Låsningen - En analys av svensk invandringspolitik (Specialutgåva) [2] 978-91-981665-2-1 [PDF]

Zitiervorschau

Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik av Jan Tullberg

Jan Tullberg har doktorerat och blivit docent vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har skrivit vetenskapliga artiklar i svenska och internationella akademiska tidskrifter inom ett brett forskningsområde av hög relevans för bokens ämne.

2

Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik Licensen CC BY-ND Creative Commons erkännande, inga bearbetningar innebär att upphovsmannen tillåter kopiering och spridning, kommersiell och icke-kommersiell, men tillåter inte att verket bearbetas. Den som sprider upphovsmannens verk under denna licens skall sprida verket oförändrat och obearbetat. I samband med spridning av verket ska upphovsmannen anges. En restriktion föreligger. Endast Förlaget Lykeion äger rätt att ge ut ge ut den tryckta boken. ISBN 978-91-981665-2-1

3

Lå s ni nge n nnsoc ks å s om i nbunde nbok .Me r i nf or ma t i onhi t t a rdupå www. l a s ni nge n. s e

Innehållsförteckning Omslag Titelsida Copyright Innehållsförteckning Förord 1 En kvävd debatt Journalistskrået – stolthet och fördom Tre demokratikrav Fördomarnas roll i debatten Ett exempel: Fördomar mot fördomar Tabun och bannlysningsord Sammanfattning av kapitel 1 2 Behöver Sverige invandring? Uppehållstillstånd och befolkningsandel Pensioner och invandring Arbetskraftsinvandring Sysselsättning och invandring Sammanfattning av kapitel 2 3 Ekonomiska effekter Offentliga kostnader och intäkter 5

Undanträngningseffekter Kulturattachéer och gästarbetare Sammanfattning av kapitel 3 4 Invandring, kriminalitet och kriminalisering Invandrare och brottsbenägenhet Reaktioner på invandrarkriminalitet Hets mot folkgrupp Olaga diskriminering och hatbrott Sammanfattning av kapitel 4 5 Invandringsindustrin Invandringsindustrin – steg ett Integrationen – steg två Information och opinion Sammanfattning av kapitel 5 6 Surrogatdebatter Integrationsretorik – ej invandringsdebatt Antirasism som surrogatdebatt Hatet mot hatet Gränslösa plikter Sammanfattning av kapitel 6 7 Sverige i ett globalt perspektiv Nykolonialism och multikultur Nationalstaten före nykolonialismen 6

Sverige och migrationen Sammanfattning av kapitel 7 8 En statsmakt på glid Totalitarism och populism Nytotalitära tendenser Sveriges framtid – två radikala visioner Sammanfattning av kapitel 8 9 En kulturrevolution och förnuftets återkomst? Intimiseringen av politiken Trendens dynamik Partierna och massinvandringen Förnuftets återkomst? Vad skulle kunna förändras? Sammanfattning av kapitel 9 Appendix Fotnoter

7

Förord Innehållet i denna bok är inte i linje med den officiella svenska synen på invandring. Den predikar inte invandringens förtjänster, det goda hos invandringens förespråkare eller fäller förklenande omdömen om dess kritiker. En målsättning är att utnyttja bokformatets möjligheter till mer ambitiösa analyser och helhetsbilder. Ett nyckelord för läsaren att hålla i minnet är ”mönster”, alltså hur de övergripande bilderna ser ut. Enstaka exempel kan locka till en slutsats, som dock lätt rubbas av ett annat exempel med motsatt sensmoral. Det är först när underbyggnaden blir mindre anekdotisk eller sentimental som den får tyngd. Frågan är vad som är regel och vad som är undantag, liksom att fastställa när undantagen är så många att de tillsammans utgör den faktiska regeln. I media finns dels en generell inställning, dels en rad incidenter som vinklas för att läsaren skall få det intryck som journalisten eftersträvar. På nätet finns nu ofta kompletterande information som till viss del eliminerat de konventionella medias tolkningsföreträde. Svenska folket har i hög grad befriats från illusionen om att media följer den moral de officiellt hyllar – ”sant, relevant och konsekvensneutralt”. Dagens läsare är i högre grad medveten om att hon inte bara blir informerad, utan även desinformerad. Syftet med boken är dock inte att återge en korrigerad och mer sanningsenlig berättelse av några av de skandaler som slagits upp och tagit steget från tidningssidorna till fikarummets diskussioner. 8

Det som kommer att fokuseras är snarare de ”stora” frågorna som är svårare att få grepp om. De som kräver lite mer utrymme än en tidningsartikel för att få en rättvis beskrivning; de frågor som har större betydelse än vem som har sagt vad till vem. De små frågorna bildar dock tillsammans mönster som är av väsentligt intresse och frågan är hur öppen eller stängd den svenska debatten är. En analys av olika uppfattningar i ett kontroversiellt ämne som invandring ställs inför en rad problem. Hur skall de känsliga frågorna behandlas? Det är omöjligt att ifrågasätta dagens uppfattningar utan att bryta mot konvenansen. Det finns därför skäl att prioritera ett rakt språk och orädda frågeställningar även om det resulterar i att en del personer kan känna sig trampade på tårna, eller med ett mer modernt språkbruk, kränkta. De stora frågorna blir också mer intressanta genom att ses som delar av ett ännu större mönster. Vi får månadssiffror om antalet asylsökande, arbetslöshetsstatistik och BNP-tillväxt. Men dessa dagsfärska siffror är i flera avseenden mindre intressanta än de trender de är en del av. Genomtänkta slutsatser bygger på dokumenterad erfarenhet, evidens, och inte på subjektiva bedömningar och diskutabla komponenter som optimism och pessimism. Denna bok eftersträvar att styra diskussionen i en mer realistisk riktning. Vi bör se på migrationen utifrån dess faktiska effekter och med realistiska prognoser. Många börjar tyvärr med ett partipolitiskt ställningstagande och sedan väljer man en verklighetsbild som passar till partiprogrammet. Eller, samma tanke i en ännu sämre version: man väljer en verklighetsbild som inte passar ett parti man tycker illa om och sedan förespråkar man denna utan förbehåll.

9

Till bokens bakgrund hör att jag är docent i företagsekonomi vilket sätter avtryck i texten. Min vetenskapliga produktion har i huvudsak handlat om etik och ekonomi, men också om frågor om nationalism och etniska konflikter. En del kan nog beskrivas som akademiskt och snävt specialiserat, men mycket av det jag skrivit i svenska och internationella akademiska tidskrifter kan förmodligen ge en hel del ytterligare för den som vill fördjupa sig i viss problematik. I bokens slut finns ett Appendix med sådana artiklar som vissa avsnitt i boken anknyter till. Mitt intresse väcktes av en internationell problematik vad gäller kulturella motsättningar och de problem de medför för tilliten i ett samhälle, samt möjligheten att utveckla eller bibehålla ett samhälle med en fungerande demokrati. Dessa insikter har sedan använts för att analysera dagens svenska situation. Diskussionen är i högsta grad inriktad på Sverige, men resonemangen bakom är principiella och kan avse vilken nation som helst. Den västerländska modellen med demokratiska nationalstater framstod för drygt 20 år sedan som världens ideologiska vinnare. Det svenska folkhemmet är en variant av denna modell som idag kommit att ifrågasättas. Nu är inte endast hemmet under ombyggnad, utan det anses finnas ett behov av ett nytt folk; för att ta hand om pensionärerna, för att ta jobb som svenskar inte vill ha, för att ta hand om alla invandrare. Svenskar anses inte längre kunna klara uppgifterna själva. Mest av allt för att det plötsligt uppstått en plikt att ta emot den som vill komma hit. I den tidigare värdegrunden var nationellt självbestämmande och suveränitet centrala värden och kolonialism något tvivelaktigt. I den nylanserade värdegrunden är kolonialism, under beteckningen ”flyktingpolitik”, något oundvikligt och positivt. I den här boken kommer olika argument och 10

resonemang att granska dessa bedömningar. Olika ämnen tas upp i en kapitelordning jag funnit lämplig, men det är möjligt att läsaren vill välja en annan ordning. Detta är ett skäl till att ge en kort beskrivning av de olika kapitlen. Ett annat skäl är att det ger möjlighet att få läsarens förväntningar i hygglig överensstämmelse med bokens innehåll. 1. Kapitlet handlar om villkor för en öppen och demokratisk debatt och de brister som föreligger i Sverige idag. Restriktioner som begränsar tanke och diskussion påtalas; en öppen diskussion kräver ett rättframt språk. Ett synliggörande av tabun är ett viktigt första steg i en självständig individs överväganden och reflektioner. 2. Här diskuteras invandringen som ett komplement till svensk befolkning. Behöver vi invandrare för att klara pensionerna? Finns det en arbetskraftsbrist som gör arbetskraftsinvandring till något önskvärt för den svenska ekonomin? Här sprids också ljus över de offentliga debatterna. Ökar sysselsättningen i Sverige eller är det arbetslösheten som ökar? 3. Den ekonomiska analysen övergår här till invandringens effekter på den offentliga sektorn enligt egna och andras beräkningar. Sedan följer en analys av de ekonomiska effekterna för hela det svenska samhället. Är invandringen lönsam för det svenska folket? 4. Invandrare och kriminalitet är ett kontroversiellt ämne och här görs en analys av detta samband. Här diskuteras också de svenska reaktionerna på invandrarkriminalitet; är ett nytt tabu etablerat? Det är också intressant att granska en ökad kriminalisering. Vilka beteenden och yttringar går från att betraktas som oönskade och 11

olämpliga av den politiska klassen, till att bli olagliga och straffbara. 5. Först nu kommer ett mer deskriptivt kapitel om regelverk och myndigheter som hanterar invandringen, ”invandringsindustrin”. Motiveringen till placeringen är att de flesta redan har en viss kunskap om denna byråkrati och att ämnet nog inte anses så spännande. Men i något skede bör invandringsmyndigheterna bli beskrivna mer ingående och systematiskt. Här diskuteras också politikernas information om migrationspolitiken till medborgarna samt svenska folkets uppfattning i en rad frågor som berör den omfattande invandringen. 6. Detta kapitel diskuterar det jag kallar ”surrogatdebatter”. Eftersom media ogärna diskuterar invandringsfrågan så lyfter man istället upp närliggande, men mindre centrala, frågor. Integrationen, rasismen och hatet är några av dessa frågor som undviker de viktiga: invandringens omfattning och effekter. Här tas också vissa filosofiska påståenden, som anses relevanta för invandringen, upp till analys. Finns det en genomtänkt koppling mellan invandring och ”alla människors lika värde” eller till mänskliga rättigheter? Surrogatdebatterna är ofta röriga och styrda av emotioner; att strukturera dem kan underlätta förståelsen. 7. Här vidgas migration till ett internationellt och långsiktigt perspektiv. Vilka erfarenheter finns av migration och multikultur? Hur kommer Sverige att förändras i framtiden? Vad händer med folkhemmet som ideologi? Denna idé som tidigare hade hegemoni har nu blivit marginaliserad. Den gemensamma värdegrunden har gått från en demokratisk nationalism av liberalt, socialdemokratiskt eller konservativt slag till något högst annorlunda. Nu revideras värdegrunden till att förespråka en multikultur som hävdar att alla 12

kulturer har samma värde och att svenskar inte bör ha ett företräde, varken till eller i Sverige, då den deklamerade moralen är ”alla människors lika värde”. 8. Den begränsade yttrandefriheten är ett växande samhällsproblem som kan leda Sverige till en utveckling i totalitär riktning. Kriminaliseringen av åsikter, yrkesförbud och en mobbning av dissidenter är reella företeelser i dagens samhälle. Mycket talar för en ytterligare glidning i totalitär riktning. Det finns också radikala förslag som riskerar att förvärra situationen. 9. Här analyseras varför det ser så illa ut med den svenska demokratin. En möjlig förklaring är att det handlar om de små stegens tyranni. De har inte uppmärksammats som sig borde. Bristen på demokratisk debatt i media och en brist på interndemokrati i de politiska partierna har skapat en stark likriktning som skrämt till tystnad. En opportunistisk anpassning och för svaga demokratiska institutioner har gjort denna utveckling till en stark trend som alltför få vågar ifrågasätta. Men det finns motkrafter. En opposition formeras utanför konventionella media och ett nytt parti har etablerat sig. Förnekelse har sin tid, men det finns också möjligheter till positiv förändring. Kan vi få en förnuftets återkomst? En politik som främst vinner terräng genom att dissidenter mobbas och allt fler tabun etableras kan komma till en brytpunkt där förbuden faller. Förändringen kan bli som för ett korthus: de bräckliga argumenten har med möda hållit upp varandra, och faller ett dras de andra med i fallet. Boken diskuterar de flesta stora frågor som är förknippade med invandringen, dess rationalitet och dess konsekvenser. Sista kapitlet avslutas med en lista på konkreta politiska frågor som en mer 13

upplyst invandringsdebatt bör behandla. Om dessa frågor om ändrade regler känns nya och främmande för läsaren så är det rimligtvis ett tecken på hur de kritiska politiska frågorna har eliminerats från debatten. Tabun och propaganda har en dominerande position som är destruktiv. Bokens ambition är att ge ett sakligt underlag till invandringsfrågan och aktivera tanke och meningsutbyte. Många vänner och kollegor har varit behjälpliga med goda råd och språkliga förbättringar. Jag är dem alla skyldig ett stort tack, inte minst för ideologiskt stöd till projektet. Det behövs insatser för att bryta låsningen i invandringspolitiken och få beslutsfattarna att ändra kurs. Men att försöka med detta medför att dissidenten blir en olägenhet i vissa personers ögon. Då är det gott att man av andra uppfattas som en person som gör en viktig samhällsinsats. Den som har betytt mest för detta bokprojekt som stödjare, som bollplank och som språkslipare är min hustru Birgitta Tullberg. Mitt avslutande tack är till henne. Stockholm den 15 februari 2014 Jan Tullberg

14

1 En kvävd debatt Journalistskrået – stolthet och fördom Sant, relevant och konsekvensneutralt? Olika media hävdar ofta att deras nyhetsförmedling följer normerna ”sant, relevant och konsekvensneutralt”. Den påverkan som läsaren utsätts för bör vara öppen och resonerande, inte nyheter som filtreras och justeras på ett manipulativt sätt. Redan för 20 år sedan skrev juristen Hans-Gunnar Axberger om pressens självpåtagna myndighetsutövning: Så är det med beskrivandet av den så kallade främlingsfientligheten. Verkligheten verkar vara att integrering av främmande människor genom invandring ibland skapar social oro och sällan är problemfri. Skildringar av denna oro och dessa problem anses emellertid generera en osund främlingsfientlighet och rasism. Därför bör sådant i princip inte skildras. [1]

Media påtar sig opåkallade ett censuruppdrag som går stick i stäv med deras uppdrag att skildra samhället på ett rättvisande sätt. Om ett förskingrande kommunalråd är moderat eller sosse, svensk eller invandrare, skall inte påverka publiceringens utformning. Journalisten skall inte gynna vissa grupper som de sympatiserar med genom att förtiga ”dåliga nyheter”. Axberger opponerar sig emot ”vinklade” nyheter och är än mer kritisk mot journalisternas maktmissbruk som sovrar bort ”vad vi inte skall få veta”.

15

Nathan Shachar tar i artikeln ”En yrkeskår i glashus” upp journalisternas kåranda och pekar på samma märkliga censurfenomen som går emot yrkeshedern: ”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet. Dels för att det är ovärdigt att leva så, dels vet vi hur det går för länder som slår in på den vägen”. [2] Shachar sätter fingret på en central punkt för demokratin. Hur skall den upprätthållas om debatten stryps? Richard Swartz klargör: ”Demokrati är inte att tycka rätt utan rätten att tycka”. Det sätt på vilket invandringsfrågan hanteras får honom att undra över ”hur det står till med det demokratiska sinnelaget hos den politiska klassen i Sverige.” [3] Markus Uvell vid tankesmedjan Timbro skrev efter valet 2010 om invandringsfrågan, ”att tigandet måste få ett slut”. [4] Ännu har detta inte skett och vi bör undra varför? Maciej Zaremba frågar: ”beror linjen på högmod eller oförmåga?” och ger svaret: både och. [5] Det är nog riktigt att misstänka att det finns element av högmod utan att detta motsäger att oförmåga är det centrala. Johan Croneman skrev en artikel med rubriken ”10.000-kronorsfrågan är: klarar någon verkligen av att ta debatten?” [6] Tills vidare tycks svaret vara nej. Men det finns också de som anser att klagomålen inte är berättigade. En kluven självsyn Chefredaktören för Aftonbladet Jan Helin framhåller de fyra nominerade artiklarna till Stora Journalistpriset 2013 som exempel på ”ständigt närvarande” diskussion och pluralism. De består av en artikelserie om tiggare på Stockholms gator i Dagens Nyheter, en om mångkultur i Aftonbladet, ”Järnrörsskandalen” i Expressen och följetongen om romer i skånska polisregister i Dagens Nyheter. De fyra kandidaterna utmärks av att de alla intar samma position i 16

invandringsfrågan. Den ensidigheten visar inte på en pluralistisk debatt. Till sin utformning är de inte heller av debattkaraktär utan kampanjmaterial och det är inga reportage som krävt civilkurage, utan journalisten har utfört ett uppdrag som levererat det förväntade resultat som cheferna efterfrågat. Alla har utfört ett beställningsuppdrag som belönas först med publikation av ett överdrivet antal sidor och sedan med nomineringarna till priset. Pressen hyllar sin egen kampanjjournalistik. Jan Helin är typisk för sitt skrå genom att i samma artikel först bestrida ensidigheten, för att lite senare hävda att ensidigheten är bra. Två avsnitt från samma ledare: ”Dessa frågor är idag ständigt närvarande i de stora nyhetsmedierna på olika sätt. Ändå drivs fortfarande tesen om att medierna inte ’vågar ta debatten’”. Sedan föreslår han några hypotetisk kritiska rubriker och avslutar artikeln med en kommentar till dessa hypotetiska inlägg: ”Det är sant att medierna inte vågar skildra verkligheten så. Och det är bra.” [7] Resonemanget är självmotsägande. Kanske ser redaktören det som en lite charmig inkonsekvens där en principiell positiv inställning till pluralism kombineras med en emotionell inre polis som sätter stopp. Den blivande chefredaktören för Svenska Dagbladet Tove Lifvendahl skrev ett år före tillträdet en artikel som ger en fingervisning om den policy hon kommer att driva som makthavare. Artikelns rubrik är ”Munkavlen är en myt”. [8] Hon hävdar att det förs en normal debatt om invandring men liksom andra dementerar hon snart sitt eget påstående. Två citat: ”Säg inte att man inte får tala om problemen. Det är det bästa stöd SD kan få”; ”Här finns ett ansvar att ta för alla som inte önskar göra sig till nyttiga idioter för Sverigedemokraterna och andra xenofobiska krafter.” Kort sagt, det som gäller är att lägga locket på efter förmåga och samtidigt, utan 17

att skämmas, påstå att lock och munkavlar är myter. Men det är inte för att man är för censur, nej man blir för censur på grund av ett överordnat mål. Ignatius av Loyola är känd för sitt rättfärdigande av inkvisitionen med argumentet ”ändamålet helgar medlen”. Det ändamål som helgade hans medel hade syftet att rädda syndarnas själar från att straffas i evighet. I den jämförelsen framstår ”xenofobiska krafter” som mer jordnära. En entusiasm för yttrandefrihet gäller främst åsikter en person delar, och förbud för att främja höga ändamål uppfattas ofta som oproblematiska undantag. Loyola är ständigt aktuell. Ibland hävdas att man för, eller borde föra, en debatt mot kritikerna men ”inte utifrån deras verklighetsbild”. [9] Men diskussionen om verklighetsbild handlar i hög grad om vem som har en realistisk verklighetsbild. En klok sorteringsprincip för en lyssnare är att först lista ut vem som har förstått problemen i verkligheten. Det är deras problemlösningar som har relevans. De som inte förstått problemens omfattning och art, genom att överdriva, underskatta eller missförstå, bör läsa på och tänka till. Sedan kan de kanske ha något att tillföra. Men media har inget mandat att måla upp en verklighetsbild som läsaren bara skall godta. Saddam Husseins regim insisterade på sin egen verklighetsbild i Irakkriget. Men en regim kan bara upprätthålla en verklighetsbild till en viss gräns. Ett klassiskt ögonblick är när Iraks informationsminister Mohammed Said as-Sahaf, i media kallad Bagdad Bob, står på en takterrass och berättar in i kameran hur amerikanerna besegras och är på flykt. Plötsligt uppmärksammar de närvarande ett dammoln vid horisonten som visar sig vara en amerikansk pansarkolonn på väg in i Bagdad. Kameran flackar mellan kolonnen och ministern som får svårt att tala övertygande 18

utifrån sitt manus. Varje felaktig verklighetsbild kan en dag utsättas för en verklighetskrock à la Bagdad Bob. Danmark och Norge – nya skurkstater Ett sätt att belysa den svenska journalistkårens ensidighet är att se på kulturkonflikten med Danmark och Norge. När Norge kallades för ”den sista sovjetstaten” av Björn Rosengren så uppmärksammades det som färgstark retorik och att Rosengren var besviken och utmattad efter långa förhandlingar. [10] Nu pekas Norge ut som den nya fasciststaten i omdömeslösa tirader; Danmark anses redan ha fallit. Dessa svartmålningar är onekligen en svår propagandauppgift för svenska media; våra goda grannar skall radikalt omprofileras till att tjäna mörkrets makter. Journalistkåren är högst ovillig att släppa fram åsikter som hävdar att Sverige är det land som är på glid mot extremism, inte våra grannländer. Hade de svenska journalisterna bra argument så skulle de kunna hävda sig väl, men de är medvetna om sin svaghet. Därför publiceras inte kritiken av Sverige från våra grannländer i svenska media; de låter inte läsarna bilda sig en egen uppfattning. Dagens Nyheter förhalar ett genmäle så länge att norrmännen lägger ut texten själva. [11] Svenska Dagbladet lyckas hitta en norsk skribent, Thomas Hylland Eriksen, som levererar en konfliktbeskrivning där Sverige bedöms ha rätt på alla väsentliga punkter. Svenskarnas misstag anses begränsa sig till att de försummar att hylla den norska nationalismen när den leder till invandrare som viftar med norska flaggor på Karl Johan. Skribenten är mycket förlåtande till de svenska angreppen på Fremskrittspartiet och dess partiledare: ”Givetvis finns ett släktskap mellan Breivik och Siv Jensen, även om det inte nödvändigtvis är närmare än det mellan Lenin och Per Albin Hansson.” [12] Det argumentet får klassas som ett märkligt självmål.

19

Dagens Nyheter lyckas också gräva fram en norrman, Øyvind Strømmen. Han är lite mer kritisk till en del onyanserade svenska fördömanden av Norge, men hans huvudpoäng är ”För vem tjänar på att svensk debatt uppfattas – med rätta eller ej – som stängd, som tabupräglad?” [13] Hans svar är Jimmie Åkesson, och sensmoralen blir att den svenska tabukulturen inte skall uppmärksammas. Om norska media inte ifrågasätter den svenska självgodheten och om den provocerar norrmännen mindre, så kanske den svenska ensidigheten kan fortsätta, utan att detta framstår lika tydligt. Det finns norska förslag som är mycket bättre än dessa, men de lockar inte svenska media. En Danmark-debatt uppstod i Svenska Dagbladet efter det för svenska förhållanden djärva steget att publicera den välkände danske litteraturredaktören Jes Stein Pedersen. Hans artikel handlar om invandrarpoeten Yahya Hassan som väckt mycket uppmärksamhet i Danmark med sin kulturkritik av det muslimska parallellsamhälle han växt upp i. [14] Svenska skribenter blir upprörda, men de har inget att säga om den centrala frågan, Hassans kritik av ghettokulturen, utan upprörs över att en dansk journalist får skriva om Danmark i en svensk tidning. De anser att den svenska åsiktsstandardiseringen inte bör utmanas utan förstärkas. Svenska Dagbladets kulturredaktör Daniel Sandström summerar de inskränkta svenska reaktionerna: ”den inbjudne skall vara fri att vara sig själv men ändå bara komma med rätt ståndpunkter. Kort sagt: gärna danska, bara de inte beter sig som danskar.” [15] Detta citat summerar väl svenska medias attityd. Journalismen – enighet ger styrka En central fråga i denna bok är den ensidiga behandlingen av invandringsfrågan i media. Olof Petersson talar i sin bok Politikens 20

möjligheter om ”journalismen” som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket, och journalisterna som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. Journalister tillskriver sig själva en hjälteroll och intresset för skandaler och lösnummer uppfattas som allmänintresse. En onekligen ganska enkel världsbild. Petersson ger en kritisk och övertygande bild av att journalismen ofta ger en skev beskrivning av verkligheten. [16] Journalisternas politiska preferenser är inte representativa för svenska folket. Sedan 1980 har forskare vid Göteborgs universitet utfört opinionsundersökningar av journalistkåren. ”Rödgrönt” stöd i media ligger på drygt 70 procent. Länge var det framförallt Vänsterpartiet som var överrepresenterat; ännu 10 år efter Sovjetblockets fall stöddes partiet av 31 procent av de svenska journalisterna. År 2012 är det i första hand Miljöpartiet som är överrepresenterat i journalistkåren, 41 procent bland journalisterna. Vid Sveriges Radio och Television stödjer mer än hälften av reportrarna Miljöpartiet” [17] Skevheten leder till en märklig bedömning av vad som är normalt och vad som är extremistiskt. Ur ett demokratiskt perspektiv så är svenska folket en referens. Bedömer man svensk politik ur ett internationellt perspektiv kan EU-länderna vara en referensgrupp. Om Sverige tar in fler invandrare än något annat land kan det rimligtvis kallas extremt. Sedan kan man förtydliga och säga att det är extremt bra eller extremt dåligt. Men det är inte så normalt och trivialt att det blir osynligt. Journalistkårens referenspunkt är inte medianväljaren eller det vanliga EU-landet utan det egna skråets mittpunkt. Jämfört med den 21

kan medianväljaren framstå som ”mittens extremism” enligt exempelvis journalisten Per Wirtén. [18] Eftersom människor enligt journalisterna har så tokiga uppfattningar så måste de läras upp till den gängse journalistuppfattningen som inte uppfattas som extrem utan normal. Journalister är rapportörer och presentatörer så argumentation sker i mindre grad genom resonemang än genom vinklingar och deklarerade attityder. Det viktigaste är kanske valet av ämne; att avgöra vad som skall diskuteras samt på vilket sätt en nyhet skall vinklas. I sådana här frågor uppstår ofta en samsyn. Skall journalisterna lyckas med en bragd som att avsätta en minister så krävs ett samstämmigt drev. Skall de uppfostra svenska folket till en ny inställning, som att vara positiv till multikulturalism, krävs också ensidiga och entydiga signaler om ont och gott. När folket och politikerna är halvhjärtade till sådana omprövningar blir det enligt journalismen en kollektiv uppgift för journalistkåren. Opinionen om opinionsbildarna Sedan en lång tid har det förts fram klagomål mot pressens vilja och förmåga att ge saklig information och prestera en öppen och intressant debatt. Inte mindre än 64 procent av svenska folket instämde i påståendet: ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”. [19] Detta misstroende indikerar att massmedia missbrukat sin maktställning under lång tid. Många förundras över att ett missbrukat åsiktsmonopol fortfarande kan upprätthållas. Journalisterna själva har en annan syn. Företaget Quick Response ställde en fråga om deras beteende och fick svar av 1655 journalister. 70 procent kryssade för att de ”aldrig” avstått från att rapportera om negativa aspekter på invandringen. [20] Detta är i skarp kontrast till hur svenska folket uppfattar situationen. Journalisternas 22

hederlighet ifrågasätts ytterligare genom detta kollektiva förnekande. Chefredaktören för skråets tidning Journalisten är oförstående till kritiken. Enligt Medieakademins förtroendebarometer 2012 hyser endast 24 procent förtroende för journalisterna. Hur kan de utgöra den yrkesgrupp som allmänheten har allra minst förtroende för? Det måste vara ett missförstånd! Hon skriver: ”Kanske kan siffrorna förklaras av mätfel i undersökningarna.” [21] Samhällsintresse och särintresse Journalisterna tycks ha problem med det fria ordet som ideal. Att ”våga vägra ta debatten” var ett förslag som lockade många journalister när publicistklubben diskuterade i kulturhuset. [22] Intrycket från mötet var att de flesta nog ansåg att ett tigande är att föredra framför att ”våga ta debatten”. Att tiga ses inte riktigt som att aktivt ljuga. Att sätta agendan blir en manifestation av kårens makt, och detta betyder uppenbarligen mer än betygsättningen av deras arbete och den låga uppskattning journalisterna får som yrkeskår. Med jämna mellanrum påstår journalister och redaktörer att det råder en fri debatt, men det är svårt att se någonting som ger deras påstående trovärdighet. Det finns dock övertygande sätt att visa debattvilja som att publicera en av de många refuserade artiklar som är invandringskritiska och sedan skriva ett genmäle. De kan också skriva ihop en artikel med argument och sedan låta en motståndare gå i svaromål. Ingen skulle ropa censur om tidningen ger sin skribent sista ordet. Men problemet är att man riskerar knockout och som i boxning går man ogärna en match mot en motståndare som man tror är starkare. En diskussion kräver i viss mån en tro från båda parter att man är överlägsen och har goda möjligheter att vinna. I 23

invandringsfrågan har etablissemanget en svag intellektuell position och mycket att förlora. Både politiker och journalister söker göra alternativet, ”att inte ta matchen”, till något moraliskt försvarbart – ”att våga vägra”. Som en otränad och överviktig champion söker de skjuta upp matchen för att behålla sin status så länge som möjligt. Journalismen har avigsidor som att den ibland ifrågasätter politikerna på ett närmast löjligt sätt. Journalisterna biter sig fast vid formuleringar, konkretiserar till petitesser och sentimentaliserar. Men detta är trots allt ändå ett bidrag till en diskussion. När man aktivt motverkar en debatt och det dessutom är en debatt som politikerna inte heller vill ta så blir tystnaden massiv. Janne Josefsson kommenterar problemförnekelsen så här: Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarar det har ju förskönat det. [23]

Därför har diskussionen i hög grad istället förts i alternativa fora medan det politiska och mediala etablissemanget tiger i sakfrågan och demoniserar kritikerna. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har öppnat ett offentligt rum, men bara på glänt. De andra partierna diskuterar bara när de absolut måste. Media söker skapa diskussion i en rad sidofrågor, men fortsätter tigandet i sakfrågor och fördömer dissidenter. Många av medias representanter framhärdar paradoxalt nog att ensidigheten inte finns. Och om den trots allt faktiskt finns, så har den omvandlats till en dygd.

24

En ambition med denna bok är att den en dag kan bli en del av en kritik som framstår som så stark och legitim att försvararna av den rådande politiken måste ge sig in i diskussionen. Att inte ta matchen blir att förlora på walk over. Förhoppningsvis kommer den dagen, men när detta skrivs känns den avlägsen. Dock, om den kommer, talar mycket för att förändringen blir snabb och radikal. När ett tabu väl bryts så framstår dess föråldrade krav på lydnad som helt orimliga. Varför får inte detta diskuteras? Vem har givit en liten självrekryterad grupp rätt att bestämma vilka argument en motståndare får välja och om denne alls skall släppas fram?

Tre demokratikrav Yttrandefrihet Yttrandefriheten är en central del av demokratin. Allt oftare deklarerar olika regimer full yttrandefrihet och hänskjuter dess begränsningar till finstilta undantag, och då med andra formuleringar än som uttryckliga inskränkningar av yttrandefriheten. Utöver de lagstödda begränsningarna finns ofta också en inofficiell censur. I många diktaturer blir censuren institutionaliserad genom självcensur. Journalister skriver anpassligt enligt vissa normer, så att redaktörer och myndigheter inte behöver gripa in och skribenterna undgår att bli stämplade som oppositionella. Den praktiska frågan är hur stor yttrandefrihet som faktiskt råder. Kan olika officiella sanningar ifrågasättas eller är sanningssökande individer hänvisade till cirkulation av kopior på förbjudna texter eller Internet-hemsidor som av säkerhetsskäl förläggs utomlands? I Sverige råder inte någon öppen debatt i invandringsfrågan utan kritiker har mycket svårt att komma till tals 25

i etablerade media. Birger Schlaug, tidigare språkrör för Miljöpartiet gör en bekännelse: Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan politiker, journalister och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. [24]

Den bekännelsen gjordes 1997, men är fortfarande rykande aktuell. Även nyhetsrapporteringen är starkt vinklad. En EU-undersökning ställde följande fråga i olika länder: ”Would you say that discussion about immigration in the EU is based on facts and reliable data?” I de olika länderna är det landets egna medier som gör mest intryck. Sverige fick det sämsta resultatet av alla länder, då 59 procent svarade nej. [25] Media har fått betyget icke godkänt och det borde leda till rättelser, i första hand en korrigering av berörda redaktioner. Istället diskuteras förslag till ökad kriminalisering som komplement till den starka inofficiella censuren, så utvecklingen kan mycket väl fortsätta i antiliberal riktning. Folkviljan En av demokratins centrala teser är att folkviljan legitimerar politiska beslut. Tyngdpunkten kan ligga något olika mellan direktdemokrati, uttryckt i folkomröstningar, eller representativ demokrati. Men också när beslut tas genom representanter, som Sveriges riksdag, finns krav på en överensstämmelse med folkviljan. Vid stora långsiktiga beslut som EU-anslutningen och införandet av Euron har man genomfört folkomröstningar – enligt reglerna endast rådgivande, men i praktiken avgörande. Också i andra frågor påverkar folkviljan. Den svenska regeringsformens första paragraf slår fast: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. 26

En vanlig statsvetenskaplig uppfattning om demokratins funktion fokuserar på medianväljarens inflytande. Medianväljaren kan exempelvis anse att 1 procent av BNP till u-hjälp är lagom. Ett stort parti som vill ge mer riskerar att förlora fler väljare än det vinner genom att föreslå något starkt avvikande. Partiet föreslår därför en minimal ökning som inte skrämmer bort så många väljare men ändå visar en viljeinriktning. På motsvarande sätt föreslår det parti som vill genomföra en minskning. Vilket parti som än vinner så blir förändringen liten på kort sikt; utfallet blir nära medianväljarens uppfattning. Politisk förändring i en demokrati sker i hög grad när medianväljaren ändrar sin åsikt. Vi fick vänsterpolitik på 70-talet trots borgerliga regeringar; och högerpolitik på 80-talet trots socialdemokratiska regeringar. Det kan tyckas paradoxalt, men förklaras av att partierna förändrar sig i överensstämmelse med åsiktsförändringar i väljarkåren. Detta kan ses som anpassligt, men är det inte snarast en dygd att folkets representanter tar hänsyn till sina uppdragsgivare? En sådan anpassningsbar politik visar sig både i Nya moderater och New Labour, där partier med höger- och vänsterprofil söker närma sig medianväljaren. Hur ser då anpassningen till väljarna ut i invandringsfrågan? Av totalt sju partier fanns det inget som stod för halva svenska folkets uppfattning att invandringen bör bli mer restriktiv (kapitel 5 kommer att gå in djupare på svenskarnas uppfattningar). När partier som Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ ställde upp för att komma in i riksdagen sökte de etablerade partierna visa att de stod för de åsikter som de nya partierna förespråkade. De hävdade att dessa idéer redan hade kompetenta förespråkare varför det saknades anledning att rösta fram ett nytt och orutinerat parti. I kontrast till detta beteende försökte inget parti fånga upp kritiken mot den omfattande invandringen trots att de alla visste att det fanns 27

en stark folkopinion. De etablerade partierna har öppnat dörren till riksdagen för Sverigedemokraterna, men ändå kritiserar de folket för att rösta efter sin övertygelse. Den beröringsskräck för Sverigedemokraterna som nu demonstreras bygger på en av politikerna och media upparbetad beröringsskräck för invandringsfrågan. Demokratiutredningen hävdade bestämt att i en demokrati skall partierna presentera olika åsikter så att väljarnas valfrihet får reell betydelse. [26] Göran Persson gick ett steg till och hävdade att också inom ett parti skulle tydliga åsiktsskillnader släppas fram, så att partiet tar intryck av, och utvecklas, under inflytande från sina medlemmar och deras prioritering av olika alternativ: Det är inte bara mellan partierna som skillnaderna måste vara tydliga i en demokrati. Också inom partierna måste idéerna få brytas mot varandra. Om inte åsiktsskillnader får komma upp till ytan, då har partierna förlorat sin själ. [27]

Göran Persson, med smeknamnet HSB, Han Som Bestämmer, ses inte av alla som ett personligt föredöme för en öppen intern debatt, men hans argument för demokratiutredningens uppgift visar på en insikt om riskerna för en urartning till en formell och passiviserad demokrati. Men de prodemokratiska uppmaningarna klingade ohörda. I invandringsfrågan förekommer inte någon interndemokrati i de etablerade partierna och idéerna bryts inte heller mot varandra mellan partierna. I Sverige har det demokratiska systemet inte tagit folkviljan till sig utan, som i många diktaturer, avfärdat den. Sverigedemokraterna är ingen märklig demokratisk anomali. Partiets inträde i riksdagen är en reaktion på en verklig anomali; att befintliga partier underkänner 28

väljarnas preferenser. Folkets intressen En ytterligare dygd för demokratiskt valda förtroendemän är att representera sina uppdragsgivares intressen. En parallell kan vara en läkare som har ett åtagande gentemot sin patient eller en advokat mot sin klient. Läkaren kan lockas att pröva en ny operationsmetod och advokaten att driva fallet så långt det går för att uppnå ett prejudikat. Dessa mål kan ses som högtstående, men advokaten och läkaren är bundna av ett snävare intresse, sin uppdragsgivares. På samma sätt har politikern fått ett förtroendeuppdrag som inte innebär fria händer att göra vad uppdragstagaren anser vara bäst utifrån sina egna intressen, utan utifrån vad som är bäst för patienten, klienten, medborgaren. Inte bara lägre motiv, som uppdragstagarens egen pekuniära eller karriärmässiga vinning, utan också högre motiv måste stå tillbaka. Det finns större frågor än svenskars standard, förslagsvis klimatfrågan, kärnvapen, befolkningsexplosionen och minskande biodiversitet. Men uppdraget som svensk politiker är fokuserat kring svenska folkets intressen. Det handlar inte om att underordna svenska folket sina personliga, höga visioner. Folket har internationella intressen: ”alla folks frihet hela världens fred” och det kan finnas folkligt stöd för humanitära insatser. Men dessa uppdrag bygger på att politikern får ett mandat. Att svenska folket beslutar att vara generösa och gör avsteg från sitt egenintresse är något väsensskilt från att politikerna ignorerar folkets intressen och efter eget gottfinnande skänker pengar och medborgarskap. Risker med de demokratiska underskotten Det är viktigt att understryka att denna bok inte bara är ute efter 29

beslut enligt folkviljan. Den förespråkar beslut enligt en folkvilja som skall vara så upplyst som möjligt. Vad som är folkets intressen är svårt att avgöra i de flesta frågor. Om en öppen debatt ersätts med intensiv indoktrinering så kan folk fås att inta märkliga åsikter. Folkviljan är alltså något som skapas och förändras av en ständigt pågående debatt. En debatt som behöver både saklig information och genomtänkta åsikter. När politikerna fruktar att de inte kan vinna en debatt kan de söka undvika den. Mona Sahlin beslöt sig sent omsider att ”ta debatten” och diskutera invandring med Jimmie Åkesson i april 2007. Det blev väldigt tyst efter detta initiativ. Sahlin har inte fått något beröm för sin demokratiska ambition att redovisa sina argument gentemot motståndare och ge publiken en möjlighet att jämföra. Sahlin vann inte debatten, men ingen annan har känt sig manad att försöka klara sig bättre. Diskussioner sker endast i den mån den etablerade representanten är nödd och tvungen. I tyst enighet har etablissemanget återgått till en mobbningsstrategi mot Sverigedemokraterna och en tystnadsstrategi om invandringens konsekvenser. En intressant debatt skapas när båda parter har offensiva intellektuella ambitioner, det vill säga de tror sig kunna vinna en debatt med sakargument. Många potentiella meningsutbyten kommer av sig då en part söker undvika en viss diskussion och hellre kommenterar något helt annat. Det är då media har en viktig uppgift i att kräva förklaringar och besked. Om folkviljan vänds mot politikerna kan de lockas att avfärda den. Det finns många FN-deklarationer och EU-riktlinjer som politikerna kan hävda är av större dignitet. Är inte svenska folkets åsikter och intressen alltför obetydliga för att utgöra reella restriktioner för en kosmopolitisk politiker i en internationell karriär? I 30

invandringsfrågan råder en åsiktsförtryckande enighet inom de etablerade partierna; här råder inte demokratiska attityder och värderingar. Tre fundamentala demokratiska principer åsidosätts och de riskerar att åsidosättas än mer om den förda politiken fortsätter. Det demokratiska underskottet får en rad negativa effekter. Problem och sakskäl får en undanskymd plats och istället skapas ett stort utrymme för reklamprat för den egna positionen och en demonisering av motståndaren. Låt mig ta upp några centrala tekniker som förhindrar en upplyst debatt.

Fördomarnas roll i debatten Ett begrepp som alltid kommer upp i diskussioner om invandring är ”fördomar”. Det motiverar att redan nu granska begreppet lite närmare och visa hur det utnyttjas i invandringsdebatten. Ett första steg är att kritiskt granska två teser om fördomar. Den ena är att det är fel att generalisera. Den andra är att om man generaliserar så gör man automatiskt ett felslut: säger man ”invandrare går på bidrag” så tänker man ”alla invandrare går på bidrag”. Är dessa två teser om fördomar riktiga? [28] ”Man skall inte generalisera” Om man betraktar vetenskapen så slås man av att den är helt inriktad på att göra underbyggda generaliseringar. Ta exempelvis frågan om det finns ett samband mellan rökning och lungcancer. I den diskussionen är det okontroversiellt att påstå att alla rökare inte får cancer och att alla med lungcancer inte är rökare, men detta innebär inte slutet för åsikten att det finns ett samband. 31

Vetenskapens mål är inte att säga att man inte skall generalisera och att det behövs pengar till mer forskning. Ambitionen är att komma fram till samband och med mer forskningsresurser kan vi fördjupa vår förståelse av dessa samband och göra generaliseringar. Det enda rationella sättet att söka förstå en komplex värld är att göra rättvisande generaliseringar. Detta gäller inte bara vetenskapsmän utan också lekmän. Vi söker systematisera vad vi ser och hör, för att med detta som hjälp skapa realistiska förväntningar på företeelser i vår omvärld. Det finns naturligtvis en kvalitativ skillnad i att den vetenskapliga generaliseringen står på en stabilare empirisk grund. Men bör man göra det bästa till det godas fiende; att använda begränsad kunskap är bättre än att hylla okunskap. Lekmän uttalar sig inte främst om strängteori som de erkänner att de inte kan något om, utan ofta om mänsklig socialitet; man lever inte i en obekant verklighet. Utan en förmåga att tillgodogöra sig denna empiri skulle man inte kunna hantera den verklighet i vilken man lever. Det finns dessvärre ett mått av folkförakt i uppfattningen att vanligt folk saknar förmåga att se och förstå. Det finns korrelationer och det finns kausalitet inte bara i vetenskapen och i fantasin, utan i verkligheten för gemene man. Enligt nobelpristagaren Daniel Kahneman är det rationellt att använda stereotyper och generaliseringar. Att inte använda dem blir att avstå från ett bra hjälpmedel för vårt spontana beslutssystem. Många andra enkla regler har ännu sämre precision. Människor har svårigheter att kombinera risker med fördelar; vi vill gärna tro att alternativ med hög risk har små fördelar och alternativ med låg risk har stora fördelar. Att använda stereotyper ses av många personer som en moralisk risk för samhället så därför tillskrivs de en lägre sanningshalt och användbarhet än vad som är motiverat. [29] 32

”Om man säger att gruppen x har beteendet y så tror man att alla personer x gör y” Detta påstående hävdar att generaliseringar leder till misslyckanden. Själva generaliseringen må vara motiverad, men om den automatiskt leder till en övergeneralisering så stjälper den mer än hjälper. Genom sådana överdrivna generaliseringar tar vi ett steg från okunnighet till felaktiga åsikter, vilket är ett steg bakåt. Men är det så att bara vetenskapsmän kan generalisera på rätt sätt, medan andra gör fel? Denna tes är inte främst normativ, om hur man bör göra, utan i första hand en deskriptiv tes om hur folk faktiskt tänker. Sådana påståenden har ett sanningsanspråk som kan testas, vilket har gjorts. Få teser har befunnits vara så felaktiga, men ändå lyckats leva vidare. I mängder av undersökningar har forskare följt upp instämmanden i påståenden som ”Svarta amerikaner är bidragsförsörjda” med frågan ”hur många?”. Svaren visar sig förvånansvärt korrekta och svarsalternativet ”alla” har sällan blivit ikryssat av någon svarsperson. I en undersökning om nationella stereotyper klassades tyskar som ”vetenskapliga”. När man sedan frågade ”hur många?” visade skattningen att endast 43 procent av tyskarna ansågs vara detta, medan inte mindre än 73 procent ansågs vara ”njutningslystna”. Den senare attityden hade inte klassats som en typisk tysk egenskap av någon försöksperson. Finns det inte ens någon konsekvens i fördomarna? Bilden klarnar när man jämför med siffrorna för bedömningar av en rad olika nationaliteters egenskaper. För den multinationella jämförelsegruppen uppskattades de njutningslystna vara ännu fler, 82 procent, och minoriteten, de vetenskapliga, vara färre, 33 procent. [30] Tyskarna särskiljde sig från andra nationaliteter genom att det ovanliga vetenskapliga draget var lite vanligare och den 33

omfattande nöjeslystnaden var lite mindre dominerande. Den bild studenterna hade av tyskar var inte vetenskapligt underbyggd, men den är inte heller självmotsägande eller uppenbart felaktig. Den är så pass sofistikerad att den lyfter fram en större minoritet som utmärkande för en grupp. Att det skulle kunna finnas en skillnad mellan tyskar och exempelvis greker är knappast något som slår en betraktare som uppenbart felaktigt. Det finns ju en bred uppsättning möjliga förklaringar från gener och klimat till skola, uppfostran, materiell standard och politisk historia. I de här undersökningarna finns inga tendenser till övergeneraliseringar, som att alla tyskar är vetenskapliga och alla greker är njutningslystna. Om man skall dra några viktiga slutsatser innan man ger sig in på området fördomar så är det att förkasta teserna att man inte skall generalisera och att generaliseringar automatiskt blir överdrivna. Båda teserna visar sig vara helt felaktiga. Vad man skall eftersträva är att söka göra så väl underbyggda generaliseringar som möjligt. Man skall inte överdriva samband och göra dem starkare än de är, men man skall inte heller underskatta samband eller helt sonika bara förneka dem. Det är sant är att många generaliseringar står på en bräcklig grund. De är kanske mer att betrakta som vetenskapliga hypoteser än vetenskapligt belagda samband. I många situationer har vi endast bräcklig kunskap, men måste ändå göra ett antagande om hur verkligheten faktiskt ser ut. Grovt sett har vi två olika typer av fördomar att välja emellan. Högaktade och ringaktade fördomar De högaktade fördomarna är de dominerande i ett samhälle; de sägs utan skam och utan misstanke om att de är helt felaktiga. De är ju de 34

åsikter som ”alla andra” uttalar med tillförsikt och förväntan på instämmanden och beröm. Personen har goda chanser att inte bli motsagd; det är som att uttrycka gillande för årets mest hyllade artist. De högaktade fördomarna kallas sällan fördomar, utom när man gör en hypotetisk framtida bedömning: ”När man i framtiden ser tillbaka på vår tid, vad kommer då att framstå som vår tids fördomar?” Den frågan indikerar någonting centralt om fördomar: trots att de saknar en rejäl substans och är dåligt underbyggda kan de ändå på ett naivt och ogenomtänkt sätt antas vara sanna. De uppfattas som sanna för att de konfirmerar en informell men offentlig uppfattning och många förväntar sig att någon har goda skäl fast man själv inte känner till dem. Man antar något, men antagandet kan en dag visa sig vara felaktigt, ja felaktigt på ett närmast löjligt och genant sätt. Hur kunde folk på den tiden vara så fördomsfulla? Ringaktade fördomar är idéer om verkligheten som inte stämmer med de dominerande idéerna i samhället, men som människor tycker sig få stöd för genom egna observationer och berättelser från människor med direkt erfarenhet. Det kan gälla tarotkort och horoskop som ibland visar sig göra en riktig prognos, vilka som stjäl på varuhus, hur kvinnor är som chefer osv. De ringaktade fördomarna har ett socialt stöd, de överensstämmer med vad andra säger, men endast av mer marginella grupper. De ringaktade fördomarna har inte social medvind, utan de sägs för att personen håller dem för sanna trots att de ofta överlägset avfärdas som ”endast fördomar”. I vanligt tal insinueras att fördomar är felaktiga, men det hävdas sällan explicit att en fördom är felaktig. Det är viktigt att tänka igenom om en fördom med nödvändighet är felaktig eller inte. Den 35

rimliga slutsatsen är att fördomen kan vara felaktig, men inte med nödvändighet. Detta gäller både ringaktade och högaktade fördomar. Om en fördom, ringaktad eller högaktad, visar sig ha rätt i sak eller inte, är en fråga om evidens, inte om attitydens popularitet. Målsättningen för den som vill sätta sig in i en fråga är att ta sig förbi ogrundade påståenden och låta fakta bli mer betydelsefulla för ens preliminära bedömning. Ett fruktbart sätt att reflektera över fördomar är att använda ordet ”förförståelse” som synonym till fördom. I många situationer är alla möjliga alternativ ”fördomsgenererade”. En polisman som startar en brottsundersökning bildar sig snabbt en preliminär uppfattning och arbetar vidare med den som ett antagande. Den kan visa sig vara rätt och lösa gåtan, men den kan vara fel och då bör polisen lansera ett annat spår. Så långt finns inga problem med fördomar/förförståelse utan det är rationellt att använda sin erfarenhet till att välja det man ser som den troliga förklaringen. Men risken är att man fastnar i sin förförståelse/fördom och inte byter spår fast mycket tyder på att det var fel. Fördomen bör vara den rimligaste hypotesen, och inte en fastslagen slutsats som man envist söker bekräfta. Det är den rigida fördomen som utgör ett problem. Den står också i vägen för att utveckla sin förförståelse i ljuset av egen erfarenhet och införliva ny kunskap. De högaktade fördomarnas främsta argument är ofta att de i alla fall inte endast är ringaktade. En strategi som tillämpas flitigt är att ihärdigt angripa invandringskritiker för att hysa fördomar eller indirekt gynna fördomar. Enligt det resonemang som förts här så blir en anklagelse av motparten för att ha fördomar helt poänglös, om argumenten som styrker de egna åsikterna endast är andra fördomar, låt vara att de oftast är av den högaktade typen. Detta kan 36

illustreras med ett exempel från hösten 2013.

Ett exempel: Fördomar mot fördomar Uppropet ”Sverige räcker åt oss alla” infördes i ett antal olika tidningar den 14 september 2013. Det var undertecknat av ett stort antal svenska dignitärer, exempelvis Ullenhag och Löfven. [31] Argumentationsnivån och stilen illustrerar väl hur man utan annat än högaktade fördomar söker argumentera mot det som kan beskrivas som ringaktade fördomar. Inte heller motståndarna knyts till specifika åsikter utan det presenteras en samling attityder och föreställningar som hyllas eller förkastas. Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i våra vardagssamtal. Den är högljudd i den offentliga debatten. Men tystnad är inget svar. I dag börjar vårt upprop för det Sverige vi vill leva i. Nu höjer vi våra röster för ett Sverige för oss alla. Det land vi tror på, och den tolerans och mångfald som bäst av allt klarar nuets och framtidens utmaningar. Vi är 489 undertecknare i dag. Vi blir fler hela tiden. Namninsamlingen och en rad andra aktiviteter startar idag och kommer att pågå. I veckor, i månader och år om så behövs. Gör som vi - skriv på för ett Sverige för oss alla! Sverige har under seklers lopp berikats med människor som kommit till vårt land av många olika skäl. Under perioder har också utvandringen varit stor. Som under det förra seklets första år då Sverige var ett land med utbredd fattigdom och hungersnöd. Att vi rör på oss över nationsgränser är alltså inget nytt. Invandring och utvandring har alltid varit en del av

37

vårt samhälle och följaktligen blivit en del av vår kultur. Mångfalden finns i samhällslivets alla delar. Den har gett och ger oss omistliga värden. Handel, företagande, arbete och ekonomisk utveckling gynnas av att vi rör oss över gränser. Arbetskraft från hela världen har under årtionden hjälpt till att bygga Sverige starkt. Vi har inspirerats av ny kultur – konst, litteratur, musik och mat. Vi har också under alla år visat medmänsklighet genom att ta emot människor som flytt undan krig, diktatur och förföljelse. Vi har blivit en trygg plats där det funnits möjligheter att leva och utvecklas. Detta är en central del i vår demokrati. Samtidigt sveper en obehaglig vind genom Sverige. Människor utsätts för trakasserier och våld för att de har en bakgrund från andra delar av världen. I vardagssamtalet florerar fördomar. De rösterna har blivit högljudda – de som påstår att vissa är lata, att andra är kriminella, att en del tar jobben ifrån oss. Vi hör de fördomsfulla diskriminerande orden i det offentliga samtalet och vi hör dem i vardagslivet. Den där vinden sveper in över fikarum på jobbet, lunchrestaurangen eller fredagsfesten. Den märks på internet och hörs hela vägen till debatten i kommuner och riksdag. Vi känner starkt obehag inför dessa myter, som kategoriserar och skuldbelägger människor. Vi vet vad som händer när det blir vi och de. Historiens spår förskräcker. Det är hög tid att säga ifrån! Det är dags att tala om det Sverige där alla har lika stort värde oavsett etnisk bakgrund, kön, funktionshinder, religion eller sexuell läggning. Det Sverige vi tror på. Det Sverige vi älskar.

38

Alla vi som bor här har ett ansvar. Vi kan inte flytta över det på någon annan. Det är var och en som har ansvar för i vilket samhälle våra barn och barnbarn ska få växa upp. Hos oss själva finns kraften och förmågan att klara nuläge och framtid. Det är vi själva som avgör. Vi vill att du gör som vi – säger ifrån och ställer upp för ett Sverige präglat av lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för alla. Där rädsla och fördomar ersätts av insikt om och förståelse för varandras likheter och olikheter. Ta avstånd från rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Ställ upp för ett samhälle där vi blir starkare tillsammansVi gläds åt att det just nu tas fler och fler initiativ för det Sverige vi tror på. Vi vill med denna text bjuda in organisationer, privatpersoner och företag att ta ställning för vårt upprop och att tillsammans lova varandra att stå emot fördomarna som florerar. Stöd vårt upprop för ett Sverige för oss alla!

Det finns inget substantiellt argument i artikeln. Istället upprepas ett antal fördomar. Läsaren förväntas nicka instämmande när man tar upp de högaktade fördomarnas honnörsord. Läsaren förväntas också känna skribenternas obehag när de läser de negativa orden som associeras med de ringaktade fördomarna. Det främsta argumentet mot de senare fördomarna är att de står i motsats med skribenternas högaktade fördomar så att de ”känner starkt obehag”. ”De fördomsfulla diskriminerande orden”, har ”blivit högljudda”, och blivit till ”en obehaglig vind”. Obehaglig är ett nyckelord som återkommer. Är detta några egentliga argument och i så fall för vad? De åtgärder som föreslås låter beskedliga, men har en antidemokratisk underton. Resonemanget, om det nu kan kallas det, mynnar ut i en uppmaning att ”lova varandra att stå emot fördomar 39

som florerar”. Man förespråkar unison uppslutning kring de högaktade fördomar som har en stark position i samhället, men vars åsiktsmonopol nu är i gungning. Man presenterar inga sakliga skäl som motiverar den egna tron eller någonting med intellektuell substans som möjligen skulle kunna bita på motståndarna. Det är endast en lös anklagelse att dessa människor är allmänt otrevliga och hyser fördomar. Förhoppningen är att undertecknarna uppfattas som motsatsen, sympatiska, trevliga människor som nu blivit lite oroliga. Vilket ”oss” som Sverige skall räcka till blir outsagt. Rimligtvis avses alla som är här. Men frågan gäller främst de nya med uppehållstillstånd och de nya utan uppehållstillstånd. Hur stor del av den dryga miljard människor som i olika internationella undersökningar uppgivit att de överväger att permanent flytta till ett annat land? [32] De idéer som ligger till grund för detta upprop är oklara, men totalt sett ger det, eller strävar efter att ge, en bild av en bestämd tro på att invandringen är bra på en rad olika, men högst opreciserade sätt. Det kan vara berättigat att sätta en etikett på denna trosvissa uppfattning och då är ”invandringsfundamentalist” ett ord som fastnar. Den termen är motiverad då den tar fasta på vad åsiktshavarna själva uttrycker; personerna ser sin fasta tro som tillräcklig grund och bekänner inte minsta tvivel på invandringens välsignelser. De talar också om human och generös, men de termerna är bara stödord till invandringsfundamentalismen. I väntan på argument finns inte mer än en rigid tro på att den förda politiken är bra. Invandringsfundamentalism kan behöva illustreras med fler exempel. Ett upprop av 17 företagsledare i Aftonbladet visar en liknande hänförd entusiasm: ”Det fundamentalt viktiga är att utan invandrare 40

kunde Sverige inte vara Sverige, utan invandrare hade Sverige inte varit Sverige, och utan invandrare kommer Sverige inte att vara Sverige i framtiden”. [33] När människor skriver något för vilket de förväntar sig applåder, och det saknas risk för att kritiker får komma till tals, finns det ingen gräns för hur banal appellen kan bli. Ambitionen med boken är inte att väcka tvivel hos personer som har denna starka tro. Den primära målgruppen är de som söker nalkas frågan med en mer öppen och intellektuell attityd; de som inte frågar efter vad som är rätt attityd och vad som inte får sägas. Jag har själv bestämda åsikter i invandringsfrågan, men kommer inte att söka omvända läsaren med argument som bygger på att denna text skrivs av en förträfflig person med hjärtat på rätta stället. Istället kommer fakta och resonemang presenteras som är relevanta för sakfrågan. Invandringsfrågan har tyvärr avintellektualiserats och sentimentaliserats; detta är ett försök att höja nivån.

Tabun och bannlysningsord Vill man föra en vettig debatt finns det några bannlysningsord som bör diskuteras öppet eftersom de trots ett omfattande missbruk ändå har kvar en stark emotionell kraft. Nedan behandlas tre sådana demoniserande etiketter vilka framställer invandringskritikern som fördomsfull i så hög grad att detta kan beskrivas som en mental sjukdom eller åtminstone en fix idé som bottnar i vanföreställningar. Och inte skall man väl ens behöva tänka efter och begrunda en fråga om den ena sidan i frågan endast förespråkas av personer som är onda, dumma eller sjuka?

41

Främlingsfientlighet Främlingsfientlighet är en försvenskning av det internationella ordet xenofobi, med postfixet fobi som implicerar en rädsla så överdriven att den övergår i ett sjukdomstillstånd. Det är ett ord som ofta används om situationer som stämmer dåligt med ordets starka emotionella laddning. Det kan inkludera våld mot individer ur en annan grupp, men i en mild form är det en universell mänsklig hållning. Små barn blir rädda för andra röster än de välkända; vi visar genomgående att vi gillar lika, inte olika. Det är ett klokt beteende som minskar risker. Alla människor delar upp mänskligheten i en krets av nära och kära samt en rad större grupper av människor som ingår i företag, städer, länder. Ju vidare grupp desto färre rättigheter och skyldigheter. Varje organisation skiljer mellan medlem och icke-medlem och på samma sätt förhåller det sig med nationer. Sverige är inte världen och alla människor har inte en rättighet att bli svenskar. Rätten att vara i Sverige hör av hävd till svenska folket och invandring beslutas av den svenska staten enligt sedvanlig demokratisk procedur. En del stöder omfattande invandring eller vill minska restriktionerna ytterligare, andra vill införa ökade restriktioner. För att kvalificera sig för termen främlingsfientlig menar många att det inte krävs mer än att vara för en mer restriktiv invandring. Men det finns starka skäl att överge de smått hysteriska reaktionerna. Man bör fundera över riskerna med att de emotionella associationerna till en negativ och dogmatisk attityd i ordet ”fientlighet” exploateras i en rad andra frågor. Man skulle kunna klistra en sådan suspekt attityd på miljörörelsen genom att hävda att den är ”tillväxtfientlig”, kärnkraftsmotståndarna kan sägas vara ”teknikfientliga” osv. Nästan alltid är skeptisk, kritisk eller anti ett bättre ordval. Det finns inget fobiskt element utom kanske just hos 42

den som anklagar och grundlöst avfärdar människor med andra åsikter, som fobiker. Den övertygelsen tycks var den åsikt som är den mest politiskt farliga och intoleranta. Islamofobi Om fobianklagelsen är lite diskret i ordet främlingsfientlighet, så är den desto mer påtaglig i den märkliga termen ”islamofobi”. Termen utgör inte en psykiatrisk klassning utan är endast en propagandistisk term. Den som inte kan korsa ett fredligt torg utan stark ångest lider av torgskräck, agorafobi. En soldat som är livrädd för att springa över ingenmanslandet mellan skyttegravar lider inte av agorafobi utan hans rädsla är högst frisk och motiverad. Hur fobisk är då en person som klassas som islamofob enligt författaren till en bok kallad Islamofobi? Han ger följande definition ”socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam.” [34] Ja, ni läste rätt, man behöver inte vara fobisk alls utan bara kritisk. En motsvarande definition av ”nazismofobi” skulle vara ”socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot nazism och nazister, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara nazister och associeras till nazism”. Enligt den definitionen så är alla som är antinazister också nazismofober. Är det rimligt att associera sjukdomstermen fobi med åsikter som inte är sjuka i någon rimlig bemärkelse? Den person som lider av misstankar att Hitler eller Muhammed ligger under sängen med en spetsig dolk har däremot kvalificerat sig som fobiker. Syftet med bruket av termen fobi är att rikta anklagelsen om mental 43

ohälsa mot individer som intar åsikter man själv ogillar. Man kan naturligtvis tillämpa den i en rad andra situationer. Det låter mer dramatiskt att de flesta svenskar lider av antingen alliansfobi eller sossefobi. Det banala och fåniga gör att man lockas till att skoja med den undermåliga termen, men det finns skäl att se allvarligt på företeelsen. Idén att avfärda sina motståndare som mentalt sjuka är en kommunistisk tradition och dissidenter som kritiserade systemet i Sovjet placerades på mentalsjukhus av makthavarna. Mattias Gardell fick Leninpriset 2009. Det är dessvärre inget skämtpris utan instiftat av Sveriges evighetskommunist Jan Myrdal och Gardell är en passande pristagare till Leninpriset. Rasism Rasism är ett tredje ord med en negativ emotionell laddning som den anklagande hoppas skall smeta av sig på de åsikter och personer som smädas. Men efter språkliga innovationer som ”kulturrasism” har begreppet givits en orimligt vid användning. Det behöver inte längre ha någon koppling till ras och inte heller till någon ”ism”, någon teori. Enligt så kallad ”strukturell rasism” så är alla i Sverige rasister inklusive de som anser sig vara icke-rasister. Idéhistorikern Ola Fransson beskriver konklusionen av denna egenartade teori i rubriken till sin artikel: ”Så blev vi alla rasister”. [35] Är det meningsfullt att anklaga vissa som rasister när alla är det, enligt nya expanderande definitioner? Skall vi inte konstatera att alla är inkluderade och termen därmed saknar särskiljande förmåga? En sådan här urartning av ordet till att betyda vad som helst är inte en unik svensk företeelse eller ett kvällstidningsfenomen. I England tillsatte man en utredning som skulle ge underlag för polisen att ta i med krafttag mot rasismen. Utredningen behövde en definition av vad som är en ”rasistisk incident”. Utredaren 44

Macpherson föreslog följande: The definition of a ”racist incident” will now include incidents categorised in policing terms both as crimes and non-crimes. It will now encompass ”any incident which is perceived to be racist by the victim or any other person.” [36]

Konsten anses ofta ligga i betraktarens öga, men den gängse moderna konstdefinitionen, ofta tillskriven Arthur Danto, kräver mer. För att ett flaskställ skall bli ett konstverk och inte bara ett flaskställ räcker det inte med att någon person uppfattar flaskstället som ett konstverk, utan det krävs ett instämmande av konstrecensenter och andra etablerade bedömare i konstvärlden. Detta innebär att inte ens definitionen av konst är lika subjektivistisk som denna definition av rasism. Det är högst olämpligt att kombinera ett så förkastligt ord med en så godtycklig och subjektiv definition. Termer som främlingsfientlighet, islamofobi och rasism har en starkt negativ emotionell klang. Denna har orden fått genom att de har använts i specifika och negativa situationer, men nu har den användningen drabbats av hyperinflation. Benämningarna sätts på uppfattningar som inte är klandervärda utan förnuftiga och hedervärda. Missbrukarna av termerna kommer förmodligen inte att sluta med sina stigmatiserande begrepp, men genom att påtala det försåtliga kan den manipulativa effektiviteten minskas. Ett rimligt sätt är att betrakta dem som okvädingsord. Anklagelser för att vara en idiot eller dumskalle uppfattas knappast som något den anklagade behöver argumentera emot. Det är snarare en oförskämdhet som bör vändas mot den person som uttalade anklagelsen. Den här boken kommer inte att spilla energi på att tillbakavisa den här typen av anklagelser utan rikta in sig på de centrala frågorna. Vilka konsekvenser får den förda politiken och hur kan detta diskuteras på 45

ett öppet och ärligt sätt? Manipulativ etikettering Detta manipulativa övertag som skapas genom att utnämna och förfasa sig över fördomar påverkar på många sätt, inte minst genom en nyskapad och skev terminologi. Vi får en rad missvisande termer som manipulativt skall slussa människors tankar till invandringpositiva åsikter. En rad förskönande termer används för att göra den omfattande invandringen mer aptitlig: ”flykting” för hela invandrarkollektivet fast endast en minoritet är flyktingar, ”papperslös” istället för illegal invandrare och så vidare. I en strikt filosofisk debatt anses det inskränkt att tillmäta ord stor betydelse. I princip skall man kunna bestämma en definition, och även om den är mycket annorlunda än ens egen vokabulär så går det bra att diskutera ändå. Man kan kalla ”demokrati” för ”borgerlig demokrati” och kommunistisk diktatur för ”folkdemokrati” och sedan diskutera utan att intellektuellt ha försämrat sin position. Men i den propagandistiska invandringsdebatten är ordens emotionella vibrationer själva resonemanget. Hela argumentationen för invandring bygger på logiken att motståndarna etiketteras med lämpliga demonord varpå ordens emotionella makt medför en misskreditering av de åsikter och de personer som angrips. Invandringens förespråkare är inte bara själva drabbade av ordets makt över tanken, utan precis som PR-konsulter använder de detta som instrumentell metod. Därför blir det angeläget att synliggöra och lösa upp magin kring de etiketter som gör att tanke och argumentation ersätts med emotionella reflexer.

46

Sammanfattning av kapitel 1 Normalt finns det en naturlig motsättning mellan granskande media och granskade politiker, men i frågan om invandring samverkar de två parterna. Argumentation mot den förda ”öppna och generösa” politiken är i hög grad begränsad. Kritiker som vill ha en mer restriktiv politik är i stort sätt helt exkluderade från traditionella media. I den etablerade doktrinen ingår att förneka att det finns en reell censur. Frånvaron av framförda, kritiska artiklar beror på att det saknas dissidenter som kan skriva mer än några ilskna invektiv i något kommentatorsfält. Med jämna mellanrum förespråkas dock den reella censuren, men uppslutningen i media bakom den förda politiken är så dominant att det inte uppmärksammas när invandringsförespråkarna är inkonsekventa. De argumenterar parallellt för att media skall fortsätta att ”vägra ta debatten” och att ”munkavlen är en myt”. I hög grad drivs propagandan som ett reklamkrig där vissa begrepp hyllas och andra demoniserar och etiketterar motståndarna. Själv har man värderingar som är beundransvärda, medan motparten sällan ens tillskrivs sämre värderingar, utan huvudsakligen anses drivna av fördomar. Dessa är så motbjudande att man anser sig slippa fundera över om de kanske i själva verket utgör en relevant verklighetsbeskrivning. De egna fördomarna – de högaktade fördomarna – behandlas helt okritiskt och ett ifrågasättande av dem anses opassande. En rad ord med diffust sakligt innehåll, men med hög emotionell laddning, som rasism, främlingsfientlighet och islamofobi, används som effektiva okvädingsord. Varje person har goda skäl att agera så att han undviker att drabbas av sådana nedsättande epitet. Det finns många okunniga människor som genom att använda epiteten motverkar andra människors självständiga 47

bedömning och stör det politiska samtalet. Författaren föreslår att läsare som vill tänka igenom invandringsfrågan helst bör lägga dessa skygglappar åt sidan och rikta uppmärksamheten mot sakfrågorna. Boken har ingen ambition att undvika att bryta mot de många nylanserade etikettsreglerna, och hyser förhoppningen att också läsaren har distans till dessa och bedömer bokens förtjänster och tillkortakommanden enligt eget omdöme.

48

2 Behöver Sverige invandring? Innan analysen i detta kapitel fokuserar på invandrarnas betydelse för ekonomin är det viktigt att belysa invandringens storlek och deras andel av den svenska befolkningen. De därpå följande avsnitten behandlar frågorna om invandrarna behövs för att ta hand om alla pensionärer, värdet av arbetskraftsinvandring och hur invandrarna påverkar sysselsättning och arbetslöshet.

Uppehållstillstånd och befolkningsandel Hur många människor har kommit till Sverige sedan 1980? Vilka var motiveringarna till att de fick stanna? Svaret finner vi i antalet utdelade uppehållstillstånd av Migrationsverket. Tabellen nedan visar verkets siffror både totalt och uppdelat på några olika kategorier. I gruppen ”flyktingar” ingår dels konventionsflyktingar (de som svenska myndigheter bedömer vara flyktingar enligt FNs konvention) dels kvotflyktingar (den senare är en tilldelning av FN). I gruppen ”humanitära” ingår också uppehållstillstånd som över tid givits olika namn som ”flyktingliknande skäl”, ”synnerligen ömmande omständigheter” och ”skyddsbehov”. Anhöriggruppen inkluderar både anhöriga till flyktingar och anhöriga till andra invandringsgrupper. EES är ett avtal mellan EU och andra europeiska länder. Den första raden visar det ackumulerade antalet tillstånd sedan år 1980. Rad två visar antalet uppehållstillstånd i tusental under ett år, 2013.

49

Utfärdade uppehållstillstånd i tusental [37] Humanitära

Anhöriga

1980-2013

År

Totalt Flyktingar 1.757

94

348

715

Arb.kraft EES 186

261

2013

117

10

19

40

19

21

Det som framför allt kan utläsas ur dessa siffror är hur liten andel av den totala invandringen som är ”riktiga” flyktingar, som begreppet förstås av gemene man. Den ligger så lågt som under 6 procent i genomsnitt. Trots detta så använder media och politiker ofta flykting som en beteckning på hela invandrarkollektivet, vilket är direkt missvisande. När man talar om svenska skyldigheter och åtaganden under internationella konventioner så är det just flyktingar i den avgränsade bemärkelsen som avses. De svenskkonstruerade kategorierna ”humanitära”, ”flyktingliknande skäl”, ”skyddsbehövande” och ”synnerligen ömmande omständigheter” utgör alla glidningar som utnyttjar den goodwill som ligger i ordet flykting. Dessa återfinns i gruppen ”Humanitära” ovan, inte i ”Flyktingar”. Den som söker asyl i Sverige kan möjligen kallas ”asylaspirant” (candidate for migration). Den gruppen delas sedan in i tre grupper: De som bedöms vara asylberättigade som flyktingar. De som inte är flyktingar men får uppehållstillstånd av andra skäl. De som inte får uppehållstillstånd utan avslag. Den sista gruppen förväntas lämna Sverige självmant, men så sker bara i ungefär hälften av fallen. Den andra halvan kallas med en eufemism för ”papperslösa”, men de flesta av dem har papper på ett avslag och att de därför snarast skall lämna landet; enligt ett rakare 50

språkbruk kallas de illegala invandrare. De siffror som visas ovan utgör det antal som faktiskt fått uppehållstillstånd men exkluderar dem som fått avslag på sin ansökan. Det är viktigt att notera att anhöriginvandring är den största gruppen. Den svarar ensam för 40 procent av alla uppehållstillstånd. Över hälften av anhöriginvandringen avser nya relationer; ofta en person med invandrarbakgrund som gifter sig med en person från hemlandet. [38] Detta leder till att en invandrargrupp som kom till Sverige för ett antal år sedan hela tiden fylls på med nya invandrare baserade på nära relationer och inte av flyktingskäl. Konsekvensen blir att integrationen försvåras. Ett exempel är den turkiska invandringen till Tyskland. Trots att den huvudsakliga invandringen skedde för över 50 år sedan är den turkiska minoriteten i många hänseenden som en första generationens invandrare. [39] Anhöriginvandringen får inte den uppmärksamhet som motsvarar dess stora antal. För att inte besvära med för mycket siffror har jag inte tagit med siffrorna för varje enskilt år, men det är av intresse att ur den årliga variationen lyfta fram ett mönster. Antalet uppehållstillstånd per år ökar över tiden: 20 tusen per år under 1980-talet 40 tusen per år under 1990-talet 60 tusen per år under 00-talet fram till regeringsskiftet 2006 100 tusen per år efter 2006. [40] Utländsk bakgrund I kategorin ”utrikesfödda” ingår också de som kommit före 1980 och 51

gruppen reduceras med de som flyttar ut från Sverige. I Statistiska Centralbyråns statistik finns uppgifter om hur många utlandsfödda som bor i Sverige. Gruppen ”utländsk bakgrund” är bredare än ”utrikesfödda” och inkluderar två ytterligare grupper: de som är födda i Sverige och vars båda föräldrar är födda utomlands, ”dubbel utländsk bakgrund”, samt gruppen ”enkel utländsk bakgrund”; de har en förälder som är svensk och en som är invandrare. Den sistnämnda gruppen har behandlats på olika sätt i svensk statistik. Fram till 2003-2004 ingick den i kategorin ”invandrare”, det vill säga alla med någon form av ”utländsk bakgrund” räknades som invandrare. Sedan gjorde myndigheterna ett tvärt skifte och gruppen blev nu svenskförklarad (de med dubbel utländsk bakgrund räknas fortfarande som invandrare). Det är inte obefogat att misstänka politiska motiv bakom detta beslut som med ett penndrag flyttade om över en halv miljon personer och omvandlade dem till svenskar. På pappret har vi en integration med drag under galoscherna. Men båda dessa modellers synsätt är kanske lika orimliga? Detta inses kanske enklast om problemet konkretiseras till en familj bestående av en svensk och en invandrare med två barn. Skall skolkostnaden för de två barnen ses som en invandrarkostnad och föras till invandrarkollektivet eller skall den ses som en svenskkostnad? Det rimliga är nog att se ett delat föräldraansvar. Så gör också OECD i en rapport som kommenteras längre fram; blandade hushåll delas 50-50 mellan de två kollektiven. Samma uppdelningsprincip är att rekommendera i diskussionen av demografiska förändringar. Den här heterogena gruppen kan inte i sin helhet föras till antingen den svenska eller till den invandrande gruppen utan att det uppstår konstigheter i befolkningspyramiden – 52

antingen blir den svenska barnalstringen uppblåst eller också överdrivs invandrarnas. Fertilitet räknas normalt i termer av ”antal födda barn per kvinna” för en befolkningsgrupp. Det förefaller märkligt att i Sverige först räkna födda per svensk kvinna och sedan addera ”födda av svensk man genom utländsk kvinna”. I traditionella samhällen räknas barn antingen till faderns klan, patriklan, eller moderns, matriklan. Det sista kan låta som ett utopiskt matriarkat, men förekommer även i högst patriarkala samhällen eftersom moderskapet är betydligt säkrare att fastställa än faderskapet. I den judiska traditionen är en jude en person som blivit född av en judisk mor. Den metodik som jag förordar baseras inte på en åtskillnad enligt en könsmodell utan väljer en, typiskt svensk, jämställd regel till den övergripande uppdelningen mellan svenskar och invandrare. Hälften av gruppen med enkel invandrarbakgrund räknas in i den svenska kategorin och hälften ingår i invandrargruppen. Med detta påstås inte att denna fusionering är att rekommendera i alla sammanhang. I många fall är det konstruktivt att göra ytterligare uppdelningar, exempelvis i utbildningsbakgrund och preciserad etnicitet. Vilka grupper har en hög sysselsättning och låg kriminalitet? I vilka grupper skiljer sig andra generationens invandrare till det bättre jämfört med sina föräldrar och vilka gör det till det sämre? I vilken utsträckning särskiljs de med enkel invandrarbakgrund från de med dubbel invandrarbakgrund och från de med helsvensk bakgrund? Avsikten är inte att slå ihop och dölja, utan att ibland föra ihop för att den övergripande bilden skall bli lättfattlig och rättvisande. Med den här metodologin kan befolkningstillväxten åskådliggöras med följande tabell:

53

”Svenskar” utgörs av personer födda av svenskar + hälften av (3), de med en svensk och en invandrad förälder. ”Invandrare” utgörs av utlandsfödda (1) + de med dubbel utländsk bakgrund (2) + hälften av de med enkel utländsk bakgrund (3), en svensk och en invandrad förälder. Sveriges befolkning i tusental År

Totalt Svenskar Invandrare Inv.andel Utl.fö(1) Dub.ub(2) Enk.ub(3)

2002 8.941

7.306

1.635

18.3%

1.053

305

554

2013

7.296

2.349

24.4%

1.533

468

696

9.645

För att förtydliga tabellen så består 2002 gruppen svenskar, 7.306 tusen, av hälften av de 554 tusen med enkel invandrarbakgrund och 7.029 tusen ”helsvenskar”. För 2013 så består gruppen svenskar, 7.296 tusen, av hälften av de 696 tusen med enkel invandrarbakgrund och 6.948 tusen svenskar i snäv bemärkelse. I den bredare, och enligt denna analys rimligare kategorisering av ”svenskar”, så är minskningen i antalet individer närmast försumbar, de gick från 7.306 tusen till 7.296 tusen, det vill säga minskade med 10 tusen på 11 år. I en snävare helsvensk definition sker således en minskning under 11 år med 81 tusen svenskar (från 7.029 till 6.948 tusen). Den helt dominerande förändringen är dock ökningen av andra kategorier. Som framkommer av tabellen ovan så har Sverige ett kraftigt inflöde som ökar befolkningens storlek. Även om antalet svenskar i bredare bemärkelse är relativt stabilt så minskar andelen svenskar i Sverige i snabb takt, vilket försvårar att en integration sker så att invandrarna assimileras till en svensk kultur. Istället ökar riskerna för segregering och parallellsamhällen baserade på en importerad kultur. 54

Detta kapitel skall dock inte fokusera på den kulturella problematiken utan på effekterna på den svenska ekonomin. Den centrala frågan är vad denna tillströmning av hundratusentals människor under kort tid tillför. Utgör den ett positivt tillskott eller innebär den en ekonomisk belastning som försämrar svenskarnas ekonomiska situation? Invandringen motiveras av olika skäl. En mycket viktig del av rättfärdigandet är påståenden som hävdar att det finns en ekonomisk rationalitet: ”Sverige behöver invandrarna”. Det vanligaste påståendet är nog att invandrarna är nödvändiga för ”att ta hand om alla pensionärer”. Den frågan blir ämne för nästa avsnitt.

Pensioner och invandring Regelbundet hävdas att Sverige har ett allvarligt demografiskt problem med en accelererande kostnad för pensionärer. Befolkningen i arbetsför ålder kommer inte att räcka till för att bära kostnaden för pensionärerna, utan befolkningen i arbetsför ålder måste därför utökas genom en omfattande invandring. Pensionsbördan har sedan lång tid växt i omfattning. Det är inget nytt fenomen. När Sverige 1913 införde folkpension vid 67 år var den svenska genomsnittslivslängden 57 år. Antalet pensionärer i förhållande till antalet arbetande var mycket lågt men andelen har successivt ökat. Länge sågs en sjunkande pensionsålder som en förväntad del i välfärdssamhällets utveckling och vissa yrkesgrupper, ofta offentliganställda, förhandlade sig till lägre pensionsålder. Utomlands var det än vanligare och många länder hade en lägre pensionsålder för kvinnor. En viktig förändring är att relationerna mellan olika åldersgrupper förändras på ett sätt som ökar 55

pensionsbördan. Tidigare var antalet 35-åringar betydligt högre än antalet 65-åringar men detta jämnades ut. Ofta framhävs att en ålderspyramid som är vidare i toppen än i basen är ett hot och att pensionsbördan ökar genom en längre livslängd. Ett riktmärke är att under ett decennium ökar genomsnittslivslängden med ett år. Tillsammans har dessa faktorer bidragit till att relationerna mellan olika åldersgrupper förändrats på ett sätt som ökat pensionsbördan för de i arbetsför ålder. Den demografiska förändringen skapar ett underskott i pensionssystemet som har tre reella lösningar: skatter och avgifter till pensionerna höjs, pensionerna sänks, eller en höjning av pensionsåldern. Väljarna är dock varken positiva till skattehöjningar, till sänkta pensioner eller att skjuta upp pensioneringen. Många politiker anser därför att dessa lösningar är ”politiskt omöjliga”. Eftersom pengar kontinuerligt flyter in i pensionsfonderna och de innehåller stora belopp kan politikerna skjuta problemet framför sig. Eller som man säger i USA: Kick the can down the road (det vill säga, att utföra en skenbar handling som inte tillför något). För att förklara denna lösnings tillkortakommanden kan en utvikning om Ponzi-modeller vara av värde. Pyramidsystem Ponzi var en finansman som på 1920-talet utlovade en bra förräntning till den som investerade i hans fonder. Dessa betalade också ut en mycket hög avkastning vilket resulterade i att fonderna blev alltmer populära. Efter ett antal år upptäcktes dock att det hela var en bluff, Ponzi gjorde inga bra investeringar. Han tog endast ut från de nyinsatta medlen och betalade ut ett belopp, inklusive en fiktiv vinst, till de som satt in pengar något år tidigare. De nya investerarna fick rapporter om värdetillväxt medan alltmer av pengarna i själva 56

verket betalades ut till andra och till Ponzi personligen. Investerarnas tillgångar på pappret motsvarades inte av några reella tillgångar. Många har upprepat detta bluffsystem i olika varianter med den amerikanska miljardären Bernard Madoff som ett omskrivet exempel. Hans kunder beräknas ha investerat 18 miljarder dollar som de förlorade. De trodde att pengarna förräntade sig bra, men när kundkontona synades visade sig Madoffs balansräkning ha ett underskott på drygt 65 miljarder dollar. [41] Madoff byggde sin bluff på tillit. Han byggde upp ett anseende som filantrop i en krets av förmögna individer och misstänktes inte vara en bedragare och än mindre en som skulle lura vänner. Dessa sågs också som kunniga och någon av dem borde rimligtvis vara initierad och införstådd med hur Madoff lyckades få en så hög avkastning. Alla litade på att andra hade kontroll. Madoff sålde inte på intensiv övertalning, utan det var mer en favör att få investera sina pengar hos honom. Den här affärsmodellen finns också i en ärlig version: pyramidspelet. Varje ny person köper sin andel för 200 kr och betalar 100 kr till säljaren och 100 kr till den som står i pyramidens topp. Han förvärvar nu två andelar att sälja vidare. Lyckas köparen sälja dessa två andelar har han fått igen sin köpeskilling och nu står hoppet till att de egna köparna i sin tur säljer sina två andelar. Om pyramidmodellen har fem steg så kan den i toppen få 100 kr från var och en av de 32 i basen. Eftersom behovet av inbetalare växer explosionsartat så tar spelet snart slut. Alla börjar som optimister, några få slutar som vinnare och det överväldigande antalet på plus minus noll eller som förlorare. De som är först med att betala in i ett pensionssystem har likheter med vinnarna i pyramidspel. De betalar in i en modell som räknar med säg 10 års pensionstid. Men de lever längre och tar ut pension i 57

13 år då livslängden ökar med ungefär 45 dagar per år. Vem betalar de tre bonusåren? Just det, nya spelare. Problemet för de nya spelarna i nästa generation är att de hoppas på sex bonusår genom att de lever längre. Dessvärre har det redan lånats tre års pengar av föräldragenerationen. Kan de hoppas på att deras barns generation skall betala de nio bonusåren och själv behålla tron på att de också skall få bonusår. Ökningar av inbetalningsreglerna håller inte jämna steg med utbetalningarna. Det framförs hela tiden också önskemål om att höja pensionen per månad. Sannolikheten för att detta system fungerar som evighetsmaskin är densamma som för ett pyramidspel. Det är i denna redan problematiska situation invandraren kommer in i bilden. Om han kommer in och arbetar ihop pensionärens bonusår så ser situationen ljusare ut. Skatterna behöver inte höjas eller pensionen sänkas, men tyvärr gäller detta bara på kort sikt. När invandraren själv blir pensionär behövs nya invandrare för att försörja honom, dessutom invandrare som hjälper den nationella befolkningen. Sedan behövs ytterligare invandrare för att hjälpa till när underskottsbehovet ökar från att täcka tre bonusår till att finansiera sex bonusår. Vi får en något större pyramid men med samma utseende och med samma logik. Det finns dock en lösning på pensionsspelet och det svenska etablissemanget skall ha beröm att de lyckades genomföra den. Den gängse lösningen är att demokratiska regeringar, i likhet med Ponzi och Madoff, betalar ut från kapitalet de förvaltar. Med pensionsreformen 1995 tog sig Sverige ur denna typ av skuldfälla, men det innebar en kraftig sänkning av pensionerna. Den nedskärningen underlättades av att det figurerade en rad orealistiska prognoser om att den smärre avsättningen till premiepension, 2,5 procent, skulle växa på börsen så kraftigt att den skulle kunna ge ett 58

tillskott till pensionen i paritet med de mycket större summor som betalas in till det offentliga systemet. Centralt var dock att Sverige fick ett system i balans. Förutom tekniska mekanismer som ”bromsen” så finns nu en insikt att bonusår måste hanteras. Denna komponent kallas ”livslängdsföljsamhet” i pensionsreformen, ökad livslängd ses inte som en oförutsedd kostnadsökning. [42] Tärande och närande Dagens situation kan sammanfattas med att vi vid en livslängd på 80 år är i arbetsför ålder mellan 20 och 65. Av dessa 45 år kanske några går till studier och några till en ’time out’. Resultatet blir 40 år som närande vilka skall försörja 80 år som resursförbrukare, det vill säga tärande. Detta är systemets grundläggande struktur. Ett barn kostar under åren 0-20 det offentliga sammanlagt 2,2 mkr, lite mindre än en pensionär mellan åren 65-80 som kostar totalt 3,4 mkr. [43] Utöver detta transfereras avsevärt mer av våra privata pengar till våra barn än till våra föräldrar. Man kan därför som approximation se de två perioderna som lika kostsamma. Som arbetande bidrar vi till det allmänna och tär betydligt mindre på det offentliga än som barn och gamla, men de som är arbetslösa kostar extra och bidrar inte som närande. Ett välfärdssamhälle kan hålla balans på nivån där 40 närande år försörjer 80 tärande år, det vill säga när relationen är ett till två. Om utvecklingen blir att vi inte börjar arbeta förrän vid 30 års ålder och sedan pensioneras vid 60 och lever till 90 får vi en relation på närandeår till tärandeår på ett till tre. Ett sådant system skulle kräva en radikal välfärdssänkning samt stora skattehöjningar för att gå ihop. En sådan drastisk omändring kan mycket väl leda till legitimitetskris och systemkollaps. Det är dock på intet sätt självklart att äldre drivs av en dröm att mata duvorna i parken, utan ett längre liv innebär rimligtvis också ett 59

större antal friska år. När livslängden ökar med två år så kan pensionsåldern höjas med ett år och vi behåller relationen mellan arbetsår och levnadsår. Systemet behåller sin balans. En höjning av pensionsåldern framstår som den självklara lösningen på ”problemet” med ökad livslängd. Tillbaka till pyramiden? Kan fler födda barn vara en annan lösning? Om vi ersätter en torndemografi, som har ungefär lika stora årskullar, med en klassisk pyramid, där varje nästkommande generation är dubbelt så stor som den föregående, så lättar pensionsbördan. Den arbetande personen är tillsammans med sina syskon fyra personer som tillsammans betalar för de två föräldrarna, det vill säga endast en halv pensionär per medelålders jämfört med en hel i tornmodellen. [44] Men så tillkommer barnkostnaden som ökar från ett barn till två (familjen har fyra barn, men den andra föräldern får betala för de andra två). Ser man på kostnaderna i Sverige som nämndes tidigare så kostar ett barn betydligt mer än en halv pensionär. Ökat barnafödande är således ingen lösning utan en omflyttning från pensionärs- till barnkostnader, vilket innebär en kostnadsökning. Hysterin kring befolkningsfrågan är märklig. Statistiska Centralbyrån räknar med en fertilitet per kvinna på 1.85 vilket skulle kunna ge en liten minskning av vår befolkning utan att det skulle innebära några egentliga problem när det gäller att försörja pensionärer. Som åtgärd mot detta föreslås ofta en kraftig befolkningstillväxt genom immigration. Som diskuterats ovan så leder en sådan inte till någon lösning av vårt försörjningsproblem som redan har en välkänd och genomförd lösning, pensionsreformen. Den som söker en Ponzilösning är på fel spår.

60

En läsare kan invända att även om invandring inte innebär någon lättnad i att försörja pensionärer så kan det finnas en ”barnkostnadsfördel”. Invandrarens uppväxt har i alla fall inte betalats av svenska skattebetalare. Den gängse betalningsmodellen världen runt är dock att vi inte själva betalar för vår egen barndom, det gör våra föräldrar. På oss faller istället lotten att betala för våra barn. Den person som arbetar i Sverige och bildar familj här får samma ett-till-två försörjningsbörda som svenskar. Om personen kommer senare i livet och inte skaffar barn så motsvarar de färre arbetsåren kanske den framtida pensionskostnaden. Men om personen kommer hit som ung vuxen, bildar familj men inte bidrar med eget arbete, så blir det stora underskott som drabbar skattebetalarna. Invandrarens arbetslöshet, hans barn och hans ålderdom innebär ökade kostnader för samhället. Många tärande år och få närande. I en läsvärd antologi Demographic transition and its consequences [45] beskriver 15 forskare följderna av en befolkningsstruktur som illustreras av ett torn som kan vara lite smalare på vissa ställen. De noterar att det inte finns några nackdelar vid måttliga befolkningsminskningar. De lyfter också fram att det inte finns några ekonomiska småstatsnackdelar. Tätbefolkade länder har inte färre problem och högre välstånd, snarare tvärtom. De framhåller också det långsiktiga och ansvarsfulla med att ta ett globalt och regionalt ansvar att begränsa befolkningen. Insatta bedömare inser att invandring inte är en lösning på vårt pensionsproblem, men det finns tillräckligt många oseriösa bedömare för att det ideligen framförs som ett önskvärt förslag. Sveriges demografiska bild som bäst illustreras av just ett torn, utgör inte ett problem vilket många tyvärr gör gällande.

61

I nyliberala Cato Journal skriver Kotkin & Ozuna att världen som helhet inte hotas av en snabbt växande befolkning utan tvärtom av en ”fertility implosion”, en dramatisk minskning i barnafödande. De skriver: ”The battle of the future, including in the developing world, will be to maintain large enough workforces required for the economic growth needed to care for the elderly.” [46] I en värld med många reella problem kan det tyckas märkligt att därtill måla upp fiktiva och osannolika dito. Mot detta kan ställas hypotesen att det reella problemet istället är en explosiv befolkningsökning. Jordens befolkning behöver omkring 13 år för att öka med 1 miljard. SCB:s aktuella prognos för 2050 är en global befolkning på 9,6 miljarder. Sveriges befolkning behöver 14 år för att växa med en miljon om tillväxten fortsätter i den takt som gällt under de senaste 8 åren. Denna befolkningsökning orsakas av en omfattande immigration. Kan en jord med ändliga resurser hantera en befolkningstillväxt som sprider sig från problemområden till länder med befolkningsstabilitet?

Arbetskraftsinvandring Ibland motiveras en hög invandring med bristande tillgång på inhemsk arbetskraft. Det är lämpligt att börja med att diskutera arbetskraftsinvandringen då det ju är den som mest uttryckligen påstås vara ekonomiskt lönsam för landet. Andra kategorier av invandring motiveras delvis med andra skäl, men de får naturligtvis alla effekter på den svenska arbetsmarknaden och därmed den svenska ekonomin.

62

Ett behov av mer arbetskraft? Enighet råder om att arbetskraftsinvandring kan vara komplementär och bra för Sverige. Det historiska exemplet är den vallonska invandringen på 1600-talet. De invandrande bergsmännen hade en kunskap som svenska arbetare saknade, varför flaskhalsar i produktionen kunde öppnas upp och sysselsättningen ökade för svenskar i andra arbetsmoment. Denna kompetensförbättring krävde ingen löpande arbetskraftsimport, utan bergsmännen överförde kunskapen till sina egna barn och svenska kolleger. Om svenska företag behövde specialkompetens för en flaskhals, så hade de också före avregleringen av arbetskraftsinvandringen 2008 goda möjligheter att få arbetstillstånd. Den stora skillnaden som reformen medförde var att företagen inte behöver motivera en ansökan för att få ett godkännande. De behöver bara skicka in en formell ansökan som automatiskt godkänns. Organisationen Svenskt Näringsliv, och dess företrädare SAF och Industriförbundet, har länge förespråkat en fri arbetskraftsinvandring. Ett av dess initiativ var en rapport 2002 med titeln ”Arbete, arbete, arbete”. [47] Rapporten börjar med att räkna fram antalet icke-arbetande i Sverige. Inom de normalt arbetande åldersgrupperna 16-64 år fanns ett stort antal personer som inte arbetade, 1,4 miljoner, och av dem beräknades 600 tusen vara ”anställningsbara” och bedömdes kunna komma i arbete till 2010. Men organisationen var ändå övertygad om en förestående brist på arbetskraft. Rapporten argumenterade för att ytterligare 100.000tals arbetsföra personer behövde tillföras landet, vilket motiverade deras förslag om en ökad arbetskraftsinvandring. En explosion i arbetskraftsefterfrågan inträffade aldrig. Men idén om en hotande arbetskraftsbrist har ändå levt vidare. 63

”Ingen välfärd utan invandring” hävdar författare från tankesmedjan Global Utmaning. De skriver ”Vi i vår del av världen behöver en ökad invandring, inte en minskad”; ”Det är därmed integrationen som skall effektiviseras, inte invandringen som skall stoppas”. [48] Befolkningsexplosionen och massarbetslöshet till trots råder det enligt skribenterna en brist på arbetskraft och det kommer i framtiden att bli en tävlan om arbetskraft. Trots hög arbetslöshet tar andra fortsatt intryck av arbetsgivarnas önskemål om att öka arbetskraftsreserven. Framtidskommissionens delrapport tecknar ett liknande framtidsscenario med global arbetskraftsbrist. ”Svårare för Sverige att locka arbetskraft från länder utanför EU”, ”Konkurrensen om migrationen blir hårdare.” [49] Det utmålas till och med som något av en möjlighet som snart försvinner, så det gäller att påskynda den internationella rekryteringen. Denna typ av orealistiska framtidsbilder är en del av bakgrunden till den reform som genomfördes 2008 och att man idag framhärdar att arbetskraftsimport, trots den omfattande arbetslösheten, är nödvändig. Man ignorerar den faktiska verkligheten och ger rekommendationer utifrån ett ideologi-impregnerat scenario. Förebildsteorin När reformen av arbetskraftsinvandring presenterades så motiverades den uttryckligen med att arbetskraftsinvandrarna skulle skapa fler jobb. Migrationsminister Billström och miljöpartisten Valtersson skriver: ”En ökad arbetskraftsinvandring är ett instrument som förväntas få ned arbetslösheten för dem som redan finns i Sverige.” [50] Det är svårt att uppfatta detta yttrande som ett påstående om troliga konsekvenser. Är det inte bara en förhoppning? Hur tänkte man att detta skulle kunna hända? Ett resonemang är något som jag kallar ”Förebildsteorin”. Om medarbetare och chefer 64

får en konkret positiv erfarenhet av en duktig arbetskraftsinvandrare så påverkar det människors bedömningar; då den här tjejen fungerar jättebra så finns det skäl att fundera på att rekrytera en invandrare till, när det behövs ytterligare en person. Förebilden förväntas också göra intryck på asylinvandrare; det går faktiskt att få ett jobb och arbetslivet kan faktiskt fungera även för personer som talar minimal svenska. Förebildsteorin var ett relativt vanligt sätt att argumentera för arbetskraftsinvandrare när reformen diskuterades. I den nämnda artikeln skriver politikerna: Att utomeuropeiska medarbetare blir ett naturligare inslag på svenska arbetsplatser kan dessutom på sikt komma att öka möjligheterna för utrikesfödda i allmänhet att etablera sig på arbetsmarknaden.

En baksida med förebildsteorin är att den kan fungera på ett motverkande sätt och skapa en kontrast mellan arbetsinriktade arbetskraftsinvandrare och bidragsinriktade asylinvandrare. Om en företagare funderar på en rekrytering så finns det skäl att välja ur den mer lovande kategorin. I argumentationen för arbetskraftsinvandring understryks indirekt att förväntningar på asylinvandrare rimligtvis är låga; förutom risken för trauman i utlandet finns den att personen blivit svårartat bidragsberoende i den svenska integrationshanteringen. Det intrycket förstärks av att det implicit påstås att det finns en mängd jobb som inte riktigt passar någon av de 100.000 tals arbetslösa i Sverige: ”Ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring kommer att ge dem [många företag] en efterlängtad chans att expandera, vilket i förlängningen leder till ännu fler jobb”. Denna bristsituation kan rimligtvis inte bara ligga i att arbetskraftsinvandrarna har så speciella kompetenser, utan också i 65

att befintliga arbetslösa saknar högst grundläggande och efterfrågade kompetenser. Eftersom B(efintliga) inte räcker till för uppgiften måste vi importera fler A(rbetskraftsinvandrare). Frågan är dock om B-spelarna är så dåliga och om Sverige har råd att ha ett stort antal personer som sitter på bänken, men inte spelar. Politikerna hoppas att intrycket av förebilderna uppväger den reella effekten av att arbetslösheten ökar genom importen av fler människor till den otillräckliga mängden arbeten. Arbetsgivarnas uppgift tycks försvåras om de inte bara skall anställa personer ur kategorin B utan nu av A + B. Förebildsteorin talar endast för att svenskar skall bli mer positiva till att rekrytera invandrare och invandrare mer positiva till svensk arbetsmarknad. Men även om båda grupperna influeras, så blir effekten inte fler jobb utan endast en omfördelning av nyanställningar från svenskar till invandrare. Flertalet nya jobb går redan till invandrare. Prognoschefen på Arbetsförmedlingen sammanfattar situationen till att sju av tio nya jobb går till invandrare. [51] Är en ökning till åtta av tio en förbättring? Vad som ofta undviks i sammanhanget är att undersöka hur många av dessa jobb som går till nya arbetskraftsinvandrare och hur många som går till redan befintliga invandrare. En skattning är att minst hälften av de nya ”invandrarjobben” går till arbetskraftsinvandrare. Detta är en förklaring till att sysselsättningen i Sverige inte förbättras trots ett stort antal nya jobb. Den övergripande bilden är att fler invandrare arbetar, men att antalet invandrare som inte arbetar ökar i samma proportion. Vi importerar således både arbetstagare och arbetslösa. Det är rimligt att misstänka att om inte så många av de nya 66

invandrarjobben gick till arbetskraftsinvandrare så hade situationen förbättrats. Om man minskat på asylinvandringen så hade sysselsättningen också förbättrats. Men nu importerar vi båda kategorierna och situationen förvärras. Det är svårt att undvika slutsatsen att den i det närmaste okontrollerade arbetskraftsinvandring som tillämpas har kraftiga undanträngningseffekter. Ett nödargument blir att i en framtid kommer vi att ha brist på arbetskraft så det gäller att passa på nu. Billström och Valtersson skriver om detta fiktiva hot: ”Konkurrensen om den arbetskraft som finns hårdnar”. Detta är knappast något annat än ett önskemål från arbetsgivarna att det är önskvärt med en arbetskraftsreserv som inte behövs nu, men som kan vara bra att ha tillgång till någon gång i framtiden. Arbetskraftsöverskottet kostar inte företagen något och gör medarbetarna lite mindre krävande, men denna reserv kan visa sig helt fel ur ett arbetsgivarperspektiv. Ekonomiska beslutsfattare har liksom politiska ett systemansvar för att samhället fungerar och de kommer med rätta att kritiseras om de sviker det ansvaret. Ekonomer brukar sätta tilltro till tesen: ”det finns ingenting som verkligen är en helt gratis lunch”. Som makthavare bör man inte ignorera en samhällskostnad även om någon annan tar notan. Marknadsekonomins legitimitet ligger inte bara i företagens prestationer utan i hela samhällets. Frågan om arbetskraftsinvandringen fastnar lätt vid hur många som är ”sysselsatta”, vilket är ett glidande begrepp. Från en statsfinansiell utgångspunkt är sysselsatta en mycket vid grupp där en del personer medför en liknande kostnad som arbetslösa. Den som lyssnat på Centerpartiledaren Annie Lööfs lovord till invandring får intrycket att invandrarens verksamhet i Sverige i första hand går ut på att betala skatt. Men svartjobb är vanligt och skatteintäkterna är begränsade. 67

Ett problem med arbetskraftsinvandrare med högt kvalificerade arbeten är att många fördelar sitt arbete mellan Sverige och hemlandet så att den lön de uppbär i Sverige inte behöver beskattas här. Jag känner inte till någon undersökning om hur vanlig denna typ av ”skatteplanering” är, men det är en företeelse som ibland uppfattas som mer regel än undantag. En annan skattereduktion som är långt ifrån skatteplaneringens gråzon är expertskatten, men den innebär en skatterabatt som kan ifrågasättas. Är det rimligt att en utlänning gynnas skattemässigt jämfört med en svensk som utför ett likvärdigt jobb? Detta ger också möjlighet till lönekonkurrens då den utländske experten kan erbjuda sig att acceptera en lägre bruttolön och ändå få samma nettolön som en konkurrerande svensk. Den generella frågeställningen är om man bör införa regler som institutionaliserar en diskriminering av svenskar. Arbetskraftsinvandring i praktiken Alliansen genomförde den nya politiken med stöd endast av Miljöpartiet. Men oppositionen mot dagens ordning framförs idag i stort sett endast av Sverigedemokraterna. Vad är det då som denna reform innehåller och vad har den fört med sig? Enligt de gällande reglerna behöver företagen bara anmäla en avsikt att rekrytera en viss person för att denne skall ges ett uppehållstillstånd i två år, vilket kan förlängas med två år och sedan leda till ett permanent uppehållstillstånd. Denna ansökan är inget kontrakt, så det är inget åtagande att verkligen erbjuda arbete och betala planerad lön till den importerade arbetstagaren. Thord Ingesson, utredare på LO, uppskattar att hälften som har fått uppehållstillstånd på detta sätt har betalat svart för dem, allt från 30.000 till över 100.000 kr. Köpen är ofta på avbetalning. [52] I många fall har arbetsgivaren aldrig haft för avsikt att anställa, utan hjälpt någon in i Sverige, så i realiteten är detta en variant av människosmuggling. Ett försök till 68

uppstramning gjordes för två år sedan. Kravet infördes att arbetsgivaren skulle styrka att företaget kunde betala minst tre månadslöner. Denna begränsning fick ingen effekt – det var fortfarande inget åtagande att anställa utan bara en bekräftelse på att företaget har tillgångar som möjligen kan bli till lön åt den aktuella personen. Av 16.500 beviljade tillstånd under 2012 var över 10.000 enkla jobb för vilka många arbetslösa i Sverige är kvalificerade. Omfattningen av arbetskraftsinvandringen ligger på 15.000 – 20.000 ”förstagångstillstånd” per år sedan reformen infördes 2008. Två av tre är lågt kvalificerade och många hamnar i arbetslöshet eller jobbar svart för låga löner. En av sex redovisar ingen beskattningsbar inkomst alls efter ett år i Sverige och andra personers inkomster är mycket lägre än angivet i ansökan. Kommentatorer beklagar vanligen fusket, men utan att uppfatta det som förväntat. En kvalificerad grupp ”gästforskare, internationellt utbyte och egna företagare” utgör endast omkring 15 procent. Det bör också noteras att det tillkommer 10.000 anhöriga utöver siffrorna ovan. Jämfört med vad som anges i ansökan får arbetskraftsinvandraren ofta en försämring, men situationen kan ändå vara en förbättring för invandraren. Dennes mål är främst att ta sig in i Sverige vilket i sig skapar ökade möjligheter för den individen. Det centrala är inte att invandrarna får mindre än vad som formellt utlovats, utan att vi får fler människor i Sverige att försörja. Att staten med öppna ögon ger möjligheter för smugglare och fifflare att tjäna pengar på denna verksamhet undergräver solidariteten mellan medborgarna och är stötande för ett rättssamhälle. Arbetskraftsinvandringen för också med sig anhöriginvandring vars försörjning ofta överlåts till de 69

svenska skattebetalarna. Invändningar mot reformen Reformen med arbetskraftsinvandring hade inte för avsikt att skapa problem, men riskerna har varit uppenbara långt innan beslutet togs. En parlamentarisk utredning var emot reformer med friare arbetskraftsinvandring, av det slag som genomfördes 2008, och motiverade en fortsatt myndighetskontroll med följande argument: Arbetskraftsinvandring är en fråga som berör inte bara den enskilde individen och arbetsgivaren utan även samhället. Arbetstillståndet medför skyldigheter från samhället mot arbetstagaren. Bland annat i form av service, boende och eventuellt ekonomiskt bistånd. Därmed är det rätt att samhället och inte arbetsgivaren avgör i enskilda arbetstillståndsärenden. [53]

Det finns ytterligare skäl. Även om invandraren får arbetet ifråga och inte ”ligger samhället till last” så kan det vara negativt. Han kanske inte har någon speciell kompetens utan hans anställning innebär att en lika kompetent svensk eller en i riket redan befintlig invandrare förblir arbetslös. Utredningen framför ännu ett skäl för kontroll: ”Genom myndighetsbaserad arbetsmarknadsprövning minimeras riskerna för överutbud av utländsk arbetskraft och undanträngning av arbetssökande”. [54] Detta är en uppenbar risk. Det innebär inte att arbetsgivaren säger upp en anställd och ersätter denne med en nyimporterad. För att undvika missförstånd bör man kanske tala om ”undanträngningseffekter” istället för ”undanträngning” som kan uppfattas som närmast handgriplig. Att säga upp en anställd för att istället anställa en nyinvandrad skulle möta massivt legalt motstånd. Undanträngningseffekten uppstår när arbetsgivaren väljer mellan olika arbetssökande då de alla har efterfrågad kompetens. Ett 70

överutbud innebär arbetslöshet för den undanträngda arbetskraften och/eller en press nedåt på lönerna. LO-utredningen ”Fusk och utnyttjande” presenterar en rad historiska, principiella och politiska argument mot den friare arbetskraftsinvandringen. [55] Den hänvisar till den parlamentariska utredningens argument ovan, men den framför också några argument som är mer knutna till den egna organisationens perspektiv. LO-utredarna anknyter till sin egen långa tradition: Historien ger oss en bild av svensk fackförening med en hundraårig konsekvent hållning gentemot utländsk arbetskraft. En hållning som i korthet går ut på att all arbetskraft på svensk arbetsmarknad – utländsk eller svenskfödd – ska omfattas av samma villkor, samma fackliga löfte. Hållningen präglas av insikten att om man godtar sämre villkor för en del av arbetskraften kan dessa villkor snart prägla hela arbetsmarknaden; det som är andras villkor idag kan bli våra i morgon. [56]

Detta är ett riktigt resonemang: billig arbetskraft tar sig in på längre sikt och det enda sättet att konkurrera för befintlig arbetskraft är att sänka sina krav så att de är i paritet med invandrarnas. Högre löner kan bara upprätthållas om befintlig arbetskraft kan visa högre produktivitet som motiverar högre kostnader för arbetsgivaren. Vad den solidariska lönepolitiken förbiser med detta resonemang är emellertid att den sämsta lösningen vid ett överutbud av arbetskraft är att bibehålla en hög lönenivå för de som har jobb och arbetslöshet för andra. De arbetslösa kostar mycket och ger inget produktivt bidrag till ekonomin. Men den betalningsbördan delas med medelklassen medan de lägre lönenivåerna är något som specifikt drabbar LO-kollektivet. Detta gör det lätt att förstå LO-utredarnas 71

preferens som rationell ur det egna perspektivet. I LO-utredningen påtalas att problematiken gällande arbetskraftsinvandring utsatts för en stor förändring som borde ha påverkat både debatt och beslut: Sveriges inträde i EU. Utredarna skriver: Studerar man den historiska debatten om arbetskraftsinvandring under 1960-talet finner man att argumenten för och emot faktiskt är de samma som i dagens debatt nästan helt utan undantag. Det enda avgörande undantaget är att idag utgörs inte svensk arbetsmarknad av Sverige allena. Sverige delar arbetsmarknad med övriga EU/EES. Arbetskraftsbrist och rekryteringssvårigheter – de tyngsta argumenten för fri arbetskraftsinvandring – torde därför vara undanröjda. [57]

Det är förvånande att den utökade arbetsmarknad och rekryteringsbas som Sveriges EU-anslutning skapade inte har lyckats dämpa eller helt undanröja att man alltjämt tar till argumentet bristen på arbetskraft som ett skäl för arbetskraftsinvandring. EU:s stora arbetsmarknad måste rimligtvis vara tillräckligt stor för att avhjälpa eventuella flaskhalsar på den svenska arbetsmarknaden. Enligt överenskommelser skall rekrytering i första hand ske från denna pool; en europeisk arbetsmarknad är i själva verket ett av skälen till att EU skapades. Istället tar man nu in människor från Tredje världen vilket naturligtvis spär på arbetslösheten. Näringslivet och liberala ideologer talar för öppnare arbetsmarknad som om EU:s öppna marknad för arbetskraft inte gör något till eller ifrån. EUentusiasterna har glömt talet om solidaritet och flexibilitet som skulle balansera olika EU-länders överskott och underskott. Med den arbetslöshet vi har i Europa är en utomeuropeisk import 72

uppenbarligen onödig, men trots det följer man inte reglerna om att i första hand rekrytera från EU-länder. En hel del arbetskraftsinvandring sker från EU, den är inte motarbetad, men den ges inte heller det företräde som anges i en rad fördrag. Till LO-utredningens förtjänster hör att den lyfter fram en analys från finansdepartementet som förtjänar en stor läsekrets. Ett centralt resonemang kunde utredarna ha poängterat hårdare och byggt vidare på. Det lyder: I ett enkelt men belysande räkneexempel från mars 2004 visade Finansdepartementets långtidsutredning 2003/04 att det behöver komma 4 personer utifrån till arbete för att motsvara att en person i landet blir sysselsatt. En sysselsatt person antas bidra med 1,5 enheter i skatt samtidigt som de offentliga utgifterna för denne är 1 enhet så att nettobidraget blir 0,5. En som inte är sysselsatt har samma offentliga konsumtion som en sysselsatt men får därutöver sin försörjning från det offentliga, varför nettobidraget är -1,5 enheter. En som flyttar till Sverige och kommer i arbete bidrar således med 0,5 enheter medan en icke sysselsatt som redan befinner sig i landet och får arbete bidrar med 2 enheter (ett nettobidrag på -1,5 vänds till ett på 0,5). Integration ger alltså fyra gånger så stor effekt som migration. [58]

Detta bör inte missförstås som ett påstående att integrationen är viktig och invandringen är sekundär. Invandringen skapar en mun till att mätta medan integration utan någon ny invandring sysselsätter de händer som redan finns i landet och ger den personen möjlighet att försörja sig själv istället för att ligga andra till last. Men problemet är i hög grad att ytterligare invandring motverkar integrationen. 73

Många bedömare förstår inte, eller bortser av politiska konvenansskäl från sysselsättningsgradens betydelse för ett välfärdssamhälle. I det angivna exemplet illustreras det med föredömlig pedagogik. Alliansens politiker talar entusiastiskt om den ökande sysselsättningen med ”alla nya svenskar som går till jobbet och betalar skatt” (det som ger +0.5 enheter) men väljer att bortse från alla de som inte bidrar och i stället utgör en kostnad (-1,5 enheter) för samhället. Vänsterns politiker verkar benägna att sätta in, precis som tidigare, förtidspensioneringar, utbildningar och arbetsmarknadsprogram. Sådana åtgärder som något vanvördigt kan kallas för att söka sopa arbetslösheten under mattan. De borgerliga ser en inskrivning vid arbetsförmedlingen som en viktig åtgärd. Invandringen är en arbetslöshetsframkallande verksamhet, men detta mörkas i allmänhet av såväl politiker som press. Halvkvävda slutsatser När LO-utredningen framför kritik lägger den vikt vid lönedumpning snarare än undanträngningseffekter. Man framför också den egennyttiga och marginella synpunkten att invandrare har en låg anslutningsgrad till facket. Huvudargumentet blir en kritik av invandrarnas lönevillkor samt att invandraren ofta inte får det arbete och de villkor som står i ansökan, om ens något arbete alls av den tillståndssökande arbetsgivaren. Denna typ av kritik poängteras i utredningens känslosamma namn: ”Fusk och utnyttjande”. Den har i flera hänseenden ett tänkvärt innehåll, men undviker att kraftfullt ta ställning i den centrala frågan om arbetskraftsinvandring är bra för Sverige. Man anpassar sig till media som hellre skriver sentimentala artiklar om strandsatta bärplockare. Detta hindrar inte att LO-utredningen anklagas för att vara främlingsfientlig av liberala debattörer [59] . Dess försvarare 74

protesterar och hänvisar till den uttryckta empatin för arbetskraftsinvandrare. Istället för en viktig debatt om vad som är rätt politik för Sverige fås ännu en emotionell debatt om enskilda invandrare som kommer i kläm. Man tävlar i att tycka mest synd om invandrarna. LO-utredningen lyfter fram många starka argument emot arbetskraftsinvandring, men lindar in sina argument och undviker att ta debatt. Utredningens kritik kan avfärdas som i denna rätt typiska ledare i Svenska Dagbladet: Det är inte konstigt att reformer mot friare rörlighet leder till friktion och nya problem. Det finns mycket att ifrågasätta och rätta till och det är aldrig acceptabelt att människor utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Vad man dock inte får glömma är att förändringen i sig är god (sic). Det är inte huruvida vi skall ha arbetskraftsinvandring eller inte som är frågan, utan hur förutsättningarna för detta skall bli de bästa. [60]

Invandring är så bra att den inte får ifrågasättas; slut på debatten. Dagens Nyheter har redan långt före LO-utredningen slagit fast sin rekommendation med rubriken: ”Låt gränsen förbli öppen”. Den ledaren hävdar att det är ”bisarrt” att påstå att ”för varje utlänning som får jobb blir en svensk arbetslös. Människor i arbete skapar ofta fler arbeten”. [61] Enligt Dagens Nyheter finns ingen undanträngning, utan bara trivsamma, men lite mystiska, dynamiska effekter av migration.

Sysselsättning och invandring Svensk privat sysselsättning har stampat på ungefär samma nivå i absoluta tal under många decennier. Den offentliga sysselsättningen expanderade på 70- och 80-talet. I början av 90-talet inträffade en 75

stor reduktion i antalet sysselsatta, mer än en halv miljon arbetstillfällen försvann, och en lägre sysselsättningsgrad följde i dess spår. Landet har ännu inte hämtat sig från detta och den förda invandringspolitiken bidrar till den permanenta arbetslösheten då den ökar populationen. Fler nya arbetslösa trycker ner sysselsättningsgraden, men av dubiösa skäl ses invandringen som en extern faktor vilken inte skall underkastas en förnuftig diskussion eller bedömas som en faktor av stor ekonomisk signifikans. Immigrationen har blivit en extern variabel som blir vad den blir genom en separat byråkratisk process för vilken politikerna kräver acceptans och inte behöver andra motiveringar än gängse humanitär retorik. I en idealiserad ekonomi råder en dynamisk balans. Om arbetskraften ökar genom invandring så kan sysselsättningen bibehållas genom att lönerna sänks. De svenska arbetarna får en lägre standard, men de invandrade en högre än de haft tidigare, och lönerna i migranternas hemland kan möjligen också öka då arbetskraftsutbudet där minskar. En global utilitaristisk kalkyl kan ge ett överskott. Men handeln brukar motiveras med en mer rationell moral – reciprocitet och inte altruism. Ricardos välkända modell med komparativa fördelar förklarar hur utbyte mellan två länder är till bådas ömsesidiga fördel genom rörlighet över landsgränsen för varor, men inte för arbetskraft. Handeln leder till att arbetskraft omfördelas mellan industrier inom landet så att lönerna kan öka. Om man öppnar gränser för arbetskraft innebär det däremot att lönerna sjunker för stora grupper i det rikare landet. Ifall lönerna inte sänks tillräckligt, såsom i Sverige med ett fack som är avogt till ”lönedumpning”, så kommer immigranterna inte i arbete vilket gör invandringen till en kostnad för den svenska befolkningen. Om 76

lönerna inte sänks så att arbetsgivarna har råd att anställa lågproduktiva arbetare så får man en stor grupp arbetslösa vilket i det svenska systemet innebär att de blir försörjda av skattebetalarna. Detta är på ett teoretiskt plan en ekonomisk självklarhet, men det leder till en rad komplexa reaktioner. En politik med reell lönesättning enligt ”arbetslinjen” för att hantera arbetskraftsökningen gör invandringens nackdelar tydligare för de svenskar som måste acceptera lönesänkningar. Det ökar förmodligen oppositionen mot invandringspolitiken. Att betala arbetslöshetsersättning kan bedömas som mindre stötande, men är ekonomiskt än mer kostbart för nationen som helhet. Detta är tyvärr minerad mark där tanke och diskussion undviks i så hög grad som möjligt. Elefanten i rummet Debatten om sysselsättningen i Sverige väcker allmänt intresse och enligt många bedömningar blir det en central fråga vid nästkommande val. Invandringen har uppenbara kopplingar till arbete och arbetslöshet, men exkluderas konsekvent i denna diskussion. Det är märkligt. Det är därför väl värt att analysera hur och varför invandringen undviks i sysselsättningsdebatten. En diskussion om sysselsättningen pågår med växlande intensitet. Skuggfinansministern Magdalena Andersson hävdar att sysselsättningsgraden har minskat mellan åren 2005 och 2011. Finansministern Anders Borg hävdar å sin sida att antalet sysselsatta ökat avsevärt under den borgerliga regimen. Bertil Holmlund [62] framhåller att procenten sysselsättning är den centrala siffran och att den har minskat något. Peter Wolodarski [63] påtalar att med sysselsättningen mätt på en åldersmässigt något annorlunda komponerad population, enligt den tidigare normen 16-64 år istället 77

för den nya 15-74 år, så har sysselsättningsprocenten ökat något. Har diskussionen slutat i remi? En snarlik debatt fördes mellan Thomas Östros och Anders Borg inför valet 2010. Östros poängterade att de arbetslösa ökat med 100.000, medan Borg framhöll att sysselsättningen ökat med 100.000. Inget av påståendena var felaktigt utan båda hade stöd av Statistiska Centralbyrån. Är detta också en remi där påståendet att flaskan är halvfull är lika korrekt som påståendet att flaskan är halvtom? Det som förklarar att arbetslösheten inte minskat trots att sysselsättningen ökat under perioden 2005-2011 är den negligerade faktorn, invandringen. Ett motiv för att undvika att påtala denna komponent är partiintresset. De två politiska huvudalternativen vill komma åt varandra och undvika att öppna dörren för Sverigedemokraterna. Och ändamålet ”Stoppa Sverigedemokraterna” helgar de flesta medel. Pressen tar inte sitt ansvar att påtala mörkläggningen, utan bidrar till den. En ledare i Dagens Nyheter sammanfattar debatten om sysselsättningsproblematiken så här: ”Om man, som socialdemokraterna vill, istället definierar medborgare i arbetsför ålder till att vara mellan 15-74 år har sysselsättningsgraden minskat. Ungefär 200.000 fler människor har jobb samtidigt som arbetslösheten har stigit från 7,1 till 7,6 procent.” [64] Därefter är det nytt stycke och slut på resonemanget. Det finns ingen ambition att förklara de motsägelsefulla siffrorna. Det är invandringen som förklarar att arbetslösheten ökar trots 200.000 nya jobb, men det får uppenbarligen inte påpekas trots att siffrorna närmast ropar efter en förklaring. I regeringens budgetdokument görs följande analys: … sysselsättningsgraden enbart till följd av demografiska

78

förändringar skulle ha minskat med drygt 2 procentenheter mellan 2006 och 2011. I själva verket minskade sysselsättningsgraden för gruppen 15-74 år med bara 0,2 procentenheter. Detta illustrerar att regeringens politik bidragit till att hållit uppe sysselsättningen väl, särskilt när man beaktar att den demografiska utvecklingen varit ogynnsam. [65]

Vill man fortsätta resonemanget så hävdar regeringens skribent att utan den demografiska utvecklingen – läs invandringen – så hade man lyckats med sitt huvudmål att minska arbetslösheten med 1,8 procentenheter, en väsentlig förbättring. Men man valde att inte uppnå detta utan att fortsätta att stödja en “ogynnsam demografisk utveckling”. Borde inte en sådan prioritering motiveras för medborgarna då det ju är de som bär bördan av den förda politiken? Arbetskraftsinvandringen är en partiskiljande fråga, men också här råder en politisk tystnad. Man kan klaga på lönedumpning och exploatering av arbetskraft, liksom att företagen inte anställer arbetskraftsinvandrarna, utan låter dessa försörja sig bäst de kan. Arbetskraftsinvandringen kopplas inte till arbetslösheten på den svenska marknaden trots att det borde vara högt prioriterat att undersöka och diskutera både asyl- och arbetskraftsinvandringens effekter på sysselsättningen. Balanser och obalanser På en ideal marknad är mängden efterfrågad arbetskraft, lump of labour, inte statisk och därför antas varje ökat utbud av arbetskraft kunna generera sin egen efterfrågan, om inte genom naiva förhoppningar om dynamiska effekter så genom sänkta lönenivåer. Den som ser problem anklagas ofta avfärdande för att begå 79

misstaget lump of labour fallacy; att se efterfrågan på arbetskraft som konstant. Men som noterats har den svenska invandringen och höga arbetslösheten permanentats. Sysselsättningen påverkas av många olika faktorer, men att inte ta hänsyn till invandringen uppfattas som en dygd. Få, om ens någon ekonom, tror att arbetsmängden är statisk, men det är uppenbart att ekonomin kan utformas med lönesättningen anpassad till en lump of labour i landet som är mycket mindre än den faktiskt tillgängliga arbetskraften som behöver anställning. Detta skapar arbetslöshet. Till de mer märkliga försvaren av en omfattande invandring hör att invandrarna utgör en separat arbetsmarknad: antingen tar de jobb som “svenskar inte vill ha” eller också har de en specialkompetens som inte finns bland de inrikes arbetssökande. Kort sagt, de utgör en separat grupp som varken kan skapa lönepress eller arbetslöshet hos svenskar. Detta är en orimlig situationsbeskrivning och den blir än värre när den kombineras med en normativ utsaga på kontrakurs: I den mån det finns en skillnad mellan arbeten för invandrare och arbeten för svenskar skall den elimineras med politiska medel. Kort sagt, enligt tes 1 är invandrarnas arbete komplementärt och saknar negativa bieffekter. Vi bör dock enligt en tes 2 verka för att de två arbetsmarknaderna skall integreras, det vill säga arbetskraften i dessa två kategorier skall bli substituerbar. Det man först hävdar är en imaginär fördel och den vill man sedan ta bort; det är svårt att förstå varför dessa motsägelsefulla och vilseledande resonemang förs fram. Dessvärre är de komplementära arbetena få och den överväldigande majoriteten av de sysselsatta invandrarna har ett arbete som ekonomer klassar som substituerbart; ett arbete som en svensk skulle kunna utföra. Många skulle vilja ha ett sådant arbete men drabbas av att det råder ett utbudsunderskott på arbete. En tredje grupp invandrare har alltför bristfällig kompetens för att 80

sköta ett efterfrågat arbete. I valdebatten 2010 tog Lars Ohly debattpoäng genom att påtala att om det finns drygt 40.000 erbjudna jobb och drygt 400.000 arbetssökande, så kan enstaka personer skaffa jobb genom att skriva bättre ansökningsbrev och skicka det till fler arbetsgivare, men det finns likväl en brist på jobb. Lite senare tappades poängen och Ohly anförde åtgärder mot “diskriminering” som ett sätt att lösa sysselsättningsproblemet. Till nya jobb på den svenska arbetsmarknaden under 00-talet, har två av tre rekryterat utrikesfödda enligt arbetsgivarorganisationen Almega. [66] Det finns många förslag till prioriteringar av vissa grupper. Om unga, kvinnor, invandrare eller funktionshindrade ges förtur så påverkar det, liksom ökad ansökningsaktivitet, anställningen på individnivå, men gör inget alls åt obalansen på makronivå. Det föreligger fortfarande ett underskott på 360.000 arbeten. Det finns ett makroproblem, men det tycks råda en förhoppning att smärre justeringar i förfarandet vid ansökning och/eller anställning löser problemet. En förhoppning är att den politiska debatten successivt inser att det inte räcker med att den potentiella arbetskraften blir arbetsvillig, eller med att demontera en rad strukturella eller imaginära glastak. Det behövs också en balans i utbud och efterfråga på arbetskraft. Fiktiva lösningar och reella problem Varje åtgärd som minskar antalet jobb eller ökar antalet potentiella arbetstagare skapar en lägre sysselsättningsprocent. Invandringen är en faktor som ökar antalet arbetstagare, men detta exkluderas konsekvent från analysen; effekterna på sysselsättningen löses genom hypotetiska justeringar och tankeexperiment. Det finns ett underförstått resonemang att OM lönerna sattes i balans så att 81

efterfrågan skulle komma i balans med utbudet så skulle vi inte ha ett arbetslöshetsproblem. OM invandrarna har samma sysselsättningsprocent som svenskar, så finns inget speciellt sysselsättningsproblem med invandring. Det finns inget substantiellt problem utan endast ett problem som består av en imperfekt fungerande marknad. Försvarare av invandringen som inte är ekonomer har en snarlik argumentation: det finns inget problem med invandringen, utan det finns endast ett smärre anpassningsproblem; integrationen är problemet, inte invandringen. De flesta problem kan lösas med att några OM antas i ett tankeexperiment. Men en verklighetsbaserad angreppsmetod bör inte fantisera bort väsentliga restriktioner. Arbetslösheten och integrationsproblemen har varit med oss i två decennier och kan inte ses som en temporär imperfektion. Det borde vara problematiskt att förneka att en fortsatt hög invandring minskar sysselsättningskvoten och försvårar integrationen. Integrationspolitiken i sig kan vara mer eller mindre bra, men en viktig insikt är att hög invandring i sig ger stora integrationsproblem och lägre invandring ger färre integrationsproblem: Den mest substantiella integrationsförbättringen är rimligtvis att radikalt bromsa den höga invandringen. Invandringen kan få en viss efterfrågeeffekt på samma sätt som Grekland kan skapa sysselsättning i Tyskland. Tyskarna kan ge lån till grekerna som köper BMW. När lånen sedan skrivs ner kan detta betraktas som en fristående fråga, men grekerna köpte när det kommer till kritan inte för egna förtjänade pengar utan för tyska lånepengar. På samma sätt kan invandrarna genom de bidrag de får av svenska skattebetalare bidra till efterfrågan och sysselsättning av svenskar. En sysselsättning i Sverige som invandringen bidragit till är den som lite vanvördigt kan kallas för ”invandringsindustrin”: 82

migrationsdomstolar, översättare, tolkar, advokater, handläggare, och det nya tillskottet med etableringsreformen 2010, “lotsar”. Svensk näringsverksamhet präglas, trots den relativt oförändrade siffran för antalet sysselsatta av mycken dynamik; nya jobb skapas och andra rationaliseras bort. Trycket på en reduktion av jobb är starkt och utvecklingsländerna blir allt mer kompetenta och konkurrensutsätter allt fler kvalificerade tjänster i de utvecklade länderna. Svensk industri investerar i hög grad utomlands. Det tycks därför inte realistiskt att tro på någon snar jobbexplosion som suger upp, vare sig den befintliga arbetskraftsreserven, eller en ständig tillströmning av invandrare. Den arbetslösa gruppen invandrare och svenskar fylls löpande på. Sysselsättningen finns dels som ett specifikt problem för invandrare, dels som ett generellt problem. Det gäller att använda de mest relevanta siffrorna. När det gäller åldersgrupper bör man fokusera på åldern 20-64, inte bredare åldersgrupper som inkluderar skolungdom och pensionärer så att skillnaderna i procent blir mindre iögonfallande. Sedan är det specifika invandrargrupper som har speciell relevans. Utomeuropeiska invandrare har en sysselsättningsprocent på 51 procent att jämföra med svenskars på 84 procent. Detta ger en extremt stor skillnad på 33 procent vilket har central ekonomisk betydelse. [67] Men denna fokusering på invandrarnas låga sysselsättning betyder inte att det bara är ett utbudsproblem som består i att många personer i vissa grupper upplever otillräckliga incitament att arbeta. Sverige har också ett efterfrågeproblem, det finns inte tillräckligt med erbjudna arbetstillfällen som kan bära en hög svensk lönenivå. Problemet med sysselsättningsdebatten är att man inte ser 83

samverkan mellan dessa två problem. Antingen talar man om det ena och låtsas som att det andra inte finns, eller så byter man glasögon och ser endast det andra. Antingen ses endast ett integrationsproblem som berör invandrarna och svenskars attityder till dem, eller också så har vi ett arbetslöshetsproblem där problemet är den bristande efterfrågan. Då finns inget utbudsproblem utan invandrarna är en drabbad grupp, som ”de unga”. Invandrarna är dock ingen grupp som bara finns, utan det är en grupp som hela tiden utökas genom en hög kontinuerlig invandring. Invandringspolitiken skapar arbetslöshet.

Sammanfattning av kapitel 2 Invandringen till Sverige är omfattande och den visar också en ökning år från år. Antalet uppehållstillstånd utfärdas i ökad takt. Från 20 tusen per år under 1980-talet, till 40 tusen per år under 1990-talet, till 70 tusen och under 00-talet fram till regeringsskiftet 2006. Därefter har årstakten stigit till 100 tusen. Andelen invandrare i Sverige ökar vare sig man räknar utlandsfödda, utländsk bakgrund som inkluderande två utlandsfödda föräldrar eller en tredje siffra som rekommenderas här. I invandrarkollektivet inkluderas utöver de utlandsfödda och de med dubbel utländsk bakgrund också hälften av dem med en utlandsfödd förälder. Enligt det måttet utgör invandrargruppen 2.349 tusen personer vilket utgör 24,4 procent av Sveriges befolkning. [68] Tillskottet behövs inte för att betala pensionerna utan den frågan kan lösas med en anpassning av pensionsåldern. Pensionsreformen 1995 har visat på en hållbar lösning som knyter ihop inbetalningar till utbetalningar. Invandrarna är inget tillskott om man inte återfaller i 84

det gamla beteendet att ”låna pengar” från de som betalar in. Den som är skeptisk till pyramidspel bör också vara skeptisk till liknande pensionsmodeller. Det finns inte heller någon arbetskraftsbrist som motiverar arbetskraftsinvandring. Tvärtom blir det höga kostnader för statskassan att försörja alla arbetslösa invandrare. Termen ”arbetskraftsinvandrare” är en myndighetsklassificering, och innebär inte med nödvändighet att en sådan person faktiskt arbetar. Trots att antalet arbeten ökat i Sverige förvärras situationen genom att invandringen ökar med ännu större tal. Befolkningen ökar med drygt 75.000 per år under perioden 2006-2013, men antalet sysselsatta betydligt långsammare. Antalet sysselsatta ligger på marginellt högre nivå än den i början på 90-talet, före den omfattande invandring vi haft sedan dess. Etablerade politiker och media låtsas som om invandringen inte påverkar balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Invandrarna och deras sysselsättning är en separat fråga som endast diskuteras under rubriker som integration och rasism. När man diskuterar sysselsatta och arbetslösa i Sverige söker man vidmakthålla en illusion om att påfyllningen av befolkningen inte får någon betydelse om man undviker att nämna den.

85

3 Ekonomiska effekter I detta kapitel granskas invandringens kostnader och intäkter från ett samhällsperspektiv. Fler invandrare leder ofelbart till ökade kostnader. Men det finns också en intäktssida och frågan är om den är i nivå med kostnaderna.

Offentliga kostnader och intäkter Det första steget i analysen bygger på en artikel jag skrev i nationalekonomiska föreningens tidskrift Ekonomisk Debatt. [69] Utgångspunkten för det arbetet är en omfattande utredning av professor Jan Ekberg, nestorn i svensk forskning om invandringens kostnader. [70] Ekbergs utredning baseras på transfereringar och skatteinbetalningar på individnivå ur den offentliga statistiken. Dessa summeras och fördelas på två kollektiv, invandrare (utlandsfödda och de med dubbel utländsk bakgrund) och svenskar (inklusive personer med enkel utländsk bakgrund). Det som inte är fördelat på individnivå är offentlig konsumtion. Kostnader för skolor och fångvård är kollektiva och allokeras inte till specifika personer såsom utbetalningar av pensioner och barnbidrag. Ekberg fördelar en stor del av den offentliga konsumtionen på olika åldersklasser. Sjukvårdskostnader allokeras, för att nämna ett exempel, så att personer i åldersgruppen 75 + beräknas ha 16 gånger högre kostnad än personer i åldersgruppen 7-15 år. Det är i utfördelningen av offentlig konsumtion som jag justerar Ekbergs siffror. Han är dock 86

inte principiellt emot att vikta upp eller ner vissa kostnadsslag på andra grunder än enbart ålder. Offentliga kostnader bör viktas upp för en grupp om den åsamkar det offentliga högre kostnader än i proportion till sitt antal. Kriminalitet kommer att diskuteras i detalj i kapitel 4. Baserat på den analysen viktar jag upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet. Ekberg viktar upp invandrarna för kostnader för offentliga arbetsmarknadsinsatser till 2, men inte för kriminalitet. I en tidigare studie från 1999 så viktade han dock upp den kostnaden för invandrare till 1,5. Jag viktar också upp invandrarna för sjukvård och skola till 1,25 för att spegla extra kostnader. I ett av sina alternativ fördelade Ekberg ut försvarskostnaden endast på svenskar, men jag anser att den kostnaden skall delas på alla innevånare. Både mina och Ekbergs fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel. Som framgick ovan så räknas barn med enkel invandrarbakgrund som svenskar i Ekbergs utredning. Jag anser som tidigare påtalats att det bör vara ett delat föräldraansvar så att kostnader för dessa barn skall fördelas lika på svensk- och invandrarkollektivet. Denna justering ger upphov till ett avsevärt belopp, 12 miljarder per år. 87

Ekbergs kalkyl slutar i att invandringen 2006 kostade de svenska skattebetalarna 40-59 miljarder kr vilket också kan uttryckas som 1,5 till 2 procent av BNP. Min kalkyl slutar på en skattning på 85 miljarder, 3 procent av BNP. Vi är överens om att den viktigaste faktorn är invandrarnas låga sysselsättningsgrad. Som betonats tidigare så är det avgörande för en välfärdsstat att sysselsättningsgraden är hög. När de 85 miljarderna för 2006 justeras för inflation och ytterligare invandring så hamnar invandringskostnaden för 2013 på 125 miljarder. [71] Det beloppet motsvarar 3,5 procent av dagens BNP. De 125 miljarderna kan behöva omvandlas till individnivå för att bli mer illustrativa. Slår man ut summan per sysselsatt person i Sverige så blir det drygt 26 tusen. Det är ett avsevärt belopp. Många löntagare har fått mer pengar att röra sig med genom olika skattesänkningar så de upplever kanske inte de ökande invandringskostnaderna som betungande. Den offentliga sektorns andel av BNP har minskat med 10 procent genom absoluta och relativa nedskärningar. Det är framför allt mindre bemedlade svenskar som känner av invandringens ekonomiska konsekvenser. Sverige importerar inte bara en ny underklass med sociala problem, man minskar också sina insatser för svenska grupper som har svårigheter att få jobb och andra problem. Fördelar man ut kostnaden per invandrare blir det beloppet i genomsnitt drygt 50 tusen per år. I enlighet med kapitel 2 så menas med ”invandrare” summan av de utlandsfödda, de med dubbel invandrarbakgrund och hälften av de med enkel invandrarbakgrund. Lite mer om beräkningarna Dessa ändringar som utförts med Ekbergs utredning som bas kan ses som korrigeringar snarare än en radikalt annorlunda metodik. 88

Det finns dock en svaghet i själva modellen som bör kommenteras. Den ger en ögonblicksbild och då blir åldersstrukturen för respektive grupp det aktuella året viktig. Enligt resonemanget i kapitel 2 är det mer rättvisande att företa analysen över individers livstid. Ekberg beskriver ålderseffekten så att invandrarna i arbetsför ålder endast skulle behöva ha en sysselsättningsnivå på 72 procent för att komma i en balans med sina kostnader medan svenskarna behöver en sysselsättningsgrad på 80 procent. Här anser jag att modellen baseras på felaktiga antaganden. Bara om invandrarna hade en kortare livslängd vore det berättigat att räkna så. Analysen fångar således inte upp de framtida pensionskostnaderna för invandrare därför att de vid mättillfället har en liten pensionärsgrupp. Detta blir än synligare vid en analys av en framtida extra invandring fram till 2050 som görs i Ekbergs utredning. Dagens invandrare, som då i hög grad blivit pensionärer, inkluderas i en befintlig befolkning och de extra invandrarna bildar en ny extra befolkningsgrupp med fördelaktig ålder. Det blir ett återfall i Ponzi-modeller med temporära in- och utbetalningar, istället för att betrakta individers pensionskostnad i livslånga perspektiv. När det gäller utbetalningar till enskilda personer så finns tillförlitliga statistikuppgifter. En sådan siffra är socialbidrag (nu officiellt benämnt ”förvärvsstöd”) och här mottar invandrarna 60 procent trots att de är en mindre andel av befolkningen. Om svenskens bidrag sätts till siffran 1 så blir invandrarens 8,6. Det innebär att invandrare i genomsnitt får 760 procent mer i socialbidrag än svenskar. [72] Dessa siffror illustrerar den omfördelning från svenskar till invandrare som nyss påtalades. Det är inte lika enkelt att beräkna skolkostnader för respektive grupp. Pengar allokeras till skolor, inte till elever, och i invandrartäta 89

skolor finns det svenska elever liksom invandrarungdomar i de svenskdominerade skolorna. Men skillnaden mellan olika skolor är mycket hög. En skola med hög andel invandrare kan få dubbelt så mycket per elev; det socioekonomiska tillägget kan bli över 50.000 kr per elev och år för ”invandrartäta” skolor, men endast 2.000 kr per elev för svenskdominerade skolor. [73] Enligt politikernas viljeyttringar kommer denna åtskillnadspolitik vad gäller resurser att öka ytterligare. Ett område med stora kostnader som inte analyserats ur detta perspektiv, så vitt jag vet, är assistansersättningen. På 10 år har antalet brukare ökat med närmare hälften, till 16.000 personer, och de får hjälp allt fler timmar per vecka av flera olika assistenter. Ersättningen är så hög som 32.000 kr per vecka för en enda brukare. [74] Kontrollen är bristfällig och inbjuder till både bruk och missbruk. Myndigheternas uppskattning är att den illegala andelen är 6 procent vilket förefaller optimistiskt. De skandaler som dykt upp i media har haft en hög andel relaterade till invandrare. Av de årliga 22 miljarderna som spenderas så finns det rimligtvis en överrepresentation av invandrare beträffande både den legala och illegala delen. Det finns en rad olika faktorer som medverkar till att invandrarna i Sverige åsamkar stora kostnader. Sammanfattningsvis bör dock betonas att den låga sysselsättningsgraden bland invandrare är den faktor som är mest belastande för den offentliga ekonomin. En tredje kalkyl En annan forskare som intresserat sig för invandringens ekonomi är Lars Jansson. [75] Han kommer fram till en hög kostnadssiffra för invandringen, 267 miljarder. Det beloppet omnämns ofta som hans 90

resultat och ibland har hans siffror blivit avfärdade som alltför avvikande. Jansson resonerar mot att bedöma invandrarnas inbetalda skatter som kopplade till dessa kostnader vilket är ett olyckligt resonemang. Längre fram i sin bok gör han dock en sammankoppling och hamnar på ett negativt netto på 150 miljarder vilket är jämförbart med Ekbergs och mina siffor. Den nettokostnaden är väsentligt högre och gäller för 1999 medan de andra beräkningarna avser 2006. Vilken kalkyl som är mest rättvisande kan naturligtvis diskuteras, men jag fokuserar på Ekberg då min egen beräkning är en revidering som bygger på hans utredning. Jansson gör därutöver en beräkning av undanträngningseffekter som uppskattas till 100 miljarder. I denna bok tas undanträngningseffekter upp längre fram i ett separat avsnitt. Politikernas kalkylerande Vilken siffra väljer då politikerna att presentera som kostnad för invandringen? På regeringens hemsida kommenteras detta indirekt med påståendet att invandringen ”inte kostar 10-tals miljarder”. [76] Vad som menas med detta är inte glasklart. En tolkning är att kostnaden är högst 19 miljarder (den håller sig under pluralis s:et i ”tiotals”). I debatten klargör integrationsminister Ullenhag att Ekberg inte är officiell expert och att hans kalkyl inte är regeringens. [77] Det är en märklig desavouering av Ekberg som sedan lång tid och av flera olika regeringar varit en ofta anlitad auktoritet. Ekbergs utredning är inte en politisk inlaga utan en vetenskaplig rapport till ”Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi” vid Regeringskansliet. Än märkligare är att regeringen inte redovisar en egen kostnadssiffra för invandringen. Det finns dessvärre ingen ny expert som har axlat Ekbergs roll.

91

Andra regeringsföreträdare är ännu vagare än Ullenhag. Centerns talesman i integrationsfrågor Fredrick Federley skriver: ”Migrationen kostar men den ger också otroligt mycket och detta har vi inga bra beräkningar på i dag. Alla som arbetar betalar skatt, alla som driver företag betalar skatt och har anställda som i sin tur betalar skatt och för vilka företaget betalar skatt. Det är svindlande summor som ingen räknat på men som är ett otroligt välkommet bidrag till svensk ekonomi”. [78] Kommentarer till detta kan tyckas överflödiga. Svenska regeringens uppmaning till ekonomer är densamma som amerikanska försvaret tidigare riktade till homosexuella – We don’t ask, you don’t tell, vi frågar inte och du berättar ingenting. Detta är inte en uppmuntrande attityd gentemot ekonomer som skulle vilja studera invandringens kostnader närmare. Fackekonomerna som skrå har i hög grad skyggat för att göra en rigorös analys av kostnaderna och fört krystade resonemang om en mer idyllisk framtid. I en rad olika frågor har ekonomer varit mindre anpassliga och mer oppositionella mot gällande föreställningar än andra grupper, men det konventionella trycket är extra hårt i invandringsfrågan. En orsak är att den inte primärt ses som en ekonomisk fråga, utan en politisk, och när den politiska makten har intagit en bestämd uppfattning så förväntas ekonomerna stötta den linjen och inte ifrågasätta den. Oklarhet och eftersträvad okunnighet En fruktbar diskussion utmärks ofta av att de båda parterna intar en tydlig position och sedan framför argument för att den egna uppfattningen är mer rimlig än motpartens. Om någon anger en siffra så bör den andra inte bara säga att ”det låter alldeles för lågt” eller ”alldeles för högt”. Den som är lyssnare vill höra ett motförslag. 92

Sedan söker lyssnaren bedöma vilken av de två uppgifterna som förefaller rimligast. I en del diskussioner som vi inte är speciellt intresserade av är vi hjälpta av att upptäcka att de två stridiga åsikterna ligger väldigt nära varandra. Vi behöver inte ens engagera oss i vem som har den aningen bättre bedömningen utan känner tillförsikt i att experterna tycker ungefär likadant och det är tillräckligt precist för oss. Om det är en rejäl skillnad så söker vi ta reda på vilken position som verkar minst bristfällig. Men om en part inte redovisar en preciserad ståndpunkt utan bara säger ”det låter på tok för högt” har vi svårt att göra en jämförelse. Personen som smiter från att deklarera sin egen åsikt kan dock lyckas sprida tvivel om sin motpart. Det blir nästan alltid en dålig diskussion. Många politiska debatter består av en rad frågor med krav på att andra partier skall visa var de står, samtidigt som det egna partiet inte ger besked utan möjligen tillsätter en utredning. Ett sätt att undvika problem är att inte känna till dem eller påstå sig inte känna till dem, men både i juridiska och moraliska diskussioner kan man ifrågasätta en sådan eftersträvad okunnighet. Den engelska termen är kanske än tydligare willful ignorance. I den traditionen dömer man som om personen har en viss kunskap fast han påstår sig inte ha den, om han borde ha haft den. När det gäller invandringen är det stötande hur många som borde känna till olika förhållanden men hävdar att de inte gör det. De kritiserar gärna invandringsskeptikerna, men med en egen position som är otydlig. De använder sin eftersträvade okunnighet till att undvika att inta en konkret position som kan jämföras med motpartens. Ett aktuellt exempel när detta skrivs är en artikel i Dagens Industri: 93

”SD och Svenskt Näringsliv i storgräl om invandringen”. [79] Artikeln citerar en ekonom från Svenskt Näringsliv, Li Jansson, som framför kritik mot besparingarna i Sverigedemokraternas budget. Hon anser inte att de beräkningarna är tillräckligt välgrundade: ”Jag tycker att det är oseriöst. De utlandsfödda är underrepresenterade i vissa välfärdssystem och överrepresenterade i andra. Att gripa en sådan siffra ur luften är inte trovärdigt.” Med spänt intresse väntar läsaren på att få en siffra om under- och överrepresentation som i mindre grad är tagen ur luften. Representanten för Svenskt Näringsliv framför ett rimligt krav som dock blir ett självmål: ”Gör man anspråk på att vara ett politiskt alternativ så förväntar jag mig att man gör en seriös utredning av de frågor man driver”. Borde inte en organisation som Svenskt Näringsliv ställa anspråk på att själva ha en seriös uppfattning i frågor de driver? De flesta läsare förväntar sig nog att etablerade institutioner med rejäla utredningsresurser, som Svenskt Näringsliv, Finansdepartementet och Socialdemokraterna, har en minst lika preciserad åsikt som Sverigedemokraterna. Det räcker inte med att betvivla Sverigedemokraternas kalkyl, man måste komma med en egen som är mer välgrundad, men det tycks inte finnas någon kalkyl alls. Låt mig övergå från Svensk Näringsliv till vad Socialdemokraterna tänker om kostnader för invandringen. Ordföranden för Socialdemokraterna i Fagersta, Björn Hammarbäck, ställde på Socialdemokraternas hemsida en fråga om invandringens kostnader till Mona Sahlin. Han hade inte sett någon ordentlig utredning som försökte klarlägga invandringens ekonomi, men undrar om det finns en sådan. Detta är Sahlins svar: Nej, det finns ingen sådan utredning. Om den fanns skulle den bli oöverblickbart stor; när man utreder vad invandringen ”kostar” måste man också utreda vad samhället ”vinner” på

94

invandringen i form av välutbildade personer, arbetskraft etc. Slutsumman är det svårt att säga något om – kanske hamnar den snarare på plus än på minus. [80]

Hammarbäck ansåg inte att det svaret var tillräckligt och återkom med sin fråga. Inte kan väl partiledningen seriöst tro att det ”snarare är mer plus än minus”? Hammarbäcks uppfattning är att ”svenska folket inte nöjer sig” med så vaga åsikter. Andra potentater som Ibrahim Baylan kommenterade diskussionen så här: ”vi som socialdemokrater hamnar väldigt snett om vi börjar klistra på människor prislappar och ställa dem mot varandra”. Ibland ifrågasätts om svenskar finns, men Baylan är mer skeptisk mot existensen av gruppen invandrare. Han skriver ”s k ’invandrare’”. Med både så kallade och citationstecken bör klart framkomma att en så otydlig grupp också har en otydlig kostnad. Partisekreteraren Lars Stjernkvist deltog också med ett inlägg som var emot ”prislappar”. Hammarbäck hade nämnt två ekonomers siffror för invandringens kostnader och i sitt svar kommenterar Stjernkvist den högsta siffran, av Lars Jansson, som ”uppenbart felaktig”. Den andra siffran, ett nettounderskott på 40 miljarder beräknad av Jan Ekberg (en tidigare utredning av Ekberg än den som beskrivits ovan) kommenterades inte. Som tidigare påtalats är Ekberg i det närmsta Sveriges officielle ekonom i invandringsfrågor, men när det passar blir han osynliggjord. Det fanns inget intresse av att få kunskap, utan ledningen ville behålla sin opreciserade icke-åsikt. Hammarbäcks sista inlägg lyder: ”Min fråga om vad invandringen kostar är fortfarande obesvarad och jag förstår att jag inte kommer att få något svar, som medborgare och skattebetalare undrar jag bara varför?” Det är många år sedan han ställde frågan, men socialdemokratin har fortfarande inte givit ett svar.

95

Alliansen driver samma okunnighetslinje. Allt en person säger kan användas emot honom, så därför säger man så lite som möjligt. Finansminister Borg föredrar att lämna walk over i riksdagen och i andra sammanhang. Allt som påstås är att det inte går att göra så stora besparingar som Sverigedemokraterna hävdar och att det inte kostar så mycket som några ekonomer beräknar. Delvis fungerar tyvärr denna blandning av ifrågasättande kritik och brist på en egen position. Om ingen annan etablerad organisation preciserar sig, så framstår ju den egna vagheten som en vanlig brist och inte som att just detta parti smiter från att undersöka en viktig fråga och att presentera en ärlig redovisning. Men det finns rimligtvis en tidsgräns för undvikandestrategin. Vid någon tidpunkt blir det mer belastande att inte ha en bedömning än att presentera en bedömning som väljarna inte accepterar. Det händer i demokratier att partierna får bakläxa och det råder en väsentlig skillnad mellan att inte få godkänt och att fällas för fuskförsök. OECD-rapporten En utredning om invandringens effekter i olika länder presenterades 2013 av OECD. [81] Frågan är av stor betydelse då omkring 4 miljoner flyttar till OECD-länderna per år. Hur väl överensstämmer utredningens bedömningar med de som kommenterats här tidigare? OECD-ekonomerna instämmer i den rekommendation av LOutredningen och finansdepartementet som nämnts tidigare: Det är viktigt att allokera jobben till arbetslösa invandrare som redan belastar ekonomin istället för att importera fler till de vakanser som uppstår. [82] OECD-utredningen jämför gruppen utlandsfödda med gruppen ”native-born”, det vill säga använder en mer begränsad grupp än ”invandrare”. Men då de granskar hushåll, så följer de den modell som förespråkas i detta kapitel; man delar hushåll med ”enkel 96

utländsk bakgrund” mellan den utlandsfödda och den inhemska gruppen. Utredningen gör en del övergripande kommentarer om internationell migration. Den påstår frankt att underskott för utlandsfödda inte beror på högre offentliga kostnader utan på lägre skatteinbetalningar. Sedan visar man en rad siffror på högre bidragsberoende av såväl bostadsbidrag som socialhjälp än de infödda. I den senare frågan sticker Sverige ut som det land i OECD med i särklass högst bidragsberoende för utlandsfödda i förhållande till de infödda. Utredningen lider av en rad svagheter. En har att göra med metodiken hur man analyserar ålder och pension. Utredningen noterar att de utlandsfödda får 50 procent mer bostadsbidrag än de infödda, men också att de får 50 procent lägre pensionsutbetalningar. [83] Som tidigare diskuterats är det senare en temporär och illusorisk fördel. Den som bläddrar hastigt i rapporten kan få intryck av att invandrarna ger ett överskott i Sverige på 0,2 procent av BNP, men den siffran är missvisande och tar inte hänsyn till alla kostnader. Den optimistiska tolkningen publicerades i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. [84] De erbjöds en artikel som bättre beskrev vad som stod i rapporten, men riksmedia saknar intresse av att själva lägga till en rättelse eller publicera en artikel med en mer rättvisande bild. Pluralismen i Sverige i denna fråga finns främst på nätet, endast Skånska Dagbladet publicerade. [85] Letar man sig fram i rapporten hamnar man på figur 3.7 som efter att ytterligare kostnader fördelats ut visar en nettokostnad av invandringen på -0,57 procent av BNP, 17 miljarder kronor. Det är den siffran som bör tolkas som utredningens svar på invandringens 97

kostnader. [86] Frågan är dock hur rättvisande även den siffran är. Ekberg kommenterar OECD:s rapport: ”Deras resultat är mycket underligt. Rapporten behandlar effekterna under åren 2007-2009 då Sveriges offentliga finanser ungefär var i balans. De menar samtidigt att både infödda och invandrare gav positiva bidrag till den offentliga sektorn under just de här åren. Det är ju en omöjlighetsekvation”. [87] Om statens utgifter är ungefär lika stora som dess inkomster – är i balans – kan inte svenskarna ge ett stort överskott per person och invandrarna också ett överskott. Om svenskarna ger ett överskott så måste invandrarna ge ett underskott så att grupperna tillsammans resulterar i att ekonomin är i balans. Det finns många exempel på missvisande presentationer. När företag skall visa sina resultat finns en viss förkärlek för vad som kallas ”proformaresultat”. Det är ett hypotetiskt resultat som visar företagets resultat om man tar bort vissa kostnader och intäkter. Inte förvånande är det oftare mer kostnader än inkomster som exkluderas. Även om det faktiska resultatet visar förlust, så är proformaresultatet ofta lysande. Information om motgångar leder lätt till att medarbetare, investerare och kunder kan tappa tilltro till företaget. En skenbar förbättring, en ”placebobehandling”, av en företagsredovisning kan skapa en mycket mer positiv inställning till företaget, än det intryck läsaren får av en icke retuscherad redovisning. Men kan man på ett seriöst sätt selektivt eliminera kostnader för att visa upp ett resultat som skenbart är mer positivt? Lockas det offentliga till liknande skönmålningar som en del företag? OECD-studien är medveten om politiska effekter. De noterar att människor som tror att invandringen ger ett positivt bidrag till ekonomin är mer positiva till invandring än människor som tror att invandringen ger ett negativt bidrag. [88]

98

Det märkligaste med OECD-rapporten är att siffrorna för invandringen pekar mot ett proformaresultat för Sverige som är betydligt bättre än det faktiska. Utredningen räknar fram ett överskott per person på 6.815 euro för svenskar och 896 euro för utlandsfödda. [89] Detta innan ytterligare kostnader fördelats så att resultatet -0,57 procent erhålls, men den fördelningen av kostnader är inte komplett. Det finns en rad andra kostnader som ännu inte fördelats. Hur kan man få ett mer komplett och därmed rättvisande resultat? En möjlighet är att ta skillnaden per person på 5.919 euro mellan invandrare och svenskar som utgångspunkt till att räkna fram ett korrigerat resultatet. Om en post ”övrigt ofördelat” läggs in för att ta bort det fiktiva överskottet i statsfinanserna så blir det en balans där underskott för utlandsfödda motsvarar överskottet för svenskar. En sådan kalkyl reducerar överskott för svenskar till 871 euro per person och ger ett underskott för invandrare på 5.048 euro per person, en skillnad som överensstämmer med den skillnad på 5.919 euro per person som rapporten räknat fram. Denna skillnad ger en genomsnittlig merkostnad på drygt 50 tusen kronor per utlandsfödd i Sverige. Förutom kostnader som uteslutits från analysen så finns det också kostnader som enbart fördelats ut på svenskarna. Att räkna försvaret som en fast utgift som endast svenskar betalar är inte helt orimligt eller ovanligt, men jag anser att det skall fördelas bredare. Då ökar invandrarnas underskott med ytterligare 0,2 procent av BNP. Ekonomen Tino Sanandaji uppmärksammade en fotnot i OECD-utredningen där man informerar om att invandrarna inte bär någon del av kostnaderna för Migrationsverkets verksamhet, med en motivering som är så egenartad att den förtjänar att återges: The baseline analysis also does not account for expenditures in the asylum system because asylum seekers

99

are not migrants but candidates for migration. [90]

Man behöver inte vara paranoid för att misstänka att utredningen ansträngt sig för att få fram så positiva resultat och ibland tänjt på de professionella ramarna. Inom företagsekonomi finns eufemismen ”kreativ bokföring”, creative accounting. Utredningen har svårt att få sin stora bild över OECD-ländernas ekonomi att gå ihop. De skriver om OECD-ländernas situation som ”the great recession” med underskott på 6 procent av BNP och en skuldbörda på över 100 procent av BNP. Samtidigt påstås det, av oklara skäl, att det finns ”labor shortages” som invandringen från icke OECD-länder skall kurera. En dansk utredning I Danmark presenterades en studie av Rockwool fondens forskningsenhet som snabbt blev en del av den offentliga danska debatten med representanter för de politiska partierna. [91] Studien betonar den stora skillnaden mellan västliga och icke-västliga invandrare. Den västliga gruppen ger väsentliga överskott, 3,8 miljarder danska kronor, medan de icke-västliga ett underskott på 16,6 miljarder. Det rör sig inte om ett övergående problem utan underskott förväntas kvarstå till 2050. Andra generationens invandrare kommer också att ge stora underskott under många år, men enligt kalkyler ger de överskott år 2050. Beräkningar på kort sikt har en högre grad av säkerhet och är tydligare kopplade till dagens politiska beslut. En sådan fråga i rapporten är: vad kostar 5.000 ytterligare icke-västliga invandrare? Studien beräknar årskostnaden för en sådan grupp till 2,1 miljarder danska kronor, det vill säga motsvarande en halv miljon svenska kronor per person.

100

Livstidsberäkningar Det finns andra utredningar som också håller sig till det statsfinansiella perspektivet, men kombinerar det med en längre tidshorisont. Utifrån genomsnittlig sysselsättning för den grupp som analyseras kan man räkna fram livstidseffekter för den offentliga ekonomin. I en studie bedömde jag kostnaden för det beslut som togs sommaren 2012 om somalisk anhöriginvandring, på uppskattningsvis 27 tusen personer, till 250 miljarder kr. [92] Den siffran grundar sig på en livstidskostnad på 14 miljoner kr för de individer som försörjs av det allmänna, men själva aldrig bidrar. [93] Den statliga utredningen om romer räknar med den nämnda livstidskostnaden för fyra av fem romer, medan min kalkyl räknar med denna kostnad endast för två av tre personer. [94] En norsk studie räknade på en bredare grupp invandrare med en högre grad av sysselsättning och kom fram till en genomsnittlig livstidskostnad på 4.1 miljoner norska kronor per invandrare från tredje världen. Studien är utförd av forskaren Erling Holmøy vid Norges statistiska centralbyrå och finns lättillgänglig som en serie artiklar i tidningen Finansavisen. [95] Västliga invandrare beräknades ge ett överskott på 800.000 och östeuropeiska ett underskott på 800.000 norska kronor under sin livstid. Invandring av utomeuropéer till Norge var 15.400 personer under 2012 vilket medför en förväntad framtida kostnad på 63 miljarder. Den totala framtida kostnaden för befintliga invandrare beräknades till 1.200 miljarder vilket sattes i relation till oljefonden som är på 4.100 miljarder norska kronor. Men vill det norska folket spendera oljefondens tillgångar på det sättet? I Sverige har vi inte någon oljefond och har därför ingen sådan möjlighet. Framtida invandringskostnader måste hos oss betalas genom nedskärningar och beskattning av befolkningen. 101

Slutsatser En rad olika rapporter från olika länder kommer fram till samma slutsats. Kostnaden för att ta hit en invandrare och försörja denne i ett västland med ett högt kostnadsläge och omfattande förmåner är mycket hög. Skillnaden mellan denna typ av ”importerade uhjälpsmottagare” är extremt dyr i jämförelse med den hjälp som ges till verkliga flyktingar i flyktingläger. Att evakuera människor från ett land i konflikt är inte heller ett bidrag till en långsiktig lösning på det landets problem. Varken humanitärt eller politiskt går det att försvara invandringspolitiken. Det handlar mer om en oförmåga att säga nej till personer som vill komma hit och lyckas ta sig fram, ofta med illegala metoder. Undfallenhet och oförmåga är därför mer passande som nyckelord än öppen och humanitär. I andra länder sätter den här typen av rapporter och siffror ett visst avtryck i debatten, men i Sverige är tystnaden kompakt. Läsaren kan söka påminna sig om att ha sett minsta notis i något svenskt media om den danska eller den norska ekonomiska beräkningen av invandringens kostnader. Det bör understrykas att kalkylerna i detta avsnitt diskuterar effekten på den offentliga ekonomin, inte nationens ekonomi som helhet, vilken är drygt dubbelt så stor. Politiker och skribenter som stöder den omfattande invandringen uttrycker ofta förhoppningar att det där skall uppstå fördelar som kompenserar den offentliga sektorns ökade kostnader. Nästa avsnitt diskuterar därför effekter av invandringen på hela den svenska ekonomin.

102

Undanträngningseffekter För att åskådliggöra ett ekonomiskt resonemang kan det vara bra att använda ett exempel. Vi tänker oss en liten ort som får representera ett helt samhälle. Till denna ort kommer tio invandrare i arbetsför ålder, varav några får arbete och sex blir arbetslösa. De arbetande invandrarnas bidrag finansierar dem själva och ortens ekonomi belastas då med kostnader motsvarande de sex arbetslösa invandrarna. En utbyggd modell söker täcka in effekterna för hela ekonomin och ställer frågan vad hade hänt om vi inte fått denna invandrargrupp – i fackekonomiska termer blir detta ett resonemang kring alternativkostnaden. Om orten hade tolv arbetslösa så framstår det som troligt att fyra av dessa skulle ha anställts i en situation utan invandrare, vilket reducerat de svenska arbetslösa till åtta personer. Dessa fyra svenskar hade då försörjt sig själva. Konklusionen är alltså att invandringen av tio personer resulterat i sex arbetslösa invandrare och bibehållit fyra svenskar som arbetslösa. Effekten av de tio invandrarna är alltså inte endast att kostnaden för sex invandrare påförts samhället. Man måste även ta hänsyn till undanträngningseffekter, det vill säga de fyra svenskarna som skulle kunnat lämna arbetslösheten, om inte invandrarna anlänt, men nu blir kvar i poolen av arbetslösa. Invandringen av tio personer har resulterat i att de arbetslösa är tio personer fler än de varit utan invandring; tolv svenskar och sex invandrare istället för åtta svenskar i den alternativa situationen. Detta resonemang bygger på att arbetskraften är substituerbar vilket är det normala förhållandet. Invandrare har sällan en unik kompetens utan de flesta har högst normala jobb som att köra taxi 103

eller jobba som biträde i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Amerikaner skulle inte bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare, men konsumenten skulle också behöva betala mindre i skatt till arbetslösa amerikaner. Sverige har sedan många år en arbetslöshet kring 6-9 procent vilket kan jämföras med 2-3 procent innan 90-talets ekonomiska kris och dess invandringsexplosion. [96] Inom den svenska befolkningen finns en avsevärd arbetskraftsreserv. Utöver de som är öppet arbetslösa finns också en dold arbetslöshet genom förtidspensionering och svaga incitament för lågavlönade att alls arbeta. Myndigheternas benägenhet att agera ökar om det finns en brist på arbetskraft, men istället har man importerat ett överutbud som det är svårt att sysselsätta. Det förs märkliga resonemang om att invandrarna är komplementära; att de gör jobb som ”svenskar inte vill ha”. Det finns naturligtvis jobb som halalslaktare eller städning i hemmet, som inte skulle utföras lika ofta om det inte fanns invandrad arbetskraft. Men dessa exempel utgör marginella företeelser. Resonemanget här är att samhällskalkylen måste beakta kostnaden för de fyra svenskar i exemplet ovan, som i den tidigare kalkylen räknats som en ”svenskkostnad”. I ett resonemang med alternativkostnader är den kostnaden invandringsrelaterad. När Erik Ullenhag talar om att ”700 tusen invandrare går till jobbet”, så gör han ingen koppling till bristande efterfrågan på svensk arbetskraft. Vi har över 200 tusen öppet arbetslösa svenskar och många fler i arbetskraftsreserven. Minns Svenskt Näringslivs beräkning i kapitel 2 att den redan för över tio år sedan bestod av 600 tusen 104

”anställningsbara” (av 1,4 miljoner totalt). När arbetsförmedlingen och arbetsgivarorganisationen Almega lyfter fram att 7 av 10 nya jobb går till invandrare så säger de indirekt att de sju jobben hade kunnat reducera den svenska arbetslösheten. Det är den gruppen som utgör undanträngningseffekten på arbetsmarknaden. Lars Jansson är en av få som gör beräkningar av undanträngningseffekten. Han för dock ett helt annat resonemang än det som jag för här. Jansson fokuserar på att invandrarna har lägre sysselsättning samt lägre löner och skattebetalningar än svenskar. Jansson jämför den faktiska bruttonationalprodukten med en kalkylerad BNP med antagandet att invandrarna har samma löner och sysselsättningsgrad som svenskar. Detta begrepp kallar han ”undanträngning av BNP” och beräknar storleken till 100 miljarder. [97] Jag är skeptisk till det konceptet och den beräkningsmetoden, men helt klart är att undanträngningen är väsentlig, och den gäller inte endast på arbetsmarknaden. Invandrarna är inte heller komplementära i andra sammanhang. Invandrare bor inte i Tensta för att inga svenskar ursprungligen vill bo där, utan för att invandrarna nu dominerar och färre svenskar därför vill bo där. Bostäder Låt oss granska problemen på bostadsmarknaden. Är detta något som påverkas av invandringen? Det talas mycket om trångboddhet bland invandrare samt svårigheten för migrationsverket att få bostäder till asylsökande. Men frågan om bostadsbristen för svenskar diskuteras i andra termer. I den diskussionen behandlas framför allt låga räntor och avdragsrätt för räntor som pressar upp bostadspriserna, samt en hyresreglering som motverkar byggande av nya hyresrätter. Vi har kort sagt en segregerad bostadsdebatt. 105

Vid varubrist och därmed åtföljande prishöjningar så tittar en ekonom rutinmässigt på förändringar i tillgång och efterfrågan. Den självklara frågan borde vara om det skett en förändring i antalet människor som söker bostad. Då och då talas om en inflyttning till Storstockholm på 35 tusen individer per år. Vill man se detta i ett flerårigt perspektiv kan man notera att från 2000 till 2012 ökade befolkningen i Stockholm stad med 131 tusen, Göteborg med 69 tusen och Malmö med 48 tusen. [98] Det är en kvarts miljon människor. Det borde vara naturligt att sälla frågan: ”Kan det ha en effekt på bostadsmarknaden?” Vi har en gammal berättelse i Sverige om en flykt från landsbygden. Även om norrlänningen tidigare stolt deklamerat att ”vi flytt int”, så har han ändå några år senare lämnat sin ursprungsbygd och flyttat till storstaden. Är det så också idag? Tittar man närmare på inflyttningen så framkommer att den domineras av invandrare. I Sverige finns en rotation av människor som flyttar ut och flyttar in i olika orter men det är nettoförändringen som är den mest intressanta. Stockholms stad ökade med 97.000 under perioden 2001-2010 vilket kan delas i tre grupper. Nettot av inflyttningen från övriga Sverige är endast en ökning med 2.000 personer medan nettot av ”utbyte med utlandet” är en ökning med 51.000. Den tredje posten är ett högt födelsenetto, 44.000 fler födda än döda, och det hänger rimligtvis ihop med den kraftiga invandringen från utlandet till staden. [99] Kort sagt, kopplingen mellan invandring och brist på bostäder, framförallt i storstäder, är uppenbar, men här gäller en konvenansregel som föreskriver att frågan inte skall nalkas på det sättet. Hur ser genomslaget ut? Är det så att invandrarna bara bor i lägenheter som svenskar inte vill ha? De nya invandrarna flyttar i hög 106

utsträckning till de förorter som redan har en invandrarmajoritet. Från de områdena flyttar både välintegrerade invandrare och svenskar ut. Precis som det i USA finns en ”white flight” från områden som tippat över till att bli dominerade av svarta, finns det en svensk flykt från invandrarområden. Invandrarna bor dock inte endast i dessa kvarter utan också i områden med svensk dominans. Stockholms innerstad har en invandrarandel på 20 procent räknat på utlandsfödda och dubbel invandrarbakgrund. Ser man till hela Stockholms stad blir invandrarandelen 30 procent. [100] Använder man den definitionen som rekommenderas i denna bok och inkluderar hälften av personer med enkel invandrarbakgrund så blir andelen i Stockholm drygt 35 procent. Tidigare kunde stadens unga hoppas på en lägenhet efter någon åldring, men nu är det lång kö; i Stockholm har bostadsförmedlingen 420 tusen namn. [101] En del liberaler hävdar att en bostadsreglering alltid ger en kö. Det finns sådana effekter, men invandringen ger en mycket längre kö. Finns det ingen reglering så slår invandringen igenom inte bara på fastighetspriser utan också på hyror. London är ett instruktivt exempel; lite överraskade noterade britterna att engelsmän nu blivit en minoritet i London. [102] Har staden blivit berikad av detta eller har ursprungsbefolkningen i hög grad blivit undanträngd? En undanträngning kan ske både genom en gentrifiering, välbärgade personer flyttar in i ett område och hyrorna höjs, samt genom en ghettofiering då de inflyttande ofta är fattiga emigranter eller arbetslösa. Det övergripande perspektivet förloras när man tillämpar ett individinriktat och ofta sentimentalt synsätt. Det anses mer synd om några illegala invandrare som tränger ihop sig i en etta än den unge svensk som tills vidare bor kvar i föräldrahemmet. Att den nämnda ettan hade kunnat passa den unge svensken ses som en högst opassande tanke och nämns inte i detta 107

sammanhang. Ökad restid Utbyggnaden av trafiksystemet har svårt att uppnå samma takt som inflyttningen till storstan. Den vanliga resan till och från arbetet ökar för den genomsnittlige Stockholmaren. Enligt en utredning av Stockholms handelskammare var den normala restiden till arbetet 26 minuter i slutet på 1990-talet och har idag ökat till 35 minuter. [103] Den förlängningen motsvarar drygt två arbetsveckor på 40 timmar per år. Det finns naturligtvis människor som ser restiden som avkoppling, men många ser det säkert som arbetstid eller till och med tråkig arbetstid. Mot denna försämring kan anföras: ”Detta är inte invandrarnas fel!”. Det kan naturligtvis sägas att myndigheterna kan ligga i framkant, man kunde ha byggt ut motorleder och kollektivtrafik så att restidens ökning blivit mycket mindre. Man kan säga att alla som sitter i en bilkö är lika skyldiga till att det är kö och invandraren är inte mer skyldig än andra, men det resonemanget undviker den mest centrala politiska frågan – och det är inte frågan om konkreta trafikinvesteringar. En realistisk ambition är att söka lösa de problem som finns och vara synnerligen aktsam så att de inte förvärras. Stockholm skulle ha trafikproblem även om vi inte hade någon invandring alls, men poängen är att invandringen ökar dessa problem. Det måste påtalas att den typ av kritik som framförs i den här boken inte handlar om att ”skylla på invandrarna”. Den handlar om att kritisera de politiska beslutsfattare och andra som är ansvariga för att vi har den omfattande invandring som får dessa effekter. Kritiken handlar om att invandringen får en rad negativa konsekvenser och då 108

är det adekvat att ”skylla på invandringspolitiken” och de personer som är ansvariga för den politiken. Skolfrågor Skolan är en annan fråga som bör breddas från tesen om att det finns speciella problem i vissa förorter. Utöver dessa har den svenska skolan en rad problem. Bland annat har politikerna under decennier tagit ett stort antal beslut som är minst sagt diskutabla: sammanhållna klasser, borttagande av betyg, ”flumpedagogik”, mängdlära och kommunalisering, för att nämna några. Det förekommer säkert några kommentarer om integration i dessa reformer, men det är ändå motiverat att friskriva invandringspolitiken från detta. Det är svenska beslut som jag inte ”skyller” på invandrarna och inte heller på invandringsförespråkarna. Det som gör att skolan ändå kommer upp i en bok som inte handlar om skolan utan om invandringen är följande fråga: Gör invandringen den svenska skolan bättre eller sämre? Redan bland de svenska eleverna finns det tongivande elever som stör på lektionerna och influerar andra att tycka illa om skolan. Läraren måste alltid välja till vilken nivå han skall anpassa undervisningen. Tyvärr blir den alltid för svår för vissa elever och/eller för långsam och repetitiv för andra. Läraren kan inspirera elever individuellt i en kortare dialog, men det mesta av lärandet sker från läraren till ett flertal elever, så ju mer homogen klassen är kunskapsmässigt, desto fler elever lär sig något substantiellt. Men de svenska elevernas studieinsatser och studieintresse kan ifrågasättas. I ett föredrag berättade chefen för tekniska museet att det var fler personer som sökte som deltagare till TV-programmet ”Big Brother” än sammanlagt till landets alla ingenjörsutbildningar. Svenska studenter kommer ut i arbetslivet senare än OECD:s genomsnitt. 109

En motivering för systemet med sammanhållna klasser är att även om de duktiga eleverna lär sig sämre så kan de inspirera de sämre eleverna att bli bättre. Men resultatet blir dessvärre ofta att de omotiverade blir tongivande och påverkar de andra till en negativ syn på skolarbetet. De duktiga eleverna offras och till ingen nytta. I invandrardominerade skolor är problemen större, men lösningen är knappast att motverka segregationen. En anledning till svenskflykt från invandrarområden är att svenska föräldrar inte vill att deras barn skall drabbas av en negativ skolmiljö – och invandrarskolor är ofta en negativ miljö. Det räcker med att det finns några stökiga elever för att läraren måste minska på undervisningstiden och öka tiden för att upprätthålla ordning i klassrummet. Den bigotta svenska antirasismen gör att läraren måste vara extra vaksam vid hantering av stökiga invandrarelever. En lärare i Nordafrika har förmodligen en mer tacksam uppgift. Där har läraren en auktoritet gentemot såväl barn som föräldrar och en genomförd skolgång som en nyckel till ett framgångsrikt liv är inte ifrågasatt. Som tidigare nämnts så differentieras anslagen i Sverige idag så att ”invandrartäta skolor” genomgående får betydligt mer resurser än svensktäta skolor. I många fall är lärartätheten högre med en budget upp till 100 procent mer per elev. Insatser för barn från studieovana miljöer inriktas mot invandrade, då de senare anses ha både etnicitet och social klass som handikapp. Förespråkare för mångkulturalism argumenterar för att åtgärder mot invandrarnas underrepresentation i högre sociala grupper bör ges prioritet; det är invandrarnas klassresa som skall uppmuntras. Den svenske läraren hamnar i bryderi över hur elever med olika etnisk bakgrund skall bemötas. Det blir till och med så att några svenska elever som inte lär sig något nämnvärt under många år i skolan inte ses som något ensidigt negativt som visar på en dålig skola, utan något halvbra; 110

skolan är i alla fall inte etniskt skiktad så att det bara är invandrarbarn som presterar de helt otillfredsställande resultaten. Den lärare som vill minimera kritiken från politiskt anpassliga överordnade lägger ner sin extra kraft på några av de invandrade eftersläntrarna snarare än de svenska. Varje svensk konfliktundvikande medelklassperson vet att vid varje utvärdering är ”rasism” den farligaste stämpeln. Den logiken gör att skolan blir ytterligare ett område där den inhemska arbetarklassen prioriteras ner. En ängslig skolvärld omformas i en strävan att inkludera en motvillig ungdomskultur med multikulturella inslag. Politikerna anser att eleverna skall instrueras till att hysa önskvärda uppfattningar som att gilla invandringen. Ytterligare problem uppstår när kunskapsmålen får konkurrens av sådana uppfostringsmål och skolans roll modifieras från kunskapsöverföring till social verksamhet. Åter kan amerikanska erfarenheter vara instruktiva. Den svarta kulturen har i hög grad förlorat kampen mot ghettokulturen. En cool brother aktar sig för att intressera sig för skolan, acting white. Nedan finns en länk till en intressant text av en vit lärare som arbetat många år i en svart skolmiljö. [104] Efter texten följer en rad kommentarer där den civiliserade tonen och den ärliga attityden imponerar. De svenska eleverna får betala ett pris i lägre kunskaper genom att den svenska skolan har många brister. Dessa förvärras genom det multikulturella inflytandet. Utspädning av tillgångar Vi får också en utspädning av den förmögenhet som är Sverige. Denna tillgång delades mellan 7 miljoner igår, 9,5 miljoner idag och 111

mellan 13 miljoner om en generation. En fransk författare betonade med titeln på sin bok hur nationen ger bort sina tillgångar: ”Republikens förlorade territorier”. Mot det här synsättet finns det som ser delandet av brödet som ett ”berikande”; vi blir rikare genom att ge osv. I en personlig relation kan gästfrihet vara en investering i vänskap och bli till fördel för båda parter. Det finns dock föga av tacksamhet i den svenska invandringen; svenskarna själva är de första att anklaga sig själva för rasism och egoism. Ett traditionellt sätt att se på tillvaron är att se Sverige som ”landet vi ärvde” och en dag ska ge vidare till kommande generationer. Det finns både en bondsk och borgerlig tradition att förvalta sitt pund och undvika sociala misslyckanden som beskrivs i ramsan: ”värva, ärva, fördärva”. Det finns många hot i tillvaron som inte lättvindigt kan döpas om till möjligheter och utmaningar. Håller vi på att förskingra vårt arv? Man kan också se den svenska förmögenheten som ett kapital som ger en löpande avkastning till de som lever i landet. Varje stat behöver vissa kostnader för att upprätthålla grundläggande funktioner. De brukar sammanfattas med termen ”nattväktarstat”. Det finns naturligtvis olika uppfattningar om vad en sådan kostar, men skattas den till 7–10 procent av BNP så blir ”välfärdsandelen” av de offentliga utgifterna drygt 35 procent av BNP. Det är en årlig utdelning på 1.300 miljarder. Om det blir många fler mottagare och de nya mottagarna dessutom mottar högre utbetalningar så påverkar det avkastningen negativt för de ursprungliga ägarna.

112

Kulturattachéer och gästarbetare När man söker efter positiva effekter av invandring för den svenska ekonomin, påstås att sådana uppstår genom en ökad handel. Är detta korrekt? Det förefaller rimligt att det finns ett samband mellan att vara invandrare från ett visst land och att importera varor från det. Det finns exempel på några publika personer som har börjat importera produkter från sitt hemland. Men detta är en liten verksamhet utan koppling till de svenska storföretagen som befinner sig i en helt annan utvecklingsfas. Vad de i hög grad gör är att minska den svenska bemanningen utomlands och ersätta den med anställda som rekryteras på plats. Inte bara svenskar blir mer globalt kunniga utan också människor i de länder vi exporterar till. I den globala handeln behövs det allt mindre av språkliga och kulturella tolkar; befattningshavare går själva någon kurs för att bli lite mer kulturellt bevandrade. Den svenske marknadschefen och den turkiske dotterbolagschefen behöver inte ha en svenskturk som ”kulturattaché”. Inte heller behöver denne assistera den turkiske chefen i hur han skall sälja den svenska produkten på den turkiska marknaden. Det är ytterst svårt att se vad det är för speciell kompetens som skulle göra en nysvensk mer effektiv än en svensk eller en lokalt anställd. Hela tanken att svenskar är så speciella att vi behöver halvsvenskar för att kunna kommunicera med omvärlden är ringaktande både mot de svenska och de utländska kontakterna. I en del studier påstår man sig ha funnit en signifikant korrelation mellan rekrytering av invandrare och ökad handel. [105] Med signifikant menas inte att den är betydelsefull utan bara att det finns en skillnad mellan de två grupper som jämförs som är så pass stor 113

att det är osannolikt att skillnaden bara är en slump. En invändning som riktas mot ett stort antal nationalekonomiska studier inom vitt skilda områden är att man slår på trumman för signifikanta samband fast skillnaden i effekt för de två grupperna är försumbar. Med stora datamängder hittar man alltid en hel del samband som är signifikanta i statistisk bemärkelse, men inte i en reell. I sådana här övergripande statistiska jämförelser räknas individer i hela företaget, inte bara på speciella positioner. Det blir än svårare att tro på några speciella invandrareffekter på exporten till Turkiet om svenskturken inte arbetar på marknadsavdelningen utan med lokalvård i Västerås eller lagerredovisning i Göteborg. Sedan finns frågan om det finns orsakssamband, kausalitet, och om så i vilken riktning det går. Företagets lönsamhet kan påverka hur det reagerar på olika trender enligt två olika generaliseringar. Enligt den ena så blir ekonomiskt framgångsrika företag benägna att också välja ”extra allt”; de har råd. Enligt den andra generaliseringen så är det företag med svårigheter som i högre grad anpassar sig till trender; ledningen klarar inte att uppfattas som ”ur fas med tiden”. Den kommer att kritiseras i centrala frågor som dålig lönsamhet och låga volymer och då gäller det att inte dra på sig kritik också i perifera frågor. En jämställdhetsplan, ett integrationsdokument eller ett entusiastiskt instämmande i ett EU-mål för miljön kan täcka upp och kanske även generera lite beröm. Får vi korrelation mellan invandrare och ökad export så är frågan om det är invandrarna som leder till exporten eller om det är exporten som leder till rekryteringen. Det är svårt att få ett kvalificerat svar på den frågan. Lönsamheten i att anställa minoriteter föreligger som regel när det inte är trend. Om industrin i övrigt drar sig för att anställa kvinnor eller invandrare så blir det möjligt att anställa individer som är 114

bättre än referensrekryteringen, svenska män. Men när det blir en trend att fylla upp till en jämställdhets- eller integrationsplan kommer rekryteringen ner under referensnivån; polisen och brandkåren reducerar en del fysiska prestationskrav för att kunna anställa fler kvinnor. Handelsminister Björling skrev entusiastiskt om en kommande artikel i Ekonomisk Debatt som nu också blivit en avhandling av Andreas Hatzigeorgiou. [106] Till sammanhanget hör att doktoranden knutits till ett ”Projekt Kosmopolit” regeringens ”särskilda satsning på att ta tillvara utrikesföddas unika kompetens”. Avhandlingen hävdar att en anställning av invandrare med bakgrund i ett land ökar den svenska handeln med en procent till det landet. Till kritiken ovan kan läggas en empirisk kritik. Om det finns förändringar på företagsnivå så borde vi också se dessa förändringar på aggregerad nivå. Tino Sanandaji synar exporten till 10 länder från vilka Sverige haft det största antalet flyktinginvandrare och en del av dem arbetar nu i svensk industri. Trots det stora tillskottet av sådana kulturattachéer så har den svenska exporten till dessa länder minskat från 3,2 procent 1977 till 2,1 procent 2012. Förklaringen är rimligtvis att länder med problem oftast inte är köpstarka. Finland påminner om Sverige i flera avseenden, men har en mycket mindre andel invandrare. Den finska exportandelen till dessa länder är 2,0 procent 2012. Den stora invandringen visar inga tecken på att bidra till svensk export. [107] En separat kritik av denna avhandling gäller den tekniska utformningen som förstorar upp invandrarrekryteringarna i förhållande till antalet anställda så att kalkylen kommer att resultera i överdrivna utfall. Nedan hänvisas till en sådan analys av Vilhelm Andersson. [108] 115

Attachéteorin är inte en tillräckligt trolig hypotes för att vara intressant, men det finns så starka förhoppningar att varje lansering av ett arbete som stöder hypotesen mottas med stor entusiasm. Finns det då någon typ av invandring som är till generell fördel för mottagarlandet? En möjlig grupp, som dock oftast diskuteras nedlåtande eller medlidsamt, är gästarbetare. Gästarbetare En temporär arbetskraftsinvandrare, en gästarbetare, är ofta en god affär för båda parter vid en situation med brist på arbetskraft. Gästarbetaren utnyttjar inte själv samhällstjänster i särskilt hög utsträckning, så den offentliga sektorn får större inkomster än utgifter. Värdlandet slipper de stora kostnader som hör till barnaår och pensionsår och om ekonomin går för fullt så blir undanträngningseffekterna begränsade. Någon svensk kan få ett lite sämre jobb på grund av denne invandrare, men det kan också bli en förbättring i occupation mix effects; den svensk som tidigare hade de arbetsuppgifterna får några nya uppgifter vilket kan vara en uppgradering i arbetsinnehåll och lön. [109] Om det är bra för Sverige uppstår misstanken att det är dåligt för invandraren. Han gör en rad inbetalningar som om han hade barn i Sverige och som om han skulle bli pensionär här, pengar som han inte får utdelning av. Men det han får är en väsentligt högre lön än i hemlandet och om han spar pengar i högkostnadslandet Sverige har han möjligheter till ett ekonomiskt steg framåt i sitt eget lågkostnadsland. Det kan naturligtvis förekomma utnyttjande, men innan det uppfattas som regel kan det vara upplysande att fundera över den rätt omfattande svenska gästarbetarverksamheten i Norge; många svenska ungdomar arbetar på restaurang i Norge och svensk sjukvårdspersonal arbetar ofta jour i norsk glesbygd. De gör 116

inbetalningar till det norska skattesystemet som de inte kommer att kunna utnyttja. Men de får en hygglig nettolön som står sig väl jämfört med den svenska nettolönen även när hänsyn tas till de svenska pensionspoäng som uteblir vid arbete utomlands. Att dessa svenskar generellt skulle vara exploaterade framstår inte som en rimlig bedömning. Vad blir då effekten av denna verksamhet på det svenska samhället? Det kan sägas att om vi importerar tusen servitriser och exporterar tusen servitriser så är resultatet plus minus noll. Om vi har en brain drain, en export av välutbildade och produktiva personer så kan det bli en förlust. En kortvarig utlandsvistelse, säg en forskare som verkar ett par år vid ett amerikanskt universitet, kan bli bra för det svenska samhället om kunskaper förs tillbaka hit. Detta är argumentet för så kallad cirkulär migration, nya intryck och lärdomar migrerar tillsammans med den återvändande migranten. Detta är en fördel med gästarbetarsystemet som försvinner vid permanent migration. Sverige har inget större problem med permanent emigration, men det är ett stort problem för en del uländer. För fattiga länder försvinner merparten av de med högre utbildning till utlandet: Haiti 82 procent, Somalia 59 procent och Ghana 43 procent. [110] Även om de skickar hem en del pengar så bidrar det otillräckligt till hemlandets utveckling. Många talar högt om solidaritet med u-länder, men menar snarare solidaritet med dess bildade medelklass som hellre emigrerar till ett välfungerande rikt samhälle. Permanent migration är oftast bara till fördel för emigranterna själva. Däremot har ett ekonomiskt system med möjligheter att temporärt arbeta utomlands som gästarbetare väsentliga fördelar för fler av de inblandade parterna.

117

Sammanfattning av kapitel 3 Det finns ett flertal kalkyler över invandrarnas effekter på statsfinanserna. Den kalkyl som presenteras mer utförligt visar på en årlig kostnad på 125 miljarder kr, vilket motsvarar drygt 50 tusen kr per invandrare i bred bemärkelse. OECD presenterar en mer positiv bild av invandringens ekonomiska resultat, men de beräknar också skillnaden mellan en utlandsfödd och en svensk. Den preciseras till 5.919 euro per person, det vill säga 50 tusen kronor i merkostnad för statsfinanserna jämfört med en svensk. En dansk studie kalkylerade kostnaden per nyanländ utomeuropeisk invandrare till motsvarande 500 tusen svenska kronor under det första året. Ett annat sätt att räkna är att göra en kalkyl över vilket netto en ny invandrare som får stanna i landet kommer att medföra för statskassan, i ett mångårigt perspektiv. En studie från Norges statistiska centralbyrå beräknade genomsnittlig framtida kostnad per utomeuropeisk invandrare till motsvarande 4,5 miljoner svenska kronor. Går man ett steg till och ser på kostnaden för personer som aldrig integreras och bidrar till det svenska samhället blir kostnaden ännu högre. I den statliga utredningen ”Romers rätt” beräknades kostnaden för varje person i livstids ”utanförskap” till 14 miljoner. Breddar man perspektivet till hela den svenska ekonomin så inkluderas en rad andra effekter. Den offentliga ekonomin utgör endast omkring halva den svenska ekonomin. Inom många yrken uppstår konkurrens med svenskar och i många fall blir svenska sökanden utan arbete. Undanträngningseffekterna gäller inte endast på arbetsmarknaden utan andra områden som bostadsmarknaden. Effekterna är omfattande och komplexa vilket gör att många studier väljer att inte alls diskutera dem. Ett olämpligt val, för de 118

sammantagna effekterna är viktiga. Utspädning av nationens tillgångar och brist på arbetstillfällen och bostäder påverkar det sammanvägda resultatet. Det leder till att invandringen blir mer negativ för den svenska befolkningen än när man enbart ser till statsfinanserna. Undanträngningseffekterna är minst lika stora som underskottet i den offentliga ekonomin. Totalt ett minimum på 250 miljarder kronor motsvarande 7 procent av BNP. Den typ av invandring som kan vara till fördel för Sverige – liksom för invandraren – är gästarbetaren som inte belastar det svenska systemet med kostnader för barn och ålderdom. Men denne invandrare kan ändå tjäna väsentligt mer under en period i Sverige än han skulle gjort i hemlandet. Detta kan vara en win-win lösning.

119

4 Invandring, kriminalitet och kriminalisering Enligt vissa personer är invandrares kriminalitet en fråga som skall diskuteras så lite som möjligt. En sådan invändning är knappast beaktansvärd i en ärlig och öppen diskussion. I kapitlets första avsnitt redovisas därför några centrala statistiska uppgifter om invandrares överrepresentation gällande brottslighet. I de följande avsnitten diskuteras de svenska reaktionerna på invandrarkriminaliteten samt kriminalisering med relevans för invandringsproblematiken.

Invandrare och brottsbenägenhet Källan till de uppgifter som följer är en rapport av Brottsförebyggande rådet från 2005. [111] Detta kan tyckas vara länge sedan vilket nog förklaras med att det finns tvivel inom den organisationen om man verkligen bör ta fram denna typ av siffror. Tidigare var rådet mer frimodigt i sitt sanningssökande, nu motiveras omsorgsfullt att man alls presenterar fakta, samt lindar in dessa i överslätande retorik. Men siffrornas språk är tydligt och det ställs i fokus. Om man för personer med helt svensk bakgrund sätter ett index 1 för olika typer av brott, får man ”överbrottslighet” (Brå kallar detta för ”överrisk”) bland olika invandrargrupper om deras siffra är högre än 1, och lägre brottslighet om siffran är under 1. Detta 120

presentationssystem säger ingenting om omfattningen av olika typer av brott jämförda med varandra, utan bara om hur brottsbenägenheten skiljer sig mellan olika grupper. Ser man på talen för alla typer av brott så får de utlandsfödda index 2,5. Två andra grupper jämförs också med normalbrottsligheten för de med helt svensk bakgrund. Den grupp som är född i Sverige men med dubbel invandrarbakgrund får index 2,0 och de med enkel invandrarbakgrund 1,4. [112] Tycker man att det är lättare att tänka i procent så kan siffran 2,5 omvandlas till 150 procent högre brottslighet än jämförelsegruppen vars brottslighet utgör en ”normalprocent” på 100. En och en halv gång högre brottslighet är ett annat sätt att uttrycka det. Jämfört med en tidigare undersökning från 1996 har de utlandsföddas överbrottslighet ökat från 2,1. Brå betonar stabiliteten och att siffrorna inte blivit mycket sämre jämfört med den tidigare perioden trots den stora invandringen och problem i den svenska ekonomin. Mest glädjande är: ”Mönstret att ’invandrares barn’ i Sverige i mindre utsträckning är registrerade för brott än de som själva invandrat, vilket är internationellt ovanligt, står sig även i den nya studien”. [113] Rapporten gör en intressant fördjupning som söker renodla kriminalitetens orsaker genom att standardisera fyra sociologiska variabler: ålder, kön, inkomst och utbildning. Om den utlandsfödda gruppen viktas om så att den blir som den svenska i dessa fyra hänseenden hur skulle då representationen i brottslighet se ut? Bråstudiens resultat är att den skulle sjunka till 2,1 (från 2,5). Detta kan tolkas så att skillnaden ser ut så att vanliga sociologiska parametrar står för 0,4 och ”kulturparametrar” står för 1,1 av överbrottsligheten. Den stora effekten av kulturen framkommer tydligt när olika 121

invandrargrupper redovisas. Nordafrika ligger på 3,7 medan Östasien ligger på 0,8. Ibland framförs argumentet att ett osvenskt utseende hos en kriminell leder till att han blir lättare misstänkt och ertappad än en person med svenskt utseende. Vid den jämförelsen kan tilläggas att östasiater har ett mer osvenskt utseende än flera andra invandrargrupper. Skillnaden mellan olika invandrarkulturer framkommer tydligt i studien, men framförs sällan i den allmänna debatten. Mauricio Rojas, då integrationspolitisk talesman för folkpartiet, skrev en artikel om Brå-rapporten i samband med dess publicering. I den framhöll han betydelsen av kultur i kontrast till de sociologiska variablerna. [114] Den helt dominerande åsikten i etablissemanget var att denna insikt skulle uteslutas från analys. Allmänheten skulle också undanhållas sådana resultat och istället få inpräntat att trots att alla kulturer är väldigt olika, får de ändå av oklara skäl sociala resultat som alla är lika bra. Kulturen som förklaringsfaktor fick inte diskuteras trots att Brås fynd entydigt pekade på dess betydelse. Rojas förlorade sin position och emigrerade till Spanien. De siffror som diskuterats hittills är alla typer av brottslighet. Fokuserar man istället på grov brottslighet ökar överbrottslighetssiffran för invandrare till 4 för ”misshandel av obekant man” och till 5 för våldtäkt. Invandrarandelen av grova brott i Sverige blir mycket hög. I en annan studie inriktad på gängrelaterad kriminalitet kom man till slutsatsen att 76 procent av medlemmarna hade invandrarbakgrund. [115] Invandrarkriminaliteten är svår att bortförklara, men de som förnekar den drar sig inte för att försöka med banala förförelsekonster. En teknik är att ta fram siffran på personer som 122

inte är brottslingar. Då fler än 99.99 procent av innevånarna inte är misstänkta för utövande av dödligt våld så kan man runda av till hundra och problemet upphör att finnas. Det påminner om en Hasse och Tage monolog om kärnkraft; något är så osannolikt att det inte händer även om det händer. De ofta sansade debattörerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten gör ett pinsamt försök att få skillnader att försvinna i avrundade 100 procent. De anför andelen för svenskar och invandrare som inte är misstänkta för sexualbrott till 99,96 respektive 99,78 procent. [116] De underskattar på ett provocerande sätt sina läsare som ju ser att det inte alls saknas en intressant skillnad. Invandrarnas brottsbenägenhet är drygt 5 gånger högre. Ökar brottsligheten? Mätperioden i den Brå-undersökning som kommenteras avser brottslighet under perioden 1997-2001 vilket ju är några år sedan. Frågan om brottsligheten ökar undersöks mer regelbundet av Brå än den om invandrare och kriminalitet. Men Brås uppfattning om trenden över tid är väl så kontroversiell. En metod som används vid så kallade ”nationella trygghetsundersökningar” är att ett urval ur populationen tillfrågas om de utsatts för brott. Enligt en sådan undersökning så har andelen personer boende i Sverige som utsatts för brott minskat från 26 procent 2005 till 22 procent 2012. [117] Dessa siffror erhålls genom att undersöka ett antal olika brottskategorier. Exempel på andelen av befolkningen som årligen drabbas av olika typer av brott: 4 procent utsattes för trakasserier, 4 procent för hot, 2 procent för misshandel, 1 procent för rån och 1 procent för sexualbrott. Undersökningar som riktar in sig på antalet polisanmälningar ger en helt annan bild av trenden. Här är det många typer av brott som ökar mycket snabbt mellan åren. Den motstridiga bilden ligger i viss mån utanför invandringsfrågan så 123

diskussionen här förs inte längre, utan påtalar endast att det råder motstridiga uppfattningar som yttrar sig i ordlekar som ”Brottsförnekande rådet”. Brås siffror avseende invandrare och kriminalitet ifrågasätts inte, utan kritiken berör främst att de inte tar fram och presenterar mer data.

Reaktioner på invandrarkriminalitet Det faktum att invandrarna är överrepresenterade vad gäller brottslighet är inte överraskande utan snarast vad man kan förvänta utifrån andra länders erfarenheter. Vad som är lite svårare att förstå är de svenska reaktionerna på denna kriminalitet. Varför denna ovilja att se problem, denna olust att diskutera dem? Ser man på myndigheternas reaktioner så är passiviteten påtaglig. Ett exempel är undlåtenheten att kriminalisera människosmuggling. Ett åtal mot en omfattande härva med fyra personer som huvudåtalade för smuggling av invandrare med falska dokument slutade med att de fyra helt undslapp straff. Inte för att bevisningen brast, utan för att deras handlingar inte kvalificerades som olagliga. Det finns en FN konvention om bekämpning av gränsöverskridande brottslighet som kriminaliserar människosmuggling. Men i Sverige har man inte brytt sig om att föra in konventionens rekommendationer i svensk lagstiftning. [118] I Sverige vill ingen framstå som hök, utan som duva; eller kanske som en snäll mes. Enligt svensk lagstiftning skall kriminella invandrare utvisas efter avtjänat straff om det inte föreligger speciella skäl för att låta dem stanna i Sverige. Så har dock inte lagen tillämpats, utan det är bara i enstaka fall som den kriminelle invandraren utvisats. Frågan 124

diskuterades i riksdagen, men bara ett parti var intresserade av att lagen efterföljdes. [119] De andra partierna accepterade med andra ord att riksdagen beslutar en sak, men att det beslutet sedan inte genomförs. Krigsförbrytares tidigare kriminalitet berör inte svenskar direkt, men är en viktig fråga för den internationella rättvisan. Det är rimligt att förvänta sig att det är en prioriterad fråga att ställa krigsförbrytare som kommer till Sverige inför rätta. Men detta är inte den första prioriteten utan det är att den misstänkte krigsförbrytaren behandlas korrekt. Sverige skickar inte personer till hemländerna om det finns risk för tortyr och dödsstraff. Då skall de i princip ställas inför rätta i Sverige, men det är en långsam och ineffektiv process som ger brottslingen stora chanser att klara sig. Det har inkommit 160 anmälningar som resulterat i 30 utredningar varav några bedrivs intensivt. Men endast ett fåtal har kommit till rättegång. En del misstänkta från Irak har nu bott 10 år i Sverige utan att ställas inför rätta. [120] Det är betydligt bättre möjligheter att få fram fakta i målet och fälla en brottsling i det land i vilket brottet begåtts än av en domstol i ett annat land som får bedriva sin brottsundersökning som studiebesök. Hur långsamt kan rättvisan skynda och ändå bedömas sköta sin uppgift? Undfallenhet och oförmåga att prioritera är ett mönster i svensk hantering av problematiska invandrare. Invandrarkravaller i Husby Kravallerna i Husby våren 2013 fick stor massmedial uppmärksamhet. Den svenska reaktionen på dessa invandrarkravaller är intressant. Vad säger den om hur svenska myndigheter, media och allmänhet reagerar på invandrarkriminalitet?

125

De svenska Husbykravallerna och kommentarerna till dem är på intet sätt unika, utan är i hög grad en upprepning av tidigare förlopp. Synpunkten att polisen skall söka förhindra skadegörelse och bilbränder kan tyckas högst rimlig och inte i behov av längre motiveringar. Vad som främst förefaller märkligt är försöken att framställa våldsverkarna som rebeller för en legitim fråga. Hur olust, förvåning och rädsla beskrevs som vanliga reaktioner, medan vrede mot huliganernas skadegörelse tonades ned. Tidigare händelser i andra länder kan ge perspektiv på de svenska reaktionerna på Husbykravallerna. Under de franska upploppen 2005 framfördes liknande rättfärdiganden. Polisen hade jagat några misstänkta som sprang ifrån polisen och gömde sig i en elektrisk central. Polisen gav upp jakten och lämnade området. Gömstället var en farlig plats och smitarna kom i kontakt med högspänning vilket blev deras död. Det är långsökt att rubricera denna självförvållade olycka som polisvåld, men så gjordes ändå. Medierna var också indignerade över att president Sarkozy kallat huliganerna för ”racaille” vilket kan översättas till ”kanaljer”. Detta skulle vara en provokation enligt fransk vänsterpress och en retroaktiv kravallorsak som yttrades efter fyra dagars kravaller. Till dessa speciella skäl kommer de vanliga klagomålen på ”strukturer”: exkludering, osynliggörande, rasism, brist på fritidsgårdar och för låga socialbidrag. Det saknas inte skolor, men det fattas däremot ett deltagande i skolundervisningen. Bristen på studiemotivation blir inte en brist hos eleverna utan hos majoritetssamhället. Den franske filosofen Alain Finkielkraut vände sig mot denna märkliga självkritik: ”That is, we translate their appeal to hatred into cries for help, and their vandalism of schools into demands of education.” [121] Den franska reaktionen liknar den svenska.

126

Det finns en rad materiella förklaringar till upplopp. Den främsta är den omfattande invandringen till Sverige, men detta anses opassande att påtala. Arbetslösheten och segregationen nämns däremot, men det bör noteras att de problemen i hög grad är en konsekvens av en hög invandring. Det finns en pågående utflyttning av invandrare med arbete från invandrartäta områden, men inströmningen från utlandet är så mycket mer omfattande. Segregationen förstärks av utflyttningen av svenskar som inte uppskattar multikulturalism. Någon inströmning av personer som ”gillar olika” har inte observerats. Det finns också kulturella förklaringar. Ett segment av samhället inför en förmodern kultur präglad av religiösa värden, hederskultur och en machokultur som är mer våldsbenägen. Men den svenska kulturen är också en del av förklaringen, inte minst villigheten att ”förstå” och ”förklara” kravallverksamheten. I hög grad är detta i linje med en konventionell vänsterextremistisk kritik av det kapitalistiska samhället. Men den appellerar också till ett nytestamentligt sentiment; att förlåta de arma syndarna och vända andra kinden till. [122] När en kompromisskultur möter en maskulin hävdelsekultur blir resultatet eftergifter. Många profilerar sig som anhängare av förståelse och dialog samt överlåter åt andra att förespråka de hårda tagen. Rädslan för det starkaste tabuordet, anklagelsen för ”rasism”, påverkar. Naturligtvis är polisen och det svenska samhället starkare i en fysisk kraftmätning, men psykologiskt är de förvånansvärt benägna att göra eftergifter. Varje värsting kan ge sig på och misshandla eller förödmjuka en person som är uppenbart svagare, men det som ger en huligan en extra kick är att få starkare personer att backa undan av konflikträdsla, de kallar detta ”respekt”. Våld och 127

hot om våld blir rationellt med en sådan omvärldsreaktion. En majoritet av svenska folket tar avstånd från kravallerna och instämmer inte i det vänsterextremistiska rättfärdigandet. Men en demoskopundersökning visar att folkopinionen i hög grad instämmer i samma rekommendationer till insatser från myndigheterna. Endast 30 procent förordar en mer resolut polisinsats, men drygt 60 procent förordar transferering av mer pengar till berörda förorter samt ”dialog”. [123] En amoralisk neutral position har en lång svensk tradition; ”det är inte ens fel när två träter”. En annan svensk tradition är vad som ibland kallas ”statsindividualismen”, dess innebörd är att var och en ägnar sig åt sitt, och vi litar på statsmaktens förmåga att ta hand om oss alla. Detta framstår alltmer som en inte bara optimistisk, utan bristfällig modell. Att andra mer individualistiska, västerländska kulturer också har problem med multikulturella konflikter indikerar att Sverige kommer att få fortsatta svårigheter. Bränderna i Husby påminner om Churchills kritik av att inta en neutral position: ”I decline utterly to be impartial as between the fire brigade and the fire”. [124] Upploppen och reaktionerna på dem visar inte bara på en problematisk kultur i förorten, utan också på en svensk undfallenhetskultur. Hur skall vi kunna fatta självständiga beslut i en värld där så många andra vill lägga beslag på vårt välstånd och bestämma vilka regler som vi har att foga oss efter? Det behövs en rejäl dos civilkurage hos svenska folket för att vi skall mäkta axla en mer ansvarsfull medborgarroll: vi har all anledning att vara rädda för vår rädsla. Stockholmssyndromet Termen ”Stockholmssyndromet” syftar på reaktionen hos några 128

personer tagna som gisslan i en bank vid Norrmalmstorg 1973. Dramat pågick under flera dagar och några i gisslan framstod som sympatiserande med förövarna och deras önskemål. I en sådan situation kan en person i gisslan se en klar risk för sitt eget liv genom att förövarna skjuter någon eller några i gisslan för att visa att de ”menar allvar”. Den som står först i tur är rimligtvis den som förefaller mest inställd på att sätta sig till motvärn eller ser mest fientlig ut ur gisslantagarens perspektiv. En person som visar sympati väcker ofta sympati. Skall man spela en roll med livet som insats gäller det att spela den väl, och att lura sig själv är ofta vägen till att också kunna övertyga andra. [125] Att en person bärs iväg under dramat och att den suggererade känslan även sitter i en kort tid efter dess upplösning tycks varken märkligt eller något som förtjänar kritik. Det som förvånar är att denna typ av anpassat beteende inte sedan långt tidigare erhållit ett speciellt namn. Om en person efter det att hotet försvunnit behåller sin sympati för förövaren blir bedömningen annorlunda. När hotet är borta borde man inse att man blivit utsatt för ett brott, inte blivit hyggligt behandlad av en person som kunde ha dödat, men inte gjorde så på grund av sin sympatiska personlighet. Identifieringen med förövaren bör ge vika för ett ställningstagande för den egna personen och mot vad man utsatts för. Om en kvinna i gisslan börjar skriva kärleksbrev till förövaren i fängelset så föreligger en ny bekymmersam situation, ett permanent Stockholmssyndrom. Detta kan illustreras med nästa exempel. Kirunasvenskarna En liknande psykologisk ledtråd finns i reaktionerna kring Kirunasvenskarnas återkomst. Detta namn brukar användas på en grupp svenska kommunister som utvandrade till Sovjet på 20- och 129

30-talen. De hyllades av de avvinkande kommunisterna för att de gav sig av till arbetarklassens paradis och gav detta sitt helhjärtade stöd. Men deras erfarenheter levde inte upp till förväntningarna, de blev illa behandlade och många dödades under kommunistiska utrensningar och deporteringar. Flertalet Kirunasvenskar lyckades ta sig tillbaka till Sverige, men där väntade inget varmt mottagande. Kommunistpartiet ville inte ha med dem eller deras berättelser om realsocialismen att göra, utan ville behålla sina illusioner om Sovjet. [126] Så sent som 2000 uppstod en ny skandal i denna fråga. Vänsterpartiet skulle skriva ett brev med en ursäkt till de hemvändande kommunisterna, men partiledaren Lars Ohly tyckte att partistyrelsens brev var för självkritiskt och strök den centrala ursäkten innan det skickades iväg. En annan vänsterpartist, Siv Holma, gick upp i riksdagens talarstol och påstod att Kirunasvenskarna inte farit så illa i Sovjet; semestrarna var ju längre än i Sverige. [127] En förklaring till partiets agerande är en tes som myntades av Shakespeare: ”The nature of bad news infects the teller”. [128] Budbäraren besmittas av de dåliga nyheter han framför. Även om Kirunasvenskarna började tiga om sina erfarenheter i Sovjet för att partikamraterna inte ville lyssna, så blev de bara genom sin existens en påminnelse om ett system som inte levde upp till idealen. De skulle ju åka till det nya riket och leva lyckligt där i alla sina dagar, och nu stod de här och ville bli vanliga partimedlemmar. Denna förklaring av mobbningen från partiet och partimedlemmarna skall inte uppfattas som en ursäkt för beteendet. Det är också befogat att kritisera Kirunasvenskarna. Det är förståeligt att de var knäckta och stukade, men de blev nu befriade från den gisslansituation som rådde i Sovjet. Där fanns inget 130

alternativ till att sjunga med i hyllningssånger till Stalin, nu var de fria, men inte från sina fördomar. Det är befogat att kritisera personer som förnekar sin egen erfarenhet och inte kan ompröva sina felaktiga bedömningar. De valde att leva som paria i kommunistpartiets skugga istället för att utveckla ett antikommunistiskt medvetande utifrån sina erfarenheter av realsocialismen. De hade något viktigt att berätta, men teg och hoppades bli förlåtna av partiet för sitt svek, att alls komma tillbaka. Sensmoralen av denna historia i detta sammanhang är att det kan straffa sig att komma med dåliga nyheter. Som budbärare av dåliga nyheter måste man arbeta hårt för att inte bli besudlad av dem, vilket kanske ändå inte går att undvika. Invandringskriminaliteten aktualiserar denna problematik. Varje journalist ställs inför valet mellan den bekväma anpassningsvägen och att rapportera sant och relevant, vilket medför en risk för att bli stämplad som en budbärare av dåliga nyheter. Ovälkomna gäster Två journalister vid NRK, norsk radio och TV, Arild Opheim och Elin Gjuvsland utsattes för ett grovt rån i sitt hem av två nordafrikaner. Den händelsen har sedan blivit en bok, Ovälkomna gäster. Till viss del handlar den om det trauma de utsattes för, men än mer om dess efterbörd. Deras allra största skräck var att de skulle utveckla ”rasistiska” attityder. Gjuvsland ”tänkte dåliga tankar” om invandrare och reagerade negativt när hon hörde arabiska. Båda drogs till ovälkomna reflektioner över att rån och våldtäkter i Oslo ofta begås av invandrare. Sedan bestämde de sig för att se sin traumatiserande erfarenhet på ett nytt sätt. [129] En förklaring till att de skrev boken är att de framförallt ville omvandla sin ”dåliga nyhet” till en uppbygglig berättelse. Det skulle bli en jobbig dialog för 131

de inblandade om journalistkollegan säger ”hemsk historia ni råkat ut för, men förövarna kunde lika gärna varit norrmän” och de svarar ”Javisst är det så, man skall absolut inte generalisera om norrmän och invandrare” osv. Bokens budskap är att förhållandet att invandrarna är ovälkomna till Norge utgör det stora felet; landet tar emot för få invandrare. I ett debattinlägg skriver de om de grova rån som de själva och andra utsätt för av invandrare: ”Vi får det vi förtjänar på grund av den invandringspolitik som Norge och Europa för. Eftersom den är för begränsad”. Deras historia handlar inte längre om invandrarkriminalitet utan om restriktioner av invandringen; om gränsen vore öppen så skulle rånarna inte tränga sig in under knivhot i norska hem. Lite paradoxalt för den tolkningen är att rånarnas motiv för rånet i själva verket var att de behövde pengar till ett besök i hemlandet. Den här berättelsen övertygar knappast någon kritiskt tänkande läsare, men den kan lyckas få de två författarna att bli budbärare av en ståndaktig tro istället för en dålig nyhet. De kan inhösta beröm för att de uppfattade rånet ”på rätt sätt”, istället för att ses som vandrande påminnelser om ett oönskat övergrepp. Stig Wallin och 5i12-rörelsen Ett liknande svenskt exempel där en sådan omvandling lyckades mycket väl är berättelsen om Stig Wallin och 5i12-rörelsen. Den började också med en tragedi. Wallins dotter och en annan ung flicka blev mördade av dotterns eritreanske pojkvän. Som för alla som upplever ett starkt trauma så gäller det att så småningom hitta en väg vidare, så att den sörjande inte fastnar vid denna viktiga händelse i sitt liv. Wallin valde att mycket aktivt gå in i en antirasistisk organisation som hans dotter bildat året före, 5i12. Wallin var i dess ledning fram till sin död och han blev även ordförande för Centrum 132

mot rasism. Att återge dessa händelser bör inte uppfattas som ett integritetsbrott av något som bör skyddas av privatlivets helgd, utan de personliga motiven har framhållits av såväl Wallin som hans organisationer. Liksom i det norska exemplet så uppfattar många detta fall som en inspirerande illustration av hur en person utifrån något som är personligt och djupt tragiskt ändå lyckas ”ta det på rätt sätt” och gå vidare i livet. 5i12-rörelsens hemsida lyfter fram den uppskattning de och inte minst Wallin fått: ”Internationella klubben/5i12 i Härnösand och Stig Wallin har fått flera utmärkelser, både i Sverige och utomlands, för sitt arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Bland priserna kan nämnas Europapriset mot rasism, Ronny Landinpriset, Utrikeskorrespondenternas pris, Årets vänligaste svensk, Kungamedaljen med flera. Vi har också fått priset för årets bästa multimedia produkt 1999 (CD-romskivan Heja Sverige).” [130] Den enskilda aktion Wallin är mest känd för är när han som ordförande för organisationen ”Centrum mot rasism” drev en kampanj mot GBglassen ”Nogger”, vars namn enligt Wallin var rasistiskt. Intresset här ligger i hur Wallin undgick att fastna som budbärare av en dålig nyhet. Åtminstone utåt måste man säga att han lyckades i detta avseende. Men är det föredömligt? Om en kvinna blir våldtagen så är det önskvärt att hon inte fastnar i ett manshat, men det tycks rimligt att hon känner en del vrede mot män. Är det naturliga sättet att hantera ett spirande manshat att gå in i en organisation som kämpar för bättre möjligheter för män att få vårdnad om sina barn? Att av ideologiska eller terapeutiska skäl förneka sina egna erfarenheter och känslor bör ifrågasättas. Media lägger stor kraft på att hävda att händelser av våld begångna 133

av invandrare mot svenskar inte skall ses som incidenter i ett mönster. En sådan händelse utspelades i Landskrona 2010. En 78årig kvinna slogs ner och dog och hennes 71-årige make misshandlades svårt av en 23-årig invandrare. Hela svenska etablissemanget ryckte ut för att förklara att detta inte var något främlingsfientligt våld riktat mot svenskar. Hade det varit en skinnskalle och en 78-årig arabisk kvinna hade detta enligt gällande praxis rubricerats som främlingsfientligt och alla uppmanats att se ett mönster. Skinnskallen hade inte betraktats som endast ett ruttet äpple i en korg med utmärkta äpplen. Men i Landskronafallet skulle inga mönster ses. Främlingsfientlighet är en populär förklaring när det rör sig om invandrarfientlighet, men när det rör sig om svenskfientlighet förnekas detta som ett möjligt motiv. Obehaget kring invandrares kriminalitet övergår ofta i ett förnekande. En grupp i samhället är väldigt observant på invandrarkriminalitet och uppmärksammar varje fall, men en annan grupp har ingenting sett eller hört. De båda olika sätten tycks förstärka varandra. I realiteten har vi inte bara en invandrarkriminalitet utan även en svenskfientlig kriminalitet. En intressant studie om unga rånare av Petra Åkesson har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. [131] Åkesson är adoptivbarn och hon uppfattade att hennes kriminella informanter såg henne som icke-svensk och därför var lite mer öppenhjärtliga. De berättade varför de speciellt valde svenskar som offer för sina rån: ”När vi är ute på stan och rånar så krigar vi, vi krigar mot svenskarna.” Mycket handlade om att visa sin makt och förnedra svenskarna; ”Det är så lätt att råna svenskar, det är så lätt”, ”de är så mesiga”. De etniskt inriktade ungdomsrånen är vanliga, men poliser och myndigheter är mindre oroade av övergreppen än av risken att 134

rånade svenskar skall få en negativ attityd till invandrare. Som i andra frågor gäller det att undvika överdrifter och underdrifter och söka få en realistisk verklighetsbild. Den grupp som löper störst risk att drabbas av kriminalitet är de kriminella. Det sägs att ”all business is local”; den regeln gäller också i hög grad kriminalitet. Vissa områden drabbas hårt därför att de kriminella är farliga grannar. Interetnisk kriminalitet är inte med nödvändighet främlingsfientlig utan en del är ”färgblind”, offrets identitet avgörs av slumpen. Men det finns all anledning att följa upp interetniskt våld och att beskriva det på ett ärligt sätt, istället för det uppenbart snedvridna sätt som nu dominerar.

Hets mot folkgrupp Det finns en koppling mellan invandringsfrågan och statsmaktens kriminalisering av vad den ser som oönskade åsikter. Denna kriminalisering kommer i konflikt med grundläggande principer som yttrandefrihet och tryckfrihet, så det finns anledning att granska lagar som gör inskränkningar på dessa områden. Frågan är inte i första hand den kriminalitet som skapas av dessa förbud utan om de i sig själva är illegitima; stater kan bedriva en verksamhet som strider mot deras egen konstitution samt mot det allmänna rättsmedvetandet. Det är lämpligt att börja med den hårdaste av dessa lagar som lyfts fram som legitimerande när etablissemanget agerar repressivt. Lagen om Hets mot folkgrupp Det finns en rad kritiska synpunkter på denna lag och den som önskar en mer akademisk och mer utförlig argumentation kan läsa min nyligen publicerade artikel i Tidskrift för Politisk Filosofi. 135

Artikeln ”Kan lagen om hets mot folkgrupp rättfärdigas?” kan nås genom länken nedan [132] . De flesta har nog en ganska vag föreställning om vad lagen förbjuder så att presentera den kompletta texten är en lämplig startpunkt för ett resonemang. Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning [min kursivering] för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa till böter. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. [133]

Av texten framkommer att termen ”hets” i första hand är ett namn på lagen. Rent innehållsmässigt förbjuds uttryckligen en annan företeelse som det finns goda skäl att förbjuda: hot. Men det finns ett ytterligare begrepp som är än mer centralt och där man kan ifrågasätta om det alls skall förbjudas: ”uttrycker missaktning”. Läsaren bör också uppmärksamma ordet ”eller”. Förbudet skulle vara annorlunda om det stod ”hotar och uttrycker missaktning”, men det står ”hotar eller uttrycker missaktning”. Uttrycker missaktning är alltså att se som ett brott, utan att det behöver åtföljas av ett hot eller hets. Lagens namn är direkt missvisande. Hets och hot Att förbjuda hot och hets är inte kontroversiellt. I en av liberalismens klassiska texter ”Om friheten” särskiljer John Stuart Mill mellan att uttrycka en åsikt och att hetsa. Det senare är kopplat till en emotionell situation där en åsikt kan bidra till en våldshandling. Mills exempel är kritik mot höjda spannmålspriser som kan framföras i många sammanhang på ett helt acceptabelt vis. Men kritiker bör 136

vara återhållsamma om det sker vid en demonstration utanför spannmålshandlarens hem och vissa personer är så arga att de överväger att attackera huset och dess innevånare. För att förtydliga, Mill anser inte att kritiken av dessa priser är en ”hetsåsikt” som bör förbjudas, utan att kritik i vissa uppjagade situationer kan fungera som uppmuntran till våldshandlingar och då bör förbjudas. Det finns situationer när våld ligger i luften och att då kasta in flammande retorik kan utlösa våld. Den person som inte fysiskt deltagit i våldet, men uppmanat till det, kan ses som medskyldig till våldshandlingarna. Men detta resonemang har ingen koppling till det ytterst lågmälda ”uttrycker missaktning”. De flesta diskussioner i riksdagen och vid köksbordet blir hetare än så. Skall man som en belevad aristokrat aldrig höja rösten utan endast ett ögonbryn? ”Bäste broder, trots dina stora kunskaper i frågan vill jag framföra en något avvikande uppfattning”. Andra länders inskränkningar av yttrandefriheten är inte alls lika långtgående som den svenska. Där handlar det om förbud mot att förolämpa eller beljuga medan formuleringen ”uttrycker missaktning” inkluderar i stort sätt all kritik. Förbudets försvarare bör beakta att alla de invektiv som öses över invandringskritikerna också måste ses som att uttrycka missaktning. En anklagelse för ”främlingsfientlighet” anses vara ringaktande både av den som uttalar och av den som mottar anklagelsen. Det har blivit en internationell standard att olika länder påstår sig ha åsiktsfrihet och tryckfrihet, så det som skiljer demokratiska och mindre demokratiska regler är undantagen. Att begränsa yttrandefriheten med formuleringen ”uttrycker missaktning” blir i det närmaste en generalklausul som kan eliminera all yttrandefrihet. 137

Den svenska lagen har stegvis blivit allt mer restriktiv. Den började med att kriminalisera ”hotas, förtalas eller smädas”. Men redan i en utredning 1968 såg man en möjlighet till att stegvis öka förbudet: ”Innebörden av ordet smädelse kan tänkas att med tiden undergå förändringar. I den mån ogillandet av rasdiskriminering växer i kraft i samhället lär rättspraxis bli alltmer benägen att som smädelse bedöma yttringar av ringaktning”. [134] Folkgrupp Det finns dock en passage i lagen som begränsar förbudet – det gäller endast när missaktningen riktas mot folkgrupp. Men termen folkgrupp är minst sagt vag i sig själv och lagen har utvidgats i flera omgångar och successivt tänjts ut. I lagens första version var grunden för grupperna ras och etnicitet, sedan blev också olika ”trosbekännelser” folkgrupper, och i den senaste utvidgningen 2003 är ”sexuell läggning” också folkgruppsbestämmande. Det tycks realistiskt att förvänta sig en uppdelning av befolkningen i ytterligare grupper. Så här resonerade utredarna redan1968: ”Genom att ändra regeln om hets mot folkgrupp så att föremålet för hot etc. inte begränsas på nämnda sätt utan i stället vidgas … skulle straffbarhet kunna inträda även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Det skulle vara tillräckligt om t.ex. en viss ras eller folkgrupp med viss hudfärg prisas…”; ”Även ett kollektiv av raser eller folkgrupper skulle kunna vara föremål för brottslig handling” Vi har en lag som trots namnet saknar allt samband med hets och där smädelse vidgas till missaktning och folkgruppsbegreppet växer. Med en sådan expansion blir det snart inget kvar av begränsningarna i den ursprungliga regeln. Men det finns än fler betänkligheter med lagen: den är också skev. I en diskussion i Riksdagen 2010 utvecklade statsministern sin syn på lagen. Lagen skyddar olika etniska grupper, 138

men den tolkas så att just svenskar är en grupp som inte skyddas mot missaktning. Statsministerns svar var att lagen endast var till för ”skyddsvärda grupper” och svenskar är ingen sådan grupp. Det är ett remarkabelt påstående. I en följdfråga poängterade Jimmie Åkesson att svenskar vid många tillfällen kan vara i minoritet och då bli en utsatt grupp. Personer i majoriteten vid dispyten är de som kan hetsa sina kamrater till våld och bidra till en misshandel utan att själva slå eller sparka. På detta svarade statsministern att det redan finns en rad lagar som skyddar individer mot en rad övergrepp så därför finns det inget behov av gruppskydd. Men statministerns liberala impuls att inte se grupper utan endast individer väcktes endast till liv när det talas om svenskar. Det skeva i resonemanget kan inte ses som att statsministern hade en dålig dag, utan inkonsekvensen är permanent och inte heller begränsad till just Reinfeldt. Diskussionen i riksdagen var rätt kortfattad men ytterst tänkvärd. Länk finns nedan. [135] Här föreslås inte att lagen skall göras mindre skev och att svenskar ses som en etnisk grupp, (vad skulle vi annars vara?), utan det som statsministern snuddade vid: att fästa mindre vikt vid grupp. En person kan naturligtvis bli sårad, ledsen eller förbannad av en rad olika tillmälen. Ofta är det de individuella smädelserna som sårar mest; vi blir alla störda av tillmälen som lyfter fram oss som dumma och oattraktiva. Men är grupptillhörighet så kränkande? Det är lätt att förstå irritationen hos en kurd som kallas turk eller den heterosexuelle som blir kallad bög. Men om man kopplas till en grupp man faktiskt tillhör? Hur går en person från att ena stunden stolt deklarera sin etniska identitet, sin religiösa tillhörighet eller sin sexuella preferens, för att sedan bli djupt förolämpad om gruppen får ett negativt ord framför. Vad är det som uttrycket ”dj-a turk” har utöver negativismen i ”dj-a”? Hur upprörd blir en svensk över att bli 139

åthutad med att vara en ”dj-a svensk”? Hets utan publik För att klassas som hets ställer lagen ett krav på att budskapet sprids – det måste finnas några mottagare som hetsas upp. Förbudet i lagen gäller endast ”uttalande eller i annat meddelande som sprids”. I flera uppmärksammade fall är det dock inte den anklagade utan hans angivare som stått för spridningen. En lokalpolitiker som fått ett privat brev har anmält det som hets och därigenom anses brevet spritt. Politikern gör inte denna ”spridning” i syfte att hetsa mot sig själv och sina uppfattningar, utan gör så i hopp om att själv framstå i god dager, och använda lagen mot sin kritiker. Gällande tolkning är att spridningskravet anses uppfyllt fast det inte är den misstänkte, eller hans sympatisörer, som utfört denna nödvändiga del för att handlingen eventuellt kan vara ett brott. Detta betyder att lagens anda inte gäller, utan ett kryphål etablerats som upphäver en viktig begränsningsregel. Konsekvensen är att spridningskravet i realiteten är avskaffat fast det formellt står i lagen. Det tycks orimligt att man kan förtala eller hetsa en annan person mot sig själv och sina åsikter, det kan inte kallas annat än att kritisera. En hets-aktivitet borde som ett minimum ha en publik som uppmanas att tycka illa om den/de som kritiseras. Yttrandefriheten minskar och varje person måste hålla tand för tunga för att inte kriminaliseras av överhetens förbudsiver. Följden är att varje privat åsikt som är dokumenterad kan bli omtolkad till en offentlig kampanj om den kritiserade anser att det är till egen fördel att porträttera sig som utsatt för en sådan. Arga sympatisörer Men hetslagen bygger på annat än omtanke med den person som fått 140

höra en rad tillmälen och kanske också blivit misshandlad. Den vållande skall straffas för irritationen hos andra personer som hör till samma grupp som den drabbade. Den omtanken är varken genomtänkt eller ens på rätt spår. För den som blir misshandlad är grupptillhörighet av ringa intresse. En person kan vara överviktig, jugoslav och homosexuell. Misshandeln blir rimligtvis inte mindre allvarlig för att personen hånas som ”fettot” istället för att vara homosexuell eller jugoslav. Det är däremot troligt att det finns mindre gruppegocentricitet bland överviktiga, så de blir därför jämförelsevis mindre upprörda över misshandeln. Men det förefaller problematiskt att rättfärdiga en bedömning av misshandeln ur ett tidningsläsarperspektiv. Det är realistiskt att förvänta att preferenser för ”egna” grupper spelar en viktig roll för tidningsläsarnas engagemang, men det är omdömeslöst att fästa vikt vid detta i samhällets rättsskipning. Att se mindre allvarligt på våld mot individer som hör till icke-egocentriska grupper verkar vara en både omotiverad och destruktiv policy. Men myndigheternas syn differentierar inte bara mellan olika grupphänsyn, utan grundsynen är att det just är gruppen, inte den misshandlade individen, som lagstiftningen slår vakt om. Brottet ”missaktning” anses riktad mot hela kollektivet. Eftersom överviktiga inte klassas som folkgrupp så har de ingen speciell identitet som kränkts genom denna misshandel. De överviktiga kan privat känna mer eller mindre empati, men de anses inte vara ett kollektiv som utsatts för ett brott. Rekommendationen är inte att också överviktiga skall bli ett omhuldat kollektiv, utan ifrågasätter om instiftandet av ett kränkt kollektiv, eller en brist på ett sådant kollektiv, har någon moralisk relevans.

141

Till nöds kan man tänka sig ett resonemang enligt nedan som i någon mån skulle kunna rättfärdiga att bedöma hets mot en grupp som värre än hets riktad mot enskilda individer. Brott kan straffas antingen enligt en strikt rättvisesyn som öga för öga, tand för tand, (Talionprincipen) [136] eller enligt en mildare taxa som avser att vara rehabiliterande. Historiskt har straffen varit ännu strängare än Talionprincipen, men idag finns det påföljder vilka kan uppfattas som att det föreligger ”straffrabatt” i förhållande till straff enligt en mer strikt rättvisesyn. Den mildheten kan väcka stark opposition i vissa situationer. Våld mellan exempelvis katoliker och protestanter på Irland kan väcka starkare reaktioner än våld inom respektive grupp. En ”inomgruppsvåldtäkt” kan bestraffas med säg tre års fängelse, men en ”mellangruppsvåldtäkt” kräver sex år för att inte locka till privat straffutmätning. För att undvika hämndcirklar och eskalerande våld mellan grupperna kan myndigheterna besluta sig för att vara extra observanta och straffutkrävande. Förutom straffsatserna tarvas snabba ingripanden och straffutmätningar för att undvika en privatisering av rättvisan. Hetsande tal blir också mer skadligt då lyssnarna är lättantändliga för uppviglande retorik. I en sådan preventiv offensiv mot gruppvåld kan det vara rimligt att också reglerna för hets blir striktare. Argumentet för en sådan särbedömning är inte att det är synd om en eller båda grupperna, utan att de är extra aggressiva och inte nöjer sig med normal rättslig hantering. Några grupper för vilka restriktioner av hets skulle kunna vara konstruktiva är fotbollssupportrar. Här kan tonen behöva dämpas för att minska risken för urartning från gräl till våld. Självklart skall myndigheterna inte diskriminera en supportergrupp jämfört med en annan, utan tillämpa symmetriska regler. En sådan speciellt restriktiv lagstiftning är dock mer att se som ett halvt undantagstillstånd än en permanent 142

lösning. Detta resonemang mot grupphets är inte i linje med det förmodade resonemanget bakom lagstiftningen. Den mest kända processen med Hetslagen är den mot pastor Åke Green som i en predikan varnat för sexuella abnormiteter som otukt, gosseskändning, tidelag, hor och homosexualitet. [137] Man kan ha många synpunkter på detta, men predikan slutade inte med hetsande uppmaningar till kyrkobesökarna att göra processen kort med syndarna. Uppmaningen var: ”Vi får aldrig tänka att vissa människor på grund av sitt syndiga liv skulle hamna utanför nåden. Paulus säger om sig själv att han var den främste av alla syndare, men att han mötte ett överflöd av nåd och barmhärtighet”. [138] Pastorn har rimligtvis uttryckt ringaktning av homosexuella, men inte hetsat mot dem. Pastorn skulle dock ha fällts enligt Hetslagen om endast den hade tillämpats, men rätten friade därför att den i detta fall anpassade sig till Europakonventionen som är liberalare än den svenska lagstiftningen. Hets av folkhop Av den kritik som framförts följer att hetslagstiftningen bör återgå till att förbjuda just hets istället för att förbjuda vissa åsikter och vissa grupper. Det tarvas en lagstiftning som förstår hetsproblematiken. Lagen om ”hets mot folkgrupp” bör ersättas av en lag mot ”hets av folkhop”. Den skulle vara riktad mot den individ som hetsande uppmanar några sympatiserande personer att våldsamt angripa andra; genom hetsen främjas risken för en våldshandling som annars kanske inte skulle bli av. Diskussioner och kontroverser mellan enskilda personer är väsensskild och saknar gruppdynamikens kraft. Det är inte diskussionen eller olika åsikter som skall strypas, utan inflödet av aggressiv retorik när irritation, indignation och hat riskerar att ta överhand. Amerikansk lag är 143

klarsynt i den här frågan. Det som förbjuds som hets är de hotfulla uttalanden som är omedelbart förestående, imminent, medan liknande åsikter utan den laddade situationen är skyddade av yttrandefrihetsprincipen (The First Amendment). Skillnad råder mellan ”en bra nazist är en död nazist” och ”döda den där nazisten!”. Den första sentensen innefattas i protected speech, medan den senare uppmaningen utgör hets. Att vara tolerant är att acceptera åsikter man inte respekterar utan ser som destruktiva. Inte ens en diktator är intolerant mot de åsikter han respekterar, och även den mest inskränkte anser sig vara öppen för konstruktiv kritik. Tolerans handlar om åsikter som man inte respekterar. Det är inte konstruktivt att skydda människor från åsikter de inte respekterar, och att uppmuntra deras förtrytelse när de hör saker de inte gillar att höra; kanske är detta just de åsikterna de behöver höra? En preventiv åtgärd mot hatreaktioner är att träna de intoleranta i att bli ifrågasatta utan att bli indignerade. Anklagelserna för intolerans och kriminalisering av personer som uttrycker missaktning är uttryck för brist på respekt för yttrandefriheten. Hetslagen är emot vissa idéer och ordval – inte mot hets – och lagstiftarna visar inte någon omtanke om tolerans. Tvärtom är lagen under kamouflerade former en manifestation av intolerans.

Olaga diskriminering och hatbrott Olaga diskriminering Förutom ”Hets mot folkgrupp” (16 kap 8 §) finns också en lag mot ”Olaga diskriminering” (16 kap. 9 §). I denna fråga är 144

Diskrimineringsombudsmannen, DO, drivande. Det bästa sättet att bilda sig en egen uppfattning om denna lags effekter är att gå in och läsa några av de fall som lagts ut på DO:s blogg. [139] Det är svårt att se att de utbetalade beloppen är rimliga eller att en oförrätt över huvud taget begåtts. Det blir märkligt om ersättningar för upplevelse av ett ovänligt tilltal jämförs med vad som delas ut till brottsoffer som har utsatts för svåra fysiska övergrepp. Dessutom har rättsprocesserna urartat till något som liknar offentlig utpressning. Mindre företag kan inte bära den risk och kostnad det medför att processa mot DO. Den anklagade uppfattar sig ofta som tvungen att betala det belopp som myndigheten föreslår som ersättning till den klagande. DO:s bedömningar överensstämmer inte alltid med lagstiftarnas, utan myndigheten förlorar mer än häften av de fall som går till domstol. [140] Men många anklagade har inte möjlighet att driva process utan betalar. I hög grad är verksamheten parasitär; ett antal myndighetspersoner skapar efterfrågan på sitt eget arbete samt betalar ut orimligt höga belopp till personer som ser en god möjlighet att sko sig. Enligt en högaktad fördom är vissa ”skyddsvärda grupper” ständigt utsatta för övergrepp. Dessa är dock inte tillräckliga grova för att kvalificera sig under något av alla brott som redan noterats i lagboken. De blir en egen nivå; lite mindre än reguljära brott, men lite mer än otrevligheter. Just deras marginalitet gör att allmänheten måste träna upp en överkänslighet så att vi reagerar starkare. Denna verksamhet är samhällsskadlig på flera sätt. Ett är att den ingår i en struktur av tabun som försvårar en öppen analys av invandring och integration.

145

Hatbrott En första kommentar om kategorin ”hatbrott” är något som kan låta förbryllande. Hatbrott är inget brott. Med det påståendet avses att hatbrott inte är ett brott i sig självt, utan är en straffhöjande omständighet, det vill säga som motsatsen till en förmildrande omständighet. Myndigheten Brå är dock synnerligen intresserad av hatbrott så de mäts idogt och myndigheterna uppmanar till anmälningar. Med hjälp av 380 kodord letar Brå i polisanmälningar. Den som är intresserad av dessa mätresultat hittar dem hos Brå. Här riktas intresset mot att denna kriminalisering överhuvudtaget sker och hur detta motiveras. Den tjänsteman som granskar träffarna i polisregistret stämmer av med andra bedömare men en Brå-rapport noterar: ”Ytterst är det vid anmälningsfallet målsägandes subjektiva uppfattning som avgör om handlingen betraktas som ett hatbrott”. [141] I motsats till hetslagen där gruppen står i centrum är det här anmälarens personliga reaktion som står i centrum. Intressant är just hur brottet ligger i gränszonen mellan att vara ett reguljärt brott och att inte vara brottsligt alls. Hatbrott måste ju kombineras med ett annat brott för att bli något straffskärpande, eftersom det i sig självt inte är straffbart. Om ett brott utgör hämnd av personligt slag, blir det också hatbrott om hämnaren använder något belastat ord. Men om en person utsätts för en brutal misshandel av en indrivare och då får höra en rad tillmälen leder det till en annan bedömning. Misshandeln hade nog skett även om brottsoffret haft annan grupptillhörighet, och om den kriminelle då skulle ha använt andra hatord eller inte spelar ingen roll. Misshandeln klassas inte som hatbrott. [142]

146

De tre huvudgrupperna av hatbrott är främlingsfientlighet, religiösa och sexuella fobier. Inom dessa grupper görs lite omjusteringar och nya subgrupper kommer till, framförallt inom den sexuella kategorin. Det viktigaste är nog att framhålla vad som inte är ett hatbrott i Sverige. Vissa andra länder rubricerar också nedsättande kommentarer om ålder, kön och politisk hemvist som hatbrott. Hatbrotten fokuserade tidigare, inte bara reellt utan också formellt, på majoritetsgrupper som möjliga hatare, men efter en ändring 2009 anses också minoriteter kunna hata varandra och majoriteten. Hatet fick en demokratireform. Då gjordes också en ytterligare utvidgning: ”Sedan dess kan även personer som kan uppfattas representera olika grupper eller frågor som berör hatbrott utsättas, exempelvis journalister, beslutsfattare eller politiker”. [143] Fantasin och farhågorna kan ibland bli helt överrumplade av verkligheten! Hur många hatbrott begår den bilist som hamnar i ett gräl med Integrationsministern om vem av de två som först såg en ledig parkeringsplats? Många nya regler kan kommenteras med löje och distans, men efter ett tag leder de till en anpassning. Latenta hot påverkar. Vi börjar komma nära eller förbi den punkt där ”politikerförakt” i vissa frågor ses som ett hatbrott och det enda som ännu saknas är brottspåföljden. Det kan vara intressant att veta vilka termer som ligger inom gränserna för hatklassning. Brå är högst sensibelt för vad som räknas som hat. ”Zigenare” och ”gypsie” ger anmärkning. Brå använder ordet ”antiromskt” men undviker ”antiziganism” som var acceptabelt, ja till och med comme il faut, så sent som 2010 i SOUutredningen ”Romers rätt”, men kanske ligger det för nära ordet zigenare.

147

Den som vill vara uppdaterad bör notera att svart och rasism är på väg ut. Brå talar om ”afrofobi”. Inte oväntat anses ”neger” vara ett hatord, men även ”svarte man”. Här måste Brås moderiktighet ifrågasättas. I USA lanserades Afro-American för många år sedan men det ändrades till African-American så att det blev mer likt andra grupper som Italian-American. Afro sågs som lite exotiserande, lite afrofrisyr. Men namnbytet har inte slagit igenom då de flesta svarta amerikaner föredrar termen ”black”. Etablissemanget har kört fast. Uppfostrandet av de vita till att säga African-American går hyggligt, men New Yorks borgmästare Bloomberg gick ut och uppmanade unga svarta att sluta använda ordet ”nigger”. Hur skall myndigheterna vänja av de vita om de svarta använder ordet? Men det tycks fast förankrat i svart ghettokultur. Ordet ”neger” dyker upp i de fina salongerna; det är knappast tillrådligt att lägga in ett ”bleep” i Martin Luther Kings berömda tal mot segregering varje gång pastorn nämner det. Enligt Mats Dagerlind förekommer det 15 gånger. [144] Den kamp som välmenande byråkrater bedriver mot namn på grupper, yrken och bidrag som de anser fått en stigmatiserande underton leder bara till en nyordsproduktion som närmast understryker det negativa som man söker byta sig bort från. Förutom formella termer som är lämpliga i många sammanhang behövs också ord som kan beskrivas som ”nonchalant distanserade”. Med det menar jag inte okvädingsord, men inte heller reklamord som ”gay”. Man skall inte behöva halvt resa sig i vördnad när man tar ett ord i sin mun. ”Bög” är precis passande, den heterosexuelle som använder det har inte med det ordvalet intagit ett standardiserat åsiktspaket. Det skall vara ett ord ”utifrån”, som också kan användas av personer i gruppen. De själva accepterar att det finns ett utifrånperspektiv på dem som inte är vördnadsfullt eller medlidande; den homosexuella som använder ordet bög signalerar en öppenhet och ber inte om uppmuntrande kommentarer. Av tradition har vi en 148

rad nonchalanta ord om andra nationaliteter, men ju längre bort de länderna ligger desto mer ökar en ängslan att ”säga fel”. Brå har förutom etniska, religiösa och sexuella hatbrott också en politisk schattering, men den begränsas till en enda politisk grupp, ”nationalsocialister och högerextremister”. Generellt är hatbrotten strukturerade i offergrupper som hatet riktas mot, men gällande högerextrema fokuserar man på den grupp som uttrycker hatet. Det måste dock finnas ett hat mot någon så denna utövargrupp kombineras med andra offergrupper vilket leder till en sorts dubbelbrott. Den som efterfrågar uppgifter med vänsterextremism och hat hittar inga data i Brå-rapporten. Den stora expansionen av lagen 2009, som hittade en rad nya hatrelationer, lyckades inte notera mer än en pol på den politiska skalan. Den reform som denna bok efterfrågar är dock inte en jämlikt utbyggd hatregistrering utan ifrågasätter hela registreringsapparaten. Det är svårt att se något rättfärdigande av denna mani. Om människor är arga på varandra säger de oförskämdheter eller saker som är menade som oförskämdheter. Ibland menar folk inte att vara oförskämda, men känner inte till nyord eller väljer att ignorera dem. Många anser att det finns skäl att lära ut vett och etikett, men det kan knappast vara en uppgift för rättsapparaten. Polisen, domstolar och Brå måste ha mer angelägna uppgifter att utföra. Vid ett gräl som övergår till våldsamheter uppkommer frågan om våldet var provocerat eller inte. Men den frågan måste ställas utifrån hur rätten uppfattar grälet som helhet. Det bör inte förenklas och reduceras till förekomsten av enstaka hatord. Granskar man dem närmare så är min gissning att ett stort antal av de mest laddade orden är av mer personligt kränkande natur.

149

Sammanfattning av kapitel 4 De utrikesfödda begår relativt sett drygt dubbelt så många brott som svenskar. De har ett index på 2,5 att jämföra med 1 för svenskar. Barn till två invandrare födda i Sverige har dubbelt så hög brottslighet som svenskar. Om man fokuserar på grov brottslighet stiger den relativa brottsbenägenheten för invandrare till tre eller fyra gånger mer. Det är stora skillnader mellan invandrargrupper från olika kulturer. Det svenska etablissemanget är högst ovilligt att medge att det finns en omfattande invandrarkriminalitet. Den svenska allmänheten är kluven; en del noterar och retar sig på den mediala mörkläggningen. För andra personer blir förnekande och omriktat beteende olika sätt att undvika denna känsliga fråga. Enligt ett synsätt är det värsta med invandrarkriminalitet att den kan påverka svenskar till att bli kritiska till invandrare och invandringspolitiken. I ansträngningar att förhindra invandringskritik samt underlätta integrationen ökar kriminaliseringen. Lagen hets mot folkgrupp är en fundamentalt antidemokratisk lag; den inskränker yttrandefriheten och den bryter mot rättsstatens principer då den är godtycklig. Dess illegitima grund indikeras av att den inte ens har ett ärligt namn. Det är en åsiktslag som porträtterar sig mot hets, men det finns ingen sådan inriktning i själva lagen. Diskrimineringslagen och DO är en annan del av uppfostringsverksamheten som bedrivs av statsmakten. Hatbrott är en ytterligare kategori. Myndigheterna söker flytta fokus från reella brott till en sorts etikettsbrott. Varför etikettsbrott skall göra ett brott grövre och öka straffpåföljden är på intet sätt självklart. Än 150

mindre att det just är grupprelaterade skymford som prioriteras. De flesta ser nog andra kategorier som värre; ”dj-a svensk” är knappast det mest kränkande man kan tänka sig. Att människor med en annan etnicitet än den svenska skulle bli djupt sårade för motsvarande kommentar bygger på en synnerligen etnocentrisk svensk inställning; alla som inte är svenskar har en riktigt öm punkt som andra absolut inte får peta på.

151

5 Invandringsindustrin Den amerikanske presidenten Eisenhower myntade termen ”det militärindustriella komplexet” och såg det som ansvarigt för att driva upp de amerikanska försvarskostnaderna. Det ”invandringsindustriella komplexet” har på samma vis en förmåga att skapa efterfrågan för den produktion man tillhandahåller och gärna utökar. Det är en term som ger en innehållsrik beskrivning, men är lite otymplig, så här används den lite mer komprimerade beteckningen ”invandringsindustrin” för alla som uppbär lön eller gör en vinst genom denna hantering. En ytterligare aspekt på invandringsverksamheten, som är viktig för människor med en demokratisk grundsyn, är om politiken tar hänsyn till medborgarnas uppfattning. Det ämnet tas upp i ett separat avsnitt längre fram i detta kapitel.

Invandringsindustrin – steg ett De som försvarar den rådande politiken hävdar sällan att den nuvarande ordningen är perfekt. De vidkänns att mycket inte fungerar, men framhåller att man stegvis förbättrar verksamheten för att nå de höga ambitionerna; man har bara inte hunnit hela vägen fram. Man stoltserar ofta över justeringar som kanske i själva verket är försämringar, inte förbättringar. Framförallt utmärks åtgärderna av att inte lösa de egentliga problemen. De är terapireformer som snarast visar på ”att något måste göras” och förhalar mer genomgripande beslut. Här skall verksamheten synas med fokus på några reformer under de senaste åren som varit igång 152

tillräckligt länge för att tillåta en utvärdering. Ambitionen är att försöka klargöra om det sker små steg framåt eller en serie reformer vars huvudsakliga effekt är ökade kostnader. Migrationsverket En beskrivning av den svenska invandringsindustrin kan börja med att räkna huvuden på Migrationsverket. Det har omkring 4.300 personer anställda och till detta antal kommer de indirekt anslutna såsom inhyrda tolkar och alla ombud, advokater och tolkar som anlitas av de asylsökande. Migrationsverket har ökat antalet anställda under 2013 med 500 personer. [145] De anställda möts av en slogan när de slår på sina datorer på arbetsplatsen: ”För ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.” I Migrationsverkets årsredovisning för 2013 anges asylkostnaderna för verket till 7,1 miljarder kronor, en ökning med 1,5 miljarder jämfört med 2012. [146] Utöver asylhanteringen uppstår också kostnader för processandet av andra typer av uppehållstillstånd. Andra omkostnader följer av att antalet invandrare med uppehållstillstånd som finns kvar i Migrationsverkets boende har fördubblats under året och att ett stort antal personer som skall avvisas från Sverige också bor kvar. Nya asylansökande tillkommer i ökande antal, 54 tusen anlände under 2013. [147] Kostnaderna lär fortsätta att öka under 2014. Totalkostnader är inte alltid så greppbara varför kostnaden per person som processas genom asylsystemet är en betydligt mer informativ siffra. Vad kostar en asylsökande i genomsnitt från det att det magiska ordet sagts, till dess personen fått asyl eller avslag, enligt verkets terminologi blivit ”utskriven”? Migrationsverket anger 153

genomsnittskostnaden per utskriven person till 166.000 kr. En faktor bakom den höga kostnaden är att många fall tar en avsevärd tid att hantera. Processen tar 414 dagar i genomsnitt. [148] Detta är en verksamhet som kan ifrågasättas av många olika skäl. Myndigheten lägger ner mycket möda på att beskriva sin moderna attityd. Här finns de moderna näringslivsmetoderna; verket genomsyras av DLO ”den lärande organisationen” och ”lean”. Här finns också näringslivsretoriken inklusive kundtänkande; Migrationsverket är inriktat mot ”kunders behov och förväntningar”. I den känsliga verksamheten – avhysningar av personer som fått avslag – gäller det extra insatser. Genom satsningar på ”samtalsmetodik och motivationssamtal” samt fyra separata processer för olika kategorier skall verket omvandla ett ”avlägsnande beslut” till ett ”självmant återvändande”. Ett centralt problem är att myndigheten accepterar ”dokumentlöshet”. Den märkliga uppfattningen att dokumentlöshet inte skall ligga den asylsökande till last har fått omfattande konsekvenser. För tjugo år sedan saknade en minoritet av de sökande identitetshandlingar som pass samt uppgifter hur de kom till Sverige, nu har den siffran ökat till en massiv majoritet. I årsredovisningen 2013 noteras: ”Andelen sökande med någon form av identitetshandling vid ansökningstillfället var 9 procent”. [149] Det är således fördelaktigt för den asylsökande att fuska, vilket leder till en omständligare och mer dyrbar byråkratisk process. Det kan tyckas rimligt att kräva av den som ber om en favör att denne är ärlig och lägger korten på bordet. Asyl behöver inte sökas vid gränsen där det finns bättre kontrollmöjligheter varifrån personen kommer, utan Migrationsverket accepterar att asylansökan inges lång tid ”efter inresa”. Dokumentlösheten ökar möjligheterna till att fabulera 154

ihop historier som myndigheterna sedan skall bedöma som mer eller mindre sannolika. Ett självklart reformbehov är att upphäva denna fördel med dokumentlöshet som också gjort det till ett normalbeteende. En sådan till synes enkel reform har föreslagits och diskuterats ett flertal gånger, men i stort sätt allt har runnit ut i sanden. [150] En del av problemet är att Sverige genom gällande rutiner i praktiken inbjuder kriminella att komma hit och få en ny legal, kriminellt obelastad, identitet. De asylsökande är en stor grupp, men det finns många andra. Anhöriga och arbetskraftsinvandrare får ofta ett temporärt uppehållstillstånd, så de återkommer ofta för ett nytt temporärt uppehållstillstånd eller med en ansökan om ett permanent uppehållstillstånd. Verket följer inte alltid de instruktioner de fått. En flagrant avvikelse är kravet på försörjning vid uppehållstillstånd av anhöriga till andra än flyktingar. Enligt en rapportering hade detta bara tillämpats i 53 av drygt 15.000 fall under en del av 2013. [151] Politikerna är medvetna om underlåtelsen och Migrationsminister Billström har påtalat missförhållandet och även statsministern. Men varje gång någon restriktion kommer på tal så finns en opinion i media för att se mellan fingrarna. Politikerna söker skydd bakom myndigheterna, som i sin tur söker skydd bakom politikerna. En ytterligare komplikation med arbetskraftsinvandring är att den öppnar upp för det som Migrationsverket kallar ”spårbyte”. Genom ett arbetstillstånd kan en invandrare ta sig till Sverige och sedan söka asyl och boende på flyktingförläggning. Den som kommer hit som asylsökande och inte får det kan göra ett spårbyte, men åt andra hållet, och söka uppehållstillstånd igen, men nu som arbetskraftsinvandrare. Gränsskyddet blir svagare och handläggningen på verket ökar. En verksamhetschef på 155

Migrationsverket, Monika Wendleby, ser dessa sätt att öka möjligheterna för invandrare att ta sig in i Sverige som något myndigheten skulle informera om i utvandringsländerna. [152] Verket har inte helt klart för sig om de har en restriktiv uppgift eller är i rekryteringsbranschen. Verket annonserar själva en omläggning av fokus, från kontroll till ”service”. [153] Offentligt betalda bostäder åt alla asylsökanden ger intäktsmöjligheter för fastighetsägare. Dels finns flyktingförläggningsentreprenörer, men också kommunala bolag med många vakanser. Stora penningflöden attraherar personer som hoppas kunna försörja sig själva eller sin organisation genom att komma in i detta flöde. Efter invandringsfasen som handhas av Migrationsverket kommer integrationsfasen under två år med nya statliga betalningar. Därefter är det kommunen som bär en stor del av betalningsansvaret. Det finns inga speciella skäl för involverade aktörer att följa en invandrares olika faser, utan det går utmärkt för dem att fokusera på en del av processen. Men ur ett medborgar- eller skattebetalarperspektiv är helheten och de ackumulerade kostnaderna av stort intresse. Mycket nära knutet till verket finns rättsmaskineriet för asylprocesser. Rättsapparaten En omfattande utbyggnad genomfördes 2006 med tre migrationsdomstolar (senare har ytterligare en domstol tillkommit) och en migrationsöverdomstol. Tanken med denna ökning av den juridiska apparaten var att överföra ansvar för de många kontroversiella beslut som tas i asylärenden från det politiska till det juridiska systemet. Detta framförallt i bemärkelsen att perceptionen av rättsäkerhet skulle öka. Svenska folket och de asylsökande skulle bibringas en känsla av ordning och reda – Sverige har kontroll på 156

invandringen. Besluten skulle tas av jurister enligt fasta regler och inte av politiker som påverkas av hur enskilda fall profileras i massmedia. Invandraren skulle efter avslag i överdomstolen uppfatta sitt fall som avslutat och dra slutsatsen att det var bäst att återvända till hemlandet. Det sista ”kryddades” också med extra bidrag – ett återvändandebidrag på 50.000 kr per familj, som infördes 2007 och utökades till 75.000 kr per familj 2009. [154] Migrationsverket har också drivit en övertalning under devisen ”det värdiga återvändandet”. Frågan är om dessa tre initiativ har skapat en ökad benägenhet att återvända frivilligt? Under de sex år som föregick rättsreformen utgjorde ”självmant återvändande” 54,6 procent av de som fått avslag, men under de sex åren sedan den införts har frivilligt återvändande sjunkit till 45,5 procent. [155] Invandraren blir löpande informerad om möjligheterna att stanna trots avslag och det påverkar beteendet. Johan Malkan vid Justitiedepartementet kommenterar: ”Ytterst är det upp till den enskilde att återvända. Om en individ som vägrar lämna landet får stanna kvar så drar vi undan mattan på hela asylsystemet.” [156] Svenska folket är mindre välinformerat och kan ha tagit större intryck av de ambitioner om rättssäkerhet och effektivitet som uttrycks för att motivera reformen. Sverige har dock idag en migrationspolitik där de som får avslag alltmer bemöts på liknande sätt som de som får asyl. Även systemets hängivna försvarare, som statsminister Reinfeldt, ser det som märkligt och i längden ohållbart. [157] En process måste få en praktisk effekt för att inte bli en skenprocess. Det är knappast förvånande om många personer inte låter sig 157

imponeras av termen ”rättssäkerhet”. Ambitionen må ha varit ärligt menad, men illa genomtänkt. Rättssäkerhet i bred bemärkelse ökas inte genom stora möjligheter till överklaganden, utan i att dom faller och efterföljs. När möjligheter till överklagande ökar och utvisningar inte genomförs, så lockas de fällda att ignorera domstolens beslut. I länder med välkänt korrupta domstolssystem ligger problemet ofta i en pervers rättsäkerhet. Den fällde brottslingen kan glida undan lagens långa arm genom en serie överklaganden. Många jurister som har sin utkomst av många och långa processer har en tendens att se den anklagades möjligheter till en ny process som viktig. Ur ett medborgarperspektiv är det centrala med rättssäkerhet att rättsapparaten lyckas driva igenom de regler som gäller och stoppa lagöverträdarna. Målsättningen är högre än att endast ”inte fälla en oskyldig” – den handlar också om att fälla de skyldiga. Jurister använder ofta rättssäkerhet i den snäva bemärkelsen, att inte fälla en oskyldig, och använder den mer ovanliga termen ”rättstrygghet” för förmågan att fälla skyldiga. [158] Skillnaden i frekvens mellan de två orden säger något om vilken aspekt som prioriteras. Här används rättssäkerhet i den breda bemärkelsen så att inte den viktigaste aspekten kommer bort. Den amerikanska rättsfilosofen Richard Posner har noterat hur rättsapparaten alltmer förväxlar sitt egenintresse med samhällsintresset. [159] På 1800-talet fanns ett stort behov av att skydda medborgarna mot godtycklig myndighetsutövning. Nu handlar det i ökad utsträckning om att ge kriminella stora möjligheter till överklaganden. En annan marknad för jurister skapas genom att konflikter som tidigare slutade med att personerna sade upp personlig eller affärsmässig kontakt, nu uppmuntras till civilprocesser. [160] Rättvisan mäts i antalet processer vilket är kopplat till byråintäkter och arbetstillfällen. 158

EU bidrar till ett alltmer byråkratiskt rättssystem. Förutom asylöverklaganden i det svenska systemet finns möjligheten att överklaga till Europadomstolen. I Sverige har rättssystemets självbevarelsedrift resulterat i att alla inte har rätt att överklaga till Högsta Domstolen. Den väljer bort fall som saknar prejudicerande funktion, det vill säga de fall då en dom från högsta domstolen kan bli ett klarläggande för lägre domstolar hur man skall värdera en juridisk situation som framstår som oklar. Någon sådan effektiv spärr mot att driva asylfall till Europadomstolen finns inte. Domstolen tar emot en stor mängd asylfall inte minst från Sverige, och ber ofta att en utvisning skall skjutas upp, ”inhiberas”, på obestämd tid eller ett visst ett antal månader, tills den bestämmer sig för om fallet skall tas upp eller inte. Tar domstolen upp fallet kan det dröja år innan beslut följer. För en tid sedan bestod kön av 127.000 fall och växer med drygt tusen per månad. [161] Domstolens målsättning är att klara av sina processer inom tre år. Varje svensk asylfråga har tröskats genom tre nationella instanser – Migrationsverket, en migrationsdomstol och migrationsöverdomstolen – och här lägger man till en fjärde. Denna byråkratiska verksamhet bör ifrågasättas. Det finns en naiv idé om att ett beslut blir bättre om det tas flera gånger på succesivt högre hierarkisk nivå. I viss mån kan misstag upptäckas, men det tillkommer också felbedömningar. Asylfallen handlar ofta om risken för den asylsökande att utsättas för förföljelse vid ett tillbakaskickande och detta är en prognos på mycket osäker grund. Den högre rätten har ingen överlägsen expertis att tillföra, utan det huvudsakliga bidraget är en likhetsbedömning. Detta på samma sätt som överklaganden till hovrätten gör att olika tingsrätter sinsemellan ställer likartade krav på bevisning. Europadomstolens funktion blir att jämföra risken för den 159

asylsökande A i Sverige med asylsökanden från andra länder. Denne A sätts antingen i samma riskgrupp som personerna B, C och D och bör få asyl, eller i samma grupp som personerna E, F och G och bör då inte få asyl. Men är en homogenisering över huvud taget ett framsteg? Konsekvent rätt är naturligtvis önskvärt, men konsekvent fel förvärrar. Att svenska system och prestationer granskas och kommenteras av internationella organisationer är en god idé. Världsbanken kan kommentera vår ekonomi och Europarådet vårt rättssystem. Men därifrån är det ett långt steg till att slaviskt följa deras rekommendationer och underordna sig deras beslut. EU-domstolen har ett helt annat existensberättigande än Europadomstolen som beslutande organ i konkreta fall. EU-domstolen dömer i konflikter mellan länder och mellan länder och EU-organ. Här passar inte nationella domstolar utan EU-domstolen är en naturlig första och sista instans. Men också EU-domstolen dras till ”aktivism” och fattar beslut som snarast är policybeslut. Polisapparaten Det är inte bara det juridiska systemet som är ineffektivt utan också det polisiära. De illegala invandrarna växer kontinuerligt i antal då Migrationsverket årligen överlämnar omkring 15.000 fall till polisen som endast lyckas avvisa cirka 7.000 personer. Gruppen med papper på att de skall lämna landet, men ändå inte gjort det ökar hela tiden. Det finns nu 20.000 som skall utvisas och av dem har drygt hälften gått under jorden. [162] Till dessa siffror kommer de som polisen inte har kännedom om. Det totala antalet illegala invandrare uppskattas av olika bedömare till 30.000 – 50.000. [163] Sedan dessa bedömningar gjordes har det införts rättigheter till vård för illegala invandrare vid halvårsskiftet 2013, vilket rimligtvis lockar fler 160

migranter att komma och stanna kvar. Polisens ineffektivitet är påfallande. Omkring åtta tusen personer som skall avhysas ur landet bor kvar i de bostäder som de fått av Migrationsverket. Det finns således mycket som kan göras utan ett mer elaborerat spaningsarbete. Polisen anser det motiverat att visa aktivitet för att övertyga en grupp medborgare om att det finns ett kontrollsystem, men andra personer upprörs över ett fåtal insatser i tunnelbanan under det kryptiska namnet REVA – ”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Den opinion som tidningarna rapporterade såg polisinsatsen som ett övergrepp, men bristen på verkningsgrad i avvisningarna kan bedömas som mer bekymmersam. Forskare som Stefan Holgersson och Leif G W Persson framför en generell kritik av polisen för brist på effektivitet. Polisen förefaller söka vinna allmänhetens och politikernas förtroende genom dramatiska insatser som i hög grad tycks vara PR-projekt. Det verkar lockande att inför medborgarna skapa en amerikansk ”polisserieimage”. Det är insatsstyrkor, specialgrupper mot organiserad brottslighet och REVA projekt. Det tycks som polisen ofta väljer bort arbetskrävande verkställighetsarbete. Polisens problem med effektivitet har hög relevans för oförmågan att genomföra utvisningar. I många fall utförs inte avvisningar på grund av att mottagarlandet motsätter sig och att svenska myndigheter inte driver frågan med tillräcklig kraft. Lars Magnusson på Justitiedepartementet: ”Enligt folkrätten är alla länder skyldiga att ta tillbaka sina medborgare, avtal eller inte. En viktig princip, annars skulle man inte kunna låta folk resa över gränserna”. [164] Att inte ta ansvar för sina landsmän bör kopplas till repressalier. Danmark har skurit ner U-hjälp till 161

länder som vägrar at ta tillbaka utvisade från Danmark. [165] PUT eller TUT? En märklig del av invandringsmaskineriet är dess förkärlek för Permanent Uppehållstillstånd (PUT) framför Temporärt Uppehållstillstånd (TUT). Rättfärdigandet av invandringen knyts starkt till begreppet flykting. Den akuta problematiska situationen är det som motiverar att ge asyl. Men om hotbilden mot flyktingen försvinner så är personen inte längre en flykting utan en före detta flykting. Under 2012 fick flyktingarna från Syrien enligt ett generellt beslut TUT i tre år vilket möjligen kan motiveras, men plötsligt blev det ändrat av Migrationsverket i september 2013 till PUT. [166] Blev konflikten i Syrien omvärderad från en treårig konflikt till en evig konflikt som gör landet permanent obeboeligt? Konflikten sitter knappast i väggarna utan i människorna och skall emigrationen bidra till fred så är det snarast bråkmakarna som skall exporteras, inte den fredliga medelklass som möjligtvis kan bygga upp landet. Att evakuera ett land tycks inte vara ett bra sätt att få fred, men detta tycks inte vara den primära målsättningen trots all fredsretorik. Den reella prioriteringen tycks vara att rekrytera flyktingar och ickeflyktingar till nysvenskar, inte att hjälpa så många som möjligt i en utsatt situation. Men kan de berika Sverige och vad vill svenskarna; vill vi hjälpa flyktingar eller bli en nybyggarnation? Som så många andra frågor kring invandringsdebatten är detta beslut något som inte diskuteras och motiveras. Varför görs ändringen från TUT till PUT? Det är märkligt att det minst sagt radikala beslutet att ge syrier permanenta uppehållstillstånd inte tas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag eller regering. Istället tas det av en tillförordnad rättschef på Migrationsverket. Detta ändringsbeslut av 162

invandringspolitiken till att ge syrier permanenta uppehållstillstånd ”i normalfallet” kommenterades på verkets hemsida: ”Det beslutades av Migrationsverkets rättschef i ett nytt rättsligt ställningstagande på måndagen”. Argumentationen för beslutet är något märklig. Det finns flera olika regler: En är att ”det individuella skyddsbehovet” kan ge PUT och ”det generella skyddsbehovet” kan ge TUT. Det finns viss logik i detta. En person som är i konflikt med en regim kan förväntas vara misshaglig under lång tid. Det generella skyddsbehovet är ofta just en konflikt som klingar av efter en tid och då upphör skyddsbehovet, varför ett temporärt uppehållstillstånd förefaller mer motiverat. Detta är den modell som verket anser sig ha följt fram till det ”nya rättsliga ställningstagandet”. Sverige har dock en ytterligare princip som går på tvärs, nämligen att göra individuella utredningar, men sedan ge PUT som standardbeslut. Detta kallas av Migrationsverket för ”huvudregeln”. Verket skriver: ”Migrationsverkets nya rättsliga ställningstagande innebär en övergång till huvudregeln”. Det nya beslutet ses därför inte som nytt, utan som business as usual. Att göra en individuell prövning är en fjärde princip som tillämpas vare sig det har någon praktisk betydelse eller inte. Det finns en hög grad av godtycke och ansvarslöshet i beslutprocessen men den byråkratiska rutinen upprätthålls. I realiteten skrivs en blank check för framtida kostnader. Sverige tog emot 8.000 syrier 2012 och 7.000 under 2013 fram till den ”nya rättsliga prövningen” i september. Sedan dess har invandringstakten ökat. Vid årsskiftet ligger volymen på 1.500 syrier i månaden. [167] Det är svårt att göra en underbyggd prognos, utan varje läsare kan göra en prognos som är lika välgrundad som Migrationsverkets. Med en kostnad på 4,5 miljoner kr per person enligt den norska studien 163

som presenterades i kapitel 3, så blir summan 45 miljarder kronor för varje 10.000 tal som kommer in. Svensk invandringspolitik sker enligt en princip man ofta varnar för i andra sammanhang, att driva ett projekt ”på löpande räkning”. Det nya beslutet innebär att de som redan fått ett temporärt uppehållstillstånd nu kan söka om och få ett permanent, och därigenom också möjligheter att ta in fler landsmän som anhöriginvandring. Preferensen för PUT är också märklig ur ett internationellt perspektiv. FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, söker undvika att uppehållstillstånd i mottagarländer underlättar etnisk rensning. Organisationen uppmanar därför att ge TUT och inte PUT så att de drabbade länderna kan få tillbaka personer när krisen är övervunnen. [168] Det svenska etablissemanget brukar vara lyhörda för varningar om etnisk rensning och FN:s uppmaningar, men i det här fallet har internationella hänsyn ignorerats. Sverige har en egen agenda på kontrakurs med UNHCR. Eftersom ”snällhetsmaximen” används på individnivå så blir dess utslag att det är godare att ge permanent än bara ett temporärt uppehållstillstånd. I invandringsfrågan går politiker ogärna emot denna regel när andra politiker har slutit upp. Detta är förmodligen det reella skälet. Ibland framförs hypotesen att invandraren kommer att vara mer motiverad att lära sig svenska om det är upp till personen själv att stanna så länge som denna önskar. Med tanke på de svaga resultaten för SFI och integrationen, så borde man utvärdera vad PUT har för motivationseffekt. [169] Det troligaste är att det har en negativ effekt. Den utlovar ett omfattande permanent bidragsstöd även om invandraren är ointresserad av att bidra till det svenska samhället, eller ens intresserad av att lära sig svenska.

164

Integrationen – steg två Integrationen är en del av invandringsindustrin. I denna ligger en rad reformer på senare år som syftar till att öka invandrarnas arbetsdeltagande. År 1997 antogs propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden – från invandringspolitik till integrationspolitik.” [170] Detta kan ses som upptakten till en serie reformer som skapat sysselsättning åt invandringsindustrin, men som visat få tecken på att kunna åstadkomma en integration på arbetsmarknaden som skulle lösa de sysselsättningsproblem som invandringen skapar. En rad personer hävdar ändå att integrationen är den viktiga frågan; löser vi integrationen så har vi inte längre ett invandringsproblem. Den ungdomligt entusiastiske integrationsminister Erik Ullenhag representerar mer än någon annan en idog optimism att lösa integrationsproblemen. Etableringsreformen Fram till 2010 var det kommunen som praktiskt skulle ta hand om invandraren i en verksamhet som var statligt finansierad under två år. Kommunen fick 190 tusen kr från staten i schablon för vuxen samt en bonus för dem som får arbete eller genomför en kurs med godkänt resultat. Kommunen får ett grundbidrag på 560 tusen kr per år om det finns en flyktingverksamhet. I viss mån har styrningen flyttats från kommunen mot staten genom Etableringsreformen. [171] Den är enligt integrationsminister Ullenhag ”den största reformen i integrationspolitiken på 25 år” [172] och skulle överföra invandrarna från bidrag på socialkontoret till arbetsförmedlingen och arbetslinjen. Reformen innebar också en mer central ledning vilket statsmakten hoppades skulle leda till en förbättring. Etableringsfasen löper på 24 månader och sedan skall invandraren stå på egna ben och ansvaret föras till 165

kommunen. Invandraren klarar ofta inte sin försörjning och får då socialbidrag från kommunen. Eftersom ordet socialbidrag anses belastat så har det blivit dags för ett namnbyte till ”försörjningsstöd”. Det ordet antyder att bidragsmottagaren försörjer sig huvudsakligen genom eget arbete, med endast lite extra hjälp från det offentliga. Arbetslinjen är på verbal frammarsch. Etableringslotsar var en del av den nya politiken. Lotsen skall fungera som mentor och hjälpa till under en treårsperiod. En första utvärdering görs av den invandringsförespråkande tankesmedjan Fores. [173] Den har haft ett genuint intresse för verkliga resultat, att inte bara upprepa förhoppningar och inta gängse attityder, men såg dock inget av de resultat som utlovades. Statskontoret har också genomfört en utvärdering av etableringsreformen. [174] När reformen varit i gång ett och ett halvt år hade endast fyra procent av de inskrivna fått ett jobb. Lotsarna hjälper till med det sociala, men inte med huvuduppgiften, att söka jobb. Många arbetssökanden går inte den kurs som ingår och närvarostatistiken är otillförlitlig. Incitament finns för att sätta upp en plan, då får man högre bidrag, men att genomföra planen uppfattas som en annan fråga. Ett smärre problem är att den gamla stödformen från kommunens socialkontor kom i förskott medan den nya, från arbetsförmedlingen, kommer en månad i efterhand. Det är bidrag nu som gäller, så invandraren börjar med att söka ett speciellt bidrag för att inte vänta på pengar en månad. Kort sagt, vägen bort från bidrag börjar med att man blir inslussad till extra bidrag och lär sig mer om detta. Även omläggningen av styrning från kommun till central nivå saknar positiva effekter. En rapport från Timbro summerar: ”Det är oklart i vilken utsträckning etableringsreformen skiljer sig från de 166

integrationsplaner som tidigare upprättades mellan kommunala myndigheter och nyanlända.” Rapportören ser inte heller någonting annat av dignitet, utan reformen ”förändrade inte det underliggande mantrat”. [175] Etableringsstöd av olika slag inklusive lotsar löper på en budgeterad kostnad för 2014 på 4,3 miljarder. [176] I en artikel hävdade integrationsministern att av den första kullen på 4.200 individer som varit två år i programmet har 25 procent fortsatt med ”jobb eller studier” och 44 procent är i ”åtgärder”. [177] Andra bedömare kommer till mycket lägre jobbsiffror. TCO-tidning beräknar att 4 procent i gruppen har fått jobb. [178] Svenska för invandrare – SFI Även här finns många tecken på att systemet inte fungerar. Folkpartiets ministrar slår larm om att systemet måste läggas om från grunden: ”Utbildningen i svenska för invandrare (SFI) fungerar inte bra. Individanpassningen är alldeles för dålig, undervisningens kvalitet varierar kraftigt över landet och nästan var fjärde SFI-elev avbryter utbildningen i förtid.” [179] SFI-Bonusen avskaffades under 2013. Den utbetalades till den invandrare som klarar godkänt på en SFI-kurs inom 12 månader från kursstart. Beroende på kursens svårighetsgrad erhöll personen skattefritt 6.000 kr, 8.000 kr eller 12.000 kr. Integrationsministern kommenterar avskaffandet av SFIbonus som ett tecken på regeringens förmåga att lära, inte som exempel på dåliga reformer: ”En ansvarsfull politik handlar om att utvärdera reformer som genomförs. SFI bonusen gav inte de effekter som vi hade hoppats och därför avskaffar vi den.” [180] Instegsjobben En speciell subvention infördes 2010 för arbetsgivare som anställer invandrare. Under två år efter nyanställning reduceras arbetsgivarens 167

sociala avgifter med 80 procent upp till maximalt 800 kr per dag. En avsikt är att arbete skall kunna kombineras med svenska för invandrare, SFI-kurser. Men antalet instegsjobb är få. Det rör sig om endast cirka 3.000 jobb trots den mycket kraftiga subventionen. [181] Matchningsproblemet De så kallade matchningsteorierna tänder ett nytt hopp för integrationspolitiken. Man ser att det finns företag som behöver kompetent arbetskraft och det finns en sådan kunnig och villig arbetskraft, men av någon oklar anledning finner de inte varandra. Det är här staten skall gå in och lösa problemet. I akademiska sammanhang kallas det för search friction och forskning om detta belönades med ett Nobelpris 2010. [182] Någon dundermedicin har dock inte forskats fram utan problemet är en effekt av att rekrytering är ett hoppets triumf över erfarenheten. Den nyanställde är ofta inte den stjärna han utger sig för att vara och jobbet är inte så stimulerande som företaget hävdar. En ömsesidig skepsis är högst befogad. En rapport om den svenska integrationsmodellen noterar två paradoxala resultat: (1) Enligt EU:s bedömning av de olika ländernas integrationspolitik får den svenska politiken bäst betyg – 88 poäng – mot ett normalt resultat på omkring 50 poäng. (2) När det faktiska resultatet mäts i skillnad i sysselsättningsgrad mellan invandrare och inhemsk befolkning så är Sveriges resultat det sämsta. [183] Jakten pågår fortfarande efter de integrationsgrepp som skall lösa problemen, men de tycks definitivt inte vara de åtgärder EU ger poäng för. Vad man underlåter att tala om är den skillnad i invandring som kan förklara skillnaden mellan integrationspolitik 168

och olika resultat. Sverige har en mycket mer omfattande invandring än de andra EU-länderna. Men debatten förs enligt devisen att vi ska tala integration, inte invandring, så vi låtsas som om antalet invandrare inte har någon betydelse. Även om det inte lyfts fram i rapporten så är det ett välkänt mönster som visar sig mellan kommuner inom Sverige och mellan olika länder inom EU. Kommuner och länder med hög invandring har stora sysselsättningsproblem och kommuner och länder med låg invandring har mindre problem. Peter Santesson på Timbro har skrivit om detta, men inte ens hans kolleger tar det till sig. [184] Ensamkommande flyktingbarn Ett sätt att lösa problem är att lägga ned mer och mer pengar. Det finns alltid en hel del smärre problem som kan lösas med mer resurser. Även om något är både dyrt och dåligt så finns möjligheten att tro att ett problem kan i det närmaste dränkas av ännu mer insatser i form av offentliga medel. Den grupp som mer än någon annan överöses med svensk offentlig generositet är de som rubriceras ”ensamkommande flyktingbarn”. Den verksamheten kommer att diskuteras ur några olika aspekter. Beteckningen ensamkommande flyktingbarn väcker förmodligen en del omvårdnadskänslor hos många, vilket har stor betydelse för hur frågan hanteras. Det kanske överraskar att Migrationsverket använder en mindre sentimental terminologi, ”barn utan vårdnadshavare” eller ”ensamkommande barn”. En första stötesten är ordet ”barn” vilket tolkats vidlyftigt. Personerna är sällan unga barn utan oftast ungdomar eller unga män och en första fråga är om de är 17 år eller yngre, vilket krävs för att räknas som barn, eller om de är i gruppen 18 till 30 år. I Sverige görs enligt Rickard Appelgren vid Migrationsverket ”en 169

okulär kontroll … i vanliga fall går vi ofta på den ålder som barnet uppger”. [185] Våra grannländer noterar möjligheten att det kan finnas individer som försöker fuska sig in, så de utför en mer seriös bedömning av de sökandes ålder. Genom röntgen av handleder och granskning av tänder görs en åldersbedömning. Rör det sig om enstaka fuskare eller är fusket vanligt? Publikationen Riksdag och departement redogjorde för erfarenheterna i grannländerna. [186] I Norge var 49 procent av ”barnen” 18 år eller äldre; i Finland 60 procent 18 år eller äldre och i Danmark var 73 procent av ”barnen” 18 år eller äldre. Resultatet är alarmerande; fusk var inte bara vanligt, utan det var det normala beteendet. Det finns ingen anledning att tro att de svenska sifforna är bättre. Snarare är det rimligt att de blir allt sämre då 18+ åringar som riskerar att ertappas i grannländernas kontrollsystem söker sig till Sverige och vårt mer godtrogna Migrationsverk. I den svenska debatten ansågs det tyda på en negativ människosyn att tro att människor fuskade och den polemiska termen ”skäggbarn” utlöste indignation. Men i ljuset av kontrollen i grannländerna så har det visat sig att kritikerna hade rätt. I ett konkret fall har den verkliga åldern framkommit exakt. Det i Sverige ensamkommande asylbarnet från Somalia som ett år senare enligt Expressen blivit ”18åring från Sundsvall” visade sig vara 9 år äldre än uppgivet och dessutom från Kenya. Det 27 åriga ”barnet” arresterades för terrorism för al-Shabaab i Uganda. [187] Vilka barn skall anses ”ensamkommande”? Det finns ensamma barn utan föräldrar eller släkt, men det är ovanligt att sådana barn lyckas uppbringa de cirka 100 tusen kronor som det kostar att smugglas till Sverige. En majoritet av de asylsökande flyktingbarnen får asyl, så i 170

praktiken är det de anhöriga och smugglarna som gör det verkliga urvalet av dem som skickas till Sverige, och Migrationsverket bekräftar de valen genom att ge de flesta i denna grupp uppehållstillstånd. Den hetaste frågan har gällt kostnaderna för dessa personer. Enligt en svensk jämlikhetsnorm borde de bistås enligt en svensk standard. En sådan referenspunkt kan vara de belopp som betalas till fosterföräldrar. Men här inför man en helt annan ordning. Förutom kostnader för skola och andra normala ungdomskostnader utgår en rad extra kostnader. Staffan Danielsson, riksdagsman för Centerpartiet, anger den rörliga årskostnaden till 500 tusen kr per ”barn”. [188] Kommunpolitikern Björn Schaerström i Vallentuna, beskriver ekonomin för verksamheten. Kostnaderna för nio ensamkommande flyktingbarn under delar av 2012, uppräknat på årsbasis, blir så hög som 926 tusen kr per person. Trots att Vallentuna kommun erhåller 1.900 kr per person och dag i statsbidrag går verksamheten med förlust. Till den förlusten som skapas av extraordinära kostnader kommer ytterligare kostnader för sjukvård, skola och många andra normala ungdomskostnader. [189] Ett hem för ensamkommande flyktingbarn har en bemanning som ett lyxhotell; ungefär en anställd per gäst. Den löpande kostnaden per dag för ett flyktingbarn överstiger vad en hel familj på semester betalar per dygn för mat och logi på en fyrstjärnig ”all-inclusive” anläggning vid Röda havet. För att finna mer kostnadskrävande verksamheter får man jämföra med patienter på intensivvårdskliniker. Men de unga männen är generellt friska så varför detta intensiva omhändertagande? De inom invandringsindustrin som har sin försörjning av att rusta upp fastigheter till förläggningar med full standard och som bemannar 171

anläggningarna har starka personliga skäl att förorda den exklusiva satsningen. Naiva och positiva människor ifrågasätter inte verksamheten och skulle de göra det stämplas de omedelbart som ogina och främlingsfientliga. En undersökning studerade de ”ensamkommande flyktingbarn” som kom 2006 för att se hur de gått för dem efter 5 år. [190] I denna grupp studerade 18 procent vilket kan jämföras med 44 procent av jämnåriga svenskar. Bland svenskar har 83 procent en inkomst mot endast 47 procent i denna grupp. Av de 287 straffmyndiga var 37 dömda för brott varav 8 för grova brott. Resultatet måste beskrivas som nedslående för denna integrationens ”gräddfil”. Allt tyder på att detta förblir en grupp som också i framtiden kommer att kosta betydligt mer än den bidrar med. Att dessa personer dessutom skall försörja svenska pensionärer förefaller vara en fåfäng förhoppning. Kedjor och dess länkar Hur fungerar då den kedja av olika instanser inom invandring och integration som skall samverka? Förtidspensioneringen kan ses som en parallell till invandringsproblematiken. En förtidspensionering skall baseras på medicinska skäl, så det behövs en läkarbedömning som vidimerar att personen ifråga är för sjuk för att arbeta. I många fall var både fack och arbetsgivare överens om att den bästa lösningen ur deras perspektiv var att personen ifråga betraktades som sjuk och ersattes. Med eller utan detta stöd ansåg patienten själv att det var en bra lösning. Om patienten inte var sjuk ställdes läkaren inför ett dilemma: skall han följa sin yrkeskod och regeln ”rätt skall vara rätt” eller skall han följa snällhetsmaximen att låta ”nåd gå före rätt”. Läkarens bekvämlighet talar också för att ge med sig, men hans lojalitet mot sin arbetsgivare, skattebetalarna, talar för restriktivitet. Olika läkare agerar på olika sätt, men väldigt många 172

påverkas av den gällande praxisen. Få vill vara den siste som slåss i ett förlorat krig. Blir snällhetsmaximen sedd som en dygd istället för en smitning så ökar undfallenheten. Under en period fick Sverige ett ökande antal förtidspensionärer; vid mitten på 00-talet hade de blivit över 550.000 [191] personer. Även sjukskrivningarna ökade kraftigt. Utan att Sverige i större utsträckning drabbades av några reella sjukdomar eller epidemier och medellivslängden kontinuerligt ökade så blev vi sjukare och sjukare mätt i förtidspensioneringar och sjukskrivningar. Nu har vi sent omsider uppnått en viss sjukdomsinsikt – det var inte befolkningen, utan den missriktade snällhetsmaximen som var sjukdomen. Alla har varit i situationer när vi ställs inför dilemmat att driva linjen rätt skall vara rätt mot bekvämlighetslinjen. Vi kan tänka oss att vara ansvarsfulla, men bara om det tjänar något till. Om högre chefer undanröjer vårt beslut och vi blir sedda som hårdhjärtade paragrafryttare så får det vara. På samma sätt viker sig moralen i länder med hög korruption; få vill vara den siste byråkraten som sköter sitt jobb hederligt om bedömningen är att en sådan person i första hand uppfattas som fantasilös och feg. Ett fenomen som noterats många gånger är att när mynt med lägre halt av guld eller silver präglas så försvinner de gamla mynten snabbt från de ekonomiska transaktionerna och hamnar som sparande längst ner i en kistbotten. Greshams lag påstår just detta: dåliga mynt driver ut de starka ur cirkulation. Inom andra områden får man liknande effekter, så att de svaga reglerna kommer till flitigt användande och starka regler tappar relevans; kryphål och undantag blir till normalfall. När något led fallerar så demotiveras de personer som gör sitt jobb i andra led. Vad spelar det för roll vad man bestämmer på Migrationsverket om polisen inte kan effektuera en 173

avvisning? Snällhetsmaximen blir väldig destruktiv när Migrationsverket och politikerna tävlar om att vara mest invandringspositiv. Politikerna beklagar när Migrationsverket avvisar och generaldirektörer berättar i pressen med stolthet om förändringar i verksamheten som de personligen gör i humanitetens namn. De har en uppgift som gränspolis men de vill vara något helt annat, mer som en välkomstdelegation. Personalen känner tryck från högsta ledningen att acceptera fusk i en strävan att vara smidig. Ett ja till en ansökan är ju det snabbaste sättet att hantera den. Merit Wager skriver om Migrationsverket på sin blogg och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt: miggor berättar. I den berättar personalen vid verket om den praktiska problematiken de dagligen utsätts för. [192] Gränsen mellan politik och myndighetsverkställande är minst sagt oklar och båda sidor gör övertramp. Politikerna vill vara de snälla, men de hävdar att de tvingas följa stränga bestämmelser. Myndigheten svarar med att de är de snälla som tillämpar lagarna i underkant. Inte minst agiterar verkets högsta ledning för att framstå som invandringspositiv och de kommer nära att skryta om tjänstefel. ”Enligt en kartläggning som regeringen låtit göra är Migrationsverket många gånger generösare i bedömningen av ömmande skäl än vad lagstiftarna hade tänkt sig”. [193] Generaldirektören Danielsson erkänner inte bara fel utan framhåller dem. En tidigare nummer två i Migrationsverkets hierarki, Lars-Gunnar Lundh, ansåg sig ha gjort en viktig insats genom att inte ta hårda beslut som politikerna undvek att ta själva. Lundh hävdade i en intervju av Maciej Zaremba: ”Det viktigaste var att vi utan att snegla 174

på konsekvenser fattade beslut enligt lagen. Konsekvenserna fick riksdagen ta hand om!”. Förutom de oansvariga politikerna skapas också en oansvarig myndighet som inte förstår sin uppgift mot sin egentliga uppdragsgivare, svenska folket, utan mekaniskt agerar som en amoralisk underhuggare: ”jag lyder bara order”. Lundh berättar stolt om den attitydförändring på verket som han och andra i ledningen drivit: Långt ifrån alla, men många på Migrationsverket trodde dock att det var deras uppgift att skruva på och av inflödet av utlänningar. När jag förklarade att det inte var deras uppgift kunde jag höra ’jaså du är emot reglerad invandring?’. Jag vill inte klandra enskilda medarbetare. Många var duktiga. Ytterst är det en fråga om en kultur som genomsyrade verksamheten.

Den dryga kommentaren saknar insikt i att den nya ledningens linje inneburit ett starkt negativt kulturinflytande och demoraliserat många medarbetare. Zaremba summerar med att ”politiken gömt sig bakom ryggen på en myndighet”. [194] Den beskrivningen är rätt, men poängterar inte att myndigheten också gömmer sig bakom politiken. Ingen vill vara hök och ställa restriktiva krav; att ha profil som duva främjar karriären. Så krasst kan maktspelet sammanfattas. Generaldirektören Dan Eliasson kritiserade en lagändring för att innebära en viss skärpning och han önskade framföra en egen mjukare politisk agenda. En nyhetsartikel, som byggde på en intervju med Eliasson hade rubriken: ”Asyllag underkänns av Migrationsverket”. [195] Eliasson har även hotat att ”hänga ut” kommuner som inte fattade beslut att ta emot flyktingar. [196] Dessa politiska utspel av en myndighetsperson ses inte som tjänstefel, 175

trots deklarationer om att de bara sysslar med verkställande av politikernas beslut. Det sker ett kontinuerligt positionerande där olika offentliga personer söker få en duvlik profil. Den efterträdande generaldirektören Anders Danielsson har en vision för verket: ”Vi ändrar fokus från kontroll till service. Frågan är inte vilka migranter vi vill ha, utan vilka migranter vi kan få.” [197] I en artikel lägger han marknadsföringsaspekter på verksamheten: ”De ömmande fallen blir symboler för hur hela verksamheten fungerar. Det är något vi måste lära av.” Karriärister i verkets ledning söker byta roll med politikerna. Tidigare var myndigheten något av den hårda polisen och politikerna fick vara den snälle polisen. Men nu har de tappat manus till good cop – bad cop och båda spelar den snälle polisen. År 2010 infördes ett försörjningskrav på de anknytningspersoner som fick tillstånd att föra in sina anhöriga till Sverige. Vissa undantag skulle göras exempelvis för anhöriga till flyktingar. Men lagen har i stort sett varit en tom gest och endast tillämpats i undantagsfall, 3,5 promille av de som fått uppehållstillstånd som anhörig. [198] Lagen ger sken av att vara någon typ av restriktion, men det blir bedrägligt när den inte efterlevs. De flesta partier stöder indirekt den här urgröpningen av en lag man varit med om att stifta. Ett likande fall är lagen om att invandrare som begått svåra brott i Sverige skall utvisas. Också här öppnar lagen för vissa undantag och dessa undantag har nu blivit regel. En riksdagsdebatt visar att endast Sverigedemokraterna var för att följa den lag som finns. [199] Övriga talare såg det som en deklaration som inte behövde genomföras. Det ansågs tillräckligt restriktivt att ha en lag, att använda den vore överkurs. 176

Enligt EU:s gränskontrollorganisation Frontex så är svenska pass ledande på den kriminella marknaden i Europa. De är svåra att förfalska, men lätta att komma över. Den som blivit svensk medborgare kan återkommande rapportera sitt pass som borttappat och få ett nytt som sedan tappas bort. En del personer tappar flera pass i månaden. [200] Missbruket är uppenbart, men det bekvämaste för passmyndigheten är att blunda för bedrägeriet och utfärda nya pass; det rör sig om flera tiotusentals pass som anmäls försvunna varje år. [201] Också andra länder drabbas av svensk oförmåga och det är dessa klagomål som eventuellt leder till en skärpning. De svenska myndigheterna reagerar sent och tvehågset på uppenbara systembrister. Förslaget inom Centerpartiets om fri invandring mötte en stark reaktion då den gick emot etablissemangets generallinje. Den senare framställer situationen som att Sverige har fungerande restriktioner; vi har inte tappat greppet. Men vi är samtidigt personligen generösa och ger efter varje gång det finns synnerliga skäl. Och alltfler ansvariga personer tycks anse att det alltid finns synnerliga skäl; någon annan än jag får står för restriktioner. Sverige får en invandringspolitik som präglas av undfallande flathet. Den här skildringen av invandringsindustrin har inriktat sig på funktioner, effektivitet och i någon mån kostnader. Ett perspektiv som jag undvikit är ett individuellt rättviseperspektiv. Många skriverier på nätet tar upp exempel på hur en invandrare som inte betalt en krona i skatt kan lyfta ut mer från det sociala systemet än en fattig svensk som hjälpt till att finansiera det med skattebetalningar under många år. Till en del ligger förklaringen i ett bakomliggande systemfel. Mycket av invandrarstödet är skattefritt och det räknas då inte som beskattningsbar inkomst. Många speciella 177

bidrag bygger på att den sökande är fattig och detta avläses i storleken på den beskattningsbara inkomsten. Den som lever på skattefria bidrag har en låg beskattningsbar inkomst och kan därför få ut ytterligare bidrag. Myndigheternas främsta ängslan är att en kombination av olika regler skall missgynna invandrare, så då felar man hellre åt andra hållet och missgynnar svenskar. Det här är dock ett område med ändringar, specialfall och olika regler i olika kommuner. Det lämpar sig bättre för speciella artiklar om konkreta fall, än för en bok med ett mer generellt perspektiv. Ambitionen är också en annan. Om ett bidrag till en invandrarfamilj reduceras från 23.000 i månaden till 21.000 av rättviseskäl, detsamma som en motsvarande svensk familj får, så kvarstår likväl den större frågan – Varför är invandraren alls här och står på utbetalningslistan? En annan del av invandringsekonomin som här endast behandlas översiktligt är den kriminella ekonomin. Av förklarliga skäl är kunskaperna om den rätt begränsade. När avgifterna för smugglare nämns så uppges ofta en prislapp kring 100.000 kr, enligt en journalist som hörde sig för i Istanbul är paketpriset för en insmuggling till Sverige 12.000 euro. [202] Det höga priset leder till skulder som den insmugglade skall betala tillbaka, ibland som en del av personens bidrag från svenska myndigheter. I trafficking och annan kriminalitet är betalning av sådana insmugglingsskulder en del av problematiken. Andra inslag i smugglarverksamheten är att dikta ihop historier och träna de asylsökande att berätta en historia som har de ingredienser som av erfarenhet leder till ett uppehållstillstånd. Ett första moment är att ordna pass. Då svenska pass är svåra att förfalska, så är tekniken att sälja ett pass till en look alike. Personer med ett svenskt pass och ett ickesvenskt utseende har här en illegal 178

förtjänstmöjlighet. Som nämnts tidigare är det möjligt att tappa sitt pass med jämna mellanrum och få nya av myndigheterna. Slutpriset till kund ligger på 3.000 euro men det är många mellanhänder som får en andel av pengarna. [203] Migrationsverket och andra myndigheters undfallenhet och oförmåga verkar i symbios med den omfattande kriminalitet som är kopplad till invandringsindustrin. Genom de många svagheterna i systemet som inte rättas till påverkas också inflödet av ytterligare migranter. Makrobeslut tas av politikerna, men generaldirektörer och många andra beslutsfattare är i högsta grad politiskt involverade och har ett destruktivt inflytande. Om smågrabbar som emellanåt går över lagens gräns sägs ofta att de utgör ”dåligt sällskap” för varandra; om andra törs göra ett kioskinbrott så följer de alla med gänget. Media, myndigheterna och politikerna utgör ett dåligt sällskap för varandra. De andras oförmåga att göra sitt jobb blir en ursäkt att inte heller sköta det egna. Det som intresserar och som fokuseras i denna text är den successiva misskötsel som drivs fram. Ingen i den politiska klassen vill vara den sista hederliga människan i Szechuan. [204]

Information och opinion I en situation där reella problem inte tillåts diskuteras så kan även ett inlägg med låg kvalitet bli ett viktigt steg framåt. Regeringens hemsida ”www.regeringen.se/tolerans” om invandring bör ses i det perspektivet. Att döpa en hemsida som utger sig för att sprida saklig information om invandring till ”Tolerans” säger en del om seriositeten. [205] Dementin av Myt nr 12 är värd att återge i sin helhet. Myten har 179

lydelsen: ”Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist”. Regeringens svar lyder: ”Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner”. Är det möjligt att alls uppfatta denna dementi som en dementi? En stor del av det svenska etablissemanget använder främlingsfientlighet som synonym till en restriktiv invandringspolitik; den uppfattningen anses vara ett tillräckligt villkor för att motivera den mer emotionellt laddade termen. Ingenting i sak tillförs dock, utan det är som att beteckna ett ogift par som att ”de lever i synd” istället för att de valt att inte gifta sig. Den som vill kan naturligtvis kritisera parets konvenans också under den mindre moralistiskt fördömande etiketten, men då behövs argument, inte bara indignation över ordet synd. Myt 9 i regeringens lista är ”Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år”. Dementin innehåller i stort sett endast ett förnekande. Regeringens hemsida redovisar ingen rapport, ingen siffra för sin position och ingen expert som ställer sig bakom en lägre siffra. Integrationsminister Ullenhag deklarerade i en DN-artikel att Jan Ekberg inte har en roll som regeringens expert. [206] Många har antagit detta eftersom han skrivit en rad rapporter i offentligt uppdrag och för att regeringen rimligtvis borde ha någon expert. Sverigedemokraterna är desto mer intresserade av Ekbergs analys och bedömer den, inte omotiverat, som etablissemangets kunniga position. Men etablissemanget föredrar den medvetet okunniga positionen. Varje seriös analys kan förväntas att bli stämplad som 180

stöd för en ”främlingsfientlig myt”. Regeringens hemsida hävdar: ”I 2010 års SOM-undersökning anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 42 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige” (Myt 13). Regeringens presentation ger intryck av att det finns en övervikt mot påståendet. Här skall straxt motiveras varför detta intryck är felaktigt, men först en delvis positiv bedömning av ”toleranssidans” existens. De kritiker som bedömer innehållet som bristfälligt och hårdvinklat har starka argument. [207] Men därför är själva initiativet inte nödvändigtvis förkastligt. Det finns skäl att komplettera bedömningen att sajten är ”kontraproduktiv”. Den övertalande effekten är förmodligen negativ, men detta är knappast det väsentligaste. Information, inklusive tyckanden, kan vara konstruktiv ur ett demokratiskt perspektiv om den bidrar till att belysa hur en viktig fråga analyseras av beslutfattarna och hur de argumenterar. Hemsidan kan knappast bedömas som informationsrik utan som hårdsäljande, men också detta är indirekt informativt. Missvisande opinionspresentationer I undersökningar om opinionen bör forskaren undvika vinklingar och ordval som kan ge missvisande resultat. Man kan fundera över varför termen ”flykting” används i olika undersökningar istället för det mer neutrala och relevanta ”invandrare”. Under perioden 1980-2013 uppgick flyktingarna till mindre än 6 procent av andelen invandrare. [208] De är inte bara en liten grupp, utan den minst kontroversiella invandrargruppen som inte ifrågasätts av Sverigedemokraterna. Kan detta då vara ett rimligt ordval?

181

Det finns anledning att titta närmare på uppgiften ovan att endast 42 procent är för en mer restriktiv flyktingpolitik. Anges siffran 42 procent för en åsikt så uppfattar läsaren det som att 58 procent är emot. Det låter som motståndarna till restriktioner har ett övertag på 16 procent. Men det faktiska mätresultatet är ett underläge på 12 procent! Förklaringen är att det finns 28 procent neutrala/vet ej och den gruppen har diskret och indirekt förts till motståndarna till restriktioner. I den undersökning, som hemsidan åberopar till stöd för politiken, överväger i själva verket stöd till en annan politik, men detta framkommer inte. Sedan 20 år finns en demokratisk övervikt som stöder ”Det är en bra idé att ta emot färre flyktingar”. Tidigare var stödet för en mer restriktiv politik ännu mer omfattande, men det är problematiskt för en demokratisk regim att ignorera folkviljan med hänvisning till att den förda politiken tidigare varit ännu mer impopulär. Alla undersökningar blir snedvridna om man kollektivansluter de osäkra eller neutrala och hävdar ”bara en minoritet är emot oss”. Statsvetenskapliga organisationer som SOM-institutet i Göteborg redovisar normalt den svenska opinionen med en procentbalans vilken beräknas som den procentsiffra som svarat ”instämmer” minus den procentsiffra som svarat ”instämmer ej” medan den andel som är neutrala eller tecknat ”vet ej” negligeras. Men i just denna fråga har de neutrala haft en tendens att indirekt inkluderas i regeringspolitikens supporters. Politiker förväntas vara ”ekonomiska med sanningen” och många läsare kanske anser att så länge deras siffror endast är missvisande, men inte direkt felaktiga, så är det acceptabelt. Forskare, som de vid SOM, bör rimligtvis leva upp till högre krav och de bör spegla opinionen på ett rättvisande sätt. Men även i SOMs egna publikationer presenterar man sina undersökningar på ett vilseledande sätt. I boken I framtidens skugga 182

figurerar en bild över ställningstaganden till frågan över tid. [209] I den finns bara vilka som instämmer med påståendet, men det saknas en kurva över andelen som är emot påståendet, det vill säga de som kan sägas stödja den förda politiken. De forskare som är delaktiga i en undersökning har ett speciellt ansvar att presentera en rättvisande bild av undersökningen och inte vinkla den på ett sätt som stöder den egna normativa uppfattningen. Det borde inte behöva påpekas att en opinionsundersökning skall spegla populationens uppfattning – inte den utförande forskarens. Marie Demker, anknuten till SOM, skrev en dagstidningsartikel, också den missvisande i den nämnda frågan, med följande beskrivning av opinionsläget i landet: ”Och trots mobiliseringsförsök så är de grupper som motsätter sig invandring fortfarande mycket små och representerar en ur politisk synvinkel perifer politisk subkultur”. [210] Önsketänkande eller en seriös lägesbeskrivning? Några månader senare kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. I rättvisans namn skall påtalas att det finns många undersökningar i Sverige som är ännu sämre. Många illustrerar forskarens oförmåga att se sina egna fördomar. Det är naturligtvis meningslöst att ställa frågor som inte kan ge ett intressant svar. Frågan ”har du sett en fotgängare vara aggressiv mot en cyklist?” bör kompletteras med frågan ”har du sett en cyklist vara aggressiv mot en fotgängare?” om man är en forskare som undersöker hur människor i Sverige uppfattar kontroverser mellan fotgängare och cyklister. Är man anställd av cykelfrämjandet så räcker det med frågan om otrevliga fotgängare. I ett annat forum, Integrationsbarometern, ställs frågor av forskare som agerar som en cyklist med hjälmen nerdragen över ögonen: Har 183

man sett en muslim ”verbalt kränkas”, vill man ”inskränka invandrares rättigheter”, tror man att ”rasismen kommer att öka”? Oroar man sig för ”negativ särbehandling av invandrare”? [211] Ingenting av värde kommer fram, men politiker kommer att säga sig vara djupt oroade av undersökningens resultat och den forskande institutionen som levererat det som uppdragsgivarna efterfrågat kan förväntansfullt se fram emot att bli försörjd genom ytterligare anslag. Man kan diskutera var gränsen går vid forskningsfusk och amatörverksamhet, men klart är att gränsen för forskning passerats. Dessa brister påtalas inte eftersom de bräckliga slutsatserna är de önskade. Det blir istället kritikern som uppfattas som en fridstörare som stör väckelsemötet i den politiskt rättrogna församlingen. Om kritiken alls blir publicerad, vilket sällan är fallet. Situationen blir inte bättre av att forskare föreslår försämrade möjligheter till information. Statsvetarna Johansson Heinö och Demker har i en gemensam artikel föreslagit att kategorin ”utländsk bakgrund” skall tas bort ur statistik och i andra sammanhang. [212] Andra generationens invandrare skall osynliggöras och i formell och byråkratisk bemärkelse bli oskiljbara från den större gruppen svenskar. Ett första steg togs då kategorin ”född i Sverige med en utlandsfödd förälder” togs bort i många sammanhang och nu är det enligt deras uppfattning dags att söka ta bort gruppen ”födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar”. Effekterna av den stora invandringen och dess integrationsproblem förminskas genom att invandrargruppen reduceras genom statistisk manipulation. I forskarvärlden finns insikter om kulturellt arv och forskning inriktad på förändringar i attityder och beteenden hos andra och tredje generationens invandrare. Nu skall detta försvåras med sämre statistik och en officiell deklaration att dessa grupper inte existerar. Som argument framför skribenterna att människor inte skall 184

placeras i grupper, utan själva välja grupper som de anser passa sin identitet. Vi kategoriserar människor som ingenjörer, arbetslösa, höginkomsttagare, göteborgare och pensionärer utan att fråga om individerna ifråga tycker att kategoriseringen passar deras självsyn. Det är beklagligt att vissa forskare ägnar sig åt att förespråka mörkläggning. Svensk opinion – ett försök till en rättvisande bild En vanlig attityd bland väljarna är att de känner sig relativt okunniga och är osäkra om vilken politik de föredrar. Endast 35 procent anser att de själva har de kunskaper de behöver för att bedöma politiken. [213] Denna okunnighet kan kopplas till ett starkt missnöje med informatörerna. Ett intressant svar i en SOM undersökning är att 64 procent instämmer i påståendet ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”. [214] En mindre vetenskaplig undersökning av SVT-programmet Debatt fick 91 procent ja på tittarfrågan ”Mörkar media om invandringen?” Missvisande skildringar, vinklade nyheter, ”vitpixling” och ensidig debatt är så allmänt förekommande att många medborgare har personlig kännedom om flera fall av desinformation. Skulden faller på såväl media som politiker och forskare. Intresset av att ta lärdom och söka återupprätta yrkesregler som sant och relevant, kanske till och med konsekvensneutralt, tycks minimalt. Det är en låg kampanjmoral som råder. Vi har en kluven bild där majoriteten skiftar beroende på frågornas formulering. Oppositionen har en stor majoritet när det gäller kritik av massmedias lösaktiga relationer till sanningsenlig rapportering och fri debatt. Det finns också en majoritet för att inte vara främlingsfientlig, men här föreligger en rad olika definitioner. Mycket talar för att man är liberal på individnivå; endast 12 procent ogillar att invandrare gifter in sig i familjen. [215] 185

Ett sätt att systematisera opinionen i invandringsfrågan är att dela den i tre huvudgrupper: (1) de som stöder ”en generös flyktingpolitik”, (2) de som tills vidare inte tagit ställning och (3) de som är emot. Grupp 1 utgörs av de som stöder politiken. Det finns en fraktion som vill reducera de restriktioner som finns, men huvudfraktionen stöder gällande regler och deras förhoppning är att integrationspolitiken skall fungera bättre i framtiden. Det främsta argumentet för den nuvarande politiken är förmodligen en rädsla för att en omläggning kan medföra stora problem. Hur skall en sådan politik gå till och vem skall genomföra den? En alternativ politik har problem med att framstå som realistisk. Grupp 3 är de som ibland betecknar sig som den ”Sverigevänliga rörelsen”. Man har en negativ bild av den förda politiken och får återkommande bekräftelse på att politiker och journalister desinformerar. Aktuella undersökningar visar på ett stöd för Sverigedemokraternas invandringspolitik i intervallet 22-24 procent. [216] Det betyder inte att de flesta stöder den förda politiken utan den största gruppen, grupp 2, utgörs av de som uppger att de är neutrala/vet ej, och utgör omkring 40 procent. De vet att de inte har så omfattande kunskaper. De vet också att nyheterna är vinklade och att en intensiv propaganda pågår, men de har inte övertygats av den radikala kritiken. Det kanske finns en god vilja bakom politiken? Mycket går fel, men uppgiften är svår och politiken kan kanske komma rätt så småningom. Man störs av åsiktsregimen som snäser av kritiken, men man är inte tillräckligt engagerad för att själv ta ställning till ett komplicerat problem. Det finns många ambivalenta känslor vilka inte heller ger en distinkt vägledning. Forum för 186

Levande Historia har undersökt skolungdomens inställning 2003 och 2009. Deras konklusion var att både de positiva och de negativa till invandring minskar i antal och gruppen de karaktäriserar som ”ambivalenta” ökar. [217] Jämför man siffror för bäst migrations- och invandringspolitik så hamnar resultatet på en övervikt för etablissemanget på cirka 10-20 procent; ett stöd på 35-40 och en opposition på 20-25 procent. Men stödet för politiken är skakigt. Det är nog rättvisande att säga att det stöd som finns i mindre grad är ett stöd till den förda politiken än en aversion mot Sverigedemokraterna. Ofta påtalas att de invandringskritiska särskiljer sig genom att ha lägre utbildning och lägre inkomster än andra grupper. Normalt intar den svenska politiska och redaktionella eliten en hövlig eller inställsam attityd mot underklassgrupper, men i den här frågan sätter man medelklassnäsan i vädret; invandringskritik är blott en åsikt bland lågutbildad från landsorten, något som man kan informera bort. Det är därför intressant att se närmare på hur olika åsikter är representerade i den grupp som prioriterar en fråga. Normalt hänger intresse och kunskaper ihop genom att intresse föder kunskapstörst och kunskaper genererar intresse. Det finns rimligen andra relationer till kunskap än antal utbildningsår. I den grupp som anser att invandringsfrågan är den viktigaste frågan stöder 75,5 procent Sverigedemokraternas politik, medan Moderaterna och Socialdemokraterna endast stöds av 4,5 respektive 3,1 procent. [218] De som intresserar sig för invandringsfrågan tycks inte bli imponerade av argumenten för den förda politiken. Två år tidigare var Sverigedemokraternas siffra ”endast” 57 procent av de som prioriterar invandringsfrågan.

187

Ett intressant forskningsområde handlar om hur kunskaper påverkar människors åsikter. En representativ grupp försökspersoner tar del av allsidig information och sedan undersöks vad de anser som mer informerade medborgare. James Fishken vid Stanford University är en forskare som undersökt sådana skillnader mellan informerade och oinformerade bedömningar. Ibland förlorade de åsikter vilka betraktades som populistiska, ibland vann de. Stödet till att ge medlemskap i EU till Ukraina och Turkiet tappade en femtedel av sina supporters efter att de tagit del av allsidig information. [219] En central fråga i Sverige är hur opinionen förändras om medborgarna blir kunnigare. En majoritet, 65 procent, av svenska folket anser att de själva inte har de kunskaper som behövs för att kunna bedöma hur Sverige på bästa sätt ska hantera frågor om invandring och integration. [220] Den svenska invandringspolitiken har en lång tradition av att ignorera folkviljan. I den borgerliga regeringen 1991-1994 hörde migrationspolitiken till Bengt Westerbergs beslutsområde. Det var hans bedömning som gällde då den borgerliga regeringens första prioritet var att visa sig regeringsduglig och hålla ihop. Varken svenska folket eller Folkpartiets väljare önskade fler flyktingar, men en sådan politik var lanserad som Westerbergs politiska profil. I en undersökning svarade 65 procent av Folkpartiets sympatisörer att de önskade färre flyktingar eller inga alls. Det var inte en avvikande siffra för Folkpartiet, utan svenska folket var i ännu högre grad för en mer restriktiv politik, 67 procent. Det var i stort sett endast en snäv krets kring Westerberg och ett flertal journalister som drev fram denna politik på tvärs mot folkviljan. [221] Sverige fick en kaotisk invandring med först kosovoalbaner och sedan bosnier. När väl ett beslut i migrationspolitiken införts tystnar oppositionen och den politiska klassen bestämmer sig för att ”gilla läget” eller tala för 188

att minska ytterligare en restriktion. Beteenderegeln är att ingen törs argumentera för en mer restriktiv politik vilket leder till att när ett steg tagits så saknas förmåga att korrigera detta genom att ta ett steg åt andra hållet. De tysta forskarna Det kan sägas att kostnaden för invandringen borde ha analyserats av ekonomer, men också statsvetarna har intressanta frågor att undersöka. Istället har forskare i båda grupperna i stor utsträckning sökt blunda för elefanten mitt i rummet. Ett stöd för omfattande invandring är en central strategi för den extrema vänstern. Journalisten Zaremba riktar en uppmaning till forskare och ambitiösa journalister: ”Någon borde beskriva hur det gick till när den [marxismen] ömsade skinn till ’antirasism’. ’Invandrare’ fick rycka in när proletariatet lämnat återbud. Vi anförtroddes uppdraget att underminera kapitalismen”. [222] Om kapitalismens fiender är så entusiastiska för invandring så uppkommer frågan varför kapitalismens försvarare, som liberala ekonomer, skyggar för detta ämne. Ett svar är att många är kosmopoliter och globaliseringsanhängare och om man ser svaga argument för att ha gränser generellt, så följer att gränser för invandrare strider mot ideologin. Men det finns också en rad mer taktiska motiv. Den förda politiken försvaras av en rad skäl som har relevans även om de inte riktigt tål att stoltsera med. För det politiska etablissemanget är kontinuiteten en viktig faktor. Även om man inte personligen förespråkat den förda politiken så är tillräckligt många av partikamraterna djupt involverade, så en kritisk inställning hotar att sätta stopp för den politiska karriären. Att förhindra att ett åttonde parti tar sig in i riksdagen var ett självklart gemensamt intresse för de etablerade partierna. Den massmediala hegemonin 189

och de egna resonemangens svaghet gör att den kollektiva strategin blir att undvika en debatt av sakfrågor och få det till en fråga om attityder. En moralistisk konformism fördömer var och en som ifrågasätter den ”öppna och generösa flyktingpolitiken”. Också ekonomer och statsvetare berörs av restriktioner i den offentliga debatten. Till de tillåtna frågorna hör de problem som anses skapade av det ouppfostrade folket och det populistiska hotet mot de etablerade partierna. Här pendlar bedömningarna mellan att avfärda kritiken som en övergående bagatell, till att se populismen som ett hot mot demokratin. Men mellan dessa två uppfattningar förs inte någon intressant argumentation. Invandringen i sig ses som antingen en smidig assimilering eller en harmonisk multikultur på lång sikt, men inte heller dessa två motstående uppfattningar leder till någon mer avancerad argumentation mellan forskare som förespråkar olika politiska åtgärder. På kort sikt finns mindre problem som kan intressera, men att ställa Fukuyamas optimism mot Huntingtons pessimism är att ställa en för stor fråga [223] . Det är inte konstruktivt att rikta en personlig anklagelse mot vissa forskare att just den personen har en skyldighet att föra upp debatten till en högre nivå. Det är dock motiverat att rikta en mer kollektiv anklagelse mot forskardisciplinerna. Det är många som väljer en försiktig och karriärbefrämjande konformism. När många väljer så, sticker avvikaren ut desto tydligare och hotet för stigmatisering ökar. Akademin har hamnat i en ond, allt tystare, cirkel. Man borde gemensamt anstränga sig för att lyfta taket, genom att initiera och välkomna debatt, istället för att böja ryggen lite till.

190

Sammanfattning av kapitel 5 Det finns en rad olika myndigheter och en rad olika program som hanterar invandringen. Här riktas dels en kritik mot att reglerna inte är tillräckligt restriktiva, men också mot att regler inte genomförs i praktiken. Många bestämmelser ger ett intryck av att utgöra en restriktion, men lagen genomdrivs inte. En rad bestämmelser och begränsningar av invandring är inte starkare än de svagaste länkarna. Här råder ett flertal brister som inte åtgärdas utan accepteras – identitetshandlingar saknas, omfattande överklagningsmöjligheter, ansökningar av ensamkommande flyktingbarn som inte ålderskontrolleras, bedrägliga arbetskraftsansökningar och ”dubbla spår” där en person som nekas som flykting kan söka som arbetskraftsinvandrare och vice versa. Såväl debatten som svenska folkets uppfattningar vinklas hårt och snedvridet. Den största gruppen svenskar misstror media och är osäkra om sin egen uppfattning. Den näst största gruppen stöder den nuvarande politiken eller en ännu mer generös invandringspolitik. Den tredje gruppen, som vill ha en mer restriktiv invandringspolitik är väsentligt större än stödet till Sverigedemokraterna. De andra partierna har ett mycket större generellt stöd från medborgarna än för sin invandringspolitik. Oppositionen i riksdagen är av mycket mindre omfattning än den i svenska folket. Den förda invandringspolitiken har endast omkring 15 procentenheter större stöd än en mer restriktiv invandringspolitik. I många delfrågor finns en majoritet mot den förda politiken. Rapporter från forskningsfronten är tyvärr ofta huvudsakligen avvikelserapportering i myndigheternas tjänst. Forskarsamhället har undvikit kontroversiella frågor och mer ambitiösa analyser. Rädslan 191

för att komma med dåliga nyheter och att utsättas för en rasismanklagelse hämmar kätterska tankar som ett medeltida hädelseförbud.

192

6 Surrogatdebatter Ibland diskuteras både integration och invandring, men det är naturligtvis helt legitimt att fokusera på integration. Däremot är det inte rimligt att i en diskussion om integrationsfrågor exkludera omfattningen av invandringen. Det finns i själva verket ingen integrationspolitisk åtgärd som är i närheten av den effekt som följer av en höjning eller en sänkning av antalet migranter. Hög invandring leder till stora problem för integrationspolitiken. En låg invandring ger små problem, så små att det knappast behövs en integrationspolitik. Det är när integrationsdebatten försöker mörklägga själva invandringens betydelse för integrationsfrågor som den blir desinformativ. Debatten förefaller då ha det tvivelaktiga syftet att undvika kärnfrågan, det vill säga invandringsfrågan, genom att tala om något annat som är migrationsrelaterat. Den här typen av avledande diskussioner tjänar som ett surrogat för huvudfrågan – invandringen. Vi får flera olika surrogatdebatter.

Integrationsretorik – ej invandringsdebatt Det är ingen hemlig konspiration, utan den folkpartistiske statssekreteraren Jasenko Selimovic föreslår andra partier och aktörer att följa en sådan surrogatstrategi i Dagens Nyheter. [225] Selimovics uppfattning är att om politikerna stryper debatten helt så märker väljarna det och vänder sig i vredesmod till Sverigedemokraterna. Den nuvarande tystnadslinjen stoppar inte 193

Sverigedemokraterna utan ger dem röster och sympatier. Selimovic och Folkpartiet uppmanar därför de etablerade partierna att diskutera integration. Uppstår det en livlig debatt om integration så förtar det intrycket bland allmänheten att invandringspolitiken är tabu. Denna strategi är manipulativ, men inte på ett uppenbart sätt, utan en integrationsdebatt har en möjlighet att lyckas som substitut för en invandringsdebatt: Om vi som tycker att invandrare ska vara välkomna till Sverige inte diskuterar de problem som finns med integrationen kommer de som föreslår mindre invandring att vara det enda alternativet. Då kommer vi snart att tvingas diskutera frågan: ska vi ha invandring över huvud taget.

Selimovic visar sin förståelse för de som lockas till tystnadsstrategin, men menar att situationen kräver aktivitet. ”Vi kan inte avstå från debatten, för då har vi abdikerat från vår uppgift”. Man kan dock fråga sig om politikerna med den föreslagna inriktningen på debatten tar ett ärligt ansvar för sin demokratiska uppgift. Flera borgerliga debattörer som Andreas Johansson Heinö och Adam Cwejman driver linjen att det är viktigt att debattera integration, men att undvika diskussion om invandring. Att, som migrationsministern, i diskussioner om invandringsnivåer använda ordet ”volymer” skapar ett märkligt känslosvall hos journalister och samhällsdebattörer. Cwejman och Johansson Heinö talar om integration som begrepp, men förvånansvärt lite om de konkreta integrationspolitiska beslut som de säger är viktiga och borde stå i debattens centrum. Misstanken från vänster, inte obefogad, är att den politik som de lockas av, men som de talar mer diskret om, är ett generellt nyliberalt systemskifte. Om anställningstrygghet och lönenivåer avregleras så finns en marknadsjämviktspunkt där alla i landet, 194

svenskar och invandrare, kan få någon typ av anställning och bostad. Men den lösningen kan leda till en social katastrof med hårda motsättningar mellan grupper i samhället. Endast några få nyliberaler kring sajten Migro och några representanter för Stureplanscentern söker denna mer samhällsomstöpande debatt. Det är svårt att se en borgerlig mobilisering bakom den integrationspolitik som Alliansen bedriver. Nya reformer lanseras kontinuerligt; etableringsreformen, instegsjobb och jobbcoacher. Men integrationsminister Ullenhag och de andra sitter med en brasklapp i ena handen – det blev inte så bra, men vi lär av misstagen – och ett nytt förslag i den andra handen. [226] Arbetslinjen hackar och hostar, problemen med invandringen ökar. Det är uppenbart att integrationsproblemen inte kan botas med en enkel mirakelkur; själva ordet integration har blivit allt mer slitet och innehållslöst. Ett problem med termen är att den kan inkludera både integration/mångkultur och integration/assimilering. Den överväldigande delen av svenska folket, 80 procent, [227] föredrar assimileringsmålet, medan politikerna styr mot mångkulturmålet. Här finns en konflikt som ihärdigt slätas över. Centerpartiet har börjat tröttna på integrationsordet. Partiets integrationsansvarige Fredrik Federley förespråkar att det skall ersättas med termen ”inkludering”. [228] Visst låter det ordet varmare och mer personligt, men är det en träffande beskrivning av offentlig myndighetsutövning, för det är väl ändå det som avses? Det framkommer tydligt att integrationspolitiken är ett politikeransvar, men att inkludera invandrarna låter mer som en gemensam uppgift. En centerpartist noterade att partistyrelsen imponeras av Kanada och framhåller att om Sverige haft en invandring i samma nivå så hade vi idag kunnat vara 40 miljoner. [229] Centerpartiet deklarerar 195

stolt att Sverige skall vara ett nybyggarland. Den som funderar över den liknelsen kan misstänka att svenskarna tilldelas rollen som indianer, då nybyggarna kommer att ha fullt upp att inkludera varandra i en postsvensk identitet. På socialdemokraternas kongress 2013 hördes en liknande utveckling med mindre entusiasm för integrationsordet och färre tal inriktade på förbättringar av integrationspolitiken. [230] ”Malmö är ett oförlöst New York” En som inte tappat sin tro på integrationsmirakel är Tove Lifvendahl. I en ledare i Svenska Dagbladet påstår hon att ”Malmö är ett oförlöst New York”. [231] Förlossningen skall ske genom att man skall gå från varför-frågor till hur-frågor, lösningar. ”Den ackumulerade kunskapen ökar. Till och med integrationspolitiska misslyckanden är värdefulla, för de har lärt oss hur vi inte bör göra.” Det låter som en företagsledare som beskriver en förlustaffär som en investering i erfarenhet. Men lär vi oss av erfarenheten eller upprepar vi samma misstag? Inget tyder på att det blir som Lifvendahl hoppas, integrationsverksamheten lär inte av erfarenheten utan trevar sig fram efter en karta som inte stämmer med verkligheten. Integrationen går inte mot allt bättre, utan istället mot allt sämre. Det beror dels på reformer som till viss del är försämringar av integrationspolitiken samt att invandrarna blir alltfler i snabbare takt än de som sysselsätts. Gruppen som inte sysslar med produktivt arbete ökar hela tiden. En förhoppning bland borgerliga skribenter tändes när man såg ett samband mellan integrationsproblem och socialdemokratiskt kommunstyre. Skulle Alliansens integrationspolitik kanske kunna göra Malmö till ett nytt New York? Ett annat samband grusade de förhoppningarna; stora problem och många invandrare hängde ihop. 196

I proportion till kommunens folkmängd har Södertälje 800 procent fler i bidragshushåll än Solna, men också 1100 procent fler asylmottagna. [232] Skall borgerliga kommunpolitiker ha beröm så är det inte för att de är skickliga i att bedriva integrationspolitik, utan för att de lyckats skydda kommuninnevånarna mot en omfattande invandring. Om politikerna hävdar att de lär sig av sina misstag i integrationspolitiken och kommer att hitta nya bättre lösningar, så måste de visa att de förstått problemen och är på rätt väg; gnissel i det offentliga maskineriet och några justeringar som ännu inte är på plats räcker inte som förklaring. Smitningsmöjligheterna är begränsade eftersom politikerna själva påtagit sig ansvaret. Det går inte att få ändlöst mycket sympati genom att lova bot och bättring, då det saknas tecken på att en effektiv integrationspolitik ligger inom räckhåll. Frågan är inte om, utan hur kort tid till, integrationsfrågorna kan fungera som surrogatdebatt för den centrala frågan, det vill säga invandringens omfattning. En stor risk är dock att etablissemanget söker skjuta upp den nödvändiga omprövningen av invandringspolitiken genom att hålla surrogatdebatter vid liv. Integration i Sverige och i Kanada En studie av Pieter Bevelander och kanadensiska forskare jämför integrationen i Kanada och Sverige. [233] Studien visar på en stor skillnad i förmåga att sysselsätta invandrare. Det finns dock stora skillnader mellan invandrarnas bakgrund i de båda länderna. Kanada har endast 10 procent i gruppen flykting eller humanitära skäl, medan 60 procent är utvalda ekonomiska migranter och 30 procent är anhöriga till de båda grupperna. Arbetskraftsinvandrare kvalificerar sig genom ett avancerat poängsystem som fäster stor 197

vikt vid deras utbildningsbakgrund. Kanada har i lägre grad Immigration subie, invandrare som bara kommit, och i högre rad Immigration choisie, valda invandrare. Den senare invandrargruppen har en hög sysselsättningsgrad och gör att de sammantagna kanadensiska siffrorna är mycket bättre än de svenska. Under de senaste 30 åren i Sverige är det påfallande hur inhemska kvinnor kommit in på arbetsmarknaden medan utländska män minskat sitt arbetsdeltagande, och utländska kvinnor som tidigare gjort vissa framsteg har också fallit tillbaka. Kanada har inte haft några sådana försämringar i invandrares sysselsättningsgrad. Många känner till att invandringen till Kanada är framgångsrik jämfört med den i många andra länder. Denna kunskap utgör en bakgrund till studien som fördjupar sig i hur väl den kanadensiska integrationen lyckas jämfört med den svenska, vilken synbarligen är mycket mindre framgångsrik. Forskarna studerar tre speciella grupper i de båda länderna: flyktingar, kvotflyktingar och anhöriga till olika invandrarkategorier. Sysselsättningsgraden ökar ju längre dessa invandrare befunnits i det nya landet, men ytterst långsamt. Det slående resultatet är hur lika kurvorna förändras för de olika grupperna i Sverige och Kanada. De anhörigas arbetsdeltagande utvecklas bäst, kvotflyktingarnas sämst och flyktingar där emellan. Men skillnaderna mellan Sverige och Kanada är obetydliga; kurvorna ligger på samma nivåer och utvecklas på samma sätt. Studien jämför också fyra etniska grupper som finns i större antal i båda länderna. När man ser på arbetsdeltagande grupperar de sig på samma sätt i Sverige och Kanada. Rangordningen enligt ursprungsland är 1/ Jugoslavien 2/ Iran 3/ Irak 4/ Afghanistan. Forskarna eliminerade inflytandet från utbildningsnivå, men 198

resultatet står sig. Kultur har betydelse. Många andra rapporter visar också på skillnader mellan invandrare från olika kulturer. En norsk studie beräknade procenten sysselsatta invandrare från olika ursprungsländer. De från Sri Lanka uppnår 70, och Chile, Bosnien och Vietnam ligger kring 65 procent. Som motpol finns Somalia vid 28, och Eritrea, Irak och Afghanistan kring 40 procent. [234] De skillnader som finns i etableringsreformer, hemspråksundervisning, ”strukturell rasism”, visar inget tydligt genomslag. Vi har kanske problem med invandring för att den utgörs av svåra grupper, inte för att vi har matchningsbrister i integrationsverktygen? Integrationen i Sverige är kanske inte speciellt dålig, utan endast så besvärlig som en integration blir på grund av svårigheten i uppgiften? Ett flertal faktorer kan tänkas ge upphov till större generella problem i Sverige än i Kanada: Invandrarna har ”lägre humankapital” (dålig utbildning); De är kulturellt mer avvikande vilket minskar förmågan att bidra; En uppnådd satisfieringsnivå gör att incitamenten blir lägre än för en inhemsk person; Sverige har en otillräcklig efterfrågan på arbetskraft. Att se integrationen som ett kraftfullt och effektivt verktyg mot invandringens problem är en felsyn. Grundinsikten borde istället vara att stor invandring ger stora integrationsproblem, liten invandring ger små problem. Invandrarna omvandlas inte till svenskar när de ges ett PUT; de bär med sig sin kultur och sin utbildningsbakgrund. Ju större kulturskillnad desto större problem. Slutsatsen är att Kanada inte har en mycket bättre integrationspolitik än Sverige, men att deras invandringspolitik är mycket bättre. 199

Antirasism som surrogatdebatt Inte bara integration utan också rasism kan tjäna som en surrogatdebatt där bifrågor görs till huvudfrågor vilket för med sig att kärnfrågan undviks. Få aktörer i den etablerade debatten är villiga att diskutera om vi har för stor invandring. Den låga sysselsättningsnivån bland vissa invandrargrupper jämfört med svenskar kan förklaras på olika sätt. En förklaring betonar brister hos invandrarna; antingen vill de inte arbeta, utan föredrar bidragsförsörjning, eller så saknar de den kompetens som arbetena kräver. En dålig integrationspolitik anses ofta vara orsak till invandringens problem. Myndigheternas välvilja har oavsiktligt tränat invandraren till inlärd hjälplöshet istället för arbetslivsanpassning i det nya landet och incitament har resulterat i bidragsberoende. I kontrast till dessa förklaringsmodeller hävdar antirasismen att vanligt folk är de skyldiga till problemet. Enligt det synsättet ligger inte problemet hos invandrarna utan hos svenskarna som måste omskolas till det multikulturella samhället. Många kan tänka sig kombinationer av dessa förklaringar och det finns naturligtvis flera andra. Viktigt är dock vad som ses som huvudförklaringen till problemet. I invandringsdebatten är det sällan så att slutsatsen bygger på en analys, utan man gör ett antagande som sedan stöttas upp med en argumentation baserad på bräckliga fakta. Tesen om rasism och diskriminering hävdar att invandrarna både kan och vill arbeta, men att de förhindras av ett svenskt motstånd som benämns strukturell rasism och/eller vardagsrasism. Förutom en metafysisk rasistisk struktur finns de omedvetna vardagsrasisterna, och dessutom finns de medvetet illasinnade rasisterna. Den rasistutpekade svensken har i 200

viss utsträckning ett val mellan att vara en ångerköpt vardagsrasist eller riskera den grövre brottsrubriceringen. Anklagelsen för rasism är central i de vänsterextremas agitation, men även andra lockas av denna förklaringsmodell. Enligt antirasismen så ligger problemen med invandringen inte hos invandrarna, inte i en bristande efterfrågan på arbetskraft, och inte hos inkompetenta politiker. Problemet anses istället vara att det svenska folket hyser en dunkel och omotiverad motvilja mot invandrarna. Vardagsrasismen som förklaring är tilltalande för myndigheter och politiker, som då får en lockande roll som folkuppfostrare. Bengt Westerberg föreslår i en utredning att tre lärare från varje skola skall gå på kurs i ett halvår för att utbildas i agitation mot främlingsfientlighet. [235] På socialdemokraternas kongress 2013 hördes liknande tongångar, mindre tal om att erbjuda en bättre integrationspolitik, mer om att Socialdemokraterna är ett antirasistiskt parti. En lite mindre uppskruvad version av antirasismen är Johansson Heinös kritik av ”likhetsnormen” och att svenskar, trots kampanjer, faktiskt gillar lika – inte olika. Hans konklusion är att det är svenskarna som skall omskolas för att integreras i det multikulturella samhället. Svensk opinion speglades väl i två svar: 84 procent instämde i att invandrarna har ”skyldighet att anpassa sig till vårt lands vanor” och 65 procent i att ”Det finns grupper av invandrare som inte klarar av att integreras i vår kultur”. [236] Av detta drar Johansson Heinö slutsatsen att integrationen måste sänka ambitionen, ”likhetsnormen”, och bli mer multikulturell, men en annan och rimligare slutsats är att de grupperna inte borde flytta hit. Behöver inte invandringen ett demokratiskt mandat? Om svenskarna stöder en likhetsnorm, som innebär att den invandring som 201

accepteras är den som leder till assimilering, så blir det politikernas uppgift att värna landet mot migration från grupper som svenska folket inte tror passar in. Anklagelsen om rasism har fått en stor plats i medial dramaturgi. Rasismindignationen är i hög grad en retorisk modell som får sitt eget momentum: en händelse dramatiseras, indignation följs av moraliserande uppmaningar till rättelse, sedan en ny liknande yttring, repris på anklagelser och mer indignerad moralism. Inte bara kultursidornas journalister, utan också politiker, lockas att peka ut rasismen som samhällets fiende nummer ett. Det finns några centrala frågor man bör ställa: Varför anställer näringslivet inte fler människor och tjänar mer pengar? Varför vill företagen inte öka sin vinst genom duktiga invandrare utan diskriminerar dem? Det finns skäl att tro att en normal arbetsgivare prioriterar efter kompetens lika krasst som Kinas kommunistiske reformist Deng Xiaoping: ”Det spelar ingen roll vad katten har för färg bara den kan fånga möss”. När företagsledarna inte anställer fler invandrare är förklaringen inte att de har en motvilja mot att tjäna pengar på att anställa invandrare, utan på att det saknas arbetsuppgifter som fortfarande är lönsamma om de anställda skall betalas höga svenska löner. Den förklaringen ger inte mycket stöd för rasism som förklaring till en låg sysselsättning bland vissa invandrargrupper. I arbetsgivarnas prioritering så är invandrare inte den grupp som ligger sämst till. En studie av Arbetsmarknadsverket jämförde sannolikheten för personer från olika grupper av sökande på arbetsförmedlingen att få arbete jämfört med en individ som inte tillhör gruppen satt till indextalet 100. Utomnordiska invandrare 202

erhöll 70 i index, sökanden i åldern 55-65 år fick ett index på 57 och funktionshandikappade, index 37, hade statistiskt de sämsta möjligheterna att få jobb. [237] Man kan naturligtvis diskutera om arbetsgivarnas bedömning är sakligt underbyggd, men det är svårt att hävda att värderingen drivs av illvilja eller att bakgrundsfaktorerna saknar relevans för arbetet. Det finns rimligtvis en korrelation mellan dessa bakgrundsvariabler och prestation på jobbet. Stereotyper eller skeva resultat är inte nödvändigtvis ogrundade och inte heller oföränderliga. Erfarenhet av kompetenta kvinnor i nya yrkesroller förändrar uppfattningar om vad ”kvinnor kan”. Vi har en brist på arbeten. Förutom de officiellt arbetslösa som nu består av närmare en halv miljon, cirka hälften invandrare och hälften svenskar, finns många fler sysslolösa. Problem med undersysselsättning skapas genom att arbetstillfällena endast ökar långsamt, medan befolkningen ökar snabbt. Arbetskraften fylls på med nya invandrare vilket kräver en utfasning av 30.000 svenskar om året för att inte arbetslösheten skall bli värre för invandrare om invandringen fortsätter på den nuvarande nivån. På vilket sätt löser kampanjen mot rasism, främlingsfientlighet och en eventuell ny diskrimineringspolitik grundproblemet på arbetsmarknaden? Undersysselsättningen finns kvar och förvärras då vi importerar människor fast vi redan har ett arbetskraftsöverskott. Fokus bör flyttas från surrogatdebatter om rasism och främlingsfientlighet till det centrala problemet för Sverige, den omfattande invandringen.

Hatet mot hatet Hatet diskuterades i ett tidigare kapitel utifrån en juridisk aspekt. 203

Vad klassas som ”hatbrott” och i vilken mån är det ett brott? Men hatet dyker också upp i ett helt annat perspektiv, som en emotionell anklagelse. Personer eller diffusa grupper utpekas som drivna av ett hat, och inte primärt av en åsikt. Anklagelsen för att vara en del av det ondskefulla och ständigt hotande ”hatet” framförs ofta. Det är näthat, journalisthat, kvinnohat, som dock ofta är kopplade till en negativ syn på invandring. Användandet av hattermen är manipulativt. Med termen ”journalisthatet” avses inte hat från journalisterna, utan hat mot journalisterna. ”Näthatet” är dock inte människor som tycker illa om Internet, utan den virtuella plats där någon person utövar sitt hat. Etablerade åsiktsgrupper söker skapa ett privilegium att stämpla sina motståndare som hatiska vilket per automatik gör dem själva till utsatta och förorättade. Den som vill föra en debatt har en rad spärrar att ta sig igenom. I kapitel 1 diskuterades en första spärr, den etablerade ”verklighetsbilden”. En troende skall inte behöva bemöta en åsikt som bygger på en annan verklighetsbild. Nästa spärr är ”värdegrunden” (i kapitel 5). Det är diskvalificerande att inte instämma med den gemensamma värdegrunden, även om den faktiskt inte är vare sig gemensam eller en grund. Den tredje spärren blir hatfrågan; en kritisk inställning till invandring leder till en hatklassning. En person som försvarar den gällande politiska ordningen kan flytta över sina upprörda känslor på kritikern. Beror inte den egna överreaktionen på att personen har blivit utsatt för ett hat? Det finns en rad föreställningar om vilken verklighetsbild och vilken värdegrund som är i det närmaste obligatorisk. Det finns också en klassning av hat som inte är kopplad till vilka känslor en person har utan till vilka åsikter hon hyser. Vissa uppfattningar anses hatiska hur sansat de än framställs och andra skall inte betecknas som hatiska även när de framförs hysteriskt. Det råder en sträng och märklig ordning. 204

En gemensam nämnare för en rad boktitlar och artikelrubriker är ordet hat. En strid ström av böcker, drivna av starka antipatier, söker skyla över detta genom att utnämna motståndarnas antipatier till hat, medan den egna antipatin är en osynlig bjälke i det egna ögat. Maria Sveland upprörs i boken Hatet bland annat över män som ogillar en feministisk hatpjäs. Vi får böcker såsom Hatet mot muslimerna vilken inte uppmärksammar det muslimska hatet, men hävdar att en negativ bedömning av islam är hat. I boken Förortshat söker en skribent dölja sin egen flykt från förorten med en kärleksförklaring. Men sådana böcker är inte drivna av starka sympatier för muslimer eller förorter utan av starka antipatier/hat mot dem som är kritiska. För att särskilja detta hat från det som de kritiserar, låt oss kalla denna andra grupp av hatare för de förbittrade. De förbittrades hat De förbittrade inläggen motiverar inte någon djupgående enskild analys, men bildar tillsammans ett mönster. Föremålet för dessa böcker är människor och rörelser som de anser drivs av hat. Detta emotionella tillstånd gör att åsikterna inte behöver bemötas, utan det primära är känslotillståndet vilket gör personerna obalanserade och farliga. Hatiska människor bör man i ett första steg undvika så mycket som möjligt och varna andra för. Hatanklagelsen är ett effektivt sätt att flytta debatten från sak till emotion och från de egna bevekelsegrunderna till andras. Hatböckernas författare föredrar att psykologisera sina motståndare istället för att fundera över sin egen emotionella inställning. Varför deras egen deklarerade förbittring inte skulle vara hat är något de borde fundera över. Den som tittar på alstren frapperas av hur laddade med hat de är. Författaren är inte endast blind för sitt eget hat, utan för dem han 205

eller (ofta) hon söker lyfta fram som offer för hatet. Det är svårt att ignorera det hatiska sentimentet i den muslimska världen vilket leder till ett stort antal våldshandlingar. Avfärdandet att alla muslimer inte är terrorister räcker inte långt. Enligt en undersökning anser endast 7 procent av muslimerna att terrorattackerna mot New York var ”helt berättigade”. Men räknat på 1,3 miljarder muslimer blir det många miljoner stödjare. Om 7 procent av de fåtaliga norrmännen skulle anse att Breiviks dåd var ”helt berättigade” hade det ändå uppfattats som ett stort problem. Om man tar ett steg bak och söker avgöra vem som är de mest hatade så förefaller invandringskritikerna vara det främsta hatobjektet. Det parti vars politiker utsätts för mest hot är Sverigedemokraterna. En undersökning av Brottsförebyggande rådet tillfrågade förtroendevalda politiker inom alla partier om de blivit utsatta för någon typ av våld, hot eller trakasserier. I genomsnitt uppgav 16 procent av de förtroendevalda politikerna att de utsatts för detta. Det mest drabbade partiet var Sverigedemokraterna i vilket 49 procent drabbats. Den undersökningen ger också information av relevans för ”kvinnohat”. Det finns generellt en lite större risk för politiker som är kvinnor än män att vara utsatta. Men också gällande kvinnohat är Sverigedemokraterna det mest drabbade partiet, närmare 60 procent av partiets förtroendevalda kvinnor hade utsatts. [238] Sveriges mest hotade person är rimligtvis konstnären Lars Vilks. Men skall hatet tas upp till debatt så blir det enligt den massmediala föreställningen. Det finns vissa personer som iklätt sig en rustning som hatets fiender och de är närmast per definition utsatta för hat, inte förespråkare av hat. De förbittrades hat förbises helst. Lisa Bjurwalds boktitel Skrivbordskrigarna skulle kunna inkludera 206

henne själv, men hon anser att det är andra som krigar och hatar, inte hon. Inte ens slutkapitlets rubriksättning, ”Verktygen – att dra svärd mot skrivbordskrigare”, öppnar ögonen för den egna aggressiviteten och lockelsen till repression; i hennes subjektiva perspektiv tycks det dragna svärdet i den egna handen mer fredligt än pennan i motståndarens. Termen hat har en märklig förmåga att transformeras från en stark känsla med universell mänsklig potential, till att bli något som specifikt förblindar och motiverar ens politiska meningsmotståndare. Hat är ett tacksamt dramatiskt ord för att demonisera andra och friskriva det egna jaget: jag är inte hatisk, utan drivs av ett starkt engagemang mot dessa hatiska och vidriga typer som jag föraktar. Asymmetrin i hatdebatten är frapperande. En av hatarnas synder som de förbittrade anser att de själva inte ägnar sig åt är ett ”vi-ochdom-tänkande”. Det vore intressant att undersöka antalet inlägg mot denna dikotomi där skribenten själv inom tre meningar från sitt fördömande framför en egen vi-och-dom-tanke. En illustration är Hylland-Eriksen: ”Den stora politiska avgrunden i Norge går ju inte mellan Arbeiderpartiet och Høyre utan mellan FrP [Fremskrittspartiet] och alla andra”, ”Norska politiker är i stort sätt anständiga människor… Med FrP förhåller det sig annorlunda. Ända sedan starten på 70-talet har det vädjat till vår reptilhjärna, säte för människans mest primitiva instinkter”, ”De vädjar till väljarnas misstänksamhet, egoism och intolerans”. [239] Efter detta kommer anklagelsen om att ”FrP:s politik och retorik genomsyras av ett vioch-dom-tänkande”. Har skribenten funderat över sin egen retorik eller har han bara använt sin reptilhjärna? Det kan naturligtvis också vara så att han förstår bristerna i sitt resonemang, men kallt förväntar sig att läsarna, fyllda av förbittring, bara använder reptilhjärnan. De är ett steg mer primitiva än de utpekade ”hatarna”, 207

de inser inte ens att de just läser en vi-mot-dom-artikel mot Fremskrittspartiet. Den personliga profilen att vara arg, upprörd och engagerad, men ändå inte hatisk, är inte helt lätt att upprätthålla. Att peka ut sina motståndare blir lite av en pre-emptive strike, ett anfall i föregripande syfte. Då fienden kommer att angripa inom kort är den bästa strategin att själv utdela det första slaget. Börjar en debatt att spåra ur kan det vara slugt att vara först med att påstå sig vara utsatt för osakliga personangrepp. Maciej Zaremba beskrev situationen på lärarhögskolan med rubriken ”Först kränkt vinner” med vilket avsågs att det gällde att vara först med att göra anspråk på offerkoftan. [240] Det kan ligga mycket i att vara först, men därutöver finns en offerhierarki. Offerhierarkin Den engelske diskrimineringsombudsmannen Trevor Phillips motiverar en sammanslagning av olika diskrimineringsmyndigheter med att det gäller att undvika ”a hierarchy of hurts”, en offerhierarki. [241] Men en sådan uppstår lätt. Om båda parter riktar hatanklagelser mot varandra så går debatten i stå. Den part som vinner på detta är den som generellt ses som offer enligt gällande högaktade fördomar. Inte minst finns här en könsschablon och en etnisk schablon. Vissa offentliga gräl illustrerar hierarkin, en SSU-ordförande blev varse ordningen. Att hon fick ta emot tillmälet ”hora” räckte inte för att försvara hennes eget uttalade tillmäle: ”svartskalle”. Hon fick sparken för den kommentaren. Denna hierarki är förmodligen ett starkt skäl till att de utpekade hatarna i mindre grad riktat motanklagelser för hat än att dementera anklagelserna. Att beskriva den egna attityden som 208

”Sverigevän” istället för invandringskritiker är vanligt. Det finns andra skäl för detta som att det ofta blir tröttsamt att lyssna på folk som bara är emot och att vara emot kan också säga för lite om vad man är för. Redan en mindre negativ ton kan kommunicera bättre. Linje tre i kärnkraftsomröstningen gjorde nog helt rätt när de använde en mer positiv slogan: ”Kärnkraft, nej tack”. Men i hatdebatten drivs debatten dubbelt negativt: jag hatar hatet. Hatdebatten drivs också av märkliga jämförelser. Man bör rimligtvis jämföra artiklar med artiklar och korta kommentarer med andra korta kommentarer och artiklarna bör vara det viktigaste. Frågan är om en genomsnittlig artikel eller krönika i Aftonbladet eller Expressen håller ett mer sansat tonläge än motsvarande i Avpixlat eller Fria Tider? Om man skall utse värstingar i media och benämna dessa ”hatsajter” så ser de etablerade ut att ha goda chanser att vinna den utmärkelsen. Går man från hat till mobbning så bör man framhålla två kampanjer som driver hatet mot sina motståndare ett steg till: Aftonbladets uthängning av personer som anonymt donerat smärre belopp till Avpixlat samt Expressens uthängning av personer som skrivit anonyma kommentarer i andra media som kvällstidningen ogillar. Kommentatorsfälten till nätartiklar är mer att jämföra med Twitter. Där uttrycks uppfattningar ofta hårt och gärna med ett inslag av humor. Skämt är ofta på andras bekostnad, men påhopp och insinuationer bedöms i hög grad efter vem som utsätts. I offentligheten råder den märkliga uppfattningen att de som har den mediala makten också kan posera i offerkoftor eller som ställföreträdande offer. Kraftfullt tar journalisterna ställning mot åsikter som man också censurerar. Tidningarnas kommentatorsfält stängs ner, medan redaktionens förbittring mot det så kallade hatet 209

bereds stort publicistiskt utrymme. Förutom blindhet för det egna hatet så inser inte de förbittrade vem det förmenta hatet riktas mot. Man låtsas att det är mot invandrarna och att de själva som självuppoffrande hjältar i närheten kliver fram och försvarar de utsatta invandrarna. Men så ser inte konflikten ut. Den hårda anklagelsen explicit eller implicit är ”förrädare”. De förbittrade skyggar för ordet som de i handlingar och värderingar indirekt erkänner, men som de inte vill ta i sin mun. Ett undantag är skribenten Lena Andersson som i Publicistklubbens debatt tänkte högt om att det nog inte är moraliskt fel för en person med kosmopolitiska värderingar att vara en landsförrädare. [242] Om de förbittrade vore intresserade av hatet så borde de fundera över dess fokalpunkt och det är just här vreden mot dem finns, de ses som förrädare. Den bedömningen kan knappast ses som grundlös, men ordet är för starkt för att hanteras i en hämmad diskussion. Den pågående hatdebatten flyttar fokus från centrala frågor till perifera. Vi får ytterligare en surrogatdebatt som styr bort från invandringens omfattning och effekter.

Gränslösa plikter När invandringen skall motiveras så framförs ofta teser om ”alla människors lika värde” och mänskliga rättigheter. Detta anses leda till att Sverige har en moralisk skyldighet att bistå utlänningar när de dyker upp vid den svenska gränsen. Detta ses som ett utslag av en universell skyldighet varför andra EU-länder uppmanas att följa Sveriges exempel och ”ta sitt ansvar”. Dessa filosofiska teser utvecklas sällan eller aldrig, men det kan vara värt att syna dem lite närmare. Liksom i kapitlets tidigare avsnitt är det ingen debatt 210

mellan två åsikter utan en ensidig kampanj med få argument och en stark moralistisk övertro på de egna påståendena. En startpunkt för ett resonemang om mänskliga rättigheter är tre historiska dokument som har spelat en viktig roll i västerlandets utveckling. England antog Bill of Rights 1689, Frankrike deklarerade mänskliga rättigheter 1789 och USA proklamerade sin självständighet 1776. Inte bara den franska deklarationen kopplas till ordet revolution. Det revolutionära i deklarationerna var att de förespråkade en ny relation mellan landets innevånare och dess statsmakt. Folket hade tidigare varit undersåtar, men nu skulle de bli uppgraderade till medborgare och som medborgare skulle de inte längre kunna behandlas godtyckligt av staten. Reglerna speglar en liberal universell syn på hur det borde vara, men statsmaktens utfästelser var riktade till dess medborgare, inte till världens folk. Det fanns dock en implicit maning till andra länder och andra folk att med egna revolutioner följa i dessa pionjärers spår. Vid firandet av 100 år sedan den amerikanska självständigheten donerade Frankrike Frihetsgudinnan som står vid inloppet till New York. Texten till statyn är en appell från de två revolutionerna: ”Liberty enlightening the world!”. Idéerna är universella, men hade då ännu inte anammats av andra folk och andra stater i någon större utsträckning. Många lyfter idag fram FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som den centrala deklarationen och det internationella genombrottet. [243] Den har påverkat många nya nationer till det bättre, men den har också en bakgrund som är problematisk. Deklarationen är en kompromiss mellan demokratierna i väst och Sovjetunionen. Kommunisterna ville inte uttala sig mot mänskliga rättigheter, utan de valde att spä ut dem. 211

Om det är många regler så kan ett regelbrott motiveras med hänsyn till en annan regel, och om det blir en utopisk önskelista som alla fallerar att genomföra, så blir avvikelser inte något att bråka om, utan en naturlig följd av höga ambitioner. Av de 30 artiklarna kan 121 i sin huvudsak ses som västerländska och 22-29 som Sovjetiska påbyggnader. Så här sammanfattas skapelseprocessen på den egna hemsidan: The entire text of the UDHR was composed in less than two years. At a time when the world was divided into Eastern and Western blocks, finding a common ground on what should make the essence of the document proved to be a colossal task. [244]

Risken med påbyggnad är som tydligast när det gäller yttrandefrihet. Den tid då olika statsmakter erkände att de var för censur och motståndare till yttrandefrihet är över. I våra dagar finns många förespråkare för yttrandefrihet och hänsynskrav, men obligatorisk hänsyn är inget extra utan något som reducerar yttrandefriheten. Frågan är hur mycket yttrandefrihet som reellt finns kvar sedan myndigheterna korrigerat för vad som kallas ”missbruk av yttrandefriheten” eller andra missvisande eufemismer. FNdeklarationen förvaltas av en underorganisation, ett speciellt råd, med en majoritet av stater som inte är demokratiska. Detta har resulterat i en rad beslut mot den liberala anda som är de mänskliga rättigheternas kärnsubstans. Fram till år 2006 hette rådet United Nations Human Rights Commission då det ersattes med United Nations Human Rights Council. [245] Ändringen innebar lite färre medlemmar och dessa skulle i ökad utsträckning syna länderna i rådet för att öka dess trovärdighet. Omändringen resulterade dock inte i någon reell förändring, utan rådet har fortsatt med att utöva ett destruktivt inflytande. De olika diktaturerna i gruppen har inte 212

haft något problem att finna samförstånd och gratulera varandra till stora, men tyvärr fiktiva, framsteg. Det kanske mest skadliga de åstadkommit är att angripa sekulariseringen genom att kriminalisera hädelse, blasfemi. [246] Skall de få något erkännande så är det att de inte antagit den så kallade Kairodeklarationen för mänskliga rättigheter från 1990. I den slår en organisation för muslimska stater fast att de mänskliga rättigheterna gäller i den mån de inte kommer i konflikt med Sharia: ”Var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte strider mot principerna i Sharia”. [247] Yttrandefriheten underordnas helt de regler som förespråkas av en viss religion. Det är dock inte endast olika diktaturer som missbrukat mänskliga rättigheter. I dagens värld finns det en stadig ökning av konventioner. Enligt en beräkning i Foreign Affairs av Jacob Mchangama and Guglielmo Verdirame har FN och Europarådet nu i 64 olika överenskommelser deklarerat 1377 mänskliga rättigheter. [248] Det har skett en avsevärd inflation utifrån de fyra mänskliga rättigheterna i den ursprungliga franska deklarationen: frihet, ägande, säkerhet och motstånd mot förtryck. [249] Politiker vill gärna adla sina förslag som ett steg för att förverkliga en rättighet. Jurister ser en växande marknad och en central politisk tanke har blivit en byråkratisk-juridisk härva. Gällande andra komplexa regelverk inser man att det finns en potential både till förbättring och försämring. Men när det talas mänskliga rättigheter är det som om lyssnarna inte längre föreställer sig en församling med en mängd förhandlande delegater som ibland gör hyggliga och ibland dåliga kompromisser. Att det finns en antagen internationell konvention förhindrar i andra fall inte en diskussion om förändringar eller ifrågasättande av reglementet som helhet. Men när det gäller mänskliga rättigheter finns en pseudoreligiös tanke att det är något 213

av gud eller naturen givet som successivt upptäcks, och varje nyhet är ett steg framåt. På 1990-talet blev staters skyldigheter utsträckta. Akronymen R2P skall utläsas som ”Reponsibility to Protect” – ett ansvar att skydda – och blev allt populärare inom FN. Finns det en skyldighet för stater som kan sträckas ut mot människor i andra länder? USA utförde 1994 en operation mot Haiti som klassades som en ”humanitär invasion”. Den utsattes för viss gängse antiamerikansk kritik, men i stort bedömdes invasionen som ett positivt steg mot ett utökat internationellt ansvar. Än större stöd vann den humanitära invasion som inte blev av. Folkmordet i Rwanda genomdrevs av en militärt svag regim av folkgruppen hutu. Regeringen skulle några månader senare störtas av tutsirebellerna i gerillan RPF under ledning av Paul Kagame som blev landets nye president. Innan Huturegimen tappade makten sökte de genomföra en ”slutgiltig lösning” på motsättningen med tutsies genom ett folkmord på närmare en miljon människor. Många ser den händelsen som en underlåtenhetssynd från andra länder. En mindre militär intervention skulle ha kunnat förhindra katastrofen, men istället hade de få FN-soldater som fanns dragits tillbaka. Det mest okontroversiella ingripandet är det som inte blev av och i andra fall så ifrågasätts de humanitära bevekelsegrunderna. Gränsen mellan en prodemokratisk imperialism och responsibility to protect är inte lätt att dra. En annan vag gräns är den mellan en generositet att hjälpa fattiga länder och en skyldighet att göra det. Fattiga stater tolkar gärna mänskliga rättigheter som en moralisk skyldighet för de rika länderna att ge resurser. Men till sin kärna är FN en mellanstatlig, inte en överstatlig organisation, och de olika medlemmarnas första prioritet är att skydda sin nationella suveränitet. R2P har dock en 214

bred applicering, inte som legal plikt men som moralisk överkurs. Inom internationell företagsamhet finns ett stort antal organisationer som övertalar företag att ansluta sig till olika företagskoder, ofta rubricerade som Corporate Social Responsibility. I första hand skall respektive stat ta hand om sina innevånare, men om de inte kan tygla de utländska företagen? Och om de värsta exploatörerna av innevånarna är den egna regeringen? Om man inte intervenerar mot den förtryckande regeringen har omvärlden då en skyldighet att evakuera befolkningen? Det är den problematiken som flyttat in i den svenska invandringspolitiken under den knapphändiga beteckningen ”ta sitt ansvar”. Om människor i väst tolkar mänskliga rättigheter som att regeringar har skyldigheter mot människor i andra länder så är det en nytolkning som avviker från både den liberala traditionen och FN:s grundtanke. Alla människors lika värde Ett lika knapphändigt som frekvent argument för den massiva invandringen är att hänvisa till ”alla människors lika värde”. [250] En första kommentar är att även om alla svenskar är människor, så är inte alla människor svenskar. Vad är det man vill ha sagt? Innan man kan undersöka vad det skulle kunna vara för koppling bör man först undersöka vad själva idén ”människor har lika värde” egentligen betyder och om det påståendet är rätt eller fel. En första märklighet är att denna dogm, som påstås vara globalt gällande, bara upptäckts i Sverige. Den amerikanska motsvarigheten är ”all men are created equal” [251] och det påståendet är betydligt rimligare. Den uppfattningen är felaktig som generellt påstående (vi har ju en rad obestridliga genetiska skillnader i begåvning, temperament och utseende som påverkar våra liv), men i en tolkning är den rimlig: som nyfött barn har vi inte utfört några brott eller svek 215

men inte heller något lovvärt. Senare under våra liv utför vi handlingar som har positivt eller negativt moraliskt värde. Det betyder rimligtvis att vi får olika värde i moralisk bemärkelse, men likavärdestesen hävdar att vi trots sådana olikheter i moraliska handlingar ändå har samma värde. Högst märkligt. När dogmen konkretiseras till, säg en jämförelse mellan Pol Pot, ”Broder nummer ett” i Röda Khmer regimen, och påven Benedictus XVI, så är det svårt att försvara den. På en mer jordnära skala kan personer vi är väl bekanta med placeras från föredömen till skitstövlar. Finns det någon betydelse av värde i vilken de alla är lika mycket värda? Det skulle vara påståendet ”Lasternas summa är konstant”, det insinuerar att den hygglige personen måste ha ett hemligt liv med otukt och missbruk, men är snarast att se som en skämtsam kommentar. Grundpåståendet i tesen är närmast amoraliskt: en persons handlingar har ingen betydelse utan resultatet blir ändå lika. Många kristna hoppas att det finns en koppling mellan människan som guds avbild och idén om det lika människovärdet. Det skulle enligt två teologer ge dogmen ”himmelska ankarfästen” som sedan kunde användas till att också bygga på med mänskliga rättigheter. [252] I en undersökning ställdes två påståenden till ett representativt urval svenskar: A: ”Människan har ett högre värde än allt annat levande. Djuren har ett lägre värde än människan”. B: ”Djur och människor har samma värde”.

Utfallet stödde dock inte teologerna. Svaren fördelades så att 27 procent instämde med och A och 66 procent med B. [253] Majoriteten ansåg att det lika människovärdet var lika med 216

djurvärdet och då kan det inte vara så högt. Svaret behöver också relateras till hur glatt vi sätter i oss en grillad kyckling eller en rejäl biff och då sjunker värdet ytterligare. Detta problem med inkludering, en cirkel som vidgas, hur det ena överbudet hotas av nästa överbud, är ett problem inte bara för denna regel utan för moral i allmänhet. Det finns en simplistisk fallenhet för god, godare, godast. Det påstås ibland att vi människor inte skall döma andra, men det är en invändning som inte hjälper likapåståendet även om den vore sann. De flesta religioner har en gud som skickar människor till himmel eller helvete eller till återfödelse i en ny varelse. Det beslutet som guden tar måste rimligtvis ses som en bedömning av respektive människas värde. Einstein fällde kommentaren ”gud spelar inte tärning” vilken kan vara applicerbar här. Vi har olika värde räkenskapens dag enligt en vis och allvetande gud. Detta är, vid eftertanke, den nödvändiga slutsatsen för den religiöse. Det är svårt att se något argument för tesen utöver att den är synnerligen populär. I olika undersökningar hävdar över 90 procent av alla svenskar att de tror på trossatsen, till och med att den är viktig i deras praktiska arbete, och den är en uppskattad del i många värdegrunder. [254] Förklaringen är väl just att den utgör en positiv och högaktad etikett under vilken man kan stoppa in sina egna passande åsikter. Den har i hög grad behållit en högtidlig lite sakral karaktär. De flesta menar huvudsakligen att de själva är en rättskaffens person som inte dömer ut andra utan goda skäl. Det låter ju högst rimligt och lovvärt. En annan mer innehållsrik betydelse är lite mer jantelagsaktig. ”Du skall inte tro att du är mer värd än jag”. [255] Funktionen som en ansiktslyft Jantelag bidrar förmodligen till populariteten.

217

Vad har då denna märkliga trossats med invandring att göra? Ingenting utom att det finns en brist på argument. Att upprepa mantran om människors lika värde är trots allt ändå att säga någonting och eftersom ingen säger emot, så kan det låta som om den hade en mening och någon sorts relevans. Just bristen på innehåll blir en styrka, för det finns inget att diskutera. I en normal diskussion finns inte heller utrymme att utveckla en kritik utan det enklaste är att säga att man själv också är för det lika människovärdet. Det är dessutom sant. Många svenskar är kritiska till invandringen, men en marginell minoritet är emot likavärde-satsen. Om begreppet högaktade fördomar skall konkretiseras så är det lika människovärdet ett utmärkt exempel, världsberömt, men bara i Sverige. De som använder mantrat förstår inte dess svaghet utan drar stora växlar som i centerns förslag på nytt partiprogram: Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring. Så länge det finns länder som kränker mänskliga fri- och rättigheter är öppna gränser, och människors möjlighet att fly, det enda sättet att erbjuda alla människor skydd för sina grundläggande rättigheter. Bara så kan man välja frihet istället för förtryck. Vi ser det som en grundläggande mänsklig rättighet att söka sig en fristad och en försörjning inte bara inom det land man är född i, utan också utanför landets gränser. [256]

Partiet backade senare från detta med ”fri invandring” för att istället tala om ”fri rörlighet”. Men principiellt så tror inte bara Stureplanscentern utan hela den politiska klassen på detta primitiva resonemang. Invändningarna består endast av praktiskt politiska 218

frågor om terminologi och timing. Men i sak ser de ett steg från alla människors lika värde till fri invandring som ”logiskt”. Det kan också vara av intresse att med ett exempel belysa hur dogmen om det lika människovärdet framförs som en moralistisk spärr mot människors vilja att själva värdera och generalisera. Vi kan se generaliseringar som syndiga tankar; vi lockas ständigt till dem, men förnekar ihärdigt deras existens. Denna kluvenhet gör att många slår ifrån sig undersökningar istället för att begrunda vilka generaliseringarna är. Om de är så viktiga så bör de väl undersökas på ett seriöst sätt istället för att oreflekterat avfärdas? I en undersökning av Demoskop berättade ett antal slumpmässigt utvalda personer vilka de inte vill ha som grannar. Eftersom de tillfrågade inte bestämmer över vem som flyttar in som granne så säger detta inte så mycket om möjligheter att skaffa ny bostad, men det säger något om grannars förväntningar. Den lite oklara frågan som besvarades var vilka ”man kunde tänka sig som granne”. Några grupper bedömdes frekvent som mindre önskvärda grannar. Här följer andelen som var negativ till respektive grupp i procent: judar 11, homosexuella 16, Aidssjuka18, stora familjer 20, muslimer 24, dömda 43, vänsterextremister 54, högerextremister 67, alkoholister 68 och drogmissbrukare 83. Demoskops undersökning presenterades i Svenska Dagbladet av biskop Bengt Wadensjö som drog slutsatsen att ”en fortsatt debatt om tolerans och människovärde är angelägen”. [257] Men har han rätt i det? Går det att avfärda sådana här bedömningar som ouppfostrade och inhumana. Skall folk obligatoriskt svara att alla grannar kan bli goda grannar och att man därför är välvilligt neutral till alla? I en demokrati har vi en rad friheter och en viktig sådan är åsiktsfriheten och däri ingår rätten att generalisera. Uppfattningen att man inte bör generalisera är också helt legitim, om än högst ogenomtänkt, men uppfattningen att man 219

inte får generalisera måste klassas som antidemokratisk. Vi agerar alla under påverkan av generaliseringar utifrån egna och andras erfarenheter. En demokratisk inställning leder till att föredra den pluralistiska synen framför obligatoriska trossatser.

Sammanfattning av kapitel 6 I den svenska debatten har integrationen använts som ett surrogat för kärnfrågan invandringen; låt oss diskutera integrationen istället. Den diskussionen har inte resulterat i några bra förslag. De genomförda reformerna har inneburit olika sätt att spendera pengar på nya ineffektiva sätt. Svenska Dagbladet noterar i en ledare att SFIbonusen är ett fiasko som avskaffats och att etableringslotsar ”inte verkar bidra med att få människor i arbete” samt kopplas till ”rena oegentligheter”. En summering lyder: ”Allt mer av den förda integrationspolitiken sorterar nu under rubriken misslyckande”. [258] Antirasism-diskussionen är i hög grad en fråga som drivs av vänsterextremister mot det som tidigare rubricerades som ”borgerlig demokrati”. Hatet mot hatet är en annan debatt där skeptiker och kritiker anklagas för att skapa de problem invandringen medför. De är båda liksom integrationsinläggen en anklagelse som primärt är en distraktion för att undvika en diskussion om invandringen. Den skall inte ifrågasättas och bedömas. Det framförs också två moraliska påståenden för invandring med filosofiska anspråk. Det ena hänvisar till mänskliga rättigheter och en internationell R2P, responsibility to protect, ett ansvar att skydda. Det finns dock anledning att fundera närmare över de antiliberala 220

inslagen i de mänskliga rättigheter som kontinuerligt influerats av hårdföra diktaturer, samt den byråkratiska tillväxten – antalet deklarerade mänskliga rättigheter är för närvarande uppe i 1377. En ytterligare moralisk grund som anförs är ”principen om alla människor lika värde”. Här ifrågasätts om detta alls är en princip eller bara retorik, låt vara populär retorik, men som människor inte tror på när frågan undersöks närmare. Därför leder dessa begrepp inte till någon fruktbar argumentation eller några framsteg i diskussionen, utan bara upprepning av knapphändiga moralistiska påståenden. De fyra debatterna i detta kapitel har gemensamt att de alla är spel mot ett mål. Integrationen övervägs inte mot något tänkvärt alternativ, för ”utanförskap” är ingen motpol som det behöver argumenteras mot. Också ”gränslösa plikter” saknar en seriös motkandidat; ju fler plikter man hyllar desto mer synes man vara en god människa. Det föreskrivs ensidig entusiasm för de ”goda” alternativen. I de andra två debatterna är fokus på den negativa polen, rasism respektive hat. Det är lika enkla val, men med indignation som drivkraft istället för entusiasm. Men några debatter är de inte i den vanliga bemärkelsen av ordet, utan det är snarare en fråga om fyra kampanjer. Komponenten surrogat i termen surrogatdebatt kan låta lite nedsättande, men ”debatt” är närmast överord. Den kampanjartade karaktären kan göra att de negativa reaktionerna på dessa debatter kan vara väl så starka som de positiva. Men effekten blir ändå en normalisering av de teman som drivs och förväntningar på att de kommer upp närhelst migrationen skall kommenteras och diskuteras. Det tycks därför troligt att de är framgångsrika som surrogat och tränger undan andra frågeställningar som har mer innehåll och större relevans för utformningen av Sveriges immigrationspolitik. 221

7 Sverige i ett globalt perspektiv Det kan vara instruktivt att först sätta invandringen till Sverige i ett historiskt och globalt perspektiv. Migration har förekommit under hela mänsklighetens historia, ibland som individuella projekt, men ofta som kollektiva dito i form av folkvandringar. Migration uppstår genom individuella och politiska val och får inte bara ekonomiska utan också omfattande kulturella och sociala effekter. I det efterföljande avsnittet diskuteras det främsta moderna alternativet till det multikulturella samhället, den demokratiska nationalstaten och dess ideologi. Kapitlets tredje avsnitt fokuserar åter på Sverige och dess immigrationspolitik och den ideologiska konverteringen till multikulturalism.

Nykolonialism och multikultur Demografi och migration Under kolonialismen ledde befolkningsströmmarna ut från Europa mot framför allt den Nya världen, men också mot andra delar av den Gamla världen. Under nästa fas, ”postkolonialismen”, ägde framförallt tre stora återinvandringar rum. I samband med att kolonier blev självständiga stater under efterkrigstiden har 300 tusen holländare återvänt från Indonesien, 1 miljon fransmän från Nordafrika och 800 tusen portugiser från Afrika. [259] En ny fas inkluderar en fortsatt ström av immigranter mot Europa, men den består nu av utomeuropéer. Migrationen till Nordamerika 222

har också ändrat karaktär. Den kommer inte längre från Europa utan huvudsakligen från Tredje världen, inte minst från Mexiko. Denna tredje fas av kolonialism skiljer sig markant från de två tidigare och det kan vara berättigat att ge den en separat beteckning. Här föreslås termen ”nykolonialism”. En kraft som driver nykolonialismen är den befolkningsexplosion som förändrar den globala demografin. Den europeiska befolkningen minskar i antal medan den i fattiga närområden växer. Detta kan illustreras med befolkningsstorlek för några länder vid tre tidpunkter, år 1950, dagens värld, och prognoser för 2050. Egyptier var då 21 miljoner, har nu blivit 85 miljoner och förväntas bli 137 miljoner. Pakistanierna var 40 miljoner, har nu blivit 196 miljoner och förväntas bli 290 miljoner. 1950 fanns det lika många människor i Syrien som i Danmark och idag är de lika många som hela Skandinavien. [260] Ett stort antal människor i fattiga länder lockas av att emigrera till ett rikt land som Sverige. Enligt en undersökning av tankesmedjan Cato vill närmare en fjärdedel av världens befolkning emigrera permanent till ett annat land [261] och enligt en undersökning av Gallup så finns det 210 miljoner som vill flytta just till Europa. [262] Det är knappast så att det föreligger en risk för att det kommer att uppstå en brist på hugade immigranter. Nykolonialismen skiljer sig från 1800-talets kolonialism genom att den inte bygger på ett politiskt maktövertagande, utan ett skapande av etniskt definierade enklaver. Dessa saknar politisk suveränitet, men migrationen får rimligtvis stora politiska och kulturella effekter på de samhällen där enklaverna etablerar sig. En viktig skillnad bör göras mellan imperialism och kolonialism. Det första handlar primärt om politik och ekonomi, men innebär ofta en begränsad migration. Många imperier som varade i hundratals år medförde 223

ytterst små förändringar i den etniska sammansättningen i de olika områden regimen lade under sig. Gick erövrarna hårt fram var det ofta överklassen som drabbades som när normander i hög grad ersatte den anglosaxiska adeln i Storbritannien. Kolonialisering behöver inte ske under imperialism utan kan ske med mottagarlandets samtycke eller oförmåga att förhindra att det koloniseras. ”Melting pot” eller ”salad bowl” Hur skall då immigranterna knyta an till den befintliga befolkningen i det mottagande landet? Förespråkarna för nykolonialism ser fördelar och menar att de överstiger nackdelarna. Termen ”Integration” ses som botemedel mot de problem som uppstår, men termen är dock luddig och innehåller två helt olika lösningar. Enligt den ena invandringspositiva modellen blir minoritetsidentiteterna bara temporära och efter någon generation ingår de i ett nytt enhetligt amalgam som skapats genom samhället som en smältdegel, melting pot. [263] Enligt den andra modellen skapas en multikultur där staten blir en ram och olika grupper med olika identiteter interagerar mest med sin egen grupp, men också friktionsfritt med andra. [264] Det beskrivs ibland med metaforen sallad bowl ; de olika grönsakerna förblir särskiljbara fast de finns i samma skål. Robert Putnam och många andra har visat att den sociala tilliten minskar när den etniska heterogeniteten ökar. [265] Det är värt att notera att ökad misstro inte bara gäller individer i andra grupper, utan också i den egna. Det blir en oklarhet om vilka normer som gäller i samhället. Putnam är dock optimistisk och tror på en framtida melting pot, men två invändningar uppstår. Varför bör man stödja nykolonialism när den leder till en försämring under en relativt lång period? Därutöver finns gott om exempel på motsättningar som 224

bestått under mycket långa perioder och lösningen blir ofta en uppdelning av den multikulturella staten i skilda nationalstater. Denna utveckling accentueras vid övergången till demokrati. Problematiken är inte begränsad till situationer med ekonomisk underutveckling och avsaknad av demokratisk tradition, utan gäller en rad europeiska stater. Det kan illustreras av Baskiens och Kataloniens självständighetssträvan från Spanien, och Belgiens successiva utveckling mot en delning i en vallonsk och en flamländsk del. Nykolonialismen har potential att skapa permanenta parallellsamhällen om det finns substantiella immigrantgrupper som förstärks av en kontinuerlig invandring. Förespråkare av melting potkolonialism överskattar ofta det egna landets attraktion samtidigt som de underskattar kolonisatörernas attraktion till hemlandets kultur. Något förenklat anses kolonisatörerna inte önska något högre än att integreras/assimileras, men stoppas i större eller mindre utsträckning av diskriminering och segregation. Men många tycks föredra kombinationen att leva i den första världens ekonomi och ha kvar en tredje världens kultur. Inte minst Islams makt över sinnena underskattas. Salad bowl-kolonialismens förespråkare gör andra felbedömningar. Vanligt är att undvika frågan om hur denna externa kultur kan vara så berikande då den har misslyckats med att berika de områden i vilka den dominerat. En annan felbedömning är idyllisering av relationen mellan grupper – en anledning till emigration är just att landet plågas av etniska konflikter. En come back för religionen? En viktig del av de nya immigranternas kultur är deras religion. Kanske kan den motverka sekulariseringen i invandringsländerna och bidra till en religions återkomst – en ”postsekularisering”? En 225

religion kan expandera genom att utöva en stark religiös attraktion på människor av annan tro, men det kan också ske genom imperialism eller kolonisation. Det senare är en vanlig och effektiv väg. En effekt av vår tids migration är en snabb ökning av antalet muslimer i Europa och religionen blir en extra särskiljande faktor för dessa invandrare. Islam utgörs inte endast av några seder som överges när immigranten möter feminism och Pride-parader i Västerlandet och det finns många inslag i den västerländska kulturen som har begränsat stöd också i den egna befolkningen. Islam kunde möjligtvis ses som en tynande tradition för 40 år sedan, men knappast idag, och därför är problemen med islam inga snabbt övergående problem. Sekulariseringen av kristendomen i Europa startade med Thomas av Aquino på 1200-talet som i Aristoteles anda förespråkade att tron inte skall överordnas förnuftet. Det fanns personer som Averroës med liknande idéer inom islam, men i den religionen förlorade förnyarna kampen. Upplysningen på 1700-talet blev ett ytterligare steg mot en sekularisering i väst. I ett tal berörde påven Benedictus motsättning mellan tro och förnuft och enligt hans bedömning är västs problem ”förnuft utan tro”, medan den muslimska världen brottas med ”tro utan förnuft”. [266] Vad vi istället kan förvänta är en etnifiering av samhället och kanske också i viss mån en tendens till återkristnande (re-Christianisation) som noterats i Tyskland. [267] Den svenska kyrkans engagemang för muslimsk invandring motiveras förmodligen delvis av sådana förhoppningar. Religionen i Sverige har sekulariserats allt mer och blivit en privatsak, men med muslimer och andra religiösa invandrare kan religionen bli ett identitetsattribut och mer central för landets olika innevånare. Självsynen kan modifieras från svenskar som är kristna till ”kristna svenskar”; religionen blir en del av etniciteten som i många andra länder vilket ger en viktigare roll för religionen och för kyrkan. 226

Euroislam eller islamism? I många analyser görs jämförelsen mellan den amerikanska invandringen av mexikaner och den europeiska av muslimer. Frågan är vilken invandring som är mest problematisk och många svarar den muslimska, men diskussionen om effekterna av islam på ickemuslimska kulturer är kontroversiell. Den officiella linjen är att det inte finns något problem med islam utan västerlandet kommer att få ett muterat ”euroislam” som är kompatibelt med demokrati och med en sekulariserad stat. [268] Förhoppningar uttrycks också om att en sådan demokratiserad och moderniserad form av Islam kan reexporteras till de muslimska staterna och där bidra till en utveckling mot demokrati. Men andra, som Samuel Huntington, ser en betydligt mer grundläggande konflikt: Det underliggande problemet för Västerlandet är inte islamistisk fundamentalism. Det är islam, en annan civilisation vars folk är övertygade om sin kulturs överlägsenhet och besatta av sin underlägsenhet i makt. Problemet för islam är inte CIA eller det amerikanska försvarsdepartementet. Det är västvärlden, en annan civilisation vars folk är övertygade om att deras kultur är universell och som tror att deras makt, om än avtagande, förpliktigar dem att utsträcka denna kultur över hela världen [269]

Tvärt emot förhoppningar om att de muslimska invandrarna påverkas av en sekundär socialisation i de västerländska samhällena visar undersökningar på en omfattande fundamentalism. [270] Det finns även många tecken på en islamisering i Europa då extremistiska idéer är mer utbredda hos andra generationens invandrare än hos deras föräldrar. En undersökning i England visar att bruket av slöja stöds av 28 procent i åldersgruppen över 55 år, men av 78 procent i åldersgruppen 18-24 år. Apostasi, att avfalla 227

från islam, bör bestraffas med döden enlig 19 procent av de äldre muslimerna och 36 av de yngre i Storbritannien. [271] 56 procent av brittiska muslimer tror inte att det var arabiska muslimer som utförde attentaten i New York mot tvillingtornen. [272] Ett liknande mönster finns i USA. Endast 36 procent har en negativ syn på alQaida och en majoritet anser att det inte var muslimska araber som utförde terrordådet 11 september. Självmordsattentat mot civila kan vara berättigade enligt 6 procent av muslimer över 30 år och stöds av 15 procent av dem under 30 år. [273] Alltså, inte mycket sekularisering, utan i många frågor en islamisering; ”euroislam” är en förhoppning, inte en reell social företeelse. [274] Samexistens – genom appeasement eller containment? Brittiske utrikesministern Anthony Eden myntade år 1935 uttrycket ”appeasement”, som term för en politik som sökte bevara freden genom eftergifter mot Tredje riket. Strategin var inte framgångsrik då, men den förblir ett alternativ som lockar till efterföljd i nya situationer. I efterkrigspolitiken mot Sovjet stod västs val mellan en inneslutningspolitik, en containment policy, och en mer välvillig eftergiftspolitik. En av den senare strategins svagheter är att eftergifter inte nödvändigtvis stimulerar till ömsesidiga eftergifter, utan ses som svaghet och inbjuder till krav på nya ensidiga eftergifter. Därtill kommer frågan vad som är en god kompromiss? Den balanserade lösningen i en värld med hälften demokratier och hälften diktaturer är att söka en halvdemokratisk lösning, men halva vägen kan vara en för stor eftergift, en rutten kompromiss. Två betydelsefulla intellektuella som förespråkar en anpassningspolitik med Islam är Ian Buruma och Timothy Arthur Ash. De undviker termen appeasement och beskriver sin linje som ”accomodation”. [275] Liksom vid tidigare konfrontationer är det en bekväm förhoppning att samexistensen kommer att lyckas om bara 228

den civiliserade sidan är tillräckligt tillmötesgående och undfallande. Enligt appeasement-linjen gäller det att lättprovocerade antidemokrater inte blir kritiserade av besvärliga antinazister, antikommunister eller antiislamister. Kränkta och upprörda extremister anses farligare än extremister som behandlas med silkeshandskar. Får man uppslutning kring eftergiftspolitiken så kommer allt att ordna sig, åtminstone på kort sikt. Kritiker av eftergiftspolitiken påtalar de anpassningar som görs till krav, vilka rubriceras som ”kulturella Jihad”; islamisterna hotar med terror mot kulturyttringar de ogillar. Det är knappast Islams militära, politiska eller ekonomiska makt som skapar denna undfallenhetens politik, knappast ens oljan. Vad som oroar är de våldsbenägna människor som tagit sig över gränsen. Eftergifter till kulturella Jihad förnekas, trots att olika kulturella aktiviteter i Europa begränsar sina uttryck för att inte drabbas av muslimsk terror. Den indiskbrittiska författaren Kenan Malik beskriver hur klimatet förändrats. [276] Författaren Salman Rushdie stöttades med en del starka uttalanden för yttrandefriheten, men nu tystnar både det politiska och det publicistiska etablissemanget. Malik beskriver den västerländska reaktionen som ”internalized fatwa”. Anders Fogh Rasmussen (2006) uttalande ”I Danmark ber vi om ursäkt för att vi har yttrandefrihet” indikerar ett missnöje med hur flera länder, bland andra Sverige, sviktar betänkligt i sin demokratiska övertygelse. [277] Rädslan för att stöta sig med islam och drabbas av muslimsk terrorism påverkar också invandringspolitiken. Fredliga nationalstater och multikulturell konflikt Kulturella konflikter begränsar sig inte till islam, utan en rad andra religiösa, språkliga och kulturella skillnader kan skapa konflikt. En 229

central fråga är om sådana konflikter blir mer svårartade än den politiska motsättningen mellan vänster och höger i en nationalstat. I den moderna demokratiska nationalstaten finns en uppsättning normer som är en gemensam bas för alla i samhället. En gemensam etnisk bakgrund ger en potential för pluralism och individuell självständighet, men saknas en sådan bas kan pluralism bli till hot. I en etniskt homogen stat finns begränsat intresse av att vara etnocentrisk, men om det uppstår en maktkamp i ett multikulturellt samhälle mellan olika grupper sker ofta en snabb etnisk mobilisering. Om det blir hårda motsättningar kan man då hålla ihop samhället – eller ens staten? I historiens många multikulturella imperier rådde ofta strikta förhållningsorder att varje grupp undvek att kritisera andra, då härskaren ville ha stabilitet. Problemen ökar med en demokratisering och en konkurrens uppstår där mer extrema etnocentriker vinner mark med hjälp av upptrappningens – eskaleringens – logik; när konkurrerande grupper blir mer extrema anses också den egna gruppen behöva ha mer hårdföra och gruppcentrerade representanter. Ramarna blir allt snävare då de mest intoleranta, de mest lättkränkta, sätter gränserna för hur lite tolerans och hur mycket respekt som kommer att krävas. Ett multikulturellt samhälle riskerar inte endast temporära konflikter utan också att normaltillståndet blir mer av en vapenvila än en fred. Rättvisa blir relativt ointressant som ett gemensamt mål, istället råder gruppintressets logik. Ett samhälle behöver någon gemensam nämnare som motverkar konflikter och om man saknar en gemensam etnisk identitet minskar förmågan att kunna behålla och bemästra pluralismen i åsikter och beteenden. [278] Motsättningen i en homogen stat blir ofta mindre antagonistisk. Det 230

kan råda en konkurrens mellan pensionärer och barnfamiljer, men de senares barn är de förstnämndas barnbarn. En nation kan ge identifikationer som gör att en hänsyn till nationens intresse blir mer än tom retorik. Inte minst kan den behålla lojalitet från grupper som inte representeras i den verkställande makten. Multikulturella samhällen söker ofta laborera med så kallade konsociationella lösningar. Sådana innebär att ingen gruppering exkluderas från ledningen av landet, men detta öppnar för ett löpande samregerande där det finns föga plats för ett genomslag för folkviljan. [279] Problemet kan illustreras med koalitionsregerandet i Belgien. En regering trädde till år 2011, efter världens längsta regeringsförhandling, 541 dagar, och består i första hand av en flamländsk höger och en vallonsk vänster. Det är upplagt för politiska uppgörelser inom en permanent elit som skall kombinera en etnisk och en politisk dimension. Det finns skäl att fundera seriöst över riskerna med multikultur. Forskaren Tatu Vanhanen har delat upp världens länder enligt två kriterier. Den ena uppdelningen är mellan etnisk homogenitet och heterogenitet, som mäts i spridningen i grupptillhörighet beträffande etnicitet, religion och språk. Den andra uppdelningen är mellan fred och svåra konflikter. [280] Dessa två uppdelningar leder till fyra olika kombinationer: ”Homogenitet + Fred” i 38 länder ”Homogenitet + Konflikt” i 3 länder ”Heterogenitet + Fred” i 12 länder ”Heterogenitet + Konflikt” i 130 länder Förhoppningen är att ett alltmer heterogent Sverige kommer att hamna i den fredliga 12 gruppen och inte i den konfliktdrabbade 130 231

gruppen. Sannolikheten tycks betydligt sämre än att som homogen nation höra till de lyckligt lottade 38, och inte till de 3 konfliktdrabbade. Mot denna verklighet ställs förhoppningen att det i Sverige blir annorlunda; hos oss blir multikulturalismen en tillgång. Övertygelsen att det blir så är dock inte starkare än att varje tvivel på denna förhoppning förträngs, förnekas och förkastas med stor emfas och minimal argumentation. Social ingenjörskonst som ingriper med ambitionen att skapa rättvisa mellan grupperna stärker ofta gruppidentiteterna och ökar motsättningarna mellan grupperna. Omvänd diskriminering är också diskriminering och den leder ofta till missnöje från båda sidor. I en undersökning av en amerikansk federal myndighet som tillämpade en politik med affirmative action ansåg 80 procent av de vita männen att denna omvända diskriminering skapar orättvisor, medan 80 procent av kvinnor och färgade uppfattade problemet som att den befintliga affirmative action var otillräcklig. [281] Det tycks inte överdrivet konspiratoriskt att tänka sig en utveckling där en rad identitetsfaktorer blir avgörande för rekryteringen till attraktiva arbetsuppgifter. Trots retoriken om att motverka etnocentrism och motsättningar mellan grupper så kan politikens förändringar få effekten att öka dem. Tillit – pålitlighet och tilltro En viktig fråga både i företagsetik och i statsvetenskap är frågan om tillit. De allra flesta forskare är överens om att den är viktig. Vid en låg grad av tillit minskar tilltron till politikerna och viljan att betala skatt. Men också relationerna mellan människor och företag och mellan individer blir besvärligare. Vid ekonomiska transaktioner söker båda parter gardera sig på olika sätt så att man får det som motparten utlovat. Ju krångligare det blir att säkerställa detta, desto 232

mer tid och resurser går åt att göra varje affär. Enligt ekonomisk terminologi ökar ”transaktionskostnaderna”. Det är kostsamt för en ekonomi i vilken alla, hela tiden, noga kontrollerar att de inte överdebiteras och att de får rätt växel tillbaka. Många undersökningar mäter vad som kallas ”horisontell tillit” med frågor som ”Anser du att man i allmänhet kan lita på andra människor?” En del forskare betonar denna dimension, men andra lyfter fram ”vertikal tillit”. Om en person litar på att polisen ingriper resolut och domstolarna är effektiva så behöver hon inte lita helt och fullt på att den hon gör affärer med är riktigt hederlig. Systemet är så starkt att den andre korrigeras om han söker smita från det han lovat. När både den horisontella och vertikala tilliten är låg begränsar sig människor till samarbete med dem som man har personligt förtroende för. Det handlar ofta inte om att de är mer hederliga än folk i allmänhet, utan att vi känner andra som är viktiga för dem. De kan inte svika utan att det påverkar deras rykte i en nära krets, och att anses opålitlig mot den är förkastligt i alla normsystem. ”Personlig tillit” förråds ibland, men den hotar inte att försvinna. Men detta räcker inte för ett fungerande modernt samhälle, utan det behöver också horisontell och vertikal tillit. [282] Hur skapas sådan tillit? Många forskare betonar tilltron som avgörande komponent i tillit. En individ inser risken att bli lurad men bestämmer sig för att ta risken ändå och en definition är att se tilltro ”som beredskap att utsätta sig för svek”. Min linje i den akademiska debatten och i andra sammanhang är att betona pålitlighet, den andra komponenten i tillit. [283] Om en part visar sig vara pålitlig vinner han i ett andra steg den andres tilltro. Vi slutar räkna växeln när vi av erfarenhet vet att affärsidkaren ger rätt tillbaka. Ju bättre erfarenhet vi har av ett 233

företag desto mindre läser vi det finstilta. Och ju mer företaget litar på kunderna och på myndigheterna desto mindre finstilt. När pålitligheten brister finns inte utrymme för tilltro, utan den är bara för de lata och dumma. Den konstruktiva åtgärden är då inte att propagera för hoppets triumf över erfarenheten, utan att skapa nya positiva erfarenheter, mer pålitlighet. I tilltrofrågan har många forskare kommit in på fel spår och blir förespråkare för en omotiverad tilltro. Det finns en gammal religiös och utopisk tanke om att tron försätter berg. Man säger att ett land får den regering det förtjänar, vilket det ligger mycket i. Det politiska systemet som helhet får också den tilltro det förtjänar. Det svenska systemet har sina brister, men i jämförelse med andra länders så har det uppnått en hygglig nivå av effektivitet och en låg nivå av korruption. Det finns skäl att tro på ett samband mellan ett systems pålitlighet och tilltron till det. Det är inte väsensskilt från att det finns ett samband mellan bilägares tilltro till olika bilmärken och dessa firmors förmåga att leverera det kunden förväntar sig. Demokratin är också i hög grad beroende av att den kan leverera. Själva röstningen är ju en symbolhandling som får betydelse om den får avsedd effekt. Det lite överraskande är att den lyckas skapa en efterlevnad så att impopulära regeringar både genomför val som de förlorar och sedan avgår. Men demokratins styrka i dagens värld bygger i hög grad på att marknadsekonomin också levererar pålitligt. Det är inte nödvändigtvis mer spännande riksdagsdebatter innevånarna ser fram emot när de väljer det liberala samhällspaketet, utan dess materiella guldkant. Företagsledares lojalitet mot sina kunder och den politiska klassens lojalitet mot sina medborgare är dock inget man bör hysa en blind tilltro till, utan båda behöver hela tiden bekräftas med pålitlighet. Levererar de 234

efterfrågade nyttigheter eller levererar de bara retorik? Så finns också frågan om lojalitet. Vi förväntas vara lojala mot firman eller partiet, men är det inte fel ordning? Borde inte ledningen göra sig förtjänta av vår lojalitet? Demokrati betyder folkstyre. I den svenska grundlagen står ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. [284] Hur lojala är då dess verkställare av folkets vilja när det gäller att verka för dess intressen? Under långa perioder råder uppfattningen att regeringen är pålitlig i stort. Ingen förväntar sig att politiker skall vara okänsliga för egna fördelar, men intrycket är att detta kommer i andra hand och att man verkar för landets intresse efter bästa förmåga. Förtroendet för politiker bygger på att de visar kompetens och lojalitet mot sina uppdragsgivares intressen. Vad som nu hänt är att målsättningar omprövas och politikernas intresse för det nationella projektet minskat. De kanske tycker att väljarna har det så materiellt bra att de ska vara nöjda? Förutom sitt egenintresse kan politikerna sätta alternativa projekt i första hand. Det finns andra grupper som är fattigare än svenskar och som bör prioriteras enligt en utilitaristisk moral och en kosmopolitisk syn. Sverige ses inte längre som ett folk med ett land. Det är snarast så att Sverige är ett territorium inom EU och FN som har en befolkning bestående av de personer som väljer att bo här just nu. En historisk lojalitet som förbundit eliten med massan är under omprövning. På vilket sätt kan det ligga i ett rikt västerländskt folks intresse att eftersträva att bli en minoritet i sitt eget land? Vi har kanske inte längre ett gemensamt projekt? Det gör att pålitligheten kan ifrågasättas och det tycks högst motiverat för medborgarna att ompröva sin tilltro till den politiska klassen.

235

Nationalstaten före nykolonialismen I den franska och amerikanska revolutionen fanns en liberalism som var både universalistisk och nationell. Fransmännen hyllade frihet, jämlikhet och broderskap, men bröderna var en avgränsad grupp. Marseljäsen handlar om nationens barn: Allons enfants de la patrie; la patrie betyder fäderneslandet. Samhällen hade varit strikt klassplittrade, men nu dök medborgaren upp på ett sätt som inte skett sedan antiken. Landet hade inte längre en diffus befolkning, de var ett folk och styrde en nation. Adam Smiths viktiga bok heter Wealth of Nations. Nationen var ett centralt begrepp, vi talar om nationalekonomi och då ingår betydligt fler frågor än endast statsfinanserna. Smith var inte ensam utan de klassiska liberalerna var alla nationella liberaler. De var inte som dagens nyliberaler för en global ordning utan nationer; de utgick i sina teorier från nationalstaten. David Ricardo och hans teori om komparativa fördelar mellan olika länder är central för liberal handelsteori. En näring i ett land kan drabbas hårt av den utländska konkurrensen, men en annan får möjligheter till export så att nettoeffekten för var och en av de båda handlande länderna blir positiv. [285] John Stuart Mill var mycket explicit med att demokrati var en omöjlighet för en stat som inte var en nationalstat. Diktatur var normaltillståndet i ett multikulturellt samhälle, men för att demokrati skulle kunna utvecklas krävdes en känsla av samhörighet och gemensamma intressen. [286] Det universalistiska i tänkandet var att alla länder kunde slå in på den liberala vägen, nationalism var inte en ideologi bara för ett speciellt land utan för alla. Politiskt skilde sig länderna avsevärt från varandra och det krävdes politiska beslut för att beträda vägen till 236

ekonomisk liberalism. Den moderna nationalismen ansluter sig till den ”etnopluralistiska doktrinen” vilken hävdar att det finns en universell mänsklig benägenhet att vilja forma en egen nationalstat. [287] Trots denna respekt för andras strävan, innebär doktrinen inte någon värderelativism där varje nationalitet har sin egen måttstock. Inte minst finns det i många länder ett missnöje med hur den egna staten fungerar. Det finns nationer man beundrar och andra man ser som varnande exempel. Politikerns uppgift är att utnyttja den nationella självständigheten på bästa sätt. Skall man se på krigsbenägenhet är nationalismen snarast fredlig; uppnår man sina etniska gränser så är ambitionerna uppnådda. Detta kan sättas i kontrast till religioner som kristendom och islam och ideologier som kommunism, nazism och i viss mån även demokrati. Här finns världserövrarambitioner medan nationalismen är mer blygsam. I sin berömda bok Vad är en nation hävdar Renan att en nationalstat inte har någon anledning att hålla kvar en provins som inte känner sig delaktig och som vill gå sin egen väg. [288] I separationsfrågor uppstår dock problem, men en modern nationalstat kommer knappast på lång sikt att motsätta sig självständighet om den har starkt demokratiskt stöd av den grupp som vill dela landet. Skottland, Quebec och Katalonien möter inte en oresonlig statsmakt. En fredlig och demokratisk lösning mellan separatister och försvarare av nuvarande nationsgränser är möjlig. Vi lever i en värld där självständiga demokratier undvikit krig med varandra. Rudolph Rummel gör en sammanställning av alla krig mellan stater 1816-1991 vilka uppgick till 353 stycken. Av dessa var 198 mellan icke-demokratier, 155 var mellan demokratier och ickedemokratier och det fanns inget krig mellan två demokratier. [289] Demokratierna är i hög grad nationalstater medan diktaturerna inte 237

är det. Ändå hävdas ofta att nationalismen är krigisk och farlig. Slutsatsen blir helt annorlunda när man tittar på en karta. Krig och konflikt råder i de länder där etniciteter inte separerats till egna stater utan de slåss om att kontrollera landets statsmakt. Nationalstaterna rustar inte heller mot varandra utan lever i samförstånd. När Herbert Tingsten skrev om ideologiernas död så var det snarare den demokratiska nationalstatens triumf. Tingsten beskrev ibland situationen som en ”segrande överideologi”. [290] Konservativa, liberaler och socialdemokrater hade en del olika uppfattningar, men de var övertygade om att dessa kunde lösas inom demokratins ramar. Det behövdes ingen revolution och ingen kontrarevolution. De konservativa var nationalister. De ville bevara de svenska traditionerna och de såg en möjlighet att människor som gör en klassresa skulle bli mer positiva till Högerpartiet och dess värderingar. Socialdemokraterna ville också undvika klasskonflikter och övertog den tidigare konservativa termen folkhem. Det socialdemokratiska hemmet var lite mer egalitärt och tesen var att mer jämlika förhållanden ökar både samhörighetskänsla och samarbete. Liberalerna hade om möjligt än mer anspråk på att själva grundmodellen var liberal. Och det är en rimlig bedömning när kyrkan, tronen och socialismen fick krympande roller. Socialdemokraterna tog initiativet till att bygga ut transfereringssystem och den offentliga sektorn, så att inte bara underklassen utan även medelklassen ingick bland klienterna. Offentliga sektorns storlek var och är en tvistefråga, men dess expansion eller bantning justeras löpande av sittande regering. I den gemensamma världsbilden hör en upplysningsuniversalism med 238

deskriptiva och normativa anspråk på objektivitet. Det finns sanningar, framsteg, demokrati och välfärd i en objektiv bemärkelse; bättre rik och frisk än sjuk och fattig. De moderna nationalisterna kan placera in sin egen nation i en jämförelse utan att darra på manschetten. Vi jämför BNP per innevånare, arbetslöshet och skolkvalitet. Många svenskar är hängivna supporters till det svenska fotbollslandslaget, men det är få av dem som anser att Sverige har världens bästa fotbollslag. Sympatier leder inte med automatik till en förvriden verklighetsuppfattning. En nationell lojalitet behöver inte heller vara blind för brister i det egna samhället, tvärtom vet man om och upprörs av just dessa. Nationalismen kombinerar ofta ett positivt engagemang med realism om brister trots påståenden om motsatsen. Den moderna nationalstaten är ekonomiskt och kulturellt internationell. Svenska storföretag säljer sedan lång tid tillbaka mer utomlands än i Sverige. Till helt nyligen ansåg deras anställda att de arbetade i en svensk exportindustri, inte i ett globalt företag. Nationalstaterna var monokulturer som tog intryck av andra nationer i en värld som var multikulturell. Olika länder har alltid tagit kulturella intryck från andra, men oftast genom landsmän som åkte ut och skaffade sig intryck och erfarenheter vilka de tog med sig tillbaka. I en värld med demokratier och diktaturer finns många hot, och upp till helt nyligen uppfattade den svenska politiska eliten sin primära uppgift som att göra samhället bättre för svenska folket. Om någon prominent person får ett utländskt medlaruppdrag är det en eloge, men inte mer än så. Sverige är inte en moralisk stormakt utan ett land som iakttog största möjliga flexibilitet under andra världskriget.

239

I en modern nationalstat som den svenska råder inte heller en fixering vid nationen som den högsta och dominerande av alla gemenskaper. En empirisk syn på universella mänskliga värderingar skiljer sig från den religiösa eller sekulariserade utopism som är populär i retoriken. Rimligare är att se olika cirklar kring individen som i sitt perspektiv är den viktigaste personen, sedan kommer familjen, släkten, vänkretsen, kollegerna, nationen och mänskligheten. Ju vidare cirkel desto mindre inflytande, skyldigheter och rättigheter. Denna realism gällande reella känslor av förpliktelse bör sättas i relation till den banala utopism som påstår sig älska alla lika mycket. Det innebär möjligen att älska alla lika lite. Även anarkisten Proudhon såg realiteter, ”If all the world is my brother, then I have no brother.” [291] Nationen är en viktig cirkel för den politiska makten och den ekonomiska. Den offentliga sektorns verksamhet och omfattande transfereringar utgör en mycket betydelsefull del av hela landets ekonomi. Samhället hade ingen magisk kapacitet, utan det gäller att balansera skyldigheter mot rättigheter. Den moraliska relationen handlar i hög grad om att upprätthålla en reciprok balans mellan olika grupper. Om någon grupp oskäligen tar för sig genom att kräva obefogade rättigheter eller undvika sina skyldigheter får andra medborgare det sämre. En viss lojalitet och stolthet över sitt land, en måttlig chauvinism, har varit normalt i Sverige under lång tid. Men ledande svenska politiker har fällt en rad uttalanden om Sverige och svenskar som är märkliga på många sätt. Mona Sahlin: ”Jag tror att det lite är det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” 240

Anders Borg: ”Utan invandring hade vi stått och stampat på ett jordgolv.” Fredrik Reinfeldt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Maud Olofsson: ”Invandrarna är mer företagsamma än vi svenskar, de är mer högutbildade.” Birgitta Ohlsson: ”Avskaffa Sverige.” [292] Dessa uttalanden tar ett steg långt utöver ödmjukhet och självkritik till någon sorts nationell masochism. De har väckt agg hos många, men inte hos så många att politikerna fått backa och be om ursäkt för sina uttalanden. Skall invandringen försvaras som berikande behövs tydligen en svartmålning av den svenska kulturen och en försköning av invandrarnas. Jan Sjunnesson noterar en märklig och extrem verklighetsbeskrivning: ”ständig självkritik av västvärldens egna framgångar parad med hyllande av andra världsdelars, särskilt de muslimska icke-framgångarna inom vetenskap, välstånd och demokrati.” [293] Den svenska nationalstaten måste betecknas som framgångsrik och det finns goda utsikter att löpande förbättra nationsbygget. Den svenska elitens avhopp från det nationella projektet är en gåta som jag inte till fullo förstår, men skall diskutera närmare i det avslutande kapitlet.

Sverige och migrationen Svensk emigration hör inte exklusivt till 1800-talet utan finns också idag. Kategorin ”utflyttad” innebär att åka utomlands ett år eller mer. Från att tidigare ligga kring 10.000 personer per år har omfattningen nu ökat till drygt 20.000 per år. Många av dessa nyligen utvandrade svenskar kommer tillbaka efter en tid utomlands, 241

så gruppen återvändande är nästan lika stor. [294] I en del vilseledande information beskrivs hemvändande svenskar som den största etniska gruppen inflyttade till Sverige. Detta är högst missvisande, netto råder en utvandring av svenskar. I början av kapitel 2, redogjordes för den svenska invandringen fram till idag. Här riktas blicken framåt för att se det framtida Sverige med dess hot och möjligheter. Den övergripande bilden av demografisk utveckling och befolkningstryck är viktig för att förstå den situation Sverige befinner sig i. Vi är ett rikt land med en hög minimistandard, men med endast 1,3 promille av jordens befolkning. Det är många som skulle vilja flytta hit. Så hur många anser vi har tillräckliga skäl att få flytta hit om de bara vill? Alla i fattiga länder vill inte flytta, och alla av de som vill flytta, vill inte flytta hit, men det är ända intressant att fundera över hur många vi ser som mer eller mindre berättigade att komma hit om de så vill. Speciellt om man som de svenska politikerna söker göra invandring till en byråkratisk-juridisk process som politikerna officiellt inte styr. Ibland framförs den lite märkliga åsikten att det stora antalet emigranter inte är något problem, för ”alla” kommer ju inte att komma till Sverige. Men alla behöver inte komma. Om en promille av syrierna kommer till Sverige blir det 22.000 personer. Men vad händer om det kommer 2 procent? Kan vi svara att ”det blir vad det blir, jaha en halv miljon, då får vi väl tränga ihop oss lite grann, regler är regler”? Politikerna låtsas som att invandring är en automatiserad byråkratisk hantering, som löpande tar hand om människor vilka har en rättighet att komma hit. Det förefaller realistiskt att vi i överblickbar framtid kommer att löpande ha minst en konflikt i Mellanöstern och Afrika som kommer att generera flyktingströmmar. En stor skillnad i ekonomisk standard jämfört 242

med de flesta länder i världen kommer att bestå och detta leder till en önskan hos många människor att flytta hit. Enligt ett beslut i EU-domstolen kan de homosexuella klassas som ”särskild samhällsgrupp” och detta kan ge rätt till asyl. De tre personer som berördes direkt av EU-domstolen var från Sierra Leone, Uganda och Senegal och hade sökt asyl i Nederländerna. Domen tolkades som prejudicerande. Den är ”ett viktigt och välkommet klargörande” skrev EU-kommisionären Cecilia Malmström på sin blogg. Homosexualitet är illegalt i 30 afrikanska länder. I några länder hotar ett potentiellt dödsstraff (Mauretanien, Sudan och Nigeria). En viss risk för förföljelse av en särskild samhällsgrupp skall alltså motivera asyl för dem i Europa. [295] Hur många miljoner berörs av denna nyuppfunna rätt? Det finns en skillnad mellan vad man ser som rätt agerande av en annan person och vad man själv påtar sig som en plikt att rätta till. Ofta begränsar sig handlingen till att uttala en uppfattning, och implicerar inte att göra stora uppoffringar, för listan på orättvisor är lång. På samma sätt förhåller det sig med staters agerande; det råder en skillnad mellan att ha synpunkter på deras politik och en plikt att ingripa. Det moraliska problemet med detta och många liknande beslut är att beslutsfattare påtar sig ett ansvar som inte är personligt, utan de är generösa genom att ge bort andra personers pengar och skapar problem i andra områden än i dem där de själva bor. Har domstolen funderat ett ögonblick över konsekvenserna av sitt inskränkta tunnelseende? Man tittar på några enskilda fall och sedan generaliserar man från rättigheter i andra länder till europeiska skyldigheter utan att begrunda vad som händer om den principiella solidaritetsdomen kommer till prövning. Man skriver ut checkar i blindo i någon vag förhoppning om att få kommer att dyka upp. Blir 243

det en miljon eller kanske 10 miljoner på sikt? Beslutsfattarna är inte oroliga, för de har personligen inget betalningsansvar. Uppfattningen att det finns en nation och att elitens uppgift är att förvalta de nationella resurserna i uppdragsgivarens intresse anses förlegad. Dagens Nyheters veckomagasin ”DN Världen” visade en Gallupundersökning över migrationsplaner i världen. [296] Sveriges unga befolkning skulle öka med 181 procent om man släppte in alla unga som vill hit. Den välutbildade gruppen i Sverige skulle öka med 64 procent. Hur många outbildade som skulle vilja söka sig hit framkommer inte av artikeln. Den centrala frågan är inte hur många som vill flytta till Sverige, utan hur många vi släpper in. Dagens politiska makthavare utstrålar inte precis kraft och intention att freda Sverige från en omfattande invandring. Billström och Malmström skriver: ”Dessa människor varken kan eller bör hållas borta genom fler gränskontroller och murar. De som vill komma till Europa tar sig hit i alla fall, och det bör vi välkomna.” [297] En självreglering kommer knappast att sätta in förrän Sverige genom en omfattande invandring förändrats till så låg ekonomisk nivå och så omfattande sociala problem att en bosättning i Sverige inte längre framstår som lockande. Två filter I realiteten begränsas invandringen av två filter. ”Förstafiltret” är de restriktioner med visum till EU som gör att en hugad migrant inte kan köpa en reguljär biljett utan är hänvisad till ett betydligt dyrare smugglaralternativ. Enligt Dublinöverenskommelsen skall den som ändå kommer hit och vill söka asyl göra det i det första EU-land han anländer till. En första uppgift för ”andrafiltret”, det nationella, är att kontrollera att invandraren skall göra sin ansökan i Sverige och 244

inte i ett annat land. Som tidigare beskrivits kringgås detta effektivt genom att invandraren vägrar att visa sina handlingar, men påstår att Sverige är hans första EU-land. Därefter följer en lång process där invandraren har goda utsikter att lyckas övervinna ett halvhjärtat och ineffektivt ifrågasättande. Den reella invandringen är det som blir kvar av den potentiella invandringen efter det att en del personer fastnat i filtren och många fler avskräckts och beslutat sig för att inte försöka ta sig hit. Migrationsverkets tillförordnade rättschef offentliggjorde ett beslut i september 2013 att de syrier som söker asyl i Sverige skall ges permanent uppehållstillstånd. Detta väckte föga opposition i politik och press utan beskrevs som en anpassning till krigets utveckling i Syrien. En månad senare havererade en flyktingbåt utanför den italienska ön Lampedusa och närmare 400 personer miste livet. Detta är långt ifrån den första olyckan, utan det är uppenbart farligt att förlita sig på smugglingsbåtar. Flyktingarna betalar dock höga avgifter till smugglarna och är medvetna om riskerna för liv och lem. Dessa risker vägs mot fördelarna om man lyckas att ta sig in i Europa. Ju mer som finns att vinna, desto större kostnader och risker är migranterna beredda att ta. Det svenska beslutet att ge permanent uppehållstillstånd ökar vinsten att ta sig till Sverige; syriska migranter utlovas en permanent svensk minimistandard även om de inte ens arbetar, ett frestande erbjudande. När nästa flyktingbåt sjunker kommer förvirrade politiker åter att fråga sig om det finns en europeisk skuld till detta och i så fall, vilka är de skyldiga? Det är knappast den politiker som förespråkar ett effektivt andrafilter med en omgående utvisning. Inför sådana framtidsutsikter blir det ingen resa. De politiker som gör andrafiltret genomsläppligt och ökar utfästelserna till var och en som tar sig till svenskt territorium motiverar däremot till att betala smugglare för 245

farliga överfarter som kan få dödlig utgång. Skulden faller inte på Jimmie Åkesson och Marine le Pen utan på Fredrik Reinfeldt och Erik Ullenhag. Nedan finns en länk till den franske politikerns tal om detta i Europaparlamentet. [298] Politiker som betecknar sig själva som anhängare av en generös invandringspolitik har en verklighetsfrämmande syn. I en partiledardebatt förslogs att det skulle bli möjligt att söka asyl utomlands [299] . Sådana förslag läggs utan någon reflektion över vad det skulle betyda i antal människor. Det finns en generell ansvarslöshet i att föreslå regler som är snälla, och sedan tvår förespråkarna sina händer – det får bli vad det blir, men tänk på att jag bara menade väl. Någon form av konsekvensanalys borde vara ett självklart krav på den som framför ett förslag i en partiledardebatt. Sverige har två procent av EU:s befolkning, men en väsentligt större del av invandringen. Om de andra ökade sin invandring så skulle den svenska bördan kunna bli mindre. Då den svenska regeringen inte själv kan tänka sig att införa mer restriktiva regler så blir räddningsplankan att andra EU-länder blir mindre restriktiva. Den egna oförmågan döljs bakom förhoppningar att andra länder ”tar ett större ansvar”. Alternativet, att Sverige skulle reducera sin invandring genom mer restriktiva regler förblir något otänkbart för dessa politiker. Fast den självklara betydelsen av att ”ta sitt ansvar” just är att agera själv på bästa sätt och inte ansvarslöst hoppas på att problem kommer att lösa sig genom andra länders agerande. Alla dåliga beslut i ett land blir lite mindre dåliga om andra gör samma misstag. Om svenska skolor tappar i kvalitet är det i sig ett problem, men det blir mindre akut om andra länder också försämrar sina skolor. Mäktar man inte stoppa tillväxten av en resursslösande 246

byråkrati i den egna organisationen så återstår hoppet att andra är lika inkompetenta. Om en misskötsel blir konkurrensneutral så blir den negativa effekten inte lika stor. Asylansökning från utlandet I den nämnda partiledardebatten var Moderaterna och Socialdemokratin emot möjligheter att söka asyl från utlandet. Men de kommentarerna var varken kraftfulla eller genomtänkta utan högst pragmatiska. Den andra linjen, en utökad asylrätt, presenterades några dagar senare i en artikel med Erik Ullenhag som huvudförfattare. [300] Folkpartiets partistyrelse ställer sig bakom det förslaget. EU föreslås införa ett asylvisum som ger rätt att komma in i EU och där söka asyl i lämpligt land. Förstafiltret byggs om så att det blir sämre och då blir också det andra filtret svagare. Om en person godkänns av den första instansen, i stället för att ha smugglats igenom, blir detta rimligtvis ett argument för att också få godkänt i det andra filtret? Folkpartisterna skriver: ”Det är ett moraliskt dilemma att det bara är några få promille av dem som flyr undan förtryck och krig tar sig till Sverige.” Det framkommer inte klart hur många som behövs för att lösa detta upplevda ”moraliska dilemma”, men det låter ju som om det åtminstone borde vara några procent. Skall Sverige tiodubbla sin invandring? Syftet med förslaget är att öka invandringen till Sverige. Avsikten är att flytta ansvar och makt från svenska till europeiska politiker och sätta fokus på svensk mottagning i relation till de andra ländernas. Då kan man driva den dubbla strategin att skryta om att ”visa mest ansvar” samt att få lite mindre ”ansvar” att bära om andra tar mer. Politikerna söker på alla sätt avdemokratisera invandringsfrågan och byråkratisera den. När europeiska myndigheter och överenskommelser sätts upp så genereras ett 247

mekaniskt resultat: Sverige tilldelas si och så många tusen, var så god och ta hand om dem. Det blir en fråga om att lyda och ställa upp – inte en fråga om att välja migrationspolitik. Det föreslagna systemet är så bräckligt att det till och med inkluderar en inbyggd självdestruktion. EU skall temporärt helt kunna slopa visumkrav när det skapas tryck mot gränsen vid en högre konfliktnivå; ”visum ska inte vara ett krav när visum i realiteten inte kan sökas.” Det de opportunistiska politikerna är rädda för är anklagelser om migranter som förliser i bräckliga farkoster. Effekterna för den europeiska befolkningen ignoreras eller dribblas bort genom interna anklagelser mellan mottagarländer. Om Finland tog emot lika många som Sverige så skulle vår börda bli lättare och deras tyngre, mer jämlikhet. Elände och fattigdom fördras lättare om det delas av alla. Författarna till artikeln avslutar detta uppoffringsförslag med några uppmuntrande ord: ”Dessutom är ett öppet, medmänskligt och tolerant Europa centralt om vår världsdel ska fortsätta vara rik och framgångsrik i framtiden.” Artikeln saknar helt en respekt för läsarnas intellektuella kapacitet. Bortvittrande gränsskydd Tyvärr är sannolikheten liten att detta utspel var ett udda magplask och att förslaget försvinner. Intresset i andra EU-länder för en sådan här reform är litet, men frågan kan smyga sig fram på olika vägar. Andra länder kan vilja begränsa sin invandring genom EU och byråkratin är skicklig på att expandera genom att utlova möjligheter för vitt skilda syften. Överenskommelserna Schengen och Dublin skulle utgöra ett gränsskydd, men när de fungerar till viss del så anses det för hårdfört; svenska myndigheter underminerar reglerna 248

och skickar inte asylsökande tillbaka till exempelvis Grekland, vilket de borde enligt överenskommelsen. Liksom internt inom Sverige så är det kedjans svagaste länk som är av vitalt intresse och ju fler länkar desto mer möjligheter till brister. De inom etablissemanget som inte vill öka asylmöjligheterna ytterligare har ingen genomtänkt argumentation. Det är mer av ”inte just så, inte just nu”. Kan man acceptera att utfärda förmåner till illegala invandrare så kan man acceptera det mesta. Man förstår delvis att Sverige inte kan vara hela världens socialkontor, men vi bör försöka och om vi kan få med andra länder så framstår projektet som mindre suicidalt. Innerst inne är de alla för fri invandring, men det skall inte formuleras så. De orden kan skapa kö vid gränsstationerna och göra ”Nisse i Hökarängen” riktigt förbannad. Det skall vara en sorts kontroll, men med en empatisk kontrollant som säger ja. Om en person säger sig vara flykting bör vi då inte visa förtroende och tro på det han säger? Om någon säger sig uppfatta en situation som rasistisk så blir det rasism, enligt en regel som diskuterats i kapitel 1. Om någon säger sig uppfatta sin situation som flyktingartad så blir han en flykting enligt samma logik. Sedan återstår endast att registrera och folkbokföra. Framtida problem anses inte ha med migration att göra, utan integrationsfrågor ligger på andra myndigheter. Fast vi talar om migration av stor omfattning som är relevant på nationell och internationell nivå så förs diskussionen ner på en sentimental, individuell nivå. Vi har ett offer som presenteras i TVrutan och sedan multipliceras det enskilda fallet. Domstolar dömer i ett fall och sedan blir det ett prejudikat. Effekterna får bli vad de blir, det uppfattas som viktigt att ryckas med i de enskilda fallen. Enligt den modellen borde riksbankschefen se på TV-programmet Lyxfällan, 249

gripas av de höga räntebetalningarna som drabbar individen i fällan och sedan sänka räntan. Det skulle öppna för en nyordning, ”den humana räntepolitiken”. En humanitär insats eller en gräddfil? Sverige väljer ofta att hjälpa ett mindre antal individer på ett dyrbart sätt. Personerna släpps in i Sverige och ges permanent uppehållstillstånd för att integreras i det svenska samhället. Kostnaderna för ett sådant omhändertagande är stora. Ett instruktivt exempel är när Sverige tackade nej till att finansiera FN:s flyktingkommissariat i Jugoslavien i juli 1993. Sverige fick en förfrågan från flyktingorganisationen om att ställa upp med 23 miljoner dollar till akut hjälp till 200.000 människor. En sådan hjälpinsats tog hand om människor till en beräknad kostnad per person och år på 116 dollar. En svensk statssekreterare åkte till ett FN-möte i Genève och deklarerade där att hjälp i närområdet, ”den regionala strategin”, var misslyckad, så Sverige skulle istället hjälpa jugoslaver i Sverige. ”Misslyckandet” bestod i att den svenska regeringen var oförmögen att stoppa flyktingströmmen till Sverige som kostade mångdubbelt. Det svenska asylomhändertagandet kostade motsvarande 11.400 dollar per person och år varför 23 miljoner dollar endast räcker till 2.000 personer. Frågan gällde konkret om Sverige skulle finansiera hjälp till närmare 200.000 människor i Jugoslavien eller istället lägga de resurserna på ytterligare 2.000 immigranter till Sverige. Sverige valde bort nödhjälp till 200.000 flyktingar för att istället ägna sig åt en multikulturellt berikande import. Den svenske delegaten föreslog dessutom andra länder att följa den svenska linjen istället för att bidra med resurser till FN:s hjälpinsatser. [301]

250

I den svenska flyktingdebatten pratar man gärna om ansvar och humanitet, men på ett sentimentalt och antiintellektuellt sätt. Individer som inte finns i Sverige befinner sig oftast utanför den sentimentala radarn, men sätter en utlänning sin fot på svenskt territorium blir han svensk. Att diskutera prioriteringsfrågor och fatta rimliga beslut ses nog som närmast ”anti-humanitärt.” Att lägga hundrafalt på några få och ignorera de många kan beskrivas på flera sätt, en beteckning är ”gräddfil”. Det är en term som kan uppröra, men den viktiga frågan är inte om termen anses opassande, utan om den är rättvisande. Den demografiska framtiden Innan vi börjar skatta den framtida invandringen kan det vara lämpligt att se vilka förändringar som redan har genomförts, men som inte fullt ut slagit igenom i befolkningstalen. Vill man ta ett steg till in i framtiden så kan man titta på den yngsta åldersgruppen, de upp till 4 år gamla. Det är en modell som visar på konsekvenser av den invandring vi redan haft och förutsätter att vi inte utsätts för ytterligare invandring. Hur stor invandrarandel får vi i Stockholm, Göteborg och Malmö när befintlig invandring slår igenom när befolkningen åldras? Den svenska andelen (inklusive hälften av de med blandad bakgrund) i denna unga åldersgrupp är 67 procent i Stockholm, 64 procent i Göteborg och 49 procent i Malmö. [302] Detta är mycket höga invandrarandelar och utan att inkludera någon ytterligare invandring alls. Många ser med oro ett annorlunda Sverige som tappar mycket av sin svenska karaktär när en krympande andel är av svenskt ursprung. Lägger man till siffror för en prognostiserad invandring så sjunker de svenska andelarna. SCB har ordning på historiska siffror, men data för framtiden är endast en gissning. Då invandringen har ökat 251

kraftigt så har SCB:s siffror visat sig vara för låga och de får regelmässigt justera upp sina prognoser. Den nuvarande prognosen för 2060 är att Sveriges befolkning kommer att uppgå till 11,6 miljoner. För fem år sedan beräknades befolkningen 2060 enligt SCBs dåvarande prognos bli endast 10,5 miljoner. [303] Men trots en uppskriven prognos med 1,1 miljon så bör den räknas upp ytterligare. Det mest rättvisande är att göra en prognos utifrån den befolkningsökning vi har idag. Under sju år har vi haft en genomsnittlig folkökning på 75 tusen per år. Räknat med denna nivå också i framtiden ökar befolkningen i Sverige med drygt 3,5 miljoner till 13,2 miljoner år 2060, det vill säga en uppräkning med ytterligare 1,6 miljoner utöver den föregående beräkningen. Vi befinner oss alltså i en skenande befolkningsutveckling. Den svenska gruppen minskar även om vi definierar svenskar enligt modellen att de med blandad bakgrund fördelas 50/50 till de två huvudgrupperna svenskar och invandrare. Som framkom i kapitel 2 så var minskningen under de senaste 10 åren försumbar, men den kommer att bli större när den stora efterkrigsgenerationen avlider. Ett estimat för 2060 är att svenskar utgör 6,5 miljoner och invandrarna 6,7 miljoner. I vilken grad de senare är integrerade och om de ser sig själva som svenskar är frågor som inte kan besvaras idag. Man kan få stora interetniska problem även om huvudgruppen i landet utgör en majoritet, men det blir likväl en speciell händelse när ett folk upphör att vara majoritet i sitt land. Enligt detta scenario kommer det att hända i Sverige om mindre än 50 år. Demografin har samma problem som klimatfrågan med att få människor att ta till sig successiva effekter som är fördelade över många år; då vi redan har så många invandrare och släppt ut så mycket koldioxid så kan ett par år till med samma politik inte spela 252

någon större roll. Det finns så många små, akuta frågor som pockar på uppmärksamhet och som dessutom verkar lättare att göra något åt. Det finns starka kopplingar mellan demografi och miljö. Resursförbrukning av en ökande befolkning är det centrala globala problemet och frågan om vilken, resursbrist eller miljöproblem, som blir den mest akuta är ett sekundärt problem. Det globala ansvaret måste föras ut till olika stater och frågan är hur de skall agera ansvarsfullt. En lämplig målsättning för varje stat är att eftersträva befolkningsstabilitet, att stoppa en fortsatt befolkningstillväxt. Så borde Sverige agera, men gör det inte. Det finns även förespråkare för en ännu mer omfattande invandring. Centerpartiets styrelse lyfter fram Kanadas immigrationspolitik och pekar på att om Sverige haft den som föredöme skulle vi vara 40 miljoner medborgare i Sverige idag. [304] I en av Globaliseringsrådets studier argumenterar författarna för en stegvis ökad invandring. De räknar med en nivå där invandringen är dubbelt så stor som antalet födslar, det vill säga Sverige skulle ha en invandring på 200 000 per år. [305] Författarna har en vision om 100-200 världsmetropoler med minst 5 miljoner innevånare mellan vilka de globaliserade innevånarna flyttar. Kanske vi stegvis omvandlas från svenskar till kosmopoliter i en globaliserad värld? Den demografiska omvandlingen av Sverige går snabbt och det är en irreversibel process. Vägen ut ur ett mångkulturellt samhälle är sällan att några åker hem till det land släkten kommit ifrån. Resultatet blir snarare en uppdelning inom landet; olika grupper lämnar områden där de är i minoritet och söker sig till områden där de är många. En sådan uppdelning, enklavisering, är dock ett långt steg från en delning av landet vilket kommer att kräva mer omflyttningar för att få sammanhängande områden. Men en 253

enklavisering behöver inte syfta till separatism utan kan bli en del av den multikulturella vardagen. Libanon är kanske mindre att se som ett undantag och mer som en vanlig framtida statsbildning med sin politiska ordning uppbyggd kring maktdelning mellan 18 olika etniskt/religiösa grupper. Den svenska nationalstatens framtid är osäker. Potentiella kulturkonflikter Som tidigare nämnts visar en undersökning från SOM-institutet att 80 procent av svenska folket vill att Sverige skall föra en politik så att invandrarna assimileras och blir svenskar och parallellsamhällen undviks. Frågan är dock om dessa stora invandrargrupper kommer att kunna assimileras och till vad. När har invandringen nått en så hög nivå att en assimilering till en svensk kultur inte längre är möjlig utan vi får möjligen en ny halvsvensk melting pot? Bara en obotlig optimist är förvissad om att det blir en blandning av det bästa från olika kulturer. Det finns risk att dåliga drag i den svenska kulturen accentueras: konflikträdsla och konformism. Därtill finns sannolikheten att utvecklingen inte leder till en kulturell fusion utan att det förblir multikulturalism, vilket innebär liknande konfliktrisker i Sverige som i andra stater. Det finns ingen logik som säger att multikultur och etnisk diversitet leder till en ökad pluralism av olika åsikter. Det är snarare så att individer pressas till en ökad disciplin i vad de säger. Det uppstår lätt en press att inte uttrycka åsikter som är emot vad som uppfattas som den egna subgruppens kollektiva linje, då detta anses illojalt och försvagar gruppen. Internt kan man kritisera andra grupper, men när det råder irritation mellan grupperna uppstår restriktioner för kritik också av andra grupper. Det finns ett intresse av att undvika provokationer som de egna gruppmedlemmarna kan drabbas av. 254

Istället för individualism med ett större utbud av åsikter uppstår inskränkningar till ett antal godkända kollektiva uppfattningar. Den svenska varianten av integration är i hög grad multikulturalism + jämlikhet. Varje form av ojämlikhet är i svensk tradition suspekt. Kultur ses inte som en fundamental faktor – vilket ”riktiga” multikulturalister anser – utan endast som en obetydlig privat aktivitet. Multikulturalismen i folkhemstappning blir en sorts individualism som skall ge statistiskt lika materiella resultat; frimärkssamlare och hundägare bör ha samma snittlön och arbetslöshet som personer som inte har hund eller samlar frimärken. Kring detta enkla antagande bygger diskrimineringsanklagelsen. Om olika kulturell bakgrund leder till olika materiella utfall blir det enligt denna primitiva syn ett tecken på diskriminering. Det kommer att kräva stora doser reell diskriminering av svenskar för att söka lyfta kulturellt avvikande invandrargrupper till svenska resultat fast de inte gör svenska insatser. Enligt nuvarande trend kommer mer än hälften av befolkningen i Sverige att vara invandrare om ungefär 50 år. Detta kan knappast ses som oväntat utan som ett kinesiskt talesätt lakoniskt noterar: ”Om du inte ändrar färdriktning kommer du att komma till den plats du är på väg mot”. Det kan knappast bedömas som realistiskt att förvänta sig att invandrarna har assimilerats då detta inte ens är en tydlig politisk målsättning. Det finns dock en tro på att Sverige är speciellt, inte minst genom att svenskar är så självkritiska till att vi inte gör ännu mer för invandrarna, så att de därför blir betagna av vår vänlighet och vårt ursäktande för eventuell ovänlighet. Enligt European Social Survey i olika EU länder är Sverige, med 3.9 på en tiogradig skala, det land som visar den lägsta nivån av ”främlingsfientlighet”. [306] Detta låga resultat förhindrar dock inte 255

vanliga påståenden att problem med invandring i Sverige bottnar i en omfattande främlingsfientlighet mot invandrare. Intensifierade aktiviteter mot den redan låga nivån av främlingsfientlighet prioriteras som angelägen. I det kulturklimat som råder i väst så är främlingsfientlighet något som den inhemska befolkningen, inte invandrarna, är misstänkta för. Detta undersöks regelbundet och resultaten betecknas regelmässigt som oroande eller rysliga. Det finns dock också enstaka undersökningar som vidhåller främlingsfientlighet som ett universellt begrepp och ställer frågor till invandrarna vad de tyckte om ”den andre”, om infödingarna. I en rad länder har invandrare svarat på om de gillar (like) eller ogillar (dislike). Fransmännen fick 41 procent gillar och 58 procent ogillar Tyskarna fick 29 procent gillar och 60 procent ogillar Engelsmännen fick 23 procent gillar och 62 procent ogillar. [307] Man bör inte överreagera på dessa siffror för vare sig invandrare eller svenskar. ”Främlingsfientlighet” är en hysterisk och missvisande term; ”främlingsskeptisk” är mer adekvat. Siffrorna betyder inte att invandrarna eller svenskarna är hatiska, men att hjärtligheten saknas och man ser potentiella problem. Invandrarna kom inte till Sverige för att de gillar svenskar eller det svenska vädret, de kom hit för att de gillar våra höga löner och generösa bidrag. Det finns många fler från samma platser som är intresserade av att komma hit och en erfarenhet är att ju större brohuvuden i det nya landet desto fler landsmän följer efter. Anhöriginvandringen är en ständig påfyllning av helt icke-integrerade personer som bidrar till att vidmakthålla ursprungskulturen i diasporan. [308] 256

Vi bör noga fundera igenom om vi vill bli en minoritet, och en krympande minoritet i vårt eget land. Denna radikala förändring sker utan att vi har blivit ockuperade av utländsk vapenmakt och därigenom blivit utsatta för en påtvingad kolonisation. Det är svenska politiker som genomför detta. Invandring utan demokratiskt mandat Varför fortsätter den omfattande invandringen till en rad utvecklade länder trots ett omfattande missnöje med den? Den rådande politiken tyder på att det saknas kurage och handlingskraft att begränsa den expanderande nykolonialismen. Diskussionen förs inte i termer om vilken politik som skall föras, utan varför det sker som sker. Ett argument som framförs till försvar för politiken är att Europa lider av en åldrande och på sikt minskande befolkning, medan Mellanöstern och Afrika genomgår en befolkningsexplosion, vilket gör en omfattande migration till en möjlighet och ett hot. Föreställningar om att en sådan migration skulle vara önskvärd är en kraft bakom nykolonialismen, men uttalanden om fördelar med en massinvandring behöver inte bottna i en övertygelse om att det finns en framtida fördel, utan det kan vara ett svepskäl för att motivera en impopulär politik som man inte mäktar ändra. Sedan decennier är det faktiska problemet inte en brist på arbetskraft utan ett stort överskott. Det politiska och mediala etablissemanget söker göra kritik av invandringen illegitim, vilket de anser befriar dem från skyldigheten att bemöta kritiken i sak. Västerländska samhällen har stora problem att behandla invandringsfrågor på ett demokratiskt sätt, det vill säga med en öppen debatt som följs av att politikerna tar hänsyn till väljarnas preferenser. Den politiska klassen hänvisar hellre till traktat och värdegrunder som de själva formulerat och viljan till omprövning av den förda politiken är minimal.

257

Den förda politikens impopularitet och överföring av beslut till EUnivå talar för en fortsatt process mot en postdemokratisk ordning; folkviljan riskerar att bli allt mer marginaliserad. Den politiska klassens ambitioner har ofta inte någon stark koppling till det demokratiska projektet, utan bygger på en tro på politikerns egen förmåga, inte minst förhandlingsförmåga. Nykolonialismen kommer därför förmodligen att fortsätta även om den saknar folkligt stöd. Den förväntade utvecklingen är att de motiverade invandrarna fortsätter att ta sig in under ett vagt och tvehågset byråkratiskt motstånd. För några decennier sedan omnämndes svenskarnas etniska homogenitet som en fördel. Nu skall den ökande heterogeniteten ses som en fördel, ja det blir närmast en plikt att hävda att det är så. Friktionen i de europeiska länder som inte är nationalstater ger dock en fingervisning om att etniska motsättningar inte är ett övergående problem. Andra europeiska länders omfattande problem med nykolonialism leder inte till en revision av förhoppningar om en harmonisk multikulturalism. De historiska negativa erfarenheterna för länder som blivit koloniserade anses inte relevanta liksom inte heller den empiriskt positiva kopplingen mellan demokrati och nationalstat. Många opinionsbildare ser etableringen av en multikulturell stat som en attraktiv framtidsvision vilken egentligen inte behöver något demokratiskt mandat. Nykolonialismen verkar uppfattas som något som kommer som en tidvattensvåg som det är utsiktslöst att ifrågasätta; den rekommenderade attityden blir positiv och ansvarslös, att gilla läget. Arne Ruth skriver ”ingen vet hur man skall öppna nationalstaterna till den oundvikliga heterogena framtiden” och citerar med gillande en rapport ”Den enda som har rätt att tala om lösningar är kemister … en otydlig situation kräver otydliga svar”. [309] 258

Den demokratiska självständigheten, reflektionen och handlingskraften saknas. Analys och argumentation ersätts med otydliga svar och en självgod, moralistisk retorik. Ett socialt experiment lanseras med diskutabla, potentiella fördelar, och utan beaktande av de högst sannolika nackdelarna. Accepterandet av nykolonialismen framstår som ett ogenomtänkt och ansvarslöst projekt. Denna förändring är starkt kopplad till det ideologiska skiftet från den moderna nationalstaten, som ledande politiker nu vill överge, till den otydliga, men ”oundvikliga heterogena framtiden”.

Sammanfattning av kapitel 7 Den omfattande invandringen bör ses i ett internationellt perspektiv. Nykolonialismen är en stark kraft som hotar de västerländska samhällenas välstånd och stabilitet. Det som händer Sverige händer också andra länder, men den svenska invandringen är betydligt mer omfattande, så processen här kommer att gå snabbare. Det multikulturella samhället med dess sammanhängande problem kommer att omvandla Sverige. En ideologisk förändring har redan skett i och med att idén om en demokratisk nationalstat, ett folkhem, har ersatts med en idé om ett multikulturellt samhälle. I kapitel 2 beskrevs stora demografiska förändringar till idag, och i detta kapitel diskuteras de framtida förändringarna. Om invandringen fortsätter i samma omfattning som den nuvarande kommer Sveriges befolkning 2060 att uppgå till drygt 13 miljoner innevånare. I Sveriges största städer och ett antal andra orter kommer svenskar att bli en minoritet långt tidigare, och 2060 blir svenskar en minoritet i Sverige som helhet. En sådan utveckling kommer knappast att ske utan motsättningar mellan olika 259

folkgrupper och inte heller utan konflikt mellan den politiska klassen och den inhemska befolkningen.

260

8 En statsmakt på glid Enligt en vanlig svensk självuppfattning så är vi ”landet lagom”. När vi är extrema i en fråga tolkas det egenartat nog som att omvärlden är den part som avviker från den förmodade normaliteten, det svenska lagombeteendet, när det i själva verket är Sverige som intar en ytterlighetsposition. Det finns därför anledning att frångå ett egocentriskt och svenskcentrerat normalitetsbegrepp och istället anlägga ett internationellt och ideologiskt perspektiv på de frågor som diskuteras.

Totalitarism och populism I den demokratiska agitationen mot de totalitära ideologierna är det lätt gjort att beteckna dem som omoraliska eller amoraliska. Speciellt i en nedgångsfas för regimerna får man intrycket att viljan till makt är det enda som gäller. Det är dock ett misstag som Thomas Fleming sätter fingret på: ”The totalitarian urge is more than a desire for power: it is a passion for virtue.” [310] En totalitär regim har en högst krävande moral och insisterar dessutom på strikt lydnad. Det är de demokratiska samhällena som med sin pluralism öppnar upp för medborgaren att själv göra val. Dessa är ofta ”omoraliska val” i den bemärkelsen att njutning och nöje ofta väljs före en pliktlista med en obegränsad mängd ”bör”. En del av det totalitära samhällets praktik är att med en intensiv indoktrinering få människor att underordna sig statens moraliska påbud och internalisera dem som om det var deras egna värderingar och bedömningar. 261

Francois Furet tar i sin bok Le passé d’une illusion ett örnperspektiv på olika politiska rörelser och noterar den omfattande samstämmigheten mellan kommunism och fascism. [311] Samma realsocialistiska konst, samma enkla soldatmundering för Hitler och Castro. En distinktion lyder: kommunisterna bär röda skjortor och har femårsplaner, nationalsocialisterna bruna skjortor och fyraårsplaner. Både kommunisterna och nationalsocialisterna tog stort intryck av den tyska krigsekonomin under första världskriget. Sovjet socialiserade industrin och styrde sedan ekonomin från statsmakten, medan nationalsocialisterna genomförde en central kommandoekonomi utan att formellt ta över företagen. [312] Skillnaden mellan det Tusenåriga riket och det framtida kommunistiska samhället är inte tydlig och knappast väsentlig då ingen av de två visionerna kommer att bli verklighet. Synen på jämlikhet tas ibland som exempel på en reell skillnad. Det är dock diskutabelt om kommunisterna var mer jämlikhetsinriktade. Den mest substantiella jämlikhetsfrågan är nog vilken grupp som genom försämrade villkor finansierade den militära upprustningen. I Sovjet skar man ner matransonerna så de fattigaste svalt. I Tredje riket var det medelklassen som med olika specialskatter fick betala. [313] Prokommunistiska personer ogillar ofta uppdelningen av politiska ideologier där demokratiska åskådningar utgör en familj och de totalitära tillsammans utgör en motpol, och där auktoritära men mindre tyranniska regimer ligger som mellanformer. Vänsterextremister förespråkar istället andra bipolära bilder: kommunisterna är den ena polen och fascisterna är den andra och demokraterna utgör olika mellanformer. Den modellen gör det möjligt för dem att beskriva sig själva som de konsekventa antifascisterna, medan konservativa och liberaler kan betecknas som halvfascister och socialdemokrater som socialfascister. I det gamla 262

Östtyskland, DDR, så var namnet på Berlinmuren ”den antifascistiska skyddsvallen”. Kan en sådan verklighetsbild uppfattas som rimlig? Det kan dock konstateras att i mindre provocerande formuleringar presenteras ofta synen på fascism och kommunism som motpoler som en gemensam verklighetsuppfattning bland svenskar i gemen. En annan skev verklighetsbild utarbetades av ideologer tillhörande Frankfurtskolan där förutom Marx, också Freud inspirerade. Max Horkheimer och Theodor Adorno sökte beskriva ”den auktoritära personligheten” som kopplad till fascismen, samt teckna ett psykologiskt porträtt av en antifascistisk motpol. [314] Den senare framkommer som en person som har svårigheter med sin familj, med sin utbildning och sitt arbetsliv. [315] Uppmaningen är att bete sig som en dropout för att inte bli fascistklassad. Varje västerländsk soldat som slogs mot fascismen kan enligt denna modell ses som auktoritetslydande och nationalistisk, som en mental fascist. Det är svårt att uppfatta denna teori som något annat än ett försök att sälja på väst ett falskt medvetande som söker underminera sammanhållningen i det demokratiska samhället. Det finns all anledning att vara observant på totalitära idéer i grupperingar som presenterar sig själva som antifascister. Gårdagens kommunister kallar sig idag antifascister med en oförändrad negativ syn på ”borgerlig demokrati”. All solidaritet som inte bygger på en kommunistisk grund anklagas för fascism. Dessa grumliga tankar har betydelse då de utgör en del i den framgångsrika demonisering som sker av invandringens kritiker. Populism – korrigering eller urartning? Är anklagelsen för populism ett försvar för demokratin eller ett angrepp på demokratins ethos? Populism tillskrivs ofta två olika 263

centrala komponenter, den ena är ett demokratiskt problem, den andra en demokratisk dygd. I den senare bemärkelsen är populismen främst folkets röst, vox populi, ibland uttryckt i direkt demokrati i motsats till en mer elitistisk indirekt demokrati. Det obildade folket ställs mot en elit som dock också kan ifrågasättas. Det finns nackdelar med att använda termen ”elitism” som motsats till populism då det antyder kunskap och tankeskärpa, vilket inte omotiverat kan tillskrivas den styrande maktgruppen. Men att den innehar höga samhällspositioner och har ett inflytande över debattens villkor kan inte gärna förnekas, så ”etablissemang” är en passande term. Vad kan då sägas om konflikten mellan populism och etablissemang? Populism tillskrivs, ofta och med rätta, en brist på statsfinansiell ansvarsfullhet; det blir en kombination av höjda utgifter och sänkta skatter vilket är en icke-koherent lösning. De koherenta alternativen är antingen lägre skatter och lägre utgifter eller högre utgifter och högre skatter. Den argentinske diktatorn Peron är något av en populistisk arketyp. Men populism i denna ansvarslösa bemärkelse är omfattande också i de etablerade partierna. I den politiska retoriken är det vanligt att högern betonar sin finansiella ansvarskänsla, men varken i Sverige eller internationellt stöds de anspråken nämnvärt av den faktiskt förda politiken. Det grekiska skuldberget har inte skapats av populistpartier utan av reguljära center-höger och socialdemokratiska partier. Helmut Kohl försäkrade att den tyska återföreningen inte skulle kosta skattebetalarna något. [316] Svenska partier i båda blocken hade en lång missbruksperiod mellan 1970 och 1995, men har sedan dess efterlevt överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel. [317] Efter excesser av respektabla center-vänster och center-höger partier har det blivit svårare att 264

särskilja etablerade partier och politiker från icke-koherenta ansvarslösa populister. Gränsen mellan skyldiga och oskyldiga är oklar, alla tycks skyldiga till missbruk med undantag för kortare perioder med ”vita veckor”. En ytterligare innebörd i populism är att bedöma den som ett ideologiskt hop-plock. Ideologier som konservatism, liberalism, socialdemokrati, men också kommunism och nazism har en relativt stringent ideologisk struktur. Populister anses inte ha någon sådan stringens, men det har inte heller pragmatikerna. Vad skiljer då den anpassning som ordinarie pragmatiker från de etablerade partierna gör, och den som utpekade populister gör? Populism är oftast anpassning till folkliga uppfattningar istället för till opinionsgrupper med högre socialt anseende. Pragmatiska val tycks däremot i hög grad vara en anpassning till media, vilka ofta har bestämda uppfattningar om vad som är aktuellt, angeläget och ansvarsfullt. Populist knyter an till den ibland lite råa folkopinionen, medan termen ”opportunism” passar bra för partier som tar hänsyn till olika etablissemangs, främst medias, uppfattningar. I slutändan är det folkets röster som räknas, men den opportunistiska strategin är att via positiva bedömningar i pressen bli accepterad av väljarna. Blir dessa ”recensenter” övertalade så kan de sedan i sin tur påverka läsare och tittare. Inom statsvetenskapen finns många som menar att opinionsbildning ofta sker i en tvåstegsprocess; vissa personer i en bekantskapskrets ses som mer kunniga och deras bedömning imiteras av de andra. En journalist med namn och bild kan kanske uppfattas som en kunnig bekant som läsaren kan lita på. En opportunistisk anpassning till tongivande journalister blir pragmatikerns väg till väljarnas gunst. En rad olika frågor kan sorteras in under antingen ”harmonisering” 265

eller ”självständighet”. Det är inte populärt att använda de två som ett motsatspar, men det är befogat att göra så. Globalisering, FN och EU är starka krafter för att välja harmonisering även om det saknas demokratiskt stöd i de olika länderna. Det finns en överlappning mellan denna uppdelning och den mellan etablissemang och populism. De senare väljer i hög utsträckning självständighet medan etablissemanget prioriterar harmonisering. Det är inte oskäligt att klassa Sverigedemokraterna som populister om man ser termen i kontrast till etablissemang. Sociologiskt är partiet snarare vänster än höger, med många låginkomsttagare. Det centrala är den antietablissemangsstrategi som partiet valt, eller snarare tvingas välja. Partiet vänder sig direkt till folkopinionen, utan att delta i medias skönhetstävlan. Men utifrån ett demokratiskt perspektiv är populism ofta inte en synd utan en dygd. Christopher Lasch har fog för sitt påstående: ”populism is the authentic voice of the people”. [318] Enligt pressens perspektiv får opportunisterna beröm för steg åt rekommenderat håll, medan populisterna får kritik för steg åt fel håll. Men det är knappast förvånande, utan ett uttryck för medias tendens att se sig själva som en uppfostrande tredje statsmakt snarare än som ett forum för demokratisk och öppen debatt. Är antipopulism en nödvändighet? Ett försvar för en antipopulistisk linje är misstanken att folkviljan är destruktiv. Om folket inte förstår landets intressen så leder en anpassning till folkviljan till katastrof. Det som tarvas är en halvdemokratisk styrelse som begränsar inflytandet av folkviljan. Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker förklarade varför EU-politiken inte varit mer framgångsrik: ”Vi vet vad som behöver göras, men vi vet inte hur vi skall bli återvalda när vi gjort det.” [319] 266

Men är det verkligen så att populism stjälper en ansvarsfull politik? En studie presenterad i tidskriften The Economist visar att det inte är politiskt självmord för en regering att driva en åtstramningspolitik efter en period med misskötta statsfinanser. Studien granskade val i 19 demokratier under 1975 till 2008 och visade att regeringar i genomsnitt föll i 40 procent av valen, medan ”åtstramarna” hade en förlustprocent som var något lägre, 37 procent. [320] Det är alltså inte politiskt självmord att göra det som behöver göras. Rättigheter är ett positivt ord som fått ett vidgat användningsområde. Förutom de politiska rättigheter som åsyftades i deklarationer tagna vid den franska och amerikanska revolutionen så avses ibland också de förmåner/privilegier som på engelska kallas entitlements, men saknar ett bra svenskt ord. Människor förstår att dessa sociala förmåner, även kallade rättigheter, inte är skrivna av Gud på en stentavla, utan karensdagar och pensioner kan såväl skäras ner som utökas. Det finns mer förnuft i den vanlige väljaren än som vidkänns av etablissemanget. Människor förstår att man, publikt såväl som privat, måste rätta mun efter matsäck. En demokrat bör inte utan goda argument avfärda det demokratiska antagandet, att folket kan ta politiskt ansvar. Den vanlige väljaren har kanske varken djupa kunskaper eller ett stort politiskt intresse, men det finns därför inte anledning att göra denne till förespråkare för en oansvarig politik. Ett talesätt lyder att ett folk får den regering det förtjänar. Men folket kan få en sämre regering än det förtjänar om politiker och journalister ser dem som oansvariga barn och talar till dem som sådana. När politiker skyller sin misskötsel på att de nödvändiga åtgärderna är politiskt omöjliga i en demokrati slår man in på ett farligt tankespår; den goda politiken skall skyddas från ett oförståndigt, bortskämt och fördomsfullt folk. 267

Det är den typen av politik som kan rubriceras som nytotalitära tendenser. Tyvärr finns det en hel del sådana i dagens Sverige. Demokratin är inte den överideologi som den tidigare har varit, utan alltmer kringgärdad av internationella överenskommelser och en överföring av beslut till juridiska eller administrativa instanser. Den representativa demokratin blir allt mindre representativ utan ser folkviljan som en besvärande restriktion. En direkt kritik av demokratin framförs inte, då en sådan skulle uppfattas som illegitim. Denna kritik betecknar sig därför som antipopulism, för att värja sig mot anklagelser för att vara antidemokratisk. På liknande sätt rubriceras rutinmässigt intoleranta förbud som ett stöd till toleransen. Makten över etiketterna används till att hävda att den egna positionen alltid är demokratisk och tolerant även när så inte är fallet. Det finns anledning att syna dessa tilltagande och hotfulla tendenser.

Nytotalitära tendenser De totalitära rörelserna finns kvar, men de är kraftigt försvagade. Deras hot och våld är ett problem för utsatta personer, men inte för närvarande mot samhällssystemet som helhet. Etablissemanget har en kluven syn på våld och extremism beroende på om detta kommer från vänster eller höger. I mer genomtänkta arbeten ser man idag tre ideologiska grupper som har en våldsbenägenhet som bör uppmärksammas: höger-, vänsterextremister och islamister. [321] Den relativa farligheten dem emellan är i hög grad en empirisk fråga. Vilka utför de konkreta våldshandlingarna? Enligt Säpo står vänsterextremisterna för de flesta överträdelserna. De har också en bättre förmåga än högerextremisterna att använda våldsamma 268

metoder strategiskt och systematiskt. [322] Ett uttryck för ”huliganvänsterns” aktivitet är en rad attentat mot Migrationsverket. Generaldirektören uppger att de i genomsnitt utsätts för ett angrepp varannan vecka. [323] I andra sammanhang görs en mer ideologisk uppdelning. Enligt Statens Medieråd så är fascism, nazism och jihadism inte bara ”våldsbejakande” utan också antidemokratiska i motsats till ”autonom vänster” som Medierådet anser vara våldsbejakande men också demokratiska. [324] Redan autonom är en eufemistisk beteckning; ingen använder ”autonom höger” för att beteckna nazistiska grupper. Istället expanderar man gärna begreppet högerextrem till att inkludera personer och grupper som på intet sätt är våldsförespråkande. Men hotet mot demokratin kommer inte endast från dessa marginella grupper. FN-deklarationer och EU-direktiv ger ett stort antal instruktioner som många personer anser har större tyngd än den svenska folkviljan. Många har en direkt udd mot yttrandefriheten som redan har en svag ställning i Sverige trots att den är en grundlag, vilket framkommit av diskussionen i kapitel 4 om lagen Hets mot folkgrupp. En deklaration som togs av UN Human Rights Council 26 mars 2009 lyder: ”Defamation of religion is a human rights violation.” Deklarationen antogs med 23 röster för och 13 emot. I texten påstås även att ”Islam is frequently and wrongly associated with human rights violations and terrorism.” [325] De europeiska länderna är inte i dagsläget redo att införa en lag mot blasfemi, men steg tas i den riktningen. En FN-deklaration mot rasism 1965 har anammats av EU och medlemmarna uppmanas att följa restriktiva men 269

ospecificerade åtgärder. Med tanke på begreppets vaghet kan många åsikter och uttryck för dem kriminaliseras. Sverige är dock inte bara en anpasslig stat som influeras av andras antiliberala beslut, utan vissa politiker lockas till egna initiativ. Bristande demokratiska attityder hos det politiska och mediala etablissemanget har redan påtalats. Att situationen är bekymmersam utesluter tyvärr inte att den kan bli än sämre och det kanske mest oroande är Bengt Westerbergs utredning ”Främlingsfienden inom oss”. [326] De flesta förväntar sig nog inte att en före detta partiledare för ett liberalt parti skall angripa yttrandefriheten. Detta kan inte göras öppet, utan görs på ett indirekt sätt som liknar lagar mot ”missbruk av yttrandefriheten” i många diktaturer. Hur ser det brott ut som Westerberg vill komma åt? Han skriver: ”I regel finns ett samband mellan att vara negativ till invandring och att se människor med utländsk bakgrund som ett hot mot svensk ekonomi, kultur och samhälle. Det kan ses som ett uttryck för främlingsfientlighet.” [327] Westerberg uttrycker betänkligheter inför Europakonventionen för att den i högre grad än svensk rätt stöder yttrandefriheten. Han kommenterar: Dessa regler innebär ett viktigt skydd för det fria ordet, men utgör naturligtvis samtidigt en begränsning av möjligheterna att med rättsliga medel komma åt främlingsfientliga uttalanden. [328]

Vilka åtgärder anser Westerberg önskvärda att införa? Han skissar på lämpliga åtgärder: ”Verktygen bör vara flera än att försöka stänga deras sajter, vilket snarare måste vara det sista steget”. [329] Han fortsätter med att beklaga att det i dagsläget finns begränsningar som försvårar ”det sista steget”: ”Huvudproblemet är att de flesta servrar ligger i USA och de är 270

mycket svåråtkomliga för svenska och andra europeiska poliser”. [330] Liberala läsare kan bli misstänksamma till politiskt polisarbete mot dissidenter, men Westerberg söker lugna: ”Det är sist men inte minst viktigt att understryka att ingen av nätrekommendationerna handlar om statlig tanke- eller åsiktscensur”. Sedan citeras med gillande en brittisk källa: Människor har all rätt att hysa rasistiska eller extremistiska åsikter … Vad de inte har rätt att göra, är att publicera och sprida dessa åsikter till allmänheten på ett hotfullt eller kränkande sätt i syfte att piska upp rashat, eller under sådana omständigheter att rashat sannolikt kommer att piskas upp. [331]

Slutsatsen är att rapporten inte är emot tankefrihet, bara mot yttrandefrihet. Av texten att döma inser Westerberg detta, men hoppas att genom hyllningar till åsiktsfriheten osynliggöra sitt angrepp på yttrandefriheten. Det är bara yttrande- och tryckfrihet som skall begränsas; alltså, så länge individerna behåller sina tankar och åsikter för sig själva föreslås inget förbud. För den som anser denna frihet otillräcklig finns all anledning att uppmärksamma att folkuppfostraren Westerberg förespråkar en ökad propaganda samt kriminalisering av opposition mot en invandringspolitik som han, mer än någon annan politiker, är personligt ansvarig för. I Westerbergs utredning framhålls att en hel del propagandainstitutioner redan finns på plats. Ungdomsstyrelsen (fd Statens Ungdomsråd) verkar genom att finansiera 17 halvt självständiga Antidiskrimineringsbyråer. Arvsfonden betalar ut 8 miljoner kr per år till olika evenemang och 15 miljoner kr i forskning kring främlingsfientlighet. Den statliga sektorn inkluderar Diskrimineringsombudsmannen och Forum för levande historia. Till 271

detta tillkommer en rad organisationer vilka betraktas som en del av civilsamhället, men som får omfattande statsbidrag för sin verksamhet. Deras namn ger en viss information om vilka som är mottagare av våra skattepengar: ”Samiskt center mot rasism”, ”Fredsmuseet Uppsala: Aldrig mer rasism”, ”Centrum mot rasism”, och ”Ungdom mot rasism: fotboll mot rasism”. ”Att vidta åtgärder för att få slut på rasistiska uttalanden” Erik Ullenhag anser också att yttrandefrihetens gränser är för vida och att repressiva lagar skall utnyttjas: ”Antiziganistiska yttringar skall alltid fördömas, bemötas och ifrågasättas. Och de skall bestraffas i de fall lagar om hets mot folkgrupp bryts. Politiska partier har ett ansvar att vidta åtgärder för att få slut på rasistiska uttalanden.” [332] Kan man uttrycka ett förslag på politisk censur tydligare? Det vore orättvist att endast peka ut Folkpartiet som ansvarigt, utan det bör framhållas att det finns andra entusiaster, inte minst inom Miljöpartiet. De framhåller Kungälvs kommun som en förebild för speciella propagandainsatser mot rasismen. Kommunen har sedan 1995 satsat 10.000 per elev och år på ett så kallat ”toleransprojekt” som utgörs av agitation mot vit-makt-rörelser. Miljöpartiet tillsatte en arbetsgrupp med 9 artister, programledare och politiker. De skall hitta på förslag till åtgärder mot ”rasism och främlingsfientlighet” och satsa 350 miljoner under 4 år på dessa projekt. [333] En rimlig förväntan är att den öppna gränsen för rumänska romer vid årsskiftet 2013/2014 kommer att leda till en hel del problem. Vi ser dem redan, inte minst det stora antalet tiggare och de nya ”kåkstäder” som växer upp. Det finns ett intresse att stigmatisera negativa reaktioner för att motverka förekommande och förväntade 272

klagomål. Eventuellt finns en koppling till den massmediala hysterin över skånepolisens kriminalregister med många romer inkluderade. Folk skall få inpräntat att romsk kriminalitet inte är socialtkulturellt baserad utan är ett utslag av enskilda individers agerande. Om en rom visar sig vara kriminell är den rekommenderade attityden att bli lika överraskad varje gång. Hur omfattande kriminaliteten är i en viss etnisk grupp är redan en i det närmaste illegitim fråga. Kanske skall frågan i sig uppfattas som hets mot folkgrupp? Lagen om Hets mot folkgrupp som diskuterades i kapitel 4 är central som legal grund för polisiära angrepp på åsikter som etablissemanget ogillar. Detta är inte olikt reglerna i en normal diktatur. En anledning till att Hetslagen diskuterades i kapitlet om kriminalitet är att lagen introducerar en kriminalisering, trots att själva lagen också kan uppfattas såsom illegitim, då den strider mot den övergripande grundlag som stipulerar tryckfrihet och yttrandefrihet. Crimestop Hur skall undersåten agera när hon är på väg att inta en av statsmakten oönskad åsikt? Hur kan hon undvika att slutföra en naturlig, ja närmast oundviklig, strävan efter att foga samman sina idéer till något sammanhållet och konsekvent? Med ett tillräckligt stort mottryck stannar tanken upp, en inkonsekvens ses inte, och den naturliga slutsatsen blir osedd. Denna intellektuellt hämmande motkraft beskrivs väl i Orwells bok 1984 med termen crimestop. [334] Man drar inte slutsatser för att sedan värdera dem. Istället vet man vilka slutsatser som är önskvärda och speciellt vilka som är oönskade. Upptäcker man att man är på väg att landa i en oönskad slutsats så gäller det att stoppa tanken samt även att förtränga sina observationer. 273

Orwells dystopi är inte bara ett tillstånd i en totalitär diktatur som är helt väsensskild från vårt samhälle. Det är också en varning för vart vårt demokratiska samhälle är på väg om vi inte motarbetar de totalitära tendenserna. De tyranniska drag, som blommade ut i Sovjetunionen och Tredje riket, finns också hos oss. Den totalitära samhällsmodellen har råkat ut för bakslag, men demokratiska samhällen är inte fredade från liknande tänkande. Den framtida tyranniska stat som dissidenten Winston Smith levde i hade inte blivit ockuperat av nazisterna eller kommunisterna; partiet Ingsoc hade stakat ut en tredje väg till ett totalitärt samhälle, en väg som dessvärre är möjlig också för andra statsmakter. Riskerna för Sverige har framhållits av en rad författare, inte minst Roland Huntford och Hans Magnus Enzensberger. [335] Det begrepp som kanske bättre än något annat pekar på riskerna med en stegvis avdemokratisering är Vilhelm Mobergs hybridord ”demokratur”. Paralleller mellan utvecklingen i Sverige och den i totalitära stater får en extra tyngd när de observeras av personer som skribenten Alice Teodorescu som har sin kulturella bakgrund i en öststat. Dagens Sverige påminner om den mentalitet som skapas av en totalitär praktik i en diktatur. [336] Marika Formgren formulerar en liknande oro för den svenska demokratins framtid: Viljan att uppfostra folket, strypa den fria debatten och placera obekväma debattörer i giftskåpet är Sveriges största politiska problem, och det allvarligaste hotet mot demokratin. [337]

Regimer söker att, liksom i Orwells 1984, styra människor med enkla medel. Människorna internaliserar vilka som är ”plusord” och ”minusord”. De verkligt starka orden är ”dubbelminus” och kan förväntas få medborgarna att skydda sig från bestraffning genom att 274

preventivt reagera med crimestop. Fobi – ett dubbelminus För att rädsla, misstänksamhet och negativa bedömningar skall vara destruktiva i en verklighet som faktiskt innehåller reella faror måste rädslan vara starkt överdriven. Det finns ett stort antal människor som av många goda skäl är antikommunister. De som anser att dessa personer lider av en patologisk ”kommunistskräck” gör den märkliga bedömningen att den kommunistiska epokens 94 miljoner dödsoffer var olyckliga konsekvenser av ett spännande samhällsexperiment. [338] Vilken av dessa två inställningar är mest förtjänt att kallas patologisk? Det finns många ideologier som utgör faror och då är en kritisk inställning synnerligen rimlig. Men gårdagens avfärdande av personer med att de lider av kommunistskräck har idag ersatts med en ny stigmatiserande term, islamofobi. Det är ett närmast löjeväckande ord som inte förtjänar en plats i en seriös diskussion, men som likväl trängt sig in i samtalet. En del kristna söker knyta an till denna propagandas framgångar genom att utse kristofobi eller teofobi (religionsfobi) till själsliga sjukdomar. Eventuellt hoppas de på att kunna skydda sig mot kritik genom en reintroduktion av lagar som föreskriver hädelseförbud och trosfrid vilka tidigare fanns i Sverige men nu är avskaffade. Fram till 1949 hade vi i Sverige ett hädelseförbud som då ersattes av en något mindre restriktiv lag som föreskrev ”trosfrid” vilken gällde fram till 1970, då den inskränkningen i yttrandefriheten togs bort. Denna utveckling kan drivas i motsatt riktning och religionen återfå en privilegierad position i förhållande till yttrandefriheten. Efter 1000-tals år av religiöst initierat krig, våld och förtryck, kan 275

det tyckas motiverat att diskutera religionens nackdelar istället för att lovprisa de fördelar religionens förespråkare gärna talar om, som existentiellt stöd, en uppsättning normer och tröst vid svåra motgångar. I en svensk sekulariserad miljö är religionen av privatreligiös natur, men i större delen av världen har den en socialt samlande kraft inom den egna tron. Men den har också en splittrande kraft riktad mot andra trosriktningar och mot de sekulariserade. Ett problem för de religiösa är om Guds lagar blir nedröstade av ett demokratiskt parlament. För den troende väger guds ord tyngre än demokratins. Crimestop – rasism och främlingsfientlighet Vad menar en normal svensk journalist med främlingsfientlighet? En rad negativa associationer väcks, men för att klassa en person eller en åsikt som främlingsfientlig räcker det med en åsikt i en central fråga. Den som är kritisk mot massinvandring till Sverige stämplas rutinmässigt med den stigmatiserande etiketten främlingsfientlig. Andra skall förstå att detta är dubbelminus, det är en otillåten åsikt. Får man inte den önskade reaktionen av rädsla åtföljd av reträtt, så kan anklagelsen spetsas till med beteckningen rasism. Rasismtermen har fortfarande en stark negativ klang trots att den har expanderat i omfattning och till allt fler områden. Uttänjande ord som kulturrasism kopplar den till i stort sett alla frågor. Den nya frågeställningen blir om det finns någon åsikt som inte skulle kunna klassas som rasistisk. Om vi lever i en rasistisk struktur, vilket de rasismhyperkänsliga anser att vi gör, så blir vi alla följaktligen rasister. [339] Att inte vara rasismhyperkänslig uppfattas naturligtvis som ett ytterligare utslag av rasism. Förekomst av rasism har diskuterats flitigt i svenska medier. Några 276

debattörer anser sig ha påvisat att rasism genomsyrar vårt samhälle. Enligt en annan uppfattning sätter ”politisk korrekthet” allt snävare ramar för det offentliga samtalet. Frågan är om de indignerade debatterna bör tolkas som illustrationer av vardagsrasism eller despotism grundad på politisk korrekthet, PK-despotism? Inom politiken har migrationsministern Tobias Billström skapat två medialt uppblåsta affärer med sina ordval: ”volymer” samt ”blonda och blåögda”. Inom nyhetssektorn har indignationen rasat mot en kvinna vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg som krävde rökfri taxi med ”svensk” chaufför, samt en busschaufför vid Cityterminalen i Stockholm som fördelat Ålandsresenärerna på en fridsam och en stökig buss. Inom kultursektorn har det varit inte bara indignation, utan också debatt: Är figuren Lilla Hjärtat rasistisk? Var kulturministerns sätt att hantera tårtspaden på Moderna museet rasistiskt? Och var Disneys eliminering av den svarta dockan i jultomtens verkstad, hon som får ett OK stämplat i ändalykten, ett exempel på hur vi omedvetet ser ett rasistiskt, sexistiskt och pedofilt övergrepp, gång på gång, utan att reagera? Barnen Hedenhös utsätts för en politiskt korrekt revision i julkalendern 2013 för att förhindra att ännu en generation skolas in i vardagsrasismen. Är rasismen ett verkligt förtryck som de flesta inte ser för att det är normalt och vardagligt, eller rör det sig om en ökande medial hysteri som får många debattörer att reagera på hart när alla stimuli på ett alltmer löjeväckande sätt? Som påpekats är rasism ett begrepp som vunnit i popularitet, och också getts en vidare mening. Vi påstås numera utsatta för kultur-, ålders- och strukturell rasism. Diskrimineringsombudsmannen lanserar begreppet ”dold rasism”, vilket borde få oss att fråga om den finns men är osynlig, eller inte finns och därför inte kan ses. En 277

struktur eller ett mönster måste på något sätt vara synligt för att existera. Men kanske skall vi ändå iaktta största möjliga försiktighet och träna oss i att inte notera de etniska olikheter som faktiskt existerar, därför att de anses vara rasismens byggstenar? Utseende syns, det vore anmärkningsvärt om det inte noterades. Om någon bär sig illa åt eller utmärker sig positivt så noteras inte bara handlingen utan även subjektet identifieras. En rad karaktäristika är användbara och används: farlighet kopplas ofta till yttre observationer som berusning, kön, etnisk tillhörighet, ålder, fysionomi och klädselkategori. Kön noteras generellt, andra inslag endast om de avviker från det vanliga. Medellängd och medelvikt passerar obemärkt, men extra lång eller extra tjock kan dominera bilden av en person. När någon gör något särdeles bra noteras identiteten på ungefär samma sätt. Men medvetenheten om vilket kön en person har, kan knappast räcka som kvalifikation till att kallas för sexism. Rasism bör på samma sätt ha en djupare innebörd än att utseendet syns och brytningar hörs. Välvilliga svenskar har som norm att se och säga det som inte kränker den mest lättkränkte. Om den tecknade kinesen på godispåsen Kinapuffar skriver Elin Grelsson: Det är aldrig den som tillhör normen som kan definiera vad som upplevs som kränkande och obehagligt. En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på kinapuffar är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande. Det räcker faktiskt med att [en person med asiatisk bakgrund] uppfattat den som obehaglig för att det skall vara en god sak att ta bort bilden. [340]

278

Det finns en konkurrerande uppfattning. DN:s krönikör Bengt Ohlsson vomerar i vämjelse över ”snipiga felfinnare” och ”twitterpöbeln” som dompterar: ”De lever på rädsla, och ger sig inte förrän du blivit så rädd för att göra fel att du sitter stel som en fiskpinne och kniper ihop läpparna”. [341] Ståupp-komikern Robert Gustavsson ondgör sig över den politiskt korrekta ”PK-fascismen” som mästrande talar om vad som är tillåtet att skämta om och på vilket sätt. [342] En intolerant moralism gör sig idag bred i det svenska samhället och söker diktera vad som får och vad som inte får sägas. Redan Torgny Segerstedt talade om en ”åsiktsdiktatur” då det råder en hård ideologisk likriktning fast Sverige inte är totalitärt. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrev nyligen ett uppmärksammat blogginlägg om ”den smala åsiktskorridoren” i Sverige: Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta och följa svensk samhällsdebatt. [343]

Att detta är ett generellt problem står inte i motsättning till att det kan vara speciellt illa ställt inom vissa ämnen. I invandringsfrågan är det så lågt i tak att den som inte kryper för de rådande dogmerna slår i huvudet. Den PK-anpasslige debattören påminner ofta om en limbodansare. Det är endast en uppsättning terminologier och åsikter som kan betecknas som PK och därför är acceptabla. Det finns därutöver en 279

strävan att förbjuda ord och åsikter vilket gör att PK-despotism innebär något mer än att vissa personer väljer att själva använda PKord. De tar därtill på sig en polisiär uppgift som består i att förhindra att ord, frågeställningar och personer som inte är PK förekommer i det offentliga samtalet. [344] Det är en strävan efter en hegemoni för vissa bestämda åsikter, inte minst kan ”antirasism” ses som en central politisk position och även som en grundläggande ideologi. Den filosofiskt intresserade kan fundera över varför eller varför inte antirasismen i sig själv är en rasistisk ideologi. Nedan finns en länk till en artikel i Tidningen Kulturen som diskuterar den frågan. [345] Dessa politiskt korrekta åsikter är inte stringent klargjorda, utan har en egen dynamik. Rädsla att få sin PK-identitet ifrågasatt av andra är en drivkraft. För att vara moraliskt oförvitlig krävs ett minimum av moraliserande inlägg mot oliktänkande och oliktalande. Man bör ingripa mot vardagsrasismen samt spela upp en bigott förvåning: ”Hur kunde den förskräckliga kvinnan bara få för sig att be om en svensk taxichaufför? Saknar hon både uppfostran och en inre moralisk kompass?” Liksom kristna fundamentalister vet PKfundamentalisterna att inte ens den troende är fri från skuld. Hur många har inte tittat på jultomtens verkstad utan att den inre moraliska varningsklockan slog larm? Det gäller därför att alltid vara beredd att rulla sig i stoftet som en botvillig syndare när någon höjer ett moralistiskt pekfinger. En egen aktiv moralism blir ett slugt komplement och en upmanship-strategi som ger status inom kretsen och minskar risken för att själv hamna i de anklagades bås. Att se fler företeelser som rasism och anklaga andra mer intensivt närmar sig det politiska angiveri som frodas i totalitära stater. Vi får ett alltmer rättsotryggt samhälle.

280

Det vore ett misstag att utelämna kopplingen till det marxistiska projektet. Kärntrupperna inom arbetarklassen finns inte längre, men på kulturredaktionerna är postkommunismen stark. Praktiken tycks bekräfta den italienske kommunisten Antonio Gramscis teser om att den kulturella delen av samhället kan frikopplas från den materiella basen. Det kapitalistiska samhället är inte så välorganiserat att det omöjliggör en revolution i den mediala överbyggnaden. Framgången för PK-despotism visar att det går att dominera, trots att medieföretagen enligt marxistisk rationalitet borde representera andra intressen och åsikter. Det skrämmande i dagens situation är att dominansen utvecklas mot en hegemoni i vilken vissa åsikter, utan substantiella argument, blir obligatoriska och andra avfärdade. Alla journalister är inte kulturmarxister, men alla inom den offentliga åsiktsproduktionen lever i en miljö där en anpassning till de dominerande PK-åsikterna gör tillvaron lättare. Många hånar emellanåt någon PK-idé, men avlägger regelbundet tributer för att visa lojalitet till kårandan. Man får också visa självständighet, men helst en sådan som kan uppskattas som endast lite rebellisk, men inte vara så kritisk att den blir ett ifrågasättande av flertalet kollegors sätt att sköta sitt uppdrag. Med ett antal Ave Maria kan man kompensera något enstaka svärande i kyrkan. Det lockar att lättvindigt säga eller skriva att rasism är ett stort problem i Sverige, utan att ens ha tänkt igenom vad man menar med rasism. Rädsla för att brännmärkas med islamofobstämpeln leder lätt till det beteende som den indisk-brittiske författaren Kenan Malik kallar ”internaliserad fatwa”, personen undviker självmant att säga eller skriva sådant som extrema muslimer betraktar som hädelse. [346] Återigen ser vi exempel på den internalisering av åsikter – crimestop – som Orwell skarpsynt varnade för.

281

Det ger i många andra sammanhang individen en fördel att vara konform med den tongivande gruppen, men PK-despotismens konformism skapar problem på samhällsnivå. Den moralistiska idogheten ökar trycket på anpassning och detta i åsiktsbranschen där pluralism i utbudet är grundläggande för demokratin. PK-åsikterna är dock ofta så intellektuellt undermåliga att de inte klarar en öppen debatt. De kan bara frodas om förfärade fördömanden kan påbjudas och kritik av dessa alarm kan stigmatiseras. Den moralistiska tonen och den despotiska ambitionen är dessvärre centrala för att vidmakthålla PK-åsikterna. Christopher Caldwell sätter fingret på något centralt när han noterar att det löjliga med PK-åsikterna snarast har underlättat deras frammarsch: Political correctness, ”a new uncompromising ideology was advancing under cover of its own ridiculousness.” [347]

Den antirasistiska ideologin saknar detta försonande drag av fjantighet, men dess fulla negativa potential för samhällsutvecklingen har ännu inte insetts av gemene man. Det finns anledning att reflektera över en bedömning av den franske filosofen Alain Finkielkraut: This anti-racism will be for the twentyfirst century what communism was for the twentieth century: a source of violence. [348]

Svensk åsiktsregistrering En del av ett totalitärt samhälle utgörs av en omfattande registrering av oliktänkande samt ett demoniserande av dessa ”skadliga element”. I Sverige förs en diskussion om den omfattande signalspaning som försvaret bedriver, men det finns en annan underrättelseverksamhet 282

som är än mer diskutabel. Jag tror de flesta personer har acceptans för att de av speciella skäl kan bli misstänkta av polis eller säkerhetspolis; dessa följer ett spår och granskar personer runt den huvudmisstänkte. Vad som däremot ogillas är en offentlig registrering av allt som kan registreras. Men något ännu värre är att bli utpekad som misstänkt. Polisen kan lägga ner sin utredning och den misstänkte har sitt renommé intakt. Men om personen som varit misstänkt blivit uthängd kvarstår en skugga även om han blir frikänd. Är personen misstänkt för ett brott, som inte är ett brott, kan han inte ens bli frikänd, för fallet blir inte prövat. Det finns bara en anklagelse och den kan vara besvärande nog. Underrättelseorganisationen IB bedrev en åsiktsregistrering som avslöjades 1973 i den så kallade IB-affären. Organisationen var halvt en myndighet, halvt en socialdemokratisk organisation. Dess avsikt var att förbli hemlig vilket var en restriktion på verksamhetens omfattning och ett begränsat antal personer blev informerade om vilka som blev uppsatta på varningslistan. Myndigheterna och media verkar inte ha tagit rätt lärdom av IB- och Ebbe Carlsson-affärerna. De har inte blivit kritiska mot åsiktsregistrering i sig, utan genomför istället en privatisering av verksamheten. De som luskar åt Expo och andra organisationer är inga myndighetspersoner. De mottar dock pengar från det allmänna och det finns ett liknande mentorsystem. Justitieministern AnnaGreta Leijon interagerade med sin privatspanare Ebbe Carlsson, vilket resulterade i att hon fick avgå. Mona Sahlin har redan avgått, så hon anser sig vara oförhindrad att stödja Expo genom att sitta i dess styrelse. Den danska datainspektionen gör bedömningen att Expos danska systerorganisation Redox bryter mot lagen för skydd av 283

personuppgifter. [349] I Sverige applåderar myndigheter och media den nya åsiktsregistreringen och bidrar med beundran och betalda uppdrag. Dessvärre blir inte Expo mer demokratiskt acceptabel genom sin privata karaktär eller genom att vara mindre hemlig med sina listor över misstänkta. Människor i Sverige fruktar inte att bli fängslade, men hotet att bli mobbad är högst reellt. Trycket är så stort att det finns goda skäl att hysa ”uthängningsrädsla”. Expo är en organisation som saknar intellektuella ambitioner. Den är en blandning av kommunistisk revolutionsromantik och en gymnasial Kalle Blomkvist ambition som Ebbe Carlssons. Expos metodik bygger på guilt by association. [350] Kan en person virtuellt, eller i vad som nu kallas IRL, in real life, knytas till redan svartlistade personer, organisationer eller tidskrifter, så kan den personen också ses som icke önskvärd, persona non grata. Den bedömningen leder i förlängningen till att ännu fler personer kan misstänkas. Organisationens funktion som mobbningsorganisatör är den viktigaste av dess dåliga sidor. Av intresse är att Expo haft flera medlemmar som fällts för kriminalitet och att organisationen har starka kopplingar till våldsvänstern, även om man officiellt tar avstånd från sådan aktivitet. Ett högst destruktivt uthängningskrig bedrivs i många länder mellan individer från extremvänstern och extremhögern. Motståndare fotograferas och läggs ut med adress och mer eller mindre uttalade hot. Motståndarna skall skrämmas till passivitet. Detta primitiva och antidemokratiska sätt att bedriva politik borde inte accepteras och än mindre uppmuntras. Det finns mer att exponera om Expo och dess personella och ekonomiska kopplingar, men det är mer ett uppdrag för en grävande journalist än för en forskare. 284

Både Expressen och Aftonbladet efterapar Expo och bedriver egen spionverksamhet som slås upp till stora skandaler. Aftonbladet avslöjade identiteter på människor som skickat bidrag till Avpixlat. [351] Ibland fäller någon journalist ett ord om integritet och kanske något sympatiserande om dissidenterna i Sovjetblocket. Men förebilden tycks i högre grad vara underrättelsetjänsten och med modern teknik behöver man inte stå och frysa i nattmörkret utan kan sitta i värmen framför datorn. Den stora skandalen är att det politiska och mediala etablissemanget inte ser något problem med angrepp på anonymitet och integritet. Så länge mobbning sker mot personer man ogillar så är det acceptabelt. Och så känner varje mobbare till verksamhetens logik. Att inte delta i mobbningen är att skriva upp sig själv på listan över potentiella mobbningsoffer. Ett steg närmare Stasi Repressionen i Sverige tog ett steg till när Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson stolt presenterar en åsiktsregistrering i två steg. I det första har man avslöjat namnen bakom anonyma kommentarer på nätet, på personer som har uppdrag inom Sverigedemokraterna. I steg två var det privatpersoner som man hängde ut för att man ogillade deras åsikter. [352] Mattsson sökte motivera denna uthängning med att det var ett allmänintresse. Han fortsatte att driva den argumentationen även efter de förväntade mobbningsreaktionerna. Bombattentatet mot Sverigedemokraten Anders Dahlberg och hans familj är förmodligen inspirerat av Expressens kampanj, men det är överdrivet att läsa in en avsikt eller ett uppsåt från Mattssons sida. Den bedömningen gäller dock inte andra reaktioner riktade mot de uthängda. Personer har fråntagits sitt arbete och omplacerats mot sin vilja; omgivningen har agerat fientligt mot dem för att inte själva bli uppfattade som personer med förbjudna åsikter. Just sådana mobbningsreaktioner 285

är Mattssons uppsåt; några skall märkas och andra skall skrämmas till tystnad. Om denna kampanj inte redan är kriminell enligt gällande lagstiftning så borde den här typen av verksamhet kriminaliseras. En del av skandalen som borde vara lätt att förstå för journalister är problem förknippade med källorna till denna kampanj. Vem har tagit fram den information som man bygger sina artiklar på? Grävarbetet har utförts av den så kallade ”Researchgruppen” som består av personer som tillhör såväl extremvänstern som huliganvänstern och har fällts för ett flertal våldsbrott inte minst mot politiska meningsmotståndare. Nyfikna och personcentrerade journalister som Expressens vet vilka man samarbetar med; detta är inga anonyma tips vars upphovsmän tidningen inte kände till eller inte hann kontrollera. Ett förhållande skall dock lyftas fram till ”Researchgruppens” förtjänst. De har en klarare uppfattning av vad verksamheten går ut på än Mattsson. I en rad inlägg gör de anspråk på att vara en svensk Stasi [353] : Vi är Sveriges Stasi. Lite fetare … A Stasi gotta do what a Stasi gotta do … We’re not stasi-level yet, but we’re getting there …. Stasichampagnen öppnad! [354]

Sverige har under lång tid haft en extremvänster som predikat våld mot den ”borgerliga demokratin”. Man har dock haft uppfattningen att våld idag skulle straffa sig då etablissemanget har en polisiär/militär överlägsenhet. Därför har våldet i hög grad blivit förlagt till en framtida revolutionär situation. I dagens värld ser huliganvänstern större möjligheter. Expressen betalar dem och Stefan Löfven och andra ledande politiker demonstrerar tillsammans med dem. [355] Reinfeldt gör märkliga uttalanden till stöd för Expressens uthängning och hävdar att Sverigedemokraterna ”med alla till buds stående medel vill ge sig på invandrare”. [356] Det tycks 286

snarare vara statsministern som i en egen hatkampanj åsidosätter medborgarnas integritet och uttalar sitt stöd för åsiktsregistreringen och den följande uthängningen. Det tycks råda total intellektuell förvirring i politiska och mediala institutioner. Ledande representanter begriper inte, eller låtsas inte begripa, att de stöder en samhällsfarlig kombination av åsiktsregistrering och mobbning kryddad med ett och annat våldsdåd. En internationell parallell till Expressens spionageverksamhet är den som bedrevs av den brittiska tidningen News of the World. Här rörde det sig om telefonavlyssning. Liksom Mattsson hävdade den tidningens chefredaktör att det fanns ett allmänintresse med publiceringarna. Läsarna läste med nyfikenhet om hemliga kärleksrelationer och hatfyllda gräl. Men när omfattningen och arten av intrång avslöjades vände opinionen sig mot tidningen, ansvariga avskedades och News of the World blev abrupt nedlagd efter att ha varit verksam i 168 år. Det blev för tarvligt för tidningskungen Robert Murdoch. [357] Var anständighetsgränsen går för familjen Bonnier återstår att se. Tidningarnas dubbelmoral är anstötlig. De förespråkar meddelarfrihet till 100 procent, det vill säga anonymitetsskydd för den som ger uppgifter till en journalist. Men för den som väljer att formulera sig själv och använda en pseudonym skall inte finnas något skydd. Är detta för att ge arbete åt journalister som mellanhand? I känsliga politiska situationer kan en makthavare ge synpunkter off the record, inofficiell information som är ”utanför protokollet”. Han kan inte stå som källa, men han vill leda en undersökande journalist på rätt spår, som källan Deep throat i Watergateskandalen. Han kan också vilja ge luft åt frustration över inkompetens eller hyckleri som rimmar illa med den officiella position som hans organisation intar. 287

Ju mer obligatoriska vissa åsikter är i ett samhälle desto starkare skäl har dissidenterna att välja att framföra sin åsikt anonymt. När vi ser på situationen i en diktatur så blir detta självklart. Alla bör förstå att situationen i Sverige inte är så annorlunda. Den faktiska yttrandefriheten är en punkt på en gråskala och den punkten flyttar sig för närvarande i totalitär riktning. I många av de rasismskandaler som nämndes tidigare finns ett förlåtande löje, de saknar inte ett visst underhållningsvärde. Uthängningen av personer som önskat vara anonyma med sina politiska sympatier har inget sådant försonande drag. Det är bara lågt och vämjeligt. Anpassliga organisationer Ett utmärkande drag för ett totalitärt samhälle är att det förväntar sig att ideologin upprepas i alla sammanhang. Olika organisationer i civilsamhället betygar sin lojalitet och hoppas att de skall få anslag och inflytande genom att vara behjälpliga. En organisation som varit speciellt anpasslig är Svenska kyrkan. Institutionen spenderade avsevärda belopp på en annons med följande budskap:

Nej till rasism Vi tror på en Gud som älskar alla människor Vår tro rymmer bara öppenhet och respekt Där finns inte plats för främlingsfientlighet. [358]

De två första raderna talar om en omfattande kärlek, öppenhet och respekt. Men sedan kollapsar logiken. Tror man att ”alla människor” också inkluderar de människor som man kallar rasister eller främlingsfientliga? Nej, Gud ser dem nog som ickemänniskor. Öppenhet och respekt? Javisst, mot dem som delar de egna åsikterna.

288

Många andra organisationer upplever också att man skall mobilisera, om inte religiositet så några sentiment i etablissemangets projekt att skapa ett nytt multikulturellt Sverige. När försvaret har krympt ner till ett partiellt en-veckas-försvar behöver man inte vara kommandosoldat för att förespråka ett något mer militariserat Sverige. Men organisationen Folk och Försvar ansåg det rimligt att vid en sammankomst prioritera ett agiterande mot ett främlingsfientligt Sverige. De bjöd in till ett seminarium med följande presentation:

Att motverka högerextremism – vilken roll spelar civilkurage? Högerextrema och främlingsfientliga vindar blåser i Europa. Hur skall vi förhålla oss till denna negativa trend? Finns det ett ökat behov av motståndskraft i vårt samhälle? Vilket ansvar åligger staten och vilken roll kan civilsamhället och den enskilda människan spela när det kommer till att motverka intoleranta åsikter? Vilken roll spelar civilkuraget för att försvara demokratin och allas lika värde? [359]

Vad får människor och organisationer att bli så till den grad fjäskande att de så lättvindigt överger grunden för den egna existensen? Civilkurage och motståndskraft kan möjligen låta som en försvarsinriktning, men det behövs ju inget sådant för att ge plats åt den offentliga propagandan. Sverige är inte så totalitärt att denna anpassning är nödvändig för att undvika att hamna i omskolningsläger. Förmodligen hoppas organisationen på extra favörer om man frivilligt sjunger med. Men civilkuraget i försvaret tycks än lägre än i dess stödorganisation Folk och Försvar. I försvarets uppförandekod så instruerar man sina anställda i vilka åsikter man får uttrycka och agitera för som 289

privatperson och vad som är förbjudet. Försvaret anser att dess strävan att ”upprätthålla sin värdegrund och sträva mot sina visioner” kräver inskränkningar i de demokratiska värden som många tror att försvaret är till för att värna. Som i mer totalitära arméer kräver man en långtgående rättning i ledet och inför förbud för sina anställda att ”engagera sig mot invandring på fritiden”. [360] Den rimliga tolkningen av detta måste bli att man genomför ett yrkesförbud mot dem som inte delar den multikulturella visionen. Vaclav Havel beskriver den situation som rådde i Tjeckoslovakien när landet var halvtotalitärt. [361] Folk som stannade och pratade med honom på gatan riskerade inte att få besök av säkerhetspolisen på natten. Men samtalet kunde ha rapporterats, så kanske skulle dottern inte få ett stipendium eller kanske skulle den bekante själv inte få visum för en utlandsresa. Även om säkerhetspolisen inte iakttog så kunde det uppstå problem, personliga problem. Den bekante skulle kunna uttrycka sitt stöd för Havels civilkurage och beklaga sin egen feghet, ja hur skall han förhålla sig till den? Nej bäst att undvika den här besvärliga kontakten. Havel beskriver hur många i vänkretsen såg honom som ”en olägenhet”; de undvek hans blick och sneddade över till trottoaren på andra sidan gatan för att inte mötas. Först efter många år rätade anpasslingarna på ryggarna och tordes sluta upp bakom dissidenterna, då först blev de inte längre olägenheter. Mellan det brutala tyranniet, i vilket det inte finns utrymme för opposition, och den öppna demokratin, där man fritt kan respektera eller inte respektera olika åsikter, finns den halvtotalitära situation där opposition är möjlig, men till priset av att bli stigmatiserad och medförande olägenheter. Ju fler som böjer rygg desto hårdare blir kraven på underdåniga bugningar. 290

Sveriges framtid – två radikala visioner Det finns två visioner av ett Sverige med en ny majoritet, en nyliberal och en vänsterradikal. En nyliberal låglönereform Ibland uppmanas till en mer seriös debatt. Anna Dahlberg skrev en ledare Expressen, ”Vi måste välja väg i flyktingpolitiken”. [362] Resonemanget konkretiserades till två alternativ ”Vill vi förbli ett ledande flyktingmottagarland måste vi ge människor möjlighet att försörja sig med hjälp av lågkvalificerade och lågavlönade jobb. Alternativet är att omvärdera vår öppenhet.” Dahlberg deklarerar att hennes sympatier inte ligger i en invandringsåtstramning så hon lutade åt lönesänkningsintegration, men artikelns budskap var inte primärt att förespråka ett alternativ utan att öppna upp för en viktig debatt. Dahlberg erkänner att det finns andra åsikter och alternativ som har hög relevans och inte bör förtigas. Det är ett steg framåt att tillstå att det finns ett val. Genom att framhålla detta val som nödvändigt så motiveras också ett stöd till en kontroversiell integrationsåtgärd, lönesänkning, som socialliberalt och socialdemokratiskt orienterade skribenter är emot. Den nyliberala kretsen kring gruppen Migro som inkluderar personer som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt förespråkar en sådan lösning med entusiasm. Andra liberala skribenter nalkas lönesänkningsalternativet, men mindre entusiastiskt och med mindre klarspråk. Moderata nyliberaler visar dock villighet att analysera situationen. De vill inte måla reklambilder av massinvandringen och skriva under litanior om svensk rasism, men de tycks oförmögna till en omprövning av invandringspolitiken. Peter Santesson nämnde på sin blogg åtgärder som skulle kunna vara en del av en 291

åtstramningspolitik. Men när en annan skribent uppfattade det som att han övervägde att verkligen införa dessa handlingsalternativ, gjordes ett irriterat klargörande: Hur skulle en åtstramning gå till? Återpolitisera processen? Lämna konventionerna? Stilgreppet kallas för retoriska frågor. Ty sådana är självbesvarande för varje tänkande läsare. Det är givetvis orimligt att lämna dessa konventioner. Behöver det verkligen påpekas? Och det är givetvis helt orimligt, och därtill antagligen ineffektivt, att återpolitisera processen. [363]

Åtgärder för en restriktiv invandringspolitik var endast retoriska frågor som förkastas per automatik. Den enda omprövning som de kosmopolitiska liberalerna kan tänka sig är en som de stöder också av andra skäl: att sänka lönerna på den svenska arbetsmarknaden. Resonemanget är rationellt såtillvida att det är bättre att få de arbetslösa i arbeten än att de går sysslolösa till förfång för sig själva och samhällsekonomin. Den svenska ingångslönen ligger på 61-71 procent av medellönen vilket ger en mycket hög tröskel för arbetskraft som inte har gedigna meriter. [364] Man kan tänka sig den nyliberala lösningen som innebär att de som söker anställning själva får bära effekterna av sin låga lön. En annan mer socialliberal lösning utgörs av subventioner till sociala avgifter, som i Sverige, eller amerikanska system med negativ skatt (EITC, Earned Income Tax Credit; istället för att betala skatt på låg lön så mottar låginkomsttagaren skattepengar som gör det motiverat att jobba istället för att gå på bidrag). Sådana åtgärder kan bli mycket kostsamma, men kan få positiva effekter om de riktas mot begränsade grupper i det svenska samhället. De är emellertid inte åtgärder som kan förenas med öppna gränser och ett inflöde av 292

immigranter som på sikt skulle eliminera det svenska välfärdssamhället. Milton Friedman hävdar med rätta ”You cannot simultaneously have free immigration and a welfare state.” [365] Förslaget om sänkta löner är inte, som de flesta andra integrationspolitiska reformer, kosmetiskt och utan egentlig betydelse. Att sänka ingångslönerna är en åtgärd med substantiella effekter. Det kan medföra en radikal förändring av den svenska välfärdsstaten, tyvärr inte till det bättre om invandringen fortsätter på dagens höga eller ännu högre nivåer. Initiativet kan dock kopplas till en åtstramning av immigrationen och då kan det vara ett sätt att börja lösa de problem som den oansvariga invandringspolitiken byggt upp. Det bästa svaret på Dahlbergs problemformulering, som ett val mellan två lösningar, är att i första hand välja alternativet åtstramning. Dessutom behövs lönesänkningen för att råda bot på det överskott av arbetskraft som redan successivt skapats under många år. Ett flertal forskningsresultat visar att länder med omfattande etnisk mångfald satsar mindre pengar på gemensamma projekt och transfereringar än länder med mer homogen befolkning. Den preferensen leder till att väljarna i lägre grad kommer att rösta med bidragsorienterade partier. En svensk studie av forskare vid Institutet för Näringslivsforskning fann denna tendens också i Sverige. Svenskar i kommuner som tog emot många flyktingar var mer kritiska till transfereringar. [366] Detta ser nyliberalerna som en positiv utveckling. Låt oss kalla det en högervridning. Men invandrarna får ju med tiden politiskt inflytande och de röstar i hög grad på vänsterpartier. Den nyliberala tankesmedjan Cato resonerar kring detta. De kallar effekten av 293

invandrarnas vänsterröstande för en politisk ”externalitet” av invandringen. Med externalitet menas bieffekter av en åtgärd inom andra områden; man talar ofta om såväl negativa som positiva externa effekter. Den politiska situationen polariseras och nyliberalerna hoppas högervridningseffekten bland befintliga innevånare blir starkare än vänsterstödet från invandrare så att de själva blir den nya majoriteten. [367] På så sätt kan de få en omstöpning av välfärdsstaten mot en mer begränsad statsmakt. Det har varit svårt att med en homogen etnisk sammansättning få stöd i väljarkåren för att reducera välfärdsstaten, men en radikal etnisk förändring i samhället bättrar på de möjligheterna. Det tycks troligt att nyliberalernas möjliga framgångar inte ligger hos väljarna utan i systemets automatik. Thomas Friedman lyfter redan i titeln till sin bok The Golden Straitjacket (Den gyllene tvångströjan) fram effekter av globaliseringen. Den pressar fram en politisk ordning som väljare och politiker inte väljer men hamnar i. En välfärdsstat klarar inte att ha ett obegränsat antal bidragstagare, då kommer systemet att haverera. När det offentliga inte presterar blir resultatet inte en ordnad liberal omstrukturering utan snarare en flykt till privata lösningar. Föräldrar kan skicka barn till en privatskola för att de tror att dessa har bättre lärare och en överlägsen pedagogik, men man kan också skapa en privatisering genom att föräldrar skickar sina barn till privatskolor för att den offentliga skolan blir allt mer undermålig. Den första typen av privatisering är en liberal reform tagen i demokratisk ordning, den senare liknar mer ett sammanbrott där var och en reder sig bäst de kan. Jag tror inte många liberaler har det senare som vision, men det är ett möjligt utfall.

294

Vänsterradikalernas multikulturalism Vänsterradikalerna har också förväntningar på politiska externaliteter av invandringen. Vad de ser fram emot är att vänstereffekten är starkare än den högerreaktion som invandringen framkallar. De ser också fram emot en polarisering som kommer att förändra den nuvarande ordningen. Kommunisterna har en svag ställning i arbetarklassen och har svårigheter att direkt nå fram till invandrarna. Men invandrarna kan genom islamistiska eller etniska invandrarorganisationer bli allierade i kampen mot den borgerliga demokratin. Mattias Gardell har länge förespråkat en allians mellan de vänsterextrema och de religiösa extremisterna. [368] I det vänsterradikala perspektivet är den nuvarande ordningen lika robust som i det nyliberala. En demografisk förändring blir ett steg mot en samhällsomvandling baserad på en ändrad väljarkår. Den vänsterradikala visionen bygger på att de själva i hög utsträckning kan styra den nya multikulturella koalitionen. Men hur väl överensstämmer ateism, feminism, socialism och homorättigheter med deras allierades kultur och värderingar? De kan nog enas kring att beskatta rika svenskar och skicka pengarna till arbetslösa invandrare, men sedan blir det svårare. Då uppstår frågan vem i koalitionen som visar sig vara de andras nyttiga idiot? Om vänstern får en plats i solen så blir det enligt denna analys högst temporärt. Grundprognosen är inte en renässans för klasskamp och marxism, utan en framtid med etniska koalitioner och konflikter. Sverige tar snarare ett steg mot ett nytt Libanon än mot det klasslösa samhället. Vänstern kan trots sina visioner och ambitioner komma att få ett etnifierat samhälle med kraftigt minskad jämlikhet. Framtida utfall En första kommentar är att både det nyliberala och det 295

vänsterradikala scenariot inte kan slå in. Men båda kan påverka politiken. Låglönealternativet blir alltmer oundvikligt ju fler som saknar arbete på den nuvarande lönenivån. Men det finns också en dynamik för ett ökat kvottänkande. Skillnaden i sysselsättning mellan invandrare och svenskar bygger inte nödvändigtvis på en ogrundad diskriminering utan är huvudsakligen en strävan till en rationell prioritering av bästa möjliga kandidat till tjänstetillsättningen. Proportionalitet genom lagstiftning med utportionering av prominenta och mer alldagliga jobb enligt fördelningsnycklar för kön, ålder och etnicitet tycks inte som en liberal samhällsutveckling. Därtill behövs närmast en sorts planekonomi där någon myndighet övervakar rekrytering och befordran så att proportionalitet genomdrivs för de grupper som lyckas etablera grupprättigheter. Men en framgångsrik marknadsföring av ”vardagsrasism” och ”fördomar” som ett stort samhällsproblem kan skapa incitament för en sådan politik. Ett växande kvottänkande är ett tänkbart och hotfullt framtidsalternativ trots negativa erfarenheter, exempelvis införandet av etniska nycklar vid fördelning av tjänster i Jugoslavien, vilka i högre grad drev på än bromsade utvecklingen mot ett inbördeskrig. Idén att man med positiv diskriminering skall motverka en inofficiell strukturell diskriminering väcker både sympati och invändningar. De positiva reaktionerna främjas av trivsamma beteckningar som ”positiv särbehandling” och den amerikanska eufemismen affirmative action. Men också positiv diskriminering är diskriminering. Juridiskt och principiellt är sådana regler i hög grad kontroversiella. Den svenska organisationen ”Centrum för rättvisa” har varit framgångsrik i att upphäva en del tillämpningar av positiv diskriminering som stridande mot överordnade lagar. I USA 296

accepteras regler med mild positiv diskriminering medan strikta kvoteringar underkänns. Men frågan är om kvottänkandet är rätt ens som ideal. Den som vill tänka igenom den frågan uppmanas att läsa en artikel jag och min hustru skrev för Politicon, Sydafrikas statsvetenskapliga tidskrift. [369] I den ställs idealet om proportionella utfall mellan etniska grupper och kön genom kvoter – kallad ”proportionalism” – mot det liberala alternativet, att ha samma regler och acceptera att utfallen blir olika. Olika regler mot olika grupper för att få lika utfall strider i hög grad mot liberala grundprinciper. I en decentraliserad ekonomi väger rekryteraren ihop olika faktorer. Även om vederbörande inte fäster någon vikt vid kön kan resultatet ändå bli att fler personer av ett kön än av ett annat blir anställda. Bara om instruktioner följs att förbise alla relevanta faktorer och prioritera en procentuell fördelning strikt enligt kön, etnisk grupp etcetera – vilka i sig inte anses innehålla några relevanta egenskaper för arbetsuppgiften – får vi det proportionella utfallet. Tyvärr är det kanske den regeln som ger mest diskriminering av relevant kompetens; den innebär inte att bortse från kön och pigment utan tvärtom att ge dessa en stor betydelse. Segmenteras tjänsterna efter sociala variabler så gäller det att som sökande vara den mest kvalificerade personen inom sin grupp, inte av alla sökanden. Vi bör inte stirra oss blinda på att många invandrare är utan jobb utan även notera att ett stort antal får jobb. Arbetsgivarorganisationen Almega beräknade att av de nya jobben gick två av tre till invandrare. [370] En omfattande ”infasning” är ett kort steg från att kombineras med en ”utfasning” av svenskar. Detta ligger nära till hands när det föreligger brist på arbeten, och skillnaden i sysselsättningsgrad ses som något vedervärdigt, rasism. 297

Låt oss anta att hypotesen att alla grupper är lika bra på allting blir en hegemonisk dogm och att den leder till en strävan av proportionell representation. Med utbildning, sensitivitetsträning och några kurser kan personalcheferna påverkas. Det tarvas rimligtvis också tvång och kvoter, innan resultatet blir att ”diskrimineringen på arbetsmarknaden minskar”, i betydelsen att sysselsättningsgapet mellan etniska grupper reduceras. I klartext betyder det att undanträngningseffekten för svenskar ökar när Kalle inte får jobbet utan Muhammed; allt enligt en rekommendation av en tidigare partiledare. En sådan reform, kanske benämnd ”Fas 4”, kan av en politisk kommunikatör, en så kallad spin doctor, presenteras som att svenskar nu inte behöver jobba upp till 70 år för att försörja 35-åriga invandrare. Det eliminerar ett klagomål mot invandringen, men kommer svenskarna att acceptera en sådan ordning? Är problemen lösta om svenskar och invandrare får lika hög arbetslöshet? I diskussionen om integration, finns en låglönereform som en möjlig utveckling. Det är dock möjligt att också integrationsdebattörerna slår in på kvoter och ”svenskreducering”. Målet för en framgångsrik integration är att höja sysselsättningskvoten för invandrare så att den kommer närmare den för svenskar, men om man inte lyckas med detta kan man se en lägre sysselsättning för svenskar som försvarbar. En sådan svenskreducering ger en dubbel jämlikhetseffekt genom att en sådan reform både sänker svenskarnas sysselsättningskvot och höjer invandrarnas. I visionerna är det antingen eller, men i praktiken kan det bli både och om invandringen fortsätter. Ökande problem driver fram åtgärder som dessa, vilka skapar nya problem och skjuter upp en reell problemlösning som att införa en restriktiv invandringspolitik. Ingen ideologisk seger är nödvändig för de två radikala visionerna utan både låglönereformer och proportionalism kan införas successivt i pragmatiska steg. Det 298

är motståndet mot en sådan utveckling som behöver ideologisk stringens. Vad de båda visionerna är överens om är att politiken kommer att polariseras och hota den nuvarande Borgerlig alliansSocialdemokratiska ordningen. Den utvecklingen borde oroa de politiker och väljare som är anhängare av den nuvarande lösningen. Etablissemangets sympatisörer gör nog den grövsta felbedömningen om de tror att den omfattande befolkningsomvandlingen kan fortsätta utan att det får politiska och sociala effekter. Den polarisering som lockar vissa ideologiskt drivna personer blir ett scenario som andra ignorerar. Etablissemanget verkar omedvetet om att de leder en nationalstat. Nyliberalerna angriper nationalstaten medan vänsterextremisterna angriper nationalstaten. Även om ingen av grupperna lyckas med sina konstruktiva idéer om det nya samhället kan de lyckas med sina destruktiva målsättningar.

Sammanfattning av kapitel 8 Motsättningarna kommer att skärpas mellan populistiska partier knutna till det nationella projektet och ett etablissemang som alltmer lockas till totalitära metoder. Yttrandefriheten kommer, som i många diktaturer, att ses som ett otillbörligt sätt att så misstro mot regimen och dess reformprojekt. Censur och krav på självcensur är redan omfattande och yttrandefriheten på nätet ses som ett hot. Regimen kommer naturligtvis inte att införa censur med ett deklarerat syfte att förbjuda kritik av sin politik. Nej, dissidenterna kommer att anklagas för främlingsfientlighet och rasism. I allt högre grad överförs kontroversiell och viktig politik från den 299

nationella svenska arenan där åsikter bryts mot varandra till en internationell byråkratisk-juridisk process som skapar och tolkar konventioner som de nationella politikerna sedan skall implementera. Demokrati ersätts med överstatliga direktiv. Vårt lands extrema invandringspolitik motiveras med att politikerna i Sverige följer riktlinjer mer ordentligt än andra stater, som om lydnad vore en demokratisk dygd eller innebär ett demokratiskt mandat; vi lyder bara order. Är inte den motiveringen något belastad? En annan aspekt på omvandlingen av landet är effekten av de två politiska åtgärder som föreligger som möjliga framtida handlingsalternativ. Båda är konsekvenserna av att den nuvarande integrationspolitiken allt mer framstår som ett uppenbart misslyckande. Ett alternativ är en nyliberal reform med lågproduktiva jobb som föreskriver att företagaren endast behöver betala en låg lön. Det andra är en ”antirasistisk reform”. Skillnader mellan invandrare och svenskar åtgärdas genom kvoter som fördelar jobb och arbetslöshet. Frågan är om detta skapar ett civiliserat eller ett polariserat samhälle? Analysen i kapitlet konkluderar att varken den vänsterradikala eller den nyliberala visionen kommer att slå igenom i renodlad form utan kommer att bidra till en utveckling mot ett gängse konfliktfyllt multikulturellt samhälle. Detta om vi inte byter invandringspolitik. Nästa kapitel handlar om varför vi hamnade på den här kursen och vad som eventuellt kan korrigera den.

300

9 En kulturrevolution och förnuftets återkomst? Invandringen avviker i många avseenden från andra samhällsfrågor. Men det finns också gemensamma drag som kan användas för att belysa hur en ärlig diskussion effektivt kan strypas och styras över till irrelevanta symbolfrågor. Här skall båda aspekterna diskuteras. Avslutningsvis behandlas några viktiga konkreta frågor som borde lyftas fram och förses med allsidig information, istället för att som nu blockeras av ett förmätet och moralistiskt förmynderi.

Intimiseringen av politiken Låsningen av politiken i invandringsfrågan är inte helt lätt att förstå. Varför kan man inte ta ett steg tillbaka, se över fakta i målet, ställa upp olika handlingsalternativ och fundera över effekterna av olika åtgärder? Varför låsa fast politikens inriktning och se envishet som en dygd? En intressant vinkel på problemet ges av Richard Sennett i hans inflytelserika bok The Fall of Public Man. [371] Bokens tes är att det offentliga samtalet har personifierats på ett sätt som gör att politiska sakfrågor underordnas den personliga identiteten hos politikern och hos väljaren. Tidigare var politikern främst en förespråkare för eller mot olika politiska program. Väljaren kunde byta position om det han tidigare varit anhängare av senare föreföll mindre lämpligt. Det fanns också utrymme för kompromisser; ett 301

halvt steg framåt räknades också som ett framsteg. En intimisering av politiken gör att politiska ställningstagande alltmer påverkas av en ökad betydelse av self-expressive values. Väljaren berättar vem han är genom sina politiska val. Politikern som person söker också visa attityder som väljaren identifierar sig med, politiken skall vara personlig. Sennetts exempel på den nya politiken är Dreyfusaffären från 1898. Alfred Dreyfus, en fransk officer av judisk härkomst, anklagades för spioneri några år tidigare, men då väcktes mer begränsade känslor. Dreyfus fälldes trots rätt svaga bevis. Nya omständigheter dök upp som ytterligare försvagade domslutet; en del människor såg honom som skyldig, andra som oskyldig. Det som fick frågan att explodera i magnitud var en artikel av Émile Zola ”Jag anklagar” (J’accuse) i form av ett öppet brev till presidenten. [372] Denna korta stridsskrift har blivit mycket ryktbar och det beror enligt Sennett inte på dess förtjänster, utan på dess försyndelser. Zola hade inte ett enda substantiellt argument för att Dreyfus var oskyldig. Skriften handlar inte primärt om Dreyfus, den handlar om Zola själv. Det handlar om Zolas jag som inte bara anklagar utan våndas, brinner, känner och stiger fram. Zola är den goda människan som definierar sig själv som ”Dreyfusard”. Det är inte längre en spionanklagelse som handlar om huruvida Dreyfus var spion eller inte, utan om vilken typ av människa man själv är. Zola tecknar också en bild av motståndaren, Armand du Paty de Clam. Det som utmärker denne är hans lågt stående kvaliteter på det personliga planet; han är Zolas motpol. Han tillskrivs dock en hypnotisk förmåga med mystisk kapacitet utövad genom spiritism, ockultism och samtal med andar, vilket ger honom möjlighet att förleda människor att gå i hans ledband: ”du Paty de Clam utgör personligen hela fallet.” [373]

302

Zola förklarar att presidenten är vilseförd, men författaren skriver generöst att han, Zola, förlåter honom. Zolas minst sagt emotionella och demagogiska artikel fick ett stort genomslag. En stor mängd människor följde den välkände författaren i spåren och såg ställningstagandet i den här frågan som uttryck för den egna personens renhet och höga moraliska standard. Många intog motsatt ståndpunkt och såg ett ställningstagande mot Dreyfus och hans lidelsefulla försvarare som ett sätt att ge uttryck för den egna karaktären. Naturligtvis inte som ondsinta, utan som människor med ansvar och integritet. Dreyfusaffären blev mer än en politisk/kriminell fråga. Den blev en kamp mellan idylliserade självporträtt och demoniserade fiendeporträtt. Sennett ser denna affär som början på en trend. Politiska ställningstaganden blir attribut för att kommunicera livsstil och attityd. Den visar mindre på vad man anser i sakfrågor än hur man tecknar sin egen självbild. Till den hör i hög grad vad man inte är, varför den som har en motsatt uppfattning i symbolfrågan tilldöms ett karaktärsfel. Båda sidor kommunicerade med övertygelse den egna karaktärens dygder; Dreyfus blev ett lackmuspapper. Ökad självbildspolitik Vi har haft många liknande affärer med samma typ av konfrontation. Vissa har behov av att peka ut syndabockar. Andra menar att syndabocken generellt är oskyldigt anklagad, så därför är den anklagade också oskyldig. Richard Sennett sätter fingret på en central punkt. Sociologiska värderingsstudier som World Values Survey visar att Sverige ligger högt på en skala för self-expressive values. [374] Detta tolkas av vissa forskare som individualism [375] vilket tycks omotiverat då det begreppet implicerar en viss självständighet mot det konventionella. 303

Men self-expressive visar sig kanske inte i självständighet utan just att sätta jaget i centrum och förespråka åsikter som bekräftar den egna självbilden. Politiker utformar sina politiska ståndpunkter till att bli accessoarer för att kommunicera den egna personligheten. En sådan syn förespråkas i den moderna sociologins mest lästa och kanske också mest inflytelserika bok, Den ensamma massan, där den moderne individen beskrivs som starkt gruppstyrd. [376] Det gäller att höra till gänget så frågan är hur väl representanten och väljaren passar ihop. I många undersökningar blir politikerna bedömda som en potentiell kompis. En fråga i amerikanska val är att undersöka väljarnas instämmanden med påståenden som: ”George Bush är en person jag skulle vilja gå ut och ta en öl med”. Sennett betonar hur självrättfärdigande åsikter leder till mentala och politiska blockeringar. Varför skall godheten kompromissa med ondskan? Man kan som Zola lägga sakfrågor åt sidan och argumentera helt emotionellt och normativt. Det ses ofta som mer övertygande om en person beskriver felet med att stjäla som att ”det är emot min inre kompass”, än framför genomtänkta resonemang som fångar problemets många facetter. Många inom journalistiken och politiken har valt att beskriva en positiv syn på invandring som ett ställningstagande som bottnar i deras personliga karaktär och höga moral. De tycker som de tycker, för att de är de personer de är. De kan säga att invandringen är lönsam för Sverige för att stötta upp sin position, men utsätts de för argument att så inte är fallet glider invandringsfundamentalisterna över till ett rättfärdigande att det gäller att hjälpa människor. Inför argumentet att man kan hjälpa många fler i större nöd än att lyfta några få, smugglarutvalda, så kan supportern glida vidare till ett hypotetiskt sentimentalt ställningstagande. Om någon knackar på ens 304

dörr och vill ha hjälp så ställer man upp för att man är en sådan person; man ställer inte frågan om denne person verkligen är den som är mest nödställd. Det är här berättelsen helt fallerar. I själva verket är man inte en person som öppnar sin dörr och hjälper; man ser statsmakten som sitt alter ego med en humanitär och generös attityd som är lite charmigt osystematisk i sin godhet och omtanke. I detta mentala klimat blir det viktigt att visa indignation mot varje form av invandringskritisk attityd. Frågan om ensamkommande flyktingbarn frikopplas helt från att det är ett sätt att bluffa sig in i Sverige. I sak förstår varje reflekterande person lockelsen i att dra av ett par år på sin ålder och ta sig in i Sverige genom ett stort och lockande kryphål. Som tidigare nämnts, visar rapporter från Norge, Finland och Danmark att en stor andel av de som hävdar att de är barn visar sig vara 18 år eller mer, det vill säga vuxna; 49, 60 respektive 73 procent. [377] Det förekommer också skäggväxt. Sedan myntades begreppet ”skäggbarn”. Kanske skulle det ses som rättvisande, men lite respektlöst, att jämföra med det av Stig Malm myntade ”finansvalpar”? Men skäggbarn uppfattas inte som en acceptabel kritisk etikett då den stör personer som sätter en ära i att anta att varje ansökan är sann. Varje uttryck för misstro mot ett ”ensamkommande flyktingbarn” anses visa på en sämre karaktär. En som reagerar enligt detta mönster är kulturjournalisten Andres Locko med en kryptisk krönika som kommenterar att en SD-politiker blivit utesluten för att han använt ordet ”skäggbarn” syftande på ”ensamkommande flyktingbarn”. Locko skriver: ”’Skäggbarn’? Jag borde bli upprörd, djupt så. Och det gnager förstås i mitt bröst att jag kan göra så ytterst lite åt det. Plötsligt är ett vidrigt ord en olycklig del av vårt medvetande.” [378] Att bli indignerad över termen skäggbarn blir ett sätt att göra reklam för sin egen karaktär. 305

Godtrogenhet blir en proxy för godhet. På ett plan måste de moraliserande rimligtvis förstå att regler av detta slag missbrukas, men genom att demonstrera sitt avståndstagande från sådana misstankar kan de göra reklam för sin egen högtstående karaktär. Med en demonstrativ naivitet vill de framställa sig som autentiska och hyckleriet som en dygd.

Trendens dynamik Få sociala system befinner sig i jämvikt. I många finns en tendens att röra sig i en riktning; förekomst av korruption leder ofta till en ökande korruption. En sådan kumulativ utveckling kan leda till en radikal förändring, men eftersom utvecklingen är kontinuerlig och sker i små steg så upplevs den inte som omfattande utan som normal och naturlig. Det individuella beteendet blir också förändrat utan att skillnaden upplevs som påfallande. Vi eftersträvar sällan att avvika radikalt från dem vi umgås med. Men vi känner ofta en lockelse att vara lite förmer, en primus inter pares. Den nya bilen blir lite flottare än sin föregångare, men inte så mycket mer att spenderandet uppfattas som skrytigt eller smaklöst. Vi vill ingå i gruppen, men hellre höra till den övre halvan än den undre. Över tid förändras normerna för hur lång tid som bör löpa innan det är dags att köpa en ny bil eller bygga om köket. Kraven ökar. Inte bara privat utan också offentlig konsumtion kan öka utan att reglerna ändras radikalt. När man införde reglerna för förtidspension fanns ingen förväntan att antalet skulle explodera till över 550 tusen förtidspensionärer (en toppnotering 2006). En normalisering gör att saker som tidigare setts som överdådiga, verklighetsfrämmande eller stigmatiserande blir normala när många 306

andra lyfter samma förmåner eller gör samma inköp. Ett systems inneboende tendens att skena gör det önskvärt med en korrigerande kritik. Detta är en central funktion för yttrandefrihet och demokrati. Men om en verksamhet anses som god och behjärtansvärd kan kritik anses otillbörlig, utan då efterfrågar man ett överseende med bristerna så att det positiva intrycket av verksamheten inte skadas. En kritiker misstänks lätt för att komma med missunnsam och illasinnad kritik och det är bara välvillig kritik som eventuellt accepteras. Därför måste en kritiker deklarera goda avsikter och godkännas som i grunden positiv innan hans kritik tas upp till bedömning. Ibland kan en tysthetsbubbla spricka, men det remarkabla är kanske inte att den spruckit, utan hållit så länge. UDs nonchalanta utbetalningar av 12 miljarder kronor per år i Uhjälp togs efter många år utan uppmärksamhet upp till kritisk granskning av Svenska Dagbladet i oktober 2013. Reaktionerna till avslöjandet är blandade, och för en del personer svider förlusten i goodwill väl så mycket som misshushållningen. Generalsekreteraren för biståndsorganisationen Forum Syd uttalar sig: ”Det känns extremt olyckligt och riskerar att urholka förtroendet för svenskt bistånd.” [379] Det finns också andra exempel på öppenhet som skapar motreaktioner: Behöver den där Janne Josefsson verkligen påtala att olika bidragsorganisationer ljugit friskt om barnfattigdomen, de ljög ju för en god sak? [380] I invandringsfrågan är motståndet mot ”fel” sorts skandaler synnerligen starkt. Den gamla tidens moralist var ofta en person som reagerade på människors beteende; man ”sade till” den som skräpade ner i parken. Då såg man också med egna ögon mer av andras arbete och visste 307

vem som var skicklig och vem som var lat när slåttern gick. Idag skiljs ofta fritid från arbetsliv med följd att många yrkesinsatser är svåra att bedöma för andra än kolleger. Vi tar istället gestalt genom de åsikter vi säger att vi har, de varor vi konsumerar och den sociala kompetens vi visar i interaktionen med vår grupp. Mjukvaror som moral blir huvudsakligen uttryck för attityder som anpassas till vår grupp. Vi kanske inte gör så mycket för en bättre miljö, men vi deklarerar vårt stöd till ökad miljöhänsyn och vi är ödmjukt självkritiska till att vi inte gör mer för miljön. Vad vi anser i ideologiska och moraliska frågor blir inte bara åsikter utan en beskrivning av vår karaktär. Människor drar sig för att säga sådant som anses fel. Att moralisera över personer med felande attityder blir ett lockande sätt att framhäva sin egen förträfflighet. När den ansvarsfulle medborgaren tar ett steg tillbaka, så kliver den välvillige anpasslingen fram. Det finns en lång moralisk, för att inte säga moralistisk tradition, att knyta an till. Svenska folket har en religiös tradition som inkluderar bekännelser: ”jag arme syndare”. En sådan person är inte så puritansk att hon avstår från att hemfalla åt en materialistisk livsstil och andra synder, men detta kompenseras genom att emellanåt tala väl om ett mer asketiskt liv. Personen njuter av framgång, men kombinerar detta med viss moralistisk självförebråelse. George Bernard Shaw noterade ironiskt att ju fler saker vi skäms över, desto högre moral har vi. En genomtänkt och realistisk moral kan vara ytterst konstruktiv, den leder till solidaritet och underlättar samarbete. En stark moral kan minimera konflikter, men gränsen är flytande till en sentimental moral som förespråkar oegennytta och uppoffringar vilket anses vara än mer högtstående. Vi skall inte bara vara rättskaffens, vilket är svårt nog, utan vi skall därutöver älska andra som oss själva. 308

Dessa underdåniga och överdådiga, målsättningar ställer till problem. En sådan hycklande moral kan vara destruktiv för såväl samhället som för personer som följer instruktionerna och inte bara talar väl om dem. [381] Men att förespråka denna för samhället destruktiva moral är ofta fördelaktigt för den egna imagen; personen framstår som snäll, omtänksam och personlig. Detta gynnar en flykt från ansvar. Journalisten visar en human attityd och främjar sin karriär genom att skriva tycka-synd-om artiklar. [382] Det lockar mer att skriva om någon som inte fått ett bidrag från kommunen, än att värna den kommunala ekonomin genom att skriva om utbetalningar som inte borde ha gjorts. Tanklös godhetsretorik leder till att många instämmer i värderingar som ”att djur och människor har samma värde”. [383] Om människovärdet kan utsträckas till djuren så kan väl svenskheten utsträckas till mänskligheten? Vi får en ytlig filosofi som säger ”håll med om det snällaste”. Att leva som man lär gör man inte, men det moraliseras över dem som inte predikar inkluderingens dygd. Ofta framträder en privatperson som visar en anpasslig image, och mer sällan en medborgare som ikläder sig en ansvarsfull roll. Tidens sentiment och invandringen Hur hamnade man i den nya ideologin? Från att vara en demokratisk nationalstat i en internationell värld, till att bli en multikulturell komponent i en global värld? Bokens förklaring är att det skedde på grund av obetänksam anpassning och bristfälliga demokratiska processer. Några centrala komponenter samverkar. Svensk konsensuskultur skapar stöd, inte bara till det bestående utan till nymodigheter. Att ligga i framkant är den mest accepterade avvikelsen och globalisering ses som modern. Det är också viktigt att 309

betona att invandring inte är något som kräver positiva beslut, jämfört med exempelvis att bygga en järnväg, utan uppkommer av yttre orsaker om statsmakten inte aktivt motverkar det. Invandringen har skapats genom undfallenhet mot det tryck som finns från fattigare länder och underlättas genom bättre kommunikationer. Media har konsekvent behandlat invandringen på individnivå; det handlar sällan om invandring på makronivå, utan om enstaka individer som konkretiseras och sentimentaliseras. Forskarsamhället har sällan höjt sin röst i frågor som berör effekter för det svenska samhället. En utilitaristisk eller kristen utopism blir det som får tjäna som generell vägledning. Det saknas en modell av det multikulturella samhället som har någon substans att tala om, utan det som vunnit gehör och dominerar är främst en anti-attityd; det är förkastligt att uttala sig negativt om invandrare och invandring. Man måste vara för. De observationer som ingen kan undvika att göra blir bortförklarade med ett simplistiskt resonemang: Att en invandrare är arbetslös, kriminell eller analfabet har ingenting att göra med att han är invandrare. Det finns invandrare som inte passar in i något av de tre problemen och det finns svenskar som har dem. Två centrala imperativ lyder därför ”Du skall inte generalisera” och ”Du skall inte placera folk i fack”. Förr fanns det generaliseringar om vad till exempel en folkskollärare eller en tysk hade för karaktär. Men en person kunde mycket lätt distanseras från generaliseringen. ”Hon är väldigt praktisk fast hon är lärare; han är mycket spontan fast han är tysk”. Idag är identiteterna karaktärslösa och osynliga. En lärare skall ses som vem som helst och inte placeras i ett fack utom när hon själv så vill. Då har hon också ett tolkningsföreträde att berätta om hur det är att 310

undervisa och kanske också om hur utbildningen och yrkesverksamheten påverkar livet mer generellt. Vi andra lyssnar och förväntas instämma. Identiteter anses viktiga, men vad de innehåller är i det närmaste en frihandsteckning gjord av personen själv. En homosexuell person påstår att det finns upplevelser som skapar en homosexuell identitet med starka gemensamma attityder, medan en annan homosexuell person påstår att det inte finns några högfrekventa drag som särskiljer gruppen; den är som alla andra förutom den sexuella preferensen. Vi förväntas hålla med den som talar. När den homosexuelle så önskar bör vi bekräfta hans sexuella identitet och när detta inte önskas bör vi inte lägga märke till hans sexualitet utan inkludera honom i ett allmänt kollektiv. På samma sätt undrar svensken över när invandraren vill bli bekräftad som invandrare och när hans nationella identitet skall vara osynlig. Det anses ringaktande att notera en avvikande identitet utom när personen vill att den skall noteras. En punkare med ring i näsan vill bli noterad som avvikande. Men hon vill samtidigt i många sammanhang bli inkluderad, så det säkra beteendet är att synbarligen inte lägga märke till ringen i näsan. Det blir något konstlat, men en effekt av den kluvna bilden att på en gång hävda att identitet är viktigt och berikande samtidigt som man hävdar att den egentligen inte är särskiljande på något reellt sätt; den syns inte ens fast den syns. Till många företeelser finns det motstridiga bedömningar. Samma person kan i ena stunden säga att China Town i New York är en charmerande multikulturell enklav och kort därefter påstå att segregation är ett stort samhällsproblem. Kontentan är att vi inte riktigt vet vad vi egentligen tycker om identitet eller multikultur, utan vi lär oss på vilket sätt man skall prata om det. Att man skall vara positiv till vissa begrepp oberoende 311

av vad som konkret avses med dem. Dessutom, och än viktigare, är att inte säga något negativt om en identitet eller ens lägga märke till den när så inte önskas. De som blir mest upprörda över sådana övertramp är sällan de som blivit etiketterade, utan andra som ser sig som ställföreträdande brottsoffer. Detta är åsikter som borde diskuteras istället för att predikas. Vi har fått en likriktning som upprätthålls av ett stort antal bigotta människor som drivs av självgodhet och av rädsla att bryta mot tabun. Media och politiker både skapar och följer de här konventionerna vilket gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Huvudförklaringarna till att invandringsfrågan inte kan diskuteras på ett öppet sätt är just osäkerhet och oklarhet i sakfrågan och hysterin kring ämnet. Kulturen föreskriver alltmer ett etnomasochistiskt paradigm. [384] Vi skall alla visa en hycklande skam över vårt välstånd, att vi har vit hudfärg, heterosexuella böjelser och en svensk nationalitet. Från tolerans mot andra attribut än våra egna övergår vi till intolerans mot vår egen identitet. Till och med den kanske mest idoga förespråkaren för invandring till Sverige, David Schwarz, förvånades över det svenska beteendet: Svenskarna måste också te sig som ett märkligt folk för många invandrare som ideligen får läsa i den svenska pressen om hur illa och dumt svenskarna bär sig åt mot dem, skriverier som stundom kan anta formen av ett nationellt självhat. [385]

312

Partierna och massinvandringen Det troligaste svaret på frågan varför partierna fattade beslut om massinvandring och multikulturalism är att partierna inte tänkte efter så mycket, men tyckte att det var en attityd som föreföll modern och human. Invandringsbesluten tas inte efter argumentation för och emot, utan som manifestationer för en rad påståenden om engagemang för utsatta människor. Någon enstaka beslutsfattare kan ha fört ett resonemang, men generellt var nog beslutet inte mer grundat än att det framstod som välvilligt och inga nackdelar eller risker diskuterades. Beslutsunderlaget innehöll knappast något konkret och ingen kostnadsberäkning, så beslutet upplevdes mer som en intentionsyttring, en attityd. Det är lockande att inhösta beröm för generösa gester i hopp om att inte bli inblandad i betalningen. Men allt som sägs kan användas emot sagesmannen, kraven kommer på att walk the talk. Attityder blir till handlingar även om så inte var avsikten från början. Många beslut skulle bli bättre om de föregåtts av en öppen diskussion om för- och nackdelar. Men många politiska beslut börjar i enig enfald; ”vi vill alla väl” och den godheten genomsyrar det förslag som nu läggs fram. Sveriges riksdag antog enhälligt ett beslut om att Sverige skulle bli multikulturellt 1975. [386] Ett annat enhälligt beslut togs 1980 som innebär att kommunen har det slutgiltiga ansvaret att försörja kommuninnevånarna, inte de själva. [387] Också det är ett beslut som radikalt bryter med tidigare uppfattningar och regler. Om riksdagsmännen tänkt efter så skulle de flesta komma fram till att varje ny lag har ett flertal brister; den gamla lagen var knappast genomusel. När man sedan väger den gamla och den nya mot 313

varandra så borde många riksdagsmän dra slutsatsen att den nya lagen blir en försämring och rösta emot. Men knapptryckarkompanierna ögnade igenom förslaget och följde befälens instruktioner. [388] Mängden plusord och de godhjärtade ambitionerna, gör det svårt att gå emot. Det moralistiska imperativet övertrumfar rationella invändningar, så godhetsstämpeln fungerar som ett irrationellt rättfärdigande. Den självupplevda förnimmelsen av godhet är knappast ödmjukhet utan självgodhet. Godhet och självgodhet hänger ihop. Den riksdagsman som gick emot någon av de två radikala lagarna skulle ha retat upp kolleger som vill njuta av sin skenbara godhet, inte anklagas för sin lättja. När ingen riksdagsman röstar emot betyder det att de avstått från att reflektera ordentligt. De såg kanske inte ens de nya lagarna som beslut, utan som snällhetsdeklarationer. Senare kan det komma konkreta förslag som kostar pengar och då tror man sig kunna säga ifrån, men tyvärr sker beslut ofta smygande. Detta har accentuerats i EU med dess komplexa beslutsstruktur. En utredningsgrupp sätter upp en referenspolicy; länderna poängsätts efter hur väl de ansluter sig till denna; sedan mäts ”framsteg”, och förslaget blir en målsättning som får en tidsram; några entusiaster i de nationella parlamenten kräver aktivitet för att nå upp till det framväxande harmoniseringsmålet. I stora organisationer blir många personer processens fångar. Uppgiften uppfattas inte som att ta sig an en så svåröverskådlig fråga som att överväga om förslaget blir en förbättring. Ofta är förslaget för oklart för en sådan analys, utan en framtida utvärderingsstudie får det uppdraget. Den egna uppgiften är att baxa projektet framåt. Människor i allmänhet kan vara skeptiska mot nyheter och föredra den gällande ordningen, men de som involverats i den nya lösningen blir ofta djupt engagerade i dess genomförande. 314

Det är svårt att se rationella skäl för att överge det djupt förankrade rådande projektet, den nationella välfärdsstaten. Hur gick det till och varför? Låt mig begränsa och problematisera den frågan till tre specifika politiska partier. Socialdemokraterna Socialdemokraterna slog in på den nationella vägen redan 1917. Då överläts också klasskampen till kommunisterna. Per Albins Folkhemstal lyfts ofta fram som den retoriska fulländningen. Gunnar Myrdal konstaterade att ”välfärdsstaten är ett nationellt projekt”. [389] Efter kriget övergick partiet från att fokusera på grundtrygghet, vilket var relevant för de fattigaste, till olika former av inkomsttryggande system, som ATP, vilka riktades mot intressen hos en bred medelklass. Välfärdsstaten skulle bli ett folkhem för svenskar ur alla samhällsklasser. Socialdemokraternas position som dominerande arbetarparti är hotat sedan länge och nu riskerar partiet att förlora stöd från den svenska underklassen. Många i den känner sig förbigångna av invandrarna vars problem prioriteras medan deras egna ignoreras. Idag går 60 procent av socialbidragen till invandrare. [390] Tänker socialdemokratin ersätta röster från besvikna svenskar med nya importerade bidragstagare? En forskare berättade att han föreslagit Socialdemokraterna att byta ut termen folkhem mot ”den multikulturella parken”. [391] Statsvetaren Jonas Hindfors studerade Socialdemokraternas röstande i riksdagen och fann att de röstat mer invandringsrestriktivt än de borgerliga. Den bilden stämmer nog inte med gängse uppfattningar. Enligt Hinnfors hade socialdemokratin varit för alla beslut som han klassade som ”restriktiva”, men varit emot alla de tre som klassades som ”öppna” under den studerade perioden. Hinnfors uppfattning är att det inom socialdemokratin finns en internationell 315

version A och en ideologisk version B som bygger på folkhemstanken, och den senare påverkar voteringen i riksdagen. [392] Men hur kom partiet fram till dessa beslut? Och borde inte version B ha något mer radikalt att föreslå om folkhemmet skall bestå? Det har inte förekommit någon öppen debatt. Inte sedan ”Luciabeslutet” 1989 har partiet tagit ett kraftfullt restriktivt beslut, när kan det vara dags igen? [393] I kapitel 1 diskuterades den demokratiutredning som Göran Persson tillsatte och framförde synpunkter på. Där underströks vikten av synliga skillnader mellan partierna, men också vikten av att åsiktsskillnader får komma upp till ytan inom partierna och att det där förs en öppen demokratisk debatt. Denna uppfattning är högst relevant oberoende av partipolitiska sympatier, men som socialdemokrat borde det vara extra svårt att oreflekterat avfärda Perssons förespråkande av en demokratisk partikultur. Moderaterna Inspirerade av Bismarck såg svenska konservativa en nödvändighet i att värna om arbetarklassen för att inte Sverige skulle drabbas av en utveckling mot klasskamp och socialism. Om kapitalisterna inte tog hand om arbetarklassen måste politiken göra det. Högern var med om välfärdsbygget med begränsade reservationer; de var ofta för det skattetryck som gällde före Socialdemokraternas senaste skattehöjning. Det råder nu en snarlik situation med Socialdemokraterna som stöder Alliansens alla skattesänkningar – alla utom den allra senaste. De två huvudkonkurrenterna vill finna det skattetryck och den välfärdsnivå som medianväljaren vill ha. Oppositionen förespråkar inte ett systemskifte utan moderation från regeringen och uppmanar den att inte såga av den gren välfärdsstaten sitter på. I den socialdemokratiska liknelsen utgörs 316

grenen av skattesatserna och i den moderata är grenen arbetsviljan. Men i invandringsfrågan sker ingen kalibrering till folkviljan utan de två partierna undviker både profilering mot varandra och anpassning till folkviljan. Moderaterna har skrivit ett flertal program om invandring. Det mesta är entusiastiskt, men emellanåt hörs svaga signaler om omprövning. Var arbetsgruppens rapport till ”Framtidskonventet” 2008 lite mer reserverad? [394] Migrationsministern tycks något mer eftertänksam än statsministern. Även om Moderaterna blir allt mindre av ett medlemsparti och alltmer partiledningsstyrt, ett kaderparti, borde dock någon form av interndebatt emellanåt flamma upp [395] En parallell finns till den kraftiga reduceringen av försvaret. Det är rimligt att betvivla att den politiken stöds av partimedlemmarna eller de moderata väljarna. Interndemokratin förefaller eftersatt. Det märkligaste är dock irrationaliteten ur partiledningens perspektiv. Alliansens huvudattraktion är arbetslinjen. Socialdemokraternas fallenhet att ge sjuka och arbetslösa i stort sett lika mycket i ersättning som lågavlönade är knappast moraliskt eller nationalekonomiskt försvarbart; det måste löna sig att arbeta. Alliansens löfte är att få ner arbetslösheten och få upp sysselsättningen. Som diskuterats tidigare har man fått upp sysselsättningen, men den effekten elimineras av att man importerar arbetslösa i stor skala. Detta går inte att osynliggöra. Av tradition och av goda statsfinansiella skäl står arbetslösheten i fokus. Moderaterna hittar ett skarpt vapen mot socialdemokratin, men istället för att ge tyngd åt etiketten ”arbetarpartiet”, så sätter man kniven i det egna partiet. Det självdestruktiva inslaget i invandringspolitiken borde inses av många personer i partiet, men 317

politiken fortsätter. Reinfeldt pekar ihärdigt på sysselsättningen och blundar för invandringens sysselsättningseffekter. I en nyårsartikel för 2014 presenterar han regeringens prestation: ”Sedan 2006 har 200.000 fler personer ett jobb att gå till. Samtidigt har utanförskapet krympt med lika många människor.” [396] Ingenstans i artikeln står om en invandring som resulterat i att utanförskapet i Sverige växer. De nya jobben räcker inte för att förhindra en ökning av utanförskap då befolkningen sedan 2006 ökat med 550 tusen människor. I en artikel 2006 riktade folkpartiets ledning stark kritik mot tillväxten av utanförskapsområden. 1990 var det 9 områden som hade en hög arbetslöshet, låga skolresultat och lågt valdeltagande. Enligt samma kriterier hade utanförskapsområdena 2002 ökat till 130 stycken och år 2004 hade antalet ökat till 157. Socialdemokraterna utpekades av Allianspartierna som ansvariga för denna katastrofala utveckling [397] Läget har rimligtvis försämrats sedan regimskiftet och intresset för ytterligare uppdateringar är som bortblåst. Men inte heller Socialdemokraterna är intresserade, utan etablissemangets motstånd mot dåliga siffror är kompakt. De båda blocken är numera medvetna om att de i hög grad har ett gemensamt ansvar för den förda invandringspolitiken. Miljöpartiet Tidigare sågs Miljöpartiet som ett enfrågeparti, men på senare tid har man lagt till invandringen som huvudfråga. För ett miljöparti är inte en massinvandring från länder med låg konsumtion till länder med hög konsumtion den naturliga positionen. Den stora amerikanska miljöorganisationen Sierra Club har en klausul i sina stadgar som förespråkar att USA skall eftersträva 318

befolkningsstabilitet. Detta är viktigt då påverkan på miljön är starkt beroende av antalet personer. Om USA fördubblar sin befolkning så får det stora miljöeffekter. En falang i miljöorganisationen menade att i konsekvens med denna klausul borde organisationen uttala sig för en restriktiv invandringspolitik eftersom det i första hand är invandringen som leder till en kraftig amerikansk befolkningsökning. En annan falang förespråkade att organisationen skulle vara neutral i invandringsfrågan och debatten slutade med en medlemsomröstning 1998 som invandringskritikerna förlorade. [398] Den centrala sensmoralen är att detta var en demokratisk process. Det svenska miljöpartiets entusiasm för befolkningsomflyttningar borde vara kontroversiell inom organisationen. Varför fortsätter man med massinvandring? En konklusion är att partierna knappast har förmåga och kanske inte heller intresse av att föra en livfull intern debatt. Statsvetare talar om de politiska partierna som opinionsspeglande snarare än opinionsdrivande, men den här frågan tycks vara ett markant undantag. Här driver de en politisk linje vars rationalitet är svår att se i perspektivet av partiernas intressen eller deras centrala ideologi. Istället har debatten i hög grad styrt in på surrogatdebatter. De bigotta kampanjerna mot rasism och främlingsfientlighet hjälper till att hålla rättning i partileden. Ett systems, ofta ostyrbara, dynamik gör att utfallet hamnar allt längre ifrån de föreställningar och förväntningar som rådde när beslutet togs. Man fattar ett beslut med ett snävt synfält inriktat på det närliggande och önskvärda, men uppnår något helt annat. Man väljer inte en situation utan fattar en rad beslut som gör att man hamnar i en situation, men för att rättfärdiga sina beslut så måste man försvara dess effekter. Problemet är ofta att man inte vet hur 319

man skall förändra situationen och till vad. Att fortsätta med status quo blir huvudalternativet. Har man väl slagit in på en viss handlingslinje så gäller det att skapa entusiasm för den. Politiska ledare och företagsledare är överens: det gäller att fokusera på den antagna planen. Det är dock aldrig så att vi är på ”den enda vägen”, det uppfattas bara så om skygglapparna begränsar synfältet. Det europeiska flygplansprojektet Concorde är en sedelärande historia. För varje dyrbart investeringsbeslut som fattades och påbörjades blev det allt svårare att hoppa av. Alla beslutsfattarna var djupt inblandade och tyckte sig se ett ljus i tunneln, så det gällde att inte ge upp. Detta exempel ses som så illustrativt att det fått ge namn åt fenomenet att envist fortsätta, istället för att avsluta ett misslyckat projekt: The Concorde Fallacy. Ett annat och närliggande exempel är regalskeppet Wasa. Krängningsprovet fick avbrytas då skeppet ansågs för ostadigt, men likväl fick jungfruresan göras med en katastrof som följd. Euron kan ses som ytterligare exempel. Så här resonerar en förespråkare, nationalekonomen Barry Eichengreen: Men de europeiska spelarna bröt inte spelet utan satsade dubbelt. De vet att spelet blir enormt ekonomiskt kostsamt om det slår fel. De vet att deras politiska karriärer nu står och faller med deras väldiga insats. Men de vet också att de redan har för många marker på bordet för att lämna det. De som förutsade eurons död hade fel därför att de missförstod politiken. Euron är symbolen för det europeiska projektet. En av dess arkitekter, Jacques Delors, kallade den gemensamma valutan för ”juvelen i Europas krona”. [399]

Borde inte personer med en sådan inställning bli portförbjudna på Casinot av hänsyn till dem som till sist får betala deras spelskulder? 320

Ponzi, Madoff och Lyxfällan känns obehagligt närvarande. Möjligheter att reformera Det är alltid svårt att ändra ett system i en demokrati. Många särintressen blir så starka att de utgör en vetogrupp stor nog att stoppa förändringar till nackdel för den egna gruppen. LO och Svenskt Näringsliv tillskrivs ofta den maktpositionen, men det finns fler. En mer ovanlig, men inte orimlig tanke är att se media som den starkaste vetogruppen. När det uppstått alltför starka vetogrupper finns två möjligheter att bryta dödläget. Den ena är att tillsätta en liten grupp från de båda politiska blocken som arbetar fram ett förslag som tas i sin helhet utan någon egentlig diskussion. Man kör över vetogrupperna och ställer dem inför den otacksamma uppgiften att klaga i efterhand, vilket bara ytterligare markerar att de inte varit med i beslutsprocessen. Det andra sättet är att anordna en folkomröstning; särintresset blir överkört genom att frågan går direkt till gruppernas medlemmar. Den lösningen lockar de politiska ledarna när det egna partiet är splittrat och politikern riskerar röster och position. Problemet med den första metoden är att de demokratiska valen töms på de viktiga kontroversiella frågorna och kvar står endast mindre centrala och oprecisa frågor som vem som är mest förtroendeingivande som statsminister. Vilket parti tror du är bäst på att ordna välfärden/ekonomin/miljön? När det gäller folkomröstningar i sakfrågor är den politiska klassen generellt emot sådana då det innebär en maktförskjutning från dem själva till folket. En rad blocköverskridande elitbeslut togs i mitten på 90-talet; främst i pensionsfrågan samt en serie regler för att få den offentliga budgeten i balans. [400] Ett ytterligare exempel är Socialdemokraternas skattereform tillsammans med Folkpartiet några år tidigare. Men något liknande beslut togs inte i 321

invandringsfrågan trots att det var ett uppenbart problem, inte minst efter den stora invandringen från Balkan i början på 90-talet. En intressant forskningsfråga är varför eliten inte tog något konstruktivt initiativ, utan lät invandringsfrågan leda till kontinuerliga påfrestningar på det svenska samhället. Sverigedemokraternas existens i Sveriges riksdag gör det svårt att tona ner en eventuell omläggning till en justering, utan varje ändring kommer initialt att utmålas som ett införande av Sverigedemokraternas politik. Socialdemokraterna tog omfattande steg närmare borgerliga positioner vid skattereformen år 1991, men det fanns ändå en åsiktsskillnad gentemot Moderaterna så man hade ett visst skydd mot anklagelser för kapitulation. Ändrar sig etablissemanget i invandringsfrågan så blir det säkerligen till en position som skiljer sig från Sverigedemokraternas. Vid ett konkret restriktivt beslut kommer det etablerade partiet att betona att det är ett måttligt och ansvarsfullt beslut som inte är lika radikalt som Sverigedemokraternas och de senare kommer att säga detsamma. Alla inblandade har ett intresse av att understryka skillnader. En invandringsreform är inte ett omöjligt projekt utan lika genomförbart som de andra som nyss nämnts. Det märkligaste med den förda politiken är inte beröringsskräcken med Sverigedemokraterna utan den mångåriga otakten med väljarkåren. Varför för man en destruktiv politik som väljarna i hög grad ogillar? Låsningen till massinvandring förblir märklig jämfört med andra låsningar. I ett antal frågor har man kunnat ta sig ur ett system som skenar iväg på grund av sina brister och sin dynamik. Sverige för en mer extrem invandringspolitik än andra länder i Europa, men även dessa har likartade problem. Stora 322

invandrargrupper etablerar sig trots att en stark opinion i väljarkåren är emot detta. Generellt ligger nya populistpartier på 20 procent och är växande, medan de etablerade partierna visar en lomhördhet, som närmar sig det antidemokratiska. De manifesterar en nonchalans också i att inte anse sig behöva presentera annat än ogrundade positiva påståenden att massinvandring är bra för landet. Misstanken att invandringen bara är bra för invandrarna, inte för landet, växer. Eliterna anklagas alltmer för att ignorera folkets intresse och endast sko sig själva. Har Christoffer Lasch rätt i sin analys som hävdar att eliterna har revolterat? [401] De känner sig inte längre knutna till ett nationellt projekt, utan kan lika gärna bo i London eller Bryssel; de har blivit kosmopoliter.

Förnuftets återkomst? Det är lätt att tycka att den svenska politiska debatten är tråkig därför att skillnaden mellan partierna uppfattas som för liten. Men denna nackdel kan undvikas om den politiska debatten i mindre grad drivs av politiker som ofta tänker och agerar kortsiktigt. Då gäller det att vi intellektuella istället tar upp de stora frågorna och granskar den etablerade politiken. På få områden har detta misslyckats så mycket som vad gäller invandringsfrågan. I den spelar ett lag på en officiell arena och ett helt annat lag spelar på den alternativa arenan, nätet. Denna bok är en uppmaning till personer på den officiella arenan att ta debatten. Det är inte ert privilegium att ignorera era motståndare utan en intellektuell skyldighet att motivera era egna åsikter och bemöta andras med sakliga argument och sammanhängande resonemang. Men ett demokratiskt agerande motverkas av en fundamentalistisk tro på att invandringen är oundviklig och stödd av alla goda människor som är måna om sitt 323

anseende och inte vill råka illa ut. Crimestop blockerar. Märkligt nog bibehålls tabut i Sverige trots att utvecklingen i andra demokratier är att invandringspolitiken kan diskuteras med lite större öppenhet. Sverige för en invandringspolitik med en mer öppen dörr än någon annan stat i Europa. Vårt land tar emot fler asylsökande i förhållande till folkmängden än något annat rikt land. Trots Sveriges ringa storlek ligger det på tredje plats i Europa i antal asylsökande. Tyskland och Frankrike tar emot fler, men England och alla andra tar emot färre. [402] Denna politik kan beskrivas som extremt bra eller extremt dålig, men den är odiskutabelt extrem. Men media väljer att antingen stödja politiken eller anklaga politikerna för att vara ovilliga att öppna dörren lite till, det vill säga rikta en marginell kritik mot invandringspolitiken från den extrema sidan. Argumentationen för en restriktivare politik har stängts ute. Ibland talas om en polarisering men det förefaller rimligare att tala om en monopolisering. Det är inte en diskussion mellan två parter med olika åsikter utan en kampanj av en part mot en åsikt som fördöms i emotionella och moralistiska ordalag, och vars argument inte bemöts. Den etablerade åsiktens advokater som officiellt säger sig vara emot vi-och-dom-tänkande hänger sig själva åt den mest ofruktbara uppdelningen för en intellektuell debatt: i de goda och de onda. I och med den uppdelningen är den intellektuella argumentationen överspelad. Det behövs väl inga argument för att backa upp ett ställningstagande mot de onda, det hörs ju på ordet. Men det finns sprickor i den mentala Berlinmuren. I en demokrati, bör varje politiskt projekt ifrågasättas och behöver därför försvaras med argument. I Sverige råder dock ett åsiktsmonopol som nu i några hänseenden sargats svårt. 324

Tillförlitligheten till media i invandringsfrågor är synnerligen låg; medias vinklingar och mörkläggningar är allmänt uppmärksammade. En stor majoritet av svenska folket instämmer i påståendet: ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.” [403] Endast journalisterna själva intalar sig att de är sakliga. De som förespråkar en ny restriktiv invandringspolitik har inte tystnat utan skapat nya kanaler. Dessa beskrivs ofta i nedlåtande och förkastande termer, men generellt bör sägas att de är betydligt mindre slutna och sekteristiska än officiella media. Man går ofta i polemik med invandraringsförespråkarnas åsikter, man avfärdar dem inte endast som ”onda människor”. Debattviljan i motsatt riktning är i det närmsta obefintlig. Den som är intresserad och vill bilda sig en egen uppfattning bör gå in på sajter som Avpixlat och Fria Tider och läsa någon krönika och sedan göra en jämförelse med det som publiceras i de stora dagstidningarna. Kvalitetsskillnaden i argumentation är stor och till etablerade medias nackdel. Det är en anledning till att de undviker debatt; de är medvetna om sitt intellektuella underläge och sitt mediala överläge. Ingen djävul skall släppas över bron, utan varje problemformulerings- och etiketteringsprivilegium utnyttjas hämningslöst. Men de alternativa medierna är redan starka och de samlar en stor läsarskara. En bekymrad Bengt Westerberg rapporterar om 210.000 unika besökare per vecka på Avpixlat, men andra advokater för den förda politiken gör sitt bästa för att inte se och höra. Timbrodebattören Andreas Johansson Heinö skriver på sin blogg: ”Bland opinionsbildare finns inte någon som ens med reservation uttrycker sympati för Sverigedemokratisk politik”. [404] Detta säger något om hur en avskild krets försöker osynliggöra en 325

opinion som är intellektuellt och opinionsmässigt stark. Dissidenterna blir fler och finner allt fler läsare. Många idealister förtjänar högaktning för sitt civilkurage och sin uthållighet. Jan Milld och hans Blågula frågor har kämpat länge. [405] Pseudonymen Julia Caesar skriver sedan fyra år en krönika varje vecka som är en glödande stridsskrift mot någon del av etablissemangets invandringspolitik. [406] Tobias Svensson är en bloggare som kommenterar texter i etablerade media på ett intressant och reflekterande sätt, genomgående på en högre nivå än de som exponeras i det privilegierade massmediala utrymmet. [407] Namnet ”Affes statistikblogg” lockar nog bara en smal målgrupp som vill tränga bakom de officiella siffrorna och få en klargörande analys. Förutom den allvarsamma statistiken finns dock också en lättsam motvikt. Ett antal TV-intervjuer omarbetas till en satir bestående av korta serier med pratbubblor. Affe erbjuder Sveriges vassaste politiska humor. [408] Boken Invandring och Mörkläggning av K O Arnstberg och Gunnar Sandelin har länge negligerats, men befinner sig på gränsen till att behandlas i det offentliga samtalet. Ett något märkligt framsteg skedde genom en annons som publicerades i Dagens Nyheter. Många i journalistvärlden blev upprörda, enligt skråets media Resumé och Medievärlden, och Dagens Nyheters chefredaktör fick gå i svaromål hur det kom sig att denna annons slapp igenom den åsiktscensur som journalistkåren normalt hävdar inte finns, men nu klagade på som för släpphänt. Svenskt Näringsliv och Feministiskt initiativ satte in annonser med motpåståenden vilket kan ses som en lite märklig debattform, men ett steg framåt jämfört med tigandet. Hur länge kan etablissemanget låtsas att om de ignorerar kritiska röster så upphör de att finnas? En dag blir rimligtvis trycket för att bemöta 326

kritikerna så stort att den politiska klassen har att välja mellan att diskutera eller förlora på walkover. Inom det ekonomiska området är kanske det viktigaste som hänt under 2013 att Assar Lindbeck ”kommit ut” som förespråkare för en mer restriktiv invandringspolitik. Lindbeck är inte bara en känd ekonom, han är den i Sverige sedan decennier mest erkände ekonomen. Ett socialdemokratiskt förflutet och en liberal övertygelse ger honom resonans i breda grupper i Sverige. Lindbeckkommissionens 113 punkter 1993 har i hög grad blivit en reformagenda som båda blocken tagit stort intryck av. Lindbeck är en person som är svår att demonisera eller osynliggöra. Det som Lindbeck tänkt igenom och uttryckt kan inte lättvindigt avfärdas som feltänkt eller tankebrott utan att skapa oro över det demokratiska tillståndet i Sverige. Låt mig redogöra för hans bedömning. Ett förebud kom i Ekonomiekot vintern 2013. [409] I oktober följde en intervju i Dagens Samhälle i vilken Lindbeck framhöll: ”Fri invandring är omöjligt för ett rikt land i en fattig värld”. Invandringen måste bli restriktiv ”annars får vi ge upp välfärdsstaten”. [410] Det riktigt tunga inlägget presenterades i ett seminarium för Centerpartiet med Annie Lööf på första raden. [411] Lindbeck förespråkar sedan tidigare både lägre ingångslöner och att ha ett lärlingssystem för att få in unga på arbetsmarknaden. Men nu avvisade han den nyliberala modellen att med radikala lönesänkningar skapa en stor låglönemarknad som kan suga upp ett stort antal invandrare. Lindbeck menade att Sverige inte kan lösa sysselsättningsproblemen med en flexiblare arbetsmarknad med ökad lönespridning. Det är inte tillrådligt att sänka lönerna så mycket att det kan skapa sysselsättning för lågutbildade som inte pratar svenska. Lindbeck 327

klargjorde sin syn: ”Det finns gränser för hur stor lönespridning som ett civiliserat samhälle kan acceptera”. Lindbeck hänvisade till en annan erkänd svensk ekonom: Redan Gunnar Myrdal insåg det för många år sedan när han skrev att välfärdsstaten är ett nationellt projekt. Och med det menade han att de förmåner en nation lyckas skaffa genom att ha en framgångsrik ekonomisk utveckling i hundra år kan man inte erbjuda resten av världen utan att våra system går omkull.

Detta är inte endast en socialdemokratisk idé. Som påtalats tidigare har Milton Friedman sagt samma sak. [412] Det blir svårt för Annie Lööf att påstå att hon är oberörd av seminariet och inte tycker att det finns skäl för henne att tänka efter. Hon har naturligtvis all rätt att ha en annan åsikt än Lindbeck, men jag kan inte se att hon kan välja att ignorera honom utan att argumentera. Det krävs starka resonemang som bemöter den väckta misstanken att centerns vision av ett nybyggarland inte skulle leda till ”ett civiliserat samhälle.” Det finns andra ekonomer som pekar på invandringens problem. Skall någon framhållas speciellt, finns skäl att välja Tino Sanandaji. Han är en ung forskare som mycket aktivt deltar i den ekonomiska debatten om invandringen. När media påstår att en ny rapport påvisar en positiv ekonomisk effekt av invandring så är Sanandaji ofta den person som är snabbast med att påvisa de svagheter som journalisten inte inser eller inte vill inse. Han har citerats flera gånger tidigare i boken, men nu vill jag främst rikta uppmärksamheten mot hans blogg. [413] Mycket talar för att den ekonomiska aspekten av invandringsfrågan är den mest centrala. I den kommer inte okunnighetslinjen ”kanske 328

mer plus än minus”, enligt Mona Sahlin och ”kostar inte tiotals miljarder”, enligt regeringen Reinfeldt, att räcka till. Det blir allt mer uppenbart att invandringen leder till ett stort minus och att förneka det blir oseriöst. För att något otroligt skall tas som en beaktansvärd uppfattning är det synnerligen beroende av argument. De som anser att invandringen går med vinst har en hel del arbete att utföra innan de kvalar in till en seriös debatt. Invandringsförespråkarna har också ett sakligt underläge i kriminalitetfrågan. Linjen att mörklägga i enskilda fall är nog det som undergrävt allmänhetens förtroende för media allra mest. Valet av namnet Avpixlat spinner på att media genomför förvrängningar som är omöjliga att förklara bort när de avslöjas. En parallell är två foton på samma kommunistiska politbyrå, men i den ena har en person på bilden försvunnit. Det är mycket svårt att argumentera för att det bara är tryckfelsnisse som ligger bakom och inte en avsiktlig desinformation. Sajter som Flashback är duktiga på att gräva fram sanningen som media retuscherar. En av de vanligaste är att svenskklassa kriminella invandrare. Den journalist som inte helt övergivit idéer om en sanningsenlig verklighetsbeskrivning brukar reservera sig mot en svenskklassning i rubriken med att skriva ”svensk medborgare” eller födelseland längre ner i texten. Det är mindre intressant att diskutera de enskilda brottshistorierna, men de speglar tillsammans vår bild av samhället. För att demokratin skall fungera behöver vi en allsidig information utifrån vilken medborgaren kan göra sin bedömning. Invandringens kritiker har i stort vunnit debatten om den generella bilden av kriminaliteten i Sverige. Brå och en del kriminologer söker bromsa ett intryck av ett starkt samband mellan invandring och kriminalitet. De sitter kvar på podiet, men allmänheten saknar tilltro 329

till dem. Det är mer att uppfatta som att de ”ljuger i tjänsten”. En hög tjänsteman förklarade sitt beteende i IB-affären med denna intressanta term. Det är rimligtvis inte en unik förklaring till hur offentliga personer rättfärdigar sina dementier av korrekta men besvärande anklagelser. Steg framåt Den svenska debatten är sällsynt provinsiell. Vi talar om andra länders politik, men vi deltar inte i en diskussion. Vi sätter istället betyg på de andra, och ofta låga sådana. Men det finns mycket att ta till sig, inte minst en växande insikt om multikulturalismens problem. Den Schweiziska folkomröstningen 2014 om begränsningar i immigration och ett flertal initiativ från den Brittiske premiärministern tyder på att invandringsfrågan är under omprövning i en rad olika länder. [414] Lite tanklös välvilja kan grumla analysen och flera länder har infört märkliga lagar som skall skydda vissa folkgrupper. Men folkförsamlingen kan komma till klarhet. Australien har en lag liknande Sveriges Hets mot folkgrupp, men har nu bestämt sig för att avskaffa den för att stärka yttrandefriheten. [415] Vad som händer i andra länder kan hjälpa till att rubba den märkliga fundamentalism som både påstår att invandring är den enda vägen samt att fundamentalisterna dessutom skall lovordas för att de går den enda vägen så glatt och lydigt. Det finns anledning att se andra värderingar som grundläggande för de västerländska samhällena. Men vad skall då göras? Undersökningar visar på att den största gruppen svenskar inte har en bestämd uppfattning i invandringsfrågan, osäkerheten är stor. Undersökningen av reaktioner på kravallerna i Husby visar på att de flesta vill ha ”dialog” vilket är en inställning som kan rubriceras som undergiven 330

och konflikträdd (se kapitel 4). Många förlitar sig på runda-bordskonferenser och konsensus. Man vill inte riktigt kliva in i medborgarrollen utan låta myndigheterna sköta samhällsproblemen; själv har man fullt upp med livspusslet. Stegvis blir det dock tydligare att de etablerade partierna inte tar ansvar och söker lösa problem, utan fortsätter med en alltmer misslyckad och extrem invandringspolitik. Kommer medborgaren att kliva fram? Om inte media bedriver en mer öppen debatt så ökar sannolikheten att läsarna tröttnar och går över till nätet. Det är svårt att tro att medias åsiktsmonopol kommer att hålla. Dissidenterna har dock inte kommit längre än att vinna debatten om debatten, ”metadebatten”. Svenska folket har insett att det råder en strikt enkelriktning i de åsikter som florerar i det offentliga rummet och ogillar det starkt. Men de flesta är ännu inte beredda att sätta sig in i frågan; förbudet mot öppenhet har skapat ett obehag och en rädsla hos många, kanske de flesta. Vem kan tro att en kursomläggning blir utan motsättningar, konflikt och engagemang? Den politiska klassen är så djupt involverad i denna verksamhet att de inte kommer att lägga om linje förrän de blir övertygade om att medborgaren ger dem sparken om de inte ändrar sin politik. Frågan bör återpolitiseras och medborgaren ta kommandot, vilket är en möjlighet, men inget oundvikligt. Anpasslighet och förhoppningar att andra står för det medborgerliga ansvaret är ett arbetsbesparande och konfliktundvikande alternativ; en svensk kan alltid gilla läget även om det går åt pipan. Om man nu blir förlorare, stukas självkänslan mindre om man kan se sig själv som en förvånad åskådare som aldrig var informerad, istället för som en klokare, men fegare, tyst betraktare som både såg och förstod. Först när man inte längre, med självaktning i behåll, kan hänvisa till sin egen okunnighet kommer fler 331

ta steget till en aktiv medborgarroll. Demokratiska dygder – och svenska avvikelser I vilken grad folkviljan skall avgöra politiken är en kontroversiell fråga. Här finns den populistiska uppfattningen att folkviljan skall råda och den elitistiska att representanterna har fria händer; folkets makt inskränker sig till att välja andra representanter vid nästa val om de är missnöjda. Hanna Pitkin skrev den inflytelserika boken The Concept of Representation om hur denna motsättning skall hanteras. En nyckelmening är ”Representation here means acting in the interest of the represented in a manner responsive to them”. [416] ”Folkets intresse” är en variabel, men skall inte ses som en fullmakt enligt välkända diktaturmanér; då folket inte förstår sina verkliga intressen kan folkviljan ignoreras. Tanken är istället att betrakta representanten som en advokat eller läkare som ställer sin expertis till uppdragsgivarens förfogande. Detta implicerar en lyhördhet och ärlighet i kommunikationen liksom ett behov av att rättfärdiga och anpassa sina handlingar till uppdragsgivarens mål och syften. Att ”informera bort” invändningar kan inte ses som responsive eller att leva upp till ett demokratiskt ethos. Det görs antaganden om att kritik mot invandring är ett psykologiskt fenomen som behöver terapeutisk behandling. Fram till för 30 år sedan saknades ”främlingsfientliga partier” i Sverige och övriga Europa. Har väljarna blivit mer ”främlingsfientliga”, eller är det så att de etablerade partierna i mindre grad står för folkets intressen och nu driver en nationellt destruktiv politik? Få bestrider att politiken har lagts om till multikulturalism och det är inte orimligt att se den politiken som misslyckad. Rättfärdigandet för den förda politiken är minimalt i sakfrågan, utan helt inriktad på anspråk på moralisk överlägsenhet. 332

Den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld förde ett uppmärksammat resonemang om unknown unknowns (det vi inte vet att vi inte vet). För en beslutsfattare finns det alltid faktorer som man är medveten om att man inte känner till ordentligt; det finns osäkra riskbedömningar (known unknowns). Men Rumsfeld menade att det som verkligen komplicerade situationen var faktorer som man inte visste att man inte visste, kort sagt okända faror och osäkerheter. Han kan ha rätt i den bedömningen, men för svenska beslutsfattare bör en annan grupp uppmärksammas, unknown knowns. Det finns många faktorer som är kända, men man bestämmer sig för att förtränga den kunskapen och agera som om den inte finns. En tillkämpad okunnighet förhindrar att kunskapen skall undergräva legitimiteten till den politik man för. Forskarna har varit dåliga på att problematisera invandringsfrågan och agerar som om det centrala är avvikelserapportering från offentliga målsättningar (se kapitel 5). Istället förtjänar invandringsfrågan att behandlas som en normal fråga av väsentlig politisk och ekonomisk relevans och diskuteras som en sådan. Lider inte forskningen i detta ämne av alltför mycket servilitet och alltför lite integritet? Jag hoppas att med denna bok stimulera fler med olika ståndpunkter och argument att vilja ”ta debatten” om elefanten som står mitt i det politiska rummet. Det finns en konsekvens i att personer som är emot den borgerliga demokratin, med dess kapitalism och dess nationalstat, ser invandringen som ett sätt att underminera den. Men den entusiasmen bör göra andra mer skeptiska. Den låga sysselsättningsgraden borde vara ett missförhållande som närmast reflexmässigt skulle väcka ekonomers och statsvetares misstänksamhet och uppmärksamhet. Men är det så att Sverigedemokraterna inte bara tagit debatt, utan 333

också tagit över den kritiska positionen i invandringsfrågan, så att respektabla medelklassakademiker känner beröringsskräck och aktar sig för denna infekterade problematik? Nathan Shachar kommenterar känsligheten: Dagens paniska skräck för att alls resonera kring invandringens utmaningar är naturligtvis inte den gamla rasismens sunda motsats, utan dess komplexfyllda maskering. [417]

Förslag som går emot folkmajoritetens intressen har ett problem med demokratin, eller mer korrekt uttryckt, förespråkarna för sådana förslag börjar revidera ner sin demokratiska övertygelse. I såväl den politiska som ekonomiska debatten undviker man att diskutera rationaliteten i den förda invandringspolitiken. Detta är förvisso ett missförhållande, men det är ett missförhållande som kan rättas till.

Vad skulle kunna förändras? Mycket behöver göras, men hur och i vilken tågordning? Det avgörande för vad som bör göras är starkt knutet till vad den svenska medianväljaren anser att Sverige bör göra. Åsikter formas av en diskussion där fakta och resonemang utgör grunden, men den allsidiga debatten är strypt i dagens Sverige. Nedan presenteras en lista på vad som kan göras och bör diskuteras. Läsaren uppmanas att själv göra en bedömning av vad som är mest angeläget, vad som är politiskt möjligt osv. Vi måste sluta att se invandringsfrågan som tabu. Något man inte får tänka och tala om med mindre än att man förespråkar ökad invandring.

334

Den svenska invandringspolitiken är inte en noga genomtänkt plan utan en ansamling ogenomtänkta beslut. Både politiker och byråkrater är inblandade, och många beslut har kommit till som en försämrande justering av en dålig regel som också var en misslyckad justering. Var och en av dessa regler och prioriteringar kan ifrågasättas och diskuteras. För att få mer upplysta beslut krävs först och främst en öppen debatt. Det gäller att lyfta fram alternativ till den förda politiken, vilken lider av svåra intellektuella brister och är empiriskt sett misslyckad. Endast ett riksdagsparti driver, när detta skrivs, en linje som kan bedömas som konstruktiv och verklighetsbaserad. Ambitionen med boken är dock inte primärt att hjälpa det partiet på traven, utan att vitalisera demokratin inom andra partier. Det är en anomali för demokratiska partier att vara ointresserade av det egna folkets intressen. Likaså att media inte släpper fram en diskussion utan ikläder sig rollen som kampanjorgan för en politik med många negativa effekter och uppenbara invändningar. Det behövs en omfattande debatt inom partierna och i ordinarie media. Här är ett antal möjliga regeländringar grupperade i fyra kategorier: 1/ Aktuella förslag på sänkta restriktioner, 2/ Genomförande av de restriktioner som finns, 3/ Regler som Sverige kan ändra inom de multilaterala ramarna, 4/ Revision av internationella riktlinjer. Den som vill fundera över dessa frågor kan vara behjälpt av en artikel av den välkände forskaren i internationell ekonomi Paul Collier genom en länk nedan. [418] Han presenterar i artikeln ett antal realistiska komponenter som man kan ha lite olika uppfattningar om, men som ändå sätter ramar kring vad som är möjligt och kan hjälpa till att skapa en diskussion som är nytänkande men också fri från orealistiska fantasier. 335

1 Aktuella förslag på minskade restriktioner Det råder ingen brist på nya förslag. Centerpartiet diskuterade ett förslag om fri invandring och Folkpartiet föreslår en EU-asyl [419] . De förslagen har kommenterats tidigare. Flera olika organisationer önskar ändra asylkravet från ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter” vilket förväntas leda till att fler ansökningar tillstyrks. [420] 2 Genomföra de restriktioner som finns De asylsökande påstår sig ha en viss identitet, men en överväldigande majoritet saknar adekvata handlingar som styrker detta. Nu råder i praktiken en omvänd bevisbörda, men detta kan ändras så att de asylsökande skall bevisa att de verkligen är de personer de påstår att de är. Det underlättar arbetet för Migrationsverket och försvårar för skojare och kriminella att ta sig in i Sverige. Man kan införa en kontroll av om ”ensamkommande flyktingbarn” verkligen är 17 år eller yngre. Majoriteten av de sökande i våra grannländer visade sig var äldre när man företog kontroller. Lagen påbjuder att utvisning skall ingå i den normala påföljden för kriminella invandrare. För närvarande underlåter domstolen att följa vad lagen stipulerar. Enligt antagna regler skall anhöriginvandringen ske med ekonomiskt ansvar för den anhörige i Sverige och inte på skattebetalarnas bekostnad.

336

Punkterna ovan innebär ingen lagskärpning, utan endast att man slutar följa en slapphänt praxis vilket lite tillspetsat kan beskrivas som systematiska tjänstefel. Ett fungerande samhälle bör inte ha regler som man underlåter att följa. 3 Unilateralt skärpta regler En något restriktivare syn infördes 1989 med det så kallade Luciabeslutet. Sverige gav inte längre uppehållstillstånd för en rad svagare skäl än asyl med olika namn: flyktingliknande skäl, humanitära skäl och synnerligen ömmande omständigheter. En återgång till reglerna som gällde åren 1989 till 1991 är en möjlighet. En annan möjlig ”återställare” är att upphäva möjligheten, sedan 2008, till arbetskraftsinvandring utan arbetsmarknadsprövning. Det kravet kan återinföras. Vänta med att ge medborgarskap till efter 10 års vistelse (istället för 5 år som nu), och att en rad kunskapsmål är uppnådda. Det är knappast rimligt att kunna bli svensk medborgare utan att kunna tala svenska. I Schweiz krävs att invandraren är integrerad och har kvalificerat sig genom 12 skötsamma år i landet. Införandet av dubbelt medborgarskap 2001 är ett av många beslut som kan omprövas. Närmare hälften av invandringen till landet är anhöriginvandring och av dessa personer avser majoriteten nya relationer. [421] Det finns anledning att ha en hög giftasålder för att undvika påtvingade äktenskap. Om integrationen skall ha en möjlighet kan man inte ha ett omfattande och permanent pågående inflöde från andra kulturer till deras diasporor i Sverige. 337

Om man hävdar att det primära är att hjälpa människor i nöd bör man ge temporära uppehållstillstånd, inte permanenta. Detta är ett illa underbyggt infall för många år sedan som nu blivit svensk standard, ”huvudregeln”. Det finns möjligheter att skilja mellan labour rights och social rights. I USA och många andra länder har varken legala eller illegal invandrare tillgång till välfärdssystemet. I Storbritannien börjar man nu föra en diskussion under rubriken national citizen preference. Mellan allt och inget finns också en rad alternativ. Det finns anledning att inte uppmuntra det Göran Persson kallade ”social turism”. Mycket talar för att geschäftet med ensamkommande flyktingbarn helt behöver göras om. Är det rimligt att skicka vissa ungdomar till dyrbara utländska ”internatskolor” på värdlandets bekostnad? Sverige ger liksom många andra länder bidrag till invandrare som återvänder frivilligt till hemlandet. En möjlig skärpning är att i ökad utsträckning utvisa och repatriera invandrare som genom fusk och bedrägeri tillskansat sig svenska dokument eller är här ”papperslöst”. Positiva och negativa incitament kan kombineras. Sverige har som många andra länder genomgått en radikal demografisk förändring; landet har gått från höga födelseöverskott till en population i balans. Men genom en invandring har vi återfallit till en befolkningstillväxt motsvarande ett mindre utvecklat land. Vad talar för en sådan politik? Både ett socialt ansvar och miljömedvetande leder till att den demografiska målsättningen för Sverige bör vara befolkningsstabilitet. Att öka Sveriges befolkning förefaller som ett märkligt mål, men är ändå det som gäller i praktiken. 338

4 Revision av internationella riktlinjer Synen på asylrätt kan omprövas genom att konventioner revideras eller länder som är missnöjda lämnar dem. Det behöver inte ses som en universell mänsklig rättighet att kunna kräva bosättning i Sverige och att det sedan åligger svenska myndigheter att styrka varför asyl inte skall ges i detta speciella fall. Den reella universella grundsynen i dagens värld är varje stats suveränitet. En av statens uppgifter är att skydda landets territorium och dess befolkning. Utbyte med andra länder bygger på ömsesidig nytta. I det perspektivet bör asylansökningar uppfattas på samma sätt som visum för besök eller sökande av arbetstillstånd. Alla kan ansöka, men standardsvaret kan vara nej – och ett nej som är ett nej. Asyl bygger på politisk sympati för den oppositionella rörelsen i ett land och på en bedömning att asyl verkligen gynnar den oppositionen. Att göra asyl till en juridisk-byråkratisk fråga är ett svårartat misstag. Dagens invandring är i hög grad en verksamhet där smugglarna avgör vilka som kommer hit och vilka som inte gör det. Det finns all anledning att inte uppmuntra denna verksamhet. Många regimer gör sig av med oönskade element, såväl oppositionella som kriminella. Det internationella samfundet bör motverka försök att dumpa medborgare i andra länder. Att göra människor statslösa bör inte accepteras och ett land skall inte kunna vägra att ta emot personer som mottagarländerna vill utvisa. Den genomsnittliga kostnaden per person i Migrationsverkets asylprocess är 166.000 kr. [422] I ett internationellt perspektiv framstår kostnaden som än mer sanslös än i ett nationellt. Vad ger dessa, i de flesta fall smugglarutvalda, 339

människor prioritet före alla andra som inte tar sig hit? I stort sätt alla alternativ till denna gräddfil är bättre hjälp till fler människor på ett effektivare sätt till en lägre kostnad. Asylsystemet framstår som ett gigantiskt slöseri. FNs flyktinghjälp kostar en bråkdel av vad de västerländska asylapparaterna kostar och uträttar så mycket mer med sina begränsade resurser. De genomför den reella flyktinghjälpen i dagens värld. Till skillnad från migration till länder som Sverige där andelen flyktingar är under 10 procent (se kapitel 2). Om Sverige vill göra en långsiktig insats i internationella sammanhang så framstår finansiering av barnbegränsning vara det mest konstruktiva. Endast en mycket liten del av det globala biståndet har den inriktningen och av religiösamoraliska skäl är det en kontroversiell u-hjälp i många givarländer, men inte så i Sverige. Här skulle vi kunna agera om intresset för långsiktiga globala effekter bedöms som viktigare än att tänka kortsiktigt och i första hand visa upp en humanitär attityd. En alternativ målsättning till multikulturalism är kvalitativa framsteg i vårt land och ett stöd till en internationell politik som är eftersatt, men central för andra länders utveckling (se kapitel 7). En utveckling i fel riktning är att minska suveräniteten för stater och lägga mer makt på en byråkratisk-juridisk organisation som EU. Avsikten med en sådan omreglering är att avsäga sig ett tydligt politiskt ansvar, så att svenska politiker kan värja sig mot kritik med att de bara följer internationella bestämmelser. Så argumenterar de redan idag, och med den svenska tolkningen som den mest undfallande till internationella deklarationer. Det svenska etablissemangets linje är densamma som kommunalrådets i 340

Södertälje. Om andra tar emot fler invandrare så skulle vi inte drabbas lika hårt som idag. Södertälje hoppas på övriga Sverige, och Sverige hoppas på övriga Europa. En dålig politik blir relativt mindre dålig om flera andra gör samma misstag. En central reform är att skapa debatt kring invandringsfrågans innehåll. I syfte att undvika en reformering så har det svenska etablissemanget sökt avdemokratisera frågan. Den har inte bara hållits undan debatten, utan de ansvariga har även underlåtit att ens presentera seriösa skäl för sin position. Det är av stor vikt att vi kan få en öppen debatt i den här frågan. Ett av problemen är att debatten har strypts successivt genom en rad restriktioner som kommer farligt nära censurkrav. Detta gäller både vad som får sägas och hur det får sägas. Den ena sidan får dock allt större svängrum för smädelser, inte minst en ohämmad mobbning med ett vi-och-domtänkande; vi goda invandringsentusiaster och ni onda invandringskritiker. Sådana skeva regler kan knappast förvänta sig att bli respekterade. Hövlighet bör vara ett ömsesidigt beteende, medan hövlighet som underdånighet hör till en fördemokratisk tid. Den politiska klassen har förbrukat sitt förtroende och bör självkritiskt granska sitt agerande. Vi har väntat länge på en öppen och kunnig debatt. Det är dags för en Glasnost i Sverige. Liksom i Sovjet behövs först en sådan fas innan det kan bli en Perestrojka. [423] Nationernas otidsenlighet och multikulturalismens välsignelser är några ogrundade åsikter som inte bör ses som heliga sanningar, utan fritt bör utsättas för kritik. Den här boken är skriven i en ambition att bidra till att skapa en mer öppen samhällsdebatt och ett bättre framtida samhälle än det som nu håller på att raseras genom den rådande invandringspolitiken. 341

Sammanfattning av kapitel 9 Intresset för politik har i många frågor riktats om från konkreta beslut till attityder. Väljaren vill uttrycka sina egna attityder och är observant på politikernas. En rad forskningresultat pekar på en utveckling mot self-expressive values i många länder och i synnerhet i Sverige. Detta skall inte uppfattas som en egentlig individualism utan personerna är i hög grad gruppstyrda. När en politik försetts med en rad positiva etiketter blir det svårt att revidera den. Konformism och anpasslighet försvårar en omprövning och systemet förändras av sin egen dynamik, ofta med ökande nackdelar. Den svenska eliten har i en rad centrala frågor – skatter, pensioner, statsfinansiella underskott, upprepade devalveringar – lyckats genomföra reformer och bryta sig ut ur destruktiva system. Men i invandringsfrågan råder ett sluttande plan med ytterligare försämringar och det finns få tecken på någon vilja eller förmåga hos etablissemanget till konstruktiva reformer. Oppositionen mot politiken blir dock starkare. Många dissidenter har med ett idogt arbete byggt upp en opposition som är stark i nätmiljön och som vunnit metadebatten, debatten om huruvida debatten är fri eller styrd. Svensken i gemen är numera medveten om att den offentliga nyhetsförmedlingen och debatten är hårt styrd genom redaktionernas självcensur. Det är som en kartellöverenskommelse där den journalist eller redaktör som avviker kan räkna med att inte i första hand få reaktioner på sin åsikt, utan på sin anställning. En fråga är hur länge denna åsiktskartell kan hålla ihop eller om den blir irrelevant genom att läsarna går förbi den och inhämtar nyheter och åsikter från andra källor.

342

Nästa steg är om de vanliga väljarna frigör sig från det ansvarslösa attitydvisandet och börjar fundera över substantiella frågor. Vill man leva i ett svenskt välfärdssamhälle? Eller tycker man att det låter lockande med den multikulturella parken? En rad sakfrågor måste tänkas igenom trots att de för närvarande avfärdas som ”obehagliga”. Det gäller centrala frågor som Sveriges ekonomi, men också det kulturella kittet som upprätthåller tillit och motverkar kriminalitet. Kunskap och reflektion är centrala i upplysningstraditionen och det är den vi måste tillbaka till om folkstyret skall kunna upprätthållas. Därför presenteras här en rad frågor rörande invandring som borde diskuteras. Tabun måste brytas. Idag har vi ett politiskt och medialt etablissemang som med en rad värdegrunder, kriminaliseringar och kampanjer söker pränta in i folk en rad passande attityder om vad som skall tyckas och sägas om invandring. Liksom 1600-talets prästerskap håller de straffpredikningar över främlingsfientlighet och rasism, vår tids häxor och häxkonster. Detta kampanjprojekt har många djupt antidemokratiska och intoleranta sidor som man söker skyla över med motanklagelser för intolerans. Populism är inte ett antidemokratiskt fenomen utan en demokratisk reaktion mot eliten när den uppfattas som destruktiv och inkompetent. Medborgarna aktiveras till att själva sätta sig in i frågor och uttrycka sin mening. I invandringsfrågan tycks det inte finnas någon reformvilja uppifrån, så vägen framåt kräver att befolkningen distanserar sig från anpassliga attityder och sina privata bestyr för att engagera sig i en viktig fråga som förmodligen mer än någon annan kommer att påverka det svenska samhällets framtid. Författarens förhoppning är att ha bidragit med resonemang och fakta som är behjälpliga för att bilda sig en välgrundad och självständig uppfattning. 343

Appendix Akademiska artiklar av Jan Tullberg relevanta för denna boks problematik En praktisk väg att nå dessa artiklar är att gå in på hemsidan www.tullberg.org Även de på svenska ligger under kategorin ”Science articles”. Det finns andra kortare artiklar på svenska i kategorin ”Popular articles”. Kan lagen om hets mot folkgrupp rättfärdigas? Jan Tullberg, Tidskrift för politisk filosofi, 2013, 17 (1), 10-22 Patriotism i globaliseringens tid – en svensk fallstudie, Jan Tullberg, Arbetsmarknad & Arbetsliv, 2013, 19 (1), 39-54. Invandringen och den svenska ekonomin, Jan Tullberg, Ekonomisk Debatt, 2011, 39 (1), 50-58. Demokrati utan demos – utveckling eller avveckling? Jan Tullberg, Statsvetenskaplig tidskrift, 2011, 113(4), 441– 462 A model of actions and norms, Birgitta Tullberg and Jan Tullberg, 2011, in Biology and Politics: The Cutting Edge, Albert Somit, A & Peterson, S (Eds), The Research in Biopolitics Series by Emerald. Bedfordshire, UK, pp. 29-51.

344

Ekonomisk patriotism – ett otidsenligt sentiment? Jan Tullberg, Ekonomisk Debatt, 2010, 38 (7), 16-27. Stereotypfördömandet – en fördom om fördomar? Jan Tullberg, Statsvetenskaplig tidskrift, 2010, 112 (1), 3-19. Trust – the importance of trustfulness versus trustworthiness, Jan Tullberg, Journal of Socio-Economics, 2008, 37 (5), 2059-2071. Det lika människovärdet – några kritiska synpunkter på en populär tes, Jan Tullberg, Filosofisk tidskrift, 2006, nr 3, 25-44. Proportionalism or liberalism - two ideas of social justice, Jan Tullberg & Birgitta Tullberg, 2006, Politicon, 33 (2), 147-161. Group egoism; investigating collective action and individual rationality, Jan Tullberg, Journal of Socio-Economics 2006, 35 (6), 1014-1031. Om rättvisa – en reflektion med fokus på reciprocitet, Jan Tullberg, Ekonomisk Debatt, 2004, 32 (3), 70-80. Kristna normer och Mammons moral i en sekulariserad tid, Jan Tullberg, Socialvetenskaplig Tidskrift, 2004, 11 (1), 76-89. Separation or unity? A model for solving ethnic conflicts, Jan Tullberg & Birgitta Tullberg, Politics and the Life Sciences, 1997, 16 (2), 237-248. Roundtable response – till death do them part, Jan Tullberg & 345

Birgitta Tullberg, Politics and the Life Sciences, 1997, Vol. 16, No. 2, pp. 273-277.

346

Fotnoter Fotnoter Kapitel 1

Hans-Gunnar Axberger i tidskriften Moderna Tider, nummer 25 1992. [1]

Nathan Shachar, ”En yrkeskår i glashus”, Dagens Nyheter, 8 oktober 2013. [2]

[3]

Richard Swartz, Dagens Nyheter, 30 november 2010,

sidan 4.

[4]

Markus Uvell, Newsmill, 20 september 2010.

[5]

Maciej Zaremba, Dagens Nyheter, 27 oktober 2010.

[6]

Johan Croneman, Dagens Nyheter, 30 april 2013.

[7]

Jan Helin, ledare i Aftonbladet, 24 november 2013.

[8]

Tove Lifvendahl, Dagens Nyheter, 30 juni 2012.

347

[9]

Från en ledare, Dagens Nyheter, 17 oktober 2010.

[10]

Rosengren, då svensk näringsminister, sökte 1999

förhandla fram en fusion mellan de svenska och norska telebolagen, men till Rosengrens besvikelse tackade den norska staten nej.

[11]

Arvidsson, Claes, ledare i Svenska Dagbladet, 28

november 2013.

Thomas Hylland Eriksen. ”Nationalism från ett annat håll”, Svenska Dagbladet, 26 november 2013. [12]

[13]

Øyvind Strømmen, Dagens Nyheter, 21 november

2013.

Jes Stein Pedersen, ”Poeten som satte Danmark i brand”, Svenska Dagbladet, 11 januari 2014. [14]

[15]

Daniel Sandström, krönika, Svenska Dagbladet, 16

januari 2014.

Se även intervju Hans Bergström, Tidskriften DSM, nummer 3 2003. [16]

348

[17]

Kent Asp, 2012, Journalistboken, den svenska

journalistkårens partisympatier, kapitel 3.

[18]

Johan Lundberg, 2013, Ljusets Fiender, sidan 403.

[19] Undersökning av SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2012 i boken I framtidens skugga, sidan 101.

[20]

Återges i Bjurwald, Skrivbordkrigare, sidan 57.

Helena Giertta http://www.journalisten.se/blogg/2012/03/12/orattvist-lagt-fortroende [21]

[22]

Publicistklubbens möte i Kulturhuset, 15 april 2013.

[23]

Josefsson, Helsingborgs Dagblad, 10 februari 2008.

Schlaug, 1997, Svarta oliver och gröna drömmar Kärlek, möten och politik, sidan 132. [24]

[25]

Information via Peter Santessons blogg: Inslag.se

349

[26]

Demokratiutredningens betänkande heter SOU 2000:1.

[27]

Göran Perssons tal vid Socialdemokraternas

partikongress 1997, ”Det är ordet som gäller”, sidan 11.

[28] För en akademisk analys av fördomar se en artikel av Jan Tullberg, ”Stereotypfördömandet – en fördom om fördomar?”, i Statsvetenskaplig tidskrift, nummer 1 2010.

[29]

Daniel Kahneman, 2011, Thinking, Fast and Slow,

sidan 169.

McCauley, C & Stitt C, 1978, ”An individual and quantitative measure of stereotypes” Journal of Personality and Social Psychology, (36): 929-940. [30]

[31]

http://www.expressen.se/debatt/sverige-racker-till-

for-oss-alla/

Bryan Caplan skriver om detta i Cato Journal, specialnummer om immigration: http://www.cato.org/cato-journal/winter2012 [32]

[33]

Aftonbladet 6 juni 2010 uppmärksammad av Mikael

350

Jalving, 2012, Absolut Sverige, sidan 188.

[34]

Mattias Gardell, 2010, Islamofobi, sidan 17.

[35]

Ola Fransson, artikel i Sociologisk forskning, nummer 3

[36]

Översättning: Om offret eller någon annan upplever en

2006.

händelse som en ”rasistisk incident” så skall polisen bedöma den som en sådan. William Macpherson, ”Macpherson report”. The Guardian, 24 februari 1999.

Fotnoter Kapitel 2

Baserad på Migrationsverkets sammanställning över antalet uppehållstillstånd fördelat på ett flertal olika kategorier. [37]

[38]

Migrationsverkets årsredovisning 2013, figur 68, sidan

98.

Bruce Bawer, 2010, skriver om denna problematik med fortlöpande anhöriginvandring i boken Surrender – Appeasing Islam, sacrificing freedom. [39]

351

[40]

Lite mer exakta siffror: 19.8 tusen per år under 80-talet,

42,7 under 90 talet, 62.3 under 00-talet till 2006 och 98.8 tusen per år under 2006-2013.

[41]

http://en.wikipedia.org/wiki/Bernard_Madoff

[42]

Föredrag den 7 december 2010 av

pensionsutredningens sekreterare Bo Könberg.

Jan Tullberg, Ekonomisk Debatt, 2011 nummer 1, sidan 53. Vilket är en bearbetning av data från Ekberg 2009. [43]

Principiella resonemang förs bäst från renodlade modeller. Antingen ser man pensionen som fonderat sparande till egen pension eller också som löpande betalningar från de som arbetar till de som är pensionärer. Här övergår resonemanget till den senare modellen. [44]

Boken ingår i Population and Development Review, editerad av Lee, R D & Reher. D S. Skriften kommenteras i tidskriften Axess, 2011 nummer 6, sidan 88. [45]

[46] Översättning: Kampen i framtiden, även för utvecklingsländerna, kommer att vara att skaffa sig tillräckligt stora arbetsstyrkor för den ekonomiska tillväxt som behövs för att ta hand om de gamla. Kotkin & Ozuna, “America’s demographic future”, The Cato Institute,

352

Cato Journal, Volume 32, Number 1, Winter 2012, sidan 57.

[47]

Lindgren, B (2002), ”Arbete, arbete, arbete”. Rapport

från Svensk Näringsliv presenterad vid konferens, 17 maj 2002.

[48]

DN-Debatt, Dagens Nyheter, 28 september 2010,

sidan 7.

Patrick Joyce, 2013, Framtidskommissionens delrapport 2 – Delaktighet i framtiden utmaningar för jämställdhet, demokrati och integration”, sidan 127. [49]

Tobias Billström och Mikaela Valtersson, DN-Debatt, Dagens Nyheter, 27 mars 2008. [50]

Arbetsförmedlingens prognoschef Tord Strannefors i Svenska Dagbladet, 26 november 2013, Näringsliv sidan 6. [51]

[52]

Artikel om arbetskraftsinvandring i Dagens Nyheter, 29

januari 2013.

Utredning KAKI, “Arbetskraftsinvandring till Sverige – förslag och konsekvenser”, SOU 2006:87. [53]

353

[54]

LO-utredningen ”Fusk och utnyttjande” citerar

föregående utredning på sidan 51.

[55]

LO-utredningen i sin helhet finns att ladda ner:

http://www.lo.se/…

[56]

LO-utredningen sidorna 62-63.

[57]

LO-utredningen sidan 63.

[58]

LO-utredningen sidan 33.

[59]

Adam Cwejman, Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 30

maj 3013.

[60]

Siri Steijer, ledare i Svenska Dagbladet, 28 juli 2013.

[61]

Ledare i Dagens Nyheter, den 26 februari 2013.

[62] Holmlund, ”Framgång med hög sysselsättningsgrad trots finanskris”, Dagens Nyheter, 6 mars 2012, sidan 5.

354

[63]

Wolodarski, ”Regeringen behöver inte skämmas för

jobben”, Dagens Nyheter, 4 mars, 2012, sidan 5.

[64]

Ledare i Dagens Nyheter, 29 mars 2012.

[65]

Budgeten 2012, sidan 38.

Ulf Lindberg, ”Invandrarna säkrar tillväxten i Sverige”, Aftonbladet, 7 juli 2012. [66]

En beräkning i “Special report: The Nordic countries”, The Economist, 2 februari 2013. [67]

[68]

Se tabell utvecklad från SCB:s statistik i kapitlets första

avsnitt.

Fotnoter Kapitel 3

Jan Tullberg, ”Invandringen och den svenska ekonomin”, Ekonomisk Debatt, nr 1 2011 [69]

[70] Jan Ekberg, 2009, ”Invandring och de offentliga finanserna”, Expertrådet för studier i offentlig ekonomi, ESO 2009:3

355

[71]

I en tidigare uppdatering, som fått en viss spridning,

uppskattade jag merkostnaden år 2011 till 110 miljarder. Den siffran står inte i någon motsatsställning till 125 miljarder för 2013.

[72] Bloggen ”Affes statistik” publicerade i september 2012 beräkningar för år 2011. Den visar invandrarandelen av socialbidrag inte bara

för landet som helhet utan också för enskilda kommuner.

[73]

Artikel av Ulrika By i Dagens Nyheter, 5 mars 2009.

[74] Artikel i Dagens Nyheter den 16 oktober samt en ledare den 17 oktober 2012.

[75]

Lars Jansson, 2002, Mångkultur eller välfärd.

Regeringens hemsida Tolerans, ”Myt 9”. Nu omdöpt till ”Vanliga påståenden nummer 14”. www.regeringen.se/tolerans [76]

Erik Ullenhag, ”Webbsidan är ett led i ett brett arbete mot främlingsfientlighet”, Dagens Nyheter, 22 december 2011. [77]

Fredrik Federley, publicerad på Newsmill 13 september 2011 samt upprepat 14 mars 2013. [78]

356

[79]

http://www.di.se/artiklar/2013/11/19/sd-och-svenskt-

naringsliv-i-storbrak-om-invandringen/?flik=popularast

[80]

Diskussionen på hemsidan har raderats, men återges i

Arnstberg 2009, Sverige och invandringen, från sidan 47.

[81]

OECD:s rapport heter International Migration Outlook

2013.

Prioritering av befintliga invandrare före arbetskraftsinvandrare stöds i rekommendationerna på sidan 129 och ytterligare argumentation finns på sidan 144. [82]

[83]

OECD-rapporten sidan 130.

Svenska Dagbladet presenterade den 13 juni 2013 OECD-rapporten med rubriken ”Invandring en ekonomisk vinst”. Artikelrubriken i Dagens Nyheter samma dag var ”Invandrare betalar mer till samhället än vad de får tillbaka”. [84]

Tullberg, http://www.skanskan.se/article/20130702/OPINION/130709602/-/oecdsrapport-och-invandringens-ekonomi [85]

357

[86]

Om också försvaret fördelas ut enligt tidigare modell blir

resultatet -0,8 procent av BNP.

[87]

Ekberg intervjuas http://na.se/asikt/debatt/1.2118763

—vi-borde-lagga-krutet-pa-integration-

[88]

OECD-rapporten figur 3,1

[89]

OECD-rapporten tabell 3.A1.4

På bloggen http://www.tino.us skriver Sanandaji frekvent och initierat om den svenska invandringen. [90]

http://jyllandsposten.dk/indland/ECE6449723/5000-nye-ikke-vestlige-indvandrerekoster-2-1-mia/ [91]

[92] http://tidningenkulturen.se/artiklar/debattmainmenu-91/samhe-mainmenu-134/14821-vad-kommer-den-somaliskaextrainvandringen-att-kosta

Nilsson, I och Wadeskog, A (2008),”Individen i centrum”, Skandias skriftserie ”Idéer för livet”, Stockholm. [93]

358

[94]

Leissner et al. ”Romers rätt – en strategi för romer i

Sverige”, SOU 2010:55.

[95] http://www.hegnar.no/multimedia/archive/00061/Finansavisen_130413_ För att komma till efterföljande artiklarna byts 1a i adressen ut mot ut mot 2.a,

3a, 5a respektive 5a.

http://arbeidslivinorden.org/nyheter/nyheter2011/article.2011-10-09.2536305676 [96]

[97]

Lars Jansson, 2002, Mångkultur eller välfärd, sidan

174.

Bearbetning av uppgifter från en artikel av Louise Andrén Meiton i Svenska Dagbladet, 28 oktober 2013, Näringsliv sidan 5. [98]

[99]

http://www.statistikomstockholm.se/attachments/article/39/S_2012_08.p

[100]

Samma källa som föregående not.

[101]

Läget hösten 2013 enligt notis Vi i Vasastan.

359

[102]

http://www.dailymail.co.uk/news/article-

2246288/Census-2011-UK-immigrant-population-jumps-THREEMILLION-10-years.html

[103] http://www.dn.se/sthlm/jobbpendlingen-tar-mertid-an-semestern/

[104]

http://www.examiner.com/article/what-is-it-like-to-

teach-black-students

[105] Andreas Hatzigeorgiou avhandling ”Information, Networks and Trust in the Global Economy – Essays on International Trade and Migration”.

Ewa Björling skrev om detta DN-debatt, Dagens Nyheter, 12 maj 2012. [106]

http://www.tino.us/2013/11/flyktinginvandring-harinte-okat-exporten/ [107]

Vilhelm Andersson ”Akademiskt magplask för Lundadisputation”, Fria Tider, 17 november 2013. [108]

[109]

Daniel Griswold skriver om den effekten i Cato

360

Journal, Volume 32 Number 1, Winter 2012.

[110]

Per Lundborg ”Invandringspolitik och

utvandringslandets välfärd” i boken Lyckad invandring, 2010, red Ådahl, Fores.

Fotnoter Kapitel 4

Brå 2005:17,”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet” [111]

[112]

Brå 2005:17, sidan 8.

[113]

Brå 2005:17, sidan 7.

[114]

Mauricio Rojas artikel i Dagens Nyheter, 12 december

2005.

[115] ”An Exploratory Analysis of Swedish Street Gangs”, sidan 9: http://ccj.sagepub.com/content/early/2012/09/04/1043986212458195/p>

Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten ”Sluta generalisera om invandrarna”, Dagens Nyheter, 14 juni 2012. [116]

361

[117]

Brå 2013, ”Utsatthet för brott; nationella

trygghetsundersökningen”.

[118]

”Inget brott att invandra med oriktiga papper”, Dagens

Nyheter, 27 juni 2008.

[119]

Riksdagsdebatt den 4 maj 2011.

Ann Persson, ”Flera krigsförbrytare söker asyl i Sverige”, Dagens Nyheter, 7 september 2011. [120]

[121] Översättning: Vi tolkar deras attraktion till hat som rop på hjälp och deras vandalism av skolor till önskemål om utbildning. Alain Finkielkraut publicerades i den israeliska tidningen Haaretz som delvis återgavs i le Monde och andra franska media:http://galliawatch.blogspot.se/2006/01/finkielkraut-haaretzinterview-and.html Efter den intervjun gjorde Finkielkraut ”en pudel” i franska media. Men han återgick till sin position i en intervju i Der Spiegel, nummer 49, 2013, http://www.spiegel.de/international/world/interviewfrench-philosopher-finkielkraut-on-muslims-and-integration-a937404.html

Enligt Jesu Bergspredikan i Lukasevangeliet skall man hålla fram den andra kinden om någon utdelar ett slag mot ens ena kind; man skall inte slå tillbaka. [122]

362

[123]

Enligt en mätning utförd av Demoskop 2013.

[124]

Översättning: Jag vägrar bestämt att inta neutralitet i

konflikter som den mellan brandkåren och elden.

[125]

Robert Trivers bok Deception.

Kaa Eneberg har skrivit två böcker om Kirunasvenskarna. [126]

Programmet ”Uppdrag granskning” grävde 2004 fram strykningarna i brevet som gjordes år 2000 av Lars Ohly och Siv Holma. [127]

Översättning: Dåliga nyheter har en negativ kraft som besmittar budbäraren. Messenger, in Antony and Cleopatra, act 1, sc. 2, l. 95. [128]

http://www.friatider.se/journalister-blir-du-ranadav-invandrare-far-du-skylla-dig-sjalv Publicerad 14 november 2013. [129]

[130]

http://www.5i12.se/Default.aspx?id=622

Petra Åkesson C-uppsats i sociologi sammanfattad i ”Invandrare krigar mot svenskar med rån”, Dagens Nyheter, 26 mars 2006. [131]

363

[132]

http://www.politiskfilosofi.se/fulltext/2013-

1/pdf/2013-1_010-022_tullberg.pdf

[133]

Brottsbalken 16 kapitlet, § 8, Lag 2002:800.

[134]

SOU 1968:68 via. www.vitbok.se, kapitel 10, avsnitt F.

[135]

http://www.youtube.com/watch?v=x7yZ0HDDOBc

Talionprincipen finns i Gamla testamentet och i många andra lagar som den babyloniske härskaren Hammurabis 4000 år gamla lag. Den ansågs vara måttfull genom att inte straffa brottslingen hårdare än brottet, som att sticka ut ett öga på den som slagit ut en annans tand. [136]

[137]

Domen finns på https://lagen.nu/dom/nja/2005s805

Åke Greens predikan återgiven i sin helhet, Dagens Nyheter, 21 januari 2005. [138]

http://www.do.se/sv/sidhuvud/Sok-pa-do/? quicksearchquery=förlikningar http://www.do.se/sv/sidhuvud/Sok-pa-do/?quicksearchquery=domar [139]

364

[140]

Hanne Kjöller, Dagens Nyheter, 26 mars 2013.

[141]

Brå 2013:16 ”Hatbrott 2012”, sidan 14.

[142]

Brå 2013:16 ”Hatbrott 2012”, sidan 15.

[143]

Brå 2013:16 ”Hatbrott 2012”, sidan 10.

Krönika i Avpixlat http://avpixlat.info/2013/08/29/ord-som-dog-at-martin-luther-king-jrduger-ocksa-at-mig/ [144]

Fotnoter Kapitel 5

Migrationsverkets årsredovisning 2013, sidan 17: http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d29f5/139323525 [145]

[146]

Källa som föregående not Figur 58, sidan 87.

[147]

Källa som föregående not, sidorna 3-4.

[148]

Migrationsverkets årsredovisning 2012,

365

http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Vartuppdrag/Organisation/Redovisning-av-verksamheten.html sidan 25.

[149]

Migrationsverkets årsredovisning 2013, sidan 46.

[150]

Exempelvis SOU 2004:132.

[151]

Enligt Gunnar Axén artikel i Svenska Dagbladet, 5

augusti 2013: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/motsattningar-omanhoriginvandring_8399472.svd

I artikel av Ann Persson ”Flyktingsmugglare skulle kunna stoppas”, Dagens Nyheter, 16 oktober 2011. [152]

[153]

migrationsverket.se/info/6605.html

[154]

Uppgifter från Migrationsverket.

Joel Dahlberg skrev en informativ artikel i Svenska Dagbladet, 27 juli 2013. [155]

[156]

Artikel ”Ej utförda utvisningar”, Dagens Nyheter, 7

mars 2013.

366

[157]

TV programmet Agenda den 17 mars 2013.

[158]

Exempelvis gör generalsekreteraren i

advokatsamfundet Anne Ramberg den distinktionen mellan rättssäkerhet och rättstrygghet i tidskriften Axess, november 2013.

[159]

Richard Posner, 1999, The Problematics of Moral and

Legal Theory.

Juristen Mårten Schultz illustrerar ofrivilligt skråintresse i artikeln, ”Stäm den som kränker dig på nätet”, Svenska Dagbladet, 16 december 2013. [160]

http://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2010/Nr5-2010-Argang-76/Hardare-klimat-paverkar-Europadomstolen/ [161]

Sidan 11: http://www.polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Rapporterutredningar/01%20Polisen%20nationellt/Ovriga%20rapporterutredningar/Inspektionertillsyns%20rapporter/2013/Tillsynsrapport_10_2013_Verkstallighet.pdf [162]

[163]

http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/papperslosa/

367

[164]

Nyhetsartikel av Lisbeth Brattberg, ”Utvisade

flyktingar stannar i Sverige”, Dagens Nyheter, 10 februari 2008.

[165]

Jan Milld, Vitboken, avsnitt 16 d. Tillgänglig på nätet

under: http://www.vitbok.se/

[166]

Ett beslut av Migrationsverkets offentliggjordes

omgående i alla medier den 3 september 2013.

Migrationsverkets hemsida ger löpande information per vecka för de fem största asylgrupperna: http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html [167]

[168]

UNHCR, The State of the World’s Refugees, 1995,

sidan 85.

[169] Problemen med integrationen kommer att diskuteras längre fram i detta kapitel.

[170]

Prop 1997/98:16.

[171]

Lag 2010:1979.

368

[172]

DN-Debatt, Dagens Nyheter, 17 november 2010.

[173]

Fores rapporterar i Dagens Nyheter, 20 mars 2011.

[174]

Nyhetsartikel i Dagens Nyheter, 24 juni 2012.

[175]

Anja Wiesbrock, Timbrorapport 2013, sidan 10

respektive sidan 7.

[176]

Artikel i Fria Tider, 15 november 2013.

Erik Ullenhag: ”Vi gör om integrationen”, Svenska Dagbladet, 14 november 2013. [177]

http://www.tcotidningen.se/erik-ullenhagforsvararetableringsreform-for-nyanlanda [178]

http://www.dn.se/debatt/svenska-for-invandraremaste-forandras-i-grunden/ [179]

Erik Ullenhag ”Vi gör om integrationen”, Svenska Dagbladet, 14 november 2013. [180]

369

[181]

Tord Strannefors, prognoschef Arbetsförmedlingen,

Svenska Dagbladet, 26 november 2013, Näringsliv, sidan 6.

[182]

Mycket handlar om utvecklingen kring Beveridge-

kurvan som är en representation av förhållandet mellan nivån på arbetslöshet och antalet lediga arbeten.

[183]

Anja Wiesbrock, Timbrorapport 2013.

[184]

Bloggen: Inslag.se

[185]

Nyhetsartikel i Dagens Nyheter, 14 januari 2012.

[186]

Riksdag och departement publicerad 3 oktober 2011.

http://www.expressen.se/nyheter/misstankteterroristen-i-uganda-18-aring-fran-sundsvall/ samt https://www.flashback.org/t1441458p19 [187]

[188]

Artikel av Staffan Danielsson i Dagens Nyheter, 26

april 2012.

[189]

http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/30/d-rf-r-r-

370

flyktingmottagandet-s-dyrt-exemplet-vallentuna.

Ann Persson, Stefan Lisinski och Mattias Carlsson, Dagens Nyheter, 18 september 2012. [190]

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, Svenska Dagbladet, 12 november 2013. [191]

[192]

http://meritwager.wordpress.com/

[193]

Anders Danielsson skrev en artikel i Dagens Nyheter,

16 oktober 2013.

[194]

Maciej Zaremba artikel i Dagens Nyheter, 5 nov 2009.

[195]

Nyhetsartikel av Ann Persson i Dagens Nyheter, 6

november 2009.

Artikel ”Flyktingbarn fastnar i tillfälligt boende”, Dagens Nyheter, 19 juli 2007. [196]

[197]

migrationsverket.se/info/6605.html

371

[198]

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/motsattningar-

om-anhoriginvandring_8399472.svd

[199]

Riksdagsdebatt den 16 februari 2011.

[200]

Artikel av Gunnar Sörbring, Dagens Nyheter, 29

september 2013.

Jenny Nordberg, ”Svenska pass åtråvärt i Istanbul”, Dagens Nyheter, 3 januari 2014. [201]

[202]

Samma källa som föregående not.

[203]

Samma källa som föregående not.

I Bertolt Brechts pjäs ”Den goda människan från Szechuan” är en central fråga om en högre moral kan fungera i ett korrupt samhälle. [204]

Hemsidan lanserades i december 2011 och här kommenteras originalversionen. En senare revidering är att den inte längre kallar de uppfattningarna som agiteras mot för ”myter” utan ”vanliga påståenden”. [205]

372

[206]

Erik Ullenhag, DN-debatt, Dagens Nyheter, 22

december 2011.

[207]

Sandelin, G. 2011. ”Saklig diskussion bästa motgiftet

mot rasism”, DN-Debatt, Dagens Nyheter, 20 december. Madon, S. 2011. ”Myter om invandring kan inte bemötas med skönmålning”, Newsmill, 19 dec 2011. Johansson Heinö, A. och Neuman, P. 2011. ”Regeringens argument om invandring är delvis vilseledande”, DN-Debatt, Dagens Nyheter, 20 december 2011.

Andel för kategorierna ”konventionsflyktingar” + ”kvotflyktingar” av det totala antalet uppehållstillstånd i Migrationsverkets statistik. [208]

[209] Marie Demker, 2012, ”Positiv attityd till invandring trots mobilisering av invandringsmotstånd” i Oscarsson, H., Bergström, A. (red), I framtidens skugga, SOM-Institutet, Göteborgs universitet, sidan 95.

[210]

Marie Demker, DN-Debatt, Dagens Nyheter, 24 maj

2010.

José Alberto Diaz, Integrationsbarometern i Dagens Nyheter, 31 maj 2007. [211]

[212]

Demker och Johansson Heinö, DN-Debatt, Dagens

373

Nyheter, 21 juli 2013.

[213]

Novus 2010.

[214]

I framtidens skugga, SOM-Institutet, 2012, sidan 101.

[215]

Marie Demker, DN-debatt, Dagens Nyheter, 24 maj

2010.

Sören Holmberg 2012: http://www.svtplay.se/klipp/170174/almedalen-2012-pers-hornasmapartiernas-overlevnad. [216]

Detta återges i Westerbergs rapport 2012, ”Främlingsfientligheten inom oss”, sidan 239. [217]

YouGovOpinion från januari 2013. Sverigedemokraternas siffra har ökat från 57 procent i YouGovOpinion 2011. [218]

[219]

The Economist, 8 maj 2010, sidan 58.

[220]

Novus 2010.

374

[221]

I boken Exit folkhemmet diskuteras arbetsfördelningen

inom den borgerliga regeringen av Åke Wedin på sidorna 61-65. Statistiken finns på sidan 63. http://snaphanen.dk/upload/Exit.pdf

[222] Maciej Zaremba, ”Upptäck Sverige”, Dagens Nyheter, 15 mars 2009, Kultur sidan 8.

[223]

Två centrala böcker över den globala utvecklingen

efter kalla krigets slut är Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man samt Samuel Huntingtons The Clash of Civilizations – and the remaking of world order.

Fotnoter Kapitel 6

Jasenko Selimovic, ”Rädsla för rasiststämpel hindrar integrationsdebatt”, DN-Debatt, Dagens Nyheter, 21 oktober 2012. [225]

Erik Ullenhag, ”Vi gör om integrationen”, Svenska Dagbladet, 14 november 2013. [226]

Enligt SOM-institutets bok Lyckan kommer lyckan går, 2005, sidan 234. [227]

[228]

http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/30/att-

375

begr-nsa-invandring-fr-n-vissa-l-nder-g-r-emot-cs-v-rderingar

Staffan Danielsson: http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/11/klarar-sverige-flera-miljonernya-medborgare [229]

[230]

Johansson Heinö, Svenska Dagbladet, 4 april 2013.

[231]

Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladet, 22 september

[232]

Peter Santessons blogg: Inslag.se

2013.

[233] Seminarium vid Vetenskapsrådet, ”Kvartalsseminarium”, 19 september 2013.

http://www.document.no/2014/02/lav-sysselsettingblant-flyktninger-til-norge/ [234]

[235] Westerbergs utredning ”Främlingsfientligheten inom oss” SOU 2012:74, sidorna 343-344, www.regeringen.se/sb/d/15547/a/203123

[236]

Andreas Johansson Heinö, Timbrorapport 2011, s 16.

376

[237]

Björn von Heland, ”Arbetsmarknadspolitik på fel

spår”, Ekonomisk Debatt, nummer 8 2006.

[238]

Brå 2012: 14, ”Politikernas trygghetsundersökning”,

figur 2, sidan 27.

[239]

Thomas Hylland Eriksen, ”Nationalism från ett annat

håll”, Svenska Dagbladet, 26 november 2013.

[240]

Maciej Zaremba, artikel i Dagens Nyheter, 17 februari

2008.

The Economist, ”Snow White and the seven isms”, 30 november, 2006: http://www.economist.com/node/8368105 [241]

[242]

Debatt vid Publicistklubbens årsmöte i Kulturhuset, 15

april 2013.

[243]

Med FN-terminologi UDHR, Universal Declaration of

Human Rights.

Översättning: Hela UDHR-texten sattes ihop under mindre än två år. Under den tid som världen var uppdelad i ett Öst- och ett Västblock var det en enormt svår uppgift att hitta en gemensam grund för vad [244]

377

som skulle utgöra kärnan i ett sådant dokument. http://www.un.org/en/documents/udhr/history.shtml

[245]

En redogörelse av förändringar i rådets

sammansättning görs i The Economist April 4, 2009.

[246]

Det beslöts att ”Defamation of religion is a human

rights violation” av UN HR Council de 26 mars 2009 med 23 röster mot 13. www. Reuters.com/article/2009/03/26

Kairodeklarationen 1990, Artikel 22 A. Sharia är en omfattande uppsättning regler som bygger på Koranen och muslimska religiösa traditioner. [247]

Jacob Mchangama and Guglielmo Verdirame, ”The Danger of Human Rights Proliferation”, Foreign Affairs, July 24, 2013. [248]

De finns i andra artikeln av ”Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” som antogs av den franska nationalförsamlingen 26 augusti 1789. [249]

En mer ambitiös kritik av denna tes publicerades i en akademisk tidskrift: Jan Tullberg, ”Det lika människovärdet – några kritiska synpunkter på en populär tes”, Filosofisk tidskrift, nummer 3, 2006, [250]

378

[251]

En del av den amerikanska

självständighetsförklaringen från 1776.

[252]

Erwin Bischofberger och Helge Brattgård, 1991 i

skriften Det svårfångade människovärdet, Statens medicinsketiska råd.

[253]

Carl Reinhold Bråkenhielm, artikel i Biologi och

livsåskådning, 1994 av Uddenberg et. al. Av respondenterna i undersökningen var 7 procent tveksamma.

[254] Tillsammans med Hans De Geer genomförde jag en undersökning vid Stockholms Läns Landsting. Det genomsnittliga svaret till påståendet ”Det lika människovärdet är en viktig princip i det praktiska arbetet” resulterade i ett instämmande stöd på 96 poäng av maximalt 100.

[255] Denna lag myntades 1933 av Axel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår.

[256]

Dagens Nyheter, 17 december 2012, faktaruta sidan

[257]

Svenska Dagbladet, 18 mars 2006.

[258]

Ledare av Sanna Rayman, Svenska Dagbladet, 9

12.

379

november 2013.

Fotnoter Kapitel 7

Arne Ruth, ”Mellan mångfald och rasism”, Invandrare och Minoriteter, nummer 1, 2006. [259]

[260]

Artikel publicerad på den danska sajten Snapphanen:

http://snaphanen.dk/2013/10/02/vi-forbloder-i-humanisternesopslidningskrig/

[261] Bryan Caplan hävdar det i en artikel i Cato Journal, specialnummer om immigration: http://www.cato.org/cato-journal/winter2012

[262]

The Economist, 20 december 2009, sidan 86.

[263] Arthur Schlesinger Jr., 1992, The Disuniting of America: Reflections on a Multicultural Society.

[264]

Will Kymlicka, 2002, Contemporary Political

Philosophy.

[265]

Robert Putnam, 2007, ”E Pluribus Unum: Diversity

380

and Community in the Twenty-First Century”, Scandinavian Political Studies, June 2007.

[266]

Benedictus XVI, ”The Regensburg Address”, 28

september 2006. Commented in The Economist, 21 oktober 2006, sidan 71.

[267] Hamed Abdel-Samad, ”Much ado about Sarrazin”, Die Welt, 18 Augusti 2011.

[268]

Ian Buruma, 2009, Mordet i Amsterdam.

Samuel Huntington, 1996, The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order, sidan 217 [269]

http://www.wzb.eu/en/press-release/islamicfundamentalism-is-widely-spread [270]

”From Bagdad to Birmingham”, The Economist, 3 februari 2007, sidan 35. [271]

Christoffer Caldwell, 2009, Reflections on the revolution in Europe: - Immigration, Islam and the West. Uppgiften ovan finns på sidan 131. [272]

381

[273]

”Integrated, but irked – The tension of being Muslim

and American”, The Economist, 9 januari 2010, sidan 44.

[274]

Christoffer Caldwell argumenterar underbyggt mot

optimistiska förhoppningar på en snabb sekularisering och liberalisering av de muslimska invandrarna i Europa.

[275]

Ian Buruma, 2007, Debatt i det tyska forumet

sightandsign.com mot Pascal Bruckner.

[276] Kenan Malik, 2009, Från fatwa till jihad. Irans ledare Ayatollah Khomeini dömde Rushdie för boken Satansverserna till en dödsdom 1989, en fatwa, som varje troende muslim kan verkställa. Jihad betyder heligt krig och inkluderar terrorism.

[277] Fogh Rasmussen citerad i Svenska Dagbladet, 6 april 2009: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ingen-muhammedursakt-franfogh_2702819.svd

Jan Tullberg & Birgitta Tullberg, 1997, ”Separation or Unity? A Model for Solving Ethnic Conflicts”, årgång 16, nummer 2. [278]

[279]

Pierre van den Berghe, 1987, The Ethnic

Phenomenon.

382

[280]

Tatu Vanhanen, 1999, ”Domestic Ethnic Conflict and

Ethnic Nepotism: A Comparative Analysis”, Journal of Peace Research, årgång 36, januari.

[281] Vidu Soni, 1998, ”Affirmative Action in a US Federal Agency”, Presentation vid konferensen för Politics and the Life Sciences,

Boston, 1998.

Francis Fukuyama, 1995, Trust – the social virtues and the creation of prosperity [282]

Jan Tullberg, ”Trust – the importance of trustfulness versus trustworthiness”, Journal of Socio-Economics, nummer 5, 2008. [283]

[284]

Den svenska regeringsformens första kapitel, första

paragraf.

Denna ytterst viktiga teori kräver en del tankeverksamhet innan den riktigt förstås. Bill Clinton berättade att han lagt ner mer möda på att förklara denna effekt än någon annan. [285]

[286] Mill, John Stuart, 1861/1991, Considerations on Representative Government.

383

[287]

Etnopluralist doktrinen är emot en hierarki mellan

etniska grupper. Doktrinen hävdar att det är värdefullt med sammanhållning till sin egen etniska grupp. En parallell är familjelojalitet; det går väl att hävda att det är önskvärt att personen q känner starka band till familjen Q och personen z till familjen Z. Ingen familj behöver ha en ambition att underkuva den andra.

[288]

Ernest Renan, 1882, ”Vad är en nation?”, Fronesis,

nummer 34, 2010, sidan 68.

[289]

Rudolph Rummel, 1994, Death by Government.

[290]

Herbert Tingsten, 1965, Från idéer till idyll, sidan 16.

Pierre Joseph Proudhon, citerad av Hardin, 1993, Living within Limits, sidan 235. [291]

Mona Sahlin, Tidningen Euroturk 2002; Anders Borg, Riksdagen, 13 april 2011; Fredrik Reinfeldt, Södertälje 2006; Maud Olofsson, Linköping 2011; Birgitta Ohlsson, Expressen 6 juni 2001. [292]

[293] Jan Sjunnesson, 2013, Sverige 2020 från extremt experiment till normal nation, sidan 200.

384

[294]

Se ”Efterkrigstidens invandring och utvandring” av

Åke Nilsson utgiven av Statistiska Centralbyrån 2004.

[295]

Nyhetsartikel i Svenska Dagbladet, 9 november 2013,

sidan 26.

[296]

Dagens Nyheter, 26 juni 2011

Billström och Malmström, ”Slå hål på fästning Europa”, Svenska Dagbladet, 9 maj 2008. [297]

[298] Marine le Pen höll ett tal i Europaparlamentet som diskuterade skulden till olyckan utanför Lampedusa i oktober 2013: http://www.youtube.com/watch?v=HDvneCHnaLU

[299]

Agendadebatt i Sveriges Television den 6 oktober

2013.

Ullenhag och Johansson Metso, ”Europeiskt asylvisum bör införas”, Svenska Dagbladet, 10 oktober 2013. [300]

I boken Exit folkhemmet redogör Åke Wedin för den svenska linjen i denna fråga sidan 76: http://snaphanen.dk/upload/Exit.pdf [301]

385

[302]

SCB statistik för år 2012.

[303]

SCB prognoser för 2060 från maj 2008 respektive

april 2013.

[304] Centerpartisten Staffan Danielsson: http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/11/klarar-sverige-flera-miljonernya-medborgare

Charlotta Hedberg och Bo Malmberg, ”Den stora utmaningen: internationell migration i en globaliserad värld”.GlobaliseringsRådet, rapport 18. [305]

Michael Hjerm, föredrag vid FAS seminarium i Stockholm den 15 september 2011. [306]

[307] Christopher Caldwell, 2009, Reflections upon the Revolution in Europe, sidan 123.

Paul Collier utvecklar denna problematik i sin nya bok Exodus: Immigration and Multiculturalism in the 21st Century. [308]

[309] Arne Ruth, 2006, ”Mellan mångfald och rasism”, Invandrare och Minoriteter, 2006 #1, s 15

386

Fotnoter Kapitel 8

[310]

Översättning: Den totalitära drivkraften är mer än en

vilja till makt, det är en passion för ideal”. Thomas Fleming, 1988, The Politics of Human Nature, sidan 196.

En bra beskrivning av boken görs av Anders Ehnmark i Moderna Tider, nummer 60, 1995. [311]

[312]

Ludwig von Mises, 1949, Human Action – A Treatise

On Economics.

Peter Drucker, 1939, The End of Economic Man: The Origins of Totalitarianism. [313]

[314] Boken The Authoritan Personality publiceras 1950 i en serie med det missvisande namnet Studies in Prejudices.

En av Magnus Ugglas revolterande unga män kan ses som illustration till den antiauktoritära och antifascistiska personlighetens attityd: ”och jag skiter i morsan, och jag skiter i farsan, dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i”. [315]

Helmut Kohl blev förbundskansler i Tyskland när landet återförenades 1990. Återföreningen blev ytterst dyrbar med en för hög [316]

387

valutakurs, så att stora delar av det östtyska näringslivet gick i konkurs och dess arbetare blev arbetslösa med västtyska socialbidrag.

[317]

Jan Tullberg, ”Ekonomisk doping – hjälper eller

stjälper?”, Ekonomisk Debatt, nummer 6, 2013.

[318]

Christopher Lasch driver tesen i boken The Revolt of

the Elites – and the betrayal of democracy.

Den engelska versionen lyder: ”We all know what to do, but we don’t know how to get re-elected once we have done it.” [319]

[320]

The Economist, 4 december 2010.

”Regeringens skrivelse 2013/14:61, ”En politik för en levande demokrati” [321]

[322] http://www.sydsvenskan.se/sverige/storsta-hotetkommer-fran-vanster/

[323]

Ledarstick i Svenska Dagbladet, 12 februari 2014.

Staten Medieråd, 2013, Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet, figur sidan 39. [324]

388

[325]

Översättning: Förtal av religion skall uppfattas som en

kränkning av de mänskliga rättigheterna. Islam associeras ofta och felaktigt med kränkning av mänskliga rättigheter och terrorism. www.reuters.com/article/2009/03/26

[326]

Bengt Westerberg ”Främlingsfienden inom oss”, SOU

2012:74 www.regeringen.se/sb/d/15547/a/203123

[327]

Westerberg 2012, sidan 67.

[328]

Westerberg 2012, sidan 221.

[329]

Westerberg 2012, sidan 189.

[330]

Westerberg 2012, sidan 207.

[331]

Westerberg 2012, sidan 189 hänvisar till Neumann &

Stevens 2009.

Artikel av Erik Ullenhag, DN-Debatt, Dagens Nyheter, 10 april 2013. [332]

389

[333]

Maria Ferm leder detta projekt som beskrivs i Svenska

Dagbladet, 22 september 2013.

[334]

George Orwell, 1949, 1984.

[335] Titeln på Huntfords engelska bok är The New totalitarians och den svenska Det blinda Sverige. Båda versionerna kom ut 1971. Enzensbergers essäserie ”Svensk höst” skrevs i början på 80-talet.

Alice Teodorescu http://www.skanskan.se/article/20130914/OPINION/130919612/1061//argument-istallet-for-censur[336]

Marika Formgren, ”Sluta med propagandan”, i tidskriften Axess, nummer 1, 2014. [337]

[338] Kommunismens svarta bok skriven av Stéphane Courtois med flera, 1997.

Ola Fransson, ”Så blev vi alla rasister”, Sociologisk Forskning, nummer 3, 2006. [339]

[340] Citerad av Arnstberg & Sandelin, 2013, Invandring och Mörkläggning, sidan 306.

390

[341]

Bengt Ohlson, Krönika i Dagens Nyheter, 29 mars

[342]

Robert Gustavsson, ”Sverige lider av en PK-fascism”,

2013.

Aftonbladet, 3 april 2013.

[343]

http://www.henrikoscarsson.com/2013/12/valjare-

ar-inga-dumbommar.html

Den följande länken leder till en artikel där jag kommenterar ett stöd för PK-kulturen i en utställning vid Forum för levande historia http://tidningenkulturen.se/artiklar/debatt-mainmenu-91/samhemainmenu-134/12280-politiskt-korrekt—vem-aer-intolerant [344]

http://tidningenkulturen.se/artiklar/debattmainmenu-91/samhe-mainmenu-134/16746-aer-antirasismen-en-rasistiskideologi [345]

[346]

Maliks bok heter Från Fatwa till Jihad.

Översättning: Politisk korrekthet, en ny hårdnackad ideologi, uppnådde framgångar under täckmanteln av sin egen fånighet. Caldwell, Christopher, 2009. Reflections on the revolution in Europe: Immigration, Islam and the West, sidan 72. [347]

391

[348]

Översättning: Denna antirasism kommer för 2000-

talet att vara vad kommunismen var för 1900-talet: en källa till våld. Alain Finkielkraut i den israeliska tidningen Haaretz som delvis återgavs i le Monde och andra franska media:http://galliawatch.blogspot.se/2006/01/finkielkraut-haaretzinterview-and.html

[349]

Danska Datainspektionen, 16 november 2011.

[350] Tekniken är att se alla typer av samröre med en belastad person som tecken på att vara dennes ”medbrottsling”. Den som känner någon som i sin tur känner någon som är en bankrånare kan misstänkliggöras för att också planera bankrån.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17705693.ab?

[351]

teaser=true

Expressen ”hängde ut” anonyma Sverigedemokrater 10 december och anonyma privatpersoner 11 december 2013. [352]

Stasi är den östtyska säkerhetspolisen som framför allt är känd för sin omfattande verksamhet. Organisationen hade omkring 100.000 anställda och 200.000 ”inofficiella medarbetare”. [353]

392

[354]

Artikel ”Vi är Sveriges Stasi”, Fria Tider, 18 december

[355]

Stefan Löfven deltar i demonstration i Kärrtorp 22

2013.

december 2013 som inkluderar vänsterhuliganer som ”Revolutionära Fronten”. En demonstration emot högerns politiska våld, men inte mot vänsterns.

Fredrik Reinfeldt framträdande i TV och återgivet i Expressen 12 december 2013. [356]

[357]

Tidningen News of the World lades ner sommaren

2011.

Den förekom i det offentliga rummet i en kampanj 2010 med reklamaffischer. [358]

Denna annons publicerades i pressen och inkluderade dessutom programpunkter med talare. Inte minst var organisation EXPO representerad. Kopplingen till försvarsfrågan saknades. [359]

[360] http://www.forsvarsmakten.se/sv/ommyndigheten/vara-varderingar/var-uppforandekod/

393

[361]

Vaclav Havel är författare och dissident som efter

kommunismens fall blev president i Tjeckoslovakien. Havel skrev en artikel i tidskriften Moderna Tider, nummer 34, 1993.

[362]

Anna Dahlberg, Expressen, 9 september 2012.

[363]

Peter Santessons blogg: inslag.se, september 2012.

[364]

Framtidskommissionens delrapport 2, Patrick Joyce.

Översättning: Man kan inte samtidigt ha fri invandring och en välfärdsstat. From Milton Friedman’s session at the 18th Annual Institute for Liberty and Policy Analysis, August 20-22, 1999. [365]

Matz Dahlberg, Karin Edmark and Heléne Lundqvist, Institutet för Näringslivsforskning, IFN, working paper 860. [366]

[367] Bryan Caplan, ”Why Should We Restrict Immigration?”, Cato Journal: http://www.cato.org/cato-journal/winter2012

[368]

Mattias Gardell, Anarkistisk tidskrift, nummer 6-7,

1992, sidan 26.

394

[369]

Jan and Birgitta Tullberg, ”Proportionalism or

Liberalism – Two Ideas of Social Justice”, Politicon, nummer 2, 2006.

[370]

Ulf Lindberg, ”Invandrarna säkrar tillväxten i

Sverige”, Aftonbladet, 7 juli 2012.

Fotnoter Kapitel 9

[371] Originalet publicerat 1974, senare utgiven på Faber & Faber, London, 1993.

Det öppna brevet från Émile Zola publicerades i den franska dagstidningen L’Aurore den 13 januari 1898. [372]

[373]

Richard Sennett, 1993, The Fall of Public Man, sidan

246.

Ronald Inglehart är den centrala internationelle forskaren. I Sverige har Torleif Petterson varit den främsta forskaren som bidragit till projektet. [374]

Denna syn på individualism förespråkas av Berggren och Trädgårdh i boken Är svensken människa? [375]

395

[376]

David Riesmans bok, The Lonely Crowd, publicerades

första gången 1950.

[377]

Publikationen Riksdag och departement, 3 oktober

[378]

Krönika i Svenska Dagbladet, 20 september 2013.

2011.

Annica Sohlström, biståndsorganisationen Forum Syd, Svenska Dagbladet, 18 oktober 2012, sidan 8. [379]

[380] Programmet “Uppdrag granskning” sändes 16 januari 2013 och mottog mycket kritik för att rikta uppmärksamhet mot bluffar från “goda” organisationer: Rädda barnen, Bris och Majblomman.

Jan och Birgitta Tullbergs bok 1994, Naturlig etik en uppgörelse med altruismen och Birgitta och Jan Tullberg artikel 2011 ”Biology and Politics: The Cutting Edge, Albert Somit, A & Peterson, S (Eds), The Research in Biopolitics Series by Emerald. [381]

Hanne Kjöllers bok, En halv sanning är också en lögn, tar upp många exempel på detta. Många i journalistskrået förnekade aggressivt att massmedia ofta använder denna effektiva men diskutabla dramaturgi. [382]

396

[383]

Se opinionsundersökning redovisad i kapitel 6, i

avsnittet “Gränslöst ansvar”.

[384]

Pascal Bruckner beskriver denna nya västerländska

mentalitet i sin bok, La tyrannie de la pénitence: Essai sur le masochisme occidental, 2006.

[385]

Citerad av Johansson Heinö i “Farväl till

integrationspolitiken? Del 2”, Svenska Dagbladet, 4 april 2013.

[386]

Multikulturpropositionen heter proposition 1975:26.

Detta beslut togs genom Socialtjänstlagen1980 av en enig riksdag och en borgerlig regering. Från § 6: “Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.” [387]

Termen myntades av Anne-Marie Pålsson i boken Knapptryckarkompaniet. Hon beskriver hur riksdagsmännen, i första hand hennes egen moderata grupp, inte förväntas tänka själva utan slaviskt följa partiledningen. [388]

Citerad av Assar Lindbeck den 28 oktober 2013 på seminarium för Centerpartet. [389]

397

Bloggen ”Affes statistik” redovisar socialbidragen till invandrare på såväl nationell som kommunal nivå. [390]

Hans Ingvar Roth, Vetenskapsrådets kvartalsseminarium 16 december 2009. [391]

[392]

Jonas Hinnfors föredrag Ratio den 23 februari 2011.

Med ökande flyktingströmmar beslöt den socialdemokratiska regeringen att uppehållstillstånd endast skulle ges till egentliga flyktingar. Den stora gruppen “humanitära skäl” skulle möta en mer restriktiv politik. [393]

I det finns formuleringar som “underlätta för dem som på ålderns höst vill återvända till ursprungslandet ”. [394]

[395]

Svend Dahl föredrag Ratio 3 december 2008.

[396]

Fredrik Reinfeldt, Svenska Dagbladet, 31 december

2013.

Artikel i Dagens Nyheter 25 mars 2006. http://www.dn.se/debatt/allt-fler-far-det-allt-samre-i-utsatta[397]

398

bostadsomraden/

[398]

Omröstningen inom Sierra Club:

http://politicsandthelifesciences.org/Contents/Contents-2001-3/PLS20013-019.pdf

Eichengreen ”Politikens återkomst”, Dagens Nyheter, 18 maj 2010, sidan 4. [399]

[400]

Peter Santesson, 2012, boken Reformpolitikens

strategier.

Christoffer Lasch, 1995. The Revolt of the Elites - and the betrayal of democracy. [401]

[402]

http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-

24636868

Undersökning av SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2012 i boken I framtidens skugga, sidan 101. [403]

[404]

Johansson Heinö blogg, oktober 2012.

[405]

Länk http://www.bgf.nu/

399

[406]

http://aktualia.wordpress.com/julia-caesar/

[407]

http://tobbesmedieblogg.blogspot.se/

[408]

http://affes.wordpress.com/

[409]

Programmet sänt den 20 februari 2013.

[410]

Dagens Samhälle, 25 oktober 2013.

[411]

Lindbeck föreläser för Centerpartiet 28 oktober 2013.

”It’s just obvious that you cannot have free immigration and a welfare state” citat från ”Milton Friedman at 85”, Forbes, December 29, 1997. [412]

[413]

http://www.tino.us/

David Cameron skrev en artikel om de negativa effekterna av EU:s ”fria rörlighet” Financial Times den 26 november 2013. [414]

[415]

Nyhetsartikel 30 november 2013:

400

http://www.nzherald.co.nz/world/news/article.cfm? c_id=2&objectid=11164898

[416]

Översättning: Representation betyder här att agera i de

representerades intresse och vara lyhörd gentemot dem. Hanna Pitkin, 1967, The Concept of Representation, sidan 209.

[417]

Nathan Shachar, ”Antielitismens höga pris”, Axess,

nummer 1, 2010, sidan 38.

http://www.newstatesman.com/globalissues/2013/11/new-exodus [418]

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/europeisktasylvisum-bor-inforas_8600830.svd [419]

En reform som förespråkas av en rad organisationer som har ett gemensamt projekt kallad “Asylrätt 2014”. [420]

[421]

Migrationsverkets årsredovisning 2013, figur 68, sidan

98.

Migrationsverkets årsredovisning 2012, http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Vartuppdrag/Organisation/Redovisning-av-verksamheten.html sidan 25. [422]

401

[423]

Orden är paroller för Gorbatjovs reformpolitik. Den

första ryska termen står för ”öppenhet” och den andra för ”ombyggnad”.

402