Acta genealogica Malungensia [PDF]

Zitiervorschau

B.ldcr. å oniit.icr.dr sida visar:

S:T OLOFSBILDEN I MALUNGS KYRKA. Träskulptur av nordtyskt ursprung, troligen frän början av 1400-talet.

JOSEF SJÖGREN

ACTA GENEALOGICA MALUNG EN SI A

BtfapÉöifflMolipÉ INNEHÅLLANDE INLEDANDE ÖVERSIKT, BOUPPTECKNINGSREGISTER, MANTALSLÄNGDER, BOMÄRKESFÖRTECKNING, DÖDBOKSUTDRAG, SUMMARY IN ENGLISH

Sammanställning av

JOSEF SJÖGREN

MALUNGS BOKTRYCKERI AB

TRYCKT MED BIDRAG FRÅN MALUNGS FÖRSAMLING LÄNGMANSKA FONDEN INGENJÖR ANDERS DIÖS UPPSALA

TRYCKT PÅ 125 G GRAVYRTRYCK PAPPER FRÅN LESSEBO färgbilder:

Petterssons foto, malung

bilagor: formulär till antavla, karta över malung

SKINNET TILL BIBLIOFILUPPLAGAN FRÅN ELIASSONS, MALUNG TRYCKT OCH BUNDET AV MALUNGS BOKTRYCKERI AB, MALUNG SOM SLUTFÖRDE TRYCKNINGEN I JUNI MÅNAD 1963

FÖRORD

»Acta Genealogica Malungensia» — Malungs genealogiska handlingar — utgöras helt naturligt huvudsakligen av ministerialböckerna i kyrkoarkivet. Men eftersom dessa tillsammans uppgå till hundratalet volymer, är någon utgåva av dem alla inte tänk­ bar. Det som i arkivbeståndet på alla sätt är av största intresse, är de från 1775 bevarade Död och Begravningsböckerna, och det är en sammanställning av dödböckernas uppgif­ ter, som är stommen i föreliggande arbete. Från början har det ej varit meningen att pub­ licera denna bearbetning, men under de många år som arbetet härmed pågått, har det blivit klart, att dödboksuppgifterna satta i medelpunkten och kompletterade med en del andra genealogiska fakta borde kunna utgöra den allra värdefullaste källa till uppgifter om förfäderna till bygdens nu levande innevånare. För att få en klar och uttömmande utgåva av Malungs äldre dödböcker har dock hela beståndet av ministerialböcker — »kyrkböcker» — måst användas till komplettering, efter­ som dödböckerna förts på varierande sätt och med växlande uppställning. Den utgåva, som här föreligger för tiden 1775—1895, är sålunda ej en direkt avskrivning, då en sådan endast för vissa perioder skulle vara fullgott genealogiskt källmaterial. Då äldre bouppteckningar i många fall lämna intressanta uppgifter om gången tid och dess förhållanden, har detta motiverat en registrering av samtliga bouppteckningsbestånd — i Landsarkivet, Tingslagsarkivet och Yttermalungs bouppteckningar i Kyrkoarkivet — vilket kunnat göras under sommaren 1958. Domsagans bestånd dock endast för åren 1833—1851. Samtliga påträffade bomärken ha här avritats och sammanförts till en sär­ skild numrerad förteckning. Registreringen av bouppteckningarna medför, att man lätt kan se, om sådana finnas och var de äro att söka. Med de äldre dödböckerna som underlag kan man leta sig tillbaka ytterligare några ge­ nerationer före 1775 i de sk mantalslängderna, vilket motiverat införande av tre komplet­ ta sådana från 1700-talet. I den interfolierade Godeniska almanacksamlingen från åren 1769—1834 finnas ensta­ ka uppgifter av lokalt genealogiskt intresse, men de utgöra annars mest noteringar om släkt, väderlek och skörd. Samlingen är unik men har nu endast genomgåtts beträffande sådant som kan ha genealogiskt intresse. Även om Malungs församling hittills ägt förmånen av dispens från Kungl förordning­ arna 1902, 1924 och 1946 om inleverans av äldre arkivalier till Landsarkivet i Uppsala, så finns det mycket som talar för, att arkiveringen snart kommer att bli föremål för ge­ nomgripande åtgärder. Det är med tanke på detta som författaren velat publicera de se­ naste årens arbete med i Malung tillgängligt genealogiskt källmaterial. Detta sker i den varma förhoppningen, att arbetet måtte bli till mångas glädje, både nu och i framtiden. Utan välvilja och förståelse skulle det varit otänkbart att inom överskådlig tid nå resultat 5

med ett så omfattande arbete i såväl kyrkoarkivet som domsagans arkiv, varför jag ber att få framföra mitt varma tack till herrar kontraktsprosten Åke Frödin och häradshövdingen Sten Tobieson för alltid visad förståelse, när arbetet med forskningen måst förläggas utom van lig expeditionstid. För ovärderliga uppslag och oegennyttigt bistånd ej minst med det svåra avsnittet om Malungs gårdsnamn ber jag att hjärtligt få tacka vännen, hembygdsvår­ daren, fil lic Niss Hjalmar Matsson. För en serie bomärken från Öje tackar jag hemmans­ ägaren Olof Öjmar. För publiceringen av ett arbete av denna art och omfattning ha bidrag till tryckkostna­ derna varit nödvändiga, och härvid har ovärderligt stöd lämnats av såväl Malungs försam­ ling som av den sin hemprovins så varmt hängivne Anders Diös Mora-Uppsala, för vil­ ket författaren framför sitt och bygdens varma tack. Längmanska fonden har lämnat bi­ drag till publiceringen av bomärkesserien, vilket författaren desslikes tackar för. Såvida tillfälle kan givas mig, avser jag att snarast fortsätta utgivandet av genealogiskt material om Malung, och en andra del skall i så fall baseras på Malungs födelse- och dop­ böcker och omfatta barnen till familjerna i detta arbete. Möjligen bör detta följas av jordeböcker, skattelängder och kartmaterialet från storskiftet med kommentarer och hänvis­ ningar till den grundstomme, som detta arbete utgör. Givetvis har en volym som den nu fullbordade ställt stora anspråk på tryckeripersona­ len, och därför ber författaren att till typograferna, maskinsättaren Gösta Matsson, om­ brytaren Gerhard Hansson och snällpresstryckaren Herbert Haag få framföra ett varmt tack för ett aldrig svikande intresse. Utan boktryckaren Göte Petterssons iver att få publi­ ceringen till stånd, hade denna varit otänkbar. För detta och för nedlagd möda och omkostnad för bokens utformning tackar jag hjärtligt. En avsevärd utökning av bokens omfattning har gjorts under 1962, då de särskilda abonnenternas förfäder efter 1895 införts såsom vederlag för lämnat ekonomiskt stöd, vil­ ket bidragit till att höja bokens värde och öka dess bredd. Under den tid som sättning och tryckning pågått ha fel rättats och tillägg gjorts, vilka med iakttagna korrekturfel ha sammanförts under »Rättelser och tillägg» i slutet av boken. Malung den 13 april 1963

6

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

E. F. G. H.

Äktenskapen 36 Barnen 36 Leverne 37 Dödsorsaken 37 Äldre farsotsuppgifter 38 Olyckor 38 Döda på färdväg 39 I. En befolkning på resor 39 J. Begravning 39 Malungs kyrkogårdskarta 41 Bouppteckningar 43 A. Registrering 43 B. Lösöre 43 C. Fastigheter 46 D. Förmögenheter 46 E. Förtroendemän 46 F. Bomärken 47 Inkomstspecialen 47 Kyrkans Intressebok 47 De Godeniska almanacksanteckningarna 48 Arkivbeståndet 48 Ministerialböcker 48 Defekter 48 Mantalslängder 51 Tyngsjö 52

Förord av författaren 5 Innehållsförteckning 7 Käll- och Litteraturförteckning 9 Förkortningar 10 Anvisningar och förklaringar 11 I.

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET 13 Dödbockerna 15 A. Uppställning 15 Kyrkobokföring 15 Kungörelser 15 Sportler 15 Tacksägelser 18 Arkivbranden 18 Äldre böcker 18 Handstilar 18 Kaplaner och skolmästare 18 B. Gårdsnamnen 20 Ålder och ursprung 21 Gårdsnamn och egennamn 21 Topografiska gårdsnamn 27 Yrkesgårdsnamn 30 Kyrkliga gårdsnamn 31 Soldatgårdsnamn 32 Yngre rotenamn 32 Äldre rotenamn 32 Utsocknes rotenamn 32 Gårdsnamnsbruket 32 C. Egennamnen 33 Dopnamn, stavning 33 Tillnamn 34 Namnskick 34 D. Titlarna 35 Socknemän, arbetare 35 Högre ståndet 35

II.

BOUPPTECKNINGARNA 33 Landsarkivet 37 Kyrkoarkivet 78 Tingslagets arkiv 86 Tyngsjö bouppteckningar 113

III.

STUPADE SOLDATER

IV.

INTRESSEBOK

177

121 1

V.

MANTALSLÄNGDERNA År 1720 131 Ar 1742 133 År 1760 140

129

VI. BOMÄRKEN 147 Landsarkivet 1739—1832 149 Kyrkoarkivet 1735—1831 136 Tingslagets arkiv 1833—1851 139 VII. MALUNGS DÖD- OCH BEGR AVNINGSBÖCKER 177 Westra Fors 179 I. II. Gärdås och Jägra 203 Idbäck och Romarheden 223 III. IV. Hole 247 V. Storbyn och Grimsmyrheden 263 VI. Tällbyn och Böle 283

8

Östra och Westra Utsjö 307 Östra Fors 323 Wallerås 347 Mobyarna 367 Lillmon, Grönland och Albacken 401 Åsbyn och Backa 433 XII. Myckelbyn, Holarne och XIII. Gärdet 447 Grimsåker 471 XIV. XV. Öje 497 Yttermalung 321 XVI. XVII. Finnmarken 377 XVIII. Högre Ståndet 613 VII. VIII. IX. X. XI.

Summary in English 623 Rättelser och tillägg 631 Efterskrift 634 Antavla

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

I. A Kyrkoarkivet Malung Malungs församlings Död- och begravningsböcker 1775—1895 (Db) Födelse- och dopböcker 1775—1895 (Fb) Lysnings- och vigselböcker 1775—1895 (Vb) » » Husförhörsböcker 1803—1894 (Hfb) » Församlingsböcker 1895— (Försb) Intresseboken för Malungs kyrka åren 1777—1806 (IB) Godeniska almanackorna 1769—1834 (GA) Bouppteckningar från Yttermalung 1735—1831 (B) B Malungs Domsagas arkiv Malung Bouppteckningar från Malung, kapellagen och Finnmarken 1833—1851 (B) C Kammararkivet Stockholm Kopparbergs läns mantalslängder betr Malung 1760: pag 213, 245—260 (Ml) D Landsarkivet Uppsala Kopparbergs läns mantalslängder betr Malung 1720 och 1742 (Ml) Bouppteckningar 1739—1834 i Kopparbergs läns häradsrättsarkiv (sign: XXXII F nr 1) (B) E Kommunalarkivet Malung Malungs sockens revböcker 1827, 1842—43, deponerade i Malungs hembygdsförenings arkiv på Gammelgården i Malung (R) II. Tryckta källor Andersson, Helje Olof, Anteckningar, tryckta i Skinnarebygd 1958, redigerade av Niss Hjalmar Matsson (OA) Arosenius, Fredrik, Beskrivning öfver provinsen Dalarne, Falun 1864 (FA) Ekström, Gunnar, dy, Västerås stifts herdaminne I: 1—2 Falun 1939, 1949 (GE) Matsson, Niss Hjalmar, Grönlands by I—II, i Skinnarebygd 1955 och 1958 (NHj) Matsson, Niss Hjalmar och Olsson, Skol Olof, Östra Fors by I—II Mobyn I, i Skinnarebygd (Skb) Munktell, J F, Vesterås stifts herdaminne I—III, Uppsala 1843—46 (Mct) Hampus, Olof, Några bilder ur Malungs Finnmarks historia, i Skinnarebygd 1960 (OH) Flagberg, Louise, När döden gästar, Sthlm 1937 (LH) Hedlund, Karl, Grimsåkers by i Malung före storskiftet, i Från Västerdalsbygder 1929 Olla, Helmer, Ollagården i Nordanåker, i Skinnarebygd 1956 Lisper Jonas Persson i Siller, i Skinnarebygd 1958 Ljungberg, P A, Västerås stifts herdaminne 1800—1880, Örebro 1880 (Ljg) Nylund, D F, Begravningsritualer och begravningsseder, Eskilstuna 1917 Sjögren, Josef, Arhusianderättlingar, Malung 1955 (Arhus) Anna-Greta Svedelius, Malung 1956 (Svedelius) Frögeliusättlingar, Malung 1957 (Frögelius) Kyrkor och Kapell i Malung, Malung 1950, (KoK) Anders Diös bygger i Västerdalarna, Malung 1961 (ADb) Soldaterna i Malungs kyrkböcker, Armborstet 1957 (SMK) Organisterna i Västerås stift, Malung 1958 (OWS)

9

FÖRKORTNINGAR

= anfört arbete = Andersdotter, PD, MD osv för andra dotternamn ADb = J Sjögren, a a Arhus = J Sjögren, a a = Bouppteckningar B = Bomärken Bm = död d Db = Död- och begravningsböcker def = defekt, avser vanligen Hfb och B = död späd ds = dotter dt = född f FA = Fredrik Arosenius a a Fb = Födelse- och dopböcker = första hustrun i bouppteckningarna fh Frögelius = J Sjögren a a Försb = Församlingsböckerna = gift g GA = Godeniska almanackor i kyrko­ arkivet Malung GE = Gunnar Ekström a a = hustru h Hfb = Husförhörsböckerna (1803—1894) hlg, hllg = hustruns första, resp andra osv gifte HS = Högre ståndet IB = Intresseboken för Malungs kyrka iä = inom äktenskapet ib = ibidem (= därsammastädes) KH = Karl Hedlund a a

aa AD

10

Kyrkoherde J Sjögren a a komminister boken över obefintliga (»lösdrivarlistan») = Louise Hagberg a a LH = P A Ljungberg a a Ljg = måg m = J F Muncktell a a Mct = Mantalslängderna Ml = Mellanmon MM = N Hj Matsson a a och muntliga NHj uppgifter = Norra Mon NM = Helje Olof Andersson a a OA = Olof Hampus a a OH = J Sjögren a a = Persson, AS, OS, MS osv för andra PS sonnamn son s = Södra Mon SM = J Sjögren a a SM K = Skinnarebygd, Malungs hembygds­ Skb förenings årsskrift, utg av Niss Hjalmar Matsson Svedelius = J Sjögren a a utfl = utflyttad enligt utflyttningsboken uä = utom äktenskapet äu = äktenskapet upplöst

Kh KoK komm LD

ows

= = = =

ANVISNINGAR angående genealogiernas uppställning

Fingerat exempel 99l Nämndemannen2 BOND-BÖRS3 ERIC HANSSON S Lillmon f 1792 6/3 W Utby av (22)4 Hans Ersson & Anna Persdotter d 1842 15/5, fadern i MI 1760,6 farfadern, Eric Ersson, i Ml 1720, B för Ih 1822 11/11,6 B 1842 1/9,° Bm D 606,7 IB 988 g 1814 Brita Matsdotter S Lillmon f 1793 1/2 ib° av (21 )4 Mats Hansson & Ingeborg Ersdotter d 1820 6/7, Db:10 innebränd vid vådeld, då gården avbrann 2 barn g 1823 Karin Persdotter S Lillmon f 1799 3/3 Ilbäck av (19) /Per Olsson/11 & Kerstin Larsdotter d 1869 1/1, Db: en tid på starka drycker begiven, dock levat X-ligt hllg PAS X: 12412

Förklaringar: 1 I genealogierna från och med sid 177 ha byar­ na numrerats från I till XVII, vartill kommer Högre ståndet som XVIII. Inom byarna äro fa­ miljerna numrerade i huvudsak efter mannens dödsdatum, där många nr även ha a, b och c. 2 Titlar förekomma sparsamt och ha i sen tid endast medtagits i enstaka fall, dock ha efter dödsdatum insatts en antydan om mannens gär­ ning (se sid 35). 3 Gårdsnamnen äro ej knutna till person och gård utan variera, så att samma person kan ha olika gårdsnamn under olika avsnitt av sitt liv. De al­ ternativa gårdsnamnen anges åtskilda genom pa­ rentes, bindestreck, snedstreck eller komma (se sid 20). I Siffran inom parentes omtalar föräldrarnas nummer i födelsebyn, men i de äldsta avsnitten ha ibland inskjutits ordet se före siffran, vilket då anger, att samma föräldrar ha andra barn men ej egna nummer. Även för hustrurna finnas föräldranummer, men dessa ha ej utsatta gårdsnamn, som dock hittas på faderns nummer. 5 I de äldre avsnitten anger Ml, att fadern eller farfadern kan sökas i mantalslängderna år 1720, 1742 och 1760 (se sid 29). 0 B hänvisar till identifierad bouppteckning, som återfinnes på angivet datum i något av bestån­ den (se sid 55). 7 Bm meddelar, att bomärke kan sökas i registret över bomärken (se sid 147). 8 IB anger att husfadern någon tid haft lån i kyrkokassan enligt utdraget ur Intresseboken (se sid 121). 9 ib, förkortning av ibidem, därsammastädes, här 1 betydelsen i samma by. 10 Db betyder att dödbokens kolumner om leverne och död citerats (se sid 57). II Personer födda utom äktenskapet eller före vig­ seln (s k antenuptialer) ha endast moderns namn i föräldraraden, men vanligen ha kontrahenterna gift sig med varandra eller på annat håll. Vid re­ digeringen har ej större intresse ägnats fallen, och moderns gifte har återgivits med mannen inom snedstreck. 12 Hustruns övriga äktenskap anges med hlg eller hllg jämte uppgift om mannen, som kan hittas, ifall äktenskapet ej varit barnlöst. Uppenbara fel kunna vanligen rättas via Rättel­ ser och tillägg i bokens slut. li

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

DÖDBÖCKERNA

DÖDBÖCKERNA UPPSTÄLLNING Föreliggande arbete är till sin väsentligaste del en utgåva av Malungs Död- & Begravningsböcker (sign F) för åren 1775—1895. Dödboksuppgifterna ha bearbetats på så sätt, att gifta personer med barn extraherats på särskilda längder, vilka sedan omskrivits by­ vis, varefter äkta makar sammanförts med varandra. Därpå ha männen förts upp i kro­ nologisk ordning efter dödsdatum, utom i de fall, där i de äldsta dödböckerna kvin­ nornas giften ej kunnat hittas, då det varit nödvändigt att insätta dessa udda hustrur i kronologisk följd med männen. Vanligen har detta gällt kvinnor, som förlorat sina män före 1775, då den äldsta dödboken börjar. För de senaste decennierna har den principen tillämpats, att en död make eller maka insatts på liknande sätt i kronologisk följd men med anteckningen »lever 1962» för den efterlevande. I intet fall ha två le­ vande makar införts. Konsekvent ha männen först upptagits med sina data och kvinnorna omedelbart un­ der. I de fall, då männen varit gifta mer än cn gång, ha hustrurna förts under varandra. De kvinnor, som varit gifta före eller efter det uppförda äktenskapet, ha som regel sist bland sina data en rad med »hlg» eller »hllg» osv, vilket anger hustruns övriga äk­ tenskap. När dödboken lämnar särskild upp­ gift, eller när exempel ges på vanliga dödboksuppgifter, citeras Db under den av ma­ karna som uppgiften gäller. Inom varje by ha männen försetts med ett nummer framför namnet, vilket utgör famil­ jefaderns nummer. Då makarna senare före­ komma som föräldrar, återges detta nummer inom parentes. Genom att födelsebyn alltid är angiven, kan detta familjenummer möj­ liggöra identifieringen av personer inom alla Malungs byar. Där bouppteckningar för makarna kunnat hittas, finnas data för desamma insatta under mannens dödsdatum. Sålunda anger »B 1776 13/3», att bouppteckning uppsatts detta da-

tum och kunnat identifieras. »B för h» an­ ger bouppteckning för hustrun. Hänvisning­ en gäller det i stort sett i kronologisk ord­ ning förda Bouppteckningsregistret. Där bomärkesägare kunnat identifieras står Bm och nummer. Kyrkobokjöring Det är biskop Johannes Rudbeckii föreskrif­ ter om längder över kyrkliga förrättningar, som vi ha att tacka för, att Västerås stift har en så tidig kyrkobokföring, vilken har mÖjliggjort genealogisk forskning. Kyrkolagen 1686 bestämde, att Rudbecks föreskrifter skulle tillämpas i hela landet. Dylik kyrko­ bokföring finns på sina håll i stiftet bevarad ända från 1620-talet, där ej brand eller mö­ gel förstört detta ovärderliga källmaterial. Husförhörslängderna bli fullständiga först efter 1750, då även barnen införas. Den fö­ reskrivna kyrkobokföringen möjliggjorde kontroll av att alla sportler till präst och kyr­ ka inflöto, vilket från början tycks ha varit syftet med de här nämnda längderna. Kungörelser När vi i våra kyrkor söndagligen höra kun­ görelser om lysning och tacksägelse över av­ lidna, måste vi förstå, att dessa pålysningar hade en väsentligt större betydelse, när man ej hade tidningspressen som nyhetsförmed­ lare. Vid gudstjänsterna samt i och utanför kyrkan fick man kännedom om timade och kommande händelser. Sportler Man lämnade sina pungpenningar till kyr­ kan, och man erlade vid dödsfall »likstod», som var en kännbar avgift till prästen. På samma sätt gav man sitt offer för »kristningebarn» — Malungsmål »kersingsba’n» — och brudfolk. Man åhörde pålysningarna och betalade gärna den stipulerade taxan och litet mer för att med heder kunna lyssna till personalierna ur Dödboken. På visst sätt stegras värdet av kyrkoarkivens data och 15

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET •i'

& u

v

|C

1

431 vV A” £ ^

£*< I

A _

It

i

4

I

i

•S

^ to ,v

V

$

X

* Cl *51*5 * * 5 s 1 t

3 v; '- r t *x

K> '

-i

t: -t*

s

ii-j

% *-j

l

^\

i

s

* fx'

* *

0. *

■*

xh

4-

4= *

I

t •

i

I

os s. > ; 1 i 1 V

c

I

'i v

* s >;{ ^ I »5!

4

rr~

i

t

5

c, V

M v»f-j

1' 5

"\

# t*

va & &

i

"tn A'

3 3

1 4‘

I

fei'

i

i

jrS c

i

ii

i

I

!

,

I

*

\-

v^J

^_L_j__ .'. ! \

K

Å

tf

I

Q A K b

■-

i

s

■=

si

S'*

- ^ v& r-

fe

**

n. é! B .JLäi

4. JL

4 .*

i

I t2

*

it

& ^ *n 1

SL 3 4 4

A

Hl rl L* 3^

* ’t

•>

å

?I

i

3 r^

I

K

b N

T]

i

?! 4| .,, jfe

*•4

h '\6 ! 4g n •*. V'-

il

r- v V-

n

vVtv* [§

—J U f>v i# -r !' *

_Y

* y

57 •

/

.£ ) Y77 76r), finns i Ml 1571 i Öje, kan vara av samma ursprung som Thors i Myckelbyn, där Tur-gården finns kvar, alltjämt som gårdsnamn i W Öje. Thurjers, av det ålderdomliga Thurger eller Törger, numera borta liksom gården i Grimsåkers äldsta byklase. Då emellertid dopnamnet Jöns förekommer tillsammans med Tur i Ml är Turjöns även tänkbart, IVablborgs — Wallbor, dialektens »Vallbö» — i Västerdalarna förr vanligare

DÖDBÖCKERNA

kvinnonamn, som även förekommer i äldsta Ml, är i W Öje hänförbart till en hustru Wahlborg i mitten av 1700-talet, förekommer också i Säljåker och N Mon, där det syns vara äldre som gårdsnamn. Wickes — dialektalt Vittsis — har satts i samband med Malungskyrkoherden Widich Harkman (1720—1749), men även Georg Daniel Wikeus (1617—1625) är tänkbart ursprung. I Ml 1539 förekom­ mer mansnamnet Widierd i Gärdås, och i äldsta Hfb för Lillmon står »Per Olssons änka Karin Widichsdotter f 1740 24/3, g 1762, änka 1773. Finnes ej i försam­ lingen». Notisen visar, att namnet Widich också förekommit hos allmogen. Att mär­ ka är, att Widick Harkman (d 1749) finns i Ml 1760, liksom Vikis Anders An­ dersson i Grimsåker, varför man även kan förmoda Vik-husa som ursprung på grund av belägenheten vid Grimsåkersviken. Ulf — ölv — förekommer som Wlff i Ml 1539 för Wallerås, i Fors heter det Ö’sch — alltså 0’sch-Ola — men på Wallerås säger man Ölv-Katrin. Namnet Ulf går igen i det latiniserade prästnamnet Gustavus Ulvonius Waldrosiander och UlfSkolgårdens innevånare räkna enligt tra­ ditionen släktskap med innehavaren av detta klingande namn. Wilhelms, efter Wilhelm Frögelius i Grims­ åker, där gårdens folk ej står i släktskap med Frögeliussläkten. Witinar, av det finska släktnamnet Huinari, som funnits i Tyngsjö, enligt Gottlund, förekommer i Sillerö, där en Per Persson Winnare på grund av intrång med byggenskap kom i delo med befolkningen, vilket framgår av en från Yttermalungs byamän år 1688 uppsatt skrift, nu i Kyr­ koarkivet. Alt, se Olt ovan. Ån — Ånn — av det förr vanligare Arne, som hittas i Ml 1550 för Tällbyn och Sillerö, där namnen funnits. Ånn-gården i Tällbyn, liksom den i Sillerö, ligga emel­ lertid i närheten av vattendrag, varför man i senare tid förknippat namnet med

ån, och Ml 1539 har »Arne i Uttesiö», där en Ångård alltjämt finnes. Ån/ss är genitivform av Arne — Arnes — vilket man glömt sedan sammanhanget med Arne försvunnit, varför man tänkt sig Å-Nils — Nils vid ån, som visserli­ gen ej är uteslutet men knappast troligt. Åskon, av det fornsvenska Asgun, i Grimsåker och Utsjö men nu utdött. Åsper, i Lillmon. östens, i Sillerö, finns i Ml 1720, men dop­ namnet är vanligt i flera byar under 1700talet.

Topografiska gårdsnamn En stor grupp gårdsnamn ange lokaler eller topografiska begrepp inom by och socken, och av dessa må anföras de mest påtagliga. Flera av dem ha kombinerats med dopnam­ nen ovan. Argärds — Arrgäsch, Argals — av den and­ ra gården, i W Öje. Back — Backa — har ej samband med byn Backa, som i källmaterialet heter Back­ byn, förekommer i de flesta byarna, även Backerk och Backola. Backhans, av gammalt i Wallerås och Mobyarna. Belkönnö, av bel = farbror odi könnön = hustrun — faster, Yttermalung. Bränä — Brånön — av det fornsvenska bruni för brända (= brandplats), i Äggen. Berglars, i Jägra. Bränd — Brända — som ovan i betydelsen brandplats, i W Utsjö, Yttermalung och Öje, även Brändback. Bunäs — Buniss, på grund av misstydning — är samma ord som Bonäs, som anger plats för tidig bebyggelse, vilken alltjämt kan utpekas i Ö Öje, där namnet före­ kommer parallellt med Drivis. Busk eller Buska, i Ml 1539 kallat Byske, möjligen någon försvunnen by eller by­ del, som inte kunnat lokaliseras, i W Ut­ sjö tidigt belagt, in i vår tid förekom­ mande gårdsnamn. 27

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

Bäcke — Bättsa — gård vid bäcken, i Yt­ termalung och W Utsjö men även i Holarna på grund av ganska sen inflytt­ ning från Yttermalung. Böls — Bösch — av byn Böle, som i och för sig betyder boplats och härleds av det fornsvenska bord, som t ex prästbord. I Ml 1720 för Böle by upptas Böls som gårdsnamn. Från den äldsta bebyggelsen i Wallerås nere vid älven finnes ännu en gård kvar, och denna lokalitet bär allt­ jämt det intressanta namnet Böle. Börs — som av uttalet Bösch knappast kan skiljas från Böls — torde kunna tolkas som härlett av egennamnsformerna Byrils eller Börils, i Mobyn. Dersgards — Deschgasch — troligen av de­ ras gård — »desch gal», i Gärdås. Döbl — Döl — troligen som i Norge angi­ vande innebyggare i dalgång eller »dalbor» (dölon), egentligen oförklarligt. Att just några särskilda skulle kallas dalbor av innebyggarna i Malungsdalen är i och för sig onaturligt. I Wallerås före­ kommer även Kult-Döhla, och i Ytterma­ lung förekomma Döilass och Dölhed. Döljonas och Dölola, i Ö Fors. Enhols — Enosch — enbevuxen hol eller backe, förekommer som gårdsnamn i Ml 1720 och är den sydligaste gården i Ö Utsjö. Erkgärds — Erkgäsch — av Erkgärdet. Fall, troligen utombys beläget nybygge på hygge eller s k syrfall, i Jägra, Albacken, Mobyarna och W Öje. Finn, möjligen en relikt av någon finnbebyggelse, i Jägra, i Fors Finn-Kari. Fors-Lass, gård intill Ellingån i W Fors. Gagns — Gangs — Gagnefs — av till Täll­ byn och W Fors inflyttade gagnefsbor el­ ler från Gagnef återkommen Malungsfamilj, synligt i Ml 1742. Graf, vid Ryan, hänförbart till viss person. Grind, sent tillkommet identifieringsnamn på någon innehavare av äldre gårdsnamn, i Storbyn och efter sekelskiftet med anknytning till järnvägen också i Åsbyn. Grop, gård vid vattensamling, ofta korvsjö utmed äJven, i Böle och Yttermalung. 28

Grönlok, gård vid s k lok — en mindre göl eller korvsjö — i Yttermalung. Gäl — Gjäl — av gärde, i S Mon och Sillerö. Gårs — Järs — troligen av Jöns, varför det noga bör skiljas från Giers och Jers i Grimsåker. Göss, av gosse — gössa — möjligen »gammelgössa», som är ogift man, i Wallerås. Formen »Jass» finns i revboken 1827. Haga — Hagön — gård vid eller i inhägnad betesmark i by eller dess utkant, i Fors och Yttermalung. I Grönland omtalas »Hagen» liksom i Hole redan i Ml 1742. Hallsjös — Haltsjös — möjligen av det ål­ derdomliga dopnamnet Halse i genitiv, men som hals i fornsvenskan betydde smal sjö eller sund och Hallsjösgården lig­ ger vid en dylik, är båda tolkningarna möjliga. Hela den äldre byklasen i M Mon söder om Hallsjösgården heter Hållesbattsin och älwiken Haltsesvitsa. Till det­ ta kan även läggas, att Niss Hjalmar i en medeltida jordabok hittat en person med namnet »Halle i Sio/sjö/», vilket tyder på ett namn av en mycket hög ålder. Hed — Hi — troligen av utombys belägen gård på sandig mark, förekommer i äldre byar med rand bebyggelse. Hedback, i Yttermalung. Hi — Hia — förekommer i flera byar norr om Yttermalung. Hthans, i Mobyn. Hohl — Hol eller Hols — av namnet på kulle, ofta uppe vid skogsbandet. Här — Hära — förekommer i Idbäck, där släkten tidigare haft gårdsnamnet Niersniss under den tid som gården låg vid Guckutjärn. Hära betyder tomt med låg mager gräsvegetation. Hus — Husa — möjligen av friliggande gård eller skild från den övriga byn, i Böle och Tällbyn. Klinglot — av rund — ej i Hfb, i ö Fors. Krank, i Yttermalung, skulle möjligen kom­ ma av något försvunnet soldatnamn ur äldre rullor eller vara ett lytes- eller ök­ namn.

DÖDBÖCKERNA

Kräklok, gård vid mindre göl eller korvsjö, ej i Hfb, i Fors. Kvännhol, kvarnholen, i Yttermalung. Käll — Källa — i dialekten med hårt k, gård vid vattentag i byns närhet. Larshols, i W Fors, i dialekten Laschhosch, torde ha samband med Lassjos nedan. Lassjos, W Fors. Lasstigals, dialektens Lars i gården, W Öje. Lind, gräsåker eller vall där gård byggts, även Lindjo, som alltjämt är vanligt i Ö Fors. Ett Lind kommer via Lindsberg från kronoliinsman Johan Lind. Lisshed, gård vid lilla heden, i W Fors. Lisselängs, i W Fors. Lissmyr, i Gärdås. Lim, troligen av ingifte el dyl från Lima, övernattningsgård för limabor, i Lillmon. Loktäpp, av gård med täppa vid vattenspe­ gel (se lok ovan), i Grimsmyrheden. Lycke — Löttsa — liten odlad eller bebyggd glänta i byns utkant, namnet i Ml 1720 för Bjuråker, men Lyckegården i Grims­ myrheden torde vara en av de första ut­ flyttningarna från Storbyn, finns även i Grönland och Bjuråker. Lugn, kommer troligen av Lugnet — förr kallat Grönsta och »Quillsnäset» — som är en plats vid älven i nedre Ö Utsjö, där en måg till kronolänsman Nils Pettersson efterlämnade de ättlingar, som i Ytterma­ lung konserverat gårdsnamnet. Löfsta, båtplats eller båtstad vid lövtäkt. Maritigals — Marttigals eller Maritigårds — förr betydande gård i närheten av nu­ varande järnvägsstationen, numera på grund av järnvägen helt borta (se ovan). Milbotten, gård vid kolbotten, i ö Utsjö men nu borta. Mor, kommer av den senare delen i gran­ mor, som är ett vanligt ord i dialekten och jämförligt med svenskans mo, gårds­ namn redan i MI 1720 för Bjuråker och då stavat Moor. Myr, i ö Utsjö. Myrlok, lok, se ovan, i Ö Fors. Noligals — Nord igårds — i norra stugan på gården, i W Öje. Noläks, betyder norr om åkern, men uteslu-

tet är inte, att ordet är transplanterat och inkommet från närmaste by söderut, näm­ ligen Nordanåker, i Ö Utsjö. Nygärds, i hela landskapet mycket vanligt gårdsnamn, som uppkommit genom nybyggen i byarna under mitten av 1800talet. Nybus — Nyhusa — i B j uråker. Nyland eller Nylända, gård vid nyodling, i Fors, Gärdås, Hole och Öje. Nystugu, härleds i Tällbyn till bestämt 100årigt nybygge av byns största timmerhus, som uppsattes av en medlem av Masssläkten. Näbb, troligen av nabbe — landtunga — i älven, som vid Näbbheden i Yttermalung. Dock upptar Ml 1720 för Nordanåker »soldaten Anders Olsson Näb». Näs, av liknande betydelse som näbb ovan, Nordanåker. Nörstmo, gård på nordligaste mon — Nor­ ra Mon — i Idbäck och N Mon. R/s, gård vid snår- och rismark, men nämnas kan, att skog ofta i dialekten kan heta ris, i Ö Utsjö. Av äldre Ml framgår, att nam­ net funnits även i Myckelbyn. Riskitt, av kitte (= kätte), belägen i ris­ mark eller skog, i Öje. Romar, av dialektens »Römyrhia» — möjli­ gen myr vid rågång eller rödfärgad myrjord, i Romarheden, som har sitt namn av Römyra. Ry — Rya — gårdsnamn med anknytning till bruket vid Femtryan, i Fors, Grimsåker och Yttermalung. Ryanna — Ry-Anna — i Grimsåker. Sandbäck, i Idbäck, Hole och Grönland, på grund av inflyttning från Idbäck finns namnet även på Holarne, där en tidigare Murgård fått detta gårdsnamn. Sangsta, sandig strand eller båtstad vid äl­ ven, i Jägra. Skarp, troligen av samma ursprung som Skärpan, se nedan. Skrap, oförklarligt till sitt ursprung, såvida ej en öknamnsförvrängning av Skarp kan föreligga, då båda finnas i revboken för Lillmon 1827. Skärp — Skärpön — av skärpa, som bety29

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

der mager ängsmark eller steril boplatsmark, i Ö Fors. Skördåker, är från början prosten Daniel Godenii (I) namn på sin nyodling mellan Grimsåker och Ö Utsjö under senare hälf­ ten av 1700-talet. Störsten, gård vid stora stenen i Äggen i Yttermalung. Strand, gård vid älven, i Böle och Yttermalung’

Stuggu, i ö Fors, även i Grimsåker, där man sagt »pi Stuggun» om Per Engströms gård på Stormyran. Störsgers, av sters, som betyder primitivt hus, stegerhus, N Mon. Särn, troligen en förvanskning av förleden Senn som i Senn-Ulfer, i Idbäck. Tatus, av Tat-husa, W Fors. Tomt — Tomta — gårdstomt, ungefär som täppa, plural »Tömton», förekommer i flera av byarna. Torp — Törpa — förekommer underligt nog som gårdsnamn, trots att begreppen torp och torpare ej höra hemma i bygden. Troligen ett genom soldaterna infört ord, som kommit till användning vid bygge utom bymarken, i Wallerås och det äldre Grönland. Täpp — Täppa — inhägnad odling vid skogskanten i motsats till byns åkrar och boplatser som vanligen lågo vid älven, även Loktäppa och Dix(dikes)-täppa, vanligt på flera håll. T un — Thun-Marit — troligen tillkommet genom inflyttning eller återinflyttning från Stora Tuna, i Wallerås. Tun-Erk, i Gärdås. Ustu, möjligen av uttrycket »uti stugan», alldeles som uttrycket »pi stuggun» vil­ ket sägs ovan och syftar på ny eller ovanlig stuga mitt inne i byn. Ustu är borta sedan Myckelbybranden 1891. Aker — Åckra — gård vid åkern, i Jägra. As, vanligen gård på åsen, men där namnet förekommer på gård vid bäck- eller åut­ flöde, är det fornsvenska ordet os för åmynning även troligt ursprung. Den i äldre MJ omtalade »Jon i Åssenom» tor­ de vara någon av bönderna i Åsbyn. Ås30

gårdarna i Ö Fors ha sammanhang med åssträckningen i byn. Asjers eller Åschers, som det hetat i senare tid, var gårdar i östsluttningen mot Grönlandstjarn, där Jannes Per Jansson bygg­ de på 1880-talet. Asola, i Ö Fors. Asp, troligen uppkommet genom sammanläsning av Åsby i prefixställning — t ex Åsby-Hindric, som blivit Åsp-Hindric. I Åsbyn, där gårdsnamnet har sitt ursprung, har detta trängts undan av Hindriks och Tors. Östams, genitiv form av öst — östra gården — i W öje. Östigal, i östra gården, i Åsbyn. Öst, östra gården i S Mon, dock senare kal­ lad Nygårds. Örarbäck, av ett numera hundraårigt nybyg­ ge norr om Edskvarnen vid örarbäcken. öjes, gårdsnamn efter den till Romarheden inflyttade Öjebonden Arfs Eric Halfvarsson, alltjämt i Romarheden. örrmyr, gårdsnamn i äldsta Hfb hänförbart till bosättningen i Grönlands östra del — Orrmyrheden eller Örmärhia.

Yrkesgardsnamn Gruppen yrkesgårdsnamn är förklarligt nog ganska liten, eftersom man förr levde i ett naturahushållningssamhälle, men följande gårdsnamn kunna i vissa fall härledas till namngivna yrkesmän. Bagar, egentligen ej betraktat som gårds­ namn, då bagarsläkten har namnet Kalla. Förbryllande är Db-uppgiften, att en ba­ gare Bagg Anders Andersson dött i Ytter­ malung. Hfb har Bagar även i Säljåker. Gästgijvars, syns följa med skjutsrättigheten inom byarna, men endast i enstaka fall har titeln stannat kvar som gårdsnamn, såsom i Myckelbyn, varifrån det flyttat till Holarne via Gärdet. Ålur — Mura — troligen av murare, ursprungligt i Myckelbyn men senare på Gärdet och Holarne. Knekt, såsom gårdsnamn vanligt, där solda-

DÖDBÖCKERNA

ter med rotenamn äro påvisbara i W Fors, Idbäck och Yttermalung. Målar, kan härledas till Sangstamålarna i Gärdås på 1700-talets slut. Släkten har förgrenats till Fors, där Målarnamnet allt­ jämt bäres fast utan yrkessammanhang. I Idbäck uppehälles yrkestraditionen i samma släkt, men knektnamnet Dahlén (Orsa kompani) har trängt undan såväl det äldre yrkesnamnet som det topogra­ fiska gårdsnamnet Sangsta, vars ägare fortfarande återfinnas i byarna Gärdås och Jägra. Den kända Målarsläkten från Grimsåker med tiotalet yrkesmålare leder sitt ursprung från Rättvikaren Kers An­ ders Andersson f 1844, som var sysselsatt med målning och förgyllning vid kyrko­ restaureringen 1884 och gifte in sig bland Frögeliusättlingarna i Grimsåker. Nämkärs, av dialektens form för nämnde­ man, förekommer sporadiskt i Grimsåker. Skinnars, av beteckningen på »mäster» i skinnarlaget, varför namnet funnits på många håll, men det är nu borta ur byar­ na. Via en »Stsinnar-Lass» från Bjuråker har det kommit till bl a Gärdet och Tällbyn. Den mest kände »Skinnaren» var Malungs kanske sista storspelman, Skin­ nar Albin Larsson, den nyssnämndes son. I Myckelbyn fanns en ansedd SkinnarHans, vars ättlingar äro spridda. Även i Tällbyn har tidigare funnits en Skinnargård. Snickar — Snickars — spåras till Grönland men har de sista århundradena hört hem­ ma på Romarheden. Skol — Schol — av byarnas första lärare. Ett sådant Skol namn fanns länge i Stor­ byn, men släkten har utan gårdsnamnet utgreningar i Tällbyn. Då skolmästaren Mårten Arhusianders ättlingar i Grims­ åker naturaliserades, kommo de att förses med Skol namn och detta lever alltjämt kvar i Grimsåker. I Wallerås lever gårds­ namnet Skol kvar i en Ulfgård. Skolhus, härledes till skolläraren Helje Olof Andersson och hans barn. Skommar — Skömmars — har funnits i Yt-

termalung, där Db omnämner en sockenskomakare. Smeback är ett yngre gårdsnamn, som hör hemma i Yttermalung. Sjungare, kommet av soldatnamn eller korumsångare men knappast kyrksångare. Stampar, troligen av benstamp, W Fors. Timmer, som förekom i Grönland till sekel­ skiftet, är nu helt borta. Ursprunget tycks vara timmerman. De båda gårdsnamnen Präst och Länsmans höra givetvis till yrkesgårdsnamnen. Men i intet fall har anknytning till yrkena kunnat påvisas i materialet. I Nordanåker finns namnet Präst-Eric, som egentligen pekar mot någon prästdräng eller kyrklig uppassare. Länsmans förekommer enbart i Mobyn, där flera av gamla tiders länsmän ha bott, efter­ som häradsting ha hållits där vid skilda till­ fällen ända sedan 1592, även om länsmän varit mantalsskrivna också i Jägra, Backbyn och »på Holen». Länsmännen kunna ha haft både barn och drängar, fastän deras avkom­ ma ej så noga redovisats som landets präst­ ättlingar i den genealogiska litteraturen. För övrigt kan också nämnas att soldater med namnen Präst och Länsman ha förekommit på Dalregementet, och skulle dylikt ur­ sprung påvisas, så försvinner lätt den ro­ mantik, som man märker ifråga om dessa namn. Kyrkliga gårdsnamn Till yrkesgårdsnamnen får man även räkna gårdsnamnet Kapla, som härleds till kaplanen Lars Frögelius. Kloc kars eller Klockar­ gården i Grimsåker kan ej genealogiskt be­ läggas som bostad för någon av socknens alitterata klockare, och klockargård och ut­ bildade klockare i äldre mening ha aldrig funnits i Malung, utan kyrkoherden har an­ ställt kiockardräng och sångare, som det här kan vara fråga om. Den klockargård i kyr­ kans närhet, som här åsyftas, fyller ansprå­ ken på belägenhet, och Grimsåker har i Db en klockare upptagen. Huruvida han bott i Klockars kan endast antagas, eftersom tradition härom saknas. Tidvis förekommer titeln 31

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

»spögubbe» på kyrkvaktaren, och det brukar medföra att ättlingarna temporärt få gårds­ namnet Spögubb. Den siste bäraren av detta gårdsnamn var Spögubb Hans på Albacken.

Soldatgårdsnamn Slutligen må här nämnas de många gårds­ namn, som ha direkt samband med knektroteringen. Större delen av knektnamnen finnas nämligen alltjämt kvar som gårdseller efternamn. Utom dessa ha en del sol­ datnamn blivit kvar från den äldre roteringen och från sådana som såväl tillhört vär­ vade vid andra socknars rotar som Malungsknektar vid andra kompanier. Eftersom sol­ dattorp inte funnits, så bodde soldaten i sin egen bygd och by men var soldat på vil­ ken rote som helst. I den förteckning över Malungsrotarna som återges här nedan, bör man observera att samma nummer har flera namn beroende på att kompaniet ofta döpte om sina rotar.

Yngre rotenamn Abborre nr 69 Ahlqvist nr 108 Asp nr 98 Ätter nr 74 Bergstedt nr 87 Björk nr 88 Bojort nr 107 Brus nr 90 Damm nr 85 Dammare nr 80 Dansare nr 91 Fisk nr 92 Fors nr 96 Forsman nr 106 Grip nr 83 Hane nr 100 Hedberg nr 97 Hjärpe nr 75 Hvass nr 81 Hård nr 77 Id nr 99 Lindqvist nr 102 32

Liten nr 98 Lund nr 98 Makrill nr 103 Modig nr 101 Norling nr 70 Norman nr 68 Rolig nr 66 Ryttare nr 78 Röd nr 76 Sillman nr 72 Smålänning nr 95 Spansk nr 93 Sparf nr 71 Spännare nr 93 Stor nr 86 Storfeldt nr 82 Stabi nr 89 Tjäder nr 104 Tällberg nr 110 Ädel nr 79 Öman nr 105

Äldre rotenamn Nedan upptagna knektnamn tillhöra delvis den rotering, som fanns före indelningsver­ kets tillkomst på 1680-talet, då andra äro under 1700-talet bortbytta. Soldatnamnet Grå ersattes 1849 av Ädel. I andra fall kan det endast gälla stavningen, som t ex Damb och Damm, som i likhet med Dantzare och Dansare säkerligen är äldre än kompani­ rullan av 1691. Boij Damb Drake nr 106 Etter nr 108 Giers nr 83 Gåås nr 102 Gråå Gråberg nr 90 Grönberg nr 90 Håhl (Hård) Lekatt

Käder (Tjäder) nr 104 Roos Sparf Sparre nr 110 Storfinne nr 86 Tåli Bruus nr 97 & 90 Unger nr 84 Utter nr 74 Ödman nr 105

Utsocknes rotenamn Flera av Malungs gårdsnamn komma av ro­ tenamn, som inte funnits vid Westerdals kompani, varför en del dylika må anföras. Braaf Brandt Bråtare Dahl Dahlén Falk Gucku Göös Hedman Knall (troligen) K rank (troligen) Kron Jung (Ljung) Mose Mörth

Murare Näbb Quicker Rääf Smed Snes Sjungare Sjutti Sporr Svedman Tillberg Trafvare Tålig (Tåli) Wester

Gårdsnamnsbruket Gårdsnamnen äro i de äldsta dödböckerna mycket sällsynta, vilket berott på, att de inte onödigtvis sattes i skrift, varken som

DÖDBÖCKERNA

prefix eller tillnamn. I husförhörsböckerna gåvo de identifiering och namn på gården — hushållen eller familjerna — varför de sattes som överskrift eller kolumnrubrik. Som sådana rubriker möter det dalska gårdsnamnsmaterialet i socknarnas husförhörslängder under hela 1700-talet. På en del uppslag saknas detta gårdsnamn, vilket kan tyda på att man varit oviss om namnet eller att man tom hade att göra med en lätt identifierad gård. När husbönderna hittas i mantals- och skattelängder, ha de som regel ej gårdsnamnsprefixet med, men längden för 1720 har en del gårdsnamn upptagna framför förnamnet för att undvika förväx­ lingar. När däremot Dödboken har ett eller annat gårdsnamn, behöver detta ej vara mo­ tiverat av behovet av identifiering, utan här återspeglas allmogens säkerligen medeltida vana att benämna varandra med ett förställt gårdsnamn, om det gällde tredje person, vil­ ket då ofta skedde i genitiv form. Det är de förhållandevis ringa möjligheterna till namnkombinationer, som ända in i våra da­ gar motiverat gårdsnamnsbruket i både tal och skrift. Utom de här redan upptagna gårdsnam­ nen finnas sammansättningar med äldre dy­ lika och ett egennamn till ett s k dubbel­ namn, som i regel äro av yngre datum. Man kan sålunda i husförhörsböckerna se i vilken generation det gamla gårdsnamnet Thors blir Torsper. Många personer ha två gårds­ namn, nämligen ett som man »skrivs för» i kyrkboken och ett annat som man lystrar till i dagligt tal. Men även ett tredje namn, som man inte bör använda i personens närvaro, kan förekomma, eftersom sockenkynnet ger möjlighet till litet smått skämtsamma och något stickande öknamn, både bland äldre och yngre. Vanligen har man i skolklasserna öknamn både på pojkar och flickor, och ofta äro de kvicka och väl funna, fastän det rätt ofta rör sig om nybildade ord, omdöpningar och helt nya dop- och tillnamn. Ute i byar­ na finns massor av dylika, som mycket väl kunna tänkas återkomma såsom gårdsnamn, även om man inte direkt kan tala om öknamnsgårdsnamn i det föreliggande gårds3

namnsbeståndet i Malung. Den nu levande generationen torde utan svårighet placera öknamn som »Stsibbin» »Knadzin», »Pil­ ten», »Kräkö» och »Stäcke», vilka äro exempel på äldre öknamn. Byarna Grimsåker, Mobyn och Öje äro kända för sina ori­ ginella öknamn. Här må en del av dessa öjeöknamn meddelas: Baron — Mångs Per Håkansson Gej — Arfs Per Andersson Gustaf — Nordigårds Erik Eriksson Jakopp — Jos Per Andersson Kick — Arfs Erik Andersson Kösk — Mångs Per Larsson Lommin — Sves Johan Larsson Pita — Lisnirs Ranne — Arfs Anders Andersson Struten — Mångs Jonas Halfvarsson Tysken — Mångs Per Håkansson (Uppgifter av Mattias Josén) Bruket av bindestreck i de sammansatta gårdsnamnen är vacklande, och de förekom­ ma både med en och två stora bokstäver. Säkerligen är här i gårdsnamnsöversikterna en del gårdsnamn ej medtagna, vilket kan bero på att ett eller annat alternativt gårds­ namn aldrig förekommit i skrift i Kyrkans böcker men likväl kunna fylla anspråken på att betraktas som gårdsnamn.

EGENNAMNEN Dopnamn, stavning Dödbokens första kolumn är avsedd för namnet på den döda och klart meddela, vem den döde är, varför också civilstånd uppta­ gas. Namnens stavning har alltid varit väx­ lande, men i det omfattande dödboksutdrag, som detta arbete avser att vara, har stav­ ningen ej gjorts autentisk, även om detta skulle varit önskvärt. De ganska fåtaliga personnamnen upprepas genom tiderna men med skiftande stavning. Enstaka tidiga namn, som bl a Gustaf (Gösta), Birger, Sven och Andd gå ur bruk före 1775. Nam­ net Johan av Johannes ger upphov till både Jan och Hans men försvinner på 1750-talet 33

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

dopnamn för att återkomma med Bersom nadotteepoken. Johannes och Petrus komigen med läseriet på 1870-talet. Det mer vanliga Per stavas Pehr, Pär och Pähr, men Petter förekommer med några undantag inte som dopnamn i Malung annat än på Finn­ marken, där ett delvis annat namnskick fö­ rekommit. Det ålderdomligt klingande Matthias fö­ rekommer som Matts och Mats. Av dessa äldre namn ha vi fått de vardagliga namnen »Jaan», »Pelle» och »Mass». Halvar har stavats: Halfvar, Hallward, Hallvard, Haluard och Halfuar. Erik förekommer med bå­ de c, k och ch, ck. Det vanliga Kerstin, som kommer av Christina, har växlande stavning, men troligen har man för Kerstin i talsprå­ ket ej använt annat än dialektens »Kersti» — Kieschti — trots att man ser stavningen Kristin. Både Cari, Carin, Catarina, Katrina och Karin förekomma. Det var givetvis prästerskapet, som stavade var och en på sin tids sätt, och olika stavningar förekomma naturligtvis därför på en och samma person de ungefär tio gånger, som en individs namn skrevs i ministerialböckerna från vaggan till graven. Här har stavningen uniformerats, och en enda genomgående stavning har an­ vänts, dock med undantag för vår egen tid. Tillnamn I Malung har tidigare bland allmogen ej förekommit tillnamn av typen Lundström, Sjöberg och Sjögren, men vissa knektnamn som Lindqvist och Tällberg ha bitit sig fast. Endast i några fall ha Malungskarlar årtion­ det omkring sekelskiftet tagit sig namn som de nyssnämnda, vanligen i samband med studier. Man har i Malung konsekvent bru­ kat son- och dotternamn. Men Ericsson, Ericksson och Ersson förekomma liksom Olofsson, Olåfsson osv, men ha i detta ar­ bete formerna Ersson och Olsson konsekvent använts före 1800-talets ingång. Namnskick I senare tid har man uppkallat sina barn ef­ ter Frithiofs saga, efter de kungliga och lå34

nat roman- och filmnamn Men i gången tid uppkallade man efter bestamda regler, som for befolkningen i Malung alltjamt aro välbekanta, fastän man kopplar ihop ett par tre äldre namn och tillägger ett modenamn. Förr döpte man första sonen efter farfar, andre efter morfar, tredje efter far, varef­ ter övriga anhörigas namn kunde komma ifråga. Efter samma principer döptes döttrama efter farmor, mormor eller mor. Det hela blev anledning till ett ganska magert namnbestånd men föranledde också, att vissa namn och kombinationer med son-namn kommo att höra hemma i bestämda byar. Man talade ibland om, hur det gått till »att Erikan kam ti Hodsbyn fro Bö’lsbynom». Dylik namnimport genom giften mellan by­ arna kan man påvisa på många håll i dödboksmaterialet. Nedanstående tabell över frekvensen på dopnamn är tagen ur dödbo­ kens uppgifter från Mobyarna, Gärdås-Jägra och öje för åren 1775—1895. Mansnamn

Eric Halfvar Jonas Olof Per Lars Hans Isac Anders Nils Mats Hindric Daniel Sigfrid Bengt Jöns Andreas Elias Pål Gudmund Jan Zacharias Gabriel

Mobyn

GärdSsJägra

Oje

Summa

38 25

28

24 23

10 10 26 12 1 5

23 8 2 21 29 9 4

89 37 36

18

16 13 12 9 8 8 5 3 2 2 2

1 1 1 1

4

1

4 3

24 2 10

1

2

3

54

73 37 18 17 34 14 21 6 8 2

12 1 6 1

1

14 3

1 8 2

1 5 6

* Dock i Yttermalung & ö Fors

5 6

DÖDBÖCKERNA Mansnamn

Mobyn

Gärdas-

öjc

Summa

Jägra

1 1

Knut Staffan Måns Samuel Frithiof Håkan

Kvinnonamn

212

127

Mobyn

GärdSs-

1 1 1 1 152

1 1 1 1 1 1 491

Oje

Summa

22 33 37

103 108 114 115

Jägra

Kerstin Carin Brita Anna Marit Ingeborg Lisbet Wahlborg Ragnil

60 56 39 38

31 6 1 1 1 233

21 19 38 36 24 9

41 18 13

2

2

28 5

1

2

167

1 549

149

73

Rotfastheten inom gård och by är påfallan­ de, och endast på grund av giften och om­ giften sker flyttning. Det är dock vid samt­ liga giften utombys, som ett dopnamn — såsom redan påpekats — på grund av uppkallningsseden efter äldre generationer blir omplanterat och sålunda ger anledning till att en gård får nya namn i släktens namn­ längd. Statistiken gäller enbart avlidna efter 1775, och skulle de uppgivna föräldrarnas namn medtagits, så skulle en del utgångna dopnamn som Engelbrekt, Thord, Kristoffer, Jacob, Byril, östen, Sven och Gustaf ha kommit med. Utsträcks undersökningen till mantalslängderna, vilket är möjligt beträf­ fande männen, så kommer ytterligare en del bortlagda namn till synes.

TITLARNA Socknemän, Arbetare Egentligen skulle man kunna påstå, att det saknas titlar i de äldre dödböckerna. Men man måste dock göra en del undantag, när det gäller allmogens förtroendemän, som utgöres av kyrkvärdar, nämndemän och fjär-

dingsmän. Sysslorna kunna även påvisas gå i arv inom släkterna att döma just av dÖdboksuppgifterna. Av bouppteckningarna framgår dock ofta, att man ej vid val till förtroendeposterna såg till ekonomiska för­ hållanden. Högre ståndet här uppe utgöres av prästerskapet enbart, som rikligen förser sina egna barn med titlar, varför en titel som »Komm in isteradj unktsdotter» förekommer. Kronolänsmännen kallades ofta »Herr Kronoexpeditionsbefallningsmannen». Men fö­ re 1800-talets ingång synas inte »Bonden» eller »Socknemannen» som titlar, men pros­ ten Godenius (III) skriver »Dannemannen», som var beteckning på den erkände medborgaren i tidens bondesamhälle — den besuttne, som han kallades. Den som över­ lät sin gård till son eller s k skötsloman och satte sig på undantag, var ej längre skatt­ skyldig och saknade rösträtt i sockenstäm­ man. Dylik frivillig pensionering framgår av både bouppteckningar och lagfarna »skötslokontrakt». När skogsbolagen börja­ de sin verksamhet i Malung på 1850-talet, infördes i kyrkböckerna de nya titlarna »ar­ betskarl», vilket på 1880-talet ändras till arbetaren. Högre ståndet Bland dödboksuppgifterna i detta arbete återfinnes på slutet sammanförda uppgifter om vad som i Malung förr skulle kunnat kallas »herrskapet» och som här kallats Högre ståndet. Här är, som redan antytts, namnskicket ett annat och rikedomen på titlar avsevärd. Prästerskapet och deras anhö­ riga behängas med 1700-talets krusiduller, vilket dock här har uteslutits såsom varande utan intresse. Bruksfolk har verkligen fun­ nits också i Malung, om än blott några de­ cennier för omkring drygt hundra år sedan. Från »Ryan» — också kallad Femtåfors — i socknens nordvästra hörn lämna dödböckerna några upplysningar, som visserligen endast äro av genealogisk art, men som fak­ tiskt tyda på att här uppe i vildmarken legat ett järnbruk. (Om Ryan, se Skinnarebygd 1950.) Man spårar bruks förvalta re och de35

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

ras anhöriga, och man ser personer med ty­ piska borgarnamn och flera förnamn. Här ser man representanter för släkterna Edman, Lind och Berggren, och samma personage återkommer i de Godeniska almanacksinterfolieringarna (GA). Ryan skattade åt för­ gängelsen 1810, och förvaltare och bokhål­ lare blevo kronobetjäningsmän och spåras i andra sammanhang. Deras änkor eller möd­ rar skymta i Db och kallas fattighjon. När man i våra dagar färdas den vackra nybrutna vägen genom Ryan, erfar man något av den gripenhet, som man ofta känner inför ödetomter, med överväxta mur- och grund­ rester. Inspektören Waldring vid bruket, vars hustru var född von Schneidern, blev seder­ mera länsman på annat håll, och dottern gift med »Graf Jan Jansson», som en tid var ägare av Ryan men dog i armod. Om man vill använda sig av församlingens Fö­ delse- & Dopbok (sign C. 4), så lämnas där 1850 28/2 en del typiska herrskapsuppgifter. Det gäller barnet Johan Leonard, och det senare namnet har mycket sällan blivit använt i Malung. Gossen var son till »Pos­ sessionaten N L Fröman och hans hustru Anna Carin Pollack». De närvarande vitt­ nena äro släkten, nämligen bruksförvaltaren P E Pollack och hans hustru Sigrid från »Lishanå», Dalby samt troligen farfadern Å J Fröman och hh Emma Hellström i Nås. Den grupp av tjänstemän, som än i dag hän­ föras till »skogssocieteten» synes ej stannat i Malung till döddagar, men återfinnas i Hfb. Db har en fd bruks förvaltare Johan Törnsten och hans son med samma namn, troligen sysselsatta med skogsaffärer, men intendenten vid Korsnäsbolaget Matthias Winlöf var den förste av sagda societet, som jordats i Malung, vilket skedde först 1904.

ÄKTENSKAPEN Efter Dödbokens kolumn för födelsetid och föräldrar behandlar den följande kolumnen den avlidnes giftermål. Tidvis äro uppgif36

terna knapphändiga, möjligen beroende på prästerskapets inställning till personerna omkring den avlidne. Men i de flesta fall har det varit möjligt att identifiera och sam­ manföra makarna på sätt som skett i detta arbete, även trots upprepade giften. Mer än fyra giften förekommer inte, men det har hänt, att båda kontrahenterna varit gifta två eller tre gånger var. Det framgår ofta av den aktuella kolumnen från vilken by ma­ karna kommit, vandd man kan iaktta i vil­ ken utsträckning giftena skett utombys. Gif­ ten över älven och i grannbyarna äro van­ liga. Däremot äro giften från Finnmarken mycket sällsynta, liksom giften mellan Öjc, Yttermalung och Forsbyarna eller vice versa. Beträffande åldern vid äktenskapens ingå­ ende ser man, att de flesta äktenskapen ingingos åren närmast efter tjugo års ålder, då kontrahenterna vanligen voro födda samma år eller halvår. Man frågar sig därför, om det rent av var sed, att jämnåriga skulle bil­ da hjonelag och om äktenskapen i stort sett bestämdes av jämnårigheten. Vid förekom­ mande andra och tredje äktenskap söker mannen i regel en yngre hustru, ifall han inte var för ålderstigen, och denna hustru överlever honom och bildar rätt ofta ny fa­ milj. Utan mera ingående statistik skulle man nog våga påstå, att änkornas antal var långt större än änklingarnas. Troligen be­ rodde detta på att änklingarna, trots stor barnskara, haft lättare att bilda nytt äkten­ skap. Uppgifternas omfattning i äktenskapskolumnen växla med präster och personer, som redan sagts, från att vara fullständiga med vigselår och det stereotypa »sin nu i sorgen efterlefvande enkia» till ett kort »h:u död».

BARNEN Barnen inom äktenskapet uppgivas endast till antal och kön i särskild kolumn. Här re­ kapituleras ofta äktenskapen med de i dem ingående barnen. Men ifråga om redan döda barn har praxis växlat, så att dessa ibland kommit med och ibland uteslutits. Då en

DÖDBÖCKERNA

mycket gammal kvinna avlidit, uppgivas alla hennes barn vara döda, vilket kunnat vara vilseledande, då författaren här sökt skilja ut de barnlösa äktenskapen. Barnen ha ibland hunnit vara gifta och sätta barn till världen men själva dö före modern. Sällan stämma uppgifterna vid mannens och hust­ runs död, vilket beror på, att man den ena gången tagit med de döda barnen och den andra inte, eller att någon avlidit. På grund av dessa förhållanden bör inte större avseen­ de fästas vid barnuppgifterna i Db. Efter­ som Död böckerna efter 1875 på grund av linjeringen tycks avse begränsade upplys­ ningar, måste upplysningar om giften, barn och föräldrar hämtas i övriga ministerialböcker, för att de genealogiska uppgifterna ska bli kontinuerliga. Den som behöver exakta barnuppgifter, får dem ur Husförhörsböckerna, som dock måste genomgås för ca tre decennier.

LEVERNE Mycket intressanta uppgifter lämnas i Död­ bokens kolumn för »Uppförande», där man ibland kan få veta något mera än det schablonmässiga »lefvat X-ligt» (= Krist­ ligt) och »varit god fader och granne». Un­ der mitten av 1700-talet blomstrade personalieskrivandet i socknarnas dödböcker, och man skrev långa betalda utläggningar i både dödböcker och särskilda personalieböcker. Sådana finnas ej bevarade i Malung, och personuppgifterna under 1770—90-talen kunna sägas vara synnerligen magra. I herremansbygderna i både Västmanland och Dalarna och även i det närbelägna Lima hit­ tar man nästan överdrivet omfattande personalier, vilket i viss mån beror på att utför­ liga personalier betalades bra. De knappa personuppgifterna torde säkert bero på att pastor ej var, vad man kallar skrivkari och »sålunda med svårighet hanterade pennan. Man får dock inte bortse från att sidornas kolumnsystem i Malungsböckerna faktiskt utgjorde ett hinder för större utläggningar. Här har man nöjt sig med rätt allmänt håll-

na omdömen om de döda, utom då det gällt förhållandet till »starka drycker», då man ser, hur prästerskapet fäller klandrande om­ dömen. Detta säkert för att ge församling­ en, som lyssnade på kungörelsen, en påmin­ nelse om fylleriets faror. Med någon tvekan ha dylika omdömen i något fall fått inflyta i texten. En och annan har levat i osämja med hustrun, eller en hustru varit trätgirig eller slösaktig, vilket någon gång här även medtagits. Ibland kan man se, att prästen känt väl till, hur individerna fått känna på både rikedom och försakelse, då det står: ». . . bar tålmodigt även sin fattigdom, se­ dan rikedomens år förgått.» Om de i hemorten döda soldaterna får man veta deras meriter och pension. Man skilde mellan soldater med kort tjänstetid »avsk soldat» och sådana som på grund av ålder slutade sin tjänst med pension — sk gratialister — som voro hedervärda medbor­ gare, vars titlar noga togos med i alla sam­ manhang. De i fält fallna stå ej i Db men finnas avförda i Hfb med t ex »Död i Feldt 1808». De äro i detta arbete sammanförda i särskild förteckning. I en del fall tycks införingen i Db för­ summats, vilket framgår av bouppteckning­ arna, och bevisligen döda efter 1775 hittas ej, men dödsfallet dateras i bouppteckning­ en, som änkan undertecknar med sitt bomär­ ke. Ofta kan dylikt förklaras av att många dött på sina affärsresor och begravts långt borta från hemorten.

DÖDSORSAKEN Vanligen äro de angivna dödsorsakerna både oklara och obegripliga, då de möta i död­ böckerna före sekelskiftet 1800, beroende på fullständig okunnighet i medicinska ting. Läkarattester förekomma inte förrän på 1880-talet, då Malung fick provinsialläkare. Dödböckerna ge dock uppgifter om farso­ terna under vissa perioder. Rödsoten och kopporna voro fruktansvärda gissel för be­ folkningen, men till dessa prövningar kommo tidvis även nödåren med svält och brist37

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

Kopporna härjade enligt första dödboken under tiden augusti 1778—maj 1779, då 87 personer, mest barn, avlida. Mindre epi­ demier uppträdde under perioden 1784— 90, varefter det egentligen rör sig om stänkfall. Fältsjukan, d s k lantvärnssjukan, som Äldre farsotsuppgifter omtalas i Db är rödsot (tarmtyfus). Gulsot Prosten Daniel Godenius (II), som påbörja­ och mässling förekomma med enstaka fall. de den interfolierade almanacksserien för I regel är det barnen som bli offer för far­ åren 1769—1834, lämnar en del direkta soterna, varför sida efter sida i dödboken uppgifter om farsoterna före dödböckernas upptagas av barn i alla åldrar. Att epidemi­ erna gällt barnen, ser man därav, att den början 1775. Här en del utdrag: tillfälligt stigande dödligheten endast obe­ »Hösten 1771 lågo i rötfeber Bjes Lars ner i gåln i Grimsåker och tydligt inverkar på årsdödligheten bland här upptagna åldersgrupper, gifta personer med 3 barn, 2 dog. Bjes Lars up i gåln i Grimsåker och barn, som ovan sagts. Omkring mitten av 1800-talet kommer epidemierna med dif­ 6 barn, 3 dog. Gudmunds Ola, Grimsåker, dess mor teri och scharlakansfeber, men dessa kun­ na ej jämföras med koppornas och rödso­ och syster, 1 dog. Jonas-gumman Grimsåker, 1 dog. tens härjningar under 1700-talets slut. Hampus Pers Hustru, Grimsåker, 1 Lungsot tycks man ha kallat alla lungdog. åkommor, även om det ej rörde sig om Tbc. Tarmvred, förstoppning och kräfta omtalas, Ett barn hos Hampus Per, 1 dog. Ett barn hos Nisslass Per, 1 dog. utan att man vet, vad det rört sig om. De Brus Pelle, Myckelbyn, 1 dog. flesta dödsorsaker ha angivits som »håll och Thols änkan Myckelbyn, 1 dog. sting» men ge ej någon ledning, då symp­ Hennicos dr, 1 dog. tomen ej lokaliserats. Olla gumman, 1 dog.»

sjukdomar. Någon koleraepidemi har dock inte förekommit, men däremot härjade scharlakansfeber och difteri på 1860—70talen.

Olyckor

/17 döda av 40 kända fall/ Från 1772 uppges 17 döda av 47 fall, och för 1773 finns hos Godenius en översikt på rödsotsfallen under årets månader: Rödsot

Januari Februari Mars April Maj Juni

Juli

0

17 16 17 6 7

19 Augusti 16 September 12 Oktober 2 November 1 December 0 Summa 113 = antal döda 1773 var 228 38

Andra dödsorsaket

10 10 14 15 19 11 13 13 4 3 3 0

115

Givetvis möter man i Db de mest skilda människoöden, och här har prästens person­ liga livssyn satt sin prägel på uppgifterna. Ibland har kolumnen för leverne och döds­ orsak skrivits samman, och man kan bakom de korta meddelandena ana konturerna av de mest skiftande öden. Kristenheten har ge­ nom litanians ord »för ond bråd död bevare oss milde Herre Gud» i årtusenden sökt förskoning från just vad som här räknas upp. Vådeld och os i smedjan, trädfällning, drunkning i forsarna vid timmerflottning och på färder ha skördat ung och gammal. Barnolyckorna äro flera än nu, och drunk­ ning vid »lögning i ån» och metning vid broar ha förekommit. Men eftersom älven förr var trafikled både längs och tvärs, för­ står man, att många olyckor måste hända. Man for från Böle till släkten i Grimsåker

DÖDBÖCKERNA

för att återvända i höstmörkret och kom ej levande hem. Så kräver även höst- och vår­ isarna sina offer. »Igenfunnen i Äppelbo» står det om gamle klockaren Mångs Jonas Persson 1848. Ägosplittringen och strandslåttermarkernas begärlighet föranledde liv­ lig trafik på älven sommar och vinter, vil­ ket liksom kyrkfärderna innebar risk för olyckor. Inkvarteringsgårdarna i Myckelbyn och den höga brännvinskonsumtionen gjor­ de, att man dröjde sig kvar, och denna för­ sening medförde ofta olyckor. I trakten av Idbäck och Gärdås ha många olyckor in­ träffat i samband med kyrkobesök. Men även jul- och påskskjutsarna med fullsatta slädar på älven ha krävt sina offer.

Döda på färdväg Man hittar ibland uppgifter om äldre, nu­ mera förlagda färdleder. Våra vägar i öst­ västlig riktning voro länge obrutna, men i östlig riktning gick en väg över Bjes-Myckelberget och en annan över Nyselen till Gävunda. En del uppgifter härom lämnas vid dödsfall och försvinnande utefter dessa le­ der. De stora forsarna mellan Ö och W Fors samt Grötforsen i öje omtalas som olycks­ platser. Många hemvändande avlida ganska nära Malung. Ibland är det då sjuka gam­ lingar, som sökt sig hem för att sluta sin sista »färdresa» vid utgångspunkten och få vila i fädrens jord.

EN BEFOLKNING PÅ RESOR Ingen urkund torde ha så mycket att förtälja om Malungsbornas vidsträckta färder som just dödböckerna. Man kan nämligen se dödsort och den socken, där begravningen skett. Från norra Sverige och från Skåne ha ingått attester om avlidna och begravning­ ar. Betänker man, att vägen från Malung måste ti 11 ryggaläggas efter häst eller till fots med säcken på ryggen av män och kvinnor i alla åldrar, så förstår man, att vandringslivet var fyllt med mödor. Att dö långt bor­ ta från de sina och hembygden ansågs som

ett hårt öde just för gamlingarna, ödet möt­ te ju även de yngre, och Db omtalar exem­ pelvis, att Eric Matsson från Sillerö drunk­ nade i januari 1860 i Kristianopels hamn. Pä Jonas Jonsson slog ihjäl sig i Domkyrko­ tornet 1858 i oktober, många andra öden att förtiga. Mördade personer omtalas i tre be­ stämda fall — en ung kvinna från Yttermalung, en person från Utsjö och en finne. I ett fall berättar Db, att maken hemfört sin döda hustru från Hälsingland till öje vin­ tertid, alltså på kälke eller släde. En dyster hemfärd genom 20-milaskogarna, över my­ rar och frusna vattendrag. När någon av ma­ karna dött tidigt, kan man se, att den andra med barnen försvinna ur husförhörsboken och förs in på »LD» — den s k lösdrivarlistan i slutet av Hfb — och avfärdas med »borta». Annorlunda är det med de spårlösa försvinnandena, som abrupt sluta med t ex »borta i Stockholm». Vad som i dessa fal i ligger bakom får man inte veta, såvida inte något uppslag kan ges i andra sammanhang. Vanligen har man tagit ut »attest» — flyttningsbetyg — till viss ort, men så har inte attesten lämnats in och personen har ham­ nat i annan landsända. »LD» har ibland dödsfall och dödsorter noterade för sådana personer. För att få uppgifter om båda makarna, då den ena av dem länge överlevat den andra, har i många fall Hfb och utflyttningsbok och slutligen LD måst anlitas. Ef­ ter 1875 ha föräldrarna ej insatts i Db, och då är Fb ofta den enda källan till uppgift om dessa. En del personer ha dock aldrig kommit att införas i Fb, beroende på att många barn fötts under föräldrarnas »färd­ resor», och så har man vid husförhören en­ dast noterat dem i Hfb. Särskilt tiden 1803 —1807 är mycket ofullständig i detta avse­ ende, som ovan omtalats.

BEGRAVNING Dödbokens sista kolumn lämnar uppgifter om begravning, och som förhållandet länge varit i Malung, ha jordfästningarna skett på sön- och helgdagar, även om man kan se 39

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

B [ED ^

----- !

Detalj av karta 1851, utvisande kyrka, prästgärd och kyrkogård, öster om kyrkogården ses tiondeboden och sockenstugan. I kyrkogårdsmuren återfinnes benkammaren, bårhuset och de fyra stigluckorna. Årtalen på kartan ange ungefärlig tid för utvidgningarna.

något undantag som »måndag afton» i Db 1801 26/6 (Mobyarna). Minst tre dagar väntade man, men som alltjämt är vanligt, uppsköts begravningen till nästkommande söndag, om dödsfallet inträffat under vec­ kans senare hälft. Någon tid för jordafär­ derna anges ej i Db, men tydligen har man förlagt dem till tiden före högmässan. Men man får komma ihåg, att denna började re­ dan klockan åtta under hela 1700-talet. Jordfästningarna skedde året runt vid graven och ej i kyrkan. Seden att behålla den döde kvar i kyrkan över högmässan, sedan jord­ fästningen förrättats, infördes i slutet av 1920-talet av kyrkoherde Axel Weimer. För prästerskap och »herrskap» anges ibland klockslag för begravningen, som tyd­ ligen försiggått utan samband med guds­ tjänst såsom »kl 3 em» och »y2 4 em». Att gravsätta ståndspersoner under kyrkgolvet 40

har sedan medeltiden varit sed i landet, vilket kan ses på gravstenarna i våra äldre kyrkor. Vid upptagningen av kyrkgolvet 1958 fann man ett flertal gravar med skelett och svepningsrester, bl a kvinnokranier med vita svepningsmössor. En del av gravmaterialet utfraktades 1884 vid den Hedvallska restau­ reringen och ligger vid norra landfästet till gamla Smäckbron. Endast i något enda fall noteras i Db bi­ sättning i kyrkan. För skolmästaren Arhusiander, d 1786, anges: »I Kyrkan 29 decem­ ber», liksom för kollegan Olof Arborelius, som bisattes i oktober 1806. Jordfästning i murad grav under kyrkans golv var given för prästerskapet, varför den ej noterades annat än för skolprästerna. Vid gravunder­ sökningarna 1958 hittades i en grav närmast sakristiedörren skelettet av en mansperson av imponerande mått. Vem han varit fram-

DÖDBÖCKERNA

MALUNGS KYRKOGÅRD

Karta över kyrkogårdarna vid Ma­ lungs kyrka. A. Åldre kyrk ogården efter ut vidg­ ningen 1884. De enskilda gra­ varna utefter nordvästra och nordöstra sidorna. Det sydväst­ ra kvarteret omgrävt 1900—03, det sydöstra 1905—16, det nordöstra 1917—20 (j- panska sjukan), det nordvästra veterli­ gen orört sedan första belägg­ ningen på 1880-talet.

B. Kyrkogårdsutvidgningen 1921. De enskilda gravarna huvud­ sakligen utefter häckarna, för­ utom det trekantiga kvarteret, som belädes med enskilda gra­ var på 1950-talets första del. C. Kyrkogårdsutvidgningen 1933. övervägande del av arealen utgöres av enskilda gravar. D. Kyrkogårdsutvidgningen 1956. Beläggningen sker i huvudsak från områdes östra del. Littereringen ovan är genomförd i såväl gravregister som gravbrev. 41

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

gick ej av undersökningen och Db ger ingen ledtråd, men vissa skäl tala för, att man hit­ tat Olof Arborelii (se HS 22) vilorum. Han var ensam i graven, eftersom de båda hust­ rurna veterligen begravts på annat håll. Ett släktdrag bland Arborelierna har just varit deras reslighet. Enligt Db begravdes adjunk­ ten Baggstedt 1830 »utanför sakristians fönster», alltså i det prästkvarter, som nu har minnesstenar över prostarna Godenius (III) och Thunblad. Den siste i kyrkan bi­ satte är komministern Per Meander, d 1844. Av de gravstenar, som förr torde ha täckt golvet under travén mittför sakristian före 1884, är en från 1640-talet bevarad, men ägaren har inte kunnat identifieras. Den togs upp ur golvet 1884 och pallades upp på fyra stenar utomhus. Sedan 1935 har den stått i kyrkans gravbod, vilket må beklagas, då det är en vackert ornerad kalkstenshäll. Familjegravar ute på kyrkogården tyckas inte förekommit före 1850-talet, men möj­ ligt är, att reserverade platser kunnat hävdas av vissa släkter. Efter 1870-talets omdispo­ neringar av gravkvarteren på kyrkans södra sida tycks dessa herrskapsgravar blivit bort­ glömda. Löjtnant P G Engström (se HS 31), vars gravkors i gjutjärn från 1847 står rakt i öster från koret, torde ensam ha jor­ dats vid dåvarande kyrkogårdsmuren norr om stigluckan. Enligt äldre personers upp­ gifter skall kronolänsman Nils Pettersson från Lugnet ha haft ett enskilt gravkvarter i vinkeln mellan södra korsarmen och koret, innanför kontreforen, och där skulle hans måg Ingeborg Gabriel GS bisatts så sent som 1842. För denna muntliga tradition ta­ lar det förhållandet, att Olof Lisells svär­ mor, Brita Lovisa Ås f Norell, har sin grav­ sten alldeles intill den nyssnämnda platsen, eftersom hon var syster — möjligen halv­ syster — till Nils Pettersson (se HS 32). Intill kyrkväggen nedgrävdes benkamma­ rens innehåll någon gång om året, och så­ dana bengravar ligga så ytligt, att man hit­ tar dem på endast ett halvt spadtags djup. Bruket av benkammare var nödvändigt och förekom trots förbud, eftersom kyrkogården var så liten, att den ideligen måste omgrä42

vas. Man kunde vanligen inte komma ner de föreskrivna tre alnarna utan att skaffa undan äldre skelettdelar, varför dessa av det grävande byalaget skjutsades in i benkam­ maren, som sedan vid behov tömdes av spö­ gubben mot viss ersättning. Sedan prästgår­ den flyttats norr om kyrkan 1754, kunde kyrkogården utvidgas söderut mot Smäckan, men alltjämt rymdes Västerdalsvägen med en slinga norr om bäcken och passerade gam­ la Smäckbron i södra kyrkogårdsgångens förlängning, tills nya bron med sitt vackra stenvalv byggdes 1820. Norr om kyrkan gick bogårdsmuren sedan medeltiden på endast 5 meters avstånd från kyrkväggen, och utan­ för denna jordfästes mördare och självspillingar. När man inte kunde försvara ett självmord med »sinnessvaghet», vilket of­ tast skedde, begravdes »i tysthet och vid si­ dan av kyrkogården», som Db uppger 1800 5/6. Offer för olycksfall, mord och själv­ mord fingo ej jordfästas utan länsmannens besiktning och landshövdingeämbetets reso­ lution, och i sådana fall kunde jordfästning­ en uppskjutas månad tals. När kapel lagenas begravningsplatser ta­ gits i bruk, är inte säkert känt, men sanno­ likt kan detta tänkas stå i relation till visitationsprotokollens klockuppgifter, i så fall är det ungefär vid 1600-talets slut. Dessförin­ nan fördes de döda från Yttermalung och Öje fram till Malungs kyrkogård. Ett min­ nesmärke över öjebornas lik- och kyrkfärder var länge den gamla landsvägsbron över Smäckan mitt för Lindsberg. Byinnevånarna på västra sidan ha både sommar och vinter färdats på älven vid likfärderna. Den sista likfärden i båt till moderkyrkan företogs från Böle sommaren 1926, en fridfull hädanfärd med nästan ljudlösa årslag, som för­ de en av dessa sista av allmogen, som aldrig åkt cykel, bil eller tåg, till den sista vilan. Vid likfärder efter häst — egentligen vintertid i äldre tid — användes landsvägen via Tcgelugnsbacken, vilket blev bekvämast, sedan nya Smäckbron byggts. Likfärder ge­ nom Myckelbyn ha därför ej förekommit. Det är beklagligt, om den vackra nedfarten verkligen ska få läggas ner, därför att folk-

BOUPPTECKNINGARNA

högskolan mot församlingens uppenbara önskan fått annektera kyrklig donationsjord på sådant sätt, att vägomläggning kunnat påyrkas av sagda skola. Sedan hästanspända fordon ej längre fö­ rekomma, ha en del plägseder i samband med likfärd kommit bort. Särskild likvagn skänktes 1920 och kördes både i par och enbet. Här må erinras om seden med svart el­ ler vit duk på höger bogträ för man och på vänster för kvinna, svart för gift och vit för ogift. En dödgrävarprestav finns alltjämt i kyrkans uthus, men denna har ej brukats de sista 40 åren. Seden med utläsningar torde vara urgammal, men enligt de äldre kyrko­ lagsed itionerna var det ej tillåtet för präs­ terskapet att fullgöra sådan tjänst, som ålåg socknens klockare. Seden med utläsningarna har varit djupt rotad i bygden, och det är att hoppas, att de genom en långvarig kyrko­ restaurering brutna traditionerna må kunna upptagas. Hemmens struktur har dock has­ tigt förändrats, och den frivilliga hjälpen från byborna fås numera inte så lätt, vilket lätt kan rubba traditionen. Tacksägelseringningen sker här i socknen efter högmässans slut, och ej efter uppläs­ ningen, vilket dock förekommer i Fors ka­ pell. Gravöppningsringning förekommer ej men är ännu i de äldsta sockenbornas min­ ne. Den förrättades alltid av grannar till den döde.

BOUPPTECKNINGAR Bland de genealogiska källorna intar i många fall äldre bouppteckningar en viktig plats. Beträffande Malung finnas tre bestånd av dessa, nämligen i landsarkivet i Uppsala, i domsagans arkiv och i kyrkoarkivet. De se­ nare omfatta endast Yttermalung och ha le­ gat kvar i kapellkistan till någon gång på 1930-talet. Troligen ha de blivit bortglömda vid arkivleveranserna och ha möjligen förva­ rats i Hagagården, där flera generationer kyrkvärdar ha bott. Dessa hade att för kyrkokassan uppbära 1/3 % av behållningen i

dödsbona. De båda andra bestånden ha tidi­ gare legat i häradskistan och därifrån över­ förts till de centrala arkiven. För tiden före 1833 ligga de i landsarkivet och därefter i domsagans arkiv.

REGISTRERING Samtliga bouppteckningar för makar med barn ha registrerats fram till 1851. De i kyr­ koarkivet äro förtecknade i kronologisk ord­ ning, trots att de ej äro uppordnade eller bundna. Övriga bestånd äro bundna, men vanligen ha bouppteckningarna ej inlämnats till häradsrätten för registrering omedelbart, varför de i varje foliant ha varierande ålder och ej kronologisk följd men äro bundna årsvis. I här företagen registrering ha man och hustru medtagits och i vissa fall barnen samt de förrättare och godemän, som kunna vara av intresse, dock alltid, då bomärken finnas. De senare ha enligt vedertaget bruk insatts mellan för- och efternamn, som skri­ vits av förrättningsmännen. De gängse bo­ märkena avlösas i vissa fall i början av 1800talet av initialer, som någon gång tyckas va­ ra stiliserade. Sådana ha medtagits men an­ nars ej initialer, eftersom de sakna intresse.

LÖSÖRE Bouppteckningarna äro uppsatta efter gam­ mal schablon, där tillgångarna rubricerats med lösörets värdeföremål först. Ordningen blir: guld, silver, tenn, koppar, mässing, järn och husgeråd av trä, möbler mm. Vidare föl­ ja gångkläder, mannens och hustruns, säng­ kläder osv. Slutligen komma fastigheter med jord och hus. Man får en utomordentlig in­ blick i allmogens liv och förhållanden och får även veta en del om möbelbeståndets utfveckling. Hos allmogen utgjordes möble­ ringen huvudsakligen av fast inredning, som ju framgår av termen »stuga med mur och inrede». Bord och bänkar förekomma men säl­ lan stolar. Porslin och glas upptagas beteck­ nande nog först under slutet av 1700-talet 43

KOMMENTAR TILL KÄLLMATERIALET

xr>

(k-s

/•' /fy~fe*07t.i£

• +/&?

f/

^4 jf\ (•

m

’

°-*/£***"■

.fyrS . aj^r)a.«/. c/ZZr '*/ . I ^C".

/?r ** j '&• - i- i

yj/i Ssspj^ jjy** I JK ■. j. I ■' ,«& .; '\ 4f-.\ i : ^ *£yx>/•//***/ 7*'s , ^7- .I . »■S'4 «/./

✓2 /4 !

/ I

S* t^/ V */***>

N

')'*• y

>ls / i- 0

f* /'//./. S , $)/åto4&\, 'Sj/s/fös

• X/stO^S} ts

T