Men för en hel del sydslaver gick sådana planer om intet på grund av de många krigen på Balkan. Andra har tvekat att återvända till hemlandet på grund av behovet av medicinsk vård, vilken i regel har högre standard i Sverige än i deras hemländer. Det finns enstaka fall då familjer tagit hit sina äldre sjuka anhöriga för att ge dem tillgång till den svenska vården. Arbetskraftsinvandrares erfarenheter av Sverige varierar. Beträffande deras privatekonomi bör den inte skilja sig avse70

Äldre invandrare

värt från jämnåriga svenskars med liknande arbetslivserfarenhet. Fackföreningar motarbetade löneskillnader mellan svensk och invandrad arbetskraft. Men invandrare tenderade att ta jobb med en låg allmän lönenivå - jobb som sades vara sådana som "svenskar inte ville ta". Därmed har de också fått tämligen låg ATP i förhållande till sitt långa arbetsliv. Vissa jobb inom vården, industrin och servicenäringen har varit tunga och många har slitit ut kroppen. De många greker och jugoslaver som förtidspensionerats har uppmärksammats (Axelsson-Beggren 1996; Gerner 1995). Men andra invandrare som arbetade i andra näringar har haft annan erfarenhet, sluppit förtidspensionering och kunnat bygga upp ett pensionskapital. Några har haft tur, andra otur. Vad gäller den psykiska hälsan varierar den också, även om den allmänna observationen att invandrarna utsätts för fler livskriser håller.

Flyktinginvandringen I mitten av 1960-talet upptäckte man att en del invandrare valde svårt att finna sig tillrätta i Sverige. En svensk invandrarpolitik efterfrågades, och 1969 inrättades Invandrarverket. År 1972 avskaffades efter lång offentlig diskussion arbetskraftsinvandringen, dock med undantag för den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Från och med då skulle endast invandring av flyktingar tillåtas och på grund av humanitära skäl. Flyktingarna var i regel unga vuxna. De har med varierande framgång efter ankomsten till Sverige försökt att få hit både yngre och äldre anhöriga. En hel del äldre anhöriga har kommit till Sverige från Iran (Hajighasemi 1994). En typisk situation är att äldre föräldrar kommer till Sverige som turister för att besöka de barn och barnbarn de inte sett på många år. Barnen upptäcker att deras föräldrar blivit 71

David Gaunt

gamla. De föreslår då att föräldrarna stannar kvar för att bilda storfamilj. Föräldrarna accepterar förslaget och börjar leva tillsammans med sina barn och barnbarn. Men livet i Sverige är annorlunda. De gamla är inte självklara ledare här, utan måste finna sig i att barnen bestämmer. De gamla lämnas också ensamma medan resten av familjen är på jobbet eller i skolan. Konflikter leder ibland till brytningar och ibland söker sig de äldre till ett servicehus (Songur 1992). Ekonomiskt är äldre flyktingar eller flyktinganhöriga tämligen svaga grupper. De som anlänt hit sent i livet har i regel inte arbetat i Sverige utan levt på olika former av bidrag. Bidragen har utformats så att sparande är omöjligt. När personerna uppnår pensionsåldern får de folkpension och eventuellt kommunalt bostadsbidrag. Ju senare i livet en person har kommit till Sverige, desto mer sannolikt är det att personen är dåligt integrerad i samhället. Många har i första hand kommit hit för att vara tillsammans med sina barn och barnbarn, och deras intresse för det svenska samhället kommer i andra hand. Vad deras hälsa anbelangar är det svårt att säga något generellt. Men många äldre flyktinganhöriga har kommit hit just på grund av sin dåliga hälsa. Deras anhöriga i Sverige har tyckt att den medicinska vården varit bättre och mer lättillgänglig i Sverige än i hemlandet (jfr Ulla Bohlins kapitel). Oro över den egna hälsan kan också bidra till att äldre människor, som är en grupp som sällan migrerar, går med på att flytta till ett främmande land. Det finns enstaka fall då äldre anhöriga har förts direkt till sjukhus från flygplatsen. I dessa fall kan man misstänka att den genomsnittliga hälsan - såväl den fysiska som den psykiska, ger anledning till bekymmer. Men få specialundersökningar har fokuserat på äldre flyktingar, så det är oklart hur deras situation skiljer sig från de arbetskraftsinvandrare som varit här länge.

72

Äldre invandrare

Särskilda vårdformer för invandrare I Sverige har man länge diskuterat en äldrevård specifikt utformad för äldre från andra kulturer. I början av 1900-talet väcktes i kyrkliga kretsar tanken på ålderdomshem för samer, s.k. lappålderdomshem. Några små ålderdomshem öppnades på privat initiativ, och efter en utredning började staten 1927 ge kommunerna bidrag till uppbyggnaden och driften av ålderdomshem för samer. Det ansågs vara omöjligt att blanda svenska och samiska åldringar. Samerna sades ha ett annat språk, andra matvanor, vara mindre lydiga och ha en annan dygnsrytm. Hemmen skulle inreddas enligt "lapparnas seder och bruk". De intagna skulle ges större rörelsefrihet och "en mindre preciserad dagordning... än vid de vanliga ålderdomshemmen" (Andersson 1996; SOU 1924; SOU 1950). Statsbidrag till dessa hem utgick fram till början av 1950talet, då en stor utbyggnad av äldreomsorg beslutades. Socialstyrelsen och andra myndigheter rekommenderade att det statliga bidraget skulle upphöra, vilket i praktiken skulle innebära att hemmen lades ned. De ansåg att de etniska och språkliga skillnaderna mellan svenskar och samer var försumbara, och att de två grupperna kunde samlas i samma vårdinrättningar. Samiska föreningar protesterade förgäves mot avskaffandet av lapphemmen men de upphörde successivt. Numera hörs det åter krav på särskild samisk omsorg och vård. Andra inrättningar som var alternativ till den svenska vården var de katolska och judiska ålderdomshemmen. Josefinahemmet för äldre katoliker inledde sin verksamhet 1873 och flyttade sin verksamhet till Bromma (Järtelius 1991). Ett judiskt pensionärshem började byggas i Stockholm 1942. Detta var föregångaren till det judiska servicehuset och sjukhemmet i Björkhagen (Frankel 1996). En stor del av de som bor i de religiösa hemmen - men långt ifrån alla - har invandrat. Men de boende är inte kulturellt enhetliga. Det talas 73

David Gaunt

många olika språk och de boende har olika inställning till religionsutövning. Under 1980-talet startade några kommunala experiment med etniskt inriktade omsorgsformer. Servicehusboende för finska, estniska och spansktalande äldre etablerades. Eftersom finländarna är den största gruppen bland de äldre var det naturligt att börja med dem. Sverige-finska riksförbundet drev frågan aktivt. De första finska servicehusen var inte helt lyckade. Det visade sig svårt att förvandla viljan att bo tillsammans med landsmän till ett enligt Socialtjänstlagen godtagbart "behov". Många finländare fick inte flytta in i den finska vården eftersom de ansågs tala bra svenska - de hade sålunda inte "behov" av finskspråkig vård. Bara den lilla gruppen som inte kunde tala svenska alls fick flytta in (Linde 1996). På så vis fylldes inte platserna och kommunerna drog slutsatsen att behovet inte var så stort som enkätundersökningarna hade visat. Ännu idag är socialtjänstlagen ett hinder för flyttning till finska vårdinrättningar. Det händer t.ex. att kommuner som anser att de har personal som talar finska inte beviljar flyttning.

Forskning Den dominerande forskningsinriktningen om äldre minoriteter och äldre invandrare har varit starkt empiriska lokala studier av enskilda etniska eller religiösa grupper. Teorierna har varit av tillfällig natur, ofta hämtade från den socialpolitiska debatten. En sådan teori är den om "double jeopardy" dvs. dubbel utsatthet. Double Jeopardy utvecklades 1971. Då organiserades i USA på presidentens initiativ en "White House Conference on Aging". Sådana ordnas vart tionde år. Denna konferens hade som huvudtema frågan om äldre människor kunde anses vara en diskriminerad minoritet. Diskussionen rörde de äldres 74

Äldre invandrare

relativa fattigdom, social isolering, hälsoproblem och svårigheter att få vård. Inga representanter för äldre minoriteter hade fått inbjudan till konferensen. Som motdrag ordnade svarta, indianska och spansktalande organisationer en rivaliserande "Black House Conference on Aging". Huvudbudskapet var att om de vita äldre kunde anses vara diskriminerade på grund av sin ålder, var de dubbelt diskriminerade på grund av ålderdom om de dessutom tillhörde en redan diskriminerad minoritet. De anförde att inom gruppen äldre människor var de fattigare och sjukare och hade svårast att få tillgång till medicinsk vård. Uppfattningen att äldre som tillhörde minoriteter hade särskilt stora problem fick allmän spridning och gav upphov till flera politiska program riktade till minoriteter. Den engelska pensionärsorganisationen Age Concern gav ut en inflytelserik rapport med titeln "Triple Jeopardy" som handlade om äldre som hade invandrat och som tillhörde en i England diskriminerad minoritet (Norman 1985). Denna rapport blev utgångspunkt för många forskare som samlade empiriska bevis för påståenden om sämre ekonomi, sämre hälsa, sämre bostadsförhållanden, sämre socialt liv m.m. Resultaten av dessa undersökningar har varit blandade och beror i hög grad på vilka grupper som undersökts. Några grupper har verkligen varit dubbelt utsatta, andra har definitivt inte varit det. I Sverige har Welat Songur med fog kunnat hävda att grupper av äldre flyktingar från Mellanöstern bör ses som dubbelutsatta, men de äldre ester som Mari-Ann Karupää undersökt verkar inte dubbelutsatta (Songur 1992; Karupää 1994). Dowd och Bengtson var bland de första som prövade tesen om dubbelutsatthet. De fann att skillnaderna i hälsa och inkomst mellan svarta och vita befolkningsgrupper ökade från medelåldern fram till ålderdomen (Dowd & Bengtsson 1978). Andra forskare studerade dödlighet som ett mått på hälsotillståndet. Några av de första resultaten var att äldre i USA:s svarta minoritet hade bättre hälsa än deras vita jämnår75

David Gaunt

iga. Bakgrunden till detta var vad de betecknade som "mortality crossover", att dödligheten bland svarta var mycket högre än bland vita fram till 60 års ålder, därefter vände utvecklingen och dödligheten bland svarta var mycket lägre än hos vita. En förklaring som framfördes var att de äldre svarta bestod av ett naturligt urval, eftersom så många hade dött i unga år. Liknande resultat har uppnåtts vid senare undersökningar, men för varje ny undersökning finner man att tidpunkten för crossover förflyttas högre upp i åldrarna samt att den statistiska skillnaden mellan svarta och vita minskar. Det är troligt att bättre tillgång till hälso- och sjukvård har haft en utjämnande effekt (Markides & Black 1995). Andra forskare fann att äldre som tillhörde minoriteter hade bättre relationer till familjen och erhöll mer omsorg från anhöriga än genomsnittet. Dessa resultat har tolkats olika. Vissa har sett detta som ett resultat av att minoriteter ofta använder familjen och släkten som ett försvar mot omgivningen. Andra menar att de diskriminerade äldre måste använda släkten eftersom de är utestängda från den allmänna omsorgen och vården Qackson 1985). Närheten till anhöriga och kontakter med dem tycks inte heller bidra till de gamlas tillfredställelse med livet. De är i allmänhet tämligen otillfredsställda och oroade över sin hälsa (Andrews et al.; Lyons & Rowland 1992). Det är en allmän uppfattning att äldre invandrare eller äldre som tillhör minoriteter är underrepresenterade bland patienter i äldrevården och annan offentlig service. Några svenska undersökningar bekräftar detta, framför allt för ickeeuropeiska äldre invandrare i förhållande till sjukhemsvård, medan underrepresentationen är något mindre framträdande beträffande tillgången till kommunal hemtjänst (Gaunt 1996; Eriksson 1996). En annan uppfattning är att äldre som tillhör minoriteter vill ha särskild vård och omsorg. Detta baseras på teorier inom medicinsk antropologi, i synnerhet Arthur Kleinmans 76

Äldre invandrare

tankar om hälsosystem. Man kan därifrån dra slutsatsen att en person som en gång är socialiserad in i ett visst hälsosystem alltid kommer att föredra just medicinen i detta hälsosystem. Sålunda bör en äldre invandrare föredra sitt hemlands vård och omsorg framför den som det nya landet erbjuder. En engelsk undersökning visar dock att önskemålen om att ha separat vård varierar mellan grupper. Äldre indier och pakistanier ville definitivt ha egna vårdinrättningar med egen mat, personal som pratade deras hemspråk m.m. Men äldre från de karibiska öarna och Afrika ville absolut inte ha separata vårdinrättningar utan kopplade genast detta till rasdiskriminerande politik. De insisterade på att bli bemötta på exakt samma sätt som andra engelsmän i fråga om äldrevård och omsorg (Askham, Henshaw & Tarpey 1995).

Praxis I samband med internationaliseringen av äldreomsorgen väcktes misstankar om att vården hade blivit en plats där kulturkonflikter utspelade sig. Äldreomsorg är vanligtvis stressig och ångestfylld, och det fanns en önskan att förebygga problem som baserades på kulturkonflikter. Vanligtvis ses kultur som ett tydligt mönster som präglar en grupp människor. Denna kultur anses forma gruppens sätt att tänka, förnimma, tro, handla och kommunicera. Gruppens medlemmar föds eller socialiseras in i gruppens levnads- och tankemönster. När det gäller medicinsk vård finns det en teori baserad på sunda förnuftet att kulturell olikhet formar olika sätt att uppleva vård och omsorg. Enligt teorin påverkas en människas tolkningar och upplevelser av vården av ett sammansatt komplex av faktorer. Dessa är människans världsbild (vilken oftast är samma sak som hennes "annorlunda kultur"), hennes plats i samhällsstrukturen, sjukvårdens kulturella kontext (vilket oftast är samma sak som den 77

David Gaunt

inhemska "kulturen") samt religion och kön (Leininger 1988. Se även Gebrus & Willmans kapitel). Det sunda förnuftets teori utgår ifrån att det finns en klyfta mellan den utlandsfödda åldringens världsbild och den kultur som hon möter inom vården. Klyftan kan vara olika stor beroende på graden av integration in i det nya samhället och förmågan att kommunicera. Teorin utgår också från att alla patienter identifierar sig med någon kultur och att vårdpersonalen bör arbeta för att minska konflikter som bottnar i kultur. Därför anses kulturell kompetens ingå i strategier för bemötande av äldre (SOU 1997; DeMarinis 1998). Olika rekommendationer har alltså utformats och dessa har i viss mån studerats vetenskapligt. En vanlig rekommendation är att försöka matcha patienters och personalens modersmål. Man har funnit att livskvaliteten hos demenssjuka finska invandrare har ökat när de tilltalas på finska (Ekman 1993). Andra rekommendationer rör vikten av att förstå att kultur kan påverka sättet att tala om sjukdom. Iranier som invandrat till Sverige sent i livet har många samverkande problem - kommunikationssvårigheter, hälsoproblem och isolering - och vårdpersonalen bör ta hänsyn till kulturen när det gäller hur äldre beskriver sina sjukdomar och deras orsaker (Emami 2000). Det finns idag en relativt omfattande litteratur beträffande kulturella föreställningar som berör sjukdomar, behandlingar och döden (jfr exempelvis Bohlins kapitel). Tanken är att personalen med hjälp av i sådan information bättre skall kunna bekräfta och därmed vårda patienter med rötter i en annan kultur (Allén 1994). De allmänna rekommendationerna går ut på att personalen skall bekräfta den äldre invandrarens kulturella olikhet (Kavanagh & Kennedy 1992; Devore & Schlesinger 1987). Tanken är att inte bidra till dålig självuppfattning genom att negligera viktig kulturell identifikation. Personalen skall alltså undvika att bryta mot kända tabun i sammanhang med mat, nakenhet, renlighetsritualer, könsroller och dödsfall. Att 78

Äldre invandrare

erkänna existensen av dessa tabun anses bidra till patientens välbefinnande, och brott mot dessa anses bidra till ångest och oro. Det som karakteriserar rekommendationerna är att de ser individens relation till ursprungskulturen såsom alltigenom positiv. Det finns dock situationer framförallt bland flyktingar som gör att bindningen till det gamla landet och dess ursprungskultur, och tidvis även religionen kan upplevas som mycket problematisk. Individen kan vara mycket ambivalent. Dessa negativa upplevelser undersöks dock sällan (Gelfand & Baresi 1987). Det finns två inställningar till kultur och åldrande. De är helt olika. Den ena hävdar att ju äldre en människa blir, desto viktigare blir hennes ursprung. Således bör äldre invandrare betona sitt hemspråk och sitt ursprung framför det nya landets kultur. Den andra inställningen hävdar att ju längre en invandrare vistas i det nya landet, desto mindre betyder ursprunget och desto mer betyder det nya landets kultur. Idag har vi inte tillräcklig kunskap för att avgöra vilken inställning som bäst beskriver invandrarnas inställning till den svenska äldrevården.

Referenser Allén, C. (1994). Cultural Diversity Training in a Multidisciplinary Fellowship Program. I: Wieland, D. m.fl. (Red.), Cultural Diversity and Geriatric Care: Challenges to the Health Professions. New York: Haworth, s. 83-90. Andersson, L. (1996). Lapphemmen i Norrbotten. I: Socialmedicinsk tidskrift 1996:7-8 s. 417-424. Andrews, J.W. et al. (1992). Life satisfaction and peace of mind: a comparative analysis of elderly hispanic and other

79

David Gaunt

elderly Americans. I: Brink, T.L. (Red.). Hispanic AgedMental Health. New York: Haworth, s. 21-42. Antonovsky, A. (1979). Health, Stress and coping. San Francisco: Jossey-Bass. Askham, J. et al. (1995). Social and Health Authority Services for Elderly People from Blanck and Minority Ethnic Communities. London: HMSO. Australian National Health Strategy, Removing cultural and language barriers to health. Issues paper no 6 Canberra, March 1993. Axelsson-Berggren, A. (1996). En studie av Hälsoinvests rehabiliteringsmetodik sedd utifrån de grekiska och turkiska deltagarnas perspektiv. Stockholm: Försäkringskassan i Stockholms län. Bergh, A. (1999). Äldre födda i ett annat land. En demografisk beskrivning med en anslutande diskussion. Stockholm: Socialstyrelsen. DeMarinis, V. (1998). Tvärkulturen vård i livets slutskede. Att möta äldre personer med invandrarbakgrund. Lund: Studentlitteratur. Devore, W. & Schlesinger, E. (1987). Ethnic-sensitive Social Work Practice. Columbus: Merill. Dowd, J. & Bengtson, V. (1978). Aging in minority populations: an examination of the double jeopardy hypothesis. I: Journal of Gerontology 33 (1978) 427-436. Ekman, S.-L. (1993). Monolingual and bilingual communication between patients with dementia diseases and their caregivers. Umeå University Medical Dissertations nr 370. Umeå. Emami, A. (2000). We are deaf though we hear; we are dumb though we talk; we are blind, though we see' Understanding Iranian Late-in-Life Immigrants' Perceptions and Experiences of Health, Ilness and Culturally Appropriate Care. Karolinska Institutet: Stockholm. Eriksson, T. (1996). Hur möter äldreomsorgen invandrare? I: Socialmedicinsk tidskrift 1996: 7-8, s. 372-378. 80

Äldre invandrare

Frankel, G. (1996). Stockholms judiska åldringsvård - exempel på vad minoritetsgrupper kan göra. I: Socialmedicinsk tidskrift 1996:7-8 s. 425-429. Gaunt, D. (1996). Etnicitet, åldrande och hälsa. I: Socialmedicinsk tidskrift 1996: 7-8, s. 339-346. Gaunt, D. (1998). Äldreomsorgen blir mångkulturell - särskild vård bara för en minoritet. I: Läkartidningen 1998:3233 s. 3409-3412. Gelfand, D. & Barresi, C. (1987). Current Perspectives in Ethnicity and Aging. I: Gelfand, D. & Barresi, C. (Red.): Ethnic Dimensions of Aging. New York: Springer, s. 5-17. Gelfand, D. (1994). Aging and Ethnicity. Knowledge and Services. New York: Springer. Gerner, U. (1995). Förtidspensioner bland grekiska kvinnor bosatta i Grekland. Stockholm: Försäkringskassan i Stockholms län. Guttmann, D. (1987). European American Elderly: An Annotated Bibliography. New York: Greenwood. Hajighasemi, F. (1994). Invandring på gamla da'r - sextio äldre iranier berättar. Stockholm: FoU-byrån. Hammar, T. (1964). Sverige åt svenskarna. Invandringspolitik, utlänningskontroll och asylrätt 1900-1932. Stockholm 1964. Harel, Z. et al. (Red.) (1994). Jewish Aged in the United States and Israel. Diversity, Programs and Services. (New York: Springer Hayes, C. et al. (Red.) (1986). European-American Elderly. A Guide for Practice. New York: Springer. Heikkilä, K. (1994). Mer än halva livet - en studie om äldre finländska invandrare i Stockholm. Stockholms FoU-byrå rapport 1994:2: Stockholm. Hjern, A. (1995). Migrationsmedicinsk forskning: en översikt. Stockholm: Medicinska forskningsrådet. Hull, D. (1979). Migration, adaption and illness: a review. I: Social Science and Medicine 1979:13A, s. 25-36.

81

David Gaunt

Jackson, J J . (1980). Minorities and Aging. Belmont, Calif.: Wadsworth. Jackson, J J . (1985). Race, national origin, ethnicity, and aging. I: Binstock, R. & Shanas, E. (Red.): Handbook of Aging and the Social Sciences, 2 uppl. New York: Van Nostrand Järtelius, A. (1991). Moderna pionjärer: äldre invandrare. Stockholm: Svenska kommunförbundet. Kaplan, J. & Shore, H. (1993). The Jewish Nursing Home: Innovations in Practice and Policy. I: Charles B. & Donald, S. (Red.): Ethnic Elderly and Long-Term Care. New York: Springer 1993. Karupää, M.-A. (1994). En koffert i Tallinn. Estniska pensionärer i Stockholm. Stockholms FoU-byrå rapport 1994:4: Stockholm 1994. Kavanagh, K. & Kennedy, P. (1992). Promoting Cultural Diversity. Strategies for Health Care Professionals. Newbury Park: Sage. Landgren, L. & Lagervall, T. (1983). Invandraråldringar i Skärholmen. Stockholms kommun: Invandrarförvaltningen/ socialförvaltningen, bilaga A. Leininger, M. (1988). Leininger's theory of nursing: cultural care diversity and universality. I: Nursing Science Quarterly 1988:1:4 s. 152-160. Linde, G. (1996). Älvsjöhemmet - en särlösning. I: Ronström, O. (Red.): Vem ska ta hand om de gamla invandrarna? Stockholm: FoU-byrån 1996, s. 9 3 - 2 0 1 . Lipson, J. & Meleis, A. (1999). Research with immigrants and refugees. I: Hinshaw, A. et al (Red.): Handbook of Clinical Nursing Research. Thousand Oaks: Sage, s. 87-106. Markides, K. & Black, S. (1995). Race Ethnicity, and Aging: the Impact of Inequality. I: Binstock, R. & George, L. (Red.): Handbook of Aging and the Social Sciences 4de uppl. New York: Academic Press 1995, s. 153-170.

82

Äldre invandrare

McKinley, J. (1975). Some issues associated with migration, health status and the use of human services. I: Journal of Chronic Disease 1975:28, s. 579-592. Murguia, E. et al. (1984). Ethnicity and Aging: a Bibliography. San Antonio: Tex. Trinity University Press. Norman, A. (1985). Triple Jeopardy: Growing Old in a Second Homeland. London: Centre for polticy on ageing. Olsson, E. & Gaunt, D. (1990). Ett folkhem för alla. I: Invandrare och minoriteter 1990:5-6. Ponzio, S. (1996). Äldre och invandrare. Gamla italienare och assyrier/syrianer i Stockholm. Stockholms FoU-byrå rapport 1996:18. Ringbäck Weitoft, G. et al. (1998). Ingen överdödlighet för personer födda utanför Norden. I: Läkartidningen 1998:12, s. 1277-1283. Runblom, H. (1990). Brytpunkter. I: Invandrare och minoriteter 1990:5-6 Songur, W. (1992). Att åldras i främmande land. Om Mellanösternpensionärer i det svenska samhället. Stockholms FoU-byrå rapport 1992:15, Stockholm 1992. SOU 1924, 58: Fattigvården bland lapparna. SOU 1950, 22: Statsbidrag för ålderdomshem, s. 45-47. SOU 1997:76 Invandrare i vård och omsorg - en fråga om bemötande av ålder. Soydan, H. (2000). Migration. I: Goldberg, T. (Red.), Samhällsproblem. Lund: Studentlitteratur 5:e uppl. 2000. Squires, A. (Red.) (1991). Multicultural Health Care andRehabilitation of Older People. London: Edward Arnold.

83

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare Linda Lill

Många äldre har idag behov av kommunal äldreomsorg. Äldreomsorgen kan innefatta såväl serviceinsatser som personlig omvårdad. För att få hjälp och stöd i sin dagliga livsföring måste kommunen göra en så kallad behovsbedömning. Denna behovsbedömning utförs av en myndighetsperson, även kallad hemvårdsinspektör. Sverige är ett land med många invandrade och 1950-, 60-, 70-talens arbetskraftsinvandrare börjar nu bli gamla. Dessutom finns ett växande antal äldre som invandrat på senare tid för att återförenas med sina familjer (jfr diskussionen i Gaunts bidrag i denna bok). 1996 var antalet utrikes födda över 65 år cirka 100 000, eller 6 % av alla över 65 (Prop. 1997/98:113, s. 23). Statistiska Centralbyrån uppskattar att antalet äldre invandrare kommer att stiga till nästan det dubbla år 2010 (Ronström 1996, s. 15). Detta innebär att det kommer att finnas allt fler äldre med invandrarbakgrund som är eller kan vara i behov av äldreomsorg. Den svenska äldreomsorgen är en stor apparat som i huvudsak styrs genom socialtjänstlagen, men också av nationella och lokala politiska beslut. Socialtjänstlagen ska tillförsäkra samtliga som erhåller hjälpinsatser en skälig levnadsnivå. Att vara invandrare och eventuellt ha andra behov än majoriteten ska inte utgöra några hinder för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda.

85

Linda Lill

Detta kapitel bygger på en undersökning som syftar till att belysa några av de problem som kan uppstå i mötet mellan en myndighetsutövande hemvårdsinspektör och äldre invandrare. Undersökningen bygger på intervjuer med tre hemvårdsinspektörer i Malmö stad. Att arbeta som hemvårdsinspektör innebär att man handlägger och administrerar ärenden inom äldreområdet. Man skall, enligt socialtjänstlagen, pröva den enskildes rätt till bistånd och fatta beslut om biståndets omfattning. I kapitlet får vi följa de tre hemvårdsinspektörernas tankar kring vad en äldre invandrare är för dem. Hur upplever de den första kontakten och mötet dem emellan? Jag kommer också att diskutera på vilket sätt begreppet äldre invandrare används i teori och praktik. Dessutom kommer jag att fokusera tolksituationen, som utgör en viktig del i mötet mellan två parter som inte behärskar samma språk. I diskussionen kommer jag endast att uppmärksamma hemvårdsinspektörers upplevelser och tankar kring mötet och ärendegången med och kring äldre invandrare. Här kommer således inte de äldre invandrarna själva till tals. Så här kan de centrala frågeställningarna sammanfattas: • Vem ses som äldre invandrare? • Hur upplever biståndshandläggarna mötet med äldre invandrare? fungerartolksituationer? tolksituationer? • Hur fungerar • Vilka problem kan uppstå?

"Äldre invandrare" Äldre invandrare är ingen homogen grupp, utan kommer ifrån ett stort antal länder med olika sociala, klassmässiga, religiösa, historiska bakgrunder och de talar olika språk. (Detta är en utgångspunkt som vi finner i David Gaunts kapi86

Kopiering förbjuden. © Studentlitteratur

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

tel). Begreppet "äldre invandrare" är problematiskt och det ligger många föreställningar i ordet. Ur språkvetenskaplig synvinkel kan begreppet "äldre invandrare" betraktas som en sorts metonym, det vill säga en allmänt känd kombination av ord som står för en sak men betyder någonting helt annat. Ordkombinationen "äldre invandrare" tenderar att beteckna en grupp som karakteriseras av socialmedicinska problem som t.ex. dålig fysisk och psykisk hälsa, isolering, språk- och kommunikationssvårigheter samt kulturell vilsenhet (SOU, 1997:76, s. 23). De två orden tillsammans kan markera någonting som är annorlunda. Det betyder dock inte att alla äldre invandrare har andra behov än svenska äldre. Utifrån detta väcks då ett antal frågor: Varför finns benämningen äldre invandrare? Vad får det för konsekvenser i en praktisk verksamhet? Begreppen äldre och invandrare är föremål för vad som i samhällsdebatten och inom forskningen omtalas i kategorier. Bevelander m.fl. (1997) berör bland annat invandrares situation på arbetsmarknaden. Inledningsvis ifrågasätter författarna om det är meningsfullt att anlägga ett perspektiv som utgår från kategorin invandrare. Det konstateras att begreppet invandrare numera ingår i offentliga samtal, politiska insatser, administrativa apparater och i en omfattande forskning, som dock i all större utsträckning börjat ifrågasättas. Myndigheter, politiker och opinionsbildare har plötsligt upptäckt det problematiska med att använda av begreppet invandrare. Det kan leda till ett förödande vi- och- dom tänkande och att man klumpar ihop hundratusentals människor i en och samma kategori (jfr 0'Dells kapitel i denna bok). Bevelander m.fl. (1997) menar att i denna reaktion mot begreppet invandrare finns en föga genomtänkt vilja att förneka att det finns skillnader mellan utlandsfödda och Sverigefödda. Skillnaden kan inte förklaras med hänvisning till allmängiltiga sociala och ekonomiska faktorer. Att göra "invandrarproblemet" till ett icke-problem genom att 87

Linda Lill

avskaffa begreppet invandrare är en allt för enkel operation som kan vara lika missvisande som den kategorisering man vill komma bort ifrån." (Bevelander 1997, s. 13). Människor som betraktas som invandrare kan få problem i mötet med det svenska samhället som Sverigefödda inte drabbas av. Detta kan vara sådant som diskriminering, utanförskap och rasism. På så sätt skapas skillnader mellan människor, och dessa skillnader kan direkt kopplas till det faktum att individen klassificeras i kategorin invandrare. Det är däremot svårt att veta vilka personer som det i praktiken rör sig om. En invandrare kan vara född i utlandet eller i Sverige, vara svensk medborgare eller ha ett annat medborgarskap. En invandrare kan vara en nyanländ som nyligen beviljats asyl i Sverige, men också en person som varit bosatt i landet och naturaliserad svensk medborgare sedan årtionden tillbaka. Begreppet invandrare innebär utländsk bakgrund och påbrå i mycket vid mening. På grund av den diffusa innebörden kan begreppet sägas vara alldeles för trubbigt för att vara analytiskt användbart. I den offentliga och politiska debatten i massmedia får termen invandrare ofta fungera som en samlingsterm för individer. I själva verket lever dessa individer under mycket varierade villkor i samhället. Skillnaderna mellan olika invandrarkategorier kan i flera avseenden vara större än dem mellan andra samhällsgrupper (Bäck 1996, s. 12).

Begreppsanvändning i praktiken I hemvårdsinspektörernas vardag bekräftas bilden av ett mångfacetterad begrepp. Svaret på frågan vad en äldre invandrare var för dem inrymde svårigheter. För hemvårdsinspektörerna verkade det så självklart vilka vi pratade om, så självklart att det var svårt att definiera. En intervjuperson sa

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

att en äldre invandrare är som vilken person som helst man träffar på inom äldreomsorgen. Samma intervjuperson talade dock under hela intervjun om äldre invandrare som något specifikt genom att konsekvent tala om "dom". Detta tyder på att definitionen i ena stunden är självklar, medan den i den andra får en annan innebörd. Gemensamt för hemvårdsinspektörerna var att de ville göra gällande att det inte hade någon betydelse om klienten är invandrare eller svensk i mötet som hjälpbehövande. Detta besvarar dock inte frågan vem som är en äldre invandrare. Hemvårdsinspektörerna uppfattade frågan som svår, något som naturligtvis kan ha olika förklaringar. Det kan handla om obehag inför frågeställningen, precis som om de värjde sig mot tanken på att de behandlade dessa människor annorlunda på grundval av deras etniska tillhörighet, vilket naturligtvis strider emot de riktlinjer och lagar de har att följa. Det kan även röra sig om frågans komplexa natur. Det ligger i hemvårdinspektörens profession att möta samtliga klienter ur samma utgångsläge. Alla människor har rätt att få sin ansökan prövad. Hemvårdsinspektörerna är skyldiga att utreda och bedöma det behov vederbörande har. Efter hand delgav dock hemvårdsinspektörerna några av sina tankar. En hemvårdsinspektör uttryckte sig så här om vad en äldre invandrare kan vara: Jag tycker alltså att det är svårt. Jag ser ingen skillnad på dem direkt om det är en invandrare eller en svensk. Utan det är mötet när jag sitter och pratar och så vidare. Så får jag ju tänka på var kommer de ifrån, vilken kultur kan det vara. Jag måste ändra mitt tankesätt. Men i utgångsläget när jag får in en ansökan har det ingen betydelse om det är ett invandrarnamn eller ett svenskt namn. Absolut inte. Det är ju personen som behöver hjälp. Lite senare i samma intervju utvecklade informanten sin definition så här: "Har man kommit hit här då under 1950-60talet så har de ofta då etablerat sig i samhället." Situationen är dock annorlunda för de personer som invandrat på senare år. Kopiering förbjuden. © Studentlitteratur

89

Linda Lill

Exempel på detta kan vara personer från det forna Jugoslavien. Hur som helst är det i individens specifika bakgrund och erfarenheter som hemvårdsinspektören har att ta sin bakgrund: "Men utgångsläget är personen man tänker på, men det kräver många tankar. Det gäller att sätta sig in i personen på ett helt annat sätt när den är invandrare." Vi kan tolka informantens tankar så att det kan upplevas som om att det krävdes andra saker av hemvårdsinspektören i mötet med den äldre invandraren, än i mötet med en svensk äldre. Det kan handla om behovet av att se klienten i ett slags helhetsperspektiv som har med levnadssätt, språk eller religion att göra.

Äldre invandrare i två olika grupper På ett sätt använder hemvårdsinspektörerna begreppet äldre invandrare oreflekterat. Några av dem placerade helt enkelt de äldre invandrarna i två grupper. En grupp arbetskraftsinvandrare som varit bosatt i Sverige sedan 50- och 60-talen, vilka de ansåg etablerade i samhället och en grupp som anlänt senare. En av informanterna uttryckte det som att de som kommit senare är en grupp invandrare som varit här i 610 år, som ofta bor hos anhöriga och inte kan någon svenska. De gör indelningen mellan arbetskraftsinvandrare och invandrare som kommit på senare år, till största delen var flyktinginvandrare. Hemvårdsinspektörerna uttryckte att det är just situationen med den senare kategorin som upplevdes som mer problematisk. Frågan är vilka konsekvenser det kan få i handläggningen. En informant uttrycker detta så här: "Jag måste ändra mitt tankesätt". Reflektioner av detta slag kan grunda sig på att utgångsläget för hemvårdsinspektörerna är att göra behovsbedömningar hos svenska åld90

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

ringar, och därför upplever de att de måste ändra sitt tankesätt i mötet med invandraren som ställer dem inför andra och ibland okända problem.

Kategori eller individ? I ett läge som innebär ny kunskap och ett nytt sätt att tackla klientens behov och situation skapas lätt osäkerhet. Här uppstår ibland behovet av att kategorisera de äldre invandrarna på ett sätt som inte är helt ovanligt inom vård- och omsorgssektorn (jfr exempelvis Fioretos kapitel i denna bok). I intervjuerna med hemvårdsinspektörerna förekom ordet "dom" ofta. Det kan tolkas som en del i kategoriseringen av de äldre invandrarna som görs. Gränsen är subtil, men en äldre invandrare tycks dock vara någonting annat än en svensk äldre. Å ena sidan är man mån om att inte betrakta eller behandla en äldre invandrare på annat sätt än en svensk äldre. Å andra sidan är äldre invandrare något annat än en svensk äldre och kräver något annat av hemvårdsinspektörerna. Hemvårdsinspektörernas professionella inställning säger att de ska se på personen ur ett individuellt perspektiv. Samtidigt krockar detta ideal med praxis, genom att det faktiskt finns en kategori som benämns äldre invandrare. Det är naturligtvis denna dubbelhet som hemvårdsinspektörerna har att ta ställning till, och det är bland annat här som deras dilemma uppstår. På så vis skulle man kunna säga att på ett plan är kategoriseringen äldre invandrare både otymplig och meningslös, medan den på ett annat plan är högst påtaglig och verklig.

91

Linda Lill

Att få en ansökan Låt oss se närmare på hur mötet mellan hemvårdsinspektören och den äldre invandrande klienten kan se ut. Som en illustration kan vi utgå ifrån det "kontaktmönster" som kan uppstå när det handlar om äldre svenska klienter. Här är det ofta de anhöriga som signalerar om att mamma eller pappa är i behov av hjälp. Det händer dessutom ofta att den äldre svensken själv kontaktar myndigheten för att ansöka om äldrevård i form av exempelvis hjälp med städning eller inköp. Andra vägar kan vara genom en distriktssköterska eller sjukhuset. Enligt hemvårdinspektörerna är det däremot ovanligt att äldre invandrare själva hör av sig. Kontakten förmedlas istället av anhöriga eller sjukvårdspersonal: Det är ju inte så ofta som den äldre invandraren själv hör av sig utan det kan bli via remiss; antingen att personen ligger inlagd eller remiss från doktorn eller en distriktssköterska som hör av sig. Anhöriga kan ofta höra av sig. Jag tror faktiskt att det har hänt någon gång även via tolk. Via medborgarkontoret kan man också få signaler. Liknande uttalanden kommer från de andra hemvårdsinspektörerna: Ja, ofta är det så att det kommer en ansökan från en anhörig. Oftast är det svärdottern eller från distriktsköterskan, eller att det kommer läkarutlåtande och då står det på det: ansökan om anhörigvård. Vilket man egentligen inte kan om man ansöker om insatser. Vi bedömer vad som är skäligast för våra klienter. Vad informanten påpekar är att anhörigvård i sig inte är ett bistånd utan en anställningsform. Biståndet är att personen i fråga får hjälp med vad han eller hon är i behov av. Om man anser att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt än genom anhörigvård, kan detta beviljas. Terminologin är egentligen inte korrekt när man skriver att man ansöker om hemtjänst, 92

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

anhörigvård eller annat boende. Begreppen är en åtgärd och klienten ansöker om stöd och hjälp i sin dagliga livsföring. Hemvårdsinspektörens uppgift är att bedöma vilka behov vederbörande inte kan tillgodose på egen hand. För att kunna hjälpa klienten kan det bli tal om hemtjänst, anhörigvård, trygghetslarm eller annat boende. Hemvårdsinspektörerna påpekar att en ansökan om stöd och hjälp ofta kommer från en anhörig. Det kan möjligen bero på att de äldre invandrarna inte behärskar det svenska språket.

Myndighetsutövning och makt De intervjuade hemvårdsinspektörerna har funderat över sin roll som maktutövare och det faktum att de är myndighetspersoner. Detta leder naturligtvis till att det uppstår en obalans i relationen till klienten, vilket i sin tur kan göra att klienterna sluter sig. Det finns klienter som har svårt att uttrycka vissa känsliga saker som rör deras person. Många är ambivalenta och undrar om de måste nämna det ena eller det andra. Det kan handla om problem och svårigheter i den dagliga livsföringen som inte alltid är så lätta att tala om. Att mötet för den äldre kan kännas pressande är inget specifikt just för äldre invandrare. Det är en känsla som kan ge sig till känna hos många av de äldre i en situation som denna. Det är en behovsbedömning som görs och det är någon annan som ska utreda vilka behov den enskilde har. Detta kan självklart kännas pressande. Många gånger handlar den enskildes vardagsproblem om intima saker, såsom svårigheter att gå på toaletten, inkontinensproblem och den personliga hygienen. Allt detta är teman som kan vara svåra att diskutera öppet. I mötet med den äldre invandraren krävs dessutom ofta tolkhjälp, vilket innebär att ytterligare en person är närvarande.

93

Linda Lill

Det är naturligt att anta att det är känsligare att berätta om sina krämpor då ytterligare en person är närvarande. Under intervjuerna har det framkommit att tolksituationen medför en rad problem. Dels upplever hemvårdsinspektörerna att det är en stor skillnad på tolkarna, dels kan det upplevas som ett stort hinder i mötet med den hjälpsökande. Rätten till tolk rekommenderas med ordet bör i 8§ förvaltningslagen, om man ej behärskar svenska språket. Inom gruppen hjälpbehövande äldre finns individer med olika typer av kommunikationshandikapp som måste överbryggas. Om detta inte görs kan tjänstemannen inte vara säker på att den enskilde får möjlighet att uttrycka sin mening fullt ut. Strikt gäller också att tjänstemän i situationer med myndighetsutövning inte får använda sig av anhöriga som tolkar utan måste anlita godkända tolkar. Det beror på att tjänstemannen måste kunna lita på att översättningen är korrekt. Vill den äldre själv ha en tolk skall detta alltid tillgodoses även om tjänstemannen bedömer att det inte behövs (Amundberg 1998, s. 77). Man kan inte betrakta var och en som är villig att åta sig muntlig översättning mellan två språk som "tolk". Benämningen tolk måste reserveras för dem som är beredda att iaktta givna tolketiska regler. De tolketiska reglerna innefattar bland annat stadgan om tolkens opartiskhet, neutralitet och tystnadsplikt (Soydan 1984). En tolksituation ställer höga krav på hemvårdinspektören. Det är kring den biståndssökande som samtalet skall kretsa, och det är viktigt att inte förlora kontakten med den man samtalar med. Att ha ögonkontakt och låta samtalet direktkopplas till den enskilde är A och O. Ibland känner hemvårdinspektörerna viss osäkerhet när det gäller huruvida tolkens översättning är korrekt och detta skapar givetvis frustrationer som gör att handläggningen försvåras.

94

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

Att använda fackspråk Sociologen Greta Marie Skau (1993) har resonerat kring språket som vårt viktigaste redskap för kommunikation och social samvaro, för att bygga upp makt och legitimera handlingar. Detta blir tydligt i relationen mellan en myndighetsutövare och omsorgstagare eller klienter. En av Skaus poänger är att en språklig transformation äger rum när en människa blir klient. Den kan karakteriseras som en begreppsmässig överföring av klientens vardagsspråk och begreppsanvändning till hjälpapparatens fackspråk. Omskrivningen till fackspråk är ett viktigt led i strävan att göra enskilda människors privata liv tillgängliga för ett ingripande av hjälpapparaten. Detta är ett tydligt uttryck för ojämlika maktförhållanden i mötet mellan aktörerna. Skau hävdar vidare att hjälpapparaten ofta använder ett för klienten obegripligt fackspråk för att beskriva olika sidor av hans/hennes kropp, personlighet eller livssituation. Det är ett välkänt faktum att denna typ av maktdemonstration gör att klienten upplever ett förödmjukande främling- eller utanförskap. Detta fenomen kan visa sig i mötet med samtliga klienter och alltså inte enbart i mötet med den äldre invandraren. Det är viktigt att ha detta i åtanke i allmänhet, men i synnerhet då hemvårdsinspektörerna kommunicerar med den äldre invandraren via tolk.

Tolken som ett arbetsredskap De intervjuade hemvårdsinspektörerna upplevde stor skillnad på tolkarna. De framhöll att det finns tolkar som nästan inte märks utan flyter in i samtalet på ett naturligt sätt. Sedan finns det tolkar som upplevs som väldigt fåordiga och inte översätter omedelbart. I sådana fall får hemvårdsinspektörerna återkoppla flera gånger och fråga vad den hjälpsökande har sagt. Hemvårdsinspektörerna såg tolken som ett 95

Linda Lill

viktigt arbetsredskap i mötet med klienter som inte kan svenska. De påpekade dock att mötet mellan den hjälpsökande, tolken och dem själva kunde bli en svår uppgift och inte alltid förlöpte utan problem. Hemvårdsinspektörerna upplevde arbetssituationen som krävande och hade svårt att känna tillfredsställelse: "Men det är en konst till det för jag är fortfarande väldigt besvärad." Vad är det då som upplevs svårt och besvärande?: Just för att det krävs mycket av tolken och mig själv. Och just att man skall hela tiden vända sig till den man pratar med egentligen men det är himla lätt att man drar sig till den som översätter. Jag tycker fortfarande att det är riktigt svårt. Det är inte så enkelt, ja de här småfrågorna som skall redas ut i alla fall.

Att kunna känna sig trygg i tolksituationen I tolksituationen är det viktigt att klienten känner att man vänder sig till honom eller henne. Detta kan vara svårt att uppnå då det klienten uttrycker förmedlas genom en annan person. Detta kan leda till att klienten inte känner sig direkt delaktig. Det är viktigt att den hjälpbehövande får en tolk som han eller hon känner sig trygg med. Hemvårdsinspektörerna ger uttryck för att den enskilde ibland inte litar på tolken på grund av att de till exempel kommer från olika delar av ett land. Detta är ingen lyckad situation varken för den enskilde eller den som ska göra en behovsbedömning. Hemvårdsinspektören måste vara lyhörd och uppmärksam för olika stämningar och vibrationer mellan tolken, sig själv och den hjälpsökande. Man kan säga att tolkanvändning är en fungerande metod för att överbrygga språkklyftan i samtal som syftar till utredning av faktiska omständigheter. Så snart samtalet också innehåller starka känslouttryck då socialarbetaren och klienten "släpper loss" och tillåter en högre grad av 96

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

spontanitet, kan tolkningen emellertid bli ett hinder om tolken har svårt att följa med tillräckligt smidigt och uttrycksfullt (Soydan 1984). Hemvårdsinspektörerna uppfattar det trots allt som att klienterna oftast känner sig trygga i tolksituationen. Det är mycket viktigt att de får möjlighet att tala sitt eget språk och på så sätt kan föra fram vad de har att säga. Ett dilemma som hemvårdinspektörerna tog upp var klientens önskan att inte ha någon tolk. En av informanterna menar att misstänksamhet gentemot de egna landsmännen kan vara en orsak till att den hjälpsökande inte vill ha någon tolk: Vissa yngre framför allt, märker vi att de nästan vägrar ha tolk. De vill ta sig fram på knagglig svenska. För det är misstänksamhet. Jag kan tänka mig att det är misstro mot egna landsmän. Och även att sitta och lämna ut vad det nu än är till en landsman som man inte känner och kanske inte litar på grund av omständigheterna nu när det är krig och så.

Hemvårdsinspektörerna ansåg att liknande situationer var komplicerade. Handläggningen försvårades då inspektörerna inte var säkra på att den enskilde tillgodosett sig informationen. Vid dessa tillfällen hade de också svårt att få en helhetsbild över den enskildes problem och därmed hjälpbehovet.

Situationer då tolksituationen inte är tillfredsställande Hemvårdsinspektörerna i undersökningen upplevde att tolkarna inte alltid var professionella i tolksituationen. Osäkerheten rörde bland annat om allt det som sades verkligen översattes. Känslan av denna osäkerhet kunde infinna sig när de svar från den enskilde som tolken översatte inte tycktes stämma så väl in på vad som efterfrågades. Ibland fick hemvårdsinspektörerna också en känsla av att tolken tidigare varit 97

Linda Lill

hos familjen i olika situationer och tolkat, vilket upplevdes som att tolken tog parti för familjen. Då visste de inte riktigt vilka svar de hade fått på sina frågor. Det kunde vara svårt att fortsätta handläggningen av ärendet och detta resulterade i ett nytt besök med en annan tolk. Vid de flesta tolksituationer upplevde man dock att tolkarna var professionella. De uppfyllde de förväntade kraven på att vara det viktigaste arbetsredskapet då man inte förstår varandras språk. Det kan uttryckas så här: För oftast är det ju så att de är professionella och ibland kan det ju vara så att de säger att: - Jag vet att jag inte ska lägga mig i det här men jag känner att den här familjen förstår inte hur det fungerar i Sverige, och du kanske skulle berätta lite granna, och det är ju jättebra. Om de äldre invandrarna inte känner till hur den svenska äldreomsorgen är upplagd har de inte samma möjligheter att få sina önskemål tillgodosedda som en person som är väl insatt i systemet. Det är dock inte ovanligt att inte heller svenska äldre känner till vilka rättigheter de har samt vilken hjälp de kan få. Hemvårdsinspektören skall alltid försäkra sig om att den enskilde fått fullgod information. Det kan vara svårt att ta in mycket information på en gång. Därför brukar man vid hembesök överlämna informationsblad och broschyrer vilka informerar om hur äldreomsorgen i stadsdelen är utformad och vilket utbud som finns. I Malmö stad utarbetar man för närvarande informationsbroschyrer på fem olika språk. Det är inte bara de hjälpsökande som kan känna otrygghet och misstänksamhet mot tolken. Ibland får hemvårdsinspektörerna en känsla av att den hjälpsökande och tolken håller ihop för att de är landsmän, vilket gör att inspektören kan känna sig utanför: "Ja, ibland upplever jag att de pratar mycket mer med varandra, tolken, anhöriga och vårdtagaren än vad jag får mig till godo. Då känner jag mig så utanför." De 98

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

gånger inspektörerna känner att det finns brister i tolkningen upplevs problematiska. Hemvårdsinspektörerna arbetar sällan med samma tolkar, och därför måste de alltid vara uppmärksamma, vilket upplevs arbetsamt. Hemvårdsinspektörerna önskar en större kontinuitet bland tolkarna. De anser att arbetet kring den enskilde hjälpbehövande hade blivit enklare om de hade arbetat tillsammans med ett begränsat antal tolkar. Tolken skall vara opartisk i förhållande till de två vars samtal som tolkas. Tolken måste vara helt fri från bindningar till båda sidor och ska precis som hemvårdsinspektörerna också uttryckte det, fungera som ett arbetsinstrument. Detta betonas även i andra sammanhang (Soydan 1984). Hemvårdsinspektörerna måste finna sin arbetstrygghet någon annanstans än hos tolkarna: Det är inte ofta jag har haft samma tolk två gånger. Utan det är alltid en ny. För om man hade haft det hade det varit som att man kunde haft lite mer kontakt. Det hade känts som att m a n hade kunnat etablera en liten kontakt och känt varandra lite, och vetat vad man vill ha. Så är det ju problemet att oftast när man är hos invandrare så är där ju ofta anhöriga med och ibland väldigt många. Så höjs rösterna och m a n hör att de pratar väldigt mycket och det är frustrerande också. För då vet jag inte om det börjar bli uppror här eller är dom arga, för jag kan ibland känna mig hotad. Som tur är går vi ibland två gånger. Men man sitter där inklämd i en soffa och ibland så höjs rösterna och i och för sig så kan det vara ett normalt sätt för dem att prata. Men för oss kan det nästan bli hotfullt. Så just att inte tolken översätter vad de säger sinsemellan.

Här benämns invandrare - klienter så väl som tolkar - som "dom" som resonerar med ord och kroppsspråk på ett annat sätt än vad hemvårdsinspektören upplever som tryggt. Här kommer vi in på det som kan kallas "kulturmöten". Människor ur olika etniska grupper konfronteras och har skilda synsätt. De tar strid, missförstår varandra eller anstränger sig för att gå motparten till mötes. Gränserna mellan vi och dom förtydligas, mellan vad som är deras värde99

Linda Lill

ringar och vad som är våra. De andras kultur exemplifieras och får substans, blir något man kan ta på: mat, kläder, kropp - ett kartotek för specialiteter. Idéerna bakom skillnaderna offentliggörs i systematiska former och man får ett facit. I denna mening är "kultur" en behändig sammanfattning av andra gruppers livsstilar och tankemönster (Ehn 1986). Det är lätt att översätta det vi inte förstår och också våra rädslor med att säga att det beror på kulturen. Återigen vill jag ge ett exempel på hur osäkerhet och svårigheter i tolksituationen kan visa sig: De har ju inte den kulturen i heller att det är de gamla som pratar. Det är jättesvårt fast att man vänder sig till den äldre så kommer alltid anhöriga in och svarar. Det är ju jättesvårt att höra. Ibland får m a n helt förlita sig till andra och de kan i princip om de vill, det är nog inte så många som vill, men de kan alltså sitta och blåljuga oss rakt upp i ansiktet. Det är svårt.

Tiden är nödvändig Hemvårdsinspektörerna upplevde att de måste ägna mer tid åt ärenden som kräver tolkning. Ett problem som förlänger handläggningen är exempelvis svårigheter att i efterhand komplettera ett tolkat samtal med en telefonkontakt. Det kan göra arbetet med tolk än mer tungrott och tidskrävande än den ökade tidsåtgång som förlängningen av samtalen förorsakar. Är det som hemvårdsinspektörerna uttrycker det, "god kvalité" på tolken och han eller hon översätter allt som sägs ordagrant, tar det ändå betydligt längre tid att behandla ett sådant ärende än ett ärende där personen inte behöver tolk. Det som också är mer tidskrävande, är att kommunikationen måste ske brevledes vid exempelvis avtalande om tid med klienten. Ibland måste man även göra två besök eftersom det kan uppstå osäkerhet kring vad mötet egentligen tillförde. Att ärenden tar mer tid uppfattas inte vara något problem för 100

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

hemvårdsinspektörerna. De konstaterar endast att det tar längre tid. Tolkningssituationen innebär i sig en konkret handling. Troligtvis är det lättare för hemvårdsinspektörerna att berätta om och tydliggöra problem som uppstår just i dessa situationer. Konkreta handlingar är enklare att tala om än känsloupplevelser. Det finns mycket osäkerhet förknippat med tolksituationen både från hemvårdsinspektörernas och den enskildes sida. Här kan man enkelt placera in svårbegripliga beteenden, med tanke på att personerna har en främmande bakgrund. Vad människorna gör förklaras med var de kommer ifrån, och på så sätt kan deras handlingar "förklaras" med att de är en följd av deras kultur.

Mötet Hemvårdsinspektörerna upplever att det finns skillnader i mötet med den som de betraktar som en äldre invandrare jämfört med mötet med en svensk äldre. Det krävs något annat av dem. De måste anstränga sig för att kunna sätta sig in i den sökandes situation. Hemvårdsinspektörerna vill också gärna ge en positiv bild av arbetet med äldre invandrare. De vill inte kategorisera människor i något speciellt fack eller grupp men gör det ändå. En av hemvårdsinspektörerna beskriver det som att ändra sitt tankesätt. Att en person kommer från ett annat land ska inte ha någon betydelse just i bedömningsögonblicket. I detta sammanhang avses behovsbedömningen och inte utförandet av den enskildes behov och häri ligger en markant skillnad. Den specialiserade hemvårdsinspektören skall endast göra en behovsbedömning. Den som sedan utför omvårdnadsarbetet måste i sin tur ta hänsyn till människans specifika sätt att leva. Dessutom måste behovet tillfredsställas på ett sätt som gör att människan integritet och självbestämmande inte kränks. HemKopiering förbjuden. © Studentlitteratur

101

Linda Lill

vårdsinspektörerna tycks anstränga sig för att på bästa sätt använda sin inlevelseförmåga. Frågan är bara i vilken utsträckning de egentligen behöver ta någon notis om vilken kulturell bakgrund den enskilde har, och vilka konsekvenser det får. Undersökningens syfte har varit att belysa problem som uppstår i mötet mellan hemvårdsinspektörer och äldre invandrare. Användandet av begreppet ger en bekräftelse på att äldre invandrare är en kategori människor som existerar. Detta är viktigt att problematisera eftersom det finns faror med att inte se de hjälpsökande människorna som enskilda individer. Alla med specifika och individuella behov. Att vara äldre och invandrare kan skapa problem för individen. Både generellt och specifikt. Generellt på grund av den kategoriseringsprocess som gör sig gällande i klassificeringen av kategorin äldre invandrare. Detta kan leda till att individen tillskrivs egenskaper eller behov som grundas på attityder, fördomar och ofta stereotypa föreställningar. Hemvårdsinspektörerna uppgav att tolksituationen ofta upplevdes som arbetsam och otillfredsställande. Specifika problem som uppstår till följd av att kommunikationen mellan parterna störs kan ses som en direkt koppling till det faktum att klienten är äldre och invandrare. Samtidigt som det finns en risk att man fokuserar allt för mycket på "invandrarproblemen" kan hemvårdsinspektörernas upplevelser av mötet inte förringas. Det finns hos dem en upplevd problematik och detta är en del i deras arbete. För att skapa goda etniska relationer i äldreomsorgen och för att ge ökad kunskap inför mötet med personer som kan komma att betraktas som invandrare är det viktigt att diskutera ämnesområdet. I boken Socialt arbete i praktiken (Egelund 1986), skriver författarna att de personliga värderingarna inte ska ha fritt spelrum i det sociala arbetet. Socialarbetaren kan inte arbeta fullständigt fritt utifrån egna värderingar. Värderingar bör ständigt konfronteras med och korrigeras av den yrkesmässiga ballast som en yrkesbakgrund utgör (Egelund 1986). 102

Kopiering förbjuden. © Studentlitteratur

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

Behovsbedömning och kulturalisering "Grupper" och "etniska" problem skapas bland annat genom välfärdsinstitutionernas behandling av "migranterna" (Olsson 1999). Detta kan tolkas som att problem i mötet mellan hemvårdsinspektören och den äldre invandraren byggs upp kring orsaker som egentligen inte existerar. Det kan uttryckas som att det finns en "etnicitets-diskurs" (Ålund 1999) bland yrkesutövare, som exempelvis hemvårdsinspektörer. Detta kan leda till att sociala problem tolkas som "kulturella" eller "etniska" av yrkesutövare inom serviceorganisationer; en så kallad kulturalisering (Ålund 1996). Denna kulturalisering kan utgöra ett hinder i mötet med den äldre invandraren. Hemvårdsinspektörerna, som har fått stå som exempel i detta kapitel kan tendera att bli mer fokuserade på det faktum att personen är invandrare, än att personen är en vanlig hjälpsökande. Men användningen av kulturbegreppet som facit kan också få oss att förhastat betrakta människor från andra länder som systematiskt främmande, dvs. att allt de gör är bestämt av kollektiva idéer, traditioner, tabun och heliga värden. På så sätt bygger man upp en sorts handbokskunskap om folks kulturbestämda beteende. Alla problematiska skillnader antas ha etnisk bakgrund. Ju mer man får veta om andra, desto svårare är det att förklara deras beteende på ett kulturellt entydigt sätt (Ehn 1986).

Avslutning Kanske är det så att en debatt kring äldre invandrare aldrig borde äga rum. Vi är alla garanterade rätt till samma sorts omsorg och det är människornas behov som ska styra utbudet. Owe Ronström (1996) skriver att den svenska offentliga Kopiering förbjuden. © Studentlitteratur

103

Linda Lill

omsorgen sedan länge baserats på en likhetsprincip. Alla har rätt till vård på lika villkor. Inför vården är vi alla lika, men idag har det alltmer har kommit att handla om en olikhetsprincip. Vi är olika, vi tillhör olika grupper, med egna språk, religioner, värderingar och kultur. Alla har vi därför rätt att vårdas på institutioner där vi kan följa våra traditioner, utöva vår religion och tala vårt eget språk. Två paket av moraliskt laddade ideologiska föreställningar står emot varandra. Båda fokuserar samma värden men den ena betonar likhet och den andra olikhet. "Att bara acceptera socialplanerares definitioner av grupper och problem, är att överge det akademiska ansvaret och producera ekon av och upprätthålla status quo" (Ronström 1996, s. 29). Ronström menar att begreppets framväxt bland annat har att göra med de sociala myndigheternas sätt att fungera och arbeta. Deras uppgift är att identifiera "eftersatta grupper", utforska deras problem och åtgärda dem. När de väl "upptäckt" en ny sådan grupp och begreppsliggjort samt kategoriserat den, växer innehållet snabbt fram i ett tätt och inriktat samspel mellan upptäckare och upptäckta. Det finns ett samband mellan begreppsligande och kategoriseringar. Kan begreppet äldre invandrare tas bort och kategoriseringen upphöra? Begreppet är omfattande och det berör många människor. I slutändan är svårt att veta vem det egentligen berör och vilka som innefattas. Det kan också uttryckas som att kategoriseringar är nödvändiga. Med kategoriernas hjälp förmår vi särskilja, klassificera, generalisera och anonymisera. Utan dem skulle tillvarons mångfald te sig allför komplex, för att inte säga kaotisk. När allt kommer omkring är det omöjligt att veta allt om en annan människa, hennes tankar, känslor, erfarenheter och historia. Våra möten sker alltid genom kategorier. Dessa kan vara stereotypa, som karikatyrer, ibland mer nyanserade och detaljerade. Var vi stannar i denna process beror på våra intressen, syften och målsättningar (Gerholm 1997). Klassificeringar är ett nöd104

Kopiering förbjuden. © Studentlitteratur

Hemvårdsdinspektörers möte med äldre invandrare

vändigt ont i statistiken, i olika myndigheters oundvikliga användning och i forskningen som ett förbättringsbart underlag. I dessa sammanhang är åtminstone en minimum av klassificeringar ofrånkomliga (Dingu-Kyrklund 1997). Detta bör dock inte hindra att man funderar över vilka konsekvenser det kan få för de faktiska individer som det rör sig om.

Referenser Amundberg, C. (1998). Biståndsbedömning och handläggning i äldreomsorgen. Stockholm: Kommentus Förlag Bevelander, R, Carlsson, B. & Röjas, M. (1997). I krusbärslandets storstäder. Stockholm: SNS Förlag Bäck, H. & Soininen, M. (1996). Invandrarna, demokratin och samhället. Göteborg: Förvaltningshögskolan Bäck, H. & Soininen, M. (1998). Den kommunala invandrarpolitiken arenor, aktörer och barriärer Stockholm: SNS Förlag. Daun, Å. & Ehn, B. (1995). Bland - Sverige Kulturskillnader och kulturmöten. Stockholm: Carlssons bokförlag. Dingu-Kyrklund, E. (1997). Att klassificeras som invandrare. CEIFO: Stockholms universitet. Egelund, T. (1986). Socialt arbete i praktiken. Lund: Studentlitteratur. Ehn, B. (1986). Det otydliga kulturmötet. Uppsala: Gleerups. Gerholm, L. (1997). Kategorisera mitt i det mångkulturella. Mångkulturellt centrum: Botkyrka. Olsson, E. (1999). Etnicitetens mångfald och gränser. Linköpings Universitet, Tema Etnicitet. Regeringens proposition 1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldre politiken. Stockholm: Riksdagens Tryckeri. Ronström, O. (1996). Vem ska ta hand om de gamla invandrarna? Stockholm Socialtjänsten, FoU-rapport. Kopiering förbjuden. © Studentlitteratur

105

Linda Lill

Skau, G. (1993). Mellan makt och hjälp Stockholm: Liber Utbildning AB. Socialstyrelsen (1997). Behov Bedömning Beslut i äldreomsorgen Stockholm: Modin-tryck. Soydan, H. (1984). Socialt arbete och invandrare. Stockholm: Liber tryck. Ålund, A. (1996). Multikultiungdom. Lund: Studentlitteratur. Ålund, A. (1999). Etnicitetens mångfald och mångfaldens etniciteter: kön, klass, identitet och ras. I Olsson, E. (Red.) Etnicitetens mångfald och gränser. Linköpings Universitet, Tema Etnicitet.

106

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder Ulla Bohlin

Sverige är sedan flera årtionden tillbaka ett mångkulturellt samhälle. Efter andra världskriget tog arbetskraftinvandringen fart, då kom många invandrare från Norden, men också från andra europeiska länder. Efter år 1972 förändrades invandringens mönster när den utomnordiska arbetskraftinvandringen upphörde (Arbetsmarknadsdepartementet 1988, jfr även David Gaunts kapitel i denna bok). De senaste trettio åren har invandringen främst utgjorts av människor som sökt sig till Sverige för att få en fristad undan krig och politiska förföljelser. Idag utgör de utomeuropeiska invandrarna knappt 50 procent av dem som fått uppehållstillstånd och blivit folkbokförda i Sverige. Av de personer som fick uppehållstillstånd år 2000 hade 20 procent skydds- eller humanitära behov, 50 procent var anhöriga. Resterande 30 procent fick sitt tillstånd p.g.a. gäststudier, arbetsmarknadsskäl, adoptioner eller enligt EES-avtalet (Migrationsverket 2001). Vi kan således konstatera att de allra flesta invandrare som kommit till Sverige under de senaste decennierna har erfarenheter av flyktingskap, direkt eller indirekt. Man har ofrivilligt tvingats söka skydd undan förföljelse, man har flytt från någonting, snarare än till någonting nytt. Att vara invandrare innebär för många att konfronteras med sämre livsvillkor i olika avseenden. Detta gäller såväl per107

Ulla Bohlin

soner som migrerat till Sverige av till exempel arbetsmarknadsskäl som människor med flyktingstatus eller som fått tillstånd att stanna på grund av flyktingliknande skäl. Undersökningar pekar på risken att få sämre ekonomi, bostadsförhållanden och arbetsvillkor, för att nämna några förhållanden av betydelse (Socialstyrelsen Invandrarprojektet- rapportl998:l; SoS-rapport 1999:9). Många har ett sämre hälsotillstånd än majoritetsbefolkningen. Invandrare riskerar att bli marginaliserade och utsatta för etnisk diskriminering. Tendensen att dra alla invandrare över en kam drabbar den enskilda personen, som inte i första hand blir erkänd som den unike individ han eller hon är utan som reduceras till en stereotyp i omgivningens ögon. I en anda av etnocentrism och eurocentrism förmedlas föreställningar om att man i det nya landet bör förändra sina djupt liggande värderingar och förhållningssätt så att de överensstämmer med majoritetsbefolkningens sociala koder, antingen de är uttalade eller dolda. Inte minst förväntas man lära sig ett nytt språk, eftersom detta anses vara nyckeln till integration i det nya samhället. Den grupp arbetslösa, marginaliserade invandrare som trots goda språkkunskaper inte accepteras på den svenska arbetsmarknaden visar dock att språkliga färdigheter inte är någon garanti för inlemmande. Det faktum att man har invandrat och dessutom ofta är flykting kan utgöra tillräcklig grund för diskriminering, något som ett flertal rapporter belyst (Broomé m.fl. 1996; Oweini & Holmgren 1999). Stigmatisering i den bemärkelsen att personer med erfarenheter av till exempel flyktingskap tillskrivs negativa egenskaper kan också förekomma. Ängel och Hjern pekar på risken med att ett ensidigt betonande av flyktingars reaktioner kan leda till att man inte ser att flyktingen i grunden är en frisk människa som uppvisar normala reaktioner på onormala händelser i sitt liv (Ängel & Hjern 1992).

108

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

Den dubbla utsattheten Att ha ett barn med funktionshinder innebär på samma sätt speciella svårigheter. Undersökningar visar samstämmigt på ett antal brister när det gäller delaktighet, inflytande och tillgänglighet för handikappade i det stora såväl som i mera vardagsnära situationer. Kartläggningar av livsvillkoren för familjer med handikappade barn avslöjar att den svenska handikappolitiken trots ambitiösa målsättningar och goda intentioner inte lyckats förverkliga ett samhälle där alla familjer har goda och jämlika villkor oavsett förekomst av funktionshinder (SOU 1992:52; Svanström 1992; Hedquist 1997; Tideman 1997; Höglin 1999; Paulsson & Fasth 1999). Handikappet är för många en grund för stigmatisering och utanförskap för många. Att ha ett funktionshinder kan i vissa fall innebära att man på motsvarande sätt som den som invandrat till Sverige reduceras till en stereotyp och får ett fördomsfullt bemötande. När de två fenomenen, invandrarskapet och funktionshindret, läggs samman kan man tala om en särskild utsatthet. Mänskliga fenomen låter sig inte inordnas utifrån linjära samband och enkla modeller. Det vore därför förenklat att säga att ett problem plus ett problem blir lika med två problem. Förmodligen är det rimligare att den särbehandling och sociala exklusion som man som invandrare kan utsättas för kan bli ännu sämre av den stigmatisering och de speciella problem som funktionshindret kan innebära och vice versa. Ett konkret exempel är språksvårigheter som kan försvåras på grund av funktionshindret. Ett annat är att klara av vardagen med ett handikappat barn utan att ha stöd av ett nätverk av anhöriga. Alltså: det är inte dubbelt så svårt att vara stigmatiserad i två olika avseenden, syntesen av svårigheterna har istället en egen, ännu större dignitet. Bemötandeutredningens delrapport visar på många och stora problem som möter människor med både funktionshinder och utländsk 109

Ulla Bohlin

bakgrund. Många upplever en dubbel diskriminering på grund av sitt invandrarskap och sitt funktionshinder (SOU 1998:139).

Undersökningen "Vägen från hemlandet till Skåne var lång, mödosam och i vissa delar farlig. Under flera års tid befann sig familjen på flykt undan förföljelse. Efter år av osäkerhet fick familjen uppehållstillstånd och kunde försöka bygga upp sitt nya liv. Fatima och Mohammed säger att de lever med att försöka balansera det förflutna med nuet. Allt som sker här händer i ljuset av de smärtsamma erfarenheter de fått till följd av flykten. Deras dotter Leyla har hunnit bli tio år. Hon är flerhandikappad och går i träningsskolan. Nu fungerar det mesta bra kring Leyla, men i början var det mycket besvärligt med kontakterna med sjukvården och habiliteringen säger Mohammed. Språket var ett stort hinder, m a n visste inte vilka regler som gällde och vilka rättigheter man kunde kräva. Det tog lång tid innan någon informerade dem om att de hade rätt att söka vårdbidrag för Leylas handikapp. Inte vågade de heller kommentera om m a n tyckte att något var konstigt eller fel. Mohammed menar att han ofta får känslan av att myndigheter och allmänheten inte ser på h o n o m och hans familj som "produktiv" utan att de är en belastning för kommunen. Kanske är det så för att de är flyktingar? Han vet inte eftersom de inte känner någon svensk familj med handikappade barn som de kan fråga. Personalen som arbetar med Leyla är dock ett gott stöd och det är det viktigaste. I hemlandet talar man inte om handikapp på samma sätt som här. Själva ordet är någonting skamligt och det är därför svårt att tala med släkten i hemlandet om Leylas funktionshinder. Barn med handikapp har det svårt där. Det finns inga resurser för stöd och träning. Fatima längtar ständigt efter sin familj i hemlandet. Nu känner hon och Mohammed att de är helt ensamma med allt ansvar för dottern. Kuratorn på barnhabiliteringen har erbjudit kontakt med en svensk stödfamilj, men föräldrarna tycker inte att de vill lämna ansvaret för Leyla till någon utomstående. När Fatima tänker på framtiden får hon tårar i ögonen. Hon tänker att det

110

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

skulle vara omöjligt att återvända till hemlandet eftersom det skulle vara mycket svårt på grund av Leylas funktionshinder. Där finns till exempel ingen skola för flerhandikappade barn. Fatima hoppas att dottern kommer att få det bra i Sverige, m e n själv kommer hon alltid att leva med sin hemlängtan."

Den fiktiva, skissartade berättelsen ovan bildar en slags syntes av många flyktinginvandrares öden. Varje familjs upplevelser och erfarenheter är förstås unika. I den bemärkelsen kan man säga att Fatimas, Mohammed och Leylas öde både liknar och skiljer sig från andras. Likheter och skillnader finns således både i förhållande till andra flyktingfamiljer och till exempelvis svenska familjer med funktionshindrade barn. Trots denna reservation får historien tjäna som ett sorts introduktion till den undersökning som jag nedan kommer att presentera. Under våren och hösten 2000 genomförde jag ett projekt som syftade till att belysa hur livsvillkoren gestaltar sig för föräldrar som invandrat till Sverige och som har barn med olika funktionshinder, det vill säga en grupp som befinner sig i en särskild utsatthet. Här kommer jag att beskriva de speciella problem som en invandrar-/flyktingfamilj med barn med funktionshinder kan uppleva. Det är också ett försök att förstå hur dessa familjer kan bemästra utmaningarna, och med utgångspunkt från denna förståelse drar jag vissa slutsatser om vad som är viktigt att ta fasta på när vård- och omsorgsorganisationerna möter barnen och deras familjer. Undersökningen har finansierats via forskningsanslag från Malmö högskola. Alla de familjer som intervjuats har barn med handikapp som är registrerade vid någon av enheterna för barn och ungdomshabilitering i Region Skåne. Undersökningsmaterialet kom att omfatta 18 intervjuer med sammanlagt 23 föräldrar. Centrala frågeställningar är hur migrationsprocessen har gestaltat sig för familjerna, hur de ser på sin bakgrund, sin etniska och kulturella identitet och synen på funktionshinder i ursprungslandet och i Sverige. Vidare är det viktigt att få del av föräldrarnas upplevelser av hur vardags111

Ulla Bohlin

livet med det funktionshindrade barnet ser ut, och hur man ser på de insatser för stöd och service som pågår kring barnet och familjen. Slutligen har jag försökt få en bild av vilka anpassningsstrategier man har i relation till funktionshindret såväl som i relation till migrationen. Genom att familjerna i intervjuerna getts tillfälle att ganska fritt tala om olika delar av sitt liv har jag fått ta del av mycket mångfacetterade berättelser. Barnen med sina funktionshinder har visserligen varit det "nav" kring vilket samtalen cirklat, men föräldrarna har bidragit till en vidgad förståelse av sin situation genom att lyfta fram sina speciella erfarenheter av att vara just invandrare eller flyktingar. De intervjuade familjerna utgör inte någon homogen kategori. Det som förenar samtliga är deras erfarenheter av migration. De allra flesta har också det gemensamt att de kommit hit som flyktingar eller invandrat som anhörig till flyktingar. I forskningen råder det stor enighet om att just dessa erfarenheter av uppbrott från hemlandet, själva migrationsprocessen och försöken att etablera sig i en ny kultur utgör ett hot mot individens identitet och utmanar individens möjligheter till välbefinnande (Söderlindh 1990; Ängel & Hjern 1992; Bustos 1996). I intervju efter intervju återkommer informanterna till att just migrationen är en avgörande livserfarenhet som utgör fonden i deras livsdrama. Mot denna fond utspelar sig sedan stora och små händelser. För många är migrationen den referenspunkt man återkommer till när man exempelvis reflekterar över hur livet gestaltar sig. De förluster som flykten innebar vägs mot de vinster man gjorde i och med att man tog steget och bröt upp. Även om man inte hade möjlighet att välja eller kunde påverka sitt fortsatta öde, finns tankarna på det alternativa livet hos många: "Hur hade vi haft det om vi inte hade flyttat till Sverige?" eller "Hur hade vårt handikappade barn haft det hemma?" En del av familjernas anpassningsstrategier handlar om att mobilisera känslan av sammanhang (jfr diskussionen i Antonowsky 1992). Det gäller att 112

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

se den existentiella meningen med migrationen och förhålla sig konstruktiv till de nya utmaningarna. Ett exempel är Tänja, mamman som har bestämt sig för att den arbetslöshet hon drabbats av ändå inte är något stort problem, det viktiga är att hon kan hjälpa sin svårt handikappade dotter så att hon får ett gott liv. Många av familjerna har således gjort stora förluster till följd av flykten. Det handlar om förluster av viktiga, närstående personer, ett socialt nätverk, social position och status, materiella tillgångar och egendom men också symboliska tillgångar som har betydelse för ens identitetsskapande, som till exempel traditioner och kulturell värdegemenskap. Gemensamt för familjerna är att de dessutom fått ett barn med handikapp, vilket ställer alldeles särskilda krav på dem. På ett psykologiskt plan kan detta också beskrivas som en förlust av ett förväntat livsöde, nämligen det att vara en "vanlig" familj med ett friskt barn och de förhoppningar som brukar knytas till detta barns framtid. De flesta undersökningar pekar på att det är en ytterst omvälvande och traumatisk erfarenhet att få ett barn med funktionshinder (Fyhr 1983; Jeal Söderberg 1985; Lagerheim 1988; Blom & Sjöberg 1993; Haegermark 1996). Man tvingas orientera om sig i ytterst väsentliga avseenden. Tillvaron blir aldrig som den varit tidigare, och barnets handikapp kräver att familjen mobiliserar helt nya resurser, känslomässigt och praktiskt för att möta de krav som handikappet medför. Barnen i de intervjuade familjerna har olika funktionshinder och deras handikapp varierar i omfattning. Alla barnen har dock behov av särskilt stöd i större eller mindre utsträckning och samtliga familjer reflekterar kring sin situation som "handikappfamilj" och ser sig därför som annorlunda än andra. Man kan säga att detta är den andra referenspunkt som man förhåller sig till i samtalen. Här cirklar resonemangen kring vad handikappet hos barnet betyder existentiellt och känslomässigt för föräldrarna, men också 113

Ulla Bohlin

kring konkreta frågor om hur man upplever stöd och habiliteringsinsatser. Mycket av det som är betydelsefullt för dessa mammor och pappor är universella upplevelser som många föräldrar, oavsett etnicitet, kultur och hemvist, kan identifiera sig med. När Rita säger om sin son: "Just han betyder något alldeles speciellt för oss" så är detta lätt att känna igen för alla familjer som har ett barn med handikapp. Det är viktigt att framhålla att alla familjer har en unik livssituation och måste förstås utifrån sina speciella förutsättningar, oavsett ursprung. Det vore alldeles förenklat att förklara den dynamik som uppstår i en familj eller mellan familj och omgivande samhälle främst utifrån kulturell eller etnisk tillhörighet. Risken finns att man hamnar i enkla generaliseringar och fördomar om man enbart fokuserar på kulturolikheter. Boström och Källstigen menar att det är mer som förenar olika familjer än som skiljer dem åt, oavsett var de har sina rötter (Boström & Källstigen 1998).Trots detta finns det erfarenheter som är speciella just för att man har en annan kulturbakgrund och har bytt hemland.

Anpassningar I många av samtalen går det som en röd tråd att livets omständigheter gjort att en del uppfattningar som man tidigare tagit för givna ställs på ända. Man balanserar kontinuerligt mellan att värna tidigare internaliserade normer och värderingar och att anpassa sig till andra mönster. Detta sker både medvetet reflekterande och omedvetet. Ett möte mellan skilda värderingssystem kräver alltid ömsesidiga kompromisser för att bli fruktbart. Samtidigt är dock den underförstådda förutsättningen att det är de etniska minoriteterna som ska anpassa sig till majoritetsbefolkningen, inte tvärtom. De intervjuade föräldrarna ger exempel efter exempel på hur de 114

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

genom omgivningens bemötande fått känslan av att tänka och handla "fel" och hur de efterhand i sin anpassningsprocess arbetat med att förändra sina ursprungliga föreställningar. Många av de familjer jag intervjuat beskriver familjemönster som stämmer överens med det s.k. kollektivistiska personbegreppet. Personbegreppet som betecknar den internaliserade synen på jagets betydelse i relation till de andra bildar grunden för både handlingsmöjligheter och känslouttryck (Sjögren 1998). I korthet kan man beskriva det som frågan om huruvida individen eller gruppen prioriteras när den kulturella identiteten läggs fast. I traditionella samhällen som baserar sig på den gruppcentrerade ideologin är utgångspunkten den sociala varelsen. Relationerna mellan människorna prioriteras och individen måste inordna sig i den sociala enheten, primärt familjen och släkten. Könsroller och samspelsmönster präglas av den gruppcentrerade ideologin. Motsatsen är det moderna samhället där man ser på människan som en självständig, jämlik och oberoende enhet. Det vi kan urskilja är dominerande tendenser åt ena eller andra hållet när vi rör oss på de sociala strukturernas nivå. Dessa blir då normbildande och styr vad som uppfattas som rätt eller fel, normalt eller avvikande i en viss kulturell kontext. På ett individuellt plan skapar varje människa dock en unik kulturell syntes i sitt liv (ibid). Att vara förankrad i en viss kultur innebär således att man bär med sig invanda föreställningar om handlingsmönster, etiska och moraliska värdegrunder. Denna kulturbakgrund behöver inte nödvändigtvis sammanfalla med etnisk tillhörighet eller nationell identitet. Olika förutsättningar som kön, ålder, utbildning, civilstånd och social position betyder ofta mer för identiteten än nationellt ursprung. Skillnaderna mellan den traditionella landsbygdsmiljön och storstaden kan vara avgörande för hur man upplever mötet med det svenska sekulariserade samhället. För flyktingen från stor115

Ulla Bohlin

stadsregionen med god utbildning och hög social status får mötet med Sverige ofta karaktären av en nedåtgående klassresa, där svårigheterna att få en plats i samhället som motsvarar den ursprungliga sociala positionen blir frustrerande och orsakar stora besvikelser. En pappa, Herman, berättar: I Sverige vet folk nästan ingenting om vårt hemland. Man tror att alla är jättefattiga. Men vi kommer från en välutbildad familj, vi har det bra ekonomiskt. Det var inte för pengarnas skull vi kom till Sverige. Jag hade haft det mycket bättre om jag hade bott kvar i mitt hemland ... Både min frus familj och min familj har stora egendomar, vi har en textilfabrik med 2 5 0 anställda.

Många flyktingar kommer dock just från en fattig landsbygdsmiljö, saknar utbildning och har levt långt från sjukvård och utbildning i en släktgemenskap som präglas av traditioner. De flesta kommer också från förhållanden där statens inflytande och kontroll kännetecknats av förtryck. Familjerna och enskilda har inte kunnat räkna med stöd från offentliga institutioner, utan allt ansvar har åvilat släkt och privat nätverk. Detta kan ha stor betydelse för hur mötet mellan familjerna och det svenska offentliga omsorgsinstitutionerna, t.ex. habiliteringsorganisationen och försäkringskassan gestaltar sig. Den svenska modellen med insatser på olika områden från professionella yrkesgrupper kan därför kännas främmande. Vissa av de specialister som arbetar med att ge råd, stöd och habilitering är okända i hemlandet. Erbjudanden om avlastning till arvoderade privatpersoner eller personlig assistans kan innebära att man måste tänka i nya banor för att t.ex. förmå sig att lämna ansvaret för sitt barn. Att få ersättning i form av vårdbidrag för att ta hand om det egna barnet kan också upplevas som annorlunda. I synnerhet i inledningsskedet blir dessa skillnader uppenbara. Mot bakgrund av att situationen i hemlandet av föräldrarna oftast beskrivs som 116

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

mycket bristfällig för funktionshindrade kan de möjligheter som erbjuds i det nya landet också uppfattas som mycket positiva, vilket jag återkommer till nedan.

Vad är sjukdom och handikapp? Synen på sjukdom och funktionshinder är en kulturell konstruktion. Erfarenheter världen visar att sjukdom och handikapp har olika betydelse i olika samhällen. I de allra flesta kulturer kan man urskilja tre förklaringsmodeller med åtföljande "hälsosektorer": den professionella sektorn, den folkliga sektorn och den traditionella medicinen (SoS-rapport 1999:13). Alla tre sektorerna finns i regel i varje kultur, men balanserar varandra i betydelse beroende på samhällsform. Kortfattat kan man säga att den professionella sektorn utgår ifrån ett vetenskapligt, biomedicinskt förankrat synsätt. I den folkliga sektorn, "egenvårdssektorn", bedrivs uppskattningsvis 90 % av all sjukvård. Här finns det folkliga föreställningar om sjukdomar och bot, huskurer förmedlas och traditionella idéer om vad som är hälsobefrämjande traderas. Den traditionella medicinen bedrivs av läkemän (och -kvinnor) som sällan har någon officiell legitimation. Det förekommer en rad olika typer av läkemän världen över, som schamaner, herbalister och medicinmän (ibid). Det är dock missvisande att betrakta världen som om den består av olika, avgränsade kulturella system. Inom respektive kultur finns det olika perspektiv och uppfattningar beroende på socioekonomiska olikheter bland annat. Som svensk behöver jag inte gå längre än till mig själv för att konstatera att inom vad vi grovt kan kategorisera som "svensk kultur" finns det en mängd föreställningar om hälsa, sjukdom och bot. I stort kan vi dock utgå ifrån att den vårdoch omsorgsorganisation man möter i Sverige ansluter sig till en västerländsk, biomedicinsk grundsyn på hälsa och sjuk117

Ulla Bohlin

dom, det s. k. mikroperspektivet. Man värjer sig här mot den traditionella, magiska medicinen och menar att den har ett begränsat förklaringsvärde. Även i det moderna samhället ställer sig människor dock frågan "varför?" inför sjukdom och handikapp. Oavsett om det finns naturvetenskapliga förklaringar till det som inträffat eller inte är det lätt att skuldbelägga sig eller att handla irrationellt. Beatrice i min undersökning får illustrera hur vi rör oss emellan ett naturvetenskapligt, rationellt synsätt och mer traditionella förklaringsmodeller: Man visste inte vad det berodde på /barnets handikapp/. Jag hade verkligen skött mig när jag väntade henne, jag rökte inte, drack inte sprit och åt bra mat. Och ändå hände det?! Jag kände...skam! Nu har jag ändrat mig, jag tänker inte så längre, att det är en skam men ändå är det svårt att prata med andra o m det.

Lisbeth Sachs argumenterar för nödvändigheten av att både använda sig av det biologiska perspektivet och det hon kallar det sociokulturella perspektivet; det vill säga att människan också kan uppfattas som en varelse som tänker och handlar i ett socialt sammanhang (Sachs 1992). Först i relation till andra människor blir vi integrerade helheter. I vissa situationer, som när vi drabbas av svår sjukdom, funktionshinder och död ställs våra existentiella villkor på sin spets. De rationella förklaringsmodellerna räcker inte till, och vi söker svaret på våra frågor, "Varför just jag?" i andra sammanhang. Religion och trosföreställningar har sin plats i alla givna kulturer och fyller just funktionen att bidra med svar på de universella frågorna om ont och gott. I västvärldens sekulariserade samhällen har vetenskapen tagit över uppgiften att stå för förklaringsmodellerna som rör sjukdom, olycka, lidande och död, och därmed får de andliga och kosmologiska innebörderna av dessa fenomen en underordnad plats. De mänskliga behoven av att reflektera kring till exem118

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

pel ondskans kraft i våra liv existerar dock fortfarande trots sekulariseringen, och därmed uppstår ett "förklaringstomrum".

Mikroperspektiv respektive makroperspektiv Marita Eastmond menar att de grundläggande skillnaderna mellan västerländska medicinska system och s.k. traditionella system ligger i synen på människan, vilka krafter som styr och människans förmåga till kontroll och ansvar för sitt liv (Eastmond 1996). I den biomedicinska förklaringsmodellen till sjukdom och ohälsa, det s.k. mikroperspektivet, betonas de biologiska processerna. Det traditionella medicinska systemet har ett makroperspektiv där den sjuke ses i relation till sin omgivning. Här vet man mindre om vad som händer inne i människan, men desto mer om hur spänningar och konflikter i det sociala systemet kan göra människor sjuka. Kollektivet (familjen och släkten) spelar en viktig roll och har ett ansvar i botandet eller ritualer kring död och sörjande som skiljer sig från det västerländska samhället, där specialister ansvarar för mycket (ibid). I korthet handlar det om skillnaden mellan en individ- och en gruppcentrerad syn på människan. I lokalsamhällen levnadsmönstren i stor utsträckning är traditionella betonar man att krafter utanför människan styr. Vi kan jämföra med det förindustriella bondesamhället i Sverige, där kontrollen över tillvaron inte alltid låg i människornas händer och där naturen var befolkad av en mängd olika krafter och magiska väsen som det gällde att hålla sig väl med för att inte bli drabbad av någon olycka. Många är väl bekanta med Krösa-Maja i Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga, och hennes oro för att Lilla Ida skall råka illa ut för "mylingar" och annat oknytt eftersom hon är så söt och fin!

119

Ulla Bohlin

I samhällen med en gruppcentrerad syn på människan är det således nödvändigt att inte bara hitta förklaringar till funktionshindret som begränsas till individen själv, utan det gäller att placera henne/honom i ett vidare sociokulturellt system. En biomedicinsk förklaring kan kanske accepteras men den räcker inte. En förklaringsmodell som inrymmer relationer med omgivningen, i nuet och det förgångna, kräver att andra aspekter beaktas. Krafter bortom den mänskliga viljan får stå som förklaringar till avvikelser från det normala, antingen det handlar om sjukdom eller andra hemsökelser. Guds vilja är det yttersta svaret på allt som sker i livet. Gud har en mening med allt som sker (Khader 1996). Khader beskriver hur det muslimska samhället i Mellanöstern, i synnerhet på landet men också i storstäderna, präglas av regler, riter, magi och folktro. Här finns parallellt föreställningar om att Guds hand vilar över allt och alla och en tro på onda andar och vidskepelse. I synnerhet i samband med menstruation, graviditet och förlossning är kvinnor känsliga för onda andar menar Khader. Angrepp från andarna kan göra att den blivande mamman får missfall eller föder ett missbildat eller utvecklingsstört barn. Khader nämner också att föräldrarna i regel är mycket återhållsamma med att visa upp sitt nyfödda barn för främmande, då de fruktar avundsjukans "onda öga". Söta, friska och sunda barn hotas alltså både av onda andar och av den onda kraften hos det "onda ögat" som överförs framför allt av kvinnor (ibid). Sachs beskriver hur det var en allmän föreställning hos de turkiska kvinnor hon studerade att psykisk sjukdom och psykiska handikapp berodde på att individen var besatt av jinner (demoner som lever i nära kontakt med människor) (Sachs 1983). Denna besatthet kan uppstå på grund av att man har otur, men kan också vara ett straff för att man brutit mot taburegler och ritualer för att hålla jinnerna borta. Detta kan resultera i afasi, stroke, epilepsi eller schizofrena reaktioner. "Onda ögat" kan vara en annan orsak 120

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

till sjukdom. Vissa personer anses ha större kraft att använda "onda ögat", och det drabbar speciellt ofta personer som är framgångsrika, vackra eller attraktiva (Sachs 1995). Jämför Krösa-Maja och Lilla Ida igen. De familjer jag intervjuat har i vissa fall erfarenheter av detta traditionella medicinska system där man i högre grad betonar den sjukes relationer till sin omgivning, det s.k. makroperspektivet. För dessa familjer är det en omställning att förhålla sig till sina egna föreställningar om barnets handikapp när dessa kolliderar med omgivningens. Det gäller att anpassa sig till det biomedicinska mikroperspektivet och acceptera ett alternativt sätt att se på behandling och vård. Ett exempel är Ahmed, som menar att sonens handikapp, autism, inte finns som en medicinsk diagnos i hans hemland. Orsaken till sonens tillstånd kan i hemlandet förklaras med att han är besatt och han kan botas med att man undanröjer hotet mot pojken, de onda andarna. Ett annat exempel är Ursula som tycker att de svenska läkarna borde använda sin medicinska kompetens genom att ge hennes barn mediciner som kan bota hjärnskadan. Genom intervjuerna växer det fram en mångfacetterad bild av hur familjer ser på sjukdom i allmänhet och sitt barns funktionshinder i synnerhet. Föräldrarna beskriver hur de rör sig med olika, ibland oförenliga, förklaringsmodeller som de balanserar inom sig och i förhållande till omgivningen. Föräldrarna kan ha en stor tilltro till den svenska läkarvetenskapen. De lämnar det medicinska behandlingsansvaret i sjukvårdens händer och för resonemang om diagnoser och medicinska orsaker till barnets handikapp. Samtidigt kan de berätta hur de besökt traditionella läkemän som med besvärjelser och magiska preparat försökt hitta "roten till det onda" hos barnet. Vissa av de intervjuade familjerna har islam som sin religiösa hemvist och är förankrade i muslimska traditioner. De förhållningssätt och attityder som människor med muslimsk 121

Ulla Bohlin

trostillhörighet har är dock inte alltid ett uttryck för islam. Andra påverkanskrafter är till exempel etniska, nationella och lokala traditioner, vilka ibland kan stå i direkt motsatsförhållande till islam. Enligt Khader blandas då och då religionens föreskrifter samman med oskrivna regler som har förislamiskt ursprung (Khader 1996). Mest utbredd och viktigast av alla förislamiska traditioner är de oskrivna reglerna för ära och skam (ibid). Den muslimska synen på hälsa och sjukdom grundas på en stark betoning på sambandet mellan det fysiska universums alla delar och mellan det kroppsliga och andliga. Tron på Allah som den ende guden innebär då att islam har en evig och allt omfattande sanning om till exempel sjukdom, handikapp och bot. "Allt mellan Magnecyl och Den Yttersta Domen faller inom islam" som Samuelsson uttrycker det (Samuelsson 1999:63). Exemplet ur denna undersökning illustrerar något som förmodligen är betydelsefullt: På väggen hos Mira och Mohammed hänger bonader med broderade tankespråk ur Koranen. Mohammed översätter texterna och säger resignerat att inte ens Allah kan ge ledning när det gäller behandlingen av dotterns handikapp! På en tavla står det: "Gud styr människans öden. Finn dig i Guds vilja!" På den andra står det: "Människan måste göra sitt allra bästa, först då blir Gud nöjd med henne!" Den muslimska världen är givetvis ingen enhetlig företeelse när det gäller utvecklandet av system för sjukvård, hälsovård och insatser för handikappade. Islam är den dominerande religionen i samhällen med mycket olika förutsättningar ekonomiskt, socialt och politiskt. I vissa avseenden menar Samuelsson (ibid) dock att Koranen är så tydlig att man trots dessa olikheter kan se att de regler kring sjukdomar som utvecklats överensstämmer i stora drag. Det kan gälla respekten för att könen ska hållas åtskilda i vissa situationer, attityder till nakenhet, sättet att uttrycka smärta, regler kring kost och krav på renlighet. Enligt Samuelsson är det också 122

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

vanligt att man i den muslimska världen parallellt använder två förklaringsmodeller för sjukdom: den religiösa och den medicinska. Bot uppnås genom att man kombinerar de två systemen. Man söker upp dels en läkare med motsvarande västerländsk utbildningsbakgrund och får mediciner, dels en koranlärd, traditionell sjukdomsbotare som läser koranverser och ger örtbehandling (ibid). Till detta kommer på många håll i Mellanöstern något som man kan kalla pluralistisk medicin, det vill säga människor väljer mellan olika behandlingar, tillsammans eller var för sig (Khader 1996). I Elisas berättelse nedan kan man spåra en kombination av de olika förklaringsmodellerna och hur de olika behandlingarna följer i enlighet med dessa: Han föddes för tidigt. Det var kejsarsnitt. Han kom hem från sjukhuset efter tolv dagar. De sa: ni får ta hem honom, han kommer snart att dö.' Vi är troende muslimer, så om Gud vill då kan han överleva. Så har vi ju en klok gubbe eller gumma som kan ortopedi. Vi tog dit honom för att han skulle fixa handen. Efterhand har dessa familjer, liksom andra familjer med handikappade barn, blivit mycket kunniga när det gäller sina barns funktionshinder. De har tillägnat sig ett synsätt som överensstämmer med uppfattningen hos de svenska experterna och beskriver insiktsfullt sin egen förändring över tid. Ett problem som många kämpar med är att det ibland finns konflikter mellan föräldrarnas sätt att se på barnens handikapp och släktens eller andra landsmäns. Det kan bli en svår balansgång där man förutsätts anpassa sig till det svenska biomedicinska synsättet och samtidigt respektera de egna kulturellt förankrade traditionerna. Mira och Mohammed berättar hur mammans släkt visar missnöje med att föräldrarna inte gör allt som de kan för att dottern ska bli botad. I hemlandet och på andra håll i Europa finns det läkemän som med olika slags kurer, alltifrån healing per telefon till handpåläggning 123

Ulla Bohlin

och komplicerade ingrepp, kan bota liknande sjukdomstillstånd. Mohammed befinner sig i ett svårt dilemma där han å ena sidan vill lita på de svenska läkarna som säger att ingenting kan göras för att förbättra dotterns tillstånd rent medicinskt. Å andra sidan vill han försöka tillmötesgå släkten, som tycker att han är snål och nonchalant som inte satsar på sin dotter: Många, många säger till oss att det är synd att ni lämnar henne så. Varför ska ni vänta på att försöka /få hjälp utomlands/? Då har ni i alla fall försökt. Det finns kanske någon hjälp i Tyskland, det är nära. Prova!

Tilltron till den svenska sjukvården kan förstås också variera. Flera av föräldrarna menar att den sjukvård som de är vana vid från hemlandet är mer effektiv än den svenska. Här ges åtskilliga exempel på hur läkare behandlat åkommor mer framgångsrikt hemma, hur man snabbare sätter in mediciner och häver infektioner. Läkarna i Sverige är mer inriktade på att avvakta och se. I vissa fall menar föräldrarna att detta fått stora konsekvenser för den sjuke. Ibland finns en direkt misstro mot den svenska sjukvården: "Om vi hade haft det som tidigare så hade hon inte blivit handikappad. Den behandlingen som de gjorde i hemstaden var mycket mer intensiv än i Sverige." /kemoterapi mot cancer/ säger Tänja.

Ordet "handikapp" kan vara ett skällsord Själva handikappbegreppet ger också upphov till begreppsförvirring. Många av de intervjuade menar att det inte finns något ord som motsvarar handikapp på deras hemspråk, vilket kan bero på skilda saker. En vanlig förklaring är att man sammanför alla tillstånd av ohälsa under begreppet "sjukdom", och därmed underförstår man också att denna ohälsa kan botas. Ordet handikapp kan däremot vara ett skällsord, 124

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

något ytterst nedsättande. Man undviker i vissa fall att använda ordet och föredrar i intervjuerna att tala om sjukdom. Ahmed säger: Språket har olika betydelse i olika kulturer. Hos oss kan du inte säga att du har ett handikappat barn. Det är förnedrande, därför att handikapp, det är inte "sjukt", det är bara hemskt. Det är ett ont ord som har kommit in i vårt språk. Handikapp är mycket fult! Vi säger "sjuk", allt är sjukdomar. Så är det tvärtom för en svensk, alltså. Man kan inte säga "sjuk!"

Att ordet handikapp kan vara konfliktfyllt och negativt laddat är också väl känt i det svenska samhället. Det är inte för inte som terminologin växlat genom epokerna, där tidigare vedertagna begrepp som vanför, invalid, oför, icke-fullsinnad med flera begrepp efterhand mönstrats ut. Begreppen, oavsett vilka som vi för tillfället anser vara korrekta, representerar en företeelse som alltjämt är laddad, kontroversiell och som väcker motstridiga känslor. Olika sorters handikapp har olika status och bemöts olika. Om man blivit handikappad som soldat i strid för sitt land har man klassiskt sett åtnjutit stor respekt; krigsinvaliderna från andra världskriget är ett välkänt exempel. Så berättar föräldrarna om att resurser satsas på de amputerade krigshjältarna medan andra får klara sig utan extra stöd: Bland det vanliga folket, allmänheten, så är det så att när m a n är handikappad, stämplad som handikappad så tycker vanligt folk synd om den personen. Om det är ett gravt handikapp, om man sitter i rullstol eller har amputerat ett ben. Men en som talar långsamt, som går med kroppen hängande kan bli utpekad som en människa som inte är klok. Han kunde lätt ha blivit mobbad. Om det är ett ... förståndshandikapp, utvecklingsstörd, så finns det ett speciellt ord för detta. I allmänhet tycker man synd om den personen" menar Elisa.

Här finns uppenbarligen en källa till missförstånd och kommunikationssvårigheter mellan familjerna och de offentliga 125

Ulla Bohlin

habiliteringsorganisationerna. Om man till exempel kommer från en kultur där ordet "handikapp" är ett ytterst nedsättande ord, kan det bli svårt att ens ta det i sin mun när man talar om sitt eget barn. Om det inte finns något ord som betecknar fenomenet "handikapp" eftersom man av tradition endast talar om sjukdom, kan det bli besvärligt om exempelvis barnläkaren avfärdar påståendet att barnet är sjukt. Om sjukvårdspersonalen dessutom förmedlar att barnet inte kan behandlas för sin "sjukdom" kan en förtroendekris uppstå. Det är förmodligen då också svårt att förstå själva begreppet "habilitering", som ju handlar om att "främja utveckling av bästa möjliga funktionsförmåga" (Bakk & Grunevald 1993:205).

Att tala om barnets handikapp Genom att föräldrarna berättat om synen på funktionshinder och handikapp i sina hemländer så har de också förmedlat viktig information om de konflikter som de själva måste ta ställning till. Flera familjer har själva smärtsamma erfarenheter av hur de och det handikappade barnet bemötts av landsmän eller i hemlandet. Så berättar Beatrice och Patricia nedan om oförstående attityder och kränkande uppfattningar: Vi var på besök i hemlandet när flickan var ett år. Vi tyckte att någonting inte var som det skulle vara. Hon satt väldigt sent och var inte som andra barn. Vi besökte en doktor, och han sa: hon är inte frisk, hon kommer inte att utvecklas. Det bästa är att ni lämnar bort henne och försöker få ett annat barn istället. Det var fruktansvärt (Beatrice). Min dotters farfar har ringt mig och frågat: är du gravid igen? Varför undrar du det sa jag. Jo, för du kunde ju lämna din dotter och försöka få ett annat barn. En frisk pojke! Så tänker många i mitt hemland. Sjuka barn räknas inte (Patricia).

126

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

Det är också påfallande att föräldrarna menar att de själva genomgått en process där de numera vågar tala öppet med andra om sitt barns handikapp. Detta har hjälpt dem i att få del av stödresurserna, och de uttrycker stor tillfredsställelse med detta. Många är dock bekymrade över andra invandrarfamiljer som inte kan eller vågar vara lika öppenhjärtiga. Fatima säger om gruppen invandrare i allmänhet: Vi pratar inte om att vi har sådana barn. Vi är inte öppna med varandra. Vi talar inte om att vi lider och diskuterar varför vi lider. Du vågar inte säga att du har ett handikappat barn till andra invandrare. Jag vet många invandrarfamiljer, dom kommer från olika länder, som har stora problem, men de pratar aldrig med någon om det. Att de tycker att det är svårt att ha ett handikappat barn.

Man menar att det finns många som förlorar mycket på att de inte förmår ta emot hjälpen som finns. Anita säger: Det finns många familjer som inte vågar tala om sina problem. Vi har alltid varit öppna med våra problem så vi har fått hjälp. Men många vill inte tala om det, de stänger sig inne och får inte hjälp.

Skammen, vad står den för? Att få ett funktionshindrat barn har i olika tider och kulturer ofta förknippats just med skam, även om det finns exempel på motsatsen. Vi känner också till kulturer där den handikappade uppfattas som sänd av gudarna, han anses besitta speciella, eftersträvansvärda förmågor etc. En vanlig historisk erfarenhet är dock att personen med handikappet är hotfull eller problematisk därför att han anses blotta en svaghet. Han är en avikare från majoriteten och uppvisar ibland drag som inte är önskvärda eller värdesätts socialt (Brown & Smith 1992). Skam- och skuldkänslor finns också med i beskriv127

Ulla Bohlin

ningen av den krisprocess det kan innebära att få ett barn med funktionshinder (Lagerheim 1988; Fyhr 1983). Förmågan att känna skam är universellt mänsklig. Själva essensen i begreppet på ett psykologiskt plan handlar om ångesten för att bli blottad, ertappad och avslöjad inför den andre. I socialisationsprocessen lär vi oss mycket tidigt i livet att känna igen och uttrycka skamkänslor. Om människors förmåga att uppleva skam försvinner förlorar vi möjligheten att reglera samspelet inom den grupp vi tillhör. Vi kommer då att sakna de verktyg vi använder oss av för att känna av vad som är önskvärt beteende, rätt och fel i förhållande till andra i gruppen. Kort sagt: det är omöjligt att tänka sig en kultur där individerna inte socialiserats till att känna skamkänslor. Vilka fenomen som får oss att känna skam skiftar dock från tid till annan och är bland annat beroende av sin kulturella kontext. Ofta förknippas skamkänslor med att inte duga och att avvika från normen vad gäller normalitet eller prestation. Ordet "skam" finns också med i många av de här intervjuade föräldrarnas tankar. För ett år sedan så gjorde de en film på skolan där min dotter går om barn som har olika slags handikapp. Många invandrarfamiljer ville inte acceptera vissa hjälpmedel som barn med handikapp hade. Jag tror att det är därför att när någon är lite annorlunda så skrattar m a n åt sådant beteende. Och familjen skäms, det är av okunnighet (Lilian). I mitt hemland är det alltid familjerna som har tagit hand om dem. /de handikappade barnen/ Min mammas kusin hade Downs syndrom. Han var h e m m a hela tiden. De släppte aldrig ut h o n o m . Så fort de släppte ut h o n o m var han som ett vilt djur, vi sprang efter h o n o m och vi måste fånga h o n o m ... Ja, tyvärr. Ofta skämdes m a n (Elisa).

Efterhand växer en nyanserad och mångfacetterad bild av skammen fram i intervjuerna. Skammens ursprung kan vara rädslan för att en avvikande individ ska bli utsatt för omgivningens spott och spe och därför inte kan visas upp offent128

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

ligt. Det kan handla om föreställningar om att man som förälder bestraffas för dåliga handlingar genom att få ett handikappat barn. Det kan vara känslan av att inte leva upp till idéer om den fullkomliga människan i en värld präglad av föraktet för svaghet. Dessa föreställningar kolliderar sedan med vad invandrarfamiljerna uppfattar som ett skambefriat, fördomsfritt sätt att se på funktionshinder. Så förmedlas känslan att man bör skämmas om man känner skam eftersom man annars avslöjar sin "oupplysta" omoderna inställning. Bakom de officiella presentationerna av Sverige som ett samhälle där alla är lika mycket värda finns det förstås en mer komplex bild. Den svenska skammen finns också och bottnar i att människovärdet ständigt är ifrågasatt och riskerar att kränkas. Vi hade inte behövt en diskrimineringslagstiftning om det inte hade funnits ett förakt för svaghet också i vår kultur. De intervjuade föräldrarna inser detta, samtidigt som de slås av att livsvillkoren för funktionshindrade är jämförelsevis goda i Sverige. Man ser personer med handikapp ute i samhället som lever förhållandevis vanliga liv, handikappade barn går på daghem, i vanliga skolor och leker på lekplatsen i bostadsområdet. Familjernas kontakter med de professionella hjälparna beskrivs också i övervägande positiva ordalag. Man möter behandlare som ser positivt på barnen. På så vis blir det lättare för föräldrarna att också ta till sig barnen och se deras utvecklingsmöjligheter. Detta kan av mamman eller pappan beskrivas som att de efterhand inte längre skäms för sitt barn. Victoria berättar om sin oerhörda lättnad när hon upptäckte andra handikappade barn i sitt bostadsområde: Det var när vi gick på kvällarna och promenerade och vi såg många som hade handikappade barn ute, och alla var trevliga och de hade det som andra människor. Jag blev själv så glad.

129

Ulla Bohlin

Att få den hjälp man behöver Att få ett barn med komplicerade funktionshinder innebär att man framgent kommer att ha kontinuerliga kontakter med företrädare för många olika myndigheter för att få den hjälp man behöver. Studier vittnar om att detta kan upplevas som ganska krävande (jfr SOU 1998:48; Höglin 1999 & Paulsson & Fasth 1999). Man blir en offentlig familj och man tvingas balansera ett antal krafter både mellan aktörer i systemet och i förhållande till sig själva som klienter, patienter etc. Man kan ha svårt att värna sin integritet och samarbetet sker dessutom "på byråkraternas planhalva" som författarna till det s.k. Livsvillkorsprojektet konstaterar (SOU 1991:21). Genom den Bemötandeutredningens rapporter vet vi också att stödet inte alltid räcker till eller har rätt utformning för den enskilda familjen (SOU 1999:21). För de intervjuade familjerna är den svenska modellen för handikappomsorg en ny erfarenhet. De kan därför känna sig osäkra på hur systemet fungerar, vad som krävs av familjerna och vad de själva kan kräva. Ett viktigt resultat i en undersökning utförd av Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) är att också många svenska familjer upplever sig ha ett begränsat inflytande över insatserna (ibid). Undersökningar om just invandrarfamiljers inflytande pekar på att särskilda svårigheter kan uppstå beroende på skillnader i traditioner och synsätt när det gäller funktionshinder, språksvårigheter m.m. (Källstigen m.fl. 1997; SOU 1998:139). Frågan om huruvida man tycker sig kunna ställa krav på det stöd man behöver är därför central. Mina informanter har mycket att säga om hur de upplever kontakterna med sjukvård, habilitering, socialtjänst och särskola. De beskriver en process där de initialt känner att mycket är främmande och svårt. Ofta handlar det i denna fas om att barnet får en diagnos. Parallellt tas kontakter för att påbörja en habiliteringsprocess med olika typer av stöd från 130

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

experter. Olika möjligheter till anpassningar och avlösning diskuteras, och på sikt ska detta förhoppningsvis resultera i en fungerande vardag för barnet och familjen. Här kan föräldrarna uppleva en osäkerhet om vad som förväntas av dem. De har inte kommit underfund med vilka spelregler som gäller, varken det officiella regelverket eller det nya landets outtalade koder. Elisa säger: Nu känner vi varandra efter så många år. I början så kunde jag inte så mycket. Jag hade inte så mycket information och så skäms man alltså. Jag är inte svensk, man ska inte kräva, kanske är m a n mycket krävande om m a n begär ... Nu behärskar jag språket mycket bättre och de har visat att de ger oss trygghet. Man kan ställa frågor när m a n vill och höra av sig när m a n vill. De räcker en handen, kan m a n säga. •

Föräldrarna beskriver processen som mycket påfrestande. De befinner sig mitt i det psykiska trauma som det kan innebära att få ett barn med funktionshinder. Detta måste man bearbeta på sitt eget sätt, men möjligheten att ge kurativt och psykologiskt stöd kan vara begränsad när familj och behandlare inte talar samma språk och har olika kulturella referenser och föreställningar. Den kris som handikappet utlöser läggs för vissa föräldrar till andra traumatiska omständigheter som handlar om förluster och sorg i samband med migrationen. Alla är inte heller beredda att gå in i en process som innebär känslomässig bearbetning. Men, som Lilian eftertänksamt uttryckte det: "De frågade om jag behövde samtalsstöd och jag sa nej. Efteråt kan jag se att jag hade behövt prata med någon. Men de frågade inte igen." För många är upplevelsen att det börjar hända något kring barnet en mycket viktig positiv erfarenhet. Det skänker hopp att andra ser utvecklingsmöjligheter hos barnet och att man vill "satsa" på familjen. Men många personer är inblandade och av och till brister samordningen mellan olika resurspersoner och de organisationer de representerar, vilket kan vara 131

Ulla Bohlin

påfrestande. Trots att många människor kan finnas kring familjerna är detta inte detsamma som att experterna köar för att träffa barnet. I många fall saknas de resurser som behövs. Detta kan resultera i att insatser påbörjas och att ett förtroendefullt samarbete etableras. Alltför snabbt tvingas man dock avsluta den viktiga kontakten med pedagogen, assistenten eller sjukgymnasten som måste prioritera andra familjer. Föräldrarna förstår att deras barn inte är de enda som behöver stöd men varje gång uppstår en besvikelse och ett praktiskt problem som ska lösas. Många av de familjer jag intervjuat beskriver att de är mycket ensamma. De saknar sitt ursprungliga nätverk av släkt och vänner och har därför ännu mindre möjligheter att få stöd och avlastning än många svenska familjer, vilket gör att de blir beroende av det offentliga stödet av t.ex. avlösare och stödfamiljer. Flera berättar om sin stora sorg över att släkten i hemlandet aldrig kommer att kunna förstå hur det är med deras handikappade barn. Att indirekt försöka förmedla en nyanserad bild av hur det är med barnet och hur man har det i Sverige är mycket svårt. Olika omständigheter gör att det är omöjligt att mötas. Att få turistvisum till Sverige är mycket svårt för många nationaliteter. Att åka hem med ett svårt funktionshindrat barn är inte heller alltid praktiskt möjligt. Många har också föreställningar om att det skulle vara omöjligt för släkten att förstå för barnets handikapp eftersom sätten att se på funktionshindret i hemlandet är så olika jämfört med i Sverige. Flera mödrar och fäder menar också att de inte kan belasta sina anhöriga med upplysningar om hur det står till med barnet. Sådana hänsyn har för vissa lett till att de inte kunnat berätta för sina egna föräldrar att barnet har ett handikapp, vilket de upplever som mycket ångestladdat. Isabella som har sin egen gamla mor kvar i hemlandet och som inte kan återvända på grund av det politiska läget säger:

132

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

Min mamma vet inte om att Omar är handikappad. Hon skulle bli väldigt ledsen och rädd, tror jag. Men om jag får chansen, så vill jag berätta för henne. Då skulle jag visa henne att allt går så bra, att jag har klarat detta så bra, att vi har det så bra. Eftersom det är många pusselbitar som ska falla på plats för att stödet ska bli komplett, är det synnerligen viktigt att samordna insatserna. De intervjuade ger olika bilder av hur de upplever att denna samordning fungerar. Den regelbundna planering som äger rum och där föräldrarna själva är delaktiga beskrivs som mycket positiv. Det är mycket viktigt för föräldrarna att de känner att de kan vända sig till en nyckelperson som de kan lita på och som håller i ens ärende. "Kuratorn vet hur vi tänker" uttrycker en pappa det. I de fall där föräldrarna inte är så nöjda med hjälpen handlar det bland annat om att man upplever sig lämnade åt sitt eget öde. Föräldrar förutsätts ibland ta ett stort ansvar för att själva söka vårdbidrag, fondmedel eller bevaka sina rättigheter, t.ex. överklaga beslut som gått dem emot. Av olika skäl som jag inte kan överblicka har familjerna och myndighetsrepresentanterna ibland hamnat i en förtroendekris. Utgångspunkten här måste vara att myndigheterna har ett stort ansvar för att förtroendet återupprättas. I denna grupp föräldrar finns kompetenta och kraftfulla personer med stor vilja att målmedvetet kämpa för sina barn. Trots detta beskriver många att de känt av diskriminering i olika sammanhang och att de av och till förlorat modet för att det är så svårt att driva sin sak. De har en underliggande känsla av att vara andra klassens medborgare. Att andra tycker att man är till besvär kan vara ytterst kränkande och belastande. Ibland kan det uppstå förvirring kring skilda rollförväntningar. Många flyktingfamiljer kommer från sammanhang där myndighetsutövning är liktydigt med repression, där representanter för staten är kontrollerande och där enskilda medborgare inte går i svaromål med offentliga funktionärer. I 133

Ulla Bohlin

det nya landet möts man av tjänstemän som kan ha en informell framtoning, som är personliga och ibland till och med privata, men som i nästa stund fattar formella beslut utan personliga relationer. Konsekvensen kan bli falska förhoppningar, missförstånd och besvikelser. Dessa reaktioner läggs sedan familjerna till last, och för dem är den uppkomna situationen obegriplig. Denho Ösmen, konsulent i invandrarfrågor vid Statens Institut för Handikappfrågor i skolan (SIH) menar att myndigheterna ibland brister i tydlighet (Ösmen 2000). Istället för att säga: "vad tror du nu blir bäst som behandling för din dotter?" bör experten ta sig själv som sakkunnig på allvar, tala om hur man bedömer situationen utifrån ett professionellt perspektiv - men respektera föräldrarna just som föräldrar! Just föräldraauktoriteten måste värnas extra noga i ett sammanhang där föräldrarna löper stor risk att bli kulturellt omyndigförklarade. I många av dessa familjer är föräldrarnas, inte minst faderns, status hotad eftersom migrationen inneburit en roll- och statusförskjutning inom familjen. Ösmens budskap till tjänstemännen är att inte förstärka obalansen inom familjerna ytterligare genom att "avväpna" fäderna inför sina barn och att vara noga med att agera utifrån en tydlig roll i förhållande till föräldrarna.

När familjen inte nås av hjälpen Alla invandrarfamiljer får inte den hjälp de skulle behöva, och detta är något de intervjuade oroar sig över. Den grupp föräldrar jag fått möjlighet att träffa är i detta och andra avseenden mycket betydelsefulla eftersom de har båda perspektiven med sig: de kan vara talesmän för både sig själva och den grupp invandrarföräldrar med handikappade barn som av olika skäl inte nås av stödet. Andra rapporter bekräftar att många är mycket skeptiska till särskilda skolformer, rehabilitering och habilitering (Boström & Källstigen 1998). Kommu134

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

nikationssvårigheter på grund av språkförbistring och kollisioner mellan olika synsätt kan vara anledningar till detta. I vissa fall har föräldrarna i grunden varken förstått eller accepterat orsaken till att deras barn blivit inskrivet i särskoleklass. Trots ansträngningar har den svenska personalen inte nått fram med information om det svenska samhällets syn på habilitering. Här ställs således stora krav på lyhördhet och insiktsfullhet hos de svenska myndigheterna. Det brister alltjämt vad gäller information, muntlig och skriftlig, på olika hemspråk. All den information som andra familjer anses behöva för att fullt kunna använda sig ut av de resurser som finns måste också erbjudas på familjernas första språk. Om man inte vet vilka möjligheter som står till buds och om man inte känner till vilka rättigheter man har är det omöjligt att efterfråga dem. I en del fall räcker det dock inte med att lämna över korrekt information. Flera av informanterna berättar just hur de i ett tidigt skede översköljdes av information som de förutsattes ta ställning till, men att de inte mäktade med detta utan gav upp försöken att sätta sig in i alla regler och erbjudanden. I sin osäkerhet om vad de kunde kräva lade familjen ett stort ansvar på sig själva. Man visste inte om man uppfattat informationen korrekt men valde att inte fråga igen och hoppades att det skulle klarna på något annat sätt. På så vis kunde man missa möjligheten att t.ex. söka statligt vårdbidrag eller få besöka barnets stödfamilj. Det kan också vara svårt att göra sig gällande i förhållande till sjukvården. Man ser sig själv som den lilla människan längst ner i en hierarkisk struktur och vågar inte ta läkarens tid i anspråk med att fråga om eller begära något extra. Man vet inte alltid att man har rätt att ta del av de egna patientjournalerna eller att man kan ta upp frågor om eventuell felbehandling hos patientombudsman eller ansvarsnämnd. Detsamma gäller möjligheterna att överklaga ett beslut om avslag på ansökan om LSS-insatser. I likhet med svenska 135

Ulla Bohlin

familjer upplever många att det krävs mycket av den enskilda individen för att ta sig fram i den byråkratiska djungeln. Tolkanvändningen måste sannolikt också öka. Trots riktlinjer om att man inte bör använda anhöriga, i synnerhet inte minderåriga barn, som tolkar så vet man att detta är ganska vanligt. Under arbetets gång har det slagit mig att en orsak till att inte alla familjer får det stöd de har rätt till och behöver kan vara att man från de svenska myndigheternas sida gör en felaktig bedömning av de resurser dessa familjer har. Å ena sidan ser man kraftfulla och kompetenta föräldrar, och tjänstemannen kan i olyckliga fall överskatta deras möjligheter att göra sig gällande och ställa krav. Å andra sidan kan tjänstemännen slås av familjernas utsatthet och då riskerar de att missa möjligheterna till dialog och fattar istället beslut över människors huvuden. I det första exemplet kan konsekvensen bli att stödet uteblir, i det andra exemplet att stöd ges på ett förmyndarmässigt sätt. Risken för att man inom vård- och habiliteringsorganisationer drar felaktiga slutsatser om familjer och enskilda klienter finns alltid. När det gäller just familjer med invandrarbakgrund menar jag att risken är ännu större. I en undersökning av skolsvårigheter hos elever med invandrarbakgrund menar forskaren att de flesta lärare uppfattade att det fanns någon aspekt i elevens bakgrund eller etnicitet som ansågs negativ för skolarbetet (Lahdenperä 1999). Ingen av lärarna i undersökningen visade en enbart positiv attityd till elevens invandrarbakgrund. Lahdenperä konstaterar att flertalet lärare ansåg att föräldrarna var orsak till problemen med eleverna i skolan och att det således var en uppgift för skolan att kompensera för föräldrarnas brister (ibid). Om de uppfattningar som omgivningen utvecklar om familjen styrs av negativa kategoriseringar och ett diskriminerande förhållningssätt kan detta medföra konsekvenser som är förödande för både barnet och föräldrarna. Det förstärker upplevelsen av att vara fel, göra fel och ha felaktiga uppfattningar om vad som är bra för barnet. 136

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

Mitt samlade intryck är att vägen till en handikappomsorg som fungerar bra i vardagen kan vara knagglig och krokig. Alltför många berättar hur de haft problem med att bli tagna på allvar hos försäkringskassor, socialtjänst och i skolan. I synnerhet tycks det vara svårt att bli förstådd och få rätt hjälp innan barnet blivit utrett och fått diagnos, vilket kan vara en tidsmässigt utdragen process. Trots de brister och komplikationer som nämnts ovan, uttrycker de flesta av informanterna att de är nöjda med de stödinsatser de får. De berättar med glädje och lättnad om hur deras barn och de själva får del av den goda omsorgen. Man har efterhand hittat stödformer som fungerar och detta uttrycker man med stor tacksamhet. Den "tacksamhetsmur" som Utredningen av bemötande av äldre nämner, stämmer väl överens med resultatet i denna undersökning (SOU 1997:76). "Tacksamhetsmuren" beskrivs som en tendens hos de tillfrågade att förmedla den tacksamhet man känner över att de förhållanden som råder är bättre än andra förhållanden som man kan jämföra med, till exempel den dåliga standarden på sjukvården i hemlandet. Här finns en stor samstämmighet om att man mestadels har goda erfarenheter av den konkreta handikappomsorg man möter. Många föräldrar ger uttryck för den stora lättnad man känner när familjen slutligen har "kommit i hamn" och fått etablerad kontakt med Barn och ungdomshabiliteringen. De olika faktorer som har betydelse för denna positiva upplevelse skulle man sammanfattningsvis kunna beskriva som följer: När familjerna jämför med situationen i hemlandet vad gäller sjukvård och handikappomsorg menar många att barnet skulle fått sämre möjligheter till vård, behandling och habilitering där. Om barnet har ett komplicerat flerfunktionshinder så hade det kanske inte ens överlevt. Många menar också att de attityder som möter handikappade individer är 137

Ulla Bohlin

mer diskriminerande i hemlandet. Man skulle riskera att bli mer utsatt, nedvärderad och exkluderad. Vissa barn hade i hemlandet överhuvudtaget inte fått någon diagnos - eftersom en del funktionshinder, som t.ex. autism, inte diagnostiseras på alla håll i världen. Därmed finns det inte heller någon förståelse för dessa barns speciella behov. De flesta familjer har migrerat från områden med ekonomisk, social och politisk oro. Familjernas möjligheter att ordna ett bra liv för sina funktionshindrade barn är därför mindre bra i ursprungslandet.

Det livslånga dilemmat - att inte kunna återvända hem Alla föräldrar jag talat med har ägnat tankar åt hur livet skulle gestalta sig om man flyttat hem. Som situationen ser ut i de invandrade familjernas hemländer är återvändande inte ett aktuellt alternativ för de flesta. För vissa har livet i exil varat under en lång följd av år, och även då situationen i hemlandet stabiliserats politiskt och socialt har tiden gått och för varje år har möjligheterna att flytta hem blivit allt mindre. Man har mödosamt etablerat sig i Sverige, barnen växer in i det svenska samhället och planerar sin framtid här. Ett uppbrott med en ny återanpassning som följd är för många varken realistiskt eller önskvärt. För andra är drömmen om att äntligen få komma hem däremot en evig följeslagare och en källa till starka känslor. Det finns hos just denna grupp ett särskilt dilemma som hänger samman med det handikappade barnet. Som tidigare nämnts menar de samstämmigt att just barnet med funktionshinder skulle få det mycket svårt i hemlandet. Föräldrarna kan inte se hur barnet skulle kunna få en chans att utvecklas optimalt eftersom kvalificerad habilitering, special138

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

pedagogik och stödinsatser saknas. Man befarar att barnet skulle utsättas för mobbing och utanförskap. Om de här i Sverige framför sig ser en framtid där barnet på sikt kommer a t t kunna klara sig mer självständigt, flytta till egen bostad med stöd och få någon slags sysselsättning verkar detta vara uteslutet i hemlandet. I detta sammanhang blir fenomenet "en särskild utsatthet" extra påtagligt. Även om det skulle vara bättre för resten av familjen a t t återvända hem så är detta inget alternativ eftersom det handikappade barnet sannolikt skulle fara illa. I flera av intervjuerna uttrycks konflikten i klartext: "Om han inte hade haft sitt handikapp så hade vi försökt flytta tillbaka". Oavsett om detta är realistiskt eller ej, så får barnet i dessa familjer på så vis en nyckelroll, och man kan reflektera över vilken betydelse detta kan ha för familjens inre dynamik. Dilemmat kan knappast uttryckas tydligare än Isabella och Anita formulerar det nedan: Jag tänker ofta på att om vi hade bott kvar i mitt hemland så hade inte min dotter levt! Hon hade aldrig överlevt förlossningen. Jag tackar Gud att h o n är född i Sverige. Om vi hade kunnat flytta tillbaka, ja då hade hennes hälsa och allt som har med handikappet att göra varit mycket sämre. Men allt annat hade varit bättre. Jag hade haft min m a m m a och mina syskon, jag hade haft alla mina vänner (Isabella). Vi har bara vår sons stora hjälp i Sverige. Detta är svårt att lämna, vi är mycket tacksamma för detta. Men glädjen, festligheterna, familjen vännerna, kulturen har vi missat. Dessa tio år känns som jag har varit i ett fängelse. Här i Sverige är det bra för vår son. Inte för oss (Anita).

Så tvingas familjen leva med en evig ambivalens där det inte blir rätt hur de än gör.

139

Ulla Bohlin

Möjligheter till omorientering Som en röd tråd genom föräldrarnas berättelser går deras försök att klara av sitt liv genom att finna meningsfullhet, hitta problemlösningsstrategier och förstå tillvaron. Runt familjerna finns en omgivning som både hjälper och stjälper dem i deras strävanden. Alla de föräldrar som kommer till tals i den aktuella undersökningen för en kamp för att bli erkända i olika avseenden. Utan att få detta erkännande för den man är med sina unika egenskaper kan ingen individ nå ett individuellt självförverkligande. Socialfilosofen Axel Honneth menar att medlemmar av marginaliserade och underordnade grupper av personer i samhället regelmässigt och systematiskt har blivit nekade ett erkännande för sin kulturs och sin livsstils värde, sin status som fysiska personer och sin fysiska integritet (Honneth 1995). Det handlar om att de behov av stöd som finns ska ses, uppmärksammas och tas på allvar. Det gäller också att komma till tals och bli lyssnad till. Slutligen är det nödvändigt att de insatser som ges ska utformas efter det funktionshindrade barnets och familjens behov. Att bli erkänd är att bli sedd, lyssnad till, förstådd och respekterad. Att bli sedd är också att få sina egna uppfattningar speglade i den andre. Föräldrar berättar här om sammanhang där detta skett, i förhållande till andra landsmän t.ex. släktingar, till majoritetsbefolkningen och till de professionella vård- och omsorgsorganisationerna. I situationer av verklig ömsesidighet leder denna spegling till att man kan uppleva sig vara erkänd och värdefull. Genom speglandet ges man möjlighet till att också förändra sig och utvecklas. På så vis kan man betrakta en situation som på många sätt verkar låst och svårbemästrad med nya ögon, något som i terapeutiska sammanhang brukar kallas re-framing (Wollin & Wollin 1999). Ett exempel är familjen som äntligen hittar en personlig assistent som på olika sätt visar hur mycket hon tycker om deras son, och där föräldrarna för första gången får höra vad 140

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

pojken är bra på, inte som tidigare att han är en omöjlig unge. De stora praktiska svårigheterna med barnet försvinner inte som genom ett trollslag, men plötsligt lyfts känslan att modern och fadern är dåliga föräldrar av deras axlar. I berättelserna finns dessvärre också många exempel på motsatsen. Ahmed konstaterar uppgivet att "myndigheterna" mestadels ser hans familj som en belastning. Han berättar episoder om hur de har blivit ifrågasatta för sitt sätt att ställa krav på stöd och avlastning. Liksom flera andra lägger pappan ansvar på sig själv för att situationen är som den är: eftersom familjen är flyktingar har de svårt att förstå och "passa in" i det svenska systemet och man upplever sig ha låg status i det samhälle man kommit till: Jag tror att myndigheterna inte ser oss som produktiva, de ser bara att vi behöver hjälp och hjälp. Du vet, olika chefer. De är liksom trötta på oss. Hustrun Anita stämmer in i makens uppfattning: - Jag har själv tänkt flera gånger att jag struntar i myndigheterna nu, jag struntar i allt och stannar hemma med mitt barn och låser dörren när myndigheterna knackar på. Det vanligaste mönstret är splittrat, både-och: i vissa avseenden åtnjuter man respekt och får erkännande för sig och sitt barn. I andra avseenden känner man starkt att man inte respekteras. Avslutningsvis kan jag konstatera, att den grupp föräldrar som jag inte kommit i kontakt med genom denna undersökning också måste få komma till tals framöver. Genom mina informanter förstår jag att det här sannolikt finns en grupp föräldrar som inte alls upplever att de är erkända och som troligen inte nås av de insatser och det stöd de skulle behöva. Detta kan ha många orsaker. Det kan bero på språksvårigheter, att man inte hunnit etablera sig i Sverige och tillägna sig kontroll över situationen eller att man inte inlemmats i ett socialt sammanhang där det nya landets koder blivit tydliga och begripliga. Att socialiseras in i en ny kultur tar tid. Inte141

Ulla Bohlin

gration kräver, om den ska förverkligas, en ömsesidig anpassningsprocess mellan de delar som ska integreras. Detta är något annat än "att ta seden dit man kommer", vilket många invandrare upplever förväntas av dem. Det kan också bero på de svårigheter som finns att förmedla information och förvissa sig om att alla kan ta del av den. Slutligen kan det bero på att man i den svenska vård- och omsorgsorganisationen inte i tillräckligt hög grad tar fasta på denna grupps särskilda utsatthet och anpassar insatserna till dem. En nyckelfaktor för att broarna ska kunna byggas mellan denna grupp familjer och majoritetssamhället är att det finns personer som kan tolka situationer och förmedla förståelse utifrån olika perspektiv. Förmågan att tänka reciprokt, det vill säga ömsesidigt eller interkulturellt, ökar om man kan identifiera sig med minoritetsfamiljernas etnicitet. Här kan en person med rötterna i minoritetskulturen men med fötterna i båda lägren vara högst betydelsefull. Ösmen menar att det gäller att synliggöra de goda förebilderna i respektive etnisk grupp (Ösmen 2000). Här kan hemspråkslärare eller andra professionella personer med invandrarbakgrund vara en brygga om man har både familjens förtroende och det svenska samhällets öra.

Referenser Ängel, B. & Hjern, A. (1992) Att möta flyktingbarn och deras familjer. Lund: Studentlitteratur. Antonowsky, A. (1992). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur. Bakk, A. & Grunewald, K. (1993). Omsorgsboken. En bok om människor med begåvningshandikapp. Stockholm: Liber. Blom, I. & Sjöberg, M. (1993). Föräldrakraft: föräldrar till barn med funktionshinder berättar om livet och mötet med samhället. Stockholm: Brevskolan. 142

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

Boström, M. & Källstigen, G. (1998). På vems villkor? Slutrapport av projektet "Att hitta vägar för att öka förståelsen för funktionshindrade barns behov i ett mångkulturellt samhälle." Sigtuna Kommun. Projektnr 95/133. Brown, H. & Smith, H. (1992). Normalisation. A reader for the nineties London: Routledge. Bustos, E. (1996). Flyktingskapet - ett angrepp på identiteten. I Psykisk Hälsa nr 4. Eastmond, M. (1996). Det goda, det onda, det friska: Om människosyn och moralitet i ett tvärkulturellt perspektiv. I Psykisk Hälsa nr 4. Fyhr, G. (1983). Den "förbjudna" sorgen - om förväntningar och sorg kring det handikappade barnet. Svenska föreningen för psykisk hälsovårds monografiserie nr 17. Stockholm. Haegermark, M-L. (1996). "Mår hon bra så mår jag bra": likheter och skillnader i mäns och kvinnors upplevelser av att få och leva med ett funktionshindrat barn samt hur detta kan påverka parrelationen. Stockholm Omsorgsnämndens rapportserie (19) 96:7. Honneth, A. (1995). The Struggle for Recognition. The Moral Grammar of Social Conflicts. Oxford: Polity Press. Höglin, R. (1999). Nitton berättelser om att leva med funktionshinder i Sverige. Stockholm: Johansson & Skyttmo Förlag AB. Jeal Söderberg, M. (1985). Föräldrakris. Vagnhärad: Omsorgsförlaget. Khader, N. (1996). Familjeliv och levnadsmönster bland mellanösterns muslimer. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Källstigen, G. Rivera, T. & Özmen, D. (1997). Att inte vara stöpt i samma form. Om kulturmöten och funktionshinder. Örebro: SIH Läromedel. Lahdenperä, P. (1999). Skolsvårigheter hos med elever med invandrarbakgrund. I Källstigen, G. Setkic, M. (Red.). Mötesplats:Sverige funktionshinder och kulturmöte. Uddevalla:

Kopiering är självklart tillåten! © Studentlitteratur

143

Ulla Bohlin

Bosnisk Islamiska Församlingen i Stockholm och Handikappförbundens Samarbetsorgan, HSO. Lagerheim, B. (1988). Att utvecklas med handikapp. Falköping: Almqvist & Wiksell. Paulsson, K. & Fasth, Å. (1999). "Man måste alltid slåss på byråkraternas planhalva!" Livsvillkorsprojektet - en studie av livsvillkoren för familjer med barn med rörelsehinder. Stockholm: Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU. Samuelsson, J. (1999). Muslimers möte med svensk sjukvård och skola. Lund: Studentlitteratur. Sachs, L. (1983). Onda Ögat eller Bakterier: turkiska invandrarkvinnors möte med svensk sjukvård. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Sachs, L. (1992). Vårdens etnografi. Om hälsa, sjukdom och vård i sitt kulturella sammanhang. Malmö: Almqvist & Wiksell Förlag AB. Sachs, L. (1995). Disability and Migration: A Case Story. In Ingstad, B. & Reynolds Whyte, S.: (Ed.) Disability and Culture. Los Angeles: University of California press. Sjögren, A. (1998). Kulturens roll i identitetens byggande. I Ahmadi, N. (Red.) Ungdom, kulturmöten, identitet. Stockholm: Statens institutions Styrelse och Liber AB. Söderlindh, E. (1988). Invandringens psykologi. Stockholm: Natur och Kultur. Wollin, S J . & Wollin, S. (1994). The Resilient Self. How Survivors or troubled Families Rise Above Adversity. New York: Villard Books.

Betänkanden och rapporter

En särskild utsatthet. Om personer med funktionshinder från andra länder. Rapport till utredningen om bemötande av personer med funktionshinder. SOU 1998:139. 144

Invandrade föräldrar till barn med funktionshinder

Invandrare i vård och omsorg - en fråga om bemötande av äldre. SOU 1997:76.

Kontrollerad och ifrågasatt -intervjuer med personer med funktionshinder. SOU 1998:48. Lindqvists nia -nio vägar att utveckla bemötandet av personer med funktionshinder. Slutbetänkande av Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder. SOU 1999:21. Socialstyrelsen: Mångkulturell sjukvård. SoS-rapport 1999:13.

Övriga källor Ösmen, D. (2000). Personlig kommunikation på SIH 00 04 03. Migrationsverket Verksamheten i siffror. 2001-06-10 12:05 www. migrationsverket. se/swedish/detta/siffror/html

145

Patienten som kulturellt objekt En närläsning av tre läroböcker för sjukvårdspersonal Ingrid Fioretos

Till följd av den globala samhällsutvecklingen med en ökad migration upplever Sverige nu en förändrad befolkningssammansättning. Med detta följer att sjukvården, liksom andra institutioner i Sverige, med nödvändighet genomgår förändringar. Nya krav ställs på vårdpersonalen i deras arbete. Idag är det t.ex. inte ovanligt att sjukvårdspersonal vårdar patienter utan att de delar ett gemensamt språk, vilket medför olika svårigheter eftersom man då inte på ett tillfredsställande sätt kan ge och ta emot den information som man önskar. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) från 1982 ska sjukvården ske på "lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilde människans värdighet" (HSL 1982:2§). I enlighet med detta ska patienten behandlas likvärdigt, oberoende av nationalitet, etnicitet, inkomst, begåvning, kön, ålder, politisk åsikt eller social ställning. I en vårdsituation ska vi alltså bemötas som unika individer. 1997 konstaterade Socialstyrelsen att de flesta hälso- och sjukvårdsutbildningar visade stora brister när det gällde att förbereda sina studenter för kulturmöten i vården, och att den sporadiska utbildning som gavs i huvudsak handlade om 1

147

Ingrid Fioretos

invandrarna och inte om studenternas egna värderingar och förhållningssätt i mötet (Socialstyrelsen 1997:8). Idag finns ingen enhetlig definition av vad undervisningen i "kulturmöten inom vården" (vilket även brukar benämnas "invandrarkunskap" eller "interkulturell kommunikation") bör innehålla eller hur stor omfattning den bör ha. Det finns inte heller några formulerade riktlinjer för vilken kompetens vårdpersonalen ska ha inom detta område. Man kan fråga sig om det bör finnas en mer enhetlig utbildning och hur den i så fall ska vara uppbyggd. Hur ser ämnet "invandrarkunskap" ut i dagens undervisningsmaterial för sjukvårdspersonal och sjukvårdsstuderande? I syfte att belysa detta tema vill jag i denna artikel se närmare på tre relativt nyskrivna läroböcker som ofta förekommer på de olika vårdutbildningarnas litteraturlistor. Dessa är Möten i vården (Ekblad, Janson & Svensson 1996), Tvärkultureli vård i livets slutskede (DeMarinis 1998), samt Omvårdnad i ett mångkulturellt samhälle (Hanssen 1998). Böckerna är inbördes olika och beskriver delvis skilda former av vårdsituationer, men det finns också likheter dem emellan. Deras övergripande mål är att ge kunskap om hur god vård kan ges i ett mångkulturellt sammanhang. Syftet med denna artikel är att utifrån ett kulturanalytiskt perspektiv undersöka hur läroboksförfattarna tänker sig att en ökad beredskap inför det tvärkulturella vårdmötet bör vara utformad. Ett centralt resonemang i artikeln går ut på att de kunskaper som framställs i böckerna ofta förstärker vanligt förekommande stereotypa föreställningar om de andra, och på så sätt snarare främmandegör än öppnar för diskussioner runt annorlundahet. På så sätt stängs individen in i en av majoriteten avgränsad föreställning om olika gruppers värderingar och traditioner som inte tar hänsyn till individuella strategier och yttringar. Jag kommer även att diskutera hur de värderingsmönster som framträder i de tre böckerna påverkar (om än omedvetet) vårt sätt att förhålla oss till de som anses som annorlunda. Här 2

3

4

5

148

Patienten som kulturellt objekt

ingår tankar om hur sättet att tala om och kategorisera de andra omedvetet påverkar våra förväntningar i kulturmötet, likaväl som hur vi agerar i mötessituationen. Inledningsvis kommer jag att diskutera mer generella aspekter av de tre läroböckerna.

Böckernas uppbyggnad Jag har valt dessa tre böcker eftersom de är relativt nyskrivna och ofta igenkända i en sjukvårdskontext. Andra läroböcker som rör kulturmötesfrågor och som återfinns på sjukvårdsutbildningar är bl.a. Medicin, myter, magi. Ett annorlunda perspektiv på vår sjukvård (Sachs & Uddenberg 1988) och Vårdens etnografi. Om hälsa, sjukdom och vård i sitt kulturella sammanhang (Sachs 1992). Dessa har valts bort därför att de i huvudsak diskuterar frågor av en något annorlunda karaktär, då de framförallt beskriver sjukdomar sedda som en del av ett kulturellt system vilket leder till att människor uppfattar sjukdom på varierande sätt i olika kulturella kontexter. Eftersom jag inte studerat vilken effekt de tre studerade läroböckerna har på sina läsare ges här inget utrymme för en diskussion om hur litteraturen används och tolkas av vårdpersonal eller vårdstuderande. Mitt huvudsakliga intresse rör istället vad texterna i sig säger, dvs. deras budskap. Författarnas övergripande syfte är att göra läsaren bättre förberedd på olika vårdmöten och öka sjukvårdarens handlingsberedskap i ett tvärkulturellt sammanhang. Böckerna vänder sig till "alla kategorier av vårdarbetare" (Hanssen 1998:9) och tanken är att de ska kunna användas som läroböcker både i ett större undervisningssammanhang och som arbetsmaterial i en mindre personalgrupp. Genom att läsa om olika aspekter av kulturmötesproblematiken ska den vårdstu6

149

Ingrid Fioretos

derande få en översikt över hur bra vård kan ges i en mångkulturell kontext. Med olika konkreta råd ska de ges stöd i sitt arbete. Författarna är överens om att man i enlighet med de uppsatta idealen i HSL måste se till den unika individen. I ett vårdmöte är det två individer som agerar. En vårdgivare med en kulturell bakgrund möter en vårdtagare med en annan. Mötet äger rum inom vårdgivarens kultur. De olika kulturerna möts genom det särskilda sätt varpå varje person förkroppsligar sin kultur / . . . / Med andra ord, det finns inte en person från en kultur som är den andra lik, var och en är en individ som delar en gemensam kulturell grund med andra. Hur han eller hon svarar, vilken metod han eller hon har vid problemlösande, och hur de finner resurser beror på personliga faktorer (DeMarinis 1998:30).

Varje individ är enligt författarna formad av sin kulturella bakgrund. Men det sätt på vilket kulturen har satt sina spår hos den enskilde varierar mellan olika individer. Det finns därmed en stor variationsrikedom inom en definierad kulturgrupp. Detta gäller för alla människor - de andra likaväl som för oss. Därmed vill författarna peka på vikten av att inte fastna i stereotypa bilder av individer eller att hänga upp sin kunskap på "handfasta krokar" (Ekblad m.fl. 1996:1). Likaså ska läsaren bli medveten om att hennes egna värderingar och agerande är påverkade av den kultur eller det samhälle som hon är uppväxt och lever i. Med detta avses att individen har "tillgång till ett sätt att förstå och uppfatta verkligheten som starkt präglar hennes beteende, känslor och värderingar, kort sagt hennes sätt att leva och verka i världen, liksom hennes möjlighet att känna gemenskap, kommunicera och umgås med andra" (Sander 2000:206). Dessutom ingår vårdaren i en speciell sjukvårdskontext med en egen kulturell mening. Denna sjukvårdskultur är uppbyggd enligt vissa väletablerade, men ofta outtalade regler och förhållningssätt som tas för givna som de "rätta" eller "normala". 150

Patienten som kulturellt objekt

Samtidigt som läroböckerna vill att vårdpersonalen ska uppmärksamma individen och det individuella finns en önskan att ringa in och beskriva kollektiva kulturella mönster. Även om varje individ eller familj är unik menar författarna att ökade kunskaper om det kulturspecifika kan göra sjukvårdspersonalen bättre förberedd i kulturmötet eftersom kulturella mönster kan ge viktig information om individuella yttringar. Man kan alltså lära sig något om individen genom att studera gruppen och vice versa. Individen hänger på så sätt ihop med och exemplifierar sin kultur. Nuförtiden är det vanligt att man talar om kulturkompetens, dvs. kulturförståelse, vilket kan betyda flera olika saker /.../ För den svenska personalen som arbetar med människor med en annan kulturell bakgrund, betyder det att lära känna deras seder och bruk, deras sätt att tänka och om möjligt deras språk. Språket är säkert en av de viktigaste nycklarna till förståelse, men man kan inte begära att stora grupper svenskar språkutbildar sig på sin fritid. Det är inte heller så att vi automatiskt blir klokare i vårt arbete därför att vi får ökade kunskaper om det kulturspecifika, men det kan göra oss bättre förberedda på att vi människor kan uppfatta verkligheten på olika sätt och att detta leder till stora variationer i hur vi uppför oss inför samma problem (Ekblad m.fl. 1996:4). Att förvärva kulturkompetens ses som en viktig del i arbetet med människor med en annan kulturell bakgrund. Dock måste dessa kunskaper kombineras med "öppenhet och nyfikenhet i kontakt med den enskilde" (Hanssen 1998:9). Vårdpersonalen bör alltså ge individuella yttringar utrymme genom att fråga och ta reda på hur just denna patient vill ha det, oberoende av kulturell, etnisk eller religiös tillhörighet. Ett övergripande mål i böckerna är alltså att ge sjukvårdspersonal som arbetar i en mångkulturell kontext en ökad s.k. tvärkulturell kompetens.

151

Ingrid Fioretos

Den kompetensen består av en attityd av ömsesidig respekt, tvärkulturen kunskap och en förmåga att kommunicera över kulturgränserna. Den betyder att personer med olika kulturella bakgrunder kan och vill lyssna till varandra och samverka för att etablera ett gemensamt mål (DeMarinis 1998:29).

Nyckelorden i citatet ovan är attityd, kunskap och ett gemensamt språk. Jag kommer fortsättningsvis att koncentrera min analys på hur dessa tre begrepp används och diskuteras i läroböckerna. Vilka kunskaper anser författarna vara viktiga för vårdpersonalen i ett tvärkulturellt vårdmöte? På vilket sätt diskuteras olika attityder inför de andra i ett kulturmöte? Vilken uppfattning om språkets funktion förmedlas i böckerna?

"Baskunskaper" Inom sjukvården sker dagligen möten mellan individer med olika kulturella och språkliga bakgrunder. Ett av läroböckernas mål är att öka sjukvårdarens handlingsberedskap i kulturmötet och på så sätt underlätta vårdpersonalens arbetssituation. Läsaren ska ges möjlighet att förstå "speciella patientgrupper med olika kulturell bakgrund samt deras värdeuppfattningar, föreställningar och förväntningar" (Hanssen 1998:14). I denna anda ges i läroböckerna en mer ingående presentation över kulturers speciella seder och bruk, vilket blir en form av handboksinformation där olika gruppers behandling av de dödas kroppar, speciella högtidsdagar, kostvanor etc. presenteras. Men författarna vill även beskriva kulturella värderingar eller olika kulturgruppers "sätt att tänka och vara" (ibid.), t.ex. föreställningar runt döden eller vid sjukdom. I böckerna definieras kultur som något som individen kan "förkroppsliga" och som "människor bär med sig och inom sig" (DeMarinis 1998:22), som en slags 152

Patienten som kulturellt objekt

"gemensam livsform" som "vi lär oss" (Ekblad m.fl. 1996:3). Det framstår tydligt att det är ett essentialistiskt kulturbegrepp som presenteras, dvs. ett synsätt där en kultur anses ha en statisk kärna som kan inringas, avgränsas och beskrivas. Detta innebär en betoning av helhet, fasthet, tradition och kontinuitet. I denna tanke ingår att något kan vara "typiskt" för en viss kultur. I förlängningen av detta synsätt anses olika kulturer skilja sig från varandra på olika sätt och det är just denna skillnad som läroböckerna vill definiera och förtydliga. Ambitionen att urskilja och synliggöra de andra syns framför allt i de avsnitt i böckerna som återger olika kulturbeskrivningar. I dessa allmänna kunskaper eller "baskunskaper" presenteras kulturella egenskaper som tillskrivs de andra och som anses vara viktiga för sjukvårdaren att ha kännedom om. Baskunskaperna är uppbyggda av olika kapitel som vart och ett behandlar en viss patientgrupp. Läsaren möts av olika konstruerade grupperingar, t.ex. beskrivs "Latinamerikanska patienter", "Vietnamesiska patienter", "Muslimska patienter" eller "Samiska patienter". Dessa konstruerade patientkategoriers uppbyggnad skiljer sig åt avsevärt (de grundar sig på antingen en kontinent, en nation, en religiös- eller en etnisk tillhörighet) och resultatet av denna grova indelning blir en konstlad uppdelning av en komplex verklighet. Vad är en "muslimsk patient"? När man i läroböckerna talar om och beskriver "Latinamerikanska patienter" eller "Muslimska patienter" är det svårt att synliggöra alla de som sägs innefattas i dessa kategorier. Faktorer som i många fall kan vara viktigare än etnicitet eller nationell tillhörighet, t.ex. social ställning, arbetsförhållanden, inkomst, ålder eller kön förbises i denna uppdelning. Etnologen Pia Karlsson förtydligar detta genom att redogöra för olika strategier som individen använder för att definiera sin muslimska identitet: 7

8

Svenska muslimer betonar av olika skäl och i olika situationer sin muslimska identitet. I den heterogena muslimska gemenskapen ryms anhängare från världens alla hörn och samhälls153

Ingrid Fioretos

skick. Den innefattar också människor som inte är religiöst troende, men själva kan uppge sig vara muslimer på kulturell eller etnisk grund. På motsvarande sätt ingår även människor som i första hand anger exempelvis en etnisk eller politisk identitet och först i andra eller kanske tredje hand sin religiösa tillhörighet. Bilden av "muslimen" blir än mer komplex om man tar i beaktande alla de andra självrepresentationer och lojaliteter som hon eller han kan ha genom yrke eller fritidssysselsättning, som malmöbo eller som svensk (Karlsson 1 9 9 9 : 1 9 6 ) .

Den heterogenitet som beskrivs ovan kommer inte med i läroböckernas definitioner av den "muslimska patienten". Istället är det mer övergripande kulturella eller religiösa värderingar och traditioner som ska fångas in och beskrivas, vilka inte alltid överensstämmer med individens eller patientens egna föreställningar. Olikheterna mellan individer som faller inom samma patientgrupp kan vara så stora att tillvägagångssättet måste ifrågasättas. Det finns en stor risk att de individuella aspekterna försvinner ur fokus när det är det mer allmängiltiga som poängteras. Genom att urskilja speciella etniska eller kulturella patientgrupper blir dessa med nödvändighet samtidigt främmandegjorda. Resultatet blir att ett definierat vi ställs mot ett definierat dom och blir till varandras motsatser. Skillnaderna och olikheterna mellan de olika grupperna blir därmed förutsättningen för det fortsatta resonemanget, och blir på så sätt tvingande för denna kontext (jfr Lundahl 1998). Utan uppdelningen i ett vi och ett dom finns inte något behov av läroböcker i invandrarkunskap. Paralleller kan dras till den invandrarpolitik som förs i Sverige och vars existens uteslutande bygger på att det finns olikheter mellan invandrare och svenskar. Utan denna åtskillnad mellan vi och de andra hade invandrarpolitiken i grunden varit betydelselös (Sunar 1997). Det är med andra ord just i urskiljandet som invandrarpolitiken får sin legitimitet, likaväl som för de här analyserade läroböckerna. Samtidigt som skillnaderna mellan vi och 154

Patienten som kulturellt objekt

de andra poängteras i böckerna formuleras en åtskillnad mellan den tänkte läsaren (sjukvårdspersonal) och den andre (patienten).

Att förstärka olikheter Att infinna sig i tid till en avtalad undersökning eller mottagning är en viktig del i sjukvårdsarbetet i Sverige. Inom sjukvården har det under en längre period upplevts vara ett problem när patienter inte kommer i tid till t.ex. ett läkarbesök. Etnologerna Karin Lövgren och Ann Runfors beskriver denna aspekt i sin undersökning om hur vårdpersonalen upplever sitt arbete i en mångkulturell kontext: Många beskriver arbetet som uppbyggt kring exakta tider som måste passas och menar att detta ofta inte fungerar vad gäller patienter från vissa kulturer. De anställda skildrar problem i form av patienter som dyker upp för sent eller på fel tider, läkare och tolkar som då inte längre kan ta emot och undersökningar som fryser inne (Lövgren & Runfors 1 9 9 3 : 3 0 ) .

Man kan ana en frustration hos sjukvårdspersonalen som inte kan sköta sitt arbete som planerat då patienter inte kommer i tid. Även läroboksförfattarna uppfattar detta som ett problem inom vården, och de för en diskussion runt olika sätt att uppfatta tiden. Med detta vill man skapa en större förståelse för olika tidsuppfattningar, men samtidigt poängteras indirekt vikten av punktlighet. När det "svenska sättet att betrakta tid" (Ekblad m.fl. 1996:9) beskrivs ställs det mot andra tidsuppfattningar vilka sägs skilja sig åt avsevärt. I de andras tidsdefinition kan en händelse inträffa innan de "köpte den nya hästen" eller "under den stora översvämningen" (Hanssen 1998:80). "Vallpojkens arbete börjar när korna ska mjölkas på morgonen" (ibid.), och för den som "kommer från en miljö där den ena dagen varit den andra lik 155

Ingrid Fioretos

är en inrutad tidsplanering svår att förstå" (Ekblad m.fl. 1996:9). Genom att framställa olika tidsuppfattningar på detta sätt blir resultatet ett tydligt möte mellan det rationella, moderna, mer tekniskt avancerade västerlandet och det omoderna, ociviliserade andra. Detta är en mycket vanligt förekommande tolkning när vår egen västerländska eller svenska framstegskultur ställs mot och jämförs med andra kulturella värdesystem (t.ex. Ehn 1986; Sjögren 1993; Berg 1994). I exemplen ovan är händelserna hämtade från en landsbygdsmiljö, vilket förstärker bilden av de andra som ociviliserade eller som omoderna. Även den svenska sjukvården i sin helhet beskrivs i böckerna som modern och tekniskt avancerad jämfört med sjukvården i andra delar av världen. Det beskrivs hur kvinnor av utländsk härkomst upplever en svensk förlossningsavdelning som "främmande och skrämmande" på grund av den "tekniska apparaturen, procedurerna och rutinerna" (Hanssen 1998:205). Återigen nås läsaren av budskapet att de andra är omoderna. Genom att välja detta sätt att beskriva de andra (vilket är ett sätt av många möjliga), förstärks olikheterna och skillnaderna mellan vi och de andra. När olika kulturella eller etniska grupper beskrivs i läroböckerna förutsätts också att ingenting har förändrats i ursprungslandet. Implicit ges då bilden av samhällen och kulturer som statiska. Individer framställs likt "museiföremål" (Ehn 1990:94) och som sådana blir de objektifierade och samtidigt lösryckta ur sitt tidigare sammanhang. Ett sammanhang som kan se helt annorlunda ut idag än då personen lämnade "sitt" land. Exempelvis får vi veta att: I Sri Lanka brukar de anhöriga ta hem den döde och ordna begravningen. Ibland hålls begravningsritualer i 2 - 4 dagar. Det finns vissa dagar, tisdagar och fredagar, då man inte utför begravningar (DeMarinis 1 9 9 8 : 1 5 7 ) .

I citatet ges en detaljerad beskrivning av ritualer i samband med ett dödsfall. Kunskaper som kan kännas onödiga och 156

Patienten som kulturellt objekt

som snarare främmandegör de andra och förstärker olikheter. Individens föreställningar och tolkningar av omgivningen beskrivs som om personen hade bott kvar i hemlandets kultur, och möjliga förändringar i takt med nya erfarenheter i den nya vardagen förbises (0'Dell 1998). Kulturell identitet beskrivs därmed som kopplad till ett gemensamt historiskt ursprung och en speciell plats (jfr indelningen i "Vietnamesiska patienter" och "Latinamerikanska patienter"). När en äldre person lämnas ensam på ett vårdhem av sina anhöriga sägs det vara något som strider mot personens "ursprungskultur". Detta fastställs utan ett ifrågasättande av hur det ser ut i personens s.k. hemland idag, och inbegriper inte möjliga strukturella förändringar i det tidigare hemlandet. Eftersom jag har äldre släktingar i Grekland kan jag på nära håll följa den utveckling som sker där. I Grekland är det inte längre en självklarhet att de äldre tas om hand av sina barn eller andra släktingar. Detta kan skapa en svår situation för många gamla då det ännu inte finns någon utbyggd statlig eller kommunal äldreomsorg i Grekland. Individer, liksom kulturer och samhällen befinner sig i ständig förändring. Därför blir det ett problem när man som i läroböckerna försöker inringa och beskriva individer genom att fastställa vissa kulturella mönster.

Att generalisera mångfalden Så här långt kan vi konstatera att det är en kollektiv, gemensam kulturtillhörighet som presenteras i kulturbeskrivningarnas baskunskaper. Individuella yttringar ges däremot enbart litet utrymme. Även om ambitionen är att öka förståelsen över kulturgränser blir resultatet att de andra urskiljs och synliggörs som annorlunda och främmande. Alla ska bemötas som unika individer men med utgångspunkt från givna baskunskaper som bygger på generaliseringar om hur de andra 157

Ingrid Fioretos

är. På detta sätt blir läroböckernas budskap motsägelsefullt. Trots att de uttalar en motvilja mot att generalisera så blir resultatet ofta just generaliseringar om de andra. Ett konkret exempel på detta är när den "muslimska kvinnan" beskrivs som i de två följande citaten: Kvinnorna är väldigt generade över sina kroppar. När en kvinna beger sig utanför hemmets dörrar måste hon alltid åtföljas av en man. Om maken eller pappan följer med henne, är det alltid han som svarar på de frågor som ställs till hustrun eller dottern (Hanssen 1 9 9 8 : 1 6 8 ) .

Man frågar sig naturligtvis vem det är som beskrivs. Handlar det om kvinnor som bor på landsbygden? Kvinnor i storstaden? Högutbildade kvinnor? Läsaren ges ingen möjlighet att förstå att t.ex. social samhällsställning, ålder eller utbildning påverkar olika individers sätt att förhålla sig till kulturella ideal. Om kvinnor vill besöka graven ska samma kriterier gälla som när hon befinner sig utomhus i vanliga fall. Hon skall inte parfymera sig eller använda makeup. Vid detta tillfälle skall hon ha sällskap till gravplatsen av någon släkting (DeMarinis 1998:105).

Är detta en rättvis beskrivning av den muslimska kvinnan? De bilder som ges i citaten sammanfaller med en i samhället vanligt förekommande föreställning om den muslimska kvinnan. Här blir hon reducerad till en negativ stereotyp bild som "osjälvständig" och "förtryckt", vilken indirekt säger mer om den västerländska kvinnans självbild (som frigjord och modern) än om den muslimska (Mohanty 1999). I citaten ovan ges inte någon representativ bild av den muslimska kvinnan utan en föreställning av många möjliga. Som läsare blir man dock aldrig uppmärksammad på detta, det ges aldrig någon motbild till den presenterade uppfattningen av kvinnan. Istället ges det en endimensionell bild som låser mus158

Patienten som kulturellt objekt

limska kvinnor i en speciell verklighetsuppfattning. En verklighetsuppfattning som definieras utifrån våra föreställningar om dessa kvinnor. Det är inget isolerat fenomen för de här tre läroböckerna att muslimer eller muslimska kvinnor framställs som mycket annorlunda, utan detta förekommer även i andra sammanhang (t.ex. Härenstam 1993; Said 1993; Berg 1998; Otterbeck 1999). De kunskaper som förmedlas i de avsnitt i böckerna som kallas "baskunskaper" måste kopplas till det offentliga samtalet i samhället och de föreställningar som representeras i media, av offentliga myndigheter, i näringslivet, i läromedel etc. Dessa baskunskaper överensstämmer med en diskursiv produktion och reproduktion av annorlundahet, främlingskap och utanförskap. En diskurs där det annorlunda ses som "avvikande, outvecklat och underlägset" i förhållande till "Västerlandet, vilket är rationellt, utvecklat, humant och överlägset" (Said 1993:300; jfr Berg 1998; Jonsson 1993). Detta är, som tidigare sagts, en vanligt förekommande stereotyp om andras kulturella värdemönster. När vi beskriver de andra hamnar vi ofta i dessa "tankefällor". Eftersom det ingår i läroböckernas syfte att inte generalisera utan att se till individen så borde de istället för att befästa stereotypa uppfattningar om de andra, försökt frigöra sig från dessa. Resultatet blir att de bejakar ofta förekommande föreställningar och på så sätt snarare bekräftar än ifrågasätter läsarens tidigare förståelse av olika kulturella grupper. Våra bilder av och föreställningar om de andra bygger på kategoriseringar som varken är sanna eller representativa. Kategoriseringarna påtvingar de andra fasta, stabila, homogeniserande kulturella identiteter. Detta är bilder som vi alla har en skyldighet att ständigt ifrågasätta och försöka frigöra oss ifrån. Enligt den amerikanske kulturforskaren Gayatri Spivak får vi "aldrig sluta kritisera det som man inte inte kan vilja ha" (Eriksson m.fl. 1999:47). Alltså att ideligen ställa inlärda stereotyper på ända och på så sätt öppna upp för en större för9

159

Ingrid Fioretos

ståelse för mångfalden. När läroböckerna väljer att beskriva patienten utifrån en speciell tillhörighet, t.ex. "Muslimsk patient", förmedlar detta framför allt patientens annorlundahet. Det ges då små möjligheter att vidga begreppens gränser och skapa en mer rörlig och flytande definition. Detta gäller även för det vi som beskrivs i böckerna, där svensken sägs vara punktlig, ordningsam, planerande, rationell, blyg och konfliktundvikande. Svenskhet blir på så sätt till en definierad kulturell tillhörighet, samtidigt som även sjukvårdspersonalen blir en del i ett homogeniserat och endimensionellt vi. Läroböckernas beskrivningar av de andra kan medföra att vårdpersonalen istället för att se individuella yttringar, snarare ser den kollektiva kulturella tillhörigheten som en viktig informationskälla i ett kulturmöte. Begreppet mångfald får då en speciell definition som inte bygger på individuella kriterier utan snarare på en kollektiv tillhörighet. Problem uppstår när individer faller mellan kategorierna, när en individ som egentligen borde inneslutas i ett vi hamnar utanför, som t.ex. den muslimska sjuksköterskan. Genom att utgå från generaliseringar om hur en individ som sägs tillhöra en viss grupp (utifrån etnicitet, kultur eller religion) är tas ingen hänsyn till individens förändringsmöjligheter i ett nytt land. Tanken att identiteten är rörlig, flexibel och något som omformas över tid utvecklas inte i böckerna, istället ses den som fast eller statisk.

Att problematisera stereotypa föreställningar Liksom andra institutioner i samhället har sjukvården utvecklat sitt eget kulturella system eller institutionella rutiner som påverkar och definierar sjukvårdarens och patientens roller (Ekblad m.fl. 1996; DeMarinis 1998; Hanssen 1998). Detta leder i sin tur till särskilda beteendemönster eller koder, 160

Patienten som kulturellt objekt

vilka medför olika förväntningar i mötet. Inom institutioner finns det en tendens att skapa och vidmakthålla en viss "institutionell ordning" (Olsson 1995) eller "kåranda" (Arnstberg 1993) som ger riktlinjer för olika mönster av social interaktion och för hur arbetet bör utföras, och inom sjukvårdssystemet är de outtalade värderingarna lika styrande som de deklarerade. Invanda rutiner är inte alltid lätta att förena med flexibilitet eller en vilja att tänka i nya banor. Attityder, stereotyper och individers föreställningar om varandra påverkar hur man bemöter andra i konkreta situationer (jfr Eliasson 1991; Kamali 1997; Brune 1998). Den enskilde sjukvårdarens känslor eller attityder inför de andra påverkas både av sjukvårdens speciella och institutionella ordning och av värderingar i samhället i stort. Personalen inom sjukvården befinner sig i en speciell situation. Samtidigt som de ska se till att det praktiska vårdarbetet fungerar och ge vård eller bota patienter ska de respektera andras synsätt och värderingar. Detta kan upplevas som mycket svårt och samtidigt skapa frustration. Arbetssituationen tillåter sällan att tid avsätts för samtal med andra kolleger runt denna problematik. Även om många som arbetar inom vården önskar ett forum för att kunna diskutera sina känslor eller sin attityd gentemot olika patienter finns det oftast inte utrymme för detta. Eva, som varit sjuksköterska i mer än 30 år ger uttryck för en tystnad som hon uppfattar har blivit större och djupare under senare år: Jag menar att nu för tiden, då vi möter en vårdtagare som ser annorlunda ut eller som har ett främmande n a m n eller så, är det lätt att se det som ett problem. Vi reagerar olika, och sedan agerar vi på sätt som hindrar oss från att nästan utföra vårt arbete, jag menar själva omsorgen om en människa och inte något främmande djur / . . . / Det vore bra om det fanns en möjlighet att kunna prata om detta... men hur skulle det gå till? Och varför är det så svårt att prata om? (DeMarinis 1998:19).

161

Ingrid Fioretos

Upplevelser som denna och liknande skulle säkert många ha intresse av att kunna ventilera. Etnologen Margareta Herrman skildrar, i sin studie om omvårdnadselevers beskrivningar av sin utbildning hur studenterna inte gavs möjlighet att diskutera ämnet invandring eftersom det "var alltför tabubelagt. Möjligheten att torgföra åsikter som bröt mot det påbjudna var inte accepterat" (Herrman 1998:197). Detta kan ge sig uttryck i att obehagskänslor inför de andra tystas ner eftersom man är rädd att bli stämplad som "rasist". Det finns en norm, en oskriven regel om hur man bör förhålla sig till de andra, som kan beskrivas som "en känsla av att det kan vara förbjudet att tala om problem och att ställa krav på invandrarpatienter" (Lövgren & Runfors 1993:23). Enligt denna norm kan man uppleva sig som en avvikare om man vågar säga att man inte godtar det som just den patienten gör eller säger. En sjuksköterska säger: Ibland så är det så att jag kanske är negativt inställd till någon speciell invandrare. Men jag tycker att jag har fog för det då. Jag törs vara det. Andra gånger är det så att många inte vill säga nåt, just för att dom är invandrare. För man kan bli... man kan bli häcklad för rasist på nåt sätt. Men jag tycket inte att för att m a n är invandrare ska man få göra hur m a n vill för det (Lövgren & Runfors 1993:23).

Att ta sina egna attityder mot de andra på allvar och skärskåda sina egna stereotypa föreställningar eller obehagskänslor kan vara viktigt i ett fortsatt arbete för att skapa förståelse inför individen (Bang 1990). Valerie DeMarinis uttrycker det så här: Självkännedom, och ökad kunskap om den egna kulturens inflytande, de egna "kulturglasögonen", är den överlägset bästa kunskapen för att förbättra den tvärkulturella integrationen. Att sätta ord på, och ta sina rädslor vis-a-vis hur man ser på den andre, främlingen, hotet på allvar, kan hjälpa en att ta tag i vad som håller på att ske inom en, med en och inom den kultur i vilken m a n lever (DeMarinis 1 9 9 8 : 3 2 ) .

162

Patienten som kulturellt objekt

I citatet ovan poängteras vikten av att tillåta en öppen diskussion runt de känslor som kan väckas i mötet med de andra. Men istället blir tystnaden ofta en realitet för många som arbetar inom vården. För många sjukvårdsanställda försvåras en redan svår arbetssituation genom att man inte uppmuntras att öppet diskutera sina känslor och attityder tillsammans med kolleger. Det förutsätts att vårdpersonalen har de "rätta" eller "bra" åsikterna och därmed klarar av att arbeta i en mångkulturell miljö utan behov av att ventilera eller diskutera de problem som uppstår. Det blir på något sätt otillåtet att tänka eller känna på ett annorlunda sätt, ett sätt som inte överensstämmer med det normala eller rätta. Det kan upplevs som att även läroböckerna aldrig på riktigt går in i diskussionen om sjukvårdarens möjliga frustration eller "desperation" i ett kulturmöte. Istället understryks denna diskussions karaktär av tabu. Ett exempel på detta är att när mer fientliga attityder mot de andra beskrivs så är dessa placerade utanför sjukhusmiljön. De beskrivna händelserna är inget som berör vårdpersonalen i deras arbetssituation, istället blir främlingsfientlighet ett fenomen som pågår någon annanstans. Den direkta invandrarfientligheten kan vara både dold och öppen. Många familjer utsätts för en a n o n y m fientlighet där de bor. De blir bortglömda vid gemensamma grannskapsarrangemang eller blir anmälda för högljudda fester som inte skulle uppmärksammats om det rört sig om en svensk familj. Det händer att hyreskontrakt i andra hand sägs upp efter anonyma men grundlösa beskyllningar om bråk och oordning. Invandrarfamiljer måste ibland skaffa hemligt telefonnummer då de utsätts för telefonterror. Man sprider vandringssägner, som att flyktingfamiljer bryter upp parketten i stora rummet och odlar grönsaker i trossbotten och liknande historier som lägger grunden för förlöjligande och förnedring. Både barn och vuxna kan av ren obetänksamhet slänga smällare utanför en flyktingfamiljs bostad för att "skoja lite" (Ekblad m.fl. 1996:40).

163

Ingrid Fioretos

Den "vardagsrasism" som beskrivs här utgörs av otrevliga grannar eller "obetänksamma" barn som utför spektakulära handlingar som är lätta att ta avstånd ifrån. Det vi som presenteras i böckerna går på så sätt fria från "förbjudna" tankar och handlingar och ingår inte bland de som hyser främlingsfientliga känslor. Vi ges därmed implicit de "rätta" åsikterna och de "normala" egenskaperna (0'Dell 1998), och läsaren hamnar utanför kategorin "de som diskriminerar". Denna dubbelriktade förträngning av det som tillhör vår svenska imaginära gemenskap - de främmande invandrarna, de skrämmande rasisterna - borgar för en bekväm verklighetsbild / . . . / den svenska debatten om främlingsfientligheten bygger på en sådan rituell partsindelning. På ena kanten finner vi "invandrarna", på den andra "rasisterna" och i mitten "svenskarna". Det är en indelning som skymmer varje korrekt förståelse av såväl rasismen som den svenska identiteten (Jonsson 1 9 9 3 : 2 7 9 ) .

Vi förtränger "alla likheter mellan rasistens värderingar och de värderingar som genomsyrar det samhälle i vilket vi gjort oss så hemmastadda" (Jonsson 1993:279). Med detta menas inte att sjukvårdaren medvetet diskriminerar, utan snarare en typ av diskriminering som innefattas dels i de värderingar som finns i samhället i stort, dels de mer strukturella svårigheter som är inbyggda i den institutionella ordningen på sjukhusavdelningen eller vårdcentralen, t.ex. språksvårigheter, att man nekas vård om man inte först kan identifiera sig i receptionen/kassan, olika svårigheter som slår ojämnt.

Implicita budskap som påverkar attityden I en rapport från Socialstyrelsen med syfte att bidra till att "de mångkulturella frågorna utvecklas och systematiseras i läkarutbildningen" (SoS-rapport 1999:13:7) ges förslag på lämpliga exempelfall som kan användas i det s.k. problembaserade 164

Patienten som kulturellt objekt

lärandet (PBL). Samtliga exempelfall är kortfattade och miljöbeskrivningarna omfattar bara några få ord. I de fall där man vill att studenten ska associera de exemplifierade vårdcentralernas lokalisering till invandrartäta förortsmiljöer, kallas platserna för de fingerade namnen Utlandsby eller Invandrarby. Utlandsby och dess invånare ställs utanför det svenska samhället samtidigt som en omedveten exkluderingsprocess etableras. De personer som lever i Utlandsby eller i Invandrarby är inte en del av det svenska samhället utan blir istället en del av det främmande, det annorlunda. En skarp gräns definieras mot oss. Här sänds undermedvetna koder eller signaler till mottagaren genom användandet av dessa namn, vilket omedvetet påverkar vår uppfattning av vår omvärld. När Hanssen skriver om vikten av att "utveckla ett positivt samspel" visar hon att det finns ett samband mellan om man känner osäkerhet inför de andra och den egna attityden mot de andra: För vårdarbetaren bör initiativet till dialog ingå som ett led i en god omvårdnad. Viljan att ta initiativ har med attityden till invandrarpatienter att göra. Undersökningar tyder på att vårdarbetare som känner osäkerhet inför det som är främmande och annorlunda, är mer negativt inställda till invandrarpatienter (Hanssen 1998:124). Implicita budskap i språkbruket påverkar attityder. Ett exempel hämtat från läroböckerna på hur ordens omedvetna budskap eller hur själva ordvalet kan medverka till att främmandegöra de andra är när begreppet omplanteringsprocess används för att beskriva de andras kulturanpassning och integration i Sverige. I termen omplanteringsprocess finns det paralleller till begreppet rötter och till det historiska, politiska och ekonomiska företräde som åläggs de som i generationer har en fast förankring i den svenska jorden. Denna koppling mellan hemland och kulturell identitet påverkar sättet att förhålla sig till plats och till människor Qonsson 1995). Om

10

165

Ingrid Fioretos

man är omplanterad hör man inte riktigt hemma i den svenska miljön eller i svenskheten. Det blir som "om varje 'plats' hade en motsvarande folkgrupp eller kultur att uppfyllas av" (0'Dell 1998:190). Liksom användandet av begreppet omplanteringsprocess signalerar namnet Utlandsby något till läsaren, vilket snarare ökar avståndet mellan vi och dem än öppnar för en större förståelse eller identifikation med de andra. Beskrivningarna blir värderande samtidigt som de stärker kunskap och känslor inför de andra som författarna säger sig inte vilja stärka. Känslan av osäkerhet kan ta sig uttryck i små och subtila vardagshändelser som t.ex. i mötet med ett annorlunda namn. Det börjar direkt på morgonen, när vi har vår öppna mottagning, berättar Lasse. På listan över patienter finns det kanske inte ett enda svenskt namn. Jag måste först försöka klura ut vad som är för- och efternamn, därefter om det är ett namn på en kvinna eller man. Sedan gäller det att uttala det rätt och förvissa mig om att jag får med mig rätt patient in i mottagningsrummet (Malmström 1 9 9 8 : 8 8 2 ) .

Läkaren i citatet ovan visar att det finns vissa tekniska svårigheter sammankopplade redan i mötet med personnamnet. Namnet blir meningsbärande, och redan innan mötet skapas en bild av patienten som kan inge en känsla av otrygghet inför eller under ett möte. Även språkets omedvetna budskap är meningsbärande och påverkar oss. Vilka ord vi väljer att använda i en speciell kontext har betydelse för hur vi omedvetet uppfattar helheten. På så sätt har ordvalet inflytande på oss och på våra attityder gentemot de andra. När Ekblad m.fl. talar om hur asylsökande kommer i "en stor anhopning" (Ekblad m.fl. 1996:86) och för med sig "s.k. samhällsfarliga sjukdomar" eller "importerad smitta" (ibid:77) så påverkar dessa ordval omedvetet läsarens sätt att uppfatta och förhålla sig till de som beskrivs. Begreppet patient ger inte samma 166

Patienten som kulturellt objekt

associationer som termen invandrarpatient. Som läsare påverkas vi av implicita värderingar i orden. Vardagens språkliga kategoriseringar inbegriper även sociala maktrelationer. Ett tydligt exempel är begreppet invandrare: Det skapades för ett trettiotal år sedan av svenska myndigheter. Därmed producerades inte bara en ny identitet utan också ett nytt slags människor, "alla dessa invandrare", som inte hade existerat tidigare (Jonsson 1 9 9 3 : 2 0 2 ) .

Ordet invandrare påverkar hur vi betraktar individer och uppfattar deras position i samhället. Kategorierna invandrare och invandrarpatient fungerar inte enbart som förenklande eller homogeniserande utan det finns även en underliggande värdering i begreppen, där de andra inte enbart ses som främmande eller avvikande utan också som "sämre" rustade inför livet. När termerna invandrarpatient, flyktingpatient eller flyktingbarn används i böckerna gör dessa samtidigt något med de som beskrivs, men även med de som beskriver dem. När flyktingbarnens tillvaro skildras möts läsaren av familjeupplösning, trauma sammankopplat med flyktingskap, flyktingbarns integrationsproblem etc. Det framförs allt oftare i media att invandrar- och flyktingbarn som lever i miljöer där svenska är ett minoritetsspråk går ut skolan utan fullständiga betyg, vilket leder dem rakt in i ständig arbetslöshet, kriminalitet, utanförskap och avståndstagande från samhället (Ekblad m.fl. 1 9 9 6 : 4 3 ) .

Det är en ensidig bild av utanförskap som förmedlas och läsaren presenteras inte några positiva förebilder som han eller hon kan identifiera sig med. Eftersom dessa bilder inte problematiseras i texten och inte ges någon motbild poängteras åter olikheter snarare än likheter. Det skapas ingen känsla av respekt för den beskrivna gruppen (flyktingbarn) och det väcks inte heller någon nyfikenhet eller intresse för att lära 167

Ingrid Fioretos

känna dem. Istället för förståelse och analys skapas implicit främlingskänslor. Att inte alla flyktingbarn lever under dessa omständigheter ställs inte upp som motvikt. Men, kan man invända, är det inte bra att sjukvårdspersonalen uppmärksammas på att det finns problem och att barn far illa? Jo, men alltför onyanserade kunskaper verkar främmandegörande och medverkar till onyanserade uppfattningar om dessa barn. Etnologen Karl-Olov Arnstberg beskriver med "tjänstemanna-klient-relationen" hur tjänstemän har en tendens att normalisera sig själva och kulturalisera klienten i ett möte. Uppfattningar om klienten eller patienten fastnar ofta i en stereotyp bild som leder till rutiniserade handlingsmönster, vilket i sin tur försvårar upptäckten av individuella aspekter (Arnstberg 1988). Om man som Ekblad m.fl. beskriver invandrar- och flyktingbarns situation i negativa ordalag skapas undermedvetna förväntningar i det enskilda mötet mellan en sjukvårdare och barnet. Detta påverkar i förlängningen även vårt handlande (Olsson 1995), och kan medföra att den individuella sjukvårdaren behandlar en patient på ett speciellt sätt utifrån tidigare föreställningar om den kulturella grupp som patienten sägs vara en del av. I mötet förvandlas patienten då till ett kulturellt objekt, och tillåts inte vara en individ. Detta blir en "mångkulturalismens paradox", alltså när individen inte bara ges rätten att "ha en kultur, utan i många fall dessutom direkt tvingas pryda sig med etniska beteckningar vare sig de vill det eller inte" (Eriksen 1993:177). Individen stängs in i majoritetens uppfattningar av olika kulturella grupper eller i "kulturella getton" (Necef 1994) där individuella yttringar ges små möjligheter att göra sig hörda. På så sätt bestäms gruppens karaktärsdrag eller kulturella identitet men även "upplevelsen av att tillhöra en etnisk minoritet" utifrån "värdsamhällets dominerande ideologi" (Ahmadi 2000:174). Med andra ord spelar även våra uppfattningar om de andra som grupp stor roll när de själva definie168

Patienten som kulturellt objekt

rar sin egen känsla av att tillhöra en speciell grupp med sina utmärkande egenskaper. Vi påverkar alltså även deras egen självbild och de blir i mötet till vår bild av dem. Hur vi reagerar inför ett namn eller utseende beror delvis på vad vi anser är rätt eller fel, normalt eller onormalt etc, vilket vi har lärt oss via grundläggande värderingar i samhället och som ingår i vår för-förståelse av händelser runt omkring oss. Dessa värderingar är även implicit inbyggda i det språk vi talar, eller i våra individuella föreställningar om det mångkulturella samhället.

Språket som nyckel Författarnas bilder av det mångkulturella Sverige varierar något, men gemensamt är att de anser att en god kommunikation är nyckeln till bra samförstånd över kulturgränserna och därmed även till god omvårdnad. Ingrid Hanssen menar att man måste "våga röra sig in i kulturernas spännande värld" (Hanssen 1998:15) och ta del av den "inspirerande kulturella mångfalden" (ibid: 19). En mångfald som Valerie DeMarinis beskriver så här: På en mycket framgångsrik liten kebabrestaurang i centrala Stockholm kan man se att folk roar sig o c h trivs. Här finns det mångkulturella Sverige. Här kan m a n beställa en kebab med potatismos (DeMarinis 1 9 9 8 : 7 5 ) .

I denna syn på det mångkulturella samhället kommer allt att ordna sig bara man är beredd att lyssna på, tala med och respektera varandra. En av de viktigaste orsakerna till att ett vårdmöte försvåras är just att en person eller en patient saknar kunskaper eller har bristfälliga kunskaper i svenska språket. Om man har som mål att all "information som man skulle ge svenska patienter ska man också ge till patienter 169

Ingrid Fioretos

med annan kulturell bakgrund" (Ekblad m.fl. 1996:74), vilket är ett viktigt mål i sig och som överensstämmer med idealen i HSL, då blir ett gemensamt språk oerhört viktigt. Det uppstår lätt frustration hos den person som i en stressad och pressad arbetssituation finner sig själv sitta och bokstavera "v-ä-ts-k-e-e-r-s-ä-t-t-n-i-n-g" för en patient som söker rådgivning via telefon, liksom när man med hjälp av bilder ska försöka förklara att man inte ska ha olja i det två veckor gamla barnets badvatten. Eftersom så mycket tilltro sätts till ett delat språk förknippas dåliga svenskkunskaper med ett hot mot den rådande samhällsordningen och mot integration. Detta bygger på en starkt rådande värdering i samhället, men framställs likväl i läroböckerna som något neutralt. Eftersom många invandrarbarn nästan enbart har utländska klasskamrater får de problem med att lära sig svenska. Därför är segregationen förödande både för samhället och för invandrarna och flyktingarna själva (Ekblad m.fl. 1996:45).

Uppfattningen att segregation är "förödande" både för samhället och individen överensstämmer med den officiella modellen, där stora resurser, både statliga och kommunala satsas på att ge alla undervisning i svenska språket. Utan förmåga att uttrycka sig på svenska anses man bli isolerad, arbetslös och marginaliserad. Något som i sin tur ofta sägs leda till ökad sjuklighet (Malmström 1998; Lindqvist 1997). Att lära sig svenska ses som en grundförutsättning för samhällsdeltagande och integration. Denna övertygelse stämmer överens med folkhemstanken där en nation, ett folk och ett språk är honnörsord. I detta folkhem skapas jämlikhet genom likhet och alla ska ges samma möjligheter (Ehn 1986; Sjögren 1993). Likaså ges det uttryck för den norm i det svenska samhället som säger att var och en ska kunna klara sig själv och i varje situation föra sin egen talan. I Sverige har man under en längre period satsat på undervisning i svenska för invandrare (SFI), och detta har setts som en viktig bot mot kommunika170

Patienten som kulturellt objekt

tionssvårigheter i kulturmötet. I den modell som presenteras i läroböckerna och i samhället i stort förbises alla de som inte kan eller inte vill lära sig svenska, men samtidigt även övriga aspekter (politiska, sociala, ekonomiska etc.) av en lyckad integration. Man "verkar ta för givet att det bara är att gå på kurs och lära sig" (Sjögren 1996:31). Etnologen Annick Sjögren beskriver i sin bok En "bra" svenska? en äldre syriansk kvinna från Turkiet som talar fyra språk: syrianska, arameiska, turkiska och kurdiska. Enligt svensk kategorisering är den äldre kvinnan fyrspråkig och på samma gång analfabet. Som analfabet har h o n svårt att lära sig svenska. Däremot upplevs hon av sin omgivning som en vis och erfaren kvinna. Hon har lärt sig det som var nödvändigt i de fyra språk som h o n stötte på i sin omgivning, det som alltså behövdes för att klara både vardagsliv och kriser. Nu i Sverige bor hon bland familj och släkt, respekterad av alla och med all hjälp hon behöver. Det svenska språket har ingen funktion i hennes nuvarande liv och därför är hennes motivation att lära sig svenska låg (Sjögren 1 9 9 6 : 2 4 ) .

Den syrianska kvinnan i exemplet har inte behov av att lära sig svenska och vill inte heller integreras i samhället (utifrån den samhälleliga definitionen av integration). Kvinnan blir ett hot och hennes attityd ifrågasätter den av majoriteten uppställda ordningen: lära språk - integreras - må bra. Främlingskapet förstärks, tillsammans med moraliska implikationer där kvinnan inte gör det som anses "bäst" för henne. I den offentliga definitionen av integration ges inget egentligt handlingsutrymme. Det är vi (majoriteten) som har tolkningsföreträde för vissa värden i samhället och därmed blir villkoren för hur integrationen ska se ut våra. Kvinnans språkkunskaper diskvalificeras i läroböckerna, liksom i den officiella hållningen i samhället. Den syrianska kvinnan däremot anser att hennes språkbehov uppfylls i den "tvättstugans svenska" (Sjögren 1996:23) som hon behärskar. För henne fungerar all övrig kommunikation på de andra språken. Åter11

171

Ingrid Fioretos

igen missar författarna att skapa komplexitet och nyanser i framställningen av de andra. De är våra normer som gäller i denna diskussion. I böckerna ges ingen möjlighet till identifikation med en speciell och individuell relation till språkkunskaper. Det ges inte heller något utrymme för olika "användningsprocesser" av den enhetliga och för alla ämnade språkinlärningen. 12

Övertygelsen att alla de som kan inrymmas under beteckningen "invandrare" inte kan klara sig utan en "bra" svenska, speglar ett komplicerat spel mellan det gamla och det nya Sverige, mellan en djupt rotad tradition och dagens förhållanden (Sjögren 1996:37). Enligt Annick Sjögren befinner sig Sverige i en brytningsperiod mellan olika sätt att förhålla sig till språket. Där ett kan vara att välja bort svenskan helt, ett annat att se på svenskan som ett språk bland andra som man behärskar i olika syften eller att tala svenska men med brytning. När läroböckerna diskuterar språket och dess betydelse är det den gamla, traditionella modellen som är normen. På så sätt inkluderas inte individer med ett annorlunda förhållningssätt till språket. Givetvis är det viktigt att kunna kommunicera med andra i det land där man bor. Detta får sjukvårdspersonalen erfara i mycket stor utsträckning. När patienten inte behärskar språket uppstår svårigheter av varierande slag. Sjukvården, liksom andra instanser i samhället, har skyldighet att tillkalla tolk. Det finns dock problem förknippade med detta som gör att det inte alltid fungerar som man önskat. Enligt lagen ska tolk användas "vid behov", vilket kan ses som en alltför vid definition, och att vid behov tillkalla tolk sker därför långt ifrån alltid. Dels på grund av att det kostar pengar (vilket gör det omöjligt att t.ex. anlita tolk under en flera timmar lång förlossning), dels uppstår det akuta situationer inom vården då tiden inte tillåter att tolk tillkallas. Ofta används istället okvalificerade tolkar, som t.ex. släkt och vänner. 172

Patienten som kulturellt objekt

Svenska språket blir i böckerna till en symbol för kompetens och identitet och för ett möjligt "innanförskap" (Runfors 1996), och utan det svenska språket anses man på olika sätt hamna i ett utanförskap. Men det är svårt att föreställa sig att alla kommer att tala en "felfri" eller en "bra" svenska. Idag finns det många svenskar som aldrig kommer lära sig tala svenska, och det är en realitet för sjukvårdspersonal att tvingas ge information till en patient som man inte delar språk med och utan att veta om informationen har nått fram. På vilket sätt bör vården bemöta denna nya situation? Det hade varit intressant om läroböckerna hade diskuterat denna språkliga förändring som sker i samhället och hur sjukvårdspersonalen kan förhålla sig till detta. Om den syrianska kvinnan i exemplet ovan söker sjukvård uppfattas hon som ett problem därför att hon inte talar svenska. Men man kan fråga sig om hon skulle anses som ett mindre problem om hon pratade svenska. Det är inte enbart språket som möjliggör ett innanförskap utan även "andra väsentliga komponenter sociala, etniska, ekonomiska, politiska och historiska - som samspelar i en integrationsprocess" (Sjögren 1996:32). Likaså beror det på hur man talar språket, om man talar med brytning eller har ett annorlunda ordförråd än den svenska som är norm. Det beror dessutom på hur man definierar en "lyckad kommunikation". Förutsätter den att man även måste vara överens om grundläggande samhällsvärderingar eller om medicinska föreställningar?

Avslutning Efter en kulturanalytisk granskning av de tre läroböckerna framstår det tydligt att dessa reproducerar vanligt förekommande stereotypa föreställningar om de andra. Trots en uttalad motvilja mot generaliseringar är det just generaliseringar 173

Ingrid Fioretos

som blir resultatet. Överbetoningen av etniska, kulturella eller religiösa gruppers särskiljande egenskaper skapar en konstruerad bild av dessa grupper som statiska och homogena. Detta kan i sin tur påverka attityderna gentemot varandra då vi möts i en mångkulturell kontext, vilket i sin tur även påverkar handlandet. De andra blir i böckerna dömda att representera vår stereotypa bild av dem, liksom vi blir inlåsta i gängse föreställningar om vår kultur (jfr Fanon 1995). Istället för att tillåtas vara en individ på egna premisser blir den andre till ett kulturellt objekt. Detta får rimligen konsekvenser för läsaren. Hur ska då undervisningen i kulturmöten inom sjukvården vara utformad? Är det bättre med en "dålig" utbildning än ingen alls? Det påstås ofta att det mångkulturella samhället är en utmaning för sjukvården. Men vari ligger egentligen utmaningen? Det hade varit intressant om de vanligt förekommande fördomsbilderna istället hade gjorts instabila och samtidigt tillåtit individer att formas av flera platser och flera historier. Att man inte på förhand menade att en person beter sig si eller så beroende på kulturell tillhörighet. På så vis skulle man öppna upp för mer situationsbundna, utbytbara eller flexibla förhållningssätt inför olika individer (Alsmark 1997; Eriksen 1999; Eriksson m.fl. 1999). Om man istället poängterade "identitetens tillfällighet" (Ahmadi 2000:173) och hur människor, samhällen och kulturer varierar, interagerar och förändras över tid, kunde man godkänna de individer som gör anspråk på en identitet "som inte bygger på antingen eller utan både och eller varken eller" (Eriksson m.fl. 1999:47). Då skulle man kunna undvika generaliseringar på konstruerade grunder och istället skapa en mer "kosmopolitisk" förståelse av de andra. Det är viktigt att ideligen ifrågasätta vem det är som beskrivs och för vem, för att på så sätt få en större insikt i vad den kulturella kompetens som läsaren sägs få består av.

174

Patienten som kulturellt objekt

Noter 1 Kulturmöten i sjukvården kan definieras som "samspelet som sker mellan en vårdtagare och en vårdgivare när de har olika kulturella bakgrunder" (DeMarinis 1 9 9 8 : 1 9 ) . 2 Vid kontakt med olika hälso- och sjukvårdsutbildningar i Sverige under våren 2 0 0 0 framkom att situationen inte har förändrats sedan Socialstyrelsen publicerade sin rapport 1 9 9 7 . 3 Solvig Ekblad är docent i transkulturell psykologi, Staffan Jansson är hälsoöverläkare och Per-Gunnar Svensson är professor och forskningschef vid Centrum för folkhälsoforskning i Karlstad. Valerie DeMarinis är professor i religionspsykologi och Ingrid Hanssen är sjuksköterska. 4 Genom ett kulturanalytiskt perspektiv vill m a n upptäcka kulturella mönster eller processer och då bl.a. medvetandegöra dolda eller outtalade premisser som styr handlandet. 5 Definitionen av de analytiska begreppen annorlundahet och de andra har med det sätt som vi förstår oss själva genom att se på andra och på den åtskillnad som sägs finnas mellan vi och de andra. Denna åtskillnad är en skapad konstruktion och en tanke som vi projicerar på dem. Egentligen är de inte mer annorlunda än någon annan. För en utförligare definition se Jonsson 1 9 9 3 . 6 När jag fortsättningsvis talar om "författarna", "böckerna", "läroböckerna" syftar jag på de tre undervisningsböcker som jag utgår ifrån i denna artikel. 7 Dessa kulturbeskrivande avsnitt ges varierande sidoutrymme. I Valerie DeMarinis bok utgör denna avdelning 84 av 1 7 6 sidor, i Ingrid Hanssens bok innefattar detta avsnitt 107 av 2 4 4 sidor. I Solvig Ekblad m.fl. uppgår denna del till 13 av 2 3 7 sidor. 8 Ingrid Hanssen använder begreppet baskunskaper när hon talar om de kunskaper som är viktiga att ha som grund för att nå en djupare förståelse i mötet med de andra. Begreppet innefattar att det här finns en speciell kunskap om de andra med en "bas", en kärna. I begreppet baskunskaper blir ett essentialistiskt perspektiv tydligt. 9 Diskurs kan definieras som dominerande värderingar i samhället eller som en samtalsordning. En diskurs utövar inflytande på individer då det offentliga samtalet går in i och blir en del av individens medvetande och anvisar vad som är t.ex. rätt-fel, normalt-onormalt, bra-dåligt, moraliskt-omoraliskt (Foucault 1 9 8 9 ) . 10 Valerie DeMarinis använder begreppet den "kulturella omplanteringsprocessen" som en återkommande rubrik i sin kulturbeskrivande avdelning. Läsaren ska genom detta få inblick i t.ex. judars eller muslimers omplanteringsprocesser, dvs. den kulturanpassning eller integration som sker i Sverige. 11 Den samhälleliga definitionen av integration kan lyda såsom integrationsminister Leif Blomberg framställde den i ett tal 1 9 9 6 : "Integration är självfallet både en individuell och en samhällelig process. På individ-

175

Ingrid Fioretos

basis handlar det om att den invandrade personen lär sig språk, skaffar sig allsidig kunskap om samhället, kommer in på arbetsmarknaden och blir delaktig i samhällslivet. Detta innebär naturligtvis inte att individen ska göra sig av med sitt modersmål och kulturarv. Betraktad ur ett samhällsperspektiv är integration ett förhållningssätt som syftar till att skapa en helhet av samhällets mångfald; en helhet som kännetecknas av just kulturell mångfald, etnisk jämställdhet och ömsesidig respekt och tolerans för varandras olikheter". 12 Termen är hämtad från den franske etnologen Michel de Certeau (1984) och som syftar hur individer ständigt modifierar användningen av en viss vara eller ett visst tankesystem, vilket skiljer sig från den särskilda idén bakom produkten eller tanken.

Referenser Ahmadi, N. (2000). Kulturell identitet i gungning. I: Allwood, C. M. & Franzén, E.C. (Red.), Tvärkulturella möten. Grundbok for psykologer och socialarbetares. 155-179. Stockholm: Natur och Kultur. Alsmark, G. (1997). En svensk uganda-indier! I: Alsmark, Gunnar (Red.), Skjorta eller själ? Kulturella identiteter i tid och rum, s. 62-84. Lund: Studentlitteratur. Arnstberg, K.-O. (1988). Att samtala med människor med en annan kulturell bakgrund. I: Daun, Å. & Ehn, B. (Red.), Biandsverige. Om kulturskillnader och Kulturmöten, s. 307321. Stockholm: Carlssons. Arnstberg, K.-O. (1993). Hur tänker staten? I: Arnstberg, KarlOlov (Red.), Kultur, kultur, kultur. Perspektiv på kulturmöten i Sverige, s. 133-157. Stockholm: Liber Utbildning. Bang, S. (1990). Att arbeta över kulturgränserna. I: Att mötas över kulturgränser. Perspektiv på utbildning i invandrarfrågor, s. 26-45. Göteborg: Göteborgs Invandrarförvaltning. Berg, M. (1994). Seldas andra bröllop. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige. Berg, M. (1998). Hudud. Ett resonemang om populärorientalismens bruksvärde och världsbild. Stockholm: Carlssons. 176

Patienten som kulturellt objekt

Brune, Y. (1998). Svart magi och vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasis. Stockholm: Carlssons. DeMarinis, V. (1998). Mångkulturell vård i livets slutskede. Att möta äldre personer med invandrarbakgrund. Lund: Studentlitteratur. De Certeau, M. (1984). The Practice ofEveryday Life. Berkeley: University of California Press. Ehn, B. (1986). Det otydliga kulturmötet. Om invandrare och svenskar på ett daghem. Malmö: Liber. Ehn, B. (1990). Bönemattor och empanadas. Om föremål och etnifiering. I: Arvidsson, A. m.fl. (Red.), Människor och föremål. Etnologer om materiell kultur, s. 81-98. Stockholm: Carlssons. Ekblad, S., Jansson, S. & Svensson, P.-G. (1996). Möten i vården. Transkulturellt perspektiv på hälso- och sjukvården. Stockholm: Liber Utbildning. Eliasson, R. (1991). Omsorgsrationaliteten och dess villkor. En ideologisk ansats. I: Bengtsson, B., Bjerkman, A., Hermansson, H-E. & Israel, J. (Red.), Etik, solidaritet och välfärd. Göteborg: Daidalos. Eriksen, T.H. (1993). Ethnicity and Nationalism. Definitions and Critical Reflections. I: Ethnicity and Nationalism. Formation ofldentity and Dynamics ofConflict in the 1900s. Göteborg: Nordnes. Eriksen, T.H. (1999). Kulturterrorismen. En uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Nora: Nya Doxa. Eriksson, C, Eriksson Baaz, M. & Thörn, H. (1999). (Red.): Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa. Fanon, F. (1995) (1971). Svart hud, vita masker. Göteborg: Daidalos. Foucault, M. (1989) (1963). The Birth of the Clinic. An Archeology ofMedical Perceptions. London: Routledge.

177

Ingrid Fioretos

Från invandrarpolitik till integrationspolitik. Inledningstal vid konferensen Integration, vägen in i Sverige, framfört av Integrationsminister Leif Blomberg på Röda Korsets folkhögskola i Gripsholm. 1996-12-04. Stockholm: Regeringskansliet, Inrikesdepartementet. Hanssen, I. (1998). Omvårdnad i ett mångkulturellt samhälle. Lund: Studentlitteratur. Herrman, M. (1998). Förändring med förhinder. Omvårdnadselevers beskrivningar av sin yrkesforberedande utbildning. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige. Hälso- och sjukvårdslagen (1982). I: Författningshandbok 1998. För personal inom hälso- och sjukvården, sammanställd av Kay Wilow. Stockholm: Liber. Härenstam, K. (1993). Skolboks-islam. Analys av bilden av islam i läroböcker i religionskunskap. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Jonsson, S. (1993). De andra. Amerikanska kulturkrig och europeisk rasism. Stockholm: Norstedts. Jonsson, S. (1995). Andra platser. En essä om kulturell identitet. Stockholm: Norstedts. Kamali, M. (1997). Distorted Integration. Clientization of Immigrants in Sweden. Uppsala: Uppsala Multiethnic Papers 41. Karlsson, P. (1999). Islam tar plats - moskéer och deras funktion. I: Svanberg, I. & Westerlund, D. (Red.), Blågul islam? Muslimer i Sverige, s. 195-212. Nora: Nya Doxa. Lindqvist, R. (1997). Vad är medicinsk sociologi? I: Lindqvist, R. (Red.), Medikalisering, professionalisering och hälsa. Ett sociologiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur. Lundahl, P. (1998). Kontextbunden essentialism. Om svårigheterna att relativisera heterosexualitet/homosexualitet. I: Miegel, F. & Schoug, F. (Red.), Dikotomier. Vetenskapsteoretiska reflektioner, s. 91-113. Lund: Studentlitteratur. Lövgren, K. & Runfors, A. (1993). Exotiskt eller oetiskt? Vårdpersonal talar om sitt arbete med invandrarpatienter. Botkyrka: Mångkulturellt centrum i Botkyrka. 178

Patienten som kulturellt objekt

Malmström, C. (1998). Världen finns i Hammarkullen. "Internationell" allmänmedicin i Göteborg istället för tropikerna. I: Läkartidningen, nr 9/1998, s. 878-883. Mohanty, C.T. (1999). Med västerländska ögon. Feministisk forskning och kolonial diskurs. I: Eriksson, C., Eriksson Baaz, M. & Thörn, H. (Red.), Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, s. 195-214. Nora: Nya Doxa. Necef, M.U. (1994). Hur ska det gå med min etniska identitet som turkisk invandrare i den här röran? I: Hemer, O. (Red.), Kulturen i den globala byn. Lund: Aegis. 0'Dell, T. (1998). Svenskhetens dynamik. Att konfrontera jaget med den Andre. I: Miegel, F. & Schoug, F. (Red.), Dikotomier. Vetenskapsteoretiska reflektioner, s. 181-201. Lund: Studentlitteratur. Olsson, E. (1995). Delad gemenskap. Identitet och institutionellt tänkande i ett multietniskt servicehus. Linköping: Linköpings universitet. Otterbeck, J. (1999). Skolan, islam och muslimer. I: Svanberg, Ingvar och Westerlund, D. (Red.), Blågul Islam? Muslimer i Sverige, s. 157-174. Nora: Nya Doxa. Runfors, A. (1996). Skolan, mångfalden och jämlikheten. En diskussion om strukturerande principer vid hantering av olikhet. I: Sjögren, A., Runfors, A. & Ramberg, I. (Red.), En "bra" svenska? Om språk, kultur och makt. Botkyrka: Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Sachs, L. (1992). Vårdens etnografi. Om hälsa, sjukdom och vård i sitt kulturella sammanhang. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Sachs, L. & Uddenberg, N. (1988). Medicin, myter, magi. Ett annorlunda perspektiv på vår sjukvård. Stockholm: Natur och Kultur. Said, E. 1993 (1978). Orientalism. Stockholm: Ordfront.

179

Ingrid Fioretos

Sander, Å. (2000). Religion som förståelse i mötet mellan invandrare och vårdpersonal. I: Allwood, C M . & Franzén, E.C. (Red.), Tvärkulturella möten. Grundbok för psykologer och socialarbetare, s. 202-250. Stockholm: Natur och Kultur. Sjögren, A. (1993). Här går gränsen. Om integritet och kulturella mönster i Sverige och medelhavsområdet. Stockholm: Arena. Sjögren, A. (1996). Språket, nykomlingens nyckel till samhället men också en svensk försvarsmekanism. I: Sjögren, A., Runfors, A. & Ramberg, I. (Red.), En "bra" svenska? Om språk, kultur och makt. Botkyrka: Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Socialstyrelsen (1997). Invandrarkunskap i högskoleutbildningen. En undersökning om yrkesutbildningar inom hälsooch sjukvårds- och det sociala området. Invandrarprojektet, rapport nr 1997:1. SoS-rapport 1999:13: Mångkulturell sjukvård. En lärarhandledning för läkarutbildningen. Sunar, O. (1997). Svenskt blod. Ozan Sunar gör upp räkningen med invandrarpolitiken. I: Dagens Nyheter, 23 februari: B2.

180

Kulturkongruent omvårdnad Om Madeleine Leiningers omvårdnadsteori Kerstin Cebru och Ania Willman

Vårdens utveckling kräver helhetssyn och vetenskaplighet Den svenska hälso- och sjukvården är idag mer effektiv än tidigare. Vårdtiderna är kortare och patienternas hälsosituation är mer komplex. Det ställs stora krav på dem som arbetar i vården. Kraven innebär bland annat att den vård som ges ska vara av god kvalitet och ges på lika villkor. Det krävs också att de som arbetar med vård har en helhetssyn och att de fokuserar patientens hela situation, inte enbart en enstaka sjukdom (SFS 1982:763). Forskning och utveckling bedrivs i ökad omfattning, och med det följer växande samhällskrav på ett bättre utnyttjande av forskningens resultat. Därför krävs av vårdpersonalen att de ska ha ett vetenskapligt förhållningssätt. En alltmer högeffektiv och specialiserad vård förutsätter att arbetet vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Av personalen krävs att deras vårdåtgärder redovisar resultat, effektivitet och god kvalitet. I vid mening inkluderar vårdverksamheten såväl medicinsk verksamhet som omvårdnad och paramedicinsk behandling. Vård sker i möten mellan människor. Dessa möten kan beskrivas med termen vårdrelation. En vårdrelation är till sin karaktär inte jämlik eftersom den ena parten i relationen är hjälpbehövande. Vårdpersonalens förhållningssätt i det 181

Kerstin Cebru och Ania Willman

gemensamma mötet kan vara avgörande för om vården ska betecknas som god. Kraven på vårdpersonalens förhållningssätt och kunskaper förändras i förhållande till olika samhällsförändringar och till den utveckling som sker inom andra områden och som påverkar hälso- och sjukvården. Det som karaktäriserar vår nya verklighet är en kunskapssyntes som accelererar allt snabbare inom livets alla områden. Den globala kunskapsmassan växer oerhört fort och den blir alltmer tillgänglig med hjälp av datorer och Internet. Denna nya kunskapsmassa bildar en alltmer sammanhängande helhet och gamla ämnesgränser bryts ner. Under 2000talet förväntar man att teknologianvändningen kommer att öka och att teknologin blir allas egendom. Den ökade användningen av tekniska produkter inom hälso- och sjukvården kommer att skärpa kraven på en vård med mänskligt ansikte. De verksamheter som inte klarar att bemöta patienter, närstående och allmänhet med empati, värdighet, respekt och kompetens kommer inte att överleva konkurrensen.

Sverige - ett mångkulturellt samhälle Från att tidigare ha varit en kulturellt relativt homogen nation har Sverige under den senaste fyrtioårsperioden förvandlats till ett mångkulturellt samhälle, där invandringen, från att ha varit en marginell företeelse, nu blivit påtaglig. Det är således något nytt att det idag finns bostadsområden, skolor och företag där personer med svensk kulturbakgrund utgör en minoritet. Den 31 december 1999 var 20 procent (1,8 miljoner) av Sveriges befolkning av utländsk härkomst. Av dessa var elva procent födda i utlandet, tre procent födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar och sex procent födda i Sverige med en utrikes född förälder (SCB, 2000). 182

Kulturkongruent omvårdnad

Malmö, rikets tredje största stad, med en befolkning på cirka 260 000 personer, är ett tydligt exempel på denna förvandling. Malmös befolkning utgörs till 36 procent (93 226) av personer med utländsk bakgrund, varav 23 procent (58 498) är födda i utlandet (invandrare) och 13 procent (34 728) är födda i Sverige med minst en förälder född i utlandet. Jugoslaver, polacker, bosnier, irakier och danskar är de största invandrargrupperna i staden (SCB och Malmö Stadskontor, 2000). Fördelningen av personer med utländsk bakgrund varierar kraftigt mellan olika stadsdelar (tabell 1). Detta innebär att i vissa stadsdelar är varannan person av utländsk härkomst. Stor variation i fördelningen av personer med utländsk bakgrund finns även i andra svenska städers olika stadsdelar. Mot bakgrund av att vardagslivet därmed blir alltmer mångkulturellt ökar behovet av att förstå personer från andra kulturer, främst deras värderingar och levnadssätt. Konsekvenserna av ett mångkulturellt samhälle påverkar alla i samhället, och mot denna bakgrund kan det sägas att alla yrkesverksamma har behov av att fördjupa kunskapen om och att förstå personer från andra kulturer. Detta behov ökar även för vårdpersonalen, då en ömsesidig förståelse och dialog är nödvändig för att förhindra missförstånd mellan patienter och personal. Dessa missförstånd kan i sin tur utgöra hinder för bot, lindring, stöd och hjälp i olika ohälsosituationer. Den rika kulturella bakgrund som finns hos såväl patienter som personal kan tas till vara och stimulera till en bättre förståelse kulturerna emellan. Idag utgörs en mycket stor del av personalen inom hälsooch sjukvården av sjuksköterskor. Sjuksköterskan är därför en av dem som i sin yrkesutövning behöver ha kunskap om individuella värderingar och levnadssätt för att rätt kunna fylla sin uppgift, att bistå individer och familjer att utveckla hälsa. I detta kapitel beskrivs "Culture Care"-teorin, en teori som syftar till kulturkongruent omvårdnad och som är utarbetad 183

Kerstin Cebru och Ania Willman

för omvårdnadsområdet och för sjuksköterskans verksamhet (Leininger, 1991; 1995). Eftersom sjuksköterskan inte är den enda professionen som i sin verksamhet möter människor från andra kulturer kan även andra yrkesverksamma inom vården ha behov av denna kunskap. Det är också rimligt att anta att delar av teorin kan anpassas till andra verksamheter där kulturkongruens är ett mål till exempel inom förskoleoch annan skolverksamhet eller social verksamhet. Tabell 1 Fördelning av Malmöbor med utländsk bakgrund. 1 januari 2000 Källa: SCB och Malmö Stadskontor, 2000

Stadsdel

Födda i utlandet Invandrare

Födda i Sverige med minst en förälder född i utlandet

Antal

Antal

Andel av bef*, %

Andel av bef*, %

Centrum

7 087

20

4 942

14

S Innerstaden

9 537

31

4 906

16

V Innerstaden

2 544

9

2 528

9

LimhamnBunkeflo

2 584

8

2 560

8

Hyllie

7 096

23

3 736

12

Fosie

1 716

31

5 891

16

Oxie

1 246

12

1 403

13

11 970

58

5 354

26

Husie

1 831

11

1 673

10

Kirseberg

2 562

19

1 639

12

58 498

23

34 728

13

Rosengård

Malmö totalt *bef=befolkningen

184

Kulturkongruent omvårdnad

Individuell omvårdnad syftar till hälsa En av sjuksköterskans uppgifter är att utöva individuell omvårdnad, och behandlingsresultaten påverkas av sjuksköterskans kompetens. Begreppet hälsa är ett centralt begrepp både i sjuksköterskans utbildning och i yrkesutövningen. Hälsa är något naturligt hos människan. I alla tider har människans liv och hälsa riskerats av krig, näringsbrist, bristande hygien, sjukdomar och skador. Både begreppet hälsa och begreppet sjukdom har flera dimensioner, och det finns därför olika definitioner. Hälsa definieras ofta genom att sjukdom anges som dess motsats. Sjukdom kan vara något mer än fysisk och psykologisk nedbrytning av individen. Samhälleliga faktorer kan vara avgörande för om en människa ska betraktas som sjuk eller frisk. Människans tankar och föreställningar om sjukdom och sjukdomars uppkomst har i hög grad påverkats av den medicinska vetenskapens utveckling, medan människans tankar om hälsa fortfarande har anknytning till religiösa, filosofiska, ekonomiska, politiska, etiska och kulturella värderingar. Hälsa och sjukdom är idag viktiga begrepp inom flera vetenskaper, och för att underlätta förståelsen av begreppen, och deras praktiska tillämpning, har forskare konstruerat olika teorier och modeller. Inom omvårdnadsvetenskapen avser man med begreppet hälsa något annat och något mer än frånvaro av sjukdom. Hälsa kan till exempel beskrivas som en process, som ett värde eller som ett medel för individen. Motpolen till begreppet hälsa är ohälsa. Individens upplevelse av hälsa och ohälsa kan bland annat påverkas av sjukdom, skada, lidande och smärta men även av fattigdom, arbetslöshet eller avsaknad av sociala relationer (Willman 1996). Willman (1996; 1997) har undersökt det teoretiska begreppet hälsa inom undervisningsämnet omvårdnad i sjuksköterskeutbildningen och föreslår följande ämnesdefinition:

185

Kerstin Cebru och Ania Willman

Ämnet omvårdnad definieras som kunskap om utveckling av hälsa (i alla dess former) hos individer och grupper samt kunskap om de individuella, miljömässiga, samhälleliga, kulturella, kunskapsmässiga och etiska villkoren för dessa hälsoprocesser. I kunskap om de individuella villkoren för hälsoprocesser inkluderas kunskap om balans (alternativt: kunskap om hur människor inkorporerar förändringar och risker i livet) mellan individens resurser, förmågor och krav, de senare inkluderar de krav en sjukdom, behandling och/eller undersökning ställer (1996 s. 237; 1997 s. 15). I definitionen anges att kunskap om en individs kulturella villkor är viktiga för utveckling av hälsa. Människan upplever hälsa då hon känner sig värdefull och unik (Willman 1996). Om människan förstås som en unik och särskild person följer en individualisering av omvårdnaden. Denna omvårdnad blir då inte allmän eller generell, utan snarare individspecifikt utformad för att passa en unik person (Gustafsson & Willman 1999).

Kulturkongruens - ett krav för att uppnå helhetssyn För att den omvårdnad som ges till invandrare, flyktingar och andra personer med utländsk bakgrund ska bli individspecifik måste sjuksköterskan ha djup förståelse för och kunskap om hur omvårdnaden kan bli kulturkongruent. Mot bakgrund av att en ömsesidig dialog och förståelse är nödvändig för att en kulturkongruent omvårdnad ska kunna planeras ökar sjuksköterskans behov av vetenskaplig kunskap om transkulturell omvårdnad. Teoriutvecklingen inom omvårdnadsområdet inleddes med Florence Nightingales arbete från 1859. Utvecklingen 186

Kulturkongruent omvårdnad

intensifierades i USA under 1900-talet, och den amerikanska sjuksköterskan Virginia Henderson räknas till de första egentliga omvårdnadsteoretikerna. I dagens omvårdnadsteoretiska litteratur finns en medvetenhet om att den medicinska förklaringsmodellen är otillräcklig när det gäller kunskapsområdet omvårdnad. Det blir allt vanligare med teorier som utgår från ett helhetsperspektiv (holism) på människan (Willman 1996; Kirkevold 2000). Ett exempel på en omvårdnadsteori som kan ge den blivande sjuksköterskan en vetenskapligt förankrad struktur för individspecifik kulturkongruent omvårdnad är Leiningers "Culture Care Diversity and Universality"-teori (Leininger 1991; 1995). Madeleine Leininger är en omvårdnadsteoretiker som redan på 1940-talet funderade över hur sjuksköterskan i det mångkulturella USA bäst skulle få en helhetsbild av patientens situation och därmed uppfylla målsättningen om en kulturkongruent omvårdnad. Det var barnen som fick Leininger att inse att det fattades en länk i omvårdnadskunskapen. Som sjuksköterska inom barnpsykiatrin upptäckte hon att det var svårt att förstå barnens beteende när de kom från kulturer som var okända för henne. Efter studier i antropologi och fältstudier i Nya Guinea såg hon allt tydligare vilken betydelse antropologin hade för omvårdnadskunskapen. Omvårdnad fokuserar liksom antropologi på människor och mänskliga omständigheter (Leininger 1970; 1978; 1991). Den verkliga betydelsen i en effektivt utförd kulturell inventering ligger i sjuksköterskans förmåga att vara en aktiv lyssnare, en som lär något och som reflekterar över vad patienten delgett henne. Den kulturella inventeringen sätter patienten i en central position. Detta kan förstärka patientens känsla av respekt och därmed bidra till en starkare känsla av välbefinnande. Målet för omvårdnadsarbetet, en kulturkongruent omvårdnad, baseras på de tre strategierna:

187

Kerstin Cebru och Ania Willman

• bevarande och upprätthållande av kulturrelaterad omsorg, • anpassning av eller förhandling om kulturrelaterad omsorg och omformning • eller omstrukturering av kulturrelaterad omsorg. Enligt Leiningers definition är kulturkongruent omvårdnad det mål som kan nås genom transkulturell omvårdnadskunskap. Kulturkongruent omvårdnad kan endast utövas om kulturrelaterade värderingar, uttryck eller mönster är kända och tillämpas på ett lämpligt och meningsfullt sätt av sjuksköterskan i kontakten med individer, familjer och grupper (Leininger 1991; 1995). Omvårdnaden skräddarsys efter patientens kulturellt betingade värderingar och livsstil. Omvårdnadsbeslut och omvårdnadshandlingar måste av patienten upplevas som tillfredsställande och meningsfulla för att hälsa ska uppnås. Transkulturell är en term som i utbildningssammanhang oftast används synonymt med interkulturell, mångkulturell eller tvärkulturen (Ekstrand 1994). I omvårdnadssammanhang används oftast termen transkulturell men synonymerna förekommer också. Leininger myntade begreppet transkulturell omvårdnad och definierar det som jämförande omsorgsutövning. Jämförande omsorgsutövning förutsätter att sjuksköterskan har kunskap om kulturspecifika uppfattningar om omsorg för att kunna analysera likheter och olikheter i omsorg och omsorgsutövning såväl inom som mellan olika kulturer (Leininger 1978; 1995). "Culture Care" -teorin är väl utvecklad och används inom såväl praktik, utbildning som forskning. Teorin lyfter fram betydelsen av sjuksköterskans förhållningssätt i patientrelationen och fokuserar på hur hälsa kan uppnås för och av patienten. Dessa mål överensstämmer väl med den svenska sjuksköterskans utbildning och verksamhet (Gebru 1996; 1997). Leininger är den teoretiker, av dem som fokuserar på kultur, som mest utförligt beskriver sin filosofi, sin människosyn och sitt konkreta för188

Kulturkongruent omvårdnad

hållningssätt gentemot patienten samt sin forskningsmetod "ethno-nursing" (Leininger 1978; 1991; 1995). Större delen av innehållet i teorin om transkulturell omvårdnad formulerades under 1950- och 1960-talen. I slutet av 70-talet sammanfattade Leininger att avsikten med den transkulturella omvårdnadskunskapen var att sjuksköterskan skulle förmedla kulturkongruent och kulturkompetent omvårdnad med respekt för kulturella värden och värderingar. Transcultural nursing is a formal area of study and practice in nursing focused upon comparative holistic cultural care, health, and illness patterns of individuals and groups with respect to differences and similarities in cultural values, beliefs, and practices with the goal to provide culturally congruent, sensitive, and competent nursing care to people of diverse cultures (Leininger, 1978, s. 3 2 - 3 3 ; 1 9 9 5 , s. 4).

Leininger ser kultur som en sorts blåkopia för uppfattningar om hur man, när man tillhör en viss grupp, bör leva, hålla sig frisk och hur man bör dö. Individen har genom sin kulturtillhörighet en sorts färdiga lösningar för sina problem. Genom socialiseringsprocesser lärs kulturer in och överförs från generation till generation. Den kulturella gruppen konfronteras dock ständigt med nya problem, och om de gamla lösningarna inte fungerar måste nya lösningar skapas. Kulturen är således dynamisk och föränderlig. Leininger klassificerar kulturen i två kategorier: den manifesta och den ideala. Den förra anger de beteenden som kan registreras, det som medlemmarna faktiskt gör och säger i sitt dagliga liv. Den ideala kulturen refererar till det förhållningssätt som gruppmedlemmarna önskar men inte alltid lever upp till. Det är enligt Leininger viktigt att vara observant på dessa skillnader i mötet med människor. I kulturmöten finns det en tendens att den dominerande kulturgruppen påtvingar sin kultur på den mindre dominerande kulturgruppen (Leininger 1970; 1978; 189

Kerstin Cebru och Ania Willman

1991). Leininger benämner denna företeelse "cultural imposition" och menar att detta hänger ihop med ett etnocentriskt tänkande, att just de egna värderingarna är de rätta och att den överlägsna kulturen har kunskaper som den andra behöver (Leininger 1978, s. 148; 1995, s. 12). Leininger definierar den professionella sjuksköterskans omvårdnadskunskap som en inlärd humanistisk konst och vetenskap som fokuserar på individens eller gruppens beteenden, funktioner och processer och som tar hänsyn till de fysiska, psykiska, kulturella och sociala behoven (Leininger, 1978; 1993). För att kunna ge omvårdnad som baseras på en helhetssyn (holism) måste sjuksköterskan kunna förstå det kulturspecifika hos människan och inte minst vara medveten om sin egen kultur. För att välja strategi för omvårdnadsinsatserna måste sjuksköterskan försöka tränga in i och förstå den kulturrelaterade omsorg som patienten och patientens familj utövar i sitt vardagliga liv. Förmågan att utöva professionell omvårdnad innefattar således ägandet av en inlärd kunskap om andra kulturers livsstilar och om den egna. Leininger hävdar att sjuksköterskan inte kan klara sig med vaga kunskaper, intuitiva gissningar eller erfarenheter av försök/misstag i sina ansträngningar att hjälpa människor från andra kulturer. En grundläggande kunskap om likheter och olikheter mellan kulturer kan hjälpa sjuksköterskan att öppna sina sinnen. Därigenom kan hon förändra sitt snäva synsätt på kulturer, inklusive den egna, och kanske få ett holistiskt synsätt och bättre förutsättningar för att ge en kulturspecifik professionell omvårdnad. Den professionella omvårdnad som innefattar en inlärd kunskap om andra kulturer benämner Leininger transkulturell (1978; 1991; 1995). Hon har avsiktligt valt termen transkulturell istället för internationell eftersom termen transkulturell syftar på "across all world cultures" antingen det rör sig om nationer eller ej medan termen internationell syftar på "between two nationalized cultures" (Leininger 1991, s. 28-29). 190

Kulturkongruent omvårdnad

Som angivits ovan var Leininger den som först formulerade en omvårdnadsteori, "Culture Care Diversity and Universality"-teorin, som systematiskt fokuserar på det transkulturella perspektivet och ger en teoretisk grund för en kulturrelaterad omvårdnad: en omvårdnad som hon benämner kulturkongruent. Leininger menar att kulturkongruent omvårdnad kan utövas endast om kulturrelaterade värderingar, uttryck eller mönster är kända och tillämpas på ett lämpligt och meningsfullt sätt av sjuksköterskan i kontakten med individer, familjer och grupper. Denna teori är således inte kulturbunden, begränsad eller etnocentrisk, och den torde kunna användas i alla kulturer för att upptäcka det generella och det specifika i respektive kultur. Leininger poängterar betydelsen av att kunskaper som tagits fram genom forskning ska användas i den praktiska omvårdnaden och att hennes teori och modell ska ses som guider (Leininger 1991; 1995).

"Culture Care"-teorin - en teori för att uppnå helhetssyn Få sjuksköterskor hade kunskaper i såväl antropologi som omvårdnad, och därför var Leininger tämligen ensam när hon försökte beskriva länken mellan kultur och omsorg/ omvårdnad i sin forskning och utforma sin teori. På frågan om vilka ideologier eller vilka personer som influerat henne, poängterar hon att hon inte direkt påverkats av någon specifik person, filosofisk skola eller ideologi. Teorin bygger på egna kreativa tankar, reflektioner från tidigare professionell erfarenhet av omvårdnad och på kunskaper i antropologi. "Culture Care"-teorin är, enligt Leininger, ett nytt sätt att se på omvårdnadskunskapen och ett nytt sätt att upptäcka vem människor är. Hon menar att teorin inte är lånad från antro191

Kerstin Gebru och Ania Willman

pologin, utan har utvecklats med hjälp av antropologin. Teorin utvecklades som en guide, för att sjuksköterskor inte skulle behöva känna sig hjälplösa och ineffektiva i sitt arbete med människor från olika kulturer med varierande uppfattningar, värderingar och idéer. I teorin lyfter Leininger fram betydelsen av att såväl forskande som kliniskt verksamma sjuksköterskor försöker förstå de olika kulturernas egna sätt att uppfatta exempelvis omvårdnad, hälsa, sjukdom och handikapp. Denna forskningsinriktning inom socialantropologin kallas "emic" (inifrån) till skillnad från "etic" (utifrån), där forskaren använder den egna kulturens vetenskapliga begrepp för att tolka en annan kultur. I den senare pressas ofta den studerade kulturens synsätt in i forskarens egna kulturella begrepp. Forskaren utgår från sin egen referensram och tolkar den studerade kulturen utifrån denna (Leininger 1991). Leiningers mest omfattande beskrivning av teorin, "Culture Care Diversity and Universality" presenterades år 1991. Teorin fokuserar på ett utvecklande av kunskaper om omvårdnad av människor med olika kulturella arv och olika sätt att leva. Med hjälp av teorin förstärks sjuksköterskans möjligheter att upptäcka mångfalden (diversity) och det allmängiltiga (universality) i den transkulturella omvårdnaden (Leininger 1991). Leininger har således vetenskapligt studerat och jämfört olika kulturer för att få kunskap om deras gemensamma och kulturspecifika sätt att uppfatta omvårdnad, hälsa och sjukdom samt orsaker till hälsa och sjukdom. Hon menar att sjuksköterskor genom denna framtagna kunskap ska kunna ge en bättre omvårdnad utifrån patienternas och de anhörigas egna kulturella förutsättningar. Leininger vill fördjupa sjuksköterskors förmåga att kontrastera och differentiera sin kunskap mellan de olika kulturerna. Detta jämförande och analytiska arbetssätt är centralt i den transkulturella omvårdnadskunskapen (Leininger 1978; 1991).

192

Kulturkongruent omvårdnad

Ett ingående förberedande arbete med begreppsanalys och modellutveckling föregick Leiningers presentation av teorin. Som omvårdnadsteoretiker med inriktning på kulturrelaterad omsorg ägnade Leininger flera arbeten (1970; 1984; 1991) åt att identifiera orden omsorg (care), att ge omsorg (caring) och att ge professionell omvårdnad (nursing). Hon poängterar att människan utövar omsorg (bry sig om, ta hand om) och att omsorgsutövandet har sin bas i kulturen. Kärnan i begreppet "nursing" är enligt Leininger begreppet "caring" och kärnan i den transkulturella omvårdnaden blir därigenom den "caring" som ges av människor som tllhör olika kulturer. Leininger skiljer mellan naturlig "caring" och professionell "caring". Den senare baseras på en inlärd beteende- och naturvetenskaplig kunskap. Med sitt induktiva kvalitativa angreppssätt förstår Leininger (1991; 1995) kunskap om "culture care" som en evolutionsprocess, och med hjälp av denna kunskap kan hon beskriva en kulturkongruent och kompetent omvårdnad som ska leda till individers eller gruppers hälsa och välbefinnande. Leininger definierar skapandet av sin teori som något direkt och öppet: discovery was a domain of inquiry and question, or something to be explained, interpreted, understood, and predicted to gain knowledge (1995, s. 97). "Culture Care"-teorin ska förutom att förklara, tolka och förutsäga fenomen som är relaterade till mänsklig omvårdnad och kultur bidra till att legitimera omvårdnad som disciplin och profession (a a). När Leininger utvecklade sin teori förutsåg hon att det skulle finnas en universell kunskap samtidigt med olika "culture care patterns". Det mest betydelsefulla i teorin är värderingen, att den kulturella kunskapen kommer från människorna själva, "the emic cultural knowledge". Sjuksköterskans kunskap, "etic, outsider knowledge", måste betraktas 193

Kerstin Cebru och Ania Willman

utifrån patientens "emic" eller folkliga kunskap (Leininger 1991, s. 36). I utforskandet av teorin formulerade och använde Leininger sig av en kvalitativ "ethnonursing"-metod. Denna systematiska metod ser hon som naturalistisk i den bemärkelsen att den är en väg att upptäcka och konfirmera individens kunskap om omsorg, hälsa och sjukdom. Individerna kan lära forskaren något: The knowers were seen as teachers who would share their experiences, insights, and other knowledge of interest (Leininger 1 9 9 1 , s. 8 4 ) .

Idag är transkulturell omvårdnad ett eget forskningsområde, och det finns forskningsrapporter som rör studier av 75 olika kulturer genomförda med hjälp av Leiningers "ethnonursing"-metod (Leininger 1995). Leiningers teori grundar sig på tretton antaganden (1991; 1995). Dessa antaganden baseras på såväl induktivt som deduktivt tänkande och sju av dem lyfts fram här. Dessa har valts för att ringa in innebörden av Leiningers "Sunrise"modell som är en teoretisk begreppsmodell i form av en soluppgång (Leininger 1991, s. 43; 1995, s. 117). Modellen ska ge en begreppsmässig översikt över "Culture Care"-teorins komponenter. Genom denna översikt ska sjuksköterskan/ forskaren kunna föreställa sig den värld av olika faktorer som påverkar människans kulturella villkor och som inverkar på omsorgen och hälsotillståndet hos individerna och deras familjer (Leininger 1991). Den övre delen av "Sunrise"modellen belyser att verklighetsuppfattning, kulturella och sociala dimensioner påverkar såväl omsorgsutövande som hälsoupplevelser i en miljömässig kontext. Den nedre delen av modellen anger olika omsorgssystem och dimensioner för kulturkongruent omvårdnad. De sju (av tretton) antagandena lyder:

194

Kulturkongruent omvårdnad

• Omsorg (care) är omvårdnadens kärna med ett distinkt, dominant, centralt och förenande fokus. • Omvårdnad (nursing) är en transkulturell humanistisk och naturvetenskaplig omsorgsdisciplin samt profession, med det centrala syftet att ge omsorg till människor världen över. • Kulturrelaterade omsorgsbegrepp, innebörder, uttryck, mönster, processer och strukturella former av omsorg har olika (mångskiftande) och likartade (gemensamma och universella) drag hos alla världens kulturer. • Alla mänskliga kulturer besitter specifika naturliga (lekmannamässiga, folkliga och lokala) kunskaper om och former av omsorg (care), och vanligen även om professionella sådana, vilka kan variera mellan olika kulturer. • Kulturrelaterade omsorgsvärderingar, övertygelser och utövningsformer påverkas av och tenderar att ligga inbyggda i den specifika kulturens världsbild, språk, religion (eller andlighet), släktförhållanden (social faktor), politik (eller rättsväsende), utbildning, ekonomi, teknologi, etnohistoria och miljömässiga kontexter. • Kulturspecifik omvårdnad kan endast utövas om kulturrelaterade värderingar, uttryck eller mönster är kända och tillämpas på ett lämpligt och meningsfullt sätt av sjuksköterskan i möte med individer eller grupper. • Kulturrelaterade omsorgsskillnader och likheter mellan professionella vårdgivare och vårdtagare (med sina naturliga behov) föreligger i alla mänskliga kulturer världen över. Den kulturrelaterade omsorgen grundas på människans verklighetsuppfattning. Kulturella och samhällsstrukturrelaterade dimensioner definieras inom en given kultur som dynamiska mönster och egenskaper. I "Sunrise"-modellen belyses dessa som teknologiska, religiösa och filosofiska faktorer, släktband och sociala faktorer, politiska och juridiska faktorer, ekono195

Kerstin Cebru och Ania Willman

miska och utbildningsfaktorer. Förutom dessa faktorer påverkas det mänskliga beteendet i den kulturrelaterade omsorgen av kulturellt betingade värderingar och livsstilar, språk, etnohistoria samt miljö. Etnohistoria definieras som tidigare fakta, händelser, exempel och erfarenheter rörande individer, grupper, kulturer och institutioner och som beskriver, förklarar och tolkar mänskliga livsstilar (Leininger 1991). Syftet med "Sunrise"-modellen är att göra det lättare för den praktiskt verksamma sjuksköterskan och för forskaren att få en helhetsbild av en värld där olika faktorer påverkar människans kulturella villkor. Denna teoretiska begreppsmodell kan användas med olika infallsvinklar. Sjuksköterskan kan börja inventera i vilken faktor som helst i modellen beroende på var hon har sitt intresseområde. Hon kan inte få patientens svar på alla komponenterna vid ett tillfälle, utan successivt får hon veta alltmer i takt med att förtroendet byggs upp dem emellan (Leininger 1995). I modellen anges de olika komponenter och begreppsområden som sjuksköterskan måste beakta för att ge en kulturkongruent omvårdnad (culturally congruent nursing care). Dessa komponenter och begreppsområden i modellen beskrivs i orienterande definitioner. Denna typ av definition ser Leininger som mer öppen och lämplig i den kvalitativa forskningen, till skillnad från den operationella definitionen. Leininger (1991; 1995) menar att sjuksköterskan kan välja mellan tre strategier för beslut och handlingar i strävan efter en kulturkongruent omvårdnad: •

Bevarande eller upprätthållande av kulturrelaterad omsorg (culture care preservation/maintenance) definieras som hjälpande, stödjande, befrämjande eller förstärkande professionella handlingar och beslut, som hjälper människor inom en given kultur att bevara och/eller upprätthålla relevanta omsorgsvärderingar så att de kan upprätthålla välbefin-

196

Kulturkongruent omvårdnad

nande, tillfriskna från sjukdom eller konfrontera funktionsnedsättning och/eller död. • Anpassning av eller förhandling om kulturrelaterad omsorg (culture care accommodation/negotiation) definieras som sådana hjälpande, stödjande, befrämjande eller förstärkande professionella handlingar och beslut som hjälper människor inom en given kultur att anpassa sig till, eller förhandla med, andra människor för att tillsammans med professionella vårdgivare uppnå ett gynnsamt eller tillfredsställande hälsoresultat. • Omformning eller omstrukturering av kulturrelaterad omsorg (culture care repatterning/restructuring) definieras som sådana hjälpande, stödjande, befrämjande eller förstärkande professionella handlingar och beslut som hjälper patienten att omorganisera, förändra eller modifiera sin livsstil till nya, annorlunda eller mera gynnsamma hälsovårdsmönster, samtidigt som de respekterar klientens kulturbetingade värderingar och övertygelser samt erbjuder en bättre (eller sundare) livsstil än tidigare. Målet för omvårdnadsarbetet är en kulturkongruent omvårdnad som baseras på ovanstående tre strategier. Omvårdnaden måste enligt Leininger (1993) skräddarsys efter patientens kulturellt betingade värderingar och livsstil. Patienten måste uppleva omvårdnadsbeslut och omvårdnadshandlingar som tillfredsställande och meningsfulla för att kunna tillfriskna, uppleva hälsa och välbefinnande. Hälsa definieras av Leininger som ett tillstånd av välbefinnande, och innebörden formuleras utifrån en given kulturs värderingar. "Sunrise"-modellen kan således, enligt Leininger (1991), vägleda sjuksköterskan till kunskap om innebörden av den kulturrelaterade omsorgen och vilka uttryck, mönster och former som finns i omsorgsutövningen. Sjuksköterskan bedömer den information hon erhåller av såväl patienten som via egna observationer. För att välja strategi för omvårdnads197

Kerstin Gebru och Ania Willman

beslut och omvårdnadshandlingar måste sjuksköterskan också vara medveten om vilka erfarenheter patienten har av olika typer av hälsovårdssystem, alternativt omvårdnadssystem. Leininger benämner dem folkliga system och professionella system. Det folkliga är det äldsta och den mest grundläggande omsorgsformen, och i detta system ingår huskurer och folkmedicin. Denna omsorgsform har alltid varit nödvändig för människans hälsa och överlevnad. Den kan utövas av familjemedlemmar men också av särskilda vårdgivare. Det professionella omsorgs-/omvårdnadssystemet innehåller den kognitivt inlärda kunskapen. I denna kunskap ingår vanligtvis inte den folkliga omsorgen eftersom den inte ansetts vara betydelsefull. Leininger visar i "Sunrise"-modellen hur viktigt det är att sjuksköterskan är observant på patientens erfarenhet av båda omsorgssystemen eftersom det annars är svårt att planera och ge en kulturkongruent omvårdnad till patienten.

Referenser Ekstrand, L.H. (1994). Multicultural education. I: Husen T. & T.N. Postlethwaite, (Eds). The International Encyclopedia of Education, 1994, Vol. 7, 3960-3970. Pergamon Press. Gebru, K. (1996). Transkulturell omvårdnad-en litteraturöversikt. Lund: Lunds universitet, Lärarhögskolan i Malmö, Institutionen för pedagogik och specialmetodik, rapport nr 617. Gebru, K. (1997). Kulturkongruent omvårdnad i sjuksköterskeutbildningen. Lund: Lunds universitet, Lärarhögskolan i Malmö, Institutionen för pedagogik och specialmetodik, rapport nr 637.

198

Kulturkongruent omvårdnad

Gustafsson, B. & Willman, A. (1999). Allmän och specifik omvårdnad behöver klargöras. Theoria, 1999; 8(2), 2-7 (särtryck). Kirkevold, M. (2000). Omvårdnadsteorier-analys och utvärdering. (2:a upplagan). (l:a uppl. 1992). Lund: Studentlitteratur. Leininger, M. (1970). Two worlds to blend. New York: John Wilney & Sons. Leininger, M. (1978). Transcultural nursing; concepts, theories and practices. New York: John Wilney & Sons. Leininger, M. (1984). Caring is nursing: Understanding the meaning, importance, and issues. I: Leininger, M. (Ed.). Care: The essence of nursing and health. Thorofare, N.J.: Charless B. Släck. Leininger, M. (1991). (Ed.). Culture Care Diversity & Universality. New York: National League for Nursing Press. Leininger, M. (1993). Assumptive premises of the theory. I: Reynolds, C. & Leininger, M. (Eds) Culture Care Diversity and Universality Theory. Newbury Park: SAGE. Leininger, M. (1995). Transcultural nursing. Concepts, Theories, Research & Practices. (2nd ed.). New York: McGraw-Hill, Inc. SCB (2000). Befolkningsstatistik 31 december 1999. Örebro: Statistiska Centralbyrån. SCB och Malmö Stadskontor (2000). Malmöbor med utländsk bakgrund, januari 2000. SFS 1982:763. Hälso- och sjukvårdslagen. Svensk författningssamling. Stockholm: Liber Allmänna förlaget, 1982. Willman, A. (1996). Hälsa är att leva. En teoretisk och empirisk analys av begreppet hälsa med exempel från geriatrisk omvårdnad. (Fou-rapport Nr 47). Stockholm: Vårdförbundet SHSTF. Willman, A. (1997). Ämnet omvårdnad i sjuksköterskeutbildningen. Ett försök till konkretisering av struktur och innehåll. Malmö: Vårdhögskolan i Malmö, Forskning och utveckling, nr 20. 199

Sakregister

agera utifrån en tydlig roll 1 3 4 allmängiltiga (universality) 192 amerikanisering 34 anhörig 71, 92 annorlundahet 157, 1 6 0 anpassning till majoritetsbefolkningen 114 anpassningsstrategi 112 ansvar 133 arbetskraftsinvandrare 70, 72, 90 attityd 126, 161, 162 Australien 6 1 , 62 avvika från normen 128 balansgång 114, 121, 123 Barth, F. 1 9 , 2 1 befolkningsstatistik 63 begreppsförvirring 124 begreppsligande 104 begränsat inflytande 1 3 0 behovsbedömning 93 belysa 111 biologi som kulturell markör 50 biologiskt orienterad status biologiskt perspektiv 118 bli erkänd 1 4 0 Boas, F. 29, 30

31

bot

122

central frågeställning 111 Chile 65 Culture Care-teorin 1 8 3 , 187, 191, 193 de andra 1 4 8 , 1 6 2 definition av rasism 53 demenssjuk 78 depression 68 diskriminering 8 8 , 108, 164 diskurs 159 Double Jeopardy 74 dubbel diskriminering 1 1 0 döden 78 emic 1 9 2 England 62 ensamhet 132 Eriksen, T. H. 19 essentialism 37 essentialistisk 15 Estland 68 etablering 90 etic 192 Etiopien 65 etnicitet 12, 19, 32 etnicitetsbegrepp 13 etnicitets-diskurs 103

201

Sakregister

etnicitetsforskning 12 etnicitetsrelaterad fråga 11 etnisk 103 etnisk absolutism 38 europa 25 flykting 14 flyktinganhörig 72 flyktinginvandrare 90 flyktingskap 107 folkpension 72 friktion 12 främmande 116, 165 främmandegjord 154, 157 främmandegörande 1 6 8 fullgod information 98 funktionshinder 14, 109, 117, 126 - s y n e n på 111 förakt för svaghet 1 2 9 fördomsbild 1 7 4 föreställning 158, 161 förklaringsmodell 121 förlust 113 förmyndarmässig 1 3 6 förtidspension 71 förtroende 133 generalisering 158, 173, 1 7 4 globalisering 4 4 , 50 god förebild 1 4 2 Grekland 70 gästarbetare 69 handboksinformation 1 5 2 handikapp 122, 125 handikappbegrepp 1 2 4 handikappskris 131 helhetsperspektiv holism 187

202

helhetssyn (holism) 190, 191 hemlandet 1 2 6 hemtjänst 76 hemvårdsinspektör 13, 8 5 , 96 historia 45 hjälp 1 3 0 homogen 174 hybrididentit 36 hybriditet 4 3 , 52 hybridrum 46 hälsa 10, 185, 186, 197 hälso- och sjukvårdslagen 147 hälsosektor 9 hälsosystem 77 identitet 13, 22, 23 - etnisk och kulturell 111 identitetens tillfällighet 174 identitetsprocess 20 individ 1 0 2 individspecifik 1 8 6 individspecifik kulturkongruent 187 innanförskap 173 insiktsfullhet 135 integration 171 intervju 86 invandrarfamilj - som inte kan eller vågar 127 invandrarpatient 16, 167 invandrarproblem 102 Invandrarverket 71 Irak 65 Iran 65, 71 islam 1 2 2 Israel 6 1 , 62 Italien 70

Sakregister

jinner 1 2 0 judiskt servicehus 73 Jugoslavien 6 5 , 70 Kanada 61 kartotek 1 0 0 kategori 87, 9 1 , 1 6 0 kategorisering 13, 149, 159, 167 katolik 73 kollektiv kulturell tillhörighet 1 6 0 kollektivt kulturellt mönster 151 kolonialmakt 28 kolonialprojekt 52 kommunikation 9 5 , 171, 172 konstruktivistiskt perspektiv 22 kontaktmönster 92 kontinuitet 99 krav 135 kropp 1 0 0 Kuba 65 kultur 13, 32, 3 5 , 1 0 0 kulturalisering 103 kulturanalytisk 15 kulturarv 45 kulturell bakgrund 1 5 0 kulturell fundamentalism 40, 4 1 , 51, 5 4 kulturell identitet 165 kulturell kompetens 174 kulturell konstruktion 117 kulturell rasism 39 kulturellt objekt 168 kulturkompetens 151 kulturkongruent 15, 191

kulturkongruent och kompetent omvårdnad 193 kulturkongruent omvårdnad 1 8 3 , 188, 196, 197, 1 9 8 kulturmöte i vården 9 , 9 9 , 1 4 7 , 171, 189 kulturmötesfråga 149 kulturrelaterad omsorg 195 kulturspecifik 9, 151, 1 9 0 känslan av sammanhang 1 1 2 lappålderdomshem 73 Leininger 188, 1 8 9 , 196, 1 9 8 Lettland 68 livslångt dilemma 1 3 8 livsvillkor 107, 111 lyhördhet 9 6 , 135 makroperspektiv 119 makt 95 marginalisering 108 mentalitet 27 Mexiko 65 migration 2 5 , 2 6 - förlust och sorg i sambandet 131 migrationsprocess 111 mikroperspektiv 119 mortality crossover 76 museiföremål 1 5 6 muslimska samhället i Mellanöstern 1 2 0 myndighet 133 mångfalden (diversity) 192 mångkulturell 107, 164 mångkulturellt samhälle 182, 183

203

Sakregister

möte 8 6 , 152 mötet invandrare eller svensk 8 9 , 93 nationell identitet 42 nordisk arbetsmarknad nyrasism 39 nätverk 132 nöjda 137

problemati 13 process 35 professionell 97 professionell omvårdnad projekt 111 64

objektifierad 1 5 6 ohälsa 10 okänd i hemlandet 1 1 6 olika handikapp 125 olika status 125 olikhet 121, 167 omedvetet budskap 1 6 6 omfattande sanning 122 omorientering 113 omsorg 12 omsorgsbyråkrati 15 omvårdnad 186, 187 - individuell 185 omvårdnadsforskning 15 omvårdnadsvetenskap 185 onda öga 1 2 0 organisatorisk 10 osäkerhet 97, 1 3 0 patientkategori 153 personbegrepp 115 Polen 65 politik - invandrare 66 - invandring 66 positivt ordalag 129 pressande 93 primordialla 53 problem 86 94

204

190

rasbegrepp 28, 3 1 , 39, 54 rasbiologi 29 rasialiseringsprocess 3 1 , 53 rasism 30, 54, 88 rasism utan ras 39 resurstilldelning 12 rutiniserat handlingsmönster 168 Same 73 samordna insatser 133 sjukdom 15, 117, 122 sjukhem 76 sjukvårdspersonal 92 skamkänsla 128 skammens ursprung 128 skillnad 153, 1 5 6 socialplanerare 104 sociokulturellt perspektiv 118 Somalia 65 sorg 132 Spanien 70 specialitet 1 0 0 speciellt problem 111 spelregel 131 språket 9 5 , 172 språklig förändring 173 statisk 174 stereotyp 109, 148, 158, 159, 162, 173 stereotyp bild 1 5 0 , 1 6 8 , 1 7 4 stigmatisering 108 Storbritannien 38, 61

Sakregister

ställa krav 1 3 0 stödinsats 137 Sunrise-modell 194, 195, 196, 197, 198 svenska biomedicinska synsättet 123 svenska modellen 116 svenska språket 172 svensk-finsk - synen på funktionshinder 111 svenskt folklynne 27 Sverige-finska riksförbundet 74 Syrien 65 särskild utsatthet 109 särskiljande 174 tacksamhetsmur 137 tilltro till svensk sjukvård 124 tjänsteman 134 tolk 9 5 , 9 7 tolketisk regel 94 tolkningsföreträde 11 tolkningssituation 101 tolksituation 94 tradition 35 - kulturellt förankrad 123 traditionell -landsbygdsmiljö 115 -storstad 115 transkulturell 15 transkulturell omvårdnad 189, 194 transkulturell omvårdnadskunskap 188, 192 tredje rum 46 Turkiet 65, 70

tvärkulturen kompetens 151 tvärkulturellt vårdmöte 1 4 8 Uganda 65 Ungern 65 unik individ 147, 1 5 0 uppmärksam 96 urskiljande 153, 154 ursprungskultur 157 USA 6 1 , 62, 6 5 , 74, 75 utanförskap 8 8 , 173 uteblivet stöd 1 3 6 utlänning 67 variera 124 vi- och- dom tänkande 87 vård 12 vård- och omsorgssektor 14 vård på lika villkor 104 vårdtagarfokuserad 11 värdering 152, 154, 161, 164, 169 återvända 138 åtskillnad 155 äldre invandrare 6 1 , 87, 91 - begreppet 62 - positiv bild av arbetet med 101 äldreomsorg 85

205