Diskursanalys som teori och metod 9789144013022, 9144013027 [PDF]

Zitiervorschau

Marianne Winther J~rgensen Louise Phillips

Diskursanalys som teori och metod Översättning: Sven-Erik Torhell

~ Studentlitteratur

Originalets titel: Diskursanalyse som teori og metode Utgiven av: Roskilde Universitetsforlag/Samfundslitteratur © Marianne Winther J!llrgensen og Louise Phillips 1999

®

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av Jagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot Jagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 7222 ISBN 978-91-44-01302-2 Upplaga 1:15 © studentlitteratur 2000 för den svenska utgåvan

www.studentlitteratur.se studentlitteratur AB, Lund Översättning: Sven-Erik Torhell Omslagslayout: BrandtDesign Printed by Replika Press Pvt Ltd, lndia 2012

Innehåll

Förord 5 l Det diskursanalytiska fältet 7 Ett helt paket l O Från språksystem till diskurs 15 Subjektet 21 Skillnader mellan angreppssätten 25 Forskarens roll 28

2 Diskursteori 31 På väg mot en diskursteori Kritiken av marxismen 37 Teorin om det sociala 40 Identitet och gruppbildning Antagonism och hegemoni Diskursteori i bruk 57 Kontingens och permanens

32

48 54 62

3 Kritisk diskursanalys 66 Fem gemensamma drag 67 Faircloughs kritiska diskursanalys 70 Faircloughs tredimensionella modell 72 Diskurs, ideologi och hegemoni 79 Forskningsdesign och metoder 81 Några kritiska anmärkningar 93 4 Diskurspsykologi 97 Diskurspsykologin som ifrågasättande av kognitiv psykologi 98 Socialkonstruktionism och diskurspsykologi 104 Jag och identitet 105 © studentlitteratur

3

Reflexi vitet 111 Olika typer av diskurspsykologi 112 Tolkningsrepertoarer 114 Forskningsdesign och metoder 116 Exempel 124 Avslutande anmärkningar 129

5 Ett integrerat perspektiv 131 Diskurs som struktur och praktik 131 Diskurs och diskursordning 134 Avgränsning av diskurser 136 Diskursernas innehåll 138 Verktyg 139 Mångperspektiviskt arbete 141 Kritik och förändring 148 6 Nationell diskurs- ett exempel 155 Konstruktionen av nationalstaterna 156 Ett diskursanalytiskt angreppssätt 160 Struktur och innehåll i den nationella diskursen 163 Den nationella diskursens domäner 168 Nationell diskurs som exklusionsmekanism 171 Gruppbildning 173 Konsekvenser 184 Litteratur 185 Person- och sakregister 20 l

4

© studentlitteratur

Förord

Ett förord använder man för att sätta in den skrivna texten i ett större sammanhang. Man berättar om hur texten blivit till och hur den ska läsas. Eller formulerat med begrepp som kommer att användas senare i boken: hur texten har producerats och hur man vill att den ska konsumeras. Förordet ska navigera texten mellan det individuella och det kollektiva. Som författare vet man att man inte bara har skrivit texten själv; man har varit helt beroende av andra texter och av diskussioner med andra människor. Och som författare vet man också, att när man släpper texten ifrån sig så släpper man även kontrollen över den. Läsarna kan finna helt andra betydelser i texten än man själv var klar över. De oregerliga läsarna försöker man tämja genom att ge en ram för läsningen. Genom att redogöra för intentionerna med boken hoppas man kunna reducera läsarnas möjligheter att göra andra tolkningar. Syftet med Diskursanalys som teori och metod är att erbjuda en introduktion på området. Vi har som föreläsare och handledare saknat en introduktion till det stora tvärvetenskapliga fält som diskursanalysen under det senaste decenniet har utvecklats till. Vi har i boken försökt visa fältets bredd genom att ta upp tre perspektiv på diskursanalys: diskursteori, kritisk diskursanalys och diskurspsykologi. Vi har velat visa på deras spännvidd och möjligheter såväl teoretiskt som metodiskt, och vi har genom konkreta exempel velat uppmuntra och inspirera till nya diskursanalyser. Samtidigt har vi velat redogöra för de vetenskapsteoretiska premisser som all socialkonstruktionistisk diskursanalys delar, och vi har velat demonstrera hur man kan bygga upp sin egen diskursanalytiska ram på grundval av alla tre perspektiven. En introduktion som vill så mycket kan självfallet inte stå ensam. Många grundläggande diskussioner berör vi bara ytligt, teorierna är förtätade och de metodredskap vi presenterar är bara ett urval av de möjligheter som varje enskilt perspektiv erbjuder. Boken är en aptitretare, och vi hoppas att den ger läsaren lust att arbeta sig vidare in i det diskursanalytiska fältet. Efter att sålunda ha diskuterat textens betydelsepotentialer på vägen mot läsaren ska vi redogöra för textens tillgångar och skulder. Denna boks till© studentlitteratur

5

blivelsehistoria började på Kommunikation vid Roskilde Universitetscenter. Vi vill gärna tacka institutionen för att ha publicerat boken i en tidigare version, som nummer 51198 i institutionens skriftserie "Papirer om Faglig Formidling". Sedan dess har en lång rad människor givit sig tid att läsa texten och ge kommentarer och förslag om både innehåll och form. Det är vi mycket tacksamma för. De som på hösten 1998 följde kursen i diskursanalys på Kommunikation har lämnat ovärderliga bidrag - både genom sina konkreta kommentarer till boken och i sin mer generella diskussion av diskursanalytiska problematiker. Det gäller också kolleger från Kommunikation och andra institutioner, vänner och familjer. Vi har långt ifrån kunnat realisera alla de goda ideer vi har fått om förändringar och utvidgningar av texten. Men många av förslagen har vi använt, och diskussionerna har stimulerat oss till att skriva om och skriva nytt. Utan dem skulle boken inte ha blivit vad den är. Nu har texten framställts som en kollektiv process där många människor har lämnar sina avtryck. Om författarna inte aktar sig, kan det kanske låta som om de nästan inte har gjort något själva. Men med den gängse avslutande formuleringen om att alla fel och brister helt och hållet är författarnas ansvar återerövrar vi i all anspråkslöshet lite av vår upphovsrätt och auktoritet som författare. Genom förordet har vi således gjort vårt för att bevara herraväldet över texten. Nu är resten i era händer. Roskilde, december 1998 Marianne Winther ]f/Jrgensen och Louise Phillips

6

© studentlitteratur

l Det diskursanalytiska fåltet

Diskursbegreppet är på modet, och det har det varit under åtminstone de senaste tio åren. I vetenskapliga texter och debatter används ordet "diskurs" ofta urskillningslöst utan närmare bestämning av dess innehåll. Det har självklart inneburit att begreppet blivit ganska oklart; antingen betyder det nästan ingenting eller också så används det i mer precisa, men något olika betydelser i olika sammanhang. Men oftast rymmer ordet "diskurs" dock en eller annan ide om att språket är strukturerat i olika mönster som våra utsagor följer när vi agerar inom olika sociala domäner- man talar exempelvis om "medicinsk diskurs" eller "politisk diskurs". "Diskursanalys" är sedan på motsvarande sätt analys av dessa mönster. Men denna common sense-definition är ju inte till så mycket hjälp när det gäller att förklara vad diskurser är, och hur de fungerar, eller hur man genomför en analys av dem. Här måste man söka sig till de mer utvecklade teorierna och metoderna i diskursanalysen. Och då upptäcker man snabbt, att diskursanalys inte är en enda ansats utan en rad tvärvetenskapliga och multidisciplinära ansatser som man kan använda på många olika sociala områden i många typer av undersökningar. Och man upptäcker också att det inte råder någon större enighet om vad diskurser är eller hur man analyserar dem. Olika positioner ger sina förslag och försöker också i viss mån att erövra begreppen "diskurs" och "diskursanalys" med just sina definitioner. Men för ögonblicket kan vi säga att en diskurs är ett bestämt sätt att tala om ochförstå världen (eller ett utsnitt av världen). I detta kapitel presenteras tre olika sätt att förhålla sig till diskursanalys, som alla delar utgångspunkten att våra sätt att tala på inte neutralt avspeglar vår omvärld, våra identiteter och sociala relationer utan spelar en aktiv roll i skapandet och förändringen av dem. I de tre följande kapitlen presenterar vi de tre angreppssätten var för sig: Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteori, kritisk diskursanalys och diskurspsykologi. 1 Vi har valt just 1

Lägg märke till att "diskursteori" är vårt begrepp för en bestämd diskursanalytisk riktning som vi presenterar i kapitel 2. "Diskursanalys" är däremot ett samlingsbegrepp för hela fåltet.

© Studentlitteratur

7

l

Det diskursanalytiska fältet

dessa angreppssätt eftersom vi menar att de representerar fruktbara teorier och metoder för forskning i kommunikation, kultur och samhälle - det är teorier som lämpar sig för undersökningar av kommunikationsprocesser i olika sociala sammanhang, till exempel i organisationer och institutioner, och i förhållande till bredare samhälleliga och kulturella utvecklingstendenser. Låt oss ge ett par exempel på möjliga användningar. Man är kanske intresserad av förhållandet mellan institutioner och deras klienter. Dorthe Staunres har exempelvis gjort en undersökning av olika institutioners hantering av missbrukare med etnisk minoritetsbakgrund. Med hjälp av bland annat diskursanalys har hon funnit att dessa missbrukare ofta hamnar mellan två slags institutioner. På vanliga missbruksinstitutioner menar man att de som "etniska andra" måste behandlas av institutioner med inriktning på etniska minoriteter, medan man där menar att klienterna såsom "missbrukare" måste behandlas av missbruksinstitutionerna (Staunres 1998). Som ett annat exempel kan man vara intresserad av hur bestämda fenomen och världsbilder konstrueras i massmedierna. Således har Lars Kjerulf Petersen undersökt musikkanalen MTV:s skapande av en bestämd miljöuppfattning genom diskursanalys av en rad små miljöinslag som sänts i kanalen (Petersen 1998a, 1998b). Ett sista exempel kan vara det nationella. Hur kan man uppfatta de nationella identiteterna, och vilka blir konsekvenserna av att man konstruerar en värld indelad i nationalstater? I bokens sista kapitel presenterar vi några ideer om hur man diskursanalytiskt kan undersöka ett fenomen som det nationella. Det behövs fantasi när man letar efter redskap till den konkreta diskursanalys man är på väg in i. I princip kan man bygga på insikter och använda redskap från diskursanalytisk forskning inom sociala områden som ligger långt från det område man själv forskar i. Om man till exempel gör en analys av majoritetens diskursiva konstruktioner av etniska minoriteters "kultur", kan man kanske bli inspirerad av forskning om de olika sätt på vilka människor talar om och uppfattar organisationskulturen inom ett bestämt företag. Eller omvänt. De tre angreppssätt vi har valt att fokusera i vår presentation av diskursanalysen delar några nyckelpremisser, vissa centrala föreställningar om hur storheter som "språk" och "subjekt" ska förstås. De delar också en målsättning om att bedriva kritisk forskning, det vill säga utforska och kartlägga maktrelationer i samhället, och att formulera normativa perspektiv varifrån man kan kritisera dessa relationer och peka på möjligheter till social förändring. Samtidigt bygger varje perspektiv på vissa speciella filosofiska och

8

© Studentlineratur

l

Det diskursanalytiska fältet

teoretiska premisser, inklusive bestämda uppfattningar om diskurs, social praktik och kritik som leder till särskilda metoder, empiriska fokuseringar och syften. Vi ägnar detta inledningskapitel åt att skissera det fält som de flesta diskursanalytiska angreppssätt placerar sig i. 2 Vi intresserar oss både för det som är gemensamt - åtminstone gemensamt för våra tre angreppssätt - och för de frågor som det råder oenighet om. Angreppssätten liknar varandra i sin gemensamma socialkonstruktionistiska utgångspunkt; i sin syn på språket som stammar från strukturalistisk och poststrukturalistisk språkteori; och i sin individuppfattning som bygger på en vidareutveckling av strukturmarxismen. I detta kapitel presenterar vi sådana gemensamma rötter och teoretiska inspirationskällor, och i genomgången stöter vi på en rad begrepp som ofta åtföljer diskursbegreppet, till exempel "makt" och "ideologi". Vid sidan av de gemensamma nyckelpremisserna finns det också viktiga skillnader mellan angreppssätten. För det första råder det oenighet om diskursernas "räckvidd": Konstituerar diskurserna det sociala fullt ut, eller konstitueras de själva av andra aspekter av det sociala? För det andra har angreppssätten olika fokus i den konkreta analysen. Några av dem analyserar människors diskurser i vardagens sociala interaktion, medan andra intresserar sig för en mer abstrakt klarläggning av de diskurser som cirkulerar i samhället. Dessa skiljelinjer diskuterar vi sist i kapitlet. Uppdelningen av fältet i tre angreppssätt med likheter och olikheter ska i viss utsträckning uppfattas som vår konstruktion. De tre perspektiven har uppstått inom olika discipliner och vart och ett har i viss mån utvecklat sina särdrag. Å andra sidan finns det många diskursanalytiker som går på tvärs, och det finns många teoretiska överväganden och metodiska redskap som inte uteslutande kan hänföras till ett bestämt angreppssätt. Vi har valt att skilja de tre angreppssätten åt och ge dem var sitt kapitel för att göra bilden mer överskådlig, men man ska alltså inte förvänta sig att de tre "boxarna" ger någon klar spegelbild av det diskursanalytiska fältet.

2

Några användningar av beteckningen "diskursanalys" faller dock utanför detta fålt. Ordet "diskursanalys" har exempelvis inom lingvistiken använts för att beteckna analys av relationer mellan satser och yttranden på mikronivå (till exempel Brown & Yule 1983). Diskursanalys har också använts för att beteckna analysen av de sätt på vilka människor använder mentala scheman för att förstå berättelser (Van Dijk & Kintch 1983).

© studentlitteratur

9

J Det diskursanalytiska fältet

Ett helt paket Ä ven om diskursanalysen kan användas på alla möjliga områden kan den inte sättas in i vilken teoretisk ram som helst. Det är viktigt att man inte

använder diskursanalysen som en analysmetod lösryckt från den teoretiska och metodologiska grunden. De diskursanalytiska angreppssätt som vi presenterar är inte bara metoder för analys av data utan en teoretisk och metodisk helhet - en paketlösning. Paketet innehåller för det första filosofiska (ontologiska och epistemologiska) premisser angående språkets roll i den sociala konstruktionen av världen; för det andra teoretiska modeller; för det tredje metodologiska riktlinjer för hur man griper sig an ett forskningsområde; och för det fjärde specifika tekniker för språkanalys. I diskursanalysen är teori och metod alltså sammanlänkade, och man måste acceptera de grundläggande filosofiska premisserna för att kunna använda diskursanalysen som metod i empiriska undersökningar. Det är viktigt att understryka att paketets innehåll visst bör vara integrerat, men att man mycket väl kan skapa sitt eget paket genom att kombinera element från flera olika diskursanalytiska perspektiv. Man kan också dra in element från andra perspektiv än de diskursanalytiska. Det är inte bara tillåtet utan tillskrivs rent av ett särskilt värde, eftersom olika perspektiv ger olika former av insikt inom ett område och tillsammans skapar en bredare förståelse. Det är dock viktigt att ett sådant mångperspektiviskt arbete baseras inte på ett mischmasch av olika synvinklar utan på en sammansatt och sammanhängande teoretisk ram där de olika perspektiven formar och omformar varandra. 3 För att få ramen att hänga ihop på det sättet är det viktigt att man känner till de filosofiska, teoretiska och metodologiska skillnaderna och likheterna mellan de angreppssätt man bygger på. Detta kräver självfallet en överblick över fåltet. Syftet med vår framställning av de tre angreppssätten i följande tre kapitel är att bidra till denna överblick genom att introducera angreppssättens nyckelelement och centrala teman i den vetenskapliga debatten kring dessa element. Dessutom ger vi omfattande litteraturhänvisningar och förslag till fördjupad läsning.

3

lO

Se Kellner (1995) för en uppmaning att skapa "mångperspektiviska kulturstudier". Och se kapitel 5 och 6 i denna bok för en närmare diskussion av hur det kan låta sig göras. © studentlitteratur

J Det diskursanalytiska fältet

Nyckelpremisser De tre angreppssätt vi har valt att koncentrera oss på vilar alla på socialkonstruktionistisk grund. 4 Socialkonstruktionism är en gemensam beteckning för en rad nyare teorier om kultur och samhälle. 5 Diskursanalys är bara ett av flera socialkonstruktionistiska angreppssätt, men ett som många socialkonstruktionister använder. 6 Dessutom är det många som använder sig av perspektiv som har samma egenskaper som diskursanalys utan att själva definiera dem som sådana. Vi kommer att följa Vivien Burrs karakteristik av socialkonstruktionismen och ge en kort skiss av de generella filosofiska antaganden som ligger till grund för de flesta diskursanalytiska angreppssätt, innan vi mer specifikt går in på deras gemensamma antaganden om språk och subjekt. Burr gör oss uppmärksamma på att de socialkonstruktionistiska angreppssätten är så många och skiftande att det är svårt att ge en karakteristik som täcker dem alla. Hon räknar dock upp fyra premisser som binder ihop fåltet- premisser som våra tre angreppssätt också delar (Burr 1995:2ff): • En kritisk inställning till självklar kunskap Vår kunskap om världen kan inte omedelbart betraktas som en objektiv sanning. Verkligheten är bara tillgänglig för oss genom våra kategorier och vår kunskap och våra världsbilder är inte spegelbilder av verkligheten "därute" utan en produkt av våra sätt att kategorisera världen. Denna premiss fördjupas nedan i avsnittet om diskursanalysens språkuppfattning. • Historisk och kulturell specificitet Vi är väsentligen historiska och kulturella varelser och vår syn på och kunskap om världen är alltid kulturellt och historiskt präglade. Därför är de sätt på vilka vi uppfattar och representerar världen historiskt och kulturellt specifika och kontingenta: Våra världsbilder och identiteter kunde ha varit annorlunda och de kan förändras över tiden. Diskursivt handlande är en form av socialt handlande som bidrar till att konstruera den 4

5

6

Det vi i denna text kallar "socialkonstruktionism" kallas i många andra sammanhang för "socialkonstruktivism". Vi använder beteckningen "socialkonstruktionism" för att inte få positionen förväxlad med Piagets konstruktivistiska teori (jfr. Burr 1995:2). Läs mera om socialkonstruktionismen i t. ex. Collin ( 1997) och lärvinen & Bertilsson (1998). Diskursanalysens dominans kommer till uttryck i Burrs introduktion till socialkonstruktionismen (Burr 1995), där hennes beskrivning av empirisk forskning uteslutande består av olika former av diskursanalys, även om hon understryker att socialkonstruktionister också kan använda andra perspektiv.

© studentlitteratur

11

l

Det diskursanalytiska fältet

sociala världen (inklusive kunskap, identiteter och sociala relationer) och därmed bevara vissa sociala mönster. Denna syn är antiessentialistisk: att den sociala världen konstrueras socialt och diskursivt betyder att dess karaktär inte är bestämd av yttre förhållanden eller given på förhand, och att människor inte har inre "essenser" -en uppsättning äkta och stabila eller autentiska karakteristika. • Samband mellan kunskap och sociala processer Vårt sätt att uppfatta världen skapas och upprätthålls i sociala processer. Kunskap frambringas i social interaktion, där man både bygger upp gemensamma sanningar och kämpar om vad som är sant och falskt. • Samband mellan kunskap och social handling I en bestämd världsbild blir några former av handling naturliga och andra otänkbara. Olika sociala världsbilder leder således till olika sociala handlingar, och den sociala konstruktionen av kunskap och sanning får därmed konkreta sociala konsekvenser. Vissa kritiker av socialkonstruktionismen har menat att när all kunskap och alla sociala identiteter är kontingenta, så blir konsekvensen att allting flyter och att allt tvång och all regelbundenhet i det sociala löses upp. Det finns socialkonstruktionistiska teoretiker, till exempel Kenneth Gergen och Jean Baudrillard, som möjligen kan tolkas på det sättet. Men på det hela taget menar vi att detta är en karikerad bild av socialkonstruktionismen. De flesta socialkonstruktionister, inklusive våra tre sätt att förhålla sig till diskursanalysen, uppfattar det sociala fältet som mycket mer regelbundet och reglerande. Ä ven om kunskap och identiteter alltid i princip är kontingenta, är de i konkreta situationer alltid relativt låsta. De konkreta situationerna ger mycket begränsande ramar för vilka identiteter en individ kan anta och vilka utsagor som kan accepteras som meningsfulla. Vi tar åter upp denna diskussion i samband med Laclau & Mouffes diskursteori i nästa kapitel.

De tre angreppssätten Socialkonstruktionismens nyckelpremisser har sina rötter i bland annat den franska poststrukturalistiska teori som gjorde upp med totaliserande, universaliserande teorier såsom marxism och psykoanalys. Men både "socialkonstruktionism" och "poststrukturalism" är omstridda beteckningar, och det råder heller inget samförstånd om förhållandet mellan dem. Vi uppfattar socialkonstruktionism som en bredare kategori som poststrukturalismen är 12

© studentlitteratur

J Det diskursanalytiska fältet

en del av. Alla våra diskursanalytiska angreppssätt har sin bakgrund i strukturalistisk och poststrukturalistisk språkteori, men man kan bara i varierande grad kalla dem för poststrukturalistiska. Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori, som vi presenterar i kapitel 2, är den mest "rena" poststrukturalistiska teorin i vårt urval. Teorin tar sin utgångspunkt i den poststrukturalistiska poängen att diskursen konstruerar den sociala världen i betydelse, och att betydelsen aldrig kan låsas fast på grund av språkets grundläggande instabilitet. Ingen diskurs är en sluten enhet; diskursen omformas snarare ständigt i kontakten med andra diskurser. Därför är nyckelordet i teorin diskursiv kamp. Olika diskursersom var för sig representerar ett bestämt sätt att tala om och uppfatta den sociala världen - kämpar hela tiden mot varandra för att uppnå hegemoni, alltså för att låsa fast språkets betydelser på sitt eget sätt. Hegemoni kan tills vidare uppfattas som en bestämd synpunkts herravälde - vi återkommer till begreppet i kapitel 2. Den kritiska diskursanalysen, som vi särskilt med hjälp av Norman Faircloughs teori går igenom i kapitel 3, betonar också att diskursen bidrar till att skapa den sociala världen. Men till skillnad från Laclau & Mouffe håller Fairclough fast vid att diskursen bara är en bland flera aspekter av varje social praktik. Denna skillnad mellan diskursiva praktiker och andra sociala praktiker är ett spår av en mer traditionell marxism i Faircloughs teori, och det gör den kritiska diskursanalysen mindre poststrukturalistisk än Laclau & Mouffes diskursteori. Det som har störst intresse i Faircloughs kritiska diskursanalys är hans undersökning av förändring. Konkret språkbruk hänvisar alltid bakåt till tidigare diskursiva struktureringar. Man bygger alltid vidare på betydelser som redan är etablerade. Det bringar Fairclough i fokus genom att se på intertextualitet, det vill säga på hur en text bygger på element och diskurser från andra texter. Det är genom att sammanfoga element från olika diskurser som det konkreta språkbruket kan förändra de enskilda diskurserna och därmed också den sociala och kulturella omvärlden. Genom fokusering på intertextualiteten kan man således betrakta både reproduktionen av diskurser, där inga nya element införs, och förändringen av diskurser genom nya sammansättningar. Diskurspsykologin, som vi behandlar i kapitel 4, delar den kritiska diskursanalysens empiriska fokusering på specifika fall av språkbruk i konkret social interaktion. Men diskurspsykologernas ärende är inte så mycket att analysera de förändringar i samhällets "stora diskurser" som det konkreta språkbruket kan medföra; syftet är snarare att undersöka hur människor strategiskt använder de förhandenvarande diskurserna till att framställa sig © studentlitteratur

13

l Det diskursanalytiska fältet

själva och världen på bestämda (fördelaktiga) sätt i social interaktion, och vilka sociala konsekvenser det får. Ä ven om vi har valt beteckningen "diskurspsykologi" för detta angreppssätt ligger dess huvudfokus alltså inte på inre psykiska förhållanden. Diskurspsykologin är en form av socialpsykologi, som utvecklar en särskild form av diskursanalys för att undersöka relationerna mellan å ena sidan individers och gruppers betydelsebildningar och handlingar och å andra sidan bredare samhälleliga strukturer och processer. Diskurspsykologi är således inte en form av psykologi i traditionell mening, även om den lägger stor vikt vid enskilda individers diskursiva hantering av vardagssituationer. Många diskurspsykologer bygger explicit på poststrukturalistisk teori, men resultatet blir annorlunda än det man exempelvis ser hos Laclau & Mouffe. I diskurspsykologin understryks individernas aktiva språkbruk, medan diskursteorin snarare ser subjekten som styrda av diskurserna. I kapitlen 3 och 4 om kritisk diskursanalys respektive diskurspsykologi går vi förutom den teoretiska grundvalen också igenom några metodiska riktlinjer för diskursanalys, och vi återger konkreta exempel på diskursanalys hämtade från vederbörande tradition. Laclau & Mouffes diskursteori är mer sparsam med konkreta riktlinjer och belysande exempel. Vi konstruerar därför själva i kapitel 2 ett exempel på användning av diskursteorin och hoppas därtill att de mer utförliga recepten senare i boken också kan verka som inspiration till analyser av diskursteoretiskt slag. Syftet med riktlinjerna och exemplen är att ge en inblick i hur man konkret kan gå till väga utifrån de olika perspektiven, och vi rekommenderar också att man kombinerar element från alla tre angreppssätten när man bygger upp sin egen diskursanalytiska ram i ett konkret projekt. Vi fortsätter i kapitlen att precisera både de gemensamma drag som förbinder de tre perspektiven och särdragen hos varje perspektiv, och vi lägger särskild vikt vid sambandet mellan teori och metod. I kapitel5 sammanfattar vi de teoretiska och metodologiska skillnaderna och likheterna. Vi ställer perspektiven i förhållande till varandra, bedömer deras starka och svaga sidor och visar hur de kan komplettera varandra. Och slutligen diskuterar vi några problematiker som är gemensamma för alla tre angreppssätten: Hur avgränsar man en diskurs? Hur bedriver man ett mångperspektiviskt arbete? Och vad innebär kritisk forskning? Bokens sista kapitel, kapitel 6, har en annan karaktär än de övriga. Här utgår vi från ett konkret tema, nämligen det nationella. Syftet är dels att ge ideer om verktyg och demonstrera olika infallsvinklar på ett fenomen som det nationella. Och dels mer överordnat att visa ett exempel på ett mångperspektiviskt arbete, som bygger både på element från alla våra tre angrepps14

© studentlitteratur

J Det diskursanalytiska fältet

sätt och på andra icke-diskursanalytiska perspektiv. I kapitel 6 ingår således ett längre empiriskt exempel, där vi visar hur de tre perspektiven vart och ett för sig kan bidra till en mer omfattande analys. 7

Från språksystem till diskurs Vid sidan av de generella socialkonstruktionistiska premisserna finns det också gemensamma drag mellan de tre diskursanalytiska angreppssätten vad gäller synen på språk och subjekt. Vi kommer här att slå an dessa drag för att sedan arbeta vidare med problematikerna i senare kapitel. De diskursanalytiska angreppssätten bygger på strukturalistisk och poststrukturalistisk språkfilosofi, som hävdar att vårt tillträde till verkligheten alltid går genom språket. Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet- representationerna bidrar till att skapa den. Det betyder inte att verkligheten inte finns; betydelser och representationer är nog så verkliga. Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs. Ett exempel kan vara hur människor uppfattar en översvämning av ett område där en flod stiger över sina bräddar. Översvämningen, i form av vattenståndets stigning, är en händelse som äger rum oberoende av människors tankar och tal. Alla drunknar om de befinner sig på en olämplig plats, oavsett vilka föreställningar de må göra sig om översvämningen. Översvämningen är ett materiellt faktum. Men när människor försöker sätta in översvämningen i ett meningsgivande sammanhang befinner sig översvämningen inte längre utanför diskursen. Många skulle binda ihop händelsen med kategorin "naturfenomen". Men de skulle ändå inte nödvändigtvis beskriva den på samma sätt. Några skulle bygga på en meteorologisk diskurs och beskriva översvämningen som ett resultat av den osedvanligt stora mängd nederbörd som kanske fallit på sistone. Andra skulle beskriva översvämningen som en del av El Nioo-fenomenet och dess konsekvenser för vissa delar av världen, eller som en av de många globala konsekvenserna av växthuseffekten. Åter andra skulle se översvämningen som resultatet av en "felaktig politik", till exempel regeringens bristande vilja att bygga fördämningar. Slutligen skulle några se översvämningen som ett utslag av 7

Vi har som författare samarbetat om bokens kapitel, och många av bokens ideer och formuleringar har utvecklats i gemenskap. Huvudansvaret kan dock fördelas på följande sätt: Louise Phillips står för kapitel l, 3 och 4 medan Marianne Winther J\?lrgensen står för kapitel 2, 5 och 6.

© studentlitteratur

15

J Det diskursanalytiska fältet

"Guds vilja". De skulle sätta den i samband med Guds vrede över ett folks syndiga levnadssätt eller se den som ett varsel om världens undergång. Översvämningen som en händelse som äger rum vid en given tidpunkt kan alltså tillskrivas mening utifrån många olika perspektiv eller diskurser (som också kan kombineras på olika sätt). Och de olika diskurserna pekar ut olika handlingar som möjliga och relevanta i situationen. Därmed får den diskursiva förståelsen sociala konsekvenser. Språket är således inte bara en kanal varigenom information om bakomliggande sinnestillstånd och beteenden förmedlas, eller fakta om världen kommuniceras; språket är däremot en "maskin" som konstituerar den sociala världen. Det gäller också för konstitueraodet av sociala identiteter och sociala relationer. Därmed är förändring i diskursen också ett av de sätt på vilka det sociala förändras. Det sker en strid på den diskursiva nivån som bidrar till att både förändra och reproducera den sociala verkligheten. Uppfattningen att språket är ett system, som inte bestäms av den verklighet som det refererar till, har sina rötter i den strukturalistiska språkvetenskapliga tradition som utvecklades i kölvattnet efter Ferdinand de Saussures banbrytande ideer från början av 1900-talet. Saussure lanserade iden att förhållandet mellan språk och verklighet är arbiträrt, eller godtyckligt (Saussure 19708). Världen säger inte själv hur den ska uttryckas. Men varifrån får den då sin betydelse? Vi tilldelar världen betydelse genom sociala konventioner, där bestämda ting förbinds med bestämda tecken. Ordet "hund" har till exempel ingen naturlig förbindelse med det djur som vi refererar till med ordet. Att vi sedan någorlunda förstår vad andra menar när de säger "hund" beror på att vi har lärt oss konventionen att ordet "hund" hänvisar till det fyrbenta djur som säger vov. Saussures poäng är följaktligen att de enskilda tecknens betydelse kommer från deras relation till andra tecken: ett tecken får sitt specifika värde genom att skilja sig från andra tecken. Ordet "hund" skiljer sig från orden "katt" och "mus", och det skiljer sig från "hand" och "huld". Ordet "hund" är således utspänt i ett nätverk, eller en struktur, av andra ord som det skiljer sig från, och det är just i kraft av allt det som det inte är som ordet "hund" får sin betydelse. Det är denna struktur som Saussure intresserade sig för och som språkvetenskapen enligt hans uppfattning skulle klarlägga. Saussure skilde mellan två nivåer i språket, langue och parole. Langue är språkets struktur, nätverket av tecken som ger varandra betydelse och som är fast och oföränderligt.

8

Saussure var själv mest intresserad av förhållandet mellan tecknets innehållssida (signifie) och uttryckssida (signifiant), men här bygger vi på hans åtskillnad mellan tecken och referent.

16

© studentlitteratur

l Det diskursanalytiska fältet

Parole är däremot det konkreta språkbruket; konkreta människor som använder tecknen i konkreta situationer. Det konkreta språkbruket, parole, bygger hela tiden på langue, och det är språkstrukturen som över huvud taget gör konkreta utsagor möjliga. Men i den saussureska traditionen har man ofta ansett användningen av språket, parole, vara alltför tillfällig och alltför behäftad med enskilda människors fel och idiosynkrasier för att utgöra ett objekt för vetenskapliga undersökningar, och därför har den fasta, bakomliggande strukturen, langue, i stor utsträckning kommit att utgöra språkvetenskapens objekt. 9 Poststrukturalismen har sedan fört Saussures och den senare strukturalismens tankar vidare, men med vissa kraftiga modifikationer. Det man har fört vidare är tanken att tecknen inte får sin betydelse av verkligheten utan av varandra i ett strukturellt nätverk. Det man har modifierat är särskilt två saker. Dels överger man uppfattningen att språket är en total och oföränderlig struktur, och dels löser man upp den skarpa gränsen mellan langue och parole. Först kritiken av språkets oföränderliga struktur. I Saussures teori fick tecknen, som sagt, sin betydelse genom att skilja sig från andra tecken. I den saussureska traditionen kan man tänka sig språkets struktur som ett fisknät där varje tecken har sin plats som en av knutarna i nätet. Knuten hålls på plats i det utspända nätet av sitt avstånd till alla de andra knutarna i nätet, liksom tecknet definieras genom sitt avstånd till de andra tecknen. Mycket av strukturalismen vilar på antagandet att tecknen en gång för alla står i ett bestämt förhållande till varandra: varje tecken har sin plats i en bestämd position i nätet och dess betydelse ligger därmed fast. Senare strukturalister och poststrukturalister har kritiserat denna språkuppfattning; de anser inte att tecknen har så låsta platser i förhållande till varandra som fisknätsmetaforen anger. I poststrukturalistisk teori får tecknen fortfarande betydelse genom att skilja sig från andra tecken, men det som de skiljer sig från kan ändra sig alltefter vilket sammanhang de används i (Laclau 1993a:433f.). Ordet "arbete" kan exempelvis i vissa situationer vara motsatsen till "fritid", medan det i andra sammanhang snarare ställs i motsats till "passivitet" (som i trädgårdsarbete) eller "bortträngning" (som i sorgearbete). Det betyder inte att orden svävar helt fritt och kan betyda vad som helst - i så fall skulle språk och kommunikation vara omöjliga - men det betyder att orden inte slutgiltigt kan fixeras i en enda fastställd betydelse.

9

Som introduktion till Saussure och strukturalismen, läs till exempel Gregersen & Kl?lppe (1994: 145ff.), Hastrop et al. (1975: "Introduktion" och kapitel!), Kjl?lrup (1999: kapitell2 och 16) och Saussure själv (1970).

© studentlitteratur

17

l

Det diskursanalytiska fältet

Metaforen med fisknätet blir oanvändbar, eftersom det inte en gång för alla slås fast var i nätet tecknen ska placeras i förhållande till varandra. Om man absolut ska tala om nät så bör man snarare som modell ta Internet, där varje sida är förbunden med andra sidor och där varje länk kan avlägsnas och nya hela tiden kommer till och förändrar strukturen. Det finns alltså strukturer, men hela tiden bara i en tillfållig och inte nödvändigtvis motsägelsefri form. Med denna uppfattning har poststrukturalismen gjort det möjligt att lösa ett av strukturalismens traditionella problem, nämligen frågan om förändring. Med strukturalismens fokus på en underliggande och fast struktur blir det omöjligt att begripa förändring, för varifrån skulle förändring kunna komma? Hos poststrukturalisterna blir strukturen föränderlig eftersom tecknens betydelse kan glida i förhållande till varandra. Men vad får tecknen att glida? Här kommer vi till poststrukturalismens andra huvudkritik av den traditionella strukturalismen, nämligen kritiken av dess skarpa åtskillnad mellan langue och parole. I strukturalismen kunde parole, som nämnts, inte vara ett studieobjekt, eftersom människors konkreta språkbruk antogs vara alltför tillfålligt för att säga något om strukturen, om langue. I motsats därtill menar poststrukturalisterna att det just är i den konkreta användningen av språket som strukturen skapas, reproduceras och förändras. I konkreta talhandlingar (och skrifthandlingar) bygger människor på strukturen - annars skulle talet inte vara meningsfullt - men de sätter också strukturen på spel genom att ge just sitt förslag till hur tecknens betydelse ska fixeras. Det är inte alla diskursanalytiska angreppssätt som lika explicit bekänner sig till poststrukturalismen, men som poststrukturalismen har beskrivits här så ansluter de sig ändå till följande huvudpunkter: • Språket är inte en avspegling av en redan existerande verklighet. • Språket är strukturerat i mönster eller diskurser- det är alltså inte tal om ett generellt betydelsesystem som i den saussureska traditionen utan om flera system där betydelserna skiftar från diskurs till diskurs. • Dessa diskursiva mönster bevaras och förändras i diskursiva praktiker. • Bevarandet och förändringen av mönstren ska därför sökas i de konkreta kontexter där språket sätts i spel.

18

© studentlitteratur

l

Det diskursanalytiska fältet

Foucaults arkeologi och genealogi Michel Foucault var den som på allvar satte i gång med diskursanalysen, både genom att utveckla teori och begrepp och genom en rad empiriska undersökningar. Inom nästan alla diskursanalytiska riktningar har Foucault blivit en gestalt man förhåller sig till i sitt arbete - och som man helst ska kommentera, modifiera, kritisera och gärna citera. Så vi stannar också vid honom - inte bara för att leva upp till spelets implicita regler utan också därför att alla våra angreppssätt har sina rötter i Foucaults tänkande, även om de också tar avstånd från olika delar av hans teori. Man delar traditionellt in Foucaults författarskap i en tidig "arkeologisk" fas och en senare "genealogisk", även om de båda egentligen överlappar varandra och även om han använder arkeologiska redskap också i sina senare arbeten. Foucaults diskursteori är en del av hans arkeologi. Det han är intresserad av att klarlägga "arkeologiskt" är reglerna för vilka utsagor som blir accepterade som meningsfulla och sanna i en bestämd historisk epok. Foucault definierar en diskurs på följande sätt: Man kallar en mängd utsagor för [diskurs] i den mån de beror av samma diskursiva formation ... den består av ett begränsat antal utsagor för vilka man kan definiera en mängd av existensvillkor (Foucault 1972: 133 ).

Foucault följer den generella socialkonstruktionistiska premissen att kunskap inte bara är en avspegling av verkligheten. Sanningen är en diskursiv konstruktion och olika kunskapsregimer anger vad som är sant och vad som är falskt. Foucaults syfte är således att klarlägga strukturen i de olika kunskapsregimerna, det vill säga dels reglerna för vad som över huvud taget kan sägas och vad som är helt otänkbart, och dels reglerna för vad som betraktas som sant och falskt. Det märkliga är ju, att även om vi i princip har oändligt många möjligheter att skapa utsagor, så är de utsagor som framkommer inom en bestämd domän ganska likalydande och repetitiva. Det finns otaliga utsagor som man inte alls skulle få för sig att framföra och som inte heller skulle bli accepterade som meningsfulla. De historiska reglerna för diskursen sätter snäva gränser för vad som över huvud taget kan sägas. 10 De flesta av dagens diskursanalytiska angreppssätt följer Foucaults uppfattning att diskurser är något förhållandevis regelbundet som sätter gränser 10

Christensen ( 1994) förklarar och exemplifierar Foucaults diskursanalytiska begrepp från den arkeologiska fasen. Foucaults egna verk från den arkeologiska perioden omfattar såväl mer abstrakta framställningar av hans teori och metodiska redskap (Foucault 1972, 1993) som empiriska analyser (t.ex. Foucault 1987).

© studentlitteratur

19

l

Det diskursanalytiska fältet

för vad det är som ger mening. Och de för vidare hans ideer om att sanning (åtminstone i stor utsträckning) är något som skapas diskursivt. Däremot bryter våra tre angreppssätt mot Foucaults monologism. Foucault tenderar till att identifiera en och bara en kunskapsregim i varje historisk epok, och denna uppfattning har nu i större delen av det diskursanalytiska fältet ersatts av en mer konfliktfylld bild, där olika diskurser existerar parallellt eller kämpar om rätten att avgöra sanningen. I sitt senare genealogiska arbete utvecklar Foucault en teori om makt/ kunskap. I stället för att se agenter och strukturer som primära kategorier sätter Foucault makten i fokus. Makten är lika lite som diskursen något som tillhör bestämda agenter - till exempel bestämda individer eller staten eller bestämda grupper med bestämda intressen. I det foucaultska perspektivet ses makt således inte som något som vissa agenter utövar i förhållande till passiva subjekt. Makten är spridd över olika sociala praktiker. Den ska inte förstås uteslutande som förtryckande utan som produktiv: makten konstituerar diskurser, kunskap, kropp och subjektiviteter: Det som får makten att äga giltighet, det som gör att den blir accepterad, är helt enkelt det faktum att den inte bara tynger oss som en kraft som säger nej utan genomsyrar och skapar tingen; den framkallar njutning, frambringar kunskap, skapar diskurs. Den måste betraktas mer som ett produktivt nätverk som löper genom hela samhällskroppen än som en negativ instans med förtryck som uppgift (Foucault 1980b: 119).

Makt blir således den positiva möjlighetsbetingelsen för det sociala. Det är genom makten som vår sociala omvärld skapas, som objekt skiljs åt och får karakteristika och relationer till varandra. Till exempel skapas "kriminalitet" efter hand som ett område med egna institutioner (till exempel fängelser), särskilda subjekt (till exempel "kriminella") och särskilda praktiker (till exempel "resocialisering"). Och makten är alltid förbunden med kunskap - makt och kunskap förutsätter varandra. Till exempel kan det moderna fängelsesystemet inte tänkas utan psykiatri och kriminologi (Foucault 1987). Makt är både det som skapar vår sociala omvärld och det som gör att omvärlden ser ut och kan omnämnas på vissa sätt medan andra möjligheter utesluts. Makt är således både produktiv och begränsande. Denna syn på makten förs i synnerhet vidare i Laclau & Mouffes diskursteori och i diskurspsykologin. Den kritiska diskursanalysen har ett mer tvetydigt förhållande till Foucaults maktbegrepp. Det diskuterar vi i kapitel3. Vad gäller kunskap får Foucaults sammankoppling av makt och kunskap den konsekvensen att makt blir snävt förbunden med diskurs. Diskurser 20

© studentlitteratur

J Det diskursanalytiska fältet

bidrar i hög grad till att skapa de subjekt vi är och de objekt vi kan veta något om (inklusive oss själva som subjekt). Och för alla angreppssätten är detta ett viktigt fokus i analysen: Hur konstitueras den sociala världen med dess subjekt och objekt i diskurser? Foucaults makt/kunskaps-begrepp får också konsekvenser för hans syn på sanning. Foucault hävdar att det är omöjligt att nå fram till Sanningen eftersom man aldrig kan tala från en position utanför diskur~erna; det finns ingen väg utanför representationen. "Sanningseffekter" skapas inom diskurser. I Foucaults arkeologiska fas uppfattas "sanning" som ett system av procedurer för produktion, reglering och spridning av utsagor; en uppfattning som han i sin genealogiska fas kopplar ihop med sin maktuppfattning så att "sanning" här ses som inlagrad i och skapad av maktsystem. Eftersom man inte kan nå fram till sanningen, ska man upphöra att fråga om något är sant eller falskt och i stället fokusera på hur sanningseffekter skapas inom diskurser som varken är sanna eller falska. Man ska alltså analysera de diskursiva processer där diskurser konstrueras så att det ser ut som om de ger sanna eller falska bilder av verkligheten. 11

Subjektet Det är också Foucault som bildar utgångspunkten för diskursanalysens subjektuppfattning. Och han menar, som sagt, att subjekt skapas i diskurser. Han argumenterar för att diskurs inte är "ett majestätiskt framfört uttryck för ett subjekt som tänker, känner till och som säger det" (Foucault 1972:64). Eller som Steinar Kvale uttrycker det: Jaget använder inte längre språket för att uttrycka sig självt; det är snarare språket som talar genom personen. Det enskildajaget blir ett medium för kulturen och dess språk (K vale 1992:36).

Vi presenteras alltså här för en något annorlunda subjektuppfattning än den gängse västliga uppfattningen om subjektet som en autonom och suverän enhet. Subjektet är enligt Foucault inte sin egen grund, det är decentrerat. I utvecklingen av sin syn på det decentrerade subjektet påverkades Foucault av sin lärare, Louis Althusser. I Altbussers strukturmarxistiska angreppssätt är subjekt och ideologi tätt knutna till varandra: man blir ett ideologiskt subjekt genom en interpella11

Läs mera om Foucault och olika diskursanalytikers användning av hans teorier i Milis (1997).

© studentlitteratur

21

l Det diskursanalytiska fältet

tionsprocess där diskurserna appellerar till individen som subjekt. Vi definierar först ideologi och sedan interpellation. Althusser definierar ideologi som ett representationssystem som döljer vårt sanna förhållande till varandra. Ideologin bibringar således människor imaginära relationer till varandra och till samhällsformationen (Althusser 1976). Ideologin gör de reella relationerna ogenomskinliga så att vi inte kan känna igen eller genomskåda dem. Ideologi är således en förvrängd kunskap om de reella relationerna. Enligt Althusser styrs alla aspekter av det sociala styret av den ideologi som är verksam genom de "repressiva statsapparaterna" (bland annat polisen) och de "ideologiska statsapparaterna" (bland annat massmedierna). Interpellation betecknar den process varigenom språket konstruerar en social position för individen och därmed gör henne till ett ideologiskt subjekt: Vi menar alltså att ideologin "handlar" eller "fungerar" i den mån som den "rekryterar" subjekt bland individerna (den rekryterar alla), eller "omvandlar" individerna till subjekt (den omvandlar alla) genom den högst precisa operation som vi kallar interpellation, vilken man kan föreställa sig som det banala och vardagliga fallet när en polis interpellerar: eller ropar till en "hallå, ni därborta!". Om vi antar att den föreställda teoretiska scenen äger rum på gatan, vänder sig den anropade individen om. Genom denna enkla, fysiska 180-gradersvändning blir hon subjekt (Althusser 1976: 144 ).

Ett exempel kunde vara offentligt informationsmaterial om hälsa i senmoderniteten, som interpellerar läsaren som en konsument som personligen ska sörja för sin kropp genom rätt val av livsstil. Genom att acceptera rollen som textens mottagare ansluter vi oss till den subjektposition som interpelleringen har skapat. Därmed reproducerar vi konsumismens ideologi och oss själva som konsumenter i en konsumtionskultur. Genom att anta rollen som subjekt i en konsumtionskultur accepterar vi att problemen konstrueras som personliga problem som individen själv har ansvar för och inte som offentliga problem som kräver kollektiva lösningar. Althusser antar att vi alltid accepterar subjektpositionerna och därmed blir ideologiska subjekt; det finns ingen möjlighet till motstånd: Erfarenheten visar att interpellationens faktiska telekommunikationer är sådana, att interpellationen i praktiken aldrig missar sin man: det kvittar om det är muntligt anrop eller visselsignal, den interpellerade vet alltid att det är han som interpelleras (Althusser 1976: 144).

Som vi ska se nedan är detta bara en av de aspekter av Altbussers teori som sedan har kritiserats.

22

© studentlitteratur

l

Det diskursanalytiska fältet

Uppgörelse med determinismen Althu~ers teori hade under 1970-talet stort inflytande inom kulturstudierna. Forskningens fokus låg på texter (huvudsakligen massmediatexter) och varken på produktionen eller receptionen av texter eftersom forskarna tog texternas ideologiska verkningar för givna. Betydelser behandlades som om de vore entydigt inskrivna i texterna och passivt avlästes av mottagarna. En stor del av kulturstudierna var - under stark påverkan av Althusser baserad på iden att en enda ideologi (nämligen kapitalismen) härskar i samhället utan reella möjligheter till effektivt motstånd (tesen om "den dominerande ideologin"). Men sedan slutet av 1970-talet har Altbussers perspektiv kritiserats på en rad punkter. Först var det frågan om möjligheten till motstånd mot de ideologiska budskap som subjektet presenteras för - alltså frågan om subjektets agency eller handlingsutrymme. Mediagruppen på Centre for Contemporary Cultural Studies i Birmingbarn under ledning av Stuart Hall pekade i det sammanhanget på mediareceptionens komplexitet (Hall et al. 1980). Enligt Halls encoding/decoding-teori var mottagarna i stånd att tolka eller "avkoda" budskap enligt andra koder än den kod som var "inkodad" i texten. Teorin byggde bland annat på Gramscis hegemoniteori, som ger människor en grad av agency i de processer vari produktionen av betydelse äger rum (Gramsci 1967). Det råder nu inom kulturstudier, kommunikationsvetenskap och diskursanalys enighet om att tesen om den dominerande ideologin underskattade människors förmåga att göra motstånd mot ideologier. Vissa arbeten inom kommunikationsvetenskap och kulturstudier har kanske ändå en tendens att överskatta människors förmåga att göra motstånd mot mediabudskap (se t.ex. Morleys kritik 1992), men diskursanalytiker brukar ta hänsyn till diskursiva begränsningar för betydelseproduktionen. Det vill säga de räknar med att textens egenskaper sätter gränser för hur den kan tolkas av mottagarna. För det andra tar samtliga de angreppssätt vi behandlar avstånd från uppfattningen att det sociala styrs av en enda total ideologi. Liksom de ersätter Foucaults monolitiska syn på kunskapsregimer med en mer pluralistisk modell där flera diskurser konkurrerar, avfårdar de Altbussers teori att en enda ideologi styr all diskurs. Därmed interpelleras inte heller subjekten i en enda subjektposition: olika diskurser ger subjektet olika och kanske motstridiga positioner att tala ifrån. De olika angreppssätten utvecklar olika subjektbegrepp, vilket vi återkommer till i de följande kapitlen. Men i stort sett anser man inom samtliga tre angreppssätt att subjektet skapas i diskurser - och alltså är decentrerat -

© studentlitteratur

23

l Det diskursanalytiska fältet

och sätter därför konstitutionen av subjekt i fokus för den konkreta analysen. Däremot gör de olika bedömningar av subjektets "rörelsefrihet" i diskursen, det vill säga hamnar på olika platser i debatten om förhållandet mellan struktur och aktör. Laclau & Mouffes diskursteori följer Foucault och betraktar individen som determinerad av strukturerna, medan kritisk diskursanalys och diskurspsykologi i högre grad harmonierar med Barthes slagord att människor är "språkets herrar och slavar" (Barthes 1982). Dessa angreppssätt betonar alltså att människor använder diskurserna som resurser där de skapar nya sammansättningar av ord - satser som aldrig tidigare har uttalats. I sitt tal väljer språkanvändarna olika element från olika diskurser som de hämtar från massmedieract och interpersonell kommunikation. Resultatet kan bli nya hybriddiskurser. I en sådan produktion av nya diskurser kommer människor att fungera som aktörer i diskursiv och kulturell förändring. Som den kritiske diskursanalytikern Fairclough uttrycker det: "Individuella kreativa handlingar skapar efter hand omstrukturerade diskursordningar" (1989: 172). Men även inom de angreppssätt där subjektets agency och roll i social förändring ställs i förgrunden ses de existerande diskurserna som ramar som begränsar räckvidden för subjektets handlingar och möjligheter till nyskapelse. Kritisk diskursanalys och diskurspsykologi framlägger således både en teoretisk grund och specifika metoder för analys av de dynamiska diskursiva praktiker, varigenom språkanvändare spelar en aktiv roll i reproduktionen och transformationen av diskurser och därmed i social och kulturell förändring. Den tredje och sista kontroversiella punkten i Altbussers teori är själva ideologibegreppet De flesta ideologibegrepp, inklusive Althussers, implicerar en föreställning om sanning och reella relationer: ideologi förvränger de reella relationerna, och om vi frigjorde oss från ideologin skulle vi nå fram till de reella relationerna och till sanningen. Som vi såg är detta en uppfattning som Foucault helt tar avstånd från. För Foucault skapas sanning, subjekt och relationer mellan subjekten diskursivt, och det finns ingen möjlighet att komma bakom diskursen till en "sannare" sanning. Därför har Foucault ingen användning för ett ideologibegrepp. Den positionen övertar Laclau & Mouffe i sin diskursteori, och deras ideologibegrepp är närmast tomt. Mot detta står kritisk diskursanalys och diskurspsykologi, som inte helt avfärdar den marxistiska traditionen på denna punkt: inom bägge angreppssätten intresserar man sig för diskursiva praktikers ideologiska verkningar. Ä ven om de följer Foucaults maktuppfattning och betraktar makt som produktiv snarare än som en tvingande kraft fåster de också vikt vid de dominansmönster vari en social grupp underordnas en annan. Det finns också- åtminstone i Faircloughs kritisk-diskursanalytiska perspektiv 24

© studentlitteratur

l Det diskursanalytiska fältet

- en föreställning om att man kan skilja mellan diskurser som är ideologiska och diskurser som inte är det, och därmed en förhoppning om att det finns en väg ut ur ideologin; en förhoppning som diskursteorin skulle finna naiv.

Skillnader mellan angreppssätten Synen på ideologi är bara en av de saker som skiljer de tre angreppssätten från varandra. I detta avsnitt drar vi fram två andra skillnader: diskursens roll i konstitueraodet av världen och det analytiska fokus. I bägge dessa avseenden finns det gradskillnader mellan angreppssätten, och vi placerar dem därför i två kontinua som vi kommer att hänvisa till i resten av boken.

Diskursens roll i konstitueraodet av världen För alla tre angreppssätten är utövandet av diskurs - diskursiv praktik - en social praktik som formar den sociala världen. Begreppet "social praktik" sätter människors handlingar i ett dubbelt perspektiv. Å ena sidan är handlingar konkreta, individuella och kontextbundna, men å andra sidan är de samtidigt institutionaliserade och socialt förankrade och har därför en viss regelbundenhet. Några angreppssätt, till exempel Faircloughs kritiska diskursanalys, skiljer mellan diskursiv praktik och annan social praktik, så att diskursbegreppet reserveras för text, tal och andra semiotiska system som exempelvis gester och mode. Den diskursiva praktiken ingår således i ett dialektiskt samspel med andra sociala praktiker så att de två formerna av praktik ömsesidigt konstituerar varandra. Det betyder att några sociala fenomen fungerar enligt andra logiker än diskurserna och måste undersökas med andra redskap än de diskursanalytiska. Det kan exempelvis vara ekonomiska logiker eller institutionaliseringar av bestämda former av socialt handlande. Diskursiv praktik reproducerar eller förändrar de andra sociala praktikerna, liksom de andra sociala praktikerna omvänt formar de diskursiva praktikerna. Tillsammans konstituerar de diskursiva praktikerna och de andra sociala praktikerna vår omvärld. I Laclau & Mouffes diskursteoretiska angreppssätt skiljs det inte mellan diskursiva och icke-diskursiva sociala praktiker - alla praktiker ses som diskursiva. Det betyder inte att det bara är text och tal som finns utan tvärtom © studentlitteratur

25

l

Det diskursanalytiska fältet

att diskursen är materiell, och att till exempel även infrastruktur, institutioner och ekonomi uppfattas som olika former av diskurs. I diskursteorin finns således inget dialektiskt samspel mellan diskurs och något annat: diskursen är fullständigt konstituerande för vår värld. Man kan konkretisera denna skillnad genom att sätta in angreppssätten i ett kontinuum. Inom parentes anges några av de andra positioner som vi refererar till i boken. Till vänster betraktas diskurs som fullständigt konstituerande för det sociala och till höger uppfattas diskurserna bara som speglingar av andra sociala mekanismer.

Laclau & Moutfes diskursteori

Diskurspsykologi

Kritisk diskursanalys (Foucault)

(Aithusser) (Gramsci)

(Historiematerialism)

Figur 1.1

En sådan schematisk uppställning ska läsas med lite god vilja, eftersom teoriernas komplexitet med nödvändighet reduceras när de ställs upp på en enda linje. Det är exempelvis tydligt när det gäller diskurspsykologins placering. Vi har satt in diskurspsykologin något till vänster i kontinuet, men egentligen är den svår att placera eftersom den samtidigt hävdar att diskursen är fullständigt konstituerande och att diskursen är inlagrad i historiska och sociala praktiker. De angreppssätt som finns längst ut till höger är inte diskursanalytiska, och det säger sig självt: om man menar att diskursen bara är en mekanisk reproduktion av andra sociala praktiker, alltså om diskursen är fullständigt determinerad av andra sociala praktiker, som till exempel ekonomin, så är det ingen ide att göra en diskursanalys - då ska man hellre lägga ner krafterna på att göra exempelvis ekonomiska analyser. De olika marxistiska positionerna till höger i figuren bedöms därför i förhållande till en formel som inte gör dem rättvisa: varken historiematerialismen eller kulturmarxisterna Gramsci och Althusser har sysslat med "diskurs" eller "diskursana-

26

© studentlitteratur

l Det diskursanalytiska fältet

lys", och inplaceringen av dem blir därför i hög grad beroende av både en tolkning och en förkortning av teorierna. Dessutom ger både Gramsci och Althusser rätt stort spelrum för något som kan tolkas som en diskursiv nivå. Men eftersom bägge ser ekonomin som determinerande "i sista instans" har de hamnat så långt till höger.

Analytiskt fokus I vissa angreppssätt fokuseras det på att diskurser skapas och förändras i vardagens diskursiva praktiker och att man därför ska göra systematiska empiriska analyser av människors tal och skriftspråk i bland annat massmedier eller i intervjuer. Andra angreppssätt är mer upptagna av de stora linjerna och försöker mer abstrakt att kartlägga de diskurser som över huvud taget cirkulerar i samhället vid en bestämd tidpunkt eller kring ett bestämt socialt område. I ett kontinuum ser dessa skillnader ut på följande sätt:

Diskurspsykologi

Kritisk diskursanalys

Laclau & Mouffes diskursteori

(Foucault)

Figur 1.2

I detta kontinuum är det snarare tal om gradskillnader än om egentliga kvalitativa skillnader. Ä ven om diskurspsykologin fokuserar på människors konkreta vardagspraktik implicerar den hela tiden större samhälleliga struktureringar av diskurser som människor bygger på eller omformar i den konkreta diskursiva praktiken. Och även om diskursteorin är mest intresserad av mer abstrakta "avpersonifierade" diskurser implicerar den omvänt att dessa diskurser skapas, bevaras och förändras i myriader av konkreta vardagspraktiker. Men samtidigt speglar de olika angreppssättens placering i kontinuet olika teoretiska betoningar: diskurspsykologin är mycket mer intresserad av © studentlitteratur

27

J Det diskursanalytiska fältet

människors aktiva och kreativa användning av diskurser som resurser i konkret interaktion än diskursteorin, som snarare är intresserad av hur diskurserna på ett överordnat sätt begränsar våra handlingsmöjligheter.

Forskarens roll Diskursanalytikerns ärende är inte att komma "bakom" diskursen i sina analyser, att fundera ut vad människor verkligen menar när de säger ditt eller datt, eller att fundera ut hurdan verkligheten egentligen är bakom diskursen. Utgångspunkten är ju att man aldrig kan nå verkligheten utanför diskurserna, och att det därför är diskursen i sig som är föremål för analysen. I den diskursanalytiska undersökningen handlar det alltså inte i första hand om att sortera utsagorna om världen i dem som är riktiga och dem som är felaktiga (även om man självfallet kan förhålla sig kritiskt värderande vid en senare tidpunkt). Däremot ska man arbeta med det som faktiskt har sagts eller skrivits för att undersöka vilka mönster det finns i utsagorna- och vilka sociala konsekvenser som olika diskursiva framställningar av verkligheten får. Det kan göra det svårt att undersöka de diskurser man själv är nära och har en åsikt om. Här måste man så gott det går försöka sätta parentes kring sig själv och sin egen "kunskap" så att ens egna värderingar inte överskuggar analysen. 12 När man arbetar med diskurser som man själv är nära- och tycker att man känner intill hudlöshet - är det särskilt svårt att se dem som diskurser, alltså som socialt konstruerade betydelsesystem som kunde ha varit annorlunda. Eftersom man som forskare ofta själv är en del av den kultur man undersöker, delar man många av de självklarheter som ligger i ens material - och det är just självklarheterna som man är ute efter att avslöja. Man är intresserad av hur vissa utsagor helt "naturligt" blir accepterade som sanna och andra inte. Därför måste man i vidast möjliga utsträckning försöka ställa sig främmande inför materialet - man kan exempelvis föreställa sig att man är en antropolog som undersöker en främmande meningsvärld för att söka begripa hur tingen hänger ihop och där ger mening. Dessa förslag att sätta parentes kring sig själv och leka antropolog ska blott ses som inledande attityder; de fungerar inte som lösningar på problemet med forskarens roll när man arbetar utifrån ett socialkonstruktionistiskt 12

28

Förslaget att sätta parentes kring sig själv kommer från den fenomenologiska traditionen; se t.ex. Berger & Kellner ( 1982: kapitel 3). © studentlitteratur

J Det diskursanalytiska fältet

perspektiv. Om man ska vara teoretiskt konsistent ligger problemet med forskarens roll- reflexiviletsproblematiken -långt djupare. Om man accepterar att verkligheten är socialt skapad, att sanningar är diskursivt producerade effekter, och att subjekten är decentrerade, hur ska man då förhålla sig till den "sanning" man som forskarsubjekt producerar? Hur kan man argumentera för att ens egen representation av världen är bättre än alla möjliga andra representationer? Det är ett problem som är inbyggt i alla socialkonstruktionistiska angreppssätt. I de angreppssätt som vi presenterar är problemet tydligast i diskursteorin och i diskurspsykologin - och de båda riktningarna löser det på olika sätt. I Laclau & Mouffes diskursteori ignoreras problemet i stort sett, och deras teori och analys framställs som om det vore tal om en objektiv beskrivning av världen och dess mekanismer. Diskurspsykologin försöker däremot föreställa sig forskarens roll, och det återkommer vi till i kapitel 4 under rubriken "Reftexivitet". Omedelbart sett verkar dilemmat inte vara lika påträngande i Faircloughs kritiska diskursanalys, eftersom han anser sig kunna skilja mellan ideologiskt laddade diskurser och diskurser som inte är det. Principiellt skulle forskaren alltså kunna producera icke-ideologiska diskurser. Men problemet dyker upp igen när man börjar undra hur man kan skilja mellan det som är ideologiskt och det som inte är det, och vem som är så frigjord från den diskursiva konstruktionen av världen att hon kan göra denna åtskillnad. Filosofiskt sett är problemet kanske olösligt om man accepterar den socialkonstruktionistiska premissen, att det är ett villkor för all kunskap att den är en representation av världen bland andra möjliga representationer. Forskaren intar alltid en eller annan position i förhållande till undersökningsområdet, och den positionen bestämmer delvis vad hon kan se och vad hon framlägger som resultat. Och det finns alltid andra positioner varifrån verkligheten skulle se annorlunda ut. Men det betyder inte att alla forskningsresultat är lika goda, och i kapitel 4 diskuterar vi hur man med en socialkonstruktionistisk utgångspunkt kan validera sina forskningsresultat och göra dem så genomskinliga som möjligt för läsaren. Överordnat kräver den teoretiska konsistensen att man i en konkret diskursanalys överväger och söker redogöra för hur man står i förhållande till de diskurser man undersöker, och vilka konsekvenser som ens eget bidrag till den diskursiva produktionen av vår omvärld kan få. Den socialkonstruktionistiska relativismen betyder inte heller att man inte som forskare kan vara kritisk. Alla våra angreppssätt ser sig själva som kritiska, och i kapitel 5 diskuterar vi hur det kan låta sig göras att bedriva samhällskritik även om man inte har en slutgiltig sanning att luta sig mot. © studentlitteratur

29

l

Det diskursanalytiska fältet

Vår hållning är i all korthet att det är en stringent användning av teori och metod som legitimerar vetenskapligt producerad kunskap. Det är genom att se världen genom en bestämd teori som man kan ställa sig främmande för några av sina självklarheter och ställa andra frågor till materialet än man kan göra utifrån sin vardagsförståelse. Sett i det ljuset ger de tre följande kapitlen förslag om olika vägar till en sådan främmandegöring. Vi fortsätter den principiella diskussionen i kapitel5. Men till dess kan man ju glädja sig snarare än förtvivla över de många möjliga sanningarna: grundvillkoret delar man med alla andra, men med en socialkonstruktionistisk utgångspunkt har man den fördelen att man är klar däröver och kan dra vissa konsekvenser därav i sitt arbete.

30

© studentlitteratur

2 Diskursteori

I detta kapitel ska vi presentera det teoribygge som vi har kallat diskursteori. Huvudverket, Hegemony and Socialist Strategy (1985), har skrivits av de politiska teoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, och i det följande ska vi dessutom bygga på en rad texter som Laclau har skrivit ensam. Diskursteorin syftar till en förståelse av det sociala som diskursiv konstruktion, där alla sociala fenomen i princip kan analyseras med diskursanalytiska redskap. Vi presenterar först det diskursteoretiska förhållningssättet till språket för att sedan utvidga teorin till hela det sociala fältet. På grund av sitt breda fokus är diskursteorin vällämpad som teoretisk grund för olika socialkonstruktionistiska infallsvinklar till diskursanalysen. Men eftersom målet med Laclau & Mouffes texter just är teoriutveckling tillhandahåller de inte så många praktiska redskap för textnära diskursanalys. Därför kan deras teori med fördel kombineras med inspiration från andra författare. Den överordnade tankegången i diskursteorin är att sociala fenomen så att säga aldrig är färdiga eller totala. Betydelse kan aldrig slutgiltigt fixeras, vilket ger plats för ständig social strid om definitioner av samhälle och identitet - en strid vars utfall får sociala konsekvenser. Diskursanalytikerns uppgift är att studera strävan att etablera entydighet i det sociala på alla nivåer. Laclau & Mouffe utvecklar sin teori genom dekonstruktion av andra teoribyggen. Grundlig läsning av andra teorier ska avslöja deras outvecklade antaganden och inre motsägelser. Därigenom blottläggs deras ideologiska innehåll, och motsägelserna kan förvandlas till redskap för vidare tankearbete. Den dekonstruktionistiska metoden gör tillsammans med skrivsättet de diskursteoretiska texterna generellt tämligen svårtillgängliga, eftersom de förutsätter kunskap om de teorier som de bygger på. 1 Ä ven i detta kapitel introduceras en mängd nya begrepp - och välkända begrepp får nytt innehåll. Det för alltså med sig en del begreppsgymnastik att ge sig ut i den diskursteoretiska terrängen! 1

En rad centrala texter finns översatta till danska i den av Carsten Jensen redigerade Demokrati og hegemoni (1997).

© studentlitteratur

31

2

Diskursteori

På väg mot en diskursteori Laclau & Mouffe bygger upp sin teori genom att föra samman och moderera två stora teoretiska traditioner, nämligen marxismen och strukturalismen/poststrukturalismen. Marxismen ger avstamp för tänkandet om det sociala och strukturalismen erbjuder en teori om betydelse. Dessa båda traditioner smälter Laclau & Mouffe sedan samman i ett teoribygge, där hela det sociala fältet uppfattas som en väv av betydelsebildningsprocesser. Här ska vi först se på deras teori om betydelsebildning och inringa begreppet "diskurs". I kapitel l berörde vi Saussures strukturalistiska lingvistik och den poststrukturalistiska kritiken av den saussureska traditionen. Vi föreslog att man kan förstå strukturalismens språkuppfattning med hjälp av en metafor: alla tecken i språket kan uppfattas som knutarna i ett nät, och de får sin betydelse genom att skilja sig från varandra på bestämda sätt, alltså genom att vara placerade på bestämda platser i nätet. Poststrukturalismens invändning var att betydelsen inte kan fixeras så entydigt och slutgiltigt. Tecknen får förvisso betydelse genom att skilja sig från varandra, men i vårt löpande språkbruk sätter vi tecknen i olika relationer till varandra och kan därmed ge dem nya betydelser. I poststrukturalismen blir språkbruket således ett socialt fenomen: det är genom konflikter, konventioner och förhandlingar i ett socialt rum som betydelsestrukturer fixeras och sätts i fråga. Laclau & Mouffe följer denna kritik av den strukturalistiska lingvistiken, men om man har kvar strukturalismen i tankarna kan den ändå användas för att ge ett impressionistiskt intryck av Laclau & Mouffes ärende. Man kan säga att betydelsebildning som social process går ut på att fixera betydelser som om det fanns en saussuresk struktur. Vi försöker hela tiden låsa fast tecknens betydelse genom att placera dem i bestämda förhållanden till andra tecken - eller med vår metafor: vi försöker spänna ut fisknätet så att betydelsen av varje tecken står i ett fast förhållande till de andra tecknen. Projektet är till slut omöjligt eftersom varje konkret fixering av tecknens betydelse är kontingent; den är möjlig men inte nödvändig, och det är just dessa ständiga försök som aldrig helt lyckas som ger en ingång till analysen. Diskursanalysens syfte är nämligen att kartlägga de processer där vi kämpar om hur tecknens betydelse ska fastställas och där vissa betydelsefixeringar blir så konventionaliserade att vi uppfattar dem som naturliga. Vi kan nu översätta denna mer impressionistiska bild till Laclau & Mouffes teoretiska begrepp :

32

© studentlitteratur

2 Diskursteori varje praktik som skapar en sådan relation mellan element att deras identitet förändras till följd av den artikulatoriska praktiken kallar vi artikulation. Den strukturerade totalitet som blir resultatet av denna artikulatoriska praktik kallar vi diskurs. I den mån som de differentiella positionerna artikuleras inom en diskurs kallar vi dem moment. Däremot kallar vi varje skillnad som inte är diskursivt artikulerad för element (Laclau & Mouffe 1985: 105).

Här definierar Laclau & Mouffe fyra viktiga begrepp som vi ska gå igenom i resten av detta avsnitt. Samtidigt introducerar vi också en rad relaterade begrepp: "nodalpunkt", "det diskursiva fältet" och "tillslutning". En diskurs uppfattas som en fixering av betydelse inom en bestämd domän. Alla tecknen i en diskurs är moment; de är knutar i fisknätet, och deras betydelse fixeras genom att de skiljer sig från varandra på bestämda sätt (differential positions). Man kan exempelvis tänka på en traditionell medicinsk diskurs där kropp, sjukdom och behandling framställs på bestämda sätt. 2 Hela den medicinska forskningen går ut på att dela upp kropp, sjukdom och behandling i beståndsdelar och beskriva relationerna mellan delarna på ett entydigt sätt. Kroppen ses typiskt som splittrad i delar som ska behandlas var för sig, och sjukdomars orsaker ses ofta som lokala. Till exempel anses inflammation vara resultatet av ett lokalt angrepp av mikroorganismer som måste förgöras med medicin. Den medicinska diskursen spänner alltså ut ett nät av betydelser och deras relationer till varandra över en bestämd domän som har med kropp och sjukdom att göra. I den meningen är det fråga om en diskurs: alla tecken är moment i ett system och tecknens betydelse bestäms av deras relationer till varandra. Diskursen etableras genom att betydelse utkristalliseras kring några nodalpunkter ( 1985: 112). En nodalpunkt är ett privilegierat tecken kring vilket de andra tecknen ordnas och från vilket de får sin betydelse. Inom till exempelläkarvetenskapen är "kroppen" en nodalpunkt kring vilken många andra betydelser utkristalliseras. Tecken som "symtom", "vävnad" och "skalpell" får i den medicinska diskursen sin betydelse fixerad genom att relateras till "kroppen" på bestämda sätt. I den politiska diskursen är "demokrati" en nodalpunkt, och i den nationella diskursen är "folket" det privilegierade tecknet. Diskursen etableras som en totalitet, där varje tecken är entydigt fastställt som moment genom relationerna till andra tecken (som ett fisknät), och det gör den genom att utesluta alla andra möjliga betydelser som tecknen kan ha och de andra möjliga sätt som de kan vara relaterade till varandra på. En 2

Inspirationen till exemplen om sjukdom och hälsa är hämtade från Johannessen (1994).

© Studentlitteratur

33

2 Diskursteori

diskurs är således en reducering av möjligheter. Den är ett försök att hejda tecknens glidning i förhållande till varandra och därmed ett försök att skapa entydighet. Alla de möjligheter som diskursen därmed utesluter kallar Laclau & Mouffe för det diskursiva fältet (1985: 111)- eller "det konstitutiva yttre". Det diskursiva fältet är en reservoar av betydelsetillskrivningar som tecken har haft eller har i andra diskurser, men som ignoreras i den specifika diskursen för att skapa entydighet. Den medicinska diskursen konstitueras till exempel genom en uteslutning av andra diskurser om alternativa behandlingsmetoder, där kroppen i högre grad ses som en holistisk enhet som genomströmmas av energi i olika banor. Vi kan här föregripa en kritik av diskursteorin som vi kommer att ta upp i slutet av kapitlet och återigen i kapitel 5. En diskurs konstituerar sig alltid i förhållande till det som den utesluter, alltså i förhållande till det diskursiva fältet. Men i diskursteorin är det inte helt klart om det diskursiva fältet är ett tämligen ostrukturerat hav av all möjlig betydelsebildning, eller om det är strukturerat av de givna konkurrerande diskurserna. I traditionell medicinsk diskurs talar man exempelvis inte om fotboll, men det är inget som hindrar att element från en diskurs om fotboll vid en given tidpunkt kan ingå i den medicinska diskursen. Betyder det att fotboll är en del av den medicinska diskursens konstitutiva yttre? Eller är det bara diskurser om till exempel alternativ behandling, som i viss grad rör sig i samma terräng som den medicinska diskursen, som utgör den medicinska diskursens diskursiva fält? Dessa båda situationer slår Laclau & Mouffe ihop i begreppet "det diskursiva fältet". Vi vill förslå att man analytiskt skiljer mellan dem. "Det diskursiva fältet" kan således beteckna all möjlig utesluten betydelsebildning (som till exempel fotboll i förhållande till den medicinska diskursen), medan "diskursordning"- ett begrepp från Fairclough- kan beteckna ett avgränsat antal diskurser som strider i samma terräng. Men tillbaka till Laclau & Mouffes begreppsdefinitioner. Det diskursiva fältet är alltså diskursens yttre, allt det som den utesluter. Men just för att en diskurs alltid konstitueras i förhållande till ett sådant yttre, riskerar den alltid att undergrävas av detta yttre, det vill säga dess entydighet kan rubbas av andra definitioner av tecknen. Och det är här som begreppet element kommer in. Element är de tecken som inte slutgiltigt har fått sin mening fixerad, de tecken som är mångtydiga. Med detta begrepp kan vi nu omformulera diskursbegreppet en diskurs försöker göra elementen till moment genom att reducera deras mångtydighet till entydighet. Med diskursteoretiska begrepp är diskursen en tillslutning (closure), ett tillfälligt stopp i tecknens betydelseglidning. Men tillslutningen är aldrig fullständig: "Övergången från 'element' till 'moment' är aldrig helt avslutad" (1985:110). 34

© studentlitteratur

2 Diskursteori

Den entydiga diskursen kan aldrig fixeras så fullständigt att den inte kan undergrävas och förändras av det diskursiva fältets mångtydighet. I fallet med den medicinska diskursen är till exempel akupunktur på väg in i det medicinska systemet, och det har inneburit att man måste modifiera den traditionella medicinska synen på kroppen så att den också kan omfatta "energetiska förbindelsesystem". "Kroppen" är med Laclau & Mouffes begrepp ett element, just för att det finns flera konkurrerande sätt att uppfatta den på. I traditionell medicinsk diskurs försöker man reducera kroppen till ett moment genom att definiera den på ett bestämt och entydigt sätt, och i en alternativ behandlingsdiskurs försöker man på motsvarande sätt definiera kroppen entydigt - men annorlunda än i den medicinska diskursen. I en kristen diskurs har man en tredje version av "kroppen". Ordet "kropp" säger därför inte så mycket i sig utan måste sättas i relation till andra tecken för att ge mening. Och detta sker genom artikulation. I citatet ovan definierade Laclau & Mouffe artikulation som varje praktik som skapar en relation mellan elementen så att elementens identitet förändras. Ordet "kropp" är i sig mångtydigt, och dess identitet förändras därför så snart man sätter det i relation till andra ord i en konkret artikulation. Om man till exempel säger "kropp och själ" sätts ordet in i en religiös diskurs, där några betydelser av "kropp" dras fram och andra ignoreras. Nu har vi pekat ut "kroppen" som både en nodalpunkt i den medicinska diskursen och ett element, så det kan vara på sin plats med ett litet klarläggande. Nodalpunkter var de privilegierade tecken kring vilka en diskurs organiseras. Men dessa tecken är ganska tomma i sig - tecknet "kropp" får ju en detaljerad betydelse först sedan det satts in i en bestämd diskurs. Därför är tecknet "kropp" också ett element. Diskursteorin har faktiskt ett begrepp för de element som i särskilt hög grad är öppna för tillskrivning av olika betydelser, nämligen flytande signifikanter (Laclau 1990:28; 1993b: 287). Flytande signiiikanter är de tecken som olika diskurser försöker ge innehåll åt på just sitt sätt. Nodalpunkterna är flytande signifikanter, men medan begreppet nodalpunkt hänvisar till en kristalliseringspunkt i den enskilda diskursen hänvisar begreppet flytande signifikant till den kamp om viktiga tecken som förs mellan olika diskurser. "Kropp" är således en nodalpunkt i den medicinska diskursen och en flytande signifikant vad gäller förhållandet mellan den medicinska diskursen och alternativa behandlingsdiskurser. Vi kan nu sätta alla begreppen i relation till varandra. Diskursen strävar efter att avskaffa alla mångtydigheter genom att göra elementen till moment genom en tillslutning. Men denna strävan lyckas aldrig helt efter© Studentlitteratur

35

2 Diskursteori

som de betydelsemöjligheter som diskursen förskjuter till det diskursiva fältet alltid hotar med att destabilisera entydigheten. Alla moment förblir därför potentiellt mångtydiga, det vill säga momenten är alltid potentiellt element. Konkreta artikulationer reproducerar eller ifrågasätter de gällande diskurserna genom att fixera betydelsen på bestämda sätt. Och på grund av den alltid potentiella mångtydigheten är varje muntligt eller skriftligt uttryck Ua, varje social handling, som vi senare ska se) i viss mån en artikulation eller nybildning, för även om uttrycket bygger på tidigare fixeringar av betydelser, alltså bygger på diskurser där tecknen blivit moment, så är ett uttryck aldrig bara en upprepning av något redan etablerat (Laclau & Mouffe 1985: 113f.). Varje uttryck är därför en aktiv reducering av betydelsemöjligheter eftersom det sätter tecknen i vissa relationer till varandra och inte i andra. Diskurs kan således uppfattas som ett slags struktur i saussuresk mening, som en fixering av tecknen i ett nät av relationer. Men medan strukturen i den saussureska traditionen omfattade alla tecken i en permanent fixering så är diskursen aldrig total på det sättet. Det finns alltid andra betydelsemöjligheter som - aktualiserade i konkreta artikulationer - kan ifrågasätta och förändra diskursens struktur. Diskursen är således en tillfällig tillslutning; den fixerar betydelsen på ett bestämt sätt, men den bestämmer inte att betydelsen ska vara fixerad på just det sättet i all framtid. Med Laclau & Mouffes begrepp är artikulationer kantingenta interventioner i en obestämbar terräng. Det vill säga artikulationerna griper hela tiden in i och formar betydelsestrukturerna på oförutsägbara sätt. Diskurserna är partiella struktureringar i samma obestämbara terräng, som aldrig blir helt genomstrukturerad. Därför kan det alltid föras en kamp om hur strukturen ska se ut, vilka diskurser som ska härska och vilken betydelse som de enskilda tecknen ska tillskrivas. Nu har vi en första ingång till den konkreta diskursanalysen. Diskursteorin pekar på att man ska fokusera de konkreta uttrycken i deras egenskap av artikulationer: Vilka betydelser etablerar de genom att sätta elementen i bestämda förhållanden till varandra, och vilka betydelsemöjligheter utesluter de? Artikulationerna undersöker man i förhållande till diskurserna genom att ställa frågan: Vilken diskurs eller vilka diskurser bygger en konkret artikulation på, vilka diskurser reproducerar den? Eller: Hur ifrågasätter och omformar en konkret artikulation en diskurs genom att omdefiniera några av dess moment? Som konkret ingång till dessa frågor kan man identifiera konkreta diskursers nodalpunkter: Vilka tecken har en privilegierad status, och hur definieras de i förhållande till diskursens andra tecken? När man har identifierat de tecken som är nodalpunkter kan man undersöka 36

© studentlitteratur

2 Diskursteori

hur andra diskurser definierar samma tecken på alternativa sätt. Det vill säga man kan börja klarlägga vad det är för sorts kamp som förs om betydelsebildningen genom att se på de olika former av innehåll som ges åt de flytande signifikanterna. Därvid kan man efter hand kartlägga diskursernas partiella strukturering av bestämda domäner: Vilka betydelser kämpar man om att definiera (flytande signifikanter), och vilka betydelser är relativt fixerade och oemotsagda (moment)? Till skillnad från Saussure, som betraktade klarläggaodet av strukturen som det vetenskapliga ärendet, är diskursteorin snarare intresserad av att analysera hur strukturen i form av diskurser konstitueras och förändras, och det gör den genom att se på hur artikulationerna hela tiden reproducerar, ifrågasätter eller omformar diskurserna. Om vi stannar kvar vid de medicinska exemplen kan man således i en konkret analys följa den medicinska diskursen och de alternativa behandlingsdiskurserna och se hur och när och var de konkurrerar med varandra om till exempel definitionen av kroppen, och hur den medicinska diskursen i konkreta artikulationer omformas när akupunkturen i allt högre grad accepteras inom läkarvetenskapen. 3

Kritiken av marxismen De diskursiva processer som vi just har beskrivit omfattar i diskursteorin inte bara det som vi normalt skulle betrakta som teckensystem (språk i text och tal, visuell kommunikation, kanske mode och arkitektur). De omfattar4 hela det sociala fältet, och Laclau & Mouffes teori om det sociala är därför en integrerad del av deras diskursteori. Diskursteorins teori om det sociala har utvecklats genom en kritisk läsning av marxistisk teori som vi här ska följa. Vi utgår från en lite karikerad bild av den del av marxismen som kallas historiematerialism. Den av Karl Marx lanserade historiematerialismen skiljer mellan bas och överbyggnad i sin beskrivning av samhället. Till basen hör de materiella förhållandena, ekonomin och - särskilt viktigt äganderätten till produktionsmedlen. Till överbyggnaden hör till exempel stat, kyrka, rättsväsen, massmedier och skola, och all den betydelseproduktion som sker i samhället. Men poängen är att ekonomin är kärnan utifrån 3 4

"Diskurs" och därtill knutna begrepp hos Laclau & Mouffe kan man läsa mer om i Torting ( 1999: kapitel 4 ). Laclau & Mouffes läsning av de olika marxistiska teoretikerna är mycket mer avancerad än vi har möjlighet att återge här (1985: kapitel l och 2).

© studentlitteratur

37

2 Diskursteori

vilken allting förklaras: basen determinerar överbyggnaden, och det är således ekonomin som bestämmer vad människorna säger och tänker. Det är också basen som får historien att rulla, eftersom förändring anses vara förorsakad av förändringar i ekonomin. Det kapitalistiska samhällets bas karakteriseras av att kapitalisterna äger produktionsapparaterna och därmed de produkter som produceras. Arbetarna äger bara sin arbetskraft som de säljer till kapitalisterna. I det kapitalistiska samhället finns det därför två klasser som står i ett motsatsförhållande till varandra, eftersom kapitalisterna utnyttjar arbetarna. Skälet till att arbetarna inte genast gör uppror är att deras medvetande är format av överbyggnaden, som återigen är determinerad av basen. Överbyggnaden i det kapitalistiska systemet stöder nämligen den kapitalistiska ekonomin genom att producera en ideologi som rättfärdigar systemet. Och eftersom arbetarnas medvetande är format av ideologin kan de inte genomskåda vilka deras sanna intressen är- de har ett "falskt medvetande". Övergången till socialism och sedan kommunism kommer att ske när arbetarklassen inser sina sanna intressen och gör revolution. Huvudproblemet i historiematerialismen är att den saknar en hållbar förklaring till denna omvandling av medvetandet: Hur ska arbetarklassen komma att inse sin position i samhället och sina sanna intressen om dess medvetande är determinerat av den kapitalistiska ideologin? Olika marxistiska tänkare har under 1900-talets lopp försökt lösa problemet genom att påpeka att det måste införas ett politiskt element i modellen. Kanske determinerar ekonomin inte fullständigt överbyggnaden och människors medvetande; kanske finns det plats för en politisk kamp på överbyggnadsnivån som kan påverka människors medvetande i olika riktningar. 5 Om man sätter in ett politiskt element i bas-överbyggnad-modellen går determineringen inte längre bara i ena riktningen: det är inte längre ekonomin som determinerar allt annat - det som sker i överbyggnaden kan nu återverka på och förändra basen. Frågan som då anmäler sig är hur man ska dra gränsen mellan det politiska spelet och den ekonomiska determineringen: Hur mycket determinerar ekonomin och hur stor möjlighet har överbyggnadsfenomenen att återverka på basen? En viktig följdfråga i vårt sammanhang blir frågan om de sociala klasserna. I historiematerialismen bestämde ekonomin att det kapitalistiska samhället objektivt sett (alltså även om människorna kanske inte var medvetna därom) är indelat i två klasser: den härskande klassen och arbetarklassen. Men om man problematiserar ekonomins absoluta determinans så kan man inte längre vara säker på att det just är två och just 5

38

Laclau & Mouffe (1985: kapitel l) går igenom en rad teoretikers lösningsförslag. © studentlitteratur

2 Diskursteori

dessa två klasser som samhället består av. Man kan inte ens vara säker på att det över huvud taget är klasser som är de relevanta grupperna att dela in samhället i. Antonio Gramsci, som Laclau & Mouffe är mycket inspirerade av, ställde upp en teori som skulle klarlägga dessa frågor. 6 Han lättade på ekonomins determinans genom att hävda att den av ekonomin determinerade ideologin inte var en tillräcklig förklaring till de härskande klassernas maktposition. Han använde begreppet hegemoni för att förklara de processer i överbyggnaden som bidrar till att skapa människors medvetande: Hegemoni kan bäst förstås som organisering av samtycke - som de processer varigenom underordnade medvetandeformer konstrueras utan att våld eller tvång tillgrips (Barrett 1991:54). De härskande klasserna kan tillgripa våld och tvång för att säkra sin position, men det är inte det viktigaste. Förutom detta är betydelsebildningen ett viktigt redskap för att stabilisera maktförhållandena. Genom betydelsesbildningen kan maktförhållandena naturaliseras, alltså bli så självklara att de inte kan ifrågasättas. Till exempel kan människorna i en bestämd nation komma att känna att de tillhör samma grupp och delar villkor och intressen tvärs över alla klasskillnader. Hegemoni är hos Gramsci begreppet för det rådande samförståndet i den mån det döljer människors verkliga intressen. De hegemoniska processerna sker i överbyggnaden och är del av ett politiskt fålt. Utfallet av dem är alltså inte direkt determinerat av ekonomin, och därmed har processerna i överbyggnaden fått en viss autonomi och möjlighet att återverka på strukturen i basen. Det betyder också att man med hjälp av åsiktsbildningen i överbyggnaden kan mobilisera människor till uppror mot de existerande förhållandena, och det är en viktig kontrast till historiematerialismen. I denna var ju problemet att man inte kunde förklara varifrån upproret skulle komma, eftersom människornas medvetande var fullständigt determinerat av de ekonomiska förhållandena. Hos Gramsci bestäms medvetandet av de hegemoniska processerna i överbyggnaden; människornas medvetande får en viss autonomi i förhållande till de ekonomiska villkoren. Det finns så att säga möjligheter att tänka utöver de ekonomiska förhållandena - och därmed möjlighet att tänka sig ett annat samhälle. Men i sista hand är det fortfarande, menar Gramsci, de ekonomiska betingelserna som styr överbyggnadsfenomenen: det är ekonomin som determinerar samhällets indelning i klasser och betingar människornas sanna intressen. 6

Om Gramsci och Laclau & Mouffes användning av hans teori, se Laclau & Mouffe (1985: kapite12) och Barrett (1991: kapite14).

© studentlitteratur

39

2 Diskursteori

Hegemoni implicerar att det sker betydelsebildande processer på överbyggnadsnivån som är värda att studera i egen rätt - det är inte, som i historiematerialismen, bara i ekonomin som det viktiga äger rum. Och här kan vi börja se en förbindelse till Laclau & Mouffes diskursteori, som just är en teori om betydelsebildning. Gramsci öppnar med sitt hegemonibegrepp det politiska fältet, men han sluter det åter genom att peka ut ekonomin som det som delar in samhället i klasser. Klasserna blir hos Gramsci, liksom i historiematerialismen, objektiva grupper som människor tillhör antingen de vet om det eller ej. Laclau & Mouffe radikaliserar Gramscis teori genom att avskaffa den objektivism eller essentialism som fortfarande finns hos Gramsci. Hos Laclau & Mouffe finns inga objektiva lagar som delar in samhället i bestämda grupper. De grupper som finns skapas alltid i politiska diskursiva processer. Det betyder inte att Laclau & Mouffe vänder upp och ner på historiematerialismens bas-överbyggnad-modell och hävdar att diskurserna styr ekonomin. I sin teori om det sociala övervinner de snarare marxismens essentialism genom att slå ihop de båda kategorierna- bas och överbyggnad - i ett enda fålt som produceras av samma diskursiva processer.

Teorin om det sociala Låt oss åter börja med en mer impressionistisk bild av Laclau & Mouffes teori innan vi definierar de enskilda begreppen. Laclau & Mouffes diskursbegrepp omfattar inte bara språk utan alla sociala fenomen. Tidigare var vi inne på att diskurserna försöker strukturera tecknen som om alla tecken hade en fast och entydig betydelse i en total struktur. Samma logik gäller för hela det sociala fältet: vi uppför oss som om verkligheten runtomkring oss hade en fast och entydig struktur, som om samhället, de grupper vi tillhör och vår identitet vore objektivt givna. Men liksom språkets struktur aldrig är helt fastställd är också samhälle och identitet flytande och föränderliga storheter som aldrig helt kan fixeras. Analysens ärende är därför inte att klarlägga den objektiva verkligheten, till exempel att utröna vilka grupper som samhället "i verkligheten" består av, utan att undersöka hur vi skapar verkligheten så att den blir en objektiv och självklar omvärld. Om marxismen förutsatte att det fanns en objektiv social struktur som analysen alltså skulle blottlägga, är diskursteorins utgångspunkt att vi skapar objektivitet och det är denna skapelseprocess som analysen ska följa. Med diskursteorin omformar Laclau & Mouffe den marxistiska traditionen på tre områden som vi ska se närmare på i följande avsnitt. För det för-

40

© studentlitteratur

2 Diskursteori

sta avskaffar de åtskillnaden mellan bas och överbyggnad och ser all samhällelighet som resultat av diskursiva processer. För det andra avfärdar de marxismens samhällsbegrepp. I historiematerialismen kan samhället beskrivas objektivt, nämligen som en totalitet som utgörs av bestämda klasser. Laclau & Mouffe invänder att samhället aldrig är så entydigt som det sägs i historiematerialismen. "Samhället" är vårt försök att skapa entydighet i det sociala, det är inte en objektivt existerande storhet. För det tredje - och som följd av synen på det sociala - gör Laclau & Mouffe upp med marxismens förståelse av identitet och gruppbildning. I marxismen har människor en objektiv (klass)identitet oavsett om de erkänner det eller ej. Hos Laclau & Mouffe kan det inte avgöras på förhand vilka grupper som blir politiskt relevanta. Människors (kollektiva och individuella) identitet är resultatet av kontiogenta diskursiva processer och är som sådan en del av den diskursiva kampen. Sist i avsnittet kommer vi in på hur Laclau & Mouffe ser på konflikt eller antagonism och i det sammanhanget vidareutvecklar Gramscis hegemonibegrepp. Det har ifrågasatts om Laclau & Mouffe över huvud taget kan sägas vara marxister efter att ha gjort så drastiska ingrepp i den marxistiska teorin. Den diskussionen ska vi inte gå in på här utan bara nämna att de själva definierar sig som postmarxister - med betoning på både post och marxism (1985:4).

Politikens primat Historiematerialismen hade den materiella basen som utgångspunkt och överbyggnaden var determinerad av basen. Gramsci införde en dialektik mellan bas och överbyggnad: förhållandena i basen påverkar överbyggnaden, men de politiska processerna i överbyggnaden kan också återverka på basen. Hos Laclau & Mouffe är det de politiska processerna som är det viktigaste -politiken har företräde (Laclau 1990:33). Det är de politiska artikulationerna som avgör hur vi handlar och tänker och därmed hur vi skapar samhället. Ekonomins mer eller mindre determinerande roll är alltså helt avskaffad i diskursteorin. Det betyder inte att allt bara är språk eller att det materiella inte har någon betydelse. Det klargörs när vi ser hur Laclau & Mouffe uppfattar de två begreppen diskurs och politik. Vi har tidigare i kapitlet framställt diskursteorins diskursbegrepp som om diskurser bara vore språkliga fenomen, men så är det inte hos Laclau & Mouffe. De skiljer inte mellan diskursiva och icke-diskursiva fenomen. I kapitel l introducerade vi ett kontinuum (figur 1.1) som sträckte sig från © studentlitteratur

41

2 Diskursteori

angreppssätt som inordnar alla fenomen under samma diskursiva logik till en mer dialektisk syn på förhållandet mellan diskursiva och icke-diskursiva fenomen. I detta kontinuum ligger det diskursteoretiska angreppssättet längst ute till vänster. Historiematerialismen ligger längst till höger: alla fenomen ordnas efter en logik som ligger i det icke-diskursiva, i det materiella. Det diskursiva har ingen autonomi eller egen logik. Gramsci befinner sig lite längre in i kontinuet men är fortfarande placerad på högra sidan. Men diskursteorin hamnar alltså längst till vänster, vilket blir avgörande för valet av analysredskap vid undersökningen av ett konkret socialt fenomen. Medan Fairclough i mitten av kontinuet skiljer mellan diskursiva praktiker och andra sociala praktiker och ser ett dialektiskt förhållanden mellan dem, uppfattas alla sociala praktiker hos Laclau & Mouffe som diskursiva. Därför har Fairclough användning för två uppsättningar teorier och analysredskap i sina undersökningar medan Laclau & Mouffe kan klara sig med en. Fairclough använder diskursanalysen för att analysera språkliga praktiker och andra teorier, till exempel sociologiska modernitetsundersökningar, för att analysera andra sociala praktiker, medan Laclau & Mouffe uppfattar och analyserar alla sociala fenomen med samma begrepp: diskurs, artikulation, tillslutning etcetera. Men det betyder, som sagt, inte att allt reduceras till språk hos Laclau & Mouffe, eftersom diskurserna för dem är materiella (1985:108). När till exempel barn i vårt samhälle ses som en grupp som på många punkter är annorlunda än andra människor så etableras denna skillnad inte bara lingvistiskt. Materiellt sett konstitueras barn också som en grupp i det fysiska rummet: de har egna institutioner som daghem och skolor, egna avdelningar på biblioteken och egna platser i parkerna, nämligen lekplatser. Dessa egna rum är en del av vårt samhälles diskurs om barn. Somliga kritiker har uppfattat diskursteorin så att när allt ses som diskurs betyder det att verkligheten inte finns, 7 men detta är ett missförstånd. Som också är fallet med de andra diskursanalytiska angreppssätten existerar det för diskursteorin både en social och en fysisk verklighet, men även tillträdet till den senare förmedlas alltid av diskurser. De fysiska objekten innehåller inte själva någon betydelse, det är något som vi tillskriver dem. Laclau & Mouffe säger till exempel att en sten visserligen existerar oberoende av sociala klassifikationssystem, men om den uppfattas och används som en projektil eller som ett konstverk beror på vilken diskursiv kontext som den placeras in i ( 1990: l Ol). Den fysiska verkligheten är alltså helt socialt överlagrad. Och i diskursteorin anses alla sociala fenomen vara organiserade 7

42

Se Laclau & Mouffe ( 1990) för en diskussion med en av dessa kritiker, Norman Geras. © studentlitteratur

2 Diskursteori

efter samma principer som språket. Liksom tecknen i språket är relationelit definierade och alltså bara får sin betydelse genom att skilja sig från andra tecken, så får också sociala handlingar betydelse i relation till andra handlingar. Om man exempelvis åker på charterresa till Mallorca får denna handling sin betydelse genom att skilja sig från en storstadssemester i London eller ingen semester alls. Vi tyder handlingen som ett diskursivt tecken, och på samma sätt som de språkliga tecknens betydelse hålls på plats genom tillslutningar men hela tiden riskerar att glida in i nya artikulationer, så försöker vi också ständigt att fixera andra sociala handlingars betydelse och det lyckas aldrig helt. Alla sociala praktiker kan således ses som artikulationer (1985: 113) eftersom de reproducerar eller förändrar de vanliga betydelsetillskrivningarna. Reproduktion och förändring av betydelsetillskrivningar är i bred mening politiska handlingar. Politik ska i diskursteorin inte snävt förstås som till exempel partipolitik utan är tvärtom ett brett begrepp som hänvisar till att vi hela tiden konstituerar det sociala på vissa bestämda sätt som utesluter andra sätt. Våra handlingar är kontiogenta artikulationer, alltså tillfålliga fixeringar av betydelse i en obestämbar terräng varigenom de härskande diskurserna och därmed samhället reproduceras eller förändras. Att forma samhället på ett bestämt sätt och därvid utesluta alla andra möjliga sätt är det som Laclau & Mouffe uppfattar som politik. Politik är således inte bara en yta som speglar en djupare liggande social verklighet, utan själva den sociala organiseringen är tvärtom ett resultat av motsvarande politiska processer. Det kan vid en given tidpunkt råda strid om bestämda diskurser, och det blir uppenbart att olika aktörer söker främja olika sätt att inrätta samhället på. Andra sociala praktiker kan förefalla så naturliga att det nästan är omöjligt att se att det skulle kunna finnas alternativ. Vi är till exempel så vana vid att barn uppfattas och behandlas som en grupp med särskilda egenskaper att vi uppfattar diskursen om barn som självklar. Men för bara några hundra år sedan sågs och behandlades barn i mycket högre grad som "små vuxna" (Aries 1982) och var alltså inte på samma sätt konstituerade som en avskild grupp. De diskurser som är så fast etablerade att man glömmer bort deras kontingens betecknas i diskursteorin som objektiva (Laclau 1990:34). 8 Här är det inte fråga om att återinföra tudelningen mellan å ena sidan det objektivt givna och å andra sidan det politiska spelet. Objektiviteten är ett historiskt resultat av politiska processer och strider; den är en avlagrad diskurs. 8

Eller som "det sociala". Denna beteckning kommer vi inte att använda här, eftersom vår användning av "det sociala" mer löst hänvisar till alla sociala fenomen.

© Studentlitteratur

43

2 Diskursteori

Gränsen mellan objektiviteten och det politiska, eller mellan det självklara och det som är föremål för strid, är således en flytande och historisk gräns, och tidigare avlagrade diskurser kan när som helst problematiseras i nya artikulationer. Mellan "objektivitet" och "det politiska" finns begreppet hegemoni. Liksom det objektiva återigen kan bli politiskt, kan uppenbara konflikter i det historiska förloppet försvinna och avlösas av objektivitet, där det råder samförstånd om en enda, naturlig, synvinkel. Vägen från politisk konflikt till objektivitet går via hegemoniska interventioner, där alternativa verklighetsuppfattningar undertrycks och en bestämd världsuppfattning framstår som den naturliga. Vi kommer att behandla begreppet hegemoni mer utförligt senare i kapitlet. Objektivitet är alltså beteckningen för det som framstår som givet och oföränderligt, det som till synes inte får sin betydelse genom att skilja sig från något annat. Men det är bara till synes, och därför sätter diskursteorin likhetstecken mellan objektivitet och ideologi (Laclau 1990:89ff.). Utgångspunkten är ju att all betydelse glider och att alla diskurser är kontingenta. Objektiviteten döljer ju de alternativa möjligheterna för oss och är därmed ideologisk. Som vi ska se i de följande kapitlen definierar både den kritiska diskursanalysen och diskurspsykologin begreppet ideologi så att man kan använda det för att peka ut och kritisera orättvisa maktförhållanden. Den möjligheten finns inte i diskursteorins ideologibegrepp eftersom ideologi här definieras som objektivitet. Man kan därför inte tänka sig ett samhälle utan ideologi i diskursteoretisk mening. Vi behöver alltid ta stora delar av den sociala världen för givna i vår konkreta praktik - det skulle vara omöjligt att alltid sätta frågetecken för allt. För att inte bli förväxlad med en mer traditionell ideologikritik, som till exempel den faircloughska kritiska diskursanalysen står för, använder diskursteorin nästan inte alls begreppet ideologi utan föredrar begreppet objektivitet (se dock Laclau 1996a). Det svåra för en diskursanalytiker är ofta att distansera sig från den objektivitet man själv delar och se kontingensen. Här kan ett komparativt perspektiv, där man använder historien eller andra kulturer för att ifrågasätta sina egna självklarheter, ofta vara till god hjälp. 9 Begreppet makt är i diskursteorin nära knutet till begreppen politik och objektivitet. Diskursteorins maktbegrepp liknar Foucaults, som vi berörde i inledningen. Makt uppfattas inte som något som någon är i besittning av 9

44

Foucaults projekt är till exempel ett försök att genom historiska analyser avslöja våra självklarheter, se Foucault (1966, 1980a, 1987). © studentlitteratur

2 Diskursteori

och som denne kan utöva över andra, utan är det som över huvud taget frambringar det sociala. Det kan verka märkligt att låta ordet "makt" beteckna den kraft och de processer som skapar vår sociala omvärld och gör den meningsfull för oss, men poängen är att begreppet makt understryker kontingensen i vår sociala omvärld. Det är makten som frambringar den kunskap vi har och våra identiteter och de relationer vi har till varandra som grupper eller individer. Och kunskapen, identiteterna och de sociala relationerna är alla kontingenta: de är alla vid en given tidpunkt på ett bestämt sätt men kunde ha varit- och kan vara- annorlunda. Därför är makten produktiv eftersom den frambringar det sociala på bestämda sätt. Makt är inget som kan tänkas bort: vi är beroende av att leva i en bestämd social ordning och denna är alltid konstituerad i makt. Men vi är inte beroende av att leva i en bestämd social ordning, och uteslutningen av andra ordningar är också en del av maktens verkan. Makten skapar alltså å ena sidan en beboelig omvärld för oss, samtidigt som den å andra sidan skär av alternativa möjligheter. Objektivitet är avlagrad makt där spåren av makt har utplånats, där man alltså har glömt bort att omvärlden är politiskt konstruerad (Laclau 1990:60). 10 Vi uppfattar diskursteorin så att makt och politik är två sidor av samma sak, där makt hänvisar till produktionen av objekt som "samhälle" och "identitet", medan politik snarare hänvisar till den alltid närvarande kontingensen i dessa objekt. Objektivitet hänvisar sedan till den omvärld som vi tar för given, där vi har "glömt" att världen alltid konstitueras i makt och politik. Vi kan samla ihop dessa premisser för diskursteorin i en diskussion av kontingens kontra kontinuitet. Utgångspunkten för teorin är att all artikulation - och därmed all samhällelighet - är kontingent, möjlig men inte nödvändig. Det är på en gång teorins filosofiska grundval och dess analytiska motor. Bara genom att hela tiden se på vilka möjligheter som stängs ute kan man få upp ögonen för vilka sociala konsekvenser som följer av konkreta diskursiva struktureringar av det sociala. Men det faktum att all samhällelighet hela tiden kan vara annorlunda betyder inte att allt hela tiden förändrar sig eller att det sociala kan formas fritt. Det sociala är hela tiden delvis strukturerat på bestämda och handfasta sätt, diskurserna har så att säga en tyngd och en tröghet som vi är mer eller mindre inkapslade i, och det finns hela tiden ett stort område av objektivitet som det är svårt att tänka annorlunda. Människorna är liksom samhället i grunden socialt formade (det återkom10

Läs mer om maktbegreppet hos bland andra Foucault och Laclau & Mouffe i Torfing ( 1999: kapitel 8).

© studentlitteratur

45

2 Diskursteori

mer vi till i nästa avsnitt), och de möjligheter vi har att omforma strukturerna bestäms av de tidigare struktureringarna. Det är alltså inte möjligt att undslippa den givna strukturerade samhälleligheten. Ä ven om den filosofiska utgångspunkten är att all strukturering är kontingent kan vi aldrig tänka utöver alla givna strukturer, eftersom vi alltid behöver en eller annan konkret strukturering för att över huvud taget uppfatta världen som meningsfull. Ä ven om betydelserna aldrig ligger helt fast så är de alltså aldrig heller helt ofixerade (Laclau & Mouffe 1985: 112). Både människa och samhälle uppfattas i diskursteorin som helt historiska storheter, utlämnade åt att arbeta vidare med de struktureringar som nu en gång finns, och det innebär en kontinuitet i det sociala. I följande avsnitt ska vi mer detaljerat följa diskursteorins syn först på samhället och sedan på individ och identitet.

Det omöjliga samhället Laclau & Mouffe hävdar att samhället är omöjligt, att det inte finns (1985:111). Det ska förstås så att samhället som objektiv storhet aldrig är fullbordat. Vi har tidigare varit inne på hur den saussureska traditionen kritiseras från poststrukturalistiskt håll för sitt strukturbegrepp, där strukturen uppfattas som en totalitet med alla tecken i ett entydigt förhållande till varandra. Diskursteorin ersätter detta begrepp med begreppet diskurs, som också hänvisar till en strukturering av tecknen i förhållande till varandra men aldrig uttömmer alla möjligheterna till betydelsetillskrivning. Möjligheten finns alltid att diskursen undergrävs av artikulationer som sätter tecknen i andra förhållanden till varandra. Tecknen är alltså enligt diskursteorin strukturerade i förhållande till varandra, men aldrig i en fårdig totalitet. Diskurser är alltid bara tillfälliga fixeringar av betydelse i en i grunden obestämbar terräng. Det är samma form av kritik som Laclau & Mouffe riktar mot marxismen och många andra samhällsteorier. Historiematerialismen såg samhället som en objektiv totalitet, där ekonomin producerar avgränsade grupper (klasser) som står i ett bestämt förhållande till varandra (nämligen ett motsatsförhållande). Till det säger Laclau & Mouffe att samhället inte finns som en sådan objektiv totalitet där allt har sin fasta plats. "Samhället" är hela tiden delvis strukturerat, men just bara delvis och tillfälligt. Om människor exempelvis identifierar sig med olika klasser är det inte för att samhället objektivt sett utgörs av dessa klasser utan för att det skett en tillfällig tillslutning där andra identifikationsmöjligheter, till exempel kön och etnisk bakgrund, har uteslutits.

46

© studentlitteratur

2 Diskursteori

Vi producerar hela tiden samhället och uppträder som om det fanns som en objektiv totalitet, och vi talar om det som en helhet. Med ord som "folket" eller "landet" försöker vi avgränsa en helhet med ett objektivt innehåll. Men helheten förblir en imaginär storhet. Om till exempel en socialdemokratisk politiker i en valstrid säger, "Vi ska göra det bästa för Danmark", och en högerpolitiker säger samma sak, så är det säkert helt olika bilder av Danmark som de har i huvudet - och helt olika planer de har i tankarna. 11 "Danmark" och alla andra begrepp för samhället som helhet är flytande signifikanter. Flytande signiiikanter som hänvisar till en helhet kallar Laclau för myter: Med myt menar vi ett representationsrum som inte har någon kontinuerlig relation till den dominerande "strukturella objektiviteten". Myten är således en princip för tolkningen av en given situation; en tolkningsprincip vars begrepp är yttre i förhållande till det som kan representeras i den objektiva rumslighet som konstitueras av den givna strukturen (Laclau 1990:61).

Tankegången är densamma som vi såg i kritiken av strukturalismen. Det finns bara tillfälliga struktureringar av det sociala, och en strukturering är aldrig slutgiltig och total. Den totala strukturen är liksom "samhället" något ·vi föreställer oss för att våra handlingar ska ge mening. Det råder alltså ingen överensstämmelse mellan de sociala struktureringarna och myten. Myten är således å ena sidan en missuppfattning av verklighetens beskaffenhet, men är å andra sidan en helt nödvändig horisont för våra handlingar. Myten "Danmark" möjliggör således dansk politik och ger politikerna en nödvändig plattform från vilken de över huvud taget kan diskutera med varandra. Samtidigt ger valet av myt en ram för hur det blir meningsfullt att diskutera. Om det är "Danmark" som är utgångspunkten blir till exempel "dansk ekonomi" viktig- inte ekonomin i Öresundsregionen eller på Gammel Kongevej. Diskursanalysens syfte är att avslöja vilka myter om samhället som objektiv realitet som impliceras i tal och andra handlingar. Man kan studera hur vissa myter kommer att framstå som objektivt sanna och andra som omöjliga. Och man kan analysera hur myter såsom flytande signiiikanter tillskrivs olika innehåll av olika aktörer i en strid om att göra just den egna bilden av "samhället" gällande.

11

Jämför exemplet i Laclau ( 1993b:287).

© studentlitteratur

47

2 Diskursteori

Identitet och gruppbildning Men hur kan man förstå de aktörer som deltar i striden om att definiera och utforma verkligheten? Som vi nämnde i kapitel l är alla våra tre diskursanalytiska angreppssätt kritiska till den klassiska västliga föreställningen om individen som autonomt subjekt. Och som vi såg i Laclau & Mouffes kritik av den marxistiska teorin avvisar de också tanken att kollektiv identitet (i marxistisk teori primärt klasser) determineras av ekonomiska och materiella faktorer. Det behövs alltså en omprövning av både den individuella och den kollektiva identiteten. Som vi ska se är dessa båda identiteter organiserade efter samma principer i samma diskursiva processer. Vi börjar därför med diskursteorins uppfattning om subjekt och individuell identitet och vidgar därefter problematiken till att också omfatta kollektiv identitet och gruppbildning.

Subjektpositioner Som vi nämnde i kapitel l erbjöd Althusser en annan subjektuppfattning med hjälp av sitt begrepp interpellation. Individer interpelleras eller "försätts" i bestämda positioner av diskurserna. Om ett barn säger "mamma" och kvinnan reagerar så har hon interpellerats med en särskild identitet nämligen som mamma - till vilken hör särskilda förväntningar om hennes uppförande. Hos Althusser blir subjekten så att säga punkter i diskurserna. Det är i stort sett denna subjektuppfattning som Laclau & Mouffe via Foucault ansluter sig till i Hegemony and Socialist Strategy. Men i Altbussers teori fanns fortfarande en ekonomisk determinism som inte passar in i diskursteorin: Althusser uppfattade interpelleringen av subjekten som ideologisk, eftersom den dolde de sanna relationerna mellan människor. För Laclau & Mouffe finns inga "sanna" sociala relationer som är determinerade av ekonomin. Men subjekten interpelleras fortfarande av diskurserna, eller som Laclau & Mouffe uttrycker det: subjekt är detsamma som subjektpositioner i en diskursiv struktur ( 1985: 115). I diskurser finns det alltid angivet vissa positioner som subjekten kan inta. I en konsultation hos läkaren finns till exempel positionerna "läkare" och "patient". Till positionerna knyts vissa förväntningar om hur man ska uppföra sig och vad man kan säga och inte säga. Det är till exempelläkaren som har auktoriteten att uttala sig om vad som är fel med patienten patienten själv kan bara gissa. Om läkaren till exempel anser att inget fattas patienten medan patienten själv håller fast vid att hon är sjuk, så har patien-

48

© Studentlitteratur

2 Diskursteori

ten överskridit gränsen för det tillåtna i patientpositionen och blir stämplad som hypokondriker. Som vi har sett menar Laclau & Mouffe i linje med poststrukturalismen generellt att en diskurs aldrig kan etablera sig så totalt att den blir den enda diskursen som strukturerar det sociala. Det är alltid flera och motstridiga diskurser som står på spel. Liksom hos Althusser uppfattas subjektet i poststrukturalistisk teori alltså inte som suveränt; subjektet vilar inte i sig självt utan bestäms utifrån av diskurserna. Men dessutom, och i strid med Altbussers teori, är subjektet ocksåfragmenterat; det positioneras inte bara på en plats av en diskurs utan på flera olika platser av olika diskurser. I folkomröstningar är man "väljare", vid middagen hos grannen är man "gäst" och i familjen är man kanske såväl "mor" som "hustru" och "dotter". Ofta sker det omärkligt och man tänker inte alls på att man intar många olika subjektpositioner under dagens lopp. Men om motstridiga diskurser samtidigt försöker organisera samma sociala rum blir man interpellerad i olika positioner på en och samma gång. Ska man till exempel på valdagen låta sig interpelleras som kristen eller som feminist eller som arbetare? Kanske tycks alla tre möjligheterna lockande, men de pekar i var sin riktning när krysset ska sättas. I ett sådant fall är subjektet överdeterminerat. Det vill säga det positioneras av flera motstridiga diskurser mellan vilka det uppstår en konflikt. I diskursteorin är subjektet alltid i grunden överdeterminerat eftersom diskurserna alltid är kontingenta; det finns ingen objektiv logik som anger en entydig subjektposition för subjektet. Subjektpositioner som inte befinner sig i synlig konflikt med andra positioner är resultatet av hegemoniska processer (som vi återkommer till nedan)- ett resultat av att alternativa möjligheter har uteslutits och en bestämd diskurs framstår som den objektivt sanna.

Lacans subjektteori I texter skrivna efter Hegemony and Socialist Theory har Laclau via Slavoj Zizek importerat Jacques Lacans teorier för en vidareutveckling av subjektbegreppet. Laclau använder Lacan för att ge individen ett omedvetet "inre" som kan förklara varför subjekt låter sig interpelleras av diskurser. Som vi ska se är Lacans teori om subjektet konstruerad parallellt med diskursteorins ideer om struktur och "samhälle": subjektet uppfattas också som en aldrig fårdig struktur som ständigt försöker att bli hel. 12 12

Laclaus utläggningavLacan kan man finna i Laclau & Zac (1994:3lff.).

© Studentlitteratur

49

2 Diskursteori

Lacans teori börjar med spädbarnet, som inte uppfattar sig självt som ett avgränsat subjekt utan lever i symbios med modem och omvärlden. Barnet skiljs efter hand från modem, men det bevarar ett minne av helhetskänslan, och generellt försöker subjektet hela tiden att bli helt igen. Under socialisationen presenteras barnet för diskursiva bilder av "vem det är", vilken identitet det har. Subjektet lär känna sig självt som individ genom att identifiera sig med något utanför sig självt, nämligen med de bilder som det presenteras för. Bilderna internaliseras, men barnet (och senare den vuxne) känner hela tiden att det inte riktigt stämmer överens med bilderna. Bilderna är således på en och samma gång grunden för en identitetskänsla och för en känsla av alienation. De bilder som kommer utifrån och intemaliseras hålls hela tiden upp mot spädbarnets helhetskänsla, och de stämmer aldrig riktigt överens. Subjektet är därför i grunden splittrat, och Lacan talar om "den radikala excentriciteten mellan sig och sig själv, med vilken människan konfronteras" (Lacan 1989a:237): helhetskänslan infinner sig aldrig där man blir positioneract av diskurserna. Iden om det sanna hela jaget är en fiktion (Lacan 1989b:29) eller, för att använda Laclaus begrepp, en myt. Individen är liksom det sociala delvis strukturerad av diskurserna, men struktureringen är aldrig total. Helheten är något man föreställer sig, den är den nödvändiga horisont inom vilken både jaget och det sociala skapas. Genom att dra in Lacans subjektuppfattning har diskursteorin givit subjektet en "motor", eftersom det hela tiden försöker "finna sig självt" i diskurserna. Vi ska nu se närmare på hur individen struktureras diskursivt. Identitet är för Lacan detsamma som att identifiera sig med något. Och detta "något" är de subjektpositioner som individen erbjuds av diskurserna. Lacan talar om mästersignijikanter, som vi med diskursteoretiska termer kan kalla identitetens nodalpunkter. En sådan mästersignifikant kan till exempel vara "man", och olika diskurser erbjuder ett innehåll åt den rätt flytande signifikanten "man". Det sker genom att knyta ihop signifikanter i ekvivalenskedjor, som etablerar identiteten relationellt. Den diskursiva konstruktionen av "man" anger vad "man" liknar och skiljer sig från. En allmänt spridd diskurs sätter exempelvis likhetstecken mellan "man" och "styrka" och "fotboll" (och mycket annat) och ställer det mot "kvinna" och "passiv" och "stickning". 13 Diskursen ger således vissa handlingsanvisningar till människor som identifierar sig som man eller kvinna, anvisningar som man mer eller mindre måste leva upp till om man av omvärlden vill bli betraktad som en (riktig) man eller kvinna. 13

50

Exemplet är hämtat från Bracher (1993:30), som också skriver om mästersignifikanter. © studentlitteratur

2 Diskursteori

Det är när man på detta sätt låter sig representeras av en samling signitikanter med en nodalpunkt som centrum som man får en identitet. Identiteter är något man antar, tilldelas och förhandlar om i diskursiva processer, och därmed uppfattas identitet som något alltigenom socialt. Diskursteorin har således gjort upp med en traditionell västlig individuppfattning, där identiteten snarare ses som ett individuellt inre som kommer till uttryck. Likaledes har diskursteorin avlägsnat sig från historiematerialismen, som såg identiteten som determinerad av basen, eftersom den placerar identiteten i diskursiva och därmed politiska praktiker. Diskursteorins identitetsuppfattning kan sammanfattas i följande punkter: • Subjektet är i grunden splittrat; det blir aldrig riktigt "sig självt". • Det får identitet genom att representeras diskursivt. • Identitet är således identifikation med en subjektposition i en diskursiv struktur. • Diskursivt konstitueras identiteten genom ekvivalenskedjor, där tecken sorteras och knyts ihop i kedjor: hurdan man är och hurdan man inte är. • Identiteten är därmed alltid relationelit organiserad; man är något eftersom det finns något annat som man inte är. • Identiteten är föränderlig - precis som diskurserna är det. • Subjektet är fragmenterat eller decentrerat; det har flera identiteter alltefter vilka diskurser det ingår i. • Subjektet är överdeterminerat; det har principiellt alltid möjlighet att identifiera sig på olika sätt i en bestämd situation. En given identitet är därför kontingent: möjlig men inte nödvändig.

Gruppbildning Kollektiv identitet eller gruppbildning uppfattas i diskursteorin efter samma principer som individuell identitet. Det är faktiskt en glidande övergång mellan de två identitetstyperna: det är inte långt från att identifiera sig som "man" till att identifiera sig som medlem av gruppen "män". I sin kritik av marxismen hävdar ju Laclau & Mouffe att det inte finns något objektivt förhållande som avgör vilka grupper ett socialt rum är indelat i. Vi har nu sett att de enskilda individerna dels har flera identiteter (decentrering) och dels har möjlighet att identifiera sig på olika sätt i givna situationer (överdeterminering). Så hur ska man uppfatta grupper i ett sådant virrvarr? Gruppbildning måste uppfattas som en reducering av möjligheter. Människor konstitueras som grupp genom att vissa identitetsmöjligheter © studentlitteratur

51

2 Diskursteori

framhävs som relevanta och andra ignoreras. Denna process sker genom etablering av ekvivalenskedjor. Man kan exempelvis tänka på gruppen "svarta". Under decennierna efter andra världskriget etablerades en sådan grupp i bland annat Storbritannien. Det var till att börja med inte de "svarta" själva som identifierade sig på det sättet; de identifierade sig kanske snarare som jamaicaner, pakistanier eller asiater - eller som kvinnor eller homosexuella eller taxichaufförer. Men i det brittiska samhället blev alla som inte var vita i många situationer identifierade och behandlade som "svarta". De likställdes med varandra på grund av sin hudfärg. Vita britter konstituerade en brittisk kollektiv identitet genom att ställa sig mot gruppen "svarta". Under 1960-talet började många "svarta" att anta den tilldelade identiteten, men där "svart" tidigare var något negativt blev det nu black is beautiful. Man mobiliserade således den redan givna diskursiva identifikationen politiskt och använde den för att demonstrera att "svarta" delade vissa existensvillkor i det brittiska samhället. Exemplet är hämtat från en artikel av Stuart Hall ( 1991 ), där han också överväger vad man kan använda kategorin "svart" till i dag. Liksom alla andra gruppbildningar döljer kategorin "svart" de skillnader som finns inom gruppen. Således bortser man exempelvis från att "svarta" kvinnor i vissa fall har mer gemensamt med "vita" kvinnor än med "svarta" män. Gruppbildningar är alltid tillslutningar i en obestämbar terräng, och liksom all annan diskurs fungerar de bara genom att utesluta alternativa tolkningar. I diskursiva gruppbildningar utesluter man således "den andre", den i förhållande till vilken man identifierar sig, och man ignorerar även de skillnader som existerar inom gruppen - och därmed alla de andra sätt på vilka man också kunde ha bildat grupper. Gruppbildning är i den meningen politisk.14

Representation Ett viktigt element i gruppbildningsprocesser är representation. Eftersom grupper inte är givna på förhand i det sociala existerar de först sedan de uttryckts i ord. Och det kräver att några talar om gruppen eller på gruppens vägnar. Representation betyder ju i grunden att man genom en ställföreträ14

52

Man kan läsa mera om ekvivalenskedjor och kollektiv identitet i Silverman (1985). Diskursteorins identitetsuppfattning är i linje med poststrukturalistisk identitetsuppfattning generellt, men vissa författare är mer lättillgängliga än Laclau & Mouffe, se till exempel Hall (1990, 1991, 1996). En liknande identitetsuppfattning, som också bygger på Halls överväganden, presenteras i kapitel 4. © studentlitteratur

2 Diskursteori

dare kan vara närvarande även om man är fysiskt frånvarande. Alla danskar kan till exempel inte samtidigt vara närvarande i folketinget för att diskutera Öresundsförbindelsen, så därför har vi representativ demokrati. Vi har valt några representantersom kan vara närvarande på våra vägnar medan vi själva uppehåller oss någon annanstans. Idealet är att det ska råda överensstämmelse mellan representanten och den grupp han eller hon representerar. Representanten ska förkroppsliga gruppens vilja. Men enligt diskursteorin finns det ju inga objektiva grupper eftersom grupper alltid bildas genom kontiogenta ekvivaleringar av olika element. Det förhåller sig alltså inte så att det först skapas en grupp och denna grupp sedan låter sig representeras; grupp och representant konstitueras i en enda rörelse. Det är först i det ögonblick som någon talar om eller till en grupp eller på en grupps vägnar som gruppen konstitueras (Laclau 1993b:289ff.). När en grupp representeras följer en hel samhällsbild med, eftersom gruppen konstitueras i kontrast till andra grupper: Det väsentliga är att jag inte kan förfäkta en differentiell identitet utan att skilja den från en kontext, och genom denna differentiering förfäktar jag samtidigt kontexten (Laclau l996b:27).

Gruppbildning ingår därför i kampen om hur hela myten om samhället ska ges innehåll - och omvänt implicerar olika samhällsbilder en angivelse om hur människor ska delas in i grupper. Till den traditionella klasskampen hör exempelvis föreställningen att samhället är uppdelat i klasser som kämpar mot varandra, medan det centrala i ett feministiskt perspektiv är uppdelningen i kön. Vilken samhällssyn som slår igenom och vilken gruppindelning det innebär får avgörande konsekvenser för våra handlingar. Eric Hobsbawm har (med en något mer traditionell marxistisk utgångspunkt) tagit kollektiva identitetsprocesser fram till första världskriget i betraktande (Hobsbawm 1994: 133ff.). I slutet av 1800-talet växte människors känsla av tillhörighet till en nation, och en uppdelning av världen längs nationella linjer blev mer självklar. Samtidigt utvecklades även arbetamas identifikation av sig själva som arbetare, och denna gruppbildning implicerade en annan bild av världen, nämligen en värld konstituerad av "arbetare" och "kapitalister" tvärs över alla nationella gränser. Det var inget större problem, eftersom subjektet ju är fragmenterat och konstituerat i flera olika subjektpositioner. Men under åren före första världskriget kom de två världsbilderna i konflikt med varandra. Eller med ett diskursteoretiskt begrepp som vi inför i nästa avsnitt: det uppstod en antagonism. Talesmän © studentlitteratur

53

2 Diskursteori

som representerade människor som nationer konkurrerade om människors gunst med talesmän som representerade människor som klasser. Den nationella artikulationen fick övertaget. Hobsbawm tolkar detta som en bidragande orsak till krigen, som ju försiggick mellan nationer och vore otänkbara om klasskampens principer för gruppbildning hade etablerat sig som objektivt sanna (Hobsbawm 1994: 170). Hobsbawm bedriver inte diskursteori, men i vår framställning blir hans analys ändå ett exempel på hur man kan tänka sig en diskursanalys av diskursiva och politiska identitetsprocesser. En sådan analys inriktar sig på artikulationer som konstituerar bestämda grupper genom representation. Och den undersöker vilka samhällsuppfattningar som impliceras. När man ska genomföra en diskursanalys av en kollektiv (och individuell) identitet börjar man konkret med att identifiera de subjektpositioner - individuella eller kollektiva - som de diskursiva strukturerna anger som relevanta. Det kan man göra genom att leta efter de nodalpunkter som identiteten är organiserad kring: Vad är det för en flytande signifikant som bildar "rubrik" för identiteten? Det kan till exempel vara "invandrare", "husmor" eller "arbetare". Man kan sedan undersöka hur nodalpunkten får innehåll genom att ekvivaleras med eller ställas mot andra signifikanter. Det är viktigt att kartlägga hur olika diskurser kämpar om att dela upp det sociala i grupper längs olika snitt, och hur de strider om att ge de olika mästersignifikanterna olika innehåll genom att ekvivalera dem med andra signifikanter. Till exempel innebar introduktionen av den "mjuke mannen" en utmaning för den traditionella diskursen om maskulinitet, där just "mjuk" och "man" ställdes mot varandra. Subjektpositioner och dänned identiteter är alltså en stridsterräng där olika konstellationer av element försöker göra sig gällande. Och det är just en teoretisering av konflikter som vi nu ska ägna oss åt.

Antagonism och hegemoni Kampen om betydelsebildning har varit ett återkommande tema i detta kapitel. I det diskursteoretiska perspektivet genomsyras det sociala av konflikt och kamp, och kampen blir därför också ett viktigt fokus i konkreta analyser. Här ska vi till slut se nännare på hur man teoretiskt kan förstå konflikter inom en diskursteoretisk ram. Diskursteorins utgångspunkt är, återigen, att ingen diskurs kan etableras totalt; den befinner sig alltid i konflikt med andra diskurser som definierar verkligheten annorlunda och som dänned anger andra riktlinjer för det

54

© Studentlitteratur

2 Diskursteori

sociala handlandet. Bestämda diskurser kan vid vissa historiska tidpunkter tyckas självklara och stå oemotsagda. Det är det som begreppet "objektivitet" syftar på. Men de är aldrig mer etablerade än att deras moment åter kan bli element och därmed föremål för nya artikulationer. Antagonism är diskursteorins begrepp för konflikt. Antagonism uppstår när olika identiteter hindrar varandra. Även om man har olika identiteter behöver de inte stå i ett antagonistiskt förhållande till varandra. Implikationen av Hobsbawms exempel är att man mycket väl kan vara "arbetare" och "dansk" samtidigt. Men om arbetaridentiteten hindrar att man gör sin plikt för landet i krig, eller den nationella identiteten omvänt uppmanar en till att slå ihjäl andra arbetare i andra länder, så uppstår det ett antagonistiskt förhållande mellan de två identiteterna. De två identiteterna ställer motstridiga krav på ens handlingar i samma terräng; den ena diskursen blockerar den andra. Sett ur den enskilda diskursens perspektiv kan man säga att diskursens yttre - allt som den har uteslutit - hotar dess existens och entydighet (Laclau 1990: 17) och därmed demonstrerar dess kontingens. Antaganismer finner man således där diskurserna stöter ihop. Antaganismer upplöses genom hegemoniska interventioner. En hegemonisk intervention är en artikulation som genom en kraft (jo re e) återupprättar entydigheten (Laclau 1993b:282f.) "Kraft" är något annat än "makt". Makt hänvisar, såvitt vi kan se, till den principiella uteslutningen av andra möjligheter i den konkreta konstruktionen av en bestämd ordning, medan kraft hänvisar till undertryckaodet av faktiskt existerande möjligheter. Således kunde man under första världskriget mobilisera soldater bland "arbetarna" bara därför att den redan etablerade arbetaridentiteten undertrycktes genom en hegemonisk intervention. "Hegemoni" och "diskurs" liknar varandra däri att båda betecknar en fixering av elementen i moment. Men den hegemoniska interventionen genomför denna fixering tvärs över de diskurser som antagonistiskt kolliderar. En diskurs undergrävs utifrån, från "det diskursiva fältet", varifrån en annan diskurs överlagrar den, eller snarare upplöser den, genom att reartikulera dess element. Den hegemoniska interventionen har lyckats om en enda diskurs åter dominerar där det tidigare rådde konflikt, och antagonismen därmed är upplöst. När till exempel människor från olika nationer faktiskt gick i krig mot varandra i första världskriget så var det tecken på att den hegemoniska artikuleringen av människor som "tyskar" och "fransmän" faktiskt lyckades på bekostnad av artikuleringen av människor som "arbetare". "Den hegemoniska interventionen" är alltså en process i en antagonistisk terräng, och "diskursen" är resultatet: den nya fixeringen av betydelse. © studentlitteratur

55

2 Diskursteori

Etableringen av hegemoniska diskurser som objektivitet och upplösningen av dem i nya politiska stridsterränger är alltså en viktig aspekt av de sociala processer som diskursanalysen klarlägger. Men enligt Laclau är upplösningen av hegemoniska diskurser - även kallad dekonstruktion också en beskrivning av den diskursanalytiska praktiken. Hegemoni är, som nämnts, en kontingent sammanknytning av element i en artikulation i en obestämbar terräng. Motsatsen till hegemoni är, med ett begrepp hämtat från Jacques Derrida, dekonstruktion. Dekonstruktion är den operation som visar att en hegemonisk intervention är kontingent, att elementen kunde ha knutits samman på ett annat sätt (Laclau 1993b:281f.). Dekonstruktionen visar således obestämbarheten, där den hegemoniska interventionen gör en viss bestämning naturlig (Torfing 1999: kapitel 5). Diskursanalysen går därför hela tiden ut på att dekonstruera de strukturer som utgör vår "naturliga" omvärld; man försöker hela tiden visa att den givna organiseringen av världen är ett resultat av politiska processer med sociala konsekvenser. Om till exempel "invandrare" i en given diskurs ekvivaleras med "kriminalitet", så måste man som diskursanalytiker visa hur denna sammankoppling sker diskursivt och vilka konsekvenser den får för både "invandrare" och "danskar". Men diskursanalytikern har lika lite som alla andra människor tillgång till en privilegierad ståndpunkt utanför de diskursiva struktureringarna, och dekonstruktionen måste därför ta sin utgångspunkt i det givna: Dekonstruktionens arbete verkar inte på strukturerna utifrån. Det är bara möjligt och effektivt, koordinerar bara sina angrepp, i den mån det äger rum inuti dessa strukturer (Derrida 1970:73).

Diskursanalytikern är ofta själv förankrad i just de diskurser som hon vill analysera. Och under alla omständigheter är diskursanalytikern alltid förankrad i en eller annan diskursiv strukturering. Ä ven om arbetet hela tiden går ut på att distansera sig från dessa diskurser och "visa dem som de är", så finns det i detta teoribygge inget hopp om att man kan komma utanför diskurserna och säga den rena sanningen. För sanningen är själv alltid en diskursiv konstruktion. Detta dilemma delas av alla socialkonstruktionistiska perspektiv inom samhälls- och kulturforskning. Men olika forskare förhåller sig till det på olika sätt. Laclau & Mouffe erkänner det helt kort i inledningen till Hegemony and Socialist Strategy (1985: 3) men drar annars inga konsekvenser för den egna forskningens del. Andra forskare har försökt bearbeta problemet under rubriken reflexivilet-ett begrepp som vi återkommer till i kapitel4. 56

© studentlitteratur

2 Diskursteori

För forskaren blir resultatet under alla omständigheter att forskningsprodukten, till exempel den konkreta diskursanalysen, måste ses som en politisk intervention: en kontingent artikulation av element som reproducerar eller ifrågasätter de gällande diskurserna i det eviga spelet om att definiera världen.

Diskursteori i bruk Vi har flera gånger nämnt att Laclau & Mouffe inte själva gör några detaljerade analyser av empiriskt material. Och vi har sagt att när de intresserar sig för att identifiera konkreta diskurser så är det snarare som abstrakta storheter än som resurser som människor utnyttjar och omformar i vardagens konkreta praktik (jfr. kontinuet i figur 1.2). Men det betyder inte att Laclau & Mouffes teori och begrepp inte kan användas i sådana syften. Det krävs bara lite fantasi. Vi ska här peka på några av de begrepp i diskursteorin som lämpar sig som redskap i en konkret diskursanalys: • nodalpunkter, mästersignifikanter och myter, som tillsammans kan kallas för knuttecken i den diskursiva organiseringen • begreppet för den verksamhet där knuttecknen får innehåll: ekvivalenskedjor • begrepp som har med identiteten att göra: gruppbildning, identitet och representation • begrepp för konfliktanalys: flytande signifikanter, antagonism och hegemoni. Först de olika knuttecknen: nodalpunkter, mästersignifikanter och myter. Grovt kan man säga att nodalpunkter organiserar diskurser (t.ex. "liberal demokrati"), mästersignifikanter organiserar identiteter (t.ex. "man") och myter organiserar ett socialt rum (t.ex. "väst" eller "samhället"). Alla begreppen hänvisar till knutpunkter i den sociala organiseringen av betydelse. Om man kan lokalisera dessa knutpunkter i ett konkret material kan man börja utröna hur diskurserna, identiteten och det sociala rummet är diskursivt organiserade. Det gör man genom att undersöka hur knuttecknen knyts samman med andra tecken. Gemensamt för knuttecknen är nämligen att de är tomma tecken; de säger nästan ingenting i sig själva innan de genom © studentlitteratur

57

2 Diskursteori

ekvivalenskedjor sätts i förbindelse med andra tecken som ger dem innehåll. "Liberal demokrati" blir liberal demokrati genom att knytas till andra betydelsebärare, som till exempel "fria val" och "yttrandefrihet". På det sättet kan man efter hand karakterisera diskurser (och identiteter och sociala rum) genom att klarlägga de kedjor av betydelser som de ekvivalerar. Här är det viktigt att komma ihåg att även icke-lingvistiska praktiker och objekt enligt diskursteorin är en del av diskurserna. Därför är också valförrättare och valurnor och folketinget en del av den liberala demokratins diskurs. Man kan på samma sätt klarlägga individuella och kollektiva identiteter och kartor över det sociala rummet genom att följa ekvivalenskedjornas sammankoppling av betydelser. Ett socialt rum som "väst" kopplar typiskt ihop en geografisk del av världen med exempelvis "civilisation", "vita människor", "den kristna kyrkan" och "liberala demokratiska institutioner". Här kan man återigen se att elementen i ekvivalenskedjan både är lingvistiska och icke-lingvistiska. Man kan också se hur enheter (antingen de är diskurser, identiteter eller sociala rum) alltid etableras relationellt, i förhållande till något som de inte är. Mot väst står resten av världen, som inte omedelbart accepteras som civiliserad och demokratisk utan definieras som "barbarisk" och "fårgad". Kartläggningen av "det Andra", som alltid skapas i samma rörelse som "oss själva", kan ge en fingervisning om vad det är som den ifrågavarande diskursen stänger ute och därmed om vilka sociala konsekvenser som den har. I detta fall är resten av världen avgränsad från väst den är helt annorlunda och har inget att göra här. Det kan exempelvis få konsekvenser för invandrare. Men i denna konstruktion av väst är det också uteslutet att det till exempel finns barbari i väst, eftersom väst definieras genom civilisation och i kontrast till barbariet i resten av världen. Nu är det ju inte omöjligt att anse att det också finns barbari i väst; det vill säga den uppfattning som vi ovan har uttryckt om myten "väst" är inte ensamrådande. "Väst" är (liksom "demokrati" och "man") en flytande signifikant, och olika diskurser kämpar om att fylla den med olika innehåll. Mer generellt kan diskursteorins principiella poäng att diskurser aldrig är helt stabila och ensamrådande förvandlas till ett metodiskt råd att lokalisera konfliktlinjerna i det material man sitter med. Vad är det för olika verklighetsuppfattningar som står på spel? Var står de i ett antagonistiskt motsatsförhållande till varandra? Och vilka blir de sociala konsekvenserna om den ena eller andra verklighetsuppfattningen tar över och hegemoniskt gör den flytande signifikanten entydig? Med dessa begrepp skulle man kunna klarlägga diskursernas verkningar i ett konkret material. Hur de var och en konstituerar kunskapen och verkligheten, identiteterna och de sociala relationerna. Var någonstans diskurserna 58

© studentlitteratur

2 Diskursteori

fungerar stillsamt sida vid sida, och var det råder öppen antagonism. Och vilka hegemoniska interventioner som försöker utjämna konflikterna på vilka sätt och med vilka konsekvenser. I kapitel 6 förekommer ett exempel på en textanalys där vi använder gruppbildning, ekvivalenskedjor och representation som redskap. Här presenterar vi ett kort exempel på hur man kan använda "identitet", "antagonism" och "hegemoni" som redskap i en konkret textanalys. En 21-årig kvinna, "Den olyckliga", skriver till Alt for Dame me för att få råd (exempel 2.1).

Sex och samliv

Kärleken kolliderar med min tro Jag är 21 år och har sedan jag var 11 haft stora psykiska problem. Utan skäl övergick jag från att vara glad och utåtriktad till att bli osäker med stora mindervärdeskomplex. Jag saknar utbildning men har nu min egen lilla firma och en fin liten lägenhet. Jag är via mina föräldrar med i en viss trosriktning. För åtta månader sedan mötte jag min pojkvän, som är fullständig ateist. l början av vårt förhållande drack han sig redlös varje helg när han var ledig. Han kom och kallade mig allt möjligt konstigt, hånade min tro och hotade mig med alla möjliga saker, men slogs aldrig. När jag inte öppnade stod han och ringde på min dörr i timmar. Det slutade varje gång med att han bröt med mig, men han ångrade sig nästa dag och sa att han skulle ta sig i kragen. Nu är han sällan full, men när han är det blir han åter tokig och är inte särskilt god och snäll. Därför är jag rädd för att släppa honom ur sikte. Jag har lämnat livet i mitt trossamfund. Jag gjorde det då jag upptäckte att jag älskade honom och för att jag inte kunde klara två liv. Det har varit svårt och jag har faktiskt inga vänner mer, i varje fall inte på samma sätt. Det var också svårt för mina föräldrar att acceptera, och det har varit mycket kyligt mellan oss ett tag. Nu går det gudskelov bättre. Vi har pratat om att förlova och gifta oss, och det är jag inte rädd för. Men jag är fort-

farande bekymrad för att festerna slutar i dryckeslag. Jag skulle bli mycket besviken om det slutade så. Hur stoppar man det när han har växt upp i en familj med dryckenskap och våld, och hela hans familj har dragning till det? Jag vet nu att alla mina problem beror på mig själv, att det är jag och mitt känsloliv som är problemet. Vad ska jag göra med mitt liv, hur får jag styrsel på mina känslor, vem ska jag gå till? Den olyckliga Jag förstår inte hur du kan ge upp din tro på grund av en sån eländig figur. Det första du ska göra är självfallet att finna din tro igen. Du kan utan vidare hålla fast vid den utan att vara medlem av ett bestämt trossamfund. När du fick det psykiskt dåligt som 11-åring måste det ha funnits skäl till det. Därför ska du gå i terapi för att hitta dina kvaliteter igen och för att din tro kan bli positiv för dig. Vad angår din pojkvän måste jag starkt uppmana dig att inte förlova dig, gifta dig och få barn förrän han under en längre tid har visat sig stabil och i stånd att låta bli att dricka för mycket. Jag vill föreslå att du går i terapi under en längre period. Jag känner inte till några terapeuter i det område som du bor i. Men du kan tala med din läkare eller eventuellt med den lokala prästen om vem som kan ge psykoterapeutisk hjälp i ett fall som ditt. Birgit Dagmar Johansen

Exempel2.l. Ur Altfor Damerne, nr 49/1997, s. 128.

© studentlitteratur

59

2 Diskursteori

Se_x_ og _sam/iV_ KCErligheden kolliderer med mintro Jeg er en 21 ~r og har, siden jeg var 11, haft store psykiske problemer. Uden grund vendte jeg mig fra at vCBre glad og udadvendt til at blive usikker med mange mindrevCBrdskomplekser. Jeg har ingen uddannelse, men har nu mit eget lille firma og en fin lille lejlighed. Jeg er via mine forCBidre med i en bestemt trosretning. For otte m~neder siden madte jeg min k